Bevillningsutskottets betänkande nr 54.
1
Nr 54.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om utredning rörande regler om ett opartiskt förfarande
för avgörande av tvister i varuskattemål m. m.
(l:a avd.)
I de likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motionerna 1:215 av
herr Werner m. fl. och II: 279 av herr Häckner in. fl. har hemställts,
»att riksdagen måtte anhålla om skyndsam utredning om sådan ändring
av gällande bestämmelser, att regler om ett opartiskt förfarande för avgörande
av tvister i varuskattemål och för tillgodoseende av rättsskyddsbehovet
i dylika mål införas i denna».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framställda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen 11:279.
Skyldighet att utgöra varuskatt regleras genom förordningen den 25 maj
1941 (nr 251) om varuskatt. Denna förordning innehåller bl. a. följande.
Varuskatt erlägges till staten för vara, som är upptagen i en vid förordningen
fogad särskild förteckning, uppställd i anslutning till gällande tulltaxa
med statistisk varuförteckning. Förutsättning för skatteplikt är att varan
tillverkas yrkesmässigt inom riket för avsalu eller för vidare bearbetning
eller ock införes till riket. Såsom skattepliktig tillverkning är att anse även
omformning eller omarbetning av vara, avsedd att hållas till salu i sålunda
förändrat skick. I fråga om varor, avsedda att saluhållas i särskild förpackning,
såsom flaskor, tuber, burkar eller dylikt, är varans anbringande i förpackningen
jämväl att anse såsom skattepliktig tillverkning. Skatten skall
för vara, som tillverkas inom riket, erläggas av tillverkaren och för vara,
som införes till riket, av den för vars räkning införseln äger rum. Skatten
utgår med visst procenttal — lägst 20 och högst 120 — av varans beskattningsvärde.
Detta värde är lika med det pris, som den skattskyldige i allmänhet
betingar sig för varan vid försäljning till detaljhandlare eller, i fall
där försäljning till detaljhandlare icke bedrives, det pris, som den skattskyldige
kan antagas ha betingat sig, därest sådan försäljning skett. I intetdera
fallet skall varuskatten inräknas i priset. För vara, som införes till riket
beräknas beskattningsvärdet i vissa fall enligt annan grund än huvudregeln.
Kungl. Maj:t äger, då synnerliga skäl därtill äro, medgiva befrielse
från eller återbäring av varuskatt.
Tillverkning av skattepliktig vara står under statens kontroll. Kontrollen
över tillverkningen ävensom över skattens behöriga utgörande utövas av kon
1
Bihang till riksdagens protokoll 1951. 7 samt. Nr 54.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 54-.
trollstyrelsen med biträde av särskilda kontrolltjänstemän. Den som ämnar
bedriva tillverkning av skattepliktig vara skall därom göra skriftlig anmälan
till kontrollstyrelsen. Inträder ändring i förhållande, varom uppgift lämnats
i anmälan, skall tillverkaren underrätta kontrollstyrelsen därom. Vidare
skall tillverkaren till kontrollstyrelsen göra anmälan om han önskar göra
avbrott i rörelsen eller nedlägga densamma. Tillverkaren åligger att senast
å femtonde dagen i andra månaden efter varje kalendermånads utgång till
kontrollstyrelsen avgiva deklaration angående beskattningsvärdet av de varor,
som under kalendermånaden av honom levererats till köpare eller tagits
i anspråk för vidare bearbetning. Om särskilda skäl därtill äro äger
kontrollstyrelsen meddela vissa avvikelser från nämnda huvudregel om deklarationspliktens
fullgörande. I deklaration må avdrag göras för beskattningsvärdet
av varor, som antingen använts vid den tillverkning deklarationen
avser och som visas ha tidigare blivit påförda varuskatt, eller enligt
bevis av tullmyndighet utförts ur riket. Dessutom kan efter särskild prövning
av kontrollstyrelsen avdrag få göras för beskattningsvärdet av varor, vilka
tillverkaren återtagit eller vilkas försäljning förorsakat honom förlust på
grund av bristande betalning från köparen. Underlåter tillverkare av skattepliktig
vara att avgiva deklaration eller befinnes avgiven deklaration oriktig,
äger kontrollstyrelsen fastställa den skatt, som rätteligen skall utgå. I fall
av underlåtenhet att avgiva deklaration må kontrollstyrelsen jämväl, om
särskilda skäl därtill äro, meddela tillverkaren förbud tills vidare till dess
deklaration avgivits, att förfoga över skattepliktig vara. Skatten skall samtidigt
med deklarationens avlämnande erläggas genom insättning å kontrollstyrelsens
postgirokonto. Försummar någon att inbetala skatt må skatten
på framställning av kontrollstyrelsen omedelbart utmätas.
Vid införsel till riket av skattepliktig vara skall den skattskyldige i samband
med tulltaxeringen av varan till tullmyndigheten i införselorten avlämna
deklaration eller, i vissa fall, skriftlig försäkran rörande ändamålet
med införseln. Skatten erlägges till tullverket samtidigt med tullen. Deklaration
eller försäkran skall slutligen granskas av kontrollstyrelsen. Befinnes
vid granskningen att skatt påförts med för lågt belopp, skall kontrollstyrelsen
påföra den skattskyldige felande skatt och bestämma tid, inom
vilken sådan skatt skall erläggas.
I varuskatteförordningen äro vidare meddelade bestämmelser om straff
bl. a. för den som utan föreskriven anmälan bedriver tillverkning av skattepliktig
vara eller i strid mot meddelat förbud förfogar över sådan vara.
Frågor om ansvar för den, som i deklaration eller försäkran lämnat oriktig
uppgift, bedömas enligt skattestrafflagen.
Några särskilda besvärsregler finnas ej i varuskatteförordningen. Beslut
angående varuskatteförordningens tillämpning skola alltså överklagas i den
ordning som finnes föreskriven för överklagande av vederbörande beskattningsmyndighets
beslut i allmänhet. Enligt instruktionen för kontrollstyrelsen
skola styrelsens beslut överklagas hos Kungl. Maj :t. Besvär över lokal
tullmyndighets beslut anföras hos generatullstyrelsen, såvida saken icke är
3
Bevillningsutskottets betänkande nr oi.
av beskaffenhet att böra anhängiggöras vid allmän domstol. Generaltullstyrelsens
beslut skola enligt ämbetsverkets instruktion, såvitt här är i fråga,
överklagas hos Ivungl. Maj :t. Av rättsfallet NJA 1950: 333 framgår, att allmän
domstol icke är behörig pröva mål rörande skatteplikt enligt varuskatteförordningen
för inom riket tillverkad vara. Vid avgörandet av det i
förenämnda rättsfall avsedda målet, därvid skiljaktig mening ej uttalades,
anförde ett av de i målets handläggning deltagande justitieråden till utveckling
av sin mening bl. a.:
»De sålunda upptagna bestämmelserna giva vid handen, att avsikten varit
att tvister om tillämpningen av varuskatteförordningen skola, såvitt angår
uttagande av skatt för vara tillverkad inom riket, slutgiltigt prövas av kontrollstyrelsen
och, vid besvär över dess beslut, av regeringsrätten. På dessa
myndigheter ankommer således att, med angivna begränsning, definitivt såväl
avgöra, huruvida viss vara är av beskaffenhet att böra beläggas med
varuskatt, som fastställa, för vilken tid dylik skatt skall utgå. Dessa frågor
äro följaktligen i regel undandragna allmän domstols prövning. En annan
sak är att i mål om ansvar för t. ex. underlåtenhet att avgiva deklaration eller
lämnande av oriktig deklaration domstolen — liksom eljest i deklarationsmål
— måste taga ställning till den uppkomna incidensfrågan huruvida och
i vilken omfattning skattskyldighet förelegat. Anmärkas må ock, att enligt
varuskatteförordningen de uppgifter för uttagande av skatt som beträffande
varor tillverkade inom riket ankomma på kontrollstyrelsen i fråga om hit
införda varor tillagts tullverket. För dylikt uttagande gäller i huvudsak vad
som finnes stadgat om uppbörd av tull. Anspråk på återfående av tull prövas
av generaltullstyrelsen och, efter besvär, av regeringsrätten. Såsom ovan anförts
har i praxis krav på restitution av tull ansetts icke kunna komma under
prövning av domstol, och härav torde följa, att detsamma gäller beträffande
varuskatt som uppbäres av tullverket. Det kan näppeligen antagas, att
avsikten varit att i fråga om varuskatt, som uttagits av kontrollstyrelsen,
tillämpa en annan ordning.»
Inom riksdagen ha tid efter annan aktualiserats frågor, vilka äga ett visst
samband med de i förevarande motioner ställda yrkandena och i övrigt berörda
spörsmålen.
I anledning av ett vid 1942 års riksdag motionsvis framställt yrkande beslöt
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 16 maj 1942 (nr 236) anhålla
om utredning angående en mera enhetlig, fullständig och i övrigt ur rättssäkerhetens
synpunkt tillfredsställande lagstiftning angående förfarandet
hos förvaltningsdomstolar och hos övriga förvaltningsmyndigheter, då de avgöra
frågor som angå enskild rätt, samt om framläggande för riksdagen av
de förslag, vilka av denna utredning kunde föranledas. Den 15 juli 1944 förordnade
Kungl. Maj :t professorn Nils Herlitz att såsom sakkunnig inom
justitiedepartementet verkställa en förberedande utredning angående reglering
av förfarandet hos förvaltningsmyndigheter i ärenden rörande enskild
rätt och därmed sammanhängande frågor. Den 8 oktober 1946 avlämnades
betänkande i ämnet (SOU 1946: 69). Utredningen, för vilken närmare direktiv
icke lämnats, utmynnade icke i några konkreta lagstiftningsåtgärder
utan åsyftade blott att klarlägga behovet av dylika åtgärder på olika områ
-
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 54.
den och beträffande olika led i förvaltningsförfarandet. Bland de spörsmål
utredningen berört ställdes frågan om en reglering av besvärsinstitutet i
främsta rummet. Fortsatt utredning rörande det administrativa besvärsinstitutet
och därmed sammanhängande frågor verkställes av besvärssakkunniga,
tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 mars 1949. I
direktiven för utredningen anförde departementschefen bl. a.:
»Enligt min mening bör den förberedande utredningen följas av en ny,
till konkreta förslag syftande undersökning. Då jag helt delar den i betänkandet
hävdade uppfattningen om angelägenheten av lagstiftning på förevarande
område, kan jag inskränka mig till att härutinnan åberopa vad som
anföres i betänkandet.
Till den fortsatta utredningen hör icke blott frågan, hur förvaltningsförfarandet
skall bringas att bättre motsvara rättssäkerhetens krav, utan även
•— på sätt framhållits i betänkandet — spörsmålet, hur det skall göras
smidigare och effektivare. Utredningen är därför ett led i strävandena att
rationalisera statsförvaltningen.
I likhet med Herlitz anser jag, att den första etappen i lagstiftningsarbetet
bör gälla besvärsinstitutet och därmed sammanhängande problem. Då
såsom Herlitz framhållit ett stort antal frågor äro gemensamma för besvärsinstilutet
och förvaltningsförfarandet i övrigt, intar nämligen detta
institut i viss mån en nyckelställning inom förvaltningssystemet. De regler,
som fastställas för besvärsförfarandet, kunna därför väntas få betydelse
för både lagstiftning och praxis även på andra områden.»
I en vid 1945 års riksdag i första kammaren framställd interpellation
angående ändring i förordningen om varuskatt in. in. anförde interpellanten,
att i visst fall rörande ett namngivet företag i Stockholm de rättstilllämpande
myndigheterna icke ägt möjlighet att, såsom billigt vis bort ske,
låta varuskatten träda i tillämpning först från och med den dag då genom
vederbörande myndighets beslut fastslagits, att skatteplikt förelåge för de
produkter företaget tillverkade. I anslutning härtill ifrågasatte interpellanten
komplettering eller ändring av förordningen i syfte att undanröja ifrågavarande
olägenheter av dess tillämpning. Vid besvarande av interpellationen
uttalade departementschefen, att han delade interpellantens uppfattning
om önskvärdheten av den ifrågasatta kompletteringen av varuskatteförordningen.
I enlighet härmed framlades sedermera genom proposition nr 250
till samma års riksdag förslag angående ändring i varuskatteförordningen
av innehåll, att Kungl. Maj :t skulle äga, då synnerliga skäl därtill vore,
medgiva befrielse från eller återbäring av varuskatt. Förslaget antogs av
riksdagen.
I anledning av en till 1948 års riksdag framlagd proposition, nr 10, med
förslag bl. a. till ändring i varuskatteförordningen hade i motionen II: 297
av herrar Birke och Jacobsson i Igelsbo hemställts, att riksdagen måtte besluta
sådana ändringar i propositionsförslaget att de i motionen framlagda
synpunkterna vunne beaktande. I motionen uttalades att varuskatteförordningen
vid sin tillämpning föranlett vissa betänkligheter hänförliga till
bland annat bestämmandet av de skattepliktiga varorna, svårigheterna för
tillverkare att erhålla upplysningar om viss varas skattskyldighet, sådana
Bevillningsutskottets betänkande nr 54.
5
fall, där tillverkare nödgats att erlägga varuskatt retroaktivt, samt beskattningsförfarandets
anordnande. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr
9 hemställde 1948 års bevillningsutskott att motionen måtte av riksdagen
lämnas utan åtgärd. I betänkandet framhöll bevillningsutskottet beträffande
frågan om den omfattning i vilken skattskyldighet förelåge för chokladoch
konfityrvaror att det — med hänsyn till de mångskiftande slag av varor,
som kunde inordnas under denna rubricering — uppenbarligen icke vore
praktiskt möjligt att utforma sådana definitioner, som uteslöte varje möjlighet
till tvekan och missförstånd i frågan, huruvida skattskyldighet i visst
fall förelåge eller icke; i stället torde en dylik fråga, liksom dittills, böra
prövas och avgöras av kontrollmyndigheten.
I de föreliggande motionerna har anförts i huvudsak följande. Kontrollstyrelsen
vore den myndighet, som å statens vägnar tillsåge, att den tillverkaren
enligt varuskatteförordningen åvilande skattskyldigheten för inom
riket tillverkad vara fullgjordes, och som skulle tillvarataga statens fiskaliska
intressen såvitt nu vore fråga. För den händelse tvist skulle uppkomma,
om över huvud en vara vore varuskattepliktig eller huru skatten i ett
visst fall skulle beräknas, eller annan liknande fråga uppstå, saknades emellertid
i stort sett i förordningen regler om huru dylika konflikter mellan
tillverkaren-skatteinbetalaren och staten skulle lösas. Konfliktsituationerna
hade i praktiken -— såsom finge antagas också varit avsett — lösts på det
sättet, att kontrollstyrelsen ensidigt förordnat om storleken av den skatt,
som skolat utgå. Några som helst regler om huru därvid skulle tillgå lämnades
icke i varuskatteförordningen, utan kontrollstyrelsen kunde förfara
efter gottfinnande. Så hade t. ex. i många fall varuskatt uttagits från dagen
för lagens tillkomst, i andra fall från senare data, dels retroaktivt, dels från
beslutets datum och dels icke alls. Med hänsyn till de avsevärda belopp, varom
kunde vara fråga, vore det anmärkningsvärt, att på denna punkt så
litet åtgjorts för att tillgodose rättsskyddskraven. Kontrollstyrelsens beslut
i ärenden av ifrågavarande slag kunde icke betraktas annorlunda än som
ett besked från statsmakternas sida vad den ansåge den skattebetalande
tillverkaren böra erlägga. Att få detta statens krav underkastat opartiskt
och uttömmande bedömande av hela sakfrågan vore, som framginge av
rättsfallet NJA 1950 s. 333, enligt gällande rätt icke möjligt genom att väcka
en civil talan mot kronan vid allmän domstol. Den enda möjligheten vore
att i administrativ väg anföra besvär över kontrollstyrelsens beslut, vilka
besvär prövades av regeringsrätten. Enär kontrollstyrelsen i realiteten intoge
cn partsställning, ensidigt inriktad på tillgodoseende av statens fiskaliska
intressen, komme målet till regeringsrätten utan att dessförinnan ha
utretts av någon opartisk instans. Regeringsrätten, som vore sista instans,
kunde ej gärna samtidigt fungera som första opartiska instans, där sakutredningen
borde ske genom ett muntligt, kontradiktoriskt förfarande.
Den omständigheten, att regeringsrätten enligt uppgift, från dagen för lagens
tillkomst den 25 maj 1941 fram till 1945, endast i ett fall av 17 änd
-
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 54.
rat kontrollstyrelsens beslut i varuskattemål (1946—1949 hade avgjorts 7
varuskattemål; i samtliga fall hade regeringsrätten fastställt överklagade
beslut), syntes — med hänsyn till den ej oväsentliga ändringsprocenten hos
regeringsrätten i andra skattemål, där dock en opartisk förvaltningsdomstols
(kammarrättens) utslag omprövades, giva vid handen, att regeringsrätten
ej hade samma möjligheter att fota sitt avgörande på en ingående
realprövning som i andra skattemål. I det förutnämnda rättsfallet hade det
också visat sig, att då målet dragits inför allmän domstol, rådhusrätten såväl
som hovrätten efter mycket noggrann utredning kommit till rakt motsatt
resultat i förhållande till vad regeringsrättens ledamöter funnit.
Av det anförda torde med tillräcklig klarhet framgå, att möjligheterna
att få en tvistig fråga rörande varuskatt allsidigt och ingående bedömd genom
ett kontradiktoriskt, muntligt förfarande vore mycket begränsade.
Man kunde härmed jämföra den vanliga taxeringsprocessen, som — om än
i vissa hänseenden bristfällig — möjliggjorde, att en tvistig skattefråga
bleve föremål för opartisk bedömning i flera instanser med möjlighet
till muntligt förfarande. Bristfälligheterna i det nuvarande förfarandet
vore så stora, att omedelbara åtgärder för rättelse borde vidtagas. Det ur
rättssäkerhetssynpunkt tryggaste vore givetvis, om mål av ifrågavarande
slag liksom andra tvister, där en specialprocess ej anordnats, finge på sätt
underrätterna ansett möjligt handläggas såsom andra tvister, d. v. s. av
de allmänna domstolarna. Därest detta ej skulle vara genomförbart, kunde
en enkel åtgärd att förbättra det administrativa förfarandet i dessa
mål, som icke skulle draga med sig nämnvärt ökade kostnader för det
allmänna och som icke skulle nödvändiggöra någon vidlyftigare apparat,
vara att skjuta in kammarrätten som en mellaninstans. Inför denna förvaltningsdomstol
kunde då kontrollstyrelsen såsom företrädare för statens
fiskaliska intressen och den enskilde mötas på jämbördig fot. Kammarrätten
hade möjlighet att hålla muntliga förhandlingar och att inhämta sakkunnigyttranden
från olika håll. Vidare kunde anmärkas, att kammarrätten
i lika mån som hovrätterna vore skyldig att motivera sina avgöranden.
I sin nuvarande utformning ansåges varuskatteförordningen tillåta kontrollstyrelsen
att ålägga tillverkare att retroaktivt erlägga skatt för redan
försålda varor, för vilka han icke uttagit någon skatt av sina köpare, t. ex.
enär han varit i den tron, att varan icke vore skattepliktig. Tillverkaren
hade då inga möjligheter att i efterhand taga ut skatten av köparna utan
finge betala den av egna medel. Det vore uppenbarligen icke förenligt med
elementära rättssäkerhetskrav, att en skatteindrivande myndighet som
kontrollstyrelsen efter eget gottfinnande kunde fatta beslut av denna art.
Varuskatteförordningen borde därför kompletteras med ett stadgande av
innebörd, att kontrollstyrelsen icke finge ålägga tillverkare att erlägga retroaktiv
varuskatt, med mindre denne efter åtal i vederbörlig ordning befunnes
ha uppsåtligen underlåtit att fullgöra vad honom ålegat enligt förordningen
och därför hade blivit dömd att erlägga den retroaktiva skatten.
Bevillningsutskottets betänkande nr 54. 7
Efter därom i grundlagsenlig ordning framställd begäran har utskottet
emottagit yttrande över motionerna av kammarrätten. Därjämte har kontrollstyrclsen
under hand till utskottet överlämnat en i anledning av motionerna
upprättad promemoria.
Innehållet i kammarrättens yttrande återfinnes i en vid detta betänkande
fogad Bilaga, till vilken utskottet får hänvisa.
Kammarrätten har uttalat, att den ansåge det i motionerna framförda yrkandet
om utredning rörande förfarandet i varuskattemål icke sakna fog
och att, om yrkandet bifölles, utredningen borde omfatta besvärsförfarandet
i varuskattemål, som föranleddes såväl av kontrollstyrelsens som av tullverkets
tillämpning av varuskatteförordningen. Vidare har kammarrätten
framhållit, att handläggning av varuskattemålen vid de administrativa domstolarna
torde vara att föredraga framför handläggning vid de allmänna
domstolarna. Mot förslaget att göra kammarrätten till besvärsinstans i varuskattemål
vore från kammarrättens sida intet att erinra. Det i motionerna
ifrågasatta förbudet mot påföring av skatt för förfluten tid funne kammarrätten
vanskligt med hänsyn till risken för missbruk. I stället kunde ifrågasättas
införande av skyldighet för kontrollstyrelsen att på förfrågan av
skattskyldig giva bindande besked huruvida viss vara ansåges skattepliktig.
Kontrollstyrelsen har framhållit att tolkningen av varuskatteförordningens
förteckning i första hand vore en tullteknisk angelägenhet och att om, såsom
motionärerna förordat, kammarrätten skulle inskjutas som besvärsinstans
i varuskattemål, denna borde ha att pröva även besvärsmål i fråga
om tulltaxering i allmänhet. Dessutom har kontrollstyrelsen uttalat tvivelsmål
om att det skulle vara av behovet påkallat att vidtaga den av motionärerna
ifrågasatta ingripande åtgärden med avseende å besvärsförfarandet.
Vad motionärerna föreslagit i fråga om påföring av skatt för förfluten tid
funne kontrollstyrelsen icke lämpligt. Det skulle emellertid vara av värde
om efterdebitering av skatt på visst sätt begränsades.
Av Lifaco livsmedelsfabrikations Co aktiebolag har till utskottet ingivits
utredningsmaterial till belysning av varuskatteförordningens tillämpning
m. m.
Utskottet. Enligt förordningen den 25 maj 1941 om varuskatt skall till staten
erläggas varuskatt för vara, som är upptagen i en vid förordningen fogad
särskild förteckning, uppställd i anslutning till gällande tulltaxa med
statistisk varuförteckning. Förutsättning för skatteplikt är att varan tillverkas
yrkesmässigt inom riket för avsalu eller för vidare bearbetning eller ock
införes till riket. Skatten skall för vara, som tillverkas inom riket, erläggas
av tillverkaren och för vara, som införes till riket, av den för vars räkning
införseln äger rum.
Tillverkning av skattepliktig vara står under statens kontroll. Denna kontroll
ävensom kontrollen över skattens behöriga utgörande utövas av kontrollstyrelsen
och är till väsentlig del byggd på medverkan från de skattskyl
-
8 Bevillningsutskottets betänkande nr 54.
diga tillverkarna. Dessa skola sålunda till kontrollstyrelsen anmäla upptagande
av tillverkning av skattepliktig vara samt vissa andra förhållanden,
som inverka på skattskyldigheten. Tillverkarna skola vidare i enlighet med i
varuskatteförordningen meddelade bestämmelser samt av kontrollstyrelsen
lämnade anvisningar avgiva deklaration angående beskattningsvärdet av tillverkade
varor ävensom i samband med deklarationens avlämnande å kontrollstyrelsens
postgirokonto insätta den staten enligt deklarationen tillkommande
skatten. Underlåter tillverkare av skattepliktig vara att avgiva deklaration
eller befinnes deklaration oriktig äger kontrollstyrelsen fastställa den
skatt, som rätteligen skall utgå.
Vid införsel av skattepliktig vara skall, med vissa undantag, till tullmyndigheten
avlämnas deklaration. Skatten erlägges till tullverket samtidigt med
tullen. Till tullmyndighet avgiven deklaration granskas slutligt av kontrollstyrelsen.
Formulär till deklaration samt anvisningar rörande bestämmandet
av beskattningsvärdet beträffande till riket införda varor fastställas av
kontrollstyrelsen och generaltullstyrelsen gemensamt.
I varuskatteförordningen finnes sedan 1945 införd en bestämmelse av innehåll
att Kungl. Maj :t äger, då synnerliga skäl därtill äro, medgiva befrielse
från eller återbäring av varuskatt.
Särskilda bestämmelser om besvär finnas icke i varuskatteförordningen;
beskattningsmyndigheternas beslut skola alltså överklagas i den ordning,
som finnes föreskriven för överklagande av vederbörande myndighets beslut
i allmänhet. Av den tidigare redogörelsen framgår, att beslut om skyldighet
att utgöra varuskatt må överklagas, om beslutet meddelats av kontrollstyrelsen,
hos regeringsrätten samt om beslutet meddelats av tullmyndighet först
hos generaltullstyrelsen och därefter hos regeringsrätten.
I de förevarande motionerna har begärts utredning rörande regler om ett
opartiskt förfarande för avgörande av tvister i varuskattemål och för tillgodoseende
av rättsskyddsbehovet i dylika mål. I sådant syfte har i motionerna
yrkats, att frågor om tvister enligt varuskatteförordningen skulle prövas av
allmän domstol eller, om detta icke läte sig göra, att kammarrätten inskötes
som besvärsinstans. Vidare ha motionärerna framställt yrkande av innebörd,
att kontrollstyrelsen icke finge ålägga tillverkare att erlägga retroaktiv varuskatt,
med mindre denne efter åtal i vederbörlig ordning befunnes ha uppsåtligen
underlåtit att fullgöra vad honom ålegat enligt förordningen och
därför blivit dömd att erlägga den retroaktiva skatten.
Till stöd för de i motionerna framförda yrkandena har i huvudsak åberopats,
att tvister om skatteplikt enligt varuskatteförordningen och liknande
frågor borde avgöras efter ett muntligt kontradiktoriskt förfarande i likhet
med vad som skedde vid handläggning av tvister vid de allmänna domstolarna.
Den nuvarande ordningen med regeringsrätten såsom enda opartiska
instans, där möjlighet till muntligt förfarande icke funnes, vore i varje fall
olämplig. Därest det icke vore möjligt att inordna processen i varuskattemål
under de allmänna domstolarna kunde kammarrätten inskjutas som besvärsinstans
mellan beskattningsmyndigheten och regeringsrätten. Då vidare
varuskatten vore en övervältringsskatt, avsedd att slutligen betalas av kon
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 54.
9
sumenterna, borde garantier skapas för att tillverkaren icke behövde erlägga
skatt avseende förfluten tid i andra fall än då han övertygats om att ha uppsåtligen
brutit mot förordningens föreskrifter och därför försatt sig i den
situationen att få erlägga skatt, som han icke hade möjlighet att erhålla gottgörelse
för hos konsumenterna.
Syftet med motionerna är sålunda att stärka den enskildes rättsskydd mot
anspråk från det allmännas sida på varuskatt. Genom sin allmänna syftning
ligga de i motionerna framställda spörsmålen i linje med andra, tidigare
år inom riksdagen aktualiserade frågor om behovet av särskilda regler
till bevarandet av den enskildes rätt i sitt förhållande till det allmänna. Till
en del ha dylika frågor under senare tid fått särskild aktualitet genom införandet
av den nya rättegångsordningen och den diskussion, som under en
följd av år i vida kretsar förts i denna fråga. Med det inflytande på det administrativa
rättsområdet som rättegångsväsendet vid de allmänna domstolarna
av ålder utövat är det naturligt, att en omdaning av rättegångsväsendet
kommit att medverka till att ökad uppmärksamhet fästs vid de enskilda medborgarnas
rättsställning och deras möjligheter att tillgodose sin rätt även
inom området för den offentliga förvaltningen. Till en del ha här berörda
spörsmål om den enskildes rätt i förhållande till det allmänna tillvunnit sig
beaktande jämväl som en följd av en i förhållande till relativt näraliggande
tid markerad expansion av .statsverksamheten på olika områden. Därvid må
i detta sammanhang .särskilt pekas på den starkt utvidgade betydelse för
den enskilde som skatterna kommit att få. Utskottet vill erinra om att vid
föregående års riksdag i ett flertal motioner framställdes ur bl. a. här anförda
synpunkter motiverade yrkanden avseende utredning rörande taxeringsförfarandet
och taxeringsprocessen, vilka vunno riksdagens bifall.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen hade 1942 års riksdag
i anledning av inotionsvis framställt yrkande beslutit i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning angående en mera enhetlig, fullständig och i övrigt
ur rättssäkerhetens synpunkt tillfredsställande lagstiftning angående
förfarandet hos förvaltningsdomstolar och hos övriga förvaltningsmyndigheter,
då de avgöra frågor som angå enskild rätt, samt om framläggande
för riksdagen av de förslag, vilka av denna utredning kunde föranledas. I
anledning härav verkställdes en förberedande utredning angående reglering
av förfarandet hos förvaltningsmyndigheter i ärenden rörande enskild rätt
och därmed sammanhängande frågor (SOU 1946: 69). Åt särskilda sakkunniga,
vilka antagit namnet besvärssakkunniga, har sedermera uppdragits att
på grundval av hl. a. det vid den förberedande utredningen frambragta utredningsmaterialet
verkställa en till konkreta förslag syftande utredning rörande
det administrativa besvärsinstitutet och därmed sammanhängande
frågor.
Om sålunda de förevarande motionerna å ena sidan till sin allmänna syftning
visa väsentlig överensstämmelse med de härovan avsedda motioner, vilka
föranledde beslut om utredning rörande förvaltningsförfarandet samt
laxeringsförfarandet och taxeringsprocessen, skilja de sig å andra sidan från
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 54.
dessa senare motioner därutinnan att de taga sikte på ett mycket begränsat
område, nämligen utgörande av varuskatt för inom riket tillverkad vara.
Redan vid framläggandet för 1941 års riksdag av propositionen om införandet
av varuskatten uttalades från departementschefens sida, att varubeskattningen
otvivelaktigt komme att medföra vissa olägenheter. Av 1948
års bevillningsutskott gjordes — närmast i anslutning till motionsvis framfört
yrkande att i varuförteckningen skulle otvetydigt angivas den omfattning
i vilken skattskyldighet förelåge för vissa varor — det uttalandet, att
det uppenbarligen icke vore praktiskt möjligt att utforma sådana definitioner,
som uteslöte varje möjlighet till tvekan och missförstånd i frågan, huruvida
skattskyldighet i visst fall förelåge eller icke. Nämnas må även att
i den praktiska tillämpningen förekommit, att varuskatteförordningen givit
anledning till olika tolkningar i högsta judiciella och administrativa instanser.
Det bör slutligen också framhållas, att det mål — refererat i NJA
1950 s. 333 — som synes närmast ha föranlett väckandet av de förevarande
motionerna ävensom de till statsutskottet hänvisade likalydande motionerna
I: 146 av herr Branting in. fl. och II: 182 av herr Lindberg m. fl., varit föremål
för åtskillig uppmärksamhet.
Ur samtliga här antydda synpunkter synes det utskottet angeläget att de
möjligheter, ,som stå den enskilde till buds när det gäller att tillvarataga sin
rätt, äro tillfredsställande och icke ge anledning till tvekan om att de äro
ägnade att på bästa sätt tillgodose den enskildes rätt.
När det gäller att bedöma huruvida de nuvarande reglerna fylla sitt syfte
härutinnan synes icke böra förbises, att de lagliga möjligheterna för den
enskilde att erhålla rättelse i ett förment oriktigt beslut om uttagande av
varuskatt äro i huvudsak desamma som gälla i många andra mål, såväl
inom som utom beskattningens område, vilka falla under regeringsrättens
prövning. Vad angår området för beskattningen vill utskottet framhålla, att
varuskatten till sin utformning nära ansluter sig till ett flertal andra indirekta
skatter, såsom exempelvis skatterna å pälsvaror, läskedrycker och
maltdrycker samt försäljningsskatt. Enligt utskottets mening bör den principen
i möjligaste mån upprätthållas, att likartade besvärsregler böra gälla
för mål av samma typ. Det normerande för besvärsreglernas utformning
beträffande indirekta skatter av den typ varuskatten tillhör bör vara den
enskildes rättssäkerhet samt önskvärdheten av att upprätthålla effektivitet
i beskattningen och former för avgörande av den omstridda skattefrågan
utan oskälig tidsutdräkt. Vid ställningstagandet till hur besvärsförfarandet
bör vara anordnat, bör ingen av dessa synpunkter sättas i andra rummet.
De här angivna synpunkterna har man också otvivelaktigt eftersträvat att
tillgodose med de nu gällande reglerna. Rättsskyddsbehovet har beaktats genom
att målen kunna dragas under regeringsrättens prövning. Det bör i
sammanhanget erinras om att, när regeringsrätten på sin tid inrättades, ett
av huvudskälen härtill var, att garantier borde skapas för en ur rättssäkerhetssynpunkt
betryggande slutlig handläggning av de administrativa besvärsmålen.
Effektiviteten i beskattningen upprätthålles genom att kon
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 54.
11
trollen över skatternas utgörande anförtrotts för dylika uppgifter avsedda
organ med relativt vidsträckta befogenheter. Genom att besvärsmålen prövas
direkt i regeringsrätten har eftersträvats ett snabbt slutligt avgörande
av en tvistig skattefråga.
Den frågan kan givetvis ställas huruvida behovet av rättsskydd för den
enskilde blir tillräckligt beaktat med blott en besvärsinstans i fall, då förfarandet
i den första instansen icke haft processuell karaktär. Det förtjänar
ävenledes uppmärksammas när det gäller mål rörande skatteanspråk eller
där eljest ekonomiska uppoffringar krävas av den enskilde om det kan förefinnas
behov av andra besvärsregler än som gälla för administrativa besvärsmål
i allmänhet. Dylika spörsmål, vilka aktualiserats genom de förevarande
motionerna, kan utskottet icke taga ställning till annat än efter en
mera ingående utredning än den i ärendet föreliggande. Genom en utredning
skulle vinnas allsidig belysning hur kraven på rättssäkerhet, effektivitet
och snabbhet bäst skola tillgodoses vid avgörande av mål om varuskatt
och liknande indirekta skatter. Utskottet anser ur flera synpunkter
en dylik utredning kunna vara av stort värde och vill därför föreslå att densamma
verkställes.
Vad angår de i motionerna framförda konkreta förslagen vill utskottet
framhålla, att önskemålet om varuskattemålens inordnande under allmän
domstols behörighet icke kunnat förordas av kammarrätten. I ovan berörda
förberedande utredning angående förvaltningsförfarandet har jämväl understrukits
önskvärdheten av att till undvikande av sammanblandning av de
judiciella och administrativa organens funktioner hittills gällande grundsatser
i fråga om kompetensfördelningen upprätthållas. Mot det i motionerna
framförda förslaget att kammarrätten skulle fungera som besvärsinstans
i varuskattemål har kammarrätten i sitt yttrande icke haft något
att erinra. Såsom härovan anförts kan utskottet på grundval av det nu föreliggande
begränsade utredningsmaterialet icke taga närmare ställning i
dessa frågor; blott så mycket torde böra framhållas, att intet framkommit,
som tyder på att förevarande skattemål icke skulle kunna på ett ur alla
synpunkter tillfredsställande sätt handläggas i administrativ ordning. Utredningen
synes därför i första hand böra bedrivas från denna utgångspunkt.
I övrigt bör utredningen vara helt förutsättningslös.
Utskottet är ense med motionärerna, att det framstår såsom mindre tillfredsställande
att skattskyldiga gentemot anspråk från statens sida på skatt
till sitt fredande härifrån icke kunna åberopa andra bestämmelser än de
allmänna reglerna om tioårig preskription. Utskottet är emellertid icke berett
föreslå hur denna fråga närmare skall regleras utan förordar utredning
härutinnan. En fråga som vid utredningen förtjänar närmare belysas är,
såsom kammarrätten i sitt yttrande antytt, möjligheten att tillskapa regler
om förhandsbesked i frågor rörande vissa indirekta skatter. Den här ifrågavarande
utredningen synes lämpligen böra verkställas i samband med den
utredning om besvärsförfarandet, som utskottet tidigare i detta betänkande
förordat.
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 54.
I sitt yttrande över de förevarande motionerna har kammarrätten framhållit,
att de i motionerna avsedda spörsmålen torde kunna anses falla inom
området för den i det föregående omnämnda utredningsverksamhet, som
begärdes av 1942 års riksdag. Utskottet delar denna uppfattning. Såsom i
det föregående nämnts pågår genom besvärssakkunniga utredning rörande
det administrativa besvärsinstitutet och därmed sammanhängande frågor.
Utskottet förutsätter att den utredning, som i detta betänkande förordas,
bör verkställas genom besvärssakkunniga och att det därför ej skall vara
erforderligt att tillsätta ett särskilt utredningsorgan. En sådan anordning
anser utskottet önskvärd och lämplig jämväl ur den synpunkten att den
skulle befrämja enhetlighet vid övervägande av de åtgärder som i olika hänseenden
krävas för tillgodoseendet av den enskildes rätt.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måitte — i anledning av de likalydande motionerna
1:215 av herr Werner m. fl. och 11:279 av herr
Häckner m. fl. — i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att
Kungl. Maj:t i samband med den nu pågående utredningen
rörande det administrativa besvärsinstitutet och därmed
sammanhängande frågor jämväl ville låta verkställa utredning
i de hänseenden som i detta betänkande angivits.
Stockholm den 11 maj 1951.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Velander, Petrén,
Falk, Ramberg, Niklasson, Snygg och Ebbe Ohlsson samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Sandberg, Björklund,
Jonsson i Skedsbygd, Hagberg i Malmö, Nilsson i Kristinehamn, Sjölin,
Gunnarsson och fru Eriksson i Stockholm.
Bevillningsutskottets betänkande nr 54.
13
Bilaga -
Kammarrättens yttrande i anledning av de likalyd ande
motionerna I: 215 och II: 279
Genom remiss den 14 mars 1951 har Kungl. Maj :t anbefallt kammarrätten
att till riksdagens bevillningsutskott inkomma med av utskottet begärt utlåtande
i anledning av de vid innevarande års riksdag väckta likalydande
motionerna 1: 215 av herr Werner m. fl. och II: 279 av herr Häckner m. fl.
om utredning rörande regler om ett opartiskt förfarande för avgörande av
tvister i varuskattemål m. m.
Kammarrätten får i anledning härav anföra följande.
Enligt föreskrifter i 4 och 6 § § Kungl. förordningen den 25 maj 1941 (nr
251) om varuskatt, sådana dessa författningsrum lyda enligt förordningen
den 27 februari 1948 (nr 66), tillkommer det kontrollstyrelsen att utöva
kontroll över tillverkningen av skattepliktiga varor ävensom över varuskattens
behöriga utgörande. Kontrollmyndigheten har själv att fastställa den
skatt, som den anser böra utgå, då tillverkare av skattepliktig vara underlåter
avgiva deklaration rörande skattepliktiga varors beskattningsvärde,
eller då kontrollmyndigheten anser avgiven deklaration vara oriktig. Vid införsel
till riket av skattepliktig vara uttages varuskatten av tullverket, varefter
kontrollstyrelsen har att granska skattepåföringen och, om den finner
skatt vara påförd med för lågt belopp, påföra den skattskyldige felande
skatt.
I följd av anförda bestämmelser tillkommer det kontrollstyrelsen såsom
första instans att bedöma, vilka varor som skola anses skattepliktiga enligt
varuskatteförordningen, och att pröva riktigheten av uppgifter i avgivna deklarationer
rörande beskattningsvärdets storlek. Förordningen innehåller icke
särskilda processuella bestämmelser, varför besvär över kontrollstyrelsens
enligt förordningen meddelade beslut på grund av bestämmelser i kontrollstyrelsens
instruktion skola anföras hos Kungl. Maj :t där besvären föredragas
och avgöras i regeringsrätten.
På sätt framgår av en utav Kungl. Maj :t i Högsta Domstolen den 8 augusti
1950 meddelad dom i mål emellan Kungl. Maj :t och kronan samt »Lifaco»
Livsmedelsfabrikations C:o aktiebolag må fråga, huruvida och i vad mån
varuskatt skall uttagas för vara, tillverkad inom riket, icke upptagas av
allmän domstol. Sådan fråga skall alltså, på sätt ovan anförts, prövas av
kontrollstyrelsen såsom första instans och av Kungl. Maj :t i regeringsrätten
såsom andra och sista instans.
Med hänsyn till att enskild rätt på ett mycket påtagligt och ingripande sätt
kan beröras av beslut rörande skattskyldighet enligt förordningen om varuskatt
finner kammarrätten, att den i förevarande avseende nu gällande ordningen
icke kan betecknas såsom ur allmän rättssäkerhetssynpunkt i alla
avseenden helt tillfredsställande. Förhållandet mellan de skattskyldiga och
kontrollmyndigheten liksom denna myndighets handläggning lärer nämligen
icke alltid kunna undgå att röna inverkan av nämnda myndighets uppgift
att företräda det fiskaliska intresset med avseende å varubeskattningen. Vidare
torde varuskattemålen stundom vara av den natur, att målen efter
handläggningen hos kontrollmyndigheten lämpligen böra bli föremål för
ett kontradiktoriskt förfarande liknande det, som nu äger rum hos kammarrätten
i taxeringsmål. Det torde vara uppenbart, att möjligheterna för
den högsta instansen att träffa rättsligt riktiga avgöranden främjas av alt dit
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 54.
fullföljda mål i den närmast föregående instansen varit föremål för handläggning
och prövning under domstolsmässiga former. Handläggning enbart
hos kontrollmyndigheten torde icke alltid innefatta tillräcklig förberedelse
av ett mål för dess dragande under slutlig prövning av regeringsrätten.
Med hänsyn till anförda omständigheter anser kammarrätten, att det i
motionerna framförda yrkandet om utredning rörande förfarandet i varuskattemål
icke saknar fog. Kammarrätten vill i detta sammanhang erinra,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 16 maj 1942 (nr 236) anhållit
om utredning angående en enhetlig, fullständig och i övrigt ur rättssäkerhetens
synpunkt tillfredsställande lagstiftning angående förfarandet hos
förvaltningsdomstolar och hos övriga förvaltningsmyndigheter, då de avgöra
frågor som angå enskild rätt. Inom ramen för de av riksdagen begärda åtgärderna
pågår för närvarande genom besvärssakkunniga utredning om besvärsinstitutet
och därmed sammanhängande problem. De i förevarande motioner
avsedda spörsmålen torde kunna anses falla inom det område, som
med den av riksdagen begärda utredningsverksamheten åsyftas. Därest
yrkandet om utredning bifalles, bör utredningen omfatta besvärsförfarandet
i varuskattemål, som föranledas såväl av kontrollstyrelsens som av tullverkets
tillämpning av varuskatteförordningen.
I de remitterade motionerna ifrågasättes, att handläggningen av varuskattemålen
skulle överlämnas till de allmänna domstolarna. En sådan åtgärd
torde emellertid med hänsyn till målens speciella karaktär bli mycket betungande
såväl för de skattskyldiga som för de myndigheter, som skulle
företräda det allmänna vid handläggningen. En handläggning av ifrågavarande
mål vid de allmänna domstolarna skulle icke kunna begränsas på
samma sätt som vid en specialdomstol med särskild rutin i fråga om skattefrågor.
Sådan rutin skulle icke kunna förvärvas av de allmänna domstolarna,
då varje domstol blott någon enstaka gång skulle ha att handlägga varuskattemål.
Med hänsyn till det jämförelsevis stora antalet allmänna domstolar
kan befaras, att tillämpningen skulle bli ojämn.
Handläggning av varuskattemålen vid de administrativa domstolarna torde
följaktligen vara att föredraga framför handläggning vid de allmänna
domstolarna. Mot förslaget att göra kammarrätten till besvärsinstans i varuskattemål
är från kammarrättens sida icke något att erinra. Om förslaget
efter utredning skulle vinna beaktande bör föreskrivas, att målen skola
avgöras med förtur. Om så sker — och hinder däremot kan med hänsyn
till målens ringa antal och omständigheterna i övrigt icke anses föreligga
— kunna målen i kammarrätten avgöras utan nämnvärd tidsutdräkt.
Det i motionen ifrågasatta förbudet mot påföring av skatt för förfluten
tid finner kammarrätten vanskligt med hänsyn till de missbruk, en bestämmelse
av angivna innehåll kan leda till. I stället kan ifrågasättas införande
av en formeil skyldighet för kontrollstyrelsen att på förfrågan av skattskvldig
giva besked, som skulle vara bindande för statsverket tills annat besked
delgåves den skattskyldige, huruvida viss vara ansåges skattepliktig, med
rätt för skattskyldig att "anföra besvär över beslutet i samma ordning som
över annat beslut enligt förordningen om varuskatt. Visserligen lämnar
kontrollstyrelsen, såsom den uppgivit, besked i berörda hänseende, men
det synes vara av betydelse, att de skattskyldiga i författningarna uttryckligen
érhålla anvisning om på vad sätt de i tveksamma fall skola kunna undvika
förluster genom" underlåtenhet att uttaga varuskatt vid tillverkning
eller import av skattepliktiga varor. Genom den ifrågasatta anordningen
skulle den skattskyldige själv icke behöva ta risken av att varor, som han
själv ansett skattefria, sedermera förklarades vara skattepliktiga.
517598. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.