Nr 37—39.
Bevillningsutskottets betänkande nr 37.
1
Nr 37.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förlängd giltighetstid för viss
provisorisk ändring av gällande tulltaxa, m. m.
I en den 30 mars 1951 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 179, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att
1) besluta, att den vid tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr 316)
fogade tulltaxan skall jämväl för tiden efter den 30 juni 1951 i den del, som
angivits i kungörelsen den 26 maj 1950, nr 196, hava den lydelse som framgår
av kungörelsen; samt
2) bemyndiga Kungl. Maj:t att under tiden från och med den 1 juli 1951
till och med den 30 juni 1953 i fall, då särskilda skäl därtill äro, medgiva att
näringsidkare, som erhållit rätt till varvsindustrirestitution, må åtnjuta sådan
tullrestitution, oaktat de av honom använda artiklarna införts av annan
näringsidkare, som erhållit rätt till enahanda slag av tullrestitution.
Beträffande departementschefens motivering för vad sålunda föreslagits,
får utskottet, i den mån densamma ej framgår av den nedan lämnade redogörelsen
för propositionens huvudsakliga innehåll, hänvisa till propositionen
(s. 2 och 5—6).
Rörande propositionens huvudsakliga innehåll må här nämnas följande.
Träsprit (metanol) är i gällande tulltaxa upptagen under tulltaxenr
211: i (.stat. nr 525 och 526). För denna vara utgick för tiden intill den 1
juli 1950 en tull av 20 kronor för 100 kilogram. Efter förslag i propositionen
nr 239: 1950, vilket bifölls av riksdagen, har genom kungörelsen den
26 maj 1950 (nr 196) om viss tillfällig ändring i den vid tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316) fogade tulltaxan tullen fastställts till
10 kronor för 100 kilogram för tiden den 1 juli 1950—den 30 juni 1951.
Till grund för förslaget i propositionen nr 239: 1950 om sänkningen av
tullen å metanol låg eu skrivelse från Sveriges kemiska industrikontor. I
denna framhölls bl. a., att metanol utgjorde en mycket viktig råvara inom
den organisk-kemiska industrien. Tullen å metanol hade tidigare uppgått
till 30 kronor för 100 kilogram men sänktes på förslag av 1906 års tullkommitté
till 20 kronor för 100 kilogram, vilket vid dåvarande tidpunkt torde
ha motsvarat mellan 20 och 25 procent av varuvärdet. Metanolpriset hade
sedan dess — i motsats till den allmänna prisutvecklingen — sjunkit avsevärt
till följd av att en mycket betydande tillverkning av metanol på syntetisk
väg ägde rum i flera länder. Tullsatsen 20 kronor för 100 kilogram mot
1
Bihang till riksdagens protokoll 1951. 7 samt. Nr 37—39.
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 37.
svarade något mer än 50 procent av importvärdet för ren metanol. De inhemska
konsumenterna av metanol hade sedan länge önskat en nedsättning
av den gällande tullsatsen, vilken icke stode i proportion till tullsatserna för
den kemiska industriens färdigprodukter.
I nu förevarande proposition föreslås, att tulltaxan i vad den avser metanol,
skall bibehålla sin ändrade lydelse jämväl för tiden efter den 30 juni
1951.
I 3 § förordningen den 4 oktober 1929 (nr 307) angående tullrestitution
stadgas, att idkare av varvs- eller verkstadsrörelse ävensom fartygsägare
äger att efter verkställd byggnad, ombyggnad, reparation, inredning eller
utrustning, inberäknat förseende med reservdelar, av svenskt eller utländskt
fartyg av mer än 70 tons bruttodräktighet, utländskt järnfartyg
även av 70 tons bruttodräktighet eller därunder, eller av skeppsdocka, dockport,
ponton, slip, stapelbädd eller mudderverk, för vilkas byggnad, ombyggnad,
reparation, inredning, utrustning eller sjösättning använts av honom
från utlandet införda materialier eller andra artiklar, åtnjuta restitution
av tull (varvsindustrirestitution) för en motsvarande myckenhet materialier
eller andra artiklar av samma slag, vilka inom fem år före arbetets
slutförande av honom införts från utlandet.
I proposition den 31 december 1943 (nr 19) hemställde Kungl. Maj:t hos
1944 års riksdag om bemyndigande att under tiden till och med den 31 december
1946 i fall, då särskilda skäl därtill förelåge, medgiva att näringsidkare,
som erhållit rätt till varvsindustrirestitution, finge åtnjuta sådan tullrestitution,
oaktat de av honom använda artiklarna införts av annan näringsidkare,
som erhållit rätt till enahanda slag av tullrestitution. Såsom
motivering för detta förslag anfördes i propositionen, bland annat, att de till
följd av kriget försämrade handelsförbindelserna vållat varvsindustrien särskilda
svårigheter beträffande materialanskaffningen och att företagen i
detta avseende i större utsträckning än tidigare vore beroende av varandras
bistånd. Propositionen bifölls av riksdagen (skrivelse nr 23).
Sådant bemyndigande har därefter fortlöpande lämnats av riksdagen senast
för tiden den 1 juli 1949—den 30 juni 1951.
I den nu föreliggande propositionen nr 179 föreslås — med hänsyn till att
de särskilda skäl, som tidigare föranlett den utvidgade rätten till varvsindustrirestitution,
alltjämt torde vara för handen — att den ifrågavarande lättnaden
i rätten till varvsindustrirestitution utsträckes till att avse jämväl tiden
från och med den 1 juli 1951 till och med den 30 juni 1953. Därvid har
i propositionen förutsatts att, därest riksdagen skulle bifalla densamma,
tullrestitution må kunna beviljas även för materialier, som införts till riket
före den tidpunkt, då nu ifrågavarande bemyndigande erhållits. Restitution
bör enligt vad som anförts i propositionen emellertid icke ifrågakomma i sådant
fall då det arbete, varom fråga är, avslutas först efter bemyndigandets
giltighetstid.
3
Bevillningsutskottets betänkande nr 37.
Utskottet. Utskottet, som icke funnit anledning till erinran mot Kungl.
Maj:ts förslag, får hemställa,
att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 179.
Stockholm den 17 april 1951.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Gustaf Elof sson, Velander,
Petrén, Falk, Ramberg, Wehtje, Einar Eriksson och Werner samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Sandberg, Björklund,
Orgård, Kristensson i Osby, Hagberg i Malmö, Nilsson i Kristinehamn, Vigelsbo,
Gunnarsson och Henriksson.