4

Bevillningsutskottets betänkande nr 3.

Nr

3.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion
om viss inskränkning av rätten att vid taxering för
inkomst njuta avdrag för representation.

(2:a avd.)

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, 1: 43,
av herrar Anderberg och Gustaf Karlsson har hemställts, »att riksdagen
måtte besluta sådan ändring av kommunalskattelagen, att vid avdrag för
kostnader för representation utgifter för spritdrycker, tobak o. d. ej må
medräknas».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionen framställda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen.

Syftet med den föreliggande motionen är att erhålla en begränsning av
den nuvarande avdragsrätten för representationskostnader.

Vad angår inkomst av rörelse stadgas i 29 § 1 mom. kommunalskattelagen,
att från bruttointäkten av rörelse avdrag må göras för allt, som är
att anse som driftkostnad.

Enligt 33 § samma lag må från intäkt av tjänst avdrag göras för samtliga
utgifter, vilka äro att anse som kostnader för fullgörande av tjänsten,
såvitt icke för samma kostnader anvisats särskilt anslag, som, på
sätt i 32 § 3 mom. nämnda lag är sagt, ej skall upptagas såsom intäkt. I
32 § 3 mom. stadgas, att såsom intäkt icke upptages vad av staten anvisats
till bestridande av särskilda, med vissa tjänster eller uppdrag förenade
kostnader. Vidare sägs i 4 mom. av sistnämnda paragraf, att är vid kommunal
eller enskild tjänst anvisad särskild ersättning för vissa med tjänsten
förenade kostnader, denna ersättning skall redovisas såsom intäkt.

I anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen utvecklas närmare innebörden
av dessa bestämmelser. Sålunda sägs i punkt 7), att till ersättning,
som anvisats av staten till bestridande av viss med tjänsten förenad kostnad
och som följaktligen ej är underkastad skatteplikt, räknas bl. a. bidrag
till representationskostnader, som är vissa statens tjänstemän anslaget.
I fråga om kommunal eller enskild tjänst sägs i punkt 4) av samma anvisningar,
att den anvisade ersättningen skall upptagas såsom intäkt och
de omkostnader, som skola därmed bestridas, avföras såsom omkostnader
för tjänsten eller uppdraget. Om därvid ersättningen icke förslår till kostnadernas
gäldande, får bristen avföras å intäkten av tjänsten i övrigt. Härvid
märkes dock, att, om det kan antagas, att den anvisade ersättningen
beräknats med hänsyn till vad som skäligen kan anses normalt åtgå till
täckande av de omkostnader, som skola därmed bestridas, större avdrag än

5

Bevillningsutskottets betänkande nr 3.

som svarar mot den anvisade ersättningen bör medgivas allenast om det
visas, att på grund av särskilda förhållanden ersättningen varit otillräcklig
för sådana skäliga omkostnader. Å andra sidan torde i dylikt fall ofta
kunna antagas, att den anvisade ersättningen i sin helhet åtgått till de
omkostnader, för vilka den avsetts, utan att särskild utredning i detta avseende
behöver lämnas. Avdrag med samma belopp som den anvisade ersättningen
torde i regel böra medgivas i de fall, då ersättningen ej överstiger
vad som av staten i motsvarande fall anvisas.

Beträffande inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet stadgas i 36 § kommunalskattelagen,
att från bruttointäkten avdrag må göras för kostnader,
som varit erforderliga för intäktens förvärvande.

Till belysande av rådande praxis i fråga om rätt till avdrag för representationskostnader
må här återgivas ett uttalande av regeringsrådet Adolf
Lundevall (se Skattehandbok s. 93):

»Avdrag för s. k. representationsutgifter medgives endast i sådana fall, då
dylika utgifter kunna betraktas såsom en nödvändig omkostnad för vederbörandes
förvärvsverksamhet. Utredning härom bör i regel lämnas av den
skattskyldige. För handelsresande gäller härvid att uppgiva ej allenast antalet
resedagar, utan även att utreda kostnadernas verkliga belopp samt de
omständigheter, som föranlett utgifterna. Endast sådana utgifter kunna
anses avdragsgilla, som motsvara vad som enligt hävdvunnen sed förekomma
vid avslut av affärer, däremot ej för uppvaktning av affärsvänner
å bemärkelsedagar o. d. I praxis plägar visas stor återhållsamhet vid medgivandet
av dylika avdrag. Utgifter som tyda på överdådig livsföring beskäras
till vad som anses skäligt för det syfte, representationen avser. För
representation i hemmet liksom större bjudningar över huvud, även sådana
å restauranger, medgives i regel icke avdrag; de måste merendels, även om
de hållas för s. k. affärsvänner, tillskrivas vederbörandes levnadsvanor, och
kostnaden därför betraktas såsom icke avdragsgill levnadskostnad. Kan det
däremot visas eller framgår av omständigheterna, att särskilda med förvärvsverksamheten
sammanhängande förhållanden nödvändiggjort utgiften,
torde avdrag för densamma kunna medgivas, även om representationen ägt
rum i hemmet. Den omständigheten, att särskilt anslag till representation
lämnats, kan härvid åberopas till styrkande att representation åligger den
skattskyldige; dock gäller i detta avseende såsom eljest, att anslaget verkligen
avser vad som uppgives och ej utgör förtäckt löneförmån.»

Frågan om en begränsning av avdragsrätten för representationskostnader
var föremål för behandling vid 1948 års riksdag. I en vid nämnda riksdag
väckt motion 1:92 (av herr Einar Eriksson) yrkades bl. a. att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag rörande
frågan om generell skatt på representation.

1948 års bevillningsutskott yttrade i sitt över motionen avgivna betänkande
nr 26 bl. a. följande:

»Den ifrågavarande avdragsrätten medför otvivelaktigt, såsom i motionen
påpekats, en viss risk för missbruk, nämligen så till vida, att även sådana
kostnader, som i själva verket äro att anse såsom personliga levnadskostnader,
kunna bliva avdragna vid taxeringen. Att avskaffa denna avdragsrätt

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 3.

torde emellertid vara helt uteslutet. I de fall, då kostnader för representation
äro nödvändiga vid fullgörande av tjänst eller vid idkande av rörelse,
bör avdrag härför givetvis vara medgivet. Det är dock angeläget, att obehöriga
avdrag i detta hänseende i möjligaste mån förhindras. Såvitt utskottet
kan finna, lärer detta icke kunna ske på annat sätt än att taxeringsmyndigheterna
noggrant granska vid taxeringen gjorda avdrag av detta slag.
Taxeringsmyndigheterna torde även ha sin uppmärksamhet riktad på sådana
avdrag, och myndigheternas praxis är vid tillämpningen mycket restriktiv.
Enligt vad för utskottet upplysts eftersträvas jämväl inom näringslivets
organisationer att uppnå en begränsning av representationens omfattning.
»

På hemställan av bevillningsutskottet lämnade riksdagen motionen utan
åtgärd.

I den nu föreliggande motionen bär anförts bl. a., att fall otvivelaktigt
kunde förekomma, då utgifter för representation vore motiverade och avdrag
borde medgivas vid inkomstbeskattningen, men det torde å andra sidan ej
heller kunna förnekas, att den s. k. representationen i många fall vore helt
överflödig och på intet sätt nödvändig för inkomstens förvärvande. Givetvis
ankomme det på beskattningsmyndigheterna att därvidlag granska de begärda
avdragen och söka hålla dem vid skäliga belopp, men denna uppgift
måste enligt sakens natur vara ytterligt svårbemästrad. Om, såsom ofta torde
ske, den skattskyldige sökte styrka sina uppgifters riktighet genom företeende
av restaurangnotor e. d., funnes dock ingen garanti för att just dessa
utgifter varit nödvändig representation, eller ens att notorna avsåge personer,
för vilka representationen ansetts erforderlig. Då representation utövats i
hemmet, bleve avvägningen än svårare. Avdragen för representationskostnader
uppginge mången gång till betydande belopp, och ofta torde den utövade
representationen i större eller mindre omfattning inrymma även utgifter för
spritdrycker och tobak. Det syntes motionärerna emellertid med mycket starka
skäl kunna ifrågasättas, om stat och kommun i form av minskade skatteintäkter
skulle bekosta dylika utgifter. Den del av representationskostnaden,
som avsåge spritdrycker, tobak o. d„ borde därför frånräknas, innan
avdrag medgåves. Särskild bestämmelse härom borde införas i kommunalskattelagen.

Utskottet. Enligt gällande bestämmelser är, vad angår inkomst av rörelse,
avdrag medgivet för representationskostnader, om och i den mån dessa kostnader
äro att anse såsom driftkostnader. Beträffande inkomst av tjänst gäller,
att avdrag för representationskostnader är medgivet, i den mån desamma
kunna anses utgöra kostnader för fullgörande av tjänsten. Då fråga är om
statlig tjänst, för vilken utgått särskilt bidrag till representationskostnader,
är detta bidrag icke underkastat skatteplikt. Vid beräkning av inkomst av
tillfällig förvärvsverksamhet må avdrag göras för representationskostnader,
som varit erforderliga för intäktens förvärvande. Med den föreliggande motionen
avses att åstadkomma en begränsning av avdragsrätten för nu berörda
kostnader i så måtto att den del av kostnaden som avser spritdrycker,
tobak o. d. skall frånräknas innan avdrag medgives.

Bevillningsutskottets betänkande nr 3.

7

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår var frågan om en begränsning
av avdragsrätten för representationskostnader föremål för behandling
vid 1948 års riksdag. Nämnda års bevillningsutskott uttalade därvid
bl. a. att den ifrågavarande avdragsrätten otvivelaktigt medförde en viss risk
för missbruk, nämligen så till vida, att även sådana kostnader, som i själva
verket vore att anse såsom personliga levnadskostnader, kunde bliva avdragna
vid taxeringen. Såvitt utskottet kunde finna, vore det icke möjligt att
förhindra detta på annat sätt än att taxeringsmyndigheterna noggrant granskade
vid taxeringen gjorda avdrag av detta slag. Det påpekades jämväl att
myndigheternas praxis vid tillämpningen vore mycket restriktiv.

Till dessa av 1948 års bevillningsutskott framförda synpunkter kan utskottet
ansluta sig. Att på sätt motionärerna föreslagit i kommunalskattelagen
införa bestämmelser om att vissa utgifter i samband med representation icke
skulle vara avdragsgilla, anser utskottet icke böra ifrågakomma. Det avgörande
i detta hänseende måste vara, huruvida utgiften utgjort en nödvändig
omkostnad för intäktens förvärvande eller ej. Den stora återhållsamhet, som
i praxis visas vid medgivande av avdrag för representationskostnader, torde
så långt möjligt utgöra erforderlig garanti för att kostnader, som i själva
verket äro att anse såsom personliga levnadskostnader, icke bliva avdragna
vid taxeringen. Utskottet avstyrker sålunda det i motionen framställda yrkandet.

Vid behandlingen av den föreliggande frågan har inom utskottet gjorts
gällande, att svårigheterna för åstadkommande av en likformig och rättvis
beskattning på här förevarande område mindre hänförde sig till den prövning
av skäligheten av gjorda representationsavdrag, som det ålåge taxeringsmyndigheterna
att verkställa, än till det förhållandet att i många fall någon
granskning icke kunde komma till stånd beroende på att myndigheterna icke
hade vetskap om de gjorda avdragen. Huruvida åtgärder ägnade att medföra
en bättre ordning i detta hänseende äro möjliga att vidtaga är utskottet givetvis
icke berett att utan en närmare undersökning uttala sig om. Utskottet
vill emellertid i detta sammanhang erinra om att en teknisk översyn av kommunalskattelagen
för närvarande verkställes av 1950 års skattelagssakkunniga.
Det torde kunna förväntas att vid denna översyn jämväl frågan om
avdragsrätten för representationskostnader kommer under bedömande.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen 1:43 av herrar Anderberg och Gustaf Karlsson
om viss inskränkning av rätten att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för representation icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 februari 1951.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande: se under betänkandet nr 2.