Bankoutskottets utlåtande nr 20.
1
Nr 20.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m. jämte i ämnet väckt motion,
m. m.
I en den 30 mars 1951 dagtecknad proposition nr 181, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj:t under åberopande
av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag föreslagit riksdagen att
dels antaga vid propositionen fogat förslag till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning,
dels ock medgiva, att riksbanken må för tiden från och med den 1 juli
1951 till och med den 30 juni 1952 vara fritagen från skyldigheten att vid
anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse,
med rätt dock för riksbanken att, om förhållandena därtill giva anledning,
före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.
Berörda lagförslag är av följande lydelse:
Förslag
till
Lag
med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.
Härigenom förordnas, att under tiden från och med den 1 juli 1951 till
och med den 30 juni 1952 skola, i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket
lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank finnes stadgat,
följande särskilda bestämmelser lända till efterrättelse.
1 §•
Riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst fyratusenetthundra
miljoner kronor.
2 §.
Därest så med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt
må Konungen, under tid då riksdagen ej håller session, på framställning av
fullmäktige i riksbanken och efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret
medgiva riksbanken att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst
1—Bibang till riksdagens protokoll 1951. 8 sand. Nr 20.
2
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
sjuhundra miljoner kronor. Dylikt av Konungen lämnat medgivande skall,
därest detsamma icke godkännes av riksdagen inom tjugu dagar från början
av nästföljande session, efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla.
3 §•
Som riksbankens metalliska kassa skall räknas allt riksbanken tillhörigt
guldmynt och omyntat guld.
Lagstiftningen rörande riksbankens sedelutgivning.
Jämlikt 9 § första stycket lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges
riksbank (riksbankslagen) äger riksbanken utgiva sedlar till det belopp,
som motsvaras av dubbla summan av riksbankens metalliska kassa beräknad
enligt 11 §, samt därutöver till ett belopp av 350 miljoner kronor.
Enligt 9 § andra stycket kan riksbanken under vissa förutsättningar erhålla
bemyndigande att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst 350 miljoner
kronor. Så snart ske kan skall dock den utelöpande sedelmängden
nedbringas med ett belopp motsvarande vad som utgivits med stöd av
sådant bemyndigande.
Enligt 10 § skall den del av bankens utelöpande sedlar, som överstiger
bankens metalliska kassa, motsvaras av vissa i sistnämnda paragiaf angivna
tillgångar, den s. k. supplementära sedeltäckningen, nämligen
a) lätt säljbara statspapper;
b) allmänna hypoteksbankens och konungariket Sveriges stadshypotekskassas
obligationer ävensom sådana andra inhemska obligationer, som noteras
å utländsk börs;
c) på utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande
sätt försäkrat guldmynt och omyntat guld, som icke enligt 11 § inräknas
i metalliska kassan;
d) växlar, betalbara inom eller utom riket;
e) hos bank eller bankir på utrikes ort i räkning innestående, inom sex
månader till betalning förfallna medel, efter avdrag av riksbankens skuld
i dylik räkning;
f) medel, utlånade på bestämd tid av högst tre månader eller med högst
samma uppsägningstid mot säkerhet av sådana statspapper och obligationer,
som omförmälas under a) och b), samt, intill ett belopp av etthundia
miljoner kronor, mot annan säkerhet.
Såsom riksbankens metalliska kassa skall enligt 11 § första stycket räknas
allt riksbankens guld inom landet samt dessutom, intill ett belopp motsvarande
femton procent av hela metalliska kassan, banken tillhörigt, på
utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande sätt försäkrat
guld. I 11 § andra stycket stadgas, att metalliska kassan ej må bibehållas
vid lägre belopp än 150 miljoner kronor.
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
3
I syfte att skapa den större elasticitet i penningsystemet, som förhållandena
påkallade, ha de enligt riksbankslagen gällande bestämmelserna temporärt
modifierats med stöd av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående
rått för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning och bankrörelse m. m. Denna lag gällde ursprungligen till
och med den 31 mars 1940 men erhöll därefter fortsatt giltighet, sista
gången genom lag den 16 maj 1947 (nr 194), enligt vilken giltighetstiden
utsträcktes till och med den 30 juni 1948. Lagen i fråga utgjorde ett led i
krigsårens beredskapslagstiftning och hade karaktären av en fullmaktslag,
tillämplig vid krig eller krigsfara, vari riket befann sig, eller eljest under
utomordentliga av krig föranledda förhållanden.
De modifierade bestämmelser, som meddelats med stöd av 1939 års lag,
inneburo följande.
Genom kungörelsen den 31 januari 1950 (nr 55) med viss bestämmelse
angående riksbankens metalliska kassa sattes stadgandet i 11 § första stycket
riksbankslagen angående metalliska kassan temporärt ur kraft. I sagda
kungörelse förordnades, att såsom riksbankens metalliska kassa skulle räknas
allt riksbanken tillhörigt guld. De i riksbankslagen givna begränsningarna
för sedelutgivningsrätten, vilka sammanhängde med guldets placering,
hade nämligen ansetts lägga hinder i vägen för en sådan fördelning av
riksbankens guldbehållning, som ur säkerhetssynpunkter varit mest betryggande.
Vidare utfärdades bestämmelser, varigenom ökning medgavs av det belopp,
varmed sedelutgivningen jämlikt 9 § första stycket riksbankslagen
finge överstiga dubbla summan av metalliska kassan. Genom kungörelsen
den 15 februari 1957 (nr 31) med viss bestämmelse angående riksbankens
sedelutgivning ökades sålunda nämnda belopp från 350 till 1 400 miljoner
kronor. Genom kungörelsen den 20 juni 1957 (nr 251) med viss bestämmelse
angående riksbankens sedelutgivning ökades beloppet till 2 500 miljoner
kronor.
1939 års fullmaktslag, som upphörde att gälla med utgången av juni månad
1948, ersattes med lagen den 28 maj 1958 (nr 258) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning.
I sistnämnda lag stadgades, att under tiden från och med den 1 juli 1948
till och med den 30 juni 1949 skulle, i stället för vad i 9 § och 11 § första
stycket riksbankslagen funnes stadgat, följande särskilda bestämmelser
lända till efterrättelse, nämligen att riksbanken finge utgiva sedlar till ett
belopp av högst 3 200 miljoner kronor (1 §), att därest så med hänsyn till
utomordentliga omständigheter prövades nödigt Konungen finge, om riksdagen
ej vore samlad, på framställning av fullmäktige i riksbanken och
efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret medgiva riksbanken att
utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst 700 miljoner kronor, att
4
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
dylikt av Konungen lämnat medgivande skulle, därest detsamma icke godkändes
av riksdagen inom tjugu dagar från det riksdagen åter sammanträtt,
efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla (2 §), samt att som riksbankens
metalliska kassa skulle räknas allt riksbanken tillhörigt guldmynt
och omyntat guld (3 §).
1948 års lag, som enligt vad förut anförts gällde för tiden till och med den
30 juni 1949, ersattes i sin tur med lagen den 3 juni 1949 (nr 315) med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning. I denna lag stadgas
att under tiden från och med den 1 juli 1949 till och med den 30 juni
1950 skola —- i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket riksbankslagen
finnes stadgat — lända till efterrättelse vissa särskilda bestämmelser, vilka
överensstämma med motsvarande bestämmelser i 1948 års lag, dock med
den ändringen att maximibeloppet för riksbankens sedelutgivning i 1949
års lag fastställts till 3 500 miljoner kronor. Genom lag den 2 juni 1950 (nr
257) förordnades, att vad i 1949 års lag förordnats med avseende å tiden
från och med den 1 juli 1949 till och med den 30 juni 1950 skulle äga tilllämpning
jämväl med avseende å tiden från och med den 1 juli 1950 till och
med den 30 juni 1951.
I skrivelse till Kungl. Maj :t den 1 februari 1951 ha fullmäktige i riksbanken
erinrat om att bestämmelserna i 1949 års lag tillkommit i avvaktan på
en definitiv omläggning av riksbankslagens stadganden om sedelutgivningen.
Fullmäktige hade i december 1949 uppdragit åt en kommitté — 1949 års
riksbankslagskommitté —- att avgiva förslag till revision av riksbankslagen
innebärande bl. a., att den provisoriska lagstiftningen om sedelutgivningen
skulle ersättas med definitiva bestämmelser i riksbankslagen. Det hade förutsatts
att förslag skulle föreligga å sådan tid att proposition i ämnet kunde
framläggas vid 1951 års riksdag. 1949 års riksbankslagskommitté hade med
skrivelse den 23 januari 1951 till fullmäktige överlämnat utkast till ny riksbankslag
jämte en promemoria innefattande kommentar till utkastet. Kommittén
föresloge ändrade grunder för sedelutgivningsrätten och hade i
övrigt verkställt en omarbetning av 1934 års riksbankslag, huvudsakligen
i formellt hänseende. Fullmäktige anslöte sig till de synpunkter, som kommittén
anlagt i fråga om sedelutgivningsrätten. Vad kommittén föreslagit
beträffande utformningen av riksbankslagen ville fullmäktige tillstyrka.
Under åberopande härav ha fullmäktige, med överlämnande av utredningsmaterialet,
hemställt att Kungl. Maj :t måtte genom proposition underställa
riksdagen förslag om ny riksbankslag i huvudsaklig överensstämmelse med
kommitténs utkast.
I den nyssnämnda av 1949 års riksbankslagskommitté överlämnade promemorian
uttalas bl. a. att riksbankens guldkassa borde ha karaktären av
en disponibel reserv för utländska betalningar. Riksbankslagens bestäm
-
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
5
melser i 9 § och 11 § första stycket borde utgå och ej ersättas av några
likartade regler. Gjorda överväganden hade föranlett kommittén att i sitt
utkast till ny riksbankslag icke fixera sedelutgivningens maximum eller i
övrigt föreslå några »spärrar» utöver den begränsning, som innefattades i
de speciella stadgandena om de tillgångar riksbanken genom sina rörelsegrenar
ägde förvärva och den bestämmelse som närmare kvalificerade vissa
av dessa tillgångar som täckningsgilla samt en allmän bestämmelse om att
riksbanken i all sin verksamhet hade att verka för uppnåendet av de penning-
och valutapolitiska direktiv som uppställdes av riksdagen.
Enligt vid bankofullmäktiges skrivelse fogat utdrag av det hos fullmäktige
förda protokollet i ärendet anmäldes reservation mot fullmäktiges ifrågavarande
beslut av herr Kristensson, vilken ansett, att fullmäktige tills vidare
bort bordlägga frågan om ny riksbankslag och hos Kungl. Maj :t hemställa
om förlängning av gällande provisoriska sedelutgivningslag med
något förhöjt eller på annat sätt modifierat maximum för sedelutgivningen.
Herr Sundén har på anförda skäl förordat, att provisoriet ännu under
någon tid måtte bibehållas, på sätt herr Kristensson i sin reservation yrkat.
Fullmäktige i riksgäldskontoret ha i sitt utlåtande över bankofullmäktiges
skrivelse uttalat, att riksgäldsfullmäktige icke för närvarande kunde biträda
förslaget om ändrade bestämmelser för riksbankens sedelutgivning. Hittillsvarande
provisorium med en viss fastställd övre gräns för sedelutgivningsrätten
borde tills vidare bibehållas med den jämkning beträffande denna
övre gräns, som kunde anses påkallad av omständigheterna.
Enligt vid riksgäldsfullmäktiges utlåtande fogat utdrag av det hos fullmäktige
förda protokollet i ärendet anmäldes reservation mot beslutet av
herrar Eriksson, Strand och Nilsson, vilka ansett att fullmäktige bort tillstyrka
bifall till bankofullmäktiges i ärendet gjorda framställning.
Svenska bankföreningen har i sitt utlåtande yttrat, att en definitiv ny
lagstiftning avseende riksbankens sedelutgivningsrätt måste föregås av en
betydligt grundligare och allsidigare utredning rörande de penningpolitiska
förhållandenas samband med sedelutgivningsrätten än som varit möjlig för
den mera tekniskt betonade kommitté som förberett det nu föreliggande
förslaget till ny riksbankslag. I avvaktan på resultatet av en sådan utredning
borde den nuvarande provisoriska lagstiftningen, med eventuellt erforderliga
ändringar i fråga om maximibeloppet, ytterligare någon tid förlängas.
Departementschefen. Enligt lagen den 3 juni 1949 (nr 315) med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning gälla — i stället för vad
i 1934 års riksbankslag är i motsvarande hänseende stadgat —- särskilda
föreskrifter i fråga om riksbankens rätt att utgiva sedlar. 1949 års lag, vars
giltighetstid ursprungligen utgick den 30 juni 1950, har erhållit förlängd
giltighet till och med utgången av juni månad 1951.
6
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
Det av bankofullmäktige framlagda förslaget till ny riksbankslag innebär,
förutom en huvudsakligen formell omarbetning av riksbankslagen, att ändrade
grunder för sedelutgivningsrätten skulle införas. Dessa ha i korthet
antytts i det föregående.
Förslaget har såvitt angår sedelutgivningsrätten mött invändningar såväl
hos bankofullmäktige som hos remissinstanserna. Jag är f. n. icke beredd
att taga slutlig ståndpunkt till frågan hur sedelutgivningsrätten bör regleras
på längre sikt utan har för avsikt att taga spörsmålet under närmare
övervägande. Det kan härvid måhända visa sig lämpligt att särskilda sakkunniga
tillkallas för att göra ytterligare utredningar i ämnet.
Övriga av bankofullmäktige föreslagna ändringar av riksbankslagens bestämmelser
torde icke vara av den trängande natur, att det är påkallat att
de genomföras särskilt. Jag anser sålunda att förslag till ny riksbankslag
f. n. icke bör framläggas för riksdagen.
I avvaktan på resultatet av erforderliga överväganden rörande sedelutgivningsrättens
reglering på längre sikt torde den provisoriska lagstiftningen
härom böra förlängas, förslagsvis för tiden den 1 juli 1951—den 30 juni
1952. I samband därmed torde den nuvarande maximigränsen för sedelutgivningsrätten
böra förhöjas. Enligt 1949 års lag äger riksbanken utge
sedlar till ett belopp av högst 3 500 miljoner kronor. I samma lag stadgas
vidare, att Konungen må, under vissa förutsättningar, medgiva riksbanken
att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst 700 miljoner kronor.
Jag har under hand inhämtat vissa uppgifter angående sedelutgivningen
under åren 1945—1950. Under nämnda år uppgick sålunda sedelutgivningen
per den 31 december till 2 781, 2 877, 2 895, 3 113, 3 287 respektive 3 513
miljoner kronor. Den högsta procentuella ökningen av sedelomloppet efter
kriget inträffade år 1948 och utgjorde 7,5 procent. På grundval av en jämförelse
mellan utvecklingen av löner och priser under åren 1947—48 och
åren 1950—51 kan med en grov approximation sedelomloppet per den 31
december 1951 beräknas till 3 900—4 100 miljoner kronor, vilket motsvarar
en ökning av sedelomloppet i förhållande till nuvarande maximibelopp med
11—17 procent. I anslutning till dessa beräkningar tillstyrker jag, att maximibeloppet
för sedelutgivningen höjes från 3 500 till 4 100 miljoner kronor.
Bestämmelserna rörande riksbankens sedelutgivning under tiden den 1
juli 1951—den 30 juni 1952 torde böra upptagas i en ny lag vilken — med
den jämkning som föranledes av det nyss sagda -—- bör utformas i överensstämmelse
med 1949 års lag i ämnet. Sålunda bör Konungen även framdeles
kunna, under vissa förutsättningar, medgiva riksbanken att utge sedlar till
ett ytterligare belopp av högst 700 miljoner kronor.
I samband med förevarande proposition har utskottet till behandling förehaft
en inom första kammaren under nr 474 av herr Holmbäck väckt
motion, vari hemställes »att riksdagen ville i anledning av Kungl. Maj:ts
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
7
proposition, nr 181 bestämma riksbankens rätt att utgiva sedlar enligt 1 §
av den föreslagna lagen med särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivningsrätt till högst tretusensjuhundra miljoner kronor».
Beträffande motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa till
motionen.
Frågan om fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att
inlösa sedlar med guld.
Genom kungörelsen den 2 juni 1950, nr 258, har riksbanken för tiden till
och med den 30 juni 1951 medgivits befrielse från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med
rätt dock för riksbanken att, om förhållandena därtill gåve anledning, före
utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 februari 1951 ha fullmäktige i riksbanken
anfört, att fullmäktige i det förslag till ny riksbankslag, som fullmäktige
med skrivelse den 1 februari 1951 överlämnat till Kungl. Maj:t,
ifrågasatt, huruvida icke stadgandet i § 72 regeringsformen om guldinlösningsskyldigheten
borde upphävas. Så länge så icke skett borde emellertid
ifrågavarande befrielse från guldinlösningsskyldigheten erhålla fortsatt giltighet.
Fullmäktige hemställde därför att riksbanken måtte för tiden den 1
juli 1951—den 30 juni 1952 fritagas från skyldigheten att vid anfordran inlösa
av banken utgivna sedlar med guld, med rätt dock för riksbanken att,
om förhållandena gåve anledning därtill, före utgången av nämnda tid återupptaga
inlösningen.
Fullmäktige i riksgäldskontoret ha i sitt utlåtande över bankofullmäktiges
skrivelse förklarat, att riksgäldsfullmäktige icke hade något att erinra mot
bifall till bankofullmäktiges i ärendet gjorda framställning.
Bank- och fondinspektionen har uttalat att det vore självklart, att man i
nuvarande läge måste medgiva riksbanken fortsatt befrielse från skyldigheten
att vid anfordran inlösa bankens sedlar med guld.
Departementschefen. I enlighet med bankofullmäktiges förslag hemställer
jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att medgiva, att riksbanken
må för tiden från och med den 1 juli 1951 till och med den 30 juni 1952
vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna
sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att, om
förhållandena därtill giva anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga
inlösningen av bankens sedlar.
1 sammanhang med förevarande ärende har utskottet ansett sig böra behandla
två likalydande motioner väckta, den ena inom första kammaren
under nr 216 av herr Andrén m. fl., och den andra inom andra kammaren
8
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
under nr 285 av herr Hjalmarson m. fl. I dessa motioner hemställes, »att
riksdagen måtte på sätt den finner lämpligt erinra fullmäktige i riksbanken
om det samband som råder mellan dess krediter till staten och den allmänna
ekonomiska utvecklingen samt påfordra att fullmäktige måtte göra
denna fråga till föremål för överväganden i samband med den inom riksbanken
pågående översynen av 1934 års riksbankslag».
Beträffande motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa till
motionen I: 216.
I en den 20 april 1951 dagtecknad proposition nr 206 angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret 1951/52, m. m. har chefen för
finansdepartementet under rubriken »Det ekonomiska läget» (s. 17—23)
närmare behandlat frågan om den ekonomiska politiken under den närmaste
tiden. Då bankoutskottet i förevarande utlåtande har för avsikt att
upptaga frågan om den fortsatta ekonomiska politiken i anslutning till en
av fullmäktige i riksbanken till bankoutskottet avgiven skrivelse angående
penningpolitiken och då nyssnämnda avsnitt av sistnämnda proposition
ingår i den del av densamma, som hänvisats till statsutskottet, har bankoutskottet
efter samråd med statsutskottet funnit sig böra upptaga departementschefens
förenämnda uttalanden till behandling i förevarande sammanhang.
Departementschefen anför:
»Vid anmälan för omkring en månad sedan av propositionen nr 143 med
förslag till förordning om skatt å elektrisk kraft ställde jag frågan, huruvida
den ekonomiska utvecklingen kunde sägas ha legat i linje med de uppgjorda
prognoserna eller om det i belysning av vad som sedan årsskiftet
inträffat funnes anledning att på nytt överväga de krav som måste ställas
på den ekonomiska politiken för att ny stabilitet i samhällsekonomien skulle
kunna ernås vid det lägre penningvärde som vore att förutse. Jag lämnade
i anslutning därtill en preliminär översikt av utvecklingen på olika områden,
sådan den då kunde bedömas i ljuset av de ekonomisk-statistiska data
som förelågo för den gångna delen av året. En mera definitiv bedömning
av den fortsatta ekonomiska utvecklingen och den därav betingade ekonomiska
politiken ansåg jag dock böra anstå, tills det slutliga riksstatsförslaget
framlades och då pågående utredningar, bland annat inom konjunkturinstitutet,
hade slutförts. När nu ifrågavarande undersökningar färdigställts,
kan det konstateras, att den karakteristik av läget, som gavs i samband
med nyssnämnda proposition, i allt väsentligt fortfarande äger giltighet.
Jag torde därför här kunna inskränka mig till att, med hänvisning till
den konjunkturrapport som i dagarna publicerats, i korthet erinra om huvuddragen
av de skedda förändringarna och de slutsatser som därav kunna
dragas med avseende på den framtida utvecklingen.
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
9
Vad först den internationella prisutvecklingen beträffar framhölls i propositionen
nr 143, att råvarupriserna fortsatt att stiga sedan slutet av år
1950 och att prisrörelserna på de utländska marknaderna hade medfört
kraftigare prishöjningar än vad man vid årsskiftet räknade med. En avmattning
syntes emellertid ha ägt rum sedan mitten av februari. Under den
tid som därefter förflutit ha ytterligare tecken framträtt som bestyrka, att
den allmänna prisstegringen på de internationella råvarumarknaderna för
tillfället avstannat. Detta torde i avsevärd mån sammanhänga med utvecklingen
i Förenta staterna. I och med att ett allmänt pris- och lönestopp införts
i USA i slutet av januari 1951 torde man få räkna med en betydligt
långsammare prisuppgång därstädes i fortsättningen än hitintills. Dessutom
synas för närvarande de amerikanska upplagringsköpen av nyckelråvaror
för den civila och militära beredskapen ha minskat något. Dessa
omständigheter böra få en dämpande inverkan på hela det internationella
konjunktur förloppet med hänsyn till den amerikanska ekonomiens dominerande
inflytande inom världsekonomien. Vid sidan härav torde det internationella
regleringssystem för råvaror, som håller på att byggas upp, komma
att minska utrymmet för en ytterligare spekulativ uppdrivning av prisnivån.
Förhastade slutsatser få dock icke dragas av vad jag senast nämnt. Mot de
krafter som verka i stabiliserande riktning på råvarumarknaderna utomlands
kunna ställas andra faktorer som tendera att driva priserna ytterligare
i höjden eller i varje fall motverka en prissänkning. Sålunda förutsätta
de uppgjorda planerna för upplagringen i beredskapssyfte i Förenta
staterna en utökning av inköpen under budgetåret 1951/52 i förhållande
till nu löpande budgetår. Härutöver måste man vara beredd på att halvoch
färdigfabrikatens priser efterhand komma att anpassas till de höjningar
som redan ägt rum på råvaruområdet. De nu inträffade prisfallen,
respektive uppbromsningarna av prisstegringen beträffande vissa råvaror
kunna därför, såsom konjunkturinstitutet framhåller, icke anses förebåda
något slut på nu rådande inflationskonjunktur, så länge det politiska osäkerhetstillståndet
består och försvarsutgifterna fortsätta att öka mot de i
upprustningsprogrammen fastslagna nivåerna. Den ekonomiska politiken
måste därför räkna med risken för en fortsatt internationell prisstegring
och inrätta sig därefter. Detta innebär dock icke, att förhoppningen om ett
omslag på världsmarknaderna behöver avskrivas.
I fråga om utvecklingen inom landet träder den pågående upplyftningen
av pris- och lönenivån i förgrunden. Såsom jag redan i propositionen nr 143
antydde, ha verkningarna på den svenska prisnivån av den internationella
prisutvecklingen blivit större än vad man vid årsskiftet ställde in sig på.
Det står nu klart, att en betydligt starkare stegring av priser och löner kommer
att äga rum i år än vad som kunde förutses vid årets början. Sålunda
har levnadskostnadsindex redan under första kvartalet (från december 1950
10
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
till mars 1951) stigit med omkring 10 procent. Indexen ligger därmed omkring
12 procent över 1950 års genomsnittsnivå. I övervägande grad beror
denna utveckling på de höjda export- och importpriserna. Denna prisstegringsfaktor
kommer även i fortsättningen att göra sig gällande och påverka
den interna prisutvecklingen. Konjunkturinstitutets överväganden
göra det rimligt att räkna med en fortsatt importprisstegring, fast i långsammare
takt, även om råvarupriserna på de utländska marknaderna skulle
stabiliseras. De inträffade höjningarna på råvaruområdet ha som nämnts
ännu ej mynnat ut i en motsvarande prisuppgång på färdigvaror och halvfabrikat.
Vid sidan härav pekar konjunkturinstitutet på det prisuppdrivande
element som utgöres av de prisspänningar som uppstå mellan hemmamarknadsvaror
å ena sidan och import- och exportvaror å den andra. Ett
ytterligare skäl att vänta en fortsatt höjning av den svenska konsumtionsprisnivån
är, att denna endast så småningom och med betydande eftersläpningar
röner inverkan av de stegrade export- och importpriserna. Slutresultatet
kommer att bero på, å ena sidan, kostnadsförändringar av inre eller
yttre orsaker och, å andra sidan, det köpkraftsmotstånd som bjudes mot
strävandena att kompensera kostnadsstegringarna genom prishöjningar.
Styrkan av motståndet från köparnas sida betingas i hög grad av hur förhållandet
mellan tillgång och efterfrågan i samhället gestaltas under inflytande
av den förda ekonomiska politiken.
Av det senast anförda följer, att möjligheterna att begränsa prisrörelserna
inom landet till absolut ofrånkomliga prisstegringar måste grundas på åtgärder
för att upprätthålla den samhällsekonomiska balansen. I detta
hänseende ha de reala förutsättningarna icke i avgörande mån förändrats
i jämförelse med läget vid årsskiftet, även om de psykologiska betingelserna
för stabiliseringspolitiken försämrats genom den ökade näring åt inflationistiska
förväntningar som de gångna månadernas utveckling medfört. I
motsats till de avsevärda avvikelserna beträffande de prismässiga beräkningarna
hålla de reala nationalbudgetkalkylerna i stort sett fortfarande.
Skäl saknas därför att för närvarande framlägga en reviderad nationalbudget,
såsom ursprungligen förutskickats. Endast mindre jämkningar kunna
för dagen bedömas vara erforderliga i dessa kalkyler. Sålunda torde den
försämrade tillförseln utifrån av råvaror enligt konjunkturinstitutet icke
komma att få mera betydande konsekvenser för produktionsmöjligheterna
under det närmaste halvåret. Lagren inom landet kunna nämligen under
en övergångstid överbrygga svårigheterna. Hänsyn till befarade råvarusvårigheter
togs dessutom vid de ursprungliga uppskattningarna av produktionens
storlek för i år. Såframt icke skördeutfallet blir katastrofalt dåligt,
finnes det därför grund för förhoppningen, att den totala produktionen
inom landet i år kommer att öka med omkring tre procent. För följande år
framstå däremot produktionsperspektiven i mörkare dager, för så vitt icke
det världspolitiska läget förändras.
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
11
I fråga om investeringsverksamheten och den offentliga konsumtionen
innebära de ytterligare försvarsutgifter, som beslutats, en ökning av anspråken
på de tillgängliga resurserna. Det är även möjligt, att en större del
av varutillgången än tidigare beräknats kommer att utnyttjas för lagringsändamål
och därigenom undandragas den löpande förbrukningen. I övrigt
kunna några mera väsentliga förskjutningar i förhållande till årsskiftets
beräkningar icke konstateras beträffande ifrågavarande sektorer av det ekonomiska
livet. Redan den nu kända stegringen på området för investeringar
och offentlig konsumtion får emellertid till följd, att utrymmet för privat
konsumtion minskar i jämförelse med de förutvarande beräkningarna. Under
det att man tidigare kunde räkna med möjligheter till nära två procents
ökning av den privata konsumtionen, torde det nu vara riktigast att utgå
från att konsumtionsstandarden i stort sett måste bli oförändrad i förhållande
till fjolårets. Detta rimmar också tämligen väl med de genomsnittliga
pris- och lönerelationer som synas bli resultatet av den pågående förskjutningen
på ifrågavarande områden. Emellertid dölja genomsnittstalen för de
inträffade lönestegringarna de avsevärda olikheter som föreligga beträffande
förändringarna i de skilda arbetsmarknadssektorerna. De fack, för vilka
kollektivavtal träffades på ett tidigt stadium, ha fått otillräcklig kompensation
för varufördyringen och därigenom sänkt levnadsstandard, medan
andra fack lyckats ernå höjningar över genomsnittet och följaktligen en
standardförbättring i större eller mindre utsträckning. Sämst ställda i förevarande
avseende äro spararna och övriga kategorier med oförändrade penninginkomster.
På detta sätt har en snedvridning av lönestrukturen uppkommit,
som —- förutom att den skapar orättvisor och ojämnheter i de individuella
fallen under löpande avtalsperiod — ger upphov till komplicerade
problem vid de stundande löneförhandlingarna för nästa avtalsperiod och
försvårar ansträngningarna att åstadkomma en framtida pris- och lönestabilitet.
En betydande modifikation i fråga om möjligheterna till standardhöjning
kan komma att betingas av utrikeshandelns gestaltning. De närmaste månaderna
ha nämligen landets bytesrelationer gentemot utlandet, tack vare den
snabba stegringen av exportpriserna på skogsindustriprodukter, förbättrats
i en takt som vida överstiger vad man förut vågat hoppas på. De rådande
noteringarna peka på ytterligare, avsevärda förbättringar. Skulle dessa förbättringar
bli bestående och rentav gå ännu längre, innebär detta en synnerligen
värdefull vinst för det svenska folkhushållet, vilken skulle väga lika
tungt som den för i år uppskattade produktionsökningen och i motsvarande
mån öka utrymmet för ett tillgodoseende av de olika behoven inom landet.
Underlaget för en bedömning av den framtida utvecklingen av bytesrelationerna
med utlandet är emellertid icke tillräckligt för att det skall vara möjligt
ännu att i den ekonomiska politiken bygga på de tendenser som för
12
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
tillfället kunna skönjas. Den fortsatta utvecklingen i detta hänseende förtjänar
dock att följas med största intresse.
Även i övrigt är det påkallat att följa utrikeshandeln med uppmärksamhet.
Såväl export- som importvärdet befinner sig i kraftig ökning. Under
årets två första månader har importen stigit snabbare än exporten, vilket
resulterat i ett mycket betydande importöverskott, nämligen icke mindre än
389 miljoner kronor. Detta stora överskott kan vara i huvudsak säsongmässigt,
men det kan också tyda på en inflationistisk ansvällning av importen,
och då icke så mycket i fråga om nödvändiga råvaror och bränslen utan
snarare beträffande mera umbärliga varor.
Under intrycket av importöverskottet samt måhända också på grund av
ökade förskottsbetalningar har ett avsevärt valutautflöde ägt rum under januari—februari
och i början av mars. Därefter har en omsvängning inträffat
och valutareserven åter börjat påfyllas bl. a. på grund av apprecieringsryktena.
Nettoresultatet under första kvartalet blev, såsom framgår av nedanstående
tabell, en nedgång av den centrala valutareserven med 106 miljoner
kronor.
Den centrala valutareserven.
Riksbanken |
31/12 |
31/3 |
30/6 |
31/12 |
31/3 |
1949 |
1950 |
1950 |
1950 |
1951 |
|
Guld ...................... |
362 |
359 |
369 |
466 |
588 |
US-dollar.................. |
385 |
468 |
512 |
493 |
443 |
Engelska pund ............ |
508 |
385 |
316 |
212 |
244 |
Övriga valutor ............ |
61 |
106 |
120 |
215 |
236 |
Summa (brutto) |
1 316 |
1 318 |
1 317 |
1 386 |
1 511 |
Kronskulder (netto) ........ |
—126 |
— 134 |
— 96 |
— 232 |
— 463 |
Summa (netto) |
1 190 |
1 184 |
1 221 |
1 154 |
1 048 |
Riksgåldskontoret |
109 |
109 |
||||
Franska francs |
45 |
— |
— |
— |
— |
|
Summa |
1 344 |
1293 |
1 221 |
1 154 |
1 048 |
|
Clearing ......... |
— 36 |
— 31 |
— 35 |
— |
— |
|
Totalsumma |
1 308 |
1 262 |
1 186 |
1 154 |
1 048 |
På penning- och kapitalmarknaden har den i propositionen 143 berörda
ökningen av bankernas kreditgivning fortsatt. Sedan Koreakrigets början
och fram till och med mars innevarande år har sålunda affärsbankernas utlåning
ökat med cirka 1 160 miljoner kronor, att jämföras med en ökning
om cirka 480 miljoner kronor under juli—mars 1949/50. Utlåningstakten
hos sparbankerna har däremot något begränsats. Dessas utlåning (84 större
sparbanker) har under perioden juli—mars ökat med cirka 210 miljoner
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
13
kronor mot cirka 290 miljoner kronor för ett år sedan. Avsaktningen beror
framför allt på att sparbankernas likviditet under senare hälften av år 1950
varit hårt ansträngd till följd av en försvagad inlåning. I mars och början
av april har läget på penning- och kapitalmarknaden i dess helhet präglats
av åtstramning, varför särskilda likviditetsbegränsande åtgärder, utöver
dem som tidigare vidtagits, icke erfordrats under ifrågavarande period.
Såsom jag framhöll i nyssnämnda proposition, får ansvällningen av bankernas
kreditgivning naturligtvis ses mot bakgrunden av den ökning av
importen och investeringsverksamheten som ägde rum under år 1950 och
som fortsatt under innevarande år. Det kan emellertid icke råda något tvivel
om att utvecklingen på kreditmarknaden utgör en av de faktorer som kan
rubba både jämvikten mellan efterfrågan och tillgång inom landet och balansen
i förhållande till utlandet och som därför kräver en oavlåtlig uppmärksamhet
i dagens läge.
Vad jag här anfört med utgångspunkt från konjunkturinstitutets material
innebär, som jag inledningsvis framhållit, ingen avgörande ändring gentemot
den ekonomiska översikt som lämnades i propositionen nr 143. För
den närmaste framtiden finnes det därför icke heller skäl för en avvikelse
från de riktlinjer för den ekonomiska politiken som jag där angav och vilka
i stort sett överensstämma med det program för den ekonomiska politiken
som framlades i finansplanen till årets statsverksproposition. Detta program
täcker alla områden av det ekonomiska livet och har sin tyngdpunkt förlagd
till strävandena att begränsa de inflationistiska verkningarna av den
uppdrivna vinstkonjunkturen på företagarområdet. Som de viktigaste instrumenten
härvidlag framstå:
1. en aktiv finanspolitik, syftande till att ernå en sådan överbalansering
av driftbudgeten, att största möjliga del av statens kapitalutgifter täckes av
egenliga statsinkomster, och baserad på, å ena sidan, återhållsamhet på
utgiftssidan och, å andra sidan, ökning av statsinkomsterna genom bland
annat höjda skatter;
2. en kreditbegränsande penningpolitik stödd på reglering av kassareservbestämmelserna
i förening med den genomförda höjningen av den allmänna
räntenivån samt den träffade överenskommelsen med bankerna om restrik -tivitet vid utlåningen;
3. en investeringsskatt för att motverka en inflationistisk ansvällning av
sådana lagerökningar och maskinanskaffningar som finansieras med företagarens
egna vinstmedel;
4. en prisutjämningsavgift vid export av skogsindustriprodukter för att
reducera risken för jämviktsstörande verkningar på samhällsekonomien av
de övernormala vinsterna i vederbörande branscher;
5. en direkt reglering av byggnads- och anläggningsverksamheten så att
denna hålles inom ramen för de personliga och materiella resurserna;
14
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
6. en effektiv priskontroll för att förhindra uppkomsten av sekundära
prisstegringar inom landet.
Allt efter omständigheterna kunna de olika åtgärder, som inrymmas i
programmet, aktiviseras och skärpas i enlighet med de fastställda principiella
riktlinjerna.
Till de särskilda problem, som hänföra sig till höstens avtalsrörelser och
som kräva ingående överväganden, torde jag sedermera få återkomma. Ett
ståndpunktstagande i hithörande frågor måste föregås av överläggningar
med arbetsmarknadens parter. Med hänsyn till frågornas stora räckvidd för
den samhällsekonomiska utvecklingen på något längre sikt bör dessutom
samråd ske med vederbörande politiska och ekonomiska organisationer.»
I skrivelse den 28 april 1951 ha fullmäktige i riksbanken delgivit utskottet
fullmäktiges uppfattning rörande riktlinjerna för penningpolitiken.
Fullmäktige ha anfört följande:
»De penningpolitiska åtgärder, som vidtogos omkring mitten av år 1950,
omfattade dels utfärdandet av särskilda kassareservsbestämmelser för
affärsbankerna, dels ingåendet av överenskommelser mellan riksbanken
och de mera betydande kreditinstituten om en restriktiv kreditgivning, dels
en marknadspolitik från riksbankens sida syftande till en åtstramning av
penningmarknaden, dels accepterandet av en viss räntestegring som en
konsekvens av en sådan politik, dels slutligen ett samarbete mellan riksgäldskontoret
och riksbanken för att i största möjliga utsträckning täcka
det statliga medelshehovet på marknaden utanför riksbanken. Det huvudsakliga
syftet med dessa åtgärder var att söka begränsa den kreditexpansion,
som gjort sig gällande sedan september 1949. Det är icke möjligt att
avgöra, hur den totala kreditvolymen utvecklats om dessa åtgärder icke
vidtagits; emellertid kan nu konstateras, att kreditutvidgningen trots dessa
fortsatt i en snabbare takt än den, som kunde iakttagas under den tiomånadersperiod,
som avslutades med juni 1950. Utlåningsökningen i de viktigare
kreditinstituten belyses av sammanställningen i tabell 1.
För den kvantitativt sett betydelsefullaste av de olika grupperna av kreditinstitut,
affärsbankerna, lämnar diagram 1 en översikt av den totala
kreditvolymens utveckling från och med juli månad 1950 i jämförelse med
de två närmast föregående årsperioderna.
Mot bakgrunden av den särskilt sedan mitten av år 1950 pågående kreditexpansionen,
i första hand hos affärsbankerna, skall i det följande några
kommentarer lämnas till de inledningsvis berörda penningpolitiska åtgärderna.
De föreskrifter om skyldighet för affärsbankerna att hålla särskilda
kassareserver, som i juli 1950 föreslogos av fullmäktige och trädde i kraft
från och med oktober 1950, beredde vid denna tid icke affärsbankerna några
större svårigheter. Att de icke blevo av mera ingripande natur berodde på
D 1 a a r > » 1.
I9W/W
1949/50
Kunulativ Okmng 1 affärsbaritemas utlåning
Januari
Oktotor
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
16
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
Tabell 1. Utlåningen hos vissa kreditinstitut. Milj. kr.
Affärsbankerna |
De 84 största |
Postspar- banken |
Central- |
|
Disponerade belopp |
sparbankerna |
(kommun- o. |
kassorna Disp. belopp |
|
1949: augusti ................ |
7 818 |
4 644 |
685 |
336 |
1950: juni.................... |
8 560 |
4 987 |
758 |
380 |
Förändring under perioden |
||||
sept. 1949—juni 1950 ____ |
+ 742 |
+ 343 |
+ 73 |
+ 44 |
1950: juli.................... |
8 665 |
5 022 |
384 |
|
augusti ................ |
8 704 |
5 056 |
390 |
|
september.............. |
9 038 |
5 087 |
795 |
395 |
oktober ................ |
9 042 |
5 114 |
401 |
|
november .............. |
9 138 |
5 137 |
405 |
|
december .............. |
9 240 |
5 131 |
846 |
404 |
1951: januari ................ |
9 380 |
5 148 |
865 |
406 |
februari................ |
9 401 |
5 179 |
874 |
408 |
mars .................. |
9 723 |
5 201 |
888 |
414 |
Förändring under perioden |
||||
juli 1950—mars 1951 .... |
+ 1 163 |
+ 214 |
+ 130 |
+ 34 |
att riksbanken i första hand önskade motverka kreditexpansionen genom
de frivilliga överenskommelserna om kreditbegränsningar och räknade med
att genom samarbete med kreditinstituten kunna på ett mera smidigt och
för det svenska näringslivet mindre störande sätt nå ett i stort sett tillfredsställande
resultat. På grund av den kreditutvidgning, som inträffat
sedan de särskilda kassareservsbestämmelserna sattes i kraft, ha dessa kommit
att få ökad effekt, och det har under den senaste tiden inträffat, icke
blott att enstaka banker utan även att affärsbankerna totalt sett icke kunnat
redovisa kassareserver, som motsvarat de i föreskrifterna avsedda. Till
denna fråga återkomma fullmäktige i det följande.
Riksbankens marknadspolitik måste bedömas mot bakgrunden av å ena
sidan de krav på likvida medel, som penningmarknaden, närmast affärsbankerna,
ha att tillgodose, å andra sidan de konsekvenser för likviditeten
på marknaden, som riksbankens olika transaktioner tillsammantagna ha.
För båda dessa faktorer äro säsongvariationer, sammanhängande med bl. a.
skatteuppbörderna, statsutgifterna och de traditionella betalningsvanorna,
av mycket stor betydelse. Konsekvenserna för marknadslikviditeten av riksbankens
olika transaktioner, fördelade på olika angivna huvudgrupper,
framgå av följande tabell, i vilken ett plustecken framför en siffra angiver,
att penningmarknaden erhållit ett likviditetstillskott från riksbanken, medan
ett minustecken innebär, att ifrågavarande belopp i likvida medel dragits
in från marknaden till riksbanken.
I anslutning till denna tabell förtjänar framhållas, att den säsongmässiga
likviditetsökningen under andra halvåret 1949 praktiskt taget helt och
hållet åstadkoms genom en inströmning av valutor till riksbanken, medan
Bankoutskottets utlåtande nr 20. 17
Tabell 2. Riksbankens transaktioner och utvecklingen av tillgången på betalningsmedel. Milj. kr.
1949 |
1950 |
1951 |
|||||||
3:e kv. |
4:e kv. |
l:a kv. |
2:a kv. |
3:e kv. |
4:e kv. |
l:a kv. |
|||
Nettoresultat av riksbankens samtliga |
+ 222 |
+ 284 |
+ 42 |
+ |
46 |
+ |
85 |
— 158 |
— 137 |
Nettoförändringar å statliga myndig-heters checkräkning i riksbanken .... |
-f 175 |
— 27 |
+ 56 |
— |
122 |
+ 107 |
— 117 |
— 219 |
|
Nettoresultat av riksbankens köp och för-sälj ning av svenska skattkammarväx-lar och obligationer................ |
— 366 |
+ 309 |
— 533 |
+ 182 |
_ |
88 |
+ 766 |
+ 109 |
|
Andra transaktioner med marknaden .. |
— 61 |
+ 20 |
— 4 |
— |
61 |
— |
30 |
+ 3 |
+ 46 |
Nettoresultat av riksbankens trans-aktioner .......................... |
— 30 |
+ 586 |
— 439 |
+ |
45 |
+ |
74 |
+ 494 |
— 201 |
Utelöpande sedlar.................... |
+ 32 |
+ 259 |
— 126 |
+ |
17 |
+ |
19 |
+ 315 |
— 158 |
Affärsbankernas m. fl. tillgodohavanden |
— 62 |
+ 327 |
— 313 |
+ |
28 |
+ |
55 |
+ 179 |
— 43 |
Summa förändringar av tillgången på |
— 30 |
+ 586 |
— 439 |
+ |
45 |
+ |
74 |
+ 494 |
— 201 |
under andra halvåret 1950 riksbankens valutaställning försvagades. Den
monetära expansion, som normalt uppträder under det andra halvåret och
som var av ungefär samma storlek år 1950 som år 1949 (568 mot 556 miljoner
kronor), kom därför att under senare delen av år 1950 huvudsakligen
förläggas till skattkammarväxeltransaktionerna i stället för till valutatransaktionerna.
Vid bedömandet av tabellens siffror över resultatet av
riksbankens köp och försäljningar av skattkammarväxlar och obligationer
bör beaktas, att en omläggning av riksgäldskontorets. praxis skedde i slutet
av år 1950. Tidigare hade vid en tillströmning av medel till riksgäldskontoret
en inlösen av skattkammarväxlar i riksbanken omedelbart skett.
Numera samlar kontoret inflytande överskottsmedel på sin inlåningsräkning
i riksbanken och tillgodoföres en viss ränta. Resultatet för penningmarknadens
likviditet blir detsamma, men en förskjutning inträder mellan
de i ovanstående tabell redovisade beloppen för förändringarna på de
statliga myndigheternas checkräkning och i värdepappersinnehavet. Detta
är förklaringen till att exempelvis under första kvartalet 1951 nettoförändringarna
på de statliga myndigheternas checkräkningar i riksbanken
ledde till en likviditetsminskning med 219 miljoner kronor, medan motsvarande
period 1950 samma transaktioner medförde en likviditetsökning
på 56 miljoner kronor.
En närmare översikt över samtliga konsekvenser för penningmarknadens
likviditet av alla riksbankens transaktioner under perioden fr. o. in.
juli 1950 i jämförelse med utvecklingen de två närmast föregående åren
erhålles av diagram 2.
Av diagrammet framgår, att riksbanken under andra halvåret 1950 tillförde
marknaden medel i ungefär samma omfattning som under motsva2—-Bihang
till riksdagens protokoll l!>51. 8 samt. Nr 20.
Oliar»» 2.
00
Kuwlatlva effAtcn pä »art nadsKW dl tutor, av rilobshms sattliga
trarsäitloner uncfer vart och att av budgetåren 1W1/W - 19SD/5I.
Mlj.kr.
/ \
LA -
Septaihcr
Oktober
Decotar
Noveiber
Januari
Fetruari
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
19
rande perioder åren 1948 och 1949. Under den hittills gångna delen av år
1951 ha däremot riksbankstransaktionerna lett till ett något större likviditetstillskott
än tidigare år, huvudsakligen beroende på att återströmningen
av likvida medel till riksbanken under januari 1951 var mindre än vad
som kan betraktas som normalt för säsongen.
Genomförandet av denna marknadspolitik från riksbankens sida har
medfört, att penningmarknaden sedan sommaren 1950 kännetecknats av
ansträngd likviditet och tidvis utpräglad stramhet, bortsett från enstaka,
kortvariga perioder, då likviditeten tillfälligt stigit på grund av nödvändigheten
att möta väntade påfrestningar, t. ex. i samband med skatteuppbörden
i mars 1951. Anledningen härtill har varit, att kraven från marknadens
sida varit betydligt starkare än vad som motsvarat det medelstillskott,
som riksbankstransaktionerna lämnat. Detta förklaras av att kreditexpansionen
trots de penningpolitiska åtgärder, som vidtagits för dess dämpande
efter Korea-konf lik tens utbrott sommaren 1950, icke visat någon
tendens att avtaga utan i stället intensifierats. Den inlåningsökning, som
affärsbankerna kunnat registrera under de sista tre kvartalen, ligger lägre,
under senare delen av 1950 t. o. m. väsentligt lägre, än motsvarande ökning
ett år tidigare, och synes få betraktas närmast såsom en följdföreteelse
till utlåningsstegringen.
Förhållandet mellan riksbankstransaktionernas inverkan och de krav,
som enbart affärsbankernas kreditutvidgning ställt på penningmarknaden,
framgår vid en jämförelse mellan diagram 1 och 2 samt belyses närmare
av följande tabell, i vilken de mera markerade säsongvariationerna eliminerats
därigenom, att siffrorna avse förändringarna vid angivna tidpunkter
i förhållande till läget vid motsvarande tidpunkter ett år tidigare.
Tabell 3.
Ultimo |
Affärsbankernas kreditökning |
Riksbankstransaktionernasto-tala tillskott till marknads-likviditeten sedan ultimo juni |
Milj |
. kr. |
|
1950: juli ........................ |
+ 79 |
— 41 |
augusti .................... |
+ 195 |
+ 81 |
september.................. |
+ 272 |
+ 104 |
oktober .................... |
+ 288 |
+ 178 |
november .................. |
+ 367 |
+ 86 |
december .................. |
+ 451 |
+ 12 |
1951: januari .................... |
+ 542 |
+ 212 |
februari .................... |
+ 562 |
+ 270 |
mars ...................... |
+ 680 |
+ 250 |
Det torde framgå av de i tabellen angivna siffrorna, att det primära i
den utveckling, som ägt rum, varit kreditexpansionen. Riksbanken har
genom sina transaktioner endast i efterhand och i begränsad utsträckning
20
Bankoatskottets utlåtande nr 20.
försett penningmarknaden med de medel, som erfordrats för att sätta kreditmarknaden
i stånd att fungera på traditionellt sätt. Sålunda var från och
med juli 1950 till och med mars 1951 enbart affärsbankernas utlåningsökning
1 163 miljoner kronor eller 680 miljoner kronor större än motsvarande
period ett år tidigare, medan riksbankens transaktioner tillförde
marknaden medel för 367 miljoner kronor eller 250 miljoner kronor mera
än ett år tidigare. Resultatet blev som framhållits en åtstramning av penningmarknaden,
något som ingick som ett led i de penningpolitiska åtgärder,
som inledningsvis angivits.
Konsekvenserna av riksbankens marknadspolitik blev som förutsett en
räntestegring. Denna tog till att börja med formen av dels en höjning av
diskontot på kortfristiga skattkammarväxlar från 1 till 2 procent, dels en
successiv ränteglidning uppåt på marknaden för långfristiga obligationer,
mera accentuerad allt eftersom läget på penningmarknaden åtstramades,
men inom ramen för i stort sett oförändrade in- och utlåningsräntor. Denna
period av ränteglidning avbröts genom att riksbanken från och med den 1
december 1950 höjde det officiella diskontot med 1/2 procent, varefter
övriga räntesatser anpassade sig efter det nya diskontoläget. Riksbanken
har därefter strävat efter att med bibehållande av största möjliga stramhet
på penningmarknaden stabilisera ränteläget och motverka uppkomsten av
en ny ränteglidning. Detta har nödvändiggjort vissa marknadsoperationer,
vilka i och för sig motverkat åtstramningen på penningmarknaden men
varit av så begränsad omfattning, att deras betydelse i jämförelse med
andra faktorer, som påverkat marknaden, måste betecknas som underordnad.
De ha fallit inom ramen för de riksbankstransaktioner, som ovan
siffermässigt redovisats.
Vad slutligen beträffar strävandena att i största möjliga utsträckning
täcka det statliga lånebehovet utanför riksbanken kan erinras om att riksgäldskontoret
i november 1950 beslöt emittera ett 3V4 procent femtonårigt
statslån, på vilket tecknades något över 200 miljoner kronor, samt i augusti
och oktober 1950 och februari 1951 utbjöd skattkammarväxlar till försäljning
på marknaden. Anbuden i oktober uppgingo till 95 miljoner kronor,
men 75 miljoner kronor härav, avseende den längre av de två utbjudna
växeltyperna, antogs ej, då diskontot ansågs för högt. Några dagar senare
placerades emellertid 85 miljoner av den kortare växeltypen till ett diskonto,
som kunde godtagas av riksgäldskontoret. Även i februari uppstodo
vissa motsättningar beträffande diskontots höjd, vilka emellertid efter
underhandlingar kunde avlägsnas, så att det ursprungligen tecknade beloppet,
205 miljoner kronor, kunde placeras.
Det ligger i sakens natur att, då någon egentlig marknad för skattkammarväxlar
icke finnes i Sverige, svårigheter uppstå vid fastställandet av
diskontot på dylika växlar. Affärsbankerna, mellan vilka ett visst samarbete
vid avgivandet av anbud torde förekomma, stå som en grupp, med
Bankoatskottets utlåtande nr 20.
21
intresse att höja förräntningen på sina kortfristiga placeringar, mot riksgäldskontoret,
som önskar nedbringa statens räntekostnader. Om den enda
instans, som kan konkurrera med affärsbankerna, nämligen riksbanken,
icke begagnade sig av sin möjlighet eller icke hade möjlighet att i sista
hand från riksgäldskontoret övertaga skattkammarväxlar, skulle riksgäldskontoret
i lägen, då medel för bestridande av statens utgifter måste anskaffas,
nödgas godtaga praktiskt taget varje räntekrav från affärsbankernas
sida. Å andra sidan förekomma situationer, då penningmarknaden är
så stram, att skattkammarväxlar över huvud ej kunna placeras därpå, oberoende
av svårigheter att nå uppgörelse om diskontots storlek. En sådan
situation förelåg enligt riksbankens och riksgäldskontorets bedömande i
december 1950, då riksbanken följaktligen, delvis i samband med en konverteringsoperation,
övertog växlar för 397 miljoner kronor. Att detta bedömande
var riktigt framgår av det förhållandet, att affärsbankerna innan
månadens slut blevo nödsakade att sälja 40 miljoner kronor av sitt
innehav av skattkammarväxlar till riksbanken för att möta påfrestningarna.
Av det sagda framgår, att riksbankens transaktioner i skattkammarväxlar
med riksgäldskontoret inneburit av angivna förhållanden och överväganden
motiverade avvikelser från den sedan sommaren 1950 vidhållna,
principiella linjen att i så stor utsträckning som möjligt förlägga statsupplåningen
till marknaden utanför riksbanken. De ha icke medfört ett uppgivande
av målet att nå och vidmakthålla största möjliga stramhet på penningmarknaden.
Transaktionerna i fråga ingå i den tidigare återgivna sifferredogörelsen
för riksbankens marknadspolitik.
Det bör tilläggas, att vid affärer i skattkammarväxlar mellan riksbanken
och marknaden, d. v. s. huvudsakligen affärsbankerna, riksbankens inställning
varit att skattkammarväxlar med löptid avpassad efter marknadens
behov och önskemål alltid skola tillhandahållas. Å andra sidan kunna
affärsbankerna alltid påräkna att sälja skattkammarväxlar till riksbanken.
Härigenom ha växlarna fått karaktären av en verklig likviditetsreserv, vars
huvudsakliga skillnad gentemot kontanta medel är att de löpa med viss
ränta, något som bör minska benägenheten hos bankerna att begagna denna
likviditetsreserv för ökad utlåning. Vid bedömandet av räntans höjd bör
detta förhållande beaktas; skattkammarväxeldiskontot bör följaktligen betraktas
mot bakgrunden av bankernas kostnad vid inlåning av medel av
motsvarande karaktär.
Penning- och kreditmarknadens utveckling sedan sommaren 1950 har,
såsom närmare framgår av den ovan lämnade redogörelsen, i mycket hög
grad påverkats av de osedvanligt starka krav på krediter, som utgått från
det svenska näringslivet. Dessa krav ha i huvudsak föranletts av en utökning
av vår internationella handel, delvis sammanhängande med importens
liberalisering, de av världsinflationen framkallade prisstegringarna, en
22
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
ökad lagerhållning av viktiga varor samt en viss ökning av investeringsverksamheten,
bl. a. i bostäder. Delvis måste de emellertid enligt fullmäktiges
mening även återföras på stegrad konsumtion och ökade inköp för
lagring från handelns och enskildas sida av konsumtions- och konsumtionskapitalvaror
samt, särskilt under den sista fasen av den period av
ränteglidning som avslutades i december 1950, av en viss »kredithamstring»,
utlöst av farhågor för ytterligare räntestegring och för ökade svårigheter
att till följd av den pågående åtstramningen av penningmarknaden
i fortsättningen erhålla kredit. Det visade sig att den mellan riksbanken
och kreditinstituten ingångna överenskommelsen om återhållsamhet vid
kreditgivningen, försvagad av de svenska kreditgivarnas starka konkurrens
om de goda kunderna, men å andra sidan förstärkt av de penningpolitiska
medel som funnos till riksbankens disposition — skärpta kassareservsbestämmelser,
åtstramning av penningmarknaden och räntehöjning — icke
höll inför den belastning, som dessa stegrade kreditkrav inneburo. Mot bakgrunden
av det samarbete med affärsbankerna, som riksbanken upprätthållit
under de senaste åren, vilja fullmäktige icke ifrågasätta affärsbankernas
önskan att i det allmännas intresse, och därför även i eget intresse
på längre sikt, lojalt fullfölja den träffade överenskommelsen om kreditinskränkningar.
De sista tre kvartalens utveckling på kreditmarknaden ger
emellertid vid handen, att förmågan härtill saknas i ett läge med så starka,
i stor utsträckning av ekonomiska förhållanden utomlands orsakade påfrestningar,
som den senaste tiden utvisat.
Beträffande penningpolitiken under den närmaste framtiden vilja fullmäktige,
utan att därmed taga ställning till den allmänna räntepolitiken,
som sin bestämda mening uttala, att i det rådande läget ett upprepande av
den ränteglidningsprocess, som förekom från sommaren 1950 till och med
november 1950, icke bör förekomma. Skulle en spekulation, som anteciperade
en sådan utveckling, uppstå —- vissa tecken härpå visade sig under
april — ämnar riksbanken bryta denna, även om detta skulle medföra ett
tillfälligt avsteg från strävandena att hålla penningmarknaden stram. Ränteförändringar
skola enligt fullmäktiges åsikt vara resultatet av beslut, fattade
av de ansvariga myndigheterna under beaktande av tendenserna i det
rådande läget och efter övervägande av räntans sannolika inverkan på den
ekonomiska utvecklingen i dess helhet, och icke framkomma som konsekvens
av eftergifter åt tillfälliga, på marknaden uppträdande spekulativa
faktorer.
Om i den närmaste framtiden en förnyad prisuppgång på de internationella
råvarumarknaderna inträffar och världsinflationen får förnyad kraft
kan enligt fullmäktiges mening ett fullföljande av den förda penningpolitiken
hindra en fortsatt omfattande kreditexpansion endast om den kombineras
med en starkt restriktiv ekonomisk politik i övrigt. Av särskild
betydelse i detta sammanhang anse fullmäktige vara ett fullföljande av en
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
23
skattepolitik i förening med en allmän budgetpolitik, som medför en balansering
eller om möjligt en överbalansering av hela budgeten, och en investeringspolitik,
som begränsar framför allt de investeringar, som icke leda till
en höjning av produktionen av för folkhushållet betydelsefulla nyttigheter
och exportvaror. Därutöver skulle vid en sådan utveckling krävas en skärpt
prispolitik, som icke accepterar andra prishöjningar än dem som framtvingas
av höjda importpriser, och en jordbruks- och allmän lönepolitik,
som motverkar inflationsdrivande inkomstökningar. De prisstegringstendenser,
som vid en dylik världsutveckling förmedlas till Sverige via höjda
exportpriser, böra enligt fullmäktiges mening i första hand motverkas genom
ett fullföljande eller eventuellt en utvidgning av systemet med prisutjämningsavgifter
och tills vidare icke genom en höjning av den svenska
kronans internationella värde.
Skulle å andra sidan den avmattning i den internationella prisutvecklingen,
som kunnat skönjas under den sista tiden, bliva bestående anse fullmäktige
att ett fortsättande av penningpolitiken efter de hittills inslagna
vägarna tillsammans med en fortsatt allmän ekonomisk politik av restriktiv
art och återhållsamhet i kraven på konsumtionsökning har goda utsikter
att hindra en ytterligare monetär inflation.
Fullmäktige ha ovan antytt att de nu gällande, särskilda kassareservsbestämmelserna
ökat i effektivitet allt eftersom affärsbankernas kreditexpansion
fortgått. Detta har medfört, dels att vid vissa tillfällen bankerna
totalt sett haft ett mindre belopp innestående i riksbanken än vad bestämmelserna
avsett, dels att enskilda banker under en stor del av en månad
haft underskott men utjämnat dessa genom att vissa dagar, särskilt de
fyra rapportdagarna, öka sina behållningar, tydligen med hjälp av tillfällig
upplåning. Ett sådant förfarande strider mot bestämmelsernas sakliga innebörd.
Då förfarandet under senare tid visat en tendens att få ökad spridning,
ha fullmäktige denna dag beslutat att i skrivelse till Konungen föreslå
en teknisk omläggning av föreskrifterna, varigenom ett dylikt kringgående
förhindras.»
Enligt vid skrivelsen fogat protokollsutdrag, utvisande ärendets behandling
inom fullmäktige, anfördes reservation av herr Kristensson, vilken
beträffande penningpolitiken under den närmaste tiden anförde:
»Det är nödvändigt att utan dröjsmål hejda den pågående inflationen.
Som ett led i denna strävan är det av stor vikt, att riksbanken vidtager åtgärder
för att snarast åstadkomma en stramare penningmarknad, vilken
skulle framtvinga återhållsamhet i kreditgivningen. Kreditexpansionen har
i år fortsatt i snabb takt, och den önskvärda stramheten på penningmarknaden
har ej kommit till stånd. Man kan inte med rätta göra gällande, att
en verklig penningknapphet föreligger, så länge affärsbankerna inneha be
-
24
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
tydande belopp av kortfristiga statspapper och likväl ej behövt tillgripa
någon nämnvärd rediskontering av växlar hos riksbanken. En åtstramning
av penning- och kapitalmarknaden kommer att medföra en återhållande
effekt på investeringsverksamheten. Även om en stramare kreditmarknad
medför en viss räntehöjning, bör denna olägenhet tagas. Räntehöjningen
bör kunna hållas inom måttliga gränser. Om vår penningpolitik, som sig
bör, på lång sikt fasthåller vid sin strävan att åstadkomma ekonomisk stabilitet
vid en relativt låg räntenivå och alltså den i nuvarande krissituation
måhända ofrånkomliga räntestegringen betraktas som endast av begränsad
varaktighet, bör det vara möjligt att åstadkomma den erforderliga stramheten
på penningmarknaden, utan att räntan undergår någon mera väsentlig
stegring från nuvarande nivå.
En räntestegring verkar visserligen prisfördyrande på enskilda områden,
men en åtstramande penningpolitik motverkar å andra sidan en stegring
av den allmänna prisnivån och åstadkommer på så sätt lägre framtida levnadskostnader
än om en mindre restriktiv kreditpolitik föres. Den föreslagna
politiken skulle medverka till att dämpa överkonjunkturen och bör
avvägas så, att jämn och god sysselsättning upprätthålles.
En kreditåtstramning har den fördelen framför direkt investeringskontroll
av byggnadsregleringens typ, att den verkar återhållande på investeringslusten
och begränsar investeringarna över ett vidare fält, i det den påverkar
praktiskt taget alla sidor av näringslivet. Även företag och enskilda,
som själva förfoga över likvida medel, påverkas i inte ringa grad till återhållsamhet
med sina investeringar, när en allmän känsla av penningknapphet
uppkommit på marknaden. Inför de ovissa framtidsutsikterna framstår
det nämligen för dessa då som ännu mer angeläget än tidigare att bevara
den goda likviditeten.
Åtgärder för den ekonomiska balansens återställande böra inte endast
syfta till att begränsa investeringarna utan även till att öka sparandet. I
främsta rummet bör enligt min mening det enskilda sparandet uppmuntras
genom härtill syftande skattelättnader, vilket dessutom skulle utgöra en
gärd av rättvisa åt en av inflation hårt drabbad folkgrupp. Även det offentliga
sparandet har i nuvarande läge sin stora betydelse. Jag finner det därför
önskvärt, att en viss överbalansering av driftbudgeten eftersträvas
under nästa finansår. Det är under närmaste framtiden, som det gäller att
hejda inflationstendenserna och lägga grund för ett mer stabilt penningvärde.
Däremot anser jag inte tillrådligt att genom nya skattehöjningar
åstadkomma en väsentlig höjning av det budgetöverskott, som dem förutan
kan av tillgängliga uppgifter förväntas. En höjning av den direkta beskattningen,
vilken genom inflationen undergått en inte avsedd skärpning, finner
jag utesluten. En ökning av de indirekta skatterna anser jag likaledes inte
tillräckligt motiverad, då en sådan skulle höja levnadskostnaderna och
medföra krav på höjda inkomster från löntagare och andra folkgrupper
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
25
vid kommande uppgörelser. Någon effektiv indragning av köpkraft skulle
en dylik åtgärd alltså knappast medföra. Det är dessutom svårt att undgå,
att den verkar ojämnt och därför orättvist. En bestämd strävan till återhållsamhet
i de statliga utgifterna i avsikt att åstadkomma ett budgetöverskott
utan skattehöjningar är däremot en viktig sida av den ekonomiska
politik, som nu bör föras. Det är givetvis också av stor betydelse, att den
ekonomiska politiken understöder alla naturliga tendenser till ökning av
näringslivets produktivitet och därmed till höjning av den reala nationalinkomsten,
vilket bl. a. skulle underlätta en ökning av sparandet.
Jag instämmer såtillvida med fullmäktiges majoritet, att inför de på
världsmarknaden höga priserna på svenska varor systemet med prisutjämningsavgifter
tills vidare bör bibehållas, och att en höjning av den svenska
kronans internationella värde tills vidare inte bör ifragakomma. I överensstämmelse
med de riktlinjer för penningpolitiken, som sedan ett par årtionden
accepterats av de svenska statsmakterna, är emellertid bevarandet
av kronans inre köpkraft i konsumenternas händer med upprätthållande
av en hög och jämn sysselsättning en primär uppgift. Skulle ett vidmakthållande
av kronans yttre värde i förhållande till andra valutor medföra
en utveckling, som i väsentlig grad strider mot denna målsättning och medför
betydande ändringar i den svenska prisnivån, bör en ändring av kronans
yttre värde övervägas. Först sedan pris- och löneutvecklingen i utlandet
under andra halvåret kan överblickas och någon förstärkning ägt rum
av den svenska valutareserven, torde detta spörsmål erhålla aktualitet.
Ytterligare en förutsättning är, att under de närmaste månaderna en så
restriktiv kreditpolitik och ekonomisk politik i övrigt föres, att den ime
samhällsekonomiska jämvikten tryggas.
I den mån en politik av ovan angivet slag igångsättes utan onödigt dröjsmål,
böra förutsättningar kunna skapas för att den framtida inkomstutvecklingen
för olika folkgrupper hålles inom produktionsökningens ram,
varigenom några med ett fast penningvärde oförenliga tendenser från dessa
områden inte växa fram. En fri samverkan mellan offentliga och enskilda
organ torde i sinom tid bli nödvändig för att trygga en sådan utveckling.»
Herr Gränebo, som i övrigt kunde ansluta sig till vad som anförts i skrivelsen
till bankoutskottet, ansåg att i meningen som började: »Därutöver
skulle vid en sådan utveckling krävas» etc. orden »en jordbruks- och allmän
lönepolitik» skulle utbytas mot orden »en allmän inkomstpolitik».1
Herr Sundén anhöll att till protokollet få antecknat, att han, därest han
varit röstberättigad vid detta ärendes behandling, icke skulle kunnat ansluta
sig till det föreliggande skrivelseförslaget. Till utvecklande härav anförde
herr Sundén:
1 Se s. 23 i förevarande utlåtande.
-ö Bankoutskottets utlåtande nr 20.
»För att hejda den nu pågående penningvärdeförsämringen torde det
vara ofrånkomligt att tillgripa också en icke oväsentlig räntehöjning. Endast
genom en sådan åtgärd kan riksbanken erhålla ett önskvärt inflytande
över penning- och kapitalmarknaden. En räntehöjning skulle medföra en i
nuvarande läge behövlig åtstramning av kreditgivningen, vilken bland annat
skulle få till följd en beskärning av importen. I nuvarande goda exportkonjunktur
skulle därmed förutsättningar skapas för en återuppbyggnad
av landets centrala valutareserv. När så skett, få de penningvårdande
myndigheterna valfrihet att antingen sänka räntan eller ock höja kronans
yttre värde och därmed avskärma en del av den utifrån härrörande prisstegiingen.
Eventuellt kunna bägge dessa åtgärder kombineras. När jag
anser en räntehöjning i nuvarande läge ofrånkomlig, innebär detta följaktligen
icke att jag håller en hög räntenivå normalt för önskvärd.
Det kan emellertid icke fördöljas, att en räntehöjning just nu kan ge anledning
till berättigad kritik, därför att den skulle komma omedelbart efter
en omfattande statslånekonvertering. Därigenom skulle tilltron till staten
såsom låntagare kunna skadas. Samtidigt talar dock hela den ekonomiska
utvecklingen för att en räntehöjning icke alltför länge bör uppskjutas.»
Utskottets yttrande.
Under det år som förflutit sedan bankoutskottet vid 1950 års riksdag i
utlåtande nr 20 behandlade frågan om den ekonomiska politiken har det
ekonomiska läget undergått en ur många synpunkter väsentlig försämring.
Konjunkturen har ytterligare stimulerats och tagit en gestaltning som givit
de inflationistiska krafterna ökad styrka. Såväl parti- och detaljpriser som
penninginkomster ha undergått en stark stegring. Några otvetydiga tecken
på en uppbromsning av denna process äro enligt utskottets mening icke
skönjbara. Utan verksamma åtgärder mot dess fortsättning synas därför
förhoppningarna om en snart inträdande stabilitet och ett undvikande av
en ytterligare försämring av penningvärdet icke grundade.
De faktorer, som varit initierande i denna utveckling, ligga väsentligen
utanför vårt lands gränser. Det är upprustningen och den härav framkallade
beredskapslagringen samt Koreakriget, som stegrat efterfrågan på
världsmarknaden åtminstone momentant långt utöver tillgången och därmed
lyft hela den internationella prisnivån. Den svenska prisnivån har rönt
inverkan härav såväl genom importen som exporten. Sverige har icke kunnat
och kan helt säkert icke heller i fortsättningen isolera sig från återverkan
av internationella prisrörelser. En lörstärkning av den internationella
prisstegringens genomslag på den svenska prisnivån genom inhemska faktorers
inflytande torde emellertid med målmedvetet anbringade åtgärder
kunna undvikas. Den förda ekonomiska politiken har också syftat till att
förhindra att den anpassning till prisläget utomlands, som pågår, förstärkes
Bankoutskottets utlåtande nr 20. 27
av rubbningar i balansen mellan tillgång och efterfrågan i den interna samhällsekonomien.
Förväntningarna om fortsatta prisstegringar ha, tillsammans med en lörklarlig
strävan att täcka behovet särskilt av importvaror, utlöst en stark
kreditexpansion, utan vilken den betydande importstegringen sannolikt icke
varit möjlig. Tendenserna till denna kreditexpansion blevo starkt framträdande
redan på våren 1950, då en markerad stegring i bankernas utlåning
började inträda. I enlighet med strävandena att dämpa kreditexpansionen
vidtog riksbanken i denna situation vissa åtstramningsåtgärder, som framkallade
en räntestegring, vilken slutligen föranledde riksbanken att höja
diskontot med en halv procent från och med den 1 december 1950.
Såsom bankofullmäktige i sin skrivelse till utskottet framhållit, är det
icke möjligt att avgöra, hur den totala kreditvolymen skulle ha utvecklats,
därest dessa åtgärder icke vidtagits. Däremot kan det konstateras, att kreditexpansionen
icke avstannade eller retarderades efter räntestegringen
utan tvärtom fortsatte i snabbare takt. Ehuru riksbankens transaktioner
med marknaden icke tillförde denna likvida medel i större omfattning 1950
än 1949, steg bankutlåningen mycket väsentligt. Enligt uppgifterna i bankoTullmäktiges
skrivelse ökade utlåningen från och med juli 1950 - alltså
den tidpunkt då vissa konsekvenser av kreditåtstramningen i form av en
räntestegring började framträda — till och med mars 1951 med 1 163 miljoner
kronor, medan riksbankens transaktioner tillförde marknaden endast
367 miljoner kronor. Förklaringen härtill är givetvis, att bankerna inom
vissa gränser kunna oberoende av riksbanken utvidga kreditvolymen. Till
den starka kreditefterfrågan torde, såsom förut framhållits, ökningen av
importen ha medverkat mycket väsentligt. Delta förklarar, att riksbankens
tillskott till marknaden icke såsom vanligen sker under andra halvåret
givits genom köp av exportvalutor utan i stället av skattkammarväxlar,
som bankerna försålt för att kunna tillgodose kreditbehoven. Riksbankens
valutatransaktioner ha i stället indragit medel, vilket å andra sidan betytt,
att valutareservens ställning försvagats.
Den utveckling, som sålunda äger rum inom landet, varvid den pågående
upplyftningen av pris- och inkomstnivån träder i förgrunden, måste enligt
utskottets mening följas med den yttersta vaksamhet. Såsom departementschefen
i propositionen nr 206 framhållit, kommer slutresultatet av den
pågående processen på prisområdet att bero på, å ena sidan, kostnadsförändringar
av inre eller yttre orsaker och, å andra sidan, det köpkraftsmotstånd
som bjudes mot strävandena att kompensera kostnadsstegringarna
genom prishöjningar.
I sitt utlåtande nr 12 till innevarande års riksdag rörande åtgärder för
främjande av det frivilliga och enskilda sparandet har utskottet betonat
vikten av ett stabilt penningvärde samt understrukit finansministerns yttrande
till statsrådsprotokollet i årets statsverksproposition, att omsorgen
28
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
om penningvärdet måste vara den främsta angelägenheten för den ekonomiska
politiken. Utskottet är fullt medvetet om de svårigheter, som i detta
hänseende framkallas av de internationella prisrörelserna för ett land med
Sveriges stora utrikeshandel. Men även om stabiliteten aldrig kan bli fullständig,
böra alla praktiskt möjliga åtgärder tillgripas, vilka utan att framkalla
andra för samhällsekonomien oförmånliga verkningar kunna sammanpressa
de gränser, inom vilka penningvärdet fluktuerar.
Förutsättningen för att prisstegringarna inom landet skola kunna begränsas
till vad som är absolut ofrånkomligt är att åtgärder vidtagas för att
upprätthålla den samhällsekonomiska balansen. Eftersom förskjutningarna
på pris- och inkomstområdena i huvudsak synas kompensera varandra, ha
de reala förutsättningarna i detta hänseende icke i avgörande mån förändrats
i jämförelse med läget vid årsskiftet.
Upprätthållandet av den samhällsekonomiska balansen kräver enligt
utskottet mycket bestämda och kraftiga åtgärder på alla punkter, varifrån
en inflationistisk utveckling kan motverkas. Särskilt måste den ekonomiska
politikens strävanden gå ut på att begränsa de inflationistiska verkningarna
av den högt uppdrivna vinstkonjunkturen inom företagarsektorn.
Bland åtgärder inom den ekonomiska politiken vill utskottet peka på en
reduktion av investeringarna för såväl produktions- som konsumtionsändamål
och en överbalansering av budgeten, varigenom köpkraft indrages och
efterfrågan på marknaden reduceras. Frågan om en höjning av prisutjämningsavgifterna
för vissa exportindustrier synes utskottet böra underkastas
en närmare prövning. För att priskontrollen skall så effektivt som möjligt
medverka till en stabilisering bör övervägas, om den icke kan skärpas ända
darhan att den icke medger företagarna kompensation för andra kostnadsstegringar
än dem, som kunna anses ligga utanför vårt eget inflytande. Så
tillämpad skulle prispolitiken samtidigt begränsa inkomsthöjningarna i landet
och den inverkan dessa ha på såväl kostnads- som efterfrågesidan.
Utskottet finner slutligen, att en närmare undersökning bör verkställas,
huruvida ett tvångssparande eller en statlig tvångsupplåning, som bidrager
att begränsa konsumtionsefterfrågan, kan vara en praktiskt framkomlig
väg för att underlätta stabiliseringen.
Endast i förening med en sådan på alla områden hårdhänt politik anser
utskottet, att en åtstramning av kreditmarknaden inom skäliga gränser kan
verksamt bidraga till att undanröja inflationsriskerna. Utskottet är naturligtvis
medvetet om att en åtstramning av krediten i sina yttersta konsekvenser
leder antingen till en räntestegring eller en kreditransonering. På
grund av de erfarenheter, som gjorts i andra länder, anser utskottet dock
osannolikt, att enbart en kreditåtstramning med följande räntestegring
inom rimliga gränser skulle kunna motverka de krafter, som verka i inflatorisk
riktning. Den i fjol företagna räntestegringen har icke haft några
synbara verkningar på utvecklingen. Händelseförloppet därefter ger större
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
29
anledning att antaga, att de krafter den skulle motverka voro för starka
för att röna inflytande därav. Om en räntestegring över huvud skulle kunna
tänkas ha påverkat förloppet, måste den ögonskenligen ha varit mycket
starkare. En situation som styres av förväntningar om kommande prisstegringar,
vilka antagas ge kompensation även för mycket stora kostnadsökningar,
är okänslig för måttliga ingripanden.
Importörerna väntade starka prisstegringar på världsmarknaden, och
våra inhemska företag funno sig uppenbarligen kunna ikläda sig betydande
kostnadsökningar i förhoppning att marknadens prisutveckling skulle giva
full eller ännu större kompensation. Ur principiell synpunkt vill utskottet
icke förneka, att det kan finnas situationer, där en stegring av räntan i
kombination med andra åtgärder kan framkalla en önskad reaktion. I det
nu aktuella läget vill utskottet emellertid understryka fullmäktiges uttalande
om att ett upprepande av den ränteglidningsprocess, som ägde rum från
sommaren 1950 till och med november 1950, icke bör förekomma. Utskottet
vill också erinra om att fullmäktige framhållit att, därest en spekulation
som anteciperade en sådan utveckling skulle uppstå, riksbanken ämnar
bryta denna, även om detta skulle medföra ett tillfälligt avsteg från strävandena
att hålla penningmarknaden stram. I sin skrivelse anföra fullmäktige
vidare, att ränteförändringar enligt fullmäktiges åsikt skola vara resultatet
av beslut, fattade av de ansvariga myndigheterna under beaktande av tendenserna
i det rådande läget och efter övervägande av räntans sannolika
inverkan på den ekonomiska utvecklingen i dess helhet, och icke framkomma
som konsekvens av eftergifter åt tillfälliga, på marknaden uppträdande
spekulativa faktorer. Utskottet vill understryka denna synpunkt.
Ty om också räntan må betraktas såsom ett marknadspris, så är dess betydelse
för hela det ekonomiska livet så stor, att avgörandena städse måste
helt förbehållas de ansvariga myndigheterna, som, utan att tvingas av tillfälliga
spekulationer, efter överväganden med hänsyn till hela folkhushållet
fatta sina beslut.
I Kungl. Maj :ts förevarande proposition har föreslagits en förlängning
av den provisoriska lagstiftningen rörande riksbankens sedelutgivning för
tiden den 1 juli 1951—den 30 juni 1952, i samband varmed den nuvarande
maximigränsen för sedelutgivningsrätten, 3 500 miljoner kronor, föreslås
höjd till 4 100 miljoner kronor. Föredragande departementschefen har
ansett, att förslag till ny riksbankslag, grundat på det av bankofullmäktige
med skrivelse den 1 februari 1951 till Kungl. Maj:t överlämnade förslaget i
ämnet, innefattande — vid sidan av en huvudsakligen formell omarbetning
av riksbankslagen — ändrade grunder för sedelutgivningsrätten, f. n.
icke borde framläggas för riksdagen, då departementschefen icke varit
beredd att taga slutlig ståndpunkt till frågan hur sedelutgivningsrätten bör
30
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
regleras på längre sikt. I avvaktan på resultatet av erforderliga överväganden
i denna fråga föreslås därför en förlängning av den provisoriska lagstiftningen.
Bestämmelserna rörande riksbankens sedelutgivning under tiden den 1
juli 1951 den 30 juni 1952 föreslås skola upptagas i en ny lag, som med
ovannämnda jämkning av maximibeloppet för sedelutgivningen utformats
i överensstämmelse med 1949 års lag i ämnet, vars giltighetstid utlöper den
30 juni 1951.
Utskottet har för sin del icke något att erinra mot Kungl. Maj :ts förevarande
förslag. Av propositionen framgår, att sedelomloppet med hänsyn
till pris- och löneutvecklingen kan med en grov approximation beräknas
till 3 900—4 100 miljoner kronor vid utgången av innevarande år.
Med detta sitt ställningstagande avstyrker utskottet bifall till den i motionen
I: 474 gjorda hemställan att maximibeloppet för riksbankens sedelutgivning
skulle bestämmas till 3 700 miljoner kronor. Med anledning av
vad i motionen anförts om att den av Kungl. Maj :t föreslagna höjningen
av sedelutgivningsrätten icke borde ske utan att finansministern eller
bankoutskottet klart och ingående motiverade sin uppfattning om förhållandet
mellan sedelomloppet och kronans värde vill utskottet — utan att
närmare kunna ingå på detta komplicerade spörsmål — blott framhålla,
att det för penningvärdet avgörande icke är sedelutgivningens storlek utan
den ekonomiska politik som föres av statsmakterna. Sedelutgivningsrättens
samband med penningpolitiska och andra förhållanden torde komma under
övervägande vid den utredning rörande sedelutgivningsrättens reglering på
längre sikt, som i propositionen ställes i utsikt. I anledning av vad departementschefen
anfört om sin avsikt att taga detta spörsmål under närmare
övervägande vill utskottet understryka vikten av att en ytterligare utredning
i detta ämne kommer till stånd och att denna utredning får en sådan karaktär
att dess arbete kan bedrivas på en bred bas och med utnyttjande av
såväl teoretisk som praktisk expertis.
Ifrågavarande utredning torde också få anledning att pröva de i likalydande
motionerna I: 216 och II: 285 resta spörsmålen angående sambandet
mellan riksbankens krediter till staten och den allmänna ekonomiska
utvecklingen.
I förevarande proposition har Kungl. Maj :t vidare föreslagit riksdagen att
medgiva, att riksbanken må för tiden från och med den 1 juli 1951 till och
med den 30 juni 1952 vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock
för riksbanken att, om förhallandena därtill giva anledning, före utgången
av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar. Utskottet tillstyrker
bifall till Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag.
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
31
Utskottets hemställan.
I enlighet med vad i det föregående anförts hemställer utskottet,
att riksdagen må
1) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
ovan anfört i fråga om utformningen av den allmänna
ekonomiska politiken;
2) med bifall till Kungl. Maj:ts proposition i denna del
samt med avslag å motionen I: 474 antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning;
3) anse de likalydande motionerna I: 216 och II: 285
besvarade med vad utskottet ovan anfört och under 2)
hemställt;
4) medgiva, att riksbanken må för tiden från och med
den 1 juli 1951 till och med den 30 juni 1952 vara fritagen
från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna
sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken
att, om förhållandena därtill giva anledning, före
utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens
sedlar.
Stockholm den 16 maj 1951.
På bankoutskottets vägnar:
F. SEVERIN.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, Näsgård, Mogård,
De Geer, Johannesson, Boo och Domö;
från andra kammaren: herrar Severin, Persson i Norrby, Schmidt,
Sköldin, von Seth, Gavelin, Johanson i Kalmar och Gustafson i Göteborg.
RESERVATIONER:
1) av herrar Ewerlöf, De Geer, Domö, Schmidt, von Seth och Gustafson
i Göteborg, vilka ansett, att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:
»Under det år---icke grundade.
Den sålunda antydda utvecklingen beror i icke ringa grad på orsaker
utanför vårt lands gränser. Koreakriget samt den därigenom utlösta inter
-
32
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
nationella upprustningen och forcerade lagringen av viktiga råvaror ha
stegrat efterfrågan på världsmarknaden långt utöver tillgången och därmed
lyft hela den internationella prisnivån. Dessa prisstegringar och den
tilltagande varuknappheten ha, genom utrikeshandelns förmedling, påverkat
även den svenska prisnivån och utsatt hela vår samhällsekonomi för
svåra påfrestningar. De utifrån härrörande impulserna ha emellertid förstärkts
av en bristande inre ekonomisk jämvikt, vars yttersta orsak är att
söka i att den totala efterfrågan på varor tillåtits bliva för stor i förhållande
till den samlade tillgången på varor. En internationell prisstegring
kan nämligen höja de allmänna levnadskostnaderna inom landet, endast
om försörjningen med betalningsmedel är så riklig, att efterfrågan på konsumtions-
och kapitalvaror får stiga utöver våra tillgängliga resurser. Med
målmedvetet insatta åtgärder skulle det vara fullt möjligt att dämpa och
begränsa icke endast den av inhemska orsaker beroende prisstegringen
utan även de internationella prishöjningarnas inverkan på den svenska
prisnivån.
Förväntningarna om fortsatta prisstegringar ha, tillsammans med en
förklarlig strävan att täcka behovet, särskilt av importvaror, utlöst en stark
kreditexpansion, utan vilken den betydande importstegringen icke kunnat
komma till stånd. Tendenserna till denna kreditutvidgning framträdde
redan på våren 1950, då en markerad stegring ägde rum i bankernas utlåning.
På sommaren och hösten samma år vidtog riksbanken emellertid
vissa åtgärder i kreditåtstramande syfte. Dessa framkallade i sin tur en
glidning uppåt av räntesatserna, vilken slutligen föranledde riksbanken att
fr. o. m. den 1 december 1950 höja diskontot med en halv procent. Såsom
bankofullmäktige i sin skrivelse till utskottet framhållit, är det icke möjligt
att avgöra, hur den totala kreditvolymen skulle ha utvecklats, därest
dessa åtgärder icke vidtagits. Enligt uppgift i bankofullmäktiges skrivelse
ökade affärsbankernas utlåning fr. o. m. juli 1950 — alltså den tidpunkt
då vissa konsekvenser av kreditåtstramningen i form av en räntestegring
började framträda — t. o. in. mars 1951 med 1 163 miljoner kronor. I anslutning
härtill ha bankofullmäktige framhållit, att det tillskott av likvida
medel, som genom riksbankens transaktioner samtidigt tillfördes marknaden,
endast uppgick till 367 miljoner kronor. Bankofullmäktige hävda, att
det primära i den utveckling, som sålunda ägt rum, varit kreditexpansionen.
Genom sina transaktioner har riksbanken, framhålla fullmäktige vidare,
endast i efterhand och i begränsad utsträckning försett penningmarknaden
med de medel, som erfordrats för att sätta kreditmarknaden i stånd att
fungera på traditionellt sätt.
Från Svenska bankföreningens sida ha framförts åtskilliga erinringar
mot den av fullmäktige lämnade redogörelsen. Medan fullmäktige uppenbarligen
anse, att affärsbankerna inom vissa gränser kunna oberoende av
riksbanken utvidga kreditvolymen, hävdar Bankföreningen, att en kredit
-
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
33
expansion i bankväsendet kan fortgå som en självmatande process endast
så länge icke bankernas likviditet genom kreditexpansionen försämras. Om
riksbanken alltså underlåtit att över huvud taget — ens i efterhand — tillföra
marknaden mera likvida medel, så hade förutsättningarna för en
fortsatt kreditexpansion i affärsbankerna efter hand försämrats. Så hade
emellertid icke skett. 1 stället ha, framhåller Bankföreningen, de likviditetsförluster,
som en begynnande kreditexpansion i och för sig medfört för
bankernas vidkommande, i huvudsak ersatts genom ett nytt utflöde av likvida
medel från riksbankens sida. Bankföreningen vill häri se den väsentliga
orsaken till att förutsättningar för en tillräckligt restriktiv utlåningspolitik
från affärsbankernas sida icke förelegat.
Utskottet kan ej ansluta sig till den uppfattning rörande riksbankspolitikens
begränsade roll i detta sammanhang, som fullmäktige anfört. Utskottet
vill till en början erinra om den stegring av marknadens likviditet,
som under sista kvartalet 1950 kom till stånd genom att riksbanken ökade
sitt innehav av obligationer och skattkammarväxlar. Härutinnan hänvisar
utskottet till uppgifter i de vid utskottets utlåtande nr 5 detta år fogade
reservationerna. Utskottet har emellertid i detta sammanhang ansett sig
böra särskilt uppmärksamma resultatet av riksbankens transaktioner under
den gångna delen av innevarande år. Utskottet har därvid kunnat konstatera,
att medan riksbankens transaktioner med marknaden under tiden
januari t. o. in. april 1950 medförde en åtstramning på 324 miljoner kronor,
föreligger icke någon motsvarande restriktiv effekt under samma tid innevarande
år. Den starka minskningen av riksbankens valutareserv och den
likaledes i åtstramande riktning verkande förändringen av vissa andra
poster i riksbankens balansräkning torde praktiskt taget helt ha kompenserats,
framför allt genom en väsentlig ökning av riksbankens innehav av
obligationer och skattkammarväxlar. Samtidigt som en stigande efterfrågan
på importvaror ställt ökade anspråk på landets knappa valutareserv, har
riksbanken således tillfört marknaden kassamedel och detta trots att dylika
kassatillskott, enligt vad som allmänt erkännes, i affärsbankernas besittning
ge utrymme för eu flerdubbelt större utlåning. Riksbanken har sålunda
icke fullföljt den i mitten av fjolåret inledda, mera återhållsamma
penningpolitiken.
Den ena hörnstenen för den politik, som för närvarande bedrives av riksbanken,
synes sålunda vara att alla rörelsens behov av medel skall tillgodoses,
utan hänsyn till att dessa behov till en del uppkommit till följd
av frånvaron av eu för jämvikt erforderlig kreditpolitik. Den andra hörnstenen
åter är att hindra en ytterligare stegring av räntan. Den förstnämnda
principen leder till att penningvärdeförsämringen ständigt får nya impulser,
eftersom stigande importpriser och stigande löner automatiskt öka
omsättningens krav på betalningsmedel. Tillgodoses detta behov och underlåter
riksbanken alt använda sin befogenhet att styra penningmarknaden,
3 Bihang till riksdagens protokoll Utåt. .S sand. Nr 20.
34
Hankoutskottets utlåtande nr 20.
försitter den möjligheten att hejda den fortsatta penningvärdeförsämringen.
Principen att icke tillåta räntan stiga utöver den nu fastlagda nivån, leder
återigen till att en nödvändig omprövning av lånebehoven icke kommer
till stånd. Statens egna lån bli under sådana förhållanden icke konkurrenskraftiga
på marknaden och riksbanken måste träda in för att tillgodose
detta lånebehov. Den utveckling, som skett och alltjämt sker i denna riktning
är oroväckande. Medan den nytillkomna statsskulden under 1949 i
sin helhet kunde placeras på marknaden, stannade under år 1950 i riksbanken
ej mindre än 81 procent av den till 529 miljoner kronor uppgående
nya statliga upplåningen. Under innevarande år har den mest betydelsefulla
händelsen på lånemarknaden varit konverteringen av andra
försvarslånet av år 1941. Resultatet av denna operation måste betraktas
såsom anmärkningsvärt ogynnsamt, i det att endast drygt hälften av det
nya lånet kunnat placeras, inklusive de belopp som övertagits av statliga
institutioner.
Bindningen av räntan har sålunda under de senaste månaderna lett både
till att riksbankens förvärv av obligationer och skattkammarväxlar från
marknaden avsevärt ökats och till att riksbanken nödgats finansiera en
betydande del av den statliga nyupplåningen. På så sätt har marknaden
i stället för att åtstramas hållits så likvid, att de prisstegrande krafterna
fått alltför stort spelrum.
Enligt utskottets bestämda mening måste denna farliga utveckling brytas.
Härför erfordras en samordning av finanspolitiska och penningpolitiska
åtgärder. En överbalansering av budgeten är i och för sig i rådande
läge önskvärd. Därvid bör en väsentlig betydelse tillmätas återhållsamhet
med statliga utgifter, överbalanseringen leder emellertid till åsyftad effekt,
endast om den åtföljs av en restriktiv penningpolitik. En skärpt beskattning
av konsumtionen och företagsamheten är förfelad, så länge överkonjunkturen
består, eftersom många skattebetalare i ett sådant läge ha
stora möjligheter att kompensera sig för de höjda pålagorna; den blir å
andra sidan orättvis mot dem som inte ha sådana kompensationsmöjligheter.
Med en väl avpassad ekonomisk politik bör det enskilda sparandet
bli tillräckligt för att tillgodose statens ökade lånebehov, och skatteskärpningar
i syfte att ersätta nya statliga lån bli därmed överflödiga. Det är
givetvis också av stor betydelse, att den ekonomiska politiken understöder
alla naturliga tendenser till näringslivets produktivitet och därmed till
höjning av den reala nationalinkomsten, vilket bland annat skulle underlätta
en ökning av det frivilliga sparandet. Framför allt bör dock sparandet
stimuleras genom att allmänheten bibringas en ökad tillförsikt till statsmakternas
och de penningvårdande myndigheternas vilja och förmåga att
hindra en fortsatt minskning av penningvärdet. Då emellertid dessa verkningar
torde göra sig gällande först på något längre sikt, är det, såsom
utskottet framhållit i sitt utlåtande nr 12 till detta års riksdag, härutöver
35
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
av kehovet påkallat, att i nu föreliggande situation vidtaga åtgärder av
extra ordinär natur för att främja det enskilda sparandet. Emot tanken
på en statlig tvångsupplåning kunna vägande invändningar riktas. En
tvångsupplåning skulle för många verka såsom en ytterligare höjning av
den redan allttör hårda direkta beskattningen, vilken dessutom genom
inflationen undergått en icke avsedd skärpning. Det torde svårligen kunna
undvikas, att en tvångsupplåning får mycket ojämna verkningar och därlöi
blir oi ättvis. Det kan slutligen befaras, att den blir förenad med stora
administrativa svårigheter.
En stramare kreditpolitik skulle lätta det tryck på landets reala resurser,
som i nuvarande läge nödvändiggör upprätthållandet av bvggnadsregleringen.
Den skulle hålla tillbaka investeringsviljan och begränsa investeringarna
över hela fältet. Även företag och enskilda, som själva förfoga
över likvida medel, skulle bli försiktigare i sin investeringspolitik, om en
allmän känsla av penningknapphet uppkommer på marknaden. Inför de
ovissa framtidsutsikterna skulle det nämligen då te sig för dessa som ännu
mer angeläget än tidigare att bevara den goda likviditeten, och de skulle
j-tterligaie uppmuntras härtill genom utsikten att de likvida medlen få
behålla sin köpkraft.
Sin icke minst betydelsefulla effekt skulle kreditåtstramningen få på utvecklingen
av vår handelsbalans, eftersom skärpta kreditvillkor äro ägnade
att hålla tillbaka importen. Handelsbalansen och betalningsrelationerna gentemot
utlandet ha på den sista tiden utvecklat sig så oförmånligt att man allvarligt
måste befara ett svårt bakslag för liberaliseringssträvandena, om
ingenting åtgöres för att förbättra förhållandena på detta område. Enligt utskottets
mening bör emellertid målet icke endast vara att förhindra en
fortsatt minskning av den svenska valutareserven. Vi böra gå ett steg
vidare. Med nuvarande prisrelationer hör det, även med en måttlig nedgång
av importen, vara möjligt att åstadkomma en icke oväsentlig förstärkning
av landets tillgångar på utländska betalningsmedel. Med en stärkt
valutareserv skulle vårt land vara vida bättre rustat att möta de påfrestningar,
som komma från de höga priserna på många viktiga importvaror.
En skärpt priskontroll är icke något alternativ till eu aktiv penningpolitik.
Priskontrollen bidrar nämligen icke i och för sig till att återställa
den rubbade ekonomiska jämvikten, enär efterfrågeöverskottet icke bara
bibehålies utan under vissa förhållanden vidgas. Prisstegringarna kunna
visserligen undertryckas, men efterkrigsårens erfarenheter visa, alt i så
fall tar sig inflationen andra och kanske lika besvärande uttryck, t. ex. i
lorm av kvalitetsförsäinringar, snedvridning av produktionen, nedläggande
av vissa tillverkningar och uppkomsten av svarta marknader.
Utskottet är väl medvetet om, alt den stramare penningpolitik, som enligt
dess uppfattning nu måste tillgripas, med all sannolikhet kommer att
leda till en viss räntehöjning. En betydande åtstramning av penning- och
36
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
kapitalmarknaden bör emellertid genom en väl avvägd riksbankspolitik
kunna åstadkommas utan en räntehöjning av tillnärmelsevis den storleksordning,
som förekom exempelvis under 1930-talets första år. En sådan
kreditåtstramning bör ingå som ett led i en allmän inflationsbekämpande
politik, vars olika sidor samverka och stödja varandra. Givetvis inser utskottet
också, att en räntestegring kan primärt föranleda vissa kostnadshöjningar,
men dessa måste vägas mot en annan och långt viktigare effekt
av en stramare penningpolitik, nämligen den att stegringen av den allmänna
prisnivån motverkas, varigenom det blir möjligt att uppnå lägre
levnadskostnader än som skulle framkomma vid en mindre restriktiv
penningpolitik. Den räntehöjning, som nu kan komma i fråga, måste betraktas
såsom en tillfällig företeelse, avsedd att i förening med en återhållsam
finanspolitik bryta en osund, klart inflationistisk överkonjunktur.
Det är icke tal om att räntehöjningen skulle tillåtas framkalla arbetslöshet.
Vad utskottet syftar till är i stället en sådan avvägning av de penning- och
finanspolitiska medlen, att arbetskraftsbristen mildras och den allmänt
påtalade överrörligheten på arbetsmarknaden bringas ur världen. Med en
sådan politik bör det också bliva möjligt att komma till rätta med varjehanda
tendenser till spekulation i sakvärden.
I Kungl. Maj:ts förevarande proposition------— giltighetstid utlöper
den 30 juni 1951.
Utskottet har för sin del icke något att erinra mot Kungl. Maj:ts förevarande
förslag, varvid utskottet emellertid förutsätter, att med den av
utskottet förordade ekonomiska politiken det föreslagna maximum för sedelmängden
icke skall behöva ökas, innan riksdagen blivit satt i tillfälle att
taga ställning till ett nytt förslag till eu mera definitiv reglering av riksbankens
sedelutgivningsrätt.
Med detta sitt ställningstagande ------------- Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag.»
2) av herrar Nåsgurd och Persson i Norrby, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort ha följande lydelse:
»Under det år------läget vid årsskiftet.
Utskottet framhöll i sitt utlåtande nr 12 om åtgärder till främjande av
det frivilliga sparandet, att en frivillig begränsning av konsumtionen, d. v. s.
en ökning av sparandet, är en nödvändig förutsättning för att en utvidgning
av investeringsmöjligheterna skall kunna komma till stånd i nuvarande
läge med fullt utnyttjad produktionskapacitet och full sysselsättning. Detta
förtjänar att understrykas även i detta sammanhang. Icke minst viktigt är
att statsmakterna iakttaga återhållsamhet i sin utgiftspolitik och vidtaga
åtgärder i syfte att uppmuntra nysparandet. Stärkandet av sparviljan är
en viktig förutsättning för att hejda den pågående inflationistiska utvecklingen
och åstadkomma samhällsekonomisk balans.
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
37
Det nr nödvändigt att investeringarna för såväl produktions- som konsumtionsändamål
hållas inom ramen av tillgängliga resurser och att ökningen
av köpkraften icke tillåtes att överstiga ökningen av produktionen.
Överbalansering av budgeten är givetvis ett medel som kan och hör användas
för att indraga köpkraft och reducera efterfrågan på marknaden. Som
medel att åstadkomma jämvikt mellan köpkraft och varutillgång har dock
överbalanseringen sin begränsning. Om nyttovaror och nödvändig ekonomisk
verksamhet beläggas med skatt och därigenom fördyras, blir följden
en höjning av företagens omkostnader, som i regel måste tillåtas att ta sig
uttryck i prishöjningar. I den mån en överbalansering av budgeten genom
höjda skatter skall användas som ett medel att motverka inflationen, bör
den därför enligt utskottets mening i huvudsak inriktas på s. k. umbärliga
varor.
För skogsindustriprodukter uttagas för närvarande vid export prisutjämningsavgifter,
som uppgå till betydande belopp. Syftet med dessa prisutjämningsavgifter
är att söka undgå ofördelaktiga verkningar på den inhemska
prisnivån av den starkt stigande tendens, som kännetecknat exportpriserna
sedan sommaren 1950. överenskommelser ha träffats mellan statens
handels- och industrikommission samt de stora branschorganisationerna
inom vederbörande industriorganisationer om frivillig inleverans av
viss del av deras exportinkomster. Skogsägarna, som dock äro leverantörer
av råvaran till ifrågavarande skogsindustriprodukter, ha lämnats utanför
överenskommelsen. De av branschorganisationernas medlemsföretag erlagda
avgifterna skola tillföras av respektive föreningar förvaltade fonder. Fondmedlen
skola därefter överlämnas till riksgäldskontoret, som icke skall äga
att disponera medlen i sin normala verksamhet utan endast för återköp av
statliga värdepapper från riksbanken. Enligt utskottets mening skulle prisutjämningsavgifterna
ha kunnat fylla sin uppgift på ett vida bättre sätt,
om möjlighet förelegat alt avsätta eu del av de influtna medlen till investeringsfonder
för skogsbruket. Skogsägarna torde ha en obestridlig rätt att
erhålla del av dessa exportavgifter, och om en anordning med investeringsfonder
funnits, skulle skogsägarnas andel ha kunnat fonderas för framtida
användning till skogsvårdsändamål.
Bland de åtgärder, som kunna ifrågakomma till hejdande av den inflatoriska
utvecklingen, skulle dylika investeringsfonder vara till stor nytta
under nuvarande konjunkturer med hänsyn till att exporten av skogsprodukter
utgör en så väsentlig del av den samlade exporten. Utskottet måste
därför med beklagande konstatera, att Kungi. Maj:t ännu icke ansett sig
höra förelägga riksdagen förslag om inrättandet av investeringsfonder för
jordbruk och skogsbruk, ehuru frågan härom varit aktuell under en följd
av år.
En åtstramning av kreditmarknaden inom rimliga gränser i förening med
eu hårdför och konsekvent sparsamhetspolitik bör enligt utskottets mc
-
38
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
ning verksamt kunna bidraga till att undanröja inflationsriskerna. Den angelägnaste
uppgiften är emellertid att återställa förtroendet för den ekonomiska
politiken, och härvid är det framför allt av vikt att skapa förutsättningar
för samarbete mellan olika folkgrupper och meningsriktningar.
Om en räntestegring skall få någon egentlig verkan vid bekämpandet av
inflationen, måste den säkerligen vara mycket betydande, troligen minst 2
ä 3 procent. Att en mindre räntehöjning av t. ex. en halv procent icke har
någon reell inverkan på händelseförloppet, då mera avsevärda prisstegringar
väntas, torde få anses bekräftat av erfarenheterna från fjolårets räntestegring,
som icke medförde några märkbara resultat i här förevarande avseende.
Importörerna väntade — ---- Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag.»
i
Iduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1951
116413