Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
1
Nr 15.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition med förslag till förordning angående en.
tillfällig skatt i sgfte att motverka vissa investeringar
i varulager och inventarier (investeringsskatt)
jämte i ämnet väckta motioner.
I en den 19 januari 1951 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 33, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning
angående en tillfällig skatt i syfte att motverka vissa investeringar i
varulager och inventarier (investeringsskatt).
Propositionen innehåller i huvudsak följande.
Såsom ett led i åtgärderna att begränsa mindre angelägna investeringar
föreslås i propositionen att en särskild skatt, benämnd investeringsskatt, i
vissa fall skall erläggas av rörelseidkare, som under år 1951 öka sitt varulager
eller anskaffa inventarier.
Skatt utgår om vid lagerökning den dolda reserven — skillnaden mellan
anskaffningsvärde och bokfört värde — samtidigt ökat och beräknas å ett
beskattningsbart belopp, som motsvarar reservökningen eller, om värdet av
lagerökningen är lägre, sistnämnda värde. Beräkning av värdet av lagerökning
och av ökning av dold reserv skall därvid i regel ske vid jämförelse
med lagret vid 1949 års utgång.
Om inventarier anskaffats utgår skatt å ett beskattningsbart belopp, som
i regel motsvarar skillnaden mellan den avskrivning å dessa inventarier,
för vilken avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen, och den avskrivning,
som motiveras av förslitning eller värdeförsämring. Beskattningsbart belopp,
som nu sagts, beräknas endast för rörelseidkare, som vid inkomsttaxeringen
åtnjuta fri avskrivning beträffande dylika inventarier.
Skatt föreslås skola utgå med 10 % av det beskattningsbara beloppet.
För att förhindra, att rörelseidkare kringgå bestämmelserna genom att
vid lagerökning icke öka den dolda reserven eller genom att icke avskriva
nyanskaffade inventarier ulan i stället i vinstreglerande syfte göra avsättningar
till pensions- eller andra personalstiftelser eller till investeringsfonder,
föreslås att jämväl dylika avsättningar skola föranleda skyldighet att
erlägga investeringsskatt. Utan att dylik skatt utgår kunna dock avsättDihang
riksdagens protokoll 1951. 7 samt. Nr 15.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
ningar göras till särskild investeringsfond för ersättande av förlorade inventarier
och i viss omfattning till pensions- eller andra personalstiftelser.
Det vid propositionen fogade författningsförslaget är av följande lydelse.
Förslag
till
förordning angående en tillfällig skatt i syfte att motverka vissa
investeringar i varulager och inventarier (investeringsskatt).
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Skyldighet att erlägga investeringsskatt i enlighet med vad i denna förordning
stadgas åligger fysisk eller juridisk person, som idkar rörelse och
som vid taxering till statlig inkomstskatt för det beskattningsår, för vilket
taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1952,
(beskattningsåret),
a) befinnes hava, i samband med ökning av lager av tillgångar avsedda
för omsättning eller förbrukning i rörelsen, ökat dold reserv i lagret på sätt
i 4 § sägs;
b) medgives avdrag för avskrivning å maskiner eller andra för stadigvarande
bruk i rörelsen avsedda inventarier med högre belopp än i 5 §
angives;
c) medgives avdrag för avsättning till pensionsstiftelse eller annan personalstiftelse
med högre belopp än i 6 och 7 §§ sägs eller medgives avdrag
för avsättning till investeringsfond utöver vad i 8 § angives.
Skyldighet att erlägga investeringsskatt i anledning av avdrag varom under
b) förmäles ifrågakommer endast för rörelseidkare, som jämlikt punkt
4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen tillgodonjuter fri avskrivning
å inventarier.
Beträffande rörelseidkare, som på grund av omläggning av räkenskapsåret
icke åsättes taxering till statlig inkomstskatt år 1952 eller nämnda
år taxeras till dylik skatt för beskattningsår, omfattande kortare tid än
tolv månader, skall vad i denna förordning sägs angående beskattningsåret
äga tillämpning beträffande ett vart av de beskattningsår, för vilka
taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställes åren 1952 och
1953.
2 §.
Från skyldighet att erlägga investeringsskatt frikallas:
a) systembolag som avses i förordningen angående försäljning av rusdrycker,
Aktiebolaget Vin- och spritcentralen samt Aktiebolaget Svenska
tobaksmonopolet, så ock aktiebolag från vilket utdelningen i sin helhet tillfaller
staten;
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
3
b) innehavare av apotek, såvitt avser apoteksrörelsen;
c) rörelseidkare, som icke driver annan rörelse än bank-, emissions- eller
annan penningrörelse eller försäkringsrörelse;
d) rörelseidkare, som jämte annan rörelse driver penningrörelse, såvitt
avser placeringar av förvaltade medel i aktier, obligationer, lånefordringar
med mera sådant; samt
e) rörelseidkare, vars sammanlagda omsättning under beskattningsåret
icke överstiger 200 000 kronor.
(Se vidare anvisningarna.)
3 §•
Investeringsskatt skall utgå med 10 procent av det till dylik skatt beskattningsbara
beloppet.
Skattebelopp understigande 100 kronor skall icke debiteras.
4 §•
Beträffande varulager utgöres det till investeringsskatt beskattningsbara
beloppet av skillnaden mellan den dolda reserven i varulagret vid beskattningsårets
utgång och den dolda reserven i lagret vid utgången av det
räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars 1950 (jämförelselagret),
dock högst ett belopp motsvarande lagerökningens värde.
Har rörelse påbörjats å sådan tid att det första räkenskapsåret utgått
efter den 28 februari 1950, skall varulagret vid nämnda räkenskapsårs
ingång utgöra jämförelselager.
Om beskattningsbart belopp för viss skattskyldig skall beräknas för två
beskattningsår, skall det belopp, som enligt bestämmelserna ovan i denna
paragraf beräknas för det senare av dessa år, minskas med det beskattningsbara
beloppet för det föregående året och återstoden utgöra beskattningsbart
belopp för det senare året.
(Se vidare anvisningarna.)
5 §•
Beträffande maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier
utgöres det till investeringsskatt beskattningsbara beloppet av skillnaden
mellan den avskrivning å dylika inventarier, som medgivits vid taxeringen
till statlig inkomstskatt, och den avskrivning som godkännes enligt
bestämmelserna nedan i denna paragraf.
Vid beräkning av det till investeringsskatt beskattningsbara beloppet godkännes
beträffande sådana inventarier med en beräknad varaktighetstid
överstigande tre år, som anskaffats under beskattningsåret, ej högre avskrivning
än 10 procent för år eller, där det för visst slag av rörelse befinnes
uppenbart att nämnda avskrivning avsevärt understiger den genom
slitning normalt uppkomna värdeminskningen, 20 procent för år av anskaffningskostnaden.
Beträffande inventarier i övrigt medgives vid ifrågavarande
beräkning avskrivning enligt samma grunder som vid inkomsttaxeringen.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
Har den skattskyldige för beskattningsåret såsom skattepliktig intäkt
upptagit ersättning genom avyttring av inventarier eller ersättning på grund
av försäkring för förlust av inventarier eller har den skattskyldige under
beskattningsåret tagit investeringsfond i anspråk för avskrivning å inventarier
utan att fondavsättningen återföres till beskattning, skall vid beräkning
av det till investeringsskatt beskattningsbara beloppet avskrivning å
under samma år anskaffade inventarier godkännas med i första hand ett
belopp, motsvarande den nyssnämnda intäkten eller de ianspråktagna fondmedlen.
Därutöver må avskrivning enligt bestämmelserna i andra stycket
första punkten godkännas med 10 respektive 20 procent för år av anskaffningskostnaden,
därvid anskaffningskostnaden dock skall anses utgöra allenast
det efter förenämnda avskrivning återstående oavskrivna värdet.
(Se vidare anvisningarna.)
6 §•
Beträffande avsättning till pensionsstiftelse utgöres det till investeringsskatt
beskattningsbara beloppet av skillnaden mellan den avsättning, för
vilken avdrag medgives vid taxeringen till statlig inkomstskatt, och den avsättning,
som måste verkställas för att stiftelsens förmögenhet vid beskattningsårets
utgång skall uppgå till det belopp, som erfordras för att jämte
framtida avgifter säkerställa de pensioner, jämte dyrtidstillägg eller andra
därmed jämförliga tillägg, vilka enligt gjorda utfästelser eller inom vederbörande
företag tillämpad sedvänja högst skola utgå.
Vid beräkningen av det belopp, vartill stiftelsens förmögenhet vid beskattningsårets
utgång sålunda högst må uppgå, skall hänsyn tagas endast till
anställda, som vid beskattningsårets ingång uppnått tjugufem års ålder, och
må de framtida avgifterna icke antagas lägre än de från tjugufem år till
pensionsåldern oföränderliga avgifter, som skolat erfordras för att säkerställa
de i första stycket avsedda pensionsförmånerna för dessa anställda.
7 §•
Beträffande avsättning till annan personalstiftelse än pensionsstiftelse utgöres
det till investeringsskatt beskattningsbara beloppet av skillnaden mellan
den avsättning, för vilken avdrag medgives vid taxeringen till statlig
inkomstskatt, och den avsättning, som erfordras för att säkerställa bindande
utfästelser, gjorda före ingången av det beskattningsår för vilket taxering
av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1952.
8 §•
Beträffande avsättning till investeringsfond utgöres det till investeringsskatt
beskattningsbara beloppet av det belopp, varmed avdrag vid taxeringen
till statlig inkomstskatt medgives för avsättning till annan investeringsfond
än särskild fond för ersättande av förlorade inventarier.
9 §•
Om skattskyldig bedriver flera rörelser, vilka äro att anse såsom skilda
förvärvskällor, skall beräkning av beskattningsbart belopp enligt envar av
4—8 §§ ske för rörelserna gemensamt.
Bevillningsutskottets betänkande nr 15. 5
Äkta makar, som båda driva rörelse, äro enligt denna förordning att anse
som två av varandra oberoende skattskyldiga.
10 §.
Det till investeringsskatt beskattningsbara beloppet utgöres av summan
av de enligt bestämmelserna i 4—9 §§ beräknade beskattningsbara beloppen
och utföres i fulla hundratal kronor så att överskjutande belopp, som ej
uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.
Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag eller rederi skall
det till investeringsskatt beskattningsbara beloppet beräknas för företaget
såsom sådant. Investeringsskatt påföres däremot de särskilda delägarna,
envar med belopp som på honom belöper. Motsvarande skall gälla beträffande
s. k. gruvbolag.
(Se vidare anvisningarna.)
11 §•
Undantag må, helt eller delvis, medgivas
a) från bestämmelserna i 4 § i fråga om skattskyldig, som påbörjat rörelsen
under beskattningsåret eller kort tid dessförinnan eller vars jämförelselager
på grund av eldsvåda eller därmed jämförlig händelse varit
onormalt lågt;
b) från bestämmelserna i 4 och 5 §§, därest fråga är om lagerökning
eller inventarieförvärv, som föranletts av övertagande av annat företags verksamhet
eller som tillkommit på direkt föranstaltande av vederbörlig statlig
myndighet;
c) från bestämmelserna i 5 §, därest fråga är om inventarieförvärv, varom
bindande avtal träffats före den 1 oktober 1950, och tillämpningen av
bestämmelserna skulle medföra avsevärda betalningssvårigheter för den
skattskyldige.
Frågor om medgivande av dylika undantag skola handläggas av en av
Kungl. Maj :t utsedd nämnd. Nämnden, för vilken Kungl. Maj :t utfärdar
instruktion, skall bestå av fem ledamöter med suppleanter, en för varje ledamot.
Konungen förordnar en av ledamöterna att vara ordförande i nämnden
och annan ledamot att vid förfall för ordföranden tjänstgöra i sådan
egenskap. Ordföranden skall vara eller hava varit innehavare av domarämbete.
Övriga ledamöter skola utses så att i nämnden komma att företrädas
insikt och erfarenhet beträffande näringsliv och taxeringsfrågor.
Mot nämndens beslut må klagan föras hos Kungl. Maj :t genom besvär,
vilka skola hava inkommit till finansdepartementet sist å tjugonde dagen
efter den dag klaganden erhållit del av beslutet. Ändå att klagan föres går
beslutet i verkställighet, där Kungl. Maj :t icke annorlunda förordnar.
12 §.
1 mom. Taxeringsförordningens bestämmelser angående taxering till statlig
inkomstskatt skola i tillämpliga delar, med de avvikelser som nedan
stadgas, lända till efterrättelse med avseende å taxering till investeringsskatt.
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
Med taxeringsintendent avses i denna förordning jämväl allmänna ombudet
hos den mellankommunala prövningsnämnden.
2 mom. Investeringsskatt må icke anses som avdragsgill kostnad vid beräkning
av nettointäkt av rörelse enligt kommunalskattelagen och förordningen
om statlig inkomstskatt.
13 §.
1 mom. Till ledning för taxering till investeringsskatt skall rörelseidkare,
vars sammanlagda omsättning under beskattningsåret överstiger 200 000 kronor,
utan anmaning vid den allmänna självdeklarationen foga en särskild
på heder och samvete avgiven deklaration, avfattad å blankett enligt av
Kungl. Maj :t fastställt formulär.
UpP§illsskylclighet enligt första stycket föreligger icke för rörelseidkare,
som i 2 § a)—c) avses.
2 mom. Företag som i 10 § andra stycket avses, vars omsättning under
beskattningsåret överstiger 200 000 kronor, skall utan anmaning för varje
kommun, där delägare är skattskyldig till statlig inkomstskatt, för envar
delägare avgiva deklaration som i 1 mom. sägs, avseende hela företaget,
med uppgift om den å delägaren belöpande andelen av det för företaget beräknade,
till investeringsskatt beskattningsbara beloppet.
3 mom. Annan än den, som är uppgiftspliktig på grund av bestämmelserna
i 1 och 2 mom., är pliktig att efter anmaning, inom tid som i anmaningen
angives, avgiva deklaration som i 1 mom. sägs, dock ej därest frihet
från skattskyldighet föreligger enligt bestämmelserna i 2 § a)—c).
4 mom. Efter anmaning är envar, som enligt bestämmelserna i 1—3 mom.
är skyldig avgiva deklaration, pliktig att i den omfattning, som i anmaningen
angives, meddela för taxering till investeringsskatt erforderliga uppgifter
utöver dem, som lämnas i deklarationsformuläret.
5 mom. Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration för
taxering till investeringsskatt skola taxeringsförordningens bestämmelser om
underlåtenhet att avlämna självdeklaration hava motsvarande tillämpning;
dock skall, beträffande deklaration enligt 1 mom. här ovan, den i 39 §
1 mom. första stycket taxeringsförordningen stadgade påföljden för underlåtenhet
att avlämna självdeklaration inträda endast därest den skattskyldige
underlåtit att efterkomma anmaning.
Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration i fall som avses
i 2 mom. skola taxeringsförordningens bestämmelser om underlåtenhet att
avlämna uppgifter, varom förmäles i 34 § samma förordning, äga motsvarande
tillämpning.
(Se vidare anvisningarna.)
14 §.
Taxering till investeringsskatt sker i den kommun, där den skattskyldige
skall taxeras till statlig inkomstskatt, och verkställes av vederbörande taxeringsnämnd.
Bevillningsutskottets betänkande nr 15. 7
Därest taxeringsnämnd, på grund av att särskild deklaration trots anmaning
icke avgivits eller att utredning icke kunnat verkställas, beträffande
viss skattskyldig underlåtit att verkställa taxering till investeringsskatt eller
åsatt taxering, som av nyss angiven grund kan antagas vara felaktig, åligger
det taxeringsnämndens ordförande att senast den 15 juni eller, såvitt angår
Stockholm, den 30 juni under taxeringsåret lämna vederbörande taxeringsintendent
skriftligt meddelande härom. Har länsstyrelsen medgivit utsträckning
av den tid, inom vilken taxeringsnämnds arbete skall vara avslutat,
må länsstyrelsen jämväl förordna om utsträckning av tiden för
lämnande av ifrågavarande meddelande.
Taxeringsintendent samt medlem av prövningsnämnd må jämväl efter utgången
av taxeringsåret framställa yrkande angående taxering till investeringsskatt.
I fråga om yrkande, som nyss sagts, skall vad i 97 a § andra
stycket samt 104 a § andra stycket taxeringsförordningen är stadgat icke
äga tillämpning.
15 §.
Deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning skall av vederbörande
myndighet biläggas och åtfölja den självdeklaration, till vilken den
anknyter. Vad i 58 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande
självdeklaration skall äga tillämpning jämväl beträffande handling, som
enligt vad nu sagts skall biläggas självdeklaration.
Rätt att taga del av självdeklaration samt av deklarationer och andra
uppgifter enligt denna förordning skall tillkomma jämväl ordförande och
ledamöter i den i 11 § omförmälda nämnden, så ock hos nämnden anställd
personal. Rörande förbud för person, som sålunda fått del av självdeklaration
eller deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning, att offentliggöra
eller yppa dess innehåll skola föreskrifterna i 56 § 1 mom. och 57 §
taxeringsförordningen äga motsvarande tillämpning.
16 §.
För taxering till investeringsskatt må granskning av skattskyldigs bokföring
enligt bestämmande i varje särskilt fall av taxeringsintendenten
verkställas av person, som verkställer bokföringsgranskning enligt taxeringsförordningen.
Taxeringsförordningens föreskrifter skola härvid äga
motsvarande tillämpning.
17 §.
7 mom. Beträffande besvär över taxering till investeringsskatt skola taxeringsförordningens
föreskrifter om taxering till statlig inkomstskatt äga
motsvarande tillämpning med iakttagande av att besvärsrätt tillkommer den
skattskyldige och vederbörande taxeringsintendent.
2 mom. Äro för viss skattskyldig besvär samtidigt anhängiga över taxering
enligt denna förordning och enligt taxeringsförordningen, böra besvären
prövas i samband med varandra.
Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomstskatt
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
för åren 1952 och 1953 ändras eller påföres någon, skall samtidigt vidtagas
därav betingad ändring i taxeringen till investeringsskatt.
3 mom. Därest genom beslut av prövningsnämnd eller utslag av Kungl.
Maj :t eller kammarrätten sådan ändring sker i den skattskyldiges taxering
till statlig inkomstskatt, att taxeringen till investeringsskatt bör bestämmas
till annat belopp än som skett, och ändring i sistnämnda taxering icke vidtagits
enligt 2 mom., må besvär med yrkande om ändring i taxeringen till
investeringsskatt anföras hos prövningsnämnden eller, om denna taxering
redan varit föremal för beslut av kammarrätten, vilket ej överklagats, eller
av Kungl. Maj :t, hos den som meddelat beslutet. Är sistnämnda taxering
i annan ordning föremål för prövning av kammarrätten eller Kungl. Maj :t,
skola besvären anföras hos kammarrätten eller Kungl. Maj:t för att prövas
i sammanhang med målet i övrigt.
Rätt att anföra besvär som nu sagts tillkommer den skattskyldige, där
han ej gjort sig skyldig till underlåtenhet, som enligt 13 § 5 mom. första
stycket föranleder påföljd som där sägs, samt vederbörande taxeringsintendent.
Beträffande tiden för besvärens ingivande och handläggningen av desamma
skola bestämmelserna i 124 a § 1 mom. taxeringsförordningen äga
motsvarande tillämpning.
4 mom. Eftertaxering till investeringsskatt må ej ske.
18 §.
Vad i 15 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt är stadgat om
rätt för beskattningsnämnd att medgiva dödsbo efter skattskyldig befrielse
från erläggande av dylik skatt samt vad i 15 § 2 mom. nämnda förordning
är stadgat om dödsbos och dödsbodelägares ansvarighet för dylik skatt skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om investeringsskatt.
19 §.
Har skattskyldig överlåtit lagertillgångar å fysisk eller juridisk person,
med vilken han är i intressegemenskap, och måste det med hänsyn till omständigheterna
antagas att överlåtelsen skett för att nedbringa det till investeringsskatt
beskattningsbara beloppet eller har den skattskyldige i sådant
syfte vidtagit annan jämförlig åtgärd, skall det beskattningsbara beloppet
så beräknas, som om dylik åtgärd icke vidtagits.
20 §.
Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration enligt denna förordning
lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.
Har någon i intyg, varom i anvisningarna till 13 § förmäles, uppsåtligen
eller av oaktsamhet lämnat oriktig uppgift, ägnad att leda till frihet från
skatt eller till för låg sådan, straffes, där ej gärningen eljest är belagd med
straff, med dagsböter.
21 §.
Uppbördsförordningens bestämmelser angående statlig inkomstskatt skola
äga motsvarande tillämpning beträffande investeringsskatt.
9
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
22 §.
Av taxeringen till investeringsskatt föranledda särskilda kostnader bestridas
av statsmedel.
23 §.
Kungl. Maj:t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.
Anvisningar
till 2 §.
Därest beskattningsåret omfattar kortare eller längre tid än tolv månader
skall med omsättning under beskattningsåret enligt denna förordning förstås
beräknad omsättning för tolv månader. Därvid skall den verkliga omsättningen
under beskattningsåret anses fördela sig lika å de månader beskattningsåret
omfattar.
till 2 och 10 §§.
Därest omsättningen under beskattningsåret för företag, som avses i 10 §
andra stycket, icke överstiger 200 000 kronor, föreligger icke skattskyldighet
med avseende å den av företaget bedrivna verksamheten.
till 4 §.
1. Med dold reserv i varulagret vid beskattningsårets utgång respektive i
jämförelselagret förstås skillnaden mellan, å ena sidan, lagrets anskaffningsvärde
eller dess återanskaffningsvärde vid beskattningsårets utgång, därest
detta värde är lägre, samt, å andra sidan, lagrets bokförda värde.
Värdet av lagerökningen beräknas till skillnaden mellan, å ena sidan,
lagrets anskaffningsvärde vid beskattningsårets utgång eller, om återanskaffningsvärdet
vid angivna tidpunkt är lägre, sistnämnda värde samt, å
andra sidan, jämförelselagrets anskaffningsvärde eller, om återanskaffningsvärdet
vid beskattningsårets utgång är lägre, jämförelselagrets återanskaffningsvärde.
Har den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å lagret frångåtts vid
inkomsttaxeringen, skall vid beräkningen av dold reserv i stället för bokfört
värde upptagas det värde å lagret som åsatts vid taxeringen.
2. Om prisstegring å lagret ägt rum efter den balansdag, till vilken jämförelselagret
hänför sig, och utredning företes angående jämförelselagrets
värde, beräknat efter de priser, som tillämpats vid uppskattningen av lagrets
värde vid beskattningsårets utgång, skall den dolda reserven i jämförelselagret
ävensom lagerökningens värde beräknas med utgångspunkt
från det sålunda framräknade värdet å jämförelselagret.
3. Har efter den balansdag, till vilken jämförelselagret hänför sig, investeringsfond
tagits i anspråk för nedskrivning av varulagret, utan att
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
fondavsättningen återföres till beskattning, skall såsom dold reserv anses
allenast det belopp, varmed den dolda reserven överstiger beloppet av de
ianspråktagna fondmedlen.
Med investeringsfond avses i denna förordning allenast fond som avsatts
av obeskattade medel.
4. För tillgångar, som framställts inom det egna företaget, skall såsom
anskaffningsvärde anses direkta tillverkningskostnader (material och arbetslöner)
ökade med indirekta tillverkningskostnader, varvid hänsyn dock
ej behöver tagas till ränta å eget kapital.
5. För okuranta varor skall anskaffningsvärdet i princip upptagas till
ett värde, som förhåller sig till det verkliga anskaffningsvärdet för varorna
på samma sätt som beräknat utförsäljningspris å varorna förhåller sig till
normalt utförsäljningspris för kuranta varor.
till 5 §.
1. Avdrag för årlig värdeminskning skall för alla sådana inventarier, som
i 5 § andra stycket första punkten avses, beräknas efter antingen 10 eller
20 procent. Avdrag med 20 procent må medgivas endast om det är uppenbart,
att ett värdeminskningsavdrag beräknat efter 10 procent av anskaffningskostnaden
för samtliga i bruk varande inventarier avsevärt understiger
den värdeminskning inventariebeståndet undergått under beskattningsåret;
såsom exempel å rörelse av här avsett slag må nämnas omnibus- och biltrafikrörelse.
2. Har rörelseidkaren för tidigare beskattningsår njutit avdrag för nedskrivning
å kontrakt rörande inventarier, vilka levereras under nu ifrågavarande
beskattningsår, skall såsom anskaffningskostnad för inventarierna
anses allenast det vid leveranstillfället återstående, oavskrivna värdet.
till 10 §.
Med rederi förstås i denna förordning allenast sådant rederi, som avses i
53 § 2 mom. kommunalskattelagen.
till 13 §.
Uppgifter skola lämnas bl. a. om anskaffningsvärdena å varulagret vid
beskattningsårets utgång respektive å jämförelselagret. Om beräkningen av
nämnda värden skulle medföra betydande svårigheter må, om lagerökning
icke förekommit eller om den dolda reserven icke ökat, uppgiftsskyldigheten
anses fullgjord genom att auktoriserad revisor, som för beskattningsåret
varit ordinarie revisor i företaget, intygar att beskattningsbart
belopp enligt bestämmelserna i 4 § icke föreligger, samt lämnar redogörelse
för de principer efter vilka värderingen av lagren skett samt de omständigheter
i övrigt varå uttalandet stöder sig.
Efter anmaning skall dock även i dylikt fall utredning om anskaffningsvärdena
företes.
Bevillningsutskottets betänkande nr 15. 11
Till utskottets behandling ha hänvisats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:301 av herr Äman och 11:399 av herr
Fagerholm in. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta den ändringen
i förslaget till investeringsskatt 11 § c) att ur författningstexten utgår
satsen ''och tillämpningen av bestämmelserna skulle medföra avsevärda
betalningssvårigheter för den skattskyldige’»;
2) de likalydande motionerna I: 305 av herr Domö m. fl. och 11:412 av
herr Birke in. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts
proposition nr 33 med förslag till förordning angående en tillfällig skatt
i syfte att motverka vissa investeringar i varulager och inventarier (investerings.
skatt)»;
3) de likalydande motionerna I: 306 av herrar Ohlon och Nordenson samt
11:407 av herr Edström m. fl., vari hemställts, »att riksdagen för sin del
måtte besluta, att stadgandet i 11 § b) i det i propositionen nr 33 framlagda
förslaget till förordning angående en tillfällig skatt i syfte att motverka
vissa investeringar i varulager och inventarier (investeringsskatt)
skall erhålla följande ändrade lydelse:
’b) från bestämmelserna i 4 och 5 §§, därest fråga är om lagerökning
eller inventarieförvärv, som föranletts av övertagande av annat företags
verksamhet, eller som tillkommit på direkt föranstaltande av vederbörlig
statlig myndighet eller som eljest befinnes vara av särskild betydelse med
hänsyn till folkförsörjningen eller rikets försvarsberedskap och icke framstår
såsom ringa i förhållande till rörelseidkarens övriga omsättnings- och
anläggningstillgångar’»;
4) de likalydande motionerna I: 307 av herr Ohlon in. fl. samt II: 408 av
herrar Edström och Gustafson i Göteborg, vari hemställts, »att sådana beställningar
av inventarier, som verkställts enligt bona fide-avtal, träffade
före den 1 oktober 1950, ävensom ersättningsanskaffningar för förlorade
eller utrangerade fartyg, men där vederbörande tillgång levererats först under
beskattningsåret, icke skola omfattas av den ifrågavarande lagstiftningen
utan att, om sådan rätt föreligger för vederbörande företag, fri avskrivningsrätt
skall vara tillämplig,
samt att, därest detta yrkande icke bifalles, sådan ändring verkställes i
11 § c) att orden: ''och tillämpningen av bestämmelserna skulle medföra avsevärda
betalningssvårigheter för den skattskyldige’ skola utgå»;
5) de likalydande motionerna I: 308 av herr Pelrén m. fl. och II: 410 av
herr Strandh m. fl., vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 33 måtte vidtaga förändringar i enlighet med vad i motionerna
föreslagits, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta härför erforderliga
ändringar i lagtexten;
6) de likalydande motionerna I: 309 av herr Pelrén m. fl. och 11:411 av
herr Hagberg i Malmö in. fl., vari hemställts, »att riksdagen för sin del
måtte besluta, att stadgandet i 11 § i det i propositionen nr 33 framlagda förslaget
till förordning angående en tillfällig skatt i syfte att motverka vissa
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
investeringar i varulager och inventarier (investeringsskatt) skall erhålla
följande ändrade lydelse:
''Undantag må, helt eller delvis, medgivas
a) från----- (= propositionen)---lågt;
b) från bestämmelserna i 4 §, såvitt angår hela den ökning, som må
hava uppstått å lager av bränsle, dock under förutsättning, att lagerökningens
bränslevärde icke understiger bränslevärdet av 50 ton stenkol;
c) från bestämmelserna i 4 och 5 §§---(= propositionen)----
myndighet;
d) från bestämmelserna i 5 §, därest — — — (= propositionen) — —
— skattskyldige.
Frågor — — — (— propositionen)----förordnar.
(Se vidare anvisningarna.)’
samt att till ovannämnda författningsrum skola fogas anvisningar av följande
lydelse:
''Vid tillämpning av bestämmelsen i It § b) skall bränslevärdet av nedannämnda
kvantiteter anses motsvara bränslevärdet av 50 ton stenkol:
50 ton koks, 60 ton antracitbriketter, 70 ton brunkolsbriketter, 35 ton eldningsolja,
270 hektoliter träkol eller träkolsstybb, 350 kubikmeter ved, 100
ton torv och 75 ton torvbriketter’»;
7) de likalydande motionerna I: 310 av herrar Eskilsson och Werner
samt II: 409 av herrar Norup och Nilsson i Svalöv, vari hemställts, »att 11 §
b) i den föreslagna lagtexten måtte ändras därhän att såsom dispensgrund
godtages icke blott lagerökning, som tillkommit genom direkt föranstaltande
av vederbörlig statlig myndighet, utan även sådan lagerökning, som saknar
spekulativt syfte och som av vederbörliga statliga myndigheter vitsordas
väsentligen tjäna ett allmänt intresse»;
8) de likalydande motionerna I: 311 av herrar Weiland och Björck samt
11:413 av herrar Åqvist och Rosén, vari hemställts, »att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 33 med förslag till förordning angående
en tillfällig skatt i syfte att motverka vissa investeringar i varulager och
inventarier (investeringsskatt)»;
9) motionen I: 312 av herr Gottfrid Karlsson, vari hemställts, att riksdagen
vid behandling av Kungl. Maj :ts proposition nr 33 måtte besluta vidtaga
sådan ändring i det vid propositionen fogade författningsförslaget att
den i 11 § angivna nämnden utrustades med vidgade befogenheter och försåges
med kvalificerat biträde på sätt i motionen föreslagits, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta därav föranledda ändringar i författningstexten;
samt
10) motionen II: 406 av herr Kollberg, vari hemställts, »att riksdagen vid
antagande av förslaget till förordning angående en tillfällig skatt i syfte
att motverka vissa investeringar i varulager och inventarier måtte besluta,
dels att bestämmelserna under 11 § a) måtte på det sätt utvidgas, att undantag
från bestämmelserna i 4 § må helt eller delvis medgivas i fråga om
skattskyldig, som under åren 1950 eller 1951 ökat sin omsättning och till
Bevillningsutskottets betänkande nr 15. 13
följd därav varit nödsakad att öka sitt lager eller som under beskattningsåret
eller kort tid dessförinnan upptagit verksamhet inom ett nytt område,
dels att skyldighet att erlägga investeringsskatt enligt 5 § icke skall föreligga
på grund av avskrivning å värdet av inventarier, vilka förvärvats genom
bindande avtal som träffats före den 1 oktober 1950, i följd varav
bestämmelsen under c) i 11 § skall utgå».
Till behandling i detta sammanhang har utskottet jämväl upptagit de
under motionstiden vid riksdagens början väckta likalydande motionerna
I: 151 av herr Ola Persson in. fl. och II: 197 av herr Holmberg, vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta,
att hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning att slopa den fria avskrivningsrätten
å maskiner och inventarier, att slopa skattefrihet eller skatteuppskov
för investerings- och konjunktur fonder eller dylika stiftelser samt
att utreda frågan om att få till stånd en skärpt och förbättrad förmögenhetsbeskattning,
att dessa frågor hänskjutas till den hos Kungl. Maj :t, i anslutning till bevillningsutskottets
betänkande nr 46/1950, begärda utredningen rörande
taxeringsförfarandet och taxeringsprocessen ■— eventuellt till 1950 års skattelagssakkunniga».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna I: 151, I: 307, 1:308, I: 309, I: 312, II: 399,
11:406, 11:407, 11:409, 11:412 och 11:413.
Propositionen.
Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bl. a. följande.
Förliden höst utarbetades inom finansdepartementets rättsavdelning en
den 16 september 1950 dagtecknad promemoria angående tillfälliga beskattningsåtgärder
i sgfte att begränsa vissa investeringar. Ett promemorian bilagt
författningsförslag har såsom Bihang 1 fogats vid statsrådsprotokollet
(prop. s. 67—69).
Över promemorian hava, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
kommerskollegium (med överlämnande av yttranden från handelskamrarna
i Stockholm, Göteborg och Gävle, Smålands och Blekinge handelskammare,
Skånes handelskammare, Västergötlands och Norra Hallands handelskammare
samt Gotlands handelskammare), riksbanksfullmäktige, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings,
Kalmar, Göteborgs och Bohus, Malmöhus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro,
Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens län, Sveriges industriförbund
(med överlämnande av skrivelser från vissa till förbundet anslutna
branschföreningar och företag), Sveriges köpmannaförbund, Kooperativa
förbundet, Sveriges grossistförbund, Sveriges redareförening, Svenska bank
-
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
föreningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation
och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.
Därjämte ha skrivelser i anledning av promemorian inkommit från bankoch
fondinspektionen, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,
Svenska sparbanksföreningen, Sparbankernas bankaktiebolag, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Försäkringsanstalten Folket-Samarbete, Sveriges
lantbrukstörbund, Svenska vattenkraftföreningen, Svensk industriförening,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges sågverlcsägare.
s riksförbund, Södra Sveriges trävaruexportförening samt vidare från
ett antal enskilda personer och bolag.
I anledning av de erinringar mot den föreslagna investeringsskatten, som
framförts i remissyttrandena, har inom finansdepartementet övervägts huruvida
det syfte, som avsetts skola vinnas med nämnda skatt, i stället skulle
kunna vinnas genom ett spärrkontoförfarande. Övervägandena ha lett till
utarbetande av ett förslag till lag angående skyldighet för rörelseidkare att
insätta medel å investeringskonto, vilket förslag såsom Bihang 2 fogats till
statsrådsprotokollet (prop. s. 70—75).
över det nya förslaget ha yttranden under hand avgivits av kammarrätten,
överståthållarämbetet, Sveriges industriförbund, Kooperativa förbundet,
Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges redareförening,
Landsorganisationen i Sverige och Tjänstemännens centralorganisation.
Därjämte ha skrivelser inkommit från civilförsvarsstyrelsen, Skånes
handelskammare, Handelskammaren i Gefle, Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation och Svenska vattenkraftföreningen. Apotekaresocietetens
direktion och centralstyrelsen för Sveriges apotekarförbund ha ingivit
en gemensam promemoria i anledning av förslaget. Svenska cellulosaföreningen,
Svenska trämasseföreningen, Svenska trävaruexportföreningen samt
Svenska pappersbruksföreningen ha inkommit med en gemensam skrivelse.
Såsom allmän motivering för det i propositionen framlagda förslaget
har departementschefen anfört följande:
»Såsom jag närmare utvecklat i finansplanen till årets statsverksproposition
måste den angelägnaste uppgiften för den ekonomiska politiken i nuvarande
läge vara att skapa förutsättningar för att den pris- och löneanpassning,
som för närvarande äger rum, får karaktären av engångsförskjutning
och att en stabilisering av penningvärdet på den nya nivån kan ernås. För
att uppnå detta mål erfordras aktiva ingripanden från statsmakternas sida.
Sålunda kräves bland annat att investeringsverksamheten hålles inom ramen
för tillgängliga resurser. Fn ansvällning av den samlade byggnadsverksamheten
bör förhindras. Detta har beaktats i investeringsbudgeten för
1951. Byggnadsregleringen måste emellertid kompletteras med ett fortsättande
av den restriktiva kreditpolitik, som förts sedan sommaren 1950 i
syfte att öva inflytande på de investeringar som ligga utanför byggnadsregleringen.
Eventuellt få ytterligare skärpningar av kreditgivningen övervägas.
Det räcker emellertid ej med detta. Av väsentlig betydelse i nuva
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 15. 15
rande läge är alt åstadkomma anordningar, som göra det möjligt att påverka
jämväl de investeringar, som finansieras med företagens egna medel.
Angelägenheten härav framstår med särskild styrka mot bakgrunden
av den senaste tidens ekonomiska utveckling som präglats av en stark prisuppgång.
I all synnerhet har utvecklingen på de internationella marknaderna
inneburit att, särskilt inom exportindustrierna, betydande vinstökningar
inträffat. I syfte att sterilisera exportvinsterna inom skogsindustrierna
har överenskommelse slutits med dessa industrier om införande av
prisutjämningsavgifter. Vissa i samband härmed stående spörsmål torde
sedermera få föreläggas riksdagen på hemställan av chefen för handelsdepartementet.
Ytterligare åtgärder för att förhindra att vinstökningar inom
företagen leda till en utvidgning av de självfinansierade investeringarna
äro emellertid påkallade.
I båda de förslag i ämnet, som tidigare utarbetats inom finansdepartementet,
har man sökt nå en begränsning av de självfinansierade investeringarna
genom en indirekt begränsning av möjligheten till skattefria nedoch
avskrivningar vid inkomsttaxeringen. Skattelagarnas regler ha möjliggjort
en konsolidering av företagen, som även ur det allmännas synpunkt
varit önskvärd, men det är å andra sidan otvivelaktigt att dessa regler i viss
utsträckning möjliggöra och även direkt föranleda investeringar, som framförallt
i nuvarande ekonomiska situation icke äro önskvärda. En tillfällig
begränsning av de skattefria ned- och avskrivningarna bör därför, såsom
i departementspromemorian framhållits, framtvinga en noggrannare prövning
av lönsamheten av nyinvesteringar i inventarier och lager och därigenom
befrämja en i dagens läge önskvärd återhållsamhet i fråga om dylika
investeringar.
Kooperativa förbundet har i sitt yttrande över förslaget om investeringsskatt
i stället förordat uttagande av en varuskatt å producent- och importörstadiet.
En varuskatt av detta slag skulle -— frånsett att den även drabbar
investeringar, som redan äro underkastade investeringskontroll — leda till
prisstegringar, vilka sannolikt skulle förstoras genom distributionens successiva
marginalpålägg och för vilka prisstegringar inkomstkompensation
komme att begäras. Jag kan därför icke i nuvarande läge tillstyrka, att man
söker åvägabringa de önskade investeringsbegränsningarna genom införandet
av en dylik skatt.
I några remissyttranden har även antytts möjligheten till överenskommelser
mellan statsmakterna och de olika branschorganisationerna om frivilliga
investeringsbegränsningar. Det förefaller emellertid icke sannolikt
att man genom dylika överenskommelser kan nå ett tillfredsställande resultat.
Om man vill motverka att spekulativ lagerökning och icke önskvärda
investeringar i inventarier finansieras medelst vinstmedel, bör man uppenbarligen
söka göra dylika investeringar mindre lockande. Detta synes enklast
kunna ske genom en indirekt begränsning av gällande ned- och avskrivningsregler
vid inkomsttaxeringen. Visserligen kan, såsom i åtskilliga re
-
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
missyttranden framhållits, häremot invändas, att man genom en dylik åtgärd
även motverkar önskvärda investeringar. Jag tror dock att de uttalade
farhågorna för sådana verkningar av den föreslagna lagstiftningen äro överdrivna,
framförallt om man mildrar de retroaktiva verkningarna på sätt
som skett i det senare av de inom finansdepartementet utarbetade förslagen
samt lämnar möjlighet till dispens i vissa fall, där en begränsning av gällande
avskrivningsregler ter sig obillig. Jag vill i detta sammanhang även framhålla,
att den föreslagna lagstiftningen medgiver avdrag för avskrivningar,
som äro betingade av förslitning eller värdeförsämring. Lagstiftningen avser
således endast att förhindra, att gällande avskrivningsregler utnyttjas i
syfte att reglera den skattemässiga vinsten. Nödvändiga och betydelsefulla
investeringar torde icke beröras av en sådan tillfällig begränsning av avskrivningsmöjligheterna.
Däremot synes det sannolikt att mindre nödvändiga
investeringar påverkas.
Jag vill även understryka att, om man tillfälligt indirekt begränsar de
skattefria ned- och avskrivningarna vid inkomsttaxeringen av det skälet att
gällande skatteregler i dagens läge kunna medföra icke önskvärda verkningar,
man därför icke kan anses nödsakad att, som i vissa remissyttranden framhållits,
upptaga hela frågan om bolagsbeskattningen till förnyad prövning.
Den fria avskrivningsrätten gäller i princip alltjämt. Vad man med den
föreslagna lagstiftningen vill uppnå är allenast att framtvinga en noggrannare
bedömning från företagarens sida huruvida de investeringar, som planeras,
äro så nödvändiga att de trots den föreslagna lagstiftningen böra
omedelbart genomföras eller huruvida de kunna anstå tills vidare. Om investeringarna
bedömas så nödvändiga att de böra omedelbart genomföras,
kan rörelseidkaren likväl undgå investeringsskatt genom att icke öka reserven
i lagret eller icke yrka högre avdrag för avskrivning än som direkt
motiveras av förslitning och värdeförsämring. Avskrivningsunderlaget kvarstår
då, när den nu föreslagna, tillfälliga lagstiftningen upphört att gälla.
Jag vill i detta sammanhang icke underlåta att nämna, att den föreslagna
konstruktionen av lagstiftningen medför att företag, som ha god tillgång
på likvida medel, få större möjligheter till spekulativa investeringar än företag
med mindre god likviditet. Det hade givetvis varit önskvärt att kunna
undvika detta. Härför skulle dock få anlitas helt andra utvägar. Något förslag
med dylika verkningar har emellertid icke framkommit i diskussionen
om förevarande problem.
Med hänsyn till det nu anförda anser jag mig böra i princip tillstyrka en
tillfällig anordning, varigenom man indirekt begränsar möjligheten till skattefria
ned- och avskrivningar vid inkomsttaxeringen.
I valet mellan en investeringsskatt och ett spärrkontoförfarande ha flera
remissinstanser förordat den senare linjen. Det synes emellertid antagligt,
att valet påverkats av dels att skatteprocenten för investeringsskatten i det
tidigare förslaget satts till tjugu procent dels ock att i spärrkontoförslaget
vissa uppmjukningar vidtagits. Den procentsats, efter vilken insättning å
spärrkonto skulle beräknas, torde knappast kunna sättas lägre än den före
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
17
slagna, tjugufem procent, om lagstiftningen skulle få önskad effekt. Däremot
synes skatteprocenten för en investeringsskatt kunna bestämmas till
allenast tio procent med hänsyn till att den omedelbara skatteökningen med
denna procentsats kan, såsom handelskammaren i Göteborg framhållit i
sitt yttrande, motsvara tjugu procent eller mera av överavskrivningarna.
Vidaré böra de uppmjukningar, som föreslagits enligt spärrlcontoalternativet,
genomföras även om alternativet med investeringsskatt väljes. Vidtagas
nu angivna ändringar, torde de motiv, som föranlett vissa remissinstanser
att förorda spärrkontolinjen, ha i betydande grad försvagats. Även om de
båda alternativens ekonomiska verkningar för näringsföretagen icke kunna
direkt jämföras, torde ur sådan synpunkt — under förutsättning att de angivna
uppmjukningarna av investeringsskatteförslaget vidtagas — det ena
alternativet knappast kunna anses äga företräde framför det andra. Valet
mellan alternativen får sålunda ske huvudsakligen ur andra synpunkter.
Därvid vill jag framhålla, att till förmån för alternativet med en investeringsskatt
framför allt talar, att man med detta alternativ undviker de olägenheter,
som med nödvändighet äro förknippade med ett spärrkontoförfarande
och som äro särskilt framträdande om spärrtiden -—- såsom i detta
fall — behövde bestämmas till en så pass lång tidrymd som tio år.
Av nu anförda skäl vill jag, i valet mellan en investeringsskatt och ett
spärrkontoförfarande, tillstyrka det förstnämnda alternativet.
Förordningen om investeringsskatt synes emellertid böra utformas i stort
sett i överensstämmelse med förslaget om spärrkontoförfarandet och tilllämpas
först vid 1952 års taxering. De i det sistnämnda förslaget upptagna
bestämmelserna om avsättningar till pensions- och andra personalstiftelser
och till investeringsfonder böra i princip bibehållas. Liksom kammarrätten
finner jag dessa bestämmelser erforderliga, för att lagstiftningen skall få
tillräcklig effekt under den korta tid som den förutsatts skola gälla. I annat
fall skulle nämligen en rörelseidkare kunna helt undgå att beröras av den
föreslagna lagstiftningen genom att för beskattningsåret 1951 icke öka reserven
i lagret eller icke göra större avskrivningar å inventarier än som
motiveras av förslitning eller värdeförsämring men i stället öka avsättningarna
till dylika stiftelser och fonder.
Jag förordar sålunda, att en investeringsskatt uttages för det beskattningsår,
för vilket taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställes
år 1952. Lagstiftningen torde i princip böra begränsas till att avse allenast
nämnda beskattningsår. Frågan huruvida bestämmelser med det syfte, som
föranlett det nu ifrågavarande förslaget, kunna bliva erforderliga jämväl
under ett senare år får sålunda bliva beroende av den ekonomiska utvecklingen
och de överväganden, som framdeles göras på grundval av denna
utveckling.
Vad angår intäkterna av den föreslagna skatten torde jag få hänvisa till
mina uttalanden i årets statsverksproposition. Jag framhöll därvid att det i
avsaknad av närmare erfarenheter vore ytterst svårt att på förhand bedöma
vilken fiskal effekt en investeringsskatt kunde komma alt få. Så mycket
2 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 7 samt. Nr 15.
18
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
syntes man emellertid redan på nuvarande stadium kunna säga att inkomsterna
av denna skatt och den därav föranledda ökningen av den ordinarie
bolagsskatten skulle öka statens skatteintäkter icke obetydligt utöver det
belopp, som upptagits i riksstatsförslaget. Hur stor ökningen skulle bli vore
dock, som redan anmärkts, knappast möjligt att angiva annat än gissningsvis.
Ett belopp på omkring 200 miljoner kronor syntes ligga inom gräöserna
för en rimlig uppskattning.
Jag har i huvudsak intet att tillägga till det sålunda anförda. Jag vill allenast
tillfoga att den alldeles övervägande delen av de intäkter, som kunna
beräknas inflyta genom investeringsskatten, kommer att inflyta i form av
ökad ordinarie inkomstskatt och icke i form av investeringsskatt. Man torde
nämligen kunna utgå från att lagstiftningens huvudsakliga fiskala effekt
blir att nedskrivningarna å varulager respektive avskrivningarna å inventarier
minskas och de till beskattning omedelbart framtagna vinsterna bliva
i motsvarande mån större.
Jag vill i detta sammanhang understryka, att man genom den föreslagna
lagstiftningen jämväl skulle vinna att statens lånebehov på marknaden för
finansiering av de statliga investeringarna begränsades. Såsom jag närmare
utvecklat i finansplanen måste i nuvarande läge med inflationistiska spänningar
inom samhällsekonomien eftersträvas att i största möjliga utsträckning
undvika upplåning för finansiering av statliga kapitalutgifter. Strävandena
böra inriktas på att så långt det är möjligt täcka även sistnämnda slag
av statsutgifter med verkliga statsinkomster.»
Beträffande statsrådsprotokollets innehåll i övrigt tillåter sig utskottet
hänvisa till propositionen.
Redogörelse härutinnan återfinnes å nedan angivna sidor i propositionen,
nämligen:
Gällande beskattningsregler beträffande investeringar i varulager och inventarier,
s. 14—15.
Promemorian, s. 15—21.
Remissyttrandena över promemorian, s. 21—36.
Alternativt förslag om investeringskonton, s. 36—37.
Remissyttrandena över förslaget om investeringskonton, s. 37—47.
Specialmotivering, s. 51—66.
Motionerna m. m.
Av innehållet i de i ämnet väckta motionerna ävensom i två till utskottet
inkomna skrifter må här återgivas följande.
Motioner vari yrkas helt avslag å proposition nr 33.
I de likalydande motionerna 1:3 05 och 11:412 har erinrats om
att rätten till fri avskrivning i fråga om maskiner eller andra för stadigva
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
19
rande bruk i rörelse avsedda inventarier hade medgivits vissa juridiska personer
genom beslut av 1938 års riksdag. Förslag härom hade framlagts av
1936 års skattekommitté, vilken även föreslagit, att den tidigare progressiva
bolagsbeskattningen till staten skulle ersättas med en proportionell statsskatt
å 10 %. Trots att denna skattesats i förhållande till den nuvarande vore
synnerligen låg, hade kommittén ansett behov föreligga av rätt till fri avskrivning.
För närvarande vore skattesatsen för aktiebolag vid den statliga
beskattningen 40 %, d. v. s. icke mindre än 4 gånger så hög som den i 1936
års skattekommitté ifrågasatta. Det sade sig självt att behovet av en fri avskrivning
då också vore betydligt starkare. I själva verket torde det förhålla
sig så att näringslivet kunnat bära den nuvarande enormt höga statsbeskattningen
endast tack vare de föreliggande möjligheterna att i viss mån förskjuta
beskattningen på framtiden. Motionärerna ville i detta sammanhang
erinra om att tillskyndarna till 1947 års beslut om en höjning av bolagsskatten
försvarade denna under hänvisning just till rätten till fri avskrivning.
Under riksdagsdebatten hade också fastslagits det ovillkorliga sambandet
mellan den förhöjda skattesatsen för aktiebolagen och rätten till fri
avskrivning. Motionärerna kunde med nuvarande skattesatser icke medverka
till ett beslut om inskränkning i rätten .till fri avskrivning. Den verkliga anledningen
till överinvesteringar — där sådana kunde ha förekommit — vore
otvivelaktigt den höga företagsbeskattningen. Ville man åstadkomma en effektiv
begränsning av onödiga investeringar, vore det bästa sättet härför
att bolagsskatten sänktes. Det kunde ifrågasättas, huruvida den föreslagna
investeringsskatten komme att få någon egentlig betydelse i kampen mot inflationen.
Med de nuvarande leveranssvårigheterna på de allra flesta av näringslivets
områden måste man emellertid räkna med att avtal om leverans
under 1951 såväl av inventarier som av varor i mycket betydande utsträckning
måste ha kommit till stånd i god tid före ingången av året. I den mån
dessa beställningar effektuerades under 1951, vore detta beroende på förhållanden,
på vilka den nu ifrågasatta investeringsskatten icke kunde öva
något inflytande. I detta avseende förelåge visserligen vissa dispensmöjligheter.
De härtill knutna villkoren vore emellertid sådana att de endast under
speciella förhållanden undantoge den skattskyldige från den föreslagna förordningens
verkningar. Investeringsskatt kunde sålunda komma att utgå,
även om den skattskyldige saknade möjlighet att inhibera planerade investeringar.
Det angivna syftet med investeringsskatten bleve i dessa fall helt förfelat,
och skatten komme för den skattskyldige endast att framstå som en
ny pålaga. I de fall investeringsskatten över huvud taget komme att verka
investeringsbegränsande vore den, såsom också påtalats från ett flertal remissinstanser,
i lika hög grad ägnad att motverka önskvärda som icke önskvärda
investeringar. I en tid då en betydande beredskapslagring måste betraktas
såsom ytterst nödvändig ville man med en speciell skatt bestraffa
dom som tillgodosåge detta önskemål. Ett sådant förfaringssätt ansåge motionärerna
uppenbart orimligt. Särskilt syntes delta gälla handelns och hantverkets
utövare, som med det föreliggande förslaget även i övrigt skulle kom
-
20 Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
ma i en ogynnsam ställning. Motionärerna syftade närmast på att jämförelseåret
fastlåsts till en period då importsvårigheter m. in. hade varit av i
manga avseenden avgörande betydelse för varulagrets storlek samt på att
möjlighet till avskrivning som icke medförde investeringsskatt vore helt utesluten
vid lagerökning. En urskiljningslös begränsning av investeringarna
kunde i längden vara ägnad att motverka önskemålet att få samhällsekonomisk
balans. Det förhölle sig otvivelaktigt så att de efter kriget företagna
investeringarna verkat synnerligen gynnsamt på produktionens resultat. I
detta avseende ville motionärerna erinra om att produktionsökningen under
år 1950 beräknats till icke mindre än 5 %. För år 1951 räknades i nationalbudgeten
med en varulagerökning på 200 miljoner kronor och med
övriga investeringar på 300 miljoner kronor. Då något sparande härutöver
icke förutsåges i nationalbudgeten, framstode det såsom angeläget att icke
alltför mycket motverka företagssparandet.
Till stöd för det i de likalydande motionerna 1:311 och 11:413
framförda avslagsyrkandet har anförts, att rörelseidkare, som kunde driva
sin rörelse utan nyuppsättning av inventarier eller utan ökning av sina lager
över huvud ej drabbades av förordningens bestämmelser. Expansiva föietag
däremot drabbades av bestämmelserna och kraftigare ju mer expansiva
de vore, i den mån deras utveckling toge sig uttryck i fortgående nyanskaffning
av maskiner eller inventarier eller ökning av lager. Det förefölle märkligt,
att man i ett industriland som vart skulle behöva tillgripa en skatt av
detta slag. Den överfulla sysselsättningen hade medfört stor brist på arbetskraft,
och det vore naturligtvis av vikt att man genom rationalisering av
olika slag sökte inbespara så mycket mänsklig arbetskraft som möjligt för
att i stället ersätta denna med maskinkraft. Produktivitetsutvecklingen
mom landet vore beroende på möjligheten att genom ständig pågående förnyelse
och förbättring av de maskinella krafterna utföra denna substitution.
Den sociala utvecklingen i sin tur vore helt beroende av den ekonomiska
och uppbures av denna. I statsverkspropositionen till årets riksdag konstaterades
en 5-procentig produktionsstegring. I anslutning därtill anfördes i
berörda proposition: »Den starka ökningen betingas dels av den betydande
investeringsverksamheten under efterkrigstiden dels av den kraftigt vidgade
utrikeshandeln under året». Här hade alltså direkt uttalats, att det vore
investeringsverksamheten som vore grunden till produktivitetsstegringen.
Att även den vidgade utrikeshandeln möjliggjorts genom produktivitetsstegringen
låge i öppen dag, eftersom varuförsörjningen inom landet ej varit
sämre än tidigare och mer varor ändock kunnat avstås för export.
Den solidariska lönepolitik, som förts före lönestoppsperioden, hade, framhålles
vidare i motionerna, medfört en utjämning av inkomster och en lyftning
av särskilt de lägre inkomsttagarnas realinkomster. Följden därav hade
blivit en konsumtionsökning av stora mått efter kriget. Det vore känt, att
sparkvoten hos dessa lägre inkomsttagare ej kunde vara hög. Här funnes
stora latenta behov för särskilt konsumtionsvaror, som måst tillfredsställas.
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
21
Inom en hel del branscher hade varuhungern först på senare tiden något
så när kunnat tillfredsställas, och inom alla branscher vore ej lagren uppe i
en nivå som kunde anses tillfredsställande i förhållande till den ökade konsumtionen.
Man hade icke ens uppehållit fiktionen om investeringsskatt,
om man icke tilläte kvittning mellan minskning av lager och ökning av
maskiner eller inventarier eller tvärtom. Att tidpunkten för skattens införande
vore den sämsta tänkbara med de mycket höga världsmarknadspriserna,
som nu gällde, låge i öppen dag. Avskrivningsbehovet vore därför
särskilt nu betydande på grund av det prisfall, som måste inträda, när den
nuvarande rustningskonjunkturen vikit. Den föreslagna skattens konstruktion
påminde i många avseenden om krigskonjunkturskattens, och alla de
svårigheter, som följde med den senare, kunde väntas följa även med investeringsskatten.
Motioner vari hemställes om utredning i vissa hänseenden.
I de likalydande motionerna 1:151 och 11:197 har framhållits
bl. a. följande. Den fria avskrivningsrätten å maskiner och inventarier
för rörelseidkare och reglerna för avsättning till olika slag av fonder innebure,
att dessa rörelseidkare finge avskriva värdet å inventarier i förskott
och att de finge uppskov med beskattningen vid avsättning till investeringsoch
konjunkturfonder. Att låta rörelseidkaren själv få bestämma avskrivningens
storlek liksom inbjöde denne att avskriva mesta möjliga för att få
lägre skatt. Avskrivna maskiner och inventarier kompletterades eller ersattes
med nya, så att avskrivningar i fortsättningen kunde ske i stället för att
redovisa en högre nettointäkt och i vederbörlig ordning betala därå belöpande
skatter. I de flesta fall ledde detta till investeringar, som kunde betraktas
som rena slöseriet och som stode i direkt strid med av statsmakterna uppdragna
riktlinjer för investeringsverksamheten. I fråga om avsättning till
investerings- och konjunkturfonder, för vilka svenska aktiebolag eller svenska
ekonomiska föreningar ägde åtnjuta avdrag från årsvinsten, borde rimligen
erläggas skatt för hela nettointäkten för det år densamma förvärvats.
För att få till stånd en mera effektiv och rättvis förmögenhetsbeskattning
syntes det vara nödvändigt, att taxeringsorgancn erhölle mera uttömmande
och noggranna uppgifter. Om det med sakskäl skulle kunna göras gällande
att rättvisa och likhet inför lagen existerade i fråga om skattelagstiftningen,
syntes det nödvändigt att det bleve betydligt bättre effektivitet och
ordning i taxerings- och beskattningsförfarandet. Lönearbctare beskattades
mycket noga efter sina årsinkomster. Jordbrukare hade att lämna mycket
långtgående detaljuppgifter för sin taxering. De luckor, som visat sig förefinnas
i skattelagstiftningen och i själva taxeringsförfarandet rörande beskattningen
av »inkomst å rörelse», borde systematiskt undanröjas.
Motioner rörande den föreslagna investeringsskattens utformning.
Till stöd för det i de likalydande in otionerna 1:901 och 11:39 9
framförda yrkandet har anförts i huvudsak följande. Det angivna syftet med
22
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
investeringsskatten vore att motverka, att investeringsverksamhetens omfattning
överskrede ramen för tillgängliga resurser. Från dessa utgångspunkter
kunde det synas förklarligt, om bestämmelserna drabbade sådana
inventarieförvärv under 1951, som avtalats före 1951 men efter den tidpunkt,
statsmakternas planer att införa investeringsskatt bleve kända. Däremot
vore det omotiverat att låta investeringsskatt drabba inventarieförvärv,
som grundade sig på avtal, vilka träffats ännu tidigare. Uppenbart
vore, att i nu åsyftade fall lagstiftningen icke heller kunde få någon investeringsbromsande
funktion. Det bindande avtalet måste givetvis fullföljas,
alldeles oavsett om investeringsskatt infördes. På grund av förhållandena
under efterkrigstiden hade vidare själva leveransernas fullföljande ofta
kommit att bli beroende av omständigheter, som ej köparen och stundom ej
heller säljaren kunnat råda över. Hade en köpare haft oturen att få leveransen
förskjuten, fölle inventarieförvärvet under investeringsskattebestämmelserna,
alldels oavsett vilken dag leveransen rätteligen skulle ha skett enligt
avtalet.
Genom bestämmelserna i It § c) hade propositionen i viss mån beaktat de
anförda synpunkterna och sålunda låtit dagen för träffande av bindande
avtal bliva avgörande för skattebestämmelsernas tillämpning. Att, såsom
skett i propositionen, därjämte uppställa det förbehållet att för undantagande
från investeringsskattebestämmelserna skulle erfordras, att utgivande av skatten
skulle medföra »avsevärda betalningssvårigheter» vore emellertid betänkligt
ur både reella och principiella synpunkter. Det betydde, att man införde
ett slags »existensminimum» för företagen; ett begrepp, som givetvis vore
helt främmande för företags- och bolagsbeskattningen. För övrigt borde frågan
om skattskyldigheten icke göras beroende av företagens likviditetsförhållanden,
på så sätt att de sämre skötta och planerade företagen just på
grund av sin sämre skötsel finge särskilda »skatteförmåner». Såsom framhållits
i propositionen beträffande inventarieförvärv grundande sig på avtal
träffade före den 1 oktober 1950, kunde förslaget om investeringsskatt
för sådana förvärv icke få någon investeringsbegränsande effekt. De i propositionen
föreslagna bestämmelserna borde därför enligt motionärernas
mening ändras så, att inventarieförvärv, grundande sig på bindande avtal
träffade innan statsmakternas planer på införande av investeringsskatt
offentliggjorts, undantoges från dylik skatt. Däremot kunde måhända invändas,
att en dylik regel skulle föranleda svårigheter att fastställa, när avtalet
i själva verket träffats, om avtalet haft bindande karaktär eller ej, samt
att t. o. m. risk kunde föreligga, att mindre nogräknade personer kunde
åberopa fingerade avtalsdateringar. Dylika farhågor måste emellertid anses
såsom överdrivna med tanke på att undantagande från investeringsskattskyldighet
förutsattes skola grundas på ett medgivande i varje särskilt fall
av en av Kungl. Maj :t utsedd nämnd. Inför denna nämnd koinme det givetvis
att åligga den skattskyldige att bevisa riktigheten av sin uppgift om tidpunkten
för avtalets träffande, ävensom av de omständigheter i övrigt, som
åberopades av honom.
Bevillningsutskottets betänkande nr 15. 23
I de likalydande motionerna 1:306 och 11:407 har framhållits,
att det i nuvarande läge icke vore försvarligt att icke öppna möjlighet
till dispens, då fråga vore om investeringar, vilka framstode såsom
särskilt betydelsefulla med hänsyn till folkförsörjningen eller rikets försvarsberedskap,
även om dessa icke tillkommit genom direkt föranstaltande
av statlig myndighet. Även om beredskapslagringen till viss del skulle
övertagas av staten, torde såsom framhållits i det av Sveriges Industriförbund
in. fl. näringsorganisationer åberopade yttrandet över promemorian
ingen möjlighet föreligga att under en avspärrningsperiod räkna med tillräcklig
statlig lagerhållning av den mångfald, särskilt under nuvarande
förhållanden svåråtkomliga råämnen och halvfabrikat av utpräglat speciellt
slag, specialmaskiner och reservdelar därtill in. in. dylikt, som oundgängligen
krävdes för driftens upprätthållande inom ett flertal för folkhushållet
synnerligen betydelsefulla branscher, exempelvis verkstäder och
textilfabriker. Att erforderliga investeringar i dylika tillgångar skulle verkställas
av företagen först efter direkt föranstaltande av statlig myndighet
vore självfallet uteslutet, och de kom me således att falla utanför den föreslagna
dispensregeln i 11 § b). I åtskilliga fall vore investeringar till avsevärda
belopp av betydelse för såväl folkförsörjningen som det militära försvaret
och civilförsvaret. Såsom exempel härpå kunde nämnas sprängämnestillverkningen.
Departementschefens i propositionen uttalade uppfattning att »nödvändiga
och betydelsefulla investeringar» icke torde beröras av en sådan tillfällig
begränsning av avskrivningsmöjligheterna, som bleve en följd av beskattningen,
vore säkerligen icke riktig. De starkt stegrade anskaffningskostnaderna
ställde så stora anspråk på företagens likviditet, att dessa ofta
torde nödgas avstå även från önskvärda investeringar, om de icke kunde
basera finansieringsplanerna på omedelbara djupgående avskrivningar. Beträffande
de ur beredskapssynpunkt särskilt betydelsefulla investeringarna
gällde vidare i icke ringa utsträckning, att dessa vore riskfyllda och avsåge
utnyttjande av en speciell konjunktur med oviss varaktighetstid. Att företagen
i allmänhet skulle vara benägna till dylika investeringar, ehuru de
icke ens kunde kalkylera med skäligt överprisavdrag å anskaffningskostnaden
för maskiner, förefölle föga troligt. Om däremot dispens kunde erhållas,
då fråga vore om investeringar, som ur allmän synpunkt vore särskilt
betydelsefulla, kunde det förväntas att företagen till båtnad för vår
försörjning och beredskap skulle giva sådana investeringar prioritet. En förutsättning
härför vore emellertid, att den i 11 § i det föreliggande författningsförslaget
omförmälda nämnden på begäran av skattskyldig meddelade
förhandsbesked beträffande planerade investeringar. De vitala samhällsintressen,
den sålunda ifrågasatta utvidgningen av dispensmöjligheterna avsåge
att skydda från allvarliga skadeverkningar, vore enligt motionärernas
mening av den tyngd, att de måste tillgodoses. Genom att såsom förutsättning
för meddelande av dispens föreskriva, att sådan icke kunde ifrågakomma
beträffande investeringar, som i förhållande till företagets övriga om
-
24
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
sättnings- och anläggningstillgångar framstode såsom ringa, torde antalet
dispensärenden begränsas, sa att handläggningen av desamma icke bleve
i nämnvärd mån betungande.
Till stöd för de i de likalydande motionerna 1:307 och 11:408
framställda yrkandena har uttalats bl. a., att en ökad produktionsvolym
krävde icke blott större lager utan även ökad tillgång på transportmedel.
Av vikt vore därvid, att tillräckligt med tonnage funnes för sjötransporterna.
Vid ett allmänt krig låge det i sakens natur, att vårt land i första hand
måste lita till eget tonnage för att säkerställa sjötransporterna till och från
vårt land. Tack vare lej dtrafiken under det senaste världskriget kunde vårt
land tillföi as för folkhushållet värdefulla varor. Under nyssnämnda krig
förlorade den svenska handelsflottan ett betydande antal fartyg. Övriga fartyg
bleve mycket starkt förslitna. Genom bl. a. den nya sociallagstiftningen
för sjöfarten hade driftkostnaderna för fartygen kraftigt ökats, och detta
i sin tur hade medfört ökat behov av nyanskaffning av mera modernt tonnage
för att stärka de svenska rederiföretagens konkurrenskraft gentemot
det utländska tonnaget. Samtliga dessa faktorer hade föranlett de svenska
rederiföretagen att anskaffa nytt tonnage såsom ersättning för det
förlorade, förslitna och oekonomiska tonnaget. Att bygga nya fartyg
vore en mycket tidsödande procedur. Från det att beställningen gjorts och
till dess att det nya fartyget levererats, hade ofta förflutit tre och
stundom flera år. Till belysande härav må nämnas, att exempelvis fartyg,
som beställts i december 1946, icke komme att levereras förrän i
april 1951. Att under sådana förhållanden anse ett kontrakterat fartyg såsom
anskaffat under det beskattningsår, leveransen skedde, och icke från
tiden föi konti åktets tecknande vore orimligt. På grund av prisstegringen
för nya fartyg löpte rederierna även stora risker för att dessa nybeställda
fartyg, då konjunkturläget försämrades, icke skulle bliva räntabla. Hänsyn
härtill måste tagas genom att betryggande avskrivningar å fartygen finge
verkställas. \id upprättandet av sina finansplaner för nybyggnader hade
rederierna med fullt fog haft skäl att räkna med att hittills gällande avskrivningsregler
alltjämt skulle vara tillämpliga. Anmärkas torde vidare att
beträffande dylika nybeställningar fråga vore om redan beslutade och av
företagen bundna investeringar. Avtalen om dessa beställningar vore även
bindande och kunde ej hävas av beställaren. Dylika beställningar, i den mån
avtalen därom träffats före den 1 oktober 1950, fölle sålunda ej under planerade
investeringar. I sitt yttrande över förslaget till investeringsskatt hade
Sveriges redareförening framhållit, att nybeställningar, som avsåge anskaffande
av ersättningsfartyg för förlorade eller utrangerade fartyg, icke
borde omfattas av de nya bestämmelserna. I sitt yttrande över förslaget
hade kammarrätten framhållit, att den föreslagna förordningen berövade
sådana företag, som verkställt ersättningsanskaffningar, möjligheter att på
normalt sätt under högkonjunktur till skydd mot en eventuell lågkonjunktur
verkställa en ur affärsmässig synpunkt befogad avskrivning på dessa
25
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
icke nyuppsatta utan till ersättning av gamla inventarier skaffade tillgångar.
Detta vore av särskild betydelse beträffande det mindre, äldre tonnaget,
som på grund av de förändrade förhållandena icke längre vore konkurrenskraftigt
och ekonomiskt lönande att driva. Det nu anförda om rederiföretagen
borde givetvis även gälla i fråga om industriföretagens anskaffning
av maskiner.
Mot dispensbestämmelsen i It § c) av förslaget kunde allvarliga erinringar
riktas. Det funnes ej något som helst fog för att såsom villkor för
dispens skulle krävas, att tillämpningen av bestämmelserna skulle medföra
avsevärda betalningssvårigheter för den skattskyldige. För den tilltänkta
nämnden bleve det givetvis mycket svårt att avgöra om sådana omständigheter
förelåge. Företagen komme helt naturligt också att draga sig för att
åberopa ett dylikt skäl, enär detta kunde vara till ekonomiskt men för vederbörande
företag. Departementschefen hade framhållit, att det för sagda
nämnd skulle bliva förenat med mycket arbete att pröva alla sådana avtal
om nybeställningar, som verkställts före den 1 oktober 1950. Motionärerna
kunde icke dela denna uppfattning, enär det givetvis måste vara en relativt
lätt sak för nämnden att fastslå, när ifrågavarande beställningar verkställts
ävensom huruvida verkligen bona fide-avtal förelåge.
1 de likalydande motionerna I : 3 0 8 och II : 4 1 0 har framhållits,
att en begränsning av investeringarna i nuvarande läge framstode som nödvändig.
Utöver allmänt verkande penningpolitiska medel och den särskilda
byggnadsregleringen kunde en investeringsskatt vara ett medel härför. Det
torde emellertid icke kunna undvikas, att en investeringsskatt komme att
drabba ojämnt. Framåtgående företag komme att utsättas för särskilt oförmånliga
verkningar. En skatt på investeringar finge vidare betraktas som
ett ingrepp i gällande avskrivningsregler, vilka ägde samband med den nuvarande
avvägningen av bolagsbeskattningen. Det torde endast böra erinras
om att den fria avskrivningsrätten på lång sikt verkade produktionsfrämjande
och konjunkturutjämnande. Om icke svåra skadeverkningar skulle
uppstå, måste en investeringsskatt vara en högst tillfällig åtgärd. Ur många
synpunkter ingåve förslaget till investeringsskatt allvarliga betänkligheter,
men med hänsyn till rådande inflationskonjunktur ville motionärerna icke
motsätta sig att en tillfällig investeringsskatt infördes i syfte att nu dämpa
investeringarna. Skattens tillfälliga natur önskade motionärerna understryka.
En fortlöpande beskattning av denna art torde på lång sikt kraftigt
bromsa produktionsutvecklingen. Beskattningen måste vidare bl. a. så utformas,
att den ej finge retroaktiv verkan, att den toge sikte på den totala
investeringsökningen och ej ensidigt till om ändring skett i investeringen i
inventarier eller lager, att ur beredskaps- och folkförsörjningssynpunkt särskilt
värdefulla lagerökningar undantoges samt att minsta möjliga tidsödande
detaljarbete följde med deklarations- och taxeringsförfarandena. Förslaget
kunde icke utan väsentliga modifieringar anses fylla dessa anspråk, varför
motionärerna föresloge följande ändringar.
2 §. Till följd av den kraftiga försämringen av penningvärdet hade om -
26
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
sättningssiffrorna avsevärt stigit utan att en motsvarande reell vinstökning
alltid skett. Förslaget skulle för detaljhandelns och småindustriens vidkommande
innebära att en mycket stor del av dessa grupper skulle drabbas
av förslaget. Det merarbete, som såväl skattskyldiga som myndigheter härigenom
komme att få vid taxering, torde icke stå i rimlig proportion till den
med investeringsskatten avsedda effekten. Den föreslagna gränsen vid en
omsättning av 200 000 kronor borde därför höjas till 400 000 kronor.
4 §. För det stora flertalet rörelseidkare bleve det utgående lagret per den
31 december 1949 jämförelselager. Av skilda orsaker såsom temporär varubrist
inom vissa branscher torde icke alltid lagret per den 31 december 1949
eller motsvarande tidpunkt för bokslutet vara av normal storlek med hänsyn
till rörelsens omsättning eller kapacitet. Det vore därför önskvärt att
såsom jämförelselager finge anses antingen lagret vid 1949 års utgång (respektive
28 februari 1950) eller medeltalet för räkenskapsåren 1947—1949.
5 §. När det gällde reglerna för avskrivning på maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier saknades uttrycklig bestämmelse om
extra avskrivning på maskiner och inventarier, som anskaffats för att kunna
effektuera beställningar av konjunkturbetonad karaktär. Då förändringar
i försörjningsläget kunde komma att påfordra att vissa tillverkningar tillfälligt
upptoges inom landet, vore det skäligt, att de däri engagerade företagen
vid taxeringen till investeringsskatt medgåves samma avskrivningsrätt,
som nu gällde vid den ordinarie inkomsttaxeringen för maskiner och inventarier,
vilka anskaffats för utnyttjande av en konjunktur, som väntades bli
endast tillfällig, eller på grund av ett särskilt arbetstillfälle. Det oavskrivna
restvärdet för de maskiner och inventarier, som anskaffats för nyssnämnda
ändamål, borde, då maskinernas nytta för rörelsen begränsats till kortare
tid än som kunde antagas svara mot deras förbrukning genom slitning, helt
kunna avskrivas, då maskinerna icke längre vore ekonomiskt användbara.
6—7 §§. Vissa slag av rörelseidkare (såsom agenturfirmor in. fl.), vilkas
innehav av varulager och inventarier vore ringa men som likväl på grund
av omsättningens storlek kunde bli skyldiga att erlägga investeringsskatt på
grund av förordningens bestämmelser om begränsning av de ordinarie avdragsreglerna
för avsättningar till pensions- och andra personalstiftelser,
borde, då varken lagerökning med samtidig ökning av dold reserv i varulagret
eller högre avskrivning än 10 % på maskiner och inventarier förelåge,
undantagas från bestämmelserna i 6—7 §§.
10 §. Investeringsskatten borde utformas så att endast deri totala investeringsökningen
beskattades. Enligt förslaget skulle kvittning icke få ske mellan
nyinvestering i inventarier och lager minskning. Ett företag, som redovisade
lagerminskning, borde dock få avdraga motsvarande belopp vid beskattningen
av nyinvestering i maskiner och inventarier.
Undantag enligt 11 § b) borde enligt motionärernas mening helt eller delvis
medgivas från bestämmelserna i 4 och 5 §§ jämväl därest fråga vore
om lagerökning, som föranletts av nödvändigheten att ur beredskaps- eller
folkförsörjningssynpunkt trygga tillgången på värdefulla förnödenheter, såsom
bränsle etc.
27
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
11 § c). Undantag från bestämmelserna i 5 § borde vidare medgivas, därest
fråga vore om inventarieförvärv, varom bindande avtal träffats före den 1
januari 1951. Undantaget borde icke begränsas endast till företag, som ägde
avsevärda betalningssvårigheter. Denna senare bestämmelse borde därför
utgå.
Enligt 14 § skulle taxering till investeringsskatt verkställas av vederbörande
taxeringsnämnd. Erfarenheterna från krigskonjunkturskatten visade hui
svårt det vore att på ett likformigt och tillfredsställande sätt genomföra
nämnda taxering. Enligt motionärernas mening borde taxeringen till investeringsskatt
i fråga om juridiska personer, vilka redan vid den ordinarie
inkomsttaxeringen taxerades av en särskild taxeringsnämnd, verkställas av
vederbörande taxeringsnämnd, under det att för övriga skattskyldiga taxeringen
borde ske hos länsprövningsnämnden.
Till stöd för det i de likalydande motionerna I: 309 och II: 411
framförda yrkandet har anförts, att det med hänsyn till angelägenheten av
att antalet dispensansökningar begränsades även enligt motionärernas mening
icke syntes kunna undvikas, att dispensreglerna gjordes snävare än vad
som ur sakliga synpunkter vore påkallat. Ur sistnämnda synpunkter borde
självfallet all för vår beredskap önskvärd inventarieanskaffning och lagerökning
frikallas från den ifrågavarande beskattningen, i den mån så kunde
ske utan att dispensförfarandet bleve alltför ohanterligt. Ur beredskapssvnpunkt
kunde bränslefrågan enligt vad erfarenheterna från senaste världskriget
gåve vid handen i viss mån anses intaga en särställning. Att under
en avspärrningsperiod kunna tillgodose behovet av bränsle särskilt kol
och koks — vore av utomordentlig betydelse för såväl folkförsörjningen som
för vår industriella kapacitet på de flesta områden och därmed även för vår
militära beredskap. Bränsletillgången inom landet vore redan sa otillfredsställande,
att detta vore ägnat föranleda allvarliga betänkligheter.
I en sådan situation vore det enligt motionärernas mening angeläget, att
alla möjligheter tillvaratoges, som kunde vara ägnade att förbättra situationen
å bränsleområdet. Det torde icke vara uteslutet att en del företag
med goda utländska förbindelser skulle äga möjlighet att själva få till stånd
en ökad import av kol eller eldningsolja för tillgodoseende av sina beho\.
Vidare torde bränsleförbrukande företag trots radande brist pa ai betskraft
hava viss möjlighet att anskaffa ved, träkol och torv för att därmed utdryga
bränsleförrådet. Den föreslagna lagstiftningen verkade emellertid starkt
återhållande på intresset att utnyttja dylika möjligheter. En lagerökning,
som uppkommit genom uppläggande av ett i högsta grad önskvärt beredskapslager
av bränsle, föranledde under i författningsförslaget angivna förutsättningar
skyldighet att erlägga investeringsskatt, därest åtgärden icke,
vilket mera sällan torde vara fallet, tillkommit genom direkt föranstaltande
av vederbörlig statlig myndighet. Om lagerökning, i vad den uppkommit
genom ökning av bränslcförrådet, skulle inrymmas under dispensreglerna,
skulle detta däremot utan tvivel verka såsom cn sporre till ökad anskaffning
28
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
av och sparsamhet med bränsle. Såsom villkor för erhållande av dispens
borde förutsättas, att ökningen av bränslelagret skulle avse viss, icke alltför
ringa kvantitet, så att svårigheter vid tillämpningen undvekes och antalet
dispensärenden begränsades. Såsom minimikvantitet skulle kunna angivas
förslagsvis 50 ton stenkol eller den kvantitet annat bränsle, som i
bränslevärde kunde anses motsvara nämnda kvantitet stenkol. För att ytterligare
underlätta tillämpningen av en sådan dispensregel syntes i anvisningarna
till 1 § böra angivas de kvantiteter av koks, briketter, eldningsolja, träkol
och torv in. in., som vid tillämpning av samma dispensregel skulle anses
i bränslevärde motsvara 50 ton kol. Ett dylikt stadgande i anvisningarna
borde erhålla karaktär av en bindande schablonmässig bestämmelse och
kvantiteterna fastställas på grundval av en ungefärlig medeltalsberäkning,
där\id svenska stenkol likställdes med utländska. Statens bränslekommission
använde särskilda beräkningsgrunder härför.
I de likalydande motionerna 1:310 och 11:409 har uttalats,
att den restriktiva dispensbestämmelsen i 11 § b) i det framlagda förslaget
tedde sig oskälig och otillfredsställande. Under senare år hade exempelvis
inom jordbrukets inköps- och försäljningsorganisation (SLR med därtill anslutna
centralföreningar och lantmannaförbund) pågått en betydande utbyggnad
av mottagnings-, torknings- och lagringsmöjligheterna i fråga om
spannmål. Denna utbyggnad hade delvis betingats av organisationens växande
andel i handeln med spannmål och oljeväxtfrö men hade samtidigt varit
oundgängligen nödvändig för att möta de krav på mottagnings- och torkmngsmöjligheter,
som övergången till mera arbetskraftsbesparande skördametoder,
främst skörde- och direkttröskning, medfört. Denna ännu fortgående
utveckling hade lett till en successiv ökning av centralföreningarnas
spannmålslager vid bokslutstidpunkten (den 31 december), en tendens som
måste betraktas som en naturlig och ekonomiskt riktig följd av redan gjorda
investeringar. Även om man i fråga om de lagerökningar, som denna utveckling
medförde, icke kunde åberopa något »direkt föranstaltande av vederbörlig
statlig myndighet», torde man med fog kunna hävda att, om icke
denna utbyggnad och därmed ökade lagerhållning kommit till stånd på frivillighetens
väg och i samförstånd med vederbörliga statliga myndigheter,
ett direkt föranstaltande från deras sida skulle ha visat sig nödvändigt. Liknande
synpunkter kunde anföras i fråga om det avsnitt av SLR-organisationens
verksamhet, som avsåge handelsgödselmedlen. För att möjliggöra
lättidig leverans av de stora kvantiteter, som erfordrades för vårbruket, hade
det med hänsyn till transportförhållandena inom landet visat sig nödvändigt,
att handeln redan under hösten toge hem och lagrade gödselmedel i betydande
omfattning. Dessa förhållanden hade givetvis medfört, att centralforenmgarna,
som svarade för överslagsvis 60 % av gödselmedelsleveranserna
till jordbruket, måste ha ett för varje år större lager av gödselmedel
vid bokslutstidpunkten den 31 december. Varken denna lagerhållning eller
lagerhållningen av spannmål hade någon spekulativ karaktär. Den vore en
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
29
bart betingad av organisationens uppgift att betjäna jordbruket, och tendensen
till ökning av lagrens storlek sammanhängde direkt med pågående
förändringar av de tekniska förhållandena inom jordbruksnäringen. Om
centralföreningarna sökte begränsa lagerhållning av spannmål och gödselmedel
vid bokslutsperioden, skulle detta gå ut över jordbrukarna och folkhushållet
i form av försämrade möjligheter att omhändertaga skörden och
försämrat skördeutbyte på grund av otillräcklig tillgång på gödselmedel för
vårbruket. Synpunkter av delvis samma slag gjorde sig gällande beträffande
den lagerhållning, syftande till en utjämning mellan över- och underskottsperioder,
som — jämsides med förbättring av lagringstekniken och lagringskapaciteten
— fått allt större omfattning inom jordbrukarnas mejeri-,
slakteri- och ägghandelsorganisationer.
I motionen I: 312 har framhållits, att det vid taxering till den
föreslagna nya skatten kunde uppkomma en mängd detaljfrågor, där det
vore önskvärt att avgörandet skedde efter grunder, som vore enhetliga för
hela landet. Det vore tydligt att i många frågor olika meningar lätt kunde
uppstå men att det icke vore lämpligt att detaljreglering skedde lagstiftningsvägen.
Det vore därför önskvärt, att den föreslagna nämnden kunde
utrustas med befogenhet att på framställning av taxeringsmyndighet eller
när anledning eljest ansåges föreligga avgiva yttranden i ärenden rörande
taxering till investeringsskatt. Motsvarande befogenhet hade tillagts den
unde* krigsåren och kort tid därefter verksamma centrala krigskonjunkturskattenämnden.
Hos denna nämnd hade även varit förordnad en särskild
konsulent med uppdrag att tillhandagå övriga konsulenter och taxeringsmyndigheterna
med råd och upplysningar och att vara föredragande hos
nämnden. Dessa anordningar bidroge veterligen i hög grad till att taxeringen
till krigskonjunkturskatt kunde förlöpa utan större tekniskt gnissel,
att sakliga synpunkter kunde diskuteras och snabbt komma till sin rätt och
att de flesta förekommande frågor kunde lösas efter enhetliga grunder. Mot
tanken att införa motsvarande anordningar vid taxeringen till investeringsskatt
kunde väl tala den omständigheten att investeringsskatten förutsattes
bli kortvarig och därför icke borde omgivas med någon större administrativ
apparat. Skatten komme dock att bli nog så kännbar och förordningen så
pass svår att tillämpa att man måste förutse att tvistefrågor skulle uppkomma
i många fall. Bleve skatten kortvarig hunne någon vägledande praxis
icke uppstå, och det vore då särskilt angeläget att man redan från början
sökte vinna enhetlighet vid förordningens tillämpning.
I motionen II: 406 har anförts, att näringslivets investeringar under
senare år icke varit onormalt omfattande samt att någon särskild anledning
att antaga, att investeringarna under 1951 skulle bliva exceptionellt
stora, icke liadc påvisats. Att lagerökningar skett efter kriget torde visserligen
vara ovedersägligt, men detta liadc till största delen betingats av nödvändigheten
att ersätta de lager, som blivit tömda eller kraftigt minskade
30
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
under kriget. Härtill komme att fortsatt lagerökning vore av största intresse
för samhället ur beredskapssynpunkt. Då det likväl kunde antagas, att en
investeringsskatt av den nu föreslagna typen i viss mån skulle kunna begränsa
investeringarna, ville motionären med hänsyn till angelägenheten
av att inflationen i möjligaste mån stoppades och i brist på något lämpligare
alternativ icke avstyrka förslaget i dess helhet. Motionären fäste därvid
särskild vikt vid de upprepade försäkringarna, att lagstiftningens giltighetstid
icke vore avsedd att förlängas. Däremot funne motionären sig föranlåten
att påyrka vissa ändringar av förslaget. I den mån rörelseidkarna hade praktisk
möjlighet att under beskattningsåret göra de investeringar de funne
lämpliga och vänta med avskrivningar till efter beskattningsårets utgång, i
samma mån förfelade den föreslagna lagstiftningen i åtskilliga situationer
sin verkan. Departementschefen yttrade i detta sammanhang, att den föreslagna
konstruktionen av lagstiftningen medförde att företag, som hade god
tillgång på likvida medel, finge större möjligheter till »spekulativa investeringar»
än företag med mindre god likviditet. Omdömet, som givetvis icke
gällde endast »spekulativa» investeringar utan även sådana investeringar,
som tedde sig högst angelägna, innebure omvänt, att det egentligen vore företag
med dålig likviditet, d. v. s. i regel företag som icke haft tillfälle att konsolidera
sin ekonomi, som finge sina möjligheter till investeringar begränsade.
Här mötte återigen den från krisårens regleringssystem välkända, för
rättskänslan stötande verkan av de konstlade ingreppen i det ekonomiska
livet, att vissa företag gynnades framför andra. Mest gynnade bleve emellertid
de stagnerade eller på tillbakagång varande företagen, medan de företag,
som vore under kraftig utveckling, bleve svårt hämmade.
Dispensmöjligheten i 11 g a) vore enligt motionärens förmenande alldeles
för knappt tilltagen. Behovet av lagerökning vore ofta lika stort eller
större för äldre företag som vore stadda i snabb utveckling och som uppvisade
stark ökning av omsättningen, och detta behov vore i dagens läge så
mycket mera pockande som lagren på grund av krisårens avspärrning i
många branscher alltjämt vore för små även vid oförändrad omsättning.
Möjlighet till dispens från tillämpning av bestämmelserna borde öppnas för
företag, som styrkte, att de under åren 1950 eller 1951 ökat sin omsättning
och till följd därav vore nödsakade att öka sitt lager. Detta skulle med andra
ord innebära, att dispens skulle kunna beviljas företag, om omsättningshastigheten
på lagret trots lagerökningen icke minskat. Genom en sådan bestämmelse
skulle de företag, som vore stadda i framåtskridande, icke komma
i ett sämre läge än företag, som stagnerat. Dispensförfarandet gåve ju
under alla förhållanden garanti för att spekulativa eller eljest oberättigade
lagerökningar icke skedde med utnyttjande av avskrivning på lagervärdet.
Vid behandlingen av dispensärenden enligt den nu föreslagna regeln borde
uppmärksamhet bl. a. ägnas de företag, som i väsentlig omfattning dreve rörelse
med produkter, som importerades från det s. k. dollarområdet. Myndigheterna
hade som bekant varit synnerligen restriktiva vid meddelandet av
importtillstånd från detta område. De företag, som dreve handel med dylika
Bevillningsutskottets betänkande nr 15. 31
varor, hade därför vid 1949 års utgång haft synnerligen små lager, och för
en lagerökning, som icke avsåge annat än att bringa upp lagret till sådan
storlek som omsättningen krävde, horde dispens kunna beviljas. Dispensmöjlighet
borde även beredas sådana skattskyldiga, som under beskattningsåret
eller kort tid dessförinnan öppnat en ny verksamhetsgren inom ramen
för ett bestående företag. Dessa fall vore ofta fullt jämförliga med de fall då
skattskyldig påbörjat sin rörelse under samma tid.
Det vore svårt att inse, varför icke axla de inventarieförvärv, om vilka
bindande avtal träffats före den 1 oktober 1950, lämnats utanför författningens
tillämpningsområde. Såsom motiv för föreskriften att undantag icke
skulle ifrågakomma i andra fall än där tillämpningen av bestämmelserna
skulle medföra avsevärda betalningssvårigheter för den skattskyldige hade
endast åberopats nödvändigheten att begränsa antalet dispensfall. Om emellertid,
som följdriktigheten krävde, alla dessa förvärv lämnades åsido, komme
något dispensförfarande i detta avseende icke i fråga.
I en till bevillningsutskottet inkommen skrift från Aktiebolaget Svenskt
konstsilke har hemställts om sådan ändring av de föreslagna dispensbestämmelserna
eller sådan utvidgning av rätten till värdeminskningsavdrag för
oundvikliga korttidsinvesteringar av provisorisk karaktär, att bolaget icke
komme att drabbas av investeringsskatt för vissa i skriften angivna investeringar.
Vidare ha Bilverkstädernas riksförbund, Sveriges automobilhandlareförbund,
Sveriges automobilimportörförbund och Sveriges automobilindustriförening
i en gemensam skrift — under åberopande av beredskapssynpunkter
— hemställt, att utskottet måtte framhålla, att 11 § i den föreslagna förordningen
borde tolkas så att inom ramen för undantagsmöjligheterna skulle
falla bil- och traktorreservdelar, bil- och traktorgummi samt specialbyggda
bärgningsbilar med fast kranutrustning.
Utskottets yttrande.
I nu förevarande proposition nr 33 har förslag framlagts om intörandet
av en tillfällig skatt i syfte att motverka investeringar i varulager och inventarier
(investeringsskatt). Enligt propositionsförslaget skall skyldighet
att erlägga investeringsskatt i vissa fall åligga rörelseidkare, som under det
beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes år 1952, ökat
sitt varulager eller anskaffat inventarier. Vid lagerökning skall skatt utgå
om den dolda reserven samtidigt ökat, och skall skatten beräknas å ett beskattningsbart
belopp, som motsvarar reservökningen eller, om värdet av lagerökningen
är lägre, sistnämnda värde. Om inventarier anskaffats, skall
skatten utgå å ett beskattningsbart belopp, som i regel motsvarar skillnaden
mellan den avskrivning å dessa inventarier, för vilken avdrag medgivits vid
inkomsttaxeringen, och den avskrivning, som motiveras av förslitning eller
32
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
värdeförsämring. Beskattningsbart belopp, som sist sagts, beräknas endast
för rörelseidkare, som vid inkomsttaxeringen åtnjuta fri avskrivning beträffande
dylika inventarier. För att förhindra ett kringgående av bestämmelserna
har jämväl föreslagits, att avsättningar till pensions- eller andra personalstiftelser
eller till investeringsfonder skola — med vissa undantag —
föranleda skyldighet att erlägga investeringsskatt. Skatt har föreslagits skola
utgå med 10 % av det beskattningsbara beloppet.
Det framlagda förslaget ingår som ett ied i åtgärderna att begränsa mindre
angelägna investeringar. Föredragande departementschefen har i propositionen
uttalat, att den angelägnaste uppgiften för den ekonomiska politiken
i nuvarande läge måste vara att skapa förutsättningar för att den pris- och
löneanpassning, som för närvarande äger rum, får karaktären av en engångsförskjutning
och att en stabilisering på den nya nivån ernås. För att
uppnå detta mål erfordrades aktiva ingripanden från statsmakternas sida.
Sålunda krävdes bland annat att investeringsverksamheten hölles inom
ramen för tillgängliga resurser. En ansvällning av den samlade byggnadsverksamheten
borde förhindras och regleringsverksamheten på detta område
måste sålunda bibehållas. Byggnadsregleringen måste emellertid kompletteras
med andra åtgärder i syfte att öva inflytande på de utanför byggnadsregleringen
liggande investeringarna, framför allt i varulager och inventarier.
Departementschefen erinrar om att vissa kreditpolitiska åtgärder
tidigare vidtagits för att nå en begränsning av dylika investeringar, som
finansieras med lånade medel. Sålunda hade beredskapsbestämmelserna angående
affärsbankernas kassareserver satts i kraft, såsom förutsattes i propositionen
den 31 mars 1950 (nr 237) angående komplettering av rilcsstatsförslaget
för budgetåret 1950/51 in. in. Härjämte hade en motsvarande omläggning
av riksbankens stödköpspolitik genomförts. Genom de ökade krav,
som härigenom ställdes på affärsbankernas kassareserver, minskades underlaget
för utlåningen. Som en komplettering till detta hade en överenskommelse
om restriktivitet vid kreditgivningen ingåtts mellan riksbanken
och flertalet kreditinrättningar. Enligt överenskommelsen borde företräde vid
utlåningen givas åt sådan verksamhet som ledde till hävdandet av exporten
eller som resulterade i minskat importbehov av för landets försörjning angelägna
varor. Å andra sidan skulle utlåningen handhavas så restriktivt som
möjligt, då det gällde att finansiera ingångsättande eller utvidgning av produktion
av förhållandevis umbärliga varor. Departementschefen framhåller
att ytterligare skärpningar av kreditgivningen eventuellt finge övervägas.
Emellertid kunde man genom kreditpolitiska åtgärder icke öva inflytande
på den betydande del av investeringsverksamheten, som finansierades
med företagens egna medel, särskilt med hänsyn till den nuvarande synnerligen
goda vinstkonjunkturen hos exportindustrierna. I syfte att sterilisera
exportvinsterna inom skogsindustrierna hade överenskommelse slutits med
dessa industrier om införande av prisutjämningsavgifter. Ytterligare åtgärder
för att förhindra att vinstökningar inom företagen ledde till en utvidgning
av de självfinansierade investeringarna vore emellertid påkallade.
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
33
I det i propositionen framlagda förslaget har man sökt nå en begränsning
av de självfinansierade investeringarna genom en indirekt begränsning av
möjligheterna till skattefria ned- och avskrivningar vid inkomsttaxeringen.
Föredragande departementschefen har i detta hänseende uttalat att, om man
ville, motverka att spekulativ lagerökning och icke önskvärda investeringar
i inventarier finansierades medelst vinstmedel, man uppenbarligen borde
söka göra dylika investeringar mindre lockande. Detta syntes enklast kunna
ske genom en indirekt begränsning av gällande ned- och avskrivningslegler.
Skattelagarnas regler hade möjliggjort en konsolidering av företagen,
som även ur det allmännas synpunkt varit önskvärd, men det vore å
andra sidan otvivelaktigt att dessa regler i viss utsträckning möjliggjort och
även direkt föranlett investeringar, som framför allt i nuvarande ekonomiska
situation icke vore önskvärda. En tillfällig begränsning av de skattefria
ned- och avskrivningarna borde därför framtvinga en noggrannare
prövning av lönsamheten av nyinvesteringar i inventarier och lager och därigenom
befrämja en i dagens läge önskvärd återhållsamhet i fråga om dylika
investeringar.
Vad angår intäkterna av den föreslagna skatten har föredragande departementschefen
framhållit att det i avsaknad av närmare erfarenheter vore
ytterst svårt att på förhand bedöma vilken fiskal effekt en investeringsskatt
kunde komma att få. Så mycket torde man emellertid redan på nuvarande
stadium kunna säga att inkomsterna av denna skatt och den därav föranledda
ökningen av den ordinarie bolagsskatten skulle öka statens skatteintäkter
icke obetydligt utöver det belopp, som upptagits i riksstatsförslaget.
Hur stor ökningen bleve vore dock knappast möjligt att angiva annat än
gissningsvis. Ett belopp på omkring 200 miljoner kronor syntes ligga inom
gränserna för en rimlig uppskattning. Departementschefen framhåller, att
den alldeles övervägande delen av de intäkter, som kunde beräknas inflyta
genom investeringsskatten, komme att inflyta i form av ökad ordinarie inkomstskatt
och icke i form av investeringsskatt. Man torde nämligen kunna
utgå från att lagstiftningens huvudsakliga fiskala effekt bleve, att nedskrivningarna
å varulager respektive avskrivningarna å inventarier minskades
och de till beskattning omedelbart framtagna vinsterna bleve i motsvarande
mån större. Departementschefen framhåller även, att man genom
den föreslagna lagstiftningen jämväl skulle vinna att statens lånebehov på
marknaden för finansiering av de statliga investeringarna begränsades.
I vissa av de motioner, som väckts i anledning av propositionen, har den
föreslagna nya lagstiftningen helt avstyrkts. Sålunda har i de likalydande
motionerna 1:305 och 11:412 yrkats avslag å propositionen. Såsom skäl
härför ha motionärerna uttalat, att de med nuvarande höga bolagsskatt
icke kunde medverka till ett beslut om inskränkning i rätten till fri avskrivning.
Den verkliga anledningen till överinvesteringar — där sådana
kunde ha förekommit — vore otvivelaktigt den höga företagsbeskattningen.
Ville man åstadkomma eu effektiv begränsning av onödiga investeringar,
3 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 7 sand. .Yr 15.
34
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
vore det bästa sättet härför att bolagsskatten, sänktes. Därjämte har i motionerna
påpekats att den föreslagna lagstiftningen motverkade såväl önskvärda
som icke önskvärda investeringar. En urskiljningslös begränsning
av investeringarna kunde i längden vara ägnad att motverka önskemålet
att nå samhällsekonomisk balans. Helt avslag å propositionen har vidare
yrkats i de likalydande motionerna 1:311 och 11:413, i vilka motioner
framhållits bl. a., att produktivitetsutvecklingen inom landet vore beroende
av den ständigt pågående förnyelsen eller förbättringen av de maskinella
krafterna. Denna utveckling borde ej avbrytas eller hejdas genom hindrande
beskattningsåtgärder. Lagren vore icke inom alla branscher uppe i
en nivå som kunde anses tillfredsställande i förhållande till den ökade konsumtionen.
Den föreslagna skattens konstruktion påminde i vissa avseenden
om krigskonjukturskattens, och alla de svårigheter, som följde med
den senare, kunde väntas följa även med investeringsskatten.
Nödvändigheten av att investeringsverksamheten hålles inom ramen för
tillgängliga resurser torde icke från något håll bestridas. Icke heller torde
delade meningar råda om att i nuvarande läge erfordras aktiva ingripanden
från statsmakternas sida för att nå detta mål. I den föreliggande propositionen
har erinrats om de åtgärder, som i sådant hänseende redan vidtagits.
Särskilt har nämnts byggnadsregleringen, den restriktiva kreditpolitiken
och prisutjämningsavgifterna. Av väsentlig betydelse vore emellertid,
framhålles i propositionen, att åstadkomma anordningar, som gjorde
det möjligt att ytterligare påverka de investeringar, som finansierades med
företagens egna medel. Den föreslagna investeringsskatten vore ett led i
dessa strävanden.
De invändningar som riktats mot den föreslagna lagstiftningen torde i
väsentlig grad ha föranletts av tvivel på att en på dylikt sätt utformad
beskattning skulle få någon investeringsbegränsande effekt av egentlig betydelse.
Något alternativ, som i nuvarande läge skulle kunna accepteras,
har emellertid icke anvisats vare sig i remissyttrandena eller i de motioner,
vari yrkas avslag på propositionsförslaget. Det under förarbetena diskuterade
spärrkontoförfarandet torde i detta sammanhang kunna lämnas åsido.
De uppmjukningar, som vidtagits i det ursprungliga förslaget om investeringsskatt,
torde nämligen ha medfört att i valet mellan en investeringsskatt
och ett spärrkontoförfarande, det förstnämnda alternativet är att föredraga.
För egen del vill utskottet uttala, att utskottet i likhet med departementschefen
anser att den nu föreslagna lagstiftningen om investeringsskatt
skulle, om den genomföres, framtvinga en noggrannare prövning av lönsamheten
av nyinvestering i varulager och inventarier och därigenom leda
till en i dagens läge önskvärd återhållsamhet i fråga om dylik investering.
Då i motionerna 1:305 och 11:412 hävdats, att ett bifall till propositionen
skulle vara liktydigt med ett beslut om inskränkning i rätten till fri avskrivning
och att frågan härom icke kunde bedömas isolerat utan måste ses
i samband med hela frågan om bolagsbeskattningen, får utskottet erinra
Bevillningsutskottets betänkande nr 15. 35
om att den föreslagna lagstiftningen föranletts av den nu rådande bekymmersamma
ekonomiska situationen och att densamma endast är avsedd
att medföra en tillfällig begränsning av de skattefria ned- och avskrivningarna.
Den fria avskrivningsrätten gäller sålunda alltjämt i princip. Lagstiftningens
tillfälliga karaktär har för övrigt kommit till tydligt uttryck
i det vid propositionen fogade författningsförslaget. Detta har, som ovan
nämnts, utformats så att det i princip endast avser det beskattningsår, för
vilket taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1952.
Utskottet vill i detta sammanhang understryka, att därest åtgärder i investeringsbegränsande
syfte skulle bliva erforderliga jämväl under ett senare
år måste frågan härom upptagas till förnyat övervägande i hela sin
vidd.
Beträffande de i motionerna 1:311 och 11:413 framförda erinringarna
torde utskottet få framhålla att den föreslagna lagstiftningen endast avser
att begränsa sådana avskrivningar, som icke betingas av förslitning eller
värdeförsämring. Ur företagens och det allmännas synpunkt önskvärda
och nödvändiga investeringar torde icke allvarligt motverkas av en dylik
tillfällig lagstiftning. Om en investering bedömes så nödvändig att den
omedelbart bör genomföras, kan rörelseidkaren likväl undgå investeringsskatt
genom att icke öka reserven i lagret eller icke yrka högre avdrag för
avskrivning än som direkt motiveras av förslitning eller värdeförsämring.
Avskrivningsunderlaget kvarstår då, när den nu föreslagna, tillfälliga lagstiftningen
upphört att gälla.
Under åberopande härav och då utskottet i övrigt kan ansluta sig till
de synpunkter, vilka anförts av departementschefen såsom motivering för
införande av en tillfällig skatt i syfte att motverka vissa investeringar i varulager
och inventarier, finner utskottet sig i princip böra tillstyrka, att
eu sådan lagstiftning genomföres.
I enlighet härmed avstyrker utskottet de förut omnämnda motionerna
I: 305 och II: 412 samt I: 311 och II: 413.
I detta sammanhang har utskottet till behandling upptagit de vid riksdagens
början väckta likalydande motionerna I: 151 och II: 197. I dessa
motioner har anhållits om utredning angående ett slopande av den fria avskrivningsrätten
å maskiner och inventarier samt om ett borttagande av
skattefrihet eller skatteuppskov för investerings- och konjunkturfonder.
Vidare ha motionärerna hemställt om utredning av frågan rörande en skärpt
och förbättrad förmögenhetsbeskattning. Såsom framgår av vad ovan anförts
har utskottet vid sitt ställningstagande till frågan om en begränsning
av de skattefria ned- och avskrivningarna genom en investeringsskatt understrukit
att rätten till fri avskrivning i princip lämnats orubbad. Utskottet
kan icke finna att vad motionärerna anfört motiverar att hela frågan
om bolagsbeskattningen och därmed sammanhängande problem nu
upptages till förnyad prövning. Utskottet avstyrker sålunda motionerna i
denna del. Vad angår yrkandet om utredning angående en skärpt och förbättrad
förmögenhetsbeskattning, får utskottet erinra om afl föregående
36
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
års riksdag på hemställan av bevillningsutskottet i dess betänkande nr 46
hos Kungl. Maj :t anhållit om en allsidig och förutsättningslös utredning
rörande bl. a. taxeringsförfarandet. Med hänsyn härtill och då utskottet
förutsätter att vid denna utredning jämväl frågan om en effektivisering av
förmögenhetstaxeringen kommer under bedömande anser sig utskottet böra
avstyrka motionerna jämväl i denna del.
Utskottet övergår härefter till att behandla den föreslagna lagstiftningens
närmare utformning samt i anledning av propositionen väckta motioner,
vari yrkas ändring i det framlagda författningsförslaget.
Beträffande bestämmelserna i 2 § d), att rörelseidkare, ,som jämte annan
rörelse driver penningrörelse, är frikallad från skattskyldighet såvitt avser
placeringar av förvaltade medel i aktier, obligationer, lånefordringar
m. m. sådant, har departementschefen såsom exempel å rörelseidkare, som
avses med bestämmelsen, angivit Kooperativa förbundet. Utskottet förutsätter
att med penningrörelse i detta fall endast avses in- och utlåningsrörelse
med karaktär av bankrörelse och att bestämmelsen sålunda avser ett
mycket ringa antal rörelseidkare. Utskottet finner det i princip riktigt att
den föreslagna lagstiftningen icke bör motverka en ökning av varulagret
i dylik bankrörelse. I de fall lagerökning förekommit och denna är föranledd
av ökad inlåning och vinst å bankrörelsen är en nedskrivning av lagerökningen
enligt de värderingsmetoder, som tidigare tillämpats beträffande
lagret i övrigt, befogad. Emellertid kan en rörelseidkare, som jämte
annan rörelse även driver här avsedd penningrörelse, i viss mån undgå
verkan av den föreslagna lagstiftningen genom att öka den dolda reserven
i bankrörelsens varulager mer än som motiveras av sådan lagerökning, som
är föranledd av ökad inlåning och vinst å penningrörelsen. Rörelseidkaren
kan på så sätt kompensera en ned- eller avskrivning av nyinvesteringar i
övriga rörelser, som icke kunnat verkställas utan att investeringsskatt skolat
utgå. Med hänsyn härtill är utskottet tveksamt, om icke bestämmelsen
i 2 § d) bör utgå. Utskottet vill emellertid i detta sammanhang framhålla,
att bestämmelsen i 19 § lämnar beskattningsmyndigheterna möjlighet att
förhindra, att åtgärder som nyss antytts leda till för låg taxering till investeringsskatt.
I sistnämnda paragraf åsyftas visserligen närmast transaktioner,
som företagas mellan olika fysiska och juridiska personer i syfte att
nå lättnader i investeringsskattehänseende, men utskottet finner det uppenbart,
att bestämmelsen är tillämplig jämväl beträffande rörelseidkare,
som på .sätt här ovan antytts utnyttjar bestämmelsen i 2 § d) i syfte att
undgå verkan av den föreslagna lagstiftningen. Med hänsyn härtill och då
bestämmelsen i 2 § d) är en logisk följd av bestämmelsen i 2 § c) att rörelseidkare,
som enbart driver penningrörelse, är undantagen från skattskyldighet,
anser sig utskottet kunna tillstyrka den föreslagna bestämmelsen
i 2 § d).
I de likalydande motionerna I: 308 och II: 410 ha bl. a. framställts vissa
yrkanden i anledning av bestämmelserna i 2, 4—7, 10 och 14 §§.
Bevillningsutskottets betänkande nr 15. 37
Sålunda yrkas en höjning av den årsomsättning, som utgör gräns för
skattskyldigheten. Av propositionen framgår, att den föreslagna gränsen,
200 000 kronor, tillkommit efter en avvägning mellan olika yrkanden. Departementschefen
framhåller i propositionen att om gränsen, såsom Landsorganisationen
förordat, skulle sättas till 100 000 kronor, skulle detta medföra
ett avsevärt merarbete för beskattningsnämnderna utan att effekten
av lagstiftningen i större grad ökades. Å andra sidan var departementschefen
icke beredd tillstyrka, att gränsen sattes högre än 200 000 kronor,
då de sammanlagda investeringarna i rörelser med en omsättning av
200 000 till 300 000 kronor torde vara av sådan storlek, att det ur investeringsbegränsande
synpunkt vore angeläget att under lagstiftningen inbegripa
de ifrågavarande företagen. I vilken omfattning en viss höjning av
den i författningstexten angivna gränsen skulle medföra en arbetsbesparing
för de skattskyldiga och för beskattningsmyndigheterna och en minskning
i effekten av lagstiftningen är vanskligt att bedöma. En höjning av
gränsen från 200 000 kronor till 400 000 kronor — såsom föreslagits i motionerna
I: 308 och II: 410 — torde dock enligt utskottets mening komma
att medföra en minskning av lagstiftningens investeringsbegränsande verkan,
som icke kunde uppvägas av den arbetsbe.sparing som skulle vinnas.
Med hänsyn till den prisstegring, som ägt rum, och de därav föranledda
högre omsättningssiffrorna anser sig utskottet likväl kunna förorda att
gränsen höjes från 200 000 kronor till 300 000 kronor. Härav föranledas
ändringar i 2 § e), 13 § 1 och 2 mom. samt anvisningarna till 2 och 10 §§.
Beträffande det i motionerna framförda yrkandet, att såsom jämförelselager
alternativt skulle få anses medeltalet av lagren för räkenskapsåren
1947—1949, får utskottet som sin mening uttala, att man i en tillfällig lagstiftning
av det slag, varom här är fråga, icke bör införa bestämmelser, som
kunna väntas vålla merarbete vid tillämpningen, såvida icke bestämmelserna
äro av verklig betydelse. Då en dylik medeltalsberäkning i flertalet fall
skulle medföra ett merarbete för skattskyldiga och beskattningsmyndigheter,
som icke stode i rimlig proportion till värdet ur de skattskyldigas synpunkt
av den i motionerna föreslagna bestämmelsen, kan utskottet icke tillstyrka
det framförda yrkandet.
I nämnda motioner har vidare yrkats, att bestämmelse om extra avskrivning
å inventarier, som anskaffats för utnyttjande av viss konjunktur, borde
införas. Ett i viss mån likartat spörsmål har berörts i den av Aktiebolaget
Svenskt konstsilke till utskottet ingivna skriften. Utskottet vill i detta
sammanhang framhålla, att inventarier med en varaktighetstid av högst
tre år få helt avskrivas utan att investeringsskatt utgår. Om den ekonomiska
varaktighetstiden för nyanskaffade inventarier är längre än tre år, lägger
den nu ifrågasatta tillfälliga lagstiftningen icke hinder i vägen för att
inventarierna helt kunna bortskrivas under den tid de äro i bruk. Något
behov av en bestämmelse av det slag, som i motionerna föreslagits, finner
utskottet därför icke föreligga.
38
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
Beträffande yrkandet i de förenämnda motionerna I: 308 och II: 410 att
vissa rörelseidkare skulle undantagas från bestämmelserna beträffande avsättningar
till pensions- och andra personalstiftelser, ansluter sig utskottet
till de synpunkter, som av departementschefen anförts såsom motivering till
att bestämmelserna ansetts böra avse samtliga rörelseidkare oavsett om investeringar
i varulager och inventarier verkställts eller icke. Om undantag
från ifrågavarande bestämmelser skulle medgivas kunde detta gälla endast
rörelseidkare, som icke gjort investeringar vare sig i varulager eller i inventarier.
Undantagsbestämmelsen kunde — i motsats till vad i motionerna
yrkats —- icke bli tillämplig i sådana fall där inventarier anskaffats men
avskrivningen begränsats till 10 %. Avsikten med bestämmelserna angående
avsättningar till pensions- och andra personalstiftelser är att förhindra,
att minskade avskrivningar å nyanskaffade inventarier kompenseras genom
ökade avsättningar till dylika stiftelser. Såsom departementschefen framhållit
torde det förhålla sig så, att flertalet rörelseidkare verkställt åtminstone
någon nyanskaffning av inventarier under beskattningsåret. En
undantagsbestämmelse skulle sålunda få mycket liten betydelse och dessutom
innebära tillskapandet av ett tröskelproblem på det sätt, att en mycket
liten och i och för sig nödvändig investering skulle medföra att undantagsbestämmelsen
icke bleve tillämplig. Avsättningsmöjligheterna till pensionsstiftelser
ha för övrigt begränsats endast i vad det gäller avsättningar för
lramtida kostnader. Utskottet anser sig icke kunna tillstyrka att en sådan
undantagsbestämmelse, som i motionerna påyrkats, införes.
I detta sammanhang vill utskottet beträffande bestämmelsen i 7 § angående
avsättningar till andra personalstiftelser än pensionsstiftelser framhålla,
att denna bestämmelse givetvis icke innebär, att avdrag för avgifter
till sådana av skogsindustrierna bildade stiftelser, som avses i propositionen
nr 68 med förslag till förordning om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för avgifter till vissa stiftelser m. in. och liknande äldre författningar,
skall föranleda taxering till investeringsskatt på grund av att
dessa avgifter delvis skola tillfalla vissa företagsstiftelser.
Även i fråga om yrkandet, att ett företag, som redovisar lagerminskning,
bör få avdraga ett belopp motsvarande denna lagerminskning vid beräkning
av beskattningsbart belopp i samband med nyinvesteringar i maskiner
och inventarier, ansluter sig utskottet till den motivering departementschefen
i propositionen lämnat för att sådan kvittningsrätt icke bör tillåtas.
Kvittning skulle över huvud taget kunna ifrågasättas endast om det förelåge
såväl lagerminskning som reservminskning. Men en sådan kvittning skulle,
såsom departementschefen framhållit, innebära ett underlättande av investeringar
i inventarier, som skulle strida mot syftet med lagstiftningen. Utskottet
kan sålunda icke förorda att sådan kvittningsrätt införes.
Vad slutligen angår yrkandet, att taxeringen till investeringsskatt skulle
beträffande fysiska personer ske hos länsprövningsnäinnden i stället för
39
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
hos vederbörande taxeringsnämnd, får utskottet framhålla, att deklarationerna
till investeringsskatt komma att granskas av taxeringskonsulenterna
samt att taxeringsnämnderna äga överlämna de ärenden, där en mera omfattande
utredning blir nödvändig, till vederbörande prövningsnämnd. Den
skattskyldige kan genom besvär få sina taxeringar prövade av prövnmgsnämnden.
Utskottet har icke kunnat finna, att den omständigheten att
taxeringen till investeringsskatt jämväl för fysiska personer handhaves av
taxeringsnämnderna kan medföra risk för att taxeringen icke skulle ske
på ett likformigt och tillfredsställande sätt.
Med det nu anförda anser sig utskottet ha besvarat de likalydande motionerna
I: 308 och II: 410 utom i vad de avse bestämmelserna i It §.
De föreslagna undantagsbestämmelserna i 11 § ha föranlett yrkanden i
flera motioner.
I motionen II: 406 har beträffande bestämmelsen ill § a) yrkande framställts
om, att undantag helt eller delvis skulle medgivas jämväl i fråga om
skattskyldig, som under åren 1950 eller 1951 ökat sin omsättning och till
följd därav varit nödsakad att öka sitt lager, eller som under beskattningsåret
eller kort tid dessförinnan upptagit verksamhet inom ett nytt område.
Departementschefen har i propositionen framhållit nödvändigheten av att
dispensärendena begränsades. Utskottet delar denna uppfattning. Utvidgningen
av undantagsbestämmelserna på sätt i motionen yrkats skulle otvivelaktigt
avsevärt öka antalet dispensfall. Ett stort antal rörelser torde vara
under utveckling och redovisa viss omsättningsökning. Dessutom skulle den
avsedda verkan av en tillfällig lagstiftning, varom här är fråga, avsevärt
minskas om möjlighet till undantag lämnades i andra fall än där det är
uppenbart, att bestämmelserna skulle få allvarliga konsekvenser. Med hänsyn
härtill finner utskottet de i 11 § a) angivna dispensfallen vara till fyllest.
Yrkanden avseende undantagsbestämmelserna i 11 § b) ha framställts i
ett flertal motioner. I de likalydande motionerna I: 306 och II: 407 har yrkats
undantag från förordningens bestämmelser i fråga om lagerökning
eller inventarieförvärv, som befinnes vara av särskild betydelse med hänsyn
till folkförsörjningen eller rikets försvarsberedskap och icke framstår såsom
ringa i förhållande till rörelseidkarens övriga omsättnings- och anläggningstillgångar.
I de likalydande motionerna I: 308 och II: 410 har hemställts om
sådan ändring i det framlagda författningsförslaget att lagerökning, som
föranletts av nödvändigheten att ur beredskaps- eller folkförsörjningssynpunkt
trygga tillgången på värdefulla förnödenheter, såsom bränsle etc., upptoges
såsom dispensgrund. I syfte att sporra till ökad anskaffning och sparsamhet
med bränsle har i de likalydande motionerna I: 309 och II: 411 föreslagits
att lagerökning, i vad den uppkommit genom ökning av bränsleförrådet,
skulle om den vore av viss storlek inrymmas under dispensreglerna
i 11 §. I de likalydande motionerna I: 310 och II: 409 slutligen har yr
-
40
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
kats undantag beträffande lagerökning, som saknar spekulativt syfte och
som av vederbörliga statliga myndigheter vitsordas väsentligen tjäna ett
allmänt intresse.
Samtliga de i dessa motioner framställda yrkandena motiveras av beredskapssynpunkter.
I viss mån likartat yrkande har framställts i den till utskottet
från Bilverkstädernas riksförbund m. fl. ingivna skriften. Utskottet
vill i detta sammanhang ånyo framhålla, att den investeringsbegränsande
verkan av lagstiftningen i första hand torde leda till en inskränkning av
sådana investeringar, som ur det allmännas synpunkt äro mindre nödvändiga
och önskvärda. Under förutsättning att lagstiftningen är tillfällig, torde
den sålunda icke komma att allvarligt påverka ur beredskapssynpunkt erforderliga
investeringar. Undantagsbestämmelsen för investering, som tillkommit
på direkt föranstaltande av vederbörlig statlig myndighet, bör därför
enligt utskottets mening vara till fyllest. Man bör kunna förutsätta att
för landets beredskap oundgängligen nödvändiga investeringar ske i samråd
med statlig myndighet såsom riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,
jordbruksnämnden, bränslekommissionen m. fl. myndigheter.
Beträffande bränslefrågan, som beröres i de lilcalydande motionerna 1:309
och 11:411 har utskottet inhämtat, att proposition kommer att föreläggas
riksdagen med förslag till åtgärder att trygga försörjningen med bränsle. Utskottet
förutsätter därför, att förefintliga möjligheter till import av bränsle
komma att tillvaratagas. Vidare har utskottet inhämtat att bränslekommissionen
förhandlar om avtal bl. a. med Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
i egenskap av ombud för de till förbundet anslutna föreningarna om
viss lagring av ved. En lagerökning, som tillkommit på grund av sådant avtal,
är givetvis att anse såsom tillkommen på direkt föranstaltande av vederbörlig
statlig myndighet, som avses i 11 § b).
Beträffande frågan i vilken utsträckning den verksamhet, som bedrives
av lantbrukets ekonomiska föreningar, komme att beröras av den föreslagna
skatten ett spörsmål som berörts i de likalydande motionerna
I: 310 och II: 409 — vill utskottet framhålla, att i de fall prisstegring föreligger
å jordbrukets produkter, t. ex. beträffande spannmål, medgiva de
föreslagna bestämmelserna en viss ökning av den dolda reserven, enär jämförelselagret
får bibehållas i oförändrat bokfört värde. Detta innebär att
den dolda reserven får ökas med belopp, som motsvarar prisstegringen å
lagerkvantiteten i jämförelselagret. Då föreningarnas verksamhet icke går
ut på att skapa vinster och de redovisade vinsterna därför i regel äro små,
torde den möjlighet till ökning av företagens dolda reserver, som förordningen
medgiver, i regel vara tillräcklig.
I fråga om föreningar, vilkas verksamhet avse handelsgödselmedel, vill utskottet
framhålla, att dessa föreningar ha vissa möjligheter att reglera sin
lagerhållning vid bokslutstillfället.
Beträffande oljeväxtodlingen äro förhållandena delvis annorlunda. Man
torde här kunna räkna med dels prissänkning och dels arealökning. För
Bevillningsutskottets betänkande nr 15. 41
föreningar, som huvudsakligen lagra raps kunna bestämmelserna förhindra
varje ökning av den dolda reserven i varulagret. Bestämmelserna i anvisningarna
till 4 § punkt 1 första stycket innebära, att den ingående dolda
reserv, som vid lagerökning icke får ökas utan att investeringsskatt utgår,
vid prissänkning skall anses motsvara skillnaden mellan återanskaffningsvärdet
av jämförelselagret vid 1951 års utgång, å ena sidan, och det bokförda
värdet, å andra sidan. Utskottet finner det rimligt, att den dolda reserven
i jämförelselagret i kronor räknat får bibehållas även då prissänkning
föreligger. Utskottet föreslår därför, att nämnda anvisningspunkt
jämkas i enlighet härmed. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla,
att en lagerökning, som har tillkommit på direkt föranstaltande av statens
jordbruksnämnd, givetvis faller in under bestämmelserna i 11 § b). Det
torde kunna förutsättas, att Kungl. Maj :t med uppmärksamhet följer utvecklingen
på här förevarande område och vidtager de åtgärder, som kunna
bli erforderliga.
I de likalydande motionerna I: 301 och II: 399, de likalydande motionerna
I: 307 och II: 408 samt de likalydande motionerna I: 308 och II: 410 har
yrkats ändring av bestämmelserna ill § c) på det sätt, att undantag skall
medgivas oberoende av om betalningssvårigheter föreligga för den skattskyldige
eller icke.
I de förenämnda motionerna I: 307 och II: 408 har därvid i första hand
yrkats att sådana beställningar av inventarier, som verkställts enligt bona
fide-avtal träffade före den 1 oktober 1950, icke skola omfattas av den föreslagna
lagstiftningen. Liknande yrkande har jämväl framförts i motionen
II: 406. Utskottet vill framhålla, att vad sålunda yrkats skulle innebära en
väsentlig ändring av den föreslagna lagstiftningen och skulle medföra att
flertalet större investeringar i maskiner och andra inventarier, som levereras
under år 1951, icke skulle omfattas av bestämmelserna. Ändringen kan
enligt utskottets mening endast tänkas genomförd, om den fria avskrivningsrätten
i stället begränsades för de inventarier, som beställas under tiden
från och med den 1 oktober 1950 till och med utgången av beskattningsåret
1951 oberoende av när dessa inventarier levereras. Då utskottet icke nu
vill förorda en sådan lagstiftning, vilken skulle innebära ett direkt upphävande
av den fria avskrivningsrätten beträffande vissa inventarier, anser
sig utskottet kunna tillstyrka att under lagstiftningen i stället inbegripas
samtliga de under beskattningsåret 1951 levererade inventarierna. Indirekt
synes man härigenom även kunna få en viss återhållande verkan på de
investeringar, som beställas under år 1951. Propositionsförslagets utformning
innebär, att för sådana företag, där räkenskapsår icke sammanfaller
med kalenderår, det kan tänkas, att under bestämmelserna komma att falla
investeringar, som både beställts och levererats före den 1 oktober 1950.
Rätteligen borde för dylika skattskyldiga förordningens bestämmelser tilllämpas
först år 1953. Utskottet har icke velat föreslå sådan ändring, då det
skulle innebära, att den föreslagna lagstiftningen icke kunde begränsas till
42
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
beskattningsåret 1951, vilket nu är fallet, om man bortser från de sällsynta
undantagsfall, då rörelseidkare omlagt sitt räkenskapsår. Utskottet vill i
detta sammanhang icke underlåta att framhålla, att de rörelseidkare, som
icke utnyttjat den fria avskrivningsrätten så, att det äldre inventariebeståndet
helt bortskrivits, kunna mildra lagstiftningens retroaktiva verkningar
genom avskrivningar å äldre inventarier.
Av det sålunda anförda framgår, att det enligt utskottets mening icke kan
ifrågakomma att medgiva dispens i samtliga de fall då inventarier, som
levererats under år 1951, beställts före den 1 oktober 1950. Undantag bör
enligt utskottet medgivas endast då begränsningen av avskrivningsmöjligheterna
kan medföra avsevärda betalningssvårigheter på grund av de ökade
skatter, vartill hänsyn icke kunnat tagas vid beställningen av inventarierna.
Att betalningssvårigheter angivas såsom förutsättning för dispens är i och
för sig icke något nytt. Samma bestämmelse fanns i en lagstiftning med
liknande syfte nämligen i lagen den 23 april 1948 med särskilda bestämmelser
om dispositionen av aktiebolags vinstmedel.
I de likalydande motionerna I: 308 och II: 410 har tidpunkten den 1 oktober
1950 i 11 § c) föreslagits utbytt mot den 1 januari 1951. Utskottet har
icke kunnat finna anledning tillstyrka en sådan ändring.
I de likalydande motionerna 1:307 och 11:408 har hemställts, att ersättningsanskaffningar
för förlorade och utrangerade fartyg icke skola omfattas
av lagstiftningen. Departementschefen har i propositionen anfört,
att det stötte på praktiska svårigheter att tillämpa särskilda bestämmelser
beträffande ersättningsanskaffningar bl. a. just i fråga om gränsdragningen
mellan ersättnings- och nyanskaffningar. I regel anskaffades ju icke en
exakt likadan maskin som den utrangerade. Dessutom vore det i överensstämmelse
med lagstiftningens syfte att även vid ersättningsanskaffning
under innevarande år en särskilt noggrann prövning komme till stånd, huruvida
en ny maskin nu borde anskaffas eller om därmed kunde anstå till
ett följande år. Utskottet kan ansluta sig till vad departementschefen sålunda
anfört och som i stort sett är tillämpligt även å fartyg. Därtill kommer
att försäkringsersättning på grund av förlorat fartyg får användas för
avskrivning å nyan,skaffat fartyg utan att investeringsskatt utgår. Försäkringsersättning
för förlorade fartyg behöver enligt kommunalskattelagens
bestämmelser icke upptagas till beskattning förrän två år efter det ersättningen
influtit, varför försäkringsersättningen i regel kan disponeras för
avskrivning å ersättningsanskaffningen.
I enlighet härmed avstyrker utskottet motionen 11:406 samt motionerna
1:301 och 11:399, 1:306 och 11:407, 1:307 och 11:408, 1:308 och 11:410
— de båda sistnämnda motionerna i vad de avse ändring av 11 § i det föreliggande
författningsförslaget — I: 309 och II: 411 samt I: 310 och II: 409,
i den mån motionerna icke kunna anses besvarade genom vad utskottet
härovan anfört.
43
Bevillningsutskottets betänkande ni• 15.
I motionen 1:312 har yrkats att den särskilda nämnden skall utrustas
med vidgade befogenheter och förses med kvalificerat biträde. Utskottet vill
häremot anföra, att det är en väsentlig skillnad mellan den nu föreslagna
mycket schematiskt utformade lagstiftningen och de invecklade bestämmelserna
i krigskonjunkturskatteförordningen. Såvitt utskottet kan bedöma
bör tillämpningen av här ifrågavarande lagstiftning icke kräva, att råd
och anvisningar lämnas av en särskild nämnd. Det må i detta sammanhang
framhållas, att taxeringen enligt övergångsbestämmelserna till den nya uppbördsförordningen,
vid vilken taxering delvis samma problem förefunnos,
kunde genomföras utan att råd och anvisningar centralt utfärdades. De frågor
som uppstå vid tillämpningen av bestämmelserna i 6 § äro i stort sett
desamma, .som de, vilka uppstå vid beräkningen av avdragsgilla avsättningar
vid inkomsttaxeringen. Utskottet finner sålunda icke anledning tillstyrka
det i motionen I: 312 framställda yrkandet.
I 8 § stadgas att avsättning till särskild investeringsfond för ersättande
av förlorade invetarier icke skall föranleda taxering till investeringsskatt.
Utskottet vill framhålla, att denna bestämmelse blir tillämplig endast under
förutsättning att riksdagen bifaller propositionen nr 66 med förslag till
förordning om fortsatt tillämpning i viss del av förordningen den 4 juni
1948 (nr 278) med provisoriska bestämmelser om investeringsfond för ersättande
av normallager, in. in.
I anvisningarna till 13 § har stadgats att uppgiftsskyldigheten beträffande
varulager i vissa fall kan få fullgöras genom intyg av auktoriserad revisor.
Departementschefen har i propositionen uttalat, att intyg av auktoriserad
revisor även i annat fall än som i nämnda anvisningar avses kan
tänkas godtagas av beskattningsnämnderna efter bedömande i varje särskilt
fall. Utskottet finner .skäligt uttala att företag, som för beskattningsåret
icke haft auktoriserad revisor som ordinarie revisor i företaget men
väl av handelskammare godkänd granskningsman, icke böra vara utestängda
från möjlighet att fullgöra uppgiftsskyldigheten beträffande varulagret
genom intyg av sådan godkänd granskningsman i de fall då speciella svårigheter
föreligga att beräkna anskaffningsvärdena. Förutsättningen för att
sådant intyg skall kunna godkännas skall givetvis vara, att de uppgifter
som lämnas beträffande lagervärderingen och omständigheterna i övrigt
giva vid handen, att de i intyget lämnade uppgifterna äro riktiga. Det blir
beroende på beskattningsmyndigheternas godkännande i varje särskilt fall
om uppgiftsskyldigheten skall få fullgöras genom dylikt intyg och ett missbruk
av denna möjlighet — som förutsättes bliva utnyttjad endast i undantagsfall
— synes därför knappast behöva befaras. Efter anmaning av
beskattningsmyndighet skall givetvis under alla förhållanden utredning om
anskaffningsvärdena företes.
Dagen för ikraftträdandet har i det framlagda förslaget satts till den 1
januari 1952. Med hänsyn till att även rörelseidkare, vars räkenskapsår av
-
44
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
slutas före den 31 december 1951, bör ha möjlighet att erhålla förhandsbesked
från den i 11 § omförmälda nämnden innan bokslutet fastställes, synes
ikraftträdandet böra sättas till den 1 juli 1951. Utskottet föreslår därför
sådan ändring av ikraftträdandebestämmelsen.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl.
Maj :ts förevarande proposition nr 33 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas, antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående en tillfällig skatt i
syfte att motverka vissa investeringar i varulager och inventarier
(investeringsskatt) med den ändring, att 2 § samt
13 § 1 och 2 mom., anvisningarna till 2 och 10 §§, punkt 1
av anvisningarna till 4 § samt bestämmelsen om ikraftträdandet
erhålla följande såsom utskottets förslag betecknade
lydelse:
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
2 §.
Från skyldighet att erlägga investeringsskatt frikallas:
a) systembolag som avses i förordningen angående försäljning av rusdrycker,
Aktiebolaget Vin- och spritcentralen samt Aktiebolaget Svenska
tobaksmonopolet, så ock aktiebolag från vilket utdelningen i sin helhet tillfaller
staten;
b) innehavare av apotek, såvitt avser apoteksrörelsen;
c) rörelseidkare, som icke driver annan rörelse än bank-, emissions- eller
annan penningrörelse eller försäkringsrörelse;
d) rörelseidkare, som jämte annan rörelse driver penningrörelse, såvitt
avser placeringar av förvaltade medel i aktier, obligationer, lånefordringar
med mera sådant; samt
e) rörelseidkare, vars sammanlag- e) rörelseidkare, vars sammanlagda
omsättning under beskattnings- da omsättning under beskattningsåret
icke överstiger 200 000 kronor, året icke överstiger 300 000 kronor.
(Se vidare anvisningarna.)
13 §• 13 §.
1 mom. Till ledning för taxering 1 mom. Till ledning för taxering
till investeringsskatt skall rörelseid- till investeringsskatt skall rörelseidkare,
vars sammanlagda omsättning kare, vars sammanlagda omsättning
under beskattningsåret överstiger under beskattningsåret överstiger
200 000 kronor, utan anmaning vid 300 000 kronor, utan anmaning vid
den allmänna självdeklarationen fo- den allmänna självdeklarationen fo
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
45
Kungl. Maj.ts förslag:
ga en särskild på heder och samvete
avgiven deklaration, avfattad å blankett
enligt av Kungl. Maj :t fastställt
formulär.
Utskottets förslag:
ga en särskild på heder och samvete
avgiven deklaration, avfattad å blankett
enligt av Kungl. Maj :t fastställt
formulär.
Uppgiftsskyldighet enligt första stycket föreligger icke för rörelseidkare,
som i 2 § a)—c) avses.
2 mom. Företag som i 10 § andra
stycket avses, vars omsättning
under beskattningsåret överstiger
200 000 kronor, skall utan anmaning
för varje kommun, där delägare är
skattskyldig till statlig inkomstskatt,
för envar delägare avgiva deklaration
som i 1 mom. sägs, avseende
hela företaget, med uppgift om
den å delägaren belöpande andelen
av det för företaget beräknade, till
investeringsskatt beskattningsbara
beloppet.
2 m o m. Företag som i 10 § andra
stycket avses, vars omsättning
under beskattningsåret överstiger
300 000 kronor, skall utan anmaning
för varje kommun, där delägare är
skattskyldig till statlig inkomstskatt,
för envar delägare avgiva deklaration
som i 1 mom. sägs, avseende
hela företaget, med uppgift om
den å delägaren belöpande andelen
av det för företaget beräknade, till
investeringsskatt beskattningsbara
beloppet.
Anvisningar
till 2 och 10 §§.
Därest omsättningen under beskattningsåret
för företag, som av.
ses i 10 § andra stycket, icke överstiger
200 000 kronor, föreligger icke
skattskyldighet med avseende å den
av företaget bedrivna verksamheten.
till 4 §.
1. Med dold reserv i varulagret
vid beskattningsårets utgång respektive
i jämförelselagret förstås skillnaden
mellan, å ena sidan, lagrets
anskaffningsvärde eller dess återanskaffningsvärde
vid beskattningsårets
utgång, därest detta värde är
lägre, samt, å andra sidan, lagrets
bokförda värde.
till 2 och 10 §§.
Därest omsättningen under beskattningsåret
för företag, som avses
i 10 § andra stycket, icke överstiger
300 000 kronor, föreligger icke
skattskyldighet med avseende å den
av företaget bedrivna verksamheten.
till 4 §.
1. Med dold reserv i varulagret
vid beskattningsårets utgång förstås
skillnaden mellan, å ena sidan, lagrets
anskaffningsvärde eller dess
återanskaffningsvärde vid angivna
tidpunkt, därest detta värde är lägre,
samt, å andra sidan, lagrets bokförda
värde. Med dold reserv i jämförelselagret
förstås skillnaden mellan,
å ena sidan, lagrets anskaff
-
46
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
ningsvärde eller, om återanskaffningsvärdet
vid den tidpunkt, till
vilken jämförelselagret hänför sig är
lägre, sistnämnda värde, samt, å
andra sidan, lagrets bokförda värde.
Värdet av lagerökningen beräknas till skillnaden mellan, å ena sidan,
lagrets anskaffningsvärde vid beskattningsårets utgång eller, om återanskaffningsvärdet
vid angivna tidpunkt är lägre, sistnämnda värde samt, å
andra sidan, jämförelselagrets anskaffningsvärde eller, om återanskaffningsvärdet
vid beskattningsårets utgång är lägre, jämförelselagrets återanskaffningsvärde.
Har den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å lagret frångåtts vid
inkomsttaxeringen, .skall vid beräkningen av dold reserv i stället för bokfört
värde upptagas det värde å lagret som åsatts vid taxeringen.
Denna förordning träder i kraft Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1952. den 1 juli 1951.
B) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:151 av herr Ola Persson
m. fl. och II: 197 av herr Holmberg,
2) de likalydande motionerna 1:301 av herr Åman och
II: 399 av herr Fagerholm m. fl.,
3) de likalydande motionerna I: 305 av herr Domö m. fl.
och II: 412 av herr Birke m. fl.,
4) de likalydande motionerna I: 306 av herrar Ohlon och
Nordenson samt II: 407 av herr Edström m. fl.,
5) de likalydande motionerna I: 307 av herr Ohlon m. fl.
samt II: 408 av herrar Edström och Gustafson i Göteborg,
6) de likalydande motionerna I: 308 av herr Petrén in. fl.
och 11:410 av herr Strandh m. fl.,
7) de likalydande motionerna I: 309 av herr Petrén in. fl.
och II: 411 av herr Hagberg i Malmö m. fl.,
8) de likalydande motionerna I: 310 av herrar Eskilsson
och Werner samt 11:409 av herrar Norup och Nilsson i
Svalöv,
9) de likalydande motionerna 1:311 av herrar Weiland
och Björck samt II: 413 av herrar Åqvist och Rosén,
10) motionen 1:312 av herr Gottfrid Karlsson, samt
11) motionen II: 406 av herr Kollberg
måtte, i den mån de icke kunna anses besvarade genom
47
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
vad utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.
Stockholm den 6 mars 1951.
På bevillning sutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Gustaf Elofsson,
Franzon, Petrén, Ramberg, Niklasson, Wehtje, Snygg och Ebbe Ohlsson
samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,
Sundström, Hagberg i Malmö, Nilsson i Kristinehamn, Olofsson, Gunnarsson,
Strandh, Kärrlander och Johnsson i Skoglösa.
Reservation
av herrar Petrén, Wehtje, Ebbe Ohlsson, Kristensson i Osby, Hagberg i
Malmö, Gunnarsson och Strandh, vilka ansett att utskottets yttrande och
hemställan bort ha följande lydelse:
»Penningvärdets bevarande måste vara en viktig målsättning för den
ekonomiska politiken. Konsumtion och investeringar måste därför hållas
inom ramen för tillgängliga resurser. Med hänsyn till nu rådande inflationskonjunktur
bör en ytterligare investeringsbegränsning övervägas. Som
ett led i åtgärderna att begränsa investeringarna har i föreliggande proposition
nr 33 föreslagits införande av en tillfällig investeringsskatt. Mot bakgrunden
av dagens kritiska läge vill utskottet ej motsätta ,sig anlitande av
en investeringsskatt som en rent tillfällig åtgärd i investeringsbegränsande
syfte.
En investeringsskatt inger emellertid allvarliga principiella betänkligheter
särskilt med tanke på investeringarnas betydelse för produktion och
ekonomiskt framåtskridande. En skatt på investeringar är vidare ett ingrepp
i gällande avskrivningsregler, vilka ha samband med avvägningen av
bolagsbeskattningen. Det är också skäl erinra därom att den fria avskrivningsrätten
är en för näringslivet viktig tillgång, som på lång sikt verkar
konjunkturutjämnande och befrämjar produktionen. Den har dessutom
underlättat för företagen att förbättra de sociala anordningarna för de anställda.
Den konsolidering, som till betydande del genom den fria avskrivningsrätten
kunnat genomföras inom ett stort antal företag, har väsentlig
48
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
betydelse, när det gäller att motverka arbetslöshetskriser. En investeringsskatt
kan därför inte tänkas annat än som en högst tillfällig åtgärd om ej
skadeverkningar skola uppstå.
I en rad motioner ha invändningar rests och ändringsförslag framlagts
beträffande olika avsnitt av det föreliggande för.slaget. Här nedan redovisas
de enligt utskottets mening väsentligaste invändningarna mot skattens utformning.
Den kommer att drabba ojämnt. De framåtgående företagen komma alldeles
särskilt att drabbas av skatt på varulagerökning, då med stigande
omsättning som regel erfordras ett större varulager för rörelsens bedrivande.
Att vid beräkningen av varulagerökningen som jämförelselager fixera
lagret den 31 december 1949 kan komma att verka orättvist, då på grund
av importsvårigheter eller andra speciella orsaker lagret vid denna tidpunkt
kan ha varit onormalt lågt. Skatten tar ej sikte på den totala investeringsökningen
utan på om ändring skett i ettdera investeringen i inventarier
eller lager. Vissa slag av rörelseidkare (såsom agenturfirmor
in. fl.) vilka vilja avsätta medel till pensions- och andra personalstiftelser
kunna drabbas av skatten oberoende av om ökning av inventarier och lager
skett eller ej. Önskvärda lagerökningar bl .a. i bränslen, vissa industrioch
jordbruksprodukter ha ej undan tagits från skatteläggning. Skatten bör
medföra så få ingrepp som möjligt i det ekonomiska livet, varför den gräns
som satts för omsättningen, 200 000 kronor, är för låg.
Med tanke på att skatten enligt det föreliggande förslaget endast är avsedd
att tillämpas under ett år kan man avstå från ändring på en del av dessa
punkter. På vissa områden äro dock ändringar oungängligen nödvändiga.
Vi befinna oss f. n. i ett läge, då bl. a. vår råvaruförsörjning inger allvarliga
farhågor. Mot bakgrund av det kritiska världsläget är det viktigt,
att olika möjligheter till import och upplagring av för folkförsörjningen
särskilt viktiga förnödenheter tillvaratagas. Härvid går det ej att enbart
förlita sig till statliga initiativ och statlig upphandling. Som exempel på
dylika förnödenheter må nämnas bränslen samt vissa industri- och jordbruksprodukter.
Om undantag för investeringsskatt ej beviljas i detta sammanhang,
föreligger risk för att värdefull enskild upplagring icke kommer
till stånd. Som skäl för undantag bör lämpligen kunna få åberopas förord
av statlig myndighet t. ex. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,
Bränslekommissionen, Jordbruksnämnden och Industrikommissionen.
Investeringsskatten är föreslagen som en investeringsbegränsande åtgärd,
och det kan då inte framstå annat än ,som mycket anmärkningsvärt, att
skatten enligt förslaget erhåller retroaktiv verkan. Skatten skall enligt förslaget
utgå på investeringar verkställda under det beskattningsår för vilket
taxering verkställes år 1952. Detta innebär, att företag, som ej ha sitt
räkenskapsår löpande per kalenderår, kunna komma att drabbas av skatt
på investeringar verkställda i vissa fall så långt tillbaka som i mars månad
1950. Det är vidare att beakta, att bindande avtal om maskin- och inventarieförvärv,
som bli effektuerade under år 1951, många gånger träffats
49
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
lång tid ibland åratal innan planerna på en investeringsskatt voro kända,
vilket de blevo först i oktober 1950. Det är obegripligt, hur skatten i här
relaterade fall skall kunna verka investeringsbegränsande. I propositionen
föreslås, att i dylika fall undantag skall medgivas endast när avsevärda bctalningssvårigheter
föreligga. Detta är eu avgränsningsregel, som rent principiellt
inte kan vara godtagbar och som skulle leda till tidsödande och besvärligt
granskningsarbete av den nämnd, som förutsättes skola handha
dylika ärenden.
Undantagna från investeringsskatt äro enligt propositionen rörelseidkare,
vars sammanlagda omsättning under beskattningsåret icke överstiger
200 000 kronor. Detta innebär, att mycket stora grupper inom detaljhandeln
och småindustrien skulle drabbas av skatten. Det merarbete, som
skattskyldiga och myndigheter härvid komma alt få vid taxeringen,
torde inte stå i rimlig proportion till den med investeringsskatten avsedda
effekten. Utskottet anser sig därför böra föreslå en höjning av omsättningsgränsen
från 200 000 till 300 000 kronor.
I anledning av vad som anförts i vissa motioner får utskottet framhålla
att man beträffande oljeväxtodlingen torde kunna räkna med dels prissänkning
och dels arealökning. För föreningar, som huvudsakligen lagra raps,
kunna bestämmelserna förhindra varje ökning av den dolda reserven i varulagret.
Bestämmelserna i anvisningarna till 4 § punkt 1 första stycket innebära,
att den ingående dolda reserv, som vid lagerökning icke får ökas
utan att investeringsskatt utgår, vid prissänkning skall anses motsvara
skillnaden mellan återanskaffningsvärdet av jämförelselagret vid 1951 års
utgång, å ena sidan, och det bokförda värdet, å andra sidan. Utskottet finner
det rimligt, att den dolda reserven i jämförelselagret i kronor räknat
får bibehållas även då prissänkning föreligger. Utskottet föreslår därför,
att nämnda anvisningspunkt jämkas i enlighet härmed.
I anvisningarna till 13 § har stadgats att uppgiftsskyldigheten beträffande
varulager i vissa fall kan få fullgöras genom intyg av auktoriserad
revisor. Departementschefen har i propositionen uttalat, att intyg av auktoriserad
revisor även i annat fall än som i nämnda anvisningspunkt avses
kan tänkas godtagas beroende på beskattningsnämndernas bedömande i
varje särskilt fall. Utskottet finner skäligt uttala att företag, som för beskattningsåret
icke haft auktoriserad revisor som ordinarie revisor i företaget
men väl av handelskammare godkänd granskningsman, icke böra vara
utestängda från möjlighet att fuliföra uppgiftsskyldigheten beträffande varulagret
genom intyg av sådan godkänd granskningsman i de fall då speciella
svårigheter föreligga att beräkna anskaffningsvärdena. Förutsättningarna
för att sådant intyg skall kunna godkännas skola givetvis vara, att
de uppgifter som lämnas beträffande lagervärderingen och omständigheterna
i övrigt giva vid handen, att de i intyget lämnade uppgifterna äro
riktiga. Det blir beroende på beskattningsmyndigheternas godkännande i
varje särskilt fall om uppgiftsskyldigheten skall få fullgöras genom dylikt
intyg, och ett missbruk av denna möjlighet — som förutsättes bliva utnytt
4
Iiihang till riksdagens protokoll 1951. 7 samt. Nr 15.
50
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
jad endast i undantagsfall — synes därför knappast behöva befaras. Efter
anmaning av beskattningsmyndighet skall givetvis under alla förhållanden
utredning om anskaffningsvärdena företes.
Beträffande bestämmelsen i 7 § angående avsättningar till andra personalstiftelser
än pensionsstiftelser får utskottet framhålla, att denna bestämmelse
givetvis icke innebär, att avdrag för avgifter till av skogsindustrierna
bildade stiftelser, som avses i propositionen nr 68 med förslag till förordning
om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för avgifter till vissa stiftelser
m. m. och liknande äldre författningar, skall föranleda taxering till
investeringsskatt på grund av att dessa avgifter delvis skola tillfalla vissa
företagsstiftelser.
Dagen för ikraftträdandet har i förordningen satts till den 1 januari 1952.
Med hänsyn till att även rörelseidkare, vars räkenskapsår avslutas före den
ill december 1951, bör ha möjlighet att erhålla förhandsbesked från den i
11 § omförmälda nämnden, synes ikraftträdandet böra sättas till den 1 juli
1951. Utskottet föreslår därför sådan ändring av ikraftträdandebestämmelsen.
I den mån de i anledning av propositionen väckta motionerna icke kunna
anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört får utskottet avstyrka bifall
till desamma.
I detta sammanhang har utskottet till behandling upptagit de vid riksdagens
början väckta likalydande motionerna I: 151 och II: 197. I dessa motioner
har anhållits om utredning angående ett slopande av den fria avskrivningsrätten
å maskiner och inventarier samt om ett borttagande av
skattefrihet eller skatteuppskov för investerings- eller konjunkturfonder.
Vidare ha motionärerna hemställt om utredning av frågan rörande en
skärpt och förbättrad förmögenhetsbeskattning. Utskottet har vid sitt ställningstagande
till frågan om införandet av en tillfällig investeringsskatt understrukit
vikten av att den fria avskrivningen lämnas orubbad. Utskottet
kan icke finna att vad motionärerna anfört motiverar att frågan om den
fria avskrivningsrätten och därmed sammanhängande problem nu upptages
till förnyad prövning. Utskottet avstyrker sålunda motionerna i denna del.
Vad angår yrkandet om utredning angående en skärpt och förbättrad förmögenhetsbeskattning,
får utskottet erinra om att föregående års riksdag
på hemställan av bevillningsutskottet i dess betänkande nr 46 hos Kungl.
Maj :t anhållit om en allsidig och förutsättningslös utredning rörande bl. a.
taxeringsförfarandet. Med hänsyn härtill och då utskottet förutsätter att
vid denna utredning jämväl frågan om förmögenhetsstaxeringen kommer
under bedömande anser sig utskottet böra avstyrka motionerna jämväl i
denna del.
Bevillningsutskottets betänkande nr 15.
51
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 33 icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas, antaga det vid propositionen fogade förslaget
till förordning angående en tillfällig skatt i syfte att motverka
vissa investeringar i varulager och inventarier (investeringsskatt)
med den ändring, att 2 och 11 §§ samt 13 § 1 och 2
inom., anvisningarna till 2 och 10 §§, punkt 1 av anvisningarna
till 4 § samt bestämmelsen om ikraftträdandet erhålla
följande som utskottets förslag betecknade lydelse:
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
2 §•
Från skyldighet att -— — — (= utskottet s. 44 rad 19 uppifrån—rad 9
nedifrån)----överstiger 300 000
11 §•
Undantag må, helt eller delvis,
medgivas
a) från bestämmelserna i 4 § i fråga
om skattskyldig, som påbörjat
rörelsen under beskattningsåret eller
kort tid dessförinnan eller vars jämförelselager
på grund av eldsvåda eller
därmed jämförlig händelse varit
onormalt lågt;
b) från bestämmelserna i 4 och
5 §§, därest fråga är om lagerökning
eller inventarieförvärv, som föranletts
av övertagande av annat företags
verksamhet eller som tillkommit
på direkt föranstaltande av vederbörlig
statlig myndighet;
c) från bestämmelserna i 5 §, därest
fråga är om inventarieförvärv,
varom bindande avtal träffats före
den 1 oktober 1950, och tillämpningen
av bestämmelserna skulle medföra
avsevärda betalningssvårigheter för
den skattskgldige.
kronor.
(Se vidare anvisningarna.)
11 §•
Undantag må, helt eller delvis,
medgivas
a) från bestämmelserna i 4 § i fråga
om skattskyldig, som påbörjat
rörelsen under beskattningsåret eller
kort tid dessförinnan eller vars jämförelselager
på grund av eldsvåda eller
därmed jämförlig händelse varit
onormalt lågt;
b) från bestämmelserna i 4 och
5 §§, därest fråga är om lagerökning
eller inventarieförvärv, som föranletts
av övertagande av annat företags
verksamhet eller som tillkommit
på direkt föranstaltande av vederbörlig
statlig myndighet eller som förordas
av sådan myndighet;
c) från bestämmelserna i 5 §, därest
fråga är om inventarieförvärv,
varom bindande avtal träffats före
den 1 oktober 1950.
52
Bevillningsutskottets betänkande nr få.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
Frågor om medgivande av dylika undantag skola handläggas av en av
Kungl. Maj :t utsedd nämnd. Nämnden, för vilken Kungl. Maj :t utfärdar
instruktion, skall bestå av fem ledamöter med suppleanter, en för varje ledamot.
Konungen förordnar en av ledamöterna att vara ordförande i nämnden
och annan ledamot att vid förfall för ordföranden tjänstgöra i sådan
egenskap. Ordföranden skall vara eller hava varit innehavare av domarämbete.
Övriga ledamöter skola utses så att i nämnden komma att företrädas
insikt och erfarenhet beträffande näringsliv och taxeringsfrågor.
Mot nämndens beslut må klagan föras hos Kungl. Maj :t genom besvär,
vilka skola hava inkommit till finansdepartementet sist å tjugonde dagen
efter den dag klaganden erhållit del av beslutet. Ändå att klagan föres går
beslutet i verkställighet, där Kungl. Maj :t icke annorlunda förordnar.
13 §. 13 §.
1 m o in. Till ledning för---(= utskottet s. 44 rad 6 nedifrån—s.
46 rad 17 uppifrån)--— den 1 juli 1951.
B) att följande motioner-------(= utskottet s. 46 rad
18 uppifrån—s. 47 rad 2 uppifrån)---lämnas utan
åtgärd.»
517246. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.