Andra lagutskottets utlåtande nr 3.
1
Nr 3.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten
dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom eu den 29 december 1950 dagtecknad proposition, nr 10, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om behörighet att utöva tandläkarkonsten.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Behörighet att utöva tandläkarkonsten tillkommer, förutom legitimerad
läkare,
1) den som vunnit legitimation som tandläkare (legitimerad tandläkare),
2) den som, utan att vara legitimerad tandläkare, innehar tandläkarbefattning,
vartill han blivit av Konungen utnämnd,
3) den som, utan att vara legitimerad tandläkare, är av medicinalstyrelsen
förordnad att tjänstgöra såsom vikarie å tandläkartjänst inom folktandvården,
samt
4) den som av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen
erhållit särskilt tillstånd att inom riket utöva tandläkarkonsten.
Behörigheten att utöva tandläkarkonsten må begränsas, i fall som avses
i första stycket 2) till omfattningen samt i fall som avses i första stycket
4) till såväl omfattningen som tid och ort.
2 §•
Konungen äger förordna, att den som genomgått för ändamålet erforderlig
utbildning må biträda behörig utövare av tandläkarkonsten med utförande
av tand- och munhygienisk behandling.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 2 avd. Nr 3.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 3.
3 §•
Legitimation, som i 1 § första stycket 1) sägs, må meddelas endast svensk
medborgare, som inom riket avlagt tandläkarexamen.
Ansökan om legitimation göres hos medicinalstyrelsen. Styrker sökanden
därvid, att han uppfyller de i första stycket för vinnande av legitimation
stadgade villkoren, skall medicinalstyrelsen meddela honom legitimationsbevis.
Föreligga sådana omständigheter att medicinalstyrelsen, om sökanden
varit legitimerad, ägt återkalla legitimationen, må dock styrelsen, om skäl
därtill äro, avslå framställningen om legitimation.
4 §•
Har legitimerad tandläkare genom dom, som mot honom äger laga kraft,
för brott, som han förövat under utövning av tandläkarkonsten, dömts
till frihetsstraff eller till avsättning eller suspension från befattning såsom
tandläkare
eller dömts för förseelse mot lagen om behörighet att utöva läkarlconsten
eller för medverkan till förseelse mot förevarande lag,
må medicinalstyrelsen, där skäl därtill prövas föreligga, för viss tid, ej
över tio år, eller för alltid återkalla hans legitimation; dock att för tandläkare,
som blivit av Konungen utnämnd till tandläkarbefattning, legitimationen
ej må återkallas, så länge han innehar befattningen, samt att, där
dylik tandläkare dömts till suspension, legitimationen må återkallas allenast
för suspensionstiden.
Där tandläkare, som avses i 1 § första stycket 2), blivit dömd till suspension,
vare han under den tid suspensionen avser ej behörig att utöva tandläkarkonsten.
Sådant särskilt tillstånd, som avses i 1 § första stycket 4), må återkallas
om skäl därtill äro.
5 §.
Varder legitimerad tandläkare på grund av sinnessjukdom eller annan
rubbning i själstillståndet ur stånd att nöjaktigt utöva tandläkarkonsten,
skall medicinalstyrelsen, där ej särskilda skäl till annat föranleda, ofördröjligen
återkalla legitimationen; dock att, där han innehar tandläkarbefattning,
vartill han blivit utnämnd av Konungen, legitimationen må återkallas
allenast för tid, under vilken han av nämnda anledning åtnjuter
tjänstledighet eller eljest icke uppehåller sin befattning. Tillfrisknar han
eller upphör eljest förhållande, som föranlett legitimationens återkallande,
må han ånyo vinna legitimation.
Föreligger grundad anledning till antagande, att legitimerad tandläkare
av skäl, som i första stycket sägs, är ur stånd att nöjaktigt utöva tandläkarkonsten,
äger medicinalstyrelsen förordna, att han skall undergå läkarundersökning
för avgörande, huru därmed förhåller sig. Angående sådan
Andra lagutskottets utlåtande nv 3.
3
undersökning har medicinalstyrelsen att meddela närmare föreskrifter.
Motsätter han sig undersökning, är vederbörande polismyndighet pliktig att
på begäran av den, som har att förrätta undersökningen, lämna erforderlig
handräckning. I avvaktan på resultatet av undersökningen må medicinalstyrelsen
återkalla legitimationen.
Tandläkare, som avses i 1 § första stycket 2), vare ej behörig att utöva
tandläkarkonsten under tid, då han av anledning, som i denna paragraf
sägs, icke uppehåller sin befattning.
6 §.
Utövar någon, som ej är behörig att utöva tandläkarkonsten, denna konst
mot ersättning, straffes med dagsböter, dock ej under tio. Sker det yrkesmässigt,
må straffet kunna höjas till fängelse i högst ett år.
Lag samma vare, om behörig utövare av tandläkarkonsten eller i 2 § omförmäld
medhjälpare mot ersättning utövar tandläkarkonsten i vidare mån
än behörigheten gäller.
7 §•
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
8 §.
över beslut av medicinalstyrelsen enligt denna lag må besvär anföras
hos Konungen i inrikesdepartementet inom en månad från den dag, då
klaganden erhållit del av beslutet; dock skall detta utan hinder av besvär
lända till efterrättelse, intill dess annorlunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1951, då ordningen för tandläkarekonstens
utövning den 18 juni 1861 (nr 41) upphör att gälla.
Tandläkare, som före den 1 juli 1951 erhållit legitimationsbevis, skall
anses som legitimerad tandläkare enligt denna lag.
Genom denna lag inskränkas ej de befogenheter som tillkomma den som,
utan alt vara legitimerad läkare, är behörig att utöva läkarkonsten.
Utan hinder av vad i denna lag stadgas må fältskär utöva den verksamhet
som tillkommer honom.
1 samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen nr 281 i första kammaren
av fru Sjöström-Bengtsson in. fl. och nr 376 i andra kammaren av
herr Gustafson i Göteborg in. fl.
I motionerna, som äro likalydande, har yrkats »att riksdagen för sin del
måtte antaga Kung]. Maj ds förslag till lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten,
dock med den ändringen att andra paragrafen får den lydelse
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 3.
som föreslagits av e. o. byråchefen Rahm vid behandlingen av medicinalstyrelsen,
nämligen:
§ 2.
Konungen äger förordna, att medhjälpare i viss omfattning må biträda
behörig utövare av tandläkarkonsten med utförande av till denna konst
hänförlig behandling, samt föreskriva de villkor, som skola gälla för dylika
medhjälpares verksamhet.,
samt att den av medicinalstyrelsen föreslagna utredningen av frågan,
huruvida och i vad mån tandläkare borde äga erhålla biträde av tandtekniker
med utförande av till tandläkarkonsten hänförlig behandling
måtte komma till stånd.»
Beträffande de skäl, som utöver vad nedan anföres åberopats till stöd
för det genom propositionen framlagda lagförslaget, ävensom i fråga om de
skäl, som motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden, får utskottet
hänvisa till propositionen och motionerna.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Den ålderdomliga 1861 års ordning för tandläkarekonstens utövning föreslås
ersatt med ny lagstiftning. De grundläggande reglerna om vem behörighet
tillkommer ha i förslaget avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med
motsvarande bestämmelser i lagen den 21 september 1915 om behörighet
att utöva läkarkonsten. Vidare föreslås, att legitimerad läkare liksom nu
skall äga behörighet att utöva tandläkarkonsten. Tanken att tandteknikernas
behörighet skulle utvidgas har avvisats, men i förslaget ingår ett stadgande
av innebörd att Konungen äger förordna, att den som genomgått särskild
tand- och munhygienisk utbildning skall äga rätt att i viss utsträckning
arbeta i patients mun. Denna utbildning avses vara en påbyggnad på
tandsköterskeutbildningen.
I lagförslaget ingå regler om meddelande av legitimation såsom tandläkare
samt om återkallelse av sådan legitimation och av särskilt tillstånd
att utöva tandläkarkonsten. Även dessa regler bygga på motsvarande bestämmelser
i lagen om behörighet att utöva läkarkonsten.
F. n. kunna endast böter ådömas den som obehörigen utför vad som
hör till tandläkarkonsten. Enligt förslaget skall den, som utan att vara behörig
utövar konsten mot ersättning, bestraffas med dagsböter; sker det
yrkesmässigt skall vederbörande kunna dömas till fängelse i högst ett år.
Lagen avses skola träda i kraft den 1 juli 1951.
I skrivelse till Kungl. Maj :t den 3 oktober 1949 har medicinalstyrelsen
tagit upp frågan om nya bestämmelser angående utövande av tandläkarkonsten.
Medicinalstyrelsen har härvid inledningsvis framhållit: Det hade
Andra lagutskottets utlåtande nr 3.
o
länge varit ett önskemål, att 1861 års ordning måtte ersättas med en författning,
som reglerade tandläkarkonstens utövning efter vår tids krav.
Bland de mest påtagliga bristerna i de gällande bestämmelserna vore, att
dessa icke medgåve att annorledes än i disciplinär väg bestraffa vårdslösa
och oskickliga tandläkare, att effektivt bestraffa obehöriga yrkesutövare
samt att fråntaga psykiskt sjuka tandläkare legitimationen. Inom styrelsen
hade därför utarbetats förslag till nya författningar i ämnet. Såsom mönster
hade därvid tjänat lagstiftningen om läkarkonstens utövning. De grundläggande
bestämmelserna borde sålunda inflyta i en lag om utövande av
tandläkarkonsten samt övriga erforderliga bestämmelser i en i administrativ
ordning utfärdad allmän tandläkarinstruktion.
Av de olika principiella spörsmål, som i propositionen behandlas, tilldrager
sig frågan om de befogenheter, som böra tillkomma tandläkarens
medhjälpare, största intresset.
Departementschefen.
Föredragande departementschefen, statsrådet Mossberg, har härutinnan
anfört, bland annat, följande: 1861 års ordning för tandläkarkonstens utövning
innehåller ingen bestämmelse, som reglerar de befogenheter, vilka
tillkomma tandläkarnas hjälpkrafter. I praxis har fastslagits att de allmänna
reglerna om rätten att utöva tandläkarkonsten gälla även gentemot
medhjälparna och att alltså blott tandläkaren och icke någon dennes
medhjälpare får arbeta direkt å patient. Jag anser, att denna regel bör
kvarstå, men i den mån så kan vara påkallat bör hinder icke möta att medgiva
undantag. Blott den omständigheten att det f. n. råder brist på tandläkare
bör emellertid icke motivera en avvikelse från huvudregeln. Undantagen
böra regleras i lag.
Medicinalstyrelsen har föreslagit, alt ett sådant undantag efter särskilt
förordnande av Kungl. Maj:t skall i fråga om utförande av tand- och munhygienisk
behandling gälla härför utbildade personer, s. k. tandhygienister.
Jag har intet att erinra mot styrelsens förslag i denna del och förordar alltså
att frågan om tandhygienisternas ställning löses så som styrelsen tänkt sig.
Jag vill erinra om att i 1950 års statsverksproposition (åttonde huvudtiteln,
p. 110) äskats medel för försöksutbildning av tandhygienister. Riksdagen
har anvisat medel i enlighet härmed (skr. nr 8; statsutskottets uti. nr 8,
p. 107). Om en sådan utbildning kommer till stånd och giver gynnsamt
resultat, anser jag att utbildning av tandhygienister framdeles bör ske i
erforderlig utsträckning. Det arbete som de avses skola utföra — bl. a. tandstensskrapning,
tvättning, spolning samt puts och polering å tändernas fria
ytor — måste väsentligt underlätta tandläkarnas arbete. Det bör beaktas,
att tandhygienistutbildningen avser att vara en påbyggnad på tandsköterske
-
6 Andra lagutskottets utlåtande nr 3.
utbildning''. Att av varje tandsköterska fordra sådan kompetens kan icke
vara skäligt.
Ytterligare en kategori, för vilken ifrågasatts viss behörighet att arbeta i
patients mun, utgöra tandteknikerna. Det har i förevarande sammanhang
icke satts i fråga, att tandtekniker skulle få självständigt och på eget ansvar
utföra sådant arbete; det skulle blott vara såsom biträde åt tandläkare och
under dennes överinseende han skulle få arbeta direkt å patient. Det har
från medicinalstyrelsens sida heller icke avsetts att tandtekniker utan vidare
skulle få denna rätt, utan saken skulle bli beroende på en närmare utredning
av lämpligheten därav och om gränserna för tandteknikernas befogenhet.
Avgörandet skulle läggas i Kungl. Maj :ts hand. Två av medicinalstyrelsens
ledamöter ha ansett att lagbestämmelsen om befogenheter för
medhjälpare bör avfattas så att den efter förordnande av Kungl. Maj :t kunde
avse även andra kategorier än tandhygienister, således t. ex. tandtekniker.
Majoriteten inom styrelsen har däremot förordat en avfattning av ifrågavarande
lagrum, som gör en ändring nödvändig, om tandtekniker skall
kunna inrangeras under detsamma.
Tandteknikerutbildningen har nyligen reformerats på grundval av ett av
1944 års tandläkarutbildningssakkunniga avgivet betänkande (SOU
1946: 87). Inom landet finnas tre statliga tandteknikerskolor. Utbildningen
siktar på laboratoriearbete. Främst nyssnämnda sakkunniga men även
1946 års folktandvårdssakkunniga ha efter omsorgsfull prövning kommit
till det resultatet, att tandteknikernas befogenheter i tandvårdsarbetet böra
begränsas till att avse att efter tandläkares anvisningar utföra laboratoriemässigt
arbete. En ny utredning av spörsmålet synes mig icke påkallad.
Det är av stort intresse att det inom landet finnes en tillräckligt stor
kår av kompetenta tandtekniker som ägnar sig åt laboratoriearbete; för
effektivt utnyttjande av tandläkarnas arbetskraft är detta en oundgänglig
förutsättning. Det synes icke uteslutet, att om teknikerna finge rätt att
arbeta direkt på patient det viktiga laboratoriearbetet bleve eftersatt. Det
måste också beaktas, att det bleve nödvändigt att bygga ut den nuvarande
tandteknikerutbildningen avsevärt. Det ligger nära till hands att antaga,
att utvecklingen snart nog skulle gå därhän, att vi jämte legitimerade tandläkare
finge en grupp tandvårdare av lägre grad, som utan att arbeta i
laboratorier sysslade med protesarbete å patienter och åtminstone till det
yttre stode under tillsyn av legitimerade tandläkare. Med tanke på att
protesläran utgör ett av huvudämnena i tandläkarexamen och att tandläkarna
under sin studietid i övrigt förvärvat omfattande kunskaper inom
odontologien, måste tandteknikerna i regel bliva tandläkarna vida underlägsna
i yrkesutövningen. Det kan dessutom icke vara lyckligt med två kategorier
tandvårdare, av vilka den ena, som ofrånkomligt måste ha mindre
utbildning såväl kvalitativt som kvantitativt, får syssla blott med en del av
Andra lagutskottets utlåtande nr 3. 7
tandläkarkonsten och därjämte blott under överinseende av en mer utbildad.
En sådan utveckling kan icke vara önskvärd.
Av det sagda följer, att jag i denna del såvitt angår utformningen av lagen
följer majoriteten inom medicinalstyrelsen men att jag icke anser att ytterligare
utredning bör komma till stånd. Jag vill särskilt understryka, att
majoriteten endast med tvekan synes vilja förorda sådan utredning. I detta
sammanhang vill jag också framhålla, att jag icke anser det vara principiellt
riktigt att frågan om tandteknikernas befogenheter efter en eventuell
utredning skall avgöras av Eungl. Maj :t. Det bör ske genom en av Konungen
och riksdagen stiftad lag.
Att nu blott såsom ett provisorium giva vissa tandtekniker viss behörighet
att arbeta å patienter anser jag ur många synpunkter uteslutet.
Lagrådet.
Lagrådet har mot lagförslaget framställt vissa anmärkningar, vilka föranlett
att smärre jämkningar vidtagits i lagtexten.
Utskottet.
Utskottet tillstyrker, att 1861 års ordning för tandläkarekonstens utövning
ersättes med en lag, som motsvarar nutida krav. Den i propositionen föreslagna
lagen är utformad efter mönster av 1915 års lag om behörighet att
utöva läkarkonsten. Sistnämnda lag är för närvarande föremål för översyn
av i oktober 1950 särskilt tillkallade sakkunniga. Av de direktiv, som lämnats
de sakkunniga, framgår att översynen i första hand bör avse de mot
kvacksalveri riktade straffbestämmelserna. Under hänvisning till att bestämmelserna
i 1915 års lag delvis äro oklara och svårtillämpliga ha de
sakkunniga i direktiven uppmanats att ägna uppmärksamhet även åt övriga
stadganden i lagen såsom bestämmelserna om legitimering och deslegitimering
av läkare. Därest den av de sakkunniga bedrivna utredningen skulle
medföra reformer inom den lagstiftning, som berör läkarnas behörighet,
förutsätter utskottet, att frågan prövas om icke också lagen om behörighet
att utöva tandläkarkonsten i tillämpliga delar borde anpassas efter den
nya lagstiftningen.
I propositionen är det främst tre spörsmål, som tilldraga sig intresse. Till
vad departementschefen uttalat rörande frågan om definiering av tandläkarkonsten
och dess avgränsning mot läkarkonsten samt frågan om skydd för
beteckningen tandläkare ansluter sig utskottet. Med hänsyn till den rådande
bristen på tandläkare, enkannerligen inom folktandvården, är frågan om
tandläkarnas hjälpkrafter och de befogenheter, som böra tillkomma dessa,
mera svårbedömlig.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 3.
Enligt gällande praxis äger tandläkare ej rätt att anlita medhjälpare till
biträde med behandlingen direkt å patient. I en tandläkares arbetsuppgifter
ingå onekligen vissa moment, som torde kunna anförtros åt mindre kvalificerade
hjälpkrafter. I propositionen angivas såsom exempel härpå tandstensskrapning,
tvättning, spolning, rengöring och polering, allt å tändernas
fria ytor, enklare kariesundersökningar samt puts och polering av fyllningar
på tändernas fria vtor. I den mån tandläkaren kan frigöras från
dessa sysslor vidgas självfallet hans möjlighet att ägna sig åt de mera
kvalificerade uppgifter, vartill han blivit utbildad. Han kan in. a. o. behandla
ett större antal patienter, om han blir på angivet sätt avlastad. I
propositionen föreslås nu, att tandläkaren skall kunna erhålla biträde med
dessa uppgifter av s. k. tandhygienister. Dessa avses skola utföra sitt arbete
på tandläkarens ansvar. Någon kår av sådana biträden har emellertid
ännu icke tillskapats. Av årets statsverksproposition (åttonde huvudtiteln,
p. 120) framgår att ej heller en tillämnad försöksutbildning av tandhygienister
kommit till stånd. Då nu i förslaget till lag om behörighet att utöva
tandläkarkonsten intagits en bestämmelse, som har direkt avseende å dessa
medhjälpare, finner utskottet det beklagligt, att bestämmelsen ej kan bliva
verksam förrän inom en oviss framtid.
Den rådande bristen på tandläkare aktualiserar i detta sammanhang
frågan om icke också tandteknikerna böra lämnas befogenhet att på tandläkarens
ansvar och under dennes överinseende utföra arbeten i sanerad
munhåla. Medicinalstyrelsen har icke motsatt sig att genom särskilda sakkunniga
en förutsättningslös utredning verkställes av frågan, om och i
vad mån tandläkare bör erhålla biträde av tandtekniker. Mot en sådan
undersökning talar att såväl 1944 års tandläkarutbildningssakkunniga som
1946 års folktandvårdssakkunniga, efter verkställd utredning, ställt sig
avvisande till tanken på en förändring av tandteknikernas nuvarande
ställning. Med hänsyn till medicinalstyrelsens, låt vara tveksamma, inställning
till utredningsfrågan ävensom därtill att två reservanter inom styrelsen
intagit den ståndpunkten, att Kungl. Maj :t bör lämnas möjlighet
att undantagsvis giva särskilt kunniga och erfarna tandtekniker rätt att
biträda tandläkare vid behandlingen av patient anser sig utskottet likväl
böra biträda det i motionerna framförda kravet på utredning. Utskottet
vill här dock bestämt uttala, att utskottet skulle ogilla en utveckling, som
ledde till ökat kvacksalveri och en kvalitetsförsämring inom folktandvården
eller till att laboratorierna komine att sakna nödig tillgång på tekniker.
Utskottets mening är endast, att varje möjlighet till en rationalisering av
arbetet inom tandvården bör prövas — alltid skulle väl därigenom någon
lättnad i det prekära läget uppnås.
Att utan föregående utredning lämna Kungl. Maj :t generellt bemyndigande
att åt enstaka tandtekniker giva befogenhet att biträda tandläkaren
med enklare göromål i sanerad munhåla, anser utskottet ej böra ifråga
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 3.
t)
komma. Ett skäl härtill kan utskottet åberopa genom att hänvisa till» det i
motionerna gjorda uttalandet, att den nuvarande tandteknikerutbildningen
icke utan vidare torde göra tandteknikerna kompetenta att arbeta i sanerad
munhåla. I likhet med departementschefen är utskottet närmast av den
meningen, att det ej är principiellt riktigt, att frågan om tandteknikernas
befogenheter efter en eventuell utredning skall avgöras av Kungl. Maj:t;
det bör ske genom en av Konungen och riksdagen stiftad lag. Utskottet
får alltså avstyrka det i motionerna i första hand framställda yrkandet.
Utskottet föreslår en formell ändring i 8 § av lagförslaget men har i
övrigt ej något att erinra i anledning av propositionen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen i anledning av förevarande proposition
samt med avslag å motionerna I: 281 och II: 376, såvitt
motionerna avse ändrad lydelse av 2 § förslaget till lag om
behörighet att utöva tandläkarkonsten, måtte — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas i
det genom propositionen framlagda lagförslaget — för sin
del antaga nämnda förslag med den ändringen, att 8 §
erhåller följande lydelse:
Över beslut av medicinalstyrelsen enligt denna lag må
klagan föras hos Konungen genom besvär, som skola hava
inkommit till inrikesdepartementet inom en månad från den
dag, då klaganden erhållit del av beslutet; dock skall detta
utan hinder av besvär lända till efterrättelse, intill dess annorlunda
förordnas;
B. att riksdagen i anledning av förevarande motioner
1:281 och 11:376, såvitt dessa innefatta begäran om utredning
rörande behörighet för tandtekniker att utföra viss
till tandläkarkonsten hänförlig behandling, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t med beaktande
av de synpunkter utskottet ovan anfört ville låta
allsidigt och förutsättningslöst utreda frågan om och i vad
mån tandläkare bör erhålla biträde av tandtekniker med
utförande av sådan behandling.
Stockholm den 1 februari 1951.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 saml. 2 and. Nr 3.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 3.
. Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Hallagård, Sten,
Wistrand, Sunne, Nils Elowsson och Wahlund;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Hellbacken, fruarna
Johansson i Norrköping, Sandström*, herr Nilsson i Göteborg, fru Västberg,
herr Ericsson i Näs och fröken Wetterström.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) av herrar Norman, Wistrand, Nils Elowsson, Hellbacken, Nilsson i
Göteborg och fröken Wetterström, vilka, under åberopande av de skäl, som
i propositionen anförts, ansett att utskottets hemställan under B. bort hava
följande lydelse:
B. att förevarande motioner I: 281 och II: 376, såvitt dessa
innefatta begäran om utredning rörande behörighet för
tandtekniker att utföra viss till tandläkarkonsten hänförlig
behandling, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
2) av herrar Jacobsson i Igelsbo, Sunne och Ericsson i Näs, vilka ansett
att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:
»Utskottet tillstyrker---lika med utskottet (s. 7)---nya
lagstiftningen.
I propositionen---lika med utskottet (s. 7)---mera svår
bedömlig.
Enligt gällande---lika med utskottet (s. 8)---oviss framtid.
Den rådande bristen på tandläkare aktualiserar i detta sammanhang
frågan om icke också tandteknikerna böra lämnas befogenhet att på tandläkarens
ansvar och under dennes överinseende utföra arbeten i sanerad
munhåla. Enligt utskottets uppfattning torde det inom landet finnas åtskilliga
tandtekniker, som på grund av mångårig erfarenhet förskaffat sig
stor yrkesskicklighet. Utskottet håller före, att det bör ytterligare undersökas,
om icke dessa kunde anförtros att utföra vissa enklare arbeten i
sanerad munhåla. I detta sammanhang vill utskottet erinra om de möjligheter,
som föreligga för läkare att i sin verksamhet anlita olika slag av
hjälpkrafter. De arbetsuppgifter, som åvila en sjuksköterska, äro stundom
av ganska ingripande art; de göra injektioner, taga blodprov, utföra narkos
o. s. v. För läkaren föreligger alltså goda möjligheter att erhålla avlastning
från åtskilliga arbetsuppgifter, som ur hans synpunkt måste te sig som
mindre kvalificerade. Med hänsyn till den brist, som f. n. råder inom tand
-
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 3.
Iäkaryrket, bör det allvarligt övervägas, om ej tandläkarna genom att vidgade
befogenheter tillerkännas tandteknikerna kunna erhålla en motsvarande
lindring i vissa åligganden. Ett argument för att denna möjlighet
prövas är, att medicinalstyrelsen föreslagit en förnyad utredning i saken.
Bet är vidare att märka, att två reservanter inom medicinalstyrelsen intagit
den ståndpunkten, att Kungl. Maj :t borde lämnas möjlighet att undantagsvis
giva särskilt kunniga och erfarna tekniker rätt att biträda tandläkare
vid behandlingen av patient. Utskottet vill dock bestämt uttala, att utskottet
skulle ogilla en utveckling, som ledde till ökat kvacksalveri och en kvalitetsförsämring
inom folktandvården eller till att laboratorierna komme att
sakna nödig tillgång på tandtekniker. På nu anförda skäl förordar utskottet,
att den av motionärerna föreslagna utredningen kommer till stånd.
Att utan---lika med utskottet (s. 8)--— framställda yrkandet.
Utskottet föreslår---lika med utskottet (s. 9) ----av pro
positionen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen---lika med utskottet (s. 9) —
--sådan behandling.»