Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.
1
Nr 13.
Utlåtande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglcrandc syfte på jordbrukets område
under senare delen av produktionsåret 1950/51 jämte
i ämnet väckta motioner.
I en till riksdagen den 16 februari 1951 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 76, har Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för
samma dag föreslagit riksdagen medgiva Kungl. Maj :t att vidtaga erforderliga
åtgärder för reglering under tiden intill den 1 september 1951 av produktions-
och avsättningsförhållandena på jordbrukets område i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer som angivits i propositionen.
I samband med propositionen har utskottet behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen
1) I: 360 av herr Isaksson m. fl. och II: 479, likalydande, av herr Hseggblom
m. fl., i vilka motioner hemställts, att riksdagen vid behandling av
propositionen måtte förorda åtgärder i huvudsaklig överensstämmelse med
vad som föreslagits i motionerna;
2) 1:361 av herr Ohlon m. fl. och 11:477, likalydande, av herr Ohlin
m. fl., vari hemställts, att riksdagen vid behandling av propositionen måtte
uttala, att statsmakterna icke böra motverka äggproducenternas strävan
att uppnå det i senaste prisöverenskommelsen beräknade medelpriset på
ägg, 260 öre per kilogram, att den kostnadsfördyring, som uppstår genom
att priset på importerat foder höjts utöver vad som förutsattes i överenskommelsen,
måtte kompenseras vid prissättningen på någon av de animaliska
produkterna, t. ex. fläsk, samt att subventioner av margarintillverkningen
icke böra förekomma i någon form, även om produktionskostnaden
under avtalstiden skulle föranleda ett högre pris än man räknat med i överenskommelsen;
3)
1:362 av herr Gränebo och 11:478, likalydande, av herr Hedlund i
Rådom m. fl., i vilka motioner hemställts, att riksdagen med anledning av
propositionen måtte dels uttala, att förhandlingar omedelbart böra upptagas
i syfte att kompensera jordbrukare för de förluster som tillskyndats
dem genom sådana höjningar av priset på fodermedel och konstgödsel, som
icke förutsattes vid jordbruksuppgörelsen i december 1950, och genom den
icke heller förutsatta men likväl sedermera införda exportavgiften å ägg
dels ock besluta att hemställa till Kungl. Maj :t om skyndsam utredning i
syfte att klarlägga vilka åtgärder som i nuvarande produktionsläge inom
jordbruket äro erforderliga för att snarast utfylla klyftan mellan inkomsterna
för jordbrukarna och jämförbara yrkesgrupper.
Beträffande det närmare innehållet i motionerna får utskottet hänvisa
till dessa.
1 Iiihang till riksdagens protokoll 1951. 10 samt. Nr 13.
2
Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.
Vid överläggningar, som våren 1950 ägde rum mellan statens livsmedelskommission,
å ena, samt representanter för Sveriges lantbruksförbund och
Riksförbundet Landsbygdens folk, å andra sidan, uppnåddes enighet om de
grunder, som borde tillämpas för prissättningen av jordbrukets produkter
under regleringsåret 1950/51. Överenskommelsen godkändes av Kungl.
Maj:t genom beslut den 21 april 1950. Kungl. Maj :ts beslut i prisfrågan
innebar att dittillsvarande prisnivå för jordbrukets produkter -—- med undantag
för vissa avsättningsmässigt betingade justeringar — skulle bibehållas
i stort sett oförändrad. I överenskommelsen förbehöll sig jordbruket
rätt att för tiden från och med den 1 januari 1951 påkalla täckning för de
särskilda kostnadsökningar, som kunde uppkomma till följd av stabiliseringspolitikens
upphörande eller modifiering.
Överenskommelsen förelädes riksdagen genom proposition nr 245/1950
och vann även dennas godkännande (jordbruksutskottets utlåtande nr 52,
riksdagens skrivelse nr 357). I samband härmed anvisade riksdagen å riksstaten
för budgetåret 1950/51 dels till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område ett reservationsanslag av 191 000 000 kronor, dels till Kostnader
i samband med Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet ett reservationsanslag
av 25 000 000 kronor, dels ock till Statlig lagerhållning: Omkostnader
för statlig inköps- och försäljningsverksamhet ett förslagsanslag
av 6 000 000 kronor.
Vidare medgav riksdagen Kungl. Maj :t att vidtaga erforderliga åtgärder
för reglering under regleringsåret 1950/51 av produktions- och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område i huvudsaklig överensstämmelse med
de riktlinjer, som angivits i jordbruksutskottets ovan angivna utlåtande.
Statsmakternas beslut i prissättningsfrågan innebar, utöver vad förut
nämnts, att jämväl frågan om ändringar i prissättningen på grund av ny
beräkningsmetod i fråga om räntekostnadsposten borde upptagas vid de
förutsatta överläggningarna i samband med stabiliseringspolitikens upphörande
eller modifiering. Samtidigt borde även behandlas de spörsmål, som
kunde komma att uppstå beträffande tillämpningen av den s. k. 4-procentregeln.
Med skrivelse den 7 november 1950 har statens jordbruksnämnd till
Kungl. Maj :t överlämnat en av den till nämnden knutna expertdelegationen
utarbetad promemoria rörande jordbrukets inkomster och kostnader under
produktionsåret 1950/51 ävensom protokoll från sammanträden med jordbruksnämnden
och dess råd den 20 och 27 oktober 1950, vid vilka den nya
kalkylen granskats.
Vidare bär jordbruksnämnden i skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 december
1950 anmält en mellan nämnden, å ena, samt representanter för Sveriges
lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk, å andra sidan,
träffad överenskommelse om priserna på jordbrukets produkter under tiden
1 januari—31 augusti 1951 och hemställt att densamma måtte godkännas
av Kungl. Maj :t. Genom beslut samma dag har Kungl. Maj :t godkänt överenskommelsen.
I skrivelse den 29 december 1950 har därefter jordbruks
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.
3
nämnden framlagt förslag till regleringsåtgärder beträffande mjölk och mejeriprodukter
samt fetter och oljor under samma tid.
Slutligen torde få nämnas dels en av producentbidragsutredningen med
skrivelse den 17 oktober 1950 till Kungl. Maj:t överlämnad promemoria angående
fodermedelsfördyringen och det mindre jordbruket, dels en från
finansdepartementet till jordbruksdepartementet överlämnad skrivelse från
1950 års besparingsutredning angående subventionerna på jordbrukets område.
I propositionen har lämnats en närmare redogörelse för dels den reviderade
kalkylen över jordbrukets inkomster och kostnader under produktionsåret
1950/51 (s. 3—11), dels producentbidragsutredningens och 1950
års besparingsutrednings förslag (s. 11—15), dels överläggningarna med
jordbrukets organisationer om prissättningen (s. 15—25), dels jordbruksnämndens
förslag beträffande regleringsåtgärder för mjölk och mejeriprodukter
samt fettvaror (s. 26—-28) dels ock Kungl. Maj :ts beslut i prisfrågan
(s. 28—29). Därjämte har vid propositionen fogats en promemoria rörande
jordbrukets inkomster och kostnader under produktionsåret 1950/51 med
därtill hörande tabeller (s. 37—95). Utskottet torde i angivna delar få hänvisa
till propositionen.
Departementschefen.
Departementschefen har anfört följande.
»Utgångsläget för behandlingen av frågan om prissättningen på jordbrukets
produkter och förnödenheter för regleringsåret 1950/51 har i viss mån
avvikit från det vanliga. Redan då prisfrågan behandlades våren 1950 kunde
man med en hög grad av sannolikhet räkna med att den stabiliseringspolitik,
som tillämpats under de senaste åren, skulle komma att modifieras
från och med årsskiftet 1950/51. Med anledning härav förbehöll sig jordbruket
i den uppgörelse om prissättningen, som träffades i april 1950, rätt
att för tiden efter den 1 januari 1951 påkalla täckning för de särskilda kostnadsökningar,
exempelvis ökade löner till jordbrukets arbetskraft (både
lejd och egen), som kunde uppkomma till följd av stabiliseringspolitikens
upphävande eller modifiering. I proposition nr 245 till 1950 års riksdag
anförde jag med anledning härav, att jag, även om man vid ett frångående
av den dåvarande stabiliseringspolitiken borde söka förebygga en allmän
prisstegring, funne det rimligt att ett dylikt förbehåll gjordes. Denna ståndpunkt
intogs även av riksdagen.
Den våren 1950 träffade prisöverenskommclsen, vilken godkändes av
Kungl. Maj :t och riksdagen, avsåg sålunda endast tiden till och med utgången
av år 1950. Det förutsattes att prissättningen under den därefter
följande delen av produktionsåret skulle bli föremål för förhandlingar under
hösten 1950. I samband med dessa förhandlingar skulle även vissa särskilda
spörsmål, som äga samband med prissättningen, upptagas till övervägande.
Detta gällde särskilt frågan om den metod, som skulle tillämpas
4
Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.
vid beräkningen av jordbrukets räntekostnader, samt spörsmålet om tilllämpningen
av den s. k. 4-procentregeln.
Enligt den i april 1950 träffade uppgörelsen om prissättningen skulle
räntekostnaderna beräknas med beaktande av den ökning i kapitalvolymens
värde, som ägt rum under tiden efter 1938/39. Det påpekades att
denna beräkningsmetod vore analog med de principer för lönsamhetsberäkningar
i prisärenden, som Kungl. Maj :t godkänt genom beslut den 29
december 1949. Samtidigt rådde emellertid enighet om att tillämpningen
av denna princip för kostnadsberäkning icke skulle få föranleda ökning
av produktpriserna, så länge den dåvarande stabiliseringspolitiken tillämpades.
Beträffande den s. k. 4-procentregeln uttalade statens livsmedelskommission
i sin skrivelse angående prissättningen den 20 april 1950, att denna
regel med stor sannolikhet icke komme att få aktualitet under regleringsåret
1950/51. I anslutning till detta uttalande framhöll jag i proposition
nr 245 till 1950 års riksdag, att spörsmålet om tillämpning av ifrågavarande
regel torde få upptagas vid de överläggningar, som jordbruket förbehållit
sig att påkalla vid ett slopande eller en modifiering av stabiliseringspolitiken.
I nyssnämnda proposition berörde jag även frågan om en eventuell begränsning
av systemet med statliga pristillägg för vissa jordbruksprodukter
i samband med ett frångående av den då förda stabiliseringspolitiken.
Med hänsyn till ovissheten om hur den allmänna ekonomiska politiken
kunde komma att utformas efter utgången av år 1950 var det vid tidpunkten
för avlämnandet av nämnda proposition icke möjligt att uppdraga några
bestämda riktlinjer för lösandet av ifrågavarande problem. Emellertid framhöll
jag såsom min mening, att avvecklingen av pristilläggen borde ske
successivt. Vad jag sålunda anförde dels om tillämpningen av 4-procentregeln,
dels om de statliga pristilläggen biträddes av riksdagen.
Då den förra våren träffade prisuppgörelsen endast avsåg tiden till och
med utgången av år 1950, företogs icke, såsom under tidigare år varit
fallet, någon omräkning av jordbrukskalkylen och en därpå grundad omprövning
av prissättningen i augusti månad. I stället skedde en omräkning
av kalkylen under oktober 1950. Med tillämpning av den nya metoden för
räntekostnadsberäkningarna erhölls härvid ett kalkylmässigt överskott av 37
miljoner kronor, medan den på våren upprättade normkalkylen vid tillämpning
av samma beräkningsmetoder stannade i ett underskott av 22 miljoner
kronor.
I den omräknade kalkylen beräknades jordbrukets arbetskostnader på
grundval av då gällande lantarbetaravtal, jämfört med den senast tillgängliga
officiella statistiken över lantarbetarlönerna. Sedan lantarbetaravtalet
uppsagts, ledde emellertid de förhandlingar om nytt löneavtal, som med
anledning härav kommo till stånd, till en uppgörelse, som innebar en ökning
av lantarbetarnas timlöner med 25 öre från och med den 1 januari
Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.
5
1951. Enligt de principer, som sedan åtskilliga år tillbaka tillämpas vid
prissättningen på jordbrukets produkter, inräknas på jordbrukskalkylens
kostnadssida lön icke endast till de anställda lantarbetarna utan även till
jordbrukets egen arbetskraft, i den mån denna beräknas vara sysselsatt
inom den egentliga lantbruksdriften. En höjning av timlönen i jordbruket
med 25 öre innebär vid den arbetsvolym, som beräknats i kalkylen för innevarande
år, en stegring av kalkylens arbetskostnadsbelopp med 270 miljoner
kronor för helt år. För kompensation av denna kostnadsökning erfordras
en ökning av jordbrukets inkomster med omkring 255 miljoner kronor
för helt år eller 170 miljoner kronor för åttamånadersperioden januari—
augusti 1951.
Den uppgörelse om prissättningen på jordbruksprodukter för tiden 1
januari—31 augusti 1951, som den 19 december 1950 träffades mellan jordbruksnämnden
och representanter för jordbrukarnas centrala organisationer,
utgår från denna ökning av arbetskostnadsposten. Med hänsyn till
ovissheten, huruvida tidigare enligt lantarbetarlönestatistiken utgående
överbetalningar utöver avtalslönen kunde komma att fortsätta även sedan
det nya löneavtalet trätt i kraft, har kompensationsbeloppet dock begränsats
till 160 miljoner kronor. Beträffande det överskott av 37 miljoner kronor,
som förelåg enligt oktoberkalkylen, har det i uppgörelsen förutsatts,
att detsamma kommer att erfordras för att täcka andra kostnadsökningar
inom jordbruket till följd av den ändrade stabiliseringspolitiken. Någon utjämning
av detta överskott har därför icke skett.
Överenskommelsen har, som förut nämnts, godkänts av Kungl. Maj :t den
22 december 1950. Densamma torde nu böra underställas riksdagens prövning.
I samband härmed torde jag få närmare beröra vissa med uppgörelsen
sammanhängande spörsmål.
Vid den närmare utformningen av prisregleringen under senare delen av
regleringsåret 1950/51 har man, utöver kompensationen åt jordbruket för
den nyssnämnda stegringen av arbetskostnaderna, haft att beakta även frågan
om en begränsning av de statliga pristilläggen för vissa jordbruksprodukter.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att den omfattning, som
systemet med dylika tillägg erhållit under de senaste åren, stått i nära
samband med den förda stabiliseringspolitiken. Skäl kunna därför anföras
för att man i samband med en omläggning av stabiliseringspolitiken även
skall avveckla eller i vart fall avsevärt reducera dessa tillägg. Långtgående
förslag i denna riktning ha också framlagts av 1950 års bcsparingsutredning.
Enligt dessa skulle det allmänna mjölkpristillägget antingen slopas helt
för all mjölk eller i vart fall slopas helt för konsumtionsmjölken och reduceras
till ungefär hälften av tidigare utgående belopp för produktmjölken.
Vidare skulle bidraget till täckande av mjölkhandelns marginaler samt körlinjebidragcn
jämte vissa andra mindre bidrag slopas. I fråga om det särskilda
mjölkpristillägg, som utgår i norra och vissa delar av mellersta
Sverige förordade besparingsutredningen, att detsamma skulle bli föremål
för utredning i samband med förberedelserna för prissättningen för regle
-
6
Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.
ringsåret 1951/52. I den nu träffade prisuppgörelsen för senare delen av år
1950/51 har också cn betydande reduktion av de statliga pristilläggen förutsatts.
Sålunda avvecklas den del av det allmänna mjölkpristillägget, som i
anslutning till prisstabiliseringspolitiken infördes på hösten 1949. Likaså
bortfalla körlinjebidragen, merfraktbidragen och regleringskostnadstillägget.
Vidare förutsättes, att subventionen till förbättring av handelsmarginalerna
på konsumtionsmjölk avvecklas. Redan tidigare hade det statliga pristillägget
på fläsk slopats. Dessutom ha de s. k. devalveringssubventionerna på ost och
havregryn i enlighet med ett uttalande av 1950 års riksdag upphört från
och med den 1 januari 1951.
För egen del vill jag i detta sammanhang framhålla, att redan den minskning
av de statliga pristilläggen, som innefattas i prisöverenskommelsen,
tillsammans med den däri överenskomna kompensationen för inträdda
kostnadsökningar medfört en förhållandevis betydande stegring av priserna
på vissa livsmedel. Då därtill kommer, att innevarande år betydande prisstegringar
ägt rum eller äro att förvänta på andra viktiga varor, bland annat
på grund av höjda importpriser och till följd av avvecklingen av importsubventionerna,
är jag i vart fall för närvarande icke beredd att tillstyrka
en längre gående subventionsavveckling än den som förutsatts i prisöverenskommelsen.
Härtill kommer ytterligare en omständighet, som måste beaktas i detta
sammanhang. Såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen för
prisöverenskommelsen har en del av det belopp, som enligt densamma skall
tillföras jordbruket, kunnat täckas av vissa engångsbelopp. Genom lagervinster
på ost och hudar har sålunda jordbruket erhållit sammanlagt It
miljoner kronor. Ett lika stort belopp har upptagits för den prishöjning
på kött och fläsk utöver den avtalade basprisnivån, som ägt rum före den 1
januari 1951. Inräknandet av dessa engångsbelopp i prisöverenskommelsen
innebär, att de prishöjningar, som erfordrats för att kompensera kostnadsökningarna
och bortfallet av vissa subventioner, kunnat i motsvarande
mån begränsas. Dylika engångsbelopp kunna icke förutsättas stå till förfogande
vid avvägningen av priserna för år 1951/52. Även detta förhållande
har synts mig mana till en Viss försiktighet, när det gäller fortsatt
avveckling av subventionerna.
Den med jordbrukareorganisationerna träffade prisöverenskommelsen
innefattade icke någon höjning av spannmålspriserna för innevarande regleringsår.
Däremot förutsattes en prishöjning komma till stånd för spannmål
av 1951 års skörd. En dylik prishöjning är av olika skäl ofrånkomlig.
Produktionsutvecklingen har under senare år kännetecknats bland annat
av en stark stegring av den animaliska produktionen. Denna utveckling har
medfört en betydande efterfrågan och höjda priser på bland annat fodersäd.
Härigenom uppkommer vid oförändrade priser på brödsäd risk för att
denna användes till utfodring i större utsträckning än som ur försörjningsoch
beredskapssynpunkler är önskvärt. I nuvarande utrikespolitiska läge
är det emellertid angeläget att hålla en icke alltför liten reserv av brödsäd
Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.
7
för beredskapsändamål. En förskjutning av produktionsinriktningen, som
innebär en fortsatt ökning av animalieproduktionen men en sammankrympning
av brödsädsodlingen, vore därför ur beredskapssynpunkt synnerligen
ovälkommen och torde böra motverkas genom en lämplig inbördes avvägning
av priserna på ifrågavarande produkter. Då det varit angeläget att
i god tid före planeringen av vårsådden genomföra den justering av brödsädspriserna,
som förutsatts i överenskommelsen, har Kungl. Maj :t efter
framställning av statens jordbruksnämnd genom beslut den 9 februari fastställt
nya priser på 1951 års skörd av brödsäd. De nya priserna, som skola
gälla för all brödspannmål som inlevereras från och med den 1 juni, innebära
en höjning med 5 kronor för höstvele, 4 kronor för vårvete och 4
kronor 50 öre för råg, räknat för 100 kilogram.
För en justering av prisrelationerna mellan olika jordbruksprodukter
talar också den ojämnhet i fråga om självförsörjningsgraden för dessa
produkter, som utvecklat sig under senare år, och därmed sammanhängande
förskjutningar i utrikeshandeln med dessa varor. I stora drag är
läget i detta hänseende följande. Av mejeriprodukter och ägg ha betydande
exportöverskott uppkommit, medan alltjämt stora importbehov föreligga i
fråga om socker och kött. Exportöverskotten av de nämnda animaliska
produkterna ha kunnat komma till stånd endast tack vare en icke obetydlig
import av fodermedel. I fråga om brödsäd har i stort sett självförsörjning
förelegat, medan oljeväxtodlingen under senare år givit ett exportöverskott
av rapsfrö och rapsolja. Av exportvarorna har det beträffande smör icke
varit möjligt att vid export uppnå priser, som fullt täckt de inhemska priserna
sedan subventionerna frånräknats. På denna export ha sålunda vissa
förluster uppkommit. För ägg ha priserna vid export till synes varit gynnsammare,
i det att desamma i allmänhet motsvarat den inhemska prisnivån
och därutöver tidvis möjliggjort uttagandet av en viss utjämningsavgift.
Totalt ha dessa avgifter emellertid stannat vid ett tämligen obetydligt
belopp, som icke tillnärmelsevis motsvarar de förluster, som det
allmänna måst vidkännas därigenom att Svenska spanninålsaktiebolaget
försålt importerade fodermedel till priser, som väsentligt understigit de
faktiska kostnaderna. Vid ett beaktande av denna subventionering av fodermedlen
framstår äggexporten såsom betydligt mindre lönande än vad de
uppnådda exportpriserna i och för sig ange. Härtill kommer att prisläget
på grund av den växande konkurrensen på den viktigaste exportmarknaden,
Västtyskland, synes vara något osäkert. Framtidsutsikterna för denna
export synas därför vara skäligen ovissa.
Å andra sidan ha, såsom framgår av jordbruksnämndens redogörelse,
rapsfrö och rapsolja under senare tid kunnat exporteras till mycket fördelaktiga
priser. Vidare ha priserna på såväl brödsäd som fodersäd och
andra fodermedel stigit starkt på de internationella marknaderna. Sålunda
betingar vete vid import inom ramen för det internationella veteavtalet
ett pris av omkring 47 kronor för deciton. Delta betyder, att brödsäd även
efter en prishöjning av ungefär den storleksordning, som nu ägt rum för
8
Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.
de animaliska produkterna, skulle med fördel kunnat exporteras, om produktionen
medgivit export.
Dessa förhållanden synas mig böra påkalla den största uppmärksamhet.
Mot en ökning av jordbruksproduktionen, så att ett exportöverskott uppkommer
inom någon eller några grenar av densamma, kan givetvis icke vara
något att invända, om denna export kan ske till lönande priser och om vidare
icke andra grenar av jordbruksproduktionen därigenom hållas tillbaka, så att
import till ofördelaktiga priser framtvingas. I ett dylikt fall skulle nämligen
produktionsökningen och exporten vara ett uttryck för ett effektivt utnyttjande
av jordbrukets produktionskapacitet och dessutom lämna ett i och
för sig välkommet bidrag till utjämnandet av landets handels- och betalningsbalans.
Att exportera vissa jordbruksprodukter till priser, som icke
täcka produktionskostnaderna sådana dessa komma till uttryck i den inhemska
prissättningen, samtidigt som man nödgas med stöd av statsmedel
importera andra jordbruksprodukter synes mig däremot innebära en ur
allmänna synpunkter icke önskvärd snedvridning av jordbrukets produktionsinriktning.
En dylik utveckling aktualiserar betydelsefulla spörsmål beträffande den
inbördes avvägningen av priserna på olika slag av jordbruksprodukter.
Bland annat uppkommer frågan, huruvida det under sådana förhållanden
blir möjligt att i samma utsträckning som tidigare hålla nere priserna på
fodermedel genom subventioner via Svenska spannmålsaktiebolaget. Att
helt avveckla dessa subventioner, såsom besparingsutredningen föreslagit,
torde dock vid nuvarande prisläge på de internationella marknaderna icke
vara möjligt med hänsyn till de långt gående verkningar en dylik åtgärd
skulle få för prissättningen på brödspannmål. Enligt min uppfattning torde
emellertid dessa subventioner böra i möjligaste mån begränsas. Detta spörmål
synes böra uppmärksammas vid de kommande förhandlingarna i samband
med behandlingen av frågan om prissättningen för regleringsåret
1951/52.
De pris justeringar på jordbrukets produkter, som ägt rum genom den
nu träffade uppgörelsen, ha praktiskt taget helt avsett de animaliska produkterna
och bland dessa främst mjölk och mejeriprodukter. Mot den förskjutning
av prisrelationerna inom jordbruket, som härigenom ägt rum,
kan givetvis, mot bakgrunden av de av mig nyss berörda förhållandena,
invändas att mjölkproduktionen härigenom ytterligare stimuleras i förhållande
till andra jordbruksprodukter. Hänsyn måste emellertid tagas till det
förhållandet, att mjölkproduktionen är den viktigaste inkomstkällan för
mindre och ekonomiskt svagare brukningsdelar. Eftersom en så stor del av
spannmålsskörden redan har försålts har dessutom en annan fördelning av
pris justeringarna i detta sammanhang knappast varit möjlig. Vidare har,
såsom förutsatts i uppgörelsen, beslut fattats om höjning av priserna på
brödsäd av 1951 års skörd. Jag vill i detta sammanhang också erinra om att
höjningen av producentpriserna är avsedd att kompensera en kalkylmässig
höjning av arbetskostnaderna. Det föreligger under sådana förhållanden
Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.
9
särskilda skäl för att avväga prishöjningarna i möjligaste mån jämnt inom
jordbruket. Detta önskemål synes mig ha tillgodosetts genom den nu träffade
uppgörelsen jämte den i anslutning därtill verkställda justeringen av
brödsädspriserna.
Beträffande vad i uppgörelsen sagts om att 4-procentregeln åter skall tilllämpas
från och med regleringsåret 1951/52 uttalade jag vid föredragningen
av prisfrågan inför Kungl. Maj :t den 22 december 1950, att delta torde förutsätta,
att definitiv uppgörelse om priserna för sagda regleringsår träffas på
våren 1951. Jag vill i detta sammanhang understryka det samband, som
alltsedan år 1943 förelegat mellan vårprissättningen och 4-procentregeln.
Därest beslut om priserna icke kan fattas på våren för hela det kommande
produktionsåret synes det ligga närmast till hands, att den slutliga prissättningen
på hösten får bli föremål för nya förhandlingar på grundval av
då föreliggande förhållanden.
Vad jordbruksnämnden anfört angående den närmare utformningen av
regleringsåtgärderna i fråga om mjölk och mejeriprodukter samt fettvaror
och oljor föranleder ingen erinran från min sida. Jag delar nämndens uppfattning
att mjölkstandardiseringen icke nu bör slopas med hänsyn till de
återverkningar en dylik åtgärd skulle erhålla ifråga om priset på konsumtionsmjölk.
Den begränsning av de statliga pristilläggen på mjölk, som
nämnden förordat, har förutsatts i prisöverenskommelsen och innefattas
sålunda i ett godkännande av denna. Den av nämnden förordade höjningen
av clearingpriserna på fettråvaror har med hänsyn till prisutvecklingen på
detta område varit ofrånkomlig. En fortsatt prisstegring på dessa varor har
för övrigt redan framtvingat en ytterligare höjning av clearingpriserna, som
i sin tur medfört att accisen å margarin ånyo måst slopas.»
Utskottet.
Vid den överenskommelse som våren 1950 träffades rörande prissättningen
på jordbrukets produkter under produktionsåret 1950/51 förutsattes —
såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen — att priserna för tiden
efter den 1 januari 1951 skulle bli föremål för nya förhandlingar, därest
den tillämpade stabiliseringspolitiken upphört eller modifierats. Med hänsyn
därtill upptogos under senare delen av 1950 överläggningar i frågan
mellan statens jordbruksnämnd och representanter för jordbrukarnas riksorganisationer.
Därvid nåddes enighet rörande de riktlinjer som borde gälla
vid prissättningen på jordbruksprodukterna för tiden 1 januari—31 augusti
1951.
Den föreliggande uppgörelsen, vilken godkänts av Kungl. Maj :t den 22
december 1950, innebär bland annat, att till grund för regleringen av producentpriserna
skall ligga den kalkyl över jordbrukets inkomster och kostnader
under innevarande produktionsår, som omräknats i oktober 1950.
Med tillämpning av den nya metoden för räntekostnadsberäkningar utvisar
denna kalkyl ett inkomstöverskott av cirka 37 miljoner kronor. Såsom kom
-
10
Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.
pensation för den ökning av arbetskostnadsposten i kalkylen, som föranledes
av det nya kollektivavtalet för lantarbetare, tillföres jordbruket för tiden till
den 1 september 1951 ett ökat inkomstbelopp av 160 miljoner kronor. Beträffande
det inkomstöverskott, som föreligger enligt kalkylen, förutsattes
vid uppgörelsen, att detsamma komme att erfordras för att täcka andra
kostnadsökningar inom jordbruket till följd av den ändrade stabiliseringspolitiken.
Någon utjämning av detta överskott avsågs därför icke skola äga
rum.
Mot den sålunda träffade uppgörelsen har utskottet i och för sig intet att
erinra. Enligt utskottets mening torde nämligen överenskommelsen — under
de förhållanden som rådde då den ingicks — i stort sett få anses innefatta
såväl vissa möjligheter till en önskvärd inkomstförbättring för den i
jordbruket arbetande befolkningen som en lämplig avvägning mellan priserna
å olika jordbruksprodukter. Med hänsyn härtill synes överenskommelsen
vara av beskaffenhet att böra godkännas.
Efter det överenskommelsen slöts har emellertid utvecklingen i skilda avseenden
blivit en annan än den man då räknade med. Den allmänna inkomsthöjning,
som var att förutse då stabiliseringspolitiken modifierades,
har blivit relativt ojämn. För vissa grupper av befolkningen har löneökningen
icke överstigit nivån för den i kalkylen förutsatta ökningen av jordbrukets
arbetskostnader. Andra befolkningsgrupper ha däremot erhållit en
lönehöjning, som i många fall ligger väsentligt över denna nivå. Vidare har
den faktiska inkomst- och kostnadsutvecklingen för jordbrukets del blivit
ogynnsammare än som förutsågs vid kalkylens upprättande. Dels torde sålunda
inkomsterna — icke minst för den viktigaste produkten, nämligen
mjölken — komma att understiga de kalkylerade, dels synas kostnaderna
på åtskilliga områden komma att överstiga de i kalkylen upptagna kostnadsbeloppen.
Bland övriga faktorer, som komplicera situationen, kunna
nämnas den kraftiga höjning av spannmåls- och fodermedelspriserna, som
uppstått på världsmarknaden till följd av det internationella läget, samt
den inträdda försämringen i fråga om exportmöjligheterna för mejeriprodukter.
Den utveckling som sålunda ägt rum måste enligt utskottets mening
tillmätas stor betydelse vid behandlingen av prisregleringsfrågorna på
jordbrukets område.
Under hänvisning till den reglering av priserna på olika produkter, som
innefattas i föreliggande överenskommelse, har ett flertal yrkanden framställts
i motionerna 1:360 och 11:479, 1:361 och 11:477 samt 1:362 och
II: 478. I samtliga dessa motioner framföras önskemål om prisjusteringar,
vilka äga samband med prisutvecklingen på världsmarknaden i fråga om
spannmål och fodermedel samt de åtgärder statens jordbruksnämnd vidtagit
i anledning därav.
Vid behandling av förevarande spörsmål vill utskottet till en början erinra
om att den ingångna överenskommelsen innebär, att någon justering i
enlighet med den s. k. 4-procentregeln icke skall komma att äga rum. Däremot
innefattar överenskommelsen en förklaring av jordbruksnämnden att
Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.
11
den — då det kunde anses tveksamt om de förutsatta nya priserna på ägg
och vissa mejeriprodukter verkligen kunde utfås i sin helhet — vore beredd
att till prövning upptaga önskemål om justering av priserna på vissa
slaktdjurs- och mejeriprodukter, i den mån så erfordrades för att täcka inkomstbortfall
på grund av att förstnämnda priser icke helt kunde uttagas.
I överensstämmelse med vad som tidigare tillämpats måste enligt utskottets
mening överenskommelsen vidare anses medföra att, såvitt jordbruksnämnden
av försörjningsmässiga skäl vidtager jämkningar i priserna å jordbrukets
produkter och förnödenheter vilka föranleda minskade inkomster eller
ökade utgifter för jordbruket, kompensation härför bör lämnas genom justeringar
av priserna på andra produkter eller förnödenheter.
Den av jordbruksnämnden i februari 1951 vidtagna höjningen av priserna
på kraftfodermedel torde enligt utskottets mening få anses försvarbar
med hänsyn såväl till prisutvecklingen i utlandet som till den inhemska
produktionsutvecklingen. I samtliga föreliggande motioner har uttalats, att
kompensation för prishöjningen bör utgå till jordbrukarna. Utskottet delar
den av motionärerna framförda uppfattningen. Emellertid vill utskottet erinra
om att statens jordbruksnämnd genom höjning av priserna på fläsk
och spannmål redan vidtagit vissa åtgärder i angivna syfte. Frågan huruvida
ytterligare kompensation skall beredas jordbrukarna bör enligt utskottets
mening kunna upptagas till behandling vid överläggningar mellan jordbruksnämnden
och jordbrukarnas centrala organisationer. Därvid bör tillses,
att utgående kompensation så långt möjligt kommer de jordbrukargrupper
till godo, vilka med hänsyn till fodermedelsprisernas stegring få
anses mest berättigade därtill. Under åberopande av vad nu anförts finner
utskottet sig icke böra i förevarande sammanhang ingå på en närmare prövning
av motionärernas yrkanden i denna del. Här torde emellertid få upptagas
vissa speciella spörsmål, som likaledes framförts i motionerna.
I motionerna 1:360 och 11:479 har förordats, att mejerierna skola tilllåtas
att vid sidan av den till 3 procent fetthalt standardiserade mjölken
saluföra mjölk av högre fetthalt. Utskottet vill i likhet med motionärerna
framhålla, att försäljning av mjölk av sistnämnda slag kan tänkas medföra
en önskvärd lättnad i fråga om avsättningen av mejeriprodukter. Såsom förutsättning
för att dylik försäljning skall få äga rum torde dock böra gälla,
att den till nuvarande fetthalt standardiserade mjölken alltjämt tillhandahålles
samt att jämväl den fetare mjölken blir föremål för standardisering.
Därest sådan mjölk skulle anses böra saluföras, torde enligt utskottets mening
priset böra fastställas efter förhandlingar mellan jordbruksnämnden
och jordbrukarnas organisationer. Med hänvisning till de synpunkter som
nu angivits vill utskottet uttala, att Kungl. Maj :t torde böra ägna uppmärksamhet
åt ifrågavarande spörsmål samt vidtaga de åtgärder, som kunna befinnas
erforderliga.
I samtliga motioner ha vidare anmärkningar framställts mot jordbruksnämndens
åtgärd att införa en utjämningsavgift på ägg. Utskottet vill i an
-
12
Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.
ledning härav erinra, att man i uppgörelsen mellan jordbrukets organisationer
och jordbruksnämnden räknat med en höjning av genomsnittspriset
å ägg med 10 öre per kilogram eller från 2 kronor 50 öre till 2 kronor 60
öre per kilogram. Såsom förut anförts ingick vidare i överenskommelsen
den klausulen, att jordbruksnämnden, om det förutsatta nya priset icke
kunde helt uttagas, skulle till prövning upptaga önskemål om justering av
priserna på vissa andra produkter.
Utskottet vill icke bestrida, att med hänsyn till prisutvecklingen på världsmarknaden
åtgärder i syfte att begränsa överskottsproduktionen av ägg i
och för sig kunnat anses erforderliga. Med hänsyn till innehållet i överenskommelsen
anser utskottet emellertid, att här förevarande åtgärd såvitt
möjligt bort undvikas. Då Kungl. Maj :t genom beslut den 13 april 1951
förordnat om borttagande av ifrågavarande avgift, finner utskottet likväl
motionärernas yrkanden i denna del icke påkalla något vidare uttalande
från utskottets sida.
Vad härefter angår den i motionerna 1:361 och 11:477 framförda uppfattningen,
att subventioner till margarintillverkningen icke böra förekomma,
vill utskottet erinra, att i ett flertal andra fall tidigare utgående
subventioner borttagits eller begränsats. Enligt utskottets mening saknas
anledning att i någon form subventionera margarinet. Utskottet biträder
därför motionärernas yrkande i frågan.
Slutligen torde utskottet få upptaga det i motionerna t: 362 och II: 478
framställda yrkandet om en skyndsam utredning i syfte att klarlägga vilka
åtgärder som i nuvarande produktionsläge inom jordbruket äro erforderliga
för att snarast utfylla klyftan mellan inkomsterna för jordbrukarna
och jämförbara yrkesgrupper.
Såsom motivering för denna hemställan ha motionärerna huvudsakligen
anfört, att det i 1947 års riksdagsbeslut givna löftet om ekonomisk likställighet
mellan jordbruket och jämförliga näringsgrenar icke uppfyllts, utan
att inkomstklyftan mellan jordbruket och dessa näringsgrenar ånyo vidgats
genom den pris- och löneutveckling, som ägt rum under de senaste
månaderna. Vidare har framhållits, att jordbrukets produktionsvolym för
närvarande vore så stor, att för vissa produktslag svårighet uppstått att
vinna avsättning till skäliga priser.
Med anledning av vad sålunda anförts i motionerna vill utskottet till en
början framhålla, att man vid bedömning av huvudlinjerna i inkomstutvecklingen
inom jordbruket och andra näringsgrenar icke torde kunna begränsa
jämförelsen till att avse en så kort tid som ett år utan måste betrakta
utvecklingen under en längre tidsperiod. Om så sker, synes det enligt
utskottets uppfattning icke kunna bestridas, att vissa steg tidigare tagits
i riktning mot den inkomstutjämning, som i princip beslutats vid 1947 års
riksdag. Under hänvisning till de för jordbrukarna ogynnsamma kostnadsstegringar
som nu ägt rum vill utskottet emellertid understryka vikten av
att denna tidigare utveckling icke avstannar. Enligt utskottets mening
Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.
13
torde nämligen ett allmänt intresse föreligga av att ifrågavarande utjämning
snarast fullföljes. Då en fortlöpande prövning av inkomstutvecklingen
på jordbrukets område äger rum i samband med de årligen återkommande
prisförhandlingarna, kan utskottet dock icke finna, att några fördelar för
närvarande skulle kunna vinnas genom en ny utredning.
Vad härefter beträffar de av motionärerna åberopade avsättningsproblemen
vill utskottet framhålla, att 1947 års riksdagsbeslut bland annat innebär,
att jordbruket inom ramen för de inhemska avsättningsmöjligheterna
skall åtnjuta skydd för hela den produktion, som kan frambringas medelst
inhemska fodermedel. De problem, som föreligga i dagens läge, synas icke
så mycket vara överskottsproblem i detta ords egentliga innebörd som snarare
spörsmål rörande en lämplig inriktning av produktionen på olika produktionsgrenar.
Enligt utskottets mening torde dessa spörsmål, i varje fall
tills vidare, lämpligen kunna upptagas till prövning i anslutning till de årliga
förhandlingarna rörande jordbrukets prisfrågor. Vidare anser utskottet,
att ifrågavarande problem böra ägnas uppmärksamhet även från Kungl.
Maj :ts sida. Med hänvisning till det anförda finner utskottet ej heller ur
förevarande synpunkt den begärda utredningen för närvarande påkallad.
Kungl. Maj :ts framställning har, utöver vad som framgår av utskottets
nu gjorda uttalanden, icke föranlett någon erinran från utskottets sida.
Under åberopande av det sålunda anförda hemställer utskottet,
1) att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
ävensom motionerna I: 360 och II: 479, I: 361 och
II: 477 samt I: 362 och II: 478, sistnämnda två motioner såvitt
nu är i fråga, bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga erforderliga
åtgärder för reglering under tiden intill den 1
september 1951 av produktions- och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer som utskottet angivit i det föregående;
2)
att motionerna 1:362 och 11:478, såvitt avser yrkandet
i fråga om utredning rörande åtgärder för att utfylla
klyftan mellan inkomsterna för jordbrukarna och jämförbara
yrkesgrupper, icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 17 april 1951.
På jordbruksutskottets vägnar:
L. TJÄLLGREN.
14
Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.
Vid detta ärendes slutbehandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Tjällgren, Alfred Andersson, Anderberg,
Svedberg, Carl Sundberg, Näslund, Jon Jonsson, Bertil Andersson, Hjalmar
Nilsson och Herbert Hermansson; samt
från andra kammaren: herrar Andersson i Tungelsta, Johnsson i Kastanjegården,
Gustafson i Dädesjö, Norup, Andersson i Hyssna, Haeggblom,
Svensson i Ljungskile, Nilsson i Varuträsk, Mårtensson i Smedstorp och fru
Lindskog.
517488. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.