10
Bevillningsutskottets betänkande nr 21.
Nr 21.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om rätt att vid taxering i vissa fall njuta avdrag för
utgifter för åstadkommande av vattentäkt å fastighet.
(2:a avd.)
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna 1:87 av herr Spetz och 11:80 av herr Persson i Svensköp
m. fl. har hemställts, »att riksdagen måtte besluta att i kommunalskattelagens
§ 22 eller i anvisningarna till denna § införa en bestämmelse om att
utgifter för åstadkommande av vattentäkt å fastigheten i stället för förut befintlig
sådan, som icke längre är användbar, skall anses såsom avdragsgill
driftskostnad utom i det fall, att en förbättring av vattentäkten påkallas av
ett å fastigheten ökat behov av vatten, samt att vederbörande utskott måtte
låta utarbeta erforderligt förslag till lagtext».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda
jrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande,
hänvisa till motionen II: 80.
Från bruttointäkten av jordbruksfastighet må enligt 22 § 1 mom. kommunalskattelagen
avdrag göras för, bland annat, kostnader för reparation
och underhåll av byggnader, stängsel och diken. Till avdragsgill underhållskostnad
räknas jämlikt punkt 7 av anvisningarna till 22 §, bland annat, även
kostnad för iståndsättande eller omläggning av förut anlagd täckdikning,
varemot avdrag icke får ske för nyanläggning av täckdikning. Därest omläggning
av täckdikning på grund av användande av dyrbarare material än
det förut befintliga är till viss del att hänföra till grundförbättring, får avdrag
ej ske för mer än vad en omläggning med enahanda material som det
gamla skulle kostat. Enligt 22 § 2 mom. får vid beräkning av inkomst av
jordbruksfastighet avdrag icke göras för, bland annat, kostnad för grundförbättring
å fastigheten, såsom nyodling, vattenavledning, sjösänkning
med mera dylikt.
jämlikt 25 § nämnda lag gälla regler av motsvarande innebörd vid beräkning
av inkomst av annan fastighet.
Beträffande rådande praxis i fråga om rätt till avdrag för kostnader för
brunn må nämnas, att avdrag medgivits för kostnader för fördjupning av
äldre brunn, vars vattentillgång från början varit tillfredsställande men vilken
sinat till följd av att t. ex. jordlagret blivit utsuget på vatten genom upp
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 21.
11
tagande av andra brunnar i grannskapet, genom täckdikning å angränsande
marker och liknande åtgärder, som påverkat grundvattnet (se t. ex. RÅ
1947 Fi not. 539 och 1 073 samt 1948 Fi not. 987). Sistnämnda utgifter ha
därvid hänförts till avdragsgilla reparationskostnader. Däremot har avdrag
icke ansetts kunna medgivas för kostnader för iståndsättande av brunnar,
vilka icke från början givit tillräckligt med vatten (se t. ex. RÅ 1947 Fi not.
1 517 och 1949 Fi not. 895).
I ett par av regeringsrätten nyligen avgjorda mål (regeringsrättens utslag
den 4 maj 1950 och den 29 september 1950) har den frågan förelegat till bedömande,
huruvida utgifter för anläggning av ny brunn i stället för utsinad
sådan vore avdragsgill kostnad. I båda fallen medgav regeringsrätten avdrag
med viss del av kostnaden. Omständigheterna i målen voro i korthet följande.
I förstnämnda målet hade den skattskyldige hos prövningsnämnden
yrka! att vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet erhålla avdrag
med 2 887 kronor, motsvarande kostnaden för anläggandet av ny brunn,
vilken ersatt en äldre sinad brunn. Prövningsnämnden förvägrade klaganden
avdraget. Kammarrätten, varest klaganden fullföljde yrkandet till ett belopp
av 2 163 kronor, gjorde ej ändring i prövningsnämndens beslut. Den skattskyldige
fullföljde sin talan hos regeringsrätten, som nedsatte den överklagade
taxeringen, enär med hänsyn till i målet upplysta omständigheter den
skattskyldiges utgifter för brunnsborrning m. m. åtminstone till ett belopp
av 1 000 kronor måste anses som avdragsgill reparationskostnad.
I det genom utslag den 29 september 1950 avgjorda målet hade yrkats, att
vid beräkning av inkomst av annan fastighet måtte medgivas avdrag med
4 000 kronor, utgörande kostnad för borrning av brunn till ersättning för
brunn som sinat. Avdrag medgavs i sådant hänseende med ett som skäligt
ansett belopp av 2 000 kronor, motsvarande beräknad kostnad för reparation
av den förut befintliga brunnen.
I de förevarande motionerna har anförts i huvudsak följande. Vid tilllämpning
av bestämmelserna i kommunalskattelagen om rätt till avdrag
för kostnader för reparation och underhåll av byggnader, stängsel, diken
och inventarier hade fråga ofta uppkommit, huruvida såsom avdragsgill
driftkostnad finge räknas utgifter för grävning eller fördjupning av vattenbrunn,
då den å fastigheten befintliga vattentäkten av någon anledning icke
längre vore användbar. Vid bedömandet av denna fråga syntes hos beskattningsnämnderna
ha utbildat sig en tillämpningspraxis, som icke vore enhetlig.
De rättsfall som funnes gåve icke någon bestämd vägledning vid avgörandet
av ett beskattningsärende av denna natur. I princip hade kostnad för
grävning eller fördjupning av brunn icke ansetts vara avdragsgill, enär en
vatlenbrunn icke vore underkastad förslitning. I de flesta fall hade yrkande
om avdrag för förbättring av vattentäkt vägrats av skattemyndigheterna i
högre instans. I något fall hade regeringsrätten ansett sådan utgift utgöra
avdragsgill reparationskostnad. För jordbruksdrift med djurhållning vore
det oundgängligen nödvändigt, att en användbar vattentäkt med tillräckligt
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 21.
vatten funnes å fastigheten. Av olika anledningar, bl. a. förändringar i
grundvattenståndet, bleve det alltmera vanligt att dessa vattentäkter måste
förbättras antingen genom fördjupning, grävning av ny brunn eller genom
djupborrning. Fråga uppkomme därvid huruvida utgifter härför utgjorde
avdragsgill omkostnad vid inkomsttaxeringen. Motionärerna ansåge det
ostridigt att så vore förhållandet utom i det fall, att en förbättring av vattentäkten
påkallades på grund av ett vid fastigheten ökat vattenbehov. För undvikande
av en skiljaktig praxis hos beskattningsnämnderna vore det ändamålsenligt
att i författningstexten inskriva en bestämmelse härom.
Utskottet. I de förevarande motionerna ha motionärerna hemställt, att
riksdagen måtte besluta att i kommunalskattelagen införa en bestämmelse
om att utgifter för åstadkommande av vattentäkt å fastighet i stället för
befintlig sådan, som icke längre är användbar, skola anses såsom avdragsgilla
driftkostnader vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet utom
i det fall, att en förbättring av vattentäkten företagits i anledning av ökat
behov av vatten,
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen är vid beräkning av
inkomst av jordbruksfastighet — eller av annan fastighet — avdrag enligt
kommunalskattelagen medgivet för kostnader för reparation. Dylika kostnader
hänföras sålunda till driftkostnader. Avdrag är däremot icke medgivet
för utgifter för ny-, till- eller ombyggnad å fastigheten eller för
grundförbättring därå. Vid tillämpningen av dessa bestämmelser på det i
motionerna berörda området har regeringsrätten utbildat den praxis, att
avdrag medgives för kostnader för fördjupning av äldre brunn, då tillgången
på vatten blivit otillräcklig till följd av varaktig torka, ökad vattenhämtning
i grannars brunnar, täckdikning å angränsande marker eller
andra liknande åtgärder, som påverkat grundvattnet. Har befintlig brunn
från början varit olämplig, har avdrag för utgifter för fördjupning av densamma
däremot icke ansetts kunna medgivas. I några av regeringsrätten
nyligen avgjorda mål har vid beräkning av inkomst såväl av jordbruksfastighet
som av annan fastighet avdrag medgivits för viss del av kostnaderna
för anläggande av ny brunn i stället för brunn som sinat. Den avdragsgilla
delen av dessa utgifter har därvid beräknats till ett belopp, som motsvarade
uppskattad kostnad för reparation av den förut befintliga brunnen.
Det i motionerna berörda spörsmålet utgör allenast en del av den vidare
frågan om gränsdragningen emellan reparationskostnad och kostnad för
grundförbättring vid beskattning av inkomst från fastighet. Kommunalskattelagens
stadganden i detta avseende ha givits en allmän avfattning och
behandla icke särskilt kostnader för vattentäkt. Såsom ovan framhållits
har emellertid genom ett flertal utslag i högsta instans rätten till avdrag
för brunnskostnader numera blivit närmare klarlagd. Den reglering frågan
därvid fått synes i stort sett tillgodose de önskemål i fråga om avdragsrättens
omfattning, som framförts i de föreliggande motionerna. Med
13
Bevillningsutskottets betänkande nr 21.
hänsyn till att de förhållanden, som i det enskilda fallet grunda avdragsrätt,
kunna vara mycket olika, torde det emellertid vara synnerligen vanskligt
att utforma en generell författningsbestämmelse, som skulle täcka den
praxis, som utbildats på bär förevarande område.
Då syftet med de föreliggande motionerna i första hand torde vara att
åstadkomma en enhetlig tillämpning i fråga om avdragsrätten för brunnskostnader,
får utskottet erinra om att innevarande års riksdag beslutat
inrättande av en riksskattenämnd med uppgift att verka för likformighet
vid taxeringen. Nämnden åligger därvid att utfärda allmänna anvisningar
till taxeringsmyndigheterna i beskattningsfrågor, där en oenhetlig tillämpning
av skattebestämmelsema de lokala taxeringsområdena emellan förmärkts
eller där eljest behov finnes föreligga av att klargöra bestämmelsernas
innebörd. Till fullgörande av sin uppgift i sistnämnda hänseende
skall nämnden bl. a. föra register över betydelsefulla rättsfall. Därest behov
föreligger av särskilda vägledande anvisningar för åstadkommande av en
enhetlig rättstillämpning i fråga om rätten till avdrag för brunnskostnader,
torde det sålunda kunna förväntas, att riksskattenämnden kommer
att ägna uppmärksamhet häråt och vidtaga de åtgärder, som i detta hänseende
kunna anses påkallade.
Med hänsyn till det anförda finner utskottet skäl icke föreligga att tillstyrka
bifall till motionerna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna 1: 87 av herr Spetz och
II: 80 av herr Persson i Svensköp m. fl. om rätt att vid taxering
i vissa fall njuta avdrag för utgifter för åstadkommande
av vattentäkt å fastighet icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 3 april 1951.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande: se under betänkandet nr 20.