Bankoutskottets utlåtande nr 5.
1
Nr 5.
Utlåtande angående dels verkställd granskning av riksbankens
och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning, dels
ock väckt motion med anledning av att riksbanken
utgivit sedlar till högre belopp ån vad gällande lag
medgiver.
Enligt § 4 i den för bankoutskottet gällande instruktionen har utskottet
att undersöka och granska riksbankens tillstånd och huru densamma
styrd och förvaltad blivit, och bör utskottet därvid med synnerlig uppmärksamhet
följa de fullmäktiges åtgärder, som avse metalliska kassans upprätthållande
samt myntutväxlingens fortgång och bestånd.
För granskningens verkställande bär utskottet tagit del av dels fullmäktiges
i riksbanken allmänna och särskilda protokoll samt direktionens och
industristyrelsens protokoll ävensom protokoll från gemensamma sammanträden
med fullmäktige i riksbanken och i rilcsgäldskontoret, samtliga protokoll
för tiden från och med den 10 januari 1950, intill vilken dag ansvarsfrihet
beviljats för fullmäktiges i protokollen antecknade beslut och åtgärder,
och till början av innevarande års riksdag, dels den av riksdagens
revisorer avgivna berättelsen om verkställd granskning av riksbankens tillstånd
och förvaltning under år 1949, dels ock fullmäktiges med utskottets
memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse angående riksbankens
tillstånd, rörelse och förvaltning under år 1950, ävensom de redogörelser,
som av styrelserna för riksbankens avdelningskontor lämnats i avseende å
dessa kontors förvaltning under samma år.
Vid granskningen har för utskottet varit tillgänglig jämväl dels en särskild
redogörelse för verksamheten vid riksbankens pappersbruk vid Tumba
under år 1950, dels en särskild vinst- och förlusträkning för bruket, som tillgodoser
de önskemål angående resultatredovisningen vid bruket som utskottet
framförde under punkten 3:o i sitt utlåtande nr 4 till 1950 års riksdag.
I fråga om metalliska kassans ställning, sedelutgivning, in- och utlåningsrörelse
ävensom övrig verksamhet vid riksbankens huvud- och avdelningskontor
samt vid riksbankens pappersbruk och sedeltryckeri tillåter sig utskottet
att för en närmare kännedom om hithörande förhållanden hänvisa
till de redogörelser, som lämnats i de berättelser, vilka avgivits av riksdagens
revisorer och fullmäktige i riksbanken.
Å sin utlånings- och övriga rörelse under år 1950 har riksbanken erhållit
en vinst av 63 372 404 kronor 44 öre.
I avseende härå hänvisas till de specificerade uppgifter beträffande riksbankens
vinst- och förlusträkning, som förekomma i fullmäktiges nyssnämnda,
av utskottet med memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse.
1 Jlihang till riksdagens protokoll 1951. S samt. Nr 5.
2
Bankoutskottets utlåtande nr 5.
För den granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning,
som åligger innevarande års riksdags bankoutskott, har utskottet tagit
del av dels de allmänna och särskilda protokoll, som blivit förda hos fullmäktige
i riksgäldskontoret från och med den 10 januari 1950, intill vilken
dag ansvarsfrihet tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen antecknade
beslut och åtgärder, till och med den 9 januari 1951, ävensom de protokoll,
som under samma tid blivit förda vid gemensamma sammanträden med
fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, dels den av riksdagens revisorer
avgivna berättelsen om granskning av riksgäldskontorets tillstånd
och förvaltning för tiden 1 juli 1949—30 juni 1950, dels ock fullmäktiges
med utskottets memorial nr 2 överlämnade, till 1951 års riksdag avgivna
berättelse.
Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag, får utskottet
avgiva berättelse över den verkställda granskningen.
1 :o.
Valuta- och penningpolitiken.
Vid sin granskning av riksbankens verksamhet under år 1950 har utskottet
särskilt uppmärksammat bankofullmäktiges åtgärder beträffande
valuta- och penningpolitiken. Då dessa åtgärder måste ses mot bakgrunden
av den allmänna ekonomiska utvecklingen under det gångna året, anser
sig utskottet, under hänvisning jämväl till fullmäktiges i utskottets
memorial nr 1 intagna berättelse, böra till en början lämna en översikt
av nämnda utveckling.
Det internationella ekonomiska läget karakteriserades vid årets början
av en brytning mellan prisfalls- och prisstegringstendenser. De slutliga
verkningarna av valutadevalveringarna hösten 1949 kunde icke bedömas.
Såväl deflationistiska som inflalionistiska tendenser kunde väntas komma
att dominera den internationella utvecklingen. Den subventionspolitik, som
vid den svenska kronans devalvering genomfördes i anslutning till överenskommelsen
om fortsatt inkomststabilisering till utgången av år 1950,
byggde i viss mån på antagandet att tendenser i prissänkande riktning
småningom skulle komma att göra sig gällande och syftade till att överbrygga
den omedelbara prisstegrande effekten av devalveringen.
Under årets tidigare del kunde en fortskridande stabilisering av den
samhällsekonomiska balansen inom landet konstateras. Den internationella
utvecklingen gav ännu icke något mera bestämt utslag. Bankoutskottet uttalade
i sitt den 17 maj 1950 avgivna utlåtande nr 20 bland annat, att de
ekonomiska förhållandena dittills under året utvecklats på ett i stort sett
tillfredsställande sätt. En icke oväsentlig ökning av produktionen och exporten
hade ägt rum, i följd varav även importen kunnat ökas utan att i
nämnvärd mån försämra valutaställningen. Bytesförhållandena inom utrikeshandeln
hade gestaltat sig gynnsammare än man tidigare räknat med.
Bankoutskottets utlåtande nr 5.
3
Denna utveckling hade varit ägnad att befästa jämvikten inom samhällsekonomien.
På penning- och kapitalmarknaderna hade under nämnda tid
icke framträtt några tendenser, som avveko från de tidigare rådande. Priser
och levnadskostnader hade kännetecknats av fortsatt stabilitet.
Utskottet underströk emellertid, att det ej var möjligt att av tillgängliga
uppgifter draga några mera bestämda slutsatser om de ekonomiska framtidsutsikterna.
Situationen var alltjämt svåröverskådlig, särskilt i fråga om
prisrörelserna på världsmarknaden, där fortfarande mot varandra stridande
tendenser gjorde sig gällande. Sedan utskottet i mars 1950 i sitt utlåtande
nr 4 behandlat den ekonomiska politiken, hade likväl icke tillkommit
några nya omständigheter av beskaffenhet att böra föranleda ändrade riktlinjer
för denna politik.
Under sommaren och hösten förändrades det ekonomiska läget i vårt land
på ett genomgripande sätt, och inflationistiska tendenser började göra sig
gällande. Den internationella ekonomiska utvecklingen övergick i en inflationskon
junktur. Risker för en internationell prisstegring hade börjat
framträda i samband med att den amerikanska ekonomiska återhämtningen
tenderade att utvecklas till en överkonjunktur. Omkastningen i läget
påskyndades emellertid på ett avgörande sätt av utbrottet av Koreakriget
och den därav framkallade allvarliga försämringen av den utrikespolitiska
situationen. Härigenom utvecklades under senare delen av året en internationell
rustningslconjunktur, som innebar en förstärkning av de inflationistiska
krafterna i den internationella utvecklingen.
Otvivelaktigt utgör den internationella utvecklingen den primära och
väsentliga grunden till det förändrade ekonomiska läget. Förväntningar
om fortsatta prisstegringar på världsmarknaden utlöste en ökad varuefterfrågan,
ägnad att verka i inflationistisk riktning. Denna tendens får vidare
ses mot bakgrunden av dels den förutsedda övergången till fria lönerörelser,
dels avvecklingen av vissa subventioner. Denna avveckling måste i det
nya läget innebära prisstegringar av större omfattning än eljest.
Den nära anknytning till utvecklingen på världsmarknaden, som karakteriserar
det svenska folkhushållet, ledde till att de nya inflationistiska
krafterna i olika hänseenden kommo att påverka den ekonomiska utvecklingen
i vårt land. Dock kunde föredragande departementschefen i den i
mitten av oktober framlagda propositionen nr 255 till 1950 års riksdag
konstatera, att det vid den tidpunkten fortfarande rådde samhällsekonomisk
balans i den meningen att den totala efterfrågan inom landet hölls inom ramen
för den totala tillgången på varor och tjänster. En omisskännlig förskjutning
av det ekonomiska läget hade likväl inträffat. Denna yttrade sig
dock ännu så länge huvudsakligen blott som av förväntningar och spekulationer
styrda tendenser till störningar av jämvikten. Även om sålunda det
ekonomiska läget vore mindre stabilt än förut och balansproblemct ånyo
hade ryckt i förgrunden, finge man hålla i minnet att ur ren försörj ningssynpunkt
någon påtaglig försämring icke inträtt.
Enligt den preliminära beräkningen av utfallet av nationalbudgeten för
4
Bankoutskottets utlåtande nr 5.
år 1950 har en gynnsam produktionsutveckling ägt rum under året. Produktionsökningen
utgör 5 procent och representerar i stort sett en ren produktivitetsstegring.
Den betingas av den omfattande investeringsverksamheten
under efterkrigsåren och av den starkt stegrade utrikeshandeln under
året. Investeringsvolymen steg likaledes med 5 procent. Såväl import- som
exportvolymen ökade enligt de preliminära beräkningarna med 23 procent.
Den privata konsumtionen steg med 6 procent. Det är framför allt den
starka importökningen, som bildat underlaget för denna konsumtionsökning.
I fråga om sparandet utvisa tillgängliga uppgifter, att en relativt stark
nedgång skedde under senare delen av året, något som uppenbarligen förorsakades
av de väntade prisstegringarna kring årsskiftet 1950/51. Den
kraftiga konsumtionsökningen får ses mot denna bakgrund.
Valutapolitiken. Den svenska utrikeshandelns omslutning var betydligt
större under 1950 än året dessförinnan. Detta gäller såväl volym- som värdemässigt.
Prognosen i 1950 års nationalbudget, som innebar en volymmässig
ökning av exporten med 6 procent och av importen med 13 procent,
visade sig i hög grad vara en underskattning. Såsom nyss berörts steg både
export- och importvolymen med 23 procent enligt de preliminära beräkningarna.
Exporten har påverkats såväl av den ökade produktionen och
exportoffensiven som av den allmänna varubristen och rustningskonjunkturen
utomlands. Prisutvecklingen på exportmarknaderna har inneburit ett
incitament till ökad export framför leverans på hemmamarknaden. För importens
del betingas resultatet av frilistningen inom ramen för det europeiska
ekonomiska samarbetet, av en liberal importlicensgivning i fråga om
icke frilistade varor samt av forcering av inköpen under årets senare del.
Prisutvecklingen i utrikeshandeln belyses av följande uppgifter. Kommerskollegii
importprisindex steg under året med 21 procent. Praktiskt taget
hela ökningen hänförde sig till årets senare hälft. Exportprisindex ökade
med 59 procent. Under tiden juni—december uppgick stegringen till 40
procent. Särskilt betydande har prisstegringen varit för de skogsindustriella
exportvarorna. I detta sammanhang torde få erinras om den överenskommelse,
som träffats med skogsindustrierna om införande av prisutjämningsavgifter
i syfte att åstadkomma en sterilisering av exportvinster.
En viss förbättring ägde under årets lopp rum av relationen mellan import-
och exportpriser, men denna var likväl oförmånlig i förhållande till
genomsnittet för året dessförinnan. Genom denna försämring av »terms of
trade» gick det överskott, som förefanns i bytesbalansen för 1949, i stort
sett förlorat under 1950, och bytesbalansen karakteriserades på det hela
taget av jämvikt mellan ingående och utgående betalningar. Det totala importvärdet
utgjorde 6 103 miljoner kronor jämfört med ett exportvärde
av 5 710 miljoner kronor. Importöverskottet uppgick sålunda till 393 miljoner
kronor, jämfört med 84 miljoner kronor under 1949. Enligt vad utskottet
inhämtat, beräknas de osynliga posterna i betalningsbalansen ha givit
ett överskott med preliminärt omkring 480 miljoner kronor. Inkomstöverskottet
uppgår sålunda till cirka 90 miljoner kronor, ett belopp, varmed
Bankoutskottets utlåtande nr 5.
5
valutareserven under i övrigt oförändrade förhållanden skulle ha förstärkts.
Riksbankens valutareserv sjönk emellertid under året med 154 miljoner
kronor, vartill böra läggas 33 miljoner kronor, utgörande minskningen i
affärsbankernas valutareserv. Den totala valutaställningen försämrades således
med 187 miljoner kronor.
Den brist på överensstämmelse, som sålunda föreligger mellan utvecklingen
av betalningsbalansen och den totala valutareserven, uppgår till ett
belopp av i runt tal 275 miljoner kronor. Enligt vad som upplysts inför
utskottet, kan denna differens enligt inom riksbanken verkställda undersökningar
förklaras på i huvudsak följande sätt. I fråga om kapitalbalansen
beräknas utgifterna överstiga inkomsterna med i runt tal 100 miljoner
kronor. Inkomstöverskottet motväges sålunda i stort sett av en nettoutgift
inom kapitalbalansen. Den återstående differensen mellan siffrorna för
utrikeshandeln och för valutautvecklingen torde bero på en förskjutning i
liden mellan ianspråktagandet av valuta och den faktiska införseln. Sålunda
torde ökad förskottsbetalning ha ägt rum, varjämte de forcerade inköpen
mot årets slut lett till en anhopning av importvaror, som betalats
men icke förtullats före årsskiftet.
Vid utgången av 1950 uppgick riksbankens valutareserv till 1 154 miljoner
kronor. Härav falla på guld och dollar 959 miljoner kronor. Guldoch
dollarinnehavet ökade med 212 miljoner kronor, medan däremot pundbehållningen
sjönk med 296 miljoner kronor till 212 miljoner kronor.
Det bör beträffande nedgången i pundreserven nämnas, att importplanen
för 1950 grundades på visst utnyttjande av pundinnehavet.
Vad beträffar innehavet av guld och valutor är att märka följande beträffande
betalningar under Marshallplanen. Under år 1950 ha Marshalldollar
för finansiering av import till Sverige tagits i anspråk för ett sammanlagt
belopp av cirka 45 miljoner dollar. Av detta belopp utgöra cirka
25 miljoner dollar s. k. villkorlig hjälp för tillhandahållna överdragningsrätter,
under det att resterande belopp, 20,4 miljoner dollar, utgöres av
det år 1948 till Sverige lämnade Marshallånet å samma belopp.
Av det tidigare anförda framgår, att den minskning av valutareserven,
som ägde rum under året, i huvudsak betingats av förskottsbetalningar
för varor med lång leveranstid samt av en tillfällig förskjutning i liden
mellan betalning och förtullning av varor i samband med den forcerade
importen mot årets slut. Vid sådant förhållande synes den inträdda nedgången
i valutareserven icke behöva ingiva större farhågor. Utskottet vill
dock understryka betydelsen av att valutareserven vidmakthålles i sådan
omfattning att erforderlig rörelsefrihet kan bevaras i utrikeshandeln.
Penningpolitiken. Genom riksbankens försäljning av utländska valutor
indrogos under året likvida medel från marknaden till ett belopp av 154
miljoner kronor. Såsom framgår av fullmäktiges berättelse, blev dock resultatet
på penningmarknaden av riksbankens samtliga valutalransaktioner
en obetydlig likviditetsökning, uppgående till 15 miljoner kronor
och sammanhängande med vissa övriga valulatransaktioner. Efter verk
-
6
Bankoutskoitets utlåtande nr 5.
ställd nedskrivning reducerades värdet av riksbankens innehav av statsoch
andra obligationer med sammanlagt 282 miljoner kronor. Å andra sidan
ökades riksbankens innehav av skattkammarväxlar med 542 miljoner kronor.
Under årets tre första kvartal sjönk emellertid innehavet med 166 miljoner
kronor, ökningen av behållningen av skattkammarväxlar var sålunda
koncentrerad till årets sista månader. Nettoresultatet av riksbankens värdepapperstransaktioner
blev, om hänsyn tages till nettoförändringarna på statliga
myndigheters checkräkningar i riksbanken, att marknaden tillfördes likvida
medel till ett belopp av 251 miljoner kronor.
Den ökade likviditeten reducerades genom att medel inflöto till riksbanken.
Genom inbetalningar på spärrkonto, riksbankens långivning samt övriga
transaktioner på penningmarknaden indrogs till riksbanken ett belopp av 91
miljoner kronor. Nettoresultatet av riksbankens transaktioner med marknaden
blev sålunda ett likviditetstillskott med 175 miljoner kronor, mot 181
miljoner kronor under år 1949. Detta tog sig uttryck i å ena sidan en ökning
av den utelöpande sedelstocken med 226 miljoner kronor, å andra
sidan en minskning av affärsbankernas m. fl. tillgodohavande på checkräkning
i riksbanken med 51 miljoner kronor.
En betydande kreditexpansion ägde rum under året. Affärsbankernas
likviditet försämrades avsevärt härigenom. Deras utlåning steg med 1 142
miljoner kronor, under det att inlånlingsökningen begränsades till 532 miljoner
kronor. Detta innebar en radikal omkastning av läget jämfört med
1949, då utlåningen ökade med blott 202 miljoner kronor och inlåningen
med 759 miljoner kronor. Mot bakgrunden av denna kreditexpansion får
man se nedgången i innehavet av skattkammarväxlar och obligationer, som
under året utgjorde 164 miljoner kronor. Enbart under november—december
försåldes från affärsbankerna skattkammarväxlar till ett belopp av 226
miijoner kronor. Vad sparbankerna beträffar fortsatte utlåningen att stiga
snabbare än inlåningen. På grund härav reducerades deras likvida tillgångar
kraftigt.
Såsom antydes av nyss nämnda siffror, har kreditmarknaden undergått
väsentliga förändringar under året. Utvecklingen har givetvis rönt inflytande
av det senaste årets vidgade investeringsverksamhet och import
samt av de stigande priserna på världsmarknaden. Den kreditexpansion
som ägt rum har även betingats av förväntningar beträffande marknadsutvecklingen.
En ökning av lånebehovet inom den offentliga sektorn har
vidare ägt rum. På olika vägar har således efterfrågan på kredit kommit
att stegras.
Under årets förra del fram till mitten av juni var likviditeten på marknaden
relativt god, och en tendens till räntesänkning förelåg. Riksbanken
sålde en del av sitt obligationsinnehav för att hindra en stegring av obligationskurserna.
Under juni månad framträdde emellertid tendenser till kursfall.
Denna förändring av läget skedde under inflytande av förväntningar,
som gåvo första impulsen till den successiva kreditexpansionen. Till lägets
omkastning bidrog i avgörande grad utbrottet av Koreakonflikten och de
Bankoutskottets utlåtande nr 5.
7
därmed förknippade farhågorna för uppkomsten av en inflationistisk utveckling,
underbyggd av en internationell rustningskonjunktur. Under den
första tiden vidtog riksbanken vissa begränsade operationer på marknaden
för att hindra en förskjutning av ränteläget.
Den 20 juli beslöto emellertid fullmäktige att vidtaga vissa åtgärder i
syfte att motverka en fortsatt utlåningsexpansion, som skulle inneburit allvarliga
risker för en inflationsartad utveckling. Fullmäktige beslöto i princip
att ingiva förslag till Kungl. Maj :t om skärpta kassareservbestämmelser
för affärsbankerna. Riksbanken upphörde vidare med stödköp av obligationer
och lämnade kursutvecklingen på obligationsmarknaden tills vidare
fri. Härigenom uppkom en tendens till Viss räntestegring. Kungl. Maj :t
utfärdade den 10 augusti förordnande jämlikt lagen den 3 juni 1949 angående
rätt för Kungl. Maj :t att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv. Kungörelsen trädde i kraft den 1 oktober
1950 och gäller tills vidare intill utgången av juni 1951. De härigenom åstadkomna
restriktionerna i kreditgivningen ha minskat likviditeten på marknaden
och skärpt konkurrensen mellan olika placeringar. Såsom framgår
av fullmäktiges berättelse, har vid utgången av 1950 såsom kassareserv i
riksbanken bundits ett belopp av omkring 216 miljoner kronor.
Efter förhandlingar mellan riksbanken och kreditinstituten träffades vidare
överenskommelse om allmänna riktlinjer för en kreditbegränsning.
Genom beslutet den 20 juli åstadkoms en viss ränteglidning. Fullmäktige
beslöto den 5 oktober att höja räntan vid växelrediskontering och vid belåning
av guldkantade obligationer med 1/2 procent.
Dessa åtgärder ledde till ett kursfall på obligationsmarknaden. Härigenom
uppkommo vissa spänningar i räntestrukturen, då vissa räntesatser
hade justerats uppåt, medan andra åter fortfarande stodo oförändrade. Konsekvenserna
av det sålunda uppkomna läget togos den 1 december, fr. o. m.
vilken dag fullmäktige beslöto att höja diskontot med V» procent till 3 procent
samt att företaga en häremot svarande justering av bankens övriga
räntesatser.
I och med diskontohöjningen förändrades så till vida karaktären av riksbankens
operationer på marknaden, att banken i det nya läget på nytt aktiviserade
sin marknadspolitik för att ernå balans på kapitalmarknaden.
Marknadsoperationer företogos i relativt begränsad omfattning. Vissa köp
verkställdes inom ramen för ett rörligt kursläge. Vissa typer av obligationer
stöddes under samtidig försäljning av andra typer.
Höjningen av diskontot den 1 december förra året måste enligt utskottets
mening i det uppkomna läget få betraktas som en ofrånkomlig justering
inom lågräntepolitikens ram för att eliminera föreliggande spänningar
i räntestrukturen och möjliggöra fortsatt rörlighet på obligationsmarknaden.
Diskontoförändringen torde tillfälligtvis ha givit upphov till spekulationer
om fortsatt ränteglidning. Genom riksbankens marknadspolitik synes
emellertid balans ha uppnåtts på kapitalmarknaden, och förväntningarna
om en ytterligare ränteglidning torde ha brutits.
8
Bankoutskottets utlåtande nr 5.
Riksgäldskontorets lånebehov uppgick under året till över 500 miljoner
kronor. Den 9 november beslöto fullmäktige i riksgäldskontoret att emittera
ett obligationslån på marknaden med en löptid av 15 år till en räntefot av
31/, procent. Å det nya lånet, för vilket lånebeloppet icke var fastställt, tecknades
sammanlagt 203 miljoner kronor, huvudsakligen av försäkringsbolag
och statliga institutioner. Den fonderade statsskulden ökade under året med
235 miljoner kronor. Då riksbanken sålt ut av sitt innehav av statspapper,
har i själva verket på marknaden placerats ett avsevärt större belopp eller
349 miljoner kronor. Den tillfälliga statsskulden steg med 293 miljoner kronor
och placerades i sin helhet i riksbanken. Den kraftiga utlåningsökningen
i affärsbankerna föranledde, att dessa icke absorberade korta statspapper
utan tvärtom måste realisera en del av sitt innehav därav. Marknaden avhände
sig under året korta statspapper till ett belopp av 249 miljoner kronor,
varför den totala ökningen av riksbankens innehav av skattkammarväxlar
uppgick till 542 miljoner kronor. Detta innebär, att av den totala ökningen
av fonderad och tillfällig statsskuld med 528 miljoner kronor placerades
428 miljoner kronor i riksbanken.
Den andel av statsskulden, som placerats i riksbanken, ökade sålunda
under året från 21 till 24 procent. Av det förut sagda har framgått, att likviditetsläget
i banksystemet förorsakat en realisation av skattkammarväxlar
till riksbanken. Om man, skulle bortse från den del av det ökade växelinnehavet,
som har framkallats härigenom, och sålunda begränsade resonemanget
till att avse den av riksgäldskontoret direkt i riksbanken företagna upplåningen,
visar det sig, att den i riksbanken placerade statsskulden relativt
sett är praktiskt taget densamma vid årets början och slut.
Riksbankens ökade innehav av skattkammarväxlar torde i huvudsak få
ses som en konsekvens av den starka kreditexpansionen inom banksystemet.
Därest riksgäldskontoret gått ut på marknaden för att i konkurrens med enskilda
kreditsökande söka placera skattkammarväxlar, skulle detta i och för
sig ha verkat som ett ytterligare tryck på räntebildningen. Å andra sidan
synes det vara berättigat att antaga, att, även om riksgäldskontoret kunnat
placera skattkammarväxlar i affärsbankerna, den betydande ökningen i
dessas privata utlåning skulle ha lett till att affärsbankerna förr eller senare
under året hade realiserat innehav av dylika skattkammarväxlar till riksbanken.
Dessa växlar hade sålunda sannolikt ändock kommit att placeras i
riksbanken men i det senare fallet antagligen till priset av en ytterligare
ränteglidning. Vid sådant förhållande synes enligt utskottets mening någon
erinran icke vara att framställa mot den av riksgäldskontoret sålunda företagna
tillfälliga upplåningen i riksbanken. Såsom framgått av det föregående,
har den likviditetsökande effekten av riksbankens transaktioner på
marknaden stannat vid ett jämförelsevis obetydligt belopp.
Såsom framgår av fullmäktiges berättelse, uppstod under de sista veckorna
av 1950 ett onormalt stort behov av betalningsmedel på grund av en osedvanligt
ansvälld detaljhandel. På grund av dessa förhållanden, som huvudsakligen
framkallades av tillkännagivna och väntade prisstegringar vid års
-
Bankoutskottets utlåtande nr 5.
9
skiftet 1950/51, kom den utelöpande sedelmängden att med cirka 13 miljoner
kronor tillfälligt överskrida den gräns på 3 500 miljoner kronor, som
fastställts i lagen den 3 juni 1949 med särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning.1
I sammanhang med förevarande utlåtande har utskottet ansett sig böra
behandla en till utskottets förberedande handläggning hänvisad motion,
väckt inom andra kammaren under nr 1 av herr Dickson med anledning av
att riksbanken utgivit sedlar till högre belopp än vad gällande lag medgiver.
1 motionen hemställer motionären »att riksdagen — i avbidan på sitt slutliga
ställningstagande i fråga om ansvarsfrihet beträffande handhavandet av
riksbankens förvaltning — måtte uttala sin bestörtning över och sitt fördömande
av den lagöverträdelse, som riksbanksledningen låtit komma sig
till last, samt sin förväntan att av riksdagen stiftad lag för framtiden må av
dess verk bliva respekterad och åtlydd». Beträffande motiveringen för förslaget
får utskottet hänvisa till motionen.
över motionen har utskottet inhämtat yttrande från fullmäktige i riksbanken,
vilket fogas härvid såsom bilaga B.
Utskottet återkommer till motionen under punkten 3:o.
Det har synts utskottet anmärkningsvärt, att riksbanken icke haft en så
pass betryggande marginal för sin sedelutgivningsrätt att en tillfällig påfrestning
av den art, som förekom vid slutet av 1950, kunnat bäras inom
ramen för gällande maximum för sedelutgivningen. Å andra sidan vill utskottet
icke bortse från att utvecklingen mot årets slut, såsom fullmäktige
framhållit i sin berättelse, ledde till ett abnormt stort sedelbehov, som kulminerade
de sista dagarna i december, på ett sätt som stod i strid med tidigare
erfarenheter, överskridandet föranleddes av uttag av tillgodohavanden
i riksbanken. Någon möjlighet för riksbanken att vägra utbetalning av dessa
tillgodohavanden förelåg icke.
Enligt vad som upplysts inför utskottet, hade fullmäktige ansett, att den
Kungl. Maj :t tillkommande befogenheten att under utomordentliga förhållanden
medgiva en ytterligare ökning av sedelutgivningen intill ett belopp av
700 miljoner kronor icke vore tillämplig i rådande situation, varför fullmäktige
icke ansett sig böra göra någon hänvändelse till Kungl. Maj :t i syfte att
utverka tillstånd till ytterligare sedelutgivning. Utskottet delar denna uppfattning.
Det torde böra framhållas, att redan den 2 januari 1951 sedlar till ett belopp
av omkring 65 miljoner kronor hade återströmmat till riksbanken.
Även om sålunda särskilda omständigheter förelegat, som måste anses ha
gjort överskridandet i viss mån ursäktligt, kan utskottet icke underlåta att
påtala det skedda. Utskottet förutsätter emellertid, att de nya bestämmelser,
som riksdagen längre fram under sessionen torde komma att fastställa,
skola givas en utformning, som — samtidigt som det understrykes, att riksbankens
strävan måste vara att inom gränserna för fastställt maximum hålla
1 En grafisk framställning över utclöpandc sedlar under fjärde kvartalet åren 1948—1950 ges
i härvid fogad bilaga A.
10
Bankoutskottets utlåtande nr 5.
en för normala påfrestningar tillräcklig sedelreserv — medgiver riksbanken
att hålla en även mot oförutsedda tillfälliga belastningar svarande sedelreserv.
Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmäla.
2:o.
Protokoll och berättelser.
Vid granskning av ovannämnda protokoll och berättelser har utskottet i
övrigt icke funnit något förhållande, som påkallat särskilt yttrande från utskottets
sida; vilket utskottet härmed får för riksdagen
anmäla.
3:o.
Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken.
Efter granskning av riksbankens räkenskaper för år 1949 hava riksdagens
revisorer i sin därom avgivna berättelse meddelat, att de för sin del
ansåge, att ansvarsfrihet borde beviljas fullmäktige i riksbanken.
I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att med avseende å riksbankens tillstånd, styrelse
och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej
funnit anledning till erinran samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet
bör beviljas fullmäktige.
Under punkten l:o ovan har utskottet erinrat om motionen II: 1 i anledning
av riksbankens överskridande av stadgat sedelutgivningsmaximum.
Med vad utskottet därvid anfört torde motionen få anses besvarad.
Utskottet hemställer alltså,
a) att ansvarsfrihet må beviljas fullmäktige i riksbanken
dels för förvaltningen under år 1949 av bankens såväl
huvudkontor som samtliga avdelningskontor i orterna, dels
ock för de beslut och åtgärder, som finnas antecknade i fullmäktiges
protokoll från och med den 10 januari 1950 till
och med den 9 januari innevarande år.
b) att med vad utskottet under punkten l:o ovan anfört
angående riksbankens överskridande av sedelmaximum
motionen II: 1 må anses besvarad.
4:o.
Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontoret.
Revisorerna hava för sin del tillstyrkt, att ansvarsfrihet måtte beviljas
fullmäktige i riksgäldskontoret för den tid, revisionen omfattat.
Bankoutskottets utlåtande nr 5.
11
I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att med avseende på riksgäldskontorets ställning
och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej
funnit anledning till erinran samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet
bör beviljas fullmäktige.
Utskottet hemställer alltså,
att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas ansvarsfrihet
ej mindre för den av riksdagens revisorer granskade
förvaltningen av riksgäldskontoret under tiden 1 juli
1949—30 juni 1950 än även för alla beslut och åtgärder, som
finnas antecknade i fullmäktiges protokoll från och med
den 10 januari 1950 till och med den 9 januari innevarande
år.
Stockholm den 13 mars 1951.
På bankoutskottets vägnar:
FRANS SEVERIN.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, Fahlander, Näsgård,
Mogård, Johannesson, Nordenson och Söderquist.
från andra kammaren: herrar Severin, Fröderberg, Nilsson i Landskrona,
Persson i Norrby, Schmidt, Sköldin, von Seth och Gavelin.
Reservationer:
1) av herrar Ewerlöf, Nordenson och von Seth, som ansett, att utskottets
utlåtande under punkten l:o) bort ha följande lydelse:
I syfte att begränsa de emotsedda återverkningarna av den internationella
konjunkturavmattning, som karakteriserade de tre första kvartalen av år
1949, devalverades i september nämnda år den svenska kronan i samma utsträckning
som det engelska pundet. För att hindra att den därigenom orsakade
stegringen av priserna på vissa viktiga importvaror slog igenom i den
12
Bankoutskottets utlåtande nr 5.
svenska prisnivån infördes samtidigt subventionering av en rad av dessa varor,
varvid det torde ha förutsatts, att tendenser i prissänkande riktning så
småningom skulle komma att göra sig gällande, och att subventionerna sålunda
endast skulle bliva ett övergående inslag i den svenska ekonomiska politiken.
Den åtstramning på penningmarknaden, som bort åtfölja devalveringen,
kom icke till stånd, och under sådana förhållanden upprätthölls den
inre betalningsmedelsförsörjningen på en högre nivå än som motsvarades av
vårt lands i realiteten försämrade internationella ekonomiska ställning. Man
fick därigenom ej heller den broms på en fortsatt ökning av investeringar
och konsumtion, som en mera restriktiv penningpolitik hade kunnat innebära.
Under intryck av den tillfälliga stimulans, som devalveringen till en början
innebar för den svenska exporten och därefter av en markerad uppgång i
den amerikanska konjunkturen, vars första ansatser gjort sig märkbara redan
på sensommaren 1949 och som med betydande kraft satte in under förra
halvåret 1950, steg den inhemska svenska produktionen i ungefär samma
höga takt som under närmast föregående år. Restriktionerna med avseende
på importen lättades efter hand, särskilt i samband med det alltmer utvecklade
europeiska samarbetet i betalningsfrågor, och från handelns sida inträdde
en livlig efterfrågan på kredit för att finansiera den successivt stigande importen.
Samtidigt ledde en stigande byggnadsverksamhet till ökade anspråk
på material och arbetskraft och till en ökad efterfrågan på kredit. När
Korea-krisen och de internationella rustningarna satte in i mitten på året,
utlöstes en prisstegringsvåg, vars verkningar adderades till det pristryck,
som hade sin orsak i devalveringen och den redan fullt utbildade amerikanska
högkonjunkturen. Den av priskontrollen och lönestoppet underbyggda,
formella stabiliteten i den svenska kostnads- och lönenivån blev i realiteten
allt osäkrare.
I detta läge vidtogs i mitten av juli en viss åtstramning i penningpolitiken,
i det att riksbanken inställde sina stödköp på obligationsmarknaden, varefter
obligationskurserna fingo anpassa sig efter marknadens verkliga läge.
Efter mindre, partiella räntehöjningar i oktober månad, fullföljdes denna
politik från riksbankens sida genom eu höjning av diskontot och övriga
därav beroende räntesatser från och med den 1 december. Såsom ett led i
riksbankens åtstramande åtgärder ingick även en skärpning av kraven på de
kassareserver, som det åligger affärsbankerna att hålla, och överenskommelser
mellan riksbanken och de olika kreditinstituten om en viss återhållsamhet
i kreditgivningen från de sistnämndas sida.
Ett naturligt komplement till nu berörda penningpolitiska åtgärder borde
ha varit, att riksgäldskontoret skulle täckt sina lånebehov i marknaden, såsom
bland annat påyrkats i en av herrar Ewerlöf, Nordenson och von Seth avgiven
reservation till bankoutskottets utlåtande nr 20 vid 1950 års riksdag.
Så skedde också vid två tillfällen under senare halvåret. Mot slutet av fjolåret
placerades åter skattkammarväxlar till mycket betydande belopp direkt
hos riksbanken. Dessa gåvo efter avdrag för den samtidiga ökningen av sta
-
Bankoutskottets utlåtande nr 5.
13
tens kassahållning i riksbanken i och för sig marknaden ett likviditetstillskott
under årets sista kvartal på i runt tal 600 milj. kr.
Riksbankens och riksgäldskontorets politik har bland annat medfört, att
det inom bankoutskottet i fjol reservationsvis påtalade ogynnsamma förhållandet
mellan fonderad och tillfällig statsskuld ytterligare accentuerats. Den
förra motsvarar sålunda 73 procent, den senare 27 procent av den totala
statsskulden jämfört med 94 procent, respektive 6 procent under budgetåret
1938/39. Vidare har riksbanken kommit att bli innehavare av den långt
övervägande delen av statens tillfälliga skuldförbindelser. Vid senaste årsskifte
lågo sålunda omkring 67 procent av hela den tillfälliga statsskulden
och följaktligen ett än högre procenttal, eller 84, av det samlade beloppet av
skattkammarväxlar i riksbanken. Medan den ökade likviditeten på marknaden
under tidigare år företrädesvis kommit till stånd genom riksbankens
köp av statsobligationer, skapades den under fjolåret i främsta rummet genom
förvärv av skattkammarväxlar. Under fjolåret skedde en viss nedgång
i affärsbankernas innehav av statspapper, men åtminstone under andra
halvåret föranleddes denna väsentligen av behovet att förstärka den kontanta
kassan. Under årets sista kvartal nedgick affärsbankernas statspappersinnehav
med allenast 41 milj. kr. Den uppfattningen har understundom
kommit till uttryck, att ökningen av riksbankens skattkammarväxelportfölj
mot slutet av året skulle vara en ren säsongföreteelse, sammanhängande
med betalningsterminerna för skatterna och en viss belastning på statsutgifterna
vid årsskiftet. Till stöd härför har anförts att jämväl år 1949 ett
likviditetstillskott av ungefär samma storleksordning på motsvarande sätt
kom till stånd. Emellertid är att märka, att av det belopp på cirka 550 milj.
kr. i skattkammarväxlar, som riksbanken förvärvade i slutet av år 1949, ej
mindre än cirka 350 milj. kr. inlöstes av riksgäldskontoret under januari
månad 1950, medan däremot praktiskt taget ingen återbetalning skedde under
januari månad 1951. Även bortsett härifrån lämnar likviditetstillskottet
under fjärde kvartalet 1950 rum för särskilda erinringar. Den väsentligt
större efterfrågan på kredit, som i fjol gjorde sig gällande inom affärslivet,
borde ha givit anledning till en åtstramad penningmarknad.
Frånvaron av en tillräckligt stram kreditpolitik var särskilt betänklig vid
en tidpunkt, då avtalsrörelserna på arbetsmarknaden togo sin början. Därmed
undanrycktes en icke oväsentlig förutsättning för att arbetsmarknadens
parter vid löneuppgörelserna skulle komma att iakttaga den återhållsamhet,
som jämväl bankoutskottets majoritet i sitt utlåtande nr 20 till 1950 års
riksdag ansett önskvärd i samband med övergången till fria avtalsrörelser.
Det förutberörda likviditetstillskottet av 600 milj. kr. under sista kvartalet
absorberades till ett belopp av cirka 300 milj. kr. genom valutaförsäljningar
av riksbanken. I detta sammanhang förtjänar även att till närmare
granskning upptagas den ofta hävdade uppfattningen, att en expansiv politik
från riksbankens sida i form av köp av statspapper från marknaden, respektive
förvärv av statsobligationer och skattkammarväxlar direkt från riksgäldskontoret
icke lämnar rum för erinran, så länge dessa åtgärder endast
14
Bankoutskottets utlåtande nr 5.
avse att motverka samtidiga försäljningar av valutor. Under senare delen av
fjolåret har landets centrala reserv av främmande betalningsmedel, enkannerligen
europeiska valutor, högst väsentligt nedgått, och denna tendens har
fortsatt under innevarande år. Valutautflödet må till en del framstå såsom
försvarligt, nämligen i den mån det möjliggjort en förstärkning av våra
lager av nyckelvaror och i den mån säljarna av vissa viktiga importprodukter
övergått till att kräva förskottsbetalning. Icke desto mindre är företeelsen
betänklig, därför att utflödet nu pågått under så lång tid och framför allt
därför att det skett under den typiska exportsäsongen, då valutainkomsterna
regelmässigt bruka överstiga valutautgifterna.
Under fjolåret och under den gångna delen av innevarande år ha nya betydelsefulla
steg tagits i riktning mot en önskvärd, ökad liberalisering av den
inter-europeiska handeln. En ofrånkomlig förutsättning för upprätthållandet
av denna friare handelspolitik är emellertid, att den inre ekonomien förblir
i balans. En liberalisering av handelspolitiken är med andra ord oförenlig
med en intern inflation. Vårt starkt stigande underskott inom den europeiska
betalningsunionen, vilket grundlagts flera månader innan restriktiva åtgärder
signalerades från en av våra viktigaste handelspartners, nämligen Västtysklands,
sida kan utgöra symtom på att vår handelspolitik och vår interna
penning- och finanspolitik icke äro på ett rationellt sätt samordnade. Om
den nuvarande tendensen fortsätter, kan den komma att ställa de svenska
myndigheterna inför stora svårigheter, när det gäller att infria sina på det
handelspolitiska området gjorda åtaganden. De penningvårdande myndigheterna
borde ha uppmärksammat den nu berörda faran och vidtagit de restriktiva
åtgärder, om vilkas nödvändighet det fortgående valutautflödet
utgör en anvisning.
EU annat utryck för den bristande balansen i vår inre ekonomi är den
under år 1950 accentuerade ansvällningen av den utelöpande sedelmängden.
Medan denna under år 1949 ökades med 175 milj. kr., uppgick ökningen under
år 1950 till inte mindre än 226 milj. kr. Såsom framgår av fullmäktiges
berättelse, överskred den utelöpande sedelmängden vid årsskiftet 1950—51
med cirka 13 milj. kr. den gräns på 3 500 milj. kr., som fastställts i lagen
av den 3 juni 1949 med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.
Detta förhållande har påtalats i den i andra kammaren väckta
motionen nr 1. Det synes utskottet anmärkningsvärt, att riksbanken inte
sökt att hålla en så pass betryggande marginal för sin sedelutgivningsrätt,
att en tillfällig påfrestning av den art, som förekom vid slutet av 1950, kunnat
bäras inom ramen för gällande maximum för sedelutgivningen. Emellertid
ha fullmäktige gjort gällande att överskridandet haft sin grund i onormala,
icke förutsebara omständigheter. Utskottet har därför inhämtat uppgifter
rörande ökningen av den utelöpande sedelmängden för de sista rapportveckorna
åren 1948—1950. Av denna redogörelse framgår att den utelöpande
sedelmängden under vart och ett av de nämnda åren redovisats med
följande siffror: (milj. kr.)
15
Bankoutskotiets utlåtande nr 5.
1948 |
1919 |
1950 |
|
15/12................. |
.. 2 938 |
3138 |
3 328 |
23/12................. |
.. 3 064 |
3 258 |
3 479 |
31/12................. |
.. 3112 |
3 287 |
(30/12) 3 513 |
Ökning 15/12—31/12 ... |
.. +174 |
+ 149 |
+ 185 |
Den outnyttjade sedelutgivningsrätten utgjorde således den 15 december
1950 allenast 172 milj. kr. Under de sista fjortondagarsperioderna av
1948 och 1949 hade den utelöpande sedelmängden stigit med 174 respektive
149 milj. kr. Redan denna omständighet borde, enligt utskottets förmenande,
ha utgjort en anvisning till fullmäktige att vidtaga åtgärder till förhindrande
av ett överskridande. Härtill kom att i slutet på fjolåret tillkännagivna
och väntade prisstegringar vid årsskiftet kunde med stor sannolikhet antagas
utlösa en osedvanligt livlig affärsomsättning, även efter den egentliga
julhandeln.
Enligt vad som upplysts inför utskottet hade fullmäktige ansett att den
Kungl. Maj :t tillkommande befogenheten att under utomordentliga förhållanden
medgiva en ytterligare ökning av sedelutgivningen intill ett belopp
av 700 milj. kr. icke vore tillämplig i rådande situation, varför fullmäktige
icke ansett sig böra göra någon hänvändelse till Kungl. Maj :t i syfte att utverka
tillstånd till ytterligare sedelutgivning. Utskottet delar denna uppfattning.
Utskottet förutsätter att överskridande av den riksbanken tillkommande
sedelutgivningsrätten icke upprepas, utan att riksbanken söker att vidmakthålla
en outnyttjad sedelutgivningsrätt i sådan omfattning, att tillfälliga belastningar
under alla förhållanden, som icke kunna betraktas såsom av
utomordentlig karaktär, kunna äga rum inom ramen för den i lag fastställda
sedelutgivningsrätten.
Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmäla.
2) av herrar Söderqvist, Fröderberg och Schmidt, som ansett att utskottets
utlåtande under punkten l:o) bort hava följande lydelse:
Vid sin granskning---översikt av nämnda utveckling.
Det internationella ekonomiska läget karakteriserades vid årets början av
en brytning mellan prisfalls- och prisstegringstendenser. De slutliga verkningarna
av valutadevalveringarna hösten 1949 kunde icke bedömas. Den
subventionspolitik, som vid den svenska kronans devalvering genomfördes i
anslutning till överenskommelsen om fortsatt inkomststabilisering till utgången
av år 1950, byggde i stor utsträckning på antagandet att tendenser i
prissänkande riktning småningom skulle komma att göra sig gällande och
syftade till att överbrygga den omedelbara prisstegrandc effekten av devalveringen.
16
Bankoutskottets utlåtande nr 5.
Under årets tidigare del kunde inga väsentliga förändringar av den samhällsekonomiska
balansen inom landet konstateras. Den internationella utvecklingen
gav ännu icke något mera bestämt utslag. En icke oväsentlig ökning
av produktionen och exporten hade ägt rum, i följd varav även importen
kunnat ökas utan att i nämnvärd mån ytterligare försämra valutaställningen.
Bytesförhållandena inom utrikeshandeln hade gestaltat sig relativt
gynnsamt. På penning- och kapitalmarknaderna hade under nämnda
tid icke framträtt några tendenser, som markerat avveko från de tidigare
rådande.
Under sommaren och hösten förändrades det ekonomiska läget i vårt land
på ett genomgripande sätt, och inflationistiska tendenser började göra sig
gällande. Den internationella ekonomiska utvecklingen övergick i en inflationskonjunktur.
Risker för en internationell prisstegring hade redan på försommaren
börjat framträda i samband med att den amerikanska ekonomiska
återhämtningen tenderade att utvecklas till en överkonjunktur. Omkastningen
i läget påskyndades emellertid på ett avgörande sätt av utbrottet
av Koreakriget och den därav framkallade allvarliga försämringen av den
utrikespolitiska situationen. Härigenom utvecklades under senare delen av
året en internationell rustningskonjunktur, som innebar en förstärkning av
de inflationistiska krafterna i den internationella utvecklingen.
Otvivelaktigt utgör den internationella utvecklingen en av orsakerna till
det förändrade ekonomiska läget. Förväntningar om fortsatta prisstegringar
på världsmarknaden utlöste en ökad varuefterfrågan, ägnad att verka i inflationistisk
riktning. Denna tendens får vidare ses mot bakgrunden av dels
den förutsedda övergången till fria lönerörelser, dels avvecklingen av vissa
subventioner. Denna avveckling måste i det nya läget innebära prisstegringar
av större omfattning än eljest. Det framstår nu i än klarare dager att det
var olyckligt att så som skedde uppskjuta de inhemska pris- och inkomstförändringarna
från årsskiftet 1949/50 till 1950/51.
Enligt den preliminära — —• — mot denna bakgrund.
Valutapolitiken. Den svenska utrikeshandelns omslutning var betydligt
större under 1950 än året dessförinnan. Detta gäller såväl volym- som värdemässigt.
Prognosen i 1950 års nationalbudget, som innebar en volymmässig
ökning av exporten med 6 procent och av importen med 13 procent, visade
sig i hög grad vara en underskattning. Såsom nyss berörts steg både exportoch
importvolymen med 23 procent enligt de preliminära beräkningarna. Exporten
har påverkats såväl av den ökade produktionen som av den allmänna
varubristen och rustningskonjunkturen utomlands. Prisutvecklingen på exportmarknaderna
har inneburit ett incitament till ökad export framför leverans
på hemmamarknaden. För importens del betingas resultatet av frilistningen
inom ramen för det europeiska ekonomiska samarbetet, av en liberal
importlicensgivning i fråga om icke frilistade varor samt av forcering av
inköpen under årets senare del.
Prisutvecklingen i utrikeshandeln---sterilisering av exportvinster.
En viss förbättring---187 miljoner kronor.
Bankoutskottets utlåtande nr 5.
17
Den skillnad, som sålunda föreligger mellan utvecklingen av betalningsbalansen
och den totala valutareserven, uppgår till ett belopp av i runt tal
275 miljoner kronor. Enligt vad som upplysts inför utskottet anser sig riksbanken
kunna förklara denna differens på i huvudsak följande sätt. I fråga
om kapitaltransaktionerna beräknas utgående belopp överstiga ingående
med i runt tal 100 miljoner kronor. Ovan angivna inkomstöverskott motväges
sålunda i stort sett av en nettoutgift inom kapitalbalansen. Den återstående
differensen mellan siffrorna för utrikeshandeln och för valutautvecklingen
skulle bero på en förskjutning i tiden mellan ianspråktagandet
av valuta och den faktiska införseln. Sålunda skulle ökad förskottsbetalning
ha ägt rum, varjämte de forcerade inköpen mot årets slut lett till en anhopning
av importvaror, som betalats men icke förtullats före årsskiftet. Enligt
utskottets mening synes det icke vara möjligt att nu avgöra, om riksbankens
uppfattning är uttömmande.
Vid utgången av----utnyttjande av pundinnehavet.
Vad beträffar innehavet--— Marshallånet å samma belopp.
Av det tidigare anförda framgår, att den minskning av valutareserven, som
ägt rum under året, i stor utsträckning skulle bero av förskottsbetalningar
för varor med långa leveranstider samt av en tillfällig förskjutning i tiden
mellan betalning och förtullning av varor i samband med den forcerade importen
mot årets slut. I detta sammanhang vill utskottet påtala den väsentliga
minskning av valutareserven, som föreligger i jämförelse med tiden närmast
efter krigsslutet. Om möjligheter skola föreligga att bevara erforderlig
rörelsefrihet i utrikeshandeln, kräver detta en icke obetydlig valutareserv.
Om den inträdda förbättringen i »terms of trade» vidmakthålles och exportmöjligheterna
förbli goda, synes en ökning av valutareserven icke utesluten.
Detta spörsmål kommer utskottet att närmare behandla vid en senare tidpunkt.
Penningpolitiken. Genom riksbankens---251 miljoner kronor.
Den ökade likviditeten----51 miljoner kronor.
En betydande kreditexpansion--— likvida tillgångar kraftigt.
Såsom antydes av---kommit att stegras.
Under årets förra del fram till mitten av juni var likviditeten på marknaden
relativt god och en tendens till räntesänkning förelåg. Riksbanken
sålde en del av sitt obligationsinnehav för att hindra en stegring av obligationskurserna.
Under juni månad framträdde emellertid tendenser till
kursfall. Bakgrunden härtill var bl. a. de förändringar, som ägde rum på
världsmarknaden. Råvarupriserna under maj och juni lågo sålunda icke
oväsentligt över priserna ett kvartal tidigare. Den på detta sätt begynta förändringen
accentuerades genom utbrottet av Koreakonflikten i slutet av
juni och de därmed förknippade farhågorna för uppkomsten av en inflationistisk
utveckling, underbyggd av en internationell rustningskonjunktur. Lägel
gav sålunda upphov till successiv kreditexpansion. Under den första
tiden vidtog riksbanken vissa begränsade operationer på marknaden för att
hindra en stegring av räntenivån och en åtstramning av kreditläget.
2 Ilihang till riksdagens protokoll 1951. 8 samt. Nr 5.
18
Bankoutskottets utlåtande nr 5.
Den 20 juli---216 miljoner kronor.
Efter förhandlingar---- kreditbegränsning.
Genom beslutet---med 1 /procent.
Dessa åtgärder----bankens övriga räntesatser.
I och med diskontohöjningen förändrades så till vida karaktären av riksbankens
operationer på marknaden, att banken i det nya läget på nytt
ak aviserade sin marknadspolitik. Marknadsoperationer företogos i relativt
begränsad omfattning. Vissa köp verkställdes inom ramen för ett rörligt
kursläge. Vissa typer av obligationer stöddes under samtidig försäljning av
andra typer.
Höjningen av diskontot den 1 december förra året bör enligt utskottets
mening betraktas som en naturlig justering inom lågräntepolitikens ram.
Åtgärden överensstämmer med de synpunkter, som framlades i en reservation
till 1950 års bankoutskotts utlåtande nr 20 av hrr De Geer, Fröderberg
och Schmidt. Enligt utskottets mening borde dock såväl höjningen av diskontot
som den av bankofullmäktige den 5 oktober beslutade höjningen av
räntan vid växelrediskontering och belåning av guldkantade obligationer
skett tidigare. Genom att i så fall en åtstramning av penning- och kredittillgången
kommit till stånd på ett tidigare stadium, skulle dess effektivitet
vuxit och därmed en dämpning av den alltför stora investeringsbenägenheien
kunnat äga rum.
Riksgäldskontorets lånebehov uppgick under året till över 500 miljoner
kronor. Den 9 november beslöto fullmäktige i riksgäldskontoret att emittera
elt obligationslån på marknaden med en löptid av 15 år till en räntefot av 3 y,
procent. Å det nya lånet, för vilket lånebeloppet icke var fastställt, tecknades
sammanlagt 203 miljoner kronor, huvudsakligen av försäkringsbolag och
statliga institutioner. Den fonderade statsskulden ökade under året med 235
miljoner kronor. På grund av riksbankens utförsäljning av sitt innehav av
statspapper har på marknaden dock placerats sammanlagt ett större belopp
eller 349 miljoner kronor. Den tillfälliga statsskulden steg med 293 miljoner
kronor och placerades i sin helhet i riksbanken. Den kraftiga utlåningsökningen
i affärsbankerna föranledde, att dessa icke absorberade korta
statspapper utan tvärtom måste realisera en del av sitt innehav därav. Marknaden
avhände sig under året korta statspapper till ett belopp av 249 miljojoner
kronor, varför den totala ökningen av riksbankens innehav av skattkammarväxlar
uppgick till 542 miljoner kronor. Detta innebär, att av den
totala ökningen av fonderad och tillfällig statsskuld med 528 miljoner kronor
placerades 428 miljoner kronor i riksbanken.
Den andel i statsskulden, som placerats i riksbanken, ökade sålunda under
året från 21 till 24 procent.
I jämförelse med utvecklingen under 1949, då statsskuldens ökning i sin
helhet placerades i marknaden och därtill ytterligare ett belopp av 31 miljoner
kronor, ter sig bilden av förloppet under år 1950 ej gynnsam. Det bör
uppmärksammas, att under det sista kvartalet 1950 ökades riksbankens innehav
av skattkammarväxlar med 708 miljoner kronor och ökades (före
Bankoutskottets utlåtande nr 5.
19
nedskrivning) innehavet av obligationer med 58 miljoner kronor eller en
total ökning av 766 miljoner kronor. För motsvarande tid 1949 ökades
innehavet av skattkammarväxlar med 406 miljoner kronor och minskades
dess innehav av samtliga obligationer med 97 miljoner kronor eller en nettoökning
av 309 miljoner kronor.
Piiksbankens ökning av innehavet av skattkammarväxlar var en förutsättning
för penningtillgångens tillväxt och den starka kreditexpansionen.
Det skulle varit naturligt, om man sökt i större utsträckning placera skattkammarväxlar
på marknaden i konkurrens med enskilda kreditsökande
även om detta måst ske till priset av ett ytterligare tryck uppåt på räntebildningen.
Detta skulle kunnat dämpa kreditexpansionen och motverka inflationstendenserna.
Såsom framgår av fullmäktiges berättelse uppstod under de sista veckorna
av 1950 ett ökat behov av betalningsmedel på grund av en osedvanligt ansvälld
detaljhandel. På grund av dessa förhållanden, som huvudsakligen
framkallades av tillkännagivna och väntade prisstegringar vid årsskiftet
1950/51, kom den utelöpande sedelmängden att med ca 13 miljoner kronor
tillfälligt överskrida den gräns på 3 500 miljoner kronor, som fastställts i
lagen den 3 juni 1949 med särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning.
i sammanhang med förevarande utlåtande har utskottet ansett sig böra
behandla en till utskottets förberedande handläggning hänvisad motion,
väckt inom andra kammaren under nr 1 av herr Dickson med anledning av
att riksbanken utgivit sedlar till högre belopp än vad gällande lag medgiver.
I motionen hemställer motionären »att riksdagen -g i avbidan på sitt slutliga
ställningstagande i fråga om ansvarsfrihet beträffande handhavandet
av riksbankens förvaltning — måtte uttala sin bestörtning över och sitt fördömande
av den lagöverträdelse, som riksbanksledningen låtit komma sig
till last, samt sin förväntan att av riksdagen stiftad lag för framtiden må
av dess verk bliva respekterad och åtlydd». Beträffande motiveringen för
förslaget får utskottet hänvisa till motionen.
Över motionen har utskottet inhämtat yttrande från fullmäktige i riksbanken,
vilket fogas härvid såsom bilaga B.
Utskottet återkommer till motionen under punkten 3:o.
Det har synts utskottet anmärkningsvärt, att riksbanken icke hållit en så
pass betryggande marginal för sin sedelutgivningsrätt att en tillfällig påfrestning
av den art som förekom vid slutet av 1950 kunnat bäras inom ramen
för gällande maximum för sedelutgivningen. Å andra sidan vill utskottet
icke bortse från att utvecklingen mot årets slut, såsom fullmäktige framhållit
i sin berättelse, ledde till ett stort sedelbehov, som kulminerade de
sista dagarna i december, överskridandet föranleddes av uttag av tillgodohavanden
i riksbanken. Någon möjlighet för riksbanken att vägra utbetalning
av dessa tillgodohavanden förelåg icke.
Enligt vad som upplysts inför utskottet, hade fullmäktige ansett, att den
Kungl. Maj:t tillkommande befogenheten att under utomordentliga förhål
-
20
Bankoutskottets utlåtande nr 5.
landen medgiva en ytterligare ökning av sedelutgivningen intill ett belopp
av 700 miljoner kronor icke vore tillämplig i rådande situation, varför fullmäktige
icke ansett sig böra göra någon hänvändelse till Kungl. Maj :t i syfte
att utverka tillstånd till ytterligare sedelutgivning. Utskottet delar denna
uppfattning.
Det torde böra framhållas, att redan den 2 januari 1951 sedlar till ett belopp
av omkring 65 miljoner kronor hade återströmmat till riksbanken.
Även om sålunda vissa omständigheter kunnat åberopas till förklaring
av överskridandet, kan utskottet icke underlåta att påtala det skedda. Utskottet
förutsätter, att överskridande av den riksbanken tillkommande sedelutgivningsrätten
icke upprepas, utan att riksbanken söker att vidmakthålla
en outnyttjad sedelutgivningsrätt i sådan omfattning, att tillfälliga belastningar
under förhållanden, som icke kunna betraktas såsom av utomordentlig
karaktär, kunna äga rum inom ramen för den i lag fastställda sedelutgivningsrätten.
Utskottet har under en följd av år starkt understrukit, att en ökning av
det frivilliga sparandet är nödvändig med hänsyn till näringslivets och det
allmännas stora kapitalanspråk. Utskottet måste med beklagande konstatera,
att sparandet under senare delen av 1950 visat en relativt stark nedgång.
En av de väsentliga och aktuella anledningarna härtill torde vara de förutsedda
prisrörelserna vid årsskiftet 1950/51. I den mån denna uppfattning
är riktig, borde tendensen därför kunna betraktas som varande av mera
tillfällig natur. Förutsättningen för ett återställande av tidigare sparvil ja och
än mer för en högeligen önskvärd och mera varaktig sparandeökning är
dock, att statsmakterna ekonomiska politik gives en sådan utformning, att
den inflationistiska utvecklingen brytes och förtroendet till penningvärdet
återställes. Den avgörande betingelsen på längre sikt för det enskilda sparandet
är nämligen ett stabilt penningvärde. Utskottet har för avsikt att
återkomma till denna fråga i annat sammanhang.
Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen -
omförmäla.
Utelöpande sedlar under 4:e kvartalet åren 1948—1950.
Bilaga A
Milj. kr.
o.o. j 1/7 1949
Ökning undeaH december
limit 1/7 1948 - 30/6 1949
dece-mber
november
oktober
3500
3450
3400
3350
3300
3250
3200
3150
3100
3050
3000
2950
2900
26 50
2800
2750
2700
Bankoutskottets utlåtande nr 5.
22
Bankoutskottets utlåtande nr 5.
Bilaga B.
Till riksdagens bankoutskott.
Genom remiss den 26 januari 1951 ha fullmäktige anmodats att inkomma
med yttrande över en inom andra kammaren av herr Dickson under nr
1 väckt motion angående överskridande av sedelutgivningsrätten. I anledning
härav få fullmäktige anföra följande.
Det för närvarande för sedelutgivningen stadgade maximibeloppet, 3 500
milj. kronor, fastställdes våren 1949 genom lagen den 3 juni 1949 (nr
315) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning, vilken
lag gällde under tiden från och med den 1 juli 1949 till och "med den 30
juni 1950. Då frågan om lagens förlängning behandlades av fullmäktige i
början av 1950, diskuterades också huruvida en ökning av ifrågavarande
maximibelopp borde begäras. Av flera skäl ansågs emellertid angeläget att
söka undvika ofta återkommande höjningar av sedelutgivningsrätten. Då
bestämmelserna om sedelutgivningsrätten vidare vore föremål för utredning,
och förslag i ärendet vore avsett att föreläggas 1951 års riksdag, beslöto
fullmäktige att vid dåvarande tidpunkt inte föreslå någon höjning
av maximibeloppet. Härvid beaktades även det förhållandet att det till 1950
års utgång gällande pris- och lönestoppet under i övrigt oförändrade omständigheter
borde medföra en viss avmattning av den tidigare stegringstakten
för beloppet utelöpande sedlar, i vilket fall den våren 1949 fastställda
siffran borde vara till fyllest. Det förutsattes dock, att frågan skulle följas
med uppmärksamhet för att förslag om en höjning skulle kunna behandlas
vid höstriksdagen, därest utvecklingen under året skulle tyda på att en
dylik ökning vore nödvändig.
Siffrorna för utelöpande sedlar under hösten 1950 gåvo emellertid anledning
förmoda, att det sedan våren 1949 gällande maximibeloppet skulle
vara tillräckligt även för årsskiftet 1950/51. Från slutet av juli kunde
nämligen konstateras en minskning av stegringstakten, vilket förhållande
närmare framgår av bifogade diagram. När kurvan ligger över nivån för
3 500 milj. kronor, innebär detta, att vid oförändrad stegringstakt och med
samma säsongvariationer som under år 1949 maximum komme att överskridas
vid årsskiftet 1950/51, medan om kurvan däremot ligger under
nämnda nivå något överskridande inte skulle behöva riskeras vid oförändrade
säsongvariationer. Av diagrammet framgår, att endast vid ett tillfälle
före den 23 december 1950, nämligen den 7 april, nådde kurvan över
3 500 milj. nivån. Detta sammanhängde med påskhelgens förskjutning.
Stegringstakten visade närmast en avtagande tendens under senare delen
av år 1950, men under årets sista dagar skedde en förändring och rapportdagen
den 23 december överskred kurvan maximinivån. Beloppet utelöpande
sedlar uppgick denna dag till 3 479 milj. kronor och ökade till årsskiftet
med ytterligare nära 34 milj. kronor, varigenom maximibeloppet
kom att överskridas med 12,75 milj. kronor.
Beträffande utvecklingen under fjolårets sista dagar kan framhållas,
att mellan den 15 och den 23 december ökade sedelmängden med 151 milj.
kronor, medan motsvarande siffra för år 1949 var 120 milj. kronor. Ökning
-
Bankoutskottets utlåtande nr 5.
23
en under fjolårets sista vecka uppgick till 34 milj. kronor mot 29 milj. kronor
samma tid 1949. Av diagrammet framgår, att utvecklingen under slutet
av året måste ha påverkats av förhållanden, som inte förelegat motsvarande
tid 1949 och ej heller tidigare år. Omslaget torde i främsta rummet vara
att hänföra till den mycket stora omsättningen i detaljhandeln som karakteriserade
slutet av 1950 och som stod i samband med de väntade prishöjningarna.
Då några nya avtal vid denna tidpunkt ännu inte hade träffats
på arbetsmarknaden, måste ökade köp från allmänhetens sida ha förutsatt
en minskning av sparandet och att detta även var fallet framgår
klart av statistiken över insättningar och uttag i kreditinstituten under december
1950. En ökad sedelmängd, som uppkommer av nyssnämnda orsaker,
bör inom kort motverkas av en ökad återströmning av sedlar till riksbanken.
Utvecklingen under tiden 1—15 januari 1951 bestyrker den här
anförda uppfattningen. Under denna tid minskades nämligen sedelmängden
med 315 milj. kr. mot 291 milj. kronor samma tid 1950. Återströmningen
var sålunda betydligt större än under fjolåret och siffrorna visa,
att om säsongvariationerna varit av normal omfattning kring årsskiftet, hade
sedelomloppet inte kommit att överstiga 3 500 milj. kronor.
Om de ovan angivna faktorer, som påverkade beloppet utelöpande sedlar
under senare delen av december, gjort sig gällande vid en något tidigare
tidpunkt, hade fullmäktige givetvis omedelbart gjort framställning om att
riksdagen skulle föreläggas förslag om en höjning av maximibeloppet. Nu
kunde, som redan framhållits, förändringen inte konstateras förrän rapportdagen
den 23 december, och siffrorna för denna dag, som förutsatte
sedvanliga uppgifter från riksbankens samtliga avdelningskontor, kunde
på grund av julhelgen inte sammanställas förrän den 26 december. Det
fanns då ännu möjligheter, att den förändrade utvecklingen skulle vara
hänförlig till julhandeln och att mera normala förhållanden på området
skulle inträda redan fram till nyåret. Huruvida läget var sådant, att fullmäktige
hade hos Kungl. Maj:t kunnat göra framställning om höjning av
maximibeloppet under åberopande av att utomordentliga omständigheter
förelåge, synes tveksamt. Det har i allmänhet ansetts att villkoren för att
denna förutsättning skall anses vara uppfylld böra tolkas restriktivt, varvid
uttrycket »utomordentliga omständigheter» ansetts tillämpligt endast
på sådana förhållanden som skärpt beredskap, krigsutbrott etc.
Beträffande fullmäktiges inställning i övrigt till bestämmelserna om sedelutgivningsrätten
få fullmäktige hänvisa till sin skrivelse till Kungl. Maj :t
den 1 februari 1951 med förslag till ny riksbankslag.
Stockholm den 8 mars 1951.
Å fullmäktiges vägnar:
CONRAD JONSSON.
/Jacob Hagströmer.
Stockholm 1951. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
B10932
to
tf**
Milj. kr.
Sedelomloppet vid varje rapportdag 1950 ökat med skillnaden i ntelöpande sedlar mellan 31/12 1949
och motsvarande rapportdag 1949.
g-y-T-ira-ir
ijq Spt om no* So
''15 2 31 T 15 23 28 7 15 23" 31 7 15 23 3D-T15- 3 31 -7”15Tt »''
IS'' 23 -31
Bankoutskottets utlåtande nr 5.