Andra lagutskottets utlåtande nr 11.
1
Nr 11.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring
i lagen om försäkring för olycksfall i arbete.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 32 i första kammaren av herr Persson,
Einar, m. fl. samt nr 45 i andra kammaren av herr Ericsson i Sörsjön
m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, »A. att riksdagen
måtte besluta sådan ändring i lagen om försäkring för olycksfall i arbete,
att även olycksfall vid skötsel och utfodring av häst före och efter arbetets
slut för dagen betraktas som olycksfall i arbete; B. att utskottets sekretariat
måtte utarbeta förslag till lagtext beträffande denna ändring.»
Beräffande de skäl, som anförts till stöd för motionärernas hemställan,
får utskottet hänvisa till motionerna.
I 1 § lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete fastslås
att envar arbetare är, där ej annorlunda i lagen stadgas, enligt lagen försäkrad
för skada till följd av olycksfall i arbetet. Det heter vidare i samma
lagrum, att såsom olycksfall i arbetet anses olycksfall vid färd till och från
arbetsstället, där färden föranledes av och står i omedelbart samband med
arbetsanställningen.
Någon definition av begreppet olycksfall i arbete innehåller ej lagen; åt
rättstillämpningen har överlämnats att bestämma räckvidden därav.
Motionerna ha avseende å sådana olycksfall, som inträffat under förberedelser
för eller avslutning av arbetet.
En närmare utveckling av praxis på förevarande område lämnas av
Nordin i Olycksfall i arbete, s. 259 o. f., vartill utskottet får hänvisa. Ur
förenämnda framställning tillåter sig utskottet återgiva följande fyra rättsfall,
vilka äro belysande för rättstillämpningen inom det begränsade område,
som i motionerna åsyftas.
1) Enligt anmälan till Riksförsäkringsanstalten hade en hemmansägare
A., som var postkörare å linjen Gisselås-—Yxskaftkälen, den 30/12 1924,
då han skulle hämta foder till hästen, råkat halka omkull och därvid ådragit
sig skada.
Av utredning, som införskaffades, framgick följande: A., som vore skyldig
företaga tre färder i veckan mellan ovannämnda båda orter, hade den
30/12 1924 återkommit till sin gård i Yxskaftkälen efter en dylik färd.
Sedan han spänt ifrån hästen i närheten av stallet, ämnade han omedel
Bihang
till riksdagens protokoll 1951. 9 sand. 2 avd. Nr 11 19.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 11.
bart med hästen begiva sig till en ungefär 100 meter från stallet belägen
uthusbyggnad för att därstädes hämta en släde lastad med hö. A. hade
nämligen för tillfället icke något foder åt hästen i stallet. Ifrågavarande
olycksfall hade inträffat på vägen till ovannämnda uthushyggnad.
Genom beslut den 7/2 1925 förklarade Riksförsäkringsanstalten, att, som
olycksfall i arbete icke kunde anses föreligga, ersättning i anledning av
skadan icke kunde utgivas av anstalten.
Enligt utslag den 20/3 1925 fann Försäkringsrådet ej skäl göra ändring
i Riksförsäkringsanstaltens beslut.
2) Enligt anmälan till Riksförsäkringsanstalten hade en skogsarbetare
A., som åtagit sig att köra ved för Kungl. Domänstyrelsens räkning mot
viss ersättning per kubikmeter, den 29 juli 1925 blivit sparkad i ena ljumsken
av en häst, som användes vid körningsarbetet.
Av utredning rörande de närmare omständigheter, under vilka olycksfallet
inträffat, framgick följande: A., som för utförande av ifrågavarande
arbete använde tvenne honom tillhöriga hästar, arrenderade till betesmark
åt hästarna ett jordområde av omkring 2 tunnlands storlek. Ifrågavarande
olycksfall hade inträffat å betesplatsen, då A. skulle leda hästarna därifrån
för att börja körningsarbetet för dagen. Omedelbart innan A. begivit sig
på väg till betesplatsen för att hämta hästarna, hade han varit sysselsatt
med att göra i ordning en vagn, som skulle användas vid dagens arbete.
Därest olycksfallet icke inträffat, skulle A., sedan han spänt hästarna för
vagnen, hava begivit sig på väg till den plats, där veden, som han skulle
köra, vore upplagd. Vid tiden för olycksfallet utförde A. körningsarbete
uteslutande för Domänstyrelsens räkning.
Genom beslut den 9/9 1925 förklarade Riksförsäkringsanstalten, att, då
ifrågavarande olycksfall icke inträffat under sådana omständigheter, att
olycksfall i arbete kunde anses föreligga, ersättning i anledning av skadan
icke kunde utgå enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.
Enligt utslag den 21/5 1926 fann Försäkringsrådet ej skäl göra ändring
i Riksförsäkringsanstaltens beslut.
3) Jordbrukaren A. hade åtagit sig att på ackord utföra visst arbete med
körning av sten för en annan persons räkning.
Enligt anmälan till Riksförsäkringsanstalten hade A. den 2/3 1926, då
han var sysselsatt med att brodda en häst, som användes vid körningsarbetet,
råkat sticka sig i ena handen med en brodd.
I målet upplystes, att olycksfallet inträffat å gårdsplanen till A:s bostad
kl. 9 fm., innan A. ännu påbörjat körningsarbetet för dagen. Meningen
hade varit, att A., sedan arbetet med broddningen slutförts, omedelbart
skulle spänna hästen för vagnen och begiva sig på väg till arbetet.
Genom beslut den 3/6 1926 förklarade Riksförsäkringsanstalten, att, då
ifrågavarande olycksfall icke kunde anses såsom olycksfall i arbete, ersättning
i anledning av detsamma icke kunde tillerkännas A.
Enligt utslag den 8/10 1926 fann Försäkringsrådet ej skäl göra ändring
i Riksförsäkringsanstaltens beslut.
4) Lantbrukaren Viktor K. hade enligt kontrakt med Postverket åtagit
sig att med användande av häst och åkdon ombesörja postföringen fram
och åter sex gånger i veckan mellan postkontoret i S—e, där K. var bosatt,
och kontoret i B—y.
Enligt anmälan till Riksförsäkringsanstalten hade K. den 25/2 1925 skadats
å ena ögat till följd av olycksfall under arbete för Postverkets räkning.
Andra lagutskottets utlåtande nr 11.
3
Rörande de närmare omständigheterna vid olycksfallet upplystes följande:
K. hade kl. 8.45 fm. ifrågavarande dag varit vid sitt hem sysselsatt
med att spänna för postskjutsen för att begiva sig till postkontoret i S—e,
därifrån färden till kontoret i B—y enligt gällande tidtabell skulle anträdas
kl. 9 fm. Under arbetet med förspänningen hade hästen av någon anledning
skyggat till, med påföljd att Iv. träffats av ett slag å ögat av ena
skakeln.
Genom beslut den 4/3 1926 förklarade Riksförsäkringsanstalten, att då
ifrågavarande olycksfall icke kunde anses såsom olycksfall i arbete, ersättning
i anledning av skadan icke kunde utgå.
Målet föredrogs i Försäkringsrådet den 20/8 1926; och enär ifrågavarande
olycksfall måste anses såsom olycksfall i arbete för Postverkets räkning,
förordnade Rådet om målets upptagande till ny behandling.
Förevar ande spörsmål var 1949 föremål för en interpellation i första
kammaren, där herr Grym bl. a. omnämnde följande händelse:
»I december 1947 skadades genom olycksfall en hos domänverket inom
Övre Norrbottens distrikt anställd skogskörare, då han under vattning av
sin häst å kojplanen invid den åt honom anvisade skogskojan halkade och
bröt vänstra benet ovanför vänstra knäet. Ansökan om ersättning åt den
av olycksfallet drabbade ingavs i vederbörlig ordning. Riksförsäkringsanstalten
avslog denna framställning om ersättning och förklarade, att då
ifrågavarande olycksfall icke kunde anses såsom olycksfall i arbete i olycksfallsförsäkringslagens
mening, någon ersättning enligt sagda lag icke kunde
tillerkännas den skadade. Över riksförsäkringsanstaltens beslut anfördes
besvär hos försäkringsrådet, men försäkringsrådet fann ej skäl göra ändring
i det överklagade beslutet.
I förevarande fall hade vederbörande kört från sitt hem till den 18 km
därifrån belägna skogskojan och på kojplanen spänt ifrån hästen för att
föra honom i stallet. Dessförinnan måste han vattna hästen och råkade
under vattenhämtningen halka med påföljd att han i fallet bröt vänstra
benet. Färden kan icke anses avslutad, förrän hästen ställts i stallet, och
med hänsyn till den rätt primitiva beskaffenheten av stall vid skogskojor
var det antagligen nödvändigt att vattna hästen utanför stallet. Den omständigheten
att hästen var frånspänd och avselad bör väl icke medföra
befrielse från utgivande av olycksfallsersättning, ty denna åtgärd och hästens
vattnande var efter 18 km färd nödvändig att utföra utan dröjsmål.
Med hänsyn till arten av en skogskörares arbete synes det nödvändigt
att praxis ändras. Det kan icke anses vara för rättstillämpningen tilltalande,
att en olycka, som inträffar under det att köraren om sin häst tar sådan
vård, att denna skall vara i form att utföra mellan arbetsgivaren och köraren
avtalat arbete, icke skall vara hänförlig till olycksfall i arbete. Även
om mot förmodan färden skulle betraktas såsom avslutad, har körarens
arbete börjat i och med att han sköter om sitt »arbetsredskap» — hästen —
för att vara redo för påföljande dags arbete.
Fn ändring av rättspraxis är i detta fall även påkallad med hänsyn till
svårigheterna att anskaffa arbetskraft till skogen. Om förutsättningarna för
ett effektivt arbetarskydd i nu angivet avseende brista, blir möjligheten att
erhålla skogskörare försvårad.»
Under åberopande av nu relaterade omständigheter framställde interpellanten
till chefen för socialdepartementet frågan, om förslag kunde vän
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 11.
tas från regeringen till sådan ändring av olycksfallsförsäkringslagen, att
olycksfall av angivet slag inbegrepes under lagen.
Interpellationen besvarades av statsrådet Andersson, som därvid uttalade
bl. a. följande:
Enligt 1 § 4 st. olycksfallsförsäkringslagen skall såsom olycksfall i arbete
anses även olycksfall vid färd till eller från arbetsställe, där färden
föranledes av och står i omedelbart samband med arbetsanställningen. I det
av interpellanten berörda fallet funno såväl liksförsäkringsanstalten som
försäkringsrådet att vederbörandes färd avslutats i och med att hästen
spänts från fordonet, och skogskörarens anspråk på ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen
ansågs icke därför kunna bifallas.
Med den nyssnämnda lagbestämmelsen åsyftas i första hand den dagliga
färden till och från arbetsstället; och sådana färder som någon företager
för att tillträda ett arbete å annan ort eller i samband med att anställningen
upphör, omfattas endast under vissa förutsättningar av lagen. Främst
är i detta hänseende att märka den ersättningsrätt, som försäkringsmyndigheterna
medgivit skogsarbetare för olycksfall under färder till och från
förläggningen. Jag anser mig i detta sammanhang icke böra närmare ingå
på försäkringsrådets praxis på detta område. Jag vill endast nämna att
mycket delade meningar framträtt i försäkringsrådet angående principerna
för bedömning av dylika fall.
Att gränsfall tämligen ofta måste uppkomma vid tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen
torde vara oundvikligt. De omständigheter, under
vilka olycksfall kunna inträffa, äro så skiftande att det — såsom också
framhölls vid lagens tillkomst — icke torde låta sig göra att i lagen precisera
innebörden av begreppet olycksfall i arbete. Det torde således alltfort
få överlämnas åt tillämpningen att med ledning av lagens motiv uppdraga
sådana riktlinjer, som tillgodose både rättvisekravet och önskemålet
om största möjliga klarhet.
Socialvårdskominittén är för närvarande sysselsatt med en allmän översyn
av olycksfallsförsäkringslagen. Därvid torde begreppet olycksfall i arbete
komma att bli föremål för uppmärksamhet. Med hänsyn till förhållandena
inom skogsarbetet och till att i fråga om olycksfallen vid skogsarbete
meningarna varit så starkt delade inom den praxisbildande instansen
synes det önskvärt med en omprövning av bedömningsprinciperna
härvidlag. För egen del vill jag uttala att skäl synas föreligga att överväga,
huruvida med hänsyn till de motiv, som uppbära lagstiftningen, lagens
tillämpningsområde bör utvidgas så att fall som det förevarande inbegripas
under lagen.
Anledning att låta den av interpellanten berörda frågan bli föremål fölen
separat utredning torde icke föreligga.
Utskottet. Socialvårdskommittén är f. n. sysselsatt med en översyn av
den sociala olycksfallsförsäkringen. Betänkande i detta ämne beräknas —
enligt vad årets riksdagsberättelse giver vid handen — kunna avlämnas
under första halvåret i år. Utskottet anser det icke lämpligt att taga ställning
till det av motionärerna påtalade spörsmålet, innan resultatet av kommitténs
arbete framlagts. Spörsmålet synes emellertid utskottet vara av
sådan betydelse, att det bör av kommittén tagas under övervägande.
Andra lagutskottets utlåtande nr 11.
5
På grund härav får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville överlämna förevarande motioner I: 32
och II: 45 till socialvårdskommittén för att motionerna
måtte tagas under övervägande vid fullgörandet av kommitténs
uppdrag.
Stockholm den 20 februari 1951.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha rigrvarit
från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Wistrand,
Sunne, Nils Elowsson, Wahlund* och Bengtson;
från andra kammaren: hprrar Jacobsson i Igelsbo, fru Nordgren*, herr
Ryberg, fruarna Johansson i Norrköping, Sandström, herrar Hagård, Lundbérg
och Odhe.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.