8

Bevillningsutskottets betänkande nr 4.

Nr 4.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående skattefrihet för förmånen av nedsatt
telefonabonnemangsavgift för vissa av telegrafverkets
pensionärer.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna 1:30 av herr Emil Petersson m. fl. och II: 42 av herr Ngberg
m. fl. har hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att sådana bestämmelser utfärdas, att telegrafverkets pensionärer
medgivas skattefrihet för förmånen av nedsatt abonnemangsavgift vid ett
inkomstläge intill 8 000 kronor».

Beträffande motiveringen för det i motionerna framställda yrkandet får
utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa
till motionen I: 30.

Vissa vid telegrafverket anställda ha i och för tjänsten avgiftsfri telefon
i bostaden, s. k. fritelefon. Andra anställda ha telefonabonnemang mot nedsatt
avgift, s. k. tjänsteabonnemang. Förutvarande personal, som åtnjuter
pension eller understöd och som under sin tjänstetid varit berättigad till
tjänsteabonnemang, kan även erhålla tjänsteabonnemang.

Frågan om skatteplikt föreligger för dessa förmåner eller icke får bedömas
med ledning av bestämmelserna i punkt 3 av anvisningarna till 32 §
kommunalskattelagen. I detta lagrum stadgas, att som intäkt av tjänst skall
upptagas värdet av förmåner som den skattskyldige åtnjutit, därest han icke
skulle varit berättigad till avdrag för utgifterna för förmånernas förvärvande
för den händelse att han själv förskaffat sig dem.

Frågan om förmånen av fritelefon eller tjänsteabonnemang enligt nyssnämnda
bestämmelse skall bedömas som skattepliktig intäkt eller ej har
varit föremål för regeringsrättens prövning. Genom utslag den 24 januari
1947 har regeringsrätten sålunda på besvär av en skattskyldig, vars årsinkomst
uppgick till omkring 14 000 kronor, förklarat vederbörande skattskyldig
för förmånen av fri telefon. Såsom motivering anförde regeringsrätten,
att »det med hänsyn till i målet upplysta förhållanden måste hållas
för visst, att klaganden, därest han icke erhållit ifrågavarande förmån, själv
under beskattningsåret skulle hava abonnerat på telefon». Samma utgång blev
det i ett annat, samma dag avgjort mål, där den skattskyldiges årsinkomst

Bevillningsutskottets betänkande nr 4.

9

var omkring 10 000 kronor, medan utgången blev den motsatta i ett mål,
där vederbörandes årsinkomst utgjorde cirka 6 000 kronor.

I de av Stockholms stads prövningsnämnd fastställda anvisningarna till
ledning för det årliga taxeringsarbetet lämnas följande besked i fråga om
beskattningen av fritelefon och tjänsteabonnemang:

»Vissa befattningshavare i Telegrafverket åtnjuta kostnadsfri telefon eller
nedsättning i abonnemangsavgifter. Denna förmån utgör i princip skattepliktig
inkomst, om det måste hållas för visst, att den skattskyldige, därest
han icke erhållit ifrågavarande förmån, själv skulle ha abonnerat på telefon.
Med hänsyn till de svårigheter, som i praktiken möta, att sålunda avgöra
när skatteplikt skall anses föreligga, och då saken ur fiskalisk synpunkt
torde hava mycket ringa betydelse, bör skattefrihet för förmånens
värde kunna medgivas ganska långt upp i inkomstskikten. I enlighet härmed
skulle, därest omständigheterna i övrigt motivera detta, ifrågavarande förmån
kunna lämnas skattefri vid ett inkomstläge intill 8 000 kronor. Viss
hänsyn måste härvid tagas till förekomst av större förmögenhet och de inkomster,
som åtnjutas av hemmavarande familjemedlemmar.»

I ett svar på en vid 1949 års riksdag framställd interpellation angående
beskattningen av förmånen av fritelefon och tjänsteabonnemang anförde
dåvarande chefen för finansdepartementet efter att ha redogjort för gällande
bestämmelser och deras tillämpning bl. a. följande:

»Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har frågan i vad mån förmånen
av fritelefon eller tjänsteabonnemang är skattepliktig numera avgjorts
genom regeringsrättens utslag. Vidare har för Stockholms del prövningsnämnden
anvisat vissa riktlinjer för den praktiska tillämpningen av
den genom regeringsrättsutslagen fastställda principen.

Då tillämpning av skattelagarna helt ankommer på beskattningsnämnderna
och skattedomstolarna, kan en eventuell ändring i den av praxis intagna
ståndpunkten icke nu genomföras annat än genom lagändring. Då den
av regeringsrätten intagna ståndpunkten synes ligga helt i linje med den
praxis, som allmänt tillämpas i likartade frågor, är jag emellertid icke beredd
att nu taga något initiativ till en sådan lagändring.»

I de föreliggande motionerna har anförts bl. a. följande. De av Stockholms
stads prövningsnämnd fastställda anvisningarna, vilka bringats till
telegrafstyrelsens kännedom, tillämpades numera över hela linjen av taxeringsmyndigheterna
i förekommande fall. Tyvärr glömdes telegrafverkets
pensionärer nästan bort i interpellationen. Det nämndes dock, att även vissa
pensionärer hade tjänsteabonnemang. När de av Stockholms stads prövningsnämnd
utfärdade anvisningarna, hur bestämmelserna borde tillämpas,
utkommit, trodde pensionärerna självfallet, att de vore inbegripna i förslaget.
Formuleringen i anvisningarna gåve icke heller stöd för annat antagande.
Vid förfrågan hos telegrafstyrelsen hade likväl meddelats, »att
skattefrihet i vissa fall för förmånen av fritelefon eller tjänsteabonnemang
avser vid telegrafverket anställda men däremot icke pensionärer». Förklarligt
nog kände sig denna grupp pensionärer missgynnade. För telegrafverket
vore det eu fördel, om deras pensionärer hade telefon. När sjukdomsfall
inträffade bland den ordinarie personalen eller när vid ymnigt snöfall

''2 Ilihang till riksdagens protokoll 1951. 7 samt. Nr 2 4.

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 4.

och stormar trafiksvårigheter uppstode, som måste skyndsamt avklaras,
kunde pensionärer inkallas.

Utskottet. I de föreliggande motionerna har hemställts om skrivelse till
Kungl. Maj :t med anhållan, att sådana bestämmelser måtte utfärdas, att
förmånen av nedsatt telefonabonnemangsavgift för telegrafverkets pensionärer
undantoges från beskattning. Som förutsättning för skattefrihet skulle
uppställas villkoret att vederbörandes inkomst icke överstege 8 000 kronor.
Till stöd för sitt yrkande ha motionärerna anfört bl. a., att i tjänst varande
personal åtnjöte sådan skattefrihet.

I punkt 3 av anvisningarna till 32 § konnnunalskattelagen stadgas, att såsom
intäkt av tjänst skall upptagas värdet av förmåner som den skattskvldige
åtnjutit, därest han icke skulle varit berättigad till avdrag för utgifterna
för förmånernas förvärvande för den händelse han själv förskaffat
sig dem. Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår har genom regeringsrättsutslag
fastställts den principen, att förmån av fri telefon eller
tjänsteabonnemang skall anses utgöra skattepliktig inkomst, om det måste
hållas för visst, att den skattskyldige, därest han icke erhållit ifrågavarande
lör mån, själv skulle ha abonnerat på telefon. För Stockholms del har prövningsnämnden
meddelat vissa anvisningar för den praktiska tillämpningen
av den i praxis fastställda principen. De lämnade anvisningarna innebära,
att ifrågavarande förmån för befattningshavare vid telegrafverket borde
kunna lämnas skattefri vid ett inkomstläge intill 8 000 kronor. Viss hänsyn
borde dock tagas till förekomst av större förmögenhet och de inkomster,
som åtnjötes av hemmavarande familjemedlemmar.

Såvitt utskottet kunnat finna ha de fall, som förekommit i praxis, avsett
förmån av fri telefon och tjänsteabonnemang åt i tjänst varande personal
hos telegrafverket. Däremot torde motsvarande fråga beträffande telegrafverkets
pensionärer icke — såvitt utskottet har sig bekant — ha varit föremål
för regeringsrättens prövning. Med hänsyn till att en pensionär väl i regel
icke kan visa förhandenvaron av det i punkt 3 av anvisningarna till 32 §
kommunalskattelagen angivna villkoret för skattefrihet torde det dock böra
antagas, att förmånen av tjänsteabonnemang är att anse som skattepliklig
intäkt för honom. Därest vederbörande är i tjänst efter uppnådd pensionsålder
saknas självfallet anledning att i nu förevarande hänseende behandla
honom annorlunda än övrig i tjänst varande personal.

Ett bifall till de föreliggande motionerna skulle innebära, att de lagstiftande
myndigheterna utfärdade anvisningar för tillämpningen av skattelagarna
beträffande en viss grupp av skattskyldiga. Då tillämpningen av skattelagarna
helt ankommer på beskattningsnämnderna och skattedomstolarna
finner sig utskottet redan på denna grund böra avstyrka motionerna.
Utskottet vill emellertid tillägga, att utskottet ej heller anser skäl föreligga
för sådan ändring av gällande skattelagar, att förmånen av nedsatt telefonabonnemangsavgift
för telegrafverkets pensionärer i princip bleve skattefri
vid ett visst inkomstläge. Om och i vad mån den här ifrågavarande

11

>Bevillningsutskottets betänkande nr 4.

förmånen i det särskilda fallet utgör skattepliktig inkomst eller ej får bedömas
med ledning av de allmänna reglerna i kommunalskattelagen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1:30 av herr Emil Petersson
m. fl. och II: 42 av herr Nyberg in. fl. angående skattefrihet
för förmånen av nedsatt telefonabonnemangsavgift
för vissa av telegrafverkets pensionärer icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 februari 1951.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande: se under betänkandet nr 2.