8
Första lagutskottets utlåtande nr 13.
Nr 13.
Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning rörande en
obligatorisk försäkring mot vissa skador, orsakade
av naturkatastrofer eller naturfenomen.
Första lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion nr 124, av herr Larsson i Luttra. I
motionen hemställes, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville hemställa
om en utredning rörande en obligatorisk försäkring mot vissa skador
orsakade av naturkatastrofer eller naturfenomen.»
I motionen erinras om att genom naturkatastrofer och naturfenomen årligen
förorsakas betydande skador på liv och egendom. Såsom färska exempel
härpå angivas den i höstas inträffade Surtekatastrofen och de under
denna vinter uppkomna snötrycksskadorna. Exempel på övriga händelser
av aiijgiven art vore storm, tromber, snöskred, jordskred, översvämning och
isgång. De som drabbades av skador av dylika händelser utsattes ofta för
ruinerande förluster. Vid svårare fall brukade ersättning utgå av statsmedel,
men några fastställda grunder för denna hjälpverksamhet funnes icke.
I övriga fall finge den skadelidande själv bära förlusten. Enligt motionärens
mening borde en mera rationell lösning eftersträvas. En tänkbar anordning
vore att låta brandförsäkringen ligga till grund för en obligatorisk
försäkring för svårare skador. En obligatorisk ersättning av statsmedel
grundad på brand försäkringsvärdena borde även kunna övervägas.
Beträffande de skäl motionären i övrigt anfört till stöd för sin hemställan
får utskottet hänvisa till motionen.
Allmän inledning m. m.
Man brukar i fråga om skador huvudsakligen skilja mellan personskada
och sakskada.
Beträffande skadeförsäkring i allmänhet anförde 1945 års försäkringsutredning
i sitt år 1949 avgivna principbetänkande rörande försäkringsväsendet
(SOU 1949: 25) följande.
Skadeförsäkringen bär till ändamål att ge den enskilde möjlighet att bereda
sig ekonomiskt vederlag för förlust, som kan komma att tillfogas honom
genom händelser av olika slag. Till skillnad från livförsäkringen bereder
skadeförsäkringen försäkringsskydd icke endast åt fysiska personer
utan även åt juridiska personer och har icke minst på detta senare område
fått en alltmer vidgad betydelse.
..U^! samhällets synpunkt ter sig en vidsträckt utbredning även av skadeförsäkringen
som i hög grad önsklig. Framför allt gäller detta skador, som
9
Första lagutskottets utlåtande nr 13.
eljest skulle ställa den enskilde inför oöverstigliga ekonomiska svårigheter
eller vålla bestående rubbningar i företagsamheten. Samhället har ett allmänt
ansvar såväl för den enskilde medborgarens trygghet som för vårt
ekonomiska liv. Ett viktigt led i uppfyllandet av detta ansvar måste vara
att befrämja en sund och ändamålsenlig utveckling av skadeförsäkringen.
1. Obligatorisk försäkring. Med den grundsyn på skadeförsäkringsverksamheten,
som ovan angivits, ställer sig den frågan naturlig, huruvida obligatorisk
skadeförsäkring bör införas på andra områden än där detta redan
skett. Försäkringsplikt bär hittills föreskrivits på två områden inom skadeförsäkringen,
dels för arbetsgivare beträffande ansvarighet vid olycksfall
i arbete och vissa yrkessjukdomar dels för motorfordonsägare i vad det
gäller trafikansvarighet. Gemensamt för dessa båda försäkringsformer är
att de syfta till att skapa garanti för att den ersättningsberättigade verkligen
får ut det honom tillkommande skadeståndet. Starka skäl tala enligt
utredningens mening för att en person, som lidit skada till följd av annans
vållande, vare sig fråga är om person- eller egenuomsskada, bör ha garanti
för att han verkligen utfår det skadestånd, vartill han kan befinnas berättigad.
Utredningen undersökte därefter möjligheten av att ombilda den frivilliga
ansvarighetsförsäkring, som meddelas av försäkringsbolagen, till en obligatorisk
ansvarighetsförsäkring. Emellertid fann utredningen övervägande
skäl tala emot en sådan anordning. Vidare dryftade utredningen frågan om
obligatorisk brandförsäkring. Det bör här anmärkas att en obligatorisk försäkring
av den art motionären angivit, därest man såsom framkastats i
motionen vid anordnandet av sådan försäkring skulle anknyta till föreliggande
brandförsäkringar, torde förutsätta obligatorisk brandförsäkring.
Utredningen anförde härom följande.
Jämväl frågan om obligatorisk brandförsäkring har övervägts av utredningen.
En sådan försäkring måste bygga på en tillförlitlig värdering av
egendomen. Beträffande förutsättningarna härför har man att skilja mellan
fast och lös egendom. Vad den senare angår får det av praktiska skäl
anses otänkbart att försäkringsgivaren skall vara i stånd att verkställa en
förhandsvärdering för varje försäkringstagare. Att bygga en försäkring på
något slags standardnorm i värdehänseende — exempelvis med anknytning
till försäkringstagarens inkomst och förmögenhet — ter sig icke heller ändamålsenligt.
Man bleve därför hänvisad till att fastställa försäkringssumman
efter försäkringstagarens egen värdering. Att införa en obligatorisk
försäkring, där den enskilde försäkringstagaren i realiteten själv finge bestämma
sin försäkringssumma, torde emellertid vara olämpligt. Frågan
om obligatorisk brandförsäkring torde därför böra begränsas till fast egendom.
Till förmån för en obligatorisk brandförsäkring av fastigheter tala de
stora värden, det härvidlag är fråga om. Det måste anses i hög grad önskvärt
att envar skyddar sig mot de ekonomiskt förödande verkningarna av
en brand. Även kreditgivarsynpunkter kunna anföras som skäl för en allmän
försäkringsplikt. — — — Vid sidan av de anförda skälen för obligatorisk
brandförsäkring å fastigheter har man alt ställa det förhållandet,
att fastighetsbeståndet i vårt land med undantag av en jämförelsevis ringa
del redain omfattas av brandförsäkring, även om sådan försäkring i många
fall tecknats till för lågt l>clopp. En närmare undersökning visar även, att
en obligatorisk försäkring skulle vara förenad med betydande praktiska
10
Första lagutskottets utlåtande nr 13.
svårigheter. Man har sålunda i första hand att taga ställning till, om försäkringsplikten
skall innefatta industrianläggningar och liknande eller endast
s. k. civilrisker. I fråga om industrianläggningar torde försäkringen
av byggnader och inventarier, såsom maskiner, ofta hänga så intimt samman
att det torde vara föga lämpligt att göra åtskillnad i fråga om försäkringsplikt.
Begränsar man. försäkringsplikten till civilrisker möter den
svårigheten, att det finnes åtskilliga bostadsfastigheter, i vilka inrymts en
verkstad eller dylikt, s. k. »smittade civilrisker». Gränsen mellan civilrisker
och industririsker är sålunda flytande. Redan fastställandet av de
risker, som böra innefattas i en obligatorisk försäkring, blir därför vanskligt.
I vad avser försäkringens förvaltning må framhållas, att brandförsäkringen
■— då det gäller civilrisker — för närvarande ofta ingår som ett led
i en grupp försäkringar, avsedda att täcka förluster av olika slag, som äro
hänförliga till en fastighet. En vanlig kombination är brand-,* ansvarighetsoch
vattenledningsskadeförsäkring. Ytterligare förekommande försäkringar
å fastigheter äro maskinförsäkring, stormskadeförsäkring, försäkring mot
hyresförluster genom brand- och vattenledningsskada, glasförsäkring. Man
har under senare tid i allt större utsträckning förvaltningsmässigt kombinerat
de olika försäkringar, som avse ett och samma objekt, varigenom omkostnadsbesparingar
och som följd härav reducerade premier kunnat åvägabringas.
En obligatorisk brandförsäkring skulle sannolikt stänga möjligheterna
för ett sådant förvaltningsmässigt sammanförande av brandförsäkringen
med övriga försäkringar. Till sist må framhållas att fastställandet
av fastigheternas brandförsäkringsvärden komme att möta svårigheter; en
fastighets taxeringsvärde överensstämmer ofta icke med det verkliga värdet
och torde därför icke, åtminstone icke ensamt, kunna läggas till grund
för försäkringen.
Vid vägandet mot varandra av de ovan anförda synpunkterna har utredningen
funnit sig icke kunna förorda införandet av obligatorisk brandförsäkring.
Beträffande personskada finnas åtskilliga former av obligatorisk försäkring.
Enligt lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring, vilken ännu
ej satts i kraft, skall finnas en obligatorisk sjukförsäkring, som i princip
skall omfatta hela folket. För rätt till sjukpenning enligt denna lag förutsattes,
att den försäkrade drabbas av sjukdom, som orsakar förlust av arbetsförmågan
eller för vars botande den sjuke enligt läkarföreskrift bör
fullständigt avhålla sig från arbete. Läkningsprocessen efter en kroppsskada
betraktas såsom sjukdom i lagens mening. Envar försäkrad äger vidare
rätt till ersättning för läkarvård och utgifter i samband därmed. Den
tid under vilken sjukpenning utgår är på visst sätt maximerad. Den som
på grund härav icke längre kan erhålla sjukpenning kan erhålla folkpension
bl. a. i form av invalidpension och sjukbidrag.
Till efterlevande änka som ej eljest åtnjuter folkpension kan under vissa
förutsättningar utgå efterlevandeförsäkring enligt lagen om folkpensionering.
Enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete äro i
stort sett alla anställda försäkrade för skada till följd av olycksfall i arbete
Första lagutskottets utlåtande nr 13. 11
eller tillförsäkrade ersättningar som svara mot de i lagen angivna. I praxis
bär försäkringen utvecklats till att omfatta en stor mängd andra, vilka
utan att vara anställda i vanlig mening äro socialt och ekonomiskt jämställda
med sådana. Ersättning från olycksfallsförsäkringen utgår icke endast
för skada som uppstått i arbetet. Det är fullt tillräckligt att skadan
uppstått under färd till eller från arbetsplatsen om färden föranletts av
eller stått i omedelbart samband med anställning. Jämväl olycksfallförsäkringslagen
innehåller bestämmelser om efterlevandeförsäkring. Om olycksfallet
haft dödlig utgång utgår sålunda utom begravningshjälp även livräntor
till efterlevande, beräknade efter vissa grunder.
Förutom det skydd mot ekonomiska följder av olycksfall som olycksfallsförsäkringslagen
erbjuder finnas anordningar för ersättning av allmänna
medel åt militär personal och åt i fångvårdsanstalt intagna m. fl. Fiskare
kunna i riksförsäkringsanstalten frivilligt olycksfallsförsäkra sig med bidrag
av statsmedel, fastän de äro självständiga företagare.
Erinras må slutligen om lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å
motorfordon, enligt vilken ägare av motorfordon är pliktig att bekosta försäkring
för dem som äro utsatta för fara att lida skada av sådant fordon.
Professorn Ivar Strahl har i sin år 1950 avlämnade förberedande utredning
angående lagstiftning på skadeståndsrättens område (SOU 1950: 16)
behandlat frågan om obligatorisk försäkring mot personskada. Sedan Strahl
redogjort för bl. a. ovan omtalade redan existerande former av obligatorisk
försäkring, övergår han till att framlägga synpunkter på försäkringsväsendet
i denna fråga i anknytning till skadeståndsrätten. Strahl framhåller,
att grundtanken i hans framställning är, att det bör sörjas för att alla som
lida kroppsskada erhålla ersättning efter någorlunda tillfredsställande måttstock.
För detta ändamål finner han skadeståndsrätten icke vara lämplig
bl. a. av den orsaken att man icke alltid kan utpeka någon skadeståndsskyldig.
Strahl anför vidare bl. a. följande.
Att genom försäkring bereda tillfredsställande ersättning för personskador
är lättare, emedan kostnaderna slås ut på en större krets. I princip har
redan vårt land kommit fram till att ersättning genom försäkring skall lämnas
vid alla personskador, frånsett sådana som medföra döden. Om man
väljer denna väg, bör man emellertid icke knyta rätten till ersättningen till
de skadeståndsrättsliga reglerna, såsom sker i trafikförsäkringen vilken är
konstruerad som en ansvarighetsförsäkring. I stället böra ersättningarna
utgå i mån av behov, väl icke så, att varje ersättningsanspråk underkastas
behovsprövning men så att ersättningarna utgå efter taxor avpassade efter
ersättningsbehovet. Det borde icke förekomma, att ersättning, såsom nu
sker, utgår med olika belopp beroende av orsaken till skadan. — — —-Tanken, att försäkringsväsendet bör utnyttjas i största möjliga utsträckning
för att bereda ersättning vid personskador, kan i viss mån stödjas med
en hänvisning till den utveckling som vissa redan bestående försäkringsformer
undergått och som synes visa att de faktiska förhållandena öva ett
tryck till största möjliga användning av försäkringsmctodcn. Det kan sålunda
erinras om att trafikförsäkringen i praxis fått vidsträckt tillämpning
12
Första lagutskottets utlåtande nr 13.
genom en extensiv tolkning av begreppet skada i följd av trafik med motorfordon,
samt att olycksfallsförsäkringen genom lagändring utsträckts till
att omfatta även skador, som drabba under färd till eller från arbetet, och
genom praxis till att skydda ej blott anställda i vanlig mening utan även
en stor mängd andra som socialt och ekonomiskt äro jämställda med dem.
Det är givet, att de ersättningar, som enligt den här utvecklade tanken
skulle utgå vid personskador, icke kunna bliva höga. Detta är en följd av
att tillgängliga resurser användas till att höja standarden över lag. Invändningen,
att somliga enligt systemet skulle få lägre ersättning än enligt nuvarande
rätt, är att bemöta med att detta är en nackdel som får tagas på
köpet om man vill bereda nödtorftig hjälp åt alla. Den som önskar tillförsäkra
sig högre ersättning får teckna frivillig försäkring, något som han
enligt nuvarande ordning i alla händelser måste göra om han vill vara säker
på att icke behöva åtnöjas med sjukförsäkringens och folkpensioneringens
förmåner. — — — De tankegångar som här utvecklas leda, om de omsättas
i praktiken, till ett system, enligt vilket uppgiften att bereda ersättning för
personskador i princip helt skulle övertagas av försäkring. Sådan skulle
därmed också tillgodose önskemålet om trygghet mot risken att lida skada.
Systemet går i korthet sagt ut på olycksfallsförsäkring av hela folket till
belopp, som för gemene man kunna vara någorlunda tillfredsställande, och
med bidrag utom av allmänna medel och avgifter av de försäkrade även av
sådana verksamheter som medföra mera avsevärd risk för olycksfall. Försäkringen
skulle så till vida även vara en försäkring mot risken att ådraga
sig skade.ståndsskyldighet som skadeståndsanspråk endast skulle kunna
göras gällande i form av regress från försäkringen och endast i den mån
det vore motiverat av preventionshänsyn. Kostnaden för systemet beror
självfallet av förmånernas storlek men torde i betraktande av de obligatoriska
försäkringsanordningar som redan finnas icke behöva bliva avskräckande.
Det bör beaktas, att olycksfallsförsäkringens och trafikförsäkringens
jämförelsevis höga ersättningsbelopp tillkomma en mycket stor del av
de skadade. ----Det är givet, att ett reformprogram sådant som det
här utvecklade är ägnat att väcka motstånd och att genomförandet av ett
sådant program i allt fall måste taga avsevärd tid i anspråk. Ett försök att
inom en nära framtid med en gång genomföra programmet skulle måhända
stranda. Men det torde vara av värde, att de olika formerna av obligatorisk
försäkring, såsom här i stora drag har skett, jämföras med varandra
och underkastas en prövning från principiella utgångspunkter och
under hänsynstagande till skadeståndsrättens problem. En tillfredsställande
lösning av de frågor, till vilka personskador ge upphov, torde icke stå
att vinna utan ett samlat bedömande av försäkringsrätt och skadeståndsrätt.
Det synes därför önskvärt, att de synpunkter som här framlagts bliva
föremål för debatt. I allt fall är det angeläget att komma till klarhet om de
riktlinjer efter vilka utvecklingen på detta område bör gå. Eljest riskerar
man, att utvecklingen genom partiella reformer länkas in på vägar som
icke leda till en tillfredsställande reglering av området i dess helhet. Bland
annat bör uppmärksammas, att om de här anförda synpunkterna äro riktiga,
strävanden att förbättra försäkringsskyddet mot personskada icke böra
inriktas på att öka förmånerna för dem som redan nu åtnjuta tämligen
goda sådana utan hellre böra åsyfta att utsträcka skyddet till kategorier
som nu icke äro skyddade eller åtnjuta jämförelsevis dåligt skydd.
Även om det icke skulle befinnas möjligt eller önskvärt att förverkliga
hela det program som här skisserats, torde det vara anledning att överväga,
om icke de anförda synpunkterna böra vinna beaktande på vissa speciella
områden.
13
Första lagutskottets utlåtande nr 13.
Såsom exempel på tänkbara reformer på speciella områden anger Strahl
att det torde böra övervägas, om icke i den principiellt hela folket omfattande
socialförsäkring som sjukförsäkringen och folkpensioneringen bilda
kunna beredas ökade förmåner för dem som lida kroppsskada av yttre
orsak.
Vad återigen angår sakskada finnes för !närvarande icke någon annan
obligatorisk försäkring än trafikförsäkringen.
Rörande frågan om ytterligare obligatoriska försäkringar på detta område
anför Strahl i sin ovan omtalade utredning bl. a. följande.
Ehuru det måste anses önskvärt att ersättning i allmähjiet beredes vid
sakskador liksom vid personskador, är det icke såsom beträffande personskador
sörjt för att i princip åtminstone någon ersättning alltid skall utgå
till den som drabbats av sakskada. Ersättning för sådan skada utgår endast
om den kan erhållas i form av skadestånd, på grund av frivilligt tecknad
försäkring eller enligt den obligatoriska trafikförsäkringen.
Det är också tydligt, att åstadkommandet av en allmän försäkring mot
all sakskada, motsvarande socialförsäkring vid personskada, möter betydande
svårigheter. Det består den skillnaden mellan personskador och sakskador,
att normaltaxor kunna bestämmas för ersättningarna för de förra.
I sitt principbetänkande rörande försäkringsväsendet har också 1945 års
försäkringsutredning funnit en allmän obligatorisk ansvarighetsförsäkring
f. n. icke genomförbar, och en allmän obligatorisk sakförsäkring synes ej
heller f. n. ligga inom gränserna för det praktiskt möjliga.
Att gemene man garanteras ersättning för de sakskador han lider är
icke desto mindre ett önskemål. Om detta icke kan tillgodoses genom obligatorisk
försäkring, är det angeläget, att det sörjes för att frivillig försäkring
står till buds i sådan form och på sådana villkor att gemene man däri
kan skaffa sig det önskvärda försäkringsskyddet.
De försäkringsformer som f. *i. finnas i vårt land äro behäftade med den
svagheten, att de i allmänhet gälla blott visst slags skada eller visst slags
risk. Det är därför i regel icke möjligt att försäkra sina tillhörigheter mot
all slags skada som kan drabba dem. Genom s. k. kombinerad försäkring
har man sökt råda bot på olägenheten, att ett flertal försäkringar erfordras
för att försäkringsskyddet skall bli omfattande. Det förekommer sålunda
t. ex. s. k. hemförsäkring, avseende skada genom brand, vatten eller inbrott
och f. ö. innefattande även ansvarighetsförsäkring. Att antalet erforderliga
försäkringsavtal genom denna metod reduceras är för försäkringstagaren
en fördel, men metoden råder icke hot på det förhållandet, att
egendom kan drabbas av skada mot vilken försäkring icke kan tecknas.
Prof. Ussing har för ett tjugotal år sedan framfört tanken på en försäkring
av saker mot all skada, motsvarande olycksfallsförsäkring vid personskada.
—---
Utsikterna att åstadkomma en sådan ordning, att ersättning utgår vid all
sakskada te sig — — — icke ljusa. Den frågan inställer sig då, huruvida
för vissa slag av sakskador kunde införas särskilda försäkringsanordningar.
Till förutsättning för ersättning kan väljas antingen skadan eller den
omständigheten att någon kan göras ansvarig för skadans uppkomst.
Den först nämnda metoden skulle man kunna tänka sig tillämpad så,
att exempelvis obligatorisk brandförsäkring införes. Frågan om en sådan
åtgärd har övervägts av 1945 års försäkringsutredning i dess principbetänkande.
Utredningen har därvid under hänvisning framför allt till prak
-
14
Första lagutskottets utlåtande nr 13.
tiska svårigheter funnit sig icke kunna förorda åtgärden.----Säker
ligen
skall man, om man undersöker möjligheterna att göra andra former
av^ sakförsäkring obligatoriska, även i fråga om dem finna de praktiska
svårigheterna betydande och värdet av åtgärden problematiskt.
I den offentliga debatten är det också den andra metoden som tilldragit
sig mesta uppmärksamheten. Det har —--framställts åtskilliga förslag
om obligatorisk ansvarighetsförsäkring för vissa verksamheter eller om att
det allmänna skulle åtaga sig garanti för skadestånd i viss utsträckning.
Gällande rätt känner i trafikförsäkringen obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för skadeståndsskyldighet i följd av trafik med motorfordon.
Strahl avvisar härefter liksom beträffande personskada tanken på att det
allmänna skulle garantera utfåendet av skadestånd och anför slutligen sammanfattningsvis
följande.
Övervägandena beträffande försäkring mot sakskada ge vid handen, att
det åtminstone icke f. n. ligger inom området för det praktiskt möjliga att
skapa en obligatorisk försäkring som skulle ge ersättning vid all sakskada,
motsvarande den försäkringsanordning som beträffande personskada -—
--framställts såsom ett eftersträvansvärt och uppnåeligt mål. Icke heller
torde obligatorisk sakförsäkring av mera begränsad omfattning vara att
förorda.
Emellertid synes obligatorisk försäkring i vad sakskador angår kunna
vara motiverad i form av ansvarighetsförsäkring för vissa slags verksamheter
i förening med att skada av verksamheten förklaras berättiga till ersättning
oberoende av vållande. Den omfattning, i vilken sådan obligatorisk
ansvarighetsförsäkring med fördel kan införas, är dock begränsad.
I huvudsak synes sålunda försäkring beträffande sakskador alltjämt
böra ankomma på vars och ens eget initiativ.
På en av herr Svensson i Vä vid årets riksdag väckt enkel fråga angående
ersättning till de jordbrukare, som på grund av de häftiga snöfallen i södra
och mellersta Sverige fått ekonomibyggnader förstörda, har chefen för jordbruksdepartementet,
statsrådet Sträng, den 24 januari 1951 svarat bl. a.
följ ande.
Utan att gå in på en bedömning av några aktuella fall —--vill jag
då till svar nämna, att Kungl. Maj:ts möjligheter att bevilja ersättning i
sådana fall inskränker sig till vad som kan utgå ur den s. k. undsättningsfonden.
Ur denna får årligen disponeras högst 50 000 kronor. Hittills ha
under innevarande budgetår utlämnats bidrag på cirka 20 000 kronor. Omkring
30 000 kronor finnas alltså för närvarande disponibla. För att bidrag
skall kunna beviljas utöver denna summa fordras att riksdagen anvisar
medel för ändamålet.
Yttranden.
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionen från försäkringsinspektionen. Därjämte har Svenska
försäkringsbolags riksförbund beretts tillfälle att yttra sig över motionen.
Första lagutskottets utlåtande nr 13.
15
Försäkringsinspektionen yttrar.
Varje slag av försäkring bygger på en utjämning av likartade risker.
För att en viss risk skall kunna göras till föremål för försäkring (vara
»försäkringsbar») måste den därför vara så utbredd att den ger ett tillräckligt
underlag för riskutjämning. Är denna förutsättning icke uppfylld
kan man icke konstruera en försäkring i egentlig bemärkelse. Frågeställningen
blir därför den, om naturkatastrofer av det ena eller andra slaget
förekomma i vårt land i sådan utsträckning och med sådan spridning över
landet, att de utgöra en försäkringsbar risk.
I några länder, där naturkatastrofer ofta återkomma, har man gjort sådana
risker till föremål för försäkring. Sålunda meddela exempelvis försäkringsbolagen
i Förenta staterna försäkring mot skador till följd av
storm (tornadon). Denna försäkring, som är frivillig, baserar sig på det
förhållandet att dessa naturfenomen, vilka kunna åstadkomma enorm skadegörelse,
dels äro förhållandevis vanliga, dels kunna uppträda inom större
delen av landet. Däremot förekommer i Förenta staterna icke försäkring
mot den mera lokalt avgränsade risken för översvämning. I Schweiz meddela
försäkringsbolagen försäkring mot naturkatastrofer, närmast inriktad
på de så gott som varje år inom skilda delar av landet uppträdande snöoch
jordslcreden.
För vårt eget lands vidkommande förefinnes en allmänt utbredd risk för
stormskador. Denna risk är därför försäkringsbar och kan också försäkras
hos svenska försäkringsbolag. 1 fråga om naturlcatastofer i egentlig mening
torde dessa däremot, enligt inspektionens bedömande, i vårt land näppeligen
förekomma i sådan omfattning att de utgöra försäkringsbara risker.
Det kan måhända vara lämpligt att belysa förhållandet med just Surtekatastrofen.
Man frågar sig då hur en försäkring skulle ha varit uppbyggd
för att ha kunnat bära de ekonomiska följderna av denna ödeläggelse. Jordskred
med skadeverkningar inom bebyggda områden av Surte-katastrofens
omfattning äro i vårt land så sällsynta, att de icke ge något underlag fölen
riskutjämning. Att konstruera en försäkringspremie, som svarade mot
risken, får därför anses praktiskt ogörligt. Därtill kommer att risken är utpräglat
lokal. Även om man kunde konstruera en premie, bleve denna i
följd härav sannolikt alltför hög för att kunna bäras av egendomsägarna
inom de för risken utsatta områdena.
Liknande synpunkter torde kunna anläggas på flertalet av de katastroforsaker,
som uppräknats i motionen. Katastrofrisken är i allmänhet mer
eller mindre utpräglat lokal och — där den över huvud taget förekommer
— därjämte starkt varierande. Typiskt lokal är exempelvis risken för snöskred
och översvämning. Men även trombskador synas enligt erfarenheten
förekomma — i varje fall i nämnvärd omfattning — endast inom vissa
delar av landet.
Det ovan förda resonemanget gäller i princip både för frivillig och obligatorisk
försäkring. Vid en obligatorisk försäkring — som motionären närmast
avsett — kan man självfallet bygga på ett större försäkringskollektiv
än som är möjligt vid en frivillig försäkring. Vare sig en obligatorisk försäkring,
såsom motionären ifrågasatt, knötes till brandförsäkringen av
egendom eller anordnades som eu fristående försäkringsgren, måste den
emellertid bygga på någon grund för fördelning, i form av försäkringspremier
eller på annat sätt, av kostnaderna för ersättningar vid inträffade katastrofskador
på ett bestämt försäkringskollektiv. Sannolikt liar väl motionären
härvidlag närmast tänkt sig en fördelning på samtliga ägare av egendom
— eller motsvarande brandförsäkringstagare —- i förhållande endast
16
Första lagutskottets utlåtande nr 13.
till de försäkrade värdena. Till följd av bristen på erforderligt underlag
torde det för övrigt knappast vara tekniskt möjligt att åstadkomma någon
premiedifferentiering i förhållande till riskens storlek och ej heller någon
motsvarande avgränsning av kollektivet. Anordningen skulle emellertid i så
fall medföra, att man ålade en betydande kategori personer att genom försäkringspremier
dela kostnaderna för sådana skadefall, som de själva icke
riskerade att bli utsatta för eller beträffande vilka risken icke komme att
stå i rimlig proportion till premien. Detta skulle innebära en under försäkringens
täckmantel maskerad understödsplikt, som enligt inspektionens mening
icke vore försvarlig. En egendomsägare inom eu del av landet, där
risk för jordskred icke förekommer, kan exempelvis icke anses ha större
skyldighet att ersätta jordskredsskador i en annan del av landet än vilken
medborgare som helst. Enligt inspektionens mening får samhället som sådant
anses stå närmast att bära kostnader av ifrågavarande art.
Av ovan anförda skäl har inspektionen kommit till den slutsatsen, att
för vårt lands vidkommande försäkringsformen icke torde lämpa sig för
lösande av frågan om ersättning vid skador till följd av naturkatastrofer.
Inspektionen vill emellertid därmed icke förneka, att skäl kunna anföras
för tillskapandet av fasta normer för ersättning vid sådana skador. För sin
del har inspektionen därför ingenting att invända mot en utredning av ämnet
från denna allmännare utgångspunkt.
Svenska försäkringsbolags riksförbund anför.
En förutsättning för att ekonomiskt skydd mot viss skaderisk skall kunna
ordnas genom försäkring är att risken ej är alltför sporadisk. Man måste
ha möjlighet att med tillhjälp av statistik eller på annat sätt fastställa en
med hänsyn till skadornas frekvens och de enskilda skadornas omfattning
samt andra omständigheter skälig premie. Vidare måste det vara möjligt
att — på frivillig eller obligatorisk väg — få till stånd så stor anslutning
till verksamheten av personer, som kunna anses vara utsatta för risken i
fråga, att en tillfredsställande utjämning av kostnaderna åstadkommes.
Av de i motionen nämnda riskerna är risken för stormskada av sådan
art att den i stor utsträckning kan täckas försäkringsvägen. Sålunda kan
numera risken för stormskada å skog mot viss tilläggspremie inkluderas i
skogsbrandförsäkring. Hagelskadeförsäkring har, såsom i motionen omnämnes,
nått en ej obetydlig anslutning även om den är långt ifrån allmänt
anlitad. En särskild form av storm- och hagelskadeförsäkring bedrives av
ett försäkringsbolag med verksamhet över hela riket, vilken dock vunnit anslutning
huvudsakligen i Skåne bland innehavare av frukt-, bär- och tobaksodlingar.
Inom denna försäkringsform kan emellertid erhållas försäkringsskydd
även mot stormskada å byggnad, vilken möjlighet dock begagnats
i mycket ringa utsträckning, förmodligen beroende på att risken för
dylik skada av större omfattning av vederbörande ägare bedömes som obetydlig.
Annorlunda förhåller det sig med skador på grund av jordskred såsom
Surtekatastrofen eller de snötrycksskador som i vinter inträffat i södra
Sverige, vilka skador varit närmaste anledningen till att förevarande motion
blivit väckt. Dylika skador äro i vårt land så ytterst sällsynta och kunna,
om och när de inträffa, vålla så stor skadegörelse att de icke kunna läggas
till grund för normal försäkringsverksamhet. I några andra länder, såsom
Schweiz och Förenta staterna, där skador på grund av laviner, fjällras och
andra naturkatastrofer äro betydligt vanligare än i Sverige, har det däremot
varit möjligt att ordna försäkringsskydd även mot vissa slag av dylika
skador.
Första lagutskottets utlåtande nr 13.
1?
Motionären har såsom en möjlighet att tillgodose det i motionen framförda
önskemålet angivit att i lag ålägga alla försäkringsinrättningar att
låta brandförsäkringarna omfatta jämväl berörda skador. Man får väl utgå
ifrån att tanken därvid icke varit att en sådan utvidgning av försäkringens
omfattning skulle kunna ske med bibehållande av förutvarande premier.
Men man ställes då inför nödvändigheten att söka bedöma riskens storlek
och differentiera det erforderliga premietillägget för olika orter och för
olika slag av försäkrad egendom, allt uppgifter för vilka man enligt vad
nyss framhållits saknar underlag. Att för alla brandförsäkringar fastställa
en godtyckligt vald, enhetlig tilläggspremic skulle uppenbarligen strida mot
den efter beslut av 1950 års riksdag i 1948 års lag om försäkringsrörelse
införda bestämmelsen, att premiesättningen skall vara skäligt avvägd med
hänsyn till den risk, som försäkringen är avsedd att täcka, nödiga omkostnader
för försäkringen samt omständigheterna i övrigt.
Motionären har emellertid även ifrågasatt, att brandförsäkringsbolagen
skulle åläggas att avstå viss del av premieinkomsten till en central katastrofskadefond,
som i förekommande fall skulle svara för skadeersättning. Detta
skulle uppenbarligen medföra en procentuellt lika stor höjning av samtliga
brandförsäkringspremier utan hänsynstagande till föreliggande olikheter i
fråga om risken.
På grund av vad sålunda anförts får riksförbundet såsom sin mening uttala,
att det i och för sig mycket behjärtansvärda syftet med den remitterade
motionen icke lämpligen kan tillgodoses försäkringsvägen.
Utskottet,
I motionen begäres utredning rörande en obligatorisk försäkring mot skador
orsakade av naturkatastrofer och naturfenomen. Inledningsvis har motionären
därvid nämnt, att genom sådana händelser årligen förorsakas betydande
skador icke blott å egendom utan även å liv. Ehuru motionären i
fortsättningen synes fästa avgörande vikt vid de materiella skador, som
kunna uppstå genom de av honom uppräknade händelserna, torde hans
hemställan därför få anses avse en obligatorisk försäkring omfattande såväl
personskada som sakskada.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen är redan nu genom
socialförsäkring sörjt för att ersättning i stor utsträckning utgår vid personskada.
Den av Kungl. Maj :t förordnade sakkunnige för utredning av lagstiftning
på skadeståndsrättens område har i sin ovan omförmälda utredning
diskuterat möjligheten av en hela folket omfattande obligatorisk olycksfallsförsäkring.
Den sakkunnige har därvid, av skäl som ovan redovisats,
funnit att det åtminstone för närvarande icke torde vara möjligt att genomföra
ett sådant program. Han har vidare framhållit, att det vore angeläget
att genom en allmän undersökning komma till klarhet om de riktlinjer,
efter vilka utvecklingen på detta område borde gå för att man icke
skulle behöva riskera att utvecklingen genom partiella reformer skulle
komma att länkas in på vägar, som icke ledde till eu tillfredsställande reglering
av området i dess helhet.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. I avd. Nr 12—13.
18
Första lagutskottets utlåtande nr 13.
Även tanken på en obligatorisk försäkring mot sakskador, omfattande
alla eller blott vissa skador, avvisar den sakkunnige såsom för närvarande
praktiskt ogenomförbar.
I de yttranden, som utskottet inhämtat från försäkringsinspektionen
och Svenska försäkringsbolags riksförbund, har anförts, att det av försäkringstekniska
skäl icke torde låta sig göra att genom försäkring lösa frågan
om ersättning vid skador till följd av naturkatastrofer eller naturfenomen.
Utskottet delar de synpunkter på denna fråga som framförts av den sakkunnige
i hans utredning och som utvecklats i yttrandena över motionen.
Enligt utskottets mening torde sålunda en obligatorisk försäkring icke erbjuda
en framkomlig väg för vinnande av motionens syften. Såsom motionären
själv framhållit brukar emellertid numera ersättning av statsmedel
utgå vid svårare fall av naturkatastrofer.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion, II: 124, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 7 mars 1951.
På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDER.
Närvarande: se under utlåtandet nr 12.
Stockholm 1951. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
510810