Bankoutskottets utlåtande nr 12.

1

Nr 12.

Utlåtande i anledning av väckta motioner dels om åtgärder till
främjande av det frivilliga och enskilda sparandet,
dels ock om framläggande för 1951 års riksdags vårsession
av förslag till åtgärder för uppmuntran av
det frivilliga sparandet.

Bankoutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nr 186 i första kammaren
av herr Andrén m. fl. och nr 284 i andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. samt nr 279 i första kammaren av herr Lindblom m. fl. och
nr 367 i andra kammaren av herr Ohlin m. fl.

I motionerna I: 186 och II: 284, vilka äro likalydande, hemställes »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte uttala att den — med beaktande
av vad i motionerna anförts — fäster avgörande vikt vid att sådana
betingelser för det frivilliga och enskilda sparandet skapas att detta framstår
som lönande ur spararnas synpunkt och därigenom främjas och anhålla
att Kungl. Maj:t täcktes erinra den i utsikt ställda utredning, som
angivits skola få till uppgift att undersöka möjligheten att förena ’full
sysselsättning’ med ett fast penningvärde, om sparproblemets centrala
plats i dessa sammanhang och påfordra att detta vid utredningens arbete
ägnas tillbörlig uppmärksamhet».

Motionerna I: 279 och II: 367, vilka även äro likalydande, utmynna i
hemställan »att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära att till innevarande
vårsession måtte utan avvaktan av förslag till nya skattelagar framläggas
förslag till åtgärder för uppmuntran av det frivilliga sparandet».

Beträffande motiveringarna för vad sålunda hemställts får utskottet hänvisa
till motionerna II: 284 och II: 367.

Över motionerna ha, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige i
riksgäldskontoret, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Svenska jordbrukskreditkassan och Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Riksgäldsfullmäktige anföra följande:

Åtskilliga tecken tyda på att det frivilliga, enskilda sparandet nedgått
under de senaste åren. Försäkringssparandet har visserligen tämligen väl
kunnat hävda sig, ehuru detsamma ej kunnat hålla takten med penningvärdets
försämring. Sparandet i obligationer från allmänheten, kassor m. fl.
synes emellertid ha avtagit och vad beträffar det å bankräkningarna synliga
sparandet visa insättarnas tillgodohavanden en mindre ökning än tidi 1

— Bihang till riksdagens protokoll 1951. 8 samt. Nr 12.

2

Bankoutskottets utlåtande nr 12.

gare. I fråga om bankräkningarna torde emellertid bankstatistiken icke
kunna tillmätas alltför stort värde, då det gäller att få ett grepp på sparandets
utveckling. Denna statistik påverkas nämligen i hög grad av omläggningar
av sparformerna och tillfälliga kapitalöverflyttningar m. in.; den
avspeglar icke heller det sparande, som sker genom återbetalningar på
krediter.

Ehuru det statistiska materialet sålunda ger föga vägledning, finner man
rent erfarenhetsmässigt stöd för uppfattningen, att det enskilda penningsparandet
för närvarande visar tendens till relativ tillbakagång. Uppenbarligen
har en förskjutning skett från penningsparande till sparande i
reala tillgångar. Det är däremot icke osannolikt, att trots allt det totala
sparandet i samhället i stort sett upprätthållits. Av konjunkturinstitutet
verkställd beräkning visar, att den sparade andelen av nationalinkomsten
under senare år hållit sig tämligen konstant. En allt större del av det totala
sparandet sker emellertid numera inom de enskilda företagen.

Flera orsaker ha medverkat till den otillfredsställande utvecklingen av
det enskilda sparandet. Den höga skattebelastningen har reducerat sparförmågan,
men därjämte — och framför allt — har det fallande penningvärdet
minskat intresset för penningsparande och samtidigt ökat konsumtionen.

Nedgången av penningsparandet minskar tillgången av medel på obligationsmarknaden
och hos sparinstituten och blir sålunda särskilt till nackdel
för de låntagare, som traditionellt täcka sina lånebehov därstädes,
främst staten, kommunerna och hypoteksinstitutionerna. På grund av den
relativt sett allt knappare kapitalförsörjningen inom denna sektor ha —
trots strävanden att begränsa investeringarna — svårigheter uppstått, då
det gällt att inom ramen för det frivilliga sparandet få täckning för de
aktuella kreditbehoven. Även angelägna behov i fråga om byggnader för
allmänna inrättningar, såsom skolor, sjukhus och dylikt ha måst skjutas
på framtiden, varjämte den för samhället nödvändiga bostadsproduktionen
måst inskränkas. Berörda svårigheter komma än mer att ökas, om den
kostnadsfördyring, som inträffat under senaste tiden, icke uppväges av att
ökade sparmedel ställas till förfogande.

Det anförda är, såvitt fullmäktige kunna finna, den bakgrund, mot vilken
man bör se det i de remitterade motionerna upptagna spörsmålet, på
vilka vägar man skall uppnå den ökning av sparandet eller, annorlunda
uttryckt, den frivilliga begränsning av konsumtionen, som i nuvarande läge
av fullt utnyttjad produktionskapacitet är nödvändig för att ernå en ur
samhällssynpunkt önskvärd ökning av investeringsmöjligheterna. I fråga
om medlen för att nå detta mål kunna skilda meningar råda, naturligt
nog då man här kommer in på mycket svårlösta problem av såväl allmänpolitisk
som penningpolitisk natur. Av den allmänna politiska målsättningen
avhänga sålunda statliga åtgärder inom beskattningens och utgiftspolitikens
områden, vilka kunna bidraga till att öka konsumtionen och
minska sparandet. Även genom penningpolitiken kan sparandet påverkas.
Det gäller sålunda, för närvarande i högre grad än tidigare, att ge den ekonomiska
politiken en utformning, som är ägnad att verksamt öka det enskilda
sparandet. Det viktigaste härvidlag är, att förtroendet för penningvärdet
återställes. Fullmäktige kunna helt instämma i det av finansministern
i årets statsverksproposition gjorda uttalandet, att omsorgen om penningvärdet
måste vara den främsta angelägenheten för statsmakternas eko -

Bankoutskottets utlåtande nr 12.

3

nomiska politik, icke minst därför att ett stabilt penningvärde är en väsentlig
och i längden nödvändig förutsättning för det enskilda sparandet. För
egen del vilja fullmäktige uttala den förhoppningen, att riksdagen i anledning
av vad finansministern sålunda anfört måtte fastställa sådana direktiv
för den ekonomiska politiken, som taga sikte på snara och effektiva
åtgärder för penningvärdets stabilisering.

En överbalansering av budgeten är ett av de medel, som statsmakterna
kunna tillgripa för att åstadkomma en stabilisering av läget, och torde i
rådande läge böra såvitt möjligt eftersträvas. Överbalanseringen skulle
innebära ett tvångssparande, som i viss mån skulle ersätta vad som brister
i det frivilliga, enskilda sparandet och sålunda minska statens upplåningsbehov.
Överbalanseringsmetoden har emellertid begränsade användningsmöjligheter,
i det att skattebelastningen ganska snart kan bli för stor, vartill
kommer att en överbalanserad budget kan innebära en frestelse till
nya statsutgifter.

I rådande läge kan det dessutom vara befogat att genom särskilda åtgärder
söka uppmuntra till en ökning av det frivilliga, enskilda sparandet.
Anordningar i sådan riktning ha i tidigare sammanhang, då jämväl en
ökning av sparandet framstått som särskilt önskvärd, vidtagits i viss utsträckning.
Fullmäktige vilja sålunda erinra om de av riksgäldskontoret
introducerade sparformerna sparobligationer och rikskonto,1 genom vilka
sparformer främst åsyftats att med hjälp av något högre räntegottgörelse
stimulera ett tidsbundet sparande. Sparobligationerna voro dessutom ursprungligen
förenade med skattefrihet i fråga om avkastningen. Hit hör
även det tidsbundna lönsparande med vinstutlottning, som organiserats
av folkrörelsernas sparkampanj. Resultatet av dessa åtgärder har emellertid
varit jämförelsevis begränsat, då de förmåner, som erbjudits, sedan
nämnda skattefrihet enligt beslut av riksdagen borttagits från och med
den 1 april 1946, icke varit tillräckligt lockande under de för handen
varande förhållandena.

Nämnas må i detta sammanhang jämväl de av riksgäldskontoret emitterade
premieobligationerna, vilka visat sig vara en lämplig form för att
ernå ett ökat sparande hos de bredare befolkningslagren. Av betydelse härvidlag
har varit den efter av riksgäldskontoret erhållet tillstånd bedrivna
avbetalningsförsäljningen av premieobligationer.

Ytterligare sparfrämjande åtgärder äro skisserade i de i ämnet väckta
motionerna, av vilka särskilt motionerna I: 279 och II: 367 taga sikte på
omedelbara och direkta åtgärder för uppmuntran av det frivilliga sparandet,
främst genom premiering av nysparande antingen skattevägen eller
genom särskild sparpremie. De svårigheter, som möta när det gäller att
genomföra dylika åtgärder, äro företrädesvis av teknisk art. Problemet
är, hur man skall kunna nå syftet att stimulera nysparande utan att de
förmåner, som man vill gynna detta med, skola komma även annat sparande
till del. Med hänsyn bland annat härtill äro fullmäktige, ehuru fullmäktige
instämma i motionernas syfte, icke beredda att nu utan föregående
utredning tillstyrka något särskilt, konkret förslag till uppmuntran
av det frivilliga, enskilda sparandet. Då fullmäktige emellertid anse angeläget,
att åtgärder vidtagas för att stimulera detta sparande, vilja fullmäktige
förorda, att de i motionerna upptagna spörsmålen snarast bli förc -

1 Inlåningen å rikskonto upphörde fr. o. m. början av år 1950.

4

Bankoutskottets utlåtande nr 12.

mål för prövning, så att förslag i ämnet om möjligt kan framläggas vid
innevarande riksdags höstsession.

Av det ovan anförda torde framgå, att fullmäktige icke ha något att
erinra mot att riksdagen gör ett allmänt uttalande av i huvudsak den
innebörd, som avses i motionerna I: 186 och II: 284. — Vad beträffar den
planerade utredningen för undersökning bland annat av den »fulla sysselsättningens»
problem anse fullmäktige en sådan utredning i hög grad påkallad,
särskilt i vad avser frågan om möjligheterna att förena full sysselsättning
med ett fast penningvärde. Fullmäktige förutsätta, att nämnda
utredning kommer att ägna uppmärksamhet åt samtliga på frågan inverkande
omständigheter, sålunda även det frivilliga, enskilda sparandet.

Svenska bankföreningen har i sitt yttrande anfört:

Syftemålet med samtliga ifrågavarande motioner är i stort sett detsamma,
nämligen att genom vidtagande av lämpliga åtgärder söka uppmuntra
det enskilda och frivilliga sparandet. I sin allmänna uppläggning förete
dock de olika motionerna vissa påtagliga skiljaktigheter. I de två förstnämnda
motionerna göras vissa försök att angripa problemet ur principiella
synpunkter; man pekar på svårigheten att förena de två önskemålen
om s. k. full sysselsättning och ett fast penningvärde, man framhåller
tvångssparandets ringa värde i jämförelse med ett frivilligt sparande, och
man framhåller den allmänna skattepolitikens inflytande på sparandets
omfång och struktur. Men man framlägger också till övervägande vissa
konkreta åtgärder på kortare sikt, såsom införande av lägre skatt på övertidsarbete,
skattebefrielse för inkomst av sparande intill visst belopp etc.
De två senare motionerna åter taga uteslutande sikte på åtgärder av sistberörda
slag; man ifrågasätter här omedelbara förslag till sådana lättnader
i beskattningen som förmenas kunna uppmuntra det frivilliga sparandet,
och man pekar i sådant avseende bland annat på den av 1944 års allmänna
skattekommitté väckta tanken på avdrag vid inkomsttaxeringen för medel
som insättas på s. k. skattesparkonto i bank eller annan kreditinrättning.

Bankföreningen anser sig utan vidare kunna instämma i det för motionerna
gemensamma syftemålet att med alla till buds stående medel söka
åstadkomma en vändning i den nedgång i det enskilda och frivilliga sparandet
som under senare år kunnat konstateras och som på sistone synes
vara alltmera accentuerad. För bankföreningen står det klart, att framgången
för strävandena att åstadkomma den produktionsökning och därmed
det underlag för en fortgående standardhöjning, som väl utgör ett för
alla gemensamt önskemål, på längre sikt än direkt beroende av huruvida
sparandet kan hållas på en tillräckligd hög nivå.

Bankföreningen vill heller icke bestrida, att sådana konkreta och tillfälliga
åtgärder som i motionerna antydas — inrättande av »skattesparkonton»,
lägre skatt för övertidsarbete etc. — kunna ha viss betydelse som
uppmuntran till sparande. Den hittillsvarande erfarenheten av dylika specialåtgärder
är emellertid icke av särskilt positiv art. Det brett upplagda
s. k. iönsparandet — uppmuntrat genom högre förräntning och av staten
bekostad vinstutlottning — har uppenbarligen icke motsvarat förväntningarna.

Enligt bankföreningens uppfattning är det icke heller med dylika åtgärder
som det föreliggande problemet bör angripas. Orsakerna till det

Bankoutskottets utlåtande nr 12.

5

minskade frivilliga sparandet ligga nämligen betydligt djupare än att de
skulle kunna i någon väsentlig grad påverkas av sådana åtgärder. Däremot
vill bankföreningen instämma i de i motionerna gjorda uttalandena om
det rådande skattesystemets, särskilt marginalbeskattningens, andel i skulden
till sparandets nedgång. En ändring av de mest sparhämmande beskattningsreglerna
framstår därför på längre sikt som en ofrånkomlig åtgärd,
om man vill åstadkomma en återgång till sundare sparvanor.

Men häri ligger å andra sidan långt ifrån hela lösningen, framför allt
icke då det gäller att åstadkomma en mera omedelbar effekt. Det viktigaste
och i själva verket enda verkligt effektiva medlet att åstadkomma en förnyelse
av sparviljan, vare sig det gäller längre eller kortare sikt, är nämligen
att söka återvinna det förtroende hos individerna för sparandets lönsamhet
som under senare år så väsentligt rubbats, främst genom det sviktande
penningvärdet. Det är här som man enligt bankföreningens mening
har att finna problemets kärna. Ty det är en naturlig och knappast klandervärd
reaktion hos den enskilda individen, att han i tider av ovisshet
rörande penningens framtida värde i större utsträckning än eljest omsätter
sina inkomster i varor, vilkas värde kan förväntas bestå eller till och
med öka.

Någon ingående analys av förutsättningarna för ett återupprättande av
stabiliteten i vårt penningvärde kan uppenbarligen icke här komma i fråga.
Bankföreningen vill därför i detta hänseende inskränka sig till några mera
allmänna synpunkter på frågan. Att våra penningars köpkraft och därmed
deras värde är i hög grad beroende av utomlands inträffande prisstegringar
är uppenbart, liksom att den kraftiga devalveringen av kronan hösten
1949 innebar en urholkning av dess köpkraft även inom landet. Men just
dessa omständigheter borde ha utgjort desto större anledning att vidtaga
alla de åtgärder av finanspolitisk och penningpolitisk innebörd som stå till
buds för att motverka en ytterligare utspädning av vårt penningvärde.

I finanspolitiskt hänseende faller främst i ögonen den under de senaste
budgetåren häftiga stegringen av statens utgifter, främst på det sociala
området. Alla torde vara ense om önskvärdheten av att allt större delar
av vårt folk må komma i åtnjutande av den standardhöjning som produktionsutvecklingen
möjliggör. Men där ligger också gränsen för det på lång
sikt möjliga. Försök att åstadkomma förmåner för befolkningen, vilka gå
utöver vad som, utan försämring av standarden på andra områden, kan
betalas av den samlade produktionen, kunna visserligen skenbart lyckas
genom att riksbanken stiiller till förfogande den erforderliga penningmängden,
så snart den icke kan uppbringas i marknaden. Men den verkliga
betalningen kommer då att i motsvarande mån erläggas genom en urholkning
av penningens värde, <1. v. s. genom att taga i anspråk av allmänheten
uppsparade medel för direkt konsumtion. Detta är i själva verket vad
som skett i avsevärd utsträckning under senare är, icke minst för att tillgodose
kraven på bostadspolitikens område.

Eu av de angelägnaste åtgärderna för att förhindra ett ytterligare uppluckrande
av värt penningvärde är fördenskull enligt bankföreningens mening
att statsmakterna vinnlägga sig om en väsentligt stramare utgiftspolitik
iin som tillämpats under de senare åren. Balans måste sålunda vinnas
icke blott mellan nominella utgifter och inkomster utan också och
framför allt mellan utgifterna, å ena sidan, och det produktionsresultat
som kan ställas till förfogande för deras täckande, å den andra. Avsteg

6 Bankoutskottets utlåtande nr 12.

från denna regel medför obönhörligt förr eller senare inflatoriska verkningar.

Som ett komplement till en restriktiv utgiftspolitik från statens sida
erfordras en fast och stram penningpolitik från riksbankens sida. Dessa
båda element, utgiftspolitiken och penningpolitiken, iiro enligt bankföreningens
mening de verksammaste faktorerna som stå till buds för att återställa
stabiliteten hos vårt penningvärde och därmed allmänhetens rubbade
benägenhet till penningsparande.

En mera konkret åtgärd till främjande av sparandet, vilken närmast
utgör en detalj i den efterlysta stramare finanspolitiken, vill bankföreningen
i detta sammanhang peka på. Avbetalning på lån är som bekant en
av de mest betydelsefulla sparformerna. Kreditinstitutionerna ha också
anmodats att i ökad omfattning kräva amortering av utlämnade lån. Den
med automobilhandlarförbundet träffade överenskommelsen om förkortning
av avbetalningstiderna är ett uttryck för samma uppfattning. Det
synes då ligga nära till hands att taga under omedelbart övervägande att
höja amorteringskraven för de i statlig regi utlämnade lånen av olika slag,
främst på jordbrukets och bostadsbyggandets område. Förutom att en
sådan skärpning skulle medföra ett ökat sparande, skulle den exempelvis
på egnahemsbyggandets område medföra den ur sociala och allmänna synpunkter
synnerligen värdefulla effekten, att egnahemsbyggaren inom rimlig
tid kan säga sig vara den verkliga och icke endast den nominella ägaren
till fastigheten.

Slutligen vill bankföreningen giva uttryck för den uppfattningen, att
det ur synpunkten av de intressen förevarande motioner vilja tillgodose
är av synnerlig vikt, att frågan om möjligheten att i längden förena s. k.
full sysselsättning med ett fast penningvärde icke lämnas ur sikte.

Svenska sparbanksföreningen anför:

I förevarande motioner liksom i vissa andra motioner, som mera direkt
tagit sikte på beskattningsfrågan, ha motionärerna starkt understrukit behovet
av att det enskilda frivilliga sparandet uppmuntras. Sedan motionerna
avgåvos, har utvecklingen på löne- och prisområdena ytterligare
accentuerat behovet av ett ökat sparande såsom medel mot den inflatoriska
utvecklingen. Det är icke lätt eller kanske ens möjligt att få en
fullt klar överblick över läget. Såvitt styrelsen kan finna, är utvecklingen
utomordentligt allvarlig och mycket mera riskfylld än man i allmänhet för
endast några månader sedan ansåg sig böra räkna med. Den redan förut
otillfredsställande utvecklingen av inlåningen i sparinstituten har på senare
tid ingalunda förbättrats. Man nödgas konstatera, att detta sparande icke
för närvarande i tillräcklig omfattning fyller sin funktion såsom ett medel
mot fortsatt inflation. Utan tvivel är detta att huvudsakligen hänföra till
två skäl, nämligen till en allmän känsla av att prisstegringen kommer att
fortsätta och till skattebelastningen av inkomst och förmögenhet.

Styrelsen vill starkt framhålla, att sparandet är ett utomordentligt viktigt
och nödvändigt medel mot inflation; svårigheten ligger emellertid däri,
att en allmänt spridd känsla av fortsatt prisstegring är ett avgörande
hinder för detta nödvändiga sparande. Man kan icke göra sparandet till
ett inflationshejdande medel utan att först skapa så mycket förtroende till
penningvärdet, att ett sådant sparande framkommer ur folkets allmänna

Bankoutskottets utlåtande nr 12. 7

sparvilja. Därför framstår enligt styrelsens uppfattning ett återställt förtroende
till penningvärdet såsom den första och oeftergivliga förutsättningen
för hela detta problems lösning. Förtroendet till penningvärdet kan
vara beroende av många faktorer i vårt samhälle, men den allmänna ekonomiska
politiken och penningpolitiken äro uppenbarligen av utomordentlig
betydelse.

Det är emellertid möjligt, att man skulle kunna ge sparviljan en stimulerande
injektion genom att tillse, att sparandet omedelbart medför en
sådan fördel för den enskilda, att fruktan för en fortsatt penningvärdesförsämring
icke verkar lika omedelbart avhållande som nu. Med nuvarande
marginalskattesatser för den statliga inkomstskatten och med de på
många håll relativt höga kommunalskatterna och särskilt sedan genom de
nya löneavtalen löntagarna i gemen kommit högre upp på den progressiva
skatteskalan, kan man i skattebefrielse för sparande erhålla ett kraftigt
verkande stimulansmedel. Tidigare framförda förslag i detta hänseende
ha icke lett till något resultat. En anledning härtill är säkerligen det
»perfektionsraseri», som tar sig så många uttryck i vårt samhällsliv och
som i detta fall särskilt innebär att man föreställer sig, att varje möjlighet
till »missbruk» måste elimineras och att skattebefrielsen måste ske med
lika belopp för alla inkomsttagare; den senare synpunkten skymtar fram
i motionen II: 367 på tal om ett danskt förslag. Rädslan för »missbruk»
har dock icke hindrat, att livförsäkringspremier få avdragas i deklarationerna
oavsett om premiebetalningen sker med årets inkomst eller med
tidigare sparade medel. Vad beträffar den omständigheten, att full befrielse
från inkomstskatt för sparat belopp skulle ge den mindre inkomsttagaren
befrielse från ett mindre skattebelopp än den större inkomsttagaren, kan
icke heller detta utan vidare anses felaktigt. Man har accepterat även
detta förhållande, när det gäller livförsäkringspremierna, och stimulansen
att spara exempelvis 1 000 kronor blir icke lika stor för den, som får sin
skatt nedsatt från 400 till 300 kronor, som för den som får skatten nedsatt
från 100 kronor till 0. Mycket talar för att båda måste komma ned till 0
för att stimulansen skall bli lika starkt verkande.

Denna form av skattebefrielse inrymmer en hel del problem av teknisk
natur. Det är emellertid särskilt viktigt att skattebefrielsen kommer redan
i samband med skatteavdragen på lönerna och icke såsom restitution ett
par år senare. Åtskilliga utredningar ha redan gjorts, och om man släpper
av på kravet på perfekta former och normer, borde ett snabbt beslut kunna
komma till stånd. Det ligger stor fara i varje dröjsmål. Den nuvarande
statsfinansiella situationen, då man arbetar med budgetöverskottet såsom
ett slags tvångssparande, synes erbjuda gynnsamma förutsättningar för
åtgärder av här förordad innebörd, eftersom en därav föranledd ökning
av det frivilliga sparandet skulle få mycket större dimensioner än den
reducering av budgetöverskottet, som de minskade skatteintäkterna skulle
ge till resultat.

Detta om det omedelbara behovet av åtgärder på beskattningsområdet.
På lite liingre sikt måste sparandets ställning i vårt skattesystem avvägas
med större beaktande än hittills av sparandets oerhörda betydelse. Det är
ytterst angeliiget, att pågående utredningar härom snabbt slutföras. Den
penningvärdesförsämring, som redan inträtt, och senare decenniers skattepolitik
ha försatt sparandet och spararna personligen i ett synnerligen
ogynnsamt liigc.

8

Bankoutskottets utlåtande nr 12.

Styrelsen hyser den bestämda uppfattningen, att de här berörda förutsättningarna
för en gynnsam utveckling av sparandet äro de viktigaste och
att de äro ofrånkomliga. Alla andra försök att uppmuntra sparandet bli
lappverk.

Styrelsen, som väl inser att alla ansvarskännande personer måste vara
ense om betydelsen av ett stabilt penningvärde, vill här påyrka, att statsmakterna
snarast vidtaga på dem ankommande åtgärder för att stabilisera
penningvärdet. Häri ingår också ett samarbete med arbetsmarknadens
parter och näringslivet överhuvudtaget. Styrelsen vill till slut ytterligare
understryka, att ett lands ekonomiska utveckling icke kan utan allvarliga
skadeverkningar just för de ekonomiskt sämst ställda i samhället bygga
på penningvärdesförsämring.

Svenska jordbrukskreditkassan anför följande:

Det enskilda frivilliga sparandet måste tillmätas stor betydelse för en
sund utveckling av landets ekonomiska liv. En tillfredsställande omfattning
av sparandet bidrager till att åstadkomma gynnsam balans inom
näringslivet, att möjliggöra erforderliga investeringar och att motverka
inflatoriska tendenser.

Sedan något år tillbaka har en tendens till avtagande sparbenägenhet
varit mycket påtaglig. Skulle denna tendens bli bestående någon längre
tid framöver, kan läget bli ganska allvarligt. Det synes angeläget, att tillbörlig
uppmärksamhet ägnas åt denna fråga.

Sparviljan hos ett lands befolkning är uppenbarligen beroende av olika
faktorer. En ingående undersökning rörande sådana faktorers inbördes betydelse
kunde vara önskvärd. Så mycket torde dock vara säkert, att bristande
stabilitet hos penningvärdet utövar ett mycket menligt inflytande
på sparviljan. Vill man på nytt skapa lämplig jordmån för sparandet, så
gäller det alltså först och främst att söka bygga en effektiv spärr mot fortskridande
försämring av penningvärdet.

En annan faktor, som kanske mera indirekt men till synes i ökad grad
påverkar många sparare i negativ riktning, är det ofta mycket hårda skattetryck,
som med nuvarande skattesystem drabbar spararen. Genom kombinationen
av förmögenhetsskatt och inkomstskatt i förening med skatteskalornas
progressivitet blir resultatet lätt — helst som ränteavkastningen
av det i penninginrättning placerade sparkapitalet i procent räknat är jämförelsevis
låg — att skattebelastningen ter sig obilligt hög. Måhända kunde
en sådan jämkning i skattelagstiftningen tänkas, att sparmedel innestående
på bankmässig räkning liksom avkastningen av sådana medel erhölle en
gynnad ställning vid förmögenhets- och inkomstbeskattningen.

De åtgärder till stärkande av sparviljan, som ovan antytts, kunna väntas
ge tillfredsställande resultat först på något längre sikt. Det synes angeläget,
att vid sidan av dem sådana åtgärder vidtagas, som snabbt kunna
skänka stimulans till ökat nysparande. Närmast till hands torde därvid
ligga, att viss skattebefrielse lämnas för sådant sparande. Det borde icke
vara omöjligt att snabbt finna en praktisk lösning av detta problem. Men
de erforderliga tillämpningsreglerna böra göras enkla, och krav på s. k.
millimeterrättvisa bör icke uppställas.

Bankoutskottets titlåtande nr 12.

9

Svenska försäkringsbolags riksförbund har i sitt
utlåtande anfört följande:

Sparandets betydelse för det ekonomiska framåtskridandet och för vidmakthållande
av sunda ekonomiska förhållanden torde ej behöva särskilt
understrykas. I nuvarande ekonomiska läge är det uppenbart att ett starkt
behov föreligger av ökat sparande som ett led i kampen mot fortsatt inflation.
För riksförbundet står det vidare klart att ett till de vidaste kretsar
utsträckt frivilligt sparande är det i sådant avseende mest effektiva. Utan
att gå närmare in på motiveringarna i de föreliggande motionerna eller däri
framställda yrkanden, kan riksförbundet därför helt ansluta sig till motionernas
syfte.

Samtidigt måste emellertid med skärpa framhållas att en stabilisering av
penningvärdet är en nödvändig förutsättning för att kunna få till stånd och
i längden vidmakthålla ett frivilligt sparande av tillräckligt stor omfattning
för upprätthållande av den samhällsekonomiska balansen. Även om sparandets
problem, innefattande främst frågan om de faktorer, som äro grundläggande
för sparviljan eller dess motsats, icke är på långt när klarlagt,
synes det ofrånkomligt att en utveckling som den hittillsvarande med en
successivt och i accelererad takt fortskridande försämring av penningvärdet
måste utgöra ett avgörande hinder mot ett uppehållande av det frivilliga
sparandet på en tillfredsställande nivå. Det primära måste därför vara, att
den allmänna ekonomiska politiken inriktas att med till buds stående medel
upprätthålla ett stabilt penningvärde.

Vidare förtjänar understrykas att de nuvarande reglerna för den direkta
statsbeskattningen genom sin utformning äro ägnade att direkt motverka
frivilligt, enskilt penningsparande, varför det är i hög grad angeläget, att
den revision av skattesystemet, som för närvarande är föremål för utredning,
snarast möjligt kommer till stånd och att sparandets betydelse därvid
blir fullt beaktat.

Av de olika former av sparande som förekomma måste enligt riksförbundets
mening livförsäkringssparandet betecknas som det ur inflationsmotverkande
synpunkt mest värdefulla. Detta sparande är nämligen dels systematiskt
och bundet på mycket lång sikt såväl i fråga om kapital som ränta,
dels ock i huvudsak ett verkligt nysparande. Det är vidare den sparform,
som är mest spridd bland befolkningen och till sin omfattning störst. Till
belysande härav må följande uppgifter meddelas.

Av en av socialstyrelsen i början av innevarande år slutförd stickprovsundersökning
rörande sparvanorna under år 1948 bland löntagarhushåll i
tätorter, framgår att livförsäkringspremier förekom hos 73 procent av de
undersökta hushållen. Ökning av banktillgodohavanden redovisas i 36 procent
av fallen, men samtidigt förekom i 17 procent därav minskning av dylika
tillgodohavanden. Förekomsten av livförsäkringspremier redovisades
med 56 procent för hushåll med inkomst under 6 000 kronor, 81 procent i
inkomstläget 6 000—9 999 kronor, 84 procent i inkomstlaget 10 000—14 999
kronor och 96 procent för hushåll med högre inkomst. Motsvarande procenttal
i fråga om ökning av banktillgodohavanden voro respektive 25, 40,
45 och 53. Minskning av banktillgodohavanden förekom samtidigt i respektive
17, 15, 24 och 10 procent av de undersökta fallen.

Nettosparandet i medeltal per hushåll uppgick i fråga om livförsäkring
till 100 kronor och beträffande banktillgodohavanden till 75 kronor. Inom

10

Bankoutskottets utlåtande nr 12.

de fyra ovan nämnda inkomstgrupperna belöpte sig nettosparandet genom
livförsäkring till respektive 39, 104, 171 och 268 kronor. Med avseende å
banktillgodohavanden redovisades för den lägsta inkomstgruppen en minskning
av i medeltal 7 kronor per hushåll och för övriga inkomstgrupper en
ökning med respektive 11, 116 och 894 kronor.

Det må tilläggas att avgifter för tjänstepension, vilket förekom i 12
procent av de undersökta fallen, icke medräknats i uppgifterna angående
livförsäkring.

En uppfattning om storleken av det totala nettosparande, som äger rum
genom livförsäkring, kan man erhålla genom att från summan av livförsäkringsbolagens
ränteinkomst och premieinkomst, minskad med engångspremier,
vilka i regel endast innebära en kapitalöverflyttning från en annan
sparform, avdraga bolagens förvaltningskostnader samt utbetalningar av
pensioner och livräntor, vilka utgifter praktiskt taget helt torde få anses
gå till konsumtionsändamål. Av bolagen verkställda kapitalutbetalningar
på grund av dödsfall eller utlupen försäkringstid torde däremot i huvudsak
få anses innebära endast en omplacering av de utbetalda kapitalbeloppen,
även om de sedermera successivt förbrukas.

På detta sätt och även enligt andra metoder verkställda beräkningar ge
till resultat, att det totala nettosparandet genom livförsäkring år 1949 belöpte
sig till cirka 600 miljoner kronor.

Häi ma till. slut nämnas att de av livförsäkringsbolagen för försäkringstagarnas
räkning förvaltade sparmedlen vid utgången av år 1949 sammanlagt
uppgingo till något över 5,2 miljarder kronor.

Att riksförbundet i detta sammanhang velat särskilt framhålla livförsäkringssparandets
betydelse och omfattning i jämförelse med andra sparformer
beror därpå, att förbundet på förekommen anledning finner det angeläget
att understryka vikten av att vilka åtgärder från det allmännas
sida, som än kunna komma att vidtagas i de föreliggande motionernas
syfte, så^ är det nödvändigt att livförsäkringssparandet därvid icke skjutes
åsido. Så har nämligen skett i fråga om det s. k. lönsparandet,

I det remissyttrande som Svenska Livförsäkringsbolags Förening gemensamt
med Livförsäkringsanstalten Folket, som ej tillhör föreningen,
den 6 augusti 1949 avgav över ett av särskilda kommitterade framlagt
förslag till lönsparande anfördes bland annat följande.

»Ungefär % av de ungdomsgrupper man vill nå genom det föreliggande
förslaget torde för närvarande spara regelbundet genom livförsäkring. Med
flertalet av dessa ungdomar uppehålla bolagen en fortlöpande direkt kontakt
genom sina ombuds inkassobesök. Föreningen är emellertid klart
medveten om att det önskvärda ungdomssparandet icke bör ske enbart i
form av livförsäkring utan att det är högeligen önskvärt att det vid sidan
av sparande genom livförsäkring finns ett banksparande, som i nuvarande
läge för flertalet ungdomar bör uppgå till högre belopp än deras livförsäkringspremier.
Men föreningen vill samtidigt framhålla att livförsäkringsrörelsen
byggt upp det betydelsefullaste ungdomssparande, som för närvarande
existerar, och att livförsäkringen med rätta bör inta en central
plats när det gäller ungdomarnas planering av ekonomin. Varje allmän
sparplan för ungdom som läggs upp måste därför från början ta hänsyn
till livförsäkringssparandet och den propagandaapparat för ekonomisk
upplysning som samhället äger i försäkringsbolagens ombudsorganisationer.

Så har dock icke skett i här berörda förslag. Föreningen anser — såsom

11

Bankoutskottets utlåtande nr 12.

livförsäkringsrörelsens representant i kommittén framhållit vid överläggningarna
— att den grund förslaget bygger på icke är hållbar, då man underlåtit
att taga hänsyn till försäkringssparandet, som är det enda sparande
på längre sikt som verkligen nått en allmän utbredning bland ungdomen.
Härom säges blott att det vore lämpligt att frågan om livförsäkringsrörelsens
medverkan tages upp sedan erfarenhet vunnits av genomförandet
av lönsparande i bank. ......

Om man icke från början samordnar livförsäkring och övngt sparande
vid uppläggningen av lönsparandet riskerar man emellertid att oersättliga
värden hinna gå till spillo innan man efter en försöksperiod eventuellt beslutar
sig för att samarbeta med livförsäkringsrörelsen.

I många fall, särskilt när det gäller ungdom som ej bor hemma, är ett
sparande av 10 % av inkomsten vid sidan av långtidssparande genom livförsäkring
mer än vad ungdomen anser sig orka med. Om villkoret för
deltagande i lönsparandet bleve att 10 % av inkomsten sättes i bank,
skulle därför mången sparare känna sig tvungen att avstå från det hyförsäkringsskydd,
som han väl behöver och som han mahända ej kan fa senare,
om han blir sjuk. Den press att deltaga i lönsparandet, som man
hoppas nå både genom lotteriförmåner och genoni kamratopinionen pa
arbetsplatserna, skulle då bli en press att avstå från livförsäkring. Man
kan härav befara icke obetydliga annullationer av redan tecknade livförsäkringar
med därav följande förluster för vederbörande. Å andra sidan
kan också förutsättas, icke minst med tanke på det starka inflytande lörsäkringsombuden
ha, att många ungdomar för att kunna genomföra ett
livförsäkringssparande skulle avstå från att gå med i ,eher skulle upphora
med — ett lönsparande, som de annars äro sympatiskt mstallda till.
Ett organiserat sparande för ungdom bör ordnas så, att ungdomen ej
tvingas att välja antingen banksparande eller livförsäkiing.

En lyckligare väg skulle utan tvivel vara att i stället mobilisera försäkringsombudens
aktiva stöd för lönsparandet. Ombuden komma som inga
andra i kontakt med ungdomen. Detta gäller särskilt de 14 000 inkasserande
folkförsäkringsombuden, som regelbundet besöka sina försäkringstagare.
Deras råd ifråga om framtidsplaneringen väger tungt. I Folkrörelsernas
sparkampanj ha livförsäkringsmännen på fältet i stor utsträckning
tamt livlig del i gott samarbete med representanter för övriga sparorganisationer.
För att lönsparandet skall kunna vinna den stora anslutning,
som ur skilda synpunkter, såväl individens som samhällets, är önsk\ ärd,
måste det vara en angelägenhet av vikt, att även i fortsättningen In bolagens
ombudskårer komma att medverka i samma goda anda som hittills
i Folkrörelsernas Sparkampanj.»

I yttrandet angåvos därefter olika möjligheter för ett samordnande mom
lönsparandets ram av livförsäkrings- och banksparande.

Trots detta yttrande, som veterligt icke blivit offentligt redovisat och
i varje fall icke medtagits i den proposition till 1950 års riksdag, vari
Kungl. Maj:t begärde anslag för lotterivinster till de i lönsparandet deltagande,
har livförsäkringen ställts helt utanför detta sparande. Härigenom
har ett visst motsatsförhållande uppkommit mellan livförsäkringssparandet
och lönsparandet. Det är ej möjligt att siffermässigt belysa verkningarna
av detta motsatsförhållande, men så mycket torde dock kunna sägas,
att en kraftigt bidragande orsak till att lönsparandet lått en sa förhållandevis
liten anslutning varit att livförsäkringsväsendet, som förklarat sig

12 Bankoutskottets utlåtande nr 12.

villigt att aktivt medverka i ett kombinerat bank- och livförsäkringssparande
och som genom sin ombudsorganisation har de utan jämförelse
största möjligheterna att nå kontakt med alla lager av befolkningen, ställts
helt utanför.

I motionerna I: 279 och II: 367 uttalas att resultatet av det beslut av
1950 års riksdag, varigenom det vid skattetaxeringen medgivna avdraget
för försäkringspremier för gift person höjdes från 200 till 400 kronor,
knappast kan anses tillfredsställande. I anledning härav må framhållas att
denna höjning av det skattefria avdraget är ett verkningsfullt argument
vid nyanskaffningen av livförsäkringar. Det skulle säkerligen vara i hög
grad ägnat att befrämja livförsäkringssparandet om i skatteavseende ytterligare
avdragsmöjligheter medgåves, exempelvis genom en utbyggnad av
avdragsreglerna med hänsyn till barnantalet.

. I motionerna I: 186 och II: 284 har framlagts frågan om icke försäkrmgsbolagen
borde beredas vidgade placeringsmöjligheter för att göra det
möjligt för dem att i större utsträckning skydda försäkringstagarna mot
försämringar i penningvärdet. Denna fråga var föremål för uppmärksamhet
vm tillkomsten år 1948 av ny lag om försäkringsrörelse, genom vilken lag
hvförsäkrmgsbolagen medgåves rätt till fri placering av intill 10 procent
av försäkringsfonden, dock med undantag för placering i aktier. I detta
sammanhang framfördes från riksförbundets sida önskemålet att den fondmässiga
gränsen för lån mot inteckning i fast egendom skulle i fråga om
försäkringsbolagens egna fastigheter höjas från % till 75 procent av taxevilket
önskemal riksdagen dock ej tillmötesgick även om den
förklarade att vissa skäl otvivelaktigt talade för förslaget. Här må vidare
nämnas att riksdagen med avseende på den fria placeringsrätten uttalade,
att det, om erfarenheterna bleve gynnsamma, borde vara möjligt att småningom
utvidga den fria sektorn.

. Riksförbundet får, under, åberopande av det anförda, uttala sin anslutning
till syftet med de föreliggande motionerna och samtidigt understryka,
att en ofrånkomlig förutsättning för att åtgärder i detta syfte skola kunna
leda till en ökning av nettosparandet är att vederbörlig hänsyn tages till
livförsäkringssparandet.

Utskottet. Frågan om åtgärder till främjande av det frivilliga och enskilda
sparandet har under de senare åren bragts inför riksdagens prövning
genom motioner vid 1947, 1948 och 1949 års riksdagar. Dessa motioner ha
på hemställan av bevillningsutskottet icke föranlett någon riksdagens åtgärd,
då bevillningsutskottet förutsatt, att Kungl. Maj:t ägnade uppmärksamhet
åt de i motionerna berörda spörsmålen och vidtog de nödvändiga
åtgärderna.

Bankoutskottet har under en följd av år i olika sammanhang starkt understrukit
det frivilliga och enskilda sparandets betydelse i samhällsekonomien.
Allmän enighet råder om att det är ett ytterst betydelsefullt samhällsintresse
att på lämpligt sätt uppmuntra detta sparande. Särskilt under
nuvarande ekonomiska förhållanden framstår ett ökat sparande som
synnerligen angeläget. Sparandet ger den enskilde medborgaren ökad eko -

Bankoutskottets utlåtande nr 12.

13

nomisk trygghet. Hans sparande innebär, att han till viss del avstår från
löpande konsumtion och att utrymme därigenom skapas för tillgodoseende
av investeringsbehov i samhället. Härmed åstadkommas förutsättningar
för uppnåendet av en högre levnadsstandard på längre sikt än om inkomsten
i sin helhet disponerats för löpande konsumtion. I nuvarande läge
med fullt utnyttjad produktionskapacitet och full sysselsättning är en frivillig
begränsning av konsumtionen, d. v. s. en ökning av sparandet, den
nödvändiga förutsättningen för att en utvidgning av investeringsmöjligheterna
skall kunna komma till stånd.

Det möter stora svårigheter att mera exakt statistiskt mäta det enskilda
penningsparandets utveckling. Att detta sparande under loppet av 1950 och
den hittillsvarande delen av 1951 visat en tendens till tillbakagång står dock
klart. Detta förhållande står uppenbarligen i samband med den pågående
allmänna förskjutningen i prisnivån. Under åren 1948—49, då prisnivån
till följd av den då förda stabiliseringspolitiken företedde endast obetydliga
förskjutningar, ägde en viss ökning av det enskilda sparandet rum. Den
nedgång i sparandet, som inträffat under senare delen av 1950 och därefter,
har såvitt man kan bedöma i stor utsträckning inneburit, att från bankerna
uttagits medel, som placerats i inköp av varor, särskilt mera varaktiga
konsumtionsvaror, för kommande behov för att undvika väntade prishöjningar.
Därmed borde under i övrigt oförändrade förhållanden en framtida
motsvarande konsumtionsbegränsning kunna påräknas. Så långt läget kan
anses innebära ett framflyttande i tiden av inköp för konsumtionsändamål
och ett uppskjutande av sparandet till det senare tillfälle, då inköpen normalt
skulle ha verkställts, borde tendensen till sparandeminskning kunna
bedömas vara mera tillfällig. Förutsättningen härför är dock, att icke ytterligare
starka förskjutningar i det ekonomiska läget inträffa.

Beträffande sparandets utveckling bör det också framhallas, att det totala
bruttosparandet i samhället i stort sett torde ha upprätthållits. Konjunkturinstitutets
beräkningar visa, att relationen mellan det inhemska
bruttosparandet, d. v. s. inhemsk bruttokapitalbildning justerad med hänsyn
till bytesbalansens saldo, och bruttonationalprodukten till marknadspris
under senare år hållit sig tämligen konstant. Härvid bör dock beaktas,
att en allt större del av det totala sparandet utgöres av företagssparande.

Även om, såsom i det föregående antytts, speciella omständigheter medverkat
till nedgången av det enskilda sparandet under den senaste tiden
och denna tendens därför kan vara övergående, torde det sta klart, att det
enskilda sparandet under senare år icke varit av tillräcklig omfattning för
att kunna tillgodose även mycket angelägna investeringsbehov. Trots en
stark begränsning av investeringsverksamheten erbjuder det svårigheter
att inom ramen för det frivilliga sparandet tillfredsställa kreditbehoven,
särskilt inom den offentliga sektorn.

14

Bankoutskottets utlåtande nr 12.

I fråga om skälen till den otillfredsställande omfattningen av det enskilda
sparandet har i de över motionerna avgivna remissyttrandena genomgående
hänvisats dels till den höga skattebelastningens betydelse för
reduktionen av sparandet, dels ock till penningvärdeförsämringen som en
väsentlig anledning till minskat sparande.

Vad beträffar frågan om de nuvarande skatternas inverkan på sparandet
vill utskottet erinra om att detta spörsmål enligt direktiven för 1949 års
skatteutredning är föremål för undersökning vid den översyn av det statliga
skattesystemet som pågår inom denna utredning. Den penningvärdeförsämring
som ägt rum sedan 1947, då gällande skatteskalor vid statsbeskattningen
fastställdes, har självfallet inneburit ett ökat skattetryck.

Enligt utskottets mening måste penningvärdeförsämringen anses ha spelat
en väsentlig roll för det enskilda sparandets relativa tillbakagång. En
viktig betingelse för att detta sparande skall utvecklas på ett tillfredsställande
sätt är därför, att stabilitet i penningvärdet kan uppnås och vidmakthållas.
Frågan om hur detta skall kunna realiseras leder in på spörsmålet
om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken. Utskottet har
icke för avsikt att i detta sammanhang närmare ingå på detta. Utskottet
vill emellertid här uttala sin fulla anslutning till uttalandet av chefen för
finansdepartementet i årets statsverksproposition om att omsorgen om
penningvärdet måste vara den främsta angelägenheten för statsmakternas
ekonomiska politik, icke minst därför att ett stabilt penningvärde är en
väsentlig och i längden nödvändig förutsättning för det enskilda sparandet.
Såsom chefen för finansdepartementet närmare understrukit i statsverkspropositionen
är frågan om penningvärdets utveckling i ett samhälle, där
full sysselsättning eftersträvas, djupt betydelsefull. Riskerna för en successiv
försämring av penningvärdet vid full sysselsättning innebära ett mycket
allvarligt problem på längre sikt för samhällsekonomien. Utskottet
hälsar därför med tillfredsställelse, att chefen för finansdepartementet förklarat
sig ha för avsikt att låta genom en särskild utredning undersöka
möjligheterna att förena full sysselsättning med ett fast penningvärde. Utskottet
förutsätter, att denna utredning beaktar sparproblemets centrala
plats i dessa sammanhang.

Nu berörda spörsmål gälla förutsättningarna för sparandets utveckling
på längre sikt. Emellertid vore det enligt utskottets mening i det aktuella
ekonomiska läget i hög grad önskvärt att genom särskilda åtgärder söka
uppmuntra till en ökning av det frivilliga, enskilda sparandet på kort sikt.
Såsom fullmäktige i riksgäldskontoret i sitt yttrande framhållit, ha anordningar
i sådan riktning tidigare vidtagits i viss utsträckning, då en ökning
av sparandet framstått som särskilt önskvärd. Sålunda torde få erinras
om de av riksgäldskontoret introducerade sparformerna sparobligationer
och rikskonto samt om det tidsbundna lönsparandet med vinstutlottning

Bankoutskottets utlåtande nr 12.

15

som organiserats av folkrörelsernas sparkampanj. Fullmäktige i riksgäldskontoret
ha anfört, att premieobligationerna visat sig vara en lämplig form
för att ernå ett ökat sparande hos de bredare befolkningslagren. Utskottet
vill också erinra om betydelsen av den höjning av det vid skattetaxeringen
medgivna avdraget för försäkringspremier för äkta makar från 200 till 400
kronor, som beslutades av 1950 års riksdag.

Ytterligare sparfrämjande åtgärder ha i de nu föreliggande motionerna,
i de däröver avgivna utlåtandena och i andra sammanhang aktualiserats.
Utskottet vill här sammanfattningsvis erinra om olika förslag, som framförts
i detta syfte.

Av 1944 års allmänna skattekommitté avlämnades i december 1947 till
finansdepartementet en promemoria med förslag till bestämmelser angående
skattepremiering av frivilligt banksparande. Enligt detta förslag skulle
varje skattskyldig fysisk person äga rätt att i en allmän kreditinrättning
— postsparbanken, annan sparbank, affärsbank eller centralkassa för jordbrukskredit
— upplägga ett s. k. skattesparkonto för sig själv, sin maka
eller sina minderåriga barn. För den del av det löpande årets inkomst, som
insattes å dylikt konto under åren 1948 och 1949, skulle avdrag vara medgivet
vid inkomsttaxeringen, i den mån den sammanlagda årliga insättningen
icke överstege 3 000 kronor för vart och ett av dessa år. Så länge medlen
innestode å kontot, förelåge ej skatteplikt vare sig för förmögenheten eller
för därå upplupna räntor. Medlen finge icke uttagas, förrän två kalenderår
förflutit efter utgången av det år, under vilket insättningar gjorts. Efter
den nämnda tvåårsfristen finge medlen uttagas. Om uttagningen skedde
före utgången av 1954, skulle dock det uttagna beloppet inräknas i den
skattepliktiga inkomsten för det år, då uttaget ägt rum. Medel, som innestode
å kontot till utgången av 1954, kunde däremot uttagas, utan att
detta medförde skattskyldighet för desamma. Skattebefrielsen bleve alltså
under denna förutsättning definitiv.

I en inom finansdepartementet i december 1947 upprättad promemoria
föreslogs, att sparandet skulle uppmuntras genom att särskilda premier
lämnades till sparare i ungdomsåldrarna. De sparade medlen skulle insättas
å särskilda ungdomskonton hos kreditinrättningarna. Premien, vilken
ansetts böra vara undantagen från .beskattning, skulle utgöra ett procentuellt
tillägg till det under varje år sparade beloppet. Såsom villkor för
att premie skulle utgå hade ansetts böra föreskrivas, att sparandet uppginge
till vissa minimibelopp.

I förevarande motioner I: 186 och II: 284, likalydande, ha angivits följande
tänkbara åtgärder till sparandets främjande.

Möjligheterna för nya folkgrupper att medverka i aktiesparandet borde
undersökas.

Möjligheterna att kombinera försäkringssparandet med mera realeko -

16

Bankoutskottets utlåtande nr 12.

nomiskt säkra placeringar borde övervägas. Fråga vore alltså, om icke försäkringsbolagen
borde beredas vidgade placeringsmöjligheter för att göra
det möjligt för dem att i större utsträckning skydda försäkringstagarna
mot försämringar i penningvärdet.

Det borde övervägas, huruvida icke särskilda åtgärder borde vidtagas
i syfte att ge den, som bevisligen sparat för ett eget hem, möjlighet att
även så länge den nuvarande byggnadsregleringen består bygga ett sådant.
Särskilt för ungdomen borde detta vara stimulerande. För denna grupp
borde det även kunna göras lönande att spara för den egna bosättningen
— genom skattefrihet för den del av inkomsten, som avsättes för sådana
ändamål, och under villkor att vederbörande avstå från rätten till bosättningslån.

Det torde böra tagas under övervägande, huruvida det jcke skulle vara
en sparfrämjande åtgärd att ge löntagare lägre skatt på övertidsarbete.

Slutligen borde även undersökas möjligheten att befria från skatt inkomsten
av sparmedel intill visst belopp.

I likalydande motionerna I: 279 och II: 367 ha berörts de skattemässiga
åtgärder till uppmuntrande av de breda folklagrens sparande, i första hand
s. k. kontant sparande, varom utredning begärdes i likalydande motionerna
I: 144 och II: 234 vid 1947 års riksdag. Som tänkbara utvägar att uppmuntra
kapitalbildning av detta slag ifrågasattes i sistnämnda motioner,
att från taxerad inkomst skulle få avdragas vissa belopp, som utgjorde
nysparande och spärrades för kortfristiga uttag, eller att ränteavkastningen
på vissa sparmedel skulle göras skattefri.

Vidare har i motionerna I: 279 och II: 367 erinrats om förslag till skattelättnader
i sparfrämjande syfte, som framkommit i Danmark. Enligt vad i
motionerna framhålles, går ett av de danska förslagen ut på att skattelättnad
skall göras i form av avdrag på statsskatten och viss kommunalskatt.
Avdragets storlek föreslås bli 15 procent av det årligen uppsparade beloppet.
Det maximala skatteavdraget skulle beräknas på ett årligt nysparande
av högst 800 kronor. Upp till detta belopp skulle en skattebetalare äga
rätt att avdraga 15 procent av det sparade beloppet från de berörda skatterna.
Fördelen med detta förslag är enligt motionärerna bland annat, att
det uppmuntrar i samma grad skattebetalare med låg som hög inkomst.
Ett annat danskt förslag går ut på att en sparpremie skulle utgå med 20
procent av ett efter vissa regler beräknat sparbelopp till inkomsttagare
med högst 22 000 kronor i skattepliktig inkomst.

Motionärerna hänvisa vidare till att i Finland för närvarande finnes en
lagstiftning, som innebär, att avkastningar å viss del av förmögenheten äro
skattefria i den mån ifrågavarande förmögenhet är insatt i bank eller placerad
i statsobligationer.

Svenska bankföreningen har i sitt över motionerna avgivna utlåtande

Bankoutskottets utlåtande nr 12.

17

pekat på en konkret åtgärd till främjande av sparandet, nämligen att det
omedelbart tages under övervägande att höja amorteringskraven för de i
statlig regi utlämnade lånen av olika slag, främst på jordbrukets och bostadsbyggandets
område.

Svenska sparbanksföreningen har i sitt yttrande framhållit, att man i
skattebefrielse för sparande kan erhålla ett kraftigt verkande stimulansmedel
för ökat sparande. Det är emellertid enligt föreningen särskilt viktigt,
att skattebefrielsen kommer redan i samband med skatteavdragen på lönerna
och icke såsom restitution ett par år senare.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har i sitt utlåtande understrukit
vikten av att en samordning kommer till stånd mellan livförsäkringssparandet
och lönsparandet. Förbundet har vidare framhållit, att det säkerligen
skulle vara i hög grad ägnat att befrämja livförsäkringssparandet, om
i skatteavseende ytterligare avdragsmöjligheter medgåves, exempelvis genom
en utbyggnad av avdragsreglerna med hänsyn till barnantalet.

Utskottet vill icke göra något uttalande huruvida nu antydda utvägar
kunna vara framkomliga. Andra åtgärder än de här nämnda torde också
kunna tänkas. Utan att taga ställning till dessa frågor, vilka delvis ligga
utanför bankoutskottets kompetensområde, vill utskottet emellertid starkt
framhålla angelägenheten av att i nuvarande läge alla de möjligheter bliva
undersökta, som kunna tänkas ifrågakomma för att ett ökat sparande skall
kunna främjas. Utskottet vill därför förorda, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhåller, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande
möjligheterna att genom särskilda åtgärder av här nämnt eller annat slag
uppmuntra till ett ökat sparande och för riksdagen — om möjligt redan
under innevarande riksdags höstsession — framlägga de förslag, vartill
dessa överväganden kunna föranleda.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av motionerna I: 186 och II:
284, likalydande, och I: 279 och II: 367, likalydande, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville
taga under övervägande möjligheterna alt genomföra åtgärder
för uppmuntran av det frivilliga och enskilda sparandet
och för riksdagen — om möjligt redan under innevarande
riksdags höstsession — framlägga de förslag, vartill
dessa överväganden kunna föranleda.

Stockholm den 24 april 1951.

På bankoutskottets vägnar:

F. SEVERIN.

2 — Dihang till riksdagens protokoll 1951. 8 saml. Nr 12.

18

Bankoutskottets utlåtande nr 12.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, Fahlander, Näsgård,
Mogård, De Geer, Boo och Domö; samt

från andra kammaren: herrar Severin, Nilsson i Landskrona, Persson
i Norrby, Schmidt, Sköldin, von Seth, Hallberg och Gustafson i Göteborg.

Reservation

av herr Sundvik.

Stockholm 1951 Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.

511123