RIKSDAGENS

PROTOKOLL

)åt

1950 ANDRA KAMMAREN Nr 23

26—27 maj.

Debatter m. m.

Fredagen den 26 maj fm.

Sid.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.............. 3

Fredagen den 26 maj em.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling (Forts.) ...... 81

Lördagen den 27 maj.

Svar på interpellationer av:

Herr Ohlin ang. redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller
planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet
mot försvarsanstalter m. m................. 103

Herr Christenson i Malmö ang. krigsmaterielverkets upphandling
av kontorsmöbler...................................... 179

Uppskov med interpellationssvar ............................ 183

Samtliga avgjorda ärenden.

Fredagen den 26 maj fm.

Statsutskottets memorial nr 190, ang. bemyndigande för Kungl. Maj:t

att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta vissa arbeten .. 3

— utlåtande nr 191, ang. anslag för budgetåret 1950/51 till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar.......................... 3

Bevillningsutskottets betänkande nr 61, ang. ändring i förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften...... 3

1—Andra kammarens protokoll 1950. Nr 23.

Nr 23.

Innehåll.

Bankoutskottets utlåtande nr 21, ang. engångsunderstöd åt tapetse raren

E. Haglunds änka ................................

Särskilda utskottets utlåtande nr 1, ang. riktlinjer för det svenska skolväsendets
utveckling....................................

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Nr 23.

Fredagen den 26 maj.

Kl. 10 fm.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollen för den 20
innevarande maj.

§ 2.

Föredrogs, men bordlädes åter bankoutskottets
memorial nr 22, angående
uppskov med behandlingen av framställning
från styrelsen för riksdagsbiblioteket
om vissa ändringar av bibliotekets
stadgar.

§ 3.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets memorial och utlåtande: nr

190, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten, för vilka
anslag uppförts å allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47; och

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1950/
51 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; bevillningsutskottets

betänkande nr
61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften;
samt

bankoutskottets utlåtande nr 21, i
anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret
framställning i fråga om cn -

gångsunderstöd åt tapetseraren E. Haglunds
änka.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial, utlåtanden och betänkande
hemställt.

§ 4.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets
utveckling.

Föredrogs särskilda utskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för
det svenska skolväsendets utveckling
jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 3 februari 1950 dagtecknad
proposition, nr 70, angående
riktlinjer för det svenska skolväsendets
utveckling, vilken proposition hänvisats
till särskilda utskottet, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att godkänna
följande riktlinjer för skolväsendets
utveckling:

1. Åtgärder skulle vidtagas för genomförande
inom tid, som framdeles
bestämdes, av en på nioårig allmän
skolplikt grundad enhetsskola, avsedd
att ersätta folkskolan, fortsättningsskolan,
den högre folkskolan, den kommunala
mellanskolan och realskolan samt,
till viss del, den kommunala flickskolan
och den praktiska mellanskolan.

2. Enhetsskolan skulle uppdelas i tre
stadier, vartdera omfattande tre år. Undervisningen
på lågstadiet skulle i regel
bestridas av småskollärare, som ut -

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

bildats för tjänstgöring i klasserna 1—
4, på mellanstadiet i regel av mellanskollärare,
som utbildats för tjänstgöring
i klasserna 3—6, och på högstadiet,
klasserna 7—9, i regel av ämneslärare.

3. Undervisning i engelska skulle anordnas
från och med enhetsskolans
femte klass.

4. Förberedande yrkesutbildning
skulle anordnas i den nionde klassen,
varvid den praktiska yrkesutbildningen
alltefter omständigheterna skulle kunna
förläggas till skolor för yrkesundervisning,
till inom enhetsskolan anordnade
yrkesavdelningar, till näringslivet eller
till andra lämpliga praktikplatser. Den
förberedande yrkesutbildningen skulle,
där omständigheterna så påfordrade,
kunna ersättas med en allmänpraktisk
utbildning.

5. För lärjungar i nionde klassen, som
icke deltoge i förberedande yrkesutbildning
eller allmänpraktisk utbildning,
skulle anordnas teoretisk undervisning
med eller utan anknytning till
fortsatt utbildning på gymnasium.

6. Försök skulle anställas angående
de för enhetsskolan ändamålsenliga arbetsformerna,
angående lärokursens
differentiering med hänsyn till lärjungarnas
anlagsdifferentiering och angående
lärjungars intagning i enhetsskolan
på grundval av skolmognadsprov.

7. Försök skulle vidare anställas med
former av praktiska realskolor och högre
flickskolor anknytande till enhetsskolans
näst högsta klass.

8. Från tidpunkt, som senare skulle
bestämmas, skulle vid de högre allmänna
läroverken kunna anordnas en allmän
gymnasielinje, varvid i avseende
på linjens organisation och villkoren
för dess upprättande vid de särskilda
läroverken i huvudsak skulle gälla vad av
departementschefen anförts. I samband
därmed skulle en revision av differentieringssystemet
på gymnasiets högstadium
företagas, syftande till att genom -

föra en fastare studiegång inom varje
linje.

9. Från tidpunkt, som senare bestämdes,
skulle försöksvis anordnas ett eller
flera gymnasier för vuxna.

10. Försök skulle anställas med särskilda
till enhetsskolan anknytande
gymnasieformer.

11. Terminsavgiflssystemet vid de allmänna
läroverken och därmed jämförliga
högre kommunala läroanstalter
skulle avvecklas i ordning, som framdeles
bestämdes.

12. Erforderliga ekonomiska stödåtgärder
skulle genomföras för att giva
varje lärjunge tillgång till en utbildning,
som svarade mot hans personliga
förutsättningar och samhällets behov.

13. För den försöksverksamhet, som
förut nämnts eller i övrigt befunnes
påkallad, skulle erforderliga betingelser
skapas genom utbyggnad av statens
psykologisk-pedagogiska institut och
skolöverstyrelsen.

Beträffande franska språkets ställning
i enhetsskolan hade departementschefen,
med anslutning till vad som förordats
av skolutredningen, skolkommissionen
och skolöverstyrelsen, intagit
den ståndpunkten, att undervisning i
ämnet skulle förekomma endast i
nionde klassen.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft ett
flertal till utskottet remitterade motioner.

I motionen II: 467 av herr Holmberg
m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att samtliga kommuner i riket
måtte åläggas att inom viss angiven
tidsfrist, förslagsvis två år efter kommunindelningsreformens
ikraftträdande,
inkomma med konkret plan för
skolväsendets organisation inom kommunen
enligt i propositionen angivna
riktlinjer och att på grundval härav en

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

tidsbestämd generalplan för skolreformens
genomförande skulle uppgöras,

att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
framläggande till nästkommande riksdag
av konkreta delreformförslag och
anslagsäskanden härför enligt vad i motionen
angivits,

att i fråga om skolbyggnadernas utformning
uttala sin anslutning till 1946
års skolkommissions principförslag,

att beträffande de främmande moderna
språkens ställning i den framtida
skolan i princip ansluta sig till vad i
motionen anförts,

att uttala sig för rätt till frikallelse
från kristendomsundervisning och morgonandakt
även för barn till föräldrar
utan konfession samt i övrigt ansluta
sig till vad reservanterna inom skolkommissionen
anfört beträffande kristendomskunskap
och morgonandakt,
samt

att i fråga om studiehjälpverksamheten
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
en utredning med beaktande av i motionen
anförda synpunkter och genomförd
så, att förslag kunde föreläggas
nästkommande riksdag.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte — i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt de
i ämnet väckta motionerna — godkänna
följande riktlinjer för skolväsendets
utveckling:

1. Åtgärder skulle vidtagas för genomförande
inom tid, som — med beaktande
av vad utskottet härom framhållit
— framdeles bestämdes, av en på
nioårig allmän skolplikt grundad enlietsskola
avsedd att, i den mån den
tillämnade försöksverksamheten ådagalade
lämpligheten, ersätta folkskolan,
fortsättningsskolan, den högre folkskolan,
den kommunala mellanskolan och
realskolan.

2. Allsidiga försök skulle anställas angående
de för enhetsskolan ändamålsenliga
organisations- ocli arbetsformer -

na, såsom angående elevmaterialets och
lärokursens differentiering med hänsyn
till lärjungarnas anlag, angående
skolans inre arbete och angående lärjungars
intagning i enhetsskolan på
grundval av skolmognadsprov.

Försök skulle jämväl anställas med
olika former av praktiska realskolor.

3. Enhetsskolan vore avsedd att uppdelas
i tre stadier, vart och ett i regel
omfattande tre år. Undervisningen på
vart och ett av dessa stadier skulle i
första hand bestridas av lärare, som
särskilt utbildats för undervisning huvudsakligen
på stadiet i fråga.

4. Undervisning i engelska vore avsedd
att anordnas från och med enhetsskolans
femte klass.

5. Utöver handledning i praktiska
ämnen på enhetsskolans olika stadier
vore det avsett att i klasserna 7 och 8
inrymma yrkesorientering och att senast
i klass 9 anordna, i nära kontakt
med yrkeslivet, en förberedande yrkesutbildning
eller, där förhållandena motiverade
detta, en allmänpraktisk utbildning.

Den lämpliga anknytningen till enhetsskolan
av skolor för yrkesundervisning
och praktiska realskolor borde
övervägas och under försökstiden prövas.

6. För lärjungar i nionde klassen,
som icke deltoge i förberedande yrkesutbildning
eller allmänpraktisk utbildning,
vore det avsett att anordna teoretisk
undervisning med eller utan anknytning
till fortsatt utbildning på
gymnasium.

7. Från tidpunkt, som senare bestämdes,
skulle vid de högre allmänna
läroverken kunna anordnas en allmän
gymnasielinje, varvid i avseende på linjens
organisation och villkoren för dess
upprättande vid de särskilda läroverken
i huvudsak skulle gälla vad av
utskottet i utlåtandet anförts. I
samband därmed skulle en revision av
differentieringssystemet på gymnasiets

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

högstadium företagas, syftande till att
genomföra en fastare studiegång inom
varje linje.

8. Från tidpunkt, som senare bestämdes,
skulle försöksvis anordnas ett eller
flera gymnasier för vuxna.

9. Försök skulle anställas med särskilda
till enhetsskolan anknytande
gymnasieformer.

10. Terminsavgiftssystemet vid de
allmänna läroverken och därmed jämförliga
högre kommunala läroanstalter
skulle snarast möjligt avvecklas i ordning,
som framdeles bestämdes.

11. Erforderliga ekonomiska stödåtgärder
skulle genomföras för att giva
varje lärjunge tillgång till en utbildning,
som svarade mot hans personliga
förutsättningar och samhällets behov.

12. Ledning och redovisning av försöksverksamheten
i dess helhet skulle
handhavas av skolöverstyrelsen med
för ändamålet behövlig förstärkt organisation
och erforderliga betingelser i
övrigt skapas genom utbyggnad av statens
psykologisk-pedagogiska institut
och andra lämpliga åtgärder;

B. att

1. motionerna I: 369 och II: 456,

2. motionerna I: 376 och II: 463,

3. motionen I: 377,

4. motionen I: 379,

5. motionerna I: 380 och II: 468,

6. motionerna I: 381 och II: 462,

7. motionen I: 382,

8. motionen I: 383,

9. motionen II: 455,

10. motionen II: 461,

11. motionen II: 464,

12. motionen II: 465,

13. motionen 11:467 samt

14. motionen II: 469

— i den mån de berörde propositionen
nr 70 och icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört och
hemställt — icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

C. att

1. motionen I: 373,

2. motionerna I: 374 och II: 460,

3. motionen I: 378,

4. motionen II: 466 samt

5. motionen II: 470, i den mån den
berörde propositionen nr 70,

icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

I sin motivering hade utskottet, såvitt
anginge franskans ställning, anfört
följande.

»Utskottet har slutligen övervägt
franskans ställning och de förslag,
som i denna fråga motionsvis
framförts. Det praktiska och kulturella
värdet av en icke för knappt tilltagen
undervisning i detta språk synes utskottet
uppenbart, men utskottet har
icke funnit sig kunna anvisa någon möjlighet
att förstärka franskans ställning
inom enhetsskolan. Liksom departementschefen
anser emellertid utskottet,
att vissa möjligheter finnas att giva
franskan en bättre ställning på det linjedelade
gymnasiet. Utskottet uttalar
sin förväntan, att under den fortsatta
beredningen av gymnasialorganisationen
de utvägar, som stå till buds för att
i gymnasiet bereda franskan en starkare
ställning, bliva till fullo övervägda.
Härmed har utskottet besvarat de motioner
— I: 369 och II: 456 samt I: 379
— vari en gynnsammare ställning för
franskan påyrkas.»

Reservationer hade avgivits

1) beträffande frågan om stadieindelning
och lärarkategorier

a) av herrar Andrén, Malmborg i
Skövde, Kyling, Widén, Bergh och Johan
Eric Ericson, vilka ansett att punkten
3. av utskottets hemställan under A
bort hava följande lydelse:

»3. Enhetsskolan är avsedd att uppdelas
i tre stadier. Undervisningen på
vart och ett av dessa stadier skall i
första hand bestridas av lärare, som

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

särskilt utbildats för undervisning huvudsakligen
på stadiet i fråga;»

b) av herr Englund;

2) beträffande spörsmålet om uppskjutande
av en del av skolplikten till
en senare tidpunkt av herr Johansson
i Mysinge; samt

3) beträffande franska språket av
herrar Englund och Widén, som ansett,
att utskottets motivering i ovan angivna
del bort hava följande lydelse:

»Jämväl i fråga om franskans ställning
ansluter sig utskottet till vad departementschefen
anfört. I motionerna
1:369 och 11:456 samt 1:379 har visserligen
påyrkats en förstärkt ställning
för franskan på de kommande kursplanerna,
men utskottet har icke funnit,
att motionärerna förebragt tillräckliga
skäl för ett sådant företräde för detta
ämne vid avvägningen mellan de olika
ämnen, vilka tävla om utrymmet på
enhetsskolans och gymnasiets kursplaner.
»

Därjämte hade vid utlåtandet fogats
ett särskilt yttrande av herrar Severin,
Wallentheim, Karl Andersson och Lindahl
samt fru Sjöström-Bengtsson rörande
kristendomsundervisningen m. in.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr von FRIESEN: Herr förste vice
talman! Det är ju ett tioårigt utredningsarbete
som nu står inför sin avslutning,
då kammaren någon gång i
dag eller i morgon går att fatta beslut
i anledning av den föreliggande propositionen.
Utskottet har ju behandlat
propositionen. Denna har i sin tur förbehandlats
av 1946 års skolkommission,
som i sin tur hade att taga ställning till
det material, som förebragts av 1940
års skolutredning.

Det är ju alldeles klart att under
gången av detta ärende ha ståndpunkterna
modifierats och förändrats, detta
icke minst med hänsyn till den remisskritik,
som de olika utlåtandena ha

varit föremål för. Jag tänker då särskilt
på det remissyttrande, som avgivits
av skolöverstyrelsen och som ju
utgör en sammanfattning av hela den
kritik av skolkommissionens förslag,
som uttalats från fackmannahåll.

Jag skulle vilja bara med ett par ord
inledningsvis i denna debatt beröra
skolkommissionens ställning och dess
förhållande till den proposition, som vi
här ha att behandla. Det var visst en
ärad talare i första kammaren, som vid
remiss av propositionen yttrade, att
skolkommissionens förslag syntes honom
vara ett exempel på vad han kallade
en förlegad fyrtiotalism. Det kanske
låter sig sägas. Men å andra sidan
får man komma ihåg, att skolkommissionens
förslag måste betraktas som det
allra viktigaste bidraget till den pedagogiska
debatten i vårt land under det
här nämnda årtiondet. Det är självfallet
svårt för den, som själv deltagit
i detta utredningsarbete, att komma
med någon betygsättning. Men det säger
väl en hel del då man konstaterar,
att i allt väsentligt, i alla frågor utom
dem, som rörde kristendomsundervisningen,
flickskolan och censorinstitutionen
vid studentexamen, presterade
skolkommissionen, där alla politiska
partier i riksdagen voro representerade,
ett enhälligt betänkande.

Jag vågar också påstå, att den nioåriga
skolplikt, som här föreslås och
som har kommit till uttryck i de olika
partimotionerna i anledning av propositionen,
är en direkt följd av den debatt,
som startades med skolkommissionens
betänkande. Bara för ett par år
sedan var man icke beredd att gå så
långt som vi här ha gjort genom att
enhälligt förorda en nioårig skola.

Om jag så kommer till propositionen
och utskottets förslag, skall jag genast
från början försöka karakterisera de
väsentliga skillnaderna mellan dessa
båda. De röra försöksverksamheten. Utskottet
har starkare än Kungl. Maj :t understrukit
försöksverksamhetens bety -

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

delse, när det gäller utformningen av
den nioåriga skolan. Men då det kanske
inom kammaren råder en viss tvekan
med hänsyn till formuleringen av utskottets
kläm under punkten A. 1., är
jag angelägen att framhålla, att man
otvivelaktigt måste tolka utskottets
skrivning på ett sådant sätt, att man avser
att genomföra en nioårig enhetsskola
men att försöksverksamheten skall
bestämma utformningen av densamma.
Det kan ju icke vara på det sättet, att vi
här bara konstatera, att vi äro eniga om
en nioårig skola. Det tycker jag skulle
vara ett alltför magert resultat av dessa
tio års utredningsarbete. Vi måste vara
eniga om någonting mera: vi måste
vara eniga om enhetsskolan som sådan;
vi måste också vara eniga därom, att
den nya skolan inom en tid, som ej
närmare är angiven, skall ersätta vissa
nu existerande skolformer.

Vad försöksverksamheten skall utvisa
är själva innehållet i denna skola. Den
skall behandla och taga ställning till
sådana problem som differentieringen
inom skolan, ett gammalt tvisteämne,
när det över huvud taget gällt de sista
årtiondenas skoldebatter. Departementschefen
anser med full rätt, att några
ytterligare utredningar ej behövas i
detta avseende. Nu får försöksverksamheten
fälla utslaget. Då kan man självfallet
tänka sig olika möjligheter. Man
kan pröva skolkommissionens förslag
till en mycket sen linjedifferentiering.
Personligen vill jag gärna säga, att jag
tagit ett starkt intryck av den remisskritik,
som har ägnats skolkommissionens
förslag beträffande differentieringen.
Det är kanske en skrivbordsprodukt.
Det har ännu icke prövats i verklighetens
värld. Men det är nog, såsom
statsrådet framhåller, nödvändigt och
lämpligt, att man också prövar denna
form av differentiering.

Jämsides med denna skall man också
pröva andra former av sådan differentiering
på högstadiet, exempelvis den
motionsvis förordade linjedelningen re -

dan efter klass 6, alltså vid det tillfälle
då klasslärarstadiet ersättes av ett ämneslärarstadium.
Det är en linje som
särskilt vunnit gehör bland fackfolket,
bland pedagogerna, att man skulle få
olika linjer, bland annat en treårig realskolelinje
av ungefär samma innehåll
som de nuvarande något längre realskolorna.
Jag uttalar i detta sammanhang
den förhoppningen, att även denna
form av differentiering skall prövas
inom försöksverksamheten.

Det som gör, att man beträffande bedömningen
av dessa frågor kan med
förtröstan motse framtiden, är det faktum,
att utskottet lika väl som Kungl.
Maj:t har föreslagit, att det blir skolöverstyrelsen
som kommer att pröva
försöksverksamhetens resultat. Vi få här
en objektiv och sakkunnig instans, till
vilken vi ha all anledning att hysa det
största förtroende. Denna försöksverksamhet
är ju redan påbörjad. Tyvärr
förhåller det sig så, att ännu så länge
har man inom skolöverstyrelsen, både
när det gäller försöksverksamheten och
på andra områden, alltför små resurser
till sitt förfogande för att fylla de
uppgifter, som man måste anförtro
denna viktiga institution. Utskottet uttalar
sin förväntan, att statsmakterna
så småningom komma att medverka till
en reformering av skolöverstyrelsen,
innebärande en utvidgning av densamma.

I detta sammanhang kanske jag också
skulle vilja understryka en annan sak,
som i viss mån har ekonomisk betydelse.
Det gäller att statsmakterna också
måtte skänka den psykologisk-pedagogiska
grundforskningen ett tillräckligt
och effektivt stöd.

Om jag så kommer till skolreformen
som sådan, skall jag här framhålla två
väsentliga fördelar, som man avser att
vinna med denna reform sådan den
skisserats i utskottets förslag. Det är
dels att det bör kunna bli en bättre
jämvikt mellan övervägande teoretisk
och övervägande praktisk utbildning,

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

då den senare föreslagits bliva bättre
tillgodosedd än vad hittills varit förbållandet.
Det har med rätta framhållits,
att en bland de väsentliga fördelarna
med skolkommissionens förslag
var just, att man på allvar försökte
åstadkomma en bättre balans i detta
avseende. För den teoretiska undervisningen
på högstadiet har det länge varit
ganska väl sörjt — vi få kanske andra
bekymmer i detta avseende. Men när
det gäller den mera praktiska utbildningen
ha vi varit sämre ställda. Detta
faktum att man här skapat de organisatoriska
förutsättningarna för en bättre
jämvikt i detta avseende, gör att man
i detta sammanhang kan rikta en vädjan
till målsmännen, till föräldrarna,
som man väl närmast bör komma till
tals med i detta sammanhang, att se
till, att deras ungdomar bli i tillfälle
att välja de olika vägar, som äro de
lämpligaste och riktigaste för dem. Det
får icke bli på det sättet, att den teoretiska
utbildningen, »den lärda vägen»,
som det kallades förr i världen, på något
sätt betraktas som förnämligare och
finare, något mänskligt fullvärdigare än
den andra. Det är ur allmän demokratisk
synpunkt, ur allmän mänsklig synpunkt
mycket angeläget, att man ger
likvärdighet också åt den praktiska utbildningen.

Det är den ena sak, som är väsentlig
i detta förslag. Den andra gäller också
ett likvärdighetsspörsmål. Det gäller att
man skall försöka skapa en bättre grad
av jämställdhet mellan städerna och
landsbygden. Det förhåller sig ju nu på
det sättet, att i varje fall de stora städerna
ha alldeles särskilda möjligheter
att prestera ett mycket rikt utvecklat
skolväsen. Landsbygden har av ålder
varit betydligt sämre ställd i detta avseende.
Det andra stora syftet med
denna reform är, att man gör ett allvarligt
försök att åstadkomma, jag vill
icke säga likställdhet men i alla fall en
likvärdighet också på detta område.

Om man sedan skall försöka skissera

den skola, som enligt vad vi hoppas så
småningom kommer att träda ut i verkligheternas
värld om något eller ett par
årtionden, vill man gärna i de nya storkommunerna,
som nu äro under bildande,
tänka i första hand på bygdeskolorna,
särskilt de sexåriga bygdeskolorna,
alltså det stadium där klasslärarsystemet
är det dominerande. Först i centrum
av kommunerna kommer centraliseringen
att ske. Där kommer överstadiet
att bli förlagt, alltså det stadium,
där man övergår från klasslärarsystem
till ämneslärarsystem, om man så vill
de nya realskolorna.

En fråga som väckt särskild diskussion
och meningsskiljaktighet inom särskilda
utskottet har, såsom framgår av
en vid utskottets utlåtande fogad reservation,
varit frågan om stadieindelningen.
Utskottet anser liksom departementschefen,
att vi böra ha en stadieindelning
av den nioåriga skolan, innefattande
tre skilda stadier. Man tänker
sig också olika utbildade lärare för
vart och ett av dessa stadier. Beträffande
utformningen av denna punkt,
punkten 3. i utskottets hemställan, bör
man lägga märke till en något försiktigare
skrivning hos utskottet, där man
kanske förordar en större elasticitet än
vad departementschefen har gjort.

Herr talman! Vid detta tillfälle, då
en ganska lång talarlista föreligger, har
jag endast tänkt hålla mig till de stora
linjerna, de rent principiella sidorna av
detta förslag. Jag är övertygad att i den
kommande debatten komma de olika
detaljerna i förslaget att få en mycket
god belysning. Jag skall bara ytterligare
komma med några allmänna synpunkter
om hur jag ser på denna reform från
den allmänna åskådning jag har.

Jag tror ej att man gör statsrådet
Weijne någon orätt eller på något sätt
kränker honom i hans egenskap av socialdemokrat,
om man karakteriserar
denna reform som eu liberal reform.
Liberalismens mål är att förverkliga friheten.
Vi tänka oss här en skola med

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

största möjliga frihet för de lokala skolstyrelserna,
för lärarna och — viktigast
naturligtvis av allt — för ungdomen
själv. Frihetskravet när det gäller ungdomen
kan mycket väl förenas med de
ungas eget kanske omedvetna krav på
trygghet och en auktoritet att lita till.
När det gäller en sådan sak som undervisningsväsendets
demokratisering, vilket
innebär att varje svensk pojke eller
flicka, oberoende av bostadsort och socialt
ursprung, skall få den utbildning,
som svarar mot hans eller hennes allmänna
förutsättningar, ja, då befinna
vi oss återigen på den liberalismens
kungsväg, som banades upp för årtionden
sedan, man kan säga för något mer
än ett århundrade sedan, då Erik Gustaf
Geijer i ett berömt anförande övergick
från sin mera historiskt-konservativa
grundsyn till en liberal uppfattning
och raserade skillnaden mellan lärd
bildning och folkbildning. Han kan betraktas
som en av folkbildningens pionjärer
i vårt land. Men vi kunna gå fram
också till en nyare tid. Jag läste för
några dagar sedan i riksdagsprotokollet
för 1927 den skoldebatt, som då fördes
i denna kammare. Den dåvarande vice
ordföranden i skolutskottet, som var högerman,
vände sig med adress till den
dåvarande departementschefen, som var
frisinnad, och sade ungefär på följande
sätt: »Här har det visserligen talats om
våra stora kulturella förgrundsgestalter,
om Tegnér, Agardh, Geijer, men statsrådet
får kanske, när det gäller hans förslag,
nöja sig med att åberopa enbart
Fridtjuv Berg och Emil Hammarlund.»
Med tiden får man ju ett visst perspektiv
även på de kulturpersonligheter,
som under de gångna decennierna ha
verkat i vår skolas tjänst, och jag tror
att man i dag, mer än 20 år senare, kan
våga det påståendet, att Fridtjuv Berg
står som en utav vår svenska skolas
märkesmän. Det var han som kanske tidigare
än någon annan bröt en lans för
den sexåriga, för alla gemensamma
barndomsskolan, den skola som vi här

fastän kanske annorlunda hålla på att
försöka förverkliga i framtiden.

Vad lärarna beträffar är det självfallet
viktigt att vi få väl utbildade lärare,
men det är ändå viktigare att vi få lärare,
som äro hängivna sin uppgift och
som ha en naturlig fallenhet för densamma.
Lärarna ha liksom ungdomen
berättigade anspråk på att få känna
trivsel i sitt arbete, och man kommer
nog inte ifrån, hur sparsam man än
måste vara i dessa tider och vända på
styvern, för att nu citera ett nyss fällt
yttrande från statsrådsbänken, att göra
lönesättningen för dessa grupper sådan
att den stimulerar rekryteringen. Och
det gäller —- det är jag angelägen att
påpeka i detta sammanhang — inte
minst de i dag så eftersatta grupperna
ämneslärare och läroverkslärare.

Kostnaderna för denna reform bli
självfallet betydande. Alla äro vi ju
medvetna om, vilken syn vi än ha på
denna fråga, att oerhörda svårigheter
föreligga då det gäller att realisera ett
program som detta. En bekant ännu levande
svensk diktare har formulerat ett
uttryck som jag tycker kan tillämpas i
detta sammanhang, då han yttrat, att
när det gäller att bedöma framtiden är
det alltid på det sättet att de eftertänksamma,
pessimisterna, de som alltid se
svårigheter, de som alltid skaka på huvudet,
de som alltid bedöma en fråga
med utgångspunkt från de svårigheter,
som föreligga att förverkliga en sak, alltid
få ett visst anseende för att vara mera
djuptänkta, mera realistiska än
andra. Man tyr sig liksom mera till
dem därför att man har alltid den uppfattningen,
att det är de som i längden
få rätt, det är dem, som det är värt att
lyssna till. Jag tror att det kan vara
skäl, när det gäller dagens debatt, att
inte bara lysna till pessimisterna och
till olycksprofeterna utan också till dem,
som ha en mera optimistisk syn på denna
fråga. Jag tror att om vårt land
kommer att förskonas från den värsta
olycka, som kan drabba allt framstegs -

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer

arbete, nämligen ett krig, vi också komma
att få resurserna, både de personliga
och de ekonomiska, att realisera den
nu föreslagna reformen. Reformen som
sådan har en angelägenhetsgrad, som
verkligen ställer den främst i kön bland
i och för sig berättigade sociala reformkrav.

Med detta, herr talman, skall jag sluta
mitt anförande med att yrka bifall till
utskottets hemställan i samtliga punkter
A. 1. t. o. m. A. 12. samt punkterna
B. och C. jämte därtill hörande motiveringar.

Häruti instämde herr Kristensson i
Osby.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Jag skall be att få börja mitt anförande
med en del kanske litet mera allmänt
hållna reflexioner, som jag emellertid
tror äro av värde vid detta tillfälle.

Som kammarens ledamöter väl lagt
märke till är den föreliggande propositionen
en idéproposition,. Jag tror att
det varit ett riktigt grepp både från
skolkommissionens och från statsrådets
och utskottets sida att lägga upp skolreformen
på detta sätt, så att man allra
först försökt klargöra för sig målsättningen
och de stora huvudprinciperna
för den skolpolitik man vill bedriva, och
att sedan skulle följa en mera detaljmässig
utformning av skoltyper, kursplaner
och vad därmed sammanhänger.

För debatten är det otvivelaktigt en
styrka att både propositionen och jämväl
utskottets utlåtande har denna karaktär.
Detta betyder att vi kunnat se
frågan i stort och sluppit fastna i detaljernas
snårskog. Måhända kan det vara
en viss svaghet i det avseendet, att diskussionen
kanske alltför lätt kan rinna
ut i allmänna betraktelsesätt utan närmare
förankring till de praktiska möjligheterna.

Liksom herr von Friesen i sitt nyss
hållna anförande mycket starkt underströk
vill även jag stryka under, att det

för det svenska skolväsendets utveckling.

förslag, som regeringen här presenterar
och som utskottet i allt väsentligt
ansluter sig till, bygger på det förslag,
som 1946 års skolkommission utarbetat.
Det är sant att både propositionen och
utskottsutlåtandet på en rad punkter innebära
jämkningar, och det är sant att
man i andra hänseenden har skjutit
ställningstagandet på framtiden. Men
kvar står ändå att grunden för det hela
är skolkommissionens förslag.

Jag tror att det finns anledning att
göra detta understrykande, därför att
man i debatten ute i landet och även i
tidningspressen ibland sagt, att skolkommissionens
förslag var verklighetsfrämmande
och fantasier i det blå. Jag
har varit med om åtskilliga debatter i
skolfrågor under de senaste åren ute i
landet, och jag har varit med vid åtskilliga
tillfällen, då kritiker till att börja
med kanske varit ganska fräna mot skolkommissionen,
en kritik som jag vågar
säga kanske också spelade upp på det
sättet i det särskilda utskottet. Men under
den fortsatta debatten ha kritikerna
fått stämma ner tonen betydligt. Det
har visat sig, att skolkommissionens
synpunkter väl kunnat hävda sig i diskussionen,
och det har framför allt visat
sig, att några verkligt hållbara alternativ
av annat innehåll inte kunnat presenteras.
Ja, det har till och med hänt
inte bara en gång utan upprepade gånger,
att folk, som börjat sina diskussionsinlägg
med att tala om kommissionens
ljusblå optimism, sedan debatten
fortskridit och kommit in på olika detaljfrågor
ha slutat med att säga, att det
där var ju egentligen ingenting nytt som
kommissionen kom med, utan det var
ju saker, som vi sysslat med och prövat
under många år.

Som ledamot av skolkommissionen
skulle jag för min del vilja säga — och
jag tror att alla övriga ledamöter av
kommissionen dela min uppfattning —
ha vi hela tiden hälsat varje kritik med
glädje. Vi äro inga doktrinärer, som i
förväg avvisat varje invändning. Det

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets

vore för övrigt egendomligt om inte
efter remissyttrandena från skolorganisationerna,
från lärarkårer och från
statliga och kommunala myndigheter
m. fl. åtskilliga nya synpunkter skulle
ha kommit fram.

Det föreliggande förslaget är resultatet
av ett samspel mellan lekmän och
fackmän och mellan politiker hemmahörande
i bägge dessa grupper. Det sätt
på vilket politikerna här arbetat har enligt
min mening varit av den art,
att det är värt ett gott betyg åt handlingskraften
och vidsyntheten i svensk
demokrati av i dag. Det visar att demokratien
kan ge resultat, att den kan ge
en för de flesta acceptabel lösning men
också snabba resultat; jag tycker att det
är värt att göra ett sådant konstaterande.

Utskottsutlåtandet är på många punkter
en kompromiss. En kompromiss innebär
alltid att de parter, som varit med
om den, ha fått något väsentligt av sina
synpunkter med, men att de också fått
offra något på enighetens altare. Det är
eftervärldens historieskrivare, som mot
bakgrunden inte bara av dagens formuleringar
och ordval utan också mot bakgrunden
av den utveckling som kan
följa, få bedöma vilka som fått ut mest
av kompromissen. Det finns ingen anledning
för mig att i dag dröja närmare
vid det temat. Även om kompromissen
i någon mån dämpar ner glädjen, därför
att det beslut som kommer att fattas
väl enligt allas mening har vissa
skönhetsfläckar, ersättes detta i alla fall
i rikt mått av glädjen över att enighet
kunnat nås på bred bas. Som utgångspunkt
för det praktiska uppbyggnadsarbete
inom vårt skolväsen, som nu
skall börja, bakom de formuleringar,
som täcka kompromissen, dölja sig olika
betraktelsesätt, olika önskemål, olika
grader av optimism för framtiden. Och
enighet har ju också kunnat vinnas på
det sättet, att många ställningstaganden
såsom jag förut framhöll ha skjutits på
framtiden. Vi skola inte överdriva räck -

utveckling.

vidden och hållbarheten i den uppnådda
enigheten, men vi skola heller inte
underskatta värdet av densamma.

Jag har förut sagt, att Kungl. Maj:ts
förslag är en idéproposition, och då har
det sitt värde att man kunnat samlas
kring de stora linjerna och att man
kunnat låta detaljernas utformning vänta
till dess tidpunkten är inne för ett
definitivt ställningstagande. Emellertid
skola vi komma ihåg att hur vi än skriva
utskottsklämmar och utskoltsformuleringar
och vilka beslut vi än fatta, bli
ändå i det långa loppet erfarenheterna
och den politiska maktställningen de
krafter, som komma att fälla avgörandet
för den ena eller den andra ståndpunkten.

Vad vi nu äro överens om kan enligt
min mening sammanfattas i fyra huvudpunkter.

För det första äro vi överens om att
det skall ske en demokratisering av utbildningsmöjligheterna
i vårt land. Det
gäller, såsom herr von Friesen sade, att
så långt det står i vår förmåga försöka
ge varje svensk pojke och flicka en undervisning
och en utbildning, som svarar
mot vederbörandes anlag och förutsättningar
oavsett föräldrarnas ekonomiska
förhållanden och oavsett föräldrarnas
bostadsort. Här kommer skolreformens
karaktär som en reform framför
allt för den svenska landsbygden
fram. Landsbygden får inte eftersättas.
Det har varit en av grundtankarna i reformen,
och man får bara innerligt hoppas,
att denna grunduppfattning kommer
att motsvaras av en positiv vilja
från landsbygdens folk att också ta vara
på de möjligheter som reformen
kan ge.

Det andra, som reformen innehåller
av bärande principiella grundtankar,
är att vi skola sträva till att åstadkomma
likvärdig balans mellan undervisning
och utbildning för vad man kanske
inte alltid så adekvat har kallat de
teoretiska och praktiska yrkena och för
begåvningarnas spridning över hela fäl -

Fredagen den 2G maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

tet. Jag tillåter mig tillägga att detta är
inte bara en organisatorisk fråga, inte
bara ett pedagogiskt problem, utan det
är också i hög grad ett problem att få
föräldrarnas ambition in på riktiga vägar.
Det är också en social fråga i den
bemärkelsen, att vi måste skapa likvärdig
trygghet åt alla kategorier medborgare
i detta land.

Den tredje grundläggande tanken är
den, att vi skola försöka få fram en så
pass lång tid för den grundläggande undervisningen,
att den kan ge åt de unga
en utrustning, som är behövlig för ett
demokratiskt samhälle med de stora
krav detta ställer på den enskilde. Det
gäller emellertid inte bara att ge en
medborgarfostran och en yrkesutbildning
utan också något som ger oss —
det låter kanske högtidligt, men jag vill
använda ordet — friare och lyckligare
människor, kvinnor och män, som kunna
göra aktiva insatser i samhällslivet
inte bara såsom mottagande parter utan
också som nyskapande krafter, och där
för övrigt synfältet inte bara begränsas
av de egna landamärena, utan där
människorna också få en blick utåt
världen.

Det gäller för det fjärde att få fram
i vår skola ett sådant inre arbete, att
där kan möta en personlighetsdaning
av den enskilda individen i demokratisk
anda. Vi behöva människor, som
kunna tänka självständigt, som ha tränat
upp sitt omdöme och som också ha
mod att taga ståndpunkt, men samtidigt
också människor som lärt sig samarbetets
konst, det samarbete som är en nödvändig
livsnerv i all demokrati. Den
förestående skolreformen innebär därför
enligt mitt sätt att se, att vi 30 år
efter den politiska demokratiens genombrott
för kulturlivets vidkommande
draga konsekvenserna av vad som då
skedde.

Jag skulle vilja göra en liten randanmärkning
på en punkt till vad herr
von Friesen sade. Jag tycker nog inte
att tidpunkten och läget är sådant, att

det ena eller det andra partiet skall
försöka att monopolisera det beslut, vi
nu gå att fatta, som ett förverkligande
av dess speciella uppfattningar. Jag
tror det är riktigare att säga, att här
är det den allmänna demokratiska samhällssynen,
som har slagit igenom över
hela fältet och som från alla partiers
sida kommer till uttryck.

Konklusionen av dessa speciella utgångspunkter
blir godtagandet av en
9-årig skolplikt, skapandet av en enhetsskola,
på vilken sedan allt efter behovet
skall byggas den nödvändiga specialutbildningen,
samt obligatorisk undervisning
i ett av de stora världsspråken, i
detta fall engelska. De första bägge
punkterna behandlas i klämmen A. 1.
i utskottets hemställan. Herr von Friesen
var inte riktigt nöjd med ordvalet. Han
hade där önskat en annan formulering.
Jag kan instämma med herr von Friesen,
att ordvalet i klämmen enligt mitt
sätt att se inte är det lyckligaste, men
av motiveringen framgår klart och tydligt,
att man här i princip godkänner
enhetsskolan och att utformningen av
denna enhetsskola skall vara beroende
på försöksverksamheten. Parallellskolesystemet
under den obligatoriska skolpliktstiden
har i detta avseende fått ersättas
med idén om enhetsskolesystemet.
Under sådana förhållanden är det
alldeles uppenbart, att försöksverksamheten
kommer att spela en utomordentligt
stor roll. Alla äro överens om att
den skall göras mångskiftande, och alla
äro överens om att den så långt det
står i mänsklig förmåga skall göras
objektiv. Men jag tror det är av vikt att
i detta sammanhang mycket kraftigt betona,
vad utskottet säger nederst på s.
114. Där framhåller utskottet, att enhetsskoleprincipcn
i våra dagar är allmänt
erkänd, men att det finns vissa farhågor
för att den inte skall bli tillräckligt
effektiv. Därefter tillägger utskottet:
»Utskottet vill framhålla, att hävdandet
av effektiviteten icke bör knytas
endast till kraven på uppehållandet av

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

en viss formell kunskapsnivå. Hänsyn
måste jämväl tagas till möjligheterna
att genom skolan uppodla förmågan till
självständigt bedömande av omvärlden
och att ge träning till arbete på egen
hand.»

När man skall bedöma försöksverksamheten
och utforma den, gäller det
alltså att ta hänsyn inte bara till formella
kunskapsredovisningar utan också
till andra värden, de värden, som
utskottet här har pekat på. Mycket kraftigt
vill jag för min del framhålla, att
försöksverksamheten icke får utmynna
i en tävlan olika skolformer emellan
att med betyg, poängberäkningar, examensresultat
och sådant söka få grundvalar
för bedömandet. Det får här icke
bli fråga om att driva eleverna ut i ett
jäkt och en drill. Man måste ha blicken
öppen för att den nya skolan representerar
ett bildningsideal, som icke är
identiskt med den gamla skolans mera
formalistiska sätt att se på tingen. Går
man här att göra jämförelser, där man
försöker åstadkomma matematiska beräkningar,
poängberäkningar o. d., då
är man inne på felaktiga vägar. Man
måste vara på det klara med att den
nya skolans idé är att den vill ge något,
som inte är kanske så där direkt mätbart
men som ändå i längden är långt
värdefullare för eleverna, något som
just, som det står i utlåtandet, bidrar
till att uppodla förmågan till självständigt
bedömande av omvärlden och att
ge träning till arbete å egen hand. Jag
hoppas att Kungl. Maj:t beaktar detta
och att, så långt det ankommer på
Kungl. Maj:t att närmare utforma försöksverksamheten,
Kungl. Maj:t ser till
att enhetsskolan här verkligen får möjligheter
att redan på försöksstadiet helt
och fullt utveckla sina avsikter och sitt
program.

Det har sagts i många diskussioner
under senare tid, att det stora problemet
är att ta vara på begåvningarna.
Jag undrar om inte det har blivit ett
slagord, och alla slagord äro farliga.

Att detta, att ta vara på begåvningarna,
skulle vara det stora och det centrala,
är ett alltför enkelt resonemang. Det är
felaktigt och kan dessutom i det långa
loppet innebära en farlig frågeställning.
Visst skola vi taga vara på begåvningarna.
Teoretiskt och praktiskt må man
göra vad som är möjligt för dem, men
vi få inte glömma att skolan ändå skall
vara en skola för alla barn. Eljest vore
det inte ett demokratiskt skolväsende.
På bästa sätt måste vi försöka förbereda
alla barn för deras blivande ställning
i samhällslivet, för deras blivande
ställning som medborgare och yrkesutövare
i ett demokratiskt Sverige. Om vi
försummade den uppgiften och bara
tänkte på den del, som vi kalla för begåvningarna,
skulle det inte bli harmoni
i samhället. Här måste vi visa hänsyn
till alla kategorier av barn och låta den
mynna ut i en strävan att giva det
bästa åt alla.

Inte sällan möter man också en strävan
att driva fram begåvningarna i
hastigast möjliga takt genom skolans
olika stadier. Jag tror att detta som allmän
regel är en farlig inställning. En
formell begåvning kan visserligen lätt
absorbera vad skolan bjuder, men det
är därmed ingalunda säkert att denne
person fördenskull uppnår en större
mognad. Jag tror man i detta fall bör
resonera så, att det är inte bara fråga
om att driva fram med väldig hastighet
en flicka eller pojke genom skolans
olika klasser, utan det är också fråga
om att ge tillfälle till fördjupning i lärostoffet
och till breddning av livserfarenheten.
Jag undrar om inte detta allra
bäst kan ske under en livlig kontakt
med jämnåriga, i kamratkretsen, där
det är fråga om att både ge och mottaga
impulser.

Den nuvarande skolan är inte sällan
mycket sträng mot specialbegåvningarna.
Det är intet tvivel om att vi inte på
den punkten behöva en bättre anpassning
av verksamheten för deras läggning,
lika väl som vi ur andra syn -

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

punkter kunna behöva bättre anpassning.
Ett av de mest omstridda kapitlen
i hela den diskussion, som här
förts, har varit diskussionen kring frågan
om linjedifferentieringen, om den
skall göras på ett tidigt stadium eller
på ett senare. Propositionen och utskottets
ställningstagande är här sådant,
att det blir försöksverksamheten som
får ge de närmare anvisningarna för
hur man i framtiden skall göra. Men
jag tror att det ändå är skäl i att med
all kraft understryka, att en tidig differentiering
betyder ofta detsamma som
ett yrkesval, gjort vid en tidpunkt, då
de flesta inte ha möjligheter till ett
verkligt val i detta hänseende. Jag tror
också det är ett allmänt intresse att
även ur denna synpunkt hålla ihop
klasserna så länge som möjligt. Vårt
samhälle är inte så konstruerat, att vi
ha de skilda begåvningarna och typerna
instoppade i speciella fack än här
och än där. Vi leva lyckligtvis i ett samhälle,
som i detta fall ger en miljö av
blandade typer, och detta kanske också
är förutsättningen för att det är så pass
hyggligt som det är. Jag tror man måste
anlägga en liknande synpunkt också
när det gäller skolan. Om man frånser
de rent hjälpklassmässiga eleverna, som
självfallet behöva en alldeles särskild
omvårdnad, böra vi försöka skapa skolmiljöer,
där det finns variationer som
äro så likartade som möjligt med det
samhälle, i vilket vi leva, där kontakter
och föreningsliv kunna vidga synkretsen
och bidraga till att ge de större
sammanhangen.

Man bör också observera, att om någon
skulle kanske ur ämnessynpunkt ha
inriktat sin uppmärksamhet åt det ena
eller andra hållet men sedan kommit
underfund med att det kanske inte varit
så riktigt och klokt, så är det lättare
att göra en övergång från det ena till
det andra, om man i detta fall har en
sen linjedifferentiering.

Slutligen vill jag också i detta sammanhang
framhålla, att skall det bli

inte bara på papperet utan också i det
allmänna medvetandet en verklig likvärdighet
mellan 9 y, 9 a och 9 g, så
förutsätter detta en sen linjedifferentiering.

Ett annat slagord, som man också
kraftigt kör med, är detta att kunskapsnivån
inte får sjunka. Det låter bra
och det kan i betydande utsträckning
vara sant, men jag undrar om det inte
är nödvändigt att bena upp problemet
och klargöra för sig, vad man egentligen
menar med kunskapsnivå. Ibland
låter det från människor, som använda
detta uttryck, som om de liksom tänkte
att kunskapsnivån är någonting statiskt,
det är någonting som en gång för alla
är givet. Det är ju alldeles uppenbart,
att så kan det inte vara. Det måste finnas
vissa fasta kunskaper, det är givet.
I ämnen som matematik och språk
finns det vissa grunder, som i det fallet
äro likartade och hålla sig genom
tiderna, men i övrigt sker det en oavbruten
förändring i fråga om själva det
stoff man skall behandla. Vi kunna inte
behålla allt det gamla och bara lagra
på undan för undan det nya som här
behövs. Vi måste ta det steget att våga
kasta bort en hel del av det, som kanske
inte har sitt värde i nutiden, och
lämna plats för annat, som är mera
nödvändigt. Det går inte här att ge ett
encyklopediskt vetande utan det är —
och jag anknyter därvid till vad jag
förut sagt — mera fråga om att framskapa
träning i arbete på egen hand,
träning i att skaffa sig kunskaper på
egen hand.

Det har sagts, att utformningen av
9 y är det svaga kapitlet i både skolkommissionens
förslag och propositionen.
Jag bestrider detta. Det har behandlats
ingående, och man har där anvisat
olika möjligheter. Man har pekat
på rika variationer med hänsyn till
både näringslivets växlingar, olika
kommuntyper och annat. Men det är
ju alldeles uppenbart, att i en rad detaljer
kan man icke peka på samma

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

grad av erfarenheter som ha vunnits
på områden, där man i årtionden för
att inte säga i århundraden hållit på
att experimentera sig fram. Här äro vi
inne på ett område, där erfarenheterna
äro betydligt mindre och där man följaktligen
inte har samma förutsättningar
att kunna detaljmässigt bedöma det
hela. Jag tror att hela problemet för
övrigt får en välbehövlig hyfsning, om
man klart och tydligt understryker, att
det i 9 y icke är fråga om att ge yrkesutbildning,
utan att det är fråga om
att ge en på yrkesorientering byggd
förberedande yrkesutbildning.

I en del motioner och även i en del
remissyttranden har det framkommit
starka krav på att yrkesutbildningen
skulle i vissa fall kunna sättas in redan
efter sju klasser, alltså redan i åttonde.
Departementschefen har tänkt sig att
man i viss utsträckning skulle kunna
anställa försök på den punkten. Jag
skall erkänna att det är med stor tveksamhet
som jag anslutit mig till den
tankegången och det förslaget, men jag
har gjort det ändå till sist i den övertygelsen,
att det endast skall vara i enstaka
fall, som man går den vägen, och
att det icke skall vara i någon nämnvärd
utsträckning. Om man släpper
eleverna redan efter det sjunde året,
betyder det ju, såvitt jag förstår, att
man i hög grad försummar det rent
medborgerliga inslaget i skolans undervisning.
Man svarar, att detta kan ges
i en yrkesskola. Jag är rädd för att om
det skall ges i en yrkesskola, kommer
det att betraktas som ett påhäng, någonting
som är en bisak och något som
man vill komma ifrån. Jag tror också
att de rent praktiska förhållandena med
krav på en tidigare avgång komma att
innebära påfrestningar både för näringslivets
förmåga att kunna mottaga
dessa ungdomar och även för de lokala
myndigheterna att kunna ta ställning
till frågor av denna art. Jag undrar,
om inte här de rent hantverksmässiga
synpunkterna, som ha utgått från en

rädsla för att bli efter i konkurrensen
om den ungdomliga arbetskraften, ha
fått göra sig för starkt gällande.

Jag skulle sedan, herr talman, ytterligare
bara med några få ord vilja understryka
nödvändigheten av att samtidigt
som vi bygga upp denna skolreform,
vi få ett verkligt samarbete mellan
skolan och hemmen, att vi finna
de bästa formerna, former, som givetvis
kunna växla, för ett regelbundet samarbete
på denna punkt och att vi bryta
den isolering, som skolan och hemmen
nu tyvärr på många håll i detta land
leva i. Det bör inte vara två parter,
som stå emot varandra, utan det bör
råda samverkan och stöd mellan föräldrar
och skola, en växelverkan mellan
de bägge grupperna.

I skolkommissionen anslöt jag mig till
den hälft, som hade en särskild reservation
i fråga om kristendomsundervisningen.
Jag står kvar på den principiella
grundval, som där angavs. Jag
har emellertid anslutit mig till det särskilda
yttrande, som är bifogat utskottets
utlåtande. Jag har gjort det för att
därmed markera min personliga inställning.
Det är en samvetsfråga för
mig. Men jag vill icke vara med om att
riva upp någon strid om denna fråga.
I det läge, då vi ha så oändligt mycket
större saker att ta ställning till, då vi
ha hela det stora komplexet av skolfrågor,
är frågan om kristendomsundervisningens
ställning, hur viktig denna fråga
än är, dock en detalj. Det särskilda
yttrandet är en principdeklaration. Det
är givetvis många problem som man
här har att ta ställning till. Det är
många svårigheter vi ha att övervinna
för att få den reform förd ut i livet,
som jag hoppas vi i dag komma att besluta.
Det är problem om lokaler och
lärartillgång och allt detta, men man
skall inte överdriva svårigheterna.

Större bekymmer vålla otvivelaktigt
de ekonomiska utgångspunkterna. Om
jag inte kommer att säga så mycket om
det kapitlet, beror det inte på att jag

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

underskattar de ekonomiska förhållandena.
Alla veta vi. att om förslaget
skulle innebära, att vi skulle genomföra
en skolreform nu och sätta den i verket
omedelbart, skulle vi inte anse oss ha
råd med det.

Varken propositionen eller utskottsutlåtandet
anger emellertid någon bestämd
tidpunkt för ikraftträdandet. Därvidlag
få vi pröva vad våra resurser
och olika möjligheter kunna tillåta. Men
det finns väl ändå ingen anledning att
inte våga räkna med att den allmänna
förbättring, som har skett i vårt folks
standard och i vårt folks resurser, skall
kunna fortsätta. Den kostnadsökning
per år, som det här är fråga om, beräknas
motsvara ungefär en procent av
den nuvarande nationalinkomsten, och
med den nuvarande takten i det ekonomiska
framåtskridandet förefaller det
icke vara för optimistiskt att räkna med
att vi om ett eller annat årtionde skola
ha tillräckliga ekonomiska resurser.
Skulle de resurserna icke finnas, får
utvecklingen gå i ett långsammare tempo
än vad vi ha beräknat.

Betydelsen av att vi i dag fatta ett
beslut ligger i att statsmakterna veta,
hur de skola utforma riktlinjerna för
skolväsen och lärarutbildning, och att
de kommuner som beröras av kommunsammanslagningen
veta, hur de skola
planera för framtiden, och det viktigaste
ur hela samhällets synpunkt är
att vi med ett principbeslut i dag ange,
att i den mån våra ekonomiska resurser
öka skola vi ge en ökad andel till
undervisning och utbildning av vår
ungdom. Jag är övertygad om att dessa
utgifter i längden komma att betala sig.

Människor i nuet, herr talman, äro
kanske benägna att ibland överskatta
de insatser som göras. I framtiden, när
vi få möjligheter att anlägga större perspektiv
och bättre bedöma resultatet,
kan man fälla de definitiva omdömena.
Vi skola därför inte övervärdera betydelsen
av vad som nu sker, men jag har
en bestämd känsla av att vi i dag stå

inför ett av de stora besluten inom
vårt lands riksdag, ett av de beslut, som
i det långa loppet komma att vara av
genomgripande betydelse för hela vårt
samhällsliv.

Det är många som äro tveksamma.
Det är bra om det finns tveksamma
krafter, bara de positiva krafterna äro
starkare. Om det bara hade funnits
pessimister, dessa människor som ständigt
och jämt säga: »Det finns inga
möjligheter, det går inte», då skulle
över huvud taget all kulturutveckling
ha varit omöjlig, då skulle vi inte ens
ha kommit fram till stenåldersmänniskans
kulturnivå. Men genom att vi våga
blicka mot framtiden, genom att vi
våga vara optimister, kunna vi vinna
någonting, och varje större reform i
samhällslivet kräver djärvhet och framåtanda.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag i dess helhet.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr von FRIESEN (kort genmäle):
Herr talman! Bara på en liten punkt
skall jag tillåta mig replikera min värderade
vän herr Wallentheim. Han gör
gällande, att jag har försökt monopolisera
skolreformen för ett visst parti.
Det har jag ingalunda. Jag har talat om
den svenska liberalismen men inte om
något nu existerande parti. Jag har talat
om Geijer och Fridtjuv Berg. Ingen av
dem var folkpartist av det enkla skälet,
att det inte fanns något folkparti på
deras tid. Men när jag talade om den
svenska liberalismen, gjorde jag det i
medvetandet om att olika partier, icke
minst herr Wallentheims eget parti, stå
i stor tacksamhetsskuld för det kulturarv
vi ha fått från denna åskådning.
Om min vän herr Wallentheim inte
känner sig övertygad av vad jag här har
sagt, vill jag hänvisa honom, inte som
det heter i domstolsrefcrat till sin själasörjare,
ty det har han ju ingen, utan

2 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 2,‘J.

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets

till sin partivän herr ecklesiastikministern,
som säkert kommer att ge honom
ett tillfredsställande svar och som
helt säkert har fullt förstått vad jag har
menat på denna punkt.

Herr KYLING: Herr talman! Den reform,
som vi äro beredda att besluta
om i dag, är enligt min uppfattning den
största reformen på skolans område sedan
skolan blev obligatorisk år 1842.
Det har varit ett intressant arbete att
inom skolutskottet få följa utvecklingen,
och jag måste med allra största tillfredsställelse
hälsa den stora enighet
som har rått när det har gällt att försöka
kompromissa sig fram till ett enhälligt
beslut. Ingenting skulle ha varit
farligare, ingenting skulle ha kunnat
vara mera nedbrytande för den skola vi
alla vilja vara med att bygga upp än
om denna skola och dess utformning
hade fått komma in i den partipolitiska
striden. Det är väl också däri man får
se orsaken till kompromissen.

Liksom alla kompromisser är naturligtvis
även denna behäftad med en
hel del svagheter. Man har naturligtvis
på stora och viktiga områden fått ge
avkall på intressen som kommit fram
under arbetets gång, och man har i
stället skjutit många av dessa viktiga
frågor på framtiden och låter försöksundervisningen
ge svar på en hel del
frågor. Personligen är jag glad över att
det har kunnat gå på detta sätt, men det
kommer att ställa oerhört stora krav på
försöksundervisningen. Jag skall be,
herr talman, att något senare i mitt anförande
få återkomma med en del
önskemål beträffande försöksundervisningen
och dess framtida utformning.

När diskussionen om den framtida
skolan började ta mera bestämd form,
hörde man i den allmänna diskussionen
bland annat följande frågor resas: Är
över huvud taget en skolreform behövlig?
Ha vi råd att genomföra en skolreform?
Kunna vi få tillräckligt med

utveckling.

lärare för en skolreform? Varför redan
nu fatta principbeslut?

Alla dessa frågor, som blivit framställda
i olika sammanhang, äro fullt
berättigade och fullt förståeliga. Jag
skall försöka för min del ge svar på de
olika frågorna som jag ser dem.

På den första frågan, om en skolreform
är behövlig, skulle jag vilja börja
med att svara, att skolans arbete måste
ses mot bakgrunden av det samhälle,
där skolan verkar och vars framtid den
i viss mån bidrager till att utforma.
Som bekant förändrar samhället ständigt
struktur. Samhället är alltid i vardande,
och det kommer troligtvis aldrig
att bli färdigbyggt. Det är då ganska
naturligt att även den skola, som skall
tjäna samhällsbygget för framtiden,
måste få en sådan utformning, att den
verkligen fyller de krav vår tid har
rätt att ställa på undervisningsväsendet.

Om man läser första avsnittet av utskottets
utlåtande, där det ges en bild
av hur andra länder ha ordnat sitt undervisningsväsende,
finner man utan
att behöva fördjupa sig alltför mycket i
utformningen av andra länders undervisningsväsende,
att vårt land håller på
att sladda efter. Vi ha inte hunnit lika
långt som många andra länder, vilka
också höra till kulturstaterna. Det är
därför enligt min mening behövligt att
genomföra en skolreform. Hur den sedan
skall gestalta sig är en annan sak.

Jag vill emellertid inte gå så långt
att jag säger, att den gamla skolan inte
har följt med i utvecklingen. Den har
nog försökt följa med i tidsutvecklingen
så gott det har varit möjligt. Jag
måste därför, även om skolkommissionens
ledamöter känna sig illa berörda
av det, kritisera skolkommissionens syn
på saken, såsom jag har gjort tidigare,
när den så kraftigt utdömer den nuvarande
skolan och kallar den för medeltidsmässig.
Jag vill från denna plats
klart och tydligt säga ifrån, att detta är
ett orättvist omdöme om den svenska
skolan i dag. Den är inte så utformad,

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

att den är värd det omdömet. Jag har
därför anledning att säga, att skolkommissionen
på denna punkt har skjutit
över målet.

Hur ser nu utskottet på skolan och
dess uppgifter? Jag ber att få citera
vad utskottet säger längst ned på sidan
109: »Genom att i all sin handledning
av de uppväxande målmedvetet främja
de goda anlagens utveckling och motverka
böjelser, som kunna bli till skada,
kan skolan göra sitt för att skapa harmoniska
människor, villiga och skickade
för ett framtida samarbete för det
gemensamma bästa.» På denna punkt
ha vi varit eniga inom utskottet, och
detta är ett uttalande, som vi ha anledning
att särskilt fästa oss vid.

Jag vill härefter, herr talman, övergå
till att skärskåda dagens skola —
jag tänker inte bara på den svenska
folkskolan utan på vårt undervisningsväsen
över huvud taget. En sak som
har gjort mig ganska ängslig är att det
har blivit en allt större tillströmning till
de teoretiska skolorna. Det har inte
gjort mig ängslig av den anledningen,
att jag skulle tycka det vara farligt för
vårt folk att få en mera teoretisk undervisning
än vad folkskolan ger, men
det har gjort mig ängslig därför, att den
nuvarande teoretiska skolans utformning
är sådan, att man utbildar teoretiker,
som när de ha avlagt sin examen
ha svårt att återgå till det direkt manuella
arbetet inom samhället.

Jag har tidigare en gång nämnt ett
exempel som visar vad jag syftar till.
Till studielånenämnden kom det en
gång för något år sedan ett brev från
eu dam, som för sin pojkes räkning
hade fått stipendier under fyra år. Pojken
var mycket duktig och tog en glänsande
realexamen. Han var teoretiker
och mycket begåvad, och sedan han
hade tagil realexamen, som i och för
sig inte kan anses vara någon slutexamen,
kom han in på ett kontor. Damen
skrev nu ett vänligt brev till studielånenämnden,
och efter alla vackra ord för

att sonen hade fått stipendium slutade
brevet med ett P. S., i vilket det stod:
»Min son kontoristen ber också att få
framföra sitt hjärtliga tack.»

Detta P. S. från mamman har gjort
mig ängslig. Jag tror det är signifikativt
för tiden. De unga människor, som
ha gått igenom en teoretisk skola, ha
oerhört svårt att komma över i ett
praktiskt arbete. Om jag skulle tänka
mig att denne pojke hade gått och ställt
sig exempelvis vid en järnsvarv och
där kanske blivit en utomordentligt
skicklig yrkesarbetare, hade säkerligen
mammans brev icke slutat: »Min son
järnarbetaren ber också att få framföra
sitt hjärtliga tack.»

Kunna vi åstadkomma en skola, som
ger större aktning för kroppsarbetet
och större förståelse för nödvändigheten
av att i ett modernt arbetande samhälle
få yrkeskunniga människor, intresserade
för sitt arbete, då skapas också den
trivsel och trevnad, som enligt min uppfattning
är ett av de viktigaste momenten
i kanske hela produktionsapparaten.

Man talar vidare om att dagens skola
ger en alltför stor arbetsbörda åt det
uppväxande släktet. Även på den punkten
ger jag i viss mån kritikerna rätt.
Det har kanske blivit litet för mycket
plugg i skolan. Många säga att det är
felaktigt att göra det påståendet, medan
andra säga att barnens arbetsbörda i de
teoretiska skolorna är många gånger
för stor. Det har kommit in litet för
mycket löst gods, säger man. Men det
är ganska intressant att konstatera, att
man inte vill vara med om att gallra
undan sådant ur undervisningsplanerna,
som skulle kunna betraktas som löst
gods. Jag hade tillfälle att en gång i en
diskussion med vissa grupper av liirare
ställa den frågan, om det skall vara
nödvändigt exempelvis att det uppväxande
släktet redan i sina yngsta år får
reda på var snigelns inälvor äro belägna
i snigelns kropp. Av en vetenskapsman
av facket fick jag blickar som näslan
kunde döda, och hans resonemang

Nr 23.

Fredagen den 20 maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

gick närmast ut på att om inte det uppväxande
släktet fick del av denna vishet,
skulle hela den västerländska kulturen
hota att rasa samman.

Det är alltså inte så lätt att gallra i
våra undervisnings- och kursplaner.
Jag vill emellertid hoppas, att när man
går till försöksundervisningen för den
nya skolan skall man inte redan från
början ta med så mycket, att det sedermera
ger upphov till stora bekymmer.

I detta sammanhang vill jag nämna
ett litet fall från den nuvarande försöksundervisningen.
Kanske är riksdagen
inte rätt forum, men jag känner mig
förpliktad att i alla fall med några ord
nämna det. När man nu i försöksundervisningen
skall bygga upp den nya skolan
genom viktiga försök, måste man
sörja för att inte vissa ämnen bli sådana
huvudämnen, att de andra bli
helt ställda åt sidan. Det har inberättats
för mig ett sådant fall från ett av
våra försöksdistrikt, där en ämneslärare
i engelska har gjort engelskan till huvudämnet,
så att barnen praktiskt taget
inte orka med att läsa övriga ämnen.
Jag vet att skolöverstyrelsen redan har
sin uppmärksamhet riktad på denna
sak, men jag har velat understryka den
här, ty försöksundervisningen får inte
gå till på sådant sätt. Jag vill också
erkänna, herr talman, att detta är ett
enstaka exempel som inte på något sätt
är karakteristiskt för försöksundervisningen
över huvud taget.

Undervisningen måste läggas så, att
den ger barnen en verklig start i samhällslivet
och lägger en grund för fortsatt
frivilligt bildningsarbete i olika
former. För mig framstår det alltså som
viktigast att den nya skolan blir så
utformad, att den i första hand lär barnen
att komma in i de olika uppgifterna
och inte uteslutande lägger an
på minnessaker. Eleverna skola ha vetskap
om vart de kunna gå för att förkovra
sig vidare, och de skola i skolan
skaffa sig sådant intresse, att de

fortsätta i det frivilliga bildningsarbetet.

När jag nu har talat om dagens skola
och redan har framfört en del kritiska
synpunkter mot en alltför teoretiskt
uppbyggd skola, vill jag också i detta
sammanhang framlägga några siffror.
För varje år som går ökar antalet inträdessökande
vid våra läroverk. Det
har ökat under ett par decennier, och
under åtminstone ett decennium har
ökningen uppgått till 2 procent per år.
För närvarande är det inte mindre än
34 procent av Sveriges barn i den klass,
från vilken man övergår till läroverk,
som söka in i dessa läroverk. Fortsätter
den utvecklingen måste det bli en snedbelastning.

I detta sammanhang kommer jag
osökt över till ett av de viktigaste kapitlen
i såväl skolkommissionens som
skolutskottets betänkande. Det är landsbygdens
skolproblem. När enighet inom
skolkommissionen har kunnat vinnas
på de bärande punkterna, ha säkerligen
landsbygdens representanter varit fullt
underkunniga om behovet av att få en
sådan standard på landsbygdens undervisningsväsende,
att det kan ge samma
resultat som undervisningsväsendet i
våra städer. Vi skola ha fullt klart för
oss, att det fortfarande på den svenska
landsbygden finns svagare skolformer,
där flertalet klasser undervisas samtidigt
av samma lärare och i samma
klassrum. När man säger detta till människor,
som inte ha den ringaste aning
om vårt undervisningsväsende, får man
många gånger omedelbart höra påståendet:
Ja, men den undervisningen måste
väl vara så undermålig, att vi fortast
möjligt skola koppla bort den. Ja, herr
talman, det är kanske den första reflexion
man gör när man får höra talas
om de svagare skolformerna. Men
å andra sidan vill jag redan nu i mitt
anförande nämna, att just de svagare
skolformerna av naturliga skäl fått lärare,
som ha blivit pionjärer på arbets -

Fredagen den 2G maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

skolemetodikens område. Jag vet mycket
väl att dessa lärare inte äro vuxna
uppgiften att i alla detaljer utforma
arbetsskolemetodiken såsom man skulle
önska, men jag vet att de känt det som
en nödvändighet att gå fram efter dessa
linjer. Därför ha de, även om det bär
brustit i ungdomarnas kunskapsmått
efter avslutad skolgång, dock kunnat ge
dessa känslan av att de själva ha arbetat
sig fram till det kunskapsmått de
erhållit. Deras intresse har väckts, och
de ha sedan fortsatt på den inslagna
vägen.

Men även på ett annat område uppstå
svårigheter för landsbygdens befolkning
när det gäller barnens skolgång.
Det är när målsmännen önska skicka
sina barn till skolstaden. I det fallet ha
målsmännen på landsbygden tidigare
haft ett mycket stort ekonomiskt problem
att brottas med. På grund av ekonomiska
svårigheter ha endast ett mindretal
av landsbygdens barn fått chansen
att komma i kontakt med en högre
undervisning än folkskolans. För några
år sedan lade man emellertid här i riksdagen
grunden till ett stipendiesystem,
som numera har blivit utbyggt på ett
sådant sätt, att dessa ekonomiska bekymmer
ha lättats, även om stipendiesystemet
fortfarande lider av brister
och säkerligen behöver reformeras.

Men, herr talman, såsom målsman för
den svenska landsbygden har jag också
anledning att peka på en annan omständighet.
Det är icke bara ekonomiska
problem, som resa sig för föräldrar på
landsbygden, när de skicka sin pojke
eller flicka i pubertetsåldern till skolstaden.
Jag vet inte om jag har fel, men
jag gör det påståendet, att de gamla inackorderingsställena
i våra skolstäder i
viss mån hålla på att ställas på avskrivning.
Det har blivit någonting av pensionat-
och hotellrörelse även över
inackorderingsställena, åtminstone i
många skolstäder. Vad har det för fara
med sig? Jo, ungdomen i brytnings -

åldern och pubertetsåldern får inte alltid
den hjälp, som man så innerligt
skulle önska att de kunde få under sina
svåraste år. De kastas ut att reda sig på
egen hand, och jag tror inte att det alltid
är så lyckligt.

Jag behöver bara taga dessa två ting
till intäkt för alt jag positivt har medverkat
till och positivt kommer att medverka
till att det när denna skolreform
föres ut i det verkliga livet skapas förutsättningar
för landsbygden att få behålla
sina barn hemma så länge som
tänkas kan innan de fortsätta i högre,
teoretiskt betonade skolor eller andra
skolor.

Jag går sedan till den andra fråga
jag framställde: Ha vi råd att genomföra
denna stora skolreform? Jag tror
inte att jag behöver orda så mycket om
den saken. Jag vill bara citera vad utskottet
säger på den punkten. Det heter
härom i utskottets utlåtande på s. 112:
»Våra ekonomiska resurser, våra möjligheter
att investera kapital i skolbyggnader
och våra pcrsonaltillgångar
äro för närvarande otvivelaktigt otillräckliga
för ett omedelbart och allmänt
genomförande av en så vittutseende reform.
Fn nioårig skola kan realiseras
först successivt, i mån som de nödvändiga
förutsättningarna skapas.» Här reser
sig alltså kanske en av de största
svårigheterna att få denna skola utbyggd.
I dagens situation ha vi ingen
möjlighet att överblicka, när den ekonomiska
situationen blir sådan, att man
kan börja att bygga ut den nya skolan.
Av gårdagens debatt och särskilt av det
yttrande, som fälldes av finansministern,
att döma, föreföllo utsikterna att
verka ganska mörka även för den närmaste
framtiden. Nu har emellertid utskottet
fattat sitt beslut om genomförande
av enhetsskolan under det villkoret,
att vi skola ha en sådan ekonomisk
ställning, att möjligheter kunna
ges för utbyggande av densamma. Men
jag vill redan nu, herr talman, säga,

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

att för mig framstår det som en oerhört
betydelsefull uppgift att i mån av ekonomiska
möjligheter investera pengar
när det gäller utbildning och bildning
av vår svenska ungdom. Jag tror att
det är ett kapital som både kan amorteras
och förräntas för framtiden.

Jag kommer så till den tredje frågan:
Ha vi tillräckligt med lärare? Till det
skulle jag vilja svara: Inte nu. Hur det
blir i framtiden, därom veta vi ingenting
i dag. Även den saken måste ställas
på framtiden.

Då ställer jag min fjärde fråga: Varför
skola vi då genomföra ett principbeslut
redan nu? På detta skulle jag
vilja svara: Det är nödvändigt att planlägga
hur man skall utforma framtidens
skola. Jag minns mycket väl, hur det
var på 1920-talet, då varje småkommun
i Skaraborgs län måste börja sanera sitt
undervisningsväsende och bygga skollokaler.
Jag vill inte vara med om att
man, när nu den nya storkommunindelningen
blir verklighet, skall stå tvekande
inför frågan: Hur vilja statsmakterna
ordna framtidens skola? Det är
helt enkelt nödvändigt att ha vetskap
om detta för att kunna bedöma det riktiga
byggnadsbehovet, för att kunna
få fram den riktiga planeringen av
framtidens skola, för att få centraliseringen
genomförd på ett sådant sätt,
att vi få centralskolor, där de högre
stadierna få sin gemensamma undervisning.
Målsmän, skolstyrelser och fullmäktigeinstitutioner
måste också få
klarhet om vad staten vill med den
framtida skolan. Det är vidare nödvändigt
att vi i tid börja tänka på utbildningen
av lärare och att denna lärarutbildning
blir utformad på ett sådant
sätt, att de blivande lärarna väl fylla
sin plats i den skolan.

Jag går därefter över till försöksverksamheten.
Det har under diskussionen
anlagts många synpunkter på denna.
Det har ofta frågats: Kan det vara
möjligt för alla barn att följa med i
den undervisning, som man här skall

bedriva? Lärjungarnas möjligheter att
följa med undervisningen äro naturligtvis
en sak som man får pröva sig fram
till. Jag är inte alls säker på att det
kommer att lyckas att föra alla barn
fram klass efter klass. På den punkten
har utskottet för sin del understrukit
vad departementschefen bär uttalat i
sin proposition, nämligen att skolstyrelserna
böra få rätt att under en övergångstid
medgiva individuella befrielser
från skolplikten och att även mera
varaktiga dispensbestämmelser av ett
eller annat slag torde komma att visa
sig behövliga. Jag tror inte att jag behöver
orda vidare om den saken. Jag
vet fuller väl, att det kommer att bli
ett ganska svårbemästrat problem att
låta alla barn vara med om undervisning
i engelska språket. Trots detta vill
jag vara med om att utforma framtidens
skola på ett sådant sätt, att man ger
möjligheter för alla barn att deltaga i
denna undervisning. Jag tror att det berikar
de unga rätt mycket, om de på
detta sätt kunna få sin horisont vidgad
och få, som någon har sagt, ett fönster
öppnat mot utvärlden. Nu vill man
emellertid inte slutgiltigt binda sig för
denna sak, och det har redan ifrån
denna talarstol i dag kraftigt understrukits
anledningen till att man inte vill
komma med ett slutgiltigt besked.

Tillåt mig också, herr talman, att
säga några ord om min syn på landsbygdens
skola. I det sammanhanget vill
jag kraftigt understryka bygdeskolans
ställning ute i våra kommuner. Det
kanske låter litet högtidligt att säga, att
bygdeskolans betydelse är avsevärt
större än vad många vilja göra gällande.
Det är faktiskt på det sättet att
den lilla bvgdeskolan av målsmännen
i bygden betraktas som en liten kulturhärd.
Bygden dör, bildligt talat, den
dag man drar in den lilla bvgdeskolan.
Vi ha sett flera exempel på ett sådant
förhållande. Det är därför att hälsa med
tillfredsställelse, att vi ha vunnit enighet
om — på den punkten har det bara

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

skett ett understrykande av vad departementschefen
har sagt i sin proposition
— att centraliseringen måste ske
varsamt och huvudsakligen taga sikte
på att samla lärjungarna på högstadiet,
d. v. s. klasserna 7—9, till en centralskola.

Jag kommer nu över till hur denna
centralskola och hur detta högstadium
skall komma att utformas. Här stå vi,
som herr Wallentheim sade, inför en
punkt, där meningarna ha varit mycket
delade. Ha vi varit eniga från början
om att inom de sex första klasserna
i folkskolan tillämpa klasslärarsystemet,
så ha sedan meningarna gått isär när
det gäller högstadiet. Jag har den uppfattningen,
att det icke kan lyckas att
bibehålla klassen odifferentierad även
på högstadiet. Jag tror att det är nödvändigt
att åtminstone pröva sig fram
både med linjedifferentiering, klass- och
ämnesdifferentiering på högstadiet. Det
är ju dock så, att man på högstadiet skall
ha eller försöka erhålla akademiskt utbildade
lärare, och då är det ganska
nödvändigt att man även försöker komma
fram till både en ämnesdifferentiering
och en klassdifferentiering. Åtminstone
under försökstiden bör detta
ske.

Det har vidare diskuterats hur klass
9 y i centralskolan skulle bli utformad,
alltså den klass, som har med yrkesundervisningen
att göra. Det har redan
i dag härifrån talarstolen talats om dess
utformande. Jag är inte lika säker som
herr Wallentheim på att frågan fått sin
lösning och att man kan godtaga utformningen
av klass 9 v. Tvärtom tror
jag att det inte minst för landsbygdens
vidkommande måste uppställa sig
många stora och besvärliga problem under
försökstiden, innan vi komma fram
till den slutgiltiga utformningen av yrkesundervisningen.

Även till utformningen av den andra
avdelningen av nionde klassen, nämligen
9 g, har jag ställt mig skeptisk.
Jag har nämligen menat, att när vi fä

fram den nya skolan, måste denna bli
så effektiv som möjligt. Det måste ges
möjligheter för dem som genomgå gymnasiet,
alltså de som fortsätta på den
teoretiska banan, att få en god och högklassig
undervisning, som möjliggör för
dem att efter avlagd studentexamen
komma in vid universitet och högskolor,
väl rustade för sitt fortsatta värv.
Jag är därför rädd för att om man förlägger
klass 9 g, alltså första gymnasieklassen,
vid en centralskola i våra
landsbygdsdistrikt, detta kommer att
medföra att de unga sladda efter när
de sedan komma till gymnasiet. Här
talar jag av en viss erfarenhet. Jag har
nämligen under min verksamhet i studielånenämnden
märkt, att ungdomar,
som komma ifrån en landsbygdsrealskola
till den stora gymnasiestaden och
där börja första ringen i det treåriga
gymnasiet, komma på efterkälken den
första tiden. De ha inte fått möjligheter
att komma i kontakt med de lärare,
som undervisa i det nya gymnasiet. Jag
tycker att det vore lämpligt, att man i
stället gåve dessa ungdomar, särskilt
om de äro ett fåtal, stipendiemöjligheter,
så att de redan från början kunde komma
till gymnasiestaden. Men, herr talman,
jag kommer inte att opponera mig
på denna punkt utan där följa utskottet,
som nu även vill låta den delen bli
föremål för försöksverksamhet.

Jag skall inte anföra någonting om
frågan om flickskolans framtid, ty jag
förstår, att den skolformen kommer att
diskuteras ifrån annat håll. Tillåt mig
bara, herr talman, att helt principiellt
säga, att jag tror på den gamla flickskolan.
Jag är inte så pessimistisk, att
jag anser att den har spelat ut sin roll.
Jag tror att även den skall prövas, undersökas
och efter en prövotid slutgiltigt
granskas.

Och så kommer jag fram till frågan:
Vilket kunskapsmått kunna nu denna
enhetsskolas elever få efter nioårig skolplikt?
Herr Wallentheim har redan i
sitt anförande klarat ut den saken, och

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

han såg ganska optimistiskt på det hela.
Själv är jag litet mera skeptisk. Jag
tror kanske inte att den nioåriga skolan
kan ge samma kunskapsmått som
folkskola plus realskola i dag ge. Det
beror naturligtvis på i vilken mån man
har möjlighet att utforma kursplaner
och dylikt. Vad som naturligtvis är nödvändigt
för att man skall komma fram
till största möjliga kunskapsmått är att
det ges en effektiv undervisning. En av
de viktigaste förutsättningarna för att
åstadkomma en sådan är att det blir
ett lägre barnantal i klasserna. Det behövs
också rikligt med undervisningsmateriel.
Det får inte ske att staten och
skoldistrikten sätta i gång en försöksundervisning
och sedan inte intressera sig
för materiel och andra för den nya
skolan absolut behövliga ting.

Vidare har arbetsskoleprincipen berörts.
Jag skall inte säga så mycket om
den. Jag vill dock klart deklarera att
det naturligtvis inte är alla lärare som
kunna eller äro besjälade av en önskan
att komma in i arbetsskolemetodikens
alla finesser. Därvidlag hälsar jag
med tillfredsställelse att det så klart har
sagts ifrån, att man skall ge läraren
största möjliga frihet, när det för honom
gäller att utforma undervisningsmetodiken.
Jag tror inte att en lärare
som påtvingas en metod har samma
möjligheter att ge en effektiv undervisning
som när han själv får försöka
komma fram till den undervisningsmetod,
som han anser vara bäst för barnen
och för sig själv. Det behövs emellertid
goda lärarkrafter — men det skall
jag icke orda om i dag, tv lärarutbildningspropositionen
kommer på riksdagens
bord först under höstsessionen.
Jag vill emellertid understryka, att det
måste skapas sådana betingelser för de
lärare, som skola medverka i den nya
skolan, att de komma att trivas och
känna sig ha en uppgift att fylla. I
det sammanhanget kan man inte komma
förbi frågan om den framtida löne -

sättningen för de lärare, som arbeta
inom vårt undervisningsväsende.

Jag har, herr talman, på en punkt avvikit
ifrån utskottsmajoritetens resonemang,
nämligen i fråga om stadieindelningen.
Man har tänkt sig att redan nu
binda den framtida skolan vid det heliga
tre-talet: tre klasser på lågstadiet,
tre på mellanstadiet och tre på högstadiet.
Jag är väl medveten om att det
blir absolut nödvändigt att ha elasticitet
mellan stadierna och att låta de
olika lärarna gå upp i olika stadier.
Men det är nog lika nödvändigt att
först besluta, hur lärarutbildningen en
gång skall gestalta sig, innan man
slutgiltigt binder sig för de olika stadierna.
Jag anser, att vad som föreslås
i den lärarutbildningsproposition, som
ligger på riksdagens bord och som kommer
att behandlas i höst, inte är tillräckligt,
när det gäller utbildningen av
lärare på lågstadiet. Dessa ha en oerhört
betydelsefull uppgift att fylla. Det
är nämligen där man bildligt talat för
över barnen från leken till allvaret. Det
är helt enkelt nödvändigt, att man försöker
få fram en bättre utbildning än
den som föreslagits i propositionen. Av
den anledningen har jag för min del
ansett, att vi böra vänta med beslutet
om stadieindelningen, till dess att riksdagen
i höst beslutar om utbildningen
av de olika lärarna. Först därefter är
jag beredd att binda mig för stadieindelningen.

Några ord vill jag också säga om
den praktiska utbildningen. Då tänker
jag inte på utbildningen som sådan
utan på värdet av de manuella ämnena
inom skolan. Vi ha många gånger i
den nuvarande skolan allt för få sådana.
Den som själv är lärare och har sett
vad det betyder, när ett barn får forma
någonting med sina egna händer, hälsar
med tillfredsställelse, att man i den
nya skolan kan räkna med att sådana
praktiska ämnen som slöjd o. d. ha
fått ett bättre utrymme. Jag tror, att de

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer

unga eleverna få en känsla av avkoppling
och tillfredsställelse, när de få skapa
något med sina händer.

•lag skulle också ha velat nämna något
om den fortsatta praktiska utbildningen,
men då jag redan har hållit på
så länge, herr talman, skall jag hoppa
över det kapitlet. Jag vet, att andra talare
komma att syssla med det.

Till sist skulle jag bara vilja något
beröra ett par andra problem i den nya
skolan, som ligga mig varmt om hjärtat.
Det är främst vad som har katalogiserats
som skolsociala åtgärder. Jag
vill hoppas, att det stipendiesystem,
som nu finnes, utbygges på ett sådant
sätt, att man inte längre behöver taga
hänsyn till föräldrarnas ekonomiska
ställning, när det gäller att ge barnen
en fortsatt utbildning. Jag vill understryka
nödvändigheten av ett intimare
samarbete mellan hem och skola. Här
skulle jag vilja rekommendera det samarbete
som finns ute på den svenska
landsbygden, när det är som bäst. Där
känna lärarna alla målsmännen, och
det existerar många gånger ett förtroendefullt
samarbete vid fostran av det
unga släktet. Jag skulle alltså önska,
att vi komma fram till ett intimare
samarbete mellan hem och skola.

Vi skola nu ha flera års försöksverksamhet.
Det är då ganska naturligt, att
eftersom försöksundervisningen kommer
att bli så betydelsefull, ledningen
av densamma blir så kraftfull som möjligt.
Jag hälsar med tillfredsställelse,
att den har lagts i skolöverstyrelsens
hand. Jag skulle emellertid i detta sammanhang
vilja säga, att om de olika försöken
skola kunna ge ett ordentligt utslag,
få vi inte snåla, när det gäller att
bygga ut den rotel, som närmast har
att taga hand om dessa frågor. Jag är
också övertygad om att departementschefen
delar den uppfattningen och vill
vara med om en sådan utbyggnad.

Låt mig också säga, att när Sveriges
lärare i många punkter varit kritiskt
inställda mot skolkommissionens för -

för det svenska skolväsendets utveckling.

slag — det har från många håll kallats
för bristande intresse •— räknar jag
denna kritiska inställning tvärtom som
ett verkligt intresse. Herr Wallentheim
sade, att det skulle ha gått olyckligt, om
pessimisterna hade fått råda här i landet.
Jag vill returnera detta och säga,
att det skulle ha gått lika olyckligt för
den framtida skolan, om optimisterna
hade fått vara ensamma på fältet. Här
om någonsin kan man tillämpa vad
Gustav Adolf och Axel Oxenstierna sade
om köld och hetta.

Det är ganska naturligt att den svenska
lärarkåren i vissa punkter har sett
kritiskt på förslaget. Det är dock den
som genom försöksundervisningen skall
visa, vad den framtida skolan skall
kunna utföra. Lärarkåren vill ha en
skola, som är byggd på fast mark. Den
kommer att i hög grad positivt gå in
för försöksarbetet — jag vågar här
tala för hela Sveriges folkskollärarkår
— och kommer att göra allt vad i
dess förmåga står för att göra en insats.
Jag kan försäkra, att den svenska
folkskolans lärarkår inte kommer att
svika.

Å andra sidan ha lärarna i detta sammanhang
också rätt att ställa vissa önskemål
gentemot statsmakterna. Om lärarkåren
skall kunna fylla sin uppgift
för den nya skolan, måste man också
se till att kurser och annat ordnas
på ett sådant sätt, att lärarna inte behöva
vidkännas stora ekonomiska uppoffringar.

Må den reform, som riksdagen nu
står i begrepp att besluta, bli till gagn
för framtiden! Kanske dröjer det länge,
innan denna skola blir verklighet. Kanske
får inte någon av oss uppleva den
dag, då den är slutgiltigt genomförd.
Därom vet man i dag föga.

Jag vill sluta med att citera direktiven
till 1940 års skolutredning. Där
sägs följande: »Som allmän princip för
utredningsarbetet bör fasthållas, att skolans
yttersta mål måste vara icke kunskapsmeddelelsc
utan fostran i ordets

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

vidaste och djupaste mening. Skolans
uppgift är att harmoniskt utveckla ungdomens
anlag ej blott intellektuellt
utan även fysiskt och moraliskt. Vår tid
kräver en fysiskt vältränad ungdom,
som kan taga upp tävlan med sina
jämnåriga inom andra folk, men den
behöver också en ungdom, som med
lugnt omdöme förenar raskhet i beslut
och handling. De unga måste fostras
till sanningskärlek och självständighet,
till fasthet i karaktären, till självdisciplin
och social ansvarskänsla, till en
medveten och offervillig samhällsanda,
till trohet mot vårt folks traditioner
och andliga arv. -— — — Dess slutmål
är icke att göra sina lärjungar till
mångkunniga lärda i smått utan till rådiga
och handlingsdugliga människor.»
Skulle den framtida skolan åtminstone
i någon utsträckning kunna uppfylla
dessa önskemål och åstadkomma ett sådant
slutmål, ha vi rätt att räkna dagens
beslut till de historiska besluten
inom riksdagen.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till särskilda utskottets utlåtande
nr 1, dock inte till punkten nr 3 i klämmen.
Där yrkar jag bifall till den vid
utskottets utlåtande fogade reservationen
av herr Andrén m. fl.

I detta yttrande instämde herrar
Nilsson i Bästekille, Nolin och Nilsson
i Svalöv.

Herr WALLENTHEIM (kort genmäle):
Herr talman: Herr Kyling påstod i sitt
anförande, att skolkommissionen skulle
ha sagt, att den nuvarande skolan är
medeltidsmässig. Detta påstående är
icke riktigt. Jag rekommenderar herr
Kyling att som enskilt arbete på nytt
läsa igenom de tre första sidorna i skolkommissionens
betänkande. Kammarens
ledamöter vill jag erinra om ett par ord
av vad skolkommissionen har sagt. Efter
att ha strukit under önskvärdheten
av skolans demokratisering säger kommissionen:
»Uppgiften blir under så -

dana förhållanden att med fasthållande
av det värdefulla i det svenska skolarvet
söka utrensa det tyngande och
otidsenliga och ersätta detta med ett element
som är i nivå med samhällsutvecklingen
och som pekar framåt.» Vidare
säger man: »Den skolhistoriska forskningen
har påvisat ett starkt medeltida
inslag i nutida pedagogik.» Som ett belägg
för detta anför man något som förutvarande
undervisningsrådet Hänninger
har skrivit i ett arbete, kallat Ny
skola och gammal. Därefter drar kommissionen
den slutsatsen: »Om vårt
skolväsende sålunda i vissa avseenden
bär på ett tyngande arv från gångna århundraden,
måste man å andra sidan
konstatera, att våra skoltraditioner i
mångt och mycket äro lysande och att
skolan av i dag utgör en god grund att
bygga vidare på. Denna grund får icke
raseras. De förändringar, som äro nödvändiga,
kunna göras med varsam
hand.» Härav framgår det, tror jag,
klart och tydligt vad skolkommissionen
verkligen har sagt.

Medan jag har ordet, kan jag inte underlåta
att säga en sak till herr von
Friesen. Det kulturarv vi ha här i landet
är resultatet av insatser från olika
folkgrupper och från enskilda personer
med växlande uppfattningar. Det är insatser
från konservativa, från liberaler,
från representanter för lantmannapartiet
och från socialister. Jag opponerar
mig mot herr von Friesens försök att
föra över en väsentlig del av detta arv
till tillgångarna i folkpartiboet. Jag tycker,
att herr von Friesens tillvägagångssätt
i hög grad påminner om salig Gustav
Vasas, som ansträngde sig för att
bevisa, att han var släkt med de flesta
samtida personer i landet och på det
sättet lyckades komma över en stor del
av deras egendom.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
När jag ämnar säga några ord redan i

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

början av debatten, är det inte därför
att jag har behov av att göra någon allmän
överblick, såsom de föregående talarna
ha gjort. Jag har haft tillfälle att
framlägga mina synpunkter i den omfattande
propositionen och känner inte
något behov av att repetera dem. Jag
skall i stället uppehålla mig vid ett fåtal
punkter, som jag anser vara av väsentlig
betydelse i dagens situation.

Det är ofta så för en talare här i riksdagen
liksom på andra håll, att han
funderar på hur han skall börja. Jag
måste bekänna, att jag fick ett utmärkt
uppslag, när jag läste en ledare i en tidning,
vars redaktör sitter här i kammaren.
Denne säger nämligen, att ryktet
förmäler, att jag inte är odelat förtjust
över det utlåtande från skolutskottet,
som nu föreligger och som i dag behandlas.
Det är för mig mycket angeläget
att få avliva det ryktet. Jag har på
det livligaste tillstyrkt, att skolutskottet
skulle komma fram till den enighet
i utformningen av förslaget som det har
gjort. Jag tillhör följaktligen inte dem,
som äro missnöjda, utan jag känner
tvärtom ett behov av att tacka skolutskottet
för det utomordentliga arbete
som det har uträttat.

Vad skulle jag egentligen vara missnöjd
för? Om jag ställer den kungl. propositionen
med dess yrkanden och skolutskottets
förslag bredvid varandra,
finner jag att det råder fullständig överensstämmelse
på en rad punkter. På en
del punkter har man gjort omskrivningar,
men dessa omskrivningar innebära
inte någonting i sak, som jag skulle
behöva självövervinnelse för att acceptera.
Det är emellertid en punkt, som
har diskuterats särskilt mycket. Det är
utskottets uttalande, att den nya nioåriga
skolan skall ersätta de gamla skolorna
:>i den män den tillämnade försöksverksamheten
ådagalägger lämpligheten».
Inte heller det har jag svårt att
acceptera. Jag har nämligen den uppfattningen,
att om försöksverksamheten
skulle visa, att dessa former inte passa,

komma framtida riksdagar, vad som än
står i utskottets utlåtande, att fatta de
beslut som situationen kräver. Men jag
ser nog litet annorlunda på saken än
man gör i vissa tidningar. Det är nämligen
enligt min mening inte fråga om,
huruvida vi skola genomföra en skolreform
eller ej. Det är inte ett utslag av
blåögda eller klåfingriga skolreformatorer
att det nu ligger ett omfattande förslag
på riksdagens bord. Det är livet
självt som har gjort förslaget nödvändigt.

I ett uttalande, som jag läste för någon
tid sedan, framhöllo läroverkslärarna,
att man hade nedvärderat den
femåriga realskolan. När jag vill ersätta
även den med en enhetsskola, är
det inte därför att jag nedvärderar den
eller anser den vara en olämplig eller
dålig skolform, som ger klent kunskapsresultat,
utan det är helt enkelt därför
att utvecklingen har medfört, att skolan
inte längre kan klara sina uppgifter.

Vid den tidpunkt, då man ivrigt diskuterade
den skola, som skulle bli ny
år 1927, gingo ungefär drygt 10 procent
av en viss åldersklass över till realskolan
och motsvarande bildningsformer.
Det var kanske ingalunda genomgående
de mest begåvade, men en så liten grupp
av en åldersklass som 10 procent kommer
nog i regel att klara sig något så
när.

Hur är situationen i dag? Jo, i dag
gå 33 procent över till den högre utbildningen.
Detta gäller landet runt,
ödemarkerna likaväl som storstäderna.
Gå vi till tätorterna, komma vi upp till
50 å 60 procent och kanske mera. Realskolan
passar emellertid bara för en begränsad
del av den svenska ungdomen.
Hur stor den delen iir kan viil inte någon
med säkerhet säga, men man kan
nog utgå ifrån att den ligger någonstans
mellan 30 och 35 procent. Med den osäkerhet,
som alltid kommer att vidlåda
elt intagningsförfarande, bör man helst
inte komma över 25 procent, om man
vill vara säker på att skolformen och

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

barnen passa för varandra. Vi ha kommit
upp till det dubbla och mer till.
Realskolan spränges i dubbel mening.
Den spränges, därför att lärare och lokaler
inte räcka till men den spränges
framför allt därför att den håller på att
få ett elevmaterial, som borde ha en
annan utbildning för att deras anlag
skola kunna komma till sin rätt.

Man invänder kanske: Stäng realskolan
för dem som inte passa! Ja, jag vill
se den som skulle göra det! Jag önskar
i varje fall livligt, att jag inte behöver
vara med om att bära ansvaret för något
sådant. Vad är det nämligen som
har skett? Jo, det har gått upp för allt
större delar av Sveriges folk, att de vilja
ge sina barn en grundligare utbildning
än vad folkskolan med dess påbyggnader
är ägnad alt ge. Jag vill inte vara
med om att behöva säga till föräldrarna:
Din pojke och din flicka få nöja sig
med litet mindre; de passa inte för den
nuvarande realskolan. Är det inte i stället
en uppgift för oss allesamman, som
1950 bära ansvaret, att skapa en ny skola,
som ger ökad skolbildning både åt
dem som passa för den nuvarande realskolan
och åt dem som ha en annan
läggning?

Vi tala vitt och brett om att det praktiska
arbetet och den praktiska utbildningen
skola bli likställda med den teoretiska
utbildningen, och i årets trontal
heter det, att en av uppgifterna för skolreformen
är att få till stånd en bättre
avvägning mellan teoretiska och praktiska
utbildningsvägar. Jag tror för min
del att ingenting, frånsett en långt uppskjuten
differentiering, är av så stor betydelse
för likställigheten — jag bortser
då från de ekonomiska frågorna — som
att även de som ge sig in i ett praktiskt
yrke få en god skolbildning, eu god allmänbildning,
innan de komma ut i yrkeslivet.
Den nioåriga skolan kommer
att ge även dem som skola ägna sig åt
praktiskt arbete, även det allra enklaste
manuella arbete, en god underbyggnad,
vilket inte kan undgå att inverka på de

praktiska yrkenas anseende i framtiden.

Den andra huvudpunkten, som också
kom fram i trontalet, vill jag här understryka,
eftersom den är ny. Vid tidigare
skolreformer har man kanske
mest talat om att man skulle ge fritt
rum och fri passage åt begåvningarna.
Man skulle inte ha några hinder av
ekonomisk eller geografisk natur. I dag
är målet ett annat, nämligen att höja
den allmänna bildningsnivån. Det sägs
ut i trontalet, och jag tror att man inte
nog kraftigt kan understryka, att det
inte bara är fråga om en utvald del utan
att det är fråga om att varje svensk pojke
och flicka skall få göra det bästa
möjliga av sina anlag och komma fram
till en högre bildningsnivå än vad som
är möjligt under nuvarande förhållanden.

Om man, herr talman, har den grundsynen,
är man inte rädd för framtiden.
Då tror man nämligen att den nya enlietsskolan
skall göra sig gällande av
egen kraft. Det blir då egentligen ganska
likgiltigt hur beslutet är utformat.
Skolan kommer att visa sig fylla de behov,
som föreligga i samhället, och då
kommer den också att omfattas med
förtroende.

Det är ur många synpunkter vid en
lycklig tidpunkt, som vi nu gå att fatta
beslut. Jag har aldrig, under den långa
tid jag sysslat med undervisning och
skolor, varit med om ett så starkt intresse
för skolbildning som under
1940-talet. På 1920-talet kunde man fara
omkring i herr Kylings bygder och bli
riksdagsman och ha väldig framgång
genom att tala emot folkskolan. I dag
kan man inte göra det någonstans i Sverige,
därför att det börjar gå upp för
folk ute på landsbygden, att skolan
och folkbildningen äro deras bästa
bundsförvanter, när de skola hävda sig
gentemot städerna.

Jag kommer nu över till en synpunkt
som upprepats jag höll på att säga till
leda i skoldebatten. Man kan inte öpp -

Fredagen den 2G maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

na en tidning, som är litet mindre välvilligt
inställd, utan att möta den synpunkten.
Man frågar: Varför skola vi
besluta nu, då vi ju ändå inte kunna genomföra
beslutet förrän någon gång i
framtiden?

Ibland är det ganska angenämt att
kunna blicka tillbaka. Här i kammaren
sitta många ledamöter, som voro med
1936, då vi genomförde det sjunde obligatoriska
skolåret. De erinra sig säkert,
att man för denna lilla reform bestämde
eu tolvårig övergångstid. Den 1
juli 1948 skulle den nya skolan vara genomförd.
Hur såg det ut 1936? Vi hade
ett starkt sjunkande barnantal. Vi hade
enligt företagna utredningar en brist på
skollokaler, som skulle kunna fyllas
med ett anslag på 20 miljoner kronor.
Vi hade överflöd på lärare och tvingades
därför vidta rationaliseringsåtgärder.
Men trots detta sade riksdagen, att
man behövde tolv år för att genomföra
reformen, förmodligen bl. a. av den anledningen
att man menade, att folk behövde
växa in i den nya skolordningen,
innan den blev obligatorisk. Här skola
vi nu genomföra eu reform, som bl. a.
avser att förlänga den obligatoriska
skoltiden med två år. Rent matematiskt
borde det för den bli en övergångstid
på tjugufyra år. Vi skola genomföra en
ny lärarutbildning, vi skola bygga samman
realskolan och folkskolan, kunskapsstoffet
skall förnyas, arbetsformerna
skola ombildas. Slutligen skall också
den kommunala ledningen av skolan tagas
upp till övervägande. Är det då så
märkvärdigt om man säger, att den reform,
som vi i dag diskutera, i princip
inte kan vara till fullo genomförd förrän
någon gång på 1970-talet? Jag tror, att
de unga ledamöter av kammaren, som
eventuellt komma att sitta kvar här 1975,
med mycket stor stolthet skola kunna
sägu, att det gått snabbt att genomföra
1950 års beslut, om det blivit genomfört
1975.

Sanningen är den, alt även om vi i

dag inte hade haft brist på skollokaler
och lärare, skulle vi ändå varit tvungna
att se vårt beslut verkställt först någon
gång i framtiden, detta bl. a. därför,
att det tar tid att utbilda lärare av
ny typ och att uppföra skollokaler, men
också därför, att det är så mycket nytt
som skall utformas på detta område. Vi
tala om en klass, betecknad 9 y. Den är
hittills fullständigt oprövad i vårt land.
Man kan inte i dag besluta, att skolan
för en viss grupp barn under det nionde
skolåret skall se ut så, som den är
utformad i skolkommissionens betänkande
och i den kungliga propositionen.
Man måste experimentera sig fram
och se vad som blir den mest ändamålsenliga
organisationen. Detsamma gäller
t. ex. differentieringen. Där gå meningarna
starkt isär. Det gäller också om
lärarkompetensen för undervisning i
engelska under femte och sjätte skolåren
och åtskilligt annat, som synnerligen
väl lämpar sig för försöksverksamhet.

Jag har fullt klart för mig, att denna
försöksverksamhet aldrig kommer att
ge ett entydigt utslag. Det gör ingen
försöksverksamhet. Men jag är för min
del beredd, i den mån jag får med skolfrågan
att göra i fortsättningen, att, så
objektivt som en människa kan, pröva
resultaten och följa de utslag som de ge.

Jag skulle också vilja säga ett par ord
om de nuvarande skolformerna. På
många håll är man bekymrad och säger:
Hur skall det gå med realskolan under
en övergångstid? Hur går det med flickskolan?
Hur går det med den eller den
av de äldre skolformerna?

Låt mig svara: Alla skolformer skola
användas i försöksverksamheten, i den
mån lärarna och ledningen så önska.
Ingen nu existerande skolform skall behandlas
som ett styvbarn. Det gäller
för övrigt till sist inte den ena eller
den andra skolformen, utan det gäller
de barn som undervisas i dessa skolor,
och jag tror, att om man går till för -

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

söksverksamheten med den utgångspunkten,
skall man också komma fram
till ett gott resultat.

•lag talade nyss om väntetiden. När
den saken diskuteras, inte minst i tidningarna,
får man ibland intrycket alt
vi i dag i princip besluta om en stor
skolreform och sedan — för att hålla
sig till en gammal historia — kommer
ingenting, sedan kommer ingenting, sedan
kommer ingenting, och först därefter,
någon gång fram på 1960-talet,
kommer reformens förverkligande. Detta
är en falsk bild. Om vi i dag besluta
om skolreformen, kan beslutets förverkligande
börja omedelbart. Vi ha för övrigt
redan vidtagit reformer, som på
sätt och vis ingå i skolreformen. Jag
bar haft glädjen att kontrasignera kungörelser,
i vilka man t. ex. infört partiell
studentexamen, där man infört
efterprövning i studentexamen och på
så sätt kommit bort från den katastrof,
som ett misslyckande i studentexamen
hittills inneburit. Jag har i februari i år
kontrasignerat en bestämmelse om att
timantalet skall sänkas i realskolan och
närma sig det timantal, som man enligt
skolreformen skall ha. I hög grad aktuell
blir omedelbart den provisoriska gymnasiereformen
med införandet av den
allmänna linjen. Jag tvekar inte ett
ögonblick att säga, att det vore i hög
grad önskvärt att om utredningen hunne
slutföras, redan nästa års riksdag
finge besluta om detaljerna så att det
allmänna gymnasiet kunde börja höstterminen
1951. Detta är sannolikt inte
möjligt, men höstterminen 1952 bör detta
gymnasium komma i gång.

Om jag sedan skulle nämna några
exempel, vill jag peka på att införandet
av undervisning i engelska under
femte skolåret inte är en reform, som
vi med nödvändighet behöva dröja med
att förverkliga till dess att vi skola förverkliga
skolreformen i stort. På många
håll kan man införa den redan i den
gamla skolan och då vidta de modifikationer,
som kunna vara erforderliga.

Vidare äro vi alla överens om att vi
behöva meddela en mera levande samhällskunskap
i våra skolor. Det finns
ingen anledning att dröja med denna
bättre samhällskunskap till dess vi kunna
helt förverkliga skolreformen. Även
därvidlag kunna vi vidta partiella reformer
inom den nuvarande skolans
ram. Ja, jag skulle paradoxalt nog vilja
säga, att ett av de viktigaste skälen för
att vi nu skola besluta om en skolreform
är, att vi skola vidta partiella reformer
i den gamla skolan. Vi kunna nämligen
inte plottra med partiella reformer utan
att ha riktlinjerna klara härför, och det
är dessa riktlinjer som vi nu skola dra
upp.

Herr talman! Jag var, som jag redan
nämnt, med år 1927. Jag var siste suppleant
i det skolutskott, som då lade
fram ett betänkande. Detta betänkande
präglades av mycket starka motsättningar,
och herr talmannen, som hade
en mera förnämlig ställning än jag i
skolutskottet, kan vittna om de strider,
som där utkämpades. De som voro ledamöter
av kammaren fingo då uppleva
debatter, fyllda av så starka motsättningar
och så hårda ord, att man ytterst
sällan har varit med om något
liknande. I dag präglas skolfrågan däremot
av stor enighet. Detta beror ingalunda
på att förslaget skulle vara så
urvattnat, att det till intet förpliktar.
Det förpliktar tvärtom till mycket. Om
vi gemensamt säga, att vi skola ha en
nioårig skola, att vi skola ha engelska
redan i femte klassen, att vi skola ha
yrkesutbildning för alla o. s. v., så är
detta starkt förpliktande. De olika grupperna
ha närmat sig varandra under de
23 åren sedan 1927. Detta gäller inte
bara om dem som delta i det politiska
livet, utan det gäller i minst lika hög
grad om lärarkårerna. I dag finns inte
den starka motsättning mellan läroverkslärare
och folkskollärare, som
bl. a. bidrog till bitterheten för 23 år
sedan.

Nu är jag inte så naiv att jag tror, att

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

denna enighet kommer att fortsätta, när
vi komma till detaljerna. Ä andra sidan
kan man i detaljerna fatta beslut med
ganska liten majoritet, utan att det betyder
någonting. Men när det gäller de
stora principfrågorna bör enigheten
vara stor. Det som kanske mest gör att
denna enighet är värd även ett mycket
högt pris är, att skolreformen skall
föras ut till verkligheten av kommunerna.
Detta skulle vara omöjligt, om
vi inte nyligen hade beslutat om en ny
kommunindelning, som nu skall träda
i kraft. Men efter denna kommunindelning
blir det möjligt, och då blir en av
de viktigaste uppgifterna för kommunerna
att säga, hur de vilja ha skolan.
Måste det ändå inte för arbetet i kommunerna
vara av ett värde, som inte
kan överskattas, att inte något politiskt
parti här har ställt sig vid sidan, utan
att alla ha en positiv inställning till
skolfrågan? Det är för mig en mycket
stark garanti för att denna skolreform
så fort som möjligheter härför föreligga
och allt eftersom utvecklingen fortskrider
successivt skall föras fram till
förverkligande.

Jag har, herr talman, några gånger
under skoldebatten talat om året 1842.
Man har på visst håll tyckt, att detta
kanske har varit ett utslag av högfärd.
Man har sagt, att vad som nu sker väl
inte påminner om vad som skedde 1842.
Jo, det gör det visst. Tv vad gjorde man
1842? Man utfärdade en bestämmelse
om en obligatorisk svensk folkskola.
Men man hade ingen skola färdig. Man
kan säga att den nya .skolan levde i
största armod de tio första åren, och
det dröjde länge innan den förverkligades.
I dag eller eventuellt någon följande
dag besluta vi om att göra folkskolan
och realskolan obligatoriska för
all svensk ungdom, realskolan utformad
på det sätt, som är det mest lämpliga
för de olika begåvningstyperna. .lag tvekar
inte att säga, att efter 1842 är detta
den mest betydelsefulla reformen på
skolans område. Det är för (ivrigt också

den enda reform som jag kan erinra
mig, som omspänner ungdomens skolgång
och fostran från skolmognadsprovet
upp till studentexamen och ännu
längre.

Jag läste i en tidning en artikel, skriven
av en man, som har spelat en stor
roll i den svenska skoldebatten. Han
skrev om skolkommissionens betänkande,
när det lades fram, att kommissionen
som motto på sitt betänkande skulle
ha kunnat sätta Erik Gustaf Geijers bekanta
ord: »För mig är den skolordning
den bästa, som utsträcker uppfostrans
fördelar till största antalet människor.
»

Det är det vi vilja göra i dag. Om jag
nu, innan jag slutar, ett ögonblick går
tillbaka till 1927, så var det den gången
en talare som sade, att han hade drömt
om att Sverige skulle bli ett folk, en
ungdom och en skola. Detta förverkligade
vi inte 1927. Jag vet inte om vi
komma att förverkliga det nu. Men jag
är övertygad om att om denna reform
föres ut i livet och om de yttre förhållandena
inte bli allt för ogynnsamma,
skall den på ett helt annat sätt än alla
tidigare skolreformer skapa en skola
för all svensk ungdom.

Herr EDENMAN: Herr talman! Det är
en ganska otacksam uppgift att beträda
talarstolen efter ecklesiastikministerns
lysande skoltal nyss, men jag kanske
ändå, herr talman, får göra några kommentarer
till det utskottsutlåtande som
vi i dag diskutera.

Det som varit utmärkande för debatten
hittills är ju, att så många talare —
alla talare som ännu uppträtt — ha givit
uttryck för sin stora tillfredsställelse
över att utskottet i stort sett har kunnat
lägga fram ett enhälligt betänkande.
Även jag räknar enigheten i skolfrågan
som en mycket stor tillgång. Den borde
också, som ecklesiastikministern nyss
underströk, ge löfte om en positiv medverkan
även i fortsättningen från de

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

partiers sida, som ha varit representerade
i skolutskottet, och det finns efter
de deklarationer som i dag ha avgivits
inte heller någon anledning att misstänka
någonting annat.

Men i den allmänna glädjen över att
enighet uppnåtts även i skolreformens
andra etapp — jag räknar då utredningsarbetet
som den första och riksdagsbehandlingen
som den andra —
bör man kanske inte alldeles dölja, att
denna enighet uppnåtts genom en kompromiss,
varvid uttalanden gjorts, som
enligt min mening kunna komma att
medföra vissa bekymmer i framtiden,
när vi kommit så långt, att vi skola
draga de praktiska och definitiva slutsatserna
av den försöksverksamhet, som
är avsedd att bli avgörande för enhetsskolans
utformning.

Jag syftar liksom tidigare herrar
Wallentheim och von Friesen på det
villkor, som knutits till punkt 1 i utskottets
hemställan och som ingalunda
kan sägas vara så särdeles lättolkat. Den
långa debatten i skolutskottet har inte
heller lämnat fullt klara besked på alla
punkter. Men det finns, som jag inledningsvis
sade, herr talman, ingen anledning
att nu söka strid om själva tolkningen
av en viss skrivning. Jag hoppas
att den striden skall kunna undvikas
även i fortsättningen. Men jag har ett
personligt behov av att liksom nyss
herrar Wallentheim och von Friesen
deklarera, att jag accepterar utskottets
hemställan i denna punkt endast under
uttrycklig hänvisning till utskottets motivering,
av vilken framgår, att den nioåriga
enhetsskolan i princip bör beslutas
nu, men att dess allmänna genomförande
och framför allt dess utformning
i fråga om organisation, elevmaterialets
differentiering, arbetsformerna
etc. måste bli beroende av en allsidig
försöksverksamhet.

Departementschefen har inbjudit riksdagen
att fatta beslut om en nioårig
enhetsskola, och enligt vad jag kan finna
har utskottet tillstyrkt ett sådant be -

slut. I denna tolkning inlägger jag givetvis
inte — och det vill jag starkt understryka
— några villkor i fråga om försöksverksamheten.
Den måste självklart
bli allsidig och förutsättningslös. Men
den måste syfta fram emot enhetsskolan,
och den får icke enligt min syn på
dessa ting utnyttjas till att konservera
de nuvarande skolformerna, vilka sannerligen
haft tillräckligt lång tid att
visa vad de gå för. Det har tidigare här
sagts, att parallellskolsystemet är oförenligt
med enhetsskoleprincipen, och
någon konkurrens under försökstiden
mellan de nuvarande skolformerna, folkskola
och realskola, å ena sidan, och
den nya enhetsskolan, å andra sidan,
kan det följaktligen knappast vara fråga
om.

En viktig synpunkt, som inte har understrukits
tillräckligt starkt, är, att föräldrar
och målsmän, som under 1950-talet äro beredda att släppa sina barn
till försöksskolan, verkligen bibringas
den uppfattningen, att enhetsskolan är
framtidens skolform och att den nuvarande
folkskolan och realskolan skola
ersättas av enhetsskolan när försöksverksamheten
är avslutad och ekonomiska
förutsättningar äro för handen.
Om inte detta skulle framgå av riksdagsbehandlingen
och klart utsägas,
riskerar man, efter vad jag kan förstå,
en allmän osäkerhet såväl hos föräldrar
och målsmän som barn och lärare. Även
de kommunala myndigheterna måste
rimligtvis veta vad de ha att rätta sig
efter. Får man inte klara besked, kommer
initiativlöshet och räddhåga inför
det nya att inställa sig.

När jag i utskottet hade tillfälle att
framföra ungefär dessa synpunkter, invände
en av de ärade högerledamöterna,
att jag gjorde mig till tolk för en
doktrinär uppfattning, och det frågades,
huruvida man skulle genomföra
enhetsskolan, även om försöksverksamheten
visade, att den inte fyllde måttet.
På detta vill jag svara, att genomförandet
av varje politiskt beslut självklart

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

blir beroende av det möjliga. Varje
riksdag är, som ecklesiastikministern
nyss underströk, suverän och kan riva
upp ett tidigare beslut. Det vore därför
också en ren naivitet att med någon
form av skrivning i ett utskottsutlåtande
eller i en utskottskläm söka gardera
sig mot varje okänd faktor i framtiden.
Vad jag avser är därför ingenting annat
än att slå fast, att 1950 års riksdag
accepterat enhetsskoleprincipen såsom
riktpunkt för framtidens skola. Beslutet
i dag bör alltså fattas utan insmusslade
brasklappar. Huruvida enhetsskolan
skall differentieras från sjunde, åttonde
eller nionde året, hur yrkesutbildningen
skall utformas o. s. v., vågar jag
däremot inte hysa någon bestämd uppfattning
om. Det får försöksverksamheten
visa. Jag anser att om skolkommissionens
och departementschefens riktlinjer
på dessa punkter kunna följas, är
det lyckligt. Går det inte eller om verkligheten
korrigerar principerna på
dessa punkter, faller dess bättre enhetsskolan
inte därmed.

Herr talman! Utöver dessa allmänna
reflexioner i samband med det förestående
principbeslutet vill jag endast
göra några kommentarer till en del detaljfrågor.
För att inte trötta kammaren
vill jag nämligen endast deklarera, att
jag i den allmänna principinställningen
till skolreformen fullständigt kan ansluta
mig till vad herr Wallentheim tidigare
anfört från denna plats.

Utskottet säger i klämmen punkt 5,
att den förberedande yrkesutbildningen
skall anordnas senast i klass 9. Det
måste innebära, att man på sina håll
leker med tanken att anordna sådan
yrkesutbildning redan i klass 8. Jag
skulle emellertid vilja varna för eu sådan
tankegång. För det första måste
det bli ett mycket stort problem att lösa
lärarfrågan vid en yrkesutbildning redan
i åttonde klassen. För det andra
kommer gällande lagstiftning att lägga
vissa hinder i vägen för ett alltför tidigt
inträde i yrkeslivet. Som bär framhål -

lits, innebär ju ett beslut om yrkesutbildning
redan i åttonde klassen helt
enkelt, att man i praktiken accepterar
en sjuårig allmänbildande skola för
dem som avse att välja praktiska yrken,
och vi äro ju ganska eniga om att den
sjuåriga allmänbildande folkskoleundervisningen
är otillfredsställande. Det
bör också sägas att man t. ex. från industriförbundets
sida hade mycket
starka invändningar att göra mot en
yrkesutbildning fr. o. m. åttonde året.
Det framhölls från industriens sida, att
det redan nu är förenat med mycket
stora svårigheter att bereda de unga
elevplatser och lärlingsplatser, och att
ta emot en årsklass på 60 000—70 000
ungdomar, som det i så fall skulle bli
fråga om, skulle vara praktiskt taget
omöjligt. Nu är det ju ingen som räknar
med att näringslivet ensamt skulle svara
för denna yrkesutbildning. Även yrkesskolor
av olika slag måste givetvis
användas. Men om yrkesutbildningen
sträckes ut över två år är det ju självklart,
att svårigheterna i varje fall komma
att fördubblas. Det sades också från
industrihåll, att en yrkesutbildning förutsätter
en klart preciserad målsättning,
och en sådan målsättning är knappast
möjlig att åstadkomma inom enhetsskolans
ram. Det gäller ju inte endast
att ge de unga s. k. handlagsövningar
och allmän arbetsinstruktion utan de
måste även sätta sig in i ordentligt yrkesarbete
och yrkesteori.

Vi äro alla medvetna om de svårigheter
utformningen av klass 9 y kommer
att möta. Man bör emellertid inte
därav förledas till att göra den nionde
klassen frivillig. Låter man vissa ungdomar
sluta ett år tidigare, kommer
detta att kompromettera hela den praktiska
utbildningslinjen, och det är särskilt
glädjande, att icke någon inom
skolutskottet har svävat på målet i
fråga om skolpliktstidens längd. Jag vill
också understryka, att inga ansvariga
instanser ha påstått, alt vi inte ha råd
med en förlängd skolpliktstid.

3 — Andra kammarens protokoll 11)50. Nr 23.

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

Det skulle, herr talman, i detta sammanhang
kanske också kunna sägas en
del om den s. k. begåvningsreserven. I
en gårdagstidning refererades t. ex. en
undersökning, av vilken ansågs framgå,
att de ungdomar, som ha tillräckliga intellektuella
förutsättningar att ta realexamen
men som nu av olika skäl inte
göra detta, endast skulle utgöra 12 å 16
procent av årsklasserna. Om man nu
räknar om detta i absoluta tal, så är det
inte ett så litet antal — det gäller 12 000
—16 000 ungdomar. Men jag skall inte
närmare gå in på diskussion om den
saken. Jag kan nöja mig med att hänvisa
till vad jag för några dagar sedan
sade från denna plats, då vi diskuterade
de studentsociala frågorna. Men om nu
dessa siffror äro riktiga — jag anser
att alla begåvningsundersökningar ännu
böra tagas med en nypa salt — vad
skulle det innebära, om vi räkna med
vårt nuvarande skolsystem? Jo, att med
stigande välstånd de teoretiska realskolorna
skulle komma att uppta en allt
större del av vårt lands begåvningar.
Och en gång inne i en realskola är
vederbörande i allmänhet också förlorad
för de praktiska och manuella
yrkena. Det är detta, som av skolkommissionen
och i propositionen angivits
vara den snedvridning av vårt nuvarande
utbildningsväsende, som vi under
alla förhållanden måste komma till rätta
med, och botemedlet är enhetsskolan,
där teoretiska och praktiska utbildningslinjer
göras likvärdiga.

Jag vill också säga några ord om det
framtida gymnasiet. Jag ansluter mig
därvid till dem som vilja upprätthålla
gymnasiets starka ställning och dess intellektuella
nivå. I den allmänna skoldebatten
har framhållits, att det blir
ganska svårt att upprätthålla gymnasiets
nivå, om man inte samtidigt upprätthåller
den nuvarande realskolans
nivå. Herr Kvling var i sitt anförande
delvis inne på dessa tankegångar. Det
bör då ännu en gång understrykas ■—
och jag tror, att det kommer att sägas

flera gånger under dagens lopp — att
enhetsskolans teoretiska avslutningsklass,
alltså 9 g, inte är avsedd att föra
fram till ett bildningsmål, som i alla
avseenden är lika med den nuvarande
realskolans men ett bildningsmål, som
är likvärdigt. Det är väl inte någon som
vill göra gällande, att inte åtskilliga
kursmoment i den nuvarande realskolan
saklöst skulle kunna strykas. Ett
kvantitativt mått på bildningsnivån vilja
vi komma bort ifrån. Men onekligen är
det ett problem, det skall jag inte vägra
att erkänna. Det är därför också nödvändigt,
att mycket stor omsorg lägges
ned på utformningen av klass 9 g. Möjligen
kan man vänta åtskilligt av nya
undervisningsmetoder och av en effektiviserad
och förbättrad lärarutbildning,
men framför allt bör man väl, när
det gäller gymnasiet, kunna räkna med
bättre begåvningsmaterial, och det borde
också kunna underlätta studiegången
på det nya gymnasiet. Men frågan om
man för gymnasiets skull skall bli
tvungen att differentiera tidigare än i
nionde klassen är enligt min mening
just en fråga, som försöksverksamheten
ensam kan ge svar på.

Det är mot bakgrunden av detta resonemang,
som man ibland anser — herr
Kyling gjorde det för en stund sedan —-att klass 9 g i princip borde förläggas
till gymnasiet. Utskottet hade att behandla
motioner på den punkten. Motionerna
äro avstyrkta. Utskottet har i
stället anslutit sig till departementschefen
som härvidlag anser, att olika
förläggningsmöjligheter böra tills vidare
hållas öppna och att det slutliga
valet bör ske under allsidigt hänsynstagande
till olika omständigheter, och
utskottet har sagt, att klass 9 g icke i
princip bör utbrytas ur enhetsskolans
ram. I små enhetsskolor ute på landsbygden
kan det kanske hända, att man
i denna förberedande gymnasieklass får
ett mycket lågt elevantal, två å tre elever
kanske, och det blir då måhända
av praktiska skäl nödvändigt att för -

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

lägga undervisningen till närmaste gymnasium.
Det är möjligt, säger jag, såvida
man inte kan lösa detta svåra
problem genom en samläsning mellan
eleverna i den allmänna avslutningsklassen
9 a och de få eleverna i den
förberedande gymnasieklassen 9 g. Men
försämrar man därigenom resultatet för
dessa fåtaliga elever i 9 g, är jag för
min personliga del beredd att acceptera
en förflyttning av dem till närmaste
gymnasium, alltså en centralisering.
Men problemet blir ett helt annat, där
klassundervisning i enhetsskolan kan
anordnas i 9 g, där man alltså har tillräckligt
stort underlag för en särskild
9 g-klass. Då skulle ett utbrytande av
9 g komma att innebära en stympning
av enhetsskolan på platsen, och jag tror
också, att det skulle bli lättare att få
inte minst akademiskt utbildade ämneslärare
till enhetsskolor på landsbygden,
om dessa enhetsskolor äro fullständiga,
alltså sådana, som också omfatta den
förberedande gymnasieklassen. Men
detta är i första hand en lämplighetsfråga.

Jag vill också, herr talman, uttala
min allra största tillfredsställelse med
den nya allmänna linje på gymnasiet
som nu föreslås. Den är efterlängtad
och den motsvarar ett verkligt behov
både ur arbetsmarknadssynpunkt och
ur elevernas intressesynpunkt. För närvarande
är det ju så, att många elever
kastas mellan Skylla och Karybdis. De
behöva varken latinlinjens stora latinkurser
eller reallinjens stora matematikkurser.
Men eftersom det är en allmän
uppfattning för närvarande, att
reallinjen är matnyttigare, blir följden,
att många elever välja reallinjen. Man
kan säga att alltför många elever utan
förutsättningar att klara reallinjen välja
den, och följden för dem själva blir, att
de under dystra förutsättningar få släpa
sig igenom ett hårt realgymnasium.
Ibland avslöjas hela systemet som t. ex.
innevarande vår genom de dåliga skrivningsresultaten
i matematik.

Den nya allmänna linjen är ju avsedd
att differentieras i en nyspråklig och
en samhällsvetenskaplig. Inte minst den
senare anser jag motsvara ett mycket
stort behov. Men det finns en risk, som
också framhållits från skolhåll, nämligen
att denna allmänna nya linje —
det låter paradoxalt — skulle bli för
lätt i jämförelse med de båda övriga.
Det skulle kunna bli den linje, som även
ganska klena begåvningar skulle hanka
sig fram på till studentexamen, när man
inte har gymnasiets båda stora kuggningsämnen,
matematik och latin, som
spärrar. Det är en synpunkt som inte
kan negligeras, och uppenbart är, att
man måste på något annat sätt få en
svårighetsgrad, om jag får uttrycka mig
så, av den allmänna linjen, som något
så när motsvarar de övriga. Man har
möjlighet, efter vad jag kan förstå, att
skärpa fordringarna i moderna språk
och matematik, framför allt i aritmetik
med statistik och liknande ämnen, varigenom
den allmänna linjen skulle kunna
anses likvärdig med de andra linjerna.
Vi ha också inom utskottet haft
långa diskussioner om riskerna för latinlinjens
avfolkning. Jag tror att dessa
risker äro överdrivna. Det finns stora
yrkesgrupper i vårt land som behöva
den klassiska utbildningen. Det är
språkmän av olika slag, humanister och
teologer. Men det är också viktigt, att
man inte, när man vill försvara latinlinjen,
mobiliserar omöjliga argument.
Man får inte upprätthålla den med
konstlade medel. Jag tror följaktligen
inte på att man skall kunna motivera
latinlinjen med att lägga in en något så
när acceptabel matematikkurs. Däremot
finns det andra möjligheter, t. ex. att
man godkänner ett lägre elevantal i
latinklasserna.

Sedan vill jag till sist, herr talman,
peka på en sak, som jag tror har ett
avgörande värde för föräldrarna. Det
är vad departementschefen och utskottet
så starkt strukit under: att upprättandet
av försöksskolor på realskolesta -

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

diet måste anses innebära ett åtagande
för statsmakterna att också sörja för att
lärjungarna, när de lämna enhetsskolan,
få tillgång till fortsatta studier av
den art som den nuvarande realskolan
förbereder. Det är en absolut nödvändig
garanti till föräldrarna, för att de
över huvud taget skola våga medverka
i 1950-talets försöksverksamhet.

Jag vill också liksom andra talare
vädja till regeringen att nu satsa för
fullt på försöksverksamheten och verkligen
ge organisationen, inte minst
skolöverstyrelsens försöksrotel, tillräckliga
resurser, både personella och ekonomiska.
Man kan övertyga sig om att
starten varit lycklig, och det förefaller,
som om de människor, som ha fått
den enligt vad jag kan förstå ganska
fascinerande uppgiften att leda försöksverksamheten,
göra det med en utpräglad
arbetsglädje.

Häromdagen, herr talman, diskuterades
i denna kammare äganderättsförhållandena
i det framtida samhället.
Man talade om socialism och liberalism.
Jag skall givetvis inte yttra mig om
detta. Men även herr von Friesen sade
i sitt anförande, att skolfreformen ligger
i linje med liberalismen. Jag vill bara
utan att ge honom någon replik säga,
att vi på socialdemokratiskt håll anse,
att skolreformen ligger i fullständig
linje med socialismens gamla principer.
Må det tillåtas mig att tillägga, att oavsett
äganderättsförhållandena, oavsett
vilka etiketter vi sätta på olika tillstånd
i samhället, så få vi under alla
förhållanden inte ett verkligt demokratiskt
samhälle, förrän demokratiens
principer segrat även på det kulturella
området. Det finns många bildningsgränser
kvar att riva, och i den mån
den nya skolan kan medverka till att
genombryta dessa gränser, så blir beslutet
i dag ett viktigt steg mot ett
mera demokratiskt samhälle.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Det förslag till skolreform, som vi
nu behandla, har karakteriserats som
en »fortlöpande skolreform». Onekligen
är detta riktigt, även om det inte innebär
något speciellt nytt. Inför den hårda
kritiken, inte minst från skolkommissionens
sida, mot den s. k. traditionella
skolan och inför det ofta hörda
talet om skolans efterblivenhet känner
jag som gammal skolman ett nästan
personligt behov att erinra om den utveckling,
som ägt rum på skolans område
de senaste decennierna, varvid
jag i första hand berör den obligatoriska
skolan.

Den sjuåriga folkskolan är nästan undantagslöst
genomförd. Det åttonde
skolåret, fortsättningsskolan, är delvis
förlängt till helt läsår, och cirka 16
procent av eleverna ha denna skolgång.
Tillströmningen till skolor med högre
bildningsmål än folkskolan har kraftigt
ökat och omfattar nu omkring 30 procent
av folkskolans elever mot endast
13 procent för 20 år sedan. Som tidigare
i denna fråga erinrats om här i
dag, har denna utveckling i hög grad
underlättats, geografiskt och ekonomiskt,
genom grundskolans förlängning
1927 och 1946 års stipendiesystem.
Svagare skolformer ha avvecklats, hjälpklasser
och specialklasser ha i viss mån
inrättats. Åtgärder ha vidare vidtagits för
stärkande av den fysiska fostran genom
anordning för lek och idrott samt friluftsdagar.
Modernisering av gymnastiken
har tyvärr blivit eftersatt genom de
hårda byggnadsrestriktionerna. Skolsociala
anordningar av olika slag ha genomförts,
såsom barnbespisning och
hälsovård, och erinras må om fria läroböcker
och ökad tillgång på undervisningsmateriel,
allt genomfört i samarbete
inom riksdagen. Undervisningen
är också i större utsträckning avpassad
efter det moderna samhällets krav.
Hembygdsundervisning och undervisning
om vårt lands natur, geografi och
historia samt den särskilda medborger -

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

liga undervisningen om samhällets institutioner
äro ägnade att ge de unga
en icke ringa kunskap om det land och
det folk de tillhöra, och det samhälle,
i vilket de som vuxna skola göra sin
insats. Sparundervisning, undervisning
i sexualkunskap och yrkesorientering
äro obligatoriska, och i viss omfattning
förekommer undervisning i engelska.

Ej minst har kritiken riktats mot undervisningsmetoderna.
Dessa ha dock i
hög grad förbättrats, och en äldre tids
pluggskola kan nog sägas höra till undantagen.
I enlighet med intentionerna
i 1919 års undervisningsplan och efter
måttet av skolans yttre förutsättningar
har elevernas lust till självverksamhet
alltmer tagits i anspråk vid undervisningen,
och den s. k. traditionella skolan
har visat prov på god progressivitet,
för att använda ett modernt slagord.
Vi ha att gå vidare på denna väg i enlighet
med de intentioner och den mentalitet,
som präglar det nu föreliggande
förslaget. Tyvärr ha vi att räkna med
mycket stora svårigheter under de närmaste
åren: brist på lärare och brist
på lokaler. Därtill komma de stora,
tungnavigerade klasserna, som i hög
grad hämma möjligheterna att tillämpa
moderna metoder och ernå önskat arbetsresultat.

Huvudmomentet i skolreformen är
den obligatoriska skolans utbyggande
till en nioårig enhetsskola med dess
vittgående konsekvenser på skilda samhällsområden.
Det visade intresse för
bättre utbildning, som jag förut omnämnt,
får nog ej tagas som intäkt för
att man så gott som hundraprocentigt
är beredd att acceptera eu så väsentlig
utökning av obligatorisk skolplikt,
som det här gäller. Utökning av den
obligatoriska skolplikten har alltid sina
speciella problem. Den innebär, ej
minst för hemmen, ett kännbart ingripande.
Den som varit med om genomförandet
av den obligatoriska fortsättningsskolan
på sin tid kan vittna härom.
Under det omfattande utrednings -

arbete, som föregått skolreformen, har
den pedagogiska debatten varit livlig,
och den intresserade allmänheten har
fått orientering om innebörden och betydelsen
av förlängd skolplikt. Den
fulla tillämpningen ligger i en oviss
framtid. Den avsedda försöksverksamheten,
som blir avgörande för enhetsskolans
utformning, och den fortsatta
debatten i anslutning därtill komma
också att erbjuda såväl föräldrar som
övriga intresserade möjlighet att göra
sig förtrogna med reformens innebörd,
vilket så vitt jag förstår är ägnat att
underlätta dess genomförande.

Jag vill erinra om att redan skolutredningen
föreslog en åttaårig obligatorisk
skolplikt med rätt för skoldistrikten
att införa frivillig eller obligatorisk
nioårig skolplikt. Den utökning
i tid, som nu föreslås, är således
i och för sig ej så radikal. Men det
väsentligt nya kan väl sägas ligga däri,
att vad som nu åsyftas är en enhetsskola,
avsedd att ge de unga, som över
huvud taget ha förutsättningar därför,
ett bildningsmått likvärdigt med realskolans
och i stort sett ersätta denna
och andra jämförbara skolformer.

En konsekvens av skolpliktens förlängning
till nio år innebär alltså upphävande
av vårt nuvarande parallellskolesystem
och övergång till en enhetsskola,
ett problem, som kan sägas
ha varit aktuellt i svensk skolpolitik
under decennier. En nioårig folkskola
kan knappast tänkas vid sidan av en
realskola, parallell med folkskolans fem
sista klasser. Genom en nioårig enhetsskola
skulle landsbygden få sitt realskoleproblem
löst och ernå största möjliga
likställighet med tätorterna på detta
område, en synpunkt varom vi i skolutskottet
varit fullt samstämmiga, liksom
vi varit ense om att man bör söka
i största möjliga utsträckning bibehålla
en verkligt livskraftig bygdeskola. Det
kan ej heller bestridas, att den nuvarande
obligatoriska skolan, trots de senare
årens utveckling, ger för svag bild -

Nr 23.

Fredagen den 2G maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

ningsgrad med hänsyn till såväl den
enskilda medborgarens som samhällets
behov. De socialetiska skälen, hemmens
och skolans gemensamma vårdnad om
de unga i en ur utvecklingspsykologisk
synpunkt för dem vansklig övergångsålder,
måste anses vägande. Ej minst
bör observeras den snedvridning av
vårt utbildningsväsen i ensidigt teoretisk
riktning, som de senare åren företett.
Den motsvarar ej begåvningsfördelningen
inom vårt folk och leder till
en bristande balans i fråga om god rekrytering
för ett allsidigt utbyggt produktions-
och näringsliv. Vi behöva
onekligen sträva att ernå likvärdighet
mellan teoretisk och praktisk utbildning.
De anförda synpunkterna liksom
det allmänt demokratiska kravet om
likställighet i utbildningsmöjligheter
oberoende av sociala, ekonomiska och
geografiska förhållanden, tala enligt
min uppfattning för ett genomförande,
vilket måste ske på lång sikt, av den
nioåriga enhetsskolan.

Vad propositionen i första hand avser
är ett principbeslut om genomförande
av denna skola, och på denna punkt
har utskottet varit fullt ense med departementschefen.
Som i propositionen anföres,
ha remissyttrandena också ganska
samstämmigt givit anslutning härtill,
medan meningarna brutit sig mot
varandra beträffande enhetsskolans utformning.
Ej minst gäller det spörsmålet
om differentieringen. Skolkommissionen
förordade i stort sett odifferentierade
klasser t. o. in. åttonde skolåret,
varefter linjedelning skulle inträda. För
begåvade barn företer utvecklingskurvan
hastigare förlopp och kraftigare
stegring än för mindre väl utrustade,
och variationerna inom en klass bli
därför med åren allt större. Kommissionens
förslag att tillgodose begåvningsvariationerna
genom gruppindelning
med obligatoriska ämnen och tillvalsämnen
med olika kombinationsmöjligheter,
allt byggt på individuell undervisning,
har i remissyttrandena mött

stark kritik från lärarhåll. Man har där
liksom skolöverstyrelsen uttalat den meningen,
att det torde bli svårt att upprätthålla
nuvarande kunskapsstandard
och att effektivt tillgodose elevernas begåvning
och yrkesintressen i kommissionens
alltför odifferentierade enhetsskola.
I propositionen har departementschefen
anfört, att differentieringsproblemet
framdeles får lösas på grundval
av den omfattande försöksverksamhet
som förutsattes.

Utskottet har anslutit sig härtill. Med
hänsyn till denna frågas stora, för att
inte säga avgörande, betydelse för möjligheten
att skapa en verkligt effektiv
enhetsskola, har utskottet i sin hemställan
redan i punkt 2 upptagit detta
spörsmål, och därvid också anfört, att
försöksverksamheten ej endast bör avse
skolans arbetsformer utan också dess
organisationsformer, varjämte i skrivningen
uttryckligt betonats att här också
inneslutes frågan om linjedelningen,
vars sakliga motivering betonats i bl. a.
folkpartiets skolmotion. Enhetsskolans
utformning har över huvud taget stått
i brännpunkten vid utskottets överläggningar,
ej minst med hänsyn till dess
möjlighet att i framtiden ersätta relaskolan.
Den formulering hemställan i
punkt 1 fått i utskottets betänkande
vittnar härom, där det bl. a. heter om
enhetsskolan, att den är »avsedd att, i
den mån den tillämnade försöksverksamheten
ådagalägger lämpligheten,
ersätta folkskolan, fortsättningsskolan,
den högre folkskolan, den kommunala
mellanskolan och realskolan».

En konstruktiv nyhet i den planerade
enhetsskolan är anordningen med
förberedande yrkesutbildning inom enhetsskolans
ram, bl. a. som motvikt mot
den nu ensidigt teoretiskt inriktade utbildningen.
Utan överdrift kan sägas,
att yrkesutbildningen i vårt land sackat
efter betänkligt, och vi behöva en verklig
renässans här. Den grund för en utbyggnad
och effektiv yrkesutbildning,
som den planerade anordningen kan

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

komma att ge, bör enligt min uppfattning
ej underskattas. Medan man tidigare
var skeptiskt inställd till frågan
om yrkesskolan kunde ge något av väsentligt
utbildningsvärde för blivande
yrkesutövare, synes man numera tillmäta
den väsentlig betydelse. Likaså
synes man numera vara ense om att
man i yrkesskolan också bör tillgodose
kravet på utbildning i allmänt medborgerliga
ämnen, vilket också upptagits
i planerna för enhetsskolans yrkesutbildning.
De svårigheter av skilda
slag, som komma att möta vid tillämpningen
av förslaget om förberedande
yrkesutbildning, ha vi inom utskottet
varit klart medvetna om. Vi ha dock
ansett det högst angeläget att just på
detta område genom samverkan söka
förverkliga de nya intentionerna, som
äro av så stor betydelse för hela enhetsskolans
struktur och samhälleliga värde.

I folkpartiets motion föreslogs, att
yrkesutbildningen skulle kunna påbörjas
redan i åttonde klassen. Utskottet
har på denna punkt i viss mån tillmötesgått
detta önskemål, vilket framgår
av den formulering punkt 5 fått i utskottets
motivering och hemställan. Departementschefen
har ställt sig ganska
välvillig till denna tanke, liksom den
fått anslutning i remissyttranden. Även
om jag inte avser att ställa något förslag
utöver vad utskottet hemställt på
denna punkt, må det tillåtas mig att
med ett par ord beröra frågan om vår
ståndpunkt. Den har under den tidigare
debatten i dag blivit föremål för kritik
från tvenne talare. Den första och viktigaste
betingelsen för all utbildning är
att den blir intressebetonad från elevernas
sida. Onekligen finns det ett mycket
starkt intresse hos många av våra
pojkar och flickor i 14—15-årsåldern
att vilja arbeta med sina händer i ett
praktiskt yrke. Som lärare i fortsättningsskolan
har jag mött detsamma, och
jag har frågat mig, varför man ej skulle
kunna få ta hänsyn härtill. De invändningar,
som kunna anföras, är jag med -

veten om. Från fackpsykologiskt håll
anföres, att yrkesvalet inte bör göras
förrän tidigast i 15-årsåldern. Man kan
dock fråga, om en så generell regel har
full täckning. Nog finnas också här variationer,
vilket också omvittnats av erfarenheten.
Mera vägande är invändningen,
att den, som så tidigt lämnar
den gemensamma skolan, i viss mån går
miste om den allmänbildande utbildningen.
Som jag tidigare anfört avses
att kombinera yrkesutbildning och
allmän utbildning i enhetsskolan, liksom
man också har rätt att räkna med
att våra yrkesskolor i framtiden komma
att tillgodose kravet på allmänt
medborgerlig utbildning. Härtill kommer
en annan synpunkt, som jag finner
högst väsentlig. Min egen erfarenhet,
verifierad från flera håll, säger
mig, att eleverna gärna och med stort
intresse följt ett allinänbildande ämne,
om det bara har sin förankring i den
framtida verksamhet, där eleverna skola
utföra sin gärning efter utbildningen.
En ökad intressebetoning kan så kompensera
viss tidsförlust för den allmänna
utbildningen.

Utskottet har, som jag tidigare anfört,
ställt sig välvilligt till vår framställning,
och jag skall inte här söka
ytterligare motivera vår ståndpunkt.
Jag bara uttalar den förhoppningen, att
dessa försök komma till stånd, så att
anordningen blir verkligt erfarenhetsmässigt
prövad.

Vid punkt 3 om enhetsskolans stadier
ha vi, några reservanter, anmält avvikande
mening. Av anförda skäl ha vi
ej funnit det motiverat att redan nu
precisera primärstadiets uppdelning.
Enligt nuvarande ordning utbildas småskollärarinnor
för klasserna 1—2. En
utvidgning av arbetsområdet, som det
föreslagna treåriga lågstadiet kommer
att innebära, har ett oavvisligt samband
med lärarutbildningen. Utskottet hemställer,
att vederbörande lärarkategorier
erhålla en för sitt kompetensområde
väl kvalificerad utbildning, och

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

enligt vår uppfattning bör en bindande
formulering rörande stadiernas omfattning
upptagas till slutgiltig prövning
vid behandlingen av propositionen
om lärarutbildningen. Som av reservationen
framgår, ha vi anslutit oss
till tanken, att ett visst mått av elasticitet
bör finnas i fråga om lärarkategoriernas
utnyttjande och att hänsyn
härtill bör tagas vid lärarutbildningen.
Av denna anledning kunna vi, såsom
vi anfört i reservationen, finna det motiverat
att småskollärare skola kunna
undervisa liögre upp än i klass 2. På
denna punkt råder således ingen motsättning
mellan utskottsmajoriteten och
reservanterna. Men såväl ur synpunkten
av lågstadiets betydelse för enhetsskolans
effektivitet som vederbörande
lärarkategoris berättigade krav på kvalificerad
utbildning ha vi ansett att frågan
om lågstadiets omfattning bör prövas
i samband med lärarutbildningsfrågan,
som dock måste anses ha avgörande
betydelse för bedömningen av hithörande
problem. Det må tillåtas mig
att erinra om denna frågas behandling
i skolutredningen. Där hade man skilda
meningar om stadiernas omfattning,
men man var fullständigt ense därom,
att frågans lösning först kunde ske i
samband med lärarutbildningen. På
denna punkt ber jag, herr talman, få
yrka bifall till reservationen.

Herr von Friesen har tidigare betonat
betydelsen av goda lärare och hänsynen
till de ekonomiska faktorerna för
en god rekrytering. Med instämmande
häri vill jag också erinra om de statliga
regionala skolmyndigheternas, folkskolinspektörernas,
betydelse vid skolreformens
genomförande. Det är till
dem som distrikten skola vända sig
när det gäller den lokala utformningen
av skolan. Dessa befattningshavare böra
enligt min uppfattning på ett mera effektivt
sätt än hittills få arbetshjälp
och ordnat kansli, liksom man också
har rätt att säga, att de böra få en lönesättning
som bättre svarar mot det

ansvarsfyllda och krävande arbete de
ha att fullgöra, vilket inte blir mindre
vid den utveckling vi nu stå inför.

Skolans fostrande och vårdande gärning
har starkt understrukits i skolpropositionen,
vilket med tillfredsställelse
konstateras. Som i direktiven för 1940
års skolutredning antyddes erbjuder
skolans kristendomsundervisning goda
möjligheter för den fostrande gärningen.
Beträffande denna undervisning har
departementschefen anslutit sig till majoritetens
uppfattning inom skolkommissionen,
vilken också fått en nästan
reservationslös anslutning i remissyttrandena.
Vad departementschefen i
propositionen anfört om kristendomsundervisningen
finner jag synnerligen
värdefullt. Det innebär att vi i huvudsak
skola få behålla kristendomsundervisning
av den karaktär, som utformats
i 1919 års undervisningsplan. Jag erinrar
om läget före 1919 års reform.
Det stod då hård strid om folkskolans
obligatoriska kristendomsundervisning
med dess dåvarande hårda, dogmatiska
utformning. Under den långa tid, som
förflutit sedan den nya ordningens genomförande,
ha vi förskonats från uppslitande
strider och meningsmotsättningar
på detta område. Av intresse är
också att erinra sig, hur litet som ändrats
i gällande undervisningsplan på
denna punkt. De berättigade kraven på
objektivitet och tolerans vid denna undervisning
ha nu på nytt understrukits.
Såvitt jag kan förstå får detta
inte utesluta personlig påverkan. Som
skolöverstyrelsen i sitt yttrande anfört
är en både direkt och indirekt sådan
självfallet en av grundförutsättningarna
för att skolan över huvud taget skall
kunna fylla sin uppgift. Som skolkommissionens
majoritet konstaterar ligger
det i sakens natur, att kristendomsundervisningen
genom själva arten av det
kunskapsstoff, som behandlas, kommer
att till eleverna förmedla föreställningsmaterial
och värderingsnormer av kristet
ursprung, som inte kunna undgå

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

att öva inflytande på deras livsorientering.
Och kraven på tolerans och objektivitet
få enligt min mening ej fattas
så snävt, att det rent av utesluter
det slags auktoritet och den personliga
påverkan, som äro nödvändiga för att
kristendomsundervisningen skall kunna
bli i verklig mening etiskt fostrande
och för att skolan över huvud taget
skall kunna fylla sin uppgift att ge
hjälp till självhjälp. En mångårig lärarerfarenhet
har lärt mig uppskatta
kristendomsundervisningen som en
omistlig faktor i det fostrande arbetet.
Jag hoppas att den kommande läroplanen
tar nödig hänsyn till såväl kravet
på kunskap som de möjligheter till fostran
en väl avvägd kristendomsundervisning
kan skänka.

Det är mig angeläget att anknyta till
departementschefens uttalande angående
lärarens frihet att utforma undervisningen
på det sätt han funnit ändamålsenligt.
Så heter det: »I ett demokratiskt
land som vårt kan det icke
bliva tal om att likrikta undervisningen.
Varje lärare måste ha frihet att
söka sig fram efter de vägar, han finner
mest framkomliga. Intet mål kan
vinnas helt, ingen metod slå igenom
hundraprocentigt.» Jag instämmer helt
och fullt med detta uttalande, som jag
också på detta sätt velat uppmärksamma
och understryka.

I propositionen erinras om att folkskolestadgan
av år 1842 innehöll ett
idéprogram, vars förverkligande måste
komma att sträcka sig över årtionden.
Detta gäller också enhetsskolereformen,
som omfattar praktiskt taget hela vårt
undervisningsväsende, och vars genomförande
med hänsyn härtill, liksom till
ekonomiska och samhälleliga förhållanden
i övrigt, måste förutsättas taga
lång tid och kunna förverkligas endast
i etapper. Som jag förut antytt har undervisningens
och utbildningens fostrande
betydelse trängt i förgrunden
som kanske aldrig förr. Uppgiften för
den skola, vi nu planera, måste vara

att harmoniskt utveckla ungdomens anlag
ej blott intellektuellt utan även fysiskt
och moraliskt, liksom skolans hela
verksamhet bör ställas i karaktärsutvecklingens
och samhällets tjänst. I hög
grad maktpåliggande och ansvarsfylld
blir enhetsskolans uppgift. För dess
lyckosamma genomförande kräves en
kvalificerad utrustning, såväl personellt
som i fråga om lokaler och tekniska
hjälpmedel. Av största betydelse
blir också en förtroendefull samverkan
mellan skolan och representanter för
skilda samhällsområden, varvid ett gott
samarbete mellan skola och hem är en
obetingad nödvändighet.

Jag uttalar till sist en varm förhoppning
att enhetsskolan skall kunna genomföras
och på ett sådant sätt, att den
blir i stånd att fullödigt fullgöra sin
för vårt land och folk så betydelsefulla
uppgift. Med dessa ord, herr talman,
her jag få yrka bifall till utskottets
hemställan med den begränsning, jag
tidigare antytt.

Herr BARK: Herr talman! Jag har begärt
ordet för att göra några kommentarer.
Med hänsyn till det nödläge, i
vilket kammaren befinner sig beträffande
tiden, har jag ransonerat mina
synpunkter starkt, och för att vara säker
på att ha kontroll över talapparaten
har jag skrivit mitt anförande, vilket
jag i regel inte brukar göra.

Vid vårt sista sammanträde i skolutskottet
sade ordföranden i sitt avslutningstal,
att våra barn och barnbarn
skulle komma att avkunna domen över
vårt verk. Vi måste givetvis vara beredda
på det. Det lönar sig inte att försöka
vara profet i detta avseende, men
jag tror att en hel del av våra barnbarn
kanske — jag säger kanske — komma
att säga: »De där gubbarna som gjorde
den här skolan tänkte inte på oss. De
tänkte på sig själva. De själva ville nog
ha 8 timmars arbetsdag, men hur lång
arbetsdag vi ha ocli komma att fä brydde
de sig inte om.»

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

Om den nya skolan skall visa sitt
existensberättigande genom att slå i
eleverna samma kurser som de nu inhämta
i realskolan plus litet till, då
kunna vi naturligtvis inte räkna med
någon minskning i arbetsbördan, och
vi nå inte någon verkligt rationell lösning
av arbetstidsproblemet för skolungdomen.

Utskottet har emellertid uttalat önskemålet,
att lärostoffet skall bli föremål
för sovring, och det är att hoppas
att skolmyndigheter och lärare uppmärksamma
detta och försöka omsätta
det i pedagogiskt handlande. I vår skoldiskussion
har ordet bildningsstandard
varit ett heligt ord, ett kritstreck som
paralyserat tänkandet och avklippt vidare
diskussion. Jag hoppas att ecklesiastikministern
och den blivande försöksroteln
inom skolöverstyrelsen inte
komma att låta paralysera sig av de
gamla måtten på bildningsstandard och
av specialisternas krav.

I detta sammanhang skulle jag vilja
skjuta in en liten parentes beträffande
den reservation, som har fogats till utskottets
utlåtande av herrar Englund
och Widén om franska språket. Jag har
känt mig starkt frestad att i konsekvens
av mina synpunkter på arbetstidsproblemet
yrka bifall till denna reservation,
men hur det var tog kärleken
till fransk kultur överhanden, och
jag vill inte framställa ett sådant yrkande.
Jag anser att fransk kultur har
en utomordentligt stor betydelse för
världskulturen. Jag tror att den representerar
en ovärderlig motvikt mot den
engelsk-amerikanska kulturen. När
engelskan får en så stark ställning på
lågstadiet, hoppas jag den skall kunna
dela med sig litet åt franskan på högstadiet.

Om de som göra upp kursplaner ocli
skriva läroböcker ville ta utskottets
önskemål ad notam, ha de också stora
utsikter att klara sig från fällande dom
av våra barnbarn. Bildningsstandarden
är, som det har betonats förut i dag,

ingenting statiskt, ingenting som är
tillmätt och avgjort en gång för alla.
Aristoteles behärskade hela sin tids vetande,
men ingen nutidsmänniska med
något så när klok uppfattning om vad
kunskapsliv och bildning är försöker
lära sig Nordisk familjebok eller ännu
mindre hålla vid liv en ambition att
behärska allt det kunskapsstoff, som
alla professorerna vid ett modernt universitet
behärska.

Skolan har inte heller samma dominerande
ställning såsom meddelare av
allmänbildning som den haft i gångna
tider. Genom tidningar, böcker, radio,
film, resor och föreningsliv skaffar sig
den moderna människan så småningom
en hel del allmänbildning. Det är i
medvetandet om denna faktiska bildningssituation
som skolkommissionen
bär utformat begreppet orienteringsämnen
för t. ex. kristendom, historia,
geografi och naturkunskap. Kungl.
Maj :t och särskilda utskottet ha accepterat
terminologien, och jag hoppas att
den via försöksverksamheten skall slå
igenom och bestämma de pedagogiska
beteendena i framtidens skola.

Men därmed har jag naturligtvis inte
velat påstå, att det inte behövs vissa
fasta grundkunskaper och embryonala
världsåskådningsmodeller, liksom vi
naturligtvis behöva vissa minimikunskaper
i etik. Men det är en illusion,
enligt min mening en skadlig illusion
att anse, att skolan bör lära för livet
på det viset, att den bör bibringa sina
elever färdiga, avrundade kurser som
räcka för hela livet eller att skolan bör
och kan leverera färdiga karaktärsprodukter.
Den skolreform, som riksdagen
nu skall besluta om, är, som det betonats
från flera håll, inte en statisk utan
en dynamisk och evolutionär skolreform,
och jag vill än en gång uttala förhoppningen,
att även skolmyndigheter
och pedagoger helhjärtat komma att
acceptera detta betraktelsesätt och medverka
till en förnuftig disponering av
kunskapsstoffet, så att skolungdomens

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer

arbetstidsproblem får en något så när
rimlig lösning. Studieleda och överansträngning
äro allvarliga negativa
faktorer, men kunskapshunger och arbetsglädje
äro positiva faktorer.

Det är effektivitetens piska som viner
över skolungdomen liksom över oss
alla, och det är klart att vi måste vara
effektiva — bland annat för att kunna
genomföra skolreformen. Effektivitet
kontra fri personlighetsutveckling har
hört till de eviga diskussionsfrågorna i
pedagogikens historia. Motiveringarna
ha varit litet olika. I det gamla Sparta
gällde det statens krav på soldater. Den
motiveringen kvarstår, framför allt i
de totalitära staterna, och soldater äro
inte bara männen vid krigsmaskinerna
utan alla andra som stå på post i produktionslivet.
Vi kunna i ett demokratiskt
land som Sverige inte heller komma
förbi denna motivering för ökad
effektivitet. Som politiker ha vi även
nya reformer —■ det märkte vi i går,
och vi ha märkt det flera gånger förut
— och skattesänkningar att tänka på
och så naturligtvis en höjning av levnadsstandarden.

Man kan och bör enligt min mening
ställa den frågan: Vad är en hög levnadsstandard?
Varken skolkommissionen,
departementschefen eller vi i utskottet
ha besvarat den frågan. Den
har väl inte varit tillräckligt aktuell,
men den behöver aktualiseras och hållas
under ständig diskussion. Det är
inte en exklusiv fråga bara för filosofer,
utan det är en grundläggande fråga
för politiker och pedagoger. Fri personlighetsutveckling
— naturligtvis inte
absolut fri utveckling — är en lyx,
men det är en lyx som ger mening åt
effektiviteten. Det föreliggande förslaget
till skolreform kan komma att medföra
en väsentlig höjning av levnadsstandarden
även i denna bemärkelse.
De riktlinjer, efter vilka försöksverksamheten
lagts upp, ge åtminstone mig
anledning till en viss optimism.

.lag är optimistisk även beträffande

för det svenska skolväsendets utveckling.

effektiviteten ur produktionssynpunkt.
Det finns utan tvivel outnyttjade begåvningsreserver,
och yrkesorientering
och förberedande yrkesutbildning borde
kunna medföra ett betydligt bättre yrkesval
än hittills. Det borde kunna bli
iarre fyrkantiga pluggar i runda hål,
som det heter på yrkesrådgivarespråk.
Bismarck yttrade en gång ungefär följande:
Det land som först lyckas lösa
yrkesvalets problem kommer att få ett
stort försprång framför andra länder.
För min del hoppas jag åtskilligt av
skolreformen i detta avseende. Kunna
vi sedan få riktig fason på yrkesutbildningen
ovanpå den nioåriga enlietsskolan,
då tror jag att vi skola kunna
få ännu större utdelning ur effektivitetssynpunkt
för hela samhället.

Som landsortsbo känner jag mig givetvis
tillfredsställd med denna skolreform.
Jag avstår från att framföra
mina synpunkter på det avsnittet, ty
de ha redan framförts framför allt av
herr Kyling, ehuru jag inte delar hans
uppfattningar i alla små detaljer.

Med anledning av bondeförbundsmotionen
och den reservation, som herr
Johansson i Mysinge har framfört, vill
jag säga, att jag ofta känner mig sympatiskt
inställd till bondeförbundets
vakthållning kring landsbygdens problem.
.lag kan därför ha vissa sympatier
för denna reservation, men mitt
förstånd vägrar i alla fall att ge sin anslutning
till densamma.

Alla folkbildare böra kunna hälsa
reformen med tillfredsställelse. Man
kan visserligen känna ett visst vemod
vid tanken på att de vildvuxna autodidakternas
skara kommer att glesna och
ersättas av mera jämnbildade men kanske
även mera slätstrukna personligheter.
Men detta är inte någon nödvändig
konsekvens, utan allt beror på hur
enhetsskolan utformas. Skolpropositionens
och utskottets skrivsätt stimulera
uppkomsten av en individualiserande,
aktivitctsutvecklande skola, som samtidigt
genom sina arbetsformer bör

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets

främja utvecklandet av gott kamratskap
och god kamratanda. Jag hoppas livligt
att till den nya skolan skall kunna
föras över så mycket som möjligt av de
fria studiemetoder som frodats inom
folkrörelsernas bildningsverksamhet.
Den förlängda studietiden bör kunna ge
säkrare resultat och befria folkbildningsarbetet
från elementarkurser i en
hel del ämnen och därmed möjliggöra
att man där startar på ett högre plan än
hittills.

Biblioteket skall ju spela en stor roll
i den nya skolan, och eftersom biblioteket
intar en central plats i allt fortbildningsarbete,
bör det kunna öka möjligheterna
för det frivilliga bildningsarbetet.
Grupparbetet är studiecirkelns
arbetsmetod, och även detta bör kunna
bidraga till att göra enhctsskolan inte
bara till en grundskola för högre teoretisk
och praktisk yrkesutbildning utan
även till en grundskola för det frivilliga
bildningsarbetet.

Fröken NYGREN: Herr talman! Jag
vill i likhet med en del föregående
talare understryka det värdefulla i att
utskottet har varit fullt enigt om beslutet
rörande den till nio år förlängda
skolplikten.

Utskottet har ju också kunnat enas
om formuleringen av punkt 1, som
handlar om genomförandet av enhetsskolan.
Men det varken kan eller bör
väl fördöljas att denna enighet nåtts
genom en kompromiss. Däremot är i
och för sig ingenting att erinra, om
man bara inte behöver befara att formuleringsskickligheten
varit så stor, att
den döljer djupgående meningsskiljaktigheter,
vilka kanske komma att
medföra, att dagens enighet kommer att
förbytas i morgondagens oenighet när
det gäller att tolka vad som bar beslutats
av 1950 års riksdag. I likhet med
tidigare talare vill jag därför starkt
framhålla nödvändigheten av att utskottets
motivering till nämnda punkt

utveckling.

lägges till grund för beslutet här i dag.
Herr Edenman har redan citerat en del
av denna motivering, och jag behöver
inte nu upprepa dessa citat. Däremot
vill jag i detta sammanhang erinra om
ett litet avsnitt av departementschefens
yttrande rörande skolans målsättning,
där han säger: »Inom en skola, som
är avsedd för alla, stegras av naturliga
skäl kraven på kunskapernas praktiska
användbarhet. En sådan skola kan icke
nöja sig med att kopiera realskolans
kurser. Den nuvarande realskolan är
en examensskola, som ger en viss kompetens;
för dem som nyttja dess undervisning
för sina barn, är examen och
den därpå grundade behörigheten till
tjänster och levnadsbanor stundom av
så väsentlig vikt, att kursernas innehåll
och utformning kommer i andra hand.
En skola, som är gemensam för alla,
måste hålla måttet inför en granskning
från andra utgångspunkter.» Utskottet
ansluter sig utan invändning till den
målsättning som departementschefen
här skisserat.

Mot bakgrunden av vad som sålunda
fastslagits kan jag inte se, att det föreligger
någon risk att besluta i enlighet
med utskottets förslag. Tvärtom anser
jag mig ha rätt att konstatera en allmän
positiv inställning till departementschefens
förslag om en enhetsskola,
som efter en längre eller kortare
övergångstid skall ersätta hela raden av
nu parallellt arbetande skolformer på
barndomsskolans åldersstadium.

Departementschefen säger vidare:
»Ett reformarbete, som vill slå broar
över de gamla samhällsklyftorna, måste
se till, att skolväsendet för alla samhällsskikt
framstår som en enhetlig skapelse,
där det finns gångbara vägar för
all svensk ungdom och där varje växande
individ, oberoende av sin sociala
startpunkt i livet, får lära sig huru han
bäst skall utnyttja sina personliga tillgångar
för kommande uppgifter. Ett
sådant syfte är icke förenligt med ett
vare sig öppet eller förtäckt parallell -

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

skolesystem. Fn differentiering i särskolor
bör enligt min övertygelse äga
rum först när det med hänsyn till yrkesvalet
är nödvändigt.» Det är med tillfredsställelse
jag citerar dessa ord.

Vad som kommer att bli avgörande
för förverkligandet av de planer som
vi nu diskutera är emellertid til syvende
og sidst icke formuleringen av de
olika punkterna i beslutet, utan det
kommer otvivelaktigt att bli utformningen
av den försöksverksamhet, som
alla äro eniga om måste föregå den slutliga
detaljutformningen av framtidens
skola. Det är alltså på försöksverksamheten,
som alla goda krafter måste sättas
in, om vi verkligen vilja hjälpas åt
att skapa en skolorganisation som motsvarar
de krav departementschefen
uppställer i propositionen.

Vi måste därvid från början göra
klart för oss att det är särskilt tre parter,
som måste helhjärtat vara med i
arbetet, nämligen lärare, elever och
målsmän. Utan ett samspel mellan dessa
parter är jag rädd för att skolöverstyrelsen
kommer att gå bet på sin annars
intressanta och betydelsefulla uppgift
att organisera försöksverksamheten och
leda den så, att den verkligen kan läggas
till grund för ett kommande definitivt
beslut om skolans utformning.

Att det ute i skoldistrikten finns intresse
för försöksverksamheten ha vi
redan sett bevis för. Redan föregående
år anmälde sig eu lång rad skoldistrikt
till deltagande i försöksarbetet, och
även om det bland dessa naturligtvis
finns ett och annat distrikt, som anmäler
sig därför att man därigenom
tror sig komma litet längre fram i kön
när det gäller tillstånd att få bygga eller
på grund av andra spekulationer, som
inte direkt höra hemma i försöksverksamheten,
så kan man i alla fall vara
övertygad om att flertalet skoldistrikt
härvid ha drivits av ett positivt intresse
för saken. Långt ifrån alla kunna dock
beredas tillfälle alt deltaga i försöksverksamheten.
Fn dylik har dock under

läsåret 1949/1950 kunnat startas i ett
stort antal skoldistrikt i klasserna 1 och
5. Det är sammanlagt 77 första-klasser
och 24 femte-klasser som deltaga i försöket.
För läsåret 1950/1951 har Kungl.
Maj:t redan fattat beslut om att försöksverksamhet
skall sättas i gång i
Råneå, Skön, Svedala och Lidköping
med tillsammans 90 läraravdelningar,
varav ungefär 50 i klass 1 och 40 i klass
5. Dessutom har överstyrelsen föreslagit
att ytterligare två nya skoldistrikt,
Laxå och Mörbylånga, samt Västberga
skola inom Stockholms skoldistrikt med
tillsammans 35 läraravdelningar skola
få deltaga i försöksverksamheten under
det kommande läsåret, och man väntar
nu bara på Kungl. Maj ds beslut i frågan.
Inalles kommer försöksverksamheten
att från och med läsåret 1950/1951
omfatta cirka 397 läraravdelningar eller
485 försöksklasser — en del läraravdelningar
äro tvåklassiga, och därför är
klassernas antal större än läraravdelningarnas.

De försök, som redan under året ha
bedrivits, ge oss anledning att se ganska
optimistiskt på denna verksamhet.
Visserligen har herr Kyling här talat
om ett missgrepp, som gjorts i ett skoldistrikt,
där man låtit undervisningen
i engelska dominera på ett olämpligt
sätt, men detta är enligt mitt förmenande
bara undantaget som bekräftar regeln,
d. v. s. att verksamheten har
lagts upp på ett riktigt sätt. Det vore
iu enbart märkvärdigt, om det inte
skulle förekomma några missgrepp, när
man sätter i gång en verksamhet av
detta slag. Jag tror mig emellertid kunna
säga, att de lärare, som ha tagit på
sig uppgiften att redan på nuvarande
tidiga stadium deltaga i försöksverksamheten,
ha gjort det i fullt medvetande
om att stora svårigheter måste
möta, men intresset för att medverka
till att ge bättre utbildningsmöjligheter
åt folkets barn har varit större än tveksamheten
inför de okända uppgifter,
som vänta.

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets

Men då måste de också, liksom alla
som komma efter dem i försöksverksamheten,
ha rätt att kräva, att de få
arbeta vidare stödda av ett allmänt förtroende
för ärligheten i strävandena
och för att de arbetsmetoder, efter vilka
de söka sig fram, kunna leda till gott
resultat. Såsom här redan av flera talare
sagts, finns det inte härvidlag någon
enda saliggörande metod, utan personligheterna
komma att betyda minst lika
mycket som metoderna, och därför
måste vi låta lärarna arbeta var och en
efter sina förutsättningar och efter sin
läggning. Men de måste också få till
sitt förfogande de hjälpmedel, som äro
nödvändiga för ett framgångsrikt arbete.
Det är åtskilliga sådana hjälpmedel
som behövas, men jag vill här särskilt
peka på ett, nämligen välutrustade
bibliotek. Skall man på ett resultatrikt
sätt kunna bedriva undervisning efter
dessa nya metoder med individuellt,
självständigt arbete eller arbete i grupper,
räcker det inte med att lärjungarna
ha de sedvanliga läse- och läroböckerna,
utan det måste finnas tillgång
till betydligt rikligare utrustade
bibliotek än vad nu är fallet. Både i
skolkommissionens betänkande och i
propositionen framhålles också, att man
skall försöka leda de unga till ett självständigt
fortsatt arbete genom att visa
dem vägen till bibliotek och intressera
dem för att på detta sätt själva komplettera
sina kunskaper. För ett sådant
arbete är biblioteket i skolan en absolut
nödvändighet, och jag vill särskilt fästa
de kommunala myndigheternas uppmärksamhet
på att detta krav tillgodoses.

Vad eleverna beträffar kunna väl inte
förutsättningarna för att få dem positivt
inställda till det nya arbetet uttryckas
bättre än departementschefen gjort
i propositionen. Jag tillåter mig därför
att återigen citera några rader av vad
departementschefen har sagt: »Skolarbetet
måste vara så meningsfyllt och
nyanserat, att det är värt sin tid även

utveckling.

för de duktigaste och förmår ge tillräcklig
stimulans åt deras gryende intressen.
Icke mindre maktpåliggande är
dock uppgiften att ge det bästa möjliga
även åt dem som icke ha förutsättningar
för mera krävande intellektuellt arbete.
Skolgemenskapen måste vara rik
nog att rymma även dessa lärjungar,
giva dem deras del, bjuda dem uppgifter,
som de kunna fylla, och skänka
dem trivsel och trygghet, medan de finna
sin väg genom skolan till samhällets
större arbetsgemenskap.»

Det är just en av kärnpunkterna, att
skolarbetet måste bli mera meningsfyllt
för alla; ingen får sitta där och tycka
att tiden är bortkastad. Starta vi med
den förutsättningen, kommer inte försöksarbetet
att misslyckas.

Skola vi till sist få målsmännen positivt
inställda, måste de från början få
känna sig säkra på att enlietsskolan
kommer att förverkligas och att de inte
riskera, att deras barn endast bli försöksobjekt
för några individer, som
vilja pröva nya hugskott, och att barnen
kanske efter slutad skolgång stå
där med en utbildning som inte passar
in i det bestående systemet.

Det har i olika sammanhang under
den pågående skoldiskussionen sagts
och skrivits, att de resultat de olika
skolformerna kunna redovisa under försökstiden
skola vara utslagsgivande för
den slutliga utformningen av framtidens
skola. Ja, det är väl alldeles ofrånkomligt
att så måste vara förhållandet. Meningen
med försöksverksamheten är ju
att vi skola utröna till vilka resultat de
olika formerna och metoderna leda och
sedan göra de nödiga korrigeringarna.
Därom äro säkerligen alla överens. Men
då måste vi också vara överens om att
de skolor, där man har startat och
kommer att starta försöksverksamhet
med enhetsskolan, skola utrustas på sådant
sätt och att hela organisationen
bygges upp så, att en objektiv jämförelse
verkligen blir möjlig.

Den iver, som städer och tätorter

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

lägga i dagen för att få fram nya realskolor
eller flera parallellklasser inom
de redan befintliga realskolorna är visserligen
glädjande som bevis för dessa
kommuners önskan att ge allt flera elever
möjlighet till fortsatta studier, men
skulle man låta dem i full utsträckning
förverkliga sina planer efter gammalt
mönster, då är jag rädd för att man
redan från början omöjliggör en tillförlitlig
jämförelse. Skulle vi enbart på
landsbygden få verkliga enhetsskolor
att jämföra med den traditionella realskolan
i städer och tätorter, så säger
det sig självt att jämförelsen måste bli
haltande. Det skulle då inte heller vara
ägnat att förvåna, om landsbygdens
målsmän kände sig osäkra inför enhetsskolan
såsom den lämpligaste skolformen
och kanske i fortsättningen i
allt större utsträckning skickade sina
barn till städernas och tätorternas realskolor.
Och lika omöjligt torde det vara
att få en hållbar jämförelse inom städernas
skoldistrikt, om de gamla realskolorna
i stor utsträckning få fr. o. m.
klass 5 draga till sig de intellektuellt
bäst utrustade och en eventuell s. k.
enhetsskola skall byggas upp för återstoden
av eleverna. Att departementschefen
kommer att hålla emot härvidlag
tar jag för givet, men det måste
dock göras klart även för de kommunala
myndigheterna att de måste inrikta
sig på den nya enhetsskolan, när
de planera för de växande barnkullarna.
Man måste på ett eller annat sätt
sörja för att de olika skolformerna få
ett i görligaste mån jämförbart elevmaterial,
om en riktig jämförelse skall
kunna göras.

Bland de skolformer, som skola ingå
i försöksverksamheten för att sedan,
om försöksverksamheten visar, att det
är lämpligt, ersättas av enhetsskolan,
saknar man i utskottets utformning av
de olika punkterna i beslutet en skolform,
nämligen flickskolan. Den fanns
med i propositionen och är även nämnd
i motiveringen för utskottets förslag,

men den har, som sagt, kommit bort i
klämmen. När det för något år sedan
gällde att taga ställning till skolkommissionens
förslag, delade jag minoritetens
uppfattning, att det inom den då
skisserade skolorganisationen inte
fanns någon plats för den gamla flickskolan.
Men när vi sedan i skolöverstyrelsen
inte vid denna tidpunkt kunde
uttala oss för det horisontellt kluvna
gymnasiet, så kom frågan att te sig annorlunda.
Det horisontellt kluvna gymnasiet
skulle nämligen ha erbjudit en
lämplig studieform för de elever, pojkar
såväl som flickor, som ville sluta
sina studier utan att underkasta sig en
rigorös studentexamen men som ändå
ville ha en längre studietid och därmed
ett större mått av allmänbildning än
den nioåriga enhetsskolan kunde ge. Vi
beslöto därför i skolöverstyrelsen att
uttala oss för att även den gamla flickskolan
toges med i försöksverksamheten,
men inte enbart som flickskola
utan i viss utsträckning även som samskola.
Det är enligt mitt förmenande
alldeles givet, att lika väl som det finns
flickor, som äro bättre betjänta av en
lugn studiegång, där man inte behöver
se fram mot en pressande examen, så
finns det pojkar som ha behov därav.
Pojkar, som t. ex. vilja ägna sig åt
konstnärligt arbete, behöva kanske vidgade
språkkunskaper eller önska läsa
konsthistoria i större utsträckning än
man gör inom realskolan och gymnasiet
— för att nu nämna ett par av de
ämnen, som man alltid pekar på när
det gäller att framhålla betydelsen av
den nuvarande flickskolan. Om man
inte skulle införa ett kluvet gymnasium
i enlighet med skolkommissionens förslag,
något som jag i alla fall tror skulle
vara lyckligt, så bör man försöka göra
om åtminstone en del av de gamla
flickskolorna till samskolor och låta
denna skolform vara med i försöksverksamheten
för att sedan i en framtid,
på samma siitt som när det gäller
övriga skolformer, bedöma huruvida

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

den kan inpassas i skolsystemet utan
att bli en parallell form vid sidan av de
andra. Både skolkommissionen, departementschefen
och utskottet ha ju varit
eniga om att ett parallellskolesystem
inte är förenligt med den nya demokratiska
skola som vi vilja bygga upp.

Jag har redan talat rätt länge, och
det är ytterligare många talare anmälda.
Jag skall därför inte gå in på de
övriga punkterna i förslaget — det har
för övrigt redan gjorts av många talare
här och kommer säkert att ske även i
fortsättningen. Jag vill bara framhålla
betydelsen av att man inte tappar bort
en av de synpunkter som varit vägledande
i hela arbetet på den nya enhetsskolan,
nämligen att se till att det
skapas likvärdighet mellan landsbygdens
och städernas skolformer och
mellan teoretiska och praktiska utbildningsvägar.

Vad stadieindelningen beträffar, kan
jag i stort sett ansluta mig till vad herr
Kyling här har sagt.

Till sist vill jag endast citera några
ord av departementschefen, när han talar
om skolans målsättning: »Det finnes
andra uppgifter för den demokratiska
skolan, som icke få försummas. Någon
gång bör samhällsundervisningen låta
blicken löpa vidare ut över våra nationella
gränser för alt tangera internationella
problem och ge de unga en aning
om världsmedborgarskapets innebörd
och förpliktelser. Införandet av ett
främmande språk i den för alla obligatoriska
skolan skulle stödja denna strävan.
»

Jag lägger häri in en bestämd förhoppning
om att skolan skall vilja och
kunna hos de unga lägga grunden till
ett intresserat och målmedvetet arbete
för freden. En kulturstat, som i dessa
tider efter alla fasansfulla upplevelser
av krigets förbannelser går att
reformera sitt skolsystem, skulle dåligt
försvara sin plats bland kulturländerna,
om man inte skulle kraftigt understryka
skolans uppgift att fostra det uppväx -

ande släktet till fredsälskande människor
med känsla och ansvar för att,
var och en på sin post och efter sin förmåga,
bidraga till att säkra freden.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till utskottets utlåtande med
undantag för punkt 3, där jag vrkar bifall
till den reservation som av herr
Andrén in. fl. har fogats till utskottsutlåtandet.

Herr ONSJÖ: Herr talman! Jag börjar
nästan tycka synd om de tjugo talare
som komma efter mig i denna debatt,
ty fältet börjar ju redan nu bli ganska
avbetat. Det är ju självklart att i varje
fall vi som stå bakom det egentliga utskottsutlåtandet
inte kunna komma med
så värst skiljaktiga meningar. Då de
som tidigare talat emellertid uteslutande
äro lärare och andra lärda män och
kvinnor, är det kanske inte ur vägen
att även någon som tillhör de mera
praktiska yrkena anför en del synpunkter.

Jag vill börja med att säga, att jag
kan hålla med dem som anse, att behandlingen
av denna fråga litet för
mycket forcerats; jag undrar hur pass
många av riksdagens ledamöter som
över huvud taget läst utskottsbetänkandet.
I utskottet — och så blir det nu
även i kamrarna — har behandlingen
måst ske så att säga under trycket av
att det hela måste vara färdigt inom en
starkt begränsad tid. Det kanske hade
varit lyckligare om vi fått behandla
denna oerhört stora fråga under litet
mera lugna förhållanden. I varje fall
förefaller det mig som om forceringen
vore onödig, alldenstund det gäller en
reform, som inte kan träda i full tilllämpning
förrän tidigast inom 15—
20 år.

Här föreligger emellertid nu ett enhälligt
utskottsutlåtande, som riksdagen
har att ta ståndpunkt till, angående genomförandet
i framtiden av en nioårig
enhetsskola. Jag vill för min del dekla -

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

rera, att jag från början varit tveksam
om huruvida ett principbeslut skulle
fattas redan nu. Det hade kanske varit
klokare att vänta till dess att försöksverksamheten
fått pågå något år och
till dess att man bättre kunnat överblicka,
i vad mån och vid vilken tidpunkt
reformen kan förverkligas. Ett
beslut av den vidsträckta innebörd som
det här gäller bör rätteligen inte bara
grundas på tro utan så långt som möjligt
på vetande. Att jag emellertid gått
med på principbeslutet redan nu bär
berott på att jag låtit mig övertygas
om att ett sådant beslut är nödvändigt,
om det hela skall kunna få den stadga
som behövs för att vi skola kunna göra
erforderliga förberedelser. Det är nödvändigt
för kommunerna att veta hur
de skola planera, och även med hänsyn
till den tilltänkta försöksverksamheten
är det erforderligt med ett principbeslut.

Principbeslutet är ju enligt utskottsförslaget
så långt det varit möjligt omgärdat
med reservationer. Det är, som
herr Wallentheim sade i början av debatten,
en principproposition vi ta
ståndpunkt till. Jag tyckte nästan att
departementschefen lade in litet för
mycket i beslutet när han talade här,
tv det är ju dock så, att det mesta är
ställt på framtiden. Yi kunna nog också
känna oss ganska lugna, då man i framtiden
säkert kommer att rätta till våra
eventuella misstag och bestämma över
sin egen skola, oavsett vad vi här i dag
besluta.

En omorganisation av vårt skolväsende
är enligt min mening nödvändig,
och jag tror att vi nu äro inne på rätt
väg. Beträffande målsättningen, nämligen
att förbättra folkundervisningen,
skapa likvärdighet mellan teoretisk och
praktisk utbildning samt skapa likställighet
mellan stad och landsbygd, är
enigheten såvitt jag kan förstå mycket
slor. Alla erkänna kunskapens värde,

både dess nyttovärde och dess egenvärde.

Det är självklart, att vi som företräda
landsbygden äro intresserade av denna
reform, ty det gäller ju i första hand
att förbättra folkskolan, som i allmänhet
är landsbygdens enda skola. Jag vågar
påstå att landsbygdsbefolkningen,
särskilt ungdomen, är positivt inställd
till reformförslaget. I den mån det från
landsbygdshåll höjts betänksamma röster
mot skolreformen har det nog inte
berott på bristande intresse och bristande
förståelse för en förbättrad folkundervisning,
utan det har berott på
att man tvivlar på möjligheterna att förverkliga
det jättelika programmet.

Onekligen är det också så, att hela
förslaget angående skolreformen ter sig
verklighetsfrämmande, om man skall
bedöma det efter läget för dagen. Vi befinna
oss här i en underlig situation, i
det alt vi diskutera och besluta om
1970-talets skola samtidigt som vi veta,
att vår nuvarande skolorganisation på
många håll kämpar med olidliga svårigheter.
Bristen på lokaler och lärare
är för närvarande oerhört stor, särskilt
på landsbygden; det kommer säkert att
dröja årtionden innan lokalsvårigheterna
för den nuvarande skolan bli avhjälpta.
Det bör då vara lätt att förstå,
om man ute i bygderna tycker, att vi
här i riksdagen böra försöka avhjälpa
bristerna inom vår nuvarande skolorganisation
innan vi planera utbyggnader.

Emellertid äro väl de nuvarande svårigheterna
till stor del krisföreteelser,
som vi vilja hoppas komma att försvinna
så småningom, och skall man någon
gång reformera skolorganisationen,
måste det ske på lång sikt. Ingen har
ju heller förutsatt, att reformförslaget
skall förverkligas förrän vi ha råd och
resurser, det är någonting som jag tycker
särskilt bör observeras. Vi hoppas
emellertid att framåtskridandet kom -

4 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 23.

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

mer att fortsätta, och då bör det inte
vara omöjligt att genomföra den förbättrade
folkundervisning, som därmed
blir mer och mer nödvändig.

Jag skall inte här gå in på frågan
om den framtida enhetsskolans organisation
vad beträffar stadieindelning,
differentiering, ämnesval o. s. v. —
den saken bör kunna överlämnas åt
försöksverksamheten — utan jag skall
bara i likhet med herr Malmborg i
Skövde i detta sammanhang uttrycka
min tillfredsställelse över departementschefens
ståndpunkt när det gäller kristendomsundervisningen.
För att inte
störa någons samvete skall jag dock
icke säga mer om den saken.

Jag vill vidare understryka vad som
i utskottsutlåtandet säges om bygdeskolan,
nämligen att den så långt det är
möjligt bör bevaras samt omfatta klasserna
1—6. Jag behöver inte särskilt
motivera detta — det har framhållits
här tidigare och i utskottsutlåtandet
vilken betydelse skolan har för landsbygden,
där man också strängt håller
på bygdeskolan.

När det däremot gäller högstadiet
tror jag, att en centralisering måste
ske i större utsträckning än man kanske
nu tänker sig, om detta högstadium
verkligen skall kunna fylla sin uppgift.

Det nya som reformförslaget innebär
är ju framför allt den förberedande yrkesutbildningen
inom enhetsskolans
ram. Skolreformens bärande idé är att
liksom lyfta upp den praktiska utbildningen,
så att den blir ansedd såsom
likvärdig med den teoretiska. Detta är
en storslagen idé, men en idé, som jag
tror blir mycket svår att förverkliga.
Här gäller det i stor utsträckning att
bygga upp något nytt; hela skolreformen
är såvitt jag kan förstå beroende
av i vad mån man lyckas härmed.

För dem som gå in på de teoretiska
banorna innebär reformen kanske inte
så mycket nytt, i varje fall ingen utökning
av skoltiden. Men för de elever,

som gå till de praktiska yrkena — och
det bör ju vara inemot två tredjedelar
av samtliga — innebär reformen en utökning
av skoltiden med i allmänhet
två år. I varje fall på landsbygden blir
problemet, hur skolan skall kunna ge
eleverna någonting av värde under denna
utökade skoltid. På den punkten,
som är grundläggande för hela enhetsskolan,
veta vi tyvärr inte så mycket.
Både skolkommissionen, departementschefen
och utskottet ha enligt min mening
i alltför hög grad förbigått detta
problem, vilket otvivelaktigt är förslagets
svagaste punkt. Går det inte att
organisera den förberedande yrkesundervisningen
på ett tillfredsställande
sätt, vilket säkert kommer att bli besvärligt,
särskilt på landsbygden, blir
det nog svårt att förverkliga enhetsskolans
idé.

I förslaget förutsattes att dispens skall
kunna lämnas åt de elever, som inte
kunna följa den teoretiska undervisningen,
så att de få sluta i åttonde eller
eventuellt redan i sjunde klassen. Jag
tror i likhet härmed att det kan bli
nödvändigt att befria en del av de elever,
som vilja ut i de praktiska yrkena,
från enhetsskolans nionde och kanske
även åttonde klass. Det torde bli svårt
att hålla kvar ungdomar som vilja bli
t. ex. grovarbetare — och sådana komma
nog att behövas även i framtiden
— nio år i skolan, och inte heller torde
det ställa sig lätt för skolan att ge dessa
ungdomar något som har nyttovärde.
Innan enhetsskolan börjar praktiseras,
måste det såvitt jag förstår ske en kraftig
utbyggnad av vårt yrkesskoleväsende.
Detta blir ett jätteprojekt, som säkert
kommer att draga kostnader av
helt annan storleksordning än vad man
i propositionen har räknat med.

Innan jag slutar vill jag stryka under
och slå fast något som står både i propositionen
och i utskottsutlåtandet,
nämligen att landsbygden inte får komma
i efterhand när det gäller att bygga
upp framtidens skola. Den risken före -

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

ligger alltid att om en reform inte kan
genomföras i full utsträckning, blir det
ofta landsbygden som kommer i efterhand.

Jag vill även slå fast, att vår nuvarande
skola inte får försummas under
tiden vi vänta på den nya skolan, om
vilken vi för övrigt inte veta huruvida
den kan förverkligas. Våra skolmyndigheter
få inte nu börja syssla med ritningen
till framtidens skolbyggnad i sådan
utsträckning att de glömma underhållet
av den gamla.

Det är otvivelaktigt en stor reform,
som vi nu komma att besluta om, och
statsrådet Weijne, som lagt fram detta
förslag, är att gratulera. Han har utan
tvivel på ett välförtjänt sätt lyckats i
sin uppgift. Men vi skola göra klart för
oss, att mycket återstår.

Det har sagts, att det betydelsefullaste
i det nya ligger på undervisningsmetodernas
område och att reformen som
helhet innebär något av en Kopernicusomvälvning.
Jag kan naturligtvis inte
bedöma i vad mån så starka ord kunna
vara motiverade, men jag tror inte det
är så klokt att alltför mycket döma ut
det gamla innan man visat att man kan
sätta något bättre i stället. I varje fall
tror jag, att man bör räkna med att
det blir vanliga människor, både lärare
och elever, som komma att gestalta
framtidens skola. Vi hoppas ju emellertid
att enhetsskolan, när den en gång
i framtiden kan förverkligas, blir vårt
folk till gagn och att 1950 i detta avseende
kommer att bli ett märkesår i
vårt lands historia.

Herr SEVERIN: Herr talman! Av alla
de många anföranden, som redan hållits,
har det tydligt nog framgått, att
bakom den formella enigheten i utskottets
utlåtande dölja sig åtskilliga, jag
får kanske kalla det nyanser. Det skulle
för övrigt vara egendomligt, om detta
inte vore fallet, så stor som den reform
är, vilken riksdagen nu går att besluta.

Trots dessa nyanser torde man våga
konstatera ett glädjande faktum, och det
är, att enighet föreligger om principen:
upprättandet av en nioårig enhetsskola.
Det är således en missuppfattning som
eu av kammarens ledamöter, herr Ståhl,
gjort sig skyldig till i sin tidning när
han skriver, att man har till varje pris
velat uppnå enighet och därför också
fått betala för denna enighet. Inte ens
om så mycket som den nioåriga skolan
som sådan får riksdagen möjlighet att
nu besluta.

Detta stod att läsa i Karlstads-Tidningen.
Herr Ståhl har således gjort sig
skyldig till en missuppfattning; åtminstone
ha samtliga ledamöter i utskottet
varit av den uppfattningen att
vad utskottet hemställt till riksdagen
är att besluta om en nioårig enhetsskola.
Att denna nioåriga enhetsskolas
utformning blir beroende av försöksverksamheten
har ju redan sagts, och
utskottet har även varit mycket medvetet
om att framtidens riksdagar inte
äro bundna av det beslut, som vi fatta
här i dag. Skulle de anse, att den nioåriga
enhetsskolan inte är någon lämplig
reform, komma de inte att fullfölja
verksamheten. Men den avsikt, som ligger
i beslutet, sådan hemställan utformats
av utskottet, är att upprätta en nioårig
enhetsskola.

Jag skall för övrigt inte uppehålla
mig vid betydelsen i övrigt av denna
reform. Den har tillräckligt belysts
tidigare, och jag ansluter mig till de
deklarationer som gjorts rörande innehållet
i beslutet och den motivering,
som utskottet levererar för detsamma.
.lag skall emellertid ta upp ett par andra
spörsmål, som några av de tidigare
talarna berört.

Herr Malmborg var inne på spörsmålet
om att yrkesundervisningen borde
kunna börja tidigare än i nionde
klassen, då många pojkar och även flickor
redan i tidigare år vilja, som han
sade, arbeta med händerna och då det
skulle vara meningslöst att låta dem

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

fortsätta med inhämtandet av teoretiskt
vetande, vilket de måhända dåligt förmådde
tillgodogöra sig och inte hade
någon lust med. Herr Onsjö var inne
på samma spörsmål och ansåg, att i
vissa fall en dispens skulle kunna givas
för sådana ynglingar och flickor, som
inte hade lust med skolarbete utan omedelbart
ville gå ut i yrkesarbetet.

Naturligtvis kunna inte bestämmelserna
för denna nioåriga skola komma
att göras så stela och så stränga, att
intet undantag får ske från den allmänna
normen. Det har emellertid i utskottet
— och i det hänseendet är jag mycket
överens med den allmänna meningen
— ansetts, att skulle sådana dispenser
lämnas och skulle yrkesundervisningen
föras ned i de lägre klasserna,
t. ex. i åttonde eller ända ned i sjunde
klass, som det talats om, så måste detta
vara att betrakta såsom undantag. Ty
antag, att det skulle bli vanligt med
dispenser exempelvis efter sjunde klassen,
och antag, att yrkesundervisningen
skulle börja tämligen allmänt i åttonde
eller sjunde klassen. Vad skulle i så fall
reformen egentligen komma att innebära?
Såvitt jag förstår bleve innebörden
då ingen annan än att vi fortfarande
hade en sjuårig folkskola, varefter
yrkesundervisningen börjar, låt
vara att denna yrkesundervisning kunde
givas i skolan mot såsom nu är fallet
ute i yrkeslivet. Men denna skillnad
är inte avgörande. Jag hade under alla
förhållanden städse föreställt mig, att
en av de stora vinsterna med den nioåriga
enhetsskolan var bl. a. att ungdomarna
skulle givas en grundval av
allmänt vetande, som skulle underlätta
för dem orienteringen i samhället, även
om dessa allmänna kunskaper inte omedelbart
och direkt kunde omsättas i
pengar, såsom fallet är med de kunskaper,
som meddelas vid yrkesundervisningen.

Herr Malmborg uppehöll sig rätt utförligt
vid frågan om kristendomsundervisningen.
Jag har tillsammans med

några andra ledamöter i utskottet avgivit
ett särskilt yttrande beträffande
kristendomsundervisningen. Detta särskilda
yttrande utmynnar emellertid
icke i något yrkande. Jag betraktar icke
kristendomsundervisningen och omfattningen
av denna såsom tillhörande de
väsentliga spörsmålen i detta problem.
Det väsentliga som vi här ha att besluta
om är ju den nioåriga enhetsskolan.
Jag skall icke heller taga upp någon
debatt i kristendomsundervisningsfrågan.
Jag vill endast ytterligare betona
vad just detta särskilda yttrande slutar
med, nämligen att om den linje, som
ligger i departementschefens yttrande,
att kristendomsundervisningen bör
vara sann och tolerant, följes, ha de
som skrivit under detta yttrande icke
något att invända mot kristendomsundervisningen
i och för sig. Jag skall
som sagt icke taga upp någon debatt om
detta spörsmål, utan jag har endast velat
göra denna anmärkning med anledning
av herr Malmborgs uttalande.

Jag skall be att få säga ett par ord
rörande en annan sida av problemet
som jag vet kommer att upptagas senare,
eftersom den gjorts till föremål
för diskussion i motioner. Jag syftar då
på den ekonomiska sidan. Det skulle ju
kunna synas som om denna icke alldeles
oviktiga detalj av problemet hade
blivit alldeles förbigången av utskottets
ledamöter eller som om utskottet
över huvud taget icke alls spekulerat
över att man också har med ett ekonomiskt
problem att göra. Så är emellertid
ingalunda förhållandet. Som herr
Rubbestad m. fl. framhållit i sina motioner
kommer reformen att medföra
betydande kostnader. Engångskostnaderna
för skolbyggnader och lärarutbildning
belöpa sig till mellan 550 och
600 miljoner kronor. De årsomkostnader
som falla på staten, d. v. s. de på
grund av denna skolform betingade
ökade kostnaderna, belöpa sig till 250
miljoner kronor. På kommunerna antages
dessutom falla en kostnadsökning

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

på 70 miljoner kronor. När vi dessutom
befinna oss i en kris — vilket just nu
är fallet -— med hänsyn både till tillgången
på lärare och på skolbyggnader,
är detta ägnat att göra realiserandet av
denna reform ytterligare problematiskt.
Det är onekligen imponerande summor
som man sålunda kommer att röra sig
med vid förverkligandet av denna enhetsskola.

Att utskottets ledamöter icke varit
så betänksamma inför det ekonomiska
perspektivet beror måhända därpå, att
utgiftsstegringen ligger så långt fram i
tiden, att kostnadsfrågan för närvarande
icke är dagsaktuell. Nu är det naturligtvis
också fåfäng möda att verkställa
ekonomiska utredningar över utgifter
som ligga så långt fram i tiden, eftersom
det ännu rör sig om ett så pass
svävande utformat projekt.

För att icke någon skall stanna i den
uppfattningen, att utskottets ledamöter
samt och synnerligen bestå av ekonomiska
fantaster, vilka över huvud taget
anse att ekonomiska omständigheter
sakna varje betydelse för reformens
genomförande, skall jag be att få säga
några ord härom. Med hänsyn till de
erfarenheter, vi ha av vår ekonomiska
utveckling tidigare, tycker jag att utsikterna
icke te sig så förfärligt mörka
för möjligheterna av reformens realiserande.
Enligt vår löpande produktionsstatistik
har produktionen stigit
från siffran 100 år 1935 till 186 år 1949,
allt enligt kommerskollegii statistik.
Det vill alltså säga att nära nog en fördubbling
skett under en tid av 15 år.
Detta är naturligtvis icke att fatta så
som om motsvarande produktivitetshöjning
ägt rum. Under samma tid har
folkmängden ökat, men dock icke så
mycket — från något över 6 miljoner
år 1935 till 7 miljoner 1349 eller med
icke stort mer än % miljon. Dessutom
har en förskjutning ägt rum av åldersfördelningen
av folkstocken, varigenom
de produktiva åldrarnas andel ökat.
Detta har haft en viss betydelse för

produktionen, men man gör sig icke
skyldig till överdrift om man säger, att
en produktivitetsstegring ägt rum med
gott och väl 50 procent under dessa
15 år. Det finnes icke något skiil att antaga,
att produktivitetsstegringen skall
gå långsammare under de 20 till 25 år
som vi antaga komma att åtgå för enhetsskolans
realiserande. Räkna vi med
att den reella nationalinkomsten under
denna tid stiger i samma takt som den
gjort sedan 1935, skulle det innebära —
om man utgår ifrån den taxerade inkomsten,
som för närvarande håller sig
omkring 18 miljarder kronor —• att denna
i början på 1970-talet — förutsatt att
vi ha samma befolkningsstorlek som för
närvarande —- skulle vara uppe i nära
30 miljarder kronor.

Det är klart att det kan ställas många
anspråk på resultatet av denna produktionsökning.
Vi skulle kunna använda
dessa pengar på annat sätt än till skolor.
Det är givet. Vi stå ju på det hela
taget, när det gäller ekonomiska spörsmål,
när det gäller utgifter, alltid inför
ett val. Våra tillgångar och inkomster
räcka i själva verket aldrig till att täcka
alla de behov som vi skulle önska täcka.
Därom kunna vi vara eniga. Men
när det gäller att välja mellan olika
intressen, som vi kunna tillgodose med
våra ekonomiska resurser, måste man
då sätta en förbättrad undervisning så
långt ned på skalan att vi anse oss ha
råd till allt det andra som denna stegrade
nationalinkomst kan medgiva men
icke till en förbättrad folkundervisning?
Jag skulle närmast betrakta det
som genant för Sverige som kulturnation,
om man skulle sätta skolundervisningen
så långt ned på skalan att vi
först måste skaffa t. ex. var och en en
bil och tvårumslägenhet, eller vad det
nu är för behov, som man vill tillfredsställa,
innan de få möjlighet att skaffa
sig ett större mått av vetande. Vi behöva
icke svälta för att kunna genomföra
denna reform. Därpå iir jag fullkomligt
säker.

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

För övrigt kan man betrakta utgifterna
för skolundervisningen som en
investering. Det får väl anses säkert,
att vår produktivitet icke skulle ha
stigit till sin nuvarande nivå, om man
inte för något sekel sedan hade fattat
beslut om införande av folkskolan, som
givit oss allmän folkundervisning. Skulle
en större del av folket vara analfabeter,
är jag säker på att produktionen
och hela vår standard skulle varit betydligt
lägre än den är nu. Lika väl som
den folkundervisning, som vi anse oss
ha råd med, har bidragit till att öka
produktiviteten, lika väl måste man
räkna med att en förbättrad skolundervisning
skall giva avkastning. Den
är icke räntemässigt beräkningsbar.
Man kan icke säga hur många procent
den avkastar, men att den avkastar något,
icke blott ekonomiskt, är otvivelaktigt.
Ännu mer betyder naturligtvis
höjningen av den allmänna kunskapsoch
bildningsstandarden ur allmän
kulturell synpunkt. Därom råder ingen
tvekan. Det finnes sålunda icke den
ringaste anledning att hysa ekonomiska
betänkligheter och att ur den synpunkten
avvisa det förslag till reform
som här föreligger.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON i Mysinge: Herr
talman! Jag ber att först i största allmänhet
få instämma i de synpunkter
på landsbygdens skolproblem som herr
Kyling här framfört. Utöver detta skall
jag, förutom att upptaga två detaljfrågor,
också göra en liten personlig bekännelse.

Den känsla som man känner sig behärskad
av, när riksdagen nu står inför
att besluta om denna stora och vittomfattande
reform, är tveksamhet. Denna
tveksamhet gäller dock icke önskvärdheten
eller rent av nödvändigheten av
en skolreform. Det är nog tämligen
klart, att om vi icke skola sacka efter i

utvecklingen gent emot andra kulturländer,
måste vi förbättra vårt undervisningsväsen.
Det finnes heller icke
någonting att erinra från min sida mot
målsättningen för den framtida skolan
i princip, såsom t. ex. att det skall vara
en god utbildning i de grundläggande
ämnena och en rimlig insikt i naturens
och de mänskliga institutionernas liv.
Jag har ej heller någon tveksamhet att
anmäla mot att skolan bör göra sitt för
att främja de goda anlagen hos de unga
och söka medverka till att uppfostra
dem till goda samarbetsmänniskor. Det
är endast tacknämligt. Kan man dessutom
få en praktisk yrkesundervisning,
som kan tävla med den teoretiska, vore
utan tvivel mycket vunnet. Framför allt
är jag icke tveksam om önskvärdheten
av vad som framgår av utskottets utlåtande
på åtskilliga ställen, att landsbygdens
skola skall bli likvärdig med
städernas.

Nej, tveksamheten ligger icke på detta
plan. Den gäller väsentligen, om denna
genomgripande reform över huvud taget
är möjlig att genomföra enligt planritningarna.
Man har ju en del exempel
att peka på, som icke äro uppmuntrande.
Åtskilliga principbeslut ligga redan
på hög. Jag vill t. ex. nämna folktandvården,
som är 12 eller 13 år gammal.
Den har i stor utsträckning ännu
icke hittat ut till landsbygden. Jag vill
nämna den fria sjukvården, som för
några år sedan beslöts i princip av riksdagen.
Jag hade nöjet att tillhöra det
särskilda utskott som behandlade denna
fråga. Hur den frågan ligger till
känna vi ju alla. Jag vill erinra också
om genomförandet av den humana fångvården.
Den är genomförd vad gäller
fångarna, men inte vad gäller att klara
alla ytterligare åtgärder som erfordras
för att denna reform skall bli fullständig.
Man kan hålla på och räkna upp
och få en lång lista på olika beslut som
icke ännu äro tillgodosedda.

Frågan blir: Ha vi de ekonomiska,
personella och materiella resurserna för

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer

reformens genomförande? Ingen vågar
väl i dag svara på den frågan, i varje
fall icke jakande. Den synpunkten har,
av departementschefens yttrande i dag
att döma, icke heller varit främmande
för honom vid omstöpningen av skolkommissionens
förslag. Sedan utskottet
vid behandlingen av propositionen gjort
en del ytterligare uppmjukningar, kan
man väl lägga svaret om, hur och när
den framtida .skolan skall utformas och
genomföras allt närmare det utslag som
försöksverksamheten beräknas giva.

Man har också i utskottet kunnat konstatera
en positiv vilja att flytta ned
diskussionen så nära jorden som möjligt
och att ur skilda synpunkter få
största möjliga enighet om väsentliga
ting. Utskottsförslaget är således en
kompromiss, som fröken Nygren påpekade,
där de olika meningarna fått mötas.
Men jag vill påpeka, att det är icke
frukten enbart av formuleringskonst,
utan det är också så, att olika meningar
fått komma till uttryck i de motiveringar
som äro bifogade utskottets kläm.

Det har sagts bl. a. i tidningarna, att
både propositionen och utskottsutlåtandet
äro vaga, en sak som väl knappast
kan bestridas. Men frågan är om ett
principbeslut, vars slutliga ikraftträdande
avgöres dels av försöksverksamhet
och dels förskjutes minst 20 år
framåt i tiden, kan bli annat än vagt.
Men det måste uppenbarligen vara av
värde att denna reform omfattas av så
stor enighet som möjligt, om det över
huvud taget skall vara möjligt att samla
nationen kring denna utan tvivel storslagna
och vackra tanke. Utskottet har
genom sin enighet velat bidraga till
detta.

Detta undanskymmer dock icke att
jag för min del ser rätt mörkt på möjligheterna
att realisera reformen. Jag
medgiver gärna, att mina tvivel äro i
hög grad färgade av dagens situation.
Men tyvärr är jag också lika övertygad
om att den situationen icke förändras i
en handvändning.

för det svenska skolväsendets utveckling.

Både i propositionen och i utskottets
utlåtande hävdas i allmänna uttalanden
med skärpa att landsbygden skall bli
likställd med städerna och till och med
att detta är en förutsättning för reformen.
Det måste ur landsbygdens synpunkt
vara bra att barnen ända till och
med nionde året kunna få gå i hembygdens
skola samt växa upp och fostras
i hemmiljön. En annan sak är att
tvivlet gärna vill komma in här, om det
är möjligt att i odifferentierade klasser
få ut samma kunskapsmått som i nuvarande
realskolan. Men det är ju en
fråga som jag för min del icke skall ge
mig in på. Den frågan skall ju försöken
i framtiden besvara.

Jag kan således icke neka till att jag
över huvud taget har svårt att tro på
möjligheterna att få denna jämlikhet,
trots de välvilliga uttalandena. Jag tvivlar
däremot icke ett ögonblick på statsrådets
goda vilja härvidlag. Men i en
skolepoks historia är ett människoliv
relativt kort — både statsrådet och vi
som besluta få kanske icke uppleva dess
fulla genomförande. För mig är det därför
angeläget, att man i första hand tager
itu med dagens uppgifter. För att
städernas försprång skall kunna inhämtas
av landsbygden fordras nu ett intensivt
arbete av alla intresserade parter.
Alla veta vi hur det är i dag med
de ekonomiska förutsättningarna, hur
vi ha det med lärare, med skollokaler
och kvottilldelningen för upprustning
av landsbygdens skolor och hur vi ha
det med speciallokaler för den praktiska
utbildningen. Frågan bör då bli:
När komma vi till att landsbygdens skola
fyller det ändamål, som hitintills
varit uppsatt?

De tabeller som finnas i utskottsutlåtandct
på sidan 111 stämma inte till
någon optimism. Medan 42 procent av
städernas barn allaredan ha åttaårig
obligatorisk skolgång, har landsbygden
en sjuårig skola, som i stor utsträckning
ännu inte fyller sitt ändamål på grund
av att man — till följd av lärar- och

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

lokalbrist etc. — ej kunnat över lag
realisera den 7:e klassen, vilket är
önskvärt om undervisningen skall giva
det resultat man avsett. Ser man i övrigt
på undervisningens standard faller
i ögonen en sådan sak som att barnen
på landsbygden i det övervägande antalet
fall undervisas i Bl-, B 2- eller
B 3-skolor. Därmed har jag på intet sätt
velat utdöma dessa skolformer, men de
ge i många fall inte den undervisning
som man skulle önska. Detta säger tillräckligt
om vilket försprång städerna
ha och som landsbygden har att inhämta.
Att uppnå denna jämlikhet måste
enligt mitt förmenande vara den nu angelägnaste
uppgiften, så att alla få samma
utgångsläge, då den nya, stora skolreformen,
som vi hoppas, en gång blir
verklighet.

Jag är fullt på det klara med svårigheterna
att nu skaffa lärare och kvalificerade
sådana, att våra ekonomiska
resurser äro begränsade och att kvoterna
för skolbyggnadsändamål äro mycket
små i förhållande till det föreliggande
behovet samt att speciallokaler
inte kunna få byggas just nu. Därvidlag
ha statsmakterna själva på grund av
investeringssvårigheter satt en spärr för
utvecklingen. Så mycket angelägnare är
det då att behovet tillgodoses där det
är som störst. Jag är också på det klara
med städernas svårigheter på grund av
den starka inflyttningen dit. Men man
borde dock tillgodose landsbygdens behov
av att upprusta den sjuåriga skolan
så att den ger vad därmed avses, innan
man i de bättre gynnade skoldistrikten
genomför åttaårig obligatorisk skola.
Landsbygdens skola i nuet får ej komma
för långt efter. Detta är ett oavvisligt
krav. Departementschefens och utskottets
välvilliga och bestämda skrivningar
om jämställdhet mellan stad och land
skulle annars lätt kunna bli tomma
fraser.

Man får således inte under försöksverksamheten
med framtidens skola
glömma bort nutidens utan också kom -

ma ihåg att det är av betydelse, att även
den nuvarande generationen får en rimlig
undervisning. Det är också då så
mycket angelägnare att myndigheterna
under försöksverksamhetens gång noga
följa utvecklingen, så att inte realskolor
nedläggas i hastigare takt än att landsbygdsbarn
från efterblivna eller av olika
orsaker svaga skoldistrikt ha möjlighet
att få en hygglig undervisning. Jag hoppas
också att även om vi eftersträva ett
enhetligt skolsystem med en viss organisationsform,
detta inte blir huvudändamålet,
utan endast ett madel som
skall användas, om försöksverksamheten
visar dess överlägsenhet ur olika
synpunkter.

I dessa nu så aktuella ekonomiska
och administrativa frågor har naturligtvis
särskilda utskottet inte velat inta
någon ståndpunkt. Därvidlag hänvisar
man till att man ej vill föregripa statsutskottets
ståndpunktstagande till aktuella
ekonomiska frågor som beröra
skolan. Detta är lätt förståeligt, men
samtidigt vågar jag uttala en förhoppning,
att statsrådet på denna punkt skall
göra vad göras kan för att landsbygdens
berättigade anspråk skola kunna tillgodoses.

Jag skulle också vilja säga några ord
om den del av utskottets utlåtande, som
behandlar yrkesundervisningen. Det är
alldeles riktigt, som utskottet säger, att
reformen på detta område står eller faller
med att den praktiska utbildningen
blir jämförlig med den teoretiska. Här
finns det dock skäl för tveksamhet om
möjligheterna att realisera denna tanke.
Man kan väl också utan överdrift säga,
att detta är förslagets svagaste punkt.
Visserligen ha olika möjligheter och teorier
diskuterats, men det är nog så att
detta är en oprövad sak, som det säkerligen
inte går lätt att i en handvändning
realisera och som sannolikt även
kommer att bereda försöksskolan svåra
problem att lösa. Det blir säkerligen
svårt för flertalet elever att redan i skolans
nionde år bestämma sig för vilket

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

yrke de skola välja. Dessutom kan denna
yrkesutbildning av naturliga skäl
inte bli annat än förberedande, och
även om den som sådan kan bli relativt
god vågar man dock säga, att den knappast
överallt kan bli fullt tillfredsställande.
I städer och tätorter, som ha möjlighet
till samarbete med industrier och
andra näringar, är det uppenbarligen
mycket lättare att ordna yrkesutbildning
än på landsbygden, där en differentiering
av yrkesutbildningen helt
naturligt är svår att genomföra, därför
att det finns inga praktiska möjligheter

— bl. a. beroende på ringa barnantal

— att kunna åstadkomma tillräckligt
många differentierade yrkeslinjer.

Jag har för min del inte utan vidare
kunnat acceptera att yrkespraktik, exempelvis
i hemmen, skall betraktas som
yrkesutbildning och inbegripas i ett
nionde skolår. En sådan yrkespraktik
och förberedande yrkesutbildning i 9 y
kommer aldrig att uppfattas som likvärdig
med de teoretiska utbildningslinjerna.

Inför svårigheterna att på landsbygden
kunna ordna en ändamålsenlig och
kvalificerad yrkesundervisning har utskottet
uttalat sig för ett allmänpraktiskt
år med en allmän yrkesorientering
inom vissa begränsade yrkesområden,
såsom smide, träslöjd, enklare
byggnadsarbete, jordbruk etc. Här kan
man uppnå färdigheter, som alla kunna
ha mer eller mindre nytta av i livet.
Jag ber att få understryka detta utskottets
uttalande samt att denna undervisning
skall ske med pedagogiskt utbildade
lärare och med tillgång till lämpliga
lokaler och utrustning. Jag är medveten
om att detta allmänpraktiska år
blir dyrare och kanske besvärligare att
organisera, men detta är nödvändigt
för att den praktiska yrkesutbildningen
inte skall råka i vanrykte och föranleda
en alltför stor tillströmning till de teoretiska
bildningsbanorna. Jag hoppas
sålunda att denna fråga ägnas den all -

ra största uppmärksamhet under försökstiden.

Jag har lämnat en blank reservation
på denna punkt. Den gäller en uppskjuten
skolplikt, som bör kunna fyllas vid
mognare år för att det skall kunna möjliggöras
för elever, som beviljats denna
uppskjutna skolplikt, att efter det nionde
året få genomgå lämplig yrkesskola.
På landsbygden är detta en angelägen
sak. Redan nu bedrives en kvalificerad
teoretisk yrkesutbildning för jordbruksungdom
vid lantmanna- och lanthushållsskolorna.
I vår motion har framkastats
tanken, att eleverna i vissa fall
skulle kunna utbyta 9 y mot en kurs
vid lantmanna- eller lanthushållsskola
i senare ålder. Utskottet har emellertid
av olika skäl inte velat gå med på denna
linje. Man menar att en försäkran
av en 15-åring att längre fram genomgå
en skola inte kan tillmätas något större
värde. Han eller hon kan då ha fått
fast fot i annat yrke, o. s. v. Det kan
naturligtvis inte bestridas att så kan
bli fallet, men byta yrke kunna ju också
de som genomgå förberedande yrkesutbildning
i nionde skolåret. Det är långt
ifrån säkert att alla som genomgå en
sådan yrkesutbildning äro så yrkesmogna,
att de också verkligen gå in i det
yrke, de förberett sig för.

Jag undrar för övrigt om inte de allmänna
linjerna, som äro uppdragna för
försöksverksamheten med 9 y, äro så
vaga och oklara över huvud taget och
ha så många frågetecken, att det ena
kan vara så gott som det andra. Jag
underskattar visst inte svårigheterna
med den uppskjutna skolplikten ■— att
de formellt äro betydande är jag fullt
på det klara med — men jag tror att
det finns anledning att inte helt skrinlägga
den i bondeförbundsmotionen
framförda tanken. Om jag inte missförstod
herr Bark sade han, att hans förstånd
vägrade att följa med på den
punkten. Jag har under utskottsbehandlingen
av denna proposition uppfattat

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

herr Bark som en förståndig och praktisk
skolman och kommunalman. Jag
tror därför att om herr Bark ville,
skulle han också kunna fatta detta och
kansk rent av våga sig på att även försöksvis
låta detta få vägas emot andra
yrkesundervisningsmetoder, som av naturliga
skäl måste prövas i skolan. Jag
har således fullt klart för mig det svåra
i att även under försöksverksamheten
pröva detta förslag, men det hindrar
inte, hem talman, att jag på denna
punkt, utan att ställa något yrkande, ber,
att herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet dock tar sig
en funderare även på detta problem.

Den planerade skolreformens ekonomiska
konsekvenser sträcka inte bara
sina verkningar till statens finanser. De
drabba också barnfamiljerna. Jag betraktar
det — som också departementschefen
och utskottet framhålla — som
självklart, att i enhetsskolans högsta
klasser barnbidrag och stipendier i tillräcklig
omfattning måste utgå till de
ekonomiskt svagare familjerna. Även
om de flesta familjer torde vara besjälade
av en önskan att ge barnen den
bästa möjliga uppfostran och göra stora
uppoffringar därför, kan det i många
fall överstiga deras förmåga. Jag betraktar
det också som självklart att kristendomens
ställning i skolan inte försvagas
och att all hänsyn tages till bygdernas
olika önskemål i fråga om konfirmationsundervisningen.

Herr talman! Denna reform kommer,
om den genomföres som den skisserats,
att kosta stat och kommun såväl som
enskilda stora uppoffringar. Om vi någonsin
få råd att genomföra den, därom
vet man i dag intet. Men en sak torde
vara klar. Bland många andra önskemål
som komma att framföras är denna reform
en av de förnämsta och bör därför
gå med stor förtursrätt — i det avseendet
instämmer jag helt med herr
Severin. Den investering man gör på
landets barn och ungdom är säkerligen
inte bortkastade pengar. De kunna kom -

ma igen med ränta, inte bara materiellt
utan också på samhällslivets och
kulturens områden.

Yad som om några decennier framåt
i tiden är ändamålsenligt och livsdugligt
i det beslut vi komma att fatta i
dag veta vi, som statsrådet sade, inte
mycket om. Det skall försöksverksamheten
ådagalägga. Jag är också övertygad
om att denna ligger i rätta händer.
Jag hoppas också att dessa försök bli
så representativa som möjligt för landsbygden
och att all hänsyn tages till dess
specielia förhållanden, så att målet —■
en likvärdig och högtstående svensk
skola •— blir en realitet överallt ute i
vårt avlånga lands skiftande bygder.
Detta är huvudsaken, formen en bisak.

I förhoppning om att principerna för
den skola vi i dag se konturerna av
skola bli bärande vid mötet med det
levande livet, ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr WIDÉN: Herr talman! Denna
fråga har nu ventilerats så mycket, att
det torde inte finnas många nya synpunkter
att komma med. Det är dock
vissa synpunkter jag skulle vilja understryka.
När det gäller själva motiveringen
av skolan vill jag framhålla, att
som vi alla veta sluta våra ungdomar
för närvarande sin skolgång i 13- eller
14-årsåldern. Genom beslut vid 1948
års riksdag antogs en lag, som föreskriver
att med vissa undantag, såsom inom
jordbruket, ungdomarna först vid 14-årsåldern, och inom hantverk och industri
först vid 15-årsåldern, få utnyttjas
i förvärvsarbete.

Det gamla ordspråket om att fåfäng
gå lärer mycket ont innehåller utan tvivel
en stor fond livsvisdom. En samordning
av skolpliktens längd och möjligheterna
att komma in i yrkeslivet är
en ungdomsvårdsfråga, som i detta sammanhang
inte får förbises.

Det har här vid flera tillfällen understrukits,
att för den skola vi nu ha skis -

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

serat upp är frågan, hur yrkesundervisningen
skall lyckas, det stora problemet.
Uppslaget som sådant är enligt
min mening det intressantaste som skolkommissionen
framlagt men samtidigt
också det problem, som det är svårast
att lösa. Det är värdefullt, dels ur den
synpunkten att det söker att jämställa
det praktiska kunnandet med det teoretiska,
dels genom att det söker skapa
förutsättningar för en direkt anknytning
till yrkeslivet. Jag vill betona att
näringslivet här har möjligheter att
göra en betydande social insats genom
att medverka till att övervinna de svårigheter,
som utan tvivel rymmas i detta
problem. Här krävs även förståelse från
skolans företrädare för de synpunkter
som komma från näringslivet. Jag
skulle här vilja citera vad som säges i
den bok, som vi samtliga här i kammaren
fått oss tillskickad, »Skolreformen
och näringslivet» där det heter:

»Man möter nu inom näringslivet
emellanåt den uppfattningen, att det
svenska yrkesutbildningsväsendet hittills
beklagligtvis karakteriserats av en
viss isolering från det praktiska livet.
--— Nu gäller det att stärka näringslivets
tilltro till skolans förutsättningar
och möjligheter att lämna sin
medverkan till en i alla avseenden vederhäftig,
nyttobetingad yrkesutbildning.
Närings- och arbetslivet har förklarat
sig berett att göra egna självständiga
insatser på detta område, men i
gengäld har önskan uttryckts om ett
motsvarande niedinflytande vid utformningen
av den vrkespraktiska utbildningen.
»

Jag vill också understryka de synpunkter,
som herr Malmborg tidigare
framfört om möjligheterna att i vissa
fall anknyta den förberedande yrkesundervisningen
till klass 8. Herr Severin
menade i sitt anförande nyss att vi
även borde få en sådan anknytning till
sjunde klassen. Detta överensstämmer
emellertid icke med den från folkpartiet
framförda synpunkten. Vi iiro väl

medvetna om de svårigheter, som kunna
möta vid .denna tidigare yrkesutbildning,
svårigheter som äro synnerligen
samvetsgrant redovisade i utskottets utlåtande.
Jag måste dock betona att det
finns positiva synpunkter på detta problem,
såsom ju också framgår av vissa
remissyttranden. Jag vill sammanfatta
dessa synpunkter med att skolarbetet
har vid praktiska försök visat sig bli
genom införandet av yrkesundervisning
i skolans arbete både intresseväckande
och meningsfyllt för eleverna, resultat
som böra skapa goda förutsättningar
för det pedagogiska arbetet.

En av motiveringarna för den nya
skolan är att söka skapa jämställdhet
mellan landsbygdens och tätorternas
skolväsende. Målet har klart uttryckts
av både Kungl. Maj :t och utskottet. Tyvärr
har landsbygden alltid svårigheter
när det gäller kulturfrågor att hävda
sig. Målet bör dock stå klart för
riksdagen.

Jag vill vidare understryka utskottets
klara uttalande till förmån för den sexåriga
bygdeskolan. Jag vill även framhålla
som min personliga övertygelse,
att de skolformer som vi nu ha på
landsbygden — om man räknar med
både B 1- och B 2-skolan — icke äro
dåliga skolformer.

Här har tidigare talats om behovet
av tidigare linjedifferentiering för att
nå tillfredsställande resultat. Jag tror
att dessa synpunkter äro riktiga. Jag
vill dock betona att resultatet av undervisningen
i odifferentierade läraravdelningar
är direkt beroende av avdelningarnas
storlek. Ju heterogenare
en avdelning är desto färre elever
måste det vara för att ge samma undervisningsresultat.
Förklaringen till att
B 2-skolorna väl ha fyllt sin uppgift
beror på det relativt låga barnantalet
i läraravdelningarna. Varje nedlagd
skola på landsbygden innebär cn kulturell
utarmning.

För att landsbygden icke skall bli
efter i den kulturella upprustningen,

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

som här planeras, måste landsbygdens
skolor hållas på en standard jämställd
med övriga skolors. Detta gäller skolornas
utrustning men framför allt kanske
lärarkrafterna. Här föreslås en uppdelning
av skoltiden på tre stadier, och
syftet är att för de olika stadierna lärarna
skola ha sin speciella utbildning.
Dock ifrågasattes det, att dessa lärare
skola ha möjligheter att undervisa även
på ett högre stadium. Jag har ingen
principiell invändning mot detta system
av en viss rörlighet. Det föreligger dock
en fara i att detta system kommer att
vinna sin tillämpning speciellt på landsbygden
och blir då särskilt markerat
under tider av lärarbrist. Vi ha för
närvarande, om jag inte är fel underrättad,
kommunala mellanskolor i Norrland,
som så gott som sakna kompetenta
lärarkrafter. Dessa spörsmål måste
beaktas, så att inte skolorna på landsbygden
få anseende att vara skolor av
en lägre standard.

Den förberedande yrkesundervisningen
kommer att speciellt på landsbygden
vålla stora svårigheter. Landsbygdens
mera ensartade näringsliv ger
mindre möjligheter till fritt val av yrkesutbildning.
Samarbete mellan olika
kommuner kommer att bli nödvändigt.
För yrkesutbildningen inom jordbruket
kräves tillgång till yrkesskolor och elevjordbruk.
Jag tror att det föreligger en
fara i att tänka sig en utbildning, som
kan förläggas till hemjordbruket. Där
kan i regel erhållas arbetsträning men
icke yrkesutbildning, som kan jämställas
med annat skolarbete. Skulle arbetet
på hemgården likaväl som arbetet
i hemmen kunna betraktas som yrkesutbildning,
föreligger utan tvekan den
faran, att det manuella kunnandet nedvärderas
i förhållande till det teoretiska,
och därigenom har man också underminerat
en av skolreformens viktigaste
syften.

Jag vill, herr talman, för min del
bara helt kort med tillfredsställelse understryka
vad som tidigare sagts av

flera talare om det uttalande statsrådet
gjort om sin inställning till kristendomsundervisningen.

Det finns en punkt till här, som jag
måste beröra, nämligen franska språkets
ställning. Jag bär ju tillsammans
med en kamrat i utskottet reserverat
mig i den frågan. Det är ju meningen
att undervisningen i engelska skall införas
i femte klassen, i tyska i den sjunde
och i franska i den nionde. 1 skolutskottet
har man varit ense om att inom
enhetsskolans ram kan franskan inte
erhålla en starkare ställning än så. Däremot
har man i den skrivning man i utskottet
presterat uttalat sig för att franskan
skall ha en starkare ställning på
gymnasiestadiet. Jag har för min del
här haft svårt att gå med på denna
skrivning, inte därför att jag undervärderar
franskans betydelse som kulturspråk
utan närmast därför, att man
inte har möjlighet att ta ställning till
denna fråga, när man inte vet vilket
eller vilka andra ämnen som komma att
bli lidande på en ökad undervisning i
franska språket. Det har bär tidigare
betonats, att det råder trängsel på skolschemat,
och jag befarar att denna
trängsel kommer att ytterligare ökas
genom det uttalande utskottet här gjort.
Jag vill därför för min del yrka bifall
till den reservation, som vid denna
punkt är bifogad utskottets utlåtande.

Till sist vill jag, när vi här deklarerat
vår ställning och vi här också uttalat,
att det i utskottsutlåtandet krävs
uppfyllande av vissa villkor för att vi
skola kunna genomföra denna skolreform,
nämligen att det finns tillgång
till lokaler och lärare, betona, att vi,
innan skolreformen kan träda i funktion,
måste ha en väsentlig nedskärning
i klassernas storlek. Jag tror att
det är en väsentlig fråga.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag
med undantag av punkten 3, där jag
yrkar bifall till den av herr Andrén
m. fl. avgivna reservationen, och i fråga

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

om franska språkets ställning bifall till
den av lierr Englund och mig avgivna
reservationen.

Herr talmannen hade under detta anförande
återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr von FRIESEN (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall bara beträffande
en del av den senaste ärade talarens
anförande be att få säga ett par ord,
nämligen i vad han talade om franskans
ställning i skolan.

Det är naturligtvis alldeles riktigt
som herr Widén säger, att om man skall
uttala sig för en förbättring av undervisningen
i franska på gymnasiet — det
enda ställe i skolan, där detta över huvud
taget synes vara möjligt — måste
detta ske på bekostnad av något eller
några andra ämnen. Det är ju inte så
enkelt som att bara uttala en mera allmän
sympati för undervisningen i detta
språk, men jag tror faktiskt att det är
möjligt att vid uppgörandet av den nya
gymnasieorganisationen, vid en utredning
som tydligen skall ske mycket
snart, det skall bli möjligt att göra en
sådan justering, att franskan får en
bättre plats. Tänk t. ex. på realgymnasiet,
där det är ett allmänt önskemål för
närvarande att studenterna som komma
ut därifrån ha bättre språkkunskaper
i allmänhet och i franska i synnerhet.
Jag tror faktiskt att det finns möjligheter
att därvidlag till och med rucka något
på de ledande ämnena på denna
linje, det må vara matematik, fysik eller
biologi. Vare sig det rör blivande ingenjörer
eller blivande läkare är det möjligt
att i dessa senare ämnen få en
kompletterande undervisning vid fackhögskolorna,
däremot är det svårare att
på det senare stadiet få en bättre undervisning
i franska och kunskaper i
detta språk, som dock är så nödvändigt
för att man skall kunna förstå facklitteratur
i olika ämnen. Jag har därför
den uppfattningen, att det skall bli möj -

ligt att vid en kommande utredning tillmötesgå
detta önskemål. Till sist, herr
talman, skulle jag vilja hemställa till
denna kammare att beträffande franskan
bifalla utskottets förslag bl. a. av
ett skäl, som jag just i dag skulle vilja
anföra. Det är ju nämligen så, att riksdagen
fattat beslut om att nästa månad
skicka en delegation parlamentariker till
Frankrike. Jag tror att det skulle vara
mycket bra om de i bagaget -— det
skulle inte bli så tyngande -— kunde
ha med sig denna positiva skrivning
från riksdagen till förmån för det
franska språket. Detta skulle därute
uppfattas som en gest av vänlighet och
uppmärksamhet mot ett land, som vi
alltid stått i bästa förhållande till.

Fru EWERLÖF: Herr talman! Innan
jag går in på att, om icke bemöta herr
Widén, så dock motivera, varför jag
har en annan uppfattning än han i fråga
om franskans ställning på det svenska
skolschemat, skall jag be att i korthet
få framföra några allmänna reflexioner.

Vi ha väl litet var, när vi läst skolpropositionen,
fängslats och gripits,
även om vi på flera eller färre punkter
varit betänksamma, tvivlande och kritiska.
Det är måhända betänkligt att år
1950 anmoda riksdagen att fatta beslut
om hur våra barn och barnbarn på
1970-talet skola uppfostras och utbildas.
Men, herr talman, jag skall icke gå
in på dessa betänkligheter. Jag skall i
stället förklara mig vara anhängare av
den nioåriga skolplikten. I vårt facetterade
och komplicerade samhällsliv,
med de anspråk det ställer på medborgarna,
och med vår demokratiska styrelseform,
som blir en fiktion om icke
de enskilda människorna taga ansvar,
anser jag att vi helt enkelt icke komma
ifrån den nioåriga skolplikten.

Departementschefen anger som ett av
skälen för en förlängning av skolpliktstiden,
att möjligheter till en bättre ungdomsmiljö
därigenom skapas för dem

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

som bäst behöva det. Jag ber, herr talman,
att helhjärtat få instämma i detta.

Innan jag går över till franskans ställning
på vårt skolschema, skall jag bara
be att få säga ett par ord om flickskolan.
Jag skall icke här uttala mig om
dess vara eller icke vara i framtidens
skola; jag kan inte f. n. bedöma den
saken. Det är möjligt att med de skolformer,
som nu skisserats, flickskolan
icke kommer att behövas. Jag vågar
icke uttala mig därom; jag är icke fackman
på området. Men jag anser, att under
den försökstid, som vi nu gå till
mötes, böra alla de olika formerna få
vara med i denna verksamhet.

Departementschefen har i sin proposition
beträffande flickskolan, i den
mån den skall få leva kvar, skisserat
den som en treårig flickskoletvp med
anknytning till enhetsskolans näst
högsta klass. Jag vill i detta sammanhang
förklara, att jag personligen anser,
att en flickskoletyp av detta slag
ej har stora framtidsmöjligheter. Skall
det vara någon mening med flickskolan,
skall den sättas in i de ömtåliga
åren, pubertetsåren. Då måste det bli
en femårig flickskola med anknytning
till enhetsskolans sjätte klass. Jag är
emellertid glad att utskottets skrivning
innebär en förbättring av propositionen
så till vida, att utskottet icke i närvarande
stund vill taga ställning till
flickskolan utan skjuter avgörandet på
framtiden. Jag vill i detta sammanhang
uttrycka en förhoppning, att flickskolan
under denna tid skall visa sin livskraft
och på detta sätt motsvara det
förtroende, som såväl elever som målsmän
visat densamma.

Sedan skall jag övergå till franskan.
Personligen beklagar jag, att franska
språket icke har kunnat föras ned i enhetsskolan
till det stadium, då receptiviteten
är som störst och då imitationsförmågan
hos barnen är sådan, att de
som små apor härma efter. Jag har
måst böja mig på grund av de ofrånkomliga
faktorer som trängseln på

schemat och kanske framför allt lärarbristen
utgöra.

Nu kommer undervisningen i franska
inom enhetsskolans ram att påbörjas
ett år senare än f. n. i realskolan. Ämnet
är valfritt i 9 a och obligatoriskt i
9 g. Jag vill i detta sammanhang uttrycka
den förhoppningen, att det
första undervisningsåret får ett tillräckligt
stort antal timmar. Då skall icke
bara grunden läggas för språket, utan
det är då som intresset skall skapas
och lusten väckas att syssla med
ämnet.

Nu har franskan på skolschemat fyra
timmar i veckan. Förra våren hemställde
skolöverstyrelsen, att detta antal
skulle minskas till tre timmar. Men
Kungl. Maj:t, som tydligen i detta sammanhang
beaktade de pedagogiska synpunkterna,
fastställde status quo. Jag
vill hoppas, att detta timantal icke
skall minskas. Och så vill jag uttrycka
min glädje över att i 9 a, den klass således
där ämnet är valfritt, det beredes
möjlighet för vår ungdom att få en
första kontakt med franska språket.
Resor även till främmande länder äro
ju dess bättre numera icke ett överklassnöje.
Det visar turistfrekvensen
icke minst i Frankrike. Vi måste väl
alla medgiva, att det är en oerhörd
skillnad att befara ett land som en
väska eller som en människa. Man ter
sig ju både döv och stum, om det är
ett främmande språk, som man aldrig
haft befattning med, som slår mot
trumhinnorna. Man kan icke i den
ringaste sak vända sig till människorna
och få eller ge en upplysning. Jag hoppas
sålunda att språket, även om vi
bara kunna ge ungdomarna en kort och
flyktig kontakt därmed, ändå skall
kunna skapa möjligheter för dem att
tillgodogöra sig ett besök i Frankrike
på annat sätt än förut.

Franskans ställning på det blivande
skolschemat är icke i propositionen
fixerad. Utskottet har i sin motivering
ställt sig sympatiskt och positivt till

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

franska språket. Även skolkommissionen
har i sitt utlåtande tagit en positiv
inställning till det franska språket. Jag
har emellertid litet svårt att förstå den
reservation, som har framkommit här
från herr Widén och herr Englund i
första kammaren. Jag tycker att det är
att göra mera våld än nöden kräver att
reservera sig mot den skrivning utskottet
kommit med.

Låt oss så kasta en liten blick på hur
det ställer sig i närvarande stund med
undervisningen i franska på gymnasiet.
Det vitsordas redan nu vid universitet
och högskolor, att de kunskaper, som
studenterna ha, när de komma till universiteten
och högskolorna, äro skröpliga
för att ej säga skrala. Detta måste
inverka på studenternas blivande studier
vid universiteten och högskolorna.
Det måste inverka på så sätt, att det
blir en längre studietid för dem som
äro mest beroende av förkunskaper i
franska språket. Och detta gäller icke
bara filologerna, icke bara dem som
skola studera franska eller andra språk,
utan det gäller även andra avsnitt inom
den humanistiska sektionen. Det
gäller t. ex. dem, som skola studera litteraturhistoria.
Nu veta vi ju, att för
att litteraturhistoria skall bli undervisningsämne,
skall det kombineras med
nordiska språk, som är ett av de största
ämnena. För att taga examen i litteraturhistoria
och få ett högt betyg skall
man ha läst vissa saker på originalspråket,
däribland naturligtvis även på
franska. Det är utomordentligt svårt
för studenterna med deras nuvarande
kunskaper att kunna fullgöra detta. Det
är icke så många år sedan det krävdes
en särskild kurs i franska för dem,
som skulle studera litteraturhistoria.
Men det gäller icke bara dem som skola
studera språk eller bedriva studier inom
den humanistiska sektionen. Det gäller
öven naturvetarna, dem, som skola studera
matematik, kemi, fysik eller medicin.
No invänder kanske någon, att det
finnes ju vissa standardverk med för -

enklade facktermer, som kunna giva
studenterna nyckeln till vetenskapens
källor. Ja, men det har vitsordats, att
till och med dessa ytterligt enkelt uppsatta
verk kunna icke studenterna med
sin nuvarande kunskap i franska språket
tillgodogöra sig. Så kanske återigen
någon invänder, att den vetenskapliga
litteraturen är väl ändå internationell,
den kunna de väl komma åt via
engelskan eller tyskan. Jag vill då bara
peka på att den matematiska forskningen
av ålder haft sitt hemvist i Frankrike
och att Frankrike varit ledande på
detta område. Och om jag t. ex. talar
om röntgenforskningen, behöver jag ju
bara nämna namnen Curie och Joliot
för att man skall få klart för sig, hur
mycket av vad som presteras på det området
som kommer från Frankrike.

Hur har det nu kommit sig att franskan
blivit strykpojken på det svenska
skolschemat? En redogörelse härför
skulle taga en längre tid i anspråk än
vad jag nu vill lägga beslag på. Jag skall
bara göra en kort återblick. Franskans
ställning i Sverige har varit stark icke
bara på grund av den roll den franska
kulturen spelat för oss utan också på
grund av att språket haft en god ställning
på schemat. Mot slutet av 1800-talet
och i början av 1900-talet, blevo vi
starkt tyskorienterade. Så komma vi
fram till 1930-talet: då kom den Engbergska
skolreformen. Jag vill själv icke
gärna använda ordet, att den misslyckades.
Men att den icke utföll gynnsammare
än den gjorde berodde väl i någon
mån på att den kom som en improvisation:
det var icke lätt för vare sig
lärare eller elever att hastigt sadla om;
det var icke lätt att få fram goda resultat
vid studentskrivningarna efter ett
så pass kort varsel.

Så kommo vi fram till 1940-talet, det
decennium, under vilket man här i Sverige
har intensivt sysslat med utformningen
av det svenska skolväsendet. Under
denna tid har Frankrike varit hemsökt
av enorma svårigheter. Det har le -

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

gat där till synes slaget, i yttre måtto
maktlöst och i inre måtto sönderslitet
och splittrat av ekonomiska och politiska
kriser. Men Frankrike har denna
gång liksom alltid tillförne icke bara
överlevt utan också rest sig. Det kanske
icke var så lätt på 1940-talet att förutse,
att Frankrike skulle så snabbt, som fallet
varit, åter bli en andlig, politisk och
ekonomisk faktor att räkna med.

Vad beträffar Frankrike som andlig
maktfaktor så har jag redan snuddat
vid den saken. Politiskt sett står Frankrike
i dag som en av kämparna för de
västerländska idealen. I fråga om det
ekonomiska vill jag bara peka på de
livliga och betydelsefulla handelsförbindelser
vi i närvarande stund ha med
Frankrike. Det är icke många dagar sedan
jag hörde en svensk affärsman säga,
att han måste organisera om sitt kontor.
Han hade bland personalen för få som
kände till franska förhållanden och behärskade
det franska språket. Om vi se
på den petition, som lämnades i våras,
finna vi bland namnen en rad affärsmän
och företagare, d. v. s. det praktiska
livets män.

Vi skola i detta sammanhang icke
glömma, att franska språket är nyckeln
icke bara till Frankrike utan över huvud
taget till den romanska världen:
Spanien, Italien, Främre Orienten för
att icke tala om Latin-Amerika, som väl
får anses som framtidslandet för oss i
fråga om export.

Fransmännens kunskaper om oss ha
icke varit stora; de ha vetat mycket
litet om oss och våra förhållanden. De
ha kanske icke direkt trott, att isbjörnar
promenerade omkring på våra gator,
men de ha nog sett på oss som ett
eskimåland. Jag minns från min ungdomstid,
då jag låg som student vid
Sorbonne, att en gammal dam visade
mig en telefonapparat, som hon betraktade
som en fullkomlig trolleriapparat,
varmed hon tänkte, att hon skulle slå
ner mig i skorna. Hon trodde icke att
det fanns telefoner i Sverige. Vår te -

lefonstatistik låg dock på den tiden
över den som förekommer i Frankrike
i dag. Hon trodde ej att åska förekom
i vårt land, och hon blev mycket förvånad,
när jag sade att den var vanlig i
Sverige.

Men detta förhållande har ändrats.
Man kan nu icke bara i Frankrike konstatera
ett starkt och utomordentligt levande
intresse för Sverige, utan man
kan också i kalla siffror utläsa, hur turistströmmen
ökar, liur man ger möjlighet
för studerande vid universitet och
högskolor att lära sig svenska och hur
över huvud taget relationerna blivit helt
andra. Det sista exemplet kom för några
dagar sedan. Jag antar att riksdagens
ledamöter i sina fack haft det lilla telegrammet
från vår minister i Paris, där
han relaterar, hur den förutvarande
franske inrikesministern Edouard Dépreux
i den franska tidningen Le Populaire
vädjar till en medlem av den
svenska regeringen och påpekar, att något
håller på att ske i Sverige som kan
anses riskera vårt anseende i Frankrike.
Han säger, att om den gamle socialistledaren
Léon Blum levat nu, skulle han
ha tagit till orda i detta fall. Nu gör
han det i en varm vädjan, att vi skola
slå vakt om det franska språket i Sverige.
Han slutar med att det sker i Europas
och mänsklighetens intresse.

Detta förefaller kanske den svenska
riksdagen som litet högtravande och retoriskt.
Men det är ett utslag av ett intresse
som i närvarande stund finns.
När detta intresse nu börjat blomma,
vore det väl synd att låta det vissna i
brist på näring.

Till sist, herr talman, ännu en reflexion.
Vad Frankrike har betytt för
Sverige, för Europa och för världen ur
allmän kulturell synpunkt, det behöver
jag icke stå här och deklarera; det
skall jag icke heller försöka mig på att
utveckla. De franska universiteten ha
sedan medeltiden samlat studenter från
jordens alla hörn. La douce France har
tagit emot konstnärer från hela världen.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

Den franska litteraturen äger en djup
och avgörande betydelse för den civiliserade
världen. Det är inte bara en intellektuell
njutning att läsa en fransk
bok; det är också ägnat att vara en god
om än hård tuktomästare vad gäller intellektuell
reda och precision samt
känsla för klarhet och stil.

Om franskan skulle makas undan på
det sätt som det varit tendenser till,
kommer det icke att dröja så värst
länge förrän det blir svårt för litet
var här i landet att kunna tillgodogöra
sig den franska kulturen, som betytt så
mycket för oss. Det har om Frankrike
sagts, att dess förnämsta exportvara är
idéer. Ha vi råd att täppa till de kanaler,
som leda till denna inspirationskälla? Herr

talman! Jag har intet yrkande
att ställa i detta sammanhang. Jag är
tacksam och glad för att utskottet har
skrivit så positivt. Jag anser att min motion
därigenom har blivit väl behandlad.
Jag hoppas, att franskan i det nya
gymnasiet, när den nya linjen kommer
till, ska få en välförtjänt plats på det
svenska skolschemat.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
När jag har begärt ordet i en
sådan här lång debatt och i en fråga
som denna, ber jag att få säga, att jag
har gjort det därför att jag anser, att
även lekmannasynpunkter kunna behöva
komma fram i denna debatt. Jag
finner det inte egendomligt att här i
denna stora fråga så många talare anmält
sig. För egen del tycker jag inte,
att det är märkvärdigt att den blivit så
här utdragen.

Som redan framhållits är utskottet
enigt om principerna, men trots detta
anser jag, att det skulle vara felaktigt
om denna stora sak skulle komma att
gå tämligen obemärkt förbi. Jag delar
följaktligen herr statsrådets uppfattning,
att detta är en av de största reformerna
i vårt undervisningsväsende

och vår folkbildningsverksamhet som
riksdagen måhända haft att yttra sig
om.

Jag delar också departementschefens
uppfattning, att det beslut, som kammaren
nu går att fatta, i storlekshänseende
och i princip är sådant att det
kan jämställas med det beslut, som riksdagen
fattade 1842. Jag vill också understryka
vad han framhåller, att det
därvidlag också praktiskt taget var fråga
om allenast ett principbeslut. Man
beslöt då skolplikt; man beslöt ju praktiskt
taget den sexåriga folkskolan. Det
hela var emellertid ganska diffust, och
man hade inte heller klart för sig, när
beslutet skulle kunna förverkligas. Vi
få ju också, om vi ta del av den reformens
vidare öden, veta, att det tog lång
tid innan reformen kunde föras ut i
levande livet. Det hela var något mycket
svävande, och man fick treva sig
fram. Man kan också, såsom det sagts
här tidigare, anföra skäl emot att riksdagen
nu fattar beslut, när man ju ändå
inte kan förutsäga det fullständiga resultatet
innan kanske 20, 25 eller 30 år
gått. Emot detta får man emellertid nog
ställa det förhållandet, som här tidigare
anförts, nämligen att det nog kan vara
bra för kommunerna att veta hur skolan
i framtiden kommer att utformas.
Jag tror, att för de kommunalmän och
skolmän, som skola ta hand om dessa
saker ute i våra storkommuner, det kan
vara till gagn att riksdagen fattat principbeslut
i frågan.

I princip kan jag alltså, herr talman,
säga att jag är enig med utskottet, och
jag vill också uttala min stora glädje
över att utskottet här enligt min mening
hållit sig över partigränserna och
blivit så enigt som fallet varit. 1 fråga
om skolans syfte, d. v. s. den s. k. enhetsskolans,
delar jag alltså utskottets
uppfattning.

Nu kan det ju sägas, som också kommit
till uttryck i denna skoldebatt, att
man kan ifrågasätta behovet av denna
utökade skolgång. Efter denna reform

5 — Andra kammarens protokoll 1930. Nr 23.

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

skola ju barnen obligatoriskt gå i skola
tills de blivit 16 år. Man har ju hört i
skoldebatten, att därigenom undandrages
näringslivet arbetskraft o. s. v. Ja,
det är klart att man kan anföra sådana
synpunkter på frågan, men man måste
nog också säga, såsom även anförts i
skoldebatten, nämligen att samhällslivet
blivit alltmera komplicerat och kräver
mer och mer av den enskilda medborgaren,
vilket allt gör att, oavsett det
yrke eller den ställning vederbörande
har och får i samhället, reformen otvivelaktigt
är behövlig.

Det sägs här, att denna skolreform
är mest till gagn för landsbygdens
ungdom och befolkning i övrigt. Det
skulle man verkligen kunna tro, om
det skulle komma att gå så, som fröken
Nygren sagt, nämligen det att det skall
bli praktiskt taget samma möjligheter
för landsbygdens som för städernas
barn; då måste man ju hälsa detta beslut
med tillfredsställelse. Jag är emellertid
inte säker på att delta ändå kan
realiseras. Tv tyvärr är det ju så, och
har alltid varit så, att hur än ett beslut
fattas, så kommer landsbygden alltid
en hästlängd efter. Jag vill här passa
på tillfället att påtala en sak, som jag
alltid ansett oriktig. Som bekant beslutade
riksdagen 1936 den sjuåriga skolan,
efter 12 års övergångstid skulle den
sjuåriga skolan vara färdig. Efter 14
år är den ännu inte överallt genomförd.
Att den inte blivit genomförd på landsbygden
har inte hindrat städerna att
rusa iväg med såväl åtta- som nioklassig
skola. Jag tycker att detta är ett
mycket stort fel. Om man i riksdagen
beslutat inrättande av en sju-, åtta- eller
nioårig skola, skall det beslutet också
följas i alla kommuner. Det är enligt
min mening inte riktigt, att det skall
vara beroende av de olika kommunernas
ekonomiska möjligheter om man
skall kunna ordna med en bättre skolutbildning.
I det fall att en kommun
rusat före vad gällt själva bottenskolan,
enhetsskolan, borde den också själv få

betala lärarlöner, skolbyggnader och
andra hithörande lokaler som föranletts
av denna ökade skolgång, tv i
annat fall blir det alltid så, att städerna,
som ha de bästa ekonomiska möjligheterna,
alltid komma att ligga före landsbygdskommunerna.

Herr statsrådet Weijne framhöll här,
att det mer och mer gått upp för svenska
folket i allmänhet, att vi behöva
en bättre utbildning än vår nuvarande
folkskola kan ge, och han framhöll därvid,
att landsbygden behöver bättre utbildning
för att kunna hävda sig gentemot
städerna. Jag vill hålla med om
att städerna i allmänhet ha bättre utbildade
— åtminstone teoretiskt — representanter
än landsbygden, men jag
skulle, herr talman, vilja tillägga, att
det inte är bara av detta skäl som landsbygden
behöver ett bättre skolväsende än
den nu har, utan att det är många andra
skäl, som göra att landsbygden behöver
rycka upp sitt skolväsende. Det är riktigt
som här sagts, att samhällslivet blir
mer och mer komplicerat och fordrar
alltmera av den enskilde medborgaren,
särskilt då av de representanter som
skola ta hand om de allmänna angelägenheterna.
Det är emellertid inte
bara fråga om kommuner och landsting
och riksdagen, utan det gäller också en
hel rad annat. Jag tänker här på vår
föreningsverksamhet och allt som därvidlag
fordras i fråga om god utbildning.
Det är ingen tvekan om att den
som inte har kunskaper, inte heller
har möjligheter att kunna göra sig gällande.

Herr von Friesen, som började denna
debatt, ville göra gällande, att liberalerna
kunde ta åt sig äran av denna reform.
Hans påstående bar blivit gendrivet
i debatten, och jag vill också
sälla mig till dem som säga, att i de
kulturella åtgärderna och det kulturella
arbetet det inte finns något politiskt
parti, som kan ta åt sig äran mer än
de andra. Jag vill här bara framhålla
att, såsom kammaren säkerligen vet

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

förut, när representationsreformen genomfördes
och alltså ståndsrepresentationen
ändrades till tvåkammarsystem,
stod det tämligen snart klart för lantmannarepresentanterna,
att om det blev
ökade medborgerliga rättigheter, detta
också medförde ökade medborgerliga
skyldigheter och att det alltså fordrades
mera teoretisk utbildning. Det var ju
också detta som gjorde att de gamla
representanterna för landsbygden togo
initiativet till den stora reform som
folkhögskolan egentligen var. Folkhögskolan
blev den utbildningsanstalt, som
folket kom till för att komplettera den
lägre utbildning, som landsbygdens representanter
tidigare hade. Man får
alltså kan man säga gå tillbaka så långt
som till 1800-talet för att finna hurusom
i och med att de medborgerliga rättigheterna
ökat, det mer och mer gått upp
för svenska folkets representanter, att
de för att kunna hävda sig också måste
ha ökade kunskaper.

Utskottet har på s. 113 på tal om
kostnaderna för denna ökade skolgång
från nationalekonomiska synpunkter
gjort en jämförelse med de sociala reformerna.
Utskottet förmenar, att man
från nationalekonomiska utgångspunkter
kan jämställa dessa ökade krav på
samhällets ekonomi med de sociala reformerna.
Man menar alltså, att detta är
en investering, och jag får helt skriva
under vad utskottet här sagt. Jag vill
för min del säga, att det härvidlag gäller
en investeringsverksamhet i fråga
om utbildningen, som måste vara till
gagn för det svenska samhället. Man
kan nog diskutera om dessa sociala reformer,
som utskottet här dragit fram
till jämförelse, inte många gånger gått
för långt, och man kan också fråga sig,
om inte det hela belastar samhällets ekonomi
så pass mycket att vi inte kunna
gå längre. Det är klart att en sådan invändning
kan göras, men jag tror nog
i alla fall, att dessa sociala reformer varit
till fördel för vår .svenska samhällsbyggnad.
Man torde nämligen kunna

påstå, att samhällsmedvetandet vaknat
och att arbetsduglighet och produktionskraft
ökat och man sålunda fått
ut mera av människorna genom att man
vårdat sig om deras hälsa. Att utbilda
medborgarna mera gediget och ge de
ekonomiskt svaga familjerna möjlighet
att utbilda sina barn, så att de kunna
göra en produktiv insats i samhällslivet,
är nationalekonomiskt en mycket
god investering.

Man har frågat i debatten, om vi ha
råd till detta. Man kan säga, att vi ha
icke nu de ekonomiska möjligheterna
för att genomföra denna reform, och vi
veta icke, när vi kunna få det. Utskottet
har sagt, att reformen skall genomföras
en gång, när ekonomiska och andra
förutsättningar finnas. Man kan i
stället vända på detta och säga: Ha vi
råd att låta bli att utbilda vår ungdom
såsom den egentligen borde utbildas?
Jag tror det är riktigt som är sagt, att
denna investering bör kunna komma
till nytta.

Man bygger här på att det skall bli
försök, och när dessa försök äro tillräckligt
prövade, skall man utforma
planerna. Jag tror att detta också är
riktigt.

Vad man skulle kunna anföra emot reformen
gäller väl närmast den praktiska
utbildningen eller, som det heter, 9 y.
Man frågar sig kanske, om detta skall
vara möjligt att realisera. Skall man i
det nionde skolåret kunna få tillräckligt
många arbetsplatser och tillräckligt
antal pedagogiskt kunniga personer
för att leda ungdomen i denna praktiska
utbildning? Jag vet inte, hur utskottet
tänkt sig. Utskottet har sagt att
det måste vara pedagogiskt kunniga
personer som ledare också för det
praktiska arbetet. Jag tycker nog, att
man skulle kunna tänka sig, när det
gäller lantbruket, att man använder sig
av vissa gårdar, som äro väl skötta, och
där man har möjlighet att också ge pedagogisk
utbildning. Många jordbrukare
äro teoretiskt utbildade. Det finns

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

agronomer och lantmästare, och det
kan också vara en annan utbildning,
som kan räcka för att leda dessa pojkar.
Man kan dock inte tänka sig annat
än att de, som skola upplåta sina gårdar
måste ha ersättning för detta, tv det
blir en ganska stor belastning för dem.
Jag hoppas emellertid, att denna praktiska
utbildning för såväl pojkar som
flickor skall bli möjlig att ordna.

Här har i debatten tidigare framförts,
att skolkommissionen hade gått
in för att denna utbildning skulle kunna
lämnas i fädernehemmen. Jag tror
inte detta är möjligt.

Man har också diskuterat, huruvida
man inte skulle kunna uppskjuta det
sista årets skolgång till längre fram.
Jag får göra den bekännelsen, att jag
har undertecknat en motion där man
talat om att man skulle kunna skjuta på
utbildningen i praktiska yrken. Utskottet
har tagit avstånd från detta
och sagt, att det föreligger oerhörda
svårigheter. Utskottet har också sagt att
barnen vid den åldern inte äro fullt
mogna att välja yrke. Jag förstår utskottets
resonemang, att det skulle
föra med sig svårigheter och inte är
lätt att ordna. Huruvida man försöksvis
kan tillämpa ett dylikt förslag tillkommer
inte mig att bedöma. Jag har
intet emot den skrivning, som utskottet
här har använt.

Det är ett par saker till, herr talman,
som jag skulle vilja nämna. Man har
från utskottets sida starkt understrukit
behovet av de s. k. bygdeskolorna.
Man bär sagt att det bör vara särskilt
värdefullt att dessa bygdeskolor få ligga
ute i bygderna och att man borde
bevara dem till 6:e klassen för att
sedan centralisera 7:e, 8:e, och 9:e
klasserna. Jag tror det är fullständigt
riktigt. Jag hoppas bara att det
blir möjligt att realisera det på detta
sätt. Såvitt jag känner till äro folkskolinspektörerna
ganska angelägna om att
centralisera landsbygdens skolväsende.

På många ställen vilja de gärna centralisera
alla klasser, och få hela den nioåriga
skolan centraliserad till en plats,
vilket förutsätter att man ordnar med
skolskjutsar i så stor utsträckning som
möjligt. Jag tycker detta är felaktigt,
och jag vill berika debatten med en
hemställan till skolöverstyrelsen och
Kungl. Maj :t att försöka bevaka vad utskottet
i nu förevarande avseende har
anfört.

Det är en sak till i denna debatt,
som man gärna velat framhålla. Man
har sagt, att när det blir nioårig skolplikt
och man har ordnat med realskola
för dem, som ha begåvning härför, kommer
detta att ge dödsstöten åt våra
folkhögskolor och andra frivilliga bildningsanstalter.
Man har sagt att man
inte kan gå i skola hela sin tid o. s. v.
Jag får här göra den uppriktiga bekännelsen,
att jag inte tror på detta resonemang.
Tvärtom kommer man tämligen
snart underfund med, att den som
kommer in i det frivilliga studiearbetet
och får läppja litet grand på kunskapsbägaren,
gärna vill lära sig ännu
mera. Jag har varit med om att höra
från folkhögskollärare, när det frivilliga
studiearbetet började ta fart, att
folkhögskolan var rädd för att man utvecklade
studiecirklarna och utvidgade
det frivilliga studiearbetet så mycket,
att detta skulle medföra konkurrens
med folkhögskolorna. Jag har sedan fått
bevittna, att samma folkhögskollärare,
som tidigare drev detta resonemang,
fullständigt har ändrat uppfattning.

Det är tvärtom som sagt så, att de som
gå i studiecirklar och deltaga i det frivilliga
studiearbetet, gärna efter detta
vilja ha som komplement en folkhögskolekurs.
Därför tror jag inte att man
behöver vara rädd för att skolreformen
kommer att vara till skada för folkhögskolan
utan snarare tvärtom. Det är
möjligt att de s. k. preparandkurser,
som ordnas vid våra folkhögskolor för
dem, som tänka fortsätta att bli folk -

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

skollärarinnor, sjuksköterskor och dylikt,
komma att minska, men i så fall är
det väl inte så stort fel med detta.

I debatten har tidigare citerats Erik
Gustaf Geijer. Det var herr von Friesen
som förklarade, att han var en av förkämparna
för folkundervisningen. Det
var han på slutet, men vi skola kanske
inte glömma att Erik Gustaf Geijer i
sitt första framträdande i folkundervisningen
uttalat den satsen, att vi skola
dricka djupt eller dricka intet. Han menade
med detta, att man skulle antingen
lära sig mycket eller inte något alls.
Han kom senare mera i kontakt med
bildningsverksamheten och ändrade
fullständigt uppfattning. Han var ju en
av dem, som på sina bruk och gårdar
frivilligt ordnade med skolgång. Han
kom till klarhet om att han tidigare
haft en felaktig uppfattning, och jag
tror nog att de, som komma i kontakt
med denna bildningsverksamhet, komma
att få samma uppfattning som Erik
Gustaf Geijer.

Herr talman! Jag har velat säga detta
i dagens debatt och jag ber att få yrka
bifall till utskottets förslag. Jag tror att
det kommer att lända till gagn för vårt
samhälle.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Efter
denna långa kör av lovsånger över det
förslag, som här föreligger, förstår jag
att det kommer att bli en kalldusch för
kammaren vad jag nu kommer att anföra.

Jag vill först och främst göra en anmärkning
mot det sätt, på vilket denna
fråga handlägges i riksdagen. Vi ha ju
tre stycken propositioner, som beröra
denna sak, nämligen dels en proposition
angående lärarutbildningen, dels
en proposition angående organisationen
och dels denna proposition, som gäller
principfrågan om den enhetliga nioåriga
skolan. Här ha vi bara ett av utlåtandena
över dessa tre propositioner,
som sammanhänga med varandra. Jag
tycker inte att det iir riktigt. Man borde

ha sett saken i hela sitt sammanhang
både när det gäller organisationen och
när det gäller liirarfrågan.

Det är också vissa motioner, som ha
synnerligt samband med själva denna
principfråga, och en av utskottets ledamöter,
herr Englund, har ju en särskild
reservation, där han säger att en motion
av herr Ståhl, nr 470 i denna kammare
angående kursplanerna, borde ha
varit färdigbehandlad innan man fattar
principbeslut angående den nioåriga
skolan. Jag delar alla dessa synpunkter,
som herr Englund har givit till känna,
och jag tror det skulle ha varit lyckligt
om riksdagen inte behövt forcera fram
denna fråga nu i slutet av vårsessionen.

Jag har frågat ledamöterna i utskottet,
vad som kan vara orsaken till detta,
och de ha upplyst om att det beror på
att ordföranden, herr Sandler, skall
deltaga i ett sammanträde i Förenta Nationerna,
och därför är man tvungen
att klara saken innan han ger sig i väg.
För min del anser jag icke att detta är
en bärande motivering för att forcera
ett ärende på detta sätt. Jag förmodar
att det finns andra män i detta utskott,
som kunnat klara saken herr Sandler
förutan, och jag vill dessutom tillägga,
att här ser man ytterligare en av nackdelarna
av vår anslutning till dessa internationella
organisationer.

Det har här i kammaren av flera talare
framhållits, att det är av synnerligen
stor vikt att man är enig angående
den nioåriga enhetsskolan. Jag förstår
att det är av värde, om man bara utan
uppgivande av egna synpunkter kan vara
det. Men jag måste ändå säga, att jag
har vissa synpunkter på denna sak som
göra, att jag inte direkt kan sälla mig
till denna eniga kör. Jag är fullt medveten
om att jag av dessa, som naturligtvis
själva beteckna sig som kulturpersonligheter
av högsta potens, kommer
att betecknas som en mörkman, en
kulturfiende, men jag tar det med jämnmod,
ty jag kan hänvisa till yttranden
i den kungl. propositionen av synncrli -

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

gen kunniga män som äro av samma
mening som jag i denna fråga. Jag bara
pekar på vad domkapitlet i Lund säger:
»Kritisk och betänksam måste

man . . . ställa sig ej blott mot genomförbarheten
av en plan, som bygger på
oprövade antaganden, utan också mot
planens rationalitet. Man måste fråga
sig, om för många ungdomar en obligatoriskt
förlängd undervisning i ett nionde
skolår verkligen innebär en fördel
och om dylika elevers intellektuella
utrustning och negativa inställning till
skolan ej är sådan, att de och vårt land
ha större gagn om de komma ut i arbetslivet
efter en sju- eller åttaårig skolgång.
»

Tekniska gymnasiet i Göteborg säger:
»Ett kvarblivande i skolan till sexton år
skulle för ett stort antal elever betyda
dels ett förkvävande av deras praktiska
anlag, dels en stark motvilja mot studier
i all framtid. Det finns enligt kollegiets
mening ett avsevärt antal barn,
som efter sjuårig skolgång önska och
böra utan vidare skoltvång fullfölja sin
egen väg till praktisk verksamhet. —

--Kollegiet anser nioårig skolplikt

ej vara av behovet påkallad men att
däremot folkskolans överbyggnader böra
ge tillfälle till frivillig fortsatt skolgång
samt att alla åtgärder för förbättrad
yrkesutbildning och för utbildning
av personer i mognare år böra uppmuntras.
»

Jag kan dessutom hänvisa till en hel
mängd uttalanden, bland annat av en
mängd professorer i Uppsala, som ha
samma inställning och mena, att behovet
av nioårig obligatorisk skola inte är
styrkt. Jag tar tillvitelsen att jag är en
mörkman med viss ro, då jag kan hänvisa
till sådana auktoriteter, som ha
samma uppfattning som jag.

Dessutom tycker jag det är rätt egendomligt.
att ett principbeslut skall fattas,
som inte klarlägger vad denna skolform
skall innefatta. Det finns inga
kursplaner, inga bestämmelser om vilket
kunskapsmått som skall meddelas.

När man gör en kostym, brukar man
tänka efter, vad som skall vara i kostymen,
innan man syr den. Och så menar
jag att det borde vara även här. Vad
skall det vara för ämnen och vilken tid
tar det att inöva dem? Detta borde man
klargöra innan man bestämmer, att det
skall vara nio år. Det hade varit den
riktiga gången, tycker jag, då man skall
ha en skolreform. Såvitt jag känner till
ha alla andra skolreformer, som genomförts,
alltid varit beledsagade av en dylik
plan, när de framlagts.

Det är alltså åtskilliga saker, som man
kan erinra emot. Jag måste säga, att när
man inför en nioårig skolplikt, skall
man nog lägga märke till att den kommer
att möta ett ganska starkt motstånd
ute i bygderna. Om var och en ville gå
ut och fråga, hur det egentligen ligger
till i den saken, så skulle det visa sig,
att jag nog inte är ensam om den uppfattningen,
att det är rätt starkt motstånd
ute i bygderna mot en nioårig
skola.

I propositionen hänvisar man till den
långa skolplikten i Amerika och redogör
för hur denna långa skolplikt där
hos eleverna uppammat en opposition
mot den långa skoltiden, som gjort att
de åtminstone under kriget strejkade
och inte gingo i skolan, så att myndigheterna
blevo tvungna att vidtaga rätt
kraftiga åtgärder för att få barnen tillbaka
till skolan. Alltså har man viss erfarenhet
av att den långa skoltiden inte
alltid är att rekommendera.

När man nu talar om den nioåriga
enhetsskolan, förstår jag mycket väl att
om de främmande språken engelska och
tyska skola vara obligatoriska ämnen
och man inte vill minska på kunskapsmåttet
i de vanliga ämnena i folkskolan,
är det nödvändigt med en längre
skoltid.

Jag ställer emellertid frågan: Är det
nödvändigt att varenda människa i detta
samhälle skall kunna främmande
språk? Jag har sett att utskottet motiverat
införandet av engelskan som ob -

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

ligatoriskt ämne med att man »bör
bredda vägen till den civiliserade världen».
Mena då utskottets ledamöter att
vi inte äro civiliserade här i Sverige,
om vi inte införa engelskan som obligatoriskt
ämne för att på den vägen
komma i kontakt med den civiliserade
världen? Jag tror, att vi ändå tillhöra
den civiliserade världen och klara oss
ganska bra, även om inte varenda en
i detta land skall kunna engelska. Jag
bara hänvisar till vad högermotionärerna
sagt i sin motion, då de framställa
kravet på att införa franska som
läroämne. De påpeka att det kan föra
med sig vissa faror att ensidigt införa
ett visst främmande språk och att det
var fara värt att vårt land, när tyskan
var begynnelsespråk i de lärda skolorna,
blev en stat, beroende av Tyskland.
Det ligger någonting däri. Jag tror
att vi reda oss ganska bra som folk
utan att varenda en i detta land skall
kunna ett främmande språk. Svenska
språket är ett mycket bra och väl utvecklat
språk, som var och en klarar
sig med i detta samhälle.

Dessutom har det sagts, att den enhetsskola,
som här skall genomföras,
skall vara demokratisk. Jag tycker
att ordet demokratisk användes alldeles
för mycket i alla möjliga och omöjliga
sammanhang. Är detta förslag så demokratiskt?
Är den skola, som vi redan
nu ha, inte demokratisk? Nog tycker
jag att det föreligger möjlighet för
envar från lägsta till högsta inkomstklass
att avancera hur högt i lärdomsgraderna
som helst, om det finns lust
och fallenhet för studier, och ingen av
eleverna stoppas, eftersom statsmakterna
under de sista åren vidtagit åtgärder
med utdelning av stipendier och
dylikt. Demokratien är således redan
genomförd på detta område. Det går
inte att säga, att här införes ett nytt
moment i demokratien, ty vi ha den
redan införd. Jag tycker att man bör
låta bli att använda ordet demokrati i
detta sammanhang.

Hur blir det nu med denna enhetsskola?
Såvitt jag har hört, äro ganska
många sakkunniga eniga om att cirka
25 procent av barn i allmänhet inte ha
fallenhet för språk. Det säges i propositionen
och utskottet är av samma mening,
att dessa barn skola särskiljas i
hjälpklasser. Hur blir det då med enhetsskolan?
Om man skall ha dessa
barn i hjälpklasser, kunna de bli
märkta i begåvningshänseende, och de
kunna tro att detta innebär ett underkännande
av deras intelligens, vilket
kommer att verka hämmande på deras
framtida arbetsmöjligheter. Enlietsskolan
kommer därigenom inte att bli så
enhetlig, som man här har föreställt
sig.

I den motion, som jag har väckt i
denna fråga, har jag framhållit att det,
innan riksdagen fattar ett principbeslut,
bör anordnas en ingående försöksverksamhet,
som skall utvisa om det låter
sig göra att införa denna nioåriga
enhetsskola, och jag ser till min glädje,
att också utskottet i stort sett anslutit
sig till denna uppfattning. Jag kan därför
här säga, att jag i viss grad är glad
över att min motion ändå har haft någon
effekt i utskottet.

Sedan är jag av samma mening som
alla de, vilka ha yttrat sig här i dag
och sagt, att frågan om vår ungdoms
undervisning är synnerligen viktig och
att det kapital, som nedlägges på att ge
vår ungdom en god undervisning, är
väl använda pengar. Men jag menar att
den väg, som vi hittills ha valt genom
anordnandet av högre bildningsanstalter,
realskolor, kommunala mellanskolor,
flickskolor, folkhögskolor, lanthushållsskolor
och allt dylikt, är den rätta.
Låt dem, som ha lust och fallenhet för
studier, fortsätta hur länge som helst
på bildningsbanan och gör detta möjligt
med betydande statsstipendier för
dem att bedriva studier i de ämnen, som
ligga dem närmast om hjärtat! .lag tror
att det är en bättre väg, som säkerligen
inte hade blivit så dyr som denna

Nr 23.

Fredagen den 2G maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

enhetsskola kommer att bli, och dessutom
hade vi sluppit den klassindelning,
som hjälpklasserna utan tvivel
måste hli med denna nya reform.

Jag skall inte så mycket stanna vid
kostnaderna. Det har tidigare betonats,
hur mycket denna skolreform kommer
att kosta. Vi veta ju att ännu är inte systemet
med den sjuåriga folkskolan genomfört
effektivt överallt på grund av
lokalbrist. Vi ha en lokalbrist för närvarande
på cirka 8 500 lokaler med en
beräknad kostnad av 600 miljoner kronor
för den sjuåriga skolan. Denna nioåriga
enhetsskola kommer att kräva
kostnadsökningar beträffande byggnader
på 500 miljoner kronor för staten,
och dessutom kommer lärarutbildningen
att kosta 70 å 80 miljoner kronor.
Det fordras nämligen 10 000 till 12 000
nya lärare, flertalet akademiskt bildade,
för att kunna genomföra detta reformförslag.
Det är givet att detta medför ett
tryck på kommande släktled, och vi
få väl se, om de verkligen orka bära
denna börda.

Jag var mycket intresserad, då det
i går här i denna kammare talades om
skattelättnader och då bevillningsutskottets
ordförande på det kraftigaste underströk,
att det inte går att fatta några
beslut om ökade utgifter, inte ens principbeslut,
som i sig kunna innebära
kommande utgifter. Finansminister
Sköld var också inne på samma linje.
Även högerns talesman, som uppträdde
i debatten, var inne på samma linje.
Jag tycker att detta bör ge en tankeställare,
så att man inte nu fattar ett principbeslut,
som är avsett att genomföras
i en långt avlägsen framtid och beträffande
vilket man inte tillnärmelsevis
kan överblicka kostnaderna. Vi komma
ihåg, hur vi ha fattat principbeslut angående
den fria sjukförsäkringen. Den
frågan ha vi fått skjuta på framtiden
på grund av att vi inte ha ekonomiska
möjligheter att realisera denna reform.
Om vi gång efter annan fatta principbeslut
och i kommande tid måste upp -

häva dessa, kommer detta att tära på
folkets förtroende för Sveriges riksdag.
Jag menar att Sveriges riksdag bör undersöka,
om vi ha möjligheter att klara
saken, innan den beslutar om någonting.
Det är en gammal sund princip
och den bör man följa under alla omständigheter.

Här har talats om att landsbygden
har den största fördelen av skolreformen.
Jag förstår att det är ett mycket
fint knep och en mycket god taktik att
framställa landsbygden som den, som
har de största fördelarna. Därmed har
man övervunnit det starkaste motståndet,
som tidigare rests emot skolreformen.
Jag vill inte säga annat än att
landsbygden behöver få det bättre
ställt, men jag måste säga, att jag inte
är övertygad om att landsbygden, om
vi nu genomföra denna reform, får det
lika bra som städerna. Möjligheterna
äro på grund av de långa avstånden
inte sådana, att de kunna utnyttjas på
samma sätt på landsbygden som i städerna.
Det blir inte så många barn i
dessa centralskolor, att särskilda klasser
kunna anordnas för varje avdelning,
utan det blir säkerligen på det sättet,
att åtminstone två klasser få sammanföras
under en lärare, och framför allt
blir detta förhållandet med yrkesundervisningen.
Vi veta väl, att i städerna
och i de större tätorterna är det möjligt
att få yrkesundervisningen ordnad
på ett tillfredsställande sätt, men på
landsbygden kommer det inte att kunna
gå med hänsyn till de begränsade möjligheter,
som där föreligga, när det gäller
att dela upp barnen på olika yrken.
Antalet barn räcker inte till för att
ordna undervisningen på ett effektivt
sätt, och därför skall ingen tro, att det,
när vi gå in för denna reform, kommer
att råda full likställighet mellan stad
och landsbygd.

Herr talman! Jag har inte så mycket
mer att tillägga. När jag läste utskottets
utlåtande beträffande kristendomsundervisningen,
tyckte jag att utskottet

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer

liade gjort ett mycket vagt uttalande på
denna punkt. Men då jag sedan hörde
herr Malmborg i Skövde uttala sin mening,
varav framgick att han var mycket
positivt inställd till kristendomsundervisningen,
ber jag att få instämma
i hans yttrande. Jag hoppas att denna
undervisning kommer att ordnas på
ett tillfredsställande sätt i enlighet med
vad herr Malmborg sade.

Herr talman! Jag skulle helst ha yrkat
avslag på utskottets hemställan om
ett principbeslut i denna fråga, men då
jag vet att det inte tjänar någonting till
har jag intet yrkande.

Häruti instämde herrar Pettersson i
Norregård och Svensson i Vä.

Herr von FRIESEN (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall tillåta mig att
med några få ord bemöta någonting av
vad herr Rubbestad yttrade.

Först och främst sade herr Rubbestad,
om jag förstod honom rätt, att utskottet
slarvat i väg med sitt arbete och
att utskottets arbete hade mått väl av
att denna fråga skjutits till hösten. Då
utskottets ordförande inte är här närvarande
för att kunna svara herr Rubbestad,
skall jag i hans ställe säga, att
utskottet har ägnat denna fråga en synnerligen
ingående och grundlig prövning.
Vi ha över en månad vid åtskilliga
sammanträden haft föredragningar
om detta ärende, och alla tillfällen ha
beretts utskottsledamöterna att sätta sig
in i ärendet. Vi ha sammanlagt efter
påsken haft fjorton hela arbetsdagar,
då vi behandlade frågan. Jag vågar påstå
att det finns icke en enda synpunkt,
som inte har kommit fram under de
mycket långa överläggningarna inom
utskottet.

Sedan yttrade herr Rubbestad, att det
saknades kursplaner, och menade afl i
samband med de gamla skolreformerna
framlades alltid kursplaner. Det är en
missuppfattning. För ganska länge sedan
utarbetade 1918 års skolkommis -

för det svenska skolväsendets utveckling.

sion vissa kursplaner, men 1927 års
riksdag, som hade att taga ställning till
detta förslag, förkastade dessa planer,
och sedan dess har det inte varit kutym
att lägga fram kursplanerna för riksdagen.
Däremot vill jag säga, att utskottet
hela tiden har varit i tillfälle att taga
del av de kursplaner, som äro uppgjorda
av skolkommissionens kursplanedelegation.
Är det så, att herr Rubbestad
på denna punkt är särskilt kunskapstörstande,
skall jag gärna ställa detta
ganska voluminösa material till hans
förfogande.

Till sist ett ord om språken! Jag
måste här anslå en något allvarligare
ton. Jag fann herr Rubbestads uttalande
i detta avseende ganska beklämmande.
Jag bortser från det rent sakliga
misstag, som han gjorde sig skyldig till,
då han talade om att engelska och tyska
skulle bli obligatoriska ämnen för alla
elever. Så kommer inte att bli förhållandet.
Tyskan kommer bara att kunna
väljas av dem, som skola fortsätta högre
upp. Engelskan skall däremot bli obligatorisk.
Och jag vågar verkligen påstå
att den undervisningen kommer att ge
tusentals svenska barn och ungdomar
så mycket av värde och så mycket av
betydelse för kontakten med främmande
länder, att det lönar sig att införa detta
språk som läroämne.

Jag finner det rätt egendomligt, att
en person, som dock en gång varit ledamot
av konungens statsråd, har kunnat
göra sådana uttalanden om språkundervisningen
och vårt förhållande till
främmande länder, som herr Rubbestad
i sitt anförande här gjort.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Jag tackar herr von Friesen
för hans uttalande, att utskottet har
prövat denna proposition synnerligen
ingående. Det betvivlar jag heller inte.
Men herr von Friesen vet väl ändå att
det finns två andra propositioner, som
höra intimt samman med den nu före -

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

liggande propositionen och som skulle
ha behandlats i samband med denna
utan att detta blivit gjort. Det kan väl
ändå inte bestridas.

Jag är också mycket tacksam för om
jag kunde få del av kursplanerna, och
jag tycker det skulle vara värdefullt för
både riksdagens ledamöter och andra
att redan nu få se efter, hur dessa planer
komma att stämma med den nioåriga
enhetsskolan.

Beträffande språkundervisningen är
det klart, att vi kunna ha delade meningar
på denna punkt, men jag vill
säga, att jag, till och med när jag var
statsråd, redde mig gott utan engelska
språket.

Fröken AGER: Herr talman! Såsom
varm anhängare av flickskolan och dess
idéer hade jag tänkt yttra mig i denna
fråga i dag, men med hänsyn till den
långt framskridna tiden skall jag bara
be att få instämma i det uttalande, som
fru Ewerlöf gjort beträffande flickskolan.
I stället skall jag be att få säga
några ord om den husliga utbildningen.

Både skolkommissionen, skolutredningen,
propositionen och utskottet ha
givit de praktiska yrkena en mycket välvillig
behandling, ett förhållande som
de praktiska ämnenas företrädare hälsa
med glädje och tillfredsställelse. Man
har tydligt uttalat vikten av att redan
på ett tidigt stadium inpränta hos det
uppväxande släktet värdet av goda levnadsvanor,
goda kostvanor och ekonomiskt
tänkande, både vad det gäller tid,
pengar och material. Men dessutom ge
de praktiska ämnena samtidigt utlopp
för barnens inneboende verksamhetsbegär
och skaparglädje; jag är därför
glad att denna undervisning förlägges
ända ned i småbarnsklasserna, alltså
lågstadiet, och därför utgör en del av
den allmänna fostran, som skall komma
alla lärjungar till del.

Denna undervisning måste då givetvis
i stor utsträckning handhas av låg -

stadiets lärarkrafter, vilket också kan
utläsas i propositionen. Jag tror att det
skulle vara av stort värde, om denna undervisning,
där så är möjligt, finge
handhas av ämnenas speciallärare, t. ex.
med 1—2 veckotimmar genomgående i
alla klasser upp till högstadiet.

Jag har med stor besvikelse noterat,
att i alla instanser har man undanskjutit
lekskolan och dess införlivande med
skolsystemet, såsom är fallet i Flngland,
och som skäl härför har man anfört
den nu sittande utredningen. Jag förstår,
att man här ej velat uttala sig i
bestämd riktning, men det hade väl
ändock ej lagt hinder i vägen för att
en viss försöksverksamhet kunde ha
kommit till stånd för att pröva värdet
av en lekskoleundervisning före den
nioåriga enhetsskolan. Men vi få nu
hoppas på det enskilda initiativet inom
kommunerna.

Genom den nioåriga enhetsskolans
införande tillför man kurstiden 1—2
år, och därigenom kunna timantal och
ämnen utökas. Man har dock en känsla
av en mycket stor ämnesträngsel, och
jag får därför nu uttala den förhoppningen,
att de olika instansernas intentioner
angående de praktiska ämnenas
värde även upprätthållas av dem, som
skola utforma den nya skolans kursoch
timplaner, att en klok avvägning
sker mellan de praktiska ämnena och
de övriga läsämnena och att denna undervisning
kommer såväl pojkar som
flickor till del. Skola dessa ämnen få
något värde för framtiden för det uppväxande
släktet, går det inte att meddela
detta på för knappt tillmätt tid,
även om jag är fullt medveten om att
de praktiska ämnena behöva genomgå
samma rationalisering och intensifiering
som övriga ämnen inom den nuvarande
skolan för att fylla nutidens
krav på en modern undervisning.

I utskottets utlåtande under hemställan
A. 5. har utskottet uttalat som sin
mening, att senast i nionde klassen
skall en förberedande yrkesutbildning

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer

anordnas; detta senaste öppnar alltså
vägen för möjligheter till en tidigare
avgång för ungdomar, vilka ha en tydlig
yrkesinriktning. Om denna avgång
skall ske från sjunde, åttonde eller nionde
skolåret, får väl försöksverksamheten
utvisa, och likaså hela anknytningsproblemet
mellan enhetsskolan, yrkesskolan
och yrkeslivet. En tidigare avgång
från enhetsskolan till yrkesskolan
tror jag i vissa fall är önskvärd och
i många fall absolut nödvändig för vissa
ungdomar. Men jag kan endast gå med
på en tidigare avgång från enhetsskolan
under förutsättning att eleven får
samma samhällsorienterande och allmänbildande
ämnen som de ungdomar,
vilka fortsätta i enhetsskolan, och de
få under inga förhållanden gå sämre
rustade ut i samhället. Detta förutsätter
alltså att yrkesskolan ändrar sina kursplaner.

Angående den praktiska utbildningen
i 9 y bryta sig uppfattningarna ganska
väsentligt. På grund av de stora kadrer
av ungdomar, som komma att välja
9y, äro skolans möjligheter otillräckliga,
och man har därför tänkt att
vända sig direkt till yrkeslivet och utnyttja
dess utbildningsmöjligheter.

Vad det gäller industri, handel och
hantverk tror jag att det i viss utsträckning
är möjligt, vilket också många remissvar
visa. Större tveksamhet råder
angående den husliga utbildningen. Man
har där tänkt utnyttja de privata hemmen
och olika sociala institutioner.
Utan att på något sätt misskreditera
den svenska husmodern — tv vi ha
många duktiga husmödrar i vårt land
— ställer jag mig dock mycket tveksam
på denna punkt. Jag skulle kunna
komma med en ganska uttömmande
argumentering mot denna undervisningsform,
men på grund av den långa
talarlistan vill jag bara stanna inför
den arbetstyngda husmodern.

Hur skall en husmor, som har en
lång arbetsdag, där den ena uppgiften
avlöser den andra, framför allt inom

för det svenska skolväsendets utveckling.

lanthushållen, få tid att instruera och
undervisa elever i sitt hem? Detta tar
inte bara tid utan är även tålamodsprövande.
Vi veta, att många familjer i vårt
land inte ha möjlighet att skaffa en
tidsenlig och rationell utrustning till
sina hem. Följden blir, att flickorna
få sådana arbetsuppgifter, som fordra
mindre tillsyn och som oftast äro tempoarbeten
såsom t. ex. diskning och
potatisskalning o. d. Vill man avskräcka
de unga flickorna från husligt arbete,
tror jag det är rätta sättet.

Det har också en psykologisk sida.
Jag tror, att valet av hem inom en kommun
kommer att stöta på många stora
svårigheter. Jag förstår, att vi under
ett övergångsskede måste tillämpa denna
undervisningsform, men då måste
det ske under intim kontakt mellan
skola och hem. De lärare, som handha
den praktiska undervisningen, måste
kunna påräkna att få en bestämt avvägd
tid för denna undervisning i sin tjänstgöring,
så att de genom samtal och instruktioner
kunna få ut det mesta
möjliga.

Under försöksverksamheten böra givetvis
alla vägar prövas, men vi måste
ha ögonen öppna för alla de svårigheter,
som komma att uppstå vid hemundervisningen.
Vi som ha arbetat med
dessa frågor stå inte främmande därför.
Man har prövat den långt tidigare både
i Sverige, i Amerika och i Tyskland.
Åtminstone här i Sverige kunna vi
säga, att den har givit ett mycket negativt
resultat.

Jäg är mycket tacksam för den positiva
behandlingen av min motion. Jag
fick dock inte riktigt det svar jag väntat
på min hemställan angående ekonomiundervisningen.
Departementschefen
har ju anfört, att denna bör i huvudsak
handhas av dem, som undervisa i
samhällslära. .lag tror, att det bör ske
i intimt samarbete mellan de olika lärarna,
även dem som syssla med de
praktiska ämnena, .lag framhåller därför
med eftertryck, att hemmets eko -

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.
Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

nomi och dithörande frågor böra falla
på hushållslärarinnornas teoretiska undervisning,
ty de ha en mycket gedigen
seminarieutbildning i detta ämne. Dessa
frågor höra även organiskt samman
med deras övriga undervisning.

Jag vill även kraftigt understryka
vikten av att liushållsundervisningen i
första hand förlägges inom skolans ram
och att alla tillgängliga lokaler utnyttjas
ute i bygderna under förutsättning
att de äro i ett sådant skick, att en rationell
undervisning kan bedrivas där.
Yrkesskolorna böra stimuleras till en
snabb utbyggnad först och främst genom
en frikostigare bidragsgivning,
framför allt från staten.

Jag hoppas av den kommande tioårsperioden,
att vi skola få en rikt fasetterad
försöksverksamhet, att vi skola
få kontakter med alla de intressen,
som äro väsentliga för medborgarna,
och att vi skola få en riktig hem- och
familjeundervisning.

Med hänsyn till vad jag här anfört
yrkar jag bifall till punkten A. 5. Även
i övrigt ansluter jag mig till utskottets
utlåtande med undantag för punkten
A. 3., där jag yrkar bifall till reservationen
nr la).

Herr JONSSON i Haverö: Herr talman!
Det skulle naturligtvis verka ganska
anspråksfullt, om jag skulle ge mig på
en tolkning av vad utskottet har menat
med sin skrivning och med sin kompromiss.
Jag skall därför inte göra det.
Jag skall över huvud taget inte gå in
på själva undervisningsfrågan, utan jag
har begärt ordet uteslutande såsom
representant för landsbygden och vill
endast med några ord beröra dess förutsättning
att genomföra reformen.

Jag tycker nämligen, att det skulle
verka litet ensidigt att skicka i väg
detta beslut med endast de uttalanden,
som ha gjorts från de landsbygdsrepresentanter
som yttrat sig.

De föregående talarna från bonde -

förbundshåll ha visserligen uttalat sig
positivt och i stort sett biträtt vad utskottet
har föreslagit. Man kunde dock
inte undgå att märka, att herr Johansson
i Mysinge var mycket pessimistisk
i fråga om möjligheten för landsbygden
att genomföra denna stora skolreform.
Utskottet har heller inte förbisett de
svårigheter, som komma att torna upp
sig för landsbygdens vidkommande när
beslutet skall genomföras och denna
den största reform på detta område,
som har genomförts på ett helt århundrade,
skall föras ut i praktisk tillämpning.

Då herr Rubbestad emellertid för en
stund sedan kritiserade den snabba och
något knapphändiga beredning, som
detta ärende har fått, kunde jag inte
riktigt följa honom. Det föreligger dock
ett inte mindre än tioårigt utredningsarbete,
och frågan har sedan behandlats
av ett utskott, som, om jag undantar
mig själv, varit sakkunnigt sammansatt
både i pedagogiskt och i organisatoriskt
avseende. Man kan väl knappast ifrågasätta,
att de inte skulle ha varit kapabla
att efter mer än en månads mycket omsorgsfull
beredning taga ståndpunkt
till frågan. Jag skall inte inrangera herr
Rubbestad bland mörkmännen, som han
själv gjorde, men jag vill dock säga, att
sedan jag själv under 25 års tid har
sysslat med organisation av undervisningsväsende
ute på landsbygden, känner
jag mycket väl igen de tonfall, som
herr Rubbestad använde. Men, herr
Rubbestad, de tonfallen hänföra sig till
slutet av 1920-talet och allra första början
av 1930-talet. Även ute på rena
rama landsbygden har emellertid en
viss omsvängning i fråga om begreppet
skolutbildning och skolundervisning
skett. Det är faktiskt inte som förr. Jag
tror inte, att man numera från landsbygdens
sida över huvud taget uppskattar
de synpunkter, som herr Rubbestad
här har framfört. Jag anser det därför
angeläget, att detta beslut får åtföljas
av en adress till landsbygden. Om lands -

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

bygden tidigare med mycket stor rätt
har ansett sig tillbakasatt på detta speciella
område, är det i detta sammanhang
angeläget att göra klart för dem
det vederbör, att det hädanefter i stor
utsträckning kommer att bero på landsbygden
själv, om den för framtiden
skall få ett undervisningsväsende som i
någon mån motsvarar städernas och
tätorternas.

Jag är fullt enig med herr Rubbestad
om att det torde bli praktiskt taget
omöjligt att genomföra ett undervisningsväsende
för landsbygden, som i
alla avseenden kan jämställas med städernas,
men det beror ju på andra omständigheter.
Det är nämligen så, att
landsbygden ligger där den ligger, och
ingen skolreform i världen kan ändra
detta förhållande. Men man skall väl
inte låta bli att företaga något, bara
därför att det är förenat med svårigheter
att åstadkomma något på landsbygden.

Jag var synnerligen glad över ecklesiastikministerns
uttalande om att man
i och med detta beslut har öppnat en
möjlighet till partiella lokala reformer
på undervisningsväsendets område även
för de skoldistrikt, som inte äro uttagna
till försöksverksamheten. När vi
fatta detta beslut, bör det understrykas
för alla dem, som skola lämna upplysningar
om reformens innebörd, att inte
bara försökskommunerna skola skjutas
fram i förgrunden utan att även undervisningsväsendet
i övrigt skall ha möjlighet
att i varje fall förbereda sig för
denna skolreform.

Jag skall inte längre upptaga kammarens
tid. Det har ju redan talats
ganska mycket här. Då jag inte heller
har haft någon meningsskiljaktighet
gentemot utskottet, finns det ju inte
någon anledning för mig att upprepa
vad andra sagt. Jag ber därför att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HOPPE: Herr talman! Jag delar
herr Barks uppfattning, att man i hårda

tider, knapphetstider, måste tillgripa
ransonering och att det höves den, som
talar i dag, att ransonera tiden. Av hänsyn
till kammarens ledamöter -— de som
till äventyrs lyssna här inne eller i varje
fall sitta här och de andra, som utanför
plenisalen försöka slå ihjäl tiden på något
sätt —- skall jag söka fatta mig så
kort som möjligt. Jag skall bara bära
fram en del av det väsentligaste av det,
som jag skulle ha velat framföra här
i dag.

Jag tror, att denna dag i framtiden
kommer att betraktas som en av de
stora dagarna i riksdagens ja i vårt
svenska folks historia. Jag tror också,
att vi kunna karakterisera dagen som
en glädjedag. Det har den blivit inte
minst därför att vi i stort sett ha nått
full enighet. Personligen delar jag visserligen
den uppfattning, som vi i dag
mött i flera anföranden, att enigheten
kanske fått köpas litet väl dyrt, men
den är ändå av ett utomordentligt stort
värde. Man kan nog säga, herr talman,
att enigheten vid fattandet av skolreformsbeslutet
är en av de stora förutsättningarna
för att skolreformen skall
kunna lyckligt genomföras.

Att enighet har vunnits tror jag till
mycket stor del är deras förtjänst, som
stå bakom verket, framför allt departementschefen.
Jag skulle gärna vilja
säga, att jag beundrar propositionens
mycket fasta målsättning. Det råder inte
på någon punkt någon tvekan om att
det verkligen gäller en nioårig enhetsskola.
Jag beundrar vederbörandes -—■
i första hand departementschefens —-villighet och benägenhet att lyssna på
praktiskt taget alla synpunkter — lyssna,
liira och tillgodogöra sig. Jag beundrar
den fullständiga frihet från all
dogmatism, som har präglat detta ärende
och som bl. a. visar sig däri, att
man är på det klara med att man inte
är färdig med utformningen av den
nioåriga skolan utan att denna utformning
skall lämnas åt försöksverksamheten.

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fin.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

Jag skulle gärna vidare vilja säga, att
jag särskilt beundrar den generositet
mot alla olika riktningar och förslag,
som möta oss på hart när varje blad i
den kungl. propositionen. Denna generorisitet
och såvitt jag förstår ett riktigt
bedömande av läget i fråga om vårt folks
andliga liv möter jag också i det föreliggande
förslaget om kristendomsämnets
ställning i den nioåriga skolan. Jag ansluter
mig gärna och tacksamt till förslaget
om en objektiv kristendomsundervisning.
Jag gör det inte bara därför att
den kanske skulle kunna betraktas som
det enda möjliga i vår situation utan därför
ock att jag tror att det är det enda
riktiga. Kravet på objektivitet i kristendomsundervisningen
måste väl framför
allt betyda, att denna ej får användas
till propaganda. Den ger möjligheter att
framställa de kristna livsvärdena, inför
vilka människorna i ungdomstiden eller
längre fram få fatta sina avgöranden.
Det är det vi önska Sveriges folk. En
verkligt objektiv kristendomsundervisniiig
kominer, såvitt jag förstår, också
att präglas av orädd sanningssökaranda
och tolerans, för att använda några ord
från det särskilda yttrande, som är fogat
till utskottsutlåtandet.

Jag är också tacksam för departementschefens
ord om att hänsyn bör
tagas till konfirmationsundervisningen.
Jag är rätt övertygad om att detta är
en garanti för att kyrkan för sin konfirmationsundervisning
liksom de fria
kristna samfunden för sina bibelskolor
skola erhålla därför lämplig tid.

Såvitt jag har kunnat följa debatten
här i dag har icke någon tagit upp herr
Kylings anförande, i vad det gäller hans
kritiska inställning till den nioåriga
skolans indelning i tre stadier med tre
klasser på varje stadium. Jag skall,
herr talman, med några ord söka förklara,
varför jag för min del utan tvekan
kan ansluta mig till denna indelning.
Våra psykologer ge oss här ej
någon bestämd vägledning. De varken
till- eller avråda. Vi ha då inte någon

annan möjlighet än att låta andra skäl
tala. Om det blir så som föreslagits i
propositionen och av utskottet tillstyrkts,
kommer detta att innebära, att
samma lärarinna, samma kvinnliga
uppfostrare, får taga hand om barnen
under deras tre första skolår. Då ha
barnen utsikter att under de tre första
och kanske ömtåligaste av sina skolår
få en verkligt god, moderlig omvårdnad.
Småskollärarinnekåren har sedan
många år tillbaka ivrigt begärt att få
en bättre utbildning. Den har ännu inte
fått möjligheter därtill. Jag tror att det
är klokt och riktigt att tillmötesgå ett
sådant krav, och jag har det intrycket,
att det är mycket lättare att tillmötesgå
en sådan framställning om bättre utbildning,
om den också kommer att
medföra vidgade arbetsuppgifter. Småskollärarinnorna
ha också sedan många
år tillbaka och jag tror med rätta rest
bestämda krav på högre löneplacering.
Det blir uppenbarligen lättare att kunna
säga ja till ett sådant krav, om denna
löneplacering kombineras med nya och
delvis mera krävande arbetsuppgifter.

Småskollärarinnekåren är såvitt jag
vet i dag praktiskt taget fulltalig, och
rekryteringen av kåren är god. Om det
nu blir så, att småskollärarinnorna
övertaga undervisningen i tredje klassen
av den gamla egentliga folkskolan,
blir det ju lättare att komma till rätta
med den mycket svåra bristen på
lärare, som råder inom den egentliga
folkskolan. Det blir kanske också
inom några år möjligt att en och annan,
kanske så småningom rätt många, av
de egentliga folkskollärarna, sedan de
skaffat sig ökad kompetens, komma att
undervisa på högstadiet.

När det gäller denna fråga, vill jag,
herr talman, säga, att det torde knappast
vara lämpligt med den tågordning som
herr Kyling tänker sig, att först skulle
man besluta om lärarutbildningen, hur
den skulle ordnas och vilka krav som
skulle ställas på densamma, och därefter
skulle man skapa fram en skola,

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Nr 23.

Riktlinjer

som är avpassad efter dessa på ett visst
sätt utbildade lärare. Det måste väl anses
riktigast, förnuftigast och lämpligast,
herr talman, att man först fattar
beslut om skolorganisationen och i
vilka klasser de olika lärarkategorierna
skola undervisa och sedan lämpar utbildningen
därefter.

Och till sist, herr talman, ber jag att
få fästa uppmärksamheten på ännu en
omständighet. Det har i dag sagts, att
vi, när vi fatta beslut i denna fråga,
bra litet veta vad detta beslut kommer
att medföra och när det kommer att
kunna genomföras. Det är beroende av
ekonomiska ting, det är en fråga om
lokaler, lärare o. s. v. Jag skulle vilja
drista mig att säga, att framgången i
detta företag, som vi nu gå in för, beror
kanske allra mest på dem, som i
dag i skolöverstyrelsen ha ledningen
av försöksverksamheten, och på dem,
som arbeta ute på fältet. Den som vet
vem ledaren för denna försöksverksamhet
är och vilken förnämlig man det är
och den som fått blicka in i arbetet
därute på fältet och se hur man där
arbetar ihärdigt och med något av kärlekens
uppfinningsrikedom, den hoppas
det allra bästa av denna skolreform.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag, alltså även
till punkt A. 3.

Herr FRÖDERBERG: Herr talman!
Det bär flera gånger sagts här i dag,
att den fråga i vilken vi nu gå att fatta
beslut är en av de allra största på undervisningsväsendets
område, kanske
den största detta århundrade. När stora
frågor äro under debatt och viktiga beslut
skola fattas bruka kamrarna vara
fullsatta och debatterna följas med ett
mycket spänt intresse. Under sådana
förhållanden måste det ju vara ett egendomligt
förhållande, att ett så litet antal
kammarledamöter har suttit i sina
bänkar och följt dagens debatt. Man
måste verkligen säga sig: Är inte in -

för det svenska skolväsendets utveckling.

tresset större för undervisning och
fostran av våra barn än vad detta deltagande
har visat, då är det beklagligt.

Jag skall sedan övergå till vad jag
egentligen tänkte säga.

Inför den enstämmiga lovsång, som
nu uppstämmes inför den reform, som
vi diskutera, anses det väl nästan som
ett helgerån att framställa några kritiska
synpunkter, men med den långa
erfarenhet jag har som skolman på
landsbygden kan jag inte underlåta att
föra några av mina synpunkter på problemet
till torgs. Jag vill då först understryka,
att jag talar fullständigt för
min egen person och inte som representant
för ett visst parti.

Man betraktar reformen framför allt
som en framgång för landsbygden, som
nu skall bli jämställd med städerna. För
min del tror jag, att den utjämning,
som de senare åren har skett land och
stad emellan genom statliga studiebidrag
och den särskilda hjälpen åt
landsbygdens barn att besöka realskolorna
i tätorterna, kommer att upphöra
och bytas i sin motsats. Vi veta, att tillströmningen
till de kommunala mellanskolorna
och realskolorna ökar varje år
och att denna ökning är mest markant
från landsbygden. Ungefär vart tredje
barn kommer nu till en kommunal mellanskola
eller realskola, och detta är ju
barn, som både kunna komma och vilja
framåt. Jag önskar, att denna tredjedel
barn, framför allt barnen från landsbygden,
finge ännu mera hjälp och att
fordringarna för att få denna hjälp
sänktes.

Hur blir det nu? Barnen skola hållas
kvar i sin hemkommun, sitt eget skoldistrikt,
under alla de nio åren. Där
skola alla undervisas i samma avdelning,
åtminstone till och med åttonde
klassen, i de mindre distrikten utan någon
som helst uppdelning efter begåvning
förrän efter det åttonde året. Både
de som vilja framåt och de som inte
vilja, de som ha begåvning och de som
äro fullkomligt tomma inombords, skola

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 fm.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

följas åt. Och sedan tror man, att man
med denna sammansättning av klasserna
skall komma lika långt på tre år,
som man nu med den utgallrade bästa
tredjedelen når på fyra år. Nog säger
man, att tron kan försätta berg, men i
detta fall tror inte jag, att ens tron
räcker.

Var och en som undervisat i en skola
vet, hur framför allt de flesta av pojkarna
i 14-årsåldern kommit in i en
period, där läsledan är förhärskande.
De känna hur deras kroppskrafter växa,
och de vilja ut och pröva de krafterna.
De vilja också ut och tjäna pengar. De
komma att bromsa och hålla igen, så
att det kommer att fordras övermänskliga
krafter och energi av de lärare,
som skola kunna på de tre åren nå det
utsatta målet.

Jag frågade på ett lärarmöte för drygt
ett år sedan de lärare, som det året undervisade
i sjunde klassen, om de skulle
vilja ha dessa klasser hela och odelade
två år till. På den frågan kunde
ingen svara ja. Men ville gärna fortsätta
med de barn, som själva ville framåt,
men bad Gud bevara sig ifrån de barn,
som man visste bara skulle bromsa och
hålla tillbaka. Min linje är den: hjälp
alla barn, som vilja och kunna komma
framåt, mycket rikligare än nu, men
låt dem, som varken vilja eller kunna,
efter det sjunde året slippa tvingas
inom skolväggarna, ehuru de själva på
en arbetsplats kunna lära sig mycket
mera — för livet.

Men nu svaras det: För dem ha vi
ju 9 y. Ja, kan man få veta hur en kursplan
för 9 y ser ut t. ex. i en landsbygdsskola,
där det bara blir en 9 y-avdelning
och där hantverksämnen av
många olika slag jämte handels-, transport-,
industri- och jordbruksämnen
skola beredas utrymme i samma kursplan.
Jag ställer här frågan till någon
av utskottets eller skolkommissionens
ledamöter. Låt oss höra hur en kursplan
och en timplan för en 9 y-avdelning
ser ut! Ja, nu har herr von Frie -

sen för en stund sedan sagt, att det
existerade sådana timplaner och kursplaner,
men här ha också från utskottets
och skolkommissionens ledamöter
i dag understrukits svårigheterna just
att planera undervisningen för 9 y. Den
svårigheten förstå vi alla, och vi äro
nyfikna att få veta eller åtminstone att
få några tips om hur undervisningen
skall ordnas i 9 y-avdelningarna, t. ex.
på landsbygden, där det bara blir en
eller två sådana inom varje skoldistrikt.
I städer och större tätorter, där eleverna
äro så många, att de kunna delas
upp på olika avdelningar under det
nionde året, kommer det nog att gå
bra att organisera denna undervisning,
men på landsbygden blir detta omöjligt,
om man inte skall tänka sig att sätta
in skolskjutsar på de långa sträckorna
mellan skoldistrikten för att byta barn
mellan de olika centralskolorna.

De som komma till 9 g ha ju utsikter
att med en hektisk slutspurt det nionde
året ta igen åtskilligt av det, som förlorats
det sjunde och åttonde, men
komma krafterna att räcka till detta
och var få lärare på landsbygden till
9 g? Mig tyckes, som om de nuvarande
kommunala mellanskolorna och realskolorna
borde få ta hand om alla 9
g-klasser. Men till 9 g skola ju endast
de, som skola fortsätta till gymnasier,
få komma. Alla de andra, som sluta sin
skolgång med det nionde året och inte
heller gått över på y-linjen, få således
ta sin realexamen i 9 a-klassen eller
klasserna. Om man då jämför deras
9 a-examen med den nuvarande realexamen
i den 4-åriga realskolan med
de utgallrade barnen, kan man väl ändå
inte förneka att det blir en standardförsämring.
Den saken kan inte resoneras
bort, inte ens med änglars tungor.

Nu några ord om folkskolan av i dag.
Från hela landet står man i långa köer
för att få bygga nya skolhus. Hundratals
av de gamla skolhusen äro fallfärdiga
av ålderdomssvaghet. Men nej och
nej. Och där man får bygga, får man

Fredagen den 26 maj 1950 em.

Nr 23.

Riktlinjer

inte bygga gymnastiksalar och specialrum,
och utrymmena få bli de minsta
möjliga. Jag undrar om vi inte hänge
oss åt framtidsutopier, så att vi glömma
dagens behov när det gäller vårt nuvarande
skolväsen.

En särskild fråga tvingar sig i detta
sammanhang fram. Skola våra kommunala
mellanskolor och realskolor få
behållas orubbade under försökstiden?
Skola barnen i ett distrikt, som gått in
för försöksskolan, tvingas till densamma,
eller skola de som vilja fortfarande
få söka sig till närmaste realskola, och
komma dessa barn då att få studieoch
resebidrag lika som förut, eller
komma dessa bidrag att dragas in i de
kommuner, som gått in för försöksundervisningen
?

Jag förstår, att även jag efter detta
inlägg kommer att betraktas som en
bakåtsträvare och mörkman, men den,
som känner mig som lärare i min hembygd,
vet att det inte alls är så. Jag har
hjälpt många pojkar och flickor framåt
på kunskapens väg, sedan de slutat folkskolan,
men det har varit sådana, som
velat fram i världen, och de ha också
alla lyckats.

De stora ekonomiska problemen skall
jag inte gå in på och inte heller på det
inkräktande, som engelskan gör på
andra ämnen från och med femte skol -

för det svenska skolväsendets utveckling.

året. Jag hade trott att andra i dag
skulle ta upp just de ekonomiska problemen,
men däri har jag blivit besviken.
Jag skall inte heller spilla tid på
dem.

Jag vill nu bara som sammanfattning
säga, att jag ser inga möjligheter
att på landsbygden genomföra den plan,
som här är framlagd, på sådant sätt, att
den blir av något större värde. Jag betraktar
den, när det gäller de begåvade
och framåtsträvande barnen, som ett
steg bakåt.

Mycket annat skulle jag kunna anföra,
men det har så liten betydelse i
dag. Jag vill med det sagda bara kort
och gått motivera, varför jag vid en
eventuell votering kommer att lägga
ned min röst.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande
detta ärende till kl. 7.30 em., då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.06 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Fredagen den 26 maj.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets
utveckling;. (Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande särskilda
6 — Andra kammarens protokoll 1950. ,

utskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
riktlinjer för det svenska skolväsendets
utveckling jämte i ämnet väckta motioner,
nu komme att fortsättas; och lämnades
därvid enligt förut skedd anteckning
ordet till

Herr HOLMBERG, som yttrade: Herr
talman! Alla som under senare år sysslat
med skolfrågan tyckas nu vara ense
■ 23.

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 em.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

om att den grundläggande skolutbildningen
i vårt land har utomordentligt
stora brister. Det finns nu flera tiotal
stora volymer med utredningar och
andra avhandlingar, som belysa den
saken. Beträffande studietiden ha vi,
som framhållits i olika sammanhang,
hunnit obetydligt längre än vad som
redan för 100 år sedan fastställdes som
obligatorisk skolpliktstid. Innehållet i
den undervisning som ges har på avgörande
punkter utsatts för en mycket
nedgörande kritik, och vi ha i fråga om
formerna för undervisning och uppfostran
inte bara kroppsagan kvar utan
även i övrigt metoder, som de sakkunniga
karakterisera såsom »arv från medeltiden».
Folkskolan har med andra
ord inte hållit jämna steg med den tekniska
och samhälleliga utvecklingen.
Alla tyckas därför nu vara ense om att
en genomgripande skolreform är nödvändig.
Många anse emellertid, som ju
framgått inte minst av denna debatt, att
vi under ytterligare en mycket lång tid
måste ha kvar väsentliga delar av nuvarande
brister och olägenheter, ja, att
det t. o. m. under lång tid blir nödvändigt
med försämring av undervisningsmöjligheterna
i folkskolan. Därvidlag
har den grupp jag företräder en
helt annan mening, som vi ha utvecklat
i en motion i anslutning till den
kungi. propositionen.

Skolpolitikens utformning är enligt
vår mening i särskilt hög grad en klassfråga.
Det som vi ha fäst väsentligt avseende
vid vid behandlingen av skolfrågorna
är de ekonomiska betingelserna
för fattigt folk att komma fram, demokratiseringen
av skolan, som man har
karakteriserat det. Det gäller enligt vår
mening att bryta det faktiska bildningsmonopol,
som små grupper i samhället
ha i kraft av sina förmögenhetsförhållanden
och andra privilegier. Den saken
betonade vi särskilt i våra skolmotioner
för några år sedan, när högerpartiet
hade fått överta ledningen av
detta viktiga område och handhade den

på sådant sätt, att den perioden med
rätta har karakteriserats såsom en »nedisning
av svenskt kulturliv». Det föreföll
oss tydligt att högerpartiet och
dess medhjälpare på borgerligt håll inte
heller i fråga om folkskolan visade någon
vilja att slå in på en ny politik.
1945 motionerade vi därför om att en
ny skolutredning skulle tillsättas i stället
för den som den dåvarande högerledaren
stod i spetsen för. Vi föreslogo
som målsättning för skolpolitiken för
det första, att all skolutbildning skulle
göras lika tillgänglig för alla efter vars
och ens fallenhet utan hinder av ekonomiska
och geografiska förhållanden,
och för det andra att undervisningen
skulle höjas upp i nivå med den tekniska
och samhälleliga utvecklingen i
övrigt.

Vår motion avslogs som bekant, men
redan året därpå tillsattes den nya utredningen.
De riktlinjer som denna utredning
nu har utformat för skolpolitiken
innebära otvivelaktigt ett stort steg
framåt och hälsades ju också med mycket
stor tillfredsställelse av alla progressiva
krafter i vårt land. Så mycket
större blev därför missräkningen, när
det så småningom blev bekant, hur regeringen
tänkte sig att i praktisk handling
omsätta de principiella riktlinjerna.
Efter tio års utredningar skjuts nu
praktiskt taget allt till ett obestämt
»framdeles», som det ideligen upprepas
i propositionen och utskottsutlåtandet.
Skolkommissionen ansåg att den nioåriga
enhetsskolan i sin helhet skulle
kunna vara genomförd i mitten av nästa
årtionde, men departementschefen och
utskottet ha ansett det vara en uppgift
för en hel generations bemödanden. Det
finns över huvud taget nu, enligt de
förslag som föreligga, intet tidsschema
för reformens genomförande.

Utskottet vill inte heller vara med på
att vidga försöksverksamheten på det
sätt vi ha föreslagit, d. v. s. att i snabbare
tempo än man nu förutsätter genomföra
skolreformen i det praktiska livet.

Fredagen den 26 maj 1950 em.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

Önskemål om en sådan utvidgning av
försöksverksamheten ha som bekant
framförts i flera motioner, och vi ha
i vår motion hävdat, att man bl. a.
skulle försöka komma från ord till
handling genom att med ett par års
tidsfrist avfordra kommunerna en plan
för skolväsendets organisation inom
kommunen, alltsammans naturligtvis
enligt nu angivna riktlinjer. Jag kan för
min del inte förstå vad utskottet kan ha
att invända emot en sådan lokal insats
till hjälp åt de centrala myndigheter,
som skola leda det hela. När skolreformen,
som utskottet nu uttrycker det,
successivt skall genomföras, måste det
i alla fall bli så, att det blir dessa lokala
skolmyndigheter, som skola sköta den
detaljerade planeringen för reformens
genomförande. Beträffande yrkesundervisningen
har ju utskottet för övrigt
självt förklarat, att det är nödvändigt
med en grundlig lokal inventering av
alla tillgängliga möjligheter på det området
för att genomföra den delen av
skolutbildningen. Vi kunna som sagt
inte förstå, varför man inte så snart
som möjligt också skulle åstadkomma
en motsvarande inventering och planering
beträffande andra delar och förutsättningarna
över huvud taget för genomförande
av den nioåriga enhetsskolan,
så mycket mer som ju skolkommissionen
mycket starkt har understrukit
behovet av en aktiv lokal medverkan
för att genomföra skolreformen.
Skolkommissionen framför på ett ställe
t. o. in. den uppfattningen, att »de
lokala skolmyndigheterna böra få avgörandet,
då det gäller att organisatoriskt
ordna det egna distriktets skolväsen».
Vi äro självklart på det klara med
att man inte kan genomföra alltsammans
på en gång, men vi kunna å andra
sidan inte förstå, varför man inte redan
nu genom de lokala skolmyndigheterna
skulle kunna börja planera och undersöka
förutsättningarna för att så snabbt
som möjligt åstadkomma en förändring
av det svenska skolväsendet i den rikt -

ning som skolkommissionen och även
utskottet ansluter sig till.

Mest orimlig ter sig emellertid utskottets
mening på denna punkt, om man
sätter planeringen av den nya skolan i
samband med skolbyggnadspolitiken.
Utskottet har polemiserat mot vår uppfattning,
att man redan nu måste utforma
skolbyggnadspolitiken med hänsyn
till den nya skolans behov, och säger
sig inte ha någon erinran mot den
ståndpunkt, som regeringen intagit beträffande
skolbyggnaderna och dessas
utrustning. Som bekant innebär denna
regeringens ståndpunkt, såsom den uttryckts
i årets skolbudget, vilken vi
tidigare behandlat, och såsom den uttrycktes
i andra sammanhang, att skolbyggnader
skola byggas i så ringa omfattning,
att man måste för många år
framåt öka antalet elever i klasserna
och genomföra duplicering i en utsträckning,
som aldrig tidigare förekommit,
och att man i övrigt skall få
försämrade förutsättningar för undervisningen
i folkskolan. Dessutom har
regeringen för de skolbyggnader som
bli aktuella inom den närmaste tiden
låtit utarbeta särskilda direktiv, som
innebära, att man återgår till skolbyggnadstyper
som för länge sedan blivit
utdömda.

Redan detta är enligt vår mening ett
underligt sätt att starta den period, under
vilken man utlovat en total omläggning,
förbättring och demokratisering
av skolan. Men dessutom har just frågan
om skolbyggnaderna angivits såsom
ett väsentligt skäl till att man snarast
borde fastställa vissa principiella riktlinjer
för skolpolitiken i dess helhet.
1 motsats till utskottet, som icke har
några invändningar att göra mot statsrådet
Weijnes ståndpunkt till dessa frågor,
vilja vi för vår del anföra de invändningar,
som gjorts av skolkommissionens
ordförande herr Weijne. I skolkommissionens
betänkande framhålles
nämligen risken för »kraftiga felinvesteringar»,
om man inte redan nu pla -

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 em.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

nerar skolbyggena med hänsyn till den
framtida skolans behov. Jag skall be att
få citera ett avsnitt ur denna del av
betänkandet: »Allt detta — lärarutbildning,
skolhusbyggnationer, lokal organisation
— kan rimligen inte ske med
hänsyn till skolans verksamhet endast
under det närmaste decenniet utan
måste ske med sikte på de följande decenniernas
behov.» Detta är exakt detsamma
som vi föreslagit i fråga om
skolhusbyggnader och lokal planering
redan nu, exakt samma argument, att
man måste planera för framtiden och
därför sätta i gång redan nu för att inte
utsättas för risken att göra kraftiga felinvesteringar
och i övrigt få en felaktig
inriktning av skolbyggnadspolitiken.

Emellertid är ju förutsättningen för
att få till stånd en skola av väsentligt
annan typ än den nuvarande inte bara
beroende av hur lång lästiden är. Redan
inom ramen för den sjuåriga skolan
kunna naturligtvis mycket stora förbättringar
ske. Utskottet framhåller
bl. a. vikten av att en revision av läroboksbeståndet
företages och att man
utmönstrar föråldrat eller eljest umbärligt
material. Detta vill jag också kraftigt
understryka. Men inte heller härvidlag
veta vi något om tempot och omfattningen.
Mycket betydande ting borde
emellertid kunna ske utan dröjsmål
och för mycket ringa kostnader. Jag
kan exemplifiera vad jag menar att man
skulle kunna åstadkomma på det området
genom att referera ett avsnitt ur
professor Cassels bok »Vår bildnings
fåfänglighet», där han karakteriserar
innehållet i den nuvarande undervisningen
på detta område. Om naturvetenskapen
i skolan säger han, att vi få
ännu lära oss vad benen i mellanörat
heta, att hästens kindtänder äro strecktecknade
men att insektätarnas äro
spetsknöliga, att det finns uddatåiga
och partåiga hovdjur o. s. v., men någon
systematisk framställning om utvecklingsläran
få vi inte. Det är bara
ett av mångtusende exempel, som skulle

kunna ges på det umbärliga material,
såsom utskottet karakteriserar det, som
man nu ger i skolan till förfång för en
systematisk, objektiv och vetenskapligt
uppbyggd undervisning. Och beträffande
historieundervisningen säger professor
Cassel: Vi får plugga i oss namnen
på en massa drottningar och andra
relativt obetydliga personer, men det
saknas en konsekvent vägledning i fråga
om de viktigaste drivkrafterna i den
mänskliga, samhälleliga utvecklingen.

Det kan, såvitt jag förstår, inte stöta
på några stora hinder att mycket snart
åstadkomma en genomgripande förändring
av undervisningen bl. a. på dessa
områden, i vart fall inga stora materiella
hinder. Däremot är det troligt, att
det stöter på motstånd hos folk, som vill
ha den nuvarande ordningen kvar i
folkskolan.

Det finns för övrigt många sådana
möjligheter att snabbt ställa om skolan
efter de principiella linjer som skolkommissionen
angivit. Vi ha i vår motion
tagit upp ett par av dessa frågor
nämligen för det första frågan om språkens
ställning i skolan och för det andra
frågan om kristendomsundervisningen.
Vi äro ense med dem som anse,
att engelskan skall givas en fast plats
på skolans schema, och vi ha naturligtvis
ingenting att invända mot utskottets
mening, att språkgränserna mellan
de nordiska folken böra överbryggas.
Men när utskottet därmed anser sig ha
öppnat vägarna till den civiliserade
världen, som det uttrycker sig, tycka
vi nog, att utskottet har gjort sig skyldigt
till en överdrift och inte beaktat
alla de andra vägar, som böra tagas
hänsyn till i sådana sammanhang, över
huvud taget äro vi angelägna att slå
vakt om möjligheterna för elever i den
nya skolan att tillägna sig språk. Det
gäller bl. a., såsom också framhållits
i denna debatt, beträffande franska
språket. Men vi ha i vår motion tagit
upp ett förslag, som skolkommissionen
har framfört, nämligen att för dem som

Fredagen den 26 maj 1950 em.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

inte behöva franskan för gymnasiestudier
bör det finnas möjlighet att i stället
välja en nybörjarkurs i något annat
språk, t. ex. ryska eller spanska.

Utskottets inställning till språkfrågan
kan emellertid ge anledning till vissa
reflexioner om hur det kommer att bli,
om utskottets mening skulle bli gällande,
när det är fråga om undervisningen
i andra ämnen, som avse att ge
kännedom om förhållandena utanför
vårt lands gränser. Utskottet har visserligen
i princip uttalat sig för att
skolan skall syssla med allmänbildande
stoff, som har till uppgift att ge inblick
i naturens och de mänskliga institutionernas
liv. Det talas i annat sammanhang
också om behovet av bättre orientering
om de skiftande ekonomiska och
sociala sammanhangen. Men nog tarvas
det litet kraftigare åtgärder än de
som utskottet förutskickar och litet
bättre tempo — jag skulle nästan vilja
karakterisera det som en liten revolution
— i läroboksbeståndet och lärarutbildningen,
om skolan skall ge en
objektiv och vetenskaplig allmänbildning
om hur de mänskliga institutionernas
liv har gestaltat sig under de
senaste decennierna. Under den tiden
ha i länder, som nu omfatta en tredjedel
av jordens befolkning, de sociala
och ekonomiska förhållandena omdanats
på ett sätt som inte alls har någon
motsvarighet tidigare i mänsklig historia.
Oavsett vad man har för uppfattning
om förhållandena i de länder som ha
slagit in på socialistiska banor, är det
ju ingen, som vill förneka, att det som
skett i dessa länder har en stor, ja avgörande
betydelse. Men om den saken
ha våra barn i skolorna hittills ingen
kännedom och förefalla — av utskottets
uppläggning av saken att döma —
inte heller att i fortsättningen få veta
någonting alls, i vart fall ingenting, som
kan ges beteckningen objektiv upplysning.
Så har det ju för övrigt varit beträffande
hela det sociologiska betrak -

telsesätt, som ligger till grund för arbetarrörelsen
och framför allt den socialistiska
delen av arbetarrörelsen.

I fråga om religionsundervisningen
ha vi gjort ett yrkande, däri vi helt instämma
med ett förslag, som hälften av
skolkommissionens medlemmar ha enat
sig om. Samma yrkande återfinnes också
i ytterligare en motion, nämligen
I: 377, som har väckts av herrar Lindström
och Andrée. Nu upptäcker jag
emellertid till min förvåning, att de utskottsledamöter,
som voro reservanter
inom skolkommissionen, ha retirerat
från sin tidigare ståndpunkt. De förena
sig nu med utskottets övriga ledamöter
om att ingenting skall göras i form av
konkreta förslag och beslut, som de påyrkade
i sin reservation inom skolkommissionen.
Nu nöja de sig med att göra
ett tolkningsförsök till sin förmån av
det förslag, som har framställts av departementschefen.

Även härvidlag gäller det en viktig
reform, som kan genomföras omedelbart
och utan några kostnader. Dess förverkligande
skulle innebära ett steg i
riktning mot den demokratiska, objektiva
och vetenskapliga undervisning,
som alla säga sig vilja eftersträva. Men
inte ens detta har utskottet som sagt
velat gå med på. Det är bl. a. sådant,
herr talman, som gör att man tvivlar
på att det över huvud taget finns några
allvarliga föresatser att så snart som
möjligt genomföra en omläggning av
skolan efter de principer, som alla ha
givit sin anslutning till.

Även vi inse, att man inte kan genomföra
alla förändringar på en gång, men
vi ha ställt våra yrkanden för att riksdagen
åtminstone i något avseende skall
gå från ord till handling. Ett bifall till
de yrkanden vi ha ställt i vår motion
innebär ändring av fyra av utskottets
tolv punkter. I övrigt äro vi i huvudsak
ense med utskottet. Vi ha beträffande
dessa fyra punkter velat, att man skulle
markera de områden, där det är möj -

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 em.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

ligt att redan nu gå till verket, och att
markera att det finns en allvarlig föresats
att gå från ord till handling.

Utöver det vi själva föreslagit komma
vi att stödja ett reservationsvis framfört
förslag, nämligen beträffande punkt
3 i utskottets utlåtande, där vi komma
att stödja reservation 1) a).

Herr talman! I övrigt skall jag be att
få precisera mina yrkanden i anslutning
till motionen på följande sätt: Beträffande
utskottets hemställan under
A: 1 yrkar jag bifall till de tre första
punkterna i motion II: 467. Beträffande
punkten A: 9 yrkar jag bifall till utskottets
hemställan, med den ändring däri,
som föranledes av bifall till punkt 4 i
vår motion. Beträffande utskottets hemställan
under A: 11 yrkar jag bifall till
punkt 6 i motionen, och beträffande
utskottets hemställan under punkten
B: 13 yrkar jag bifall till punkt 5 i
§amma motion.

Vidare anförde:

Herr NORDKVIST: Herr talman! En
av kammarens ledamöter sade nyss till
mig, att så många talare nu hade avbetat
den gräsmatta, som detta ärende
representerade, att det knappast vore
kvar ett enda grönt strå för mig. Men
sedan herr Rubbestad vattnat gräsmattan
med en kalldusch — uttrycket är
hans eget — har det kanske under middagsrasten
stuckit upp ett och annat
grönt strå, som jag kan få tugga på.

När man granskar förevarande utskottsutlåtande,
får man nog intrycket
att det över skolfrågorna vilar en ganska
tät dimma, som gör det omöjligt att
se den framtida skolan så klart och
tydligt, som man skulle önska att man
kunde.

Jag vill ställa några frågor: Hur kommer
framtidens skola månne att gestalta
sig, när det nu framlagda förslaget
en gång blir verklighet? Jag ställer den
frågan till skolkommissionen, till departementschefen,
och jag ställer den

till mig själv. Det är inte lätt att på nuvarande
stadium veta vad man skall
svara. Och hur kommer det i den framtida
skolan att gå med likställigheten av
resultaten av den praktiska och den
teoretiska undervisningen? Det framgår
av utskottets utlåtande, att vissa ledamöter
ha velat flytta ned differentieringen
och yrkesundervisningen till ett
rätt tidigt stadium. Jag kan för min del
inte gå med på ett sådant arrangemang.

Man förebrår den nutida skolan för
att dess resultat beträffande modersmålsundervisningen
äro allt annat än
tillfredsställande, och jag är tillräckligt
gammal lärare för att veta att den
kritiken är mycket befogad. Det sägs
att det finns många ungdomar, som efter
att ha gått igenom den sjuåriga folkskolan
ha svårt att formulera exempelvis
ett vanligt kvitto, en revers, ett formulär
eller något annat av de mycket
vanliga handlingar, som man har användning
för i det praktiska livet. Jag
skall villigt erkänna att så är förhållandet.
Men om detta är fallet, måste man
väl göra något för att bättra det som
brister. Om man sätter in yrkesundervisning
och differentierar för tidigt,
tror jag att det finns risk för att resultaten
i framtidens skola icke komma
att skilja sig så värst mycket från dem
som våra dagars skola presterar i det
avseende, som jag här har talat om.

Under vissa förutsättningar kan jag
för min del gå med på att man kanske
kan jämställa resultaten av den praktiska
och den teoretiska linjen, nämligen,
att man inte differentierar för tidigt
och inte sätter in yrkesundervisningen
på ett alldeles för tidigt stadium.

Men jag vill göra en annan fråga:
Kommer man att kunna höja allmänbildningen
för den stora massan av elever?
Om man skall svara på den frågan,
kanske man först en liten smula skall
diskutera de olika begåvningstyper,
som otvivelaktigt finnas i skolan. Det
finns elever, som äro både teoretiskt

Fredagen den 26 maj 1950 em.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

och praktiskt begåvade. Vidare finns
det sådana, som uteslutande äro teoretiskt
eller praktiskt lagda, och slutligen
finns det också sådana, som man brukar
beteckna som allsidigt obegåvade.
Med avseende på resultaten av modersmålsundervisningen
blir det synd om
speciellt eleverna i den sistnämnda
gruppen, om man inte kan gestalta
framtidens skola så, att den även hjälper
dem.

Jag skall inte dölja att det finns motsättningar
mellan den teoretiska och
den praktiska linjens krav. Många säga,
att det är ledarna man skall ta hänsyn
till. Det är de som skola gestalta kulturens
utveckling i vårt land, det är de
som skola göra de stora uppfinningarna,
det är de som skola bli vetenskapsmän
och det är de som skola hjälpa
oss andra. Men beträffande dem vill
jag säga: De klara sig alltid! Dem behöver
man inte ha allt för stora bekymmer
för. Det är den stora massan, medelmåttorna,
som man måste tänka en
liten smula på. Har man starkt gallrade
klasser på ett tidigt stadium, mister
skolan den stimulans, som den får av
de bättre begåvningarna.

Jag har undervisat åtskilliga år i sådana
mycket starkt gallrade klasser,
och jag måste säga, att det är en ganska
tungsam undervisning en lärare
har, när han har mist just de elever,
som utgöra stimulansen. Läraren mister
inte bara dessa elever, utan han mister
också det föriildraintresse, som följer
med dem. Det är dessa elevers föräldrar
som komma till skolan och göra sig
underrättade om barnens framsteg. De
vilja resonera med läraren och höra
hur det går, och detta påverkar även
andra föräldrakategorier, så att de
göra detsamma. Om man nu differentierar
och skiljer ut på ett alldeles för
tidigt stadium, kommer den stora massan
elever att lida skada av ett sådant
arrangemang.

Man kan vidare fråga: Kommer man
att kunna jämställa stad och land i

framtidens skola? Det har sagts här tidigare,
bl. a. av herr Kyling, att man
skall vara rädd om bygdeskolan. Det
vill jag för min del instämma i. Jag är
visserligen stadsrepresentant i denna
kammare men kan gott säga att jag har
mitt hjärta på landsbygden, där jag har
vuxit upp. Jag känner så starkt för
landsbygdens förhållanden, att om jag
på något sätt kunde medverka till att
landsbygdens skolförhållanden bleve en
smula bättre, skulle jag gärna vilja
göra det.

Det är inte meningen, säger man, att
landsbygden skall skjutas undan. Nej,
visserligen, man säger så, men i praktiken
blir det kanske något annat. Det
blir säkert ganska svårt för landsbygden
även i framtiden att kunna hävda
sig, när det gäller att i praktiken utforma
skolorganisationen. Jag är åtminstone
för min del en smula rädd
för det. Ja, jag skulle vilja gå en liten
smula längre och säga: Sprid lärarutbildningsanstalterna
över landet! Förlägg
inte alla till kungliga huvudstaden!
Man säger att det finns bättre resurser
där, att man där har tillgång till
stora bibliotek och andra forskningsanstalter
och att man därför har större
möjligheter att göra utbildningen sådan
som den bör vara. Jag skulle vilja
säga att man i storstaden, i Stockholm,
också har något annat, nämligen ett
uppslitande jäkt. Det finns inte på
landsbygden, och det är en sak att ta
i betraktande, när man resonerar om
dessa ting.

Vidare frågar jag: Kommer man att
kunna ingjuta en ny anda i skolarbetet?
Jag bär läst skönmålningarna i
1940 års skolutrednings betänkande,
jag har läst vad som står i 1946 års
skolkommissions betänkande, jag har
läst den kungl. propositionen, och jag
har läst vad utskottet i sitt förevarande
utlåtande har skrivit. Om man ville
gradera, skulle man kunna sätta nummer
1, 2, 3 och 4 på dessa, och jag
tror att man måste säga, att dimman

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 em.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

har blivit tätare när man kommit fram
till nr 4. Detta är troligen resultatet
av det forcerade arbetet i utskottet.
Jag tror att det måhända hade varit
lyckligt, om man i betänkandet hade
kunnat få med något mera om denna
nya anda i skolarbetet. Det finns visserligen
i utskottets utlåtande ett citat
härom, som härstammar från propositionen,
men utskottet självt har inte
betonat den saken. Man får inte tappa
bort det målet. Det är viktigare än de
många kunskaperna och färdigheterna.
Det är viktigare att eleverna lämna skolan
med frisk aptit på livet än att de
äro överlastade med mängder av minneskunskaper,
som kanske förr eller
senare dunsta bort.

Jag skulle också vilja säga något om
kristendomsundervisningen, och jag
citerar då vad som står på s. 175 i
utskottets utlåtande. Det är ett ganska
knapphändigt uttalande för att beröra
ett så viktigt ämne. Det står där: »Det
synes utskottet, att särskilt starka skäl
böra föreligga för att nu genom beslut
eller uttalanden föregripa eller rent av
utesluta den prövningsrätt, som bör stå
riksdagen öppen, då hithörande frågor
föreläggas för en mera fristående behandling
och i naturligt sammanhang
med åtskilliga andra religionsutövning
och religionsfrihet berörande spörsmål.
»

I slutet av utskottets utlåtande finns
infört ett särskilt yttrande om kristendomsundervisningen,
avgivet av herr
Severin m. fl. Jag kan förstå de farhågor,
som man på det hållet hyser beträffande
detta ämne. Jag vill för min
del värna om kristendomsundervisningen,
och jag vill under inga förhållanden
vara med om att ta bort ämnet eller
skära ned det i alltför hög grad. Jag
tror att kristendomsundervisningen är
en alldeles för viktig faktor, när det
gäller uppfostran av barn och ungdom,
för att man skall kasta bort den. Men
en 34-årig lärarerfarenhet säger mig, att
man är ganska gammaldags när det gäl -

ler undervisningen i kristendom. Efter
att ha gått omkring i klasserna och hört
vad som presteras måste jag säga, att
man inte har följt med utvecklingen.
En viss dogmatisk uppfattning vidlåder
fortfarande den kristendomsundervisningen.
Man säger att undervisningen
skall vara objektiv, och detta betonas
särskilt i den kungl. propositionen.
Detta är visserligen riktigt, men objektiviteten
får inte drivas dithän, att den
enskilde läraren sticker under stol med
eller försöker dölja, vad han själv har
för uppfattning. Om så sker, borttages
en av förutsättningarna för att eleverna
så småningom, på grundval av den undervisning
som meddelas, skola kunna
bilda sig en personlig uppfattning om
dessa ting. Läraren får inte bli en referent
av historiska framställningar eller
bibelstycken av olika slag. Han skall
vara varm i sin undervisning i kristendom,
annars blir resultatet inte tillfredsställande.

När jag har diskuterat dessa ting, har
jag brukat säga, att det finns något som
är viktigare än baptism, metodism, katolicism,
reformert och luthersk tro.
Det finns någonting som är viktigare
än kristendom, buddism, muhammedanism
och konfucianism, och det är att
var och en efter fattig förmåga försöker
att älska sanning och öva rättfärdighet.
Jag tror också att detta är fullt
förenligt med en sann kristen åskådning.

Om man frågar nutidens ungdom vad
den har för uppfattning i andliga ting,
blir man nog i många fall tämligen nedslagen
av svaren. Nutidens ungdom är i
många avseenden en härlig ungdom.
Den är idrottstränad, den är fysiskt
stark, den tänker realistiskt, den är inte
besjälad av samma krvperi för de äldre
som en gången tids ungdom var, och
den är inte rädd för att nämna saker
och ting vid deras rätta namn. Men jag
tror att jag vågar påstå, att den i andliga
ting många gånger är tämligen
rotlös. Vi måste därför i kristendoms -

Fredagen den 26 maj 1950 em.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

undervisningen försöka skapa förutsättningar
för ungdomen att bilda sig en
personlig uppfattning. Man kan inte
fordra att den ungdom som går i folkskola,
kanske inte ens den som går i
den blivande realskolan, d. v. s. i de tre
högsta klasserna -— klasserna 7, 8 och
9 —- skall kunna få en färdig livsåskådning,
innan den lämnar skolan.
Men vi kunna fordra att undervisningen
är lagd så, att de unga på grundval
av densamma ha möjlighet att tillägna
sig en kristen livsåskådning. Det kan
hända att man ibland får överge uppfattningar,
som man själv med lidelse
har bekämpat. Det kan hända att man
får gå ifrån den ena ståndpunkten till
den andra. Man tycker kanske ibland
att man håller på att sjunka ned i ett
träsk, men man fortsätter ändå och
kommer åter upp på fast mark med en
känsla av glädje och tillfredsställelse.
Om kristendomsundervisningen kan
medverka till att den ungdom som lämnar
skolan får ett sådant intryck, tror
jag att den har fyllt sin kanske viktigaste
uppgift.

Herr talman! När de dimmor som jag
talade om i början av mitt anförande
ha skingrats, när vi om tio, femton,
kanske tjugu år ha skapat de ekonomiska
förutsättningarna, när vi ha tillgång
till lärare och lokaler i tillräcklig
utsträckning och när vi ha fått
lagom stora skolklasser, kanske vi få
se den skola förverkligad, som vi alla
drömma om. Det har sagts tidigare,
att vi äldre kanske inte få vara med
om den saken, men de yngre få säkert
vara med.

Till sist vill jag säga att jag varit
en smula tvehågsen när det gällt att
taga ståndpunkt till huruvida jag skulle
rösta för den reservation, som är avgiven
av herrar Andrén, Malmborg i
Skövde m. fl., eller om jag skulle rösta
för utskottets förslag. Gör man emellertid
jämförelser mellan den skrivning,
som utskottet efter kompromissande
kommit fram till, och den som reser -

vanterna åstadkommit, kan jag för min
del inte finna att skillnaden är så särskilt
stor. Jag har därför blivit mer
och mer övertygad om att jag skall
yrka bifall till utskottets förslag i sin
helhet, vilket jag, herr talman, nu gör.

Herr HAGÅRD: Herr talman! Jag hade
ursprungligen tänkt gå in på flera
punkter i utskottsutlåtandet och propositionen,
men med hänsyn till att vi befinna
oss i debattens slutskede och
att flera av de avsnitt, jag här tänkt
beröra, redan behandlats i debatten,
skall jag be att få belysa bara ett av
dessa avsnitt, som jag för min del måste
sätta ett ganska stort frågetecken efter.

Den allmänna standardhöjningen i
vårt land har medfört ökade krav på
allmänbildning. Den nu aktiva generationen
har helt andra krav än tidigare
årgångar i fråga om kunskaper av olika
slag. Känslan och medvetandet om utbildningens
betydelse har även medfört
en strävan att förse det släkte, som
växer upp, med den allra bästa utrustning
för livet.

För iakttagaren har det stått klart,
att en viss tendens gjort sig gällande
i fråga om bildningssträvandenas närmaste
mål. Den teoretiska utbildningen
har ägnats ett övervägande intresse. I
och för sig är detta måhända både förklarligt
och försvarligt. På många orter
har man icke haft annat att tillgå utöver
folkskolan än en högre folkskola,
som så småningom övergått till en kommunal
mellanskola för att slutligen, då
tiden varit inne, omdanas till ett läroverk
med gymnasium. För vårt examenstänkande
är det i detta sammanhang
så enkelt att anse etapperna realexamen
och studentexamen såsom självklara.

Den skolreform, för vilken vi nu lägga
den första grunden, skulle emellertid
betänkligt förfelas, om icke den
praktiska undervisningen och yrkesutbildningen
på ett mera bestämt sätt för -

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 em.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

des fram och fick sin plats i solen. För
de enskilda människorna och för hela
vårt näringsliv — jordbruk med binäringar,
industri, hantverk, handel och
samfärdsel — är icke blott en förbättrad
skolutbildning i allmänhet av betydelse,
utan även och i lika hög grad
en rationell yrkesutbildning.

Vår yrkesundervisning i mera modern
mening är av tämligen färskt datum.
Det var år 1918, som lagstiftningen om
våra praktiska ungdomsskolor kom till.
Av dessa skolor, som instoppades under
rubriken praktiska ungdomsskolor, torde
fortsättningsskolans arbetsresultat —
speciellt i städer och större tätorter —
icke kunna ges något högre betyg.
Mångenstädes har den fått karaktären
av något, som så snart som möjligt
måste avverkas; och genom införandet
av ett sjunde och åttonde skolår i folkskolan
har den delvis eller helt och
hållet gjorts överflödig.

Den skolmässiga utbildningen i våra
yrkesskolor är, trots alla framsteg under
de senare åren, icke så omfattande.
I runt tal gå 10 000 elever i heldagskurser,
därav cirka 7 000 i kurser för industri
och hantverk. Departementschefen
uppskattar i sina kalkyler en stor
årskull 15-åringar till omkring 120 000
individer. Härav beräknas omkring
50 000 gå till klasserna 9 a och 9 g. Av
de återstående beräknar han, att ungefär
20 000 ungdomar skola kunna mottagas
av heltidsläsande yrkesskolor när
skolreformen är utbyggd. Det återstår
då inte mindre än 50 000 barn, som
måste beredas undervisning i klass 9 y.
Dessa måste, liksom för närvarande
sker, i stort sett erhålla sin yrkesutbildning
under arbetet i hem och näringsliv.
Här måste, såsom både departementschefen
och utskottet påpeka, en
samverkan mellan skolan och näringslivet
äga rum, varvid de allmänbildande
och teoretiska uppgifterna läggas på
skolan och själva yrkespraktiken på
näringslivet.

Här sätter jag emellertid ett stort

frågetecken. Hur detta skall ske i praktiken
är enligt mitt förmenande något
dimmigt uttryckt. Man har i utskottsutlåtandet
försökt göra detta litet klarare,
men ordalagen äro allmänt hållna, och
man talar om orientering, förberedande
yrkesutbildning, allmänpraktisk utbildning
etc. Detta är kanske i själva verket
inte så underligt. Man rör sig här
på ett område, där någon allmän och
bestämd erfarenhet icke finns.

Den uppfattningen har kommit till
synes både i motioner och inom utskottet,
att man skulle sänka åldern för
inträde i yrkesundervisningen. Man
har använt uttrycket »tidig yrkesmognad»,
som skulle motivera yrkesundervisningens
införande i åttonde klassen
och t; o. m. i sjunde klassen. Erfarenheten
ger dock vid handen, att all yrkesorientering
och yrkesvägledning till
trots såväl 14- som 15-åringen har svårt
att vid denna tidpunkt fullt tillgodogöra
sig anordningarna för verklig yrkesutbildning.
Endast verkstadsskolan kan
fånga den unge vid denna ålder. Det
kan således icke hjälpas, att mycket av
det som i detta sammanhang föres fram
påminner om sådant som hänger samman
med den nuvarande fortsättningsskolan
och som i städer och större samhällen
icke varit av den art, att det
manar till någon efterföljd. Jag är rädd
för att det som nu föreslås lätt kan bli
en fortsättning av den yrkesbestämda
fortsättningsskolan. Man får komma
ihåg att undervisningen skall vara obligatorisk,
och vad detta betyder i klassavdelningar
med större eller mindre
inslag av skoltrötthet och motvilja mot
undervisningen torde vi ha erfarenhet
nog av.

Det som gjort den nuvarande yrkesundervisningen
så tilldragande och
även tilltalande torde icke minst vara
det förhållandet, att utbildningen är
obligatorisk endast för dem som en
gång frivilligt anmält sig till densamma.
I varje fall är det de allmänna reglerna.
De tankegångar som framförts

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 em.

Riktlinjer

om frivillighet eller ett framflyttande
några år av skolgången när det gäller
yrkesutbildningen i den blivande skolan
borde enligt mitt förmenande icke
avvisas så snabbt och enkelt, som utskottet
gjort på sidan 129.

Över huvud taget har ungdom vid
denna ålder i allmänhet ingen deciderad
mening om sin slutliga yrkesinriktning.
Denna kommer först senare. Detta
hindrar inte, att alla moderna hjälpmedel
sättas in för att underlätta och påskynda
ett i och för sig önskvärt tidigt
yrkesval. Man måste emellertid ställa
sig ytterst betänksam inför det perspektivet,
att den stora skaran av cirka
50 000 ungdomar i klass 9 y under alla
förhållanden skall passera igenom något
så till nyttan obestämbart, som här föresvävar
oss. Det gäller dock ett helt år,
ett mycket dyrbart år. Det kan inte
hjälpas, att man blir en smula hädisk.
Hur vore det om man gjorde det nionde
skolåret frivilligt men öppet för alla?
Man fick då arbeta med elever, som
verkligen ville något och som hade satt
sig ett bestämt mål före: en bestämd
yrkesutbildning, en vidgad allmänbildning,
fortsatta teoretiska studier o. s. v.
Den black om foten, som skolleda och
tvånget att syssla med för skolarbete
mindre intresserade elever innebära,
skulle elimineras. Jag vet att tanken
är kättersk och inte ingår i de ritningar,
som nu finnas tillgängliga för
den nya skolan. Jag har emellertid endast
velat framföra den.

En annan tanke, som i detta sammanhang
tränger sig fram, är denna: Är det
icke stor risk för att begåvningarna
vända de praktiska yrkesbanorna ryggen,
om det kommer att taga lika lång
eller längre tid med en avslutad lärlingsutbildning
inom de praktiska yrkena
som med en fullbordad studentexamen?
Här lurar en fara, som man
måste se upp med.

Några teoretiska invändningar kunna
näppeligen göras mot de allmänna
ordalag, som utskottet sammanfattnings -

för det svenska skolväsendets utveckling.

vis använder på sidan 131. Så mycket
är klart, att skall någon verklig grund
läggas för yrkesundervisningen inom
den obligatoriska skolans ram, tarvas
en intim kontakt med näringslivet på
de olika orterna. Största möjliga frihet
måste här — i större utsträckning än
på andra områden — lämnas åt olika
initiativ. Här erfordras en allmän försöksverksamhet
och en därpå grundad
erfarenhet innan något kan fastlåsas.
Gud ske lov, kan man säga, att så
kan ske.

Skulle vi ha varit tvingade att i dag
taga definitiv ställning till denna synnerligen
betydelsefulla del av det föreliggande
förslaget, hade jag nödgats
yrka avslag. Ett beslut om en försöksverksamhet
kan jag emellertid väl förlika
mig med. Jag är övertygad om att
funderingarna över detta ämne komma
att te sig avsevärt annorlunda efter
en sådan försöksverksamhet än vad
som nu i olika sammanhang — senast
i utskottsutlåtandet — redovisas.

Om jag sedan, herr talman, till detta
resonemang om yrkesundervisningen
och yrkesutbildningen skulle lägga något,
skulle det vara det att jag gärna
vill uttala min tillfredsställelse över den
klara inställning, som departementschefen
och utskottet intagit i fråga om
kristendomsundervisningen. Jag uppskattar
även den inställning, som annorlunda
tänkande intagit och som gjort
att detta område i varje fall inte nu
kommit att utgöra något tvisteämne. Jag
tror att flertalet medborgare i detta
land äro tacksamma för detta.

Fru LINDSKOG: Herr talman! Yrkesutbildningen
har i vårt land hittills varit
försummad jämfört med den teoretiska
utbildningen. Endast en ringa del
av den ungdom, som efter folkskolan
går ut i förvärvsarbete, har möjlighet
att få en systematisk yrkesutbildning.
Den husliga utbildningen utgör intet undantag.
Kunnigheten på detta område

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 em.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

har ansetts vara medfödd för kvinnor.
Men samtidigt med att utbildningsmöjligheterna
varit bristfälliga har yrket
som hembiträde och husmor fått en
mindervärdesstämpel både av dess utövare
själva och i den allmänna uppfattningen,
vilket lett till att det husliga
arbetsområdet alltmer avfolkats.

Att bidraga till en riktigare värdering
mellan teoretiska och praktiska
kunskaper måste anses som en angelägen
uppgift för den framtida skolan.
Yrkeskunnighet ger yrkesfärdighet. YTrkesskolorna
ha här de största möjligheterna
att ge den bästa utbildningen.
Men även om man i likhet med departementschefen
förutser en rask utveckling
av yrkesskolorna, vågar man inte
tro, att man inom den tidrymd, under
vilken den nioåriga enhetsskolan skall
utbyggas, skall kunna komma i kapp
de teoretiska utbildningslinjernas möjligheter
att tillgodose utbildningsbehovet.
Den förberedande yrkesutbildningen
torde därför under en avsevärd framtid
vara hänvisad till hemmen och, när
det gäller övriga praktiska områden, till
näringslivet.

Den praktiska undervisningen i hemmen
måste uppfylla två viktiga anspråk.
För det första måste den omfatta
just det avsnitt av hemarbete, som undervisningen
avser, och den hör ges en
så nära anknytning till den teoretiska
undervisningen på avsnittet som är
möjlig. För det andra måste den kunna
kontrolleras så att ett utnyttjande av
arbetskraften till bara småsysslor, som
sakna utbildningsvärde, förhindras.

När det gäller praktik i det egna hemmet
anmäla sig stora betänkligheter.
Hur skall denna kunna kontrolleras och
hur skall ett betyg eller vitsord från
föräldrar kunna tillmätas samma värde
som ett som är utfärdat av en ojävig
person? Dessutom tillkomma vissa psykologiska
friktionsanledningar. En flicka
i 15—16-årsåldern, som det här är
fråga om, är just i färd med att växa
ifrån sin mor och att utvecklas till en

egen självständig personlighet. Modern
är ingalunda för henne den auktoritet,
som hon behöver för att kunna ta undervisningen
med tillräckligt allvar.
För modern kan detta förhållande också
bli irriterande och locka henne till
att hellre utföra arbetet själv och ge
flickan ett hyggligt betyg. Ett sådant
missförhållande kan undvikas om praktiken
förlägges till andra av den lokala
skoltillsynsmyndigheten godkända och
kontrollerade hen). En tillsynslärare
speciellt för yrkesundervisningen bör
ha de bästa förutsättningar att lokalt
kunna utvälja för undervisning lämpliga
hem och även utöva nödvändig
kontroll över själva undervisningen.

För sjunde och åttonde klasserna föreslås
ett för alla lärjungar obligatoriskt
ämne, som kallas hemkunskap. I
det ämnet innefattas också hemmets
ekonomi. De ekonomiska frågorna i övrigt
böra enligt skolkommissionens förslag
komma i samband med undervisningen
i samhällskunskap. Undervisningen
i hemekonomi och samhällsekonomi
bör samordnas på ett sådant sätt,
att eleverna få blicken öppnad för det
nära sambandet mellan dessa båda områden.
Detta kan ske genom samordnande
av kursplanerna och ett gott
samarbete mellan de lärare, som undervisa
i respektive ämnen. De detaljsynpunkter
som här påpekats hoppas
jag bli beaktade och tillgodosedda i den
utredning om yrkesskolväsendets utbyggnad,
som för närvarande pågår
inom skolkommissionen.

Försöksverksamheten bör på detta
liksom på andra områden kunna ge erfarenheter,
som kunna bli en god grund
för den definitiva yrkesutbildningens
utformning. Viktigt är att denna försöksverksamhet
så smidigt som möjligt
anpassas efter de lokala förhållandena
och att hemmens legitima önskemål tillgodoses.
Den nya skolreformen bör av
hemmen kunna mottagas som en gåva
och tillgång och inte som ett tvång eller
ett hinder. Försöksverksamheten bör

Fredagen den 26 maj 1950 em.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

därför utsträckas över tillräckligt lång
tid, så att erfarenheten hinner övervinna
den tveksamhet, som kan förefinnas,
ty skulle inte hemmen kunna
med tacksamhet engagera sig vid utformningen
av den nya skolan, är det
fara värt att reformens resultat äventyras.

Med tacksamhet till utskottet för den
välvilliga behandling, som vår motion
på denna punkt har mött, har jag endast
med dessa ord velat understryka
motionens synpunkter, och jag ber,
herr talman, att få instämma i särskilda
utskottets hemställan.

Herr HAMMAR: Herr talman! När jag
nu tar till orda i skoldebattens elfte timme,
är det endast för att stryka under
en enda tidigare poängterad synpunkt,
som lagts på denna fråga. Det är närmast
punkt 5 i utskottets hemställan,
som jag tänker på. Denna punkt talar
som bekant om yrkesorientering i klasserna
7 och 8 och förberedande yrkesutbildning
senast i klass 9.

Det har egentligen aldrig rått någon
oenighet om värdet av en mera gedigen
yrkesundervisning i skolan. De flesta
som ha haft anledning att taga ställning
till föreliggande fråga ha direkt
eller indirekt instämt i den tankegång,
som t. ex. möter oss i remissvaret från
Sveriges yngre läroverkslärares förening.
Det betonas där, att den största
bristen i den nuvarande skolorganisationen
egentligen är avsaknaden av ändamålsenlig
yrkesutbildning. Är man
emellertid enig, när det gäller behovet
av en mera ändamålsenlig yrkesutbildning,
gå meningarna åtskilligt isär om
vägarna att nå målet. Isär gå även uppfattningarna
när det gäller frågan om
i vilken ålder och vilken klass, som
denna yrkesutbildning skall sätta in.
Redan remissvaren till skolöverstyrelsen,
intagna i 1946 års skolkommissions
principbetänkande, ge detta vid handen.
Ett flertal instanser framhålla dock

starkt nödvändigheten av att yrkesutbildningen
sätter in från och med
klass 8.

Låt mig endast få erinra om uttalandet
från Sveriges överlärareförbund.
Förbundet hänvisar — fullt riktigt, tycker
jag — till de försök med yrkesundervisning
i åttonde klassen, som pågått
i några distrikt. Den har visat sig
mycket värdefull. Tidigare hade särskilt
gossarna föga intresse för skolan,
vilket tog sig uttryck »i en påfallande
nonchalans jämte i många fall i ett icke
önskvärt uppförande». Yrkesundervisningen
har haft till följd, att gossarnas
intresse för skolarbetet skjutit ny fart
och att deras uppförande undergått en
påtaglig förbättring.

I full överensstämmelse med detta
och ett flertal liknande remissvar hävdade
också skolöverstyrelsen som sin
mening, att tidigt yrkesmogna och väl
kvalificerade elever borde få fullgöra
både det åttonde och det nionde skolåret
med yrkesskola. Ett uttalande från
det hållet tycker jag, att man inte utan
vidare kan avvisa. Tvärtom är det värt
den allra största uppmärksamhet. Som
bekant har folkpartiet också tagit sikte
på denna sak och i sin motion kraftigt
understrukit önskvärdheten av att yrkesutbildningen
sättes in ett år tidigare
än propositionen uttalat sig för, dvs.
från och med klass 8.

Med detta ha vi inte sagt att vi äro
blinda för de svårigheter, som kunna
möta i fråga om realiserandet av ett sådant
program. Vi mena dock, att fördelarna
överväga. Dessa positiva synpunkter
ha också i viss mån beaktats av utskottet
när det formulerat sin hemställan
och uttalat, att senast i klass 9 en
förberedande yrkesutbildning bör anordnas.
Därmed ha möjligheter öppnats
— jag vill betona det med allt eftertryck
— för tidigt yrkesmogna och
kvalificerade elever att få del av yrkesutbildningen
redan tidigare än i nionde
klassen.

Herr talman! Utan att ingå på de öv -

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 em.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

riga punkterna — jag vill säga att jag
särskilt instämmer med utskottets uttalande
beträffande kristendomsämnet,
med den accentuering det fått av herr
Malmborg i Skövde och beträffande
franska språket med de synpunkter herr
von Friesen framfört — tillåter jag mig
att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr STÅHL: Herr talman! Det är två
inslag i debatten i dag, som ha föranlett
mig att begära ordet för ett par
mycket korta reflexioner mera i anknytning
till det föreliggande betänkandet
än om själva dess innehåll.

Den första gäller den diskussion om
kursplanerna, som herr Rubbestad tog
upp i anslutning till min motion och
som sedan även på annat håll förts på
tal. Jag noterade med stort intresse vad
utskottets ärade vice ordförande, herr
von Friesen, därvidlag svarade herr
Rubbestad. Han sade nämligen att det
inte är vanligt att riksdagen får ta del
av de kursplaner, som en skola skall arbeta
efter. Det hade hänt för en ganska
lång tid sedan, att kursplaner förelagts
riksdagen men detta har sedan inte upprepats.

Sedan har herr von Friesen meddelat
att kursplaner varit framlagda i
utskottet. Det är stora dossiéer, som
ingen människa under den tid, som stått
till buds, har kunnat ta del av. De äro
utarbetade av skolkommissionens kursplanedelegerade,
och efter vad jag under
hand inhämtat, har man utarbetat
kursplanerna fram till det sjätte läsåret
och ämnar så småningom komma
längre.

Jag skulle, herr talman, vilja i anslutning
därtill säga, att när riksdagen nu
går att fatta beslut om kanske den
största reform på kulturlivets område,
som i varje fall vår generation har att
ta ställning till, borde vi väl ändå få
del av icke detaljerade kursplaner och
vad man skall läsa i klass 3 och klass 4
i naturkunnighet, räkning osv. — det

är icke detta det är fråga om — utan
vad som uttryckes i min motion, där
det hemställes att riksdagen i samband
med beslut om den nioåriga enhetsskolan
måtte föreläggas riksdagen
ungefärliga uppgifter om det kunskapsmått,
som den nya enhetsskolan skall
meddela t. o. m. den nionde klassen.
Jag måste säga, herr talman, att det förefaller
mig vara en ganska rimlig begäran
att vi, när en så stor reform kommer
till stånd, ändå finge en antydan
om vad denna skola skall ge vår svenska
ungdom utöver det kunskapsmått
den får i dag. Jag hör till denna reforms
varmaste vänner och har gjort
det hela tiden, men jag gör det från den
utgångspunkten, att skolreformen skall
ge hela folket en ökad allmänbildning.
Fråga vi om kunskapsmåttet, få vi faktiskt
inte besked, utan utskottet svarar,
trots att utlåtandet omfattar 186 sidor,
att utskottet beretts tillfälle att ta del
av det arbete, som påbörjats inom skolkommissionens
kursplanedelegation.
Några informationer därutöver ha inte
kunnat tillhandahållas.

Jag måste säga, herr talman, att jag
tycker att utskottet på denna punkt varit
mycket blygsamt. Riksdagen har
rätt att begära — alldeles oavsett vad
som varit praxis i tidigare riksdagshistoria
— att få åtminstone ett ungefärligt
svar på frågan: Vad skall vår svenska
ungdom få lära sig i den nya skolan?

Vi lägga här upp nya linjer för undervisningen,
nämligen en allmän linje,
9 a, en gymnasieförberedande linje,
9 g, och en yrkesbetonad linje, 9 v. Jag
skall inte gå in på min förhoppning,
som helt överensstämmer med tanken
i folkpartiets motion, att en differentiering
skall äga rum på ett tidigare stadium,
utan jag vill säga, att vi, när vi
på detta sätt bygga in nya linjer i en
skola, böra få reda på vad de barn, som
skola gå där, få lära sig och vilken teoretisk
och vilken praktisk utbildning
de skola få.

Jag uppskattar i hög grad de vackra

Fredagen den 26 maj 1950 em.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

ord, som utskottet uttalar om den förpliktelse,
som skolan har att ta hand
om ungdomen mellan barndomsåren
och de svåra år, när den går ut i arbetslivet.
Men skolans uppgift är ändå
något annat och mer omfattande. Vi
komma inte ifrån, att ryggraden i varje
verklig skola är kunskapsmeddelandet,
och därför behöva vi få klarhet om
kunskapsmåttet.

Jag måste på denna punkt, herr talman,
hålla fast vid att den mycket rimliga
begäran, som här är framförd, borde
med god vilja ha kunnat tillfredsställas,
och jag har begärt ordet bl. a. i
syfte att rikta en vädjan till särskilda
utskottet att i varje fall i höst, när man
återkommer till frågan om skolans organisation
och till lärarutbildningen, ta
med allvar på detta problem, så att vi
med verkligt gott samvete veta vad vi
göra, när vi fatta beslut.

Herr talman! När jag talar om att vi
skola veta vad vi göra, skall jag tillåta
mig att med några ord beröra den andra
punkt, där det kan finnas plats för
jag vill inte säga kritik men i varje fall
en reflexion. Det gäller frågan om karaktären
av det utskottsutlåtande, som
här föreligger.

Här har hela dagen talats om den
stora kompromissen. Jag skall gärna
bekänna, att det inte varit lätt för riksdagens
ledamöter att på den låt mig säga
alltför korta tid på några få timmar,
som stått dem till buds under de hektiska
två sista dagarna av denna riksdag
läsa detta omfattande och viktiga
betänkande. Kompromissen är så skriven,
att i varje fall många av denna
kammares ledamöter inte kunnat ha full
klarhet om dess innebörd, när de gingo
hemifrån i morse, om vad de i dag
egentligen skulle besluta. Om vi läsa
igenom klämmen, se vi att där står, herr
talman, alt vi skola besluta att genomföra
en nioårig skola, om den visar sig
lämplig, och om vi gå till motiveringen,
måste vi konstatera, att även där förekomma
svävande formuleringar.

Jag ser att herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet talar
med talmannen. Jag skall gärna bekänna
för kammarens ledamöter att den
fingranskande redaktör, som han vid
denna historiska debatts början talade
om och som skrivit att det gick ett rykte
att statsrådet skulle vara missbelåten
med utskottet, är jag. Jag behöver inte
på något sätt beklaga detta, utan jag bara
konstaterar att statsrådet inte känner
någon besvikelse, och jag skall konstatera
detsamma efter dagens debatt.
Men, herr talman, om man läser svenska
så som man skall lära sig läsa svenska
i den skola detta utlåtande handlar
om, vet man inte vilken slutsats man
skall draga. Sedan utskottsexegeterna
kommit marscherande i långa rader och
tolkat vad som står i utlåtandet, vet
man, att man beslutar att genomföra en
nioårig enhetsskola och en allmän nioårig
skolplikt, och jag vill betyga, att
jag kommer att fatta detta beslut med
den allra största tillfredsställelse. Jag
tror förvisso, att det mästerstycke, som
utförts av utskottets presidium i syfte
att uppnå enighet, är värt allt beröm,
men om det har utförts för att på det
sättet undvika stridigheter bland de
kommunalmän, som ha att föra detta
skolsystem ut i det praktiska livet, har
nog utskottet underskattat intresset för
vår ungdoms fostran och utbildning just
bland kommunalmännen.

Jag tycker att vi kunna konstatera —
jag är själv medlem av en folkskolestyrelse
som enhälligt beslutat att söka få
deltaga i försöksverksamheten — på
grund av det livliga intresse, som kommunerna
ha visat, då de anmält sig till
deltagande i försöksverksamheten, att
ett synnerligen stort intresse glädjande
nog förefinnes i hela Sveriges land för
denna nya skola. Med hänsyn till att
enighet ur den synpunkten inte hade
varit så nödvändig kan man fråga sig:
Hade det inte varit bättre att skapa eu
sådan klarhet att åtminstone de som till
äventyrs äro motståndare till det verk -

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 em.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

liga innehållet i detta utlåtande hade
haft tillfälle att »melde sig ut»? Jag vågar
tro, herr talman, att detta ur många
synpunkter hade varit i varje fall lika
bra som den allomfattande men något
grumliga enighet, som nu kännetecknar
hela detta stora reformverk.

För egen del har jag deklarerat, att
jag är varm anhängare av denna skolreform,
och jag tar fasta på att utskottets
ledamöter ha klarlagt för oss i dag,
hur utskottsutlåtandet bör läsas. Att jag
särskilt därvidlag känner tacksamhet
mot herr Severin, kan närmast bero
därpå att han, kanske kammarens ledamöter
ovetande, gav mig en alldeles speciell
lektion.

Jag vill med denna allmänt kritiska
reflexion bara ha sagt, att jag tror att
kulturfrågor av denna storleksordning
skulle må väl av en ökad klarhet, så att
vårt folk verkligen på förhand hade
vetat, vad saken gäller innan de förklarande
utläggningarna hade kommit. Om
vi hade haft en majoritet och en minoritet,
hade denna historiska dag i andra
kammaren tett sig annorlunda. Då
hade bänkarna och läktarna hela dagen
varit fullsatta, och denna dag hade gått
till historien som en verkligt riksdagshistorisk
dag med glans över sig.

Jag vill emellertid än en gång betyga
min tillfredsställelse över att utskottsutlåtandet
får tolkas på det sätt, som
här är sagt, nämligen att vi de facto besluta
om att genomföra en nioårig skola,
en skola av i huvudsak det innehåll,
som här är angivet. Jag betraktar alltså
utlåtandet som ett minimum ur mina
synpunkter, och det gör naturligtvis,
herr talman, att jag inte har några svårigheter
att yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr MOSESSON: Herr talman! Jag
tillåter mig såsom andra kammarens
äldste ledamot att få ge ett enkelt och
allmänt uttryck åt den glädje, som jag
känner över att ha fått vara med om
denna dag.

Var och en av de närvarande här i
kammaren har sin egen historia, och
den som bär bördan känner ju bäst hur
tung den är. Jag undrar emellertid om
det är många av kammarens ledamöter
— det kanske inte ens är någon här —
som har känt en sådan sjudande längtan,
som den jag såsom gosse och yngling
kände efter att få litet kunskaper.
Men när en fattig järnvägstjänstemans
knappa månadslön på 82 kronor 50 öre
skulle delas med hustrun och tretton
barn, fanns det inte någon möjlighet
för en liten gosse att kunna tänka på
annat än att ge sig ut i förvärvsarbetet.
F’örst sedan fick man försöka på egen
hand skaffa sig litet kunskaper —- jag
var ju nästan trettio år gammal, innan
jag kunde avlägga studentexamen såsom
privatist.

Under sådana omständigheter är det
cn stor glädje att få vara med om att
jämna vägen för vårt lands ungdom till
lyckligare och bättre förhållanden. Vad
är det värdefullaste eller låt mig säga
det enda värdefulla ett folk har? Det
är givetvis det levande materialet, ungdomen.
Det enda värdefulla är ju människan,
ty det är hon som ger värde
åt tingen. Och det är väl ostridigt att
de som gå ut i livet med kunskaper ha
möjlighet att nå ett lyckligare och
bättre liv än de personer, som måste
börja utan att ha kunnat få tillfredsställa
sitt kunskapsbegär. Få vi ett upplyst,
ett karaktärsfast och arbetsamt
folk, då har vår nation en framtid, och
såvitt jag förstår är det beslut, som
kommer att fattas här i dag, ägnat att
ge en sådan möjlighet åt vårt folk.

Som gammal riksdagsman har jag den
uppfattningen —- och jag tänker att den
delas av alla —- att det ju i allmänhet
inte är lyckligt att man, långt innan ett
beslut skall förverkligas, fattar beslut
rent principiellt. Men i vissa fall måste
ju så ske. För 20 år sedan voro jag och
några äldre kamrater med i det särskilda
utskott, där man höll på med att
fatta ett principbeslut rörande process -

Fredagen den 2G maj 1950 em.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

lagsreformen. Det dröjde länge innan
denna lag kunde förverkligas, men
principerna måste vi ju redan då slå
fast för att arbetet på utgestaltningen
av lagen skulle kunna fortgå.

Ingen kan säga vad det beslut, som
i princip skall fattas här i dag, innebär
— pedagogiskt eller ekonomiskt — men,
herr talman, jag skulle vilja säga att
det står för mig som om vi ha skådat
ett högt och ädelt mål, och även om
konturerna inte äro klara för oss i den
stund vi börja gå till målet, så är det
i alla fall en glädje att få vända sitt ansikte
emot detta mål.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr KYLING (kort genmäle): Herr
talman! Herr Ståhl har här riktat ett
kraftigt angrepp mot utskottet för att
utskottet i dag inte kunde presentera
riksdagen några fullständiga kursplaner.
Jag tror att herr Ståhl inte riktigt
har fattat innebörden av frågan. Saken
är nämligen den, att för den försöksverksamhet,
som skall sättas i gång och
som avser klasserna 1 och 5, finnas redan
kursplaner färdiga. Det finns kursplaner
utarbetade även för klasserna 2
och 6 liksom för övriga klasser, men
skolöverstyrelsen har inte fastställt
kursplaner för mer än de nu arbetande
klasserna i försöksdistrikten.

Jag tror, herr Ståhl, att det skulle ha
varit mycket olyckligt, om riksdagens
ledamöter skulle ha behövt taga ställning
till de olika detaljerna i kursplanerna,
ty då hade vi säkerligen fått lika
många kursplaner som det finns ledamöter
i riksdagen. Det är nämligen på
det sättet, att var och en har speciella
saker som han vill ha i en kursplan
samtidigt som han vill plocka bort en
hd del. Jag tror alt det är bättre alt
kursplanerna för försöksundervisning -

en få byggas upp på ett sådant sätt, att
denna försöksundervisning verkligen
blir till båtnad för den kommande enhetsskolan.

Herr Ståhl började sitt anförande
med att säga, att riksdagen i dag komme
att fatta ett beslut som inte vore
något beslut. Men det gladde mig, då
herr Ståhl mot slutet av sitt anförande
med tillfredsställelse hälsade det beslut
riksdagen i dag kommer att fatta.

Herr Ståhl sade också någonting om
att denna historiska dag saknade glans,
och han menade tydligen, att detta berodde
på att det inte blivit någon partipolitisk
fejd. I särskilda utskottet ha
vi, herr talman, inom samtliga partier
målmedvetet arbetat för att verkligen
lyfta skolfrågan över de partipolitiska
striderna. Och jag tror att det är lyckligt
för svenskt undervisningsväsende
och för svensk ungdom att vi slippa
strider på det partipolitiska området
när det gäller vår skola.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr talman!
Det hade ju, herr Kvling, varit
begripligt, om jag inte vetat vad som
står i utskottsbetänkande!, när vi ha
haft så kort tid att läsa detta betänkande
som fallet varit. Men nu är det
inte så, att jag har gjort mig skyldig till
någon missuppfattning, ty jag vet mycket
väl att det finns kursplaner utarbetade
för de fem första klasserna,
ehuru deras innehåll inte redovisats i
utlåtandet. Jag har, såsom jag också
framhöll i mitt anförande, såsom ledamot
av en folkskolestyrelse, intresserat
mig för dessa kursplaner, tv vi ha
nämligen där anmält oss till försöksverksamheten.

Vad jag sade — och det håller jag
fast vid — var att riksdagen bör, innan
den beslutar införande av något
sådant som den nioåriga enhetsskolan,
fä veta vilket ungefärligt mått av kunskaper
som denna skola kommer att ge.
När herr Kvling framställer detta som

Andra kammarens protokoll 1 !).''>(). Xr 2,‘i.

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 em.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

om jag menat att riksdagen borde taga
ställning till varje detalj i fråga om enhetsskolan,
så är det att, medvetet eller
omedvetet, fullständigt misstolka mitt
uttalande. Det är ju endast upplysningar
om kunskapsmåttet som helhet som jag
begärt. Denna begäran har ej kunnat
påvisas vara orimlig.

Herr Kyling talade här om vikten av
enighet. Ja, det är gott och väl med
enighet, men jag tror å andra sidan att
det hade gått att skapa större klarhet
utan att låta frågan bli föremål för
partipolitiskt splittrande fejder. Och då
hade vi ju ändå sluppit höra bestridande
av att det beslut, som vi i dag fatta,
är i något avseende förpliktande — ett
yttrande som här i detta hus fällts av
en herr Kyling närstående person.

Till sist gjorde herr Kyling sig lustig
över att jag först skulle ha sagt, att
vi inte visste vad vi gjorde, och att jag
sedan skulle ha uttryckt min tillfredsställelse
över vad vi gjorde. Jag tycker
nog att jag har rätt att begära, att herr
Kyling hör på mina anföranden, om
han sedan vill ta upp vad jag sagt. Vad
jag yttrade var helt enkelt, att när man
kom hit efter att bara ha läst utskottsbetänkande!,
så kunde man vara i tveksamhet
om — och jag vet, herr Kyling,
att det är flera ledamöter av kammaren
som voro det — hur utlåtandet skulle
tolkas. Men sedan vi här hört herr Kyling,
herr Severin och en rad andra
ledamöter av särskilda utskottet lägga
ut innebörden av utlåtandet, så veta vi
vad vi besluta. Det är alltså över den
redovisning och de upplysningar, som
herr Kyling och hans kamrater i utskottet
givit oss som jag uttalat min
tillfredsställelse, och det håller jag, herr
talman, också fast vid.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Det är klart
att man kan ha delade meningar om vad
som är en stor dag och en historisk dag
i svensk riksdagshistoria. Jag tror
emellertid att kammarledamöterna ge

mig rätt när jag säger, att storleksgraden
avgöres av betydelsen av de beslut
som fattas och inte av de mer eller
mindre blixtrande ordparader, som
föregå besluten.

Vi ha för några år sedan fattat ett
beslut, som för många hundra tusen
människor betydde något av en revolution
i deras tillvaro. Det var 1946
års riksdagsbeslut i folkpensioneringsfrågan.
Jag skulle vilja rekommendera
dem som tycka, att det varit föga glans
över dagens debatt och att dagen därför
tett sig mindre historisk, att gå till protokollet
och se, med hur litet buller och
hur litet av retorisk festivitas som det
stora beslutet om folkpensioneringen
genomfördes.

Liksom då står i dag en riksdag praktiskt
taget enhällig. Det må tillåtas mig
att i min egenskap av statsminister notera,
att det är en historisk dag, när
riksdagens andra kammare nu om
några minuter går att på avgörande
punkter fatta beslut i vår skolfråga. Det
är riktigt, att man på en del icke oväsentliga
punkter skjuter det definitiva
ställningstagandet på framtiden, men
det är lika riktigt, som ecklesiastikministern
här i förmiddags framhöll, att
det inte är några små ting utan tvärtom
de avgörande tingen man varit mogen
att ta ställning till redan vid 1950
års riksdag.

Dagen har kanske inte varit glansfull
i det avseendet, att hårda meningsmotsättningar
präglat debatterna. Men i ett
annat avseende har det kanhända varit
en ovanlig debatt, i det vi fått citat
från alla våra store män på ett sätt, som
vi inte varit vana vid i riksdagsdebatten.
Både Geijer och Tegnér ha åberopats,
av somliga för att visa, hur framsynt
man för hundra år sedan bland
andens stormän såg på utvecklingen, av
andra kanske för att visa, hur lätt även
de store i andens rike bli desavuerade
av utvecklingen när de uttala sig för
tvärsäkert beträffande ting, om vilka de
föga veta.

Fredagen den 26 maj 1950 em.

Nr 23.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

Jag skulle också ha kunnat bidraga
till denna citatsamling. Om jag gjort
det, hade jag tagit ett citat, också jag,
från den åldrande Geijer, då han mot
slutet av sin levnad försöker ge en sammanfattande
analys av mänsklighetens
historiska utveckling och därvid kommer
in på det nära sambandet mellan
skola och samhälle, mellan stat och skola,
på ett sätt som är profetiskt när man
tänker på att orden fälldes 1846. Jag
skall emellertid inte citera detta uttalande
nu utan nöja mig med att konstatera
att Geijer klart såg, att varje
väsentlig omdaning av samhället också
kommer att ställa sina krav på reformer
och revolutioner inom skolans
värld.

Detta ha vi upplevat särskilt under
efterkrigstiden. I land efter land ha
skolans och uppfostrans problem pockat
på uppmärksamhet, trots att de
ekonomiska förhållandena liksom i vårt
land varit besvärande. Framför allt har
det varit av intresse att ta del av den
amerikanska diskussionen. Det skulle
vara av värde att analysera vad det var
som gjorde, att man i denna stora demokrati
när kriget var slut kom att
ägna sin uppmärksamhet åt uppfostrans
och skolans problem. Låt mig bara
ge ett par antydningar.

Under kriget, då det för alla demokratiska
folk gällde att till det yttersta
spänna sina krafter i kampen för att
överleva, lärde man sig att den bästa
förutsättningen för att få ett fritt folk
att göra detta var, att man tog vara på
den mänskliga intelligensen och den
mänskliga yrkesskickligheten. Detta är
egentligen de två enda naturresurser,
ärade kammarledamöter, som aldrig
kunna ersättas. Alla andra naturtillgångar
kunna ta slut, ty man kommer
alltid att finna surrogat för dem, men
människans intelligens och människans
skicklighet alt använda sin hjärna och
sina händer, de naturtillgångarna kunna
icke ersättas. Man lärde sig under
krigsåren att det var nödvändigt att i

en tid av hård anspänning taga vara
på dessa resurser, och så sade man sig,
att om detta gäller under kriget, så
måste det väl vara lika betydelsefullt
när freden kommer och normala tider
äter inträda.

Det kanske också fanns ett annat motiv.
Kampen stod så hård, att medborgarna
i demokratierna svetsades samman.
När trycket lättade, tedde det sig
därför naturligt i alla de demokratiska
länderna att försöka riva ned de
klassbarriärer, vilka — som herr Mosesson
nyss så vältaligt skildrade —
hindrade den fattige från att kunna ta
del av det gemensamma kulturarvet.

Även i vårt land ha vi under efterkrigstiden
kunnat notera ett växande
intresse för de kulturella angelägenheterna.
Jag skall inte här trötta med
några siffror. Jag vill bara erinra kammarens
ledamöter om vilka belopp riksdagen
numera anvisar till vetenskaplig
forskning, till universitet och högskolor
i motsats till de belopp man fick
nöja sig med för bara fem eller sex år
sedan, och jag vill också erinra om hur
man ansett det nödvändigt att låta stipendiebeloppen
gå i höjden för att därigenom
bidra till att riva barriärerna
mellan olika grupper i samhället i uppfostringshänseende.

Men det avgörande måste ju ändå
vara vad vi göra med vår skola. På det
området togs det tidigt initiativ här >
vårt land. Jag tycker inte att denna debatt
skall gå till ända med mindre än
att vi erinra om det initiativ, som ecklesiastikminister
Bagge tog, när han
1940 tillkallade experter och skolmän
för att göra de förberedande undersökningarna
till det beslut, som vi nu om
några minuter skola fatta.

1946 års skolkommission byggde vidare.
Dess lekmannarepresentanter utförde
ett arbete, som det väl räcker att
betygsätta från regeringens sida med
att nämna, att vi ansågo det vara möjligt
atl därpå grunda den proposition,
som vi nu behandlat. Del var med stor

100 Nr 23.

Fredagen den 20 maj 1950 em.

Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

känsla av glädje och tillfredsställelse vi
fingo kännedom om att man inom 1946
års skolkommission inte ägnat sig åt
paradfäktningar eller åt att segt och
hårt hävda olika intressegruppers meningar,
utan att man verkligen samlat
sig på en gemensam linje oavsett partigränser
och oavsett tidigare erfarenheter
av vårt skolväsende. Och det är med
samma tillfredsställelse vi nu ha erfarit,
att det lyckats skolutskottet och dess
skickliga ledning att än en gång demonstrera
det vi ofta kunna göra i Sveriges
riksdag, när det verkligen gäller
väsentligheter: att man kan samla sig,
så att vi slippa ifrån att fatta viktiga
samhälleliga avgöranden med diktat
ifrån knappa majoriteter.

Jag skall inte säga mera om detta,
utan jag vill bara sluta de här orden,
herr talman, med att konstatera att vad
det blir av dagens beslut beror på vad
statsmakterna — alltså vi själva -—-myndigheterna och tusentals kommunalmän
samt inte minst de tiotusentals
lärarna inom vårt undervisningsväsende''
göra av det. Samlingen och enigheten
i dag äro enligt min mening en garanti
för att alla riksdagens partier stå
bakom den borgen och det löfte, som
nu utfärdas till Sveriges ungdom.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan
i punkten A 1, nämligen dels
på bifall till utskottets hemställan i
denna del dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till
motionen II: 467 av herr Holmberg m.
fl. i motsvarande delar; och biföll kammaren
utskottets nämnda hemställan.

På därå given proposition bifölls härefter
utskottets hemställan i punkten
A 2.

I avseende å punkten .4 3 framställde
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock

på bifall till den av herr Andrén in. fl.
avgivna, med 1) a) betecknade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
ifrågavarande hemställan.

På framställda propositioner biföll
kammaren vidare vad utskottet i punkterna
A 4—.4 8 hemställt.

I fråga om punkten A 9 gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets däri gjorda hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
följde av bifall till motionen 11:467 av
herr Holmberg m. fl. i motsvarande delar;
och biföll kammaren utskottets
hemställan i angiven del.

Efter framställd proposition bifölls
utskottets hemställan i punkten A 10.

Beträffande punkten A 11 gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan i nämnda
punkt dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till motionen
11:467 av herr Holmberg in. fl.
i motsvarande delar; och biföll kammaren
utskottets nämnda hemställan.

Utskottets hemställan i punkten A 12
bifölls härefter.

I avseende å vad utskottet under
punkten R hemställt framställde herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till nämnda hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av bifall
till motionen II: 467 av herr Holmberg
in. fl., i vad motionen avsåg kristendomsundervisningen;
och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.

På därå given proposition biföll kammaren
utskottets hemställan i punkten
C.

Beträffande motiveringen framställde
herr talmannen propositioner dels på
godkännande av utskottets motivering
dels ock på godkännande av utskottets

Nr 23. 101

Fredagen den 26 maj 1950 em.

motivering med den ändring däri, som
föreslagits i den av herrar Englund och
Widén avgivna, med 3) betecknade reservationen;
och godkände kammaren
utskottets motivering.

§ 2.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

från statsutskottet:

nr 290, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till avlöningsbestämmelser
för övningslärare och
kyrkomusiker m. m.;

nr 298, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
statsbidrag till avlönande av övningslärare
m. m.;

nr 312, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1950/
51 till inskrivningskostnader;

nr 313, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående disposition av
medel för skjutbana för Södra skånska
infanteriregementet i Ystad;

nr 314, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående studentsociala
stödåtgärder m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 315, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till avlöningar vid
blind- och dövstumskolorna m. m.;

nr 316, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1950/
51 till vissa skyddsarbeten å Uppsala
domkyrka;

nr 317, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1950/51 till universitetssjukhusen
m. in.;

nr 318, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1949 vid dess trettioandra
sammanträde fattade beslut, så -

vitt propositionen angår rekommendation
nr 87 angående yrkesvägledning;

nr 319, i anledning av riksdagens år
1949 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning
jämte vissa motioner m. m.;

nr 320, i anledning av väckta motion
ner om viss ändring av bestämmelserna
för disposition av fonden för vissa
stödåtgärder inom malmkommunerna
(3-miljonersfonden);

nr 321, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående teckning av aktier
i den statliga affärsbanken m. m.,
såvitt propositionen avser anslagsfrågan; nr

322, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i 1947 års allmänna tjänste- och
pensionsreglementen m. m.;

nr 323, i anledning av väckta motioner
angående tjänste- och familjepensionering
för statsråd;

nr 324, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928, nr 370, in. m., i vad
propositionen avser grunder för utbetalande
av statsbidrag;

nr 342, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1950/51 till främjande av
bostadsförsörjningen m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 343, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete in. in. jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 344, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag för budgetåret
1950/51 till Statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården: Byggnadsarbeten
in. in.;

från bevillningsutskottet:
nr 354, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1950/51, m. m.;
och

102 Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950 em.

nr 355, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften;
samt

från andra lagutskottet:
nr 337, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
11 juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp;

nr 338, i anledning av väckta motioner
angående sättet för utbetalning av
de allmänna barnbidragen m. m.;

nr 339, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om kommuns bidrag till kostnaderna för
folktandvården; och

nr 340, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i värnpliktslagen m. m.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 251,
till Konungen angående val av fullmäktige
i riksbanken och suppleanter för
riksdagens fullmäktige i nämnda bank;
dels till riksdagens förordnanden:
nr 252, för herr Olof Andersson i
Malmö att vara fullmäktig i riksbanken; nr

253, för herr David Emanuel Hall
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 254, för herr Sven Patrik Svensson
i Alingsås att vara suppleant för en av
riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 255, för herr Karl Emil Ahlkvist
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken; och

nr 256, för herr Gustaf Filip Natan
Kristensson i Osby att vara suppleant
för en av riksdagens fullmäktige i riksbanken; dels

till riksdagens skrivelse, nr 257,
till Konungen angående val av fullmäktige
i riksgäldskontoret samt suppleanter
för fullmäktige i samma kontor;

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

258, för herr Gustav Valdemar

Nilsson i Kristinehamn att vara fullmäktig
i riksgäldskontoret;

nr 259, för herr Waldemar Svensson
i Ljungskile att vara fullmäktig i riksgäldskontoret; nr

260, för herr Birger Andersson att
vara suppleant för en fullmäktig i riksgäldskontoret;
och

nr 261, för herr Bror Edvard Folke
Petrén att vara suppleant för en fullmäktig
i riksgäldskontoret.

Slutligen anmäldes och godkändes
bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 353, till Konungen i anledning
av väckta motioner om framläggande
för riksdagen av en plan för
övergången till en friare ekonomi efter
ingången av år 1951, m. m.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
memorial nr 193, angående
statsregleringen för budgetåret 1950/51.

§ 5.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan och läkarintyg:

Till herr talmannen i riksdagens
andra kammare.

Med åberopande av bifogade läkarintyg
får undertecknad härmed anhålla
om ledighet från riksdagsarbetet.

Igelsbo den 24 maj 1950.

Edvin Jacobsson.

Härmed intygas att riksdagsman E.
Jacobsson, Igelsbo, Tobo, denna dag
av mig undersökts och befunnits lida
av halskatarr samt börjande lungkatarr.
Sängläge. Minst 10 dagars vila efter
feberfrihet.

Igelsbo 25 maj 1950.

Ivar Jonasson
e. prov.-läk.

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23. 103

Svar pi interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

Kammaren beviljade herr Jacobsson
i Igelsbo ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare från och med den 24
innevarande maj.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 9.30 em.

In fidem

Gunnar Britth.

Lördagen den 27 maj.

Kl. 10 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 22 innevarande
maj.

§ 2.

Svar på interpellation angående redogörelse
för de åtgärder, som vidtagits
eller planerats för att i hotande situationer
och krig förhindra sabotageverksamhet
mot försvarsanstalter m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade: Herr talman!
Med kammarens tillstånd har herr Ohlin
frågat mig, om jag vore villig att
i den mån ej särskilda sekretesskäl
hindra det lämna en sammanfattande
redogörelse för de åtgärder, som vidtagits
eller planerats dels för att i hotande
situationer och krig försvåra och
förhindra sabotageverksamhet mot försvarsanstalter
samt krigsviktiga delar
av näringslivet och transportväsendet,
dels för att i möjlig mån minska illojala
och opålitliga elements möjligheter
att göra skada inom försvarsorganisationen.

Som svar ber jag få anföra följande.

I motiveringen till sin fråga har interpcllantcn
framhållit, att riskerna för
sabotageaktioner mot den militära ap -

paraten, transportväsendet och krigsviktiga
delar av näringslivet »sannolikt
i främsta rummet komma från grupper
av mera extrema anhängare av den
kommunistiska åskådningen».

Herr Ohlin utgår ifrån att man måste
räkna med att de potentiella förrädarna
främst äro att söka bland dem, som
han karakteriserar som »den inre kärna
i det kommunistiska partiet, som
känner lojalitet främst mot Sovjet-Ryssland
och den kommunistiska revolutionens
idé».

Det är inte lätt att på förhand avgöra,
vilka som i ett kritiskt läge kunna
komma att visa sig illojala. Personer,
som kanske redan nu förbereda spionage-
och sabotageåtgärder, kunna av
lättförklarliga skäl föredra att avstå
från varje samröre med sådana organisationer,
som kunna antagas vara föremål
för särskild uppmärksamhet från
de organ, som ha att bevaka vår inre
och yttre säkerhet.

De samhällsillojala elementens aktivitet
har också visat sig växla med de
politiska maktförhållandena i den värld,
som omger oss. Under senare delen
av 1930-talet och framför allt under de
första krigsåren voro tvivelsutan de
nazistiska partierna den största potentiella
faran för vårt demokratiska samhällsskick.
Av kända skäl är denna fara
knappast för handen i dag. Den kommunistiska
ideologien, som i fråga om

104

Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

inställningen till vårt demokratiska
statsskick har en med nazismen i stort
sett gemensam grunduppfattning, får i
dag sin stimulans i den maktutveckling,
som kännetecknat kommunismen internationellt
under de senaste åren. Dessa
omständigheter tvinga samhället till
uppmärksamhet åt alla de håll, där en
mot vårt demokratiska samhälle illojal
meningsriktning uppträder.

Att kommunisterna dra misstänksamheten
på sig är inte ägnat att förvåna.
Genom sina egna ställningstaganden ha
de givit till känna, att de icke acceptera
vad vi andra anse vara det väsentliga
i den demokratiska rättsordningen.
Den uppfattning om den politiska demokratiens
innebörd, som vi ha gemensam
med den västerländska kulturvärlden,
ha kommunisterna icke kunnat
göra till sin. Det frihetsbegrepp,
som för oss betyder och måste betyda
samma mått av frihet för andra, som vi
göra anspråk på för oss själva, är för
kommunisterna något väsenfrämmande.
Deras frihet låter sig förenas med en
frihet för dem själva att, för att tillvälla
sig bestämmanderätten i samhället,
förgripa sig på oliktänkandes integritet
och att tillgripa en likriktning,
som kan upprätthållas endast genom en
diktatur.

Den politiska demokrati, som vi bekänna
oss till, karakteriserades en gång
av Komintern såsom varande endast »en
annan sida av den borgerliga klassdiktaturen».
Som levnadsregel för de rätttrogna
skulle gälla den tredje av de år
1920 av Komintern antagna teserna, där
det hette, att »kommunisterna ej kan
lita på den borgerliga lagligheten» och
därför »överallt parallellt med den legala
organisationen måste skapa en illegal
organisation, som i det avgörande
ögonblicket är i stånd att uppfylla sin
plikt mot revolutionen».

I svensk tillämpning omsattes denna
programförklaring i Sillén-partiets val -

program 1932, där det förklarades, att
lösningen av den då förhärjande krisen
»endast stod att nå genom kapitalismens
fullständiga störtande genom proletariatets
revolution».

Deklarationer som dessa avslöja en
misstro och fientlighet mot vårt demokratiska
samhälle, som gör, att man har
svårt att lita på att de troende kommunisterna
skulle känna sig uppfordrade
att göra gemensam sak med oss andra,
för att i en kritisk situation försvara
vare sig vår medborgerliga eller vår nationella
frihet mot dem, som under den
ena eller andra förevändningen försökte
att kasta den över ända.

Trots sin mot demokratien fientligt
grundade åskådning ha kommunisterna
här hemma och i andra länder vid olika
tillfällen genom uttalanden av sina
ledare i ganska reservationslösa ordalag
bekänt sig till demokratien. Dessa
deklarationer ha alltid kommit samtidigt
från alla kommunistiska partier
i alla de länder, där Komintern varit
och Kominform nu är företrädd. Detta
säger oss, att det inte gärna kan ha varit
några i det ena eller det andra landet
inträffande omständigheter, som givit
anledning till dessa positiva uttalanden
om demokratiens värden. Deklarationernas
samtidighet har vittnat om
att motiven varit andra och tydligt opportunistiska.

Vi ha haft i varje fall två sådana »demokratiska»
perioder under de senaste
femton åren. Den första under 1930-talets senare hälft och den andra under
världskrigets .slutskede och det första
fredsåret. På Kominterns sjunde världskongress
år 1935 förklarade George Dimitrov,
att demokratien var en värdefull
tillgång, som det gäller att acceptera
och försvara. Den svenska kominternsektionen
var som vanligt disciplinerat
följsam i vändningarna. Denna
bekännelse till demokratien var dock
ingalunda allvarligt menad. Den som

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23. 105

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

hade erfarenhet av kommunisternas opportunistiska
taktik lät sig inte duperas.
Det var också lätt att genomskåda
de svenska kommunisterna, när de efter
kriget förklarade, att de bejakade demokratien
och ansågo sig kunna acceptera
även arbetarrörelsens efterkrigsprogram.

Som nyvald partiordförande höll jag
i oktober 1946 ett anförande inför partistyrelsen
och yttrade då på tal om denna
kommunisternas attityd bl. a. följande: »Finns

det någon rimlig anledning att
under sådana förhållanden bibehålla ett
kommunistiskt parti, som inte längre är
kommunistiskt utan vill uppträda som
en socialdemokratisk filial? Om kommunisterna
säga, att det ändå finns anledning
att behålla partiet, måste det
betyda, att det finns motiv, som inte
kan redovisas offentligt för partiets
fortsatta existens.»

Vid det tillfälle, då jag gjorde detta
uttalande, var det för mig uppenbart,
att det av mig efterlysta men av kommunisterna
icke redovisade motivet för
partiets existens var det faktum, att
de trots sina deklarationer om att de
accepterade demokratien alltjämt voro
trogna sin tidigare uppfattning om att
arbetarklassens frigörelse måste genomföras
med revolutionära medel och att
revolutionen måste krönas med en proletariatets
diktatur.

Vi ha också under de senaste åren
fått uppleva många lika avskräckande
som lärorika bevis för att denna vår
uppfattning av deras dubbelspel är riklig.
Den politiska demokratiens förintande
i Östeuropa genom en rad från
kommunistiskt håll dirigerade övergrepp
och revolter har inte bara pliktskyldigast
utan också entusiastiskt
applåderats av det kommunistiska partiet
här hemma. Detta påstående behöver
inte verifieras på annat sätt än
genom en erinran om alla de deklara -

tioner i denna anda, som levererats från
de kommunistiska talarstolarna och i
den kommunistiska pressen.

Med detta, herr talman, vill jag ha
sagt, att det parti, jag företräder, icke
tvekar att karakterisera det kommunistiska
partiet i vårt land som företrädare
av en för vår demokratiska samhällsordning
främmande och fientlig åskådning
och som därför heller aldrig kan
räkna med oss som annat än sina motståndare.

Att i de östeuropeiska diktaturerna
se ett föredöme för vad man vill nå
med sin egen politiska gärning har betytt
och betyder alltjämt, att man är
beredd att reservationslöst följa de direktiv,
som utfördas av den internationella
kommunismens ledning. Skulle
denna finna det med sina intressen förenligt
att genom en revolutionär aktion
ge vårt land ett samhällsskick, som de
svenska kommunisterna anse vara avgjort
överlägset vår egen demokrati,
har man grundad anledning att befara,
att de skulle visa sig opålitliga vid försvaret
av vår inre rättsordning, och
deras lyhördhet gentemot utländskt inflytande
gör att man realistiskt bör
räkna med att de i ett sådant läge icke
heller skulle visa sig lojala i försvaret
av vårt nationella oberoende. I varje fall
innebär den samvetskonflikt, de måste
råka i, risker för trolöshet mot vårt eget
land.

Kommunismen i Sverige är, vad dess
anhängare beträffar, ingen homogen
företeelse. Anslutningen till partiet är
ingalunda bestämd av något för dem
alla gemensamt motiv. Jag tror tvärtom,
att intressesplittringen där är större
än inom något annat av våra politiska
partier. Detta gör också, att man inte
behöver befara, att alla de, som nu ha
sitt politiska hemvist hos kommunisterna,
i ett kritiskt läge skulle visa sig
beredda att förråda den nationella eller
den medborgerliga frihetens sak. Lik -

106 Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

som herr Ohlin har jag den uppfattningen,
att flertalet av dem ur försvarssynpunkt
äro fullt pålitliga.

Dit räknar jag de människor, som till
följd av en allmänt kverulerande läggning
tilltalas av den kommunistiska
missnöjespropagandan. De äro på kant
med det mesta och äro därför ett lättfånget
byte för vilken oppositionsmakare
som helst. Men att de därför också
skulle vara beredda att uppträda i förrädarens
roll har man knappast anledning
att räkna med.

En annan kategori representeras av
dem, som i största allmänhet anse att
de demokratiska metoderna icke verka
tillräckligt snabbt och att samhällets
omdaning därför sker i ett alltför långsamt
tempo. De tro sig i den kommunistiska
propagandan ha funnit något,
som bättre motsvarar deras anspråk på
djärvare grepp och mera radikalism i
det samhälleliga reformarbetet. Det kan
många gånger vara även för deras motståndare
mycket förklarliga om också
icke acceptabla motiv, som kommit
dem att välja denna ståndpunkt.

Men det finns också en tredje grupp,
som representerar en ideologiskt övertygad,
partidisciplinerad elit, som till
det yttersta förhåller sig kompromissfritt
lojal mot de direktiv utifrån, som
bestämma deras politik. De komma
icke att tveka att förråda demokratien
så som Komintern i den av mig tidigare
citerade tesen en gång rekommenderade
eller så som erfarenheterna från
andra länder visa.

Man frågar sig då, hur man skall
kunna anpassa demokratiens metoder
i kampen mot dess motståndare på ett
sådant sätt. att man utan att förgripa
sig på den medborgerliga friheten att
hysa vilka meningar som helst i samhälleliga
frågor kan värja sig mot dem,
vilkas uppsåt och handlingar avse att
sätta den demokratiska samhällsordningen
ur funktion.

Att man inte ens skall leka med tanken
att kriminalisera en åskådning eller
förbjuda på densamma grundade politiska
partier äro vi väl alla överens
om. För min del tror jag dessutom —
tydligen i motsats till herr Ohlin — att
det ur olika synpunkter skulle vara
ytterst betänkligt att lägga stora delar
av vår arbetsmarknad under polisiär
kontroll på det sätt, som interpellanten
ifrågasatt.

Vår viktigaste tillgång i kampen mot
demokratiens motståndare är demokratiens
egen vilja och förmåga att komma
till rätta med de förhållanden i samhället,
som kunna alstra ett desperat missnöje.
I kampen mot kommunisterna kan
också mycket vinnas genom en energisk
och omfattande upplysningsverksamhet,
som gör demokratiens värden och
den demokratiska samhällsordningens
arbetsmetoder begripliga för medborgarna
i gemen. Vi kanske inte kunna
omvända kverulanterna och den kommunistiska
partieliten med dessa metoder,
men däremot många av dem,
vilkas dragning till kommunisterna bestämts
av den otålighet med tempot i
reformarbetet, som jag tidigare berört,
och som i regel låta tala sig till rätta.

Hur demokratien emellertid än bemödar
sig att undanröja existerande
missförhållanden, hur den än bemödar
sig att genom upplysning påverka de
människor, som ha benägenhet att acceptera
mot demokratien stridande
åskådningar, så vore det felaktigt att
tro, att man alltid kan räkna med att
dessa metoder skola ha avsedd effekt.
Demokratien kan till sitt självförsvar
behöva mobilisera även andra resurser.
När det gäller sådana stämplingar mot
de livsviktiga funktioner inom samhället
som dem herr Ohlin har berört i sin
interpellation, måste vi lita till effektiviteten
hos de organ, vilkas uppgift är
att hindra och uppdaga mot vår inre

Nr 23. 107

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller
planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

och yttre säkerhet riktad sabotage- och
spioneriverksamhet.

Herr Ohlin vill nu veta så mycket
som möjligt om hur denna säkerhetstjänst
är ordnad. Han vill från denna
plats ha ett besked »huruvida regeringen
känner sig fast övertygad att säkerhetspolisens
nuvarande organisation
och omfattning är tillräcklig och möjligheterna
till nyrekrytering inom densamma
tillfredsställande». Han önskar
också få en belysning av åtminstone
vissa sidor av det allmännas verksamhet
i och för kontroll över ur av honom
anförda synpunkter opålitliga personer.
Han vill dessutom, att regeringen skall
klargöra, vilka riktlinjer den anser vara
naturligt att företagsledningen vid offentliga
och enskilda företag, som beröras
av dessa problem, följer i fråga
om rekrytering och förflyttning av anställda.

Mig veterligt har det aldrig i något
parlament yrkats att en verksamhet som
denna skulle dryftas offentligt så frispråkigt
som herr Ohlin fordrar. Även
med iakttagande av den av interpellanten
medgivna sekretessen och även om
jag uttalade mig i mycket allmänt hållna
formuleringar, skulle de, som ha
anledning att försöka undandra sig
varje uppmärksamhet från dessa myndigheters
sida, kunna dra mycket långtgående
slutsatser om hur de då böra
bete sig. Jag hoppas, att det icke är
kammarens mening att vi skola göra
demokratiens och det nationella försvarets
motståndare den tjänsten. Det
kan därför enligt min mening icke komma
i fråga att på det sätt herr Ohlin
begärt redogöra för hur denna verksamhet
organisatoriskt och personellt
är ordnad och hur den i händelse av
en akut krissituation kan komma att
fungera.

Jag vill emellertid försäkra, att denna
verksamhet noggrant följes från regeringens
sida. I den mån regeringen an -

ser sig böra begära riksdagens medverkan
för att genomföra några förändringar
på detta område, så skall detta
också ske.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
anser jag mig ha besvarat herr Ohlins
interpellation.

Vidare anförde:

Herr OHLIN: Herr talman! Jag ber att
få tacka hans excellens herr statsministern
för svaret.

Tydligen råder det ingen väsentlig
meningsskiljaktighet därom, att även
om flertalet svenska medborgare, som
vid något tillfälle röslat med det kommunistiska
partiet, få anses som ur
svensk synpunkt pålitliga, intaga å andra
sidan speciella grupper av de mera
aktiva kommunisterna en sådan lydnadsställning
i förhållande till Sovjetryssland
och den internationella kommunismen,
att de få anses som ur
svensk synpunkt i vissa lägen opålitliga.
Detta har framgått bl. a. av den
inställning som det svenska kommunistpartiets
ledning liksom kommunistpartierna
i andra länder intagit till den
landsförrädiska Kuusinenregeringen i
Finland åren 1939—1940, vars chef år
1946 hyllades av den svenske kommunistledaren.
Intrycket har under senare år
på många sätt bestyrkts bl. a. genom
kommunistpartiernas sabotageaktioner
mot transporten av krigsmateriel, som
de västeuropeiska regeringarna förvärvat
från Förenta staterna. Blotta misstanken,
att denna krigsmateriel vid ett
eventuellt krig mellan demokratierna
och Sovjetunionen skulle kunna stärka
de förras försvar, har för kommunisterna
varit tillräcklig anledning att försöka
förhindra en sådan ökning av möjligheterna
till den demokratiska frihetens
värn. De svenska kommunisterna
ha veterligen sett med sympati på den -

108 Nr 23.

Lördagen den 2-7 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksarohet

mot försvarsanstalter m. m.

na verksamhet av kommunisterna i
andra länder.

Jag uttrycker min tillfredsställelse
över att statsministern på denna punkt
klart ger uttryck för uppfattningen att
man realistiskt måste räkna med att en
del av de svenska kommunisterna i vissa
lägen icke skulle visa lojalitet vid
försvaret av vårt nationella oberoende.
Det är visserligen mycket nedslående
att svenska medborgare skola göra ett
sådant uttalande nödvändigt, men de
demokratiska krafterna i vårt land ha
all anledning att inte blunda för det
faktiska förhållandet.

Spörsmålet om åtgärder till förhindrande
av sabotage och infiltration av
opålitliga i försvaret tillhör de viktiga
försvarsfrågorna i vår tid. Att
inom den demokratiska samhällsordningens
ram skapa så goda förutsättningar
som möjligt för vårt folks försvarskamp
även i detta avseende framstår
därför som en ytterst angelägen
uppgift.

Att jag för sex veckor sedan framställde
en interpellation till statsministern
i denna fråga berodde främst på
två omständigheter. För det första ingåvo
tillgängliga upplysningar rörande
enstaka fenomen på detta område en
känsla av tveksamhet huruvida allt är
väl beställt med det svenska samhällets
försvarsåtgärder härvidlag. Av uppenbara
skäl skall jag inte här närmare
diskutera de iakttagelser, som lågo till
grund för en sådan tveksamhet. I detta
läge fann jag påkallat att ge regeringen
en anledning att än en gång överväga,
om enligt dess mening ingenting underlåtits
som lämpligen borde göras eller
förberedas. Framför allt önskade jag
emellertid få fram en offentlig regeringsförklaring,
som skulle för vårt folk
klarlägga problemets stora räckvidd
och betydelse samt belysa den inställning,
som är naturlig från en lojal
svensk demokratisk medborgares sida.

De väsentliga försvarsproblem, till vilka
detta hör, angå i hög grad hela nationen
och kunna endast lösas, om dess
intresse väckes och vidmakthålles. Den
önskvärda vaksamheten mot företeelser,
som skulle innebära risker för landets
säkerhet i detta avseende, bör få
ett kraftigt moraliskt stöd genom en
klar och allmän insikt om vad saken
gäller. Det är här inte fråga om tolerans
politiska riktningar emellan, utan

— som en liberal tidning nyligen skrev

— det är en del av »kampen mellan
demokrati, frihet och människorätt å
ena sidan och lögnens herravälde, förräderi,
människoförtryck, terror och
ofrihet å andra sidan».

För att uppnå en aktivisering av intresset
för detta spörsmål anser jag,
vilket också i interpellationen angavs,
det vara betydelsefullt att från regeringens
sida ett uttalande göres i bl. a.
följande avseenden. För det första är
en vägledning önskvärd rörande det
ur ifrågavarande spörsmåls synpunkt
naturliga betraktelsesättet i fråga om
kommunisterna. Statsministerns svar i
dag motsvarar i stort sett vad jag därvidlag
haft i tankarna. För det andra
behövs en översiktlig framställning rörande
vad det gäller att i möjlig mån
uppnå, nämligen att hindra inträde av
opålitliga element i poliskår och bland
det militära befälet samt inom hemvärn,
driftvärn och på viktiga punkter
i civilförsvaret. Det gäller också att i
möjlig mån undvika placering av opålitliga
på ur krigssynpunkt särskilt viktiga
arbetsposter samt skapa en beredskap
för en förflyttning av opålitliga
personer, som redan befinna sig på sådana
poster, i den mån omständigheterna
det motivera i särskilda fall. Vidare
tarvas naturligtvis bevakningsåtgärder
av mångahanda slag i och för försvårande
av sabotage. Självklart behövs
också en organisation som kan omsorgsfullt
undersöka fall, där sabotage

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23. 109

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

förekommit eller misstankes ha förekommit.

När jag i interpellationen efterlyste
en översiktlig redogörelse — i den mån
ej särskilda sekretesskäl hindrade det
— för samhällets åtgärder var det självklart
inte fråga om en sådan redogörelse
för metodernas art och innebörd,
som skulle kunna vara de opålitliga
personerna till gagn i deras försök att
undandra sig uppmärksamhet från
myndigheternas sida. Det var för att
markera detta som jag hänvisade till
uppenbara sekretesskäl. Men utan att
man därigenom skulle löpa några risker
i detta avseende skulle en redogörelse
för de uppgifter, vilkas lösning
man eftersträvar och en försäkran att
erforderliga organisatoriska åtgärder
på olika punkter vidtagits eller förberedas,
vara ägnad att belysa verksamhetens
natur samt inge förtroende och
skapa intresse för en allmän medverkan
från de lojala medborgarnas sida, i den
mån en sådan är naturlig.

För det tredje efterlyste jag ett klargörande
från regeringens sida rörande
den inställning, vilken man anser det
vara naturligt att företagsledningen vid
offentliga och enskilda företag, som beröras
av dessa problem, intar i fråga
om nyrekrytering och förflyttning av
anställda. På många håll råder ännu
ovisshet, huruvida vanliga anställningsregler
skola och böra skjutas åt sidan
eller om även fanatiska kommunister
skola accepteras för arbete på ur försvarssynpunkt
särskilt känsliga poster.
Det förefaller uppenbart att ett vägledande
uttalande frän regeringens sida
i detta avseende ingalunda skulle kunna
vara de opålitliga till någon tjänst
men väl aktivera ansträngningarna
att begränsa deras möjlighet att skada
det svenska samhället.

För det fjärde efterlyste jag ett uttalande
som visar, att regeringen antingen
anser att tillgängliga upplys -

ningar om opålitliga personer utnyttjas
inom försvarsväsendet i den utsträckning
som är förenlig med garantier
mot missbruk samt att säkerhetspolisens
organisation och omfattning
är tillräcklig eller också att regeringen,
i den mån man ännu ej kommit därhän,
har för avsikt att steg för steg
skapa förutsättningar för en tillfredsställande
ordning. Ett uttalande av denna
art skulle också bidra till att ge
vårt folk en känsla av förtroende, vilket
i och för sig är betydelsefullt.

Jag konstaterar med beklagande att
statsministern icke velat göra något
försök att på dessa punkter, med undantag
för karakteristiken av kommunisterna,
lämna Sveriges folk den erforderliga
vägledningen. Statsministern
hänvisar till betydelsen av att demokratiens
egen vilja och förmåga att
komma till rätta med samhällsförhållanden,
som kunna alstra ett desperat
missnöje, stärkes. Härom råda förvisso
inga delade meningar. Statsministern
erkänner dock, att detta inte är
tillräckligt, men nöjer sig med ett allmänt
uttalande att »vi måste lita på
effektiviteten hos de organ vilkas uppgift
är att hindra och uppdaga mot vår
inre och yttre säkerhet riktad sabotageoch
spioneriverksamhet». I övrigt uttalar
statsministern att han finner att
det ur olika synpunkter skulle vara
»ytterst betänkligt att lägga stora delar
av vår arbetsmarknad under polisiär
kontroll på det sätt som interpellanten
ifrågasatt».

•lag vill påpeka, att detta uttalande
på ett mycket missvisande sätt karakteriserar
interpellationens ståndpunkt.
.lag gör i densamma gällande, att det
bör vara möjligt alt i viss utsträckning
förhindra att opålitliga personer placeras
eller kvarstanna på poster, där statens
säkerhetsintressen äro i särskild
grad hotade. .lag kan inte tänka mig,
att statsministern eller regeringen i tiv -

110 Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

rigt kan hysa någon annan mening än
att detta är både önskvärt och i viss
mån möjligt. De åtgärder, som jag åsyftade,
skilja sig, såvitt jag kan bedöma,
icke till arten från de åtgärder, som i
viss utsträckning tillämpats, tillämpas
eller förberedas av svenska myndigheter.
Jag har alltså samma mening
som statsministern om det betänkliga
i att lägga stora delar av vår arbetsmarknad
under polisiär kontroll. En
annan sak är huruvida förberedelsearbetet
bedrives med tillräcklig snabbhet
och tillräckliga resurser. Det är omöjligt
för mig att härvidlag fälla något
bestämt omdöme. Jag har emellertid
det intrycket, att ifrågavarande myndigheter
inom och utom försvaret —
mot vilkas verksamhet jag inte vill
rikta någon kritik och vilkas intresse
för uppgiften man inte har någon som
helst anledning att betvivla — borde
få större resurser till sitt förfogande,
varigenom en effektivisering och utvidgning
av deras arbete skulle bli
möjlig.

I övrigt gäller meningsskiljaktigheten
mellan regeringen och mig frågan om
värdet av en viss begränsad offentlighet.
Jag anser de därmed förenade riskerna
kunna i stort sett undvikas genom
en handläggning efter ovan antydda
linjer. Statsministerns motsatta
mening är inte tydligt motiverad. För
min del anser jag fördelarna av att vårt
folks medvetande om problemets natur
och betydelse väckes vara mycket
betydande. Till stöd för denna min uppfattning
ber jag att få hänvisa till det
betänkande angående säkerhetstjänstens
verksamhet, som publicerats år
1948 av en parlamentarisk kommission,
i vilken landshövding Sandler tjänstgjorde
som ordförande. I betänkandet
finns en ingående redogörelse för säkerhetstjänstens
tillkomst och organisation.
Några uttalanden av kommis -

sionen förtjäna särskild uppmärksamhet
— jag citerar:

»Ehuru avsikten var att hemlighålla
säkerhetstjänstens existens, kunde detta
ej genomföras. I den mån säkerhetstjänstens
existens blev känd men dess
funktioner fortfarande hemlighöllos,
uppkom inom vida kretsar misstro mot
säkerhetstjänsten. Med hänsyn härtill
har kommissionen för sin del ansett
det nödvändigt att genom den relativt
utförliga redogörelse för säkerhetstjänstens
verksamhet, som kommissionen i
detta betänkande lämnat, bereda allmänheten
tillgång till en offentlig redovisning
av vad som i förevarande
avseende förekommit under krigsåren.»

Detta uttalande gäller en tillbakablick
på ett nyss avslutat skede. Uppenbarligen
präglas det av en skeptisk inställning
till uppfattningen, att förekomsten
av försvarsmedel sådana som
säkerhetstjänsten bör hemlighållas. Detta
framgår än tydligare av den parlamentariska
kommissionens slutord:
»När man, såsom nu genom tvångsmedelslagen
skett, med hänsyn till utomordentliga
förhållanden uppställer
mindre krav än eljest på skälen för
ingripanden mot enskilda, är det vidare
angeläget att genom olika kontrollbestämmelser
trygga medborgarnas
rättssäkerhet och att genom offentlighet
i största möjliga utsträckning bereda
allmänheten kännedom om de principer,
efter vilka verksamheten utövas.
Enligt kommissionens mening borde
säkerhetstjänstens tillvaro» — det är
fortfarande citat — »— i enlighet med
vad som avsetts vid försvarsstabens förarbeten
till säkerhetskungörelsen — ha
gjorts offentlig när säkerhetstjänsten
vid krigsutbrottet trädde i verksamhet.
Genom en begränsning av säkerhetstjänstens
verksamhet på sätt ovan antytts
samt ytterligare kontrollåtgärder
och större offentlighet skulle man ha

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23.

111

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

kunnat bättre upprätthålla det allmänna
förtroendet för myndigheterna.»

Det förefaller uppenbart att den inställning,
som här redovisas, ingalunda
är begränsad till att gälla bara förhållanden
under krigstid, utan att den kan
tillämpas även på andra förhållanden.

Att bereda allmänheten kännedom
om de principer, efter vilka samhällets
försvarsverksamhet mot opålitliga element
bedrives, och att i samband därmed
väcka de pålitliga folkelementen
— som utgöra vårt folks överväldigande
flertal — till insikt om uppgiftens
art och betydelse är förvisso en angelägen
sak. Att så sker är i själva verket
ett naturligt demokratiskt krav. Därigenom
skulle ingalunda de opålitliga élementens
möjligheter ökas. Tvärtom
skulle den svenska demokratiens försvarskraft
växa. Svårigheterna äro uppenbara.
Det beror på problemets natur
— förekomsten i vårt land av element
som känna samhörighet mera med
främmande intressen än med svenska.

Jag tvivlar ingalunda på regeringens
ärliga och goda vilja i denna sak och
skulle gärna se, att den liksom andra
försvarsfrågor kunde så mycket som
möjligt hållas utanför och ovanför partistriderna.
Men problemets vikt och
betydelse gör det önskvärt att det — låt
vara inom gränserna för uppenbara försiktighetshänsyn
— mer än hittills aklualiseras
och allmänt accepteras som
ett av den svenska demokratiens centrala
försvarsproblem.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag vill redan
på detta stadium av debatten säga
ett par ord om herr Ohlins fortsatta
frågor. Jag noterar först och främst
att beträffande huvudfrågan erkänner
ju herr Ohlin, att det svar som är lämnat
är klart och entydigt och inte kan

ge anledningar till några misstolkningar.

Men sedan anser han att svaret är
praktiskt taget på alla punkter otillfredsställande.
Han fäster sig vid att
ingen av de fyra frågor, som han ställt
i motiveringen till interpellationen, besvarats.
Som stöd för sin mening, att
det skulle vara en fördel att ge ökad
offentlighet åt de spörsmål, som han nu
vill ha diskuterade offentligt, anför herr
Ohlin vissa citat ur Sandlerkommissionens
rapport. Jag har inte Sandlerkommissionens
betänkande tillgängligt, men
om jag inte misstar mig var det tre
ting Sandlerkommissionen ansåg att
samlingsregeringen under kriget på ett
alldeles särskilt sätt felat i.

För det första hemlighölls förekomsten
av en säkerhetspolis. Detta sker
icke längre. Vi begärde under kriget
icke ens anslag av riksdagen till säkerhetspolisen,
utan posten uppfördes —
som kammarens ledamöter kanske erinra
sig — under ett allmänt förslagsanslag
för att man skulle ha denna
hemlighetsfullhet kring ►säkerhetspolisen.
Så görs det inte längre; på den
punkten är kravet från Sandlerkommissionen
tillgodosett. Det andra var brevcensuren,
som man försökte hålla hemlig.
Det var naturligtvis en felaktig metod
därför att det var så uppenbart för
dem, som voro underkastade brevcensur,
att breven kommo för sent fram,
och det vållade trassel och svårigheter.
Det hade otvivelaktigt därför varit bättre,
om man i vanlig ordning fått en
lagstiftning om inrättande av censur
gentemot de opålitliga. Detsamma gäller
telefonkontrollen.

Nu är, herr Ohlin, frågan om både
brevcensur och telefonkontroll reglerad
i en av riksdagen och regeringen
gemensamt stiftad lag. De tre punkter
som det — såvitt jag erinrar mig —
framför allt var fråga om äro klarlagda:

112

Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

säkerhetstjänsten är icke hemlig, brevcensurens
och telefonkontrollens utövande
är reglerat i en av oss gemensamt
stiftad lag. Vi ha en laglydig regering,
som följer denna lag.

Herr Ohlin tillhörde under en kort
tid samlingsregeringen under kriget.
Det problem vi då diskuterade var
framför allt kampen mot nazisterna. Jag
vågar fråga herr Ohlin: Hur skulle herr
Ohlin under den tid han tillhörde regeringen
ha betraktat den då fungerande
polisministern, om han så ansvarslöst,
som herr Ohlin här begär, redogjort
för de ting vi nu diskutera? Varför påkallade
inte herr Ohlin ingripanden vid
den tidpunkt, då han själv tillhörde regeringen,
mot ett hemlighetsmakeri,
som otvivelaktigt var långt större än
det, som herr Ohlin nu angriper den
sittande regeringen för? Då, herr Ohlin,
var det ett läge med krig utanför Sveriges
kuster, ett läge då det sannerligen
låg stor vikt på att det svenska folket
uppmärksamt följde eventuella kuppmakare
och eventuella sabotörer av Sveriges
nationella oberoende.

Jag kan inte, herr Ohlin, finna annat
än att skillnaden mellan uppträdandet
som regeringsmedlem och uppträdandet
i dag är komprometterande för herr
Ohlin. Herr Ohlin vet mycket väl vad
det här är fråga om och vet mycket
väl, att det vore ansvarslöst av mig att
gå närmare in på en redogörelse för
dessa ting. Jag har i mitt interpellationssvar
klargjort, hur allvarligt vi
inom regeringen se på kommunistproblemet,
och jag har redogjort för av
vilka skäl vi ifrågasätta kommunisternas
nationella pålitlighet. Men vi ha
samtidigt påpekat, hur svårlöst problemet
är, därför att huvudparten av
kommunisterna är icke de kommunister
som vi tala om utan människor, som
äro påverkbara för demokratisk upplysningsverksamhet.
Denna demokratiska
upplysningsverksamhet bedriva vi

så gott vi kunna. Om vi i denna kamp
för att på demokratiska vägar övertyga
dem, som ha röstat på kommunismen
eller anslutit sig till det kommunistiska
partiet utan att acceptera kommunismens
ideologi, skulle få det skenet emot
oss, att vi ville bestraffa kommunisterna
genom att inte giva dem arbete, att vi
ville driva dem ut ur produktionen
eller icke giva dem den placering, som
deras yrkesskicklighet förtjänar, vart
tror herr Ohlin att vi då skulle komma?
Vilka möjligheter skulle vi ha att bedriva
det upplysningsarbete, som vi för
närvarande bedriva så effektivt? Det
skulle kanske icke ha skadat, om vi här
hade haft tid att gå igenom det socialdemokratiska
partiets vakthållning omkring
de demokratiska idéerna ifrån
Brantings tid över Per Albin Hansson
till den nuvarande situationen. Jag
skulle kunna fylla kammarens protokoll
med en mängd utomordentligt intressanta
citat och redogörelser för hur
vårt parti under hela sin tillvaro har
fått på arbetsplatserna, i fackföreningarna,
i tidningspressen och i sin agitation
värja sig mot människor, som ha
varit benägna att falla för antidemokratiska
strömningar.

Jag skall taga ett enda mycket kort
citat. Det är skrivet av en här i dag
närvarande vid en tidpunkt, då det
verkligen gällde för partiet att hålla den
demokratiska kursen så klar, att det
inte skulle gå att föra Sveriges arbetare
in på andra vägar. Det är ett uttalande
av Gustav Möller, som fälldes 1918. Han
säger: »Politikens väg är demokratiens.
Varje avvikelse därifrån är död och
fördärv för friheten i världen.»

Jag vill göra denna erinran därför
att under politiskt stormiga tider, under
revolutionära högkonjunkturstider
ute i världen, under arbetslöshetskriser
och under depressionstider, då desperation
och förtvivlan haft lätt att gripa
medborgarna, har från Sveriges social -

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23. 113

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

demokratiska parti oavlåtligen hållits
en ren och klar kurs. Vi ha så fostrat
de människor, som ha vant sig att ty
sig till oss, att det nu icke går för demokratiens
fiender att göra sig gällande,
om de inte kläda sig i en demokratisk
mantel.

Jag skulle, som sagt, kunna fortsätta
dessa citat. Jag skall icke göra det. Jag
skulle till och med, herr Ohlin, kunnat
komma med ett citat från en person,
som jag föreställer mig, att herr Ohlin
har mera förtroende för än för Branting,
Per Albin Hansson, Gustav Möller
och min egen ringhet. Jag skulle kunna
hänvisa till vad Förenta staternas president
nyligen anförde om den riktiga
vägen i kampen mot kommunismen
gentemot den kommunisthysteri, som
för närvarande gör sig bred även i
Amerikas förenta stater. Jag skall icke
trötta kammaren med att läsa upp det.
Jag vill bara säga, att han slutar sin
förklaring med följande ord: »Vi skola
icke låta oss drivas till att förvandla
Förenta staterna till en polisiär stat;
vi skola icke av rädsla för en vänsterdiktatur
glida in i någonting som påminner
om en högerdiktatur.»

Det är den metoden som med stor
framgång följdes och följes av det socialdemokratiska
partiet. Jag vill erinra
herr Ohlin om vad som hänt de senaste
åren på det fackliga området. Var
skulle vi ha stått, om icke det socialdemokratiska
partiet tagit upp kampen
mot kommunisterna i fackföreningarna?
Herr Ohlin kan ju skicka sina tre
eller fyra liberala arbetarrepresentanter,
som vi se på mötena, till Metallettan
i Stockholm och se hur det går.
Jag tror icke att det blir någon större
succé. Det är det socialdemokratiska
partiets sega kamp för att fostra icke
bara sina egna medlemmar utan alla
dem, som vi kunna nå med vår propaganda,
till respekt för demokratiens
principer, det är den kampen som nu

leder till resultat, när massorna se hur
kommunisterna svika dessa principer.

Men då gäller det att kampen skall
föras såsom den har förts. Jag tror att
vi kunna bedöma detta ganska bra
själva. Och om man icke tror, att vi
kunna bedöma det, borde väl resultaten
visa, att vi äro på rätt väg.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Statsministern efterlyste min
åsikt rörande förhållandena under kriget.
Jag får säga till statsministern, att
med den uppfattning jag nu har, delar
jag Sandlerkommissionens mening, att
där begingos vissa misstag. I den mån
jag var medlem av samlingsregeringen
får jag taga min andel av ansvaret för
de misstag som begingos. Men nu gäller
frågan icke detta, utan att se framåt
och att ordna förhållandena i framtiden.
Jag vill ännu en gång läsa upp
vad Sandlerkommissionen säger med
sikte på framtiden. Det heter: »När
man, såsom nu genom tvångsmedelslagen
skett, med hänsyn till utomordentliga
förhållanden uppställer mindre
krav än eljest på skälen för ingripanden
mot enskilda, är det vidare angeläget
att genom olika kontrollbestämmelser
trygga medborgarnas rättssäkerhet
och att genom offentlighet i största
möjliga utsträckning bereda allmänheten
kännedom om de principer, efter
vilka verksamheten utövas.»

Det är, herr statsminister, samma
inställning till problemet som den jag
företräder. Jag vill för övrigt — utan
att taga upp tiden med att närmare
diskutera det — hänvisa till att det
t. ex. i Storbritannien i parlamentet
förekommer diskussioner av mera ingående
slag än jag krävt angående vissa
sidor av detta problem.

Statsministern använder sedan följande
argumentationslinje. Han säger,
för det första, att socialdemokratien

8 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 23.

114 Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

gjort stora insatser i kampen mot kommunisterna.
Visst har den det! Men det
är väl ingen av kammarens ledamöter
som icke märkt, att det är icke den
frågan det i dag gäller. Jag vill gärna
giva den svenska socialdemokratien ett
uppriktigt erkännande för den kamp
för den svenska demokratien, som den
fört och alltjämt för. Men jag vill göra
gällande, att denna kamp förts med
samma energi av andra politiska riktningar,
icke minst den jag företräder.
Statsministern sökte nu igen göra gällande,
att det är bara socialdemokraterna
som — i fackföreningarna — föra
kampen mot kommunisterna. Men, herr
statsminister, man har i den socialdemokratiska
pressen ej velat taga upp
en diskussion om påpekandet, att det
stora sammanbrottet för kommunistpartiet
ju inträffade mellan 1947 och 1948,
medan en mycket stor del av tillbakagången
för kommunisterna inom fackföreningarna
kommit först efter 1948.
Det är omöjligt, herr statsminister, att
få detta att stämma med den doktrinen,
att egentligen det enda betydelsefulla
är socialdemokraternas kamp inom
fackföreningarna. Jag tror tvärtom, att
den upplysningsverksamhet, som bedrivits
icke minst i den liberala tidningspressen
kring händelserna i Tjeckoslovakien
och vad där avslöjats, varit av
ganska stor för att icke säga avgörande
betydelse. Jag vill därmed icke bestrida
vikten också av arbetet i fackföreningarna.

Sedan säger statsministern — och det
var egentligen därför jag begärde ordet
för en replik — att det är ansvarslöst
att vilja ha detta spörsmål belyst. Jag
har i mitt yttrande i dag kanske något
utförligare än i interpellationen angivit
de skäl som tala för en sådan begränsad
men betydelsefull offentlighet.
Statsministern har icke givit sig in på
något närmare bemötande av dessa
skäl. Han bara säger att lian tycker att

det är ansvarslöst etc. Jag har å min
sida hävdat, att det är betydelsefullt,
att detta viktiga demokratiska försvarsproblem
såvitt möjligt hålles utanför
partistriderna. Jag har betygat, att jag
ej tvivlar på regeringens goda och ärliga
vilja, ehuru jag har en annan uppfattning
på vissa betydelsefulla punkter
som jag redovisat. Men i stället för
att framföra en närmare argumentation
svarar statsministern med påståenden
om ansvarslöshet och dylikt. Jag tror
att det är mycket lätt att bedöma, vilket
sätt att taga på detta viktiga försvarsproblem
som kan anses vara mest
ansvarsmedvetet.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Det är väl flera talare som
vilja komma till orda i denna debatt,
antar jag. De som äro huvudaktörer
brinna väl av otålighet att klarlägga
hur det förhåller sig. Därför skall jag
icke taga upp tiden oavbrutet. Jag skall
bara be att gentemot herr Ohlin få påpeka
vad det står i Sandlerkommissionens
betänkande, tv nu har också jag
den boken. Det är riktigt vad jag erinrade
mig. Det citat herr Ohlin drog
upp, vad avsåg det? Jo, det citatet avsåg
att hejda alltför långt gående ingripanden
från säkerhetstjänstens sida.
Det var med hänsyn till skyddet för de
enskilda medborgarnas frihet som man
ansåg, att vi under samlingsregeringens
tid gått en smula för långt. Det är ganska
djärvt av herr Ohlin att använda det
citatet som stöd för den uppfattning
som han gör gällande i dag, då han
menar, att vi skola klippa till hårdare
än vi göra. Det är bättre att herr Ohlin
läser detta en gång till.

Beträffande 1947/1948 och kommunisterna
vill jag erinra om en sak. 1946
sade jag bland andra saker till den
socialdemokratiska partistyrelsen, att
vi komme att fortsätta vår linje mot

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23. 115

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

kommunisterna; det vore min förhoppning
att det skulle gå att förvandla dem
till en betydelselös sekt. Jag blev mycket
hånad för detta bland annat i den
folkpartistiska pressen, som förklarade
att det var ganska förmätet av den nye
partiordföranden att göra sådana uttalanden.
Det kan hända, att detta program
från oktober 1946 inte hade lyckats,
om icke kommunisternas egen politik
hade avslöjat dem. Yi inom den
socialdemokratiska partistyrelsen och
de aktiva partimedlemmarna visste ju
ungefär var vi hade kommunisterna,
men det var icke så lätt att påvisa deras
demokratiska opålitlighet, när de
i oroliga situationer, som kammarens
ledamöter komma ihåg, gingo upp och
förklarade, att det var de som voro demokratiens
fastaste värn, eller när de,
såsom vid 1947 och 1948 års remissdebatter,
förklarade, att oavsett vad Erlander
säger äro kommunisterna ett demokratiskt
parti som stöder socialdemokratien.
Det var under sådan förhållanden
svårt att arbeta med den demokratiska
upplysningsverksamhet som vi
oavlåtligen bedrevo.

Vad som hände 1948 behöver jag icke
erinra om här. Det var då brytningen
skedde; det var då den stora ändringen
skedde, då kommunisterna återtogo sitt
verkliga ansikte, då kommunisterna
blevo vad de voro under åren 1932—
1934. Då verkade upplysningspropagandan.

Så förhåller det sig, herr Ohlin!
Konstigare är det icke. Mitt uttalande
1946 ha kommunisterna genom sin enligt
min mening huvudlösa politik och
taktik i vårt land gjort det möjligt för
mig att i någon mån infria.

Herr OHLIN (kort genmäle): Statsministern
faller tillbaka på att det var
det socialdemokratiska arbetet i fackföreningarna
långt före 1948 som ver -

kat. Eftersom statsministern talade om
perioden före 1948, får jag erinra om
att så sent som i början av 1947 var
socialdemokratien med om en verksamhet
som syftade till att kasta ut den
demokratiska borgerliga pressen ur arbetarhemmen.
I vissa fall rekommenderade
man en arbetartidning, vare sig
det var en socialdemokratisk eller en
kommunistisk sådan. Detta kan man
icke komma ifrån. Vi ha tidigare debatterat
den saken i kammaren. Statsministern
har själv — det vill jag giva
honom ett erkännande för — uttryckt
sitt beklagande över att detta förekom.

Beträffande Sandlerkommissionen försökte
statsministern också en typisk
undanmanöver. Han säger: Ohlin kan
icke åberopa Sandlerkommissionens uttalanden,
när han begär ökade åtgärder.
Men Sandlerkommissionen har icke
velat i och för sig rekommendera att
man skall göra vare sig mer eller mindre
än vad som kräves. Det är den andra
sidan av offentlighetstanken som kommissionen
diskuterat. Det är där jag
till stöd för min ståndpunkt citerade
Sandlerkommissionen, som i ett uttalande,
som syftar framåt, säger, att när
man ordnat lagstiftningen, bör man
genom offentlighet i största möjliga utsträckning
bereda allmänheten kännedom
om de principer, efter vilka verksamheten
utövas. Jag tror att den inställning,
som talar ur dessa ord, långt
bättre överensstämmer med den inställning
jag har än med den som ligger
bakom statsministerns uttalande.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Vi genomleva ju nu, om vi betrakta saken
stort, ett stort historiskt drama,
som innebär att på ett tredjedels århundrade
en tredjedel av mänskligheten
har trätt ur den kapitalistiska samhällsordningen
och beträtt eu väg, för vilken
de själva salt upp socialismen som mål.

116 Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

Det har uppväckt mycken oro och mycket
gny i den kapitalistiska världen.
Det har också från den kapitalistiska
ordningens försvarare konstruerats
många olika idéer, teorier och försök
att vanställa bilden av denna historiska
förändring. Att man skulle ha varit så
angelägen att alltid hålla sig i närheten
av sanningen, vore en oerhörd överdrift
att påstå. Det är ju ganska förklarligt,
att den världshistoriska förändring,
som äger rum, också vållar oro i ett
land som vårt. Häromdagen i en polemik
mot finansministern, när han talat
om att gå steg för steg på vägen till
socialismen, erinrade jag, hur här tvärtom
en ytterligare egendomskoncentration
ägt rum, som tagit sig uttryck i att
en procent av befolkningen äger hälften
av den taxerade egendomen och en
fjärdedel av befolkningen äger den
andra hälften, medan resten ingenting
äger. Det är alltså en utveckling icke
till utan från socialismen.

Det är också, såvitt jag kan förstå,
uppenbart, att den regering, som i denna
debatt svarar på de Ohlinska provokationsfrågorna,
icke har något gemensamt
med de krafter, som skapa en
socialistisk värld. Man må kalla det
för västerländsk gemenskap eller använda
vilka fraser som helst, kvar står
som faktum, att den solidaritet, som i
dag manifesteras, när statsministern gör
den amerikanske presidentens uttalande
till sitt eget — ett uttalande som för
övrigt strider mot dagens verklighet i
Förenta staterna — är en reaktionär
manifestation, vars innebörd man icke
kan misstaga sig på.

På en punkt har jag full förståelse
för statsministern. Det är när han säger,
att det är svårt att veta vem som blir
illojal i en svår situation. Det bör han
veta, icke minst på grund av erfarenhet
från den rörelse, vars främste företrädare
i vårt land han själv är. Jag nämner
bara ett land som Frankrike, där

två tredjedelar av den socialdemokratiska
riksdagsgruppen konstaterades ha
trätt i fascismens tjänst och samtidigt
en enda kommunistisk parlamentariker
begått samma förbrytelse; han blev
emellertid icke så gammal tack vare den
franska maquisen. Det är mycket svårt
— det förstår jag — att i förväg uppställa
garantier för den nationella lödigheten
och troheten, när de stora påfrestningarna
komma, då det icke bara
är fråga om att med ord hävda en mening,
utan där det kan behöva göras
med livhanken som insats.

Statsministern finner icke i dag nazismen
vara något problem; den är
ingen fara. Nu är det enligt hans älskvärda
utsaga den med nazismen besläktade
kommunismen som är det stora
problemet. Jag hörde i radio härom
kvällen, att i den amerikanska västzonen
voro 60 procent av tjänstemännen
och 80 procent av de högre ämbetsmännen
nazister, som under Hitlers
regim stått i spetsen för den nazistiska
ordningen. Den, som vistats i Västeuropa
och icke minst i Förenta staterna
och bevittnat de politiska kraftyttringarna
där, intygar att fascismens tid
sannerligen icke är slut.

Jag skulle vilja ställa en uppmaning
till statsministern, när han så frankt
talar om att kommunisterna tagit avstånd
från demokratien. Tala om, på
vilka konkreta punkter Sveriges kommunister
ställt ett enda förslag, som
riktat sig mot de demokratiska fri- och
rättigheterna i vårt land! Jag tror att
ett sådant försök blir mycket svårt.

Han går visserligen tillbaka till 1932,
men jag tror att man i en debatt 1950
tämligen saklöst kan förbigå vad som
skedde 1932. Vi ha däremot upprepade
gånger förklarat, att vi vilja försvara
varje demokratisk fri- och rättighet i
vårt land. Men vi vilja utveckla demokratien.
Vi anse inte att den nuvarande
demokratien är ett tillstånd som mot -

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23. 117

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

svarar idealet. I det socialdemokratiska
programkravet, där man skrivit in funderingar
om en social demokrati och
att det skall vara en juridisk demokrati
och andra former av demokrati, borde
väl ligga att man inte menar, att detta
är något fullkomligt. Det är uppenbart
att det i vårt land råder en utbildad
minoritetsdiktatur på ekonomiens område.
Jag har hävdat detta lika mycket
som herr statsministern hävdat motsatsen.
De fakta, som vi känna om den
svenska storfinansens makt, tyda på att
på ekonomiens område, som ju är så
viktigt för vanliga enkla människor,
råder det en utpräglad ekonomisk diktatur
i vårt land.

Herr statsministern sade vidare, att
det kommunistiska partiet företräder en
mot vårt demokratiska samhälle fientlig
åskådning. Om han därmed menar,
att vi äro fientliga mot kapitalismen, är
jag helt ense med honom, om han
menar, att vi vilja avskaffa den svenska
kapitalismen i enlighet med vårt socialistiska
program och genomföra en socialistisk
samhällsordning, är jag helt
ense med herr statsministern. Men jag
upprepar vad jag sade nyss, nämligen
att vi inte vilja avskaffa någon demokratisk
fri- och rättighet och aldrig
ställt ett sådant förslag utan i stället
vilja utvidga desamma.

Sedan antar han att vi, ställda inför
valet av ett i våra ögon bättre system,
skulle vilja vara med därom. Det är
en anklagelse, som jag inte känner särskilt
tyngande. Jag antar också, att det
är flera än jag i denna kammare, som
ej förstå finessen i en deklaration, som
säger att man skall avstå från att välja
en ordning, som man anser överlägsen
den nuvarande. I vart fall tror jag att
alla, som vilja sträva framåt, kunna
ställa sig på den ståndpunkten.

Herr talman! Under krigsåren voro
framstötar av den sort, som herr Ohlin
här gjort, mycket vanliga. Men medan

herr Ohlin då teg fördes exempelvis
ordet i denna kammare av Nils Flyg,
som genom sin bortgång räddades från
att tillsammans med sina närmaste medarbetare
öppet ställas inför rätta och
dömas till kännbart straff för sin av
Nazityskland inriktade verksamhet. Vi
hade en godsägare, von Seth, som ofta
applåderades av Völkischer Beobachter,
och den nazistiska radion dundrade
mot de, som han menade, kommunistiska
landsförrädarna. Vi hade en professor
Lundstedt, som ett av sina sista
riksdagsår bekände att han alltid varit
motståndare till socialismen. Högern
fick efteråt en stabil munhäfta. Dagens
debatt skall väl visa om det skett någon
varaktig förändring i det avseendet —
om den inte kommer sig för att ta upp
det tema, som den i samband med nazismens
seger i Tyskland många gånger
varierat icke minst i den svenska riksdagen.
Röda armén kämpade då väsentligen
ensam emot den tyska, för att inte
säga den tysk-europeiska, krigsmaskinen,
som ju i verkligheten under de
hårda krigsåren betjänades av nästan
hela Europas befolkning — om jag då
undantar den engelska —- och som den
ryska armén fick göra allt för att befria
Europa från. Då tystnade den reaktionära
dvärgalåten även i den svenska
riksdagen, och på samma gång tystnade
de antikommunistiska stämmorna; man
kunde nämligen inte komma ifrån det
faktum att i varje land, där kampen
för nationell och individuell frihet gällt
mera än ord, var det kommunisterna,
som gingo i spetsen.

Vid krigsslutet prydde sig den nuvarande
socialministern med den danska
sabotörrörelsens armbindel och
kände sig mycket hedrad och smickrad
över denna utmärkelse. Riksdagen
tvingade fram en parlamentarisk undersökning,
den s. k. Sandlerkommissionen
eller Paulssonkonunissionen, som den
också fick heta, om hestapoverksamhe -

118 Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

ten. Alla veta vad jag menar med detta
uttryck hestapo. Fakta hade tidigare
framkommit om denna verksamhet och
om dess samarbete med gestapo för
överlämnande åt dess bödelsvälde av
flyktingar och flyktingars anhöriga,
fakta som gjorde att den socialdemokratiske
gruppledaren i denna kammare,
nuvarande försvarsministern
Yougt, ansåg att Paulsson, med gelikar
antar jag, var färdig för den lägsta avdelningen
i Dantes inferno. Så avvecklade
man hestapo formellt, sedan Sandlerkommissionen
avslöjat den tusenhövdade
tjallararmén med en del av dess
föraktliga rekrytering och gestapometoder.
Man skämdes för polisens razzior
och för det privata utspionerandet, för
transportförbudslagen och för den långa
lumpna raden av grundlagsbrott och
kränkningar av våra medborgerliga frioch
rättigheter, som man, under tal om
att man skulle skydda statens säkerhet,
hade genomfört.

Men, såsom den amerikanska Moskvaambassadören
Kennan anmärkte på
själva segerdagen: kriget är inte slut, det
har bara börjat; det antikommunistiska
baneret greps snart av den amerikanska
regeringen, och i Västeuropa trängdes
giriga händer för att få gripa tag om
fanstången, den fanstång som Hitler
och Goebhels nyss släppt.

I vårt land — medan den svenska
högern ännu var modfälld — var Bertil
Ohlin den förste att i denna kammare
gripa denna fanstång. Han vill nu ha
besked av herr statsministern på en rad
olika punkter. Jag kan inte förstå annat
än att de problem, som han ställer här,
måste karakteriseras som en provokation,
som ett försök, som väl bara den
amerikanska säkerhetstjänsten kan ha
intresse av, att få insyn i om och vilka
åtgärder och metoder man i vårt land
kommer att använda i kampen mot
spionaget.

Herr Ohlin vill för det första ha en

redogörelse för arten och omfattningen
av de åsiktsförföljelser mot de kommunistiska
arbetarna i vårt land som genomförts,
och han utgår därvid ifrån
att det redan nu handlar om sådana
fakta som att kommunisterna utestängts
från vissa arbeten inom försvarsorganisationen
och hindrats att avancera i
vanlig ordning o. s. v.

Han vill för det andra att regeringen
skall göra uttalanden i ämnet, som möjliggöra
att utöva press på företagare
och myndigheter, som ha inflytande på
rekryteringen, för att därmed utveckla
en kampanj å la den »oamerikanska»
kommitténs emot människors existensvillkor.
Jag vet inte om han är tillfreds
med svaret, men nog var det i många
avseenden så karaktärslöst som jag hade
väntat mig.

Han vill vidare ha bekräftat, att den
hemliga politiska polisen med dess stora
tjallararmé effektivt utnyttjas för att
utestänga misshagliga arbetare från arbetsplatserna,
och han är orolig för att
de 3 miljoner kronor om året, som redan
kastats ut på hestapo, inte skola
räcka till för det snygga spionaget på
anhängare av socialismen. Jag vet, att
det i den delen av dess verksamhet är
fråga om verkligt bortkastade pengar.

Herr statsministern säger, att han
inte vill gå in på sådant, som måste
vara hemligt, och att han inte kan avslöja
vad som man har för sig o. s. v.
Jag vill säga, att herr Mossberg enligt
min mening mycket väl hade kunnat
tala om vad polisen åstadkommit för
dessa 3 miljoner kronor när det gäller
åtgärder mot kommunisterna. Vi veta
mycket väl hur polisen arbetar. Den
har ett mycket lätt arbete, ty vi arbeta
som ett legalt politiskt parti, som är angeläget
att bevara sin legalitet. Men den
har därför också ett mycket svårt arbete,
detta helt enkelt därför att vi inte
kämpa mot maskiner och fabriker utan
om människor; därför är dess uppgift

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23. 119

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

mycket svår. Jag förstår att regeringen
är i sin goda rätt när den inte vill
pladdra inför allmänheten om vad man
skall göra för att uppdaga spioneri, och
jag vill som sagt inte alls förebrå regeringen
för det, men i den del av hestapos
verksamhet, som handlar om spionaget
på den kommunistiska rörelsen,
kunna ni när som helst lägga papperen
på bordet, ty ni ha inga graverande
papper att lägga på bordet.

Herr talman! Det kanske kan vara
skäl i att göra en erinran, inte så mycket
på grund av statsministerns uttalande
i dag, utan på grund av den propaganda,
som föres i hans press. Man
har återigen försökt värma upp påståendena,
att kommunisterna skulle arbeta
med sabotage och med individuella terrormotiv
som målsättning.

Under kriget gjordes det två stora
polisrazzior. Vid den ena av dessa besökte
3 000 svenska poliser minst ett
tusental ledande svenska kommunisters
hem, alla våra organisationer, expeditioner
och redaktioner. De plockade
igenom alla våra papper, och man låg
på partiets kassaböcker ett halvår åtminstone
och granskade varje verifikat,
varje post, såväl inkomster som utgifter,
och vad fick man fram? Poliskommissarie
Lönn jagade som bekant Sven Linderoth
— jag tror att poliskommissarie
Lönn är en duktig yrkesman — konstaterade
själv, sedan man hade gjort
alla dessa undersökningar, att ingenting
fanns, som kunde föranleda någon
som helst rättslig åtgärd mot det kommunistiska
partiet.

För någon månad sedan publicerades
i Morgon-Tidningen en artikelserie om
det kommunistiska partiet. Där hade
man plockat fram en uppställning på
260 kronor, som en kommunal förtroendeman
i Luleå gjort av vissa utgifter
för en person, som sedan vitsordades
vara polisprovokatör, nämligen Ceder.
Detta sammanställde man med ett ut -

giftsverifikat från det kommunistiska
partiet till Norrbottens kommunistiska
partidistrikt på 260 kronor och försökte
göra gällande, att det därvidlag
fanns ett samband. Men det enda samband
som fanns var, att det var fråga
om samma summa. Därtill kom ju kommissarie
Lönns förklaring, att där fanns
ingenting, som kunde föranleda rättsliga
åtgärder; detta är faktum. I artikeln
talar vederbörande om att det
kommunistiska partiet har en årsstat
på 2 miljoner kronor. Det är en oerhörd
överdrift, men jag nämner siffran, den
är inte min utan hans. Nu har man
under hela denna tid kört med äreröriga
påståenden, och jag erinrar om
den process som fördes mot Wollweber
och hans anhängare, som visade att det
var fråga om en verksamhet, som nog
kostat åtskilligt med pengar. Men nu
hade man som sagt under hela denna
tid endast fått fram ett papper på 260
kronor, som man åtminstone propagandamässigt
försökt använda för att
visa att det kommunistiska partiet
stödde en olaglig verksamhet.

Låt mig tillägga en sak. Jag tror att
det var 1944 som man mycket diskuterade
frågan om att ombilda samlingsregeringen.
Då skrev den nuvarande
försvarsministern Yougt i sin tidning
Arbetet, att om man skulle ombilda regeringen
skulle det kommunistiska partiet
också vara med. Och senare inför
riksdagen talade dåvarande statsministern
Per Albin Hansson och förklarade,
alt om man skulle genomföra en ombildning
av samlingsregeringen under
krigets sista skede, han för sin del ansåg,
att kommunistpartiet skulle vara
med. Ja, men då hade man länge hållit
på med att driva denna propaganda,
där man försökte beröva oss heder och
ära genom att tala om att vi togo mutor
från främmande makt, att vi opererade
med sabotage och annat dylikt.
Men hur skulle man då kunna antaga,

120 Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

att den nuvarande försvarsministern,
och än mindre den dåvarande statsministern,
skulle ha kunnat regera samman
med ett sådant parti, om man varit
övertygad om riktigheten i denna
propaganda? Ja, herr Erlander var ju
till och med polisminister ett tag och
bör sålunda känna fakta i målet. Det
invändes kanhända, att man då inte
kände till vad man senare tror sig veta.
Men vad var det man genom dessa olika
åtgärder fått veta eller fått fram om
det kommunistiska partiets verksamhet?
Jo, att hela denna propaganda var
en förfalskning från första till sista bokstaven
och att man sålunda inte talade
i god tro.

Herr Ohlin ställer sina provokatoriska
frågor under sirliga bugningar
för de demokratiska medborgerliga rättigheterna
i vårt land som, såsom han
skriver, självklart måste respekteras
och försvaras. Men samtidigt vill han
med statens maktmedel förfölja de
kommunistiska arbetarna för deras
åsikter och sätta förbrytarstämpeln på
deras parti, detta samtidigt som han
talar om att det inte kan bli fråga om
att kriminalisera en viss åskådning eller
ett på densamma grundat parti. Det
går inte ihop detta, herr Ohlin. Det är
hyckleri, och hyckleri lär ju vara lastens
tribut till dygden. Det som skiljer
en borgerlig reaktionär från en öppen
fascist är kanske just detta hyckleri.
Det är för mig en viss tillfredsställelse,
att herr Ohlin ändå måste praktisera
detta hyckleri, ty det visar att de djupa
leden av hans parti ännu hålla fast vid
parlamentarisk anständighet och inte
skulle acceptera en öppen fascistisk
förkunnelse. Men det är inte ordvalet
utan syftet, inte talet utan gärningarna
som fäller utslaget, vilket gör att jag
för min del vill karakterisera herr
Ohlins framstöt som en fascistisk manifestation.

Herr statsministern erinrade i fjol

om att när regeringen motsatte sig en
förbudslagstiftning trots, som han sade,
besvärliga yttre förhållanden, var anledningen
den att en sådan lagstiftning
kunde tolkas såsom varande oförenlig
med åsiktsfrihet och ej heller
skulle bli effektiv. Han försäkrade, och
det har han gjort i dag också, att socialdemokratien
är mycket fientligt inställd
mot kommunismen — den enda
riktning, som företräder socialismen.
Av både taktiska och som han sade
principiella skäl ville han dock hålla
på kravet på respekt för åsiktsfrihet
och på demokratisk metodik.

På tal om den demokratiska metodiken
kanske det inte skulle skada att
granska litet grand den hemliga polisens
verksamhet. Han motiverade då,
liksom han gjort i dag, anfallet mot
kommunisterna och den förföljelse man
praktiserar, med som han sade kuppen
i Tjeckoslovakien och dessutom med att
kommunisterna demonstrerade en eventuell
illojalitet mot svensk neutralitetspolitik.
Jag vill bara fråga: Har en
statsminister rätt att säga vad som
helst? (Herr statsministern gjorde här
följande inpass: Ja, i Sverige.) Ja, men
även i Sverige borde en statsminister
vara förpliktad att hålla sig till sanningen.

Jag ser frågan ur moralisk synpunkt.
Men när man nu har talat om denna
»kupp» i Tjeckoslovakien och gjort
stora kampanjer och när statsministern
upprepade gånger har sagt, att man genomskådat
det kommunistiska partiet
på grund av kuppen i Tjeckoslovakien,
vill jag erinra om fakta. Det var icke
någon kupp i Tjeckoslovakien. Samma
partier som regerade i Tjeckoslovakien
före februaridagarna regera fortfarande
i Tjeckoslovakien. Vad som inträffade
var ett borgerligt kuppförsök som
kom av sig redan vid starten och som
ledde till att några ministrar fingo byta
plats med andra ministrar från samma

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23.

121

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

parti. Detta är fakta, herr statsminister.

Herr talman! Detta problem har också
en utrikespolitisk aspekt. Jag avslöjar
ingen hemlighet om jag nämner, att
amerikanerna tala mycket om krig. I
sin propaganda säga de, att de skola
döda barnen i vaggorna, de bedjande
mödrarna och männen i deras arbete.
Den amerikanske presidenten sade för
en vecka sedan, att den amerikanska
regeringen inom de närmaste veckorna
kommer att avgöra om det skall bli krig
eller fred. Den amerikanske vicepresidenten
sade för ett par dagar sedan:
»Vi måste antagligen ockupera ytterligare
ett antal stater för att få slut på
det kalla kriget.» Den amerikanske försvarsministern
sade för några månader
sedan: »Vi skola banka djävulen ur
kroppen på ryssarna.» En annan mycket
auktoritativ amerikan, nämligen
chefen för Marshallorganisationen Hoffman,
förklarade häromdagen, att han
hade all anledning tro, att Sovjet skall
krossas under hans livstid.

Amerikanerna tala mycket om sina
atomvapen, om vätebomben, om gas
och pest, om bakteriebomber och bomber
som skapa nervkriser och åtskilligt
annat. De ha skapat ett nät av baser
långt ifrån sitt territorium, särskilt
kring Sovjetunionen och folkdemokratierna.
President Truman har själv
uppskattat de amerikanska utgifterna
för krigsförberedelser och för redan
genomförda krig till 71 procent av den
amerikanska budgeten. Dessutom har
man skapat Atlantpakten, inte för att
skydda fisket i Atlanten utan för det
planerade kriget.

Man har också som ett led i denna
verksamhet igångsatt en stor apparat
för att kriminalisera det kommunistiska
partiet. Det har nyss pågått en
process, i vilken man inte bara dömde
de kommunistiska ledarna utan också
deras försvarsadvokater därför att de
hade enerverat domaren. Det har blivit

ett tillstånd där borta, som karakteriseras
av neuroser och vanvettsutbrott,
som åtminstone jag och jag antar de
flesta finna ganska egendomligt för
ett demokratiskt samhälle. I höstas sköt
en professor en student när han fick
höra president Truman tala om att ryssarna
hade atombomben. Den förre försvarsministern
rusade ut i skräck när
han hörde brandkåren och trodde det
var Röda arméns tanks som rullade in
på gatorna i Washington. Den amerikanska
marinen alarmerades för kort
tid sedan enligt ett Reutertelegram därför
att man hade upptäckt ryska ubåtar
utanför den amerikanska kusten,
vilka sedan befunnos vara valar. Man
anklagar den amerikanske utrikesministern
bland annat för kommunistiska
sympatier och släpar honom och höga
tjänstemän inför den oamerikanska
kommitténs tribunal.

Det måste ju vara i en atmosfär i vilken
man förbereder krig som sådant
sker. Jag kan för min del inte ställa
den ohlinska interpellationen utanför
sådana strävanden. Jag anser att den
är väl synkroniserad med den propaganda
som bedrives med den oamerikanska
kommittén som centrum.

Sverige är inte med i Atlantpakten.
Den amerikanska propagandan gör gällande,
att det inte betyder någonting,
ty Sverige kommer ändå med i kriget
på USA:s sida. Norska talesmän säga,
att så fort någon av de ledande makterna
kommer i krig med Sovjet, komma
Norge och Danmark automatiskt
med, och då dras också Sverige in. Det
är ju grund nog för oro hos vårt folk.
Allt detta har ju också föranlett eu regeringsförklaring,
att Norges anslutning
till Atlantpakten försämrar Sveriges militärstrategiska
läge. Regeringen har
aldrig vänt sig mot detta, trots eu målsättning
som syftar till att hålla landet
utanför krigsblock och krig. Regeringen
har uttalat sig för en neutral kurs

122

Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

om kriget kommer till stånd, och det
innebär såvitt jag kan förstå att vi då
skola värna vår neutralitet åt alla håll.

Folkpartiet, herr Ohlins parti, har
mest högljutt gått emot detta. Den flygel
som ledes av herr Tingsten vill att
Sverige skall träda direkt in i Atlantpakten,
så att man i förväg får garantier
för att man i det nya krigets första
skede skall komma in på Amerikas
sida. Hans propaganda, som jag tidigare
har givit exempel på, går ut på
att vi inte få försvara oss mot ett amerikanskt
angrepp. Herr Ohlin har inte
hunnit riktigt lika långt, men det är väl
mera en strid om ord än om innehåll
som skiljer honom från hans främste
vapendragare i pressen. Jag erinrar om
vad han sade i utrikesdebatten i fjol:
»Jag vill emellertid varna för varje slag
av neutralitetsståndpunkt som underlåter
att ta hänsyn till den avgörande betydelsen
i krig och fred av att vår politik
kan vinna förståelse hos Västerns
demokratier.» Han sade vidare, att en
svensk alliansfri politik för hans del
endast var tänkbar om vi, som han
sade, »uppnå ett visst samförstånd med
västmakterna». Vi kunna inte, sade
ban, »föra en politik som leder oss i
motsättning till västmakterna. Vi måste
i krig ovillkorligen upprätthålla förbindelserna
västerut.»

Detta är en del av den förkunnelse
herr Ohlin gav i fjolårets utrikesdebatt.
Han är ledare för det parti, som ivrigast
predikar kapitulation för den amerikanska
politiken att behärska världen.
Han representerar ett parti, där
åtminstone en del av pressen offentligen
förklarar, att vi inte skola försvara
oss mot amerikanska angrepp. När han
var hårt pressad i den debatt om kommunisterna,
som han inspirerade i fjol,
tog han visserligen avstånd från Tingstens
propaganda, men jag tror det är
av hans egna uttalanden klarlagt, att
han vill militärt samarbete med atlantpaktsländerna
via Norge och Danmark.

Enligt vår mening är det en politik som
främjar krigssträvandena. Det är en
äventyrspolitik, ja, en katastrofpolitik.
Han tycker om att kring sitt parti skapa
ett dunkel, där alla kattor äro grå.
Han har här med större eller mindre
framgång men inför allas våra ögon
och öron företrätt både krigsaktivism
och pacifism, både Dagens Nyheters
ateism och Lewi Pethrus’ religiösa fanatism.
För några veckor sedan besvarades
en interpellation av en av hans
meningsfränder, docent Huss, som ville
ingripa mot kvacksalveriet och rätten
för Freeman et consortes att under en
religiös mask sprida vidskepelse och
bedra sjuka människor. I sitt inlägg i
debatten solidariserade sig faktiskt
herr Ohlin med dessa vidskepelsespridare,
och jag undrar om han inte själv
anser att vidskepelsen är en tillgång i
den politiska verksamheten.

Det har framgått i dag, framför allt
av statsministerns uttalande, och det
har ju bekräftats av herr Ohlin, att regeringspartiet,
regeringen och folkpartiet
äro eniga om att bekämpa kommunismen.
Nå, än sen? Vi ha inte väntat
oss någonting annat. Statsministern
sade att han varit tvungen att ändra
ståndpunkt gentemot kommunisterna
efter 1948. Det var inte Marshallplanen
som var orsaken till det, sade han, utan
det var händelserna i Tjeckoslovakien
och att kommunisterna icke ställde sig
bland dem som ropade »I gevär» mot
den tjeckoslovakiska republiken. Han
delade upp det kommunistiska partiet
och dess anhängare i olika grupper,
kategori 1, 2 och 3. Jag tillhör antagligen
kategori 1, eftersom jag är talesman
för det kommunistiska partiet.
Det var emellertid inte 1948 utan 1949
som herr statsministern för en av sina
åsiktsfränder, ledare i en socialdemokratisk
partiorganisation i Norrbotten,
på direkt förfrågan av denne förklarade,
att Hilding Hagberg är en bra karl.
Det var inte 1948 utan det var 1949

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23. 123

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

enligt ett brev som jag har fått av vederbörande.
Herr statsministern talar
här om kommunistisk opportunism, men
detta kan belysa att opportunismen sitter
mycket märkbar under hans egen
hud. När han i dag så beredvilligt har
gått herr Ohlin till mötes, ligger det
inte så litet av opportunism under
detta. Han hoppas kunna i höstens valrörelse
utnyttja fördomarna och den
vanställda framställning, som i reaktionärt
syfte har givits. Jag betraktar
alltså dagens debatt som en liten förövning
för denna valrörelse och som
en antydan om i vilken riktning valrörelsen
kommer att gå.

Statsministern har i dag kantat sina
avståndstaganden från kommunismen
med diverse reservationer, och det kan
vi skriva honom och hans parti och
regeringen till godo. Vi äro inte angelägna
om att man skall kriminalisera
vårt parti. Vi äro självfallet inte angelägna
om att de förföljelser skola
återuppstå, som man excellerade i under
krigsåren, när man trodde att Hitler
skulle bli Europas herre. När jag
granskar statsministerns uttalanden
från 1948 fram till dags dato är det
dock inte utan att jag frågar mig, var
detta kommer att sluta. Han tar tillbaka
en bit i sänder. Det påminner mig
om ett flickebarn i en gammal slagdänga
som gav det ena löftet efter det
andra men strax efteråt tog tillbaka
dem. Till slut vidhöll hon bara ett
löfte, nämligen att om hon fick en son,
skulle han i alla fall inte få hennes
namn. Denna lek med tanken på att
förfölja åsikter, att trakassera kommunistiska
arbetare, att ställa det kommunistiska
partiet utanför en gemenskap
av hederliga anständiga människor,
som med hederliga och anständiga
motiv kämpa för vad de anse rätt
och riktigt, det tar förr eller senare en
ände med förskräckelse.

Ni kunna bygga fängelser och spärra
in motståndare till er politik. Så har

man gjort i de mera avancerade kapitalistiska
länderna, där den kapitalistiska
upplösningen har gått nog långt,
men ni komma icke att rubba någonting
i utvecklingen därmed. Ni komma
inte att kunna övertyga någon kommunistisk
arbetare om att ni företräda en
riktig politik. Ni kunna inte hindra
den svenska arbetarklassen att komma
underfund med att den politik ni föra
icke för till socialismen och att den
icke har fört till socialismen i något
land. På det komma ni att falla.

Jag tar alltså med ett visst lugn de
förklaringar ad notam, som ha givits
här. De rubba inte vårt lugn. Vi komma
att fortsätta vårt arbete för att med
övertygelsens medel vinna Sveriges arbetare
för våra åsikter om hur samhället
bör vara konstruerat för att verkligen
ge utrymme åt rättvisa och billighet.
När vi en gång granskade hestapos
verksamhet efter kriget erinrade jag
socialministern om ett gammalt ordstäv,
som jag också vill avsluta mitt anförande
med i dag inför allt detta antikommunistiska
ordvrövel och inför allt
detta tal om vad den hemliga politiska
polisen skall användas till. Det ordstävet
lyder: Den som lägger sig med hundar
vaknar med loppor. Om man beträder
en politik som tar avstånd från
de demokratiska metoderna eller mer
eller mindre syftar till att göra dessa
illusoriska, då kommer man att finna,
att det tar en ände med förskräckelse.

På grund av förfall för undertecknad
övertogs nu protokollsföringen, jämlikt
herr talmannens förordnande, av
tjänstemannen hos kammaren P. Bergsten.

In fidem
Gunnar Britth.

Herr HJALMAKSON: Herr talman!
Den föregående talaren har gjort aktningsvärda
försök att komma ifrån vad

124 Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

vi egentligen skulle diskutera. Jag skall
emellertid be att få säga några få ord i
anledning av hans inlägg.

Jag tror inte det är många i denna
kammare, eller jag tror rättare sagt inte
det är någon i denna kammare utanför
kommunismens egna led som svävar i
den ringaste ovisshet om kommunismens
verkliga innebörd. Ideologiskt är
den en kombination av gammalrysk imperialism
och politisk fanatism. Vi veta
alla att det kommunistiska systemet bygger,
där det är genomfört, på ett polisvälde
och på ett slavarbete av en omfattning
som aldrig tidigare har skådats
i mänsklighetens historia. De olika kommunistpartierna
utanför järnridån äro
endast ett slags bakteriekulturer som av
den kommunistiska diktaturstaten ha
inplanterats i de fria demokratierna.

Herr Hagberg i Luleå hade inte mycket
till övers för den västerländska demokratien,
och han klargjorde än en
gång med all önskvärd tydlighet, att
han hämtar sin inspiration från den
kommunistiska världen i öster. Ingenting
av detta kan på något sätt förvåna
oss. Jag skulle bara som svar till herr
Hagberg vilja citera ett uttalande, som
i mitt tycke är synnerligen klargörande
och som just för herr Hagberg i Luleå
bör ha ett alldeles särskilt stort intresse.
Uttalandet lyder så här: »Skall den
Tyska kolossen någonsin göra halt i sin
strävan efter världsherravälde? Även
om den ville det, skulle omständigheterna
göra det omöjligt. Rysslands naturliga
gränser löpa från Danzig eller rentav
Stettin rätt ner till Triest, och det
är ofrånkomligt att Rysslands styresmän
göra sitt yttersta för att utvidga
landet ända till dessa gränser. Ryssland
har blott en enda verklig motståndare:
den demokratiska tankens explosiva
kraft och människosläktets medfödda
frihetslängtan.»

Detta uttalande gjordes den 12 april
1853 i en amerikansk tidning, New York

Tribune, och författaren hette Karl
Marx.

Ingen som helst tvekan kan väl råda
om att kommunismen upprätthåller och
ämnar upprätthålla en omfattande sabotageorganisation,
avsedd att i kritiska
lägen bryta motståndsviljan och försvarskraften
i de demokratiska länderna.
Sverige utgör inte något undantag
härifrån. Statsministerns interpellationssvar
ger åtskilliga otvetydiga belägg
härför. I den nyutkomna skriften Den
Tyska agenturen i Sverige av Leif Kihlberg
har likaledes sammanställts en råd
fakta ägnade att klarlägga detta förhållande.
Jag nöjer mig bara med detta
konstaterande.

Herr Hagberg i Luleå säger, att kommunisterna
när som helst kunna lägga
alla papper på bordet. Man har ingenting
att hämta hos dem, säger han, ty
de ha i själva verket inga papper. Ja,
tacka för det, herr Hagberg.

Att människor ställa sig till förfogande
för de kommunistiska planerna kan,
som det har framhållits, bero av olika
motiv. Det kan ske — jag bortser från
de stora grupperna av vanliga medlemmar
— av vinningslystnad, av maktbegär
och av flera andra skäl. De hemliga
maktdrömmarna hos tongivande kommunister
och hos åtskilliga kommunistsympatisörer
ha nog varit utslagsgivande
i flera fall än man kanske vanligen
tror. Men en fråga, som väl ändå många
av oss ha ställt sig, är denna: Hur är
det möjligt att även intellektuellt högtstående
personer låta enrollera sig i den
kommunistiska rörelsen och icke endast
det utan även villigt acceptera landsförrädarens
roll och påta sig uppgifter
i sabotage- och spionorganisationens
tjänst? Jag kan inte se att det finns
något annat svar på denna fråga än att
kommunismen för dessa människor har
blivit ett slags surrogatreligion, en
världsfrälsningslära, som står över all
diskussion på ett förnuftsmässigt plan.

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23.

125

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

Även för många vanliga kommunister,
om jag får begagna det uttrycket, har
väl anslutningen till kommunismen denna
karaktär. Detta förhållande ger emellertid
åt den fråga, som vi nu diskutera,
ett utomordentligt allvarligt och skrämmande
perspektiv.

Statsministern har understrukit betydelsen
av att vi i kampen mot demokratiens
motståndare lita till demokratiens
egen vilja och förmåga att komma
till rätta med de förhållanden i samhället,
som kunna alstra ett desperat
missnöje, liksom också till en energisk
och omfattande upplysningsverksamhet,
som gör demokratiens värden och metoder
begripliga för medborgarna i gemen.
Jag instämmer för min del härutinnan,
men tyvärr kunna vi icke på
dessa vägar komma åt de farligaste elementen,
de som gripits av den kommunistiska
frälsningsmystiken och de
som äro förblindade av längtan efter
makt. Jag tror att vi måste komplettera
den upplysningsverksamhet statsministern
talade om med en aktiv och planmässig
upplysning om själva faran för
sabotage och om nödvändigheten av att
de demokratiska medborgarna ge myndigheterna
sitt helhjärtade stöd vid bemästrandet
av denna fara.

Den norska försvarskommissionen
framhåller med all rätt, att detta är en
förutsättning för att myndigheternas åtgärder
fullt ut skola leda till avsett resultat.
Vi måste med andra ord få till
stånd ett gott samarbete mellan den demokratiskt
sinnade allmänheten och de
samhällsorgan som skola skydda oss.
Myndigheterna böra lämna en allmänt
hållen och med lämpliga intervaller
återkommande vägledning om bur detta
samarbete skall tillgå. Jag tror för min
del att en dylik vägledning icke behöver
få en sådan utformning, att den kan
ge de samhällsfientliga elementen anvisning
om myndigheternas egna vapen
och metoder vid tryggandet av vår sä -

kerhet. Att det endast skall röra sig om
en lugn och saklig information utan
någon panikbetoning ligger i sakens
natur.

På myndigheternas åtgärder skall jag
självfallet inte gå in. Jag vill bara framhålla,
att man vid bedömandet av säkerhetspolisens
befogenheter ju måste ha

1 minnet, att man ofta har att göra med
fullständigt skrupelfria element.

På ett par viktiga frågor vill jag fästa
uppmärksamheten. I den nya militära
strafflagstiftningen har den s. k. Anjalaparagrafen
försvunnit och ersatts med
en synnerligen uppmjukad och kautschukartad
bestämmelse. Vi ha härigenom
skaffat oss en blotta i vår rustning,
som icke lär undgå vederbörandes uppmärksamhet.
Den generositet vi här visat,
skapar åt en motståndares femte
kolonner en utmärkt plattform att stå
inom laglighetens råmärken för att sätta
förtroendet för befälet i gungning och
undergräva krigslydnaden. Detta spörsmål
borde därför snarast underkastas
förnyad prövning.

Vid hemvärnets rekrytering sker det
en gallring från demokratiska utgångspunkter.
Det är angeläget att även rekryteringen
av driftsvärnen överallt
sker med erforderlig omsorg. Att inte
kommunister böra insättas i sådana
nämnder och andra samhällsorgan, som
handlägga viktiga försvars- och ordningsangelägenheter,
borde vid detta
laget vara självklart för alla. Tyvärr är
det ju inte så. I Stockholm sitter alltjämt
det kommunistiska borgarrådet
Set Persson som ordförande i polisnämnden.
Hans inställning får sin karakteristiska
belysning av ett uttalande,
som han gjorde den 1 maj i år. Apropå
den amerikanska vapenhjälpen yttrade
han då — jag citerar efter Ny Dag den

2 maj: »Jag är fortfarande till de borgerligas
skräck och regeringens förtret
polisnämndens ordförande i Stockholm,
men ingen kan ett ögonblick hindra mig

126

Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

från att säga: Belgiens kvinnor och
hamnarbetare ha rätt! Om en sådan
situation skulle framtvingas, skulle det
givetvis vara att föredra att slåss med
polisen i stället för att slåss i ett tredje
världskrig för amerikanska imperalistiska
intressen, och det borde också

polisen---förstå, så behöver det

inte bli något slagsmål med polisen.»

Här står alltså polisnämndens ordförande
i Stockholm och uppmanar offentligen
polisen till sabotage. Att inte
den nuvarande stadsfullmäktigemajoriteten
i huvudstaden bär kunnat förmå
sig att avlägsna Set Persson åtminstone
från denna post borde kännas upprörande
för varje demokratisk medborgare.

Allmänhetens understundom kanske
något passiva inställning till den kommunistiska
verksamheten har nog ofta
bestämts därav att man icke har varit
på det klara med, hur nära de olika
kommunistiska filialerna i de skilda demokratiska
länderna i själva verket äro
knutna till den ryska statsmakten. Jag
tror därför att det är angeläget att något
närmare diskutera detta spörsmål.
Den fråga, som speciellt bör uppmärksammas,
gäller kommunistpartiets finansiering.

Vid en debatt i franska nationalförsamlingen
1948 lämnade inrikesministern
Jules Moch några uppseendeväckande
uppgifter om de franska kommunisternas
finansiering. Jules Moch
meddelade, att i samband med strejken
i Frankrike 1948 översändes från tjeckiska
gruvarbetare 250 miljoner francs
och från de rumänska 10 miljoner
francs. Om dessa pengar verkligen skulle
kommit från de 100 000 tjeckiska
gruvarbetarna, skulle det ha betytt att
de avstått från nära en månads lön.
Efter Jugoslaviens avfall har finansieringscentrum
för de utländska kommunistpartierna
överflyttats till Rumänien,
där utrikesministern Anna Pauker tar
aktiv del i planeringen. Den franska

polisen har kommit åtskilliga agenter
för denna verksamhet på spåren. En
yngre icke ackrediterad tjänsteman på
rumänska legationen fördelade cirka 60
miljoner francs i dollar och schweizerfrancs
för organiserandet av agitation
i Nordfrankrike och Belgien. Alla kommunistiska
partiorgan, organisationer
och tidningar i detta land, ha sina affärer
koncentrerade till Banque Commerciale
pour l’Europe du Nord. Av
denna banks 100 000 aktier äga två
ryska statsbanker 99 700. De övriga 300
ägas av framstående ryska och franska
kommunister. Styrelsens ordförande är
en nationaliserad ryss, och direktörerna
äro på ena eller andra sättet knutna
till det kommunistiska partiet. Inrikesministern
kunde framlägga en med fotokopior
styrkt bevisning, att denna bank
fortlöpande utbetalat väldiga belopp till
kommunistpartiet och dess olika organ.
Enbart under augusti 1948 hade utbetalningarna
uppgått till 68 miljoner
francs. Guldsmuggling till ett sammanlagt
belopp av 1 miljon francs från Belgien
till Frankrike via Schweiz har vidare
uppdagats, fortfarande enligt den
franske inrikesministern.

Nå, säger man, vad har allt detta med
Sverige att göra? Jo, naturligtvis det, att
vi icke ha någon som helst anledning
att tro annat än att det svenska kommunistpartiet
åtnjuter ekonomiskt stöd
från Ryssland på samma sätt som kommunistpartierna
i andra länder.

Jag förstår så väl, herr talman, vad
som nu kommer att inträffa, när detta
säges. Kommunisterna här i kammaren
komma att stiga upp och med all den
falska indignation de äro mäktiga försäkra,
att detta är osanning, och så slå
de upp sina oskuldsfulla blå ögon och
förtälja oss sagan, hur det kommunistiska
partiet existerar endast i kraft av
de medel, som insamlas från det fattiga
småfolket här i landet.

Ett karakteristiskt drag för alla kom -

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23.

127

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

munistiska insamlingar är, säger Per
Meurling i sin bok »Kommunismen i
Sverige», att de ständigt framställas
som enorma succéer i partipressen. Det
uppsatta målet överträffas alltid. Dessa
optimistiska tongångar i tidningarna
kontrastera på ett dråpligt sätt med
partikassörernas jämmer. Till själva
partiets huvudkontor inflöt under miljonkampanjen
endast mellan 150 000
och 200 000 kronor. Skillnaden mellan
det energiska skrällandet av grytlock i
Ny Dag och myntens klang i kassörens
kassakista är ungefär lika stor som den
mellan utroparnas reklamlöften utanför
ett varietétält och den pauvra föreställningen
inne i tältet.

Vänder man sig, fortsätter Meurling,
från den blåögda och trohjärtade Ny
Dags-chefen till säkerhetspolisen vid
Bergsgatan i Stockholm, så påpekar man
där ganska kyligt, att just insamlingar
är ett utmärkt sätt att bokföringsmässigt
dölja bidrag utifrån, som man inte törs,
vill eller kan redovisa öppet.

Slutsatsen blir enligt denne författare:
det enklaste verklighetssinne tvingar
varje politisk observatör att anta, att
kommunistpartiet erhåller finansiellt
stöd av ryssarna.

Men finns det då ingenting annat att
hålla sig till än vad en kommunistisk
avhoppare har att säga? Jo, det finns
åtskilliga andra fakta i målet. Jag tänker
därvid i första hand på de uppgifter,
som lämnats i Paul Björks utomordentligt
värdefulla artikelserie i MT i maj
i år. I den diskussion, som har uppstått
härom, har varje utomstående iakttagare
med lätthet kunnat konstatera,
att kommunisterna jämmerligen ha kommit
till korta.

Inom högerns riksorganisation ha vi
låtit underkasta de björkska uppgifterna
en självständig, fullständigt objektiv
kontroll. Denna bar utförts av ett par
av våra organisationsexperter och en
av de främsta tidningsekonomer som

finnes till förfogande här i landet. I ett
par punkter ha vi därjämte själva införskaffat
några kompletterande upplysningar.
Jag skall be att i största korthet
få redogöra för resultatet av denna
granskning.

Det förefaller troligt, att generellt sett
inkomsterna äro lägre och utgifterna
högre än vad Björk säger. Den kalkylerade
förlusten på Ny Dag har ansetts
vara något för hög men däremot förlustsiffrorna
för övriga kommunistiska
tidningar något för låga. Det bör observeras,
att det kommunistiska partiet nyligen
har kunnat lägga om fem av sina
veckotidningar, tillhörande det s. k.
INA-press, till dagliga tidningar. Det
gäller Borås Arbetartidning, Nya Värmland,
Arbetarfolkct i Sundsvall, Västerbottens
Tidning och Smålandsfolket. Vid
denna upprustning av kommunistpressen
spelade pengarna tydligen ingen
roll, trots att partikassan efter 1948 års
val måste ha varit ganska tom.

Vad angår funktionärskostnaderna
visar vår undersökning, att de kunna
ha varit något för högt tilltagna i Björks
beräkning, medan däremot valkostnaderna
och kostnaderna för övrig organisation
anses vara väsentligt för lågt
kalkylerade. Det senare gäller jämväl
beträffande vissa andra i Björks artiklar
specificerade organisationskostnader.

Sammanfattningsvis kan sägas, att det
av Björk till cirka 700 000 kronor uppskattade
underskottet i kommunistpartiets
finanser icke kan anses vara för
lågt beräknat.

Man frågar sig naturligtvis då, bur
de utländska pengarna överföras till det
svenska kommunistpartiet. För att få
en viss inblick i hur man troligen går
till väga torde man bland annat med
fördel kunna studera, hur nazistfilialerna
utanför Tyskland på sin tid erhöllo
tillskott från moderlandet. Det är
ju känt att den kommunistiska organi -

128 Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

sationen i hög grad tjänstgjort som
föredöme för nazisterna, och det har
säkerligen varit fallet även på det område,
inom vilket vi nu röra oss. De
metoder, som man härvid använder,
äro otvivelaktigt sådana att det finns
mycket liten sannolikhet för att de
skola direkt avslöjas annat än i samband
med ett eventuellt sammanbrott
för vederbörande regim. Sannolikheten
talar givetvis också för att tekniken
varierar från fall till fall för att inte
de svenska myndigheterna skola komma
dessa penningtransaktioner på spåren.
Hur man i stort går till väga, herr
talman, är dock icke svårt för någon att
bilda sig en föreställning om.

Jag ber att få sammanfatta, herr talman.
Starka skäl tala för att kommunisterna
i Sverige äro ett av främmande
makt besoldat parti. Detta förhållande
bör kraftigt understrykas för den
svenska allmänheten. Det kommer säkerligen
att bidraga till att öppna ögonen
hos många för vad den sak gäller,
som vi här i dag diskutera.

Till sist, herr talman, hoppas jag att
denna överläggning skall bli en stark
manifestation av de demokratiska partiernas
vilja att målmedvetet och beslutsamt
upprätthålla en effektiv beredskap
till skydd för de frihetsvärden,
som vi av gammalt ha hållit högt i detta
land.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle):
Herr talman! Av herr Hjalmarsons
inlägg framgick, vad jag antog i
mitt första anförande: en medveten
strävan att försöka vinna in herr Ohlins
antikommunistiska försprång. Huruvida
han har lyckats därmed får väl
framtiden utvisa.

Herr Hjalmarson lade huvudvikten
vid frågan om det kommunistiska partiets
finansiering. Jag vill till detta erinra
om vad jag sade i mitt första an -

förande, nämligen att det kommunistiska
partiets finansiering har granskats av
den främsta polisexpertis som vi ha i
vårt land. De ha legat på våra kassaböcker
mycket lång tid, de ha kontrollerat
varje inkomstverifikat, varje utgiftskvitto.
Men de ha inte nöjt sig med
detta, herr Hjalmarson. De ha gått till
enskilda bidragsgivare, vars namn funnits
på dessa postkvitton, och ställt dem
inför frågan: Har ni betalat detta till
kommunistiska partiet? Och icke i ett
enda fall har man uppdagat, att här
några som helst manipulationer ha begåtts!
Men herr Hjalmarson värjer sig
ju för sådana fakta genom att säga:
Tacka för det, att kommunisterna inte
ha papper! Vi föra mycket noggranna
räkenskaper över våra utgifter och inkomster,
liksom man alltid fått göra
inom arbetarrörelsen. Det skulle över
huvud taget inte gå att driva en verksamhet,
om icke sådant skedde. Våra
papper ha granskats.

Men hur har det varit, när vi här i
riksdagen ha behandlat frågan om åtgärder
för att granska och klarlägga de
politiska partiernas finansiering? Om
jag inte minns fel, har bland annat högern
tillhört dem, som mycket hårt ha
värjt sig mot en sådan insyn. Vi ha
sagt, att vi äro när som helst beredda
att biträda, och vi ha i riksdagen biträtt
sådana beslut som skulle innebära,
att man förbereder en lagstiftning som
möjliggör att se efter, hur partierna finansiera
sin verksamhet.

Herr Hjalmarson kan naturligtvis inte
tro, att svenska arbetare kunna satsa
5 och 10 kronor i månaden, att de kunna
satsa en 50-lapp och en 100-lapp
och i något enstaka fall ännu mer som
särskild insats, ty för honom är det naturligt
att vända sig till bolagsledningarna,
när hans parti skall finansiera
sin verksamhet. Men herr Hjalmarson
må bestrida hur mycket som helst så
kommer man inte ifrån, att det finns i

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23. 129

Svar pa interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

Sveriges kommunistiska parti många
tusental medlemmar, som varje månad
offra en del för sitt parti för att underhålla
dess propaganda och utveckla partiet.

Han vågade inte bestrida, att vi 1948
samlade in 1 miljon kronor, men då
sade han, att av detta fick ju kommunistiska
partiet enligt en mycket skum
källa bara 150 000 kronor. Partiet fick
något mer, men det skulle bara ha 20
procent, ty de egentliga valkostnaderna
lades på de lokala organisationerna och
på distriktsorganisationerna.

Som ett slags försök till bevisning anförde
herr Hjalmarson vidare vad som
har »upplysts» i franska riksdagen för
en tid sedan. Jag vill erinra om att den
upplysningen blev mycket avslöjande
för regeringen själv. Det blev ett fullständigt
fiasko. Inte en enda rättslig åtgärd
kunde vidtagas. Det enda som
klarlades var att den socialdemokratiska
tidningen Populaire fick pengar
utifrån.

Att fackföreningarna i Tjeckoslovakien
och andra länder lämna strejkbidrag
till de strejkande franska arbetarna
är inte någon nyhet. Sveriges arbetare
fingo år 1909 strejkbidrag ända
från Bulgarien. Vem som helst kan läsa
om att det i olika skeden ansetts helt
naturligt att arbetarna i konflikttider
understödja varandra över gränserna.
Jag konstaterar följaktligen, att herr
Hjalmarsons försök att göra troligt, att
det kommunistiska partiet erhåller
pengar från annat håll än från sina
medlemmar inte lyckats, att man som
jag tidigare sagt har gjort mycket ingående
undersökningar just om denna
fråga och att regeringen då kom till den
slutsatsen, att alla sådana insinuationer
voro utan grund. Det har dessutom bevisats
tillräckligt av försvarsministerns
uttalande — jag tror det var år 1944 —
och av dåvarande statsminister Hanssons
uttalande år 1945 eller 1940.

Herr Hjalmarson har också kommit
med diverse »sanningsvittnen», Leif
Kihlberg och andra. En av mina kamrater
kommer här att berätta om hur
arbetarna vid Götaverken fingo ett särskilt
tack från regeringens representanter
för det snabba och goda arbetet,
när de byggde den svenska kryssaren
Tre Kronor. De fingo även en belöning.
Majoriteten av dem var som bekant
kommunister. Tre Kronor har nu
varit i sjön så länge, att det är klart
ådagalagt, att om det hade funnits någon
benägenhet till sabotage från de
kommunistiska arbetarnas sida skulle
detta ha klarlagts.

Låt mig till sist säga till herr Hjalmarson:
Herr Hjalmarson säger, att
alla utom kommunisterna veta, vad
kommunismen är. Det tror jag är ganska
talande för innebörden i hans förkunnelse.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag kan inte underlåta att
läsa ytterligare några ord ur Per Meurlings
bok. Jag tycker dock, att det är
rätt intressant med en sådan skildring,
där herrarna avslöja varandra.

Per Meurling säger, att om någon
frågade chefredaktör Gustav Johansson,
hur partiet finansieras, skulle han svara
på följande sätt ungefär som herr Hagberg
i Luleå nyss gjorde:

»Partiet lever på sina trogna och
offervilliga medlemmar. Det är Sveriges
småfolk, arbetare och bönder, som
finansierar Sveriges kommunistiska
parti.»

Meurling fortsätter om Ny Dag-redaktören:
»Därpå skulle de ljusblå ögonen
ömt fuktas, och hans vilda fantasi
skulle hastigt gå i blom, ungefär som
romantikens blå potatisblomma i ett
växthus»:

»Jag minns, hur man under det finskryska
vinterkriget sökte ekonomiskt slå

9 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 23.

130

Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

sönder partiet. Men småfolket förhindrade
dessa reaktionens anslag. Det fanns
ingen gräns för offervilligheten. Fästfolk
offrade sina semesterpengar, gamla
äkta makar drog av sig sina giftasringar
och skänkte dem till partiet. Pensionärer,
vilka stapplade på gravens
brädd, sände oss sina pensioner. Man
hade insamlingar på arbetsplatserna.
Från kolarkojor kom femmor och tior,
och en byrådirektör, som länge sympatiserat
med oss, tömde den spargris
han haft stående sedan sjuårsåldern
och sände med några varmhjärtade rader
innehållet till oss.»

Så finansieras det kommunistiska partiet
i Sverige, herr talman!

Herr Hagberg i Luleå har inte på
någon enda punkt lagt fram ett argument,
som inte redan är bemött. Yad
Björks artiklar beträffar hänvisar jag
till vad han själv har svarat i MorgonTidningen.

Till sist skulle jag vilja säga till herr
Hagberg: Vi ha inte kunnat lägga de
sista absolut bindande bevisen på bordet.
Men, herr Hagberg, det kunde man
inte heller när det gällde nazismen. Det
ligger i sakens natur. Den omständigheten,
att de pengar det är fråga om
inte återfinnas i kommunistpartiets räkenskaper
förstår jag mycket väl. Jag
är nämligen övertygad om att det här
rör sig om bidragsgivare, till vilka man
inte lämnar några kvitton.

Slutligen vill jag bara säga, herr talman,
att jag är alldeles övertygad om
att det kommunistiska partiets räkenskaper
föras med utomordentlig noggrannhet;
jag förstår mycket väl, vilket
besvär herrarna måste ha att föra dem.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle):
Herr talman! Det tror jag är
ännu besvärligare för herr Hjalmarsons
parti, som sedan 20 år har myntat tesen
om att kommunisterna ha mottagit un -

derstöd. Under denna tid har högerpartiet
bl. a. suttit i regeringen och haft
möjlighet att med dess organ, bl. a.
polisen, göra en verkligt ingående och
minutiös undersökning av vår verksamhet.
Ändå har man till dags dato
inte något annat att säga, än att det är
mycket svårt att bevisa något. Ja, tacka
för det, att det är svårt att bevisa något;
det går helt enkelt inte, eftersom det
hela är en fri uppfinning i propagandasyfte.
Däremot är det fullständigt fel
att säga, att man inte har klarlagt, hur
det tyska nazistpartiet finansierades.
Det är fullt klarlagt, att det finansierades
av den tyska storindustrien i Ruhr
precis som det svenska högerpartiets
verksamhet finansieras av den svenska
storfinansen.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Bara några ord till herr
Hagberg i Luleå. Jag talade om finansieringen
av nazistfilialerna utanför
Tyskland, alltså motsvarigheten till
kommunistfilialerna utanför Ryssland.
Deras finansiering kunde man inte avslöja
förrän vid nazistregimens sammanbrott.

Till sist vill jag bara säga, att vad
högern beträffar ha vi 140 000 frivilligt
inskrivna medlemmar, som betala sina
avgifter. Vi ha heller aldrig stuckit under
stol med att svenska företag, som
sympatisera med högerns ekonomiska
och allmänna politik, lämna partiet understöd,
men, herr Hagberg, den svenska
högern lever inte på något annat än
svenska pengar. Kom ihåg det!

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! Herr
Hagberg i Luleå har två gånger åberopat
ett uttalande som jag skulle ha
gjort i övergången mellan krig och fred
vid slutet av andra världskriget beträffande
möjligheten av en samlingsregering,
i vilken kommunisterna skulle del -

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23.

131

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

taga. Vad jag sade var ungefär följande:
Man kan inte gärna tänka sig, att socialdemokratien
under de socialt och ekonomiskt
svåra förhållanden, som övergången
från krig till fred medför, skulle
kunna anse det förenligt med sina egna
intressen och med den svenska demokratien
att lämna kommunisterna ensamma
utanför regeringsmakten såsom
oppositionsparti. Följaktligen ansåg jag,
att om en samlingsregering skulle finnas,
borde alla partier vara företrädda
i den, men eftersom det var omöjligt att
tänka sig en samlingsregering, i vilken
socialdemokraterna och de borgerliga
partierna sutto tillsammans med kommunisterna,
blev min konklusion, att
den dåvarande samlingsregeringen borde
ersättas av en annan regering, och
det blev den nuvarande.

Herr SEVERIN: Herr talman! Jag kan
instämma med slutorden i herr Hjalmarsons
anförande. Han uttryckte där
en förhoppning om att denna debatt
måtte bli en mäktig demonstration rörande
de demokratiska partiernas eniga
vilja att bekämpa en sådan företeelse
som kommunismen.

Herr Ohlin förklarade sig inte vilja
bestrida, att socialdemokratien verkligen
har fört och fortfarande för eu
strid mot kommunismen. Han uttryckte
därtill en önskan om att lyfta denna
fråga över partierna. Den interpellation,
som han har framställt, har emellertid
i hans egen press allmänt uppfattats
som en insinuation eller rent av en
anklagelse mot regeringen och regeringspartiet
för att inte med vederbörligt
allvar, energi och intresse föra
denna strid, en anklagelse för att dessa
inte skulle ha observerat den fara som
det kommunistiska partiet utgör såväl
för den svenska demokratien som för
demokratien över huvud taget.

Statsministern erinrade om den strid

socialdemokratien har fört mot«kommunismen
så länge denna har existerat.
Striden förskriver sig alltså inte från
1940-talet eller 1930-talet utan från början
av 1920-talet, då vi kunna notera
kommunismens första organiserade
framträdande här i landet. Kommunisterna
voro redan då potentiella förrädare
mot fosterlandet. Enligt de teser,
som gällde för det kommunistiska partiet
här i landet såväl som för alla
andra kommunistiska partier, var dess
riksdagsgrupp underställd partiets styrelse.
Denna var underställd Kominterns
exekutiv, som ju var ungefär identisk
med det ryska kommunistiska partiet,
som i sin tur uppbar regeringsmakten.
Man kommer sålunda till den
slutsatsen, att det kommunistiska partiet
och dess riksdagsgrupp här i landet
var underställt den Tyska regeringsmakten.
Detta är inte någon nyhet. Det
visste man redan under 1920-talet. Då
observerades kanske inte denna egendomliga
hierarki så mycket, beroende
på att Ryssland då ännu inte kunde utgöra
någon internationell fara på samma
sätt som nu är fallet.

För socialdemokratien var det lika
väl under 1920-talet som nu ett livsvillkor
att bekämpa kommunismen.
Kommunismens framgång förutsätter
socialdemokratiens undergång. Yi kunna
aldrig tänka oss ett mäktigt kommunistiskt
parti så länge det finns ett
mäktigt socialdemokratiskt parti; det
senare kan inte tänkas existera, om
kommunismen innehar en maktställning
i samhället. Det ha vi många praktiska
belägg för från den senaste tiden.
Med folkdemokratiernas realiserande i
Östeuropa har alltid följt en likvidering
av det socialdemokratiska partiet.
Det har skclt på olika sätt, men det socialdemokratiska
partiet har alltid likviderats
i första hand.

Vi kunna taga Tjeckoslovakien som ett
typfall. Herr Hagberg i Luleå sade, att

132 Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

det där inte var fråga om någon kupp,
mer än möjligen från de borgerliga partiernas
sida. Men hur bar man sig då
åt mot socialdemokratien? Denna hade
före kuppen markerat sin självständighet
gentemot kommunismen genom att
avskeda den dåvarande ordföranden,
Fierlinger, och ersätta honom med
Lausmann. Fierlinger var ju, som alla
som erinra sig händelseförloppet veta,
att betrakta som en samarbetsman och
är numera inte socialdemokrat utan
kommunist. När nu det socialdemokratiska
partiet hade visat sig vilja hävda
sin självständighet och inte ha samarbete
med kommunismen, måste kommunisterna
likvidera det. De besatte
den socialdemokratiska partibyggnaden,
trängde in på partistyrelsens möte
med beväpnat folk, kastade ut de egentliga
socialdemokraterna, satte sig själva
till rätta och valde Fierlinger till ordförande.
Socialdemokraterna påkallade
hjälp utifrån, men de socialdemokratiska
arbetare som strömmade till möttes
av beväpnade kommunister. Man
ansåg det alltså nödvändigt att likvidera
socialdemokratien. Det är också betecknande,
att i den tyska östzonen existerar
någonting, som väl kan antagas
motsvara folkpartiet här i landet. Men
det socialdemokratiska partiet är förbjudet
— det får inte existera och inte
arbeta där. Det är sammanslaget, hör
jag herr Ohlin säga. Vi veta ju hur dessa
sammanslagningar bruka tillgå. Vi ha
många exempel på sådana, det senaste
ifrån Polen. Vi ha också exempel från
Ungern, från Balkanstaterna. Det är
sammanslagningar som ske under väpnat
hot. Man kan naturligtvis alltid leta
upp några inom det socialdemokratiska
partiet som äro villiga att sälja sin själ
och ställa sig i spetsen för en sådan
sammanslagning. Men utan den väpnade
makt, på vilken kommunisterna
kunna stödja sig för att övertyga de
klentrogna socialdemokraterna, skulle

de som äro villiga att sälja sig inte bli
så många, att man hade skäl att tala om
en sammanslagning. Efter det att en sådan
formell sammanslagning på nyss
antytt sätt har genomtvingats, följer av
sig självt förbud mot det socialdemokratiska
partiet, varefter enigheten är
fullständig. Detta är alltså tillvägagångssättet.
Jag har erinrat om detta för
att påpeka, vilket intresse det socialdemokratiska
partiet alldeles oberoende
av den kommunistiska faran har att
städse kämpa mot kommunismen. Dess
egen existensmöjlighet hänger helt enkelt
på att kommunismen icke tillätes
erövra någon maktställning i ett land.

Nu är det ju alldeles självfallet att
vad socialdemokratien såsom politiskt
parti har ett påtagligt och oförnekligt
egoistiskt intresse av måste den också
ha intresse av i regeringsställning. Det
kan inte förutsättas, att en regering,
som företräder ett parti, som för sin
egen existens måste bekämpa kommunismen,
skall underlåta att bevaka
samma intresse i regeringsställning. Det
finns sålunda inte någon tvekan om
hurudan frontställningen är. I detta fall
kan man nog säga, att frontställningen
principiellt är gemensam för de demokratiska
partierna, även om socialdemokratien
som sådan alltid har ett
större intresse att kämpa mot kommunismen
än de andra partierna.

När denna principiella frontställning
är klar, är frågan, vilka praktiska åtgärder
som skola företagas. Naturligtvis
få dessa alltid rätta sig efter omständigheterna.
Men det är ju intet av
de demokratiska partierna i vårt land,
som för närvarande åtminstone vill genomföra
något slags förbudslagstiftning
eller eljest en speciallagstiftning mot
det kommunistiska partiet. Yi äro med
andra ord inte beredda att avskaffa
demokratien helt eller delvis för att
skydda den. Men för övrigt är jag mycket
enig med herr Ohlin däri, att det

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23. 133

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

är av en viss betydelse att inge Sveriges
folk en känsla av förtroende för att
frontställningen mot kommunismen är
klar och att här icke underlåtes någonting
som av folket skäligen kan begäras
för att hejda kommunismen.

Jag vill emellertid tillägga, att enligt
min mening är den interpellation, som
herr Ohlin har framställt, ingalunda
ägnad att stärka förtroendet för myndigheternas
kamp mot kommunismen.
I allmänhet torde den ha framkallat en
motsatt verkan, och många ha uttalat
den misstanken, att detta i grund och
botten också varit meningen, d. v. s.
att inge svenska folket föreställningen
att socialdemokratien och den socialdemokratiska
regeringen av olika anledningar
underlåter att bekämpa kommunismen.
I Dagens Nyheter heter det
exempelvis alltid, att regeringen är så
undfallande för Ryssland, att den över
huvud taget inte vågar säga sin mening
gentemot den ryska staten för att inte
stöta sig med denna, och att man inte
har att vänta sig något slags initiativ
från regeringen i kampen mot kommunismen.
Jag vill inte precis påstå att
herr Ohlin har sagt detsamma, men jag
är som sagt ändå övertygad om att hans
interpellation har haft nyssnämnda
verkan, nämligen att hos svenska folket
framkalla en oberättigad känsla av att
regering och myndigheter inte fullgöra
sin plikt att försvara den svenska demokratien.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman
! Efter de tämligen långa tal som
hållits här i dag skall jag icke bli alltför
detaljerad i mitt anförande.

Erfarenheten visar ju att det i kritiska
situationer allt som oftast uppträder
Quisling- och Kuusincntyper, som
äro beredda att sabotera sitt lands intressen.
Man får inte underlåta att räkna
med en femtckolonnverksamhct som

en realitet. Det är många personer -—-jag instämmer på denna punkt med
statsministern — som inställa sig efter
krigslyckans växlingar, men det finns
också åtskilliga, som redan på förhand
säkerligen äro beredda att med alla
medel försöka att främja vissa emot deras
eget land riktade syften.

Vilka är det då, som kunna misstänkas
för att i en kritisk situation uppträda
illojalt på detta sätt? Jag är fullt
överens med herr Hagberg i Luleå om
att det är ganska svårt att på förhand
pricka ut vilka som kunna sägas komma
att intaga en sådan hållning. Men
nog måste vi väl vara på det klara med
att somliga redan i förväg äro mer eller
mindre starkt misstänkta för att komma
att handla i en sådan riktning. Det
finns enskilda personer, vilka på grund
av sina förehavanden i ett eller annat
hänseende ha ådragit sig en befogad
misstanke att uppträda på detta
sätt. Men dessvärre finns det nog också
sammanslutningar och grupper, där
man inte kan vara övertygad om att pålitligheten
kommer att vara till finnandes.
Det finns grupper som öppet förklara
sig önska ett för vårt samhällsskick
väsensfrämmande styrelsesätt. Och
redan på grund av att en oöverstiglig
klyfta är befäst mellan detta styrelsesätt
och vårt eget får man räkna med
att det kan komma att föreligga en
ganska stor frestelse för dessa grupper
att med vilka medel som helst söka att
förverkliga sina idéer. Faran från nazisterna
är av kända skäl för dagen
inte aktuell — hur det kan bli i en
framtid kan man inte uttala sig om just
nu. Men vi ha i detta sammanhang även
tvillingbrodern kommunismen att tänka
på. Jag nämnde nyss, att den starka
motsättningen till demokratien hos
denna grupp i och för sig innebär en
potentiell risk för att åtgärder från en
sådan grupps sida i eu kritisk situation
kunna riktas emot det egna landet. Ut -

134 Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

vecklingen i vissa främmande länder
ger också belägg för hur lätt det är att
denna potentiella risk aktualiseras. Som
i svaret från statsministern nämnts söka
våra kommunister föredömet för sina
strävanden i de östeuropeiska diktaturerna.
Det betyder uppenbarligen att
man är beredd att reservationslöst följa
de direktiv, som utfärdas av den internationella
kommunismens ledning.

I detta sammanhang skulle jag vilja
erinra om vad herr Hjalmarson nyss
sade om ett uttalande av herr Set Persson,
vilket enligt herr Hjalmarsons mening
skulle innebära en uppmaning till
den svenska polisen att sabotera sin
tjänsteplikt i en viss situation. Det var
med mycket stort intresse jag åhörde
herr Hagbergs i Luleå replik strax efter
herr Hjalmarsons anförande. Jag tyckte
att det skulle vara värdefullt att få höra
hur herr Hagberg i Luleå kommenterade
herr Hjalmarson på den punkten.
Han gjorde detta genom att iaktta tystnadens
berömda vältalighet. För mig
var det betecknande nog, att han tydligen
ansåg sig sakna varje möjlighet
att bortförklara det uttalande som enligt
uppgift hade fällts.

När det gäller att komma till rätta
med potentiella förrädartyper har man
naturligtvis att överväga vilka medel
som kunna komma i fråga. För egen del
är jag angelägen om att understryka,
att dessa medel böra vara demokratiska.
Avvikelser därifrån medföra den risken,
att även vi bidraga till att sudda ut
gränserna mellan diktatur och demokrati
i rak motsats till vad som är vår
uppenbara plikt och skyldighet. Yi äro
tvungna att skarpt, klart och koncist
visa upp, vilken väsensskillnad som
föreligger emellan demokrati och allt
vad diktatur heter, av vad färg den än
må vara. Det är förbluffande att konstatera,
vilken stor okunnighet det ändå
på många håll råder ibland det svenska
folket om värdet av de medel som vi

anse oundgängliga för att värna det demokratiska
styrelsesättet. Det har ännu
inte riktigt gått upp för gemene man
i vårt land, vilket värde de fria valen
och i sammanhang därmed kritikrätten,
den muntliga och skriftliga, ha, icke såsom
ett självändamål utan som ett medel
för demokratiens bevarande. Det
står heller inte klart för alla, vilken
betydelse det har att rättegångar äro
offentliga. Jag tror att det på detta område
är nödvändigt med ett intensivt
upplysningsarbete, baserat på åskådningsmaterial,
vari jämförelser kunna
uppdragas mellan förhållandena i vårt
land och i länder, där medborgarna på
lösa grunder kastas i fängelse för att
kanske först efter lång tid få figurera
i en skenrättegång, där endast utvalda
och fullt pålitliga pressmän tillåtas vara
närvarande. Jag tror att det är klokt
att vi i lugna tider göra allt vad vi
kunna för att fästa uppmärksamheten
på värdet av alla dessa demokratiska
medel. I övrigt är det väl enbart sorgligt
att konstatera att vi ifrån åtskilliga
länder ha fått påtagliga bevis för varthän
det bär, om man inte slår vakt om
de demokratiska värdena genom att ge
medlen för demokratiens bevarande den
helgd, som deras stora uppgift verkligen
kräver.

Ja, upplysning i det här avseendet
är A, men det är inte O. Det räcker
inte med bara upplysningsverksamhet.
Det är väl knappast tänkbart att man
på den vägen skulle kunna komma till
rätta med, jag skulle vilja säga utstuderade
ledartyper, som äro klart medvetna
om varthän de vilja och bara
lurpassa för att i rätta ögonblicket
kunna sätta in en stöt. Sådana typer
kan man naturligtvis inte komma till
rätta med genom en upplysningsverksamhet.
Det finns väl också andra som,
ofta beroende på en oförklarlig godtrogenhet,
inte äro påverkbara genom
upplysning. Och då får det allmänna

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23. 135

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

vidtaga lämpliga åtgärder för att skydda
platser, företag och vad det nu må vara,
som kunna betraktas som särskilt utsatta
i en kritisk situation.

Men jag tror också, att man inte får
underlåta att effektivt kontrollera personer,
vilkas pålitlighet i en kritisk
situation man anser sig ha anledning
betvivla. Hur långt man därvidlag skall
gå och hur mycket man skall säga därom
i en sådan här offentlig debatt,
därom kan man ju tvista. Men säkert är
väl ändå, att man bör låta svenska folket
veta så mycket som är nödvändigt
för att folket skall ha klart för sig, att
här göres vad som göras kan för att
förhindra sådana olyckliga situationer,
om vilka hela denna debatt rör sig. Den
misstanken får inte uppstå hos svenska
folket, som offrar kraft och ekonomiska
resurser på vårt försvar, att det finns
risk för att resultatet av dess ansträngningar
kunna komma att äventyras på
den grund, att inte potentiella sabotörer
tillräckligt övervakas.

Med dessa ord, herr talman, och med
understrykande av nödvändigheten av
att man oavlåtligt ägnar tillbörlig uppmärksamhet
åt de frågor det här gäller,
skulle jag vilja avsluta mitt anförande
och endast tillägga, att jag för
min del är övertygad om att den
svenska regeringen ägnar dessa frågor
en mycket stor uppmärksamhet.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Åtskilliga
ting ha sagts i denna debatt sedan jag
sist yttrade mig, och detta gör att jag
nödgas besvära kammaren med ett anförande,
som dessvärre, herr talman,
blir långt. Men jag tror att dessa frågor
äro av sådan vikt, att vi få ägna dem
den tid som är behövlig.

Jag skulle först med anledning av de
av högerns och bondeförbundets ledare
gjorda deklarationerna vilja säga, att i

båda dessa partiledares uttalanden kritiken
huvudsakligen riktades mot kommunismen,
man kanske rent av kan
säga endast mot kommunismen. Men
jag måste ju bekänna, att när jag
lyssnade till herr Ohlin fick jag närmast
det intrycket, att det var socialdemokratien
som var huvudfienden
och att det gällde att till varje pris
försöka vinna en eller annan liten partitaktisk
poäng på socialdemokratiens
bekostnad.

Emellertid skall jag inte ägna detta
mitt anförande åt någon analys av de
borgerliga partiledarnas anföranden.
Jag skall i stället taga upp en del ting,
som herr Hagberg anförde i sitt nära
timslånga tal nyss. För det första säger
herr Hagberg, att man får inte framställa
det kommunistiska partiet såsom
revolutionärt, såsom antidemokratiskt,
och hans bevisföring är ganska dråplig.
Han säger ungefär så här: Vi ha
aldrig ställt något yrkande i denna
kammare om revolution i Sverige. Visa
mig ett enda exempel på att vi ha ställt
ett antidemokratiskt yrkande! Ja, vore
herrarna så enkelt funtade, att ni skulle
redovisa i denna kammare allt vad herrarna
göra, då kunde denna debatt varit
onödig.

Jag tror att herr Hagberg skall ta
lierr Hjalmarsons anförande på blodigt
allvar. Sveriges folk kommer inte att
nöja sig förrän besked lämnas på den
punkt som rör kommunistiska partiets
finansiering. Jag har ingen möjlighet
att bedöma vem som i det fallet har
rätt, men att det här gäller en fråga,
som man inte viftar bort, tror jag det
kommunistiska partiets ledning skall ha
alldeles klart för sig.

Nu säger herr Hagberg: Ja, men ni
gjorde ju en undersökning 1940, och
den razzian gav intet som helst resultat.
De som sutto i regeringen och statsministern,
som var statssekreterare i
polisdepartementet vid den tiden, veta

136 Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

ju att vi äro oskyldiga som lamm i det
här avseendet. Herr talman, jag vill
bara säga två ting om detta sätt att
resonera. För det första: Vi ha icke
dragit några slutsatser ur det förhållandet,
att ingenting framkom vid denna
razzia. För det andra: Denna razzia
var bebådad av den borgerliga pressen
månader i förväg. Månadtals i förväg
ropade den borgerliga pressen på ingripanden.
Det skulle varit besynnerligt,
om inte kommunisterna hade haft
någon möjlighet att använda de veckor,
som varningssignalerna larmade i praktiskt
taget hela den borgerliga pressen.

Exemplet från 1940 är kanske någonting
att fundera på, herr Ohlin! De artiklar
som nu stått i Dagens Nyheter ha
enligt min mening varit av ungefärligen
samma natur som de artiklar som
på hösten 1939 och på våren 1940 varnade
kommunisterna på sätt som då
skedde. Det kanske är någonting att
tänka på i dagens debatt, när det gäller
offentlighet eller icke offentlighet
om dessa ting. Jag lovade att inte säga
någonting om de borgerliga partiledarnas
anföranden, men i samband med
frågan om offentlighet kanske jag får
ge en liten replik till herr Ohlin. Sandlerkommissionens
förslag avsåg att
skydda den enskilde mot de rättskränkningar
som tillämpningen av tvångsmedelslagen
hade tillfogat medborgarna
under samlingsregeringens tid. Tvångsmedelslagen
har ju reglerat dessa förhållanden.
De frågor, som togos upp
av Sandlerkommissionen, ha nu ställts
i offentlighetens ljus. Det går därför
inte att komma med citat ur denna
kommissions betänkande och använda
dem på det sätt som här har skett.
Jag återgår emellertid till huvudföremålet
för det anförande, som jag nu
ämnar hålla.

Herr Hagberg i Luleå säger, att angreppen
mot kommunismen grunda sig
på mer eller mindre medvetna förfalsk -

ningar. Låt oss, herr Hagberg i Luleå,
se efter vad det kommunistiska partiets
lärofäder i olika sammanhang ha sagt!
Är det exempelvis en förfalskning att
påstå, att kommunisterna 1924 skrevo:
»Fascism och socialdemokrati äro de
båda sidorna av ett och samma verktyg
för den storkapitalistiska diktaturen»?
Är det en förfalskning att kommunisterna
ungefär samtidigt kungjorde, att
»socialdemokrati och fascism äro inga
motsatser, de äro tvillingar»? Är det
en förfalskning att det kommunistiska
partiet 1932 i kampen mot Per Albin
Hanssons socialdemokrati förklarade,
att »varje röst för socialdemokratien
och Kilbomspartiet, varje röst för deras
gemensamma, falska partibeteckning
arbetarpartiet, är i verkligheten en röst
för kapitalismens hungeroffensiv, för
facklig splittring, för lönesänkning och
utsvältning av de arbetslösa»?

Äro dessa citat förfalskningar eller
äro de äkta? Om de äro riktiga, frågar
jag igen: Om man tror att fascism och
socialdemokrati äro tvillingar, om man
tror att socialdemokratien icke kan nå
en maktställning utan stöd av storkapitalism
och fascism, om man — liksom
herr Linderot under en diskussion med
mig 1948 ■— förklarar att demokratien
icke har ett värde i och för sig, varför
skulle man då försvara denna demokrati?
Skall man försvara en fascistisk
stat, herr Hagberg i Luleå? Om Sverige
är en fascistisk stat, som kommunisterna
säga att den är, och om denna fascistiska
stat blir angripen, av vilken anledning
skola då kommunisterna försvara
detta land?

Äro citaten förfalskningar? Är det
något fel på slutledningen? Nej, det är
det tydligen inte, ty när jag framställde
denna fråga i mitt första anförande,
så sade herr Hagberg i Luleå:
»Här kommer statsministern in på en
subtilitet.» Är det en subtilitet om vi
skola försvara landets oberoende eller

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23.

137

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

ej? Är det en subtilitet att välja mellan
en fascistisk regim och något annat,
som man tycker är bättre, nämligen en
socialistisk samhällsform. Här säger
herr Hagberg: »Det är klart att man
väljer det, som man tycker är bättre.»

Ärade kammarledamöter! Egentligen
kunde debatten sluta här. Detta uttalande,
som jag antar att jag uppfattade riktigt,
eftersom jag skrev ned det, och
som jag hoppas att herr Hagberg i Luleå
inte retuscherar bort i den stenografiska
utskriften, anger ju klart vad
som är grunden för hela denna diskussion,
nämligen att man i en konflikt,
där Sveriges oberoende är hotat, icke
kan lita på deras pålitlighet, som anse
att den eventuelle angriparen representerar
ett framsteg jämfört med den socialfascism,
som den svenska demokratien
representerar.

Här har, såvitt jag vet och såvitt jag
rätt har uppfattat herr Hagbergs i Luleå
anförande i dag, icke laborerats
med några förfalskningar, och jag tror
därför att herr Hagberg i Luleå har anledning
att klara upp dessa ting. — Vi
kunna fortsätta.

Det har nyligen erinrats om ett uttalande
av Stalin. Jag har inte samma
anledning som herr Hagberg i Luleå
att varje dag läsa vad Stalin säger och
inte heller att, som herr Hagberg antagligen
gör, noggrant analysera vad som
kan ligga bakom yttrandena. Men just
därför att jag inte behärskar exegetiken
kan jag kanske få förklarat för mig följande
yttrande och få det ställt i det
sammanhang, som vi nu diskutera:

»En internationalist är den som utan
förbehåll, utan vacklan och utan villkor
är beredd att försvara Sovjetunionen,
enär Sovjetunionen utgör den
världsrevolutionära rörelsens grundval;
och att försvara och befrämja denna revolutionära
rörelse är omöjligt utan att
försvara Sovjetunionen. Den som tänker
ställa den världsrevolutionära rö -

relsen vid sidan av och mot Sovjetunionen
går emot revolutionen och måste
glida in i revolutionens fiendeläger.»

Jag tror att Sveriges folk har intresse
av att få reda på om detta uttalande
gäller som rättesnöre även för det svenska
kommunistiska partiet.

Det finns också andra saker, herr
Hagberg i Luleå, som Sveriges folk har
rätt att få kännedom om. Äger det svenska
kommunistiska partiet någon egen
rörelsefrihet, när det går att bestämma
sin politik? För att det skall bli lättare
att svara på den frågan skall jag ta upp
några konkreta förhållanden, och jag
skall därvid inte bry mig om förhållandena
1941. Herr Hagberg i Luleå har
haft så många tillfällen att försöka förklara
hur det kunde komma sig, att
Englands och Frankrikes »kapitalistiska
rövarkrig» mot Hitler-Tyskland plötsligt
under en enda natt under midsommarhelgen
förvandlades till ett »demokratiens
korståg». Den saken har herr
Hagberg försökt förklara så många
gånger, att han skall slippa det i dag.
Jag skall inte heller be honom förklara
kommunisternas svängar i omdömena
om Tito, som närmast äro av
skrattretande karaktär, där Tito ena
dagen i Ny Dag framställdes som en stor
folkhjälte och den andra dagen som en
förrädare och dollarlakej, ungefär lika
föraktlig som Erlander och Wigforss i
Sverige.

Herr Hagberg i Luleå skall inte behöva
ge sig in på förklaringar av dessa
saker, ty vi veta att de icke kunna förklaras.
Men jag tar upp ett par andra
ting, som äro av intresse. Herr Hagberg
tillhörde de partiledare, som regeringen
på våren 1947 kallade samman för
att försöka åstadkomma ett gemensamt
program i kampen mot krisen. Det var
under det kommunistiska partiets demokratiska
period, den senaste hittills.
Det kan komma en ny i morgon, det
vet jag ingenting om. Jag vill inte alls

138 Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

bestrida att både herr Hagberg i Luleå
och herr Linderot tillförde den diskussionen
åtskilligt av värde. Vi kommo
t. o. in. så långt, att det i februari månad
rådde enighet om en rekommendation
från politikerna i lönefrågan. Rekommendationen
var formulerad av
herr Ohlin, som dock senare själv gick
ifrån densamma -—• men det skall jag
inte fördjupa mig i — när herr Hagberg
i Luleå anslöt sig till den. Deklarationen
var praktiskt taget accepterad
av alla och gick ut på att lönejusteringar
uppåt i fortsättningen icke borde få
ske i snabbare takt än vad produktionsökningen
lämnade utrymme för.

Endast några dagar efter att vi hade
suttit samlade och resonerat oss fram
till denna rekommendation vände sig
kommunisternas hållning tvärt, och regeringen
utsattes för de våldsammaste
angrepp för försök till alla möjliga
skumma saker: lönenedpressning, utsvältning
av de arbetslösa, förfuskande
av de sociala reformerna o. s. v.

Vad hade hänt? Vi fingo den gången
faktiskt en riktig chock. Det föreföll
nämligen som om det kommunistiska
partiet hade råkat ut för självständig
tankeverksamhet, eftersom det svenska
kommunistpartiet då var ensamt om att
bryta det demokratiska samarbetet. I
alla övriga länder pågick samarbetet
mellan kommunisterna och de blivande
»socialfascistiska» socialdemokraterna,
och mitt under denna samarbetsperiod
signalerade det svenska kommunistiska
partiet en egen, originell, självständig
linje: hårdhänta angrepp mot socialdemokratien.

Vad hade inträffat? Hade de svenska
kommunisterna plötsligt fått frihet att
tänka själva?

Det visade sig snart att så inte var
fallet. Den våldsamma intensiteten i det
svenska kommunistiska partiets angrepp
var bara en förelöpare till Kominform,
som bildades några månader

därefter, och sedan var det precis samma
uniformitet som förut. Alla kommunistiska
partier gingo till hårda angrepp
mot sitt lands borgerliga regering,
och om det fanns socialdemokrater
som voro starka nog för att sitta i
regeringsställning, så angrepos även de.

Detta är mycket intressant och kan
vara av värde att veta. Vi hade då en
kritisk period för hela Europa. Kommunisterna
svängde om till häftiga angrepp
i en situation, då Europa samlade
sig för en kraftansträngning för
att resa sig upp ur krigets ruiner. I de
länder, där kommunisterna hade något
att säga till om i den fackliga rörelsen,
Italien och Frankrike, var detta en bekymmersam
historia. I Sverige lär det
inte ha spelat någon nämnvärd roll. Effekten
inom den svenska fackföreningsrörelsen
blev skäligen ringa. Men det
svenska kommunistpartiets taktik var
precis densamma, som alla övriga Europas
kommunistiska partier tillämpade.

Kan det förklaras att de kommunistiska
partierna i Italien, i Frankrike, i
England, i Holland, i Belgien, i Sverige,
i Danmark och i Norge plötsligt på en
gång upptäckte vilka skurkar och förrädare
de socialdemokratiska partiledarna
äro? Det är i varje fall underligt,
och det lär inte gå att förklara på annat
sätt än att det här förelåg en stramt
dirigerad politik. Jag tror, herr Hagberg
i Luleå, att det blir svårt att bevisa,
att kommunisternas politik dirigerades
från Stockholm.

Vad ha kommunisterna sedan följt
för politik? Jo, de ha försökt att störa
återhämtningsarbetet i Sverige. I stället
för rekommendationen av februari—■
mars 1947 om lönestegring inom produktionsökningens
ram har man fört
en våldsam agitation bland arbetarna
för uppsägning av kollektivavtalen, för
kraftiga lönestegringar och för avslag
på regeringsförslag, syftande till att
skapa en överbalanserad budget. Där,

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23.

139

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

det måste jag medge, har varit ett av de
få tillfällen, då kommunisterna ha luktat
på chansen att spela en politisk
roll, eftersom vissa omständigheter
göra, att de borgerliga partierna äro
litet svaga, när det gäller att ta ut de
skatter, som inflationshotet har nödvändiggjort.

Kommunisterna ha som sagt fört en
kamp för kraftiga lönehöjningar, de ha
försökt förhindra en överbalansering
av budgeten, de ha agiterat mot devalveringen,
när den infördes, och de ha
framför allt fört en våldsam agitation
runt om i landet och i andra länder för
att misskreditera Marshallplanen. De
ha givit en fullständigt felaktig bild av
denna plans innehåll, och de ha påstått
saker och ting, i avsikt att skapa det
helhetsintrycket att vi äro i färd med
att offra väsentliga värden.

I vårt land spelar den agitationen
kanske ingen annan roll än att Marshallplanen
blir mer och mer populär, men
i de länder, där det verkligen har funnits
ett starkt kommunistiskt parti, har
denna centraldirigerade propaganda
för förhindrande av Europas återuppbyggnad
otvivelaktigt bidragit till att
skapa kaos, förvirring och svårigheter.

Jag ställer nu den frågan: Hur kan
det komma sig att man på detta sätt
gör en tvär omkastning, i likhet med
vad fallet var före 1932, då vi hade
ungefärligen samma fenomen?

Jag går så över till en annan fråga,
som har ännu större samband med dagens
debattämne. Det är ju så, att varje
uttalande av den ryska regeringen av
Ny Dag och den övriga kommunistiska
pressen uppfattas som en odiskutabel
sanning, som över huvud taget inte får
diskuteras. Oavsett vilken fråga det gäller
har Ny Dag uppenbarligen icke rättighet,
eller mod eller vilja, alt kritisera
ett uttalande från ryskt håll. Den svenska
regeringen har med stöd av en överväldigande
folkopinion och eu nära nog

enhällig riksdag förklarat sig ämna fortsätta
den traditionella svenska alliansfria
politiken. Vi ha vägrat militärt samarbete
även med de oss mycket närstående
länderna Danmark och Norge,
när dessa anslöto sig till Atlantpakten.
De förklaringar och uttalanden i de
mest högtidliga former, som därvid
gjorts av representanter för Sveriges
regering och riksdag, ha tydligen icke
spelat någon som helst roll för kommunisternas
propaganda. Herr Hagberg i
Luleå måste vara fullt medveten om
allvaret i den svenska regeringens och
de svenska statsmakternas utrikespolitiska
ställningstagande, men han låter
trots detta sitt parti driva en propaganda,
som väl här i Sverige visserligen
inte betyder så mycket men som kan
bli ödesdiger nog, därför att den kan
tillmätas betydelse i utlandet.

För att visa detta skall jag läsa upp
vad som sades på svenska i den ryska
radion den 20 maj i år kl. 13.30 om
den svenska regeringens politik. Först
lämnas en skildring av hur militären
bär sig åt och hur vi tagit emot en
amerikansk journalist vid namn Jakobsen.
Därpå kommer följande, som jag
gärna vill ha inläst i den svenska riksdagens
protokoll:

»En helt annan syn har Erlanders
arbetarregering givit de svenska arbetande.
De måste nöja sig med kort och
normer på en rad varor och utan att se
på ökningen av priserna. De arbetslösas
antal har ökat. Alla svåra följder av
marshalliseringen och devalveringen av
kronan har förlagts på» — där blev
det en störning, men sammanhanget säger,
att det utelämnade ordet måste
vara arbetarna eller arbetarklassen, det
är inte uppfattat av mottagaren. Sedan
fortsätter det — »Statsminister Erlander
manar oförskämt folket till återhållsamhet.
Till vad? För att säkra de svenska
och amerikanska monopolens vinster,
för att förbereda sig på krig, för

140 Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

att mätta och ge att dricka åt Jakobsenkopplet.
Den högersocialistiska kamarillan
försöker genom att krypa ur skinnet
att rehabilitera sig, att dölja för folket
sitt svarta förräderi. Ur den flottiga
kortleken dyker gång på gång det falska

ässet — neutraliteten.---- Om man

skall tala om den politiska traditionen
hos små imperialistiska odjur» — det är
den svenska regeringen som betecknas
så — »som de svenska monopolisterna
är, så är denna tradition ett samarbete
med den mest aggressiva staten under
den skyddande s. k. neutralitetens färger.
— — — De kråmar sig som en
pajas på en marknad. Högersocialisterna
spelar herrar. Vi är ju självständiga.
Vi har sagt nej till Nordatlantpakten.
Man försökte dra in oss, men vi önskade
inte. Lögn! Erlanders namnteckning
under pakten behövs inte åt USAbossen.
De föredrar Sveriges formella,
skenbara neutralitet, denna prövade
metod av högersocialisterna att bedra
massorna.»

Ärade kammarledamöter! Jag tror
inte man behöver höra mer än detta
för att förstå hur sådant skall verka
på den svenska folkopinionen. Det rubbar
inte tilltron till den svenska regeringens
vilja att driva en alliansfri politik,
men nog är det naturligt om ett uttalande
som det anförda väcker undran
hos hundratusentals svenska medborgare.

Vart syftar man med dessa måttlösa
angrepp? Källorna äro ju uppenbara.
Det kan inte finnas någon objektiv utländsk
bedömare, som efter att ha satt
sig in i förhållandena kan komma till
detta resultat. Det måste vara en lögnaktig
svensk rapportör, som här är den
skyldige. Men vart syftar denne rapportör?
Syftar han till att allvarligt
skada de fredliga förhållandena mellan
Sverige och Sovjetunionen? Utgör hetsen
mot den svenska socialdemokratiska
regeringen och dess utrikespolitik, så -

dan vi möta den i Ny Dag och från
kommunisternas talarstolar, ett försök
från svenska medborgares sida att på
ledande håll i Moskva framställa Sverige
som så opålitligt, att dess statsmakter
i hemlighet driva en annan utrikespolitik
än den som officiellt deklareras? Det

kommunistiska partiets roll i Sverige
som politisk faktor är tämligen
betydelselös. Men här finns det ett område,
där herrarna trots sin fåtaliga
numerär faktiskt kunna komma att
spela en roll som ödets verktyg.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle):
Herr talman! Denna långa förkunnelse
verkar närmast som en uppläsning
av det tryck, som distribueras
till socialdemokratiska talare och som
innehåller en populär sammanfattning
av den enklare agitationen. Jag hinner
inte på en kort replik ta upp de olika
påståendena.

Jag vill emellertid när herr Erlander
satte martyrglorian på sig i anledning
av uttalandet i den Tyska radion bara
erinra därom, att, som jag tidigare sagt,
avgörande för den syn man i utlandet
lägger på den svenska regeringens politik
naturligtvis är dess handlingar, och
sådana handlingar som anslutningen till
Marshallplanen, Europarådet och uppträdandet
i Förenta Nationerna äro ju
fakta, som man inte kan komma ifrån
och som vem som helst måste tolka
som ett stöd till den aggressiva politik
amerikanarna företräda.

Statsministern nämnde, att vi vid
1947 års partiledarkonferens gingo med
på ett uttalande av herr Ohlin. Ja, jag
vill säga, att än i dag är jag anhängare
av en sådan politik, som betyder, att
lönerna skola kunna följa produktionsökningen.
Det vore ett stort framsteg,
om vi verkligen kunde komma därhän.

Det är ganska märkligt, att statsminis -

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23.

141

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

tern ena ögonblicket säger, att kommunisterna
från Stockholm egentligen
ledde den kommunistiska världsrörelsen
—• vi gåvo de signaler, som ledde
till »Kominforms» skapande och till en
förändrad politik från de kommunistiska
partiernas sida ■— och andra ögonblicket
säger, att det i vart fall inte
är från Stockholm dessa initiativ tagits.
I verkligheten var det väl så att, i den
mån kommunisterna ändrade sin politik,
föranleddes detta bl. a. av Marshallpolitiken
och den kurs, som socialdemokraterna
slogo in på i Västeuropa, när
de ansågo, att efterkrigskrisen var övervunnen,
och blankt struntade i sina
efterkrigsprogram.

Men, herr talman, det som framför
allt intresserade mig var statsministerns
demagogi för att komma bort från det
odisputabla faktum, att de mest ingående
undersökningar av kommunistpartiets
verksamhet, som gjordes av den
svenska polisen, icke ha lett till det
resultat man här försökt göra gällande.
Statsministern erkände, att ingenting
framgick vid razzian. Tack! Men han
ville inte draga några andra slutsatser
därav än att den borgerliga pressen
varnat vårt parti, varför vi hade kunnat
sopa igen spåren. Herr statsminister!
Så enkelt är det inte. Polisen lade beslag
på våra kassaböcker inte bara för
det år som razzian gjordes utan för
många år tidigare. Och när statsministern
gjorde sitt uttalande om att kommunisterna
skulle vara med i en ombildad
samlingsregering, var han medveten
om att kommunisterna icke mottagit
pengar utifrån utan att vår verksamhet
endast »subventioneras», om jag
använder det uttrycket, genom de svenska
arbetarnas offervilja.

llerr HENRIKSSON: Herr talman! De
anföranden som tidigare ha hållits här
i dag ifrån representanter för de demo -

kratiska partierna ha ju visat, att det
råder enighet om att man bör bekämpa
kommunisterna, lika väl som jag föreställer
mig, att det råder enighet om
att man skall bekämpa varje parti och
varje rörelse, som vill företräda diktatoriska
riktningar. Det är emellertid
inte någon nyhet, att det råder en sådan
enighet. Det gjorde det också när en
liknande debatt fördes vid ungefär
samma tid förra året. Det som kan vara
nytt för dagens debatt är enligt min
mening de synpunkter, som herr Ohlin
har fört fram i sin interpellation, där
han drar upp nya riktlinjer, som enligt
hans mening borde ligga till grund för
bekämpande av kommunismen.

En av dessa skulle, om jag fattat det
rätt, innebära, att man skulle på vissa
arbetsplatser ha sådana anställningsvillkor,
att arbetare, som äro fanatiska
kommunister, skulle behandlas på ett
särskilt sätt. De skulle inom vissa områden
av det svenska näringslivet, inom
transportväsendet och inom försvarsväsendet,
inte få bibehållas i sina anställningar,
och man skulle se till att
inte några sådana fanatiska kommunister
nyanställdes.

Jag vill med anledning därav säga,
att det måste ju vara utomordentligt
svårt alt avgöra vilka människor som
äro att hänföra till de fanatiska kommunisterna.
Att våra kommunistiska
riksdagsmän tillhöra den fanatiska delen
hos kommunisterna är väl alldeles
tydligt. Det är väl lika sannolikt, att
man till den fanatiska delen kan hänföra
en hel rad av dem, som nu äro
verksamma inom den fackliga rörelsen
och som inta en mera framträdande
plats inom den kommunistiska delen
av denna rörelse. Men sedan har man
ju alla de andra, som finnas ute på arbetsplatserna,
och där måste det ju
vara väldigt svårt att draga några gränser
och säga, att den eller den mannen
kunna vi inte ha kvar i anställning,

142

Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

därför att han är en fanatisk kommunist,
han kan bli farlig i en viss situation,
när det gäller att ta ställning för
vårt land eller för kommunisternas fosterland.

Jag tror därför inte att det är möjligt
att vinna några väsentliga resultat
på den vägen, ty man får alltid räkna
med att de som äro inställda på att
begå sabotagehandlingar, de som äro
inställda på att uppträda som förrädare
i en viss situation, ha också möjligheter
att underlåta att framträda såsom fanatiska
kommunister. De ha möjligheter
att komma ifrån strålkastarljuset och
föra en mera tillbakadragen verksamhet
för att plockas fram av kommunisterna
i det läge, då man kommer att behöva
dem. Det kan också tänkas, att de kunna
dölja sig bakom andra politiska uppfattningar
bara för att man inte, innan
tiden är inne, vill ge sken av att man
är kommunist och alltså är förrädare.
Det är den ena orsaken till att man
kan vara tveksam inför denna aktion.

Den andra är, att man ju inte gärna
kan säga, att en särbehandling på detta
sätt skulle vara förenlig med den politik,
som fackföreningsrörelsen för och
måste föra. Det skulle ju innebära, att
man skulle ganska godtyckligt avgränsa
en viss grupp och säga, att dem kunna
vi inte ha kvar på detta område, utan
de måste avskedas. Jag tror att om man
skulle förfara på det sättet skulle vi få
ett kommunistproblem, som sannolikt
komme att bli mycket större än det vi
ha nu, ty det skulle ge kommunisterna
möjlighet att framträda som martyrer.
Man skulle få möjligheter att vädja till
människornas känslor och säga: Se, hur
man behandlar oss i ett demokratiskt
samhälle! Riskerna för att man då
skulle få en ansvällning av denna grupp
äro enligt min mening påtagliga.

Vi få vara på det klara med att detta
inte enbart är ett problem för stunden.
Man skulle möjligen nu, trots de up -

penbara svårigheter som jag påpekat,
kunna säga, att just de personerna är
det vi ha att räkna med. Det är de som
äro farliga. Men man har ju inte samma
möjligheter, om man tar in ungdomar,
som inte ha någon bestämd politisk
uppfattning i det ögonblick de anställas,
och det gör man ju i mycket
stor utsträckning på de områden det
här är fråga om, inom transportväsendet,
t. ex. järnvägarna, och försvarsväsendet.
Man rekryterar ungt folk, som i
det ögonblick de ta denna anställning
inte kunna sägas vara vare sig det ena
eller det andra i politiskt avseende, och
man kan inte heller utgå ifrån att de
skola komma att bli farliga för samhället
vid en senare tidpunkt. Menar herr
Ohlin, att man skulle ha en sådan ordning
att man, om de utveckla sig till
kommunister under den tid de äro anställda,
skulle, när man upptäcker att
de blivit fanatiska kommunister, kunna
skilja dem från deras anställning? Jag
måste säga, att det är en alldeles orimlig
politik att föra, om man vill komma
till rätta med det allvarliga problem,
som kommunisterna utan tvekan utgöra.

Jag tror att de vägar som man nu har
arbetat efter, då man i första hand genom
de solidariska medlemmarna inom
fackföreningsrörelsen har kunnat tränga
tillbaka kommunisterna undan för undan,
är den riktiga metoden, kombinerad
med en politik, som syftar till att
förbättra förhållandena för människorna
och därmed i viss utsträckning undanröja
missnöje och anledningar att
ha annat än en demokratisk uppfattning.
Jag tror att detta är den riktiga
linjen, och den har ju med framgång
kunnat föras inom vår fackföreningsrörelse
under en lång följd av år.

Herr Ohlin sade i sitt tidigare anförande,
att han väl uppskattar det arbete,
som socialdemokratien här bär utfört.
Men han säger också, att den folkpartistiska
pressen och folkpartiet ha

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23.

143

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

spelat en mycket stor roll, när det har
gällt att tränga tillbaka kommunismen.
Jag måste säga att vi inte inom fackföreningsrörelsen
ha haft något större gagn
av den folkpartistiska pressen i kampen
mot kommunisterna. Det är tvärtom
så, att kommunisterna många gånger
ha kunnat hämta näring just från
den folkpartistiska pressen för att kunna
utbreda sig och få en större omfattning
än vad de skulle haft, om denna
folkpartistiska press hade velat stöda
de lojala krafterna inom fackföreningarna.
Det skulle kunna ges upprepade
exempel på att det förhåller sig på det
sättet, att den folkpartistiska pressen
mera har understött de kommunistiska
strävandena inom fackföreningsrörelsen
än strävandena av de lojala medlemmarna
av denna rörelse.

Det finns också andra exempel man
kan peka på, som visa att folkpartiet
inte kan ha någon anledning till särskild
självhävdelse över sina insatser
för att komma till rätta med dessa problem.
Jag erinrar mig, att det ju inte
är så länge sedan herr Ohlin tillsammans
med herr Senander hade ett möte
för folkpensionärer, där man sedan i en
gemensam resolution förklarade, att den
politik, som i det avseendet fördes av
socialdemokraterna, uppenbart var till
nackdel för folkpensionärerna. Genom
detta samröre från folkpartiets sida
med kommunisterna gynnar man ju de
kommunistiska strävandena. Vad man
i den folkpartistiska pressen skrivit om
hur förhållandena utvecklat sig i Tjeckoslovakien
kan visserligen vara till
gagn, men det utplånar ju inte vad man
gjort i andra sammanhang.

Det som enligt min mening är det
väsentliga nu är, att man får fortsätta
en upplysningsverksamhet av det objektiva
slag, som man från det socialdemokratiska
partiets sida och från
fackföreningsrörelsens sida på olika
områden har fört emot kommunisterna.

Då har man all anledning att räkna
med att kommunisternas antal undan
för undan kommer att decimeras, och
den lilla skara, som sedan ändå kan
vara kvar, blir bra mycket lättare att
hålla under kontroll med andra medel
än det är att hålla en grupp på flera
hundratusen under en sådan kontroll.

Men inte heller en objektiv ekonomisk
upplysningsverksamhet kan man
säga, att folkpartiet har visat något påtagligt
intresse att stödja. Vi diskuterade
bara för någon vecka sedan här i kammaren
regeringens proposition om statliga
anslag till viss ekonomisk information,
en information, som pågått sedan
någon tid tillbaka och som varit mycket
värdefull. Den har nämligen givit
våra lojala medlemmar ute på arbetsplatserna
vapen i händerna emot kommunisterna,
när dessa på sitt vanliga
demagogiska sätt ha velat göra gällande,
att den ekonomiska politik, som
förts i vårt land, skulle vara till skada
för arbetarna. Denna information har,
som sagt, varit mycket värdefull, och
man kunde därför haft anledning räkna
med att alla de, som vilja värna demokratien,
skulle vilja vara med om att
den finge fortsätta. Men så var det inte.
Folkpartiet ville inte vara med om att
man skulle ge statligt stöd åt denna
mycket värdefulla information, och vissa
folkpartirepresentanter stannade inte
vid det utan ville också misstänkliggöra
den. Man sade, att den inte var
objektiv. Det är klart att det inte kan
leda till annat än att man underlättar
för kommunisterna att vinna terräng
ute i fackföreningarna och på arbetsplatserna,
om man från folkpartiets sida
säger, att det som man på andra håll är
överens om är objektivt riktigt betraktar
folkpartiet såsom icke saklig upplysning
utan i stället såsom propaganda
för ett särskilt parti.

Herr talman! Om man ifrån folkpartiets
sida nu vill göra ytterligare insat -

144

Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

ser för att minska kommunisternas inflytande
och antal, så tror jag, att det
är värdefullt. Jag tror också, att man
har möjligheter att göra det på nära
håll genom att själv handla så, att man
gagnar strävandena från många andra
håll för att få till stånd en bättre ordning
i detta hänseende än som nu
råder.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr WEDÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag har intresserat mig en del
för de angelägenheter, som herr Ohlins
interpellation har aktualiserat. Efter
herr Henrikssons anförande skulle jag
vilja påpeka, att jag av personer i ansvarig
ställning har erfarit, att en sådan
övervakning av begränsade särskilt
opålitliga element inom likaledes mycket
begränsade områden av arbetslivet,
som herr Henriksson vände sig emot, i
själva verket förekommer, ehuru den
nu inte tycks vara tillräckligt effektiv.
Innan herr Henriksson yttrade sig på
det sätt han gjorde, hade det kanske
varit lämpligt, om han själv, eventuellt
genom samtal med statsministern, tagit
litet närmare reda på denna sak.

Jag skulle vilja tillägga, att det borde
vara den bristande effektiviteten, när
det gäller möjligheterna att komma till
rätta med sabotage- och spioneriförsök
eller planläggning av sådana försök,
som debatten i dag borde gälla. I det
sammanhanget beklagar jag för min del,
att statsministern inte har velat göra
något positivt uttalande eller ge något
löfte om ett mera kraftfullt uppträdande.

Statsministern fällde ett yttrande,
som jag inte kan underlåta att reagera
emot. Han uttalade nämligen den meningen,
att de artiklar i dessa frågor,
som ha förekommit i Dagens Nyheter,
inte skulle gagna men väl skada den

sak det här gäller. Jag måste säga, att
jag, när jag hörde detta, fick det intrycket,
att jag hade lyssnat till liknande
tongångar förut, nämligen under
kriget, då det många gånger och vid
många tillfällen ihärdigt från regeringens
sida framhölls, att den och den ömtåliga
angelägenheten inte kunde offentligt
dryftas, ty då skulle man i själva
verket försvåra en förnuftig lösning. Jag
beklagar, att statsministern har återfallit
i sådana tankegångar, om vars felaktighet
och skadlighet i många avseenden
jag trodde att vi fått tillräckligt
klarläggande bevis.

Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill fästa herr Wedéns
uppmärksamhet på att jag över
huvud taget icke talat om huruvida
övervakning förekommer eller ej. Vad
jag vände mig emot var, att man i interpellationen
tydligen visat förståelse
för andra ting. Man gör det genom att
ifrågasätta, om det inte skulle vara riktigt
att man utestängde sådana, som
skulle kunna betraktas som opålitliga,
ifrån vissa delar av vårt näringsliv.
Man har talat om sådana arbetsplatser
som finnas inom försvaret och inom
transportväsendet. Man säger vidare —
jag citerar interpellationer »De kunna
lika litet göra anspråk att få arbeta just
där som de kunna begära att få tillträde
till hemvärnet, civilförsvaret eller industriföretagens
driftvärn.» Det är ju
ändå en avsevärd skillnad mellan dessa
saker. I ena fallet gäller det människornas
försörjning, i andra fallet om de
skola få delta i en viss verksamhet, som
de mycket väl kunna underlåta att deltaga
i och där de alltså inte lida någon
personlig skada av att inte få deltaga.
Men man, syftar ju till det förstnämnda,
därest man skulle tillämpa sådana anställningsregler,
att man skulle kunna
avskeda dem från en viss arbetsplats

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23. 145

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

och sålunda utestänga dem från möjligheter
att vinna en normal försörjning.
Det är äventyrligt att slå in på sådana
vägar, när vi veta, hur synnerligen
svårt det är att göra avgränsningar. Var
skall man dra gränsen mellan dem, som
äro fanatiska, och dem, som icke äro
fanatiska? Jag menar, att det finns all
anledning att gå fram med mycket stor
försiktighet och noga överväga, innan
man vidtar sådana diskriminerande åtgärder.

Herr WEDÉN (kort genmäle): Herr
talman! Den distinktion, som herr Henriksson
försöker göra mellan å ena sidan
övervakning och å andra sidan avlägsnande
och avskedande, tror jag inte
är bärande. I varje fall föreligga de svårigheter,
som denna skillnad för med
sig, i precis samma utsträckning, såvitt
jag förstår och är rätt underrättad, inom
den ordning, som faktiskt för närvarande
tillämpas.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag skall först be att mera i
förbigående få säga några ord eller anföra
ett par citat när det gäller kommunisterna.

Herr Hagberg i Luleå yttrade i ett
visst sammanhang, när han diskuterade
med hans excellens statsministern, att
han närmast ser denna fråga ur moralisk
synpunkt. Det kan ju hända, men
nog ha vi fått åtskilliga vittnesbörd om
att den kommunistiska moralen är av
en särskilt speciell art. Jag skall be att
få läsa några rader om vad Lenin skriver
om denna kommunistiska moral.
Han skriver så här: »Enligt vår åsikt
är moralen helt och hållet underordnad
klasskampens intressen. Från moralisk
synpunkt försvarligt är allt, som är nödvändigt
för att fullständigt göra slut på
den äldre samfundsordningen med dess
exploaterande ocli för att ena proletariatet.
Vår moral består därför uteslu -

tande i fast disciplin och medvetet krig
mot alla exploatörer. Vi tro icke på något
evigt och övervärldsligt i samband
med moralen, och vi bekämpa sådana
villoläror. Kommunistmoralen är identisk
med kamp för att stärka proletariatets
diktatur.»

Sedan yttrade herr Hagberg i Luleå
också i diskussion med statsministern,
att regeringen inte har någonting gemensamt
med de krafter, som vilja skapa
en socialistisk värld. Och det tror
jag också är riktigt —- dess bättre, i fall
man använder ordet socialism i kommunistisk
mening.

Lenin har också sagt, att den är ingen
socialist, som icke är villig att offra
sitt fosterland för den sociala revolutionens
seger. Anlägga vi de synpunkterna
på moral och på socialism, tror
jag, att vi äro alldeles överens om att
det finns ingenting gemensamt mellan
socialdemokrati och kommunism.

Herr talman! Jag skulle därefter vilja
säga ett ord i anledning av statsministerns
framträdande här i dag. Hans excellens
statsministern utgör i fråga om
politisk karriär på en punkt och hitintills
ett särfall. Han har praktiskt taget
genom samma beslut blivit vald både
till partiledare och statsminister. Jag
vet inte om denna samtidighet i händelseförloppet
kan öka de personliga
svårigheterna att hålla ämbetena i sär.
Men nog förefaller det i dag, som om
herr Ohlin hade frågat hans excellens
statsministern men fått svar av den socialdemokratiske
partiordföranden.

När hans excellens statsministern
kommer ungefär till mitten på s. 3 av
sitt interpellationssvar få vi höra följande
deklaration: »Med detta, herr talman,
vill jag ha sagt, att det parti jag
företräder inte tvekar att karakterisera
det kommunistiska partiet i vårt land
som företrädare av en för vår demokratiska
samhällsordning främmande
och fientlig åskådning och som därför

10 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 23.

146 Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

heller aldrig kan räkna med oss annat
än som sina motståndare.» Det är väl
dess bättre tämligen överflödigt att avge
en sådan partideklaration i detta
sammanhang; vad vi hade väntat var
snarast en regeringsdeklaration om de
frågor, som det här gäller. Och här
framställes saken från en del socialdemokratiska
talare, statsministern inräknad,
som om kampen om medlemmar
och röster de olika partierna emellan
skulle vara någonting väsentligt, när det
gäller kampen emot potentiella förrädare
inom de kommunistiska grupperna.

Det kan väl ändå inte på allvar göras
gällande, att denna inrikespolitiska
kamp om medlemmar och röster i detta
fall spelar någon väsentlig roll. Vi kunna
ju även här i statsministerns interpellationssvar
utläsa som hans mening,
att inom den stora grupp, som röstar
med kommunisterna, får man endast
räkna med en inre kärna, ett tämligen
litet antal, som man behöver befara
kan uppträda emot vårt eget land i en
kritisk situation. Och denna mindre
kärna, denna mot världsrevolutionen
trogna skara, lära vi varken minska
eller öka på något sätt genom denna inrikespolitiska
kamp mellan partierna.

Statsministern går här så långt i sitt
anförande, att han säger om denna strid
med kommunisterna på det inrikespolitiska
planet, att resultaten torde visa
att vi äro på rätt väg. Ja, men då ha
vi väl kommit alldeles bort från den
fråga, som vi här diskutera. Resultaten
av en övervakning av människor, som
äro illojala mot det egna landet, kunna
vi ju av naturliga skäl inte ha sett någonting
av ännu. De visa sig ju tyvärr
endast i de ödesdigra ögonblick, då vårt
land kan komma i speciella svårigheter,
troligtvis i samband med krig.

Vad det här gäller är, såvitt jag förstår,
hur svenska folket skall kunna bevara
sin frihet och sitt liv i en kritisk

situation. Och i detta fall är ju vårt
lands läge inte gynnsamt. Vi ha rent
militärstrategiskt hamnat i ett sådant
läge, att det är ogynnsamt. Vi måste ju
tyvärr räkna med alt vårt folk utgör ett
särfall i fråga om bristande erfarenheter
i händelse av krig. Det är ju en av
de självklara följderna av den lyckliga
omständigheten, att vi inte på flera generationer
haft krig eller revolution,
men därav följer också att den svenska
allmänheten inte har någon erfarenhet
— våra fäder hade ingen erfarenhet
och inte deras fäder heller — av krig.
Det finns inte ens någon tradition ute
i bygderna när det gäller sådana händelser.
Folket i länderna runt omkring
oss vet ju ofantligt mycket mer vad det
vill säga att uppleva sådana händelser,
och det har säkerligen mycket lättare
att orientera sig, om ett krig skulle
bryta ut.

Under sådana förhållanden kunna vi
ju inte undgå att med ständig oro fråga
oss, huru händelserna skola utveckla
sig i påfrestande situationer, och såvitt
jag förstår, råder också inom den svenska
allmänheten en betydande oro på
den punkten. Människorna fråga inte
efter det ena eller andra partiet, frånsett
kommunisterna, utan man frågar
sig, huruvida det över huvud taget är
möjligt att värna land och folk.

Jag skulle vidare vilja säga några ord
i anledning av de av statsministern enligt
min mening med orätt kritiserade
artiklarna i Dagens Nyheter. Jag tror,
att den svenska allmänheten sammanlagt
vet många gånger mera om olika
människor och förhållandena ute i bygderna
än vad någon svensk polismyndighet
någonsin kan komma att veta.
Det är helt enkelt inte möjligt för polismyndigheterna,
och allra minst på
grund av det format på ett polisskydd,
som vi över huvud taget bestå oss med,
att veta ens tillnärmelsevis någonting
som liknar summan av det vetande,

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23.

147

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

som kommunalmän, arbetsledare, fackföreningsmän,
företagare och vakna
människor över huvud taget ute i bygderna
veta.

Under sådana omständigheter har
jag föreställt mig att detta problem låg
till på det sättet, att det skulle framstå
såsoin en bjudande nödvändighet
för svensk regering och svensk myndighet
att söka efter en broslagning mellan
de myndigheter, som här måste ensamma
förvalta och utföra vissa delar av
bevakningsuppgiften, och det stora vetande
som finns och måste finnas bland
den svenska allmänheten. Man är ibland
frestad att säga, att man inte vet, hur
en sådan kontakt skall kunna åstadkommas,
men jag vet, att det är nödvändigt
att få till stånd en sådan. Stå
vi inför det problemet, att påträngande
och nödvändiga krav härvidlag ställas
men vi stå frågande inför möjligheten
att lösa detta problem, då tycker jag
nog att man borde ta på ett sådant problem
litet annorlunda än vad hans
excellens statsministern här i dag bär
gjort. Gustaf II Adolf yttrade en gång i
en kritisk situation — jag har citerat
detta yttrande tidigare i denna kammare:
»Jag haver sannerligen aldrig
näst Gud litat till någon annan makt
än den, som är av svenske mäns trohet
kommen» — det var inte tal om kvinnor
på den tiden i sådana sammanhang.
Annars är det ett konungsligt ord och
den väsentliga makten i detta sammanhang
är den försvarsvilja och den trohet,
som den stora majoriteten av svenska
medborgare alldeles tveklöst hyser.
Men om dessa medborgare stå villrådiga
och famlande, om de inte äro
orienterade och om man inte låter dom
så långt det är möjligt veta, vad landets
ledning anser om denna bevakningstjänst,
kan resultatet bli att pliktkollisioner
och hrist på klarhet i begreppen
förlama handlingskraften hos
människor, som i en viss situation an -

nars skulle kunna gripa in och handla.

Det är klart, att det här inte kan
vara fråga om någon polisövervakning
av den svenska arbetsmarknaden. Jag
förstår inte, varför statsministern skulle
utläsa ur herr Ohlins interpellation, att
man skulle ställa stora delar av vår arbetsmarknad
under polisiär kontroll.
Jag kan inte finna det vara något samhällsintresse
i detta sammanhang att
tolka interpellationen på detta sätt.

Jag får säga, herr talman, att jag nog
för min del hade hoppats, att hans excellens
statsministern skulle ha begagnat
detta tillfälle att från andra kammarens
talarstol tala ut till det svenska
folket på ett annat och mera fruktbringande
sätt i denna fråga än som här har
skett. Pingstafton på Helgeandsholmen
kunde ha givits ett bättre innehåll.

Herr SENANDER: Herr talman! Jag
måste för min del säga, att denna debatt
har lämnat klarhet på vissa betydande
punkter. Vi ha ju under de senare
åren haft debatter av detta slag
vid flera tillfällen och därvid har man
arrangerat en formlig tävlan mellan
representanterna för de olika partierna
om vem som är duktigast i kampen
mot kommunisterna. Såvitt jag kan förstå,
är denna tävlan fullkomligt onödig
— allesammans äro egentligen lika duktiga
i kampen mot kommunisterna, och
den ene kan inte berömma sig mer av
sina insatser därvidlag än den andre.

Det är för övrigt ganska klart, att
man här i attackerna mot kommunisterna
kamouflerar det verkliga syftet. Man
söker göra gällande, att det här är
fråga om eu kamp mellan demokrati
och diktatur, varvid kommunisterna
skulle representera diktatursträvandena
och övriga partier representera den
sanna och verkliga demokratien. Jag
tror, att det, om man avkläder samtliga
de anföranden, som hållits inte bara i

148 Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

denna debatt utan även tidigare, alla
fraser, framgår klart och tydligt att det
här inte är fråga om annat än en kamp
mellan kapitalism och socialism.

Denna kamp har nu ingått i sitt avgörande
skede, och internationellt sett
ha fler och fler länder och folk övergått
till att börja bygga det socialistiska
samhällssystemet. Därför är det också
naturligt, att de, som vilja upprätthålla
det kapitalistiska, historiskt utlevade
systemet, begagna sig av alla upptänkliga
metoder, de må vara hur smutsiga
som helst, i kampen för att förhindra
socialismens seger. Det som är det mest
beklämmande i detta avseende är, att
det socialdemokratiska partiet, som åtminstone
tidigare har sagt sig vilja
kämpa för det socialistiska samhällssystemet
nu sluter sig tillsamman med
de borgerliga för alt upprätthålla kapitalismens
system.

Här är det inte fråga om något annat
än en reflex av kampen mellan två
samhällssystem. Om vi utgå från att
den historiska drabbningen mellan socialism
och kapitalism ingått i sitt avgörande
skede, tror jag också att man
lätt kan förstå den aggressivitet, med
vilken man riktar sig mot kommunisterna,
varvid man inte sparar på vare
sig invektiv eller grundlösa beskyllningar
och lämnar åsido alla gamla erkända
heders- och anständighetsbegrepp
och inte ens ett ögonblick bemödar
sig om att prestera någon godtagbar
bevisning. Här har inte presterats
ett enda bevis under alla dessa debatter
i riksdagen och annorstädes, för de
horribla påståenden, som man har
gjort om oss kommunister. Men, som
sagt, förklaringen är given. Det gäller
den avgörande kampen mellan två
samhällssystem, och jag finner det helt
naturligt att de, som kämpa för att bevara
det gamla systemet och känna sig
trängda av den socialistiska utvecklingen,
använda de mest smutsiga metoder

för att misstänkliggöra socialismen och
socialismens förespråkare.

Statsministern sökte förklara — tydligen
i avsikt att motivera sin på senare
tid skärpta attityd emot oss — att
det tidigare var de nazistiska partierna
och den nazistiska åskådningen, som
voro farligast för demokratien, men att
det i dag är kommunisterna. Men hur
handlade man under krigsåren? Utgick
man då från den föreställning, som
statsministern här i dag gör sig till
tolk för? Nej, det gjorde man inte alls.
Även under krigsåren, då ju enligt
statsministerns förklaring nazisterna
utgjorde den stora faran, tillgrep man
inga som helst åtgärder mot den nazistiska
rörelsen och de nazistiska partierna.
Transportförbudet genomfördes
uteslutande emot den kommunistiska
pressen, medan man likt de nazistiska
partierna och tyskarna här i landet
sprida sin landsskadliga propaganda
fritt och utan några som helst hinder
från statsmakternas sida. Jag skulle
kunna räkna upp en hel rad av undantagsåtgärder
och visa, att man även
då riktade sig mot det kommunistiska
partiet och lämnade de nazistiska
partierna i fred.

Herr statsministerns anförande var
i övrigt av den art att man i många avseenden
knappast kunde taga det på
allvar. Han förklarade exempelvis att
det förhållandet, att vi kommunister
accepterade efterkrigsprogrammet, var
ett bevis på våra skumma avsikter. Vår
anslutning till ett program, som socialdemokratien
uppställt såsom handlingsprogram
för tiden efter kriget, måste
alltså statsministern till varje pris misstänkliggöra.
Vi veta ju också allesammans,
att redan vid den tidpunkt, då
efterkrigsprogrammet uppställdes och
vi tillkännagåvo vår anslutning till det,
började man på socialdemokratiskt håll
att i högan sky skrika om våra skumma
syften med denna vår anslutning.

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23.

149

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

Innan jag övergår till att säga några
ord om herr Ohlins upprepade attacker
mot kommunisterna, skulle jag vilja
säga ett par ord i anledning av herr
Hjalmarsons anförande. Jag har inte
kunnat undgå att få det intrycket, att
ledarskapet för högern undergått ett
ständigt förfall under de senare åren.
Förr i tiden kunde man i högerpartiets
förstockade konservatism ändå finna
några stänk av gammal svensk hederlighet,
men i herr Hjalmarsons anförande
fanns ingenting kvar därav. Hela
hans uppläggning i syfte att framställa
oss och den kommunistiska rörelsen
som en rörelse, finansierad av främmande
makt, saknade varje spår av
godtagbar bevisning, och det var betecknande
att en ledare för ett gammalt
riksdagsparti ansåg sig kunna åberopa
en så suspekt herre som Per Meurling
som det främsta vittnesbördet på vad
han påstod. Egentligen finns det inte
ord starka nog för att karakterisera vad
herr Hjalmarson sade. Jag skall emellertid
bara framhålla, att om man något
litet vill hålla på politisk anständighet,
ja varför inte också något litet tänka
på riksdagens eget anseende, så bör
man väl, innan man kastar fram äreröriga
beskyllningar emot ett annat riksdagsparti
och dess representanter, åtminstone
bemöda sig om att lämna
någon verklig bevisning för vad man
påstår.

Herr Hjalmarson förklarade i ett
visst sammanhang, att den västliga demokratien
är den enda demokrati som
kan godkännas, och att allt annat är
diktatur, polisvälde o. s. v. .lag har här
framför mig ett aktstycke av den kände
amerikanske författaren Louis Adamic,
som skildrar förhållandena i den amerikanska
huvudstaden Washington efter
det att han gjort ett besök där. Han
säger: »De två dagarna i Washington
visade, att fruktan var en dominerande
faktor i stadens liv. Jag såg människor

viska och se sig om, någonting som jag
aldrig hade sett förr. Närstående och
mångåriga vänner, som jag fortfarande
vet äro mina vänner, ville inte besöka
mig i mitt hotellrum, som de förr brukade
göra, då de fruktade hemliga
diktafoner eller fruktade att bli sedda
i mitt sällskap. Även hotellbetjäningen
misstänktes för angiveri och tjuvlyssnande.
Det uppges att det finns sju
olika sorters hemliga agenter i verksamhet
i Washington. Hemlig telefonavlyssning
är en företeelse, som nått
ett förfärande omfång. Till och med
mycket förmögna personer, som besöka
Washington i affärer och som
taga in på sådana hotell som Carlton,
Willard och Mayflower, bli plötsligt
rädda, särskilt om de äro judar. En del
veta knappast vad de äro rädda för.
Fruktan är en smitta, en sinnesrörelse
med en kedjereaktions förlopp.»

Ytterligare ett omdöme. Det är av
den kände journalisten Pat Frank. Han
skriver efter ett besök i Wasthington:
»Washington luktar som huvudstaden i
en polisstat. Endast de högljuddaste
reaktionärerna kunna känna sig säkra
för de officiella tjuvtittarna, diktafonexperterna
och telefonavlyssnarna, som
hemsöka staden i våg på våg, den ena
etappen över den andra, och där den
ene spionen spionerar på den andre.
Detta är skräckens tidevarv. Inkvisitorerna
ha upptäckt, att de kunna skrämma
nästan vem som helst, som försörjer
sig genom att arbeta för stålens räkning.
»

Så ser det ut i den västliga demokrati,
som tycks vara ett föredöme för
ed flertal av våra mera framträdande
politiker. Nu påstås det visserligen att
man inte syftar till något liknande här
i landet med föreslagna undantagsåtgärder
mot oss kommunister. Men det
är ju alldeles uppenbart, att om man
anser oss kommunister vara sabotörer,
om man anser att vi kommunister eu -

150 Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

dast företräda främmande makts intressen
och att vi taga subsidier från
främmande makt, då måste ju konsekvensen
bli, att man, efter att ha börjat
med vad herr Ohlin rekommenderar,
kommer till det system, som existerar
bl. a. i USA och som är karakteristiskt
för den västliga demokratien.

Det blir också alltmera tydligt, att
herr Ohlins attacker mot oss kommunister
äro inspirerade från USA. Allteftersom
reaktionärerna i Amerika stegra
sin aggressivitet mot de framstegsvänliga
krafterna, så reagerar herr Ohlin
och rusar i väg med en interpellation
mot kommunisterna eller ger på annat
sätt till känna sin följsamhet i det avseendet.
Jag tillät mig förra året att beteckna
herr Ohlins bemödanden att få
vårt parti diskriminerat som en simpel
efterapning av den oamerikanska kommitténs
verksamhet och betecknade
hans brösttoner mot oss kommunister
som en reproduktion av »Amerikas
röst». När han nu, trots fjolårsfiaskot,
med en kverulants envishet fortsätter
på den inslagna vägen, så är detta bara
en bekräftelse på att mitt omdöme i
förra årets Ohlindebatt var riktigt. Det
finns numera inget påfund i det nya
herrefolkets kamp mot arbetarrörelsen,
som inte accepteras av herr Ohlin. Han
håller sig alltid på samma våglängd
som de amerikanska herrarna. För närvarande
ägnar han sitt huvudintresse
åt uppgiften att efter amerikanskt mönster
söka förvandla fackföreningsrörelsen
till ett operationsfält för polisspioner.
Han och hans folkparti tro sig
verkligen kunna förmå svenska arbetare
att uppträda som polisangivare mot
andra arbetare i politiskt syfte. Och när
de nu inte lyckats vinna LO:s ledning
för sina ruskiga planer, så organisera
de utbrytningar ur den fackliga rörelsen
och bilda särskilda organisationer,
som de förmodligen räkna med skola
bli mera brukbara verktyg i deras

egna och de utländska bakbiåsarnas
händer.

Det kanske mest motbjudande i herr
Ohlins ovederhäftiga och sanningslösa
kampanj mot det kommunistiska partiet
är, att den på gammalt känt reaktionärt
maner draperas i demokratiens
kåpa. Vilka reaktionära åtgärder som
än föreslås, så sker det i den missbrukade
demokratiens och svenskhetens
namn. Det heter alltid, att det visst inte
är fråga om ett angrepp på demokratien,
det handlar endast om att stävja
osvensk verksamhet. Och naturligtvis
finns det för herr Ohlin bara ett slags
osvensk verksamhet, och det är den
som utövas av det kommunistiska partiet.
I verkligheten ha herr Ohlins ansträngningar
på detta plan ingenting
med svenskhet att skaffa. Vad han vill
hindra, det är oamerikansk verksamhet.
Den osvenska, för att inte säga landsförrädiska
verksamhet, som inflytelserika
kretsar inom hans eget parti bedriva,
bekymrar inte alls herr Ohlin.
Det Tingstenska gänget, som är helt berett
att utlämna Sverige vid ett angrepp
västerifrån, får fritt och obehindrat utöva
sin verksamhet inom folkpartiet.
Inte heller har man hört den svensksvenske
herr Ohlin tala om osvenskhet
i samband med den av framträdande
medlemmar i hans parti undertecknade
motionen om avskaffandet av den nationella
suveräniteten. Men man kan
föreställa sig hur herr Ohlin skulle ha
betett sig, om vi kommunister fallit på
den befängda idén att motionera i sådan
riktning.

Det var säkerligen inte heller svårt
för kammarens ledamöter att iakttaga
hur herr Ohlin under debatten om det
rysk-svenska handelsavtalet måste slingra
sig för att dölja det verkliga syftet
med sitt angrepp mot detta avtal. Var
och en har kunnat observera — jag
kanske bör tillägga, att var och en som
har velat, har kunnat observera — att

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23. 151

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

det är allt annat än svenska intressen
som diktera dessa angrepp. Herr Ohlin
var ju själv en av initiativtagarna till
avtalet, men hans omvändelse daterar
sig till den tidpunkt då USA avgav sin
protest mot det svensk-ryska handelsavtalet.
Det är för att han nu insett, att
avtalet inte ligger i linje med det nya
herrefolkets intressen, som han kräver
en revision av avtalet. I varje fall finns
det ingenting i herr Ohlins resonemang
kring avtalet, som tyder på att det är de
svenska intressena han har för ögonen
då han gör sina attacker. När därför
herr Ohlin rasar mot kommunisterna
och beskyller dem för osvensk verksamhet,
är det bara en upprepning av
den gamla tag-fast-tjuven-taktiken. Herr
Ohlin söker dölja sin egen och en del
av sina partivänners osvenskhet genom
att rikta ohemula och obevisade beskyllningar
mot oss kommunister. Vad herr
Ohlin innerst syftar till är att komma
åt all verksamhet, som innebär motstånd
mot USA:s strävan att krossa socialismen
och arbetarrörelsen och upprätta
sitt världsherravälde.

Nu kräver herr Ohlin beredskapsåtgärder
mot kommunisterna i syfte att
förhindra sabotageverksamhet i händelse
av krig. Han utpekar kommunisterna
och kommunistiska partiet som
blivande organisatörer av sabotagehandlingar.
Som jag tidigare nämnt,
faller det naturligtvis inte honom in att
anstränga sig för att prestera bevisning
för sina ogenerade beskyllningar. Vanliga
enkla rättsnormer och rättsprinciper
existera inte för herr Ohlin och
hans liktänkande när det gäller deras
kampanj mot det kommunistiska partiet.
Även i det fallet följa de troget sitt
höga föredöme i väster.

Det finns en framträdande herre
inom herr Ohlins parti, Leif Kihlberg,
som gett ut en broschyr på över 50
sidor med de vanliga beskyllningarna
mot kommunisterna. .lag måste säga, att

denna broschyr är från början till slut
ett eländigt svammel. Kommunisterna
framställas här som sabotörer och kommunistiska
partiet som ett parti för
fostran av sabotörer. För varje människa,
som inte fullständigt tappat sansen
av kommunistskräck, måste broschyren
framstå som ett utslag av en
sinnessjuks fantasier. Inte ett enda bevis,
inte ens ett försök till allvarlig bevisning
finns i broschyren. Den är ett
billigt uppkok på alla de dumma och
plumpa påståenden, som under årens
lopp gjorts mot kommunisterna och
kommunistiska partiet. Jag sade, att det
inte finns ens ett försök till allvarlig
bevisning i denna broschyr, och det
stämmer. Som enda »bevis» för sina
påståenden om kommunisterna som blivande
sabotörer har författaren åberopat
sig på den socialdemokratiska tidningen
Ny Tid i Göteborg. Ny Tid hade
under dagarna före valet 1948 inne ett
par artiklar med uppgifter som lämnats
av en anonym herre, vilken kallade
sig Jim. Det visade sig att denne
Jim var en skojare, som efter att ha
lurat sina arbetskamrater på pengar —
han flyttade från arbetsplats till arbetsplats
— begav sig till Ny Tids redaktion
för att lura också den på pengar.
Där tog man tacksamt emot honom.
Hans fantastiska sagoberättande kom
väl till pass några dagar före valet.

Mannen är nu som uppslukad av jorden,
och förmodligen är han ute på
turné för att söka lura andra enfaldiga
eller samvetslösa redaktörer. Det finns
nämligen numera ingenting som är så
lukrativt för skojare som att göra geschäft
med fantasirika utläggningar om
kommunisterna.

Den nämnda broschyren, som förmodligen
skall bli folkpartiets heliga
skrift i kampen mot kommunisterna,
har av allt att döma legat till grund
för herr Ohlins interpellation. Interpcllationen
är i varje fall ett koncentrat

152

Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

av broschyren och höjer sig moraliskt
sett inte ett uns över densamma. Och
den blir inte bättre, om man ställer
den i belysning av interpellantens politiska
föregående, som herr Ohlin, trots
uppmaningar, vägrar att klara ut. Man
tycker i alla fall att innan hem Ohlin
uppträder som en demokratiens och
den nationella pålitlighetens företrädare
gentemot oss kommunister, borde
han kunna ge någon förklaring till sina
intima förbindelser under krigsåren
med den man, som i demokratiens och
den nationella frihetens ödesstund reste
till Hitler och presenterade en lista över
en tilltänkt Quislingregering här i
landet.

Men det är kanske att ställa alltför
stora anspråk på herr Ohlin. Vi behöva
inte heller ha besked i saken för
att veta vad attackerna mot oss innerst
inne handla om. Herr Ohlin är den
svenska storkapitalismens man, som av
och till står vid dess dörr som en
supplikant och tigger allmosor till sitt
parti. Det råder intet tvivel om att han
inte själv tror på flosklerna om kommunisterna
som sabotörer. För honom
te sig emellertid kommunisterna och
den kommunistiska rörelsen som ett hot
mot det kapitalistiska systemet, och det
är detta som bestämmer hans hållning
gentemot oss.

Kommunisterna stå i vägen för kapitalismens
planer att rädda sig ur en
kommande kris på massornas bekostnad.
De stå i vägen för Amerikas förberedelser
till ett tredje världskrig, ett
världskrig, som denna gång har till
uppgift att utplåna socialismens länder
och slå sönder arbetarrörelsen.
Kommunisterna resa motstånd mot försöken
att sänka de bredare folklagrens
levnadsstandard; de äro motståndare
till lönestopp och reformstopp. Häri,
och endast häri, ligger grunden till herr
Ohlins och hans gelikars ansträngningar
att diskriminera kommunisterna

och kommunistiska partiet. Det handlar
inte om försvar av demokratien, det
är inte fråga om försvar för landets
nationella oavhängighet, det gäller icke
att skydda svenska intressen.

Personer som svika demokratien i
dess ödesstunder, som, för att tala med
gamle Fabian Månsson, bara ha ett
ideal kvar, nämligen landsförräderiet,
och som öppet skryta med reaktionens
Amerika som ett föregångsland, kunna
aldrig göra anspråk på att bli trodda
på sina ord, då de påstå sig företräda
höga syften. Vad det rör sig om är, att
herr Ohlin och alla andra, som söka
ställa det kommunistiska partiet i en
undantagsställning, till varje pris vilja
upprätthålla det kapitalistiska fåtalets
privilegier och alltjämt tillåta det att
utplundra de stora massorna. Inför
detta mål få sådana begrepp som demokrati
och nationell oavhängighet sjunka
ned till att bli sjunde klassens storheter
och ersättas, om så behövs, med
fascism och nationell självuppgivelse.

Folkpartiet går i spetsen för denna
i historisk mening föraktliga politik.
Den utlägges nu av herr Ohlin och hans
eftersägare som en politik i överensstämmelse
med de bästa liberala traditionerna.
Men de gamla liberala ledarna
skulle rotera i sina gravar om de kunde
förnimma den art av liberalism som
i dag förekommer. Ty säga vad man
vill om dessa gamla liberaler, men de
inläto sig aldrig på sådana attentat mot
den borgerliga demokratiens fri- och
rättigheter som herr Ohlin gör. Jag tror
det kan vara hälsosamt för herr Ohlin
att höra vad ett par av dessa liberala
ledare hade att säga om attacker av
det slag, som herr Ohlin nu försöker
sig på.

År 1889, då den tidens ohlinare beredde
sig på att krossa den unga socialdemokratiska
rörelsen genom en särskild
lagstiftning, den s. k. stora socialistlagen,
yttrade i riksdagen liberalen

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23. 153

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

och redaktören för Göteborgs Handelsoch
Sjöfarts-Tidning, S. A. Hedlund,
följande:

»Nu ha vi också börjat låna tvångslagar
från Tyskland, lagar som äro
ägnade att inskränka vår frihet, vår
s. k. urgamla frihet, varav vi älska att
berömma oss. Och varför? Därför att vi
fått en släng av den s. k. socialdemokratien.
Har då det mäktiga Tyskland
med sina socialistlagar, sina belägringstillstånd,
sin polis och sina bajonetter
kunnat kväva detta parti? De fruktansvärda
utbrott av våldsamhet, som vi
just i dessa dagar bevittna giva nog
svar på min fråga. Nej, mina herrar, det
europeiska missnöjets grunder — för
att tala med en olycklig svensk författare
— ligga djupare än att de avhjälpas
på den vägen.»

Den tidens tyskeri, som här så våldsamt
kritiseras av en av de mest framträdande
liberalerna, har sin fulla motsvarighet
i herr Ohlins beskäftighet och
beredvillighet att tjäna dagens amerikanska
herrar.

Och låt mig också ta ett uttalande
av en annan liberal i riksdagen från
denna tid, herr Nilsson i Lidköping,
som jag tycker det är värdefullt att
citera därför att denne liberale riksdagsman
bemödade sig att avslöja och
avkläda fraserna kring den attack, som
man då gjorde emot den fria yttranderätten.
Så här utlät han sig:

»Den fria yttranderätten har ett så
oskattbart värde för varje tänkande
människa, att ingen vågar öppet anfalla
densamma. Angreppet kommer alltid
maskerat, alltid under vackra lovtal
över densamma; man vill visst inte
hindra dess bruk, endast stävja dess
missbruk.»

När man jämför dessa uttalanden med
herr Ohlins försök att under maskerade
former diskriminera det kommunistiska
partiet, så framstår det enbart som ett
hån när han samtidigt talar om de

bästa liberala traditionerna. Forna tiders
liberaler höllo sig ändock med
vissa liberala principer, men herr Ohlin
har fullständigt frigjort sig från en
dylik belastning.

Till sist skulle jag vilja framhålla —-och det ha vi sagt många gånger tidigare
-— att alla herr Ohlins försök att
hejda utvecklingen äro på förhand dömda
att misslyckas. Kapitalismen kan
inte räddas genom undantagslagar mot
dem som opponera emot det kapitalistiska
systemet. Det gäller uteslutande
för kapitalismen att klara försörjningsproblemen
för de stora massorna. Kunde
kapitalismen det, skulle den kunna
räddas ännu en tid. Men dessa problem
kan kapitalismen aldrig klara. Det går
inte att både tillfredsställa ett ohämmat
profitbegär och massornas krav på en
rättvis andel i nationalproduktionen.
Kapitalismen är oförmögen att finna en
riktig utväg ur svårigheterna. Den förmår
endast hanka sig fram från situation
till situation, tills den slutligen
hamnar i en förödande kris eller i ett
nytt krig.

Det är just dessa fakta som göra, att
kommunismen vinner terräng över hela
världen. Och den kommer att vinna
ytterligare terräng. Herr Ohlin och
hans andliga fränder äro för sent ute
med sin frälsargärning. Det system de
tro sig kunna frälsa är redan vigt till
undergång.

Herr JANSSON i Kalix: Herr talman!
Efter detta herr Senanders bidrag till
svenska språkets förskönande kunna vi
kanske återgå till litet lugnare tonarter.
Jag bar inte så mycket att säga, men
eftersom jag representerar en landsända,
där kommunisterna ha gått tillbaka,
vill jag säga några ord om förhållandena
i denna del av landet.

Vi veta, att Norrbotten sedan gammalt
kallas röda Norrbotten, detta på

154 Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

grund av den allmänna radikalism, som
kännetecknar invånarna där uppe, oavsett
i vilket politiskt läger de höra hemma.
Det var heller inte underligt att
man i Norrbotten efter ryska revolutionen
1917 kom att svänga över åt det
kommunistiska hållet rätt kraftigt. Denna
omsvängning kommer fram om man
ser på siffrorna från 1922 års val, där
socialdemokraterna inte nådde högre
röstetal än 1 471, medan vänstersocialisterna
kommo upp till 2 603 och kommunisterna
ända upp till 4 279. Men
redan 1924 hade en vändning ägt rum.
Då gingo socialdemokraterna förbi
kommunisterna med väl ett halvt tusental
röster, och socialdemokratiska partiet
blev det största arbetarpartiet.

Så har utvecklingen fortskridit. Det
socialdemokratiska partiet har gått från
klarhet till klarhet och fått en allt
större andel i väljarkåren, inte minst
på kommunisternas bekostnad. Detta
framgår klart om man ser på de procentuella
talen. År 1922 hade kommunisterna
tre gånger så många väljare
som socialdemokraterna, men vid 1928
års val hade socialdemokraterna erövrat
så stort antal röster att om jag sätter
siffran till 100 för socialdemokraterna,
så blir den för kommunisterna
80. År 1936 hade kommunisterna 55 av
100 väljare, 1944 hade de 50 procent,
alltså 50 av 100 väljare, och 1948 var
siffran nere i 48 procent.

Detta tvder på att socialdemokraterna
genom det upplysningsarbete och
den verksamhet de bedrivit uppe i
Norrbotten sakta men säkert och metodiskt
erövrat väljarkåren från kommunisterna.
Jag vill betona detta därför
att herr Ohlin i sitt anförande fäste sådan
vikt vid att folkpartipressen skulle
ha betytt så oerhört mycket när det
gällt att få till stånd den kraftiga omsvängning
bland väljarkåren, som skett
gentemot kommunisterna. Vi ha ingen
folkpartipress att tala om i Norrbotten,

och i varje fall har folkpartipressen
där inte betytt något mera väsentligt
i detta avseende. Det är den socialdemokratiska
pressen och de socialdemokratiska
talarna, som i detta fall få ta
åt sig äran av den politiska omsvängning
som skett och som fortfarande
pågår.

Om vi se på de sista årens utveckling
inom den fackliga rörelsen, lägga
vi märke till samma förhållanden. Även
här är kommunismen på tillbakamarsch,
och jag är övertygad om att
höstens val kommer att ytterligare ge
belägg för, hur man genom ett metodiskt,
målmedvetet arbete från socialdemokratiens
sida kan tränga tillbaka
kommunismen.

Därmed har jag icke sagt, att inte
kommunismen med den deklarerade
inställning, som kommunisterna intagit
till vårt land och dess politik vid många
olika tillfällen, under vissa omständigheter
utgör en fara för landet och dess
frihet. Kommunisterna ha en stark ställning
i Tornedalen och i områdena vid
malmfälten, men såsom vi se saken
bland socialdemokraterna där uppe tro
vi inte på att man genom ett förbud
eller genom polisförföljelse av kommunisterna
skulle kunna komma till rätta
med partiet som sådant och dess anhängare.
Vi tro mera på den upplysning,
som vi, trots vad herr Hedlund i
Rådom sade, bedriva ibland väljarkåren.
Vi vinna allt större och större skaror
som medlemmar i partiet och övertyga
allt fler och fler av väljarna. Det
är i det långa loppet denna skolning,
som utgör det säkraste stödet för den
svenskhet vi från socialdemokratisk
sida sätta så stort värde på.

Jag tror också, om jag går att bedöma
läget i Norrbotten bland befolkningen
i allmänhet, att man hyser en
viss ängslan för kommunisternas inställning.
Man har blivit mer och mer
betänksam just mot bakgrunden av de

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23. 155

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

ständiga skiftningarna i den kommunistiska
politiken, och det är framför allt
den följsamhet kommunisterna visat
mot de ryska propåerna, som här betytt
oerhört mycket. Därigenom ha vi kunnat
hösta in vinster, som vi ingalunda
negligera utan som vi tvärtom sätta det
allra största värde på och äro beredda
att befästa.

Herr Hagberg säger här i dag, att det
från kommunistiskt håll aldrig förekommit
och ej heller förekommer någon
sabotageverksamhet samt att vad
som en gång skrivits i socialdemokratisk
press om att någon skulle ha tagit
emot pengar för att utföra sabotageverksamhet
för kommunistiska partiets
räkning inte är sant, ty dels var beloppet
så blygsamt, dels var det hela ett
misstag, som tidningsmännen gjort sig
skyldiga till. På socialdemokratiskt håll
i Norrbotten ha vi nog inte riktigt den
uppfattningen, utan vi tro, att dessa
sabotagehandlingar varit följden av en
målmedveten strävan att åstadkomma
ont i en viss situation, och det torde
finnas belägg för detta —• jag har ett
sådant här framför mig. Ur den synpunkten
måste det vara angeläget att
den kommunistiska verksamheten hålles
under uppsikt och att man är vaken
inför den. Sedan må det bli statsmakternas
uppgift att utforma på vilket sätt
staten som sådan vill skydda sig mot
vad man kallar för statlig sabotageverksamhet.
Vi bland befolkningen uppe i
Norrbotten och vi socialdemokrater
komma att som hittills skydda oss mot
den kommunistiska verksamheten genom
agitation och upplysning.

Sedan bara ett par ord till herr
Svensson i Ljungskile, som i sitt anförande
beklagade, att statsministern inte
hade avgivit den regeringsdeklaration,
som herr Svensson väntat på pingstdagsaftonen
anno 1950. Medarbetaren
herr Svensson i Expressen är tydligen
desavuerad av Sin egen tidning, ty där

står det: »Stor regeringsdeklaration om
kverulanter, ivrare, fanatiker.» Uppfattningarna
äro synbarligen ännu i dag
inte riktigt överensstämmande inom det
folkpartistiska lägret, utan det som är
vitt för den ene är tydligen svart för
den andre.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle):
Herr talman! Herr Jansson talar
om »sabotageverksamhet» i Norrbotten
som om det gällde någonting som ådagalagts.
Han åsyftar den process, som
ägde rum mot Wollweber och några
av hans medarbetare. Vid denna process
konstaterades, att något sabotage
icke förövats i Sverige men däremot
att det fanns planer på att vid en tysk
ockupation genomföra ett sabotage. Det
framgick också klart att saken inte hade
med kommunistiska partiets verksamhet
att göra.

När herr Jansson sedan talar om den
framgångsrika kamp man från socialdemokraternas
sida fört mot kommunismen
i Norrbotten vill jag erinra om, att
då jag kom hit till riksdagen efter 1932
års val satt det på norrbottensbänken
tre borgare, två socialdemokrater och
— jag själv inräknad — två kommunister.
Det är fortfarande två kommunister
på norrbottensbänken. Socialdemokraterna
ha visserligen ökat, men det är på
de borgerligas bekostnad, i det att dessa
numera av åtta ledamöter endast ha
två, medan de tidigare hade tre av sju
stycken. Jag vill inte förebrå socialdemokraterna
för denna deras insats,
som jag finner respektabel, men däremot
måste jag i sanningens intresse
säga, att deras insatser mot kommunisterna
trots ett mycket nära samarbete
med de borgerliga partierna hittills givit
ett negativt resultat. Detta är fakta
som man inte kan komma ifrån och
som hl. a. Holmbergs och Hagbergs
platser på norrbottensbänken ge ett belägg
för.

156 Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

Herr OHLIN: Herr talman! Kammarens
ledamöter torde ursäkta mig, om
jag inte vid denna tidpunkt tar upp någon
utförlig diskussion med de kommunistiska
talarna herrar Hagberg och
Senander. Det är tydligt, att de känna
sig i hög grad träffade av vad som här
diskuteras. De kunna inte komma bort
från fakta utan föredra att tala om något
annat. De äro mycket missnöjda
med att man ens kan tänka på att införa
säkerhetsåtgärder, som kunna försvåra
sabotagehandlingar från opålitliga
element, och de ha t. o. m. djärvheten
påstå, att detta inte går ihop med
en bekännelse till demokratiska principer.

Jag måste säga, att jag varje gång jag
hör den visan blir ungefär lika förvånad.
Ett parti, vilket hyllar en man som
Kuusinen och i allt gillar hans uppträdande,
när han vid ett fientligt angrepp
ställer sig till förfogande och bildar
en landsförrädisk regering — han
hade bakom sig blott en mycket liten,
liten minoritet av folket — ett sådant
parti kommer och talar om vad som är
förenligt med demokratiens principer.
Förstå ni icke, herrar Hagberg och Senander
och edra vänner, att ni över
huvud taget inte kunna bli tagna på
allvar, när ni tala om demokrati? Ni
tänka då ni använda detta ord på förhållandena
i diktaturstaterna i öster,
där det läget råder, att bara kommunister
få lov att uppträda och ge uttryck
för sina politiska åsikter, under det att
alla andra bli förföljda och förtryckta.
Med det polisvälde, som där råder, har
sann demokrati ingenting att skaffa.

Till herr Severin skall jag bara ge
en kort replik, avstående från en diskussion
om vad som hände i Tjeckoslovakien
och den ödesdigra roll, som den
socialdemokratiska vänsterflygeln under
Fierlinger där spelade, en roll som
borde göra det angeläget för socialdemokraterna
att inte försöka slå sig för

sitt bröst, i varje fall inte när det gäller
Tjeckoslovakien.

Herr Severin angav, att min interpellation
hos folket skulle kunna skapa
ett intryck av att här är inte allting väl
beställt och att det därigenom skulle
växa fram ett misstroende. Får jag lov
att säga, herr Severin, att min interpellation
gav regeringen tillfälle att göra
ett uttalande, som långt ifrån att undergräva
förtroendet skulle ha stärkt detsamma.
Menar verkligen herr Severin,
riksdagsman och publicist som han är,
att det i en demokratisk församling inte
skall vara tillåtet att ställa en fråga, som
berör en riksviktig angelägenhet, låt
vara av sådan natur att man måste nalkas
den med stor försiktighet? I andra
länders parlament, t. ex. Englands, har
man sannerligen inte den inställningen.
Herr Severin torde besinna att det intryck,
som uppnås genom en debatt om
dessa spörsmål, beror först och främst
på det svar den ansvariga regeringen
ger. Jag vågar hävda, herr Severin, att
varken min interpellation eller mina
kommentarer här i dag varit ägnade att
försvåra ett sådant uppträdande från
regeringens sida att resultatet skulle bli
ett stärkt förtroende utan risk för något
annat.

Vad herr Hjalmarson här sagt saknar
jag anledning att ingå på. Jag vill bara
helt kort erinra om att jag till fullo
delar herr Hjalmarsons uppfattning rörande
olämpligheten av att kommunissterna
sitta i vissa med försvars- och
säkerhetsfrågor sysselsatta nämnder.
Jag har själv för ett år sedan dragit upp
denna fråga och förbigår den i dag endast
därför att det är min förhoppning,
som säkert delas av alla inom de demokratiska
partierna, att det inte skall gå
många månader förrän denna sak blir
effektivt reglerad.

Statsminister Erlander har talat ganska
länge här i dag, men han sökte till
huvudsaklig del föra över debatten till

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23.

157

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

frågan om kampen mellan socialdemokrater
och kommunister och om kommunisternas
allmänna opålitlighet. Ett
konstaterande av denna många gånger
visade kommunistiska attityd av allmän
opålitlighet skulle väl dock ha kunnat
ske på ett sådant sätt, att det funnits
tid och intresse över för en diskussion
även av den fråga som interpellationen
har rest. Interpellationen sysslar ju med
spörsmålet om att få till stånd effektiva
åtgärder mot de opålitliga element det
här gäller samt i vad mån en viss begränsad,
men dock betydelsefull offentlighet
härvidlag kan och bör användas.

Jag kan inte se, herr talman, att statsministern
har lyckats visa, att det skulle
vara några olägenheter förenade med
att försöka gå fram efter en sådan linje.
Jag tror att statsministern med fördel
skulle kunnat söka sig fram till vad som
även enligt hans mening kunnat sägas
för att få ett resultat av dagens debatt
som vi alla skulle ha önskat. Statsministern
har nu i stället föredragit att
säga ingenting om de saker som jag här
berört. Han har inte ens gjort uttalanden
av ilet slag, som i andra sammanhang
gjorts av andra ledamöter av regeringen,
t. ex. inrikesministern och försvarsministern.

Min uppfattning är att det i vissa viktiga
avseenden är mycket angeläget med en
ökad offentlighet härvidlag. Jag vill än
en gång erinra om att t. ex. företagare
nu ofta äro tveksamma, om de böra underlåta
att på sabotagefarliga poster anställa
på goda grunder misstänkta personer,
och att denna tvekan i viss mån
borde kunna undanröjas genom en vägledande
paroll från de ansvariga.

Utöver de skäl, som jag förut har anfört
för den uppfattningen att en begränsad
offentlighet är av stor betydelse
i detta sammanhang, vill jag understryka,
att säkerhetspolisen ju är en
extraordinär organisation och att det
finns en viss risk för att den skulle

kunna — även om så lyckligtvis inte
skedde under det sista kriget — utvecklas
till en stat i staten. Jag tror att
Sandlerkommissionen har rätt, när den
förordar en betydande offentlighet just
för att undgå risker av detta slag.

Det är i själva verket ett demokratiskt
krav, att medborgarna i stora drag
skola känna till vilken inställning samhället
intar till olika sidor av det försvarsproblem
som det här gäller, och
det är också mycket möjligt att ge dem
en sådan kunskap utan att gå in på detaljer
eller ett angivande av ting, som
skulle kunna hjälpa demokratiens
fiender.

Statsministern har här redan gjort
ett uttalande beträffande Sandlerkommissionen,
men jag skulle dock helt
kort vilja återkomma till kommissionens
slutreflexioner. Såvitt jag kan finna, är
det citat som jag här läst upp mycket
signifikativt, och jag skall be att än en
gång få återge ett par rader därur.
Sedan man framhållit att tvångsmedelslagens
användande minskar de krav
utomordentliga förhållanden uppställa
etc., så säger man, att det är »vidare
angeläget att genom olika kontrollbestämmelser
trygga medborgarnas rättssäkerhet
och att genom offentlighet i
största möjliga utsträckning bereda allmänheten
kännedom om de principer,
efter vilka verksamheten utövas».

Det är alldeles riktigt vad statsministern
säger om att vad man därvid
främst hade i tankarna var att skydda
den enskildes rättssäkerhet, men man
uttalar sig dock här beträffande lämpligheten
av offentlighet. Och detta uttalande
gjordes efter det klarläggande,
som tillkomsten av den nya tvångsmedelslagen
innebar, och efter det klarläggande
som måste anses ligga i vissa
riksdagsbeslut som voro fattade före
september 1947, då kommissionens arbete
avslutades. Inte menar väl statsministern
ändå på allvar, att vad som

158 Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

har skett efter överlämnandet av betänkandet
i september 1947 är av sådan
art, att ingen vidare offentlighet av
något slag skulle behövas och att detta
skulle överensstämma med en riktig
tolkning av Sandlerkommissionens inställning? Jag

ber de ledamöter av kammaren,
som äro intresserade av detta spörsmål,
att läsa Sandlerkommissionens betänkande
med dess detaljerade redovisning
av säkerhetspolisens arbete och att sedan
begrunda vad kommissionen bär
kunnat mena med den rekommendation
som jag omnämnt. Det är sant att det
här är fråga om en historisk skildring
av förhållandena under en tilländagången
period. Men jag har inte heller
för min del tänkt mig eller på något
sätt antytt, att i dagens läge en liknande
skildring, som alltså i kommissionens
betänkande göres rent historiskt,
skulle kunna ens övervägas. Det framstår
dock även mot denna bakgrund såsom
alldeles klart, att den attityd, som
kommissionen i sitt betänkande tagit
till problemet om huruvida man bör
vända sig till medborgarna för att genom
angivande av vissa riktlinjer söka
vinna deras förtroende, befinner sig i
god samklang med den allmänna inställning
som jag här har förordat. Det går
inte för statsministern att försöka trolla
bort detta faktum.

Mina önskemål äro ju uppenbara,
men jag kanske får lov att i korthet rekapitulera
dem. Vad jag önskar är att
kampen mot opålitliga element skall bli
så effektiv som möjligt och att medborgarnas
rättssäkerhet skall tryggas. Av
bägge dessa orsaker har jag funnit en
ökad upplysningsverksamhet vara mycket
betydelsefull, alltså både för att
skapa förtroende hos folket och för att
uppnå större effektivitet.

Statsministern har i dag, såsom herr
Svensson i Ljungskile nyss framhöll,
talat mera som partiledare än som stats -

minister. Han tillät sig ju bl. a. yttranden
av den typen, att jag tydligen hade
sett socialdemokraterna såsom huvudmotståndare
i dagens debatt. Det är en
fullständigt orimlig tolkning av mina
uttalanden. Mina motståndare, om vi
nu skola använda detta uttryck, ha varit
och förbliva de som kunna förväntas
vara opålitliga när det gäller försvaret
av Sveriges frihet. Jag trodde ju att vi
allesammans inom de demokratiska partierna
sågo saken på det sättet, och jag
beklagar att statsministern inte kunnat
höja sig till ett sådant betraktelsesätt
inför det allvarliga problem som vi här
debattera.

Statsministern gick så långt ätt han
kritiserade de liberala pressorgan, som
ha tagit upp detta problem och försökt
föra det fram mera i centrum för folkets
medvetande än vad det sannerligen
har stått tidigare. När det gäller den
saken skall jag be att få instämma i vad
herrar Wedén och Svensson i Ljungskile
här förut sagt. Jag vill bara tilllägga,
att genom artiklarna i den liberala
pressen har svenska folket fått upp
ögonen för problemets karaktär och
räckvidd och förstått betydelsen av att
allmänheten intresserar sig för dessa
förhållanden. Detta är en mycket stor
fördel, som, om interpellationsdebatten
av statsministern hade lagts upp på ett
annat sätt än som nu skett, skulle ha
kunnat bli ännu mycket större.

Det tycks nästan vara något av en
naturlag, att de maktägande ständigt
ha benägenhet att föredraga mörkläggning
framför upplysning. Jag vill inte
bestrida att det alltid finns några skäl
för att man inte bör tala om det ena
eller det andra, men det finns väl å
andra sidan goda skäl för att man skall,
särskilt i demokratiska länder, försöka
att så långt som möjligt gå upplysningens
väg.

Herr Jansson i Kalix talade om att
man i Norrbotten hade bekämpat kom -

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23.

159

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

munisterna utan hjälp av någon liberal
press. Men om vi gå till de procentuella
siffrorna för kommunistiska partiets
andel av väljarna år 1948 i jämförelse
med år 1946, så finna vi att i Norrbotten
reducerades det kommunistiska partiets
väljare med mindre än en femtedel,
medan den genomsnittliga tillbakagången
för kommunistpartiet i landet
i dess helhet utgjorde närmare 50 procent.
Herr Jansson kommer kanske vid
ett närmare övervägande av dessa siffror
att utstöta en suck av beklagande
över att man inte i Norrbotten haft
hjälp av betydelsefulla liberala tidningsorgan,
som skulle ha kunnat utöva
inflytande i gynnsam riktning på
opinionen där. Därmed vill jag ingalunda
ha bestridit, att i detta län göra
sig, såsom vi alla känna till, särskilda
förhållanden gällande.

Vid herr Henrikssons fantasier skall
jag inte, herr talman, uppehålla mig -—■
debatten har ju redan varat tillräckligt
länge. Jag vill bara säga, att jag har inte
alls varit med om några resolutioner
tillsammans med herr Senander eller
något dylikt. Men eftersom herr Henriksson
lägger debatten på vad han tydligen
själv menar vara det rent skämtsamma
planet — något annat kan han
inte ha åsyftat — skulle jag med mera
rätt vilja göra en fråga, som visserligen
också gäller en angelägenhet av icke
riksviktig karaktär men som dock knappast
kan betecknas som skämtsam utan
som är rätt allvarlig. Hur kan det komma
sig att socialdemokratien i Stockholm,
som väl skulle vara lika angelägen
om att bekämpa kommunisterna
som alla andra socialdemokrater här i
dag säga sig vara, inför höstens val ger
det kommunistiska partiet i Stockholm
ett dubbelt så stort utrymme på stadens
affischtavlor som rätteligen borde tillkomma
kommunisterna med ledning av
röstsiffrorna vid 1948 års val, alltså ger
kommunisterna samma utrymme som

flera gånger större demokratiska partier
få? Kanske herr Henriksson, som ju
representerar Stockholm, har större anledning
att spekulera över om det inte
ännu inom den stockholmska socialdemokratien
dröjer sig kvar gamla traditioner,
som inte borde upprätthållas,
än över alla de saker som han berörde
i sitt anförande.

Herr talman! Jag skall sluta med att
erinra om ett uttalande, som herr Hjalmarson
här gjort och som jag liksom
herr Severin skall be att få instämma i.
Herr Hjalmarson sade att han hoppades
på en manifestation av de demokratiska
partiernas vilja att upprätthålla
en effektiv beredskap till skydd
för svenska frihetsvärden. Om statsministern
hade, såsom jag trodde skulle
bli fallet, begagnat detta tillfälle till att
lyfta debatten upp över de politiska
striderna mellan de partier, som när
det gäller demokratiens försvar borde
söka en gemensam handlingslinje, så
skulle han ha kunnat ge intrycket av
en samling av de demokratiska krafterna
i landet. Jag kan inte annat än
beklaga, att statsministern har avstått
från att göra detta.

Herr SEVERIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill helt kort uttala mitt
beklagande av att jag så grundligt skulle
ha missförstått syftemålet med herr
Ohlins interpellation. Jag är emellertid
inte ensam om detta missförstånd. Om
jag inte har läst folkpartipressen fel,
så är detta missförstånd ganska allmänt.
Alltsedan interpellationen framställdes,
har det mer eller mindre öppet i tidningar,
tillhörande herr Ohlins eget
parti, sagts att avsikten med interpellationen
var att, som man säger, ställa
regeringen mot väggen för de underlåtenheter,
som den hade gjort sig skyldig
till vid övervakningen av kommunisterna.
Det kan vid då vara ursäkt -

160 Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

ligt, att även jag har uppfattat interpellationens
syftemål på samma sätt.

Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr talman! Bara några ord till herr
Ohlin!

Herr Ohlin begagnar uttrycket fria
fantasier i anledning av att jag i mitt
anförande påpekade, att det på ett möte
här i Stockholm förekommit ett samgående
från folkpartiets och kommunisternas
sida i en viss fråga. Om herr
Ohlin tar kontakt med herr Senander,
så kan han bekräfta att det hela verkligen
gick till på det sätt som jag tidigare
skildrat. Det lär för övrigt finnas
ett autentiskt fotografi från detta tillfälle.

Beträffande den andra fråga, som
herr Ohlin tog upp och som jag inte
kan finna ha något sammanhang med
denna debatt i övrigt, nämligen fördelningen
av affischtavlorna i Stockholm
i anslutning till årets val, vill jag bara
säga, att anledningen till att man från
socialdemokratisk sida nu har bibehållit
den fördelning som har gällt ett år
tidigare är väl den, att socialdemokraterna
vilja hålla överenskommelser, som
äro träffade. Att inte folkpartiet alltid
har samma uppfattning, fingo vi ju bevittna
senast häromdagen, när vi diskuterade
ryssavtalet.

Herr SENANDER (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall be att få bekräfta
vad herr Henriksson sade, nämligen
att herr Ohlin och jag talade på
ett folkpensionärsmöte i Stockholm, och
jag bara undrar vad det var för fel på
det. Herr Ohlin hade då händelsevis
råkat komma på samma linje som kommunisterna
i folkpensionsfrågan.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Här är tydligen ett gott samarbete
i gång mellan de socialdemokra -

tiska och kommunistiska talarna. Det
är mycket intressant att konstatera.

Jag skall endast göra en korrigering.
Jag bara konstaterar, att jag blev inbjuden
att tala i en folkpensionärsförening.
Att den föreningen hade kommit
på den egendomliga idén att även
inbjuda en kommunist är en sak, som
jag inte haft någon som helst befattning
med. Vad beträffar herr Henrikssons
påstående, att jag tillsammans med herr
Senander skulle ha varit med om en
resolution, vill jag bara säga, att det
är felaktigt. Jag har inte gjort något
annat än hållit ett anförande i folkpensionärsföreningen.

Vad beträffar herr Henrikssons uttalande
om affischtavlorna tror jag det
blir svårt för honom att vidhålla, att
det låg till på annat sätt än jag sade,
och att man inte haft andra möjligheter,
om man velat, att inför valet i höst
ordna denna fråga om propagandamöjligheternas
rättvisa fördelning på ett
sätt som stått i bättre överensstämmelse
med de socialdemokratiska anförandena
här i dag än det sätt, varpå man verkligen
förfor.

Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr talman! Det är en ganska liten sak
att här diskutera vad som hände på
detta folkpensionärsmöte. Jag vill säga,
att det var så, att även andra partier
voro inbjudna att där låta sig representeras,
men de övriga demokratiska partierna
ansågo det inte lämpligt att gå
fram tillsammans med en företrädare
för kommunisterna. Skillnaden låg däri,
att folkpartiet ansåg, att detta inte
skulle göra någon skada.

Herr SENANDER (kort genmäle): Nu
kan jag inte längre bekräfta vad herr
Henriksson sagt. Nu börjar även han
förfalska historien om folkpensionärsmötet.
Saken var nämligen den, att de
övriga partierna, framför allt det social -

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23. 161

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

demokratiska partiet, avstodo från detta
möte därför att det anordnades av en
folkpensionärsorganisation, som inte
hade vunnit sanktion av det socialdemokratiska
partiet, inte av någon
annan anledning.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Herr Ohlin
beklagade så varmt och uppriktigt, att
jag inte lyckats hålla denna debatt på
det plan han hade hoppats. Jag medger
att jag inte tagit upp någon diskussion
om affischtavlornas fördelning i Stockholm
och andra för den svenska demokratien
väsentliga problem, som togo så
stor del av hans tid i anspråk. Men annars
måste jag säga, att det är tröstlöst
att diskutera med herr Ohlin.

Han kommer med ett citat, och jag
visar, att det är lösryckt ur sammanhanget,
att det är en felaktig användning
av citatet. Det hindrar inte honom,
att trots att detta påvisas gång på gång
upprepa samma felaktiga användning.
Det finns ingen möjlighet att komma
till rätta med en debattör, som gör så.
Om jag nu skulle sätta mig ned och
inte svara, skulle det stå, som det alltid
brukar stå, när jag låter herr Ohlin få
sista ordet, nämligen att jag blivit
svarslös. Därför skall jag tillåta mig att
för tredje gången tala om för herr Ohlin
vad Sandlerkommissionen sagt.

Sandlerkommissionen har tagit upp
frågan om tvångsmedelslagen och säkerhetspolisens
hemliga karaktär under
kriget. Sandlerkommissionen konstaterar
för det första, att kommissionen
haft sin uppmärksamhet riktad på den
utveckling till allmänt censurorgan,
som säkerhetstjänsten undergick. Det
är första satsen. Sedan säger man, att
redan tillskapandet av en polisorganisation
av hemlig karaktär är tveksamt,
och så kritiseras detta på, jag kan inte
räkna precis men det är väl en 30 ra -

der. Dessa skäl för kritik äro borta nu.
Det önskemålet är tillgodosett. Säkerhetstjänsten
har inte längre hemlig karaktär.
Den redovisas för riksdagen.
Sedan står det ett stycke, som handlar
om säkerhetstjänstens inkoppling på
den nya tvångsmedelslagen. Vad åsyftas?
Det är avlyssnandet av telefoner
samt telegram- och brevcensur. Dessa
ting äro reglerade i fredstid i nu gällande
lagstiftning. Tvångsmedelslagen
ger möjligheter att under speciellt kritiska
förhållanden, i krig exempelvis,
handla med mindre hänsynstagande till
den enskildes frihet än som här står
beskrivet i gällande lagstiftning.

Det är om dessa ting i en kritisk situation,
som Sandlerkommissionen uttalar,
att för att skänka samma grad
av trygghet åt medborgarna att de inte
skulle bli avlyssnade i sin telefon, att
inte deras brev öppnas, böra inte de
bestämmelser, som stå i tvångsmedelslagen
så att säga utan prövning mobiliseras
mot dem. Och så slutar Sandlerkommissionen
med att säga, att enligt
kommissionens mening borde säkerhetstjänstens
tillvaro ha gjorts offentlig,
när säkerhetstjänsten vid krigsutbrottet
trädde i verksamhet. Genom en begränsning
av säkerhetstjänstens verksamhet
på sätt nyss antytts skulle man
bättre kunna upprätthålla det allmänna
förtroendet för myndigheterna.

Var och en som läser detta finner, att
det åsyftar det förhållandet, att statens
myndigheter, postverket o. s. v., utsattes
för misstroende under krigsperioden
på grund av att de vidtogo åtgärder,
som inte voro offentliga. Ärade
kammarledamöter, är det inte ganska
hopplöst att föra en diskussion, när
det inte går att få ett erkännande om
vad det står utan citaten skola behöva
fortsätta på detta sätt? Det är en småsak.
Men jag måste säga, att det vore
mycket bättre, om man någon gång
gjorde sig det omaket att erkänna, när

11—Andra kammarens protokoll 1950. Nr 23.

162 Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

man gjort sig skyldig till ett misstag.
Vi ha diskuterat citat förut, herr Ohlin.

Vi ha från regeringens sida klargjort
vår syn på demokratiens försvar. Det
hade inte varit några svårigheter för de
övriga demokratiska partierna att på
samma sätt som högern har gjort och
som bondeförbundet har gjort lägga debatten
så, att det hade blivit en manifestation
av den nationella enigheten
bland de demokratiska partierna. Det
har inte skett. Diskussionen om metodiken,
om kontrollåtgärderna och om
de polisiära åtgärderna har genom folkpartiledarens,
interpellantens, uppträdande
kommit att verka som en splittrande
faktor i denna diskussion, som
skulle ha kunnat bli något annat än
den nu blivit.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall inte förlänga debatten
om Sandlerkommissionens utlåtande.
Jag hänvisar var och en att läsa
dessa citat i belysning av det som säges
i betänkandet i övrigt och därav söka
bedöma, vilken allmän inställning till
frågan om att myndigheterna böra visa
förtroende för medborgarna genom
lämpliga upplysningar som kommissionen
där intagit.

Till vad statsministern sist sade vill
jag bara foga en reflexion. Herr statsminister,
det var inte mitt anförande
efter interpellationssvaret, som lade
upp debatten på det sätt, som statsministern
nu även själv tycks beklaga. Det
var statsministerns svar på interpellationen,
vilket på punkter, som statsministern
mycket väl förstår, var så avfattat,
att det inte på något sätt, inte ens
med de djärvaste tolkningsmetoder,
skulle kunna fås att rimma med den
uppfattningen, att statsministern avsåg
att lägga grunden för någon demokratisk
samling i debatten i dag.

Herr DAHLGREN: Herr talman! Jag
fick den uppfattningen av herr Ohlins
sista ord, att han kände sig litet beklämd
över att debatten inte blivit vad
han räknat med. Det hade inte blivit det
samförstånd om de synnerligen effektiva
åtgärder han tydligen tänkt föreslå
för att hindra kommunisterna att över
huvud taget kunna sköta sitt arbete, att
få verka som andra människor i samhället.
Hans interpellation karakteriserar
jag inte som något nytt, utan till sitt
innehåll utgör den bara en effektuering
av det amerikanska dollarkapitalets beställning
om åtgärder för att hindra radikaliseringsprocessen
bland arbetarna.

Vi som tillhöra metallindustriens arbetare
känna igen dessa cirkulär-3-metoder även om man kanske i denna
interpellation har syftat att gå längre
än man tidigare gjort. Det står nämligen
i interpellationen bl. a.: »Så länge
det stora flertalet arbetsplatser i landet
stå öppna för vem som helst, lida
icke de ur försvarssynpunkt opålitliga
någon orätt, om samhället strävar efter
att förhindra att de erhålla arbete på
de platser, där deras opålitlighet skulle
innebära särskilt stora risker för vårt
lands försvar. De kunna lika litet göra
anspråk på att få arbeta just där som
de kunna begära att få tillträde till
hemvärnet, civilförsvaret eller industriföretagens
driftvärn.» Sedan säger herr
Ohlin längre fram i interpellationen:
»Tillgängliga uppgifter tyda på att kommunisterna
å sin sida begagna de möjligheter,
som finnas till placering av
sitt folk på sådana poster.»

Vad är det för något som ligger till
grund för detta herr Ohlins påstående?
De tillgängliga uppgifter han hänvisar
till äro tydligen hetsartiklarna i Dagens
Nyheter, som rikta sig mot oss kommunister
och som nu riksdagens ledamöter
ha fått sig tillsända i sammandrag,
författat av den ökände kommunisthetsaren
Leif Kihlberg. Eftersom

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23.

163

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

jag nu själv i mer än trettio år arbetat
på en av de arbetsplatser, som herr
Ohlin vill jaga ut kommunisterna från,
tycker jag det är på sin plats, att jag
tar upp de argument, som denne Kihlberg
anför just beträffande denna arbetsplats.
Det är, som kanske förstås,
Sveriges största varv, Götaverken, det
varv, där de flesta marina fartygen byggas
och repareras.

På sidan 20 i Kihlbergs broschyr säges
det, sedan man talat om de kommunistiska
valframgångarna vid varven
: »Nyckelställningarna vid varven
skulle hållas till varje pris, det var lösen.
Typiskt är att en av kommunisternas
skickligaste organisatörer nyligen
avdelades för att ta hand om ledningen
vid Götaverken — han sändes helt enkelt
dit från Kockums i Malmö, och
ingen kom sig för att hindra överflyttningen.
En del sabotagetekniker inom
elektrikeryrket och några kontrollanter
av kommunistiska celler ha på motsvarande
sätt dirigerats dit. Det vill till
hårda tag för att få bukt med de krafter
som bitit sig fast vid varven.» Jag
skall medge att det måste bli hårda tag,
och jag förstår egentligen inte, hur de
skola tas, när det gäller att få bukt med
någonting, som över huvud taget inte
finns.

Jag skall börja med påståendet, att
kommunisterna ha avdelat en skicklig
organisatör till Götaverken. Jag har som
sagt varit på detta varv i 31 år och har
i 20 år varit medlem av den kommunistiska
fackklubben. Jag bär haft nöjet
och äran att sitta i ledningen av denna
och tror mig kunna påstå, att av vad
som där beslutas och behandlas finns
det ingenting, som jag inte vet om. Jag
kan således tillbakavisa påståendet. Det
enda som är riktigt är, att den arbetare,
som det här talas om och som är verkstadsklubbens
nuvarande ordförande,
har kommit från Kockums i Malmö. Men
den verkliga anledningen till att denna

förändring av arbetsplats skett är att
söka i det faktum att vi hade en metallkonflikt
1945 och att denne man tillhörde
den förhandlingsledning, som
fanns inom metallindustrien. Metallkonfliktens
förlopp känna vi alla till. Men
vad som kanske inte är känt förut i
riksdagen men som jag skall bekantgöra
nu är, att denne man efter konflikten
blev utan arbete, och därmed voro
hans möjligheter att skaffa sig arbete
i Malmö inom sitt speciella område
uteslutna. Det är således den enda orsaken
till att han såsom varande varvsarbetare
sökte sig till Göteborg, där ju
de stora varven ligga, vilket var naturligt,
eftersom han måste försörja både
sig själv och sin familj. Det var sanningen
om den uppgiften i broschyren.

Vad beträffar påståendet om elektrikergruppen,
som här göres offentligt
till den svenska allmänheten, fattar jag
det så, att det bygger på det faktiska
förhållandet, att vi ha ett mycket stort
och kraftigt inflytande inom denna
grupp. Och då tycker man väl, som herrar
Hjalmarson och Ohlin, att kan man
bara påstå en sak tillräckligt många
gånger blir den till slut trodd. Jag kan
i alla fall på det bestämdaste säga, att
vi ha aldrig vare sig beställt eller begärt
några kontrollanter eller sabotörer
av någon sort. Jag är stolt över att
kunna säga, att Götaverkens kommunistiska
fackklubb, Sveriges största,
står på egna fötter och klarar själv sin
uppgift, och den uppgiften är vår ständiga
dagliga kamp mot arbetsgivarna.
Men när man kan fälla ett sådant påstående
om elektrikergruppen, vilket
man naturligtvis lika litet kan bevisa
som något annat och som fällts bara
på grund av att vi äro starkt representerade
inom denna grupp vill jag fråga:
Vad skall man då ge för uppgift åt
den grupp vid Götaverken, där vi ha
det allra starkaste inflytandet, nämligen
den grupp, som har till uppgift att

164 Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Srar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

göra rent och som har det smutsigaste
och sämst betalda arbetet''? Om herrar
Kihlberg och Ohlin inte kunna ställa
något förslag, skulle jag vilja föreslå,
att man låter dessa arbetare sopa rent
med den Kihlbergska och Ohlinska sabotageteorien.

Jag fortsätter i den Kihlbergska broschyren.
Där säger han, att kommunisterna
i Göteborg ha specialiserat sig på
Koppar-Trans. Det är ett intressant arbetsområde,
och kommunisterna ha
sina intressen där, och då skickar man
dit arbetare. Tidigare har han sagt, att
vårt främsta intresse är att få arbetare
till varven. Sedan gör herr Kihlberg en
kullerbytta och säger, att vi skicka
varvsarbetarna till Koppar-Trans. Vad
som är intressant är att se motiveringen.
Han säger nämligen beträffande
den senare arbetsplatsen, att företaget
är nystartat och att där finns det inga
kommunisttraditioner från den tiden
man satte hårt mot hårt och arbetsvillkoren
ofta voro upprörande urusla. Jag
konstaterar med tillfredsställelse, att man
erkänner att det funnits urusla arbetsförhållanden,
och jag tillägger, att sådana
finnas fortfarande. Sedan säger
herr Kihlberg, att kommunistiska arbetare
med utmärkta inkomster på varven
sökte sig till Koppar-Trans, och ingen
har kommit sig för att stoppa dem eller
ens kontrollera dem, frånsett den rent
polisiära övervakningen av det viktiga
företaget. Det skulle vara intressant,
om man kunde få en definition på vad
uttrycket »kommunistiska arbetare med
utmärkta inkomster» innebär. Varvsarbetarna
tillhöra inte alls de högst betalda
arbetarna. Visserligen ha arbetarna
vid Götaverken och göteborgsvarven i
övrigt kunnat kämpa upp sig ganska
bra i lönehänseende tack vare en kommunistisk
ledning under de senaste tio
åren ungefär, men det är en annan sak.
Men den verkliga och riktiga förklaringen
till att varvsarbetarna sökt sig

över till Koppar-Trans är det ofrånkomliga
faktum, att Koppar-Trans bildats
under en tid, då det varit fullständig
brist på arbetskraft. Detta företag har
inte haft någon möjlighet att få arbetare
på annat sätt än genom att bjuda över.
Det är den enda och ganska naturliga
förklaringen till förhållandet.

När jag läser denna interpellation
och hör yttrandena här av folkpartiledaren
och andra och tänker på det
arbete vi utföra dagligdags och ha utfört
speciellt under andra världskriget
är jag synnerligen oförstående inför de
påståenden som här fällts. Det finns
inte det minsta bärande argument för
de krav som resas från högerns och
folkpartiets sida. Jag började för 31 år
sedan vid Götaverken. Typiskt nog var
det ett militärt fartyg — det var det
stora slagskeppet Drottning Victoria —
som jag då fick vara med om att bygga.
Sedan har jag under årens lopp på denna
arbetsplats, speciellt under andra
världskriget, varit med om att bygga
och reparera flera andra fartyg såsom
ubåtar, kryssare, jagare och minsvepare.
Alla ha byggts och reparerats färdiga,
och vi ha fått goda vitsord för
vårt arbete. Det har skett på en arbetsplats
med mellan 5 000 och 6 000 anställda,
av vilka majoriteten är kommunister.
Vi byggde, som herr Hagberg
i Luleå redan tidigare har sagt, under
andra världskriget bl. a. den stora kryssaren
Tre Kronor. Vi gjorde inte bara
båten färdig utan gjorde den färdig
långt tidigare än beställningen avsåg.
Flera månader dessförinnan kunde båten
levereras, vilket gjorde att vi som
tillhörde den fackliga ledningen ansågo,
att verkstadsledningen skulle honorera
detta duktiga arbete. Efter förhandlingar
gingo arbetsgivarna också med
på att ge samtliga arbetare en extra
veckolön och vidare inbjödos vi kommunister
i den fackliga ledningen på
arbetsplatsen till en middag, där vi

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23.

165

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

fingo mottaga tacket, inte bara från bolagsledningen
och de intresserade på
det militära området utan också från
representanter för regeringen.

När man tänker på detta i samband
med denna interpellation, kan man inte
komma till någon annan uppfattning än
att herr Ohlin i sina strävanden att motarbeta
kommunisterna bortser från allt
som har med faktiska förhållanden att
göra. Han försöker göra en konstruktion
i den tanken, att kan man bara påstå
något tillräckligt många gånger finns
det alltid någon som tror vad man
säger.

Herr Hjalmarson använder ungefär
samma argumenteringskonst. Då tiden
är långt framskriden skall jag inte ge
någon ingående kritik av hans uppläggning,
men jag skall ändå ta tillfället
i akt att säga några ord till herr Hjalmarson,
som tvivlade på att det kommunistiska
partiets medlemmar samla
in de belopp det var fråga om. Och när
herr Hjalmarson i kammaren uttryckte
förhoppningen, att det skulle komma
till folkets kännedom vad som verkligen
händer, var det inte utan att jag
önskade, att herr Hjalmarson varit med
nere på Götaverkens arbetsplats och
framfört denna sin uppfattning. Han
skulle då ha fått ett verkligt svar från
arbetare på en enda arbetsplats, som
på tre månader samlat in 17 000 kronor
till det kommunistiska partiet. Det är
inte fråga om någon bokföring eller
någon sifferuppskrivning, det är fråga
om slit från morgon till kväll för att
få ihop pengarna. Men det lyckas, och
det kommer, herr Hjalmarson, att lyckas
ännu en gång och ytterligare de
gånger det kan komma att behövas.

När herr Hagberg i Luleå begärde
att herr Hjalmarson skulle bevisa sina
påståenden, blev han som tidigare
svarslös — enda svaret jag kunde uppfatta
från bänken var en huvudruskning,
som alltid kan vara bevis nog,

dock inte för att påståendena gent emot
oss skulle vara riktiga, utan i stället
för omöjligheten för herr Hjalmarson
att ingå i ett ordentligt svaromål. Detta
erinrar mig om något som jag föreställer
mig att herr Hjalmarson själv, även
om han inte upplevt det så dock läst
om, nämligen att det var en tid i vårt
land, då hans gamla parti använde benämningarna
boskapstjuvar och landsförrädare
om det socialdemokratiska
partiet. Det var utslag av ungefär samma
argumenteringskonst, som man använder
i dagens situation, då man säger
att det kommunistiska partiet är
faran för den kapitalistiska världen.
Med den utgångspunkten begagnar man
de gamla beprövade metoderna.

Herr talman! Jag konstaterar att om
det över huvud taget finns något av
värde i denna interpellation, så bör
det vara att den kan utgöra en allvarlig
erinran till de arbetare som tidigare
eventuellt låtit lura sig att stödja det
parti, som i dag tydligt visar att inte
ens den demokratiska påverkan, som
man skulle kunna tro att det rönt, kvarsatt
några spår. Jag tror också att arbetarnas
svar på denna provokation
från folkpartiledningens sida kommer
att besvaras inte bara hårt utan också
rättvist.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Herr Hjalmarson använde metoden
att läsa ett citat och först senare
angiva, var det var hämtat. Jag skall
kopiera honom. Vem tro ni har sagt
följande? »Ty de kommunistiska partierna
i de utomryska staterna äro intet
annat än kominterns främlingslegion.
Dessa kommunistiska sektioner i de enskilda
länderna ha till uppgift att med
aldrig sinande penningmedel och med
utnyttjande av Moskvapropagandan förbereda
och genomföra den bolsjevistiska
världsrevolutionen.» Eller följande:

166

Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

»Det har blivit Sovjetunionen förbehållet
att återinföra slaveriet i dess mest
pregnanta form. Ungefär 6V2 miljoner
människor uppleva i tvångsarbetslägren
det verkliga helvetet på jorden. I 1 300
jättelika komplex och tvångsarbetsläger
pressar bolsjevismen de sista krafterna
ur dessa olyckliga.»

Ja, förmodligen gissar man på Herbert
Tingsten i Dagens Nyheter, kanske
på Paul Björk i Morgon-Tidningen eller
på herr Hjalmarson. Lika gärna kunde
uttalandena ha härstammat från hundratals
andra publikationer från samtliga
partier, som kalla sig demokratiska
här i dag, tv man har använt ungefär
samma ord. Men dessa citat voro tagna
från en annan potentat. De voro hämtade
ur Reichspropagandafuhrer Joseph
Goebbels tal på partidagen i Niirnberg
år 1936.

Goebbels talade om att »en sann riddare
utan fruktan och tadel gripit kulturens,
mänsklighetens och civilisationens
fana i sina starka händer och fört
den med högburet huvud fram mot det
världsrevolutionära angreppet. Det röda
anloppet från öster kommer att studsa
tillbaka mot nationalsocialismens
skyddsvärn.»

I dag är det inte längre Adolf Hitler
—• herrar Hjalmarsons och Ohlins föregångare
i antikominternpaktens tecken,
som slutade sina dagar i en bunker i
Berlin — utan i dag är det väl närmast
Truman som är den sanne riddaren.
Detta ger mig anledning att utöver vad
mina partivänner ha sagt påvisa, att vi
som varit med i arbetarrörelsen i trettio
år ha vissa erfarenheter av böljegången
i den antikommunistiska propagandan.
Det kan heta antikoininternpakt
ena gången, Atlantpakt den andra,
men det är alltid samma tanke, och
tempot och tongångarna stegras alltid
när någon kapitalistisk stat förbereder
och söker närma sig ett krig. Rösterna
höjas allra mest av dem, som äro den

verkliga femtekolonnen i respektive
länder.

Aren 1938—39 sade man: Titta, faran
kommer från öster! Faran fanns i söder.
I dag ropar man: Faran kommer
från öster, men den kommer från väster.
Den gamla nazismen håller visserligen
i dag på att uppleva en storartad
renässans i Västtyskland under Amerikas
beskydd, men dess avbild i Sverige,
representerad av Dagsposten, är
ganska blek och beskedlig. Nazismen
har inte längre hegemoni i den antikommunistiska
kampanjen — det har
Amerika. Den främsta tidningen i Sverige
som kämpar för fascismens idéer,
heter i dag inte Dagsposten utan Dagens
Nyheter. Det är nämligen på innehållet
det kommer an. En amerikan
har sagt att när vi nästa gång gripa till
en fascistisk diktatur, skola vi inte använda
det namnet, vi skola kalla den
för demokrati! Och det är vad som nu
sker. Folkpartiet är i dag det parti,
som mest konsekvent företräder den
blandning, som utgjorde själva kvintessensen
i nazismens framträngande till
massparti, blandningen av social demagogi
för att spränga sig in i arbetarrörelsen
och reaktionära terrormetoder
mot arbetarklassens mest medvetna
parti.

I den mån socialdemokratien gör gemensam
sak med dylika strävanden får
den vanligen snart själv umgälla vad
den har gjort. Så var det i WeimarTyskland,
och så blir det i land efter
land. Redan nu är det uppenbart att
den antikommunistiska hetsen i Förenta
staterna liar tilltagit och börjar bli rena
galenskapen, inte bara så att man hoppar
ut genom fönstren, även regeringsmedlemmar
— som herr Hagberg nyss
sade — anklagas, och man börjar plötsligt
se kommunistagenter överallt. En
senator, en kollega till mr Thomas från
Oklahoma —- han var ändå inte den
värste — en senator som heter Mc

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23. 167

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

Carthy från Wisconsin, har trott sig
upptäcka 200 farliga kommunistagenter
inom amerikanska UD! Och en av de
värsta är utrikesminister Acheson själv!
När sådant händer bland krigshetsens
spetsar, hur kan då herr Ohlin äga bestånd?
Kan han vara säker på, efter
den kampanj som Dagens Nyheter satt
i gång, att han inte själv kommer in i
den villervalla, som krigshetsarna i DN
givit exempel på.

Folkpartiet har tagit upp Dagens Nyheters
kampanj. Och varför? Därför att
det i Sverige företräder det amerikanska
intresset, framför allt den grupp
som representeras av Dagens Nyheter.

Det har talats om kontakter med våra
broderpartier. Ja, precis som om socialdemokraterna
eller de borgerliga
inte skulle ha internationella kontakter.
Det mest utpräglade för dessa partier i
dag är väl just de fyra s. k. demokratiska
partiernas beroende av Atlantpakten
och Marshallplanen. Men de som
framför allt söka driva Sverige i krig
är Dagens Nylietersgänget. Komma ni
ihåg de dagar då amerikanarna hade
övningar för krig i Östersjön och slogo
ned i Kastrup? I dessa dagar var Dagens
Nyheters redaktion rena solskenet
och belåtenheten över att den makt,
som man höll på, så snabbt kunde besätta
flygplatsen — det var just den 9
april för övrigt — i en nordisk småstat
och över att denna makt hade så
stora möjligheter att dra in våra nordiska
stater i krig. Så skriva inte goda
svenskar, så skriva landsförrädare, som
öppet tala om att de inte vilja att Sverige
skall försvaras vid ett amerikanskt
angrepp. Detta är landsförräderi, och
det är företrätt i herr Ohlins parti. Det
är där vi ha den verkliga femtekolonnen,
det är den som skriker: Tag fast
tjuven!

Detta kommer till synes i den dagliga
kampanj som föres i Dagens Nyheter.
Vederbörande tro inte på sitt kapitalis -

tiska system, de tro att det kan räddas
endast genom ett krig. Herr Svensson i
Ljungskile citerade nyss Gustav II
Adolfs yttrande — jag minns inte hur
orden föllo — om svenskens trohet mot
sitt land. Gustav II Adolf stupade vid
Liitzen och slapp uppleva den skamliga
avbild, som Dagens Nyheter i dag representerar.
Där är det inte fråga om
trohet mot det svenska landet utan om
lakejlydnad mot den amerikanska storfinansen.

Till herr Erlander vill jag säga, att i
den mån socialdemokratien använder
sig av en propaganda, argument och
metoder som äro lånade från Goebbels,
komma vi att säga ifrån med de riktiga
orden vad detta innebär, och då skall
herr Erlander inte stå här och beklaga
sig över att vi använda dem. Vi använde
skarpa ord, när t. ex. Zörgiebel sköt
på förstamajdemonstranterna och när
Väinö Tanner i tre, fyra år kämpade på
Hitlers sida i världskriget. Vi komma
även i fortsättningen att tala om vad
sådana saker innebära. Det har gått
långt, när Paul Björk & Co i dag äro
sufflörer åt herr Hjalmarson.

Herr Hjalmarson kan inte komma
med ett enda motargument mot vad vi
anfört beträffande kommunistpressens
finansiering. Han säger bara: Det där
har bemötts många gånger förut. Herr
Hjalmarson kommer aldrig, om han lever
tills han blir gråhårig tre gånger
om, att kunna göra någon verklig invändning
mot de fakta vi lagt fram. Vi
ha haft alla våra affärsböcker hos den
svenska polisen i flera månader. Herr
Erlander sade att borgarpressen varnat
oss, så att vi kunde förebygga någonting
farligt! Tro ni att vi skriva om
våra kassaböcker? Det stora fiaskot för
er, mina herrar, bestod i att ni skulle
förbjuda oss men inte kunde. Mörk väl
tidpunkten, herr Hjalmarson. Det var
den 11 februari 1940, en månad innan
herr Hjalmarsons partivänner i höger -

168 Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

tidningen Norrbottens-Kuriren i Luleå
med bistånd från herrar från folkpartiet
och socialdemokratien laddade en bomb
och sprängde fem av våra redaktörer
och deras barn i luften! Tror någon att
det vid den tidpunkten inom samlingsregeringen
hade funnits någon, som velat
hålla igen, om han kunnat klämma
efter oss med stöd av något material,
som man fått fram?

Det är klart att så inte är fallet, och
därför blev det generalfiasko. Ja men,
säger nu herr Hjalmarson, inte heller
hos nazisterna kunde man hitta något
förrän nazismen störtade samman. Det
hade ni mycket väl kunnat göra, om ni
använt samma metoder som mot oss
och tagit deras kassaböcker 1940. Men
det gjorde ni inte, ty det var under de
dagarna »neutralitetstågen» gingo, visserligen
bara på nätterna, herr Vougt,
när man hade framstående nazister på
ledande poster inom polisen och när
man på mycket högt uppsatt håll yttrade
om den tyske militärattachén —
eftersom det är ett citat, herr talman,
förmodar jag att en svordom ursäktas:
»Håll honom för fan på gott humör!»
Detta var ledtråden och därför tittade
man inte på nazisternas papper.

Herr Ohlin framträder i debatten och
säger att kommunisterna äro rädda för
de fakta som anförts. Jag har inte kunnat
upptäcka ett enda faktum, som herr
Ohlin anfört. Han har kommit med
svammel, som levererats av Leif Kihlberg
i Dagens Nyheter. Det är att märka
i den Kihlbergska uppläggningen att
han noga underlåtit att säga någonting
konkret. Bara i ett fall vågade han sig
på det. Då gällde det en föregiven ingenjör,
som spionerat i Norrbottens
järnverk och efter fullbordad förrädisk
handling åkt söderut. Vi vände oss genast
till polisen och frågade: Varför
häktade ni inte Dagens Nyheters sabotör?
De hade ju ingen sabotör att häkta

och svarade: Vi bry oss inte om vad
Dagens Nyheter skriver!

Det är nämligen så att man aldrig
kommer att hitta den spionen, tv det är
en fri fantasi av herrar Kihlbergs och
Hjalmarsons gemensamma källa, en
man som brukar stå stupfull på torgen
och skryta med att Dagens Nyheter
ringer upp honom mitt i nätterna och
vill att han skall skriva tidningens ledare,
en man som fått två års straffarbete
för olovlig underrättelseverksamhet.
Han har också levererat de klyschor,
som herr Hjalmarson läst upp i dag.
Vi älska inte våra fiender och vi unna
er honom därför så hjärtans gärna.
Fortsätt ni att ta edra informationer
om kommunisterna från sådant håll, så
komma ni att uppleva lika lysande fiaskon
hädanefter som i februari 1940 och
senare.

Det påstods också att kommunister utfört
sabotage. Detta har redan avvisats
här. Det finns inte ett enda utfört
sabotage i Sverige, som man har att
visa på. Ingen är dömd för något sådant.
Men det finns de som äro dömda
för att de förberett sig att vid en tysk
ockupation av Sverige handla som de
norska och danska frihetskämparna
handlade. De skulle, om vi blivit ockuperade
av tyskarna och om inte andra
krafter räddat oss, ha varit nationalhjältar,
åtminstone för en tid, om de
utfört vad de förberedde. Ty skulle läget
ha blivit kritiskt och det uppstått en
motståndsrörelse här, är det väl ändå
sådant folk vi kunnat räkna med. Det
karikatyrgäng, som lekte motståndsrörelse
i klubben »Tisdagssoppan», hade
säkert krupit undan i buskarna och varit
lika anpassligt som Dagens Nyheter,
som avskedade sin främste medarbetare
därför att han inte kröp tillräckligt
för Hitler.

I hela denna debatt måste man efterlysa
ett enda faktum. Ni ha dragit

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23. 169

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

en nit, och ni stå där tomhänta, ty om
ni haft något att komma med skulle ni
ha förbjudit oss för länge sedan. Herr
Hjalmarson talar om Jules Mochs stora
aktion i Frankrike. Den sprack fullkomligt,
herr Hjalmarson, den blev
en lysande triumf för Komintern. Talet
om den ryska banken var en enda
lögnhärva, vilket uppdagats inför deputeradekammaren.
När herr Hjalmarson
talade om de 100 000 tjeckiska
gruvarbetarna, som hade givit en månadslön,
vilket tillsammans hade gett
250 miljoner francs, satt jag och räknade
ut, att detta skulle per gruvarbetare
bli en månadslön på 37 kronor 50
öre i svenska pengar. Detta kan, herr
Hjalmarson, möjligen vara en månadslön
i kapitalismens kolonier men sannerligen
icke i de länder, där folket
tagit makten.

När vi slagit fast, att vi äro de enda
som verkligen visat, varifrån våra
pengar komma, medan högern och folkpartiet
äro mycket rädda för detta,
höjer herr Hjalmarson bara på rösten
och säger: »Vi garantera att det är
svenska pengar.» Tror herr Hjalmarson,
att detta garanteras genom att han höjer
rösten? Varför är herr Hjalmarson
så spökrädd för en undersökning, om
det är svenska pengar, om inte källorna
äro skumma? Högern i olika länder har
ofta fått pengar ur många skumma källor
och även över gränserna. Jag kan
taga den franska högerpressen, som är
ganska allmänt känd i detta fall. Högerns
fosterlandskärlek •— framför allt
de förmögna högermännens fosterlandskärlek
— brukar ha mera kontakt med
kassafacket och aktiestocken än med
det land, som sett dem födas, och det
folk. som bebor detta land. Och när det
kapitalistiska systemet störtas, bruka
dessa högermän sticka i väg och bekämpa
sitt fosterland.

Herr Svensson i Ljungskile använde
ett apokryfiskt Lenincitat. Han försökte

ställa den socialistiska revolutionen i
motsats till fosterlandet. Det är ju löjligt.
Icke blir man mindre fosterlandsvänlig
därför att man tycker att Enskilda
banken och Handelsbanken äro
polyper som vi skola ha bort. Men
herrar Hjalmarsons och Ohlins fosterlandskärlek
står i ett mycket bestämt
förhållande till storbankernas och storfinansens
maktställning.

Herr Hjalmarson läste upp klyschor
från den källa jag har nämnt. Eftersom
det gällde mig, skulle jag kunna nämna
en del exempel som de anförde och
tala sant. Men varken herr Hjalmarson
eller herr Erlander eller herr Ohlin
förstår detta, ty de företräda icke partier,
där det på djupet finnes en stor
offervilja, där människorna offra något
för en rörelse, som skall giva dem fred
och en tryggad framtid. Den offerviljan
finns hos oss men icke hos dem, som
leva på jätteanslag från bolagen eller
tvångsmjölka Landsorganisationens och
fackförbundens kassor. Vi ha det verkligen
icke så ställt att ni kunde hitta
något misstänkt, när ni snokade efter
detta med er politiska polis, som kostade
sju miljoner om året. Ni snokade
till och med igenom våra postgirotalonger
för flera år. Gör det gärna igen!
Ni äro så välkomna men ni komma att
få uppleva samma strålande fiasko som
sist.

Till herrar Erlander och Severin har
jag också ett par ord att säga. Herr
Erlander frågade, vad det var som föranledde
tvärvändningen i ett visst skede.
Han sade att det måste vara att
Kominform bildades i Warszawa, och
så skedde en vändning i det kommunistiska
partiets politik.

Herr Erlander får läsa på kalendern
litet bättre: han har förväxlat orsak
med verkan. Tvärvändningen skedde i
den socialdemokratiska rörelsen. Herr
Hagberg i Luleå har påvisat, att man
1945 på allvar diskuterade de svenska

170

Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

kommunisternas medverkan i regeringen.
Vi behöva icke diskutera vad
herr Vougt sagt i denna fråga. Jag bara
noterar det faktum, att i tretton länder
sutto kommunister i regeringen tillsammans
med folkpartister, socialdemokrater
och högermän. Om vi hade
varit så skumma landsförrädare som ni
nu säga, skulle man då ha velat sitta
i samma regering som vi? Jag bara
frågar.

När skedde då denna tvärvändning?
Var det ett utländskt, främmande påbud
som kom? Ja, det var det! Men det
kom icke från Moskva utan från
Washington. Det var i de dagarna då
dollarkungarna satte ekonomiska tumskruvar
på vissa europeiska länder och
tvingade Frankrike och Italien att utesluta
landets största parti ur regeringen.
Där var tvärvändningen, herr Erlander.
Man bröt mot demokratiska
spelregler genom grov inblandning från
en utländsk stormakt! Det märktes
snart också att det var samma sak som
skedde i Sverige. Herr Erlander slungade
efterkrigsprogrammet och gick med
på Marshallplanen.

Han sade också, att vi kommunister
kunna kanske göra en vändning igen.
Ja, det beror på vart herr Erlander
svänger. Om herr Erlander går tillbaka
till efterkrigsprogrammet, kunna vi
tänka på saken. Det tror jag icke att
han gör, men jag tror att en mängd
socialdemokrater komma att göra det.
Tvärvändning ägde rum, när efterkrigsprogrammet
kastades för Marshallplanen.
Jag vet, att herr Erlander stod i
Konserthuset och sökte bestrida, att
han hade slängt efterkrigsprogrammet;
detta möttes av ett storskratt redan
efter första punkten. Alla visste nämligen
hur det hade gått med det.

Jag behöver bara ta ett enda faktum
till. Det är dock ett gott stycke väg
från Myrdals tal om den socialistiska
skördetiden till herr Severins Afton -

tidnings glada belåtenhet över att Marcus
Wallenberg i Karlstad talat så vackert
om den socialdemokratiska regeringen,
att icke något statsråd eller någon
socialdemokratisk ombudsman eller
partisekreterare kunnat göra det
vackrare. Och i Sunt Förnuft har i dagarna
Marcus Wallenberg använt hela
första och andra sidorna att räkna upp
alla de goda saker som herr Erlander
har övergivit för storfinansens skull.
Detta var tvärvändningen. Det är herr
Erlander som gjort den och icke vi.
Vad vi gjort är att vi dragit konsekvenserna
av herr Erlanders övergång från
den politik han förde 1945 och 1946
till den, som väcker sådan belåtenhet
hos Marcus Wallenberg. Titta vi på
bolagsvinsterna så förvånar oss icke
detta.

Sedan till herr Severin! Han gör litet
historia från Tjeckoslovakien och andra
länder. Jag skall icke återgå till 1920-talet, fastän detta skulle vara mycket
roligt. Jag skall bara notera ett faktum.
Vad som hänt i Europa och vad som
händer i dag är, att kommunisterna
fullfölja den gamla socialistiska tanken
genom att med andra partiers hjälp
genomföra en socialistisk omdaning i
ländernas styrelse, där bank- och bolagsväldet
får vika för folkmakten. När
denna förändring inträdde 1945 och
1946, sprack den internationella socialdemokratien
i två delar. En mycket
stor del följde oss: i Tjeckoslovakien,
Polen och Ungern. De som följt oss äro
i dag alltjämt ministrar, fackföreningsledare
och andra ledare för sina folk;
de sitta nog säkrare än herr Erlander.
Det finns intet liögersocialdemokratiskt
parti därför att socialdemokratien gått
tillbaka till socialismen. Majoriteten av
de socialdemokratiska ledarna och massorna
i dessa länder insågo, att det efter
kriget bara fanns en väg att gå: socialismens
väg, samt att varje försök med
en tredje väg skulle, om icke genast så

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23.

171

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

dock ganska snart, föra till ett återuppstående
av de blodiga Horthy- och Pilsudskidiktaturerna
under andra namn.
Då gingo de hellre tillsammans med
oss. När socialdemokratien blev socialistisk,
behövdes icke två arbetarpartier.
Även i de länder, som icke följt denna
väg, finnas starka socialdemokratiska
grupper, som gå i enhetsfront med
kommunisterna; jag erinrar om Pietro
Nennis majoritetsparti i Italien.

Högersocialismen vänder där den fortlever
tillbaka till Weimarpolitiken, då
man gjorde eftergift på eftergift. Herr
Erlander säger, att socialdemokraterna
äro de bästa kämparna mot kommunisterna.
Vad blir resultatet för er själva?
Titta efter hur ni ha det ställt. I Australien
och Nya Zeeland är er gamla maktställning
bortblåst. I England är den så
naggad i kanten, att man får släpa
krymplingar och sjuka med 40 graders
feber till varenda viktig votering. Bakåt
har det gått i Danmark, och bakåt
har det också gått i Finland. Vissa tecken
tyda på att optimismen icke är så
strålande heller i Sverige inför hösten.
I de länder i Europa, där det finns en
stark högersocialdemokrati, såsom England,
Norden, Holland, Belgien och
Schweiz, håller högersocialismen på att
bli ett slags naturreservat, medan den
i den övriga världen icke har något att
säga till om. Dithän har det gått med
denna mäktiga rörelse, som före 1914
behärskade så mycket och efter 1918
praktiskt taget behärskade hela arbetarrörelsen
i den utomryska världen. Det
är följderna av er antikommunistiska
politik. Genom att ni ha gjort politiken
att slå ut kommunisterna till det
allena saliggörande ha ni överallt
kommit i sällskap med storfinansen.
Besultatet av detta kommer att bli,
att ni driver ert parti till undergång.
Ni kan komma att få samma tack
för hjälpen som .socialdemokraterna i
Tyskland, vilka fingo vandra till Hit -

lers koncentrationsläger tillsammans
med kommunisterna.

Jag skall återgå till herr Hjalmarson.
Det finns för oss en mycket stark
rekryteringsbas genom att vi i Sverige
företräda socialismens idéer. De ha sin
gamla dragningskraft kvar, skriv upp
det! Därför kunna vi också skapa en
bas för våra tidningar, som ni icke
kunna tänka er, ni som arbeta för linjer
som utvecklingen håller på att gå
förbi. Herr Hjalmarson talade i sitt
anförande om att några av världens
främsta intellektuella, några av dess
bästa hjärnor, följde kommunisterna.
Han kunde icke finna någon annan förklaring
än att giva sig in på den religiösa
mytens område. Det kan ju kanske
vara motiverat av den helg som vi
fira på det här sättet.

Herr Svensson i Ljungskile — som
dock gör mycket stora ansträngningar
för att hålla pingstvännerna kvar i
sin splittrade diversehandel — talade
om att pingstaftonen icke blivit vad han
hoppats. Den kommer inte att bli det
heller. När herr Hjalmarson i pingstaftonens
frid ger sig in på den religiösa
myten, råkar han åter vilse. Detta
att några av världens främsta hjärnor,
vetenskapsmän och författare, i dag
följa socialismen är icke märkvärdigt
alls. När kapitalismens system på trettio
år vållat två världskrig, skapat flera
fascistdiktaturer och nazistdiktaturer
och håller på att skapa nya, när deras
andliga kultur i dag framför allt
gör sig märkbar i atombomben, vätebomben
och specialgaser, som skola »utrota
mänskligheten» för att dollarkungarna
skola få världsherraväldet över
vad som möjligen är kvar, komma de
bästa hjärnorna att vända er ryggen,
herr Hjalmarson. Då komma de som
älska freden och friheten, de som ej
vilja offra sina länders ungdom i krig,
att gå till oss.

Det var typiskt hur herr Hjalmarson

172 Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

omnämnde Set Perssons citat i hans
tal på Gärdet av några belgiska hamnarbetarhustrurs
uttalande, att de hellre
slogos med polisen än att de slogos —
jag citerar herr Hjalmarsons egna
ord — i ett anfallskrig för den amerikanska
imperialismens intressen. Eftersom
han blev så upprörd måste det ju
betyda att det viktiga för herr Hjalmarson
är ett anfallskrig i den amerikanska
imperialismens intresse. Det är
klart, att kapitalismen, som förlorat
tron på sitt system, kommer att driva
ifrån sig icke bara de stora massorna
av arbetare utan också stora massor av
intellektuella. Det är detta som gör er
så hjälplösa, icke bara därför att ni
icke ha fakta att draga fram i debatten,
utan hjälplösa också därför, att de
metoder ni förorda redan äro prövade
med mycket dåligt resultat. Ni som
tala om demokrati och slå er för bröstet,
när ni taga detta ord i munnen, läto
dock ert demokratiska sinnelag taga semester
i många år, under de år då ni
stiftade tillräckligt med undantagslagar
för att Hitler, om han hade kommit
hit, icke skulle ha behövt stifta en enda
ny lag utan kunnat regera på samlingsregeringens
undantagslagar. Det var
den tiden då ni drevo ut vårt folk
från arbetsplatserna, gjorde dem arbetslösa
och deporterade dem söderut. Det
finns också riksdagsmän som varit med
i de av eder skapade koncentrationslägren
vid Storlien, Sveg och öxnered.
Det var icke något Makronissos, som i
Grekland, men en liten ansats i sådan
riktning. När ni satte i gång Hestapo,
som kostade alla dessa miljoner om året
och gjorde razzior i våra hem med
snöpligt resultat, då prövade ni allt det
som herrar Ohlin, Svensson i Ljungskile
och Hjalmarson nu vilja ha. Det
förvånar mig ej att socialdemokratien,
som en gång tillmötesgick högern och
folkpartiet på den punkten, är ledsen
för att det icke gick så bra som man

hade hoppats och nu är rädd för att
metoden kan giva motsatt resultat. Det
gör den.

Är det omöjligt att ni kunna lära något
av följande fakta? I alla länder, där
i dag kommunisterna sitta vid regeringsmakten,
var före deras makttillträde
det kommunistiska partiet och de kommunistiska
tidningarna strängt förbjudna.
Det kostade på sina håll sex års
straffarbete och på många håll döden
att bli ertappad med kommunistiska
åsikter. Åsikter räckte i detta fall, liksom
i Amerika av i dag. I det tsaristiska
Ryssland voro före revolutionen icke
bara det bolsjevikiska utan även andra
arbetarpartier strängt förbjudna. Detsamma
var fallet i Kina. I alla länder,
där folkdemokraterna i dag regera,
voro de kommunistiska partierna förbjudna
för fem—sex år sedan. Det
hjälpte icke i den situationen, ty det
kommunistiska partiet representerade
utvecklingens linje. Det var det självklara
alternativet till att man åter skulle
sjunka tillbaka i en fascistdiktatur.
Det var detta som förde massorna fram
till socialismen. Därför kunde man
rycka massorna med sig. För var och en
som stupade i Polen eller i Tyskland,
och de voro många, kom det icke, som
Juliot Curie har sagt, två nya utan det
kom tjugu eller trettio nya.

Det är detta som gör er situation
hopplös, herrar Ohlin och Hjalmarson.
Ni kämpa mot utvecklingen. Ni söka
efterapa vissa förebilder, men kunna
ni komma stort längre än FBI i Amerika
och på sin tid tsarens ochrana,
Hitlers Gestapo och Siguranzan i Rumänien?
Ni komma att göra samma
tråkiga erfarenheter: kapitalismens system
lackar mot sin undergång. Ingen
polisdiktatur i världen kan rädda det
system, som herrar Ohlin och Hjalmarson
representera och uppehålla
med hjälp av Tage Erlanders regering.

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23. 173

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Innan jag går in på Gustav
Johanssons anförande ber jag att i förbigående
få säga ett ord om den mycket
viktiga fråga som berörts, nämligen
frågan om personalkontrollen. Jag vill
bara framhålla, att jag för min del
tror, att man skapar de nödiga förutsättningarna
för en lösning av denna
mycket viktiga men också mycket ömtåliga
fråga, om man följer de riktlinjer
för en orienterande upplysningsverksamhet,
som äro uppdragna av den norska
försvarskommissionen i dess betänkande,
till vilket jag förut har hänvisat.

Så, herr talman, ett par ord till herr
Johansson! Herr Johansson framhåller,
att polisen har aldrig funnit någonting
i kommunistpartiets böcker. Nej, herr
talman, aldrig någonsin ha väl de
svenska kommunisterna satt en sådan
tillit till den svenska polisen som vid
denna undersökning. Tillåt mig bara
säga, herr Johansson, att herr Johansson
skall icke tro, att icke vi, även om
vi ej här närmare diskuterat saken,
kunna ha en ganska god uppfattning
om metodiken för överförandet av de
utländska understöden till det svenska
kommunistiska partiet. En sak skall här
slås fast: det är att man har icke från
det kommunistiska partiets sida kunnat
gendriva den analys, som vi ha
gjort på grundval av de upplysningar
man har kunnat få om kostnader och
inkomster för partiet, en analys som
visar ett underskott på minst 700 000
kronor. Denna analys grundar sig på
medlemsantal, avgifter, insamlingar,
tryckeriföretag, fastighetsaffärcr, tidningsföretag,
löner och kostnader för
funktionärer, valkostnader, kostnader
för övrig agitation och andra organisationskostnader.

Sedan, herr talman, har herr Johansson
talat om Meurling, vars bok jag
åberopat. Herr Johansson sade, att

Meurling är en mycket suspekt figur.
För min del kände jag Pelle Meurling
under hans yngre skoltid, men sedan
har jag icke haft annat än ytterst flyktig
kontakt med honom. Därför medger
jag gärna, att herr Johansson bör
ha mycket bättre förutsättningar än jag
att bedöma vad Meurling går för. Jag
bara konstaterar, att ända till för kort
tid sedan vajr Meurling ett stort och klart
lysande sanningsvittne i den tidning
som herr Johansson redigerar. Jag yttrar
mig icke alls om herrarnas inbördes
moraliska uppskattning; det kan
vara hugget som stucket, men jag tycker
att det är utomordentligt värdefullt,
när herrar kommunister och kommunistiska
avhoppare inbördes effektivt
avslöja varandra, därför att då ha
vi utomstående åtskilligt att lära.

Jag vill bara säga, herr talman, att
det varit med utomordentligt intresse
vi iakttagit den stora försiktighet, med
vilken alla kommunistiska talare, som
uppträtt här, kretsat kring problemet
om kommunistpartiets finansiering.

Till sist endast en sak till. Herr Johansson
drog ett citat av Joseph Goebbels.
Om jag icke missminner mig var
citatet hämtat från 1936, alltså, herr
talman, fyra år före den dag, då Ribbentrop
i Moskva emottog Röda stjärnans
orden ur Molotovs hand för visad
förtjänst om samarbetet mellan Hitler
och Stalin. Då blev det som bekant annat
ljud i skällan.

Herr SEVERIN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Johansson i Stockholm
uppehöll sig egentligen endast vid vågkammarna
i den antikommunistiska
agitationen men förbigick med tystnad
mellanperioderna, då det var lugnvatten.
Han anförde, som herr Hjalmarson
erinrade om, ett citat av Goebbels från
1936 men ingenting från 1940 eller från
den tid, då den kommunistiska pressen

174

Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

här i landet jublande förklarade, att
det nazistiska Tyskland på vägar, som
voro oåtkomliga för västmakterna, erhöll
för krigföringen erforderlig materiel,
mat m. m. Det hade varit intressant
om han uppehållit sig mera vid
denna period och fram till midsommaren
1941.

Han talade också så mycket om de
tvärvändningar, som hade ägt rum, och
försökte förklara dessa med att statsministern
skulle ha ändrat politik, men
han nämnde ingenting om den tvärvändning,
som ägde rum i augusti 1939,
eller den helomvändelse, som skedde
midsommaren 1941, ingenting om den
tid då förhandlingar pågingo mellan
ryska och tyska regeringarna i Berlin
i november 1940, då Hitler generöst erbjöd
Ryssland Persien som intresseområde
och när Molotov förklarade sig
mycket intresserad av detta erbjudande
och över huvud taget var einverstanden
med Hitlers framställning.

Han förklarade sedan, när han kom
in på socialdemokratiens olycksöde, att
socialdemokratien några år efter kriget
sprack i två hälfter, varav den ena
fanns i det kapitalistiska Västeuropa
och Amerika, där den stod i kapitalismens
tjänst. Den andra hälften skulle
väl då vara placerad i Östeuropa. Uttryckssättet
var felaktigt så till vida,
att om socialdemokratien sprack i två
hälfter, förutsätter det, att det finns två
hälfter. Men vad som skedde var ju i
själva verket att i och med att järnridån
drogs ner framför Östeuropa, försvann
socialdemokratien där bakom helt
och hållet. Det existerar sålunda inte
någon hälft, inte en fjärdedel, ja inte
ens en tiondel av socialdemokratien
öster om järnridån. Den socialdemokrati
som existerar, den existerar väster
om denna ridå.

I den yra varav herr Johansson i
Stockholm greps nämnde han också,
om jag fattade honom rätt, att i alla

länder, där kommunisterna tagit makten
efter kriget, hade före det kommunistiska
maktövertagandet den socialdemokratiska
pressen och den socialdemokratiska
rörelsen förbjudits. Detta
är inte riktigt, tv så var t. ex. inte fallet
i Tjeckoslovakien. Däremot äro den
socialdemokratiska pressen och den socialdemokratiska
rörelsen numera förbjudna
i de länder, där kommunisterna
tagit makten.

Herr SEN AN DER (kort genmäle):
Herr talman! Jag begärde närmast ordet
med anledning av herr Severins
anförande.

Herr Severin försökte köra med den
gamla skivan från den gamla socialdemokratiska
agitationen att under den
tid pakten mellan Sovjetunionen och
Tyskland bestod skulle kommunisterna
ha varit mycket välvilligt inställda
till nazismen, och att vi över huvud
taget inte skulle ha bekämpat nazismens
aggression. Jag skall i det avseendet
endast be att få läsa upp ett
referat av ett anförande, som jag själv
höll den 17 januari 1940 här i kammaren.
Jag sade: »Vi ha alltid hävdat, att
Sverige bör göra allt för att hålla sig
utanför kriget, men vi ha också ansett,
att man borde inrikta alla ansträngningar
på att bekämpa den fascistiska
aggressionen och att Sverige skulle deltaga
i de strävanden som bland annat
företrätts av Sovjetunionen i syfte att
sätta stopp för aggressorerna.» Detta är
något helt annat än herr Severins påstående,
och jag skulle kunna dra flera
citat, som visa att hela den propaganda,
som man för emot oss, är rena förfalskningen
och ingenting annat.

Men vid samma tid jag höll detta anförande
skrev tidningen Ny Tid i Göteborg,
att man inte kunde komma
ifrån, »att det är Tyskland som är Europas
dominerande makt och att en

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23.

175

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

småstat ingenting kunde göra åt den
saken. Det enda en småstat hade att
göra var att anpassa sig.» Sådana tongångar
fick man läsa i den socialdemokratiska
pressen vid den tiden.

Herr JOHANSSON i Stockholm (kort
genmäle): Herr talman! Jag har inte
fått någon förlängd replik så här i slutet
på debatten, varför jag inte kan
fortsätta herr Severins och min tidigare
långa debatt om den tysk-rvska
pakten utan nödgas fatta mig kort.

Jag skall nöja mig med att säga att
pakten omintetgjorde spekulationerna
efter Munchenöverenskommelsen, att
nazismen skulle krossa socialismen.
Pakten skapade en annan situation i
Europa. Det var inte vi, det vill jag bara
säga herr Severin, utan herrar Väinö
Tanner och Fagerholm som flera år
kämpade på Hitlers sida i kriget, och
inte heller ha vi gjort som de norska
socialdemokraterna, när de ville avsätta
kung Haakon, och inte heller som
Danmarks socialdemokrater när de, då
70 kommunister av nazisterna begärdes
utlämnade till koncentrationslägren, utlämnade
300 stycken.

Jag måste hålla mig till herr Hjalmarson
och hans tal om Meurling; därvidlag
kan jag fatta mig kort. Jag vill
verkligen av varmaste hjärta att ni
få honom till informator. Jag vill bara
säga, att om det blivit en avhoppare
från oss eller kanske ett dussin eller i
hela världen kanske till och med några
tusental, väger detta fjäderlätt mot det
faktum, att under ett enda år 400 miljoner
människor hoppat av från kapitalismen.
På tal om fallet Paul Björk vill
jag bara erinra herr Hjalmarson om
att mannen är så ovederhäftig, att han
satte sitt eget parti i klistret och angav
valkostnaderna till 3 miljoner kronor,
vilket fick hela den socialdemokratiska
partipressen att ta avstånd från

honom. Om en man som ljuger så
grundligt om sitt eget parti -— det ha
vi visat och kunna visa i fortsättningen
också — kan det sägas som den berusade
göteborgaren sade när han i sitt
beskänkta tillstånd skulle slå ett nummer
på automattelefon — jag höll nu
på att ånyo utnyttja herr talmannens
tålamod till en svordom men jag skall
låta bli det: »Inte en enda siffra rätt!»

Herr HOLMBERG: Herr talman! Jag
begärde egentligen ordet för att beröra
en detalj i det ämne som här diskuteras.
Det har ju i hög grad varit förhållandena
i Norrbotten, som tagits till
förevändning för den attack, som folkpartiet
gör emot medborgarfriheten i
vårt land.

Folkpartiets uppfattning om demokratien
över huvud taget har manifesterats
på ett belysande sätt genom att
man under åratal hänvisat till valsiffrorna
i Norrbotten och tagit dem som
skäl för att hos regering och statsmakterna
över huvud taget kräva åtgärder
ägnade att hindra kommunismens
frammarsch i denna landsända. Här är
alltså inte ett ögonblick fråga om och
ej heller någon förståelse för att denna
anslutning till vårt parti naturligtvis
hänger samman med att de, som stödja
vårt parti i Norrbotten, ha funnit att
vårt partis politik bäst gagnar de arbetande
massornas och denna landsändas
intressen. I sanningens intresse måste
jag emellertid säga, att herr Ohlin är
varken den ende eller den förste som
anlagt detta betraktelsesätt. När under
kriget de socialdemokratiska ledarna
skulle försöka motivera alla de avsteg
från de demokratiska spelreglerna som
då skedde, gjorde man jämförelse mellan
å ena sidan förhållandena i Norrbotten
och å andra sidan förhållandena
i andra landsändar och i andra länder.
Bland annat skrev en framstående so -

176 Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

cialdemokratisk ledare, nuvarande
landshövdingen i Norrbotten, att anledningen
till att man inte vidtagit liknande
åtgärder som t. ex. i England
mot kommunisterna var, att i England
hade kommunisterna inte så starkt inflytande
som exempelvis i Norrbotten.
Det var framför allt anledningen till
statsmakternas hållning i Sverige och
framför allt då i Norrbotten, menade
han. Icke heller då var det alltså fråga
om huruvida det kommunistiska partiet
verkade inom ramen av de lagar
och de politiska spelregler, som gälla
för alla partier. Det var inte alls fråga
om att respektera en uppfattning, som
väljarna givit till känna genom att
rösta på vårt parti. Tvärtom skulle enligt
denna uppfattning väljarnas mening
förkvävas, om den visade sig få
en sådan omfattning, att den på allvar
kunde bli en konkurrent till de partier,
som ansågo sig förutbestämda till
maktinnehavare.

Allmänt ha ju sedermera de socialdemokratiska
ledarna åtminstone i ord
uttalat sitt beklagande av det avsteg
från de demokratiska reglerna, som
skedde under kriget i form av transportförbud,
interneringsläger, avskedanden
från arbetsplatserna av politiska
skäl och tvångsförflvttningar, vilket
sistnämnda skedde i mycket stor
omfattning framför allt i Norrbotten.
Nu skall man ju bekämpa oss med demokratiska
medel, sägs det. Herr Ohlins
parti längtar däremot fortfarande tillbaka
till 1940 års politik. I den broschyr
av doktor Kihlberg, som åberopats
i många sammanhang i denna debatt,
har denne skrivit bl. a., att vi
ånyo äro i ett beredskapsskede, som
kräver övervakning och andra motåtgärder
även utanför det militära
planet.

Vad är det då som folkpartiet åberopar
som skäl för att återuppliva 1940
års politik? Som bekant var detta ett

skede, då den tidens värsta reaktionärer
hade gått till angrepp i stor stil
för att tillintetgöra inte bara varje form
av socialism utan också varje annan
yttring av demokrati; det var ett
skede, då starka krafter i vårt land
sökte dra Sverige in i kriget. Åtgärderna
mot kommunisterna vidtogos därför
att kommunisterna motsatte sig en sådan
politik. Folkpartiets företrädare ha
rätt i att den nuvarande situationen i
hög grad liknar det skedet. Det gäller
nämligen nu förberedelser för ett tredje
världskrig, och nu liksom förra gången
är det socialismen som är det främsta
angreppsmålet. Situationen då och nu
är jämförlig även i det avseendet, att
kommunisterna uppbjuda alla sina krafter
för att förhindra att vårt land
skall dragas med i ett krig. Det är ingen
tillfällighet att Norrbottens befolkning
kommit i förgrunden i folkpartiets
krigspropaganda. Dels äro fredskämparna
med kommunisterna i spetsen
starka i Norrbotten, och dels har Norrbottens
folk på nära håll haft erfarenhet
av hur det går för ett folk, som
engagerar sig för de reaktionära krafter,
som operera med kriget som medel
för att förverkliga sin politik. På andra
sidan Torne älv ha vi fått se avskräckande
exempel på den sortens politik.

Det är verkligheten, men förevändningarna
för folkpartiets fascistiska åtgärder
emot kommunisterna äro naturligtvis
helt andra. Man talar om att
kommunisterna i kritiska lägen skulle
kunna uppträda som sabotörer, vilket
skulle vara särskilt känsligt i ett område
som Norrbotten med det starka
inflytande som det kommunistiska partiet
där har. Nu är som bekant begreppet
sabotör inte något entydigt sådant.
Under kriget betraktades sabotörerna i
de krigförande länderna som de allra
främsta tillgångarna för demokratierna
och som de nationella frihetsrörelsernas
bästa krafter. Doktor Kihlberg har

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23.

177

Svar på interpellation angående redogörelse för
planerats för att i hotande situationer och
mot försvarsanstalter m. m.

rätt: kommunisterna voro de främsta
i denna verksamhet. Efter kriget hyllade
man dem, man höll högstämda tal
om deras insatser och om deras hjältemodiga
kamp, och statsrådet Möller lät
t. o. in. pryda sig med de danska frihetskämparnas,
d. v. s. sabotörernas,
armbindel.

Men det förekom även en annan typ
av sabotage och attentat, nämligen emot
kommunisterna och den politik som
kommunisterna medverkade i. Ett sådant
attentat med utpräglat politiskt
motiv var det som förekom, såsom redan
omnämnts, i Norrbotten; för övrigt
det enda som inträffade i Norrbotten
under den tid, som enligt folkpartiets
talesmän var så belysande för kommunisternas
benägenhet att använda sig av
attentat och sabotage. Jag avser sprängningen
av Norrskensflamman, som kostade
fem människor livet och åstadkom
stor materiell förödelse. Herr Hjalmarson
efterlyste i ett tidigare skede i denna
debatt en mera påtaglig manifestation
av intresset att bekämpa kommunisterna.
Sprängningen av Norrskensflamman
var en sådan manifestation av
de mest extrema högerkretsarnas polilik
vid detta tillfälle. Detta gäller först
och främst i fråga om själva motivet
för denna handling. Var och en som
vill forska i hävderna kan finna, all
attentatet var systematiskt förberett månader
i förväg genom eu propaganda,
som gick ut på våldshandlingar mot det
kommunistiska partiet. Denna propaganda
leddes av högerpartiet och högerpartiets
tidning i Norrbotten. Det
medgavs också under rättegången av
de för detta attentat anklagade, att det
var Norrskensflammans och kommunisternas
verksamhet, i syfte att förhindra
frivilligvärvningen till Finland
och i syfte att förhindra alt vårt folk
över huvud taget drogs in i kriget, som
var anledningen till denna desperata
åtgärd mot Norrskensflamman.

de åtgärder, som vidtagits eller
krig förhindra sabotageverksamhet

Manifestationen av högerpolitiken vid
detta tillfälle skedde också genom ligans
sammansättning. Den bestod nämligen
till övervägande del av lokalt ledande
högermän, men för att inte herr
Ohlins parti skall behöva komma i efterhand
ens i detta fall bör dessutom
nämnas, att den liga det gällde, Hallbergsligan,
finansierades bl. a. genom
medel, som ställdes till förfogande av
en ledande medlem av folkpartiet här i
Stockholm. Detta finns också verifierat
och redovisat i domsiolsprotokollet.

Nu opererar herr Ohlin efter en annan
linje. Man skall rensa ut de s. k.
opålitliga från arbetsplatser, som hl. a.
ur försvarssynpunkt äro känsliga. Och
opålitliga äro enligt herr Ohlins mening
alla, som på något sätt stödja
kommunisterna. Man skall alltså ha
klart för sig att den Ohlinska politiken
riktar sig emot mycket stora befolkningsgrupper,
i varje fall när det gäller
områden, där kommunisterna ha så
stort inflytande som i Norrbotten. Sannolikt
avser också herr Ohlin att det
hela skall svälla ut efter mönster av
den s. k. oamerikanska kommittén, vars
verksamhet drabbar mångfalt flera än
dem som ha givit sin medverkan åt
kommunisterna, vilket herr Johansson
i Stockholm tidigare givit exempel på.

Denna attack emot kommunister och
andra ur folkpartiets synpunkt misshagliga
element på arbetsplatserna har
haft sitt förspel i ett försök från herr
Ohlins parti att engagera de socialdemokratiska
fackföreningsmedlemmarna
som spioner och angivare mot
arbetskamrater av annan politisk uppfattning.
Folkpartiet har fått ett mycket
enhälligt och beskt besked från fac.kföreningsfolket
i vårt land ända upp
till LO:s ledning, att fackföreningsmännen
inte ett ögonblick tiinka låna sig
till en sådan verksamhet. Nu har också
herr statsministern förklarat, att man

numera på socialdemokratiskt håll inte
12 — Andra kammarens protokoll 1!).r>0. Nr 2,3.

178 Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående redogörelse för de åtgärder, som vidtagits eller

planerats för att i hotande situationer och krig förhindra sabotageverksamhet

mot försvarsanstalter m. m.

vill vara med om att på grund av politiska
skäl hindra någon från att få
anställning; jag hoppas att detta är
allvarligt menat.

Nu påstås emellertid att samarbetet
mellan en del ledande folkpartister och
socialdemokrater i flera fall, bl. a. vid
Norrbottens järnverk, lett till att det
redan pågår en sådan gallring efter
politiska linjer av dem, som skola nyanställas.
Jag vill härvidlag citera ett
litet avsnitt ur doktor Kihlbergs broschyr.
Han skildrar där först hur kommunisterna
ha fått anställning vid
Norrbottens järnverk till och med i sådan
omfattning, att de hade majoritet
i fackföreningen och i hög grad satte
sin prägel på fackföreningens politik.
Därefter skriver doktor Kihlberg: »Tydligen
litade de på länsarbetsnämndens
och de andra arbetsförmedlingsorganens
obrottsliga neutralitet, på företagsledningens
likgiltighet för ''politiska
problem’ och på de socialdemokratiska
fackföreningsmännens fortsatta passivitet.
Dess bättre kommer det snart att
visa sig, att deras förhoppningar slagit
fel. Sedan uppmärksamheten har riktats
på dessa förhållanden ha intresserade
krafter inom järnverket och dess
demokratiska arbetarstam föresatt sig
att manövrera ut kommunisterna från
deras ställningar.»

Märk alltså, att här säger en framstående
publicist i folkpartiet, att efter
undersökningar, som han säger sig ha
företagit på ort och ställe, har den
statliga arbetsförmedlingen i Luleå redan
satt i gång med en sådan verksamhet,
som herr Ohlin påkallade i dag
och som Dagens Nyheter har propagerat
för under lång tid men som bland
andra statsministern har tagit avstånd
från.

•Tåg skulle med anledning härav vilja
fråga de närvarande medlemmarna av
regeringen, om de med utgångspunkt
från denna anvisning från folkpartiet

vilja göra en opartisk undersökning och
åstadkomma överensstämmelse mellan
de deklarationer, som ha gjorts bland
annat vid detta tillfälle, och den verksamhet,
som regeringens underlydande
organ bedriva.

Folkpartiets intresse för att få bort
kommunisterna från arbetsplatserna leder
också osökt uppmärksamheten in
på en fråga, som säkert är den avgörande
för herr Ohlin. Hans parti
företräder ju i utpräglad grad de svenska
kapitalisternas intressen, för övrigt
manifesterat genom de rikliga anslagen
från storfinansen till detta parti. Det
är självfallet ett viktigt ekonomiskt intresse
för arbetsgivarna och kapitalisterna
över huvud taget att få bort kommunisterna
från arbetsplatser och fackföreningar.
Kommunisterna företräda
ju nämligen energiskt arbetarnas intressen
i lönefrågor och andra för arbetarna
livsviktiga frågor.

När doktor Kihlberg för ett år sedan
talade om dessa frågor — jag hade
bland annat tillfälle att diskutera med
honom på ett möte i Uppsala — anförde
han som föredömligt exempel på
den stramare kurs, som han ville att
också den svenska socialdemokratien
skulle ge sig in på, den politik som de
finska socialdemokraterna bedrevo.
Den politiken kulminerade som bekant
i Kemihändelserna, när den socialdemokratiska
regeringen dekreterade stora
löneförsämringar för Kemiarbetarna,
när man från socialdemokratiskt håll
engagerade sig i strejkbryteri och mot
fredliga arbetare kommenderade ut
militär och polis, så att två arbetare
fingo sätta till livet. Sedan dess ha
emellertid denna rekommendation och
hänvisning till hur man med dessa metoder
driver kommunisterna tillbaka i
norra Finland helt försvunnit ur Kihlbergs
broschyr. Sedan dess har man
nämligen även beträffande Finland
gjort just de erfarenheter, som Gustav

179

Lördagen den 27 maj 1950. Nr 23.

Svar på interpellation angående krigsinaterielverkets upphandling av kontorsmöbler.

Johansson erinrade om från andra delar
av världen, nämligen att det inte går
att bekämpa kommunisterna med eu
sådan politik utan att den tvärtom får
en motsatt effekt.

Det har varit två val sedan doktor
Kihlberg rekommenderade denna politik,
dels valet till Elanto, som betraktas
som Tanners speciella högborg och
där kommunisterna fingo större röstetal
än socialdemokraterna, och dels elektorsvalet,
där kommunisterna kommo
upp till ungefär samma röstetal som
det socialdemokratiska partiet. Som en
belysning av varthän denna politik
leder och hur föga lönsamt det är att
försöka sig på en sådan politik gentemot
kommunisterna kan anföras, alt kommunisterna
bara i Kemi fingo fler röster
vid det senaste valet än vad socialdemokraterna
fingo i hela norra Finland.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation angående krigsmaterielverkets
upphandling av kontorsmöbler.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT, erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Christensons
i Malmö interpellation angående krigsmaterielverkets
upphandling av kontorsmöbler.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form utdelats till kammarens
ledamöter, och herr statsrådet
Vougt gav nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det i kammaren utdelade svaret var
av följande lydelse:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Christenson i Malmö till
mig riktat en fråga huruvida jag anser
att krigsmaterielverket beträffande viss

i interpellationen omnämnd upphandling
av kontorsmöbler följt gällande
författningar om offentlig kungörelse
vid upphandling av kontorsmöbler för
statsverkets räkning.

Våren 1946 meddelades i särskild
kungörelse å finansdepartementets föredragning
bestämmelser om att upphandling
av kontorsinventarier skulle
ske centralt genom krigsmaterielverkets
försorg.

Vid 1948 års riksdag framställdes interpellationsvis
erinringar mot denna
upphandlingsvcrksamhet och efterlystes
åtgärder för att åstadkomma ett
smidigare och mindre arbetskrävande
sätt för kontakt mellan centralupphandlingsverken,
deras kunder och leverantörerna.

I början av detta år har, likaledes
inom finansdepartementet, bestämmelser
meddelats i berörda syfte (SFS
18:1948). Upphandlingen av kontorsinventarier
må numera ske enligt av
krigsmaterielverket utfärdade anvisningar.
Enligt dessa anvisningar (SFS
22:1948) kan statsmyndighet själv ombesörja
anskaffning av kontorsmöbler,
tillverkade enligt statens kontorsinöbelnormer,
därvid dock upphandling skall
äga rum från av krigsmaterielverket
i fastställd lista anvisade leverantörer
och till i listan fastställt pris.

I samband med att ett förenklat inköpsförfarande
införts har eftersträvats
en sådan ordning, att tillverkningskontroll
skall i minsta möjliga
omfattning behöva förekomma. Besiktning
av varje enskild leverans har icke
bedömts erforderlig. Krigsmaterielverkets
kontrollverksamhet med avseende
å godkända leverantörer har dock av
naturliga skäl ansetts icke kunna helt
slopas. Den avses emellertid skola väsentligen
begränsas till att omfatta viss
övervakning att uppställda kvalitetskrav
icke eftersättas.

Med detta förenklade system för upphandlingen
följer emellertid att antalet

180 Nr 23. Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående krigsmaterielverkets upphandling av kontorsmöbler.

leverantörer måste begränsas. Från
krigsmaterielverket har härutinnan
framhållits bland annat följande. Därest
inköp medgives hos eil större mängd
småföretag måste alltjämt en omfattande
centraldirigering ske för att var
och en av leverantörerna skall kunna
tillförsäkras motsedd andel av upphandlingen.
Kontrollverksamheten måste
öka, varjämte kunde befaras att lagerhållning
av färdiga möbler och komponenter
till dessa icke i erforderlig omfattning
kan påräknas hos företagen.
Vid bestämmandet av leverantörer måste
därför förutom prissättningen stor vikt
tillmätas företagens befintliga tillverkningskapacitet.

För den nu aktuella möbelanskaffningen
har överenskommelse träffats
med fem olika leverantörer, en för sittmöbler
av alla typer, en för fem olika
möbeltyper, två för vardera två möbeltyper
och en för en möbeltyp. Som jämförelse
må nämnas att vid uppgörandet
av närmast föregående uppliandlingsavtal
15 företag anlitades.

Vad härefter angår infordrandet av
anbud i det nu aktuella fallet har från
krigsmaterielverkets sida meddelats följande.

För att tillgodose kravet på opartiskhet
vid upphandlingen hade verket under
hand vänt sig till två branschorganisationer,
Sveriges möbelindustriförbund
och Kontorsmöbelhandlarföreningen.
Anvisning erhölls på tillhopa
(31 + 9 =) 40 företag som »voro kända
som tillverkare av kontorsmöbler». Anbud
infordrades från 26 av de av respektive
organisationer uppgivna företagen.
Dessutom infordrades anbud
från ytterligare 7 företag, varav 5 utanför
organisationerna. Således hade anbud
infordrats av 33 och icke, såsom
interpellanten uppgivit, 23 företag.
Emellertid hade endast 22 företag inkommit
med anbud. Till Kontorsmöbelhandlarföreningen
anslutna företagen
hade avlämnat ett gemensamt anbud

med väsentligt högre priser än övriga
tillverkares. Detta anbud avvisades. Av
övriga anbudsgivare hade verket uteslutit
3 på grund av otillräckliga tillverkningsresurser.
Återstående 13 förelag
hade anmodats uppställa provmöbler
för besiktning av kvalitet och tillverkningsförfarande.
Möblerna från 12
företag besiktigades av chefen för
krigsmaterielverket, ordföranden i sakrevisionen
samt två experter från Slöjdföreningen
och Möbelindustriförbundet.
Möblerna från 2 företag kunde ej godkännas.
Sedan flera av återstående företag
låtit förstå att de icke vore ovilliga
sänka sina priser, hade samtliga
— utom tillverkare av stolar som behandlats
för sig — anmodats inkomma
med definitiva priser. Samtliga företag
hade följt uppmaningen. Bland dessa
utvaldes 4 företag.

Krigsmaterielverket har sedan år
1945 bemyndigande att när fråga är
om upphandling för försvarsväsendels
räkning utan hinder av bestämmelserna
i upphandlingsförordningen infordra
anbud på sätt som i varje fall prövas
lämpligt. I förevarande fall synas emellertid
krigsmaterielverkets beslut icke
oförenliga med upphandlingsförordningens
bestämmelser. I 18 § stadgas
nämligen, att anbud i stället för genom
offentlig kungörelse må infordras genom
särskilda skrivelser bland annat
när »beskaffenheten av godset eller arbetet
icke alls eller icke utan väsentligt
ökad kostnad kan undersökas vid
besiktningen eller kontrolleras dessförinnan,
utan först utrönas efter hand
eller under bruk»; eller »när endast ett
begränsat antal leverantörer eller entreprenörer
anses förfoga över den insikt
eller yrkesskicklighet eller de hjälpmedel,
som erfordras för avtalets behöriga
fullgörande, eller finnes äga den
pålitlighet, som lämnar garanti för ett
sådant fullgörande». I varje fall har
verket icke gjort avsteg från hittills
tillämpad praxis.

Lördagen den 27 maj 1950. Nr 23. 181

Svar på interpellation angående krigsmaterielverkets upphandling av kontorsmöbler.

Interpellanten har efterlyst, varifrån
krigsmaterielverket gjort sina uppköp
under tiden från och med den 1 oktober
1949, då äldre leveransavtal utlöpte,
till och med den 22 mars 1950, då de
nya avtalen slötos. Svaret är, att uppköpen
skett från de tidigare leverantörerna,
som godkände prolongation av de
äldre avtalen.

Under hänvisning till det anförda får
jag i anledning av den framställda frågan
uttala, att jag icke anser att krigsmaterielverket
i ifrågavarande upphandlingsärende
förfarit i strid mot
gällande bestämmelser och att jag finner
verket hava eftersträvat att vid
upphandlingen tillgodose kravet på
opartiskhet.

Efter interpellationssvarets avgivande
yttrade:

Herr CHRISTENSON i Malmö: Herr
talman! Till statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet ber jag att få
framföra mitt tack för interpellationssvaret.

Herr statsrådets svar utmynnar i
tvenne uttalanden angående det av mig
påtalade upphandlingsförfarandet, nämligen
för det första: krigsmaterielverket
har ej förfarit i strid mot gällande bestämmelser,
och för det andra: krigsmaterielverket
har under upphandlingens
gång tillgodosett kravet på opartiskhet.

Vad som slog mig när jag började
undersöka krigsmaterielverkets upphandlingsförfarande
var, att det icke
överensstämde med bestämmelserna i
upphandlingsförordningen. Visserligen
är krigsmaterielverket för närvarande
befriat från dessa bestämmelser. Till
denna särskilda fråga kan följande andragas.

När frågan om krigsmaterielverkets
uppsättande underställdes 1943 års
riksdag, framhöll föredraganden i ärendet,
dåvarande departementschefen för
försvarsdepartementet, statsrådet P. E.

Sköld, bland annat följande: »Till

spörsmålet om behovet och den närmare
utformningen av dylika undantagsbestämmelser
i fråga om iakttagandet av
föreskrifterna i upphandlingsförordningen
torde jag i sinom tid få återkomma.
»

Detta har dock aldrig skett, men det
oaktat har enligt statsrådet Vougts svar
krigsmaterielverket befriats från upphandlingsförordningens
bestämmelser.
Statsrådet framhåller följande: »Krigsmaterielverket
har sedan 1945 bemyndigande
att när fråga är om upphandling
för försvarets räkning utan hinder
av bestämmelserna i upphandlingsförordningen
infordra anbud på sätt som i
varje fall prövas lämpligt.»

Således har Kungl. Maj:t givit krigsmaterielverket
fullständig frihet från
upphandlingsförordningens föreskrifter,
d. v. s. samma frihet som ansågs
nödvändig för ammunitionsnämnden
under beredskapsåren 1940—1943, en
frihet avsevärt större än den de affärsdrivande
verken hava.

Herr statsrådets förklaring, att krigsmaterielverkets
beslut i förevarande
fall icke vore oförenliga med upphandlingsförordningens
föreskrifter, verkar
på intet sätt övertygande. När § 18 upphandlingsförordningen
åberopas, har
statsrådet icke uppmärksammat samma
förordnings § 15, som lyder: »Hos myndighet
skola föras förteckningar över
leverantörer och entreprenörer, som
anses böra ifrågakomma vid utbjudande
enligt 18 och 19 par. av vanligen
förekommande leveranser och arbeten
åt myndigheten.» Kontorsmöbler torde
nog kunna inrymmas under »vanligen
förekommande leveranser». Hänvändelsen
till branschorganisationerna borde
knappt ha förekommit, om verket haft
föreskriven förteckning över antagbara
leverantörer. Tvärtom visar förfarandet,
att verket inte behärskade möbelmarknadens
leveransmöjligheter, varför
ett offentligt kungörelseförfarande bor -

182 Nr 23. Lördagen den 27 maj 1950.

Svar på interpellation angående krigsmaterielverkets upphandling av kontorsmöbler.

de varit ofrånkomligt. Dessutom vill
jag framhålla, att det är många småföretagare
inom branschen, som icke tillhöra
någon organisation.

Herr statsrådets påpekande, att krigsmaterielverkets
förfaringssätt kan inrangeras
under undantagen i upphandlingsförordningens
18 §, hänför sig endast
till sättet för anbudens infordrande,
ej handläggningen av de inkomna
anbuden. Statsrådet säger endast: »I
varje fall har verket icke gjort avsteg
från hittills tillämpad praxis.»

Enligt uppgifter som lämnats till mig,
har verket låtit anbudsgivare räkna om
sina anbud men vägrat ett företag, det
näst största, att framkomma med eu ny
provmöbel, trots att denne anbudsgivare
med mycket stora resurser hade
ingivit ett anbud, som även då de slutliga
prissänkta avtalen slötos låg 20 procent
under dessa.

Det är icke blott möbelindustrien,
som knorrar över de upphandlingar
för statens räkning, som anförtrotts
krigsmaterielverket. Det gäller även
företagare inom andra branscher. Av
ett upphandlingsprotokoll från förra
året från en annan bransch, som jag
haft tillfälle studera, framgår utan något
som helst tvivel, att krigsmaterielverket
anser sig vara helt befriat från
bestämmelserna i upphandlingsförordningen.

Av protokollet framgår ej på vilket
sätt anbud infordrats: offentlig kungörelse
eller särskilda skrivelser. Däremot
framgår det, att trenne firmor A,
B och C lämnat anbud. A var lägst i
pris, B därnäst och C högst. Å protokollet
är för C:s anbud antecknat: »För
sent ink.» Enligt upphandlingsförordningen
skulle A fått leveransen och C:s
anbud ej upptagits till behandling. Men
i stället fick C leveransen. Trots att C:s
anbud var för sent inlämnat, fick C
vara med att lämna nya priser vid den
gallupundersökning per telefon, som en
av krigsmaterielverkets tjänstemän an -

ordnade. Resultatet av denna undersökning
blev, att C lämnade det lägsta
anbudet, vilket antecknats å protokollet.

Således inträffade vid denna upphandling,
att den firma, vars anbud var
för sent inlämnat och vars pris vid anbudens
öppnande var högst, fick leveransen.

Huruvida verket vid upphandlingen
tillgodosett kravet på opartiskhet kan
ej av statsrådets utredning bedömas.
.lag vill i detta hänseende endast citera,
vad ordföranden i ekonomisk försvarsberedskap
bland annat yttrade över
1941 års förvaltningsutredning angående
huruvida verket skulle vara befriat
från föreskrifterna i upphandlingsförordningen:
»Det vore emellertid diskutabelt,
om sådan frihet borde medgivas.
Att upphandlingsförordningen tillämpades
vore nog till fördel för båda parter.
Viss uppmjukning t. ex. beträffande
rätt till underhandsuppgörelse kunde
dock vara lämplig, men detta gällde
även för försvarsgrensförvaltningen.»

Till sist, herr talman, vill jag framhålla,
att jag ställer mig mycket skeptisk
till hela idén om en centraldirigerad
upphandling för statens räkning.
Ett centralt inköp av t. ex. kontorsmöbler,
som skola fördelas på olika platser
i vårt avlånga land, drar stora fraktkostnader
och kan inte ur ekonomisk
synpunkt vara fördelaktigt. En förenkling
och mera smidiga affärsuppgörelser
erhållas inte genom en byråkratisk
mellanhand eller en dubbelorganisation
som krigsmaterielverket i praktiken är.
Krigsmaterielverket drar dessutom en
kostnad av cirka 4,2 miljoner kronor
per år. En decentraliserad upphandlingsverksamliet,
som tillerkänner de
statliga institutionerna och de olika
försvarsgrenarna större rörelsefrihet,
är säkerligen i fredstid den rätta modellen
för att uppnå en förenkling av
upphandlingsväsendet. Frågan om en
revision av upphandlingsförordningen
synes därför vara synnerligen aktuell.

Lördagen den 27 maj 1950.

Nr 23.

183

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! Jag
förmodar att de fyra kammarledamöter,
som utöver herr talmannen, jag
själv och interpellanten äro närvarande,
hålla mig räkning för om jag inte
nu gör något längre inlägg, men jag
måste få lov att säga till herr Christenson
i Malmö, att vad han här har kritiserat
är en anordning, som har tillgripits
just för att slippa central dirigering.

Det är här fråga om krigsmaterielverkets
föranstaltningar för att bereda
olika ämbetsverk möjlighet att på ett
enkelt sätt inköpa kontorsmöbler. Detta
är för krigsmaterielverket en liten detaljuppgift,
som ligger helt och hållet
utanför verkets egentliga uppgift och
som har tilldelats verket av regeringen
närmast på föredragning av den förutvarande
finansministern. Denne ansåg
det nämligen lämpligt att på något sätt
få till stånd en bättre organiserad ordning
för inköp av kontorsmöbler än
som tidigare fanns.

När krigsmaterielverket började med
detta, trevade det sig fram. Det höll
man på med till 1948. Då framställdes
det en interpellation i riksdagens andra
kammare, i vilken herr Hjalmarson anförde,
att han tyckte att det dittills använda
systemet var opraktiskt. Han
föreslog i stället för den centraldirigering,
som man då hade, att krigsmaterielverket
borde runt om i landet på
alla de orter, där det eventuellt var fråga
om att för statsverkets räkning inköpa
kontorsmöbler, tillhandahålla sådana.
Sedan har krigsmaterielverket
lagt upp denna plan, som innebär, att
om t. ex. en länsstyrelse behöver inköpa
möbler, kan den göra detta på orten
genom att vända sig till en möbelfabrik,
som efter överenskommelse med
krigsmaterielverket tillhandahåller de
erforderliga standardiserade möblerna
till det fastställda priset. Det är följaktligen
denna praktiska och enkla anordning
som man nu tillämpar.

Uppskov med interpellationssvar.

Vad herr Christenson har tagit upp
är frågan, huruvida krigsmaterielverket
förfor riktigt, när verket engagerade de
olika möbelfabriker, som skulle dras in
i denna anordning och som tillverka
och tillhandahålla möbler. Då säger
herr Christenson, att därvid har man
inte på rätt sätt tillämpat upphandlingsförordningen.
På det har jag svarat,
att det anser jag att krigsmaterielverket
har gjort, bland annat därför att
det finns i upphandlingsförordningen
en undantagsbestämmelse som säger, att
vid inköp av sådan natur skall man taga
hänsyn till att somliga tillverkare äro
i stånd att fylla vissa anspråk som
andra tillverkare icke kunna fylla. Det
är frågans mycket enkla karaktär.

För övrigt ber jag att få hänvisa den
ärade interpellanten till den ytterligare
redogörelse för krigsmaterielverkets
förfarande, som efter vad jag har inhämtat
kommer att lämnas i pressen av
krigsmaterielverkets chef.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Uppskov med interpellationssvar.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN anförde:
Herr statsrådet Andersson skulle
härefter ha besvarat herr Fagerholms
interpellation angående tillämpningen i
vissa fall av byggnadsregleringen.

På grund av sjukdomsfall har i dag
av interpellanten framställning gjorts
om uppskov med detta svar, och med
statsrådets medgivande behagade kammaren
besluta, att svaret får avgivas
senare under riksdagen.

Kammaren biföll detta förslag.

§ 5.

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
memorial nr 193, angående
statsregleringcn för budgetåret 1950/51.

Lördagen den 27 maj 1950.

184 Nr 23.

§ 6.

Herr FRÖDERBERG, som på begäran
erhöll ordet, yttrade: Herr talman! Jag
hemställer att bankoutskottets memorial
nr 22 måtte uppföras främst bland två
gånger bordlagda ärenden å föredragningslistan
för kammarens sammanträde
tisdagen den 30 maj.

Denna hemställan bifölls av kamma
ren.

Kammarens ledamöter åtskildes här
efter kl. 5.07 em.

In fidem
Per Bergsten.

Iduns tryckeri. Esselte AB, Stockholm 1950

016624