6
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
Nr 12.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring
i lagen om försäkring för olycksfall i arbete.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 93 i första kammaren av herr Nyström
m. fl. samt nr 129 i andra kammaren av herr Gavelin m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, ha motionärerna anfört bl. a. följande:
Efter
försäkringsrådet finns ingen instans att vända sig till, och man kan
starkt ifrågasätta om detta är riktigt. Borde det inte i fråga om yrkessjukdomar
finnas en ytterligare högre instans, dit den sjuke kan vända sig, i
likhet med vad som tillämpas i fråga om rättsskipningen i övrigt? I denna
instans borde läkarinflytandet vara dominerande. Ett annat alternativ är,
att försäkringsrådet förstärkes med ett läkarkollegium av minst tre läkare,
varav två experter, vilka utses för viss tid, och en tredje, som bör vara den
läkare som behandlat den sjuke och utfärdat läkarutlåtande för honom.
Dessa läkare inkallas endast då försäkringsrådet har att besluta i tveksamma
och svårbedömliga fall av yrkessjukdom.
Under hänvisning till vad de sålunda andragit ha motionärerna hemställt
»att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:f anhålla om skyndsam
utredning och förslag till ändring av olycksfallsförsäkringslagen enligt
ettdera av härovan angivna alternativ.»
Beträffande de skäl, som i övrigt åberopats till stöd för detta yrkande,
får utskottet hänvisa till motionerna.
I 4 § lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete stadgas
att den i lagen avsedda försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten;
dock att, där för ändamålet bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag,
vars delägare äro arbetsgivare och för vars förbindelse delägarna
svara med obegränsad personlig ansvarighet, försäkringen av delägarnas
arbetare i stället må äga rum i sådant bolag på i lagen angivna villkor.
Enligt 5 § samma lag prövas besvär över beslut av riksförsäkringsanstalten
eller försäkringsbolag, som i 4 § avses, rörande ersättning eller eljest
rörande tillämpning av någon i lagen given bestämmelse av ett för hela
riket gemensamt försäkringsråd, som jämväl i övrigt har att med uppmärksamhet
följa försäkringens tillämpning och utveckling.
Grunderna för försäkringsrådets organisation och verksamhet bestämmas
enligt 5 § av Konung och riksdag.
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
Jämlikt 1 § lagen den 29 juni 1917 om försåkringsrådet skall rådet bestå
av minst sju ledamöter. Enligt samma stadgande skola två av ledamöterna
representera arbetsgivarna och två arbetarna. Dessa ledamöter jämte tre
suppleanter för en var av dem förordnas av Konungen för två år i sänder
efter förslag, som uppgjorts enligt viss i lagen närmare angiven ordning.
Övriga ledamöter, av vilka en skall vara rådets chef, utnämnas omedelbart
av Konungen. Minst två av dem skola vara lagkunniga män, vilka fullgjort
vad författningarna föreskriva dem, som må nyttjas uti domarämbeten.
I 6 § lagen om försåkringsrådet stadgas att ärenden, som enligt olycksfallsförsäkringslagen
skola behandlas av rådet, prövas och avgöras av fem
ledamöter, så ock av fyra, där de äro om slutet ense. I behandling av viktigare
ärende eller ärende av allmän betydelse skola deltaga minst sju
ledamöter.
Närmare föreskrifter om försäkringsrådets verksamhet meddelas — enligt
7 § förenämnda lag den 29 juni 1917 — av Konungen.
Enligt 1 § Arbetsordning för försåkringsrådet, fastställd den 21 mars
1947 (nr 114), handlägger rådet de ärenden, som jämlikt olycksfallsförsäkringslagen,
lagen om försäkring för yrkessjukdomar, militärersättningsförordningen
eller annan författning eller arbetsordningen tillhöra rådets
ämbetsbefattning.
Angående försäkringsrådets organisation hänvisar arbetsordningen till lagen
om försåkringsrådet. Utöver där avsedda ledamöter — ordföranden och
chefen, de ordinarie försäkringsråden och assessorerna samt representanterna
för arbetsgivarna och arbetarna —- kunna enligt 4 § arbetsordningen
jämväl extra ordinarie försäkringsråd och assessorer samt tillfälliga ledamöter
tillsättas.
6 § arbetsordningen innehåller ett stadgande enligt vilket försäkringsrådet
i frågor, där erforderlig sakkunskap icke är företrädd, äger anlita biträde
av särskilda sakkunniga.
Rörande läkares medverkan i försåkringsrådet har utskottet från rådet
inhämtat följande uppgifter:
Hos försåkringsrådet tjänstgöra 3 kirurger såsom läkarledamöter, vilka
förordnas av Kungl. Maj :t för budgetår. Läkarledamot föredrager ett visst
antal mål per vecka och deltager i besluten. Försåkringsrådet inhämtar
även utlåtanden från medicinskt sakkunniga, som ej äro ledamöter i rådet.
En del läkare deltaga i försäkringsrådets sammanträden och föredraga
härvid de medicinska frågor, i vilka de avgiva utlåtande. F. n. tjänstgöra
hos rådet 6 läkare såsom föredragande. Av dessa äro 2 sakkunniga i kirurgi,
2 i medicin och 2 i neurologi. Andra läkare avgiva endast skriftligt utlåtande.
Antalet läkare, som ej deltaga i rådets sammanträden utan endast
avgiva skriftligt utlåtande, uppgår i regel till 6 och omfattar 1 specialist
inom vart och ett av följande områden, nämligen psykiatri, neurologi, dermatologi,
röntgenologi, oftalmologi samt öron-, näs- och halssjukdomar.
8 Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
Vid behov infordrar försäkringsrådet utlåtande även av andra medicinska
experter.
Vidare brukar rådet anlita en odontolog.
o Vad angår behandlingen av besvärsmål rörande silikos, hör försäkringsrådet
regelmässigt en sakkunnig i medicin och, därest röntgenologisk expert
ej tidigare yttrat sig hos försäkringsinrättningen, även en röntgenolog.
Rådets kirurger (ledamöter och andra sakkunniga) bruka vid olika åsikter
i någon fråga diskutera denna å särskilt sammanträde, s. k. läkarråd.
Vidare kan förekomma, att försäkringsrådet, när i tveksamma fall flera
sakkunniga anlitats och olika åsikter föreligga, inhämtar yttrande av kungl.
medicinalstyrelsen.
Vid 1947 års riksdag antogs, efter förslag av Kungl. Maj :t genom proposition
nr 317, en lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 26 maj
1909 om Kungl. Maj.ts regeringsrätt. Lagändringen innebar bland annat, att
prövningen av besvär i mål angående tillämpning av 1946 års lag om folkpensionering
m. m. överflyttades från regeringsrätten till Kungl. Maj:t i
statsrådet. Propositionen och i ämnet väckta motioner behandlades av andra
lagutskottet. Vid utskottets i anledning av propositionen och motionerna
avgivna utlåtande, nr 48, fanns fogad en av herr Norman m. fl. avgiven
reservation, som godkändes av riksdagen. I reservationen anfördes bland
annat följande:
Den i propositionen föreslagna lagändringen innebär, att besvär i mål
angående tillämpning av 1946 års lag om folkpensionering ävensom de föreslagna
lagarna om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl.
barn och om bidrag till änkor och änklingar med barn skola avgöras av
Kungl. Maj :t i statsrådet. Statsrådet Möller har i propositionen nr 50 såsom
skäl för att förlägga prövningen av besvärsärenden beträffande folkpensioneringen
till Kungl. Maj:t i statsrådet anfört, att det särskilt under de
första åren efter den nya folkpensioneringslagens ikraftträdande vore av
vikt att chefen för socialdepartementet bleve i tillfälle att följa tillämpningen
av lagen. Förslaget till lag om särskilda barnbidrag till änkors och
invaliders m. fl. barn hänvisar i fråga om besvär till folkpensioneringslagens
bestämmelser. Chefen för justitiedepartementet har anslutit sig till
den uppfattningen att besvär över pensionsstyrelsens beslut i ärenden angående
folkpension och särskilda barnbidrag böra prövas av Kungl. Maj:t
i statsrådet. I motionerna I: 363 och II: 521 hemställes, att sådan ändring
vidtages i det genom propositionen nr 317 framlagda lagförslaget, att besvär
i mål angående folkpensionering, särskilda barnbidrag och bidrag till
änkor och änklingar med barn upptagas och prövas av regeringsrätten.
Frågan om vilken myndighet som skall vara högsta instans i dessa mål är
av stor betydelse. Skäl kunna anföras både för regeringsrätten pcb för
Kungl. Maj :t i statsrådet som högsta instans. Ur flera synpunkter skulle
måhända den lämpligaste lösningen av frågan vara inrättandet av en socialförsäkringsöverdomstol,
som då skulle kunna vara högsta instans även för
de mål, varom här är fråga. Enligt utskottets mening har det sociala reformarbetet
nu fortskridit så långt, att inrättandet av en sådan prövningsinstans
bör allvarligt övervägas. En utredning av denna fråga bör ske snarast möjligt.
I avbidan på resultatet av utredningen synes Kungl. Maj:t i statsrådet
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
från och med den 1 januari 1948, såsom föreslås i propositionen, böra vara
högsta instans beträffande ifrågavarande mål.
I reservationen hemställdes — förutom att riksdagen måtte antaga förslag
till lag om ändrad lydelse av lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj :ts
regeringsrätt — att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning om inrättandet av en för
olika socialförsäkringsgrenar gemensam högsta prövningsinstans samt att
Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.
I skrivelse den 17 juli 1947, nr 496, anhöll riksdagen om den föreslagna
utredningen. Frågan om utredning är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.
Utskottet. Som i motionerna påpekats torde det ofta yara svårt att fastställa
tidpunkten, då en yrkessjukdom föreligger, liksom även graden av
den invaliditet, som blivit en följd av sjukdomen. Enligt utskottets mening
är det av stor betydelse att lagstiftningen på hithörande område erhåller
en utformning, som skapar garanti för att den av sjukdomen drabbade
snabbt kan få fastslaget, såväl att ersättningsrätt förefinnes som omfattningen
av densamma. Det är onekligen i hög grad otillfredsställande, när
exempelvis en av sililcos angripen arbetare får vänta i år, innan hans fall
blir slutligen prövat. Motionärerna ha tänkt sig, att förevarande spörsmål
skulle erhålla en lösning, antingen genom att ytterligare en prövningsinstans
tillskapades över försäkringsrådet eller genom att detta förstärktes
av ett läkarkollegium med viss i motionerna närmare angiven sammansättning.
Vad det första alternativet beträffar torde förverkligandet av
detta snarast komma att medföra ytterligare tidsutdräkt, innan avgörande
i nu åsyftade fall komme att slutgiltigt fattas. Under hänvisning till ovan
lämnade uppgifter vill utskottet i detta sammanhang erinra, att frågan om
utredning rörande inrättandet av en för olika socialförsäkringsgrenar gemensam
högsta prövningsinstans är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.
Vidkommande det andra alternativet framgår av den ovan lämnade redogörelsen,
att läkarinslaget inom försäkringsrådet redan nu är av ungefär
den omfattning, som i motionerna föreslagits.
Socialvårdskommittén är f. n. sysselsatt med en översyn av den sociala
olycksfallsförsäkringslagstiftningen och väntas framlägga betänkande i
ämnet under första halvåret innevarande år. Enligt vad utskottet under
hand erfarit har kommittén, som tagit del av innehållet i motionerna, för
avsikt att under sitt arbete upptaga bl. a. spörsmålet angående försäkringsskyddets
räckvidd, däribland frågan när en yrkessjukdom skall anses ha
uppstått. Med hänsyn därtill anser utskottet ej skäl föreligga för riksdagen
att hos Kungl. Maj :t nu hemställa om en särskild utredning rörande ifrågavarande
spörsmål.
10 Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner I: 93 och II: 129 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 20 februari 1951.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Närvarande: se under utlåtandet nr 11.