Nr 13—14.
Bevillningsutskottets betänkande nr 13.
1
Nr 13.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående omprövning av frågan om beskattning av
livräntor.
(2:a avd.)
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade lilealydande
motionerna 1:150 av fröken Andersson och herr Lundqvist samt II. 194
av herrar Edström och Nilsson i Svalöv har hemställts, »att riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte uppdraga åt någon
av de nu sittande kommittéerna att till omprövning upptaga frågan om
beskattning av livräntor».
Beträffande motiveringen för det i motionerna framställda yrkandet får
utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen I: 150.
Syftet med motionerna är att erhålla en likformig behandling i beskattningshänseende
av bl. a. livräntor, som utga sasorn skadestånd. Sasom exempel
därpå nämnas i motionerna livräntor, vilka utbetalas pa grund av skada
i följd av järnvägsdrift.
Enligt lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av
järnvägs drift är järnvägens innehavare skadeståndsskyldig om någon i följd
av driften ljuter döden eller lider kroppsskada och vållande ligger järnvägens
förvaltning eller betjäning till last. Lagen anses omfatta jämväl spårväg.
Jämlikt 4 § nämnda lag befrias järnvägens innehavare från ersättningsskyldighet,
därest den skadade hålles skadeslös genom av järnvägsinnehavaren
tecknad försäkring. En skadelidande kan sålunda i anledning av inträffat
olycksfall, som medfört invaliditet eller varaktigt nedsatt arbetsförmåga,
erhålla ersättning i form av livränta vilken utbetalas direkt från järnvägens
innehavare eller från försäkringsansfält på grund av ansvarighetsförsäkring.
I 32 § kommunalskattelagen, sådant detta lagrum lyder enligt lag den 26
maj 1950 (nr 308), stadgas, att livränta hänföres till intäkt av tjänst. Enligt
1 mom. samma paragraf skall livränta i princip beskattas i sin helhet. Bestämmelse
om vissa undantag meddelas i 2 inom., vari utsäges, att livränta,
vilken enligt vad i lag eller särskild författning är stadgat utgått vid sjukdom
eller olycksfall i arbete eller under militärtjänstgöring eller vilken eljest
vid sjukdom eller olycksfall utgått på grund av försäkring, som icke
tagits i samband med tjänst, skall beskattas med reducerat belopp enligt en
angiven skala.
I Bihang till riksdagens protokoll 1951. 7 samt. Nr 13—14.
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 13.
Beträffande förmögenhetsbeskattningen gäller den huvudregeln att såsom
tillgång vid förmögenhetsberäkningen skall upptagas kapitaliserade värdet
av rätt till ränta, överstigande 1 000 kronor per år, såvida rättigheten är
förhandenvarande och bestämd att tillgodonjutas för den berättigades livstid
eller för tid, som icke kommer att utlöpa inom fem år efter beskattningsårets
utgång. I 3 § 2 mom. b) förordningen om statlig förmögenhetsskatt,
sådant detta författningsrum lyder enligt förordningen den 26 maj 1950
(nr 312), göres en inskränkning i huvudregeln, innebärande att såsom
tillgång icke skall upptagas rätt till livränta, som utgått på grund av försäkring,
eller till livränta, som enligt vad i lag eller särskild författning
är stadgat, annorledes än på grund av försäkring utgått vid sjukdom eller
olycksfall i arbete eller under militärtjänstgöring.
I de förevarande motionerna har anförts i huvudsak följande. Den i följd
av järnvägsdrift skadelidande erhölle, oberoende av om järnvägens innehavare
latit ansvarsförsäkra sig eller icke, skadestånd. Beskattningsmässigt
behandlades emellertid de båda fallen olika. Utginge livränta på grund av
ansvarighetsförsäkring för personskada, upptoges nämligen såsom intäkt av
tjänst endast ett med hänsyn till livräntetagarens ålder reducerat belopp.
Denna reduktion finge emellertid icke göras av livräntetagare, vars livränta
utginge direkt från den skadevållande. Då enskilda järnvägar vanligtvis med
särskild ansvarsförsäkring vore täckta för sådana risker som kunde uppstå
på grund av järnvägs drift, medan statens järnvägar stode självrisk för dylika
skador, innebure de nuvarande beskattningsreglerna, att en person, som
skadats vid en staten tillhörig järnväg, komme i ett oförmånligare läge än
om han skadats vid en enskild järnväg. Det syntes motionärerna vara uppenbart
obilligt, att det avgörande för beskattningen av livränta i det angivna
fallet skulle vara, huruvida olyckan inträffat vid statens järnvägar eller
vid enskild järnväg. Ur den skadelidandes synpunkt torde det icke föreligga
någon som helst skillnad mellan dessa båda fall.
Man kunde även ifrågasätta lämpligheten av att kapitalbeloppet av dylika
livräntor upptoges till förmögenhetsbeskattning. Det syntes verklighetsfrämmande,
att en person, som på grund av inträdd invaliditet och därmed sammanhängande
hinder i yrkesutövandet erhållit livränta, vilken ofta motsvarade
endast en ringa del av den förlorade arbetsinkomsten, skulle anses ha
fått en förbättrad förmögenhetsställning.
Utskottet. I de förevarande motionerna har hemställts om skrivelse till
Kungl. Maj :t med anhallan att frågan om beskattning av livräntor måtte
omprövas av någon nu sittande kommitté. Till stöd för sitt yrkande ha motionärerna
anfört, att en person, som skadades i följd av järnvägsdrift och
i anledning därav erhölle en livränta, komme i ett sämre läge i inkomstskattehänseende
om han uppbure livräntan av järnvägens innehavare än
om räntan utginge på grund av en av det skadeståndsskyldiga företaget tecknad
ansvarighetsförsäkring. I det senare fallet upptoges såsom intäkt en
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 13. 3
dast ett med hänsyn till livräntetagarens ålder reducerat belopp. Denna
reduktion finge däremot icke åtnjutas av livräntetagare vars livränta utginge
direkt från den skadevållande. Motionärerna ha därjämte ifrågasatt
lämpligheten av att värdet av rätt till livränta på grund av liden skada upptoges
såsom tillgång vid förmögenhetsbeskattningen.
Såsom av d^n ovan lämnade redogörelsen framgår hänföres livränta till
intäkt av tjänst och skall räntan i princip beskattas i sin helhet. Utgår emellertid
i anledning av olycksfall livränta på grund av försäkring, som icke
tagits i samband med tjänst, skall densamma beskattas allenast till ett reducerat
belopp. I fråga om förmögenhetsbeskattningen gäller att kapitaliserade
värdet av rätt till livränta i princip utgör skattepliktig förmögenhetstillgång.
Rätt till livränta, vilken utgår på grund av försäkring, undantages
emellertid från förmögenhetsbeskattning.
Utöver den av motionärerna påvisade ojämnheten vid inkomstbeskattningen
i vissa fall av livräntor, vilka vid olycksfall utga till skadade, föreligger
sålunda jämväl olikformighet i avseende å förmögenhetsbeskattningen.
Utskottet anser i likhet med motionärerna, att enhetliga beskattningsregler
böra eftersträvas i fråga om dylika livräntor samt att utredning i sådant
syfte bör komma till stånd.
I detta sammanhang vill utskottet erinra om att genom beslut av föregående
års riksdag en omläggning ägt rum av livförsäkringsanstalters och
livförsäkringstagares beskattning och att därvid nya regler införts rörande
bl. a. livräntor, som utgå på grund av försäkring. I proposition nr 93 till
1950 års riksdag med förslag i ämnet, vilken proposition grundade sig
på ett av 1944 års allmänna skattekommitté avgivet betänkande (SOU
1948: 22), upptogos icke av kommittén föreslagna ändringar i fråga om
beskattningen av sjuk-, olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkringar. Departementschefen
förklarade sig icke vara beredd att förorda ett genomförande
av kommitténs förslag i denna del men framhöll, att frågan om beskattning
av ersättning på grund av dylika försäkringar — däri inbegripet jämväl
frågan om beskattning av vissa livräntor med reducerat belopp — i annat
sammanhang torde böra upptagas till ytterligare överväganden. Föregående
års bevillningsutskott uttalade i sitt i anledning av propositionen nr 93 avgivna
och av riksdagen godkända betänkande nr 49 — i anslutning till vad
departementschefen sålunda anfört — bl. a., att gällande regler för sjukoch
olycksfallsförsäkringar icke vore tillfredsställande samt att frågan därom
borde upptagas till prövning så snart ske kunde.
Spörsmålet om beskattningen av sjuk- och olycksfallsförsäkringar ävensom
frågan om beskattningen av livräntor med reducerat belopp kommer
sålunda att bliva föremål för fortsatta överväganden. Utskottet förutsätter,
att jämväl rådande olikformigheter i beskattningshänseende i fråga om de
i motionerna berörda livräntorna därvid komma att närmare utredas för
ernående av enhetliga regler. För den skull anser utskottet särskild skrivelse
till Kungl. Maj :t med anhållan om sådan omprövning icke erforderlig.
Det kan för övrigt erinras om alt särskilda sakkunniga — 1950 års skatte
-
4 Bevillningsutskottets betänkande nr 13.
lagssakkunniga — redan tillkallats för verkställande av en teknisk översyn
av kommunalskattelagen m. in. Det torde kunna antagas att de sakkunniga
vid sin genomgång av kommunalskattelagen komma att uppmärksamma de
i motionerna berörda ojämnheterna i fråga om beskattningen av livräntor.
På grund av vad sålunda anförts finner utskottet ej skäl tillstyrka det i motionerna
framställda yrkandet om skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran
om utredning i ämnet.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna I: 150 av fröken Andersson
och herr Lundqvist samt II: 194 av herrar Edström och
Nilsson i Svalöv angående omprövning av frågan om beskattning
av livräntor icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 27 februari 1951.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Heiiman, Gustaf Elofsson, Franzon,
Petrén, Ramberg, Niklasson, Wehtje, Einar Eriksson, Snygg och Ebbe Ohlsson;
samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Jonsson i Skedsbygd,
Sundström, Nilsson i Kristinehamn, Persson i Svensköp, Olofsson, Sjölin,
Gunnarsson, Kärrlander och Nilsson i Svalöv.