Nr 43— 44.
Bevillningsutskottets betänkande nr 43.
1
Nr 43.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om åstadkommande av lättnad i det nuvarande genom
inflationen skärpta skattetrycket å inkomst, förmögenhet
och arv, m. m.
(2:a avd.)
Till bevillningsutskottet ha hänvisats följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 90 av herrar Sunne och Söderquist samt
II: 120 av herr Sjölin m. fl., vari hemställts, »att riksdagen beslutar att hos
Kungl. Maj :t hemställa om direktiv till 1949 års skattekommitté att utreda,
huruvida och på vilket sätt det vore möjligt att bevilja löntagare lindring
vid beskattning av den merinkomst som härflyter från övertidsarbete, antingen
genom särskilt skattefritt avdrag eller på annat lämpligt sätt»;
2) de likalydande motionerna 1:91 av herr Weiland in. fl. och II: 117
av herr Swedberg m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t måtte föranstalta om utredning
rörande befrielse från skatteplikt för inkomster av sparmedel intill ett belopp,
som utredningen kan finna lämpligt»;
3) de likalydande motionerna I: 275 av herr Lindblom m. fl. och II: 361
av herr Ohlin m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t ville åt 1949 års skatteutredning uppdraga
att vid revisionen av den statliga beskattningen å inkomst, förmögenhet
och arv snarast möjligt utarbeta ett system, som innebär ett väsentligt
lägre skattetryck än de genom inflationen skärpta skatteskalorna
medföra»; samt
4) motionen II: 196 av herr Pettersson i Ersbacken, vari hemställts, »att
riksdagen måtte vidtaga en sådan ändring av gällande skatteskalor för förmögenhets-
resp. kvarlåtenskapsskatten att den på grund av penningvärdeförsämringen
sedan 1947 uppkomna extra skärpningen av dessa skatter elimineras».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna I: 91, II: 120, II: 196 och II: 361.
Anmärkas må att vid innevarande års riksdag väckts ett flertal andra
motioner (I: 186 och II: 284 samt I: 279 och II: 367), vilka behandla frågan
om möjligheten att genom särskilda åtgärder främja sparandet. Sistnämnda
motioner ha emellertid hänvisats till bankoutskottet.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 7 samt. Nr 43—14.
Bevillningsutskottets betänkande nr 43.
Spörsmålet om främjande av det enskilda sparandet har varit föremål för
uppmärksamhet vid 1947, 1948 och 1949 års riksdagar.
Vid 1947 års riksdag hemställdes i de likalydande motionerna I: 144 (av
herr Elon Andersson m. fl.) och II: 234 (av herr Ohlin m. fl.), att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande skattefrihet
eller skattelättnad för inkomst, som sparas av personer med viss
maximiinkomst, ävensom rörande andra lämpliga åtgärder till uppmuntrande
av de breda folklagrens sparande, i första hand sådant s. k. kontant
sparande, som placeras i sparinrättningar, vissa obligationer eller annan
penningform. Samma års bevillningsutskott fann i sitt över dessa motioner
avgivna betänkande nr 46 det vara ett mycket betydelsefullt samhällsintresse
att på lämpligt sätt uppmuntra sparandet, ej minst bland de breda
folklagren. Ur denna synpunkt borde måhända mindre vikt fästas vid själva
iormen för sparandet. Även den som med sparmedel exempelvis anskaffade
arbetsredskap eller verkställde avbetalning å ådragen skuld kunde därmed
trämja produktionen och välståndet i samma mån som om sparsamheten
ledde till bankinsättning eller obligationsköp. Utskottet erinrade vidare
om att Kungl. Maj :t genom överläggningar med representanter för näringslivet
och de större folkrörelserna sökt finna lämpliga utvägar för det
allmännas stöd åt sparandet. Då Kungl. Maj :t sålunda ägnade sparfrämjandet
särskild uppmärksamhet och då utskottet förutsatte att Kungl. Maj:t
därvid även uppmärksammade de i motionerna berörda spörsmålen, fann
utskottet tillräckliga skäl saknas att i en särskild skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om utredning i ämnet. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
I motionen II: 367 (av herrar Håstad och Hjalmarson) vid 1948 års riksdag
yrkades skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan om förslag om åtgärder
för att främja det frivilliga enskilda sparandet. I sitt i anledning av
motionen avgivna och av riksdagen godkända betänkande nr 49 erinrade
samma års bevillningsutskott om att en omfattande sparkampanj kommit
till stånd samt att bl. a. sparbankerna i avsikt att främja sparandet bedreve
ekonomisk upplysningsverksamhet. Utskottet anförde därjämte bl. a. följande:
»Emellertid
ha även mera vittgående åtgärder för uppmuntrande av det
frivilliga sparandet övervägts. Sålunda ha under den senare tiden vid offentliga
utredningar utarbetats två förslag, vilka syfta till att på olika vägar
stimulera till insättning i penninginstitut av sparmedel, bundna för en
längre tid.
Det ena av dessa förslag, har såsom antytts i den förevarande motionen,
:^™.la§ts av 1944 års allmänna skattekommitté i en den 13 december 1947
till finansdepartementet avlämnad promemoria med förslag till bestämmelser
angående skattepremiering av frivilligt banksparande. Enligt detta förslag
skall varje skattskyldig fysisk person äga rätt att i en allmän kreditinrättning
— postsparbanken, annan sparbank, affärsbank eller centralkassa
för jordbrukskredit — upplägga ett s. k. skattesparkonto för sig
sjalv, sin maka eller små minderåriga barn. För den del av det löpande årets
inkomst, som insättes å dylikt konto under åren 1948 och 1949, skall avdrag
Bevillningsutskottets betänkande nv 43.
3
vara medgivet vid inkomsttaxeringen, i den mån den sammanlagda årliga
insättningen ej överstiger 3 000 kronor för vart och ett av dessa år. Så länge
medlen innestå å kontot, föreligger ej skatteplikt vare sig för förmögenheten
eller för därå upplupna räntor. Medlen få icke uttagas, förrän två kalenderår
förflutit efter utgången av det år, under vilket insättningen gjorts.
Efter den nämnda tvåårsfristen få medlen uttagas. Om uttagningen sker
före utgången av år 1954, skall dock det uttagna beloppet inräknas i den
skattepliktiga inkomsten för det år, då uttaget ägt rum. Medel, som innestå
å kontot till utgången av år 1954, kunna däremot uttagas, utan att detta
medför skattskyldighet för desamma. Skattebefrielsen blir alltså under denna
förutsättning definitiv.
Enligt det andra förslaget, vilket framlagts i en inom finansdepartementet
i december 1947 upprättad promemoria, skall sparandet uppmuntras genom
att särskilda premier lämnas till sparare i ungdomsåldrarna. De sparade
medlen skola insättas å särskilda ungdomskonton hos kreditinrättningarna.
Premien, vilken ansetts böra vara undantagen från beskattning,
skall utgöra ett procentuellt tillägg till det under varje år sparade beloppet.
Såsom villkor för att premie skall utgå har ansetts böra föreskrivas, att sparandet
uppgår till visst minimibelopp.
Intetdera av dessa förslag har hittills förelagts riksdagen.
Utskottet har givetvis icke möjlighet att i detta sammanhang göra något
uttalande, huruvida de utvägar, som anvisats i de båda förslagen, äro lämpliga
eller över huvud taget framkomliga. Vad angår det inom finansdepartementet
utarbetade förslaget faller detta för övrigt till huvudsaklig del
utanför bevillningsutskottets kompetensområde. Att bägge förslagen innebära
en viss risk för överflyttningar av redan förefintliga sparmedel till sådana
konton, som med förslagen avses, synes dock uppenbart.
Utan att på något sätt taga ställning till dessa förslag anser sig utskottet
böra starkt understryka vikten av att i nuvarande läge alla de möjligheter
bliva undersökta, som kunna tänkas ifrågakomma för erhållande av en stimulans
till det frivilliga sparandet särskilt bland de breda folklagren. För
att åtgärder i sådan riktning skola leda till något mera påtagligt resultat
lärer det enligt utskottets mening vara ofrånkomligt, att begagnandet av
den anvisade sparformen för den enskilde klart framstår såsom en fördel
för honom själv. Allmän enighet råder därom att ett ökat sparande under
nuvarande förhållanden är synnerligen angeläget ur allmän synpunkt. Den
omständigheten, att en sparform innebär risk för att densamma kan komma
att begagnas även i andra fall än som därmed avses, synes fördenskull
utskottet icke utan vidare böra föranleda, att densamma avvisas. Vilka
risker som helst i detta hänseende böra givetvis icke tagas. Med hänsyn till
syftet med de anordningar, som här ifrågasättas, bör det dock enligt utskottets
mening kunna anses försvarligt om någon risk härutinnan förefinnes,
såvida det kan antagas att anordningarna eljest komma att på ett tillfredsställande
sätt fylla sitt syfte. Utskottet anser sålunda, att även sådana utvägar,
som under mera normala förhållanden icke kunnat ifrågakomma, för
närvarande böra tagas under omprövning. Huruvida en sådan utväg —
trots därmed förenade olägenheter — bör väljas blir en avvägningsfråga.
Vid denna avvägning kan givetvis icke bortses från att olägenheterna med
eu viss anordning bliva större i den mån det belopp, som kan ifrågakomma
till eu gynnad behandling, är mera avsevärt.»
Därjämte erinrade utskottet beträffande sparande genom tecknande av
livförsäkringar om att i ett av 1944 års allmänna skattekommitté avgivet
betänkande (SOU 1948:22) förslag framlagts om en böjning av maximibe
-
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 43.
loppet för avdraget för försäkringspremier från 200 till 300 kronor. Utskottet,
som förutsatte, att Kungl. Maj :t ägnade uppmärksamhet åt den i motionen
berörda frågan om åtgärder för främjande av det frivilliga sparandet
ansåg ej erforderligt att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag i
ämnet. Med hänsyn härtill avstyrkte utskottet motionen. Riksdagen biföll
utskottets hemställan.
Vid 19b9 års riksdag framfördes i de likalydande motionerna I: 219 (av
herr Mannerskantz m. fl.) och 11:273 (av herr Hjalmarson m. fl.) enahanda
yrkande som i den förenämnda vid 1948 års riksdag väckta motionen
TI: 367. 1949 års bevillningsutskott erinrade i sitt i anledning av motionerna
I: 219 och II: 273 avgivna betänkande nr 29 om vad som tidigare förevarit
i ämnet och anförde därefter följande:
»Även enligt bevillningsutskottets mening är det av synnerlig vikt, att en
ökning av det frivilliga sparandet äger rum. Det beror sålunda i hög grad
på sparandet, om de nu rådande krisförhållandena med regleringar av olika
slag skola kunna bringas att upphöra. Ur de synpunkter, utskottet har att
företräda, uppkommer närmast frågan, huruvida en stimulans åt sparandet
skulle kunna vinnas genom ändrade beskattningsregler eller ändrade grunder
för själva skattesystemet. Utskottet får härvidlag erinra om att innevarande
års riksdag på förslag av utskottet i dess av riksdagen godkända
betänkande nr 18 beslutat att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om en
översyn av skatterna till staten och dessas verkningar. Utskottet har därvid
anfört, att det praktiska syftet med utredningen uppenbarligen vore att undersöka
möjligheterna till ett lägre samlat skattetryck. Vidare har framhållits,
att det vore ett för alla gemensamt intresse att hela skattesystemet
så utformades att det i minsta möjliga grad lade hinder i vägen för en höjning
av folkets välstånd genom fortsatt utveckling av produktionen. Att
därvid skatternas inverkan både på sparandet och på arbetsviljan måste
beaktas vore lika allmänt erkänt som det visat sig svårt att vinna enighet
om verkningarna i praktiken av skattesystemets utformning. I vid utskottets
nämnda betänkande fogade reservationer har betydelsen av skattesystemets
utformning med avseende å verkningarna därav å produktionen och
sparviljan ytterligare understrukits.
Av vad nu anförts framgår, att skatternas verkningar å bl. a. sparandet
torde komma att uppmärksammas vid den nu beslutade översynen av det
statliga skattesystemet. Utskottet vill även påpeka, att hos Kungl. Maj :t i
dagarna av ungdomskommittén inom Folkrörelsernas sparkampanj gjorts
framställning om vissa åtgärder för främjande av sparandet bland ungdomen.
Med hänsyn härtill och då utskottet förutsätter, att Kungl. Maj:t jämväl
i övrigt vidtager de åtgärder, som kunna befinnas möjliga för erhållande
av en stimulans till det frivilliga sparandet, finner utskottet ej skäl att
i anledning av de förevarande motionerna förorda skrivelse till Kungl. Maj :t
med hemställan om förslag i ämnet.»
Riksdagen biföll vad utskottet hemställt.
Av innehållet i de förevarande motionerna må här återgivas följande.
I de likalydande motionerna 1:90 och 11:120 har anförts
bl. a„ att det under senare tid blivit allt vanligare att löntagare vägrade att
åtaga sig övertidsarbete. De menade, att det inte lönade sig att arbeta något
utöver den ordinarie arbetstiden. Detta förhållande vore nu allmänt
Bevillningsutskottets betänkande nr 43.
5
bekant. Likaså att orsaken därtill vore att alltför liten del av den merinkomst,
som övertidsarbete gåve, finge behållas av den som tjänat in inkomsten.
Marginalskatten toge en oproportionerligt stor del. Det insåges
lätt att uteblivet övertidsarbete kunde få ganska betänkliga konsekvenser.
Först och främst för produktionen i allmänhet. I synnerhet i en tid som
denna, när det på alla områden rådde brist på arbetskraft. Om man ginge
så långt som arbetstidslagen medgåve, vilket visserligen endast borde ske
i undantagsfall, innebure detta ett tillskott till den ordinarie arbetstiden av
ca 8 %. Dessutom kunde övertidsarbetet ha en utomordentlig sekundär betydelse,
när det gällde att leverera kapitalvaror av olika slag. Närmast till
hands låge väl då att i varje fall tillse, att den som gjorde en extra prestation
finge tillfredsställande utbyte därav. Ett sätt att främja detta syfte
vore att bevilja ett visst skattefritt avdrag på de inkomster, som härflöte av
extra arbete. Motionärerna vore fullt medvetna om att många .svårigheter
funnes för praktiskt genomförande av en sådan tanke. Då det emellertid
vore synnerligen viktigt med alla produktionsfrämjande initiativ ansåge
motionärerna att försök borde göras. För löntagare i allmänhet, där merinkomsten
härflöte från övertidsarbete på ordinarie arbetsplats, torde svårigheterna
att fastställa resp. kontrollera extraförtjänster vara överkomliga.
Svårare torde det bli att på ett betryggande sätt arrangera taxeringen
av extra förtjänster, som uppkomme på grund av specialuppdrag. Skulle
oöverstigliga hinder därvid visa sig finnas, kunde man överväga en bestämmelse
att vederbörande skulle ha sin extraförtjänst bunden vid ordinarie
arbetsplats för att komma i åtnjutande av skattelindring för denna. Genom
det här skissade sättet bleve det emellertid icke möjligt att värdera
de egna företagarnas merprestationer. Det vore en olägenhet som motionärerna
tyvärr inte såge någon möjlighet att komma ifrån. Det borde emellertid
framhållas att ur beskattningssynpunkt löntagarna helt visst intoge
en särställning. Det kunde vidare framhållas att t. ex. i Danmark löntagare
hade särskilda bevillningsfria avdrag.
Till stöd för det i de likalydande motionerna 1:91 och II:
117 framförda yrkandet har erinrats om att åtgärder på olika sätt vidtagits
för att väcka och uppmuntra sparsamhetsintresset särskilt ho,s ungdomen.
Ett led i denna riktning hade det beslut varit som riksdagen förra
året fattade om vinstutlottning för lönspararna. Ur samhällets .synpunkt
vore det också synnerligen värdefullt att ungdomar lärde sig att spara vid
tidiga år. Snart upptäckte dock dessa sparintresserade ungdomar och även
de som hunnit upp i åldersklasserna, att staten och kommunen toge en betydande
del av de förhållandevis små inkomster, som sparkapitalet gåve
i form av ränta, och då kunde detta ge anledning till att sparintresset började
svalna. Det torde därför böra undersökas, om icke skattebefrielse
lämpligen .skulle kunna beviljas åt småspararna för inkomst av kapital
upp till ett visst belopp, som placerades i postsparbanken, sparbank, annan
bankinrättning eller sparkassa av något slag. Motionärerna hänvisade i
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 43.
detta fält till den lag som förra hösten antagits i den finska riksdagen. Där
hette det bland annat: »Vid beskattning, som på grund av inkomst för
åren 1950—1955 skall verkställas till staten, kommunen eller församlingen,
betraktas icke som beskattningsbar inkomst ränta på deposition, vilken
placerats i inhemsk bank, sparbank, andelskassa, postsparbank eller andelslags
sparkassa på annan än check- och därmed jämförlig räkning. Vad
som härigenom är stadgat skall även tillämpas på sådan av staten utfärdad,
på finska mark lydande obligation, som staten emitterat efter den 31
december 1950. Det skattefria beloppet är trettiotusen mark samt hälften
av det ,som överskjuter detta belopp, dock sammanlagt icke mer än etthundrafemtiotusen
mark.»
I en nyligen offentliggjord FN-orientering rörande folkens inkomst hade
svenska folket kommit ganska högt på rangskalan i fråga om inkomster
per invånare. Som gemensam myckenhet hade man valt dollarn, och utgått
ifrån dess köpvärde år 1949. Enligt dessa uppgifter vore då medelinkomsten
per invånare i Sverige i dollar 780 under det att medelinkomsten
per invånare i Finland endast vore 348. Ginge man ut ifrån dessa siffror,
så skulle sparmöjligh eterna i Sverige vara mer än dubbelt så stora som i
Finland och skulle överträffas bland de där uppräknade 70 länderna endast
av USA, Kanada, Nya Zeeland och Schweiz.
I de likalydande motionerna 1:275 och 11:361 har anförts
bl. a., att det vore en allmän och välgrundad uppfattning, att det skattetryck,
som Sveriges folk haft att bära under de sista åren, vore alltför
hårt. Verkningarna på längre sikt, om ett sådant skattetryck bestode, måste
bli en nedsättning av arbetsvilja t. ex. villigheten att arbeta på övertid även
i lägen, där detta ur försörjningssynpunkt framstode som synnerligen
önskvärt. Likaså minskades den enskildes sparförmåga och sparvilja. Det
syntes även föreligga risker för att de höga skatterna på inkomst och förmögenhet
utsatte deklarationsmoralen för allvarliga påfrestningar. Farhågorna
för ogynnsamma verkningar på samhällsekonomi och samhällsförhållanden
hade den sista tiden skärpts därigenom att skattetrycket till
följd av inflationen undergått en vid fattande av 1947 års riksdagsbeslut
icke avsedd skärpning. En inkomsthöjning, som endast utgjorde kompensation
för levnadskostnadernas stegring och alltså inte innebure någon reell
inkomsthöjning, konnne emellertid på grund av skatteskalornas progressivitet
att medföra en väsentlig skärpning av skattetrycket.
Under sådana omständigheter framstode en sänkning av beskattningen
på inkomst och förmögenhet såsom ytterst angelägen. Vid ett övervägande
av samhällets möjligheter att klara sig med ett lägre skattetryck borde man
betänka, att en procentuellt mycket obetydlig ökning av den samhällsekonomiska
framstegstakten genom gynnsammare skatteförhållanden ganska
snart ledde till en betydande ökning av nationalinkomsten utöver vad den
kunde väntas bli med lägre sparvilja och mindre lust till särskilda ansträngningar.
På så sätt tillfördes också statskassan med det lägre skatte
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 43. 7
trycket steg för steg växande inkomster och medborgarna finge en höjd
levnadsstandard. Dessa gynnsamma verkningar av ett sänkt skattetryck
inträdde emellertid till stor del först så småningom i större utsträckning,
även om det ingalunda vore uteslutet att både sparvilja och arbetsvilja
kunde snabbt påverkas, om medborgarna finge en känsla av en mer förstående
inställning från det allmännas sida i skattehänseende. Efter den
utveckling, som ägt rum de senaste månaderna, vore möjligheterna till
skattesänkning begränsade och någon omedelbar, mera allmän och väsentlig
skattereduktion ansåge motionärerna sig i rådande läge ej böra påkalla.
En förutsättning för att ett budgetöverskott skulle anses tillrådligt under
nästkommande budgetår som medel mot prisstegring vore att det inginge
som ett led i en väl samordnad och energisk politik mot inflationen. De
andra medel, som ifrågakomme, torde alltid utgöra huvudsaken, och budgetöverskottet
vore endast ett supplementärt medel.
Från den utgångspunkt motionärerna accepterade vore det uppenbart
att så snart prisutvecklingen kommit under kontroll förelåge inte längre
samma anledning till ett budgetöverskott som nu, och en skattesänkning
borde då omedelbart genomföras. Med hänsyn därtill förordade motionärerna,
att 1949 års skatteutredning utan dröjsmål utarbetade förslag till
ett skattesystem, som gåve ett väsentligt lägre skattetryck på inkomst och
förmögenhet än det nuvarande genom inflationen förhöjda skattetrycket,
varvid bl. a. frågan om en anpassning av de skattefria avdragens nominella
belopp efter det ändrade penningvärdet upptoges till prövning. Motionärerna
ville framför allt undvika att rådande läge ledde till uppskov med
eller minskat intresse för arbetet med utarbetandet av ett sådant skattesystem.
I den mån under en tid framåt högre skatter än dessa ansåges
böra uttagas med hänsyn särskilt till de höga försvarsutgifterna, måste
denna beskattning anses ha karaktären av en tillfällig värnskatt, som låge
utanför den ordinarie beskattningen. Motionärerna förstode, att skattebetalarna
kände sig skeptiska till tanken att därigenom någon garanti skulle
kunna skapas för en framtida skattesänkning. Ett formellt system kunde
aldrig ge någon garanti, om inte riksdagens majoritet besjälades av en
vilja att åstadkomma en återgång till normalt skattetryck. Men under vissa
omständigheter kunde det säkert visa sig vara av betydelse, om riksdagen
vid ett tillfälle klart markerat sin uppfattning om att ett sänkt skattetryck
borde eftersträvas och om med anledning därav ett på denna uppfattning
vilande system utarbetats och färdigställts. Motionärerna föresloge därför,
att riksdagen som sin mening uttalade, att arbetet på en revision av inkomst-
och förmögenhetsbeskattningen borde bedrivas skyndsamt i syfte
att åstadkomma ett system, som gåve ett väsentligt lägre skattetryck än
det nuvarande och att i den mån av hänsyn till försvarsutgifterna en beskattning
därutöver för närvarande vore nödvändig denna gåves karaktären
av en tillfällig värnskatt.
Även arvsbeskattningen hade genom kombinationen av arvslotts- och
kvarlåtenskapsskatt och genom den ytterligare skärpning därav som pen
-
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 43.
ningvärdeförsämringen medfört blivit så hård, att den måste anses i längden
få ogynnsamma verkningar på den ekonomiska utvecklingen. I överensstämmelse
med den ståndpunkt som hävdats i reservation av herr Elon
Andersson m. fl. till bevillningsutskottets utlåtande nr 18 år 1949, ansåge
motionärerna, att en omläggning och reduktion av arvsbeskattningen borde
utan dröjsmål förberedas och att alltså 1949 års skatteutredning borde erhålla
direktiv att dess arbete skulle ha denna inriktning.
I motionen 11:196 har anförts, att det under de senaste åren starkt
sjunkande penningvärdet bl. a. medfört, att det direkta skattetrycket
kraftigt ökat. Inkomster resp. förmögenheter hade nämligen på grund av
penningvärdeförsämringen nominellt stigit, vilket haft till följd att de på
grund av skatteskalornas progressivitet drabbats av en betydligt hårdare
beskattning än vad man vid skatteskalornas utformning avsett. Inte minst
gällde detta om förmögenhets- och kvarlåtenskapsskatterna. Denna från
början icke avsedda extra skattebelastning syntes motionären redan nu
böra elimineras utan avvaktan på resultatet av den större allmänna utredning
av hithörande problem som torde pågå. Den i motionen förordade ändringen
torde enklast kunna ske därigenom att de år 1947 av riksdagen
fastställda skatteskalorna för förmögenhets- resp. kvarlåtenskapsskatterna
på så sätt justerades att den på grund av penningvärdeförsämringen efter
nämnda år uppkomna extra skärpningen av beskattningen försvunne. Med
detta yrkande hade motionären i fråga om kvarlåtenskapsskatten icke
avsett att ta principiell ståndpunkt till dess fortsatta bestånd. Motionären
ansåge att den borde avskaffas. Då detta emellertid i nuvarande läge torde
vara politiskt ogenomförbart, hade motionären inskränkt sig till att söka
förhindra en särskilt för många mindre dödsbon mycket kännbar, från
början icke avsedd extra kvarlåtenskapsskatt.
Utskottet. I de nu ifrågavarande motionerna hemställes om åtgärder för
åstadkommande av skattelindring i syfte att främja det frivilliga enskilda
sparandet samt viljan till ökad arbetsinsats. En nedsättning av skattetrycket
har vidare motiverats med att inflationen medfört en extra skärpning av
skatteprogressionen. Sålunda yrkas i de likalydande motionerna 1:90 (av
herrar Sunne och Söderquist) samt II: 120 (av herr Sjölin m. fl.) att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville uppdraga
åt 1949 års skatteutredning att utreda, huruvida och på vilket sätt
det vore möjligt att bevilja löntagare lindring vid beskattning av den merinkomst,
som härflyter från övertidsarbete, antingen genom särskilt skattefritt
avdrag eller på annat lämpligt sätt. I de likalydande motionerna I: 91
(av herr Weiland m. fl.) och II: 117 (av herr Swedberg in. fl.) hemställes
om utredning rörande befrielse från skatteplikt för vissa inkomster av sparmedel.
I motionen II: 196 (av herr Pettersson i Ersbacken) yrkas sådan
ändring av gällande skatteskalor för förmögenhets- respektive kvarlåtenskapsskatten
att den på grund av penningvärdeförsämringen sedan 1947 upp
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 43.
9
komna extra skärpningen av dessa skatter elimineras. Slutligen yrkas i de
likalydande motionerna I: 275 (av herr Lindblom m. fl.) och II: 361 (av herr
Ohlin in. fl.) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville åt 1949 års skatteutredning uppdraga att vid revisionen
av den statliga beskattningen å inkomst, förmögenhet och arv snarast möjligt
utarbeta ett system, som innebure ett väsentligt lägre skattetryck än
det som de genom inflationen skärpta skatteskalorna medföra.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har spörsmålet om
skattesystemet och sparandet varit föremål för uppmärksamhet i riksdagen
vid flera olika tillfällen under de senare åren. Senast behandlades frågan vid
1949 års riksdag. I ett flertal motioner vid nämnda riksdag hemställdes om
utredning rörande skattesystemets verkningar i olika avseenden; särskilt
underströks angelägenheten av att uppmärksamhet ägnades frågan om eventuella
skattelättnader för att uppmuntra till sparande. I anledning av motionerna
hemställde riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t om en allmän
översyn av skatterna till staten och dessas verkningar. Enligt Kungl. Maj :ts
bemyndigande har chefen för finansdepartementet sedermera tillkallat särskilda
sakkunniga, 1949 års skatteutredning, för att verkställa den begärda
översynen. I direktiven för utredningen framhålles, att utredningen skall avse
att klarlägga det samlade skattetryckets och enskilda skatteformers inverkan
på näringslivet, på sparande, arbetsvilja och företagsamhet. Enligt riksdagsberättelsen
till årets riksdag beräknas utredningen slutföra sitt arbete
under år 1951.
Några delade meningar om betydelsen av att sparandet erhåller tillräcklig
omfattning föreligga icke. Då i nuvarande ekonomiska läge en ökning av
sparandet ansetts nödvändig, har såväl i de här föreliggande motionerna
som i den allmänna diskussionen framförts önskemål om skattelindring såsom
ett medel att uppmuntra till ökat sparande. Även enligt utskottets uppfattning
skulle en allmän skattelindring gynnsamt påverka sparviljan åtminstone
på längre sikt. Önskemålet om ett lägre samlat skattetryck måste
emellertid vägas mot vikten av de behov, som föranleda att skatterna uttagas.
I direktiven för 1949 års skatteutredning framhålles bl. a. att det syntes
ofrånkomligt, att de förslag till avvägning av beskattningen, som utredningen
komrne att framlägga, otvetydigt hänfördes till en viss utgiftssumma
eller till olika antagna utgiftssummor. Endast därigenom bleve det möjligt
att verkställa rättvisande jämförelse mellan olika förslag att fördela
den samlade skattebördan. Då resultatet av utredningens arbete framlägges
torde det sålunda bli möjligt att närmare bedöma de praktiska möjligheterna
för en skattenedsättning.
Med anledning av det i de likalydande motionerna I: 275 och II: 361 framställda
yrkandet om skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan, att Kungl.
Maj:t ville uppdraga åt 1949 års skatteutredning att utarbeta ett system,
som innebure ett väsentligt lägre skattetryck än det som de genom inflationen
skärpta skatteskalorna medfört, vill utskottet meddela, att utskottet
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 43.
under hand inhämtat, att inom skatteutredningen pågå undersökningar,
vilka just ta sikte på att klarlägga de förändringar i skattetrycket i olika
inkomstskikt, som ägt rum genom penningvärdeförsämringen. Med hänsyn
härtill torde det icke vara erforderligt att riksdagen i särskild skrivelse
hemställer om utredning i detta avseende. Att redan nu vidtaga ändringar
i skatteskalorna, såsom påyrkats i motionen II: 196, kan utskottet icke
tillstyrka.
De sist behandlade motionerna ha närmast tagit sikte på den allmänna
skattelindring, som skulle erhållas genom en revision av gällande skatteskalor.
Åtgärder av mera begränsad omfattning för att uppmuntra till ökat
sparande och ökad arbetsinsats ha ifrågasatts i de likalydande motionerna
I: 91 och II: 117 samt i de likalydande motionerna I: 90 och II: 120. I de båda
förstnämnda motionerna har sålunda hemställts om utredning rörande befrielse
från skatteplikt för vissa inkomster av sparmedel. Av motiveringen i
motionerna framgår, att motionärerna närmast åsyfta skattebefrielse för
inkomst av kapital, som placerats i postsparbanken, sparbank eller annan
bankinrättning. I motionerna 1: 90 och II: 120 har ifrågasatts, huruvida icke
den inkomst, som härflyter från övertidsarbete skulle kunna beskattas lindrigare
än annan inkomst.
Med anledning av dessa yrkanden får utskottet erinra om att innevarande
års riksdag på hemställan av bankoutskottet (utlåtande nr 12) beslutat
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville taga under
övervägande möjligheterna att genomföra åtgärder för uppmuntran av det
frivilliga och enskilda sparandet och för riksdagen — om möjligt redan
under innevarande riksdags höstsession — framlägga de förslag, vartill
dessa överväganden kunna föranleda. I berörda utlåtande hade bankoutskottet
bl. a. erinrat om att i till utskottet hänvisade motioner framhållits,
att det borde tagas under övervägande, huruvida det icke skulle vara en
sparfrämjande åtgärd att ge löntagare lägre skatt på övertidsarbete. Vidare
hade i motionerna nämnts, att möjligheten att befria inkomsten av sparmedel
intill visst belopp från skatt borde undersökas. Det torde sålunda
få förutsättas att vid den av riksdagen begärda utredningen även de i motionerna
I: 90 och II: 120 samt I: 91 och II: 117 framförda förslagen bliva
omprövade.
Undtr åberopande av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att följande motioner, nämligen:
1) de likalydande motionerna I: 90 av herrar Sunne och
Söderquist samt II: 120 av herr Sjölin m. fl. om utredning
rörande lindrigare beskattning av merinkomst, som härflyter
från övertidsarbete,
2) de likalydande motionerna I: 91 av herr Weiland
m. fl. och II: 117 av herr Swedberg in. fl. om utredning rörande
befrielse från skatteplikt för vissa inkomster av sparmedel,
Bevillningsutskottets betänkande nr 43.
11
3) de likalydande motionerna I: 275 av herr Lindblom
in. fl. och II: 361 av herr Ohlin m. fl. om åstadkommande
av lättnad i det nuvarande genom inflationen skärpta skattetrycket
å inkomst, förmögenhet och arv, samt
4) motionen II: 196 av herr Pettersson i Er sbacken angående
ändring av gällande skatteskalor för förmögenhetsoch
kvarlåtenskapsskatten,
måtte, i den mån de icke kunna anses besvarade genom
vad utskottet ovan anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.
Stockholm den 4 maj 1951.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heuman, Gustaf Elofsson,
Velander, Falk, Niklasson, Einar Eriksson, Rune Johansson, Ebbe Ohlsson
och Spetz samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Jonsson i
Skedsbygd, Hagberg i Malmö, Nilsson i Kristinehamn, Persson i Svensköp,
Sjölin, Gunnarsson, Kärrlander och Henriksson.
Reservation
av herrar Velander och Ebbe Ohlsson.