Bankoutskottets utlåtande nr 23.

1

Nr 23.

Utlåtande i anledning av fullmäktiges i riksbanken förslag till
vissa ändringar i bankoreglementet.

Med skrivelse den 1 februari 1951 underställde fullmäktige i riksbanken
för bankoutskottets prövning ett förslag till viss omorganisation av ledningen
av riksbankens löpande verksamhet. Förslaget, som utarbetats av
en kommitté inom riksbanken och godkänts av fullmäktige, innebar huvudsakligen
att riksbankens sektionsindelning skulle slopas samt att fullmäktige
skulle äga delegera åt direktionen att tillsätta vissa extra ordinarie
tjänster. Ansvaret för den löpande ledningen av riksbankens olika verksamhetsgrenar
skulle närmast under riksbankschefen fördelas mellan vice
riksbankschefen och bankdirektörerna genom av fullmäktige fastställd
instruktion. Genomförandet av omorganisationen skulle enligt förslaget
föranleda vissa, närmast formella ändringar i bankoreglementet.

Vid sammanträde den 1 mars 1951 uttalade utskottet, att utskottet för
sin del icke hade något att erinra mot den av fullmäktige beslutade omorganisationen
av ledningen av riksbankens löpande verksamhet.

Härefter ha fullmäktige i skrivelse den 29 mars 1951 hemställt, att utskottet
ville föreslå riksdagen godkänna ändringar i bankoreglementet enligt
ett skrivelsen bilagt förslag, härvid fogat som Bilaga A.

I sin sistnämnda skrivelse anföra fullmäktige bland annat följande:

Genomförandet av omorganisationen av ledningen av riksbankens löpande
verksamhet bör föranleda vissa ändringar i § 10 mom. 3, § 17 mom. 1
och 2, § 18 mom. 1 samt § 34 bankoreglementet.

I detta sammanhang torde vissa andra formella jämkningar böra vidtagas
i bankoreglementet. Sålunda bör § 7 mom. 3 ändras så att därav
framgår att riksbanken må utlämna lån jämväl enligt kungörelsen den
30 april 1948 (nr 210) angående statlig kreditgaranti för lån åt den som
genomgått polisskola samt enligt kungörelsen den 16 juni 1950 (nr 469)
angående studielån med statlig kreditgaranti. Med hänsyn till att handelsgymnasierna
numera äro ställda under överinseende av överstyrelsen för
yrkesutbildning bör därjämte § 30 mom. 1 punkten b) ändras. Hänvisningarna
i § 40 mom. 2 och 3 till 29 §, III, respektive 26 § 2 mom. avlöningsreglementet
för riksdagens verk, vilka hänvisningar avsågo 1947 års
avlöningsreglemente, böra ändras att avse motsvarande stadganden —
28 § III, respektive 25 § 2 mom. — i gällande avlöningsreglemente.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. S saml. Nr H3.

2

Bankoutskottets utlåtande nr 23.

Utskottet. Den i det föregående omnämnda omorganisationen av ledningen
av riksbankens löpande verksamhet, varemot utskottet intet haft
att erinra, redovisas i härvid såsom Bilaga B fogade promemoria, som utarbetats
av den av fullmäktige för omorganisationen tillsatta kommittén.
Med anledning av den i promemorian föreslagna benämningen »direktionssuppleant»
för hittillsvarande ställföreträdande sektionschef vill utskottet
erinra om att delegerade för riksdagens verk i annat sammanhang föreslagit
den språkligt riktigare benämningen »suppleant för direktionsledamot»,
vilket förslag godkänts av utskottet (jfr utlåtande nr 19).

Beträffande fullmäktiges förslag till de ändringar i bankoreglementet,
som föranledas av omorganisationen, har utskottet icke funnit anledning
till erinran mot desamma. Icke heller de av fullmäktige i detta sammanhang
föreslagna övriga formella jämkningar i bankoreglementet föranleda
erinran från utskottets sida.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen i anledning av fullmäktiges i riksbanken
förevarande hemställan må godkänna i Bilaga A intagna
förslag till ändringar i bankoreglementet.

Stockholm den 17 maj 1951.

På bankoutskottets vägnar:

F. SEVERIN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, Näsgård, Mogård,
De Geer, Boo och Wehtje;

från andra kammaren: herrar Severin, Fröderberg, Schmidt, Johanson
i Kalmar, Hallberg och Hansson i Önnarp.

Bankoutskottets utlåtande nr 23.

3

Bilaga A.

Förslag

till

ändring i vissa delar

Nuvarande lydelse:

§ 7.

Mom. 3. Lån med statlig kreditgaranti
må utlämnas åt den, som
avlagt akademisk eller därmed jämförlig
examen, enligt vad därom särskilt
stadgas.

§ 16.

Mom. 3. Därest vid förfall för
riksbankschefen vice riksbankschefen
är förhindrad att träda i hans
ställe, äga fullmäktige förordna annan
av riksdagen vald fullmäktig
eller sektionschef att uppehålla befattningen
såsom riksbankschef. Till
här — — — fullmäktige bestämma.

av bankoreglementet.

Föreslagen lydelse:

§ 7.

Mom. 3. Lån med statlig kreditgaranti
må utlämnas enligt vad därom
särskilt stadgas.

§ 16.

Mom. 3. Därest vid förfall för
riksbankschefen vice riksbankschefen
är förhindrad att träda i hans
ställe, äga fullmäktige förordna av
riksdagen vald fullmäktig eller
bankdirektör att uppehålla befattningen
såsom riksbankschef. Till
här---fullmäktige bestämma.

Mom. 1. Fullmäktige äga---

Direktionen skall bestå av riksbankschefen,
vice riksbankschefen,
deputeraden, en annan av de av
riksdagen valda fullmäktige (jourhavande
fullmäktig) samt den sektionschef,
till vars verksamhetsområde
det ärende hör, som föreligger
till bedömande, fullmäktige obetaget
föreskriva, att vid behandlingen
av visst ärende eller viss grupp av
ärenden samtliga sektionschefer
skola deltaga.

17.

i övrigt.

Direktionen skall bestå av riksbankschefen,
vice riksbankschefen,
deputeraden, en annan av de av
riksdagen valda fullmäktige (jourhavande
fullmäktig) samt den bankdirektör,
till vars verksamhetsområde
det ärende hör, som föreligger
till bedömande, fullmäktige obetaget
föreskriva, att vid behandlingen
av visst ärende eller viss grupp av
ärenden även annan bankdirektör
skall deltaga.

Fullmäktiges andra---av fullmäktige.

Riksbankschefen, eller---av ordföranden.

Vid direktionssammanträde---det yrkar.

Lån från---av fullmäktige.

4

Bankoutskottets utlåtande nr 23.

Nuvarande lydelse:

Mom. 2. Fullmäktige äga uppdraga
åt en styrelse (industristyrelsen),
bestående av en fullmäktig,
ordförande, en sektionschef samt en
utom riksbanken utsedd industrisakkunnig
ledamot, att i enlighet
med instruktion, som av fullmäktige
fastställes, i stället för direktionen
handlägga ärenden, som angå
sedeltryckeriet och pappersbruket,
samt utöva tillsyn över verksamheten
därstädes. För envar--—

vara fullmäktig.

Föreslagen lydelse:

Mom. 2. Fullmäktige äga uppdraga
åt en styrelse (industristyrelsen),
bestående av en fullmäktig,
ordförande, en bankdirektör samt
en utom riksbanken utsedd industrisakkunnig
ledamot, att i enlighet
med instruktion, som av fullmäktige
fastställes, i stället för direktionen
handlägga ärenden, som angå sedeltryckeriet
och pappersbruket, samt
utöva tillsyn över verksamheten

därstädes. För envar---vara

fullmäktig.

Ledamot av---till fullmäktige.

Ärenden, som---därtill utser.

Till industristyrelsens---allmänna resereglementet.

Fullmäktige äga---i riksbanken.

§ 18.

Mom. 1. För behandling---beslutet ense.

Framställas under---härom framställes.

Vid fullmäktiges sammanträden
böra vice riksbankschefen och övriga
sektionschefer närvara. I ärende,
vari sektionschef är föredragande,
är han skyldig att låta till protokollet
anteckna sin mening, när
denna icke överensstämmer med
fullmäktiges beslut.

Expeditioner---fullmäktiges

§ 30.

Mom. 1. För erhållande---

kompetensvillkor, nämligen

l:o) beträffande tjänst i någon av
lönegraderna Ca 20—37

a) studentexamen eller

b) avgångsexamen från statsunderstött
eller under skolöverstyrelsens
inseende ställt handelsgymna -

Vid fullmäktiges sammanträden
böra vice riksbankschefen och övriga
direktionsledamöter närvara. I
ärende, vari direktionsledamot är
föredragande, är han skyldig att
låta till protokollet anteckna sin
mening, när denna icke överensstämmer
med fullmäktiges beslut.

sammankomst.

§ 30.

Mom. 1. För erhållande---

kompetensvillkor, nämligen

l:o) beträffande tjänst i någon av
lönegraderna Ca 20—37

a) studentexamen eller

b) avgångsexamen från statsunderstött
eller under inseende av
överstyrelsen för yrkesutbildning

Bankoutskottets utlåtande nr 23.

5

Nuvarande lydelse:

sium eller motsvarande bildningsanstalt;
dock att--— må be gagnas; 2:o)

beträffande tjänst —--

s. k. normalskolekompetens;

3:o) beträffande vaktmästartjänst
---erforderliga kunskaper.

§ 34.

Extra ordinarie tjänstemän antagas
av fullmäktige. Andra icke ordinarie
tjänstemän anställas av direktionen.

§ 40.

Mom. 2. Därest tjänsteman--

— så framt ej jämlikt 29 §, III. avlöningsreglementet
för riksdagens
verk finnes skäligt låta honom uppbära
någon del därav.

Mom. 3. Skulle tjänsteman —--

— därvid bestämmelserna i 26 § 2
inom. avlöningsreglementet skola
äga tillämpning, eller ock skilja
tjänstemannen från tjänsten.

Föreslagen lydelse:

ställt handelsgymnasium eller motsvarande
bildningsanstalt; dock att

---må begagnas;

2:o) beträffande tjänst---

s. k. normalskolekompetens;

3:o) beträffande vaktmästartjänst
---erforderliga kunskaper.

§ 34.

Extra ordinarie tjänstemän antagas
av fullmäktige eller, efter fullmäktiges
bemyndigande, av direktionen.
Andra icke ordinarie tjänstemän
anställas av direktionen.

§ 40.

Mom. 2. Därest tjänsteman--

— så framt ej jämlikt 28 § III. avlöningsreglementet
för riksdagens
verk finnes skäligt låta honom uppbära
någon del därav.

Mom. 3. Skulle tjänsteman--

— därvid bestämmelserna i 25 § 2
mom. avlöningsreglementet skola
äga tillämpning, eller ock skilja
tjänstemannen från tjänsten.

6

Bankoutskottets utlåtande nr 23.

Bilaga B.

Promemoria

angående riksbankens löpande ledning.

Med uttrycket »riksbankens löpande ledning» åsyftas i denna promemoria
med nuvarande organisation direktionen samt de fem högsta tjänstemännen,
nämligen riksbankschefen, vice riksbankschefen och de tre sektionscheferna.

Organisationen före IfJ.f.f.

Först genom beslut av 1933 års riksdag tillskapades en särskild direktion.
Under åren närmast dessförinnan hade den löpande förvaltningen
omhänderhafts av tre deputerade, en förste och två andre, vilka fullmäktige
enligt då gällande bankoreglemente hade att utse inom sig. Förste
deputeraden innehade de facto ställningen som chef för riksbanken. Av de
båda andre deputerade fungerade den ene som chef för huvudkontoret och
den andre som chef för avdelningskontoren.

Genom beslut av 1933 års riksdag vidtogos vissa betydelsefulla ändringar
i riksbankens ledning. Förutom att förste deputeradens faktiska ställning
som chef för riksbanken även formellt fastslogs genom grundlagsändring,
inrättades befattningen som vice riksbankschef. I nu nämnda avseenden
grundades ändringarna på ett förslag av konstitutionsutskottet till 1932 års
riksdag (se utskottets utlåtande nr 34). Såsom motivering för förslaget
anförde utskottet, att riksbankens verksamhet utvecklat sig därhän, att
förste deputeraden faktiskt, ehuru ej formellt, intoge ställningen av riksbankens
chef. I denna egenskap måste han ofta befinna sig på utländska
resor i följd av bankens vidsträckta utländska förbindelser och kunde även
av oförutsedda mellankommande händelser bliva hindrad att i full utsträckning
handlägga löpande uppgifter inom riksbanken. Med hänsyn härtill
borde inom riksbanksledningen jämte riksbankschefen finnas en med
bankens hela skötsel förtrogen och banktekniskt högt utbildad fackman,
som ägde förutsättning såväl att kunna lämna riksbankens chef fortlöpande
sakkunnigt bistånd vid förekommande olika frågors handläggning som att
helt eller delvis kunna ersätta honom, då hinder mötte för honom att själv
utöva befattningen som förste deputerad.

Såsom ovan anmärkts infördes ävenledes genom beslut av 1933 års riksdag
en särskild direktion, bestående av riksbankschefen, vice riksbankschefen
samt de två andre deputerade. Fullmäktige ägde uppdraga åt direktionen,
»att i överensstämmelse med bankoreglementet och den instruktion,
som av fullmäktige fastställes, samt i övrigt efter av fullmäktige bestämd
fördelning av göromålen mellan direktionens ledamöter föredraga ärenden
inför fullmäktige, tillse utförandet av fullmäktiges beslut, utöva tillsyn
över göromålen inom banken, verkställa köp och försäljning av utländska
växlar med vad därtill hörer, pröva utlåningsärenden, som ej kunna uppskjutas
till handläggning av den i § 38 mom. 2 omförmälda delegationen,
samt handhava den löpande förvaltningen i övrigt». Såsom framgår av
den nu citerade bestämmelsen skapades samtidigt en lånedelegation, åt
vilken fullmäktige ägde uppdraga att enligt av fullmäktige fastställd instruktion
verkställa prövning av utlåningsärenden, som tidigare helt prö -

Bankoutskottets utlåtande nr 23.

7

rats direkt av fullmäktige. Delegationen skulle bestå av antingen minst
fyra fullmäktige eller minst tre fullmäktige jämte vice riksbankschefen, där
denne ej vore fullmäktig.

Den sammansättning, som riksbankens löpande ledning erhöll genom
1933 års riksdagsbeslut, ägde bestånd till den 1 januari 1944, då i huvudsak
nu gällande bestämmelser trädde i kraft.

Det må anmärkas, att fullmäktige vid olika tillfällen (se bankoutskottets
utlåtanden nr 18/1933 och 60/1939) föreslagit, att de båda andre deputerade
jämväl skulle få utses utom fullmäktiges egen krets. Såsom motiv
härför anförde fullmäktige bland annat, att en bestämmelse, som hindrade
fullmäktige att utse andra än fullmäktigeledamöter, kunde leda till att
för befattningarna icke kunde väljas de personer, som enligt fullmäktiges
egen åsikt vore bäst skickade att uppehålla desamma. Möjligheten att tillgodose
kravet på teknisk och ekonomisk sakkunskap inom ledningen för
riksbankens löpande förvaltning skulle bliva större, om fullmäktige erhölle
fria händer att välja även utomstående personer till andre deputerade.
Förslagen föranledde emellertid ingen åtgärd. Bankoutskottet anförde för
sin del bland annat (utlåtandet nr 60/1939), att vid valet av fullmäktige
plägade iakttagas, att bland fullmäktige invaldes personer, som vore kvalificerade
för uppdragen såsom andre deputerade. Med tanke härpå hade
enligt praxis — efter samråd med riksbankschefen — en av riksbankens
tjänstemän utsetts till fullmäktig, varjämte likaledes en tjänsteman i banken
plägat utses till förste suppleant för fullmäktige för att vid behov
kunna förordnas till vikarie för andre deputerad. Det vore vidare enligt
utskottet klart, att riksdagens direkta inflytande över riksbankens ledningskulle
försvagas, därest till andre deputerade skulle utses personer utom
fullmäktiges krets.

Nu gällande organisation.

Beträffande bakgrunden till nu gällande bestämmelser må till en början
följande anmärkas.

Efter därom erhållet uppdrag överlämnade dåvarande vice riksbankschefen
Ferdinand Wallberg i juni 1942 till fullmäktige ett förslag till omorganisation
av riksbanken. T detta förslag förordade utredningsmannen
beträffande direktionen, att andre deputeradebefattningarna skulle avskaffas
och ersättas av två sektionschefer, benämnda bankdirektörer och utsedda
av fullmäktige utom fullmäktiges krets. Tillsammans med riksbankschefen
skulle dessa sektionschefer jämte en tredje sektionschef, vice riksbankschefen,
bilda bankens direktion. Suppleanter för sektionscheferna
skulle vara de ställföreträdande sektionscheferna (tre av avdelningscheferna).
Enligt utredningsmannens förslag skulle vid sidan av direktionen
tillsättas ett arbetsutskott inom fullmäktige, vilket skulle bestå av fullmäktiges
ordförande och vice ordförande samt riksbankschefen. Slutligen
föreslog utredningsmannen, att lånedelegationen skulle bibehållas och bestå
av en fullmäktig samt chefen för banksektionen och ytterligare minst eu
direktionsledamot.

Fullmäktige, som i skrivelse till bankoutskottet den 31 mars 1943 pri
grundval av utredningsmannens utredning framlade vissa riktlinjer och
förslag beträffande riksbankens inre organisation, anslöto sig till utredningsmannens
uppfattning, att andre deputerade skulle avskaffas och ersättas
av tvä utom fullmäktiges krets utsedda sektionschefer men ansågo.

8

Bankoutskottets utlåtande nr 23.

att fullmäktiges representation i direktionen borde förstärkas i förhållande
till vad utredningsmannen föreslagit. Enligt fullmäktiges mening borde
direktionens beslutanderätt lämpligen utövas av riksbankschefen — vid
förfall för honom vice riksbankschefen — en annan av fullmäktiges riksdagsvalda
ledamöter samt den sektionschef, till vars verksamhetsområde
det ärende hörde, som förelåge till bedömande. För att bereda fullmäktiges
samtliga andra riksdagsvalda ledamöter än riksbankschefen tillfälle att
följa direktionens arbete och hålla nära kontakt med bankens inre verksamhet
borde de alternera och tilldelas »jour» var femte vecka. Under samma
vecka skulle vederbörande fullmäktige tjänstgöra i lånedelegationen.
Fullmäktige uttalade vidare, att genom vad sålunda föreslagits beträffande
direktionen finge det i utredningen framlagda förslaget om inrättande av
ett särskilt arbetsutskott anses hava förfallit.

Vid ärendets slutliga behandling i bankoutskottet uttalade utskottet, att
utskottet för sin del icke vore berett att tillstyrka förslaget om andredeputeradesinstitutionens
avskaffande under annan förutsättning än att
fullmäktiges och därmed riksdagens inflytande inom direktionen icke därigenom
minskades. Utskottet intog sålunda samma ståndpunkt i denna
fråga som år 1939, då utskottet såsom ovan framhållits avvisade ett förslag
om att fullmäktige skulle få utse andre deputerade utom sin krets.
Med hänsyn bland annat härtill förordade utskottet, att i direktionen — i
stället för de två dittillsvarande andre deputerade — insattes dels den av
fullmäktige föreslagne jourhavande ledamoten och dels ytterligare en fullmäktig,
som lämpligen borde benämnas deputerad och erhålla en mera fast
placering i direktionen. Under ärendets förberedande handläggning inom
utskottet hade jämväl uttalats önskvärdheten av att vice riksbankschefen,
i likhet med vad som för det dåvarande vore fallet, inginge såsom ordinarie
ledamot av direktionen. I sistnämnda hänseende hade fullmäktige förklarat
sig icke hava något att erinra.

Bankoutskottet föreslog slutligen, att lånedelegationen skulle avskaffas
som en följd av den förstärkta fullmäktigerepresentation, som direktionen
skulle erhålla enligt utskottets förslag.

På grund av utskottets förslag, som bifölls av riksdagen, fick direktionen
den sammansättning, som fortfarande gäller, och består sålunda av riksbankschefen,
vice riksbankschefen, deputeraden, jourhavande fullmäktig
samt vederbörande sektionschef. För direktionens beslutförhet gäller, att
förutom deputeraden eller den jourhavande fullmäktigen två andra ledamöter
äro närvarande.

I detta sammanhang må erinras om att genom beslut av 1948 års riksdag
efter framställning av fullmäktige i skrivelse den It november nämnda år
till bankoutskottet (utskottets utlåtande nr 55) vice riksbankschefen befriades
från skyldigheten att utöva chefskap över en av de tre sektionerna
och att ytterligare en tjänst som bankdirektör inrättades för att övertaga
detta chefskap. Antalet bankdirektörstjänster utökades därigenom från två
till tre. I sin berörda framställning framhöllo fullmäktige, att frågan huruvida
vice riksbankschefen skulle, när han icke fungerade som riksbankschef,
uppehålla en av sektionschefsbefattningarna, diskuterades i samband
med omorganisationen. Förslaget härom hade ursprungligen framlagts av
utredningsmannen och biträtts av fullmäktige. Inom bankoutskottet hade
man emellertid till en början varit tveksam om lämpligheten av en dylik
anordning, men sedan fullmäktige i sitt slutliga förslag hösten 1943 vid -

Bankoutskottets utlåtande nr 28.

9

hållit sin uppfattning, hade utskottet anslutit sig till densamma. I sin nyssnämnda
framställning framhöllo fullmäktige vidare, att — sedan omorganisationen
beslutades — riksbankens arbetsuppgifter undergått en betydande
stegring, icke endast kvantitativt. Detta hade medfört en ständigt
ökad arbetsbelastning, som beträffande sektionscheferna särskilt drabbat
vice riksbankschefen. Dåvarande vice riksbankschefen uppehölle vid sidan
av sin tjänst i riksbanken utan särskilt arvode befattningen som chef för
valutakontoret. Han vore vidare riksbankens representant i statens handelskommission.
På grund härav och med hänsyn till andra i framställningen
omförmälda omständigheter hade vice riksbankschefen mestadels
varit förhindrad att utöva chefskapet över sin sektion, vilket i stället de
facto uppehållits av hans ställföreträdande sektionschef.

1 ndustr istyrelsen.

För att fullständiga bilden av riksbankens löpande ledning torde böra
omnämnas, att i samband med den omorganisation, varom 1943 års riksdag
enligt vad ovan framhållits fattade beslut, en särskild styrelse — industristyrelsen
— inrättades med uppgift att i stället för direktionen handlägga
ärenden, som angå sedeltryckeriet och pappersbruket, samt utöva tillsyn
över verksamheten därstädes. Tidigare hade — bortsett från fullmäktige
— icke funnits någon gemensam styrelse för riksbankens industrier. Övervakningen
hade handhafts å fullmäktiges vägnar av två inspektörer, den
ene för tryckeriet och den andre för bruket. Inspektörerna hade — ehuru
så icke var nödvändigt — regelmässigt utsetts inom fullmäktige.

Den i anslutning till omorganisationen inrättade industristyrelsen består
av en fullmäktig, ordförande, en sektionschef samt en utom riksbanken
utsedd industrisakkunnig ledamot. Till ordförande har regelmässigt utsetts
deputeraden. Den i styrelsen ingående sektionschefen är chefen för sektion
III. Som föredragande i industristyrelsen fungera respektive industriers
direktörer.

C hej stjänstemännens arbetsuppgifter. Sektionsindelningen.

I detta sammanhang torde anledning saknas att närmare ingå på de
arbetsuppgifter, som åvila riksbankschefen. I egenskap av riksbankens
högste ansvarige chefstjänsteman åligger det honom att leda bankens hela
verksamhet.

Vice riksbankschefen, vilken det såsom ovan påpekats efter omorganisationen
och fram till 1948 års riksdagsbeslut ålåg att, när han ej fungerade
som riksbankschef, uppehålla en av sektionschefsbefattningarna, har enligt
sakens natur som främsta uppgift att fungera som riksbankschefens ställföreträdare.
I denna egenskap har han att följa bankens hela verksamhet,
att fortlöpande biträda riksbankschefen, att handlägga vissa ärenden samt
att övertaga chefskapet (iver banken, då riksbankschefen själv är förhindrad
att utöva sin befattning. Att vice riksbankschefen därjämte måst påläggas
vissa andra riksbanksverksamheten närstående arbetsuppgifter framgår
av ovanstående.

De tre bankdirektörerna åligger att utöva chefskapet, envar över sin
sektion, samt att fungera som föredragande i direktionen och fullmäktige
i ärenden, som falla inom respektive sektioner, i den mån riksbankschefen
eller vice riksbankschefen icke övertagit föredragningen. I fråga om åren -

10

Bankoutskottets utlåtande nr 23.

(lenas fördelning på de olika sektionerna kan — ehuru gränsdragningen icke
är helt konsekvent genomförd — i stort sett sägas, att sektion I omfattar
allmänna bankärenden, sektion II centralbanksärenden samt sektion II!
administrativa och interna ärenden.

Synpunkter på den nuvarande sektionsindelningen och
arbetsfördelningen.

Uppdelningen av verksamheten inom riksbanken på tre sektioner är ett
uttryck för tanken att i möjligaste män sammanföra likartade ärenden
inom organisatoriska enheter. Det är också tydligt, att en klar avgräns11
ing av de olika arbetsuppgifterna och därmed även av ansvarsfördelningen
medför påtagliga fördelar. Den nuvarande sektionsindelningen kan
emellertid, som ovan antytts, knappast anses innebära en konsekvent genomförd
gränsdragning. Sektion I. som närmast är avsedd att omfatta
allmänna bankärenden, inrymmer sålunda även i viss utsträckning centralbanksärenden.
som enligt grundtanken i omorganisationen skulle hänföras
till sektion II. Obligationsärendena, vilka äro av klart centralbanksmässig
natur, handläggas sålunda å en särskild fondexpedition inom kontorscentralen,
som organisatoriskt är inordnad under sektion I. Som ytterligare
exempel må anmärkas, att allmänna kreditmarknadsärenden handläggas
ävenledes inom sektion I. ehuru ärenden av detta slag givetvis äro av centralbanksmässig
natur. A andra sidan handläggas inom sektion II även
ärenden, som med hänsyn till sin art närmast skulle vara att hänföra till
sektion 1. Så är i stor utsträckning fallet med ärenden a de till utrikesavdelningen
hörande utrikes- och remboursexpeditionerna, ehuru arbetsuppgifterna
där närmast äro att hänföra under rubriken allmänna bankärenden.
Slutligen må framhållas, att ärenden, som handläggas inom sektion
III — alltså administrativa och interna ärenden — ofta äro av sådan
natur, att de även beröra de övriga sektionerna, främst sektion I. Även
om en något klarare gränsdragning mellan exempelvis å ena sidan centralbanksärenden
och ii andra sidan allmänna bankärenden skulle kunna
astadkommas genom vissa jämkningar i den nuvarande sektionsindelningen.
synes en systematisk och skarp vertikal avgränsning icke vara möjlig
att utan olägenheter genomföra från botten och upp till topporganisationen.
I viss utsträckning är nämligen gränsen mellan de olika kategorierna
flytande. Vidare måste i åtskilliga fall centralbanksärenden eller administrativa
ärenden av praktiska och organisatoriska skäl sammankopplas
med arbetsuppgifter, som höra hemma under den allmänna banksektionen,
och vice versa. Sålunda torde exempelvis betalningsmedelsförsörjningen,
som är en primär centralbanksuppgift, icke gärna kunna avskiljas från de
kassagöromål, som sammanhänga med den allmänna bankverksamheten.
Lika litet synes det kunna komma i fråga att förlägga handläggningen av
obligationsärenden, allmänna kreditmarknadsfrågor och bankens allmänna
låneverksamhet till olika sektioner, eftersom arbetet med dessa olika slagav
ärenden i betydande utsträckning bibringar vederbörande tjänstemän
inblick i och erfarenhet av olika förhållanden, som äro av vikt vid handläggningen
och bedömningen av samtliga dessa ärenden.

Såsom framgår av ovanstående synas vissa erinringar kunna göras mot
en organisatorisk uppdelning av banken på olika sektioner. Redan av denna
anledning synas skäl föreligga att i detta sammanhang ompröva frågan,
huruvida sektionsindelningen bör bibehållas. Även andra synpunkter tala i

11

Bankoutskottets utlåtande nr 23.

sådan riktning. Den fasta uppdelningen på sektioner binder respektive sektionschefers
arbetsuppgifter vid en viss sektion på. ett sätt, som kan försvåra
genomförandet av en under hänsynstagande till olika omständigheter
lämpligt avvägd arbetsfördelning mellan dessa tjänstemän. Påtagliga fördelar
skulle otvivelaktigt vinnas, om möjligheter kunde skapas till en smidigare
anpassning i detta avseende. Tyngdpunkten i arbetsbelastningen
kan — såväl kvantitativt som kvalitativt — av olika orsaker från tid till
annan förskjutas från ett arbetsområde till ett annat. Ifrågavarande tjänstemäns
personliga kvalifikationer och allmänna inriktning kunna givetvis
även giva anledning till en arbetsfördelning, som avviker från eu på förhand
uppgjord sektionsindelning. Därtill kommer, att det av skäl, som
nedan beröras, kan vara lämpligt att tilldela vice riksbankschefen vissa
centralare arbetsuppgifter utan att samtidigt behöva betunga honom med
chefskapet över en sektion.

Förslag till ändrade principer för arbetsfördelningen mellan
de högsta chefstjänstemännen.

De synpunkter, som utvecklats i närmast föregående avsnitt, synas föranleda
till slutsatsen, att principerna för arbetsfördelningen mellan de
ledande tjänstemännen böra sökas efter någon annan linje än sektionsindelningen.
I syfte att ernå den smidigare anpassning i fördelningen av
arbetsuppgifterna, som enligt vad ovan framhållits framstår som önskvärd,
svnes det ligga nära till hands att låta det ankomma på fullmäktige att
i''särskild instruktion reglera de ledande tjänstemännens åligganden. Man
skulle därigenom erhålla en form för avvägningen, som möjliggör en arbetsfördelning
med beaktande av sådana omständigheter, som enligt vad tidigare
framhållits böra vara vägledande, och som även innebär möjligheter
att utan omgång vidtaga de jämkningar och ändringar, som förhållandena
kunna föranleda.

I enlighet med dessa principer och med utgångspunkt från det aktuella
läget synes en arbetsfördelning mellan chefstjänstemännen lämpligen böra
i stort sett ske efter följande riktlinjer.

1) Beträffande riksbankschefen torde någon närmare precisering av
arbetsuppgifterna icke vara erforderlig. Hans arbetsuppgifter omspänna
självfallet bankens hela verksamhetsfält.

2) I fråga om de närmare uppgifter, som böra åvila vice riksbankschefen
har, såsom framgår av den tidigare framställningen, viss tvekan gjort sig
gällande. Hans uppgift som riksbankschefens ställföreträdare och närmaste
man förutsätter enligt sakens natur, att han fortlöpande följer och håller
sig väl förtrogen med bankens hela skötsel. Frågan huruvida han därutöver
bör åläggas några närmare preciserade arbetsuppgifter har i viss mån varit
föremål för delade meningar. Vid diskussionerna i samband med omorganisationens
genomförande gavs å ena sidan uttryck för den uppfattningen,
att vice riksbankschefen, när han ej fungerade som riksbankschef, borde
uppehålla en av de tre sektionschefsbefattningarna. Enligt denna mening
komme han därigenom att intaga en starkare ställning inom banken än
om hans huvudsakliga uppgift bleve att biträda vid beredning av ärenden,
som åvilade riksbankschefen. Ä andra sidan befarade man, att befattningen
som vice riksbankschef genom en dylik anordning skulle förlora
en del av den centrala ställning i riksbankens förvaltning, som riksdagen
avsett att den skulle intaga. Man menade vidare, att hans skyldighet att

12 Bankoutskottets utlåtande nr 23.

uppehålla eu av sektionschefsbefattningama skulle medföra svårigheter
lör honom att följa och biträda vid beredningen av de ärenden, som handlades
av riksbankschefen.

Såsom lramgår av vad som tidigare anförts har man numera praktisk
erfarenhet av de olika alternativ, som diskuterats beträffande vice riksbankschefens
funktioner. Det har därvid visat sig, att goda skäl förelegat
för de olika meningsriktningar, som gjort sig gällande. Å ena sidan medförde
skyldigheten för vice riksbankschefen att uppehålla en sektionschefsbefattning
vid sidan av de övriga arbetsuppgifterna en alltför betungande
arbetsbörda, som minskade hans möjligheter att ägna uppmärksamhet åt
och följa bankens verksamhet i dess helhet samt uppehålla de kontakter
utåt, som äro erforderliga. Å andra sidan har de båda sista årens erfarenhet
givit vid handen, att en anordning, som medför att vice riksbankschefen
helt friställes från den direkta handläggningen av löpande arbetsuppgifter,
icke heller innebär en god lösning. Helt naturligt ha vissa svårigheter
uppstått för honom att ernå en mera direkt kontakt med verksamheten.
Man torde därför söka finna en modifierad form för vice riksbankschefens
arbetsfunktioner. Lämpligast synes vara att tilldela honom den
direkta ledningen av vissa viktigare centrala arbetsuppgifter, avvägda på
sådant sätt, att hans möjligheter att följa verksamheten i stort samt att
biträda riksbankschefen därigenom icke äventyras. En sådan anordning
synes kunna åstadkommas genom att frångå sektionsindelningen. Det torde
i detta sammanhang även böra framhallas, att de engagement vid sidan
av riksbanksarbetet, som vice riksbankschefen enligt vad fullmäktige framhållit
i sin förenämnda skrivelse till bankoutskottet den It november 1948
ansetts böra anförtros, numera kunnat nedbringas till sin omfattning. Sålunda
kan nämnas, att vice riksbankschefen bland annat befriats från uppdraget
att c ara chef för valutakontoret. Vice riksbankschefen har därigenom
erhållit möjlighet att ägna mera tid åt det löpande riksbanksarbetet.

Nu anförda synpunkter synas bliva erforderligt beaktade, om vice riksbankschefen
instruktionsenligt ålägges ansvaret och ledningen i fråga om
de arbetsuppgifter, som handläggas inom valutagruppen, statistikgruppen
och fondexpeditionen. Därjämte synas även ärenden rörande allmänna
kreditmarknadsfrågor böra sortera under vice riksbankschefen. Slutligen
torde lämpligen frågor, som beröra den allmänna personalpolitiken, liksom
organisatoriska frågor av större betydelse böra handhavas av vice
riksbankschefen.

En avvägning av vice riksbankschefens arbetsuppgifter i fråga om den
iopande verksamheten på sätt nu skisserats torde vara ägnad att verksamt
bidraga till att giva vice riksbankschefen den centrala ställning inom
organisationen, som varit avsikten med befattningens inrättande, utan att
samtidigt svårigheter skapas för honom att följa arbetet inom banken i
(ivrigt.

3) Under förutsättning att vice riksbankschefen på sätt här ifrågasatts
övertager den direkta ledningen av viss del av det löpande arbetet, torde
den Övriga verksamheten lämpligen kunna uppdelas på två bankdirektörer.
Genom det ifrågasatta arrangemanget beträffande vice riksbankschefen
skulle de motiv, som lågo till grund för inrättandet av den tredje
bankdirektörsbefattningen, väsentligt förlora i styrka. Den ökning i arbetsbelastningen
för de båda andra bankdirektörerna, som det oaktat
skulle kunna väntas inträda, torde kunna motvägas genom en ökad de -

Banko utskottets utlåtande nr 23.

13

centralisering av arbetsuppgifterna, vilken även av andra skäl ter sig
motiverad och önskvärd. Det må i detta sammanhang anmärkas, att genomförandet
av en minskning av antalet bankdirektörstjänster från tre
till två underlättas därigenom, att en av de nuvarande bankdirektörerna
kommer att lämna sin befattning i banken den 1 nästkommande april för
att övergå till annan verksamhet.

Ledningen av den verksamhet, som icke enligt vad ovan föreslagits bör
omhänderhavas av vice riksbankschefen, torde lämpligen böra fördelas
mellan de båda bankdirektörerna efter i huvudsak följande riktlinjer.

a) Den ene bankdirektören torde böra handhava ledningen av den verksamhet,
som för närvarande inrymmes under sektion I, sålunda bankexpeditionsavdelningen,
kontorscentralen och valvsavdelningen. Såsom
tidigare påpekats äro de ärenden, som handläggas inom utrikesavdelningen,
i betydande utsträckning att hänföra under begreppet allmän bankverksamhet.
Det synes därför riktigt att inordna även denna avdelning under
samma bankdirektör, som därigenom anförtros ledningen av en i stort sett
enhetlig grupp av ärenden.

I den verksamhet, som sålunda skulle komma att underordnas den här
ifrågavarande bankdirektören, är den övervägande delen av bankens personal
sysselsatt. Löpande personal- och organisationsärenden komma på
grund härav att till huvudsaklig del beröra denne tjänstemans verksamhetsområde.
Av praktiska skäl synes därför organisations- och personalkontoret
formellt böra underordnas honom. Ärenden av hithörande slag
äro nämligen delvis så intimt förknippade med den praktiska verksamheten,
att den befattningshavare, som ansvarar för denna verksamhet, knappast
kan undgå att i viss utsträckning ägna sig åt de löpande personaloch
organisationsärendena, även om dessa formellt inrangeras under
annan chefstjänsteman. Genom att underställa dessa ärenden den befattningshavare,
som ansvarar för ledningen av den praktiska verksamheten,
synes man kunna undvika onödigt dubbelarbete.

Det kan möjligen synas som om denne bankdirektör skulle erhålla en
alltför betungande arbetsbörda. Enligt förslaget skulle han utöva chefskapet
över fyra avdelningar, varjämte organisations- och personalkontoret
"skulle formellt underställas honom. Det bör emellertid framhållas, att
valvsavdelningen enligt vad erfarenheten visat praktiskt taget icke medför
något arbete för de högre chefstjänstemännen. Ett uttryck härför är
även, att befattningen som avdelningschef å denna avdelning sedan en
längre tid hållits vakant. Det torde också vara att förvänta, att den översyn
av riksbankens organisation, som fullmäktige uppdragit åt särskild
utredningsman att verkställa, kommer att utmynna i ett förslag, att avdelningen
i fråga skall omändras till en arbetsgrupp och organisatoriskt
inrangeras under annan avdelning, sannolikt bankexpeditionsavdelningen.
Vad angår den här ifrågavarande bankdirektörens arbetsuppgifter beträffande
ledningen av organisations- och personalkontoret ma erinras om att
vice riksbankschefen enligt vad ovan föreslagits skall handlägga frågor,
som beröra den allmänna personalpolitiken, liksom organisatoriska frågor
av större betydelse. De löpande personal- och organisationsfrågorna torde
därjämte i icke ringa utsträckning kunna handläggas direkt av chefen
för organisations- och personalkontoret, i förekommande fall i samråd
med berörda avdelningschefer.

14

Bankoutskottets utlåtande nr 23.

b) Den andre bankdirektören skulle sålunda handhava ledningen beträffande
övriga arbetsuppgifter i banken. Han kommer enligt detta förslag
att utöva chefskapet över direktionsexpeditionen, bokföringscentralen,
ombudsmansexpeditionen, intendenturkontoret och vaktkontoret.
Hans arbetsuppgifter komma alltså i stort sett att sammanfalla med vad
som för närvarande hänföres under begreppet administrativa och interna
ärenden med undantag av personal- och organisationsfrågor. Att ansvaret
för sistnämnda frågor enligt förslaget lagts på andra chefstjänstemän medför
påtagliga fördelar även med avseende å avvägningen av de arbetsuppgifter,
som böra ankomma på nu ifrågavarande befattningshavare. Den
bankdirektör, som handhar ledningen i fråga om administrativa och interna
ärenden, fungerar såsom tidigare framhållits även som ledamot i industristyrelsen.
Arrangemanget är i och för sig praktiskt och välmotiverat,
eftersom arbetsuppgifterna i industristyrelsen i viss utsträckning äro avliknande
natur som inom det verksamhetsområde, befattningshavaren
har att svara för inom bankens löpande ledning. Arbetet inom industristyrelsen
har emellertid de senaste åren undergått en väsentlig ökning,
till följd varav ledamotskapet i styrelsen blivit avsevärt mera betungande
för denne befattningshavare än som från början kunde förutses. Redan
av denna anledning ter det sig motiverat med en viss lättnad i den arbetsbörda,
som åvilar honom med avseende å verksamheten inom banken.
Därtill kommer, att det framstår som önskvärt att bereda denne befattningshavare
i egenskap av bankens chefsjurist mera tid för utredningsarbete
m. in. inom banken än vad som med nuvarande arbetsfördelning
varit möjligt.

Ställföreträdande sektionschefer. — Direktionssuppleanter.

Enligt nu gällande bestämmelser äga fullmäktige utse bankokommissarie
till ställföreträdande sektionschef. Även vid ett frångående av sektionsindelningen
kvarstår givetvis behovet av dylika ställföreträdare. Fullmäktige
böra därför även i fortsättningen hava möjlighet att utse sådana ersättare,
vilka — eftersom begreppet sektionschef försvinner — lämpligen
synas böra benämnas direktionssuppleanter.

I fråga om innebörden av direktionssuppleants åligganden torde böra
understrykas, att uppdraget av praktiska skäl icke nödvändigtvis bör
förknippas med skyldighet att fungera som ersättare för viss direktionsledamot.
Med hänsyn till arbetsbelastning och andra omständigheter kan
det under kortare eller längre perioder vara mera motiverat att exempelvis
uppdraga åt två suppleanter att — envar inom visst område — fungera
som ersättare för en och samma bankdirektör. Å andra sidan kunna förhållandena
vara sådana, att skäl föreligga att uppdraga åt en suppleant
att fungera som ställföreträdare för två direktionsledamöter vid förfall för
endera av dem. Vad ovan anförts beträffande de högsta tjänstemännen i
fråga om möjligheterna till eu smidig fördelning av arbetsuppgifterna allt
efter växlande omständigheter gäller med andra ord även med avseende å
direktionssuppleanterna. Det torde därför böra ankomma på fullmäktige
att instruktionsvägen närmare reglera även dessa funktionärers arbetsuppgifter.

Bankoutskottets utlåtande nr 28.

15

Direktionens sammansättning och uppgifter.

Såsom tidigare anmärkts består direktionen enligt gällande bestämmelser
av riksbankschefen, vice riksbankschefen, deputeraden, jourhavande
fullmäktigen samt den sektionschef, till vars verksamhetsområde det ärende
hör, som föreligger till bedömande. Fullmäktige äga därjämte föreskriva,
att vid behandling av visst ärende eller viss grupp av ärenden
samtliga sektionschefer skola deltaga. Riksbankschefen, eller vid förfall
för honom vice riksbankschefen, är ordförande i direktionen. Den är beslutför,
när minst tre ledamöter, bland dem deputeraden eller jourhavande
fullmäktigen, äro närvarande.

Beträffande frågan om direktionens sammansättning torde det få anses
ligga i sakens natur, att såväl riksbankschefen som vice riksbankschefen
bör ingå i densamma som ordinarie ledamöter. Med hänsyn till de synpunkter,
som så sent som 1943 gjorde sig gällande i fråga om fullmäktiges
och därmed riksdagens inflytande i direktionen, synes anledning icke heller
nu föreligga att till omprövning upptaga frågan om fullmäktiges representation
i direktionen via ledamöter, som jämväl äro riksdagsmän. Det
synes slutligen även klart, att den bankdirektör, inom vars verksamhetsområde
till prövning föreliggande ärende hör, bör ingå som ledamot av
direktionen.

Även om skäl i och för sig kunde anses föreligga att söka minska antalet
ledamöter i direktionen, synes, som torde framgå av det nyss anförda,
möjlighet därtill knappast föreligga.

Beträffande direktionens arbetsuppgifter må till en början anmärkas, att
fullmäktige enligt bankoreglementet äga uppdraga åt direktionen »att
enligt fullmäktiges bestämmande förbereda ärenden, som skola handläggas
av fullmäktige, tillse utförandet av fullmäktiges beslut, utöva tillsyn
över göromålen inom banken, verkställa köp och försäljning av utländska
valutor, pröva utlåningsärenden samt handhava den löpande förvaltningen
i övrigt».

Med stöd av detta stadgande ha direktionens arbetsuppgifter i huvudsak
reglerats genom en av fullmäktige den 29 december 1943 godkänd
instruktion. . .

Vid en omprövning av de arbetsuppgifter, som lämpligen böra åvila direktionen,
synas i främsta rummet två synpunkter böra vara vägledande.

Å ena sidan torde böra undersökas, huruvida icke ytterligare en del av
de ärenden, som för närvarande prövas av direktionen, kunna delegeras
till avgörande efter fastställda principer av vederbörande direktionsledamot
efter föredragning av avdelningschefen respektive gruppchefen. Med
hänsyn till de kvalifikationer och den ställning i banken, ifrågavarande
befattningshavare innehava, synas förutsättningar föreligga för en dylik
decentralisering. Det skulle därvid givetvis åligga vederbörande befattningshavare
att fortlöpande orientera direktionen om beslut, som fattats
med stöd av dylikt bemyndigande, liksom även om övriga förhållanden
av vikt inom befattningshavarens verksamhetsområde. Direktionen skulle
därigenom få möjlighet att i stort följa bankens hela verksamhet och lämna
de direktiv, som kunna befinnas påkallade. Denna synpunkt har även kommit
till uttryck i utkastet till instruktion för här ifrågavarande tjänstemän.
Då emellertid denna sida av spörsmålet — eu eventuell ytterligare
decentralisering av beslutanderätten — närmast torde få anses beröra frågor,
som komina under bedömande i samband med den översyn av riks -

16

Bankoutskottets utlåtande nr 23.

bankens personalorganisation samt rationaliseringen och effektiviseringen
av riksbanksverksamheten, som omfattas av det av fullmäktige till särskild
utredningsman lämnade uppdraget, torde anledning saknas att i
detta sammanhang närmare ingå därpå.

A andra sidan torde .böra övervägas, om icke vissa av de ärenden, som
för närvarande handläggas av fullmäktige, lämpligen kunna delegeras till
direktionen. Men hänsyn till den starka representation fullmäktige ha i
direktionen — med tre fullmäktige och en suppleant som ordinarie ledamöter
— torde några principiella invändningar knappast kunna resas mot
att ytterligare ärenden av icke alltför betydelsefull natur överlämnas till
direktionens avgörande. Därigenom skulle fullmäktige erhålla en önskvärd
minskning i sin arbetsbelastning och möjlighet att ägna mera tid åt
de för riksbankens huvuduppgifter viktigare frågorna, varjämte direktionen
skulle tillföras arbetsuppgifter, som bättre svara mot dess sammansättning.

Det torde sålunda föreligga skäl att företaga en närmare översyn av
arbetsfördelningen mellan fullmäktige och direktionen. Som exempel på
ärenden, som utan betänkligheter borde kunna överlämnas till direktionens
prövning, må nämnas befordringsfrågor inom extra ordinarie-graderna,
som sammanhänga med den inom banken tillämpade reglerade be1''ordringsgången.
Hinder synas heller icke möta att låta direktionen pröva
ärenden rörande tjänstledighet, även då fråga uppkommer om avlöningunder
ledighet för studier. Likaså torde direktionen kunna få pröva frågor
om rätt för tjänsteman att med sin tjänst förena uppdrag utom banken.
Limiterna för reparations- och underhållsarbeten, som direktionen äger besluta
om, torde kunna fördubblas och sålunda fastställas till 60 000 kronor
vid huvudkontoret och 10 000 kronor vid avdelningskontor. Samma kostnadsgränser
skulle gälla i fråga om anskaffande och underhåll av inventarier
vid huvudkontoret och avdelningskontoren.

Den närmare översyn av arbetsfördelningen mellan fullmäktige och
direktionen, som enligt vad ovan framhållits synes motiverad, torde giva
till resultat, att ytterligare ärenden kunna överlämnas till direktionens
prövning. Då emellertid en dylik grundligare översyn lämpligen synes böra
anstå i avvaktan på slutförandet av den översyn i rationaliserings- och
effektiviseringssyfte, som anförtrotts åt den särskilt utsedde utredningsmannen,
torde en utvidgning av direktionens befogenheter för närvarande
böra begränsas till de ärenden, som nyss angivits. I anslutning därtill
böra givetvis även vidtagas de formella justeringar i instruktionens text.
som föranledas av i denna promemoria förut framlagda förslag. Vidare
torde i detta sammanhang frågan om direktionens sammanträdesfrekvens
böra uppmärksammas. I nu gällande instruktion intagen bestämmelse, att
»direktionen bör sammanträda varje söckendag», har föranlett viss tvekan,
om sammanträde icke lämpligen skulle kunna inställas, då till behandlingföreligger
endast ett eller annat mindre viktigt ärende, som utan olägenhet
kan uppskjutas till påföljande söckendag. Möjlighet att i sådant fall inställa
sammanträde bör uppenbarligen finnas. Det må erinras om att
bankoutskottet vid behandlingen av det ovan omförmälda omorganisationsförslaget
beträffande denna fråga uttalade, att direktionen i regel
borde sammanträda varje söckendag. Detta uttalande synes väl förenligt
med att sammanträde inställes för det fall, som nyss berörts. För att
undanröja oklarheten på denna punkt torde viss justering böra vidtagas

Bankoutskottets utlåtande nr 23.

17

i instruktionen. Det synes slutligen lämpligt att de bemyndiganden, som
fullmäktige efter den nu gällande instruktionens godkännande lämnat
direktionen beträffande avskrivning eller befrielse i fråga om vissa lån, inarbetas
i instruktionen. Det må sålunda erinras om att fullmäktige genom
beslut den 16 augusti 1946 uppdragit åt direktionen att pröva uppkommande
frågor om befrielse eller avskrivning i fråga om bosättningslån, dock
med den begränsningen, att ärenden, som direktionen finner tveksamma,
böra hänskjutas till fullmäktiges avgörande. Sedan Kungl. Maj:t genom
beslut den 24 mars 1949 bemyndigat riksbanken att beträffande egnahemslån
och övriga lån, vilka jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1948
överflyttats till riksbanken från egnahemsorganen och hushållningssällskapen
— utom såvitt avser premielån till egnahemslåntagare samt statslån
till låneförmedlare — efter prövning av omständigheterna i varje föreliggande
fall biträda ackord i eller utom gäldenärs eller löftesmäns konkurs
ävensom eljest vid gäldenärs eller löftesmäns obestånd helt eller delvis
eftergiva långivarens rätt, ha vidare fullmäktige genom beslut den 4
augusti 1949 uppdragit åt direktionen att fatta beslut i dylika ärenden.

Det torde slutligen böra anmärkas, att ett genomförande av de förslag,
som framlagts i det föregående, i vissa avseenden förutsätter smärre formella
ändringar i bankoreglementet och avlöningsreglementet för riksdagens
verk. I den mån förslagen vinna fullmäktiges gillande, torde därför
för vederbörligt iakttagande underrättelse böra lämnas den kommitté, som
enligt fullmäktiges beslut den 15 december 1949 erhållit uppdrag att omarbeta
riksbankslagen m. fl. författningar.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1961

8 samt.

Nr 23.