Nr 10—11.

Bevillningsutskottets betänkande nr 10.

1

Nr 10.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion
om viss ändring i förordningen med provisoriska bestämmelser
om begränsning av skatt i vissa fall.

(2:a avd.)

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
11:282, av herr Braconier in. fl. har hemställts, »dels att riksdagen måtte
för sin del besluta sådan ändring i förordningen med provisoriska bestämmelser
om begränsning av skatt i vissa fall, att vid bestämmande av det
belopp, i förhållande till vilket begränsningen skall beräknas, icke skall
göras något tillägg till den taxerade inkomsten för avdragna allmänna
skatter och att avkortning av påförd skatt eller restitution av redan erlagd
skatt resp. preliminärskatt må uppgå till högst sammanlagda beloppet
av statlig inkomstskatt jämte förmögenhetsskatt, dels att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag till de härför erforderliga författningsändringarna».

Beträffande motiveringen för det i motionen framställda yrkandet får
utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa
till motionen.

Syftet med den förevarande motionen är, att den s. k. 80-procentspärren
skulle tillämpas med utgångspunkt från en på annat sätt beräknad inkomst
än vad nu gäller samt att rätten till skattereduktion skulle utsträckas att
omfatta jämväl den statliga förmögenhetsskatten.

Vissa bestämmelser om skattebegränsning ha gällt under de senaste åren.
Den första förordningen om begränsning av skatt till staten antogs genom
beslut vid 1942 års riksdag. För närvarande gäller förordningen den 26
juli 1947 (nr 584) med provisoriska bestämmelser om begränsning av
skatt i vässa fall. Denna förordning trädde i kraft den 1 januari 1949 och
skall tillämpas tills vidare.

Enligt 1947 års förordning skall avkortning eller restitution av skatt
avse det belopp, varmed den skattskyldige på grund av taxering för vässt
taxeringsår påförd statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt samt allmän
kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel sammanlagt överstiga
80 procent av den för honom samma år enligt förordningen om statlig
inkomstskatt taxerade inkomsten ökad med det belopp, varmed avdrag
för allmänna skatter jämlikt 4 § sistnämnda förordning må hava vid taxe 1

llihang till riksdagens protokoll 1951. 7 samt Nr 10—11.

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 10.

ringen medgivits, doek att avkortningen och restitutionen sammanlagt icke
må överstiga den statliga inkomstskatten.

Jämlikt 4 § förordningen om statlig inkomstskatt får avdrag göras för
slutlig skatt, som påförts på grund av taxering under beskattningsåret, eller
sådan tillkommande skatt, varå debetsedel erhållits under sistnämnda år,
allt till den del skatten skall erläggas till kommun eller annan kommunal
samfällighet.

Rörande bestämmandet av den inkomst, i förhållande till vilken skattebegränsningen
skall ske, anfördes i en av f. d. kammarrättsrådet E. Sivert
såsom sakkunnig inom finansdepartementet utarbetad promemoria, vilken
låg till grund för 1942 års författning i ämnet, följande (jfr prop. 359/1942
s. 12):

»Då under beskattningsåret erlagda allmänna skatter med undantag av
kronoutskylder, d. v. s. kommunalutskylderna i vidsträckt mening, få avdragas
vid beräkningen av den till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerade inkomsten, utgör denna inkomst, efter tillägg av nämnda skatteavdrag,
ett uttryck för den inkomst, den skattskyldige haft till sitt förfogande
för gäldande av de under beskattningsåret förfallande kommunalutskylderna
samt de å beskattningsårets inkomst belöpande statsskatterna.
Om maximibeloppet för statsskatterna bestämmes till 80 procent av den
taxerade inkomsten efter tillägg av nämnda skatteavdrag, kommer således
den sammanlagda skattebördan, under förutsättning att de under beskattningsåret
erlagda kommunalutskylderna icke överstiga 20 procent av den
disponibla inkomsten, icke att uppgå till högre belopp än denna inkomst.»

Någon erinran emot detta uttalande framfördes icke av remissinstanserna
och ej heller av dåvarande departementschefen i proposition nr 359 till
1942 års riksdag med förslag till förordning i ämnet. I detta sammanhang
må anmärkas, att de kommunala skatterna ursprungligen icke föllo under
spärren. Rätt att medräkna dessa erhöllo de skattskyldiga först genom 1947
års förordning.

Vad angår frågan om att skattereduktionen endast får gå ut över den
statliga inkomstskatten och icke över den statliga förmögenhetsskatten må
nämnas att 1947 års förordning i detta hänseende överensstämmer med vad
som tidigare gällde beträffande den särskilda förmögenhetsskatten.

I anledning av propositionen nr 299 till 1947 års riksdag med förslag till
nu gällande förordning om begränsning av skatt väcktes två likalydande
motioner 1:359 och 11:515 med yrkande bl. a. att skattereduktion enligt
det framlagda förslaget skulle få ske jämväl genom nedbringande av förmögenhetsskatten.

I sitt i anledning av förenämnda proposition nr 299 avgivna betänkande
nr 51 anförde 1947 års bevillningsutskott — efter att ha erinrat om att utskottet
i annat sammanhang förordat att reduktionsregeln i förordningen
om statlig förmögenhetsskatt skulle tillämpas oberoende av förmögenhetens
storlek -— följande:

Bevillningsutskottets betänkande nr 10. 3

»Härigenom liar enligt utskottets mening en betydande uppmjukning av
förmögenhetsbeskattningen kommit till stånd för sådana skattskyldiga vilka
inneha förmögenhet, som lämnar låg avkastning. Att härutöver medgiva
rätt till skattereduktion jämväl å förmögenhetsskatten anser utskottet icke
erforderligt. Utskottet kan alltså icke tillstyrka det i motionerna framställda
yrkandet om sådan ändring i förslaget till förordning med provisoriska
bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall, att skattereduktion
skulle kunna medgivas jämväl å förmögenhetsskatten. Utskottet vill emellertid
i detta sammanhang understryka, att bestämmelserna om skattespärr
i vad de avse skatter påförda rid senare taxeringar än 1948 års äro
av provisorisk karaktär och att, så snart tillräcklig erfarenhet vunnits angående
verkningarna av det nya skattesystemet, frågan om spärregelns utformning
förutsattes skola upptagas till förnyad prövning.»

I en vid betänkandet fogad reservation uttalades i anslutning till berörda
motioner, att utskottet enligt reservanternas mening bort föreslå, att skattereduktionen
i förekommande fall skulle få ske genom nedbringande av
förmögenhetsskatten.

Riksdagen biföll utskottsbetänkande!.

I den föreliggande motionen har framhållits, att enligt förordningen med
provisoriska bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall 80-procentspärren
tillämpades å den enligt förordningen om statlig inkomstskatt taxerade
inkomsten, ökad med det belopp varmed avdrag för allmänna skatter
medgivits vid taxeringen samt att avlcortningen och restitutionen sammanlagt
icke finge överstiga den statliga inkomstskatten. Den sålunda stadgade
inskränkningen i rätten till avkortning eller restitution vore särskilt kännbar
för jordbrukets utövare. Detta sammanhängde dels med att, oavsett inkomstens
storlek, i kommunalskatt utginge ett minimibelopp (garantiskatt)
i form av fastighetsskatt, dels med att förvärvskällan jordbruksfastighet
normalt krävde större kapitalinvestering än andra förvärvskällor
med därav föranledd förmögenhetsskatt för utövaren. För de jordbrukande
skattskyldiga, för vilka 80 procent-regeln bleve tillämplig, inträffade härigenom
ofta att de måste erlägga skatter, som överstege inkomsterna. Ett
undanröjande eller åtminstone mildrande av denna orättvisa skulle kunna
ske genom att avdraget för allmänna skatter icke tillädes den taxerade inkomsten.
Vidare syntes det motionärerna vara rimligt att avlcortningen resp.
restitutionen finge omfatta jämväl statlig förmögenhetsskatt.

Utskottet. Enligt förordningen den 20 juli 1947 (nr 584) med provisoriska
bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall äger skattskyldig åtnjuta
avkortning eller restitution av statlig inkomstskatt i den man denna tillsammans
med förmögenhetsskatt, allmän kommunalskatt samt landstings- och
tingshusmedel överstiger 80 procent av inkomsten. Med inkomst förstås därvid
den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ökad med det belopp,
varmed avdrag medgivits för kommunala utslcylder. Däremot får reduktion
icke ske av förmögenhetsskatt eller kommunala skatter.

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 10.

I den förevarande motionen har yrkats, att riksdagen måtte besluta att
vid beräkningen av den inkomst, i förhållande till vilken skattebegränsningen
bestämmes, något tillägg motsvarande avdraget för kommunalskatter
icke skulle göras. Motionärerna ha vidare hemställt om sådan författningsändring,
att reduktion i förekommande fall skulle få ske jämväl av
förmögenhetsskatten.

Beträffande yrkandet om ändrade grunder för beräkningen av den inkomst,
i förhållande till vilken reduktionen företages, får utskottet erinra
om att motivet för den nuvarande bestämmelsen är att så nära som möjligt
anknyta skattespärren till den inkomst, som stått till den skattskyldiges
förfogande för gäldande av på beskattningsåret belöpande kommunalutskylder
och statsskatter. Enligt utskottets uppfattning måste det med denna
utgångspunkt vara principiellt riktigt att till grund för beräkningen lägga
den taxerade inkomsten ökad med avdraget för kommunala utskylder. Ett
bifall till det i motionen framställda yrkandet skulle i själva verket innebära
att spärren sattes lägre än vid 80 procent av inkomsten. Med hänsyn
till variationerna i de kommunala utdebiteringarna skulle emellertid något
enhetligt procenttal för spärren icke erhållas utan skulle skattebegränsningens
omfattning bliva olika i olika kommuner. Utan att i detta sammanhang
vilja uttala någon uppfattning om vilken räckvidd skattebegränsningen skall
givas i en mera permanent lagstiftning — nu gällande bestämmelser äro endast
av provisorisk karaktär — anser sig utskottet likväl böra framhålla,
att den av motionärerna föreslagna ändringen icke torde vara ur principiell
synpunkt godtagbar.

Vad härefter angår yrkandet om skattereduktionens utsträckning till att
omfatta jämväl förmögenhetsskatten vill utskottet erinra om att denna fråga
varit föremål för riksdagens uppmärksamhet i anledning av motionsvis
framställt yrkande vid 1947 års riksdag. Det härutinnan gjorda yrkandet
föranledde emellertid icke någon riksdagens åtgärd. Nämnda års bevillningsutskott
framhöll i sitt betänkande nr 51 bl. a. följande. Genom den ändring
av reduktionsregeln i 9 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt,
som utskottet i annat sammanhang förordat och vilken ändring — innebärande
att reduktionsregeln blev tillämplig oavsett förmögenhetens storlek

godkänts av riksdagen, hade enligt utskottets mening en betydande uppmjukning
av förmögenhetsbeskattningen kommit till stånd för sådana
skattskyldiga, vilka innehade förmögenhet, som lämnade låg avkastning.
Att härutöver medgiva rätt till skattereduktion jämväl å förmögenhetsskatten
ansåg utskottet icke erforderligt. Utskottet underströk emellertid att bestämmelserna
om skattespärr vore av provisorisk karaktär och att så snart
tillräcklig erfarenhet vunnits angående verkningarna av det nya skattesystemet,
frågan om spärregelns utformning förutsattes skola upptagas till
förnyad prövning.

Med hänvisning till vad 1947 års bevillningsutskott sålunda anfört och
under påpekande tillika att den av 1947 års riksdag förutsatta omprövningen
av spärreglerna torde komma att verkställas i samband med den nu

Bevillningsutskottets betänkande nr 10. 5

inom 1949 års skatteutredning pågående översynen av statsskatterna och
deras verkningar, avstyrker utskottet bifall till den föreliggande motionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen II: 282 av herr Braconier m. fl. om viss ändring
i förordningen med provisoriska bestämmelser om begränsning
av skatt i vissa fall icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 februari 1951.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heuman, Gustaf Elofsson,
Franzon, Petrén, Falk, Ramberg, Niklasson och Ebbe Ohlsson samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Sandberg, Hagberg i
Malmö, Nilsson i Kristinehamn, Persson i Svensköp, Vigelsbo, Brandt, Gunnarsson,
Allard och Henriksson.