Bevillningsutskottets betänkande nr 23.

5

Nr 23.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
med förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 89 av herrar Bergh och Velander samt II: 115 av fru Boman
har hemställts, »att riksdagen för sin del måtte antaga följande

Förslag

till

lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 22 § 1 inom., 25 § 1 mom. och 29 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

22 §.

i mom. Från bruttointäkten---av fastigheten;

ränta å lånat, i fastigheten nedlagt eller för dess drift använt kapital, dock,
såvitt angår av staten ägd eller nyttjad fastighet, med högst två procent av
det bokförda värdet av de i förvärvskällan nedlagda tillgångarna;

speciella skatter —--—- det allmänna.

Har skog---tidigare medgivits.

Har. växande----gällande ingångsvärde.

Hemmavarande barn---- tillhöra arbetspersonalen.

Har sambruksförening---nämnda gottgörelse.

25 §.

1 mom. Från bruttointäkten---till fastigheten;

ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital, dock, såvitt angår av staten
ägd eller nyttjad fastighet, med högst två procent av det bokförda värdet av
de i förvärvskällan nedlagda tillgångarna.

Medlem av---som icke äro att anse såsom kapitaltillskott.

Har bostadsförening — --såsom kapitaltillskott.

29 §.

i mom. Från bruttointäkten---deras tillgodogörande;

ränta å lånat kapital, som nedlagts i rörelsen, så ock å gäld, som den skatt -

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 23.

skyldige ådragit sig för sin utbildning för rörelsen, dock, såvitt angår av staten
utövad rörelse, med högst två procent av det bokförda värdet av de i
förvärvskällan nedlagda tillgångarna;

kostnad för---till kapitalförlust.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framställda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen I: 89.

Syftet med de föreliggande motionerna är, att staten skall i förvärvskällorna
jordbruksfastighet, annan fastighet och rörelse ha rätt att göra avdrag
för gäldränta med högst två procent av det bokförda värdet av de i förvärvskällan
nedlagda tillgångarna.

Vid beräkning av skattskyldigs inkomst från särskild förvärvskälla gäller
enligt kommunalskattelagen, att från bruttointäkten får avräknas ränta å
gäld, som är hänförlig till förvärvskällan. Beträffande jordbruksfastighet
(22 §) må avdragas ränta å lånat, i fastigheten nedlagt eller för dess drift
använt kapital, beträffande annan fastighet (25 §) ränta å lånat, i fastigheten
nedlagt kapital samt beträffande rörelse (29 §) ränta å lånat kapital,
som nedlagts i rörelsen, så ock å gäld, som den skattskyldige ådragit sig för
sin utbildning för rörelsen.

Är skattskyldig berättigad till avdrag för ränta å upplånat kapital och kan
utredning ej vinnas, huru stor del av samma kapital, som hänför sig till olika
av den skattskyldige innehavda förvärvskällor, skall jämlikt 44 § kommunalskattelagen
i och för räntans fördelning kapitalet hänföras till de olika
förvärvskällorna i förhållande till värdet av de i varje förvärvskälla nedlagda
tillgångarna.

I enlighet med de här angivna reglerna är staten berättigad till avdrag för
gäldränta i de fall skattskyldighet till kommunal inkomstskatt föreligger för
staten, d. v. s. från inkomst av jordbruksfastighet, annan fastighet eller
rörelse.

I två likaiydande motioner vid 1928 års riksdag (1:322 och 11:483) yrkades
bl. a., att i särskilda anvisningar till kommunalskattelagen måtte fastställas,
att föreskrifterna om fördelning av gäldränta å olika förvärvskällor
ägde den betydelsen beträffande av staten bedriven verksamhet att beloppet
av det i varje förvärvskälla nedlagda upplånade kapitalet skulle stå i
samma förhållande till den totala statsskulden som värdet av de i förvärvskällan
nedlagda tillgångarna till sammanlagda värdet av alla statens tillgångar.

Särskilda utskottet vid 1928 års riksdag anförde (utlåtande nr 1) i anledning
av nämnda motioner följande:

»Med den omfattning, i vilken staten numera bedriver företagarverksamhet,
finner utskottet den redan gällande regeln, att staten blir skattskyldig
för inkomst, principiellt riktig. Det befogade i denna uppfattning torde

Bevillningsutskottets betänkande nr 23. 7

framstå desto klarare vid det förhållande, att, om i stället vederbörande
företag innehades av enskilda företagare, respektive kommuner skulle i desamma
hava ofta mycket betydande beskattningsföremål. Det synes ej blott
med hänsyn till kommunernas beskattningsrätt utan även för att erhålla en
riktig uppfattning om företagens räntabilitet vara lämpligt, att staten i sådana
fall, där staten uppträder såsom konkurrent med enskilda företag, får
vidkännas kommunalskatt i huvudsaklig likhet med de enskilda företagarna.
Nu intager emellertid staten såtillvida en undantagsställning, att framför
allt de företag, som falla under vattenfallsstyrelsens förvaltning, i huvudsak
drivas på skuld, medan ett enskilt företag i liknande fall skulle^ i
regel drivas även med eget kapital, vars avkastning komme att beskattas såsom
inkomst i vederbörande kommuner. Det synes därför utskottet synnerligen
rimligt, att det så anses, som om staten nedlagt visst eget kapital även
i sådana fall, där detta ej varit händelsen. Såvitt utskottet kan finna, bor
följaktligen någon regel givas för hur stor del av statsskulden som i beskattningsavseende
skall, med beaktande av att staten antages i varje företag
hava nedlagt även visst eget kapital, anses belasta olika grenar av statens
förvärvsverksamhet och tillika någon norm bestämmas för i vad mån vederbörande
verksamhetsgren anses amortera den gäld, som vilar å densamma.
Utskottet är emellertid icke berett att nu taga ställning till denna frågas detaljer,
som torde erfordra en mångsidig och ingående prövning, utan stannar
vid att föreslå, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om
utredning av berörda spörsmål och förslag i ämnet till riksdagen. Det är
önskvärt, att detta förslag framlägges så snart som möjligt.»

Sedan 1928 års riksdag i anledning härav hemställt, att Kungl. Maj :t måtte
föranstalta om utredning i frågan, tillkallades särskilda sakkunniga år 1929
för att verkställa den begärda utredningen. De sakkunniga avgåvo förslag
i ämnet den 16 oktober 1931. Förslaget gick ut pa att för beräknande av den
å de statens verksamhetsgrenar, som vore underkastade beskattning, belöpande
gälden statens samtliga skulder skulle fördelas pa statens samtliga
tillgångar i förhållande till de sistnämndas värde. Till nämnda verksamhetsgrenar
skulle alltså hänföras så stor andel av statens upplånade kapital som
motsvarade värdet av tillgångarna i samma verksamhet. Gäldränteavdiaget
skulle därefter beräknas med ledning av den för statens samtliga skulder
gällande genomsnittliga räntefoten.

1929 års sakkunnigas förslag föranledde ingen annan åtgärd än att det
överlämnades till 1936 års kommunalskatteberedning för att tagas i övervägande
vid fullgörande av beredningens uppdrag.

J94-4- års skattesakkunniga, vilka erhöllo i uppdrag att i vissa delar fortsätta
kommunalskatteberedningens arbete, avgåvo den 31 maj 1945 betänkande
(SOU 1945:35) med förslag angående vissa spörsmål på den allmänna
kommunalbeskattningens område. I betänkandet ha de sakkunniga
jämväl behandlat frågan om statens rätt till avdrag för gäldränta vid den
kommunala inkomstbeskattningen. De sakkunnigas förslag i denna del innebär,
att staten skall i förvärvskällorna jordbruksfastighet, annan fastighet
och rörelse ha rätt att göra avdrag för gäldränta enligt vanliga regler men
att avdraget i varje särskilt fall skall vara maximerat till två procent av det
bokförda värdet av de i förvärvskällan nedlagda tillgångarna.

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 23.

Såsom motivering för sitt förslag ha de sakkunniga framhållit bl. a., att
den eftersträvade jämlikheten mellan staten och enskilda enligt deras mening
borde kunna åvägabringas genom att man utginge från den skuldsättning,
som i allmänhet förekomme beträffande privat förvärvsverksamhet, och
sökte avväga statens gäldränteavdrag med hänsyn till en dylik inom det
enskilda näringslivet normal gäldbelastning. De sakkunniga ha härom vidare
anfört:

»I syfte att erhålla en uppfattning om proportionen mellan eget och främmande
kapital inom den privata förvärvsverksamheten samt med ledning
därav kunna föreslå en maximisiffra för statens gäldränteavdrag hava de
sakkunniga verkställt vissa undersökningar beträffande ett antal privata
företag. Av desamma framgår, att det främmande kapitalet inom de privata
elektricitets- och kraftverksföretagen åren 1942 och 1943 i genomsnitt uppgick
till ungefär 52 procent av tillgångarnas värde samt att det främmande
kapital, varå ränta utgått, utgjorde ungefär 38 procent av nämnda värde.
För ett 40-tal trämasse- och andra skogsindustriföretag voro enligt vad de
verkställda undersökningarna givit vid handen motsvarande procenttal 48
och 36 för 1942 samt 45 och 32 för 1943. Till jämförelse har utretts den
skuldsättning, varå gäldränta beräknats för statens vattenfallsverk. Det i
räkenskaperna redovisade främmande kapitalet uppgick i detta fall för
nämnda år till mer än 90 procent av tillgångarnas värde.

Det har synts de sakkunniga vara lämpligt att utgå från en genomsnittlig
skuldsättning inom den enskilda förvärvsverksamheten å 40 till 50 procent
av tillgångarnas värde och anpassa begränsningen av statens gäldränteavdrag
efter sådan nivå. Vid valet av den genomsnittliga räntefot för statens
lån, efter vilken räntan å det enligt sådana grunder begränsade lånekapitalet
i statens förvärvskällor skall beräknas för erhållande av det högsta
medgivna ränteavdraget, hava de sakkunniga utgått från den effektiva medelräntefoten
för den fonderade statsskulden under åren 1935—1944. Räknar
man med medeltalet för dessa år, vilket är 3,so procent, kommer man
vid en begränsning av skuldsättningen till 40 procent av tillgångarna till en
avdragsprocent å 1,52 och vid en begränsning till 50 procent av "tillgångarna
till en avdragsprocent å 1,90. Med räntefoten för 1944 å 3,47 procent, vilken
är den lägsta för tioårsperioden, och med en begränsning av skuldsättningen
till 40 procent erhålles en avdragsprocent å 1,39. Med räntefoten för 1935 å
4,i9 procent, vilken är den högsta under perioden, och 50 procents begränsning
av skuldsättningen blir avdragsprocenten 2,io. Då av prakiska skäl endast
avjämnade tal synts kunna komma i fråga, hava de sakkunniga varit
hänvisade till att överväga procenttalen 1,5 och 2,o.»

De sakkunniga, vilka såsom ovan nämnts stannat för att föreslå en avdragsprocent
av 2,o, ha rörande valet av procentsats yttrat följande:

»Valet av procentsats måste emellertid i viss mån bliva avhängigt av den
tid, för vilken densamma skall gälla. En sådan procentsats som den här
ifrågavarande kan fastställas för ett år i sänder eller för en period av år eller
ock intagas i skattelagarna för att gälla tills vidare. Huru man skall förfara
i detta avseende är beroende av huruvida några större förändringar
kunna förväntas i de förhållanden, vartill hänsyn tages vid procentsatsens
bestämmande. Större förskjutningar beträffande den privata förvärvsverksamhetens
gäldbundenhet torde, såvitt nu kan bedömas, knappast komma
att inträda inom den närmaste framtiden. Med hänsyn till det rådande ekonomiska
läget synas några mera betydande förändringar i den allmänna

Bevillningsutskottets betänkande nr 23.

9

räntenivån icke heller vara att vänta. De sakkunniga hava därför icke ansett
det behöva väcka några betänkligheter, om avdragsprocenten fastställes
för en längre period framåt i tiden genom ett särskilt stadgande i kommunalskattelagen.
Vid detta förhållande har det emellertid synts önskvärt att
med avseende å avdragsprocentens storlek erhålla en viss marginal, som
borgar för att staten icke heller kommer i en sämre ställning än de enskilda
skattskyldiga. De sakkunniga hava med hänsyn härtill stannat vid att föreslå
en avdragsprocent av 2,o. Detta procenttal torde vara av den storlek att
det icke ens vid en höjning av den nuvarande räntenivån med någon procent
skulle framstå såsom anmärkningsvärt lågt. Det föreslagna procenttalet
är avsett att gälla icke blott rörelse, på vilken förvärvskälla närmast
tagits sikte vid talets bestämmande, utan även jordbruksfastighet och annan
fastighet. Beträffande de båda sistnämnda slagen av förvärvskällor torde
en dylik begränsning av statens gäldränteavdrag vara av mycket liten betydelse.
Procenttalet 2,o synes emellertid vara tillräckligt högt även för de
relativt få fall, då begränsningen skulle inverka på beskattningen av statens
fastighetsinkomster.»

Frågan om statens rätt till gäldränteavdrag har även berörts av norrlands
kommittén i dess den It december 1948 avgivna principbetänkande
(SOU 1949:1). Efter att ha erinrat om att Norrlands naturtillgångar till
mycket stor del ägdes av staten, som genom deras utnyttjande direkt tillfördes
betydande belopp årligen, har norrlandskommittén anfört följande:

»Den kommunalskatt, som därvid erlägges, är dock på det hela taget jämförelsevis
blygsam. Enligt vad kommittén inhämtat brukar statens vattenfallsverk
från sin årsvinst göra avdrag bland annat för beräknad ränta å
hela det av staten investerade kapitalet, och detta oavsett att en ganska betydande
del av kapitalet återburits till staten i form av vinst överstigande
normal ränta. Härigenom har vattenkraftsrörelsen i stort sett undgått att
betala annan kommunalskatt än fastighetsskatt. Att vederbörande kommuner
på nu antytt sätt förhindras att utnyttja sin rätt att beskatta rörelseinkomster,
har kommittén funnit föga tilltalande. Om ett enskilt företag
bedriver motsvarande verksamhet, vilken som regel till stor del torde grundas
på aktier, äger företaget härvid icke att från rörelsevinsten göra avdrag
för utdelning å aktierna. Ur en annan synpunkt sett kan det ifrågasättas om,
därest statens vattenfallsverlc av sociala skäl och till fördel för företag, som
äro beroende av elektrisk kraft, hålla taxorna låga — en fördel som härvid
kommer hela landet till godo — detta bör leda till minskade skatteintäkter
för de kommuner, varifrån vattenkraften hämtas.»

I de ifrågavarande motionerna har erinrats om 1944 års .skattesakkunnigas
förslag rörande maximering av statens gäldränteavdrag. Motionärerna
ha i anslutning härtill anfört i huvudsak följande. Grundprincipen vid den
kommunala beskattningen av staten beträffande dess inkomst från viss
förvärvsverksamhet borde vara att staten, i de fall den uppträdde som konkurrent
till enskilda företagare, skulle få vidkännas kommunalskatt efter
i huvudsak samma grunder som de enskilda. Kommunerna borde icke
komma i ett sämre läge, om eu förvärvskälla vore i statens hand än om den
vore i enskild ägo. Finge staten åtnjuta särskilda förmåner vid kommunalbeskattningen,
inneburc detta nämligen att en del kommuners skatt -

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 23.

skyldiga finge lämna speciella bidrag efter proportionell grund till den
statliga förvärvsverksamheten inom kommunerna. De redovisade resultaten
av driften härrörde då delvis från dessa bidrag och vore icke ett rättvisande
uttryck för utfallet av verksamheten. Då staten uppträdde såsom
konkurrent till enskilda företag, intoge den i visst avseende en särställning.
Staten kunde nämligen genom sina kreditmöjligheter bedriva verksamheten
med i huvudsak lånat kapital, medan privata företagare regelmässigt
måste göra ganska betydande insatser av eget kapital för att kunna
driva sina företag. 1944 års skattesakkunniga hade i sitt betänkande föreslagit
att gäldräntan skulle maximeras för statens del. De sakkunniga syftade
till att i princip försätta staten såsom företagare i samma läge som
privata företagare med motsvarande förvärvsverksamhet. Då det icke ansåges
lämpligt att fördela hela statsskulden å statens olika tillgångar med
hänsyn till dessas värde, hade de sakkunniga icke ansett sig böra förorda
någon ändring av den beräkningsgrund, som t. ex. vattenfallsstyrelsen tilllämpade
i sin deklaration för fastställande av den å statens kraftverk belöpande
gälden. Avdrag för gäldränta å detta belopp borde emellertid få
ske med högst 1,5 ä 2 % av tillgångarnas värde. De sakkunniga hade kommit
fram till nämnda räntesatser genom en jämförelse mellan det främmande
kapitalets relativa storlek i å ena sidan enskilda och å andra sidan
statens kraftverksföretag. För sin del förordade de sakkunniga en maximering
till 2 %, varigenom staten i varje fall icke ansåges komma i sämre
läge än enskilda företagare.

För egen del ansåge motionärerna starka skäl tala för den av de sakkunniga
föreslagna ordningen. Det tedde .sig för dem otillfredsställande alt
den kommunala beskattningsrätten i realiteten skulle inskränkas i de fall
staten förläde viss verksamhet till en kommun. Vad kraftverksrörelsen anginge
hade denna en mycket stor betydelse för Norrland, där skatteunderlaget
i allmänhet vore lägre än för riket i övrigt. Det förefölle motionärerna
särskilt otillfredsställande att just de dåligt lottade norrlandskommunerna
skulle försättas i ett sämre läge genom att staten omhänderhade en
viss verksamhet.

Utskottet. Enligt reglerna i kommunalskattelagen för beräkning av skattskyldigs
inkomst från särskild förvärvskälla gäller, att från bruttointäkten
får avräknas ränta å gäld, som är hänförlig till förvärvskällan. Vid bedömning
av huruvida visst upplånat kapital hänför sig till den ena eller den
andra förvärvskällan skall det avgörande i första hand vara i vad mån det
upplånade kapitalet kan anses ha använts i eller disponerats för de olika
förvärvskällorna. Kan utredning ej vinnas, hur stor del av upplånat kapital,
,som hänför sig till olika förvärvskällor, skall i och för räntans fördelning
kapitalet hänföras till de olika förvärvskällorna i förhållande till
värdet av de i varje förvärvskälla nedlagda tillgångarna.

I enlighet med de här angivna x-eglerna är staten på samma sätt som
andra skattskyldiga berättigad till avdrag för gäldränta i de fall skattskyl -

Bevillningsutskottets betänkande nr 23. 11

dighet till kommunal inkomstskatt föreligger för staten. Denna rätt till avdrag
har staten emellertid icke begagnat i någon mera allmän omfattning,
då förvärvskällorna i de flesta fall icke ansetts vara belastade med gäld. Ett
undantag i detta avseende utgör dock vattenfallsstyrelsen, som i sina deklarationer
rörande statens kraftverksrörelse samt av styrelsen förvaltade
fastigheter verkställer avdrag för ränta å lånat kapital, som anses vara nedlagt
i respektive förvärvskällor. Enligt av utskottet inhämtad uppgift uppgick
skulden år 1950 i medeltal till omkring 930 miljoner kronor. Avdraget
beräknas efter medelräntefoten å den fonderade statsskulden för beskattningsåret.
I de fall överskottet för ett år överstiger den för året beräknade
räntan, nedskrives icke skulden med skillnaden. Amortering förekommer
sålunda icke i räkenskaperna.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår har frågan om statens
rätt till avdrag för gäldränta vid olika tillfällen varit föremål för diskussion.
Sålunda framhöll redan 1928 års riksdag i samband med behandlingen
av proposition nr 213 med förslag till kommunalskattelag angelägenheten
av att staten i sådana fall, där staten uppträdde såsom konkurrent
med enskilda företag, finge vidkännas kommunalskatt i huvudsaklig
likhet med de enskilda företagarna. Därvid erinrades särskilt om den undantagsställning
staten intoge i fråga om de företag, som fölle under vattenfallsstyrelsens
förvaltning, vilka företag i huvudsak dreves på skuld,
medan ett enskilt företag i liknande fall i regel skulle drivas även med
eget kapital, vars avkastning komme att beskattas såsom inkomst i vederbörande
kommun. På hemställan av 1928 års riksdag gjordes frågan till
föremål för undersökning av särskilt tillkallade ''sakkunniga. De förslag,
som de sakkunniga framlade, ansågos emellertid icke under då rådande
förhållanden kunna läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Sedermera upptogs frågan om statens gäldränteavdrag till förnyad behandling
av 1944 års skattesakkunniga. I ett år 1945 avgivet betänkande angående
vissa spörsmål på den allmänna kommunalbeskattningens område ha
de sakkunniga föreslagit, att statens avdrag för gäldränta skulle maximeras
till två procent av det bokförda värdet av de i förvärvskällan nedlagda
tillgångarna. Förslaget åsyftade att i princip försätta staten såsom företagare
i samma läge som privata företagare med motsvarande förvärvsverksamhet.
Den föreslagna avdragsprocenten hade framkommit efter undersökningar
rörande skuldsättningen inom den enskilda förvärvsverksamheten och medelräntefoten
för statsskulden. I förra hänseendet hade de sakkunniga ansett
sig böra räkna med cn skuldsättning å 40 till 50 procent av tillgångarnas
värde. Räntefoten hade beräknats till 3,8 procent, vilket motsvarade medelräntefoten
för den fonderade statsskulden under åren 1935—1944.

Under erinran om vad 1944 års skattesakkunniga sålunda föreslagit ha
motionärerna i de föreliggande motionerna hemställt, att de av de sakkunniga
förordade författningsändringarna nu måtte genomföras. I enlighet härmed
föreslås att i 22 § 1 inom., 25 § 1 mom. och 29 § 1 mom. kommunalskattelagen
införes bestämmelse om att, såvitt angår av staten ägd eller nyttjad fas -

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 23.

tighet respektive av staten utövad rörelse, avdrag för ränta å upplånat kapital
skall få äga rum med högst två procent av det bokförda värdet av de i
förvärvskällan nedlagda tillgångarna. I motionerna framhålles, att kommunerna
icke borde komma i ett sämre läge, om en förvärvskälla vore i statens
hand än om den vore i enskild ägo. Finge staten åtnjuta särskilda förmåner
vid kommunalbeskattningen innebure detta enligt motionärernas mening, att
en del kommuners skattskyldiga finge lämna speciella bidrag efter proportionell
grund till den statliga förvärvsverksamheten inom kommunerna. Motionärerna
ansåge starka skäl tala för den av de sakkunniga föreslagna ordningen.

Syftet med de ifrågavarande motionerna är sålunda att staten, i de fall
staten uppträder som konkurrent till enskilda företagare, skall få vidkännas
kommunalskatt efter i huvudsak samma grunder som de enskilda. Utskottet
kan för egen del instämma i denna principiella uppfattning angående omfattningen
av statens skatteplikt i de fall skattskyldighet till kommunal inkomstskatt
föreligger för staten. Utskottet kan göra detta så mycket mera som
riksdagen redan tidigare tillkännagivit en liknande inställning till den föreliggande
frågan.

Det förslag till lösning av problemet om statens rätt till avdrag för gäldränta
vid den kommunala inkomstbeskattningen, som framlagts av motionärerna,
bygger — såsom tidigare nämnts — på en av 1944 års skattesakkunniga
utarbetad metod. Enligt de sakkunnigas förmenande kunde den eftersträvade
jämlikheten mellan staten och enskilda åstadkommas, om man utginge
från den skuldsättning, som i allmänhet förekomme beträffande privat
förvärvsverksamhet, och utifrån denna utgångspunkt gjorde en avvägning
av statens gäldränteavdrag.

Även enligt utskottets mening torde den av de sakkunniga anvisade metoden
kunna erbjuda en framkomlig väg till frågans lösning. För ett slutligt
ställningstagande till de sakkunnigas förslag torde det dock vara erforderligt
att närmare undersöka, huruvida någon förändring inträffat i de förhållanden,
vartill hänsyn skall tagas vid bestämmandet av den maximala procentsatsen
för gäldränteavdraget. En sådan undersökning, som bland annat måste
bygga på uppgifter beträffande den privata förvärvsverksamhetens gäldbundenhet,
kan icke lämpligen verkställas av utskottet. Med hänsyn härtill
finner sig utskottet icke nu kunna förorda de i motionerna ifrågasatta omedelbara
författningsändringarna. Utskottet avstyrker sålunda motionerna.

Enligt vad utskottet under hand inhämtat kommer 1944 års skattesakkunnigas
förslag angående maximering av statens gäldränteavdrag att upptagas
till omprövning av 1950 års skattelagssakkunniga i samband med deras
översyn av kommunalskattelagen. Med hänsyn härtill anser utskottet det ej
heller erforderligt att riksdagen i särskild skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer
om frågans upptagande till förnyad prövning. Utskottet vill dock uttala
den förhoppningen att det skall visa sig möjligt att i en nära framtid
framlägga förslag i ämnet för riksdagen.

Bevillningsutskottets betänkande nr 23. 13

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1: 89 av herrar Bergh och
Velander samt II: 115 av fru Boman med förslag till lag om
ändring i vissa delar av kommunalskattelagen icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 april 1951.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Heiiman, Gustaf Elof sson, Velander,
Falk, Ramberg, Niklasson, Wehtje, Einar Eriksson, Rune Johansson och
Spetz; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Jonsson i Skedsbygd,
Orgård, Hagberg i Malmö, Nilsson i Kristinehamn, Sjölin, Gunnarsson,
Strandh, Kärrlander och Henriksson.