Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
1
Nr 28.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni
19£5 (nr £20) om semester, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.
Genom en den 23 februari 1951 dagtecknad proposition, nr 72, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester;
samt
2) lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt
arbete.
De vid propositionen fogade lagförslagen äro av följande lydelse:
l:o) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester.
Härigenom förordnas, att 7, 12 och 18 §§ lagen den 29 juni 1945 om
semester* 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
7 §•
Semester utgår med en dag för
varje kalendermånad av kvalifikationsåret,
under vilken arbetstagaren
för arbetsgivarens räkning utfört arbete
å minst sexton dagar, och med
ytterligare en halv dag för varje sådan
månad, därest arbetstagaren vid
månadens ingång ej fyllt aderton år.
Uppstår vid beräkningen av semesterns
längd brutet dagantal, skall semestern
utgå med närmast högre
antal dagar.
Semester utgår med en och en halv
dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret,
under vilken arbetstagaren
för arbetsgivarens räkning
utfört arbete å minst sexton dagar.
Uppstår vid beräkningen av semesterns
längd brutet dagantal, skall
semestern utgå med närmast högre
antal dagar.
1 Senaste lydelse av 7, 12 och 18 § § se SFS 1946:336.
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 sand. 2 avd. Nr 28.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
Med dag-------— ---till godo.
Dag, under ----------sådan dag.
Om förlängd semester för vissa Om förlängd semester för vissa
arbetstagare med särskilt pressande arbetstagare med hälsofarligt arbete
eller hälsofarligt arbete stadgas i sär- stadgas i särskild lag.
skild lag.
12 §.
Arbetsgivaren äger-----
Semestern skall utgå i ett sammanhang,
såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas med arbetstagaren.
överstiger semestertiden
tolv dagar, och är rätten till sådan
längre semester grundad på att arbetstagaren
vid semesterrättens förvärvande
ej fyllt adcrton år, må dock
semestern förläggas till två skilda
perioder, av vilka den ena utgör
minst tolv dagar.
Vad i andra stycket föreskrivits
skall, i vad avser semestertid utöver
sex dagar, icke gälla beträffande arbetstagare
vid jordbruket jämte därtill
hörande binäringar och trädgårdsskötseln
samt beträffande hembiträde
i lanthushåll, såframt arbetstagaren
vid tiden för semesterns början
fyllt aderton år.
Semester för-------
- -—- ■— — arbete utförts.
Semestern skall utgå i ett sammanhang,
såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas med arbetstagaren.
överstiger semestertiden
tolv dagar, må dock semestern förläggas
till två skilda perioder, av
vilka den ena utgör minst tolv dagar.
svensk hamn.
18
Semesterlönen för arbetstagare,
som avses i 4 §, utgör fyra procent
av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst
hos arbetsgivaren under
de kalenderkvartal eller däremot enligt
17 § svarande perioder av kvalifikationsåret,
för vilka rätt till semesterlön
föreligger, samt ytterligare
två procent av arbetsinkomsten för
kvartal eller period, vid vars ingång
arbetstagaren ej fyllt aderton år.
§•
Semesterlönen för arbetstagare,
som avses i 4 §, utgör sex procent
av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst
hos arbetsgivaren under
de kalenderkvartal eller däremot enligt
17 § svarande perioder av kvalifikationsåret,
för vilka rätt till semesterlön
föreligger.
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
3
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
Beträffande arbetstagare------motsvarande tillämpning.
Semesterlönen skall — •— ------—- — dess utgång.
Lag
om förlängd semester för vissa arbetstagare
med särskilt pressande eller
hälsofarligt arbete;
given Stockholms slott den 29 juni
1946.
1 §■
Semester, vartill rätt förvärvats
enligt lagen om semester, skall i den
omfattning som i denna lag sägs utgå
med ett förhöjt antal semesterdagar,
därest arbetstagaren tinder kvalifikationsåret
utfört
1) arbete under jord i gruva eller
stenbrott,
2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens
län,
8) arbete, förlagt så att minst fyra
timmar av arbetstiden för dygn infallit
mellan klockan 22 och klockan
Ii,
i) arbete, däri arbetstagaren under
minst fyra timmar av arbetstiden
för dygn sysselsatts i mörkrum, eller
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1951, från och med vilken dag sådan
ökad semesterrätt som avses i lagen
kan förvärvas.
Vad i 12 § andra stycket andra
punkten ifrågavarande lag är stadgat
skall icke tillämpas med avseende å
arbetstagare, som enligt avtal, gällande
för viss vid lagens ikraftträdande
ännu icke tilländalupen tid,
är berättigad till längre semester än
tolv dagar.
2:o) Förslag
till
Lag
om förlängd semester för vissa arbetstagare
med hälsofarligt arbete.
Härigenom förordnas som följer.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
5) arbete, däri arbetstagaren utsatts
för röntgenstrålning eller strålning
från radioaktivt ämne.
2 §.
För varje kalendermånad av kvalifikationsåret,
under vilken arbetstagare
för arbetsgivarens räkning å
minst sexton dagar utfört i denna
lag avsett arbete, utgår semestern
med en och en halv dag om arbetet
är sådant, som omförmäles i 1 § under
1)—k), samt med tre dagar om
arbetet år sådant, som omförmäles
i 1 § under 5). Uppstår vid beräkningen
av semesterns längd brutet
dagantal, skall semestern utgå med
närmast högre antal dagar.
Med avseende å semester, som utgår
enligt första stycket, skola bestämmelserna
i 7 § andra och tredje
styckena lagen om semester äga motsvarande
tillämpning. Därvid skall
iakttagas,
1) att dag, varunder arbetstagaren
åtnjutit semester, må räknas honom
till godo för erhållande av förhöjt
antal semesterdagar endast därest
han omedelbart före och efter semestern
utfört sådant arbete, som berättigar
honom till dylik förhöjning,
samt
2) att dag, varunder arbetstagaren
varit frånvarande från arbetet
av anledning, varom förmäles i 7 §
andra stycket b)—d) lagen om semester,
icke må räknas arbetstagaren
till godo för erhållande av förhöjt
antal semesterdagar, därest sådant
arbete, som berättigar arbetstagaren
till dylik förhöjning, uppenbarligen
icke kunnat beredas honom
å sådan dag.
1 §.
Semester, vartill rätt förvärvats
enligt lagen om semester, skall utgå
med tre dagar för varje kalendermånad
av kvalifikationsåret, under vilken
arbetstagaren för arbetsgivarens
räkning å minst sexton dagar utfört
arbete, däri arbetstagaren utsatts för
röntgenstrålning eller strålning från
radioaktivt ämne.
Med avseende å semester, som utgår
enligt första stycket, skola bestämmelserna
i 7 § andra och tredje
styckena lagen om semester äga motsvarande
tillämpning. Därvid skall
iakttagas,
1) att dag, varunder arbetstagaren
åtnjutit semester, må räknas honom
till godo för erhållande av förhöjt
antal semesterdagar endast därest
han omedelbart före och efter semestern
utfört arbete, som avses i denna
lag, samt
2) att dag, varunder arbetstagaren
varit frånvarande från arbetet
av anledning, varom förmäles i 7 §
andra stycket b)—d) lagen om semester,
icke må räknas arbetstagaren
till godo för erhållande av förhöjt
antal semesterdagar, därest arbete,
som avses i denna lag, uppenbarligen
icke kunnat beredas honom
å sådan dag.
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
(Gällande lydelse:)
3 §■
På begäran av domstol eller den,
vars rätt därav beröres, åligger det
arbetsrådet att avgöra, huruvida visst
arbete är sådant, som avses i denna
lag.
Är mål, som handlägges vid domstol,
beroende av fråga, som i första
stycket sägs, skall domstolen hänskjuta
frågan till arbetsrådet, när
part sådant äskar eller domstolen
finner det nödigt; och må slutligt utslag
av domstolen ej meddelas, förrän
arbetsrådets beslut kommit domstolen
tillhanda.
4 §.
Om semester, som utgår med tilllämpning
av denna lag, gäller i övrigt
vad i lagen om semester är stadgat.
Utan hinder av vad i 12 § nämnda
lag är föreskrivet om att semestern
skall utgå i ett sammanhang må
dock, såframt arbetsrådet så medgivit
på grund av att sammanhängande
semester skulle medföra avsevärd
olägenhet för företags drift, semestern
förläggas till två skilda perioder,
av vilka den ena utgör minst
tolv dagar.
(Föreslagen lydelse:)
2 §.
På begäran av domstol eller den,
vars rätt därav beröres, åligger det
arbctarskyddsstyrelsen att avgöra,
huruvida visst arbete är sådant, som
avses i denna lag.
Är mål, som handlägges vid domstol,
beroende av fråga, som i första
stycket sägs, skall domstolen hänskjuta
frågan till arbetarskyddsstyrelsen,
när part sådant äskar eller
domstolen finner det nödigt; och må
dom ej meddelas, förrän arbetarskyddsstyrelscns
beslut kommit domstolen
tillhanda.
3 §■
Om semester, som utgår med tilllämpning
av denna lag, gäller i övrigt
vad i lagen om semester är stadgat.
Vad i 12 § andra stycket andra
punkten nämnda lag är föreskrivet
om att semestern må förläggas till
två skilda perioder skall dock icke
gälla med mindre arbetarskyddsstyrelsen
så medgivit. Medgivande som
nu sagts må lämnas, därest sammanhängande
semester skulle medföra
avsevärd olägenhet för företags drift.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1951, från och med vilken dag semesterrätt
enligt lagen kan förvärvas.
Genom denna lag upphäves lagen
den 29 juni 1946 (nr 337) om förlängd
semester för vissa arbetstagare
med särskilt pressande eller hälsofarligt
arbete.
Arbetstagare, som den 1 juli 1951
förvärvat semesterrätt enligt den
äldre lagen, skall, i den mån han icke
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
då åtnjutit honom enligt nämnda lag
tillkommande förmån, äga åtnjuta
semesterförmån enligt föreskrifterna
i den nya lagen, om hans arbete varit
sådant som avses i 1 § under 5) äldre
lagen, och eljest enligt bestämmelserna
i lagen om semester.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft femton
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 336 av herr De Geer,
nr 337 av herr Norling och herr Persson, Ola,
nr 358 av herr Persson, Einar, och herr Sten,
nr 365 av herr De Geer,
nr 366 av herr Osvald,
nr 367 av herr Niklasson m. fl., och
nr 368 av herr Sundelin m. fl., samt
inom andra kammaren
nr 447 av herr Dahlgren m. fl.,
nr 457 av herr Hagberg i Malmö,
nr 458 av herr Jansson i Hällefors,
nr 470 av herrar Jonsson i Järvsand och Jansson i Hällefors,
nr 471 av herr Christenson i Malmö m. fl.,
nr 472 av herr Pettersson i Dahl in. fl.,
nr 473 av herr Gustafson i Göteborg m. fl., och
nr 474 av herr Kollberg.
I motionen 1:336 hemställes »att riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 72 måtte uttala, att den förutsätter att förslag om en kalenderreform
kommer att avlämnas till 1952 års riksdag».
I de liltalvdande motionerna I: 337 och II: 447 yrkas »att riksdagen måtte
besluta om följande förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni
1945 (nr 420) om semester.
Härigenom förordnas, att 3, 7 b) och 12 §§ lagen den 29 juni 1945 om
semester skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges:
3 §. Arbetstagare äger på grund av det arbete, som han under tiden 1 maj
—30 april (kvalifikationsår) utfört för arbetsgivarens räkning, rätt att av
denne erhålla semester. Såsom kvalifikationsår må, såframt överenskommelse
därom träffas, gälla annan period. Semestern skall utgå under sommarmånaderna.
Andra lagutskottets utlåtande nr 28. 7
7 § b)__- — varit oförmögen till arbetet på grund av däri inträffat
olycksfall eller sådan däri ådragen sjukdom, som avses i lagen om försäkring
för vissa yrkessjukdomar, vid olycksfall utom arbetet eller annan av
läkare styrkt sjukdom.
12 §. Semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas med arbetstagaren.
Denna lag träder i kraft den 1 maj 1951.»
Likalydande motionerna I: 358 och II: 470 utmynna i en hemställan »att
riksdagen, i lagtexten eller genom skrivelse till Kungl. Maj :t, vidtager åtgärder
för att trygga okontrollerade arbetstagares rätt att taga ut semestertid,
ävensom att vad eljest i motionerna framförts beaktas vid utformningen
av lagtext och motivering».
Ur sistnämnda motioner må i detta sammanhang återgivas följande:
»Beträffande s. k. okontrollerade arbetares rätt och möjlighet att taga
ut semestertid torde man rent principiellt ha ansett, att detta vore deias
ensak och att arbetsgivaren icke kunde lägga hinder i vägen härför. Emellertid
har andra lagutskottet och därmed riksdagen, såväl när semesterlagen
ursprungligen antogs som när den ändrades, till förmån för säsongarbetare
gjort uttalanden i motiveringen i syfte att skydda denna rätt. Sådana
uttalanden hava icke förhindrat att tvist uppstått härutinnan. Lagstiftarnas
i motiven uttryckta mening har tydligen icke samma verkan till
ledning för arbetsgivarnas åtgöranden, som fallet blir därest frågan dragés
inför domstol, då man undersöker ’deras mening som lagen skrevo’. Denna
mening borde nu vara mogen för att komma till uttryck i själva lagtexten.
Frågan får ökad betydelse i den mån nu pågående strävanden att helårssysselsätta
skogsarbetarna krönas med framgång. Det bör då vara uppenbart,
att de icke skola ställas sämre än andra med avseende på rätt att taga
ut semestertid av den anledningen att de tillhöra de okontrollerade och sålunda
erhålla procentuell semesterlön.
En annan fråga som i vissa fall blivit aktuell, särskilt för flottningsarbetare,
är, att de icke erhålla semester eller semesterlön därest de, som
i bäckflottningarna kan bli fallet, arbeta t. ex. femton dagar den ena månaden
och lika lång tid den andra, alltså på bägge sidor om ett månadseller
kvartalsskifte. I själva verket är flottningsarbetet ett integrerande led
i deras årliga arbete inom skogsbruket, ehuru flottningsföreningen som
juridisk person är en särskild arbetsgivare. Da frågan om att taga sig semesterledighet
blir aktuell minskas i sådana fall de ekonomiska möjligheterna
att kunna tillgodogöra sig sådan, om de berövas semesterlönen för
flottningen. Ett belopp på 30—40 kronor spelar en roll i frågan om en eller
flera familjemedlemmar skall kunna företaga en resa. Vederbörande utskott
bör undersöka om lagen kan formuleras sa, att manads- eller kvartalsskiftets
infallande icke berövar flottningsarbetaren hans semester eller semesterlön.
En tredje fråga, nämligen kvarstående oegentligheter i fråga om arbetstagarbegreppets
tillämpning, kommer ju under behandling i särskild ordning
även vid årets riksdag.» I
I motionerna 1:365 och 11:474, vilka äro likalydande, anhålla motionärerna
»att riksdagen vid behandlingen av proposition nr 72 måtte besluta,
o Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
att arbetsgivare må äga rätt att i stället för en sammanhängande veckoledighet
förlägga den tredje semesterveckan till minst åtta arbetsfria lördagar
under sommarhalvåret, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta härför
erforderlig lagtext».
I likalydande motionerna I: 366 och II: 471 yrkas »att riksdagen ville i
samband med antagande av de bestämmelser om semester, som föreslås i
nyssnämnda proposition, besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
skyndsam utredning och av utredningen föranlett förslag, att enligt semesterlagen
den skall anses som arbetstagare som, utan att anställningsförhållande
föreligger, utför arbete för annans räkning och därvid till denne
intager en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares
till arbetsgivaren».
I motionerna I: 367 och II: 472, vilka äro likalydande, hemställes, »att
riksdagen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 72 måtte besluta
att i princip antaga det framlagda förslaget till utökad semester,
att det definitiva ikraftträdandet av reformen skall anstå tills riksdagen
i anslutning till beslut om åtgärder för att bereda semester åt mindre
företagare inom jordbruk, fiske, handel, hantverk m. m. samt dessas familjemedlemmar
— därom förordnar,
att precisera begreppet arbetstagare i semesterlagens mening på så sätt,
att skogskörare in. fl., s. k. beroende arbetstagare, i rättsligt avseende likställas
med arbetstagarna i övrigt,
samt att i övrigt beakta vad i motionerna anförts».
I motionerna I: 368 och II: 473, vilka ävenledes äro likalydande, anhålla
motionärerna,
»att riksdagen vid behandlingen av proposition nr 72 ville
dels uttala, att frågan om semestermöjligheterna för småföretagare och
deras hustrur inom jordbruk, hantverk m. m. samt husmödrar i allmänhet
är av sådan vikt, att den snarast möjligt bör bli löst och att därför utredningen
i frågan bör påskyndas;
dels beakta vad i motionerna anförts om möjligheterna att, där överenskommelse
om uppdelning av den tredje semesterveckan träffas, utbyta denna
mot ett lämpligt antal fria sommarlördagar».
I motionen 11:457 hemställes »att riksdagen för sin del måtte besluta
att stadgandet i 12 § 2 st. i det i propositionen nr 72 framlagda förslaget
till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 om semester skall erhålla
följande ändrade lydelse:
12 §.
Semester skall utgå i ett sammanhang, dock att den del av semestern som
överstiger 12 dagar må på annat sätt förläggas.»
I motionen II: 458 yrkar motionären »att riksdagen i samband med behandlingen
av propositionen nr 72 med förslag till ändring i lagen den 29
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
9
juni 1945 om semester måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t föreslå,
att Kungl. Maj:t måtte taga under ny prövning det förslag angående semesterersättningens
utbetalande som föreslagits av 1942 års semesterkommitté
(SOU 1944:59 och 1945:59) och, om det visar sig nödvändigt, företaga
ytterligare utredning i frågan för att om möjligt förelägga 1951 års
höstriksdag förslag om ändring i förevarande lag i detta avseende».
Före propositionens avlämnande ha vid innevarande års riksdag väckts
likalydande motionerna nr 223 i första kammaren av herr Näsgård m. fl.
och nr 289 i andra kammaren av herr Jansson i Aspeboda in. fl.
Motionerna ha hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet
i samband med förevarande proposition.
I motionerna hemställes »att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t begära
förslag till ändringar i samtliga lagar, där arbetstagarbegreppet har avgörande
betydelse för lagens tillämpning, och särskilt beträffande 1945 års
semesterlagstiftning».
Inledning.
Arbetstidsutredningen1 — som tillsatts den 15 mars 1947 för att verkställa
en allmän översyn av arbetstidslagstiftningen — erhöll den 28 april
1948 i uppdrag att även utreda frågan om en utökning av den lagstadgade
semesterns längd. För att beaktas i samband med detta uppdrag överlämnades
sedermera till arbetstidsutredningen ett av särskilda sakkunniga,
helgdagssakkunniga, den 17 april 1947 avgivet betänkande med förslag till
ändrad ordning beträffande vissa helgdagar (SOU 1947:27) jämte däröver
avgivna yttranden.
Uppdraget har nu fullgjorts av arbetstidsutredningen, som i betänkande
den 1 september 1950 (SOU 1950: 32) föreslår, att den lagstadgade semestertiden
ökas från 12 till 18 dagar för år. Den gällande regeln att semestern
skall utgå i ett sammanhang, såvida ej parterna komma överens om annat,
föreslås bibehållen, men arbetsgivaren medgives rätt att även utan dylik
överenskommelse förlägga den nytillkommande tredje semesterveckan till
en särskild period, skild från semestern i övrigt. I den för jordbruket med
binäringar nu gällande särregleringen i fråga om semesterns förläggning
föreslås den ändringen, att den lagstadgade sammanhängande semesterperioden
ökas från 6 till 9 dagar. Lagändringarna föreslås skola träda i
kraft den 1 juli 1951, från och med vilken dag arbetstagarna skola kunna
kvalificera sig för den längre semestern.
1 Utredningen består av häradshövdingen Ove. Hesselgren, ordförande, ombudsmannen i
Svenska industritjänstemannaförbundet Harald Adamsson, ledamöterna av riksdagens andra
kammare fru Elsa Johansson, Norrköping, och Olof Nilsson, Göteborg, direktören i Järnbruksförbundet
Gustaf Rudenstam samt ombudsmannen i Svenska metallindustriarbetareförbundet
Edvard Vilhelmsson.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
Arbetstidsutredningen förordar vidare, att frågan om en kalenderreform
snarast prövas. Enligt utredningens uppfattning bör denna reform innebära,
att Marie bebådelsedag överföres till de rörliga helgdagarna och firas
på en söndag, att en ny helgdag förlägges till lördagen före allhelgonasöndagen
samt att midsommardagen alltid förlägges till en lördag.
Över arbetstidsutredningens betänkande ha yttranden avgivits av statskontoret,
kommerskollegium — som i ärendet hört handelskamrarna och
Sveriges industriförbund —- socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
lantbruksakademien, arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen,
generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, domänstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
statens avtalsnämnd, arbetsdomstolens ordförande, överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser utom länsstyrelserna i Uppsala och Värmlands
län, fullmäktige i riksbanken, Svenska landstingsförbundet, Svenska
stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges allmänna exportförening, Svenska lantarbetsgivareföreningen,
Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk,
Svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen, Bankernas förhandlingsorganisation,
Försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, Handelns arbetsgivareorganisation,
Sveriges köpmannaförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges
centrala restaurangaktiebolag, Sveriges fastighetsägares arbetsgivareförbund,
Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening, Svenska lasttrafikbilägareförbundet,
Svenska lokaltrafikföreningen, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
— som inhämtat yttranden från Målarmästarnas riksförening
i Sverige, Skräddarmästarnas riksförbund, Sveriges smidesverkstäders riksförbund
och Sveriges urmakareförbund — Svensk industriförening, Sveriges
redareförening, Sveriges segelfartygsförening, Kanalflottans rederiförening,
Landsorganisationen i Sverige — som hört ett stort antal av de till landsorganisationen
anslutna fackförbunden — Tjänstemännens centralorganisation,
Svenska turistföreningen, Reso — folkrörelsernas rese- och semesterorganisation
— samt Yrkeskvinnors samarbetsförbund.
Remissinstanserna äro så gott som undantagslöst ense om det önskvärda
i och för sig att i vårt land införa en allmän semester om tre veckor. Däremot
äro meningarna i hög grad delade om huruvida treveckorssemestern
bör lagfästas nu och om reformen bör genomföras i rådande läge. Likaså ha
i remissyttrandena framkommit olika uppfattningar om hur semestern
skall förläggas.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås sådan ändring i lagen om semester, att semestern
skall för varje månad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för
arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst sexton dagar, utgå med l''/2
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 2#.
dag i stället för såsom för närvarande en dag, d. v. s. att den lagstadgade
semesterns längd skall ökas från två till tre veckor om året. Såsom en
följd härav föreslås, att den särskilda semesterlönen för de okontrollerade
arbetstagarna ökas från 4 till G procent av vederbörandes arbetsinkomst.
Den gällande regeln att semestern skall utgå i ett sammanhang, såvida
ej parterna komma överens om annat, föreslås bibehållen, men arbetsgivaren
föreslås skola äga rätt att, när den intjänade semestern överstiger tolv
dagar, förlägga semestern till två skilda perioder, av vilka den ena skall
utgöra tolv dagar. Den nytillkommande tredje semesterveckan skall således
kunna förläggas till en särskild period, skild från semestern i övrigt.
Den för jordbruket med binäringar gällande särregleringen i fråga om
semesterns förläggning föreslås upphävd; jordbruksarbetarna föreslås i enlighet
härmed skola äga utfå sin semester enligt samma regler som föreslagits
för övriga arbetstagare.
Lagen om semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller
hälsofarligt arbete — särskilda semesterlagen — föreslås ersatt av en ny
motsvarande lag gällande enbart för arbetstagare, som i arbetet utsättas
för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne. Dessa arbetstagare
föreslås skola bibehålla sina nuvarande semesterförmåner. Övriga
arbetstagare, som nu äro att hänföra under särskilda semesterlagen, föreslås
i fortsättningen skola utfå sin semester enligt de grunder, som angivas
i allmänna semesterlagen.
Lagändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1951.
Departementschefen.
Föredragande departementschef en, statsrådet Möller, uttalar i propositionen
bl. a. följande: »Arbetstidsutredningen har funnit spörsmålet om
* att införa allmän treveckorssemester i huvudsak vara en avvägningsfråga.
Enligt utredningen gäller problemet ytterst valet mellan att låta den fortgående
normala produktionsstegringen taga sig uttryck i högre löner eller
få form av mindre lönestegringar och längre årlig ledighet. Utredningen
har funnit klarlagt, att arbetstagarna äro beredda att byta ut viss möjlig
löneförbättring mot ökad fritid. Samhället bör enligt utredningens uppfattning
medverka härtill, såvida ej verkningarna bli sådana, att de ur samhällets
synpunkt ej kunna godtagas. Härför anser emellertid utredningen
någon risk icke föreligga.
I och för sig torde numera knappast råda några delade meningar om det
önskvärda i att utsträcka semestern för arbetstagarna i gemen till tre
veckor om året. Härom är man också så gott som ense i de remissyttranden,
som avgivits över arbetstidsutredningens förslag. Skälen för en
s e m ester förlängning äro också uppenbaia, och det synes mig
naturligt om tidpunkten nu skulle vara inne, då arbetstagarna mera all
-
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
mänt hellre vilja taga ut den standardförbättring, som en produktionsstegring
möjliggör, i längre vilotid än i höjd lön. Det alltmera ökade jäktet
i livsföringen över huvud och icke minst på arbetsplatserna torde sannolikt
många gånger vara direkt skadligt för hälsan och i vart fall medföra ökat
behov av rekreation. Det synes mig också ofrånkomligt, att semestern rätt
utnyttjad bidrager till att skapa fysiskt eller psykiskt bättre utrustade
människor, vilka på längre sikt kunna prestera ett både kvalitativt och
kvantitativt fullvärdigare arbete än hittills. Därav har naturligen hela landet
gagn.
Men jag vill också framhålla en annan synpunkt, som i detta sammanhang
synes mig beaktansvärd. Flertalet tjänstemän har redan nu till följd
av leglementen, avtal eller sedvänjor längre semester än två veckor om
året, medan däremot den stora mängden övriga arbetstagare får nöja sig
med semester enligt lagens minimiregler. Åtskilliga av dessa arbetstagare
äro även i fråga om andra med arbetet sammanhängande förhållanden än
semestern icke särskilt väl ställda. Det torde därför icke kunna förnekas,
att sociala lättviseskäl tala för att en större likställighet i semesterhänseende
kommer till stånd genom en förbättring av den kroppsarbetande befolkningens
ställning härvidlag -—- en förbättring som icke synes kunna
förverkligas i önskvärd utsträckning annat än genom lagstiftning. De grupper,
som nu äro missgynnade i fråga om semesterns längd, kunna härigenom
antagas vinna ökad trivsel både med sina egna och samhällets förhållanden,
vilket bör vara ägnat att stärka samhällssolidariteten och öka
arbetsenergien.
Frågan om att införa allmän treveckorssemester kan emellertid icke bedömas
enbart från synpunkten av de fördelar i form av förbättrad folkhälsa
och ökad arbetsenergi, som enligt vad jag nyss utvecklat äro förknippade
med en dylik reform. Önskvärdheten av längre semester får
nämligen icke leda till ett åsidosättande av kraven på upprätthållandet av
produktionen. Kring detta spörsmål ha i remissyttrandena gjorts olika uttalanden.
Från flera håll framföras allvarliga erinringar om att en ökad
ledighet för arbetstagarna i enlighet med vad arbetstidsutredningen föreslagit
skulle starkt påverka produktionen i negativ riktning; och det har
gjorts gällande att de ekonomiska förutsättningarna för att genomföra
reformen ännu icke vore för handen samt att vi borde ställa oss avvaktande
till dess mera stabila förhållanden inträtt.
Jag anser mig icke i detta sammanhang böra lämna någon närmare
redogörelse för det nuvarande ekonomiska läget utan hänvisar till den
nationalbudget för år 1951, som framlagts i årets statsverksproposition.
Vad angår frågan om de samhällsekonomiska verkningarna
av allmän treveckorssemester vill jag till en början understryka
vikten av att farhågorna för reformens negativa verkningar härutinnan
icke överdrivas. Erfarenheterna från tidigare tillfällen, då det varit fråga
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
13
om att ändra semester- eller arbetstidslagstiftningen till arbetstagarnas förmån,
peka otvivelaktigt hän mot att man på sina håll varit benägen att gå
till betydande överdrifter när det gällt att bedöma de svårigheter, som i
de olika fallen befarades skola uppstå.
Industriens utredningsinstitut har beräknat att reformens genomförande
skulle kunna medföra ett produktionsbortfall om 1,5 å 2 procent. Med
samma utgångspunkt och om hänsyn tages till att reformen icke berör
hela vårt lands förvärvsarbetande befolkning — denna uppskattas till omkring
3 miljoner — utan endast något mer än 1,5 miljon därav, skulle
man dock kanske kunna räkna med att produktionsbortfallet stannade vid
1 å 1,5 procent. Alla dylika sifferberäkningar äro emellertid, såsom utredningsinstitutet
även framhållit, mycket ovissa och att med säkerhet avgöra
hur produktionen kominer att påverkas torde över huvud icke låta sig
göra. Klart är dock att, om man bortser från de onormala åren i samband
med det senaste världskriget, näringslivet under senare år skridit stadigt
framåt. Under de senaste åren har sålunda den totala produktionen i samhället
årligen vuxit med 4 å 5 procent. Även om man med hänsyn till
ökade råvarusvårigheter och övriga återverkningar av det internationella
läget av försiktighetsskäl för den närmaste framtiden icke anser sig böra
räkna med en starkare produktionsstegring än 3 procent om året, är det
uppenbart, att genomförandet av allmän treveckorssemester icke kan föranleda
någon absolut produktionsminskning ens på kort sikt utan endast
få såsom följd, att produktionsökningen blir mindre än vad som eljest skulle
ha blivit fallet. Med hänsyn till näringslivets förmåga att anpassa sig efter
olika förhållanden och till den ökade arbetsinsats, som torde följa av en
semesterledighet av tillräcklig längd, är det enligt min mening icke troligt,
att den befarade uppbromsningen av produktionsstegringen blir så stor,
att den bör betraktas såsom ett avgörande hinder mot semestertidens utvidgning.
Såsom redan berörts har i vårt land produktiviteten under de senaste
åren varit starkt stigande, och såvitt nu kan överblickas torde förutsättningarna
för en fortsatt gynnsam produktionsutveckling få bedömas såsom
tämligen goda. Naturligen kan emellertid den internationella spänningen
medföra komplikationer av olika slag. Härom är det dock bäst att i dagens
läge icke göra några förutsägelser. Enbart den omständigheten att det internationella
läget kan förvärras med därav förenade följder för vårt lands
vidkommande synes icke utgöra tillräcklig anledning att låta anstå med
genomförandet av en eljest eftersträvansvärd reform.
I enlighet med det anförda ansluter jag mig till arbetstidsutredningens
förslag, att den lagstadgade semestern med verkan från och med den 1
juli 1951 utsträckes från två till tre veckor. Juli månad detta år blir alltså
den första månad, som kvalificerar till den längre semestern. Enär semesterlagen
är så konstruerad, att semestern i allmänhet utgår året efter det den
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
intjänats, följer därav, att de arbetstagare, som genom sitt arbete förvärvat
full semesterrätt, under år 1952 bli berättigade till 15 dagars semester och
att tre veckors semester får åtnjutas först under 1953. En dylik successiv
övergång till den nya ordningen underlättar otvivelaktigt reformens genomförande.
I en del remissyttranden har mot förslaget invänts att arbetstagarnas
semester icke borde förlängas, förrän semester spörsmålet för
vissa fria företagare, framför allt företagare inom småindustrien
och det mindre jordbruket, blivit löst. Jag vill gärna vitsorda, att de olika
småföretagarnas möjligheter till ordnad ledighet är ett problem, vilket förtjänar
den största uppmärksamhet. Arbetsmarknadsstyrelsen är emellertid
f. n. sysselsatt med att pröva frågan om de åtgärder, som från samhällets
sida kunna vidtagas för att öka fritidsmöjligheterna även för dem, som
ej äro anställda och som därför falla utanför den nuvarande semesterlagstiftningen.
Till detta problem torde statsmakterna således i sinom tid få
taga ställning. Något bärande skäl för att låta semesterreformen för arbetstagarnas
del anstå i avbidan på resultatet av arbetsmarknadsstyrelsens
utredning synes ej föreligga.
Jag övergår så till spörsmålet om hur en till tre veckor ökad
semester bör förläggas. Arbetstidsutredningen har uppställt
tre olika alternativ. Enligt samtliga bibehålies den nuvarande i semesterlagen
inskrivna rekommendationen, att semestern bör, såvitt arbetstagaren
ej önskar annorlunda, om möjligt förläggas till sommartid. Ej heller föreslås
någon ändring i lagens regel, att parterna kunna träffa överenskommelse
om sådan uppdelning av semestern, som de finna önskvärd. Vad som
skiljer alternativen åt är i vad mån arbetsgivaren skall ha möjlighet att
ensidigt bestämma om semesterns uppdelning. Alternativ I innebär i denna
del, att semestern — när det alltså ej mellan parterna föreligger överenskommelse
om dess uppdelning — skall få delas endast efter medgivande
av arbetarskyddsstyrelsen och att styrelsen skall få lämna dylikt medgivande
blott då sammanhängande semester skulle medföra avsevärd olägenhet
för vederbörande företags drift. I intet fall skall semestertiden få delas i
mer än två perioder, av vilka den ena skall utgöra minst två veckor. Enligt
alternativ II äger arbetsgivaren själv bestämma om delning av semestertiden
i två perioder, därav en om minst två veckor. Alternativ III skiljer
sig från alternativ II såtillvida, att arbetsgivaren, för fall att överenskommelse
icke kan träffa* med arbetstagaren, skall kunna dela semestertiden
i två eller flera perioder, varav en skall omfatta minst två veckor. Den
återstående semestertiden skall alltså enligt detta alternativ kunna utgivas
i form av enstaka ledighetsdagar.
Arbetstidsutredningen anser, att alternativ II är den i varje fall f. n.
lämpligaste utformningen. I remissyttrandena ha framkommit olika meningar
rörande vilket av alternativen som är att föredraga. De som företräda
Andra lagutskottets utlåtande nr 28. 15
kroppsarbetarna ha i allmänhet motsatt sig, att arbetsgivarna skulle äga
ensidigt uppdela semestern, och ha i enlighet härmed förordat alternativ I.
Tjänstemännens organisationer ha däremot i regel anslutit sig till alternativ
II, alltså det alternativ som medgiver arbetsgivaren rätt att utlägga
den tredje semesterveckan i en särskild period. Arbetsgivarsammanslutningarna
åter ha allmänt tillstyrkt alternativ III, d. v. s. en ordning, som
medgiver arbetsgivaren rätt att utan överenskommelse med arbetstagaren
uppdela den tredje semesterveckan i enstaka ledighetsdagar. Övriga remissinstanser
ha stannat för antingen alternativ II eller alternativ III.
För egen del vill jag först framhålla, att man icke bör alltför mycket
understryka olikheterna mellan de tre alternativen. Av utredningen i
ärendet framgår, att parternas intressen i fråga om en eventuell delning
av semestern i många fall kunna antagas överensstämma. Från arbetsgivarsidan
har sålunda framhållits, att semestern ofta skulle komma att
utgå i ett sammanhang, även om arbetsgivarna erhölle rätt att förordna
om delning. Omvänt ha från arbetstagarhåll uttalats vissa sympatier för
delad semester; och arbetarnas organisationer ha genomgående förklarat
sig villiga att genom överenskommelse medverka till delning av semestern,
då så kunde visa sig nödvändigt med hänsyn till förhållandena inom yrket.
Goda förutsättningar böra alltså föreligga för att parterna i betydande
utsträckning skulle kunna i samförstånd lösa frågan hur semestern lämpligen
bör utgå.
Lagbestämmelser måste emellertid finnas för det fall, att uppgörelse icke
träffas mellan parterna. Härvidlag torde till en början icke kunna förnekas,
att reformens värde ur rekreationssynpunkt minskas om den nya semesterveckan
splittras upp på enstaka ledighetsdagar. En dylik uppdelning av
den tredje semesterveckan synes dessutom endast undantagsvis vara
absolut nödvändig. I de fall, då ett verkligt behov därav föreligger, torde
en överenskommelse härom kunna komma till stånd. Alternativ III torde
därför ej böra lagfästas. Vad angår alternativ I torde kunna sägas, att
en semester om tre veckor om året i de flesta fallen bör skänka den
enskilde arbetstagaren det största måttet av rekreation, om den utgår i
ett sammanhang. Ä andra sidan kan man icke bortse från, att vissa delar
av näringslivet ha ett sakligt grundat intresse av att kunna förlägga den
nytillkommande semesterveckan till eu särskild period. Att helt lita
till att detta intresse skall bli tillgodosett genom frivilliga överenskommelser
torde icke låta sig göra. Ej heller synes det — när fråga är om
allmän treveckorssemester — lämpligt att tilldela någon statlig myndighet
rätt att förordna om delning av semestern i de fall detta skulle visa sig
behövligt. Till detta kommer, att det stora flertalet arbetstagare i vårt
land av naturliga skäl önskar få sin semester förlagd till sommaren, vilket
ju rekommenderas i lagen. Redan nu äro kommunikationsmedlen och olika
slag av semesteranordningar hårt belastade under denna tid på året, och
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
ett val av alternativ I skulle onekligen vara ägnat att allvarligt skärpa överbelastningen.
Icke minst ur arbetstagarnas egen synpunkt skulle en sådan
konsekvens av semesterförlängningen vara olycklig. Såsom utredningen
framhållit, bör man därför i början gå fram med försiktighet, så att semesterreformen,
som motses med så stora förväntningar, icke blir en besvikelse
genom att möjligheterna till miljöombyte och friluftsliv sommartid försämras.
Även en annan omständighet bör beaktas i detta sammanhang.
Om arbetstagarna finge ovillkorlig rätt att utfå hela treveckorssemestern
i ett sammanhang, kan det befaras, att arbetsgivarna i viss utsträckning
såge sig nödsakade att förlägga semestern till annan tid än sommaren.
Arbetstagarna skulle i så fall icke få någon del av sin semester under den
för dem gynnsammaste tiden på året. En sådan lösning skulle i regel innebära
större nackdel för de anställda än om de finge två veckors sommarsemester
och en veckas semester å annan tid på året.
Jag delar därför utredningens uppfattning, att alternativ II åtminstone
f. n. innebär den lämpligaste utformningen av treveckorssemestern. Härvid
förutsätter jag, att arbetsmarknadens parter förhandlingsvägen taga upp
frågan om semesterns förläggning i syfte att uppnå överenskommelse om
den ordning, som i varje särskilt fall så långt det är möjligt tillgodoser
såväl arbetsgivarnas som arbetstagarnas berättigade intressen.
I anslutning till vad nu anförts vill jag beröra den av arbetstidsutredningen
diskuterade frågan, huruvida ett särskilt organ — ett semesterråd
— bör inrättas med uppgift att verka för en större spridning och en bättre
samordning av semestrarna. Utredningen har ansett att något dylikt organ
ej bör komma till stånd, innan erfarenhet vunnits om verkningarna av den
förlängda semestern, och därför ej framlagt något förslag härom. Jag är
av samma mening. Som bekant ha försök redan gjorts att i samarbete
mellan arbetsmarknadens parter, reseföretag, hotellanläggningar och turistorganisationer
åstadkomma en önskvärd spridning av semestrarna. Det
finnes anledning hoppas, att de berörda parterna efter treveckorssemesterns
genomförande skola intensifiera dessa strävanden och att man härigenom
skall kunna komma tillrätta med de mångskiftande problem, som sammanhänga
med semesterfördelningen. Först om detta icke lyckas, böra
mera vittgående åtgärder övervägas.
Enligt den nuvarande semesterlagen gälla för vuxna arbetstagare inom
jordbruk med binäringar och trädgårdsskötsel ävensom för vuxna hembiträden
i lanthushåll särskilda bestämmelser rörande delning av semestern.
Bestämmelserna innebära, att arbetsgivaren äger fördela den del av
semestern, som överskjuter sex dagar, på sätt han finner lämpligt. Arbetstidsutredningen
har icke ansett sig kunna förorda, att denna särreglering
helt slopas, men har föreslagit, att de sex dagar, som enligt nu gällande
bestämmelser skola ligga i en följd, ökas till nio.
De närmast berörda parterna, d. v. s. å ena sidan lant- och trädgårds -
17
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
arbetsgivarna samt å andra sidan lant- och trädgårdsarbetarna, företräda
helt olika ståndpunkter i denna fråga. Från arbetsgivarsidan hävdas
med bestämdhet, att den nuvarande sammanhängande semesterperioden
om sex dagar, som enligt det kollektiva riksavtalet för jordbruket skall
förläggas till tiden 15 maj—15 september, icke kan förlängas utan risk för
allvarliga skadeverkningar för jordbruksnäringen och trädgårdsskötseln.
På arbetstagarsidan bestrides detta påstående; och det understrykes med
skärpa, att samma bestämmelser, som komma att införas för arbetstagare
i allmänhet, också böra gälla för arbetstagare inom jordbruk och trädgårdsskötsel
samt för hembiträden i lanthushåll.
I detta hänseende vill jag erinra om att den kategori det här gäller ursprungligen
var helt undantagen från den rätt till sammanhängande semester,
som var föreskriven för andra yrkesgrupper. Vid tillkomsten av 1945
års semesterlag uttalade föredragande statsrådet, att det ur olika synpunkter
syntes önskvärt att denna olikhet såvitt möjligt utjämnades. Icke blott
med hänsyn till jordbruksarbetarnas berättigade intresse att utfå någon
tids sammanhängande semesterledighet utan också med tanke på jordbrukets
arbetskraftsproblem fann föredraganden en sådan utjämning vara
önskvärd. Med hänsyn till de rådande särförhållandena för dessa arbetstagare
var föredraganden, åtminstone för det dåvarande, icke beredd att
helt utjämna skillnaden och han förordade därför, att jordbruksarbetare
och övriga här avsedda arbetstagare skulle äga utfå minst sex dagar av
semestern i ett sammanhang. Denna ståndpunkt godtogs av riksdagen, som
emellertid förutsatte att Kungl. Maj :t skulle ägna fortsatt uppmärksamhet
åt spörsmålet och sedan erfarenheter vunnits ompröva, huruvida icke
även jordbruksarbetare borde kunna påfordra att utfå hela semestern i ett
sammanhang.
Enligt min mening måste det föreligga mycket starka skäl, om jordbruksarbetarna
även i fortsättningen skola bli föremål för undantagsbestämmelser
i fråga om semesterns delning. Av utredningen i ärendet har jag bibragts
den uppfattningen, att några mera avsevärda svårigheter numera i
allmänhet icke föreligga att låta jordbrukets och trädgårdsodlingens anställda
utfå två veckors sammanhängande semester. Härtill kommer, att
en sämre ställning i semesterhänseende för de anställda inom dessa näringsgrenar
i längden måste påverka nyrekryteringen i ofördelaktig riktning
och därmed också bidraga till en ytterligare utflyttning från landsbygden.
Det bör därför ligga i jordbrukets och trädgårdsodlingens eget intresse att
icke bereda sina anställda sämre semesterförmåner än andra näringsgrenar.
Av nu anförda skäl förordar jag, att särbestämmelserna för arbetstagare
inom jordbruk med binäringar och trädgårdsskötsel samt för hembiträden
1 lanthushåll helt slopas och att dessa grupper av arbetstagare således i
fortsättningen utfå sin semester enligt samma regler som föreslagits för
övriga arbetstagare.
2 — Bihang till riksdagens protokoll Utåt. !) saml. 2 avd. Nr 28.
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
Beträffande frågan om den inverkan som den aktuella reformen bör få
på de kategorier av arbetstagare, som redan nu ha längre
lagstadgad semester än två veckor, må först beröras de
regler, som gälla i detta hänseende. Jämlikt allmänna semesterlagen ha
arbetstagare, som icke fyllt 18 år, rätt till tre veckors semester. I fråga
om rätten för arbetsgivaren att dela semestern, gälla för dessa arbetstagare
samma regler, som jag i det föregående förordat för den allmänna
treveckorssemestern. Arbetsgivaren kan alltså utan samtycke av
arbetstagaren dela semestern i två perioder, av vilka den ena skall omfatta
minst 12 dagar. Enligt särskilda semesterlagen åtnjutes tre veckors semester
av vissa gruvarbetare samt natt- och mörkrumsarbetare ävensom sex
veckors semester av arbetstagare, som i arbetet utsättas för röntgenstrålning
eller strålning av radioaktivt ämne. För samtliga dessa arbetstagargrupper
gäller, att arbetsgivaren icke äger dela semestern utan samtycke av arbetstagaren,
såvida icke arbetarskyddsstyrelsen lämnat medgivande därtill.
Dylikt medgivande får lämnas endast om sammanhängande semester skulle
medföra avsevärd olägenhet för företags drift och kan blott avse uppdelning
i två perioder, av vilka den ena skall utgöra minst 12 dagar.
Arbetstidsutredningen anser tillräckliga skäl icke föreligga att öka semestertiden
för ungdomen och de grupper, som falla under den särskilda
semesterlagen. Vidare har utredningen funnit, att den nyss berörda bestämmelsen
om arbetarskyddsstyrelsens medgivande till delning av semestern
bör kunna slopas, såvitt angår de kategorier, som ha rätt till tre
veckors semester enligt särskilda lagen, d. v. s. för andra än röntgen- och
radiumarbetare.
Även jag är av den uppfattningen, att skäl saknas för att taga införandet
av allmän treveckor ssemester till intäkt för en höjning av semestern för
de grupper, som redan nu ha en lagstadgad semester om tre veckor eller
längre tid. Det försprång, som dessa grupper erhållit, har såsom tidigare
utvecklats varit ett provisorium i avbidan på allmän treveckorssemester,
och sedan denna reform genomförts, ha således skälen för den nuvarande
graderingen bortfallit. Självklart är dock, att de arbetstagare, som ha sex
veckors semester, böra bibehålla denna förmån.
Bortsett från sistnämnda arbetstagare böra alltså alla anställda i fortsättningen
ha rätt till samma minimisemester om tre veckor. Under sådana
omständigheter måste det vara synnerligen önskvärt, att enhetliga bestämmelser
gälla även i fråga om delning av semestern. Den nuvarande regeln
i särskilda semesterlagen om arbetarskyddsstyrelsens medgivande till delning
har enligt vad jag inhämtat icke tillämpats vid något enda tillfälle.
Parterna ha i stället kunnat lösa uppkommande frågor förhandlingsvägen.
Den avtalsfrihet som föreligger har alltså hittills visat sig tillfyllest. Med
hänsyn härtill kan jag tillstyrka, att ifrågavarande regel slopas för de
grupper, som enligt särskilda semesterlagen ha tre veckors semester. Där
-
19
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
emot synes regeln böra bibehållas för de arbetstagare, som ha rätt till sex
veckors semester och för vilka särbestämmelser äro erforderliga även i
andra avseenden.
Vilka återverkningar semesterreformen kan få på semesterförhållandena
för de arbetstagar kategorier, som nu på grund av avtal
åtnjuta längre semester än den lagstadgade minimisemestern
är givetvis en fråga, som bör lösas förhandlingsvägen
på samma sätt som övriga löne- och anställningsvillkor. Jag saknar
därför anledning att närmare uppehålla mig vid detta spörsmål.
Till sist vill jag något beröra frågan om en kalenderreform. Även
om denna fråga och spörsmålet om en förlängning av semestern ej sammanhänga
på det sätt att de icke kunna lösas oberoende av varandra, föreligger
dock ett samband mellan dem. Antalet arbetsdagar under ett år påverkas
sålunda såväl av semestertidens längd som av antalet helgdagar.
Ur produktionssynpunkt är även av betydelse på vilka veckodagar de olika
helgdagarna infalla.
Arbetstidsutredningen, som haft att beakta ett av helgdagssakkunniga
år 1947 avlämnat betänkande med förslag till ändrad ordning beträffande
vissa helgdagar, har framhållit, att införande av tre veckors lagstadgad
semester måste anses utesluta genomförande av en kalenderreform, som
skulle komma att ytterligare minska antalet arbetsdagar. Vidare har utredningen
givit uttryck för uppfattningen, att det ur rekreationssynpunkt
vore lämpligt att inrätta en helgdag under årets senare del samt att det
vore angeläget, att genom en rationellare ordning beträffande helgdagarna
undvika en sådan splittring av arbetsveckorna, som vissa helgdagar för
närvarande förorsaka.
Självfallet skulle en ändrad ordning i den riktning sålunda förordats
medföra vissa gynnsamma verkningar ur produktionssynpunkt. Emellertid
torde det ej vara erforderligt att i förevarande sammanhang taga ståndpunkt
till frågan om en sådan reform. Enligt vad jag inhämtat lärer chefen
för justitiedepartementet framdeles vid lämplig tidpunkt upptaga denna
fråga till prövning.
Lagrådet.
Lagrådet, som ansett sig icke böra ingå på ett bedömande av frågan huruvida
ur ekonomiska synpunkter ett genomförande för närvarande av den
föreslagna lagstiftningen kunde anses tillrådligt, har lämnat lagförslagen
utan erinran.
Utskottet.
Det torde vara oomtvistat, att två veckors semester icke kan fylla det
behov av rekreation, som den jäktade nutidsmänniskan känner. En semester
om tre veckor måste anses utgöra ett minimikrav; begränsningen
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
till denna tid är betingad av ekonomiska faktorer. De myndigheter och
oi ganisationer, som haft att taga ställning till förslaget, ha också så gott
som enhälligt vitsordat, att en förlängning av semestertiden vore i och för
sig önskvärd.
Tveksamhet har emellertid yppats, om rätta tidpunkten nu vore inne
att realisera förslaget. Det ekonomiska läget, som icke kan medgiva en
minskning av produktionen, inbjuder förvisso till återhållsamhet i fråga
om reformer, som kunna verka hämmande på denna. Propositionen lämnar
dock belägg för att någon minskning av produktionen ej är att befara
genom semesterreformen. Anledning är emellertid att förvänta, att produktionen,
åtminstone till en början, ej kommer att undergå ökning i
samma takt som skulle ha skett, därest reformen icke bleve genomförd.
Någon hållpunkt för säkrare prognoser torde ej vara för handen.
Vid en avvägning av intresset för arbetstagaren att ernå en någorlunda
tillfredsställande rekreation och det nyss berörda ekonomiska intresset
anser utskottet företräde böra lämnas det förra. Utskottet förordar således,
att reformen nu genomföres. I detta sammanhang vill utskottet uttala, att
en förlängning av semestern kan komina näringslivet till godo i form av
de icke mätbara krafter, som härröra ur en förbättrad hälsa, ökad trivsel
in. in.
I motionerna 1:367 och 11:472 har hemställts att riksdagen måtte besluta
att det definitiva ikraftträdandet av reformen skall anstå till dess
riksdagen — i anslutning till beslut om åtgärder för att bereda semester
åt mindre företagare inom jordbruk, fiske, handel, hantverk m. in. samt
dessas familjemedlemmar — därom förordnar. I motionerna 1:368 och
11:473 har yrkats, att riksdagen uttalar att frågan om semestermöjligheterna
för nämnda kategorier är av sådan vikt, att den snarast möjligt
blir löst och att därför den i ämnet pågående utredningen påskyndas.
Utskottet är liksom motionärerna av den uppfattningen, att förevarande
spörsmål är av stor betydelse och att detsamma snarast bör bringas till en
tillfredsställande lösning. Men att i avbidan härpå uppskjuta semesterreformen
för den stora grupp arbetstagare, som nu avses, anser utskottet
ej böra komma i fråga. I ett den 3 april 1951 avgivet svar å en enkel fråga
har chefen för socialdepartementet uppgivit, att förenämnda utredning,
vilken ombesörj es av arbetsmarknadsstyrelsen, kan beräknas bliva slutbehandlad
under september månad detta år. Vid sådant förhållande finner
utskottet ej skäl föreligga att göra något uttalande av innebörd att utredningen
bör påskyndas.
En annan grupp, som står utanför semesterlagen, är de s. k. beroende
uppdragstagarna (skogskörare, handelsresande m. fl.). Utskottet har förut
haft anledning att taga ställning till denna grupps semesterproblem, senast
1950 då utskottet i sitt utlåtande nr 23, till vilket utskottet hänvisar, lämnade
en utförlig redogörelse för de beroende uppdragstagarnas rättsställ
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
21
ning. Spörsmålet har nu åter aktualiserats genom motionerna I: 223 och
II: 289, I: 358 och II: 470, I: 386 och II: 471 samt I: 367 och II: 472. I sitt
förenämnda utlåtande nr 23 uttalade utskottet bl. a., att utskottet förutsatte,
att Kungl. Maj :t ägnade fortsatt uppmärksamhet åt frågan och, när
omständigheterna gåve anledning därtill, toge under omprövning, huruvida
de beroende uppdragstagarna borde falla under semesterlagen. Genom
semesterreformen och framför allt genom planen att skapa semestermöjligheter
åt de grupper, som i övrigt stå utanför semesterlagen, ha de beroende
uppdragstagarna kommit i ett läge, som onekligen kan motivera att deras
ställning blir rättsligen erkänd i semesterlagen och därigenom även i de
andra sammanhang, där det för dem kan vara av betydelse. Utskottet förordar
därför, att Kungl. Maj :t — efter verkställd utredning — måtte till
förnyad prövning företaga nu berörda spörsmål.
Liksom utskottet ej kan instämma i kravet på att semesterreformen
ställes på framtiden i avvaktan på lösningen av semesterfrågan för de
mindre företagarna etc., kan utskottet ej heller ansluta sig till det i motionerna
1:337 och 11:447 framställda yrkandet, att reformen genomföres i
det snabbare tempo, som i motionerna föreslås. Den av Kungl. Maj :t föreslagna
ordningen för reformens förveiddigande synes innebära ett rimligt
hänsynstagande till näringslivets intresse, att övergången med hänsyn till
återverkningarna för produktionen sker på ett så mjukt och smidigt sätt
som möjligt. Enligt förslaget kommer semesterreformen att innebära, att
semestern under 1952 kommer att utgå med femton dagar och först 1953
med fulla 18 dagar.
I motionerna I: 365 och Ii: 474 har föreslagits, att arbetsgivare må äga
rätt att i stället för en sammanhängande veckoledighet förlägga den tredje
semesterveckan till minst åtta arbetsfria lördagar under sommarhalvåret.
Motionerna I: 368 och II: 473 inrymma ett önskemål att, där överenskommelse
om uppdelning av den tredje semesterveckan träffas, få utbyta denna
mot ett lämpligt antal fria sommarlördagar. I motionen II: 457 hemställes,
att semestern skall erhålla den utformningen, att den del av semestern som
överstiger tolv dagar må på annat sätt förläggas. I anledning av dessa
yrkanden vill utskottet som sin mening uttala, att frågan om en uppdelning
av den nytillkomna tredje veckan i enstaka dagar bör i förekommande
fall lösas genom frivilliga överenskommelser mellan parterna på arbetsmarknaden.
Kan uppgörelse härutinnan icke träffas bör — som i propositionen
föreslås — gälla att arbetsgivaren ej mot arbetstagarens önskan
skall kunna uppdela semestern på fler perioder än två. Vid detta ställningstagande
kan utskottet ej tillstyrka bifall till vad i förenämnda motioner i
detta avseende hemställts.
I motionerna I: 337 och II: 447 har hemställts, att semestern skall utgå i
ett sammanhang, såframt icke överenskommelse om annan ordning träffas
med arbetstagaren. Departementschefen har anmält vissa betänkligheter
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
mot detta alternativ, därvid utskottet främst fäst sig vid den av departementschefen
befarade konsekvensen, att arbetsgivarna måhända komme
att se sig nödsakade att förlägga semestern till annan tid än sommaren, om
arbetstagarna finge ovillkorlig rätt att utfå hela treveckorssemestern i ett
sammanhang. Utskottet ansluter sig till de skäl Kungl. Maj:t förebragt
mot en förläggningsregel av det innehåll motionärerna förorda.
I detta sammanhang vill utskottet något uppehålla sig vid ett närliggande
spörsmål. Som förut angivits är grunden till semesterreformen det starka
behov av vederkvickelse, som förefinnes hos människan av i dag. För att
semestern skall kunna erbjuda ett behövligt tillskott av friska krafter, är
det av betydelse, att medel finnas att tillgå för ett förnuftigt utnyttjande
av semestern. Genom den utökning av semestertiden, som nu föreslås, därvid
semestrarna sannolikt komma att koncentreras till en begränsad tid
av sommaren, torde de anordningar i olika hänseenden, som nu förekomma
för tillgodoseende av de semestrande (hotell, pensionat, kommunikationer
m. m.), svårligen förslå. Det bör ankomma på arbetsmarknadens parter,
att sinsemellan söka finna lämpliga metoder för ett ändamålsenligt ordnande
av semestern.
Vidkommande fragan om en kalenderreform har arbetstidsutredningen,
som haft att beakta de helgdagssakkunnigas betänkande med förslag till
ändrad ordning beträffande vissa helgdagar jämte däröver avgivna yttranden,
förordat att frågan om en kalenderreform snarast prövades. Enligt
utredningens uppfattning borde denna reform innebära, att Marie bebådelsedag
överfördes till de rörliga helgdagarna och firades på en söndag, att en
ny helgdag förlädes till lördagen före allhelgonasöndagen samt att midsommardagen
alltid förlädes till en lördag. I motionen I: 336 har hemställts
att riksdagen måtte uttala, att den förutsätter att förslag om en kalenderreform
kommer att avlämnas till 1952 års riksdag. I anledning därav får
utskottet uttala att frågan om en kalenderreform är av sådan art, att
samtycke till reformen erfordras jämväl av allmänt kyrkomöte. Det torde
vara anledning att förvänta, att spörsmålet kommer att upptagas till behandling
vid instundande kyrkomöte samt att förslag i ämnet därefter
snarast förelägges riksdagen.
Kungl. Maj :ts förslag i övrigt har ej givit utskottet anledning till erinran.
I motionen II: 458 behandlas spörsmålet om innehållande av semesterersättningen
genom insättandet av denna på ett semesterersättningskonto
hos postgirot. Denna fråga har uppenbarligen erhållit ökad aktualitet genom
semesterreformen. Ersättningsbeloppen komma att bliva större, och
intresset att pengarna komma till användning för avsett ändamål kommer
i motsvarande mån att öka. Utskottet har tidigare haft anledning att taga
ställning till spörsmålet. I sitt av riksdagen härutinnan godkända utlåtande
nr 59 till 1945 års riksdag uttalade utskottet bl. a., att åtskilliga praktiska
omständigheter kunde anföras mot en tvingande anordning av föreva
-
23
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
rande art och systemet lämnade ej några säkra garantier för att semesterersättningen
komme att användas i rekreationssyfte. Efter övervägande av
olika synpunkter, som lagts på spörsmålet, fann utskottet olägenheterna
med systemet vara sådana, att de tvångsvis borde genomföras allenast om
det kunde anses medföra en mera avsevärd vinst. Så vore emellertid enligt
utskottets mening icke fallet. Utskottet ställde sig således avvisande till
tanken på postgirots anlitande vid semesterersättningens gäldande. Vad
utskottet 1945 anförde i föreliggande fråga kan åberopas även nu. Utskottet
avstyrker således motionen. Utskottet vill emellertid i anslutning härtill
uttala förhoppningen att det på frivillighetens väg tillkomna semesterkassesystemet
genom semesterreformen skall vinna ytterligare utbredning.
Utskottet förväntar tillika, att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet riktad
på verkningarna av reformen och, därest anledning därtill skulle visa sig
föreligga, vidtager lämpliga åtgärder.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 27 till 1948 års riksdag hemställde
utskottet bl. a., att Kungl. Maj :t måtte utreda frågan om att i
semesterhänseende i viss utsträckning med arbetad tid jämställa frånvaro
från arbetet på grund av annat olycksfall än olycksfall i arbetet eller annan
sjukdom än sådan i arbetet ådragen sjukdom, som avsåges i lagen om
försäkring för vissa yrkessjukdomar. I anledning av en enkel fråga rörande
denna angelägenhet uttalade statsrådet Andersson den 9 maj 1950 att slutligt
ståndpunktstagande i saken torde böra anstå till dess resultatet förelåge
av den omprövning av semesterns längd, varmed arbetstidsutredningen
vore sysselsatt. Spörsmålet har nu förelagts riksdagen genom motionerna
I: 337 och II: 447. Utskottet får i anledning av motionerna hänvisa till att
föredragande departementschefen i propositionen omnämnt, att vissa ändringsförslag
berörande skilda delar av semesterlagen i tidigare sammanhang
aktualiserats på olika sätt. Departementschefen torde här avse även
förevarande spörsmål. Enligt departementschefen syntes det emellertid icke
lämpligt att i samband med förslaget rörande tre veckors semester behandla
de av honom åsyftade specialspörsmålen. Departementschefen nämner
till sist, att han i sinom tid torde få återkomma till dessa i den mån
anledning därtill föreligger. Med hänsyn till detta uttalande anser utskottet
ej skäl föreligga, att föreslå riksdagen någon åtgärd i anledning av nu
berörda motioner i denna del.
I motionerna I: 358 och II: 470 behandlas bl. a. frågan om de okontrollerade
arbetstagarnas rätt och möjlighet att uttaga semestertid. I semesterlagen
finnes ej den grundsatsen i lagtexten uttryckt, att arbetsgivaren ej
kan vägra arbetstagaren sådan rätt. Av förarbetena till såväl 1938 som 1945
års semesterlag framgår emellertid (jfr andra lagutskottets uti. nr 58/1938
och nr 59/1945), att stadgandet, att de okontrollerade arbetstagarna icke
ägde rätt till semester, icke borde så förstås, att de icke borde uttaga ledighet
i samband med erhållandet av semesterlön. Det är ej för utskottet
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
närmare känt, i vad mån svårighet i praktiken föreligger för nämnda arbetstagare
att erhålla semesterledighet. Skulle en undersökning giva vid handen,
att de okontrollerade arbetstagarna förvägrades denna i förarbetena klart
uttalade rätt, ifrågasätter utskottet, om ej en lagändring borde vidtagas till
tryggande av densamma. Tills vidare anser sig utskottet böra inskränka
sig till detta uttalande i saken.
I sitt här ovan tidigare nämnda utlåtande nr 59 till 1945 års riksdag
anförde utskottet angående den då införda huvudregeln för uppkomst av
rätt till semester, att inom utskottet uttalats farhågor för att nämnda regel
skulle kunna föranleda arbetsgivarna att avsiktligt förlägga en kortvarig
anställning så, att arbetstagaren icke uppnår 16 arbetsdagar under vare sig
den kalendermånad, då han tillträtt anställningen, eller den, under vilken
hans anställning upphör. I motionerna 1:358 och 11:470 beröres en fråga
av närbesläktad natur. I motionerna nämns som exempel, att en flottningsarbetare
icke erhölle semester eller semesterlön om han, som i bäckflottningarna
kunde bliva fallet, arbetar femton dagar den ena månaden och
lika lång tid den andra, alltså på bägge sidor om ett månads- eller kvartalsskifte.
En sådan ordning är enligt utskottets mening mindre tillfredsställande.
Utskottet uttalade emellertid redan i sitt år 1945 avgivna utlåtande,
att det låge i sakens natur att uppställandet av en fix gräns alltid kunde
föranleda påstående, att de arbetstagare, som fölle under gränsen, bleve
orättvist behandlade; det torde med den utformning 1945 års semesterlag
erhållit icke vara möjligt att minska faktorn 16. Såvitt utskottet då kunde
finna borde ett förhindrande av ifrågakomna ojämnheter ej kunna ske i
annan ordning än genom att lagens konstruktion ändrades. I vissa kollektivavtal
har man, enligt vad utskottet erfarit, löst frågan genom att frångå
begränsningen till kalendermånad eller kalenderkvartal. Utskottet anser
sig dock icke nu kunna förorda en så genomgripande ändring av semesterlagen,
som ett tillmötesgående av motionerna på denna punkt skulle innebära.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte med bifall till motionerna 1:367
och II: 472, såvitt dessa avse antagandet i princip av de av
Kungl. Maj:t framlagda lagförslagen, samt med avslag å
dels samma motioner, till den del dessa avse uppskov med
ikraftträdandet av semesterreformen, dels motionerna I: 337
och II: 447, såvitt dessa avse ändrad lydelse av 12 § ävensom
ikraftträdandebestämmelsen till förslaget till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester,
dels ock motionerna I: 365 och II: 474 samt motionen
II: 457 antaga de genom förevarande proposition framlagda
förslagen till
25
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr
420) om semester, samt
2) lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med
hälsofarligt arbete;
B) att riksdagen i anledning av motionerna I: 223 och
11:289, 1:358 och 11:470, 1:366 och 11:471 samt 1:367
och 11:472 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville utreda frågan om hänförandet av de s. k.
beroende uppdragstagarna under semesterlagen och de
övriga författningar, där så kan vara påkallat, samt för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan
föranleda;
C) att motionerna I: 336 samt I: 368 och II: 473 — sistnämnda
båda motioner, såvitt dessa avse semester åt småföretagare
etc. — måtte anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört;
D) att motionerna I: 337 och II: 447, i den mån de icke
besvarats genom vad utskottet ovan under A) hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
E) att motionerna I: 358 och II: 470, i den mån de icke
besvarats genom vad utskottet ovan under B) hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
F) att motionen II: 458 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt
G) att motionerna I: 368 och II: 473, såvitt dessa avse
utformningen av semestern, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 26 april 1951.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Hallagård, Sten,
Wistrand*, Sunne, Nils Elowsson och Wahlund*;
från andra kammaren: herr Hellbacken, fru Johansson i Norrköping,
herrar Nilsson i Göteborg, Andersson i Alfredshem, fru Ewerlöf, herrar
Wiklund i Stockholm, Ericsson i Näs och fru Sjöstrand.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 sand. 2 avd. Nr 28.
26
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
RESERVATIONER
1) av herrar Hallagård, Wahlund och Ericsson i Näs,
2) av herrar Sunne och Wiklund i Stockholm samt fru Sjöstrand, vilka
ansett att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:
Det torde---lika med utskottet (s. 19—20)---sig önskvärd.
Tveksamhet har---lika med utskottet (s. 20)---för handen.
Vid en---lika med utskottet (s. 20)---trivsel m. m.
I motionerna 1:367 och 11:472 har hemställts att riksdagen måtte besluta
att det definitiva ikraftträdandet av reformen skall anstå till dess
riksdagen — i anslutning till beslut om åtgärder för att bereda semester
åt mindre företagare inom jordbruk, fiske, handel, hantverk m. m. samt
dessas familjemedlemmar — därom förordnar. I motionerna I: 368 och
II: 473 har yrkats, att riksdagen uttalar att frågan om semestermöjligheterna
för nämnda kategorier är av sådan vikt, att den snarast möjligt blir
löst och att därför den i ämnet pågående utredningen påskyndas. Utskottet
är liksom motionärerna av den uppfattningen, att förevarande spörsmål är
av stor betydelse och att detsamma snarast bör bringas till en tillfredsställande
lösning. Men att i avbidan härpå uppskjuta semesterreformen för
den stora grupp arbetstagare, som nu avses, anser utskottet ej böra komma
i fråga. I ett den 3 april 1951 avgivet svar å en enkel fråga har chefen för
socialdepartementet uppgivit, att förenämnda utredning, vilken ombesörjes
av arbetsmarknadsstyrelsen, kan beräknas bliva slutbehandlad under
september månad detta år. Utskottet som förutsätter, att den angivna tidpunkten
hålles, finner därför ej skäl föreligga att göra något uttalande av
innebörd, att utredningen bör ytterligare påskyndas. 1952 års riksdag kan
av allt att döma beredas möjlighet att taga ställning till ifrågavarande
spörsmål.
En annan — — — lika med utskottet (s. 20—21) — — — berörda
spörsmål.
Liksom utskottet---lika med utskottet (s. 21)---18 dagar.
Vad beträffar utformningen av semestern förtjänar påpekas, att semestern
enligt huvudregeln skall utgå i ett sammanhang. I de fall, där driften
vid ett företag under semestertiden kommer att inställas, såsom inom den
kontinuerliga treskiftsindustrien, torde så regelmässigt ske. I många fall
— måhända de flesta — torde semestern komma att utläggas i enlighet med
vad arbetsgivare och arbetstagare därutinnan överenskommit. I motionerna
1:365 och 11:474, 1:368 och 11:473 samt 11:457 upptages frågan om
den tredje semesterveckans utbytande mot ett lämpligt antal fria sommar
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 28. 27
lördagar. Med hänsyn till den kortare arbetstiden på lördagar torde arbetsgivarna
måhända också vara villiga att jämställa den tredje veckan med
ett ökat antal fria lördagar. I arbetstidsutredningens undersökning har ett
visst intresse framkommit för utbyte av den tredje semesterveckan mot
enstaka ledighetsdagar. På grund av att utredningen emellertid i sitt frågeformulär
inte klart markerat, att alternativet till den tredje semesterveckan
därvid kunde vara ett större antal fria sommarlördagar än sex, har dock
det framkomna resultatet i detta sammanhang begränsat värde. Om alternativet
ställts annorlunda, t. ex. utbyte av den tredje veckan mot åtta å
nio sommarlördagar, hade säkerligen större intresse visats härför. Intet
hinder föreligger mot att frivilliga överenskommelser av ovan angivet slag
träffas. Utskottet vill för sin del — i överensstämmelse med vad i motionerna
I: 368 och II: 473 föreslagits — rekommendera sådana överenskommelser
mellan arbetsmarknadens parter. Med hänsyn till vad utskottet
här uttalat finner utskottet ej skäl tillstyrka bifall till vad i motionerna
1:365 och 11:474 samt 11:457 hemställts.
I motionerna —- —--lika med utskottet (s. 21—22)---motionä
rerna
förorda.
I detta---lika med utskottet (s. 22)---av semestern.
Vidkommande frågan---lika med utskottet (s. 22)---före
lägges
riksdagen.
Kungl. Maj:ts---lika med utskottet (s. 22)---till erinran.
I motionen---lika med utskottet (s. 22—23)---lämpliga
åtgärder.
I sitt---lika med utskottet (s. 23)---denna del.
I motionerna---lika med utskottet (s. 23—24) — ---i saken.
I sitt---lika med utskottet (s. 24)---skulle innebära.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att---lika med utskottet (s. 24—25)---
åtgärd, samt
G) att motionerna 1:368 och 11:473, såvitt dessa avse
utformningen av semestern, måtte anses besvarade genom
vad utskottet ovan anfört.
3) av herr Wistrand och fru Ewerlöf, vilka ansett att utskottets utlåtande
bort hava följande lydelse:
Det torde----lika med utskottet (s. 19—20)---sig önskvärd.
Tveksamhet hav---lika med utskottet (s. 20) —---- för handen.
Vid en---lika med utskottet (s. 20)----trivsel in. in.
1 motionerna-----lika med utskottet (s. 20)---bör påskyndas.
En annan — —- — lika med utskottet (s. 20—21) - beröida
spörsmål.
Liksom utskottet--— lika med utskottet (s. 21)---18 dagar.
28
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
I motionerna 1:365 och 11:474 har föreslagits, att arbetsgivare må äga
rätt att i stället för en sammanhängande veckoledighet förlägga den tredje
semesterveckan till minst åtta arbetsfria lördagar under sommarhalvåret.
Motionerna I: 368 och II: 473 inrymma ett önskemål att, där överenskommelse
om uppdelning av den tredje semesterveckan träffas, få utbyta denna
mot ett lämpligt antal fria sommarlördagar. I motionen II: 457 hemställes,
att semestern skall erhålla den utformningen, att den del av semestern som
överstiger tolv dagar må på annat sätt förläggas.
I anledning av dessa yrkanden vill utskottet framhålla, att från såväl
arbetsgivar- som arbetstagarhåll intresse yppats för att den nytillkomna
tredje veckan skall kunna utläggas i enstaka dagar, i första hand i fria
lördagar. Intet hinder föreligger mot att frivilliga överenskommelser mellan
parterna träffas om ett sådant arrangemang. Icke minst med hänsyn
till å ena sidan de önskemål, som understundom framkommit från arbetstagarhåll
om ledighet å ett antal sommarlördagar och å andra sidan osannolikheten
av att under överskådlig tid utan ogynnsamma återverkningar för
folkhushållet kunna tillmötesgå detta önskemål annat än genom tredje
semesterveckans uppdelning å lördagar, framstå dylika överenskommelser
som lämpliga. På grund av den kortare arbetstiden å lördagar är arbetsgivaren
måhända villig att jämställa den tredje semesterveckan med ett ökat
antal fria lördagar. Ett sådant tillvägagångssätt kan vara ägnat att underlätta
frivilliga överenskommelser om att uppdela den tredje semesterveckan.
Med hänsyn till vad sålunda anförts anser utskottet det ej påkallat
att lagfästa en regel, enligt vilken arbetsgivaren mot arbetstagarens vilja
skulle kunna företaga en uppdelning av den tredje veckan.
I motionerna---lika med utskottet (s. 21—22)---motionä
rerna
förorda.
I detta---lika med utskottet (s. 22)---av semestern.
Vidkommande frågan---lika med utskottet (s. 22)---före
lägges
riksdagen.
Kungl. Maj:ts----lika med utskottet (s. 22)---till erinran.
I motionen---lika med utskottet (s. 22—23)---lämpliga åt
gärder.
I sitt--- — lika med utskottet (s. 23)---denna del.
I motionerna---lika med utskottet (s. 23—24)---i saken.
I sitt---lika med utskottet (s. 24)--— skulle innebära.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att---lika med utskottet (s. 24—25)---
åtgärd, samt
G) att motionerna I: 368 och II: 473, såvitt dessa avse utformningen
av semestern, måtte anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört.
Iduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1951
116404