RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950

ANDRA KAMMAREN

Nr 2

19—20 januari.

Debatter m. in.

Torsdagen den 19 januari fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m......

Sid.

Torsdagen den 19 januari em.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m. (Forts.)........... 68

Fredagen den 20 januari fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)...........112

Interpellation ang. nedläggandet av sockerbruket i Lidköping.....179

Fredagen den 20 januari em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)...........183

1—Andra kammarens protokoll 1950. Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 12 innevarande
januari.

§ 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m.

Föredrogos för remiss till utskott i ett
sammanhang Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande propositioner, nr 1,
angående statsverkets tillstånd och behov
under budgetåret 1950/51 och, nr 2,
angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1949/50.

Därvid anförde:

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
I fjolårets remissdebatt var den samhällsekonomiska
balansen den allt överskuggande
frågan. I första hand gällde
det att täppa till det s. k. inflationsgapet.
De undersökningar, som företagits
i fråga om den ekonomiska utvecklingen
under fjolåret, bekräfta att detta
har lyckats. Men hur har det då gått till?
Ja, man har stoppat in litet grand matnyttigt
i gapet. Produktionsökningarna
ha varit ganska väsentliga. I övrigt har
man fått ihop gapet ungefär på samma
sätt som man gjorde vid svinslakt förr
i världen för att hindra julgrisen att
skrika i högan sky: man har satt en
rännsnara om gapet och på det sättet
snört ihop det hela, en rännsnara, som
är tvinnad av flera olika trådar, främst
inkomstbegränsning och tvångssparande
i form av överbalansering av budgeten,
begränsning av importen och
nedskärning av investeringarna.

Det är således angeläget att hålla i
minnet, att balansen icke är någon fri
sådan utan en fjättrad. Vi ha icke lyckats
uppnå en naturlig samhällsekono -

misk balans, utan vi ha med hjälp av
regleringar och ingripanden av skilda
slag i det ekonomiska livet skapat en
konstlad jämvikt. När konjunkturinstitutet
påstår, att man i fjolårets ekonomi
knappast längre kan finna några påtagliga
tecken på inflationistiska spänningar,
så är detta ett påstående som
står och faller med den omnämnda snaran.
Nationalbudgetdelegationen har varit
påfallande optimistisk i sin prognos
och ansett sig kunna räkna med att tillgångarna
i folkhushållet under året
skola överstiga efterfrågan med ungeför
150 miljoner kronor. Denna siffra
ligger visserligen inom gränsen för felmarginalen
vid dessa beräkningar, och
slutsatsen skulle bli den, att tillgång
och efterfrågan skulle väga jämnt och
att någon egentlig risk för inflation icke
skulle inställa sig.

Konjunkturinstitutet är mera försiktigt
i sina uttalanden. Institutet konstaterar,
att prisstegrings- och prissänkningstendenser
bryta sig mot varandra
och att det således är omöjligt att nu
bedöma, hur den ekonomiska utvecklingen
kommer att gestalta sig under
året. Institutet uppställer två olika alternativ,
ett inflations- ocli ett deflationsalternativ.
Enligt det förra skulle
det bli ett cfterfrågeöverskott på omkring
900 miljoner kronor. Enligt det
senare skulle man få ett efterfrågeunderskott
på 1 300 miljoner kronor.
Då utvecklingstendenserna äro så svårbedömbara,
förefaller konjunkturinstitutets
försiktighet vara motiverad.

Jag skall icke i år på nytt fördjupa
mig i de olägenheter, som importregleringen,
investeringsbegränsningen m.m.
förorsaka, utan jag skall nöja mig med
att göra det uttalandet, att det svenska
folkhushållet lider betydande förluster
genom dessa regleringar. Att avveckla

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

dessa regleringar i ett slag redan nu
skulle säkerligen föranleda större olägenheter.
Men jag vill uttala den förhoppningen,
att möjlighet snart skall
yppa sig att kasta av dessa bojor, som
binda näringslivet och den enskildes
livsföring, samt att hela detta regleringssystem
snart skall kunna gå till
historien. Jag vill rikta en bestämd maning
till regeringen att ej dröja en dag
längre än nödigt är med att successivt
avveckla regleringarna och bereda alla
tänkbara lättnader.

Priskontrollen är i detta sammanhang
ett särskilt kapitel. Ingen kan på allvar
bestrida, att denna kontroll har
fyllt och alltjämt fyller en viktig uppgift
i stabiliseringspolitiken. Där varubrist
råder är den fortfarande oumbärlig.
Men där tillgången svarar mot efterfrågan
blir den ofta rent av till
skada. Priskontrollen kan då komma att
konservera ett högt pris. När köparen
finner priset högt, värjer sig säljaren
med att priset är fastställt. Att det är
ett maximipris talas det icke om. I stor
utsträckning har allmänheten omedvetet
kommit att betrakta saken på det
sättet, att det s. k. fastställda priset är
vad varan kostar; att resonera om den
saken är ingenting fruktbart. För säljarens
del innebär denna prissättningsmetod,
att hans intresse att genom kalkyler
undersöka möjligheten av en prissänkning
bortfaller. Han följer de utkommande
priscirkulärens priser och
är på det klara med att konkurrenterna
göra på samma sätt, varför han ej behöver
befara att dessa sälja till lägre
priser och på det sättet taga kunderna
ifrån honom. *

Med hänsyn till den konserverande
verkan på ett högt pris, som priskontrollen
således kan få, är det viktigt att
man släpper denna kontroll så snart
det visar sig, att tillgången på en vara
är tillräcklig. I stället blir det då så
mycket mera angeläget att se till, att
konkurrensen verkligen får göra sig
gällande utan hinder av priskarteller.

Under hösten 1948 var det ekonomiska
läget i vårt land, såsom vi alla
veta, bekymmersamt, så bekymmersamt
att en samlingsregering enligt vår mening
varit motiverad. I dagens situation,
som visserligen alltjämt kännetecknas
av osäkerhet men som uppvisar
otvetydiga tecken på en lättnad i
svårigheterna, föreligga däremot näppeligen
förutsättningar för en dylik regeringsbildning.

Man kan säga, att den ekonomiska
utvecklingen i mycket grova drag har
gått i den riktning, som vissa av regeringen
anlitade experter förutsade under
hösten 1948. Från vårt håll ansågo
vi, att sannolikheten talade för att de
förhoppningar dessa experter hyste
verkligen skulle kunna infrias, under
förutsättning givetvis, att regeringen
förde en politik, som toge sikte på att
bekämpa de inflationsdrivande krafterna
och åstadkomma balans i samhällsekonomien.
Redan under förhandlingarna
mellan regeringen och bondeförbundet
på hösten 1948 gåvo vi uttryck
åt detta och upprepade det senare
i riksdagen. Då regeringens ekonomiska
politik gått i antydd riktning, ha vi
ansett oss böra stå bakom den förda
politiken i fråga om vårt lands samhällsekonomi.
Regeringen har haft vårt
stöd i strävandena att åstadkomma
samhällsekonomisk stabilitet. Det är
även för oss en tillfredsställelse att
konstatera, att en viss förbättring inträtt
i det ekonomiska läget. Det gäller
nu att bevara och utbygga de vunna
positionerna och bereda väg för den
fria samhällsekonomi, som möjliggör en
bättre levnadsstandard.

Produktionen blev under det gångna
året, såsom vi ha kunnat konstatera av
statsverkspropositionen, större än beräknat,
och även i fråga om utrikeshandeln
blev utfallet bättre än väntat. Tar
man hänsyn till de s. k. dolda exportinkomsterna
uppnådde vi ett överskott
i vårt handelsutbyte med utlandet. Läget
ger sålunda intryck av att icke

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vara oroande, allra helst som en produktionsökning
kan väntas även för innevarande
år, låt vara att den sannolikt
blir mindre än under det föregående.
Utsikterna för en ökning av exporten
te sig också relativt goda. Trots
detta finns det ändock skäl alt varna
för överdriven optimism. Det finns
mörka skuggor i bilden. Det är gott och
väl att vi kunnat öka vår export och
att det tidigare importöverskottet förbytts
i ett faktiskt exportöverskott. Men
man får icke glömma bort, att exportöverskottet
vunnits till priset av en
nedskärning av vår import, en nedskärning
som är större än vad ett normalt
fungerande näringsliv skulle kunna
acceptera. Fortfarande köpa vi en vida
mindre mängd varor från Förenta staterna
än som motsvaras av behovet av
varor därifrån, och även från andra
länder är importen lägre än vad som
är önskvärt. Särskilt inger det bekymmer
att vår handel med Förenta staterna
krympt till ungefär hälften av
förkrigsvolymen. Då är ändå att märka,
att en betydande del av vår import
därifrån betalas med Marshallpengar.
Nära hälften av vår import från Förenta
staterna i fjol betalades faktiskt
med sådana pengar, vilket ger en antydan
om att vårt ekonomiska läge
ändå lider av en viss svaghet.

Det framstår som en av våra mest
angelägna uppgifter på det ekonomiska
området att söka fylla bristen på dollar.
Fn ökad export till USA är ett mycket
väsentligt önskemål. Tack vare devalveringen
av kronan torde utsikterna
härför te sig ljusare än vad de eljest
skulle ha varit. Avigsidan av devalveringen
är att importvarorna stigit i pris,
men den olägenheten få vi taga. Man
kan i fråga om devalveringen instämma
med kolingen, som var på läkarundersökning.
När läkaren frågade, om det
gjorde ont, när han andades, svarade
han: »Visserligen gör det ont, men det
är mycket värre om jag låter bli att
andas.»

Dollarbristen är ju ett gemensamt
europeiskt eller kanske rättare sagt
västeuropeiskt problem. Såväl ur den
synpunkten att denna brist bör fyllas
som även ur andra synpunkter är ett
europeiskt ekonomiskt samarbete med
friare utrikeshandel att rekommendera.
Vi kunna med tillfredsställelse konstatera,
att ett steg mot friare handel tagits
genom det s. k. frilistningssystemet.
Jag vill uttala den förhoppningen,
att frilistningen fortsätter men jämväl
handhaves på sådant sätt, att vi ej återigen
ställas i en liknande situation som
under åren 1947 och 1948 med en kraftigt
stegrad import och motsvarande uttömning
av våra surt förvärvade valutareserver.

Den ännu icke övervunna svagheten
i vårt ekonomiska läge avspeglar sig
också tydligt i den statsbudget som
finansministern har presenterat. Visserligen
är budgeten överbalanserad,
men med vilket belopp vet man faktiskt
ej förrän det blir klart vad subventionerna
uppgå till. överbalanseringen
har skett tack vare bibehållande
av de extra konsumtionsskatter, som
beslutades vid 1948 års riksdag och
som förklarades vara av tillfällig natur
med uppgift att suga upp det köpkraftsöverskott
som då förelåg.

Finansministern föreslår nu endast
borttagande av pappersskatten. Alla övriga
extra skatter förutses bli bibehållna
under nästkommande budgetår,
även om finansministern ger vissa svaga
antydningar om att bensinskatten
möjligen skall kunna sänkas innan
budgetårets utgång. Om skattesänkningar
i övrigt är det icke alls tal. Visserligen
förebådar finansministern proposition
om höjande av de kommunala
ortsavdragen, men den reformen kan
icke träda i kraft förrän om två och
ett halvt år.

Dessa förhållanden ge rätt allvarliga
perspektiv, om man jämför dem med
det faktum, att anslagen till stora och
viktiga områden av samhällslivet, t. ex.

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

vägväsendet, sjukvården, skolväsendet,
fångvården m. m., äro oroväckande
knappa. Det behöves mera pengar för
alla dessa ändamål, och samtidigt ter
sig en allmän skattesänkning inom en
icke alltför avlägsen framtid som ett
trängande behov. Skattebördan är för
tung. Hur tänker sig finansministern
att dessa viktiga problem skola kunna
lösas? Hur skall knappheten i anslagen
kunna övervinnas? Vad tänker
finansministern göra åt skattesänkningskraven? De

extra konsumtionsskatterna förklarades,
såsom jag förut framhållit,
vid sin tillkomst vara högst tillfälliga.
Redan då kände man emellertid vissa
farhågor för att de delvis skulle komma
att bli permanenta. Det skulle enligt
vår mening vara olyckligt, om den
nuvarande höga bensinskatten i större
eller mindre utsträckning komme att
bevaras för åtskillig tid framöver. Vi
anse för vår del, att en betydande
sänkning är nödvändig redan för det
stundande budgetåret, eftersom den
höga drivmedelsskatten är för hårt
tyngande för näringslivet och pressar
produktionskostnaderna i höjden. Jag
behöver icke tala om den orättvisa den
höga skatten innebär mot landsbygdens
folk, som är så beroende av bilismen
på grund av de långa avstånden på
landsbygden.

Jag vill i detta sammanhang betona,
att finansieringen av vägkostnaderna
icke under alla förhållanden bör ske
uteslutande med bilskattemedel. Det
finns ett socialt motiverat vägbyggande,
som till en del bör bekostas med skattemedel.

När finansministern nu har för avsikt
att taga itu med frågan om de kommunala
ortsavdragen är det ägnat att
förvåna, att han ej samtidigt tar upp
frågan om en översyn och revision av
hela det kommunala beskattningssystemet.
Frågan om avskaffande av garantiskatten
på fastigheter är brännande.
Fastighetsbeskattningen är lika föråld -

rad i dag som indelningsverket var på
den tid, då det slopades. Nog borde en
sådan ändring kunna hinnas med, när
det ändå skall dröja omkring två år,
innan de höjda ortsavdragen skola tilllämpas.

En annan viktig skattefråga är den
om sambeskattningen. Även om det förslag
de sakkunniga framlagt skulle behöva
vidare ventileras, är det både motiverat
och möjligt att i avvaktan på ett
slutligt ställningstagande komplettera
de nuvarande bestämmelserna med avdragsrätt
för hustru, som hjälper till i
mannens rörelse. Bl. a. skulle jordbrukarhustrurna
därigenom få en rättvisare
beskattning.

Det ekonomiska läget torde icke ännu
medge avveckling av byggnadsregleringen,
men jag ifrågasätter om den
icke skulle kunna mjukas upp ytterligare.
Jag vill i detta sammanhang med
tillfredsställelse konstatera, att regeringen
vidtagit vissa sådana lättnader
i regleringen, som vi från vårt håll påyrkade
under vårriksdagen, men jag
ifrågasätter om icke regeringen inom
en ej alltför avlägsen tid borde ta ytterligare
ett steg i samma riktning och
upphäva byggnadsregleringen för landsbygden
och för mindre tätorter. Någon
större förändring i byggenskapens omfattning
skulle en sådan åtgärd knappast
föra med sig, men man skulle vinna
den föi delen, att en hel del krångel
och administrativt småplock kunde försvinna.

Verkliga lättnader i investeringsbegränsningen
utan tvångssparande förutsätta,
att det enskilda sparandet ytterligare
ökar, framhålles det i statsverkspropositionen.
Ja, detta är alldeles riktigt,
och det är också möjligt att man
kan räkna med ökat enskilt sparande.
Jag skulle tro, att folk nu har en känsla
av att pristoppen är nådd och att man
snarare har att vänta prisfall, och att
det därför är klokt att dröja med inköpen.
Säkert är det sådana övervägan -

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

den, som utgöra nyckeln till det ökade
sparande, som vi glädjande nog kunna
konstatera.

Men komma också dessa beräkningar
om fallande priser att motsvaras av
verkligheten? Hur kommer den ekonomiska
utvecklingen att te sig för den
närmaste framtiden, och hur skall det
bli efter detta år? Det har ju allmänt
ansetts, att inkomststoppet inte kan
upprätthållas längre än till och med utgången
av innevarande år. Men faktum
är, att utrymmet för en reallönestegring,
såsom finansministern också erkänner
i statsverkspropositionen, inte
kommer att bli stort för nästkommande
år. En mängd lönekrav ha emellertid
hopat sig, och de psykologiska förutsättningarna
för ett fortsatt upprätthållande
av inkomststoppet äro undergrävda.
Allt eftersom åren gått har stabiliseringspolitikens
good-will förflyktigats.
Denna psykologiska omständighet
utgör enligt min mening ett av de
allvarligaste orosmomenten i vårt ekonomiska
liv. Om lönekraven icke kunna
hållas tillbaka, och om subventionerna
skola avvecklas och någon sänkning
av levnadskostnadsnivån icke inträtt
under årets lopp, så måste en svårbemästrad
situation uppstå. Skola vi
då åter hamna i den växelvisa kapplöpningen
uppåt mellan priser och löner
med en ny inflationsvåg som ett hotande
spöke i bakgrunden och alltså komma
tillbaka till det läge, som vi nu med
stabiliseringspolitikens hjälp lyckats
komma ur? Det är ett föga tilltalande
perspektiv. I den situationen skulle
man knappast kunna räkna med ökat
sparande.

Vissa jämkningar i inkomstförhållandena
måste väl dock under alla förhållanden
komma till stånd, när vi återvända
till friare förhållanden beträffande
inkomstbildningen. Jag föreställer
mig att man i första hand måste
medge vissa inkomstförbättringar för
låglönegrupperna. Gentemot jordbruket
måste, när inkomststabiliseringen för

andra upphör, visas att löftet om ekonomisk
likställighet med andra jämförbara
folkgrupper är allvarligt menat.

Det är viktigt att hålla i minnet innebörden
av de krav bondeförbundet
framställt för jordbrukets del. Vi begära
inte någon ökad räntabilitet för
jordbruket. Likställighetskravet i detta
sammanhang tar sikte på inkomsten för
det arbete, som läggs ner för att framställa
för landet viktiga jordbruksprodukter.
Alltså gäller det arbetslönen.
Här sträcka sig anspråken till samma
arbetsersättning som i jämförbara yrken,
varken mer eller mindre. Nog borde
detta få anses rimligt.

Visst kan man säga, att realiserandet
av detta anspråk påverkar livsmedelspriserna,
och att andra samhällsgrupper
naturligtvis önska få så billiga livsmedel
som möjligt. Men handen på
hjärtat! önskar man verkligen innerst
inne på något håll, att de, som äro sysselsatta
i jordbruket, skola arbeta till
underpris för att livsmedlen därigenom
skola förbilligas? I så fall måste man i
konsekvensens namn också begära, att
de som bygga hus, tillverka kläder och
allt annat, som ingår i vår livsföring,
skola gå för underbetalning för att andra
skola få bo billigt, köpa sina kläder
och andra förnödenheter till lägre priser
o. s. v. Skulle man över huvud taget
ställa sådana krav, så uppstår genast
frågan: mot vilka grupper kunna
kraven rimligen riktas? Alla måste väl
vara ense om att det inte kan bli tal
om att låglönegrupperna skola sänka
sin inkomst och därmed sin levnadsstandard
för att därigenom möjliggöra
en höjning av standarden för dem som
ha det bättre. Samhörigheten mellan
de olika grupperna inom vårt svenska
folk är för stor för att ett sådant krav
medvetet skulle framföras. Tvärtom
kräver den idé, som ligger bakom uttrycket
solidarisk lönepolitik, att låglönegrupper
skola få en inkomstförbättring
även om detta kan leda till att
andra grupper få vänta på att få sin

8 Nr 2. Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

andel av en förbättrad samhällsekonomi.

Äro då jordbrukarna att hänföra till
låglönegrupperna? Ja, enligt min mening
är detta fallet med det stora flertalet
av dem. Visserligen finns det åtskilliga
jordbruk, där på grund av
utomordentlig skicklighet och energi
hos brukaren eller på grund av ovanligt
goda produktionsförhållanden så
icke är förhållandet, men detta får icke
förvilla bedömandet av hur det ligger
till för det stora flertalet. Vi äro villiga
medverka till varje objektiv undersökning,
som kan vara ägnad att — utöver
den lönestatistik, taxeringsstatislik
och de övriga sifferbearbetningar som
finnas — visa upp att jordbrukarna i
allmänhet befinna sig i ett relativt
ogynnsamt inkomstläge. Den stora allmänheten
bör icke få sväva i någon
okunnighet om hur denna sak verkligen
ligger till.

Det har ibland påståtts, att jordbrukarna
icke skulle bli beskattade i relation
till sina verkliga inkomster, därför
att de skulle ha möjlighet att deklarera
sina inkomster lägre än vad de i verkligheten
äro. Även om detta förr skulle
ha kunnat inträffa, så falla sådana påståenden
numera på sin egen orimlighet.
Jordbrukets ekonomiska föreningar
äro skyldiga att till taxeringsmyndigheterna
lämna uppgift om alla de inkomster
medlemmarna erhållit för sina
leveranser till föreningarna. Dessa
myndigheter erhålla sålunda exakta
uppgifter om jordbrukarnas leveransinkomster.

Den, som i likhet med undertecknad
och representanterna för vårt parti i
allmänhet år efter år sökt övertyga om
nödvändigheten av en ny giv för vägväsendet
ute i bygderna, kan i detta
sammanhang icke underlåta att uttala
en tillfredsställelse över att det nu blivit
möjligt att gå in för icke oväsentliga
— om än otillräckliga — belopp för
detta ändamål. Behandlingen av kommunikationsfrågorna
ute i glesbygderna

och i havsbandet är en bedrövlig företeelse
i Välfärds-Sverige. I årtionden
har man försummat att effektivt hjälpa
dessa människor. Det är hög tid att göra
upp ett program för att under en relativt
kort tid avhjälpa de brister som
här föreligga.

Dyrortsgrupperingen, som så ofta varit
på tal i denna kammare, är i det läget,
att några ord om densamma även
nu äro på sin plats. En revision av dyrortsgrupperingen
är enligt vår mening
ofrånkomlig. Även med användande av
de beräkningsmetoder, som ligga till
grund för den nuvarande dyrortsgrupperingen,
visa utredningar, som såvitt
man kan bedöma måste anses tillförlitliga,
att spännvidden i levnadskostnaderna
mellan land och stad numera är
högst obetydlig. Den torde uppgå till
i genomsnitt 3 procent och på vissa håll
ännu mindre, ända ner till bråkdelar av
1 procent. Om man tar tillräcklig hänsyn
till de s. k. avståndskostnaderna,
som landsbygdens folk belastas med,
vid beräknandet av levnadskostnaderna
och till standardskillnaden mellan
landsbygd och städer finner man, att
det icke längre finns någon skillnad att
tala om i levnadskostnader för stadsoch
landsbygdsbefolkning. Den enda
skillnad av betydelse, som nu finns
kvar, är att levnadskostnaderna för befolkningen
i övre Norrland, både i stad
och på landsbygd, äro högre än i övriga
delar av riket. Inför den nya kommunindelningen
planeras eu omfördelning
av bostadskostnadsgrupperingen. Det
förefaller då rimligt, att man tar upp
hela dyrortsgrupperingsfrågan i avsikt
att nå fram till en avveckling av hela
systemet.

I den allmänna debatten ha krav
framställts på inledande av förhandlingar
i syfte att vinna jämkning i det
med Sovjet-Unionen ingångna kreditavtalet,
det s. k. ryssavtalet. Det är icke
små belopp det här gäller. Visserligen
lär kreditsumman, närmare 1 miljard
kronor, icke kunna komma att utnyttjas

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inom den stipulerade tiden, men redan
nu har ju en stor del av summan tagits
i anspråk, och åtskilligt mera blir det
naturligtvis innan utgången av 1951. De
flesta äro ense om att detta avtal är synnerligen
betungande för vårt land, och
att det i betydande mån försämrar vårt
ekonomiska läge av i dag. Det är också
ägnat att väcka olustkänslor, att,
samtidigt som vi från väster motta visst
ekonomiskt stöd i form av lån, sända vi
varor på långfristig kredit österöver.
Utan tvivel hade det varit en god sak
om detta avtal aldrig kommit till stånd.
Nu finns emellertid avtalet, och fråga
är om vi kunna begära att få komma
ifrån det. Vid något tillfälle har det
sagts, att en förutsättning för kreditavtalet
skulle vara att en väsentlig utvidgning
kom till stånd av den handel, som
icke sker på kredit. Om en sådan förutsättning
verkligen skulle ha förelegat
är naturligtvis det praktiskt taget helt
uteblivna handelsutbytet vid sidan av
kreditavtalet en anledning att påyrka
revision av detta avtal; emellertid lär
en sådan förutsättning icke ha förelegat.
Ett verkligt nödläge skulle naturligtvis
också ha kunnat tvinga oss att
be att få slippa ifrån avtalet. Ett sådant
nödläge ha vi icke i dag, och vi böra
därför stå vid vårt åtagande och akta
oss för att i framtiden begå handlingar,
som vi kanske sedan komma att ångra.

Det har gjorts gällande, att SovjetUnionen
ingalunda skulle hålla oss räkning
för att vi underlåta begära revision
av kreditavtalet. Det är möjligt att
detta påstående kan vara riktigt, men
jag undrar om man icke på andra håll
i det långa loppet ändå bäst respekterar,
att vi försöka låta bli att komma
ifrån ett avtal, som vi en gång ha träffat.
Alla erinra vi oss säkerligen vilken
respekt det ingav när det beträngda
Finland, utan att ifrågasätta annat, år
efter år till det rika USA betalade sina
skulder från förra världskriget. Visserligen
gällde det då alt betala igen låna -

de medel, medan det nu är fråga om
att lämna avtalade krediter, men i båda
fallen är enligt vår mening det väsentliga
respekten för gjorda åtaganden.

Till sist, herr talman, tillåter jag mig
uttala den förhoppningen, att alla goda
krafter även i år skola samlas kring
den gemensamma uppgiften att förbättra
vårt lands ställning, och att de frågor,
som komma att behandlas, skola
lösas under ömsesidigt hänsynstagande.

Herr HJALMARSON: Herr talman!
Herr finansministern har utan tvekan
lagt fram en sparsam budget. Skenet
från knapphetens klara stjärna lyser
över alla huvudtitlarna, och stjärnan
själv strålar hårt och kallt från vad
en poet kanske skulle kunna våga kalla
finansministerns änne. Ur sparsamhetssynpunkt
är budgeten ett kraftprov.
Det har säkerligen behövts mycket av
den för herr Sköld specifika älskvärdheten
för att kunna få departementscheferna
in under sparsamhetsoket.
Det parti, som jag företräder, känner
sig hårt bundet av kravet på återhållsamhet
med statsutgifterna men däremot
naturligtvis inte av just den fördelning
av utgifterna, som finansministern
föreslagit.

Det verkligt allvarliga i läget, det
som ställer oss inför nödvändigheten
att ta oss en grundlig tankeställare är
ju det förhållandet, att det i varje fall
kan diskuteras, om själva driftbudgeten
verkligen är balanserad. Trots flödande
statsinkomster och trots all erkännansvärd
återhållsamhet kan det ifrågasättas,
om de ordinarie inkomsterna täcka
de ordinarie utgifterna. Den enkla förklaringen
är ju, att de automatiska utgiftsstegringarna
hålla på att växa oss
över huvudet. Detta betyder att vi nu
börja få ta konsekvenserna av beslut,
som vi tidigare fattat utan att ha tagit
tillräcklig hänsyn til! konsekvenserna.

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Vi måste räkna med att redan nästa år
kan komma att ställa oss i ett prekärt
läge, detta även med en fortsatt stegring
av nationalinkomsten. Vi riskera
att redan då få en budget, i vilken
ekvationen inte ens formellt går ihop.
De automatiskt stegrade utgifterna komma
att fortsätta, kanske vi kunna hoppas
i minskad takt. Försvaret kommer
att kräva ofrånkomligt ökade utgifter,
löneregleringen för tjänstemännen kommer
att kosta många miljoner kronor
o. s. v., och vi måste få en skattelindring
till stånd.

Det man eljest mest märker i statsverkspropositionen
är någonting som
inte finns där: det sedvanliga resonemanget
om kapitalbudgetens täckande
med överbalanseringsmedel. Jag skall
inte nu ange lånebehovets omfattning i
den framlagda budgeten i den mån man
kan approximativt räkna fram det, men
detta lånebehov förefaller mig vara tillräckligt
stort för att motivera en sund
och naturlig lånepolitik från det allmännas
sida. Staten måste låna i den
öppna marknaden och inte i sin egen
bank. Den måste upphöra med sitt
växelrytteri, som väsentligen därigenom
skiljer sig från gamla tiders studentövningar
på samma område, att staten
är både utställare och acceptant. Det
allmänna måste göra som en student
som har tagit sin examen: sanera affärerna.

Så några ord om skattelindringarna.
Lättnader i kommunalbeskattningen
äro i hög grad motiverade, och högern
kommer att ställa sig positiv till rationellt
avvägda förslag om sådana lättnader.
Den extra bensinskatten måste
bort snarast möjligt. Men därutöver
måste vi också få till stånd generella
lättnader även i den direkta beskattningen,
lättnader som sänka marginalskatten
och som främja arbetsamhet,
sparsamhet och initiativkraft. Vi måste
också få ett förnuftigt och rättfärdigt
system för familjebeskattningen, så att
skattelagarna också ge uttryck åt ma -

karnas rätt till jämställdhet och samma
standard.

Jag beklagar att dessa frågor inte ha
samordnats utan att regeringen tydligen
ämnar bryta ut dem ur deras sammanhang
för att få till stånd ännu ett
principbeslut — eventuellt får detta
kanske betraktas som tidsinställd valammunition.

Möjligheterna att möta de statsfinansiella
påfrestningarna på vissa områden
och få till stånd rimliga lättnader i det
kommunala skattetrycket bero nu uppenbarligen
på det allvar, med vilket
regering och riksdag'' ta på sin uppgift
att genomföra begränsningar på andra
områden. 1949 års skatteutredning har
ännu inte hunnit med sin uppgift att
granska ramen för de statliga utgifterna.
Själv vill jag i detta sammanhang
bara peka på subventionerna, icke
bara årets extrasubventioner, utan också
den så att säga ordinarie subventionsfloran.
Vid utformandet av såväl
lönepolitiken som skattepolitiken måste
behörig hänsyn tas till medelklassen,
till tjänstemän, hantverkare, köpmän
och andra småföretagare och därmed
jämställda grupper. Inte minst de senaste
årens utveckling har gått hårt
fram över dessa grupper.

Jag delar den föregående talarens
uppfattning, att utrymmet för löneförbättringar
under nästa år inte är så
stort, men lönepolitiken måste befrias
från sin stelhet. De senaste årens indextänkande
måste ersättas av cn mera
elastisk och differentierad bedömning.
Levnadskostnadsindcx får inte längre
utvecklas mot att bli ett självändamål,
en ande som man har manat fram ur
flaskan men som man inte tycks kunna
få dit igen. Vi måste vara beredda att
betala den kvalificerade arbetskraften
bättre, att befria oss från förlegade
föreställningar om en obönhörligt fortgående
ekonomisk likriktning. Detta
program står enligt min uppfattning
icke i motsats till andra folkgruppers
intressen.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

I statsverkspropositionen räknar man
med att under 1950 ytterligare steg
skola kunna tas mot en fri samhällsekonomisk
balans. En mycket viktig
fråga är nu vad man egentligen inlägger
i detta uttryck. Målet för högerns
ekonomiska politik är att steg för steg
möjliggöra en övergång till eu friare
marknadsekonomi, där producenter och
konsumenter fritt få mötas utan att
behöva gå omvägen över de statliga
instanserna och där köpmännen få
träda i direkt kontakt med köpmän i
andra delar av världen utan att behöva
passera de smala kanaler, som hållas
öppna i det statsdirigerade samhället.
Ett villkor för fri prisbildning är effektiv
konkurrens. Det gäller nu att
återställa de reella förutsättningarna
för konkurrens. Dessa förutsättningar
innebära framför allt regleringarnas
fortsatta avvecklande, friare förhållanden
i utrikeshandeln och en bestämd
opinionsbildning från näringslivets
egna ledande instanser mot skadlig monopolism
och osunt kartellväsende. Jag
är övertygad om att man kan påräkna
en sådan opinionsbildning — det visar
ståndpunktstagandet till utrikeshandelsfrågorna
i höstas. Det är tänkbart att
icke önskvärda monopolistiska företeelser
i begränsad utsträckning ändock
kunna komma att kvarstå. Den nuvarande
monopolövervakningen möjliggör
i sådana fall ingripande, om rättelse
icke kan åstadkommas på annat
sätt, inen om det verkligen kan visas,
att det härutöver är erforderligt med
ytterligare befogenheter för det allmänna,
får den saken ordnas. Frågan
befinner sig som bekant för närvarande
under utredning, och definitiv ställning
kan inte tas nu. Däremot bör inte
denna omständighet få tas till intäkt
för regleringsväsendets permanentning,
t. ex. när det gäller prisfrågorna.

Investeringarnas anpassning efter
sparandet bör enligt vår mening främst
regleras genom en aktiv penningpolitik,
som i särskilda lägen kan komplet -

teras av ett fritt samarbete mellan stat
och näringsliv, men det måste vara ett
fullt fritt samarbete, där parterna mötas
som likaberättigade. Detta är ett huvudvillkor
för rättssäkerhetens upprätthållande,
en sak som jag strax skall återkomma
till.

Mot en direkt reglering av investeringarna
i framtiden tala flera skäl.
Först och främst glider den mycket lätt
över i en detaljreglering. Antag, för att
knyta an till ett exempel från en fjolårsdebatt
här i kammaren, att man i
ett visst läge väger behovet att utbygga
ett vattenfall mot behovet av investeringar
i eu privat industrigren. Antag
att man fastställer en enskild investeringskvot,
som inte motsvarar industriens
samlade anspråk. Hur skall då
denna kvot fördelas utan en detaljreglering? Och

än vidare: hur skall man kunna
få garantier för att det ofta mycket
betydande investeringsbehovet hos ny
företagsamhet blir tillgodosett? Tänk
t. ex. på bilindustrien eller på varvsindustrien!
När dessa industrier startades,
fanns det en hel mängd klokt
och duktigt folk inom näringslivet som
skakade på huvudet och sade, att det
är för tokigt, det kan aldrig gå. När
det gällde varvsindustrien tillsattes till
och med en offentlig utredning för att
undersöka om inte staten kunde göra
någonting för den. Efter långvariga
överväganden sade man blankt nej.
Skälet härtill var visst inte att man
ansåg, att det enskilda initiativet borde
ta hand om saken, vilket alltid låtit
säga sig i ett borgerligt samhälle. Nej,
staten fann i stället klarlagt, att Sverige
för en varvsindustri saknade: 1) lämpliga
och prisbilliga materialier, 2) dugliga
ledare och arbetare och 3) utsikter
till nöjaktig och permanent avsättning.

Så såg staten på den frågan. Är det
sannolikt att vi i denna stund hade haft
en blomstrande bilindustri och en livskraftig
varvsindustri, om vi tidigare

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hade varit begåvade med en direkt statlig
investeringsreglering?

Ytterligare en synpunkt! I en fri
ekonomi är investeringarnas inriktning
ett resultat av samspelet mellan en
mångfald producenters initiativ och
konsumenternas önskningar, men hur
skola vi vanliga människor få något
verkligt inflytande över den statsdirigerade
investeringspolitiken? Frågan
skulle till och med kunna formuleras
så: hur skall egentligen riksdagen få
någon reell medbestämmanderätt? Det
finns en tendens när dessa ting diskuteras
att till förmån för de statliga
regleringarna åberopa kortsiktiga effektivitetssynpunkter,
som kunna spoliera
demokratiska värden, vilka betyda vida
mer för effektiviteten på längre sikt.

Jag är härmed inne på rättssäkerhetens
problem. Alla demokratiska meningsriktningar
äro säkert ense om
principen om allas likhet inför lagen,
begreppet lag då fattat i dess vidsträcktaste
mening såsom även inneslutande
administrativa regler för mänskligt
handlande. Det utmärkande för regleringsekonomien
är att frågor av många
gånger uppenbart rättslig karaktär i
förhållandet mellan stat och medborgare
i stor utsträckning, med förbigående
av domstolar, läggas hos regeringen.
Redan detta är allvarligt nog,
särskilt om tvisteföremålets värde är
mycket stort, vilket det ofta kan vara,
t. ex. i en prisfråga, om man nu över
huvud taget kan tala om tvist i ett
sammanhang, där den ena parten har
förbehållit sig frågans avgörande. Detta
tillstånd leder till att de för regleringarna
utsatta medborgarna genom en enkel
administrativ akt kunna berövas
möjligheten att fortsätta en fullt legitim
näring eller tillfogas stora ekonomiska
förluster. Jag har själv tidigare
haft tillfälle att här i kammaren belysa
dessa förhållanden med konkreta exempel
från valutaregleringens, priskontrollens
och utrikeshandelsregleringens
områden, och jag är beredd att lämna

nya exempel härpå i den fortsatta debatten,
om så erfordras. Vad särskilt
priskontrollen beträffar är det uppenbart,
att dess handhavande även med
de bästa avsikter hos myndigheterna
medför stora risker för rättsosäkerhet
och godtycke. Dessa risker kanske enklast
framgå redan av det faktum, att
värdet av de ärenden, som under ett
år avgöras inom priskontrollen under
en icke juridiskt utbildad ordförandes
ledning överstiger värdet av samtliga
civilmål vid domstolarna.

Mot denna bakgrund bär man att se
vår uppfattning om regleringsväsendets
oförenlighet med de grundläggande
principerna för ett demokratiskt
rättssamhälle.

Jag tillåter mig nu fråga: får man
tolka regeringens förhoppning om ytterligare
steg mot fri samhällsekonomisk
balans därhän, att regeringen ansluter
sig till målsättningen om fri prisbildning,
om fri utrikeshandel, om investeringarnas
anpassning till sparandet
genom automatiskt och generellt
verkande medel? Frågan är befogad, då
statsministern enligt referat i tidningspressen
förklarat, att regeringen, åtminstone
vad det gäller huvuddragen,
alltjämt kvarstår på det socialdemokratiska
efterkrigsprogrammets grund.

För att undvika onödig debatt vill
jag betona, att mig veterligen inga delade
meningar råda om nödvändigheten
att upprätthålla ett jordbruk, som i
stort sett kan tillgodose landets behov
av livsmedel utan att vara beroende av
kastningarna på den internationella
marknaden. Detta förutsätter en politik,
som skänker jordbruksbefolkningen
likställighet med dem som arbeta i
andra näringsgrenar.

Någon tvekan bör väl inte heller råda
om att denna politik skall syfta mot målet
att jordbruket får full täckning för
sina produktionskostnader utan anlitande
av konsumentsubventioner. Anslutningen
till jordbrukspolitiken har
dock icke den konsekvensen, att vi på

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

andra områden av näringslivet, där beredskapssynpunkten
inte alls eller inte
i tillnärmelsevis samma grad har giltighet,
skola behöva ge oss regleringsekonomien
i våld.

Även i jordbrukspolitiken vilja vi för
övrigt se till, att de olika åtgärderna
inte medföra ett åsidosättande av
grundläggande rättssynpunkter, t. ex.
beträffande äganderätten, och att de
inte heller kringskära de enskilda jordbrukarnas
rörelsefrihet mer än nödvändigt.
Jordbrukets utövare måste ha
samma berättigade intresse som andra
näringsidkare av att det enskilda initiativet
beredes största möjliga utrymme.
Det är ju ändå inte av kontrollanter
och övervakare, som jordens brukning
skall ombesörjas.

Jag övergår så till försvaret. Först ett
ord i förbigående om vårt inre försvarsproblem.
De svenska kommunisterna
ha numera solidariserat sig till
och med med de folkdemokratiska övergreppen
mot enskilda svenska medborgare.
Vad som här har skett synes utgöra
en bekräftelse på författaren Stig Dagermans
tes i hans sista bok, att det hos
somliga människor finns någonting,
som kommer dem att föredra den
största förnedringen framför den mindre.
Hur skola vi komma till rätta med
den in- och utländska agentverksamhet,
som otvivelaktigt hedrives i Sverige,
och hur skola vi möta de förberedelser
till sabotage, som vi ha anledning
att befara? Det är för visso ett
problem med många aspekter. Ett villkor
för att vi skola kunna bringa det
under kontroll är emellertid att våra
polisiära resurser förslå. Det finns tyvärr
vissa tecken som tyda på att så
inte är fallet. En del siffror som redovisas
i statsverkspropositionen peka i
den riktningen. Jag tillåter mig därför
fråga, om regeringen anser, att våra
nuvarande polisiära resurser aro tillräckliga
för dessa uppgifter.

Så till fjärde huvudtiteln. En verklig
svaghet hos den svenska krigsmak -

ten är den otillräckliga utbildningen av
de värnpliktiga. Försvarsministern betonar
vikten av att regelmässiga repetitions-
och efterutbildningsövningar
snarast igångsättas, då dessa äro nödvändiga
för att underhålla arméns
krigsduglighet. Jag vill stryka under
detta uttalande. Försvarsministern övergår
till det nya systemet med övningar
krigsförbandsvis, och han tänker sig
sådana vid fältförband. Detta är ett erkännansvärt
framsteg, men det räcker
inte. I fjärde huvudtiteln räknas icke
med några efterutbildningsövningar
vid lokalförsvaret, trots att överbefälhavaren
särskilt har framhållit angelägenheten
av att anslagen för budgetåret
1950/51 icke nedräknas så, att genomförandet
av planerade eller lagstadgade
repetitions- och efterutbildningsövningar
äventyras. Det är ju ändå lokalförsvaret,
som har att ta emot de
första, våldsamma stötarna vid ett angrepp,
och dessa stötar komma att utdelas
av trupper med långvarig utbildning,
stor rörlighet och fruktansvärd
eldstyrka. Det kräves följaktligen betydande
motståndskraft hos lokalförsvarsförbanden,
och efterutbildningen för
placering vid dessa bör därför planenligt
genomföras. Detta är även en förutsättning
för avverkande av balansen
av värnpliktiga, som icke ha genomgått
lagstadgade repetitions- eller efterutbildningsövningar.
Denna balans var
i fjol 170 000 man, men siffran har i
är stigit till 240 000.

Jag skulle i detta sammanhang gärna
vilja framhålla ett par allmänna synpunkter
på utbildningsfrågorna. Sedan
övningstidens totala längd och dess fördelning
på första tjänstgöring och efterövningar
en gång blivit fastställd,
låt oss då se till, att man icke tummar
på detta program. Värnpliktsövningarna
få icke fungera som en regulator
vare sig för statsbudgeten eller för arbetsmarknaden.
Det är ett stort missgrepp
när så sker, ty det undergräver
effektiviteten hos krigsorganisationen

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

pa ett sätt som icke står i rimlig proportion
till den tillfälliga ekonomiska
vinsten. Självfallet förstår även jag, att
försvarsbudgeten måste influeras av den
statsfinansiella utvecklingen i stort sett,
men det är vida att föredraga, att variationerna
få ge utslag i fråga om materielanskaffningen,
framför att de få påverka
den en gång uppgjorda utbildningsplanen.

Hur lång bör då utbildningen vara?
Det finns en samlad internationell erfarenhet
på det militära området, som
ganska klart anger den minimigräns,
vilken inte kan underskridas utan risk
för sammanbrott inom förbanden och
stora förluster i människoliv. Den gränsen
har redan underskridits i vårt land.
Om det verkligen gällde allvar men vi
hade en tidsfrist för fortsatt utbildning,
skulle ingen ens ett ögonblick
vilja lyssna till dem som nu förutsätta,
att nio månaders första tjänstgöring är
tillräcklig. Tvärtom skulle vi då sätta
alla klutar till för att trots de sämre
förutsättningarna än i fred försöka
bota de brister, som plötsligt vore
uppenbara för alla. Nu kan dock ingen
räkna med att en sådan tidsfrist kommer
att stå oss till buds. Den norska
försvarskommissionen har enhälligt
vitsordat, att de militära representanterna
ha starka, sakliga skäl för sin
uppfattning i utbildningsfrågorna. När
man likväl stannat för en kortare första
tjänstgöring än vad de militära experterna
förorda, har man alls inte underkänt
bärkraften i deras skäl. Man har
i stället sagt, att man med hänsyn till
landets ansträngda ekonomiska läge för
närvarande inte orkar med mera.

Detta är en renhårig ståndpunkt. Men
vartill tjäna alla de konstgrepp och
krumbukter, med vilka man hos oss
försöker komma förbi den militära erfarenhetens
vittnesbörd? Tänk till
exempel på den utomordentligt viktiga
frågan om gruppchefsutbildningen. Där
måste man verkligen efterlysa den goda
viljan hos regeringen att verkligen taga

in.

itu med saken under beaktande av
värnpliktskommitténs synpunkter, som
vunnit stöd hos de militära myndigheterna.
Det är i själva verket inte värnpliktsövningarna,
som draga de största
kostnaderna. Jag utgår ifrån att enighet
åtminstone principiellt råder om
att vi skola ha minst tre månader för
repetitions- och efterutbildningsövningar.
Medel härför måste således under
alla förhållanden anslås. Tvisten
rör sig följaktligen om tiden för den
första tjänstgöringen. Vad är den ekonomiska
innebörden av denna tvist?
Ungefär 20 å 25 miljoner kronor. Detta
belopp är icke utslagsgivande i försvarets
miljardbudget, men att detta belopp
beviljas betyder ofantligt mycket
för att ge så många som möjligt av landets
värnpliktiga ungdom en rimlig
chans att överleva de ohyggliga påfrestningar,
som möta vid ett modernt krig.

Sveriges försvarsproblem kan inte behandlas
som en isolerad fråga. Det
måste bland annat ses i sitt skandinaviska
sammanhang. En rationell lösning
av försvarsspörsmålet i vart och
ett av de skandinaviska länderna förutsätter
militär samverkan dem emellan,
en samverkan, som icke begränsar
sig till vissa rent tekniska områden. De
skandinaviska försvarsförliandlingarna
i fjol byggde ju dels på en politisk bedömning,
dels på militär-strategiska
överväganden. De militär-strategiska
synpunkterna ha icke förlorat sin giltighet.
Tvärtom öka de i styrka alit
eftersom försvaret stärks i Norge och
som man hoppas även i Danmark.

Vad den politiska bedömningen angår,
har det här å ena sidan sagts, att
Danmarks och Norges anslutning till
Atlantpakten skulle förhindra dem att
ingå i närmare försvarspolitiska resonemang
med Sverige. Själva pakten innehåller
inga sådana hinder. Veterligen
har inte heller från västmaktshåll gjorts
någon invändning mot en dylik tanke.
Men den.dansk-norska attityden hänger
väl i viss mån samman med vår egen

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inställning. Om vi ådagalade intresse
för samarbete även i dagens situation,
är det då sannolikt att Danmark och
Norge skulle ställa sig avvisande, trots
att deras egna välförstådda intressen
rimligtvis måste tala för ett dylikt samarbete?
Är inte över huvud taget utvecklingen
i försvarshänseende på den
skandinaviska halvön ett resultat av
en ödesdiger växelverkan mellan två
felaktiga sätt, varpå vi uppfatta varandra,
och kan denna utveckling brytas
på annan väg än genom att intresse
för förnyad kontakt yppas ifrån endera
sidan?

Det har å andra sidan sagts, att militär
samverkan mellan Sverige och Daninark-Norge
skulle ålägga oss förpliktelser,
som äro alltför vittgående och
framför allt draga in oss i något, som
vi önska stå utanför. Men jag frågar:
vem eller vad tvingar oss att gå längre
än som motsvarar våra egna intressen
eller som ligger inom ramen för vitala
gemensamma intressen i Skandinavien?
Det finns många olika former av samverkan.
Valet behöver inte stå mellan
två ytterlighetsalternativ.

Det är av betydelse att i detta sammanhang
kunna konstatera, att Danmarks
och Norges anslutning till Atlantpakten
uppenbarligen icke har medfört
den bundenhet, som man kanske tidigare
räknat med. I den norska försvarskommissionens
nyligen avlämnade betänkande
slås fast, att det står alldeles
klart att pakten »ikke på noen måte kan
fortolkes slik åt det skulle kunne kreves
av en stat åt den lar fremmede makter
opprette baser for sine stridskrefter
på dens territorium». Det framhålles
vidare, att pakten »pålegger altså ikke
partene automatisk å gå til krig, dersom
et vaepnet angrep har funnet sted,
men lar partene selv avgjpre hvilke
skritt er npdvendige for å gjenopprette
fred og säkerhet».

Mot denna bakgrund förefaller det
åtminstone mig vara ett rimligt anta -

gande, både att Danmark och Norge
alltjämt ha erforderlig rörelsefrihet för
att kunna inleda ett militärt samarbete
med Sverige och att vi kunna inleda
ett sådant samarbete utan att det behöver
draga med sig konsekvenser, som
vi icke vilja vara med om.

Ett tredje argument mot samverkan i
Skandinavien har varit hänvisningen
till den befarade reaktionen i Moskva.
Men, herr talman, hur skola vi kunna
undvika den? I så fall måste vi väl
lämna både Marshallorganisationen och
Europarörelsen, ty bägge betecknas ju
av ryssarna som led i de amerikanska
krigsförberedelserna. Endast om vi fullständigt
isolera oss ha vi utsikter att
slippa förebråelser från Moskva. Detta
är ju dock ingenting som någon reflekterar
på utanför kommunistpartiet och
förmodligen knappast där heller, eftersom
väl kommunisternas mål är att införliva
oss med den folkdemokratiska
världen. Böra vi inte i stället med utgångspunkt
från våra egna intressen
själva försöka att besvara frågan, vad
som rimligen kan begäras av oss i umgänget
med vår mäktiga visavi på andra
sidan Östersjön? Inte annat än jag kan
se ha vi uppfyllt de anspråk, som skäligen
kunna ställas på oss genom att vi
deklarera vår bestämda vilja att hålla
oss utanför alla krigiska förvecklingar
så länge det skandinaviska området
lämnas i fred och icke utsättes för militärt
angrepp. Att hela vår situation förändras
och måste tagas under omprövning,
om Finland infiltreras av Sovjetunionen,
är en sak som sagts förut och
som jag inte heller nu skall ingå på.

Den tankegång, herr talman, som jag
här har försökt att utveckla, skulle jag
vilja sammanfatta i frågeställningen, om
inte tiden snart kan anses mogen för
en ny giv i debatten om det skandinaviska
försvaret till skydd för de ideal
för människors sätt att leva, som vi av
gammalt ha hållit högt här uppe i
Norden.

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag vill
gärna börja med att ge herr Hjalmarson
en komplimang för en lyckad och vägande
debut som förnämste talesman
för den svenska högern. Jag har inte
samma anledning som han att som debuterande
partiledare draga upp allmänna
riktlinjer för politiken på lång
sikt på en rad viktiga områden. Han
berörde ett flertal spörsmål, som väl
förtjäna en ingående dryftelse här i
riksdagen. Jag håller mig i stället närmare
de spörsmål, som mera ingående
dryftas i den föreliggande statsverkspropositionen
och särskilt i det anförande,
som statsrådet och chefen för finansdepartementet
hållit till statsrådsprotokollet.

Det framhålles där, att den svenska
samhällsekonomien åter har uppnått balans.
Detta i och för sig mycket glädjande
faktum har i regeringspressen
framkallat ett utbrott av hyllningar till
regeringen och lovprisande av dess
skicklighet. Låt oss ett ögonblick stanna
inför frågan: Vad är en regerings
och finanslednings förnämsta uppgift
inom samhällsekonomien? Jo, därom
äro vi säkert alla överens; det är att så
väl som möjligt bibehålla det som numera
kallas ekonomisk balans. Skulle
det inte ha gått för Sverige, som inte
deltog i kriget och som efter kriget hade
mycket stor guld- och valutareserv,
att utan större svårigheter bibehålla den
balans, som vi hade under den första
efterkrigstiden? Ingen har påstått, att
detta skulle vara omöjligt. Vad är det då
som har skett? Jo, att regeringen genom
att under de närmaste efterkrigsåren
föra en oskicklig politik har bragt
den svenska samhällsekonomien ur balans
och åsamkat oss fleråriga bekymmer,
som väl kunnat undgås. Den har
sedan dröjande vidtagit åtgärder för att
återställa balansen. På det sättet har
man fått tillgripa flera restriktiva mått
och steg än som skulle varit erforderligt,
ifall man inskridit i tid.

Jag har vid ett tillfälle för ett par år

sedan liknat regeringen vid en busschaufför,
som kört den svenska folkhushållningsbussen
i diket. Det var en
ny och fin buss, inte som vissa andra
länders illa medfaren av långvarig
tjänstgöring i kriget. Men regeringen
ville inte lyssna till dem vilka förordade
en mindre extravagant körning, som
skulle ha besparat det svenska folket
den kalamiteten att bussen ett slag kom
ned i diket. Rådet gick som bekant ut
på att man skulle hålla sig inom resursernas
ram, inte styra för långt åt sidan
i tron att man då kommer fortare fram.
Det fanns inga yttre omständigheter av
samma art som den internationella deflationskrisen
efter förra världskriget,
vilka denna gång försvårade körningen,
i varje fall inte på långt när i samma utsträckning.
Genom allehanda åtgärder,
nog så besvärande för passagerarna,
d. v. s. det svenska folket, har nu så
småningom genom förenade ansträngningar
från alla grupper bussen kommit
upp på vägen igen och färden fortsätter.
Då vänder sig chauffören med
ett självbelåtet leende om och säger: Är
jag inte duktig, bussen går ju framåt på
vägen! Och de socialdemokratiska passagerarna
belöna chauffören med en
applåd. Ja, man till och med utbrister,
vänd till de andra passagerarna: »Se
där hur fel ni hade, som kritiserade regeringen
för att bussen hamnat i diket,
ty nu är den ju i alla fall uppe
igen!» Ja, så troende äro i varje fall en
del av de busspassagerare som äro chefredaktörer
i de socialdemokratiska
partitidningarna. I vad mån tron är
lika stark bland kammarens ledamöter
vet jag inte.

Tyvärr, herr talman, påverkas körningen
ännu rätt väsentligt av de sista
årens olyckor. Låt mig bara ta ett exempel.
Jag nämner det därför att så vitt
jag kunnat se framhålles det inte i anförandet
till statsverkspropositionen,
ehuru det rör en mycket väsentlig sak.
Hur är det med den svenska exportvolymen,
vars betydelse för vår samhälls -

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ekonomi jag inte behöver understryka?
Under de tre första kvartalen 1949 var
exportvolymen, om jag tar först tre f. d.
krigförande länder, räknat i indextal,
där 1938 är basår, följande: för Storbritannien
148, för Frankrike 128, för
Belgien-Luxemburg 100. Hur var den
för de två länder man närmast tänker
på bland de icke krigförande, f. d.
neutrala? Jo, för Schweiz 119 och för
Sverige 83. Den har i Sverige sedan under
fjärde kvartalet stigit något, men
årets medeltal ligger ännu långt under
100. Jag tror det varit klokt, om finansministern
tagit fram och diskuterat
dessa siffror som en motvikt till en del
andra reflexioner. Det hade då blivit
så att säga mera balans i diskussionen
av balansen.

I den offentliga debatten kring dessa
spörsmål är det en ny ton, som har
kommit in. Närmast vill jag säga är det
statsrådet Sven Andersson, som är försångare
med hjälp av andra statsråd.
Det är när man säger: »Se här på vår
export! Se hur utomordentligt det går!
Vi ha till och med överträffat 4-årsplanen,
vi ha genomfört 4-årsplanen på 2
år.» Under senare år har denna terminologi
blivit välbekant från annat håll.
Det är ju från Moskva och från satellitstaternas
huvudstäder som vi till leda
få höra, att den eller den planen överträffats.
Planen har genomförts på två
eller tre år i stället för beräknade fem.
Det är ett av de förnämsta propagandamedlen
på det hållet, som de av oss,
som anse sig böra läsa Ny Dag, kunnat
läsa om snart sagt varje vecka under
åratal. Nu har den svenska regeringen
övertagit en förkunnelse av denna art,
tydligen för att man hoppas att de faktiska
exportsiffrorna på detta sätt skola
framstå i gynnsammare dager.

Men, herr talman, hur förhåller det
sig egentligen med denna 4-årsplan?
Var den uttryck för vad experterna eller
någon annan ansåg vara en naturlig
och tillfredsställande utveckling? Nej,

naturligtvis ingalunda. Den gav uttryck
för, om jag får kalla det så, en gissning,
en förhandsbedömning av vad experterna
vågade räkna med mot bakgrunden
av vad man visste om den ekonomiska
politik, som fördes här i landet.
Jag erkänner gärna, herr talman, att
jag med kännedom om regeringens
ståndpunkt vid denna tidpunkt inte
heller vågade bestämt räkna med någon
mycket stor expansion. Det avgörande
är emellertid att detta ingalunda
betyder att vi på något sätt kommit upp
till en tillräcklig och tillfredsställande
nivå. Låt oss slå fast, att det tvärtom
i fråga om exporten förhåller sig på
annat sätt. Felet är -—• det har många
gånger diskuterats — en bristande inre
och yttre balans i vår ekonomi, som jag
inte här skall närmare beröra. Nu har
man rättat till denna brist på balans,
och jag vill deklarera, att jag för min
del tror att detta kommer att ha ett
mycket gynnsamt inflytande på den
svenska exporten, så att den under de
närmaste åren kommer att undergå en
stark stegring. Jag säger inte, att exportöverskottet
kommer att undergå en
stark stegring, ty jag hoppas och tror att
det skall bli möjligt att också öka importen
av viktiga varor, men jag menar
att själva exporten skall kunna ökas,
fastän det kommer att ske flera år senare
än vad som behövt ske med en annan
politik.

Nu har man inom regeringspressen
med styrka framhållit, att oppositionen
skall inte bara kritisera, den skall också
när anledning därtill ges lämna regeringen
sitt erkännande för goda insatser.
Det skall jag gärna göra på ett
par punkter. Liksom beträffande den
samhällsekonomiska balansen har regeringen
när det gäller handelspolitiken
reviderat sin ståndpunkt på ett glädjande
sätt. Handelsministern talar nu om
handelns frigörelse i tongångar, som
äro vitt skilda från 27-punktsprogrammct.
I detta 27-punktsprogram talade ju

2 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 2.

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

en sympati för statsmakternas inflytande
på utrikeshandeln och en bevarad
reglering av denna i väsentliga avseenden.
Nu däremot talar man vältaligt om
liberalisering av utrikeshandeln, så vältaligt,
att en av mina vänner i går tyckte,
med all rätt, att det egentligen är en
helt liberal melodi, som regeringen
sjunger, när den talar om utrikeshandeln
— till skillnad mot den Myrdalska
melodien för några år sedan. Det är
sant att man kanske inte alltid håller
tonen alldeles ren, men den ter sig i
alla fall ur vår synpunkt betydligt mer
tilltalande än den var för några år
sedan.

Likaså har regeringen — vilket jag
nämner mera i förbigående — vad gäller
det viktiga socialiseringsspörsmålet
visat en glädjande anpassning. Den engelska
arbetarregeringen aktualiserar en
rad socialiseringsspörsmål, enligt min
mening skyddad av ett valsystem, som
inte ger liberalismen en fair chans. Den
norska regeringen vill sätta i gång utredningar
om bankväsendets socialisering.
Jag måste erkänna, att den svenska
regeringen, som veterligen inte övergivit
sin socialistiska tro, dock i dessa
spörsmål intar en ur våra synpunkter
långt mera tilltalande och passiv hållning.
Vad det är som gör att regeringen
kommit bort från den socialistiska vägen,
skall jag inte irritera regeringsbänken
med att ställa några hypoteser om.
Vi veta ju ändå alla vad vi tycka om
den saken. Finansministern har för några
månader sedan här i kammaren uttalat,
att det måste slås fast att oppositionen
icke har något inflytande på regeringens
ställningstagande. Här vil!
jag bara tillägga, alt vi i folkpartiet inte
bry oss om att få något erkännande från
regeringsbänken om att vi medverkat
till utvecklingen, särskilt som vi förstå
att finansministern här skulle ha särskilda
konstitutionella vanskligheter att
övervinna. Vad som för oss spelar en
roll är, vilka resultat som uppnås. Det
kan inte nekas till att det är bättre sent

än aldrig, att det är bättre att låta sig
pressas av erfarenheten än att inte låta
sig påverkas av den.

Regeringens politik skiljer sig alltså
i vissa väsentliga avseenden mindre
från våra linjer än den gjorde för ett
par år sedan. Den skiljer sig alltså på
ett fördelaktigt sätt från regeringens
officiella program och från den socialistiska
förkunnelse, som presenterades
under skördetiden. Men, herr talman,
vi äro naturligtvis ingalunda nöjda,
även om jag liksom herr Hjalmarson
vill betyga att finansministern iakttagit
eu i stort sett sträng sparsamhet vid
prövningen av anslagskrav. Jag viil för
att mitt beröm inte skall stiga regeringen
åt huvudet beröra ett par punkter,
där jag och den riktning jag representerar
företräder en avvikande mening.

Jag kommer då först till budgeten.
Låt mig säga, herr talman, att den trots
sparsamheten är en missräkning. Jag
hade väntat, att den inträdda samhällsekonomiska
balansen skulle ha föranlett
regeringen att avstå från den mycket
betydande överbalanseringen av budgeten
och att regeringen därigenom skulle
ha sett sig i stånd att bevilja svenska
folket betydande skattelättnader. No
har regeringen bara föreslagit pappersskattens
avveckling. Det är ju dock så,
att när överbalanseringen av budgeten
infördes motiverades den med hänsyn
till den samhällsekonomiska balansen.
När nu denna är återställd, varför kan
man då inte gå längre på skattesänkningens
väg än regeringen nu föreslår?
Långt ifrån att minska budgetöverskottet
ökar finansministern tvärtom detsamma.
Under innevarande budgetår
räknar riksräkenskapsverket med ett
överskott av ungefär 200 miljoner kronor.
Finansministerns förslag innebär,
om man tar hänsyn till vissa subventionsutgifter
under andra halvåret, ett
överskott av storleksordningen, skola vi
säga 350 miljoner kronor, dvs. nästan
en fördubbling av överskottet. Tyvärr
gör finansministern i sin diskussion en

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

jämförelse inte med innevarande års
budget sådan den nu ter sig, utan med
statsverkspropositionen i januari 1919,
som visade ett tänkt överskott på 670
miljoner kronor. Därigenom ha många
läsare och kommentatorer bibragts det
oriktiga intrycket, att finansministern
skulle reducera budgetöverskottet. Men
om det inte inträffar något oväntat —
och regeringen tänker väl ändå inte öka
subventionerna under år 1951 i stället
för att avveckla dem — ha vi att räkna
med en betydande höjning av budgetöverskottet.
Detta överskott, som infördes
för att återställa balansen, vill man
höja sedan balansen återställts!

Vi i folkpartiet underkastade oss bördan
att gå med på eu förlängning av
den extra bensinskatten under budgetåret
1949/50, därför att vi ville vara alldeles
säkra på att balansen skulle återställas.
I motsats till högern och bondeförbundet
togo vi på oss denna börda,
ty vi menade, att om man verkligen på
allvar ville avveckla regleringarna och
krisekonomien, måste man bära de offer
som behövdes för balansens återställande.
Men när balansen nu är återställd,
finns det inte någon anledning
att fortsätta med en permanent överbalansering
eller en överbalansering, som
fram i tiden sträcker sig ganska långt
från den tidpunkt, då man anser sig säker
på att balans föreligger och då experterna
till och med säga att det snarast
finns risk för ett visst deflationstryek.

De tvä skattesänkningar som enligt
vår mening böra kunna rymmas inom
budgetens ram äro dels en reduktion av
bensinbeskattningen med 20 öre per liter
och dels en provisorisk reduktion
av den statliga inkomstbeskattningen
med eu tiondel. Vad bensinbeskattningen
beträffar behöver jag inte här närmare
beskriva vad denna skattebörda
betyder för transportväsendet i allmänhet
och därigenom inte minst för landsbygdens
befolkning och för dess näringsliv.
Vi mena att det enhälliga kom -

mittéförslag som framlagts bör kunna
förverkligas senast vid halvårsskiftet.
Om så sker, reduceras behovet av de
mera konstlade subventioner, som regeringen
infört de senaste månaderna
med bifall från en av förklarliga skäl
olustig riksdag. Angelägenheten av att
minska subventionerna under det andra
halvåret och avstå från de minst tilltalande
av dessa förefaller i och för sig
vara ett ytterligare skäl till att avveckla
bensinskatten och inte bibehålla den
nästa budgetår, som ju finansministern
närmast räknar med. Belastningen på
budgeten blir därför långt mindre än
man skulle tro, ifall bensinbeskattningcn
reduceras med 20 öre före nästa budgetårs
inträde. Det är visserligen sant att
om man använder ett visst antal miljoner
till reduktion av bensinbeskattningen,
så får man en mindre sänkning av
levnadskostnadsindex och en mera svårbedömbar
sådan än man får genom att
sätta in subventioner på vissa varor,
som spela en stor roll i indextalet. Man
kan alltså säga att en miljon till subventionerna
har en större indexeffektivitet
än en miljon till bensinbeskattningens
sänkning. Inom parentes vill
jag säga att detta ord, indexeffektivitet,
har vissa kusliga perspektiv. Ty när
man börjar leda den ekonomiska politiken
ur synpunkten vilka medel som
ha störst indexeffektivitet, dvs. störst
betydelse inte för folkhushållet utan för
socialstyrelsens levnadskostnadsindex,
är man inne på farliga vägar. Men, som
sagt, subventionerna ha större indexeffektivitet
än bensinskattesänkningen.
Men till gengäld har denna skattesänkning
större inverkan på produktionens
effektivitet och därmed på folkets verk
liga levnadsstandard, och det torde inte
vara alldeles oviktigt.

Den andra skattesänkning vi föreslå
— en provisorisk reduktion av den statliga
inkomstbeskattningen med en tiondel
— är densamma som vi föreslogo i
fjol. Vi ha den uppfattningen, att de
skattefria avdragen vid kommunalbe -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skattningen böra höjas men att detta
inte bör hindra att man samtidigt, dvs.
mera definitivt från den 1 januari 1952,
reducerar även den statliga beskattningen.
Vi se ingen anledning till att man
icke i avvaktan på detta skulle kunna
göra en provisorisk reduktion av den
statliga beskattningen i överensstämmelse
med den skala, som dåvarande
finansminister Wigforss själv upprättade
och fick godkänd av riksdagen. Det
har varit en överraskning under det
senaste året att finna, att en tillämpning
av dåvarande finansministerns skatteskala
på ett sätt, som han själv angav
såsom rimlig, plötsligt på socialdemokratiskt
håll allmänt börjar stämplas
såsom en asocial handling. Jag har i
denna kammare frågat, hur det kan
komma sig, att regeringspartiet inte tidigare,
när herr Wigforss själv lade
fram förslaget, upptäckte att det vore
en asocial handling att tänka sig en reduktion
av uttagningsprocenten från 100
till 90 procent. Men jag har inte fått något
svar. Däremot har man i pressen
rest en intensiv diskussion på den linjen,
att detta är något asocialt. Jag
tror man kan säga, utan att godkänna
skatteskalan såsom sådan, att det är en
tankegång, bakom vilken för ett par år
sedan stod både finansministern och en
icke opponerande riksdag, att man bör
kunna variera skatteuttagningen inom
vissa gränser kring ett bastal 100. Och
den ståndpunkten är välmotiverad.

Dessa båda skattesänkningar rymmas
väl inom ramen för det överskott som
budgeten företer. Såsom ett ytterligare
skäl att ej uppskjuta den provisoriska
skattesänkningen vill jag erinra om att
inflationen betytt, att både priser och
inkomster stigit, varigenom skatteskalans
progressivitet och skattetrycket
blivit högre än man tänkte sig, när beslutet
fattades för ett par år sedan.

Jag tillåter mig därför att uttala den
önskan, att regeringen accepterar en
provisorisk skattesänkning och sedan
Sill nästa års riksdag framlägger en

plan för en mera definitiv avvägning
av den direkta och indirekta beskattningen,
både den statliga och den kommunala.
Då böra vi även kunna få problemet
om familjebeskattningens revision
upp till behandling. Vi böra då
få eu flerårsöversikt över statsfinanserna
och därmed även en flerårsöversikt
över de sociala reformer som äro
mest aktuella, så att det blir möjligt
att göra en mera rationell samtidig avvägning.
Systemet att göra definitiva
skattereformer steg för steg är i längden
inte att rekommendera. I varje fall
bör man på det sista stadiet få in en
allmän avvägning.

Låt mig här endast tillägga ännu cn
sak. Jag är fullt övertygad om att när
en sådan översyn skall göras, blir riksdagen
tvungen att iakttaga den största
återhållsamhet i fråga om nya kostnadskrävande
utgifter.

Man får naturligtvis undersöka om
dessa skattesänkningar äro förenliga
inte bara med budgetbalansen utan också
med den samhällsekonomiska balansen.
Ja, frågan är viktig, och den är ur
min synpunkt särskilt nödvändig, eftersom
jag vill förorda en viss uppmjukning
av byggnadsregleringen och
viss ökning av kvoterna till byggande
av bostäder, sjukhus och skolor. Låt
oss därför se i vilken grad dessa skattesänkningar
skulle öka trycket på den
samhällsekonomiska balansen. Jag har
redan påpekat, att bensinbeskattningens
sänkning bör medge en viss reduktion
av subventionerna och att den bör
verka gynnsamt på produktionen genom
att underlätta transporterna. Inkomstskattesänkningen
i sin tur leder
inte alls till motsvarande konsumtionsökning
utan säkerligen till att en betydande
del av beloppet sparas. Jag tror
därför att man kan räkna med en relativt
liten ökning av konsumenternas
efterfrågan i förhållande till varutillgången,
om man genomför dessa reformer.

Nu är det klart att kalkylen rörande

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

den samhällsekonomiska balansen är
mycket osäker. På den punkten instämmer
jag i vad finansministern anfört.
Men jag ber kammarens ledamöter observera,
att i själva slutsummeringen
av nationalbudgetdelegationens ståndpunkt
räknar man med en ökning av
varulagren innevarande år med inte
mindre än 300 miljoner kronor. Vid en
mera detaljerad översikt kommer man
först till att 200 miljoner kronor vore
en riktigare siffra. Men då får man
ett överskott i budgeten av 150 miljoner
kronor, och tydligen för att bli
av med detta överskott — och det är
ju i och för sig mycket riktigt att varulagren
ökas om man håller efterfrågan
mindre än tillgången — säger man att
varulagerökningen blir 300 miljoner
kronor, varjämte man räknar med en
importökning, som är 50 miljoner kronor
mindre än förut. Nu undrar jag om
det finns anledning för oss att i vår
ekonomiska politik räkna med en lagerökning
på så mycket som 300 miljoner
kronor under ett år. Dessutom kan jag
inte undertrycka den reflexionen att
man gör en relativt pessimistisk kalkyl
i fråga om försämringen av bytesförhållandet
i utrikeshandeln. Man räknar
med 850 miljoner kronor i nettoförlust
för det svenska folkhushållet genom en
sämre relation mellan export- och importpriser
under år 1950 i jämförelse
med år 1948. Det är troligt att det blir
eu förlust av denna storleksordning,
men jag undrar om inte siffran är tilltagen
i överkant.

Mitt intryck är att det finns utrymme
både för den skattesänkning jag nämnt
och för en viss mindre ökning av byggnadsverksamheten,
t. ex. 4 till 5 procents
ökning av kvoterna för bostäder,
skolor och sjukhus. Det skulle betyda
en investeringsökning med omkring 50
miljoner kronor. Jag ber kammarens
ledamöter jämföra denna siffra med den
förut nämnda siffran 300 miljoner kronor
i varulagerökning.

Det finns eu rätt egendomlig motsätt -

ning i finansminister Skölds ståndpunkter
— eller jag kanske inte skall
säga motsättning utan snarare olikhet
i hans attityd. För år 1950 är finansministern
ytterligt återhållsam i sin
bedömning. När det gäller år 1951 har
finansministern visserligen ett mångtydigt
uttalande, som jag läst många
gånger med förstoringsglas utan att riktigt
kunna fatta det. Men i stort sett
säger han, att år 1951 skall inkomststabiliseringen
kunna släppa. Då skola
alltså väsentliga inkomstökningar bli
möjliga. Så, herr finansminister, uppfattas
i alla fall dessa uttalanden: skillnaden
mellan en period av inkomststopp
och en period av icke inkomststopp
anses vara den, att man under
den senare perioden får väsentliga inkomstökningar
utan prishöjning. Jag
undrar, herr finansminister, vad det är
för speciella faktorer, som göra att man
kan räkna med att nästa år en väsentlig
inkomstökning skall vara möjlig. Vi
kunna ju sedan strida om vad man
skall lägga in i ordet väsentlig, men
jag tror att folket uppfattat det på detta
sätt. Vad är det som i så fall gör att
vi under 1950 böra nöja oss med en
nationalbudget, som närmast anses peka
i riktning mot deflation? Varför måste
vi låta hindra oss att väsentligt reducera
ett budgetöverskott, beträffande
vilket vi hittills varit överens om att
det tillkom uteslutande för att återställa
balansen? Siffrorna antyda ju att det
är möjligt att genomföra skattesänkningar
och ändå, av försiktighetsskäl,
bibehålla ett budgetöverskott med storleken
100 miljoner kronor.

Om de gynnsamma faktorer, som finansministern
räknar med år 1951 till
skillnad mot är 1950, inte skulle infinna
sig, tänker då finansministern
starkt beskära investeringarna nästa år?
För min del tror jag alt det är klokare
och försiktigare att taga ut de möjligheter
till skattesänkning och ökning av
byggnadsverksamheten som se ut att
finnas i år men därvid hela tiden vara

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

förberedd på justeringsbehov. Sedan
bör man inte ställa i utsikt att svenska
folket nästa år skall få väsentligt gynnsammare
försörjningsmöjligheter än vi
ha detta år. Det är klart att den allmänna
ekonomiska produktivitetsstegring,
som det liberala näringslivet under
så många årtionden har visat, kommer
att fortsätta, om inte något särskilt
inträffar. Utrikeshandeln kommer, som
jag nämnde, förmodligen att utvecklas
gynnsamt. Det blir en viss ökning av
ramen, men jag tror inte att man i dag
vågar räkna med att den ökningen blir
av större dimensioner än den brukat
vara eller, med andra ord, motsvarande
ett normalt framåtskridande. Att lova
något mer än det vore oförsiktigt. Jag
befarar att förväntningar av annan art
uppkommit. Vi äro väl alla överens om
att fria avtalsrörelser böra äga rum
nästa vinter. Just därför behövs det
upplysning i tid om vårt försörjningsiäge,
och jag tror verkligen att det är
en huvuduppgift att förebygga att sådana
inkomstförväntningar sätta sig
fast hos folket, som skulle leda till att
vi få en prisstegring nästa år. Ty, herr
talman, börja människor att vänta prisstegringar,
då tror jag att vi komma att
märka att det uppstår allvarliga risker
för konsumtionsstegring och sparandeminskning,
och då kommer den samhällsekonomiska
balansen att rubbas.
Det förefaller kanske paradoxalt om
jag säger, att faran för den samhällsekonomiska
balansen inte ligger i en
skattesänkning redan i år utan den
uppstår snarare ifall man tillåter förväntningar
rörande stora inkomsthöjningar
nästa år att sätta sig fast. Ty då
kommer detta att kasta sin skugga
framför sig även på innevarande år.

Herr talman! Jag har redan i förbigående
nämnt, att regeringen beträffande
handelspolitiken mer och mer
har företagit en nyorientering. Jag skall
beträffande dylika spörsmål endast beröra
en speciell men viktig fråga: det
svensk-ryska kreditavtalet. Låt mig

först erkänna, att vi alla i växlande
grad år 1946 överskattade vårt lands
ekonomiska styrka eller att vi kanske
underskattade verkningarna av den
ekonomiska politik, som regeringen
skulle komma att föra under de båda
närmaste åren därefter, eller kanske i
någon mån gjorde bägge dessa misstag.
Men år 1948 var ju i alla fall vårt läge
i stort sett klart. Alla voro väl då överens
om att det var önskvärt, att vi inte
längre gåve några krediter till utlandet,
som vi kunde undgå att ge. Riksdagen
gjorde då det välbekanta uttalande, som
såvitt jag förstår innebär följande: Om
det mot de upplysningar, som hade
lämnats i utrikesutskottet och som bl. a.
den socialdemokratiske kammarledamoten
herr Fast hänvisade till i andrakammardebatten,
och om det mot de
slutsatser vi hade dragit av dessa upplysningar
skulle visa sig, att kreditgivningen
till Ryssland åter skulle börja
väsentligt stiga, då skulle regeringen
se till vad som kunde göras för att
undgå detta. Och det måste väl betyda
— då det inte kunde vara tal om att
bryta vare sig ingångna affärskontrakt
eller ensidigt bryta ett avtal — upptagandet
av förhandlingar med SovjetRyssland
om en revision av avtalet
och åstadkommande av en begränsning
i fråga om nya krediter med hänsyn
till det ändrade ekonomiska läget.

Nu har det sagts från olika håll —
bland annat tror jag av ledamoten av
kammaren herr Edberg i tidningspressen
— att man kan begära förhandlingar
under den förutsättningen, att man absolut
inte kan fullgöra det ingångna
avtalet. Jag tror att herr Edberg och
alla andra som tala så, inte äro välbekanta
med den praxis som under
efterkrigstiden gjort sig gällande i fråga
om behandlingen av våra avtal. En
observatör som kanske överdriver något,
har sagt, att det är väl snarare regel
än undantag att, innan ett avtal har
utlöpt, båda parterna få lov att sammankomma
och förhandla om modifi -

Torsdagen den 19 januari 1950 fm. Nr 2. 26

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kationer i större eller mindre grad vid

tillämpningen av avtalet. I varje fall
kan man hänvisa till att när vi hade
gjort ett avtal med Förenta staterna
ungefär samtidigt med svensk-ryska avtalet
och det sedan visade sig att svårigheter
förelågo att uppfylla detta avtal,
förhandlade vi och uppnådde eu
revision och en begränsning av våra
förpliktelser. Det är svårt att förstå
varför vi inte även i förhållande till
Sovjet-Ryssland under fjolåret, när
denna nya tendens framträdde, skulle
kunnat upptaga förhandlingar angående
en begränsning av nya krediter. Får
jag erinra om att bankofullmäktige såvitt
jag vet i enighet gjorde ett uttalande
1948, där man rekommenderade
att regeringen skulle se till att icke utnyttjade
krediter, som rymdes inom
ramen av gällande avtal icke bleve disponerade.
Det var alltså samma ståndpunkt,
som vi lägga in i riksdagens uttalande
och som jag tolkade här i kammaren
utan att man från regeringens
sida reste någon gensaga. Vi ha ju också
goda argument när det gäller sådana
förhandlingar. Det är nämligen sa, att
själva varuutbytet har blivit långt
mindre än man räknade med vid kreditavtalets
ingående. Det var uppenbart
att kreditavtalet främst var ett
medel att få i gång själva det tvåsidiga
varuutbytet. Från vår sida måste man
resa det bestämda kravet att regeringen,
som försummat göra det under fjolåret,
utan dröjsmål upptar förhandlingar
med Sovjet-Ryssland om en revision
av detta kreditavtal, ehuru jag
måste tillägga med beklagande att jag
befarar, att den ståndpunkt man intagit
i den socialdemokratiska pressen under
de senaste månaderna kommer att
försvåra detta. Man bör väl i alla fall
inte omöjliggöra uppnåendet av ett
gynnsamt resultat.

Jag skall inte här närmare diskutera
våra utrikespolitiska och försvarspolitiska
spörsmål. .lag hoppas att regeringen
är med om att vi vid ett senare

tillfälle få diskutera dessa problem och
inte minst Sveriges relationer till Danmark
och Norge på försvarsväsendets
område, vilka herr Hjalmarson berörde.
Jag tror det är nödvändigt att vi få
en samlad utrikespolitisk debatt i dessa
frågor, vilket är bättre än att splittra
sönder den i en remissdebatt.

Jag skulle gärna vilja anknyta ett
par reflexioner till statsministerns diskussion
av regeringsspörsmålet under
vintern. För min del erkänner jag att
jag var litet förvånad över att statsministern
anser, att detta spörsmål
har så mycket aktualitet, att det finns
anledning för honom att diskutera det
så pass ingående. Det är klart att det
aldrig kan göra någon skada att man
diskuterar en sådan fråga som regeringsspörsmålet.
Statsministern har
starkt betonat denna gång, att det egentligen
bara är en regering, som vilar
på ett majoritetsparti, som är en stark
regering. Jag vet inte riktigt hur detta
rimmar med hans ivriga önskemål i
fjol att draga in bondeförbundet i regeringsunderlaget.
Nu framhåller han
med styrka, att det måste finnas en enhetlighet
i åsikter inom regeringen.
Fn sådan fanns inte i samlingsregeringen,
vilket var en stor nackdel, säger
han. Man kan ju i detta sammanhang
göra en liten reflexion: vad var det
som föranledde statsministern att efter
1948 års val tro, att bondeförbundet
skulle företräda samma sorts åsikter
som det socialdemokratiska partiet?
När statsministern säger, att i samlingsregeringen
kommo väl i varje fall de
socialdemokratiska deltagarna till den
slutsatsen, att det var olyckligt med en
samlingsregering, vill jag bara inom
parentes framhålla en omständighet.
Jag uppträder icke här som någon talesman
för samlingsregering — jag går
inte in på frågan. Jag nöjer mig med
att konstatera, att den förre statsministern
Per Albin Hansson i varje fall
inte kan åberopas av den nuvarande
statsministern för detta uttalande. Herr

Nr 2.

Torsdagen den 19
Vid remiss av statsverkspropositionen m.

statsministern tycks ha glömt bort att
Per Albin Hansson hade en helt annan
inställning. Vid det sista ingående samtal
jag hade med honom vid samlingsregeringens
upplösning dolde han ingalunda
en bestämd åsikt på denna punkt.
Men det är klart att statsministern kan
svara, att hans inställning till bondeförbundet
var en helt annan efter 1948
års val än nu. Statsministern har förlorat
förtroendet i viss mån för herr
Hedlund och hans vänner. Han har i
stället under hösten betygat sitt förtroende
för herr Hall, och om bondeförbundet
inte åtnjuter samma förtroende
på regeringshåll efter 1948 får
det förmodligen bära den saken med ro.

Vad jag särskilt velat understryka är
en omständighet: av diskussionen rörande
regeringsproblemet att döma lever
socialdemokratien i den illusionen,
att den utgör ett verkligt majoritetsparti.
Men vid de bägge senaste andrakammarvalen
hade ju partiet 46 procent
av rösterna och ungefär 44 procent
vid landstingsvalet. Medan socialdemokratien
stått still har emellertid
den demokratiska oppositionen vid
andrakammarvalen ökat sitt röstetal
från 42 procent till 47 Va procent av
väljarkåren. Socialdemokratien har alltså
mindre röstunderlag än oppositionen.
Nu kan man inom regeringspartiet
hänvisa dels till sin riksdagsmajoritet,
som beror på eftersläpning i första
kammaren, dels på att man i andra kammaren
fick två mandat mer än oppositionen
— genom en slump på ett färre
antal röster. Men det är väl uppenbart
att en stark regering i den bemärkelse
som statsministern använde ordet kan
man inte bygga på en sådan grund.
Regeringens svaghet har ju visat sig
även i andra avseenden genom att man
rekommenderat avslag på en egen proposition
rörande fackliga avgifters beskattning,
fastän det veterligen inte tillkommit
några nya omständigheter. I
en annan fråga strax därefter övergav

januari 1950 fm.

“Ir, av partiet i denna kammare regeringen
— det gällde prästlönefrågan.
Lägger man tillsammans detta måste
jag säga, att då förstår jag mer än väl
att statsministern förföljes av tanken
hur han skall kunna åstadkomma en
stark regering. Men det går inte att låtsas
alt frågan är hur man skall kunna
behålla en stark regering, utan problemet
är hur man skall kunna få en sådan
i framtiden. Jag tror att vi tills
vidare här i kammaren utan att vilja
avskräcka pressen kan uppskjuta en
mera ingående debatt om dessa spörsmål.
Jag berör dem mera i förbigående
med anledning av statsministerns uttalande
som tycktes ange att det är en aktuell
fråga beträffande vårt lands styrelse.
Just nu är väl det stora problemet
snarare förhållandet mellan regeringen,
riksdagen och organisationerna.
Jag hoppas att regeringen vill taga upp
frågan om riksdagens inflytande i organisationssamhället
till en ingående undersökning,
som kan ge debatten nytt
material.

Jag vill instämma med hans excellens
statsministern, när han uttrycker
den förhoppningen, att skolfrågan, som
kommer upp till principiellt avgörande
innevarande riksdag, skall kunna avgöras
i väsentlig enighet. Men jag vill
understryka att enligt min mening frågan
om en successiv reduktion av skolklassernas
storlek är så viktig, att åt
den bör ägnas huvuduppmärksamheten

— vid sidan av ett par andra spörsmål

— när det gäller planeringen av skolreformen.
.lag vädjar till ecklesiastikministern
och finansministern att inte
skjuta denna sak åt sidan, även om
dess lösning kan medföra, att det kan
bli en viss försening med skoltidens
förlängning, i varje fall i vissa delar
av landet. Nu vet jag att det tyvärr inte
är mycket att göra åt frågan om skolklassernas
storlek de närmaste åren på
grund av att det är brist på lokaler och
ont om lärare. Men jag tror att man vid

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. r.i.

planeringen för 50-talet bör räkna en
minskning av skolklassernas storlek
som en mycket angelägen sak.

Yrkesutbildningens betydelse har ju
från vårt parti många gånger framhållits.
Jag känner mig förvissad om att
denna sak kommer att beaktas av ecklesiastikministern.
Men det kräves inte
bara att samhället ger vidgade möjligheter
till yrkesutbildning. Det fordras
även en annan sak — här vill jag i
förbigående beröra ett annat aktuellt
samhällsekonomiskt spörsmål. Det fordras
också att unga människor uppmuntras
att skaffa sig yrkesutbildning genom
att de få bättre inkomstmöjligheter
när de bli yrkeslärda. Jag ifrågasätter,
herr talman, om inte löneutvecklingen
under ett eller annat årtionde har
gått litet till överdrift, när den åstadkommit
en reduktion av spänningen
mellan lönerna för yrkeslärda och icke
yrkeslärda människor. Observera: i verkligheten
är skillnaden i inkomst mellan
dessa grupper mindre än det ser ut om
man bara tänker på bruttolönerna. För
det första medför inkomstökningen en
hög marginalskatt, och för det andra
— vilket kanske i vissa fall är viktigare
men mindre beaktat: den som höjer
sin inkomst från låt oss säga 4 000 å
5 000 kronor till 6 000 å 7 000 kronor
förlorar därigenom rättigheten till viktiga
sociala förmåner. Den höjning av
standarden som den yrkeslärde kan
uppnå i förhållande till den icke yrkeslärde
— jag tänker särskilt på dem
som ha familj — blir mycket liten därför
alt icke blott en högre skatt utgår
utan även viktiga sociala förmåner
bortfalla. Gränserna äro nämligen dragna
på det sättet. Det är lätt att få fram
exempel på alt den som höjer sina inkomster
inom den intervall jag nämnde,
kommer att förlora 50 procent eller
kanske väsentligt mer än 50 procent av
den inkomsthöjning, som han kanske
från början hade trott alt han skulle
få. Därför undrar jag om det kan vara
klokt i längden att ordna på det sättet.

Jag tror att det inte är fallet och att
det vore lyckligt för alla, om det gjordes
mera lönande att utbilda sig för
arbete som kräver övning och skicklighet,
vetande och omdöme än som
nu är förhållandet. Det betyder en
reell inkomsthöjning i första rummet
för den yrkeslärda arbetskraften —
ordet fattas i vidsträckt bemärkelse.

Det sagda gäller också för dem som
ha bedrivit mera långvariga studier.
Jag vill endast tillägga, att jag aldrig
trots all sakkunskap både i bevillningsutskottet
inom andra partier och mitt
eget parti kunnat riktigt avskriva tanken
att man skulle få göra avdrag för
utbildningskostnader vid deklarationen
likaväl som man får göra avskrivning
på maskiner som förslitas. Ty det är
egentligen samma sak att utbilda folk
till att utföra ett visst arbete som att
tillverka en viss maskin för produktiva
ändamål. Människorna äro i varje fall
inte mindre viktiga än maskinerna.
Varför skall man då behandla själva
kostnaden för att få fram dessa produktionsmöjligheter
mindre generöst
när det gäller människorna och relativt
generöst när det gäller de döda tingen?
Jag inser väl, att det föreligger oerhörda
svårigheter att genomföra något
sådant, och det är väl detta som ligger
bakom bevillningsutskottets ställningstagande.
Men jag tror det blir nödvändigt
att försöka att i viss mån övervinna
dessa svårigheter genom fastställande
av begränsade schabloniserade
mått på utbildningskostnader och medgivande
av avskrivning för sådana
kostnader.

Herr talman! Får jag sammanfatta
några av de krav, som jag vill ställa
på svensk politik under de närmaste
åren och som jag i mitt anförande har
berört, skulle jag vilja framhålla följande.

Bensinskatten bör senast vid nästa
halvårsskifte reduceras med 20 öre per
liter. Den .statliga inkomstskatten bör
provisoriskt reduceras med en tiondel

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

med användande av den metod, som
dåvarande finansminister Wigforss
själv angav som rimlig, när han föreslog
och fick rådande skatteskalor genomförda.
Stor återhållsamhet är nödvändig
i fråga om alla nya statliga utgifter.
En allmän plan för avvägningen
av den kommunala beskattningen och
den direkta och indirekta statliga beskattningen
bör uppgöras så snart som
möjligt och föreläggas riksdagen nästa
år i och för mera definitiva beslut.
Byggnadsregleringen bör uppmjukas
och en viss ökning av kvoten för byggande
av bostäder, skolor och sjukhus
omedelbart medges. Det svensk-ryska
kreditavtalet, som i år och under de
följande två åren kommer att betyda en
belastning för Sverige med omkring
100 miljoner kronor om året, ifall inga
nya krediter ges, bör revideras och begränsas,
så att en ytterligare förhöjning
undgås. En näringspolitik bör föras,
som steg för steg avvecklar återstående
ransoneringar och prisregleringar
samt ger utrymme åt de produktiva
krafterna. Det är genom en ökning av
produktionen i detta ords vidsträckta
bemärkelse, innefattande alla näringsgrenar
och inte minst sådana saker som
undervisning och forskning, som en
höjning av vårt folks standard blir
möjlig.

Innan jag slutar skall jag be att endast
mera i förbigående få beröra ett
mycket viktigt spörsmål, som jag anser
att regeringen någon gång bör och
måste börja att taga upp till mycket allvarlig
behandling ur principiella utgångspunkter
och inte som hittills behandla
i varje given situation. Jag tänker
på frågan hur man skall undgå en
tendens till fortgående reduktion av penningvärdet
och stegring av levnadskostnaderna,
avbruten då och då av ett eller
annat års stabilitet och sedan framträdande
på nytt. Finansministern talar
om att fortsatt medverkan av alla samhällsgrupper
till stabilisering av inkomsterna
är nödvändig även under

innevarande år. För min del tror jag
att man även utan sådana bindningar
av avtalen, som förekommit under de
sista två åren, blir tvungen att kräva
samverkan mellan alla samhällsgrupper
även i framtiden. Observera att under
stabiliseringsåren ha t. ex. industriarbetarnas
inkomster stigit med skola vi
säga tre å fyra procent om året. Vi ha
en produktionsökning per individ som
om vi frånse skördevariationerna — på
detta område går det ju upp och ned
— ligger vid omkring 2 Vs procent el.
dyl. enligt de mera optimistiska beräkningar
som nu äro framlagda. Likväl
betrakta många anställda det som en
uppoffring, att de nöja sig med tre till
fyra procents löneökning, när produktiviteten
har stigit med 2 ''/2 procent.
Man får ju räkna produktiviteten inom
hela näringslivet, inte bara inom en
enskild näringsgren. Såvitt jag kan förstå
måste ett realiserande av förväntningarna
om att man, när inkomststoppet
släpper, skall få mycket större inkomsthöjningar
än med tre ä fyra procent
och skall få det även för sådana
grupper, som haft inkomsthöjningar
under tiden, alltså inte bara för dem
som inte haft sådana, leda till att prisnivån
stiger, att vi återigen komma in
i en inflationsperiod. Här finns med
andra ord ett centralt problem: hur
skall man kunna få folkgrupperna själva
att frivilligt acceptera eu sådan takt i
inkomststegringen, som är förenlig med
en stabil prisnivå, vilket, som vi alla
veta, för parterna själva är det bästa,
fastän det kanske ytligt inte ser så ut?
Statsministern har många gånger sagt:
Vi inom regeringspartiet ha ansvaret.
Å la bonheur, herr statsminister, regeringen
har icke endast det förnämsta
ansvaret utan också utredningsapparaten
till förfogande. Jag riktar den uppmaningen
till regeringen att ta upp
detta problem och se till vad som kan
göras för en lösning därav på längre
sikt. Då kanske man samtidigt kan underlätta
en lösning av problemet under

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

de närmast kommande åren. Det är
klart att detta problem är stort och omfattande;
det har samband med skattepolitik
och inte bara med lönepolitik
o. d. Det skall jag inte här gå in på
närmare.

Jag vill bara påpeka en enda sak,
nämligen att det torde förhålla sig på
det sättet, att av företagens vinster —
jag tänker särskilt på aktiebolagen —•
ta stat och kommun ut närmare hälften
i skatt. Den del, som delas ut till aktieägarna,
är väsentligt mindre än den del,
som staten och kommunerna ta ut i
skatt av företagen. Sedan få aktieägarna
marginalt betala skatt på 40 å 50
procent till stat och kommun. Det innebär,
såvitt jag kan se, att stat och kommun
av företagens vinster ta ut någonting
sådant som tre gånger så mycket
som företagens ägare. Vilka konsekvenser
har detta för lönepolitiken? Ställer
det inte lönepolitiken i viss mån i nytt
ljus? Hittills ha fackorganisationerna
varit vana att såsom huvudmotståndare
betrakta företagens ägare. Men om det
är så, att av det, som kan tagas ut av
företagen av andra än löntagarna, stat
och kommun ta tre fjärdedelar och
ägarna en fjärdedel, så kommer ur
vissa synpunkter, men naturligtvis inte
ur alla, huvudmotståndaren, med vilken
organisationerna ha att räkna, att vara
det allmänna och icke företagens ägare.
Jag skall inte draga några slutsatser av
detta, herr talman. Det rullar upp väldiga
problem, och jag tror inte att regeringen
kan skjuta ifrån sig detta
spörsmål.

AU bevara penningvärdet, att hindra
tendensen till inflation på lång sikt, är
ett problem, som inte bara är ekonomiskt.
Det är i viss mån också en moralisk
fråga: att inte bedraga vissa grupper
av sparare. Men det är naturligtvis
också av stor samhällsekonomisk betydelse,
att sparandet kan hållas uppe. Jag
talar här om långtidstendensen, alltså
frånsett variationerna från ett år till
ett annat, frånsett t. ex. inverkan av ett

par goda skördar, som jag tror nu gör
sig gällande. Det vore enligt min mening
klokt av regeringen att inte slå
sig till ro med den ökning av sparandet
på kort sikt, som nog ägt rum under
de senaste åren, inte minst under inflytande
av skördarna, en ökning av
det enskilda frivilliga sparandet, som
man nu anser sig kunna skymta, vilket
jag gärna erkänner, då jag i fjol vid
bedömningen ville iakttaga en avvaktande
hållning ännu några månader.
Jag tror alltså att, om man vill klara
penningvärdestabiliseringen, är det
högst angeläget att föra en sparvänlig
politik, att man ser till att problemet
om penningvärdets försvar skjutes i
förgrunden för att hindra en förstöring
av penningvärdet och skapa förutsättningar
för byggande av goda bostäder
och allmänna byggnader till rimligt
pris. Det är väl i själva verket två av
de största samhällsekonomiska uppgifterna
under det närmaste decenniet,
och båda dessa problems lösning förutsätter,
att sparviljan vidmakthålles och
ökas. Folkpartiets strävan att reducera
skattetrycket är ett led i vårt arbete för
lösningen av dessa spörsmål.

Jag tror inte att man kan bestrida,
att oppositionen i någon mån kan räkna
sig till förtjänst, att regeringspartiet
praktiskt taget lämnat socialiseringsvägarna,
som många tänkt vandra närmast
efter kriget. Vi i folkpartiet komma
att fortsätta att utöva ett ständigt
tryck på regeringen till förmån för ett
friare ekonomiskt system och till förmån
för en politik, som skyddar spararna
och skapar gynnsamma förutsättningar
även för bostadsfrågans och
andra sociala problems lösning. Vi
komma med andra ord alt förorda en
liberal politik, som ger människorna
möjlighet att få det bättre, samtidigt
som det skapar social trygghet.

Det är sant att framgång i sådana
strävanden kan vinnas endast om vårt
lands fred kan bevaras. Att vi på allt
sätt skola arbeta för delta är så själv -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

klart, att det egentligen inte behöver
utsugas. Det kräver inte bara vilja att
undgå konflikter och strider med andra
nationer utan också vilja att offra för
att ge vårt land och folk ett försvar
efter måttet av våra resurser och framför
allt en inre andlig styrka. Kring
lösningen av sådana uppgifter hoppas
jag att dagens regering och varje följande
regering skall söka samla alla
demokratiska krafter. Dessa ting böra
så mycket som möjligt hållas högt över
alla partistrider. Vi i folkpartiet ha försökt
visa, att vi äro villiga att handla
på det sättet. Den kritik, delvis ganska
hård sådan, som vi rikta mot regeringen
för dess misstag och misskötsel
av viktiga angelägenheter, betyder ingalunda,
att vi söka strid för stridens
egen skull. Vi fullgöra blott oppositionens
rätt och plikt att ställa regeringen
till ansvar. Men vi erbjuda åt vilken
demokratisk regering som än sitter vid
makten vårt helhjärtade stöd och samverkan
kring försvaret av svensk demokrati
och vårt lands fred och frihet.

Herr FAST: Herr talman! Det är ju
inte så värst länge sedan riksdagen var
samlad, och det kan ju inte ha inträffat
så värst många nya händelser sedan
dess, men det hör ju till pjäsen, kanske
inte minst under ett valår, att man lägger
fram sitt önskeprogram, och att
framför allt från oppositionens sida
framföres kritik emot de s. k. makthavarna,
d. v. s. i första hand regeringen.
Men vi ha ju inte hara glidit in i ett
nytt år utan också i ett nytt halvsekel,
och det är ganska lockande att göra
några reflexioner om vad det gångna
halvseklet har givit människorna och
vad man kan räkna med att vinna under
nästa. Jag skall avstå härifrån och
inskränka mig till att göra en enda reflexion.
Man kan ju som hastigast, när
man ser tillbaka på det gångna halvseklet,
konstatera, att det varit en
språngartad materiell utveckling, att
aldrig tidigare välståndsutvecklingen

under ett halvsekel varit så stor som
under det gångna, om jag bortser från
några av de mest krigshärjade länderna.
Kanske detta har något att säga
oss om hur långt vi skulle nått i dag,
om vi haft en fredlig utveckling i världen
under det gångna halvseklet. Vad
jag sålunda i första hand skulle önska
är, att det under detta nya halvsekel
skall bli möjligt att trygga en fredlig
utveckling, att folken skola i samarbete
komma varandra närmare än tidigare.
Vad vi ytterligare haft att lära av det
gångna halvseklet är, att demokrati och
folkstyrelse i motsats till diktatur och
fåtalsvälde är en freds- och kulturfrämjande
faktor av betydande mått och att
därför denna styrelseform enligt mitt
förmenande är den enda som är värdig
ett kulturfolk och därför måste av oss
vårdas och värnas.

Vi måste emellertid också konstatera,
att kulturutvecklingen inte har
framskridit lika fort som den materiella
utvecklingen. Framstegen äro dock avsevärda.
Vad jag särskilt gläder mig åt
är att i vårt land människorna och
människovärdet kommit mer i centrum
för diskussionen. Detta har också givit
ganska positiva resultat i vad gäller en
radikal förbättring av omvårdnaden av
människomaterialet, en omvårdnad av
barnen och åldringarna, fattiga, sjuka
och arbetslösa. Skulle det också kunna
lätta något på det nervösa jäkt, som är
kännetecknande för vår tid, tror jag,
att det skulle öka inte blott trivseln
utan också folkhälsan i vårt .svenska
samhälle. Att hela den sociala synen i
samhället blivit radikalt förändrad
framgår ju även därav, att partierna i
vårt land numera tävla om vem det är
som tagit initiativen och vem det är
som gjort mest i fråga om de sociala
reformerna. Detta kan ju, herr talman,
endast vara glädjande för en reformvän,
och jag skulle önska, att denna sociala
vidsyn även måtte hestå för framtiden
och under kommande påfrestningar.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

Även om vi äro vana vid att i trontalet
höra, att förhållandet till främmande
makter är gott, är det lika angenämt
att återigen höra det, särskilt om
man vet, att det överensstämmer med
verkligheten. Vi ha i vår alliansfria
neutrala kurs, vartill riksdagens ledamöters
flertal har givit sin anslutning,
valt vår väg, och vi ha vunnit respekt
för den på de flesta håll ute i världen.
Det förefaller mig som om enigheten
bland folket i vårt land om denna utrikespolitiska
kurs i dag vore större än
den varit någonsin tidigare. Detta vågar
jag säga trots herr Hjalmarsons inlägg
i dagens debatt. Jag har tidigare
sagt och jag upprepar det, att om vi
skola kunna taga ut hela värdet av den
neutrala och alliansfria linje, som vi
beslutat följa, det är i hög grad beroende
av den oförbehållsamhet, varmed
vi ansluta oss till denna utrikespolitik.
Dunkla och oklara uttalanden, som kunna
vara ägnade att uppamma diskussion
om helheten i den svenska ståndpunkten,
kunna inte vara ägnade att
gagna försvaret, och de äro inte ägnade
att stärka försvarsviljan hos vårt folk.
Ingen vill väl inskränka rätten att förfäkta
en åsikt, men personer i upphöjd
och mycket ömtålig ställning få visa
försiktighet i sina uttalanden, så att
inte missförstånd uppkommer i onödan.
Jag skulle till herr Hjalmarson vilja
säga, att jag inte tror, att det är möjligt
för honom att övertyga svenska folket
och svenska riksdagen om att vi,
såsom han ville göra gällande, skulle
vara oförhindrade att etablera ett intimt
militärt samarbete med de övriga
nordiska länderna, enär enligt hans mening
Norge och Danmark trots sin anslutning
till Atlantpakten skulle vara
obundna. De som hade nöjet att vara
med vid de nordiska förhandlingarna
om försvarsförbund, då man överläde
om dessa ting, hade enhälligt eu annan
uppfattning. Man kan inte alliera sig
med den, som redan är allierad med en
annan och vars försvarspolitiska linje

icke sammanfaller med vår. Detta böra
vi göra klart för oss. Jag har emellertid
ingenting emot att vi få en debatt
av utrikespolitisk karaktär, där vi närmare
få resonera om dessa ting, ty jag
tror att risken för att efter herr Hjalmarsons
uttalande i dag oklarhet skulle
kunna kvarstå för framtiden om var
den svenska riksdagen befinner sig i
detta hänseende nödvändiggör en sådan
utrikespolitisk debatt.

I vårt utrikespolitiska och handelspolitiska
umgänge med andra länder
blanda vi oss inte in i deras inre angelägenheter
och styrelseformer. Vi behandla
alla utländska medborgare som
vistas i vårt land efter humana och internationellt
vedertagna regler. Vi böra
då också kunna påräkna motsvarande
prestationer gentemot vårt land även
ifrån de s. k. folkdemokratiska länderna.
Vi ha rätt att kräva ett fullgott
rättsskydd för svenska medborgare i
andra länder, inte minst för våra sjömän,
som utföra den viktiga, samhällsgagnande
gärningen att förmedla varor
från det ena landet till det andra. Jag
utgår, herr talman, som självfallet ifrån,
att de som vistas i utlandet där visa
nödig försiktighet i uttalanden och
handlingar. Det är med tillfredsställelse
jag också konstaterar, att regeringen,
främst utrikesledningen, med kraft har
gjort vad som varit möjligt att göra för
att vinna rättelse i de fall, då rättsförhandlingar
och domslut te sig obegripliga
för svensk rättsåskådning.

Jag konstaterar också med tillfredsställelse,
att liberaliseringen av handeln,
framför allt med Marshalländerna,
har utvidgats och att vi ha tagit vår
fulla anpart i detta arbete. Denna frilistning,
som i fråga om vederbörande
länder uppgår till inte mindre än 58
procent, om man undantar vissa varor,
innebär ett krafltag, och jag tror, att
man har tagit för sig så mycket som
man nu i första omgången orkar med.
Här gäller det emellertid — och det vill
jag framhålla i denna debatt — att våra

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen nr. m.

handelspartner vid genomförandet och
tillämpningen av överenskommelserna
visa reciprocitet. Det gäller att dessa
länder inte tillämpa en lägre inre prissättning
på råvaror än vad dessa kunna
importeras för av tillverkare i vårt
land. Att vi vid frilistningen ha måst
göra förbehåll för vissa varor är ganska
naturligt. Vi ha måst ta hänsyn till sådana
industrier, som växt upp under
avspärrningsperioden. Vi måste ge andrum
åt dessa för att se, om de ha möjlighet
att anpassa sig till en konkurrens
på världsmarknaden.

Jag vill emellertid, herr talman, framhålla,
att om Europas valutor inte kunna
göras mera konvertibla än som hittills
varit fallet under krisen, få vi nog
vara beredda att ännu ganska länge behålla
en del besvärande regleringar och
restriktioner på utrikeshandelns område.
Det är att hoppas att arbetet på
detta område i den närmaste framtiden
skall ge bättre resultat än som hittills
varit möjligt. Jag vill med anledning
av yttranden, som fällts här, i vilka man
har velat göra våra möjligheter att göra
eu utrikeshandel till en inre .svensk
affär säga, att det är att framställa läget
på ett felaktigt sätt. Vi äro ju beroende
av de möjligheter som de olika länderna
ha att bjuda oss, ofta tyvärr genom
överenskommelser med varje särskilt
land för sig, där man visserligen har
försökt utbyta byteshandeln mot friare
former, men där valutarestriktionerna
lägga hinder i vägen för att vinna fullständigt
utrymme. Man har varit glad
över de framsteg som kunnat vinnas
vid förhandlingarna de nordiska länderna
emellan. Man måste, herr talman,
dock förstå de svårigheter som
möta, när det gäller slopandet av tullar
och handelspolitiska spärrar. Man
måste förstå, att även i de nordiska
länderna har man hunnit olika långt i
rationaliseringen av hemmamarknadsindustrierna.
Vi ha under kriget levat
under helt olika villkor. Därför har
man säkerligen handlat klokt, när man

på svensk sida inte ställt förväntningarna
alltför högt. På det sättet har man
också fått mindre av besvikelser, hindersamma
för det framtida samarbetet
på detta område. Samarbetet har därigenom
fått möjlighet att ge snabbare
resultat. Ibland når man målet fortare
med försiktigt framgående. Man säkrar
sig då mot obehagliga försenande
bakslag, men man måste alltid vara beredd
att ta initiativ och mottaga inbjudningar
från andra till förhandlingar
och samarbete.

Vad angår de svensk-engelska förhandlingarna,
som inte hittills berörts
i dagens debatt, så är det väl klart, att
man bör låta det arbetet fortsätta, med
en varm önskan att de målte ge resultat.
Det tror jag vi alla äro överens om.

Det är inte för mig överraskande att
det ryska kreditavtalet kommit på tal
här. Jag erinrar om att redan under
julhelgen uttalanden i de borgerliga
tidningarna varslade härom. Jag vill
emellertid säga, att det knappast är anledning
för oss att i dagens remissdebatt
fördjupa oss alltför mycket i den
frågan, då vi ju måste uppta den till
minst en debatt till följd av framställd
interpellation och väckt motion. Dessa
båda måste ju besvaras. Skulle jag uttala
något i dag i denna sak, skulle det
vara, att jag tror man får gå fram med
omtanke och med den försiktighet herr
Hedlund i Rådom var inne på. Det är
ju härvidlag två parter man har att ta
hänsyn till, när det gäller att bedöma
de möjligheter som kunna föreligga att
komma överens. Man måste också ta
hänsyn till att det är fråga om ett handelsavtal
med ett land, som man sannerligen
inte i onödan bryter avtal
med. Det får väl i första hand undersökas,
hur mycket varor som svenska
tillverkare kunna ha möjligheter att leverera
fram till avtalstidens slut, och
därvid också tagas hänsyn till de varor
som finnas å den kontraherade varulistan.

Uppriktigt sagt, herr talman, är jag

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

förvånad över — jag vill gärna säga
det, med anledning av vad herr Ohlin
i förbigående anmärkte — att det har
varit möjligt för svensk industri att
åtaga sig de leveranser, som under de
senaste månaderna tydligen ha kontraherats.
Detta måste betyda helt enkelt,
att svenska fabriker — kanske framför
allt svenska skeppsvarv — ha varit
synnerligen angelägna om att få dessa
kontrakt och leveranser. Men hurudant
det slutliga utfallet av det ryska kreditavtalet
än blir, tror jag ändå inte att vi
komma upp till den siffra, som vid
riksdagsbehandlingen skisserades såsom
varande den övre gräns, som herr
Ohlin ansåg som lämpligt avvägd. Jag
tror som sagt att vi få lämna detta
spörsmål och återkomma till det i den
eller de debatter, som måste följa.

Den prognos för den ekonomiska utvecklingen
i vårt land, som utgjorde
bakgrunden för 1948 och 1949 års
finansplan, har vid den eftersyn som
gjorts visat sig vara i allt väsentligt
hållbar. Den då beräknade produktionsökningen
har kommit till stånd,
och det finns anledning förmoda att
betingelserna för ytterligare produktionsökningar
nu äro gynnsammare än
vad man vid den tidpunkten hade anledning
tro.

Vidare har sparandet blivit större än
vad man räknade med. Det är dock
praktiskt taget omöjligt att exakt mäta
sparandet och ange det i siffror. Även
om investeringarna för byggnadsverksamheten
ha stigit över vad som beräknats,
synes dock investeringsbudgeten
i dess helhet icke komma att avvika
från den ursprungligen beräknade
i någon väsentlig grad.

Arbetssysselsättningen har i vårt
land varit jämn och hög utan störningar
av arbetskonflikter med därav föranledda
förlorade dagsverken. Detta
har i hög grad berott på den lönestabiliseringspolitik
som förts i landet. .lag
vill framföra eu gratulation till regeringen
för att det har varit möjligt att

för innevarande år nå en ny överenskommelse
på lönemarknaden, då nu
såväl LO som TCO ha givit jakande
svar. Vid ett bedömande av den framtida
produktionsökningen kan man
också konstatera en annan, icke oviktig
sak, nämligen att de täta flyttningarna
från den ena arbetsplatsen till den
andra ha minskat högst väsentligt. Att
produktionsökningen trots detta har
blivit av den måttliga storlek som herr
Ohlin här angivit och som jag ingalunda
vill bestrida, måste bero också
på en annan sak, nämligen den, att vår
kapacitet per arbetare i jämförelse med
andra länder är så utomordentligt högt
uppdriven, att det inte finns någon
större möjlighet att nu komma nämnvärt
längre annat än genom tekniska
framsteg, förbättring av maskinparken,
nya arbetsmetoder o. s. v.

Att lönestabiliseringen har varit möjlig
att genomföra har naturligtvis berott
på att löntagarna ha haft förtroende
för statsmakternas löfte att göra
sitt yttersta för att förhindra prisstegringar.
Det är ju ganska självklart att
denna strävan i sin tur har nödvändiggjort
vissa subventioner, särskilt på
importvarorna, vilka ju stigit efter kronans
devalvering. I här föreliggande
budget är det emellertid klarlagt, alt
varken lönestabiliseringen eller prissubventioneringen
kan anses vara annat
än ett kortvarigt provisorium, dömt
att försvinna.

På vissa håll ha farhågor yppats, att
den framtida fria utvecklingen på lönemarknaden
skulle medföra utomordentligt
stora höjningar med risk för eu inflationsprocess
i vårt land. Jag vill
säga att jag hoppas, att det ekonomiska
förstånd, som arbetar- och tjänstemannagrupperna
hittills ådagalagt, också
skall prägla deras framträdande i fortsättningen,
även om detta sker under
nya former. Jag är fullt medveten om
att de största svårigheterna närmast
ligga däri, att de grupper, som inte ligga
ekonomiskt sämst till, ha de största

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

möjligheterna att göra sina krav gällande.
Vissa svagare löntagargrupper
ha närmast haft ett skydd i stabiliseringspolitiken.

Vi ha nu uppnått icke blott inre utan
även yttre balans. Vi ha uppnått jämvikt
mellan köpkraft och varutillgång,
och utrikeshandeln är för närvarande
balanserad — om man också tar hänsyn
till den utlandstransport, som har
företagits på svenska kölar. Mindre
gynnsamt är däremot, att det har förmärkts
eu tendens till prisökning av
importvaror och en sänkning av priserna
på våra exportvaror. Detta har
emellertid jämnat ut sig, och vi ha vunnit
balans genom den ökade exportvolymen.
Samtidigt som vi ha uppnått
denna såväl yttre som inre balans i
vårt ekonomiska liv ha också många
restriktioner och regleringar kunnat
avskaffas och en del andra lättas.

Jag tycker uppriktigt sagt, herr talman,
att detta resultat inte är något att
skämmas för — i all synnerhet inte om
man tar hänsyn till den inledande målning,
som herr Ohlin gjorde i sitt anförande
och som väl stämde överens
med framställningarna under 1948 års
valrörelse, då man präglade myten om
vanstyret.

Nu vill jag gärna på en gång säga
ifrån, att denna balans delvis har skapats
och uppehållits genom vissa ännu
kvarstående regleringar, sådana som
investeringskontrollen, priskontrollen
och valutarestriktionerna. Men var det
verkligen någon som trodde, att man
skulle kunna uppnå en ekonomisk balans
utan sådana samhälleliga ingripanden?
Jag tror inte det.

Beträffande utrikeshandeln vill jag
säga, att vi nog måste räkna med att vi,
utan vår förskyllan och utan att vi ha
möjlighet att inverka därpå, få behålla
dessa samhälleliga ingripanden en
längre tid än någon av oss skulle önska.

Sedan vill jag säga ett par ord om
herr Ohlins vackra buss. Jag förmodar,
herr Ohlin, att den omtalade bussen,

som välte i diket, var vackert rödmålad?
Det kunna vi nog vara tämligen
överens om att den var. När herr Ohlin
ställde ut denna tavla, kom jag att
tänka på en av dessa modernistiska målare,
som när han kom och fick se ett
sitt konstverk hänga på väggen, sade:
»Vad i alla tider, tavlan hänger ju upp
och ned!»

Bilden med bussen stämde nämligen
inte med fortsättningen på herr Ohlins
anförande. Den gav ett oriktigt utgångsläge,
tycker jag, i betraktande av vad
som sedan följde. Det är ju nämligen
så, herr Ohlin, att om en buss välter ned
i diket, så bli passagerarna — om de
inte bli allvarligt skadade, vilket vi här
kunna se bort ifrån — oförmögna att
klara sina vanliga sysslor. De stå ju
nämligen och vänta på att bussen skall
komma igång igen! Det är ju här fråga
om en samhällsbuss, som håller hela
maskineriet igång. Jag tyckte att herr
Ohlin förenklade problemet, när han
sade, att ifrågavarande buss, som tydligen
tidigare var blåmålad, men som sedan
målades om med rött — detta är
min egen fantasi — var så utomordentligt
bra vid övertagandet. Är det läget
riktigt återgivet? Vi får väl ändå komma
ihåg ett par saker, som jag här ber
att i all korthet få säga några ord om.

Det hade varit krig i världen. Vi hade
visserligen inte själva deltagit däri, men
det hade medfört att vi tvingats införa
nästan total mobilisering med mycket
höga kostnader för det militära. När
kriget var slut försökte vi också att med
en hjälpverksamhet, som omfattade åtskilliga
miljarder kronor, bistå de länder,
som råkat värst ut i nöd och elände.
Under den tid, som kriget varade, ställdes
vår industri delvis om till att väsentligen
bli en hemmamarknadsindustri,
som efter krigets slut var ganska nedsliten.
Det kunna vi vara överens om.
Detta gällde för såväl byggnader som
maskiner och en hel del andra ting. Jag
tror också att våra svenska husmödrar
kunna verifiera mina ord när jag säger,

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att hemmen här i landet voro utomordentligt
nedslitna när kriget var slut.
På grund av att vi icke haft möjlighet
att köpa varor utifrån hade vi samlat
på oss utländska valutor. När det sedan
åter fanns varor att köpa, vad var då
naturligare än att man rustade upp industrien,
byggnaderna, maskinparken
och de svenska hemmen samt företog
en upprustning jämväl av rent personlig
art i fråga om kläder osv.?

Nu är det, herr Ohlin, en anmärkning
som jag utan vidare erkänner riktigheten
av, nämligen att man tidigare
än som skedde borde ha ingripit med
hårdhänta restriktioner på skilda områden.
Men jag frågar då: hurudant
skulle det politiska läget ha varit, om
man vidtagit sådana ingripanden tidigare
än vad fallet var? Jag frågar kammarens
ledamöter: minnas ni hurudant
läget var, när regeringen beslöt att införa
importregleringen? Man krävde då
till och med att regeringen skulle avgå.

Nu säger herr Ohlin, att vi vid den
tidpunkten befunno oss i ett utomordentligt
gynnsamt läge, där samhällsbussen
körde fram utan några som helst
hinder på en rak och väl underhållen
väg. Jag uppskattar fantasimålningar,
herr Ohlin, och jag kan själv göra mig
skyldig till sådana, men jag tycker ändå
att herr Ohlins ord voro överdrivna.
Kunna vi inte komma överens om åtminstone
den saken?

Här klagas i detta land högljutt över
ett hårt skattetryck, och ingen skall bestrida
att det föreligger ett sådant. Men
om man, som fallet har varit i vårt
land, i allt väsentligt har varit överens
om utgifterna, så får man också försöka
enas om att utgifterna måste täckas på
något sätt. Jag kan inte se någon möjlighet
att väsentligt höja statsinkomsterna
annat än via direkta och indirekta
skatter. Man får väl då resonera om
vilka skatter som kunna sänkas, sedan
man först täckt statsutgifterna och sedan
övriga statsinkomster ha blivit beaktade.
Jag vill säga att det är rätt na -

turligt, att meningarna gå isär om vilka
skattelättnader som först skola genomföras.
Detta beror helt enkelt på att
samhällsgrupperna drabbas olika hårt av
olika skatteformer. Vi ha dock tidigare
varit överens om att skatterna böra uttagas
efter bärkraften. Detta är emellertid
inte möjligt i fråga om de indirekta
skatterna. De direkta skatterna äro
emellertid konstruerade efter principen
om skatt efter förmåga. Vi äro alla överens
om att skattelättnader böra genomföras
så fort detta är möjligt.

Jag har lyssnat på de tre oppositionsledarna
i denna debatt, och vad först
herr Hedlund i Rådom beträffar så ansåg
han, att finansplanen var uppgjord
alltför optimistiskt. Han hyste farhågor
för framtiden och ansåg att planen inte
var tillräckligt stark. Herr Hjalmarson
var inne på ungefär samma linje. Men
sedan kom herr Ohlin med sin glada,
optimistiska syn på dessa ting och sade,
att det ekonomiska läget medgav att
vi tog i anspråk för skattelättnader en
del av det utrymme, som budgetens
överbalansering medgav.

Jag vågar inte ha någon bestämd uppfattning
om vilken av herrarna som har
rätt härvidlag, ty det är ju helt beroende
på en bedömning om den framtida
utvecklingen. Vi kunna ju inte
handla med hänsyn tagen till endast
ett år, utan vi måste sträcka blicken vidare.
Jag vill gärna säga, att vi inte
komma förbi de löften, som i samband
med införandet av de extra skatterna
ha givits. Den saken är klar.

Sedan vill jag säga, att det väl är alldeles
självklart att den proportionellt
utgående kommunalskatten trycker menige
man väsentligt hårdare än den progressiva
direkta statsskatten. Den saken
kommer man inte heller förbi. Jag är
därför glad att regeringen har ställt i
utsikt att vi år 1952 skola få en höjning
av de kommunala ortsavdragen. Jag uttalar
emellertid den förhoppningen, att
subventioner komma att lämnas kommunerna
för dessa ortsavdrag — jag

3 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 2.

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

förmodar att sådana skola utgå också
till landstingen — samt att reglerna härför
utformas så, att man inte, åtminstone
inte i någon nämnvärd grad, ökar
statens förmynderskap över kommunerna.
Jag anser detta vara synnerligen
önskvärt.

Men även med i stort sett bibehållet
skattetryck ger dagens läge såvitt jag
förstår inte stort utrymme för utgiftsökningar.
Det ger inte ens utrymme för
några skattelättnader utöver dem, som
regeringen nu har föreslagit. Man förbiser
ofta att en sänkning av skatterna
måste ha som förutsättning antingen en
minskning av statsutgifterna eller en
väsentlig ökning av inkomsterna. När
nu skatterna ge väsentligt mycket större
inkomster än förut, så vill jag fästa uppmärksamheten
vid att den produktionsökning
som ägt rum och den därmed
sammanhängande inkomstökningen och
ökningen av skatteintäkterna till väsentlig
grad svarar mot de automatiskt ökade
statsutgifterna.

Herr Hjalmarson hade detta klart för
sig. Han sade, att om man skall kunna
nå fram till några väsentliga skattelättnader,
så måste man också få till
stånd en minskning av .statens utgifter,
och det gladde mig att han drog konsekvenserna
av sitt uttalande. Men när
jag följde hans anförande i fortsättningen
blev jag ganska besviken, eftersom
han inte på någon punkt fullföljde
tankegången och angav var det skulle
kunna göras inbesparingar. Jag tror att
man är tämligen överens om —• oavsett
om man tillhör majoriteten eller oppositionen
—- att man inte vill sänka den
sociala omvårdnadens kvalitet. Man vill
inte heller sänka försvarskostnaderna.
På sina håll vill man tvärtom säkerligen,
som herr Hjalmarson, ganska
väsentligt öka dem. Ingen vill heller
minska på kulturutgifterna. Här har
framförts en hel rad önskemål, t. ex.
att medelklassens, tjänstemännens, löner
borde förbättras osv., och vi kunna
vara tämligen övertygade om att flera

sådana önskemål framkomma. Jag vet
inte om herr Hjalmarson har några anvisningar
att ge därvidlag. I hans anförande
framkommo inga sådana. Om jag
inte lyssnade tillräckligt uppmärksamt
på herr Hjalmarsons anförande, eller
om jag befann mig på för stort avstånd
från honom, så skall jag med mycket
stort intresse ta del av vad han sade, så
snart protokollet är utskrivet, och jag
skall då studera de anvisningar om
minskning av statsutgifterna, som herr
Hjalmarson möjligen har lämnat. Den
sparsamliet med statsutgifterna, som
regeringen i den föreliggande statsverkspropositionen
har föreslagit, förefaller
mig vara synnerligen väl grundad.

Det skall bli intressant att följa utvecklingen
i denna fråga och vid motionstidens
utgång se vilka olika önskemål
som framställas och vilka krav
man ställer på det svenska samhället.
I avvaktan därpå kan man konstatera,
att det gemensamma för oppositionen
tycks vara att skatterna skola sänkas
och statsutgifterna bringas ned, men att
anvisningar ej lämnats för hur detta
skall ske.

Til syvende og sidst vill jag, herr talman,
endast understryka, att alla vilja
spara men att ingen vill spara på det
gebit, som ligger honom allra närmast.
Men då kommer man inte så långt.

Även om vi under krisen endast kunnat
taga mycket små steg framåt på reformernas
väg, har det dock gått framåt
ganska väsentligt. Vi ha i vårt land klagat
bittert över att vi inte kunnat bygga
bostäder i den utsträckning, som varit
erforderlig. Vi skola dock inte glömma
— vilket vi lätt göra — att det under
krisen byggts flera bostäder i vårt
land än under någon tidigare period.
Göra vi en jämförelse med andra länder,
när det gäller antalet bostäder per
10 000 invånare, så finna vi, att Sverige
ligger främst bland kulturländerna. Inte
ens det rika Amerika har kunnat tävla
med oss i detta avseende. Jag tycker att

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det är angeläget att konstatera detta,
även om jag gärna skulle ha sett, att det
kunnat byggas ännu fler bostäder.

Jag ber, herr talman, att få framhålla,
att så snart möjligheter föreligga för eu
höjning av byggnadskvoten man inte
får glömma bort det tvingande kravet
att bygga fler sjukhus och fler vårdhem
i vårt land. Genom den förskjutning av
åldersgränserna, som ägt rum, ha vi i
dag ett mycket större behov av både
vårdhem och sjukhus än tidigare. Så
snart utrymme för sociala reformer ges,
bör något göras på detta område. Trots
den forcering av det sociala reformarbetet,
som under några år ägt rum,
finns det ännu många behov att tillgodose.
Jag vill, herr talman, sluta med
att framhålla ett sådant behov.

Man talar ofta om att man vill nå
fram till en mera likartad värdesättning
av arbetet. Verkstadsarbetarens
och grovarbetarens gärningar äro lika
behövliga för samhället som de gärningar,
som utföras av andra medborgargrupper
— därom har också vittnats
här tidigare i dag. De medborgargrupper,
som äro anställda i enskild
företagsamhet, ha emellertid inte de
förmåner i fråga om pension och semester,
som andra medborgargrupper
ha. Vill man nå en riktigare värdesättning
av arbetarnas gärning, måste detta
ta sig uttryck i likartade förmåner. De
arbetare, som äro anställda i det enskilda
näringslivet äro tillbakasatta
i fråga om de ovannämnda förmånerna.
Enligt mitt förmenande råder det intet
tvivel om att vissa av de mera bärkraftiga
industrierna skulle kunna göra mer
när det gäller att ge åtminstone ett
mindre pensionstillskott till arbetarna.
Det är sant, att vi fått väsentligt förbättrade
folkpensioner, och däråt äro vi
alla glada. Men ojämnheten mellan de
olika samhällsgrupperna framskapar
den känsla av mindervärde, som faktiskt
finns hos vissa grupper. Jag är,
herr talman, fullt på det klara med att
denna fråga inte kan ordnas endast ge -

nom avtal. Jag tror dock att man kan
komma ett ganska långt stycke, om man
koncentrerar sig på att finna förmåner,
som i det långa loppet kanske ge arbetarna
större fördelar än en höjning av
timlönerna. Jag är medveten om att staten
måste medverka härvidlag både
ekonomiskt och på lagstiftningens väg.
Jag vet, att förslag i dagens läge inte
kan framläggas, eftersom den utredning,
som är igångsatt, som bekant ännu
inte är färdig med sitt arbete. Vi måste
också ha det ekonomiska utrymmet för
en dylik reform. Vad jag med mitt uttalande
i denna remissdebatt velat framhålla
är, att denna fråga sedd ur samhällets
synpunkt är av en sådan storleksordning,
att den bör komma högt
upp på listan över önskvärda och nödvändiga
reformer.

Ja, herr talman, jag är övertygad om
att trots politiska motsättningar och
trots vad som här i dag anförts av oppositionsledarna
skall riksdagen följa
sina gamla traditioner — därom lämnade
inte minst den siste ärade talaren ett
vittnesbörd — och sakligt pröva såväl
statsverkspropositionen som efterföljande
propositioner. Jag tror, att den av
regeringen framlagda utgiftsramen är
lämpligt avvägd med hänsyn till de
möjligheter, som nu föreligga. Till detta
vill jag endast lägga en reflexion, som
jag gjorde vid åhörandet av ett av de
tidigare anförandena, nämligen att det i
dagens debatt förefaller som om oppositionen
vore mycket mera splittrad på
väsentliga punkter än vad som tidigare
varit fallet. Detta tror jag också kan
vara en liten illustration till att man
nog skulle få rätt svårt att samla sig
omkring ett handlingsprogram, om man
skulle ha en samlingsregering bestående
av de nuvarande oppositionspartierna.
Än svårare skulle det väl bli i en samlingsregering,
där även socialdemokraterna
vore med, även om man sökte
skissera ett mycket måttfullt program.
I anledning av den debatt om en samlingsregering
som förts i tidningarna

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

— en fråga som man också snuddat vid
här i dag — vill jag som min personliga
mening säga, att jag tror att man
gör klokt i att låta tanken på en samlingsregering
vila till dess man eventuellt
kommer i sådana exceptionella lägen,
som vi befunnit oss i tidigare. Då
har man anledning att tillgripa detta
instrument men det sker då till stor del
på bekostnad av den frihet, som de olika
partierna ha tillägnat sig och som
de —• inte minst sett ur allmänt demokratiska
synpunkter — har behov av
att utveckla.

Jag skall gärna medge, herr talman,
att vi på hösten 1947 och på våren 1948
kunde ha övervägt, om vi inte då befunno
oss i ett sådant läge, att vi hade
behov av en samlingsregering. Men
hortsett från bondeförbundet, som dock
inte ställde några krav på en samlingsregering,
var nog stämningen på oppositionshåll
ganska kylig för en sådan.
Den gången gällde det att genomföra
åtgärder, som voro högst impopulära
hos det svenska folket, men som voro
nödvändiga.

I anledning av vad herr Ohlin sade
om Per Albin Hanssons uttalande om
samlingsregeringen, vill jag bara erinra
om ett samtal, som jag hade med honom
långt efter det att samlingsregeringen
sprängts. Det är ju känt, att han
under en ganska lång period var anhängare
av tanken på en samlingsregering.
Den uppfattningen räckte dock
icke livet ut. När han erinrade sig de
svårigheter, som funnits, den bundenhet
som partierna känt, en bundenhet
som även gjorde sig gällande i den politiska
debatten ute i landet, blev han
minst sagt kylig, ja, han t. o. m. avvisade
en sådan tanke. Jag tror att det
av mig refererade uttalandet i detta
sammanhang bör gälla lika mycket som
det av herr Ohlin refererade, vars riktighet
jag ingalunda vill bestrida. Det
sistnämnda uttalandet har emellertid
gjorts vid en tidigare tidpunkt.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Denna remissdebatt betecknar en höjdpunkt
i fråga om den borgerliga oppositionens
välvilja gentemot den socialdemokratiska
regeringen. Herr Ohlin
var ju inte endast belåten med den debuterande
högerledaren, utan han konstaterade
också att regeringen nu fått
upp bussen på landsvägen, och han uttryckte
sin tillfredsställelse därmed.
Jag kan därför helt instämma med herr
Fast när han konstaterar, att enigheten
aldrig varit större än den är i dag,
d. v. s. enigheten mellan den borgerliga
s. k. oppositionen och regeringen. Hade
inte ryssavtalet funnits och hade inte
bensinen varit så eldfängd, skulle jag
ha haft väldigt svårt att förstå, hur dessa
oppositionsledare kunna förbruka
två och en halv timmar — som de nu
disponerade — för att skjuta in sig på
regeringen. Det kanske också är symboliskt
för läget i dag att regeringen
hittills inte ens ansett sig behöva ingå
i någon polemik med ledarna för
respektive oppositionspartier. Jag måste
nog, herr talman, beklaga att jag inte
kan instämma i denna allmänna belåtenhet.

I trontalet säges, att devalveringen
möjliggör en normalare utrikeshandel
och att frilistningen utgör ett steg i
samma riktning. Tror verkligen regeringen
det? Jag kan inte förstå, att en
åtgärd som leder till att vårt land får
betala 44 procent mer för en del av
importen och på längre sikt måste få
mindre betalt för exporten kan leda
fram till normalare förhållanden. Regeringen
söker själv motverka skadeverkningarna
av devalveringen genom att
låta statskassan skjuta till bortåt 400
miljoner kronor i subventioner under
detta år. Om handelskriget kan anses
vara normalt för det kapitalistiska sam -

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hället, då medger jag att dess pågående
skärpning tyder på en höjdpunkt i
normaliseringen.

Vad frilistningen beträffar tycker jag
att erfarenheterna bekräfta de pessimistiska
farhågorna. Det svar handelsministern
gav i en interpellation under
höstriksdagen borde ju skrämma upp
varje anhängare av eu normal handel.
Enligt detta svar bli de svenska myndigheterna
»förpliktade utfärda importlicenser
utan begränsning och utan saklig
prövning». I svaret säges det vidare,
att vårt lands beslut icke påverka andra
länders beslut, trots att dessa avsevärt
kunna påverka vårt handelsutbyte.
Den enda tröst handelsministern hade
att ge var — om nu detta kan kallas en
tröst — att frilistningen icke på varje
punkt kan visa sig »nyttig och väl avvägd,
med hänsyn till det enskilda landets
intresse». Enligt denna förklaring
måste regeringen alltså, i strid mot alla
hittillsvarande lärdomar, släppa lös en
obegränsad import, som kan visa sig
både onyttig, dåligt avvägd, icke sakligt
prövad, i strid mot landets intressen
och statsmakternas tidigare strävanden.
Om detta skall kallas normalisering,
kan självfallet också devalveringen
kallas normalisering. I så fall
menar trontalet med normalt det onormala,
och man synes hoppas på något
slags katastrof, som kan rädda Sverige
från en rationell utrikeshandel och befria
regeringen från tvånget att taga
hänsyn till landets egna behov.

Jag tycker följaktligen att det är helt
i enlighet med denna ordning, när nu
både högern och folkpartiet skjutit in
sig på det svensk-ryska kreditavtalet.
De ha tidigare gått med på en kredit av
en miljard kronor, men som beloppet
hittills begränsats till 400 miljoner kronor
anse de sig bäst markera sin konsekvens
genom att framställa även detta
betydligt mindre belopp som på tok för
högt. Jag tror inte att det är av omtanke
om den svenska ekonomien, som
de göra dessa framstötar. Det var ju

ett år sedan amerikanarna anmälde, att
deras egen ekonomi och politik krävde
en stark begränsning av den svenska
handeln österut. Morgon-Tidningen har
säkert alldeles rätt i att denna högerns
och folkpartiets aktivitet åsyftar ett
»demonstrativt försämrande av relationerna
österut». Hade vederbörande
däremot lagt ekonomiska synpunkter
på problemet, tror jag deras slutsats
hade blivit en rakt motsatt.

Den svenska exporten trängs allt hårdare
av den engelsk-amerikanska på
grund av handelskriget i väster. Medan
Sverige före kriget sålde 10 procent av
sin export till Förenta staterna, sälja vi
nu endast 5 procent. Trots detta tala
både regeringen och dess borgerliga opposition
om nödvändigheten av att utveckla
handeln med dollarområdet.
Trots Marshallplanen eller tack vare
den — jag vet inte hur man skall uttrycka
det — har handeln med Förenta
staterna bara minskat. Även konjunkturinstitutet
verkar villrådigt häröver.
Efter dess överraskande påstående, att
»bland posterna i kapitalbalansen förtjänar
Marshallhjälpen särskild uppmärksamhet»,
heter det: »Sveriges betalningsbalans
gentemot utlandet har
hittills praktiskt taget icke påverkats av
Marshallhjälpen.» Denna s. k. »hjälp»
tycks hittills mest ha bestått i en massa
amerikanska inspektionsbesök, en
mängd ensidiga favörer för amerikanarna
och en nyorientering av den
svenska utrikespolitiken.

Vad är det nu kvar av regeringens
förklaring från februari 1948, att Sverige
skall stå utanför alla block och i
en stormaktskonflikt söka hålla en neutral
kurs för att skydda landet från
krig? Ingen kan bestrida att Marshallorganisationen
är en blockbildning,
som delar Europa i två delar. Att det
inte bara är fråga om en ekonomisk
blockbildning är uppenbart, eftersom
Marshallblockets karaktär och politiska
syften aldrig dolts.

Även om det sagts förut måste jag

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dock upprepa att Europarådet, som
Sverige nu anslutits till, har ställt uppgifter,
varigenom av medlemmarna
krävas ståndpunktstaganden, som inte
äro begränsade till moraliska eller juridiska
områden utan beröra de mest
kvalificerade storpolitiska stridsfrågor.
Dess stadga, som regeringen godkänt,
uttalar sig för en revision av gränserna
mellan de kapitalistiska och de socialistiska
delarna i Europa. Stadgan
vill även samordna den västeuropeiska
tunga industrien och sammankoppla
Europarådets strävanden med Marshallorganisationens.
Det öppnar, tycker jag,
äventyrliga politiska perspektiv. Sverige
har också i realiteten genom sin
anslutning till stadgan förklarat sig ha
»gemensamma ideal och uppfattningar
om lagbundet styre och mänskliga rättigheter»
med både det fascistiska Grekland
och det feodalt reaktionära Turkiet,
där inte ens fackföreningar få
existera.

Trontalet uttrycker förhoppningen
att Europarådets stater skola knytas
ännu närmare varandra. Ännu närmare!
Drömmer månne regeringen om något
statsförbund mellan Sverige, England,
Västtyskland, Grekland, Turkiet
och de andra staterna i blocket? Vi
kunna för vår del inte glömma bort, att
riktlinjerna för Europarådets organisation
och stadgar uppdrogos av den
dåvarande brittiske premiärministern
Churchill år 1942, och att syftet var —
såsom en av Churchills anhängare nyligen
berättade i Förenta Nationerna —
att denna organisation skulle bli ett
redskap för hans tänkta tredje världskrig
mellan den kapitalistiska världen
och Sovjetunionen. Europarådet har
från början haft en bismak av reaktionära
äventyr. Medlemskapet i denna
organisation kolliderar enligt vår mening
alltmer med en politik, som vill
värna nationell frihet och fred, och
därför anse vi att det bör uppsägas.

Det råder en intim samverkan mellan
Atlantpaktstaterna Norge—Danmark

å ena sidan och Sverige å den andra.
Det är med hänsyn härtill icke underligt
om den uppfattningen sprides, att
de strandade alliansförhandlingarna
med dessa länder bara äro camouflage
för ett potentiellt militärt samarbete av
äventyrligaste slag.

Jag har här i debatten redan hört,
hur den nye högerledaren vill utbygga
detta samarbete med Norge och hänvisar
till att Atlantpakten inte lägger hinder
i vägen därför. Så långt kan jag
hålla med honom, eftersom jag föreställer
mig, att det vore ett lämpligt sätt att
även formellt knyta Sverige till Atlantpakten,
om Sverige nu inginge en militärallians
med Norge och Danmark.
Den försvarsberedning, som nyligen
framlagts i Norge — jag säger detta i
anledning av herr Hjalmarsons försäkringar
i motsatt riktning alldeles nyss
— grundar den norska militärpolitiken
och den norska militärorganisationen
på alliansen med Förenta staterna och
England. Enligt densamma, herr Hjalmarson,
skola basplatser för bl. a. det
amerikanska flyget iordningställas på
andra sidan om den svenska gränsen.
Över det svenska folkets huvuden skola
enligt dessa planer, som i väster smidits
för att åstadkomma det tredje
världskriget, de amerikanska atombombarna
hemsöka de ryska storstäderna
för att foga nya Hiroshimabravader till
raden av amerikanska hjältedåd.

Alla inse ju, att detta måste innebära
en avgörande förändring, ja, en försämring
av Sveriges militärpolitiska
läge. På den punkten behöver man åtminstone
inte polemisera mot överbefälhavaren.
Det tycks bara vara regeringen,
som låtsas tro, att amerikanarna,
låt mig säga från flygfältet på andra
sidan om Charlottenberg, komma att
flyga runt kalotten mot Moskva för att
inte kränka den svenska neutraliteten.
När statsministern härom dagen tog till
orda om general Jung, var det inte heller
för att polemisera mot dennes perfiditeter
mot det land, som en gång

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

räddat Sverige från krig eller mot dennes
förtjusning över möjligheterna att
få föra krig i Sovjet såsom det gynnsammaste
alternativet, där, som han
sade, »målet kan sättas högre», utan
det var i stället för att försvara teorien
om rundflygningen. Jag vill passa på
att till protokollet få notera statsministerns
påstående, att general Jungs senaste
tal som helhet gav uttryck för regeringens
åsikter om utrikespolitiken.

Detta uttalande är lika anmärkningsvärt
som det nya förordnandet av general
Jung till överbefälhavare, eftersom
detta kom efter det att densamme mera
öppet hade krävt samarbete med västmakterna.
Det är svårt att uttyda detta
regeringens handlingssätt som uttryck
för viljan att hålla Sverige utanför den
öppet propagerade kraftmätningen mellan
de gamla kapitalistiska länderna
och de länder som bygga på socialismen.

Herr Hjalmarson förklarade nyss, att
han för sin del kunde tänka sig att inta
en neutral hållning i en stormaktskonflikt,
såvida icke Sovjetunionen, som
han sade, infiltrerar Finland. För inte
så många år sedan förklarade man tvärsäkert,
inte minst från herr Hjalmarsons
eget parti, att Sovjetunionen skulle
ockupera Finland och beröva landet
dess självständighet. Så kom marsfreden
1940, och för dessa propagandister
innebar det eller borde ha inneburit,
enligt vad jag kan förstå, den största
överraskning, när det visade sig, att
deras tvärsäkra förutsägelser på denna
punkt slogo fel. Ännu en gång hände
det att Finland kom i krig mot Sovjetunionen,
och då var man precis lika
tvärsäker, att Ryssland skulle erövra
Finland och beröva landet dess nationella
oavhängighet som att svenska arméfördelningar
skulle driva Röda armén
bakom Ural. Dessa spådomar, som
gång på gång visat sig vara falska, borde
väl lära er någonting, nämligen att
man skall grunda sin utrikespolitik på
antaganden, för vilka det åtminstone

föreligger sannolikhetsskäl. Några sådana
ha ju hittills icke levererats av
dem, som vilja vidmakthålla det gamla
arvfiendekomplexet.

Statsministern har för sin del någon
gång försökt kasta skulden på kommunisterna
för att den svenska regeringens
utrikespolitik i utlandet tolkas som
försök att dra in Sverige i olika blockbildningar.
Det vare mig fjärran betvivla,
att statsministern tror på dessa
anklagelser, men i princip innebära de
att vad han själv och hans regering
säga och göra och vad hans generaler
och hans press säga och göra i utrikespolitiska
ting inte alls tillmätes någon
vikt utomlands i jämförelse med
kommunisternas kommentarer därtill.

Han tycks tro, att om överbefälhavaren
propagerar anslutning västerut, tillmätes
detta inte större betydelse än om
källarmästaren på stadshotellet i Grönköping
gör liknande uttalanden. Kanske
anser han det till och med otillbörligt
att tolka det nya förordnandet för överbefälhavaren
-----

Här avbröts talaren genom klubbslag
av herr förste vice talmannen, som yttrade:
Jag anhåller, att talaren icke måtte
yttra sig beträffande tillsättningen av
ämbetsmän.

Herr Hagberg i Luleå fortsatte: Ja
men, herr talman, jag blev mycket
överraskad av detta klubbslag, ty det
borde förutsätta, att jag hade sagt någonting
av kritik, men vad jag säger
om denna utnämning är närmast refererande,
och jag har ännu inte tidigare
i riksdagen varit med om att det
skulle vara förbjudet att referera vad
som försiggår.

Om nu statsministern tror, att sådana
uttalanden inte tillmätas någon större
betydelse, har han fel. Jag menar, att
om regeringen vill bli tagen på allvar,
när den försäkrar, att den skall hålla
landet utanför alla rivaliserande block,
hör den också se till, att Sverige utträder
ur Marshallorganisationen, uppsäger
det bilaterala avtalet med Förenta

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

staterna, går ur Europarådet och slutar
upp med att i Förenta Nationerna stödja
allsköns reaktionära påfund.

Vi anse också, att regeringen bör
gentemot andra stater uppträda på samma
sätt som den fordrar, att dessa
skola uppträda gentemot Sverige.

I folkdemokratierna sker en väldig
omdaning. Alla viktigare produktionsmedel
nationaliseras, vilket är ett betydelsefullt
steg på vägen till socialismen.
I det svenska socialdemokratiska
partiprogrammet står, att den svenska
socialdemokratien tänker göra detsamma.
Nu tror ingen längre, att detta
är regeringspartiets mening, men det
kan ju sägas vara socialdemokratiens
ensak, om den kasserar sitt program
och övergår till den borgerliga egendomsuppfattningen.
Det blir då dess
medlemmar och sympatisörer, som ha
att avgöra, om de i fortsättningen vilja
stödja partiet.

Däremot vill jag fråga, vad den
svenska socialdemokratiens ledning,
respektive regeringen, har att göra
med att andra folk söka genomföra vad
den svenska socialdemokratien lovat
men inte vågar eller vill genomföra.
Jag nämner detta alldeles särskilt i anledning
av ett meddelande i MorgonTidningen
den 30 december förra året.
Enligt detta meddelande skola alla företag
i Ungern med 10 arbetare och däröver
nationaliseras mot ersättning till
de gamla ägarna. Enligt samma meddelande
har den svenska regeringen inlämnat
en högtidlig protest mot detta
beslut.

Omvandlingen i de folkdemokratiska
länderna störes självfallet även av inre
krafter, som vilja återupprätta den
gamla kapitalistiska ordningen. Attentat,
konspirationer och sabotage är ju
inte en ny kampform. Gamla politiker,
som stillsamt funnit sig i den fascistiska
ordningen, såsom Petkov i Bulgarien
och Maniu i Rumänien, ha åtalats
och efter bekännelse och offentlig
rättegång ådömts det strängaste straff

för sina handlingar. Men den svenska
regeringen har i Förenta Nationerna
röstat för att dessa länders regeringar
skola ställas till svars inför den internationella
domstolen, därför att de angivna
motståndarna till den nuvarande
regimen dömts. Detta är enligt min
mening ett grovt försök att blanda sig
i andra länders inre angelägenheter.

Nu menar kanske regeringen, att den
funnit situationen så särpräglad, att den
därför gjort avsteg från gängse praxis.
Den måste i så fall hävda, att antingen
äro domarna justitiebrott eller också
äro de dömdas brott moraliskt berättigade.
Den anser självfallet inte, att
folkdemokratierna äro skyddade för
kriminella eller politiska brott eller att
dessa skola avstå från att bestraffa personer,
som gjort sig skyldiga till sådana
brott.

Om regeringen alltså anser, att brott
mot lagarna kunna begås även i folkdemokratierna
och att det inte alls är
orimligt, att motståndare till omvälvningen
och de nya regimerna komma
i konflikt med lagstiftningen genom sabotageverksamhet,
återstår bara som
motiv till regeringens handlingssätt, att
den finner brott mot folkdemokratierna
försvarliga, ja, som en del av de
mänskliga rättigheterna. Då blir även
dess protest mot nationaliseringen logisk.
Men den står i så fall på de mest
reaktionära krafternas sida i den stora
kampen mellan socialism och kapitalism.

Jag vill i alla fall, innan jag sätter
punkt för detta avsnitt, komplimentera
regeringen för att den äntligen erkänt
det nya Kina. Det satt nog långt inne.
Jag glömmer inte, att Sverige 1948 levererade
nära tiondelen av sin vapenoch
ammunitionsexport till Chiang-kaiChek,
som företrädde den tidigare ordningen,
vilken regeringen nu tagit avstånd
från.

Om jag sedan övergår till inrikespolitiken,
så finns ju därvid även annat
än David Hall och generaler, som till

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

varje pris vilja engagera sig i världsmaktspropogandan,
att tala om. Vid
höstriksdagen höll det nästan på att bli
en vadhållning mellan professor Ohlin
och finansminister Sköld, om krisen
skulle utvecklas vidare och nedbringa
prisnivån. Trots att finansminister
Sköld satsade både sin socialistiska
livsåskådning — om han nu haft någon
— och efterkrigsprogrammet för
kapitalismens stabilisering, tycktes han
ändå ha kvar någon belastning av sitt
tidigare vanvördiga tvivel på det kapitalistiska
systemets prestationsförmåga.
Däremot presterar herr Ohlin en effektivitet,
som verkar amerikansk, när det
gäller att förjaga all småskuren misstänksamhet
mot det kapitalistiska
systemet.

Nu presenterar konjunkturinstitutet
närmast en hybrid av det Sköldska vankelmodet
och den Ohlinska trosvissheten.
I dess analys finns täckning för
flera motstridiga åsikter om den ekonomiska
konjunkturen. Bertil Ohlin
tröstas med att »Amerikas efterkrigskonjunktur
har hittills visat en förvånande
stabilitet», medan herr Sköld å
sin sida kan grunda sin skepsis och
sitt hopp om billigare amerikanska varor
på institutets uttalande om »den
allmänna konjunkturförsämringen som
ägt rum i Förenta staterna».

Det är i vart fall tydligt, att frågan
om perspektivet för den kapitalistiska
värld, som skulle räddas av Marshallplanen
och den skärpta antikommunismen,
är en fråga som bränns. Den
bränns, därför att den handlar om liv
eller död för det kapitalistiska systemet.
Konjunkturinstitutet kan i medvetande
därom inte förneka vissa besvärande
fakta, men det klamrar sig
fast vid varje illusion. Eftersom den
ekonomiska utvecklingen i Förenta staterna
även visar, hur den svenska ekonomiens
framtid kommer att gestalta
sig, har självfallet värderingen av den
amerikanska konjunkturen betydelse
för vårt land och för alla de västeuro -

peiska länder, vilka åtogo sig att för
dyra dollarkrediter importera den amerikanska
krisen.

Fakta visa, att den amerikanska produktionen
det senaste året bara uppnått
två tredjedelar av krigstidens toppsiffror
och att medan den under första
krisåret 1929—33 sjönk med 15 procent,
sjönk den på ett år från 1 oktober
1948 med 22 procent. De svarta
fredagarna på börsen, nedgången av
börspriser och partipriser, den stora
fjolårsminskningen av den amerikanska
exporten och fördubblingen av arbetslösheten
på ett enda år jämte många
andra fakta belysa, att det behövs mycket
tro för att lita på försäkringarna att
krisen är över.

Numera tar den amerikanska kapitalismen
för realisationspriser hela den
kapitalistiska världen med dess prestationsförmåga
i sin tjänst. Om detta kan
man åtminstone mellan raderna läsa i
konjunkturinstitutets rapporter. Jag
kan hålla med statsministern, när han
i söndags i radio talade om att det var
en lärorik läsning, men nog måste man
vara socialdemokratisk partiledare för
att som statsministern hävda, att man
inte kan dra politiska slutsatser av detta
material.

Nu söka de ministrar och regeringar
i Västeuropa, vilka bytt ut sina efterkrigsprogram
mot Marshallpolitiken,
trösta sig med de ökade produktionssiffrorna
under 1949. Men de komma
inte ifrån, att den västeuropeiska produktionen
i sin helhet icke kommit ur
fläcken på 20 år, att världshandeln under
samma tid nedgått, att penningcirkulationen
karakteriseras av inflation,
att levnadsstandarden sjunker och att
det enda som växer är arbetslöshetsarméerna.
De ösa sin galla över folkdemokratierna,
som inte behöva frukta
vare sig kris eller arbetslöshet, och de
ha bara onda ord till övers för Sovjetunionen,
som under 20 år niodubblat
sin industriproduktion.

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Nu ligger krisen som ett fält av drivande
minor i Marshallpolitikernas väg.
Kanske söka de som herr Sköld i radiokommentaren
till statsverkspropositionen
trösta sig med att om det bara berodde
på Sverige, kunde man se framåt
mot en gynnsam utveckling 1950. Rätt
skall dock vara rätt. Jag tror inte, att
man som bondeförbundsledaren, herr
Hedlund, bör jämföra den svenska kapitalismen
med en slaktfärdig gris. Vi
ha inte genomgått en kris, utan vi ha i
stället genomgått en makalös tioårig
högkonjunktur. Det som statsministern
härom dagen kallade för krissvårigheter
har varit konventionella följdföreteelser
till denna kapitalistiska högkonjunktur.

Jag anser inte heller, att denna högkonjunktur
ännu är slut för Sveriges
del, även om den i huvudsak uppnått
kulmen. Än föreligger, såsom LO-chefen
sade i 1948 års remissdebatt, alla de
strategiska betingelser, som fackföreningsrörelsen
tidigare betraktat som
önskvärda för att verkligen driva upp
massornas levnadsstandard. Att detta
underlåtits beror inte på bristande ekonomiska
förutsättningar utan på den
politik, som regeringen numera genomför.

För två år sedan beskrev regeringen
det ekonomiska läget på ungefär följande
sätt: »Vi ha en otillräcklig produktion,
för stor import, för liten export,
• knapphet på viktiga varor, som driver
fram en inflationistisk prisstegring.»
»På grund av detta», sade regeringen
vidare, »måste vi återställa balansen
genom ett strikt lönestopp, reformpaus
och begränsat byggstopp.»

I dag beskriver regeringen läget på
följande sätt: Vi ha en stark ökning
av produktionsvolymen, exportöverskott,
god skörd och en stark lageruppbyggnad,
vilket snarast driver fram en
deflationistisk utveckling. Då vi alltså
övervunnit efterkrigskrisen och skapat
samhällsekonomisk balans, måste vi,
menar regeringen vidare, genomföra ett

strängt lönestopp, reformpaus och begränsat
byggstopp.

Med andra ord: lönestoppet och reformpausen
gälla som konklusion i
både goda och onda tider, för inflation
och deflation, varuöverflöd och varubrist,
högkonjunktur och kris. Det börjar
vara som de gamla patentmedicinerna,
som hjälpte både mot magsår,
benbrott och svartsjuka.

Vad som helst duger alltså för att
motivera lönestoppet. Regeringens anhängare,
både dess parti och dess borgerliga
opposition, låta sig gärna övertygas,
ja, gud vet om de inte finna
den nya motiveringen ännu bättre än
den tidigare för lönestoppet. Det finns
en del arbetare, som tycks tro att det
är de själva, som ha nytta av lönestoppet.
I varje fall slippa de bekymmer
över var de skola göra av de möjliga
högre inkomsterna liksom de riskabla
följderna av en alltför ymnig mathållning,
som är en av de välbärgades svåraste
plågor.

Det skådespel som uppförts för fackföreningsfolket
senaste höst har rymt
många laddade scener, där man frågat
sig om det handlat om komedi eller tragedi.
Först foro LO-experterna ut i landet
och sade att det fanns minst 400
miljoner i överbalans, som kunde överföras
till arbetarna. Sedan förklarade
regeringen att vi ha så god produktion,
så god skörd och så mycket annat
gott att den tänkt slippa att sänka levnadsstandarden
ytterligare. Därefter har
den klargjort, att eftersom ledstjärnan
för dess politik alltid varit att bevara
kronans köpkraft, låg en devalvering
som sänkte densamma med 44 procent
för vissa varor bäst i linje med dess
allmänna strävanden. Men då detta
kunde höja levnadskostnaderna, bland
annat med den halva procent som skulle
ge statstjänarna åtta procents löneförhöjning,
ville den satsa in 400 miljoner
kronor för att hindra detta och därigenom
spara in de femtio miljoner kronor
åt staten som löneförbättringen åt stats -

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tjänarna skulle kosta. Omtanke, förutseende,
fasthet och logik äro några av
de försiktiga omdömena om denna politik
i de socialdemokratiska talardispositionerna.

Vid devalveringen uppförde LO en
kostbar tablå. Nu måste det ges garantier
åt arbetarna, och eftersom man inte
kunde lita på regeringens löften, skulle
arbetsköparna påtvingas ett ramavtal
med samma lönegarantier som statstjänarna.
På det sättet genomtrumfades
lönestoppet i LO:s representantskap.
Nu går ridån ned för sista akten. Samtidigt
med denna sjunka löftena om
kompensation för blivande prisstegringar
ned till det rika bråtet av tidigare
ouppfyllda löften.

Nåja, skall man vara riktigt exakt,
måste man tillägga, att om levnadskostnadsindex
trots alla manipulationer
klättrar över »taket», skall LO begära
förhandlingar om kompensation. Bjuda
kapitalisterna då tio öre per timme,
skall LO tacka och vara nöjd. Vägrar
kapitalisterna, kan LO överväga att ta
sin starka hand från lönestoppet och
låta kapitalisterna själva klara det så
gott de kan.

Om kapitalisterna gå med på tioöringen,
skola de enligt regeringschefen
ha rätt att kompensera sig genom prisstegringar.
Om det sedan blir, som LO
påstår att det brukar vara, nämligen att
lönerna ta trappan medan priserna ta
hissen, resulterar väl varje tioöring åt
arbetarna i trettio öre åt kapitalisterna.
Kanske är mitt antagande för pessimistiskt,
men så blir det när man försöker
ta LO och regeringen på allvar.

Rätt skall dock vara rätt. Anklagelserna
mot regeringen för att denna för
en doktrinär och osmidig lönepolitik
måste tillbakavisas. Alla högre statstjänstemän
kunna intyga att lönestoppet
inte alls är så stelt. Prästlönerna äro
ett dråpslag mot sådana orättvisa påståenden.
Fjolårsbeslutet att ge avsatta
landsfiskaler och likställda årslöneförbättringar
på upp till 3 900 kronor gavs

med den fullt logiska motiveringen att
eljest skulle deras blivande pension
från staten bli högre än deras nuvarande
arbetsfria inkomst.

Statsministerns motivering att rättvisan
kräver, att när stationskarlen redan
fått upp till 600 kronor i lönekompensation,
skulle biskoparna ha 4 000
ä 5 000 kronor i löneförbättring kommer
att enhälligt godkännas av kyrkomötet.

Nu föreslås att nakenmodeller skola
få en löneförbättring upp till 4 kronor
i timmen. Att regeringen samtidigt avslår
förslag om löneförbättring åt städerskorna
bevisar bara att den är konsekvent
och aktar sig för sådana löneförhöjningar
som dra löneförhöjningar
åt skogsarbetare och andra jämförliga
löntagarkategorier med sig.

Även fackföreningsrörelsen har ådagalagt
en viss smidighet och urskillning
i sin heroiska kamp för lönestoppet.
Mig veterligt har ingen fackförbundskongress
de här åren avslagit begäran
om löneförbättringar åt funktionärerna,
och skall sanningen fram, så ha inte
alla av dessa årslöner på upp till 30 000
kronor.

När socialdemokraterna nu gå in för
att ge sjukhusprästerna full sysselsättning
i övre Norrland, se de säkert inte
den frågan enbart ur den fulla sysselsättningens
synpunkt, vilken ju börjar
bränna i övre Norrland med dess tiotusen
arbetslösa — de veta att detta
kommer att ge bättre årslöner åt ett
ökat antal blivande biskopsämnen.

Men skämt åsido — regeringen talar
om inkomststopp när den menar lönestopp,
precis som om detta gällde för
andra än arbetare och likställda. Samtidigt
begär den sex miljoner kronor av
riksdagen till räntor åt de kapitalister
som föredragit att något år låta sina
övervinster »steriliseras» och ta ränta
av staten i stället för av Ilandelsbanken.
Det är redan två år sedan statsrådet
Möller försäkrade att kapitalisterna aldrig
fått så stora vinster som under den

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

socialdemokratiska regeringen, vilket
alla människor också veta, alla utom de
socialdemokratiska bygdeagitatorerna.

Låt mig därför erinra om att den
svenska exportindustriens arbetare,
särskilt massa- och sågverksarbetarna,
tillhöra låglönegrupperna i vårt land.
På tio år har exportpriserna ökats med
188 % för trävaror, 216 % för papp
och papper, 217 % för massa och för
alla exportvaror genomsnittligt 140 %.
Vilken avundsvärt tjock hud behövs det
inte för att kunna låsa fast de låga
arbetslönerna för dessa arbetare år efter
år och strunta i alla deras omröstningar
och nej till lönestoppet! Måste
inte massaarbetaren fråga sig, varför
hans arbetskraft inte kan få stiga i pris
med massabalen, om människan är
mindre värd än den sura produkt hon
åstadkommer? Så snart arbetaren tänker
efter, måste han komma underfund
med att lönestoppet inte alls drabbar
alla lika, som regeringen säger.

Det kanske invändes att arbetarna
dock få bättre penninglöner? Jag tror
dock att fortfarande gäller vad regeringen
sade hösten 1948, att reallönerna
inte klättrat över 1939 års nivå.

Jag tror också att våra ministrar ha
haft rätt, när de försäkrat sin borgerliga
»opposition», att denna inte hade
kunnat genomdriva lönestoppet. Nu
böra de ju ha fått ytterligare trumf på
hand gentemot sina belackare genom
konjunkturinstitutets analys, som visar
att den privata konsumtionens andel i
bruttonationalprodukten nedgått från

56,4 procent 1939 till 55,4 procent 1946
och 53,9 procent 1949. Kapitalisternas
andel av nationalinkomsten växer, det
är bara de arbetande massornas andel
som minskar.

Nu beräknar konjunkturinstitutet att
devalveringen kan ge 600 miljoner kronor
i extra exportinkomster genom devalveringen.
När Ola Persson i december
i fjol frågade finansministern, om
inte arbetarna och de bönder som sälja
skog böra få något med av dessa opå -

räknade extravinster, sade denne att
dessa behövas för att uppmuntra exportörerna
att exportera sina varor
och att staten alltid kan ta sitt genom
kronoskatten. Arbetarna behövde däremot
tydligen inte någon uppmuntran,
även om de få betala sin dryga kronoskatt.

För ett år sedan sade statsministern
att det inte var så kinkigt vem som
ägde produktionsmedlen. Han sade också
i remissdebatten 1948 att det var
nödvändigt att vi — inte han själv men
massorna i vårt land — sänkte sin levnadsstandard.
Han handlade också därefter.
Borde han inte i dag triumferande
ta fram konjunkturinstitutets siffror
och ropa ut sina segrar? Ty vems
är förtjänsten att högkonjunkturåret
1949 konsumtionen av bränsle och lyse
minskades med 3 procent, av beklädnad
med 6 procent, av inventarier med 6
procent? Det är Eder förtjänst, herr
frånvarande statsminister! Eder förtjänst,
herrar närvarande ministrar!

Nu matas massorna i stället med antikommunism
och jämförelser med hur
det var på farfars tid. Då märks inte
kostförsämringen så väl. Att en kostförsämring
pågår, en standardsänkning
genomföres, finner jag bekräftat av
konjunkturinstitutet.

Under det senaste årtiondet har vårt
lands befolkning ökats med 10 procent.
Men under samma tid har konsumtionen
minskats i absoluta tal på sådana
viktiga varor som mjöl, bröd och gryn
in. m. någon procent, på socker 10 procent,
på kaffe 26 procent, på nötkött
9 procent, på kalvkött nära 50 procent,
på fläsk en procent, medan chokladkonsumtionen
är oförändrad. Däremot
har bland annat potatiskonsumtionen
ökats med 22 procent, konsumtionsmjölkförbrukningen
med 25 procent,
för att nu inte tala om konsumtionen
av charkuterivaror, bakom vilken rubrik
tydligen döljer sig den berömda
svenska stångkorven. Slutsatsen förefaller
vara att en proletarisering av kos -

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ten skett under ett årtiondes välfärdspolitik.

Herr Fast talade för en stund sedan
om vilken oerhörd välståndsökning som
skulle ha varit möjlig om det inte varit
krig. Men Sverige har ju inte varit i
krig. Och i stället för en välståndsökning
kan snarast en motsatt tendens
utläsas.

Nu, herr talman, vill jag säga några
ord om skattepolitiken när denna ju
står i förgrunden. Jag betvivlar att
värre skatteplundrare någonsin regerat
det svenska folket under dess senare
historia. På tio år har inkomst- och förmögenhetsskatterna
ökats från 367 till
2 200 miljoner kronor, d. v. s. sexdubblats,
medan övriga skatter under
samma tid ökats från 737 till 2 255 miljoner
kronor, d. v. s. tredubblats.

Under kriget beslöts att kapitalisterna
skulle få bidraga med en engångsskatt,
vilket man sedan struntade i, med den
motiveringen att man i stället skulle
ta ut en betydligt ökad kvarlåtenskapsskatt,
som i de socialdemokratiska talardispositionerna
för fackföreningsfolket
presenterades som en gradvis avveckling
av de stora förmögenheterna
med åtföljande klassutjämning. Vad
blev det av denna reform? Arvslott-,
gåvoskatt och kvarlåtenskapsskatt gåvo
före reformen 1946—47 58 miljoner
kronor och 1947—48 över 70 miljoner
kronor. För innevarande budgetår beräknas
de ge 65 miljoner kronor och
enligt den nya budgeten endast 55 miljoner
kronor. Det ligger något av omedveten
bister humor över beteckningen
driftbudgeten.

Nöjesskatten innebär något av samma
drift. Från krigsslutet, när den gav 17
miljoner kronor, är den nu uppe i beräknade
45 miljoner kronor. Jag antar
att det är filmen som är den stora inkomstkällan.
Fn svensk film som ses
av en halv miljon svenskar ger staten
300 000 kronor i nöjesskatt och filmbolaget
120 000 kronor i förlust. Antingen
anse myndigheterna att den

svenska filmen bör försvinna för att
motverka den amerikanska filmkrisen
eller också förstå de inte det stupida
i denna skattepolitik.

Nu signaleras även höjda radiolicensavgifter
för att tillföra staten ytterligare
nöjesskatt. Det tidigare talet om
radions demokratisering har efterträtts
av en socialdemokratisering och kanske
även en amerikanisering. Nya debattserier
reklameras, där likatänkande
kallprata så att de nästan gäspa omkull
varann. »Nya fackliga linjer» blir en
debatt för ökad produktion och lönestopp.
Socialdemokratisk ekonomisk informationsserie
har igångsatts för att
övertyga folk om den nuvarande politikens
förträfflighet. Statsministern har
inlett med en försäkran att dessa kunskaper
kunna insupas utan risk för
politiska skadeverkningar!

Remissdebatten i höstas ådagalade
99-procentigt samförstånd mellan regeringen
och dess borgerliga opposition.
Det var som en monolog i radioutsändningen,
där »oppositionen» undrade om
inte devalveringen kunde ha kommit
något tidigare och tyckte att avståndstagandet
till kommunisterna från regeringen
kunde ha gjorts ännu tydligare
än som skett. Kommunisterna, de enda
motståndarna till devalveringen, lönestoppet
och den nya enhetspolitiken
fingo inte en stavelse med. Problemet
kommunisterna diskuterades mellan
folkpartiet och statsministern. Respekten
för yttrandefriheten fann sig tydligen
bäst i att kommunisterna liöllos
tysta och läto de mera sakkunniga monopolisera
behandlingen av kommunistproblemet.

Så långt ha vi hunnit i förädlandet
av vår västerländska demokrati. Antagligen
beror det inte på dåligt samvete
att våra motståndare söka tysta vår
röst. De som binda arbetarna med lönestopp,
medan kapitalisterna trona på
sina växande berg av guld, kunna inte
ha ett känsligt samvete.

Nu har regeringen lovat att höja orts -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

avdragen vid den kommunala beskattningen
någon gång 1952. Herr finansminister,
varför inte med omedelbar
verkan? Är det för att detta löfte skall
duga som valfläsk i två valrörelser?
En sådan reform borde lia genomförts
för länge sedan. Vi anse att den kan
genomföras. Regeringen har systematiskt
varje år efter kriget brandskattat
skattebetalarna på betydligt mer än
staten behövt. Med det nya budgetåret
kommer denna skattebelastning att öka
fonden på oförbrukade skattemedel till
nära tre miljarder kronor eller noga
uttryckt 2 779 miljoner kronor.

Detta är konfiskation från de små
inkomsttagarna. Den har blivit möjlig
genom en ökning av utsvettningen. Det
är den politik som Höganäschefen Gummesson
gav några små tips om i början
av 1949 för att vidareutveckla, när
han föreslog: flera husmödrar till industrien,
längre arbetstid, kortare semester,
högre pensionsålder.

Flera husmödrar till industrien? Under
1948 ökades, påstods det, trots lönestoppet
genom en ökad produktion timlönerna
för de manliga arbetarna med
20 öre. Men under samma tid ökades
de kvinnliga arbetarnas timlöner med
endast 7 öre. Fortfarande skall kvinnan
utföra samma arbete som mannen
för en tredjedel mindre lön — inte
för att hon arbetar mindre eller sämre,
men därför att hon är kvinna! Borde
man inte tala litet tystare om demokrati,
så länge man upprätthåller en
ordning, enligt vilken massor av människor
betalas efter sitt kön i stället för
efter sin prestation. Vill man ha flera
husmödrar till industrien, är det första
man bör göra att höja lönerna!

Längre arbetstid? Konjunkturinstitutet
upplyser oss om att på det senaste
årtiondet har arbetstiden per arbetare
ökats med 20 procent. Därtill har arbetsproduktionen
per arbetstimme ökats
med 14 procent. Tar jag även det senaste
årets produktionsökning, betyder
det att en arbetare nu producerar bort -

åt femtio procent mer än för tio år
sedan. Det förklarar både att det blir
jättevinster och att regeringen kan fondera
den ena miljarden efter den andra.

Det finns en annan sak som de som
kräva längre arbetstid och högre pensionsålder
böra observera, nämligen
skövlingen av människomaterialet. Bertil
Ohlin gjorde i höstens remissdebatt
riksdagen uppmärksam på något som
han kallade »oreglementerad frånvaro»
ifrån arbetet och »lägre produktion per
timme», var han nu fått det ifrån. På
tio år har sjukledighetsprocenten per
arbetare ökats från 5,5 till 8,6. Inom
metallindustrien äro motsvarande siffror
6,1 resp. 13,6 procent, inom textilindustrien
■—■ för att illustrera kravet
på flera husmödrar till industrien och
likalönsproblemet — 5,9 resp. 12,7 procent.
Om jag förstått denna statistik
rätt, innebär den att en metallarbetare
måste vara borta femtio dagar om året.

Herr Ohlin vill tydligen tillskriva
detta skolkning. Häromdagen förklarades
»fenomenet». På tio år ha 2,5
miljoner olycksfall registrerats i vårt
land. Den registrerade siffran är som
bekant betydligt lägre än den verkliga.
Än värre är att medan antalet olycksfall
och yrkessjukdomsfall 1940 var
knappt 195 000, var motsvarande siffra
1949 300 000 så när som på några tiotal.
Vart år skadas sålunda var fjärde
arbetare. Jag har inte statistik över dödens
skördar genom olycksfall och yrkessjukdomar,
men flera än jag måste
väl tänka på Viktor Rydbergs Grottesången
inför dessa uppskakande fakta:

Grottes hållande i gång
dagen lång och natten lång
kräver, i ett överslag,
tiotusen liv per dag.

Det ger ett annat intryck än det som
herr Fast sökte frammana för en stund
sedan, då han talade om den ökade
omsorgen om människorna. Det visar
att det häftar mycket blod vid högkonjunkturvinsterna,
vid lönestoppet

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och de överbalanserade miljarderna i
statskassan.

Nu råder det enighet om att ett krafttag
måste tas för att förbättra den svenska
grundskolan. I vårt land är den
sjuåriga folkskolan ännu inte helt genomförd,
och på många områden sker
en försämring av folkskoleundervisningen.
Statsministern tröstade emellertid
sin grupp den 10 januari med uppgifter
om det starkt ökade antalet elever
i mellanskolorna. Det bekräftar
bara, att den svenska folkskolan inte
ens tillfredsställer de minimikrav som
ett snabbt växande antal föräldrar ställa
på utbildningen.

Jag bestrider inte, herr talman, att
antalet studenter ökat, men jag bestrider
att denna ökning betyder en demokratisering
av skolväsendet. Utvecklingen
under de senaste decennierna,
när vi nästan oavbrutet haft socialdemokratiska
eller av socialdemokraterna
dominerade regeringar, visar —
den statistik jag stöder mig på är från
år 1943 — att det procentuella antalet
från socialgrupp III, som tagit studentexamen,
gått tillbaka från 11 till 10 procent
av det totala antalet studenter,
alltså en minskning för denna grupps
vidkommande med 9 procent.

Ännu så sent som år 1943 var antalet
studenter från officersfamiljer 200 procent
större än antalet från samtliga industriarbetargrupper
och andra kroppsarbetande
grupper —• de absoluta talen
äro 336 resp. 112. Under samma period
har yrkesgruppen H — som ju är något
vidare än socialgrupp III — när det
gäller studerande vid universiteten och
de fria högskolorna gått tillbaka från

15.4 till 10,7 procent. Det betyder att
studiegruppen i fråga har minskat med

30.5 procent. Även vid fackhögskolorna
har en minskning av denna grupp
ägt rum.

Dessa fakta ställa statsministerns
framställning i en helt annan och för
socialdemokratien synnerligen komprometterande
dager. De bekräfta att rike -

männens monopol på den högre utbildningen
utvecklats i stället för avvecklats
och att en faktisk avdemokratiseringsprocess
pågår när det gäller rekryteringen
till de högre utbildningsanstalterna.

Den belysning, som jag här på grundval
av officiellt material försökt ge av
regeringens utrikespolitik, av den ekonomiska
politiken och av arbetarklassens
sociala och kulturella läge, visar
en annan bild av den socialdemokratiska
politiken än den gängse. I sina
huvuddrag har den emellertid varit
känd redan tidigare.

Det fanns efter Stalingrad tendenser
till en självkritisk omprövning. Det
hissades nya signaler om kamp mot
rikemansväldet för ett i ordets fulla
mening demokratiserat Sverige. Vi för
vår del hälsade dessa nya signaler med
tillfredsställelse och förklarade oss beredda
att hjälpa till att skapa det nya
riket.

Nu ha dessa signaler firats ned. Löftena
äro glömda. I stället för en socialistisk
produktionsordning, som efterkrigsprogrammet
talade om, har uppgiften
blivit att skapa gynnsammast
möjliga betingelser för det privata kapitalet.
I stället för höjd levnadsstandard
kommer en standardsänkning. I
stället för att vi skulle ha fått demokratisering
på samhällslivets alla områden
har Hestapo återuppstått, kampen
mot kommunismen ställts i förgrunden
och regeringen tillägnat sig
professor Ohlins uppfattning om demokratien.

Regeringen har förelagt riksdagen en
statsverksproposition, som bevisar att
regeringens lönestopp och reformpaus
hindra en förnuftig ekonomisk politik.
Regeringen har motiverat lönestoppspolitiken
med en förment varuknapphet
och ett motsvarande inkomstöverflöd,
som skulle resultera i inflationistiska
prisstegringar, men i statsverkspropositionen
meddelar nu regeringen,
att det föreligger eu rakt motsatt ut -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

veckling, där efterfrågan inte svarar
mot tillgången och där prissänkningstendenserna
sägas vara starkare än de
motsatta tendenserna.

Därmed har, herr talman, regeringen
sågat av den gren, varpå den själv suttit
under sin kampanj för lönestoppet.
Det ekonomiska läge, som regeringen
redovisar, borde framtvinga en politik
som är alldeles motsatt den som regeringen
vill föra. I stället för lönestopp
och reformstopp behövas i dag högre
löner och sociala reformer för att motverka
stagnationstendenserna inom ekonomien.

Detta är, herr talman, motivering
nog för att bekämpa grundlinjerna för
den socialdemokratiska regeringens politik
och kräva en ny politik, som ställer
folkets väl före storfinansens.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr DICKSON: Herr talman! Jag
skall börja med några principiella synpunkter
på regeringen, inte på regeringen
Erlander utan regeringen i allmänhet.

Regeringen är Sveriges högsta organ.
I den skulle sitta Sveriges skickligaste
och mest aktade män. Det händer att
det gör det — det är en sak som jag
lämnar därhän. Men hela det politiska
och framför allt det partipolitiska livets
konstruktion gör, att regeringen och
begreppet regeringen inte fått den ställning
i folkets medvetande som borde
vara fallet i ett demokratiskt samhälle.
Det politiska livet ligger ju inte på
något särskilt högt plan, även om det
har skett en förbättring i detta avseende
under senare år. Men det är ändå ganska
märkligt att iakttaga, vilka kraftiga
tillmålen som kunna riktas mot regeringens
ledamöter eller mot politiska
motståndare över huvud taget, utan att
dessa reagera på minsta vis. Det användes
uttryck, som i ett annat sammanhang
och riktade mot vilken annan

person som helst, skulle betraktas som
ärekränkande.

Jag kan inte finna att detta tillstånd
är riktigt. Regeringen har blivit en
slasktratt för all kverulans i samhället.
Den mest okunniga människa reser sig
upp och uttalar sin förkastelse över en
politik, som han inte begriper ett dugg
av men som han påstår vara dålig, beroende
på att regeringen är okunnig,
oduglig och inte vet vad den gör.

Jag kommer med detta resonemang
fram till att det politiska livet borde få
en helt annan karaktär. Men härför kräves
det en samlingsregering. Det har ju
på senare tid talats mycket och även
skrivits i tidningarna om den saken,
men eftersom jag vid höstens remissdebatt
själv tog upp frågan, kanske jag
kan göra det även nu utan att bli beskylld
för plagiat.

Min uppfattning är — i motsats till
de synpunkter, som efter vad vi nyss
hörde gälla för stunden på socialproduktivt
håll — att en samlingsregering
bör komma till stånd ju förr dess hellre.

De företeelser inom det politiska
livet, som jag här beskrivit, medföra en
fara, som nog också ibland varit ganska
konkret, nämligen den att politikerna
och då främst regeringens ledamöter
till slut få så tjock hud, att de tåla vad
som helst. Ingen kritik biter på dem,
utan de tycka tvärtom att det normala
är att det framkastas beskyllningar;
riktas det inte några beskyllningar mot
dem, måste det vara något som är galet.
Men alltför tjock hud på en människa
kan leda till omdömeslöshet, och
någon sådan vilja vi inte ha inom regeringen.
Jag håller därför, som sagt, på
att det så fort som möjligt bör bli en
samlingsregering.

Jag skall nu övergå till någonting
helt annat, nämligen till världsmedborgaren
Garry Davis. Han sitter för närvarande
i en koja på Rhenstranden och
väntar, efter vad det förefaller, på något
tillstånd att få göra någon nytta. Folk
säger att han är en galning, och det är

Torsdagen den 19 januari 1950 fin.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

han kanhända också. Men även galenskap
är relativ, och jag undrar om det
inte, ifall Europa och världen i övrigt
vore något mera förnuftigt inrättade än
fallet är i dag, skulle vara så, att det
vore Davis som vore klok och vi andra
som vore galna. Fråga är om inte den
allmänna inställning, som tar sig uttryck
i denne fantasts handlingssätt,
ändå är den objektivt riktiga.

Även hos politikerna har insikten
därom mer och mer vaknat, och det har
kommit till synes bl. a. i tillkomsten av
Europarådet, en institution som den föregående
talaren inte tyckte särskilt
mycket om. För min del är jag glad
över att det i trontalet så pass tydligt
sades ifrån, att den svenska regeringen
helhjärtat ansluter sig till den tankegång
som representeras av Europarådet.

Förnuftet här i världen är ju inte så
stort. På det tekniska området har man
för all del hittat på åtskilligt, men när
det gäller politiken tycks inte, att döma
av resultaten, den mänskliga hjärnan
stå så värst mycket högre än hjärnan
hos alkoholbakterierna, som organisera
och organisera omkring sig och föröka
och föröka sig för att slutligen
ömkligen omkomma i sina egna avfallsprodukter.

Detta resonemang ligger egentligen
inte så fjärran från ett annat problem,
som har dykt upp på sistone, nämligen
överbefolkningsproblemet, och det kan
också tillämpas på dagens situation.

Ännu så länge finns det ju många
outnyttjade områden på jorden, men
det lär vara ett faktum, att 200 miljoner
människor svälta för närvarande,
medan ett ännu större antal lever på
svältgränsen. Och detta tillstånd förvärras
år från år, ty för varje år växer
jordens befolkning med omkring 60
miljoner människor. Alla dessa nya
människor skola också ha mat, och
fortgår befolkningstillväxten i oändlighet
på detta sätt, måste det ju leda till
mycket stora svårigheter.

.lag har velat ta upp denna fråga, för

den händelse den skulle kunna väcka
en debatt i något sammanhang. Jag är
kanske tidigt ute, men dock inte för
tidigt, ty förr eller senare, i våra barnbarns
eller våra barnbarnsbarns tid,
kommer problemet om att kunna ge
människorna tillräckligt med föda att
med all sannolikhet bli ett av de allra
mest brännande och man får kanske
finna på metoder för en begränsning av
mänsklighetens tillväxt.

Över huvud taget kan det väl inte
vara ett positivt önskemål att världens
befolkning växer så mycket som möjligt.
Det måste principiellt sett vara
bättre, att ett något mindre antal människor
lever ett lyckligare liv än att
man bokstavligt talat sitter i knäet på
varandra över hela jordskorpan.

I detta sammanhang frågar jag mig
också, om det är en riktig tendens att
städer och samhällen beflita sig om att
växa. Det finns härvidlag en ambition,
som nog många gånger är missriktad.
Det råder en tävlan mellan en del städer,
som ha ungefär lika många invånare,
att vid folkräkningarna gå om
varandra i fråga om invånarantal. Jag
tror att det vore ett samhälleligt önskemål,
att städerna och även andra samhällen
lade band på denna, om jag så
får säga högfärd och i stället resonerade
som så: »Nu vill vi inte att vårt samhälle
skall växa mera, utan nu skall
vi inom den nuvarande storleksramen
försöka ordna det så bra som möjligt
för invånarna här.»

Efter dessa något mera pessimistiska
synpunkter skall jag dra fram ett par
små glädjeämnen. Det finns inte så
många sådana, och då får man väl ta
vara på dem man hittar.

Det säges och med rätta att det svenska
samhället är ett krångligt samhälle.
Ett steg i rätt riktning är däremot en
sådan sak som det nya övergångssystemet
vid Stockholms spårvägar. Det är
ett generöst och praktiskt system, som
är lätt att tillämpa. Det är bara synd
att stockholmarna — och jag förmodar

4 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 2.

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

även resande personer, som äro kvicktänkta
och som snabbt finna ut kryphål
— begagna denna mycket stora förmån
på ett sådant sätt som de göra.
Man får nämligen se människor stå och
leta i papperskorgarna på gatorna efter
kvitton, med vilka de kunna göra en
spårvagnsresa utan att själva ha betalt
något. Det är ett samhälleligt förtroende,
som här svikes, och det är beklagligt
att så sker.

Det andra glädjeämnet finns långt
ifrån Stockholm, nämligen på Färgelanda
station i Dalsland. Där sitter ett
anslag — jag kontrollerade i går med
stationsinspektoren att även sedan Statens
järnvägar nu övertagit järnvägen
anslaget finns kvar, något som jag tycker
länder järnvägsstyrelsen till heder

— av följande lydelse: »Banan får passeras
på eget ansvar.» Det finns således
inte något förbud, utan man överlåter
åt den enskilde att bedöma, om han
skall passera banan eller icke, och han
får sedan skylla sig själv, om han råkar
illa ut.

I vårt förmyndarsamhälle, som vi väl
alla varit med om att skapa i den bästa
mening, hålla ansvarskänslan och förmågan
att ta ansvar på att utplånas. Så
är icke förhållandet på denna punkt i
Färgelanda. Men det skall kanske dalslänningar
till för att visa sådan förmåga

— dalslänningar duga ju till litet av
varje, om det ha vi i dag fått en ny påminnelse.

Jag hade tänkt — och jag tror att
herr talmannen och kanske också vår
högt uppsatte gäst från första kammaren
skulle kunna gilla denna tanke —-att bevillningsutskottets ärade ordförande,
min värderade vän herr Adolv Olsson
i Gävle, denna remissdebatt i vad
på mig ankommer skulle få njuta någon
avkoppling. Han vet precis vad
jag tänker, och om detta faktum skulle
kunna vara honom en sporre, så skulle
det vara mig kärt.

Jag kommer nu åter in på mera pinsamma
ting. Jag skall beröra något av

den nuvarande finansministerns efterlämnade
papper från den tid då han
var jordbruksminister. Vi fingo då en
ny skogslag, som ingen egentligen ville
ha och som kritiserades mycket. Man
hoppades emellertid att, anpasslig som
mänskligheten är, skulle det ändå få
gå ungefär som förut. Nu var jag på
ett sammanträde för en kort tid sedan.
Det var skogsvårdsföreningarnas förbund
som var samlat på skogshögskolan
här i Stockholm — all Sveriges expertis
på skogsskötsel. Det första viktiga
föredraget vid denna konferens
hölls av en skicklig tjänsteman i skogsstyrelsen.
Föredraget innebar ett försök
till förklaring i fråga om tolkningen
utav av skogsstyrelsen utsända anvisningar
för tolkningen av den nya,
moderna skogslagen — här äro anvisningarna!
— den skogslag alltså som
skall vara den enkla allmänhetens rättesnöre
vid skötseln av landets skogar.

Skall man ha det på det sättet att
lagstiftningen skall bli så invecklad, att
enkla människor inte begripa vad det
är fråga om? Det lär väl bli så att i en
framtid komma akademiker att skära
lagrar på det juridiska området genom
att skriva doktorsavhandlingar med
konträrt olika innehåll om vad lagstiftaren
en gång menade när han skrev
den ena eller andra lagen. Det är nog
en ganska spridd uppfattning att lagarna
inte skrivas på sådant sätt, att vanliga
människor ha nytta av dem. Här
ha vi nyligen läst i tidningarna det
överraskande, att om man tillgriper en
automobil, som står på gatan, gränsar
detta nästan till hederlighet!

Vad skall man säga om detta? Man
frestas nästan till uttryck av den karaktär,
som man får lära sig när man läser
militieombudsmannens ämbetsberättelse
■—• om det är någon som har gjort det
så vet han vad jag menar. På grund av
lagarnas invecklade karaktär måste den
rättssökande allmänheten anlita juridisk
expertis. Jag hörde nyligen en advokat
säga, att numera äro rättegång -

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ar så dyra, att bara mycket rika och
mycket fattiga personer över huvud
taget ha råd att driva en rättegång.
Detta kan ju inte heller vara ett riktigt
tillstånd.

•lag skall nu, herr talman, sluta. Herr
Waldemar Svensson i Ljungskile hukar
sig redan i startgroparna, och bakom
honom står en lång rad andra talare.
Jag skall som så många andra som hålla
anföranden, för att förgylla upp det
hållna anförandet och sprida litet skimmer
över detsamma, som avslutning begagna
några ord som någon annan har
hittat på. Eftersom därvid förekommer
ett ovanligt ord, ett starkt ord, skall jag
först förklara detta ord, så som jag ser
det. Det är ordet visdom. Visdom är
inte detsamma som kunskap. Det kan
finnas professorer som ingalunda äro
visa ■— jag syftar inte på någon särskild
professor---som t. ex. pro fessor

Håstad. Men hos en gatsopare
eller hos den enkle mannen över huvud
taget kan man ofta träffa mycken och
djup visdom.

Den sentens som jag, herr talman,
tänkte sluta detta yttrande med, är en
gång uttalad av en gammal kinesisk filosof
vid namn Konfutse. Han säger så
här: »Den vise tvivlar och byter ofta
tanke. Dåren tvivlar icke, ty han vet
allt utom att han ingenting vet.» Jag
har ofta själv haft nytta av att fundera
över dessa ting, och det är möjligt att
det skulle kunna vara så även med
andra personer.

Innan jag nu går härifrån, herr talman,
får jag anhålla att få ta herr talmannen
och kammaren till vittnen på
att jag inte har sagt ett enda ont ord
om folkpartiet.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Den
siste ärade talarens filosofiska kåseri
kunde kanske fresta till att sysselsätta
sig något med litterära ting.
Men hur nära den frestelsen än skulle

kunna ligga, skall jag ändå inte gå in
på herr Ohlins skönlitterära produktion
— alla veta så väl vad jag syftar
på, nämligen fabeln om bussen. Den börjar
nu att bli klassisk och det är ju så,
såvitt jag vet, att klassiker recenserar
man inte.

Jag skall inte heller fördjupa mig i
det förflutna. Det var emellertid ett yttrande
av herr Ohlin, som jag ändå inte
kan låta bli att säga ett ord om. Han
sade att regeringens politik mer och
mer närmar sig folkpartiets. I verkligheten
är det så att regeringen på hösten
1947 mycket tydligt tillkännagav
den politik som regeringen tänkte följa
till krisens bekämpande. Denna politik
ha vi sedan icke förändrat, den ha
vi följt. Men när vi först proklamerade
den, då vann den faktiskt icke något
gensvar ifrån folkpartiets sida. Den var
tvärtom från det hållet då ansedd såsom
något mycket dåligt. Man kan göra
den stilla frågan: Hur kan det komma
sig att folkpartiet börjar tycka mer och
mer om denna politik allt eftersom tiden
går? Ja, det ligger givetvis nära
till hands att tänka, att det har något
sammanhang därmed att politiken ser
ut att lyckas.

Jag vill i stället en stund tala om de
ting som ligga framför oss, om den
ekonomiska politik, som vi nu måste
ta ställning till för nästa budgetår.
Från regeringens sida har lagts fram
en bedömning och en statsbudget för
denna tidrymd, och denna bedömning
och denna statsbudget ha i dag varit
föremål för omdömen från oppositionens
sida. Jag blev faktiskt inte riktigt
klok på hur herr Iljalmarson såg
på saken, men jag uppfattade att herr
Hedlund i Rådom manade till försiktighet.
Det föreföll som om han tyckte
att regeringen inte varit nog försiktig.
Det kan man inte säga att herr Ohlin
gjorde. Herr Ohlin ställde en rad yrkanden
som gingo åt alldeles motsatt
håll, vilket tyder på att han menade,
att regeringen visat sig alldeles för för -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

siktig. Och han rådde till åtgärder, som
åtminstone jag för min del betraktar
som oförsiktiga och som jag strax skall
komma till.

Man kan ju fråga sig -—- jag säger
detta innan jag går vidare — om man
skall ta någon notis om det långa tal
som kommunisten Hagberg i Luleå höll
här. Jag tror inte man kan det. Han
fällde ett yttrande i sitt anförande som
karakteriserade det hela. Han sade: Om
jag nu rätt har förstått denna statistik
... Hela hans anförande gick ju
ut på att ställa alla statistiska och andra
fakta på huvudet. Jag tror nu inte
att detta beror på oförstånd. Vi känna
ju herr Hagberg, och vi ha sett honom
i den kommunistiska politikens alla
vindlingar uppträda i olika egenskaper,
och jag tror faktiskt att han skulle
kunna fatta innebörden om han endast
ville. Men det vill han nog inte. Hela
hans anförande var ingenting annat än
en karikatyr, som han målade av det
svenska samhället, en fullständigt snedvriden
bild. Och det kan väl inte ha
något annat ändamål än att försöka få
en del människor i detta land att tro,
att det är så illa ställt här och att vi sköta
oss så dåligt, att det skulle kunna bli
litet mera resonans för den utveckling
som han för närvarande är satt att verka
för, nämligen att förvandla vårt
land till ett sådant tvångssamhälle, som
folkdemokratierna ha visat sig vara.
Jag skall därför inte försöka att diskutera
hans anförande; det skulle vara
att stå här och punkt för punkt lägga
till rätta fullständiga snedvridningar av
fakta. Jag skall i stället hålla mig till
föreliggande fakta.

Jag börjar då med att något tala om
den allmänna framtidsbedömningen.
Jag tror att när man ger sig i kast med
den, är den viktigaste fråga vi böra
ställa: Hurudana ha verkningarna av
devalveringen blivit? Ty det är väl
ganska uppenbart genom de utredningar
som ha gjorts av konjunkturinstitutet
och av nationalbudgetdelegatio -

nen, att faran för en omkastning i vårt
läge icke hotar inifrån vårt eget land
och vår egen ekonomi, utan utifrån,
från förhållandena i andra länder. Och
där får just frågan om devalveringens
verkningar sin stora betydelse.

Jag tror vi kunna konstatera, att under
de fyra månader som förflutit sedan
England devalverade sitt pund har
följande inträffat. I samband med devalveringen
blev det en uppgång i priserna
på åtskilliga ting, framför allt på
de stapelvaror som noteras på världsmarknaden.
Men sedan denna engångsprisstegring
kommit till stånd kan man
icke spåra någon fortsatt, allmän prisstegring.
Det är så, som man säger från
experternas sida, att tendenserna gå åt
båda hållen, både i stigande och sjunkande
riktning. Vi kunna notera att priserna
på ull och koppar varit i stigande,
men priserna på järn, kol, bly och
tenn ■— för att ta några exempel — gå
åt motsatt håll, de ha befunnit sig i
sjunkande. Det kunna vi alltså slå fast,
att några tendenser till en fortsatt, allmän
prisstegring icke ännu förmärkts.
Man kan därför också säga, att några
tendenser till inflation i något annat
land hittills icke ha visat sig. Konjunkturinstitutet
har ju mycket kraftigt
understrukit att inflationstendenser äro
mest att frukta under 1950 års första
halvdel, men ännu se vi som sagt icke
några tecken till sådana inflationsföreteelser.
Detta bör kunna ge oss en viss
förtröstan.

En verkan av devalveringen som vi
i stället så mycket mera önska, nämligen
den att exporten från vårt land
skulle kunna flyttas över på dollarområdet,
så att vi kunde få balans i vår
handel även med den delen av världen,
kan inte i dag bedömas. Om den utvecklingstendensen
är det ännu för tidigt
att säga något. Vi kunna notera att
vi de första månaderna efter devalveringen
haft en uppgång i vår export
åt detta håll, om än en tämligen ringa.
Jag tror dock inte detta säger något om

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

den framtida utvecklingen härvidlag,
och därför ha vi alltså fortfarande
ingenting annat att göra än att se framtiden
an.

Om man ser läget på detta sätt, skulle
man väl våga ha den uppfattningen,
att det finns möjligheter för oss att
fortsätta vårt arbete utifrån 1949 års
ekonomiska läge fram över 1950. Vi
skulle alltså våga räkna med en fortsatt
ökning av vår produktion och en
fortsatt stegring av vår export. Jag tror
vi ha rätt att säga, trots vad herr Ohlin
förut i dag har framhållit, att exportutvecklingen
har varit glädjande och
att de ansträngningar, som vidtagits av
de enskilda exportörerna men även av
de statliga myndigheterna, ha burit
frukt. Jag tror inte det är möjligt att,
som herr Ohlin här ville göra, dra den
slutsatsen av vår exportutveckling, att
vi ha mycket långt kvar till ett tillfredsställande
läge på detta område
därför att vår exportökning efter kriget
inte är procentuellt lika stor som i
vissa andra länder.

Det finns enligt mitt sätt att se inga
möjligheter till en sådan jämförelse.
Varje land följer sina lagar så att säga,
varje land har sina behov. De kunna
vara beroende på mångsidigheten eller
ensidigheten av det egna näringslivet.
Om man behöver en större eller mindre
export i förhållande till en föregående
period, kan bero på utvecklingen av
näringslivet under liden. Särskilt i vad
det gäller England få vi väl ha klart
för oss, att där befinner man sig i ett
annat läge sedan landets kapitalinkomster
från andra delar av världen
sinat. Då har det uppstått behov av
ökad export av helt andra dimensioner
än man hade förut. Med andra ord,
man får ej på grund av att vi nu endast
ha kommit upp i något mera än 100
procent av den export som vi hade vid
1930-talets slut säga, att vi därför äro
så långt borta från ett tillfredsställande
läge i fråga om vår utrikeshandel. Jag
tror att vi ha jämvikten inom mycket

nära håll. Om vi skola betrakta vår
export såsom tillfredsställande blir,
tror jag, helt och hållet beroende av
våra möjligheter att få jämvikt i handeln
med hårdvalutaområdena.

Om man alltså vågar ha den förhoppningen
att åren 1950—51 skola bjuda
på en förbättring i vårt ekonomiska
läge och att vi komma allt närmare och
närmare vad som jag redan tidigare
tillåtit mig kalla en fri samhällsekonomisk
balans, uppkommer en fråga som
måste besvaras: På vad sätt skola vi
använda och utnyttja dessa förbättringar?
Det är alldeles självklart att vi,
som herr Hedlund i Rådom sade i förmiddags
och som vi redan ha börjat
göra, skola lossa något på rännsnaran
om grisens tryne, vem det nu är som
skall vara den där grisen. Det förbättrade
läget skola vi utnyttja för att avveckla
krisregleringarna, d. v. s. de anordningar
som vi vidtagit för att komma
i balans. Vi skola taga bort regleringarna
i den mån vi kunna det.

Herr Hjalmarson ställde frågan, huruvida
man från regeringens sida vore
beredd att verka för avskaffandet av
detaljregleringarna. Härpå vill jag utan
vidare svara, att regeringen är beredd
därtill. Det har sagts tidigare att regeringen
icke eftersträvar att bibehålla
detaljregleringarna.

Herr Hjalmarson talade om att det
kan behövas generella påverkningar
från samhällets sida i fråga om utvecklingen.
Han tänker naturligtvis i främsta
rummet på räntepolitiken. För vår
del äro vi också på det klara med, att
det kommer att behövas generella påverkningar.
Ilcrr Hjalmarson sökte göra
gällande, att en viss kontroll beträffande
investeringsverksamheten, något som vi
tidigare talat om i denna kammare,
med naturnödvändighet måste ta sig uttryck
i detaljregleringar. Jag vill bestrida
att detta är nödvändigt. Jag skall
emellertid icke närmare gå in på den
saken. Jag vill bara understryka, att
jag tror att en fortsatt investerings -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kontroll blir nödvändig. Men jag tror
också, att det skall vara möjligt att vid
tillämpandet av denna komma ifrån
vad vi kalla detaljregleringar.

Det är också regeringens uppfattning
att priskontrollen skall avvecklas allt
eftersom det inom olika varuområden
blir en sådan varutillgång, att man har
trygghet för att det icke skall bliva prisstegringar.
Detta betyder icke att vi
skola avskaffa priskontrollen under
1950. Den måste, som herr Hedlund i
Rådom sade, säkerligen bestå längre.
Men vi skola följa regeln, att där det
inom ett område finnes tillräckligt med
varor för att garantera att en prisstegring
icke kommer till stånd på grund
av knapphet, där skall priskontrollen
också kunna lätta.

När man på detta sätt tänker sig, att
man skall begagna förbättringarna i läget
för att avrusta prispolitiken, då kan
man icke utesluta arbetsmarknaden.
Det måste väl vara självklart, att man
även på det området måste söka sig
fram till en större rörlighet och större
frihet. Men det är märkvärdigt att så
snart man för denna självklara sak på
tal blir det oro på borgerligt håll för
vad det skall bli för resultat därav. Man
är ej rädd för att ta bort priskontrollen
eller importregleringen eller, som man
också tycker sig förstå ibland, byggnadsregleringen.
Men när det gäller
frågan om större rörlighet på arbetsmarknaden,
då blir det så mycket bekymmer.
Det är klart att när man skall
införa denna rörlighet efter dessa år
av stabiliseringspolitik, kommer detta
att medföra svårigheter. Vi måste dock
ta dessa svårigheter på detta område
lika väl som på andra områden.

Till herr Ohlin vill jag säga, att det
kan väl vara onödigt att fortsätta talet
om att jag genom mina uttalanden väcker
förväntningar om stora löneförbättringar.
Redan i remissdebatten förra
hösten yttrade jag, att när man skall gå
över till en friare ordning blir det i
första hand parterna på arbetsmark -

naden som få lösa dessa frågor. Men
från det allmännas sida skola alla utredningar
göras för att försöka konstatera
liur läget är och ärligt och uppriktigt
redovisas vilka förutsättningar som
förefinnas. Men sedan måste vi överlämna
till de stora organisationerna
att på eget ansvar lösa problemen.

Det finnes ingen annan väg att gå.
Jag menar alltså, att det kan vara tids
nog att tala om förväntningar, när man
kommer fram till den tidpunkt nästa
sommar, då det blir möjligt att närmare
tala om hur den fortsatta utvecklingen
under 1950 varit och vilka möjligheter
som då kunna föreligga för förbättring
av arbetsavtal och löner.

Det är också självklart att förbättringarna
i läget måste användas för att
lätta upp byggnadsregleringen. Jag skall
strax komma tillbaka till denna fråga.
Jag vill bara om det som jag här pekat
på, nämligen dessa strävanden att utnyttja
förbättringarna i läget för en avrustning
av krispolitiken, säga, att man
i alla fall måste hålla sig inom möjligheternas
ram och att man måste gå fram
med sådan försiktighet, att man icke
genast får ett bakslag. Det kan icke vara
till någon nytta att man forcerar dessa
frågor på ett sådant sätt, att man kanske
redan efter en kort tid finner, att
man har givit sig ut på ett vatten som
är så stormigt, att man icke kan befara
det.

På samma sätt som det är med krispolitiken
i övrigt är det också med överbalanseringen
av statens budget. I takt
med det ekonomiska lägets förbättringar
bör det väl också finnas möjligheter att
minska överbalanseringen för att till
slut låta den helt försvinna och komma
fram till ett läge, där löpande inkomster
och löpande utgifter täcka varandra.
Jag föreställer mig, att väl icke någon
har den meningen att vi nu befinna oss
i ett läge där vi kunna vara beredda
att underbalansera budgeten. Det längsta
som någon ändå kan sträcka sina förhoppningar
till på detta område är väl

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att komma ned till balans mellan löpande
inkomster och löpande utgifter.
Men vi måste samtidigt ha klart för oss
att möjligheten att avskaffa budgetens
överbalansering hänger samman med
det enskilda sparandets tillväxt. Om
icke det enskilda sparandet växer i
samma takt som vi minska överbalanseringen
av budgeten, uppstår ju för oss
den frågan, hur det skall bli med investeringsverksamheten.
Skola vi kunna
hålla samhällsekonomisk balans, måste
investeringarna hållas inom sparandets
ram. Därför hänger frågan om överbalanseringens
minskning samman med
frågan om byggnadsregleringen. Det
finns väl i denna kammare en och annan
som liar den åsikten, att man i stället
skulle kunna gå över till att med
räntepolitiken styra investeringsverksamheten.
Sedan gammalt vet jag, att det
finns en bastant majoritet i kammaren
som icke vill gå den vägen, och därav
följer att man inte kan se bort från sambandet
mellan budgetens överbalansering
och investeringsverksamheten.
Detta är också en avvägningsfråga. Man
måste väga behovet av investeringar mot
tillgången på sparmedel, antingen det
rör sig om sparmedel som åstadkommits
genom enskilt sparande eller genom
tvångssparande genom staten. Vi
tvingas väl här att ta ståndpunkt till
frågan, vad vi först skola släppa efter
på: på överbalanseringen av budgeten
eller på byggnadsregleringen. Herr Ohlin
har mycket ivrigt pläderat för den meningen
att vi skola släppa efter på båda
sakerna. Vi skola sålunda enligt hans
mening lätta på byggnadsverksamheten
en bit. Om jag fattade honom rätt, så
var det icke fråga om någon större bit
och kanske var det mest en gest. Han
sade nämligen själv, att det rörde sig
om 4, 5 procent. Av den kontrollerade
byggnadsverksamheten utgör 4 procent
omkring 80 miljoner kronor.

Jag vill icke säga, att det skulle vara
omöjligt att längre fram under 1950
kunna tänka sig att denna byggnads -

verksamhet ytterligare får växa något.
Jag tror emellertid icke, att det skulle
vara klokt att besluta det nu, innan vi
ha en bättre överblick över huru utvecklingen
kommer att gestalta sig. Vi
skola nämligen ha klart för oss att
denna fråga har en annan sida, som
naturligtvis hänger samman med hela
kriskomplexet. Det rör sig om en följdföreteelse.
Skola vi nämligen bygga
flera hus, måste flera arbetare till för
att bygga dessa hus. I ett samhälle
med full sysselsättning kan man icke
få flera arbetare till ett arbetsområde
utan att dessa tagas från ett annat.
Det kan ha sina sidor, att på en gång
eftersträva och arbeta för att öka exporten
— alltså göra det möjligt för exportindustrien
att öka sina tillverkningar
undan för undan — och å andra sidan
släppa efter på byggnadsverksamheten
med påföljd att arbetare plockas
ut från exportindustrien för att flyttas
över till byggnadsverksamhet. Jag tror,
att man skall vara lite mera försiktig
på den punkten än vad herr Ohlin här
tänkte sig. Jag skulle vilja tillråda, att
man åtminstone låter någon tid av år
1950 förlöpa för att se hur det går, innan
man går längre än till den investeringsverksamhet
regeringen kommit till
efter många utredningar och ingående
överläggningar med representanter för
näringslivets och befolkningens olika
skikt. Jag tror att det skulle vara lättsinnigt
att så där bara på rak arm bestämma
sig för en ökning. Så mycket
är säkert, att den ram som framlagts
för riksdagen i investeringsbudgeten,
den ha vi icke kommit till på en höft
utan efter många noggranna överväganden
av olika konsekvenser. Därför vill
jag för min del förmena, att det är riktigare
alt en minskning av budgetens
överbalansering genomföres i snabbare
takt än avvecklingen av byggnadsregleringen
och investeringsverksamheten.
Jag tror att det är klokare att gå den
vägen.

Jag har sålunda för min del ingen -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ting att invända i princip mot den tanken,
att vi i takt med förbättringarna i
läget gå in för att förminska och så
småningom ta bort budgetens överbalansering.
Då kommer man på nytt in
på en avvägningsfråga, nämligen frågan
om var vi skola placera dessa lösgjorda
pengar. Skall det ske i form av ökade
utgifter för statens räkning, eller skall
det ske i form av sänkta skatter? Regeringen
har tänkt sig att det skall ske i
form av sänkta skatter, och jag har ej
hört någon här i dag som i princip talat
emot den linjen. Men när jag lyssnade
till herr Iljalmarson fann jag att hans
anslutning till denna tanke bara var i
princip. Det fanns så mycket önskemål
om ökade utgifter hos honom att principer
och verklighet icke torde komma
att stämma.

Jag kan ej veta, hur oppositionen
kommer att ställa sig till statsutgifterna.
Det är bara den 19 januari i dag, och
motioner kunna väckas ända till den
26 januari. Det är riktigt, att det ännu
icke väckts många motioner om ökade
statsutgifter, men det kan ju tänkas att
de där motionerna, som röra framställningar
om nya miljoner, ej hunnit bli
färdiga före remissdebatten. Det hade
ju också varit obehagligt att få dem på
bordet före remissdebatten. Ja, det där
var en insinuation från min sida, men
jag hoppas, att det stannar därvid så
att vi icke nästa vecka få uppleva att
den principiella återhållsamheten med
statsutgifterna bara är en princip utan
någon förankring i verkligheten.

Som sagt, regeringen har tänkt sig,
att vi i första rummet skola gå skattesänkningsvägen.
Skattekommittén har
avgivit ett första betänkande. Kommittén
består av representanter för alla
partier som kallas demokratiska. De
folkdemokratiska äro alltså icke representerade.
Denna kommitté har varit
enhällig i sin rekommendation av en
viss tågordning. Man har först och
främst föreslagit att pappersskatten
skall upphävas. Det har man föreslagit

utan några som helst reservationer. Regeringen
har följt förslaget och föreslagit
riksdagen, att denna skatt skall
avskaffas. Vidare har kommittén föreslagit
att den extra bensinskatten skall
sänkas med 20 öre per liter »när förhållandena
detta medgiva», säger kommittén.
Det är klart, att bakom detta
uttryck — om jag i någon mån förändrat
uttrycket, så är innebörden i
alla fall densamma — kunna dölja sig
mycket olika meningar. Det kan finnas
de som anse, att förhållandena redan
nu medge eu sådan åtgärd, och det kan
finnas de som anse, att ännu äro vi
inte i det läget, att en sådan sänkning
kan genomföras. Jag vill därför inte
säga, att de som nu motionera om att
bensinskatten skall sänkas tagit avstånd
från skattekommitténs mening; de
kunna nog dölja sig under det paraplyet
de också. Men som sagt: det har
redan kommit fram motioner om en
sänkning av bensinskatten från den
1 juli; och det har ju här ifrån åtminstone
bondeförbundets och folkpartiets
sida i debatten i dag också ställts liknande
krav. Man har alltså här nu tagit
ståndpunkt beträffande tidpunkten, det
har däremot jag inte gjort. När man här
sagt, att regeringen har tänkt sig att
den oförändrade bensinskatten skulle
bestå under hela budgetåret 1950/51,
så är förhållandet icke detta; det är
inte på det sättet. Vi ha i budgeten räknat
med denna inkomst, men samtidigt
ha vi sagt, att frågan kan omprövas när
som helst under tiden, och om det visar
sig möjligt, så kan också en sänkning
ske. Man kan naturligtvis då fråga: varför
har regeringen räknat med hela
detta belopp i budgeten? Ja, denna fråga
är ju av helt formell natur. Förr i
världen när man skulle göra upp statsbudgeten
på det sättet att den alltid
skulle precis balansera inkomster och
utgifter fick man alltid gissa sig fram
och ta siffror och sätta in dem i budgeten,
även om de voro fullständigt
osäkra. Numera, sedan vi börjat tilläm -

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

pa den principen att en budget kan
vara överbalanserad eller underbalanserad,
finns det ju inte samma tvångsmål
för denna gissningstävlan, utan då kan
man följa en annan linje. Och den linje
jag följt bar varit den, att om det inte
varit något bestämt om att en statsinkomst
skulle minska, har jag tagit upp
den statsinkomsten, och om det inte varit
bestämt, att en statsinkomst skulle
höjas har jag inte tagit upp någon höjning.
Ty den budget man lägger fram
vid riksdagens början är ju inte och
kan inte vara fullständig; fullständig
blir den först när regeringen fram på
vårsidan lägger fram sina slutliga inkomstberäkningar
och när riksdagen
tagit ståndpunkt till dem och utgifterna.
Jag vill med det anförda bara ha sagt,
att det föreligger inte i den omständigheten
att regeringen tagit upp en oförändrad
bensinskatt för hela budgetåret
1950/51 någon mening från regeringens
sida, att så länge skall denna skatt bestå,
utan vi ha endast velat säga, att det
är för tidigt ännu att avgöra, när denna
sänkning skall kunna ske.

Nu har herr Ohlin här haft många
resonemang om budgetens överbalansering,
hur onödig den skulle vara,
huru stort överskott, som på detta sätt
skulle uppstå i statskassan, och mångahanda
sådana ting. Jag vill för min del
säga, att det inte är frågan om budgetens
överbalansering som har varit
avgörande för regeringens önskan att
få ta ståndpunkt till bensinskatten
längre fram. Det är inte heller i första
rummet fråga om att kunna behålla
vissa pengar i statskassan för att ha tillräckligt
med medel för t. ex. subventioner;
jag tror att den saken väl skall
kunna klaras ändå. Nej, det är en annan
sak, som för regeringen varit avgörande.
Saken är nämligen den, att om
man sänker bensinskatten med 20 öre
per liter måste detta komma att innebära
en ökad bensinförbrukning. Folkpartiet
anser, att det blir en ökad bensinförbrukning
med 200 miljoner kubik -

meter. Jag tror att det är för mycket,
jag tror att det blir 150 miljoner kubikmeter.
Men om vi skola ha dessa 150
miljoner eller 200 miljoner, skola vi
köpa dem med dollar. Som jag förut
har sagt i riksdagen köpa vi all den olja
vi kunna med andra valutor, och det är
endast toppen, den olja vi inte kunna
få på delta sätt, som vi betala i dollar.
Men därför blir det alltid så att varje
ny toppbelastning blir en belastning på
våra dollartillgångar. En sänkning av
skatten med 20 öre skulle göra det nödvändigt
för oss att, om mina beräkningar
hålla streck, anskaffa 4 miljoner
dollar, och, om herr Ohlins hålla streck,
mellan 5 och 6 miljoner. Man kan tycka,
att detta inte är något stort belopp, men
man måste betänka, att under nästa år
få vi mindre av Marshalldollar till vårt
förfogande; det är bestämt så. Vi kunna
inte i dag säga, att vi skola kunna
disponera lika mycket dollar för import
som i fjol. Detta betyder att om vi
ålägga oss tvånget att anskaffa 4 miljoner
dollar, få vi ta denna valuta från
andra mycket viktiga behov. Det är
klart att den som står utanför och inte
varit i tillfälle att se läget inifrån kan
tycka, att det väl är klart att bensin
skola vi ha och att den skola vi betala.
Men när man är med om att göra upp
en importplan, och när man ser hur
industrierna komma med mycket viktiga
anspråk på dollar i form av arbetsbesparande
maskiner, i form av råvaror
av stor betydelse, då måste det
skära en i hjärtat om man skall ta
dollar från industrien för att i stället
använda dem till att öka vår bensinförbrukning.
Ty vi kunna ju ändå inte
komma ifrån, att vi inte ha någon bensinransonering.
De produktiva företagen
använda så mycket bensin som de
behöva; detta kunna de göra därför alt
bensinpriset är inkalkylerat i produktionskostnaderna.
Dessa priser sänka
inte landets produktivitet, och man
får väl då gå ut ifrån, att den ökning
av bensintillgången vi skulle få genom

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

en skattesänkning i främsta rummet
kommer att användas för mera umbärliga
ändamål.

Nu kan man ju gentemot vad jag
framhållit säga: Men vi skola väl inte
för all framtid ha detta höga pris?
Jag svarar: Nej, det skola vi väl inte.
Vi skola så snart vi fått tillfredsställande
dollartillgångar sänka priset, då
skola vi genomföra den skattesänkning,
som man här talar om. Vi befinna oss i
det ovissa nu, att vi inte veta, hur snabbt
vi kunna upparbeta vår export på hårdvalutaländerna.
Vi veta inte när vi kunna
få tillgång till dessa dollar. Jag
måste under sådana förhållanden säga:
Finns det då inte skäl för att vi skola
vänta något och se tiden an och inte
låta inknappningen av en viktig dollarimport
genomföras nu, medan vi om
vi vänta kanske ett halvår eller ett år
skulle kunna genomföra prissänkningen
utan att behöva vidta någon ytterligare
inknappning. Detta är det huvudskäl,
som ligger bakom det förhållandet att
regeringen velat ha litet bättre tid att
se hur det går med vår dollarexport
innan vi våga ta det steg, som vi för
övrigt inte ha något emot att ta.

Men ytterligare har skattekommittén
föreslagit, att man skulle gå in för en
förhöjning av de kommunala ortsavdragen.
Jag har inte hört någon här som
talat emot detta eller som ansett att det
inte är ett riktigt förslag. Men jag vet
inte, om kammarens ledamöter ha fått
riktigt klart för sig, hur det hela hänger
samman. Om man höjer de kommunala
ortsavdragen betyder det, att antalet
skattekronor i kommunerna minska och
minska mycket kraftigt. Det betyder
att utdebiteringen per skattekrona kommer
att stiga mycket kraftigt, och detta
betyder ju, att för de allra flesta blir
den skattelindring, som en höjning av
ortsavdraget medför, värdelös, tv den
kommer igen i form av höjd utdebitering.
Om det skall kunna bli någon
skattelättnad genom en höjning av ortsavdraget
måste det komma något emel -

lan, och inom kommittén har man
tänkt sig, att den som skall komma
emellan skall vara staten, på det sättet
nämligen, att barnavdragen avvecklas
och ersättas med höjda barnbidrag och
att kommunerna, åtminstone under
en övergångstid, dessutom få ett direkt
bidrag från statskassan för att hindra
utdebiteringen att stiga alltför mycket.
Precis vad detta kommer att kosta veta
vi inte, men det hela kommer inte att
understiga 200 miljoner kronor per år.
Vi få sålunda ha klart för oss, att denna
reform medför behovet av en årlig
statsutgift på 200 miljoner kronor, men
varifrån skola vi ta dessa 200 miljoner?
De finnas ju helt enkelt inte. Kommittén
har då föreslagit, att de förhöjningar på
skatten på sprit, tobak, sötsaker, läskedrycker
och biografbiljetter som beslölos
för att överbalansera budgeten inte
skola återgå utan vara kvar och i fortsättningen
ge staten denna inkomst på
200 miljoner kronor, som behövs för att
höja ortsavdraget. Alltså: det blir en
skattesänkning, och den skattesänkningen
går ut över överbalanseringen.
Den medför att den skattesänkning, som
skulle uppstå om man toge bort skatterna
på de av mig uppräknade tingen,
avstår man från, och i stället får man
skattelindring via kommunalskatten.
Men för att en sådan sänkning skall
kunna genomföras utan att vissa människor
på detta sätt få en höjd statsskatt
— det kan nämligen inträffa —
är det tänkt att i förslaget dessutom
skall ingå en justering av statsskatteskalan,
som leder till att ingen genom
denna kommunala skattesänkning skulle
få en förhöjd skatt. Men även detta
kommer att medföra vissa minskade
inkomster för staten.

Ärade kammarledamöter! Sedan vi ha
tagit bort pappersskatten, sedan vi sänkt
bensinskatten och sedan vi genomfört de
kommunala ortsavdragen, vad finns det
då kvar av överbalanseringen av budgeten?
Det finns ingenting kvar. Kvar
står endast önskemålet om en sänkning''

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

av den statliga beskattningen. Jag kan
inte se att den sänkningen kan ske på
annat sätt än därigenom att vi undan
för undan skaffa oss en större produktion,
ökade inkomster och därigenom
större statsintäkter och därmed möjlighet
att åstadkomma en skattesänkning.
Men förutsättningen för att detta skall
kunna ske är ju, att man håller tillbaka
utgifterna och inte låter dem springa
i förväg, ty då kan man inte få en sådan
skattesänkning till stånd.

Jag kanske här i detta sammanhang
skulle ta upp frågan om ikraftträdandet
av denna lindring i kommunalbeskattningen.
Det sades från herr Hedlunds
i Rådom sida, att det kanske kommer
att dröja två och ett halvt år, men det
var ett missförstånd; det dröjer inte
fullt två år. Ty avsikten var ju, att detta
höjda ortsavdrag skulle börja verka
den 1 januari 1952. Man har frågat:
Varför kan inte ett dylikt beslut sättas
i kraft tidigare? Vi skola emellertid ha
klart för oss två ting. Till att börja med
blir det nätt och jämnt möjligt för oss
att få fram ett förslag om ändringar i
skattelagarna till detta års riksdag —
det finns ingen möjlighet att vi till detta
års riksdag skulle kunna framlägga ett
förslag till de statsbidrag till kommunerna,
som bli nödvändiga att supplera
förslaget med. Det få vi lägga fram
nästa år, och därför blir det inte möjligt
att få allt detta att träda i kraft
tidigare än som jag nämnde. Jag vill
dessutom tillägga, att det skulle vara
förenat med mycket stora svårigheter
och ganska otrevliga konsekvenser om
vi dessutom måste utarbeta två förslag
till kommunbidrag, ett, som skulle gälla
de små kommunerna från och med
1951 och ett de större kommunerna
från 1952. Det är alltså framför allt tekniska
skäl som göra alt man inte kan
komma fram tidigare än till den 1 januari
1952 med bestämmelser om ikraftträdandet.

Nu har herr Ohlin här pläderat för
att vi redan vid detta års riksdag skulle
fatta beslut om en 10-procentig sänk -

ning av den statliga inkomstskatten. Om
riksdagen gör det, och om riksdagen
samtidigt beslutar, att det skall bli
sådana sänkningar i de kommunala
ortsavdragen, som jag här talat om,
kan jag inte se att det kan finnas möjlighet
att reellt balansera budgeten för
nästföljande budgetår. Detta skulle innebära
att vi ginge in för en underbalansering
av budgeten för budgetåret 1951/52.
Men dessutom skulle en sådan åtgärd
medföra mycket svåra konsekvenser.
Skattekommittén skall försöka komma
fram till möjligheter till lindring i
den statliga beskattningen, och den
tänker försöka få fram dessa lindringar
genom en omarbetning av skatteskalorna
för att man på det sättet skall kunna
ta bort åtminstone de värsta ojämnheterna
i den nuvarande skatteskalan. Om
det kommer ett sådant förslag är det
inte alls säkert, även om man har utrymme
för att genomföra projektet, att
det förslaget skulle kunna medge att
alla de som få skattesänkning genom
en 10-procentig sänkning av statsskatten
få skattesänkning genom den nya
skatteskalan.

Hur skall man då göra? Ja, allt
detta pekar helt enkelt på att folkpartiets
här framlagda tankar i beskattningsfrågan
sikta till en ren underbalansering
av budgeten. Det finns icke
förutsättningar för att genomföra allt
det som folkpartiet vill ha genomfört nu
på kort sikt. Den budget, som här förelagts
riksdagen, är överbalanserad om
man räknar med de extra krisskatterna
och om man tar hänsyn till subventionerna;
det är riktigt. Men den är bara
jämnt balanserad, om man räknar med
löpande inkomster utom krisskatterna
och med löpande utgifter. Där är inte
något spelrum för eskapader. Vi ha nyss
hållit på att genomkämpa en kris med
varuknapphet, med en för stor efterfrågan
i jämförelse med tillgången, vi
ha försökt att bemästra detta genom att
överbalansera budgeten. Vi hålla nu på
att komma i balans och ha utsikter att,
om vi fortsätta, om ett år eller två ha

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

något, som kan kallas en fri balans. För
min del måste jag säga, att i det läge
som nu är få vi ändå tänka på att
hålla budgeten balanserad. Jag kommer
också att verka för, att det inte från
riksdagens sida kommer att fattas beslut
om utgifter eller om skattesänkningar,
som sakna täckning i dagens läge,
där täckningen skulle bero på en oviss
framtida utveckling. Jag tror inte att vi
skola skriva växlar på framtiden. Jag
måste upprepa här, att jag inte kan
fatta annat än att alla de åtgärder sammantagna,
som man från folkpartiets
sida fört fram, komma att, jag vill inte
säga leda till en radikal förändring i
vårt samhälles ekonomiska balans —
det tror jag vore att säga för mycket —
men väl till en underbalansering av
statsbudgeten. Detta är jag för min del
övertygad om, ifall jag nämligen ser
saken på kort sikt eller inom det antal
år, som vi här röra oss med.

Det kan inte hjälpas att man på grund
av dessa konklusioner ställer sig en
smula undrande. Jag såg i tidningarna,
att när riksdagen började i år och lierr
Ohlin hälsade sin riksdagsgrupp så siade
han, att detta årtionde skulle vara
det, då den socialdemokratiska regimen
skulle bringas på fall. När jag nu märker
herr Ohlins framstötar vid årets
riksdag drar jag den slutsatsen, att antingen
tror han, att det skall dröja
många år ännu innan detta händer, tv
annars skulle han inte våga vara så lättsinnig
med statens finanser som han
har varit. Eller också kan det ju hända
att han litar på, att den socialdemokratiska
majoriteten i alla fall skall rädda
budgeten och hindra en underbalansering.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Finansministern är ganska
ointresserad av att diskutera den ekonomiska
målsättningen på längre sikt.
Finansministern framhöll, att när det
gäller investeringsverksamheten, vill

han vara med om att avskaffa detaljregleringarna.
Jag är självfallet övertygad
om att det är finansministerns
avsikt att verka för en sådan politik.
Om det nu är på det sättet att man tilldelar
en industrigren de investeringar,
som motsvara dess anspråk, är det
klart att man icke behöver någon detaljreglering;
man behöver över huvud
taget icke någon investeringsreglering.
Men om det är så att den investeringskvot,
som man ger en industrigren, icke
motsvarar dess önskemål, återstår för
herr Sköld att förklara, hur man skall
kunna med generella och automatiska
metoder åstadkomma en fördelning. Vi
ha ännu icke hört någonting om hur
herr Sköld tänkt sig detta konststycke.

Jag skulle också vilja efterlysa finansministerns
motiv för den permanenta
investeringskontroll som framskymtade
i hans inlägg.

Jag tar däremot med glädje fasta på
vad finansministern sade om avvecklandet
av priskontrollen. Herr Sköld
uttalade att på alla de områden, där
det finns tillräckligt med varor, skola
priserna frigivas. Jag undrar då bara:
Varför har icke priskontrollnämnden
följt och varför följer den icke denna
princip? Här har ju på område efter
område kunnat påvisas, att varumängden
är tillräcklig, men ändå har man
icke velat frigiva priserna.

Till sist, herr talman, uttalade finansministern
en farhåga för att vi, som tillhöra
oppositionen, skulle vara rädda
för de fria löneförhandlingarna nästa
höst. Nej. herr finansminister, det äro
vi verkligen icke. Jag är för min del
övertygad om att det finns så mycket
förnuft och ekonomiskt verklighetssinne
hos parterna på arbetsmarknaden,
att man kan anförtro åt dem att
klara denna uppgift. I den motion, som
från vårt håll i höstas väcktes i subventionsfrågan,
underströks som en
huvudpunkt i den ekonomiska målsättningen,
att man skulle komma fram till
fria löneförhandlingar.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Jag tror att det var herr Ohlin som
framhöll, att vi även i framtiden böra
räkna med en viss samverkan mellan
folkgrupperna, när det gäller de ekonomiska
mellanhavandena och lönepolitiken.
Det är möjligt att så är fallet.
Men då måste man förena en sådan
samverkan med en politik på det fackliga
området, som icke medför en alltför
betydande centralisering. Varför
gå löntagarna in i en facklig organisation?
Det är icke bara för att skaffa
sig bättre löner utan det är också för
att få likställighet med motparten, en
känsla av reellt medinflytande. Om det
blir en för stark centralisering av lönepolitiken
är det risk för att detta skapar
likgiltighet inom det fackliga området
för de gemensamma angelägenheterna.

Jag tror, herr talman, att det är av
betydande vikt att få en politik som
bevarar de demokratiska värdena även
på den fackliga fronten.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Finansministern framhåller, att
om riksdagen skulle besluta att sänka
den statliga inkomstskatten med en
tiondel och att även reducera den extra
bensinskatten med 20 öre, så skulle
budgeten för nästa finansår, d. v. s.
1951/52, bliva underbalanserad. Det var
ett påstående som finansministern begärde
att vi skulle taga på lians auktoritet.
Han framlade icke något siffermaterial
för att styrka det.

•lag skall ange ett par siffror. Budgetförslaget
har ett överskott på i runt
tal 470 miljoner kronor. En sänkning
av bensinskatten bar beräknats kosta
omkring 120 miljoner kronor; jag förbigår
bär den sänkande verkan på subventionerna
som det skulle innebära.
En sänkning av inkomstskatten med en
tiondel skulle betyda omkring 150 miljoner
kronor. Det är tillsammans 270
miljoner kronor. Då skulle av överskottet
återstå 200 miljoner kronor. Här -

ifrån skulle avgå ett lialvt års kostnad
för statsbidrag till kommunerna i följd
av kommunalskattens sänkning. Finansministern
sade att det betydde 200 miljoner
kronor pr år. Jag är nu icke i
stånd att diskutera denna siffra, men
den förefaller kanske ligga litet i överkant;
hälften eller 100 miljoner kronor
blir kostnaden för ett halvår. Det blir
då ett bortfall med 370 miljoner kronor
av de 470 miljonerna. Vi ha dessutom
automatiskt stigande inkomster och utgifter.
Det är omöjligt att på rak arm
beräkna dem. Men det är klart, att vi
komma i ett läge som ingalunda utmärkes
av något överflöd. Jag bara
konstaterar, att finansministern ingalunda
visat det berättigade i hans med
stor emfas gjorda påstående. Men att
det kommer att krävas återhållsamhet
i fråga om större utgifter, däri ger jag
honom rätt.

Finansministern talade om att hösten
1947 hade regeringen givit till känna
vilken politik den ville föra, men den
hade icke fått något gensvar från folkpartiets
sida. Herr finansminister!
Folkpartiet föreslog 1946 och i början
av 1947 åtgärder för åstadkommande
av den yttre och inre balansens återställande.
Herr Sköld kan icke visa att
de rekommendationerna avvikit från
vad som varit till nytta i den politik
som på senare stadium igångsattes. Det
vi opponerade mot var icke att regeringen
försökte återställa den yttre och
inre balansen utan det var att regeringen
icke gjorde detta i tid. När sedan
regeringen småningom gjort det,
säger herr Sköld: Ja, men ni kritiserade
oss tidigare; alltså förordade ni
en annan politik. Jag skall icke taga
upp tiden. Men jag kan nämna, att vad
vi opponerade mot — vilket vi fortfarande
i viss mån göra — var regeringens
social iseringstankar; de äro
mindre aktuella nu för tiden. Vidare
var det regeringens skattepolitik. Därför
hänger herr Skölds replik på denna
punkt alldeles i luften.

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Finansministern säger att i den takt
vari vårt läge förbättras skola vi minska
överbalanseringen. Jag har konstaterat,
att överbalanseringen för innevarande
finansår beräknas bli ungefär
200 miljoner kronor. Finansministern
föreslår för nästa budgetår en överbalansering,
som, när man bortser från
subventionerna under andra halvåret
i år, kan uppskattas till omkring 350
miljoner kronor. Jag konstaterar, att
finansministern omsorgsfullt undvikit
att på något sätt motivera, varför han
föreslår en ökning av överbalanseringen.
Det hänger icke på något sätt
ihop med den principiella motiveringen
för att överbalanseringen tillkommit,
nämligen att den skulle underlätta
ett återställande av den samhällsekonomiska
balansen.

Sedan säger finansministern, att det
är icke omöjligt att vi kanske litet
längre fram kunna utöka byggnadsverksamheten
och dylikt. Jag är säker
på att om detta sker kommer finansministern
att säga: »Se där; folkpartiet
kritiserade oss i januari 1950; nu
ha vi gjort så och så, och då har folkpartiet
gått över på vår linje.» Det kommer
han att göra även om det i verkligheten
innebär, att finansministern
senare förfarit så som vi för närvarande
rekommendera.

För övrigt vill jag säga, att jag under
de två, tre sista åren så många gånger
i denna kammare hört detta tal om att
myndigheterna och regeringen övervägt
dessa saker mycket noga; allting
måste därför göras precis så. Det måste
vara precis den och den överbalanseringen.
Regeringen säger ibland 670
miljoner, ibland 618 eller 718 miljoner,
ibland 621 miljoner: precis så skall det
vara och ingenting annat! I början av
fjolåret var det 670 miljoner; just denna
överbalansering måste det då vara.
Nu befinna vi oss i ett läge, där regeringen
själv för samma budgetår accepterat
en överbalansering, icke med 670
utan med 200 miljoner kronor!

Herr finansminister! Regeringen har
möjligen förut kunnat försöka hävda, att
det budgetöverskott eller de skattehöjningar
eller skattelättnader regeringen
begärt skulle riksdagen taga på dess
auktoritet. Den auktoriteten är emellertid
nu till stor del förlorad. Vi måste förbehålla
oss att själva få bedöma siffermaterialet.

Hänsynen till betalningsbalansen kan
jag icke ingå på. Men det står i statsverkspropositionen,
att av Marshallkrediten
— icke den del som utgör betalning
för leveranser till alla länder
utan den rena Marshallkrediten — skulle
större delen eller omkring 100 miljoner
bliva disponibel under år 1950. Vi
ha alltså en dubbel dollartillgång av
Marshallpengar detta år. Marshallhjälpen
är till stor del till för att köpa olja
och bensin. Jag kan icke ange det
exakta beloppet. Men utöver den Marshallhjälp,
som kommer för löpande
leveranser till andra länder, har det,
enligt vad det står att läsa här, varit
en tilldelning till Sverige på ursprungligen
22 miljoner dollar, som väntas
bli disponibel detta år. Jag har svårt
att draga någon annan slutsats än att
vi måste ha ett svagare betalningsbalansläge
än man trott, om vi inför denna
dollarlijälp, som till stor del är avsedd
för olje- och bensinimport, icke
ha råd till den blygsamma ökade bensinimport
som skulle ifrågakomma.
Därför ser jag icke något bärande skäl
för att vi skulle ställa oss avvisande till
skattelättnader, som tydligen falla inom
ramen för vad budgetens balansering
och den samhällsekonomiska balanseringen
medger.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Först
ett par repliker till herr Hjalmarson.
För det första vill jag säga, att jag vill
icke ge mig in på att konkret diskutera,
hur den framtida investeringskontrollen
skall se ut. Det pågår ju som herr
Hjalmarson vet en utredning om den -

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

na sak. Jag har visserligen min privata
uppfattning om hur man skall kunna
klara denna sak utan att gå in i detaljregleringar
av det slag som herr Hjalmarson
här tänker sig. Men jag anser
för min del ej att saken är tillräckligt
penetrerad för att jag skulle vilja kosta
på mig att göra en konstruktiv ritning
i detta avseende. Det vore kanske att
överskatta min förmåga att göra det.
Men jag tror att det är möjligt att komma
fram till en sådan ordning.

Vidare vill jag säga, att det har varit
alltför generellt, när herr Hjalmarson
påstått att priskontrollnämnden icke
följer de principer jag här angav. Herr
Hjalmarson säger, att det många gånger
bevisligen konstaterats, att det förelegat
tillräckliga varumängder. Jag har
varit i tillfälle att diskutera de listor
som i detta avseende kommit fram,
från Köpmannaförbundet någon gång
och från Grossistförbundet någon gång.
Det minsta jag för min del ändå vill ha
sagt är, att det kan dock vara olika
meningar på olika punkter om hur stor
varutillgången är. Någonting som är bevisat
har jag hittills icke sett.

Jag går sedan över till att säga några
ord till herr Ohlin. Jag roar mig icke
av att fördjupa mig i det förgångna.
Jag tycker ju, att när herr Ohlin säger,
att vi från vår sida sagt det och det så
många gånger, är det verkligen att kasta
sten i glashus. Ty någon som så ofta
som herr Ohlin upprepat halvsanningar
för att till slut få dem ingnodda i medvetandet
finns icke. I varje fall kan jag
icke på något sätt slå hans rekord i det
avseendet. Vi som upplevde vad som
skedde från och med sammankomsterna
hösten 1947 till och med 1948 års
valrörelse ha en annan uppfattning om
folkpartiets inställning än den herr Ohlin
här vill söka ingiva oss.

Så kommer jag över till dagens frågor.
Jag skulle då först vilja säga, att
när herr Ohlin här gång på gång säger,
att det kommer att bli en ökning av
överbalanscringen för budgetåret 1950/

51 i jämförelse med det nu löpande, så
veta vi ingenting om detta. Det har ju
här från andra talares sida påpekats att
i löpande riksstat räknade vi med ett
överskott på över 600 miljoner kronor.
I verkligheten blir det hälften. Därför
är det kanske litet för tidigt att nu säga
att vi ha tryggat en större överbalansering
för nästa budgetår än för detta.

Sedan ha vi frågan om budgetens
fortsatta över- eller underbalansering.
Herr Ohlin försöker räkna fram, att
man för 1951/52 skulle kunna få en
budgetbalans, även om man sänker den
statliga skatten med tio procent. Jag
föreställer mig att han går med på
kommunalskatteavdraget. Han räknar
då med att bidraget till kommunerna
blott behöver utgå för halva detta budgetår.
Det kan ju vara tröst för ett
tigerhjärta. Men det är bara en gång
som man får denna fördel. Men för
att herr Ohlin på detta sätt skall komma
till balans, räknar han — det vill
jag fästa uppmärksamheten på — med
en stor summa bcnsinskattemedel, som
icke skulle användas för vägväsendets
behov. Han vill alltså sänka statsskatten
tio procent med tillhjälp av den
i förhållande till vägväsendets behov
för höga bensinskatten. Men, herr
Ohlin, med den kännedom jag har om
budgetläget vill jag säga, att icke ens
på detta sätt går det att få den balans
i budgeten som herr Ohlin talade om.
Och jag skulle vilja fråga: Hur kommer
det att gå året därpå? Då kommer det
att bli ännu mycket sämre.

Sedan ha vi då frågan om våra dollartillgångar.
Det är saker och ting, där
man icke skall offentligen diskutera
några siffror. Men om herr Ohlin inte
menar, att vi ju kunna taga fyra miljoner
ur vår dollarreserv och alltså skola
börja minska dollarreserven, så skall
det observeras, alt Marshallmedlen för
1950 komma att minskas med över 20
procent i jämförelse med 1949. Kan
herr Ohlin nu fortsätta med sina små
sifferkonster?

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Till sist skulle jag bara vilja säga ett
par ord till. Herr Ohlin försöker göra
gällande, att från vår sida skulle vi
jämt och ständigt påpeka, att precis
den och den överbalanseringen på precis
den och den miljonen behöva vi,
och vi gå emot varje försök att sänka
överbalanseringen. Detta är att karikera
vår ståndpunkt. Denna har i stället
varit, att ju svårare situationen var,
desto större anledning ha vi haft att
vara försiktiga, att taga till marginaler,
att vägra att släppa bort för stor del av
kontrollerna. Det är väl ganska naturligt,
att vi t. ex. i början av 1949 kände
behov av en större överbalansering än
vad vi behövde göra i augusti 1949 och
att vi i augusti 1949 kände behov av
en större överbalansering än vad vi
göra i dag. Samtidigt få vi hoppas, att
utvecklingen fortsätter att gå så, att vi
skola känna mindre behov av överbalansering.

Ärade kammarledamöter: Gälla icke
dessa tvister till slut frågan om försiktighet
eller oförsiktighet? Kan man icke
sammanfatta dem i det, att regeringen
här tvingas att taga sina ståndpunkter
med ansvar för hur det skall gå med
det ekonomiska läget och med statens
finanser i detta land? Det tvånget har
inte herr Ohlin. Skillnaden mellan oss
och herr Ohlin är den skillnad som
uppstår mellan den som har ett klart,
bestämt ansvar och den som har ett
mera diffust ansvar.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall be att få läsa upp för
finansministern vad som står i nationalbudgeten.
Då kunna ju kammarens
ledamöter sedan själva bedöma. Först
är det en redogörelse som jag kan sammanfatta
så, att man hittills icke har
fått någon nettokredit genom Marshallhjälpen.
Man har fått dollar i stället för
andra valutor. Man har levererat till
andra länder och fått dollar därför.
Det har icke påverkat vår betalningsbalans
gentemot utlandet i dess helhet.

Sedan står det så här: »Under år 1950
kan emellertid också den globala balansen
förutses komma att röna inflytande
av Marshallhjälpen, emedan den hittills
icke utnyttjade låneandelen av tilldelningen
till Sverige för 1948/49 å ursprungligen
22 miljoner dollar väntas
bliva disponerad under detta år.» Det
står ingen siffra, men det framgår, att
det är en mycket väsentlig del av detta
belopp, om det icke är hela beloppet.
Det säges nämligen vidare: »Med nu
gällande växelkurser representerar ifrågavarande
belopp en pluspost i kapitalbalansen
av omkring 100 miljoner
kronor», det vill säga nära 20 miljoner
dollar. Utöver låneandelen av 1948/49
års budget kommer under 1950 att stå
till förfogande den på detta år belöpande
delen av dollartilldelningen för
budgetåret 1949/50, uppgående till totalt
48 miljoner dollar — alltså blir väl ungefär
hälften av denna siffra disponibel
— »samt viss del av den för budgetåret
1950/51 förutsedda tilldelningen,
preliminärt kalkylerad till 36 miljoner
dollar». Om det inte blir någon
förskjutning i tiden, kunna vi räkna
med hälften av 48 + 36, alltså ungefär
42 miljoner dollar plus någonting som
vi icke haft förut, nämligen en ren dollarkredit,
här angiven till 100 miljoner
kronor.

Den som inte sitter i regeringen kan
inte diskutera med regeringen hur det
faktiskt förhåller sig. Man kan bara påstå,
att såvitt man hittills åtminstone
har kunnat läsa en sådan sifferserie
och addera några enkla tal, så innebär
denna redogörelse, att vi under
1950 i motsats till tidigare skulle få
disponera en verklig nettodollarkredit
och dessutom få disponera betydande
dollarbelopp för leveranser åt
annat håll. Om vi trots detta inte ha
råd till bensinimport, torde de reflexioner
jag gjorde vara väl motiverade.

Jag skall inte ingå på vad som förekom
i debatterna 1946 och 1947. Jag
hänvisar till de yttranden i denna kam -

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mare från 1946 och 1917, som lästes
upp i debatten mellan statsministern
och mig — dem kan man inte skjuta åt
sidan med allmänna talesätt. Finansministern
säger, att de som voro med
vid debatterna ha en annan uppfattning
än jag, men jag vill råda finansministern
att läsa i riksdagsprotokollen vad
som verkligen förekom. Huvudsaken är
emellertid att finansministern fortfarande
i brist på andra resonemang säger,
att regeringen måste handla under
ansvar till skillnad från oss, som handla
under mera begränsat ansvar. Jag kan,
herr talman, bara hänvisa till att detta
är samma tongångar som vi hörde på
tal om budgetöverskottet förra året. Det
ansågs då oansvarigt att föreslå en
minskning av de 600 å 700 miljonerna
med bortåt 70 miljoner som folkpartiet
gjorde. Man hade då inte nog starka ord
att stämpla detta, men nu har budgetöverskottet
för detta samma år beräknats
till 200 miljoner. Jag tror det är
för sent, herr finansminister, att hoppas
att kammarens ledamöter inte skola
studera det siffermaterial, som finns
till förfogande, och själva bedöma vad
som är möjligt.

Jag har tillåtit mig peka på en siffra.
För att nationalbudgetkalkylerna skola
gå ihop utan överskott har man räknat
med en varulagerökning på 300 miljoner
kronor. Jag vill antyda, att denna
siffra är onödigt hög. Vårt lands ekonomi
kan klara sig mycket bra med en
mindre lagerökning i år. Detta är en
av indikationerna på alt det bör vara
möjligt att inte uppskjuta de skattesänkningar,
som varit på tal så länge.

Finansministern säger, att framtiden
blir beroende av produktionsutvecklingen
och graden av återhållsamhet
med statliga utgifter. Jag är den förste
att instämma i detta, men produktionsutvecklingen
främjas också av att man
inte i onödan uppskjuter sådana skattesänkningar,
som finansministern kallar
»eskapader» men som, enligt vad

man har all anledning att tro, skulle
utöva ett gynnsamt inflytande på näringslivets
utveckling.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
kanske först skall klara upp det här
med Marshalldollarna.

Det är riktigt att det enda Marshalllån,
som vi ha fått på 22 miljoner dollar,
ha vi icke haft möjlighet att utnyttja
förrän under år 1950. Det kommer
naturligtvis att bli ett extra tillskott till
vår kapitalbalans, därför att vi få det
utan att behöva ge några varor i gengäld.
När samtidigt de dragningsrätter,
som vi förut givit åt andra länder, ha
blivit i ännu större grad förminskade
och varje Marshalldollar, antingen vi
få den som lån eller som betalning för
varor till ett tredje land, vid inköp i
Amerika är precis lika mycket värd,
kommer man till den situation som jag
nämnde, att vi 1950 komma att ha till
förfogande en summa Marshalldollar,
som är 20 procent mindre än den vi
hade 1949, och vi komma att få ett
ännu mindre belopp till förfogande under
1951.

Jag vet inte, om jag med detta kunnat
klara ut, hur det i verkligheten
ställer sig. Såvitt jag fattade sammanblandade
herr Ohlin två olika begrepp
härvidlag.

Jag skall också nu —• jag gjorde det
inte i mitt första anförande — säga ett
ord om herr Ohlins tal om lagerökning.
Nationalbudgetdelegationen har räknat
med att det kanske blir en lagerökning
under 1950 på 300 miljoner kronor. Då
säger herr Ohlin: det är alldeles för
mycket, det behöva vi inte. Men det är
inte alls fråga om vad vi behöva eller
ej, ty det är en sak som ligger alldeles
utanför våra möjligheter att påverka.
Det är nämligen de enskilda affärsmännens
rent psykologiska reaktioner, som
leda till om lagerökningen blir större

5 •— Andra kammarens protokoll PJiiO. Nr 2.

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

eller mindre. Det fingo vi uppleva under
föregående år, då man räknade
med 100 miljoner i lagerökning och så
blev det 400 miljoner. Det beror på
konsumtionen, om konsumenterna efterfråga
mer eller mindre. Det beror
på importörerna, om de köpa mer än
de kunna få sålt. Det beror på affärsmännens
uppfattning om den framtida
utvecklingen. Det ligger utanför våra
möjligheter att avgöra, hur stor denna
lagerökning kommer att bli. Vi kunna
göra ett bedömande av den, men vi
kunna icke påverka storleken.

Till slut säger herr Ohlin, att förra
året begärde ni att det skulle vara 600
miljoner och mera i överbalansering,
och så blev det mindre än hälften, och
det visar väl, hur fel det var. Då säger
jag: det visar det visst inte. Vi kunna
nämligen icke veta, hur det skulle ha
gått, om vi efter herr Ohlins önskningar
hade släppt på överbalanseringen i
snabbare takt än vad vi gjorde. Efteråt
kan man säga, att det hade kanske gått
bra ändå, men man kunde icke på förhand
veta det.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande
förevarande propositioner till kl. 7.30
em., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 3.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

28, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 och 5 §§
förordningen den 15 mars 1946 (nr 81)
om bekämpande av smittsamma sjukdomar
hos bin, m. m.;

nr 29, angående garanti för visst lån
till Norrbottens läns virkesmätningsförening
u. p. a.;

in.

nr 30, angående befrielse i vissa fall
från betalningsskyldighet till kronan;

nr 33, angående godkännande av 1948
års internationella konvention för betryggande
av säkerheten för människoliv
till sjöss;

nr 34, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 11, 16 och 22 §§ lagen
den 16 oktober 1914 (nr 349) om
tillsyn å fartyg;

nr 35, angående anslag till kraftöverföring
från fastlandet till Gotland; och
nr 36, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 8 § 2 mom. och 47 §
lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om
landsting.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen:

nr 41, av herr Hagberg i Malmö, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med anhållan om riksdagens yttrande
rörande frågan om uppdelning av finansdepartementet
in. in.;

nr 42, av herr von Friesen, om förbättrad
löneställning åt innehavare av
vissa arvodestjänster vid försvarsväsendet; nr

43, av herr Nyberg in. fl., om anslag
till vissa arbeten på det till Karlskrona
örlogsstation hörande fritidslägret
vid Skönstavik;

nr 44, av fröken Vinge och herr Henriksson,
om anslag till anställande av
ytterligare en icke-ordinarie expeditionsvakt
hos statistiska centralbyrån;

nr 45, av herr Lindberg m. fl., om
ökat anslag till frivilliga skytteväsendets
befrämjande;

nr 46, av herr Lindberg m. fl., om
ökat anslag till hemvärnets övningar;

nr 47, av herr Johansson i Mysinge
m. fl., om översyn av statsbidragsformerna
för skollokaler m. m.;

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

nr 48, av fru Ericsson i Luleå in. fl.,
om ändrade grunder för statsbidrag till
skolmåltidsverksamheten;

nr 49, av herr Löfroth, om ökat anslag
till bidrag till naturvetenskaplig
forskning i övre Norrland;

nr 50, av fröken Vinge m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till stifts- och landsbiblioteken
m. m.;

nr 51, av herr Hansson i Skegrie
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till undervisningsoch
upplysningsverksamhet på arbetarskyddets
område;

nr 52, av herr Andersson i Ryggestad
in. fl., angående viss ändring av bestämmelser
om statsbidrag till underhåll av
enskilda vägar;

nr 53, av herr Gavelin m. fl., om viss
ändring av bestämmelserna för disposition
av fonden för vissa stödåtgärder
inom malmkommunerna (3-miljonersfonden); nr

54, av herrar Vtbult och Svensson
i Ljungskile, om ökat anslag till statliga
farledsarbeten;

nr 55, av herr Pettersson i Ersbacken
in. fl., om ersättning åt I. L. Homman i
anledning av olycksfall i arbete;

nr 56, av herrar Persson i Växjö och
Gustafson i Dädesjö, om anslag till uppförande
av en institutionsbyggnad för
Stiftelsen Glasinstitutet i Växjö;

nr 57, av herrar Mosesson och Hedlund
i Rådom, om pension åt f. d. e. o.
byråinspektören R. Paulson;

nr 58, av herr von Friesen, om dyrtidstillägg
åt vissa livräntetagare, som
varit anställda hos tobaksimportörer;

nr 59, av herr Hedqvist ni. fl., om
pension åt förre läkaren vid telegrafverkets
verkstad i Nynäshamn N. G.
Rothman;

nr 60, av herr Kgling in. fl., om pension
åt f. d. auditören G. Wibcrg;

nr 61, av herr Edström, angående beskattningen
av s. k. familjestiftelser;

nr 62, av herr Hansson i önnarp, om
höjning av maximibeloppet för det vid
taxering medgivna avdraget för vissa
försäkringspremier för äkta makar;

nr 63, av herr Hansson i Skegrie,
m. fl., om förstatligande av nöjesskatten; nr

64, av herr Dickson in. fl., om upphävande
av bestämmelserna i normalbrandordningarna
om visst avstånd mellan
stack och byggnad;

nr 65, av herrar Lindberg och Svensson
i Göteborg, angående straff för fartygsbefälhavare,
som visat oförstånd
eller varit försumlig i tjänsten;

nr 66, av herr Wedén, angående översyn
av bestämmelserna i lagen om bostadsrättsföreningar,
m. m.;

nr 67, av fru Sjöstrand och fru Gärde
Widemar, om förlängning av den tid,
inom vilken moder till barn utom äktenskap
kan erhålla införsel i faderns
lön eller andra tillgångar för sin bidragsfordran; nr

68, av herr Nihlfors in. fl., om förbud
mot kollektiv anslutning av organisationers
och föreningars medlemmar
till politiska partier;

nr 69, av fru Nordgren och fru Johansson
i Norrköping, om visst tillägg
till 32 § första stycket förordningen om
erkända sjukkassor;

nr 70, av herr Petterson i Degerfors,
angående ändring av 37 § lagen om
folkpensionering;

nr 71, av herrar Larsson i Luttra och
Svensson i Vä, om ändrade bestämmelser
angående val av lantbruksombud;

nr 72, av herr Ahlsten m. fl., om beredande
av möjlighet för hushållningssällskapen
att genom lantbruksnämndernas
förmedling erhålla lån för inköp
av gårdar att drivas som ekonomiska
demonstrationsjordbruk;

nr 73, av fru Boman m. fl., angående
formerna för samarbete mellan hushållningssällskap
och landsting;

nr 74, av herr Ilteggblom in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag dels till odling av gummiförande
växter dels till bidrag till föreningen
för växtföriidling av fruktträd;

nr 75, av herr Staxäng m. fl., om anslag
till understöd åt ardennerhingstföreningar; nr

76, av herrar Staxäng och Carls -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

son i Bakeröd, om ökat anslag till avsättning
till fonden för befrämjande av
fiske på avlägsna fiskevatten;

nr 77, av herr Larsson i Karlstad
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om vissa anslag under
riksstatens nionde huvudtitel;

nr 78, av herrar Utbult och Svensson
i Ljungskile, angående ökat anslag till
fiskets befrämjande i de särskilda orterna; nr

79, av herr Fagerholm, angående
beredande av ersättning åt anställda i
statens verk och inrättningar för värdefulla
förslag i rationaliseringsfrågor;

nr 80, av herr Åkerström m. fl., om
ytterligare åtgärder för att i fall av behov
bispringa befolkningen i landets
glest bebodda nordliga trakter;

nr 81, av herr Birke m. fl., om utredning
angående effektiva åtgärder mot
tillgrepp av motorfordon;

nr 82, av herr Nolin m. fl., angående

enhetliga taxebestämmelser för telefonsamtal
och postbefordran inom en och
samma kommun;

nr 83, av herr von Seth in. fl., om
nedsättning av inträdesavgifterna för
nya telefonabonnemang;

nr 84, av fru Boman, angående ändrade
tariffbestämmelser för befordran
av barnvagn å statens järnvägar;

nr 85, av herr von Friesen m. fl., angående
ändrade regler för framställande
och besvarande av interpellation och
enkla frågor; och

nr 86, av herr Edberg m. fl., angående
åtgärder för översättning till engelska
och franska av de svenska grundlagarna.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.08 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Torsdagen den 19 januari.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ K

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts propositioner, nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1950/51 och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1949/50 nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut gjord anteckning ordet till

Herr SVENSSON i Ljungskile, som
yttrade: Herr talman! Jag skall be att
få börja med att göra ett par reflexioner
med anledning av det sista replikskiftet
före middagsrasten. Finansministern
talade i det sammanhanget om
folkpartiets ekonomiska lättsinne. Jag
får säga att det skiftar om rätt fort på
det politiska arbetsfältet. Socialdemokraterna
bruka ju alltid annars resa
omkring och berömma sig av sin reformvilja.
Jag erinrar om hur det var
på hösten 1945, när den socialdemokratiska
regeringen hade övertagit regementet.
Det var då, som herr Myrdal
vittnade om den socialistiska skördetiden.
Det var då, som herr Möller i det
ena uttalandet efter det andra linjerade
upp hur man skulle genomföra ett so -

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

cialt reformprogram omedelbart och i
ett sammanhang, så att Sverige på 1950-talet skulle vara det .sociala mönsterlandet
framför alla andra länder i världen.
Det var då, som herr Sköld reste
omkring och vid varje veckoskifte tillsammans
med sina medhjälpare i jordbruksdepartementet
talade om, hur man
skulle förvandla landsbygden genom
jordbrukets rationalisering, vilket skulle
kosta ca 4 miljarder kronor. Den gången
var det inte fråga om ekonomiska
svårigheter. Då skulle allting kunna ske
nästan när som helst.

I remissdebatten på hösten 1945 förklarade
man ifrån folkpartiets sida, att
det dock var omöjligt att ge sig på ett
sådant vittsyftande reformarbete utan
att göra klart för sig vilka ekonomiska
resurser man hade till sitt förfogande,
och därför begärde vi ett överslag över
de ekonomiska möjligheterna för ett antal
år framöver för att se var man skulle
kunna sätta in de sociala reformkraven
och jämsides därmed tillgodose behovet
av en skattesänkning. Man skulle
alltså väga dessa krav mot varandra och
göra klart för sig i vilken ordning och
i vilken takt man skulle kunna gå fram.
Sedan detta förslag i vederbörlig ordning
avhånats i den socialdemokratiska
pressen under ca en månads tid, tillsatte
finansministern en departementsutredning
på hösten 1945, som ledde till en
flerårsplan, vilken framlades på våren
1946 och som ju har varit huvuddraget
i det sociala alternativet under de senare
åren. Jag tycker att sådana utgångspunkter
på den tid, då egentligen
det nuvarande ekonomiska läget skapades,
knappast vittnar om ekonomiskt
lättsinne ifrån folkpartiets sida men
möjligen från socialdemokratiskt håll,
åtminstone från en del av departementscheferna,
låt oss säga för socialdepartementet,
handelsdepartementet
och jordbruksdepartementet.

Finansministern talar vidare om att
nu beror så oerhört mycket på dollarproblemet
i vår handelspolitik. Inför

folkpartiets krav på en sänkning av
bensinbeskattningen med 20 öre förklarar
finansministern: huruvida detta

kan ske beror i hög grad på om vi kunna
skaffa dollarvaluta. Låt mig i det
sammanhanget erinra om ryssavtalet
och dess utveckling.

En av de frågor, som man skulle lösa
genom ryssavtalet enligt dåvarande
handelsministern Myrdals mening, var
ju att avveckla den alltför stora exporten
till och handeln med Amerika för
att överflytta en del av denna handel
österut. Sådan var den socialdemokratiska
planhushållningen i fråga om dollarproblemet
på hösten 1946, då det ansågs
som en av ryssavtalets förtjänster,
att detta avtal skulle minska vår dollarhandel.
Sedan veta vi ju hur detta
avtal har utvecklat sig. Vid sidan av
kreditavtalet ha vi ett handelsavtal.
Detta handelsavtal är så konstruerat,
att vi skola betala eventuell underbalans
i dollar.

I den dag som är stå vi alltså i det
läget, att vi skola offra dollar på att
importera en del av det material, som
behövs för att kunna exportera varor
på kredit till Ryssland, och samtidigt
offra dollar på att utjämna handelsbalansen
med Ryssland men inte ha råd
att sänka bensinskatten, därför att det
skulle öka bensinförbrukningen för 4—-5 miljoner dollar om året. Herr Hjalmarson
var artig nog att säga, att vi befinna
oss i samma läge som en student,
som har tagit examen och skall klara
upp sin ekonomi. Ja, åtminstone i detta
fall tycker jag nog snarare, att vi stå i
samma läge som en student, som har
gått kugg i examen ocii ändå nödgas
klara upp sin ekonomi. Men det skall
ju alltid vara litet extra artigheter emellan
de två högerpartierna numera.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
är icke här, vilket jag
beklagar. Det kan ju inte hjälpas. Jag
vill dock säga ett ord med anledning av
ett yttrande, som han riktade emot professor
Ohlin. Herr statsrådet och chefen

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

för finansdepartementet behagade säga,
att någon som så ofta som professor
Ohlin upprepar halvsanningar för att
få dem inslagna i det allmänna medvetandet
känner han knappast till. Men
han framlade intet exempel, intet belägg
för detta uttalande, utan bakom
yttrandet låg bara finansministerns höga
auktoritet. Jag tillåter mig att säga,
att sådana uttalanden borde knappast
göras av en minister, som bakom sig
har ett protokollsmaterial sådant som
debatten om Skarpnäck och åtskilligt
annat i denna kammares protokoll.

Ja, sedan kom den vanliga glosan att
regeringen naturligtvis tager sina ståndpunkter
under ansvar, vilket oppositionen
förmenas inte göra. Sådant kan man
alltid säga. Det är ju som en politiker
en gång i tiden yttrade i ett föredrag:
ord äro tåliga, de kunna missbrukas
hur mycket som helst.

Jag skulle också vilja säga ett litet
ord till herr Fast. Herr Fast är kanske
inte här, men jag får väl säga det ändå.
Jag vill först säga, att jag har all möjlig
respekt för herr Fasts person, och
sedan jag har sagt det kanske jag kan
få säga, att någonting mera konservativt
än den socialdemokratiska andrakammarledaren
herr Fast har jag sällan
mött på det politiska arbetsfältet.
Det var därför fullt i sin ordning när
han steg upp och varnade högerns ledare
för att uttala sig i utrikespolitiska
frågor. Folk i så framskjuten ställning
få ju inte säga någonting offentligt i utrikespolitiska
ting. Det är inte svenskt!

Så följde ett annat uttalande — och
det var egentligen detta som jag ville
fästa uppmärksamheten på. Det gällde
frågan om ett samarbete mellan Sverige,
Danmark och Norge på det militära området.
Jag tror att herr Fast yttrade
praktiskt taget ordagrant så här — i
varje fall var sakinnehållet detta: man
kan inte alliera sig med en person, som
i sin tur är allierad med en annan, vars
intressen äro av rakt motsatt karaktär.
Den där andre, vars intressen äro av

rakt motsatt karaktär, kan väl analogivis
inte vara någonting annat än Amerika
och England. Men sedan man har
varnat andra för att uttala sig i utrikespolitiska
ting, tycker jag inte att man
skall fortsätta och säga, att Englands
och Amerikas intressen äro rakt motsatta
de svenska. Man får hoppas att det
inte var menat så illa som det är sagt.

Herr Fast talade också om att det är
ingenting att skämmas för att bussen
har dragits ur diket. Det kan man hålla
med honom om. Det är ju alldeles klart.

Jag skall inte beröra herr Dicksons
anförande. Herr Dickson har ju själv
valt att spela rollen av tredje opponent
i denna kammare, och tredje opponentens
framställningar skola ju endast avnjutas,
inte bedömas, eftersom de inte
syfta till någonting.

Jag skulle, herr talman, vilja erinra
om — för att nu gå över till någonting
annat — den kris, som vår västerländska
kultur över huvud taget befinner
sig i, känd, omvittnad och upplevd i allt
svårare former undan för undan. Ett av
de grundläggande dragen i denna västerländska
kulturkris är den växande
rättslösheten och den alltmera bristande
respekt för personlig integritet och
personlig självbestämningsrätt, som helt
enkelt följer med den bristande respekten
för människan som sådan.

Det är tydligt att våra yrkesorganisationer
i viss mån främja en koliektivism,
som inkräktar på den personliga
självbestämningsrätten. Dessa yrkesorganisationer
kräva, att alla människor,
som tillhöra ett visst förvärvsområde,
skola gå med i fackorganisationen alldeles
oavsett vad de ha för politisk eller
religiös uppfattning. Man kan naturligtvis
med en viss rätt kräva detta, eftersom
det här gäller materiella intressefrågor.
Och då meningarna sällan i
princip äro så värst delade om dessa
ting, så får styrelsen eller en grupp förtroendemän
vanligtvis sköta frågorna
utan någon större aktivitet ifrån medlemmarnas
sida. På det sättet vänja

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

människor sig vid att en styrelse eller
en liten grupp förtroendemän besluta å
samtliga medlemmars vägnar.

Så länge sådana beslut liålla sig inom
ramen för organisationens stadgar, så
länge det rör beslut i angelägenheter,
som legat till grund för organisationens
bildande, är det ju inte så mycket att
säga om saken, även om det kan ogynnsamt
inverka på medborgarnas aktivitet
och deras vanliga vakenhet i ett demokratiskt
samhälle. Men ifall en fackorganisation
vill gå vidare och låta styrelsen
besluta inte bara i de frågor, som
varit anledningen till organisationens
bildande, utan även låta den besluta
över medlemmarnas politiska mantalsskrivning,
har man tydligen gått för
långt. Då riktar sig detta emot människors
rätt att själva avgöra i åsiktsfrågor.
Det är ju detta, som sker inom
fackföreningsrörelsen. Under den senaste
tiden har denna politiska »tvångsdöparrörelse»
upplevt en ny högkonjunktur.
Jag erinrar om att i Hallsberg
en fackförening med 832 medlemmar
anslöts till det socialdemokratiska partiet
med 19 röster mot 11. De röstande
utgjorde 2,4 procent av hela medlemsantalet.
I Strömsund i Jämtland anslöts
en organisation med 200 medlemmar
med 17 röster mot 2 till samma parti.
De som röstade utgjorde 8,.i procent av
medlemmarna. I Trollhättan anslöt sig
en organisation med 3 800 medlemmar
med 130 röster mot 45 — det var 3!/2
procent som röstade för anslutning.
Bara i dessa tre fall ha ICO personer genom
sitt votum anslutit 4 830 personer
till det socialdemokratiska partiet, därav
4 766, som inte voro närvarande eller
på något sätt deltagit i beslutet. Inför
det sista storsvepet i Trollhättan blev
statsministern så imponerad, att han
skickade ett sympati- och tacktelegram
med anledning av denna lyckade händelse,
att 130 man hade voterat in 3 800
personer i det socialdemokratiska partiet.
Jag tycker att del är rätt uppseendeväckande,
att .statsministern trots sin

ställning som akademisk medborgare,
trots sin ställning som innehavare av
statens högsta ämbete, trots sin ställning
som ledare av landets största parti
inte har större respekt för människornas
självbestämmanderätt i politiska
och ideella frågor än som framgår av
detta tack- och sympatitelegram.

Under sådana förhållanden tjänar det
naturligtvis inte mycket till att börja
undersöka, hur den socialdemokratiska
pressen lägger ut texten i detta fall. Det
stående försvaret är, att de som inte
vilja vara med ha reservationsrätt. Det
är ju rätt originellt att kalla detta för
en rättighet. Jag tycker att det är en
förpliktelse, som socialdemokraterna
med självtagen makt ålägga svenska
medborgare, när man begär att de genom
aktiva handlingar skola värja sig
för att bli tvångsenrollerade i det socialdemokratiska
partiet.

Jag vet inte om man på socialdemokratiskt
håll anser att alla fackorganisationcr
böra kunna göra på det sättet.
Yad skulle det vara för skillnad? I mitt
fall skulle ju Svenska folkhögskollärarföreningen
kunna ansluta mig till socialdemokratiska
partiet, Västra Sveriges
Slakteriförening kunde ansluta mig
till bondeförbundet och Svenska lantarbetsgivareföreningen
kunde ansluta
mig till högern. Sedan skulle jag gå omkring
och reservera mig i öster och
väster för att slippa vara medlem av
alla dessa partier, som i sina stadgar
dekretera, att man inte får vara medlem
av något annat parti. Menar man
återigen att detta iir en princip, som
inte kan tillämpas allmänt ntan att det
bara gäller arbetarna och deras organisationer,
så har man ju därmed sagt,
att arbetarna mer än andra människor
irra omkring på det politiska fältet utan
att kunna taga vara på sig själva, varför
andra måste göra det. Och det är
vid ändå inte meningen att på det sättet
deklassera arbetarna.

För övrigt innebär denna s. k. reservationsrätt,
att människor tvingas

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

att uppgiva en politisk anonymitet, som
i andra sammanhang är i lag skyddad.
Det står icke i överensstämmelse med
andan i svensk lagstiftning, att någon
människa skall kunna tvingas att röja
sina politiska sympatier, om han inte
själv har lust att göra det. Det är ju
därför vi ha valhemligheten. Men när
man tvångsenrollerar folk i ett parti
och de inte kunna komma ut annat än
genom att skriftligt reservera sig, så
har man brutit mot denna rätt till politisk
anonymitet. Det hjälper för övrigt
inte att komma och säga, att de flesta
av dem som enrollerats i alla fall äro
socialdemokrater, ty det är att lägga
kvantitativa synpunkter på en personlig
rätt, och det är verkligt ärkereaktionärt
att göra så. Personlig rätt är
personlig rätt. Det är i det fallet inte
fråga om majoritetsbeslut eller kvantitet.

På ett annat område har man ju länge
eftersträvat ökade möjligheter till personlig
frihet och personligt ståndpunktstagande.
Det gäller dissenterlagstiftningen,
länge väntad och efterlängtad.
Jag beklagar att denna reform
skjutes på framtiden på grund av de
nya utredningar som satts i gång. Det
är hundratusentals medborgare i detta
land, som på detta område ha väntat
på ett positivt resultat.

Medan jag är inne på frågor av detta
slag, skulle jag också vilja erinra om
att regeringen väl borde kunna göra
någonting för att ge riksdagen ett större
och reellt inflytande när det gäller eu
stor del av de ekonomiska uppgörelser,
som träffas med de ekonomiska organisationerna.
I sak har ju riksdagen
under flera år därvid alltid kommit i
efterhand. Riksdagens beslutanderätt
har blivit av rent formell karaktär. Det
borde dock inte varit omöjligt för regeringen
att söka koppla in riksdagen på
ett sådant stadium, att den hade något
verkligt inflytande.

Jag skall vidare, herr talman, be att
i all korthet få erinra om en sak, som

in.

vi diskuterade i denna kammare under
remissdebatten i höstas. Det var priset
på oljeväxter. Jag skall inte på nytt
taga upp denna fråga till någon längre
debatt. Jag vill bara erinra om vilket
förlopp diskussionen då hade. Jordbruksministern
förklarade vid detta
tillfälle — jag citerar: »Jag bär den
uppfattningen, herr Svensson, att ett
försök alt vid augustidiskussionen genomföra
en 30—35-procentig prisreduktion
på oljeväxterna helt enkelt hade
resulterat i att vi nu inte alls hade haft
några problem om oljeväxtpriserna.»
Detta yttrande måste ju innebära, att
en ytterligare sänkning av priset med
15 öre skulle ha betytt oljeväxtodlingens
definitiva inställande. När det gällde
det pris, som bestämdes, så förklarade
herr Sträng: »Jordbrukarnas centrala
organisationer med herr Norup och
andra förståndiga karlar i spetsen enade
sig om en annan kostnadskalkyl för
oljeväxterna, vilken betydde lägre priser
än vad oljeväxtodlarna ansågo vara
riktigt. Den kalkylen har i allt väsentligt
varit avgörande för det slutliga resultatet.
»

Jag tillät mig framhålla i höstas, att
prisreduceringen på oljeväxter var för
liten med hänsyn till det läge, i vilket
vi stodo. Nu ha vi fått redovisning för
den i höstas besådda arealen, och siffrorna
visa att den med höstraps besådda
arealen 1949 har ökat med 89
procent, alltså nästan fördubblats.
Höstrybsarealen har ökat med 73 procent.
När vi redan förut hade en större
sådan odling än man praktiskt taget
kunde bemästra, så innebär detta att
hela problemet kommer att bli ytterligt
komplicerat. Jag tror att man nu kan
säga att de kalkyler, på vilka jordbruksministern
här har stött sig, voro
tämligen värdelösa — man får sedan
draga vilka slutsatser man vill om de
förståndiga karlarna.

Jag skall be att i detta sammanhang
få ge en replik även till herr Johnsson
i Skoglösa. Herr Johnsson begärde den

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gången ordet i slutet av debatten, då
man ju inte gärna vill replikera, och
yttrade följande: »Jag uttalar mitt beklagande
över att jag råkade förväxla
herr Johnssons i Kastanjegården ställning
i livsmedelskommissionens råd.
Jag skulle kunna nöja inig med ett enbart
beklagande av att jag haft fel, ty
där sitter i stället fröken Osvald och
herr Utbult och de två få väl anses representera
folkpartiet.» Ja, jag vill bara
tillägga, herr Johnsson, att fröken Osvald
avgick för två år sedan. Det är
alltså bara herr Utbult kvar, och det är
väl ändå inte han, som ju representerar
fiskets intressen, som skulle företräda
jordbrukarnas uppfattning om
oljeväxtpriserna i livsmedelskommissionen.

Vi diskuterade också en annan fråga
vid detta tillfälle, beträffande vilken
jag tycker att händelseutvecklingen har
givit en replik, som gärna kan få komma
in i protokollet. Det gäller jordfonden.
Herr finansministern har ju
nyligen undervisat oss om att man bör
vara sparsam. Ibland tycka vi det också.
När det gällde budgeten 1948/49 reserverade
sig folkpartiet emot ett anslag
till jordfonden och ville pruta ner
det med 10 miljoner kronor. Herr Sköld
försvarade emellertid anslaget mycket
ivrigt och menade att det inte gick att
taga något därifrån. Nu är den affären
avslutad. Visserligen finns inte ordet
»jordfonden» i budgeten i år, såvitt
jag kunnat se. Dess siffror finnas naturligtvis
i samlingsrubriker, men själva
fonden finns inte särskilt redovisad.
Men i andra sammanhang får man veta,
att den 1 juli 1949 funnos 19 miljoner
kronor disponibla i denna fond, under
det att man disponerat blott 3 miljoner
kronor, varav en stor del var jordagods
i Norrland, som man övertagit
från egnahemsorganisationen. Samma
diskussion har förts beträffande följande
budgetår, den gången med statsrådet
Sträng, och det lär väl gå på
samma sätt i det fallet. Enligt vad lant -

bruksstyrelsen upplyst mig om finns
det vid årsskiftet 18 miljoner kronor
disponibla. Därmed har som sagt jordfonden
för det här året försvunnit ur
budgeten, och det behöver inte bli några
diskussioner om saken i utskottet i år.

Vidare anförde:

Herr JOHNSSON i Skoglösa (kort genmäle):
Herr talman! Eftersom herr

Waldemar Svensson vände sig till mig
med en mycket senkommen replik i en
fråga, som berördes vid höstens remissdebatt,
skall jag be att få säga ett
par ord.

När herr Svensson talar om denna
uppgörelse, glömmer han bort det faktiska
förhållandet, att uppgörelsen gällde
rapspriserna för 1950/51 men övriga
priser för 1949/50. Det är alltså fråga
om två skilda år.

Herr Svensson gör en stor affär av
en felsägning, som jag redan den gången
beklagade. Som herr Svensson väl
torde komma ihåg, beklagade jag även
att det inte var herr Johnsson i Kastanjegården,
som satt i livsmedelskommissionens
råd. Jag tycker att det är
ganska egendomligt att herr Svensson
återigen tar upp den saken, i all synnerhet
som herr Svensson själv så
många gånger — medvetet eller omedvetet,
skulle jag vilja säga — misstar
sig. Jag kan erinra om ett fall, som
inträffade för kort tid sedan. Herr
Svensson beskyllde en tjänsteman i
RLE för att ha skrivit en artikel. Herr
Svensson bemötte inte artikeln utan gav
blott tjänstemannen i fråga en utskällning.
Men artikeln var skriven av en
jordbrukare i Värmland med samma
namn som denne tjänsteman. Jag tror,
herr Svensson, att mitt fel, som jag
ögonblickligen rättade, inte är större
än det fel, som herr Svensson här begått
och som jag ännu inte sett någon
rättelse av från herr Svenssons sida.

Jag läste i en tidning för en tid sedan,
alt herr Svensson räknades som en av

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

folkpartiets förstaplansfigurer. Men jag
har dock anledning förmoda, att folkpartiet
har större förstaplansfrågor att
komma med i en debatt av detta slag
än de småsaker herr Svensson här i dag
har kommit med.

Herr Svensson har i tidningsartiklar
och i föredrag litet varstans i landet
försökt göra gällande, att de felaktiga
uppgifter som herr Svensson vid höstens
remissdebatt lämnade och de insinuationer
lian då kastade fram mot
dem, som för jordbrukarnas organisationer
skötte förhandlingarna, blivit
oemotsagda. Jag vill bara ytterligare
slå fast att det icke förhåller sig så.
En tid efter herr Svenssons framträdande
i riksdagen besökte jag ett stnåbrukarmöte
i Eslöv. En av småbrukarnas
representanter uppmanade samtliga
småbrukare att gå in för att odla
oljeväxter på hela den areal som de
kunde åstadkomma. Men deras främste
förtroendeman varnade dem för att
göra detta med den motiveringen, att
det skulle bli en katastrofal förlust för
dem. Jag tror att herr Svensson borde
en liten smula undersöka de meningar
man har ute i bygderna om de projekt,
som herr Svensson här gör så stor affär
av, innan han på detta sätt försöker
misstänkliggöra jordbrukarorganisationernas
förtroendemän.

Herr NORUP (kort genmäle): Herr
talman! Herr Svensson i Ljungskile
försöker ofta misstänkliggöra jordbrukets
ekonomiska organisationer. Han
har också gjort det här i dag. Det har
sagts från hans sida, att jordbrukets
organisationer vid underhandlingarna
beträffande oljeväxterna inte försökt
åstadkomma en så god avvägning som
det var anledning till. Det kanske kan
vara skäl att relatera hur förhållandena
egentligen lågo till, när det i höstas
gällde att sätta pris på oljeväxterna.
Den utredning, som verkställts av lantbruksförbundet,
visade att vi borde ha

ett oljeväxtpris av omkring 70 öre.
Från organisationernas sida hävdades,
att om man skulle sätta ett högre pris,
så var det ett pris, som skulle vara ett
stimulanspris. När vi underhandlade
med oljeväxtodlarna om denna sak,
fingo vi upplysning om att man från
regeringens sida redan avgivit ett bud,
som låg över den kalkyl som de ekonomiska
föreningarna upprättat. Detta
har man kanske anledning att notera.
Jag beklagar att jag inte i höstens remissdebatt,
då mitt namn nämndes,
anmälde denna sak. Det var för regeringen
bekant, att jordbrukets ekonomiska
organisationer vidtogo vissa åtgärder
för att söka hävda sina intressen,
och för att förekomma jordbrukarna
bjöd regeringen 75 öre för oljeväxterna
i stället för de 70 öre som
blivit nämnda.

Nu frågar jag, herr Svensson i Ljungskile,
om de underhandlande organisationerna
bort tacka nej, när regeringen
liåde bjudit 75 öre, och i stället taga
det lägre priset. Det kan ju hända att
detta hade varit i överensstämmelse
med herr Svenssons mening. I så fall
är han ganska ensam på jordbrukskanten
om den saken.

Jag är alltså angelägen att framhålla,
att det var regeringen som kom emellan
med ett bud, som för all del kunde från
jordbrukarhåll accepteras. Visserligen
hade oljeväxtodlarna begärt 75 öre,
men det är inte bara jordbrukarbud
som komma fram från de samlade organisationerna.
Jag trodde att herr
Svensson visste, hur det låg till. Men
han har som vanligt försökt utnyttja
läget för att få in en sprängkil jordbrukarna
emellan.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Jag har inte begärt ordet för att
ge mig in på en så allsidig kritik av
regeringen som åtskilliga andra talare
gjort. I stället har jag tänkt beröra ett
par frågor, som röra den aktuella stats -

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

budgeten. Jag skall sålunda inte som
herr Svensson i Ljungskile taga upp
frågor, som tillhöra det förflutna. Jag
vill endast erinra om att jag i höstas
var i tillfälle att påtala, hur det s. k.
producentbidraget verkade. Till min
glädje har jag nu sett i tidningarna, att
vår jordbruksminister satt i gång en utredning
rörande ändrade grunder för
detta bidrag. Jag kanske inte skall tro
att det iir jag som är orsak til! att denna
utredning kommit till, men jag vill bara
konstatera faktum.

Jag skall inte heller gå in på frågan
om det ryska handelsavtalet, som här
har debatterats. Jag befinner mig i den
lyckliga belägenheten, att jag redan vid
ingåendet av detta avtal från denna talarstol
uttalade, att jag ansåg avtalet
vara av alltför stor omfattning för vårt
land och att det var olyckligt, om det
genomfördes. Det är ju glädjande att
man nu kommit till denna åsikt även
på andra håll. Det förvånar mig emellertid,
att professor Ohlin nu för kritiken
mot detta avtal så hårt som han gör.
Om jag inte missminner mig, var det
professor Ohlin, som i egenskap av handelsminister
tog upp förhandlingarna om
detta avtal. Jag vet i alla fall att han såväl
i utrikesutskottet som i kammaren
yrkade bifall till förslaget och talade för
att detsamma skulle ingås. Men skulle
det vara så att regeringen — vilket jag
skulle anse lyckligt — går in för att söka
åstadkomma en revision av detta avtal,
så borde ju professor Ohlin vara självskriven
såsom delegat vid underhandlingarna,
eftersom han utformat eller i
varje fall tagit initiativet till avtalet.

Jag skall inte heller deltaga i debatten
om samlingsregering eller icke samlingsregering.
Jag skall endast erinra
om att det var efter upprepade framstötar
från vårt håll, som samlingsregeringen
under kriget kom till. Jag tror
knappast att någon nu skulle vilja ha
den samlingsregeringen och dess arbete
ogjort. För mig personligen spelar det
ingen roll, om vi ha samlingsregering

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

n eller partiregering. Huvudsaken är att
p vi ha en regering, som söker göra det
g bästa möjliga, inte bara för en grupp
is eller ett par grupper av landets befolki.
ning, utan som såvitt möjligt söker tilln
godose samtliga samhällsgruppers inIt
tressen.

t- Det var närmast finansministern, som
>r ger mig anledning att något tala om
o skatterna. Vi ha i vårt land så höga
a skatter, att man även i riksdagen har
a börjat inse alt skatterna iiro för höga
och för tryckande. Det var huvudsakn
ligen därför, som 1949 års skatteutredir
ning kom till. Dess uppgift var att söka
n om möjligt åstadkomma någon skatted
sänkning. Jag blottar väl ingen hemligi-
het, om jag säger att denna skatteutr edst
ning på ett visst stadium hade ganska
’t goda utsikter att åstadkomma en lindst
ring även av den direkta statsbeskatttt
ningen men att dessa planer grusades
n genom devalveringen och dess följder
1- jämte andra tillkommande omständigi-
heter. Däremot har skatteutredningen
r. framkommit med vissa förslag, som fist
nansministern här har diskuterat, och
i- särskilt då frågan om bensinskattens
n sänkning och pappersskattens avskaf1-
fande. Beträffande bensinskatten är det
n alldeles riktigt, att en fullständigt en>r
hällig kommitté har yrkat på att den
le extra skatten skulle sänkas. Men komig
mitten har varit lika enig om att föreslå
;a en höjning av den ordinarie bensinil,
skatten från 18 öre till 25 öre. Kommite-
tén har nämligen inte velat ta ansvaret
1- för att det ställes otillräckliga medel
i till vägväsendets förfogande. Vårt vägväsende
befinner sig i ett uruselt skick,
t- Såväl vägbyggandet som vägunderhållet
i- ha blivit eftersatta under ett tiotal år,
•a och det behövs mycket pengar för att
i- kunna ta igen det försummade. Därför
3- har kommittén stannat vid att föreslå
>r en om jag så får säga ordinarie bensina
skatt på 25 öre per liter, vilken vid en
:e förbrukning av cirka 900 000 kubikme31
ter skulle inbringa 235 miljoner kronor,
g Man kan räkna med att förbrukningen

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

kommer att stiga, och då stiga också
bensinskatteinkomsterna. Man accepterar
inte principen att bilarna skola betala
alla kostnader för vägunderhållet,
men man anser att bilismen med nämnda
belopp skall kunna betala sin skäliga
andel av viigunderhållskostnaderna.

Det är alldeles riktigt som finansministern
säger, att kommittén inte har
föreslagit någon viss dag för den extra
bensinskattens avskaffande, men jag erinrar
om hur det var när denna skatt
infördes och om vad som sagts vid de
tillfällen, då denna fråga varit föremål
för behandling här i riksdagen. Syftet
med den extra bensinskatten var, sade
man, att dra in överflödig köpkraft och
därmed stabilisera den inhemska marknaden.
Nu har man släppt denna motivering,
men skatten finns fortfarande
kvar. I fjol ställdes det i utsikt att skatten
skulle avskaffas den 1 juli 1950. I
år föreslår finansministern skattens bibehållande
— med en fullständigt ny
motivering. Nu behövs den för att upprätthålla
budgetbalansen. Jag vill säga,
att om det är nödvändigt att upprätthålla
budgetbalansen med ett belopp av
låt mig säga 125 miljoner kronor, så kan
det i varje fall inte vara riktigt att göra
det med eu skatt, som orättvist och
ojämförligt hårdast drabbar det befolkningsskikt
i vårt land, som redan dras
med de största svårigheterna, nämligen
landsbygdens och, alldeles särskilt,
glesorternas befolkning.

Det är detta som gör, att vi ha ansett
att bensinskatten bör avskaffas redan
den 1 juli i år, vilket vi ha motionerat
om.

Beträffande pappersskatten har en enhällig
skatteutredning föreslagit avskaffande
av densamma, men inte heller där
har man fixerat någon bestämd tidpunkt
härför. Den skatten vill emellertid finansministern
avskaffa utan vidare.
Men finansministern glömde att tala
om att skatteutredningen samtidigt kom
med ett förslag, som om det hade genomförts
skulle tillfört statskassan ett

belopp på omkring 20 miljoner kronor.
Det förslaget avsåg att införa beskattning
på veckopressen eller, som man
ursprungligen sade, den kolorerade
pressen. Skatteutredningen har alltså
till sitt betänkande fogat ett förslag,
vars genomförande skulle ha tillfört
statskassan 20 miljoner kronor, varigenom
man ju hade kunnat bereda större
möjligheter för en sänkning av bensinskatten.
Vi hade förväntat att finansministern
skulle ta upp det förslaget.

Jag vet att man har vissa invändningar
att göra mot en skatt på veckopressen,
men jag förmodar att finansministern
inte faller i farstun för litet motstånd
utan försöker genomföra förslaget,
helst som fjolårets riksdag uttalade,
att riksdagen ansåg att ifrågavarande
skatt borde kunna genomföras när pappersskatten
avskaffades. Nu föreslår finansministern
alt pappersskatten skall
avskaffas den 1 juli, men han har inte
— i varje fall inte ännu —- kommit med
något förslag om beskattning av veckopressen.

Jag tror inte lieller att den extra bensinskatten
är så absolut nödvändig för
balansering av budgeten, som finansministern
här har låtit påskina. Som
jag tidigare har tillåtit mig påpeka få
vi lov att försöka hålla utgifterna nere,
vilket också starkt understrukits av
skatteutredningen. Det är nog den enda
möjliga vägen i det långa loppet, om vi
skola kunna åstadkomma några skattesänkningar.
Om riksdagen beslutar om
miljonutgifter undan för undan lika
fort eller kanske fortare än nationalinkomsten
växer, så komma vi ju aldrig
ur vårt nuvarande läge. Därför anser
jag, att vi måste gå sparsamhetens väg,
om det skall bli möjligt att sänka de
tunga och hårt tryckande skatterna.

Herr talman! Det är bara en sak till,
som jag vill säga några ord om. Bland
de punkter som jag fäst mig vid, när
jag har studerat den föreliggande statsverkspropositionen,
har särskilt varit
den synnerligen låga avkastning, som

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

domänverket årligen lämnar till staten.
Domänverket äger och förvaltar dock
cirka 23 procent av Sveriges skogstillgångar.
För nästkommande budgetår
räknar man inom domänverket med en
inkomst på 118 miljoner kronor, men
samtidigt beräknas utgifterna komma
att uppgå till 106 miljoner kronor. Detta
betyder, att domänverket kommer att
inleverera en summa av 12 miljoner
kronor till statsverket. Då är att märka,
att domänverket inte behöver erlägga
någon statlig inkomstskatt såsom enskilda
skogsägare. Jag förmodar, att om domänverket
i likhet med enskilda skogsägare
skulle erlägga statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt, så skulle dessa 12
miljoner kronor knappast räcka till. Då
bleve det nog underskott eller i bästa
fall plus minus noll.

Jag har också spekulerat för mig själv
över hur det skulle se ut, om Sveriges
övriga skogsägare, som äga i runt tal
75 procent av landets skogar, inte skulle
ha mer än tre gånger tolv, d. v. s. trettiosex
miljoner kronor i nettoinkomst av
sitt skogsbruk. Jag kan här inte anföra
några siffror, men jag är alldeles övertygad
om att landets övriga skogsägare
betala mer än denna summa i skatt till
staten. Om jag ville vara elak, så skulle
jag föreslå staten att göra den mycket
goda affären att skänka bort hela domänverkets
egendom till enskilda. Jag
är övertygad om att staten då skulle få
in mera pengar i årlig inkomst- och förmögenhetsskatt
— och dessutom arvsoch
kvarlåtenskapsskatt vid generationsväxlingarna
— än vad som nu inflyter
som nettobehållning av domänverkets
skogar.

Herr SVENSSON i Ljungskily (kort
genmäle): Herr talman! Jag vill bara
säga till herr Johnsson i Skoglösa, att
min lilla erinran här ingalunda gällde
herr Johnsson eller hans medlemskap
i livsmedelskommissionen. Den saken
klarade vi upp i höstas. Det var emel -

lertid när herr Johnsson i Skoglösa
skulle rätta den saken, som han kom
med en ny felaktig uppgift, nämligen
att fröken Osvald var med i livsmedelskommissionens
råd, vilket hon inte är.
Det var den saken jag rättade nu, och
den behöver knappast föranleda längre
debatt.

Vad sedan gäller det misstag, som jag
begått, och som rörde en artikelförfattare,
så var det naturligtvis beklagligt.
Men det är mänskligt att ta fel på två
personer med samma för- och tillnamn
— när adressen inte är utsatt -—• vilka
skriva om samma ämne och behandla
samma problem och som därtill signera
sina artiklar på samma sätt. Om någon
skriver en artikel i en jordbrukspolitik
fråga och undertecknar densamma med
Waldemar Svensson, så förlåter jag herr
Johnsson i Skoglösa, om han tar fel och
tror att jag är författaren.

Vad sedan rättelsen beträffar, så skickades
den omgående ut till samtliga tidningar.

Så till herr Norup. I höstas förklarade
jordbruksministern att det var jordbrukets
förhandlingsdelegerade, som bestämde
prisrelationerna mellan oljeväxter
och andra jordbruksprodukter. Herr
Norup satt kvar hela första dagen och
hörde på debatten utan att replikera.
Det var först sedan detta hade skett
som jag vände mig mot jordbrukets förhandlingsdelegerade.
Men nu påstår herr
Norup, att det var regeringen, som bestämde
oljeväxtpriset. Jordbruksministern
är inte närvarande nu, men det
vore bra om herrarna kunde klara ut
denna sak, ty den intresserar säkert
Sveriges jordbrukare.

Sedan har jag i dag endast angivit
den faktiska händelseutvecklingen, den
våldsamma ökningen av den besådda
arealen, och det är tydligen detta som
har irriterat mest.

Ilans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDftN: Herr förste vice

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

talman! Flera talare i denna debatt ha
berört frågan om det ryska handelsavtalet,
och folkpartiets ledare gjorde sig
till talesman för önskemålet att få till
stånd förhandlingar med Sovjetunionen
angående en revision av kreditavtalet.
Vidare har herr Hjalmarson framställt
en interpellation, i vilken han begär
en redogörelse för den senaste utvecklingen
av avsluten inom det svenskryska
kreditavtalets ram och för de
överväganden dessa givit anledning till
inom regeringen. Då det synes mig vara
opraktiskt att under innevarande session
ha tre stycken debatter om det
svensk-ryska avtalet — det föreligger
nämligen också en motion från folkpartiet,
som i sinom tid kommer att behandlas
av utrikesutskottet och sedan
kommer på kamrarnas bord — har jag
tänkt besvara herr Hjalmarsons interpellation
i detta sammanhang.

Jag vill då genast säga ifrån, att jag
inte kan gå herr Hjalmarson tillmötes
så långt, att jag lämnar redovisningen
för de olika avsluten. Det har aldrig
förekommit i kamrarna, att man redovisat
för de enskilda transaktioner som
företagits inom ett handelsavtals ram.
Men herr Hjalmarson har ju möjligheter
att i utrikesutskottet erhålla alla de
upplysningar som där tillhandahållas.
Om jag alltså inte kan ge en sådan detaljerad
redogörelse som herr Hjalmarson
i sin interpellation har uttryckt
önskemål om, så kan jag i alla fall dra
fram några allmänna synpunkter och
något belysa utvecklingen av våra affärsförbindelser
inom kreditavtalets
ram, och jag vill då först lämna några
siffror.

Beträffande utnyttjandet av krediten
— som sker antingen när varorna äro
färdiga att exporteras eller när de nått
ett sådant stadium, där det enligt kutym
är vanligt med en delbetalning —
visar det sig, att man år 1947 utnyttjade
72 miljoner kronor av densamma.
Från denna summa bör dock rätteligen
dragas 37 miljoner kronor, vilket

belopp representerar en konvertering
av tidigare krediter plus ersättning för
vissa fordringar i de baltiska länderna,
för egendom, som har tillhört svenska
företag eller svenska medborgare. Nettosumman
av nya krediter uppgick alltså
under första året till 35 miljoner
kronor.

Under andra året som avtalet tillämpades
utnyttjades krediten till ett belopp
av 55 miljoner kronor, och under
tredje året, 1949, till 88 miljoner kronor.
Det sammanlagda beloppet av kreditens
utnyttjande uppgick alltså vid
senaste årsskiftet till ungefär 215 miljoner
kronor.

Jag kan vidare nämna, att det sammanlagda
beloppet av de placerade beställningarna
för hela avtalsperioden
— vilket till en del representerar latenta
krediter, som ännu inte ha utnyttjats,
eftersom varorna delvis icke äro
färdigställda — för närvarande uppgår
till 403 miljoner kronor. Därav ha ca
100 miljoner kronor tillkommit under
det senaste året.

Beträffande den ökning av kreditbelastningen,
som skedde under förra
året, så uppgår densamma till 800 000
kronor, om hänsyn tages till de krediter
som ha utnyttjats.

Detta är några siffror över utvecklingen.
När man nu sätter i fråga att
ta initiativ till förhandlingar om revision
av ifrågavarande avtal, så är det
givet att man inte kan göra detta bara
därför att tilläventyrs någon, som tidigare
har ansett avtalet vara klokt och
riktigt, nu har ångrat sig och kommit
till en annan uppfattning. Det räcker
inte, utan det måste ha inträffat något
nytt. Antingen skall det framgå att man
har utgått från vissa, väsentligen felaktiga
förutsättningar, eller också att
förhållandena ha ändrats i så hög grad,
att det ursprungliga avtalet blir ytterst
besvärligt att genomföra. Om detta är
fallet, kan man ta upp förhandlingar
om en revision.

Det ekonomiska läge, som vårt land

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

råkade i 1947, då vi nödgades införa
importregleringen, och som förefanns
ännu 1948, var så pass ansträngt, att
om krediterna då hade utnyttjats så,
som avtalet medgav, d. v. s. till 200 miljoner
kronor om året, så hade det kunnat
finnas anledning att uppta förhandlingar
med den andra parten om en
revision av avtalet. Men av de siffror
som jag här nämnt framgår i vilken
ringa utsträckning krediten har utnyttjats
under dessa båda år, när vårt läge
var som mest besvärligt. Avtalet var
mera elastiskt än vad många kanske
föreställde sig, och olika omständigheter
medverkade till att krediterna icke
utnyttjades i tillnärmelsevis den utsträckning,
som avtalet hade förutsatt.

Om sålunda den ändringen hade inträffat,
att vårt ekonomiska läge blivit
mycket vanskligare än tidigare, så uppväges
detta av det faktum, att krediten
utnyttjats i så ringa grad som fallet
varit. Det var därför helt naturligt att
riksdagen, i enlighet med ett enhälligt
utrikesutskottsutlåtande, avslog den motion,
som väcktes 1948 och som rekommenderade
regeringen att undersöka
möjligheterna att få avtalet reviderat.
Det hade ju varit ganska besynnerligt,
om man hade gått till den andra parten
och begärt en revision av avtalet,
samtidigt som man bakom sig hade de
siffror om avtalets tillämpning, som jag
här nämnt.

Utrikesutskottet var som sagt enhälligt
i sitt ställningstagande, att det inte
fanns tillräcklig anledning att företa eu
dylik revision. Utskottet hade dock i
motiveringen till sitt utlåtande en passus,
där utskottet skrev:

»Slutligen finner utskottet det uppenbart,
att den långsamma återhämtningen
i världen och vårt eget lands nuvarande
ekonomiska läge gör det utomordentligt
angeläget att undvika en ökning
av vår redan avsevärda kreditbelastning.
»

Utskottet hänvisade alltså til! vårt
eget lands dåvarande ekonomiska läge

och menade, att en ökning av kreditbelastningen
då icke borde få ske. Nu
kan man säga, som jag nyss framhållit,
att det heller inte skett någon ökning
av kreditbelastningen under det senaste
året — om man håller sig till den faktiskt
utnyttjade krediten. Jag fäster
emellertid inte någon särskild vikt vid
den saken.

Däremot har det skett en förändring
i det avseendet, att vårt ekonomiska läge
nu i olika avseenden är avsevärt
mycket bättre än för ett år sedan. Vår
betalningsbalans i förhållande till utlandet
har blivit positiv, och vi ha fått
eu betydande ökning av vår valutareserv.
Detta gör, att vi inte gärna kunna
säga, att vi i sådan överväldigande grad
betungas av de i avtalet gjorda utfästelserna.

Man kan fråga hur det kommer sig,
att de placerade beställningarna under
förra året ökade med omkring 100 miljoner
kronor. Tidigare har man kanske
antagit, att det inte skulle bli någon
större ökning av det skälet, att leverantörerna
i allmänhet äro så hårt belastade,
att de måste räkna med mycket
långa leveranstider, och att några större
nybeställningar därför icke skulle kunna
inrymmas inom avtalsperioden.

Den ändring som skett är alltså, att
det har gjorts en del beställningar, som
äro avsedda att verkställas inom avtalsperioden.
Den allra största posten av
nyplacerade beställningar gäller smärre
fartyg, huvudsakligen fiskefartyg. Dessa
beställningar ha varven varit mycket
angelägna om att få, därför att man
har velat upprätthålla en jämn och hög
sysselsättning vid sina företag. Ifrågavarande
fartyg äro som sagt avsedda
att inrymmas inom avtalstiden.

Det är klart, att det kan komma ytterligare
en del beställningar, men jag
har svårt att tro att herr Hjalmarson
har rätt, när han i sin interpellation
säger, att dot kan anses sannolikt att
avsevärda nybeställningar skola komma
till stånd. Man måste ju nämligen

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

alltjämt beakta, att de produkter, som
skola göras färdiga, skola rymmas inom
nämnda avtalsperiod.

Vid sidan av kreditavtalet ha vi ett
varuutbytesavtal, där det är meningen
att export och import skola balansera.
Det har ofta framhållits, bl. a. av folkpartiets
talare i dag — i varje fall i
första kammaren — att det föreligger
en viss disproportion mellan varuutbytesavtalct
och kreditavtalet på det
sättet, att det när avtalen ingingos var
meningen att man skulle söka komma
upp till ett större handelsutbyte med
Sovjetunionen inom ramen för det årliga
varuutbytesavtalet. Parterna förklarade
också vid avtalets ingående, att de
skulle anstränga sig att komma upp till
ett högre årligt varuutbyte än tidigare.

I detta avseende vill jag dock säga,
att jag inte anser utvecklingen vara tillfredsställande.
Vi ha varje år förhandlat
ingående och försökt komma upp
till ett högre varuutbyte, alltså en höjning
av såväl den svenska exporten till
Sovjetunionen som den ryska exporten
till Sverige. Det är klart att meningsskiljaktigheter
ofta uppstå, när det gäller
att inom ramen för ett dylikt avtal
välja ut varor, som den andra parten
önskar erhålla. Vad innevarande år beträffar
ha förhandlingar pågått ganska
länge, men vi ha ännu inte kommit till
något resultat. För min del hoppas jag
dock livligt, att det skall lyckas oss
att komma upp litet högre i detta varuutbytesavtal
än vad vi ha lyckats med
under det sist förflutna året.

Inom ramen för detta varuutbytesavtal
ha vi kommit i ett underskottsläge,
men man har från rysk sida inte begagnat
sig av den i avtalet stipulerade
rätten att kräva dollar, om vår export
understiger vår import, utan man har
låtit dessa medel stå inne. Från svensk
sida eftersträva vi som sagt att genom
ökad export under de närmaste åren
utjämna detta deficit.

Av min redogörelse torde det framgå,
att det är en alltigenom riktig karak -

ni.

teristik som från regeringens sida har
gjorts vid tidigare tillfällen, nämligen
att det ryska kreditavtalet har reviderat
sig självt, och att det, så som förhållandena
nu ha utvecklat sig, icke
innebär någon sådan belastning, som
man på många håll har fruktat. Det
finns därför ingen verklig plattform för
kravet att med samtycke av den andra
parten företa en revision av avtalet. De
faktiska, objektiva förhållandena äro
nämligen sådana, att avtalet icke länder
oss till sådana olägenheter, som
skulle kunna motivera en revision.

Ilerr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Det är ganska hårda villkor
att under sex minuter replikera på
ett interpellationssvar, som man inte
har fått ta del av i förväg och som innehåller
så många sifferuppgifter som
fallet var med utrikesministerns svar.
Jag måste därför koncentrera mig till
ett par huvudpunkter.

När denna fråga 1948 behandlades
av riksdagen hade vi i en högermotion
begärt en revision av avtalet. Denna
vår framställning avslogs därför att,
som man sade, avtalet skulle revidera
sig självt. Nu säger också utrikesministern
att avtalet har reviderat sig självt.
Jag vågar dock bestämt påstå, att om
man 1948 hade kunnat förutse den utveckling
av krediterna, som sedan dess
har ägt rum, så skulle man icke ha ansett
detta vara den självrevision, som
man då åsyftade.

Det största intresset knyter sig emellertid
självfallet till frågan i vilken utsträckning
ryssarna under avtalets
återstående år kunna tänkas vilja —
eventuellt i forcerat tempo — så att
säga ta ut det mesta möjliga av avtalet.
De teoretiska möjligheterna härför regleras
av bestämmelserna i artikel 2,
där det stadgas, att kreditbeloppet skall
utnyttjas med såvitt möjligt lika stort
belopp varje år d. v. s. 200 miljoner
kronor. Under en ettårsperiod kvarstå -

Torsdagen den 19 januari 1950 cm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ende, icke utnyttjat kreditbelopp kan
dock utnyttjas under följande ettårsperiod,
dock med begränsningen att
kredituttaget inget år får överstiga 300
miljoner kronor. Formellt sett äro alltså
ryssarna oförhindrade att under de
år som återstå av avtalets giltighetstid
ta ut 300 miljoner kronor per år.

Nu är det emellertid så, att redan
kontrakterade leveranser skola betalas
med 225 miljoner kronor, och ryssarna
äro följaktligen formellt oförhindrade att
under 1950 och 1951 beställa och betala
varor för ytterligare 375 miljoner kronor.
Härtill komma de betalningar av
förut kontrakterade varor, som kunna
göras under det sjätte året, alltså 1952.
Detta gäller främst varor med lång leveranstid,
t. ex. elektrisk materiel,
gruv- och husbyggnadsmateriel samt
trålfiskefartyg.

De praktiska möjligheterna till en
ökning av kreditutnyttjandet komma
naturligtvis främst att begränsas av den
svenska industriens benägenhet att förnya
sina leveranserbjudanden, men att
det finns ett visst utrymme för en ytterligare
ökning av leveranserna inom
avtalets ram torde vara uppenbart.

Man kan då fråga sig, hur stort
detta utrymme kan vara, och det är
naturligtvis i närvarande stund svårt
att säga. Jag vill dock nämna, att jag
har varit i kontakt med ett flertal sakkunniga
och hört deras uppfattningar,
och de ha angivit olika belopp, varierande
mellan 50 och 150 miljoner kronor,
som trolig summa för ytterligare
krediter. Helt säker på att beställningarna
komma att stanna inom den ramen
kan man dock inte vara. Ett utvidgat
användande av systemet med
förskottsbetalningar för senare leveranser
kan möjligen bidraga till att för
ryssarna underlätta kreditens ianspräktagande
under det senaste avtalsåret
och därigenom frigöra medel för nya
beställningar inom den närmaste tiden.

På toppen av de 225 miljoner, som
ryssarna på grundval av de gjorda men

6-— Andra kammarens protokoll 1950. K

ännu inte levererade och betalade beställningarna
kunna ställa anspråk på
under de närmaste åren, utgör emellertid,
herr talman, även ett merbelopp
av låt oss säga mellan 50 och 150 miljoner
kronor tillräckligt skäl att aktualisera
tanken på en revision av avtalet.
Vid en sådan revisionsförhandling
kan man också från svensk sida med
fullt skäl hänvisa till att det svenska
näringslivet redan under avtalets första
halvår lämnade offerter på praktiskt
taget hela avtalssumman, nämligen på
över 800 miljoner kronor, men att dessa
offerter då avböjdes av ryssarna. Några
ytterligare krav på den svenska regeringen
att, som det heter, inom ramen
för sin kompetens bidraga till avtalets
fyllande torde emot denna bakgrund
inte rimligen kunna ställas.

Till sist vill jag framhålla, att man
kan ha olika uppfattningar, då det
gäller att bedöma vår ekonomiska
situation. Jag skulle nog vilja ge en annan
nyansering åt min bedömning än
den hans excellens utrikesministern
nyss gav. Vi äro alltjämt bundna av
en mycket hård regleringsapparat, och
om man räknar med att vi få låt oss
säga en merbelastning av 150 miljoner
kronor, skulle man kunna jämföra den
siffran med en siffra i den nu framlagda
statsbudgeten. Dessa 150 miljoner
äro precis det belopp, som under nästa
budgetår står till förfogande för en
eventuell ökning av konsumtionen för
liela svenska folkel.

Jag tycker, att det mot denna bakgrund
förefaller vara ganska rimligt
och riktigt att säga sig, att det är ett
svenskt intresse att försöka få till stånd
en revision av detta avtal. Däremot blir
utgångspunkten för förhandlingar härom
givetvis svag, om regeringen i det
offentliga meningsutbytet ställer sig på
den linje, som liar hävdats av vissa tidningar,
som säga att avtalsleveranserna
inte tynga oss till jorden, eller om man
använder andra liknande argument eller
om man från början utgår från att

r 2.

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

det inte skulle vara möjligt att kunna
få gehör för modifikationer i avtalstexten.
Jag vill därför, herr talman,
sluta med att, samtidigt som jag tackar
hans excellens utrikesministern för
svaret, dock uttala den förhoppningen,
att man inom regeringen skall vara
beredd att ta denna fråga under omprövning
och ta hänsyn till även de
synpunkter, som ha framförts från
olika håll, bl. a. från vårt håll, om önskvärdheten
att få till stånd en revision.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Först ett ord till herr Jonsson
i Skedsbygd, som påpekade, att jag var
handelsminister, när det första anbudet
gavs. Det är alldeles riktigt. Jag får
emellertid erinra herr Jonsson i Skedsbygd
om att detta anbud innebar, att
krediten skulle uppgå till samma belopp
som de svenska leveranserna. De
svenska leveranserna ha under tre år
uppgått till något över 100 miljoner
kronor, vilket är en helt annan siffra
än kreditens nuvarande 400 miljoner
kronor. Sedan är det visserligen sant,
att samlingsregeringen förklarade sig
villig att förhandla även om andra konstruktioner
av avtalet under förutsättning
att de tillgodosågo svenska intressen
av olika slag, men några förhandlingar
på den grundvalen kommo
inte till stånd förrän efter samlingsregeringens
upphörande.

Till hans excellens utrikesministern
vill jag säga, att när riksdagen 1948 avslog
eu motion med anhållan om revision
av avtalet var anledningen därtill
ingalunda, att kreditsumman då var
300 miljoner kronor eller något mindre,
d. v. s. mindre än en tredjedel av maximibeloppet,
utan det skedde därför, att
det från regeringens sida lämnades
upplysning om att det inte fanns risker
för att någon väsentlig höjning av detta
belopp skulle komma till stånd. Hade
det upplysts —• det ger jag herr Hjalmarson
rätt i — att här fanns det ris -

ni.

ker för en ökning med 150 ä 200 miljoner
kronor, är jag övertygad om att
man, i varje fall ifrån oppositionspartierna,
skulle ha mycket bestämt krävt
förhandlingar om en revision. Jag vill
också erinra om att bankofullmäktige,
såvitt jag vet enigt, begärde att man
skulle se till att icke utnyttjade krediter
inom ramen för gällande avtal icke
bleve tagna i anspråk.

Med anledning av hans excellens utrikesministerns
uttalande, att själva
varuutbytet med Ryssland inte är tillfredsställande,
vill jag framhålla att
den omständigheten utgör ett utmärkt
argument för att förhandla med ryssarna.
Om varuutbytet är en tredjedel
eller mindre av det man förutsåg och
krediten redan kommit upp till 40 procent
av maximibeloppet, borde det
finnas möjligheter till förhandlingar.

Utrikesministern säger emellertid,
att vårt läge förbättrats så mycket sedan
1948, att vi inte kunna säga, att
vi betungas »i så överväldigande grad».
Ja, fråga är, om det verkligen skall
kunna uppställas det kravet, att man
för att kunna förhandla om revision
skall visa, inte bara att man allvarligt
betungas, utan t. o. m. visa, att man
betungas »i överväldigande grad».
Jag tror det finns många exempel på
att man förhandlat om revision av ett
avtal, därför att ett nytt läge har inträtt,
varigenom avtalet blivit betungande;
om det sedan varit i överväldigande
grad eller ej lämnar jag därhän.
Det är alldeles uppenbart att riksdagens
uttalande 1948 innebar en rekommendation
till regeringen just att ta
upp förhandling om läget skulle ändras
så att det bleve en tendens till väsentlig
ökning av kreditgivningen. Det
förklarades här i kammaren bl. a. av
mig och väckte ingen gensaga från regeringshåll.

Nu säger utrikesministern, att avtalet
har reviderat sig självt. Ja, det är samma
sak som han sade 1948, men då
sade han det med större styrka, ty då

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

angavs, att det inte skulle bli nya krediter.
Det var ingen risk för det, sade
man. Men i dagens läge vågar lian inte
påstå detta. Då får man säga, att avtalet
inte har reviderat sig självt, i varje fall
inte på det sätt som regeringen den
gången angav. Och jag vill tillägga, att
avtalet har inte reviderat sig självt tillräckligt.
Man skall inte bagatellisera en
eventuell ökning med 50 eller 100 miljoner
kronor. Sådant som vårt lands
läge är i fråga om betalningsbalans,
sådant som vårt kapitalmarknadsläge
är — finansministern avböjer ju en ökning
av byggnadsverksamheten med
50 miljoner kronor — kan inte regeringen
hänvisa till att 50 å 100 miljoner
kronor i ny kreditgivning inte betungar
oss »i överväldigande grad».

Jag tror att varje nykter bedömning
av Sveriges läge måste leda till samma
slutsats som 1948, nämligen att detta
läge är ett annat än man räknade med
1940 och att utvecklingen av varuutbytet
med Ryssland blivit en annan än
man tänkte sig, och att det därför finns
goda skäl för regeringen att ta upp förhandling
om eu revision. För min del
beklagar jag, att regeringen intar den
ståndpunkt den gör. Från vårt håll
komma vi alt fortsätta att kräva, att regeringen
i överensstämmelse med riksdagens
uttalande 1948 upptar förhandling
om en modifikation av detta avtal.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag vill bara gentemot herr Ohlin och
herr Hjalmarson säga, att den som lyssnat
till debatten i dag om de stora förbättringar,
som ha inträtt i vårt ekonomiska
läge, knappast kan tänka sig annat
iin att eventuellt samma personer
— eu föregående talare har ju rekommenderat
oss att, om vi skulle ta upp
sådana förhandlingar, anmoda herr
Ohlin att föra regeringens talan —-skulle få litet svårt att inför den andra
parten göra gällande, att detta avtal har

ingåtts under helt andra förutsättningar
och har blivit så mycket mera betungande,
att vi inte kunna stå ut med det
utan nu måste begära en revision. Antag
att den andra parten säger: låt oss
gå med på en revision, exempelvis till
750 miljoner kronor. Det tycks ha varit
det beloppet, som vissa parter inom
oppositionen tänkte sig 1946. Skulle vi
då acceptera den andra partens erbjudande
— det vore ju då fråga om
en ganska vacker reduktion från en
miljard kronor — och tycka, att vi
gjort en god affär? Jag tror inte det.

Jag tror det var herr Hjalmarson som
gjorde en jämförelse med vad ett visst
belopp inom denna kredit skuHc kunna
användas till i annat sammanhang i
fråga om det eller det ändamålet på ett
annat område inom landet. Ja, dessa
jämförelser äro ju mycket vanliga och
mycket intressanta. Jag erinrar mig
från den tid jag hade med universiteten
att göra, att det framhölls, att kostnaderna
för en undervattensbåt skulle
räcka till att bekosta en upprustning
av våra universitet till dubbla kapaciteten.
Över huvud taget är det ju inom
handelspolitiken de stora siffrorna som
betyda någonting. Man säger t. ex. inte
att det är något så riskabelt, olämpligt
och betungande, att vi nu ha eu pundbehållning
på 600 miljoner kronor, som
vi inte kunna använda någon annanstans.
Även om dessa medel kunde det
sägas att vi i stället kunde använda
dem till något annat inom landet i
stället för att de nu innebära ett slags
kredit. På en export av över 4 miljarder
kronor äro emellertid siffrorna
för vår export på kredit — dels till
Ryssland, dels til! vissa andra länder
— inte så förfärligt överväldigande.

Herr Ohlin påstod, att orsaken till
att han och hans meningsfränder avstodo
från att reservera sig 1918 var,
att regeringen hade försäkrat, alt del
inte skulle kunna bli någon utvidgning
av de placerade beställningarna. Jag
vet inte riktigt vad han stöder detta

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sitt påstående på. Jag är väl medveten
om att vi tillliandahöllo utrikesutskottet
alla möjliga upplysningar och det diskuterades
nog också, huruvida det var
sannolikt eller inte, att nya avsevärda
beställningar skulle kunna placeras under
sådana villkor, att de skulle vara
leveransfärdiga före avtalstidens slut.
Då ansågs det, att våra företag voro så
upptagna av tidigare order, att leveranstiderna
i allmänhet hade utsträckts
så långt, att det inte var mycket sannolikt,
att ett mera avsevärt tillägg till redan
placerade beställningar skulle komma
till stånd. Om nu i alla fall en hel
del nya beställningar kommit till under
det sista året, sammanhänger det
med en omständighet, som var en mycket
viktig faktor när avtalet på sin tid
ingicks. Det sammanhänger med det
förhållandet, att vissa företag inte
längre har en så stor orderstock. De
skulle alltså behöva finna sig i att begränsa
sin tillverkning och således
kanske komma i ett besvärligt läge. Det
gäller den stora posten på smärre fartyg,
som tillverkas vid en del mindre
varv inom landet. Det som föranlett att
vissa beställningar till så relativt betydande
belopp kunnat rymmas inom
avtalsperioden och beräknas bli leveransfärdiga
inom denna period är alltså
att dessa företag behövt flera beställningar
för att kunna fortsätta sin
tillverkning i ■ obeskuren omfattning.
Detta var ju just ett av motiven när avtalet
på sin tid ingicks.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Det är klart att det är
riktigt som hans excellens utrikesministern
säger, att de jämförelser man
gör när man menar att 150 miljoner
kronor i merbelastning betyda det och
det aldrig bli riktigt exakta. Jag är
emellertid för min del övertygad om,
att om det gällt att inom landet använda
dessa 150 miljoner kronor för sådana
ändamål, som inte hade motsvarat rege -

ringens intentioner och det t. ex. varit
herr Sköld som fört regeringens talan,
då hade dessa 150 miljoner kronor kommit
att betyda mycket i hans resonemang.

Till sist skulle jag, herr talman, vilja
säga — det är ingen förebråelse mot
hans excellens utrikesministern, tv han
var inte inne i kammaren tidigare i
dag under debatten ■— att jag för min
del inte talat om de stora förbättringar,
som skulle ha inträtt i vårt ekonomiska
läge. Jag har tvärtom i korthet försökt
påvisa, att särskilt beträffande den
svenska statsbudgeten är läget så utomordentligt
ansträngt, att vi i framtiden
måste räkna med att arbeta på betydande
nedskärningar inom vissa områden
av den statliga verksamheten. Om nu
hans excellens utrikesministern ansåg
att föreställningen om den stora förbättringen
i samhällsekonomien kunde
vara ett argument mot en revision av
avtalet, hoppas jag också att hans excellens
är beredd att draga konsekvensen
av detta och förstå, att det från
mina utgångspunkter måste vara ett
argument för en revision när man presenterat
den ekonomiska situationen på
det sätt, som jag försökt göra här tidigare
i dag.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Med anledning av att hans excellens
utrikesministern förklarade sig
inte veta vad jag syftade på för upplysningar
från regeringens sida får jag
bara erinra om ett uttalande från den
socialdemokratiske andrakammarledamoten
herr Fast år 1948, då han yttrade:
»Jag vill i detta sammanhang också
säga, att det inte heller föreligger någon
större risk för att det belopp, för vilket
leveranser, såvitt utskottet nu kan överskåda,
komma att äga rum, skall väsentligt
överskridas.» Den som känner herr
Fast och vet hur försiktig han är förstår,
att bakom detta yttrande måste ligga
ganska talande upplysningar.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Utrikesministern sade sedan, att värt
läge har förbättrats. Ja, herr utrikesminister,
visst har det förbättrats, men
jag har framhållit tidigare i dag att
detta ingalunda betyder detsamma som
att vårt läge är tillfredsställande. Läget
i dag är sannerligen ett helt annat än
det var t. ex. på hösten 1946, när det
gäller guld- och valutareservens storlek.
Jag har redan förut i dag förklarat, att
vi alla i denna kammare i viss mån
överskattade vår ekonomiska styrka
1946 och delvis också underskattade
den betänkliga verkan, som regeringens
ekonomiska politik skulle få under de
närmaste åren. När utrikesministern
nämnde en lägre kreditsiffra, som år
1946 från vårt håll angavs som tänkbar,
vill jag erinra om, att om man 1946
hade valt en lägre siffra, hade vi i dag
stått i ett bättre läge när det gäller
förhandlingarna om en revision. Utrikesministern
har alltså rätt på den
punkten, att det finns ett samband mellan
den första siffran och revisionsmöjligheterna.

Det allvarligaste är i alla fall när utrikesministern
säger, att en exportkredit
på 400 miljoner kronor är eu relativt
liten siffra. Herr utrikesminister!
Vi ha, trots förbättringarna i vårt ekonomiska
läge, ett brännande behov av
fler bostäder, fler sjukhus, fler skolor
o. s. v. Det som hindrar oss att skaffa
oss detta är knappheten på kapital. Det
är klart att om man ger krediter åt utlandet
inskränker man på den kapitaltillgång,
som finns på andra håll, även
om en sådan åtgärd tillfälligt kan uppskjuta
den anpassning, som måste göras
inom en eller annan näringsgren. Det
är mot bakgrunden av denna kapitalknapphet,
vilken medför en beskärning
av vår investeringsförmåga, som man
inte får bagatellisera en ytterligare kreditgivning
på 50—100 miljoner kronor.
Den siffran kan komma att betyda mycket.
Jag tror att detta är något som
svenska folket förstår bättre än jämförelsen
med den totala exporten. Detta

resonemang kan också föras med all
rätt.

Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Jag begärde ordet för replik i anledning
av att ett uttalande av mig år
1948 nu refererats. Jag erkänner utan
vidare, herr talman, att jag fällt detta
yttrande. Det var ingenting annat än
resultatet av de ganska försiktiga bedömningar,
som vi vid den tidpunkten
gjorde inom utrikesutskottet. Såvitt jag
vet mötte detta mitt uttalande inte någon
gensaga från något håll.

Jag har tidigare i debatten sagt, att
jag blev överraskad över att vi de senaste
månaderna kunnat öka leveranserna,
och att detta måste bero på en
omkastning i uppfattningen hos det
svenska näringslivet, som tidigare intagit
en ganska kylig hållning. Man har
tydligen nu varit pigg på att få dessa
kontrakt. Det torde säkerligen vara de
mindre skeppsvarven, som det här är
fråga om. Det är emellertid omöjligt att
med ledning av detta på rak arm bilda
Sig en uppfattning om, huruvida det i
fortsättningen kommer att bli en ytterligare
belastning på detta område. Det
få vi se litet närmare på senare, när
vi få siffrorna. Jag har tidigare sagt att
det inte endast gäller tiden för kontrakten,
utan också den lista, som är knuten
till dessa kontrakt. Jag skulle tro
att det blir fråga om sådana ting, som
det tar flera år att tillverka, och jag
tror inte att de svenska företagen äro
villiga att åtaga sig sådana beställningar.
Det är alldeles omöjligt att från
det nuvarande utgångsläget ställa någon
prognos utan att gå igenom hela
avtalet och se efter, vad som i detta
avseende kan levereras inom ramen för
kontrakten och listorna.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag tror att
kammarens ledamöter kan hålla med
mig om, alt om man tar hänsyn till att
det i år är ett valår, har det varit en

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ovanligt stillsam, ja, jag höll nästan
på att säga vänlig remissdebatt. Den
har till och med i huvudsak rört sig
om den proposition, som vi skola remittera.

Regeringens syn på dessa ting och på
de anmärkningar, som framkommit mot
statsverkspropositionen, har — på ett
som jag hoppas övertygande sätt —
framförts av finansministern. Jag skall
inte ytterligare fördjupa mig i de reflexioner,
som oppositionens anmärkningar
måhända skulle kunna ge anledning
till. .lag skall inte heller vidare
blanda mig i den diskussion om ryssavtalet,
som vi just åhört.

Lika litet som utrikesministern kunde
jag undgå att konstatera den stora skillnaden
mellan å ena sidan den ljusa
tavla, som herr Ohlin i förmiddags inålade
för kammaren och regeringen, och
å andra sidan den betydligt dystrare
bild av Sveriges ekonomiska situation,
som nu något senare på aftonen trollats
fram. Jag noterade också med tillfredsställelse,
att bondeförbundets ledare
här intagit den position, som jag
trodde vara ganska självklar, nämligen
att ett avtal är ett avtal, och att det
skall vara utomordentligt tvingande
skäl, om man skall begära en revision
av avtalet.

Jag sade att debatten varit »vänlig»
och kretsat omkring de ekonomiska
problemen. Andra ting ha emellertid
också nämnts, och det kan kanske därför
tillåtas mig att jag anknyter mina
reflexioner till vissa yttranden, som här
fällts.

Jag vill först konstatera, att herr Hedlunds
i Rådom allmänna bedömning av
vår politiska och ekonomiska situation
i stort sett delas av regeringen. Herr
Hedlund framhöll att bilden har ljusa
sidor men otvivelaktigt också mörka.
Han var angelägen om att poängtera,
att vi nu inte skola gå så långt i strävandena
att liberalisera utrikeshandeln,
att vi kunna komma i ett läge, som
kan jämföras med läget år 1947. Jag

tror att detta var en realistisk maning.

Det sätt på vilket herr Hedlund i
Rådom denna gång förde fram kraven
från jordbruksbefolkningens sida på en
utjämning, föranleder inte heller någon
erinran från min sida. Formuleringarna
voro allmänt hållna, och jag tror att vi
litet var — både herr Ohlin, herr Hjalmarson
och jag — skulle kunna ställa
oss bakom dem. Allt beror, som herr
Hedlund vet, på vilka praktiska konklusioner
man drar ur denna allmänna
värdering. Här har det dess värre visat
sig, att man kan komma till mycket
skilda slutsatser.

Jag hade lyckan — eller olyckan, jag
vet inte vilket uttryck jag skall använda
— att inte få höra herr Hagbergs
i Luleå återgivning här i kammaren av
sina direktiv. Det har emellertid berättats
mig, att han anfört ungefär detsamma
som han brukar om vår utrikespolitik
och om överbefälhavaren. En
liten nyans lär dock ha förekommit —
jag ber om ursäkt om min referent vilselett
mig. Jag tycker att det är nästan
otroligt, att herr Hagberg skulle ha sagt
att jag uttryckligen förklarat, att överbefälhavarens
lundatal godkänts av
mig. Jag antar att herr Hagberg är felrefererad
på denna punkt. För att det
emellertid inte skall föreligga några
som helst möjligheter till missförstånd
vill jag förklara, att överbefälhavaren
inte underställt regeringen sitt tal.
Skulle han ha gjort det, hade vi säkerligen
rått honom att uttala sig så tydligt,
att det inte skulle kunna bli några
missförstånd, utan att det skulle bli
klart, att han ger sin anslutning till den
svenska regeringens utrikespolitiska
ståndpunkt. Sveriges utrikespolitiska
linje fastställes i detta hus av regering
och riksdag. Det vet herr Hagberg lika
väl som vi andra. Herr Hagberg vet
också att det icke förekommit någonting,
som påkallar en ändring i Sveriges
utrikespolitiska kurs. Herr Hagbergs
parti befinner sig för närvarande på
defensiven, och det lar till vad det kan

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

för att värja sig. Man tror att man har
möjlighet att misstänkliggöra den sittande
regeringen beträffande utrikespolitiken;
man tror att man har möjlighet
att tillvinna sig ett litet stänk av
det inflytande, som man en gång drömt
om. Jag tror att den spekulationen blir
misslyckad. Det blir inte många svenska
väljare som låta sig duperas av
detta. Ur den synpunkten är det ganska
likgiltigt, vad herr Hagberg säger här.
.lag vill dock påpeka, att det dessvärre
inte är likgiltigt när man upprepade
gånger ger en falsk bild av den svenska
riksdagsmajoritetens och den svenska
regeringens utrikespolitiska linje. Den
kan komma att inge missuppfattningar,
inte här i vårt land, men på andra håll
i världen, missuppfattningar, som kunna
bli ödesdigra för landet.

I det sammanhanget skulle jag vilja
säga ett ord till den nye högerledaren,
herr Hjalmarson. Jag vill inte följa herr
Ohlins exempel och överlämna några
blommor till honom, det kan så lätt
missuppfattas, framför allt i folkpartipressen.
Jag skall i stället be att få göra
några kritiska anmärkningar. Herr
Hjalmarson gjorde en del militärpolitiska
spekulationer — de inrikes försvarsangelägenheterna
få vi diskutera i
ett annat sammanhang. Jag vill ännu
en gång fastslå, att vad utrikesministern
och jag under hösten förklarade
beträffande möjligheterna till samarbete
inom Norden i försvarspolitiskt avseende
alltjämt gäller. En militär samverkan
av den typ, som föresvävade licrr
Hjalmarson, förutsätter en gemensam
utrikespolitik. Det är ju också något av
en ödets ironi, att herr Hjalmarson just
i dag för fram kravet på en ny giv beträffande
det försvarspolitiska samarbetet
i Norden. Just denna dag ha tidningarna
hudskap om att inte ens den
nordiska tullunionen för närvarande
ligger inom räckhåll. Ingen, som deltog
i försvarsförhandlingarna i fjol, kan
tvivla på, att jag engagerat mycket av
min person och min ställning för att

komma till ett resultat när det gäller
det nordiska samarbetet. Vi göra emellertid
klokt i att efter dessa två misslyckanden
— av vilka det ena noteras
i dag — nu inte fortsätta att invagga
varandra i förhoppningar, som ändå
förefalla att vara dömda att svikas.

Även herr Ohlin har varit översvallande
vänlig i dag. Herr Ohlin vet hur
svårt jag bär att hitta på någonting att
replikera honom med, och därför hade
han älskvärdheten att upprepa sin
gamla busshistoria för mig. Min replik
på busshistorien gavs i Uppsala universitets
aula den 16 mars 1948. Jag hänvisar
till denna replik.

Jag noterar med tillfredsställelse att
herr Ohlin ger mig rätt i vad jag sade
när jag i ett radioanförande i söndags
talade om behovet av ekonomiska studier.
Jag sade att ekonomiska studier
äro ganska intressanta, därför att man
får klarhet i så många ting, som kunna
se konstiga ut. Jag tog just det exempel,
som herr Ohlin tog upp i remissdebatten.
Jag sade, att den svenska industriproduktionen
har ökat med 50 procent,
och likväl har exporten inte ökat nämnvärt.
Hur kan det förhålla sig? Herr
Ohlin ställde samma fråga. Jag hänvisar
till kursen i brevskolan. Den har säkert
mycket att ge oss alla.

På en punkt nödgas jag emellertid
avböja det beröm, som herr Ohlin slösat
på mig, ovärdige. Ilerr Ohlin säger
ait en av de saker som verkligen inträffat
är den, att det socialdemokratiska
partiet och den socialdemokratiska
regeringen övergivit arbetarrörelsens
efterkrigsprogram, och att detta
skola de ha beröm för. Särskilt gläder
det honom att vi övergivit punkten 19,
som handlar om utrikeshandeln. Den
historieskrivningen får inte stå oemotsagd.
Alla veta att arbetarrörelsens
efterkrigsprogram finns till, men det
är fä som känna till dess innehåll.

Punkt 19 handlar mycket riktigt om
utrikeshandeln. Denna punkt, liksom
de andra 26 punkterna, antogs vid den

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

socialdemokratiska partikongressen år
1944 på förslag av statsminister Per
Albin Hansson. På sensommaren 1945
tillträdde den socialdemokratiska regeringen.
Denna förklarade, att den som
grund för regeringens verksamhet
skulle lägga arbetarrörelsens efterkrigsprogram.
Samma regering vidtog omedelbart
åtgärder för handelns liberalisering,
tog upp kampen mot kvoteringarna
och mot den närgångna importkontrollen
samt gjorde precis de
saker, som herr Ohlin i dag berömmer
oppositionen för att den drivit oss till.
Det fanns ingen människa, som på hösten
1945 och på våren 1946, när regeringen
vidtog den ena åtgärden efter
den andra för att minska kontrollen
över vår utrikeshandel, sade, att detta
stred mot arbetarrörelsens efterkrigsprogram.
Det är helt naturligt, tv det
finns i efterkrigsprogrammet en ganska
skickligt gjord analys av de risker, som
bilateralismen, kvoteringarna och allt
det elände, som en nationalistisk och
på den punkten statsdirigerad utrikeshandel
innebär, för med sig. Denna
minskade kontroll över utrikeshandeln
ansågs 1945 och 1946 ligga helt i linje
med arbetarrörelsens efterkrigsprogram.
Det kan härvidlag inte föreligga
någon skillnad i dag.

Jag skall nu läsa upp punkt 19 —
herrarna känna givetvis till arbetarrörelsens
efterkrigsprogram, men det kan
vara bra att få det antecknat till protokollet:
»Under de första efterkrigsåren
måste staten, som tidigare sagts, vara
beredd att hjälpa till vid finansieringen
av exporten och dessutom vaka över
att vi får in svåråtkomliga råvaror.»
Mot detta lär ingen erinran kunna göras.
— Vidare heter det: »Detta förutsätter
en ur enhetliga synpunkter bestämd
statlig reglering av export och
import.» Detta är alltså krisårens historia
— så länge som man hade orostillstånd
i världen. »Även på längre sikt
krävs en statlig medverkan i ledning av
utrikeshandeln. Icke minst gäller detta

om arbetet att utveckla marknaden för
svenska småindustrier. Både våra export-
och importintressen kan i många
fall bli bättre tillvaratagna, om de företrädes
på ett mera enhetligt sätt än före
kriget. På vissa områden torde gynnsammare
importvillkor kunna erhållas
om landets inköpsbehov är samlade på
en hand. Dessutom kan mellanhandsvinsterna
minskas och importhandeln
rationaliseras och förbilligas.»

Punkten slutar på följande sätt: »Det
är antagligt, att världshandeln efter
kriget icke blir fri utan starkt bunden
av nationella och internationella regleringar.
I så fall måste vi i samarbete
med andra länder söka verka för att
dessa regleringar icke hämmar handeln
utan tvärtom utformas så, att de främjar
en effektiv internationell arbetsfördelning.
»

Finns det i denna punkt 19 någonting,
som icke ligger helt i linje med
den politik, som vi för närvarande företräda?
Om så inte är fallet, vad skall
det då tjäna till att herr Ohlin försöker
låtsas — att kommunisterna göra det,
är självklart — som om vi övergivit
detta program? Vad som hänt är ju, att
vårt arbete efter denna linje stördes av
dollarbristen i Europa och att därigenom
framtvingades 1947 en importkontroll.
Vårt avsteg från arbetarrörelsens
efterkrigsprogram berodde på att
vi tvingades att ta steget in på den bilaterala
handeln.

Jag skulle också vilja säga några ord
om ett intressant spörsmål, som herr
Ohlin gick in på och som vi inte hinna
diskutera färdigt i dag — jag är överraskad
över det sätt, varpå han tog upp
frågan. Låt oss se, hur det blir, om
en sådan tankegång fullföljes. Herr
Ohlin sade ungefär så här: »Det viktigaste
för regeringen borde ändå vara
att söka sörja för ett fast penningvärde.
Nu stiger produktionen i landet sannolikt
med 2,5, maximalt 3 procent om
året. Arbetslönerna visa en tendens att
stiga snabbare, kanske med 4 å 5 pro -

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

cent om året. Fortsätter en sådan utveckling,
att arbetslönerna stiga i snabbare
takt än produktionen stiger, råka
vi in i ett läge, där det råder permanent
inflation. Vi komma att finna det
lika besvärande för näringslivet som
för löntagarna, att pressa lönerna en
bit ovanför den gräns som är möjlig
att klara utan prisstegring.» Och så säger
han — och det är det som på en
gång är det oroväckande och intressanta
-— att detta borde ur en annan
synpunkt föranleda regeringen att
handla. »Det är nämligen så», fortsätter
han, »att huvudparten av företagarnas
vinster tillhör det allmänna. Företagarna
behålla i själva verket en mycket
obetydlig del. Stat och kommun ta
genom sina skatter en så avsevärd del
av de vinster, som uppkommit för företagarna,
att staten och det allmänna
egentligen borde uppträda som förhandlingspart,
när arbetarna framföra sina
krav.»

Detta förefaller vara en farlig tankegång.
Vi böra akta oss för en centraldirigering
av lönerörelserna, varvid man på
staten lägger ett ansvar, som de enskilda
organisationerna hittills ha visat sig
vara fullt kapabla att bära. Om däremot
herr Ohlin hade sagt, att lösandet
av delta viktiga problem, som ytterst
är en konsekvens av kravet på
full sysselsättning och på att vi praktiskt
taget vilja leva under trycket av
en permanent högkonjunktur, bereder
näringslivets organisationer stora svårigheter,
att dessa i sitt handlande behöva
stöd av det statliga utredningsmaskineriet,
då vore jag med. Men jag
tror inte, att vi böra leka med tanken
på en ytterligare klavbindning av intresseorganisationernas
frihet att förhandla.
Allt material, som belyser vårt
ekonomiska läge skall självklart ställas
till deras förfogande, men längre skola
vi akta oss för att gå.

Man har, herr talman, här snuddat
vid rcgeringsfrågan — jag har själv ta -

git upp den till diskussion — och därför
må det tillåtas mig att säga några
ord därom.

Herr Dickson förordade en permanent
samlingsregering av det skälet, att
han tyckte, att folk var så stygga mot
regeringen och att regeringen skulle bli
mer höviskt bemött, om den vore en
samlingsregering. En mängd ovederhäftiga
kverulanter skulle inte stiga upp
vare sig här i riksdagen eller på andra
ställen och rikta ovederhäftig kritik
mot en regering, inom vilken alla partier
vore företrädda. Det är möjligt.
Men jag tycker, att ett av de starkaste
skälen mot en samlingsregering är, att
herrarna skulle bli så hövliga mot regeringen.
Det skadar inte alls att regeringen
får höra ett sanningens ord då
och då. Jag tror inte, att det finns någonting,
som är så uppfriskande som
den omständigheten, att det existerar
en fri, gärna frän opposition och kritik
mot vad regeringen företar sig.

Jag kan inte heller tänka mig, att det
skulle vara klokt att genom att i regeringen
ta in representanter för de olika
politiska partierna visserligen befria
den från det lilla obehag, som det
för med sig att utsättas för en del ovederhäftig
kritik men också samtidigt
beröva den det värdefulla stöd, som
en vaken kritik utgör. Just det skäl,
herr Dickson anför för en samlingsregering,
är ett av skälet mot en sådan.
Det hindrar naturligtvis inte, att denna
synpunkt i en verkligt kritisk situation
inte bör få spela någon avgörande roll,
ty då måste kravet på att i regeringen
finnas företrädda alla de, som vilja värna
landet och friheten, bli helt utslagsgivande.

När herr Ohlin tog upp regeringsfrågan
till diskussion, gjorde han det inte
från herr Dicksons synpunkter, men
han tog onödigtvis lätt på det hela. Han
sade, att han förstod, att statsministern
var på jakt efter en stark regering, därför
att den regering, som nu sitter är

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

så svag. Så anförde han som det ena
exemplet på regeringens svaghet att regeringen
förklarade, att den gärna såg
ett avslag på avgiftsskattepropositionen.
Det andra exemplet på regeringens
svaghet var, att den socialdemokratiska
riksdagsgruppens majoritet gick emot
regeringen i prästlönefrågan.

Jag undrar, om inte dessa två exempel
lika gärna kunde ha varit onämnda,
i varje fall av ledaren för vårt näst
största politiska parti. Jag hoppas, att
jag aldrig behöver sitta i spetsen för
en regering, som lede av en sådan prestigehunger,
att den om det vore uppenbart,
att den begått ett misstag, skulle
vara rädd för att gå till riksdagen och
erkänna, att ett misstag gjorts. Det vore
väl ändå orimligt att så ängsligt bevaka
sin prestige. Jag hoppas, som sagt, att
ödet skall förskona mig från att sitta
som ledare för en regering, som skulle
handla på detta sätt. När regeringen
slåss för sina förslag, skall kammaren
veta, att vi slåss därför att vi tro på
förslagen och inte därför att vi råkat
lägga fram dem och inte vilja se att
man ändrar dem.

Beträffande prästlönerna ligger saken
annorlunda till. Jag beklagar, att
inte socialdemokratiska riksdagsgruppen
följde regeringen i denna fråga.
Men det rör sig här om ett löncregleringsspörsmål.
Det har hänt åtskilliga
gånger att regeringen lidit nederlag på
ett sådant område. Senast år 1947 led
regeringen ett nederlag, vållat av det
s. k. »landstingspartiet», som socialministern
då uttryckte sig. Då sveks regeringen
också av den socialdemokratiska
riksdagsgruppens majoritet. Jag hyser
all aktning för regeringens och dess
experters kunnighet när det gäller löneregleringsfrågor,
men jag vill inte bestrida
att det i den socialdemokratiska
riksdagsgruppen och bland riksdagsmännen
råder lika stor sakkunskap på
detta område. Att säga, att det är ett
allvarligt tecken på regeringens svaghet,
att vi ha en riksdagsgrupp som

inte består av en samling nickedockor
som följa partiledarens taktpinne, är
inte särskilt lyckat.

Det har emellertid hänt andra ting
under hösten, herr Ohlin, vilka visa
betydelsen av en stark regering. Det
har i detta land överenskommits om en
stabilisering av priser och inkomster,
där böndernas, tjänstemännens, arbetarnas
och företagarnas organisationer efter
långvariga förhandlingar slutit upp
omkring regeringens ekonomiska politik.
Man kan ju säga, att detta är ett
resultat av statsråden Skölds och
Strängs förhandlingsskicklighet. Jag vill
inte förneka, att dessa äro skickliga förhandlare.
Hur skickliga de än varit,
hade det emellertid varit betydligt svårare
för dem att uppnå resultat, om
böndernas, tjänstemännens och arbetarnas
intresseorganisationer icke hade
vetat, att regeringen är så väl förtrogen
med stämningarna inom riksdagsmajoriteten,
att det bud som regeringen
ger, är ett bud från riksdagsmajoriteten,
som det inte lönar sig att genom
politiska spekulationer försöka slå omkull.
Vad som hänt under hösten
har visat vad det betyder för samhällets
möjligheter att hävda sina intressen,
att det bakom regeringen står en
parlamentsmajoritet, som är förtrogen
med regeringens tankegångar och med
vars tankegångar regeringen är förtrogen.

Vi ha sett, hur det är i andra länder.
Vi ha sett, vilka svårigheter, som just
förhandlingarna med intresseorganisationerna
vållat i länder, där det i regeringarna
sitter representanter, hoprafsade
från små partier, utan möjligheter
att hävda en riksdagsmajoritets intressen.

Detta är en viktig fråga. Jag upprepar
ännu en gång, att det är beklagligt, att
man från den borgerliga sidan inte förstår
eller vill förstå, att den allvarliga
frågan kan uppställas: hur skall regeringsmakten
hävda sig framför allt i

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ett samhälle, där intresseorganisationerna
växa sig allt starkare?

Jag har inte tagit upp detta spörsmål
till diskussion, därför att jag oroar
mig för den kommande utvecklingen,
men det förhåller sig otvivelaktigt så,
som herr Ohlin skildrade det, nämligen
att den majoritet, på vilken vi stödja
oss, är knapp. Den minskas undan för
undan, och om valutgången 1950 skulle
bli ungefär densamma som vid valet
1946, få vi mot oss en majoritet. Och
då ställer jag den enkla frågan: om
herrarna — och damerna — lyckas i
ert uppsåt att stjälpa regeringen, vad
händer sedan? Är inte det en fråga,
som bör intressera och icke avspisas
med några kvickheter om att man har
en statsminister, som nu har en svag
regering och som därför är på jakt efter
en stark regering? Det är självklart,
att vad jag sagt i mina tal om regeringsmakten
har publicerats, men praktiskt
taget alla kommentarer i den borgerliga
pressen äro avfattade utan att vederbörande
skribenter brytt sig om att
läsa sina egna referat. Jag har nämligen
aldrig sagt någonting sådant som
att det socialdemokratiska partiet med
nödvändighet skall inneha monopol på
regeringsmakten. Jag har bara ställt
problemet: om vi få en kommunistiskborgerlig
majoritet i Sveriges riksdag,
vad har man då för regeringsalternativ? Vi

ha erfarenheterna från 1920-talets vågmästarregeringar; det systemet
kunde kanske till äventyrs praktiseras
i den relativa idyllen på den tiden.
Men det kommer inte att gå, sedan
man i Sverige vant sig vid att regeringen
skall arbeta med ett starkt parlamentariskt
underlag, vilket har varit
fallet sedan 1933.

Jag har inte påstått, att en viss lösning
av denna fråga är den enda riktiga.
Efter 1933 ha vi haft åtskilliga
regeringar; från 1933 till 1936 satt en
socialdemokratisk minoritetsregering,
stödd även av bondeförbundets riksdags -

grupp. Detta kan naturligtvis innebära
en lösning. Åren 1936 till 1939 förelåg
en koalition mellan två minoritetspartier,
bondeförbundet och socialdemokraterna.
Under åren 1939 till 1945 hade
vi en samlingsregering, inom vilken alla
de fyra demokratiska partierna voro
företrädda, och sedan 1945 ha vi haft
en socialdemokratisk majoritetsregering.

Att detta problem behöver diskuteras
igenom, så att man från borgerligt håll
vet, vad det finns för olika alternativ,
om de heta drömmarna om att den socialdemokratiska
majoriteten skall slås
sönder gå i uppfyllelse, tycker jag är
alldeles uppenbart, framför allt eftersom
det socialdemokratiska partiet och
tydligen även — vilket framgick av
herr Hedlunds anförande i dag — bondeförbundet
avvisa tanken på att i nuvarande
läge bilda en samlingsregering.
En samlingsregering inrymmer sä
många heterogena element, att den i
många fall kan bli handlingsoduglig,
om det icke finns ett mycket viktigt
spörsmål, som överskuggar alla andra
frågor, såsom fallet var under samlingsregeringens
första fyra år. En sådan
situation förelåg inte under dess sista
år. Jag är mycket överraskad över att
få höra att den förre socialdemokratiske
partiordföranden för herr Ohlin
beklagat sig över att samlingsregeringen
upplöstes 1945. Han beklagade sig icke
offentligt, och har, såvitt jag vet, icke
heller gjort det inför det socialdemokratiska
partiets instanser. Jag har hittills
haft den uppfattningen, att han
med ganska stort lugn accepterade tanken,
att sedan de viktigaste krisuppgifterna
voro lösta, det var naturligt,
att fredsfrågorna blevo partiskiljande
och att de olika politiska partierna då
fingo kämpa med varandra.

Mitt intresse är att slå fast, att vi behöva
en stark regeringsmakt i landet.
Denna skall vila på riksdagen, och
riksdagsmajoriteten är det bästa uttrycket
för riksdagens tänkesätt. Riks -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dagsmajoriteten skall vara så enhetligt
sammansatt som möjligt.

Ett annat bekymmer för herr Ohlin
har varit den socialdemokratiska flykten
från socialiseringsprogrammet. Den
saken får jag väl också tillfälle att diskutera
med herr Ohlin i fortsättningen.
I dag får jag nöja mig med att konstatera
följande. Före en valrörelse, såsom
exempelvis 1948 års valrörelse, dölja
socialdemokraterna för folket att de ha
ett socialistiskt program förklarade herr
Ohlin. Det komma de att ta fram efter
valet. De ha, enligt herr Ohlin, socialiseringen
på sitt program, men de
våga inte före valet vidröra denna
fråga.

I den diskussion i Uppsala universitets
aula, där bussen första gången gjorde
sin entré, sade herr Ohlin: Är det
inte märkvärdigt, att man nästan kan
datera den tidpunkt, då socialismen försvinner
från det socialdemokratiska
partiets program; det händer sex månader
före varje val. Då svarade vi: Det
socialdemokratiska partiet har presenterat
sin samhällsuppfattning i 1944 års
partiprogram. De frågor vi ännu aktualisera
presentera vi i våra valprogram.
Vartannat år går Sveriges folk till val.
De frågor som vi presentera för väljarna
äro de, för vilkas genomförande
och lösande vi begära fullmakt.

År 1948 befunno vi oss i kamp mot
en hård ekonomisk kris, som drog fram
över praktiskt taget hela Europa. Då
förklarade vi: vi begära i 1948 års valrörelse
inte fullmakt i angelägenheter
som beröra samhällets framtida organisation;
vi skjuta undan de partiskiljande
frågorna, därför att vi tro, att det
är viktigare, att vi nu hålla ihop och
försöka komma fram till ett resultat i
kampen mot krisen. Det sade vi otaliga
gånger, men herr Ohlin sade: Det är
inte sant, socialdemokraterna ha ett socialistiskt
program, och komma de tillbaka,
komma de att realisera det.

Nu äro hans bekymmer lika stora,
därför att vi inte ha tagit fram pro -

grammet. Men vi ha uppfyllt våra vallöften.
Vi ha gjort precis det som vi
sade. Vi begärde 1948 inte någon fullmakt
att genomföra någon ytterligare
socialisering. Men när vi följa det programmet,
klagar herr Ohlin och säger:
Dem kan man tydligen inte lita på.

Herr Ohlin kan lita på en sak. Vi
föra fram de frågor, för vilkas realiserande
vi önska få väljarnas fullmakt.
Det ha vi alltid gjort, och det komma
vi att göra även vid 1950 års val. Vi
kunna kanske taga upp denna diskussion,
när vi ha presenterat vårt valprogram
år 1950.

År 1948 gingo vi fram till val på den
ekonomiska politik, som herrarna nu
synas ansluta sig till, när den ser ut att
lyckas. Det fanns möjlighet att ge programmet
sin anslutning år 1948, om
man hade velat det. I stället drog man
fram dessa s. k. hemliga socialiseringsplaner,
och när dessa sedan visade sig
inte existera, beskyller man oss för att
inte göra som vi säga.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Statsministern framhöll,
att vad jag här yttrat om önskvärdheten
av en viss militär samverkan mellan
de skandinaviska länderna var ett
uttryck för militärpolitiska spekulationer.
Jag vill säga till hans excellens herr
statsministern, att det är mig ganska
likgiltigt vad man kallar det. Mitt uttalande
bygger på de militärstrategiska
överväganden, som lågo till grund för
de skandinaviska försvarsförhandlingarna
och varom full enighet rådde.
Dessa överväganden ha alltjämt sin fulla
giltighet.

Nu säger herr statsministern: Finns
det någon förhoppning om en överenskommelse
om militär samverkan? Statsministern
hade turen att kunna hänvisa
till förhandlingarna om den nordiska
tullunionen, vilka inte ha gått i
lås. Jag måste säga, att det är väl dock
en viss skillnad därvidlag. När det gäl -

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ler tullunionen liar del konstaterats, att
de skandinaviska länderna inte ha sammanfallande
intressen, medan situationen
däremot, när det gäller de militära
problemen, måste vara den att
man där har sammanfallande intressen
i betydande grad.

Statsministern sade också, att en militär
samverkan förutsätter en gemensam
utrikespolitik. Ja, det gör den, nämligen
till de delar utrikespolitiken är
betingad av själva samverkan. Varför
skulle vi då inte ha en gemensam utrikespolitik
i dessa stycken?

Jag skulle i detta sammanhang också
vilja säga ett ord till herr Fast. Han yttrade,
att man inte kan alliera sig med
den som redan är allierad på annat
håll. Varför kan man inte göra det, i
den mån man inte behöver gå längre
än som motsvarar våra egna eller de
gemensamma skandinaviska intressena?
Man säger också, att Danmark och Norge
äro så hårt knutna till England ochFörenta
staterna, att de inte ha någon
rörelsefrihet. Jag har försökt visa, att
så inte är fallet, men det kanske viktigaste
argumentet är väl att helt enkelt
hänvisa till att England och Förenta
staterna själva klart måste inse intresset
av en viss samverkan mellan
Danmark—Norge å ena och Sverige ä
andra sidan.

Till sist, herr talman, vill jag bara
stryka under att vi ha en gemensam
målsättning. Vad jag här har framhållit
har endast avsett att ge uttryck för en
önskan att genom samverkan öka vår
egen och våra grannars trygghet, icke
att inleda oss i några äventyrliga engagemang.
Vår gemensamma målsättning
måste vara att stärka möjligheterna
atl på den skandinaviska halvön bevara
friheten och freden.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle):
Herr talman! Statsministern sade,
att jag enligt de informationer han
erhållit skulle ha sagt, att överbefälha -

varen före sitt tal underställt honom
detsamma. Antingen måtte herr statsministern
ha mycket ovederhäftiga
meddelare eller också har han haft någon
särskild avsikt med att framställa
saken på detta sätt. Jag har nämligen
aldrig påstått, att statsministern fick
taga del av överbefälhavarens tal och
kontrollerade och godkände det innan
det hölls. Men, herr talman, statsministern
själv sade, att hans informationsgivare
kanske hade uppfattat saken fel.
Jag förstod det så, att han vilie använda
detta tillfälle till att för första
gången taga avstånd från överbefälhavarens
tal. Det hela var visserligen mycket
väl inlindat, men jag tror nog att
det är ganska klart, att det var —- även
om statsministern kröp omkring och
försökte anföra det i polemik mot mig
— ett avståndstagande från det tal som
överbefälhavaren höll. Det var, herr talman,
enligt min mening en positiv framgång,
att detta verkligen kom fram.

Han sade vidare, att det inte föreligger
någon ändring i den utrikespolitiska
kursen. Men, herr statsminister,
det erkändes ju år 1949, när de skandinaviska
alliansförhandlingarna rapporterades,
att detta var en annan linje
än den regeringen hade lagt upp i
februari år 1948. Varför skall då statsministern
förneka denna förändring?

Vidare är det inte någon hemlighet,
att sedan förklaringen år 1948 lämnades,
att regeringen ville hålla landet
utanför rivaliserande stormaktsblock,
har Sverige trätt in i både Marshallorganisationen
och Europarådet. Jag har
redan kommenterat detta och behöver
inte gå närmare in på vad det betyder,
ålen det är ju fakta som vem som helst
kan kontrollera, och jag tror inte, att
statsministern kan komma ifrån att det
är något annat än den förklaring regeringen
avgav i februari månad år 1948.

Herr statsministern sade också, att
det är mycket farligt att driva en propaganda
som inger utlandet felaktiga
uppfattningar om regeringens utrikes -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

politik. Han sade det i ett sådant sammanhang,
att det inte var fullt klart,
om han avsåg det kommunistiska partiet
eller överbefälhavare Jung. Men jag
anknyter i alla fall till vad jag sade i
mitt tidigare anförande: viktigare än
vad vi säga om den svenska regeringens
politik är den utrikespolitik regeringen
för. Jag tror, att om regeringen håller
sig till detta skall den finna, att det
finns åtskilligt i det den hittills gjort
som verkligen ger anledning till funderingar
om regeringen har för vana att
säga ett och göra ett annat.

Statsministern säger också, att regeringen
fortfarande håller på efterkrigsprogrammet
och talar då om punkt 19,
som rör utrikeshandeln. Men, herr statsminister,
i punkt 19 i efterkrigsprogrammet
står det absolut inle någonting
som svarar mot handelsministerns
förklaring i höstas om frilistningen, att
»den förpliktar myndigheterna att utfärda
importlicenser utan begränsning
och utan saklig prövning». Där står
snarare raka motsatsen.

Vidare sade statsministern, att mitt
parti befinner sig på defensiven, och
han dolde inte sin glädje däröver. Vi
ha här i dag riktat mycket allvarliga
angrepp mot den socialdemokratiska
regeringen. Vi ha anklagat den för att
medan massapriserna ha stigit med
217 % ha genomfört lönestopp för arbetarna.
Vi ha påvisat, hur man har
drivit ned konsumtionen. Vi ha påvisat,
att under 10 år har antalet olycksfall
i arbete ökat med mera än 50 %.
Vi ha påvisat, att under 10 år ha de
direkta skatterna, dvs. inkomst- och förmögenhetsskatterna,
sexdubblats och de
övriga skatterna tredubblats. Vi ha påvisat,
hur man har överbalanserat budgeten
efter kriget, så att när den nya
budgeten är genomförd, skall det finnas
bortåt 3 miljarder kronor till godo
utöver vad som avses för de löpande
utgifterna. Vi ha också tagit upp vad
statsministern sade om demokratiseringen
av den högre undervisningen

och påvisat att en helt motsatt tendens
gjort sig gällande.

Herr statsminister! Jag unnar Er gärna
att vara på offensiven, men tag upp
dessa saker till saklig behandling i stället
för att svara med att tiga. Ty den
som tiger han erkänner också.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
statsministern kunde inte neka sig nöjet
att upprepa sitt påstående, att jag på
förmiddagen målade en ljus och nu en
mörk tavla för att kräva revision av det
rysk-svenska kreditavtalet. Nej, herr
statsministern, jag har sagt, att det har
skett en förbättring i vårt ekonomiska
läge men att denna inte är så stor, att
vi utan betydlig olägenhet kunna ge ytterligare
väsentliga krediter till Sovjetryssland.
Skall det verkligen vara så
svårt att förstå, att ett läge kan förbättras
utan att ändå bli så bra, att vi ha
råd att ge ytterligare 50 eller 100 miljoner
kronor i kredit, när vi så väl behöva
investera mer i allehanda nyttiga
företag här hemma?

Beträffande busshistorien vill jag bara
säga, att herr statsministern har förbisett,
att det är en följetong och att det
som jag i dag har andragit tillhör andra
avdelningen. Nu tror statsministern, att
det passar lika bra att svara detsamma
på andra avdelningen som på första,
där det hände något helt annat. Men,
herr statsminister, så enkelt är det inte.
Nu förstår jag ju, att statsministern tror,
att han alltid kan svara, att regeringen
har med utomordentligt stor skicklighet
gjort det rätta. Det är klart, att har
man den uppfattningen, behöver man
inte göra annat än åberopa föregående
svar.

Herr statsministern hänvisade till
Brevskolan, vilket jag är mycket glad
över. Den kommer tydligen att ge en
belysning av att den låga exportvolymen
här i Sverige —- så mycket lägre
relativt sett än i många före detta krigförande
länder — beror på det förhål -

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

landet, att den svenska regeringen underlåtit
att bibehålla den yttre och inre
balansen. Jag vet, att Radiotjänst strävar
efter stor objektivitet, men det är
ändå nästan en överraskning att få höra
från statsministern, att jag kan vänta
mig en sådan väl av alla erkänd, onekligen
riktig belysning.

Beträffande socialiseringsfrågan läste
statsministern ett par avsnitt ur efterkrigsprogrammet,
men han förbigick i
fråga om utrikeshandeln kommentaren,
som kan vara nyttig att läsa ibland,
även när det gäller socialistiska texter.
Där står om utrikeshandeln: »Vi bör i
stället inrikta oss på en sådan kontrollerad
och organiserad handel, där målet
på längre sikt är ökning av varuutbytet
i stället för minskning, och där varuutbytena
blir flersidiga i stället för tvåsidiga
såsom vid vanliga bytesavtal. Det
gäller sålunda att eftersträva vad man
skulle kunna kalla en organiserad frihandel.
» Längre fram står det: »Dessutom
bör staten övertaga de delar av
importhandeln, där ett dylikt övertagande
medför särskilda fördelar.» Jag
tror, att alla måste erkänna, att den
mentalitet som ligger bakom här är, åtminstone
i viss mån, en annan än den
som man har kunnat utläsa ur handelsministerns
tal om en liberalisering av
utrikeshandeln.

Beträffande socialiseringen i övrigt
vill jag nämna, att efterkrigsprogrammet
var ju ett handlingsprogram, som
gick ut på — om jag inte missminner
mig —• att man skulle förstatliga bl. a.
olje- och bensinhandeln. Även försäkringsväsendet
skulle socialiseras. Allt
detta var bara första steget till att »omdana
samhället i socialistisk riktning».
Det fanns även andra saker, bostadshus
etc., som successivt skulle överföras i
samhällets ägo. Detta, herr statsminister,
var ett handlingsprogram för det
första stadiet. Nu ha vi med glädje konstaterat,
att man inte har förverkligat
detta, som varit regeringens program i
inånga år. Vi ha givit regeringen en

eloge därför. Men då är .statsministern
inte nöjd med att vi berömma, att han
underlåtit att göra okloka ting. Statsministern
kan med allt sitt jonglerande
med ord inte vifta bort, att det var ett
handlingsprogram, som regeringen lyckligtvis
inte har försökt förverkliga.

Statsministern säger, att vi tala om
hemliga socialiseringsplaner. Men, herr
statsminister, beträffande socialiseringsplanerna
ha vi alltid hänvisat till 27-punktsprogrammet och till det tryckta
principprogrammet. Hur kan då partichefen
och statsministern säga, att vi
tala om hemliga socialiseringsplaner?
De ha varit nog så offentliga. Att regeringen
i dag åter måste erkänna, att
man lagt dem åt sidan, är verkligen ett
stort framsteg i svensk politik och förtjänar
att markeras. Statsministerns alla
krumbukter innebära, att vi kunna fastslå,
att de lagts åt sidan.

Statsministern gjorde gällande att jag
sagt att organisationerna hade staten
som huvudsaklig förhandlingspartner.
Nej, herr statsminister, jag var försiktig
nog att inte använda det ordet. Jag kan
inte nu exakt ange vilka ordalag jag
använde, men jag sade ungefär så, att
ur den synpunkt, som det i detta speciella
sammanhang gällde, alltså kakans
fördelning, hade organisationerna staten
som huvudmotståndare — jag kanske
inte använde just det uttrycket men
något dylikt. Jag underströk i anslutning
därtill, att organisationerna skola
ha absolut fri förhandlingsrätt — alltså
detsamma som statsministern framhöll.
Men att det dock, om samhället tar tre
gånger så mycket av bolagsvinsten som
företagsägaren, finnes ett nytt inkomstfördelningsproblem,
får man väl
lov att erkänna. Och att erkänna faktum
är begynnelsen till vishet — det
kanske jag kan få säga utan att konkurrera
med herr Dickson när det gäller
en diskussion om vad visdom innebär.

Vad jag uppmanat regeringen att göra
är att taga upp detta fördelningsspörs -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

mai till belysning, inte för att på något
sätt dekretera vad organisationerna skola
göra, utan därför att det bär föreligger
ett viktigt samhällsproblem, vars
lösning är en förutsättning för att penningvärdet
skall kunna bevaras.

Om jag hade hunnit, skulle jag, herr
talman, ha gått in på regeringsfrågan,
men jag ser att tiden för min replik nu
är slut. Jag vill därför bara erinra om
en enda sak. Mitt huvudargument i regeringsfrågan
var ett understrykande
av att regeringen i verkligheten är en
minoritetsregering, vars majoritet i den
svenska riksdagen uteslutande beror på
att det är 1942 års folkopinion, som ännu
i dag i viss mån sätter sin prägel
på första kammaren. Ur demokratisk
synpunkt och när det gäller att bedöma
regeringens styrka måste detta vara ett
mycket viktigt förhållande.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag vet inte
om jag skall tillmötesgå den enträgna
anhållan om en repris på föreställningen
om bussen, men efter herr Ohlins
sista replik kanske jag dock bör erinra
om hur följetongen ser ut — jag tycker
att den är mycket enformig, tv det är
precis samma sak som händer i varje
kapitel.

Det hela började med att herr Ohlin
skildrade det svenska samhället som en
buss, där svenska folket satt som passagerare,
medan regeringen försökte
köra bussen. Det gick emellertid inte
vidare bra för regeringen, utan bussen
kom på avvägar, vilket föranledde herr
Ohlin att säga: »Det är väl en dålig
chaufför som kör så att vi hamnar i
diket.»

Min stillsamma replik 1948 var då
den, att om man accepterar liknelsen
med en buss, så får man inte heller
förbise, att den svenska bussen för närvarande
befinner sig på farliga vägar.
Det ekonomiska läget är ju bekymmersamt
för alla länder, och vi befinna oss

bär i Sverige i en situation som ställer
betydande krav på navigeringsförmågan.
Det är under sådana omständigheter
inte så lätt att vara chaufför, när dessutom
passagerarna sitta och skrika allt
vad de orka: »Kör till höger!» — »Kör
till vänster!» — »Kör tillbaka!» — »Kör
framåt!»

Herr Ohlin tyckte tydligen att denna
replik är så rolig, att han vill höra den
varje gång vi diskutera regeringens politik.
Men vid det här laget börja väl
alla kunna repliken, och jag kan inte
förstå, att det nya kapitlet i följetongen
skulle ändra den. Nu ha vi ju kommit
på fast mark — bussen kör inte längre
i kärret — men regeringen utnyttjar
visst inte detta för att stiga, att det är
regeringen som lagat vägen. Vi bara
glädja oss åt att det är så mycket lugnare
i bussen.

Herr Ohlin ville påstå att jag dolde
någonting, när jag läste upp arbetarrörelsens
efterkrigsprogram. Ja, jag läste
inte upp hela motiveringen — arbetarrörelsens
efterkrigsprogram är en
bok på ett par hundra sidor — och ur
den synpunkten finns det alltså fog för
en anmärkning. Men jag skulle vilja be
herr Ohlin fundera just på det historiska
faktum som jag här nyss skildrade.
Arbetarrörelsens efterkrigsprogram
antogs år 1944. År 1945 satte regeringen
i gång med den liberalisering
av handeln, för vilken vi nu uppbära
pris. Det ansågs vid den tidpunkten icke
strida mot punkt 19 i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram. Att nu herr Ohlin
och herr Hagberg anse att så är fallet,
beror kanske på att de läsa in andra
ting i detta efterkrigsprogram än vad
vi, som antogo det vid 1944 års partikongress
och som tro att vi veta vad vi
gjorde, vilja lägga in däri.

Uppriktigt sagt tycker jag att den frågan
lika litet som busshistorien är något
att tala om. Kunna vi inte därför
lämna dessa saker? Såsom jag här framhållit,
visar ju en tillbakablick i tiden
att regeringen 1945—46 arbetade för

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

handelns liberalisering på ett sådant
sätt, att Sverige höll på att bli av med
hela sitt dollartillgodohavande. Det ansågs
ju ingalunda strida mot arbetarrörelsens
efterkrigsprogram, och då kan
väl inte heller ett återupptagande av
detta arbete under andra och gynnsammare
förhållanden göra det.

Det är riktigt, att det i motiveringen
till efterkrigsprogrammet står ett par
ord om socialisering av handeln. Det
heter: »Så bör exempelvis övervägas,
om icke hela importen av bränsle, såväl
kol som olja, på detta sätt bör socialiseras.
» Men det finns inte — herr
Ohlin råkade tydligen minnas fel därvidlag
—• någon punkt i efterkrigsprogrammet,
som säger att handeln med
dessa förnödenheter skall socialiseras
inom en viss tid. Det påpekas endast
i motiveringen att en socialisering
av importen av kol och olja bör övervägas.
Och jag vill än en gång betona,
att dessa socialiseringsfrågor
komma att aktualiseras på samma sätt
som Sveriges socialdemokratiska arbetarparti
alltid aktualiserar de spörsmål
som man vill söka förverkliga. Om vi
finna att situationen är lämplig för att
föra fram ett förslag och ta en stöt på
denna punkt, komma vi att göra det
utan att på något sätt smyga oss fram.
Det kommer inte då att vara fråga om
några dolda avsikter, som göra att man
oroligt behöver bevaka våra formuleringar,
utan vi komma att i ett valprogram
fastslå, hur vi ämna handla.

.lag tror att replikskiftet här, som kanske
inte annars innehållit så mycket av
värde — det medger jag villigt för min
del •—■ ändå haft en viss betydelse, om
detta förhållande nu blivit ordentligt
klargjort, så att man inte i fortsättningen
behöver komma med dessa påståenden
om att i de socialdemokratiska
programmen finnas insmugglade dolda
socialiseringsavsikter, som det gäller att
varna de svenska väljarna för. Det förhåller
sig inte så, herr Ohlin, och jag

hoppas att vi för framtiden skola kunna
slippa diskussion om den saken.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Statsministern riktade till mig
den repliken att han inte gärna kunde
läsa upp hela motiveringen till arbetarrörelsens
efterkrigsprogram. Det har
jag ju inte heller begärt. Jag skulle, herr
statsminister, med användande av Edert
eget uttryck vilja säga: Vad skall det
tjäna till med en sådan replik?

Beträffande bussen vill jag påpeka,
att det är en betydande skillnad mellan
första och andra avdelningen i följetongen.
I första avdelningen var det så,
att bussen hade kört i diket, men det
hävdades på socialdemokratiskt håll att
oppositionen inte fick lov att kritisera
detta förhållande, om vi inte kunde ange
ett sätt, varpå man hastigt — liksom
bara genom att trycka på en knapp —
kunde få upp bussen på vägen igen.

Statsministern säger nu att det inte
var så lätt att vara chaufför, när passagerarna
skreko på det sätt som de
gjorde. Med detta menar statsministern
uppenbarligen, att oppositionen, som
ju utgjorde de bråkiga passagerarna,
oroade och försvårade styrningen genom
sin kritik. Men statsministern har
ju själv för några minuter sedan sagt,
att han tror att det är mycket nyttigt
att oppositionen kritiserar. I nästa ögonblick,
när det passar in för en lustig replik,
anser han däremot att oppositionen
verkar oroande genom att ge alla
möjliga motstridande råd. Ja, om herr
statsministern vill utveckla sig i herr
Dicksons riktning och försöker göra
lustigheten till huvudsak och sammanhanget
med det förut i sak anförda till
bisak, så förstår jag repliken, men annars
gör jag det inte.

I den andra avdelningen av följetongen
har svenska folket med förenade
ansträngningar fått upp bussen ur diket
och den kör nu i något derangerat

7 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 2.

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

skick på vägen. Det har då kommit in
ett nytt element i diskussionen, i det
att regeringen och de socialdemokratiska
passagerarna säga: »Se, så duktig
chauffören är. Ni hade fel som kritiserade
honom.» Jag tror emellertid att
folk förstår det hela mycket bra, om
man tar den enkla bild som jag gjort.
Ty den omständigheten att en buss kör
på vägen igen efter att ha varit i diket
ett slag kan väl inte vara något bevis
på att chauffören hela tiden styrt bra.
Det är just detta som jag har velat ha
fram.

Vidare säger statsministern att man
på socialdemokratiskt håll kommer att
aktualisera socialiseringsfrågorna på
det sätt som man anser lämpligt, etc.
Vem har sagt något annat? Vad jag har
konstaterat är, att det finns, herr statsminister,
ett handlingsprogram för de
första efterkrigsåren, som upptar en hel
del socialiseringskrav som regeringen
lyckligtvis inte fört fram. Och debatten
här, beträffande vars värde jag gärna
instämmer i statsministerns omdöme,
har dock klargjort en väsentlig sak,
nämligen att regeringen allt fortfarande
erkänner, att den icke vill eller vågar
aktualisera, på sätt som skett i England
och som eventuellt kommer att
ske i Norge, dessa socialistiska krav.
Jag tror att det är värdefullt att ha fått
detta fastslaget.

Herr KYLING: Herr talman! Efter remissdebattens
roliga halvtimme, i vilken
numera även en följetong blivit intagen,
finns det nog anledning att återgå
till det ämne, som remissdebatten närmast
är avsedd för, nämligen en diskussion
av statsverkspropositionen.

Den budget, som i år avlämnats, framvisar
en större utgiftsstat än någonsin
tidigare. Den överstiger med inte mindre
än 272 miljoner kronor de utgiftsstater
som tidigare föreslagits. När man
ser den siffran, får man i första ögonblicket
den uppfattningen, att de nödvändigaste
behoven väl dock måste ha

blivit tillgodosedda, men då man sedan
börjar läsa de olika huvudtitlarna
var för sig, blir man litet mer ängslig
på den punkten. Jag skall, herr talman,
stanna en stund inför en av huvudtitlarna,
och jag väljer då den åttonde huvudtiteln,
kulturbudgeten.

Det har i några tidningar sagts att
kulturbudgeten i år är ganska mager.
Jag förstår fuller väl ecklesiastikministerns
alla besvärligheter, när det gäller
att få fram en kulturbudget, som inte
kan sägas vara utsatt för bantningskur.
Jag tror emellertid, att det kan vara
ganska farligt att göra alltför stora nedskärningar
i en sådan budget. Det svenska
folket är ju ett litet folk, och när
det brister i fråga om kvantiteten, får
man ju, såsom det sagts många gånger,
söka sörja för att kvaliteten blir högre.
Men om jag först och främst ser på den
vetenskapliga forskningen, så måste jag
säga att den i vissa fall blivit satt på
undantag. Den vetenskapliga forskningen
betyder dock oerhört mycket för
vårt land, och de rön, som den gjort,
ha tillfört vårt näringsliv stora tillgångar.
Jag behöver bara i detta sammanhang
erinra om professor NilssonEhle
och den betydelse som hans forskningsarbete
haft för det svenska jordbruket
och därmed även för vår nationalinkomst.

I detta sammanhang skulle jag ett
ögonblick vilja uppehålla mig vid ett
annat verksamhetsfält inom forskningen,
nämligen det som rör försvaret. I
försvarshuvudtiteln finns upptagen en
post som heter försvarets forskningsanstalt.
Där har också försvarsministern
gjort nedprutningar och han har skurit
ned det belopp, som försvarets forskningsanstalt
har begärt, med inte mindre
än 1/3. Jag har till min förvåning
konstaterat, att det genom denna nedprutning
icke är möjligt för försvarets
forskningsanstalt att anställa tjänstemän
i högre lönegrad än Ce 24. Det betyder
att civilingenjörer och akademiker
inte komma att stanna eller att

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

över huvud taget söka anställning inom
försvarets forskningsanstalt, då de ju ha
möjlighet att få högre löner inom andra
områden. Jag tror att det är en farlig
väg som man har slagit in på, när
man på detta sätt prutat ned anslaget.

Jag vill, herr talman, även något beröra
frågan om vårt skolväsende, dock
utan att fördjupa mig alltför mycket i
ämnet, då ju denna fråga kommer upp
i ett annat sammanhang genom den bebådade
skolreformspropositionen. Jag
vill nu bara konstatera, att tillströmningen
till läroverken och gymnasierna
har ökat så enormt, att det blir nästan
omöjligt att få platserna att räcka
till. Att tillströmningen ökat på detta
sätt beror inte enbart på att föräldraintresset
att ge barnen en högre utbildning
har blivit så stort i vårt land, ulan
det sammanhänger också med nativitetsökningen.
Man har räknat ut att från
år 1948/49 och fram till år 1955/56
ökar antalet skolpliktiga barn med över
200 000.

I detta sammanhang skulle jag ett
ögonblick vilja snudda vid de faror,
som kunna ligga i att skolväsendet i
vårt land utformas på ett sådant sätt,
att man mest utbildar teoretiker och
inte tänker så mycket på den praktiska
utbildningen. Det har blivit på något
vis särskilt fint att ta eu realexamen
och sedan försvinna som kontorist eller
annat sådant. Ungdomen vill inte ge sig
in på de praktiska banorna. Som ett
exempel skulle jag i korthet vilja beröra
ett brev, som jag fått såsom ledamot
av statens studielånenämnd. När
en pojke hade tagit sin realexamen, och
en god sådan för övrigt, skrev hans
mamma ett brev till nämnden och tackade
för den hjälp som pojken hade
fått under sina studieår. I brevet fanns
det ett P. S., som jag tycker är ganska
signifikativt. Det stod nämligen: »Min
son kontoristen ber också att få tacka.»
Jag är övertygad om att ifall denne
pojke efter sin realexamen hade ställt
sig vid järnsvarven, hade mamman ald -

rig skrivit, att hennes son svarvaren
eller arbetaren också bad att få tacka.

Jag har velat draga fram denna sak,
ty jag tror att det kan vara ganska farligt,
om man här i landet inte tar nödig
hänsyn till att det behövs praktiskt
arbetande människor i lika stor utsträckning
som det behövs teoretiker.
I övrigt skall jag inte stanna vid frågan
om en reformering av vårt skolväsende,
då det, som sagt, blir tillfälle att taga
upp den, när den bebådade skolpropositionen
kommer.

Jag vill i stället gå in på ett annat
spörsmål, som finns berört i statsverkspropositionen,
nämligen lärarbristen
vid våra skolor.

Det finns ju ännu tillräckligt med sökande
till seminarierna, men ju mindre
antalet sökande blir, ju sämre måste
kvaliteten hos de intagna bii. När det
gäller akademiska studier för lärarverksamhet,
tycks intresset vara i ständigt
avtagande. Man blir ganska pinsamt berörd,
när man i tidningarna läser, att
än den ena, än den andra befattningen
som adjunkt eller lektor icke har fått
någon sökande. Helt säkert spelar löneläget
för lärarna sin roll i detta sammanhang.

Den svenska skolan genomgår för
närvarande en ganska allvarlig kris. Det
råder inte blott lärarbrist, utan även
lokalbrist. Det arbetar nu en utredning,
som kallas för 1945 års folkskolesakkunniga
— det finns också en motsvarande
utredning för läroverken. Den
förstnämnda av dessa utredningar har
börjat undersöka, vilka faktorer som
egentligen ha spelat in vid uppkomsten
av det nuvarande krisläget, och jag
skall be alt få återge några siffror, som
ge en liten föreställning om den situation,
vari den svenska skolan i dag befinner
sig.

Undersökningen omfattar 418 skoldistrikt
av tätortskaraktär. Av dessa
skoldistrikt utgjordes 123 av städer, 57
av köpingar och 238 av landsortsdistrikt.
1 (ie undersökta distrikten beräk -

100 Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 cm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nas barnantalet under åren 1948/49—
1955 56 stiga med över 200 000. Antalet
läraravdelningar kommer därigenom
att stiga med 6 700. Detta innebär en så
kraftig ökning som med 60 % i fråga
om de skolpliktiga barnen och med ca
45 % när det gäller läraravdelningarna.
Tar jag ett enda av dessa skoldistrikt,
nämligen huvudstaden Stockholm, visar
det sig att barnantalet stegras med
85 % och antalet läraravdelningar med
79 %. Även på landsbygden, där nativitetsökningen
inte varit lika stor som i
städer och tätorter, blir det dock en ökning
av barnantalet med 31 % och av
läraravdelningarna med 17 %.

Det förelåg redan 1948 en brist på
klassrum, som uppgick till 1 742 stycken.
Under innevarande år har denna
brist ökat till 2 000, trots att det har
skapats 495 nya klassrum. Skoldistrikten
ha i det rådande läget tvingats vidtaga
en hel del provisoriska anordningar,
och man har därvid fått tillämpa
den metoden att man använder de
lokaler som stå till buds. Vi ha inom
utredningen gjort en undersökning av
hur detta lokalbestånd ser ut, och det
har därav framgått att det för närvarande
finns över 1 200 provisoriska lokaler,
varav 746 stycken utgöras av lokaler
utanför skolan. Inom skolan har
man apterat till klassrum de olika specialsalarna,
naturkunnighetsrum, teckningssalar,
gymnastiksalar osv., och
utanför skolan har man fått taga i anspråk
gamla vaktmästar- och lärarbostäder,
och man har fått börja på nytt
använda utdömda klassrum. Man har
inrett vindsrum och andra sådana utrymmen
till klassrum, och det kan kanske
vara av ett visst intresse att påpeka,
att bland de 276 under beteckningen
övriga lokaler upptagna återfinnas
affärs- och fabrikslokaler, magasin och
andra lokaler av liknande slag. Flera av
dessa lokaler äro mycket otillfredsställande
och ha en sådan beskaffenhet, att
de ur hygieniska synpunkter måste utdömas.

Här i Stockholm har man fått införa
skolskjutsar för att kunna klara situationen,
och som en liten kuriositet kan
också nämnas, att bryggerifirman Piehl
har upplåtit tre av sina kontorslokaler
till klassrum för tre småskoleklasser.

Detta är alltså en bild av läget år
1950.

Trots de provisoriska åtgärder, som
sålunda vidtagits, måste likväl under
innevarande läsår omkring 1 600 läraravdelningar
dupliceras. Det betyder
med andra ord, att den ena klassen får
läsa på förmiddagen och den andra
klassen på eftermiddagen. Vad detta
innebär behöver jag inte i detta sammanhang
tala närmare om.

Det förelåg alltså, som jag sade, en
brist på 1 742 klassrum, och antalet
läraravdelningar fram till 1956 beräknas
öka med 6 700. Det innebär att med
nuvarande byggnadskvot skulle vi under
samma tidsperiod behöva anskaffa
ytterligare omkring 8 000 klassrum. De
sakkunnigas undersökning avsåg endast
418 av våra skoldistrikt. Det har
gjorts tidigare undersökningar på samma
område och då har man kommit
fram till att det finns trängande behov
även i de andra skoldistrikten. Skolöverstyrelsen
räknar nu med att bristen
på klassrum i hela landet läsåret
1956/57 kommer att uppgå till 8 500.
Härvid är ändå att märka, att överstyrelsen
kommit till detta resultat trots
att överstyrelsen räknat med att det
med dåvarande byggnadskvot, alltså
föregående års, skulle bli möjligt att
anskaffa omkring 400 klassrum varje
år. Trots detta skulle vi 1956/57 ha en
brist på 8 500! Enligt de beräkningar
som den utredning, jag här syftat på,
kommit fram till, är det i det nuvarande
läget icke möjligt att bemästra lokalsvårigheterna
på annat sätt än genom
en väsentligt stegrad kvot.

Nu har emellertid skolöverstyrelsen
för sin del, som realistiskt insett vad
det här är fråga om, samtidigt som den
avlämnat sina riksdagspetita nämnt, att

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

101

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

om man inte höjer byggnadskvoten för
skolbyggnader, komma vi inom en snar
framtid att råka ut för en katastrof.
Jag kan bara nämna att överstyrelsen
i sin skrivelse till Kungl. Maj :t framhåller
följande:

»Även om det i nu rådande läge kan
befinnas ogörligt att i full utsträckning
tillgodose behovet av nya skollokaler,
kan överstyrelsen under inga förhållanden
finna försvarligt att kostnadsramen
för skolbyggnadsverksamheten
under nästkommande budgetår beräknas
till lägre belopp än 120 milj. kronor.
» Utav detta skulle staten svara för
ungefär hälften, resten skulle kommunerna
svara för. Så gör man en nedräkning
vidare, på grund av vissa omräkningar,
och säger, att minimum av vad
staten bör ta upp i budgeten i år är 45
milj. kronor, annars kommer man att
nå ett katastrofläge. Trots dessa varningar
har regeringen icke kunnat gå
överstyrelsen till mötes, utan regeringen
har stannat för ungefär halva den ökning,
som skolöverstyrelsen ansett vara
ett minimum. Man bär visserligen höjt
skolbyggnadskvoten med 12 miljoner,
men skolöverstyrelsen ansåg att 23 miljoner
var minimum.

Till detta vill jag bara säga, att ute
på den svenska landsbygden är det i
dag ett mycket stort intresse för att
göra allt vad man kan för att förbättra
skolförhållandena. Nu får inte landsbygden
mycket av denna byggnadskvot
därför att landsbygden inte har direkt
brist på lokaler, och saneringsarbetet
där ute blir satt på en framtid. Vad
som står att göra i fortsättningen är att
rekommendera och genomföra duplicering
och att t. o. m. höja barnantalet i
våra klasser, ehuru alla säga att det är
alltför stort redan. För att inte tvingas
genomföra varannandagsläsning i våra
större skoldistrikt tvingas man måhända
att minska timantalet i vissa klasser
för att kanske få rum med en tredje
avdelning i klassrummet samma dag.

Herr talman! .lag har velat peka på

dessa förhållanden, ty det är icke något
överord att säga att vi befinna oss i
en katastrofsituation. Skolöverstyrelsen
har med sina beräkningar bevisat, att
det för närvarande behövs en investering,
bara för att sanera och hålla det
hela flytande, på 600 milj. kronor. Låt
mig då, herr talman, stanna ett ögonblick
inför några andra områden, där
vi äro tvingade att göra investeringar.

600 milj. kronor till skolorna, ålderdomshem
räknar man fram till 400
milj. kronor, sinnessjukhusen 250 milj.
kronor, vägarna — här går jag till vad
Väg- och vatten har äskat — 525 milj.
kronor per år. Då frågar jag mig: har
man tänkt på dessa siffror, när man
här i dag talat om att vårt finansiella
läge blivit så mycket bättre under det
gångna året? Herr talman, låt mig ställa
en fråga. Vi ha i år ett lönestopp, som
kostat massor av Sveriges löntagare
stora offer. Regeringen har, inte minst
finansministern, vid flera tillfällen utlovat,
att det är sista året som det här
i landet kommer att vara ett lönestopp,
och det torde inte vara lätt för någon
regering att återigen komma till Sveriges
löntagare och i höst kräva lönestopp
ytterligare ett år. Vi ha subventioneringar
som gå till hundratals milj.
kronor, subventioneringar som man lovat
försöka få bort snarast möjligt. Vi
vänta på skattesänkningar, och fråga
är om inte skattesänkningarna för närvarande
måste räknas som en av de
största sociala reformerna, när allt kommer
omkring. Det är då kanske inte
underligt, att den som i dag suttit och
lyssnat till deklarationer nu anser, att
det ekonomiska läget blivit så mycket
bättre, vill ställa frågan rakt på sak:
vart kommer det i själva verket att
bära hän?

Herr talman! Jag är väl medveten om
att den svenska högern ofta blir anklagad
för bristande intresse när det gäller
socialt reformarbete. Men jag vill säga,
herr talman, att intresset därvidlag från
vår sida är lika stort som ifrån något

102

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

annat partis sida. Jag vill emellertid
samtidigt framhålla, herr talman, att
när vi skapa våra sociala reformer, torde
det inte räcka att skapa reformer
som stanna på papperet och i verkligheten
bli en chimär. Låt mig ett ögonblick
peka på en sådan reform.

Jag var med 1938 i riksdagen, när
man beslutade om folktandvårdens inrättande.
Man talade då om att det
skulle bli 1 000 tandläkartjänster. Hela
denna folktandvård skulle vara genomförd
på tio år och alltså vara fullt klar
1948.

År 1949 ha endast 580 av dessa tjänster
verkligen tillsatts, och av dessa
voro för samma år 175 vakanta, 100
besatta tillfälligt med stipendiater och
117 besatta med icke alltid kompetenta
utlänningar. Av 376 kliniker stå ännu
81 tomma, 28 ha aldrig öppnats på
grund av brist på personal, och avgången
av anställda tandläkare har visat
påtaglig tendens att öka. 1946 års
folktandvårdssakkunniga räkna med
en folktandvård som kräver 2 000 till
2 500 tandläkare mot år 1938 angivna
1 000.

Jag har velat taga upp dessa siffror
för att visa, att det inte är något ointresse
för reformer. Man vill stå på
verklighetens grund och fråga sig: kommer
reformen att giva människorna vad
de ha rätt att kräva av en god reform?
Vad vi alltså från svenska högerns sida
önska är att få en allmän översyn och
en plan. Det behövs en nödvändighetsgradering
av de olika problem, som
vi ha att brottas med. Det går inte att
göra som den där människan, som fick
etthundra kronor för köp av julklappar
och som stannade vid första disken
i varuhuset och där fann en utomordentligt
vacker sak. Den köpte hon för
75 kronor. För alla övriga, som hon
skulle köpa julklappar till, hade hon
då endast 25 kronor kvar. En del av
dem blevo utan, men en del fingo några
till utseendet vackert konstruerade saker,
som i själva verket bildligt talat

voro ganska ihåliga. Så får inte en stat
handla, utan staten måste noggrant avväga
de olika posterna. Det måste bli
en nödvändighetsgradering.

För att få inkomster och utgifter att
gå ihop, för att kunna hålla och helst
också öka levnadsstandarden, måste
produktionen ökas. Det är alltså näringslivets
resurser som skola möjliggöra
allt detta som vi önska. Därom äro
vi allesamman både övertygade och
överens. Då kommer rationaliseringen
in i sammanhanget. Helt säkert är rationaliseringsvägen
en alldeles riktig
väg att gå. Även på rationaliseringens
område når man emellertid till sist ett
maximum, som man kanske inte kan
överskrida. Rationaliseringen är visserligen
tidens lösen, men en alltför
högt driven rationalisering kommer
måhända att göra människan till en
robot.

Här måste jag, herr talman, stanna
inför ett problem som jag intresserat
mig för. Jag har sett att det inom ett
flertal förvaltningar och ämbetsverk av
statlig karaktär pågår en ivrig rationaliseringsverksamliet,
som i huvudsak
synes bedrivas enligt allmänt gängse
metoder. Denna verksamhet leder naturligtvis
till ökad mekanisering av arbetet,
till en differentiering och en specialisering,
som i sin tur naturligtvis
leder till en begränsning av antalet
kvalificerade befattningshavare. En sådan
rationalisering är både nödvändig
och i och för sig önskvärd, även ur de
anställdas egen synpunkt. Den kan, rätt
bedriven, skapa förutsättningar både
för trivsel på arbetsplatsen och för en
effektivisering av arbetet, något som
är en av förutsättningarna för förbättrade
inkomster, även för dem som äro
anställda i statsförvaltningen. Även
statstjänstemännen äro fullkomligt medvetna
om sambandet mellan rationalisering
och grunderna för förbättrad ekonomisk
ställning.

Den moderna rationaliseringsverksamheten
har, som jag tidigare sagt,

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2. 103

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

även sina risker och avigsidor. Drives
den för långt och utan tillräcklig hänsyn
till den mänskliga faktorn, motverkar
den sitt eget syfte. För långt driven
mekanisering, uppdelning av arbetsuppgifterna
i så små detalj avsnitt, att
ingen längre har överblick över det
hela, och en så mekaniserad arbetsledning,
att det personliga försvinner, skapar
en olust som gör arbetet tråkigt och
tar bort det intresse för arbetsuppgiften
som till slut dock är den drivande
kraften för de flesta människor i vårt
land. Man har även nu inom statsförvaltningen
på åtskilliga håll kunnat
konstatera hur sjukdomsfrekvensen stiger
med rationaliseringen. I viss mån
kan kanske orsaken härtill sägas vara
av psykologisk karaktär. Vantrivs en
människa i sitt arbete, ger det henne
inte utlopp för hennes verksamhetslust
och skapande drift, faller det sig naturligt
för henne att stanna hemma vid
även en lindrig åkomma. Detta kan man
aldrig hindra med kontroll eller övervakning.
Till detta kommer, att den
uppdrivna arbetstakten sliter hårt på
människor, det skapar irritation och
nervositet och medför, ej minst för den
kvinnliga arbetskraften, svåra påfrestningar
rent fysiskt. Jag tror att erfarna
arbetsledare i detta land hålla med mig
därom och tro på att de som äro sysselsatta
i ett arbete — jag tvekar ej att
använda uttrycket — som är felaktigt
mekaniserat — veta hur läget i själva
verket är. Naturligtvis kan man motverka
följderna av en för långt driven
rationalisering med välfärdsåtgärder på
olika sätt, såsom: förkortad arbetstid,
extra ledighet, förbättrade arbetslokaler
eller rationaliserade arbetsredskap;
men helt kommer man aldrig med dylika
åtgärder till rätta med svårigheterna.
Människorna behöva en gång för
alla arbetsglädje, känslan av att fylla
en uppgift i det dagliga arbetet. Detta
är ett psykologiskt faktum som icke
kan bortresoneras och som man gör
klokt i att ta hänsyn till. Rationalise -

ringsverksamheten skall naturligtvis
icke inställas, den måste drivas och drivas
vidare, men man måste i denna
verksamhet också ta hänsyn till människan.

Jag har, herr talman, velat föra in
den här saken i diskussionen. Vi äro,
som jag tidigare sagt, helt överens om
nödvändigheten av att öka produktionen
för att kunna hålla standarden eller
ännu bättre höja levnadsstandarden
för vårt folk. Men det finnes ett maximum,
och driver man saken över detta,
kommer produktionen kanske inte att
öka utan i stället att minska.

Herr talman! Jag skulle vilja sluta
med att säga, att man måste få en avvägning
till stånd mellan de mera mekaniska
och mänskliga synpunkterna.
Jag vet att det naturligtvis föreligger
samma situation i den enskilda sektorn
av arbetslivet. Jag tror dock, att
man där har lärt sig en hel del av tidigare
begångna misstag. Jag har emellertid
velat understryka vikten av detta
problem även vad gäller statsförvaltningen.

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Den
bedömning av produktionsutvecklingen
i vårt land, som man återfinner i bilaga
1 till årets statsverksproposition, är
ägnad att stämma till optimism inför
de år som komma. Redan under våren
och hösten 1949 kunde man för resten
i uttalanden från regeringshåll lägga
märke till denna i och för sig mycket
glädjande tilltro till vårt näringslivs
förmåga att producera nyttigheter till
det gemensamma bästa. Denna optimism
ha vi också fått bekräftad nyss
från regeringsbänken.

I proposition nr 141 vid fjolårets
riksdag hette det t. ex., att »den industriella
produktionsvolymen stigit med
42 procent från 1938 till 1948». Samtidigt
gjordes där dock ett konstaterande,
att exportvolymen fortfarande
låg väsentligt under förkrigsnivån, en

104 Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

— som man tyckte — märkvärdig sammanställning.
Hösten 1949 framträdde
statsrådet Ericsson i en film med propaganda
för en höjd produktion. Statsrådet
hade av regissören eller från annat
håll fått i uppdrag meddela, att
ökningen i produktionsvolymen från
1938 till 1948 nu uppgick till 45
procent.

Uttalanden sådana som dessa ha framförts
mycket kategoriskt och bestämt.
Det verkar på en oinitierad som om
ingen regeringsledamot skulle ha hyst
ens skymten av tvekan om siffrornas
oantastbarhet. Men samtidigt visade industriförbundets
produktionsindex en
uppgång för åren 1938—48 med endast
14,5 procent. I bilaga 1 och bihang 2
till årets statsverksproposition meddelas,
att produktionsvolymen ökat med
72 procent åren 1935—47. Samtidigt anges
Industriförbundets indexökning för
samma period till endast 30 procent.
Det mera optimistiska påståendet grundar
sig på kommerskollegii beräkningar,
till vilka regeringen av allt att
döma hyser stor tilltro.

Nu menar jag, herr talman, att dessa
motstridiga uppgifter angående produktionen
äro ägnade att väcka eftertanke.
Börjar man fundera över dem, dämpas
tyvärr den optimism, åt vilken man
hängett sig vid studiet av regeringens
vackra och lovande produktionssiffror.
Jag skall inte här ge mig in på några
allvarligare spekulationer över det djävulens
bländverk, som man brukar
kalla statistik. Jag skall inte heller sätta
mig till doms över vilken statistik som
är den rätta, Industriförbundets eller
den som kommerskollegium sammanställer.
Vad jag har avsett är bara att
varna för en överdriven optimism angående
vårt näringslivs förmåga att i
dagens läge motsvara de krav, som den
officiella statspropagandan ställer.

Det är alltid mycket vanskligt med
produktionsstatistik. Att kommerskollegium
och Industriförbundet komma till
så olika resultat beror väl bl. a. på att

de använda olika metoder för att räkna
fram produktionsindex. Kommerskollegium
räknar med produkternas saluvärden,
omräknade till 1935 års prisläge.
Industriförbundet utgår från antalet
arbetstimmar och från ett visst antagande
om storleken av den årliga produktivitetsökningen.

Men, herr talman, jag är angelägen
att framhålla, att en produktionsstatistik
som bygger på produktvärden
måste anses vara en ganska vansklig
mätare av produktionsvolymen. Detta
särskilt i tider av häftigt sjunkande
penningvärde, i tider med import- och
exporthinder och valutasvårigheter, i
tider med ymnig förekomst av surrogatråvaror
o. dyl. Tillkomsten av nya
indirekta skatter försvårar väl också
tillämpningen av denna metod för indexberäkning.

I åtskilliga branscher torde det för
övrigt vara nästan omöjligt att exakt
mäta produktionens volymförändringar.
Det går så länge man rör sig med de
rena viktmätningarna, t. ex. av järnmalm
och trämassa, men det blir allt
svårare då man närmar sig färdigfabrikaten.
Hur jämför man närmare produktionen
av ett antal gassvetsningsaggregat
med dagens produktion av
samma antal elektriska svetsningsaggregat?
Hur registreras produkternas förändrade
användningsvärde, då kvaliteten
ändrats? Hur bär sig kommerskollegium
åt för att jämföra ett antal kulspetspennor,
som för några år sedan
kostade ett par tior, med liknande pennor,
som man nu får sig efterslängda
för bara 2: 50?

Jag vill inte heller påstå att Industriförbundets
produktionsindex säger oss
hela sanningen om produktionsvolymen.
Men vi skola hålla i minnet, att
trots att Industriförbundets beräkning
är betydligt försiktigare än den, som
kommerskollegium har delgett regeringen,
så finns det många sakkunniga
som mena, att t. o. m. industriens egen
indexserie pekar för högt. Man menar

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

105

Vid

att det där antagandet om den kontinuerliga
produktivitetsstegringen med
bortåt tre procent om året är alltför
generöst tilltaget.

.lag känner något till verkstadsindustrien
och kan därför anföra exempelvis
följande skäl för att produktionsförmågan
där skulle vara väsentligt mindre
än man tror: 1) Eftersatt maskinanskaffning
och likaså eftersatt rationalisering.
2) Ineffektivt utnyttjande av
material och arbete på grund av regleringar
och handelsspärrar. 3) Ineffektiv
arbetsinsats på grund av överrörlighelen
på arbetsmarknaden, försämrad
arbetsdisciplin och sjunkande arbetsskicklighet.
4) En på grund av
tvångsläget felaktig inriktning av produktionen.

Helt säkert finns det liknande förhållanden
i de flesta grenar av vårt näringsliv.
Och det är på den grund, herr
talman, som jag är benägen att tvivla
på påståendet, att den industriella produktionen
i Sverige skulle ha vuxit
med den snabbhet som kommerskollegium
låter förmoda. Ett påpekande av
denna art är inte alldeles obefogat och
det har också dagens debatt klart visat.
Hela den ekonomiska debatten blir
nämligen snedvriden, om man allmänt
utgår från det felaktiga antagandet, att
vår löpande varuproduktion är större
än den i verkligheten är. Att reservationslöst
lita till statistikens förmåga att
ge oss sanningen innebär ju också en
stor fara, då man planerar för framtiden
och i synnerhet då man går att
fatta beslut som gälla morgondagens
samhälle. Det vore intressant att från
auktoritativt regeringshåll få svar på en
fråga, som jag skulle vilja formulera så
här: Bygga regeringens ekonomiska

kalkyler och därmed dess handlingspolitik
på kommerskollegii produktionsindex
såsom ett absolut faktum?

Som jag tidigare antytt finns det,
herr talman, åtskilliga faktorer i den
ekonomiska politik, som regeringen bedrivit
och bedriver, speciellt gent emot

remiss av statsverkspropositionen m. m.

näringslivet, vilka göra det nödvändigt
att studera vad som sägs i statsverkspropositionen
om produktionsutsikterna
med det kritiska sinnet påkopplat.
Jag är inte pessimist — det har jag påpekat
flera gånger tidigare — när det
gäller att bedöma ett fritt näringslivs
förmåga till en kontinuerlig stegring av
produktiviteten. Men jag vet av erfarenhet,
att ett näringsliv, som hämmas
genom en kortsynt skattepolitik och
som tvingas att operera inom de snäva
gränser som regleringstänkande, kontrollmentalitet
och byråkratisk formalism
uppdragit, icke i längden kan utvecklas
så som vi alla önska.

Skall vårt näringsliv kunna blomstra
och ge oss en säker grund att bygga
en sund välfärdspolitik på, då måste
det också få utföra sin gärning i en
renare och friare luft. Då är det nödvändigt
att vi använda varje möjlighet
att lätta på kontroll- och regleringsbanden.
Vi måste i dagens läge hela tiden
sikta fram emot det målet: att återge
näringslivet dess frihet. Det är därför
jag med glädje i eftermiddags hörde
finansministern utlova lättnader i regleringarna.

I detta sammanhang vill jag inte underlåta
att framhålla den absoluta nödvändigheten
av att den utlovade successiva
avvecklingen av priskontrollen
påskyndas med alla medel. Priskontrollnämnden
har ställt sig avvisande gent
emot de framställningar som gjorts i
detta syfte från olika håll. .lag vill erinra
om det utlåtande nämnden avgav
den 6 juli, med anledning av framställningar
från näringslivshåll, efter förnyad
remiss från regeringen, som —-och det länder den till heder — ju inte
var nöjd med det tidigare utlåtandet.
Utlåtandet den 6 juli hemligstämplades
under en lång tid, och bara det säger
en hel del om dess kvalitet. Inom parentes:
hur är det egentligen möjligt
att hemligstämpla ett administrativt utlåtande
över offentliga framställningar
i ett land som Sverige? Det rimmar

106 Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ganska dåligt med den upprepade
gånger avgivna försäkran, att kristidsmyndigheterna
skola bemöda sig om ett
gott förhållande till näringslivet.

Vad så det sakliga innehållet i priskontrollnämndens
försök att bemöta
näringslivets kritik beträffar, så karakteriserar
man kanske det bäst genom
att referera vad nämnden anför mot
slopandet av priskontrollen på grönsakskonserver,
marmelad och inlagda
gurkor. Priskontrollen på dessa varor
kan nämligen inte hävas, säger nämnden,
därför att skördeutsikterna för råvarorna
äro osäkra. Det står faktiskt så.
Eftersom skördeutsikterna varit osäkra
alltifrån tidernas begynnelse och kunna
väntas förbli det intill tidernas slut,
är argumentet — om det nu kan kallas
ett argument — liktydigt med att prisstopp
måste bibehållas inte bara på de
stackars gurkorna utan på alla växande
förnödenheter så länge världen består!
Så länge hoppas jag att vi inte få ha
kvar priskontrollen.

Att varken konsumenter eller producenter
kunna hysa någon tilltro till en
priskontroll, som tvingas tillgripa den
sortens bevisföring, behöver inte ens
diskuteras. Detta rimmar emellertid
mycket dåligt med vad finansministern
uttalade i eftermiddags.

Sedermera har debatten mellan priskontrollnämnden
och dess vedersakare
till stor del kommit att röra sig kring
frågan om den kartellerade prissättningen.
Från nämndens sida har vidare
gjorts gällande, att priskontrollen behövs
därför att karteller och monopol
förekomma i näringslivet. Jag vill därför
erinra om vad nämnden hade att
säga om den saken för några år sedan.
I ett remissyttrande med anledning av
en motion vid 1946 års riksdag skrev
nämnden så här: »En statlig priskontroll
skulle icke vara ett ändamålsenligt
medel i kampen mot monopol och karteller.
Allvarliga risker skulle, såsom tidigare
utvecklats, föreligga för att en
dylik kontroll skulle leda till just så -

dana resultat, som förekomsten av monopol
och karteller framkallar ...»

Jag vill också erinra om att riksdagen
gav sin anslutning till liknande uttalanden
från vederbörande utskott vid
samma tillfälle. Priskontrollnämnden
borde från regeringshåll få en påminnelse
om detta faktum. Det kanske inte
heller skulle skada, om nämnden bland
alla sina luntor kunde plocka fram det
där utlåtandet av år 1946 och läsa ännu
några rader om och av sig själv. Jag
citerar vidare: »Det är nämndens övertygelse,
att en permanent statlig priskontroll
leder till stelhet och bristande
rörlighet i det ekonomiska livet. Priskontrollen
är ett osmidigt och schematiskt
verkande instrument för prispolitik
och kan icke utgöra annat än ett
surrogat för en fri marknadsprisbildning,
som blott i extraordinära situationer
bör tillgripas. Den leder lätt till
konserverande av prisrelationer, som
icke svara mot de marknadsmässigt betingade,
och därmed till snedvridning
av produktionen . ..»

Allt det där är faktiskt så rätt och
riktigt, att man skulle kunna tro att
det hade stått i en högertidning. Dessutom
är vartenda ord i denna beska
kritik väl så möjligt att tillämpa i dag
som för fyra år sedan.

Jag har redan tidigare i denna kammare
med tillfredsställelse noterat
Sveriges accepterande av den s. k. frilistningen.
Jag har också tagit fasta på
vad handelsministern sade förra året i
ett interpellationssvar om en utveckling
mot ytterligare frilistning. Nu konstatera
vi med glädje att Sverige har 53
procent av sin import på frilista. Vårt
accepterande av detta friare handelsutbyte
måste emellertid få oundvikliga
konsekvenser på andra områden. Frilistningen
tvingar automatiskt fram fria
valutakurser, möjligen över den europeiska
valutafonden. Eljest är det fara
värt, att vi få brist på en valuta och
samtidigt överflöd på en annan. De
fria valutakursernas återinförande är

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

107

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

endast glädjande; Kooperativa förbundets
chef har flera gånger framhållit
detta. Jag hoppas att en sådan utveckling
mot en friare och rörligare utrikeshandel
inte skall hindras genom
några nya regleringspåfund.

Dessutom blir det alldeles ofrånkomligt
att slopa priskontrollen på alla frilistade
varor. Icke endast på importpriset,
herr talman, utan framför allt på
konsumentpriset. Detta är något alldeles
självklart, och det förundrar mig
att priskontrollnämnden tydligen fått
instruktioner att konsumentpriserna på
frilistade varor icke skulle bliva fria.
En upplysning från regeringen på denna
punkt vore av stort intresse.

Ett bibehållande av priskontrollen
på frilistade varor är i mina ögon att
sabotera hela idén med frilistningen.
I samma riktning verkar även regleringen
av valutatilldelningen — så som
skett t. ex. i fallet Italien, där det nu,
sedan swingfonden blivit förbrukad,
råder så gott som praktiskt taget importförbud
på alla frilistade varor.

Är det inte fel, herr talman, när
Sverige lämnar medgivanden till övriga
Marshalländer för att själv få fördelar
och sedan genom tvångsåtgärder sätter
sina egna medgivanden ur kraft?

När jag här ger min fulla anslutning
till varje åtgärd som är ägnad att bidraga
till en utveckling mot ett friare
näringsliv, så innebär detta icke, att
jag betraktar varje band på näringslivet
såsom kommande utifrån, från
staten t. ex. Jag är lika mycket motståndare
till de band, som på sina håll
näringslivet självt har velat knyta. Jag
syftar här givetvis på karteller och monopol.
Dessa företeelser iiro en sjukdom
hos näringslivet. Men ingen obotlig
sjukdom. Jag kan i det sammanhanget
påpeka, att jag så tidigt som år
1942 offentligt uttalade mig mot karteller
och monopol. Den åsikten har
jag sålunda haft länge innan jag kom
till riksdagen och in i det politiska livet.
Dessa företeelser måste till varje

pris bekämpas. Frågan är bara vilka
medel man skall välja. Jag tror att man
bäst kommer till rätta med detta problem
genom en envis upplysningsverksamhet
och genom att klarlägga konsekvenserna
för näringslivet självt. Jag
tror att det enskilda näringslivet bör få
reagera självt mot dessa företeelser.
Men en tillräcklig sådan reaktion är
inte möjlig så länge de yttre banden
bestå — regleringar av olika slag, investeringskontroll
och priskontroll. Det
är nämligen så, att det är dessa yttre
band som tvinga fram kartellmentaliteten
i näringslivet.

Att vi med hänsyn till stabiiiseringspolitiken
inte kunnat göra rent bord
med de omtjatade regleringarna är
sant. För att uppnå en stabilisering av
lönenivån är man naturligtvis beredd
till vissa uppoffringar. Men om de uppoffringar
och de medel, man tillgriper
för att uppnå denna stabilisering, leda
till ett förstörande av statens ekonomi,
då är det ett grundfel någonstans. Personligen
tror jag, att vi kunde ha nått
samma resultat visavi stabiliseringen
genom andra medel än subventionerna.
Regeringen hade alldeles för bråttom
att komma med sina utfästelser den 19
september 1949. Den avstod redan på
förhand från att diskutera andra utvägar.
Det är ganska betecknande, tycker
jag, att LO hyser så liten tilltro till
sin egen regerings förmåga att hålla
sitt löfte att prisindex inte skall slå
igenom taket 109, att LO sedermera har
förskaffat sig garantier på förmåner,
om så skulle ske, på annat håll. Jag
tror att om regeringen innan den gav
subventionslöftet hade förhandlat med
arbetsmarknadens parter på den basis,
som sedermera LO och Arbetsgivareföreningen
enats om, så hade kanske en
uppgörelse kunnat komma till stånd,
varvid subventionerna hade blivit
mindre nödvändiga —■ kanske rent av
onödiga. Alt subventionerna i längden
iiro eu kräftskada på hela det ekonomiska
.systemet behöver jag inte i den -

108 Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

na församling utveckla. Det inses väl av
alla, även av regeringens medlemmar.

Så som jag ser saken, herr talman,
kan jag inte förstå annat än att regeringen
nu tvingas i sin politik att gå
ständig balansgång mellan inflation
och deflation. Dess strävan efter full
sysselsättning är en annan av orsakerna
till våra svårigheter. Denna strävan
har ju tyvärr givit till resultat en
överfull sysselsättning med åtföljande
överrörlighet på arbetsmarknaden och
produktionssvårigheter. Hög och jämn
sysselsättning är något eftersträvansvärt.
Överfull sysselsättning däremot
skadar det ekonomiska livet och därmed
samhället.

Herr talman! Jag har här med några
ord velat ge uttryck åt den syn på vårt
lands läge som jag som industriman
har förvärvat. Jag har velat varna för
en överdriven optimism, och jag har
redogjort för de skäl, som jag ansett
föreligga för en mera kritisk bedömning
av våra produktionsmöjligheter
än den regeringen gjort sig till tolk
för — om än jag tror att under friare
förhållanden industriens möjligheter
till ytterligare produktionsökning och
standardhöjning äro stora. Jag har
också just därför velat peka på nödvändigheten
av att vårt näringsliv frigöres
från alla hämmande band —
yttre såväl som inre och såväl detaljregleringar
som regleringar i stort.

Jag vill sluta med en förhoppning.
Eftersom jag vet att regeringen erkänner
näringslivets stora betydelse för
det svenska välfärdssamhället, önskar
jag att den då också under det kommande
året måtte visa prov på en mera
välvillig inställning till näringslivets
önskemål och noga taga tillvara alla
möjligheter till att avveckla kvarstående
krisregleringar och kontrollinstitutioner.
Då får regeringen säkerligen
näringslivets stöd.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman!

Herr Edström ställde frågan, huruvida
regeringen baserar sin politik på det
indextal som räknas fram av kommerskollegium.
I och för sig kanske jag inte
behöver svara på den frågan. Men med
anledning av vad som tidigare i dag
förekommit i denna kammare i fråga
om att läsa statistik och giva olika tolkningar,
tror jag det finns anledning
säga några ord.

Herr Edström hänvisade i första
hand till en propagandafilm som jag
medverkade i och däri jag, om jag minnes
rätt, framhöll att vår industriella
produktion ökat med 45 procent sedan
förkrigstiden. Jag tror att den siffran
är riktig, eftersom procenttalet avser
den totala industriproduktionens ökning
och vi veta att antalet anställda
inom industrien nu är betydligt större
än före kriget. Det är alltså fråga om
en procentsiffra som ger uttryck för
den totala industriproduktionen och
icke fråga om ett procenttal som anger
effektstegringen per anställd.

Yad sedan gäller de andra procenttalen,
så har jag för tillfället icke möjlighet
att kontrollera hur man räknat
fram dem. Men jag tror det finns anledning
att här svara herr Ohlin, som
under debatten gjort påpekanden som
innebära att den svenska exportvolymen
skulle ligga på betydligt lägre nivå
och ha eu långsammare stegringstakt
än i Storbritannien, Frankrike och
Schweiz. Han nämnde därvid siffran
83 i förhållande till 1938 års exportvolym.

Här föreligger efter vad jag kan förstå
— jag kan inte utgå från annat —
ett rent misstag vid bedömandet av saken.
Det är sant att man tidigare arbetat
med sifferserier, med vilka man
kanske kan komma fram till volymsiffran
83, men denna beräkningsmetod
tar inte full hänsyn till för vår export
så betydelsefulla grupper som maskiner,
instrument och transportmedel. Då
kan man fråga: betyder det så mycket
om man räknar med dessa tre varu -

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2. 109

Vid

grupper? Ja, jag tror det. Det är nämligen
i stort sett på det sättet, att vår
export kan ökas med viss del när det
gäller den ena halvan, d. v. s. den andel,
som kommer från skogsindustriens
produkter. Där ha vi emellertid eu
ganska sniiv gräns satt genom råvarutillgångarnas
begränsning. I fråga om den
andra hälften, som omfattar halvfabrikat
och färdigvaror av alla möjliga slag,
tror jag att det finns möjligheter till en
snabbare expansion. Sådana yppa sig
just nu, och det är därför vi gärna
vilja tro att exportvolymen avspeglas
bättre med indextalet 103, som också
finns angivet i bilagan till statsverkspropositionen.
Men jag vill då påpeka,
att det avser de nya beräkningsmetoderna,
som alltså lett fram till den
siffra, som herr Edström varnade för
och som han menade skulle leda till att
man överdreve industriens möjligheter
att öka produktionen. Jag vill gärna instämma
i detta och det är helt enkelt
därför som jag har begärt ordet nu för
att påpeka, att om denna beräkningsmetod,
som herr Ohlin använt, skulle
stå oemotsagd här i kammaren, skulle
detta betyda, att om vi inte lyckats öka
i den takt herr Ohlin önskat, hade vi
mer eller mindre misslyckats. Jag vill
förebygga en sådan slutsats. Jag tror
nämligen att vi kunna känna oss relativt
tillfredsställda med utvecklingen
av den svenska exporten under år 1949
med undantag då för vad herr Ohlin
påtalade i fråga om vår handel på dollarområdet.
Det kan måhända intressera
kammarens ledamöter att få en
mycket enkel statistik — så att det inte
blir någon förväxling, herr Edström —-nämligen den statistik, som anger värdet
av vår export i kronor räknat; den
statistiken kan man inte förväxla med
någon annan. Under de senaste åren
uppgick vår export fob 1946 till 2,r>
miljarder kronor, 1947 till 3,2, 1948 till
3,!) för att 1949, det är en preliminär
siffra, uppgå till 4,2 miljarder, möjligen
4,2.ri miljarder. När importen kom -

remiss av statsverkspropositionen m. m.

mer att stanna vid 4,3 miljarder är det
ett besked, som leder fram till en förklaring
av varifrån vi fått vår förbättrade
valutaställning. Det är helt enkelt
en hänvisning till att varuutbytet i sig
självt balanserar. Det iir alltså frakter
och andra osynliga inkomster som
komma till; de redovisas alltså som ett
plus till dessa summor. Det är alldeles
uppenbart, att man måste använda statistik
med förnuft, och man skall inte
överdriva betydelsen av dessa siffror.
Men jag kan ju inte underlåta att säga,
att om vi få en exportökning under
1949 på ungefär 270 miljoner kronor,
så innebär detta en värdemässig stegring
med ungefär sju procent, och volymmässigt
måste det vara minst det
dubbla. Detta kan man underbygga till
resonemang på olika sätt. Jag vill erinra
om att vår malmförsäljning ökade
med 1,3 miljoner ton till 12,8, att massaexporten
totalt steg från 1,7 till 1,9
miljoner ton, att pappersexporten ökade
till 25 000 ton. Men sätter jag denna
volymökning tillsammans med den inkomstminskning,
som vi fått på pappers-
och massaexporten, med 240 miljoner
kronor, är jag tämligen säker på,
att vi måste ha en avsevärd exportvolymstegring
oavsett vilken indexserie
man använder för att komma fram till
ett värdemässigt totalresultat för förra
årets export, som jag nyss antydde.
Detta innebär med andra ord, att vi
ha fått exportera betydligt mera massa
och papper och ändå inte kunnat uppnå
de inkomster vi uppnådde 1948,
detta helt enkelt därför att våra exportpriser
på dessa varuslag fallit med i
stort sett 25 procent. Emellertid ha vi
fått utomordentligt vackra siffror i
fråga om trävarorna, som värdemässigt
fikat med inte mindre än 120 miljoner
kronor. Detsamma gäller maskinerna.
De ha ökat i värde med ungefär 100
miljoner kronor. Samma gäller för
malmen och en hel del andra varor.
Allt detta gör det sammanlagda resultat,
som jag förut nämnde. För decein -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ber månad ha vi också en mycket vacker
siffra. Den kanske är för bra för
att tagas till intäkt för den utveckling
man vågar diskontera, men den innebär
att vi faktiskt ökat vår värdemässiga
export i förhållande till senaste
året eller 1948 års siffra, som var ytterligt
gynnsam, med inte mindre än 15
procent.

Jag har velat anföra dessa siffror
därför att de också kunna tjäna som
förklaring till att det varit möjligt att
vidta de åtgärder beträffande en frilistning
för den svenska importen, som
herr Edström uttalade sitt gillande av.
När herr Edström var förvånad över,
att man alltjämt tillämpade priskontrollen
på vissa varor som kommit med
under frilistningen, förstår jag inte riktigt
hans förvåning. Det är nämligen
på det sättet att vi inte på något sätt
genom priskontrollens bestämmelser
hindra import av varorna i fråga. Men
vederbörande köpare får finna sig i att
han får sälja dessa varor till det pris,
som är fastställt på hemmamarknaden
— ja, jag ser att herr Edström ler och
menar att detta är meningslöst. Detta
förhållande ha vi anmält i Paris, och
det har inte föranlett någon som helst
anmärkning från Marshallorganisationens
sida. Hade vi däremot tillämpat
frilistningen på det sättet, att vi sagt,
att nu frilista vi och stoppa sedan importen
med hänvisning till att dessa
varor inte ingå i vår prisnivå, då hade
vi förfarit på ett felaktigt sätt. Nu tror
jag att vi förfarit på ett oklanderligt
sätt med hänsyn till de principer, som
frilistningen framsprungit ur.

Det är klart att vi kunna få svårigheter
även på områden där vi genomfört
frilistning. Det har skett i fråga
om Italien. Det är att beklaga. Vi skola
försöka att ordna upp denna sak på
ett eller annat sätt. Det hänger samman
med att vår export är säsongbetonad,
och därför sakna vi betalningsmedel.
Det har också berott på att efterfrågan
på de varor vi köpa i Italien
blivit starkare än vad vi beräknade från

början, varigenom den s. k. swingfonden
blev otillräcklig. Det är i och för
sig ingenting som bryter friiisiningens
principer utan helt enkelt en malör,
sorn inträffat i handelspolitiskt sammanhang
och som man skall söka att
klara upp så fort det blir möjlighet till
detta.

Jag har, herr talman, velat framföra
dessa synpunkter delvis med hänsyn
till vad herr Edström anförde men
framför allt därför, att jag icke kan
dela de synpunkter som herr 0’niin
gjorde sig till tolk för under förmiddagen.
Tv jag tror att det blir ett felaktigt
utgångsläge, om vi sprida den
uppfattningen att vi ligga 20 procent
under exportvolymen 1938. Skulle det
lyckas oss att höja med ytterligare t. ex.
25 procent, tycker jag att det vore en
utomordentlig prestation och att den
borde värderas på eit riktigt sätt.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Med anledning av handelsministerns
kritik av mitt siffermaterial skall
jag nöja mig med att omnämna, att
dessa siffror, som icke gälla hela året
1949 utan tre kvartal, vilket han förbisåg,
äro hämtade ur Förenta Nationernas
»Bulletin för Europa», publicerad
i januari 1950. Chefen för Europakommissionen,
som säkerligen är intresserad
av riktigheten i det publicerade
svenska materialet, är förre handelsministern
Myrdal.

Herr EDSTRÖM (kort genmäle): Herr
talman! Jag är ganska förvånad över
att det icke inses, att om en priskontrollerad
vara inom landet kostar t. ex.
7 kronor men samma vara frilistad och
köpt utifrån, icke kan säljas under ett
pris av 10 kronor, så betyder detta en
direkt spärr mot att över huvud taget
köpa denna vara. Det är den rena illusionen
att sätta den på frilistan. Då
kan man lika gärna behålla importförbudet
så länge priset är bundet. Jag
kan icke förstå att vi kunna handla på
detta sätt och giva det sken av ett

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

111

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

medgivande till övriga makter att vi
gå dem till mötes genom att sätta varan
på frilista, när vi samtidigt bromsa
importen av varan genom att vi sälja
den till så lågt pris inom landet att
den inte kan importeras utan förlust.
Detta tycker jag är att sabotera hela
idén med frilistningen. Om det gäller
en enstaka vara, må det vara hänt;
men eftersom det, enligt de informationer
jag fått, gäller ganska många varor
finner jag detta omdöme berättigat.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Jag hade föreställt
mig att frilistningen skulle leda
till hårdare konkurrens. Det är en allmän
uppfattning att så blivit förhållandet.
Då borde det vara möjligt för utländska
varor att konkurrera med de
svenska. I den mån det gäller varor
av annan kvalitet, förutsätter jag att
priskontrollen kan bedöma en sådan
sak. Men om man släpper in dyrare
varor, kan man icke taga detta som
motivering för att det hela skall vara
frilistat. Snarare är det så, att i den
män vi vägra frilista en vara, så är
skälet det, att det råder särskilda produktionsförhållanden
för denna vara i
utlandet, t. ex. s. k. dubbel prisnivå
på råvaran. Den frilistade varan skulle
bli särskilt billig, och den svenska industrien
skulle icke kunna göra den
lika billig. Det är ett skäl alt icke taga
med denna vara på frilistan.

Det andra skälet som åberopats kan
jag icke förstå. Alla som varit med om
att förorda en friare handel ha hoppats
på att den skulle leda till ökad konkurrens
och lägre priser. Det bör icke
föranleda oss att upphäva priskontrollen
också i de fall då priserna bli
högre. Det blir ju precis motsatt effekt.

Herr EDSTRÖM (kort genmäle): Jag
hoppas också att frilistningen skall
giva konkurrenspriscr och en sundare
prisbildning, herr statsråd. På den
punkten iiro vi fullt eniga. Men i de fall

som jag känner till är ett högre pris
motiverat av högre kvalitet. Trots detta
skulle varan icke få säljas till ett högre
pris utan den skulle säljas till ett fastställt
lägre pris. Jag vet icke om jag
blivit felaktigt informerad. Kanske herr
statsrådet känner till detta bättre. Men
jag har fått den informationen, att man
icke ens tillåter fri prisbildning för
importerade varor av högre kvalitet.

§ 2.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna
protokoll:

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och vice
talmännen i riksdagens andra kammare
och de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte herr
talmannen och vice talmännen tillsätta
kammarens kanslipersonal,
den 18 januari 1950.

Sedan i enlighet med beslut vid herrar
deputerades sammanträde den 12
januari prov blivit anställda med anmälda
sökande till kanslisttjänst, sammanträdde
nu herrar deputerade ånyo
för provens bedömande och tjänstens
besättande; och förordnade herrar deputerade
därvid jur. kand. Nils Bertil
Åkerfeldt att tills vidare uppehålla en
kanslistbefattning hos kammaren.

In fidem
Gunnar Britth.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.34 om.

In fidem
Gunnar Britth.

112

Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Fredagen den 20 januari.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (Forts.)

Herr talmannen anmälde, att den
från gårdagens sammanträde uppskjutna
överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts propositioner, nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1950/51 och, nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1949/50 nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut gjord anteckning ordet till

Herr JOHANSSON i Stockholm, som
yttrade: Herr talman! I gårdagens debatt
förklarade statsminister Erlander
mycket bestämt, att regeringens utrikespolitik
fastställdes här i riksdagen och
att inga ändringar hade vidtagits i den
bekanta deklarationen för ett par år sedan.
Men redan strax före fjolårets remissdebatt
förklarade landshövding
Sandler, att Sveriges politik i Förenta
Nationerna under det året blivit »något
streck mera västorienterad än tidigare».
Det har redan påvisats här av herr Hagberg
i Luleå, att detta i ännu högre
grad varit fallet med utvecklingen under
1949. Detta visar sig inte bara i
mängden av fasta eller ambulerande
kontrolldelegationer från Förenta staterna.
Ett tag under oktober och november
kommo dessa delegationer, som de
fyra stora partierna dragit på oss via
Marshallkontraktet, så tätt att de kolliderade
med varandra, tills kulmen nåddes
i den här omgången vid besöket
av en representativ och lysande personifikation
av de tongivande kretsarna
i våra dagars Förenta stater, mr Thomas
från Oklahoma. Hans och andras
anspråk på kungahusets och regeringens
uppmärksamhet framfördes med

sådan emfas, att det framkallade omedelbar
rättelse. Vi sågo en upplyftande
syn i den kulörta pressen veckan därefter.
Regeringen hade mött upp med
bägge excellenserna, vilka anlagt sina
vänligaste och charmigaste leenden vid
uppvaktningen för 20 hitresta damer
från den amerikanska pressens pin upoch
skvallerspalter. Det skulle vara
mycket intressant att i dessa spalter
hitta konversationen vid denna celebra
detalj i Svea rikes styrelse.

Från detta vill jag emellertid gå över
till den fortsatta och skärpta västorienteringens
verkningar på den svenska
delegationens politik i Förenta Nationerna.

Excellensen Undén försvarade i fjolårets
remissdebatt den svenska delegationens
stöd åt den amerikanska och
engelska linjen, den negativa linjen mot
atombombförbud och nedrustning, och
anförde därvid bland annat att det bara
var en stat i världen, som förfogade
över atombomben, nämligen Förenta
staterna, och att ingen internationell
församling kunde dekretera att atombomben
skulle förbjudas. Uppenbart ha
också Sverige och övriga stater, som
understött och understödja den amerikanska
Baruchplanen, vägletts just av
den uppfattningen, att Amerika hade
monopol på atomkrafthemligheten och
att detta var avgörande för de internationella
besluten. De amerikanska förslagen
avse nämligen att befästa och
utbygga detta monopol, att Amerika
skall kontrollera och förbjuda även
fredlig användning av atomkraften i
andra länder och äga och driva anläggningar
och kontrollera och äga uranförekomster
genom en internationell
institution, där Förenta staterna har det
avgörande inflytandet. Denna nation
skulle inte bara äga och leda dessa di -

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Nr 2. 113

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

rekta atomindustrier, den skulle också
ha samma makt över närgränsande industrier,
främst metallurgiska och kemiska
industrier. Denna av den mäktigaste
kapitalistiska stormakten dominerade
institution skulle alltså förvalta
och äga de för försvaret viktigaste råvarukällorna
och industrierna i dessa
länder. Kapitalistiska regeringar skulle
kontrollera de viktigaste försvarsanstalterna
i socialistiska länder. Framstående
vetenskapsmän i väster, som arbetat
med atomkontrollproblemet, anse
att den av Sverige understödda amerikanska
planen med full avsikt gjorts
oantaglig för Sovjetunionen och andra
stater, därför att Förenta staterna vilja
hindra verklig atomkontroll. Först när
denna av Amerika ledda institution
skaffat sig total kontroll över alla andra
länders strategiska tillgångar, skulle
Förenta staterna börja överväga, om
de skulle förstöra redan förefintliga
atombomber. Hela avgörandet skulle
ligga i Washington.

Under det gångna året ha förutsättningarna
för den amerikanska planen
totalt raserats. Excellensen Undén kan
icke i år upprepa sitt uttalande i fjol,
att Amerika ensamt har atombomben.
Det var inte riktigt heller i fjol. President
Truman gjorde slut på den föreställningen
den 23 september 1949. Han
meddelade heller intet nytt besked, ty
det hade givits två år tidigare, men det
finns ju ganska många svenskar, som
inte tro något förrän president Truman
sagt det.

Strax före nyåret i år kom ett annat
besked västerifrån, som var så pass
uppseendeväckande att större delen av
den svenska pressen inte har vågat
trycka det. Den amerikanska atomkraftskommissionen
hade utsatts för
hetspropaganda av den s. k. oamerikanska
kommittén och av en ökänd
radiokommentator. De hade påstått, att
kommissionen låtit atomhemligheten
sippra ut till Sovjetunionen. Atomkraftskommissionen
fann ett mycket

effektivt svar på hetsen. Den plockade
i sina hemliga arkiv fram vetenskapliga
avhandlingar från Sovjetunionen
från år 1940, vilka med all tydlighet
visade, att Sovjetvetenskapen redan det
året visste, att uran 235 kunde explodera
med våldsam kraft, om mängd
och sammansättning fyllde vissa »superkritiska»
betingelser. De kände också
vid denna tidpunkt till, enligt den
amerikanska atomkraftskommissionen,
teorien om anläggandet av uranstaplar
för utlösning av kedjereaktioner och
att dessa staplar kunde förvandla uran
238 till ett transuraniskt element, nämligen
plutonium. Sovjetvetenskapen diskuterade
redan då, alltså för tio år sedan,
enligt samma amerikanska källa,
ingående metoderna för utnyttjande av
atomenergi för sprängning och för den
fredliga kraftproduktionen. När detta
redan år 1940 var bekant för den amerikanska
atomkraftskommissionen, är
det väl löjligt att antaga att det ända
till år 1949 skulle vara obekant för president
Truman. Varför dröjde han då
med sitt besked? Jo, han väntade tills
de flesta av Västeuropas och Nordeuropas
utrikesministrar hade präntat sina
namn under Atlantpakten. När beskedet
omsider kom, användes det som motivering
för en ännu våldsammare upprustning
i både Förenta staterna och
atlantpaktsstaterna, inte bara på atomvapenområdet
utan på alla andra områden.

För Sveriges vidkommande bör det
vara av stor vikt, hur man ser på samma
sak på andra sidan om oss, i öster.
Samma dag som Truman meddelade att
Sovjetunionen kände atomvapenhemligheten,
och hela världen lyssnade till
vad den andra parten skulle svara,
upprepade Vysjinskij inför hela världen
i Förenta Nationerna sitt gamla
förslag att atomvapnet omedelbart och
kategoriskt skulle förbjudas och en internationell
kontroll skapas, som garanterade
förbudets efterlevnad. Sovjetregeringen
förklarade samtidigt, att den

8 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 2.

114 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

gärna var beredd till sådan inskränkning
i den internationella suveräniteten
som var nödvändig för en effektiv kontroll
av förbudet men att denna kontroll
icke fick förhindra en fredlig användning
av atomkraften.

Även i en del borgerliga kretsar, där
man ser litet mera nyktert på världssituationen,
har det betecknats som en
vinning för freden att den kapitalistiska
och socialistiska världen numera äro
jämställda i fråga om detta nya vapen.
För vår del tillägga vi, att Trumans
besked borde ha verkat avkylande på
de överhettade hjärnor, som drömma
om ett nytt krig, ett snabbt anfallskrig
för att ge Amerika världsherravälde i
atombombens tecken. Vi anse, att detta
besked har skapat större möjlighet för
en mera realistisk syn på hela denna
fråga i Förenta Nationerna, en realistisk
syn som skall ge möjlighet till ett
effektivt förbud mot detta vapen, som
uteslutande syftar till massförstörelse av
städer och utrotande av deras befolkning.
Framför allt borde det väl svalka
de av folkpartiets tidningar och övriga
krigsaktivister i Sverige, som gärna
vilja ställa vårt land till Amerikas förfogande
som krigsskådeplats. Vi anse
att Sverige bör stödja den grupp inom
FN, som vill förbjuda atomvapen och
skapa effektiv kontroll av förbudet. Jag
har väckt en motion i denna fråga, och
jag har därför tillfälle att återkomma.

I fråga om nedrustningen har Sverige
intagit samma negativa hållning och
medverkat till att hela frågan har råkat
in i dödvatten. Sverige har röstat emot
Sovjetregeringens konkreta förslag om
beskärning av stormakternas rustningar
och åtgärder mot krigshetsen och om
ingående av en fredspakt. I stället har
Sverige medverkat till resolutioner, som
undvika de klara frågeställningarna.
Sverige har därmed i FN understött de
makter, som under det gångna året
skapat den aggressiva Atlantpakten och
bedriva en upprustning, som vida överträffar
Hitlertysklands uppladdning

för det andra världskriget under 1930-talet. Det räcker att anföra, att 40 procent
av den senaste amerikanska budgeten
går till rustningar hemma i Amerika
och i Europa. Om man därtill räknar
kvardröjande utgifter för det gångna
kriget, så går inte mindre än 71
procent av budgeten till militära ändamål,
medan endast fem procent går till
socialhjälp och 0,8 procent till undervisning
och till fredlig forskning. Det
är skrämmande siffror och de visa,
var hotet kommer ifrån. Även i detta
fall ligger det i Sveriges fredsälskande
folks intresse att instruktionen för delegationen
revideras och att vi stödja
fredens krafter.

I alla avgörande frågor i FN har
Sverige varit följsamt till parollerna
från väster. Så var det t. ex. när det
gällde att utse efterträdare till Ukraina
i säkerhetsrådet. De stater, som beträffande
mandatfördelningen ansågo sig
representerade av Ukraina, hade begärt
att få Tjeckoslovakien som ny representant
och samtidigt förklarat att ett
inval av Jugoslavien i nuvarande situation
måste betraktas som en ren utmaning,
vilken allvarligt kunde störa det
kommande samarbetet inom FN. Trots
detta röstade Sverige för Jugoslavien.
Sverige engagerade sig, som herr Hagberg
i Luleå redan påpekat, i högre
grad än våra grannländer för de krafter
i FN, som i ett uttalande ifrågasatt
om inte Ungern eller Bulgarien genom
Mindszenty- och Petkovrättegångarna
hade kränkt de mänskliga rättigheterna.
I bägge fallen var det fråga om rättegångar,
som fördes inför hela världens
offentlighet och där de anklagade tillstodo
sina brott. Däremot har Sverige
tydligen aldrig ansett, att de mänskliga
rättigheterna ha kränkts i Grekland,
utan tvärtom hälsat den grekiska
fascistregimen som likatänkande medlem
i Europarådet och Europaförsamlingen,
detta trots att Grekland högst
officiellt i den grekiska generalstabens
rapport av den 21 november 1949 till -

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Nr 2. 115

slått att den inför ståndrätt rannsakat
under de tre sista åren 47 498 personer,
av vilka de flesta sitta kvar i ohyggliga
tortyrläger och fängelser. Av dessa har
regimen, alltjämt enligt sina egna siffror,
dömt 5 033 människor till döden
inför ståndrätt och avrättat 3 033, därav
1 533 enbart under det sista året.
Det betyder fyra avrättningar om dagen
utan att den svenska regeringen funnit
att de mänskliga rättigheterna ha
kränkts eller att det inverkar på dess
ställning till Grekland i Europarådet.
Humaniteten är således enögd. Vilka
övergrepp och förbrytelser som helst
tolereras, när de utövas i kapitalismens
namn.

Det är därför också konsekvent, att
Sverige tillhör de tolv stater, som i FN
stödja England och de övriga kolonialmakterna,
när FN-församlingen på förslag
av förvaltarskapsrådet beslöt upprätta
ett särskilt organ för att skärpa
kontrollen över kolonierna i de färgades
värld. Denna hållning blev för mycket
för en del av regeringens egna.
Aftontidningen skrev: »Man kan säga,
att det här är fråga om de färgade folkens
mänskliga rättigheter, men dom
intresserar vi oss tydligen inte för. Vi
ömmar bara för bulgarer, rumäner och
ungrare. Sverige förenade sig nämligen
med de europeiska kolonialmakter, som
givetvis fanns bland de tolv avslagsröstande.
Officiellt och utan att någon
haft tillfälle att uttala sig därom ha vi
sålunda infört eu sorts coloured line.
Det går inte att invända, att i det ena
fallet gäller det folk under kommunistdiktaturen
och i det andra människor,
som äro knutna till den västeuropeiska
demokratien. Det är ett obestridligt
faktum att de västeuropeiska folken i
stor utsträckning reservera demokratien
för eget bruk och att invånarna i
deras besittningar sakna alla fri- och
rättigheter. I varje fall vågar man påstå,
att det svenska ställningstagandet till
kolonialmakternas förmån inte har nå -

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

»t gon resonans i svenska folkets rättsr,
känsla.»

a Det var som sagt Aftontidningen. Jag
ir ser inte författaren i bänken, men jag
f- skall i alla fall be att få instämma i
n denna befogade socialdemokratiska kritik
av den enögda humaniteten i Svet.
riges framträdande i FN.
n Exempelsamlingen från FN kunde
it fortsätta en god stund, men jag övera
går nu till den skärpta västliga kursens
;s inverkan på hemmaplan och framför
t. allt på vår handelspolitik,
a Det är ju rätt betecknande att debat>t
ten bär i kammaren hela första dagen
s koncentrerades på två ting, dels på
ryska handelsavtalet och dels på den
tt bekanta bussen, som hade blivit en
SI följetong enligt statsministern och herr
1- Ohlin. Ja, det finns redan förut i litteraturen
en sådan följetong. Den ameri)-
kanske författaren John Steinbeck
a skrev i fjol en mycket rolig roman, som
i- väl också varit följetong någonstans
och som i svensk översättning bar namu
net »Buss på villovägar». John Steini,
beck kunde väl aldrig drömma om att
I- denna hans skapelse, denna vilsefarann
de buss, i det fjärran Sverige skulle

i bli symbol för de bägge stora partierna,
h för socialdemokraternas och folkparn
tiets gemensamma politik. Det är också

ii symboliskt att bussen är ute på ameri;-
kanska villovägar. Det är också detta
n som sätter sin prägel på hela debatten
i om handelspolitiken här i dag.

''. Herr Hagberg i Luleå har redan bea
rört de nya attackerna mot det svenska
handelsavtalet med Sovjetunionen och
•, handeln med öststaterna över huvud
a taget, vilka nu lett till att både herr
;t Ohlin och herr Hjalmarson framträtt
i som drabanter i den hetskampanj, som
i- länge bedrivits under Dagens Nyheters
i ledning för att riva upp avtalet. Avsikå
ten med kampanjen är, som Morgoni,
Tidningen riktigt fastslog, att vi så de!1
monstrativt som möjligt skola försämra
vårt förhållande till Sovjetunionen och

116 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ingå som medlem i västalliansen. Det
bör tilläggas att militärt aggressiva och
mäktiga krafter i Förenta staterna gärna
se att vi liandia så kortsynt, men
det svenska folkets intresse går i motsatt
riktning. Det torde vara klart för
varje kylig observatör, att detta avtal
betyder mycket mera för Sverige än
det betyder för Sovjetunionen. För en
stormakt med dess råvarutillgångar och
dess industri kan ett kreditavtal med
en stat som Sverige icke vara någon
stor fråga. En talesman för den svenska
landsorganisationen har ofta förklarat,
att vi en gång tecknat detta avtal som
en försäkringspremie för den svenska
järnbruks- och verkstadsindustrien i
händelse av en kris. Nu söka avtalets
motståndare leva högt på att den väntade
krisen fått fördröjd utlösning, men
innerst inne veta de alla, att den kommer,
att den redan anmält sitt förebud
och att den inte kommer att dröja
länge. FN :s ekonomiska europakommission
konstaterade redan i december
1948, att det enda som kunde ge en varaktig
räddning för Europas ekonomi
var minimum en tredubbling av Västeuropas
handelsförbindelser med Östeuropa.
I stället har man under Amerikas
ledning gått den rakt motsatta vägen.
Enbart under tredje kvartalet i fjol
sjönk handeln mellan Väst- och Östeuropa
med inte mindre än 20 miljoner
dollar i vardera riktningen. Amerikas
dollarimperialister anse att det är
bättre att en halv miljon människor gå
arbetslösa i Väst-Tyskland än att landet
får öka sin handel med sina egna
landsmän eller med länderna på andra
sidan zongränsen. Denna politik är
huvudlös, och den är framför allt huvudlös
för de kapitalistiska staterna
själva, tv den påskyndar och förvärrar
det kristillstånd, mot vilket Marshallplanen
skulle vara ett botemedel. Föreställningen
att man därmed kan skada
den socialistiska utvecklingen i öster
var tokig redan när sovjetregimen var
ung och totalt isolerad, och den är så

mycket mera tokig i dag, när handeln
utvecklas i snabbt tempo mellan dessa
länder, vilka utmärkt komplettera varandra
i näringspolitiskt avseende. De
som förlora mest på denna av Förenta
staterna dikterade politik äro de kapitalistiska
staterna i Europa, och det väntas
allmänt att några av dem skola bryta
med det amerikanska kommandot och
följa sina egna intressen.

Jag skall med några exempel visa,
hur akut denna situation är. Det brittiska
Foreign Officer främste tysklandsexpert,
Ivar Kirkpatrick, som nyligen
har företagit en resa i Ruhrområdet,
har förklarat, att tanken att de
västtyska kapitalisterna skola ingå i ett
ekonomiskt samarbete med Sovjetunionen
är en mardröm för Amerika och
för England. De ha inte glömt Rapalloavtalet
1922, som slog hela deras spel
i stycken, och de frukta ett nytt Rapalloavtal.
Inom parentes sagt skulle det
inte förvåna mig om det vid en avspänning
av läget inte blir Västtyskland
utan Amerika som gör ett Rapalloavtal
och sedan skrattar gott åt svenskarna,
som spelat bort sina möjligheter.
Amerikanerna äro aldrig sentimentala
i business.

I hela kapitalismens värld har varuhungern
efterträtts av en våldsam kamp
om marknaderna. Detta har också
skymtat i debatten här. Excellensen
Undén har förklarat, att våra industrier
inte längre ha beställningar för flera
år framåt. Så var det en gång när avtalet
skrevs, men, för att citera skalden,
»de dagar, ack, de dagar äro svunna».

Chefen för American Institute of
Managements, Jackson Martindell, har
också gjort en resa i Europa och efter
återkomsten förklarat, att devalveringen
är en förelöpare till ett internationellt
handelskrig av ett slag som världen aldrig
tidigare sett maken till. FN:s ekonomiska
europakommission har nyss
konstaterat, att den europeiska stålindustrien
utanför Sovjetunionen utbyggts
så planlöst och är så överdimensione -

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Nr 2.

117

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

råd, att, även om man räknar med
maximal efterfrågan, 8 miljoner ton
obearbetat stål kommer att sakna köpare
år 1953. Samma överdimensionering
förekommer i en lång rad andra
industrier.

Den svenska stålindustrien och den
svenska verkstadsindustrien, framför
allt kvalitetsindustrien, ha sin naturliga
marknad i öster och sydöst. De kunna
inte sälja något nämnvärt till dollarländerna,
tv de kunna inte konkurrera
med den högt rationaliserade amerikanska
industrien, utom i något enstaka
undantagsfall. Dessa äro kanske våra
ur sysselsättningssynpunkt viktigaste industrier,
och deras arbetare bilda Sveriges
ojämförligt största fackförbund. Morgon-Tidningen
förklarade häromdagen,
att det skulle vara bättre om amerikanerna
ville köpa fartyg från våra varv
än ryssarna. MT vet mycket väl, att
amerikanerna inte vilja köpa några
båtar av oss. De vilja exportera, de vilja
köpa upp våra industriföretag — de ha
redan börjat med AEG och AB Zinkgruvor
— och de vilja översvämma landet
med en syndaflod av turister av
Mr Thomas’ typ, men de vilja inte
köpa sådana varor, som konkurrera
med de amerikanska industrierna. Just
det fack som Morgon-Tidningen nämnde,
varvsindustrien, hör till undantagen.
De svenska varven kunna bygga
fartyg billigare än de amerikanska, men
vad göra amerikanerna då? Jo, de subsidiera
varvsindustrien med 50 procent,
och de äro beredda att öka sina subsidier
för att Sverige inte skall kunna
sälja fartyg till USA.

Så är det på alla områden. Vi skola
betala dryga böter i dollar för att vi
inte använt tillräckligt många amerikanska
fartyg för vår dollarimport.
Pappersmasse- och pappersindustriens
allt överskuggande problem är den
amerikansk-kanadensiska konkurrensen,
som sträcker sig även till Europa
— lättnaden genom devalveringen blir
nog ganska tillfällig. Europa skall slopa

barriärerna mot de amerikanska varorna,
som konkurrera ut våra egna industrier,
men de se noga till att européerna
inte kunna göra likadant i
Amerika. Ha riksdagens ledamöter observerat
hur det gick för danskarna
när de ville sälja billigt smör i Förenta
staterna? Det gick mycket dåligt. Vi
komma nog att få göra samma erfarenheter.

Trots detta böra vi enligt både högerns,
folkpartiets och socialdemokraternas
mening subsidiera den amerikanska
pressen med en kostsam reklam
och samtidigt försumma våra närbelägna
marknader i öster, där vi verkligen
ha avsättning för våra viktigaste
varor. Vi skola förslösa den goodwill
som vi ha skaffat oss genom det tidigare
avtalet, vi skola försumma att utveckla
våra möjligheter med tanke på det handelskrig
de amerikanska experterna
vänta, och vi skola ta risken av arbetslöshet
i verkstadsindustrien. I stället
skola vi driva en reklamkampanj i Förenta
staterna, som med största säkerhet
bara kommer att leda till att vi få
sälja litet av sådana varor, som amerikanerna
inte tillverka själva. Vi komma
kanske att få sälja litet Orreforsglas,
litet knäckebröd och några lådor av
herr Dicksons ryktbara pilsner klass
III. Vi skola enligt statsverkspropositionen
bedriva marknadsundersökningar,
som säkert också komma att kosta en
hel del, i exempelvis Belgiska Kongo,
Siarn och Pakistan men samtidigt frivilligt
avstå från de marknader som
ligga oss närmast och som komma att
betyda mest i eu kris därför att de äro
krisfria.

Jag förstår att Dagens Nyheter, som
är så stolt över att den i Amerika blivit
utnämnd till Sveriges främsta proamcrikanska
tidning, föreslår någonting,
som ur svensk synpunkt är så himmelsskriande
dumt, men jag konstaterar, att
tydligen både herr Ohlin och herr
Hjalmarson vunnits som proselyter.
Båda representera storfinansen, och de

118 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vilja gärna framstå som näringslivets
representanter, men de ha i denna fråga
inte hela sina partier bakom sig. De
ha dem bakom sig, som inte ha utsikter
att driva affärer i öster, men det finns
ett stort antal svenska industrier och
affärsmän, som vilja göra affärer i detta
väderstreck — inte Holger Hjelm-affärer,
utan vanliga hyggliga affärer —
till gagn för båda parterna. Herr Hedlund
i Rådom talade i går om de tunga
bördorna av avtalet, men jag har aldrig
hört Sveriges bönder klaga över att de
under de gångna åren fått sälja ganska
många av sina överflödiga hästar och
avelsdjur österut och att vi fått köpa
råvaror till den svenska gödningsämnesindustrien.

Återigen står Amerika i vägen. I början
av 1949 fick det svenska utrikesdepartementet
en anmaning från Förenta
staterna med stöd av Marshallkontraktet,
där man krävde en reducering av
den svenska handeln på öststaterna.
Uppmaningen kompletterades med tre
olika varulistor. Den första innebär enligt
Morgon-Tidningen — listorna ha
inte offentliggjorts — totalförbud för
export av vapen och militärt material.
Den andra innebär totalförbud för export
av produkter, som kunna användas
i krigsindustrien — ett mycket vidsträckt
begrepp, som kan omfatta verktygsmaskiner,
vertyg, kemiska produkter
och mycket annat. Den tredje varulistan
är mycket omfattande. Export av
varorna på den listan tillätes visserligen
men med starka begränsningar. Listan
omfattar så skiftande saker som
blysänken till fisknät och lokomotiv.

Detta ger mig anledning att ställa
några frågor till de för ögonblicket tyvärr
frånvarande utrikes- och handelsministrarna.
Det har sagts här, att de
dubbelsidiga handels- och kreditavtalen
inte blivit vad man hoppats. I vilken
utsträckning beror detta på att Marshalldirektiven
hindrat eller begränsat
Sveriges handel med Sovjetunionen och
folkdemokratierna just beträffande de

varor, som dessa länder helst vilja
köpa? Vi veta, att de framför allt vilja
köpa specialstål och speciella kvalitetsprodukter
från verkstadsindustrien, och
det är högst sannolikt att de amerikanska
direktiven stått hindrande i vägen
för handel med dessa varor. Talar
det rykte sant som säger, att en nästan
avslutad affär med ett färdigt svenskt
tankfartyg, som skulle säljas till en av
öststaterna, har stoppats efter ingripande
av en av Marshallfogdarna? År det
riktigt att en svensk firma hindrats att
köpa personbilar av ett nytt ryskt märke?
År det riktigt att detsamma skulle
vara fallet beträffande motorcyklar?
Äro vi tvungna att köpa frukt från Kalifornien
för dollar när vi kunna köpa
fördelaktigare utan dollar på närmare
håll? Hur är det slutligen med en vara
som spelat en viss roll i dollardebatten,
nämligen oljan? Har det gjorts några
försök från svensk sida att köpa olja
i Sovjetunionen, och vad har det lett
till?

Jag kan också som ett exempel på
ovederhäftigheten i debatten nämna,
att det i pressen länge har påståtts, att
om vi köpte mer än vi sålde, skulle vi
vara tvungna att betala underskottet i
dollar, men man förbigår noga att ryssarna
varit hyggliga nog att inte göra
anspråk på sin rätt till betalning i dollar,
utan vi få betala i varor.

Den grupp jag tillhör anser, att vi
böra frigöra oss från de kontrakt, som
leder till sådana konsekvenser. Sveriges
handelspolitik bör bedrivas efter
Sveriges intressen och inte efter Förenta
staternas. Det finns avtal, som behöva
sägas upp därför att de äro till
skada för Sverige, och det gäller i
främsta hand Marshallkontraktet. Det
socialdemokratiska partiet har visserligen
sagt ifrån genom utrikesministern,
att man inte tänker tillmötesgå de mest
högljudda kraven, men ibland har man
givit efter för den borgerliga propagandan.
Morgontidningen skriver — det
gäller denna gång inte Sovjetunionen

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Nr 2. 119

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

utan öststaterna i övrigt — att de ha
skapat svårigheter genom övergrepp
mot svenska sjömän, och i gårdagens
debatt motiverade herr Hjalmarson kravet
på en ökning av polisen i Sverige
med att kommunisterna skulle ha försvarat
övergrepp mot svenska sjömän
och andra. Herr Hjalmarson citerade i
det sammanhanget Stig Dagermans nya
bok, men om någon har »driften till förnedring»,
är det väl den press herr
Hjalmarson företräder. Jag har tidigare
sagt här i kammaren, att svenska sjömän
och andra som blivit häktade i utlandet
självfallet skola åtnjuta svenska
myndigheters, konsulats och legationers
hjälp, men jag har reducerat de fall som
föranlett hetskampanjen till deras riktiga
proportioner. Jag har talat om vad
som verkligen hände i Polen och de
fakta jag har anfört stå sakligt oemotsagda
i kammaren än i dag.

Det har tillkommit ett fall sedan vi
diskuterade denna sak, nämligen fallet
Holger Hjelm. Han har nu blivit en
.svensk nationalhjälte, men jag skulle
vilja rikta en vänlig varning till de nya
producenterna av nationalhjältar att det
snart torde visa sig, att det är ganska
ovärdiga exemplar de ha upphöjt till
denna värdighet. Jag behöver bara ge
en liten kommentar till fallet Hjelm.
Det har skrivits mycket om folkdemokratisk
och västerländsk rättspraxis,
men tjeckoslovakerna kunna göra vissa
för Sverige obehagliga jämförelser. Vi
kunna slå upp de svenska tidningarna
för den 23 juli 1942, då det i Sverige
hade fällts en ganska uppseendeväckande
dom. Den var hemligstämplad, men
det var inte domen i Tjeckoslovakien.
Svenska legationen har tydligen inte
gjort någonting annat de senaste veckorna
än passat upp Hjelm med varma
filtar och mat. Om man jämför proportionerna
av denna svenska hjälp med
den hjälp som lämnats Jansson och Mineur
eller Per Eriksson, skall man finna,
att det mätes med två olika mått.

Efter Hitlers intåg i Prag hade Sve -

rige genast följt hans bud och berövat
tjeckiska legationen diplomatiska rättigheter.
Personalen var kvar i Sverige
men som vanliga, tjeckiska medborgare.
De sökte komma i förbindelse med sin
regering i London, Benesj’ liberala regering,
och de kunde göra detta endast
genom att skaffa sig en radiosändare.
För detta dömdes i Sverige nämnda dag
den tjeckiske ministerns närmaste man
Vanek till två års straffarbete och tre
andra medlemmar av legationen till
straffarbete och fängelse. Den domen,
herr Hjalmarson, var hemligstämplad i
25 år, och de som sutto på de anklagades
bänk kunde inte få hjälp av de
tjeckiska diplomaterna, ty det var just
diplomaterna som stod för anklagandet.

Jag tycker herrarna böra vara litet
försiktigare med sina jämförelser och
med sitt skryt över västerländsk rättspraxis.
Att smuggla ut industriella hemligheter
är lika straffbart i Sverige —
komma herrarna ihåg Fagerstafallet i
Sverige för några år sedan? Här gällde
det ^smuggling av en hel industri.

Efter debatten i går om socialisering
inom efterkrigsprogrammets ram är det
intressant att notera, att herr Erlander
numera inte bara har avskrivit socialiseringen
i Sverige utan att han också
på svenska bolags anmaning förklarar
det vara en egenmäktig handling av
Ungerns arbetare att socialisera storindustrien.

Herr Undén nämnde i går några siffror
om det svensk-ryska avtalet. Det
framgick av hans anförande, att kreditbeställningarna
hittills uppgått till 403
miljoner kronor men att av dessa endast
216 milj. totalt ha utnyttjats. Är det
inte att släppa all rimlighet när en bullrande
och högröstad propaganda anför
detta som ett tecken på att vi skulle stå
inför en ekonomisk katastrof? Då har
man lämnat verklighetens mark och visat,
att man tar ställning till frågan inte
på ekonomiska utan på politiska grunder
med stöd av amerikansk propagan -

120 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

da och gamla förgrämda arvfiendekomplex.

Till slut skulle jag vilja säga några
ord om läget i stort. Det har under det
senaste året skett en hel del saker som
skärpt situationen. Jag räknar dit den
våldsamma krigspropagandan i pressen,
tillkomsten av Atlantpakten och upprustningen
i väster. Ser man bara på
dessa saker kunde man tro, att kriget
är över oss och att vi stå på tröskeln
till en ny världsbrand. Denna bild blir
dock ljusare om man ser, vad som samtidigt
har ägt rum. Det är annorlunda
med herr Ohlin: den ljusa tavlan, som
herr Erlander talade om, tecknar sig
alltid för herr Ohlin när han ser mot
väster, medan skuggorna lägra sig över
hans framställning när han ser åt öster
och särskilt när han ser på handelsavtalet.
Det går litet trögt med Amerikas
försök att piska ihop Europas stater
till ett krigsblock och till en ekonomisk
enhet. Vi hörde i går att förhandlingarna
om tullunionen med Danmark
och Norge hade strandat. Tonen
mellan de förhandlande parterna har
inte varit så värst vänlig. Jag erinrar
om motsättningarna mellan Förenta staterna
och England, mellan England och
Frankrike, mellan Väst-Tyskland och
de övriga västeuropeiska länderna på
grund av skräcken för den västtyska
konkurrensen. Amerika söker, för att
använda Heidenstams ord, »driva oss
samman med gisselslag», men ur denna
sammanfösning komma inga blåa vårar
att knoppas.

Under förra året ha tre händelser inträffat,
som i särskilt hög grad stärkt
fredens krafter. Kriget i Kina, som pågått
med kortare avbrott i snart 25 år,
har slutat med folkets seger. Det gav
samtidigt besked om den verkliga maktbalansen
i världen. Kina betyder kanske
mer för Amerika än för Europa. Förenta
staterna har satsat 5 miljarder dollar,
huvudsakligen i vapen, på den
bankrutta feodaldiktaturen i Kina. Vapnen
ha kommit i goda händer, ty nu

har folket i Kina tagit hand om dem.
I dag erkänner Förenta staterna genom
Walter Lippman att Amerika helt enkelt
inte kan störta Mao Tse-tung och
inte ens kan göra någonting för Formosa.
Jag tycker det borde verka litet
lugnande på dem, som under Amerikas
flagg vilja gå ut för att erövra världen.
Det framgick av herr Ohlins tal, att det
mycket irriterade honom att Sovjetunionen
och folkdemokratierna fullfölja och
överträffa sina planer och att utvecklingen
i dessa länder förlöper i litet
snabbare tempo än i de länder, som åtnjuta
Marshallhjälp och där det går åt
andra hållet.

Den andra betydelsefulla händelsen,
som inträffat under det gångna året är
att den tyska demokratiska republiken
bildats. Vi ha även upplevt den stora
fredskongressen i Paris — det gångna
årets tredje märkliga händelse — vilken
nyss genom den svenska fredskommittén
vänt sig även till den svenska riksdagen.
Redan vid kongressen i Paris
voro representanter för ca 70 miljoner
människor närvarande. Denna fredsrörelse
är redan i dag så stark, att den i
ett par av Europas största länder håller
på att bojkotta lossningen av de amerikanska
vapenlasterna för det nya kriget.
Det är min övertygelse att den kommer
att växa till en mäktig rörelse också
i Sverige, ty fredspartiet i Sverige är
större än de andra. Svenska folket vill
inte ha något krig, och det skadar inte
att detta blir bekant så att herrar aktivister
med eller utan generalsuniform
få veta hur liten del av Sveriges folk
de ha bakom sig.

Herr Ohlin talade också om freden i
går. Ja, han bör kunna få användning
för sin aktivitet och ha mycket att göra,
om han försöker att rensa upp i sitt
eget parti med de aktivister, som sedan
länge ha förkunnat den landsförrädiska
tanken, att Sverige icke bör försvaras
vid ett angrepp från väster utan att det
tvärtom skall ställa sig till förfogande
som amerikansk krigsskådeplats.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Nr 2.

121

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr Erlander lär enligt radion i går
ha riktat ett — jag minns inte om ordet
var förkrossande eller nedgörande
— angrepp mot kommunisterna. Det är
egendomligt när sådant sker i radio och
inte i kammaren. I kammaren nöjde
han sig med att förklara, att kommunisterna
voro på defensiven. Jag undrar
om detta inte är en av de uppfattningar
som herr Erlander snart får revidera.
Han kanske exempelvis av valsiffrorna
vid presidentvalet i vårt östra grannland
kan se, att det börjar röra sig i en
annan riktning och att opinionen framför
allt i fredsfrågorna, opinionen mot
krigsaktivisterna, håller på att växa sig
stark i detta land. Det skadar nog inte
om herr Erlander använder ett annat
språk än hittills mot dem som öppet
sabotera regeringens officiellt angivna
politik, ty i annat fall ger han yttervärlden
anledning att tro, att denna politik
inte är så allvarligt menad. I går
förklarade han i sitt mycket diskreta
avståndstagande från general Jung, att
om han hade haft tillfälle att se talet i
förväg, så skulle han sett till att det
inte hade blivit någon missuppfattning
om att general Jung stod på samma
linje som regeringen. Är inte skillnaden
större än att en liten retuschering kan
räcka, då är saken ganska allvarlig, och
då bör herr Erlander sörja för att det
inte uppstår någon oklarhet, som ute i
världen färgar föreställningarna om den
svenska regeringens politik. Jag anser
för övrigt, herr talman, med stöd av
det anförda att överbefälhavaren bör
avsättas från sin post.

Vidare anförde:

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag tror att få saker på
senare tid ha upprört svenska folket
så mycket som de brutala övergreppen
mot svenska medborgare i de folkdemokratiska
länderna, företagna i kraft
av kautschukartade bestämmelser till
skydd för statens säkerhet. Med hjälp
av dylika bestämmelser kan man ju be -

handla misshagliga människor ungefär
som man vill och betrakta dem som
mer eller mindre fågelfria.

Nu säger herr Gustav Johansson:
varför har man inte här i Sverige refererat
vad som verkligen hänt? Ja, vi
ha nog fått reda på vad som verkligen
hänt. När dessa misshandlade människor
kommit hit till landet ha de kunnat
tala om det. Det har sannerligen
inte varit så lätt att referera vad som
hänt innan dess, och framför allt inte
vad som händer under de s. k. domstolsförhandlingarna.
Tv antingen äro
dessa processer inte alls offentliga eller
också få de bara refereras av de
kommunistiska tidningarnas representanter,
till exempel av en representant
för tidningen Ny Dag. Jag förmodar att
herr Gustav Johansson måste vara den
förste att medge, att om det inte har
varit någon annan referent närvarande
än Ny Dags representant, då är det
svårt att tänka sig att svenska folket
skulle kunna få veta vad som verkligen
har förekommit.

Herr LINDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Det kanhända är motiverat att
även jag yttrar mig i frågan om sjömännens
behandling utomlands, exempelvis
i Polen. Jag har vid tidigare tillfällen
här i kammaren förfäktat den
meningen, att sjöfolket skall uppträda
på ett hyggligt och hyfsat sätt såväl i
hemlandet som i utlandet, och jag tillhör
inte dem som vilja försvara några
dumheter, som äro begångna av sjömän
på vare sig utländsk eller inhemsk
botten. Men när frågan om svenska sjömäns
behandling i Polen har varit på
tal, dels i en tidigare inlerpellationsdebatt
i denna kammare och dels i dag
och i går och oupphörligen kommer
upp, så måste man säga, att vi svenskar
ha väl all rättighet att reagera
mot sådana övergrepp, som otvivelaktigt
ha begåtts i Polen mot svenska
sjömän.

122 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Det fall som påtalats mest gällde en
styrman som blev häktad i Polen, och
det har påståtts att han begått en mot
polsk lag och författning stridande
handling. Kan det verkligen vara oriktigt
att en svensk undersåte ombord
på ett svenskt fartyg begär att få vara i
fred i sin egen hytt nattetid? Kan det
vara riktigt att en sådan person blir
uppväckt ur sömnen av polisiära myndigheter,
som intränga i hans hytt?
Kan det vara oriktigt att han försöker
freda sig åtminstone i sin bostad? I
vart fall bör väl inte någon kommunist
uppträda och försvara att myndigheter i
det land det här gäller göra på det sättet,
lika litet som man vill försvara att
andra länders myndigheter begå samma
handlingar.

Herr JOHANSSON i Stockholm (kort
genmäle): Herr talman! Till herr Hjalmarson
vill jag säga, att vid processen
mot Holger Hjelm var hela svenska legationen
närvarande och tycks ha
tjänstgjort som referent för den svenska
pressen. Det har således inte saknats
publicitet. Att en viss sekretess
förekommer vid rättegångar av denna
art är något som är känt även i Sverige.
Här gällde det dock något som kan
hänföras till industrispionage. Ofta föras
sådana rättegångar inför lvckta
dörrar även i Sverige, och då förekommer
inte alls så mycket publicitet som
i detta fall. Jag gav ju ett exempel på
att vi bruka hemligstämpla handlingarna
i 25 år i motsvarande fall.

Vidare säger herr Hjalmarson att det
går att få besked av vederbörande när
de komma hem. Ja, en del av dem äro
hemma, exempelvis styrman Larsson.
Jag vill till både herr Hjalmarson och
herr Lindberg säga, att jag inte heller
från honom hört någon vederläggning
av vad jag sade i kammaren förra
gången denna fråga berördes, nämligen
att fallet Larsson bestod däri, att en
svensk sjöman hade påträffats utan le -

gitimationspapper, att den polska polisen,
som inte ville häkta honom, gick
ombord på den båt, där han påstod sig
höra hemma, för att kontrollera att han
var den han utgav sig för. Det var därför
de störde styrman Larsson. Den
svenska pressen har ju sin egen uppfattning
om hur styrman Larsson därvid
har uppträtt. Jag tycker för min
del att styrman Larsson själv kan få
vara vittnesgill i detta fall. Han har
nämligen själv undertecknat ett papper,
där han förklarat... (Munterhet.) Ni
kanske tro att han bär underskrivit en
bekännelse. (Munterhet.) År det något
roligt i att en svensk sjöman skriver
under ett dokument, då ha ni mycket
små anspråk på rolighet. Han har nämligen
själv skrivit under, att han var så
berusad vid tillfället, att han inte
minns ett dugg om händelsen.

Herr von SETH: Herr talman! Eftersom
den talare som hade ordet före
mig var herr Johansson i Ny Dag, kan
jag inte underlåta att säga, att man blir
ju inte förvånad över någonting som
förekommer från kommunisternas sida.
Jag är emellertid något förvånad över
att herr Johansson är så pass kry i ryggen
som han förefaller att vara. Tv
hade en annan människa bockat och
bugat sig som herr Johansson gjort
under de senaste månaderna för diktaturen
i öster, skulle hon normalt sett
fått ryggskott. Men herr Johansson får
inte ens politiskt ryggskott efter alla
mothugg han får lida. Vi svenskar betrakta
vad som bänt de senaste månaderna
som en ynkedom. Man hyllar
och ligger bokstavligen på knä i beundran
för en diktatur, som håller miljoner
människor i vad vi på ren svenska
kalla slaveri.

Det finns all anledning, inte minst
på grund av de inlägg som gjorts här i
kammaren från det kommunistiska partiets
sida, att en stund stanna vid vårt
lands kommunister. Det är nämligen

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Nr 2.

123

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inte tillräckligt avgörande, att de vid
de senaste valen ha gått tillbaka i röstetal.
Det är heller inte avgörande att de
glädjande nog såväl i fackföreningarna
som på en del andra håll ha trängts
tillbaka och fått minskat inflytande.
Det avgörande är att vi ha ett kommunistiskt
parti, nu visserligen till antalet
reducerat. Men den kärntrupp som
finns kvar kan i vissa situationer åstadkomma
en obotlig skada i vårt land.
Därför ha vi all anledning att skärpa
vaksamheten mot den kommunistiska
verksamheten och mot sabotageverksamheten.
Inte minst har vårt lands
ungdom rätt att kräva, att regeringen
skärper denna vaksamhet och vid behov
ställer polisen och andra myndigheter
till förfogande. Det är dock vår
ungdom, som skall utgöra vårt lands
första försvarslinje, och denna ungdom
har i en ofärdstimme rätt att kräva, att
inte sabotage bedrives i de bakre linjerna,
så att ungdomen även får kämpa
mot en fiende i ryggen.

Jag vågar påstå, herr talman, att vad
jag sagt inte på något vis är några överord.
Jag skall inte här anföra någon
större mängd citat, på vilka man kan
basera en sådan uppfattning. Jag vill
dock erinra om ett yttrande av herr
Hagberg, det kommunistiska partiets
ledare i denna kammare, som han ingalunda
har tagit tillbaka och där han
sade: »Vårt ideal är en fri federation
av autonoma stater. Sovjetunionen är
en sådan federation. Vår strävan är att
göra Sverige till en sådan fri socialistisk
republik ... Därför är det naturligt
att vi sluter upp kring Sovjetunionen
och säger: Sovjetunionens sak är vår.»
Även om det gått några år sedan detta
yttrande fälldes, tycks man alltjämt och
i ännu högre grad än förut anse att
så är fallet. Vi leva i ett demokratiskt
samhälle, ocli demokratiens fiender
måste bekämpas med demokratiens vapen.
Även om det kliar i fingrarna på
många, som vilja använda hårda tag,
få vi dock inte glömma, att ett av de -

mokratiens kännemärken är att demokratiens
fiende måste bekämpas med
demokratiens vapen. Det är någonting
vi måste hålla på.

Inom den ramen ha vi dock möjligheter
att införa ganska effektiva beredskapsåtgärder
mot, om jag så får
kalla det, nationellt opålitliga element.
Vi måste försöka hindra kommunisterna
att få nyckelpositioner inom vårt samhälle,
inte minst inom hemvärnet och
civilförsvaret. Vi måste genom demokratisk
samverkan försöka utnyttja
varje laglig möjlighet att utestänga sabotörer,
däri inbegripet kommunister,
från förtroendeposter i vårt samhälle.
Det är gott och väl att så sker på många
platser — att så är fallet skall jag
gärna erkänna — men det har ännu
inte slagit tillräckligt igenom över hela
linjen och över hela landet. Det är ett
förhållande som jag i detta sammanhang
gärna velat peka på. Men för att
man skall få dylika åtgärder till stånd
kräves det givetvis en folkupplysning.

Jag kan inte underlåta att i denna
kammare mot bakgrund av vad som
förevarit här nyss uttala min förvåning
över att man från klart borgerligt
håll ger kommunistpressen sitt stöd i
form av annonser, vilket har skett på
det sista året. Det finns ingen anledning
att på något vis nämna dessa firmor.
Men jag kan inte låta bli att fästa
uppmärksamheten på att tidskriften
»Ung Höger» i sitt första nummer för
i år har publicerat en ytterst intressant
och uppseendeväckande sammanställning
över denna annonsering i kommunistpressen.
Av denna sammanställning
framgår att Ny Dag och Inaprcss’
18 tidningar — Norrskensflamman är
inte inräknad — ha fått ett årligt annonsunderstöd
på cirka 200 000 kronor
brutto under föregående år. När vi leva
i ett demokratiskt samhälle skall det
självfallet stå var och en fritt att annonsera
var han vill, när han vill och
hur han finner för gott. Den repliken
skulle naturligtvis herr Johansson kun -

124

Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

na fälla. Men saken har ju också en
moralisk sida. För min del kan jag inte
finna annat än att det inte är förenligt
med god demokratisk sedvänja att medelst
annonser stödja klart onationella
tidningar.

De demokratiska partierna i vårt
land ha, herr talman, givetvis skilda
meningar om hur man skall bekämpa
kommunisterna. I ett ting borde vi
emellertid vara ense, och det är att vaksamheten
mot den kommunistiska faran
aldrig får slappna, även om vi nu
inte befinna oss i samma spända situation
som vi voro åren 1939—42. Vår
ungdom och de generationer som komma
efter den måste fostras i en klar
demokrati. Den diktatur, som fångar
in unga människor, som hamna i de
kommunistiska ungdomsklubbarna,
skola vi med alla medel och med all
makt bekämpa. I dag heter det folkdemokrati
öster om järnridån. Vad
den är, i varje fall är den inte en folkets
demokrati. Det är där som skiljegränsen
går och där ligger en av förklaringarna
till att vi svenskar höra
västerlandet till och vilja räkna oss dit.
Men trots denna gemenskap när det
gäller att slå vakt om demokratien mot
dess fiender, så föreligger som jag antydde
i sak vissa olikheter mellan partierna
rörande själva uppläggningen av
delta motståndsarbete och det allvar
med vilket de vilja ägna sig åt denna
uppgift. När det gäller önskemålet att
svenska polisens resurser skola förstärkas,
har herr Hjalmarson redan i det
anförande han höll i går riktat inte
bara en vädjan utan även en fråga till
inrikesministern hur det förhåller sig
på den punkten. Jag skulle vilja ytterligare
accentuera denna fråga till inrikesministern
och spörja honom, om
verkligen på denna punkt allt vad som
göras kan verkligen göres och om man
kan vara förvissad om att inte vid ett
tillfälligt lugn en avslappning inträder
på detta område.

Det är ju glädjande att få höra ut -

talanden av det slag herr Lindberg nyss
gjorde — sådana tongångar ha för övrigt
förekommit vid flera andra tillfällen
här i riksdagen. Från herr Erlanders
sida, från herr Halléns sida ha
kommunisterna fått klart besked om
var de höra hemma. Jag kan dock inte
underlåta att erinra om den kommunistflirt
som Z. Höglund framgångsrikt i
många år bedrivit i Stockholms stadsfullmäktige,
även om herr Höglund under
november och december månader
1949 har kommit på andra tankar. Jag
kan inte heller låta bli att påminna om
att en generaldirektör i detta land, som
herr Sköld har varit mycket allierad
med — han har visserligen nu blivit
entledigad efter att på ett framstående
sätt ha misskött sin tjänst — hade mycket
intima förbindelser med det kommunistiska
partiet. Det är ju inte så
länge sedan f. d. generaldirektör ödeen
beviljades en ingalunda föraktlig pension
på förslag av den svenska regeringen
för de år, under vilka han samvetsgrant
har misskött sitt arbete. Man
kan inte låta bli att göra vissa reflexioner
när man studerar dylika förhållanden.

Men det består som sagt vissa olikheter
mellan partierna i själva uppläggningen
av kampen mot kommunismen.
Jag har talat med socialdemokrater
i denna fråga och därvid konstaterat
att en avsevärd förbättring i detta
avseende kommit till stånd på det hållet.
Även när det gäller folkpartiet skall
jag ingalunda tala om den snö som föll
i fjol. Jag tror att det i så fall skulle
kunna komma fram en hel del. Om jag
inte missminner mig blevo samtliga
riksdagsmän bara för några dagar sedan
tillställda en tidning med namnet »Folkpartiets
Stockholmsblad», vilken tidning
man helt och hållet ägnar åt den
s. k. socialdemokratisk-kommunistiska
alliansen i Stockholms stadshus. Om
Folkpartiets Stockholmsblad är ingenting
annat än gott att säga. Jag kan helt
och hållet instämma i vad som där sä -

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Nr 2. 125

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ges. Men, ärade kammarledamöter, det
som omtalas i denna broschyr är vad
som hänt under åren 1948 och 1949 —
vad som tidigare hänt drar man ett
streck över och låtsas inte om att även
folkpartiet flirtat med kommunisterna.
Jag är inte ett ögonblick förvånad över
vad som står i Folkpartiets Stockholmsblad.
För min del skulle jag ha varit
ännu tacksammare, om tidskriften varit
utgiven av folkpartiets riksorganisation,
så att den spridits även i Göteborg och
kommit till de folkpartisters kännedom,
som varit med om att förut välja en
kommunist till andre vice ordförande i
Göteborgs stadsfullmäktige, vilken samtidigt
är ordförande i hemvärnsnämnden,
ty i så fall hade kanske kommunisten
inte suttit på denna viktiga post.
Jag vill komma med riktiga uppgifter
och därför säger jag »förut», eftersom
man vid valet 1949 till presidium i Göteborgs
stadsfullmäktige röstade på ett
annat sätt.

Jag skulle vara särskilt tacksam, om
folkpartiets organisation ville skicka
ner broschyren till dess avdelning i
Tranås i mitt eget län, ty det är med
en till visshet gränsande sannolikhet
bevisat, att en ledamot, visserligen bara
»suppleant», i drätselkammaren i
Tranås sitter på röster, som mänskligt
att döma inte ha kunnat avges från något
annat parti än kommunisterna och
några folkpartister. Jag skulle därför
vara ytterligt tacksam, om folkpartiets
stockholmsavdelning i denna kamp mot
kommunismen, som vi vilja föra, kunde
distribuera denna broschyr i hela landet,
så att vi kunde få till stånd en enig
front på demokratisk väg.

Den svenska högern har aldrig tvekat
att säga sin mening rakt ut. Vi betrakta
kommunisternas verksamhet som
oförenlig med den solidaritet, som varje
svensk medborgare är skyldig vårt land
och samhälle. Vi säga detta och stå fast
vid vår uppfattning. För oss är upplysningsarbetet
mot detta parti en väsentlig
arbetsuppgift, och vi kräva, att myn -

digheterna se upp med alla förberedelser
till illojal kommunistisk aktivitet.
Vi i Sverige få inte låta oss överraskas,
som i andra länder skett med förödande
verkan för land och folk.

Herr talman! När jag nu varit inne
på kommunistfrågan, kan jag inte hjälpa,
att det ligger mig särskilt varmt
om hjärtat att i anledning av årets budget
säga några ord om anslagen till
det s. k. civilförsvaret. Jag skall inte
trötta kammaren med alltför många
uppgifter — varje kammarledamot har
förvisso haft tillfälle att studera denna
sak i statsverkspropositionen. Jag kan
emellertid inte underlåta att peka på
ett par punkter, nämligen när det gäller
engångsanskaffningen av materiel
till civilförsvaret, inköp av brandmateriel
och bidrag till kommuner för anordnande
av branddammar. Vi veta
alla, att herr Skölds budget är så över
hövan ansträngd, att det knappast finns
några möjligheter att däri pressa in ens
det minsta anslag, men vi måste komma
ihåg, att frågan om civilförsvaret intimt
sammanhänger med kravet på det
försvar vi måste ha på den yttre fronten.
I ett modernt krig sammanhänga
den yttre och inre frontens problem så
intimt med varandra, att skulle det
brista på något område bakom fronten,
föreligger det ingen möjlighet för dem,
som kämpa framme vid fronten, att fullgöra
sin mycket angelägna uppgift.

Civilförsvarsstyrelsen har äskat
19 000 000 kronor för engångsanskaffningen
av materiel, och statsrådet har
tillstyrkt 4 G26 000 kronor. Av äskade
10 912 392 kronor till gasskyddsmateriel
har Kungl. Maj:t endast upptagit
3 000 000 kronor, och jag tror, att det
just på detta område föreligger stora
brister. Inte minst under dessa dagar
arbeta länsstyrelserna och de som blivit
satta att sköta civilförsvaret på att
trots den mycket kännbara bristen på
materiel få till stånd ett effektivt civilförsvar.

När det gäller frågan om brandma -

126

Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

terialet kan jag inte underlåta att nämna
några siffror. Här har man äskat
3 609 000 kronor, och statsrådet tillstyrker
500 000 kronor. Jag skall bara
stanna på en enda punkt, den som gäller
behovet av brandsprutor, vilket utgör
1 286 sprutor till en kostnad av
10 288 000 kronor — dessa sprutor äro
ingalunda billiga — och denna anskaffning
föreslås uppdelad på tio år. Även
om man förstår, att budgetläget är prekärt,
måste man dock inse, att Kungl.
Maj:t har föreslagit ett minimum, nämligen
200 000 kronor för anskaffande av
25 sprutor under det kommande budgetåret.

När jag nu talar om dessa sprutor
tycker jag att man kan ha all anledning
säga, att dessa äro som en droppe i
havet. Kungl. Maj:t kunde ha sparat in
på andra områden för att kunna tillgodose
civilförsvarets behov av brandmaleriel
och branddammar. Statsrådet
Sköld har också vid något tillfälle under
föregående år interpellerats i denna
fråga. Civilförsvarsstyrelsen har för
anordnande av branddammar äskat
400 000 kronor, men i Kungl. Maj :ts
förslag står en nolla för denna post.
Detta är alltså anslaget till civilförsvaret,
och var och en förstår — det behöver
jag inte närmare utveckla — hur
viktigt det är att vi med hänsyn till den
moderna krigföringen ha ett väl rustat
civilförsvar, som i händelse av krigsfall
kan träda i funktion.

Även det vanliga brandförsvaret har
— det vågar jag påstå — blivit satt i
en undantagsställning av statsmakterna.
Jag skulle vilja erinra om att enligt
brandlagen skall varje kommun i enlighet
med denna lag ha ett brandförsvar,
som tillfredsställer skäliga anspråk på
trygghet mot brand. Detta stadgande
innebär, att det bör finnas utbildad personal
och erforderlig brandmateriel
inom kommunerna och att man framför
allt måste se till, att denna dyra och
svåranskaffade brandmateriel vårdas
och förvaras under tak. Så är ingalunda

fallet. Jag skulle vilja erinra kammaren
om att den förutvarande ledamoten av
denna kammare, herr Nilsson i Göingegården,
vid ett tillfälle för ett par år
sedan interpellerade just om denna sak,
och han påvisade att kommuner, som
ville följa lagen och anskaffa materiel,
inte hade någon möjlighet att få denna
materiel under tak utan fick förvara
den ute i det fria. Så är fallet i en
kommun, som heter Tännäs.

Jag skall också be att få tala om att
i en annan kommun, Almunge, har man
för att få plats för brandmaterielen hyrt
en gammal kvarnbyggnad, i vilken man
inrymt materielen. Kommunen sökte på
allt sätt få till stånd en brandstation
och anslog medel till detta ändamål och
ansökte om tillstånd till byggandet av
brandstationen, men man fick avslag,
och först sedan kvarnbyggnaden brunnit
ned, varvid man fick inrikta allt
arbete på att rädda materielen undan
elden, beviljades byggnadstillstånd. Jag
skulle vilja allvarligt understryka det
uttalandet, herr talman, att de män, som
äro satta att sköta vårt brandväsende,
se mycket pessimistiskt på frågan hur
de skola fullgöra denna viktiga uppgift,
när myndigheterna äro så njugga med
byggnadstillstånden på detta område.
Jag hoppas, att inrikesministern och det
statsråd, som har att bevilja byggnadstillstånd,
i största möjliga mån måtte
se till, att de byggnadstillstånd, vilka
beviljas och givetvis äro svåra att få,
inte bara komma detta område utan
även andra nödvändiga områden till
godo, och att man inte låter dyrbar materiel
anskaffas och sedan vanskötas av
brist på möjligheter att förvara materielen
under tak.

Jag skall sedan i detta sammanhang
något beröra den finansiella situationen,
och jag kan då konstatera — något
som för resten är gjort på många håll
— att den budget, som föreligger, är
ansträngd. Jag har ingen anledning att
närmare gå in på detta — det ha talare
från mitt parti gjort förut, och det kom -

Fredagen den 20 januari 1950 fin.

Nr 2. 127

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mer talaren efter mig också att göra.
Men jag skulle vilja erinra om att vid
uppgörandet av budgeten, som det naturligtvis
är den nuvarande socialdemokratiska
regeringens sak att försvara,
jonglerar den med siffror på ett sätt,
som nästan närmar sig trolleri. Om
man exempelvis ser på de extra konsumtionsskatterna,
vilka infördes under
protester från flera partiers sida, motiverades
uttagandet av skatterna med
att detta var ett led i strävandena att
begränsa köpkraften. Vad säger regeringen
1949? Ja, nu säger den det rakt
motsatta. Vad som var svart för ett par
år sedan är vitt nu. Nu säger regeringen,
att konsumtionsskatterna skola bibehållas
för det rakt motsatta syftet, nämligen
att de i form av subventioner
skola bevara köpkraften. Hur skall
egentligen den svenska allmänheten
kunna bilda sig en uppfattning om hur
det står till med landets finansiella
ställning? Är det meningen att regeringen
med dessa ord skall slå blå
dunster i ögonen på folk och förskansa
sig bakom en dimridå? Den nakna sanningen
är ju att den budgetära ställningen
ingalunda är lysande, vilket
statsministern ville påskina i går i debatten
med partiledaren Ohlin, utan
den är mycket ansträngd. Utom dessa
uttalanden om konsumtionsskatter och
utom den dimridå, som regeringen förskansar
sig bakom, rör den sig med
olika fraser och penningpolitiska åtgärder,
om pund och dollar, om penningvärde,
om devalvering etc. som gemene
man inte förstår.

Jag vill dock peka på en sak, som jag
tror, att gemene man förstår i den mån
det berör den finansiella situationen,
och det är att dessa subventioner, som
man givetvis får hoppas inte skola vara
för länge och fördärva vårt ekonomiska
läge, ha lett till en hel del underliga
konsekvenser. Jag vill bara beröra ett
problem, som jag i egenskap av skogsägare
och ordförande i slcogsägarföreningen
har kommit i kontakt med. De

subventioner, som regeringen ger på
utländskt bränsle, exempelvis koks och
kol, ha ju åstadkommit, att veden blivit
mycket litet efterfrågad. Vedpriserna
ha sjunkit på grund av att efterfrågan
är så låg, och i dag huggs inte
mycket ved, varken i de småländska
eller norrländska skogarna, och i de
norrländska skogarna — detta omvittnades
i går av ett par representanter
för norrländskt skogsbruk, med vilka
jag hade tillfälle alt tala — råder det
arbetslöshet bland skogsarbetarna, därför
att vedhuggningen på vissa områden
är inställd. Detta är bara en konsekvens
av denna subventionering på ett område,
där man inte kan överspänna
hela fältet.

När jag talade om gemene man skall
jag också beröra frågan om det svenska
folkets kära kaffe, och jag tror, att litet
var förstår att här är någonting galet.
Nu är det ju meningen, att kafferansoneringen
skall skärpas ytterligare, så
att det blir en ytterst liten tilldelning.
Hur skall man få de väljare, som det
socialdemokratiska partiet enligt dess
påståenden stödjer sig på, nämligen
skogsarbetare, lantarbetare och småfolk,
som sätta detta kaffe så högt, att
förstå, att detta är en planmässigt skött
ekonomi från regeringens sida, om de
göra jämförelser mellan andra krigshärjade
länder, där lättnader vunnits
— kafferansoneringen upphävdes t. ex.
i Frankrike förra veckan — och Sverige,
där en ytterligare åtstramning
skall ske? Jag skulle vilja erinra om att
vi en gång efter kriget ha sluppit kafferansoneringen,
men när den ransoneringen
skulle återinföras, skickades
herr Gjöres, som ansågs vara mest lämpad
för det ändamålet, fram i den
svenska radion för att tala om att regeringen
på grund av diverse olika omständigheter
hade varit tvungen att
införa en ny kafferansonering, som man
hoppades skulle bli en kort parentes.
Vi ha, herr talman, sett början på denna
parentes, men tyvärr ser det ut, som

128 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

om avståndet mellan det första och det
sista parentestecknet skulle bli oerhört
stort.

Var och en förstår fuller väl, att landet
befinner sig i en besvärlig situation;
dollar äro ju svåra att anskaffa. Men
kvar står det faktum, att svårigheterna
för vår del inte äro oövervinnliga. Vi
ha haft lyckan bo i ett land, som undgått
kriget, och då borde regeringen
planmässigt ha kunnat lägga upp vissa
lager, sparat valuta etc., så att Sverige
inte i utvecklingen skulle ha kommit
efter andra länder, som härjats av kriget
och som nu kanske ha det bättre
ställt på många områden.

Vi få hoppas, att regeringen skall
kunna klara av den besvärliga ekonomiska
situation den har råkat i, och det
finns ju olika nyanser i uppfattningarna
när det gäller att konstatera, huruvida
eventuella förbättringar ägt rum
eller inte. På lång sikt skapar emellertid
den ekonomiska situation, som regeringens
åtgöranden delvis ha lett oss
in i, besvärligheter, och den ställer
även näringslivet inför sådana påfrestningar,
att man har all anledning att
kritisera det nuvarande ekonomiska
läget, i den mån det beror på regeringens
åtgöranden.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle)
: Herr von Seth låtsades citera
ett uttalande av mig, som jag skulle ha
fällt för mycket länge sedan, trots att
han var fullt medveten om att jag offentligen
förklarat, att detta uttalande
icke är mitt, utan ett förvrängt referat
av vad jag yttrat. Han har alltså talat
mot bättre vetande, när han försökte
finna ett tillhygge mot kommunisterna.

Jag och andra ledamöter i denna
kammare, som voro med i slutet på
1930-talet komma ihåg, hur herr von
Seth i varje remissdebatt ända fram till
dagen för slaget vid Stalingrad krävde
skärpta åtgärder mot kommunisterna,
begärde att vi skulle kastas ut ur kam -

maren och slås ned med varje medel
och aldrig undertryckte sin beundran
för den himmlerska krigföringen mot
kommunisterna. Till honom, som efter
Stalingrad fick ryggskott men som i dag
framträder med samma ambitioner som
under den tyska nazismens storhetstid,
kanske jag ändå kan säga ett stilla varningens
ord: Var försiktig! Det kanske
går ännu sämre denna gång med denna
kampanj än vad det gick tidigare.

Herr von SETH (kort genmäle): Herr
talman! Man bör ge sina motståndare
erkännande, och är det så att herr
Hagberg vill göra avbön för vad han
sade för tio år sedan, skall detta noteras
med största tillfredsställelse. Jag
skulle vilja fråga herr Hagberg, om det
inte är riktigt, att här fällts andra yttranden
från kommunisternas sida i
denna riktning.

Jag har här ett citat av ett uttalande,
som gjorts av en förutvarande ledamot
av denna kammare, Gösta Kempe. Herr
Kempe sade i ett tal: »Jag skulle önska,
att vi på samma sätt som de baltiska
randstaterna kunde leva i skyddet av
Sovjets bajonetter.» Jag tror inte, att
kommunisterna på något sätt böra försöka
slingra sig från de uttalanden de
gjort när det gäller att uttrycka sin
beundran för diktaturen och sin anslutning
emot västerländska ideal.

För övrigt skulle jag vilja säga, att
kommunisternas möjligheter att göra
saltomortaler fram och tillbaka äro
klart dokumenterade, och vi tro inte på
dem, när de komma med sina motsägelser.

Vad beträffar mina insatser mot kommunisterna
före Stalingrad, erkänner
jag gärna, att jag hör till dem, som anse,
att kommunisternas sabotage- och
landsförrädiska verksamhet i vårt land
är oerhört farlig och måste stävjas.

Jag har aldrig på något sätt uttalat
min beundran för den himmlerska krigföringen,
det tror jag kan dokumenteras

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Nr 2. 129

på annat vis. Däremot anser jag, att
den verksamhet, som i dag kan bedrivas
i detta land av herr Hagbergs parti,
bör med alla till buds stående medel
stävjas, och att detta är en angelägenhet
för varje svensk.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle)
: Herr von Seth skall inte försöka
slingra sig, ty det är ett försök att
slingra sig, när han gör gällande, att
jag nu gör ett tillrättaläggande av ett
referat, som jag tillrättalagt för snart
tio år sedan, vilket han också mycket
väl känner till att jag gjort.

Sedan skall han inte försöka komma
ifrån en fadäs, som han begått, genom
att tala om någonting annat. Jag har
ingen skyldighet att gå in på vad Gösta
Kempe sade för så och så många år
sedan, eftersom jag i dag inte kunnat
kontrollera herr von Seths referat, men
jag kan säga, att om Gösta Kempe anförde,
att vi skulle vilja leva i skyddet
av Sovjets bajonetter vid den tidpunkten,
är detta uttalande inte värre än att
han upprepade vad den nuvarande försvarsministern
på sin tid sagt och vad
för övrigt det andra världskrigets erfarenheter
visat, ty hade inte Sovjets
bajonetter varit, hade vårt lands läge i
kriget varit ett helt annat. För övrigt
har den svenska regeringen uttalat sin
tacksamhet till Sovjets regering för att
den så sent som 1940 genom sitt ingripande
räddade Sverige från att dras
in i kriget.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Ehuru en av de mera stillsamma passagerarna
i den buss, som spelade en så
dominerande roll i debatten i går, kan
jag inte underlåta att i dag säga några
få ord.

Jag skulle gärna vilja börja med en
liten erinran emot statsministern. I går
ansåg sig ju herr Ohlin kunna hjärtligt
lyckönska den nye högerledaren herr
Hjalmarson och betygade honom sin
högaktning. Statsministern förklarade

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tt att han inte kunde göra detsamma, ty
i- det kunde, menade han, måhända missi,
uppfattas. Jag skulle vilja fråga: var;1
för det? Jag kommer om en liten stund
;t att i all vördsamhet överlämna en blyg
viol till statsrådet och chefen för finansdepartementet.
Jag hoppas verklii-
gen att detta inte måtte missuppfattas
a eller på något sätt verka skadligt för
tt den auktoritet, av vilken han med all
It rätt är i besittning. Innan jag gör det,
tt skulle jag emellertid vilja säga föl''t
jande.

it För dem, som ha anledning att dagligen
läsa Morgon-Tidningen, stod det
a klart hur rubriken på dess ledare på
n morgonen den 12 januari ungefär skulle
ir lyda. För egen del blev jag knappast
a förvånad, när jag läste orden »En stark
ir budget». Det har nämligen stått, om

it inte i rubriken så i varje fall i texten

n i regeringsorganet varje morgon den 12
i- januari sedan 17 år tillbaka. Den bud;t
get, som den socialdemokratiske finansi-
ministern dagen innan har överlämnat,
tt har alltid betecknats såsom en stark
r- budget. I och för sig var detta alltså
d ingen nyhet. Tvärtom skulle det m&-r- hända ha känts en smula tomt och ödsts
ligt, om inte denna vedertagna orlovsi
sedel även vid detta tillfälle hade pre*t
senterats. Men denna gång gick man ett
n litet steg längre. Den 13 januari hade
tt den starka budgeten i samma tidnings
i- ledarartikel vuxit till en överstark budis
get, låt vara med ett frågetecken efter,
men även det kanske så småningom
försvinner.

i! Jag undrar dock, om inte denna karakteristik
är, skola vi säga, en liten
:å smula överilad. Jag är optimistisk nog

n att gå ut ifrån att herr statsrådet och
■a chefen för finansdepartementet på den
punkten har ungefär samma uppfattn
ning som jag. Ty inte kan en budget
ir vara stark, i vilken det vid ett skatte?t
tillflöde större än någonsin i Sveriges
’r moderna historia praktiskt taget inte
n finns plats för andra utgiftsökningar
le än de rent automatiska. Några pengar

9 -—Andra kammarens protokoll 1950. Nr 2.

130 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

till de reformer, som utvecklingen eventuellt
kan påkalla, finnas ju som vi veta
inte. Budgetens signatur är på stället
vila — jag hoppas att denna bild inte
missuppfattas av en soldat från gamla
I 25.

Tyvärr måste jag säga att jag tycker
det rimmar rätt dåligt med det verkliga
läget, när statsministern på det socialdemokratiska
gruppsammanträdet
härom dagen ansåg sig böra ge uttryck
åt den förhoppningen, att reformarbetet
skall kunna ske i snabbare takt än
under de närmast föregående åren. Det
skulle enligt min mening vara ganska
värdefullt för kammarens ledamöter att
få veta, varpå statsministern grundar
detta antagande. Det kan ju omöjligt,
tycker jag, få något stöd i det anförande
som finansministern höll här i går,
ty finansministern underströk ju mycket
starkt den ofrånkomliga nödvändigheten
av den största återhållsamhet i
fråga om nya utgifter.

.Tåg tycker också att statsministerns
uttalande är en liten smula anmärkningsvärt,
om man ser det mot bakgrunden
av den enhälliga deklaration,
som 1949 års skatteutredning gjorde i
sin PM till finansministern i mitten av
december. Då ville utredningen såsom
ett resultat av sin preliminära granskning
av ramen för de statliga utgifterna
framhålla — jag upprepar att det är
ett enhälligt uttalande av kommittén —
och starkt understryka att »om över
huvud taget det med utredningen avsedda
syftet skall kunna praktiskt förverkligas,
det är ett oeftergivligt villkor
att statsmakterna i nuvarande läge
ålägga sig den största aktsamhet vid
beslutande av nya statsutgifter eller av
åtgärder, som i andra hand kunna leda
till ökade anslagsbehov». Jag vill innan
jag går vidare uttala min stora tillfredsställelse
över att det varit möjligt att
ena kommittén om ett så positivt uttalande
i denna verkligt betydelsefulla
angelägenhet.

Jag vill gärna sälla mig till dem som

nu berömma finansministern för visat
nit och redlighet i rikets tjänst i kampen
mot mer eller mindre ekonomiskt
lättsinniga statsrådskolleger, generaldirektörer
och verkschefer. Finansministern
har alldeles säkert, mina damer
och herrar, inte haft en så särskilt nådig
höst. Men han har stått emot och
gjort ett gott arbete. Finansministern
har uppenbarligen hörsammat skaldens
maning: Släpp ingen hm hm över
bron! Som nejsägare tycks han, för
ögonblicket i varje fall, ställa den gamla
beryktade förstakammarhögern alldeles
i skuggan. Aldrig hade väl de
gamla herrarna därinne drömt om att
få en sådan lärjunge! Nåja, nu är detta
naturligtvis något litet överdrivet. Men
kvar står ju, att den blåpenna, som har
befunnit sig i finansministerns hand,
har varit bred och har förts med stor
målmedvetenhet.

Men, herr talman, detta är en sak.
En annan sak är följderna av den enligt
åtskilligas mening felaktiga ekonomiska
politik, som vi ha fört under de
senare åren, och tyvärr kan, i varje fall
för ögonblicket, finansministern inte
göra så mycket åt den saken. Regeringens
kalkyler äro, som vi alla veta,
beroende av goda konjunkturer och full
sysselsättning. Nu är emellertid förhållandet
det, att statens ekonomiska åtaganden
ha vuxit i sådan utsträckning,
att de inte ens under nuvarande högkonjunktur
kunna klaras utan den
orimliga skattebelastning, som vi för
närvarande ha att dragas med. Jag
skulle vilja fråga kammarens ledamöter
följande: Hur skall det gå, om konjunkturen
svänger, om vi få arbetslöshet,
om vi få sämre tider? Man kan ju förstå
att en krympning av skatteunderlaget,
ja t. o. in. endast en stagnation av
skatteunderlaget, måste betyda, att allvarlig
risk uppstår för att vi inte kunna
få pengar ens till de automatiska utgiftsökningarna,
kanske inte ens pengar så
att vi kunna klara de åtaganden, som vi
redan i stor utsträckning enhälligt ha

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Nr 2.

131

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gjort. Hur skoia vi då bete oss i en sådan
situation? Man kan ha starkare
nerver än vår nuvarande finansminister
och ändå sova oroligt om nätterna inför
det perspektivet.

I gårdagens debatt talades rätt mycket
om produktionsökningen. Där bollades
energiskt med siffror. Jag bestrider
inte riktigheten av det siffermaterial,
som då presenterades. Men jag tycker
det var litet ensidigt utvalt, om jag
så får säga, ty det är väl ändå en smula
anmärkningsvärt, att vår industriella
produktionsvolym under de senaste två
åren visat lägre tillväxtprocent än alla
andra västeuropeiska länders.

Vi få väl, herr talman, vara överens
om att det är ett ganska oroande tecken,
att statsskulden trots de nästan
svindlande — jag tror inte det är någon
överdrift att använda ett så starkt
uttryck — statsinkomsterna icke desto
mindre fortsätter att stiga. Per den 31
december 1949 hade den ökat med nära
en halv miljard kronor eller noga räknat
457 miljoner kronor. Nu kanske någon
säger, att den fonderade statsskulden
ju har gått ned och det är ju riktigt,
men i gengäld har den tillfälliga
statsskulden ökat med inte mindre än
687 miljoner kronor, därav skattkammarväxlar
628 miljoner kronor. Förr i
världen utgjorde som sig bör den tillfälliga
statsskulden en ringa obetydlighet
i jämförelse med den fonderade.
Nu har den tillfälliga stigit till mer än
en tredjedel av den fonderade.

Vi få nog säga, att vår ekonomi alltjämt
är ganska krasslig. Jag skulle i
detta sammanhang vilja fråga: Kan det
verkligen vara rimligt att fortfarande
tynga landets transportapparat med en
överväldigande skattebörda, väsentligen
för att på det sättet få pengar att dela
ut bland folket på det att människorna
skola bli i tillfälle att dricka billigare
kaffe?

Statsskulden ökar och även sedelomloppet
ökar. Sålunda var beloppet utelöpande
sedlar under årets första må -

nader omkring 200 miljoner kronor
högre än under motsvarande tid 1948.
Sedan stegringstendensen under sommaren
och hösten något mattats har
under fjolårets sista månader sedelmängden
ökats i ungefär samma takt
som i början av året. Vad betyder detta?
Jo, naturligtvis att vi finansiera den
ökande statsskulden med nytryckta sedlar.
Detta kan väl knappast, hur välvilligt
man än vill se på situationen, betecknas
som något direkt hälsotecken.

Jag såg härom dagen i en socialdemokratisk
tidning det omdömet om den
nya riksstaten, att den ur såväl det allmännas
som de enskilda medborgarnas
synpunkter utgjorde ett »stimulerande
löfte om ett successivt förbättrat läge».
Jag får verkligen, herr talman säga:
Små anspråk på stimulantia! Naturligtvis
önska vi alla ett förbättrat läge. Låt
oss exempelvis tänka på tjänstemännen.
De ha ju, som vi alla veta, en lägre
standard än de hade 1939. Alldeles särskilt
gäller detta den intellektuella medelklassen.
Jag anser, att det inte är
utan fog, som man nu har börjat tala
om den intellektuella medelklassens
proletarisering. Visserligen kan man
säga, såsom tyvärr sker ibland i kammaren,
att detta skikt är numerärt sett
relativt ringa. Men å andra sidan vill
jag fråga: Ha vi råd att undvara detta
skikt?

Det talas i dessa dagar om ökningen
av våra valutatillgångar. Det skedde i
går i betydande utsträckning. Finansministern
och herr Ohlin voro då inbegripna
i ett rätt hetsigt meningsutbyte
om den saken. Visst ha våra valutatillgångar
ökats. Men varför skola vi alldeles
bortse från att inte mindre än 125
miljoner kronor av de 585 miljoner det
är fråga om ha uppkommit till följd av
deprecieringen och inte alls i form av
likvider i vanlig ordning? Vidare vill
jag fråga: Förhåller det sig inte så att
vår knappa fjolårsimport från Förenta
staterna i själva verket betalats med
Marshallmedel, vilket förresten KF:s

132

Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tidning »Vi» härom dagen enligt min
mening alldeles rikligt påpekade? Det
belyser inte bara Marshallhjälpens betydelse
för Sverige utan även svagheten
i vår nuvarande ekonomiska situation.
Finansministern underströk i går, att
vi för detta år ha att räkna med mindre
Marshallmedel än för förra året, och
det tror jag är riktigt. Men därav följer
ju att vi inte ha anledning att se ljusare
på situationen.

I agitationen på majoritetskanten har
man på sistone gjort ett ganska stort
nummer av att sparandet ökar, och man
inregistrerar denna sak som ett vittnesbörd
om ett återvändande förtroende.
Med anledning därav vill jag,
mina damer och herrar, fästa uppmärksamheten
på att finansministern i
statsverkspropostionen bedömer den
saken betydligt försiktigare. Och går
man vidare och studerar konjunkturinstitutets
promemoria, så konstaterar
man där ännu mera dämpade tonfall. Det
är, heter det på ett ställe där, »endast
sparbankerna, som kunna redovisa fortsatt
ökning i den årliga inlåningen, medan
nu även hos flertalet affärsbanker
en stagnation synes ha inträtt». Men
vidare är att märka, att konjunkturinstitutet
anser, att ökningen av den årliga
inlåningen på sparkasseräkning under
1948/49 kan till någon del ha uppkommit
genom överflyttning av medel
från andra räkningar, sedan inlåningsmaxima
för sparkasseräkningarna höjts
i mitten av 1948. Även menar man, att
företeelsen kan stå i samband med pågående
lageravveckling. Också i detta
fall är det fråga om överflyttning, och
en överflyttning av sparmedel är tyvärr,
herr talman, inte riktigt detsamma
som nysparande.

I detta sammanhang skulle jag gärna
vilja ställa en fråga till statsrådet Sven
Andersson — jag såg honom vara närvarande
i kammaren för ett ögonblick
sedan, men han har måhända nu avlägsnat
sig. Min fråga gäller en i dessa
dagar rätt mycket diskuterad angelä -

genhet, nämligen F''olkrörelsernas sparkampanj.
Jag fick anledning att ställa
denna fråga på grund av ett aktstycke,
som utdelades på kamrarnas bänkar i
går kväll, nämligen bankoutskoltets memorial
nr 2. Där läser man på sid. 8
följande under rubriken Folkrörelsernas
sparkampanj: »Såsom förskott till
bestridande av löpande utgifter läto
fullmäktige i juli och oktober till Folkrörelsernas
sparkampanj utbetala sammanlagt
400 000 kr. Efter framställning
av Folkrörelsernas sparkampanj ha fullmäktige
beslutat i skrivelse till 1950 års
riksdags bankoutskott föreslå utskottet
att hos riksdagen hemställa om bemyndigande
för fullmäktige att för bestridande
av ytterligare kostnader för sparkampanjen
utöver tidigare beräknade
500 000 kr. taga i anspråk ett belopp av
högst 200 000 kr.» Jag vet inte hur denna
sparkampanj har utfallit, men jag
vill, herr talman, gärna uttrycka en förhoppning
om att den i varje fall har inbringat
så mycket, att kostnaderna för
densamma därigenom bli betalda. Måhända
kan statsrådet Andersson lämna
några upplysningar i den saken, som
ställer densamma i en något annorlunda
belysning.

Naturligtvis har finansminister Sköld
alldeles rätt, då han framhåller, att en
ytterligare stegring av det enskilda sparandet
är i hög grad erforderlig om en
fortsatt ökning av investeringarna skall
bli möjlig och samtidigt behov av
tvångssparande genom överbalansering
av budgeten skall kunna göras onödigt.
Det är så riktigt som det är sagt, och
jag är verkligen glad över att finansministern
har fått in detta avsnitt i sina
budgetuttalanden. Men tyvärr måste jag
säga, att tills vidare föreligga ju endast,
som vi väl alla veta, i begränsad utsträckning
förutsättningarna för ett dylikt
av oss alla önskat intensifierat frivilligt
sparande. Ett av de svåraste hindren
härför är — jag har rätt ofta sagt
det i kammaren de senaste åren —■ den
orimliga skattetungan. Det är, herr tal -

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Nr 2.

133

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

man, min bestämda uppfattning, att
även en ganska måttlig justering nedåt
av skattesatserna skulle utlösa en mycket
gynnsam effekt i fråga om det frivilliga
sparandet. Därmed skulle vi också
få mera pengar till bostadsbyggande.
Det är dock, ärade kammarledamöter,
ganska kusligt att nödgas konstatera, att
i en stad, som jag har anledning att tämligen
noga känna till, för närvarande
omkring 1 000 barnfamiljer tvingas leva
i synnerligen bristfälliga bostäder, i
vissa fall rena ruckel, för länge sedan
av myndigheterna utdömda, bara därför
att det för ögonblicket inte finns
möjlighet att bygga mera. Detta är naturligtvis
till viss del en materialfråga,
men i väsentlig mån är det en fråga om
sparande.

Jag vill sluta med att ännu en gång
understryka finansministerns framhållande
av den alldeles ofrånkomliga nödvändigheten
av ett ytterligare sparande,
och jag vill livligt hoppas, att denna
hans behjärtade maning skall vinna
genklang i de vidaste kretsar inom landet.
Men jag tror, herr talman, att
t. o. m. bättre än dylika maningar skulle
vara handling av dem som makten hava.
Och jag tror att jag, låt vara med någon
liten förenkling, skulle kunna sammanfatta
en sådan handling i ett enda ord,
nämligen ordet skattesänkning.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det var
ett yttrande i herr Hagbergs i Malmö
anförande, som föranleder mig att genast
göra ett tillrättaläggande. Herr Hagberg
påstod, att statsskuldens ökning
hade täckts med sedlar, d. v. s. att ökningen
av statsskulden icke skulle ha
täckts av sparandet. Detta påstående är
felaktigt. Det är visserligen sant, att
riksgäldskontoret inte nu lånar i marknaden
utan i riksbanken, men i gengäld
säljer riksbanken statspapper i marknaden.
Riksbanken sålde under 1949
statspapper i marknaden för en större

summa än vad lånen till riksgäldskontoret
uppgå till. Följaktligen har till och
med mer sparande absorberats av riksbanken
än vad som motsvarar ökningen
av statsskulden. Det är därför inte
riktigt att säga, att statsskulden har ökat
genom en ökad sedelutgivning.

Dessutom vill jag säga, att det väl inte
heller är något onormalt i och för sig
att statsskulden ökar. Det har ju dock
företagits ofantliga investeringar, vilka
representera nya värden för staten. Det
är utan varje spår av tvivel en mindre
del av dessa statliga investeringar, som
under förra året bekostades av lånemedel,
än vad som skulle skett under normala
tider. Tvärtom är det väl så, att
det är mera investeringar nu, som täckas
av löpande inkomster, än vad fallet
varit någonsin förr.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle)
: Herr talman! Beträffande frågan
om statsskuldens ökning måste väl herr
finansministern i alla fall ge mig rätt
däri, att det är oroande att statsskulden
ökar i ett läge som det nuvarande, då
statsinkomsterna äro större än någonsin
tidigare. Det är ju inte heller så, att
statsskulden företer en långsam ökning
eller visar tecken till stagnation. Tvärtom
har man anledning frukta att den
sker i accelererad takt. Det kan inte vara
herr statsrådet obekant, att statsskulden
under de få veckor som gått på detta år
har ökat ytterligare på ett anmärkningsvärt
sätt. Jag skall inte här nämna några
siffror, ehuru jag väl känner till
dem, men på mig verka siffrorna ganska
oroande, det vill jag inte neka till.

Gentemot detta vill kanske herr statsrådet
invända, att statsskulden siffermässigt
sett kommer att minska något
under den närmaste tiden genom att vi
då få in nya skattemedel. Detta är alldeles
rikligt. De siffror, som nu publiceras,
komma om någon tid att vara något
mindre än de äro i dag. Men det
betänkliga är ju att tendensen i stats -

134

Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skuldens ökning är oförtydbar. Den går
uppåt, oavsett att den går i en viss
kurvrörelse.

Detta är saker, som man inte under
några omständigheter kan komma förbi.

Ett annat oroande moment är, det vill
jag understryka, de växeltransaktioner,
som förekomma emellan riksbanken och
riksgäldskontoret och som ha tagit en
sådan omfattning som fallet är. Nu kanske
herr statsrådet invänder, att åtskilliga
av dessa skattkammarväxlar sedermera
av riksbanken ha försålts i marknaden.
Detta är riktigt, men det har tyvärr
ingen inverkan på slutsiffrorna i
detta sammanhang.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag vill
beträffande svenska statens upplåning
endast säga, att det i modern tid alltid
varit en princip att man icke betraktat
det som ett fel att låna i marknaden
för räntabla investeringar. Jag måste
vidare säga, att oavsett statsinkomsternas
höjd kan den principen icke kastas
åt sidan, utan den måste fortsätta att
gälla.

Jag skall inte närmare gå in på frågan
om de tillfälliga variationerna i
statsskuldens storlek. Dessa hänga nämligen
i mycket hög grad samman med
skatteuppbördsförfarandet, som leder
till att staten är mera likvid vid vissa
tillfällen och mindre likvid vid andra.
Dessa tillfälliga svängningar ha ju ingen
betydelse för det verkliga läget, sett på
längre sikt.

Herr Hagberg i Malmö nämnde sedan
ordet växeltransaktioner. Jag har ofta
hört det resonemanget, särskilt från
högerhåll, att statens upplåningspolitik
har blivit ett växelrytteri, -därigenom
att upplåningen sker i form av korta
krediter. Jag undrar, om det inte här
föreligger ett missförstånd. Det är nog
alldeles riktigt att sett på längre sikt ha
de korta krediterna ökat jämfört med
de långa. Jag skall inte diskutera huru -

vida detta är bra eller inte. Det innebär
att staten får lägre räntekostnader. Det
föreligger väl heller ingen skyldighet
för statsverket att se till att det finns
en viss mängd obligationsemissioner i
marknaden. Den saken skall jag dock
inte diskutera. Jag vill bara säga, att
under 1949 ha de korta statspapperen i
marknaden icke representerat proportionsvis
en större summa än de långa i
jämförelse med de närmast föregående
åren. Tvärtom är det så, att den statliga
upplåningen i marknaden under 1949
mera förskjutits mot försäljning av obligationer
än av skattkammarväxlar.

En annan sak är, att i de interna
förhållandena mellan riksgäldskontoret
och riksbanken dominera de korta papperen,
men det var väl marknaden det
var fråga om här, inte om interna förhållanden?
Även därvidlag måste det
därför föreligga något missförstånd i
resonemanget om statens upplåning.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle)
: Herr talman! Herr statsrådet erinrade
om den princip, som alltid hittills
har följts, nämligen att statens upplåning
skall skötas så, att man ständigt
får ränta på pengarna i form av s. k.
räntabla investeringar. Detta är naturligtvis
alldeles riktigt. Men herr statsrådet
kan knappast vara ovetande därom,
att vi nu ha nått en gräns, där det
förefaller synnerligen osäkert, om vi
längre kunna fasthålla vid detta ständigt
upprätthållna krav i vår allmänna
budgetpolitik och i statens ekonomi
över huvud taget. Jag skulle mycket beklaga,
om vi nödgades överge denna
gamla sunda politik, men i denna stund
är situationen sådan, att farhågorna för
att ett sådant övergivande kanske kan
komma att äga rum ganska snart äro
berättigade.

Herr NILSON i Spånstad: Herr talman!
Jag skall inte trötta med att ånyo
ta upp de problem, som en lång rad

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Nr 2.

135

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

talare redan tidigare lia berört i de
debatter, som här ha förts. I stället
vill jag föra på tal några detaljer i den
statsverksproposition, som vi i dag diskutera.

Jag vill då först säga, att jag med
största tillfredsställelse har noterat de
resultat, som de nya undersökningarna
i dyrortsfrågan ha lett till, undersökningar
som peka därhän, att de tidigare
påstådda, betydande skillnaderna
i levnadskostnader mellan olika orter
reducerats till att bli, i huvudsak åtminstone,
ett övrenorrlandsproblem.
Detta att man nu har ett mera entydigt
statistiskt belägg för att vår uppfattning
i denna fråga är riktig är ägnat
att hälsas med den största tillfredsställelse.
Det ger också anledning att
uttala den förhoppningen, att en rättvisare
bedömning av dyrortsfrågan skall
ligga inom räckhåll. Därmed skulle ett
av de många problem, som i hög grad
intressera landsbygdens befolkning,
vara på väg mot en rättvis lösning.

Jag skall också något beröra ett annat
mycket viktigt landsbygdsproblem,
nämligen frågan om vägväsendet och
väganslagens framtida utformning. Vägarna
i detta land ha under senare år
satts på svältkost i en utsträckning,
som skapat en alltför låg standard på
ett otal av landets vägar. Det skulle
också vara synnerligen betänkligt, om
vissa antydningar om att göra väghållningen
helt beroende av bilskatterna
skulle bli förverkligade. Visst är det
sant, att bilarna kommit att betyda mer
och mer i den samlade trafiken, men
man får å andra sidan inte glömma, att
vägväsendet alltjämt tjänar en lång rad
andra samhälleliga behov än biltrafikens.
Jag tillåter mig därför hoppas,
att möjligheterna alt bygga och förbättra
vägar för framtiden icke göras
beroende allenast av den mer eller
mindre hårda straffskatten på bilismen
i landet.

Härutöver skulle jag vilja framhålla
vikten av att de direktiv, som ges läns -

myndigheterna när det gäller disponering
av anslagsposterna under olika
rubriker, lättas i den mån detta är
möjligt. Anslagsposterna äro nu mycket
strängt avgränsade från varandra, och
det är ganska svårt att i ett län få möjligheter
att mera fritt utnyttja anslag
från olika anslagsposter. Om en friare
fördelning mellan de olika anslagsposterna
kunde genomföras, skulle detta
säkerligen vara till gagn vid vägväsendets
upprustning. Därigenom skulle besparingar
på vissa väganslag, som tilldelas
ett län, väsentligt lättare än vad
nu är fallet kunna disponeras på andra
titlar i anslaget för det läns räkning,
där anslagen beviljas. Ofta nog gripa
också arbeten, som utföras under skilda
anslagsrubriker, så starkt in i varandra,
att den starka avgränsningen försvårar
och förhindrar sådana förbättringar,
som eljest relativt lätt hade kunnat genomföras.

Ett annat område, herr talman, där
man med största intresse avvaktar resultaten
av igångsatta utredningar, är
den enskilda väghållningen. Den saken
fick väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i
uppdrag att utreda för så länge sedan
som år 1945, men den bär ännu inte
redovisats. Det är också med besvikelse
jag konstaterar, att man inte heller vid
innevarande års riksdag har att emotse
något besked från Kungl. Maj:t rörande
resultatet av denna utredning.

Förbättringen av det enskilda vägnätet
är en av kommunikationsområdets
allra viktigaste uppgifter. Det är en
fri vselbefrämj ande åtgärd för landsbygden,
som kan komma att betyda
ganska mycket på många håll i vårt
land. Jag hoppas, att detta ärende kommer
att påskyndas, så att de nya regler,
som vid flera tillfällen ha bebådats,
kunna komma under riksdagens prövning
med det allra snaraste. Därmed
skulle också den fördelen uppnås, att
många bebyggclseområden, som nu nära
nog förtvina, skulle beredas möjligheter
att leva och utvecklas.

136 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Vid remissdebatten i höstas framhöll
jag, att det vid sidan om planeringen
för den framtida skolan — som jag hoppas
skall kunna göras upp i samförståndets
tecken — fanns alla skäl att
också tänka på en lång rad olösta skolproblem,
som vi i dagens skolsituation
ännu ha kvar. Jag noterar med tillfredsställelse
de ökade anslagen till nybyggnader
för skolans behov. De göra
sitt till för att man kanske kan se något
ljusare på framtiden än vad man i höstas
vågade göra. Men det finns alltjämt
mer än tillräckligt av olösta problem
kvar för att vålla fortsatta bekymmer.

Om det över huvud taget skall vara
möjligt att möta en förstärkt framtida
skola, behövs det en upprustning av
väldiga mått av den svenska landsbygdens
nuvarande skolor. När det gäller
landsbygdens skolor har man ibland
den känslan, att de relativt sett mycket
få skolor av hög standard som finnas
där — och det förhållandet att det alltjämt
tillkommer en och annan enstaka
skola — på många håll liksom
skymmer blicken för alla de brister,
som finnas och som de kommunalt ansvariga
mycket gärna önska att få avhjälpta.

Det väldiga nybyggnadsbehovet på
landsbygden ger mig också anledning
framkasta den tanken, att man kanske
skulle kunna uppnå både större rättvisa
och snabbare upprustning av skolväsendet
på landsbygden, om man fick
en särskild byggkvot för skolväsendets
behov på icke kvotorter, en skolkvot
som i så fall avvägdes så, att den nödvändiga
standardhöjning, som måste
föregå en ytterligare utbyggnad av skolväsendet
på landsbygden, kunde skapas
i en något snabbare takt än som har
skett och nu sker. Åtgärder i denna riktning
torde också vara nödvändiga ur
den synpunkten, att man därigenom
förhindrar, att standardskillnaden mellan
land och stad ytterligare ökar under
de närmaste åren. En ökande standardskillnad
på detta område är f. n.

ett av landsbygdens allra största bekymmer.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman!
En solig, vacker höstdag i fjol
gjorde statsrådet Mossberg ett besök i
min hemsocken, Dunker. Statsrådet
hade då sällskap med en del andra höga
herrar: landshövdingen i länet, landssekreteraren,
kansliråd och andra. Man
färdades genom den stora, vackra jordbruksbygden,
förbi byar, gårdar, ensamma
stugor och villor. Denna trakt
är en typisk mellansvensk jordbruksbygd
med storbruk, bondebruk och
småbruk blandade om varandra. Vi
voro glada över besöket, och flaggorna
voro överallt hissade i topp. Men jag
vågar säga, att om statsrådet Mossberg
skulle göra om den färden i dag, så
bleve det inga flaggor hissade.

Orsaken till denna omsvängning är
den olyckliga lösning av kommunsammanslagningsfrågan,
som statsrådets
diktat har åstadkommit i denna del av
mitt hemlän, Södermanland. Här har
inrikesministern, i rak strid med sina
egna, av konstitutionsutskottet tillstyrkta
och av riksdagen godkända uttalanden
sammanslagit två stora jordbruksoch
skogskommuner med en köping
och gjort dessa typiska landsbygdsområden
till en stor köpingskommun.
Detta har skett utan stöd av de utredande
myndigheterna, länsstyrelsen och
kammarkollegium, vilka ha föreslagit
andra lösningar. Det har också skett
utan att de berörda kommunerna beretts
tillfälle att yttra sig över denna
form av kommunsammanslagning. Jag
vågar också lugnt säga, att det har skett
i strid med eu mycket utbredd folkmening.

Här har statsrådet Mossberg skapat
en situation, som, utan att någon önskar
det, lätt kan komma att bli inledningen
till starka slitningar inom den
nya stora köpingen. Den gamla köpingen
har med sin koncentrerade tät -

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Nr 2.

137

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ortsbebyggelse cirka 1 500 invånare. De
båda tillagda landsbygdskommunerna
ha tillsammans cirka 2 300 invånare
och en landareal av över 20 000 hektar.

Man vet ju, att i en köpingskommun
få alla skattebetalare bära kostnaderna
för exempelvis vattenledningar, avloppsledningar,
gator och gatubelysning
m. m., förmåner som endast komma
dem till del, som bo inom det egentliga
tätbebyggelseområdet men som de
stora landsbygdsområdena inte kunna
få del av utan bara få vara med om att
betala. Det är inte underligt, om man
under sådana förhållanden hyser starka
bekymmer för framtiden.

Det fall jag här talade om rörde
Malmköping med kringliggande kommuner.
Här förelågo flera alternativa
förslag, vilka alla enligt min och mångas
mening voro bättre än statsrådets diktat,
som måste betecknas som det sämsta
ur både den gamla köpingens och
landsbygdskommunernas synpunkt.

Länsstyrelsen hade två alternativa
förslag. Det ena var att köpingen och
de två landskommunerna skulle göras
till en stor landskommun med det gamla
köpingområdet som municipalsamhälle.
Detta skulle ha givit storkommunen en
helt annan karaktär än den nu får som
köpingskommun, och det skulle väsentligen
ha eliminerat de slitningar, som
man nu kan befara.

Det andra förslaget innebar att den
mindre landskommunen Lilla Malma
skulle läggas till köpingskommunen och
den större kommunen Dunker skulle
få bli självständig.

Kammarkollegium föreslog, alt de
båda landskommunerna skulle sammanslås
till en storkommun och köpingen
få förbli orubbad.

Dessa förslag voro resultatet av ett
mycket grundligt utredningsarbete av
länsstyrelsen och kammarkollegium under
hänsynstagande till de av riksdagen
godkända direktiven för kommunreformens
genomförande.

Dver dessa förslag drar emellertid

statsrådet med vad jag vill kalla en
diktators rätt ett brett streck. Han drar
också det strecket över sina egna, av
riksdagen godkända direktiv för reformens
genomförande. I proposition nr
236 vid 1946 års riksdag, som ligger
till grund för kommunreformens genomförande
säger föredraganden, statsrådet
Mossberg, bland annat: »Jag vill
slutligen beträffande inkorporeringsfrågorna
uttala, att jag delar de betänkligheter,
som i vissa yttranden framförts
beträffande lämpligheten av att
hela landskommuner läggas till angränsande
städer och köpingar. Dylika sammanslagningar
torde böra genomföras
endast om alldeles särskilt starka skäl
därtill äro för handen.» Vidare tillägger
statsrådet: »Då vid en kommunal indelning
val mellan olika alternativ
inom ramen för de givna riktlinjerna
kan komma i fråga, bör största möjliga
hänsyn tagas till befolkningens egna
önskemål.» Som jag nyss sade ha dessa
uttalanden och direktiv godkänts av
riksdagen.

Här förelågo absolut inga sådana
starka skäl, varom statsrådet själv talar,
för en sådan anordning. Det måste därför
utan tvekan sägas, att statsrådet
helt har nonchalerat såväl de direktiv,
som han själv har utarbetat, som riksdagens
godkännande av samma direktiv.
Han har heller icke på något sätt
låtit befolkningen ge uttryck för sina
önskemål och meningar, i varje fall
inte över detta av honom genomförda
förslag.

Om statsrådet skulle ha gjort den undersökning,
som här hade varit fullt
befogad, är jag övertygad om alt lian
skulle ha funnit ett starki utslag för
cn folkmening, som icke velat gå med
på en sådan anordning, som man här
har genomfört. Det förefaller, som om
den enda förklaringen till att vad som
skedde i detta fall har kunnat ske är
den, att statsrådet lyssnat mer till enskilda
oansvariga rådgivare än till de
ansvariga myndigheter, som efter åra -

138

Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tals utredningsarbete ha framlagt sina
förslag.

I Södermanland ha vi ett annat liknande
fall, där statsrådet har nonchalerat
sina egna direktiv för sammanslagningen
och riksdagens beslut. Det
gäller sammanslagningen av Taxinge
och Kärnbo landskommuner med Mariefreds
stad. Här komma samma svårigheter
och problem att uppstå, om än
inte i samma grad, som beträffande
Malmköping. Samma orättvisor gentemot
landsbygden som jag påtalat beträffande
Malmköping bli följden av
även denna sammanslagning. Även här
förelågo andra alternativ, som skulle
ha bevarat landsbygdskommunernas
självständighet gentemot staden, men
även här drog statsrådet sitt breda
streck.

Jag föreställer mig, att det på många
håll i riket har förekommit liknande
fall och att det ännu återstår avgörande
i en rad andra fall av detta slag. Det
är av den anledningen jag tagit upp
dessa frågor i debatten.

Jag hör till dem som trodde, att en
kommunreform var behövlig, och jag
tror ännu, att den i många avseenden
kan bli till gagn, men när jag har sett,
hur den i åtskilliga fall genomförts,
och sökt tänka mig in i vilka konsekvenser
den kan komma att få för
den egentliga landsbygden, blir jag
ytterst betänksam huruvida fördelarna
komma att uppväga nackdelarna. Här
komma nu stora landsbygdsområden
med ren jordbrukskaraktär att bli något
slags uppland, ekonomiskt och förvaltningstekniskt,
för större eller mindre
tätorter, för städer, köpingar och
andra bebyggelsecentra. Det finns anledning
befara, att skolväsen, industri
och hantverk i än större utsträckning
än hittills komma att koncentreras till
tätorterna och att den egentliga landsbygden
blir mer och mer utarmad. Det
finns tyvärr skäl att frukta, att en sådan
utveckling starkt befordras genom denna
kommunreform och att landsbyg -

dens ställning i vårt svenska samhälle
därigenom ytterligare försvagas, ett förhållande
som jag tror inte blir till
gagn för någon.

Innan jag slutar vill jag från denna
plats säga ett ord till de kommunalmän,
som genom kommunreformen bli avkopplade
och ställda vid sidan av det
kommunala arbete, som de med intresse
skött, kanske i många årtionden.
Försök väcka ett nytt intresse för er
socken! Det är dock så, att socknen
och sockennamnet alltjämt finnas kvar,
ehuru många tro, att också dessa begrepp
försvinna genom kommunreformen.
Alltjämt finns de kvar: Dunker,
Gryt, österåker, Råby och allt vad våra
gamla socknar heta. Deras gränser äro
också orubbade. Deras kyrkor stå alltjämt
som lysande kulturminnesmärken
från länge sedan gången tid. Det är
socknen och sockennamnet, som utgör
den traditionsbundna föreningslänken
mellan oss som nu leva och verka och
dem som för många århundraden sedan
skapade våra socknar och byggde våra
kyrkor. Vi ha här mycket att slå vakt
omkring och bevara. Vi kunna också
skapa nytt. Låt socknen bli samlingspunkten
för det kulturella livet i bygden!
Försök skapa ökat intresse för
församlingsliv, för föreläsningsverksamhet,
för hembygdsvård, för föreningsliv,
för bygdegårdar och mycket
annat! Genom en sådan socknarnas renässans
kunna de för landsbygden
olyckliga verkningarna av kommunreformen
med framgång motverkas och
kanske vändas till gagn också för landsbygdens
folk.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman! Jag
vill ur principiella skäl ifrågasätta, om
det kan vara lämpligt att här i kammaren
ta upp till diskussion alla de enskilda
motsättningar och svårigheter,

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Nr 2.

139

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som uppkomma när man över hela landet
skall genomföra en reform av så
djupt ingripande beskaffenhet som
kommunindelningen. Jag har inte tidigare
tagit upp någon diskussion härom
i riksdagen, ehuru det i ett fall väckts
en interpellation i första kammaren,
men jag anser mig böra säga några ord
nu, emedan jag inte kan frigöra mig
från den uppfattningen, att herr Andersson
i Dunker har tagit överord i
sin mun när han karakteriserat den
anda, i vilken jag sökt handlägga dessa
frågor.

Herr Andersson i Dunker har inte
ens väjt för att fälla det påståendet, att
jag skulle ha lyssnat till enskilda, oansvariga
rådgivare. Jag skulle, herr Andersson
i Dunker, vara intresserad av
att få det påståendet mera konkretiserat,
t. ex. med närmare angivande av
vilka de oansvariga enskilda rådgivare
äro, som jag skulle ha lyssnat till mera
än till dem, vilkas opinion framkommer
i de offentliga handlingarna. Jag
efterlyser ett svar på den frågan.

Herr Andersson i Dunker säger vidare,
att jag icke har låtit befolkningen
komma till tals i dessa frågor. Jag har
emellertid visat sådant intresse för att
innan frågorna avgjordes få lyssna till
befolkningens företrädare i båda de
områden, som herr Andersson talade
om, nämligen området kring Malmköping
och området Taxinge och Kärnbo,
att jag gjorde en resa till både Dunkers
kommun och Mariefred. Jag gjorde
själv en timslång resa i Dunkers
kommun och satt därvid i samma bil
som herr Andersson, som hela tiden
hade tillfälle att lägga fram sin syn på
dessa frågor. .Tåg gjorde också ett besök
i Mariefred för alt träffa företrädarna
för Taxinge och Kärnbo kommuner
och gjorde även där en resa i
bil ut i trakten för att kommunernas
företrädare skulle få visa upp, hur deras
kommuner sågo ut.

I en så känslig fråga som denna, då
man bryter en tradition som går till -

baka till medeltiden genom att göra en
ny kommunindelning, kan det naturligtvis
uppkomma olika meningar om
huruvida det fattade beslutet är det
bästa möjliga eller om man hade kunnat
fatta ett beslut som varit ännu bättre,
men därifrån är det ett långt steg
till att påstå, att den som bär ansvaret
för beslutet vägrat att låta befolkningen
komma till tals och i stället lyssnat till
oansvariga enskilda rådgivare.

Jag skall inte här gå in på någon
närmare diskussion om de aktuella problemen
omkring Malmköping, där Dunkers
kommun är berörd, eller omkring
Mariefred. Så mycket vill jag dock säga,
att när det gäller Dunkers kommun
uppkom frågan, huruvida det funnes
förutsättningar att låta Dunker, som har
ett befolkningstal på, om inte minnet
sviker mig, mellan 1 300 och 1 400 invånare,
bestå som självständig kommun
eller icke. Riksdagen har i huvudsaklig
överensstämmelse med den kungl.
propositionen beslutat, att talet 2 000 i
allmänhet skall vara eu minimisiffra för
de nya kommunernas invånarantal och
att den siffran skall få underskridas
endast om särskilda skäl föreligga. I
fallet Dunker gällde alltså frågan, huruvida
det skulle anses föreligga sådana
särskilda skäl, att det kunde göras undantag
från huvudregeln om befolkningstalet.
Syftet med mitt besök på
platsen var just att jag skulle skaffa
mig ortskännedom för att kunna bedöma
den frågan. När vi omsider skulle
fatta slutlig ståndpunkt, ansågo vi, att
sådana särskilda skäl icke förelågo beträffande
Dunkers kommun.

Jag förmodar alt herr Andersson i
Dunker iir väl medveten om att vi resonerade
om huruvida Dunker, i stället
för att läggas till Malmköping, skulle
kunna läggas till Gryts kommun, men
den lösningen ville inte företrädarna
för Dunker acceptera. Fn av de hörda
myndigheterna — jag minns inte om
det var länsstyrelsen eller kammarkollegium
— hade föreslagit en samman -

140

Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

läggning av Dunker, Lilla Malma och
Malmköping, och efter åtskilliga överväganden
stannade vi vid det beslutet,
varför Kungl. Maj:t sålunda inte står
ensam i sin uppfattning. Det föreligger
dock den skillnaden att Kungl. Maj:ts
förslag innebär, att hela den nybildade
kommunen skall bli en köpingskommun
i stället för en landskommun.

I det andra fallet, som herr Andersson
i Dunker drog upp, gällde frågan,
huruvida det skulle bildas en kommun
av allenast de två landskommunerna
Taxinge och Kärnbo med ett sammanlagt
befolkningstal på under 1 000 invånare
— det skulle i så fall bli den
svagaste kommun som bildats i de län,
där kommunindelningen hittills blivit
klar. Även där undersökte vi, huruvida
det inte funnes någon lösning, som
skulle tillgodose befolkningens önskemål.
Vi skickade sålunda ut på remiss
ett förslag, att i varje fall Taxinge
skulle läggas åt ett annat håll än Mariefreds
stad. Taxinge anslöt sig till förslaget,
men den kommun, med vilken
Taxinge skulle sammanläggas, satte sig
emot förslaget, och därtill kom att de
båda kommunerna bara gränsade till
varandra i sjön och inte hade direkt
landförbindelse med varandra. Vi ansågo
oss icke då mot den andra kommunens
vilja kunna genomföra detta
förslag. Det fanns då ingen annan lösning,
om man skulle följa riksdagens
direktiv att bilda en tillräckligt stark
kommun, än att lägga de två landskommunerna
till Mariefreds stad.

Detta är en kort redogörelse för hur
vi ha handlagt dessa frågor i departementet.

Jag återkommer, herr talman, till vad
jag sade tidigare: Jag är fullt på det
klara med att det kan föreligga olika
uppfattningar om klokheten i de beslut,
som Kungl. Maj:t fattar, men jag beklagar
att den misstämning, som naturligtvis
i många fall förekommer över dessa
beslut, skall ta sig sådana uttryck, att
ovälden hos det statsråd, som handläg -

ger frågorna, offentligen ifrågasättes i
kammaren.

Herr talman! Jag skulle vilja sluta
med att säga, att det på vissa håll råder
en hel del missnöje och irritation med
Kungl. Maj:ts beslut rörande den nya
kommunindelningen. Det är beklagligt,
att så skall vara förhållandet. I det arbete,
som jag nedlägger på att lösa dessa
frågor, drives jag emellertid av önskemålet
att så långt som möjligt, inom
ramen för de direktiv som äro uppdragna,
följa befolkningens önskningar.
Sedan få vi ta det missnöje som uppstår.

Jag skulle också vilja säga, att jag
under mitt arbete med kommunindelningen
har fått en mycket stor respekt
för den svenska kommunala självstyrelsen.
Jag kan inte känna mig irriterad
över att människorna äro missnöjda
med de beslut, som vi efter bästa förmåga
fatta, därför att det skulle vara
mycket mer oroande för den svenska
kommunala självstyrelsens framtid, om
ett sådant ingripande beslut skulle kunna
genomföras utan att det uppstode
missnöje. I så fall skulle man nämligen
kunna fråga sig, hur pass djupt den
svenska kommunala självstyrelsens rötter
egentligen sitta i vårt svenska samhälle,
om man kan vidta ingripande
åtgärder, utan att de ansvariga kommunalmännen
skulle bromsa och sätta
sig emot lösningar, som från deras kommuns
sida te sig ofördelaktiga.

Jag tror således, att en stor del av
det missnöje, som på sina håll föreligger,
just är baserat på en stark och
levande känsla för vår kommunala
självstyrelse, och jag tror, att det missnöjet
i själva verket bådar gott för den
kommunala självstyrelsens framtid efter
genomförandet av denna reform.

Herr ANDERSSON i Dunker (kort
genmäle): Herr statsrådet var tyvärr
inte inne i kammaren, när jag började
mitt anförande, ty då hade han kunnat

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Nr 2.

141

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

höra, hur jag började med att berätta
om den resa som herr statsrådet gjorde
genom min hemsocken.

Anledningen till att jag tagit upp dessa
till synes principiella resonemang
är att jag vet, att det finns en hel del
liknande fall, som ännu icke äro avgjorda.
Jag trodde därför, att det kunde
vara skäl att här diskutera några,
som jag tycker, ganska flagranta fall,
som redan äro avverkade.

Herr statsrådet anmärkte på att jag
talat om att han tydligen tagit mer hänsyn
till enskilda rådgivare än till de
utredande myndigheterna och han ville
ha reda på namnen på dessa enskilda
rådgivare. Jag anser mig icke kunna
nämna några namn, men jag vågar
säga, att jag känner personerna.

Frågan om min hemsocken har naturligtvis
eu relativt liten betydelse i
det stora sammanhanget, men, herr
statsråd, här förelåg ju kammarkollegiets
förslag, som gick ut på att bilda
en kommun av min hemsocken och den
andra mindre kommunen, som berördes
i det sammanhanget, och vi skulle
ha fått en landskommun på ungefär
2 300 invånare. Också över det förslaget
drog herr statsrådet ett streck.

Vad jag anmärkt på när det gäller
Taxinge och Kärbo kommuner är, att
statsrådet trots sina egna direktiv och
trots riksdagens beslut lagt två landskommuner
till en stad. Det är i uppenbar
strid mot vad herr statsrådet själv
mycket bestämt uttalat. Jag bär ansett
detta tillvägagångssätt så anmärkningsvärt,
att jag funnit det vara all anledning
att här påtala dessa förhållanden.

Jag vill sedan säga, att när herr statsrådet
talat om befolkningens möjligheter
att få ge uttryck för sin egen mening,
är det förvånansvärt — och det
måste han ändå erkänna — att de berörda
kommunerna före avgörandet av
Malmköpingsfrågan icke ha fått på
remiss för yttrande det alternativ, som
innebar att Malmköping jämte de två
landskommunerna skulle bli en kö -

pingskommun. Herr statsrådet framkastade
hastigt denna tanke vid ett enskilt
sammanträde, där endast några
få utvalda fingo vara med och dit pressen
inte hade tillträde. Vid detta tillfälle
fick herr statsrådet i varje fall
från den övervägande delen av de närvarande
kommunombudens sida ett
mycket bestämt uttalande om att de
inte ville gå med på detta förslag.

Herr statsrådet nämnde, att länsstyrelsen
föreslagit att bilda en storkommun
av tre kommuner, nämligen
de två landsbygdskommunerna och köpingen.
Det är riktigt. Men, som herr
statsrådet sade, föreslog länsstyrelsen
att göra de tre kommunerna till en
landskommun med köpingen som municipalsamhälle
inom området, och det
förändrar saken högst avsevärt.

Jag beklagar, om herr statsrådet tog
illa upp i anledning av de anmärkningar
jag nu riktat mot de beslut, han fattat,
men jag kan inte hjälpa det, ty det
gäller här min egen hembygd, där jag
så väl känner förhållandena och där
jag känner folkstämningen, och därför
har jag ansett det vara befogat att framställa
de anmärkningar, som jag här
har gjort.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman! Jag
tog inte alls illa upp, att herr Andersson
i Dunker kritiserade det avgörande,
som träffats, och jag hoppas, att detta
framgick av mitt anförande. Jag betraktar
det som fullt naturligt, att det kan
råda olika uppfattningar om ett beslut,
som är så ömtåligt som det nu diskuterade,
men det var inte denna sak utan
en annan del av herr Anderssons i Dunker
anförande, som jag tillät mig att
kritisera.

Sedan säger herr Andersson i Dunker,
att de myndigheter, som tidigare
handlagt frågan, ha föreslagit, att Dunkers
kommun skulle sammanläggas med
en annan landskommun, nämligen Lilla

142

Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

Malma. Det är alldeles riktigt, men då
tycker jag att herr Andersson också
skall tala om, att invånarna i Lilla Malma
kommun motsatte sig den lösningen
och ansågo, att den för deras kommun
var det sämsta alternativet av dem, som
hade varit uppe till diskussion. Jag
tycker, att den uppgiften bör fogas till
herr Anderssons uttalande. Hade ett
sådant beslut fattats, hade säkerligen
befolkningen i Lilla Malma varit lika
misslynta över beslutet, som jag förstår
att invånarna i Dunker nu äro över det
träffade avgörandet.

Till sist vill jag bara säga, att jag
tror, att man bör närmare ange vad
som avses med det enskilda sammanträde,
som herr Andersson talade om.
Det var ett sammanträde, som jag under
min tjänsteresa höll med ansvariga
företrädare för Malmköping, Dunker
och Lilla Malma. Det var alltså inte
vilket enskilt sammanträde som helst,
det här gällde.

Herr ANDERSSON i Dunker (kort
genmäle): Ja, herr talman, vi behöva
inte fastna vid denna fråga om det enskilda
sammanträdet, eller hur man nu
vill kalla det. Jag sade endast, att det
var ett begränsat antal personer, som
fingo komma dit, och att pressen inte
fick vara med, och det skulle inte få
talas om någonting som där sagts. Herr
statsrådet vet, att som svar på frågan
om kommunerna ville gå med på att
göra Malmköpingsområdet till en köpingskommun,
fick han ett nästan enhälligt
nej från de närvarande kommunombudens
sida.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Det verkar, som
om herr Andersson i Dunker fortfarande
ville göra gällande, att det var fråga
om något slags mystiskt sammanträde,
att man icke fick tala om att det skulle
hållas o. s. v. För min del är det fullkomligt
oförståeligt, hur herr Andersson
kan hysa den uppfattningen. Jag

anser denna kommunindelningsfråga
vara så viktig, att jag, trots att jag
knappast ser mig någon levande råd att
ur tidssynpunkt kunna genomföra det,
tillämpar den principen — och jag vågar
säga, att jag hittills lyckats därmed
— att ordna ett sammanträffande med
representanter för varje kommun, som
det önskar, för att diskutera denna fråga,
sedd ur kommunens synpunkt. Men
då har jag varit nödsakad att uppställa
det kravet att endast få tala med en
trängre krets av kommunens ansvariga
företrädare. Jag ber alltså, att kommunen
skall utse ett mindre antal personer,
som jag i lugn och ro kan få sitta
och diskutera med för att slippa, vilket
ibland varit fallet, att det skall komma
både 50, 60 och 70 personer på ett
sådant möte.

När man har begränsad tid på sig,
måste man rationalisera även ett sådant
arbete som att hålla sammanträden, och
det är ur den synpunkten, som jag i
regel har bett att få tala med de kommunala
representanterna utan att pressen
varit närvarande. Det är således
inte något önskemål från min sida att
mörklägga förhandlingarna. Men jag
har lärt mig, att deklarationerna bli
mycket längre och mångordigare från
de kommunala representanternas sida,
om sammanträdet skall refereras i tidningarna
dagen därpå. Skulle jag inte
tillämpa denna princip, skulle jag säkerligen
inte hinna sammanträffa med
företrädarna för alla de kommuner, vilkas
problem behöva upptagas till muntlig
diskussion.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Det
har här i dag från många talare framhållits,
att det föreliggande budgetförslaget
är otillfredsställande. Man har
hänvisat härvidlag bland annat till den
otillfredsställande skattepolitiken, särskilt
beträffande den statliga inkomstskatten
och bensinskatten. Jag skall
inte uppta tiden med att närmare ingå
på dessa spörsmål. I stället vill jag

Fi’edagen den 20 januari 1950 fin.

Nr 2. 143

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

framställa en allmän anmärkning mot
regeringens politik. Dess socialreformspolitik
kan visserligen sägas vara radikal,
men regeringens ekonomiska politik
närmast efter krigsslutet har till
sina följder blivit direkt reformfientlig.

Det måste vara oppositionens uppgift
och plikt att klargöra de reformskadliga
verkningarna av de tidigare misstagen
från regeringens sida. Vi lida
nämligen ännu i dag av dessa misstag.
På grund av att vi t. ex. inte kunna
bygga skolor och sjukhus i tillnärmelsevis
den omfattning, som behövs för
att vi skola kunna hålla vår standard
på de viktiga socialreformområden,
som vårt skol- och sjukhusväsende för
närvarande utgöra, förfuskas redan
uppnådda resultat. Ännu mer skärps
läget genom att regeringen inte anser
sig kunna till lärare och sjukhuspersonal
ge de löneförbättringar, som äro
oundgängligen nödvändiga för att locka
till den nyrekrytering, som behövs
för att på ett nöjaktigt sätt driva och
nyttiggöra skolor och sjukhus.

På alldeles samma sätt hålla andra
reformer på att urvattnas. Ett exempel
härpå är vår stora reform: kriminalvård
i frihet. Den ha vi varit mycket
stolta över, men det kan i dessa dagar
klagas över att reformen inte har givit
de resultat, som man med skäl hoppats
på, när reformen genomfördes, och
många vilja nu utdöma detta reformarbete.
Men det är att alltför kortsynt se
på saken, tv vad är det som har inträffat?
Jo, vi ha helt enkelt aldrig givit
reformen tillfälle att verka på det
sätt den varit avsedd, eftersom vi aldrig
ha gett den de ekonomiska möjligheter,
som erfordrades för dess realiserande.

Nu kan jag visserligen med en viss
tillfredsställelse konstatera, att justitieministern
lyckats utverka eu viss höjning
av anslagen för arvoden till övervakare
och tillsyningsmän — dessa anslag
voro ju tidigare på tok för små,
och jag skall inte närmare gå in på

den saken, eftersom en förbättring nu
kommer att äga rum -—■ men jag vill
gärna framhålla, att de höjningar av
de föregående anslagen, som på detta
sätt föreslås, hota att bli mer eller
mindre bortkastade, därför att själva
ryggraden i organisationen, nämligen
konsulentorganisationen, inte förstärkes
på samma sätt. Fångvårdsstyrelsen
hade i sitt slutliga minimiförslag, kallat
alternativ II, föreslagit en förhöjning av
anslaget till skyddskonsulentorganisationen
med i runt tal 386 000 kronor.
Härigenom skulle antalet skyddskonsulenter
och assistenter stiga med 16. Nu
föreslår justitieministern en reducering
av förhöjningen av anslaget för detta
ändamål, så att den skulle stanna vid
endast 70 000 kronor. Denna blygsamma
förhöjning medger endast en tillfällig
förstärkning av arbetskraften i
mycket liten omfattning. Jag vägrar att
tro, att det i en budget på många miljarder
skulle vara så omöjligt att finansiera
en dylik, absolut nödvändig
förstärkning av skyddskonsulentorganisationen.
Det skulle ju kosta endast
drygt 300 000 kronor mer än vad justitieministern
föreslagit.

På liknande sätt förhåller det sig
med idrottsanslaget. Det är med beklagande
jag konstaterar, att det nu utgående
idrottsanslaget inte höjts i propositionen,
trots det skriande behovet av
ökat stöd åt idrotten, vilken är en ovärderlig
kraftkälla för hela vårt folk. Vad
riksidrottsförbundet begärt är endast
1/r, av de rikligt flödande tipsmedlen,
men man får enligt regeringens förslag
endast ungefär Vio- Det borde vara
möjligt att här ge ytterligare något av
dessa tipsmedel till idrotten. Det gäller
ju i själva verket att ta i anspråk
inflytande idrottspengar. En förhöjning
av anslaget med t. ex. en halv miljon
skulle ge betydligt större möjligheter
för de enskilda föreningarna att ta
hand om ungdomen och fostra den i
idrottslig och medborgerlig anda till
båtnad för hela vårt folk.

144 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Om emellertid riksdagen inte skulle
vara sinnad att höja anslaget, måste
detta betyda, att man i varje fall nästa
år har en absolut skyldighet att ge
Riksidrottsförbundet åtminstone så
mycket, som det har begärt i år.

I proposition nr 2 till årets riksdag
har föreslagits, att ett bidrag på 400 000
kronor skulle tilldelas Lingiaden för
att täcka Lingiadens samtliga förluster
utom de lån på tillhopa 154 000 kronor,
som Lingiaden har beviljat världssportutställningen.
Detta bidrag på 400 000
kronor skulle göra det möjligt för
Lingiaden att genomdriva ett ackord,
som skulle ge borgenärerna cirka 80
procent av deras fordringar. Man kan
härmed jämföra, att världssportutställningens
borgenärer få nöja sig med
cirka 30 procent utdelning, och detta
trots att Riksidrottsförbundet bidragit
för detta ändamål med ett lån på
600 000 kronor.

Med hänsyn till att Gymnastikförbundet
är inblandat i båda dessa evenemang,
nämligen Lingiaden och världssportutställningen,
borde det strängt
taget vara rimligt, att borgenärerna i
båda fallen finge samma utdelning.
Man frågar sig om anledningen till att
Lingiaden på detta sätt har gynnats så
mycket i förhållande till världssportutställningen.
Kan anledningen därtill
vara den, att den största borgenären
hos Lingiaden är Reso med ett belopp
på cirka en tredjedels miljon kronor?

Jag nämnde nyss, att Lingiaden hade
lämnat världssportutställningen ett lån
på ett belopp av cirka 150 000 kronor.
Det måste vara uteslutet, att man med
statsmedel skulle täcka en förlust, som
har uppkommit genom att statsbidrag
använts på ett oriktigt sätt. Lingiaden
hade ju nämligen fått statliga anslag
med tillhopa 293 000 kronor för att den
skulle kunna genomföras, och det var
givetvis aldrig meningen, att ett enda
öre av dessa medel skulle användas till
världssportutställningen. Det är beklagligt,
att ett sådant missbruk av

statsmedel har skett genom personer,
som ha varit Gymnastikförbundets förtroendemän.
Man kan om världssportutställningen
med skäl använda ett
missbrukat ord, nämligen skandal. Att
cn utställning ger ungefär de inkomster,
som man har beräknat, men får
sådana utgifter, att förlusten blir 1 ''/,
miljon kronor, måste ju vara något
alldeles häpnadsväckande och som väl
är ganska enastående. Man kan nog
över huvud taget säga att Gymnastikförbundet
har drivit en alltför expansiv
politik. Detta har delvis möjliggjorts
genom att man under många år till
ordförande utsett sådana personer som
ansetts ha haft särskilda politiska försänkningar.
Det har av dem tyst krävts
att de skulle utnyttja dessa sina förbindelser
för att utverka extra stora
anslag till Gymnastikförbundet, och
man har här i riksdagen fått bevittna
ett korridorspring av stor omfattning
från Gymnastikförbundets sida, som
också i många fall lett till önskat resultat.
På detta sätt har man faktiskt
lyckats att åt Gymnastikförbundet utverka
en viss särställning i förhållande
till andra till Riksidrottsförbundet hörande
förbund. Det är emellertid med
tillfredsställelse jag nu konstaterar, att
Gymnastikförbundet ställts parallellt
med övriga förbund och att man i fortsättningen
skall slippa denna illojala
konkurrens, jag skulle vilja kalla det
så, från Gymnastikförbundets sida
gentemot andra till Riksidrottsförbundet
hörande förbund.

Den stora världssportutställningsskandalen
tycks ha medverkat därtill
och har på det sättet, genom att man
alltså fått bort denna illojala konkurrens,
i alla fall haft något gott med sig.
Jag tror dock att världssportutställningens
organisatörer inte haft detta i
tankarna, när de satt igång det överdimensionerade
företag som kallats
världssportutställningen.

Beträffande vår utrikespolitik och
försvarspolitik har det gjorts en del ut -

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Nr 2. 145

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

talanden här i gär som jag skulle vilja
beröra med ett par ord. Statsministern
förklarade i går att överbefälhavarens
lundatal icke var lyckligt i så måtto
att överbefälhavaren icke uttryckligen
anslöt sig till regeringens neutralitetspolitik.
Anledningen härtill synes mig
närmast vara att här har från ett par
håll, särskilt av herr Vougt, talats om
vår automatiskt verkande neutralitet,
varigenom i viss mån ordet neutralitet
fått en defaitistisk prägel. Man kanske
inte kan undra på att överbefälhavaren
inte ville använda ett sådant missbrukat
ord. Vad han sade var egentligen
sådant som tämligen allmänt omfattades
som strategiska sanningar, när vi
togo ställning till det nordiska försvarsförbundet.
I går hörde vi ju från
en talare här, herr Hjalmarson, att frågan
om militär samverkan till gemensamt
försvar för Norden och särskilt
Skandinavien måste på något sätt tagas
upp till behandling. Själv har jag den
uppfattningen att vi i någon form måste
tänka oss en militär samverkan, särskilt
med Norge. Vi skulle kunna ofantligt
stärka våra försvarsmöjligheter genom
ett dylikt samarbete. Man kan icke
förbigå denna sida av saken bara med
hänvisning till att ett sådant samarbete
kan ha risker. Det har över huvud taget
allt handlande och allt underlätet
handlande i utrikespolitiken. Men vi
måste väl se till att vi ändå få en något
så när tryggad ställning i denna osäkra
värld.

Herr ALLARD (kort genmäle): Herr
talman! Herr Häckner nämnde i sitt
anförande här något om den bekanta
s. k. världssportutställningen ocli talade
även om gymnastikförbundet. Jag
var tyvärr inte inne under första delen
av herr Häckncrs anförande, men enligt
vad som sagts mig talade herr Häckner
om den skillnad i utdelning som borgenärerna
för världssportutställningen
skulle få i jämförelse med vad ford -

ringsägarna beträffande I.ingiadcn hade
möjlighet att få. Gymnastikförbundet,
som livligt beklagar det som inträffat,
bär ansett att världssportutställningen
varit ett mera kommersiellt arrangemang,
där de som arrangerat utställningen
icke någon gång hade begärt
stöd av statsmakterna. Förbundet ansåg
dock, att man, när världssportutställningen
kom i det katastrofläge som den
råkat i, var skyldig att söka göra det
bästa möjliga i denna situation. För den
skull lånade man upp pengar, och man
har nu planer på att sätta igång en
insamling för att ge borgenärerna det
mesta möjliga. Det kan bli någonting
mellan 30 och 40 procent.

Beträffande I.ingiadcn förhåller det
sig på ett annat sätt. Där hade man
räknat med statsunderstöd och även
fått det. Man betraktade Lingiaden som
ett officiellt arrangemang, där den
svenska staten hade eu viss anledning
att ge stöd. Sedan var det olyckliga omständigheter,
bland annat ett regnväder,
vars make vi inte upplcvat på många
År, som förstörde alla beräkningar som
hade uppgjorts. Även för Lingiaden
blev det därför ett underskott. Är det
inte rimligt, att man då begär att statsmakterna
skola hjälpa till att hålla
fordringsägarna i fråga om Lingiaden
om ryggen? Jag tror att detta är en
uppläggning som vem som helst kan
acceptera.

Beträffande gymnastikförbundets tidigare
särställning och den likaställning
med andra förbund som nu har
åstadkommits, uttryckte herr Häckner
sin tillfredsställelse över denna lindring.
.lag ber även att som ordförande
för Svenska gymnastikförbundets arbetsutskott
få uttrycka min tillfredsställelse
däröver. Jag vill endast erinra
herr Häckner om att den särställning
som gymnastikförbundet tidigare haft
grundat sig på ett riksdagsuttalande på
1920-talet. Innan nu riksförbundet hade
skrivit till Kungl. Maj:t och Kungl.
Maj:t lagt fram riksförbundets skrivelse

10 — Andra kammarens protokoll 1950. År 2.

146 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i statsverkspropositionen, hade dock i
realiteten en mera likaberättigad ställning
med andra förbund sedan flera år
varit ett faktum, och ett utomordentligt
gott samarbete har varit rådande mellan
gymnastikförbundet och de övriga
specialförbunden.

Herr HÄCKNER (kort genmäle): Herr
talman! Med anledning av vad som nu
anförts vill jag framhålla, att det i någon
mån ter sig egendomligt att en organisation
som över huvud taget inte
har begärt statsanslag skulle, om den
tjänar ett gott ändamål, få en mycket
sämre ställning än den organisation som
från början fått statsanslag. Jag tycker
att man inte utan vidare kan dra sådana
konsekvenser som herr Allard här gjort,
ty världssportutställningen ansågs även
från Lingiadhåll ha stor betydelse för
vårt land. Det var väl ändå det som låg
till grund för att Lingiaden över huvud
taget lånade pengar till värdssportutställningen.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! En
hel del av vad jag ämnat säga har redan
sagts, och jag skall inte upprepa det
utan fatta mig synnerligen kort.

Jag vill då börja med en liten erinran
mot herr Häckner och hans uttalande
om det militära samarbetet mellan
de skandinaviska länderna. Min erinran
gäller även högerledaren, herr Hjalmarson,
som i går mycket starkt poängterade
att vi måste söka ett militärt
samarbete. Herr Hjalmarson sade att
säkerligen ingen mer än kommunisterna
ställde sig på isolationslinjen. Jag
vill bekänna för herr Hjalmarson, att
jag är en av dem som vilja att vi skola
isolera oss, och jag vill meddela herr
Hjalmarson att inom högergruppen finnas
också stora skaror som inte stå
främmande för den saken. Vi ha sett
att det under det senaste världskriget
var det förhållandet, att vi inte engagerat
oss för våra närmaste grannar, som
utan tvekan räddade oss från krig den

gången. Det kan tänkas att en sådan
situation uppstår ännu en gång, och jag
är synnerligen glad över det uttalande
som statsministern i anledning av herr
Hjalmarsons yttrande gjorde här i går,
att det icke föreligger någon anledning
att vidare söka komma fram på den
väg som denne rekommenderade.

Jag vill dessutom göra några små reflexioner
i anledning av den kungl.
propositionen. Det har här betonats hur
stor betydelse för stabiliseringen som
lönefrågan har, särskilt de statsanställdas.
Det är därför med ledsnad jag i
statsverkspropositionen angående för
flera huvudtitlar gemensamma frågor
konstaterar, hurusom vederbörande
statsråd inte tillmötesgått riksdagens i
fjol uttalade önskemål att det skulle
vidtagas en ändring beträffande avlöningsstaternas
uppställning. Det är ju
på det sättet att de icke ordinarie statstjänstemännen
inte upptagas i dessa
lönestater annat än när det gäller de
högre tjänsterna. De lägre tjänstemännen
äro alltså icke alls upptagna där.
Det är ofta fallet att anslag, som riksdagen
anvisat för de icke ordinarie befattningshavarna,
icke alls räcka till
utan att man får bevilja tilläggsanslag.
Riksdagen har följaktligen ingen möjlighet,
såsom staterna nu äro uppställda,
att kontrollera dessa utgifter och
att kunna veta, vad de slutliga utgifterna
i detta fall bli. Därför skrev riksdagen
i fjol och begärde en ändring i
enlighet med det förslag som framkommit
efter verkställd utredning. Vi hoppas
emellertid att det skall vara möjligt
att åtminstone till nästa år få en ändring
till stånd. Nu ha vi fått finansminister
Sköld, som säkert är en kraftkarl
och torde kunna realisera det
önskemål som riksdagen här har uttalat.

Beträffande lönefrågor är det rätt intressant
att Kungl. Maj :t trots lönestopp
föreslår, att lönerna för rätt stora grupper
skola nyregleras och att dessa skola
komma i åtnjutande av högre löner

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Nr 2.

147

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

från den 1 juli detta år. Det gäller övningslärare
och kyrkomusiker. För min
del är jag av den meningen att dessa
grupper, som inte nyligen ha fått någon
lönereglering, behöva få det. Men det
skall bli mycket intressant att se hur
de som opponerat sig mot regleringen
av prästlönerna komma att ställa sig.
Här ha vi två grupper som äro ungefär
lika stora som prästernas, och dessutom
är den för dem föreslagna löneökningen
ungefär densamma som för prästerna.
Jag förväntar att herr Olsson i
Mellerud, herr Edberg och herr Severin
m. fl. komma, om de vilja vara
konsekventa, att här sträcka fram ett
varnande finger och säga att det är
fråga om att hryta lönestoppet, ty de
som det här gäller äro beträffande lönefrågan
i precis samma situation som
prästerna. För min del har jag naturligtvis
ansett vad här föreslagits är berättigat,
och jag kommer inte att resa
någon invändning däremot. Men jag
väntar med intresse att få se hur ifrågavarande
herrar komma att ställa sig.

Vad själva lönesättningen beträffar
ber jag herrarna bara observera vad
Kungi. Maj :t föreslår när det gäller
städningskonsulenten, nämligen att han
skall komma i 27 :e lönegraden, medan
det föreslagits att komministrarna skola
sättas i den 25 :e. Fn städningskonsulent
skulle alltså placeras i 27 :e lönegraden
men en komminister med sin
långa, långa utbildning i den 25:e! Jag
undrar om inte kammarens ledamöter
borde litet närmare penetrera den saken
och se om det som prästlönckommittén
föreslagit verkligen är för mycket
för prästerna.

Här har från olika håll betonats att
man vill försöka skapa skattelättnader,
men vi ha sett att den skattelättnad som
är bebådad inte är mycket att hurra
för. Det är visserligen meddelat att
man tänkt sig en lättnad i fråga om de
skattefria avdragen niir det gäller kommunalskatten.
I det hänseendet ber jag
att regeringen också tänker på följ -

derna för fastighetsägarna av denna
övervältring av skatterna, som utan
vidare kommer att ske, när de stora
skatteunderlagen på detta sätt ryckas
undan medan fastighetsgarantiskatten
består. Jag hade ju väntat, att när finansministern
satte i gång med en utredning
om de skattefria avdragen han
också i detta sammanhang skulle ha
pekat på sambandet med fastighetsgarantiskattens
avskaffande, men så har
icke skett. Jag förmodar emellertid att
regeringen har sin uppmärksamhet fästad
på detta förhållande och med det
snaraste vidtager åtgärder så att det
även kan bli en lättnad i detta fall. .lag
har den tron att vi med de beslut som
riksdagen under senare år fattat om
sociala välfärdsåtgärder och annat som
slukat oerhört med pengar och med
den automatiska utgiftsstegring som vi
konstatera i propositionen inte kunna
göra oss alltför stora förväntningar om
skattelättnader. Jag tror att det är riktigt
som finansminister Sköld sade i
går att vi inte skola invagga det svenska
folket i den tron att det går lätt alt
få några skattelättnader för såvitt inte
budgeten skall underbalanseras, och det
är väl ingen som menar att man i dessa
tider skall göra det.

Det skall betonas att man skall försöka
iakttaga all sparsamliet när det
gäller nya reformer. Kammarens ledamöter
få ursäkta, om jag i detta sammanhang
ställer mig undrande hur det
då kan vara möjligt, när detta framhävts
både av finansministern, herr
Hjalmarson, herr Ohlin och andra, att
man inte reagerar mot att det ändå i
trontalet bebådas eu reform av vårt
skolväsende, en reform som kommer
att kosta oerhört mycket pengar. Då det
här från flera håll har sagts att denna
reform säkerligen kommer att lösas i
enighetens tecken, vill jag bara ge eu
liten tankeställare åt herrarna och damerna
att inte hysa alltför stora förhoppningar
om den saken. .lag vädjar
till kammarens ledamöter att ni, när ni

148 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

komma hem i respektive hemorter, sondera
hur ställningen egentligen är i
bygderna när det gäller denna sak. Vi
veta ju att denna reform inte går att
genomföra så snart utan att det bara
är fråga om ett principbeslut.

Vi ha under de senaste åren allt mer
gått in för att fatta sådana principbeslut
som naturligtvis förr eller senare
bli bindande. En sådan reform som
denna kan ju inte tänkas bli genomförd
på många, många, kanske tiotal år, för
att icke säga ännu längre tid. Jag ställer
då bara frågan: Kan det vara nödvändigt
att man redan nu fattar beslut
i en så viktig fråga, när finansministern
gör gällande att vår statsbudget är
ganska ansträngd och han själv varnar
för att göra utfästelser för framtiden,
utfästelser som komma att kosta
pengar?

Då man rätt allmänt ute i bygderna
är emot denna reform, är det inte därför
att man inte önskar en bättre skolform
på ett eller annat sätt utan därför
att man menar, som jag nyss sade, att
detta principbeslut skall fattas så långt
i förväg att man inte kan överblicka
den tid då reformen skall genomföras.
Man har också där en helt annan uppfattning
om möjligheten att realisera
denna skolutbyggnad på det sätt som
är föreslaget. Vi ha ju den tron att det
kan göras betydande förbättringar ute
i bygderna med de skolformer som vi
nu ha. Det står ju fritt för vilken skolkoiumun
som helst att besluta ökning avskoltidens
längd. Vi hörde av herr Kyling,
hurusom skolkommissionen påpekat
att det finns kostnadsbehov för
skolbyggnader på inte mindre än 600
miljoner kronor med den nuvarande
organisationen. Låt oss först fullborda
detta och utbygga våra skolor i den takt
det är möjligt med de tillgångar vi ha.
Först när vi ha allting där klart, kunna
vi börja planera för en långsiktig utbyggnad.

Det har här talats om att regeringen
iakttagit all möjlig sparsamhet. Jag vill

inte säga att budgeten enligt min mening
karakteriseras så synnerligen
starkt av sparsamhet. Det skulle nog på
åtskilliga punkter ha varit möjligt att
spara en hel del. Jag bara ställer frågan:
Kan det vara nödvändigt att Operan
får såsom i fjol ett anslag på
2 306 000 kronor, Dramatiska teatern
ett anslag på 990 000 kronor och andra
teatrar här i landet sammanlagt ett par
miljoner kronor? Nog hade väl dessa
pengar kunnat användas till mycket
bättre ändamål. Jag tänker t. ex. på de
många avlägset liggande gårdar ute i
landet, dit man har långa enskilda utfartsvägar,
som det kostat mycket pengar
att anlägga och som man nu själv
får med tungt arbete försöka hålla i
ordning. Om de medel, som anslagits
till Operan och en del teatrar, hade använts
för att bygga och underhålla sådana
vägar, hade det varit till mycket
större välsignelse, inte bara för dem
som arbeta och bo ute i de avlägset
liggande bygderna, utan för hela vårt
land.

Så ha vi utgifterna till alla dessa internationella
organisationer, som Sverige
nu, kanske på grund av ett visst
högmod, har anslutit sig till. Jag tänker
t. ex. på medlemskapet i Förenta Nationerna.
Man verkligen baxnar, när
man ser hur stora de årliga kostnaderna
för Förenta Nationernas verksamhet
äro — de uppgå till 218 miljoner svenska
kronor, och Sverige bidrager med
inte mindre än 4,3 miljoner kronor per
år. Men få vi verkligen någon valuta
för dessa pengar? Den frågan måste
man ställa sig, när man ser dessa oändliga
diskussioner, som hållas inom FN
utan att det blir något resultat. Jag förstår
mycket väl, att det finns inflytesrika
män här i riksdagen, som inte ha
något emot att sitta och diskutera i de
olika församlingarna inom FN med de
stora traktamenten och andra trevligheter,
som detta för med sig, och som
därför äro intresserade av att Sverige
skall vara medlem av FN. Men enligt

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Nr 2. 149

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

min mening är det ganska dåligt använda
pengar, som Sverige kastar ut på
denna sak.

Men det är inte bara medlemskapet i
FN, som kostar pengar. Det finns också
en hel del andra institutioner, som Sverige
måste stödja. Jag tänker t. ex. på
Unesco. Anslutningen till Unesco kostar
i årlig avgift 1 020 000 kronor. Vidare
ha vi världshälsoorganisationen,
till vilken Sverige årligen lämnar en avgift
på 630 000 kronor och dessutom
150 000 kronor i rörelsebidrag. Jag tycker
att det gått väl långt, när man på
detta sätt slänger ut stora belopp på
saker och ting, som enligt min mening
ha föga nytta med sig.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
kammaren så mycket längre, men det
var ett par yttranden av min länskamrat
herr Dickson, som jag inte kan låta
bli att beröra. Det mesta i hans anförande
i går var ju skoj, som man inte
behöver bry sig om, men i ett sammanhang
talade han om att befolkningstillväxten
här i världen var för stor och
framhöll, att det nog måste vidtagas åtgärder,
om våra barnbarn och barnbarnsbarn
skulle få plats att leva här på
jorden och få tillräckligt med mat
alt äta.

Det är inte, herr Dickson, första
gången som sådana tankar ha framkommit.
För cirka 150 år sedan fanns
det en engelsk nationalekonom, vid
namn Malthus, som var inne på precis
samma linje. Men han har ju inte fått
rätt, ty när det gäller möjligheterna
att försörja människorna är tillståndet
bättre i dag än det var för 150 år
sedan.

Hela herr Dicksons uttalande visar
att det inte finns den ringaste tilltro
till en allsmäktig försyn som kan styra
och ställa för folken. .lag anser att om
man hade litet mer kristlig grundåskådning,
skulle man inte hysa sådana där
onödiga tankar. Men det är nog tyvärr
så, när det gäller åtskilligt inom vårt

svenska samhälle, att den kristna grundsynen
sättes alltför mycket åt sidan.

I detta sammanhang skulle jag vilja
rikta en vädjan till vår radio. Man undfägnar
där svenska folket med en hel
del utsändningar, som för många äro
mycket otrevliga att höra. Jag tänker
på teaterstycken, dialoger och dylikt,
där svordomarna ofta hagla. Jag vädjar
till Radiotjänst att göra vad man
kan för att hindra dylika utsändningar,
som inte äro uppbyggliga för någon
men som äro i högsta grad skadliga
för barnen och ungdomen.

Jag vill också rikta en vädjan, som
rör en annan institution, nämligen vår
läroboksnämnd. Det har i dagarna förekommit
en diskussion i vissa tidningar
om den nya läseboken för folkskolan,
som också är genomsyrad av kraftord,
svordomar och annat. Jag såg i en tidning
i dag, att denna diskussion nu
kunde avlysas, eftersom läroboksnämnden
beslutat godkänna läseboken. Jag
tycker att det är oriktigt att ha en
lärobok av detta slag, och jag vädjar
till regeringen att se till, att det kommer
andra personer i läroboksnämnden.

Herr DICKSON (kort genmäle): Herr
talman! Det är väl mänskligt, om den
snudd på valbarhet till ärkebiskop, som
min ärade vän på bänken framför mig
i går nådde, kan ha verkat förvirrande
på honom och manat honom alt ge sig
in på sådant som han inte behärskar.

Med den nervositet, som man alltid
känner, när man står i talarstolen här,
kom jag inte alt tänka på att det var en
ofinkänslighet mot min vän herr Rubbcstad
att föra folkökningen på tal så
som jag här gjorde. Han har ju själv
inte varit den minste på jorden, då det
gällt att uppfylla densamma.

Jag tackar honom för hans föreläsning
i malthusianism — den visar ytterligare
hans beläsenhet. Det är också
riktigt som han säger, att förhållandena
ha blivit bättre sedan Malthus

150

Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

uppträdde. Men om man skulle vidga
horisonten litet och försöka se ett par
tusen år framåt i tiden, så måste man
säga sig att det blir trångt här på jorden,
ifall människorna i det avseende,
som vi här avhandla, alltfort följa i
herr Rubbestads spår.

Herr Rubbestad anmärker slutligen
på mig, att jag inte litar mig till försynen.
Jo, jag litar mig ofta till försynen,
herr Rubbestad, men det finns
ett tänkespråk — jag minns inte var
det står — som säger: »Hjälp dig själv,
så hjälper dig Gud!» Vi få nog inte
lämna allting till försynen, ty då kan
det hända att den tröttnar på oss.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Jag har ju redan i mitt
förra anförande gett herr Dickson ett
gott råd, men jag vill nu ge honom
ytterligare ett.

Vi hörde i går att herr Dickson var
förfaren i Konfutses lära. Jag vill råda
honom alt studera den religionslära
som vi ha här i vårt eget land, bibeln.
Han skall där finna åtskilliga andra
grundsanningar. Jag har själv försökt
göra mitt bästa när det gällt att uppfylla
Guds bud — herr Dickson har ju
här påtalat det — men jag frågar: har
herr Dickson gjort detsamma?

Herr MOSESSON: Herr talman! Det
må inte förtänkas mig, herr talman, om
jag ber att få taga kammarens uppmärksamhet
i anspråk för några ord i
den fråga, som jag sysslat med mer än
någon annan under den tid jag tillhört
riksdagen, nämligen frågan om religionsfriheten.

Det var en mycket stor missräkning
för den del av svenska folket, som intresserar
sig för religionsfrihet och sådana
ting, när budskapet kom att regeringen
hade beslutat inhibera den proposition
i denna fråga, som vi ha väntat
på så länge och som nu av justitieministern
var utlovad till innevarande
riksdag. Jag fick i ett handbrev från

justitiedepartementet meddelandet härom
på julaftonen.

I tidningarna — och det säges ju att
de äro folkets röst — har regeringen
inte fått någon god press för det beslut
som sålunda har fattats. Såvitt jag har
kunnat finna, är det endast en tidning,
nämligen herr Ståhls i Karlstad, som
uttalat sin förtjusning över beslutet —
den saken får väl min frikyrkliga hemprovins
ta och göra upp med herr
Ståhl om.

Efter vad jag förstår, har det inte här
i frihetens stamort på jorden funnits
något vidare intresse för religionsfriheten,
när det varit fråga om att få den
lagfäst. Medan de svenska härarna på
främmande botten kämpade för tankefrihet
och religionsfrihet, sutto de människor
trångt i vårt eget land, vilka vågade
opponera mot rikets majestät och
Guds kyrka, som därutinnan vilar, och
ge uttryck för tankar som avveko från
den uppfattning som dessa hade. Och
även under den korta tid som jag själv
sysslat med dessa problem ■— det är 25
år sedan jag höll mitt första anförande
här i riksdagen i en religionsfrihetsfråga
— har erfarenheten varit ungefär
densamma som förr, när det gäller
ett lagfästande av religionsfriheten. För
religionsfriheten, som väl dock är den
dyrbaraste av frihetens alla kostbara
klenoder, har det kämpats och kämpas
allt fortfarande i världen av människor
som intressera sig för de religiösa värdena.

Jag kan inte säga att Kungl. Maj :t har
under de år, som jag tillhört riksdagen,
ådagalagt något överdrivet intresse för
religionsfriheten, men jag skall dock be
att därvidlag få göra ett undantag för
fyra justitieministrar, som jag haft att
göra med i denna fråga, nämligen Torsten
Nothin, Karl Gustaf Westman,
Thorwald Bergquist och Herman Zetterberg.

En dåvarande finansminister skickade
för något mer än trettio år sedan
hem en kommitté, som hade att utreda

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Nr 2. 151

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

frågan om religionsfrihet. De fragment
av denna kommittés arbete, varav jag
tagit del, äro sådana att jag beklagar
att kommittén inte fick fullfölja sitt
arbete. Torsten Nothin tog emellertid,
trots vad som sålunda skett några år
tidigare, upp ett par av hithörande
spörsmål. Han tillsatte år 1925 en kommitté,
där Harald Hallén i Arvika och
jag voro medlemmar, för att utreda
frågan om fritt utträde ur svenska kyrkan
utan uppgivande av något annat
religionssamfund, som man önskade
övergå till. Han förde vidare fram förslag
till en lag —- och vi lyckades också
få igenom förslaget här i riksdagen —
som medgav rätt att utan prästerlig
medverkan bringa en död människas
kropp i jorden. Jag skulle tro att det
betyg om ett gott arbete, som 1925 års
kommitté fick när den slutfört sitt uppdrag,
var väl förtjänt, men icke desto
mindre lades hela saken på is i kanslihuset.

År 1929 försökte Sveriges biskopar
att genom en motion i kyrkomötet få
liv igen i de frusna aktstyckena, men
det var fåfängt. Biskop Stadener blev
ecklesiastikminister, och för mig beklagade
han enskilt, att ingenting hade
blivit åtgjort i riksdagen för att få igenom
förslaget, men jag skulle nästan
tro att han för egen del var mera intresserad
av de ecklesiastika egendomarnas
överflyttande i kyrkoförsamlingarnas
ägo än av frågan om religionsfrihet,
eftersom han inte gjorde
ett skvatt för att söka genomföra vad
han själv varit med att motionera om i
kyrkomötet.

När jag år 1938 väckte motion om en
ny utredning, var det med nöd och
näppe som den gick igenom i riksdagen.
Första lagutskottets majoritet avstyrkte
motionen. Två så inflytelserika
och aktade kamrater till mig som Axel
Lindqvist i Halmstad och Verner Hedlund
i Östersund gjorde gemensam sak
med bondeförbundets och högerns representanter
i utskottet och fällde för -

slaget där, och det var endast tack vare
ordföranden Karl Sclilyters och vice
ordföranden Thorwald Bergquists auktoritet
som vi lyckades få riksdagen att
bifalla motionen. Min vän Hedlund och
jag togos rätt hårt med varandra, när
frågan behandlades här i kammaren,
men han var vänlig nog att efteråt säga
till mig, att han beklagade vissa stygga
ord som han fällde i debatten, och den
förlåtelsen är för länge sedan given åt
honom.

Karl Gustaf Westman talade med mig
om den utredning, som riksdagen begärt
— han hade då redan detaljerna
klara — och ville att jag skulle gå med
i den kommitté som skulle tillsättas.
Jag bad honom att ta någon yngre, ty
jag hade fyllt 60 år och med den kännedom,
som jag hade om frågans tidigare
behandling, förstod jag att det
skulle dröja lång tid, innan det skulle
bli något slutligt resultat av det hela.
Karl Gustaf Westman vidhöll emellertid
att jag borde vara med om utredningen,
då jag ju var insatt i ärendet
och också hade motionerat, och jag lovade
att komma med. »Men», sade han,
»jag måste ju tala med Engberg om saken
också, för svenska kyrkan skall ha
en representant med i kommittén».
Och när frågan kom till ecklesiastikdepartementet,
frös den fast där; Engberg
ville inte ha någon utredning —
det erkände han själv. När jag några
år efteråt genom att motionera om en
liten detalj i fråga om religionsfriheten
försökte få det hela att röra sig och
Engberg fällde detta försök i första
kammaren med ett som vanligt
schwungfullt anförande, så bestred han
inte att han var den, som hade att taga
ansvaret för att ingenting hade blivit
åtgjort.

Jag säger inte detta, herr talman, för
att klandra en som jag från ungdomsåren
höll hjärtligt av och som ju hade
samma rättighet som jag själv och alla
andra att ha vilken mening som helst
— han var för resten en sådan männi -

152 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ska, som tog oss alla genom att han
kysste och slog ihjäl med samma varma
själ.

Emellertid var det bevillningsutskottet,
som kom att sätta fart på saken, ty
under A. J. Bärgs ledning gjorde utskottet
vid behandlingen av en skatteproposition
det uttalandet, att den utredning
om de fria evangeliska samfundens
rättsliga ställning, som riksdagen
år 1938 hade begärt, ofördröjligen borde
sättas i gång.

Det var en kärkommen anledning för
Thorwald Bergquist att sätta i gång utredningen.

Jag beklagar, att det socialdemokratiska
partiet, som med undantag av herr
Hedlund i Östersund och några få andra
motsatt sig utredningen, inte blev representerat
i densamma från början.
Det skulle väl ha varit en gärd av rättvisa
mot riksdagens största parti. När
den tillsatta kommittén skulle kompletteras
därför att en riksdagsman avgick,
hade svenska kyrkans högsta ledning
påyrkat i ecklesiastikdepartementet att
få ytterligare en viss kyrklig dignitär
in i kommittén. Jag motsatte mig detta
bestämt och sade, att det var i sin ordning
att kommittén fick en representant
för det socialdemokratiska partiet.

Herr Hedlund i Östersund fick sitt
straff genom att komma in i kommittén
—• han kom in på mitt förslag —
och jag fick mitt straff i så måtto, att
jag nog var radikalare i den kommittén
än min vän herr Hedlund. Men det gick
med honom som med många andra. Han
är ett exempel på att alla färger blekna
i solen eller med tiden, inte minst den
röda.

Vi ha emellertid i kommittén arbetat
för att inom ramen för de förhållanden
som gälla i vårt land tillgodose religionsfriheten.
Vi kunna väl ha haft olika
meningar om hur stort det steg mot
religionsfriheten, som vi vågat föreslå,
är, men vi ha i alla fall alla velat taga
det.

Jag skulle tro, att alla som ha varit

med i denna kommitté blivit mycket
förvånade över att vi såväl från biskoparna
som från frikyrkliga samarbetskommittén
fått så mycket kritik på det
förslag som vi lämnat fram, alldenstund
vår ordförande på ett tidigt stadium
mycket fullständigt informerade såväl
biskopsmötet som frikyrkliga samarbetskommittén
om den grundplan som
vi hade utarbetat. Vi fingo både biskoplig
och frikyrklig välsignelse och en önskan
om god fortsättning på vägen. Nu
ha de emellertid kritiserat oss efteråt,
men de ha kanske blivit visare med tiden
— och det skulle man väl egentligen
inte sörja över.

När jag nu fått veta, att det är finansdepartementet,
som har stoppat propositionen
och att motivet därtill måste
anses vara, att finansdepartementet ansett,
att dissentcrlagkommitténs förslag
i fråga om beskattningen inte är sådant,
att man ansett sig kunna gilla det, är
jag angelägen om att få säga, att den
kritiken inte bör träffa vår ordförande.
Han borde väl efter de år som han har
varit chef för kammarrätten vara insatt
i sådana spörsmål. Den borde, synes det
mig, inte heller med rätta träffa den expert
som Kung]. Maj:t gav oss i kommittén,
nämligen vår aktade A. J. Bärg,
bevillningsutskottets ordförande. Han
bad att få sin vän utskottets sekreterare,
kammarrättsrådet Bodin, med i kommittén,
och jag skulle tro, att finansdepartementet
inte vill påstå, att dessa
herrar någonsin ha presterat ett fuskverk.
De ha tvärtom ordentligt genomarbetat
de uppgifter de ha fått.

Om jag inte får mer att göra med den
här saken, vill jag gärna, att det skall
vara klart, att den ledstjärna som dissenterlagkommittén
har följt har, när
det gällt beskattningen, varit att söka
åstadkomma rättvisa, så att de personer
som av ett eller annat skäl stå utanför
den svenska kyrkan skola befrias
från den del av skatten, som kan anses
belöpa på den rent religiösa verksamhet
som kyrkan utövar. Vill man i fi -

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Nr 2.

153

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nansdepartementet inte följa den ledstjärnan
utan gå in på de tankar som
kammarkollegium givit uttryck åt, nämligen
att svenska kyrkan inte är något
annat än en funktion av det .svenska
statslivet i allmänhet — ä la bonne
heure, då är det också en princip, men
den strider mot vad som har gällt här
ända sedan vi fingo toleransediktet på
1700-talet och än mer sedan åren 1860
och 1873, nämligen att man har betraktat
svenska kyrkan som ett samfund, ur
vilket svenska medborgare äga rätt att
utträda.

Det har funnits sådana, herr talman,
— inte i kommittén men utanför — som
när det varit frågan om detta ha menat,
att man för att inte premiera girigbukar,
dvs. sådana som skulle vilja gå ut
ur kyrkan bara för att de till äventyrs
skulle kunna förtjäna litet på det, borde
taga ut ett skattebelopp, motsvarande
vad vederbörande skulle ha fått erlägga
om de varit kyrkomedlemmar, men att
detta belopp skulle anslås till något humanitärt
eller socialt ändamål.

När min vän A. J. Bärg fick höra
detta, sade han, att en sådan krumelur
ville han inte vara med om, och även
jag skulle önska, att vi bleve förskonade
från något dylikt.

Till herr statsministern, som är vänlig
nog att lyssna på mig, vill jag säga,
att ingen utredning kan enligt min mening
visa, hur många som komma att gå
ut ur kyrkan, om det blir fritt utträde
för dem som vilja utträda. Ingen utredning
kan heller visa från vilka skatteskikt
de skulle komma. Visserligen förklarade
en kommunistisk riksdagsman,
som nu inte är kvar här längre, att om
kommunisterna ge en appell gå en
kvarts miljon medborgare ut ur svenska
kyrkan. Men stora ord och fett fläsk
fastna inte i halsen, säger ett gammalt
ordspråk. Han vet inte någonting om
den saken och inte jag eller någon annan
heller. Jag vågar tro, att skulle en
kvarts miljon människor från ett medelklasskikt
gå ut ur den svenska kyr -

kan, skulle det innebära en så allvarlig
rubbning av det ekonomiska underlaget,
att statsmakterna tvingades ägna
sin uppmärksamhet åt det.

Vi ansågo i kommittén, att vi borde
anknyta till det som gällt här i snart 50
år, dvs. att de personer som utträda ur
svenska kyrkan bli befriade från kyrkoskatten
med 50 Vc. Det är ju en beräknad
summa — om den är riktig eller
inte kan ingen människa i detta land
säga.

När folkbokföringskommittén gjorde
en undersökning hos prästerna om hur
stor del av deras tid som gick åt för organisationsfrågor
och kamerala frågor,
blev det olika svar. Somliga sade, att
8 c/o av deras tid gick åt för sådana frågor,
och andra svarade 70 %. Det är
klart, att det blir en väsentlig skillnad
mellan en präst i en stor församling
med en rörlig befolkning och en som
har sin verksamhet i en församling med
en mera stationär befolkning.

Jag skulle verkligen beklaga, om det
skulle vara så, som det ryktats både
från kanslihuset och från det socialdemokratiska
partimötet, att man menade,
att utträde må beviljas men att det
inte skall bli någon ändring i fråga om
beskattningen för dem som utträda. Det
skulle, herr statsminister, vara en karikatyr
av religionsfriheten, om ett medgivande,
som funnits så länge, skulle
tagas ifrån dem som i en framtid komma
att utträda. Jag vet inte, om det tjänar
någonting till, men jag kan inte uraktlåta
att rikta en vädjan till regeringen
att om möjligt ännu en gång taga
under övervägande, huruvida inte en
spaltning av det spörsmål, som dissenterlagkommittén
bearbetat, vore möjlig
på så sätt, att riksdagen i år finge sig
förelagt ett förslag till en ny religionsfrihetslag
och ett annat år eu proposition,
som sysslar med de rent ekonomiska
frågorna. Skulle regeringen göra
så och riksdagen antaga förslaget, vilket
jag tror den skulle göra, måste ett
kyrkomöte sammankallas i höst, ty det

154

Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

måste hållas samma år. Jag skulle tro,
att kyrkomötet, så intim som kontakten
varit mellan kommittéledamöterna och
biskoparna, inte skulle fälla ett sådant
av riksdagen antaget förslag. De ekonomiska
frågorna äro, såsom alla veta,
inte av kyrkolags natur, utan dem kan
Kungl. Maj:t och riksdagen bestämma.

Skulle regeringen anse sig vilja tillmötesgå
det djupa folkskikt som är intresserat
av religionsfrihetsfrågorna, vore
jag också tacksam, om regeringen i
samband därmed skulle vilja taga upp
en annan liten fråga, nämligen önskemålet
att vi på hösten skulle få en
helgdag, en sak varom riksdagen har
skrivit och om vilken utredning har
skett. Meningen vore att vi skulle flytta
Marie Bebådelsedag till närmast liggande
söndag och första veckan i november
få en kyrklig helgdag, en alla helgons
dag, för att på det sättet mitt i den
mörka årstiden få en dubbelhelg. Sådana
spörsmål som stå i samband med
semester och annat dylikt kunde då
skjutas på framtiden.

Jag brukar ju höra till dem som gräla
på regeringen. Det vill jag inte göra i
dag, men jag tror, att regeringen skulle
öka sin goodwill genom en sådan åtgärd,
och jag vill tillägga, att jag undrar, om
det inte inom regeringen liksom i andra
kretsar av vårt land finns en ganska
allmän känsla av att det svenska samhället
i våra dagar hotas av en mycket
stor fara, nämligen den att det blir mer
och mer av metalliskt gift, dvs. tankar
på ekonomiska ting, och allt mindre av
idéer i kroppens ådror. Jag tror inte, att
det är lyckligt för framtiden.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr talman
1 Eftersom jag snart skall ha ordet,
skall jag nöja mig med att endast ge en
replik till herr Mosesson om den speciella
fråga, som jag inte sedan vill taga
upp tiden med.

Jag vill säga, att jag känner alltför
mycket, jag höll på att säga faderlig
vördnad för herr Mosesson för att här
vilja taga upp någon träta med honom,
men eftersom han nu har givit mig lika
faderliga snubbor för att jag i den tidning
jag redigerar råkat uttala en annan
mening än den herr Mosesson företräder,
må det väl vara befogat att säga
ett ord.

Herr Mosesson angriper min tidning
för att liksom ha begått något orätt, då
den är den enda tidning i Sverige, säger
han, som uttalat tillfredsställelse
över att dissenterlagstiftningsförslaget
uteblivit. Vår inställning är tydligen
trots allt så olika, herr Mosesson, att jag
snarast räknar det som en liten fjäder i
hatten att kunna föra en så pass självständig
åsikt till torgs.

När herr Mosesson råder mig att
göra upp med vännerna i min frikyrkliga
hemprovins rörande den tillfredsställelse
jag uttalat, vill jag allvarligt säga,
att jag inte tror att det är jag som
har något att göra upp. Jag vet inte, om
det möjligen är någon annan. Jag vill
bara konstatera, att det förslag som herr
Mosesson har signerat ändå i ganska
väsentliga punkter blivit ganska radikalt
underkänt inte bara av en rad domkapitel
utan även av den svenska frikyrkorörelsens
främsta representativa
organ. Under alla förhållanden tycker
jag, att man, om man är en vän av religionsfrihet,
har rätt att säga, att man
hoppas, att de sakkunnigas förslag inte
lägges fram oförändrat för riksdagen.
Jag tror, att alla frikyrkomän och
många utanför frikyrkorörelsen, möjligen
med undantag för frikyrkomannen
herr Mosesson och några till, ha den
uppfattningen.

Herr Mosesson sade, att av alla kostbara
friheter är religionsfriheten den
kostbaraste. Ja, det instämmer jag i,
men jag skulle vilja säga, att vi inte önska
en formell reform, som gör tillståndet
sämre i realiteten, utan vi skola ha
en reform som verkligen förbättrar re -

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Nr 2. 155

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ligionsfriheten. Jag tror att en sådan är
att söka på andra linjer än dem som
kommit till synes i det förslag som herr
Mosesson har signerat.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
När herr Ohlin i går komplimenterade
herr Hjalmarson för hans anförande,
undrade jag, om det var möjligt
att han även menade den passus i
anförandet som rörde militäralliansen
mellan Danmark, Norge och Sverige.
Jag tycker, att den svenska riksdagen
på den punkten liar intagit den riktiga
ståndpunkten genom att säga, att vi
skola vara neutrala. Jag tror inte, att
vi bara kunna taga hänsyn till Norge
och Danmark. Vi ha ännu ett litet land
inpå våra gränser, ett land som har hälsat
det beslutet med mycket stor tillfredsställelse.
Jag tror, att herrar Ohlin
och Hjalmarson kunna vara ytterst tacksamma,
om deras uttalanden, som gjorts
offentligt i riksdagen, stanna inom Sverige.
Vi hörde av trontalet, att vårt förhållande
till andra länder är gott. Jag
tror, att om man skulle trumma på den
trumma, som ni använt många gånger,
bleve det kanske ett litet minus genom
det där uttalandet. Skulle det vara
lyckligt? Jag tror, att man bör ha litet
respekt för vad riksdagen beslutar, och
jag är särdeles tacksam, att min högt
värderade partiledare klart och tydligt
sade, att vi skola stå för vad vi göra.

Det är samma förhållande i fråga
om den omtalade rysslandskrediten.
Jag måste, herr Ohlin, läsa upp ett
stycke ur en liten skrift som jag fått.
Där står: »Den 28 juni 1945 lämnades
enligt direktiv av finansministern och
handelsministern (folkpartiets ledare
hr Bertil Ohlin) ett svar vari meddelades,
att man var beredd att på vissa
villkor lämna kredit till Sovjetunionen
på 1 000 milj. kr. att fördelas på fem
år.» Längre fram kan man läsa, att herr
Ohlin senare ansåg, att krediten kunde
minskas med en fjärdedel.

Vi hörde i går, att det nu finns
vissa industrier, som kanske just på
grund av avtalet kunna hålla kvar sin
arbetarstam och hålla sin verksamhet
i gång. Grundtanken var i alla fall, att
vi kanske skulle möta en sådan kris
som förra gången och att det då skulle
vara bra att ha dessa arbetstillfällen.
Men på krediten skola de dock betala
ränta på lånen och dessa skola återbetalas,
så att det är väl inte bortkastat.
Det behöver inte heller tagas dollarmedel
för att likvidera detta, utan det
rör sig om ersättning till industrierna
i svensk valuta, som i så fall komma att
få de där investeringarna. Det är inte
heller något som regeringen direkt skall
befatta sig med, utan avtal komma att
träffas mellan Sovjetunionen och industrierna
direkt.

Det är kanske litet oklokt av mig att
taga upp denna sak i dag, när den blev
så genomdiskuterad i går, men jag vill
inte gärna tiga i saken. Jag vill också
påpeka, att när herr Ohlin var handelsminister
var det samma land det var
fråga om och samma åsikt i det landet
som nu. Jag tycker i alla fall, att man
får vara försiktig även i sina uttalanden.

Jag är tvungen att läsa ett stycke
ur ett anförande av herr PehrssonBramstorp
i riksdagen för något år
sedan; jag tror det skulle passa också
för herrarna att inta samma hållning.
»Jag skall inte försöka att lägga skulden
vare sig på den ena eller andra —
vi skola väl inte vara som småttingar
som kivas om någonting och skylla än
på den ena, än på den andra. Vi ha
nog litet till mans bidragit till den situation
vi kommit i.»

Jag tror det vore klokt om dessa ord
verkligen finge större giltighet. Vi måste
veta vad vi göra, ta ansvar härför och
sedan icke utnyttja vad som gjorts i
en kritik, riktad än åt det ena, än åt
det andra hållet. .lag tycker inte att
detta är lyckligt, herr Ohlin — herr
Hjalmarson är nu inte inne i kamma -

156 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 fin.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ren — då han nu skall försöka lägga
upp nya linjer. Rom ihåg att partiledare
då i riksdagen intagit eu fast
ställning beträffande de olika frågorna,
såväl rysskrediten som även Sveriges
hållning då det gäller militäralliansen!
Jag tror det vore lyckligt för vårt kära
Sverige, om det blev litet mer hållfasthet
i vad vi säga och göra. Inte blir
det förresten så många röster på det
där vingleriet hit och dit. Det vore säkert
klokare med en rak linje. Herr
Hedlund i Rådom uttryckte saken rätt
när han sade: Vi skola stå för vad vi
göra.

Därmed kan det vara nog i denna
fråga. Jag hoppas att den inte också i
fortsättningen skall behöva behandlas
i tidningspressen, utan att hela denna
historia skall vara så att säga avlivad
efter den debatt härom som fördes i går.

Fn annan sak, som jag kom att tänka
på sedan jag fått ordet, är de enskilda
utfartsvägarna. Man tycker rent av det
är ruskigt då man får läsa i pressen,
att människor äro avstängda från yttervärlden
i månadtal på grund av brist
på utfartsvägar. Senast i dag hörde jag
av herr Rubbestad — jag har inte själv
sett siffrorna i fråga — att det anslås
miljoner till teatrar och sådant eller
lånas ut stora summor till Folkets hus
och det ena med det andra. Man ställer
sig frågande om man i vårt kära Sverige,
som skall vara ett socialt och demokratiskt
högt stående land, kan ha
något nöje av att sitta på en teater, om
man samtidigt är medveten om att det
på andra platser i landet bor människor,
som inte ens ha möjlighet att
komma till en allmän väg.

Jag vädjar till hans excellens herr
statsministern: När ni i regeringen diskutera
anslag, glöm då inte bort dem
som bo avlägset! Jag hörde i går talas
om en hel ö med tjugofyra mindre gårdar
där man just nu, då isen varken
bär eller brister, inte bär någon möjlighet
att nå land. De behövde ha ungefär
en halv miljon kronor för att få

en ordentlig färja och tillfartsvägar,
men den möjligheten har stoppats. Jag
tycker att hans excellens herr statsministern,
som förmodligen i många år
kommer att inneha den högsta befattningen
i Sverige, borde ta sig an dessa
människor. I längden går det inte att
låta dem ha det så besvärligt som de
verkligen ha det på många håll i vårt
land. Tag ett krafttag på detta område,
anslå några miljoner! Sätt som mål
att bygga vägar till varje hem!

Hur skall det gå med våra skogar,
om det inte finns människor som bo
där och vilja hugga virket och jordbrukare
som med sina hästar vilja
släpa ut virket ur skogen? Hur går det
om dessa trakter helt avfolkas? Vi
kunna inte komma dit med bilar, knappast
heller med flyg. Då skulle våra
skogar bli värdelösa, medan i stället
städerna skulle växa till onaturligt -—
vilket för resten redan skett. Här i
Stockholm räcka ju inte gatorna till,
utan nu måste man bygga den ena gatan
under den andra för att få drägliga
trafikförhållanden. Jag tycker att vi
måste inse, att vi som ha ett litet land
inte skola låtsas ha ett stort land och
försöka lägga oss till med sådana där
fasoner. Vi böra tänka på landsbygden
och landsbygdens folk och försöka ordna
för dem så att de stanna kvar.

Som det nu är blir det bostadsbrist
i det oändliga, och det blir bara värre
om även de människor, som bo på ensliga
platser, flytta in till städerna. Jag
säger som jag har sagt många gånger
förut, att det är underligt att de ha
stannat kvar så länge som de gjort.
Och så bli städerna ännu större! I går
hörde jag en talare säga att städerna
»kämpa», den ena för att bli större än
den andra. Jag hörde också en uppgift
att Uppsala räknar med att snart vara
uppe i 70 000—80 000 invånare. Ja, det
är mycket skogsbygder och folk där
runt omkring som inte ha vägar, och
sedan dessa människor kommit dit allihop
blir antalet nog 100 000! Och så

Nr 2. 157

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

blir det med den ena staden efter den
andra.

Nej, vi skola försöka skapa social
rättvisa åt både landsbygden och städerna.
Då kommer säkerligen byggnadsbehovet
att minska. Även om vi skulle
få dra in en smula på byggnader för
nöjeslivet och Folkets hus eller andra
liknande, kanske mindre viktiga byggnader
och i stället bygga vägar åt folk,
är detta en bättre linje. Jag vädjar till
statsministern än en gång att försöka
skaffa pengar till vägar, så att folk får
det litet bättre i detta avseende. Jag
såg i en tidning ett uttalande av människor,
som bo så där ensligt. De visste
att de voro i Sverige, sade de, så länge
radiobatterierna räckte, men när de
voro slut, voro de alldeles isolerade.
Det är ynkligt att det skall vara på det
sättet i Sverige, som är ett av världens
främsta kulturländer.

Herr STÅHL: Herr talman! Eftersom
statsministern befinner sig i sin bänk
skulle jag allra först vilja säga till honom,
att inte bara jag, utan jag tror
många bland åhörarna av debatten i
går kväll kände en ganska djup besvikelse
över att inte statsministern då
tog upp det mycket allvarliga ämne,
som från denna plats berördes av herr
Svensson i Ljungskilc, nämligen frågan
hur kollektivanslutningen är förenlig
med respekten för den enskildes rätt,
för hans människovärde, för hans samvetsfrihet.
Jag skulle vilja fråga statsministern,
om det inte är lika nödvändigt
att på denna punkt i ett demokratiskt
samhälle ge. eu klar deklaration
som när det gäller än så viktiga frågor
i den ekonomiska politiken, beträffande
den statliga administrationen och
många andra väsentliga ting, frågor
som i jämförelse med denna, om den
enskildes ställning och integritet, dock
äro andraliandsspörsmål -— jag vågar
säga det. .lag vill med detta uttalande,
herr talman, försöka provocera herr

statsministern till en deklaration på
denna punkt.

Jag skulle också vilja säga ett ord
till kommunisterna. Det är inte ofta
jag gör det, herr talman, men jag måste
konstatera, att när jag här i dag igen
hörde licrr Gustav Johansson och i går
herr Hagberg i Luleå uppträda som förespråkare
för svenskheten mot de demokratiska
partiernas uppgivna benägenhet
att dra in Sverige i beroende
av dollarimperialism, så kände jag —
jag hoppas herr talmannen tillåter att
jag använder ett starkt ord — då kände
jag äckel.

Jag har här i min hand ett litet papper,
utfärdat för några månader sedan
av en av denna kammares ledamöter,
herr Senander från Göteborg. Han riktar
där en appell till den kommunistiska
arbetarkommunens i Göteborg
medlemmar, i vilken det heter: »Nu
mer än någonsin solidaritet med Sovjetunionen.
» Så säger han att man skall
ordna ett möte i Mässhallen och slutar:
»Ingen partikamrat får utebli från revolutionsfesten.
Det måste betraktas
som en partiplikt att besöka den. Partiet
fordrar att varje man gör sin plikt
när det gäller att visa solidaritet» —
mot Sovjetunionen alltså. Jag måste
säga att det beträffande de herrar, som
å ena sidan rikta sådana upprop till
allmänheten och å andra sidan försöka
framställa sig som talesmän för svenskheten,
måste vara ett fel antingen på
moralen eller på förståndet — jag lämnar
därhän, herr talman, var felet sitter.

I förbifarten skulle jag också vilja
säga ett ord i det mycket svåra ämne,
som herr Hjalmarson var inne på i går
i sitt debutanförande som högerledare.
Jag gör det därför att vad man kunde
förutse i dag har inträffat, nämligen
att i den offentliga debatten hans uttalande
här har utnyttjats i samband
med hans medlemskap av den sittande
försvarsutredningen. Jag skall inte här
ta upp någon polemik med herr Hjalmarson.
Jag vill bara uttala den för -

158 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hoppningen, när det gäller den militära
delen av herr Hjalmarsons program,
att man inte nu skall binda sig för, låt
mig säga en provisorisk avvägning här
och en provisorisk avvägning där, så
att det hela styckas sönder. Om vi alla
äro besjälade av, såsom huvudsyfte —
jag vet att herr Hjalmarson delar den
synpunkten — en önskan att försöka
alltjämt hålla försvarsfrågan lyftad över
partierna, tror jag att vi göra både försvaret,
landet, riksdagen och oss själva
den största tjänsten genom att inte ens
med ett lillfinger engagera oss i vissa
provisoriska delavvägningsfrågor. Jag
skall nöja mig med detta och jag hoppas
att vi skola vara helt överens. Jag vill
som sagt inte ta upp någon diskussion
med herr Hjalmarson på denna punkt.

Beträffande det andra avsnittet av
herr Hjalmarsons anförande i denna
del, nämligen om det nordiska försvarssamarbete!,
har jag, herr talman, tidigare
haft tillfälle att diskutera denna
fråga med statsministern från denna
plats. Jag vill erinra om att mitt resonemang
då gick ut på att innan vi börja
att i allmänna ordalag tala om samverkan
åt ena eller andra hållet, måste vi
ha klarhet om vad denna samverkan är.
Vad innebär olika grader av samverkan?
Jag skulle gärna vilja rikta den
uppmaningen till alla som diskutera saken,
både i riksdagen och i pressen,
alla som över huvud taget delta i den offentliga
debatten om denna mycket allvarliga
och ömtåliga punkt: låt oss först
definiera vad vi mena med samverkan!

Jag tror detta vore lyckligast. Eftersom
ställningstagandet härvidlag alltid
beror på formuleringarna, herr talman,
på nyanserna i formuleringarna, tror
jag det vore bäst om man kunde bordlägga
diskussionen i detta ämne till en
tidpunkt, då riksdagen har bättre möjligheter
än nu att exakt och just i de
olika nyanserna känna till vad det är
vi ha att ta ställning till. Jag skulle vilja
hemställa till den nye högerledaren att
fundera över om inte detta är ett reso -

nemang, som kunde vara värt att överväga.
När denna diskussion skall komma
lämnar jag därhän, om den — vilket
herr Ohlin tydligen tycktes luta åt i går
— skall komma ganska snart eller om
den skall uppskjutas till dess man har
någonting att hålla sig till. Den frågan
tror jag man kan lämna öppen, men jag
tror det är en riktig synpunkt eller åtminstone
en synpunkt värd att beakta i
denna diskussion, att man icke talar om
samverkan förrän man vet vad samverkan
exakt är, förrän man bär formuleringar
att hålla sig till.

Det är väl ganska självklart att den
som under riksdagens gång har att syssla
med fjärde huvudtiteln bär intresserat
sig för den en smula. Jag skall här
inte ta ställning till någon punkt, jag
skall inte ens underkasta den kritik; det
få vi tillfälle att göra i fortsättningen.
Men jag skulle vilja fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på några frågor
i samband med fjärde huvudtiteln,
som varje riksdagsman verkligen behöver
tänka på. Det är de båda koordinerade
system för medelsbeviljande som
vi för närvarande ha: å ena sidan reservationerna
och å andra sidan de ekonomiska
ramarna för beställningsbemyndigandena.
Båda dessa system ha
sina fördelar och sina nackdelar, ålen
när man nu tittar på huvudtitlarna blir
man onekligen en smula förbryllad över
de stora reservationer, som ligga kvar
som klumpar sedan gångna år och av
regeringen kunna plockas fram när de
direkta anslagen inte räcka till. Jag konstaterar
att reservationerna, enligt vad
som redovisas för samtliga huvudtitlar,
vid detta budgetårs utgång beräknas
uppgå till 3 000 miljoner kronor och
att under två år ha förbrukats 1 000
miljoner.

Man räknar med att under budgetåret
1950/51 skall detta belopp ytterligare
minska med 400—500 miljoner, men
fortfarande ligga alltså kvar reservationer
på väldiga belopp, vilka faktiskt
undandra sig riksdagens direkta insyn

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Nr 2. 159

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och kontroll. Och på fjärde huvudtiteln,
där man nu arbetar med bcställningsbemyndiganden,
redovisar försvarsministern
att vid detta budgetårs utgång

— alltså den 30 juni — vi komma att
vara uppe i bemyndiganden utöver anslag
på 593 miljoner kronor, ett belopp
som nästa år — således vid slutet av det
budgetår som vi nu diskutera, 1950/51 —
stigit till 795 miljoner kronor. Här är
det risk för att vi komma in i ett bollande
med å ena sidan reservationer, å
andra sidan bemyndiganden: beställningar
inom bemyndigandena läggas ut
och reservationerna tagas fram i den
mån anslagen inte räcka till för täckning,
vilket gör att det hela blir mycket
svårmanövrerbart och svåröverskådligt.

Jag kan inte förstå annat än att här
är en punkt i budgeten, där vi måste
få en klarare överblick och skaffa oss
ett säkrare grepp över pengarna än vi
hittills fått. Jag påminner om att statsrevisorerna
för två år sedan skrevo om
just detta ämne och konstaterade, att
frågan om reservationerna måste genomarbetas.
Sedan dess har ju finansministern
haft en tillkallad expert för
att reda ut detta och han har också avgivit
ett betänkande. Men fortfarande

— det tror jag att jag vågar säga — är
denna fråga, som spelar en sådan roll
för inte bara den statliga utan även den
nationella budgeten och balansen, en
stor och svåröverskådlig labyrint.

Här bar av flera talare berörts frågan
om trängseln i budgeten; herr Hagberg
i Malmö gjorde det och flera andra. Jag
skall inte komma in på den saken, men
jag vill påminna om ett ämne, som jag
vill minnas att statsministern och jag
diskuterade i fjol, nämligen det förhållandet
att det inte längre finns utrymme
för riksdagsmän att ta några initiativ,
därför att de medel som skulle finansiera
dessa initiativ redan äro slukade
för sådana ändamål, som regeringen
anser vara de viktigaste. Och
vad värre är: de börja på att slukas av

de automatiska utgiftsökningar, som inte
ens regeringen själv behärskar!

När man läser årets budget, har man
en känsla av att det hela är en så stor
apparat, att den växer inte bara riksdagen
utan även regeringen ur händerna
och kanske t. o. m. över huvudet.
Vi ha fortfarande inte en budgetredovisning
och inte en sådan uppställning
av statsverkspropositionen, att vi kunna
konstatera vart det hela tar vägen och
hur utgifterna fördelar sig. Därför måste
vi, såvitt jag förstår, komma fram till
ett nytt system, där riksdagen liksom
regeringen säkrare än f. n. behärskar
och bemästrar utvecklingen. Ty budgeten
är ju i alla fall bara en bild av den
väldiga apparat som ligger bakom.

Nu skall jag icke taga upp några
exempel för att belysa vad jag sagt; det
har gjorts tidigare av flera talare. Men
jag skulle vilja illustrera denna ansvällning,
jag vågar säga sncdbalans av statsapparaten
med att påminna om investeringsutvecklingen,
som finnes redovisad
i inkomstberäkningen. Jag konstaterar,
att i en tabell uppgives, att om man sätter
1945 som basår för ett index och
betecknar detta med 100, så visa, om
jag tar ut två poster, de kommunala investeringarna
en ökning från siffran för
1946 eller 132 till 245 för 1949. Däremot
visa bostäder i enskild regi en sänkning
från 113 till 91. Det är alldeles självklart,
att i och med att man på detta
sätt snörper åt investeringarna i den enskilda
regien och lägger dem i det allmännas
hand, så växer förvaltningsapparaten
i samma proportion och slukar
ständigt nya summor. Vi få vara
tacksamma för att regeringen av allt att
döma inhiberat det stora upplysningsverk,
som föreslogs på höstkanten. Jag
hoppas att vi med hänsyn till föreliggande
budgetsituation skola kunna
emotse att man även far försiktigt fram
när det giiller uppkommande projekt till
nya ämbetsverk. Eftersom jordbruksministern
sitter här, skulle jag gärna

160 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 fin.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vilja be honom att titta flera gånger på
jordbruksnämnden, innan den definitivt
fastställes. Jag tror, licrr jordbruksminister,
att vi, som sett litet av de lokala
jordbruksnämndernas verksamhet, nog
ha vår uppfattning klar. Jag skulle
kunna giva jordbruksministern exempel
men skall icke göra det. Vi ha den känslan,
att det finns nyttigare ting att för
närvarande sysselsätta det svenska folket
med än alla dessa administrativa
uppgifter och papper, som äro relativt
onödiga för att ej säga i många fall
direkt skadliga.

Eftersom jag talar om livet ute i bygderna
kanske jag i detta sammanhang
får säga ett ord i anslutning till vad
herr Andersson i Dunker yttrade om
kommunindelningen. Jag har icke i allo
samma uppfattning som han. Men jag
måste hålla ett sista begravningstal till
den gamla kommunindelningen, som
ännu finnes kvar men som ju avrättas
i det ena länet efter det andra av inrikesministern,
som far omkring med
frejdigt mod och slår ihjäl kommuner.
Det har nog visat sig, att vi, som gjorde
vårt yttersta 1946 för att förhindra denna
begravningsakt av svenska kommuner,
nog voro de som den gången hade
tämligen rätt. Jag är ledsen över att
behöva konstatera detta. Det var fyra
huvudargument som då användes för
kommunreformen: skolväsendet, polisen,
fattigvården och socialvården samt
brandskyddet. Alla dessa frågor komma
nu efter fyra korta år av alla tecken att
döma att lösas i en helt annan ordning
än man då förutsatte. Vi veta redan att
de nya storkommunerna i många fall bli
för små för den nya centraliserade skolan.
Socialvården vill icke alls centralisera
sina anstalter i de stora kommunerna.
Där vill man, som herrarna veta,
slå ut anstalterna på små enheter för
de olika kommundelarna. Polisväsendet
går väl, om ej alla tecken tyda fel, mot
ett ganska snabbt förstatligande. Då är
brandskyddet kvar, vilket kommunerna
ordnat för länge sedan. Jag tror att hela

denna apparat, som också tvingar fram
en ny stor administrativ apparat utöver
de många frivilliga krafter vi haft förut,
varit en felbedömning. Man ser det så
organisatoriskt; man ser allting som delar
av en stor planhushållning, som man
skall administrera från Stockholm till
enheterna ute i landet. Jag tror att ett
välbalanserat samhälle skall organiseras
så, att det skall bygga på frivilliga krafter,
precis som de gamla svenska kommunerna
gjorde. Det är icke någonting
att göra åt detta nu. Men jag vill hoppas,
att man skall kunna taga varning av vad
vi på detta område ha varit med om.

Sedan vill jag till sist säga ett ord till
herr Dickson. Det skall vara mycket
kort och endast en komplimang, herr
talman, till hans förmåga att få skrattarna
på sin sida, en regel som emellertid
herr Rubbestad nyss ändrade på ett
ganska drastiskt sätt. Herr Dickson tog
i går talmannen och kammaren till vittnen,
att han icke sagt ett ont ord om
folkpartiet. Detta ville han ha omvittnat.
Därtill skulle jag bara i all stillsamhet
vilja konstatera, att det icke är
så märkvärdigt, ty det förhåller sig så,
som herr Dickson naturligtvis vet, att
det är tack vare folkpartiet som herr
Dickson sitter i kammaren och kammaren
kan bli road av honom. Om folkpartiväljarna
där nere skulle svika herr
Dickson, skulle också kammaren gå
miste om herr Dickson och — herr
Dickson om kammaren. Vilket kanske
vore det allra tråkigaste.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Herr Ståhl
ville provocera fram ett svar från min
sida på några frågor som riktades till
mig av herr Svensson i Ljungskile i går.
Jag beklagar att jag icke hade tillfälle
att åhöra hela herr Svenssons i Ljungskile
anförande. Jag hörde delar av det.
Jag har försökt att rekonstruera det
med ledning av dessa rester som jag
uppfångade.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Nr 2. 161

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Jag hörde honom finna det anmärkningsvärt,
att landets statsminister
kunde med tillfredsställelse hälsa någonting
som såg ut som ett åsiktsförtryck
eller kanske var ett åsiktsförtryck,
nämligen att ett relativt litet antal
fackföreningsmedlemmar på ett dåligt
besökt fackföreningsmöte kunde
driva igenom kollektivanslutning av ett
stort antal oskyldiga människor, som
kanske icke hade större intresse att
tillhöra det socialdemokratiska partiet.
Han tyckte att det var underligt att
detta var någonting att glädjas över.
Tvärtom borde man reagera mot denna
form av tvång.

Jag tror, herr Svensson i Ljungskile,
att man får se den uppbyggnad, som
arbetarrörelsen har, på samma sätt som
man får se många andra samhällsföreteelser,
nämligen mot dess historiska
bakgrund. I vårt land blev det på det
sättet, att det fackliga organiserandet
av arbetarklassen sköttes av det socialdemokratiska
partiets agitatorer. På de
allra flesta håll i vårt land bildades de
fackliga centralorganisationerna ursprungligen
som rent socialdemokratiska
partiorganisationer. Det gick så
långt, att man i en rad av stadgar antog
en bekännelse till en socialistisk
samhällsuppfattning, och Landsorganisationens
ledning var under en följd av
år den socialdemokratiska partistyrelsen.
Man kände ingen skillnad mellan
den fackliga delen av den svenska arbetarrörelsen
och den politiska delen
av densamma. Det var helt enkelt samma
sak, fastän det var olika arbetsuppgifter
som anförtroddes de olika delarna.

Man skall icke förbise vad en sådan
tradition betyder. Det är denna tradition
som gör det naturligt för det socialdemokratiska
partiet att vid utarbetandet
av sitt program göra detta under
nära anslutning till den fackliga rörelsen.
Sålunda är det exempelvis den sittande
regeringens i går så livligt diskuterade
»Arbetarrörelsens eftcrkrigspro -

gram», som ligger till grund för regeringens
verksamhet, ett program, bakom
vilket icke står allenast Sveriges
socialdemokratiska arbetarparti utan
också Landsorganisationen i Sverige;
det är utarbetat gemensamt av den politiska
och den fackliga delen av rörelsen.
Det är väl ingen hemlighet, att
under våra strävanden att komma till
rätta med krisen utarbetades också ett
krisprogram, om vilket man kan säga
alt det är den samlade svenska arbetarrörelsens
program för inflationens bekämpande.

Så naturligt och förtroligt har i Sverige
samarbetet varit mellan den fackliga
rörelsen och den politiska rörelsen.
Då har det tett sig naturligt, att man
öppnade en väg, varigenom alla avdelningar
inom den fackliga rörelsen kunde
fortsätta det organisatoriska samarbete,
som från början var den helt naturliga
och självklara regeln. Det är ett
märkligt tidens tecken, när man nu så
våldsamt reagerar mot detta. Jag tror
icke att de gamla liberalerna kände sig
på något sätt oroade av detta, utan de
tyckte att det var en ganska naturlig
ordning, att på detta vis den fackligt
organiserade arbetarrörelsen och det
socialdemokratiska arbetarpartiet kände
denna nära samhörighet.

Nu säger man: Ja, men det är ändå
besynnerligt, ty det kan ju tänkas att
en minoritet blir kränkt därigenom att
den tvingas att tillhöra ett politiskt
parti, vars verksamhet den ogillar. Detta
argument trodde jag ändå att vi kommit
bort från, ty det finnes icke något
sådant tvång. Besluten skola fattas i
vanlig parlamentarisk ordning. I vanlig
ordning skall alltså majoriteten ha
möjlighet att taga ställning till detta.
Och så finns ju reservationsrätten. Nu
säger man, att denna reservationsrätt
berövar den enskilde medborgaren
skyddet för hans politiska uppfattning.
■lag tycker nu icke att detta är ett särskilt
starkt argument. Jag är ganska
övertygad om att det inte skall kunna

11 — Andra kammarens /irotokoll 19,r>0. Nr 2.

162 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

letas upp något fall, då en person lidit
något som helst men av att han begagnat
reservationsrätten. De kommunistiska
medlemmarna av fackföreningsrörelsen
skola ju reservera sig. Om det
till äventyrs finns högermän, folkpartister
eller bondeförbundare bland de
fackligt organiserade, kan det vara en
så kolossalt svår belastning för dem att
tala om att de icke tillhöra socialdemokratien?
De behöva ju icke tala om
huruvida de äro kommunister, folkpartister,
högermän eller bondeförbundare
eller till äventyrs principiellt ogilla kollektivanslutningen
och likväl äro socialdemokrater.
Det finnes en del personer,
som liksom vår partivän i kammaren
Frans Severin äro tveksamma inför
kollektivanslutningen. Det finnes alltså
ingen möjlighet att räkna ut, om de
äro socialdemokrater eller ej, på grund
av reservationsrätten. Reservationen
kan helt enkelt vara framsprungen av
ovilja mot beslutet som sådant. Jag tycker
att det är mycket bra att vi skydda
människornas och individernas frihet
i vårt samhälle, men jag tror att man
nu är en smula för ömhänt.

I själva verket är det så, att den stora
framryckning vi för närvarande göra
inom det socialdemokratiska partiet beror
därpå, att vi i fackförening efter
fackförening kastat tillbaka kommunisterna.
Del är ju den omständigheten, att
de kommunistiska majoriteterna i fackförening
efter fackförening förvandlats
till minoriteter, vilket nu tillför oss
fackförening efter fackförening. Så
rädd skall man väl icke vara för att
socialdemokratien blir starkare, herr
Svensson i Ljungskile, att den omständigheten,
att vi vinna på kommunisternas
bekostnad, skall mobilisera en sådan
oro just nu.

Jag skulle också gärna vilja svara på
herr Mosessons frågor. Det är egentligen
justitieministern eller finansministern
som skulle besvara dem. Finansministern
har icke hört herr Mosesson.
Eftersom jag har ordet kanske jag där -

för ett ögonblick får falla honom i ämbetet.

Anledningen till att vi inom regeringen
kommit till det resultatet, att de
ekonomiska frågorna i samband med
dissenterlagstiftningens genomförande
måste bli föremål för en ny utredning,
var icke de synpunkter, som herr Mosesson
antog ligga bakom regeringens ställningstagande,
utan det var helt enkelt
det förhållandet att det visade sig, att
det skulle bli ett så fantastiskt krångligt
och besvärligt uppbördssystem,
som gjorde att finansministern icke
ville taga på sitt ansvar att utan ytterligare
prövning, ännu mera trassla till
vårt redan nu så tilltrasslade skattesystem.
Då sade vi oss, att detta borde väl
finansministern ha möjlighet att pröva.
Jag vågar påstå, att hans bevisföring
är sådan, att sedan man hört den, icke
någon skulle vilja stiga upp och säga
att han har fel. Det beror icke på den
naturliga respekt som herr Sköld inger,
utan det är helt enkelt så, herr Mosesson,
att, vilken expertis som än använts
inom kommittén, så har åtminstone
hela regeringen och den socialdemokratiska
riksdagsgruppen blivit fullständigt
eniga om att detta system verkligen var
en alltför hård belastning på ett krångel
som redan är tillräckligt stort. Vi resonerade
inom regeringen så, att om det
är nödvändigt att utreda de ekonomiska
frågorna, är det troligt, att riksdagen
icke känner igen vårt vanliga sätt att
arbeta, om vi först lösa religionsfrihetslagstiftningsfrågorna,
därför att riksdagen
brukar vilja se en fråga i hela dess
sammanhang. Det var anledningen till
uppskovet. Och när vi kommit så långt
i vårt resonemang, att vi trodde att det
var klokt att se hela frågan i ett sammanhang,
ingick regeringen icke på
realprövning av själva lagstiftningen.
Där kan jag icke ha någon annan mening
än den jag tilläventyrs kunnat få
genom tidningsdiskussionerna. Om herr
Ståhl eller herr Mosesson har rätt kan
jag icke yttra mig om. Någon verklig

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Nr 2. 163

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

realprövning av ärendet har ej ägt rum
vare sig i den socialdemokratiska riksdagsgruppen
eller inom regeringen, på
grund av att vi ansågo att frågan borde
lösas i ett sammanhang.

Det är klart, att det önskemål som
framfördes av herr Mosesson om en
uppspaltning av ärendet i två delar
fortfarande kan tagas upp till prövning.
Det förutsätter alltså, att man tar upp
kommittébetänkandet till realprövning.
Vi äro villiga att göra detta inom regeringen.
Men hur denna prövning utfaller
är en sak, som kanske herr Mosesson
förstår, att jag i dag icke kan uttala
mig om.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Hans excellens
herr statsministern började med att
säga, att det lär väl icke kunna vara så
farligt. Han förvånade sig över att jag
anmärkt på att ett relativt litet antal
fackföreningsmedlemmar kunde bli enrollerade
mot sin vilja. Jag nämnde i
går, att när det gäller personlig rätt så
är det ju icke fråga om kvantitativa
synpunkter. Eu människa är personligen
lika mycket värd att respekteras
som flera människor, när det gäller en
ärlig övertygelse. Jag tror därför att det
är antidemokratiskt att lägga några
kvantitativa synpunkter på ett problem
som detta.

Sedan försökte hans excellens herr
statsministern att klara upp saken genom
att hänvisa till den historiska utvecklingen.
Ja, herr statsminister, den
historiska utvecklingen kan i bästa fall
förklara varför det är som det är; men
den ger icke på minsta sätt något svar
på frågan, om det är rätt att det är som
det är. Jag trodde ju att socialdemokraterna
på en rad punkter radikalt gingo
emot det historiskt givna, därför att de
icke ansågo det vara rätt. Tag t. ex.
statskyrkan med dess tusenåriga historia
i detta land! Socialdemokraterna
ha ju på sitt program att man skall av -

skaffa den. Jag förstår mycket väl, att
de ha den uppfattningen, att i princip
måste en sådan fråga lösas. Men när
det gäller en sak, av vilken det socialdemokratiska
partiet har fördel, då nöjer
man sig, konservativt nog, med att
bara hänvisa till den historiska utvecklingen
och att saken därför skulle vara
helt naturlig.

Nu tycker jag ju att historieskrivningen
har vissa brister den också,
t. ex. när statsministern säger, att liberalerna
vid den tid, då man växlade in
på detta spår, väl icke hade någonting
emot saken. Statsministern vet lika väl
som jag, att det fördes en intensiv kamp
mellan socialdemokrater och liberaler
om denna principfråga på den tid, då
Landsorganisationen enligt vår mening
växlade fel.

Det skulle kunna gå så, att t. ex. det
kommunistiska partiet med de anordningar,
som socialdemokraterna här lagat
till, lade beslag på hela Landsorganisationen.

Så säger statsministern, att det är ju
intet tvång och det är icke så farligt för
den politiska anonymiteten. Ja, men
när arbetsgivarna, godsägare och andra,
förr i tiden försökte att utöva påtryckning
på människor, hur de skulle
rösta, var man från alla demokratiska
kanter överens om att skapa legalt
skydd för väljarnas politiska anonymitet
och att betrakta detta som ett demokratiskt
grundkrav.

Detta slår man nu sönder. Det är
rena sofisteriet att, såsom statsministern
försöker, förneka den saken. Vad ha
socialdemokraterna för rätt att ålägga
icke-socialdemokrater reservationsplikt
för att de skola slippa bli enrollerade
i deras parti och betala partiavgifter?
Därtill kommer att de få betala avgifter
även om de reservera sig.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle)
: Herr talman! Jag blev så gripen
när jag hörde herr statsministerns för -

164 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

svar för samvetsfriheten inom den fackliga
rörelsen att jag inte kunde hålla
tyst. Jag tycker ändå, att hans bild bör
kompletteras med en erinran om något,
som väl bör vara känt till och med för
statsministern, nämligen att det inte är
bara socialdemokrater utan också kommunister
och folk med vilken politisk
åskådning som helst som tillhöra fackföreningsrörelsen
och som tvingas att
varje år betala 2 kronor 40 öre till den
socialdemokratiska pressen. Det finns
därvidlag ingen som helst reservationsrätt.

Vad frågan om reservationsrätt vid
kollektivanslutning beträffar, så är den
kringgärdad med ganska höga staket.
Det märks ganska väl hur svårigheterna
hopas för att de, som av olika skäl äro
motståndare till kollektivanslutning,
skola kunna komma undan. Dessutom
finns det ju förbund, där till och med
den ordningen gäller, att även de som
reservera sig tvingas betala precis samma
avgift till fackföreningen som de,
som samtidigt få betala sin avgift till
det socialdemokratiska partiet; detta
gäller inte generellt, men det finns sådana
fall. Det förhåller sig alltså inte på
det sättet, att det finns anledning att
härvidlag slå sig till ro.

Nu försökte herr statsministern också
anlägga en annan synpunkt på frågan.
Han försökte mobilisera hela kammaren,
naturligtvis med undantag för
kommunisterna, till förståelse för den
gemensamma synpunkten och det gemensamma
intresset av att klubba ned
kommunisterna. Där ha, menade han,
socialdemokraterna och de borgerliga
ett gemensamt intresse. Ja, herr statsminister,
jag kan nog förstå att det är
nödvändigt att tillgripa både det ena
och det andra vapnet, när det gäller att
försvara en sjuk sak, men tillgrip inte
skrävel. Det är några fackföreningar,
som nu ha kollektivanslutit sig. Det var
nio medlemmar av It 000, som drevo
igenom det i ett fall. Men jag tror att
det är en ganska svag grund för att nu

här blåsa upp sig och framställa de
framgångar, som man vunnit mot kommunisterna,
i några jättekvantiteter.
Det är inte så länge sedan man tillgrep
cirkulär 3 och man på sina håll tvingade
kommunister att skriva under en deklaration,
att de togo avstånd från den
kommunistiska åskådningen för att få
tillhöra en fackförening. Vi känna alltför
väl till sådana fall av åsiktsförtryck
för att vi skola ta på allvar denna deklaration
om respekt för samvetsfriheten.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag förstår
mycket bättre herr Hagbergs i Luleå
oro i denna fråga än jag förstår de borgerliga,
som gripits av så förfärliga bekymmer
inför den utveckling, som för
närvarande pågåi\ Den kan herr Hagberg
i Luleå förneka hur mycket som
helst, men den karakteriserar i varje
fall 1949.

Jag tog inte till orda för att säga detta
utan bara för att konstatera två ting.
Om det vore så, att det härvidlag vore
fråga om en rättskränkning, ett övergrepp
mot någon, så delar jag herr
Svenssons i Ljungskile mening, att då
spelar det liten roll om det är en person
eller tio eller tiotusen som bli
kränkta. Ty på rätten som sådan kan
man inte anlägga kvantitativa synpunkter.
Men vad jag försökte visa var, att
reservationsrätten skyddar fullständigt
på det viset, att den som reserverar sig
inte behöver uppge något skäl varför
han reserverar sig. Han kan reservera
sig därför, att han tillhör ett annat politiskt
parti, och det är väl det vanligaste
att han reserverar sig därför att
han är kommunist, folkpartist, högerman
eller bondeförbundare. Men han
kan också reservera sig utan att han
behöver tillhöra något politiskt parti.
Det innebär inte någon kränkning av
den enskildes rätt att hemlighålla sin
uppfattning. Han kan ha en principiell

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Nr 2.

165

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

motvilja mot kollektivanslutning och
kan kanske till och med vara socialdemokrat
men likväl tycka att detta är
en olämplig form för anslutning. Jag
kan sålunda inte finna, att en, tio, hundra
eller tusen bli kränkta, men om så
vore fallet, skulle jag dela herr Svenssons
i Ljungskile moraliska upprördhet.

Men sedan råkade herr Svensson i
Ljungskile nog föra in debatten på ett
plan, där jag tror att man på den borgerliga
sidan skall vara försiktig. Han
talade om att avgifterna gå in till partiet.
Hittills ha vi bara talat om de
enskildas rätt. Men om vi koppla in
den ekonomiska synpunkten, skola de
borgerliga partierna vara mycket försiktiga.
Ty vad föreligger det för reservationsrätt
i de olika bolag, som anslå
pengar till de borgerliga partierna? Vad
ha Bolidens aktieägare för möjlighet
att reservera sig mot ett beslut att anslå
50 000 kronor till folkpartiet? Jag vill
fästa kammarens uppmärksamhet på
att det inte är jag som på detta sätt
sänkt ned debatten, utan den föregående
ärade talaren.

Jag tror alltså att vi kunna ta saken
med ro. Jag har lämnat en redogörelse
för det historiska ursprunget. Jag vidhåller
att om någon rättskränkning
skett, skall den beivras. Penninghistorien,
dvs. hur partierna finansiera sina
utgifter, är en annan sak. Om vi få anslag
genom vanliga enkla majoritetsbeslut,
vare sig det sker av fackligt organiserade
arbetare eller av ledamöter av
ett företags styrelse, ter det sig nog lika
för alla partier.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Jag vill erinra
om att fackorganisationerna kräva anslutning
av alla människor inom ett
fack. Det kunna de göra med en viss
rätt, ty alla ha fördel av det ekonomiska
stöd den fackliga organisationen
ger. Alltså alldeles oberoende av politisk
uppfattning skola alla, som arbeta

inom ett fack, tillhöra fackorganet, annars
bli de utfrusna från arbetsplatsen.
Jag säger ingenting om den saken. Men
sedan kommer man och voterar med
två, tre eller fyra procent av medlemmarna
in alla i en klump i ett politiskt
parti. Först drivas alla in i en fackförening,
och så voterar man in alla i det
socialdemokratiska partiet, oavsett var
de i politiskt avseende höra hemma. Och
detta anser Sveriges statsminister vara
en tillfredsställande anordning, när det
gäller att respektera människornas frihet
och rätt att själva välja sin ideella
hemortsrätt. Jag tycker att det är beklagligt.
Vad är det väl, Ers Excellens,
för fel i att varje människa får bilda
sig en egen åsikt och själv ansluta sig
till det parti han vill tillhöra? Behövs
det en komplettering av denna demokratiska
grundregel, duger den inte
också för det socialdemokratiska partiet? Vad

sedan gäller avgifterna kan jag
nämna ett fall. En arbetare i Bohuslän
gick ur partiet och vägrade att betala
de extra avgifterna, men dem slapp han
inte undan. Herr statsministern lovade
i 1948 års valrörelse, om jag minns rätt,
att utreda fallet John Andersson i Kungälvs
Ytterby, men vi ha ännu inte sett
resultatet.

I fråga om finansieringen av partierna
är det väl Landsorganisationens stora
bidrag och Bolidenbolagets stora bidrag
som skola ställas emot varandra.
Men att sätta in människor i ett parti
och säga till dem, att de få reservera
sig, men avgifterna måste de betala i
alla fall, det hör också till hans excellens
statsministerns demokratiska uppfattning.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (kort
genmäle): Herr talman! När professor
Ohlin på folkparligruppens möte talade
om att 1950-talet skulle bli det årtionde,
då det socialdemokratiska väldet skulle
brytas, så kan man efter det resone -

166 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mang, som här förts, börja fundera över
om man tänker sig att bryta detta välde
med hjälp av en tvångslagstiftning mot
arbetarrörelsen.

Det finns en sak i detta sammanhang,
som man inte tar med i beräkningen,
när man talar om denna mycket starka
opinion emot kollektivanslutning. Det
finns nämligen en mycket stark opinion
för kollektiv anslutning inom fackföreningsrörelsen.
Jag har själv en sådan
ställning inom denna rörelse, att jag
mycket väl kan bedöma den saken, och
att opinionen för ett återställande av
den ordning, som tidigare varit rådande
inom exempelvis Stockholms metallarbetarfackförening,
är betydligt mycket
större än opinionen emot en dylik anslutning.
Man kan säga, att detta har
intet som helst bevisvärde, att det är en
kvantitativ synpunkt, men jag ansluter
mig till vad statsministern sade, nämligen
att rättssäkerheten finns garanterad
genom reservationsrätten.

Herr Svensson i Ljungskile säger här,
att det finns fackföreningar där man
har reservationsrätt men inte rätt att
få tillbaka pengarna. Men där har man
ändå ordnat det hela på det sättet, att
dessa pengar gå inte till det socialdemokratiska
partiet utan till andra ändamål
inom fackföreningarna. Det har
här sagts, att det måste vara en vidrig
princip, att man kan ta ut pengar på
detta sätt. Låt så vara, men jag vill
ställa detta i jämförelse med det andra
sättet, som tillämpas ganska mycket,
och jag skulle då vilja vända mig också
till herr Hagberg i Luleå. När kommunisterna
behärskat fackföreningarna
har man givit mycket rundhänta anslag
till det kommunistiska partiet. Man har
för Stockholms metallarbetarfackförenings
vidkommande anslagit tusentals
och tiotusentals kronor till olika ändamål
inom det kommunistiska partiet.
Emot dessa anslag finns inte och har
aldrig funnits någon möjlighet att reservera
sig, utan där tvingas varje medlem
att betala, oberoende av politisk

uppfattning. Är det då inte en rimlig
norm då det gäller stöd till ett politiskt
parti, om man har den anordningen,
att varje medlem, som inte vill vara med
och lämna detta stöd, har möjlighet att
•genom en reservation komma undan
denna förpliktelse?

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle)
: Herr talman! I anledning av det
anförande, som hölls av den siste ärade
talaren, som råkar vara ordförande i
Stockholms metallindustriarbetareförbund,
vill jag ge ett bidrag ägnat att belysa
hur lätt det går till att framföra en
reservation. Jag träffade för en tid sedan
en uppbördsman i Stockholms metallindustriarbetareförbund,
som sade
till mig: Är det inte — jag behöver inte
återge hans svordom — är det inte alldeles
galet, att, när man försöker skaffa
reservationslappar, får man inte mer
än sin egen, fastän man till och med är
uppbördsman? Detta är ett av de många
exempel på hur man med olika formella
svårigheter försöker lägga hinder i vägen
för den berömda rätten att reservera
sig.

Det har också sagts av herr statsministern,
att lokala organisationer kunna
anslå pengar, och den siste talaren
har också hänvisat till att när kommunisterna
hade majoriteten i Stockholms
metallindustriarbetareförbund, anslogo
de pengar till det kommunistiska partiets
verksamhet. Det är alldeles riktigt
att så ägt rum, och i princip ha vi, när
vi haft majoritet, anslagit pengar även
till socialdemokraterna i förhållande
till deras styrka; detta är den allmänna
principiella linje vi gått in för. Men
det har aldrig hänt, vad jag vet, att en
fackförening med socialdemokratisk
majoritet sagt, att den kommunistiska
minoriteten också skall få anslag i förhållande
till sin styrka.

Men det är en annan sak att lägga
märke till i detta sammanhang, herr
statsminister. När de lokala organisa -

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Nr 2. 167

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tionerna i stadgarna skrivit in en bestämmelse
eller man fattat ett kongressbeslut
-— jag tänker nu närmast på det
senaste LO-beslutet — som i själva verket
innebär att ett villkor för att få vara
medlem i den fackliga rörelsen är, att
man betalar 2 kronor 40 öre om året i
anslag till den socialdemokratiska pressen,
när de på detta sätt anslå pengar,
då ligger frågan till på ett annat sätt.
Och håller nu herr statsministern på
samvetets frihet, borde han ju finna, att
detta är något mycket komprometterande
för socialdemokratien. Ty jag tror att
om vi skulle tvinga honom — jag säger
detta bara som en jämförelse — att betala
pengar till den kommunistiska pressen,
så skulle han anse det vara höjden
av oförskämdhet. Det skulle strida mot
hans samvete att vara en sådan bidragsgivare,
och jag kan väl förstå honom
i det fallet. Men själv kasserar han
in miljoner varje år, av vilka en mycket
stor del betalas av folk, som äro
tvingade att betala dem för att få vara
med i en fackförening. Men äro de inte
detta, kunna de riskera att förlora sitt
arbete. Så står det till med samvetsfriheten.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill bara konstatera, att när
herr Gustafsson i Stockholm och herr
Hagberg i Luleå diskutera respekten för
det enskilda samvetet, får detta formen
av en diskussion om vart fackföreningarnas
miljoner ta vägen. I den debatten
har jag inte deltagit och vill inte heller
göra det.

Jag vill vidare konstatera, att när
herr Gustafsson i Stockholm berör frågan
som sådan, säger han, att det finns
en starkare opinion för kollektivanslutning
än emot densamma. Med detta, att
det finns majoritet för en viss åsikt, försvarar
man alltså, att man tar in enskilda
människor som kollin i en organisation,
som de inte vilja tillhöra. Jag
vill konstatera, herr talman, att vi här

tala två olika språk. Herr Gustafsson i
Stockholm talar om majoritetens rätt
att fösa in enskilda människor, vi tala
om enskilda människors rätt att följa
sin övertygelse och sitt samvete. Jag
konstaterar, att det är två diametralt
skilda människouppfattningar, som här
konfronterats.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (kort
genmäle): Herr talman! Till herr Ståhl
i Karlstad vill jag till en början säga,
att han i sitt sista anförande glömde
bort vad vi försökt göra klart, nämligen
att det finns en reservationsrätt.

Herr Hagberg i Luleå beklagade sig
över att det inte finns tillräckligt med
formulär för avgivande av reservation.
Jag förstår mycket väl varifrån denna
uppgift är hämtad, och jag lägger inte
mycken vikt därvid, ty sådana formulär
finnas i tillräckligt antal. Varje verkstadsklubb
i Stockholm har fått det
antal, som den rimligen kan antagas
ha användning för.

Vad beträffar polemiken mellan herr
Hagberg i Luleå och mig torde det väl
vara så allmänt bekant för kammaren
på vad sätt Stockholms metallarbetarfackförening
styrdes under den tid
kommunisterna hade makten att vi inte
skola behöva föra någon diskussion på
det området.

Jag vill begagna den korta tid, som
står mig till buds, att säga en sak, som
jag inte hann med förra gången. Herr
Svensson i Ljungskile kom här i går
nära nog omedelbart efter sitt resonemang
om kollektivanslutningen in på
det nu aktuella dissenterlagstiftningskommitténs
betänkande, men vad innebär
det där framförda förslaget annat
än en viss begränsad reservationsrätt?
Nu tvingar man mig och andra att tillhöra
den svenska kyrkan.

Skulle vi då inte kunna utsträcka
vakthållningen om den personliga friheten
även till nu ifrågavarande område? -

168 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr HOPPE: Herr talman! Det är ju
en nästan ändlös rad av problem som
statsverkspropositionen sysslar med.
Gemensamt för de olika lösningarna av
dessa problem är syftet: vårt folks
bästa, dess förkovran samt ljusa, goda
och trygga levnadsvillkor för alla, som
i vårt fosterland bygga och bo.

Inför det mångahanda, som statsverkspropositionen
bjuder på, skulle jag
vilja göra en enkel reflexion — den har
inte på något sätt karaktär av klander
— den reflexionen nämligen, att man
här oftare frågar efter hur människorna
få det än liurudana människorna bli.
Det vore självfallet fullständigt oriktigt
att påstå, att denna fråga: Hurudana
skola människorna bli? skulle vara förbisedd
i statsverkspropositionen. Vår
sociallagstiftning t. ex. är ju inte blott
ett uttryck för vårt samhälles önskan
att skapa goda yttre förhållanden, särskilt
för människor som utan samhällets
ingripande skulle fara illa och
lida nöd. — Detta är för övrigt en mycket
stor uppgift, som ännu ej är till
fullo löst. — Nej, sociallagstiftningen
syftar djupare, och det ha vi kanske
kommit att observera mer och mer under
det sista årtiondet. Sociallagstiftningen
vill av socialvården göra en
verklig människovärd. Jag tror det är
många av oss i vårt svenska samhälle
som glädjas utomordentligt över denna
utveckling och hoppas på all framgång
för sådan sociallagstiftning.

Åttonde huvudtiteln är ju ock ett vältaligt
vittnesbörd om vårt samhälles intresse
för frågan: Vad skall det bli av
människan, hurudan skall hon bli?
Ändå har jag, när jag läser statsverkspropositionen,
ett starkt intryck av att
intresset för denna första fråga, hur vi
skola få det ställt materiellt, ekonomiskt
o. s. v., träder på ett särskilt sätt i förgrunden,
den dominerar. Många av oss
äro övertygade om att den verkligt stora
frågan för svenska folket är: Hurudana
skola människorna bli? Vi ana att
endast människor av god kvalitet, män -

niskor av god inre halt kunna tillförsäkra
Sverige eu ljus framtid. Vi äro på
det klara med att en demokrati, ett folkstyre
skall ha rätt att ställa stora personliga
krav på de enskilda människorna.
Därvid är det inte bara fråga om
deras utbildning, kunnighet o. s. v.,
utan om deras inre halt, deras inre beskaffenhet.
Många av oss, kanske de
flesta i Sveriges riksdag, hysa nog den
meningen, att det är människor av hög
moralisk standard, människor av sannings-
och rättfärdiglietslidelse, människor
som äro villiga att sätta allmänt
väl före enskilt, människor som ha
mera av hjärta än av armbågar, det är
sådana människor som äro en demokratis
förnämsta och mest omistliga tillgång.
En av samhällets allra största
och viktigaste uppgifter är att söka skapa
fram sådana etiskt högt stående
människor. Jag vill kalla dessa önskvärda
människor för den goda viljans
människor. Det åvilar samhället, statsmakterna,
att giva erkännande och stöd
åt de krafter i vårt folks liv, som på ett
eller annat sätt kunna medverka vid
framskapandet av sådana andligt högresta
människor. Det kan finnas anledning
att i detta sammanhang betyga att
ett sådant erkännande och ett sådant
stöd ifrån statsmakternas sida icke har
uteblivit.

Jag vill här i dag, herr talman, särskilt
peka på en sådan kraft i samhället,
och det är kristendomen. När jag
här med några ord skall drista mig att
söka antyda något av den betydelse
som kristendomen kan ha i ett folks
liv, vet jag att jag inte står ensam. I
vår svenska riksdag finns i den dag
som i dag är ett par kristna grupper
med ett medlemsantal på 60 å 70 och
därtill talrika sympatisörer. Om alla
dessa — och det är en stor del av svenska
riksdagens ledamöter — gäller det
att de anse som en den viktigaste nationella
uppgift att slå vakt om de kristna
värdena.

Och nu några korta ord om vad kris -

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Nr 2. 169

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tendomen kan betyda i ett folks och
ett samhälles liv. En av vårt lands mest
strålande kulturpersonligheter, känd,
värderad och aktad i alla kretsar av
vårt folk, har vid flera tillfällen givit
följande uttryck åt sin uppfattning om
vad kristendomen kan ge åt folk och
samhälle. Han säger: Västerlandet står
inför ett val, västerlandet har att välja
mellan Kristus och kaos. Flera av Englands
ledande män i regeringsställning,
män sådana som Attlee och Cripps, ha
upprepade gånger förklarat, att de tro
på en ljus framtid för västerlandet endast
om och i den mån som dess folk
söka i sitt handlande tillämpa kristna
principer. Vi som rekommendera kristen
livsåskådning mena, att dessa män
ha rätt, och det är därför vår vakthållning
om de kristna värdena är så energisk.
Det är därför, herr talman, som
jag tar mig friheten att tala i detta ärende
här vid remissdebatten.

Jag vill gärna också personligen tilllägga,
att det måste väl för ett demokratiskt
folk vara en stor tillgång att
ha en makt, som åter och åter ställer
människorna inför höga och förpliktande
ideal. Det måste vara en tillgång
att ha en makt, som aldrig tröttnar på
att förkunna rättfärdighet, kärlek och
allas broderskap, en makt, som alltså
kräver respekt för människovärdet och
som kräver omvårdnad om små, fattiga
och vilsna, en makt som samtidigt ger
inspiration och kraft.

När vi på kristet håll ha anledning
alt göra sådana reflexioner, är det
knappast att förvåna sig över att vi
mena, alt en den viktigaste insats som
vi över huvud taget kunna göra är att
slå vakt om de kristna livsvärdena.

När jag, herr talman, nu rekommenderar
skärpt vakthållning kring de
kristna livsvärdena, anhåller jag att det
inte tolkas som om jag skulle vilja säga
om oss kristna: Vi äro så bra, så märkvärdiga
och värdefulla. Ingalunda, .lag
tror att var och en av oss som lar sin
kristendom på allvar, vill ödmjukt och

ärligt erkänna två ting. För det första:
Vi ha mött i livet, i samhällsarbetet och
på olika poster många människor, som
mena sig stå främmande för kristen
livsåskådning men vilkas livsföring är
sådan att vi utan tvekan känna den
djupaste respekt för den och anse att
deras liv är en verklig tillgång i vårt
svenska samhälle. För det andra veta
vi med oss själva mycket väl, att vi
kristna aldrig äro helt och fullt det vi
skulle och borde vara. Jag vill i detta
sammanhang säga: Vi ha ingen anledning
att personligen yvas över någonting,
men den sak, kristendomen, som
vi äro engagerade i, den sak som vi
företräda och som vi kämpa för mena
vi är något utomordentligt stort och
omistligt för vårt folk. Den är omistlig,
om vårt folk skall leva starkt och
friskt.

I föreliggande statsverksproposition
nämnes ju så vitt jag vet inte ordet kristendom
eller kristen tro eller kristen
livssyn, och det är kanske naturligt.
Dock har jag den bestämda uppfattningen,
att så mycket har verkligen
kristendomen betytt i vårt folks liv, vid
danandet av vårt folk, som idealbildande
faktor, så mycket har den betytt när
det varit fråga om att fastställa våra
moral- och rättsbegrepp, att man nog
kan våga det påståendet, som först kanske
klingar sällsamt, att en svensk statsverksproposition
i våra dagar på visst
sätt åtminstone styckevis är ett uttryck
för kristna tankar och kristen människovärdering.
Många av denna kammares
ledamöter — och jag har grundad
anledning tro kanske en majoritet av
svenska folket — önskar alt det kristna
arvet, det kristna inslaget i vår kultur
och i vårt folks liv skall bevaras oförminskat.
Många bland oss ha i det stycket
en bestämd önskan, att det kristna
inflytandet skall stärkas till allas gagn
och till fromma för Sveriges folk.

I detta anförande instämde herrar
Stjärne, Boman i Kieryd, Norup, Bo -

170 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

sén, Swedberg, Gustafsson i Borås, Andersson
i Långviksmon och Widén.

Herr WIKLUND i Stockholm: Herr
talman! Den debatt, som har förts här
nyss om kollektivanslutning till fackföreningsrörelsen,
hade snudd på idépolitik,
och jag vill gärna uttala min
stora tillfredsställelse över att ett sådant
inslag i en remissdebatt har kunnat
förekomma. Jag tycker nämligen att
remissdebatterna i allmänhet, framför
allt gårdagens remissdebatt, dominerats
väl mycket av rent ekonomiska och
materiella synpunkter. Jag har fått underrättelser
från olika håll ute i landet,
där man har följt med debatterna i går
i radio och läst i pressen i dag och där
man frågat sig: Är det verkligen så, att
man i den svenska riksdagen endast anlägger
materiella och ekonomiska synpunkter
på svenska folkets liv? Och
gäller det här bara lämplighetsfrågor?
Det är givet — jag är övertygad om det
— att man tar hänsyn till även andra
synpunkter, som alltså ligga under och
som man inte tar fram i debatten och
talar om, men jag efterlyser likväl liksom
herr Hoppe idealiteten, de immateriella
synpunkterna, de etiska värdenormerna
som trygga riktpunkter vid
de stora samhällsfrågornas bedömande.

Om jag tillåter mig att på samma sätt
som herr Hoppe beröra dessa frågor ett
ögonblick, är det därför att en etisk
livsuppfattning, ett etiskt förhållningssätt
uppenbarligen har en utomordentligt
stor betydelse även för samhällsekonomien
och för den materiella försörjningen.
Vi kunna konstatera att
folkets materiella standard steg för steg
har höjts under de senaste decennierna
som en följd av framför allt tekniska
förbättringar och rationaliseringar, en
utbyggd socialvård, som alla partier
ställa sig bakom o. s. v. Inte minst gäller
den materiella standardhöjningen
ungdomen. Men samtidigt förefaller
det som om vissa hållningsfel, vissa av -

vikelser från eu ur social synpunkt
önskvärd livsföring, beteenderubbningar
eller vad man vill kalla det, bli vanligare.
Det finns gott om exempel att
hänvisa till. Man kan nämna ungdomskriminaliteten,
som enligt en undersökning
av statistiska centralbyrån åter synes
vara i stigande. Man kan peka på
alkoholismen, på det starkt ökade antalet
skilsmässor, på aborterna, över huvud
taget missförhållanden som stå i
samband med en slapp sexualmoral.
Man kan peka på vissa tecken på bristande
ansvarskänsla i arbetslivet och
ute i den allmänna trafiken. Vad man
än må ha för inställning till dessa sociala
problem och deras lösning, torde
det vara få som inte inse att de om inte
annat utgöra en ekonomisk belastning
på vårt samhälle. Med den materiella
standardhöjning vi haft förefaller det
svårt att förklara denna belastning bara
genom hänvisning till materiella faktorer
eller till fysisk eller psykisk underutveckling
hos de enskilda individerna.
Att dessa faktorer spela en mycket
stor roll är jag den förste att understryka.
Om dessa faktorers verkliga betydelse
behöva vi för övrigt få veta
mera. Men här finns uppenbarligen
också en högst personlig faktor med i
spelet, som alltför litet uppmärksammas:
den personliga ansvarskänslan för
eget öde och respekten för även andra
människors intressen. Den faktorn,
medborgarsinnet eller hur man vill uttrycka
det, har tydligen en stor samhällsekonomisk
betydelse. Kan man
inte räkna med den faktorn som en realitet
ute bland folket, är en debatt om
samhällsekonomien tämligen utan mening,
ty då är samhällsupplösningen redan
i gång. Delta sammanhang kan inte
vara oviktigt, då man resonerar om
samhällsekonomien och dess beroende
av t. ex. skattemoralen, om nödvändiga
produktionsökningar genom ökade ansträngningar
för att kunna öka exporten
o. s. v.

Den personliga ansvarskänslans stär -

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Nr 2. 171

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kande genom fostran till medborgerlig
självständighet är inte minst viktigt, då
kollektiviseringen genom det moderna
organisationsväsendet, som herr Svensson
i Ljungskile i går berörde, hotar
att alldeles utplåna den enskilde. Det
var från den utgångspunkten han tog
upp resonemanget om kollektivanslutning
till fackföreningsrörelsen.

Jag skulle i delta sammanhang vilja
säga till herr Gustafsson i Stockholm,
när han talade om disscntcrlagstiftningskommittén,
att denna kommitté
arbetat just för att säkerställa mer av
åsiktsfrihet i fråga om kyrkotillhörighet,
alltså för att genom ändrad lagstiftning
bereda folket ökad frihet i
detta avseende.

En medborgarfostran är väl också
särskilt nödvändig, då vi äro i färd
med att alltmer utbygga socialvården.
Vi skänka de sociala reformerna vårt
helhjärtade stöd och ha tagit initiativ
för att i vissa avseenden gå ännu längre
på reformernas väg. Men samtidigt
måste vi hålla i minnet, att de vidgade
sociala förmånerna rimligen inte innebära
bara rättigheter utan medföra
även skyldigheter. Rätten till hjälp och
stöd för den nödställde, svage eller behövande
måste vi slå vakt om, men denna
rätt bör väl inte utesluta medborgerligt
ansvar, så långt nu vederbörande
utifrån sina personliga förutsättningar
förmår det. Hur en medborgarfostran
verkligen skall gå till, hur den skall
ske få vi väl anledning att återkomma
till, då skolreformen och därmed kristendomsundervisningen
och över huvud
taget livsåskådningsfostran i skolorna
kommer upp till avgörande längre
fram. All erfarenhet säger emellertid,
att samhällssolidariteten har gynnsamma
växtbetingelser på kristendomens
mark. Medborgaranda är den
kristna människosynens kanske främsta
frukt. Sann och personligt omfattad
kristendom som inspirationsfaktor skapar
respekt för människovärdet och
medborgerligt ansvar och är alltså även

ur samhällets och samhällsekonomisk
synpunkt av största vikt.

Jag vill gärna tro, herr talman, att
det inte är bristande sinne för betydelsen
av ett rikt och ansvarspräglat personlighetsliv
på kristen grund och inte
heller otillräcklig respekt för åsiktsfrihetens
princip eller över huvud taget
för idépolitiska synpunkter som gör att
dissenterlagstiftningskommitténs förslag
inte läggs fram för riksdagen i år.
Jag tillhör nämligen dem, som i likhet
med herr Mosesson beklaga, att så inte
sker. Jag tycker visserligen inte kommitténs
förslag är tillräckligt radikalt,
men jag räknade med att den proposition,
som vi litet var väntade på, skulle
bli radikalare än betänkandet, och jag
hoppades under alla förhållanden att
denna riksdag skulle få propositionen
till behandling.

Den motivering, som statsministern
har anfört för att regeringen skall vänta
med att framlägga proposition om dissenterlagstiftning,
bygger på reformens
ekonomiska konsekvenser. En sådan
motivering gör mig verkligen orolig. Är
frågan om religionsfrihet en ekonomisk
fråga, som alltså kan underordna sig ett
ekonomiskt övervägande? För övrigt
tycker jag, att den särskilda skatteutredning,
som anses nödvändig för att
ett lagförslag skall kunna läggas fram,
kunde ha satts i gång litet tidigare, så
att proposition ändå hunnits med till
årets riksdag.

Sparsamhetskravet har i särskild
grad satt sin prägel på årets statsverksproposition.
Ur allmänna ekonomiska
synpunkter är detta tacknämligt,
men jag har svårt att förstå, alt detta
krav kan leda till sådan nedskärning
eller sådant avvisande av anslagsanspråk,
som har förekommit på vissa
punkter. Jag ifrågasätter till och med
om det verkligen är sparsamhet som
har dikterat ställningstagandet till
vissa anspråk under andra, åttonde och
elfte huvudtitlarna.

Jag skall ta några exempel på detta.

172 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Det första gäller skyddskonsulenterna,
som herr Häckner tidigare har något
berört. Förra årets riksdag avslog efter
långa debatter ett motionsvis framfört
yrkande om viss förstärkning av
skyddskonsulentorganisationen. Bland
skälen för detta avslag fanns ett, som
jag tror, mycket starkt formellt. Fångvårdsstyrelsens
utredning i saken var
ännu ute på remiss bland myndigheterna,
när riksdagen gick att pröva denna
fråga. På anmodan av justitieministern
avgav emellertid sedan fångvårdsstyrelsen
i september 1949 ett billigare förslag
om förstärkt skyddskonsulentorganisation,
och detta har sedan också varit
ute på remiss.

Det bör erinras om att en väsentlig
förutsättning för utvidgad användning
av villkorlig dom och villkorlig frigivning,
d. v. s. kriminalvård i frihet —
och den har ju riksdagen godkänt —
var, att konsulentorganisationen utökades.
I statsverkspropositionen finns
emellertid nästan ingenting kvar ens av
fångvårdsstyrelsens nedprutacle förslag.
Visserligen föreslås 70 000 kronor mer
till denna organisation, men detta anslag
torde komma att väsentligen användas
till extra skrivhjälp åt konsulenterna.
Det torde alltså inte vara fråga
om någon förstärkning av organisationen
genom utökning av antalet konsulenter
och assistenter.

Det föreslås vidare en höjning av de
frivilliga övervakarnas arvoden från 8
kronor för den första månaden och 2
kronor för följande månader till 10
respektive 5 kronor. Detta leder till en
kostnadsökning på sammanlagt 320 000
kronor, som nu begäres. Denna ökning
synes emellertid strängt taget höra betraktas
som en automatisk ökning, då
den väl innebär endast obetydligt mer
än en dyrtidskompensation till de frivilliga
övervakarna — de nuvarande
arvodena fastställdes nämligen år 1933.
.lag anser att de frivilliga övervakarnas
insatser i den öppna kriminalvården
äro av utomordentligt stor betydelse.

Men inte är det väl möjligt att få fram
flera eller mera lämpliga frivilliga
övervakare genom en så obetydlig arvodesökning? Som

nämndeman har jag haft att delta
i handläggningen av ett ganska stort
antal mål, där villkorligt dömda begått
cn lång rad svåra brott utan att vederbörande
övervakare eller skyddskonsulent
kunnat hindra detta eller lämna
rapport om förhållandet. Övervakningen
har nämligen på grund av arbetsanhopning
på personalen, både den
heltidsanställda och den frivilliga, helt
enkelt inte kunnat fungera. Ibland ha
den dömde och övervakaren inte ens
träffats. Är det då god ekonomi att ha
en så bristfällig skyddsorganisation, att
de villkorligt dömda i många fall återfalla
i brott och måste ådömas frihetsstraff,
fastän detta långtifrån alltid behövde
ske, om övervakningen sköttes
tillfredsställande? Fångvårdsstyrelsen
beräknar kostnaden för en person, som
är intagen på fångvårdsanstalt, till 4 000
å 5 000 kronor om året, medan en öppen
och ganska effektiv behandling genom
en skyddskonsulentorganisation
till och med enligt fångvårdsstyrelsens
större förslag går till bara 13G kronor
per år. Är det verkligen sparsamhet att
då inte genomföra en sådan organisation?
Man bör också tänka på de enskilda
personer som drabbas av förluster
genom att bli offer för återfallskriminaliteten.
Hela den värdefulla reform,
som den fria kriminalvården utgör,
håller nu helt enkelt på att äventyras,
och det är enligt min mening inte
god ekonomi.

Både finansministern och ecklesiastikministern
ha såvitt jag kan förstå
speciellt intresse för alkoholfrågan och
sinne för dess stora sociala och samhällsekonomiska
betydelse. Sjukdom,
kriminalitet och andra slag av missanpassning
ha god jordmån, där alkoholismen
fått fäste. Detta gäller både alkoholmissbrukarna
själva och deras anhöriga,
särskilt deras barn, om de leva

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Nr 2. 173

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

samman med missbrukarna. Förlusterna
både för samhället och för enskilda
äro säkerligen mycket betydande ehuru
svåra att mäta. Jag tänker inte bara
på olika slag av socialvård, sjukvård
och kriminalvård, utan också på förluster
genom dålig eller ingen arbetsinsats,
bortfall av skatteförmågan o. s. v.
Alkoholismen visar uppenbarligen inga
tecken att minska. Är det under sådana
förhållanden förenligt med sparsamhetens
krav att nykterhetsrörelsen, som
gör stora och samhällsekonomiskt betydelsefulla
insatser för att lösa alkoholfrågan
och för att eliminera förlusterna
för samhället genom alkoholskadorna,
på en rad punkter i själva verket
får mindre anslag av staten nu än
före kriget, speciellt om man tar hänsyn
till penningvärdets fall?

Man kan taga anslaget för upplysning
genom Centralförbundet för nykterhetsundervisning,
det halvstatliga upplysningsorganet.
Det gäller här objektiv
upplysning i barndomsskolor, militärförläggningar,
folkhögskolor m. in. Under
budgetåret 1939/40 utgingo 140 000
kronor till Centralförbundet. Under nu
löpande budgetår utgå endast 125 000
kronor, och anslaget föreslås nu oförändrat.
Studiecirkelverksamheten föreslås
i år få sitt anslag automatiskt höjt
med inte mindre än 500 000 kronor.
Samma anslagstekniska automatism
kunde väl också ordnas beträffande anslagen
till nykterhetsrörelsen? Är inte
den ur samhällets synpunkt lika värdefull
som studiecirkelverksamheten?
Intet ont därmed sagt om studiecirklarna,
tvärtom, de äro säkert väl värda
denna anslagshöjning, men nykterhetsrörelsen
arbetar dock nästan direkt i
samhällets tjänst. Skatteinkomsterna
bara på sprit uppgingo för övrigt enligt
riksräkenskapsverket till 471 miljoner
kronor netto under budgetåret 1948/49.
För 1950/51 beräknas de till 480 miljoner,
alltså en ökning med 9 miljoner
kronor. Nog tycker man att det då borde
finnas ekonomiskt ulrynnne för

större anslag till alkoholskadornas direkta
bekämpande!

Ungefär samma synpunkter kan man
lägga på nykterhetsvårdsanslaget under
elfte huvudtiteln. De erkända alkoholistanstalterna
— och det är den större delen
av anstalterna — stå nu inför ekonomiskt
sammanbrott beroende på för
låga statliga driftbidrag. Penningvärdets
fall har gjort att driftkostnaderna
starkt ökat. Standarden på dessa anstalter
har då självfallet måst nedgå, och
likväl hopas år från år driftförluster,
som ingen riktigt vet hur det skall bli
möjligt att läcka. Anstalternas stiftare
ha i flera fall gått i pensonlig borgen
för lån, och det är ju ett ohållbart tillstånd.
Samtidigt äro dessa allmänna
anstalter utsatta för en sådan toppbelastning,
att plats inte kan beredas ens
de mest samhällsvådliga alkoholisterna,
de s. k. farliga, som länsstyrelserna därför
i viss utsträckning få hysa i polisarrester
och var man nu kan det. Socialstyrelsen
har anmält detta förhållande
till regeringen, men i årets statsverksproposition
är likväl anslaget till
driftbidrag till dessa anstalter upptaget
till oförändrat belopp. Vissa anstalter
ha också övervägt att av dessa skäl lägga
ned verksamheten. Detta skulle bli
en ren katastrof för denna vårdgren.
Den statliga Venngarnsanstalten har
fått ett anslag till driften, som med 26
procent för budgetåret 1945/46 och med
inte mindre än 127 procent för 1948/49
överstiger vad anstalten skulle ha fått,
om anslaget utgått enligt samma grunder
som till de erkända anstalterna.

Över huvud taget synes alkoholistvården
vara speciellt satt åt sidan vid
fördelningen av anslagen under de olika
huvudtitlarna, fastän, som jag vet,
inrikesministern hvscr stort personligt
intresse för förbättringar på detta område.
Det föreligger också en ganska omfattande
utredning om alkoholistvårdens
reformering, men något förslag
härom har inte framlagts för riksdagen.
Här är det, liksom på kropps- och sin -

174 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nessjukvårdens och ålderdomsvårdens
områden, många års brister och förbiseenden
som måste repareras, innan vi
med fog kunna tala om Socialsverige
som ett socialt mönsterland.

Här rör det sig om enskilda människor,
som trots den fortskridande standardförbättringen
befinna sig i nöd och
svårigheter. Är det inte något av rovdrift
med människor att inte anslå ens
de mest nödvändiga medlen till vård
av alkoholens offer, medan mångmiljonbelopp
inflyta i statskassan i form
av spritskatter? Med största sannolikhet
innebär detta också direkta förluster
för samhället. Jag kan, herr talman,
inte inse att detta är god ekonomisk
förvaltning.

Häruti instämde herrar Wirtcn, Gustafson
i Göteborg och Gustafsson i
Borås.

Herr SWEDBERG: Herr talman! Mina
ord vid detta tillfälle skola inte bli
många. Jag önskar emellertid säga något
angående regeringens handläggning
av dissenterlagkommitténs förslag till
religionsfrihetslag. Samtidigt som jag
ansluter mig till de synpunkter, som i
denna fråga framförts av herr Mosesson,
vill jag gärna med några korta ord
understryka dessa.

Det har från flera håll hävdats, att
det av dissenterlagkommittén framlagda
förslaget knappast motsvarat de stora
förväntningar, med vilka det motsetts,
och jag kan väl deklarera, att jag personligen
hör till dem som anse, att förslaget
inte är tillfredsställande på alla
punkter. Besvikelsen över att hela förslaget
nu kommer att läggas på is är
emellertid så stor och allmän, att det
enligt min mening är i sin ordning, att
denna besvikelse kommer till kraftigt
uttryck också här i riksdagen. Förslaget
var dock sådant, att det mycket väl
kunnat läggas till grund för en proposition
och föreläggas riksdagen, så att
i varje fall något steg kunnat tagas i rätt

riktning. Det kan väl hända -— jag bekänner
villigt att jag saknar möjlighet
att bedöma den saken -— att utredningen
har tagit något lätt på frågan om de
ekonomiska konsekvenserna av det
framlagda förslaget, men det förefaller
mig att den saken är underordnad den
stora huvudfrågan om tros- och religionsfrihetens
konsekventa tillämpning.

Vad man nu främst fruktar är ett
längre förhalande av hela denna fråga.
Med skäl — som jag tycker — har den
frågan ställts, om religionsfrihetens
princip skall åsidosättas, därest den
nya utredningen skulle visa, att den
föreslagna reformen blir alltför dyr. Eller
skall man då nöja sig med litet
mindre religionsfrihet till ett lägre pris,
som bedömes skäligt eller överkomligt?
Trots full förståelse för herr finansministerns
förklarliga och lovvärda omsorg
om statens finanser i ett allvarligt
läge blir man nog litet betänksam inför
metoden att göra principella tros- och
samvetsfrihetsfrågor beroende av kalla
siffror eller över huvud av ekonomiska
skäl. Jag anser, att ett klart frihetskrav,
som det här är fråga om, inte borde på
något sätt göras beroende av ekonomiska
skäl.

Det är fullt förklarligt att de ekonomiska
frågorna ha trätt i förgrunden
i den politiska debatten under de senaste
åren, men jag tror vi ha anledning
att vara på vår vakt och se till
att inte dessa frågor och intressen helt
dominera. Det kan inte vara lyckligt
att denna principfråga skall ses företrädesvis
ur ekonomiska aspekter såsom
nu faktiskt tycks ske.

Emellertid förefaller saken vara avgjord
sfi till vida som detta års riksdag
inte får tillfälle att behandla frågan. Jag
vill för min del, herr talman, på det allra
allvarligaste beklaga detta. Jag noterar
dock med tillfredsställelse hans excellens
statsministerns förklaring tidigare
här i debatten att regeringen är villig att
överväga ett genomförande av det förslag,
som ställts av herr Mosesson, näm -

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Nr 2. 175

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ligen att frågan skall spaltas upp i två
delar och själva huvudfrågan redan i
år föreläggas riksdagen. Jag tillåter mig
att på det varmaste understödja den
vädjan till regeringen, som herr Mosesson
här framställde. Jag vill hoppas att
den prominente medlem av vårt största
parti, som i dag, enligt vad det sagts,
i första kammaren uttalat en önskan
om att handläggningen av detta förslag
skulle skjutas så långt fram som möjligt,
inte representerar någon majoritet ens
i sitt parti. Det skulle, menar jag, vara
utomordentligt beklagligt, så mycket
mer som samma talare förklarade, att
han principiellt inte har någonting
emot tvångsanslutning till statskyrkan.
Det må nu vara hans sak, om han har
den synen för egen del, men om han
har den, som man väl måste fatta
det, jämväl för andras, då är saken betänklig.
Jag vill därför, herr talman,
tillåta mig att rikta en enträgen vädjan
till regeringen att så snart som möjligt
förelägga riksdagen förslag till den
länge väntade och högst påkallade utvidgningen
av tros- och religionsfriheten
här i landet.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! När jag för några
dagar sedan begärde ordet i denna debatt
var det framför allt för att beröra
ett stort socialt spörsmål, som jag tror
är av väsentlig betydelse och vilket jag
hade räknat med att få diskutera med
socialministern. Men då socialministern
är förhindrad att vara här i em. ha vi
kommit överens om att skjuta på denna
fråga till ett annat tillfälle.

Jug skall i stället, herr talman, först
helt kortfattat beröra en punkt i tionde
huvudtiteln, alltså handelsministerns
verksamhetsområde. Det förefaller vid
första ögonkastet inte att vara någon
stor sak, vilket det dock i verkligheten
är. Rubriken lyder: »Bidrag till Aktiebolaget
Ceaverken för vissa forskningsarbeten.
» Ceaverkens ledning har be -

gärt 60 000 kronor för ändamålet men
får nöja sig med 40 000 kronor liksom
föregående år. Jag har intresserat mig
något för detta bolags verksamhet och
kommit till det resultatet, att det är
högst angeläget att bolaget får alla möjligheter
att så fort som möjligt utvidga
sin forskningsverksamhet för att söka
den vägen förbättra kvaliteten på sina
produkter. Bakom detta ligger en för
svenska folket mycket allvarlig fråga.
Bolaget tillverkar en röntgenfilm, som
ännu inte har nått jämförbar kvalitet
med den film vi importera. På vad sätt
avsättes nu denna produkt här i landet?
Jo, helt enkelt genom att man träffar
överenskommelse med en rad stora
sjukhus, som bli mer eller mindre
tvungna att använda den inhemska
röntgenfilmen. Verkliga tvångsmedlet
på sjukhusen åstadkommes genom att
de erhålla så pass begränsad valutatilldelning
för import av högklassig utländsk
röntgenfilm, att de helt enkelt
bli nödsakade att använda en film, som
röntgenologerna i många fall helst
skulle vilja slippa. Detta är en angelägenhet
som inte blott rör ett fåtal människor
utan den stora allmänheten, som
skall söka vård på sjukhusen. Vad jag
här säger får inte uppfattas som någon
anmärkning mot dem som arbeta i företaget.
Jag utgår ifrån att de gjort det
bästa möjliga. Men de ha begränsade
möjligheter i fråga om forskning och
i fråga om anskaffning av nya instrument
och apparater. Jag anser därför
att det vore klokare och ekonomiskt
förståndigare alt gc dem som inom
landet arbeta på detta område litet
större resurser. Jag skall stanna vid
att anföra detta för ögonblicket, men
om det till ett annat år skulle visa sig
att denna filmtillverkning och filmförsäljning
äger rum under liknande förhållanden,
lovar jag att komma tillbaka
och då kommer jag nog att använda
väsentligt kraftigare ord.

Jag är inte fallen för att polemisera
utom i alldeles särskilda fall. Jag har

176 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

emellertid framför mig cn tidningsartikel
som föranleder mig att säga några
ord. Den är klippt ur Karlstads-Tidningen
för den 16 januari. KarlstadsTidningens
redaktör är ju inte alldeles
okänd för denna kammares ledamöter.
Rubriken lyder: »Den orättvisa bensinskatten.
» Det säges i denna artikel
att den abnormt hårda bensinskatten
drabbar särskilt de avlägset boende. Så
framhåller man angelägenheten av att
denna orättvisa avskaffas. Tillåt mig
be att få instämma i detta. Det säges
vidare att det är mot denna bakgrund
som folkpartiet och bondeförbundet
gått mycket hårt emot denna beskattning.
I fortsättningen heter det: »Högern
har visserligen i sin propaganda
sökt ta äran åt sig. Detta faller sig
emellertid lite svårt, eftersom högern
faktiskt inte motionerade i detta viktiga
ämne vid höstriksdagen och dessutom
dess främste man i bevillningsutskottet,
hr Hagberg i Malmö, då stödde
den socialdemokratiska linjen att
behålla den högre skatten.»

Nu hör det till att denna artikel förmodligen
är en cirkulärledare, som
gått i en betydligt vidare krets. Kanske
herr Ståhl till och med kan avsvärja
sig författarskapet. Vad är det då herr
Ståhls tidning säger? Jo, först göres
det sensationella påståendet att folkpartiet
våren 1949 skulle ha krävt att
bensinskatten skulle sänkas. Detta påstående
göres med fetstil. Men däremot
redovisas inte i tidningen den form i
vilken detta krav framförts. Någon
framställning i riksdagen om sänkning
av bensinskatten gjordes inte våren
1949. Tvärtom krävde folkpartiet som
bekant just denna vår, att 27-öresskatten
skulle bibehållas och räknade med
att den utöver det belopp Kungl. Maj:t
angivit skulle inbringa 45 miljoner kronor
—- detta hänger samman med upphävandet
av bensinransoneringen. I
motion nr 379 i denna kammare, som
var en partimotion, beklagade folkpartiet
att det ekonomiska läget vore så -

dant att en reduktion av bensinskatten
icke var möjlig. Om jag inte hörde alldeles
fel fastslog herr Ohlin detta faktum
i sitt inledningsanförande i går.

I sin ledare gör herr Ståhls tidning
vidare, som jag nyss framhöll, det påståendet
att folkpartiet mycket hårt
skulle ha gått emot denna beskattning.
Ja, hårt och hårt. Herr talman, om folkpartiets
hårdhetsgrad vittnar ju det
faktum, att folkpartiet 1948 krävde en
med 10 öre höjd beskattning på bensin,
våren 1949 godtog man en med 27 öre
höjd beskattning, och hösten 1949 förekom
från folkpartiets sida ingen direkt
protest mot en extra skatt på bensin
med cirka 24 öre — sedan samarbetade
vi för att ta bort de 3 örena — och i år
har man motionerat om en sänkning
först i dagarna. Det är alltså en något
blandad livsföring. Högern har däremot
enligt herr Ståhl ingen ära att ta
åt sig i kampen mot den extra bensinskatten.
Detta är tydligen beroende på
att högerpartiet hela tiden intagit samma
ståndpunkt och att andra kammaren
bifallit den bl. a. av högermännen
Velander och Wehtje avgivna reservationen,
vari yrkades en sänkning av
bensinskatten.

Herr Ståhls tidning har också alldeles
klart för sig, att finansministern
först budgetåret 1951/52 vill vara med
om att röra vid bensinskatten. Såvitt
jag kan förstå måste detta bygga på
privata informationer. När jag hörde
finansministerns anförande i går, fick
jag det intrycket att han var långt mera
villig att resonera om tidpunkten.

Jag skulle inte alls ha uppehållit mig
vid denna artikel — det ligger inte särskilt
för min röst — men jag tycker
den går något i överkant och knappast
överensstämmer med herr Ohlins yttrande
i går när han berörde detta
ämne.

Till slut, herr talman, skall jag be
att få säga ett enda litet ord om den
där bussen herrarna hade så roligt åt
i går. Jag vet inte alls om jag har äran

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Nr 2. 177

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tillhöra passagerarna i den. Hans excellens
statsministern tyckte att det
blivit så lugnt i bussen och att passagerarna
funno sig väl till rätta, därför
att färden gick så bra. Ja, när jag lyssnade
till herrarnas debatt gjorde jag
följande reflexion. 1946 — i december
om jag minns rätt — var hans excellens
statsministern i Danmark och höll föredrag
—• han gjorde ett uppehåll i
Skåne under återresan och upprepade
sitt föredrag. På båda ställena talade
han om, att det var ingen fara för inflation.
Talet om inflationen var förfärligt
överdrivet; det var endast ett
elakt påstående från oppositionens
sida. Tvärtom lågo förhållandena i
prishänseende verkligt bra till. Den 17
december 1946 yttrade statsministern
i riksdagen — det var i första kammaren
i polemik mot herr Domö —
följande: »Det har—- — — synts oss ganska
oförklarligt, att man från oppositionens
sida så till den grad kunnat överdriva
situationen, som man enligt vår
uppfattning gjort. Sverige är ju ändå
— det vet herr Domö säkert, så väl som
han följer med den ekonomiska utvecklingen
— ett av de länder i världen,
som har undgått inflationen och
som har ett relativt stabilt penningvärde.
»

Så kom remissdebatten år 1947. Då
var inte statsministern längre lika säker
på att det var så ofarligt, och inte
heller finansministern. I remissdebatten
började finansministern överläggningen
i andra kammaren med att föredraga
en regeringsdeklaration. Jag skall
inte här taga upp tiden med att göra
några långa citat. Jag endast erinrar
om att han yttrade bl. a. följande: »Det
råder ju inget tvivel om att både löntagare
och sparare lida skada, om penningvärdet
försämras, men omsorgen
om penningvärdet får icke ta sig sådana
uttryck att det hindrar arbetet att
på andra viigar åstadkomma eu förbättring
av stora folklagers ekonomiska

läge.» Det var förmodligen de då pågående
löneunderhandlingarna som finansministern
syftade på, och meningen
var väl att ge en varning: kom
inte med några råd på den kanten, var
snäll håll dem åt sidan här! Jag läste
för en stund sedan vad jag själv sade,
när jag talade närmast efter finansministern.
Jag förklarade att jag trodde
det hade varit klokt, om man försökt
samarbeta över ett mycket vitt område
för att komma till rätta med de ekonomiska
problemen. Mina ord föllo på
detta sätt: »Med kännedom om den
stora energi, som är finansministern
given, och — jag måste tillägga — med
den envishet han kan utveckla när det
är något som han önskar genomföra»
—- jag tror att detta stämmer även på
den nye finansministern — »förundrar
det mig att han icke mig veterligt gjort
några försök att överlägga vare sig
med det ekonomiska livets företrädare
eller med arbetsmarknadens parter.»
Litet längre fram underströk jag att
det var två ting som voro ytterst angelägna.
Det ena var att man borde
vidtaga de åtgärder som vore möjliga
för att öka produktionen, öka tillverkningen
av varor, och det andra var att
man borde göra ansträngningar för att
också öka sparandet.

Så levde vi vidare. Det ekonomiska
läget blev mer och mer ohållbart. Det
fick regeringen klart för sig, och den
vidtog en hel del åtgärder, vilka utan
tvivel gålt i den av mig angivna riktningen.
Jag måste betrakta det som regeringen
Erlanders stora förtjänst, alt
den kunde få till stånd en uppgörelse
med arbetsmarknadens parter, med
jordbruk och industri. Men är det då
så underligt, att passagerarna i bussen,
när de finna att han som sitter vid ratten
har fått eu förnuftigare inställning
och kör mera i den riktning som passagerarna
vilja, inte bråka på samma siitt
utan hålla sig litet lugnare? Jag tycker
det är fullständigt naturligt. Och jag

12 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 2.

178 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gratulerar bussföraren till att ha lyckats
bättre orientera sig på kartan.

Herr SUNDSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Det var en passus i herr
förste vice talmannens anförande, som
gav mig anledning att säga ett par ord.
Det gäller anslaget till Aktiebolaget Ceaverken.

Jag beklagar liksom herr förste vice
talmannen, att handelsministern inte
kunnat utverka det större forskningsanslaget
till bolaget. Men jag vill tillrättalägga
herr förste vice talmannens
yttrande i ett avseende. Det är inte bolaget
som driver vissa sjukhus att köpa
av dess produkter, utan det är väsentligen
statens beredskapsnämnd, som
önskar upprätthålla denna fabrikation
ur beredskapssynpunkt. Jag tror inte att
man med skäl kan säga att de åtaganden
vissa sjukhus gjort att köpa en del
av sitt filmbehov från Ceaverkens produktion
föranlett någon ofördelaktig
upphandling från de berörda sjukhusens
sida. Jag skulle tro att det råder
mycket delade meningar om kvaliteten
hos de produkter som verken åstadkomma.
Men det är inte alla, som ha en
så låg uppskattning av kvaliteten som
de som informerat herr förste vice
talmannen. Det finns sjukhusläkare, som
vitsorda att denna film med fördel kan
användas på många områden. I varje
fall är detta för bolaget en belastning,
som det påtagit sig i syfte att få fram en
fullgod produkt, och det är bolagets
ambition att komma fram till ett gott
resultat. Om vi kunde få det högre forskningsanslaget,
skulle det kanske vara
möjligt att redan under kommande år
komma fram till ett väsentligt förbättrat
produktionsresultat.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(kort genmäle): Herr talman! Jag
vill gärna erkänna, att det icke är styrelsen
för bolaget som har någon möjlighet
att på sätt som jag angivit organisera
avsättning av filmen, utan att det

är statliga myndigheter, som ha ansvaret.
Men det hindrar ju inte, att det är
ett felaktigt förfarande, som vi i framtiden
inte böra använda oss av.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr talman!
Med anledning av herr förste vice
talmannens påpekande av ett tryckfel
i den tidning, vars redaktör jag är —
jag hade inte tillfälle att höra anförandet,
men det hade på något ställe skrivits
»våren», när det tydligen skulle ha
stått »hösten» —• vill jag livligt beklaga
om det har skett. Var och en här i kammaren
eller på läktaren, som är tidningsman,
vet ju vilka smärtsamma upplevelser
man kan råka ut för. Särskilt
gäller detta för en tidning, som är beroende
av diktering i telefon från Stockholm.
Jag vill gärna oförbehållsamt beklaga
om ett fel begåtts, och jag lovar
herr förste vice talmannen, liksom jag
förut privat lovat herr Hjalmarson, att
det skall komma en rättelse.

Jag vill bara tillägga, att jag tycker
att det är att besvära kammaren litet i
onödan och att göra en redaktör och
hans tidning litet för stor ära att på
detta sätt påtala saker och ting, som
kunna rättas till genom att spalterna
alltid stå öppna för sakliga påpekanden.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(kort genmäle): Herr talman! Jag
tycker nog, att om jag får herr Ståhl att
verkligen be om ursäkt för ett uppenbart
misstag, har det inte skett något
missbruk av andra kammarens tid.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta den
fortsatta överläggningen rörande förevarande
propositioner till kl. 7.30 em.,
då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

Nr 2.

179

§ 2.

Interpellation ang. nedläggandet av sockerbruket
i Lidköping.

Herr SUNDSTRÖM erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! Sockernäringen
torde i realiteten vara i det
närmaste statsreglerad. Visserligen äger
Svenska sockerfabriksaktiebolaget att
driva sockertillverkningen under eget
ansvar, men bolaget är helt beroende
av den ensamrätt till import av socker,
som riksdagen årligen meddelar bolaget
mot att bolaget iakttager av staten godkända
grunder för betprisets beräkning
och det färdiga sockrets prissättning.
Statens sockernämnd bar att tillse att
det allmännas intressen bli tillgodosedda.

Denna ordning kan i stort sett anses
ha fungerat väl. Emellertid blottades i
samband med försäljningen och nedläggandet
av bolagets stora anläggningar i
Lidköping vissa förhållanden, som hos
den stora allmänheten väckte berättigade
tvivel på att liela denna näring är
på tillfredsställande sätt bedriven. Bolaget
har motiverat åtgärden dels med
att betodlingen i Skaraborgs län är för
liten för att driva ett råsockerbruk, dels
med vissa kalkyler över de förluster,
som bolaget åsamkats genom att driva
raffinaderiet med till Lidköping transporterat
råsocker från andra råsockerbruk.

Vad det första motivet beträffar ifrågasättes
emellertid inte att betodlingen
skall nedläggas i Skaraborgs län, även
om detta kommer att bli den ofrånkomliga
konsekvensen av brukets nedläggande.
Sockerbolaget skall nämligen
upprätta vågstationer vid två järnvägsstationer
för att frakta de betor, som i
framtiden komma att odlas inom länet
till råsockerbruket i Linköping. Förutsatt
att betodlarna i Skaraborgs Iiin skola
erhålla samma förmåner som odlare
i andra delar av landet, iir det en tämligen
utbredd uppfattning bland omdömesgillt
folk, att en betkampanj under
dessa skisserade förhållanden kom -

mer att åsamka bolaget så stora kostnader,
att en mycket dryg del av den kalkylerade
förlusten på att driva hela lidköpingsanläggningen
kommer att stå
kvar, sedan rationaliseringen genomförts.
För betodlarnas del innebär givetvis
ett nedläggande av sockerbruket
ett svårt bakslag. Men även för hela landets
jordbruk kan det knappast vara till
fördel, att betodlingen i Skaraborgs län
upphör.

De framkalkylerade förluster, som utgjort
huvudmotivet för raffinaderiets
nedläggande, äro självfallet mycket svåra
att bedöma för en icke initierad.
Dock förefaller det egendomligt, att denna
rörelse kunde starta och utvecklas
under den hårdaste konkurrens med
sockerindustrier, som nu skola övertaga
dess verksamhet. Mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag
övertogs 193G av
Svenska sockerfabriksaktiebolaget, och
det var då sannerligen ingen bankruttmässig
rörelse. Enligt en redogörelse i
Handelstidningen hade utdelningen under
flera år varit uppe i 8 procent på
preferens- och 5 procent på stamaktierna
och köpeskillingen uppgick till 7,3
miljoner kronor. Med dessa fakta för
ögonen är det knappast ägnat alt förvåna,
att allmänheten tar talet om de
stora förlusterna med en nypa salt.

I varje fall står man undrande och
frågande inför sockerbolagets pessimistiska
syn på möjligheten alt vid försäljning
av lidköpingsfabriken söka erhålla
täckning för de uppgivna förlusterna.
Som ovan nämnts var köpeskillingen
vid förvärvet 7,3 miljoner kronor, eller
i dagens penningvärde omkring 11 miljoner
kronor. Anledningen till att Mellersta
Sverige kunde utvinna detta höga
pris på en rörelse, som enligt gjorda
uttalanden skulle köpas för alt nedläggas,
torde ha varit den omständigheten,
att man förfogade över ytterst värdefulla
tillgångar. Sålunda ingick i köpet
inte mindre än 22 tunnland i det närmaste
obebyggd tomtmark inom Lidköpings
industriområde och vid en av
Vänerns bästa djuphamnar. Dessutom

180 Nr 2. Fredagen den 20 januari 19o0 fm.

Interpellation ang. nedläggandet av sockerbruket i Lidköping.

var området försett med järnvägsspår,
kaj- och krananläggningar m. m. Fabrikskomplexet
var imponerande och
maskinutrustningen god. Taxeringsvärdet
var allenast 3,3 miljoner kronor och
betraktades av alla ligga avsevärt under
verkliga värdet. Det var därför ingen,
som inte kunde instämma i det omdöme
om fabriken i Lidköping, som formulerades
av Sockerbolagets chef, hovrättsrådet
Hammarskiöld, den 13 juni i år,
att den »representerar utomordentliga
värden». Bland stadens ledande kommunalmän
var man också av den uppfattningen,
att köpeskillingen vid försäljningen
1949 skulle vida överstiga,
vad Sockerbolaget betalade 193G. Det
hade givetvis legat närmast till hands
att hembjuda anläggningen till staden,
eftersom denna på sin tid gjort avsevärda
uppoffringar vid anläggningens
start och upplåtit det väldiga markområdet
för allenast 18 890 kronor. Att staden
inte direkt uppträdde som anbudsgivare
har sin förklaring däri, att en
kommunal upplåning av den storleksordning,
som här beräknades komma i
fråga, självfallet har sina svårigheter.

Spänningen inför denna transaktion
stegrades kraftigt under sensommaren
1949. Men när meddelandet kom att hela
anläggningen försålts för 2,2 miljoner,
trodde de flesta inte sina egna öron.
Främst fäste man sig vid den enligt allas
uppfattning låga köpeskillingen. Inte
ens en tredjedel av priset 1936! Staden
kände sig ha blivit förd bakom ljuset.
Det är uppenbart, att om staden erbjudits
anläggningen till detta pris, skulle
den utan ringaste tvekan med tacksamhet
antagit anbudet. Detta hade varit
så mycket mer berättigat, som det åtagande
att sörja för den lediga arbetskraften,
som köparen lär ha gjort, gäller
endast den »fullgoda arbetskraften»,
ett åtagande som i dagens läge torde
vara ganska litet betungande. Den överåriga
och partiellt arbetsföra delen torde
det som vanligt bli stadens sak att ta
hand om.

Men den mest betydelsefulla frågan i
detta sammanhang är ovillkorligen huru
det skall bli möjligt att genom rationaliseringen
återvinna den kapitalförlust,
som uppstått genom denna transaktion.
Att en försäljning efter fri tävlan skulle
ha gett en måhända tredubbel köpeskilling,
förefaller icke otroligt, och
många personer, som göra anspråk på
att kunna bedöma dylika spörsmål, äro
livligt övertygade därom. Enligt vad
som kommit till allmänhetens kännedom
synes Sockerbolagets ledning inte ens
ha eftersträvat en sådan utgång av försäljningen.
Den har för övrigt varit
strängt hemlighållen, vilket i vissa givna
situationer kan vara fullt försvarbart.
Men i detta fall borde det ha stått
klart för säljarna att till lägre pris än
2,2 miljoner behövde man inte realisera
denna förnämliga egendom. I varje fall
torde väl Sockerbolaget utan att råka
ut för någon katastrof kunnat bära förlusterna
ännu ett år. Det har ansetts
vara ganska anmärkningsvärt att försäljningen
var klar redan den 3 september,
medan så sent som i början av oktober
från bolagsledningens sida försäkrades,
att ingenting var bestämt vare
sig beträffande försäljningen eller driftens
nedläggande.

Dessa omständigheter äro så anmärkningsvärda
och av så stor betydelse, att
det föranleder mig anhålla om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet framställa
följande frågor:

1) Anser herr statsrådet att tillräckliga
skäl förelegat att nedlägga sockerbruket
i Lidköping med de konsekvenser
för betodlingen i Skaraborgs län,
som detta medför?

2) Anser herr statsrådet, att Svenska
sockerbolaget vid försäljningen förfarit
på sådant sätt, att den högsta köpeskillingen
för bolagets anläggning i Lidköping
erhållits och att sockerkonsumenternas
intressen därvid tillvaratagits? 3)

Kan herr statsrådet angiva orsa -

Nr 2. 181

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

ken till att ej Lidköpings stad hölls underrättad
om försäljningen och bereddes
tillfälle att ingiva anbud på anläggningen? Denna

anhållan bordlädes.

§ 3.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

32, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.; och

nr 37, med förslag till förordning om
upphävande av 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946
(nr 469).

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen

nr 87, av herr Löfroth, om rätt för
samerna att vid allmänna val avlämna
valsedel i samma ordning, som gäller
för vissa yrkesgrupper;

nr 88, av herr Henriksson, om retroaktiv
lönefyllnad åt vissa e. o. tjänstemän
vid krigsflygskolan i Ljungbylied;

nr 89, av herr Löfroth, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag angående propaganda
för bättre deklarationsmoral;

nr 90, av herr Löfroth, angående rätt
till traktamentsersättning för till inskrivningsförrättning
kallad värnpliktig; nr

91, av fri! Boman, angående rätt
till rekreationsresor mot nedsatt avgift
för viss militär personal i övre Norrland; nr

92, av herr Dahlgren m. fl., om
höjning av de värnpliktigas daglön,
m. in.;

nr 93, av herr Lindberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Främjande av nyktcrlietsnämndernas
verksamhet m. in.;

nr 94, av herr Spångberg in. fl., om

ökat anslag till folkliga musikskolan i
Arvika;

nr 95, av fru Ericsson i Luleå m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Nomadskolor: Avlöningar; nr

96, av herr Lindberg m. fl., angående
viss ändring av bestämmelserna
om statsbidrag till erkända och enskilda
alkoholistanstalters driftkostnader;

nr 97, av herr Rubbestad m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag om införande
av uppgiftsplikt vid insamling
av månatlig statistik över detaljhandelns
omsättning;

nr 98, av herr Mårtensson i Uddevalla
m. fl., om inrättande av ett tredje tandläkarinstitut
med förläggning till Göteborg; nr

99, av herr Dahlgren m. fl., angående
avsättning till fonden för idrottens
främjande;

nr 100, av fröken Liljedahl m. fl., angående
anslag till en repetitions- och
kompletteringskurs för sjuksköterskor
vid barnavårdscentraler;

nr 101, av herr Dickson m. fl., om
översyn av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
och vägförvaltningarnas organisation
m. in.;

nr 102, av herr von Seth m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställningar
om anslag till vissa vägbyggnadsarbeten; nr

103, av herrar Persson i Landafors
och Hagberg i Luleå, om ökat anslag
till Bidrag till anläggningar för
vattenförsörjning och avlopp;

nr 104, av herr Sandberg in. fl., om
förhöjt statsbidrag till underhåll av enskilda
vägar;

nr 105, av herr Gunnarsson m. fl.,
om tilläggspension till förra lärarinnan
Hulda Elisabet Viklund;

nr 106, av herr Henriksson, om pension
åt förre förrådsarbetaren J. G.
Nord;

nr 107, av fröken Wetterström in. fl.,
om viss ändring av 16 § mom. 2 i 1947
års allmänna familjepcnsionsreglemente; -

182 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 fm.

nr 108, av herr Hedqvist, om årligt
understöd åt förre grovarbetaren S. E.
Svensson;

nr 109, av herrar Nilsson i Landskrona
och Lavsson i Luttra, angående
viss ändring av 38 § förordningen om
arvsskatt och gåvoskatt;

nr 110, av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl., om rätt för jordbrukare att vid
inkomsttaxering åtnjuta avdrag för utförda
rationaliseringsarbeten;

nr 111, av herr Dickson, angående
upphävande av 5 kap. 3 § förordningen
angående försäljning av rusdrycker;

nr 112, av herr Dahlgren, angående
viss ändring av gällande skatteförfattningar; nr

113, av herrar Persson i Landafors
och Hagberg i Luleå, om upphävande
av de vid 1948 års riksdag antagna
förordningarna om vissa extra konsumtionsskatter; nr

114, av herr Rubbestad m. fl., angående
stämpelavgiften för lagfart vid
överlåtelse av fast egendom genom köp
eller byte;

nr 115, av herr Pettersson i Dahl
m. fl., angående forskningsbidrag till
förre materialförvaltaren L. Mårtensson
för fortsatt forskning i fråga om
riksdagens bondestånd;

nr 11G, av herr Dahlgren m. fl., angående
viss ändring i lagen om semester; nr

117, av herr Nihlfors, om översyn
av bestämmelserna angående skadestånd; nr

118, av herr Nilsson i Bästekille
m. fl., om utredning och förslag rörande
utvidgad tillämpning av åtalseftergift
och strafföreläggande;

nr 119, av herr Senander m. fl., om
översyn av bestämmelserna i lagen om
folkpension;

nr 120, av herr Fagerholm, om åt -

gärder för åstadkommande av en likformig
och rättvis behandling av bostadssökande; nr

121, av herr Holmberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag om anslag
till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader;

nr 122, av herr Adolfsson m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
om anslag till Bidrag till hushållningssällskapens
undervisningsverksamhet
m. m.;

nr 123, av herrar Skoglund i Umeå
och Levin, angående viss upplysningsverksamhet
på fiskets område;

nr 124, av herr Dickson, om utredning
angående avveckling eller reducering
av skogsstyrelsen;

nr 125, av herr Johnsson i Kastanjcgården
in. fl., om viss ändring i reglerna
för bidrag till återbetalning av
lån från jordbrukets maskinlånefond;

nr 126, av herr Johnsson i Kastanjegården
m. fl., i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning om anslag till Bidrag
till hushållningssällskapen: Avlöningar; nr

127, av herr Stjärne m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag om
anslag till Grundförbättringar: Statens
avdikningsanslag;

nr 128, av herr Wiklund i Stockholm
m. fl., angående utredning av billånekriminalitetens
orsaker och de lämpligaste
åtgärderna för dess stävjande;
och

nr 129, av herr Dahlgren m. fl., angående
utredning om lagfästande av
likalönsprincipen.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.28 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Fredagen den 20 januari 1950 em.

Nr 2. 183

Fredagen den 20 januari.

Kl. 7.30 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1.

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att den från förmiddagens sammanträde
uppskjutna överläggningen rörande
Kungl. Maj:ts propositioner, nr 1,
angående statsverkets tillstånd och behov
under budgetåret 1950/51 och, nr 2,
angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1949/50 nu
komme att fortsättas; och lämnades därvid
enligt förut gjord anteckning ordet
till

Herr JOHNSSON i Kastanjegården,
som yttrade: Herr talman! När jag i
förrgår begärde ordet var det min avsikt
att, mot bakgrunden av vad som
står skrivet i statsverkspropositionen
— eller rättare sagt vad som inte står
där -— tala något om Blekingejärnvägarna.
Regeringen har emellertid ställt
i utsikt att Blekinge skall få göra en
uppvaktning under en av de närmaste
dagarna, och jag skall därför inte belasta
protokollet med vad jag i den frågan
hade tänkt säga. Jag skall i stället
återkomma till den i ett senare sammanhang.

Jag har observerat en annan post i
statsverkspropositionen, nämligen den
ersättning, som skall utgå till de personer,
som ha hand om taxeringen, alltså
taxeringsnämndernas ordförande —
kronoombuden som de kallas — och
taxeringskonsulentcrna. Summan av ersättningarna
till dem är 7 300 000 kronor.
Den innebär en liten förbättring,
jämfört med fjolårets. Finansministern

säger, att ökningen är grundad på det
merarbete, som sedan i fjol har tillkommit,
samt att en avsevärd del av
pengarna åtgår för tabellföringen här
i Stockholm.

Jag finner det egendomligt — vilket
jag även tidigare har framhållit i denna
kammare — att staten är så småsnål
mot de människor, som handha taxeringsarbetet,
ett arbete som fordrar stor
noggrannhet och som måste utföras under
allra största ansvar. Det heter ju att
svenska folket skall sig självt beskatta,
och detta har mestadels gått så till, att
det i varje socken har valts en taxeringsnämnd,
varpå länsstyrelsen har
utnämnt en taxeringsnämndsordförande.
Denne har i regel varit en man,
som har höjt sig över de övriga i orten,
som har känt till förhållandena därstädes
och som även i andra avseenden
har ansetts lämplig för detta uppdrag.

Nu inträffar det emellertid ofta, att
taxeringsnämndsordförandena anmäla,
att de på grund av bristande tid inte
längre kunna uppehålla posten, och
samma är förhållandet med kronoombuden,
och därför avsäga de sig uppdragen.
I de flesta fall är anledningen
till att taxeringsmännen tröttna de låga
arvoden som utgå. Det är då ofta mycket
svårt att få ersättare för dem, och
i många fall utse därför länsstyrelserna
även efterträdarna, vilka ofta äro unga
män, som inte alls känna till förhållandena
i vederbörande socknar eller
taxeringsdistrikt. Inte heller känna de
ledamöterna i taxeringsnämnden, och
nämnden arbetar kanske därför inte alltid
lika bra tillsammans med den unge
ersättaren som med en man från samma
ort som den övriga nämnden. I
många fall blir det därför så, att den
av länsstyrelsen utsedda taxeringsnämndsordföranden
inte sköter sitt

184 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

uppdrag längre än ett eller två år, varefter
det åter blir byte av taxeringsnämndsordförande.
Vad detta betyder
för taxeringsnämndens arbete är mycket
lätt att förstå.

Vidare bar jag observerat, att den
summa på något över 100 000 kronor
som förut använts till annonsering om
så behövs skall tagas från anslaget till
taxeringsmännen. Jag vill då säga, att
det inte lär vara någon större idé att
fortsätta med denna dyrbara annonsering,
ty jag tror inte att taxeringsmoralen
blir bättre för den skull. Däremot
är jag övertygad om att taxeringsnämnderna
ha en mycket stor uppgift att
fylla och att det därför är viktigt, att
man i nämnderna har tillgång till duktigt
folk.

Nu tror jag emellertid att dessa cirka
150 000 kronor komma att gå, även de,
till taxeringsarbetet, men ersättningarna
komma även med detta tillägg
att bli otillräckliga och det skulle nog
inte skada, om man ökade anslaget för
taxeringsnämndernas arbete, så att de
människor, som syssla med taxeringsarbete,
finge lika mycket betalt som
andra befattningshavare, som arbeta
med allmänna ting, vilket de nu bevisligen
icke ha. Vid underbetalning av
taxeringsarbetet blir detta arbete inte
så noggrant utfört som det är meningen
att det skall bli, och jag tror därför att
det vore välbetänkt att öka beloppet för
ersättning till taxeringsmännen, så att
man i taxeringsarbetet kan få sådana,
som äro lämpade härför.

Herr talman! Medan jag har ordet
vill jag passa på att säga, att man nu,
på eftermiddagen av remissdebattens
andra dag, kan konstatera, att vi väl
inte på många år under en remissdebatt
ha talat så litet om jordbruk, som
fallet varit i år. Man har denna gång
bara snuddat vid jordbruksfrågorna,
inte gått in på dem något närmare.
Inte heller jag skall förlänga debatten
med många ord härom, men jag vill
dock något beröra ett par frågor. Jag

kan nämligen inte finna, att jordbrukarnas
bekymmer äro mindre nu än
vad de ha varit vid tidigare tillfällen.
Varje tid har ju sina stora problem.

Ingen vill väl bestrida, att det är
mycket viktiga frågor, som under denna
remissdebatt ha diskuterats, men de
flesta jordbrukarna begripa sig inte
mycket på investerings- och stabiliseringspolitikens
problem. Däremot lystra
de, när de se att äggen falla i pris
— som de gjorde för inte så länge sedan,
då priset gick ner till två kronor
per kilo. Med ett sådant äggpris kan
ingen i detta land, hur rationella metoder
han än använder sig av, producera
några ägg utan förlust. Och när de
sedan få höra, att stockholmarnas ägg,
när de köpas på Hötorget, kosta 3 kronor
och 50 öre, så bli naturligtvis dessa
enkla jordbrukare mycket förvånade.

Men det är inte bara beträffande äggen
som svårigheter resa sig vid avsättningen
just nu. Det är samma förhållande
på många andra områden.
Jag tycker det är förvånansvärt, att
ryckningarna i priser och produktion
behöva vara så kraftiga som de äro,
så många underhandlingar och så mycket
reglerande som förekommer på
detta område. Det skulle vara av mycket
stort värde för jordbrukarna att få
veta hurudana utsikterna för deras odlingar
äro för det nästkommande året
•— även hur export- och importaffärerna
gå, och hur det ligger till med
det som den svenske bonden producerar.

Herr Johnsson i Skoglösa var i går
inne på en fråga, som jag här vill återkomma
till, nämligen oljeväxtodlingen.
Vid ett möte med småbrukarna i Malmöhus
län talades det på vissa håll för
en ökad odling av oljeväxter, främst
raps. Det är många jordbrukare, som
säga: »Nu skola vi odla mycket oljeväxter,
ty det är kanske sista året vi
kunna göra det. Sedan blir det kanske
överproduktion även på det området.»

Andra resonera däremot så, att vårt

Fredagen den 20 januari 1950 em.

Nr 2. 185

Vid

land ju för närvarande säljer raps och
rapsolja till utlandet — det exporteras
ganska avsevärda partier —• och att det
därför kanske kan finnas stora utsikter
för att man skall kunna fortsätta med
sin oljeväxtodling. Det vore mycket
värdefullt om Sveriges jordbrukare på
ett tidigt stadium finge veta hur det
härvidlag ligger till.

Vidare är det en känd sak bland oss
jordbrukare, att vi här i landet ha stora
kvantiteter ost, som ligga och trycka
marknaden. Man kan inte sälja den,
och man vågar inte — har det sagts
mig ■—- släppa ut den lielfeta osten,
förrän man har gjort sig av med den
magrare, som producerats tidigare.
Däremot lär det vara mycket lätt att
sälja smör till ganska bra priser. Skulle
det då inte vara möjligt att producera
mera smör och mindre ost och på det
sättet göra sig av med överskottet på
mjölk?

Vi importera också socker. Odlingen
av sockerbetor är följaktligen inte tillräckligt
omfattande här i landet. Det
är ju annars en odling, som man tycker
att vi skulle kunna bedriva i så stor utsträckning,
att landet bleve självförsörjande
på socker. Jag hörde för en tid
sedan, att man i Småbrukarnas riksförbund
gjort sig påmind i denna fråga,
och jag tycker — även om jag inte
kan berömma mig av att vara någon
utpräglad representant för småbrukarna
—- att det är riktigt som man där
säger, att sockerbetsodlingen är ett område,
där småbrukarna kunna göra en
god insats. Det finns nämligen helt säkert
en hel del sådana jordbrukare,
som ha arbetskraft till övers, och det
skulle väl inte vara ur vägen att man
toge vara på den arbetskraften. Den
saken gör man klokt i att inte blunda
för.

Eftersom jag ser att herrar Norup
och Johnsson i Skoglösa äro närvarande
i kammaren nu, vill jag säga ytterligare
några ord om oljeväxtodlingen.
Jag fick den uppfattningen, att när herr

remiss av statsverkspropositionen m. m.

Svensson i Ljungskile i går drog upp
frågan om förhandlingarna om jordbrukspriserna,
så blevo herrar Norup
och Johnsson i Skoglösa något irriterade.
Jag måste också säga, att jag inte
riktigt förstår hur det ligger till med
de underhandlingar, som ha ägt rum på
detta område. Efter remissdebatten
i höstas tyckte jag, att jag hade fått en
någorlunda klar bild av läget, men när
debatten i går drogs upp på nytt blev
jag åter villrådig om hur herrarna ha
underhandlat. Jag vill erinra om att
frågan om hur dessa underhandlingar
föras inte bara är ett intresse för de
underhandlande och regeringen —
och möjligen för herr Svensson i
Ljungskile — utan det är en fråga, som
angår varje svensk jordbrukare.

Jag erinrar mig mycket väl, att statsrådet
Sträng vid remissdebatten i höstas
talade om att det inte fanns någon
anledning för regeringen att resonera
med förhandlarna om hur de olika
summorna skulle fördelas. Man fick
den föreställningen, att det var förhandlarna,
som hade stannat vid ett
visst pris. Men herr Johnsson i Skoglösa
sade i höstas, att det närmast var
livsmedelskommissionen som kommit
med ett förslag, och han menade väl
därmed, att det inte var underhandlarna
ensamma, som bestämde denna sak.
Men i går sade herr Norup, att det var
regeringen, som hade bjudit det pris,
som vi ha accepterat, och att det låg
något bättre till än underhandlarnas
kalkyler.

Nu kunna herrarna naturligtvis säga,
att det inte rör Sveriges bönder så
mycket hur det går till bakom kulisserna,
och det kan jag hålla med om. Det
tycker inte jag heller att det gör. Men
om herr Svensson i Ljungskile är frågvis
— och det har han visat sig vara
både under höstriksdagen och nu —-och om herrarna då skola svara på
hans frågor, så skulle man vara mera
tillfreds med svaren, om de voro likartade.
Jag konstaterar dock, att i de

186 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

fall där svar lia lämnats ha de varit
olika, vilket jag beklagar.

Vidare anförde:

Herr JOHNSSON i Skoglösa (kort genmäle):
Herr talman! Med anledning
av herr Johnsson i Kastanjegården
uttalande, att vi kände oss irriterade i
går över herr Svenssons i Ljungskile
framställning av frågan om förhandlingarna,
vill jag bara göra den anmärkningen
i detta sammanhang, att
vi visst inte äro irriterade över talet
om förhandlingarna, men vi måste ju
vara litet förvånade över det sätt, på
vilket detta sker. Tyvärr är det ju i
regel, när herr Svensson framträder
mot jordbrukarorganisationerna, RLF
och Lantbruksförbundet och deras förhandlare,
fråga om personliga utfall
o. d. långt mer än saklig argumentering.
Herr Johnsson i Kastanjegården
sade en sak, som förvånar mig, nämligen
att han för sin del inte var förvånad
över om vi skulle anse, att förhandlingarnas
gång inte nämnvärt
rörde de svenska jordbrukarna. Jag
skulle för min del vilja framhålla, att
i varje fall de förhandlare jag känner
anse, att det är en angelägenhet, som i
allra högsta grad rör jordbrukarna över
huvud taget. Men jag vill ännu en gång
poängtera, att vi visst inte äro allenarådande.
Vi ha, som vi tidigare sagt,
fått böja oss för ett tryck, som varit
synnerligen starkt, där olika meningar
ha brutit sig mot varandra och där vi
försökt att åstadkomma bästa möjliga
resultat. Jag vet inte, om det i detta
sammanhang kan vara anledning att
göra något annat påpekande.

Herr NORUP (kort genmäle): Herr
talman! Det har här påpekats, att man
borde försöka få till stånd en bättre avvägning
mellan priserna på olika jordbruksprodukter,
och det önskemålet vill
jag instämma i. Men det är ju lätt att
efteråt komma med kritik.

Herr Johnsson i Kastanjegården sade,

att det inte rör Sveriges bönder vad
som försiggår bakom förhandlingskulisserna.
Jag vill då säga, att jag aldrig
har varit med om någonting bakom
dem, som inte i alla avseenden tål offentlighetens
ljus. Det har inte förhandlats
om någonting, som inte i varje detalj
kan läggas fram för allmänheten.

Man har i olika sammanhang och vid
olika tillfällen från Sveriges lantbruksförbund
och RLF framhållit nödvändigheten
av att få en bättre samordning
till stånd vid förhandlingar om jordbrukspriserna.
Nu är det emellertid så,
att vissa förhandlingar måste komma
till stånd mycket tidigt. Så är t. ex. —
av naturliga skäl — fallet med sockerbetsodlingen.
Där måste man ha frågorna
avklarade, innan förhandlingarna
i övrigt kunna tas upp. Tänk bara,
om vi i fjol inte hade fått några sockerbetsförhandlingar
förrän vi hade underhandlat
om mjölken! Är det någon
av kammarens ledamöter som tror, att
vi då hade fått någon sockerbetsodling?

Vidare är det klart, att när olika kategorier
sedan tiotals år tillbaka äro vana
vid att ha egna förhandlingar, så
måste det bli oerhört svårt att samordna
intressena. Men det är min livliga önskan
och tro, att vi i framtiden skola
få en bättre koordination mellan de
olika förhandlingarna.

Jag är litet förvånad över den misstänksamhetens
anda, som här har förts
fram, när det gäller underhandlingarna.
De priser, som vi ha lyckats uppnå, ha
vi på jordbrukarhåll inte varit fullt tillfredsställda
med, men efter långvariga
förhandlingar har dock jordbrukarnas
riksstämma, dvs. representanter som
valts från olika håll, accepterat de priser
som satts. Jag vågar också tro, att
även om vi jordbrukare vid de senaste
förhandlingarna icke fingo vad vi ansågo
oss berättigade till, så var det ändå
ett resultat till gagn för hela vårt
samhälle att man lyckats få jordbrukarna
att acceptera stabiliseringspolitiken.

Fredagen den 20 januari 1950 em.

Nr 2. 187

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Vidare är det klart, att förhållandena
på detta liksom på andra områden kunna
vara behäftade med fel och brister,
men jag tror dock inte, att det finns någon
anledning att, som skett från visst
håll, komma med kritik, som avser att
misstänkliggöra våra strävanden. Jag
hoppas, att förhållandena skola bli bättre,
och efterhand som tiden går kanske
både herr Svenssoii i Ljungskile och
herr Johnsson i Kastanjegården kunna
bli tillfredsställda.

Herr SJÖLIN: Herr talman! Jag hade
tänkt tala om priskontrollen och då i
första rummet göra några allmänna
reflexioner beträffande priskontrollnämndens
verksamhet. Jag skall emellertid
bespara kammaren detta och nöja
mig med att framföra mitt egentliga
ärende.

I statsverkspropositionen meddelar
handelsministern, att han anser det nödvändigt
att behålla priskontrollen och
att priskontrollnämnden skall fortsätta
sin verksamhet i ungefär samma omfattning
som hittills. Det innebär att
priskontrollnämnden skall sitta i stort
sett i orubbat bo, dvs. att fortfarande
ca 200 personer skola vara engagerade
i nämnden och att för verksamheten
måste beräknas ett anslag av 3 miljoner
kronor för nästa budgetår. Det kan nog
inte undgås, att näringslivets representanter
måste känna en viss besvikelse
över att en successiv avveckling av
priskontrollen ej kunnat genomföras i
den takt som man hoppats. Industriförbundet
och andra näringslivets organisationer
ha under de gångna åren gjort
åtskilliga framställningar om modifiering
av priskontrollen, men i stort sett
har nämnden inte kunnat tillmötesgå
dessa framställningar, även om man
med tacksamhet skall notera, att vissa
varor dock ha frigivits. Priskontrollnämnden
har nyligen meddelat näringslivets
representanter, att den gärna ser,
att företagen till nämnden framföra sina

betänkligheter, sina invändningar och
sina farhågor med anledning av de åtgärder
som nämnden kan vidta, och den
har förklarat, att den med största beredvillighet
vill diskutera de invändningar
som eventuellt kunna framföras.
Dessa uttalanden om samförståndsvilja
och förtroendefullt samarbete med företagarna
äro synnerligen löftesrika.
Men hur har det gestaltat sig i verkligheten,
skulle man kunna fråga. Jag skall
för min del bidraga med ett litet exempel.

I slutet av augusti 1949 begärde en
firma, att prissättningen på luftsmidesliammare
skulle bli fri, detta sedan det
visat sig, att man inom landet fritt och
utan några restriktioner salubjöd utländska
luftsmideshammare till ett pris
som, om man tar hänsyn till kapaciteten,
med ca 60 % översteg det pris som
de svenska lufthamrarna skulle betinga
vid normal prissättning. Firman i fråga
har ännu, fem månader efter framställningens
inlämnande till priskontrollnämnden,
inte fått något svar. Det är
också en sak av ganska delikat natur.
Det är nämligen inte något nytt ärende
utan bekant för nämnden sedan två och
ett halvt år tillbaka. Firman, som är
den enda tillverkaren inom landet av
sådana större luftsmideshammare, som
det här är fråga om, rättade sig lojalt
efter 1942 års prisstopp. Men i juni 1947
ansågs det inte längre möjligt att fortsätta
tillverkningen till stoppriserna,
som med tiden blivit direkt förlustbringande,
varför framställning gjordes
till priskontrollnämnden om rätt att
höja priserna. Under de gångna fein
åren hade arbetslönerna stigit med ca
35 % och alla andra kostnader i proportion
därtill.

F.fter ett halvt års förhandlingar, omfattande
detaljrika kalkyler, mycken
skriftväxling och muntliga framställningar,
en hel liten saga, som jag inte
skall trötta med att berätta, kunde
nämnden meddela sitt beslut. Detta innebar
i realiteten ett avslag. Nämnden

188 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dekreterade nämligen ett pris som med
10 % understeg det mycket måttliga
pris som firman begärt. Det hjälpte inte
att firman kunde visa originalofferter
från Amerika å dylika hammare, som
utvisade ett pris som med ca 80 % översteg
det pris som man begärt priskontrollnämnden
skulle godkänna. Det hjälpte
inte heller att firman förklarade det
omöjligt att fortsätta hammartillverkningen,
om inte det omsorgsfullt dokumenterade
kalkylpriset kunde erhållas.
Priskontrollnämnden var oemottaglig
för sakskäl, dess makt kunde inte betvingas
och tillverkningen nedlades.
Många spekulanter ha sedan dess måst
avvisas.

Så aktualiserades saken på nytt i
somras. Fn utländsk luftsmidesliammare
var nämligen utställd på förra årets
S:t Eriksmässa här i Stockholm. Chefen
för en mekanisk verkstad intresserades
för att köpa den. Han fann emellertid
priset alltför högt, jämfört med
de priser som de svenska lufthamrarna
skulle behöva betinga. Den utländska
lufthammaren med 275 kg:s fallvikt
kostade ca 38 000 kronor. Det var före
devalveringen. Den närmast motsvarande
svenska hammaren med en fallvikt
av 210 kg skulle endast kosta ca
19 000 kronor. På grund av det förutsedda
nu inträffade läget ingav den
svenske tillverkaren sin förut omnämnda
framställning till priskontrollnämnden,
att prissättningen på luftsmideshammare
skulle bli fri. Vederbörande
kunde naturligtvis också begärt att få
ett önskat salupris godkänt. Goda skäl
härtill kunde åberopas med hänsyn till
att arbetslönerna stigit så avsevärt sedan
prisstoppdagen 1942, nämligen med
över 50 %, varigenom alla i kalkylen
ingående kostnader stigit i ungefär samma
proportion, då ju alla poster i en
kalkyl på ena eller andra sättet äro en
funktion av arbetslönen. Men när utländska
hammare kunde få säljas fritt
var det mera logiskt och principiellt

riktigt att förutsätta samma villkor för
tillverkning och försäljning av de svenska
lufthamrarna.

Under gårdagens debatt lämnade
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
den intressanta upplysningen,
att frilistade varor även äro underkastade
prisstoppsbestämmelserna. En frilistad
vara, som även tillverkas i Sverige
och här är prisreglerad, får alltså
inte säljas till högre pris än den svenska.
Detta synes alltså inte gälla luftsmideshammare.
Den svenske tillverkaren
får inte sälja sina hammare till det
pris han anser sig behöva, trots att det
blir mycket lägre än priset för den utländska
hammaren. Det är också tråkigt,
att när en svensk firma kan konkurrera
med en utländsk skall det omöjliggöras
genom priskontrollnämndens
åtgärder.

Jag har ansett mig böra belysa priskontrollnämndens
verksamhet genom
att relatera denna sak. Den visar, synes
det mig, huru osmidigt ett ärende kan
handläggas, trots att nämnden säger sig
ha den bästa vilja till samförstånd och
samarbete. Resultatet av nämndens åtgärder
måste väl anses stå i uppenbar
strid mot syftet med priskontrollnämndens
verksamhet och de strävanden
som böra utmärka den svenska hushållningen,
nämligen att motverka prisstegringar,
att förhindra onödiga investeringar
och att spara på hårdvaluta.
Man måste ha rätt efterlysa klokheten
i en priskontrollpolitik, som leder till
att den ende svenske tillverkaren måste
upphöra med tillverkningen. Den välbehövliga
rationalisering, som ifrågavarande
maskin avser att gagna, förhindras
därigenom, så att den av alla eftersträvade
produktionsökningen motverkas.
Med den förståelse för näringslivets
behov som statsrådet och chefen för
handelsdepartementet visat sig ha, har
jag all anledning tro, att han vill ha
sin uppmärksamhet riktad på de förhållanden
jag här berört.

Fredagen den 20 januari 1950 em.

Nr 2. 189

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr HAGÅRD: Herr talman! Jag vill
i remissdebattens elfte timme i korthet
beröra några spörsmål, som sammanhänga
med de sociala huvudtitlarna.

När man tagit del av årets statsverksproposition,
kan man konstatera, att
tidsläget icke bara krävt en allmän återhållsamhet
utan rent av framtvingat en
paus i utvecklingen. Jag syftar då särskilt
på det sociala området. Vi ha visserligen
en hel del betydelsefulla förslag
som vänta på sin lösning, men de
få ligga till sig, och jag tror, att ingen
skada är förknippad med detta. De förslag
som under den allra närmaste tiden
komma att se dagen — jag tänker närmast
på en ny socialhjälpslag i stället
för fattigvårdslagen och nytt förslag till
organisation av den samhälleliga hjälpverksamheten
— behöva, sedan de framlagts,
ha viss tid på sig för att såvitt
möjligt absorberas av den allmänna meningen.

Vi ha nyligen fört ut den nya folkpensionsreformen
liksom även anordningarna
med allmänna barnbidrag i levande
livet. Slumpen har fogat det så, att
vi samtidigt kunnat sätta i gång stödåtgärder
för samhällets äldsta och yngsta,
för åldringarna och barnen. Verksamheten
har nu pågått i hela två kalenderår,
och vi ha med stort intresse
sökt iaktta och bedöma verkningarna.
Det första året, 1948, är nu skönjbart
även i statistisk belysning. Vissa av oss,
som sysslade med dessa frågor, och
kanske rent av det övervägande flertalet
av det svenska folket förmenade, att
vi genom införandet av dessa båda reformer
skulle uppnå en sådan verkan,
att fattigvården åtminstone i det närmaste
skulle upphöra. Den skulle bli
obehövlig för de gamla och för familjer
med barn.

Reformerna trädde som sagt i kraft
den 1 januari 1948. De. statistiska siffrorna
rörande fattigvårdens verksamhet
under detta första år ha ännu icke
publicerats. Det är ganska märkligt, att
så inte har skett. I regel bruka vi året

efter det år, det gäller, ha möjlighet att
redan i början av höstmånaderna kunna
avläsa den nya statistiken. Så har emellertid
inte skett för 1948 av någon anledning
som jag inte närmare känner
till.

När man tar del av de meddelanden
som under hand lämnats pressen, måste
man säga, att dessa meddelanden innebära
en ganska stor besvikelse för oss.

I stort sett har visserligen antalet understödsfall
liksom också antalet understödda
inom fattigvården något nedgått,
men minskningen ter sig relativt
ringa med hänsyn tagen till de väldiga
belopp som ha utdelats. Dessa belopp
torde sammanlagt uppgå till 700 å 800
miljoner kronor. Om man särskilt ser
på städernas fattigvård, i fråga om vilken
möjligheten att göra iakttagelser är
störst, lär minskningen i medeltal utgöra
endast 45 %. Det finns också städer
där fattigvårdens verksamhet ökats
under 1948 utan att någon bestämd förklaring
kan ges till detta. På landsbygden
är minskningen av fattigvårdsverksamlieten
givetvis något större. Det är
alltså här fråga om siffror, som äro
lämnade till pressen under hand.

Dessa siffror ge emellertid anledning
till vissa reflexioner, och de kanske
också ge anledning till självprövning
för oss alla. För det första säga de oss,
att fattigvården eller den moderna socialhjälpen
tyvärr aldrig kan helt uteslutas
ur det moderna samhället. Huru
omfattande och differentierad socialförsäkringen
med de fasta lijälpbeloppen
än tillskapas, måste eu universell,
på beliovsprövning i det enskilda
fallet baserad hjälpform alltid finnas.

Fråga är för övrigt, om inte intentionerna
i samband med de nya hjälpformernas
utförande i verkligheten voro
av sådan innebörd, att kommunerna
fingo den uppfattningen, att det här
gällde att åstadkomma eu ytterligare
standardhöjning. Inte minst gällde detta
resonemang, tror jag, barnbidragen och
den verksamhet, som hänger samman

190 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

med dessa. Faktum kvarstår emellertid,
att besvikelsen är rätt allmän.

Det finns dock en svag förhoppning,
att de ogynnsamma preliminära statistiska
siffrorna skola visa sig bero på en
viss eftersläpning i redovisningsavseende
och att 1949 års siffror, som vi kanske
snart få tillgängliga, skola bli annorlunda.

Det har sagts om och om igen, både
här under remissdebatten och även i
andra sammanhang, att under nuvarande
förhållanden gäller det att producera
mera, spara mera o. s. v. Det gäller
med andra ord alt få ut så mycket som
möjligt av de enskilda människorna till
det gemensamma bästa.

När vi konstruerade vår ålderspensionering,
blevo vi så småningom ense
därom att denna skulle bygga på principen
frihet från behovsprövning och
lika belopp för alla. Därigenom skulle
vi bl. a., menade vi, tillförsäkra oss och
de åldrande förmånen att kunna fortsätta
med att arbeta utan avbrott vid de
(57 åren och utan påföljd i form av
minskade pensionsförmåner. Denna
princip ansågo vi alla vara riktig, och
den är ju också alltjämt riktig, men liksom
så mycket annat har den försumpats
vid tillämpningen.

Konstruktionen med behovsprövade
statliga bostadskostnadstillägg var redan
den i och för sig mindre lämplig i
detta sammanhang, men den gällde ju
endast ett mindre antal av folkpensionärerna
och inte heller alla ortsgrupper.
Värre blev det genom möjligheten
att komplettera folkpensionerna med av
kommunerna själva bekostade och konstruerade
bostadskostnadstillägg. Beloppens
storlek i detta fall och den långt
drivna behovsprövningen hota nu att
verka återhållande på de enskilda
folkpensionärernas benägenhet att kvarstå
i arbete, och detta får man väl säga
är ganska förklarligt. Den enskilde,
som sätter in sin arbetskraft, kan nu
som i den gamla folkpensioneringens
dagar komma att bli ekonomiskt lidan -

de på sin villighet att göra denna insats.
Från centralt sakkunnigt håll på
detta område har man också betygat,
att avdragsreglerna för de kommunala
bostadskostnadstilläggen äro sådana,
att de verka hämmande på benägenheten
att fortsätta arbetet vid exempelvis
uppnådda 67 års ålder.

Härtill kan läggas, alt friheten för de
enskilda kommunerna att själva skapa
regler för denna verksamhet har medfört
en mångfald olika normer på ett
område, där enligt min mening enhetlighet
och likhet människorna emellan
i stället varit önskvärd. Det förefaller,
herr talman, som om det vore nödvändigt
att redan nu gå in för att reformera
den endast två år gamla ålderspensioneringen.

Jag kan i detta sammanhang inte underlåta
att ännu en gång i kammaren
fästa uppmärksamheten på den underliga
anordning, som skapats i fråga om
sättet för utbetalning av folkpensioner.
Utbetalningen av de dyrtidstillägg, som
nu utgå och som helt bekostas av statsmedel,
har man förlagt till kommunerna
och pensionsnämnderna i dessa,
trots att de från början stå helt främmande
för den arbetsuppgift, som de
sålunda fått ta hand om. Å andra sidan
sker utbetalningen av de särskilda bostadskostnadstilläggen,
som helt bekostas
av kommunerna, icke av dessa utan
i stället centralt i Stockholm. Det är
allt annat än rationellt. Nu har socialministern
ställt i utsikt en särskild proposition
till årets riksdag om indexreglerade
folkpensioner. Kanske man
får hoppas, att han i det sammanhanget
försöker få till stånd en rättelse av dessa
förhållanden.

Så vill jag, herr talman, säga några
ord i anledning av den aktuella frågan
om den obligatoriska sjukförsäkringen.
I den redan avlämnade förteckningen
på alla de propositioner, som regeringen
har för avsikt att lägga fram inför
riksdagen detta år, upptages bland de
propositioner, som betecknats som

Fredagen den 20 januari 1950 em.

Nr 2. 191

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

eventuella i femte huvudtiteln, sista
punkten: »Vissa med allmänna sjukförsäkringen
sammanhängande frågor.»
Jag vet inte vad härmed avses, och jag
misstänker, att ingen annan vet, om
detta är frågor angående bland annat
sjukpenningen för gifta kvinnor och
konvalescenthem i sjukkassornas regi,
som utretts av pensionsstyrelsen och
under hösten lagts fram inför Kungl.
Maj:t.

Om nu den obligatoriska sjukförsäkringen
verkligen skall ut i livet vid den
tidpunkt, som riksdagen uttalat sig för,
nämligen den 1 juli nästa år, förefaller
det mig, som om alla förberedelser
för denna reforms genomförande måste
med nödvändighet vidtas vid årets riksdag.
Ett upprepande av en sådan forcering,
som vi tidigare ett antal gånger
gjort oss skyldiga till vid genomförandet
av nyheter på socialpolitikens område,
bör denna gång absolut undvikas.
Det finns ingen anledning att tillgripa
en sådan forcering vid detta tillfälle.

Jag vill sedan erinra om att sådana
frågor på sjukförsäkringens område,
som sammanhänga med den fria sjukvården
och läkemedel, äro olösta. Att
i detta sammanhang hoppas på att få
till stånd en översyn över de beslutade
bestämmelserna om sjukpenningsersättningen,
är väl — det förmodar jag —
fåfängt. En korrigering på denna punkt
för att undvika de för oss så främmande
enhetsunderstöden skulle eljest innebära
ett tillmötesgående av önskemål,
som den övervägande delen av svenska
folket har, inte minst från deras sida
som för ögonblicket äro inrangerade i
våra sjukkassor.

Bäst vore enligt milt förmenande, om
ikraftträdandet av den obligatoriska
sjukförsäkringen kunde uppskjutas ett
eller annat år och i varje fall tidigast
träda i kraft den 1 juli 1952. Det föreligger
ett alldeles särskilt skäl för en
sådan åtgärd. Sjukförsäkringen i sin
nya form förutsätter som bekant en viss
kommunaliscring av själva organisatio -

nen. Den nya kommunindelningen träder
i kraft den 1 januari 1952. Så omvälvande
som denna kommer att bli för
hela det kommunala arbetet, åtminstone
i södra och mellersta Sverige, måste
det betecknas som högeligen önskvärt,
att sjukförsäkringen inte kommer att
stå inför sin nydaning samtidigt som
kommunindelningen träder i kraft.

Det skulle slutligen, herr talman,
vara frestande att gå in på kommunindelningens
svåra kapitel, men det har
redan i denna kammare varit föremål
för en extra debatt under förmiddagen,
och jag tror inte det föreligger någon
anledning att oroa inrikesministern
med alltför ingående kommentarer på
denna punkt. Han torde för närvarande
ha häcken full av såväl arbete som
bekymmer för att få denna fråga löst.
Så mycket vill jag emellertid säga, att
den, som på ett tidigt stadium haft att
ingående syssla med detta spörsmål,
inte kan nog förvåna sig över det frejdiga
mod, varmed man mött problemen
om kommunindelningen på sina håll.
Den yttersta försiktighet, som utmärkte
just de första förslagen särskilt då det
gällt den blivande storkommunens storlek,
har man tydligen numera lämnat
långt bakom sig.

Det är dessutom en mycket allvarlig
sak att från deltagandet i det kommunala
arbetet genom detta beslut om
kommunindelningens genomförande avstänga
inte mindre än 3U av de för närvarande
i förtroendeställning arbetande
krafterna, män och kvinnor, och ersätta
dem med ett mindretal och vid dessas
sida sätta tjänstemannamässigt
verksamma befattningshavare. Jag tror
att kommunindelningens övergångstid
blir ganska svår och att vi få förbereda
oss på de besvärligheter, som kunna
uppstå för kommunerna.

Herr SEN ANDEK: Herr talman! Innan
jag övergår till att behandla det
ämne, som jag egentligen begärt ordet

192 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

för, skulle jag vilja säga några ord i
anledning av herr Hagårds anförande,
speciellt då beträffande det han sade
om folkpensionerna.

Herr Hagård framhöll, att fattigvårdskostnaderna
efter den nya folkpensionsreformens
ikraftträdande inte hade
nämnvärt nedbringats under år 1948.
Han sökte förklaringen härtill i en hel
del omständigheter, som jag för min del
betraktar såsom ganska ovidkommande.
Faktum är att det just är sänkningen
av köpkraften på folkpensionerna som
är den väsentliga orsaken till att inte
folkpensionsreformen fått den effekt,
som man på förhand hade räknat med.
Det är emellertid uppenbart, att även
om folkpensionerna bibehållits vid sin
fulla köpkraft, så skulle fattigvården i
många fall ha behövt anlitas. Nu har
emellertid hela frågan ytterligare förvärrats
genom prisstegringen och genom
den sänkning av köpkraften på
folkpensionerna, som därigenom uppkommit.
Jag hoppas dock att det förslag,
som regeringen tänker framlägga
vid årets riksdag beträffande indexregleringen
på folkpensionerna, icke följer
de snäva linjer, som uppdragits av
den för ändamålet igångsatta utredningen,
utan visar sig generösare och i varje
fall tar sikte på att snarast möjligt
återställa folkpensionernas gamla köpkraft.
Med detta skulle jag vilja gå över
till vad jag ursprungligen hade tänkt
behandla.

Jag tror att denna remissdebatt slutgiltigt
har klarlagt, vilken rörande enighet
som råder mellan de s. k. demokratiska
partierna i de grundläggande politiska
frågorna. Aldrig tidigare ha talesmännen
för de borgerliga partierna
haft så förtvivlat svårt att finna ut en
skiljelinje gentemot socialdemokratien,
vilket ju måste kännas dystert inför det
stundande valet. Den borgerliga önskelistan
är praktiskt taget förverkligad.
Regeringen har berövat de borgerliga
deras främsta argument genom att acceptera
den borgerliga ståndpunkten i

alla grundläggande frågor. Sådan är
nämligen den socialdemokratiska statskonsten
i våra dagar både nationellt
och internationellt. Socialdemokratien
»besegrar» sina motståndare genom att
gå över på deras linje.

Det buller som hörts i denna remissdebatt
är därför bara teateråskor inför
valet. De arrangerade trätorna mellan
talesmännen för de s. k. demokratiska
partierna röra sig på gränsen till löjets
värld. Sedan de nu nått fullt samförstånd
om politikens utformning i nuvarande
situation gräla de som ungar i
en barnkammare om vem som kört
samhällsbussen i diket och vem som
hjälpt den upp på vägen, där den nu
vinglar fram i ett derangerat skick, utan
mål och utan perspektiv.

Statsministerns och herr Ohlins traditionella
envig om vem som först gav
rekommendationerna till den nuvarande
ekonomiska politiken har upprepats
i årets remissdebatt. De båda herrarna
kämpa lejonets kamp för att bevisa,
vem som först var ute för att lägga den
snara kring de arbetande massornas
ekonomi, som herr Hedlund i Rådom
talade om. Skulle jag våga mig på ett
domslut i denna ädla tävlan, så skulle
det bli ett mycket salomoniskt sådant:
herrarna kunna dela äran av den vanstyrets
politik, som tar sig uttryck i
lönestopp för samtliga med undantag
för präster och avdankade högre statstjänstemän,
devalvering, prisstegringar,
bostadsbrist, höjda skatter och annat,
som statsministern betecknar såsom
välfärdspolitik och herr Ohlin som socialliberalism.

Statsministern och herr Ohlin borde
också kunna göra upp tvisten om efterkrigsprogrammet.
Visserligen bröstar
sig herr Ohlin över att ha pressat bort
regeringen från socialiseringens väg,
men den förtreten bör statsministern
kunna svälja, alldenstund han redan
för två eller tre år sedan i Stockholms
konserthus förklarade att efterkrigsprogrammet
var genomfört, i det att samt -

Fredagen den 20 januari 1950 em.

Nr 2.

193

liga 27 punkter antingen förverkligats
eller lågo under utredning. Grälet om
ett program, som den ena parten påstår
vara genomfört och den andra tillskriver
sig äran av att ha raserat, borde
inte få grumla samförståndet mellan
bröderna i de s. k. demokratiska partierna.

Jag förstår emellertid att det är svårt
att finna melodien inför det förestående
valet. Det är svårt för herrar Ohlin
och Hjalmarson att komma till valmännen
med bara ryssavtalet och bensinskatten,
så mycket mera som det inte
heller där finns några större meningsskiljaktigheter
att upptäcka. Det räcker
inte heller med att träda inför valmännen
och liksom herr Hjalmarson i gårdagens
debatt i hänförda vändningar
prisa finansministern för att »knapphetens
kalla stjärna strålar från hans
änne». Det måste ju till något mera,
och det ha herrarna i den s. k. borgerliga
oppositionen ansträngt sig över
hövan för att hitta på. Tillsammans
med statsministern ha de uppfört en
liten fars i syfte att inbilla väljarna, att
avgörande motsättningar alltjämt existera
mellan de s. k. demokratiska partierna.
Men spegelfäkteriet är dömt att
misslyckas. Den som kan upptäcka någon
skillnad i de s. k. demokratiska
partiernas politik i dagens situation
måste vara särskilt skarpsynt.

Årets remissdebatt karakteriseras
främst av å ena sidan regeringens försök
att dölja sin kapitulation för borgarnas
krav och å den andra sidan av
de borgerliga partiernas krampaktiga
försök att konstruera fram en skillnad
i politiskt avseende, som inte existerar.
Det vilar faktiskt en atmosfär av principlöshet
och politisk oredlighet över
de s. k. demokratiska partiernas konster
i årets remissdebatt. Det är inte så
underligt, alt herr Dickson under synoch
hörbart gillande från den borgerligt-socialdemokratiska
majoriteten kan
demonstrera den svenska aristokratiens
förakt för de parlamentariska institu 13

— Andra kammarens protokoll 1050.

remiss av statsverkspropositionen m. m.

tionerna genom prat om oväsentligheter
och genom kvickheter, som verka rena
marknadsgycklet. Det är inte heller
märkligt, att en herr von Seth, känd
och beryktad under 1930-talet som nazistsympatisör,
efter att en längre tid
ha hållit sig försiktigt på mattan nu
anser tidpunkten vara inne att på nytt
vädra sina primitiva och naiva antikommunistkomplex.

Det passar slutligen väl in i pjäsen
att till och med partiledare i svenska
riksdagen varmt försvara valutasmugglare
och industrispioner, som dömts
för brott mot gällande lagar i folkdemokratiernas
länder, medan de inte ha
ett ord att säga om exempelvis det oförsynta
övergreppet mot svensken Per
Eriksson i USA, en man som bl. a. fått
de amplaste vitsord av svenske konsuln
i San Francisco.

Jag kanske också skulle säga några
ord till herr Ståhl, fastän det egentligen
bjuder mig emot. Han har citerat
ett uttalande av mig där jag förklarat,
att det nu mer än någonsin är nödvändigt
att visa solidaritet med Sovjetunionen.
I sin politiska enfald tror
förstås herr Ståhl att han gjort ett verkligt
fynd, då han citerade mig i detta
avseende. Jag ber honom emellertid om
ursäkt — om han är närvarande här •—
att jag måste krossa den illusionen. Vi
ha aldrig gjort någon hemlighet av vår
solidaritet med världens första socialistiska
arbetarstat. Vi anse oss böra
.särskilt understryka denna vår solidaritetsförklaring
i en situation, då all
världens reaktionärer, till vilka jag
räknar herr Ståhl, förbereda ett nytt
krig, denna gång mot Sovjetunionen.
Om jag därtill säger, att vi kommunister
solidarisera oss med folkdemokratierna
i Europa och den stora folkrepubliken
Kina, så hoppas jag livligt, att inte herr
Ståhl 10 eller 15 år härefter skall komma
rusande med ett citat i den tron, att
han gjort ett märkligt fynd.

Herr Ståhl lär också ha yttrat, att
han erfar en känsla av äckel, då han

Nr 2.

194 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 ein.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hör en kommunist tala. Vi kunna naturligtvis
inte göra någonting åt lians
känslor. Vi kunna bara säga att känslan
är ömsesidig. Jag skulle dessutom vilja
tillägga, att den känslan inställer sig hos
oss utan att herr Ståhl ens behöver
öppna munnen.

Sådana ovidkommande saker som jag
här nämnt hålla de s. k. demokratiska
partierna på med för att blanda bort
korten för det svenska folket. Gårdagens
debatt i »bussfrågan» mellan statsministern
och herr Bertil Ohlin illustrerade
ganska bra vad man föredrar
att tala om i svensk politik. Det är lättare
att kåsera om sådana ting än att
ge sig in i ett allvarligt meningsutbyte
om den ekonomiska politiken. Borde
inte självbevarelsedriften tvinga den
socialdemokratiske partichefen att befatta
sig med de allvarliga fakta om
lönepolitikens konsekvenser, som Hilding
Hagberg påtalade? Kan verkligen
regeringen ogenerat framföra sina påståenden
om att inkomststoppet drabbar
alla när man tänker på sådana
fakta som att massapriserna redan före
devalveringen voro 217 procent högre
än före kriget, medan massaarbetarnas
löner under många år låsts fast? Anser
sig regeringen inte ens behöva förklara
den påvisade konsumtionsminskningen,
försämringen av kosthållet och minskade
andelen av nationalinkomsten till
privat konsumtion? Tror den sig med
floskler och folkmötesrepliker kunna
komma från sådana fakta som att den
sexdubblat inkomst- och förmögenhetsskatterna,
tredubblat övriga skatter under
ett årtionde och efter kriget tar in
nära tre miljarder kronor mer av skattebetalarna
än vad som förbrukas för
löpande utgifter? Känner den ingenting
av oro inför det av herr Hagberg påvisade
faktum, att var fjärde LO-medlem
varje år skadas eller förstöres mer
eller mindre av olycksfall och yrkessjukdomar? Tyvärr

ser det ut som om regeringen
inte generade sig, den är inte orolig, och

dess självbevarelsedrift tar sig mest
uttryck i paroller om att förvandla
varje fackförening till ett slagfält mot
kommunisterna. Regeringen litar förstås
på att den behärskar radion och
en stor del av pressen. Om radion någon
gång släpper fram något som kommunisterna
säga, så har den folk som
tillser att de för regeringen mest
komprometterande uttalandena undertryckas.

När statsministern så sent som den
10 januari i år lämnar en framställning
för sin grupp och denna framställning
blir så hårdhänt korrigerad
som fallet var i går, då tycker man
emellertid att han borde ha ett behov
av att åtminstone försöka ett tillrättaläggande.
Statsministerns uppgifter om
en demokratisering av de högre skolornas
rekrytering kompletterades ju avuppgifter
från herr Hagberg som visade,
att ännu år 1943 fanns det 336 studenter
från officershem mot 112 från
arbetarhem, och att antalet studerande
från den utvidgade socialgrupp III vid
universitet och högskolor minskat med
30,5 procent jämfört med 1930. Tystnaden
är visserligen ett svar även den,
men den kan ju inte ens inge statsministerns
egen grupp känslan av att
dess ledare talar med ansvar och objektivitet.
Sådant kan bli farligt i
längden.

I stället för att ge sig in på ett enda
försök till saklig polemik gentemot herr
Hagberg i Luleå försökte finansministern
i går i föraktlig ton tala om folkdemokrati
eller folkdemokratiska partier
i förhållande till vad man kallar
demokratiska. Det är inget nytt, även
nu föreligger den där benägenheten,
som framträdde så brett i riksdagen
under de första krigsåren, att med hånskratt
och plattheter avfärda allt vad
Sovjetunionen gjort och betytt. Jag tror
att en vilja till allvarlig prövning och
en anständig jämförelse skulle kunna
ge exempelvis de ärliga anhängarna av
en social reformpolitik något att tänka

Fredagen den 20 januari 1950 em.

Nr 2.

195

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

på, om de bara jämföra utvecklingen
på detta område i Sverige och i ett
folkdemokratiskt land.

Jag vill bara erinra om några fakta
och väljer då Tjeckoslovakien, eftersom
detta är det land kapitalisterna avsky
mest av de folkdemokratiska länderna.
Detta förklaras ju av att Tjeckoslovakien
var det land, där de utländska kapitalisterna
hade de största intressena.
Jämföra vi först folkpensionsåldrarna,
så är den som bekant 67 år i Sverige
under det att den i Tjeckoslovakien är
55 år för kvinnor och 60 år för män.
Barnbidragen hålla sig i Sverige vid de
första barnen i nivå med Tjeckoslovakien,
medan dessa bidrag sedan öka
progressivt för varje barn i det senare
landet. En tiobarnsfamilj har sålunda
i Tjeckoslovakien ett nära tre gånger
så stort barnbidrag som en motsvarande
familj här. Beträffande folksemestern
vill jag påpeka, att det i Tjeckoslovakien
även finns tvåveckorssemester,
men de stora arbetargrupperna ha en
betydligt längre semester, ända upp
till fem veckor. Det är vidare tillräckligt
att nämna, att medan semesterlönen
i Sverige motsvarar knappt 4 procent
av årslönen, så är den i Tjeckoslovakien
nära 9 procent av årslönen.
Vi skola väl så småningom få vår sjukvårdsreform,
men vi komma i så fall
långt efter Tjeckoslovakien, där en obligatorisk
sjukförsäkring genomförts,
som inte bara ger dagersättning utan
jämväl fri sjukhusvård och fria operationer.
Tar jag till sist vår stora skolreform,
om vilken principbeslut skall
fattas vid denna riksdag men som i
praktiken, enligt vad ecklesiastikministern
förklarat, kanske inte kommer att
vara genomförd förrän 1970, så blev
den förverkligad redan under 1918 i
Tjeckoslovakien.

Att produktionsmedlen i Tjeckoslovakien
förvandlats till folkels egendom,
medan storgodsen styckats och deras
jord fördelats bland bönderna, är ju
ett känt förhållande, och detta förkla -

rar varför kapitalisterna i alla länder i
demokratiens heliga och missbrukade
namn sammansvurit sig mot folkdemokratien.
Jag måste emellertid framhålla
att det är farligt att låta raseriet taga
överhand, så att man glömmer bort att
studera sin motståndare. Vi ha ett färskt
världshistoriskt exempel på vart en sådan
attityd kan leda.

Herr JANSSON i Aspeboda: Herr talman!
Under två långa dagar ha vi fått
lyssna till många saker. Jag undrar,
om det finns så värst många ledamöter
som nu äro på det klara med vad som
kan vara mest rätt eller orätt, eller kanske
jag skall säga, mest möjligt eller
omöjligt. Det har talats om en knapphändig
budget och om möjligheter till
skattesänkningar. Jag överlåter åt var
och en att bilda sig en egen uppfattning
om vad som sagts — kanske vi som
äro i riksdagen ha större möjligheter att
bilda oss en uppfattning än det svenska
folket i sin helhet.

Jag vet, att vi leva i en tid, där omständigheterna
stundom tvinga oss att
gå vägar, som vi från början inte tänkt
oss gå, och jag skall då beröra ett par
spörsmål som böra inta en plats i våra
överläggningar och vårt handlande,
därför att de beröra en av möjligheterna
att hindra kapitalförluster för vårt
land. .lag tänker nu närmast på våra
vägar, men vi behöva inte i dag diskutera
den frågan så mycket.

Vi veta, hur vägarna undergått en
förslitning av så stora mått, att man
kan påstå, att på detta område uppstått
en kapitalförlust. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har upplyst om detta förhållande
på ett mycket förtjänstfullt
sätt och nämner att denna försämring
beror på omständigheter, som vi inte
kunna rå för, nämligen arbetsmarknadsförliållandena
och bristen på material.
Dessutom var det säkerligen
många, som räknade med att det efter
kriget skulle uppstå arbetslöshet, och

190 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

man menade då att vägarna skulle användas
till arbetslöshetsarbeten. På den
punkten tror jag, att vi räknade fel allesammans.
Vi fingo nämligen ingen arbetslöshet,
utan det blev i stället ont
om arbetskraft. Det tjänar i dag föga
till att förebrå varandra eller någon
för att vägväsendet råkat i det skick,
vari det för närvarande befinner sig.

Nu gäller det emellertid att ta nya
krafttag och se till, att kommunikationerna
bli nöjaktiga. Detta är en fråga
av första rang för vårt framtida industriella
och ekonomiska liv. Ute i bygderna
väntar folk på att busslinjer skola
sträckas ut över områden, där busstrafik
tidigare inte gått fram, beroende
på att vägarna ofta varit för klent byggda.
Det är därför jag med stor glädje
vid genomläsningen av sjätte huvudtiteln
kan konstatera, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i stort sett fått
sina anslag tillstyrkta av departementschefen.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har hemställt att för förstärkning
och förbättring av vägar skall utgå ett
anslag av 46 000 000 kronor, men på
grund av investeringsplanen har Kungi.
Maj:t förklarat sig vara tvungen att bevilja
ett reservationsanslag av endast
37 000 000 kronor, alltså en prutning
på 9 000 000 kronor. Jag får emellertid
hoppas, att år 1950 skall bli den första
etappen i vårt vägväsendes historia
mot en förbättring av vägbeståndet, och
att det under kommande år skall finnas
ännu större förståelse för denna
fråga.

Sedan skulle jag vilja något beröra
frågan om vår skogsvård. Genom riksskogstaxeringen
ha vi fått veta, att vi
ha mellan 2 och 2,5 miljoner ha lågbärande
mark. Om man räknar att dessa
skogar blevo iståndsatta och producerade
endast 1 kubikmeter per ha skulle
det betyda ytterligare minst 2—2,5
miljoner kubikmeter virkestillväxt, och
när vi få veta, att skogen under exempelvis
1947 bidragit med 53 procent till
den svenska exportvalutan, förstå vi,

att det här rör sig om betydande
värden.

Jag tror inte att man kan driva denna
avverkning hur långt som helst. Under
år 1943 sade generaldirektör von Stockenström:
»Skogstillgångarna ha i vissa
delar av Norrland varit mycket hårt
anlitade. Det kan bli så, att det inte blir
tillräcklig avkastning, och följden blir
då arbetslöshet och bekymmer. Det är
ingen hemlighet, att det finnes vissa
delar av Norrland, där en sådan fara
kan komma att föreligga.»

Vid skogsveckans öppnande 1944 talade
landshövding von Sneidern på
samma sätt om det beklagliga tillstånd,
vari våra skogar befunno sig.

Om vi gå till 1945 påtalar länsjägmästarnas
frö- och plantutredning samma
förhållande, liksom 1946 överdirektör
Strindlund.

Vid Härnömässan i Gävle 1946 gjordes
samma deklarationer av professor
Pettersson, och gå vi till år 1947 och
1948 ha statsrevisorerna och professor
Streyffert uttalat sig i samma riktning,
och liknande uttalanden ha gjorts ända
fram till i fjol 1949.

Nu frågar man sig, om det skall stanna
vid dessa deklarationer, som avgetts
vid de högtidliga tillfällen, då skogsfolkets
spetsar träffas, eller om det inte
finns möjligheter att åtminstone försöka
hålla jämna steg med den takt,
i vilken vi få kalmarker, som böra renhuggas
och där åtgärder böra vidtas
för att få ny skog. Man frågar sig vidare,
om det skall få fortsätta på samma
sätt som hittills, att vi alltjämt ackumulera
större och större arealer av
skogsmark, som skola bearbetas, och om
vi skola stå till svars för den skogsskövling
som äger rum. Man har räknat
ut att under en femårsperiod mellan
åren 1943 och 1947 har ur skogen utvunnits
ett inkomstbelopp av 1 840,5
miljoner kronor, och lägger man därtill
beloppet för det icke skogsaccispliktiga
virket, nämligen husbehovsvirke
och annat icke accispliktigt virke,

Fredagen den 20 januari 1950 em.

Nr 2.

197

få vi en summa av cirka 2 000 miljoner
kronor. Om man får reda på alt
1,34 procent av dessa medel ha återgivits
till skogen för återväxtåtgärder,
måste man säga, att vi varit mycket
duktiga att ta men mycket dåliga att
ge, och detta kan leda till att den kommande
generationen fäller samma hårda
omdöme om vår generation, som vi
fällde om 1800-talcts baggböleri.

Sedan skulle jag vilja säga några ord
i anledning av källskatten och dess
verkningar. Under det första år då vi
tillämpade källskattesystemet och då
vi fingo redogörelser för hur systemet
verkade, visade det sig att vi hade en
kvarstående skatt på 850 miljoner kronor.
Häremot stod en för mycket inbetald
skatt på 200 miljoner kronor. För
mycket inbetald skatt skulle ju återgå
till deklaranterna, och restskatten
skulle drivas in under det kommande
året. Fn förbättring inträdde för inkomståret
1948, i det att vi då fingo in
så nära som 700 miljoner kronor av
utestående kvarskatt. Nu inträffade det
egendomliga, att restitutionen uppgår
till 260 miljoner kronor. När jag var
hemma under julhelgen kom det två
personer och besökte mig i skatteärende.
Jag kunde inte ana, att de hade så
vitt skilda klagomål att framföra vid
klagomuren. Jag vet, att tidningarna
skrivit om klagomuren, hur gamla och
starka karlar suttit och gråtit därför att
de blivit så överraskade av kvarskatten.
När jag sett på den ena besökarens
skattsedel, konstaterade jag, att den
var rätt uträknad, men jag blev förvånad
över att den andre hade stora
bekymmer för att han hade betalat in
för mycket källskatt. Nu förhåller det
sig nämligen så, att vissa kontrollåtgärder
måste tillgripas, även mot sådana
som betala in för höga källskatter, ty
det kan hända, att deklarationen är felaktig
— av de 5 000 deklarationer som
granskas beräknas ungefär 10 procent
ge anledning till en sänkning eller höjning
av skattebeloppet.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

)- Skattemyndigheterna gå nu till väga
tt på det sättet, att de sända vederböran r-

de deklaranter, som betala en källskatt,

r, som är för stor i förhållande till den

it deklarerade inkomsten, ett brev av föl tt

jande lydelse: »Ni har under 1948 i pre l-

liminärskatt erlagt ... kronor. Den

r- taxering som åsatts er i år och som av :i

ser er inkomst under 1948 synes för

låg med hänsyn till den erlagda pred
liminärskatten. Härvarande taxerings is

avdelning har med ledning av den in ;i

betalade preliminärskatten gjort en

å beräkning av den taxering som synes

it ha bort åsättas er. Uträkningen har ut n

mynnat i ett förslag att taxera er för

)- 1948 års inkomster med följande be j-

lopp ... Därest ni har något att erinra

ir häremot bör ni inkomma med specifi å

kation av er inkomst av tjänst under

n 1948 med angivande av arbetsgivare,

e anställningstid och uppburet belopp,

i- Svar på ovanstående emotses inom fem

n dagar. Om förslaget godkännes behöver

v yttrande inte avges.»

it Befolkningen ute i bygderna har fatr
tat det så, att skattemyndigheterna här ir

vidlag vilja framkonstruera en möjlig å

het att få behålla den för mycket erlag i-

da preliminära skatten. Så är ju inga å

lunda förhållandet, utan detta antagan d

de bottnar i ren okunnighet,

a Båda dessa personer, som besökte
li mig, hade stora bekymmer, den ene

tt därför att han betalat för litet skatt

i. och den andra därför att han betalat

is för mycket. Det är ingen kritik från

n min sida av att kontrollen tillgripits,

> utan min kritik går ut på att meddelan a

det avfattats på ett sätt, som nästan

n framprovocerar att man skall godkän it

na förslaget från statens sida. Ofta in >

träffar det ju att någon av familjemed a

lemmarna hämtar det rekommenderade

y brevet — husfadern är kanske borta på

1- arbete — och fem dagar gå utan att

n han kommer hem. Han finner att respit lt

tiden •— 5 dagar — har försuttits och

j- får den uppfattningen att det är för

sent att inkomma med svar. Med den

198 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kännedom jag har om svenska folkets
okunnighet om dylika ting, förstår jag
att man stundom betalar skatten, antingen
den är för hög eller inte.

Jag skulle vilja anmoda finansministern
att han hjälper till att åstadkomma
bättre upplysningar på detta område.
Jag skulle sedan vara mycket tacksam,
om de tidningar, som nästan skapa kaos
i skattefrågorna, i stället ville använda
hälften av den trycksvärta de använda
till att tala om hur det är. Då skulle vi
komma långt på vägen. Observera nu,
att jag sade »vissa tidningar».

Herr LINDBERG: Herr talman! Under
den diskussion med åtföljande repliker
som ägde rum strax före middagen fällde
herr Hagberg i Luleå ett yttrande
— eller kanske rättare sagt två — som
föranlett mig att begära ordet. Innan
jag går in på det av herr Hagberg fällda
yttrandet skall jag be att få säga
några ord om kollektivanslutningen,
som var föremål för en särskild diskussion.

Det bär uttalats farhågor för att denna
kollektivanslutning skulle ske på ett
odemokratiskt sätt och att man tvångsvis
skulle ansluta människor med en
annan åskådning till det socialdemokratiska
partiet. Jag tror inte man behöver
hysa några farhågor för den saken,
eftersom det finns möjligheter för var
och en, som inte vill vara kollektivt ansluten
till det socialdemokratiska pax--tiet, att avstå därifrån. Det bästa beviset
för att det inte råder någon fara
på det området är att angiva de ungefärliga
siffrorna för den kollektiva anslutningen
och det antal medlemmar,
som för närvarande på många håll anses
vara kollektivt anslutna till det socialdemokratiska
partiet.

Den svenska landsorganisationen har
omkring 1 200 000 medlemmar. Det socialdemokratiska
partiet har omkring
700 000 medlemmar. En stor del av
dessa medlemmar äro icke fackför -

eningsfolk. Följaktligen kan man gott
säga, att knappast hälften av Sveriges
organiserade arbetare äro kollektivanslutna
till det socialdemokratiska partiet.
Det är ju ändå siffror, som tala
sitt tydliga språk. Själv är jag medlem
i en fackförening, som icke är kollektivt
ansluten till det socialdemokratiska
partiet, men icke förty finns det många
av dess medlemmar, som enskilt anslutit
sig till detta parti.

Herr Hagberg i Luleå yttrade nu för
det första i en replik till statsministern
— om jag uppfattade riktigt — att
en del fackförbund eller fackföreningar,
vilket ord han nu använde, av sina
medlemmar krävt lojalitetsförklaringar.
Man skulle på sätt och vis ha tvingat
dem att underteckna en lojalitetsförklaring.
Detta yttrande från herr Hagbergs
sida är riktigt; på den punkten finns
således ingenting att invända. Men det
kräves måhända en förklaring, ty det
skulle ju ändå vara genant, tycker jag,
om detta uttalande skulle få stå utan
någon som helst förklaring. Ett förbund
har krävt en sådan lojalitetsförklaring,
som herr Hagberg syftade på, och det
är kanske det enda förbundet i Sverige
som gjort det. Det var Svenska sjöfolksförbundet,
och det skedde omkring
årsskiftet 1932—1933. Orsaken till att
man avkrävde medlemmarna lojalitetsförklaring
var helt enkelt den, att en
stor del av medlemmarna hade vägrat
att godtaga förbundets stadgar, som de
dock hade godkänt när de skrevo in
sig i organisationen. Denna vägran berodde
på agitation från kommunistiskt
håll. Som ett exempel på hurudana förhållandena
voro kan jag nämna, att
man organiserade speciella uppvaktningar
på expeditionerna, inte i syfte
att få veta någonting bestämt utan för
att hindra de fackliga funktionärerna
att utföra sitt arbete — uppvaktningarna
avlöste varandra från morgon till
kväll. Sådant oskick från medlemmarnas
sida kunde ju inte tolereras, om
organisationen skulle vara arbetsduglig.

Fredagen den 20 januari 1950 em.

Nr 2. 199

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Och det gick t. o. in. så långt, att det
skickades in speciellt utsedda deputationer
vid de förhandlingar, som skedde
inför statens förlikningsman, för att
störa dessa. Jag vill inte påstå att det
var den ansvariga kommunistiska ledningen,
som låg bakom detta, men det
fanns där element, som voro skolade
i speciella organisationer. Även när det
gäller den illa beryktade stormningen
av sjöfolksförbundets expedition i Göteborg
har det sagts, att den icke var
organiserad på kommunistiskt håll utan
alt det var andra lösa element i Göteborg,
som voro verksamma i detta fall.
Som ett faktum kvarstår emellertid, att
det bland demonstranterna fanns
många, som på den tiden voro framstående
medlemmar av de kommunistiska
sjöfolksorganisationerna.

Om man vet att bakom kravet på en
lojalitetsförklaring sålunda lågo de förhållanden,
som jag här skildrat, så
måste man väl erkänna att lojalitetsförklaringen
var nödvändig för att inte
organisationen skulle helt och hållet
raseras.

Vid ett visst tillfälle år 1933 försöktes
också det konststycket att sätta hela
den organisatoriska apparaten inom
Sjöfolksförbundet ur spel. Med åsidosättande
av de beslut, som kongresserna
hade fattat, skulle makten överföras
till människor, som därtill icke fått något
som helst bemyndigande. Försöket
misslyckades — Sjöfolksförbundet lever
ju kvar. De kommunistiska elementen
inom organisationen ha nu börjat använda
en annan taktik, som kanske närmast
syftar till att så småningom och
vid lägligt tillfälle övertaga makten på
demokratisk väg för att därefter -—
därom vet man ju ingenting — övergå
till andra former.

Herr talmannen (iverlog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Det
var herr Senanders skönmålning av för -

hållandena inom folkdemokratierna,
som föranledde mig alt begära ordet.

Herr Senander berättade för oss om
de höga pensioner och de ständigt stigande
barnbidrag, som utdelas inom en
av dessa folkdemokratier. Jag förmodar
att om familjen är tillräckligt stor, behöver
varken familjefadern eller någon
annan i familjen arbeta, tv familjen borde
klara sig mycket bra på de barnbidrag
varom herr Senander här talade.
Herr Senander uraktlåt emellertid att
nämna, huruvida dessa förmåner tilldelas
alla medborgare i den folkdemokratien.

När herr Senander sedan ville uppställa
ifrågavarande land och övriga
folkdemokratier såsom ett slags föredöme
för oss här i Sverige, måste jag
för min del reagera mot detta. Jag känner
mig frestad att i stället rikta en fråga
till herr Senander: Om man nu verkligen
har det så utomordentligt bra inom
folkdemokratierna, varför flyr då folk
därifrån? Herr Senander kanske svarar
att det bara är kapitalister som flyr,
men det förhåller sig inte på det sättet,
herr Senander. Jag har träffat arbetare
från Tjeckoslovakien, vilka inte under
några förhållanden vilja återvända till
den lycksalighet, som herr Senander
här talade om.

Om herr Senander gör en liten jämförelse
mellan den frihet, som en
svensk arbetare bar, och den frihet, som
man har i en folkdemokrati, så skall
han strax finna att det är en väsentlig
skillnad därvidlag. Vem är det som bestämmer
lönen exempelvis i Tjeckoslovakien?
Äro lönerna där resultatet av
fria förhandlingar mellan företagsledningen
och arbetarna? Nej, det är inrikesministern
som bestämmer vilken
lön som skall utgå. Här i Sverige klankades
det mycket på att regeringen givit
vissa rekommendationer till lönemarknadens
parter. Herr Senander betraktar
det däremot tydligen som föredömligt,
att inrikesministern skall bestämma
hur stor lönen skall vara. Jag

200 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tror inte att svenska arbetare skulle godtaga
ett sådant system.

Men, herr Senander, det är inte nog
med detta. När man skildrar detta lyckoparadis,
så bör man också nämna, att
det där finns någonting som kallas för
en officiell svart börs. Det finns sålunda
dubbla priser på de olika förnödenheter
som folk köper. En begränsad kvantitet
varor kan man få köpa till ett lägre pris,
men om man vill förse sig med ytterligare
varor, får man betala ett väsentligt
högre pris. I de flesta fall är det
uteslutet för enkla arbetare att skaffa
sig någonting på den fria marknaden.

Och hur är det med den industriella
demokratien, herr Senander? Jag vet att
i en av folkdemokratierna är det i lag
stadgat, alt företagschefen bestämmer
vad som skall ske i företaget, och vidare
är det utsagt att de kommunister,
som finnas inom ett företag, ha till uppgift
att verka för att företagschefens order
bli åtlydda. Jag tror inte att den
sortens demokrati verkar särskilt tilltalande
på svenska arbetare.

Sedan är det en annan sak, som också
kan göra att vi känna oss en smula tveksamma.
Med ganska jämna mellanrum
har det förekommit utrensningsprocesser
inom den kommunistiska rörelsen.
Vi ha bevittnat det ena skådespelet efter
det andra, där framstående kommunistledare
själva ha bekänt, hurusom de i
alla avseenden ha brutit mot kommunismens
läror och följaktligen också mot
arbetarklassens intressen. Det har inte
hänt bara vid ett enda tillfälle, och just
nu pågår en dylik rensningsprocess inom
den kommunistiska internationalen.
Vad har man för garantier att de människor,
som i dag äro placerade i ledningen
för de kommunistiska partierna,
inte äro likadana som sina företrädare?

Jag har, herr talman, velat peka på
dessa avigsidor i det paradis, varom
herr Senander talade.

Herr SENANDER: Herr talman! Jag
hade väntat mig, att statsministern ändå

skulle nedlåta sig till att svara i stället
för att skicka upp en drabant. Herr
Lindholm har tydligen gått i statsministerns
skola: han kom med en hel rad
saker, som inte jag berörde i mitt anförande.
Jag höll mig strikt till en jämförelse
mellan de sociala förmånerna i
Sverige och i Tjeckoslovakien.

Herr Lindholm riktade ett par frågor
till mig angående dessa spörsmål, som
ju egentligen borde ligga utanför denna
debatt. Frågorna ha emellertid besvarats
många gånger, och de påståenden
herr Lindholm gjorde äro hämtade ur
den press, som har tagit till sin speciella
uppgift att diskreditera folkdemokratierna.

En fråga skulle jag dock vilja svara på
av dem herr Lindholm riktade till mig.
Han frågar: Om det nu är så bra i folkdemokratiens
länder, varför fly då människor
därifrån? Om det underliga till
äventyrs skulle inträffa här i landet, att
socialdemokratien toge makten och förverkligade
sina planer på socialisering,
d. v. s. berövade ägarna till produktionsmedlen
deras äganderätt, tror inte
herr Lindholm att vi då skulle få bevittna
flykt i stor skala också från Sverige?
Svenska kapitalister hotade ju att
emigrera till Amerika och annorstädes
för att komma ifrån det vanstyre, som
man påstod skulle bli följden, därest
socialdemokratien finge förverkliga sitt
efterkrigsprogram. I vilket land som
helst, där man genomför en grundlig
regimförändring, måste det finnas åtskilliga
människor, som bli missnöjda
med de nya förhållandena och som
konspirera inomlands mot den nya regimen
eller, om de inte ha möjlighet
eller mod till det, ge sig av till utlandet,
d. v. s. s. k. avhoppare.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Herr
Senander säger, att jag har hämtat mina
påståenden ur den press, som tagit till
sin uppgift att misskreditera folkdemokratierna.
Det finns väl ingen i denna

Nr 2.

201

Fredagen den 20 januari 1950 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

församling som väntat, att man skulle
finna slika påståenden exempelvis i Ny
Dag. Men, herr Senander, den omständigheten,
att en uppgift lämnats av en
annan tidning än Ny Dag, innebär väl
inte, att den uppgiften måste vara felaktig?
De uppgifterna ha ofta varit väsentligt
riktigare än dem man fått i Ny
Dag.

Herr Senander riktade en fråga till
mig, om det inte funnes risk att kapitalisterna
skulle fly, om vi socialdemokrater
skulle genomföra socialismen.
Det är den skillnaden, herr Senander,
att därest någon då skulle vilja resa
härifrån så kunde han göra det i full
frihet, men de få inte resa fritt från
folkdemokratierna. Hur skulle det bli
om de nu resa olovligt och sedan komma
hem igen? Kunna de då fritt röra
sig i folkdemokratien? Jag tror det inte.

Herr SENANDER: Herr talman! Till
det sista herr Lindholm sade vill jag
bara replikera, att om en kapitalist
skulle återvända till ett land där socialismen
genomförts, måste han uppenbarligen
underkasta sig det system som
råder, och han kan inte som tidigare
bedriva sin s. k. fria näring och uppträda
som kapitalist.

Sedan har jag här framhållit, att de
påståenden beträffande förhållandena i
folkdemokratierna, som herr Lindholm
har gjort, äro hämtade ur en press, som
har ett speciellt intresse av att diskreditera
folkdemokratierna.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Jag
vill bara säga till herr Senander, att jag
inte har talat om kapitalister som flytt.
Jag tänkte närmast på vissa järnbruksarbetare,
som jag har träffat och som ha
flytt från Tjeckoslovakien. Kan herr
Senander garantera, att också dessa
järnbruksarbetare få röra sig fritt om
de komma tillbaka? Jag tror inte herr
Senander kan ge en sådan garanti, och
under sådana förhållanden är det mc 14—Andra

kammarens protokoll 1950.

ningslöst att rekommendera detta system
åt svenska arbetare.

Härmed var överläggningen slutad.
Propositionerna hänvisades till statsutskottet,
varjämte de i nedan angivna
delar remitterades till följande utskott,
nämligen

propositionen nr 1:
i vad propositionen rörde riksdagsoch
revisionskostnader ävensom kostnader
för riksdagens hus och riksdagens
verk, till bankoutskottet;

såvitt propositionen angick det promilletal,
varmed skogsvårdsavgiften för
år 1950 skulle utgå, till bevillningsutskottet;
och

i vad propositionen avsåg jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet; samt

propositionen nr 2, såvitt den angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren avgivna
yttrandena.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition, nr 31, angående fortsatt
disposition av vissa äldre anslag.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande på
kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid

till konstitutionsutskottet motionerna:
nr 20 av herr Braconier m. fl.;
nr 21 av herr Ståhl;
nr 22 av herrar Persson i Norrby
och Ericsson i Näs; och

nr 23 av herr Kyling m. fl.;

till statsutskottet motionerna:
nr 24 av herr Nilsson i Varuträsk;
nr 25 av herr Åkerström;

Nr 2.

202 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 em.

nr 26 av herr Hedlund i Östersund
m. fl.; och

nr 27 av herr Hansson i Skegrie
m. fl.;

till bevillningsutskottet motionerna:

nr 28 av herr Hagård;

nr 29 av herr Nilsson i Svalöv m. fl.;

nr 30 av herrar Utbult och Svensson
i Ljungskile;

nr 31 av herr Svensson i Ljungskile
m. fl.;

nr 32 av herr Hedlund i Rådom m. fl.;
och

nr 33 av herr Gustafsson i Stockholm;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

34 av herr Andersson i Tungelsta
m. fl.; och

nr 35 av fru Boman;

till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 36 av herrar Ahlsten och
Antby;

till behandling av lagutskott motionen
nr 37 av herr Utbult m. fl.;

till jordbruksutskottet motionen nr 38
av herr Johansson i Torp m. fl.; samt

till allmänna beredningsutskottet motionerna: nr

39 av herr Hansson i Skediga
m. fl.; och

nr 40 av herrar Nilsson i Landskrona
och Olofsson.

§ 4.

Föredrogs den av herr Johansson i
Torp vid kammarens sammanträde den
17 innevarande januari gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet angående
revision av gällande bestämmelser om
statens låneverksamhet för den mindre
skeppsfarten, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Staxäng vid
kammarens sammanträde den 17 inne -

varande januari gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet angående
ökade anslag till och förmånligare
byggnadstillståndsgivning för utbyggnad
av fiskehamnar, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Rylander vid
kammarens sammanträde den 17 innevarande
januari gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet angående vissa
spörsmål rörande stadsdomarnas befordran
till statliga domarämbeten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7-

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

jordbruksutskottet propositionerna: nr

28, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 och 5 §§
förordningen den 15 mars 1946 (nr 81)
om bekämpande av smittsamma sjukdomar
hos bin, m. in.;

nr 29, angående garanti för visst lån
till Norrbottens läns virkesmätningsförening
u. p. a.; och

nr 30, angående befrielse i vissa fall
från betalningsskyldighet till kronan;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

33, angående godkännande av 1948
års internationella konvention för betryggande
av säkerheten för människoliv
till sjöss; och

nr 34, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 11, 16 och 22 §§ lagen
den 16 oktober 1914 (nr 349) om
tillsyn å fartyg;

Fredagen den 20 januari 1950 em.

Nr 2.

203

till statsutskottet propositionen nr 35,
angående anslag till kraftöverföring
från fastlandet till Gotland; samt

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 36, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 8 § 2 mom. och 47 §
lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om
landsting.

§ 8.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid till statsutskottet motionerna: nr

41 av herr Hagberg i Malmö;
nr 42 av herr von Friesen;
nr 43 av herr Nyberg in. fl.;
nr 44 av fröken Vinge och herr Henriksson; nr

45 och 46 av herr Lindberg m. fl.;
nr 47 av herr Johansson i Mysinge
m. fl.;

nr 48 av fru Ericsson i Luleå m. fl.;
nr 49 av herr Löfroth;
nr 50 av fröken Vinge m. fl.;
nr 51 av herr Hansson i Skegrie
m. fl.;

nr 52 av herr Andersson i Ryggestad
m. fl.;

nr 53 av herr Gavelin in. fl.;
nr 54, av herrar Vtbult och Svensson
i Ljungskile;

nr 55 av herr Pettersson i Ersbacken
m. fl.;

nr 56 av herrar Persson i Växjö och
Gustafson i Dädesjö; och

nr 57 av herrar Mosesson och Hedlund
i Rådom;

till behandling av lagutskott motionen
nr 58 av herr von Friesen;

till statsutskottet motionerna:
nr 59 av herr Hedqvist m. fl.; och
nr 60 av herr Kyling m. fl.;

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 61 av herr Edström;
nr 62 av herrar Hansson i Önnarp
och Hansson i Skegrie; och

nr 63 av herr Hansson i Skegrie
m. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

64 av herr Dickson m. fl.;
nr 65 av herrar Lindberg och Svensson
i Göteborg;

nr 66 av herr Wedén;
nr 67 av fru Sjöstrand och fru Gärde
Widemar;

nr 68 av herr Nihlfors m. fl.;
nr 69 av fru Nordgren och fru Johansson
i Norrköping; och

nr 70 av herr Petterson i Degerfors;

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 71 av herrar Larsson i Luttra och
Svensson i Vä;

nr 72 av herr Ahlsten m. fl.;
nr 73 av fru Boman m. fl.;
nr 74 av herr Heeggblom m. fl.;
nr 75 av herr Staxång m. fl.;
nr 76 av herrar Staxäng och Carlsson
i Bakeröd;

nr 77 av herr Larsson i Karlstad
m. fl.; och

nr 78 av herrar Utbult och Svensson
i Ljungskile;

till statsutskottet motionerna:
nr 79 av herr Fagerholm; och
nr SO av herr Åkerström m. fl.;

till allmänna beredningsutskottet motionerna: nr

81 av herr Birke m. fl.;
nr 82 av herr Nolin m. fl.;
nr 83 av herr von Seth m. fl.;
nr 84 av fru Boman; och
nr 85 av herr von Friesen m. fl.;
samt

till statsutskottet motionen nr 86 av
herr Edberg m. fl.

§ 9.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 14, till Konungen angående utseende
av ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.

§ 10.

.1 usterades protokollsutdrag.

204

Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950 em.

§ Il Herr

talmannen meddelade, att herr
Håstad denna dag intagit sin plats i
kammaren.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 9.21 em.

In fidem

Gunnar Britth.

Iduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1950
016135