RIKSDAGENS
PROTOKOLL
1950
ANDRA KAMMAREN
Nr 15
29 april—5 maj.
Debatter m. m.
Tisdagen den 2 maj.
Sid.
Svar på fråga av herr Staxäng ang. förhandlingar med norska
myndigheter i anledning av uppkommen tvist rörande fiskeområden
för de svenska räkfiskarena...................... 10
Svar på interpellationer av:
Herr Nilson i Spånstad ang. avsättningsmöjligheterna för svensk
odlad
tobak.......................................... 11
Herr Hansson i Skediga ang. avdrag vid taxering till inkomst
av jordbruk av anskaffningskostnaderna för nyuppsättning av
maskiner............................................ 14
Herr Hellhacken ang. utredning om sänkning av nöjesskatten i
syfte att bereda ekonomiskt stöd åt allmänna samlingslokaler
och åt produktionen av svensk film .................... 16
Onsdagen den 3 maj fm.
Motion om åtgärder för en tillfredsställande rekrytering av befattningshavare
i övre Norrland.............................. 18
Motion ang. förenkling och effektivisering av statsförvaltningens
arbete ................................................ It)
Motion om viss omläggning av det offentliga utredningsväsendet 21
Motion ang. förbättrad ungdomsvård ........................ 22
Motion om utredning av frågor i samband med den statliga självrisken
vid skador såväl direkt som å tredje man............ 38
Åtgärder i syfte att nedbringa rökskadorna från industrier in. in. 40
Motion om successivt avvecklande av den statliga priskontrollen 44
Utredning rörande storleken och verkningarna av det inkomstbortfall,
som genom upphörande av sociala förmåner och ökade
skatter inträder vid inkomsthöjning i olika intervaller in. in.. . 46
1 —Andni kammarens protokoll 1050. AV /.7.
Nr 13.
Innehåll.
Sid.
Omhändertagande av vissa sjuka flyktingar in. in............. 57
Framställningar om pension eller understöd in. in.:
Tillgodoräknande för pension av viss anställning för Fritz Johan
Talsjö .............................................. 59
Tilläggspension för Henrik Johan Saxo Kleberg.............. 61
Understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer
m. fl. jämte motionsvis gjord framställning om förhöjd
familjepension i visst fall:
Förhöjd familjepension för Marianne Odelberg-Johnsson ...... 65
Motioner angående utredning om dyrortssystemets avskaffande mt. in. 66
Motioner om vissa ändringar i gällande lönereglementen för det
statliga och statsunderstödda undervisningsväsendet.......... 84
Onsdagen den 3 maj em.
Prisutjämningsavgift in. in................................. 86
Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj in. m................. 91
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers
och föreningars medlemmar till politiska partier ............ Ilo
Fredagen den 5 maj.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers
och föreningars medlemmar till politiska partier (Forts.)...... 134
Anslag till vissa statliga lånefonder ........................ 209
Försäljning av Sunderbyns försöksgård ...................... 212
Bidrag till Jordbrukarungdomens förbund.................... 212
Samtliga avgjorda ärenden.
Onsdagen den 3 maj fm.
Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 24, ang.
rekryteringen av befattningshavare i övre Norrland.......... 18
— nr 29, ang. förenkling och effektivisering av statsförvaltningen 19
— nr 30, ang. omläggning av det offentliga utredningsväsendet.. 21
— nr 31, ang. förbättrad ungdomsvård...................... 22
— nr 32, ang. statliga självrisken vid skador direkt och å tredje
man ................ 38
— nr 33, ang. rökskadorna från industrier m. m. ............ 40
— nr 34, ang. skyddsåtgärder mot koloxidförgiftning, in. m..... 44
— nr 35, ang. avvecklande av priskontrollen ................ 44
— nr 36, ang. de socialpolitiska förmånernas inverkan på enskilda
inkomsttagares ekonomi ................................ 46
— nr 37, ang. ändring av giltighetstiden för returbiljetter å privata
busslinjer........................................ 57
Innehåll.
Nr 15.
1
Sid.
Utrikesutskottets utlåtande nr 5, ang. anslutning till överenskommelsen
om Europarådets privilegier och immunitet.......... 57
—- nr 6, ang. ändrad lydelse av lagen om särskilda förmåner för
vissa internationella organisationer........................ 57
Statsutskottets utlåtande nr 81, ang. ytterligare utgifter å tilläggs
stat
II (justitiedepartementet)............................ 57
-—• nr 82, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (inrikesdepartementet)
............................................ 57
Statsutskottets utlåtande nr 83, ang. hjälpverksamhet för utlandssvenskar
och flyktingar ................................ 57
-— nr 84, ang. omhändertagande av sjuka flyktingar m. in..... 57
•— nr 85, ang. anslag till byggnadsarbeten vid statens bakteriologiska
laboratorium, m. m............................. 58
— nr 86, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (kommunikationsdepartementet)
.................................... 58
— nr 87, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (statens allmänna
fastighetsfond).................................. 58
— nr 88, ang. anslag till bombsäker oljelagringsanläggning .... 58
-— nr 89, ang. avtal med Stockholms stad om stadsplan för del
av Ladugårdsgärdet m. m. .............................. 58
-— nr 90, ang. investeringar i statens järnvägars fond ........ 58
— nr 91, ang. statsförvärv av Östergötlands smalspåriga järnvägar
in. m........................................... 58
— nr 92, ang. pension åt vissa personer m. m............... 58
■— nr 93, ang. understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst
anställda personer m. in................................. 65
■— nr 94, ang. anslag för hålkortsbearbetning av statistiskt material
in. in...................................... 65
— nr 95, ang. avstående av allmänna arvsfondens rätt till arv
in. in................................................. 65
— nr 96, ang. anslag till lokaler för civildepartementet........ 65
-— nr 97, ang. ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente
ni. in................................................. 65
— in 98, ang. dvrortssystemets avskaffande in. in............. 66
— in 99, ang. ändringar i lönereglementen för det statliga och
statsunderstödda undervisningsväsendet.................... 84
—- nr 100, ang. förbättrad pension till anställda vid järnvägar på
Gotland.............................................. 85
•— nr 101, ang. köp av fastighet i Buenos Aires.............. 85
— in 102, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet............ 85
— in 103, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (försvarsdepartementet)
.......................................... 85
— in 104, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (handelsdepartementet)
.......................................... 85
— nr 105, ang. anslag till ytterligare utgifter för säkerhets
anstalter
för sjöfarten.................................. 85
— nr 106, ang. anslag å kapitalbudgeten för ecklesiastikdepartementet
.............................................. 85
— nr 107, ang. tilläggsanslag för tioårsregister till Sveriges offentliga
biblioteks accessionskatalog.......................... 85
o
Nr 15.
Innehåll.
Sill.
Statsutskottets utlåtande nr 108, ang. anslag till flyg- och naval
medicinsk
forskning.................................... 85
— nr 113, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (finansdepartementet)
............................................. 86
— nr 109, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (ecklesiastikdepartementet)
........................................ 85
— nr 110, ang. anslag till tandläkarhögskolan i Malmö........ 85
— nr 111, ang. överenskommelse med Finland ang. betalning av
vissa svenska krediter.................................. 85
— nr 112, ang. överenskommelse med Norge ang. återbetalning
av år 1944 lämnad svensk statskredit .................... 86
— nr 114, ang. livränta till Bertil Söltoft.................... 86
— nr 115, ang. ersättning till Karl Wilhelm Karlsson m. fl..... 86
— nr 116, ang. ersättning åt statsanställda för värdefulla förslag
i rationaliseringsfrågor.................................. 86
Onsdagen den 3 maj em.
Bevillningsutskottets betänkande nr 42, ang. prisutjämningsavgift
m. m................................................. 86
— nr 43, ang. rätt för Konungen att förordna om uttagande av
antidumping- och utjämningstullar ...................... 91
-— nr 44, ang. reglering av sockernäringen i riket m. m....... 91
— nr 45, ang. godkännande av avtal med Finland för undvikande
av dubbelbeskattning å kvarlåtenskap.................... 91
Bankoutskottets utlåtande nr 9, ang. pension åt Per August Karlsson 91
— nr 10, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret fram
ställning
om anslag för Folkrörelsernas sparkampanj under budgetåret
1949/50 ........................................ 91
— nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition ang. anslag
till Folkrörelsernas sparkampanj för budgetåret 1950/51 m. m. 91
— nr 12, ang. fortsatt giltighet av valutalagen .............. 110
-—• nr 13, ang. fortsatt giltighet av lagen ang. rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv...................................... 110
•— nr 14, ang. fortsatt tillämpning av lagen med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning m. m. ...... 110
Första lagutskottets utlåtande nr 20, ang. anslag ur kyrkofonden
för avlönande av präster m. m........................... 110
Fredagen den 5 maj.
Första lagutskottets utlåtande nr 21, angående förbud mot kollektiv
anslutning av organisationers och föreningars medlemmar
till politiska partier.................................... 134
-— nr 22, angående stadsdomares tjänstgöring vid det statliga
domstolsväsendet...................................... 209
Andra lagutskottets utlåtande nr 32, angående ändrad lydelse av
lagen
om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus .. 209
— nr 33, angående likformig eller rättvis behandling av'' bostadssökande
...................................... 209
Innehåll.
Nr 15.
3
Sid.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12, angående ändring i lagen om
delning av jord å landet, in. in......................... 209
— nr 13, angående översyn av bestämmelserna om vägförening i
lagen om enskilda vägar................................ 209
Jordbruksutskottets utlåtande nr 15, angående anslag till vissa statliga
lånefonder........................................ 209
— nr 16, angående försäljning av vissa kronan tillhöriga fastigheter 212
— nr 17, angående bidrag till Jordbrukarungdomens förbund .. 212
—- nr 18, angående upplåtelse till skogsvårdsgård från kronoparken
Asa.................................................. 214
— nr 19, angående ändringar i personalförteckningen för domänverket
..... 214
— nr 20, angående ytterligare utgifter å tilläggsstat II (nionde
huvudtiteln) .......................................... 214
Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 38, angående
landsbygdens trafikförsörjning genom omnibusföretag.. 214
- ,>}
ii ■ . . v
Lördagen den 29 april 1950.
Nr 13.
Lördagen den 29 april.
Kl. 2 em.
På grund av förfall för sekreteraren
tjänstgjorde undertecknad, jämlikt herr
talmannens förordnande, vid protokollet.
§ 1.
Justerades protokollet för den 22 innevarande
april.
§ ‘2.
Föredrogs den på kammarens bord
liggande motionen nr 602 av herr Hedlund
i Rådom m. fl.; och hänvisades
motionen, såvitt angick grunder för utbetalande
av statsbidrag till kommuner
och i förekommande fall till landsting,
till statsutskottet och i övrigt till
bevillningsutskottet.
§ 3.
Föredrogs den av herr Kyling vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående extra ordinarie
och vikarierande folkliögskollärares
semesterrätt.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 4.
Föredrogs den av herr Staxäng vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående förbud mot utförsel
av skattefria tobaksvaror.
Kammaren biföll denna anhållan.
S 5.
Föredrogs den av herr Dahlgren vid
kammarens nästföregående samman
-
träde gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående skyldighet för
förare av motorfordon att ställa sitt
fordon till förfogande för vissa sjuktransporter,
in. m.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 6.
Föredrogs den av herr Dickson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående ändring av nuvarande
praxis i fråga om överlåtelse i
vissa fall av med statsmedel tertiärbelånade
flerfamiljshus.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 7.
Föredrogs den av herr Fagerholm
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet Andersson angående
tillämpningen i vissa fall av byggnadsregleringslagen.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 8.
Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsverkets övertagande
av staden Noras förpliktelser
gentemot borgmästaren Erik Åke Kdvardsson,
vilkens befattning kommer
6
Nr 15.
Lördagen den 29 april 1950.
ad indragas vid upphörande av rådhusrätten
i samma stad;
nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till åtgärder för dövhetens
bekämpande;
nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till kostnader för inventering
av typskogar;
nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;
nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för
försvarets fastighetsfond för budgetåret
1950/51 in. in.; och
nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till vissa kostnader för
statens gruvegendom;
från första lagutskottet:
nr 133, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag om
rätt för utländsk försäkringsanstalt att
driva försäkringsrörelse bär i riket;
och
nr 134, i anledning av väckt motion
angående straff för fartygsbefälhavare,
som visat oförstånd eller varit försumlig
i tjänsten;
från andra lagutskottet:
nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av utlänningslagen den
15 juni 1945 (nr 315);
nr 129, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av lagen om
avgifter till välfärdsanordningar för
sjöfolk i hamn;
nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303); och
nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen
den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring
för vissa yrkessjukdomar; samt
från riksdagens kansli:
nr 130, angående levnadsbetingelserna
inom Arjeplogs kommun; och
nr 131, angående utsträckning av giltighetstiden
för studiebiljetter å statens
järnvägar.
§ 9.
Justerades protokollsutdrag.
§ 10.
Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 241, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. in. motionerna:
nr
603 och 604 av herr Persson i
Landafors m. fl.;
nr 605 av herrar Svensson i Ljungskile
och Ståhl; och
nr 606 av herr Hjalmar son in. fl.;
samt
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 224, med förslag till lag om
ändring i värnpliktslagen m. m. motionerna:
nr
607 av herr Wedén m. fl.; och
nr 608 av herrar Ståhl och Wedén.
Dessa motioner bordlädes.
§ Il
Till
bordläggning anmäldes:
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till den allmänna
överenskommelsen rörande Europarådets
privilegier och immunitet; och
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 g lagen den
10 juli 1947 (nr 511) om särskilda förmåner
för vissa internationella organisationer;
-
Lördagen den 29 april 1950.
Nr 15.
statsutskottets utlåtanden:
nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat It till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde;
nr
82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat It till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde;
nr
83, i anledning av Kungl. Ma j ds
proposition angående viss hjälpverksamhet
för utlandssvenskar oeh flyktingar;
nr
84, i anledning av Kungl. Ma j ds
proposition angående omhändertagande
av vissa sjuka flyktingar m. m.;
nr 85, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till vissa om- och tillbyggnadsarbeten
vid statens bakteriologiska
laboratorium, in. in.;
nr 80, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;
nr 87, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna fastighetsfond;
nr
88, i anledning av Kungl. Ma j ds
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till anordnande av en
bombsäker oljclagringsanläggning;
nr 89, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avtal mellan kronan
oeh Stockholms stad om genomförande
av stadsplan för viss del avstadsdelen
Ladugårdsgärdet i Stockholm
m. in.;
nr 90, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa investeringar
i statens järnvägars fond;
nr 91, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående statsförvärv av
Östergötlands smalspåriga järnvägar
m. m.;
nr 92, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående pension åt vissa
i statens tjänst anställda personer m.
fl. jämte motionsvis gjorda framställningar
om pension eller understöd
in. in.;
nr 93, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda
personer in. fl. jämte motionsvis
gjord framställning om förhöjd familjepension
i visst fall;
nr 94, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till kostnader för hålkortsbearbetning
av visst statistiskt material
in. in.;
nr 95, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avstående i visst
fall av allmänna arvsfondens rätt till
arv in. in.;
nr 96, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till utrustning och inredning
av lokaler för civildepartementet;
nr
97, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa ändringar
i statens allmänna avlöningsreglemente
in. in.;
nr 98, i anledning av väckta motioner
angående utredning om dyrortssystemets
avskaffande samt principerna
för och konsekvenserna av gällande
dyrortsgruppering;
nr 99, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i gällande lönereglementen
för det statliga och statsunderstödda
undervisningsväsendet;
nr 100, i anledning av väckta motioner
om förbättrade pensionsförmåner
till personer, som varit anställda vid
vissa järnvägar på Gotland;
nr 101, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående inköp av fastighet
för beskickningen i Bucnos Aire-s;
8
Nr 15.
Lördagen den 29 april 1950.
nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1950,
51;
nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å til läggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde;
nr
104, i anledning av Kungl. Majtts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde;
nr
105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till ytterligare utgifter
för säkerhetsanstalter för sjöfarten;
nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1950/51, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;
nr
107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tilläggsanslag för
utgivande av ett tioårsregister till Sveriges
offentliga biblioteks accessionskatalog;
nr
108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till flyg- och navalmedicinsk
forskning;
nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;
nr
110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till tandläkarhögskolan
i Malmö;
nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
eu mellan Sverige och Finland träffad
överenskommelse angående betalning
av vissa till Finland lämnade svenska
krediter;
nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Norge träffad
överenskommelse angående återbetalning
av viss under år 1944 lämnad
svensk statskredit till Norge;
nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde;
nr
114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående livränta till Bertil
Söltoft;
nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ls
proposition angående ersättning till
Karl Wilhelm Karlsson in. fl. i anledning
av yrkessjukdom; och
nr 116, i anledning av väckta motioner
angående ersättning åt anställda i
statens verk och inrättningar för värdefulla
förslag i rationaliseringsfrågor;
bevillningsutskottets betänkande!!:
nr 42, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående prisutjämningsavgift
in. in., jämte i ämnet väckta motioner;
nr
43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att förordna
om uttagande av antidumpingoch
utjämningstullar, jämte i ämnet
väckta motioner;
nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. in.; och
nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Finland för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å kvarlåtenskap;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om pension
åt förre eldaren och gårdskarlen vid
riksbankens avdelningskontor i Nyköping
Per August Karlsson;
Lördagen den 29 april 1950.
Nr 13.
9
nr 10, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning i fråga
om anslagsmedel för Folkrörelsernas
sparkampanj under budgetåret 1949/50;
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till Folkrörelsernas
sparkampanj för budgetåret
1950/51 m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av valutalagen den 22
juni 1939 (nr 350);
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 3 juni
1949 (nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv; och
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
fortsatt tillämpning av lagen den 3 juni
1949 (nr 315) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning
m. m.;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden för avlönande av
präster m. in., dels ock i ämnet väckta
motioner;
nr 21, i anledning av väckta motioner
om förbud mot kollektiv anslutning
av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier; och
nr 22, i anledning av väckt motion
angående statsdomares tjänstgöring vid
det statliga domstolsväsendet;
andra lagutskottets utlåtanden;
nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 14 § 1 mom. lagen
den 20 december 1940 (nr 1044)
om vissa av landsting eller kommun
drivna sjukhus; och
nr 33. i anledning av väckta motioner
om åtgärder för åstadkommande
av en likformig och rättvis behandling
av bostadssökande;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet,
m. in.; och
nr 13, i anledning av väckt motion
angående översyn av bestämmelserna
om vägförening i 1939 års lag om enskilda
vägar;
jordbruksutskottets utlåtanden;
nr 15, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
vissa statliga lånefonder för budgetåret
1950/51 m. in. jämte i ämnet väckta
motioner;
nr 16, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronan tillhöriga fastigheter;
nr 17, med anledning av Kungl.
ålaj:ts proposition angående bidrag till
Jordbrukarungdomens förbund jämte
i ämnet väckta motioner;
nr 18, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående upplåtelse
av viss mark från kronoparken Asa i
Asa socken, Kronobergs län, till skogs*
vårdsgård;
nr 19, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i personalförteckningen för domänverket;
och
nr 20. med anledning av Kungl.
ålaj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat It till riksstateu
för budgetåret 1949/50, såvitt angår nionde
huvudtiteln; samt
andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 38, över motion
angående landsbygdens trafikförsörjning
genom omnilmsföretag''.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.05 em.
fn fidem
Pff fterijslen.
10
Nr 15.
Tisdagen den 2 maj 1950.
Tisdagen den 2 maj.
Kl. 1 em.
§ I.
Justerades protokollet för den 25
nästlidna april.
§ 2.
Svar på fråga angående förhandlingar
med norska myndigheter i anledning av
uppkommen tvist rörande fiskeområden
för de svenska räkfiskarena.
Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till
Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som yttrade:
Herr talman! Herr Staxäng har frågat
mig, om jag har för avsikt att i anledning
av uppkommen tvist rörande
fiskeområden för de svenska räkfiskarena
upptaga förhandlingar med vederbörande
norska myndigheter.
I anledning av denna fråga och i
pressen förekommande uppgifter om
vidtagen ändring i de norska föreskrifterna
om territorialvattnet vid Oslo1
jorden har beskickningen i Oslo anmodats
efterhöra, vad som kan ligga bakom
uppgifterna. Beskickningen har i
skrivelse den 18 april hänvisat till följande
officiella meddelande från norska
utrikesdepartementet:
»Det norska fiskeområdet har inte
utvidgats, och det har inte heller varit
Iråga om att ändra gränserna för Norges
territorialvatten, och självfallet har
Norge inte ockuperat något av det område,
som tillerkänts Sverige genom
skiljedomen 1909 i den s. k. Grisebådasaken.
Vad som inträffat är, att efter
kriget svenska räkfiskare fiskat delvis
på norskt område i Oslofjorden, och
de norska myndigheterna ha därför anordnat
en mera effektiv bevakning därstädes.
»
Sedermera ha emellertid närmare
upplysningar i saken inkommit från
liskeristyrelsen. Jag har på grundvalen
av dessa meddelanden anmodat beskickningen
i Oslo att göra ytterligare
förfrågningar i norska utrikesdepartementet.
Just nu har jag mottagit en ny rapport
från Oslobeskickningen, som innehåller
i huvudsak ett upprepande av
det tidigare meddelandet. Tillika har
en utförligare redogörelse från norsk
sida bebådats. På detta stadium befinner
sig ärendet för närvarande.
Härpå anförde
Herr STAXÄNG: Herr talman! Jag ber
att till hans excellens utrikesministern
få uttala mitt tack för att han i dag
svarat på min fråga. Anledningen till
att jag framställde densamma var den
mycket upprörda stämning, som hade
inträtt bland Nord-Bohusläns fiskare
och som hade sin upprinnelse i den
kungörelse, som utgått ifrån norska
myndigheter den 17 februari i år angående
nya gränser för Oslos militärzon.
Av ifrågavarande kungörelse framgår,
att gränsområdet för Oslos försvar
så avsevärt utflyttats, att de vatten, där de
svenska räkfiskarena ha sina bästa fångstplatser,
komma att helt bli norskt vattenterritorium.
En av förtroendemännen
inom fiskets organisationer på västkusten
hade under hand vid vissa förhandlingar
som man haft med norska fiskare
fått höra uttalanden, som gåvo vid handen,
alt fara förelåge för att den nya
militärgränsens tillkomst även skulle
kunna komma att beröra de svenska
fiskarenas fiskerätt på dessa platser.
Visserligen ha de norska myndigheterna
inte talat om något annat än den
rent militära gränsen, men Oslofjordens
fiskelag hävdar bestämt att den norska
vattengränsen går fyra sjömil utanför
gränsen för krigshamnsområdet i yttre
II
Tisdagen den 2 maj 1950. Nr 15.
Svar på interpellation angående avsättningsmöjligheterna för svenskodlad tobak.
Oslofjorden. Detta skulle alltså innebära
att de norska fiskarena på vissa
stråk få upp till åtta mils sjögriins.
Så långt tillbaka som räkfiske över
huvud taget bar bedrivits ha norska
och svenska fiskare på de fångstplatser,
om vilka diskussionen nu står, fiskat
bredvid varandra. Detta fiske har en
oerhörd betydelse för våra svenska räkfiskare.
.lag kan nämna att fiskarena
ifrån Koster och Högdal, om dessa
fångstplatser skulle gå förlorade, skulle
drabbas av en förlust på mellan 50 och
75 procent av sina årsfångster. Då jag
var av den uppfattningen att det skulle
vara mycket olyckligt om den oklarhet,
som i detta fall syntes råda, alltjämt
skulle få äga bestånd och det skulle bli
en kvardröjande diskussion emellan de
norska och svenska fiskarena om dessa
ting, ansåg jag det nödvändigt, att myndigheterna
i respektive länder togo
kontakt med varandra i syfte att bringa
klarhet i frågan. Detta var också anledningen
till att jag riktade min fråga till
hans excellens utrikesministern i denna
angelägenhet och begärde att han skulle
föranstalta om en undersökning av
saken.
Sedan jag framställde min fråga bär
jag sett i tidningspressen — och det
framgick ju också av utrikesministerns
svar — att man från det norska utrikesdepartementets
sida har uttalat, att
det norska fiskeområdet icke har utvidgats
och att det inte heller varit tal
om att på något sätt flytta gränsen för
Norges territorialvatten, .lag vill bara
notera detta lugnande uttalande, som
jag tycker i någon mån kunde dämpa
diskussionen, .lag kan dock icke underlåta
afl i detta sammanhang omnämna
en omständighet. Svenska och norska
fiskare ha tidigare träffat överenskommelse
om att freda detta fiske vissa
tider på året. Våra fiskare ha gjort det
på det sättet, att de inte bedrivit fiske
tre dagar i veckan och till och med hållit
upp helt och hållet under ett par
månader under vintern och inte alls
fiskat på dessa områden för att inte
utfiska vattnen. Men när de svenska
fiskarena på nytt ville diskutera dessa
frågor med fiskarena på den norska
sidan, svarade dessa ganska snävt, att
detta är numera en helt intern norsk
angelägenhet, då hela området enligt
den norska griinskungörclsen utgjorde
norskt territorium.
Det är därför nödvändigt att full
klarhet vinnes i denna sak. Jag her att
få uttala min tacksamhet för att hans
excellens utrikesministern har begärt
förklaringar från myndigheterna i Norge,
och jag iir vidare tacksam för — det
vill jag särskilt understryka, då frågan
ännu inte tveks vara helt klar — om
det kommer eu utförlig redogörelse
från de norska myndigheterna i saken.
.lag vidhåller min vädjan till hans excellens
utrikesministern, att han ville
följa denna fråga i fortsättningen, sä
att det inte blir en kvardröjande och
bitter diskussion emellan dessa fiskare,
som dock förut ha fiskat bredvid varandra
på dessa fiskeplatser.
Överläggningen var härmed slutad.
S 5.
Svar på interpellation angående avsättningsmöjligheterna
för svenskodlad
tobak.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! I en med
andra kammarens tillstånd framställd
interpellation har ledamoten herr Nilson
i Spånstad till statsrådet och chefen
för handelsdepartementet riktat följande
frågor:
Har herr statsrådet observerat att
Tobaksmonopolet intager en hållning
gent emot den svenska tobaksodlingen
som torde innebära en stark begränsning
av odlingens omfattning till förmån
för ökad import av råvara till tobaksvaruindustrien?
Kan
det förväntas att herr statsrådet
Nr 15.
12
Tisdagen den 2 maj 1950.
Svar på interpellation angående avsättningsmöjligheterna för svenskodlad tobak.
är villig att medverka till att denna
sektor av svenskodlade produkter får
behålla den omfattning som den nu har
inom tobaksproduktionen?
Da interpellationen ansetts falla inom
finansdepartementets verksamhetsområde,
har densamma efter särskild överenskommelse
överlämnats till mig för
besvarande.
Innan jag går in på de av interpellanten
framställda spörsmålen, vill jag
något beröra den svenska tobaksodlingens
omfattning.
Tobak odlas i vårt land huvudsakligen
i Kristianstads län. I mindre omfattning
förekomma tobaksodlingar också
i Malmöhus län och Hallands län.
År 1939 funnos 1 282 odlare, som odlade
tobak på en areal av 215 har. Sedan
Tobaksmonopolet under krigsåren
genom prishöjningar och andra åtgärder
sökt stimulera till ökad odling, steg
arealen till sitt maximum, 329 har, år
1945. Odlarnas antal ökades endast med
ett fåtal. År 1949 hade antalet odlare
sjunkit till 874 och den odlade arealen
till 250 har, trots att priset på svensk
tobak under den senaste tidsperioden
fördubblats. Förra året uppgick skörden,
som då var av normal storlek, till
ca 410 ton, motsvarande omkring 330
ton färdigbehandlad tobak. Under samma
år förbrukade Tobaksmonopolet i
vin fabrikation cirka 7 200 ton utländsk
råtobak, varför hela den svenska tobaksskörden
utgjorde ej fullt 5 procent
av förbrukningen av utländsk råtobak.
Tobaksodlingen i Sverige är alltså av
jämförelsevis ringa omfattning.
Under de förhandlingar, som den 20
mars i år vid sammanträde med nämnden
för prissättning av årets tobaksskörd
påbörjades mellan representanter
för Svenska tobaksföreningen och Tobaksmonopolet,
meddelades enligt vad
jag inhämtat från Tobaksmonopolets
sida, att den eldtorkade tobakens areal,
som år 1949 omfattade cirka 130 har,
från och med innevarande år måste
minskas med cirka 50 procent. Övriga
tobakskvaliteter, takmogen och värmetorkad
tobak, beröras sålunda inte av
den ifrågasatta arealbegränsningen. Tobaksmonopolets
ståndpunkt motiverades
närmast av en önskan att återställa
fredskvaliteten på snuset och förbättra
kvaliteten på de prisbilligaste röktobaksmärkena
genom eu minskad inblandning
av eldtorkad svensktobak,
vilken är av sämre kvalitet än motsvarande
tobakssorter, som till billigare
pris kunna inköpas från ullandet. Samtidigt
åsyftades en höjning av den
svenska tobakens kvalitet genom att
den tobaksodlade arealen minskades till
sådan storlek, att årligen endast en
omgång tobak torkades i varje lada.
Vid den av odlarna i allmänhet använda
metoden att torka två omgångar
tobak i varje lada kan det nämligen
sällan undvikas, att den första omgången
skördas för tidigt och den andra
för sent, vilket menligt inverkar på tobakens
kvalitet. Då en del större odlare
redan något minskat sin odling, skulle
den av Tobaksmonopolet önskade metoden
för arealminskning komma att i
praktiken innebära en sänkning av
arealen för den eldtorkade tobaken
med 44 procent, motsvarande 22 procent
av hela den år 1949 odlade arealen
svensktobak.
I fråga om såväl den av Tobaksmonopolet
föreslagna arealminskningen
som priset på den tobak, som innevarande
år kommer att odlas, ha parterna
numera godtagit ett vid de fortsatta
förhandlingarna framlagt saminanjämkningsförslag,
innebärande överenskommelse
om minskning av den eldtorkade
tobakens areal med 46 procent
samt oförändrade priser.
Ur valutasynpunkt spelar den ifrågavarande
minskningen av svensktobaksodlingen
en mycket ringa roll; leveranserna
av eldtorkad svensktobak kunna
vid ett genomförande av den av Tobaksmonopolet
avsedda arealminskningen
beräknas nedgå med cirka 90
ton, motsvarande cirka 70 ton färdigbe
-
13
Tisdagen den 2 maj 1930. Nr 15.
Svar pa interpellation angående avsättningsmöjligheterna för svenskodlad tobak.
handlad råtobak, vilken kvantitet kan
importeras för en kostnad av ungefär
250 000 kronor i mjukvaluta. Som jämförelse
kan nämnas att TobaksmonopoJet
år 1949 importerade råtobak för ett
cif-värde av i runt tal 36 milj. kronor.
Härtill kommer att Tobaksmonopolet
för närvarande har ett lager av eldtorkad
svensktobak, som med nuvarande
förbrukning beräknas räcka cirka
två år. Mot varandra böra därför endast
vägas, å ena sidan intresset av
att ge konsumenterna en mera normal
vara och Tobaksmonopolets önskan att
kunna erbjuda konkurrenskraftiga kvaliteter
samt, å andra sidan, vissa odlares
strävan att bibehålla odlingen i tidigare
omfattning. Oavsett vad som i det
aktuella fallet kan tala till förmån för
den ena eller andra parten, har jag'' i
mitt ställningstagande inte kunnat bortse
från Tobaksmonopolets karaktär av
affärsrörelse. Det bör som jag ser saken
vara Tobaksmonopolet — i likhet
med andra .statliga affärsföretag —- förbehållet
att på den allmänna marknaden
fritt föra de överläggningar, som
följa med en verksamhet, avsedd att
drivas efter affärsmässiga principer.
Med hänsyn bl. a. härtill finner jag det
icke lämpligt att genom något uttalande
störa de årligen återkommande förhandlingarna
rörande prissättningen på
den inhemska tobaken och därmed sammanhängande
spörsmål. Det bör alltså
vid varje tillfälle ankomma på parterna
själva att söka nå en överenskommelse,
som på ett rimligt sätt tillgodoser de
berättigade krav som från ömse sidor
kunna framställas.
Vidare anförde:
Herr NILSON i Spånstad: Herr talman
! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet få framföra
mitt tack för svaret på min interpellation.
Jag delar den i statsrådets svar framförda
meningen, att det här inte är frå
-
ga om en odling, som rör ett alltför
stort antal odlare. Trots detta vågar jag
framhålla, att en odling, som intresserar
ungefär ett tusental jordbrukare,
inte är alldeles oviktig. I detta sammanhang
må det vara tillåtet att uttrycka
en stark känsla av förvåning inför monopolets
förhandlingsprinciper. Medan
statsmakterna själva sedan många år
varit angelägna om att förhandla om
jordbrukspriserna i god tid, inträffar
det i detta fall, att ett statsmonopol
kommer alldeles för sent med krav på
en beskärning av odlingen till hälften
för många odlare. Föga mer än någon
månad före det uppdragningen av plantor
påbörjas kommer ett besked som,
om de från monopolets sida redovisade
skälen äro riktiga, likaväl kunde lämnats
i höstas innan kostnader nedlagts
på markberedning m. m. för en ny tobaksskörd.
I det sammanhanget vill jag gärna
framhålla, att man från odlarhåll ställer
sig en smula förvånad gentemot monopolets
synpunkter. De nu anförda
synpunkterna ha nämligen vid tidigare
förhandlingar icke spelat någon som
helst framträdande roll; först vid ett
personskifte i avseende på förhandlare
från monopolets sida ha dessa synpunkter
på en begränsning av odlingen
fått till synes större vikt. Som ett exempel
härpå må nämnas, att man med
monopolets gillande uppförde nya lador
för tobaksodlingen i Halland så
sent som 1948, lador som ej kunna beräknas
bli betalda med mindre än fem
års odling under de hittillsvarande betingelserna.
När herr statsrådet framhåller, att det
bör vara monopolet förbehållet att fritt
föra de förhandlingar, som följa med
att företaget drives efter affärsmässiga
principer, må till detta uttalande
allenast knytas den reflexionen, att monopolet
då också i sina förhandlingar
bör beflita sig om hänsyn och omtanke
i sä stor omfattning, att en jämförelse
14
Nr 15.
Tisdagen den 2 maj 1950.
Svar på interpellation angaende avdrag vid taxering till inkomst av jordbruk avanskaffningskostnaderna
för nyuppsättning av maskiner.
ej utfaller till det statliga företagets
nackdel.
Härutöver skulle jag till frågan vilja
knyta några reflexioner av något mera
allmän karaktär. Herr statsrådet säger
i sitt svar, att den minskade tobaksodlingen
allenast medför ett ökat importbehov
av varor, som kunna införas
för ett så ringa belopp som en kvarts
miljon kronor i mjukvaluta. Även om
beloppet från en finansministers utgångspunkt
kan synas ringa, vill jag
framhålla, att riksdagen i år bevittnat
och medverkat till avstyrkande av anslag,
som krävt bara rena bråkdelar av
detta belopp, därför att det sagts, att
det ansträngda finansiella läget ej medger
dessa utgifter. Möjligen skulle också
för folkhushållet värdefullare produkter
kunnat införas för dessa mjukvalutamedel,
som nu gå till inköp av en
vara, som obestridligen kan produceras
inom landet.
Detta är, herr talman, den ena synpunkten
på denna fråga. Den andra är,
att de ''produkter, som nu skola odlas
på den jord, som tidigare använts till
tobaksodling, tämligen säkert komma
att bli sådana som vi redan ha nog avinom
landet. Det må vidare framhållas,
att en arbetskrävande produkt, som levereras
till ett statligt företag, beskäres
till förmån för mindre arbetskrävande
produkter samtidigt som en statlig kommitté
letar efter uppslag till arbetskrävande
odlingar för ett småbruk, som
ofta nog behöver mer att göra. Därtill
kommer att en bibehållen odling skulle
bildat ett säkrare underlag för den odlingsskicklighet,
som alltjämt är i tillväxt
och den växtförädling, som säkerligen
efter hand kan skapa fram mera
odlingsvärda, kvalitetsförhöjande tobakssorter.
Herr talman! Med detta tror jag att
något av det väsentligaste är sagt i denna
fråga. Det torde bero på det statliga
företagets egna åtgärder, om en debatt
i denna fråga återigen skall bli aktuell.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det kan
inte falla mig in att här upptaga någon
diskussion med herr Nilson i Spånstad
om Tobaksmonopolets sätt att sköta
sina förhandlingar. En sådan kritik
får gå direkt till Tobaksmonopolet —
den lägger jag mig inte i.
•lag begärde ordet bara för att säga
ett par ord med anledning av vad herr
Nilson i Spånstad sade i slutet av sitt
anförande. Det är väl ändå inte på det
sättet, att man kan ställa en statsutgift,
alltså en utgift, som staten har i sin
budget, i relation till frågan om vilka
varor som importeras och exporteras i
vårt stora varuutbyte med utlandet.
Dessa ting ha ju absolut ingenting med
varandra att skaffa.
Vidare skulle jag vilja säga, att det
nog är gott och väl att slå vakt omkring
odlarnas intresse, men det finns ju också
konsumenter. Jag är inte sakkunnig
alls på vare sig snus eller röktobak,
men jag tror mig ändå förstå så mycket,
att om Tobaksmonopolet icke är i
stånd att upprätthålla en kvalitet framför
allt på röktobaken, som något så
när motsvarar vad som erbjudes från
andra länder, så kan Tobaksmonopolet
icke fylla sin uppgift att i kvalitetshänseende
konkurrera med produkter från
andra länder. Man torde icke kunna
undgå att ta hänsyn även till en sådan
synpunkt i detta sammanhang.
Överläggningen var härmed slutad.
§ 4.
Svar på interpellation angående avdrag
vid taxering till inkomst av jordbruk av
anskaffningskostnaderna för nyuppsättning
av maskiner.
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som yttrade: Herr
talman! I en med andra kammarens
Tisdagen den 2 maj 1950.
Nr 13.
15
Svar på interpellation angående avdrag vid taxering till inkomst av jordbruk av,
anskaffningskostnaderna för nyuppsättning av maskiner.
tillstånd framställd interpellation har
herr Hansson i Skediga till mig riktat
följande frågor:
Anser statsrådet att nya avdragsregler
böra införas vid inkomsttaxeringen
av jordbrukare, så att anskaffningskostnaderna
för nyuppsättning av maskiner
kunna få avskrivas?
Om så är fallet, när kan förslag väntas
till riksdagen i denna fråga?
I anledning av interpellationen vill
jag framhålla, att frågan om avdragsrätt
vid nyuppsättning av inventarier i
jordbruk sammanhänger med den större
frågan om taxering av jordbruk efter
bokföringsmässiga grunder. För egen
del vill jag därför icke taga ståndpunkt
till frågan om avdragsrätten förrän i
samband med ett slutligt ställningstagande
till frågan om grunderna för
taxering av jordbruk.
Frågan om taxering av jordbruk efter
bokföringsmässiga grunder har varit
föremål för utredning genom särskilda
sakkunniga. Jag har emellertid funnit
mig icke kunna biträda det av dem
framlagda förslaget i befintligt skick
utan avser att föranstalta om en överarbetning
av förslaget. Vid sådant förhållande
anser jag mig icke nu kunna
göra ett bestämt uttalande om när förslag
i ämnet kan föreläggas riksdagen.
Härefter anförde
Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Jag skall be att få tacka finansministern
för det svar jag erhållit på
min interpellation. Det är här fråga om
rätten att avdraga kostnader för inköp
av nya maskiner, avsedda för jordbruksdrift.
Enligt den nu gällande skattelagstiftningen,
kommunalskattelagen g 22, får
inom jordbruket avdrag göras för kostnad
för anskaffning av inventarier till
ersättning för avyttrade eller utrangerade
sådana men inte för nyanskaffning
av inventarier. Om en äldre ma
-
skin ersättes med en ny av en annan
eller dyrbarare konstruktion, får dock
avdrag göras för det belopp som det
skulle kosta att anskaffa en maskin av
samma slag som den ursprungliga. Varför
har man inte samma rätt inom
jordbruket att avdraga kostnader för
nyanskaffning av inventarier som inom
industrien?
Finansministern har nu velat koppla
samman denna avskrivningsfråga med
bokföringsplikten, som torde vara en
sak för sig. Beskattningsmyndigheterna
torde emellertid ha möjlighet att granska
de uppgifter, som avlämnas i de allmänna
självdeklarationerna, och denna
uppgiftsplikt borde utgöra en lika säker
kontroll som bokföringsplikten. Bevillningsutskottet
anförde år 1948 i sitt
referat av då föreliggande motioner
bl. a. följande: »Däremot torde emellertid
kunna anföras, att beskattningsmyndigheterna
genom de allmänna självdeklarationerna
hade ett material som
torde vara eller ha möjligheter att göras
jämförbart med jordbrukarnas räkenskaper.
Genom en fortlöpande registrering
hos vederbörande taxeringsnämnd
av investeringsfonderna och en
redovisning härifrån till länsstyrelsernas
taxeringsavdelningar borde fullt
tillfredsställande kontrollmöjligheter
kunna anordnas. Även därigenom att sådana
fonder placerades å spärrade konton
i bankerna i de fall, då ej ordnad
bokföring förelåge, skulle effektiv kontroll
kunna åstadkommas. Den omständigheten
att bokföringsskyldighet ännu
ej införts vid jordbruket borde därför
inte föranleda ett avstyrkande. Även om
sådan bokföringsplikt skulle komma att
införas i enlighet med vederbörande
utrednings förslag, torde dock ett mycket
betydande antal jordbruk icke komma
att beröras därav.»
Den omfattande mekanisering, som
äger rum inom jordbruket, avser ju att
minska behovet av den mänskliga arbetskraften.
Enligt skattelagen förelig
-
Andrit kammarens protokoll 1!).r>0. Nr i.7.
in
Nr 15.
Tisdagen den 2 maj 1950.
Svar på interpellation angående utredning om sänkning av nöjesskatten i syfte att
bereda ekonomiskt stöd åt allmänna samlingslokaler och åt produktionen avsvensk
film.
ger rätt att göra avdrag för avlöningar
till arbetspersonal, och eftersom maskinerna
äro avsedda att ersätta den
manuella arbetskraften, borde det vara
naturligt, att jordbrukarna finge göra
avdrag vid nyanskaffning av sådana
maskiner som medföra en minskning
av arbetskraftskostnaderna.
Det finns i min hemtrakt en lantbrukare,
som har en rätt stor industri, och
han har flera gånger påtalat det orättvisa
i att man inom industrien får göra
avdrag för anskaffning av maskiner till
hur höga värden som helst, medan man
däremot saknar en sådan rätt inom
jordbruket. Bevillningsutskottet refererade
ur föreliggande motioner år 1948
på denna punkt bl. a.: »Stor vikt syntes
också böra läggas vid att jordbruket
i jämförelse med industrien vore
styvmoderligt behandlat, då det gällde
dess möjligheter till inre konsolidering.
Den fria avskrivningsrätten för industrien
å inventarier, varulager etc. hade
ej någon motsvarighet vid jordbruket.
För industrien hade denna rätt inneburit
mycket stora ekonomiska förmåner
och torde vara en av orsakerna till
den synnerligen omfattande konsolidering,
som skett inom industrien under
de senare åren. En skattefri avsättning
till en investeringsfond främst för t. ex.
framtida byggnadsbehov eller maskinanskaffning
skulle i någon mån bli en
kompensation, om än ej jämförbar med
industriens fria avskrivning. Kött till
avsättning av vinstmedel vid jordbruket
till dylika investeringsfonder kunde
därför också betraktas som en åtgärd
i syfte att skapa likställighet i fråga om
ekonomiska fördelar mellan industri
och jordbruk.»
Jag skulle vilja vädja till herr statsrådet
alt han ser till, att denna fråga
om avdragsrätt, som nu är så aktuell
och som har varit föremål för debatt i
riksdagen, inte skjutes för långt på
framtiden utan så snart som möjligt
kommer att lösas, tv på detta område
råder det en stor orättvisa gentemot
jordbrukarna. Den omfattande maskinella
utveckling, som äger rum för
jordbrukets del, medför stora kapitalinsatser
för att minska behovet av arbetskraft,
och på samma gång kan den
obetydliga arbetskraft, som står till förfogande,
frigöras för att utvinna de
goda skördar, som vi lyckligtvis ha i
vårt land.
Jag vill ännu en gång ultala den förhoppningen
att denna fråga om avdragsrätt
för jordbrukarna vid nyanskaffning
av inventarier kan lösas, så
att full likställighet skapas mellan industri
och jordbruk på detta område.
Ilärmed var överläggningen slutad.
§ 5.
Svar på interpellation angående utredning
om sänkning av nöjesskatten i syfte
att bereda ekonomiskt stöd åt allmänna
samlingslokaler och åt produktionen av
svensk film.
Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som yttrade: Herr
talman! I en med andra kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr
Ifellbacken till mig framställt följande
fråga:
Har herr statsrådet för avsikt att
inom den närmaste tiden låta verkställa
den utredning, varom 1949 års riksdag
i skrivelse nr 254 till Konungen hemställt
angående sänkning av nöjesskatten
i syfte att dels bereda ekonomiskt
stöd till allmänna samlingslokaler, dels
ock ekonomiskt stöd till produktionen
av svensk film, varvid även möjligheterna
till stöd av s. k. dubbning för underlättande
av försäljning av god
svensk film till utlandet kommer att
undersökas?
I anledning av interpellationen vill
Tisdagen den 2 maj 1950.
Nr 15.
17
Svar på interpellation angående utredning om sänkning av nöjesskatten i syfte att
bereda ekonomiskt stöd åt allmänna samlingslokaler och åt produktionen av
svensk film.
jag nämna, att jag den 28 april detta år
bemyndigades tillkalla särskilda sakkunniga
för utredning av frågan om
statligt stöd åt svensk filmproduktion.
Knligt direktiven för utredningen skola
de sakkunniga till en början undersöka,
huruvida det aktuella produktions-
och kostnadsläget är sådant att
statliga stödåtgärder över huvud kunna
anses påkallade. Därest denna fråga besvaras
jakande, skola de sakkunniga
pröva i vilken form ett eventuellt stöd
bör lämnas. De skola därvid i första
hand närmare undersöka möjligheterna
att lösa frågan enligt en i direktiven
skisserad linje, innebärande att stöd
skulle beredas all svensk filmproduktion
och lämnas i form av restitution
av viss del av den nöjesskatt, som influtit
vid visning av filmerna i fråga.
Vad angår frågan om ekonomiskt
stöd till allmänna samlingslokaler vill
jag vidare erinra om att Kungl. Maj:t
framlagt förslag till årets riksdag om
vissa ändringar i nöjesskatteförordningen.
Detta förslag innebär bl. a., att
folketshusföreningar och liknande organisationer
med uppgift att tillhandahålla
samlingslokaler skola erhålla vissa
lättnader i fråga om nöjesskatten;
dessa lättnader avses emellertid i princip
icke skola gälla beträffande tillställningar,
i vilka till huvudsaklig del ingår
biografföreställning.
Härpå anförde
Herr SPÅNGBERG: Herr talman! Då
interpellanten herr Hellbacken inte
haft tillfälle att närvara vid detta sammanträde,
har jag lovat honom att tacka
finansministern för det svar som har
lämnats på den framställda intcrpellationen.
Sedan jag lyssnat till svaret, vill
jag också tacka för dess innehåll -— det
är verkligt positiva linjer som där redovisas.
Jag gör det så mycket hellre, som
svaret innebär ett tillmötesgående av
den motion om stöd åt svensk filmpro
-
duktion, som jag tillsammans med herr
Ericsson i Näs väckte vid fjolårets riksdag.
Jag vill även uttala den förhoppningen,
att utredningen inte skall dra
för långt ut på tiden. Ty vår filmindustri
befinner sig i ett sådant ekonomiskt
läge, att det är nödvändigt att
något positivt göres för att bevara denna
industri åt vårt land även i fortsättningen.
Jag har vidare bara att konstatera —
det framgår också av svaret — att det
andra syftet med den av interpellanten
efterlysta utredningen, nämligen att
bereda ekonomiskt stöd till allmänna
samlingslokaler, redan tidigare blivit
tillgodosett genom den proposition i
ämnet som blivit framlagd och som
väckt tillfredsställelse i landet. Det blir
nu riksdagens sak att behandla denna
proposition. Jag skall bara uttala den
förhoppningen, att behandlingen av
denna fråga kommer att ske på ett sådant
sätt, att den får en tillfredsställande
lösning.
Härmed var överläggningen slutad.
§ ö.
Föredrogs den på kammarens bord
liggande motionen nr 603 av herr Persson
i I.andafors in. fl.; och hänvisades
motionen, såvitt angick grunder för utbetalande
av statsbidrag till kommuner
och i förekommande fall till landsting,
till statsutskottet och i övrigt till bevillningsutskottet.
Vidare föredrogs och remitterades till
bevillningsutskottet den på bordet liggande
motionen nr 004 av herr Persson
i Landafors m. fl.
Vid härefter skedd föredragning av
de på kammarens bord liggande motionerna
nr
605 av herrar Svensson i Ljungskile
och Stähl; samt
nr 606 av herr lljalmarson in. fl.,
hänvisades motionerna, såvitt angick
Nr 15.
18
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Motion om åtgärder för en tillfredsställande rekrytering av befattningshavare i
övre Norrland.
grunder för utbetalande av statsbidrag
till kommuner och i förekommande fall
till landsting, till statsutskottet och i
övrigt till bevillningsutskottet.
Slutligen föredrogos var för sig och
hänvisades till behandling av lagutskott
följande på bordet liggande motioner,
nämligen
nr 607 av herr Wedén in. fl.; och
nr 608 av herrar Stähl och Wedén.
§ 7.
Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 5 och 6,
statsutskottets utlåtanden nr 81—116,
bevillningsutskottets betänkanden nr
12—45, bankoutskottets utlåtanden nr
9—14, första lagutskottets utlåtanden nr
20—22, andra lagutskottets utlåtanden
nr 32 och 33, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 12 och 13, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 15—20 samt andra
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 38.
§ 8.
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.37 em.
In fidem
Gunnar Britth.
Onsdagen den 3 maj.
Kl. 11 fm.
§ 1.
Justerades protokollen för den 26
nästlidna april.
§ 2.
På förslag av herr talmannen, som
förklarade sig hava om tiden för valen
samrått med första kammarens talman,
beslöt kammaren att vid sammanträde
onsdagen den 10 innevarande maj företaga
val
dels av valmän och suppleanter för
utseende av fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret jämte suppleanter
för dessa fullmäktige;
dels ock av tre ombud i Europarådets
rådgivande församling jämte tre suppleanter
för dem.
§ 3.
Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna läkarintyg:
-
Att riksdagsman Bror Persson, Halmstad,
p. g. a. öroninflammation är oförmögen
deltaga i riksdagsarbetet 2/5—
9/5 intygas härmed.
Halmstad den 2/5 1950.
A. Aronson,
leg. läk.
§ 4.
Motion om åtgärder för en tillfredsställande
rekrytering av befattningshavare
i övre Norrland.
Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 24,
över motion om åtgärder för en tillfredsställande
rekrytering av befattningshavare
i övre Norrland.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid
Herr ÖSTLUND: Herr talman! När beredningsutskottet
enhälligt har avstyrkt
19
Onsdagen den 3 maj 1950 fm. Nr 15.
Motion angående förenkling och effektivisering av statsförvaltningens arbete.
den föreliggande motionen, kan det kanske
anses vara förmätet att ta kammarens
tid i anspråk, men då jag anser
denna fråga vara av stor betydelse för
Norrlands befolkning, för dess samliällsoch
kulturliv, vill jag inte underlåta att
säga endast ett par ord — jag har lovat
herr talmannen att inte hålla på mer än
fem minuter.
Jag vill då först uttala min besvikelse
över att utskottet har avstyrkt motionen,
trots att samtliga de instanser, som av
utskottet beretts tillfälle att avgiva yttrande,
ha tillstyrkt den i motionen begärda
utredningen. Utskottet har också
uttalat sig ganska positivt eller välvilligt
— som det brukar kallas — men
har likväl inte ansett sig kunna tillstyrka
förslaget om utredning utan har
i stället hänvisat till de åtgärder, som i
detta avseende föreslagits av den s. k.
norrlandskommittén.
Det torde väl få anses vara ostridigt,
att det är svårare att tillsätta statliga
tjänster i övre Norrland än i andra delar
av landet. Detta har styrkts av de
yttranden, som i ärendet ingivits till
utskottet av bland andra medicinalstyrelsen
och även skolöverstyrelsen. Att
så är förhållandet torde bero på ett flertal
omständigheter, som jag inte bär
närmare vill beröra. Jag vill endast
nämna en, som jag anser vara den mest
framträdande, nämligen den sämre lönsamhet,
som alltid är förenad med att
inneha en tjänst i övre Norrland i jämförelse
med sydligare delar av landet.
Jag tror att det är alldeles nödvändigt
att någonting göres för att få en förbättring
till stånd i detta avseende eller
åtminstone för att få till stånd en utjämning
i fråga om svårighetsgraden att
tillsätta tjänster inom landets olika
delar.
Nu är jag, herr talman, angelägen om
att understryka, att denna motion inte
har tillkommit för att gynna några
tjänstemän, utan den har tillkommit för
att tillgodose Norrlands befolkning. Det
kan inte vara nyttigt alt de statliga
tjänsteinnehavarna skola växla i sådan
omfattning, som nu sker, och att så
många av tjänsterna skola stå obesatta
och att dessa tjänster, när de äro lediga,
skola framställas såsom mindre önskvärda
och därför också locka ett mindre
antal sökande. Jag tror, att det kräves
andra och mera långtgående åtgärder
än som föreslagits av norrlandskommittén,
om en förbättring skall komma till
stånd, och det är därför som vi önska
den i motionen begärda utredningen.
Jag skall, herr talman, inte ställa något
yrkande — det tjänar ingenting till
— utan jag tror att det i stället blir anledning
att återkomma ett annat år i
detta ärende.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.
§ 5.
Motion angående förenkling och effektivisering
av statsförvaltningens arbete.
Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 29,
över motion angående förenkling och
effektivisering av statsförvaltningens
arbete.
Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:
Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
När jag vid riksdagens början tillsammans
med några kamrater väckte
den motion, som ligger till grund för
andra kammarens beredningsutskotts
förevarande utlåtande, berodde mitt
ställningstagande i denna fråga dels på
förvissningen om att besparingar skulle
kunna göras, därest man ville göra en
allmän översyn över statsförvaltningen,
dels på min bestämda övertygelse att
man, om man vill komma fram till en
lättnad i det rådande höga skattetrycket,
måste vidtaga åtgärder för att söka
minska statsutgifterna.
Jag erinrar om att skattekommittén i
sin i höstas till finansdepartementet av
-
20
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Motion angående förenkling och effektivisering av statsförvaltningens arbete.
givna PM mycket starkt understrukit
nödvändigheten av att inte gå in för
nya utgifter eller fatta beslut, som framdeles
kunna medföra sådan utgiftsökning.
Förhållandet är ju detta, att de närmaste
årens beräknade statsinkomster
absorberas av de automatiskt stegrade
utgifter, som äro ofrånkomliga. Något
utrymme för skattesänkningar förefinnes
icke. Det har ju för övrigt visat sig
att riksdagen ännu icke kunnat avskaffa
de införda extra konsumtionsskatter,
som infördes år 1948, med undantag av
pappersskatten, och att vi fortfarande
få dragas med avsevärd indirekt beskattning
— jag tänker då i första hand
på den ännu kvarvarande bensinskatten,
vilken under olika motiveringar
hotat att bli permanent.
Visserligen har, såsom utskottet i sin
motivering påpekar, under senaste tiden
vissa utredningar skett, men resultatet
av dessa synes mig inte inge stora förhoppningar
om att man på den vägen
skulle kunna åstadkomma några större
initiativ till besparingar. Utskottet talar
i detta sammanhang om statens organisationsnämnd,
om länsstyrelseutredningens
uppgift att pröva länsarbetsnämndernas
organisatoriska ställning,
om utredningsmän för arbetsmarknadsstyrelsens
och den offentliga arbetsförmedlingens
organisation och allmänna
statsbidragsutredningens översyn över
detta område, samt om den s. k. rationaliseringsutredningen,
vilken i sin tur
föreslår att statskontoret, statens sakrevision
och statens organisationsnämnd
förenas i en organisation.
Utskottet kunde ha tillagt att rationaliseringsutredningen
i sitt den 4 mars
i år avlämnade betänkande konstaterat,
att »nya arbetsuppgifter inom statsförvaltningen
under de senaste åren föranlett
att ett flertal nya verk och inrättningar
tillkommit samt att de gamla
verken i många fall fått nya och ändrade
arbetsuppgifter. Den snabbhet med
vilken statsförvaltningen utbyggts har
försvårat en planmässig uppläggning av
dess organisation och arbetssätt.»
Vidare tillägger utredningen: »Utan
överdrift kan därför påstås, att inom
statsförvaltningen finnas avsevärda rationaliseringsobjekt
i fråga om både
organisation och förvaltningsförfarande.
Fn effektiv rationalisering borde möjliggöra
väsentliga besparingar i personal
och kostnader.»
Nå ja, det där hade man väl på känn,
och även om rationaliseringsutredningen
konstaterat förhållandet, saknas förslag
till åtgärder, som skulle medföra
besparingar för statskassan.
Jag vill, herr talman, begagna detta
tillfälle att upprepa vad jag flera gånger
i denna kammare framhållit, nämligen
att möjligheten att åstadkomma en önskvärd
skattelättnad intimt sammanhänger
med möjligheterna att göra besparingar
i statens utgifter och med största möjliga
återhållsamhet när det gäller att
fatta beslut över utgifter, vilkas konsekvenser
man inte alltid kan överblicka.
Särskilt farligt i detta avseende
är fattandet av s. k. principbeslut, som
visa en ofrånkomlig tendens att medföra
större kostnader än man ursprungligen
hade beräknat.
Vi ha ju ett färskt exempel rörande
sjukförsäkringsreformen, som år 1947
beräknades kosta statsverket 199 miljoner
kronor men nu kostnadsberäknats
till inte mindre än 257 miljoner kronor.
Vi lia fått skjuta denna reform på obestämd
framtid. Låt oss under tiden bli
litet försiktigare när det gäller att binda
staten för nya utgifter och begagna tiden
till att genomföra en radikal nedskärning
av alla icke oundgängligen
nödvändiga utgifter! Då kanske man
kan få utrymme för en ytterst behövlig
skattesänkning och samla krafter för att
så småningom bygga upp statens verksamhet
på litet fastare grunder än som
skett under de senaste åren.
Jag vill sluta med att säga, att varje
förslag till skattelättnad, som framföres
i eller utanför riksdagen, är en önske
-
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Nr 15.
21
Motion om viss omläggning av det offentliga utredningsväsendet.
dröm, såvida man inte samtidigt kan
anvisa var medlen till genomförande
av denna skattelättnad skola tagas. Jag
anser att det skulle vara möjligt att genom
en med kraft genomförd översyn
över statsförvaltningen komina fram till
avsevärda besparingar, som möjliggjorde
en sådan önskvärd och nödvändig
skattelättnad.
Herr talman! Jag liar i detta fall intet
yrkande — det tjänar knappast någonting
till — men jag anser, att dessa åtgärder
måste vidtagas, tv ju förr man
sanerar läget, ju förr finns det möjlighet
att åstadkomma en sund ekonomi
för vår svenska statsförvaltning.
Häruti instämde herrar Onsjö, Boman
i Stafsund, Svensson i Va och Fröderberg.
Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
I årets remissdebatt framhölls av
inånga talare, att anslagen till viktiga
områden av samhällslivet, t. ex. vägväsendet,
sjukvården, skolväsendet, fångvården
m. fl., äro oroväckande knappa
och att alltså mera pengar egentligen
skulle behövas. Samtidigt underströks
emellertid, att skattebördan är alltför
tung och att lättnader i den bördan
snarast böra åstadkommas. Men skola
skattelättnader verkligen kunna genomföras,
blir det naturligtvis nödvändigt
att i första hand så långt som möjligt
undvika nya utgifter. En paus i utgiftsökningar,
som inte äro ofrånkomliga,
är säkerligen en första förutsättning för
skattelättnader, men det räcker inte
med detta; vi måste också på allvar
överväga, om inte besparingar kunna
göras i redan nu utgående anslag. Och
därvid få vi inte heller försmå att göra
nedprutningar, som sedda mot bakgrunden
av budgetens miljardsiffror te sig
tämligen obetydliga.
Den motion, som ligger till grund för
utskottsutlåtandet, berör ett område,
där möjligheterna till besparingar böra
undersökas, nämligen den offentliga för
-
valtningen, som under senare år starkt
har ökat i omfattning. Vi ha fått en rad
nya ämbetsverk för olika uppgifter i
samhällslivet. Äldre ämbetsverk och
statliga institutioner ha omorganiserats
och tilldelats nya arbetsuppgifter. Utökningen
av den offentliga förvaltningens
organisation och arbetsuppgifter gäller
såväl den centrala förvaltningen som
de lokala organen ute i landet. Ansvällningen
av såväl den centrala som den
lokala förvaltningen har fört med sig
nyanställningar av personal i olika grader
i en betydande omfattning, och utgifterna
för förvaltningen i dess helhet
ha stigit starkt.
Om man är på det klara med att en
paus behövs i fråga om nya utgifter på
många områden, är det förvisso motiverat
att se till, att vi få en sådan paus
också när det gäller att skapa nya ämbetsverk.
Men därjämte är det naturligtvis
nödvändigt att med både ljus och
lykta söka efter möjligheter till kostnadsbesparingar
inom förvaltningen på
skilda områden. Jag är förvissad om att
betydande sådana besparingar skola
kunna göras. Utskottet har pekat på att
undersökningar nu pågå för att konstatera,
om sådana besparingar kunna ske,
och jag vill därtill endast uttala den
förhoppningen, att utredningarna skola
leda till goda och snabba resultat.
Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.
§ 0.
Motion om viss omläggning av det offentliga
utredningsväsendet.
Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 30,
över motion om viss omläggning av det
offentliga utredningsväsendet.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde
Herr WIKLUND i Stockholm: Herr
talman! Jag skall inte hålla något egent
-
22
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Motion angående förbättrad ungdomsvård.
ligt anförande i detta ärende, även om
jag såsom ensam motionär skulle ha en
och annan invändning att göra mot utskottets
skrivning. Här föreligger ett enhälligt
utskottsutlåtande, varför jag avstår
från detta, vilket jag gör också därför
att jag finner mig nödsakad att i
det närmast följande ärendet ta kammarens
tid något längre i anspråk.
Jag har inte något yrkande.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.
§ 7.
Motion angående förbättrad ungdomsvård.
Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 31,
över motion angående förbättrad ungdomsvård.
I en inom andra kammaren väckt
motion nr 166, vilken hänvisats till allmänna
beredningsutskottet, hade herr
Wiklund i Stockholm m. fl. hemställt,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t ville dels ånyo uttala sin mening
rörande behovet av förbättrad ungdomsvård,
dels hemställa att ungdomsvårdskommitténs
förslag efter vederbörlig
överarbetning inom berörda departement
måtte föreläggas riksdagen,
varvid kommitténs förslag angående
stöd åt ungdomens föreningsliv i första
hand syntes böra ifrågakomma.
Utskottet hemställde, att motion II:
166 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.
Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Gustafson i Göteborg
och Nyberg.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:
Herr NYBERG: Herr talman! Till utskottets
utlåtande på denna punkt har
jag avgivit en blank reservation, och
jag ber därför att få säga några ord, innan
frågan avgöres här i kammaren.
Det är också min avsikt att yrka bifall
till motionen.
De förhållanden, som för omkring tio
år sedan ledde till att ungdomsvårdskommittén
tillsattes, iiro väl kända, likaså
de betänkanden och förslag, som
denna kommitté under årens lopp har
avlämnat. Frågan har också varit uppe
till debatt här i kammaren den 31 maj
i fjol i samband med en interpellation
av herr Wiklund i Stockholm. Det bör
dock understrykas, att de missförhållanden,
som rådde när denna kommitté
tillsattes, ännu äro långt ifrån eliminerade.
Jag behöver som stöd för denna
uppfattning endast påpeka den starkt
ökade billånekriminaliteten, en fråga,
som också motionsledes har framförts
här i riksdagen, och likaså är det långt
ifrån välbeställt med nykterheten bland
ungdomen. Att det finns starka skäl för
en intensifierad ungdomsvård, inte
minst av förebyggande natur, torde därför
inte kunna bestridas, och jag antar
att vi här i kammaren också äro ganska
eniga på den punkten.
Nu är det tyvärr så, att de sex betänkanden,
som kommittén hittills avgivit,
ha avsatt ett tämligen magert resultat.
I varje fall hade man väntat sig
betydligt mera. Det är därför ingen
överdrift, när det i motionen av herr
Wiklund i Stockholm in. fl. säges, att
det uppstått både förvåning och besvikelse
bland breda folklager och speciellt
bland ungdomsledare inom skilda
organisationer samt även inom riksdagen.
Riktigheten av detta påstående kan
styrkas bl. a. av uttalanden, som gjorts
av olika ungdomsorganisationer. Såsom
ett exempel kan nämnas, att en av våra
verksammaste ungdomssammanslutningar,
nämligen Sveriges godtemplares
ungdomsförbund, i ett uttalande vid sin
rikskongress år 1949 — ungefär en månad
efter statsrådet Anderssons interpellationssvar
här i kammaren —• kraftigt
beklagade, att vissa förslag från
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Xr 15.
23
Motion angående förbättrad ungdomsvård.
ungdomsvårdskonimittén ännu ej hade
förverkligats.
Nu anför visserligen utskottet i sitt
avslagsyrkande, att en del av de förslag,
som inte förelagts riksdagen eller föranlett
anslagshöjningar, ha hänvisats
till andra utredningar att beaktas vid
utformandet av deras betänkanden och
förslag, och somliga ha överarbetats på
andra sätt. »övriga», heter det vidare,
»kunna sägas vara föremål för Kungl.
Majrts överväganden.» I socialstyrelsens
remissutlåtande heter det också,
att efter sedvanlig remissbehandling en
del större frågor överlämnats till statliga
kommittéer för vidare utredning
och överväganden. »Men», tillägger socialstyrelsen,
»några positiva förslag av
betydelse ha emellertid därefter icke
framkommit.»
Även om man ger utskottsmajoriteten
rätt i dess utlåtande i och för sig, finns
det alltså goda skäl för motionärernas
påstående, att endast en mycket begränsad
del av det sålunda föreliggande
utredningsmaterialet lett till förslag till
riksdagen. Och det är väl ändå så, att
det väsentliga är icke att förslag avgivits,
utan det viktigaste är att nå praktiska
resultat. Eftersom sådana i stor
utsträckning uteblivit, är det inte att
förundra sig över att de här nämnda
framstötarna —- interpellationen vid
fjolårets riksdag och den nu föreliggande
motionen —• ha skett och att man
känner en viss besvikelse i våra ungdomsföreningar.
Motionen går ju bl. a. ut på att ungdomsvårdskommitténs
förslag angående
stöd åt ungdomens föreningsliv i första
hand bör föreläggas riksdagen. I detta
sammanhang erinras om försöksverksamheten
med ungdomskonsulenter, en
försöksverksamhet som också socialstyrelsen
finner angeläget att den snarast
kommer i gång. Jag tror även för min
del, att en sådan verksamhet kan bli till
stor nytta.
Det spelar naturligtvis dock en stor
roll, att man till en dylik konsulent
-
verksamhet får folk, som verkligen
lämpar sig för uppgiften. Det bör vara
personer, som till andra förträffliga
egenskaper också kunna lägga den, att
de ha »tumme» med ungdomarna och
besitta en för verksamheten tjänlig auktoritet.
Det skulle här kunna uppstå ett
passande verksamhetsfält för t. ex.
framstående idrottsmän och idrottskvinnor,
som lagt boll- eller spikskorna
på hyllan och som i övrigt fylla önskemålen
i fråga om skötsamhet och andra
kvalifikationer. Jag vågar i varje fall
framkasta denna tanke. Om man bara får
fram lämpligt folk — naturligtvis även
andra personer än framstående idrottsutövare
— och det borde ju gå, vore en
konsulentverksamhet säkerligen nyttig.
Socialstyrelsen säger också att erfarenheterna
av ungdomskonsulentverksamheten
i ett par av våra större städer äro
mycket goda.
Statsrådet Andersson framhöll visserligen
vid interpellationsdebatten i fjol.
att förslaget till stöd åt ungdomsorganisationerna
var så omstritt, att det blivit
omöjligt att föra fram det till verkställighet
— bl. a. skulle bidragen komma
att bli mycket ojämnt fördelade.
Men man bör väl dock — det säger
även socialstyrelsen — kunna lägga
fram förslaget efter en viss överarbetning.
Motionärerna tala ju också, såsom
framgår av motionens kläm, om »vederbörlig
överarbetning».
Vidare vill jag för min del gärna understryka
vad socialstyrelsen i övrigt
anför rörande de ungas yrkesanpassning
och dylikt. Andra betydelsefulla
förslag röra avalkoholisenng av nöjesplatser,
inrättande av fritidslokale''-,
ungdomsgårdar o. d., för att nu nämna
ett par av förslagen. Dessa höra väl
dock till dem, som utskottet syftar på
när man talar om att flera förslag hänvisats
(il! andra utredningar, och jag
skall därför inte närmare ingå på denna
del av frågan.
Herr talman! Jag vill slutligen bara
säga att jag givetvis förstår, att vad som
24
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Motion angående förbättrad ungdomsvård.
här föreslagits kostar pengar. Och vi
måste ju vara sparsamma. Jag tror
emellertid att det skulle vara väl använda
pengar och att man kanske
skulle kunna »leva billigare» på andra
områden — jag tänker på de stora kostnader
för den urspårade ungdomen
som åsamkas samhället — om man ger
ökat stöd åt ungdomssammanslutningarna
och den förebyggande verksamhet,
som dessa sammanslutningar bedriva.
Dock böra givetvis de föreningar, som
man vill stödja, arbeta efter ett ur vårt
demokratiska samhälles synpunkt acceptabelt
program.
Jag tror, herr talman, att det skulle
väcka mycken misstämning bland våra
ungdomsföreningar, om den här föreliggande
motionen avsloges. Det vore
också högst beklagligt, om detta skulle
ske nu när samhällsgagnelig ungdomsverksamhet
har cn så stor uppgift att
fylla. Motionen går ju ut på att riksdagen
skulle hos regeringen hemställa att
ungdomsvårdskommitténs förslag efter
vederbörlig överarbetning inom berörda
departement måtte föreläggas riksdagen,
varvid kommitténs förslag angående
stöd åt ungdomens föreningsliv
i första hand synes böra ifrågakomma.
Med hänsyn till att man nu väntat
så länge, synes mig en dylik framställning
knappast kunna avslås utan att
riksdagen därmed menar eller i varje
fall synes mena, att föga mera kan göras
av de betänkanden, som ungdomsvårdskommittén
har framlagt. Så illa
ligger det väl dock inte till. Och det
skulle väl vara ganska inkonsekvent avriksdagen
att nu avslå denna framställning,
då man tidigare så uttryckligt begärt
förslag till förbättrade åtgärder på
ungdomsvårdens område och, såsom
det heter i motionen, därvid bundit sig
för vissa bestämda önskemål.
Herr talman! Jag anser att vi här i
riksdagen böra ge landets ungdomsorganisationer
det handtag och den uppmuntran,
som skulle ligga i ett bifall
till förevarande motion. Jag ber därför
att få yrka på att motionen bifalles.
Herr WIKLUND i Stockholm: Herr
talman! Trots att utskottets utlåtande
över den motion om förbättrad ungdomsvård,
som jag och några andra
ledamöter burit fram, är förvånansvärt
kort, är det svårt att veta riktigt var
man skall börja för att bringa den fråga,
som motionen avser, ur sitt nuvarande
dödläge. Jag tror emellertid att
jag skall spara något med granskningen
av det enligt min mening egenartade
utlåtande, som nu ligger på kammarens
bord. Men låt mig redan nu säga, att det
mycket kortfattade uttalande, som utskottsmajoriteten
gör, tyckes mig kunna
stå som symbol för det relativt ljumma
intresse, som man numera tydligen
hyser för ungdomsvårdsåtgärder av förebyggande
karaktär, i förhållande till
vad som var fallet för tio år sen, då
ungdomsvårdskominittén tillsattes.
Första meningen i utskottsmajoritetens
utlåtande korresponderar för övrigt
inte alls med vad motionärerna uttalat.
Vi ha inte, åtminstone inte genom
några direkta uttalanden, varit inne på
frågan om lämpliga åtgärder för att
göra den uppväxande ungdomen på
bästa sätt skickad att träda in i förvärvslivet.
Vi anse naturligtvis också
att det är angeläget med åtgärder i detta
syfte, men vi ha, som sagt, inte sett
ungdomsvårdsproblemen ur denna synpunkt
utan ur brottsprofvlaktisk och ur
den allmänna ungdomsfostrans synpunkt
eller kanske ännu bättre: ur den
demokratiska fostrans synpunkt. Vi ha
inte sagt någonting om denna fostrans
betydelse när det gäller att skickliggöra
ungdomen för förvärvslivet, men
det är alldeles givet utmärkt om detta
säges ut så som har skett i utskottsutlåtandet.
Jag tror att det går bäst att belysa
den här föreliggande frågans stora vikt
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Nr 15.
25
Motion angående förbättrad ungdomsvård.
genom att kort återge ungdomsvårdskommitténs
tillkomsthistoria.
Såsom framgår av motionen, var det
bekymmer med anledning av ungdomsbrottsligheten,
som år 1939 föranledde
riksdagen att skriva till Kungi. Maj:t
och begära »en allsidig utredning rörande
de missförhållanden, som nu förefinnas
inom det offentliga nöjeslivet,
och om botemedlen däremot samt att
Kungl. Maj:t ville för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kan
föranleda». Enligt bemyndigande den
9 juni 1939 tillsattes sedan kommittén.
Det var alltså en speciell sida av ungdomsvårdsfrågorna,
som då stod i förgrunden,
även om t. ex. frågan om offentligt
stöd åt ungdomsorganisationerna
bl. a. för att de inte skulle behöva
för sin ekonomis skull ordna mindervärdiga
nöjen också togs upp i diskussionen.
År 1942 var ett livaktigt år här i riksdagen,
då det gäller ungdomsvårdsproblemen.
Riksdagen skrev detta år åter till
Kungl. Maj:t angående dessa spörsmål.
Det gällde då inte bara restriktiva utan
i hög grad även positiva åtgärder för
att göra ungdomsorganisationerna konkurrensdugliga
gentemot nöjesindustrien
med dess starka enskilda vinstintresse.
Det gällde dessa organisationers
brist på ekonomiska och därmed även
på andra resurser och det därav föranledda
arhetet med att skaffa pengar på
frivillighetens väg. Ungdomsorganisationernas
utomordentliga betydelse ur
den demokratiska fostrans synpunkt
och för att förhindra urartning och kriminalitet
bland ungdomen var också en
av orsakerna bakom denna riksdagens
hänvändelse år 1912.
Man blir ganska optimistisk när man
läser det omfattande riksdagstrycket
från År 1939 och 1942 i dessa frågor,
alltså både de många motionerna av representanter
för skilda partier, de yttranden
som avgivits över motionerna
och vederbörande tillfälliga utskotts utlåtanden.
Det är, om man inte visste
fortsättningen av dessa frågors behandling,
en hoppingivande läsning för den,
som gör sig mödan att taga del av det
tillgängliga och rikhaltiga materialet i
riksdagshandlingarna. Man gick grundligt
till väga då. År 1942 behandlade
vederbörande tillfälliga utskott i första
och andra kammaren de nu åsyftade
motionerna vid ett gemensamt sammanträde.
När det gäller frågan om statligt stöd
åt ungdomsorganisationerna, uttalades
vid denna tid i yttranden från skilda
håll till de båda utskotten positivt intresse
och sympati för ett sådant stöd.
Det vore frestande, herr talman, att här
återge dessa yttranden, men jag skall
inte göra det mera än i ett par fall.
Samverkande bildningsförbunden framliöllo
i sitt yttrande till de båda tillfälliga
utskotten, att samhällets åtgärder
borde, förutom vad lokalfrågan beträffar,
snarast inriktas på understöd till
ungdomsorganisationer för anordnande
av ungdomsledarkurser, bidrag till ungdomsorganisationer
för anställande av
egna ungdomskonsulenter, kommunala
bidrag till av ungdomsorganisationer
anordnade offentliga arrangemang i
syfte att bjuda den oorganiserade ungdomen
intresseväckande och stimulerande
underhållning o. s. v. I övrigt
voro framför allt de politiska ungdomsförbunden
alla ense om att stöd av detta
slag borde utgå.
De båda utskottsutlåtandena av år
1942 äro likalydande och enhälliga.
Det heter där bl. a.: »I de föreliggande
motionerna liksom i avgivna yttranden
ha en lång rad av förslag framställts i
syfte att skapa en bättre ungdomsvård.
Utskottet anser sig ej kunna taga ställning
till alla dessa förslag, ej minst med
hänsyn till att samtliga motioner i ämnet
utmynna i förslag om utredning av
hela detta problemkomplex.» Men längre
fram i utskottsutlåtandet siigcr man:
»Ökat statsbidrag bör också enligt utskottets
mening utgå för utbildning av
ungdomsledare inom de olika ungdoms
-
26
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Motion angaende förbättrad ungdomsvård.
organisationerna, men denna utbildning
synes inte böra anknytas till någon särskild
ungdomsledarekurs utan i regel
förläggas till respektive organisationers
folkhögskolor eller motsvarande
utbildningsanstalter.» Och tidigare i utlåtandet
har man uttalat sig direkt till
förmån för ekonomiskt stöd åt ungdomsorganisationerna.
Ungdomsvårdskommitténs uppdrag
vidgades därefter, och under åberopande
från justitieministerns sida av de
utlåtanden, som avgivits, kompletterades
kommittén med representanter för
ungdomsorganisationerna.
Riksdagen, som godkände utskottens
utlåtanden, har alltså, såsom den ärade
reservanten nyss framhöll, bundit sig
för ekonomiskt stöd åt ungdomsorganisationerna
för visst ändamål, nämligen
ledarutbildningen.
Om man lägger dessa utlåtanden från
år 1942, där alltså vederbörande utskott
vågade taga en ställning utan att
utredning förelåg, vid sidan av beredningsutskottets
förevarande utlåtande,
finner man att nu har det utskott, som
behandlat frågan, knappast någon mening
alls om stödåtgärderna, trots att
det finns en omfattande utredning, inte
minst i form av tryckta betänkanden,
att taga ställning till. Om de av ungdomsvårdskommitténs
förslag, som utskottet
anser vara under Kungl. Maj:ts
övervägande, säges att utskottet inte
kan ha någon uppfattning om huruvida
dessa förslag kunna föranleda
proposition till riksdagen eller inte.
Nej, det fordrar ju alt utskottet vet
precis vad Kungl. Maj:t ämnar göra.
Men om dessa kommitténs förslag som
sådana, alltså alldeles bortsett från vad
Kungl. Maj:t anser om dem, kan väl
utskottet ha någon mening. Något annat
vore, tycker jag, en inkompetensförklaring.
När skola dessa Kungl. Maj:ts överväganden
få betraktas som avslutade?
Enligt utskottsutlåtande! skall man ju
vara befogad att framlägga konkreta
förslag här i riksdagen först då dessa
överväganden visa, att kommitténs förslag
enligt regeringens mening inte
kunna läggas till grund för praktiska
åtgärder. Jag och många ungdomsledare
med mig ha väntat i åtskilliga år
på regeringens förslag i de stora ungdomsvårdsfrågorna,
varom betänkanden
ha framlagts av kommittén. När får
det anses vara slut på övervägandena
och alltså rätt tid för en riksdagsman
att framföra konkreta förslag?
För att taga det förslag, som motionärerna
anse vara bland de viktigaste,
nämligen om stöd till ungdomsorganisationerna
från statens sida — det är
ju i alla fall ett konkret förslag som i
detta avseende ligger på riksdagens
bord genom motionen — framfördes det
redan för sex år sedan. Kungl. Maj:t
har inte gjort något åt förslaget, och vi
ha fått besked om att man från regeringens
sida inte heller ämnar göra något
åt förslaget. Det skedde genom svaret
på interpellationen förra året, ett
svar som i bokstavlig mening kom i
sista stund, då det var ganska tomt här
i kammaren.
Regeringens prövning av kommitténs
förslag på denna punkt är alltså avslutad.
Det är just av denna anledning,
som vi nu ha väckt ett konkret förslag
om att riksdagen skall i skrivelse till
Kungl. Maj:t upprepa vad riksdagen
sade år 1942 samt därtill ha fogat ett
ännu mer konkret förslag, nämligen
att riksdagen skall anhålla om förslag
till ekonomiskt stöd åt ungdomsorganisationerna.
Riksdagen har ju redan uttalat
sig för detta tidigare, och enligt
vad som säges i sista meningen av beredningsutskottets
utlåtande borde nu
tidpunkten vara den riktiga för en sådan
motion. Men trots detta avvisas motionen.
Jag kan förstå utskottsmajoriteten,
om den inte vill tillstyrka att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller
om förslag till stöd åt ungdomsorganisationerna
på grundval av kommitténs
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Nr 15.
27
Motion angående förbättrad ungdomsvård.
betänkande, eftersom ju regeringen
inte velat föra fram ett sådant förslag.
Men vi motionärer önska inte lieller att
man skall följa ungdomsvårdskommittcns
förslag. Vi vilja att det inom Kungl.
Maj:ts kansli skall ske en överarbetning
av detta kommitténs förslag, innan en
proposition i ärendet förelägges riksdagen.
För övrigt finns det en råd andra
konkreta förslag av kommittén, som
Kungl. Maj :t har att taga ställning till.
Ett av dem, som jag hoppas få återkomma
till i annat sammanhang, är
frågan om avalkoholisering av nöjesplatserna.
Jag hoppas atl utskottets ställningstagande
icke är ett utslag av cn generationsmotsättning.
Det är annars relativt
unga ledamöter, som själva ha
god kontakt med ungdomsorganisationerna,
som stå för motionen. År det
möjligen bristande konkretion i motionen,
som gör att man är avvisande? I
så fall vill jag framhålla, att det väl
icke är möjligt att begära att en enskild
riksdagsman skall lägga fram konkreta
förslag, som i detta avseende äro jämbördiga
med ungdomsvårdskommitténs
förslag.
Utskottsutlåtandet har knappast ens
en välvillig skrivning utan är närmast
indifferent, om man bortser från inledningsorden.
Om Kungl. Maj:t efter
prövning av en del av ungdomsvårdskommitténs
förslag icke framlägger förslag,
bör riksdagen avstå från att begära
förslag, heter det i en passus, som
jag uttryckt på annat sätt för att göra
uttalandet mera begripligt. Uttalandet
andas i sanning demokratisk övertygelse
och parlamentariskt självförtroende.
Kungl. Maj:t bör avgöra saken,
säger man, och riksdagen avstå från att
ha någon mening i dessa frågor. En
mera undergiven skrivning får man väl
leta efter. Utlåtandet är, tycker jag, ett
dokument med litet väl mycket självutplåning,
ett aktstycke, som öppnar vida
utsikter och perspektiv i ett demokra
-
tiskt land och säger en hel del om tänkesättet
hos utskottsmajoriteten.
Det finns ett par utskottsutlåtanden
i år av intresse i detta sammanhang,
varav det ena har behandlats och det
andra nu ligger på bordet. Det sista är
ett utlåtande från första kammarens
beredningsutskott, men vi få också här
snart ett utlåtande i samma ärende från
denna kammares beredningsutskott.
Det första av dessa utlåtanden var ett
statsutskottsutlåtande, som vi behandlade
i förra veckan. I det utlåtandet ger
utskottet uttryck för den föreställningen,
att det verkligen kommer förslag från
regeringen med anledning av ungdomsvårdskommitléns
förslag. Man hänvisar
i detta utskottsutlåtande, när det gällde
anslag till hemgårdarna, till ungdomsvårdskommitténs
förslag av år 1947 om
anslag till fritidsgårdar. Man utgår tydligen
ifrån att man skall få tillfälle
taga ställning till detta förslag. Det är
en annan ton i det utlåtandet än i beredningsutskottets
förevarande utlåtande.
I första kammarens beredningsutskotts
utlåtande nr 27, som just utdelats
vid detta sammanträde, understryker
utskottet sitt ställningstagande
till motionen om billånekriminaliteten
genom att åberopa ungdomsvårdskoininitténs
förslag på ett sätt som ger intryck
av att man väntar att något skall
komma fram av dessa förslag till en
förbättrad brottsprofylax.
Jag beklagar för min del utskottets
ringa intresse för ungdomsvårdsfrågorna
av utskottsutlåtandet att döma men
är samtidigt tacksam för att utskottsmajoriteten
icke lindat in saken utan att
Sveriges ungdomsorganisationer få klart
besked. Något stöd till respektive organisationers
egen ledarutbildning eller
till heltidsanställda ledares avlöning
kunna dessa organisationer tydligen
icke påräkna av riksdagen, även
om riksdagen uttalat sig i den riktningen
1942. Förra året sade regeringen sin
mening och gav samma besked. Icke
ens den kontakt mellan regering och
28
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Motion angående förbättrad ungdomsvård.
ungdomsorganisationer, som utlovades
i interpellationssvaret den 31 maj 1949,
då det gäller ungdomsfrågorna, har
upptagits, och ändå är läget i världen
långt ifrån tillfredsställande utan företer
drag lika dem, som kommo 1939 oeli
1942 års riksdagar att skriva till Kungl.
Maj:t. Vi kunna tydligen inte ens räkna
med en experimentverksamhet med eu
statlig ungdomskonsulent, så att vi enligt
ungdomsvårdskommitténs önskan
kunna få litet erfarenhet av hur den
metoden att stödja organisationerna utfaller.
Möjligen tro de, som icke äro insatta
i dessa spörsmål, att det här med ekonomiskt
stöd åt organisationernas egna
instruktörer och åt instruktionskurser
för ungdomsledarna är ett hugskott av
ungdomsvårdskommittén. Faktum är,
att kommittén frågade ungdomsorganisationerna
i saken, innan kommittén
utformade sina förslag på denna punkt.
Svaren redovisas i del II av kommitténs
betänkande. Av 30 tillfrågade riksungdomsorganisationer
satte 23 sådant
stöd bland de första önskemålen. Det
vore frestande att här citera dessa ungdomsorganisationers
uttalanden, både
dem från de allmänna och dem från de
politiska ungdomsorganisationerna. Jag
skall emellertid avstå från det för att
icke taga för mycket av kammarens tid
i anspråk.
Understödstekniken i ungdomsvårdskommitténs
förslag är litet komplicerad,
och den har också lett till en litet
ojämn fördelning av de eventuella statsbidragen
till ungdomsorganisationerna.
Detta har gjort, att några ungdomsorganisationer
yrkat på en förenklad metod
för fördelningen av statsbidragen till
ungdomsorganisationerna. Någon annan
organisation har också varit litet tveksam
i den saken, men principen om
ekonomiskt stöd har man ju redan från
början varit ganska enig om.
Ja, men förr i världen fingo ungdomsorganisationerna
icke något stöd
alls, säger någon, och varför skall det
nu vara statsbidrag till ungdomsrörelsen?
Jag skulle på den punkten bara
vilja säga, att skillnaden mellan förr
och nu är enorm. Ungdomen liksom
den övriga befolkningen bor nu i större
utsträckning i tätorter. Genom att bostaden
tenderat att minska i format har
särskilt ungdomen kommit att vistas
lång tid på dagen utanför bostaden.
Vissa andra orsaker verka i samma
riktning, och denna situation utnyttjas
påpassligt av den profitintresserade nöjesindustrien,
som konkurrerar ut ungdomsorganisationerna.
Det är detta
som gör det så angeläget på annat sätt
än förr att ungdomsrörelsen får ekonomiskt
stöd av det allmänna.
Fn invändning mot att riksdagen nu
företar sig något skymtar också i utskottets
utlåtande, den nämligen, att
en del av ungdomsvårdskommitténs
förslag redan lett till åtgärder antingen
genom beslut av riksdagen eller genom
att förslag hålla på att bearbetas genom
andra kommittéer. Men det är endast
några mindre, fastän i och för sig goda
förslag, av de egentliga ungdomsvårdsförslagen,
som ha lett till proposition
till riksdagen. Jag har för min del utförligt
gått igenom dessa saker i samband
med interpellationsdebatten och
hänvisar till denna och kan liksom
den förre ärade talaren gjort hänvisa
till socialstyrelsens mycket positiva yttrande
över denna motion.
Med detta mycket starkt positiva utlåtande
till förfogande borde man, tycker
jag, i utskottet ha kommit till annat
resultat, och jag kau, herr talman,
med tanke på detta icke yrka annat än
bifall till motionen.
Herr SEHLSTEDT: Herr talman! Herr
Wiklund i Stockholm har visat sig vara
ganska orolig beträffande ungdomsvårdsfrågorna.
Fastän han vid en interpellation
i fjol fick ett ganska utförligt
svar på hur det ligger till över hela fältet,
återkommer han ändå med en mo
-
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Nr 15.
29
Motion angående förbättrad ungdomsvård.
tion och önskar att riksdagen skall giva
regeringen en påfösare, framför allt
med tanke på det betänkande som sysslar
med ungdomens föreningsliv och
möjligheterna att giva stöd till detsamma.
Jag råkar själv tillhöra den utredning,
som anses vara så illa behandlad,
och kanske kan det vara av visst intresse
att en kommittéledamot giver uttryck
åt den uppfattningen, att utredningen
inte direkt kan anses misshandlad. Däremot
tror jag, att det är ganska svårt
att få en tillräcklig översyn över vad
som är gjort, helt enkelt därför att en
hel del av de frågor utredningen sysslat
med icke kommit i klump till riksdagen.
Frågorna ha ju gått igenom de
olika departementen. Man har fått dem
bit för bit. Andra förslag ha gått till
förnyad utredning eller till överarbetning
inom utredningar, som syssla med
avsnitt som ungdomsvårdskommittén tidigare
varit sysselsatt med.
Jag skall ej fördjupa mig i historieskrivning
som herr Wiklund i Stockholm
gjorde, men jag skall tillåta mig
göra ett par konstateranden. Den utredning
som tillsattes 1939 fick ganska allmänt
hållna direktiv, även om det slogs
fast, att .särskilt föreningslivets och sportens
betydelse skulle utrönas av denna
utredningskommitté. Det var först 1942
som kommittén fick litet mera bestämda
direktiv. Då underströks det också i det
utskottsutlåtande som avgavs i anledning
av de många motionerna, att ungdomsvården
borde liksom hittills i
största utsträckning bygga på frivilligt
personligt arbete inom våra stora folkrörelser
men att dessa också borde effektivt
stödjas både ekonomiskt och
moraliskt av samhället, varför ökade
statsbidrag borde utgå.
Beträffande den utredning, som gäller
ungdomen och föreningslivet, är det
riktigt, ail man ännu icke tagit fasta på
vad som varit väsentligt, nämligen förslaget
om ekonomiskt stöd åt ungdomsorganisationernas
utbildningsverksam
-
het och till eventuellt anställande av
instruktörer inom dessa ungdomsorganisationer.
Jag måste säga, att jag för
mitt vidkommande förstår den tveksamhet
som råder. Utredningen har nämligen
icke tagit fasta enbart på ungdomsorganisationer
av i vanlig mening statsunderstödsberiittigad
karaktär, utan utredningen
har dessutom i sina förslag
upptagit propåer om att understöd även
borde utgå till de politiska ungdomsorganisationerna,
varvid dock en klar
gränsdragning gjorts gentemot den kommunistiska
ungdomsrörelsen. Så vitt jag
lörstår har den rådande tveksamheten
på många håll angående statsunderstöd
åt ungdomsorganisationerna framför allt
berott därpå, att stödet var avsett att
även gälla de politiska ungdomsorganisationerna.
I det interpellationssvar, som lämnades
från socialdepartementet — det var
för övrigt statsrådet Andersson, som
förde fram det i andra kammaren —
meddelades det också i ett sammandrag,
att anslagen till de olika ungdomsorganisationerna
högst väsentligt utökats
från den tid utredningen tillsattes och
fram till den tid interpellationen besvarades
i andra kammaren, men att i stödet
självfallet icke ingick något stöd
till de politiska ungdomsorganisationerna.
Till de organisationer som få stöd
utgår detta i allt väsentligt på ungefär
samma sätt som ungdomsvårdsutredningen
hade tänkt sig. Det är som sagt
framför allt detta förslag om stöd även
till de politiska ungdomsorganisationerna
som gör, att det har rått och alltjämt
råder tveksamhet och att utredningens
material åtminstone på denna
punkt fortfarande, så vitt jag vet, ligger
i socialdepartementet. Men det är klart
att även jag hoppas, att man inom departementet
så småningom skall mogna
för den tankegången, att samhällets
stöd till ungdomsorganisationerna icke
skall utgå efter någon gränsdragning
mellan religiösa och ideella organisationer
å ena sidan och politiska ungdoms
-
30
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Motion angående förbättrad ungdomsvård.
organisationer å andra sidan utan att
stödet helst bör utgå till alla dessa ungdomsorganisationer.
Det är riktigt som lierr Nyberg sade,
att de missförhållanden, som rådde i
början av förra decenniet och mot vilka
man riktade sig motionsvägen, ännu
icke äro undanskaffade. Men det är att
driva diskussionen för långt, om man
förutsätter att stödet till ungdomsorganisationerna
skulle sanera hela det nuvarande
billåneoskicket i landet, liksom
det också vore för mycket att förutsätta
att det skulle skapa ordning och reda
på nykterhetsvårdens område. Jag tror,
att det är klokt att ta det hela med en
nypa salt och säga, att ungdomsvårdsorganisationerna
ha till väsentlig uppgift
att dra till sig den föreningslösa
ungdomen, vilket i och för sig är en betydande
uppgift, men att de självfallet
knappast kunna grundligt förändra tillståndet
på ungdomsfrontens område såsom
en del av dem, som intressera sig
för frågan, tydligen förutsätta.
Jag har, herr talman, icke något yrkande.
Jag hade för min del icke haft
någonting emot, om utskottet gjort en
mera positiv skrivning. Den finns emellertid
i det första stycket, och jag förutsätter,
att det intresse, som visats från
riksdagens sida i olika sammanhang för
detta spörsmål, även kan göra socialdepartementet
uppmärksamt på saken,
så att man så småningom kan vänta sig
förslag till en utvidgning av anslaget
till ungdomsvårdsorganisationerna och
att man därvid ej skyggar för en utsträckning
av stödet även till de politiska
ungdomsrörelserna.
Herr WIKLUND i Stockholm (kort
genmäle): Herr talman! Jag kan hålla
med herr Sehlstedt om att det ej är
bara genom ökat statsbidrag till ungdomsorganisationerna
som man skulle
kunna stäcka billånekriminaliteten och
ungdomsonykterheten. Det är självklart!
Men att det ej spelar en oväsent
-
lig roll som förebyggande åtgärd, att
man stärker dessa organisationers verksamhet,
äro vi nog ganska överens om.
Sedan säger herr Sehlstedt, att jag
fick ett utförligt svar förra våren på en
interpellation och att det därför ej var
nödvändigt att motionera i år. Jag fick
ett utförligt svar, men det var så negativt
att jag fann anledning att motionera
i saken.
Herr Sehlstedt säger, att det här från
motionärernas sida är fråga om att ge
regeringen en påfösare. Men han var ju
själv inne på behovet härav i slutet av
sitt anförande. Att det skulle föreligga
något hinder att motionsvis giva eu påstötning
kan jag icke tro. Jag kan hänvisa
till vad herr Sehlstedt sade i förra
veckan, då han talade om att riksdagen
borde giva regeringen en påfösare att
icke lägga fram förslag om tidskriftsskatt.
När han kunde göra detta, tycker
jag att jag för min del kan motionera i
samma syfte.
Jag sade att interpellationssvaret var
negativt, men det fanns en positiv vändning
i svaret, som jag hoppats mycket
på. Det var en passus, vari det heter —
jag har regeringssvaret här — att det
är regeringens avsikt att, vid den fortsatta
prövningen av för ungdomsverksamheten
betydelsefulla angelägenheter,
ta kontakt med ungdomsorganisationerna.
Varför har man icke tagit upp den
kontakten? Hade man gjort det och fått
till stånd överläggningar mellan organisationerna
och regeringen om dessa
ting, hade jag för min del avstått från
att motionera. Genom sådana samråd
skulle man, menar jag, ha kunnat ena
sig om förslag till hur ett statsstöd skulle
läggas.
Herr Sehlstedt sade något om att anslagen
ökats från statens sida till ungdomsorganisationerna
och hänvisade till
interpellationssvaret i våras. Härtill vill
jag säga, att det var bildningsrörelsen
och nykterhetsrörelsen och alltså egentligen
ej ungdomsorganisationerna, som
fingo dessa ökade bidrag.
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Nr 15.
31
Motion angående förbättrad ungdomsvård.
Herr SVENSSON i Alingsås: Herr talman!
Herr Wiklund i Stockholm kanske
ursäktar mig om det nu uppträder
en representant för de inkompetenta
och indifferenta i utskottet, som herr
Wiklund nyss från talarstolen talade
om. Jag kan försäkra både herr Wiklund
och kammaren i övrigt, att utskottsledamöterna
äro intresserade av en effektiv
ungdomsvård. Och jag kan försäkra
att vi ha tagit del — i stort sett
åtminstone — av ungdomsvårdskommitténs
arbete. Vi uppskatta det, och vi
tro att det finns en hel del att göra på
detta område i enlighet med de riktlinjer,
som kommittén har uppdragit.
Men det är en sak. En annan sak är
att ta ställning till den motion, som herr
Wiklund i Stockholm m. fl. avgivit och
vari yrkas, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ville dels ånyo uttala sin
mening rörande behovet av förbättrad
ungdomsvård, dels hemställa att ungdoinsvårdskommitténs
förslag efter vederbörlig
överarbetning inom berörda
departement måtte föreläggas riksdagen,
varvid kommitténs förslag angående
stöd åt ungdomens föreningsliv i första
hand synes böra ilrågakomma».
Här har Kungl. Maj:t på sin tid tillsatt
en speciell ungdomsvårdskommitté,
som har avgivit sex betänkanden, vilka
helt eller delvis varit föremål för granskning
i vederbörande departement och
i åtskilliga stycken varit remitterade för
ytterligare behandling av specialkommittéer,
tillsatta av Kungl. Maj:t. Dessutom
har en hel del av dessa förslag
förelagts riksdagen för prövning, och
vissa åtgärder ha med anledning härav
vidtagits på olika områden. På sidan 7
säger utskottet att en del förslag redan
ha, som jag nyss nämnde, varit föremål
för riksdagens behandling och »omsatts
i praktiska åtgärder. Andra ha föranlett
anslagshöjningar för olika ändamål
med varierande belopp. Åter andra ha
hänvisats till andra utredningar att beaktas
vid utformande av dess betänkanden
och förslag, och somliga ha över
-
arbetats på andra sätt. övriga kunna
sägas vara föremål för Kungl. Maj:ts
överväganden ...» Med detta konstaterande
måste man väl, som herr Selilstedt
nyss, kunna säga, att man på olika punkter
har realiserat de förslag som kommittén
framlagt. Vad som återstår i detta
avseende och som motionärerna närmast
syfta på är, kan man säga, föremål
för överväganden inom departementet.
Nu måste man väl i detta liksom i
andra sammanhang fråga sig, om kammaren
verkligen under sådana förhållanden
skall besluta en skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om förslag i
de spörsmål, som motionärerna tydligen
anse icke vara tillfredsställande lösta
och som departementet — jag ber att
få understryka det — ännu icke tagit
ställning till utan fortfarande faktiskt
överväger vilken ståndpunkt man skall
inta. För övrigt gäller det i åtskilliga
fall mycket omdiskuterade förslag. Skall
man då i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
att regeringen, detta oavsett, skall
komma med förslag till riksdagen? Jag
skulle vilja ifrågasätta om inte det är
rätt och riktigt, då frågorna ligga till
på det sätt som de faktiskt göra, att låta
vederbörande departement handlägga
de ärenden det här gäller i det tempo
som man anser vara riktigt.
Skulle ett regeringsförslag på ett eller
annat avsnitt icke tillfredsställa riksdagens
andra kammare eller vissa av
dess ledamöter, så bör det väl stå dessa
fritt att framställa yrkanden i specialmotioner
om vilka åtgärder som de på
den eller den punkten anse böra vidtagas.
Jag tycker nog det hade varit riktigare
om herr Wiklund i Stockholm,
som tydligen är mer expert än någon
annan i detta land på ungdomsvård,
att döma av det anförande han nyss
höll här ifrån talarstolen, hade gjort
några konkreta förslag på de olika
punkter, han anser mogna för ett realiserande.
Jag tillåter mig, herr talman, att i det -
3 Andra kammarens protokoll 11150. Nr 15.
32
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Motion angående förbättrad ungdomsvård.
ta sammanhang och i allra största korthet
säga, att även om man anser att de
sociala önskemål, som finnas på både
detta och en hel mängd andra områden,
borde genomföras inom en snar framtid
-— detta kan vara väl motiverat i
mycket hög grad — så måste man ändå
fråga sig, om det inte är klokt att vidta
dessa reformer i ett tempo, som motsvarar
våra ekonomiska möjligheter.
Det kanske kan vara nyttigt att någon
gång ägna en smula uppmärksamhet
även på socialvårdshåll åt det faktum,
att alla dessa frågor, som vi i princip
kunna vara eniga om, ändå inte gå att
lösa utan att det kostar pengar och utan
att vi ha avsatt belopp för de olika ändamålen
och att sådana krav kanske
inte äro riktigt förenliga med kraven på
skattesänkningar.
När jag sagt detta vill jag gärna tillbakavisa
det resonemang som särskilt
herr Wiklund förde beträffande det
bristande intresse, som utskottet skulle
ha för ungdomsvården. Jag kan försäkra
herr Wiklund i Stockholm att det
inom detta utskott finns åtskilliga ledamöter,
som större delen av sitt liv
deltagit i ungdomsrörelser och i ungdomens
föreningsarbete. De ha inte
gjort det som ämbets- eller tjänstemän
utan ha lagt ned ett uppoffrande arbete
för att verkligen få till stånd organisationer
för den svenska ungdomen.
Jag tror också att de i många avseenden
och i mycket stor utsträckning
lyckats med detta sitt arbete, därom
vittnar på ett mycket talande sätt dessa
organisationers medlemsnumerär ute
i bygderna. Jag tror inte heller det är
riktigt att man från andra kammarens
talarstol försöker indirekt ge sken utav
att vi i detta land icke skulle ha ägnat
ungdomsvården någon större uppmärksamhet.
Jag tror inte jag överdriver om
jag säger, att Sverige är ett av de länder,
som stå i spetsen när det gäller
ungdomsvården.
Vad speciellt beträffar det utlåtande,
som ungdomsvårdskommittén avgivit
beträffande stöd åt ungdomens föreningsliv,
säger nu herr Wiklund i
Stockholm, att man praktiskt taget inte
har vidtagit några som helst åtgärder i
enlighet med ungdomsvårdskommitténs
förslag. Ja, det är riktigt, som herr
Sehlstedt nyss nämnde, att på en väsentlig
punkt, nämligen i fråga om det
direkta ekonomiska stödet till ungdomsorganisationerna,
har frågan icke
ännu föranlett proposition till riksdagen.
Men den är därmed icke avfärdad,
den ligger under behandling, och det är
väl troligt att den föranleder en proposition
inom en icke alltför avlägsen
framtid. På en hel del andra områden
har man emellertid vidtagit åtgärder.
Jag har en förteckning här över samtliga
åtgärder, som äro vidtagna med
anledning av ungdomsvårdskommitténs
olika betänkanden. Jag skall inte trötta
kammaren med att redogöra för dem,
men jag har därav fått den bestämda
uppfattningen, att ungdomsvårdskommitténs
olika äskanden, dess olika förslag
i de speciella betänkanden, som avgivits,
alls icke äro illa behandlade
från vare sig regeringens eller riksdagens
sida. Tvärtom ha åtskilliga av dessa
frågekomplex, som utredningsmännen
här tagit upp, varit föremål även
för riksdagens behandling.
Låt mig bara ett ögonblick stanna
vid just den punkt som motionen närmast
avser, frågan om stöd åt ungdomens
föreningsliv, för att tala om vad
man därvidlag vidtagit för åtgärder.
Jag skall inte lämna nägon detaljredogörelse,
men låt mig till protokollet
anteckna endast några rubriker.
I föreningsbetänkandet har såsom
första punkt talats om att undervisning
i föreningskunskap bör meddelas ungdomen.
Detta har redan realiserats, undervisning
förekommer i den föreslagna
formen.
Skolfilmen har ägnats uppmärksamhet.
Det har beviljats anslag av 1949
års riksdag med ett belopp av 100 000
kronor, som ställts till skolöverstyrel
-
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Nr 15.
33
Motion angående förbättrad ungdomsvård.
sens förfogande för försöksverksamhet
med film såsom undervisningsform för
skolorna.
Från ungdomsvårdskommitténs sida
har vidare krävts en omläggning av
nöjesskattebestämmelserna. Där ha åtgärder
vidtagits redan 1945, och 1949
uppdrogs åt kommitterade att vidta en
ny översyn, varvid just de synpunkter,
som framhållas i betänkandet, komma
att övervägas.
Det har i betänkandet talats om musikverksamhet.
Ja, det har 1943 lämnats
ett anslag på 600 000 kronor och 1949
ett anslag på nära en miljon för denna
verksamhet. Amatörmusiken har fått
sin beskärda del, vilket också medfört
att man inom skolväsendet har ägnat
uppmärksamhet åt skolmusiken.
Teaterverksamheten bör också, påpekas
det i ungdomsvårdskommitténs
betänkande, få sitt stöd, och den har
också fått ett utökat stöd jämfört med
tidigare. Anslaget var 1938 2,2 miljoner
kronor, 1943 3,1 miljoner och 1948 5,7
miljoner kronor. Amatörteatern har
också uppmärksammats på ett effektivt
sätt. Filmverksamheten, som jag tidigare
var inne på, har ägnats uppmärksamhet
när det gällt att för folkbildnings-
och ungdomsorganisationerna
inköpa projektionsapparater, som för
vissa organisationer skulle betyda en
dryg utgift. Censur av barnfilm bär
ägnats uppmärksamhet liksom en hel
rad annat i sammanhanget.
Jag skall inte fortsätta med denna
uppräkning av vilka åtgärder på detta
område som vidtagits just med anledning
av ungdomsvårdskommitténs förslag.
Jag tror det är tillräckligt, herr
talman, att med detta som exempel
visa, att vi här i landet ägna uppmärksamhet
åt ungdomsvården. Vi böra
dock — jag vill gärna understryka det
—- ägna ännu större uppmärksamhet åt
densamma, i den mån det finns möjligheter
för vårt land att göra det med
hänsynstagande också till alla andra
behov som vi ha.
Jag hemställer, herr talman, med detta
om bifall till utskottets förslag.
Herr WIKLUND i Stockholm (kort
genmäle): Det är mig angeläget, herr talman,
att få rätta till en missuppfattning
av utskottets ärade ordförande. Jag har
icke sagt att ledamöterna i utskottet
skulle vara inkompetenta eller indifferenta.
Jag har sagt att utskottets skrivning
visade ett ringa intresse för frågorna,
men om ledamöternas kompetens
har jag icke yttrat mig. Jag har
uttalat mig om sakfrågan, och jag har
mitt manuskript, så det går lätt att
kontrollera den saken. Jag har ingenting
sagt om de enskilda ledamöternas
kunskap på detta område.
Beträffande dessa ökade anslag, som
vi nyss hörde talas om, vill jag hänvisa
den siste ärade talaren till vad som
hände förra onsdagen, när begäran om
en höjning av anslaget till hemgårdar
avslogs.
Herr EDENMAN: Herr talman! Jag
begärde ordet under herr Wiklunds i
Stockholm långa begravningstal över
den svenska ungdomsvården och närmast
i samband med de beskyllningar
han då rikligen levererade åt olika håll,
beskyllningar som man ju kunde lägga
in ett och annat uti. Nu har herr Wiklund
fått svar dels av herr Selilstedt
och dels av utskottsordföranden, och
han har också på några punkter tagit
tillbaka. Jag är därför delvis förekommen,
herr talman, och skall endast
replikera herr Wiklund med några
allmänna påpekanden.
Herr Wiklund frågar med mycket
stor ledsnad i rösten, vad man skall
göra för att få denna fråga, alltså ungdomsvården,
ur dödvatten. Ja, herr
Wiklund, min rekommendation är: Föreslå
något konkret, något att ta på!
Nu svarar herr Wiklund att vi ha verkligen
föreslagit något konkret. Men
inte kan det vara ett praktiskt konkret
förslag att uppmana riksdagen att skri
-
34
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Motion angående förbättrad ungdomsvård.
va till Kungl. Maj:t och begära en »vederbörlig
överarbetning». I så fall har
man ytterst små anspråk på konkreta
förslag.
Herr Wiklund preciserade sedan sitt
uttalande med att säga, att om regeringen
— hör och häpna! — hade sammankallat
de svenska ungdomsorganisationerna
till en överläggning, så hade
denna motion aldrig kommit till. Det
är inte något att bli indignerad över,
men, herr Wiklund, har man i fjorton
år aktivt arbetat i en ungdomsorganisation
och i sex år tillhört dess ledning
och får höra, att en representant för
ett politiskt ungdomsförbund vill att
regeringen skall sätta sig i spetsen för
att samordna dessa frågor, då frågar
man sig likväl, hur det egentligen ligger
till på den kanten.
Det är icke så, som herr Wiklund säger,
att de politiska ungdomsorganisationerna
varit eniga i fråga om statsbidrag
till instruktörer. Det är signifikativt
att det endast är folkpartiets
ungdomsförbund, som obetingat accepterat
tanken på statsanslag. Kommunisterna
och högern ha sagt nej till statsanslag.
Socialdemokraternas och bondeförbundarnas
respektive ungdomsorganisationer
ha sagt ett mycket svagt ja
i princip men ha yrkat på så kraftiga
ändringar i de föreslagna bestämmelserna,
att det praktiskt taget är omöjligt
att få in dem under det förslag,
som ungdomsvårdskommittén framställt.
Personligen hade jag redan då
—- och har fortfarande —- den uppfattningen,
att politiska organisationer,
som motta direkta ekonomiska subventioner
ifrån statsmakterna, äro organisationer
som jag verkligen undanber
mig att medverka i. Jag tror inte heller
att något sådant kommer att hända.
Jag är litet förvånad över — och
härvidlag har herr Wiklund redan fått
svar på tal — att han som den expert
han är på ungdomsvård och så flitigt
som han talat om saken ute i landet
iindå inte känner till vad som gjorts
på området. Jag hänvisar till den sammanställning
vi fingo redan förra året,
omfattande 35 punkter. Om man roar
sig med att läsa de sex betänkandena
— jag har inte läst dem alla men några
av dem, delvis på yrkets vägnar —- så
är det inte så lätt att dra ut något
verkligt gripbart ur dem. Det är bra
betänkanden såtillvida att de äro synpunktsrika.
De flesta kunna ansluta sig
till vad som där står, och de innebära
en kartläggning av ungdomsvårdsproblemen
i största allmänhet. Men jag
förstår att det inte är så lätt för vederbörande
i socialdepartementet att
göra något av detta i praktiken.
Det är också typiskt att ungdomsvårdskommitténs
betänkande på olika
punkter måst skickas vidare till skolkommissionen,
bostadskollektiva kommittén,
folkbildningsutredningen, musikutredningen,
kulturfondsutredningen,
filmutredningen, kommittén för social
upplysning och nykterhetskommittén.
Det är någonting ganska oerhört
att ett statligt betänkande måst remitteras
i olika punkter till åtta å nio
andra statliga utredningar; detta hade
verkligen varit något att debattera i
samband med den förra punkten på föredragningslistan
om det offentliga utredningsväsendet.
Jag tar bara ett exempel för att inte
herr Wiklund skall kunna påstå, att
jag talar rätt ut i luften. När det t. ex.
gäller eu avalkoholisering av idrottsoch
nöjesplatserna skriver man alldeles
riktigt på 14 rader, att det undantagsvis
på dessa platser förekommer
en pilsnerkonsumtion, vilket självklart
är något förkastligt. Uttalandet slutar
på följande sätt: »Ett totalt friläggande
av folkfesterna från varje slag av alkoholutskänkning
synes vara ur alla synpunkter
lämpligt.» Men hur har det
gått med den frågan? Ja, den ärade ledamoten
av denna kammare herr Adolv
Olsson får nu syssla med den, om jag
inte är alldeles fel underrättad. Nykterhetskommittén
har nämligen fått i
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Nr 15.
35
Motion angående förbättrad ungdomsvård.
uppdrag att ta hand om detta spörsmål,
tv det är alldeles omöjligt att göra något
av ett förslag som är så allmänt
formulerat.
Sedan, herr talman, vad beträffar
själva huvudförslaget eller frågan om
instruktörer i ungdomsorganisationerna
har jag, som jag inledningsvis deklarerade
i fråga om de politiska organisationerna,
en annan principiell uppfattning
än både ungdomsvårdskommittén
och herr Wiklund i Stockholm.
Jag anser att dessa organisationer liksom
flera andra böra stödjas framför
allt när det gäller att skaffa lokaler.
När läget på byggnadsfronten lättar och
om vi då skulle märka, att regeringen
inte i tillbörlig utsträckning uppmärksammar
kravet på ungdomslokaler,
skall jag villigt stödja herr Wiklund i
Stockholm i alla hans aktioner på det
området. Jag ber sedan att få taga några
avskräckande exempel ur ungdomsvårdskommitténs
betänkande angående
just denna fråga. Skolöverstyrelsen
skall bli den myndighet, som skall få
bestämma över vilka som skola anses
kompetenta att vara instruktörer i ungdomsorganisationerna.
Statsbidrag skola
icke utgå för s. k. instruktionskurser,
som bara räcka över lördag och
söndag —- de s. k. veckoslutskurserna.
Det är dock de vanligaste inom de olika
organisationerna. I vart fall inom
det socialdemokratiska ungdomsförbundet
ha vi alltid haft svårt att på grund
av ekonomiska skäl hålla folk samman
en vecka eller längre. Och någon politisk
eller religiös propaganda skall ju
inte få förekomma. Men vad blir det
då av allt talet om att organisationerna
skola verka i demokratiskt fostrande
riktning, när politik inte får förekomma?
För modern demokrati är det
en fullkomligt främmande uppfattning
att politik är någonting, som inte får
förekomma i samband med demokratisk
upplysning.
Slutligen vill jag, herr talman, bara
understryka, att socialstyrelsen inte har
någon erinran mot förslaget i och för
sig men pekar på den krångliga utformningen
av bidragsreglerna. Stockholms
ungdomsnämnd har roat sig med att
räkna ut att folkpartiets ungdomsförbund
med dåvarande medlemsantal —
detta har kanske stigit senare — skulle
få ett statsbidrag på 10 kronor 35 för
medlem och år, medan det socialdemokratiska
ungdomsförbundet skulle få
bara 57 öre; vi kunna ju litet var dra
våra slutsatser.
Allra sist vill jag, herr talman, framhålla,
att jag är väl medveten om att
det finns ungdomsorganisationer, t. ex.
scoutorganisationer och andra barnorganisationer,
vilkas verksamhet måste
finansieras genom gåvor eller genom
andra bidrag utifrån på ett eller annat
sätt. Det är ju möjligt att man kan bryta
ut dessa organisationer. Vad jag talat
om har emellertid framför allt varit de
politiska organisationerna, och med
dem jämställer jag också de religiösa.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr WEDÉN: Herr talman! Jag skall
bara komma med några korta kommentarer
till herr Sehlstedts anförande.
Herr Sehlstedt ansåg, att en av de
väsentligaste orsakerna till att ett av
de enligt hans mening viktigaste förslagen
i ungdomsvårdskommitténs betänkande,
nämligen förslaget om stöd åt
visst utbildningsarbete och för instruktörer
inom föreningslivet, inte föranlett
någon åtgärd, varit en viss tveksamhet
huruvida detta stöd även borde
utsträckas till de politiska ungdomsföreningarna.
Jag vill för min del, herr
talman, säga, att jag på den punkten har
en principiell uppfattning, som synes
mig ligga mycket nära den, som herr
Edenman nyss gav uttryck åt. Jag tror
att både den första och den andra
statsmakten ha skäl att tänka sig för
både en och två gånger, innan de ge
sig in på något, som innebär ett in
-
36
Nr 13.
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Motion angående förbättrad ungdomsvård.
gripande i ungdomens rent politiska
fostran. Jag är väl medveten om att
i betänkandet gjorts ett försök till
gränsdragning i detta avseende, men
jag tror att i praktiken en sådan gränsdragning
kommer att möta mycket
stora svårigheter. Herr Sehlstedt är säkerligen
också medveten om att det
uppstått stridigheter i några kommuner,
där det ifrågasatts anslag till politiska
ungdomsklubbar. Jag tror därför
som sagt att det är mycket klokt
att i detta avseende vila på hanen, och
för egen del kan jag inte se något hinder
mot att gå den väg, som delvis antytts
av herr Edenman, nämligen att
man skulle kunna göra vissa utbrytningar.
När jag säger detta har jag
kanske en i viss mån annan tanke än
herr Edenman; jag föreställer mig nämligen,
att man skulle kunna lägga de
politiska ungdomsorganisationerna åt
sidan och se vad man kan göra i de
andra fallen.
Herr talman! Jag har icke något yrkande.
Herr WIKLUND i Stockholm: Herr
talman! Jag har inte uttalat mig i principfrågan,
huruvida de politiska ungdomsorganisationerna
skola få statligt
stöd; jag har helt utelämnat detta
spörsmål. I det avseendet kan jag emellertid
nu, eftersom den frågan vidrörts
här, deklarera, att jag står tveksam liksom
herr Wedén och herr Edenman.
Det föreföll mig som om herr Edenman
utgick ifrån att jag här talade som
medlem av folkpartiets ungdomsförbund,
eftersom han ju nämnde, att
detta förbund skulle bli så fördelaktigt
understött genom de principer, som
ungdomsvårdskommittén föreslagit för
erhållande av statsbidrag. Jag vill då
bara hänvisa till vad jag sade i interpellationsdebatten,
när jag mycket utförligt
och direkt karakteriserade dessa
principer i deras nuvarande utformning
såsom mycket olämpliga. Jag sade
också i anförandet i fråga, att de böra
överarbetas — detta yrkade jag direkt
på —• därför att de leda till sådana
konsekvenser, som herr Edenman visade
på. I principfrågan är det nog i
alla fall så, att det råder ganska stor
enighet även bland de politiska ungdomsförbunden,
även det socialdemokratiska.
Det finns uttalanden till ungdomsvårdskommittén
på den punkten,
som jag skulle kunna återge och i vilka
man direkt positivt uttalat sig för stöd
åt ungdomsorganisationerna. I det uttalande
jag åsyftar har man inte gjort
någon avvägning mellan politiska organisationer
och andra, utan det är ett
allmänt uttalande, där man är inne på
instruktörsfrågan och förordar statligt
stöd till ungdomsorganisationerna. Jag
tror sålunda, att man är ganska enig i
princip och att det är i detaljerna man
har delade meningar.
Herr Edenman sade, att det är överraskande
att man i en ungdomsorganisation
sitter och väntar på initiativ från
regeringens sida i denna fråga. I det
avseendet vill jag bara säga, att det
var ju så, att regeringen sade sig själv
vilja ta ett sådant initiativ. Det började
alltså inte med att vi från vår sida
sutto och väntade på att regeringen
skulle komma med ett initiativ, utan
regeringen utlovade själv i interpellationssvaret
ett sådant initiativ. Då tycker
jag att man kunde förvänta, att
detta löfte skulle uppfyllas. När det
emellertid dröjde så länge med saken,
fann jag anledning att motionera.
Herr SEHLSTEDT: Herr talman! Vad
jag syftade till med mitt inledande inlägg
i diskussionen var att vi skulle få
till stånd åtminstone en förberedande
principdebatt, om tiden inte borde vara
mogen för anslag till de politiska ungdomsorganisationerna.
Jag upptäcker
nu att motionären, herr Wiklund i
Stockholm, som bombastiskt dragit i
härnad mot regeringen för att den inte
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Nr 15.
37
Motion angående förbättrad ungdomsvård.
vidtagit några åtgärder på detta område,
nu är villig att göra en reträtt på
det viktigaste avsnittet i ungdomsvårdsutredningens
betänkande om ungdomen
och föreningslivet, nämligen det som
gäller anslag till ungdomsorganisationer,
oavsett om de äro ideella i vanlig
mening, religiösa eller politiska. Det hör
till historien, herr Edenman, som ju är
min partivän, att på den tid då jag
råkade sitta som ordförande i det socialdemokratiska
ungdomsförbundet hade
förbundet en mycket positiv inställning
till frågan om samhällets stöd åt
ungdomsorganisationerna. Åtminstone
var detta fallet i det uttalande ungdomsförbundet
gjorde till den utredning,
där jag själv råkade sitta med.
Men låt mig nu, eftersom herr Edenman
tydligen läser ungdomsvårdsutredningens
betänkande på ett sätt, som inte
är alldeles riktigt, säga, att åtskilliga av
de förslag, som remitterats eller skjutits
över från ungdomsvårdsutredningen
till andra utredningar, i regel kommit
till efter överläggningar mellan ungdomsvårdsutredningen
å ena sidan och
andra utredningar å den andra, vilka
senare sysslat med helt andra avsnitt
av socialvården än den ungdomsvårdsutredningen
haft att göra med. Den
sista utredningen är en ganska omfattande
kartläggning av den föreningslösa
ungdomens verksamhet och fritidsproblem
men även om föreningsungdomens
verksamhet och dess ekonomiska
problem. Denna utredning i
vilken alla de fyra politiska ungdomsorganisationerna
äro representerade
har för sin del tillstyrkt, att man inte
skulle göra någon skillnad mellan politiska
och andra ungdomsorganisationer.
Att man inte ville deklassera de
politiska ungdomsorganisationerna berodde
på att dessa utföra en fostrande
verksamhet, som på de allra flesta områden
är berättigad till statsunderstöd.
Detta finner man om man vill bekväma
sig till att granska de kurser, som de
olika ungdomsförbunden syssla med.
Det är den delen, herr talman, av ungdomsorganisationernas
verksamhet, som
utredningen för sitt vidkommande ansett
det vara riktigt att lämna samhällsekonomiskt
stöd åt. Om man kan göra
detta beträffande nykterhetsrörelsens
organisationer och andra organisationer,
som ha en fostrande verksamhet,
vilken på många områden är av precis
samma karaktär som de politiska ungdomsorganisationernas,
frågar jag: Vad
är det som hindrar att man låter även
de politiska ungdomsorganisationerna
få samhällets stöd i ekonomiskt hänseende?
Jag
skall, herr talman, inte fördjupa
mig ytterligare i den föreliggande frågan,
men jag tror att det varit nyttigt
med denna diskussion med hänsyn till
det sätt på vilket den blivit upplagd och
därför att vi fått syssla med sådant
i det föreliggande spörsmålet, som de
flesta av kammarens ledamöter äro
eniga om beträffande utredningen.
Herr WEDÉN: Herr talman! Mitt yttrande
kan naturligtvis inte tolkas som
något deklasserande av de politiska
ungdomsföreningarna. Jag är förvissad
om att vi alla äro fullt på det klara
med den stora betydelsen av det fostrande
arbete som de utföra. Mitt anförande
var avsett att understryka, att
det här rör sig om en demokratisk
principfråga, och med avseende på den
är jag fullt enig med herr Edenman om
att man skall akta sig för att glida in
i en utveckling, som kan komma att
innebära statlig subventionering av det
politiska arbetet.
Till herr Sehlstedt vill jag säga, att
han kan ju erinra sig den utgång, som
en sådan sak fick i eu kommun, som
vi båda känna mycket noga, en sak som
fullföljdes ända upp till regeringen,
varvid regeringen, som sitter på det
socialdemokratiska partiets förtroende,
intog en principiell ställning alldeles
i enlighet med den, som jag i dag givit
uttryck åt.
38
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Motion om utredning av frågor i samband
såväl direkt som å tredje man.
Herr EDENMAN: Herr talman! Det
socialdemokratiska ungdomsförbundets
inställning i denna fråga kunna vi göra
upp i annat sammanhang, men jag vill
påminna om att de år, då herr Sehlstedt
var ordförande i förbundet, nämligen
åren 1940—1943, voro de stora
samlingsåren i svensk politik. Jag har
en något annan erfarenhet av denna
sak än herr Sehlstedt, och det är kanske
det som gör att vi se litet olika på densamma;
detta var det ena jag ville
säga.
Det andra var att jag ville framhålla,
att inte mindre än nio olika kommittéer
fått ta hand om socialvårdskommitténs
betänkande, detta enligt den
förteckning jag har. Jag kan också direkt
kontrollera att en överarbetning
gjorts av musikutredningen och filmntredningen,
och jag vet att nykterhetskommittén
och skolkommissionen också
gjort en sådan.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Wiklund i
Stockholm begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande
nr 31, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
med den statliga självrisken vid skador
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.
§ 8.
Motion om utredning av frågor i samband
med den statliga självrisken vid
skador såväl direkt som å tredje man.
Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 32,
över motion om utredning av frågor i
samband med den statliga självrisken
vid skador såväl direkt som å tredje
man.
Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde
Herr AHLSTEN: Herr talman! När
jag vid fjolårets riksdag riktade en interpellation
till handelsministern i denna
fråga anförde jag i den debatt, som
då följde, två exempel på hur man från
statens sida handlar genom att tillämpa
systemet med självrisk i stället för försäkringar,
som kunna täcka de kostnader,
som vederbörande enskilda medborgare
ha rätt att kräva betalning för.
Jag har vidare påvisat, att man från
statens sida inte gjorde en så allsidig
utredning, som borde göras, utan att
man helt enkelt endast riktade förfrågningar
till den som varit skadevållare
i egentlig mening och byggde sitt avslag
på vederbörandes framställning om
ersättning just på sådana uttalanden.
Detta förfarande strider ju fullständigt
emot den rättspraxis, som i vårt
land tillämpas på detta område. Det
kan väl nämligen inte vara riktigt att
en person, som är vållande till en skada,
skall kunna få uppträda som huvudvittne
och samtidigt som domare och
att vederbörande inte kan få sin sak
tillrättalagd med mindre än att han vänder
sig till Kungl. Maj:t eller domstol,
med andra ord att han tar ut stäm
-
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Nr 15.
39
Motion om utredning; av frågor i samband med den statliga självrisken vid skador
såväl direkt som å tredje man.
ning på svenska staten för att få en
liten skadeståndsfråga tillrättalagd.
På Gotland inträffade för en tid sedan
en olycka. Det framgick klart och
tydligt att försvaret bar skulden till
densamma. I ansökan till de militära
myndigheterna begärdes ersättning för
skadan, vilken också gottgjordes utan
någon som helst erinran från den som
vållat skadan.
I ett annat fall litet senare, där det
gällde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
var det ännu mera tydligt än i det
förra fallet, att staten var den skadevållande.
Men här vägrade man bestämt
att utbetala något skadestånd. När vi
ifrån försäkringsföreningen skrivit till
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, fingo
vi bara ett litet kort svar, där man helt
enkelt sade: »Då skadan icke uppkommit
under sådana omständigheter, att
Ni såsom försäkringsgivare ägt rätt att
jämlikt 25 § försäkringsavtalslagen utkräva
ersättning av väg- och vattenbyggnadsverket,
får styrelsen avvisa
Edert krav.» Det gavs således ingen som
helst motivering för att man avvisade
kravet. Man säger bara kategoriskt, att
man har ingen skuld, och därför avvisar
man kravet.
Jag skrev på nytt och begärde en förklaring
till denna ståndpunkt. Jag fick
till svar ett brev, där man ännu mera kategoriskt
sade, att staten icke var ersättningsskyldig.
Som bevis skickade man
med ett utdrag av justitierådet Hjalmar
Karlgrens bok Skadeståndsläran. Det är
duplicerat och kommer säkerligen till
stor användning från detta verks sida.
När justitierådet skall exemplifiera vad
25 § försäkringsavtalslagen innebär talar
han om hur det är när den som varit
vållande till skadan exempelvis är
ett hembiträde. Man jämställer således
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
svenska staten med ett hembiträde, när
det gäller att betala skadestånd. I detta
fall gällde kravet 810 kronor.
Jag har ingenting emot att denna pa -
ragraf är tillämplig när det gäller hembiträden.
Men, herr talman, att kläda
den svenska staten i ett hembiträdes
enkla dräkt tycker jag är något som
icke passar från en statlig myndighets
sida. Jag har, herr talman, aldrig märkt
att staten uppträder som hembiträde
gentemot den enskilde medborgaren.
Däremot skickar den hem skattsedeln
då och då. Men det är möjligt att man
i verken i Stockholm har en annan erfarenhet
av den saken.
Jag kan icke finna att denna fråga är
tillfredsställande löst. Staten tar ju här
självrisk. Det bör väl vara angeläget,
att man vid bedömandet av den självrisk,
som staten tar gentemot den enskilde
medborgaren, följer försäkringsmässiga
principer.
Nu har utskottet inhämtat yttranden
dels från riksförsäkringsanstalten och
dels från försvarets skaderegleringsnämnd.
Om man läser dessa två yttranden
skall man finna, att medan riksförsäkringsanstalten
anför en rad skäl
emot motionen säger skaderegleringsnämnden,
att det föreligger intet verkligt
behov, därför att skaderegleringsnämnden
har verkat just efter de principer
som vi åsyftat i motionen. Skaderegleringsnämnden
säger vidare, att
det med motionen avsedda syftet torde
vara tillgodosett såvitt gäller försvarets
område. Riksförsäkringsanstalten anför,
att det finnes befogad anledning att tro,
att skadeståndsanspråkens antal skall
ökas och att domstolarna därmed skola
få minst lika mycket att göra som tidigare.
Nämnden å sin sida säger, att av
de 425 ärenden, som den behandlat sedan
1945, ha mindre än tio förts till
domstol och att de som förts dit ha varit
av den art, att man principiellt velat
ha ett avgörande till stånd.
Om utskottet nu studerat detta närmare,
tror jag att åtminstone en blank
reservation på denna punkt skulle ha
funnits vara lämplig. När jag, herr talman,
tagit till orda i denna fråga är det
40
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Åtgärder i syfte att nedbringa rökskadorna från industrier m. m.
icke för att yrka bifall till motionen
utan endast för att säga, att jag hoppas
att beredningsutskottet till nästa år
skall mäkta anlägga litet andra synpunkter
på denna fråga än vad det
gjort i år då den för första gången behandlats.
Låt oss tänka oss att vi, enskilda personer
emellan, tillämpade de synpunkter
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
tillämpat, när den åberopat talet
om hembiträden. Om jag exempelvis
skulle åsamka utskottets ärade ordförande
en skada på 810 kronor, har han
naturligtvis rätt att begära, att jag skall
antingen genom försäkring eller på annat
sätt laga så att han får ersättning.
Men då åberopar jag 25 § i försäkringsavtalslagen
och säger: »Jag är hembiträde
och har ingen skyldighet att betala.
» Jag undrar om det icke blir vissa
paragrafer i strafflagen i stället för i
försäkringsavtalslagen som i ett sådant
fall komma att åberopas.
Jag har, herr talman, anfört detta
som bevis för hur krånglig och besvärlig
denna fråga är. Jag anser att en utredning
på det område, till vilket jag
i motionen hänvisat, är fullständigt berättigad.
Det bör vara angeläget för staten
såsom vår störste arbetsgivare numera
att se till, att dessa frågor bli
ordnade på ett tillfredsställande sätt,
så att icke enskilda medborgare i landet,
vilka staten genom sina organ vållar
skador, skola sakna möjlighet att få
ersättningsfrågan reglerad på annat sätt
an genom att gå till Kungl. Maj:t eller
stämma svenska staten. Detta är rent
orimligt med hänsyn till att medborgarna
sinsemellan lätt, ledigt och hastigt
kunna ordna dessa saker genom försäkringsavtal,
utan att någon egentligen
känner sig illa berörd.
Herr talman! Jag skall icke taga upp
tiden längre med detta resonemang.
Som jag tidigare antytt tänker jag mig,
att frågan kommer igen och att utskottet
då kommer att se den på ett annat
sätt än det gjort i år.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.
§ 9.
Åtgärder i syfte att nedbringa rpkskadorna
från industrier m. m.
Föredrogos i ett sammanhang andra
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande, nr 33, över motion om
åtgärder i syfte att nedbringa rökskadorna
från industrier in. m. och till
kammaren överlämnat utdrag, nr 301,
av första kammarens protokoll, innefattande
delgivning av sistnämnda kammares
beslut över dess allmänna beredningsutskotts
utlåtande, nr 18, i anledning
av väckt motion i samma
ämne.
I en inom andra kammaren väckt
motion nr 231, vilken hänvisats till allmänna
beredningsutskottet, hade herrar
Persson i Svensköp och Kristensson
i Osby hemställt, att riksdagen måtte
besluta att h s Kungl. Maj:t anhålla om
en utredning om möjligheterna att nedbringa
rökskadorna från industrier
in. m. jämte förslag om de åtgärder,
vartill utredningen kunde föranleda.
Andra kammarens allmänna beredningsutskott
hemställde, att andra kammaren
för sin del måtte besluta, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla om undersökning av problemet
rörande rökskadorna från industrier
in. m.
Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Forsberg.
Första kammaren hade, på hemställan
av sitt allmänna beredningsutskott,
i anledning av motionen I: 189 av herrar
Osvald och Sundelin för sin del beslutat,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om undersökning
av problemet rörande rökskadorna
från industrier m. in.
Sedan andra kammarens allmänna
beredningsutskotts hemställan föredragits,
yttrade:
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Nr 15.
41
Åtgärder i syfte att nedbringa rökskador från industrier m. m.
Herr FORSBERG: Herr talman! Det
finns ett område, där man från riksdagsmännens
sida verkligen behövde
vara mera återhållsam än vad man är.
Det är hundratals motioner, som man
kastar ut en mängd pengar på att trycka,
fastän alla redan i förväg borde
veta, att motionerna ej resultera i annat
än ett yrkande, att de icke skola föranleda
till någon åtgärd. Här föreligger
emellertid från en del riksdagsmäns
sida någonting, som man nära nog
skulle kunna beteckna som ett slags utredningsraseri.
Man motionerar om sådant
som att om man köper en gammal
bil och motorn sedan icke är riktigt
bra, skall man från samhällets sida se
till att det blir en ordentlig motor. Man
tar upp sådana önskemål som att det
skall bli en tioöring billigare att transportera
en barnvagn från Norrland till
Skåne. Detta är ju mycket stora saker!
Jag skulle kunna räkna upp en hel
mängd motioner av detta slag, där riksdagsmännen
i alla fall redan i förväg
måste ha haft klart för sig hur det
skall gå.
Man talar ju ofta om sparsamhet. Då
tycker jag också, att man icke skall
göra några onödiga utgifter. Det bör
man se till även på detta område.
Det fanns en tid i denna kammare en
man som hette Thorsson, en man som
alla aktade. Man kan ännu i dag få
böra, att man gjorde det särskilt därför
att han vid ett tillfälle kom att praktiskt
taget slå ihjäl alla utredningskommittéer
som funnos. Men hans princip
tycks man nu åtminstone icke taga ad
notam, utan man fortsätter att motionera
om sådana saker som det icke är
någon mening med. .lag tycker att det
skulle kunna vara på tiden att vi läte
det bli en ny anda i den riktning som
Thorsson en gång i världen i handling
visade.
När det gäller föreliggande motion är
det en sak som har förvånat mig. Det
iir det förhållandet, att det nya förnämliga
utskott, som vi här fått, låtit förmå
sig till att med anledning av motionen
föreslå en utredning. Här finns det
nämligen icke ett enda skäl för riksdagen
att gå in för att företaga en utredning
av berörda spörsmål. Jag är ense
både med motionärerna och med allmänna
beredningsutskottet om att när
det gäller dessa skador är det icke så
som det borde vara. Däri ger jag dem
rätt. Men jag har ställt upp en motfråga:
Ha vi icke förut några organ till
vårt förfogande, som kunna klara upp
dessa saker utan att man skall behöva
företaga en ny dyrbar utredning? Det
är just vad som finns i detta fall! Utskottet
säger, att det delar motionärernas
uppfattning om önskvärdheten att
problemet om rök- och gasskadorna
från vissa industrier närmare utforskas
och att åtgärder därefter, där så låter
sig göra, vidtagas i syfte att nedbringa
dessa skador. Nu är det på det sättet,
att detta behöva vi icke ha någon utredning
om, utan det kunna vi klara av
överallt i vårt land, där det förekommer
rökskador från industrier eller där
växtlighet, vattendrag etc., fördärvas
genom gaser. Vi ha nämligen en hälsovårdsstadga.
Om denna har jag också
talat i utskottet, men även där hade
man tydligen gripits av någon sorts utredningsraseri
och ville att man skulle
utreda detta problem. I 50 § hälsovårdsstadgan
finnas nämligen föreskrifter
om fabriker och näringar. Det säges
bl. a. följande: »Hälsovårdsnämnden
skall vaka över att fabriker och näringar
icke inrättas eller drivas så att de
medföra sanitära olägenheter för närboende
eller det allmänna, vare sig genom
spridning av damm, rök eller
ånga i större myckenhet eller av elak
lukt eller genom utsläppande av giftiga
gaser etc.» »Förefinnes sådan olägenhet,
skall nämnden tillhålla vederbörande
att vidtaga tjänliga åtgärder för dess
avhjälpande. Verkställes ej av hälsovårdsnämnden
anbefalld åtgärd inom
tid som nämnden föreskriver och är
den anmärkta olägenheten svår, må
42
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Åtgärder i syfte att nedbringa rökskador från industrier m. m.
nämnden äga tills vidare förbjuda fabrikens
eller näringens drivande.»
Det är ju fullständigt klart att man
här icke behöver företaga någon utredning.
Där skada kan uppstå på grund
av rök eller gas, ankommer det på de
kommunala myndigheterna att klara
saken. Jag har själv varit med om detta,
när del gällt rökskador. Vi ha givit
älägganden. I vissa fall ha vi icke behövt
göra detta, enär industrierna ändå
vidtagit åtgärder. När det gällt förorening
genom gaser som strömmat ut
från en fabrik har denna fabrik fått
avhjälpa det hela så att det ej skulle
bli något men för vatten och växtlighet.
Det har kostat hundratusentals kronor.
Detta har man kunnat göra kommunalt,
och det kan man också göra i fortsättningen
med stöd av den lag som vi ha.
Det är likadant när det gäller frågan
om Kvarntorp. Det har alltid förekommit
utredningar — och kommer väl alltid
att göra det — när det gällt frågan
om att nedbringa eller eliminera dessa
skador. Det är ju mycket önskvärt att
detta kunde lyckas. Så ha vi Boliden,
som fått kosta på mycket pengar till ersättning
åt strandägare för vad dessa
förlorat genom att gaser släppts ut som
skadat fisket. Man har gjort privata
överenskommelser, som kostat industrien
mycket pengar. Men det kan man
nog klara. Boliden har ju haft möjlighet
att med pengar »sanera» även på
det politiska området. Jag menar, att
där är det icke så svårt, utan man har
nog möjlighet att lägga ner pengar även
om det kostar rätt mycket. Detsamma
är också fallet i fråga om andra industrier.
Min bestämda uppfattning är alltså
den, att när vi ha stöd av denna hälsovårdsstadga,
finns det ingen mening i
att vi från samhällets sida skulle lägga
ut pengar för detta ändamål. Varför
skola vi kosta på tiotusentals kronor
för sådana utredningar från samhällets
sida för att kartlägga, som det heter,
just var dessa svarta fläckar finnas, när
man för närvarande har ett organ som
klarar detta? Och de industrier, som
orsaka skadorna, få ju själva bringa
reda i dessa förhållanden.
Med hänsyn till vad jag här sagt kan
jag icke vara med om vad beredningsutskottet
i detta fall föreslår. Jag anser
att man skall följa den lag vi ha. Enligt
min mening ha vi i dag endast att
gå den väg jag antytt.
Jag ber därför, herr talman, att få
yrka avslag på utskottets hemställan.
Herr SVENSSON i Alingsås: Herr talman!
Jag tror icke att jag skall behöva
så lång tid för att motivera det yrkande
jag här behöver göra. Men innan jag
gör detta skulle jag vilja hänvisa till
vad utskottet egentligen sagt. När det
gäller det utredningsraseri som herr
Forsberg talade om får man icke lasta
beredningsutskottet för att det tillmötesgår
alltför många krav. I stället få
vi ofta kritik för att vi icke varit mera
vänliga och tillmötesgående mot motionärerna.
I detta fall är det så att det finns
möjlighet att inom Ingenjörsvetenskapsakademien
inrätta en kommitté som kan
syssla med hithörande frågor på ett förberedande
stadium. Först sedan denna
kommitté undersökt om det finnes möjlighet
att göra något och i vilken riktning
man bör fortsätta arbetet, uppkommer
frågan huruvida en speciell kommitté
skall tillsättas eller ej. Detta är
förklaringen till att utskottet i klämmen
icke direkt begärt en specialutredning
utan endast talat om en undersökning
av problemet rörande rökskadorna
från industrier m. m.
Till detta vill jag bara tillägga, att
herr Forsbergs resonemang om hälsovårdsstadgan
kanske icke är alldeles
riktigt. Ty hälsovårdsstadgan innehåller
ju egentligen bestämmelser för att
hindra sanitära olägenheter som kunna
förorsaka sjukdomar. Det kan här
vara fråga om olägenheter, som måhän
-
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Nr 15.
43
Åtgärder i syfte att nedbringa rökskador från industrier m. m.
da icke direkt påtagligt eller omedelbart
leda till sjukdomar men som ändå
ha en sådan inverkan, att de innebära
men för den allmänhet som bor kring
ett industriföretag.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr FORSBERG: Herr talman! Utskottets
ärade ordförande har inte kunnat
komma med något bevis och det är
det man behöver ha. Att Ingenjörsvetenskapsakademien
genom en kommitté
skall kartlägga problemen står i utlåtandet.
Men detta kostar också pengar!
Det är väl meningen att staten skall betaia
och inte den enskilde fabriksägaren,
sem förorsakar skadan? Detta behöver
man från samhällets sida inte
göra.
Jag har sagt att det är risk för att
även det utskott, som jag har äran tillhöra,
i onödan ger sig in på att begära
utredning. Principen är riktig att
man bör utgå ifrån, att motioner vanligtvis
äro sådana, att man inte bör bifalla
dem. Det är den ledande principen,
och det förhåller sig merendels
på det sättet.
När det gäller hälsovårdsstadgan och
de sanitära olägenheterna, så falla de
ifrågavarande skadeverkningarna inom
begreppet sanitär olägenhet. Jag skall
inte trötta på något sätt, men jag har
här en bok om detta, som är ganska
tjock. Jag skulle även kunna läsa prejudikat,
men det vågar jag inte, herr
talman!
Fru WALLIN: Herr talman! Jag är
själv bosatt i en ort, inom vilken det
finns områden som ha mycket stora
obehag och skadeverkningar på grund
av rökgaser från industrien. I detta fall
är det skutskärsfabrikerna. Inom dessa
områden skadas inte bara växtligheten.
Även de människor, som bo där, ha
mycket stora obehag.
Herr Forsberg säger, att industrierna
själva i viss mån ha försökt att komma
till rätta med detta, och han har också
pekat på hälsovårdsstadgan. Men det
har hittills visat sig, att varken det ena
eller det andra har varit tillräckligt för
att helt råda bot på olägenheterna. Skola
industrierna sköta detta själva, ha vi
väl anledning att befara att det för dem
b!ir en andraliandsfråga, något som
man skjuter åt sidan för vad man anser
vara mera viktigt. Jag tror att om statsmakterna
aktualisera frågan i den riktning,
som utskottet föreslagit, genom
en utredning, som måhända kan föranleda
kommande beslut, kommer detta
sannolikt att påskynda industriernas
egna åtgärder.
Jeg ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr FORSBERG: Herr talman! Jag
ber att få säga till fru Wallin, att jag
aldrig avsett att industrierna själva skola
råda bot på missförhållandena. Det
är hälsovårdsnämnderna som ha att
ålägga vederbörande industrier att vidtaga
åtgärder. Hälsovårdsnämnderna
kunna — det har jag läst upp här —
till och med stoppa driften. Sådan befogenhet
ha de enligt nu gällande lag.
Nu vet jag inte, hur kraftfull hälsovårdsnämnden
i Skutskär är, men den
har makt och möjlighet att ålägga företaget
att i den mån det går nedbringa
skadorna. Både motionärerna och utskottet
tala om åtgärder för att nedbringa
skadorna. Det är inte säkert att
man helt kan eliminera dessa.
Vad jag vill ha sagt med detta mitt anförande
är, att riksdagen icke har någon
anledning att i nuvarande statsfinansiella
läge lägga ut kanske 50 000
kronor för en utredning, som industrierna
skola bekosta. Det är detta jag
inte vill vara med om.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
44
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Motion om successivt avvecklande av den statliga priskontrollen.
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på avslag därå; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Forsberg äskade emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr
33, och sålunda biträder första kammarens
i ämnet fattade beslut, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets berörda hemställan.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit sitt allmänna beredningsutskotts
hemställan och biträtt första kammarens
i ämnet fattade beslut.
§ 10.
Föredrogos i ett sammanhang andra
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande, nr 34, över motion om
viss utredning rörande skyddsåtgärder
mot koloxidförgiftning, m. m. och till
kammaren överlämnat utdrag, nr 352,
av första kammarens protokoll, innefattande
delgivning av sistnämnda kammares
beslut över dess allmänna beredningsutskotts
utlåtande, nr 21, i anledning
av väckt motion i samma ämne.
Kammaren biföll vad dess allmänna
beredningsutskott i det föredragna utlåtandet
hemställt och biträdde första
kammarens i ämnet fattade beslut.
§ 11.
Motion om successivt avvecklande av den
statliga priskontrollen.
Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 35,
över motion om successivt avvecklande
av den statliga priskontrollen.
I en inom andra kammaren väckt motion,
nr 416, hade herr Hjalmarson
m. fl. hemställt, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att
Kungl. Maj:t —- i avvaktan på prisregleringens
fullständiga avvecklande —
från priskontroll måtte låta frilägga de
varuområden, där detta utan påvisbar
risk för prisförhöjning vore möjligt.
Utskottet hemställde, att motion
11:416 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.
Reservationer hade avgivits
1) av herrar Dickson och Braconier,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av motion
II: 416 i skrivelse till Kungl. Maj:t
framhålla önskvärdheten av priskontrollens
omedelbara avveckling på områden
där detta utan påtaglig risk för
prishöjningar kunde ske.
2) av herr Christenson i Malmö, utan
angivet yrkande.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr DICKSON: Herr talman! Priskontrollfrågan
genomdebatterades i onsdags.
Det finns ingen anledning tro, att
den gångna veckan skulle ha medfört
friskare synpunkter i riksdagen, trots
förstamajfirande och annat.
Det framgick i onsdags, att alla voro
besjälade av att i varje fall så småningom
få bort priskontrollen. Jag har
ingen anledning betvivla att också regeringen
vill detta, men jag tror däremot
att regeringen möjligen skulle kunna
styrkas i sin moral, om den finge en
skrivelse från riksdagen i detta syfte.
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Nr 15.
45
Motion om successivt avvecklande av den statliga priskontrollen.
Det är därför denna reservation har
kommit till av herr Braconier och mig
själv, och den vill jag hylla mig till.
Nu känner jag utskottets ordförande
mycket väl. Jag vet precis vad han kommer
att säga. Han är höljd av ära genom
många segrar och trött genom
mycket talande. Jag kanske därför, herr
talman, får söka rationalisera genom att
samtidigt på hans vägnar framställa yrkande
om bifall även till utskottets
hemställan.
Herr JÖNSSON i Rossbol: Herr talman!
Vi diskuterade denna fråga för
en vecka sedan, och jag har ingen anledning
att vare sig upprepa eller återtaga
något av vad jag vid detta tillfälle
yttrade. Men jag vill på förekommen
anledning säga, att jag är den förste att
beklaga att vi hittills ha nödgats ha
kvar denna detaljerade priskontroll.
Jag vill livligt beklaga att vi inte ha
kunnat befria oss från en priskontroll,
som säkerligen är mycket besvärlig för
vår handel och för vår industri. Jag
var inne på dessa förhållanden under
föregående debatt och förklarade något,
varför så var fallet. Ju längre en
centraliserad priskontroll fortsätter,
desto större blir faran för dem som arbeta
inom handel och industri. Vi ha
haft en priskontroll, som pågått ett tiotal
år och under tiden sker en generationsväxling
inom handel och industri.
Vari ligger då faran? Jo, faran ligger i
att företagarna sluta tänka och kalkylera.
De tycka att det är bekvämt att läsa
vad de skola få för marginal och vinst.
De äro samtidigt befriade från bekymret,
vad en konkurrent måhända tänker
tillämpa för priser. Detta är mycket
primära saker. Jag kan ta ett exempel.
När vi upphävde priskontrollen på
charkuterivaror, kött och fläsk, så mötte
jag — det kan höras egendomligt —
rätt många uttalanden från detaljister
i branschen, som förvånade sig över att
man släppt priskontrollen. Nu visste de
inte, vad de skulle sätta för priser. Mina
herrar, sade jag, ha ni slutat att
tänka, räkna och kalkylera? De hade
kanske börjat sin rörelse sedan priskontrollen
börjat diktera priserna med
resultat, att de inte voro vana och inte
kunniga. De voro däremot vana att läsa
i cirkulär, vad de skulle ha för marginaler.
Det är detta som är den stora
faran. Jag kan i detta hänseeende åberopa
vad chefen för konjunkturinstitutet
sade vid en lädermässa i Örebro, att
det ligger en fara i om köpenskapen
börjar trivas i regleringsträsket.
Jag har velat säga detta därför att
jag tror att det blev en smula missförstånd
bland en del ledamöter i denna
kammare på grund av att jag i mitt tidigare
yttrande uraktlät att uttala min
principiella åsikt om vad jag anser på
detta område. Det ändrar emellertid
ingenting av vad jag då framförde. Tyvärr
ha vi hittills nödgats ha en priskontroll.
Jag kan sammanfattningsvis säga, att
om man summerar de skador eller kostnader,
som priskontrollen förorsakat,
och väger dem mot de ekonomiska fördelar
och vinster, som man därigenom
uppnått för samhället, inte minst med
hänsyn till stabiliseringspolitiken, så
väga nog de senare över. Men vi skola
hoppas att vi skola få en utveckling
som gör det onödigt med en fortsatt
priskontroll. Jag är den förste att hälsa
detta med tillfredsställelse.
Jag har velat säga detta inte minst
därför att jag som ledamot av nämnden
har haft många anledningar att trycka
på dessa synpunkter i nämndens arbete.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.
Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.
Herr SVENSSON i Alingsås: Herr talman!
Herr Dickson ställde tvennc yrkanden,
dels om bifall till sin egen re
-
46
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 fin.
Utredning rörande storleken och verkningarna av det inkomstbortfall, som genom
upphörande av sociala förmåner och ökade skatter inträder vid inkomsthöjning
i olika intervaller m. m.
servation och dels om bifall till vad
utskottet har föreslagit. Jag kan också
vara med om en rationalisering, fastän
jag inte kan gå så långt att jag instämmer
i ett yrkande om bifall till reservationen.
Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade, med 1) betecknade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.
§ 12.
Utredning rörande storleken och verkningarna
av det inkomstbortfall, som
genom upphörande av sociala förmåner
och ökade skatter inträder vid inkomsthöjning
i olika intervaller m. m.
Föredrogos i ett sammanhang andra
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande, nr 36, över väckta motioner
dels om utredning rörande storleken
och verkningarna av det inkomstbortfall,
som genom upphörande av sociala
förmåner och ökade skatter inträder
vid inkomsthöjning i olika intervaller,
dels ock om utredning rörande
de socialpolitiska förmånernas inverkan
på enskilda inkomsttagares ekonomi
i olika inkomstgrupper m. m.,
och till kammaren överlämnat utdrag,
nr 380, av första kammarens protokoll,
innefattande delgivning av sistnämnda
kammares beslut över dess allmänna
beredningsutskotts utlåtande, nr 23, i
anledning av väckta motioner i samma
ämne.
Andra kammarens allmänna beredningsutskotts
hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:
Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Den fråga, som vi nu behandla.
synes mig vara utomordentligt viktig.
Här föreligger en hemställan om utredning
från ett enhälligt utskott, och jag
skall därför försöka motstå frestelsen
att gå in på problemet i detalj, men jag
vill använda några få minuter för att
understryka önskvärdheten av att den
utredning, som utskottet har hemställt
om, skyndsamt kommer till stånd.
Vårt svenska samhällssystem har blivit
så invecklat, att det ofta kan vara
svårt att hitta i de olika labyrinterna.
Det tycks t. o. m. ibland vara så konstruerat,
att det ställer de mest elementära
matematiska sanningar på huvudet.
Att 2 plus 2 är 4 lär man kunna
vara förvissad om. Lika säkert borde
det vara, att om man till en inkomst av
6 500 kr. lägger 1 500 kr., får man fram
ett större värde än vad man hade förut,
men det är just det som man inte
alltid kan vara säker på. En familjefar
men 6 500 kr. i inkomst och två barn
i skolåldern, som har bostadsbidrag, behovsprövade
skolstipendier och vissa
andra sociala förmåner, kan öka sin
inkomst med 1 500 kr utan att därför
få ett enda öre mera att röra sig med.
Dels gå ungefär 400 kr. av inkomstökningen
åt till skatt, dels bortfalla sociala
förmåner till ett värde av över 1 100
kr. Detta är ju uppenbart orimligt. Det
är sant att denne familjefader inte representerar
något normalfall, men han
är långt ifrån ensam. I Stockholms
stadsfullmäktige nämnde ett borgarråd
den 20 februari i år, att en tjänsteman
i stadens tjänst, som föreslagits till befordran
en lönegrad, övervägde att begära
att få stå kvar i den lägre tjänsten.
Hans befordran skulle nämligen innebära
en förlust av vissa sociala förmåner,
som voro dubbelt så stora som löneökningen.
Det är självklart att sådana förhållanden
måste inge stora grupper av såväl
anställda som företagare den föreställningen,
att det inte lönar sig så sär
-
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Nr 15.
47
Utredning rörande storleken och verkningarna av det inkomstbortfall, som genom
upphörande av sociala förmåner och ökade skatter inträder vid inkomsthöjning
i olika intervaller m. m.
skilt mycket att ta ett extra krafttag.
Skulle ett sådant betraktelsesätt ytterligare
breda ut sig, skulle det givetvis
liämma den produktionsökning, som vi
alla önska få till stånd. Detta måste ur
samhällets synpunkt vara en mycket
olycklig utveckling. Vi äro alla överens
om att vi kunna höja levnadsstandarden
och fortsätta det sociala reformarbetet
endast under en förutsättning, nämligen
att produktionen ökas. För att åstadkomma
detta måste vi se till att den
enskilde stimuleras till ökad arbetsinsats.
Det måste, kort sagt, löna sig att
arbeta.
Det förhållandet att sådana olyckliga
kombinationer mellan marginalskatt
och bortfallande sociala förmåner, som
jag nyss anförde, verkligen kunna uppstå,
är anledning nog till att man ser
närmare på dessa problem. När vi i
utskottet behandlat motionerna nr 403
och 404 ha vi varit överens om att en
ökad inkomst bör medföra en skäligt
avvägd stegring av inkomsttagarens nettorealinkomst.
Det är möjligt att vi kunna
ha olika åsikter om vad som avses med
orden »skäligt avvägd stegring» — det
vet jag inte, eftersom det inte har
funnits anledning att taga ställning till
den frågan förrän utredningsmaterialet
föreligger — men vi voro dock alla
överens om alt de verkliga förhållandena
böra kartläggas.
Vi konstatera med tillfredsställelse,
att frågan om storleken och verkningarna
av det inkomstbortfall, som genom
upphörande av sociala förmåner
och genom ökade skatter inträder vid
inkomsthöjning i olika intervaller, nu
är föremål för utredning i 1949 års
skatteutredning. Samtidigt arbetar ju
1944 års allmänna skattekommitté med
den viktiga frågan om i vilken utsträckning
man kan taga hänsyn till studiekostnader
vid beskattningen, och vi ha
därför från utskottets sida hemställt om
en sammanställning av dessa två utredningars
resultat.
I motion nr 403 påpekas dessutom att
det är nödvändigt att man får klart för
sig, hur stor skillnaden i inkomst
egentligen är mellan yrkeslärd och icke
yrkeslärd arbetskraft av olika slag samt
för olika grupper av arbetare och tjänstemän.
Då vi inom utskottet inte funnit,
att det statistiska material som står
till förfogande är tillräckligt, ha vi hemställt
om en särskild utredning på detta
område. Vi mena nämligen, att det ur
samhällets synpunkt är mycket angeläget
att den enskilde uppmuntras till
yrkesutbildning. På grund av samhällsutvecklingen
kommer behovet av yrkesutbildad
arbetskraft att ständigt öka.
Herr talman! Här gäller det enligt
min mening att utan att eftersätta den
sociala reformpolitiken se till, att det
lönar sig för den enskilde att öka sin
arbetsprestation. Detta gäller alla grupper
av vårt folk, arbetare, tjänstemän,
akademiker, företagare, folkpensionärer
o. s. v. Detta är icke uteslutande ett
medelklassproblem. Vi ha alla nytta av
om vi kunna öka vår produktion. Även
låglönegrupperna få i viss mån nytta
av en sådan politik. Om vi skola kunna
uträtta något av värde på denna punkt,
måste vi ha ett tillförlitligt statistiskt
material. Det är därför, herr talman,
som jag samtidigt som jag yrkar bifall
till utskottets hemställan har velat understryka
önskvärdheten av att denna
utredning skyndsammast kommer till
stånd.
Herr KYLING: Herr talman! Då jag
iir en av motionärerna i denna fråga
skall jag be att få säga ett par ord.
.lag vilt från början ge ett varmt erkännande
åt allmänna beredningsutskottet
för det arbete det nedlagt på att försöka
lösa dessa problem. Det var verk
-
1 Andra kammarens protokoll 1950. Nr 15.
48
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Utredning rörande storleken och verkningarna av det inkomstbortfall, som genom
upphörande av sociala förmåner och ökade skatter inträder vid inkomsthöjning
i olika intervaller m. m.
ligen glädjande att det kunde bli en så
enhällig uppslutning kring det utlåtande,
som vi ha att behandla i dag. Man
vill nu försöka komma fram till en sådan
ställning, att man kan kartlägga
de olika problem som kunna inverka på
det förhållande vi här ha att diskutera.
Nu hoppas jag bara att det konkreta
förslag som skall komma fram ger till
resultat, inte att frågan skjutes på framtiden,
utan att det kommer till stånd
positiva och väsentliga förbättringar.
Det är ganska beklämmande att se,
när man börjar närmare undersöka saken,
hur nivelleringen medvetet eller
omedvetet har gått ut just över de
grupper som vi motionärer ha tänkt
på. Skatteskalornas nuvarande utformning,
familjebeskattningen, skattebelastningens
fördelning på olika inkomsttagargrupper,
allt detta kan sägas inverka
ofördelaktigt just för dessa mellanskikt.
Det göres ofta gällande, att
mellanskiktet i landet, eller medelklassen
som man brukar kalla det, är en
avgränsad grupp, som närmast består
av tjänstemännen. Jag vill, herr talman,
först och främst säga att medelklassen
är ett synnerligen svårdefinierbart begrepp,
men till den gruppen räknar jag,
förutom den stora tjänstemannaklassen,
hantverkare, småföretagare, jordbrukare,
köpmän och många bland de arbetargrupper,
som ha skaffat sig en speciell
yrkesutbildning och utföra ett mer
kvalificerat arbete.
Om jag emellertid stannar ett ögonblick
inför tjänstemannaklassen, vill jag
framhålla, att det lätt kan statistiskt
hevisas, att just den har fått vidkännas
eu reallönesänkning sedan 1939 och
fram till våra dagar. Det är numera bevisat,
att t. ex. en statstjänsteman som
uppbär lön som förste byråsekreterare
— om man tar 1939 som basår och inte
1945, vilket ett statsråd för en tid sedan
gjorde — har fått vidkännas en reallöneminskning
av ungefär 7 procent.
Tar jag en lägre inkomsttagare bland
statstjänstemännen, t. ex. en kontorsskrivare,
finner jag, att inte ens han
eller hon har fått sin reallön återställd
till 1939 års nivå utan faktiskt har fått
eu reallöneminskning på 4 procent. När
man nu beräknar denna reallöneminskning
genom vissa indexberäkningar,
har man all anledning att ta hänsyn till
det nuvarande hårda skattetrycket. Det
kan givetvis sägas, att alla grupper få
känning av skattetrycket, och det är ju
riktigt, men på grund av skatteskalornas
utformning börjar progressiviteten
sätta in redan vid en inkomstgräns på
mellan G 000 och 7 000 kronor. För
dessa människor uppkommer då frågan,
om de ha något intresse av att arbeta
vidare när de få betala så mycket i
skatt på grund av progressiviteten.
Till detta kommer vad som inträffade
förra hösten. I samband med devalveringen
genomfördes med riksdagens
medverkan en ny subventionspolitik,
som syftar till att på konstlad väg
hålla priserna nere. Index, som man
använder när det gäller att mäta prisläget
och utmäta dyrtidstillägg, har numera
blivit en konstlad produkt och
kan inte längre vara en verklig mätare
av de verkliga förhållandena. Jag kan
ta ett sådant exempel som subventioneringen
av kaffe, vilken skall gå till 68
miljoner kronor under stabiliseringstiden.
Jag vill i rättvisans namn säga,
att det inte bara gäller ett år utan en
längre tid, men denna kostnad skall
tas av skattemedel, och man kan lätt
räkna ut att personer med inkomster
på över 7 000 kronor få betala subventionerna
på sitt kaffe flera gånger om
i vissa fall. Och de få betala subventionerna
oavsett om de dricka kaffe eller
inte. Går jag till bostadssubventioneringen
finner jag där samma förhållande.
Staten tar ut skatter även från mellanskikten,
och dessa skatter användas
sedan delvis för att finansiera låt mig
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Nr 15.
49
Utredning rörande storleken och verkningarna av det inkomstbortfall, som genom
upphörande av sociala förmåner och ökade skatter inträder vid inkomsthöjning
i olika intervaller m. m.
säga bostadssubventioner, men de grupper,
som varit med om att betala dryga
skatter för genomförandet av denna
subventionering få inte själva någonting
med av subventionerna.
Det finns också ett annat exempel,
som kan vara värt att nämna helt flyktigt.
Om en familj har en inkomst på
10 000—11 000 kronor, befinner den sig
vid gränsen för att barnen skola kunna
erhålla stipendier för sin utbildning,
låt mig säga för studier vid universitet
eller högskola. Om familjen på grund
av befordran eller av andra skäl skaffar
sig en inkomstökning på 500—1 000
kronor utöver sin inkomst på 10 000
kronor, kunna barnen förlora möjligheten
att erhålla stipendier för sin utbildning.
Stipendier kunna utgå med
ända till 2 000 kronor per barn, och
genom en lönestegring på 500—1 000
kronor skulle alltså familjen faktiskt
kunna gå miste om universitetsstipendier
för 4 000 kronor.
Jag vet att de exempel jag har valt
äro extrema och inte kunna användas
som argumentering mot systemet som
sådant, men jag har tagit fram dem för
att visa vart det kan leda i vissa gränsfall.
Ilögern har tidigare i motioner framfört
förslag om möjligheter att få studiekostnader
täckta. Jag tänker på de
motioner, i vilka vi ha begärt avdragsrätt
för amortering av studieskulder
och liknande. Det är gott och väl om
man även kommer fram till att kunna
täcka studiekostnaderna genom stipendier,
men för dem som ha studerat för
några år sedan och ha sina studieskulder
kvar kan jag inte tänka mig någon
annan lösning än alt tillåta avdragsrätt
vid amortering av uppkomna studieskulder.
Jag tror, herr talman, att det är nödvändigt
för vårt samhälles fria växt alt
mellanskikten ha en ekonomisk och
social ställning som ger dem möjlighet
att utföra självständigt arbete, att bevara
initiativkraften, viljan att förkovra
sin yrkesskicklighet och den allmänna
bildningen.
Det ligger kanske nära till hands för
någon att tro, att mellanskiktens folk
äro färdiga att gå till strid för detta,
men dessa grupper skola inte hävda
sina krav genom att söka strid med
andra grupper. Vi skola vara medvetna
om att även andra grupper ha problem
att brottas med. Jag hälsar därför med
tillfredsställelse det eniga och samlade
beredningsutskottets hemställan, ty det
visar, att man börjar få förståelse för
de bekymmer, som inte minst dessa
grupper ha. Det är tacknämligt att vi
snart skola få den sammanställning av
realinkomstens fördelning inom samhället
mellan olika grupper, som utskottet
har begärt. Jag vill sluta med
att säga, att man inte får ligga alltför
länge på denna utredning. Jag tror det
är ett skriande behov att denna fråga
snarast möjligt blir utredd och kommer
upp till behandling i riksdagen. Med
beredningsutskottets utlåtande framför
mig vågar jag hoppas att det skall bli
ett resultat i positiv riktning.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr I4JALMARSON: Herr talman! Jag
har begärt ordet för att i största korthet
motivera min anslutning till de
synpunkter, som herr Kyling har anfört.
Det har särskilt varit en artikelserie
i Svenska Dagbladet i början av
detta år som kommit att rikta uppmärksamheten
på föreliggande fråga.
Även jag finner det glädjande att enighet
har kunnat nås inom beredningsutskottet
om en utredning. Självfallet
får det emellertid inte stanna härvid.
Utredningen måste också leda till praktiska
resultat, resultat som komma att
spänna över ett ganska stort fält. Pro
-
50
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Utredning rörande storleken och verkningarna av det inkomstbortfall, som genom
upphörande av sociala förmåner och ökade skatter inträder vid inkomsthöjning
i olika intervaller m. in.
blemet hur man skall tillse, att kvalificerad
utbildning, vare sig den är teoretisk
eller praktisk, och ökade arbetsinsatser
från de enskilda människornas
sida skola leda till en motsvarande förbättring
i den ekonomiska standarden
måste på ett helt annat sätt än tidigare
beaktas både vid avvägningen av olika
sociala förmåner och vid skattepolitikens
utformning.
De folkgrupper inom skilda inkomstskikt,
som nu ha så att säga kommit i
kläm på grund av att det angivna problemet
inte tillräckligt har uppmärksammats,
ha befogade anspråk på en
mera rättvis behandling av sina intressen.
Det är önskvärt både ur trivselsynpunkt
och med tanke på det gemensamma
intresse vi alla måste ha
av att främja bästa möjliga arbetsprestationer
i samhället. Särskilt inom mellanskikten
har man en utbredd känsla
av att ha blivit försatt i en missgynnad
ställning. Då man nu inte lär kunna bestrida,
att denna känsla har sakligt fog
för sig, är det angeläget att man genom
verksamma åtgärder försöker snarast
möjligt bidra till problemets lösning.
I den förhoppningen, herr talman,
att denna utredning skall kunna utmynna
i sådana åtgärder, ber jag att få anmäla
min anslutning till de synpunkter,
som tidigare i debatten ha anförts av
herr Kyling.
Herr FRÖDERBERG: Herr talman!
När det nu föreligger ett enhälligt utskottsutlåtande
kan det tyckas som om
diskussion skulle vara överflödig, men
jag tror att det inte skadar att det i
detta fall strykes under från flera håll
den utomordentliga vikt vi lägga vid
denna sak. Jag skall inte gå in på vad
som redan har sagts, utan jag ber att
med ett par ord få vidga ramen något
och tala om de behovsprövade studiebidragen
till mindre bemedlade barn.
Det är inte bara inkomstförhållanden,
som kunna hindra att bidrag utgår,
utan det är också i viss grad förmögenhetsförhållanden,
och gränsen är i det
fallet satt så lågt, att man har anledning
att förundra sig över det. Jag vill
visa detta med ett exempel, som jag
väl känner till. Det gäller en som blev
änka med två barn på ett respektive
två år. Vid arvskiftet fick vartdera barnet
ungefär 4 000 kronor och hon själv
alltså det dubbla. Hon gjorde av med
detta under barnens uppväxttid men
måste ändå slita och hjälpa till i gårdar
för att dra båda barnen fram till
realskoleexamen. Hon tog av sitt eget
kapital men lät barnens vara orört. Det
visade sig då, att det överskred en viss
gräns, 3 400 eller 3 500 kronor — eller
vad det var. Denna lilla förmögenhet
på mellan 3 000 och 4 000 kronor hindrade
barnen att få dessa behovsprövade
studiebidrag. Sådant är väl en sak som
bör tagas upp i detta sammanhang.
Det är bara detta jag vill ha framfört
i mitt lilla anförande. Jag vill dessutom
hänvisa till att jag två gånger
tidigare tagit upp detta problem här i
kammaren. Den ena gången var 1947,
när jag motionerade om att de allmänna
barnbidragen skulle utgå till 18 års ålder
för barn som fortsätta sin skolgång.
När jag fick avslag på min motion år
1947, föreslog jag i en ny motion år
1948, att de särskilda barnbidragen, som
äro inkomstprövade, skulle utsträckas
därhän, att gränsen blev 18 år, en kompensation
alltså för bortfallet av det
skattefria avdraget vid skattereformen
1946. Detta resulterade i att riksdagen
beslöt en utredning, men jag vet inte
om den har igångsatts.
Jag interpellerade i höstas och fick
då av socialminister Möller det svaret,
att den skulle slutföras, men inte så
snart, att förslag skulle kunna föreläggas
årets riksdag, vilket jag beklagar.
Då det nu kommer en ny kommitté, som
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Nr 15.
51
Utredning rörande storleken och verkningarna av det inkomstbortfall, som genom
upphörande av sociala förmåner och ökade skatter inträder vid inkomsthöjning
i olika intervaller m. m.
väl skall ta upp detta spörsmål, anser
jag för min del, att detta kan kopplas
till för att ge ett hastigare och kanske
också ett bättre resultat. I övrigt instämmer
jag med dem, som uttalat sin
glädje över att här troligen kommer att
göras åtminstone någonting.
Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag begärde ordet endast för att säga
ett par ord i förevarande fråga. Annars
brukar man ju inte diskutera sådana
bär saker, när man bar ont om
tid, om man har fått vad man bar krävt
på det första stadiet.
Såvitt jag kan förstå är det bär ett
mycket intressant problem, och det råder
intet tvivel om att man kan konstatera
av den undersökning, som 1949
års skatteutredning gjort, att vissa av
de gränsdragningar, som finnas i fråga
om de sociala förmånerna, kunna påverka
arbetsresultatet. Det är ju någonting,
som inte var avsett, men det är
självfallet så, att om det finns en gräns
och man är på väg att överskrida den,
tar man sig en funderare på hur man
skall bandia i fortsättningen. Vi ha från
olika industrier lyckats uppbringa ett
rätt omfattande material på detta område.
Nu förstod jag inte den förste ärade
talaren i denna debatt, och det var närmast
det som uppkallade mig. Han utgick
ifrån 6 500 kronor, och sedan
lade lian till familjebostadsbidrag,
bränslebidrag och litet till och kom
till en ökning av 1 500 kronor. Då var
gränsen överskriden. Men sedan sade
han, att när man har dragit av skatten
på detta har man inte mera än förut.
Fainiljebostadsbidraget är ju skattefritt
så fort det utgår till hyreshus.
.lag diskuterar nu inte det vanliga
barnbidraget, fainiljebostadsbidraget eller
bränslebidraget — de beskattas inte;
men det är eu annan fara i detta sam
-
manhang, och det är den gräns som
satts och där man inte kan ta någon
hänsyn till de förskjutningar i penningvärdet,
som har ägt rum. Jag skulle
nog kunna tänka mig i det här avseendet,
att den nuvarande gränsen på
7 000 kronor, som gäller dem som ha
två barn, måste undergå cn väsentlig
höjning för att omfatta även de mellanskikt
som finnas, även om jag inte är
beredd att upphäva all gränsdragning
och säga, att staten skall betala hyresbidrag
även till miljonärer. Det finns
de som hävda den uppfattningen, men
jag hör lyckligtvis inte till dem. Att
man här måste låta gränsen höjas är
jag fullständigt övertygad om, liksom
jag tänker mig, att skatteskalan i dessa
mellanskikt måste undergå en allvarlig
omprövning. Men då reser sig omedelbart
ett nytt problem, som kanske är
aktuellt redan nu: hur skall man i fortsättningen
betrakta skattefriheten för
alla dessa bidrag som utgår? Ty om
man tar dessa bidrag — jag räknar fortfarande
inte med de allmänna barnbidragen,
som stå utanför all diskussion,
eftersom alla medborgare här i landet
få dem —, som äro inkomstprövade eller
beroende av en viss gräns, får jag,
om jag för tvåbarnsfamiljen lägger till
bara fainiljebostadsbidraget och bränslebidraget,
en skattelättnad på i runt
tal något mellan 150 och 160 kronor,
och där besparas naturligtvis en utgift,
som samhället således efterskänker för
att lägga till de för övrigt skattefria sociala
förmånerna.
Jag skall inte, herr talman, uttala
någon uppfattning om vad som skall
göras i detta sammanhang. Att någonting
måste göras är jag liksom alla andra
övertygade om, och jag är också
övertygad om att det iir nödvändigt att
ta under allvarlig omprövning ej blott
skatteskalans gränser i mellanskikten
— hur mycket de skola förändras skall
jag inte i dag uttala mig om, men det
52
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Utredning rörande storleken och verkningarna av det inkomstbortfall, som genom
upphörande av sociala förmåner och ökade skatter inträder vid inkomsthöjning
i olika intervaller m. m.
bör bli ett väsentligt stycke. Jag har
också den uppfattningen, att man i
fråga om de gränsdragningar, som finnas
när det gäller familjebostadsbidraget,
måste gå ett stycke uppåt med hänsyn
till de förskjutningar i penningvärdet
som ägt rum. Jag tror, att som
en följd av dessa åtgärder det blir nog
nödvändigt att tänka sig en beskattning
av dessa förmåner.
Herr talman! Det var bara dessa
synpunkter jag velat framföra i den
för övrigt mycket eniga kören.
Herr GUSTAFSON i Göteborg (kort
genmäle): Herr talman! Jag vill först
uttrycka min glädje över den positiva
inställning, som ordföranden i 1949
års skatteutredning har till den fråga
vi här behandla.
När det sedan gäller det exempel,
som herr Olsson i Gävle nämnde, vill
jag för att undvika varje missförstånd
repetera, vad jag först sade. Antag, att
vi ha en familjefar med ett par barn
och en inkomst på G 500 kronor och
som dessutom har vissa inkomstprövade
sociala förmåner, familjebostadsbidrag,
stipendier, o. s. v., vilka uppgå
till ungefär 1 100 kronor. Om han nu
får en möjlighet att öka sin inkomst
med 1 500 kronor, passerar han det
kritiska inkomststreck, där dessa sociala
förmåner bortfalla, och dessutom
får han betala en marginalskatt på inkomsthöjningen
på ca 400 kronor. Det
är då obestridligt, att han inte får ett
öre mer att röra sig med än förut. Dötta
kan inte vara riktigt, när det gäller
att stimulera den enskilde till produktionsökning.
För övrigt vill jag säga, att jag har
heller inte velat gå in på detaljer i denna
diskussion. Jag instämmer med herr
Olsson i Gävle i att vi få tillfälle att
diskutera detta utförligt, när ytterligare
resultat föreligger.
Herr OHLIN: Herr talman! Även jag
kan ansluta mig till den allmänna tillfredsställelsen
över enigheten i utskottet
kring detta utlåtande. Vi ha kanske
på det håll jag representerar ännu
större anledning att vara glada över
det än man har bland herr Kylings
vänner, eftersom hans motion uteslutande
sysslar med ett område som utskottet
har ansett redan ligga under utredning
i skattekommittén. Det förefaller,
som om det var den vidare frågeställningen
i den från vårt håll framlagda
motionen som givit utskottet möjlighet
till den positiva slutsats, som det
har kommit till genom att rekommendera
en utredning.
Jag vill, herr talman, framhålla, att
detta problem är kanske inte så nytt
som någon av de föregående talarna
trodde. Det har ju på sina håll diskuterats
rätt ivrigt i pressen under fjolåret,
och det har då varit föremål för
ett beaktande, som fått till resultat den
motion vi väckte i början av detta år.
Herr talman! Jag kunde i många avseenden
vara överens med herr Kyling
i hans yttrande, men på en punkt skall
jag be att få framlägga en något avvikande
mening. Jag gör det därför att
jag tror, att detta är en angelägenhet
av icke ringa betydelse.
Genom herr Kylings anförande gick
en tendens att försöka pressa detta
spörsmål till att vara ett problem för
mellanskikten eller, som han kallade
det, för medelklassen. Jag tror, herr talman,
att om vi vilja uppnå positiva resultat
och reformer på detta område, är
det mycket angeläget att vi göra klart
för oss, att problemet är mycket vidare.
Det rör inte bara en grupp, som knappast
ens med den största ansträngning
kan ges något sådant namn. Jag tror att
man bör framhäva, att detta problem
är lika brännande, lika aktuellt även
för grupper långt ned på inkomstskalan.
Jag tänker t. ex. på folkpensionä
-
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Nr 15.
53
Utredning rörande storleken och verkningarna av det inkomstbortfall, som genom
upphörande av sociala förmåner och ökade skatter inträder vid inkomsthöjning''
i olika intervaller m. m.
rerna. Det är nog av betydelse, att
vi inte mobilisera fram, jag vill inte
säga ett onödigt motstånd, men en brist
på intresse för detta viktiga problem
inom betydande folkskikt, vilket vi lätt
kunna göra, om vi lägga upp saken
på ett något för snävt sätt, som herr
Kyling här gjorde.
Jag skall inte trötta kammaren med
statistik över de stora industriarbetargrupper,
som naturligen kanske inte
känna sig appellerade av medelklassbenämning
o. d. men för vilka detta problem
har en omedelbar aktualitet. Jag
skall i stället be att få nämna bara ett
par siffror med hänvisning till folkpensionärernas
läge. En i Stockholm
bosatt folkpensionär, som är ensamstående
och hyr en bostad för 800 kronor,
får, om han höjer sin egen inkomst från
800 till 1 600 kronor, inte behålla någonting
alls av inkomstökningen. Är
han gift och liar bostadstillägg och
hustrutillägg, får han, om han höjer sin
egen inkomst med mellan 1 000 och
2 467 kronor, inte behålla något därav.
Det är klart, att ett sådant tillstånd
måste tendera att decouragera företagen
från att öka arbetarpensioncrna
från de mycket låga belopp som nu äro
vanliga. Om man har den uppfattningen,
att det är mycket angeläget att under
det närmaste decenniet — det kommer
att ta lång tid — uppnå en verkligt
tillfredsställande lösning av arbetarpensionärernas
problem, måste man
finna det angeläget för samhället att
inte försvåra detta genom att ordna så,
att en höjning av pensionen med ett
belopp på 1 000 kronor och i vissa fall
mer inte alls medför någon förbättring
i vederbörande pensionärs ställning.
Att dessa synpunkter kunna anläggas,
även när det gäller folkpensionärers
extra arbete eller deras inkomst från
kapital är jo uppenbart. Här ha vi alltså
en mycket stor grupp som, tyvärr, inte
kan falla in under någon medelklassbenämning.
Jag tror, herr talman, att det även
av ett annat skäl är viktigt att undvika
en alltför snäv frågeställning, nämligen
det, att vi böra väl syfta till att
komma bort ifrån klasstänkandet. Det
göra vi bäst, om vi, när det finns ett
problem som verkligen gäller mycket
stora grupper utan några markerade
klassgränser, avstå från ett uttryckssätt,
som kan leda tankarna i oriktiga
banor.
Min huvudsynpunkt här är naturligtvis,
att vi på vårt liåll äro angelägna
om att få förståelse för dessa synpunkter
inom så stora folkgrupper som möjligt.
Det är klart, att spörsmålet har betydelse
ur många synpunkter, som jag
inte nu tänker ta upp, t. ex. för hur
vi skola kunna trygga tillgången på
kvalificerad arbetskraft, både sådan
som har mycket långvarig utbildning,
t. ex. akademisk, och sådan med yrkesutbildning
i vanlig bemärkelse. Om
man gör en undersökning så gott sig
göra låter över skillnaden i inkomst
mellan yrkesutbildade och icke yrkesutbildade
i vissa näringar, kan man
finna på en del håll, att skillnaden i
den genomsnittliga årsinkomsten inte
är mer än 500 eller 600 kronor, varav
en del sedan går bort genom marginalskatten.
Om det dessutom innebär en
risk för ett bortfallande av sociala förmåner,
uppkommer ett läge, som sannerligen
inte uppmuntrar folk att skaffa
sig yrkesutbildning. Det torde vara
uppenbart, att detta är mycket olyckligt,
inte minst med hänsyn till vår
ekonomiska utveckling, och det är
ohållbart även av andra skäl.
Herr talman! .lag skall sluta med att
påpeka, att det här gäller en strävan
efter större planmässighet i samhällets
åtgärder. Vi kunna väl säga, alt den
54
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Utredning rörande storleken och verkningarna av det inkomstbortfall, som genom
upphörande av sociala förmåner och ökade skatter inträder vid inkomsthöjning
i olika intervaller m. m.
samlade effekten av nuvarande skatteoch
socialpolitik med dess inkomstgränser
är mycket olycklig. Därför behövs
det här dels en utredning, som
bör göras så snabbt som möjligt, dels
— och det är det jag vill särskilt understryka
— åtgärder från samhällets
sida, som vidtagas även innan en omfattande
utredning skulle kunna vara
färdig.
Jag tror att problemet i vissa avseenden
är så pass klart, att det bör
vara möjligt att ta åtminstone vissa
steg till en rationellare ordning och
göra det utan några långvariga utredningar.
Det vore skada, om den utredning
som här föreslås med ett eller annat
år skulle försena arbetet på en rationellare
ordning. Jag tillåter mig därför
att vädja till regeringen att ta upp
detta problem till praktisk handläggning
utan dröjsmål, även om en hel
del av åtgärderna naturligtvis kunna
komma först efter utredningens slutförande.
Jag vågar, herr talman, att rikta ännu
en vädjan till regeringen. Vi ha här
ett spörsmål, som har framkallat ett
mycket livligt intresse inom oppositionspartierna,
särskilt inom folkpartiet
och högern. Jag hemställer till regeringen,
att man, när dessa problem
bli föremål för utredning, följer en
ingalunda obruten men dock här i Sverige
sedan mycket länge bestående tradition
och sörjer för att de partier, som
ha visat intresse för detta spörsmål, få
tillfälle att följa och deltaga i utredningsarbetet.
Herr KYLING (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall bara be att få säga
till herr Ohlin, som ansåg att han hade
större anledning att känna glädje över
att hans motion blivit bifallen än jag
i fråga om min motion, eftersom hans
motion rönt tillmötesgående i ännu
större utsträckning än min — det var
måhända därför att herr Ohlin hade
lagt upp sin motion på en bredare basis
— att jag inte har en så snäv uppfattning,
att jag i det sammanhanget
särskilt gläder mig över att jag fått min
motion bifallen. Jag gläder mig över
att saken verkligen förts fram, oavsett
vem som väckt motionen. Jag tror nämligen
att vi äro på mycket god väg att
komma till ett bättre resultat på det
område det här gäller. Det är uteslutande
detta, herr talman, som gör mig
glad i detta sammanhang.
Sedan vill jag också säga till herr
Ohlin, att det var en missuppfattning
från herr Ohlins sida, när lian sade att
jag hade en alltför snäv uppfattning
och bara talade om medelklassen. Det
är riktigt att jag tog mina exempel ifrån
mellanskiktet, detta av den anledningen
att de mest aktuella exemplen kunna
hämtas därifrån. Men jag tror att kammarledamöterna
också kunde uppfatta
att jag sade, att jag icke ville att det
skulle komma till någon strid mellan
de olika grupperna på denna punkt
och att även andra samhällsgrupper ha
precis samma problem att brottas med.
Denna min uppfattning ansåg jag vara
ett bevis på att jag såg denna fråga
ur mycket bred synvinkel.
Herr EDENMAN: Herr talman! Det
gäller ju här en fråga, i vilken alla äro
synnerligen eniga, och det kanske därför
vore obehövligt att diskutera den i
någon större utsträckning. Men innan
riksdagen nu beslutar att begära en ny
utredning av denna fråga, kanske det
kan vara på sin plats att erinra något
om alla de utredningar, som verkställts
på detta område under de senaste åren.
I utskottsutlåtandet har man pekat på
den nu sittande skatteutredningen. Jag
skulle också vilja ge herr Ohlin rätt i
att även när det gäller studiekostnader
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Nr 15.
55
Utredning rörande storleken och verkningarna av det inkomstbortfall, som genom
upphörande av sociala förmåner och ökade skatter inträder vid inkomsthöjning
i olika intervaller m. m.
är detta sannerligen inte något nytt
problem.
Jag skall taga upp några olika frågor
som äro berörda i herr Ohlins motion.
»På allt fler områden av samhällslivet»,
skriver herr Ohlin i motionen, »kräves
ett växande antal av väl utbildade människor.
» Det är emellertid en huvudtanke
både i den nu på riksdagens bord
liggande skolpropositionen och i den
studentsociala propositionen. Det är sålunda
den ena motiveringen för de åtgärder,
som motionen kräver. Den
andra är de sociala förmånerna i gränsskikten,
och när det då blir fråga om
studiekostnaderna, befinna vi oss i en
situation, där vi tvingas till en ekonomisk
behovsprövning. Gränserna äro
för lågt satta — det är alldeles riktigt.
.lag vill bara erinra om att i det betänkande,
som studielånenämnden har avgivit,
räknar man med en maximiinkomst
av 7 000 kronor för föräldrarna
såsom gräns för erhållande av läroverksstipendium.
Det kommer att innebära
att stora grupper av barn även
inom industriarbetarbefolkningen här
i Stockholm antingen komma att ställas
utanför möjligheten att erhålla stipendium
eller endast få obetydliga belopp.
Denna behovsprövning måste också
gälla de akademiska stipendierna och
— enligt vad jag kan förstå — även
studielånen. Jag ger dock herr Ohlin
rätt i att detta icke är något speciellt
medelklassproblem. Det måste ständigt
inträda problem för gränsskikten, var
man än drar gränsen.
Vad som skett under de allra senaste
åren är alt statsanslaget till stipendier
från 1945 till 1950 har ökat från 6,2
miljoner kronor till 21 miljoner kronor.
Läroverksstipendierna ha ökats från
1,‘* till 11 miljoner kronor, stipendierna
vid folkhögskolor från en miljon kronor
till 2,i miljoner kronor och vid yrkes-
och verkstadsskolor från 2,a till 6
miljoner kronor. Vi ha vidare kommit
bort ifrån behovsprövningen, när det
gäller stipendierna för landsbygdens
ungdom. Vi ha vidare att om någon
vecka taga ställning till statsutskottets
utlåtande över den studentsociala propositionen,
vari för första gången föreslås
icke behovsprövade förmåner för
studenterna, nämligen de statsgaranterade
lånen, som kunna erhållas oavsett
föräldrarnas inkomst. När det sedan
gäller de olika stipendiebeloppens
storlek så är väl även i det avseendet
gränsen i stigande. Men en gräns måste
dragas, och därmed är det nödvändigt
med behovsprövning. När man nu från
olika håll vittnar om att dessa gränser
skola höjas, får man ha klart för sig
att konsekvensen kanske blir, att vi
inom en icke alltför avlägsen framtid
av principiella och kanske även av
praktiska skäl måste acceptera studielönen
som den enda möjliga formen.
Utbildningskostnaderna ha undersökts
av 1945 års akademikerutredning
och den studentsociala utredningen. De
akademiska yrkesgruppernas inkomster
ha utretts av universitetsberedningen,
och Sveriges förenade studentkårer
planera just nu eu utredning om studiekostnaderna
på de olika studieorterna.
Det är mot denna bakgrund, herr
talman, som jag har litet svårt att se
vad en ny utredning på det här området
skulle kunna prestera utöver
själva samordningen. Ty problemet
känna vi alla till. Men eftersom de ekonomiska
möjligheterna äro begränsade
har jag ytterst svårt — jag understryker
det — att se vilket nytt utredningsmaterial
som i nuvarande läge skulle
kunna plockas fram och läggas på bordet.
Men det är möjligt att det finns
vissa områden, som ännu inte kartlagts,
och jag har ingenting att invända mot
utskottets förslag. Jag vill bara något
dämpa entusiasmen. Att en samordning
på detta område måste ske är dock alldeles
uppenbart. Men det är möjligt att
56
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Utredning rörande storleken och verkningarna av det inkomstbortfall, som genom
upphörande av sociala förmåner och ökade skatter inträder vid inkomsthöjning
i olika intervaller m. m.
vi, när vi fått det nya betänkandet, med
samma fog som nu kunna fortsätta att
diskutera gränsdragningarnas problem
på detta område.
Herr OHLIN: Herr talman! Jag skall
endast be att få säga ett ord till herr
Edenman. Herr Edenman, som kommer
ifrån Uppsala, har förvisso icke haft
anledning att glömma bort att det finns
akademiska kretsar. Det förefaller
emellertid som om herr Edenman stirrat
sig blind på denna sida av problemet,
låt vara en mycket viktig sida.
Problemet har dock sin giltighet, aktualitet
och betydelse för mycket stora
arbetargrupper, och jag tror man kan
säga att dessa gruppers inkomstförhållanden
blivit alldeles otillräckligt belysta.
Det är mycket viktigt, att det
statistiska material bringas fram, som
gör det möjligt att se problemet också
ur dessa gruppers synpunkt.
Herr EDENMAN: Herr talman! Vad
herr Ohlin sist framhöll är alldeles riktigt.
Jag vill bara understryka att jag
inledde mitt inpass med att uttryckligen
säga, att jag ville se på frågan ur
studiekostnadernas synpunkt. Och i en
av huvudmotiveringarna i herr Ohlins
motion tagas just dessa studielån upp
till behandling. Men att det här inte
gäller bara en rent akademisk fråga
utan ett ofantligt mycket större problem
är ju uppenbart. Jag anser emellertid
att utskottet har betraktat problemet
ur denna synpunkt, och jag har
därför bara velat fästa uppmärksamheten
vid ett avsnitt av detsamma, som
enligt min mening något försummats i
utskottsutlåtandet.
Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
vill säga att jag är mycket förvånad
över denna debatt. Motionärerna ha ju
fått sina motioner bifallna, och då brukar
man ju inte ta upp en så stor de
-
batt som den som här ägt rum. Om
motionärernas avsikt har varit att genom
denna debatt försöka väcka intresse
ute i bygderna för sina synpunkter,
fästa uppmärksamheten på dem på
ett bättre sätt än eljest kunnat ske, tycker
jag att herrarna kunnat göra detta
genom föredrag utan att bär behöva
förlänga debatten.
Jag vill dessutom säga, att man inte
bör utläsa alltför mycket ur utskottets utlåtande,
tv även om problemet skulle lösas
på den linje, som herr Olsson i Gävle
rekommenderat, nämligen att höja de
gällande inkomststrecken eller ändra
skatteskalorna, så blir man alltid
tvungen att ha en viss gräns och var
den gränsen än sättes blir det alltid
några som få ökade kostnader och på
något sätt bli lidande. Jag ville göra
denna lilla observation, så alt herrarna,
därest ni nu så småningom få denna
utredning utförd och tro att därmed
all rättfärdighet är uppfylld, inte skola
föreställa sig att så blir fallet. Det blir
nog problem även i fortsättningen.
Herr OHLIN: Herr talman! Herr Rubbestad
har tydligen varit frånvarande
eller sovit under början av kammarens
förhandlingar, annars skulle herr Rubbestad
inte ha kunnat hålla det anförande
som han nu hållit. Herr Rubbestad
torde väl eljest ha observerat, att
vid behandlingen av ett föregående utlåtnade,
som också var enhälligt och
tillstyrkande, uppträdde flera talare
ifrån bondeförbundet med herr Hedlund
i spetsen. Reflexionen att det var
överflödigt att säga någonting i ett sådant
fall borde herr Rubbestad sålunda
riktat till herr Hedlund och hans vänner.
Tv barmhärtighet, herr Rubbestad,
börjar hemma.
Herr RUBBESTAD: Herr talman! Den
debatt, som herr Ohlin syftar på var
en mycket kort debatt, som man kunde
Onsdagen den 3 maj 1950 fin.
Nr 15.
57
ha överseende med, men det här är
någonting helt annat. Dessutom förelåg
den skillnaden att ifrågavarande motion
var avslagen under det att föreliggande
motion är bifallen.
Vidare yttrades ej. Kammaren biföll
vad dess allmänna beredningsutskott
hemställt och biträdde första kammarens
i ämnet fattade beslut.
§ 13.
Föredrogos vart efter annat:
andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 37, över motion
angående ändring av giltighetstiden
för tur- och returbiljetter å privatägda
busslinjer;
utrikesutskottets utlåtanden :
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till den allmänna
överenskommelsen rörande Europarådets
privilegier och immunitet; och
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 10
juli 1947 (nr 511) om särskilda förmåner
för vissa internationella organisationer;
samt
statsutskottets utlåtanden:
nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde;
nr
82, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde;
och
nr 83, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående viss hjälpverksamhet
för utlandssvenskar och flyktingar.
Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.
§ 14.
Omhändertagande av vissa sjuka flyktingar
m. m.
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
84, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående omhändertagande av
vissa sjuka flyktingar m. in.
Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde
Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Enligt det föreliggande utskottsutlåtandet
skall Sverige omhändertaga
150 stycken tuberkulossjuka flyktingar
och ungefär lika många anhöriga till
dessa. Meningen är att dessa sjuka
skola placeras ut på E-paviljongerna vid
Hallands läns sanatorium i Fagered,
Garphyttans sanatorium, länssanatoriet
i Västerås, länssanatoriet i Sundsvall
samt Jämtlands läns sanatorium Solliden
i Östersund.
Man kan inte yrka avslag på ett sådant
förslag. Jag anser att det är riktigt
att Sverige utövar den hjälpverksamhet
på detta område, som det är
möjligt för vårt land att bedriva. Ä
andra sidan förhåller det sig olyckligtvis
så, att omhändertagandet av dessa
sjuka inkräktar på landstingens möjligheter
att utöva sin egen sjukvård. Jag
har, herr talman, begärt ordet bara för
att helt kort relatera, hur denna hjälpaktion
inverkar på sjukvården inom
vårt landstingsområde. Det är riktigt,
som det säges i utlåtandet, att tuberkulosen
har minskat, varför det finns gott
om platser på tuberkulossjukhusen.
Hallands läns landsting har ett sanatorium
i Fagered och ett barnsanatorium
i Falkenberg med 30 platser. Där som
på andra ställen har antalet tbc-sjuka
minskat, varför det blivit gott om platser.
På barnsanatoriet varierar beläggningen
mellan 7 och 15 platser. Det har
ibland hänt att vi där haft utomlänspatienter
till större antal iin patienter
från det egna området. Detta har i sin
tur medfört att vi ha planlagt vissa om
-
58
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Framställningar om pension eller understöd m. m.
placeringar. Det är vår avsikt att så
fort möjligheter ges flytta dessa sjuka
barn till E-paviljongen vid Fagereds
sanatorium. Vidare ha vi utfört ritningar
för ombyggande av detta barnsanatorium
till ett hem för kroniskt sjuka
med 48 platser. Vi ha nu kommit så
långt, att frågan blivit behandlad i
landstinget, och centrala sjukvårdsberedningen
bar godkänt ritningarna. Så
fort vi kunna få flytta ut dessa sjuka
barn, skola vi omedelbart sätta igång
med ombyggnaden av det nya kroniska
sjukhemmet. Jag behöver inte för kammaren
påpeka det stora behov som
föreligger alt ordna med vård av kroniskt
sjuka. Vi hade ju en lång debatt
om denna sak här i kammaren för en
liten tid sedan. Jag har velat framhålla
dessa förhållanden för herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet,
och jag hoppas att han närmare tar del
av våra synpunkter på problemet och
försöker ordna det så, att denna beläggning
av E-paviljongen vid Fagereds
sanatorium inte kommer att ta lång tid
utan blir av mycket kort varaktighet, i
varje fall så, att någon av salarna där
blir ledig till tbc-sjuka barn, så att vi
inom länet kunna fortsätta att ordna
vården för våra kroniskt sjuka.
Det förhåller sig alltså på det sättet,
herr talman, att denna beredvillighet
ifrån vårt landstings sida att ta hand
om dessa tuberkulossjuka medför, att
vi få eftersätta anordnandet av 48 stycken
vårdplatser för kroniskt sjuka inom
länet. Det torde väl vara klart för alla
att detta är en mycket stor uppoffring
från landstingets sida. Jag har endast
i detta sammanhang velat framhålla
dessa synpunkter.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.
§ 15.
Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:
nr 85, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till vissa om- och tillbyggnadsarbeten
vid statens bakteriologiska
laboratorium, m. m.;
nr 80, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;
nr 87, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna fastighetsfond;
nr
88, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till anordnande av en
bombsäker oljelagringsanläggning;
nr 89, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avtal mellan kronan
och Stockholms stad om genomförande
av stadsplan för viss del av
stadsdelen Ladugårdsgärdet i Stockholm
m. m.;
nr 90, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa investeringar
i statens järnvägars fond; och
nr 91, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående statsförvärv av
Östergötlands smalspåriga järnvägar
m. m.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 10.
Framställningar om pension eller understöd
m. m.
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 92, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående pension åt vissa i
statens tjänst anställda personer m. fl.
jämte motionsvis gjorda framställningar
om pension eller understöd m. m.
Punkterna 1—11.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Nr 15.
59
Tillgodoräknande för pension av viss anställning för Fritz Johan Talsjö.
Punkten 12.
Tillgodoräknande för pension av viss
anställning för Fritz Johan Talsjö.
I motionen II: 25, vilken hänvisats
till statsutskottet, hade herr Åkerström
hemställt, att riksdagen måtte hesluta,
att hinder icke mötte för vägarbetaren
F. J. Talsjö att i och för underkastande
under 1942 års arbetarpcnsionsreglemente
jämlikt dess 1 § 1 mom. d) få
tillgodoräkna anställningstid hos civilförsvarsstyrelsen
och att pension sålunda
enligt detta reglemente och det
i dess ställe senare utfärdade 1947 års
motsvarande reglemente måtte kunna
beredas honom.
Utskottet hemställde i punkten, att
motionen II: 25 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Reservation hade vid denna punkt
avgivits av herrar Bickard Lindström,
Gustaf Karlsson, Hesselbom, Bergström,
Ställt, Åkerström, Kollberg och Persson
i Vinberg, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionen 11:25 besluta, att
vägarbetaren Fritz Johan Talsjö finge
i pensionsliänseende tillgodoräkna den
tid, under vilken han tjänstgjort som
hlockledarc i Ljusvattnet.
Utskottets i punkten gjorda hemställan
föredrogs. Därvid yttrade:
Iterr ÅKERSTRÖM: Herr talman! Vid
denna punkt upptäcka kammarens ärade
ledamöter en reservation. Jag är en
av reservanterna. Vi ha yrkat bifall
till den av mig väckta motionen, vari
hemställes, att riksdagen måtte besluta,
att hinder icke möter för vägarbetaren
Fritz Johan Talsjö att i och för underkastande
under 1942 års arbetarpensionsreglemente
jämlikt dess 1 §
1 mom. d) få tillgodoräkna anställningstid
hos civilförsvarsstyrelsen och
att pension sålunda enligt detta reglemente
och det i dess ställe senare utfärdade
1947 års motsvarande regle
-
mente måtte kunna beredas honom.
Denne Talsjö hade enligt handlingarna
kvar knappt ett år — vi kunna här
tala om sju månader — innan han
skulle ha blivit pensionsberättigad enligt
en uppgörelse som gäller för vägarbetarna.
Han blev av civilförsvarscliefen
i Skellefteå södra civilförsvarsområde
uttagen till att under ifrågavarande
tid fylla funktionen som blockledare
vid arbetet här i Sverige med
finska evakuerade familjer med kreatur
och allt. Detta var 1944. Det var också
det sista år, som han hade möjlighet
att kvalificera sig för pensionsrätten.
Nu säger utskottets majoritet i motiveringen,
att vid ifrågavarande tid icke
förelegat någon formell tjänsteplikt enligt
civilförsvarslagen, varför Talsjös
placering som blockledare icke torde
ha skett tvångsvis. Detta säger utskottet
och dess femte avdelning trots att i avdelningen
företeddes ett av civilförsvarschefen
i Skellefteå södra civilförsvarsområde,
Bureå, på begäran av
Svenska vägarbetareförbundet lämnat
intyg av följande lydelse: »Med anledning
av Edert brev av 18 ds får jag härmed
meddela, att hemmansägaren Fritz
Talsjö (f. d. Pettersson), boende i Ljusvattnet,
Bureå socken, under åren 1944
—45 i egenskap av blockledare var uttagen
för arbete med finska evakuerade.
Han hade sålunda icke frivilligt sökt
denna anställning.» Civilförsvarschefen,
som heter Sverdrup, hade sålunda
tydligen själv den uppfattningen, att
han ägde rätt att med stöd av civilförsvarslagen
av 1944 i dess dåvarande lydelse
liksom kommendera denne man
till denna arbetsuppgift. Mannen i fråga
hade anledning uppfatta det närmast
som en order om att fullgöra viss beredskap
och kunde självfallet utifrån
denna uppfattning inte vägra.
Man har anledning ställa frågan ■—
jag gjorde det i utskottet — huruvida
någon i femte avdelningen tror, att eu
vettig människa frivilligt tar uppgiften
som blockledare för ett år, om han vet
60
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Tillgodoräknande för pension av viss anställning för Fritz Johan Talsjö.
sig därmed förlora rätten till pension
för all framtid. Jag kan inte tänka mig,
att ens avdelningen, som främst står för
utskottets skrivning på denna punkt,
kan hysa den meningen. Det pensionsbelopp
det här är fråga om är 1 384
kronor per år intill Talsjö uppnår 67
års ålder, då det lär sjunka till omkring
1 160 kronor.
Jag vill tillägga, att första kammaren
funnit reservanternas uppfattning vara
den riktiga och med ganska stor majoritet
bifallit reservationen. Jag vill
förutsätta, att vi som befinna oss inne
i kammaren göra på samma sätt som
man gjorde i första kammaren, och att
man från utskottets sida också avstår
från att här kräva någon votering.
Jag ber, herr talman, att med det
sagda få yrka bifall till den reservation
som är fogad till förevarande punkt.
Herr LINDHOLM: Herr talman! Pensionsmotioner
måste ju bedömas från
vissa utgångspunkter. Vi ha sökt att så
långt det varit oss möjligt hålla oss något
så när inom ramen för de bestämmelser,
som riksdagen själv har antagit.
Det är emellertid klart, att man i vissa
fall kan anföra billighetsskäl. Det skall
jag gärna erkänna. I sådana fall kunna
vi givetvis vara något generösare, men
då böra rätt starka billighetsskäl föreligga.
I det fall som vi nu ha till behandling
gäller det en man, som har tjänstgjort
som blockledare under en tid och på
grund därav icke i sin egentliga anställning
erhållit den kvalifikationstid, som
varit erforderlig för erhållande av pension.
Nu föreligger det i viss mån tvist
om hur här skall tolkas. Tjänstepliktslagen
var icke gällande vid den tidpunkt,
då han uttogs, som termen lyder,
till blockledare. Skulle det vara på det
sättet, att den uppfattningen har bibringats
honom, att han var tvungen att
fullgöra denna blockledartjänst, måste
det innebära, att civilförsvarsstyrelsen
har gått längre än den haft befogenhet
till. Ty det faktiska förhållandet var ju,
att om han hade vägrat att fullgöra
denna blockledartjänst, hade civilförsvarsstyrelsen
icke kunnat tvinga honom
därtill. När vi bedömde denna motion
i utskottet, utgingo vi därför ifrån
att han hade möjlighet till fritt val mellan
å ena sidan blockledartjänsten och
å andra sidan att kvarstå i det arbete
han tidigare utfört, och det är från denna
utgångspunkt, herr talman, som vi
ha bedömt motionen.
Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.
Herr ÅKERSTRÖM: Herr talman! Jag
tycker nog att det inte föreligger särskild
anledning för femte avdelningens
talesman att här säga, att man på femte
avdelningen nödgats utgå från de i
detta hänseende givna bestämmelserna.
Man hade, som jag förut betonat, redan
på avdelningen tillgång till det intyg
som jag här föredragit. Det visade, att
man måste uppfatta det på det sättet,
att mannen var tvingad att fullgöra
ifrågavarande tjänstgöring och att civilförsvarsområdesbefälhavaren
ansåg sig
ha rätt att uttaga honom. Detta var
styrkt redan på avdelningen. Jag kan
inte tyda avdelningens ställningstagande
på annat sätt än att avdelningen har
ansett sig kunna se bort ifrån detta intyg,
i vilket civilförsvarsområdesbefälhavaren
själv säger, att han har tagit
ut mannen och att denne icke frivilligt
varit blockledare.
.Tåg hemställer om bifall till mitt tidigare
yrkande.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i denna punkt dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rubbestad begärde emellertid vo
-
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Nr 15.
Öl
Tilläggspension för Henrik Johan Saxo Kleberg.
tering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
den vid punkten 12 :o) i statsutskottets
förevarande utlåtande nr 92 fogade reservationen,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bär kammaren bifallit
utskottets hemställan i nämnda punkt.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser ocli voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.
Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.
Punkterna 13—IS.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 19.
Tilläggspension för Henrik Johan Saxo
Kleberg.
I motionen I: 233 hade herrar Karl
August Johanson och Elmgren hemställt,
att riksdagen måtte medgiva, att
till f. d. bokhållaren Henrik Johan Saxo
Kleberg skulle retroaktivt från den 1
oktober 1949 utgå pension enligt Ca 33
i stället för enligt Ca 24.
Utskottet hemställde i ifrågavarande
punkt, att motionen I: 233 ioke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Reservation hade vid punkten avgivits
av herrar Riclcard Lindström, Gränebo
och Kollberg, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionen 1:233
besluta, att f. d. bokhållaren Henrik Jo
-
han Saxo Klebergs pensionsförmåner
skulle utgå enligt lönegrad Ca 29 i stället
för enligt lönegrad Ca 24.
Punkten föredrogs. Därvid yttrade:
Herr STAXÄNG: Herr talman! Detta
statsutskottsutlåtande, nr 92, innehåller
ju en hd rad punkter, som gälla pensionsfrågor
och dylikt, en hel del föranledda
av väckta motioner. Det är ju
helt naturligt, att åtskilliga av de yrkanden
motionärerna framställt i mycket
äro berättigade, men bifall till dylikt
förslag skulle i många fall draga
med sig en rad liknande framställningar.
Hur behjärtansvärt kanske ett motionsvis
framställt förslag om höjning
av pension eller om pension över huvud
taget än kan vara håller det kanske
inte med hänsyn till de principer som
följas i utskottet. Vi hade ju nyss en
votering i en sådan fråga, som var av
ganska principiell natur. Där gällde det
ett bedömande av principfrågan i vad
mån vederbörande befattningshavare
hade lämnat sin tjänst tidigare än bestämmelserna
om rätt till pension medgiva.
Man har alltså vid bedömning av
pensionsfrågor att ta hänsyn till vissa
principer, som man måste hålla fast
vid. Jag skulle tro att den avdelning,
som behandlat föregående ärende, där
riksdagen nu ställde sig på en annan
ståndpunkt än utskottet, säkert tar utgången
med jämnmod, ty i det fallet
rådde det tveksamhet om hur man skulle
göra.
På nu förevarande punkt 19 har jag
på avdelningen framfört en avvikande
mening, som sedan vissa reservanter i
utskottet ha anslutit sig till. I detta fall
kunna enligt min mening två omständigheter
anföras som motiv för höjning
av vederbörandes pension. Den ena är
det arbete denne man, kapten Kleberg,
utfört, den befattning han haft under
den senaste tiden, och den andra är, att
det inte -— det tror jag mig våga påstå
— kan vara av prejudicerandc betydelse,
om han skulle få sin pension
G2
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Tilläggspension för Henrik Johan Saxo Kleberg.
liöjd. Denna punkt gäller ju kapten
Kleberg. Kleberg har nu pension som
bokhållare i arméförvaltningen, vilken
pension utgår efter lönegraden Ca 24.
I motionen har med anförande av viss
motivering, till vilken jag skall återkomma,
begärts sådan höjning av denna
pension, att den skulle utgå efter
lönegraden Ca 33. Utskottet har redovisat
hans tjänstetid. Han har åren 1921
—1948 innehaft tjänst som bokhållare
hos arméförvaltningen. Denna tjänst
överfördes på indragningsstat den 1 juli
i 937. Under åren 1931—1937 bestred
han även en sekreterartjänst hos riksheraldikerämbetet.
1948 avgick han
med pension men erhöll endast pension
som bokhållare i arméförvaltningen,
som jag nyss sade efter lönegraden
Ca 24.
Statskontoret har yttrat sig i ärendet
och anfört, att den nuvarande innehavaren
av sekreterarbefattningen hos
riksheraldikerämbetet medgivits rätt
att förena sekreterarskapet med ordinarie
befattning i riksarkivet. Detta yttrande
är enligt min mening mycket
knapphändigt och inte fullt belysande,
tv detta gällde ju endast tiden
1931—1937. Men för tiden därefter
måste man ju faktiskt betrakta hans
tjänst i riksheraldikerämbetet inte som
en bisyssla utan som en heltidstjänst.
Han har faktiskt, om man räknar sammanlagda
tiden, tjänstgjort som föredragande
och sekreterare i riksheraldikerämbetet
under mer än 17 år. Som
jag nyss nämnde, fick han förena denna
tjänst med tjänsten i arméförvaltningen,
men det är att märka, att 1937
beslöt riksdagen medgiva, att Kleberg,
vilkens ordinarie tjänst i arméförvaltningen
var avsedd att indragas, skulle
få tjänstgöra i annan befattning, närmast
då som sekreterare i riksheraldikerämbetet.
Alltså har riksdagen själv
tillsatt Kleberg på denna personliga befattning.
Den är alltså av ytterst säregen
beskaffenhet. Det är ju riksdagen
själv som står för denna förflyttning.
Vad beträffar frågan, om den senare
anställningen kan anses vara heltidstjänst
eller inte, vill jag framhålla, att,
såsom i motionen bl. a. anförts, statsrevisorerna
vid undersökning av saken,
jag tror det var 1947, sagt, att av personalen
inom riksheraldikerämbetet
liar endast sekreteraren mera regelbunden
lieltidstjänstgöring. .lag kan också
nämna, att det numera visat sig, att sedan
Kleberg slutat, hans arbetsuppgifter
äro fördelade på en förste sekreterare
och en sekreterare och att dessutom
till ämbetets förfogande ställts en
amanuens med daglig kortare tjänstgöringstid.
Det har alltså numera visat
sig, att Klcbergs arbete blivit fördelat
på flera personer. Man kan alltså med
fullt fog säga, att hans tjänst inom riksheraldikerämbetet
efter 1937 har varit
en heltidstjänst. Jag vill tillägga, att
riksheraldikern föreslog, att Kleberg
med hänsyn till tjänsteställningen borde
tillerkännas kansliråds grad. Det sammanlagda
beloppet av hans avlöningsförmåner
har också, som statsrevisorerna
framhållit, utgjort samma avlöning
som byråchefs. Man kan alltså vad beträffar
arbetsvolymen med fog säga, att
den översteg den för hans förutvarande
tjänst som bokhållare i arméförvaltningen.
Jag har därför inom avdelningen
hävdat, att rättvisan krävde, att
hans pension något höjdes. Motionärerna
ha ju begärt en höjning upp till
pensionen för tjänst i lönegraden Ca 33.
Naturligtvis finns det starka skäl för
en sådan placering. Men då det i detta
fall gäller en befattning, som icke strikt
motsvarar någon bestämd tjänstetyp,
har jag inom avdelningen tillåtit mig
föreslå, att man skulle gå en medelväg,
vilket också reservanterna ha anslutit
sig till, och tillerkänna här ifrågavarande
befattningshavare en pension
heräknad efter lönegraden Ca 29.
Nu menar kanske någon att detta
pensionsärende kan bli prejudicerande
för en hel del andra fall, men jag vågar
påstå, att så knappast kommer att
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Nr 15.
03
Tilläggspension för Henrik Johan Saxo Kleberg.
bli fallet, eftersom ju riksdagen själv
liar placerat Kleberg på den post, som
lian senast innehaft. Man befarar kanske
att detta speciella fall kan få sådana
konsekvenser, att andra befattningshavare,
som få ett förordnande på
högre tjänst, skola få räkna samman de
båda tjänsterna vid bestämmande av
pensionen. Riksdagen brukar dock inte
i förväg bestämma en befattningshavares
placering. Det har riksdagen dock
gjort i fallet Kleberg. Man kan därför
inte tala om att det föreligger risk för
prejudikat i detta fall.
Jag vågar vidare påstå, att denne befattningshavare
har utfört ett utomordentligt
gott arbete inom riksheraldikerämbetet.
Detta har vitsordats från
många håll och på många sätt, icke
minst av riksheraldikerämbetets chef.
Jag tror därför att riksdagen här har
ett tillfälle att av billighetsskäl gå något
längre än vad man tidigare har gjort,
då Kleberg tillerkänts pension såsom
f. d. bokhållare hos arméförvaltningen.
Herr talman! Med vad jag här har
anfört ber jag att få yrka bifall till den
vid denna punkt fogade reservationen.
Häruti instämde herr Kollberg.
Herr LINDHOLM: Herr talman! Den
tjänst, som vi här diskutera, är ju inte
något annat än en bitjänst. Det rör
sig här inte om någon reglerad tjänst,
ty den avlöning som utgått till befattningshavaren
har bestritts av sportler,
som influtit till riksheraldikerämbetet.
Om riksdagen nu skulle bifalla den avgivna
reservationen — för att inte tala
om motionen — så skulle det i sak betyda,
att riksdagen själv reglerar en
tjänst i riksheraldikerämbetet. Men det
brukliga är ju att alla tjänster underställas
tjänsteförteckningssakkunnigas
prövning innan riksdagen tar ställning
till i vilken lönegrad de skola placeras.
Det vore därför orimligt, om riksdagen
i dag fattade beslut om pensionering av
en befattningshavare i enlighet med
de yrkanden, som ha framställts i motionen
eller reservationen. Detta skulle
nämligen de facto innebära att riksdagen
samtidigt sade ifrån att ifrågavarande
tjänst skall placeras i den lönegrad,
som svarar mot det höjda pensionsbeloppet.
Reservanterna säga nu att en höjning
av pensionsbeloppet i detta fall icke
skulle bli prejudicerande. Det är lätt att
säga. Men i den svenska statsförvaltningen
finns det dock åtskilliga tjänster
av ungefär samma karaktär som den
här diskuterade, och om kammaren nu
skulle bifalla reservationen, så måste
detta komma att verka prejudicerande
på likartade tjänster.
Jag har märkt, att när vi här i kammaren
diskutera lönegradsfrågor, det
ofta säges, att en eller annan lönegrad
inte spelar någon större roll. Detta
hänger kanske samman med att de
flesta av kammarens ledamöter ha underlåtit
att se efter i lönercglementet
vad det är för skillnad mellan Ca 24,
Ca 29 och Ca 33. Jag vill därför rent
upplysningsvis meddela kammarens ledamöter,
att den i här föreliggande fall
utgående pensionen, vilken beräknats
efter lönegrad Ca 24, är 7 536 kronor
per år. Den av reservanterna föreslagna
pensionen, beräknad efter Ca 29, innebär
en höjning av detta belopp till
9 564 kronor, och ett bifall till motionen
skulle betyda att pensionen bleve
10 920 kronor. Jag tror därför det är
skäl i att kammarens ledamöter en liten
smula tänka över vad dessa lönegradshöjningar
betyda i reda pengar och
inte bara säga, att eftersom det här
väger ganska jämnt mellan 24 :e och
29 :e lönegraden, så kunna vi vara litet
flotta i detta fall.
Det har här framförts en del argument
emot påståendet att det i detta
fall gäller en befattning, som till väsentlig
del är en bitjänst, men att så
verkligen är fallet bestyrkes framför
allt av statskontorets uttalande, i vilket
det framhålles, att en ordinarie
5 — Andra kammarens protokoll 1!)50. Nr 15.
64
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Tilläggspension för Henrik Johan Saxo Kleberg.
tjänsteman i riksarkivet nu på deltid
uppehåller denna sekreterarebefattning
hos riksheraldikerämbetet. Det säger
väl tillräckligt om tjänstens karaktär,
att den nuvarande befattningshavaren
kan fullgöra densamma på fritid.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr STAXÄNG: Herr talman! Jag vill
bara beröra ett par saker, som herr
Lindholm särskilt tryckte på. Den
första var att ett bifall till motionen
eller reservationen skulle kunna medföra
att det här aktuella fallet bleve
prejudicerande. Vidare sade herr Lindholm
att sekreteraresysslan i riksheraldikerämbetet
icke är någon reglerad
tjänst.
Nu förstår jag att argumenteringen
har glidit något. Förut gjorde man nämligen
den invändningen, att eftersom
sekreterarens avlöning bestod av sportler,
kunde man inte beräkna pensionen
på det sätt, som motionärerna ha föreslagit.
Det förhåller sig dock så, att
det inom den statliga organisationen
finns befattningar, där sportler få inräknas
vid bedömande av pensionens
storlek. Då blir det dock, jag medger
det, herr Lindholm, fråga om reglerade
tjänster. Men jag vill påpeka ett par
saker. För det första har faktiskt riksdagen
själv flyttat Kleberg från hans
gamla befattning och till den nya. Det
förhållandet tror jag i någon mån kan
eliminera prejudikatriskerna i detta
fall. För det andra begärde riksdagen
år 1946 att Kungl. Maj:t skulle företa en
omorganisation av riksheraldikerämbetet,
vilken, om den hade kommit till
stånd, skulle ha medfört att ifrågavarande
sekreteraresyssla hade blivit reglerad.
Full rättvisa hade då vederfarits
denne befattningshavare.
Sedan vill jag inte ta upp till utförligare
bemötande det argumentet, att
denne tjänsteman får den och den pensionen,
om utskottets förslag går ige
-
nom, och om reservanternas förslag bifalles
får han en pension, som är 1 000
eller 2 000 kronor högre. Det argumentet
imponerar inte på mig, ty om rättvisan
kräver att han skall ha en högre
pension, så skall han ha den oberoende
av beloppets storlek.
Herr LINDHOLM: Herr talman! När
man bedömer den framställning, som
här gjorts, finner man, att dén pension
som vederbörande har fått och som är
beräknad efter lönegrad Ca 24, grundar
sig på den inkomst han har haft.
Sedan ligger det obestridligen så till,
att om riksdagen bifaller reservationen
på denna punkt, så kunna vi inte vid
en framtida prövning av ifrågavarande
tjänsts placering komma ifrån vad vi
i dag besluta. Ett bifall till reservationen
kan därför komma att betyda, att
denna tjänst blir placerad i lägst Ca 29,
trots att den sannolikt bör vara placerad
i Ca 24. Det är det spörsmålet,
herr Staxäng, som riksdagen har att ta
ställning till, när frågan prövas i vederbörlig
ordning.
Vidare sade herr Staxäng att riksdagen
själv har flyttat Kleberg från
hans gamla tjänst och till den nya.
Detta är riktigt. Men han har inte förlorat
på den förflyttningen. Jag tror att
även herr Staxäng måste erkänna det.
Han är alltså icke på något sätt illa behandlad
av statsmakterna.
Det föreligger här från motionärernas
sida en strävan att flytta upp en
tjänst utan den prövning, som man i
vanliga fall brukar underkasta dylika
tjänster. Det är den saken jag reagerar
emot, ty det kan medföra mycket allvarliga
konsekvenser om riksdagen går
den vägen.
Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr STAXÄNG: Herr talman! Endast
ett kort genmäle. Herr Lindholm sade,
att ifrågavarande tjänsteman har fått
en pension, som svarar mot den in
-
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Nr 15.
65
Understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl. jämte
motionsvis gjord framställning om förhöjd familjepension i visst fall. — Förhöjd
familjepension för Marianne Odelberg-Johnsson,
komst han haft. Hur kan han ha fått
det? Statsrevisorerna ha förklarat, att
Klebergs inkomst av tjänsten på övergångsstat
vid arméförvaltningen, tillsammans
med inkomsten på sportler
från riksheraldikerämbetet motsvarar
ungefär en byråchefs lön, men han har
fått pension efter den lön han hade
som bokhållare i arméförvaltningen. Då
har han inte fått pension efter de inkomster
han har haft under senare år.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
denna punkt dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
blev utskottets berörda hemställan av
kammaren bifallen.
Punkterna 20—26.
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 17.
Understöd åt efterlevande till vissa i statens
• tjänst anställda personer m. fl.
jämte motionsvis gjord framställning om
förhöjd familjepension i visst fall.
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl. jämte motionsvis
gjord framställning om förhöjd familjepension
i visst fall.
Punkterna i—7.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 8.
Förhöjd familjepension för Marianne
Odelberg-Johnsson.
Punkten föredrogs. Därvid yttrade
Herr IIUSS: Herr talman! I här föreliggande
fråga liksom beträffande andra
pensionsfrågor har utskottet hem
-
ställt om avslag på de gjorda framställningarna.
De skäl utskottet anfört äro
säkerligen fullt riktiga, och de bestyrkas
också av det utlåtande, som avgivits
av statens pensionsanstalt. Av pensionsanstaltens
utlåtande att döma förefaller
det som om pensionsanstalten hade varit
benägen att stödja den framställning,
som gjorts i detta ärende, om
detta hade varit möjligt. Anstalten säger
dock, att det inte är lämpligt att
föregripa en pågående utredning. Jag
vill därför inskränka mig till att understryka
det uttalande som utskottet
gjort, nämligen att utskottet förutsätter
att denna fråga kommer under omprövning
i samband med den av pensionsanstalten
omnämnda utredningen angående
förbättring av s. k. äldre pensioner.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.
§ 18.
Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:
nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till kostnader för hålkortsbearbetning
av visst statistiskt material
m. m.;
nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avstående i visst
fall av allmänna arvsfondens rätt till
arv m. m.;
nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till utrustning och inredning
av lokaler för civildepartementet;
och
nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
66
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
§ 19.
Motioner angående utredning om dyrortssystemets
avskaffande m. m.
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 98, i anledning av väckta motioner
angående utredning om dyrortssystemets
avskaffande samt principerna för
och konsekvenserna av gällande dyrortsgrupperir.
g.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Wahlund m. fl. (I: 214) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
i Rådom m. fl. (II: 261), vilka motioner
hänvisats till statsutskottet, hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning syftande till dyrortssystemets
avskaffande samt i avvaktan
härpå uppflytta lägsta ortsgrupp till
näst lägsta.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sunne och Weiland (1:298) och
den andra inom andra kammaren av
herr Bergstrand och fru Sjöstrand
(11:265), vilka motioner likaledes hänvisats
till statsutskottet, hade vidare
hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla om en ny utredning
och granskning av principerna för
och konsekvenserna av nu gällande
dyrortsgruppering.
Utskottet hemställde,
a) att motionerna I: 214 och II: 261
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;
b) att motionerna I: 298 och II: 265
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Reservation hade avgivits av herrar
Gränebo, Heiding, Rubbestad och Pettersson
i Dahl, vilka ansett, att utskottet
under a) bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
I: 214 och II: 261 besluta, att lägsta och
näst lägsta ortsgrupperna skulle sammanslås
till en ortsgrupp.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:
Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Detta utlåtande behandlar bland
annat två motioner, i vilka begärts en
skyndsam utredning syftande till dyrortssystemets
avskaffande samt i avvaktan
härpå ett uppflyttande av lägsta
ortsgrupp till näst lägsta. I detta utskottsutlåtande
redovisas också ett utlåtande
från socialstyrelsen, och detta
utlåtande är föranlett av en promemoria
från aktuarien Soop. I utlåtandet
över Soops skrivelse förordar styrelsen
att det skall bli en utredning, men anser
att några genomgripande förändringar
icke nu böra komma i fråga,
o. s. v. Sedan redovisa utskottet och socialstyrelsen
de motioner, som väcktes
föregående år, samt det utlåtande, som
då kom från socialstyrelsen. Vidare säges
i socialstyrelsens utlåtande, att »beträffande
den successiva avvecklingen
av dyrortsgrupperingen får styrelsen
liksom föregående år påpeka, att olikheterna
mellan löneläget på den privata
arbetsmarknaden och i statstjänst. . .»
o. s. v. Det är således egentligen endast
två punkter, som det här i utskottet talas
om.
Om man tar del av socialstyrelsens
yttrande med anledning av Soops promemoria
kan man inte låta bli att förundra
sig över, att utskottets redovisning
av denna promemoria är så
knapphändig. Denna långa skrivelse är
enligt min mening ganska utförlig och
i vissa punkter ganska bra. Jag vet inte
om det är sparsamhet, som föresvävat
utskottet i detta fall, eller om utskottet
menat att det vore bäst att inte redovisa
en del saker, som socialstyrelsen här
säger. Jag skulle tro, att det senare är
det mest sannolika. Jag tillåter mig,
herr talman, att framhålla en del synpunkter,
som socialstyrelsen gjort i sitt
utlåtande.
Aktuarien Soop har koncentrerat sig
på fyra punkter. I den första punkten
säger han, att skillnaderna i dyrhet
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Nr 15.
67
Motioner angående utredning om dyrortssystemets avskaffande m. m.
mellan olika orter numera äro mycket
små. I den andra punkten framhåller
han, att man vid framtida dyrortsgrupperingar
som geografiska enheter
bör välja län eller naturliga geografiska
regioner och inte som hittills primärkommuner.
I nästa punkt heter det: »I
den mån så befinnes motiverat böra
vissa orter brytas ut från dessa regioner.
Detta bör särskilt komma i fråga,
när det gäller storstäderna med deras
högre hyresnivå och särskilda transportproblem.
» Slutligen heter det i sista
punkten: »En ny utredning av principerna
och metodiken för dyrortsgrupperingen
bör företas i syfte att införa
en ny gruppering i samband med
ikraftträdandet av den nya kommunindelningen.
»
Nu säger socialstyrelsen, att den senaste
prisinsamlingen för dyrortsändamål
gjordes år 1946. Vid denna undersökning
befunnos beträffande livsmedel
prisskillnaderna mellan högsta och lägsta
grupp uppgå till 10 procent. Vidare
har det troligtvis skett en viss sammanpressning
av prisskillnaderna på livsmedel
sedan denna tid, men denna har
antagligen inte varit av större omfattning.
När det gäller kläder och skodon —
även detta en betydelsefull post — voro
skillnaderna mellan olika ortsgrupper
år 1946 ganska obetydliga, och det är
ingenting som säger, att några större
skillnader för närvarande skulle föreligga,
snarare tvärtom.
Beträffande bostadskostnaderna ha
relativt stora förskjutningar ägt rum på
grund av byggnadsverksamhetens stora,
men från ort til! ort mycket varierande
omfattning.
I fråga om bränsle och lyse förefaller
det troligt, att de sedan år 1946 inträffade
förändringarna ha lett till en
minskning av skillnaderna i kostnader.
Skatteposten har säkerligen förändrats
en hel del, men i vilken riktning är
mycket svårt att här säga.
Vad slutligen beträffar avståndskost -
naderna säges det, att några större förändringar
knappast kunna konstateras,
om nya beräkningar skulle utföras enligt
samma metod, som användes vid
1946 års undersökningar. Man går emellertid
inte in på huruvida man skulle
kunna använda en annan metod vid beräkningen
av dessa avståndskostnader.
När det sedan blir fråga om beräkningarna
rörande olikheterna i de totala
levnadskostnaderna så säger man,
att socialstyrelsen nu förfogar över ett
aktuellt material, som belyser konsumtionsvanorna
i städer och tätorter år
1948. Med ledning av detta material
kan en aktuell budget för dyrortsjämförelser
utan svårighet beräknas. Här
måste jag emellertid säga, att det ändå
är en stor brist att bara ha material
som gäller städer och tätorter. Skulle
det ha varit något värde med detta, så
borde det även ha omfattat andra orter
än städer och tätorter.
I socialstyrelsens framställning kommer
man sedan fram till, att övervägande
skäl synas tala för att en nu genomförd
undersökning av samma slag som
den år 1946 utförda skulle ge till resultat
mindre skillnader i levnadskostnader
än de, som ligga till grund för den
nu gällande grupperingen.
Enligt den Soopska framställningen
borde man i framtiden begagna större
geografiska enheter än primärkommunerna
för dyrortsundersökningarna.
Mot detta har socialstyrelsen egentligen
ingenting att erinra.
Socialstyrelsen kommer sedan in på
hyresräkningen. Man jämför hyrestalen
mellan de olika orterna och kommer
fram till, att hyrestalet för Stockholm
utgjorde 1 294 kronor, medan det lägsta
generella hyrestalet för Småland
och öarna stannade vid 520 kronor. För
östra Sverige var detta tal 625 kronor.
Man säger emellertid att man till och
med funnit ännu lägre tal än dessa.
Sedan kommer man emellertid till någonting,
som enligt min mening är
mycket riktigt: »Vissa standardskillna
-
68
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Motioner angående utredning om dyrortssystemets avskaffande m. in.
der inom de tillämpade kvalitetsgrupperna
göra dock, att sistnämnda tal i
sin tur måste anses något för låga. Den
omständigheten, att hyreslägenheterna
utgöra en mycket ringa del — 8 procent
— av bostadsbeståndet på egentliga
landsbygden, ger också anledning
till en försiktig bedömning.» Socialstyrelsen
betonar således själv, att det inte
skulle vara så stor skillnad på hyrestalen.
Jag vill passa på att säga som jag
tidigare sagt, att skall man ha samma
kvalitet på bostäderna ute på landsbygden
som i städerna och vi skola få ersättning
för de ökade byggnadskostnaderna
på landet, då är det enligt min
mening otänkbart att man skall komma
fram till lägre hyrestal på landsbygden.
Det framhålles vidare i skrivelsen, att
utvecklingen efter 1945 genom den omfattande
byggnadsverksamheten har bidragit
till att minska differenserna
i bostadskostnaderna. Socialstyrelsen
säger att detta torde vara riktigt i den
mån skillnaden mellan högsta och lägsta
hyresnivå i landet har krympt.
När det sedan gäller bostädernas kvalitet
på landsbygden och i städerna säger
socialstyrelsen, att förekomsten eller
avsaknaden av en viss utrustningsdetalj
inte bar samma betydelse på
landsbygden som i städerna. När det
gäller tätorterna kan man där inte tänka
sig bostäder utan vatten- och avloppsledning.
På landsbygden fordras
det emellertid enligt socialstyrelsen en
ganska hög allmän standard för att en
lägenhet skall ha denna utrustning. Jag
måste inlägga en ganska bestämd protest
emot detta påstående. Vi ha väl
rättighet att ha samma bostadsstandard
på landsbygden som i städerna. Skola
vi komma till en något så när rimlig
standard på landsbygden så skall man
väl inte utgå ifrån, att man skall beräkna
hyrestalet efter en sämre standard
när det gäller landsbygden? Man måste
utgå ifrån lika utrustning och lika kvalitet
på landsbygd och i stad.
Beträffande kvalitetsindelningen vid
beräkningen av bostadsposten har gränsen
vid den nuvarande metoden satts
vid orter med omkring 1 500 invånare.
Soop har föreslagit, att varje enhet
skulle omfatta såväl landsbygd som tätorter
med upp till 50 000 invånare. Detta
har socialstyrelsen inte så mycket
att säga om.
Så småningom kommer socialstyrelsen
fram till själva dvrortsindelningen. Man
erkänner där, att ett sammanförande
av olika kommuner i viss utsträckning
genomfördes vid den senaste dyrortsgrupperingen
genom den s. k. skälighetsprövningen.
»Socialstyrelsen anser
sig dock därvid icke kunna gå längre
än att åtskilliga delar av Sverige ha
kommit att uppvisa ett i dyrortshänseende
oenhetligt utseende. Särskilt pekas
på att landsbygden inom stora delar
av Götaland kom att bli på ett föga
lyckligt sätt fördelad på ortsgrupperna
1 och 2.» Man ger således sitt erkännande
av, att uppdelningen är gjord på
ett föga lyckligt sätt.
Nu har aktuarien Soop föreslagit, att
en utredning rörande principerna och
metoderna för dyrortsgrupperingen
skall sättas i gång, varefter en prisundersökning
borde äga rum. Sedan skulle
en reviderad dyrortsindelning träda
i kraft samtidigt med den nya kommunindelningen,
d. v. s. den 1 januari
1952.
Socialstyrelsen säger med anledning
härav, att den icke finner det möjligt
att genomföra ett dylikt program. »En
principiell utredning kräver enligt all
hittillsvarande erfarenhet en avsevärd
lid, och om eu prisinsamling av någorlunda
stor omfattning därefter skall organiseras
och resultatet bearbetas, så åtgår
därför ytterligare ganska lång tid.
Det kommer följaktligen med all sannolighet
att visa sig omöjligt att framlägga
resultatet i juni 1951, vilket kräves för
att en reviderad dyrortsindelning skall
kunna träda i kraft den 1 januari 1952.»
Något senare säger socialstyrelsen, att
om denna prisinsamling skall ha något
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Nr 15.
09
Motioner angående utredning om dyrortssystemets avskaffande m. m.
värde, så är det omöjligt att ha den
klar till den nya dyrortsindelningens
ikraftträdande den 1 januari 1952. Man
slutar med att säga, att »en dylik utredning
bör icke vara bunden att framlägga
förslag så snart, att resultaten
kunna utnyttjas i samband med kommunsammanslagningen.
» Så långt socialstyrelsen.
I utskottsutlåtandet redovisas nu, att
Kungl. Maj:t bemyndigat civilministern
att tillsätta en utredning. Om jag fattat
saken rätt äro direktiven klara; det
blir en expertutredning, en liten utredning
således som skall behandla principerna
för dyrortssystemet. Denna utredning
kan alltså inte bli slutgiltig,
utan om jag fattat saken rätt kommer
denna expertkommitté att framlägga
förslag till 1951 års riksdag. Riksdagen
skulle alltså fatta ståndpunkt till principerna
i själva dyrortsgrupperingen
senare. En stor prisinsamling skulle
sättas i gång, och på grundval av denna
prisinsamling skulle det eventuellt kunna
bli en omändring ''av själva dyrortssystemet.
Om jag fattat detta rätt och
denna historieskrivning är riktig, så
skulle det dröja ganska lång tid innan
denna utredning blir klar och man har
möjlighet att taga ståndpunkt till en
ändring av dyrortsgrupperingen. Nu får
man fråga sig om den orättvisa, som nu
är rådande, verkligen skall konserveras
under så lång tid, som denna utredning
kräver.
När vi föregående år debatterade detta
hade jag en prisinsamlingsstatistik
från socialstyrelsen med mig, och jag
har den bär nu också. Det är möjligt att
det blivit några ändringar i vissa orter,
men jag tror knappast att de äro
avsevärda. Jag tror att det i år är samma
gradering som under föregående år
och som det kommer att bli i fortsättningen
så länge denna ordning består.
Tittar man på denna prisinsamlingsstatistik,
som redovisades i föregående års
utskottsutlåtande, då spr man att det
med all önskvärd tydlighet framgår, att
det största antalet kommuner hänföra
sig till dyrortsgrupperna 1 och 2. Socialstyrelsen
har ju själv erkänt, att det
finns många oegentligheter och orättvisor
i denna dyrortsgruppering. Man
skulle kunna säga, att det föreligger en
sammanpressning av siffrorna vid gränsen
mellan dyrortsgrupperna 1 och 2.
Skillnaden i prishänseende i ortsgrupp
1 är inte mer än 224 enheter. I ortsgrupp
2 är skillnaden 249. Den sammanlagda
siffran blir här 473. Skillnaden
i pristalen i ortsgrupp 5 är 749.
Undersöker man skillnaden i pristalen
mellan den lägsta siffran i grupp 3 och
den högsta i grupp 4 blir siffran 499.
Skall man bygga på de gamla pristalen
och försöka få en rättvisa till
stånd, så skulle det egentligen inte
finnas mer än tre ortsgrupper. Grupperna
1 och 2 skulle sammanslås, och
även grupperna 3 och 4 skulle slås tillsammans
om man räknade bort kommunerna
i översta Norrland, som kanske
få tagas för sig. Man skulle då komma
fram till tre ortsgrupper.
I fjol sade man här, att detta skulle
inverka på stabiliseringen. Man skulle
lyfta upp tjänstemännen i den billigaste
ortsgruppen till ortsgrupp 2, och detta
skulle inverka oförmånligt på vårt
stabiliseringsprogram. Socialstyrelsen
beräknade föregående år — det är
möjligt att det skett någon ändring sedan
dess, men i så fall i riktning mot
lägre siffror — att ökningen i lönerna
för 3 000 tjänstemän och 2 700 statligt
anställda arbetare i ortsgrupp 1 skulle
uppgå till ungefär 1 miljon kronor per
år. Härtill kommer ökningen för cirka
2 500 lärare, stationerade i ortsgrupp
1, vilken ökning torde uppskattas till
ungefär samma belopp. Detta skulle göra
sammanlagt 2 miljoner kronor. Det
är klart att detta är mycket pengar,
men å andra sidan måste man säga, att
det inte kan vara rättvist mot dessa
tjänstemän, som ha en så erkänt ofördelaktig
ställning i lönehänseende, att
dessa förhållanden skola konserveras.
70
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Motioner angående utredning om dyrortssystemets avskaffande m. m.
Det vore alltså en gärd av rättvisa, om
ställningen bleve förbättrad för dem.
Orsaken till att det är ett sådant frenetiskt
motstånd mot en ändring i dyrortsgraderingen
är kanske delvis den,
att så få tjänstemän äro placerade i
ortsgrupp 1. Den största delen av våra
anställda ha sitt arbete i orter med
förmånligare villkor.
Som jag redan nämnt skall denna utredning
bli en expertutredning. Jag
skulle tro att namnen äro klara, men
jag vågar inte gå in på dem, ty de äro
inte offentliga ännu. Jag skulle emellertid
inte bli förvånad om det visar
sig, att alla fyra experterna äro stockholmare.
Dessa komma således att taga
hänsyn till de förhållanden, som de
bäst känna till. Jag skulle knappast tro,
att någon från de lägsta dyrorterna
blir placerad i denna utredning. Därför
tycker jag, herr talman, att alla
skäl tala för att riksdagen nu, i avvakten
på den utredning som säkerligen
kommer att taga lång tid, beslutar i
enlighet med den reservation, som är
redovisad i detta utlåtande av herr
Gränebo m. fl.
Jag yrkar alltså bifall till reservationen.
Herr BERGSTRAND: Herr talman!
Också jag har, tillsammans med en annan
ledamot av denna kammare, väckt
en motion i denna fråga, och även den
motionen har avstyrkts av statsutskottet.
Jag kan emellertid inte förneka, att
jag ändå känner en viss tillfredsställelse
över statsutskottets utlåtande på denna
punkt, ty i sin motivering har utskottet
varit utomordentligt tillmötesgående
mot de krav vi ha framställt om
förnyad utredning angående dyrortsgrupperingen.
Det är ju bara en kort tid sedan denna
fråga var föremål för allmän debatt
i riksdagen, men ändå är det påtagligt
att inställningen har ändrats och nu är
en annan än den var i höstas. De ofull
-
komligheter som vidlåda dyrortssystemet
ha blivit så starkt belysta, att statsmakterna
inte längre kunna ge sig till
tåls med att ingenting göra. Det är, som
vi nyss hörde, den Soopska utredningen
som har skänkt denna belysning. Eftersom
jag godtar utskottets utlåtande
skulle jag egentligen inte behöva säga
så mycket om det, men det är ändå ett
par saker som jag vill beröra i detta
sammanhang.
Det är anmärkningsvärt att det var
Soop, således en privatman, även om
det inte är vilken privatman som helst
— han var sekreterare i den ursprungliga
dyrortsutredningen — som genom
privata undersökningar lyckats visa att
det inte är bra som det är. När man
sedan läser det yttrande som socialstyrelsen,
vilken är den myndighet som
skall ha överinseendet över dyrortsgrupperingen
och som år 1949 icke ansåg
omprövning av ärendet behövlig,
har avgivit, fäster man sig vid att styrelsen
nu visserligen anser att en utredning
bör komma till stånd men att
den dock gör detta medgivande dröjande.
Man säger, att det inte kan bli fråga
om att principerna för kommunindelningen
skola ändras, och det är heller
inte möjligt att denna utredning skall
kunna genomföras så hastigt, att den
kan användas vid den nya kommunindelningen.
För många av oss ter det
sig dock alldeles tvärtom. Det förefaller
som om den nya kommunindelningen
just motiverar en översyn av det nuvarande
dyrortssystemet. Utskottet har
också sagt, att denna utredning bör ske
så fort som möjligt. Vi ha dessutom för
några dagar sedan läst i tidningarna,
att statsrådet Lingman fått i uppdrag
att tillkalla fyra sakkunniga som skola
utreda frågan. Om jag fattade saken
rätt betonades det i motiveringen, att
det var angeläget att utredningen skedde
så snabbt, att man kunde ta hänsyn
till dess resultat vid den kommande
kommunindelningen.
Jag vill i detta sammanhang trycka
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Nr 15.
71
Motioner angående utredning om dyrortssystemets avskaffande m. m.
på denna sak och rikta en vördsam
vädjan till herr statsrådet Lingman
att inte dröja för länge, ty det är angeläget
att utredningen kommer i gång
snart. Den ena månaden efter den
andra har gått, socialstyrelsens förslag
kom i början av mars, och det har redan
gått ett par månader sedan dess.
Vi ha visserligen sett att det uppdragits
åt statsrådet Lingman att utse de
sakkunniga, men veterligen ha dessa
alltjämt icke utsetts. Jag vill betona
vad herr Pettersson i Dahl sade, att
man bör se till att det blir människor
som verkligen kunna skynda på arbetet.
Man hade väntat sig att socialstyrelsen,
som är satt att övervaka detta,
verkligen skulle ha så stor förståelse
för detta för landsbygden viktiga problem,
att den inte skulle ha uttalat sig
så snävt som den förefaller mig ha
gjort. Det ligger därför alldeles speciell
vikt vid att utredningen får bestå av
personer som äro inställda på en positiv
lösning av frågan och som ha förståelse
för vad den gäller, inte bara för
ämbetsverken i Stockholm, utan även
och i högsta grad för den svenska landsorten.
Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till statsutskottets förslag i den
förhoppningen, att herr statsrådet ägnar
sin uppmärksamhet åt vad jag här
har sagt och att han handlar så fort
som möjligt.
I detta anförande instämde fru Sjöstrand.
Herr LINDHOLM: Herr talman! Herr
Pettersson i Dahl uttalade den åsikten,
att utskottets utlåtande är för knapphändigt.
Han hade helst sett att socialstyrelsens
betänkande hade redovisats
något fylligare.
Nu ligger det ju så till, att denna fråga
har gått som ett slags följetong i
riksdagstrycket under de senaste åren,
och den har också gång på gång redovisats
ganska ingående. Nu ha vi kom
-
mit så långt, att frågan skall utredas,
och jag tycker då det är riktigast att
överlämna frågan till utredningen, och
jag vill uttala den förhoppningen att
denna företas så snabbt som det över
huvud taget är möjligt. Utskottet har i
sin skrivning tryckt på att resultat
bör föreligga vid en sådan tidpunkt,
att det kan beaktas vid den stundande
kommunindelningsreformen. Om den
nu inte kan bli färdig till 1952, vill jag
i alla fall ge uttryck åt den förhoppningen,
att man vidtar alla de åtgärder
som kunna vidtagas för att frågan
skall bli löst inom rimlig tid, ty den
verkar ju irriterande i den politiska
diskussionen.
Att i dag, innan utredningen har
verkställts, ta bort den lägsta ortsgruppen,
finner jag för min del ganska
olämpligt. Om hela spörsmålet nu skall
utredas grundligt, är det väl lämpligt
att den saken också får gå i utredningskvarnen.
Jag ber, herr talman, att med det
anförda få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
För att det inte skall uppstå något
missförstånd angående möjligheterna
att genomföra en ändring av dyrortsgrupperingen
till den tidpunkt, då kommunindelningsreformen
träder i kraft,
vill jag omnämna vissa problem som
man inte kommer ifrån i detta sammanhang
och som göra det svårt att få
frågan löst till denna tidpunkt.
Det finns givetvis möjligheter att företa
en ny prisundersökning och åtminstone
i viss omfattning få fram materialet
i så god tid, att man skulle
hinna bearbeta det och på det sättet
genomföra en ny dyrortsindelning av
kommunerna. Det kommer emellertid
att fattas vissa uppgifter som man då
inte kan få med, nämligen skattesatserna
i de nya kommunerna. De lära
inte kunna fastställas förriin i slutet
72
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Motioner angående utredning om dyrortssystemets avskaffande m. m.
av 1951, och hänsyn till dem skulle således
inte kunna tas vid en undersökning.
Vid beräkningen av skatten gick man
i den senaste undersökningen till väga
på det sättet, att man tog medeltalet av
skattesatserna för de senaste tre åren.
Nu kommer man ju att sakna detta medeltal
för storkommunerna, och man
skulle därför bli tvungen att improvisera
någon beräkning eller nöja sig
med att basera beräkningen på endast
ett år.
Sedan ha vi också frågan om avståndstilläggen.
De nya storkommunerna
komma ju ofta att bestå av ett flertal
mindre kommuner, vilkas avståndstillägg
tidigare ha inräknats i respektive
kommuns pristal, och frågan uppstår
då, hur man skall utföra denna
beräkning av avståndstillägget för storkommunen.
Det är emellertid inte
bara den ändrade kommunindelningen
i och för sig som gör omprövningen av
dyrortsindelningen angelägen. Jag tror
att var och en som sysslat med denna
fråga något har kännedom om att det
råder så starkt missnöje med den nuvarande
dyrortsgrupperingen, att det
kan finnas anledning att undersöka den
närmare.
En post som har vållat mycken diskussion
och om vilken stor oklarhet
råder är bostadsposten. Även den saken
måste undersökas ytterligare, om man
skall komma fram till några enklare
eller ändrade grunder, som i sig själva
redovisa de förändringar som uppstå.
En annan fråga är huruvida konsumtionsvanorna
ha ändrats och om därför
det varuurval, på vilket man hittills
har baserat undersökningarna, kan användas
även i fortsättningen.
Det är alltså många frågor som här
måste göras till föremål för undersökning,
och det är anledningen till att
denna utredning nu skulle bli tillsatt.
Direktiven äro klara, och vi ha där
pekat på en del frågor som skulle
ägnas särskild uppmärksamhet. Att ut
-
redningen inte har kommit i arbete
ännu beror på att det bara är 14 dagar
sedan bemyndigande erhölls från Kungl.
Maj :t, men jag kan försäkra kammaren,
att det inte skall dröja många dagar
förrän utredningen kan börja sitt arbete.
Jag har varit särskilt angelägen
att ge utredningen en sådan form att
den kan arbeta snabbt, så att det skall
bli möjligt att få fram resultat till hösten.
Utredningen, som skall få karaktären
av expertutredning, skall avlämna
sitt förslag efter samråd med dyrortsnämnden,
där ledamöterna under årens
lopp ha samlat sakkunskap på detta
område. Det skulle på det sättet bli
möjligt att förelägga 1951 års riksdag
det förslag, som utredningen kommer
till, men sedan den frågan har behandlats
av riksdagen lär det inte vara möjligt
att på den tid som återstår till den
1 januari 1952 hinna företa en ny prisinsamling,
bearbeta materialet, ge kommunerna
erforderlig tid att inge besvär
och få en ändrad ortsindelning att träda
i kraft till nämnda tidpunkt.
För att det inte skall uppstå något
missförstånd angående möjligheterna i
detta avseende har jag velat peka på de
rent praktiska svårigheter som föreligga.
Det kan därför bli nödvändigt
med något provisorium under en övergångstid,
men man bör vara inställd på
att det inte skall vara längre än som
är absolut nödvändigt. Arbetet med omgrupperingen
skall drivas på så att
man så snart som möjligt kommer ifrån
provisoriet.
Man bör emellertid undersöka, och
det får bli en uppgift för denna utredning,
huruvida man genom ett mera
generaliserat förfarande vid dyrortsgrupperingen
skall kunna skapa större
enhetliga dyrortsområden. Utredningen
bör emellertid också ha uppmärksamheten
fäst vid huruvida det kan vara
önskvärt att avskilja vissa orter inom
en storkommun om särskilda skäl härför
finnas.
Jag anser det viktigaste i detta sam -
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Nr 15.
73
Motioner angående utredning om dyrortssystemets avskaffande m. m.
manhang vara att få fram principerna
och metoderna för hur pristalen skola
räknas fram. Det är nog här man har
grunden till det missnöje som för närvarande
råder. Man menar att en del
faktorer inte ha blivit tillräckligt beaktade,
men samma problem kommer
att stå kvar även om man tar bort en
av dyrortsgrupperna och har fyra kvar.
Man måste således gå djupare in i frågan
om man skall kunna komma ifrån
de olägenheter som anses vidlåda det
nuvarande systemet.
Det är min förhoppning att denna utredning
skall arbeta så snabbt som jag
här har antytt och att man därur skall
få fram det material som behövs för att
samla in priserna och på grundval av
detta material bedöma prisspridningen.
Därefter kan man ta ställning till hur
dyrortssystemet skall byggas upp.
Herr NILSSON i Svalöv: Herr talman!
Jag vill endast i korthet framhålla, att
vad reservanterna hemställa om helt
sammanfaller med det förslag till ändring
av dyrortsgrupperingen, som jag
och några andra högermän framlade
till 1949 års riksdag. Att vi inte i år ha
återkommit med samma förslag i en ny
motion beror på att vi vid utskottsbehandlingen
förra året fingo den uppfattningen,
att frågan förts framåt och
att en utredning rörande dyrortsgrupperna
skulle företagas när lönestoppet
häves och kommunindelningsreformen
har genomförts. Den utredning som
redan då signalerades har blivit en
verklighet såsom vi nyss hörde av
statsrådet Lingman. Det synes mig därför
nu som om vi inte hade någonting
annat att göra än att invänta denna utrednings
förslag. Jag vill dock uttala
den förhoppningen, att det blir såsom
statsrådet sade eu snabb utredning,
som tar upp problemet i hela dess vidd.
Landsbygdens folk anser, och detta med
rätta, att dyrortsfrågan är en central
fråga. Orättvisorna mot landsbygdsbe
-
folkningen då det gäller dyrortsgrupperingen
äro påtagliga. Flykten från
landsbygden, framför allt av kvalificerat
folk, bottnar inte minst i dyrortssystemet.
Jag har exempel från min
egen hemkommun hur det många
gånger är nästan omöjligt att få lärare
till vår samrealskola emedan kommunen
är placerad i ortsgrupp 1, där lönen
för en läroverksadjunkt är ca 900
kronor lägre per år än i ett närliggande
samhälle som är placerat i ortsgrupp 3.
På samma sätt är det när vi skola anställa
distriktssköterskor, kommunalkamrerare
o. s. v. De som ta platserna
göra en ekonomisk uppoffring, och ofta
är det endast tack vare personliga band
som platserna kunna besättas med kompetent
folk.
Herr talman, jag har intet yrkande,
utan jag har endast velat uttala den
förhoppningen, att frågan underkastas
en snabb och allsidig utredning, som
må leda till en positiv lösning i den
riktning som har föreslagits i motionerna
1:214 och 11:261.
Häruti instämde herrar Nilsson i
Bästekille och Staxäng.
Herr RUBBESTAD: Herr talman! Den
fråga som vi nu debattera är mycket
viktig. Att den kommer igen, som herr
Lindholm sade, som en följetong må
vara hänt, men det är en sak som ändå
bör dryftas här i kammaren, till dess
det blir rättvisa. Vi bondeförbundare,
som ursprungligen ha tagit upp denna
kamp för avskaffande av det orättvisa
dyrortssystemet, kunna till vår glädje
märka, att det blivit en viss förskjutning
undan för undan till det bättre.
Vi konstatera, att utskottet som har behandlat
motionen i år är enigt om att
det åtminstone bör bli en utredning
som syftar till biittre förhållanden.
Detta är ju på sätt och vis tacknämligt,
men jag har begärt ordet med anledning
av det yttrande, som socialstyrelsen
har lämnat över en framställ
-
74
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Motioner angående utredning om dyrortssystemets avskaffande m. m.
ning till regeringen från en mycket sakkunnig
person på detta område, nämligen
förste aktuarien Erik Soop. Han
skrev den 2 januari i år till Kungl.
Maj :t och begärde en grundlig omläggning
av hela dyrortsgrupperingen. Denne
man är, förmodar jag, den mest sakkunnige
på detta område. Han är sekreterare
i dyrortsnämnden och har varit
sekreterare i 1943 års dyrortskommitté
och han måste följaktligen på ett
synnerligen ingående sätt känna till de
frågor som här beröras. Den skrivelse
han har inlämnat till finansministern
går ut på en fullständig omläggning
av det nu gällande systemet. Han
omnämner, att den gruppering som
gjordes 1947 inte alls har blivit det
som man trodde den skulle bli då den
fastställdes. Det beror på att spännvidden
i dvrortsskalan och gruppgränserna
fastställdes innan beräkningarna av
levnadskostnader på de olika orterna
gjordes. Man var tvungen att göra detta,
ty eljest hade man inte hunnit med den
lönerevision, som fastställdes 1947.
Följden av att man hade så bråttom
med denna sak har blivit, att en mängd
grupper inte ha fått sina intressen behörigen
beaktade. Gränsen mellan ortsgrupp
1 och ortsgrupp 2 har kommit
att gå tvärs igenom en anhopning av
orter, vilka skilja sig föga från varandra
i fråga om levnadskostnader.
Trots att en del av dessa efter skälighetsprövning
flyttades upp i ortsgrupp
2, blev ändå ett stort antal liggande
kvar i ortsgrupp 1 nära gränsen till
ortsgrupp 2, och det har lett till att
man där fick 4 procent lägre löner än
i ortsgrupp 2. Helt naturligt ha en
mängd klagomål kommit fram över
denna sak.
Soop begär alltså en grundlig omläggning
av principerna, men i sitt yttrande
till Kungl. Maj :t över hans framställning
säger socialstyrelsen, att den
inte vill vara med om någon genomgripande
förändring av de grundläggande
principerna för dyrortsgrupperingen.
Det är socialstyrelsens ståndpunkt —
den gillar inte denna grundliga omläggning
— som är orsak till att jag begärt
ordet för att framhålla nödvändigheten
av en omläggning som syftar till
hela dyrortsgrupperingssystemets avskaffande.
Aktuarien Soop säger vidare i sin
skrivelse, att det är »ett olösligt problem,
då man försöker jämföra levnadskostnaderna
på orter av olika typ
(t. ex. städer och landsbygd). Det finns
så många standardolikheter i livet på
den ena och den andra orten, som lätt
fördärva beräkningen av levnadskostnaderna.
Detta gäller framför allt bostads-
och skatteposterna, bl. a. därför
att byggnadsskick och kommunal standard
äro så olika. Trots socialstyrelsens
ansträngningar att rensa bort kvalitetsolikheter
vid beräkningen av bostadsposten,
blir resultatet på denna punkt
ytterst tvivelaktigt. I fråga om skatteposten
har alls ingen kvalitetsrensning
gjorts och kan väl heller inte göras.»
Han ställer sig därför mycket tveksam
till denna fråga om skatterna.
Vi hörde ju nyss statsrådet omnämna,
att denna skattepost skall beaktas vid
den kommande dyrortsgrupperingen.
Jag har väldigt svårt att förstå, hur det
skall kunna bli möjligt. Vi känna ju till
att kommunerna kunna ändra skatterna
från år till år. Ibland ha de en låg skatt,
men ett annat år kan skatten på grund
av vissa omständigheter höjas, och man
kan väl inte bygga upp en dvrortsgruppering,
som baserar sig på det aktuella
behovet av skatter vid den och den tidpunkten.
Jag tror nog, att man får bortse från
skatterna. Vi ha ju beträffande indexberäkningen
ett s. k. rensat index, varvid
man inte tar hänsyn till skatterna,
och jag tror, att om man vill komma
fram till en linje utan alltför mycket
krångel får man bortse från skattetrycket
i de olika kommunerna. Det kommer
knappt att resultera i något hållbart
förslag i övrigt.
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Nr 15.
75
Motioner angående utredning om dyrortssystemets avskaffande m. m.
Aktuarien Soop framhåller också, att
det bör bli en enhetlig gradering, inte
bara för vissa storkommuner utan för
hela län och t. o. m. för flera län. Han
gör gällande, att det inte är någon
nämnvärd skillnad mellan stad och
land utan den som finns går i genomsnitt
inte upp till mer än 3 procent.
Han finner, att »slutsatsen att landsbygd
och tätorter i allmänhet kunna
slås samman till gemensam dyrortsregion
kanske i förstone förefaller drastisk.
Det ligger emellertid ytterligare
ett faktum bakom slutsatsen, som ännu
icke redovisats och som måste med för
att motiveringen skall bli komplett. Det
är, att redan enligt nu gällande dyrortsberäkning
skilja sig de beräknade levnadskostnadstalen
för städer och landsbygd
mycket litet. Tar man ett genomsnitt
för å ena sidan städerna och å
andra sidan rena landsbygden, blir
skillnaden i olika län i södra och mellersta
Sverige 2—5 procent, eller i genomsnitt
drygt 3 procent. Det är mindre
än spännvidden mellan två dyrortsgrupper.
Exempelvis är skillnaden i
Södermanlands län 3,2, Östergötlands
2,3, Jönköpings 3,1, Kronobergs 3,3,
Kalmar 3,0 procent o. s. v.» Hade skillnaden
varit större, så hade det ställt sig
annorlunda enligt denne Soop, som är
sakkunnig i fråga om dyrortssystemet.
Han tillägger, att då 1943 års dyrortskommitté
på sin tid tog ställning till
och förordade det nuvarande systemet,
hade man enligt då föreliggande material
att räkna med att skillnaden mellan
städer och landsbygd var mer än
dubbelt så stor som den nu är. Situationen
är alltså betydligt förändrad. Det
är detta som enligt min mening bör
uppmärksammas i den utredning som
nu skall igångsättas. Jag tror, att syftet
med denna bör vara att försöka få bort
det krångliga system, som dyrortsgrupperingcn
nu för med sig, och det blir
mindre orättvisor, om den slopas än
om man behåller det system vi nu ha.
Jag tror därför, att dyrortsgruppc -
ringen helt och hållet bör avskaffas. Jag
förstår mycket väl, att det kanske inte
går att göra detta nu på rak arm med
ett enda penndrag, men däremot anser
jag, att det som kräves i bondeförbundets
motion — att ortsgrupp 1 flyttas
upp till ortsgrupp 2 — är mycket rimligt.
Det kommer inte att medföra några
nämnvärda ekonomiska svårigheter,
och det skulle ge en betydande rättvisa
åt dem som nu ha det sämst ställt.
Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till motionen II: 261.
Herr FRÖDERBERG: Herr talman!
Jag skall be att få knyta några reflexioner
till denna debatt. Jag har alltid intresserat
mig för denna fråga, och som
kammaren nog minns var jag för åtskilliga
år sedan alltid uppe i dyrortsdebatterna.
Sedan har saken kommit i
rullning och fallit framåt ändå, och
därför har jag avstått från att yttra
mig, men just nu skulle jag ändå vilja
säga några ord.
Till herr Rubbestads historieskrivning
skulle jag vilja säga, att om han
varit i tillfälle att läsa ortspressen i
Hälsingland för 25 år sedan, då jag
skrev hela artiklar om dyrortsgrupperingens
orättvisor, skulle han ha sett,
att intresserade funnos för saken redan
då. Jag konfererade för resten med
bondeförbundet men fann inte något
stöd hos dem då. På den tiden var
spännvidden mellan högsta och lägsta
dyrort 48 procent. Sedan har den sjunkit
undan för undan, och den nuvarande
situationen är betydlig förbättrad.
Varje gång det framkommer ny
statistik, blir spännvidden mellan
högsta och lägsta dyrort mindre och
mindre, och detta kommer i sin tur att
närma orterna mer och mer, så att
skillnaden en dag alldeles faller bort.
I samband därmed vill jag peka på
en sak, som jag tycker är — jag vet
inte vad jag skall använda för uttryck,
men ni få väl hitta på det själva sedan.
76
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Motioner angående utredning om dyrortssystemets avskaffande m. m.
Jag skall ta exempel från min socken,
där statstjänarna avlönas enligt ortsgrupp
3, medan det ända tills i fjol
varit skatteavdrag enligt ortsgrupp 2.
När t. ex. lärarnas tjänstebostäder skola
värdesättas, går man efter grupp 1 och
likaså om folkpensionärerna eventuellt
skulle få hyrestillägg grupp 1. I alla
dessa fall utgår man från olika basår.
Tänk, vad administrationen skulle kunna
förenklas, om vi kunde närma dessa
olika beräkningar till varandra eller
få samma grunder för dem.
Det är ju nu fastslaget, att det är bostäderna,
som spela den största rollen
vid klassificeringen i dyrorter, och jag
tycker att vi skulle kunna få till stånd
ett närmande mellan de olika systemen.
Det som förr var en orättvisa mellan
stad och landsbygd i en riktning har
nu i vissa fall förbytts till sin motsats
— det är kanske det som är orsaken
till att jag varit litet tystare de sista
åren. Jag skall ta som exempel min
hemkommun Arbrå och staden Gävle.
Både Gävle och Arbrå höra i lönehänseende
till ortsgrupp 3. De ha jämväl
skatteavdrag efter denna grupp. Vi ha
haft skattegrupp 2 ända tills i fjol, då
vi kommo upp i 3 :e. I Gävle få lärarna
— jag tänker närmast på dem ■— hyra
sin bostad i öppna marknaden men i
Arbrå socken, med undantag för själva
samhället, måste det vara tjänstebostäder.
Vi ämna skaffa några bostäder i
ett bostadsrättshus, medan de i Gävle
få hyra i öppna marknaden. I ett bostadsrättshus
kan man inte få en lägenhet
på 90 m2 under en årshyra av 1 900
kronor, men enligt bestämmelserna få
vi inte hyra ut tjänstebostäder med
bränslebidrag till högre belopp än omkring
1 300 kronor. Det blir således en
bostadssubvention på 600 kronor för
var och en i vår kommun. Lärare i
Gävle och i vår kommun ha samma lön,
men en bostad med samma standard
få de hos oss 600 kronor billigare per
år. Där är det alltså nu tvärtom så, att
man har en ekonomisk vinst av att bo
på landsbygden, och detta gäller inte
bara vår socken utan även många andra
kommuner. Jag och många andra
hemma i socknen tycka inte, att detta
är riktigt, och jag har talat med andra
riksdagsmän, vilka ha samma syn på
saken.
Jag har berört denna sak för att få
den till protokollet, och jag hoppas, attden
kommitté, som nu skall behandla
detta ärende, kommer att titta på sådana
saker. Til syvende og sidst: Skulle
vi inte kunna nöja oss med bara ett
dyrortssystem i stället för att ha fyra
eller fem?
Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill till herr Fröderberg
säga, att om han redan för 25 år
sedan uppmärksammade denna orättvisa
förvånar det mig, att han inte för
länge sedan börjat kräva rättvisa, då
han har varit så många år här i riksdagen.
Vad sedan beträffar det förhållandet
att lärarna ha bostadsgruppering efter
ortsgrupp 1 och lön efter grupp 2 eller
3, är det en stor orättvisa, som jag har
påtalat i annat sammanhang, och jag
tycker, att regeringen bör uppmärksamma
den. Har en lärare ute på landsbygden
lön efter ortsgrupp 2 eller 3,
böra även de avdrag som han skall vidkännas
beräknas efter samma ortsgrupp.
Vi ha ju tidigare alla varit ense om att
den väsentligaste faktorn när det gäller
dyrortsgrupperingen är hyran. Därför
bör detta rättas till så snart som möjligt.
Herr FRÖDERBERG (kort genmäle):
Jag vill erinra herr Rubbestad om att
jag år 1943 väckte en motion om att
krislilläggen skulle beräknas för samtliga
dyrortsgrupper enligt grupp E, som
var medeltalet. De som tillhörde den
högsta gruppen, I, fingo kristillägg på
sin lön, och de, som tillhörde grupp A,
den lägsta, fingo tillägg på sin, och därigenom
blev skillnaden mellan högsta
och lägsta ortsgrupp ännu större, när
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Nr 15.
77
Motioner angående utredning om dyrortssystemets avskaffande m. m.
de fått kristilläggen. För att inte denna
skillnad skulle öka när kristilläggen
komrno till, föreslog jag då, att alla kristillägg
till statstjänare skulle utgå efter
grupp E, men jag var nästan ensam om
detta förslag och fick i varje fall inte
några bondeförbundare med mig.
Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman!
För några dagar sedan behandlade
vi här i kammaren en motion, som
jag tycker står i mycket nära sammanhang
med den fråga vi nu diskutera,
nämligen en motion om införande av
obligatorisk hyresförmedling i städerna.
Där framfördes en rad skäl för nödvändigheten
av en sådan. Det var den
ökade familjebildningen, som skapat
ökat behov av bostäder. Det var de
större kraven på bostäder; man nöjer
sig inte längre med så små bostäder
utan vill ha större. Det var inflyttningen
till storstäderna, och det var byggrestriktionerna,
som tillsammans skapat
den verkliga bostadsnöd som man nu
talar om på många håll. För min del
tror jag, att det främsta skälet till de
svårigheter som äro rådande på bostadsmarknaden
i städerna, särskilt i storstäderna,
är den lönepolitik som har
förts, en lönepolitik som har baserats
på dyrortsgrupperingen.
För min del är jag alldeles förvissad
om att det inte finns någonting som så
har lockat människorna att överge
landsbygden och flytta in till städerna
och där tävla om de bostäder som finnas
som just dyrortsgrupperingen. Jag
tror därför, att om man kunde komma
bort från denna enligt min mening
mycket olyckliga lönepolitik skulle
många av de stora svårigheterna i fråga
om bostadsmarknaden och mycket
annat i städerna upphöra. Det förslag
som har framlagts i de motioner som
vi nu behandla är i varje fall ett betydelsefullt
steg på vägen mot rättvisare
och rimligare förhållanden på detta
område.
Det gladde mig att höra statsrådet
tala om att vi skola få en snabb utredning
om de här problemen, men jag
kände mig litet ledsen över att den likväl
inte skulle kunna leda till ett resultat
som kunde så att säga sättas i verket
förrän vi komma ett stycke in på
år 1952 eller kanske ännu senare. Om
man inte lyckas få det klart till dess,
har man nog en känsla av att tidpunkten
för ikraftträdandet av ändrade bestämmelser
härvidlag är ytterst svävande.
Det var ett uttalande av statsrådet,
som också gjorde mig betänksam för
att inte säga beklämd. Han uttalade sig
ungefär så, att även i de nya storkommunerna
kan man tänka sig, att en tätort
brytes ut och utgör sitt eget dyrortsområde.
Skola vi, herr statsråd, nu
få en ny dyrortsgruppering, där en tätort
inom en storkommun, om den övriga
bygden är mera rent landsbygdsbetonad,
blir en ny dyrort, dit människorna
söka sig på grund av de höga löner
som där skulle tillämpas? Skall utredningen
arbeta efter sådana direktiv,
fruktar jag mycket för dess resultat.
Men herr statsrådet talade även om
en annan sak som han ansåg borde beaktas
av denna utredning, vilket jag
tror är mycket önskvärt, nämligen bostadskostnaderna.
Det har ju varit en stor tvistefråga,
vad det kostar att bo på landet och vad
det kostar att bo i staden. Jag skulle
tro, att om man förutsätter att bostadsstandarden
på landsbygden är lika god
som i staden torde skillnaden i kostnader
inte bli så stor. En modern familjebostad
på landet om 2 rum och kök
torde väl kosta omkring 30 000 kronor
alt uppföra. Det är ju trähus, och man
har väl då anledning att räkna med en
årskostnad av 8 procent, så att man för
en modern bostadslägenhet om 2 rum
och kök får en årshyra på 2 400 kronor.
.lag föreställer mig, att man i de flesta
städer också hyr 2 rum och kök för
ungefär 2 400 kronor, så att skillnaden
78
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Motioner angående utredning om dyrortssystemets avskaffande m. m.
torde inte vara stor. Här kan visserligen
påvisas, att det bor människor på
landet, som för 2 rum och kök betala
kanske bara 300 kronor, men då är det
fullständigt omodernt. De få avstå från
alla de moderna bekvämligheter som vi
annars anse vara nödvändiga. Skola
sådana bostäder läggas till grund för
beräknande av en normal bostadskostnad
på landsbygden jämfört med bostadskostnaden
i städerna? Då tar man
ju inte någon hänsyn till alla de svårigheter
och nackdelar de få, som bo i
dessa omoderna men som det heter billiga
bostäder på landsbygden. Vid beräknande
av bostadskostnaderna gäller
det att få likvärdiga bostäder att göra
jämförelser emellan.
Herr talman! Jag skall nöja mig med
detta, men jag kan inte underlåta att,
när jag här har hört vissa yttranden
från höger- och folkpartihåll, uttala min
glädje och tillfredsställelse över att
man nu också inom dessa båda partier
har börjat känna och förstå, att det
finns orättfärdigheter och orättvisor i
fråga om dyrortsgrupperingen, som
måste rättas till. När nu frågan undan
för undan har fallit framåt och väl också
i dag kommer att falla en aning
framåt, äro vi från bondeförbundets
sida bara tacksamma över att få stöd
från andra håll.
Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen.
Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! När herr Fröderberg här
beklagar att han vid sina försök att få
åtminstone kristilläggen enhetligt beräknade
efter vad som gällde för ortsgrupp
E inte kunde få någon bondeförbundare
med sig, så vill jag erinra om
att detta var helt naturligt, då ju bondeförbundet
alltid yrkat på att dyrortsgrupperingen
skall tagas bort. Man
ville naturligtvis då inte vara med om
någon ny uppdelning.
Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
När jag framhöll att socialstyrelsens
yttrande var väl knapphändigt refererat
i utskottets utlåtande, så svarade
herr Lindholm, som är ordförande
inom avdelningen, att det ju här är
fråga om en följetong, som kommer
igen årligen, och att man därför måste
vara litet försiktig i fråga om referaten.
Jag vill säga till herr Lindholm,
som ju i viss mån medverkat som redaktör
för denna följetong, att om man
skall referera någonting så att det blir
vederhäftigt, så får man inte hoppa
över en viss del, utan man måste ta allting
i följd. Och eftersom herr Lindholm
tydligen menar, att den följetong,
som det här gäller, skall fortsätta även
efter år 1950, så måste man väl för att
vara vederhäftig taga med också ett
tillfredsställande referat av 1950 års yttranden
om dyrortsgrupperingen.
Statsrådet Lingman talade här om
vissa svårigheter, som kanske skulle
göra det nödvändigt att företaga nya
prisinsamlingar, och han framhöll att
när det gäller de nya undersökningarna,
har man inte de vanliga tre årens
medeltal beträffande skattesatsen att
räkna med utan måste gå efter någon
antagen skattesats. I det senare fallet
skulle man väl kunna komma ifrån svårigheterna
genom att ta, såsom det heter,
ett rensat index — något som jag
i likhet med herr Rubbestad anser vara
det riktiga under alla förhållanden —
och låta skattepålagan göra sig gällande
i annat sammanhang. Och vad beträffar
avståndskostnaderna för de nya kommunerna
borde det väl inte vara omöjligt
att redan nu bedöma dem, ty såvitt
jag vet har man inom regeringen bestämt,
hurudan den nya kommunindelningen
skall vara. Skulle det bli tal om
ännu större regioner än kommunerna,
alltså om hela härader eller ett län, så
blir det hela ju ändå lättare.
Nu säger statsrådet, att det är möjligt
att allt detta kan ta så lång tid, att
man tills vidare får nöja sig med ett
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Nr 15.
79
Motioner angående utredning om d) rortssystemets avskaffande m. m.
provisorium. Ja, det är just ett provisorium
som vi i vår motion om dyrortssystemets
avskaffande ha föreslagit,
och därför tycker jag att riksdagen
skulle kunna gå med på vår motion.
Statsrådet framhåller att om man nu
eventuellt skulle ta bort den lägsta dyrortsgruppen
och bara ha fyra ortsgrupper,
så skulle det alltid bli missnöje
bland dem som befinna sig i den lägsta
av dessa fyra dyrortsgrupper. Det tror’
jag också. Den enda möjligheten att få
till stånd rättvisa och lugn är att vi ta
bort hela dyrortssystemet.
Herr Fröderberg var här inne på den
tankegången, att vi kanske få gå in för
något som är dyrortssystemets motsats.
Jag tillät mig redan föregående år, när
vi diskuterade frågan om dyrortssystemets
avskaffande, framhålla att det är
möjligt, att vi få så att säga gå baklänges
och införa ett dyrortssystem som
är raka motsatsen till det nuvarande.
För övrigt tillämpas det redan i viss
mån ett sådant system. Jag vill påminna
kammarens ledamöter om att när
det gäller avlägsna orter ute på landsbygden
så har riksdagen många gånger
fått på stående fot besluta om högre lön
till häradshövdingar, landsfiskaler och
andra tjänstinnehavare, som skola placpras
på dessa oförmånligt belägna orter.
Inte heller när det gäller landstingstjänstemännen
är man främmande
för detta system. Det har många gånger
förekommit att sådana tjänster på orter,
som i geografiskt avseende äro oförmånligt
belägna, få lov att avlönas
högre än de andra.
Herr Fröderberg anförde här ett
mycket slående exempel på hur det kan
ställa sig beträffande hyreskostnaden
för en statstjänsteman som har tjänstebostad.
Ja, man är nog inte inom herr
Fröderbergs hemkommun ensam om att
kunna visa på sådana företeelser, utan
de förekomma nog på många andra
ställen.
Herr talman! Jag kan inte finna att
vad som anförts under denna debatt ut
-
gör något försvar för dyrortsgrupperingen,
utan debatten ger tvärtom belägg
för att vad som föreslås i vår motion är
riktigt. Jag skall emellertid be att få
ändra mitt här framställda yrkande så
till vida, att jag i stället för att yrka
bifall till reservationen ber att få yrka
bifall till motionerna I: 214 och II: 261,
emedan detta är det yrkande som har
framställts i första kammaren från vårt
håll.
Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Herr Pettersson i Dahl
klagade över att utskottsutlåtandet inte
var tillräckligt fylligt, varigenom det
enligt hans mening inte heller skulle
vara tillräckligt vederhäftigt. Jag vågar
försäkra herr Pettersson i Dahl, att om
vi genom att göra utlåtandena fylligare
kunde få mera vederhäftiga uttalanden
i dyrortsgrupperingsfrågan, så skall det
bli mig ett kärt nöje att medverka till
fylligare utlåtanden.
Herr ANDERSSON i Dunker (kort
genmäle): Herr talman! Jag ber att få
ändra mitt yrkande till ett instämmande
i det yrkande som herr Pettersson i
Dahl här senast framställt.
Herr KYLING: Herr talman! Jag hade
inte tänkt deltaga i denna debatt, men
då det här gjorts en historieskrivning,
som jag anser inte bör få stå oemotsagd,
vill jag säga några ord.
Herr Andersson i Dunker ville göra
gällande, att det var på bondeförbundshåll
som man hade satt stenen i rullning
när det gäller frågan om dyrortsgrupperingen.
Ja, orden kanske inte
föllo precis så, men han menade i varje
fall att man på bondeförbundshåll tagit
initiativ till att få frågan utredd, medan
övriga partier kommit efteråt med
samma sak. Det är närmast på denna
punkt som jag skulle vilje erinra herr
Andersson i Dunker om att hans histo
-
6 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 15.
80
Nr 15.
Onsdagen den 3 mai 1950 fm.
Motioner angående utredning om dvrortssystemets avskaffande m. m.
rieskrivning iir fullkomligt felaktig. År
1939 väcktes, efter vad jag vet, den
första motionen här i riksdagen med
begäran om en allsidig och förutsättningslös
utredning av frågan om dyrortsgrupperingen.
Det var herr von
Seth och jag som den gången voro motionärer,
och om man går till utskottsutlåtandena
och riksdagens protokoll
skall man finna, att icke någon representant
för bondeförbundet var med om
att ens stödja denna vår framställning.
Jag hade, som sagt, inte haft för
avsikt att yttra mig här, om jag inte
funnit det önskvärt att foga till kammarens
protokoll det tillrättaläggande
som jag nu gjort, men när jag ändå har
ordet vill jag säga, att jag delar deras
uppfattning, som framhålla att det nuvarande
dyrortsgrupperingssystemet är
ett system som inte kan upprätthållas
i längden. Det har i själva verket redan
upprätthållits alltför länge. \Ti ha ju nu
verkligen börjat få till stånd ändringar,
och jag har för min del med glädje och
tillfredsställelse hälsat varje sådan förändring
till det bättre. Och när utskottet
här påyrkat att en utredning skall
sättas i gång och statsrådet Lingman
i dag från statsrådsbänken har meddelat,
att en sådan utredning skall påbörjas
så snart som möjligt, så hoppas och
tror jag, att vi skola komma ett nytt
steg på vägen mot en slutgiltig utjämning
i fråga om dyrortsgrupperingen.
Jag anser, herr talman, att vad man
därvid först och främst bör inrikta sig
på är att den lägsta ortsgruppen, alltså
ortsgrupp 1, snarast försvinner. Det
finns faktiskt inte någon möjlighet att
upprätthålla gränserna mellan de två
lägsta ortsgrupperna. Till vilket resultat
utredningen därvid kan komma, kan
jag givetvis inte i detta sammanhang
avgöra.
När herr Rubbestad så ivrigt deklarerar
sitt intresse för en höjning av hyran
för statstjänstemännens tjänstebostäder,
särskilt då de tjänstebostäder
som finnas på landsbygden, så sysslar
herr Rubbestad i sin hjärna säkerligen
framför allt med tanken på folkskollärarna,
inom vilken grupp ju de flesta
statstjänstemännen på landsbygden
återfinnas. Jag tror inte, herr Rubbestad,
att det är rätt väg för att få lärarna
att söka sig ut till landsbygden,
som man slagit in på när man här i
riksdagen förfäktar den uppfattningen
alt hyran för tjänstebostäderna skall ytterligare
höjas.
Jag skulle i detta sammanhang vilja
till herr Rubbestad ställa följande fråga:
När herr Rubbestad säger att hyran
för tjänstebostäderna ute på landsbygden
skall höjas, är då herr Rubbestad
också beredd att höja det belopp, varmed
lantbrukare och andra yrkesutövare
på landsbygden skola i sina deklarationer
upptaga de hyresfria bostäder
som de ha? Man kan väl inte tänka
sig, att en viss typ av bostäder skall
betinga en hyra, när det är fråga om
en tjänstebostad, och en annan hyra,
när bostadskostnaden endast upptages
i deklarationen.
Nu kommer herr Rubbestad givetvis
omedelbart att säga, att det är stor
skillnad mellan den bostad, som en
lantbrukare eller annan yrkesutövare på
landsbygden har, och den bostad som en
tjänsteman disponerar såsom tjänstebostad.
Jag vill därför framhålla att det
på landsbygden finns många tjänstebostäder,
som äro klassificerade i grupp
C och som ofta kunna vara betydligt
sämre än de övriga bostäderna inom
vederbörande församling. Men även för
sådana bostäder skulle nu enligt herr
Rubbestads recept hyran komma att
höjas.
Det är, herr talman, endast dessa
synpunkter som jag har velat framföra.
Jag har först och främst velat göra ett
tillrättaläggande av den felaktiga historieskrivning,
som förekommit här i
dag, och vidare har jag velat uttala en
varm önskan om att den utredning, som
nu sättes i gång, skall komma fram till
ett resultat, som åtminstone för oss ett
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Nr 15.
81
Motioner angående utredning om dyrortssystemets avskaffande m. m.
steg närmare det slutliga målet, en utjämning
av dyrortsgrupperingen.
Herr talman! .Tåg har intet yrkande.
Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Vad historieskrivningen
beträffar vill jag bara erinra herr Kyling
om att orsaken till att riksdagen
avslog den motion, som framfördes av
herr von Seth och herr Kyling, var
den att riksdagen då helt nyligen, nämligen
år 1938, beslutat ändrade grunder
för dyrortsgrupperingen, ändringar som
kommit till stånd just genom att en
bondeförbundare varit med i utredningen
och där fått igenom förslag som
inneburo betydande förbättringar.
Vad sedan angår hyrorna framhöll
jag ju att för den, som har lön efter
ortsgrupp 2, 3 eller 4, måste man också
tillämpa hyresavdrag'' efter samma
ortsgrupp, ty det är ju hyrorna som äro
den väsentligaste posten när det gäller
skillnaden i levnadskostnader mellan
olika orter. Herr Kyling frågar emellertid
nu, om jag vill vara med om att
hyreskostnaden för jordbrukare höjes
i konsekvens härmed. Ja, det må vara
hänt, om lönen för oss jordbrukare höjes
i motsvarande grad, så att den blir
likvärdig med lönerna i ortsgrupp 2, 3,
4 eller 5. Skall man höja våra hyror,
måste vi naturligtvis ha kompensation
genom högre inkomster.
Herr KYLING (kort genmäle): Herr
talman! Herr Rubbestad vill här göra
gällande att det år 1939 förelåg en sådan
situation, att herr Rubbestad därför
inte kände sig föranlåten att gå
med på vår motion om en utredning.
Jag vill då ställa den frågan: Föreligger
det inte i dag en liknande situation
eller kanske t. o. m. en situation, som
borde vara ännu mer utslagsgivande för
ställningstagandet till motionerna än
vad fallet var 1939, när det ju här från
statsrådsbänken har meddelats alt en
utredning kommer att igångsättas un
-
der de närmaste dagarna? Herr Rubbestads
resonemang borde väl egentligen
föra fram till att han nu handlar precis
likadant gentemot motionärerna
och den reservant, som finns inom utskottet,
som han handlade gentemot högerreservanterna
år 1939. Jag vill visst
inte ge herr Rubbestad det rådet, att
han skall göra det, men det ligger väl
nära till hands, att herr Rubbestad,
som alltid handlar så logiskt, även i
detta sammanhang skulle tillämpa den
klara logiken i sitt eget resonemang.
Herr Rubbestad talar på ett sätt som
om han skulle drömma om att vi en
gång här i landet skulle få statsbönder,
som skulle uppbära lön och andra förmåner
enligt ett dyrortsgrupperingssystem.
Jag tror att varken herr Rubbestad
eller jag önska få till stånd en
sådan ordning, och så länge det alltså
inte finns möjlighet för Sveriges lantbrukare
att få inkomsten utmätt efter
dyrort kan jag inte för min del tänka
mig annat än att det bör ligga i landsbygdens
eget intresse att se till, att de
jämförelser som göras inte bli haltande.
Jag tror, herr talman, att herr Rubbestad
inte har riktigt tänkt sig in i
konsekvenserna av det resonemang som
han fört till torgs här i dag.
Herr PETTERSSON i Dahl (kort genmäle)
: Herr talman! Då herr Kyling
här gör gällande att han är initiativtagare
till avskaffandet av dyrortsgrupperingen,
så förvånar det mig verkligen
att herr Kyling slutade sitt anförande
utan att framställa något yrkande.
Vi på bondeförbundshåll ha ju i
många år stått alldeles ensamma när
det gäller motioner och reservationer
om avskaffande av dyrortssystemet eller
eventuellt en mera genomgripande
förändring av detsamma. Varför har
inte herr Kyling kunnat få sina meningsfränder
inom utskottet att gå med
på någon sådan reservation?
82
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Motioner angående utredning om dyrortssystemets avskaffande m. m.
Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Herr Kyling frågar, varför
jag yrkat bifall till motionen, när
jag vet att det ändå skall företagas en
utredning.
Såsom jag i mitt första anförande påvisade,
har den mest sakkunnige angående
dyrortsgrupperingen redan konstaterat,
att skillnaden i levnadskostnader
mellan stad och landsbygd knappast
kan vara mera än 3 procent, och
mot bakgrunden därav menar jag, att
man nu bör direkt kunna inrikta sig
på att avskaffa dyrortsgrupperingen.
Även mot de uttalanden, som statsrådet
gjorde beträffande direktiven för
utredningen, har jag vissa invändningar
att anföra. Jag tror att det hela
skulle bli ganska krångligt, om man
skulle gå på den linje som statsrådet
här tänkte sig.
Herr Kyling frågade vidare, om jag
önskar att vi skola få statsbönder. Nej,
det önskar jag visst inte. Men jag hoppas
att herr Kyling känner till att beslutet
år 1947 beträffande reglering av
jordbrukspriserna innebar, att vi lantbrukare
skulle tillförsäkras en lön som
svarade mot lägsta ortsgruppens lönesättning.
Om vi nu i stället skulle få
högsta ortsgruppens lönesättning, så
menar jag att vi också kunna gå med
på att hyreskostnaden något höjes, om
bostäderna äro fullvärdiga.
Herr KYLING (kort genmäle): Herr
talman! När herr Pettersson i Dahl är
förvånad över att jag kunnat underlåta
att uppmana mina partikamrater
i utskottet att gå med på den reservation
som här föreligger, så vill jag först
och främst säga till herr Pettersson i
Dahl, att jag anser att mina riksdagskamrater
ha rätt att handla som de själva
önska. Jag skulle också förmoda, att
mina partikamrater här ha handlat så
som herr Rubbestad gjorde 1939, och
då tycker jag ju inte att man på bondeförbundshåll
kan anklaga mina partikamrater
för att ha handlat oriktigt.
ifall man nu anser att herr Rubbestad
handlade riktigt år 1939.
Jag är alldeles övertygad om riktigheten
av vad herr Rubbestad här sagt
om att det bara finns en spännvidd på
ungefär 3 procent i dyrortsavseende
mellan stad och landsbygd. Men, herr
talman, när det nu inom de närmaste
dagarna skall igångsättas en utredning,
som får klara direktiv att undersöka
även frågan om dyrortsgrupperingens
avskaffande, varför kan man då inte
invänta resultatet av denna utredning?
Herr BERGSTRAND: Herr talman!
Jag skall inte alltför mycket förlänga
debatten i denna fråga.
Jag vill tacka civilministern för att
han lovade att den utredning, som det
här gäller och som har så stor betydelse,
skall komma så snabbt, att resultatet
föreligger till hösten, och att
statsrådet hoppas kunna framlägga proposition
på grundval därav till nästa
år. Så till vida var det hela mycket
positivt. Men sedan blev jag en smula
orolig, när statsrådet började tala om
ytterligare propositioner i ärendet, som
kunde vara att vänta, ty då tyckte jag
att statsrådet krånglade till det hela.
Han talade om att diverse prisuppgifter
behövde insamlas och att storkommunerna
eventuellt inte skulle kunna
bilda ett prisområde utan behöva delas
upp i skilda prisområden.
Jag undrar om inte det sista är ett
dödfött förslag och om inte civilministern
redan i de direktiv, som lämnas
de sakkunniga, bör säga ifrån att det
är fullkomligt uteslutet att tänka sig
en uppdelning av kommuner i skilda
prisområden. Om en person flyttar
från ena hörnet av en kommun till det
andra, skulle ju en sådan uppdelning
kunna innebära att han kommer att bli
placerad i en ny dyrortsgrupp, och det
skulle kunna få absurda konsekvenser.
Redan den Soopska utredningen har
ju pekat i den riktningen, att det hela
måste gå mot förenkling och inte mot
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Nr 15.
83
Motioner angående utredning om dyrortssystemets avskaffande m. m.
ökat krångel när det gäller dyrortsgrnpperingen.
När statsrådet här talade
om dessa saker, var det emellertid
inte utan att jag började tänka på det
gamla ordspråket att man ser inte skogen
för bara trä’n. Det avgörande är
ju ändå inte om man undersöker priset
på 1 000 eller 1 500 olika varor. Vi
veta ändå allesamman, att det är ganska
få varuslag, som äro de definitivt
avgörande för om det är dyrt eller inte
dyrt på ett ställe. Likaså tror jag det
är lätt att lösa problemet med skatterna,
och jag tror inte att den frågan behöver
försena utredningen.
Det kanske är riktigt som statsrådet
sade, att de nytillsatta sakkunniga skola
arbeta tillsamman med den sakkunskap
som finns i den gamla dyrortsnämnden.
Men därvidlag är det nog
rätt viktigt att direktiven bli mycket
klara, ty det finns många tecken som
tyda på att den gamla dyrortsnämnden
har så låst fast sig vid det system som
nu gäller, att en påverkan ifrån det
hållet kan komma att verka ganska
ogynnsamt.
Jag skulle kanske inte alls blanda
mig i historiegrälet mellan några av
talarna här, som tala om vad man gjorde
det året och det året. Men, herr
talman, en novis på detta område kan
i alla fall inte alldeles glömma bort, att
•let som senast drogs in under dyrortsgrupperingen
var folkpensionerna. Jag
tror att delta skedde anno 1936, och jag
skulle gärna vilja fråga bondeförbundarna,
om de känna sig verkligt fria
från ansvar för att dyrortsgrupperingen
vid den tidpunkten utvidgades till
att omfatta ännu ett område.
Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Jag kan tala om för herr Bergstrand,
som inte var här i riksdagen då detta
skedde, att det övervägande antalet
hondeförbundare icke röstade för den
dyrortsgrnpperingen.
Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
För att det inte skall kvarstå
något missförstånd med anledning av
de upplysningar jag lämnade förut, vill
jag ytterligare säga ett par ord. Jag
talade tidigare om en del praktiska
svårigheter, som kunna göra det omöjligt
eller i varje fall mycket svårt att
få den nya grupperingen att träda i
kraft redan den 1 januari 1952, och
jag nämnde även att det förslag, som
kommer ifrån utredningen, skall föreläggas
1951 års riksdag. Visar det sig då
att de principer som däri rekommenderas
dra med sig besvärliga undersökningar,
kommer regeringen samtidigt
att lägga fram proposition om hur provisoriet
skall lösas, tv det ena blir beroende
av det andra. Man kan emellertid
inte ta ställning till ett eventuellt
provisorium förrän man får se hur pass
angeläget det är och hur det kan utformas.
Herr von SETH: Herr talman! Jag vill
bara med några ord beröra denna fråga
och jag gör det därför att jag tillsammans
med herr Kyling var den förste
som motionerade i ämnet. Här har det
kommit insinuationer från herr Anderssons
i Dunker sida om att hans
parti först gick i bräschen för denna
sak. Jag vill i anledning därav läsa några
valda stycken ur protokollet för år 1939.
Där säger herr Rubbestad — han hette
då herr Hansson i Rubbestad -— följande:
»Jag
tror således, att man gott kan
avbida resultatet av det nya dyrortsgrupperingssystemet,
vilket enligt min
mening bör kunna skapa större rättvisa.
Jag tror också, att det är rätta
tillvägagångssättet för att så småningom
söka få bort dyrortsgrnpperingen,
att man går fram successivt och inte i
alltför snabb takt. Med dessa ord, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan», vilket innebar avslag
å herr von Setlis och herr Kvlings
84
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
Motioner om vissa ändringar i gällande
understödda undervisningsväsendet.
motion om allsidig prövning i fråga
om dyrortsgrupperingen.
Sedermera mot slutet av debatten blev
herr Rubbestad invecklad i en replikväxling,
dels gentemot herr Kyling och
dels gentemot mig. Då sade herr Hansson
i Rubbestad: »Herr talman! Herr
von Selh kritiserade mig därför att jag
i mitt anförande lade i dagen sympatier
för motionen, men ändå yrkade avslag
på densamma. Härtill vill jag bara
säga, att jag till fullo instämmer i motionens
syfte, men det oaktat kan jag
ej förorda bifall till motionens yrkande
om en ny utredning. Utredning är redan
verkställd. Det föreligger ett utförligt
utredningsmaterial helt nyligen i just
alla de avseenden, som åsyftas i motionen.
Jag skulle också tro, att om
motionärerna känt till den i ämnet föreliggande
utredningen, skulle de aldrig
väckt sill motion.»
Punkt och slut för min del.
Herr RUBBESTAD: Herr talman! Det
sista bestyrker, att herrarna icke hade
reda på år 1939, när ni väckte motionen,
att det då nyligen fattats beslut om
ändrad dyrortsgruppering.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
innefattades i bifall till motionerna
1:214 och 11:261; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Pettersson i Dahl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 98, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
lönereglementen för det statliga och stats
Vinner
Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som innefattas i bifall till
motionerna 1:214 av herr Wahlund
in. fl. och 11:261 av herr Hedlund i
Rådom m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Pettersson i Dahl begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 147 ja och 52 nej, varjämte 8
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.
g 20.
Motioner om vissa ändringar i gällande
lönereglementen för det statliga och
statsunderstödda undervisningsväsendet.
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 99, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i gällande lönereglementen
för det .statliga och statsunderstödda
undervisningsväsendet.
Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade
Herr STÅHL: Herr talman! Bara ett
par ord för att motivera min och herr
Olilons blanka reservation. Denna innebär
icke någon från utskottsmajoriteten
avvikande mening eller utmynnar
i annat yrkande än det, som här framställts
från utskottets sida. Vi ha med
reservationen velat markera hur viktigt
det är att åter få in i statstjänst
de befattningshavare som det här gäller,
nämligen f. d. lärarinnor eller lärare
vilka avbrutit sin verksamhet. Man vill
att de verkligen skola få sin uppmärk
-
Onsdagen den 3 maj 1950 fm.
.Nr 15.
85
Motioner om vissa ändringar i gällande
understödda undervisningsväsendet.
samhet fäst på att den s. k. avbrottsregeln
finns och att Konungen har möjlighet
att giva dispens beträffande lönetursplaceringen.
Det förhåller sig ju
så, att det råder stor brist på arbetskraft
icke minst när det gäller skolorna.
Detta gör att vi behöva stimulera
den kompetenta personal som finns att
återgå till förvärvsarbete på området.
Jag vill rikta en vädjan till ecklesiastikministern,
i den mån den kan nå
honom, att i olika sammanhang fästa
uppmärksamheten på vad som framgår
av detta utlåtande, så att man om möjligt
bättre än hittills utnyttjar den ingalunda
obetydliga personalreserv, som
här finns att tillgå.
Jag har, herr talman, intet yrkande.
I detta anförande instämde fröken
Wetlerström och herr Håstacl.
Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.
§ 21.
Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:
nr 100, i anledning av väckta motioner
om förbättrade pensionsförmåner
till personer, som varit anställda vid
vissa järnvägar på Gotland;
nr 101, i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition angående inköp av fastighet
för beskickningen i Buenos Aires;
nr 102, i anledning av Kungl. Majtts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväscndet för budgetåret 1950/51;
nr 103, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde;
nr
104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
lönereglementen för det statliga och stats
avser
handelsdepartementets verksamhetsområde;
och
nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till ytterligare utgifter
för säkerhetsanstalter för sjöfarten.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 22.
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1950/51, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.
Punkterna 1—12.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 13.
Lades till handlingarna.
§ 23.
Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:
nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tilläggsanslag för
utgivande av ett tioårsregister till Sveriges
offentliga biblioteks accessionskatalog;
nr
108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till flyg- och navalmedicinsk
forskning;
nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat it till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;
nr
110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till tandläkarhögskolan
i Malmö;
nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
86
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
en mellan Sverige och Finland träffad
överenskommelse angående betalning
av vissa till Finland lämnade svenska
krediter;
nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande även
mellan Sverige och Norge träffad
överenskommelse angående återbetalning
av viss under år 1944 lämnad
svensk statskredit till Norge;
nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde;
nr
114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående livränta till Bertil
Söltoft;
nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
Karl Wilhelm Karlsson m. fl. i anledning
av yrkessjukdom; och
nr 116, i anledning av väckta motioner
angående ersättning åt anställda i
statens verk och inrättningar för värdefulla
förslag i rationaliseringsfrågor.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta handläggningen
av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 em., då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.24 em.
In fidem
Gunnar Britth.
Onsdagen den 3 maj.
Kl. 7.30 em.
Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
berr andre vice talmannen.
§ 1.
Prisutjämningsavgift m. m.
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 42, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående prisutjämningsavgift
m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.
I en den 17 mars 1950 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 124, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet
över folkhushållningsärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att lämna
Kungl. Maj:t fortsatt bemyndigande för
tiden till och med den 30 juni 1951 att,
med iakttagande av vad i propositionen
anförts, meddela föreskrifter om
uttagande av prisutjämningsavgift samt
att godkänna vad föredragande statsrådet
föreslagit beträffande dispositionen
av influtna prisutjämningsavgifter.
Till utskottets behandling hade överlämnats
de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna
1:407 av herr Grym m. fl. och 11:500
av herr Jansson i Kalix m. fl.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 124,
1) lämna Kungl. Maj:t fortsatt bemyndigande
för tiden till och med den
30 juni 1951 att, med iakttagande av
vad i propositionen anförts, meddela
föreskrifter om uttagande av prisutjämningsavgift;
samt
2) med avslag å de likalydande mo -
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Nr 15.
87
tionerna I: 407 av herr Grym m. fl. och
11:500 av herr Jansson i Kalix m. fl.
godkänna vad föredragande statsrådet
föreslagit beträffande dispositionen av
influtna prisutjämningsavgifter.
Reservation hade avgivits av herrar
Veländer, Wehtje och Edström, vilka i
fråga om punkt 1) i utskottets hemställan
ansett, att det under sagda
punkt avsedda bemyndigandet för
Kungl. Maj:t att, med iakttagande av
vad i propositionen anförts, meddela
föreskrifter om uttagande av prisutjämningsavgift
skulle begränsas till att omfatta
tiden t. o. in. utgången av januari
månad 1951.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:
Herr EDSTRÖM: Herr talman! Vid behandlingen
av denna fråga i utskottet
låg det närmast för mig att yrka avslag
på propositionen. Sedan vi nu anslutit
oss till GATT-avtalet och Havana-stadgan
bör svenska staten undvika att pålägga
exporten avgifter, som kunna av
övriga anslutna stater betraktas som
stridande mot GATT-avtalets och Havana-stadgans
idé. Enligt mitt förmenande
kommer ett svenskt uttagande av
sådana avgifter att betraktas som en
anledning för andra stater att uttaga
liknande avgifter. Detta innebär att
vissa av våra importvaror kunna komma
att fördyras, och det har väl knappast
varit meningen. En sådan motåtgärd
— som vi i och för sig icke kunna
säga någonting om — resulterar alltså
i att vår inhemska prisnivå icke kommer
att sänkas utan kanske snarare
höjes. Resultatet av denna prisutjämningspolitik
kan bli högre priser på
andra varor, som vi behöva inom landet
och som vi måste importera. Dessutom
försvåra dessa avgifter vår export
och minska därigenom våra möjligheter
att skaffa nödig valuta.
När det nu emellertid föreligger ett
bindande avtal mellan statens bränsle
-
Prisutjämningsavgift m. m.
kommission, å ena sidan, samt Svenska
trävaruexportföreningen, å den andra,
gällande till den 31 januari 1951, så ansåg
jag att riksdagen icke skulle ingripa
i redan avslutade förhandlingar
utan endast genom fastställandet av den
31 januari 1951 som slutdag för bemyndigandet
uttala som sin oförgripliga
mening, att denna prisutjämningsavgift
är av ondo i dagens läge, d. v. s. att
riksdagen icke anser det önskvärt med
en förlängning av detta avtal och ej
heller önskvärt att prisutjämningsavgift
uttages å andra varor.
Med hänsyn härtill ber jag att få
yrka bifall till reservationen, som ger
regeringen nödigt bemyndigande men
som begränsar giltighetstiden till och
med utgången av januari månad 1951.
Herr JANSSON i Kalix: Herr talman!
I anledning av förevarande proposition
har jag och några till på norrbottensbänken
motionerat om ett anslag
till Norrbottens ABF-distrikt på 25 890
kronor för att möjliggöra för detta
distrikt att fortsätta sin verksamhet
bland skogsarbetare i Norrbotten, en
verksamhet som avser att i någon mån
tillgodose den bildningstörst som har
visat sig finnas bland dessa skogsarbetare.
Under föregående år gjorde ABFdistriktet
en framställning till Kungl.
Maj:t och fick ett anslag på 15 000 kronor,
som avsågs att användas till en
bil och en ljudfilmsprojektor med bensinaggregat
för att möjliggöra för ombudsmannen,
som var avdelad för bildningsarbetet
bland skogsarbetarna, att
göra resor i dessa avlägsna bygder samt
möjliggöra visning av film vid skogsarbetarnas
förläggningsplatser.
Vi kunna ju säga att den verksamhet
ABF startat där uppe ännu icke har
gått över försöksstadiet. Man håller alltjämt
på att söka former för denna bildningsverksamhet.
Av denna anledning
hade det varit angeläget att riksdagen
nu medverkat till att denna verksam
-
88
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Prisutjämningsavgift in. m.
het hade fått fortsätta ännu ett år, så
att man hade kunnat redovisa linjerna
för det framtida bildningsarbetet bland
skogsarbetare och därmed också kunnat
få möjlighet att komma i åtanke
för de ordinarie anslag, som utgå på
en annan huvudtitel till studieverksamhet
i allmänhet.
Nu har emellertid bevillningsutskottet
icke velat gå längre än vad Kungl.
Maj:t har föreslagit i fråga om fördelningen
av dessa medel ur prisutjämningsfonden
eller den s. k. diversemedelsfonden.
Personligen beklagar jag
detta livligt. Det gör också ABF-distriktet
i Norrbotten. Jag är övertygad att
jämväl de skogsarbetare det här gäller
göra detsamma. Jag är icke övertygad
att denna verksamhet har möjlighet att
fortsätta under kommande år, sedan
riksdagen tagit denna ställning, bland
annat därför att skogsbolagen för sin
medverkan ha förutsatt, att man från
annat håll skulle skaffa minst lika mycket
medel som skogsbolagen satsade.
Skogsbolagen ha nämligen förklarat sig
villiga att bidraga med 10 000 kronor
under förutsättning, att man från annat
håll skulle kunna anskaffa minst lika
stor summa för att täcka de beräknade
kostnaderna.
Jag har i min motion redovisat en
kostnadskalkyl, som i detalj talar om
vad dessa kostnader komma att gå till.
Den är upprättad på grundval av de
erfarenheter, som vi skaffat oss under
de år som denna verksamhet har pågått.
Vi ha varit mycket angelägna om
att inför riksdagen visa upp de resultat
man har nått fram till under den
försöksverksamhet som hittills har ägt
rum.
När man till detta lägger att skogsarbetarna
i högsta grad ha uppskattat
denna verksamhet och ytterligare understryker,
att det gäller en arbetarstam,
som under månader är skild från
sina hem och från samhället i övrigt
med de möjligheter man på andra orter
har att bland arbetare bedriva studie
-
och bildningsverksamhet, då förstår
man, att skogsarbetarna känna det litet
underligt, att riksdagen icke visat
större förståelse än vad som kommit till
uttryck i bevillningsutskottets föreliggande
avslagsyrkande.
Jag vill också betona, att här är det
icke bara fråga om ett rent studieproblem
utan det är också fråga om ett
i mycket hög grad accentuerat fritidsocli
trivselproblem. Kan man icke på
något sätt komma till rätta med den
vantrivsel, som skogsarbetarna känna i
sitt arbete och sina förläggningar ute i
våra norrbottniska skogar, lärer man
så småningom få erfara, att det även
ur den synpunkten blir svårigheter att
skaffa arbetskraft till skogarna. Jag vill
ytterst betona, att det är icke enbart
fråga om ersättning för arbetet, utan
det är också fråga om den uppskattning,
som samhället visar genom att
ägna uppmärksamhet åt trivselproblemet
och fritidsproblemet för dem.
Jag skall icke lasta bevillningsutskottet
för alltför stor avoghet. Det har i
denna sak följt sin ritual, det är jag
väl medveten om. Jag knyter i stället
an till vad bevillningsutskottet här säger,
att departementschefen har förklarat,
att han i avvaktan på ytterligare
utredning icke vore beredd att för närvarande
taga ställning till dessa framställningar.
Däri inbegripes jämväl den
framställning som ABF-distriktet gjort,
om jag tolkat det rätt. Då är jag beredd
att gå tillbaka till statsrådet och börja
vandringen från början.
Jag bär endast velat göra dessa randanmärkningar
i anslutning till begravningen
av min motion för att inför
riksdagen redovisa, att detta är ett angeläget
intresse för skogsarbetarkåren i
Norrbotten. Man vill kanske invända att
det är en lokal företeelse och därför
kan man icke taga hänsyn till frågan
på samma sätt som om den kopplades
in i ett större sammanhang, i ett rikssammanhang.
Till detta vill jag säga,
att verksamheten har börjat i Norrbot
-
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Nr 15.
89
ten som en försöksverksamhet. Den har
slagit väl ut. Man har fått pröva sig
fram, och man har kunnat visa att man
är inne på riktiga linjer. Här får man
en del av skogsarbetarnas problem
lösta. Jag tycker att det har varit till
en mycket stor fördel för det fortsatta
utredningsarbetet, när det gäller trivsel,
arbetsproblem och studieverksamhet
bland skogsarbetarna landet över.
Jag vill icke inför denna glesa kammare
göra något yrkande utan slutar,
herr talman, med att ytterligare understryka,
att jag hoppas att departementschefen
kommer att visa mycket stor
förståelse för de synpunkter, som säkerligen
komma att läggas fram för honom
vid ett senare tillfälle.
Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
•lag skulle ha förstått herr Edström och
högern om de hade stått kvar på sin
ståndpunkt sedan i fjol och yrkat avslag
på den föreliggande propositionen.
Det hade stämt bättre med den motivering
som herr Edström använde. Herr
Edströms motivering stämmer icke så
bra med det resultat som reservanterna
kommit till. Det är alltid farligt att göra
avsteg ut i det okända.
Sedan skulle jag vilja säga, att när
utskottet ställt sig på samma ståndpunkt
som i fjol bär det skett icke bara
med hänsyn till det avtal, som träffats
mellan Trävaruexportföreningen och
bränslekommissionen, utan det beror
också därpå, att ingen i detta nu kan
överskåda den marknad det här gäller.
Utskottet skriver därför i år lika försiktigt
som i fjol, att när avtalet går ut
så är det icke nog med att man endast
tar hänsyn till detta, utan utskottet anser,
att när man kan bättre överskåda
förhållandena i fråga om utvecklingen
på trävarumarknaden, bör Kungl. Maj:t
ha anledning att ompröva hela saken.
Det är möjligt att Kungl. Maj:t då kommer
till det resultatet, att man icke vidare
behöver denna prisutjämningsavgift.
Det kan också hända att förhål
-
Prisutjämningsavgift m. m.
landena iiro sådana, att man nödgas på
detta område vidtaga några flera åtgärder.
Den omständigheten att Kungl.
Maj:t har saken i sin hand innebär ju
icke i och för sig att det över huvud
skall bli något mera än vad som framgår
av högerreservationen. Men man
har icke velat släppa ifrån sig möjligheten
att göra en försiktig och klok
omprövning.
Sedan, herr talman, vill jag säga ett
par ord till herr Jansson i Kalix. Jag
vet icke hur man förfar i statsutskottet,
ty där har jag aldrig varit med. Men
i bevillningsutskottet ha vi inga sådana
ritualer, som herr Jansson i Kalix
inbillade sig. Vi ha kommit till resultat
i fråga om hans motion från de utgångspunkter,
som återfinnas i den
kungl. propositionen. Där har departementschefen
tagit upp och redovisat en
hel mängd anspråk som nu ställas på
denna fond. Det är så många anspråk
att de befintliga medlen icke räcka till
på långt när. Då frågar bevillningsutskottet
sig, om det kan vara rimligt att
för Norrbottens skull taga ställning till
saken och säga, att detta är så viktigt
att det bör gå före även de äldre krav,
som vila på denna fond och till vilka
handelsministern ännu icke ansett sig
redo att taga ståndpunkt. Det är ur den
synpunkten som bevillningsutskottet
har avstyrkt herr Janssons motion och
icke ur någon som helst annan synpunkt.
Bevillningsutskottet behöver icke något
beklagande. Om herr Jansson vill
ha sin sak omprövad finns det enligt
min och utskottets mening icke mer
än en väg, nämligen att gå till Kungl.
Maj:t och låta Kungl. Maj:t pröva dessa
ting i samband med alla de andra frågor
som föreligga. Visar det sig då afl
intresset av den verksamhet, som ABF
bedriver i Norrbotten, överväger alla
andra framställningar, t. ex. om inrättande
av sågverksskolor, inrättande av
museer för skogshanteringen o. s. v., då
skall jag lugnt böja mig. Men jag vilt
90
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Prisutjämningsavgift m. m.
att det skall ske en prövning tillsammans
med alla de andra framställningarna
och icke endast en prövning
av en motion med ett speciellt krav.
Det är dessa synpunkter, som ha betingat
bevillningsutskottets ståndpunkt.
Det finns enligt min mening ingen anledning
att frånträda densamma. Därför
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till bevillningsutskottets här föreliggande
hemställan.
Herr EDSTRÖM: Herr talman! Vi ha
icke ändrat någon ståndpunkt från i
fjol. Vi ha velat yrka avslag på hela
frågan om att ett sådant prisutjämningsbidrag
skulle kunna uttagas. Men
när vi då ha velat ta hänsyn till att det
redan har slutits ett avtal, så är väl
detta ändå icke någonting att lägga
oss till last, utan det är väl tvärtom
värt ett visst erkännande.
När nu Kungl. Maj:t har gjort ett avtal
som gäller till den sista januari,
tyckte vi att det vore naturligt att vi
respekterade detsamma. Därför satte
vi datum till den 1 februari. Det tycker
jag egentligen att ordföranden i vårt
utskott skulle ha kunnat erkänna såsom
varande ett litet tillmötesgående
från vår sida och icke ett frånträdande
av vår tidigare åsikt. Jag ser nämligen
en fara däri, att om vi utsträcka bemyndigandet
till den 1 juli, så kommer
bränslekommissionen kanske att
göra ett nytt avtal, som gäller fram till
år 1952. Då äro vi fortfarande bundna
av detta avtal.
Jag tycker att det vore riktigt om
riksdagen sade ifrån sin oförgripliga
mening, att den icke gillar något sådant,
genom att fastställa bemyndigandets
slut till den 1 februari.
Beträffande den sista frågan angående
fördelningen av pengarna ansluter
jag mig helt till vår värderade ordförandes
åsikt.
Herr JANSSON i Kalix: Herr talman!
Jag tror att utskottets värderade ord
-
förande inte har riktigt samma uppfattning
i denna sak som jag, ty jag
utgår inte ifrån att detta är ett speciellt
norrbottensintresse. Visserligen skulle
verksamheten för närvarande komma
att omfatta skogsarbetarna i Norrbotten,
men att den skulle vara ett speciellt
norrbottensintresse är ett missförstånd,
som jag ville försöka förebygga
redan i mitt första anförande
genom att framhålla, att jag förväntade
att denna verksamhet sedan skulle utsträckas
till hela landets skogsarbetarkår.
Til syvende og sidst är detta inte
bara ett trivselproblem speciellt för
skogsarbetarna, utan det viktiga är att
få arbetare till skogen, vilket ju är ett
riksintresse. Det är detta jag velat framhålla
och ingenting annat.
För egen del måste jag säga, att bakgrunden
till att min motion kom till
var det förhållandet att Jordbrukareungdomens
förbund, som utan att ha
redovisat någon verksamhet under föregående
år, fick 50 000 kronor och i år
skall få ytterligare 50 000 kronor.
Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Den sista delen av föregående yttrande
kan inte anses riktad mot bevillningsutskottet;
dess adress bör vara statsrådsbänken
och inte bevillningsutskottet.
Vidare vill jag säga, att måhända
kan det ha sitt intresse att få denna
sak prövad i Norrbotten, men hur går
det sedan när det skall komma till tilllämpning
i det övriga landet och pengarna
äro väck. Det är ett mycket betydelsefullt
moment i detta sammanhang
synes det mig.
Må jag sedan til) min vän herr Edström
få säga, att även i fjol förelåg
här samma avtal men att högern då
inte hade några hämningar utan trots
detta gick på avslag. Herr Edström tillhörde
då inte reservanterna, utan det
var en annan högerman i andra kammaren,
men i sak lär det väl inte förändra
så förfärligt mycket.
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Nr 15.
91
Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj m. m.
överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till
utskottets hemställan med den ändring,
som föreslagits i den vid betänkandet
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.
§ 2.
Föredrogos vart efter annat:
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att förordna
om uttagande av antidumping- och
utjämningstullar, jämte i ämnet väckta
motioner;
nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. in.; och
nr 45, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Finland för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å kvarlåtenskap; samt
bankoutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om pension
åt förre eldaren och gårdskarlen vid
riksbankens avdelningskontor i Nyköping
Per August Karlsson; och
nr 10, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning i fråga
om anslagsmedel för Folkrörelsernas
sparkampanj under budgetåret 1949/50.
Kammaren biföll vad utskotten i dessa
betänkanden och utlåtanden hemställt.
§ 3.
Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj
m. m.
Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till Folk
-
rörelsernas sparkampanj för budgetåret
1950/51 m. in. jämte i ämnet väckta
motioner.
I en den 17 mars 1950 dagtecknad
proposition nr 182, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen hilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att å riksstaten för budgetåret
1950/51 under fjortonde huvudtiteln
anvisa
dels till Folkrörelsernas sparkampanj
ett anslag om 490 000 kronor,
dels till Vinstutlottning i samband
med lönsparande ett förslagsanslag av
150 000 kronor.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft följande motioner,
nämligen:
1) två likalvdande motioner, väckta
den ena inom första kammaren under
nr 459 av herrar Lundgren och Wistrand
och den andra inom andra
kammaren under nr 555 av herrar Edström
och Nilsson i Svalöv, i vilka
hemställts, alt riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 182; samt
2) två jämväl likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
under nr 460 av herr Ivar Persson m. fl.
och den andra inom andra kammaren
under nr 554 av herrar Norup och
Nilson i Spånstad, i vilka hemställts,
att riksdagen i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 182 måtte besluta
om sådan ändring eller komplettering
av reglerna för vinstutlottningen att
det för viss sparande ungdom möjliggjordes
att utan avtal med arbetsgivaren
få deltaga i för lönspararna anordnad
vinstutlottning.
Utskottet hemställde,
A) att riksdagen med bifall till
Kungl. Maj :ts förevarande proposition
och med avslag å de likalydande motionerna
1:459 och 11:555, måtte å riks
-
92
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj m. m.
staten för budgetåret 1950/51 under
fjortonde huvudtiteln anvisa
1) till Folkrörelsernas sparkampanj
ett anslag av 490 000 kronor;
2) till Vinstutlottning i samband
med lönsparande ett förslagsanslag av
150 000 kronor;
B) att likalydande motionerna I: 460
och II: 554 måtte anses besvarade genom
vad utskottet i motiveringen anfört.
Reservation hade avgivits av herrar
Nordenson, Domö, De Geer, Schmidt,
von Seth och Rosén, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa,
A) 1) att riksdagen, i anledning av
Kungl. Maj :ts förevarande proposition
samt med avslag å likalydande motionerna
I: 459 och II: 555, såvitt nu vore
i fråga, måtte å riksstaten för budgetåret
1950/51 under fjortonde huvudtiteln
anvisa till Folkrörelsernas sparkampanj
ett anslag av 300 000 kronor;
2) att riksdagen, med bifall till likalydande
motionerna 1:459 och 11:555,
såvitt nu vore i fråga, måtte avslå
Kungl. Maj:ts i propositionen gjorda
framställning om anslag till Vinstutlottning
i samband med lönesparande;
B) att likalydande motionerna I: 460
och 11:554 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:
Herr SCHMIDT: Herr talman! Föregående
beslut i denna fråga har inneburit,
att till och med budgetåret 1949/
50 Folkrörelsernas sparkampanj kostat
2,7 miljoner kronor. Att det inte blivit
3 miljoner kan riksdagen tacka bankoutskottet
för, som redan förra året
ställde sig tveksamt till frågan om fortsatt
anslag till samma belopp som förut.
Beaktas bör i detta sammanhang, att
av den totala besparingen gentemot
föregående års anslag endast 76 000
kronor belöpte på administrationskostnader
och inte mindre än 266 000 kro
-
nor på den statliga propagandaverksamheten;
proportionen borde naturligtvis
ha varit omvänd, vilket Kungl.
Maj :t tydligen nu också insett, eftersom
man föreslår, att administrationskostnaderna
skola upptagas till 122 000 kronor
och propagandakostnaderna till
368 000 kronor. Reservanterna vilja för
sin del gå längre än utskottet i det att
vi i likhet med riksgäldsfullmäktige
anse, att länsombudens verksamhet bör
upphöra och att centralbyråns arbetsuppgifter
skola övertagas av riksgäldskontoret.
Därigenom skulle sparas praktiskt
taget ytterligare 122 000 kronor.
Jag vill i detta sammanhang understryka,
att i denna sparsamhetsvilja
från reservanternas sida inte ingår något
fördömande av sparkampanjen som
sådan. Som en följd av den minskade
organisationen torde också vissa propagandakostnader
kunna nedbringas.
Reservanterna ha därvidlag kommit till
det resultatet, att det gott och väl skulle
räcka med ett anslag på 300 000 kronor
allt som allt.
Jag kan i detta sammanhang inte låta
bli att göra en liten reflexion i fråga
om propagandakostnaderna. Jag tänker
då närmast på att gentemot ett ursprungligt
förslag om höjning av anslaget till
turisttrafikförbundet till 607 000 kronor,
endast beviljats 325 000 kronor.
Det är ju givet att för propaganda har
ett anslag av storleksordningen 300 000
kronor betydligt större värde, när det
gäller att uppmuntra turisttrafiken till
vårt land. Vi få nämligen bemärka, att
bara för några år sedan uppskattades
landets intäkter av turismen till inte
mindre än 150 miljoner kronor, av vilket
belopp måhända hälften eller 20
miljoner dollar kom från Amerika. Om
man omräknar dessa 20 miljoner dollar
till dagsvärdet blir det 100 miljoner
kronor, som skulle komma att tillföras
landet. I det fallet är det alltså fråga
om en propaganda, som skulle ge värden
av en helt annan storleksordning
än det här gäller. Jag vill i samband
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Nr 15.
93
Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj m. m.
med denna sparkampanj erinra om att
för några veckor sedan uttalades från
regeringsbänken nödvändigheten av en
sträng budgetpolitik och på annat håll
att vi nu stå inför svåra avvägningsproblem
i fråga om våra statsutgifter.
Jag vill i förbigående säga några ord
om utvecklingen av sparandet. Det är
ju inte tal om annat än att ett mycket
stort nysparande har ägt rum under de
sista åren. Frågan om hur mycket av
detta sparande, som kan hänföras till
Folkrörelsernas sparkampanj, skall jag
inte här diskutera. Det är emellertid
värt att erinra om att genom postsparbanken
och de enskilda sparbankerna
ha under de sista tio åren i 23 000
sparklubbar värvats 510 000 medlemmar,
som sparat ungefär 80 miljoner
kronor.
Jag kommer så till frågan om premieringen
av sparviljan, vilken närmast
tänkts skola ske i formen av ett lotteri.
Jag skall inte nu trötta kammaren med
att citera de ganska starka uttalanden
av inte mindre än 11 myndigheter och
institutioner om vådan av att använda
sig av denna lotteripropaganda. Märk
väl att jag inte tar ordet moral på mina
läppar utan att jag närmast tänker på
den pedagogiska synpunkten. Visserligen
ha tre myndigheter uttalat sig för
denna form av premiering, men de ha
då närmast tänkt på själva spareffekten.
För att fatta mig kort kan jag sluta
med att i detta avseende säga, att det
inte kan vara riktigt att anlägga enbart
ekonomiska synpunkter på delta .sparande
och därvid tillgripa ett så tvivelaktigt
medel som lotteri, ett lotteri som
därtill kallas ett experiment. Enligt
min mening har man sett mera till den
materiella vinningen än till värdet av
en god och riktig uppfostran. Det gäller
nämligen att locka fram hos ungdomen
det, som den innerst inne förstår,
att man inte får något för intet, alt man
måste uppskjuta en konsumtion och
inte bara tillfredsställa dagens önskningar,
om man vill skapa en stadig
bas för utbildning och bilda ett eget
hem. Vad gagnar det oss att spara några
tiotal miljoner kronor, om vi samtidigt
skjuta undan det väsentliga, nämligen
karaktärsdaningen vid ungdomens fostran.
Detta har varit för mig en väsentlig
synpunkt, när jag ställt mig avvisande
till tanken på att man skulle använda
lotteri för att premiera lönsparandet.
I anslutning till vad jag sålunda anfört
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.
Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag hade tänkt att till finansministern
-—- som jag dock tyvärr inte
nu ser närvarande i kammaren — rikta
följande fråga: Kan man genom att göra
människorna till spelare göra dem till
sparare? Jag vet inte huruvida finansministern
vill besvara frågan eller om
någon annan ledamot av statsrådet vill
göra det, men jag vågar nästan förutsätta,
att svaret ingalunda kan bli ett
kategoriskt ja. Jag gör detta uttalande
mot bakgrunden av den synnerliga
tveksamhet, som departementschefen
lagt i dagen när han omsider kommit
fram till den ståndpunkt, som tagit sig
uttryck i en rekommendation av ett lotteri
i anslutning till lönsparandet. Som
kammarens ledamöter väl observerat
framhåller ju finansministern mycket
starkt, att han vill ha denna angelägenhet
betraktad endast som ett experiment.
Jag kan mycket väl förstå finansministerns
stora tveksamhet, ty vore det
så, mina damer och herrar, att spel
befordrar sparsamhet, skulle vårt folk,
såvitt jag förstår, vara ett av de mest
sparsamma i Europa. Men det förhåller
sig ju inte på det sättet. Vi ha ju nyligen
fått en proposition nr 237, och om man
vill läsa den ordentligt får man en ganska
god överblick över hur pass svenska
folket är intresserat av spel och
lotteri. Jag roade mig för en stund
sedan att ur propositionen framplocka
94
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj m. m.
några siffror, som på sitt sätt illustrera
svenska folkets spelintresse. Man får i
propositionen nr 237 bl. a. veta, att
totalisatorspelet tillför statsverket 7 miljoner
kronor, tippningen 33 miljoner
och penninglotteriet 75 miljoner kronor,
d. v. s. dubbelt mer än exempelvis
statens järnvägar tillför statsverket, och
därtill komina 28 miljoner kronor i
form av lotterivinstskatt. Om alltså spelande
skulle befordra sparandet, borde
ju, som jag antydde, sparsamheten i
vårt land vara nästan över alla gränser.
Men nu förhåller det sig ingalunda på
det sättet. Det är ju alldeles riktigt att
sparandet ökade under 1948, men tyvärr
tror jag att man är berättigad att
göra det påståendet att sparandet åter
retarderade under 1949. Jag skall inte
här närmare ingå på de psykologiska
omständigheter, som härvidlag kunna
anmäla sig, jag bara hänvisar till detta
faktum.
.lag sade för ett ögonblick sedan, att
jag väl kan förstå finansministern, när
han vill betrakta denna sak som ett
experiment. Han kan ju nämligen omöjligen
ha underlåtit att ta hänsyn till de
kategoriska uttalanden emot detta lotteri
som ha gjorts. Jag tycker sålunda
inte, att detta ärende skall passera utan
att till protokollet antecknas vad en
sådan institution som sparbanksinspektionen
har uttalat. Sparbanksinspektionen
har framfört den principiella invändningen
mot förslaget, att den ifrågasatta
anordningen vore mindre väl
förenlig med den uppfostran till och befordran
av sparsamhet, som borde vara
lönsparverksamhetens ideella grundval.
Detta är förvisso riktigt, men jag anser
att i fråga om expressivitet är Kooperativa
förbundets uttalande nästan än
mera klart. Förbundet menar sig visserligen
vara realistiskt inställt och vill inte
blunda för den omständigheten, att lotteri
kan vara ett visst propagandamedel
för lönsparande, men förbundet säger
sig icke desto mindre i princip vara
motståndare till förslaget, »vilket psyko
-
logiskt kunde anses ha sitt stöd i en
mentalitet, som vore raka motsatsen
till sparviljan». Detta är ett ordagrant
citat ur Kooperativa förbundets uttalande.
Det är, såvitt jag kan se, kärnpunkten
i frågan. Detta lotteri, som
man vill knyta till lönsparandet, har
sitt stöd i en mentalitet, som otvivelaktigt
innebär raka motsatsen till sparvilja.
Nu vet jag inte, hur kammaren här
kommer att ställa sig. Jag skulle ju gärna
ha sett, att kammaren sade ifrån,
att det inte är riktigt att på detta sätt
knyta ett lotteri till den verksamhet,
som är avsedd att få statsmakternas
stöd.
Vad angelägenheten i övrigt beträffar
så hade jag anledning att i en liten
diskussion med statsrådet Sven Andersson
för någon tid sedan i anslutning
till en interpellation, som jag då
hade framställt, understryka den skepsis,
som jag känner emot Folkrörelsernas
sparkampanj. Jag har den största
förståelse för det syfte, som ligger
bakom densamma. Jag har den största
förståelse för de människor, som stå i
spetsen för den — de ha de yppersta
motiv för vad de gjort — men jag tror
inte, om man vill se kallt på saken, att
man kan våga det påståendet, att effekten
av denna verksamhet står i relation
till vad den hittills har kostat.
Den föregående ärade talaren nämnde
här en siffra, som närmade sig tre miljoner.
Jag har ett starkt intryck, herr
talman, av att man inom ledningen för
Folkrörelsernas sparkampanj numera
själv är på det klara med att man inte
har lyckats på det sätt man» har tänkt
sig, ty i annat fall skulle man inte ha
gått med på den ganska väsentliga nedskärning
av apparaten, som ju inkluderas
i det förslag som nu ligger på kamrarnas
bord.
Jag har den meningen, att denna
verksamhet nu skulle kunna avvecklas.
Jag tror nämligen att det syfte, som den
vill tjäna, fylles betydligt mera effek
-
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Nr 15.
95
Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj m. m.
ti vt av den verksamhet, som redan sedan
lång tid tillbaka bedrives av de
olika sparinstituten. Här har ju i handlingarna
redovisats det resultat, som
dessa sparinstitut ha kommit till, och
när man ser dessa siffror måste man
ju både imponeras av och känna tacksamhet
för detta arbete i folksparandets
tjänst. Det är dock något, tycker
jag, att taga fasta på vad fullmäktige i
riksgäldskontoret anföra, då de påpeka
att den ökning av sparandet, som lyckligt
att säga kan konstateras, har framdrivits
av postsparbanken och de enskilda
sparbankerna under en tid av
något mer än tio år. Den hade för postsparbankens
del vid 1949 års utgång
nått följande omfattning: 16 220 sparklubbar
med 340 000 medlemmar och
en innestående behållning av 56,8 miljoner
kronor. För sparbankerna äro
motsvarande siffror avseende 1947 års
slut 7 123 klubbar med 172 000 medlemmar
och en insättarbehållning av
22,7 miljoner kronor.
Jag har, herr talman, det bestämda
intrycket, att därest denna verksamhet
i folksparandets tjänst, som bedrives
dels av postsparbanken och dels av de
enskilda sparinstituten, får fortsätta,
kommer den att göra allt vad man kan
med ianspråktagande av modern teknik
och modern propaganda utan att
för den sakens skull statsverket behöver
belastas med några som helst kostnader.
Jag skall nu, herr talman, då jag inte
med hänsyn till den rätt långa föredragningslistan
ytterligare vill taga tiden
i anspråk, sluta med att citera vad
riksgäldsfullmäktige ha sagt. De framhålla:
»I jämförelse med det fältarbete,
som sålunda utföres av nu nämnda och
även av andra sparinstitut, torde den
verksamhet, som länsomhuden skola utöva
för lönsparandet, icke få någon
större praktisk betydelse.»
Jag skulle också kunna fästa uppmärksamheten
på vad generalpoststyrelsen
i detta sammanhang har anfört.
Jag skulle alltså helst se, att denna
verksamhet nu avvecklades. Jag skall
emellertid inskränka mig till att biträda
den reservation, som här är framförd
och som ju innebär ytterligare någon
nedskärning av de anslagskrav,
som äro resta i den kungl. propositionen.
Jag tillåter mig alltså, herr talman,
att hemställa om bifall till den
reservation, som är framförd av herr
Nordenson m. fl.
Herr statsrådet ANDERSSON: Herr
talman! Herr Hagberg i Malmö vädrade
på nytt den skepsis, som han tidigare
givit uttryck åt i kammaren inför Folkrörelsernas
sparkampanj. Herr Hagberg
talade om hur de enskilda sparinstituten
under senare år ha kunnat
redovisa mycket goda resultat, någonting
som är glädjande och som jag också
i interpellationsdebatten för någon
tid sedan här i kammaren erinrade
om. Folkrörelsernas sparkampanj kan
ju inte uppvisa några motsvarande resultat,
eftersom den inte är någon
bankrörelse. Den är ett propagandaorgan,
som hjälper de enskilda sparinstituten
att få flera insättare, som hjälper
staten att sälja premieobligationer
och som alltså tjänstgör i upplysningens,
propagandans och försäljningens
tjänst.
Det är ju alldeles omöjligt att ge
några som helst klara besked om vilka
resultat som framkommit av denna
verksamhet, som har pågått i många år.
Det ligger i sakens natur att det är
omöjligt att avgöra, hur stor del av
sparandeökningen som faller på propagandan
eller på försäljningen. Men
man skall ändå inte underskatta följande:
När
denna sammanslutning, som representerar
våra stora folkrörelser, på
regeringens initiativ kom till 1947,
förelåg det ett alldeles påtagligt behov
av att öka sparandet hos småfolket. Det
första resultatet av Folkrörelsernas
sparkampanjs verksamhet samman
-
7 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 15.
96
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Anslag- till Folkrörelsernas sparkampanj m. m.
hänger med den första uppgiften. Det
var försäljningen av premieobligationer
av 1947 års lån. Genom Folkrörelsernas
sparkampanj försåldes dock premieobligationer
till ett värde av 164
miljoner kronor. Dessa premieobligationer
hade utan tvivel blivit sålda utan
Folkrörelsernas sparkampanjs medverkan,
ty det var stor efterfrågan på
dem, men det väsentliga ligger i att
man genom Folkrörelsernas sparkampanj
fick ut dessa premieobligationer
bland småspararna genom de sparklubbar,
som bildades på arbetsplatserna
runt om i landet. Man har därigenom
åstadkommit ett sparande, som fortfarande
pågår på grund av det initiativ,
som togs då. Det överpris, som staten
för övrigt tog på dessa premieobligationer,
gav ju staten en vinst på 3 miljoner
för dessa 164 miljoner sålda obligationer.
Så mycket pengar har ändå
inte Folkrörelsernas sparkampanj gjort
slut på under hela sin tillvaro som den
vinst, som uppstod genom den försäljning
kampanjen åstadkom vid det tillfället.
Folkrörelsernas sparkampanj har ju,
vilket man inte heller bör underskatta,
tillfört våra sparklubbar 250 000 medlemmar
sedan 1947. Våra sparklubbar
ute i landet ha nu nära 600 000 medlemmar,
och av dessa har Folkrörelsernas
sparkampanj tillfört 250 000 ifrån
arbetsplatser av olika slag. Det är i
allmänhet arbetare, jordbrukare och
tjänstemän, som på det sättet ha fått
intresse för sparklubbar. Vidare har
lönsparandet tills dato, till mitten av
april, tillförts 18 000 lönsparare, som
bundit sig att spara upp till 25 års ålder.
I den allmänna ekonomiska upplysningsverksamhet,
som sparkampanjen
bedrivit, redovisar man bl. a. 2 100
egna studiecirklar i ekonomiska ämnen
med 26 000 deltagare, och man har hållit
ungefär 5 000 möten med över en
halv miljon deltagare. Det är alltså
synliga uppgifter om vad Folkrörelsernas
sparkampanj har uträttat.
Reservanterna vilja nu att den organisation,
som ju redan håller på att
krympa samman, eftersom uppgifterna
ändra karaktär, skall krympa ytterligare
och att man främst skall spara på administrationen
med ytterligare belopp.
Avsikten är att Folkrörelsernas sparkampanj
i första hand skall sköta propaganda,
upplysningsverksamhet och
ackvisitionsarbete för lönsparande, och
därigenom krympa uppgifterna samman.
Frågan om sparkampanjen i denna
form skall fortsätta har ju ställts
öppen i propositionen. Det finns inga
riktlinjer uppdragna för den, och man
kan självfallet vara tveksam. En sak
som talar för att man bör fundera, innan
man slopar en organisation av
detta slag är emellertid, att vi genom
Folkrörelsernas sparkampanj ha fått
kontakt med de stora folkrörelserna.
De som äro intresserade av detta i första
hand äro just de enskilda sparinstituten.
Sparbankerna och affärsbankerna,
inte minst postsparbanken, äro oerhört
intresserade av detta, och vid de
diskussioner, som vi fört just med sparinstituten,
har under senaste tid klart
framgått, att de ha intresse av att just
denna organisation, vars verksamhet
ekonomiseras av staten men som upprätthålles
av folk i folkrörelserna, får
fortsätta.
Jag skall för kammaren läsa upp några
rader i ett brev, som direktör Elinder,
direktör för Sparfrämjandet, sparbanksföreningens
propagandaorgan, för
några dagar sedan skrev till Folkrörelsernas
sparkampanj och som jag har
tillstånd att citera. Han skriver så här:
»När det gäller sparkampanjens fortsättning
är jag av den uppfattningen,
att det skulle vara synnerligen olyckligt,
om den personliga propaganda, som
sparkampanjen bedrivit genom ortskommittéer
och länsombud, skulle
minskas just nu, när lönsparandet står
främst på programmet och vi alla veta
att utan personlig påverkan blir det
ingen fart på lönsparandet. .lag vill ut
-
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Nr 15.
97
Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj m. m.
trycka saken så, att så länge sparkampanjens
huvuduppgift var att ge ekonomisk
upplysning och information om
det aktuella läget, skulle man kunna
dirigera det hela från Stockholm med
annonser, affischer, broschyrer o. s. v.
När vi nu skola syssla med lönsparande,
betyder denna mera mekaniska propaganda
ganska litet i jämförelse med den
personliga påverkan från man till man.
Här behövs att hela landet genomarbetas
på samma sätt som skedde under
Skövdeveckan, och för den skull är det
nödvändigt att sparkampanjen har tillräckliga
medel till sitt förfogande för
att kunna ge sparinstituten ett verkligt
stöd i deras personliga propaganda på
arbetsplatserna. Man tycker kanske att
sparinstituten själva skulle kunna klara
av denna sak, men vi ha varken personliga
resurser eller — och det är
kanske viktigast -— på alla håll de
direkta kontakterna med folkrörelserna,
som äro nödvändiga för ett snabbt resultat.
»
Jag har fattat saken så, att Folkrörelsernas
sparkampanj just under de sista
åren har lyckats med det som borde
ha varit väsentligast från begynnelsen,
nämligen att få denna direkta kontakt
med de olika bankerna ute i landet
och därmed större effekt av verksamheten
i samband med lönsparandet. Sedan
kampanjens start den 1 september
förra året har denna kontakt upprättats,
och det är ur denna kontakt, som
sparbankerna ute i landet nu få med
folkrörelserna, som jag tror att vi kunna
nå de största resultaten.
Sedan är det ju frågan om inte sparinstituten
själva skulle kunna ekonomisera
denna folkrörelsernas verksamhet.
Det vågar jag inte uttala mig om. Tills
vidare är det ju inte klarlagt. Att det
måste finnas ett organ för folkrörelsernas
medverkan tror jag'' personligen,
och jag skulle kunna åberopa utlandserfarenheter,
som tala härför.
Det finns ju en annan synpunkt också,
och det är den, att ansvaret för
sparandet förskjutes mer och mer genom
den inkomstutjämning, som sker
inom landet, till de stora folkgrupperna.
Ansvaret för sparandet är i varje fall
i dessa grupper större än tidigare, och
något annat sätt att vidmakthålla ett
sparintresse än att koppla på de stora
organisationerna är väl ganska svårt att
finna. I varje fall ha sparinstituten
mycket små möjligheter att få de kontakter
det här gäller.
Den andra fråga, som diskussionen
gäller, är frågan om det s. k. lönsparandet
skall premieras eller inte, om
det skall få anordnas lotteri i samband
med sparandet. Det är en diskussion,
där det råder stor oenighet, och det är
alldeles riktigt, som här p"&pekats, att
de flesta remissinstanser, som yttrat sig
om förslaget om premiering, ha varit
mycket kallsinniga. En instans, som i
kammaren brukar spela en viss roll och
som inte här har åberopats tidigare,
nämligen statskontoret, har dock i nästan
entusiastiska ordalag tillstyrkt premieringen,
vilket jag gärna vill erinra
kammaren om. Statskontoret säger:
»Vad angår frågan, huruvida lönsparandet
bör kombineras med vinstutlottningar,
är statskontoret för sin del
övertygat om att syftet med den nya
sparformen skulle verksamt främjas genom
ett lotteri av föreslagen typ. Kostnaderna
härför torde väl uppvägas av
det ökade sparandet.»
Det avgörande är emellertid varken
vad statskontoret eller vad många
andra instanser ha sagt, utan det är
vad ungdomen själv har sagt om detta.
Ungdomsorganisationerna i landet ha
intagit en mycket bestämd hållning
hela tiden. De mena, att detta sparande,
som är ett bundet sparande i motsats
till ett fritt sparande, eftersom man
får binda sig under ett visst antal år ■—
man får inte ut pengarna utan alldeles
speciella skäl, och det är fråga om ett
fastställt sparbelopp, tio procent av inkomsten
— bör på något sätt premieras.
Vederbörande kan ju inte som
98
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj m. m.
andra människor, som sätta in pengar
på en sparbank, ta ut dem när som
helst utan har faktiskt genom ett avtal,
som han skrivit under, bundit pengarna
i princip till sin 25-årsdag. Detta
skulle alltså premieras, och då kan man
välja olika vägar. Den metod, som det
kanske skulle vara lättast att vinna
enighet om, är en högre ränta på detta
sparande, en överränta. Det har mycket
ingående diskuterats. Men den metod,
som man från ungdomens sida har
fastnat för och starkt pläderar för, är
att man skulle premiera genom ett lotteri,
där alla automatiskt deltaga, som
ha varit med i lönsparandet minst sju
månader. Det är för detta som det här
begärs ett anslag på 150 000 kronor för
nästa budgetår.
Jag vill erinra om att de ungdomsorganisationer
det här gäller äro samtliga
politiska ungdomsorganisationer.
Jag vet inte om kommunistiska ungdomsförbundet
har varit med, men i
varje fall är det högerns ungdomsrörelse,
det är folkpartiets, det är böndernas
— SLU alltså — och socialdemokratiska
ungdomsförbundet. Dessutom
ha vi idrottsorganisationerna
bakom. Vi ha nykterhetsorganisationer
och andra ideella ungdomsorganisationer,
som vid uppvaktningar hos regeringen
och vid sammanträden, som vi
haft med dem, hållit fast vid att om
man skall lyckas med lönsparande,
måste man ha lotteriet att locka med.
Nu har detta väckt indignation. Man
har menat att det är omöjligt att koppla
ihop sparande med spelintresse. Jag
har fattat den diskussionen såsom närmast
en generationsfråga —- de äldre
se på saken på ett annat sätt än de
yngre. De yngre tycka inte, att de behöva
lägga några sådana värderingar
på denna fråga om vinstutlottning i
samband med lönsparandet, utan de
mena att ungdomen av i dag låter sig
lockas till att spara bl. a. av den chans,
som lotteriet här ger.
Jag menar att kammaren, när det nu
föreslås att man skall göra ett experiment,
knappast bör tveka att fatta sitt
beslut, eftersom bakom detta förslag
stå de ansvariga inom praktiskt taget
hela vår organiserade ungdomsvärld,
som vi ju måste ha till hjälp, om vi
skola lyckas att få lönsparandet att slå
igenom på allvar.
Vidare tycker jag nog, att vi delvis ha
knäsatt denna princip, när vi redan ha
ett sådant lotteri vid statens premieobligationslån.
Jag tycker att skall
man vara indignerad över vinstutlottningen
i samband med lönsparandet,
bör man också vara det över det lotteri,
som anordnas i samband med premieobligationslånen.
Det lotteri det här
gäller har ett reklamvärde, ett propagandavärde.
Jag tycker, att vi böra
kunna låta invändningarna och tveksamheten
fara med tanke på den karaktär,
som den här föreslagna vinstutlottningen
har, nämligen att den skall
vara ett experiment.
Ja, herr talman, jag har inte kunnat
underlåta att efter de båda anförandena
framhålla dessa synpunkter. Jag har
den uppfattningen, att Folkrörelsernas
sparkampanjs hittillsvarande verksamhet
— hur dess framtid kommer att gestalta
sig, vill jag inte yttra mig om —
utan tvekan har varit till gagn och att
det ligger ett värde i att vi ha lyckats
engagera folkrörelserna, både de centrala
instanserna och de lokala organisationerna,
i denna sparverksamhet, där
det denna gång har varit fråga om inte
bara att slå på reklamtrumman utan
även att undan för undan komma till
insikt om att det väsentliga är ackvisitionen,
försäljningen och den personliga
påverkan. Man har också nu under
den sista tiden genom samarbete med
de enskilda sparinstituten funnit den
enligt min mening riktiga melodien,
som tyder på att det är ännu mycket
mera att vinna genom denna verksamhet.
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Nr 15.
99
Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj m. m.
Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle):
Herr talman! I den interpellationsdebatt,
som ägde rum för en tid
sedan, hade jag anledning att understryka
statsrådet Anderssons varma intresse
för denna angelägenhet, och det
vill jag gärna göra även i dag. Men då
statsrådet Sven Andersson vill såsom
någonting särskilt anmärkningsvärt,
som talar till förmån för Folkrörelsernas
sparkampanj, framhålla det arbete,
som denna kampanj nedlade vid avyttringen
av det senaste premieobligationslånet,
tror jag att denna anmärkning
är förtjänt av en kommentar.
Det är riktigt att vissa resultat kunde
uppvisas, men jag vill fästa uppmärksamheten
på att i samma ögonblick som
Folkrörelsernas sparkampanj engagerades
i detta sammanhang, kopplade man
av hela den tidigare för detta syfte använda
apparaten, som varit i kraft
ända sedan 1921 och som, säga vad
man vill, dock var den som bröt marken
för premieobligationerna i detta
land, vilka i början av 1920-talet voro
ganska okända.
Jag har bara velat konstatera detta
utan att därmed vilja undervärdera den
verksamhet, som Folkrörelsernas sparkampanj
bedrivit i detta sammanhang.
Jag skulle dock, herr statsråd, innan
jag slutar, vilja tillägga, att ganska
många av de obligationer, som på detta
sätt försåldes, tyvärr omedelbart blevo
belånade i bankerna, företrädelsevis i
sparbankerna, varför nettosparandet,
såvitt jag kan förstå, genom denna
kampanj måste ha blivit relativt taget
ganska litet.
Jag kanske också skulle kunna erinra
om — eftersom herr statsrådet själv
drog upp den saken — att av 1947 års
premieobligationslån lågo, såvitt jag
vet, ännu för ett par veckor sedan, alltså
tre år efter lånets emitterande, alltjämt
omkring 20 miljoner kronor
osålda.
Till slut underströk herr statsrådet
den skepsis, som jag lade i dagen i den
-
na angelägenhet. Det är riktigt, att jag
är rätt skeptisk, och den tveksamma
inställningen är jag inte ensam om. Jag
befinner mig härvidlag i mycket gott
sällskap. Jag skall endast citera vad
bankoutskottet skriver på denna punkt:
»Departementschefen har funnit angeläget,
att denna fråga framdeles upptages
till prövning, samtidigt som han
uttalat tveksamhet om kampanjen över
huvud är erforderlig i fortsättningen.»
Detta, herr statsråd, är precis min uppfattning.
Herr EDSTRÖM: Herr talman! Jag har
i vår motion hemställt att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
om anslag till Folkrörelsernas sparkampanj
såväl i fråga om det anslag, som
äskas för administrations- och propagandakostnader,
som i fråga om det anslag,
som Kungl. Maj:t tänkt sig skall
utgå till lotteriet i samband med lönsparandet.
Att jag i dag icke kommer att yrka
bifall till min motion utan nöjer mig
med att instämma i yrkandena om bifall
till den av herr Nordenson m. fl.
avgivna reservationen, beror helt och
hållet på att denna reservation förutsätter
en avveckling av hela den verksamhet,
som Folkrörelsernas sparkampanj
bedriver, och utgår ifrån att några
som helst anslag för detta ändamål icke
skola behövas efter utgången av budgetåret
1950/51. I likhet med reservanterna
kan jag alltså tänka mig att medverka
till ett avvecklingsår, men inte
mer. I likhet med dem förutsätter jag
att yttersta sparsamhet iakttas under
avvecklingsåret och att det ifrågasatta
anslaget på 300 000 kronor av riksgäldsfullmäktige
betraktas som en högsta
summa, vilken naturligtvis icke får
överskridas men i möjligaste mån bör
underskridas.
Jag har en stark känsla av att riksgäldsfullmäktige,
om riksdagen bifaller
reservationen, kommer att se till, att den
sista extraresan, som sparkampanjernas
100 Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj m. m.
arbetsutskott i år får göra, blir så litet
kostsam som möjligt för skattebetalarna.
Till det mest glädjande i denna
illa förberedda och illa genomförda aktion
hör riksgäldsfullmäktiges ståndpunktstagande,
som vittnar om att vanligt
sunt förnuft där spelat en synnerligen
stor roll.
Jag tycker, att det mest karakteristiska
för de yttranden, som föreligga i
samband med anslagskravet till Folkrörelsernas
sparkampanj, är den tveksamhet,
som alla ansvariga instanser ha
visat. Riksgäldsfullmäktige äro utomordentligt
tveksamma. De rikta i själva
verket en förintande kritik mot Folkrörelsernas
sparkampanj över huvud
taget. Den föredragande departementschefen,
finansminister Sköld, är också
ytterst tveksam. Jag tycker mig se, att
han visar en bister uppsyn, ur vilken
man utan större svårighet kan utläsa,
att han egentligen skulle ha haft större
lust att spara i det här fallet, en sparsamhet
som jag erkänner och uppskattar
i allra högsta grad.
Bankoutskottet är tveksamt. Hela
dess utlåtande är fyllt av »å ena sidan»
och »å andra sidan» och liknande uttryck.
Läser man mellan raderna, kan
man nog också hos bankoutskottets majoritet
finna, hur tveksamheten brottats
med lojaliteten mot en kunglig proposition.
Man får nästan cn känsla av
att utskottet skulle ha känt en viss tillfredsställelse,
om någon oförutsedd
händelse hade gjort ett avslag möjligt.
När vi höra denna diskussion, kunna
vi konstatera, att den ende som ännu
visar upp ett glatt ansikte är statsrådet
Sven Andersson, och alla som ha
lärt känna honom sätta värde på hans
ljusa optimism — optimism är alltid
en tillgång, som vi uppskatta, och en
mycket stor tillgång. Men det är inte
sällan som en sådan optimism visar sig
medföra belastningar för skattebetalarna,
belastningar utan motsvarande fördelar,
med andra ord belastningar som
både böra och kunna undvikas.
Jag medger, att man naturligtvis med
vissa propagandaknep kanske kan få
sparviljan att öka och få svenska folket
att spara för ögonblicket. Man kan kanske
med affischer och slagord få till
stånd en kortsiktig och tillfällig uppblomstring
i sparandet. Denna är naturligtvis
i och för sig mycket välkommen,
men det är inte på den vägen som
sparandets problem skall lösas, såsom
jag ser saken.
Skall man få svenska folket att spara,
måste man lägga om den ekonomiska
politiken och skattepolitiken, just i
sparfrämjande riktning. Man måste
göra sparandet lönande för den, som
sparar, och ge honom en känsla av
trygghet. Man måste inge honom den
förvissningen, att hans sparslantar inte
smälta samman i en ständigt pågående
penningvärdeförsämring och att han
inte bestraffas med extraskatter, när
han en gång fullgjort sin sparplikt. Förmögenhetsskatten
i dess nuvarande utformning
tycker jag är kanske det svåraste
hindret för tillkomsten av ett ordentligt
sparande. När en ung människa
ser, hur hans föräldrar, som under hela
sitt liv sparat för sin ålderdomsförsörjning,
bli behandlade av skattelagarna,
lockas han inte att göra om föräldrarnas
gärning.
Jag tror också, att det är mycket viktigt
att man ger spararna konkreta mål
att spara för. Det är nämligen ganska
få, som spara så där i största allmänhet.
De vilja ha något särskilt att spara
för, t. ex. ett eget hem eller möjlighet
att utvidga verkstaden eller att bygga
om sin affär eller att göra förbättringar
på sin gård. Man bör ge dem en målsättning
— och möjlighet att förverkliga
den — som skapar viljan att lägga
undan en slant för framtiden. Sådana
saker tror jag är betydligt viktigare än
propaganda för sparandet.
Tillåt mig också att säga några ord
om lotteriet i samband med lönsparandet.
Det är åtminstone för mig fullkomligt
orimligt att tänka sig att förmå
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Nr 15. 101
Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj m. m.
ungdomarna att spara för framtiden
genom att ge dem en möjlighet att omedelbart
förbruka tusentals kronor. För
mig finns intet sammanhang i den tankegången.
Vi böra kanske inte tala om
moral i samband med den ekonomiska
politiken, men nog är det säreget att
göra sparandet till en lotterichans för
det uppväxande släktet.
Om jag inte minns fel, fanns det en
tid, då man särskilt från mer radikalt
håll framhöll det omoraliska i lotterispel.
Statsrådet Andersson anförde nyss,
att det kanske har skett en åsiktsväxling
mellan generationerna, och det är
möjligt. Men på den tiden fälldes det
bittra ord över det kapitalistiska samhällets
sätt att inbilla folket, att det
kunde lösa sina ekonomiska problem
genom att förlita sig på möjligheterna
att vinna på lotterier. Den satsen predikades
förr i världen. Nu ha vi kommit
så långt, att staten mer eller mindre
anordnar gratislotterier för vissa grupper
av sina medborgare. Ja, tiderna ha
förändrats, det håller jag med herr
statsrådet om.
Herr talman! Jag skall be att med
dessa ord få yrka bifall till reservationen.
Herr SCHMIDT (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill framhålla, att här föreligger
ingen underskattning av sparkampanjens
verksamhet, utan det är
här fråga om den behöver kosta så
mycket som den gör.
När man talar om sparkampanjens
andel i klubbsparandet, får man inte
heller glömma bort att postsparbanken
och de enskilda sparbankerna också
ha en stor andel i denna sparverksamhet.
Herr statsrådet säger, att vi böra fundera
på hur vi skola göra med sparkampanjen.
Jag tycker inte det är någonting
att fundera på längre, och jag
vill bespara oss den utgift som detta
funderande medför, nämligen 190 000
kronor.
Vad beträffar direktör Elinders uttalande
om länsombuden vill jag säga, att
man i alla fall bör uppmärksamma, att
såsom denna verksamhet nu är upplagd
skola de bara prestera effektivt
arbete under en vecka i månaden, och
de få sammanlagt 2 400 kronor om året
för detta arbete. Det är visserligen för
dem inte mycket, men å andra sidan
undrar jag, hur dessa länsombud skola
kunna göra någon större nytta på denna
korta tid.
Herr statsrådet sade, att remissyttrandena
voro kallsinniga. Jag tycker
nog, att detta är ett ganska milt uttryck.
Om man läser uttalandena i propositionen,
måste man ju få en annan uppfattning.
Jag skall citera några få av dem:
Man anser, att »förslaget innebär ett
ensidigt gynnande av en viss kategori
sparare» och är »därför böjd för att
avstyrka förslaget», man anser, att »värdet
av en premiering genom lotteri icke
vore tillräckligt stort i förhållande till
betänkligheterna mot idén», »den ifrågasatta
anordningen vore mindre väl
förenlig med den uppfostran till och
befordran av sparsamhet, som borde
vara lönsparverksamhetens ideella
grundval», »det framstode som felaktigt
att sammankoppla den ideella rörelsen
för ungdomssparande med ett
lotteri», »det vore icke lämpligt att hos
ungdomen skapa den föreställningen,
att just deras sparande skulle vara förenat
med särskilda förmåner» o. s. v.
Ett uttalande går ut på att man »i princip
varit motståndare till förslaget, vilket
psykologiskt kunde anses ha sitt
stöd i en mentalitet, som vore raka
motsatsen till sparviljan».
Nu anför man, att lönspararna måste
uppmuntras, därför att de binda sig
för en längre tid. Ja, men då förfaller
egentligen hela denna idé att de skola
uppfostras till sparsamhet och att de
själva skola ålägga sig återhållsamhet
när det gäller att ta ut pengarna.
Herr statsrådet säger vidare, att det
är de äldres uppfattning alt man inte
102 Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj m. m.
bör kombinera lotteri och lönsparande.
För min del skulle jag vilja säga, att
jag tillhör medelåldern i kammaren,
och jag vet därför inte riktigt hur detta
uttalande skall tydas.
Herr HANSSON i önnarp: Herr talman!
När det gäller att bedöma kostnaderna
för den verksamhet, som Folkrörelsernas
sparkampanj har bedrivit,
äro såväl utskottsmajoriteten som reservanter
eniga om att dessa äro alltför
höga. Det framhölls också av herr Hagberg
i Malmö, att även de, som stå i
spetsen för Folkrörelsernas sparkampanj,
skulle ha bedömt sin uppgift på
sådant sätt, att denna verksamhet inte
har givit riktigt det resultat, som från
början var avsett. Herr Hagberg i
Malmö menar, att den starka nedskärning
av kostnaderna, som ägt rum på
sista tiden, och det förhållandet att
ledningen för sparkampanjen har accepterat
denna nedskärning, skulle visa
att denna hans uppfattning vore riktig.
Det är emellertid, såsom här har
framhållits, svårt att bevisa vilka egentliga
resultat som sparkampanjen har
åstadkommit. Man får ändå vara överens
om att de kontakter och de resultat,
som trots allt ha uppnåtts genom
denna verksamhet, inte hux flux böra
kastas över bord, utan att man bör tillvarata
dem i största möjliga utsträckning.
Utskottet har därför gått försiktigare
fram än reservanterna när det
gäller att skära ned kostnaderna för
sparkampanjen under instundande budgetår.
Vi inom utskottsmajoriteten mena,
att det är försiktigast att gå fram
successivt för att inte rasera vad som
eventuellt byggts upp tidigare. Det uppslag,
som kommit från ungdomens sida
när det gäller sparkampanjen, är värt
att tillvaratas. Det är ju klart, att man
kan hysa vissa betänkligheter av skilda
slag mot detta förslag, och man vet
ingenting om hur utfallet kommer att
bli. Lönsparandet är emellertid en re
-
lativt ny sparform. Det har inte varit
i gång mer än åtta månader, och ingen
kan med säkerhet säga, om det är dömt
att misslyckas eller om det har framtiden
för sig. Ett initiativ ifrån ungdomen
själv bör ha statsmakternas stöd
i den utsträckning det är möjligt. Jag
vågar säga att detta är mycket välmotiverat.
Alla som hysa en allvarlig
oro över ungdomens sätt att handskas
med sin arbetsinkomst kunna väl inte
stå alldeles negativa inför de möjligheter
som erbjuda sig att pröva nya
åtgärder för att bibringa ungdomen en
ändrad syn på sparandets betydelse.
Det har framhållits i propositionen, att
ungdomen ofta skaffar sig en alltför
hög utgiftsstandard, som blir den till
förfång, när den blir äldre och ådrager
sig försörjningsbördor. Denna fråga är
därför av sådan stark ungdomsvårdande
natur, för att inte säga en direkl
uppfostringsfråga, att man inte skall ta
på den med alltför lätt hand.
Det har uttalats särskilda farhågor
i fråga om det system som man tänkt
sig för att premiera de sparmedel, som
skulle insättas på detta sparkonto. Jag
syftar härvid närmast på den med lönsparandet
förenade vinstutlottningen.
Herr Hagberg i Malmö påvisade ju med
siffror storleken av det svenska folkets
spelglädje, vilket jag tackar honom för.
Ty det bevisar i rätt hög grad att man
är inne på rätt väg — jag är dock inte
alldeles säker på det — när det gäller
att stimulera det egentliga sparandet.
Det gäller ju här, som tidigare framhållits
bland annat av herr Hagberg, ett
experiment. Man söker sig fram på nya
vägar för att få ungdomen att spara.
Det är det som är det väsentliga i denna
fråga. Det är detta vi syfta till, och
man skall därför inte låta sig bländas
av förslagets svagheter och låta dessa
undanskymma det betydelsefulla framtidsmål,
som själva projektet tar sikte
på. Utskottet har för sin del, utan att
ha underskattat betydelsen av och invändningarna
mot lotteriet eller vinst
-
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Nr 15.
103
Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj m. m.
utredningen i dess helhet, dock stannat
för ett sådant system på grund av insikten
om dess stimulerande verkningar.
Jag är av den bestämda uppfattningen,
att man inte skall låta någon
åtgärd vara oprövad, då det gäller
att få ungdomen att inse betydelsen av
att sörja för sin egen framtid. Det är
enligt min mening en välbetänkt åtgärd
att pröva den väg som av utskottet föreslås.
Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.
Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.
Fru ERIKSSON i Stockholm: Herr talman!
Det är helt naturligt att man kan
ställa sig betänksam mot de stora utgifter,
som denna sparkampanj kräver,
men även utskottsmajoriteten ger ju
uttryck åt en sådan betänksamhet. Utskottsmajoriteten
har tänkt sig att om
möjligheter föreligga att inskränka utgifterna,
skulle riksgäldskontoret, som
skulle handha den fortsatta ledningen
av denna sparkampanj, även göra detta.
Men även om man är betänksam inför
utgifterna, bör man i alla fall med
den inriktning som denna kampanj för
sparande bland ungdomen bär tagit,
dock vara ganska nöjd med att man
härigenom har lyckats komma i kontakt
med ungdomarna själva. När herr
Schmidt säger, att man i detta förslag
lagt huvudvikten vid materiella värden
på bekostnad av vad en god uppfostran
kräver och att detta system undanskymmer
karaktärsfostran, så verkar
det på mig som ett hyckleri. Inte kan
man väl göra ett sådant påstående, därför
att detta lönsparande händelsevis
har kombinerats med ett spel, en vinstutlottning.
Ty annars har man inte
tänkt att på något sätt ingripa mot det
omoraliska lotterispelet, utan det låter
man ostört florera. Många kammarledamöter
tippa och vinna ibland, och vinna
de inte, så äro pengarna bortödslade
helt och hållet. Varför skall man just
nu uppresa sig moraliskt?
Herr Hagberg i Malmö säger, att det
är absurt att tänka sig att spelet skulle
befordra sparsamhet. Det är naturligtvis
inte meningen att själva spelet skall
verka i denna riktning. Men spelet kan
locka ungdomarna till att binda sig
för att spara. Det är just detta att de
börjat att spara som sedan befordrar
sparsamheten. Det är när de kommit
i gång med att spara som själva fostran
börjar. Spelet i och för sig är bara
ett propagandamedel, och som sådant
har det betraktats av ungdomen och
jag skulle tro även av de äldre. Det
finns intet propagandamedel som är så
starkt verkande som ett spel med några
vinster av lotterikaraktär. Jag kan inte
se att man på något sätt uppfostrar
ungdomarna till en sämre moral genom
en sådan anordning. Det förhåller sig
ju snarare på motsatt sätt, eftersom
syftet med detta lönsparande är att förmå
ungdomarna att överföra en del av
de inkomster, som de ha under de senare
tonåren och upp till 25 år, till
åren därefter. När de blivit 30—40 år
ha de som regel inte så mycket större
inkomster än vid 17—25 år — många
stå kanske kvar på samma nivå — men
de skyldigheter de då ha — det gäller
kanske att på samma lön försörja en
familj — äro mycket större än före 25-årsåldern. Det klankas ju ofta på ungdomen
för att den använder sina inkomster
oförståndigt under de första
åren och vänjer sig vid en hög standard,
som den sedan inte kan hålla.
Varför inte då, när man så ofta diskuterar
hur man skall rädda ungdomen —
det har senast i dag varit en stor debatt
om hur man skall stödja denna
— ansluta sig till detta realistiska förslag
att ordna ungdomens enskilda sparande?
Kan man få t. ex. en yngling
att lönspara, har han en bättre ekonomisk
ryggrad vid 25 år och iiven bättre
ekonomiskt stöd att föra ett hyggligare
104 Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj m. m.
liv i fortsättningen. Det är bättre att
börja ett äktenskap med pengar på banken
än med ett bosättningslån. Om de
unga starta med lönsparande ha de
flesta ett bättre utgångsläge när de gifta
sig.
Detta sparande begränsar dessutom
en konsumtion, tv de flesta spara givetvis
av det som skulle användas till
mindre nödvändiga ting, såsom nöjen
och sprit. Om man vill ha en positiv
ungdomsvård kan jag inte se något
mera realistiskt förslag än att man skall
försöka att bevara åt ungdomen de
pengar som den använder sämst och
som den har bättre användning för vid
en högre ålder. Det är av värde för
samhället att ur ren moralisk synpunkt
stödja detta förslag för att få en omflyttning
av inkomsterna och befordra
ett bättre levnadssätt bland ungdomarna
mellan 18 och 25 år. Jag betraktar
det alltså icke som en uppfordran till
omoral utan som ett verkligt stöd åt
god ungdomsvård, att man använder sig
av alla till förfogande stående medel
för att förmå ungdomen till ett lönsparande
i unga år.
Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.
Herr MOSESSON: Herr talman! Herr
talmannen, som är ålderspresident i
kammaren, kommer säkert ihåg den
tid, då vi under många år hade Thorsson
som kamrat här i kammaren. Jag
betraktade det för min del såsom en
stor fördel att under min första tid i
riksdagen ha lärt känna honom. Det
hände en dag när Thorsson var finansminister,
att man framhöll det omoraliska
i att han beskattade svenska folket
så hårt genom att lägga höga skatter
på spriten. Han sade då — han var ju
utpräglad nykterhetsvän: Har svenska
folket råd att supa, så har jag inga
betänkligheter att låta det betala för
det. Men om man skulle ha sagt åt
Thorsson, att det skulle vara lycko
-
samt för svenska folket om spritkonsumtionen
ökades, emedan statskassan
då tillfördes större inkomster, så skulle
han sannerligen ha betackat sig för
ett sådant argument. Jag är förvissad
om att om jag kunnat säga till finansminister
Thorsson, att 25 år efter hans
bortgång skulle en av hans partikamrater
säga, att det är en generationsfråga,
huruvida man skall stimulera
till sparsamhet genom ett lotteri och att
en äldre generation har en annan syn
på den saken, så tror jag Thorsson
skulle ha sagt: Det är inte en generationsfråga,
det är en degenerationsfråga.
Jag skulle själv tro att min aktade
vän statsrådet Sven Andersson har den
uppfattningen, att arbete är den enda
säkra grunden för en god ekonomi, och
betraktar det som den ideala vägen för
uppnående av en sådan, att den som
har inkomst genom arbete ser till, att
han reducerar sina utgifter, så att de
bli något mindre än hans inkomster.
För min personliga del vet jag inte någonting
som gör mig i detta avseende
mera beklämd än när jag ser hurusom
vissa dagar stockholmare och andra
ringla runt hela kvarter på jakt efter
en chimär. De äro ute för att köpa cn
lottsedel. Måhända veta de, att svenska
staten av detta lotteri har inkomster
på inemot 100 miljoner kronor om året,
men i stället för att använda sina penningar
till något annat och bättre, fara
de efter en chimär. Eftersom även jag
har den enkla uppfattningen, att det
är arbete som är grunden till all god
ekonomi, vill jag avråda ifrån att man
genom att kombinera lönsparandet
med en form av lotteri försöker förmå
vår svenska ungdom till att spara genom
att spela på lotteri.
Herr talman! Jag kommer att rösta
emot förslaget.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Nr 15.
105
Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj m. m.
hade faktiskt inte tänkt att besvära
kammaren, eftersom de synpunkter på
denna fråga som jag kan ha att framföra
redan på ett utmärkt sätt framförts
av min kollega i regeringen. Men både
herr Hagberg i Malmö och herr Edström
ha ju direkt apostroferat mig, och
därför har jag inte velat underlåta att
ändå säga några ord.
Jag skulle då vilja börja med att
säga: Låt oss inte förfalla till den fullständigt
hisnande jämförelse som herr
Edström gjorde, att jämföra den lilla
fråga vi här diskutera med hela det stora
problemet om det enskilda sparandet!
Det är klart att grunden för det enskilda
sparandet alltid måste vara ett
fast penningvärde. Det är en sak som
jag alltid försökt understryka. Det är
lönlöst att vädja till människorna att
spara, om de inte kunna förlita sig på
penningvärdet. Därom tror jag att vi
alla äro fullt överens.
Sedan säger herr Edström, att man
skall göra sparandet lönande. Det är
alltså fråga om att höja räntan. Nu kan
det väl sägas, att det är först på sista
åren man har tillagt räntan en social
funktion. Det fanns en tid, när den
kristna religionen i moralens namn
motsatte sig all ränta, men nu har det
blivit så att man vill tillskriva räntan
den sociala funktionen att ge spararna
skäligt betalt för de tjänster de göra
samhället. Jag trodde annars att räntan
från deras sida, som herr Edström
representerar, närmast var tänkt som
ett instrument att reglera förhållandet
på penning- och kapitalmarknaden. Det
är klart att man också kan ha den
tron, att sparandet befrämjas genom
sänkta skatter. .lag vill inte diskutera
den saken — det skulle föra mig för
långt. Visst kan man ha dessa uppfattningar,
alltså att det stora problemet
hänger samman med åtskilliga vidlyftiga
ting, som penningvärde, beskattning,
penningpolitik och allting sådant.
Men ärade kammarledamöter,
kunna dessa problem på något sätt stäl
-
las i relation till denna lilla fråga, huruvida
vi skola befordra lönsparande
bland ungdomen med ett statsanslag på
sammanlagt C40 000 kronor? Jag föreställer
mig, att om herr Edström skulle
vilja stimulera sparandet genom sänkta
skatter, skulle han säkert för det ändamålet
vilja minska statens inkomster
med hundratals miljoner kronor. Kan
man verkligen jämföra en skattesänkning
på hundratals miljoner kronor
med ett anslag på 640 000 kronor? Vore
det inte skäl att låta varje sak ha sina
proportioner?
Samhället kommer alltid att ha ett
stort intresse av det enskilda sparandet.
Det är ju faktiskt så, att alla framtidsvärden,
som vi vilja skapa, kunna
vi endast frambringa om enskilda människor
undandraga en motsvarande del
av sina inkomster från direkt konsumtion.
Vi måste avstå från konsumtion
i dag för att vi skola kunna skapa
någonting för framtiden. Det är ju
självklart att det är ett samhällsintresse
att få alla grupper med i denna
verksamhet. Det har väl alltid betraktats
som en samhällsbevarande och
mycket sund princip att försöka få
ungdomen att spara. Men, ärade kammarledamöter,
varje tid har sitt sätt,
och varje tids människor se på problemet
på ett annat sätt än vad den tidigare
generationen gjorde. Det skulle
väl ändå vara meningslöst att förneka
detta. Det går inte i våra dagar att
komma fram till ett ungdomssparande
bara med tillhjälp av de metoder som
våra förfäder använde. I våra dagar är
det ju ett faktum att propaganda och
reklam, rätt använda, äro verksamma
medel för att bibringa breda folklager
kunskap om olika ting. Och jag tycker
att vi skola göra klart för oss, att vilja
vi slå ett slag för lönsparande bland
ungdomen, då skola vi inte dra oss för
att tillgripa de moderna metoderna för
påverkan: propaganda och reklam,
väl organiserad. Om vi inte våga detta,
om vi vilja envist, konservativt dröja
106 Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj m. m.
kvar vid hur det var i våra förfäders
tid, vinna vi säkerligen inte några resultat.
Det är klart att man kan vara tveksam
— vilket jag är — huruvida man
i det långa loppet skall fortsätta med
denna organisation såsom den har skapats
under krigsåren och som vi här
föreslå skall bli bestående ännu någon
tid. Det är ju klart att man får uppmärksamt
följa denna verksamhet i
fortsättningen för att skaffa sig en föreställning
om hur verksamheten på
detta område skall bedrivas under mera
normala, fredliga tider. Det är därför
som jag har givit uttryck åt min tveksamhet,
huruvida man skall tänka sig
att den verksamhet det här gäller på
lång sikt skall ha den organisation och
den inriktning som den nu har. Men
det skulle aldrig falla mig in att låta
denna tveksamhet gå dithän att jag
skulle säga, att nu skola vi strama till
denna verksamhet, innan vi tänkt oss
riktigt för hur vi vilja ha det i fortsättningen.
Inte ens mot detta lotteri har jag
kunnat mobilisera någon sådan aversion
att jag har vägrat lägga fram förslag
härom. Det kan väl ändå inte förnekas
att ett lotteri, som statsrådet
Andersson nyss sade, har ett mycket
starkt reklamvärde. Jag förstår mycket
väl att man med den metoden kan fästa
uppmärksamheten på en sak på ett betydligt
lättare sätt än eljest. Då uppställer
sig frågan: Skola vi nu neka
ungdomsorganisationerna att använda
sig av det reklamvärde, som ligger i
detta lotteri, i premieringen? Jag tycker
nu, herr Mosesson, att gamle F. W.
Thorsson kan få vila i frid. Jag har
suttit på samma riksdagsbänk som han,
jag har slagits vid hans sida i flera
valrörelser, och jag kände också den
mannen mycket väl. Han var en man
med ett friskt realistiskt sinne och därför
är jag inte övertygad om att han
skulle sett på dessa problem på samma
sätt som herr Mosesson. Jag har all re
-
spekt för herr Mosessons uppfattning,
men många av oss kunna ju omöjligt
inta den ståndpunkten till frågan om
lotterier som herr Mosesson intar.
Här ha vi i min tid — jag var med
om det också — infört vinstutdelning
på premieobligationer. Långt före min
tid skapades de gamla teaterlotterierna,
vilka till slut blevo det nuvarande penninglotteriet,
med vars tillhjälp vi finansiera
litteratur, musik och mångahanda
kulturföreteelser. Vi ha infört
totalisator på våra trav- och galoppbanor
för att stödja hästaveln, vi tilllåta
tippning inom idrotten för att
stödja denna och dessutom ger ju
detta staten stora inkomster. Hur skola
vi, kolleger här i kammaren, som genom
åren varit med om att genomföra
allt detta, kunna ställa oss på den moraliska
linjen att säga, att ungdomen
kan inte få göra detta experiment att
använda lotteriet såsom ett reklammedel
för att befrämja arbetet för ett lönsparande
bland ungdomen?
Jag vill säga till herr Edström, att
jag har inte ansett mig kunna vägra åt!
lägga fram detta förslag, och jag vill
säga till herr Hagberg i Malmö, att jag
inte har någon särskild uppfattning om
det, men jag förstår, att det kan vara
så att man genom att göra folk till spelare
gör dem till sparare. Jag tror att
fru Eriksson i Stockholm har alldeles
rätt i att det finns en möjlighet därtill,
och jag har för min del inte velat ställa
mig på en piedestal och säga, att detta
är nonsens, det är något vi inte skola
lyssna på.
Det är nog, som statsrådet Sven Andersson
sade, i viss mån en generationsfråga.
Om man, herr Schmidt,
talar om att man är äldre eller medelålders,
beror det ju inte bara på åren
utan också i någon mån på sinnelaget.
Eftersom herr Schmidt och jag äro
ungefär jämngamla, tycker jag nog, att
vi bägge två kunna anse oss tillhöra en
äldre generation.
Jag skulle vilja sluta med att säga,
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Nr 15.
107
Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj m. m.
att jag tror att vi äldre äro väldigt
dumma om vi inte lyssna till de ungas
mening, liksom det över huvud taget är
dumt att inte lyssna till andra människors
åsikter.
Herr SCHMIDT (kort genmäle): Herr
talman! Jag skulle vilja säga ett ord till
herr Hansson i Önnarp. Han använde
uttrycket försiktig. Jag anser det inte
vara försiktigt att göra ett experiment
av det här slaget, ty om det skulle misslyckas,
faller jag tillbaka på vad som
står i departementspromemorian, vari
uttryckes oro för att upphöra med propagandaverksamheten
för att uppmuntra
lönsparandet.
Till fru Eriksson vill jag säga, att jag
förstår nu vad statsrådet Andersson
menade, när han talade om den äldre
och den yngre generationen. Det betyder
att vi tillhöra två olika generationer,
fru Eriksson och jag. Jag förstår
också, att fru Eriksson kort och gott
resonerar som så, att hon lockar först
med moroten och sedan blir det annat
av — jag vill ju inte påstå, att hon använder
knölpåken. Men jag skall icke
upptaga kammarens tid med en debatt
om denna sak, ty jag förstår, att vi ha
så vitt skilda uppfattningar om hur
man skall uppfostra ungdom i detta avseende.
Herr finansministern smickrade mig
med att ställa mig i samma ålder som
han själv, och jag förstår också att han
ansåg, att jag borde ha samma ungdomliga
sinnelag som han. Jag tror att jag
har det, men det hindrar inte att jag
hyser denna uppfattning, När finansministern
säger, att jag skall höra på
vad andra människor ha att säga, säger
jag precis samma sak: Jag begär att
kammaren skall höra på vad jag har att
säga i denna fråga.
Herr EDSTRÖM (kort genmäle): Herr
talman! Jag konstaterar med glädje, att
finansministern och jag äro så eniga
som aldrig det om de stora huvudlin
-
jerna, och att däri inbegripes det stora
problemet att kunna skapa ett spartänkande.
Men jämförelsen mellan att sänka
skatterna, t. ex. förmögenhetsskatten,
med 100 miljoner kronor och att
spara dessa 600 000 kronor tycker jag
är ganska haltande. Jag tror att skulle
vi göra ett experiment, skulle resultatet
nog bli helt annorlunda, om förmögenhetsskatten
avsevärt sänktes. Det
skulle nog verka betydligt starkare på
sparandet än den propaganda vi kunna
få för 600 000 kronor.
Vad jag tycker är konstigt i detta
fall är, att det talas om experiment —-även finansministern talar om ett sådant
— men samtidigt sägs det att man
första året bara skall ta tre månader
och nästa år skall det bli sju månader.
Det är alltså tänkt att bestå på betydligt
längre sikt. Det är ett experiment
som kommer att sträcka sig flera år
framåt och inte bara gälla ett eller två
år. Vi fatta alltså ett ganska så viktigt
beslut, som kommer att binda åtminstone
150 000 kronor och kanske mer
för varje år. Då vill jag också till herr
finansministern säga, att summor på
5 000 och 10 000 kronor har herr finansministern
gärna talat om att spara,
men när det är fråga om 600 000 kronor
tycker herr finansministern att det
spelar ganska liten roll. Jag tycker, att
det ligger en motsättning i detta.
Jag måste vidhålla, att när herr
Hansson talar om den uppfostrande
verksamheten och om framtidsmål skär
det litet, när detta nu skall vara ett
experiment som vi fortsätta med.
Till fru Eriksson vill jag säga, att
ingen av oss riktar sig mot lönsparandet;
det har mitt fulla gillande, men
det är här fråga om huruvida resultatet
av den propagandaverksamhet som
skulle utföras med dessa 600 000 kronor
verkligen motsvarar det som vi
tänkt oss. Jag tror inte, att så är fallet.
Herr HANSSON i önnarp (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall bara
108 Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj m. m.
lämna herr Schmidt en liten förklaring
över vad jag menar med uttrycket försiktighet.
Jag menar, att i och med
lönsparandet har Folkrörelsernas sparkampanj
fått sin verksamhet något ändrad,
och då är det försiktigare att låta
Folkrörelsernas sparkampanj arbeta
ännu någon tid innan man skär ned
deras anslag inom den ram som reservanterna
föreslagit.
Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Det är väl ingen av kammarens
ledamöter som inte har intresse av att
ungdomen sparar av sin inkomst, och
jag tycker man fick ytterligare intresse
för det, när man hörde fru Eriksson
lägga ut sina åsikter.
Jag skulle emellertid vilja ställa en
fråga till herr statsrådet Andersson.
Under första världskriget hade vi en
institution, som kallades bränslekommissionen.
Den hade ute i skogarna
placerat trätuggare, vilka kördes med
gamla lokomobiler. Dessa måste eldas,
men den ved som trätuggaren tuggade
sönder räckte inte till det utan man
måste köra dit extra ved för att hålla
den i gång. Tror inte herr statsrådet,
att det är lika med folksparpropagandarörelsen
också och att det vore möjligt
att något modernisera det där maskineriet,
så att det inte behöver kosta
så mycket pengar men ändå kan ge
samma förmåner?
Statsrådet Andersson talade om yngre
och äldre, och det är väl fråga om det
inte börjar bli för ungt här — det verkar
på sätt och vis litet barnsligt och
löjligt att man skall behöva ha lotterimedel
för att stimulera ungdomen.
Jag tror, att man på en sunt upplagd
linje med hjälp av våra bankorganisationer
skulle kunna lösa detta problem
på ett bättre sätt. Nu finns det naturligtvis
en hel del anställda länsombud,
som det kanske är litet svårt att skicka
ut i annat arbete i länsföreningarna,
men jag skulle vilja vädja till herr
statsrådet att lägga upp en modernare
linje och inte göra som bränslekommissionen,
som körde med den gamla
lokomobilen, som åt upp all ved. Jag
är fullt på det klara med att det är
riktigt att göra något för att få ungdomen
att spara, men därtill skola vi
inte ha denna gamla lokomobil utan
skaffa en bättre.
Herr statsrådet ANDERSSON: Herr
talman! För att det inte skall bli något
missförstånd vill jag erinra om att anslagen
för denna organisation minskats
år för år, och i år ske också stora nedskärningar.
Man har redan avskedat de
länsombud, som varit heltidsanställda,
och skall i stället använda sådana som
få en ersättning av 200 kronor i månaden.
De få som nu äro anställda i denna
organisation ha inte någon fast anställning,
utan det är folk som lånats
från olika organisationer. Detta organ
kan alltså upplösas när som helst och
har inte något ansvar för de anställda.
Det är alltså inte något försök att bygga
upp en fast statlig organisation.
Jag vill till herr Mosesson säga, att
om detta ur hans synpunkt är en degenerationsfråga
och inte en generationsfråga,
är situationen allvarlig, därför
att detta berör faktiskt ungdomen i alla
läger. Här försöka representanter för
folkpartiet och högern övertala kammaren
att inte gå på denna linje med
ett ungdomslotteri, men de ha inte lyckats
övertyga sina egna ungdomsorganisationer,
ty dessa stå ju bakom och
pressa på regeringen. De ha önskat få
beslut så fort som möjligt för att det
skall bli lättare för dem att ordna lönsparandet.
Ligger det då ändå inte något
i att säga att detta är en generationsfråga,
när nu ungdomen betraktar
det som en ganska naturlig sak?
Herr HANSSON i Skediga (kort genmäle):
Herr talman! Jag ber att få
tacka statsrådet Andersson för denna
upplysning. Jag trodde, att han var
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Nr 15. 109
Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj m. m.
inne på sanuna linje som under kriget,
men nu hör jag ju, att en viss indragning
har skett, och då blir denna trätuggare
nog bra, bara den kommer i
gång ordentligt.
Herr NILSSON i Landskrona: Herr
talman! Då jag hörde den diskussion
som förts om ungdomens fostran, tänkte
jag faktiskt: Vad dessa män bredde
på om daltet med ungdomen. Ha deras
partivänner i utskottet vuxit ifrån ungdomen,
eller har ungdomen vuxit ifrån
dem? Ty ingenting talar för oppositionen
annat än att man har utomordentligt
liten kännedom om hur ungdomen
är och hur den lever. Jag är övertygad
om att den opposition, som talar här i
dag, lever kvar i den tid, då vi själva
voro unga och inte förtjänade mera
pengar — om ens så mycket — att vi
kunde täcka våra egna utgifter. I vår
ungdom var det ju föräldrarna, som till
sist fingo bära upp det hela.
Det är helt andra förhållanden i dag,
och det gäller för dessa ungdomar att
handha betydligt mera pengar än ungdomen
förr hade. Mig förefaller det
vara en utomordentligt stor uppgift att
de göra klart för sig vad deras inkomst,
som kanske i många fall är lika stor
som en familjeförsörjares, egentligen
skall användas till, och ingenting vore
väl lyckligare än om man kunde få
dessa ungdomar att för ett tiotal år
framåt avsätta en liten slant i stället
för att de, som det nu ofta är, falla
offer för goda vänner och andra individer,
som veta att de tjäna pengar, varigenom
överskottet i mycket stor utsträckning
lägges ned på krogarna. Jag
tror för min del, att det under alla förhållanden
är bättre att de spela bort
pengarna än att de sitta på krogarna
och dricka upp dem.
Med detta som utgångspunkt har jag
för min del alltid hävdat, att man skall
intressera folkrörelserna för detta, och
jag tycker för min del faktiskt, att just
lönsparandet är en länk i folkrörelsernas
arbete, som inte bör sprängas. Är
det så att man, som en talare här i dag
yttrat, inte vågar kosta på ungdomen
för mycket, bör man inte glömma, att
ungdomen av i dag är så hårt utsatt, att
man sätter väsentligt mera pengar i
händerna på dem än de kunna ödelägga
för stunden.
Detta tycker jag oppositionen intresserar
sig minst för, medan jag för min
del anser det vara allra viktigast. Del
är klart, att många av de herrar som
ha haft ordet inte ha en aning om vad
det egentligen är som rör sig ute i det
levande livet, utan man har nog med
sig själv och sitt arbete, men vi som
leva bland ungdomen, vi som leva ute
bland folkrörelserna och som ha sett
utvecklingen under de sista 10 eller 15
åren, vi måste säga oss, att här måste
man ge ett handtag. Säkert är, att sparandet
måste läras som allt annat, och
kunna vi få ungdomarna in på sparandets
linje är jag övertygad om att man
frälser många från att falla på det hållet
där man nu är beredd att kasta ut
hur mycket pengar som helst på att
fostra dem.
Jag tror därför, att herr Edström
inte har rätt att säga, att utskottet i
själva verket har en annan uppfattning
än den som skrivits i utskottets utlåtande,
och det är inte värt att herr
Edström försöker lägga något annat
vare sig i tankarna eller i munnen på
utskottets ledamöter.
Vad jag här har sagt tror jag räcker,
och jag ber att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Edsfröm
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel föl
-
no Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
jande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 11, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Edström begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
129 ja och 74 nej, varjämte 12 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.
§ 4.
Föredrogos vart efter annat:
bankoutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350);
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv;
och
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
tillämpning av lagen den 3 juni
1949 (nr 315) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning
m. m.; samt
första lagutskottets utlåtande nr 20,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag ur kyrkofonden
för avlönande av präster
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 5.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning
av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckta motioner
om förbud mot kollektiv anslutning
av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 64 i första kammaren av herrar Osvald
och Petrén samt nr 68 i andra
kammaren av herr Nihlfors m. fl. I motionerna,
vilka voro likalydande, hade
hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t efter utredning för
riksdagen framlägger förslag till lagstiftning
innebärande förbud mot kollektiv
anslutning av organisationers och
föreningars medlemmar till politiska
partier.»
Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 64 och II: 68, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Hedlund i Östersund, Branting, Ahlkvist,
Olofsson, Lindgren, Olsson i Mellerud,
Lindberg och Landgren, vilka
ansett, att motiveringen för utskottets
hemställan bort hava annan, av reservanterna
angiven lydelse.
Sedan utskottets hemställan föredragits,
meddelade herr talmannen, att 15
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Nr 15.
111
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
talare anmält sig i detta ärende, och
lämnade härefter ordet till
Herr HEDLUND i Östersund, som anförde:
Herr talman! Jag uppfattar herr
talmannens meddelande om talarlistans
längd så, att vi skola fatta oss mycket
kort, och jag skall försöka göra det.
I två likalydande folkpartimotioner
ha två ledamöter av första kammaren
och herr Nihlfors m. fl. i denna kammare
hemställt om lagstiftningsåtgärder
mot rätten för fackföreningar och med
dem likställda att kollektivt ansluta sina
medlemmar till politiska partier. Första
lagutskottet har enhälligt avstyrkt dessa
motioner. Men när det gäller utskottets
motivering för sitt beslut står utskottet
delat i två halvor, mellan vilka meningarna
ha gått isär så mycket, att
någon sammanskrivning icke har kunnat
ske. Det alternativ, som kommit att
stå som utskottets yttrande, har icke
kunnat godkännas av de åtta reservanterna
i utskottet. Jag drog den lott, som
gynnade det alternativ, som jag inte
har kunnat ansluta mig till, och jag
skall nu med några ord söka klargöra
principskillnaden mellan utskottets motivering
och reservanternas.
Om fackföreningsmedlemmarnas anslutning
till ett visst politiskt parti vore
genom ett beslut om kollektiv anslutning
ovillkorlig, så kunde det väl inte
råda mer än en mening om att anslutningen
skulle vara sä stridande mot
varje enskild medlems frihet att själv
bestämma sin partiställning, att den
måste bekämpas, med propaganda om
det går, annars med lagstiftning. Därom
äro vi fullständigt eniga. Utskottet
anser, att den enskilde medborgarens
rätt att hemlighålla sin politiska åskådning
kränkcs, även om man begagnar
sig av reservationsrätten mot fackföreningarnas
kollektiva anslutning til! ett
politiskt parti.
I 50 år har fackföreningsrörelsen genom
beslut kollektivanslutit sina med
-
lemmar till det socialdemokratiska partiet,
och de medlemmar som inte ha
velat ansluta sig till partiet den kollektiva
vägen eller som av andra skäl
icke ha velat göra detta, ha fått meddela
— utan motivering — att de icke
ville underkasta sig beslutet. Det är
denna reservationsrätt som vi reservanter
anse garantera frihet för medlemmarna
att icke mot sin vilja påtvingas
en partiåskådning, som de icke dela.
Från de människor, som beröras av
dessa åtgärder, ha vi aldrig hört att
någon har blivit kränkt i sin enskilda
rätt på grund av fackföreningens kollektiva
anslutning. Reservationsrätten
användes inte heller bara av dem, som
ogilla det socialdemokratiska partiets
program, utan den begagnas också av
aktiva medlemmar inom det socialdemokratiska
partiet. Det är sålunda enbart
en fråga om kollektiv anslutning
av fackföreningens medlemmar till ett
visst politiskt parti är lämplig form för
inträde i ett parti. Och visst kan man
diskutera formerna. Jag ansåg själv under
min aktiva tid inom fackföreningsrörelsen
att kollektiv anslutning inte
var den rätta vägen, eftersom man med
den metoden får in medlemmar i partiet,
som egentligen inte betyda någonting,
medan man däremot genom den
direkta anslutningen får in aktiva medlemmar
i arbetarkommunen. Andra anse
dock den kollektiva anslutningen vara
den mest praktiska vägen. Man vet nämligen
med nästan hundraprocentig säkerhet
hur medlemsstocken i en fackförening
ser ut. Om 90 procent ha en
socialdemokratisk åskådning och säkert
med någon påverkan skulle gå in
i partiet, så är det ju en praktisk åtgärd
att ansluta sig kollektivt till det socialdemokratiska
partiet.
Om anordningen med kollektiv anslutning,
som har tillämpats av fackföreningarna
i 50 år, på minsta siitl skulle
kränka den enskilde medborgarens rätt,
så skulle jag instämma i det uttalande,
Andni kammarens protokoll 1!).r>0. Nr 15.
g
112
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
som utskottet har gjort, men det gör
den inte.
Jag lyssnade under remissdebatten
till herr Svenssons i Ljungskile tal i
denna fråga, och jag måste säga, att
vad han då sade lät bestickande, nämligen
att varje medborgare måste ha
skydd för att inte bli påtvingad en
åskådning, som han inte delar. Detta är
naturligtvis riktigt. Det är också riktigt
att säga, att varje medborgare måste
ha frihet att inom sig bära vilka åsikter
han vill utan att behöva deklarera
dem. Men den friheten finns inom fackföreningsrörelsen,
ty ingen behöver ange
skälen varför han inte genom kollektiv
anslutning vill bli medlem i ett
politiskt parti.
Vi reservanter äro principiellt motståndare
till varje lagstiftning, som stör
det fria föreningslivet i samhället, vilket
däremot inte utskottets talesmän
äro. De säga, att vi nu skola göra ett
försök utan tillgripande av lagstiftning,
men om inte fackföreningsrörelsen vill
lyssna på vad vi säga, så skola vi försöka
komma till rätta med denna sak
på annat sätt. Men även om riksdagen
gör utskottets uttalande till sitt, så tror
jag dock inte att detta på något sätt
påverkar svensk fackföreningsrörelses
vilja att självständigt bestämma över
formerna för sin anslutning till ett politiskt
parti. Därest ingen ändring sker
inom fackföreningsrörelsen ha vi sålunda
att vänta en tvångslagstiftning på
detta område. Men jag frågar då: Om
man gör sig till tolk för demokratiska
principer, för friheten för den enskilde,
kränker man inte då genom en lagstiftning
också ett annat stort demokratiskt
privilegium, nämligen rätten
att fritt få arbeta inom fackföreningsrörelsen
och annan föreningsrörelse
utan inblandning av staten?
Vill man genom lagstiftning söka
hämma fackföreningarnas fria arbetsformer,
så är detta en lika grov kränkning
av demokratiens principer som det
anses vara att — om man nu allvarligt
tror på utskottets uttalande om frihetskränkningen
för de enskilda medlemmarna
— bibehålla de nuvarande formerna
för kollektiv anslutning till ett
politiskt parti.
Eftersom det är 14 talare kvar på talarlistan
skall jag inte fortsätta längre.
Jag har här endast velat ange några
skäl utöver de i reservationen anförda,
som ha föranlett vår reservation. Jag
förstår att herr Waldemar Svensson —
med all rätt — håller på en riktig historieskrivning,
och jag ber därför att han
inte skall fästa sig för mycket vid det
feltryck, som förekommer på s. 12 i
utskottsutlåtandet, där det står att LO
bildades år 1889. Det skall vara år 1898,
och det står också så i den ursprungliga
utskriften. I övrigt är historieskrivningen
riktig.
Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.
Härefter yttrade:
Herr RYLANDER: Herr talman! Herr
Hedlund i Östersund påpekade, att
fackföreningarna i 50 års tid ha tilllämpat
metoden att ansluta sig kollektivt
till socialdemokratiska partiet. Det
är nog så riktigt som det är sagt. Detta
hindrar emellertid inte, att när frågan
nu har kommit upp man bör behandla
den utan hänsyn till vad som tidigare
har praktiserats. Det är nu en gång så,
att tiden inte står stilla. De förutsättningar,
som en gång ha förelegat, kanske
ha ändrats under tidernas lopp.
Detta gäller även för fackföreningarna.
Det var månhända under fackföreningarnas
första tid, före deras genombrott,
ganska naturligt att de, som där verkade
och som ofta voro samma personer
som de inom den politiska arbetarrörelsen
verksamma, inte så noga skilde
på de olika rörelserna, trots att de
hade skilda syften.
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Nr 15.
113
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
Nu ha förhållandena ändrats så till
vida att fackföreningarna inte längre,
som de ursprungligen gjorde, ensamma
representera organisationssträvandena
på arbetsmarknaden. Det har efter hand
växt upp ett flertal andra organisationer,
t. ex. arbetsgivarnas, jordbrukarnas,
tjänstemännens och akademikernas
sammanslutningar. Arbetarklassen intar
faktiskt inte längre någon särställning
därvidlag.
Särskilt på senare tid har också en
annan ändring ägt rum. Vi ha alla fått
en mera fördjupad syn på de fri- och
rättigheter, som man så allmänt omfattar
i ett demokratiskt land. Vi anse det
självklart, att alla medborgare skola ha
politisk självbestämmanderätt, tankeoch
yttrandefrihet, församlingsfrihet
och religionsfrihet. Man tycker också
ibland, att till det mest fundamentala i
dessa friheter hör, att man inte skall
behöva yppa vad man tänker. Ja, man
skall rent av i vårt land ha frihet att
inte tänka någonting och ändå bli respekterad.
Man skall inte heller behöva
bli utfrågad om vad man tänker,
lika litet som man skall behöva bli
misstänkliggjord för att tänka något
annat, därför att man inte yppar sin
mening.
Utskottets majoritet har funnit, att
den reservationsrätt som föreligger för
en medlem av en fackförening, som
kollektivt ansluter sig till det socialdemokratiska
partiet, inte är tillfredsställande
för den, som inte vill vara
med om en dylik anslutning. En reservant
blir nämligen i alla fall nödsakad
att vidta en positiv åtgärd, som redan
den måste anses innebära ett visst intrång
i den personliga friheten. Det är
verkligen mycket begärt, att en människa,
som icke har någon bestämd politisk
åsikt eller som i varje fall vill
hålla tyst med vad han tänker i detta
hänseende, skall vara nödsakad att liksom
värja sig för att bli inmolad i en
viss politisk fålla.
Det är inte heller så lätt alt reservera
sig, som man ofta har gjort gällande.
Jag har för min del gärna velat tro, att
man är mycket generös i detta hänseende,
och det har sagts mig att det
inte fordras någon särskild form för
reservationen. Man godtar vilken liten
skriven lapp som helst. Ja, det har
t. o. m. sagts mig, att man godtar en
muntlig anmälan om att man inte vill
vara med om den kollektiva anslutningen.
Men av de debatter, som ha ägt
rum i denna fråga och av vad jag har
läst har jag dock förstått, att det inte alla
gånger är lika lätt. I praktiken ställs
det upp åtskilliga hinder för en reservation.
Det har t. ex. sagts, att det i
vissa fackföreningar inte räcker med
att reservera sig en gång, utan att man
måste göra det en gång om året. Är
detta riktigt, synes det mig vara ett
ganska betydande intrång i den personliga
friheten.
Vad är det då för fel med systemet
att man måste reservera sig? Ja, bl. a.
är det väl det felet, att man måste
tillkännage att ens åsikter avvika från
de i fackföreningen vanliga politiska
åsikterna. Detta är inte så betydelselöst,
om man besinnar hur stark solidariteten
oftast är mellan dem som tillhöra
samma fackförening.
Det har här framhållits, att ingen
har hört talas om något fall, där en
medlem har behövt lida för denna saks
skull, och jag kan heller inte nämna
något fall, där så har skett, då jag ju
inte har anställt några särskilda efterforskningar
härom. En talare i första
kammaren sade, att det värsta han
kunde tänka sig, att någon kunde råka
ut för var att bli ansedd för att vara
kommunist. Det tycker dock jag för
min del är illa nog. Det är inte så roligt
för en medlem, som kanske inte
har någon politisk uppfattning alls, att
av kamraterna bli ansedd för att hysa
mycket avancerade åsikter, som inte
äro tolererade.
114
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
Det har härvidlag ingen betydelse om
bruket att reservera sig praktiseras
ofta eller sällan, eller om det är många
eller få, som äro missnöjda med den
nuvarande anordningen med kollektiv
anslutning. När det gäller principer av
(letta slag spelar antalet mycken liten
roll. Men inte heller utskottsmajoriteten
vill vara med om att stadga förbud
genom lagstiftning mot kollektiv anslutning
av fackföreningar till politiska
partier. Utskottsmajoriteten har ju funnit,
att den ordning som praktiseras
inte är tillfredsställande ur demokratisk
synpunkt. Men man har ansett, att
detta är något som bör rättas till efter
hand av organisationerna själva, och
man har hoppats, att man med tiden
nog skulle kunna komma dithän. Det
har synts som om åtskilligt som inträffat
på senare tid skulle ge vid handen,
att frågan om kollektivanslutningen,
som tidigare så ofta debatterats inom
fackföreningsrörelsen, ånyo aktualiserats
och att det på grund härav kan
bli en utveckling i rätt riktning.
Utskottsmajoriteten har också funnit,
att en sådan här lagstiftning skulle bli
rätt komplicerad. Det är naturligtvis i
och för sig intet hinder att lagstifta till
skydd för friheten i dess olika former.
Man har ju lagstiftat till skydd för
tryckfriheten, till skydd för den personliga
friheten till kropp och själ och
till skydd för all möjlig frihet som är
tillförsäkrad människor som leva i ett
demokratiskt land. Men så mycket är
visst att man måste vara mycket försiktig,
om man skall tillgripa denna utväg.
Detta är så självfallet, att utskottsmajoriteten
inte ens ansett nödigt att
skriva i utlåtandet, att man inte skall tillgripa
lagstiftning med mindre det föreligger
en samlad opinion som kräver
lagstiftning till skydd för friheten. Det
har jag för min del ansett inte nu vara
fallet. Det bör ju dessutom föreligga ett
hot mot friheten av en viss styrka för
att en sådan åtgärd som en förbudslagstiftning
skall tillgripas.
Med dessa ord tror jag, herr talman,
att jag i huvudsak har redogjort för de
motiv som varit vägledande för utskottsmajoriteten,
och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr OLSSON i Mellerud: Herr talman!
I den laddade atmosfär som under
1920-talet skapats genom kampen
mellan socialdemokraterna och de borgerliga
i riksdagen om arbetslöshetsdirektiven
— jag vill erinra om striderna
1922, 1923 och 1926 om de bekanta
Stripadirektiven — föddes på borgerligt
håll en energisk lagstiftningskampanj
med syfte att på olika områden
begränsa framför allt fackföreningsrörelsens
rörelsefrihet. Det blev ett visst
interregnum 1928, när socialminister
Lybeck sammankallade sin Mondkonferens,
där han gjorde ett energiskt
försök att åstadkomma avspänning i
den upphetsade stämning som skapats
under den tidigare Ekmanska eran. Med
Mondkonferensen lyckades man emellertid
inte komma något nämnvärt på
den väg man föresatt sig att gå. Den
blev tyvärr bara en episod, och efter
Lybeck föll man åter in i den gamla
trallen med ökad spänning och med
skärpt misstroende mellan partierna
som naturlig följd. Framstötarna om,
som det hette, förhindrande av kollektiv
anslutning till del socialdemokratiska
partiet utgjorde endast en variant
av den brett upplagda aktionen, som
då i första hand, som jag nämnde, riktade
sig mot den fackliga sidan av arbetarrörelsen.
Jag vill dock erinra om att
man fram på 1930-talet började tröttna
på denna hetsande kampanj, och jag
vill bringa i åminnelse den uppgörelse
som förekom 1936, när tre av högerns
mera drivna riksdagsmän faktiskt togo
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Nr 15.
115
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
avstånd från den propaganda som då
drevs mot fackföreningsrörelsen.
Den motion som sett dagen i år är
sålunda en gammal Särimnergalt, som
motionärerna dragit fram och vars
slaktande väl har avsetts som ett litet
politiskt skådespel vid årets riksdag.
Jag lindrar om det inte är en viss samvetsnöd,
som talar ur motionärernas
framställning. Det förefaller i alla fall
litet underligt, att man inte har valt
att först sopa rent för egen dörr, innan
man vänt sig till ett av de andra partierna.
Jag vill påpeka att det för dessas
vidkommande näppeligen kan anses
vara i överensstämmelse med vanlig
logik att voja sig över den bristande
demokratiska grannlagenheten mot
fackföreningarna, samtidigt som man
utan ett ord av ogillande tolererar, att
man tar penningmedel ifrån företag,
vars aktieägare inte ha ens en tillstymmelse
till reservationsrätt och sålunda
eventuellt tvingas att mot sin vilja få
bekosta politiska motståndares propagandaverksamhet.
Skall motionärernas
attityd bli bestämmande för borgerlig
politik, så komma vi sannolikt mycket
snabbt att glida in i sådana skärpta
motsättningar, som utesluta ett förnuftigt
samarbete över partigränserna.
Det har redan tidigare redogjorts för
att utskottet består av bara den ena
utskottshalvan, vilken med hjälp av fru
Fortuna nu talar i utskottets namn, och
den har som synes underkänt motionärernas
yrkande om kriminalisering
av kollektiv anslutning. Men man säger
mycket tvekande åtminstone »för närvarande».
Och man säger i fortsättningen,
att under alla förhållanden bör
lagstiftning inte komma i fråga, »förrän
andra möjligheter att ernå en tillfredsställande
ordning på hithörande
område försökts». Vi ha alltså från
vårt håll riitt att fråga, när man talar
om »för närvarande»: Är det meningen,
att fackföreningsrörelsen skall sättas på
halster under någon tid framåt och att
projektet kanske sedan vid lämpligt
tillfälle skall tagas upp igen? Jag vill
inte tro att det är utskottets mening,
då jag har ett intryck av att den överläggning
vi haft i utskottet varit buren
av ganska försonliga tongångar. Utskottets
skrivsätt förefaller mig emellertid
avvika från de tongångar vilka
man givit uttryck åt vid debatten i utskottet.
Reservanterna å sin sida göra gällande,
att kritikerna trots den diskussion
som förts i ämnet knappast ha fått
klart för sig arten av de gemensamma
intressen, som finnas för fackföreningsrörelsen
och det socialdemokratiska
partiet. De ha ju i alla fall genom tiderna
väsentligen bestått av samma
människor. Det har varit samma människor
i de lokala arbetarkommunerna
och inom de lokala fackliga organisationerna.
Det har ju då varit naturligt,
att det växt fram ett förhållande, där
de gemensamma intressena fällt utslaget
i mycket hög grad. Jag vill också
erinra om att det faktiskt var det socialdemokratiska
partiet, som på sin
tid tog initiativet till bildandet av LO,
vilket också i sin ordning måste betyda,
att mycket starka gemensamma intressen
förefunnits. Jag tror att man
har haft litet svårt att hålla detta i
minnet, när man talar om den kollektiva
anslutningen till det socialdemokratiska
partiet som någonting så
oegentligt.
Utskottet har också gjort en antydan
om att den ifrågasatta lagstiftningen
skulle bli av ganska komplicerad natur.
Jag tror att man har mycket rätt däri,
t. o. m. mera rätt än man själv givit uttryck
åt. .lag ifrågasätter på allvar, om
det inte, därest man skulle gå in för en
sådan lagstiftning, skulle öppnas möjligheter
för en hel rad försök att komma
på sidan om lagen. Jag vill erinra
om att de lokala fackföreningarna förr
i världen oftast i en ingress till sina
stadgar hade inskrivet liksom ett poli
-
11C Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
tiskt program, som gjorde dem lika
mycket till politiska föreningar som till
fackliga sådana. Om man nu skulle lagstifta
om förbud mot kollektiv anslutning
till arbetarpartiet, finns det, såvitt
jag kan se, ingenting i världen som
hindrar, att fackföreningarna själva genom
att exempelvis inta ett sådant politiskt
program i sina stadgar kunna bli
det politiska instrument, som man nu
har i det socialdemokratiska partiet.
Det skulle säkerligen visa sig, att det
kommer att bli oändligt svårt att lagstifta
på detta område på sådant sätt,
att man över huvud taget skulle kunna
få den lagstiftningen effektiv. Vidare
är lagstiftningen givetvis fullständigt
onödig enligt mitt sätt att se.
Frågan Om kollektiv anslutning till
det socialdemokratiska partiet är givetvis
inte ny. Den bär diskuterats ut och
in inom de fackliga organisationerna
under en lång följd av år. Såvitt jag nu
minns rätt kom denna fråga första
gången upp till diskussion på grund av
initiativ från ungsocialistiskt håll. Det
var ungsocialister som voro medlemmar
av de fackliga organisationerna men
som aldrig försummade att uttala sitt
mycket starka och bestämda förakt för
allt politiskt arbete. De förde ofta fram
denna fråga om anslutningen till det
socialdemokratiska partiet och gjorde
sina angrepp mot den. Men även vid
senare tillfällen framfördes kritik mot
den kollektiva anslutningen och då
mycket ofta av krafter, som självklart
betraktade sig som speciellt radikala
sådana. De ställde sig i hög grad tveksamma
inför en kollektiv anslutning,
som ledde till att det politiska partiet
fick en hel del medlemmar, som inte
voro precis på samma sätt intresserade
som de som hade blivit medlemmar på
grund av enskild anslutning. Man sade,
att man inte ville ha ett sådant massparti,
som på grund av sin alltid inneboende
tröghet skulle kunna komma att
bli en belastning. Idealet ur denna syn
-
punkt vore ett väl sammansvetsat mindre
parti, som genom sin intensitet och
stridsvilja skulle uppväga fördelarna
av ett kvantitativt större parti.
Det finns givetvis dessutom fortfarande
medlemmar i det socialdemokratiska
partiet som av den ena eller andra
anledningen inte äro anhängare avkollektiv
anslutning. Under dessa diskussioner
inom fackföreningarna hävdade
emellertid de mindre liimlastorinande
medlemmarna, att kollektivanslutning
stod mera i samklang med arbetarrörelsens
strävanden, och dessa
medlemmar blevo oftast de tongivande
bland fackföreningsfolket. Jag vill för
min del säga, att det inte minst ur samhällets
egen synpunkt torde ha varit i
hög grad lyckosamt, att så blev fallet.
Enligt min mening har detta betytt ganska
mycket såväl för det socialdemokratiska
partiets utveckling som för den
fackliga rörelsens utveckling här i vårt
land. Fackföreningsmedlemmarna fingo
genom denna kollektiva anslutning sina
vyer vidgade utöver löneavtalsgränserna
och fingo upp ögonen för de stora
ekonomiska sammanhangen, sammanhangen
mellan lönefrågorna och samhällets
hanterande av såväl socialpolitik
som försörjningsspörsmål och ekonomiska
avgöranden i övrigt. Att detta
har lett till en mycket lycklig utveckling''
för den svenska fackföreningsrörelsen
och för landet i dess helhet torde
näppeligen någon kunna bestrida.
För det socialdemokratiska partiet
har också denna konfrontation med den
fackliga rörelsen bidragit till att partiet
har liksom kommit närmare marken
och sökt att realistiskt bedöma de problem
som det gällt att lösa. Denna ömsesidiga
uppfostran av den fackliga och
politiska rörelsen har varit till gagn
för hela samhället. Man har nämligen
därigenom åstadkommit en facklig rörelse
med en sådan balans och en så
sund utveckling, att man kanske får söka
i många länder efter dess make. Jag
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Nr 15.
117
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
skulle tro att den som fördomsfritt försöker
bedöma det svenska socialdemokratiska
arbetarpartiets politik kommer till
det resultatet, att detta även sett ur samhällets
synpunkt har gått en mycket
lycklig utveckling till mötes. Enligt min
mening torde det alltså inte vara någon
tillfällighet, att arbetarrörelsen i vårt
lilla land, med för all del sina många
svagheter, för många utländska bedömare
faktiskt framstår som ett föredöme.
Fackföreningsrörelsens förmåga att
med ett minimum av ödeläggande strider
lösa sina avtalsproblem vittnar om
en balans och eu klokhet som inte alltid
är till finnandes i andra länder.
Gör man en utblick dithän, skall man
mycket snart finna, att den ömsesidiga
fostran som de båda kontrahenterna i
detta fall ha bestått varandra måste betecknas
som en stor tillgång för ett
samhälle.
Med anledning av att man på borgerligt
håll är så angelägen om att skärpa
kampen mot kommunisterna vill jag
framhålla, att jag undrar, om man inte
gör in dunderdumhet, när man här söker
att med de medel som stå till buds
knäcka kollektivanslutningen från fackföreningarnas
sida. Det är ändå inom
fackföreningarna den stora kampen mot
kommunisterna föres. Genom att politiskt
kunna aktivisera dessa fackföreningar
genom att ta upp de politiska
diskussionerna redan på fackförcningjarnas
sammankomster och möten får
man där osökta tillfällen att lämna upplysningar
om den kommunistiska verksamheten,
vilket givetvis också, efter
vad som synes, har lett till ur vår synpunkt
önskvärda resultat. Det förefaller
mig sålunda även ur denna synpunkt
vara högst tvivelaktigt, när man ifrån
borgerligt håll söker att bekämpa den
kollektivanslutning, som är ett av medlen
att effektivisera kampen emot kommunisterna.
Vad beträffar den frihet, som man
påstår skulle ha kommit i kläm genom
den kollektiva anslutningsformen, har
det redan tidigare sagts, att reservationsrätten,
sådan den här tillämpas,
icke ger anledning till berättigat klander.
Ingens frihet trädes för nära. Det
är bara fråga om en praktisk metod för
fackföreningarnas vidkommande att
ordna sitt förhållande till det politiska
parti, till vilket fackföreningen är ansluten.
Jag vill också erinra om att kollektivanslutning
från fackföreningarnas
sida förekommer till arbetslöshetskassor,
hemvärnsföreningar, ABF, Samaritförbundet,
försäkringsorganisationer
m. fl., och det innebär, som sagt, ingenting
annat än att vederbörande fackorganisation
på ett för medlemmarna
praktiskt sätt ordnar sitt medlemskap.
Jag sade ju, att ingens frihet trädes
för nära, eftersom reservationsrätten
står till buds. Jag hörde, att utskottets
ordförande hade sina funderingar om
hur denna reservationsrätt tillämpas.
Och jag förstod att han hade lyssnat
kanske litet för mycket till den kommunistiska
klagolåten i första kammaren
på den punkten. Jag har konfererat
med ett flertal kännare på området från
olika delar av landet, och jag vågar därför
säga, att för det stora flertalet av
fackföreningarna ute i landet är del
inte fråga om en reservationsrätt, som
måste skrivas om varje år. Den rätten
känner jag inte till. Det är här fråga
om en reservationsrätt, som gäller tills
den av vederbörande återkallas. Varje
fackförening äger ju själv att besluta
om de regler, under vilka dess arbete
bedrives, och det lär hos en och annan
fackförening i Stockholm förekomma
regler, som vi icke känna till inom
fackföreningarna från de övriga delarna
av landet men som sannolikt ha tillkommit
på grund av den hetsiga och
mycket svåra kamp, som föreningen
har att föra emot kommunistelementen
i den här staden.
Jag vill också visa på att samma metod,
som vi tillämpa i fråga om kollek
-
118 Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
livanslutningen, tillämpas även i vårt
broderland Norge, och jag har inte på
något sätt där kunnat finna, att den har
lett till skada för det allmänna eller att
den har utnyttjats på ett sådant sätt,
att det har funnits anledning till ingripande
från det allmännas sida.
I England, vars invånare man väl i
alla fall inte gärna kan påstå skulle
vara mindre angelägna om den individuella
friheten, bygger hela det socialdemokratiska
partiet, labourpartiet, faktiskt
på fackföreningsrörelsen och på
fackorganisationerna och, om jag inte
är fel underrättad, direkt på fackförbundet.
Det är ingenting annat än ett
politiskt bludder, när det påstås, att
den politiska friheten härigenom trädes
för nära.
Att skapa förbud mot kollektivanslutning
och givetvis då också stadga straff
för överträdelse av dessa förbud eller,
med andra ord, kriminalisera den kollektivanslutning,
som förekommer här
i vårt land och som har hävd sedan
mycket lång tid tillbaka, måste i allra
högsta grad betraktas såsom opåkallat
och kränkande mot den svenska fackföreningsrörelsen.
Jag tror att man har
rött att säga, att den svenska fackföreningsrörelsen
tillhör världens kanske
främsta fackföreningsrörelse i fråga om
balans, besinning och möjligheter att
ta upp och ta hänsyn till ekonomiska
frågor och diskutera dessa. Det är att
rubba förtroendet för denna rörelse på
ett sätt som är i högsta grad opåkallat,
om man, såsom här skett från motionärernas
sida, ropar på en lagstiftning
om förbud mot kollektiv anslutning.
Utskottet har, såsom jag nämnde, velat
begränsa sig högst väsentligt, men
det har i alla fall ställt i utsikt, att detta
lagstiftningskrav kan, om inte utgången
blir den önskade, resas på nytt
och under alla omständigheter tydligen
också leda till resultat. Jag kanske skulle
ha rätt att fråga utskottet, hur lång
nådatiden skall bli, innan man får säga
det sista ordet i denna fråga om iagstiftningsförbud
mot kollektivanslutning.
Med den samhällsanda, som såväl
det socialdemokratiska partiet som den
svenska fackföreningsrörelsen ha lagt
i dagen här i landet, är det, såsom jag
nämnde, enligt mitt sätt att se kränkande
och opåkallat att över huvud
taget föra fram denna fråga till diskussion.
Jag ber att få yrka bifall till reservationen
på denna punkt.
Herr SVENSSON i Stenkyrka (kort
genmäle): Herr talman! Herr Olsson i
Mellerud påtalade i sitt anförande de
försonliga tongångarna i utskottet vid
behandlingen av den förevarande motionen,
och det är riktigt, att utskottet
ställt sig välvilligt till motionens önskemål.
Herr Olsson i Mellerud sade, att meningarna
skärpts vid utskottets skrivning,
och jag vill tillägga, att herr Olsson
kanske i någon mån också skärpt
sin mening i denna fråga.
Herr Olsson frågar, hur lång nådatiden
skall bli, i anslutning till det uttryck
i utskottets skrivning, som lyder:
»Den i och för sig tänkbara möjligheten
att genom lagstiftning inskrida mot
kollektiv anslutning vill utskottet dock
för närvarande ej förorda.»
Jag skall inte gå in på någon historik
av fackföreningsrörelsen och det
socialdemokratiska partiet och samarbetet
dem emellan. Men vi få nog komma
ihåg, att tiderna förändras. När
herr Olsson i Mellerud efterlyser meningen
i den formulering, som utskottet
här gjort, vill jag påpeka en annan
formulering i utskottets utlåtande, fjärde
stycket på s. 9 i utlåtandet: »Efter
demokratiens genombrott i vårt land
har det blivit självfallet, att alla medborgare
skola äga politisk självbestämmanderätt.
» Sedan fortsätter utskottet:
»Utvecklingen i främmande länder bär
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Nr 15. 119
.Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
skrämmande vittnesbörd om huru dessa
omistliga värden lätt kunna förloras,
om de icke på allt sätt värnas.»
Utskottet uttalar längre fram: »Härtill
kommer att det ur demokratisk synpunkt
måste anses betänkligt, att möjlighet
föreligger för organisationer att
kollektivt ansluta medlemmar till ett
icke demokratiskt parti.»
Jag tycker, att de formuleringar som
jag läste upp böra vara tillfredsställande
för herr Olsson i Mellerud och reservanterna.
Vidare vill jag säga, att denna fråga
om kollektivanslutning dock är underställd
utskottet och riksdagen, och utskottet
har följaktligen att taga ställning
till om det vill rekommendera en
kollektiv anslutning eller inte. Jag får
väl säga, att utskottets formulering på
den punkten är riktig, nämligen att utskottet
inte vill förorda kollektiv anslutning,
utan anser, att organisationerna
böra ansluta medlemmarna frivilligt.
Det är bara detta jag har velat an1
öra gentemot herr Olsson i Mellerud.
Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag hade tillfälle att säga något
om min principiella syn på denna
fråga vid remissdebatten i år, och jag
skall inte upprepa de synpunkter jag
då förde fram. Så långt jag har kunnat
följa med debatten, både inom och
utom riksdagen, har det inte kommit
fram någonting, som enligt min mening
vederlägger de synpunkterna.
Jag skall här närmast taga upp elt
par begränsade saker i anslutning till
reservanternas motivering. Men innan
jag gör det skall jag be att få notera ett
par ting med anledning av vad som bär
har sagts från reservanternas sida.
Herr Olsson i Mellerud förklarade
med anledning av ett yttrande i första
kammaren om att man i en del fackföreningar
måste reservera sig varje år,
att han har talat med folk från olika
delar av landet. Herr Olsson säger:
»För det stora flertalet fackföreningar
är det inte fråga om en reservationsrätt
som måste förnyas varje år.» Om man
vänder på saken, har alltså herr Olsson
bekräftat att det i en del fackföreningar
är så illa ställt, att en människa varje
år skall reservera sig för att inte åka
in i det socialdemokratiska partiet mot
sin vilja. Det är väl inte någon rim och
reson i en sådan ordning. Det är ju
rent trakasseri att kräva att en människa
år efter år skall reservera sig för
att inte åka in i ett parti som hon inte
vill tillhöra, men herr Olsson erkände
ju att det är så i vissa fall.
Herr Hedlund i Östersund sade, att
om han kunde se det minsta uns avkränkning
av en medborgares rätt,
skulle han inte vilja vara med om detta,
och herr Olsson i Mellerud säger:
»Ingens frihet trädes för när.» Ja, vem
är det som skall avgöra, om friheten
trädes för när? Är det vederbörande
själv som skall avgöra det eller herr
Olsson i Mellerud eller herr Hedlund
i Östersund eller någon annan?
Låt mig erinra om en liten parallell.
Vi ha en lagstiftning till skydd för
samvetsömma värnpliktiga. Det har alltid
funnits både militärer och andra,
för vilka dessa människors tankevärld
har varit så främmande, att de aldrig
ha kunnat få i sitt sinne att dessas
samveten ha trätts för när. Lagstiftningen
har emellertid ställt sig på den
ståndpunkten, att det är människorna
själva som skola bestämma när friheten
trädes för när.
Det gick aldrig upp för ett stort flertal
av de präster och länsmän som under
en lång kamp mot de fria andliga
rörelserna försökte upprätthålla den
rena lutherska läran, att oppositionens
frihet träddes för när, men de människor
som stodo i kampen hade själva
den uppfattningen. Vill man nu respektera
människors frihet och uppfattning,
får man väl ändå ta hänsyn till vad de
själva anse om saken.
120 Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
Nu säga reservanterna, att något fall
av åsiktsförtryck i form av politisk förföljelse
av fackföreningsmedlemmar,
som anmält avvikande mening vid kollektiv
anslutning till partiet av fackföreningen,
icke är känt. Hans excellens
statsministern yttrade under remissdebatten:
»Jag är ganska övertygad om
att det inte skall kunna letas upp något
fall då en person lidit något som helst
men av att han begagnat reservationsrätten.
» Man meddelar oss alltså, att
varje medlem från början kan ställa
sig utanför och att reservationsrätten
sedan kan när som helst begagnas. Det
står här i reservanternas yttrande:
»Varje medlem kan sålunda från början
ställa sig utanför, medan reservationsrätten
också sedermera finns att tillgå.
__ — — Den innebär frihet från alla
ekonomiska förpliktelser mot den socialdemokratiska
organisationen.»
Jag skall be, herr talman, att få beröra
ett fall, som jag känner till hemma
från Bohuslän. Det gäller en busschaufför
i Kungälvs ytterby. Han har själv
i en skrivelse till Svenska järnvägsmannaförbundet
relaterat händelseförloppet
på följande sätt: »1 början av april
månad 1948 framförde vi önskemål till
uppbördsmannen vid Kungälvslinjerna,
Folke Andersson, att få erlägga våra avgifter
för mars månad.»
Jag vill här förutskicka en anmärkning.
I mars månad 1948 beslöt denna
avdelning av Svenska järnvägsmannaförbundet,
nr 198, extra uttaxering till
det socialdemokratiska partiet, och
emot detta reserverade sig herr Andersson
— så hette chauffören — och en
kamrat till honom. Han fortsätter i
skrivelsen: »På grund av den schism
som uppstått genom avdelningens beslut
om extra uttaxering till socialdemokratiska
partiet, varvid undertecknade
bl. a. reserverat sig mot beslutet,
var uppbördsmannen tveksam om hur
mycket vi skulle erlägga vid kontingentbetalningen.
Han föreslog därför
att vi skulle vänta med inbetalningen
till dess klarhet vunnits på denna
punkt. Uppbördsmannen tillskrev avdelningskassören
och begärde direktiv
hur han skulle förfara. Han erhöll inget
svar från kassören.
I början på maj månad 1948 önskade
vi återigen erlägga avgiften till uppbördsmannen,
men denne var fortfarande
tveksam då han icke erhållit
några order från kassören. Vi sände
därför kronor 7:-- vardera pr postgiro
till avdelningen den 11/5 för att
på så sätt fullgöra våra skyldigheter tili
fackorganisationen. Därvid hade vi icke
medtagit avgifterna till det socialdemokratiska
partiet: extra uttaxeringen på
1 krona pr månad samt 50 öre pr månad
till arbetarkommunen, då vi begärt
utträde ur densamma. Den 26/5 erhöllo
vi pengarna tillbaka, och på avierna
meddelade avdelningskassören följande:
''Härmed återsändes kr. 7: — som insatts
å konto 30010 enligt anteckning å
talongen kontingent apr.—maj. Emellertid
upptager uppbördslistan rest för
Eder fr. o. in. den 1 mars, varför Ni
beklagligt nog avförts från Svenska
järnvägsmannaförbundet för bristande
betalning. Kontingenten inklusive uttaxeringsavgift
är fr. o. in. mars 5:~
pr månad till årets slut.’
Vi ha hävdat att stöd åt något som
helst parti strider mot vår rättsuppfattning
om stödet skall ske under tvång.
Avd. 198 har då svarat att vi av denna
anledning få erlägga den uttaxerade
meravgiften till avdelningskassan. Detta
anse vi vara orätt, när vi i så fall få
erlägga en liögre avgift till det fackliga
arbetet än övriga medlemmar.
Med hänsyn härtill anse vi att avdelningskassören
handlat felaktigt, och
anhålla vi härmed att förbundsstyrelsen
måtte besluta om utredning av ärendet
samt därefter också besluta upphäva
avdelningens åtgärd och förklara
oss båda som medlemmar i förbundet.
Vi vilja framhålla att vi tillhört fack -
Onsdagen den 3 maj 1950 ein.
Nr 15.
121
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
föreningsrörelsen i respektive 14 och
13 år utan att vid något enda tillfälle
ha resterat med kontingenten, eller på
annat sätt brutit mot förbundets stadgar.
Med hänsyn härtill uttala vi förhoppningen
att genom Edert ingripande
vinna rättelse.»
Till denna skrivelse var fogat ett intyg
av uppbördsmannen i Kungälv, och
intyget hade följande lydelse: »Undertecknad
får härmed intyga, att jag tagit
del av den skrivelse som medlemmarna
nr 40994 — 40977 ställt till Järnvägsmannaförbundet
i anledning av deras
uteslutning ur avd. 198 och får jag intyga
att de i skrivelsen lämnade uppgifterna
äro riktiga till alla delar.»
Skrivelsen föranledde ingen åtgärd i
Svenska järnvägsmannaförbundet. Efter
nya påstötningar kom en skrivelse
från Svenska järnvägsmannaförbundet
av följande lydelse: »Förbundsstyrelsen
har haft ärendet under behandling och
därvid funnit, att inga skäl föreligga
för ett bifall till Er senaste framställning.
Den hemställan Ni gör i Er skrivelse
att förbundsstyrelsen måtte till
avdelning 198 lämna sådana befogenheter,
att undantag från kollektiv anslutning
eller förhöjda kostnader med anledning
härav måtte få ske, kan icke av
förbundsstyrelsen bifallas, när de redan
bestämda avgifterna äro sådana,
att envar medlem stadgeenligt har att
erlägga desamma. Något tvång i politiskt
hänseende har icke vare sig avavdelningen
eller förbundsstyrelsen
satts i fråga, som Ni av föreliggande
skrivelse till Er i denna sak har funnit.
Förbundsstyrelsens beslut är också
fattat på grund av Eder begäran om en
nedsättning av avgiften, som icke tillkommer
andra medlemmar i förbundet,
jämte vad som nyss sagts.»
Sedan tillställde dessa chaufförer
Svenska järnvägsmannaförbundet en ny
skrivelse den 15 januari i år. Den har
aldrig kommit fram, påstås det, men
efter ett telefonsamtal mellan Stock
-
holm och Kungälv fick herr Andersson
ett brev igen, och jag skall be att ur det
brevet få anföra vad som här är väsentligt:
»Vi ha i skrivelse dels ursprungligen
den 23 september 1948 och
även den 11/1 1950 meddelat Eder, att
återinträde i förbundet icke kan ske på
andra villkor, än att bestämmelserna
ang. avgifterna, som äro fastställda avförbundets
kongress och därmed också
av avdelningarna, därvid följas. Alla
medlemmar ha sålunda att erlägga fastställda
avgifter.»
Sedan kommer eu nyhet i denna
brevväxling: »Det står Er fullkomligt
fritt att reservera Er mot erläggande av
de medlemsavgifter, som tillföras det
socialdemokratiska partiet, och i stället
låta dessa avgifter gå till det parti
Ni tillhör. Något återlämnande av berörda
avgifter till Er kan emellertid
icke ifrågakomma. Därest Ni reserverar
Er för erläggande av de sålunda av avdelningen
beslutade avgifterna till det
socialdemokratiska partiet utan att
samtidigt bestämma till vilket politiskt
parti avgifterna skola lämnas, på grund
av Edert medlemskap i sådant parti,
kan någon återbetalning av berörda avgifter
stadgeenligt icke förekomma.»
Vederbörande fingo nu alltså reda
på, att de skulle kunna få avgifterna
förmedlade till folkpartiet, men de kunna
inte få dem tillbaka. Det är ju eu
rätt underlig uppfattning om människors
frihet. Men herr Hedlund i Östersund
förklarar, att ingens frihet på
något minsta sätt har trätts för när.
Här stå vi med olika uppfattningar om
vad respekten för människors frihet
kräver.
Innebörden i det relaterade Kungälvsfallct
är ju denna: Avdelningen 198
beslutar en extra uttaxering till det
socialdemokratiska partiet. Två medlemmar
reservera sig emot detta, emedan
de äro folkpartister. Då vägras de
att betala även faekföreningsavgiften,
och sedan uteslutas de på grund av att
122
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning- av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
medlemsavgiften icke har betalats. Det
är förmodligen fullt stadgeenligt, men
det är ju inget försvar, ty det är stadgarna
som äro felaktiga. Det saknas
aldrig stadgar och formella instruktioner
i dylika sammanhang, de gå alltid
att tillverka.
Denna avdelning 198 beviljade för
några dagar sedan 1 000 kronor till det
socialdemokratiska partiet. Jag skall
inte gå in på den saken i och för sig,
men då skrev den socialdemokratiska
tidningen i Uddevalla, att i beslutet låg
också något av en replik. I en diskussion,
där det rör människors personliga
uppfattning, människors frihet och
självbestämmanderätt, där anser en socialdemokratisk
tidning, att 1 000 kronor
är en replik. Jag tycker inte det.
Det går ju an att skriva och säga, att
ingens rätt trädes för när, men jag tror
inte att den sanningen är särskilt realitetsfylld.
Sedan var det en annan sak som jag
också skulle vilja beröra. Herr Olsson i
Mellerud och andra talare ha sagt, att
.socialdemokraterna varit angelägna att
skärpa kampen emot kommunisterna.
Det framgår emellertid inte av de reservationsformulär,
som finnas i en del
föreningar. Vi ha bland annat ett formulär
som användes inom Kommunalarbetareförbundet
i Stockholm. Enligt
det formuläret kan man dirigera avgiften
antingen till fackföreningsrörelsens
understödsfond eller betala den till befullmäktigat
ombud. Så finns det en tom
rad, och som förklarande text under
den raden står: »Här må angivas antingen
Stockholms kommunistiska eller
annat parti.» Man fäster alltså i första
hand uppmärksamheten vid, att om
man inte är socialdemokrat, skall man
ge pengarna till Stockholms kommunistiska
parti. Det är på det sättet, herr
Olsson i Mellerud, som man sköter kampen
mot kommunisterna.
Sedan dröjde det inte länge förrän
jag fick ett annat formulär från Halm
-
stad. Målarförbundets fackförening där
har anslutit sig kollektivt. Då skickade
man ett stencilerat brev till samtliga
medlemmar, och det hrevet innehöll ett
reservationsformulär. Det skulle skickas
in före den 31 mars i år. Det är
alltså icke, som Nordens Karlsson i
Morgontidningen påstår, en gammal
restupplaga, utan det synes vara tämligen
färskt. Där finns två meningar,
av vilka man skall stryka den som ej
är tillämplig: »Jag önskar inte tillhöra
Socialdemokratiska arbetarkommunen.
Jag önskar att avgiften skall erläggas
till Kommunistiska arbetarkommunen.
Stryk det ej tillämpliga.» Andra alternativ
räknar man inte med.
Jag tycker det är eu rätt egendomlig
anordning. Vederbörande kan inte få
pengarna tillbaka och använda dem till
vad han vill. Huruvida han kan få dem
dirigerade till högern, folkpartiet eller
bondeförbundet, framgår inte av Hahnstadsformuläret,
men man erbjuder sig
att vara uppbördsorgan för det kommunistiska
partiet.
Jag vill ta upp ytterligare eu sak,
nämligen historiken. Herr Hedlund i
Östersund rättade ett felaktigt årtal. Det
var två siffror som voro omkastade, och
han adresserade rättelsen till mig. Det
är givetvis ett rent tekniskt fel. Det är
ingenting att säga om det, men sedan
heter det: »Betänkligheter mot den kollektiva
anslutningen fördes tidigt fram
såväl inom som utom arbetarrörelsen.
Den senares kritik gällde dock tvångsmässigt
genomförd anslutning av fackföreningsmedlemmar
såsom äventyrande
eu total facklig sammanslutning avalla
arbetare utan hänsyn till politiska
meningsriktningar.»
I denna historieskrivning påstår man
alltså, att det inom fackföreningsrörelsen
egentligen inte har förekommit någon
opposition emot kollektivanslutningen
så som den tillämpas för närvarande.
Men det är ju inte riktigt Här
ha ju förekommit motioner från fack
-
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Nr 15. 123
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
förbund om upphävande av denna kollektivanslutning.
1911 tillsattes en kommitté
för att utreda den saken, och den
lämnade sitt betänkande 1913. Vid 1917
års kongress förelåg det en motion från
Metallarbetarefackförbundet, och omkring
Va av kongressens medlemmar
voro då emot kollektivanslutning. Historieskrivningen
är alltså en smula tillrättalagd
för att den skall passa in i
sammanhanget.
Under remissdebatten påstod hans
excellens statsministern följande: »Jag
tror inte att de gamla liberalerna kände
sig på något sätt oroade av detta, utan
de tyckte att det var en ganska naturlig
ordning att på detta vis den fackligt
organiserade arbetarrörelsen och
det socialdemokratiska arbetarepartiet
kände nära samhörighet.» Men för en
liten stund sedan stod samme excellens
i första kammaren — han har kanske
läst på bättre nu — och talade om striden
mellan F. W. Thorsson och C. G.
Ekman år 1900, den riksbekanta Eskilstuna-striden
om denna sak. Jag bara
noterar till protokollet, att hans excellens
statsministern har rättat sin egen
historieskrivning på den punkten. Den
kanske behöver rättas på flera punkter.
Jag tror man kan sammanfatta vad
som hittills har förekommit i denna
sak med det omdöme man för en tid
sedan kunde läsa i Fackföreningsrörelsen,
Lö:s organ: »Kollektivanslutningen
kan icke ur demokratisk synpunkt utan
besvär försvaras.»
Herr OLSSON i Meiierud (kort genmäle):
Herr talman! Herr Svensson i
Ljungskile sade, att jag har erkänt, att
det inom vissa fackföreningar förekommer
reservationsrätt som måste förnyas
varje år. Jag känner icke till något sådant,
trots att jag bär varit verksam
medlem såväl av den svenska fackföreningsrörelsen
som av det svenska socialdemokratiska
partiet under snart
ett halvt århundrade. Jag har haft samtal
med åtskilliga representanter från
andra landsdelar, som säga sig icke heller
känna till någon sådan form. Däremot
föredrogs det vissa stadgar från
metallarbetarefackföreningen här i
Stockholm av kommunisten Öliman. Jag
vet inte om kommunikationen mellan
honom och herr Svensson i Ljungskile
är särdeles god, men ingen av oss har
sett till det förut.
Det får sålunda inte stå, att jag har
erkänt detta. Jag har endast sagt att
jag hört dessa uppgifter lämnas i första
kammaren. I vilken mån de äro riktiga
kan jag inte säga innan fallet blivit undersökt.
Sedan vill jag säga, att jag tror herr
Svenssons sätt att skapa argument är
litet för lättvindigt, när han tar fram
reservationsformulär från särskilt kommuniststyrda
fackföreningar och anför
deras stadganden i olika ting som
exempel på hur det går till ute i landet.
Det är inte på det sättet.
När herr Svensson sedan ville göra
gällande — det var på samma grundval
för övrigt — att vår kamp mot kommunisterna
är i högsta grad tvivelaktig,
måste väl det ske mot bättre vetande.
Vad är anledningen till den svenska
fackföreningsrörelsens sundhet om inte
just denna kamp som socialdemokraterna
ha fört mot kommunisterna i fackföreningarna?
Vad är det som har skapat
den stolta fackföreningsrörelsen i
vårt land om inte konfrontationen från
de svenska fackföreningarna med de
politiska strävandena, låt vara genom
ett så ömkligt instrument som det socialdemokratiska
partiet tydligen är i
herr Svenssons ögon?
llerr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Även om vissa
fackföreningar äro kommuniststyrda,
kan väl inte gärna målarfackföreningen
i Halmstad vara det, eftersom den da
124
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
inte hade varit kollektivansluten till
det socialdemokratiska partiet. Något
sådant tycker jag förbjuder sig självt.
Sedan säger herr Olsson i Mellerud
en hel del vackra ord om det socialdemokratiska
partiet och alldeles särskilt
om fackföreningsrörelsen, dess kvalitet
och sundhet i största allmänhet. Jag
ber, herr Olsson, att få instämma. Det
finns ofantligt mycket berömvärt hos
denna organisation, men vi diskutera
ju inte fackföreningsrörelsen i allmänhet,
utan vi diskutera en detalj, nämligen
kollektivanslutningen och vad den
i olika avseenden kan innebära. Jag
skall gärna erkänna, att den svenska
fackföreningsrörelsen är värd mycket
beröm i många avseenden, men det är
en sak för sig, och därför är det inte
säkert, att allting är bra. Det här systemet
med kollektivanslutning tycker jag
inte är bra.
Herr OLSSON i Mellerud (kort genmäle)
: Herr talman! När herr Svensson
i Ljungskile har givit sitt erkännande
åt fackföreningsrörelsen, skulle han då
inte kunna sträcka sig en aning längre
och ge denna fackföreningsrörelse det
förtroendet, att den själv får ordna sina
egna interna angelägenheter inom fackföreningarna?
Jag tror inte att herr
Svenssons påpekanden äro nödvändiga
för den svenska fackföreningsrörelsens
vidkommande.
Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Med all respekt
för den svenska fackföreningsrörelsen
kan jag inte tillerkänna vare sig
den eller någon annan förtroendet att
bestämma om andra människors partianslutning
och åsikter — om sådant
skall var och en själv bestämma.
Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr talman! Herr Svensson i Ljungskile
anförde ett fall, där den enskildes
frihet skulle ha blivit kränkt genom
kollektivanslutningen. Det fallet har
han inte bara tagit upp här i dag, utan
han har också vidarebefordrat det landet
runt under det senaste året.
Jag är ledsen att jag i min tur måste
göra herr Svensson i Ljungskile ledsen
genom att konstatera, att de uppgifter,
som ha framkommit i det speciella fallet,
icke äro med sanningen överensstämmande.
Det har inte gått till väga
på det sätt, som herr Svensson har
framhållit, och det kan väl bero på att
herr Svensson är något ensidigt informerad
om den händelseutveckling, som
här har förevarit.
Jag är inte i tillfälle att nu på de få
minuter, som stå till förfogande för en
replik, lämna en detaljredogörelse för
händelsen. Jag kommer emellertid att
göra det senare i ett anförande. Jag vill
nu bara konstatera, att herr Svensson i
Ljungskile har blandat ihop två ting,
nämligen i det ena fallet frågan om kollektivanslutningen
till det socialdemokratiska
partiet, och i det andra fallet
frågan om fackföreningarnas anslag till
det socialdemokratiska partiet.
Vad beträffar frågan om kollektivanslutningen
i det här speciella fallet,
så har beslut fattats i ifrågavarande avdelning,
utan att den berörde mannen
har reserverat sig häremot. Det föreligger
alltså icke, såsom herr Svensson
i Ljungskile gör gällande, någon reservation
i fråga om kollektivanslutningen
till partiet.
Därefter har frågan om anslag till
partiet tagits upp till behandling. Man
har då i avdelningen funnit, att man
borde öka kontingenten från fyra kronor
till fem kronor per månad. De
pengarna skulle ju ha kunnat användas
till andra ändamål — de skulle ha kunnat
användas för att finansiera de löpande
fackliga ärendena, de skulle ha
kunnat användas för studieverksamheten
inom avdelningen eller till anslag
till ABF, till humanitära ändamål, eller
till något annat ändamål, som vore för
-
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Nr 15. 125
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
enligt med fackföreningarnas och fackföreningsrörelsens
intressen. Nu beslöt
avdelningen att göra en extra uttaxering,
där pengarna skulle gå till ett annat
ur facklig synpunkt nyttigt ändamål,
nämligen till det socialdemokratiska
partiets valkostnader. Detta, herr
Svensson i Ljungskile, är ingenting annat
än vad som sker när man i Boliden
anslår pengar till folkpartiets valrörelse.
Här är det alltså inte fråga om att
kränka den enskildes rätt, utan det är
här fråga om vilket partis intressen
man vill gynna. Det är lika naturligt,
att det socialdemokratiska partiet söker
sig till de grupper, som det företräder,
som att folkpartiet söker sig till de
grupper, detta parti företräder.
Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Jag ber att få
erinra om att av utskottsreservanternas
utlåtande framgår, att reservationsrätt
föreligger när som helst under den löpande
tiden.
Herr NIHLFORS: Herr talman! Såsom
motionär borde jag väl egentligen känna
mig en smula nedstämd, då den
framlagda motionen ennälligt blivit avstyrkt
av första lagutskottet. Men vid
genomläsande av det utlåtande, som
med lottens hjälp blivit utskottets, kan
jag ju konstatera att det i sak ansluter
sig till motionärernas grunduppfatlning,
ehuru man säger sig »för närvarande
icke vilja förorda den i och för
sig tänkbara möjligheten» att lagstifta
mot kollektivanslutning av facklig organisation
till politiskt parti.
För den, som ansett sig böra ägna
någon tid åt att verkligen läsa motionen,
bör det stå klart, att motionärerna
ingalunda velat ge uttryck för en mot
facklig verksamhet och allra minst mot
arbetarfackföreningsrörelsen fientlig
uppfattning. I motionen redogöres inledningsvis
för utvecklingen på området
och konstateras bl. a. att organisa
-
tionernas insatser i väsentlig utsträckning
befriat deras medlemmar från
tvångsföreställningar och beroendeförhållanden,
som tidigare förelågo. Denna
motionärernas positiva syn på organisationernas
insatser kan ju inte vara
ett hinder för kritisk vaksamhet gentemot
företeelser, som beröra medlemmarnas
förhållanden till organisationerna
och som sammanhänga med det
alltmer ökade inflytande, som organisationerna
tillkämpat sig inom samhället.
Jag kan alltså inte dela herr Olssons
i Mellerud uppfattning, att det är kränkande
att över huvud taget föra denna
fråga på tal. Ett sådant påstående förutsätter
ju att det skulle finnas vissa
frågor här i vårt samhälle som vore
tabu för all debatt. Denna fråga, som
berör den personliga åsiktsfriheten på
ett speciellt sätt, bör allra minst vara
undandragen all diskussion.
Jag har sedan många år personligen
varit aktivt verksam inom en facklig
organisation, soin tillhör TCO. Ingen
torde därför kunna med fog göra gällande,
att jag skulle se på dessa problem
utifrån någon mot facklig verksamhet
fientlig synpunkt. Jag vågar påstå,
att medmotionärerna inte heller
besjälas av någon lust att komma åt den
fackliga verksamheten.
När man i januari läste diverse socialdemokratiska
skribenters många
gånger komiskt rödglödgade ledare i
sina tidningar, kunde man antaga, att
vederbörande inte läst motionen och
därför vid den tidpunkten kom att se
förslaget såsom ett utslag av fientlighet
mot fackföreningsrörelsen. Jag medger,
att detta är en mycket välvillig tolkning
av bakgrunden till de utgjutelscr, som
kunde läsas i socialdemokratiska tidningar.
Saken är emellertid mera betänklig,
när vi återfinna samma förvrängningar
både i den socialdemokratiska
reservationen till utskottsutlåtandet
och i den broschyr, som helt nyli
-
120
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och ioreningars
medlemmar till politiska partier.
gen utgivits av det socialdemokratiska
partiet gemensamt med I.O, i vilka
handlingar det ånyo göres gällande, att
motionärerna åsyfta ett statligt tvångsingripande
mot de fackliga organisationernas
fria beslutanderätt och att
aktionen sålunda kan betraktas såsom
en regelrätt attack mot den fackliga
rörelsen.
Eftersom jag, enligt vad jag förut
sade, varit aktivt verksam inom den
fackliga rörelsen, visserligen icke LO
utan TCO, är det med en viss bitterhet
som jag konstaterar, att det här tydligen
är fråga om en grov demagogi. Man
skall försöka utnyttja en motion medvetet
i en viss riktning. För oss motionärer
har det aldrig varit fråga om att
det lagskydd, som vi tänkt skulle kunna
tillämpas, när det gäller friheten
att ansluta sig till en viss organisation,
skulle kunna rubriceras på antytt sätt.
Med den grundinställning vi ha till individen
och den politiska åsiktsfriheten
har det för oss varit naturligt att också
vid betraktande av detta spörsmål först
och främst se till individens rätt. Det
påstådda angreppet mot den fackliga
rörelsen skulle snarare kunna kallas
för ett förslag att för framtiden hindra
en splittring inom den fackliga rörelsen.
Vissa tecken på en dylik splittring
ha ju kunnat förmärkas på senare tid,
där tydligen den kollektiva anslutningen
till det socialdemokratiska partiet
bär utgjort en viss avgörande faktor.
Jag vill i detta sammanhang särskilt
poängtera, att jag med glädje kunnat
konstatera det uttalande, som står i utskottsutiåtandet
och som lyder: »Härtill
kommer att det ur demokratisk synpunkt
måste anses betänkligt, att möjlighet
föreligger för organisationer att
kollektivt ansluta medlemmar till ett
icke demokratiskt parti.» .lag vill för
min personliga del mycket kraftigt
stryka under detta uttalande och även
betona att jag givetvis icke finner någon
som helst anledning att nu särskilt
kommentera den kommunistiska påpassligheten
att ansluta sig till den föreliggande
motionens tanke. .Statsminister
Erlander har nämligen tidigare
i första kammaren givit kommunisterna
svar på tal, och det uttalande, där
han bl. a. frågade efter reservationsrätten
i Sovjet, vill jag för min del gärna
ansluta mig till.
Jag sade förut, att jag sedan länge
själv varit aktivt verksam i en facklig
löntagarorganisation inom TCO:s ram.
TCO har nu 260 000 medlemmar — ur
LO:s synpunkt en relativt liten organisation,
ehuru, om jag inte minns fel,
LO hade det medlemsantalet omkring
år 1920. Vid några tillfällen har TCO
fått, skola vi säga smeknamnet lillebror
av representanter för storebror LO.
Sammansättningen och storleken av
TCO utvisar, att organisationen icke
kan vara så exklusiv, att man inte
skulle kunna göra en jämförelse organisationerna
emellan i fråga om inställningen
till politiskt engagement.
I utskottsutlåtandet finnes refererat
vad TCO yttrat i fråga om den kollektiva
anslutningen till politiskt parti.
Av referatet framgår bl. a., att man
vid bildandet var fullständigt enig om
den uppfattningen, att tjänstemannaorganisationerna
skulle vara politiskt
neutrala. Detta innebär, att organisationen,
alltså TCO, icke får understödja
ett politiskt parti och ej heller blanda
sig i det politiska livet genom att
uttala sig för stöd åt ett visst politiskt
parti. Däremot har man inom tjänstemannaorganisationerna
gärna sett, att
tjänstemännen taga aktiv del i politiskt
arbete. Vi kunna nog säga, att
TCO:s förhoppningar om dylik aktivitet
i viss utsträckning infriats, ty i den
svenska riksdagen sitta för närvarande
50 TCO-are, fördelade på olika politiska
partier.
I det yttrande, som TCO lämnade till
utskottet, betonades även, att de antagna
principerna för organisationens
Onsdagen den 3 maj 1950 em. Nr 15. 127
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
politiska neutralitet ansetts innebära ett
klart förbud för organisationerna eller
deras lokala organ att besluta om kollektiv
anslutning till politiska partier.
Man skulle frestas i detta sammanhang
att fråga just de tidningsmän på
den socialdemokratiska kanten, som
skrivit i denna sak under den gångna
delen av året och som alltså genom
journalistföreningen äro anslutna till
TCO, om de skulle vilja gå på samma
linje som TCO och utskottsmajoritetcn.
Det borde väl ligga nära till hands för
dem såsom TCO-are.
Inom TCO finnas säkerligen en hel
del tjänstemän, som ursprungligen ha
tillhört LO-organisationer eller som
kanske ha vuxit upp i hem, där en eller
båda föräldrarna varit anslutna till LO
och såsom LO-medlemmar många gånger
varit kollektivt anslutna till det socialdemokratiska
partiet. Men trots
denna bakgrund för många tjänstemän
inom tjänstemannarörelsen har, enligt
vad jag vet, aldrig vid något tillfälle
någon av dessa medlemmar väckt förslag
om att tjänstemannaorganisationerna
skulle upphäva sin politiska neutralitet.
Tjänstemännen torde i stället
vara fullt på det klara med att politiskt
medlemskap är en privatsak, något
som man inte så att säga automatiskt
får genom kollektiv anslutning.
Denna inställning hos lillebror-organisationen
tycker jag storebror-organisationen
LO ändå skulle kunna övertaga.
Det behöver inte alltid vara storebror
som skall lära bort av sin rika erfarenhet.
Jag har tidigare i mitt anförande
framhållit, att jag anser att utskottets
utlåtande i sak överensstämmer med
min uppfattning, ehuru utskottets utlåtande
utmynnar i ett avslag på motionens
hemställan. Med hänsyn till
utskottsmajoritetens speciella skrivning
vill jag på sakens nuvarande ståndpunkt
inte yrka annat än bifall till utskottets
förslag.
Herr WEDÉN: Herr talman! Även om
jag har ägnat denna debatt stort intresse,
inte bara här i riksdagen utan
även under hela den tid den fortgått
de senaste månaderna, skall jag, med
hänsyn till den sena timme vi hunnit
till, försöka att fatta mig så kort som
möjligt.
Detta är ju ett problem, som hör till
dem som tydligen kunna utlösa en
synnerligen stor häftighet i meningsutbytet.
Så har ju också varit fallet
denna vinter och vår, och därtill har
tydligen bidragit, att jag och några
andra motinärer ha framfört tanken på
en lagstiftning, innebärande hinder för
kollektiv anslutning till politiskt parti
av organisationers och föreningars medlemmar.
Jag har visserligen tillhört denna
kammmare endast något mer än ett
år, men jag har under många år med
stort intresse följt den politiska debatten.
Jag måste likväl säga, att jag för
min del sällan tidigare har funnit
sådana absurda vrångbilder, så långt
gående förvrängningar och förvanskningar
av politiska motståndares motiv,
som dem kollektivanslutningens försvarare
i den socialdemokratiska pressen
under debatten ha gripit till när det
gällt för dem att värja sig mot kritiken
av kollektivanslutningen.
En socialdemokratisk tidning i Skåne
säger sålunda rent ut — och dess uttalande
är inte alldeles enastående,
även om det säkerligen hör till de allra
längst gående — den säger rent ut,
att det är det rena hyckleriet att komma
och hovera sig över den personliga
friheten med anledning av den kollektiva
anslutningen till det socialdemokratiska
partiet. »Det är», skriver tidningen,
»elt eliindigt och osmakligt
dubbelspel. Det är», fullföljer den resonemanget,
»bidragen till folkpartiets
valkassa som medfört den underförstådda
förpliktelsen att Ohlinpartiet i vårt
politiska liv skall gå de enskilda bo
-
9 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 15.
128 Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
lagsintressenternas ärenden. Det är
rena korruptionen och ingenting annat»,
utbrister tidningen, »det luktar
politiska mutor lång väg.»
Jag har citerat detta uttalande av två
skäl, mindre för att ge den ledamot
av denna kammare, som är huvudredaktör
för den tidning, där detta stått
att läsa, tillfälle antingen att återtaga
och beklaga tillvitelser av detta slag,
eller, om han så föredrar, att skämmas
i tysthet, men framför allt för att jag
menar, att det i dess grövsta form återger
den uppfattningen, att kritiken mot
kollektivanslutningen skulle vara ett
från visst ekonomiskt och politiskt håll
utgående angrepp mot fackföreningarnas
och deras medlemmars ekonomiska
och politiska intressen.
Det är klart, att företagarna och deras
organisationer å ena sidan och arbetarna
och alla andra anställda och
deras organisationer å den andra ha haft
och alltid komma att ha olika intressen
att bevaka i fråga om fördelningen av
produktionens resultat. Men de ha likväl
ett gemensamt intresse — herr Rickard
Lindström var för en stund sedan
inne på samma tema i första kammaren
— av den storleksordning och betydelse,
att det ändå till sist väger över
de intressen, som draga isär. Och det
gemensamma intresset är självklart, att
produktionen blir så stor som möjligt
och att den ökas i så snabb takt som
möjligt.
För dem, som hysa uppfattningen —
och naturligtvis även för de arbetare
som hysa uppfattningen, och de äro
inte så få —• att denna tillväxt av produktionen
sker snabbare och säkrare
under ett ekonomiskt system, som i huvudsak
bygger på enskild äganderätt
och fri företagsamhet, än under ett
socialistiskt system, måste det ju också
stå klart, att själva den ram, inom
vilken intressekonflikterna mellan företagare
och - anställda måste utspelas
och lösas, blir större och vidare, och
rimligen då också, att utsikterna för
även i de anställdas intresse tillfredsställande
lösningar skola bli större under
ett sådant friare system än under
ett socialistiskt. Ur denna synpunkt
kunde ju t. ex. tjänstemän och arbetare
med en socialliberal uppfattning göra
gällande, att solidariteten krävde, att
de och deras arbetskamrater skulle
kollektivt ansluta sig till folkpartiet.
Så sker nu inte, trots att vissa praktiska
förutsättningar för sådana aktioner
otvivelaktigt i en del fall kunna föreligga.
Anledningen är naturligtvis
den, att man, hur övertygad man på
den liberala sidan än är att erfarenheterna
tala för att den politiskt ekonomiska
uppfattning, som folkpartiet företräder,
är riktig, likväl samtidigt har
klart för sig, att det här är fråga om
personlig åsiktsbildning, som kan utmynna
i antingen den ena eller andra
politiska grunduppfattningen. Vi tro
t. ex. inte att en socialistisk produktionsordning
leder till snabbare framsteg
än en friare ekonomisk ordning,
men vi respektera förvisso en sådan
övertygelse, när vi stöta på den. Allt
vi begära i detta fall är ju, att socialdemokratien
och socialistiska arbetare
skola acceptera samma spelregler, att
de skola avstå från sådana ansträngningar
som kollektivanslutningen otvivelaktigt
innebär att med de åtgärder,
vilka kommandoartat gripa in i den
enskildes egen åsiktsbildning, söka
manövrera in under socialismens fanor
tveksamma och ibland rentav likgiltiga
människor, ibland också sådana
som innerst inne ha en icke-socialistisk
uppfattning. Jag kan aldrig komma ifrån
den uppfattningen, herr talman, att
detta är en metod som strider mot de
regler som gälla för västerländsk demokrati,
att det är en rest av ett betraktelsesätt
som folkdemokratierna
borde få vara ensamma om och som
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Nr 15. 129
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
den svenska socialdemokratien borde
hålla sig för god att tillämpa.
Herr Waldemar Svensson har tidigare
här ganska utförligt varit inne på
frågan om reservationsrätten och dess
praktiska betydelse. Jag skall därför
inte uppehålla mig vid den saken. Jag
vill bara i detta sammanhang något beröra
frågan om skydd för den politiska
uppfattningens anonymitet.
Under den pressdebatt som pågått
har en socialdemokratisk tidning, nämligen
Dala-Demokraten, helt frankt frågat:
»Tror man verkligen att det finns
röstberättigade svenska medborgare,
som vill hålla hemligt vilket parti de
vill eller icke vill gynna?» Och tidningen
tillägger, att ett sådant argument,
om och när det framföres, faller
på sin egen orimlighet och löjlighet.
Jag tror för min del inte att det socialdemokratiska
partiet principiellt
vill kasta skyddet för det politiska
ställningstagandets anonymitet över
bord. Men när man tar del av den ganska
slarviga argumenteringen på denna
punkt i utskottsreservanternas utlåtande
och ser att den av mig omnämnda
socialdemokratiska tidningen betecknar
detta skydd som orimligt och löjligt,
då blir man sannerligen betänksam.
Skydd mot att behöva röja sitt politiska
ställningstagande måste anses ingå
som en fundamental beståndsdel i
den personliga friheten, heter det i utskottets
utlåtande. Denna ståndpunkt
ha reservanterna tydligen icke kunnat
helt och hållet godkänna. Men var står
socialdemokratien som parti i delta
avseende? Det skulle vara välgörande
med ett klarläggande uttalande på den
punkten. Och jag kan inte förstå annat
än att ett sådant uttalande, om det
blir sådant som jag hoppas och förutsätter,
också i längden, om man verkligen
går frågan in på livet, måste få
konsekvenser för ställningstagandet
till den kollektiva anslutningen.
Jag har under den debatt, som förts,
ofta haft en känsla av att deltagarna i
debatten befunnit sig på två helt olika
våglängder. Argumenten ha liksom gått
förbi varandra; det har inte funnits någon
gemensam bas för resonemanget.
Jag har för min del tyckt mig stöta på
liksom en ovilja eller oförmåga — jag
har svårt att bedöma vilket, men det
är en ganska viktig sak, till vilken jag
skall återkomma — på socialdemokratiskt
håll att erkänna, att det verkligen
är fråga om ett intrång i den enskildes
frihet och rätt. Det verkar som om socialdemokratien
är blind när det gäller
denna sak.
Ibland har detta tagit sig nästan tragikomiska
uttryck. I herr Sehlstedts
tidning, som ju utkommer i hans och
min gemensamma hemstad, Eskilstuna,
läste jag för någon tid sedan en ledare,
som innehöll ett uttalande, som är
ganska märkligt om man ställer det mot
ett annat uttalande i samma nummer
av tidningen. Ledaren handlade om
statskyrkoproblemet och slutade bl. a.
med några ord som jag fann mycket
tänkvärda och som jag har all sympati
för. Herr Sehlstedt beklagade i
denna ledare att »vi ha bara en underlig
förmåga att betrakta frågan om staten
och kyrkan som ett problem som
aldrig är aktuellt när det aktualiseras.
Frågan om statskyrkan är», tilläde han,
»ju inte enbart en fråga om att den
klassiska barmhärtigheten fått en social
motivering. Det gäller ju faktiskt
också frågan om själarnas automatiska
upptagning och om deras frihet.» Detta
tyckte jag var ett klokt uttalande. Men
när jag gick vidare i herr Sehlstedts
tidning, så fann jag snart •— jag vill
minnas bara ett par spalter från denna
ledare —- ett annat avsnitt, som också
handlade om själarnas automatiska
upptagning fastän på ett helt annat sätt.
Det hette där, att fackföreningsfolket
var i färd med att ge ett lämpligt svar
på attackerna mot kollektivanslutning
-
130 Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
en. Sedan skildrades med citat ur en
annan socialdemokratisk tidning, hurusom
kollektivanslutningen ansågs ha tagit
ny fart sedan dessa attacker inletts.
Och med hänsyftning på denna ökning
av automatiken i anslutningen till det
socialdemokratiska partiet sades det,
att angreppet på samgåendet mellan
den fackliga och den politiska arbetarrörelsen
icke gärna kunde få ett värdigare
och mera upplysande bemötande.
I det senare fallet, alltså när det
gällde kollektivanslutningen, var tydligen
anordningen med själarnas automatiska
upptagning icke värd något
beklagande, men väl ett beröm.
Med hänsyn till denna blindhet på
socialdemokratiskt håll så snart frihetsproblemet
tangerar ett område,
som man anser vara av vitalt intresse
för den egna politiska meningsriktningen,
kan det synas som om lagutskottets
optimism, när det gäller att utan några
lagstiftningsåtgärder så småningom bli
kvitt det oting, som kollektivanslutningen
utgör, är relativt svagt motiverad.
Detta intryck förstärkes naturligtvis
när man tar del av de lovsånger —
mycket starkare än den som jag nyss
försökte återge genom citaten från herr
Sehlstedts tidning — som uppstämmas
i den socialdemokratiska pressen med
anledning av att kollektivanslutningen
under 1949 och 1950 säges ha åter ökat
i omfattning.
Jag kan inte undgå, herr talman, att
finna det beklämmande och motbjudande
med sådana triumfskrin över utbredningen
av en ordning som jag för
min del måste betrakta som odemokratisk.
Dylika meningsyttringar föra mig
åter in på frågan, huruvida den socialdemokratiska
vägran att se, vad som
är själva kärnpunkten i kollektivanslutningens
problem, beror på ovilja eller
oförmåga. Det är ett viktigt spörsmål,
ty oviljan kan ju i alla fall avtaga, när
lidelserna ha lagt sig och det hela kan
mera nvktert bedömas även inom det
socialdemokratiska partiet. Utan tvivel
kunna en hel del av de överdrifter och
de förvrängningar, den med förlov sagt
mycket låga nivå som utmärkt en mycket
stor del av de socialdemokratiska
inläggen i pressdebatten, förklaras
med den häftighet, varmed det sjuka
samvetet så ofta reagerar, när någon
tvingas fram till försvar för en sak
som han innerst inne känner är en dålig
sak.
Är det så, kan det ju ändå finnas en
viss grund för lagutskottets optimism.
Men skulle det i stället vara så, att de
socialdemokratiska meningsyttringar,
varav jag här återgivit en liten del, genomgående
äro uttryck för vad man
på den sidan betraktar som en god
demokratisk ordning i ett viktigt avsnitt,
då tvingas jag konstatera, att det
finns en djup klyfta, en skarp skiljelinje
mellan vad som är socialistisk och
vad som är liberal uppfattning om vad
demokratisk ordning kräver på en så
vital punkt som den det här gäller. I
så fall är det fråga om en socialdemokratisk
oförmåga att rätta sig efter den
äkta demokratiens regler, och i så fall
kan nog ingen makt i världen förhindra
att vi, åtminstone så länge det finns
någon liberalism som gör skäl för namnet,
få en lång och hård strid om kollektivanslutningen.
Första lagutskottet är som sagt optimistiskt
och vill för närvarande icke
förorda någon lagstiftning. Om det kan
bidraga till att minska bitterheten i
den debatt, som väl i alla fall kommer
att fortgå, så skall inte jag heller framhärda
i något yrkande om att riksdagen
hos Kung]. Maj:t skall anhålla om
en sådan lagstiftning. Men visar det
sig i det långa loppet, att ingen ändring
inträder, då är jag, herr talman, övertygad
om att frågan kommer att ånyo
föras inför riksdagen, ty det är då den
enda utvägen när det gäller att värja sig
mot en fortskridande försämring av
vårt demokratiska liv.
Jag vill till slut, herr talman, tillåta
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Nr 15. 131
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
mig att säga några ord om ett tema,
som ofta har varit uppe i diskussionen
om kollektivanslutningen. Jag syftar på
den meningen, att friheten inte kan
skyddas genom förbud, att en lagstiftning
mot kollektivanslutningen skulle
vara en mot fackföreningarna riktad
tvångslagstiftning. Jag tror att vi alla
äro överens om att friheten icke får
utnyttjas så, att den inkräktar på andras
frihet. Vi ha för mycket länge sedan
avskaffat den enskildes frihet, att själv
skaffa sig upprättelse för våld och oförrätter,
som tillfogats honom eller hans
familj. Vi ha genom många sociala och
andra lagar begränsat den starkes möjligheter
att utnyttja sin frihet på bekostnad
av den svage. Vi ha i själva
grundlagen ett stadgande om andlig frihet:
Konungen må ingens samvete
tvinga eller tvinga låta.
I förhållande till den enskilde individen
äro organisationerna naturligtvis
numera oerhört starka och mäktiga. Jag
hör ingalunda till dem, som i organisationernas
frammarsch och alltmer
hundraprocentiga täckning av sina
verksamhetsområden vilja se ett illavarslande
och mörkt fenomen i samtiden.
Redan i den motion, som föranlett
dagens överläggning i frågan om kollektivanslutningen,
säges, att organisationernas
insatser i väsentlig utsträckning
befriat medlemmarna från tvångssituationer
och beroendeförhållanden,
som tidigare i icke obetydlig utsträckning
verkat bindande även på deras
andliga frihet. Organisationerna ha således,
förutom när det gäller deras stora
insatser för förbättring av medlemmarnas
arbetsvillkor, även i vissa avseenden
verkat frihetsbefräm jandc. Men
allteftersom utvecklingen gått vidare,
bar det ju blivit tydligt, att det även
inom organisationsvärlden finns tendenser
i motsatt riktning.
I detta sammanhang kan jag inte,
herr talman, underlåta att erinra om
några ord som statsrådet Sträng för
en stund sedan fiillde i första kamma
-
ren — jag tar dem visserligen ur minnet,
men jag tror att jag i varje fall
riktigt återger hans mening. Statsrådet
Sträng tycktes anse, att ett ingripande
av något slag i organisationernas beslutanderätt
skulle vara förbjudet. I såväl
fackliga angelägenheter, alltså även
den som vi nu diskutera, kollektivanslutningen,
som alla andra spörsmål,
vilka komma upp till diskussion inom
en fackförening, skulle det utslagsgivande
uteslutande vara den mening
som majoriteten inom fackföreningen
omfattade; minoriteten fick finna sig
i vad majoriteten bestämde.
Jag tror visserligen att organisationerna
i det stora hela ha varit mäktiga
bestar framför utvecklingens vagn, men
i motsats till statsrådet Sträng, vars anförande,
åtminstone så som jag uppfattade
det, på den här punkten gjorde
ett nästan skrämmande intryck, tror jag
att det är nödvändigt att vi tänka på att
tygla organisationerna, så att de verkligen
i alla vitala avseenden hålla sig
på den rätta demokratiska vägen och
inte i stället bli herrar över passagerarna
i vagnen och draga i väg med
dem mot ett totalitärt eller korporativt
stup. Jag tror icke att det är möjligt
att principiellt göra gällande, att organisationerna
skola vara fritagna från
det demokratiska samhällets uppgift att
hävda den enskilda människans demokratiska
rättigheter. Organisationerna
måste liksom staten, liksom de politiska
partierna, liksom arbetsgivarna,
liksom över huvud taget alla människor
i sitt förhållande till varandra respektera
individens andliga och politiska
frihet. Göra organisationerna detta av
egen vilja, iir det förvisso det lyckligaste.
Kollektivanslutningen står emellertid
icke i överensstämmelse härmed.
Såsom jag nyss sade, vill jag inte,
herr talman, framställa något yrkande.
Men jag hoppas — och det må väl alltid
vara tillåtet att hoppas — att det
stora och mäktiga socialdemokratiska
partiet snart skall, i demokratiens eget
132
Nr 15.
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
intresse, visa en sådan generositet, att
det avstår från kollektivanslutningsmetoden.
En sådan befriande handling
skulle vara ett väsentligt bidrag till den
demokratiska samling i vårt land, som
statsministern så ofta talat om men som
han gjort mindre för att uppnå.
Herr SEHLSTEDT (kort genmäle):
Herr talman! Jag blev uppfordrad av
herr Wedén, när han berörde det förhållandet,
att det finns socialdemokratiska
tidningar, som ha behandlat frågan
om kollektivanslutningen, och därvid
med påpasslig älskvärdhet även citerade
den tidning som jag representerar.
Av ett uttalande om själarnas automatiska
upptagning, som jag gjort i
frågan om statsky ekosystemet, ville
herr Wedén draga konsekvenser även
när det gäller kollektivanslutningen till
det socialdemokratiska partiet. Jag tilllåter
mig därför att erinra åtminstone
herr Wedén om ett faktum, som jag
förmodar att kammaren i övrigt äger
kännedom om, nämligen att upptagningen
i statskyrkan sker medan man
befinner sig i blöjorna och innan man
har någon aning om huruvida man
längre fram i livet kommer att bli fackföreningsmän
eller socialdemokrat. Vad
däremot beträffar upptagningen — om
man nu skall tala om en sådan — via
kollektivanslutningen i det socialdemokratiska
partiet, så sker den när människorna
äro komna till mogen ålder
och ha vissa möjligheter att påverka
den akt de eventuellt bli utsatta för.
Jag trodde verkligen att herr Wedén
hade klart för sig denna ganska väsentliga
skillnad mellan de olika formerna
av kollektivanslutning.
Jag hade inte tänkt deltaga i denna
debatt — det finns ju här fackföreningsmän
som äro bättre insatta i saken
än jag — men när herr Wedén säger
sig vilja ha bort kollektivanslutningen
för att vi här i landet inte skola
komma in i ungefär samma förhållan
-
den som i folkdemokratierna, så kan
jag inte underlåta att erinra herr Wedén
om ett annat faktum, som inte
heller kan ha förbigått honom, nämligen
att kollektivanslutningen dock har
en halvsekellång epok bakom sig, medan
däremot folkdemokratierna äro av
betydligt senare datum.
Jag behöver nog inte tala för den
socialdemokratiska pressen i övrigt på
annat sätt än att jag säger, att jag tror
att det varit riktigt, att man i denna
press har fört fram den uppfattningen,
att kollektivanslutningen i första hand
är ett uttryck för fackföreningsfolkets
önskemål och icke för socialdemokratiska
politikers önskemål — om jag nu
händelsevis får räkna mig till de senare.
Kollektivanslutningen har, såvitt jag
förstår, alltid varit uttryck för en önskan
från fackföreningsfolkets sida att
ansluta sig till socialdemokratien, och
den har kommit till stånd genom beslut
på vanliga möten, annonserade i förväg,
där alla haft tillfälle att ge sin mening
till känna, om de skulle ha velat
göra det.
Herr WEDÉN (kort genmäle): Herr
talman! När jag talade om ett folkdemokratiskt
betraktelsesätt, sade jag att
kollektivanslutningen var en rest av ett
sådant. Ty även om ordet folkdemokrati
är nytt, så är säkerligen det betraktelsesätt,
som jag velat ange med
denna beteckning, av betydligt äldre
datum.
För övrigt noterar jag endast, herr
talman, att herr Sehlstedt betraktar det
som mera motiverat att utsätta vuxna
människor för kollektiv upptagning i
ett samfund än barn. Jag kan inte förstå
att en sådan inställning förbättrar
herr Sehlstedts position i frågan om
kollektivanslutningen.
Herr SEHLSTEDT (kort genmäle):
Herr talman! Jag tillåter mig, herr Wedén,
bara erinra om det förhållandet,
Onsdagen den 3 maj 1950 em.
Nr 15. 133
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
att de vuxna ha haft tillfälle att reagera
mot en sådan upptagning, innan
den skedde, och även kunna göra det
efteråt, om de ha lust. Någon sådan
möjlighet har däremot inte barnet i blöjorna.
Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande
detta utlåtande ävensom behandlingen
av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till sammanträde fredagen
den 5 innevarande maj kl. 3 em.
§ 6.
Ordet lämnades på begäran till
Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som anförde: Herr talman! Jag tillåter
mig hemställa, att kammaren måtte
välja 12 suppleanter för de valmän, som
onsdagen den 10 maj skola väljas för
utseende av fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret jämte suppleanter
för dessa fullmäktige.
Kammaren biföll denna hemställan.
§ 7.
Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till den allmänna
överenskommelsen rörande Europarådets
privilegier och immunitet; samt
nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
10 juli 1947 (nr 511) om särskilda förmåner
för vissa internationella organisationer.
Vidare anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:
nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående prisutjämningsavgift
m. m.;
nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att förordna
om uttagande av antidumpingoch
utjämningstullar;
nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.; och
nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Finland för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å kvarlåtenskap.
§ 8.
Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll:
Protokoll,
hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar
vice talmän i riksdagens andra
kammare samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta kammarens kanslipersonal,
den 2 maj 1950.
På därom gjord framställning beviljades
stenografen, hovrättsassessorn
Per Bergsten ledighet från sin stenografbefattning
under tiden från och
med denna dag till och med vårsessionens
slut. Kanslisten, jur. stud. BritMarie
Ericsson förordnades att under
tiden uppehålla Bergstens stenograftjänst
samt fil. stud. Bertil Palmquist
att under samma tid vara kanslist hos
kammaren.
In fidem
Gunnar Britth.
§ 9.
Justerades protokollsutdrag.
§ 10.
Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:
Till riksdagens andra kammare.
Härmed anhåller jag om tjänstledig -
134 Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
het från 8 maj 1950 till utgången av
maj månad 1950 på grund av offentligt
uppdrag såsom delegat vid handelsavtalsförhandlingarna
med Västtyskland.
Stockholm den 3 maj 1950.
Walter Edström.
Kammaren biföll denna framställning.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.05 på natten.
In fidem
Gunnar Britth.
Fredagen den 5 maj.
Kl. 3 em.
§ 1.
Justerades protokollet för den 29
nästlidna april.
§ 2.
Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan och läkarintyg:
Till riksdagens andra kammare.
Med stöd av bifogade läkarintyg får
undertecknad härmed hemställa om befrielse
från riksdagsgöromålens fullgörande
från den 2 maj 1950 tills vidare.
Malmö den 2 maj 1950.
Jean Braconier.
Härmed intygas, att riksdagsmannen
Jean Braconier på grund av akut luftrörskatarr
är förhindrad att deltaga i
riksdagens arbete fr. o. m. den 2 maj
tills vidare.
Malmö den 3 maj 1950.
A. Grönblad,
leg. läk.
Kammaren beviljade herr Braconier
ledighet från riksdagsgöromålen tills
vidare fr. o. m. den 2 innevarande maj.
§ 3.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning
av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
(Forts.)
Herr talmannen anmälde, att överläggningen
rörande första lagutskottets
utlåtande nr 21, i anledning av väckta
motioner om förbud mot kollektiv anslutning
av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier,
nu komme att fortsättas; och lämnades
därvid enligt förut skedd anteckning
ordet till
Herr LINDBERG, som yttrade: Herr
talman! Den fråga, vars i onsdags avbrutna
behandling vi nu fortsätta, har
ju en liten egenhet med sig, nämligen
att hela utskottet är överens om att motionen
bör avslås. Det gäller bara den
motivering som skall åtfölja detta avslag.
Här ha ju meningarna delat sig
ganska starkt. Majoriteten anser, att det
skall vara den motivering, i vilken man
i förtäckta eller icke förtäckta ordalag
uttalar ett hot mot den svenska fackföreningsrörelsen.
Man säger nämligen
i utskottsmajoritetens motivering följande,
som jag skall taga mig friheten
att läsa upp: »Den i och för sig tänkbara
möjligheten att genom lagstiftning
inskrida mot kollektiv anslutning
vill utskottet dock för närvarande ej
förorda. En sådan lagstiftning, som givetvis
endast skulle avse anslutning till
politiskt parti, skulle nämligen bli av
rätt komplicerad natur. Denna utväg
synes utskottet icke böra tillgripas,
förrän andra möjligheter att ernå en
tillfredsställande ordning på förevarande
område försökts.»
Därmed har man sagt ifrån — och
Fredagen den 5 maj 1950.
Nr 15.
135
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
även velat locka riksdagen att göra
detta — att om fackföreningarna icke
efterkomma motionärernas och utskottsmajoritetens
önskemål så skall en
lagstiftning mot kollektivanslutning så
småningom komma till stånd.
Det är kanske icke första gången
man uttalat ett ganska allvarligt hot
mot svensk fackföreningsrörelse. Det
kan vara frestande att i detta sammanhang
en liten smula erinra om hur man
från motståndarna till fackföreningsrörelsen
gått till väga under skilda tider.
Det kan emellertid här icke bli fråga
om någon detaljgranskning över samtliga
de åtgärder som tid efter annan
försökts och prövats.
När fackföreningarna började sin
verksamhet i mycket blygsam skala restes
det ju från samhällets och de då
maktägandes sida ett mycket starkt
motstånd gentemot en sådan verksamhet.
Man förbjöd dem helt enkelt att
existera, om också icke i lag så på annat
sätt. Man vidtog alla möjliga drastiska
åtgärder för att hindra arbetarna
att sammansluta sig i fackliga organisationer.
Man har vidare vid flera tillfällen,
som herr Olsson i Mellerud i
onsdags redogjorde för, vidtagit åtgärder
direkt mot den fackliga rörelsen,
där man försökt att på alla möjliga sätt
hindra att den skulle växa och växa
sig starkare. Man har också på alla
möjliga sätt försökt hindra, att den
skulle få någonting att säga till om i
samhället.
Nu har man kommit underfund med
en sak; och det är väl en erfarenhet av
ganska gammalt datum. Det är att i
och med att den fackliga rörelsen stöder
det socialdemokratiska partiet ger
man det socialdemokratiska partiet och
arbetarrörelsen möjlighet att hävda
sig på olika håll inom samhället. Det
är nu detta som man på något sätt vill
söka förhindra. Då har man funnit
lämpligt att för närvarande icke angripa
något annat än den s. k. kollek
-
tivanslutningen. Man har fördömt fackföreningarnas
sätt att gå till väga. Denna
fördömelse har skett i många olika
variationer tidigare, och den kommer
väl förmodligen också att fortsätta så
länge som icke den fackliga rörelsen
har övertagit det mesta av makten.
När man emellertid klandrar kollektivanslutningen,
så vet jag icke vad
man egentligen har för rätt att göra
detta, därför att så länge som de fackliga
organisationerna hålla sig inom
ramen för sina stadgar och utav kongresser
och andra institutioner i laga
ordning fattade beslut kan väl ingen
orättvisa ha skett. Ja, då har man funnit
att någon enstaka person, som borde
ha använt sig av reservationsrätten,
icke har gjort detta och följaktligen fått
vara med om att betala till det socialdemokratiska
partiet, ett parti som han
icke gillar. Det finnes ju många sådana
åtgärder, vidtagna här och var av olika
institutioner i samhället, som man kanske
i så fall skulle behöva klandra. Vilja
icke medlemmarna själva bevaka sin
rätt, är det klart att de också i viss
mån få skylla sig själva. Här har man
på detta sätt ute i samhället vidtagit åtgärder,
där det skall fattas för samtliga
medborgare bindande beslut. Men liur
skall man då göra med de medborgare,
som icke deltaga i de allmänna valen
utan ligga hemma på sofflocken valdagen?
Vad skall man säga om dem? De
ha ju på sätt och vis icke protesterat
mot vad som beslutas av den lagstiftande
församlingen, i vissa falk åtminstone.
Man kan börja diskutera, om vi
skola skilja ut dem ur samhället och
säga, att vi ha varit tvungna att vidtaga
de och de åtgärderna till förmån
för det svenska folket, men eftersom
dessa människor icke deltagit i röstningen
få de icke dela frukterna av ett
sådant beslut —- eller nackdelarna —
om de komma i samma sammanhang.
Nu har man ju från olika håll sökt
försvara denna motion med att åberopa
136
Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
demokrati och frihet såsom det fundament
som skall bevaras; det är därför
man har gjort en framstöt gentemot
kollektivanslutningen. Är det någons
frihet som har blivit kränkt genom ett
fackligt beslut om kollektivanslutning?
Nej, säkerligen icke. I varje fall är det
ingen som kan visa på någon person
som blivit kränkt genom det. Man har
framkastat en undran, huruvida icke
vissa personer skulle bli utsatta för förföljelser
från sina organiserade kamraters
sida därför att de reserverat sig
mot kollektivanslutningsbeslutet. Icke
heller för detta har man bevis att draga
fram; man bara tror att det är så.
Utskottets ärade ordförande, som försvarade
majoriteten, sade att ett av
skälen varför man skulle lagstifta mot
kollektivanslutningen var att arbetarna
numera icke vore ensamma om att vara
organiserade. Ja, kan det vara något
motiv? Om de andra grupperna, t. ex.
TCO, som det också talats om, skulle
vilja kollektivansluta sina avdelningar
eller om deras avdelningar skulle vilja
kollektivansluta sig till något parti,
hade väl därmed ingen olycka skett, såvitt
jag förstår. Det bör vara TCO:s
medlemmar obetaget att diskutera en
sådan fråga, om de önska det. Skulle
icke folkpartiet vilja taga emot en sådan
avdelning, som ville kollektivansluta
sig, hade ingen skada skett; då
skulle de slippa denna avgift och slippa
att kollektivt ansluta sig till folkpartiet.
Jag kan icke förstå att ett sådant
argument kan ha något värde i
detta sammanhang. Det har påpekats
från företrädare för TCO, att man inom
TCO icke diskuterat dessa frågor. TCO
är nyligen född. Det kan ju hända att
det kommer tider så småningom, då
man måste diskutera frågan på vilket
sätt man skall värna sig annat än genom
direkta fackliga aktioner. Den dagen
kanske man ej är betjänt av att det
gjorts ett uttalande av denna karaktär
just från detta håll.
Jag skulle vidare vilja säga några ord
till herr Svensson i Ljungskile, som
drog upp en korrespondens mellan en
folkpartistisk medlem i järnvägsmannaförbundet,
järnvägsmannaförbundets
ledning och järnvägsmannaförbundets
uppbördsman och kassör på viss ort i
landet. Herr Svensson i Ljungskile har
slagit ihop två saker till en. Med detta
tror han sig ha fått ett argument som
skall vara verkligt hållbart i diskussionen
mot kollektivanslutningen. Han talar
för det första om att ett par av
järnvägsmannaförbundets medlemmar
vägrat att erlägga en av avdelningen
beslutad extra kontingent. Avdelningen
skulle således icke ha rättighet att besluta
detta. I varje fall anse dessa medlemmar
att de skulle ha rättighet att
frondera mot det i laga ordning fattade
beslutet. När således icke uppbördsmannen
kan taga emot enbart den gamla
fackföreningsavgiften utan måste ha
också den nya, så protesterar man mot
detta och anser, att man skall ha rättighet
att kvarstå i förbundet, trots att
man ej erlagt mer än en del av avgifterna.
Nu är det på det sättet inom den
fackliga rörelsen och torde väl vara det
också på andra håll, att man av medlemmarna
kräver att de skola göra
vissa prestanda mot sin organisation.
Göra de ej detta bli de uteslutna, när
den tiden är inne. Om jag minnes rätt
är det inom järnvägsmannaförbundet
åtta veckors respittid. Ha de icke erlagt
sina avgifter på åtta veckor, ha de
uteslutit sig själva från organisationen,
och de ha då icke vidare någon rätt till
talan inom densamma. Detta är ett system
som tillämpas inom alla fackliga
organisationer utan undantag.
Den andra frågan som herr Svensson
i Ljungskile talade om och där samma
medlemmar voro berörda, gällde såvitt
jag förstått kollektivanslutningen, mot
vilken man icke reserverat sig. Den
extra kontingenten skulle, säger man,
Fredagen den 5 maj 1950.
Nr 15. 137
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
betalas till kommunen. Här har väl varit
fråga om en extra uttaxering av
medlemmarna. För att kunna lämna ett
bestämt ekonomiskt anslag till arbetarkommunen
på orten ha medlemmarna
varit överens om att taga ut en extra
kontingent. Om detta torde icke vara
något att säga. De två medlemmar som
icke gillade detta beslut skulle ju omedelbart
ha överklagat det hos förbundsledningen,
om det beslutet icke var
fattat i laga ordning. Det ha de icke
gjort, och följaktligen ha de därmed
frånhänt sig klagorätten. En överklagning
kan ju icke få anstå hur länge som
helst. Och en överklagning från sådana
människors sida, som icke längre
äro medlemmar, kan icke tagas upp.
Det var om den saken. Det finnes
också andra saker att säga om den
fackliga rörelsen. Jag vet icke vad den
fackliga rörelsen gjort folkpartiet för
illa, eftersom man skall söka förfölja
den och frånliända den rätten att leva
sitt eget liv och sköta sig själv så länge
som den icke överträder samhällets lagar
och bestämmelser.
Det förefaller emellertid som om
man skulle ha en särskild anledning att
göra det. Kan möjligen den misstanken
vara riktig, att man gör det för att därmed
skydda arbetsgivarna från en besvärlig
motpart? Eller är det för att
man skall försöka försvaga den fackliga
rörelsen så att den ej kan fullgöra
sina skyldigheter mot medlemmarna?
Ja, det är bara frågor. Men det
är frågor som framkastats från fackligt
organiserade arbetare och frågor
som också kräva sitt svar. Såvitt jag
förstår har den fackliga rörelsen gjort
samhället många och stora tjänster. I
det sammanhanget ha nog de som äro
anslutna till folkpartiet också fått taga
del. Man har vid olika tillfällen och i
olika sammanhang rest krav på den
fackliga rörelsen, att den skulle uträtta
en del för samhället gagneliga saker.
Den fackliga rörelsen har i de
allra flesta fall icke undandragit sig
detta, naturligtvis under förutsättning
att det stått i överensstämmelse med
dess egna önskemål. Men den liar också
gått längre såsom när den nu senast
medverkat i den ekonomiska stabiliseringens
intresse. Här har det ju ändå
varit mot medlemmarnas intresse i
vissa fall som man avstått från att kräva
löneförhöjning och dylikt. Man
har från den fackliga rörelsens sida
betraktat detta sopi en förtjänst för
samhället, vilket det onekligen också
varit. Men det har kanske icke varit
till förtjänst för precis alla medlemmar
inom den fackliga rörelsen.
Vi ha ett annat område, som också
de fackliga organisationerna mycket
starkt slå vakt om, nämligen den s. k.
arbetslöshetsförsäkringen. Såvitt jag
förstår är det ett samhällsintresse, att
de fackliga organisationerna värna om
och söka i mån av möjligheter och förmåga
förbättra denna försäkringsmetod.
Därigenom undgår samhället en
hel del besvärligheter särskilt under
den första arbetslöshetstiden. Men för
att kunna hålla dessa arbetslöshetskassor
i ordning har det också krävts att
det blir en kollektiv anslutning av de
fackliga medlemmarna i arbetslöshetskassorna.
De allra flesta fackförbund
kräva således numera, att de som skola
bli medlemmar av respektive förbund
också skola ansluta sig till arbetslöshetsförsäkringen.
Vägra de göra det senare
få de heller icke tillhöra förbundet.
Här tror jag att kollektivanslutningen
är ett direkt allmänt intresse lika
väl som ett intresse för den enskilde
och för fackföreningen som sådan.
Skulle man förbjuda kollektivanslutning
lär det väl bli svårt att göra gällande
att, såsom det säges i utskottsmajoritetens
utlåtande, förbudet bara riktar sig
mot den kollektiva anslutning som kan
gälla elt politiskt parti, .lag vet icke
hur man skulle kunna övervaka dessa
138 Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv- anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
saker. I varje fall finnes det oanade
möjligheter att kringgå en sådan lagbestämmelse,
som eventuellt skulle
komma att innebära förbud mot kollektiv
anslutning till ett politiskt parti.
Det finns naturligtvis möjligbeter att
utan kollektivanslutningsformen stödja
arbetarpartiet eller det socialdemokratiska
partiet. Det kan ju ske genom anslag
direkt från organisationerna. Då
får man väl passa på att förbjuda detta
också. Men i så fall skall man icke
glömma bort att förbjuda näringslivet
att anslå medel till övriga politiska partier.
Skall det vara förbud mot någon
bör det ju vara över hela linjen, allra
helst när det gäller samma sak. Men
där tror jag icke att man har något
större intresse från borgerligt håll att
begära motsvarande förbud.
Det finns i detta sammanhang en
hel rad saker som man skulle behöva
diskutera. Men det kommer ju flera
talare efter mig. Det kan ju också hända
att jag blir tvungen att begära ordet
en gång till. Därför skall jag sluta mitt
anförande med att bara citera en liten
sak ur motionen, som kanhända bar
sitt speciella intresse, om man analyserar
det litet grand. Man bar i motionen
skrivit följande: »Den enskildes
frihet att själv bilda sig en uppfattning
i politiska frågor — en frihet som är
självklar i ett demokratiskt samhälle —
trädes uppenbart för nära, när det av
honom eller henne kräves en aktiv
handling för att befria sig från en icke
önskad politisk anknytning.»
Jag höll på att säga, att det kräves
över huvud taget en aktiv handling för
att tänka. Eftersom denna handling
kräves hela tiden, spelar det ingen roll,
om vi begära, att någon åtminstone
skall vara så vaken att han reserverar
sig mot en sak som man icke önskar.
Här i kammaren har sagts en del
elakheter mot folkpartiet. Jag skall bara
citera vad herr Dickson en gång sade
och som kanske kan vara en liten an
-
knytning till detta. Han sade: »Kammaren
torde observera, att det är tre folkpartister
som yttrat sig men bara en
mening.»
Vidare anförde:
Herr NIHLFORS (kort genmäle): Herr
talman! Herr Lindberg tyckes icke ha
varit närvarande då jag i onsdags kväll
höll mitt anförande i denna fråga. Han
kommer här med uppgifter som verka
mycket egendomliga. Han säger att detta
är ett av de senaste leden i en halvsekellång
kampanj mot fackföreningsrörelsen.
Jag har mycket tydligt och
klart förklarat, att detta icke är en aktion
mot fackföreningsrörelsen. I motionen,
som väl herr Lindberg borde ha
haft tillfälle att läsa, då han suttit med
vid behandlingen i första lagutskottet,
framhölls också klart, att det ej är fråga
om ett angrepp mot fackföreningsrörelsen.
Det är ett angrepp mot det systemet
att man låter fackföreningarna kollektivt
ansluta sig till ett visst politiskt
parti. Detta gäller ju en annan sak: det
berör de enskilda medlemmarnas frihet
att taga ställning.
Herr Lindberg sade, att ingens frihet
kränkts genom kollektivanslutningen.
Det är tydligt att på denna punkt
står uppfattning mot uppfattning. Det
är två skilda tankevärldar, som stå emot
varandra, och av allt att döma är en
gammal fackföreningsmän som herr
Lindberg oförmögen hysa annan uppfattning
än att vad en fackförening gör
alltid är bra, bara man håller sig inom
den stadgeenliga ramen. Det är alltså
ingen idé att ytterligare polemisera på
denna punkt.
Vad jag emellertid särskilt fäste mig
vid var det påstående herr Lindberg
gjorde när han sade sig tro, att skallet
emot fackföreningarna skulle fortgå så
länge som icke den fackliga rörelsen
övertagit det mesta i samhället. Det
vore intressant att få veta vad han syf
-
Fredagen den 5 mai 1950.
Nr 15.
139
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
tade på med detta uttalande, liksom vad
han åsyftade med sitt påpekande att
TCO kanske i framtiden skulle kunna
behöva ta upp frågan om kollektivanslutning
till politiskt parti för att värna
sig. Skulle det vara för att värna sig
emot det nya samhälle, som herr Lindberg
antydde skulle bestå i ett av fackföreningsrörelsen
dirigerat samhälle?
Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag skall
börja med två konstateranden; det
första är att denna motion väckts av
folkpartiet, det andra att motionen, låt
vara med olika motiveringar, är enhälligt
avstyrkt av utskottet. Jag tillåter
mig härav dra den slutsatsen att ingen
i denna kammare kan göra gällande, att
vi inom högerpartiet vid avgivandet av
vår deklaration i utskottet ha liksom
rusat i väg emot fackföreningarna. Vi
ha vid detta tillfälle, den plikt likmätigt
som vi ha som parti och som ledamöter
i ett utskott, bekänt vår uppfattning
i en gammal demokratisk principfråga.
Denna vår uppfattning är oförändrad;
den är oförändrad sedan 1934 och oförändrad
sedan många tidigare uttalanden.
Att frågan skjutits i bakgrunden
efter 1934 års riksdag hänger naturligtvis
samman bland annat med att en
lagstiftning sådan som man 1934 tänkte
sig knappast kunde ifrågakomma så
länge bondeförbundet och socialdemokraterna
regerade tillsammans från
1936; därjämte skötos många dylika
partikontroversiella problem tillbaka
under och omedelbart efter kriget.
I själva principfrågan vill jag här
först framhålla, att, alldeles oavsett att
vår uppfattning härvidlag är oförändrad
sedan tidigare år, har det dock,
precis som utskottsmajoriteten fastslagit,
inträffat åtskilligt under de sista
åren, som — utan att vi här på något
sätt behöva bli beskyllda för att anspela
på att det socialdemokratiska partiet
skulle vara smittat av diktaturideo
-
logi eller folkdemokratideologi — dock
innebär att vi tvingats till ökad vaksamhet
rörande behovet av att slå vakt
kring de mänskliga fri- och rättigheterna.
Ett uttryck för dessa tidstecken
har ju varit att Förenta Nationerna
praktiskt taget enstämmigt antagit en
deklaration om de mänskliga rättigheterna,
däribland just de rättigheter, som
stå i direkt sammanhang med åsiktsfrihet,
samvetsfrihet o. s. v. Det skulle
ha varit praktiskt taget otänkbart att
få en liknande charta antagen, låt mig
säga i början av 1920-talet. Men efter
allt vad världen genomgått ha dessa
värden kommit att för oss alla framstå
såsom oändligt mycket viktigare än
tidigare.
Vad nu beträffar de politiska rättigheterna,
så kunna vi väl skilja på aktiva
och passiva. Den aktiva rättigheten
innefattar varje medborgares rätt
att rösta, varje medborgares rätt att,
om han så finner för gott, delta i det
politiska arbetet. Den passiva rättigheten
avser en rätt för varje människa
att ha sin åsikt för sig själv, att inte i
det hänseendet behöva bli föremål för
någon indirekt eller direkt press, kort
sagt ett skydd för hans individuella politiska
tänkande. Den bästa bekräftelsen
på att detta är gällande princip utgör
vår vallagstiftning, där vi med det
ena medlet efter det andra försökt bygga
upp ett skydd för den enskilde medborgarens
röstande.
Nu säger man i fråga om kollektivanslutningen,
att det finns en reservationsrätt.
Alldeles givet reducerar förhandenvaron
av denna reservationsrätt
dimensionerna hos de problem, som
här äro aktuella. Men man kan ändå
inte komma ifrån att vad som faktiskt
törsiggår är att en enskild organisation,
i detta fall en vederbörande medborgare
socialt närstående organisation, använder
sin faktiska makt till att påverka
folk antingen att gå in i en viss politisk
organisation eller också att avge
140 Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
en deklaration att vederbörande inte
önskar tillhöra denna organisation.
Konsekvenserna av det ställningstagande,
vilket individerna såsom reservanter
måste göra, kunna naturligtvis bli
olika. I lugna politiska tider och i stora
samhällen, där man inte så nära umgås,
spelar det kanske inte så stor roll.
Men vi få ändå inte glömma att, när
vi betrakta hela denna fråga, den svenska
arbetarrörelsen kunnat växa sig så
stark som den gjort just tack vare den
solidaritetsmoral, som varit det sammanhållande
och kraftgivande fermentet.
Det är alldeles givet att den omständigheten
att en person öppet deklarerar,
att han bryter sig ut ur något,
som andra betrakta såsom förtjänt av
solidaritet, kan för honom medföra åtminstone
otrevligheter. Vi få också
räkna med möjligheten av andra tider
i vårt land, då det inte kommer att gå
så lugnt till som under de sista 15 å 20
åren, utan då de politiska motsättningarna
kunna bli intensivt tillspetsade
och konsekvenserna för den enskilde
av ett ställningstagande i den ena eller
den andra riktningen kunna bli mycket
mera förödade.
Herr talman! Jag vill göra en, låt
vara liten, utvikning härvidlag. När
man tidigare diskuterat främmande författningar
och ställt frågan, huruvida
dessa författningar varit demokratiska
eller halvdemokratiska, diktatoriella
eller halvdiktatoriella eller icke, har
man ofta pekat på röstningen och sättet
att utöva denna. Man har sagt att
Ungern under mellankrigstiden icke
var någon demokrati, därför att röstningen
där delvis var offentlig; åtminstone
på landet måste röstningen ske öppet.
Man har sagt detsamma om den
jugoslaviska Alexanderdiktaturen under
åren 1931—1940. Där var det öppen
röstning, och man har sett skildringar
av hur man i Titos Jugoslavien
röstat med olika kulor alltefter parti.
Vi ha också hört, att i Polen och andra
östeuropeiska stater valen gå till på ett
sätt, som innebär tvång. En hel fabrik
eller ett helt kvarter marscherar upp
till vallokalen och tillfrågas, om de
önska öppen eller hemlig omröstning,
och givetvis blir röstningen då som regel
offentlig. Den enskilde kan naturligtvis
tvinga sig till att rösta sekret
och bryta sig ut ur sammanhanget,
men detta kan ha sina allvarliga konsekvenser.
Jag har sagt detta för att
påpeka, hur litet konsekventa vi äro i
våra omdömen om förhållandena i
främmande länder när vi diskutera
dessa problem och hur lätt vi överse
med det mer eller mindre indirekta
tvång, som kan utövas här i Sverige.
Nu vill jag ytterligare här framhålla,
herr talman, att det är ju endast ett
parti, som i Sverige tillämpar denna
metod. Detta har åberopats som skäl
för att inte ge denna fråga för stora
dimensioner. Vi ha dock sett, som herr
Svensson i Ljungskile i föregående
plenidags debatt framhöll, att åtminstone
på vissa håll har indirekt denna
kollektivanslutning också använts som
något slags förmedling av medlemmar
till det kommunistiska partiet, men jag
lämnar i dag detta alldeles därhän. Det
sagda är endast ett konstaterande av att
den metod, som här kritiseras, dock
även kan användas av ett antidemokratiskt
parti, ett obestridligen antidemokratiskt
parti. Jag skulle då vilja ställa
till de ärade ledamöterna av det socialdemokratiska
partiet frågan: Skulle
man vara lika övertygad om att kollektivanslutningen
vore en riktig metod att
tillämpa de mänskliga friheterna, om
t. ex. det kommunistiska partiet eller
ett folkdemokratiskt parti — om något
sådant fanns — skulle använda samma
metod? Andra organisationer göra det
icke. Antag att det blir en allmän regel
alt alla organisationer — tjänstemannaorganisationer,
hantverkarorganisationer
och bondeorganisationer —■
skulle tillämpa kollektivanslutningens
Fredagen den 5 maj 1950.
Nr 15.
141
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
principer, skulle vi då finna att den utveckling,
som vi då ginge emot, vore
önskvärd? Det bleve ju en kamp om
själarna mest genom kollektivanslutningsmetoden
i stället för genom den
fria övertygelse, som ändå måste vara
idealet för opinionsbildningen i varje
demokratisk stat. Jag är alldeles övertygad
om att konsekvensen av en allmän
övergång till detta förfarande
skulle bli, att vi finge ett verkligt febersjukt,
hektiskt tillstånd ungefär på samma
sätt som i Österrike och Tyskland
före dessa staters övergång till diktaturen,
där varje människa faktiskt på det
ena eller andra sättet pressades, och
det inte bara av fackföreningarna, att
tillhöra ett politiskt parti. Jag tror att
ett sådant klimat är det minst gynnsamma
för en sund utveckling i en
folkstat.
Sedan ha historiska skäl åberopats
till förmån för den socialdemokratiska
hållningen. Man kan förstå det socialdemokratiska
partiets talare, när de anföra
att vad som här göres ingenting
annat är än det som gjorts sedan 1890-talet, då det nära samarbetet mellan
fackföreningarna och det socialdemokratiska
partiet började. Men det kanske
ändå bör framhållas, att detta samarbete
mellan politiken och fackföreningarna
var mycket omstritt även på,
ja kanske allra mest just på fackföreningshåll.
Om man går till de avhandlingar,
som skrivits om de svenska fackföreningarna
och -förbunden, får man
de bästa och mest objektiva skildringar
av hur ofta striderna mellan medlemmarna
själva i kollektivanslutningen
började. Jag behöver bara hänvisa till
de stora diskussionerna på kongresserna
1898, 1903 samt 1906, där man endast
med 257 röster mot 161 vidhöll
kollektivanslutningen, och så kongress
efter kongress till 1917, då minoriteten
var ännu större. Herr Olsson i Mellerud
sade i sitt anförande i onsdags, att
denna strid om kollektivanslutnings
-
principen för fackföreningarna egentligen
hängde samman med uppkomsten
av sådana radikalare riktningar inom
arbetarrörelsen som exempelvis ungoch
vänstersocialismen etc. Ja, detta
kan förklara den skärpning i striden,
som ägde rum i denna fråga omkring
1917, men det kan inte förklara de tidigare
företeelserna, detta helst som man
vet att de allra flesta av de ledande
fackföreningsmännen principiellt intogo
samma inställning i denna fråga
som exempelvis jag nu här gör ur rent
demokratisk synpunkt; jag tänker då
närmast på Herman Lindqvist, Ernst
Blomberg, Sven Persson m. fl. Det kan
inte heller vara riktigt, som herr Sehlstedt
sade, att det skulle ha varit inom
fackföreningsrörelsen som man på den
tiden var mest angelägen om kollektivanslutningen.
De böcker, som jag anlitat
och där var och en kan kontrollera
riktigheten av mina uppgifter, säga
raka motsatsen. Det var inom det socialdemokratiska
partiet som man var
angelägen om detta samarbete. Detta
påstående innebär icke något klander,
ty vi veta ju, att det socialdemokratiska
partiet under 1890-talet kämpade en
oerhört hård kamp för sina fri- och
rättigheter och behövde allt det stöd
från fackföreningarna som man kunde
få. Själva det historiska faktum är emellertid
rakt motsatt vad herr Selilstedt
förde fram.
Ytterligare böra vi väl här nämna, att
det ju finns många länder med en
mycket stark arbetarrörelse, där denna
princip om kollektivanslutning inte
vunnit insteg. Den danska fackföreningsrörelsen
har ju varit minst lika
effektiv och minst lika demokratisk
som den svenska, men där förekommer
veterligen inte kollektivanslutningsprincipen.
Den har aldrig varit under diskussion
i Tyskland, trots att detta land
är så att säga socialismens och fackföreningsrörelsens
hemland. Jag tror
inte heller att den varit under diskus
-
142
Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
sion i Schweiz. Däremot har den som
vi veta tillämpats i Norge och England.
Det kanske också bör sägas, att
mycket stora grupper inom den svenska
fackföreningsrörelsen varit motståndare
till denna princip tidigare,
exempelvis järn- och metallindustriarbetarförbundet
och pappersbruksarbetarförbundet.
Jag vill här bara hänvisa
till ett uttalande av Hjalmar Branting
1902, där han uttalade sin tillförsikt till
att den tiden skulle komma, då vi här
i landet med stor enstämmighet skulle
kunna besluta en organisationsform,
som ännu mera särskilde det fackliga
från det politiska etc. Faktum är alltså
— och jag tycker det finns anledning
att fästa uppmärksamheten på detta förhållande
— nämligen att det inte står
en kompakt fackföreningsopinion emot
en borgerlig i denna fråga. Tvärtom ha
samma rent demokratiska synpunkter,
som vi nu förfäkta, hävdats och ha resonans
inom vida lager av fackföreningsrörelsen
och dess ledande män.
Detta förklarar bl. a., antar jag, att endast
30 procent av fackföreningarna
äro kollektivanslutna till det socialdemokratiska
partiet. Med andra ord: om
man skulle göra det tankeexperimentet
att det anställdes en folkomröstning i
denna fråga, är det inte alls säkert att
denna skulle sluta på det sätt, som herr
Lindberg nyss föreställde sig; kanske
skulle det tvärtom bli en överväldigande
majoritet, sammansatt av personer
från olika läger, till förmån för något
slags förbud på denna punkt.
Herr Olsson i Mellerud anförde för
sin ståndpunkt också ett annat skäl, enligt
min mening i och för sig beaktansvärt.
Han nämnde, att den omständigheten
att det varit ett så nära samarbete
i Sverige mellan fackföreningarna
och socialdemokratien har varit en av
de bästa garantierna för en lugn demokratisk
utveckling. Jag vill inte alldeles
bestrida, att det kan ligga något i detta
skäl, men jag gör fortfarande hänvis
-
ningen till Danmark och säger, att utvecklingen
där — om vi nu bortse från
de speciella förhållandena omedelbart
efter 1945 -— varit lugnare än i Sverige
utan att någon kollektivanslutning införts.
Och jag skulle kunna vända på
meningen och säga, att den omständigheten
att det funnits kollektivanslutning
i Norge utgjorde inte något hinder för
att utvecklingen i detta land mellan
1910 och 1920 gick i ytterst radikal
riktning med ett mycket nära samarbete
med det kommunistiska partiet, låt
vara att det sedan skett en ändring i
detta avseende.
Ytterligare en synpunkt, herr talman.
Det är ju alldeles givet att om det skulle
förhålla sig så, att en social grupp, ett
yrke organiserat i ett förbund, praktiskt
taget hundraprocentigt röstade
med ett parti under lång tid, då vore
saken åtminstone mera förklarlig. Men
om vi se på valstatistiken här eller t. ex.
i England finna vi, att det inte finns
någon som helst sannolikhet för att
praktiskt taget en hel organisation röstat
med det socialdemokratiska partiet.
Man kan för Sveriges del med den enklaste
matematik räkna ut att en tredjedel
av de människor, som tillhörde socialgrupp
3, alltså arbetare, lägre tjänstemän
o. s. v., vid 1911 års val röstade
med de borgerliga. Det är alldeles uppenbart
att vid 1946 års val låg denna
siffra mellan 15 och 20 procent, och
den låg vid 1948 års val över 20 procent.
Härtill kommer då det kommunistiska
partiet. Alltså, inte fullt en tredjedel
av de röstande från socialgrupp 3
röstade vid senaste valet med andra
partier än det socialdemokratiska. Det
säger också, tycker jag, någonting om
att kollektivanslutningens princip inte
gärna kan tillämpas utan att det måste
eller borde förekomma en oerhörd
mängd reservationer.
Till sist, herr talman, nämnde utskottets
ärade vice ordförande liksom
så många andra talare efter honom, att
Fredagen den 5 maj 1950.
Nr lö.
u:s
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
det uttalande, som första lagutskottets
borgerliga representanter ha gjort,
skulle innebära en kränkning av fackföreningsrörelsen
som var större än
den kränkning av individerna, som till
äventyrs kunde ligga i kollektivanslutningen.
Jag måste säga, att jag har oerhört
svårt att se, framför allt när man
tänker på de exempel, som jag givit
från andra länder, all här föreligger
någon kränkning. Fackföreningarnas
medlemmar få ju inte i och med detta
någon mindre möjlighet än medlemmarna
i andra organisationer att verka!
Detta är ju inte alls någon undantagslagstiftning,
riktad emot någon viss
grupp, utan det fastslår endast en allmän
princip, giltig för alla.
Man har många gånger här i kammaren
talat om att vi skulle vara i färd
med att göra attentat emot fackföreningsrörelsen,
och herr Lindberg talade
nyss om de »många» försök att
komma fackföreningsrörelsen till livs
som skulle ha gjorts. Jag i varje fall
känner ifrån partiernas sida mycket få
sådana exempel, men låt oss ändå komma
ihåg ett par fall. Hur var det 1928,
när det var fråga om kollektivavtalslagen
och arbetsdomstolen? Yttrade inte
då den ena medlemmen av det socialdemokratiska
partiet i denna kammare
efter den andra, att fackföreningsrörelsens
existens stod på spel? Lagen
kom till stånd. Fackföreningarna
ha sedan dess vuxit sig starkare och
starkare, inte i trots av denna lag utan
kanske mest tack vare denna lag och
i varje fall oberoende av denna lag.
Efteråt har det visat sig, när man går
till forskningen, att det då rådde inom
det socialdemokratiska partiet, inte
minst bland fackföreningsmännen, sedan
lång tid tillbaka mycket delade meningar
på denna punkt. Jag skulle kunna
föreställa mig just med hänvisning
till vad jag här sagt om de diskussioner,
som förts ibland arbetarna själva, att
här ha vi en fråga av liknande slag.
10 — Andra kammarens protokoll 1950. I
Jag skulle också kunna erinra om en
diskussion här i andra kammaren på
1930-talets början, då herr Wigforss
talade om de två oförenliga motsättningarna
— det gällde ädalshistorien.
Det visade sig sedan att det inte fanns
— i varje fall bär den efterföljande
utvecklingen visat detta — så oförenliga
uppfattningar i denna fråga. Tvärtom
ha olika parter i vårt sociala samhällsliv
visat sig kunna finna former för
en mycket lugn och dräglig kommunikation
inbördes.
Jag skulle alltså här endast vilja
framhålla, att det är en orimlig överdrift
när man vill göra gällande, att
här skulle det vara fråga om någon
kränkning av någons rätt.
Jag skulle vilja göra ytterligare en
utvikning. I England försökte folkpartiet
på 1920-talet en lagstiftning emot
kollektivanslutning. Denna lagstiftning
hindrade icke fackföreningarna att
1945 vinna den största seger som det
engelska arbetarpartiet någonsin har
vunnit. Sedan tog labourregeringen bort
det förbud, som var inskrivet i denna
lag på 1920-talet, och återinförde den
gamla rättigheten. Detta hindrade inte
att labourpartiet led ett i rösthänseende
avsevärt nederlag vid 1950 års val. Allt
detta visar, hur betydelselösa sådana
bär faktorer äro, när det gäller den
stora frågan om fackföreningarnas inflytande
eller ställning i samhället. I
den frågan — jag tycker den inte alls
är på tal här — kan jag instämma i
vad t. ex. en gammal LO-ordförande en
gång yttrade i denna kammare, att fackföreningar
äro liksom alla andra yrkesorganisationer
den nödvändiga ordningens
principer i samhället; detta är,
såvitt jag förstår, i varje fall inte från
vår sida ställt under diskussion genom
det utskottsutlåtande, som vi här ha
avgivit.
Herr talman! Med dessa ord har jag
velat deklarera mitt personliga ställningstagande
i lagutskottet i denna sak.
fr 15.
144
Nr 13.
Fredagen den 5 maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning'' av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
■lag skulle endast vilja tillägga, att ju
mera kollektivitet vi få i samhället,
desto viktigare blir det för riksdagen
såsom representant för det allmänna att
se till, att de individuella rättigheterna
tillvaratagas och skyddas.
■lag ber, herr talman, att få yrka bilall
till utskottets förslag.
Häruti instämde herrar Heeggblom
och Hagberg i Malmö.
Herr MALMBORG i Stockholm (kort
genmäle): Herr talman! Jag finner det
egendomligt att herr Håstad är så fylld
av frihetspatos, när det gäller fackföreningsrörelsens
förhållande till det socialdemokratiska
partiet. Han har här
öppet deklarerat att han känner den
historiska grunden. Han har dokumenterat
detta, han vet att det är solidaritet
mellan partiet och fackföreningsrörelsen
på intressegemenskapens grund.
Nu tror han att han med sina floskler
om den individuella friheten kan rasera
en halvsekellång organisationsform.
Herr Håstad, arbetarna här i Sverige
anhålla om att själva få sköta om sina
organisationsformer utan att högern
lägger sig i det, ej heller folkpartiet.
Man kan ju ställa frågan: Var ha herr
Håstad och herr Nihlfors sitt frihetsintresse
och patos, när det gäller ett
aktiebolag som Boliden, som ger 50 000
a 60 000 kronor till vardera folkpartiet
och högern? Var ha ni ert frihetspatos
för dessa stackars aktieägare, som icke
bli tillfrågade och som inte ens ha reservationsrätt?
Var sitter då er frihetskänsla?
Det är ingen kränkning, och det
är ingen överdrift om vi tycka, att ni
äro litet egendomliga och enögda. Var
ha ni värnet för friheten i detta fall?
Nå, det är ett mycket enkelt sammanhang.
De borgerligas klassintresse förnekar
sig inte, fastän det här är inlindat
i frihetens mantel.
Att det varit strid om dessa saker
inom fackföreningsrörelsen är riktigt,
men det har visat sig att denna organisationsform
har hävd och har opinionen
för sig inom fackföreningsrörelsen.
Det är inte alltid så att man har
ett illa besökt fackföreningsmöte som,
har det sagts, tar hand om detta, utan
man anordnar omröstning inom sitt
fackföreningsområde ute på arbetsplatserna,
så att medlemsmassorna få säga
sitt ord. Man tar inte så lätt på denna
sak som det här har sagts. Reservationsrätten
består inte heller i, som det står
i Dagens Nyheter, att man skall lägga in
eu lapp varje år. Det talas om aktivitet,
men vad är det för aktivitet att
skriva sitt namn på en tryckt sedel om
reservation? Då har man mycket små
anspråk på aktivitet från folkpartiet.
Detta är en engångssak, och den ger
full frihet åt den individuella politiska
åskådningen. Den pressas inte på något
sätt. Det är spökeri, när herr Håstad
drar upp frågan, om det blir en annan
vändning här i landet om 20 år och det
blir folkdemokrati, tv då tolereras bara
ett parti, och då är minsann inte detta
någon politisk fråga.
Herr OLSSON i Mellerud (kort genmäle):
Herr talman! Herr Håstad anförde
nyss som exempel på riktigheten
av sina synpunkter, att trots den lagstiftningsaktion,
som man satte i gång
i England, vann det engelska arbetarpartiet
vid valet sin största framgång
hittills. Jag vill livligt hoppas att den
aktion, som man satt i gång här, skall
ge samma lyckliga resultat, och jag vill
försäkra, att vi skola på vår sida inte
vara ledsna, om så blir fallet.
Herr GUSTAFSSON i Stockholm: Herr
talman! Om den historiska bakgrunden
och de traditionella betingelserna för
det här debatterade samarbetet mellan
fackföreningsrörelsen och socialdemokratien
kan man säga, att det har sagts
så mycket att man kan inskränka sig
till att kommentera ett par saker.
Fredagen den 5 maj 1950.
Nr 15.
145
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
Såväl den fackliga som politiska arbetarrörelsen
växte ju fram som en
protest emot de borgerligas frihetsförtryck.
Det var en protest emot de rikas
envälde i det politiska livet, och det
var en protest emot arbetsgivarnas diktatur
ute på arbetsplatserna. Det var
framsynta arbetare som, till skillnad
från liberalerna i de första fackföreningarna,
kommo till insikt om att det
var nödvändigt att skapa även ett politiskt
organ, att politiskt aktivisera arbetarna
för att få en rörelse, som kunde
upptaga kampen emot det bestående
samhällssystemet. Det var härigenom
som samhörighetskänslan växte fram
mellan partiet och fackföreningsrörelsen,
en samhörighetskänsla som fortfarande
är bestående. Båda grenarna ha
ju samma historiska bakgrund. De ha
samma sociala och samhällspsykologiska
betingelser för den kamp för fribeten,
som båda hade på sitt program.
Det var en frihet som skulle gälla för
alla och inte bara, som det då var, för
ett privilegierat fåtal. Allt eftersom
tiden och förhållandena ha blivit annorlunda
ha förutsättningarna för denna
kamp också förändrats, men vi betrakta
från vår sida ingalunda denna
strid som avslutad. Den politiska utjämningen
kan sägas vara fullbordad. Vi
ha kommit ganska långt då det gäller
vägen emot en social utjämning, men
då det gäller det ekonomiska området
återstår enligt vårt sätt att se fortfarande
åtskilligt att uträtta. Och herr
Wedén, även om vi från vår sida förbehållslöst
kunna hålla med om att vi
ha ett gemensamt intresse av att öka
produktionen, så ha vi inte därför från
vårt håll ansett att den ekonomiska utjämningen
i samhället är avslutad. Det
är en av anledningarna till att vi från
fackföreningsrörelsens sida mena, afl
samarbetet med och stödet åt det socialdemokratiska
partiet i (lag är lika
nödvändigt som det tidigare varit.
Vi hade nog inom fackföreningsrörel -
sen hoppats på, i en lugn samhällsutvecklings
intresse, att de tidigare attackerna
emot rörelsen nu skulle vara ett
passerat stadium. Den föreliggande motionen
och utskottsmajoritetens minst
sagt tvetydiga uttalande äro för oss tillräckliga
bevis på att denna vår förhoppning
var felaktig. Hela motionen
andas ju en s. k. liberal mentalitet, som
vi ha ganska dystra erfarenheter av
inom fackföreningsrörelsen.
Jag kan i likhet med herr Olsson i
Mellerud erinra om några för oss historiska
data. Vi kunna börja med 1906,
då den liberala ministären Karl Staaff
genomdrev en ändring av några paragrafer
i strafflagen. Vi fingo de s. k.
Staaf-lagarna. De inneburo en utvidgning
av straffbarheten vid offentlig
uppmaning till brott, även om inte något
brott begicks. Åtminstone en av ledamöterna
i 1909 års storstrejksutskott
här i Stockholm drabbades av denna
klasslagstiftning. Han dömdes till två
månaders vistelse på Långholmen därför
att han vid ett strejkmöte uppmanat
järnvägsmän och typografer att ansluta
sig till strejken.
•lag kan erinra om den av fackföreningsrörelsen
så innerligt hatade
åkarpslagen, som innebar en skärpning
av den klasslagstiftning mot fackföreningsrörelsen,
som med liberalernas
stöd genomdrevs 1892. Det var först
1938 tack vare arbetarrörelsens ökade
maktställning som denna för rättsuppfattningen
så upprörande lagstiftning
kunde avskaffas. Herrar och damer
folkpartister! Vi ha inte glömt stripadirektiven,
på vilka två socialdemokratiska
regeringar stupade. Enligt dåtida
liberal rättsuppfattning tvingades de
arbetslösa att antingen bli strejkbrytare
eller att svälta. Hela den dåvarande
arbetslöshetspolitiken var en utmaning
emot svensk fackföreningsrörelse.
Nu mena ni, att fackföreningsfolket
skall taga er sent påkomna rättfärdighetslidelse
på allvar! Då har man tyd
-
Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
140
Motioner om förbud mot kollektiv ansh
medlemmar till politiska partier.
ligen fullkomligt glömt den historiska
utvecklingen. Det må förlåtas oss inom
fackföreningsrörelsen, om vi med mycket
stor misstänksamhet betrakta frihetsfrieriet
från folkpartihåll. Inte
mindre blir denna misstänksamhet då
man nu vill skydda den personliga friheten
genom tvångslagstiftning. Vi betrakta
nämligen hela denna attack som
ett försök — trots professor Håstads
mycket lärda utläggningar — att inskränka
fackföreningarnas rätt att besluta
i egna angelägenheter. Vi hävda
att detta är eu facklig fråga, som fackföreningarna
förbehålla sig rätten att
själva avgöra. Den personliga friheten
är hundraprocentigt skyddad genom
reservationsrätten.
Nu säger professor Håstad, att om
man skulle genomföra en folkomröstning
om kollektiv anslutning, kanhända
resultatet skulle bli att det inte skulle
finnas någon majoritet för den inom
vårt folk. Ja, det är mycket möjligt. Jag
vet inte om det är kutym inom det läger,
som herr Håstad representerar, att
man vill ha folkomröstning om interna
angelägenheter. Man skulle lika gärna
kunna säga att vi skola ha en folkomröstning
om exempelvis vilken ståndpunkt
Svenska arbetsgivareföreningen
skulle intaga i ett eller annat sammanhang.
Då kanhända inte heller majoriteten
skulle bli den som Svenska arbetsgivareföreningen
hoppats och räknat
med att den skulle bli!
Utskottets ärade ordförande sade här
i onsdags i sin motivering för utskottsmajoritetens
oförstående inställning till
kollektivanslutningen, att det svenska
organisationsväsendet nu hade växt ut
— vi ha tjänstemannaorganisationer,
arbetsgivarorganisationer o. s. v. —
och lian menade att detta skulle vara
ett belägg för kollektivanslutningens
oförenlighet med modern rättsuppfattning.
Jag skall villigt erkänna min oförmåga
att förstå argumenteringen. Vilja
dessa organisationer stödja den poli
-
tning av organisationers och föreningars
tiska riktning, som de anse företräda
deras intresse, genom att kollektivansluta
sig till ett politiskt parti, om de
lämna reservationsrätten fri, så må ju
det vara dessa organisationers egen angelägenhet.
Herr talman! Tillåt mig, innan jag
övergår till en annan del av motionen,
att få säga några ord om eu sak, som
herr Wedén var inne på i onsdags och
som också skymtar fram i motionens
motivering. Herr Wedén ville i sitt
anförande göra gällande, att kollektivanslutningen
kunde utgöra en fara för
demokratien, att det skulle vara något
av en inkörsport till diktaturen. Nu är
det ju på det sättet, som även framhållits
här tidigare i debatten, att är det
något som verkat stabiliserande på den
svenska samhällsutvecklingen så är det
väl just denna intima samverkan mellan
fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska
partiet. Det har ju
tvärtom varit på det sättet enligt all erfarenhet,
att den första åtgärd som en
diktatur, den må ikläda sig vilken färg
som helst, vidtagit har varit tvångsåtgärder
emot arbetarrörelsen. Den mentalitet,
som talar ur motionen, är därför
enligt mitt förmenande en betydligt
fruktbarare grogrund för diktaturen än
den uppfattning, som vi från arbetarrörelsen
företräda.
Den historieskrivning, som motionärerna
göra i motionen, är ju närmast
belysande för hur fullkomligt okunnig
man är på området. Jag skall inte fördjupa
mig i det, i varje fall inte nu,
utan jag vill bara rekommendera vederbörande
att till nästa gång litet grundligare
läsa arbetarrörelsens historia.
Jag skall i stället, herr talman, be att
få säga några ord om en passus på s. 9
i motionen. Den lyder på följande sätt:
»Sålunda var ju t. ex. reallönestegringen
i Sverige under det i huvudsak
av icke-socialistiska regimer karakteriserade
tjugotalet avsevärt större än under
det av socialdemokratisk regim
Fredagen den 5 maj 1950.
Nr 15.
117
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
präglade trettiotalet.» Nu kan man ju
för det första få fram vilka siffror man
vill, beroende på vilka utgångspunkter
man väljer. Jag tycker att det ur rent
statistiska synpunkter är minst sagt
skevt att ställa dessa båda årtionden
mot varandra. Det finns ju stora skillnader
i olika avseenden, och utvecklingen
kan bedömas på olika sätt. Reallöneutvecklingen,
om vi bara skola se
på den, var ju i och för sig inte så
märkvärdigt olika under de båda årtiondena.
Vad man kanske främst reagerar
emot är emellertid detta tal om icke
socialistiska och socialistiska regimer.
Kan man över huvud taget tala om en
socialistisk regim under en period, då
det sitter en borgerlig majoritet i riksdagen?
Det är ju ingenting annat än begreppsförvirring.
Menar man med socialistisk
regim att socialdemokratien
har intagit en dominerande ställning,
varför har man då uteslutit fyrtiotalet?
Då var ju reallöneutvecklingen betydligt
förmånligare än under något av
de andra båda årtiondena. Vid bedömningen
av dylika jämförelser måste
man även ta i betraktande en hel del
andra faktorer. Jag skall bara peka på
sysselsättningsgraden, arbetslöshetspolitiken,
socialpolitiken o. s. v. Men, temat
har tydligen tjusat folkpartiet.
I ett tryckalster med titeln »Vi gå vidare»
har man räknat ut, att reallönen
för arbetare steg med 74 procent under
åren 1913—1930, medan däremot
för åren 1930—1947 stegringen endast
utgjorde 24 procent. Vad vill man nu
bevisa med det? Tror folkpartiet att
man med dylika sifferkonster skall
kunna inbilla arbetarna, att förhållandena
under den första perioden voro
så mycket bättre i alla avseenden, att
man borde önska sig tillbaka till det
idealtillståndet? Nu har det ju alltid
hetat, inte minst i den ekonomiska visdom
som har flödat från folkpartihåll,
att reallönen inte kan stiga i högre takt
än produktiviteten. Då måste antingen
produktivitetsutvecklingen ha varit
starkare under perioden 1913—1930,
eller också har fackföreningsrörelsen åt
sina medlemmar tagit ut en för liten
andel av den gemensamma kakan under
åren 1930—1947. Är det sistnämnda
fallet och är det det man söker bevisa
med dessa siffror, då finns det all anledning
för fackföreningsrörelsen att
ompröva sin lönepolitik i syfte att
åstadkomma en annan fördelning.
Herr talman! .lag skall sluta med en
rekommendation. Jag gör det emedan
man i de kretsar där motionärerna röra
sig, tydligen har mycket dimmiga begrepp
om de tankegångar som finnas
bland vårt lands fackligt organiserade
arbetare. Skall man vinna någon framgång
i strävandena att splittra arbetarrörelsen,
då får nog inte bockfoten
sticka fram så tydligt som här. Då
måste man nog på ett skickligare sätt
eamouflera sitt syfte, och framför allt
får man inte komma i sällskap med
kommunisterna. Vi gratulera till detta
kompanjonskap, och vi inom fackföreningsrörelsen
få tacka för att denna
fråga har kommit upp. Attacken mot
kollektivanslutningen har fört det goda
med sig, att vaksamheten inom arbetarrörelsen
har skärpts. Den har gjort
klart för vårt lands fackligt organiserade
arbetare, att de borgerliga inte ha
släppt tanken på tvångslagstiftning
mot fackföreningsrörelsen. Detta sistnämnda
lär väl bli det enda positiva
resultatet av denna storstilade aktion.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.
Herr HÅSTAD (kort genmäle): Herr
talman! Det förefaller mig som om herr
Gustafsson i Slockholni vill hävda, att
jag skulle vara angelägen om att det
anordnas en folkomröstning i denna
fråga, uteslutande avseende fackföreningarna.
.lag bara kastade fram detta
148
Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
som ett tankeexperiment med utgångspunkt
från det konstaterandet, att det
inte bara är här bland de borgerliga i
riksdagen utan även inom fackföreningarna
själva som samma diskussion har
förts och fortfarande föres. Huruvida
någon folkomröstning i detta fall skulle
vara möjlig eller inte, därom har jag
ingen anledning att göra något uttalande,
men jag vill endast säga herr
Gustafsson, att skulle någonsin ett folkomröstningsinstitut
införas, skulle det
naturligtvis gälla alla, även arbetsgivarna
och andra, i den mån det skulle
kunna bli tal om att vissa medborgares
rättigheter skulle komma i fara eller
inte bli tillräckligt iakttagna.
I detta sammanhang vill jag än en
gång framhålla, att talet om tvångslagstiftning
eller undantagslagstiftning är
fullkomligt obegripligt för mig. Ingen
begär att fackföreningarna skola sättas
i någon sämre klass än andra, utan här
är bara ett önskemål att den politiska
kampen skall föras även inom fackföreningarna
på samma sätt som inom
de övriga organisationerna i vårt land,
nämligen med övertygelsens vapen.
Herr Olsson i Mellerud uttalade
skämtsamt den förhoppningen, att jag
när jag yttrade mig om labours seger
1945, skulle bli sannspådd. Han hänvisade
till vad jag sade om England, där,
om jag skall använda hans eget ord, en
tvångslagstiftning gynnat det socialdemokratiska
partiet 1946. Med tanke på
att vi yrka avslag på motionen får herr
Olsson i Mellerud nog vänta ganska
länge på detta extra stöd i sin kamp
för det socialdemokratiska partiets
makttillväxt som en svensk förbudslag
troddes utgöra.
Herr WEDÉN (kort genmäle): Herr
talman! När jag lyssnat till herr Gustafssons
i Stockholm och även ett par
andra talares återkommande argument,
att bakom önskemålet att få slut på kollektivanslutningen
skulle ligga dunkla
motiv, riktande sig mot arbetarklassen
och fackföreningsrörelsen, kan jag inte
underlåta att avge en replik, även om
jag i och för sig finner sådana argument
till sin karaktär orimliga.
Det finns i sista numret, nr 4, av det
socialdemokratiska partiets tidskrift
Tiden en artikel, som kan ge en viss
belysning åt denna sak. Författaren bär
gjort ett studium av de två senaste valen,
och han säger i förbigående: »Det
är inte minst intressant att finna hur
folkpartiet tagit hand om en större del
av arbetarväljarna än kommunisterna.»
Inom parentes vill jag säga till herr
Gustafsson, även om jag inte vill ta
upp någon polemik på den punkten, ty
det finner jag vara alldeles onödigt, att
när man på vissa håll i samband med
kollektivanslutning använder ett reservationsformulär,
där som det ena av
endast två alternativ anges inträde i det
kommunistiska partiet, då skall man
vara försiktig med att tala om allianser
mellan kommunisterna och andra partier.
Författaren i tidskriften Tiden fortsätter:
»Med sin sammansättning av 8
procent bättre situerade, 58 procent
medelklass och 34 procent arbetarklass
har folkpartiet — för att tala med författarna
i Gallupboken — utvecklats ’i
riktning från ett klassparti mot ett parti
med en socialgruppssammansättning,
som närmar sig hela folkets’. Det är
viktigt att lägga märke till detta, inte
minst för socialdemokratien. För dess
vidkommande innebar utvecklingen
mellan 1946 och 1948 en accentuering
av klasspartikaraktären.»
Jag tycker det mot bakgrunden av
denna utveckling är fåfängt att försöka
göra gällande, att den över huvud taget
skulle varit möjlig, om de dolda och
dolska intressen från folkpartiets sida,
som det här talas om, hade förelegat.
Jag tror inte att de stora grupper av
den svenska arbetarklassen, som faktiskt
under de senaste åren ha gått till
Fredagen den 5 maj 1950.
Nr 15.
119
Motioner om förbud mot kollektiv anslutnin;
medlemmar till politiska partier.
folkpartiet, skulle ha gjort det om dessa
anklagelser haft någon grund. Jag
har en mycket högre tanke om deras
omdöme än så.
Låt mig sedan säga ett par ord om
reservationsrätten, som de socialdemokratiska
talesmännen tydligen vilja anse
som ett huvudargument i denna debatt.
Jag vill göra det genom att citera
en socialdemokratisk tidning — jag är
inte säker på vilken tidning det är men
ordalagen tyda på att skribenten är
herr Åkerberg —: »Man kan genom reservationer
i fackföreningarna anmäla
att man vill stå fri. Men det är så få
som anstränga sig med sådant. Även
om en liten klick på ett möte beslutat
att ansluta en fackförening till arbetarkommunen
och man räknar med ett
betydande missnöje från den stora majoritetens
sida, är det ytterst få som
bry sig om att anmäla sitt utträde. De
flesta låta udda vara jämnt och bevisa
därigenom, att de praktiskt sett äro
socialdemokrater.»
Enligt den framställningen får alltså
det socialdemokratiska partiet praktiskt
sett många medlemmar, som, fortfarande
enligt skribenten, trots ett betydande
missnöje låta udda vara jämnt
i fråga om kollektivanslutningen och
därför underlåta att reservera sig. Vad
är anledningen till att de verkligen låta
udda vara jämnt och underlåta att reservera
sig? Ligger det inte just i den
omständigheten, att över huvud taget
den frågan kan framställas, en klar
anvisning om att reservationsrätten
fungerar ytterst otillfredsställande?
Ligger inte däri en anvisning om, för
att använda de milda uttryck som tidigare
använts i debatten, de otrevligheter
och obehagligheter, som här kunna
finnas? Jag tror, herr talman, att
det finns små utsikter att kunna göra
gällande, att reservationsrätten är eu
tillräcklig garanti för det politiska
ställningstagandets frihet och anonymitet.
av organisationers och föreningars
Herr GUSTAFSSON i Stockholm: Herr
talman! Jag kan instämma i vad herr
Nihlfors för en stund sedan sade i en
replik, att vi nog aldrig komma att förstå
varandra på denna punkt. Det komma
vi säkerligen aldrig att göra, om
man skall döma efter de resonemang
som föras här.
Jag begärde ordet närmast med anledning
av herr Wedéns tal om att det
finns en grupp inom arbetarklassen
som röstar med folkpartiet. Det ha vi
aldrig förnekat. Det finns sådana som
enligt sina egna uppgifter röstade med
kommunisterna år 1946 och med folkpartiet
år 1948.
Jag vill säga ytterligare en sak som
jag glömde i det förra anförandet. Vi
anse inom fackföreningarna att kollektivanslutningen
är ett av våra kanske
bästa verktyg i renhållningsarbetet mot
kommunisterna inom fackföreningsrörelsen.
Herr WEDÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill inte ta upp någon diskussion
med herr Gustafsson i Stockholm
om vart de tidigare kommuniströsterna
togo vägen 1948, men jag vill
åter hänvisa till det mycket ingående
studium av denna sak, som finnes redovisat
i den artikel i Tiden som jag
förut citerat. Efter konstateranllet att
minskningen har gått ut över kommunisterna
säger författaren: »Det är över
dessa minskningen gått ut, medan socialdemokratien
kunnat hävda sin ställning.
Eftersom man ändå måste anta,
alt avtappningen från kommunisterna
till övervägande del inte gått direkt till
folkpartiet utan hamnat hos socialdemokratien
har således en del socialdemokratiska
väljare tagits om hand avfolkpartiet.
» .lag konstaterar, att denne
skribent, som jag får förutsätta är en
lika stor auktoritet i dessa frågor som
herr Gustafsson, i detta fall har en från
herr Gustafsson rakt avvikande uppfattning.
150
Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Får jag med anledning av herr
Gustafssons grovt vilseledande uppgifter
göra ett ytterligare tillägg till herr
Wedéns beriktigande?
Det finns utredningar som visa, att
den stora strömmen av kommuniströster
1948 gick till socialdemokratien.
Det finns också utredningar som visa
— det torde vara för artikelförfattaren
i Tiden och väl även för herr Gustafsson
bekant — att det sedan gick en betydande
ström från socialdemokratien
till folkpartiet men att överflyttningen
från kommunistpartiet till folkpartiet
har varit ytterst obetydlig och endast
utgjort en ringa bråkdel av överströmningen
från kommunistpartiet till socialdemokratien.
Herr talman! När man vet att det
förhåller sig så, vad tjänar det då till att
stå upp här i kammaren och försöka
ge kammaren ett helt annat intryck?
Herr Gustafsson må vara glad eller ledsen
över att socialdemokratien har fått
kommuniströsterna, men herr Gustafsson
skall inte försöka ge svenska folket
eller kammaren något annat intryck än
att det är till det socialdemokratiska
partiet som den stora massan av kommunister
har lättast att gå över.
Herr GUSTAFSSON i Stockholm (kort
genmäle): Herr talman! Jag vill erinra
herr Ohlin om att jag sade, att det
är några som ha sagt, att de röstade
med kommunisterna 194G och med folkpartiet
1948. Någonting annat har inte
jag påstått.
Herr Ohlin talar om utredningar som
visa, att strömmen skulle ha gått från
kommunisterna till socialdemokratien.
Hur kan man nu veta så exakt, hur
människorna ha röstat vid det ena och
det andra tillfället? Det har ju tidigare
talats om att vi ha rösthemlighet, och
då kan ju en sådan utredning aldrig
exakt ange om den eller den vid ett
tillfälle har röstat med det ena partiet
och vid ett annat med det andra.
Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Det är samma slags utredningar
som ligga till grund för de omdömen,
som ha fällts av herr Gustafssons
partivän i denna intressanta artikel i
Tiden och som man där liksom såvitt
jag vet i alla andra kretsar anser sig
kunna fästa avgörande vikt vid när
det är fråga om stora utslag.
Herr DAHLGREN: Herr talman! Under
denna debatt ha talarna från socialdemokratiskt
håll som försvar för den
kollektiva anslutningen till deras parti
erinrat om den fackliga politiska arbetarrörelsens
historia. De ha emellertid
i denna erinran underlåtit någonting
mycket väsentligt. De ha glömt att tala
om att under arbetarrörelsens första
svåra år voro såväl den fackliga som
den politiska rörelsen i vårt land samlade
kring en revolutionärt socialistiskt
inriktad målsättning. Den fackliga rörelsen
hade säkert behov av ett stöd
från det politiska parti som fanns och
hade ett program som stod i anslutning
just till den fackliga rörelsens
eget. Men då vi i dagens situation konstatera,
att detta arbetarparti knappast
har ens rubrikerna kvar av sitt gamla
kampprogram, då har situationen blivit
annorlunda, och då kunna vi väl inte
förneka arbetarna själva rätten att säga,
vilket parti de vilja tillhöra, och att
avgöra om en fackförening skall kollektivt
partiansluta sig. De som skriva
historia eller som söka beskriva historien
glömma, att initiativtagarna till
den kollektiva anslutningen säkert inte
ha räknat med att det skulle leda till
att det parti, som den gången var på
väg att gå upp, när det väl kom i majoritetsställning,
skulle genomföra lönestopp,
reformstopp, begränsat byggnadsstopp
och liknande reaktionära åt
-
Fredagen den 5 maj 1950.
Nr 15.
151
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
gärder. Om man således tar historien
som en förklaring eller ett argument till
att den kollektiva anslutningen kommit
till stånd, tycker jag ändå inte den kan
anföras som ett försvar. Själva tankegången
att man skall utöka sitt politiska
partis medlemstal genom att kollektivansluta
en grupp på i många fall dåligt
besökta möten och sammanträden, kan
väl endast uppstå hos dem som själva
förlorat tron på att deras parti genom
frivillig anslutning skall kunna öka sitt
medlemsantal med hänsyn till den politik
som partiet bedriver.
Vi ha tidigare haft möjlighet att deklarera
vår inställning till denna form
av kollektivanslutning. Vi ha hävdat,
att arbetarna själva böra ha rätt att
fatta beslut om sitt eventuella medlemskap
i något arbetarparti. När man nu
från socialdemokratiskt håll som försvar
för sitt ställningstagande anför, att
man aldrig hört talas om någon, som
känt sig kränkt av de bestämmelser,
som gälla för reservationsrätten, eller
att alla arbetare ha rätt att ha sin politiska
uppfattning utan att deklarera
den, eller, som en socialdemokratisk talare
uttryckte sig, att beslut om kollektivanslutning
annonseras i förväg och
att alla medlemmar ha möjlighet att
säga sin mening, måste jag fråga mig:
Vet man över huvud taget något om den
praktiska tillämpningen av den fråga vi
nu diskutera? Jag'' har själv en gång
varit kollektivansluten till det socialdemokratiska
partiet, även om det nu
är en hel del år sedan, och det var en
kollektivanslutning, som jag i likhet
med många andra inte haft den ringaste
aning om.
Man fattar beslut på ett möte, men
det är inte alltid så säkert, afl det
offentliggöras på det säft som man här
sökt göra gällande. Det är inte alltid så
säkert, att man har rätt atl reservera
sig. Jag kan tala om att i Metalls stora
avdelning i Göteborg, som en gång har
varit ansluten till det socialdemokra
-
tiska partiet, fanns på sin tid inte någon
som helst reservationsrätt. Det föranledde
många strider och till slut
framtvingade arbetarna en dylik. Jag
tar detta bara som ett exempel.
När man vidare säger, som en socialdemokrat
gjorde här i onsdags, att alla
ha rätt att säga sin mening, behöva vi
bara tänka på det beslut, som fattades
här i Stockholm för någon tid sedan,
när några hundra ombud i Metalls avdelning
kollektivanslöto över 30 000
medlemmar. Då hade inte alla rätt att
säga sin mening utan dessa ombud ansågo
sig ha fullmakt att fatta detta beslut.
Det finns reservationsrätt och den
kränker inte någon, säger man i denna
debatt. Ja, det är fråga om vad man
avser med kränkning. När man exempelvis
i den stockholmsavdelning jag
nu erinrat om inte tillåter en medlem,
som har reserverat sig, att ange vart
reservationsmedlen skola anslås eller
inte tillåter honom att reservera sig till
förmån för ett annat parti, t. ex. det
kommunistiska, eller om han inte ens
äger rätt att låta dessa medel gå till
den sociala fonden, då lindrar jag vad
man menar med att säga att det inte
sker någon kränkning.
Reservationsrätten innebär, att den
som vill reservera sig skall utföra en
aktiv handling. Den betyder, att varje
medlem, som vill reservera sig, är skyldig
att gå upp på expeditionen och anmäla
sin reservation. Dessa reservanter
påläggas ett arbete, under det att de,
som ha fattat beslutet och vilja vara
med, inte behöva göra någonting, såvitt
de inte äro kassörer, ty då få de naturligtvis
eu hel del arbete med alt inkassera
de belopp, som utgöra grunden till
det hela.
Det förekommer vidare, all det inte
omtalas för vissa fackföreningsmedlemmar,
då de nyansluta sig, att de
genom denna anslutning också bli medlemmar
i eif politiskt arbetarparti. När
152
Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
då denne medlem har en lika stor kontingent
att betala som de andra, saknar
han kanske i många fall anledning att
forska efter föreningens eller organisationens
politiska anslutning.
När man från reservanternas sida talar
om att det inte är fråga om någon
organisatorisk tvångsanslutning och
som motivering för detta säger, att reservationsrätten
innebär frihet från alla
ekonomiska förpliktelser gentemot det
socialdemokratiska partiet, är detta ett
resonemang, som enligt min mening
inte är med sanningen överensstämmande.
Frågan måste ju ses mot den
bakgrunden, att de organisationer, som
ansluta sig kollektivt till det socialdemokratiska
partiet, låta en viss del av
fackföreningskontingenten gå till partiet.
Det innebär reellt sett, som alla
måste förstå, att i många föreningar,
troligen de flesta, där ingen återbetalningsskyldighet
förekommer, får en
medlem, som har reserverat sig mot anslutningen,
vara med om att betala
högre avgift till fackföreningen tack
vare denna strävan från de socialdemokratiska
partigängarna i de fackliga
organisationerna.
Det finns i vissa fackliga organisationer
färdigtryckta regler, som tala om
vad varje medlem bör göra och skall
göra, därest han inte vill följa den socialdemokratiska
partianslutningen, men
det finns å andra sidan så skiftande
former för dessa regler, att man
nästan skulle kunna säga, att det existerar
lika många regler för kollektivanslutning
som organisationer anslutna
till det socialdemokratiska partiet. Jag
skall inte trötta kammaren med att ge
en massa exempel på reglernas utformning
— det skulle då kanske bli nödvändigt
med ytterligare ett nattplenum,
och det är väl inte så trevligt — men
jag skall ta några exempel.
I Handelsarbetareförbundets avdelningar
15 och 20 har man en bestämmelse,
som innebär att man har rätt att
reservera sig men inte till förmån för
något parti.
I Stockholms Typografiska förening
är förhållandet likadant med den skillnaden,
att när medlem har reserverat
sig, innebär det inte, att det socialdemokratiska
partiet förlorar någonting
på detta, om man med förlorar menar
en ekonomisk förlust — och det är ju
det som jag tror är orsaken till det hela.
Där räknar man nämligen ut antalet
reservanter och anslår motsvarande
summa ur fackföreningskassan till socialdemokratiska
partiet för att detta
inte skall förlora något.
1 Metalls stockholmsavdelning har eu
medlem inte rätt att ange, vart reservationsmedlen
skola gå. Reservanterna
måste varje år gå till fackföreningsexpeditionen
för att utkvittera de fyra
kronor som det är fråga om, och i denna
organisation, som nu ledes av socialdemokrater,
är man inte ens så demokratisk
att man ger medlemmen rätt att
genom fullmakt utkvittera detta belopp,
utan han måste göra det personligen.
Alla dessa svårigheter bero givetvis på
att man skall göra det så besvärligt som
möjligt för reservanterna för att på det
sättet se till att deras antal blir så lågt
som möjligt.
Jag skall ta tillfället i akt att i riksdagens
protokoll få inskrivet några regler,
som visa vad jag här sagt om de
bestämmelser man måste iakttaga. Det
är de tryckta regler för reservation mot
kollektivanslutning till socialdemokratiska
arbetarpartiet, som gälla för Kommunalarbetarnas
Samorganisation i
Stockholm. De ha såvitt jag förstår inte
beslutats på något fackföreningsmöte.
Det står på dem, att de äro fastställda
av verkställande utskottet den (i augusti
1940. Det är således inte något gammalt
historiskt aktstycke utan ett ganska nytt
beslut.
Dessa regler äro indelade i sju
punkter.
»1. Reservationen är strängt person -
Fredagen den 5 maj 1950.
Nr 15.
153
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
lig och skall vara egenhändigt undertecknad
av vederbörande reservant.»
»2. Vid reservationens avlämnande
skall medlemsboken ovillkorligen företes,
och anteckning om reservationen
ske i densamma liksom på vederbörande
medlems matrikelblad.»
»3. Reservationen gäller endast för
1 år och skall vara avlämnad eller förnyad
före utgången av december månad
för att vara gällande för kommande
år.»
Här är alltså vad jag tidigare sagt
fastslaget på ett tryckt papper, nämligen
att medlem varje år skall springa
och förnya reservationen.
»4. Reservationen skall ske på av
styrelsen fastställda blanketter, vilka
tillhandahållas å expeditionen.»
Man får sålunda inte skriva på vilket
papper som helst utan endast på det
som verkställande utskottet har fastställt.
»5. Uppbördsman må äga rätt att till
medlem, för vilken han upptager avgift,
uttaga dylik blankett, varvid dock
skall angivas, för vilken medlem densamma
är avsedd, ävensom för vilken
organisation reservationen skall avgivas,
vilket allt antecknas å blanketten,
innan densamma utlämnas. Vid avlämnandet
av dylik reservation skall medlemsbok
företes, varjämte medlems
egenhändiga namnteckning skall vara
bestyrkt av uppbördsmannen.»
Här skall man alltså ange til! förmån
för vilket parti eller vilken organisation
man reserverar sig. I denna organisation
är det så demokratiskt, att uppbördsinannen
tillätes hämta ut en dylik
blankett, men jag finner det minst sagt
märkvärdigt, att man inte i fackföreningen
kan tillåta vad som är praxis
i banker och överallt där man har användning
för namnteckningar, nämligen
att en medborgare får visa fram ett
papper som är bevittnat med ett annat
namn, som kan anses vara fullgott. Det
gäller inte här. utan endast uppbörds
-
mannens bestyrkande av den egenhändiga
namnteckningen är giltig för att
medlemmen skall få reservera sig.
»C. Reservation må avgivas allenast
till förmån för lokal partiorganisation
av nu i Stockholm verksamma politiska
arbetarpartier eller till förmån för avdelnings
understödsfond.»
Det är något mer demokratiskt än i
Metalls stockholmsavdelning, där man
inte ens tillåter, att medlen gå till understödsfonden.
»7. Utkvittering av medel för nämnda
partiorganisationers räkning må ske
kvartalsvis genom företeende av från
vederbörande organisationer bestyrkt
fullmakt eller protokollsutdrag.»
Jag har ansett det vara på sin plats
att få detta inskrivet i riksdagens protokoll.
Det är inte någonting unikt; säkerligen
finns det många andra liknande.
Vilken rätt tillkommer då dessa kollektivanslutna?
På många platser här i
vårt land ha vi kunnat konstatera, att
en hel del fackföreningsmedlemmar,
som ha haft kollektivanslutningsmärket
i sin bok, ha vägrats tillträde till socialdemokratiska
partimöten. Varför ha de
vägrats tillträde, när de ju ändå betalar
avgift till organisationen? Jo, förklarar
man, dessa människor ha gjort sig kända
som kommunister eller som sympatisörer
med dessa. De ha kanske sålt
någon tidning, som inte fallit socialdemokraterna
i smaken, och det har varit
tillräckligt för att vägra dem rätten att
som betalande medlemmar besöka sina
egna organisationer. Det är vad vi känna
till. Vad vi inte känna till och vad vi
väl få vänta på att uppleva är den dag,
då nazistiska och borgerliga element
förvägras samma rätt — jag förutsätter
nämligen att man genom kollektivanslutning
kan komma att få in ungefär
vilket folk som helst till det parti,
som har så högt i taket.
När nu såväl utskottet som reservanterna
i sina motiveringar för avslag på
154
Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
motionen tala om frihet och demokrati,
anser jag att det i detta sammanhang
kan vara på sin plats att bara med
några ord beröra frågan om det beslut,
som LO fattade år 1946 och som innebär,
att man tvångsultaxerar till de socialdemokratiska
tidningarna mellan
2Va och 3 miljoner kronor från LO:s
1!4 milj. medlemmar. Det innebär —
jag anser att dessa frågor ligga mycket
nära varandra — att kommunisterna
och de som sympatisera med dem
tvingas vara med om att betala till den
press, som sedan konsekvent och systematiskt
med lögn och förtal söker beljuga
dem och smutskasta deras rörelse.
Jag undrar, om man ens med hjälp avett
mikroskop skall kunna se en enda
liten gnutta demokrati i detta handlingssätt.
När nu denna motion föreligger, som
föranlett en så stor och lång debatt, vill
man på ömse håll låta framskymta, att
vi kommunister skulle alliera oss med
de borgerliga och bekämpa socialdemokratien
på samma plan som de borgerliga
partierna. Jag vill taga tillfället
i akt att deklarera, vad som är klart för
alla, att vi givetvis inte på något sätt
ha varit delaktiga i att denna fråga
kommit på riksdagens bord, men när
den nu finns här och det gäller att
taga ställning till den, ha vi ansett det
vara på sin plats att deklarera vår uppfattning
om denna form av partianslutning.
Vi mena, att frågan om kollektivanslutning
kan fackföreningsrörelsen
med all säkerhet klara upp själv utan
att staten behöver ingripa, och vi ha anledning
tro, speciellt med hänsyn till
vad som har ägt rum under den senaste
tiden, att utvecklingen kommer att bli
så som vi anse att den bör vara, nämligen
att fackföreningsrörelsen befriar
sig från denna form av tvångsanslutning.
När nu folkpartiet har fört fram denna
motion, där man har vänt sig till
staten för att försöka få statsmakterna
att hjälpa till, tycker jag, att det i och
för sig bevisar värdet av detta partis
tidigare givna deklarationer om att man
för att bevara friheten måste motarbeta
statliga ingripanden. Samtidigt
kan man kanske tolka det som ett försök
att mörklägga den offentliga hemligheten
om det svenska finanskapitalets
investeringar i de borgerliga partiernas
stridskassor.
Både utskottets och reservanternas
motivering är sådan, att vi inte kunna
understödja dem. Å andra sidan finns
det ju inte någon som helst anledning
för oss att stödja de krav, som vissa
folkpartister här ha fört fram. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka avslag
på den föreliggande motionen.
Herr GUSTAFSSON i Stockholm (kort
genmäle): Jag kan inte uraktlåta att
taga upp ett par saker, som herr Dahlgren
här var inne på. Det gäller först
hans tal om kommunisternas principiella
inställning till kollektivanslutningen,
något som man väl närmast får taga
från den skämtsamma sidan. Hade
kommunisterna makten, bleve det ju
inte fråga om någon som helst reservationsrätt;
det blev endast ett totalt införlivande
av fackföreningsrörelsen
med det kommunistiska partiet. Det ha
de ju själva öppet sagt i de beryktade
21 teserna.
Herr Dahlgren säger vidare, att vi
skulle utöva utsugning inom fackföreningsrörelsen.
Jag tycker, herr Dahlgren,
att ni från kommunistiskt håll
skulle tala ganska tyst om den saken.
Jag behöver bara erinra om de 48 000
kronor ni nu senast togo från göteborgsavdelningen.
Det är ett av beloppen,
men det är inte det enda; sammanlagt
uppgår det till många hundra
tusen kronor. Detta kan inte någon reservera
sig mot utan det måste varje
medlem vara med om att betala.
Herr Dahlgren gör vidare gällande,
Fredagen den 5 maj 1950.
Nr 15.
155
Motioner om förbud mot kollektiv anslutnin;
medlemmar till politiska partier.
att beslutet av Stockholms Metallarbetarefackförening
skulle ha fattats med ett
par hundra röster. Verkligheten är ju
den, att kollektivanslutningen första
gången skedde genom allmän omröstning
bland avdelningens medlemmar.
Den upphävdes av den tillfälliga kommunistmajoriteten
år 1945 på avdelningens
representantskapsmöte och
återinfördes år 1949 på samma sätt med
representanter från nära nog samtliga
arbetsplatser närvarande. Beslutet fattades
av en så stor majoritet, att kommunisterna
inte ens ansågo det löna sig
att begära rösträkning.
Vidare säger herr Dahlgren, att vi
ha förhindrat att reservationsmedlen
gå till något annat parti eller till vår
s. k. sociala fond. Man har från kommunistiskt
håll föreslagit, dels att vi
skulle inleverera dessa medel till det
kommunistiska partiet, vilket vi ha vägrat
vara med om, dels att pengarna
skulle överföras till sociala fonden, vilket
vi också ha gått emot, därför att vi
inom Stockholms Metallarbetarefackförening
anse, att dessa pengar tillhöra
varje enskild medlem, som har reserverat
sig, och att han själv har rätt att
bestämma över hur de skola användas.
Vi anse oss därför inte med majoritetsbeslut
kunna bestämma, att pengarna
skola gå vare sig till det ena eller andra
ändamålet.
Herr LINDHOLM (kort genmäle): Herr
talman! Jag begärde ordet när jag lyssnade
till herr Dahlgrens frihetsförkunnelse.
Han beskärmade sig rätt starkt
över att det skulle finnas medlemmar
av vissa fackföreningar med klart medlemskort
i det socialdemokratiska partiet
genom kollektivanslutning, som
vägrats rätt att deltaga i de socialdemokratiska
mötena. Det är riktigt, herr
Dahlgren, att det i vissa undantagsfall
har inträffat, att man vägrat vissa personer,
som ha klart medlemskort, till
-
av organisationers och föreningars
träde till de socialdemokratiska mötena.
Men det gäller sådana personer, som äro
kända såsom organiserade kommunister,
som vägrat att utnyttja reservationsrätten
och som på den vägen sökt att
uppträda som spioner inom ifrågavarande
socialdemokratiska organisation.
Jag vill erinra om hurusom man för
några år sedan tvingades att utesluta
vissa sådana element ur det socialdemokratiska
partiet, t. ex. en för detta
ledamot av denna kammare. Nils Flyg
blev vid den tidpunkten utesluten därför
att han vägrade att använda reservationsrätten.
Och nu vill jag ställa en fråga till
herr Dahlgren: Anser herr Dahlgren att
det kan vara förenligt med dessa människors
heder att på den vägen försöka
intränga i det socialdemokratiska
partiet, då de i själva verket äro organiserade
i det kommunistiska partiet?
Jag anser att så inte är fallet. År man
organiserad kommunist, så skall man
också utnyttja den reservationsrätt, som
föreligger. Ty det föreligger icke i något
fall något tvång för kommunisterna
att vara anslutna till det socialdemokratiska
partiet.
Herr Dahlgren sade vidare i ett avsnitt
av sitt anförande, att socialdemokraterna
utsuga fackföreningarna. Jag
tror, herr Dahlgren, att det skulle vara
synnerligen lämpligt att iaktta största
möjliga tystnad på den punkten. Jag
känner nämligen till fackföreningar,
där kommunisterna systematiskt ha sugit
ut vartenda öre, som kommit in i
avdelningskassan. Far upp till norra
Hälsingland och studera protokollen
från vissa fackföreningar där, herr
Dahlgren, så kanske herr Dahlgren en
annan gång inte talar så högljutt om
utsugning.
Herr DAHLGREN (kort genmäle):
Herr talman! När herr Lindholm till
mig ställer frågan, om jag anser det
156
Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
vara riktigt, att en kommunist skall
vara ansluten till det socialdemokratiska
partiet, så vill jag göra herr Lindholm
uppmärksam på att jag ju hela
tiden har kritiserat denna form av anslutning.
Jag har icke gjort detta för
ro skull utan jag har verkligen menat
att detta är en form av anslutning,
som inte bör finnas. Jag har särskilt
framhållit att reservationsrätten och
formerna för avgivande av sådan reservation
äro så tillkrånglade, att denna
reservationsrätt inte alltid utnyttjas.
Om det inom vissa fackföreningar är så,
att man varje år på nytt måste reservera
sig och att man inom dessa fackföreningar
endast godkänner en namnteckning,
som är bevittnad av uppbördsmannen,
kunna vi ju förstå vilka
konsekvenser detta kan medföra. På en
arbetsplats är det sannerligen inte så
lätt att alltid få tag i uppbördsmannen.
Jag vill vända på frågan och i stället
ställa den så: Anser herr Lindholm det
rätt och riktigt att det socialdemokratiska
partiet uppbär pengar från kommunister
på det sätt man gör genom
denna form av kollektivanslutning
samtidigt som man nekar dem — givetvis
ur rent partipolitisk synpunkt
— rätt att utnyttja det medlemskap sotu
de en gång betalt för. Deras pengar anses
tydligen i varje fall vara lika goda.
Herr Gustafsson i Stockholm sysslade
med vissa jämförelser och tog därvid
ett exempel från Göteborgs metallavdelning,
vilket han försökte jämställa
med kollektivanslutningen. Han ville
göra gällande att vi kommunister
plundrade fackföreningskassan — jag
minns inte hur orden föllo, men det var
i varje fall fråga om mycket pengar.
Visst är det fråga om mycket pengar,
men om herr Gustafsson sätter sig med
penna och papper och räknar, skall han
komma underfund med att det blir precis
lika mycket som Landsorganisationen
genom ett kongressbeslut tar ut,
d. v. s. det som går till den socialdemo
-
kratiska pressen. Det blir 2: 40 per helbetalande
och 1: 20 per halvbetalande
medlem. Herr Gustafsson i Stockholm
understryker således, att det beslut som
Landsorganisationen en gång fattat betyder,
att man tar en hel del från fackföreningarna.
Vi anse att vi ha en demokratisk
rätt att få lika mycket i kraft
av den majoritetsställning vi ha inom
den fackförening det här gäller.
Nu gör man likväl gällande, att vi
kommunister, om vi hade möjlighet
därtill, skulle gå tillväga på samma sätt
på andra håll, och för att söka bevisa
detta måste herr Lindholm fly ut i geografien.
Jag ber herr Lindholm att hålla
sig här i landet och göra de jämförelser
som kunna göras här, t. ex. mellan
Göteborg och Stockholm, där vi
icke utnyttjat möjligheten att kollektivansluta
de fackliga organisationer där
vi ha majoritet.
Herr LAGER (kort genmäle): Herr
talman! Herr Gustafsson i Stockholm
uppmanade i sitt första anförande några
opponenter mot hans uppfattning
inom folkpartiet att läsa på sina stycken
bättre, innan de toge till orda. Jag
kan inte låta bli att vända denna uppmaning
till herr Gustafsson själv. Han
säger, att de s. k. 21 teserna, d. v. s.
de 21 villkoren för anslutning till kommunistiska
internationalen, som formulerades
någon gång 1920, stadgade åliggande
för de kommunistiska partierna
att kollektivansluta fackföreningarna.
Det har herr Gustafsson fått alldeles
om bakfoten — om han nu ens har läst
de 21 teserna. Som ett bevis härför behöver
man bara nämna, att Sovjetunionens
kommunistiska parti, för vilket
det väl borde ligga närmast till att
praktisera den principen, har 5 miljoner
medlemmar, under det att medlemmarna
i fackföreningarna uppgå till 30
miljoner. Det är alltså en betydande
skillnad.
Fredagen den 5 maj 1950.
Nr 15.
157
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
Herr Lindholm nämnde, att en tidigare
medlem av denna kammare, herr
Flyg, en gång vägrat att reservera sig
och anförde detta som en anmärkning
mot det kommunistiska partiet. Herr
Flyg tillhörde Typografiska föreningen
i Stockholm. Han kunde ha vägrat att
reservera sig emot en anslutning till
det socialdemokratiska partiet tidigast
1930, eftersom Typografiska föreningen
i Stockholm icke tidigare var ansluten
till det socialdemokratiska partiet.
Herr Flyg kastades ut ur det kommunistiska
partiet redan 1929 och om han intog
den av herr Lindholm klandrade
ståndpunkten, så drabbar anmärkningen
i varje fall inte vårt parti.
Sedan måste jag säga, att det är något
ökade krav, som herr Lindholm
ålägger kommunisterna och dem som
opponera mot socialdemokratien. Det
är inte nog med att man skall snällt,
villigt och lojalt foga sig i de beslut,
som den socialdemokratiska majoriteten
fattar, utan man ålägges dessutom
skyldighet att reservera sig emot ett beslut
om kollektivanslutning. Jag vet
inte, huru pass långt man ifrån socialdemokratiskt
håll, i varje fall från herr
Lindholms sida, är beredd att gå. I så
fall är det väl lika bra att nu först som
sist berätta allt vad vi som tillhöra
fackföreningarna ha att iaktta i fråga
om åligganden för att slippa att tillhöra
det socialdemokratiska partiet.
Herr LINDHOLM (kort genmäle): Herr
talman! Herr Dahlgren säger, att han
egentligen bara kritiserat formen för
anslutningen, alltså att en fackförening
eller viss del av en sådan kollektivt kan
anslutas till det socialdemokratiska
partiet, och tillägger, att själva reservationsrätten
är omgärdad med så krångliga
föreskrifter, att man inte kan klara
upp detta problem, .lag tror inte att det
iir så svårt som herr Dahlgren vill göra
giillande att anmäla saken antingen till
uppbördsmannen eller till fackföreningens
expedition. Nu framhåller visserligen
herr Dahlgren, att det är svårt för
fackföreningsmedlemmarna att träffa
uppbördsmannen, och då inställer sig
osökt den frågan: På vilket sätt betala
dessa medlemmar sin avgift till fackföreningen?
När detta sker lära de väl
i alla fall träffa uppbördsmannen och
ha möjlighet att därvid framföra sin
reservation.
Sedan väntade jag givetvis att herr
Lager skulle tala om för mig och övriga
kammarledamöter att Flyg icke vid
tillfället i fråga var medlem av det kommunistiska
partiet. Jag tog Flyg som ett
typexempel på hur kommunisterna uppträda
och hur socialdemokratiska partistyrelsen
i vissa lägen måste handla
för att befria sig från dem. När jag
framhåller att de böra ha skyldighet
att använda sig av reservationsrätten,
så gör jag det ur renlighetssynpunkt.
Ty det kan väl inte vara så behagligt,
herr Lager, att ha en medlem i det
kommunistiska partiet, som samtidigt
springer omkring som socialdemokrat,
utan han bör väl vara antingen det
ena eller det andra. Det går nämligen
inte, herr Lager, att vara socialdemokrat
och kommunist samtidigt. Det är
två fullständigt oförenliga ting.
Herr TALMANNEN anförde härefter:
Det har gjorts en hemställan om att vi
skulle fortsätta överläggningarna utan
avbrott för middagsrast. Detta får kammaren
själv avgöra.
På därå given proposition beslöt
kammaren bifalla förslaget om fortsättning
utan avbrott av förhandlingarna.
Härefter yttrade:
Herr HENRIKSSON: Herr talman!
Det är ju icke så ofta som folkpartiet
eller de borgerliga partierna visa något
intresse för fackföreningsrörelsen och
158
Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
dess medlemmar. Det är väl inte heller
så svårt att förstå, varför det förhåller
sig på det sättet. Många skäl tala ju för
att man i dessa kretsar inte gärna kan
hysa så särskilt stort intresse för de
fackliga angelägenheterna. Man har i
stället anledning att intressera sig för
grupper, som ligga dessa politiska partier
varmare om hjärtat. När man någon
gång visar intresse för fackföreningsrörelsen,
så är det ett negativt
intresse. Man instämmer med och uttalar
sympatier för sådana grupper inom
fackföreningsrörelsen, vilka visa tendenser
att splittra densamma. Det är
det intresse i negativ riktning, som
träder i dagen, då fackföreningsrörelsen
har svårigheter, och det är som i
detta speciella fall ett intresse att försvaga
fackföreningsrörelsen. Från motionärernas
sida säger man emellertid,
att den motion som nu har väckts visst
inte har tillkommit, därför att man på
något sätt vill vända sig mot fackföreningsrörelsen
och dess strävanden.
Det är emellertid alldeles uppenbart,
att bakom denna framstöt ligger en
önskan att göra arbetarrörelsen svagare
i förhållande till andra rörelser i vårt
land. Och med detta följer också, att
det skulle bli en försvagning av fackföreningsrörelsen,
om motionärerna här
skulle få sin vilja fram.
Beträffande de synpunkter, som ha
kommit till uttryck i motionen, ber jag
att få instämma i vad herr Gustafsson
i Stockholm tidigare har sagt. Jag
skulle emellertid vilja peka på en särskild
omständighet. På ett ställe i motionen,
där man vänder sig mot motiveringen
för kollektivanslutning, heter
det: »Det första av de anförda skälen
för kollektivanslutningen, uppfattningen
om fackföreningsrörelse och
socialdemokrati som två sidor av samma
sak, torde i sin tur bygga på förutsättningar
som ej ha förankring i verkligheten.
» Jag skulle då vilja ställa den
frågan: Vad veta motionärerna om det?
Vad känna motionärerna egentligen till
om svensk fackföreningsrörelse? Såvitt
jag vet är det bra litet, och det är väl
ganska få inom folkpartiets riksdagsgrupp,
som över huvud taget veta något
därom, eftersom jag bland alla dess
medlemmar inte kan finna någon, som
kan göra anspråk på att företräda någon
enda liten del av den svenska fackföreningsrörelsen.
Det är också typiskt, att när herr
Nihlfors skulle motivera en opolitisk
fackföreningsrörelse, så talade han inte
om förhållandena inom fackföreningsrörelsen
utan då började han tala om
förhållandena inom TCO. Jag förstår
att det iir ett område som han väl känner
till. Jag vill emellertid varna för
att draga några jämförelser mellan förhållandena
inom dessa båda organisationer.
Det bör väl ändå för herr Nihlfors
vara uppenbart, att det är väsentliga
skillnader i uppbyggnaden och organisationen
av dessa båda sammanslutningar,
ävensom i fråga om de erfarenheter
de ha bakom sig. TCO har
icke haft något eller i varje fall mycket
litet av de svårigheter svensk fackföreningsrörelse
haft att brottas med och
icke fått utkämpa en sådan kamp för
sin existens som fackföreningsrörelsen.
Det är vidare uppenbart att TCO har
en helt annan sammansättning i fråga
om medlemmarna än fackföreningsrörelsen.
Inom TCO ha vitt skilda grupper
samlats och olika intressen göra
sig gällande i politiskt avseende med
hänsyn till den mycket ojämna inkomstnivån,
till utbildningsförhållandena,
till den sociala ställningen och i
flera andra avseenden. Denna organisation
är icke tillnärmelsevis på samma
sätt som fackföreningsrörelsen en enhet
med gemensamma intressen icke
blott när det gäller de fackliga frågorna
utan också i betydande utsträckning
när det gäller de politiska frågorna, och
det är detta som gör skillnaden så rasande
stor. På grund av dessa förhål
-
Fredagen den 5 maj 1950.
Xr 15.
159
Motioner om forbud mot kollektiv anslutning'' av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
landen kan man icke göra de jämförelser
som herr Nihlfors här gjorde.
Vill man ha en uppfattning om hur
man inom fackföreningsrörelsen ser på
frågan om fackföreningsrörelsen och
socialdemokratien som två sidor av
samma sak hör man väl ändå rimligtvis
gå till sådana, som ha kännedom om
den fackliga rörelsen, som ha verkat
inom den och som veta hur människor
där känna och tänka. Och herr Nihlfors
och övriga motionärer kunna vara
övertygade om att man i dessa kretsar
betraktar detta samarbete mellan den
fackliga och politiska delen av arbetarrörelsen
såsom en realitet. Och man
kan göra det på mycket goda grunder.
.lag skall be att här få läsa upp några
rader av vad en gammal fackföreningsmän
har sagt på tal om dessa ting. Han
skriver: »När jag jämför arbetarens
ställning i dag med den tid, då jag själv
fick arbeta hårt för (i öre i timmen, då
tänker jag med tacksamhet på vad vår
stolta och starka arbetarrörelse har
vunnit.» Han har erfarenheter som säga
honom, att en samlad arbetarrörelse är
ändå det som för den svenska arbetaren
är det bästa. No kan man säga: .la,
det var då det, det är länge sedan, nu
ha förhållandena så väsentligt ändrats.
Det var vad som gällde, då arbetarrörelsen
hade att föra eu så hård kamp,
men nu är man inte fientligt inställd
till fackföreningsrörelsen, och därför
finnas inte längre några grunder för
denna enhet.
Men det är ju inte nödvändigt att gå
så långt tillbaka i tiden för atl finna
realiteter, som bestämt tala för att det
också nu är ett klart intresse för fackföreningsmedlemmarna
att vara lierade
med det socialdemokratiska partiet i
vårt land. Vi kunna erinra om 30-talet,
vi kunna erinra om vad som förekommit
under 40-talet, kampanjen ifrån de
borgerligas sida mot arbetarrörelsens
efterkrigsprogram, en kampanj som nu
i lika hög grad vände sig emot facklör
11
Andra kammarens protokoll It)Öl).
eningsrörelsen som emot det socialdekratiska
arbetarpartiet. Vi kunna erinra
om framför allt folkpartiets vanstyrepropaganda
vid 1948 års val. Det
är vid ändå alldeles uppenbart att detta
bidrager till att sammansvetsa arbetarrörelsens
fackliga och politiska gren,
företrädd av socialdemokratien. Det är
alltså enligt min och enligt fackföreningsfolkets
mening fullt tydligt, att
fackföreningsrörelsen skall stödja socialdemokratien,
att detta skall ske genom
de enskildas insatser men att man
också kan göra det genom kollektiva
insatser, genom kollektivt stöd i olika
former. Det skall icke ske genom att
man tvingar någon att stödja en politisk
uppfattning, som han icke själv
företräder eller accepterar. Det skall
helt naturligt vara en frivillig handling,
men det är det också i den form
av kollektivanslutning som nu tilllämpas.
Jag skall inte taga upp de enstaka
exempel, som herr Svensson i Ljungskile
vid en tidigare debatt förde fram
här i kammaren och där han ville göra
gällande, att ett fåtal skulle ha bestämt
den politiska tillhörigheten för ett flertal.
Jag har emellertid ett annat exempel
som jag för min del finner vara betydligt
mera representativt än de som
tidigare anförts i debatten. Det är en
skildring av hur kollektivanslutning
går till ute i en av våra fackföreningar.
Man talar om, att frågan varit under
behandling på två avdelningsmöten.
Därefter har den gått till allmän omröstning
inom avdelningen. Omröstningen
utföll för övrigt så, att 181 röster
avgåvos för kollektiv anslutning och
43 röster emot, varjämte en reservation
förekom. Man kan ju inte gärna göra
gällande, att denna fråga fått en sådan
behandling, att man icke gett den enskilde
möjligheter att välja eller i lugn
och ro överväga vilken ställning han
vill intaga, om han vill vara med om
kollektivanslutning eller vill motsätta
/• lö.
160
Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
sig den och sålunda stå fri gentemot
det socialdemokratiska partiet.
De erfarenheter, som jag under min
sjuttonåriga verksamhet inom fackföreningsrörelsen
har fått, grundade på
deltagande i en mångfald fackföreningsmöten
— jag skulle tro att det är flera
än vad hela folkpartiets riksdagsgrupp
under samma tid har deltagit i — säga
mig, att det icke förekommer någonting
av åsiktsförtryck. Jag har under hela
denna tid icke träffat någon, som har
gjort gällande, att han har blivit påtvingad
en politisk uppfattning som
han icke har, att han blivit tvångsenrollerad
i ett politiskt parti. Jag har
träffat sådana som ha reserverat sig
mot kollektivanslutningen. Men det är
ju en annan sak. Detta skola vi betrakta
som någonting helt naturligt,
om de ha en annan politisk uppfattning.
Då gör herr Svensson i Ljungskile eu
djupdykning i folkpartiets skräpkammare,
där man förvarar argumenten
från 1948 års valrörelse, och säger:
Titta, här är bevis för politiskt förtryck
av en fackligt ansluten medlem. Därmed
komma vi fram till fallet Andersson
i Kungälv. Jag hade tillfälle att ta
upp det redan i onsdags, och herr kindberg
har också behandlat frågan i sitt
anförande i dag. Jag skall därför inte
så grundligt, som jag eljest hade tänkt,
på nytt gå igenom detta speciella fall.
Jag viil bara erinra om att ifrågavarande
fackförening hade under flera år
varit kollektivt ansluten till det socialdemokratiska
partiet. Herr Andersson
hade under denna tid inte avlämnat
någon reservation mot det beslutet. Han
betraktade det sålunda sannolikt som
en alldeles riktig ordning, att också
han skulle vara ansluten; i varje fall
ville han inte reservera sig. Det berodde
inte på okunnighet. Han hade
tillhört avdelningen i mer än iio år och
blivit upplyst om att det fanns reservationsrätt.
Han kunde alltså ha utnyttjat
denna rätt, om han hade velat. Det
gjorde han emellertid inte. Sedan beslöt
avdelningen på våren 1948, som
jag redan sagt, att under nio månader
höja avgiften till fackföreningen med
en krona ifrån fyra till fem kronor.
Man sade samtidigt, att det belopp, som
inflöt genom den förhöjning, som det
nu var fråga om, skulle man anslå til)
det socialdemokratiska partiets valrörelse.
Herr Andersson hade då haft
möjlighet att reservera sig. men det
gjorde han inte. Däremot sade han: Jag
vill inte betala fackföreningsavgiften
längre, jag ställer mig nu utanför fackföreningen.
Därmed har man ju kommit in på en
helt annan fråga, nämligen om ett i
stadgeenlig ordning fattat beslut skall
vara gällande för en svensk fackförening
eller om en enskild medlem, som
icke vill åtnöjas med ett sådant beslut,
skall kunna säga: Jag vill betala en annan
avgift än de andra medlemmarna.
Man är då inne på en fråga, som icke
gäller idéer, icke principer och icke
frågan om ett förtryckande av politiska
uppfattningar, utan då är man, herr
Svensson i Ljungskile, nere vid något
annat. Då är man i detta fall nere dels
vid en fråga om nio kronor — och det
är ju ändå något annat än idéer och
principer och åskådningar — dels vid
frågan om man skall följa stadgeenliga
beslut.
Herr Svensson i Ljungskile sade i
sitt anförande i onsdags, enligt min
mening något nonchalant, att man nog
ser till att man får stadgarna så ordnade,
att besluten bli stadgeenliga. Jag
skulle vilja fråga herr Svensson, som
ju är en föreningsmänniska: Om det i
herr Svenssons mjölkförening finns en
stadgebestämmelse, som han inte finner
vara tilltalande och alltså önskar att
den skulle se ut på annat sätt, går herr
Svensson då ur föreningen och därefter
ut över hela landet och talar om
att denna förening har en stadgebestämmelse,
som han inte tycker om?
Fredagen den 5 maj 1950.
Nr 15.
161
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
Jag skulle förmoda, alt herr Svensson
ändå är så mycket föreningsmänniska,
att han handlar på annat sätt, nämligen
går på föreningens sammanträden och
föreslår, att ifrågavarande bestämmelse
i stadgarna skall ändras, och försöker
vinna gehör för sin uppfattning. Skulle
han emellertid — och det kanske inte
är så ovanligt — råka ut för den malören,
att inte hans förening går med på
hans förslag, så får val herr Svensson
finna sig i att stanna i minoritet men
acceptera de stadgar, som majoriteten
har fastställt.
Denna möjlighet hade också herr Andersson
i Kungälv. Men han utnyttjade
den inte utan ställde sig utanför den
fackliga rörelsen, därför att han icke
ville betala de avgifter, som i stadgeenlig
ordning voro fastställda. Detta
fall är alltså icke något bevis för att
det här skulle föreligga något åsiktsförtryck.
Det kan vara bevis för alt
man haft en osolidarisk medlem, men
det kanske ändå mera är ett bevis på
hur pass fördomsfritt folkpartiet förde
sin propaganda 1948, men det visste vi
förut, och det behövde alltså inte herr
Svensson bevisa.
Herr talman! Det är flera talare anmälda,
och jag skall därför inte fortsätta
länge. Jag vill bara till sist säga,
att fackföreningsrörelsens medlemmar
vilja ha möjlighet att ge ett kollektivt
stöd åt det socialdemokratiska partiet.
Den möjligheten ha de haft tidigare,
och de förbehålla sig rätten att ha den
möjligheten också i fortsättningen. Jag
vill vidare tillägga, att fackföreningsrörelsen
under de decennier den har
verkat ständigt har varit ett värn för
friheten. Den har varit en organisation,
som haft till grunduppgift att skapa
frihet åt de svenska arbetarna. Det har
lyckats till stor del tack vare samarbetet
med det socialdemokratiska partiet.
Men detta att fackföreningsrörelsen
ur en organisation, som i hela sin
praktiska verksamhet har visat sin fri
-
hetsvänliga inställning, är väl ändå ett
tecken på att man med lugn kan se
framtiden an oeh känna med sig, att
fackföreningsrörelsen också i fortsättningen
skall vara ett värn för friheten
utåt men också för friheten inom de
olika organisationerna. Det behöver
inte vare sig bli någon lagstiftning för
att en sådan ordning skatt gälla eller
något uttalande i stil med det som utskottsmajoriteten
här har stannat för.
Jag tycker för min del att hela denna
aktion förefaller tämligen onödig, och
att man skulle ha kunnat bespara sig
att göra den.
Jag skulle till sist vilja instämma i
vad en av folkpartiets egna tidningar,
nämligen Upsala Nya Tidning, sagt i
denna sak: »Det kan inte hjälpas att
motionen enligt vår mening ger uttryck
för en klåfingrighet, som borde
vara främmande för liberalt folk ...
Dessbättre torde motionen knappast ge
uttryck för någon representativ folkpartiuppfattning»
— jo, det gör den tydligen
— »här är det huvudsakligen fråga
om några ungdomar, som råkat
snubbla i den politiska starten.» När
jag läste det första gången, tyckte jag
nog, att det var väl elakt sagt, även om
det är sagt av de egna. Men när jag här
hört vad herr Nihlfors och herr Wedén,
som äro motionärer, sagt i denna fråga,
så tycker jag, att vad Upsala Nya Tidning
sagt är bra sagt. Jag skulle emellertid
vilja tillägga, att tydligen har
herr Svensson i Ljungskile, trots att
han inte är någon ungdom, snubblat
med.
På grund av förfall för undertecknad
övertogs nu, jämlikt herr talmannens
förordnande, protokollsföringen av
tjänstemannen hos kammaren P. Bergsten.
In fidem
Gunnar firillh.
X r 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
102
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning: av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
Herr NIHLFORS (kort genmäle): Herr
talman! Herr Henriksson är, såvitt jag
förstår, absolut säker på att inte behöva
snubbla. Han håller med bägge händerna
krampaktigt fast vid två stadiga
hus här i landet, huset vid Barnhusgatan
och det socialdemokratiska partiets
fadershus.
.lag begärde ordet för replik, därför
att jag ville något kommentera vad herr
Henriksson sade om mitt anförande
och de uppgifter jag lämnade om erfarenheterna
inom TCO. Det är alldeles
självklart, att skillnaden i fråga om erfarenhet
är stor, men i dagens läge
finns det väl ingen anledning att anta,
att arbetarrörelsen till skillnad mot
tjänstemannarörelsen på något sätt är
hotad från något håll. Dessa två rörelser
stå ju fria i sin fackliga verksamhet.
Ingen vill göra gällande, att något
angrepp hotar från något håll på det
området.
Det finns olika typer av medlemmar
inom tjänstemannarörelsen, sade herr
Henriksson, och man skulle av den anledningen
där inte kunna tänka sig eu
utveckling hän mot en kollektiv anslutning
till något politiskt parti. Herr Henriksson
anser tydligen att det inte är
principiella betänkligheter utan enbart
praktiska svårigheter, som göra att
socialdemokratien inte kan tänka sig
att börja arbeta för kollektiv anslutning
inom tjänstemannarörelsens led. Det är
ju ganska intressant att slå fast detta.
Sedan sade herr Henriksson, att DO
ju redan tidigare instämt i socialdemokratiens
programpolitik. Man har anslutit
sig till 27-punktsprogrammet. Jag
vet inte om man därav kan draga den
slutsatsen, att all kritik mot 27-punktsprogrammet
eller politisk kampanj
över huvud taget mot den socialdemokratiska
politiken samtidigt måste
anses utgöra en kampanj och en attack
mot fackföreningsrörelsen. Det vore
ganska egendomligt. Fn sådan tankegång
förutsätter tydligen, att vi inom
oppositionen böra lägga ned all politisk
verksamhet här i landet, eftersom ju
i så fall all kritik mot regeringen från
vårt håll skulle på 1.O-håll uppfattas
som ohemula angrepp mot fackföreningsrörelsen.
Herr SVENSSON i I.jungskile (kort
genmäle): Herr talman! .lag har begärt
ordet senare på listan och skall dä
ta upp herr Henrikssons resonemang
mera utförligt. Det var bara en enda
sak jag här ville parera, nämligen lians
uttalande, att även herr Svensson har
snubblat med. .lag skall inte diskutera
motionen från principiell synpunkt.
Jag vill bara erinra om att i den socialdemokratiska
pressen, i Dala-Demokraten,
i östgöten och i Morgon-Tidningen
och runt om i landet, har man kollektivanslutit
eller tvångsanslutit mig till
motionärerna. Men jag står inte på motionen,
herr Henriksson. Om han kan
läsa innantill går det an att konstatera
det. Jag föredrager att själv ansluta mig
till motioner, utskottsutlåtanden och reservationer
och att inte låta någon socialdemokrat
sköta om den saken.
Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag har inte sagt, att herr
Svensson i I.jungskile skrivit på motionen.
Det finns ju alla möjligheter att
läsa, att så inte är fallet. Vad jag talat
om är herr Svenssons anförande här i
kammaren. Det var tillräckligt för att
jag skulle förstå, att herr Svensson
snubblat med ungdomarna i denna
fråga.
Sedan får jag kanske lov att säga
några ord till herr Nihlfors rörande
spörsmålet om TCO och dess ställning.
.lag har i mitt tidigare anförande försökt
göra klart, att det är en väsentlig
skillnad mellan TCO och fackföreningsrörelsen.
Det är en hel rad faktorer,
som göra, att det inte är naturligt att
ha kollektiv anslutning inom TCO, medan
detta däremot är naturligt inom
Fredagen den 5 maj 1950.
Nr 15.
loa
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
fackföreningsrörelsen. Om man sedan
vill klara ut skillnaden mellan de praktiska
skäl som tala emot i det ena fallet
och för i det andra och de principiella
skäl som kunna föreligga i detta
hänseende, kan det visserligen ha sitt
intresse men det är ändå inte så stort,
att det är anledning att ta upp det här
nu. Om det skulle finnas intresse för
kollektiv anslutning inom andra organisationer
än fackföreningsrörelsen, så
är det ju ändå inte någon som har ansett,
att det skulle vara det socialdemokratiska
partiet, som skulle driva fram
det. Det är klart, att det får väl i så
fall växa fram inom rörelsen, om det
skulle finnas någon anslutning till något
sådant, vilket jag dock inte tror är
fallet.
Beträffande 27-punktsprogrammet
och angreppen mot det kan det ju ändå
inle vara herr Nihlfors främmande, att
detta 27-punktsprogram från begynnelsen
har byggts upp av fackföreningsrörelsen
och det socialdemokratiska
partiet gemensamt. Det är ju därför
alldeles klart, att i den mån kritik riktas
mot 27-punktsprogrammet måste
den drabba båda de parter, som enhälligt
och gemensamt ha anslutit sig till
det.
Herr SVENSSON i l.jungskilc (kort
genmäle): Herr talman! Jag kan säga
som en förnämlig socialdemokrat, som
var min lärare i svenska, sade om en
uppsats, som lyckligtvis inte var min:
Det finns ingen mening som är någon
mening i. Menar herr Henriksson inte
något annat än att jag anser kollektiv
anslutning oriktig, så skiljer jag mig,
såvitt jag förstår, inte från någon inom
folkpartiet. Det äro vi överens om, så
långi jag känner till den saken. Det är
en gammal liberal demokratisk hållning
sedan mer än 511 år tillbaka, och
•let är inte något snubblande vare sig
från den ems eller den andres sida.
Däremot snubblar nog herr Henriksson
åtskilligt i sill anförande.
Herr WEDÉN (kort genmäle): Herr
talman! Det börjar bli tröttande att
argumentera emot de ständiga beskyllningarna
för angrepp på fackföreningsrörelsen.
.lag sade redan i mitt anförande
i förrgår, att motionärerna uttryckligen
hade pekat på att organisationerna
och alltså även fackföreningsrörelsen
i många avseenden verkat frihetsbefrämjande.
Motionärerna ha icke
heller bestritt, att det socialdemokratiska
partiet gjort detta. Men att draga
fram detta faktum som argument för
att behålla en sådan rest av tvång som
kollektiv anslutning utgör, är enligt
min mening ett logiskt snubblande,
som är så allvarligt, att det även för
herr Henriksson borde framstå som
mera graverande än det som motionärerna
enligt hans mening gjort sig skyldiga
till.
Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr talman! .lag vill bara säga till herr
Wedén, att det återstår för motionärerna
och för dem, som företräda samma
uppfattning som motionärerna, att
bevisa i vilka fall det härvidlag föreligger
något tvång. Yi efterlysa fortfarande
bevisen för afl sä är fallet.
Sedan vill jag till herr Svensson i
l.jungskilc säga, all herr Svensson ju
har yrkat bifall till första lagutskottets
här föreliggande utlåtande, d. v. s.
till majoritetens skrivning, vari det
finns klart uttryckt att utskottet inte är
främmande för tanken att införa eu
lagstiftning av det slag, som motionärerna
ha tänkt sig. Utskottet skriver
nämligen pa s. 10 i utlåtandet: »Den i
och för sig tänkbara möjligheten att genom
lagstiftning inskrida mot kollektivanslutning
vill utskottet doek för närvarande
ej förorda.»
I princip däremot anser tydligen utskottet
alt det inte vore så tokigt med
1G4
Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
en lagstiftning. Man kan fundera på
det litet längre fram. Detta uttalande
har herr Svensson i I.jungskile anslutit
sig till. och då har han ju också
»snubblat med ungdomarna» i detta
fall.
Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till reservationen.
Herr LINDAHL: Herr talman! Denna
debatt skulle säkerligen ha vunnit på
om man inte hade använt så lång tid
för att tala om att man är rädd för frihetsförtryck
och mån om demokratien.
Om de borgerliga talarna hade varit
riktigt ärliga, så skulle de helt enkelt
ha sagt, alt kollektiv anslutning
inte i och för sig utgör någon fara för
demokratien. Det hade varit riktigare
om motionärerna och deras medhjälpare
hade sagt ifrän att avsikten med
de väckta motionerna i själva verket
har varit att genom den fackliga rörelsens
avpolitisering försöka försvaga
det socialdemokratiska partiet och
göra fackföreningarna till vad de voro
från början, innan de blevo följeslagare
och kampkamrater till det socialdemokratiska
partiet. Det är den vägen
motionärerna äro inne på. Många
tecken tyda på att man från folkpartiets
sida tror, att det är fackföreningsrörelsens
avpolitisering som skall bli
det, som åstadkommer en förändring i
det politiska livet och medför ett utpräglat
försvagande av socialdemokratien.
Den tidigaste fackföreningsrörelsen
hade att kämpa mot svåra motståndare
och tvingades föra den s. k. feinörespolitiken,
och det var först genom socialdemokratien
som den fackliga rörelsen
fick sin politiska målsättning
och läto sin verksamhet avse inte bara
de egna intressena utan också samhället.
Betydelsen av den fackliga rörelsens
samhälleliga inställning har väl
heller aldrig framstått så klar som dä
fackföreningsfolket gav sitt stora offer
på löneutvecklingens område, vilket
lade grunden till den ekonomiska stabiliseringen.
Detta är tydligen något,
som man nu icke vill komma ihåg. 1
varje fall vill man inte erkänna det.
Händelserna i Göteborg under de senaste
dagarna, då folkpartister och
kommunister —- jag säger inte folkpartiet
och kommunistiska partiet — i
skön gemenskap ha försökt skapa eu
splittringsorganisation för SJ :s personal,
tala här sitt tydliga språk. Folkpartipressen
har i långa stycken anmält
sig som fadder till denna organisation
och sträcker välsignande fram
händerna och önskar organisationen
lycka till. Men den som studerar förhållandena
litet mera uppmärksamt
skall komma underfund med att denna
nya organisation också har accepterat
folkpartiets fackliga program — om
man får kalla det så — både beträffande
frågan om kollektiv anslutning
och när det gäller kravet på att den
fackliga rörelsen skall vara opolitisk.
Naturligtvis vände man sig också emot
att statstjänarna anslöto sig till LO-linjen
då det gällde den ekonomiska stabiliseringen.
Där funno åter vissa folkpartistiska
funderingar och kommunistiska
synpunkter varandra.
Nu är det emellertid så, att äran av
att ha upptäckt de s. k. opolitiska fackföreningsmännen
icke tillkommer folkpartiet.
Den saken ha kommunisterna
med sina frifackliga medlemmar praktiserat
i långa tider. Detta får väl i fortsättningen
tolkas så, att bakom den frifackliga
skölden står en kommunist och
bakom en opolitisk fackföreningsmedlem
står en folkpartist.
Inte ens motionärerna trodde att
riksdagen skulle komma att bifalla det
i motionerna framförda förslaget, och
utskottet har tydligen också varit på
det klara med att det inte skulle gå att
få förslaget igenom i riksdagen. Utskottets
skrivsätt är emellertid så hotfullt,
Fredagen den 5 maj 1950.
Nr 13.
105
Motioner om förbud mot Kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
att man mäste fråga sig vad som egentligen
menas med skrivningen. Det verkar
närmast på utskottets hygglige ordförande,
som om han skämdes över vissa
avsnitt i det föreliggande utskottsutlåtande!,
och detta i så fall med all rätt.
Man måste nämligen ställa den frågan
till honom, som är den närmast ansvarige:
Vad är meningen med utskottets
skrivsätt, att utskottet för närvarande
inte vill bifalla motionens yrkande om
lagstiftningsåtgärder mot kollektiv anslutning?
Betyder detla, att man vill invänta
bättre tider, då eventuellt socialdemokratien
inte längre har majoritet
i kamrarna?
Hela denna aktion vittnar i övrigt om
hur okunniga motionärerna äro, när det
gäller arbetarrörelsens mentalitet och
uppfattning. Det är ingalunda så, att de
kollektivt anslutna föreningsmedlemmarna
känna sig som socialdemokratiska
kedjefångar. För den överväldigande
delen av fackföreningsfolket står det
tvärtom klart, att den fackliga rörelsen
inte kan vara opolitisk, eftersom de
fackliga och politiska strävandena gå
samman på sådant sätt, att det praktiskt
taget inte går att hålla dem isär.
När de strävanden, som fackföreningsrörelsen
har gjort till sina, sammanfalla
med det socialdemokratiska partiets
politik, och når medlemmarna i stort
sett äro eniga om att man skall föra
denna politik, så är det väl en ganska
naturlig sak att fackföreningarna ansluta
sig kollektivt till det socialdemokratiska
parliet. Fackföreningsfolket
vet ju då, att de stödja det socialdemokratiska
partiet ekonomiskt och moraliskt.
De flesta fackföreningsmedlemmarna
anse därför, att eu kollektiv anslutning
icke är något annat än en enkel
plikt.
Vidare är det bevis på djup okunnighet
när man försöker göra gällande, att
motståndarna till den kollektiva anslutningen,
t. ex. de, som icke vilja organisera
sig i det socialdemokratiska par
-
tiet, bli utsatta för något slags förföljelse
från fackföreningarnas eller arbetskamraternas
sida. Herr Svensson i
Ljungskile sade det i ett anförande i
onsdags kväll. Jag tycker för min del
att det fall, som herr Svensson då drog
upp, på intet sätt var belysande för att
det på detta område råder förföljelse
mot eller utövas något förtryck på sådana
fackföreningsmedlemmar, som
inte äro socialdemokrater. Herr Svensson
drog i sitt anförande fram exemplet
med den stackars chauffören i Kungälv,
som var organiserad i Svenska
järnvägsmannaförbundet och som inte
fick tillbaka sina pengar från avdelningen.
Det verkar som om varken herr
Svensson i Ljungskile eller hans kommittenter
ha reda på att i avdelningskontingenten
ingå bl. a. avdelningens
avgifter till olika organisationer, som
den är ansluten till: förbundet, distriktet,
ABF och partiet - i de fall, där
man är kollektivt ansluten — samt rörelsemedel
för avdelningen själv.
Detta är elementära saker, men det
tycks råda sådan okunnighet på detta
område, att det kan vara skäl i att repetera
dem, även om de ha förklarats
tidigare.
.Tåg har i herr Svenssons i Ljungskile
anförande inte kunnat finna annat än
att ifrågavarande fackföreningsmedlem
reserverade sig mot beslutet om
kollektiv anslutning till det socialdemokratiska
partiet, och då gick ju den delen
av hans kontingent inte till det socialdemokratiska
partiet utan stannade
i avdelningen. Var och en, som har haft
med organisationsarbete att göra, vet
hur omöjligt det är att laborera med
olika kontingenter för olika medlemmar.
Vad så uttaxeringen till det socialdemokratiska
partiet beträffar får jag
säga, att det ju blev ett lyckligt slut på
tragedien i Kungälv. Visserligen fick
denne medlem inte tillbaka sina pengar,
men hans sju kronor gingo till folkpartiet,
och sju kronor äro ju, herr Svens
-
Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
lot;
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
son i Ljungskile, också pengar, även om
man inom folkpartiet är van att få mottaga
betydligt större gåvor.
.lag måste säga, alt den beskrivning
vi bär i kammaren ha fått lyssna till,
när det gäller de vedermödor som
exempelvis en folkpartist kan få utstå i
en fackförening, i alla fall bara är eu
mild västanfläkt, jämfört med vad som
bar stått att lösa i folkpartipressen
ända sedan här ifrågavarande motioner
väcktes i riksdagen. 1 denna folkpartipress
har man faktiskt utfört ett riktigt
detektivarbete, när det bar gällt att få
fram slående argument i denna fråga,
•la, bar man inte lyckats få fram några
argument alls, sä har man ändå gjort
så gott man har kunnat, .lag vill bara
hänvisa till folkpartitidningen i Örebro,
som ju inte vill räknas till de
minsta av de folkpartistiska bladen.
Den har i artikel efter artikel behandlat
frågan om fackföreningarnas kollektivanslutning
till politiska partier. Så
bände det sig att en stor avdelning av
Svenska järnvägsmannaförbundet anslöt
sig till det socialdemokratiska partiet.
Då skrev denna tidning, att orsaken
till att det avgavs så få nejröster
förmodligen var, att det i styrelsen för
avdelningen satt folk, tillhörande en
institution som heter förordsfullmäktige
och som bl. a. behandlar personalens
befordringsärenden. Tidningen insinuerade
sålunda att stationskarlar
och trafikbiträden, som ville bli konduktörer
eller stationsförmän, icke vågade
rösta nej av fruktan för att de då
skulle få sin karriär stoppad.
.lag måste säga att ett sådant skrivsätt
är både dumt, fräckt och lögnaktigt.
Det förolämpar faktiskt eu kår,
som aldrig sätter en politisk uppfattning
i förbindelse med den tjänst, som
någon innehar. .lag bar deltagit i arbetarrörelsen
så många år och på så
många platser, att jag tror mig känna
till förhållandena inom densamma, och
lag kan försäkra, att den kollektiva an
-
slutningen icke lägger några band pa
någon och aldrig utmynnar i förföljelse
mot arbetskamrater, som på grund av
sin politiska uppfattning eller av andra
orsaker icke vilja vara med om en sådan
anslutning.
•lag vill också erinra om att man
inom det socialdemokratiska partiet
inte överallt är enig om att den kollektiva
anslutningen är den bästa formen.
Det råder delade meningar om
den saken även där. Men däremot är
man ju ganska överens om att arbetarnas
politiska organisering bör ske till
socialdemokratiska partiet. Och därför
inträffar det att arbetarna på en arbetsplats
alltjämt spärra upp ögonen
och undra vad det är för en unik figur
som presenterar sig som varande folkpartist.
Men om denne man blir illa
omtyckt på arbetsplatsen, så sammanhänger
detta absolut inte med att han
är folkpartist och erkänner sig vara
det, utan då beror det på att han är eu
kverulant, som varken kamraterna eller
organisationen kunna göra till lags.
.lag satt i onsdags kväll och lyssnade
pa bondeförbundets talare, när han anslöt
sig till bär föreliggande utskottsutlåtande
och samtidigt förklarade, att
den kollektiva anslutningen nog var
frihetskriinkande. .lag kom då att tiinka
på eu episod, som tilldrog sig i denna
kammare för några år sedan. Om jag
inte missminner mig var det den gången
en framstående riksdagsman från
folkpartiet — som det brukar stå i
folkpartistiska och andra tidningar
nämligen herr. Svensson i Ljungskile,
som gick till attack. Han ondgjorde sig
den gången över att några bondeorganisationer
läto ett mejeri, dit bönderna
levererade sin mjölk, betala medlemmarnas
kontingenter. Då var det mjölkpengarna,
som herr Svensson i Ljungskile
tyckte luktade illa. I dag är det
fackföreningsavgifterna till det socialdemokratiska
partiet, som herr Svensson
tycker sämst om.
Fredagen den 5 maj 1950.
Nr 15.
1(57
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
Det brukar sägas, att den som kommer
obedd till, han riskerar att få gå
otackad ifrån. Jag kan försäkra folkpartiets
representanter och deras medlöpare
från de andra borgerliga partierna,
att fackföreningsrörelsen inte
vill veta av något beskydd från folkpartiet
eller från något annat håll.
Fackföreningsrörelsen anser sig själv
vara tillräckligt gammal för att stå på
egna ben. De beslut om kollektiv anslutning,
som fackföreningarna fatta,
iiro i regel — möjligen med något undantag
— sådana avgöranden, som den
överväldigande delen av fackföreningarnas
medlemmar äro med på. De anse
det vara en riktig och bekväm form för
anslutning, och de tycka för sin del att
det är en sak, som inte folkpartiet har
med all göra. Detta tycker jag är eu
l iktig uppfattning. Det har nämligen i
denna debatt ännu inte bevisats, och
det kommer heller inte att kunna bevisas,
att den kollektiva anslutningen
medför något förtryck på eller utgör
någon fara för åsiktsfriheten.
.lag kan försäkra såväl folkpartister
som högermän och bondeförbundare —
och alldeles speciellt högermannen herr
liåstad, som har talat så patetiskt om
faran av att göra avsteg från den demokratiska
linjen — att demokratien bär
gått den svenska arbetarrörelsen så i
blodet, att det inte finns någon som
helst risk för att arbetarrörelsen skulle
vilja vidta åtgärder, som kunde innebära
ett upphävande av demokratiens
principer. Arbetarrörelsen fick under
sä många och långa år kämpa för demokratien
bl. a. också mot herr Ilåsta«1
s parti att man på arbctarhåll
nu anser den vara alltför värdefull för
att man skulle vilja äventyra den. Detta
bevisades väl under de år, då såväl de
bruna som de röda diktaturidéerna
strömmade in över landet. Dä var .svensk
arbetarrörelse en klippa, som dessa
diktaturidéer icke kunde strömma förbi
eller bryta ned. .lag tycker därför att
de varningar, som man från borgerligt
håll har riktat mot socialdemokratien
på denna punkt, äro fullständigt överflödiga.
Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen.
Herr HÄCKNER: Herr talman! Då debatten
nu är långt framskriden och
man inte bör upprepa de argument,
som redan framförts, skall jag försöka
fatta mig så kort som möjligt.
Jag vill till herr Olsson i Mellerud
säga, att när han i onsdagsdebatten förklarade.
att fackföreningarna behövde
den kollektiva anslutningen såsom ett
vapen i kampen mot kommunismen, så
lämnade han i viss mån den demokratiska
argumenteringen åsido. Man måste
ju nämligen fråga sig, varför det skall
vara nödvändigt alt bekämpa kommunismen
med sådana tvångsmedel som
kollektivanslutning till det socialdemokratiska
partiet. Varför inte i stället gå
den demokratiska vägen och använda
sig av upplysning och propaganda? Det
bör räcka.
1 dag har herr Gustafsson i Stockholm
sagt, att det har hänt att kommunister
ha anslutit sig till lölkpariet. Han
trängdes sedan på den punkten av herrar
Wedén och Ohlin, och han tog då
sin tillflykt till förklaringen, att han
inte hade sagt något annat än att sådant
har hänt. Men man kan fråga sig
varför herr Gustafsson i Stockholm över
huvud taget nämnde denna sak. när han
samtidigt förteg den av alla människor,
om de vilja vara uppriktiga, erkända
sanningen att den stora massan av dem,
som tidigare röstade med kommunisterna
men som sveko sitt gamla parti
vid det senaste valet, då röstade med
socialdemokraterna. Varför förteg han
detta dominerande faktum, och varför
uppehöll han sig i stället vid eu liten,
liten bråkdel väljare, som sakna reell
betydelse? Fn sådan metod att argu
-
16 8
Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
mentera är att vilseleda åhörarna. Det
är inte att komma med halvsanningar
utan med tusendelssanningar. Jag tycker
inte, att det är riktigt att argumentera
på det sättet, tv då lämnar man
de reella argumenten och kommer över
till skenargument.
Herr Gustafsson i Stockholm nämnde
också, att det finns politisk anonymitet
och att man dårför inte kan veta, hur
de olika personerna röstade 1948. Det
är ju riktigt. Men detta är intet verkligt
argument när det gäller att avgöra,
hur den stora massan röstade, tv det
är en sak att avgöra, hur varje enskild
person liar röstat, och en helt annan
sak att bestämma, hur den stora massan
har röstat. Hur massan har röstat,
kan man säga med säkerhet i stora drag.
men den enskilde personens röstande
är en politisk hemlighet. Herr Gustafsson
använder alltså åter elt skenargument,
som kringgår det riktiga förhållandet.
Anledningen till att man på detta sätt
rör sig med skenargument måste vara,
att man försvarar en sjuk sak. Det har
helt enkelt inte lyckats för någon här
i dag att principiellt motivera kollektivanslutningen,
utan man kommer med
rena nödargument.
Jag kan säga, alt detta gjorde också
herr Lindahl, då han nyss höll sitt anförande.
Han sade, att folkpartiet syftar
till att försvaga socialdemokraterna
och alt det är detta som ligger bakom
motionen och givetvis också bakom utskottets
utlåtande. Det är ganska märkligt,
att herr Lindahl kommer med detta
uttalande. Om vi granska det närmare,
finna vi alt i detsamma ligger ett erkännande,
att det här är fråga om
Ivångsanslutning för många väljare, som
eljest inte skulle ha röstat socialdemokratiskt.
Och eftersom de inte skulle tia
gjort det utan kollektivanslutningen, innebär
det att ett tvång av större eller
mindre omfattning ligger bakom. Man
liar på det sättet lämnat de rent demo
-
kratiska metoderna och man har gjort
det därför att man tror, att man härigenom
skall finna ett ökat väljarunderlag.
Men det är inte ett bärande motiv,
utan vi måste fråga oss: Är det rätt eller
orätt att ha tvångsanslutning?
Herr Lindahl vände sig också mot
utskottet och frågade: »Vad menar
egentligen utskottet, när det skriver att
det för närvarande inte tänker på att
lagstifta mot kollektivanslutningen?»
»Menar utskottet», frågar herr Lindahl,
»att oppositionen, när den lar majoritet,
skall genomföra en lagstiftning mot
kollektivanslutningen?» Ja, det är vät
ganska uppenbart, att vi, om vi läsa
utskottets uttalande rätt, få den uppfattningen,
att utskottet menar att situationen
är sådan för närvarande, att en
mera frihetsvänlig inställning har vunnit
insteg. Utskottet hoppas, att fackföreningsrörelsen
så småningom utan
lagstiftningens skydd skall frivilligt genomföra
ett avskaffande av tvångsanslutningen.
Sedan talade herr Lindahl om att den
övervägande delen av fackföreningsfolket
inte kan vara opolitiskt och att man
därför kan handla på detta sått. Bakom
detta påstående ligger ett förakt för
minoriteten: den kan man strunta i. Jag
undrar, om detta är eu fullt demokratisk
argumentering.
Herr Lindahl säger vidare, att det
socialdemokraiska partiet får ekonomiskt
och även moraliskt stöd genom
tvångsanslutningen. Men han blir svaret
skyldig på frågan, varför man inte kan
stödja det socialdemokratiska partiet
på det sättet, att var och en som vill
ansluta sig till detta parti gör det individuellt.
Varför skall man fösa över
folk flockvis såsom kollin till partiet?
Det är ett stöd, som socialdemokratien
kan avvara, när den har blivit det
största partiet i landet.
Om således partiet finge sitt stöd genom
individuell anslutning, skulle man
på det sättet också respektera de olik
-
Fredagen den 5 maj 1950.
Xr 15.
169
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och toremngars
medlemmar till politiska partier.
tänkande och deras självbestämmanderätt,
men det gör man inte nu. Egendomligt
nog medgiver herr Lindahl, att
det råder högst delade meningar om
kollektivanslutningen även inom fackföreningarna.
Ja, vad kan det bero på?
Givetvis på den omständigheten, att de.
som ogilla kollektivanslutningen, lida
av att ett tvång i en eller annan form
utövas emot en större eller mindre minoritet.
Vidare kom herr Lindahl med det
ganska oförsynta uttalandet, att de fackföreningsmedlemmar,
som tillhörde eller
deklarerade sig tillhöra folkpartiet
voro att betrakta såsom kverulanter. Jag
får säga, att det är ett uttalande, som
tycks grunda sig på en totalitär uppfattning,
där de oliktänkande behandlas
såsom kverulanter och också röna en
sådan behandling. Denna uppfattning
ligger ju bakom hela uttalandet, .lag tycker.
att det är betänkligt att herr Lindahl
kommit med en sådan deklaration.
Herr Lindahl avvisar det beskydd,
som man vill ge fackföreningarna genom
att lagstifta mot kollektivanslutningen.
Han tillägger, att fackföreningarna
vilja stå på egna ben. Ja, detsamma
anse vi, som hävda att kollektivanslutningen
är olämplig och skadlig, ytterst
även för fackföreningsrörelsen, tv
denna står inte på egna ben, när den
mer eller mindre tvingar oliktänkande
personer att gå i eu viss riktning. Först
när fackföreningen frigjort sig från
tvångsanslutningen, står den verkligen
på egna ben. Det händer att man måste
lagstifta till frihetens skydd.
Herr Lindahl säger i slutet av sitt anförande,
att det inte är bevisat, att kollektivanslutningen
i någon form medför
förtryck. .lag har redan tidigare pekat
på att hans tidigare uttalanden ge vid
handen, att det måste finnas ett förtryck
i någon form. Om man inte vill
kalla det förtryck, kan man kalla det
ett tryck, som faktiskt hindrar många
•itt handla så. som de eljest skulle göra.
om de hade full handlingsfrihet. Att
varje medborgare har en sådan handlingsfrihet
bör nämligen medges i ett
demokratiskt samhälle.
Herr talman! De argument, som herr
Lindahl här har anfört till förmån för
kollektivanslutningen, kunna i stort sett
reduceras till ganska enkla beståndsdelar.
Den historiska uppfattningen ha
vi hört åberopas flera gånger, uppfattningen
att detta system har existerat i
50 år. Det är ganska egendomligt, att
vi få höra ett sådant historiskt argument,
när vi veta, hur socialdemokraterna
under långa tider ha kämpat mot
sekelgamla orättvisor. Varför skall man
då åberopa historiska skäl? Det verkar,
som om man här har gått in på argument,
vilka anpassas efter det egna behovet
och inte längre stå på principiell
basis.
Fltt likartat argument anförde också
herr Hedlund i Östersund, nämligen att
det var så praktiskt med kollektivanslutningen.
Naturligtvis kan kollektivanslutningen
vara praktisk ur den synpunkten,
att man får med många väljare,
som eljest inte skulle ha röstat
socialdemokratiskt, men det är inte något
praktiskt argument ur demokratisk
synpunkt. Jag trodde, att vi hade kommit
så långt nu, att vi verkligen ville
stå på eu fullt demokratisk grund. Den
siste ärade talaren försäkrade också, att
socialdemokraterna göra det. Men då
bör man också la konsekvenserna av eu
dylik deklaration.
Det är väl ändå mest praktiskt ur
demokratisk synpunkt, att man inte
skall på fackföreningarna lägga den
bördan, om jag så får säga, att avvika
från den reguljära och naturliga verksamheten
och i stället utöva politiskt
tvång på sina medlemmar. Det går inte
att förneka herr Lindahl gjorde det,
men cle, som ha kommit i beröring med
fackföreningsfolk kunna inte göra det
med gott samvete ad det finns många
fackföreningsmedlemmar, som känna
17(1
Nr 15.
Fredagen den ä maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
tvångsanslutningen såsom ett onödigt
och jag kan säga nästan vanhedrande
förmynderskap. De kunna alltså riskera
i en fackförening, att eu klick för över
alla medlemmar till det socialdemokratiska
partiet såsom eu massa kollin, som
egentligen inte själva skola kunna fatta
ett eget avgörande. Det är min tro, att
denna känsla av tvång leder till en allt
mer ökad reaktion inom fackföreningsrörelsen
själv. På det sättet kunna vi
hoppas att inom en någorlunda närliggande
framtid komma fram till ett sådant
tillstånd, som vi, som kritisera
tvångsanslutningen, eftersträva, nämligen
att få till stånd en individuell anslutning
inom fackföreningarna. Härigenom
skulle den lagstiftning, det bär är
tråga om, bli överflödig, något som utskottet
också bär menat. Färska erfarenheter
synas ge vid handen att vi ha
rätt att hoppas, att utskottet på ett rikligt
sätt har bedömt utvecklingen. .lag
ger då herr Klon Andersson i första
kammaren rätt, när han säger, att det
är större våld än nöden kräver att nu
gå lagstiftningsvägen.
För min del måste jag bekänna, att
jag anslöt mig till motionen inte därför
att jag tror, att man i (lag eller någon
av de närmaste dagarna skall kunna få
igenom ett lagstiftningsbeslut. .lag gjorde
det därför att jag fattar motionen såsom
en appell till de frihetsvänliga elementen
inom fackföreningarna att verka
för att frigöra medlemmarna från
denna kvarleva från eu svunnen tid.
Vi leva i dag under andra förutsättningar
än dem som gällde för 50 år sedan.
Det föreligger alltså, herr talman, ej
tillräcklig anledning att i dagens situation
yrka på eu lagstiftning, utan jag
ansluter mig till utskottets mening.
Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.
Herr SPÅNGBERG: Herr talman! .lag
måste erkänna, att jag med mycket
stort intresse har följt de bägge dagarnas
debatt om tvångslagstiftningen mot
fackföreningsrörelsen, och det är inte
utan att jag med ett visst nöje lyssnat
till de folkpartister, vilka i sin borgerliga
ställning såsom disponenter, jurister
eller andra yrkesmän ha uppträtt
som talesmän för den svenska fackföreningsrörelsen.
Men jag måste samtidigt göra en liten
bekännelse, nämligen att jag heller aldrig
har fått ett starkare intryck av det
gamla ordspråket om alt sätta bocken
till trädgårdsmästare än då jag i denna
debatt hörde de borgerligas ömma tal
om de enskilda fackföreningsmedlemmarnas
rättigheter.
Herr Häckner har såsom den senaste
borgerliga talaren poängterat, att de
borgerliga inte vilja ha någon tvångslagstiftning
mot fackföreningsrörelsen.
Nej, det är mycket svårt att förstå, vad
folkpartisterna faktiskt vilja i detta
tall. Inte kunna vi läsa ut någonting
in- folkpartipressen och inte kunna vi
riktigt förstå, om vi lyssna aldrig så
noga till deras anföranden, vad de
mena. Från utskottets sida har man
nämligen förklarat, att man för närvarande
inte önskar den föreslagna lagstiftningen,
men motionärerna ha krävt
utredning angående införande av förbud
för fackföreningar att ansluta sig
till de olika platsernas arbetarkommuner.
Vilka synpunkter av dessa många
skilda, som här ha framförts, skola nu
anses vara de folkpartistiska?
.lag känner mycket väl till och jag
har Iiist vad lärda män ha skrivit om
vårt språks förskämning. Det påstås att
vårt språk håller på att förflackas. Man
känner inte igen det gamla svenska
språket, och andra, som ha velat vara
elaka, påstå att ord egentligen iiro till
för att dölja tankarna. Även en lekman
som jag upptäcker så småningom, alt
det åtminstone finns två ord, som missbrukats
ofantligt och med vilkas användande
man försöker dölja tankarna.
Fredagen den 5 maj 1950.
Nr 13.
171
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
L)e båda orden äro frihet och demokrati.
Vi möta dessa ord, frihet och demokrati.
så ofta i sammanhang som
måste betyda motsatsen till frihet och
demokrati. Och nu ha dessa båda ord
använts både i utskottets utlåtande och
i anföranden såsom motiv för ett förbud
mot kollektivanslutningen.
Vi borde ändå från början komma
ihåg, att här är det inte fråga om något
tvång till kollektivanslutning. Intet
fackförbund har påbjudit, alt en fackförening
skall ansluta sig till platsens
arbetarkommun. Det finns ju andra
fackföreningar, exempelvis syndikalisternas,
där kollektivanslutning inte kan
komma i fråga över huvud taget, därför
att de befatta sig så litet med politik och
stå tveksamma inför de politiska framgångslinjerna.
Men om vi hålla oss till
de fackföreningar, som syssla även med
politiska spörsmål och som tro på de
politiska framgångsmöjligheterna, måste
vi säga oss, att varken friheten eller
demokratien på något sätt kommer i
fara, om en sådan fackförening ansluter
sig till en arbetarkommun på platsen.
Det är ju ändå så — och det måste
väl folkpartiet och kan hända även de
övriga borgerliga partierna erkänna - -att det är arbetarrörelsen, som i en
mycket hård kamp under denna form
av samarbete, med kollektivanslutning
till arbetarkommunerna — som under
någon tid nar obligatorisk — framskapat
den frihet och den demokrati, som
vi ha i detta land, trots ett mycket hårt
motstånd från disponenter och andra,
som i dag tala ett språk, som är Jakobs,
medan händerna äro lisans.
För det första står det varje fackförening
fritt all genom beslut av majoriteten
av dem som delta i organisationens
möten själv bestämma, hur den
skall ställa sig politiskt. För det andra
står det varje enskild medlem fritt att
reservera sig vid anslutningen eller när
som helst gå ut ur arbetarkommunen.
Detta bär sagts så många gånger under
denna debatt att vi få hoppas att de
folkpartister, som inte kände till det
förut, nu skola veta det. Herr Svensson
i Ljungskile visade ju i går i sina
uppläsningar, att fackföreningarna till
och med i vissa fall stå som rådgivare
och tillhandahålla blanketter med tydliga
anvisningar för hur man skall skriva
eu reservation för att inte bli medlem
av arbetarkommunen vid kollektivanslutning.
Jag tror mig kunna säga, all ingen
organisation i detta land — och väl
inte i något annat heller — lämnar
större frihet åt den enskilde än just det
socialdemokratiska partiet. Jag kan garantera,
att partiet inte vill ha andra
medlemmar än verkliga socialdemokrater,
och några repressalier förekomma
inte medlemmarna emellan eller från
fackföreningarna mot den enskilde
medlem som inte vill kollektivansluta
sig till det socialdemokratiska partiet
— det vet jag efter att ha arbetat inom
många yrken under flera årtionden. Det
är rena fantasier när man påstår någonting
annat.
Repressalier mot fackföreningsmedlemmar
och socialdemokrater ha däremot
förekommit just från arbetsgivarnas
sida. Det är väl inte så få — och till
dem har jag äran att räkna mig — som
ha fått sluta ett dåligt betalt hårt arbete
därför att de velat antingen ha en
fackförening på den plats där de arbetade
eller därför att de arbetade inom
en socialdemokratisk ungdomsklubb.
Under sådana förhållanden är det svårt,
mina herrar, att dra upp några bestämda
gränser mellan vad som är politik
och vad som är fackföreningsarbete för
den som står på arbetsplatsen som tänkande
medborgare.
Herrarna resonera här som om det
skulle vara brottsligt att tillhöra ett
parti och som om man bör dölja att
man gör det. Någon sådan rädsla finns
inte på arbetsplatserna, det kan jag garantera.
Herr Lindahl bär rätt i atl det
172
Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
kanske finns en och annan kverulant
som är missnöjd med allt och alla, och
det kanske så mycket hellre som folkpartipressen
sannerligen inte varit den
som försökt ge naturliga förklaringar
exempelvis till efterkrigstidens svårigheter
utan i stället utnyttjat dem för
att skapa missnöje. Människor som inte
låsa annat än dessa upprop, dessa annonser,
dessa missnöjesyttringar, kanske
till sist fångas av detta och bli missnöjda
kverulanter. Det är möjligt att en
och annan, som har läst i Dagens Nyheter
att det är sådant elände här i
landet, sagt att han måste rösta med
folkpartiet, men det är ju inte något
bevis för politiskt tänkande. Det är
ingen som förföljer dessa människor,
utan man försöker förklara för dem hur
förhållandena ligga till, exempelvis varför
vi inte få tillräckligt med kaffe. Om
man har tillräckligt med tid att förklara
saken för dem, bruka de till sist
förstå, att det beror på yttre förhållanden,
t. ex. på valutaläget, men förföljda
bli de inte för att de ha eu sådan felaktig
uppfattning.
De som stå för utskottets utlåtande
konstatera, att »den socialdemokratiska
åskådningen efter hand kom att bli dominerande
inom fackföreningsrörelsen».
Det är alldeles riktigt, och det
hade sina grundliga skäl. Utskottet gör
emellertid vissa påståenden som visa
upp en historieförfalskning, och jag
tycker det är egendomligt att en del av
de borgerliga, som här ha yttrat sig, ha
kunnat skriva under på detta. .Tåg förstår
inte hur exempelvis en professor
kan sätta sitt namn under ett dylikt utlåtande.
För att ge ett exempel på vad jag menar
skall jag be att få citera följande
på sidan 9. Man förklarar samarbetet
och kollektivanslutningen på detta sätt:
»Samma personer voro i stor utsträckning
verksamma både såsom fackliga
ledare och politiska förgrundsmän. Häri
har man att se förklaringen till att
fackföreningsmedlemmarnas inlemmanmande
i den politiska rörelsen skedde
genom kollektiv anslutning.»
Jag måste erkänna att det låter sagoartat
och vackert, men fullt så enkelt
har det verkligen inte gått till. Det gick
inte för samma person att under någon
längre tid vara både fackföreningsmän
och politisk förgrundsmän. När arbetarrörelsen
var ung och dessa båda organisationer
ofta sammanfördes i arbetarkommuner
genom kollektivanslutning
av fackföreningen, då var det på
grund av rösträttsförhållandena ytterst
få arbetare här i landet som hade ett
kommunalt uppdrag, och det kan ingalunda
ha förekommit i sådan omfattning,
att det kan motivera utskottets uttalande,
att samma personer voro fackliga
ledare och politiska förgrundsmän.
Nej, mina herrar, ni glömma bort
en sak i den svenska historien när ni i
denna debatt försöka skriva historia.
Ni gå helt förbi den kamp som arbetarrörelsen
fick utkämpa då den fackliga
och politiska verksamheten förenades i
en gemensam arbetarrörelse. Den var
inte fullt så idyllisk som herrarna vilja
påstå i motionen och i utlåtandet.
Vi kunna erinra om hur vi fingo avsked
från våra arbetsplatser, inte därför
att vi voro dåliga arbetare, utan
därför att vi hade en viss samhällsuppfattning
eller ville bilda en fackförening.
Vi kunna erinra om 8e lockouter
som arbetsgivarna satte igång. Det typiska
exemplet är storstrejken, som
hade till syfte att krossa fackföreningsrörelsen.
Vi kunna erinra om de svarta
listor, som följde på detta, om de trakasserier
herrarna tillgrepo mot arbetarna.
Vi kunna erinra om de 50 000
emigranter, svenska arbetare och småfolk,
som under tiden 1907—1909 fingo
lämna detta land, i många fall därför
att de deltagit i de konflikter som utkämpades
här i landet.
När man har en sådan historia att
peka på, bli herrarnas argument ohåll
-
Fredagen den 5 maj 1950.
Nr 15.
173
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
bara, och då har man inte inom de partier,
som på rätt sen tid ha varit inne
på samma linjer, någon anledning eller
fullmakt att blanda sig i den svenska
fackföreningsrörelsen.
Herrarna vilja skilja på politiska och
fackliga uppgifter, men det är en synnerligen
svår sak. Var det en politisk
eller en facklig angelägenhet om en industriarbetare
blev avskedad därför att
han arbetade inom en socialdemokratisk
ungdomsklubb? Skulle herrarna
vilja vara vänliga att svara på den frågan.
Var det en facklig angelägenhet
eller en politisk för den som blev vräkt
från sin bostad? Var det en facklig
eller politisk angelägenhet för den som
blev utan arbete och inte kunde få det
på någon annan arbetsplats därför att
han var uppförd på en svart lista? Var
det en facklig eller politisk angelägenhet
för de människor, som sedan de
fått avsked från sin anställning inte
hade någon annan möjlighet än att
emigrera? Jag vore tacksam om herr
Ohlin, som är näste talare, ville svara
på dessa frågor. I så fall kunna vi kanske
bättre reda upp vad som är fackliga
och vad som är politiska angelägenheter.
Det var dessa samhällsförhållanden
som sammansvetsade arbetarklassen i
detta land i ett fackligt och politiskt
fostbrödralag med blodsband som hålla
än i dag. Det bör vara fackföreningarnas
rätt att i ett land som bekänner sig
till frihet och demokrati besluta om
sin ställning till de politiska partierna.
Nej. att samma personer tidigare
voro fackliga ledare och politiska förgrundsmän,
det är inte annat än en
saga även om det sker i senare tid, sedan
fackföreningsfolket glömt och kanske
velat glömma det som har varit för
inte sä lång tid sedan.
De som stå för utskottsbctänkandet
komma med åtskilliga obegripliga besynnerligheter
i sin skrivning. Det heter
på sidan 9, där man talar om för
-
hållandena i utlandet: »Utvecklingen
i främmande länder bär skrämmande
vittnesbörd om huru dessa omistliga
värden» — det är den politiska självbestämmanderätten,
tanke- och yttrandefriheten,
församlingsfriheten och religionsfriheten
o. s. v. — »lätt kunna
förloras, om de icke på allt sätt värnas».
Herr Hastad pekade på folkdemokratierna
som ett avskräckande exempel på
vart det kan leda när dessa värden inte
värnas. Men vad har det med kollektiv
anslutning att göra? Ha verkligen dessa
friheter någonsin hotats därför att arbetarna
genom fackföreningarna kunnat
ansluta sig till platsens arbetarkommun?
Det är med stort intresse jag
väntar att få höra något exempel på att
det har inträffat. I vilket land har det
för övrigt skett? Jag skall gärna vidga
frågan till andra länder. I vilket land
har demokratien trampats under fotterna
därför att fackföreningarna frivilligt
ha gått med i en arbetarkommun?
Säg mig något exempel som
visar riktigheten i det skrivsätt herrarna
ha använt, och jag skall vara djupt
tacksam för de upplysningar, som jag
vid egna forskningar inte lyckats få!
Herr Lager kommer ganska nära på
talarlistan, och han kan ju vittna om
hur det är i de folkdemokratiska länderna,
om man där bildar arbetarkommuner,
till vilka fackföreningarna ha
full frihet att ansluta sig. Nej, mina
herrar, så går det inte till i diktaturerna.
Där stänger man av fackföreningsfolket
och vill inte ha någon kollektivanslutning
över huvud taget, ty då
kunde man få in folk som man inte
ville ha emedan deras åsikter kanske
inte alldeles passa den klick som sitter
och bestämmer i landet, det må vara
nazistiskt eller folkdemokratiskt.
Det finns inga sådana exempel, herrar
motionärer och herrarna som stå
för utskottsutlåtandet, som ni påstå i
era skriverier! Men detta sätt att börja
171
Nr 13.
Fredagen den 5 maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
med eu lagstiftning mot kollektiv anslutning
till en arbetarkommun eller ett
parti, det är det första steget mot eu
avgränsning av fackföreningsrörelsen
för vissa begränsade uppgifter. Det är
vägar, mina herrar, som betänkligt
peka hän mot fascistiska mål, även om
man nu inte riktigt förstår konsekvenserna
av att slå in på dessa vägar.
Kollektivanslutning är ju inte någonting
som bara förekommer inom fackföreningarna.
Det finns mängder av
organisationer som använda den kollektiva
anslutningsformen. Utskottsutlåta
ndets undertecknare säga sig inte
känna till det. De säga, att »den kollektiva
anslutningsformen såvitt känt är
icke tillämpas av andra organisationer
än fackföreningarna». Det är underbart
vad man är okunnig i historia i
de bildade grupperna! Eller också tänka
inte herrarna på vad ni säga. .lag
tror det senare. Nog vet väl varje riksdagsman
att kollektivanslutningsformen
användes ganska allmänt, och jag undrar
om det är någon här i kammaren
som inte är kollektivt ansluten till en
eller annan organisation. Det är inte
bara arbetarkommuner som äro anslutna
kollektivt till en organisation.
Kommuner, landsting, städer o. s. v. ansluta
sig inte bara till respektive Landskommunernas
förbund, Landstingsförbundet
och Stadsförbundet, utan också
till andra organisationer. .lag iir själv
med i styrelsen för en organisation,
Värmlands bildningsförbund, till vilken
till och med själva landstinget är kollektivt
anslutet. Dessa exempel visa, i
vilken utsträckning den kollektiva anslutningsformen
användes och hurusom
man anser att det är praktiskt att använda
den för två organisationer med
starka gemensamma intressen.
Då kan man fråga: Skall all kollektivanslutning
förbjudas? När det här säges
att kollektivanslutning inte förekommer
inom andra organisationer än fackföreningarna,
så är detta påstående
falskt. Det förekommer ju tvärtom i
mycket stor utsträckning kollektiv anslutning
inom andra organisationer,
och det är därför berättigat att ställa
den frågan, om avsikten är att all kollektivanslutning
till annan organisation
skall förbjudas eller om man syftar till
eu undantagslagstiftning som endast
gäller fackföreningarnas anslutning till
eu arbetarkommun.
Herr Häckner trodde att kollektivanslutningen
medfört, att .socialdemokraterna
erhållit åtskilligt flera röster än
de eljest skulle ha fått. Uppriktigt sagt
veta varken herr Häckner eller jag'', hur
det ligger till med den saken, och man
kan ju, lika gärna som man gör det antagande
som herr Häckner gjorde, föreställa
sig att socialdemokraterna nog
skulle erhålla lika många röster även
om det inte funnes någon kollektiv anslutning.
Herr Häckners uttalande gjorde emellertid
att jag undersökte litet hur det
förhåller sig i mitt eget landskap,
Värmland. Där funnos vid sista riksdagsmannavalet
15(5 445 röstande, och
av dem röstade 78 301 med socialdemokraterna.
Men kollektivanslutna voro —
och här komma vi till det som har den
största betydelsen med hänsyn till herr
Häckners resonemang — endast 2 812.
Om herr Häckner gör ett enkelt räkneexperiment
på det notesblock, som han
i sin bänk sitter och skriver på, skall
han finna att över 50 procent av samtliga
i valet deltagande röstade med socialdemokraterna,
medan de, som voro
kollektivanslutna till det socialdemokratiska
partiet, inte utgjorde mer än 2
procent av dem som röstade med socialdemokraterna.
98 procent av dem,
som röstade socialdemokratiskt, voro
således icke kollektivanslutna, och detta
i ett landskap där över 50 procent av
de i valet deltagande röstade socialdemokratiskt.
Jag vill inte dra några bestämda
slutsatser av dessa siffror, även
om de ju säga en hel del, men jag vill
Nr 15. 175
Fredagen den 5 maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
i varje fall framhålla, att de inte ge belägg
för riktigheten av herr Häckners
påstående.
Betraktar man frågan om kollektivanslutningen
rent principiellt och inte
ser så enögt på problemet som de borgerliga
ha gjort, tror jag att enighet
skall kunna nås om att kollektivanslutning
i vissa fall är alldeles nödvändig
för att samhällets angelägenheter skola
kunna skötas på bästa möjliga sätt.
Därmed har jag emellertid inte sagt att
det är nödvändigt för det socialdemokratiska
partiet att ha kollektiv anslutning
från fackföreningarnas sida —
exemplet från Värmland visar att partiet
nog skulle klara sig lika bra utan
en sådan.
Men i varje fall ha vi inte, mina herrar,
här i riksdagen någonting att göra
med den saken. Det är inom fackföreningarna,
fackförbunden eller LO, och
inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen
som man får ta ställning till
frågan om vad som är det bästa och
det mest praktiska härvidlag. Om medlemmarna
inom en fackförening äro socialdemokrater
och anse det mest praktiskt
att kollektivt ansluta sig till platsens
arbetarkommun, så böra de också
själva få besluta därom — de som eventuellt
inte vilja vara med om en sådan
anslutning, behöva ju inte vara det.
Herr Håstad anförde som ett skäl
mot kollektivanslutningen att man inom
socialgrupp 3 röstade borgerligt i rätt
stor utsträckning. Jag bär stor respekt
för professor Håstads kunnighet, och
jag har många gånger med intresse lyssnat
till hans uttalanden, inte minst
inom konstitutionsutskottet där vi båda
äro ledamöter, men jag måste säga att
i detta fall har herr Håstad fel. Ilan
gjorde det missgreppet, att han, såvitt
jag förstår, fullständigt bortsåg från det
faktum att så som socialgrupp 3 är
sammanställd både enligt Gallups undersökningar
om valdeltagandet och i
den statistik, som föres i detta samman
-
hang, återfinnas inte fackföreningarnas
medlemmar som någon kategori för sig,
utan socialgrupp 3 omfattar inkomsttagare
med en viss högsta inkomst —-jag tror att Gallup sätter gränsen vid
7 000 kronor — varvid uppgifterna
hämtas från medborgarnas självdeklarationer.
Det är då lätt förklarligt —
med hänsyn till att det här i landet
både hland hantverkare, affärsmän,
jordbrukare och andra finns många,
som deklarera inkomster på mindre än
7 000 kronor — att man inte kan hänvisa
till hur socialgrupp 3 röstade, när
det gäller att klargöra hur arbetarklassen
röstat, om man nu med arbetarklassen
avser de i industrier eller i
jordbruk lönearbetande grupperna.
Den av herr Håstad anförda omständigheten
säger alltså knappast någonting
om hur fackföreningsfolket röstade.
Vill man ha vissa upplysningar
därom, kan man ju ta stickprov från
industriorter och jämföra siffrorna för
röstdeltagandet med fackföreningsmedlemmarnas
antal. Själv besökte jag den
1 maj en plats med många industriarbetare.
93 procent av de röstberättigade
hade diir röstat vid sista riksdagsinannavalet,
och av dem hade 80 procent
röstat med socialdemokraterna.
Dylika renodlade fall visa ganska bra,
hur fackföreningsfolket tänker politiskt
och till vilket parti de ansluta sig.
Skulle man, såsom det talats om här,
låta frågan om kollektivanslutningen gå
ut till allmän omröstning, så är det väl
fackföreningsfolket och inte några
andra som skola få rösta. Att man på
borgerligt håll skulle rösta emot principen
med kollektivanslutning är självklart,
ty genom att få bort kollektivanslutningen
hoppas man försvaga både
fackföreningsrörelsen och socialdemokratien,
och att göra detta måste ju
ligga i de borgerligas intresse. Vi vänta
således, som naturligt är, ingen förståelse
och hjiilp på det hållet. Däremot
finns det även bland de intellektuella,
12 — Andra kammarens protokoll 11)50. AV 15.
176 Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
som tillhöra de högre inkomsttagarna,
många som av rent ideella skäl ansluta
sig till det socialdemokratiska partiet.
Om man vill ha en uppfattning om
hur fackföreningsfolket över huvud taget
tänker i dessa frågor, kan man också
studera uppgifterna om de senaste
1 majdemonstrationerna, som ju ha genomförts
sedan utskottsbetänkandet om
kollektivanslutningen framlades. Den
starka uppmarsch av de fackligt och
socialdemokratiskt organiserade medborgarna
här i landet i 1 majdemonstrationerna
visar att man på det hållet
kraftigt reagerar mot försöken att
splittra den politiska och fackliga arbetarrörelsen
och att den gemenskap
mellan dessa rörelser, som skapades för
några årtionden tillbaka, också står sig
för framtiden. Jag tror att det är lyckligt
för vårt folk som helhet betraktat,
att så är fallet.
Herr HÄCKNER (kort genmäle): Herr
talman! Jag ber att få säga några ord
med anledning av de anmärkningar,
som två av de föregående ärade talarna
riktat mot mig.
Herr Spångberg framhöll bl. a. att
socialdemokraterna önska att endast
de, som äro socialdemokrater skola tillhöra
det socialdemokratiska partiet.
Man kan då fråga sig, varför socialdemokraterna
hålla på kollektivanslutningen.
Under första kammarens debatt sade
herr Strand, att man genom tvångsanslutningen
föser in i det socialdemokratiska
partiet även dem inom fackföreningarna
som inte ha tillräcklig
energi att skaffa sig kännedom om de
olika möjligheter som föreligga. Herr
Strand var alltså på det klara med att
det finns många, som inte anmäla reservation,
fastän de, måhända av olika
skäl, skulle ha velat göra detta. Det
måste ju innebära, att det inom det socialdemokratiska
partiet finns många
personer, som inte äro socialdemokra
-
ter men som genom tvångsanslutningen
blivit enrollerade sonr socialdemokrater.
Herr Spångberg talade vidare om att
man ute på arbetsplatserna kan utan
rädsla visa, att man tillhör vilket politiskt
parti som helst. Men detta uttalande
står dock i viss motsättning till
vad herr Lindahl sade om att de fackföreningsmedlemmar,
som anmäla sig
vara folkpartister, vore att betrakta som
kverulanter, och hur kverulanter behandlas,
veta nog herrarna själva.
Vid den historieskrivning, som herr
Spångberg gjorde, kom han också in på
sådana saker som avskedandena från
arbetsplatserna av organiserade arbetare,
storstrejken o. s. v. Men allt detta
ligger ju relativt långt tillbaka i tiden,
och vad som då kunde ha motiverat
vissa .åtgärder behöver inte nu föreligga.
Och det är väl till de nuvarande
förhållandena, som man skall taga hänsyn,
när det gäller att bedöma huruvida
i dag en tvångsanslutning är berättigad
eller inte.
När herr Spångberg talade om att
kollektivanslutning tillämpas även inom
en del andra organisationer, glömde
han alldeles bort att nämna, att det i
dessa fall inte var fråga om tvångsanslutning
till något politiskt parti. Vad
det här gäller är ju att skydda en av
de fundamentala friheterna, nämligen
friheten att själv välja politiskt parti.
Det går då inte att göra jämförelser
med landstingssammanslutningar och
andra sådana organisationer.
Med anledning av de siffror från valet
i Värmland, som herr Spångberg anförde,
vill jag bara framhålla att vad
som i detta sammanhang har betydelse
är inte hur stor procent av väljarna,
som voro socialdemokrater, utan hur
stor procent av fackföreningsfolket som
röstade socialdemokratiskt, och om den
saken fingo vi ju inte någon upplysning.
Slutligen vidgick herr Spångberg att
det finns många som ansluta sig till det
socialdemokratiska partiet av ideella
Fredagen den 5 maj 1950.
Nr 15. 177
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
skäl, men han ville helt och hållet frånkänna
dem, som opponerat sig mot
tvångsanslutningen, alla ideella skäl.
Herr Spångberg mäter alltså med olika
mått.
Herr OHLIN: Herr talman! Jag tror
att man av den något långdragna debatt,
som här förts, kan draga en slutsats av
så stor räckvidd, att den täcker väsentligt
mera än det problem som egentligen
diskuteras.
Bakom den socialdemokratiska ståndpunkten
i fråga om kollektivanslutningen
ligger uppenbarligen en stark känsla
av att den fackliga och den socialdemokratiska
arbetarrörelsen bara äro två
olika delar av en och samma sak. För
att visa detta anför man bl. a. alla dessa
historiska skäl, som vi i varje fall känna
väl till nu, om vi inte gjorde det förut,
och som jag inte här skall upprepa.
Socialdemokratien gör tydligen anspråk
på att företräda arbetarklassen på ett
alldeles särskilt sätt både när det gäller
dess fackliga och politiska intressen.
Jag undrar om ni, mina damer och
herrar, som nu med sådan styrka ha
framhållit detta, verkligen ha betänkt,
att ni därmed ha uppgivit kravet på att
det socialdemokratiska partiet skulle i
samma mån sträva att beakta andra
folkgruppers berättigade intressen. Ni
ha själva här utnämnt er till talesmän
för en viss folkgrupp och erkänt att
när det, såsom ju allt emellanåt sker,
uppträder intressekonflikter t. ex. mellan
den ena löntagargruppen och den
andra, stå ni på en av dessa gruppers
sida. Ni ha alltså på ett mycket tydligt
satt bekräftat, att det socialdemokratiska
partiet behållit den klasskaraktär,
som man ofta erkänt att partiet hade
under århundradets början men som
man på senare tid då och då har gjort
försök att bortförklara, när man framfört
anspråk på alt socialdemokratien
lika mycket företräder hela folkets intressen.
Det är också tydligt att detta
partis karaktär av klassparti färgar det
socialdemokratiska betraktelsesättet i
den fråga som bär diskuteras.
Inom folkpartiet se vi på den politiska
partibildningen på ett annat sätt
än man gör på socialdemokratiskt håll.
Vi mena att politiska partier icke skola
representera någon viss klass eller någon
viss folkgrupps intressen utan vara
uttryck för en politisk åskådningsgemenskap.
Naturligtvis kan denna vara
mer eller mindre intressebetonad men
det väsentliga är gemensamheten i den
allmänna åskådningen. Jag tror att det
är denna olikhet mellan det socialdemokratiska
betraktelsesättet och vårt sätt
att se på saken, som är en av de viktigaste
orsakerna till att debatten här
inte har lett till att de argumenterande
mött varandra i större utsträckning,
utan mest har inneburit att man på
ömse sidor framfört och upprepat sina
åsikter. Om någon efteråt gör sig besvär
att läsa vad som yttrats under denna
debatt, skall han av t. ex. herrar
Lindahls, Henrikssons, Gustafssons och
många andra socialdemokraters uttalanden
här finna, att just denna karaktär
av politiskt klasstänkande har kommit
fram mycket tydligare i dag än vid
många andra tillfällen.
Men, herr talman, det förefaller mig
dock som om logiken vore en smula
svag, när man från den utgångspunkt,
som socialdemokratien alltså här har,
vill motivera kollektivanslutningen till
det socialdemokratiska partiet. Ty, mina
damer och herrar, vad är det som skulle
hindra fackföreningarna och det socialdemokratiska
partiet att verka hand i
hand på de områden, där det finns gemensamma
intressen, och göra detta
med fidl styrka, även om man inte har
någon kollektiv anslutning? Jag har
lyssnat till det mesta av dessa dagars
debatt och jag bar spetsat öronen varje
gång den talande tycktes mig snudda
vid detta problem, men herr talman,
ännu i denna stund har jag inte fått
178
Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
något svar på frågan: vad är det som
hindrar fackföreningsrörelsen och det
socialdemokratiska partiet att verka för
gemensamma intressen när sådana finnas,
även om det inte föreligger någon
kollektiv anslutning? Jag kan inte
se att det finns något sådant hinder.
Tydligen tvivlar man inom socialdemokratien
på att det skulle gå lika bra att
samarbeta utan kollektivanslutning,
men varför man gör det är svårt att säga.
Herr Henriksson bland andra förbisåg
vid sin argumentering denna frågeställning.
Herr Henriksson kom i stället
in på en sak som jag ett ögonblick
måste stanna inför. Han sade att kritiken
mot det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet
lika mycket har varit
en kritik mot fackföreningsrörelsen, och
efter en replik av herr Nihlfors upprepade
han detta argument, i det att
han framhöll att den, som kritiserar
fackföreningsrörelsens ståndpunktstagande
även när det gäller politiska frågor,
därigenom har riktat ett angrepp
mot fackföreningsrörelsen.
Herr talman! Det behövs tydligen inte
mera än att fackföreningsrörelsen börjar
antaga en rad politiska resolutioner,
så kunna vi inom oppositionen, såsom
herr Nihlfors antydde, lägga ned vår
talan. Enligt herr Henrikssons resonemang
kunna vi nämligen inte längre
angripa fackföreningsrörelsens politiska
ståndpunkt utan att få den repliken,
att vi angripa fackföreningsrörelsen
som sådan. Det räcker med att fackföreningsrörelsen
antar ett kulturprogram
och att vi inom oppositionen kritisera
detta på en eller annan punkt,
för att det skall heta, att vi äro fackföreningsrörelsens
fiender.
Jag tror alt herr Henriksson är tillräckligt
intelligent för att förstå, att
även om han upprepar denna dumhet
två gånger, är och förblir den en stor
dumhet. Det är väl ändå ganska viktigt,
att vi härvidlag göra vissa distinktioner
mellan facklig och politisk verk
-
samhet. Herr Henriksson och hans vänner,
som här försöka att vrida de argument,
vilka framförts på oppositionshåll,
till att bli angrepp på fackföreningsrörelsen
— något som de icke
äro —* få nog, om de skola lyckas, använda
andra metoder än som nu skett.
Om tiden hade tillåtit, skulle jag också
ha kunnat visa, att vår kritik av 27-punktsprogrammet inte har riktats mot
någonting som rimligen kan kallas fackliga
frågor, utan har satts in på sådana
punkter som ha rent politisk och socialistisk
innebörd. Men det känna kammarens
ledamöter redan till, och det är
väl därför överflödigt att jag nu går in
på den saken.
Jag måste säga att jag är rätt förvånad
över att man i riksdagens andra
kammare kan få höra en argumentering
av den art som herr Henriksson
här framfört.
Herr Lindholm frågade först, vad
kommunisterna ha för intresse av att
få medlemmar som inte sympatisera
med deras åsikter. Herr Lindholm förbisåg
tydligen i hastigheten, att den
fråga som här har ställts och rätteligen
bör ställas till socialdemokraterna är
denna: Vad har detta parti för intresse
av att få medlemmar som äro politiskt
alldeles ointresserade eller motståndare
till det socialdemokratiska partiet? Man
har inte här redovisat, att det skulle
finnas något legitimt intresse av detta
slag för det socialdemokratiska partiet.
Hans excellens herr statsministern
har i ett offentligt uttalande för en tid
sedan förklarat, att det inte var lämpligt
att en liten grupp i en fackorganisation
anslöt hela organisationen till socialdemokratien.
Jag har inte märkt att
denna viktiga synpunkt har beaktats
särskilt mycket i debatten. Jag har undrat
om man möjligen här i kammaren
skulle få höra någon talare som sade,
att det som statsministern påpekar är
riktigt nog, och att man ville medge,
att smågrupper inte skola kollektivt an
-
Fredagen den 5 maj 1950. Nr 15. 179
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
slutas till en stor grupp — att det bör
krävas att låt mig säga 50 procent av
organisationens medlemmar rösta för
anslutning. Observera att jag inte tycker
att det är tillfredsställande i ocli
för sig att tvångsansluta en minoritet
heller, men det skulle ändå ha varit ett
litet steg i verkligt demokratisk riktning
om man velat göra detta medgivande,
att en anslutning icke bör ske
om inte majoriteten av medlemmarna
uttalar sig för den.
Reservanterna förklara, att reservationsrätten
innebär frihet från alla ekonomiska
förpliktelser mot den socialdemokratiska
organisationen, men detta
är ju inte utan vidare riktigt. Herr
Svensson i Ljungskile har redovisat en
del formulär, av vilka det framgår, att
man genom att reservera sig inte alls
blir fritagen från förpliktelser mot det
socialdemokratiska partiet. Man blir
det i sådana fall på villkor att man antingen
är villig att ge ett extra bidrag
till fackföreningen, till någon av dess
understödskassor eller dylikt, så att
dessa får pengarna i stället för partiet,
eller också vill uppge sin politiska anonymitet
och förklara, att pengarna
skola gå till en annan politisk organisation.
Den som icke vill uppge sin
politiska anonymitet och reservera sig
blir inte alls fritagen från sina förpliktelser
gentemot partiet, såvida han inte
accepterar att bli straffbeskattad av
den fackliga organisationen. Varför blir
han straffbeskattad? Jo, därför att han
inte är socialdemokrat och därför att
han inte vill uppge sin politiska anonymitet.
Kan detta vara lämpligt? Vore
det inte riktigare om den som reserverar
sig sluppe att betala? Man markerar
därmed, att man inte har någonting att
göra med ett parti, som man förklarat
sig inte vilja ha någonting med att göra.
Varför krångla till saken -— det är väl
det minsta man kan säga ■— med en
sådan straffbeskattning som detta innebär?
-
Jag frågar, herr talman, vilket som är
rimligast: att ha reservationsrätten —
den tillfredsställer som bekant inte oss
— och låta den som reserverar sig bli
fri, som utskottsreservanterna antyda,
eller att ha det system som redovisats
av herr Svensson i Ljungskile och som
finns i många fackföreningar.
När nu denna fråga om skydd för
den politiska anonymiteten diskuteras,
säga många talare, att riksdagen inte
har någonting med detta att göra, att
det är en sak som skall diskuteras inom
de fackliga organisationerna och ingen
annanstans. Det är en märklig ståndpunkt
i sanning! Skulle den svenska
riksdagen icke ens finna anledning att
någon gång diskutera det förhållandet,
att det förekommer åtgärder som innebära
att den politiska anonymiteten i
viss mån kränkes? Jag vågar tro, herr
talman, att de talare som här göra gällande,
att vi inte borde blanda oss i
detta emedan det är en fråga för de
fackliga organisationerna allena, vid
närmare övervägande skola finna, att
de icke kunna vidhålla den ståndpunkten.
Att dryfta förutsättningarna i en
demokrati för att den politiska anonymiteten
icke kränkes är icke blott en
rättighet utan en plikt för de politiska
församlingarna.
Var i utlandet är det nämligen som
denna politiska anonymitet icke respekteras?
Jo, det är i diktaturstaterna.
Vi veta att det är en av de metoder
man använder för att av en formell
demokrati göra vad som i verkligheten
är en diktatur. Är det då icke en anledning
att vara särskilt varsam när
det gäller även det allra minsta steg i
riktning mot en kränkning av den politiska
anonymiteten? Herr Spångberg
talade nyss om fascistisk målsättning.
Jag vill säga till herr Spångberg, att
om man inte är mycket försiktig och
slår vakt om den politiska anonymiteten,
då kan man så småningom komma
in på vägar, som, iiven om de inte syfta
180 Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
till fascistiska mål, kunna mot vederbörandes
egen önskan underlätta en
utveckling i en sådan riktning. De som
slå vakt om en demokratisk strävan
efter skydd för den politiska anonymiteten
arbeta sannerligen inte för några
fascistiska mål.
Låt oss fråga vilken ståndpunkt som
bäst står i överensstämmelse med friheten:
att vilja att organisationerna frivilligt
skola acceptera en viss ordning
som skyddar den enskilde eller att
säga, att detta är en angelägenhet som
organisationerna få ordna som de vilja
och att ingen annan skall få lov att
ens diskutera den.
Herr Lindberg var en av dem som
rent av ville göra gällande, att denna
vår argumentering tyder på att vi vilja
förfölja den fackliga rörelsen. På vad
sätt skulle den fackliga rörelsen skadas
om den avstode från kollektivanslutning?
Det är många socialdemokratiska
personer i detta land och en del pressmän
som ha sagt, att det vore bättre för
fackföreningsrörelsen och partiet om
man avstode från detta. På vilka grunder
anser man här, att dessa socialdemokrater
ha fel? Hur motiverar man
att det skulle vara ett angrepp på den
fackliga rörelsen? Jag måste säga, att
man på vårt håll tänker högre om den
fackliga rörelsen och dess förmåga att
hävda sig än vad herr Lindberg gör
när han antyder, att den är beroende
av rätten till kollektiv anslutning.
Herr Henriksson och andra säga nu,
att oppositionen inte begriper vad som
är lämpligt för den fackliga rörelsen,
att vi inte känna till vad som sker där.
Herr Henriksson gör sig där — jag förbigår
den där överlägsna attityden, som
det annars kunde vara åtskilligt att
säga om — åter skyldig till en sammanblandning.
Det gäller här icke något
fackligt tekniskt spörsmål, som kräver
en speciell facklig insikt. Det gäller en
fråga av politisk art, om lämpligheten
eller olämpligheten av att man ansluter
vissa personer till ett politiskt parti pa
kollektiv väg. Herr Henriksson har en
utomordentlig sakkunskap i fackliga
frågor, men jag bestrider bestämt att
herr Henriksson med den sakkunskapen
representerar någon annan sakkunskap
än kammarens övriga ledamöter i
denna politisk-demokratiska fråga. Jag
tror inte att herr Henriksson har svårt
att förstå, att det är ett ganska misslyckat
sätt att försöka blanda bort korten
att inte göra en distinktion mellan
denna politiska fråga och vissa fackliga
tekniska spörsmål, som kräva särskild
sakkunskap.
Den riktning jag representerar anser,
att de fackliga organisationerna utgöra
inte bara en värdefull utan en omistlig
beståndsdel av det svenska samhället.
Man kan knappast tänka sig den svenska
demokratien utan starka fackliga organisationer.
Vi skola vara villiga, om
det någon gång blir aktuellt, att slå
vakt om den fackliga rörelsens frihet.
Men, som jag sade, vi vägra att tro, att
den fackliga rörelsen inte klarar sig
utan denna märkliga metod att ansluta
folk till det socialdemokratiska partiet.
När man hör herr Lindberg och andra
säga, att oppositionen drives av en
lust att skada fackföreningsrörelsen och
att den företräder klassintressen och
företagarintressen, kan man inte annat
än medlidsamt dra på munnen. Det är
att utmana löjet att i denna fråga dra
fram synpunkter av denna art, som intet
ha med verkligheten att skaffa. Det visar
ingenting annat än svagheten i argumenteringen
när man inte anser sig
kunna undvara resonemang av den typen.
Vad man är ängslig för är säkert
inte att fackföreningsrörelsen skulle försvagas.
Däremot finns förmodligen en
ängslan att socialdemokratien skulle
försvagas. Jag visste inte att man var så
osäker på sin sak inom den svenska
socialdemokratien, men det är man tydligen.
Det kunna vi endast acceptera
som en upplysning.
Fredagen den 5 maj 1950.
Nr 13. 181
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
Herr Lindberg fällde ett yttrande,
som jag är tvungen att kommentera ett
ögonblick på grund av dess uppseendeväckande
karaktär. Han sade, att dessa
angrepp på fackföreningsrörelsen komma
att fortsätta så länge inte den fackliga
rörelsen har övertagit det mesta
av makten. Han tänkte sig, att när den
övertagit makten ordentligt, inte bara
på det halva sätt den har nu, skall man
inte i den svenska riksdagen kunna föra
en debatt sådan som den i dag. Det är
ett ganska kusligt perspektiv. Herr Lindberg
tänker sig tydligen, att efter ett
något mera fullständigt fackligt övertagande
av makten skola den fria diskussionsrätten,
den fria demokratiska
förslagsrätten, människornas rätt att
hävda en annan uppfattning än den
herr Lindberg tror att den fackliga rörelsen
då skall företräda, försvinna. Det
är ett stort misstag att tro, herr Lindberg,
att om de fackliga organisationerna
bli mer mäktiga än i dag, detta skall
kunna ha de konsekvenser, som herr
Lindberg har räknat med. Som bidrag
till försvaret av den ståndpunkt, som
utskottsreservanterna ha intagit, var
emellertid herr Lindbergs uttalande
upplysande nog.
Vi anse icke att den fackliga rörelsen
skall överta hela makten i samhället,
hur mycket vi än understryka de
fackliga organisationernas betydelse. Vi
mena, att det är ur en fri politisk opinionsbildning
de beslut skola utkristalliseras,
som bäst motsvara det svenska
folkets åsikter i de olika frågorna och
att det inte skall ske genom något mer
eller mindre diktaturbetonat inflytande
från en eller annan grupp av organisationer.
Jag är övertygad om att den
fackliga rörelsen skall finna sig mycket
bättre till rätta i ett samhälle som
bäres upp av denna demokratiska anda
än man skulle tro när man lyssnar till
herr Lindbergs tal.
Tiden tillåter mig inte att här diskutera
den annars viktiga frågan om TCO
och det intressanta faktum, att man här
på olika håll förklarar, att det är alldeles
naturligt att TCO inte ansluter sig
till någon politisk organisation. Den
principiella ståndpunkt som TCO företräder
är densamma som den utskottsmajoriteten
företräder. Jag är inte säker
på huruvida talarna på den socialdemokratiska
sidan ha observerat, att
när de så fullständigt underkänna majoritetens
ståndpunkt, underkänna de därmed
också den ståndpunkt, som på avgörande
punkter är densamma som den
TCO har intagit.
Jag vill, herr talman, till herr Spångbergs
långa historieskrivning från slutet
av 1800-talet och början av 1900-talet göra ett enda genmäle eftersom
herr Spångberg direkt efterlyste ett sådant.
Herr Spångberg gav här en skildring
som jag inte skall citera, då åtskilliga
av kammarens ledamöter hörde den.
När han talade om förtryck från de
maktägandes sida under den perioden,
gjorde han det lilla konstgreppet, att
han låtsades som om det var den svenska
liberalismen som jämte de konservativa
riktningarna hade fört förtryckets talan,
ett konstgrepp många gånger avslöjat
men lika ofta använt igen. Men vad
svarar herr Spångberg på påpekandet,
att när de svenska arbetarna understödde
den politiska liberalismen under
slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var det i stor utsträckning därför
''att liberalismen förde frihetens talan
på ett sätt som arbetarna funno tillgodose
både deras frihetsbehov och väsentliga
intressen? Liberalismens talesmän
kämpade på samma sida som arbetarorganisationerna
mot konservativa
krafter som ville resa spärrar i vägen.
Hur kan man då låtsas som om socialdemokratien
stod på den ena sidan och
en borgerlig konservativ opposition på
den andra? Herr Spångberg vill ge utskottsmajoriteten
och andra många bockar
i marginalen för bristande historisk
kunskap, men jag vågar tro att de stå
182 Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
sig ganska bra i jämförelse med herr
Spångberg själv.
Herr talman! Innan jag slutar vill jag
göra en hopsummering. Från vårt håll
ha många synpunkter framförts som
motivera åsikten, att den kollektiva anslutningen
icke står i överensstämmelse
med en god demokratisk anda. Man riskerar
att genom den kränka den enskildes
rätt till politisk anonymitet, och
kollektivanslutningen innebär alltså inte
en lösning av en facklig fråga, utan en
inblandning av fackliga organisationer
på ett rent politiskt område. Om dessa
vilja gå vidare, kanske de skulle kunna
besluta, att medlemmarna äro tvungna
att rösta. Man vet inte var det slutar,
om man på sådana punkter ger majoriteten
av de närvarande rätt att besluta
över minoriteten och de frånvarande.
Det har, synes det mig, inte från den
andra sidan framförts några skäl till att
man skulle behöva denna kollektiva anslutning,
då de historiska synpunkterna
väl kunna förklara vad som uppkommit
men inte utgöra något försvar i och
för sig. Den fackföreningsmedlem som
vill stödja socialdemokratien har alla
möjligheter till det även utan kollektiv
anslutning. Vi kunna därför, herr talman,
på vårt håll sammanfatta det mesta
av debatten i eu enda enkel fråga, en
fråga som herr Svensson i Ljungskile
för övrigt ställde till statsministern redan
i remissdebatten. Vad är det för fel
på ståndpunkten att tåla den enskilde
själv bestämma vid politiska ställningstaganden?
Om det icke är något fel på
denna ståndpunkt, varför då inte gå den
vägen? Varför inte erkänna, att det
mera överensstämmer med en frihetslinje
än den andra metoden?
Socialdemokratiska partiet litar tydligen
inte på att det skulle klara sig lika
bra under sådana förutsättningar. Det
är väl där vi ha att söka orsaken till
den ståndpunkt som nu intages.
Jag skall inte neka till att debatten
i dag knappast förefaller uppmuntrande.
Det har såvitt jag har kunnat uppfatta
icke framträtt en enda socialdemokrat
i kammaren men väl några ute i landet
som ha sagt, att de tycka att den kollektiva
anslutningen är olämplig. Det
hade varit välgörande att höra en enda
självständig socialdemokrat här säga
detta, men det ha vi tyvärr gått miste
om. Icke desto mindre, herr talman, tror
jag att man kan konstatera, bl. a. på
grund av många upplysningar vi ha utifrån
landet, att en omsvängning pågår
—• hur snabbt den kommer att fortskrida,
därom vet man ingenting. Men jag
för min del liksom utskottet hoppas i
varje fall, att denna omsvängning skall
fortgå. En demokratisk inställning är
på marsch även bland grupper, som
sedan gammalt varit vana vid den som
socialdemokratien här försvarar men
som nu börjat ta upp denna fråga till
självständig bedömning.
Jag ser i denna begynnande omorientering
ett hälsotecken och tror därför,
liksom utskottet, att det inte finns
anledning att skrida till någon lagstiftning.
Jag anser att man skall vara
ytterst försiktig med lagstiftning på
detta känsliga område. Delvis av samma,
men delvis av andra skäl än
dem som göra att jag menar, att socialdemokratien
skall vara försiktig i sin
behandling av detta spörsmål, skola
även vi när det gäller statens inställning
härvidlag vara mycket försiktiga.
Jag vill därför inte dölja att jag är motståndare
till tanken på en lagstiftning
av den art, som i motionerna föreslås
skall bli närmare utredd. När jag sagt
detta, herr talman, kan jag inte underlåta
att ge uttryck åt ett beklagande av
att man i kammaren inom regeringspartiet
vunnit så föga gehör för de
strömningar, som jag är övertygad om
börjat framträda ute i landet — att man
här funnit en så kompakt oförståelse
för synpunkter, som vid resonemang
Fredagen den 5 maj 1950.
Nr 15. 183
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
man och man emellan även många socialdemokrater
erkänna vara i varje
fall åtskilligt vägande.
Det är min bestämda övertygelse att
så småningom skall denna nya inställning
sprida sig även till kretsar, som i
dag stå kvar på den gamla ståndpunkten.
Ty den nya inställningen är i själva
verket den enda som står i överensstämmelse
med en god demokratisk ordning.
Jag är övertygad om att i denna
fråga vårt folks demokratiska instinkt
skall till sist fälla utslaget.
Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr talman! I ett inledande avsnitt
av sitt anförande yttrade herr Ohlin,
att socialdemokratien gör anspråk på
att företräda arbetargrupperna. Javisst,
inte bara gör anspråk på, vi konstatera
också att det är socialdemokratien i
vårt land som företräder arbetargrupperna.
Den politik socialdemokratien
för och fört under decennier är ju för
herr Ohlin lätt konstaterbar. Men detta
betyder inte att socialdemokratien därmed
och genom sitt samarbete med
fackföreningsrörelsen går fram såsom
ensidigt klassparti. Herr Ohlin vet också
ganska väl, att det inte förhåller sig
på det sättet. Det finns betydande andra
grupper i samhället, som socialdemokratien
också kan företräda. Vi
ha stora tjänstemannagrupper, vilkas
intressen till mycket stora delar sammanfalla
med de gruppers, som finnas
inom fackföreningsrörelsen och därmed
stödja socialdemokratien. Det
finns vidare jordbrukargrupper och en
hel rad andra, som jag inte här behöver
nämna, vilket tillsammantaget visar att
socialdemokratien icke nödvändigtvis,
därför att den har stöd av fackföreningsrörelsen,
måste vara ett parti
som är ett utpräglat klassparti.
Herr Ohlin frågade, om det skulle
vara något som hindrade, att fackföreningsrörelsen
och socialdemokratien
samarbetade, därest man inte hade kollektivanslutningsformen.
Nej, ingen har
gjort gällande, att dessa båda riktningar
av den svenska arbetarrörelsen inte
skulle kunna stödja varandra ändå. Vad
vi emellertid velat fastslå är, att det
bör ankomma på dessa båda rörelser
att själva avgöra, under vilka former
de vilja samarbeta.
Herr Ohlin kritiserade mitt inlägg i
fråga om detta samarbete och gjorde
gällande, att en kritik emot ett politiskt
ståndpunktstagande skulle från vår sida
alltid uppfattas som en kritik av fackföreningsrörelsen.
Herr Ohlin lyssnade
dåligt, förmodar jag, såvida det inte
var någon medveten förfalskning av
mitt anförande. Jag framhöll nämligen
att fackföreningsrörelsen och socialdemokratien
hade gemensamt antagit ett
arbetarrörelsens efterkrigsprogram. I
den mån man kritiserade detta program,
måste det också innebära en kritik av
fackföreningsrörelsen och dess ställningstagande
till programmet. Menar
herr Ohlin att fackföreningsrörelsen
inte skulle ha rätt att tillsamman med
socialdemokratien utarbeta ett arbetarrörelsens
efterkrigsprogram?
Herr Ohlin var vidare i korthet inne
på förhållandena inom TCO. Han konstaterade
att utskottets ställningstagande
till denna fråga helt sammanföll med
TCO:s inställning. Jag ber bara att få
konstatera, att TCO icke tagit någon
ställning till detta vad gäller den svenska
fackföreningsrörelsen. Man har
bara konstaterat att denna fråga inom
TCO saknar aktualitet.
Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Beträffande intressekonflikterna
förstår väl ändå herr Henriksson,
att om man företräder vissa gruppers
intressen så hundraprocentigt, som han
menar att socialdemokratien gör i fråga
om arbetarklassen, kan man inte samtidigt
företräda andra gruppers intres
-
184 Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
sen utom i de situationer, då dessa intressen
äro parallella, men icke i alla
de situationer, där t. ex. jordbrukares
och tjänstemäns intressen icke äro parallella
med arbetarnas. Det är bra för
dessa grupper att ha fått rent besked
nu, att i sådana situationer företräder
socialdemokratien arbetarklassen; det
är konsekvensen av argumenteringen
här i dag. Och den kommer man inte
ifrån genom att låtsa som om intressena
alltid äro parallella, ty det äro de inte.
Samarbetet bör ankomma på de fackliga
och politiska organisationerna själva
att ordna, säger herr Henriksson. Ja,
men om det är så att det här gäller en
praxis, som kränker den enskildes rätt
till politisk anonymitet — och detta är
en viktig demokratisk fråga — då blir
detta ett spörsmål av allmänt intresse.
Och då ha alla medborgare i landet
full rätt, jag vill säga till och med plikt
att intressera sig för detta spörsmål.
Att söka hindra detta är odemokratiskt,
herr Henriksson.
Sedan säger herr Henriksson om 27-punktsprogrammet, att när man kritiserar
det, kritiserar man fackföreningsrörelsen.
Herr Henriksson måste väl
förstå, att om fackföreningsrörelsen intar
eu viss ståndpunkt i en facklig
fråga, säg en lönepolitisk fråga eller
dylikt, och man riktar kritik däremot,
kritiserar man fackföreningsrörelsen såsom
fackligt arbetande. Men om fackföreningsrörelsen
intar vissa ståndpunkter
i en politisk fråga, en social
eller kulturell fråga, så riktar man inte
genom att kritisera dessa ståndpunkter
något angrepp mot fackföreningsrörelsen
såsom fackligt organ. Om detta vore
fallet skulle ju fackföreningsrörelsen,
som jag sade nyss, kunna påstå, varje
gång man säger något som inte överensstämmer
med t. ex. vad som står på
socialdemokratiens program, att man
angriper själva fackföreningsrörelsen.
Om man i dagligt tal säger, att det och
det politiska partiet har angripit fack
-
föreningsrörelsen, strävar man efter att
ge något annat intryck än att detta
parti angripit en socialistisk programpunkt,
som står i en bok som Landsorganisationen
skrivit under. Denna
skillnad förstår säkert herr Henriksson
mycket bra.
Till sist vill jag säga, att jag har en
viss respekt för herr Henriksson som
en av de mera framträdande av kammarens
yngre ledamöter, och det är delvis
av det skälet som det förefallit mig
angeläget att här i dag några av de
mera hårresande punkterna i herr Henrikssons
anförande bli ordentligt belysta
— jag skall gärna fortsätta, om
så önskas.
Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag tackar herr Ohlin för
lärdomarna men kan inte lova att de
skola falla i någon vidare god jord; i
varje fall komma de att bli föremål för
ganska ingående sovring, innan jag kan
acceptera någon av dem. Jag vill fråga,
om inte herr Ohlin som ledare av ett
parti, som vill göra gällande att det
företräder praktiskt taget alla grupper
i vårt samhälle, kan tänka sig att också
socialdemokratien skulle ha möjlighet
att företräda olika grupper i detta samhälle.
Eller menar herr Ohlin att det
socialdemokratiska partiet skulle ha så
mycket mer begränsade möjligheter, att
vi icke skulle ha förutsättningar att
företräda, låt oss säga tjänstemannagrupper,
bönder, med flera?
Att andra gruppers intressen icke
sammanfalla helt med de fackligt organiserade
arbetarnas behöver väl icke
betyda, att man för den skull inte skulle
kunna föra de andra gruppernas talan.
Jag förmodar att herr Ohlin vid många
tillfällen inom sitt eget parti fått lov
att kompromissa och också kan tänka
sig, att detta är möjligt inom det socialdemokratiska
partiet. Herr Ohlin kan
inte komma ifrån att om man inom
Fredagen den 5 maj 1950.
Nr 15. 185
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
fackföreningsrörelsen skrivit ett program
såsom arbetarnas efterkrigsprogram
för en viss tid och detta kritiseras,
så är detta en kritik emot ett
ståndpunktstagande från fackföreningsrörelsens
sida, låt vara att detta program
också innehåller vissa punkter
som äro av politisk natur.
Jag vill sluta med att säga, att herr
Ohlin skall inte förvånas över vårt sätt
att argumentera. Förvånas i stället över
att det inom herr Ohlins eget parti
finns riksdagsledamöter, som genom
lagstiftning skulle vilja hindra fackföreningsrörelsens
medlemmar att själva
bestämma, i vilka former de vilja ge
politiska organisationer sitt stöd!
Herr OHLIN (kort genmäle): .lag har
sagt att jag inte ansluter mig till tankeri
på lagstiftning, men jag tror att
herr Henriksson, om han funderar en
smula över vårt svenska demokratiska
samhälle, skall finna, att vi ha åtskillig
lagstiftning som just är en lagstiftning
till skydd för den enskildes frihet, och
att det spörsmål som här föreligger,
kan diskuteras ur principiell synpunkt.
Det ligger inte alls till på det sättet, att
motionärernas ståndpunkt i och för sig
skulle innebära något förslag till kränkning
av friheten, utan som motionärerna
se det, gäller det ett försök att lagstiftningsvägen
skapa trygghet för sådana
demokratiska förutsättningar i
landet, att den enskildes frihet och hans
politiska anonymitet bli bättre skyddade
än i dag.
Beträffande herr Henrikssons ståndpunkt
i frågan om fackföreningsrörelsen
kan jag bara ånyo hänvisa till att
om man här försöker skapa suggestionen,
att från folkpartiets håll riktats
angrepp mot fackföreningsrörelsen,
åsyftar man att ge ett annat intryck
än om man säger, att när folkpartiet
kritiserar socialiseringsförslag, kritiserar
det därigenom också LO, eftersom
LO skrivit under vissa socialistiska
punkter. Nöjde man sig med att säga,
att det finns socialistiska punkter i 27-punktsprogrammet och att då folkpartiet
kritiserat dessa punkter har man
alltså såtillvida intagit en kritisk ställning
till LO, skulle ingen opponera sig.
Men det som herr Henriksson och hans
partivänner försökt är att ge ett helt
annat intryck: att vi angripa den fackliga
organisationen som sådan. Verkliga
förhållandet är, att vi tvärtom, som
vi se det, vilja slå vakt om sådana förutsättningar
i samhället, som vi tro i
längden äro till bästa gagn för landet
och därmed även för det fackliga arbetet.
Herr Henriksson påstår att vi i folkpartiet
göra anspråk på att företräda
alla gruppers intressen och frågar, om
jag inte kan förstå att socialdemokratien
kan vilja göra anspråk på att företräda
mer än en grupps. Herr Henriksson,
det är fullkomligt misstag om man
säger, att vi göra anspråk på att företräda
alla gruppers intressen! Vi göra
anspråk på att icke särskilt företräda
någon grupps intressen. Vi mena, herr
talman, att det är mycket viktigt att
man i en politisk åsiktsriktning icke
skall binda sig vid någon viss grupps
intressen, utan i varje fråga som kommer
på dagordningen, där det gäller
intressen av ena eller andra slaget, tar
ställning utifrån sin allmänt politiska
åskådning. Men det är detta som man
icke kan göra, om man i förväg associerar
sig med en viss grupps intressen
på det sätt, som socialdemokratien i
dag så tydligt har visat att den gör.
Herr LAGER: Herr talman! I sitt anförande
nyss tyckte sig herr Ohlin ha
märkt, att i den debatt, som förts i onsdags
och fortsatt i dag i denna fråga,
argumenten inte mött varandra. Kan
det möjligen bero på det förhållandet,
att de motiveringar som respektive par
-
186 Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
ter här, anhängarna av fackföreningarnas
kollektivanslutning, socialdemokraterna,
och anhängarna -—■ i varje
fall delvis — av en lagstiftning mot kollektivanslutning,
framför allt folkpartisterna,
icke redovisa sina verkliga motiv
utan tala om någonting annat?
Från folkpartiets sida hävdas, att anledningen
till att man motsätter sig
kollektivanslutning är den, att man vill
slå vakt om individens frihet att hysa
vilken politisk uppfattning han vill.
Man vill slå vakt om den politiska anonymiteten,
skydda den mot varje insyn.
På mig verkar detta vara ett rent
konstgjort argument, ty samtidigt som
folkpartiets ledare och andra framstående
representanter för partiet i två
•lagar hävdat dessa ståndpunkter och
denna omsorg om den politiska friheten
och skyddet för politisk anonymitet,
driver folkpartiet en mycket häftig
kampanj för att avskaffa just denna
politiska anonymitet och hindra åsiktsfrihet.
Det kan ju inte vara herr Ohlin
obekant, att Dagens Nyheter dag ut
och dag in kräver av statsmakterna
mera beslutsamhet och bestämda åtgärder
för att rensa ut kommunister och
radikala arbetare, t. o. m. från arbetsplatserna.
Och herr Ohlin har nyligen
framställt en interpellation till regeringen,
där han reser liknande krav
och alltså solidariserar sig med Tingsten
i Dagens Nyheter.
Uppträdandet i debatten här rimmar
således inte på något sätt med folkpartiets
framträdande i övrigt i dessa
stycken. Nej, jag tror att det verkliga
motivet för folkpartiets framstöt här är
att man vet, att ett visst missnöje råder
inom breda kretsar i den fackliga rörelsen
med kollektivanslutningen, och
eftersom det är val i höst och eftersom
folkpartiet är ute och söker sig nya
positioner vill man nu försöka snickra
ihop en murbräcka, med vars hjälp
man skall komma in i fackföreningsrörelsen.
Jag vill i detta sammanhang rätta
till ett påstående som gjorts här i eftermiddag,
nämligen att den särorganisation,
som uppenbarligen håller på att
bildas av järnvägsmän i Göteborg,
skulle vara ett verk av kommunister
och folkpartister tillsammans. Det är
bara en fräck beskyllning som här kastats
ut, ty det kommunistiska partiet
har ingenting med denna separatistiska
rörelse att göra. Jag känner den inte i
detalj, det enda jag har hört talas om
är att den, som står i spetsen för denna
särorganisation, är en man med borgerligt
politiska åsikter. «
Jag tror inte heller man kan få godkänna
de socialdemokratiska motiv som
här serveras i diskussionen. Det säges
att man vill vårda en tradition som är
50 till 60 år gammal, och det är ju mycket
vackert ur ren fornminnesvårdssynpunkt.
Men inte tror jag det har något
vidare med den praktiska politiken att
göra att hänvisa till att ett politiskt
förhållande eller ett organisatoriskt
förhållande är mycket gammalt, och
därför mena, att detta också i fortsättningen
bör äga bestånd. Det är i varje
fall en mycket enkel argumenteringskonst.
Man pekar vidare på de gemensamma
intressena mellan den fackliga
rörelsen och det socialdemokratiska
partiet, det är det andra motivet. Det
tredje motivet som anförts är, att kollektivanslutningen,
som herr Gustafsson
i Stockholm uttryckte det, är ett
mycket bra medel i renhållningen mot
kommunister i fackföreningarna, som
det hette i hans älskliga formulering.
Det andra motivet, de gemensamma
intressena mellan fackföreningarna
och det socialdemokratiska partiet, gällde
för 40 till 50 år sedan, men om man
ser till fackföreningarnas och deras
medlemmars verkliga intressen, finner
man väl inte dessa på så värst många
avgörande punkter sammanfalla med
det socialdemokratiska partiets politik.
Att använda kollektivanslutning såsom
Fredagen den 5 maj 1950.
Nr 15.
187
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
ett medel mot kommunisterna i fackorganisationerna
är förmodligen bara en
fras; något reellt innehåll kan det inte
finnas i detta. Det verkar närmast tragiskt
när ett par socialdemokratiska talesmän
med detta argument söka liksom
fria till de borgerliga för att förvärva
deras sympati eller i varje fall
mildra de hätska angreppen från det
hållet.
Efter att ha hört diskussionen under
ett par dagar kan jag icke komma till
annan slutsats än den, att det som är
avgörande för det socialdemokratiska
partiet, när det gäller kollektivanslutningen,
är att denna tillför det socialdemokratiska
partiet mellan en och en
och en halv miljon kronor per år, med
den omfattning som kollektivanslutningen
nu har. Jag undrar, om vi icke här ha
det verkliga motivet till att man upprätthåller
denna form. Vare sig i politiskt
eller i organisatoriskt hänseende
kan jag finna, att kollektivanslutningen
gagnar det socialdemokratiska partiet.
Om det vore så, varför bygger då det
socialdemokratiska partiet mycket konsekvent
ut särskilda kaderorganisationer
även i fackföreningarna, vilka äro
kollektivt anslutna till det socialdemokratiska
partiet. Litar man icke på att
den kollektiva anslutningsformen är
tillräcklig, eller varför måste man bilda
speciella organisationer, där det
krävs individuellt medlemskap vid sidan
av det kollektiva medlemskapet?
Om denna förklaring till att socialdemokratien
så ivrigt fasthåller vid
kollektivanslutningsformen är riktig,
då förstår jag också, varför man så
medvetet eftersträvar att göra det så
krångligt som möjligt för reservanterna
att utnyttja sin reservationsrätt.
Vi ha här i kammaren som ledamot
ordföranden i Stockholms metallarbetarefackförening.
Han bär tidigare i
debatten själv erkänt alt vissa restriktioner
gälla för reservanterna. Det är
ett faktum att medlemmarna måste
hämta ut blanketter, på vilka de skola
skriva namn och medlemsnummer.
Blanketterna skola sedan lämnas in av
uppbördsmännen på verkstäderna. Ja,
det är verkligen tillåtet. Men när det
gällde utlämningen av blanketterna förhöll
det sig så, att det var mycket ont
om sådana på Metallettans expedition.
Detta är den ena sidan av saken, att
man med litet nit, omtanke och slit kan
arbeta sig fram till att få lämna in
dessa blanketter och därigenom befrias
från medlemskapet i socialdemokratiska
partiet. Men till medlemskapet hör
medlemsavgiften på några kronor om
året. Den är icke lika enkel att få tillbaka.
För att få tillbaka medlemsavgiften
måste man personligen infinna sig
på Metallettans expedition för att lyfta
dessa tre å fyra kronor. Det duger ej
heller att, på sätt man kan göra i banker
och andra institutioner, skicka en
man med fullmakt att lyfta pengarna.
Här godkännes icke fullmakt, utan var
och en måste personligen tåga till expeditionen
och lyfta pengarna. Sedan får
vederbörande verkligen disponera över
dem som han vill. Men innan man personligen
fått lyfta kollektivanslutningsavgiften,
får man icke disponera den
efter gottfinnande, något som herr Gustafsson
i Stockholm också erkänt. Herr
Gustafsson sade också, att den personliga
friheten är hundraprocentig. Ja,
det är klart att den är det under dessa
förhållanden. Det kan man ju formellt
säga. Men nog förefaller det mig som
om Metallettan ägnat betydligt större
omsorg åt att det socialdemokratiska
partiet skulle få så mycket medlemsavgifter
som möjligt än åt skyddet av
medlemmarnas personliga frihet.
Åsiktsförtryck existerar icke inom
fackföreningsrörelsen, heter det både i
reservationen och i utskottets utlåtande.
Detta har upprepats vid åtskilliga
tillfällen. Hur är det med den saken?
Erinrar man sig en del episoder i
svensk fackföreningsrörelses historia
188 Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
de sista årtiondena, finner man rätt
flagranta fall av övergrepp och åsiktsförtryck.
Jag vill erinra om hur det
var under åren 1939—1943, då LO:s
ledning utsände det beryktade cirkuläret,
nr 1144 om jag ej minns galet.
Metallarbetarförbundets styrelse dekreterade
därmed, att folk med kommunistisk
eller liknande uppfattning ej ägde
rätt att bekläda förtroendeuppdrag i
avdelningarna. Då upplevde man den
ur demokratisk synpunkt groteska situationen,
att avdelningen själv valde
styrelse, som sedan avsattes. Sedan valdes
på nytt styrelse, som avsattes, varefter
valdes på nytt styrelse som avsattes
o. s. v., ända tills man från förbundsledningens
sida tillsatte på kommissarievägen
styrelser över fackföreningarna.
Vi hade många minoritetsstyrelser
inom Metallarbetareförbundet
på den tiden. Gå vi längre tillbaka i tiden,
finna vi, att man kastade ut ur
Gruvarbetarförbundet ett par avdelningar
av det enkla skälet, att de hade anslagit
en relativt liten summa till en
kommunistisk tidning, Norrskensflamman.
Man har således icke varit främmande
för åsiktsförtryck inom den
svenska fackföreningsrörelsen.
Det är icke fråga om, säges det vidare,
att de som reservera sig skola
betala något till det socialdemokratiska
partiet. Jag tror att det var herr Henriksson
som hävdade detta. Detta återkommer
också i reservanternas motivering.
Ja, det beror på det. Tillåt mig,
herr talman, att referera ett fall, som
jag tror kan ha ett visst värde, när det
gäller att belysa just detta förhållande.
Det finnes ett fackförbund i landet
som fattat beslutet, att de lokala fackföreningarnas
avgifter till det socialdemokratiska
partiet skola bestridas av
förbundskassan. Detta förhållande existerar
ännu. När avdelningen redovisar
medlemmar till förbundet, drar
man undan dem som äro reservanter.
Från förbundskassan utbetalas till det
socialdemokratiska partiet varje år några
tiotusentals kronor. Eftersom förbundskassan
består av inbetalningar
från de enskilda medlemmarna ha samtliga
hjälpt till att till det socialdemokratiska
partiet betala kollektivanslutningsavgifterna
för dem som ej reserverat
sig. Herr Henriksson sade, att man
ej tvingar någon att betala något. Då
vill jag fråga honom, hur medlemmarna
i detta förbund skola bära sig åt
för att slippa betala till det socialdemokratiska
partiet. Kan herr Henriksson
giva mig ett gott tips, lovar jag att
jag skall föra det vidare till det förbund
där detta förhållande gäller.
Jag har, herr talman, inga sympatier
för en lagstiftning av detta slag gent
emot fackföreningsrörelsen. Jag anser
det vara fackföreningsrörelsens ensak
att sköta om frågan om kollektivanslutningen.
I likhet med vad många andra
här yttrat anser jag, att en lagstiftning
av denna art skulle vara olycklig och
ur många synpunkter förkastlig. Jag
kan å andra sidan inte heller dela den
motivering som reservanterna anfört,
ty den är uppenbarligen tendentiös och
motsvarar icke det verkliga förhållandet.
Den utgör en rekommendation för
en organisationsform i svensk arbetarrörelse
som jag icke är anhängare
av. Jag ber därför, herr talman, att med
hänvisning till det sagda, få yrka bifall
till utskottets hemställan men avslag
på motiveringen, såväl utskottets
som reservanternas.
Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.
Herr GUSTAFSSON i Stockholm (kort
genmäle): Herr talman! Jag kan icke
underlåta att upptaga till bemötande en
del av herr Lagers resonemang vad beträffar
den organisation som jag tillhör.
Herr Lager sade beträffande utlämningen
av dessa reservationsblanketter,
Fredagen den 5 maj 1950.
Nr 15. 189
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
att det icke gick att få sådana på annat
sätt än genom att inställa sig personligen
på avdelningens expedition och
hämta ut dem. Detta, herr Lager, är en
lögn. Det gick till så, att till uppbördsmännen
delades ut det antal blanketter
som vi ansågo att de hade användning
för. Att de icke fingo ut blanketter för
fulla medlemsantalet vid verkstäderna,
var ganska naturligt. Vi hade knappast
anledning att trycka 30 000 reservationsblanketter.
Vi tryckte 5 000 och delade
ut dem. Kommunisterna tryckte själva
reservationsblanketter och delade ut
dem vid sin mycket häftiga agitation
för reservationsrättens begagnande, en
agitation, herr Lager, som vi icke på
minsta sätt bemötte, därför att vi ansågo,
att de hade full rätt att bedriva
den. Vi voro enbart tacksamma för att
man plockade ut samtliga kommunister,
så att de ej kommo med i det socialdemokratiska
partiet.
Inlämningen av reservationsblanketterna
skedde genom uppbördsmännen.
Återbekommandet av anslutningsavgifterna
var, säger herr Lager, en mycket
omständlig procedur. Det skulle gå till
så, att medlemmarna hade att personligen
kvittera ut beloppet. Det gick ej
att få ut beloppet med fullmakt. Man
hade sökt att få det så ordnat, att en
representant för kommunistpartiet skulle
ha rätt att kvittera ut dessa pengar.
Vi ha, herr Lager, lite erfarenhet av
kommunisternas sätt att handlägga sådana
frågor från en tidigare period i
kollektivanslutningens historia, då det
faktiskt var ordnat på det där sättet.
Men man bedrev som vanligt skoj med
det hela. Så har även nu varit fallet. .Tåg
vill bara nämna ett exempel. Från verkstadsklubben
vid Atlas Diesel kom en
dag upp på expeditionen tre medlemmar,
som meddelade, att de icke hade
skrivit sina namn på de reservationsblanketter
som var inlämnade för deras
räkning. Fn kommunist från Atlas Diesel
hade skrivit deras namn och lämnat
in blanketterna. Den som hade gjort
detta fick en åthutning från avdelningsstyrelsens
sida för sitt handlingssätt.
Herr Lager sade vidare, att vi skulle
ha arbetat för att reservationernas antal
skulle bli så litet som möjligt. Detta
är felaktigt. Herr Lager och hans partivänner
ha haft alla möjligheter att arbeta
för att detta antal skulle bli så
stort som möjligt.
I detta sammanhang skulle jag gärna
vilja lämna en del belysande siffror.
Det är skäl att göra det, därför att man
tänkt sig att beslutet skulle ha gått ut
till omröstning bland medlemmarna.
Ja, herr Lager, det finnes i Metallettan
ungefär samma antal reservanter som
kommunisterna lyckats samla röster vid
de senaste valen. Dessa båda siffror
stämma ganska bra överens. Jag skulle
gärna ha tagit upp cirkulär 3 till skärskådande,
men jag ser att jag inte hinner
med det nu.
Herr LINDHOLM (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall be att få säga bara
några få ord.
Med anledning av vad herr Lager
yttrade vill jag nämna, att det inom
LO fattades beslut om att nazister icke
skulle få innehava förtroendeuppdrag
inom fackföreningsrörelsen. Intill en
viss tidpunkt förekom emellertid, om
icke direkt så indirekt, politiska uppträdanden
som satte kommunisterna i
samma båt som nazisterna. Det var i
anledning därav som det från Metallindustriarbetarförbundets
styrelse utsändes
ett cirkulär, i vilket man förklarade
för medlemmarna, att man i dåvarande
läge icke kunde ha kommunister i avdelningsstyrelsen.
Detta var bara ett
uttryck för fackföreningsrörelsens sträATan
att bevara friheten för de övriga
medlemmarna. Det var ingenting annat
som låg bakom detta den gången.
Herr LAGER (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill notera, att herr Gus
-
190 Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
tafsson i Stockholm erkände, att man
från Metallettans styrelse lade hinder i
vägen för dem som ville reservera sig.
Det är uppenbart, att man medvetet
lade dessa hinder, då det förhöll sig så,
att man inte tryckte mer än 5 000
exemplar av dessa reservationsblanketter
för avdelningens 30 000 medlemmar.
Herr Gustafsson i Stockholm nämnde
själv att kommunisterna voro tvingade
att för dem, som icke ville tillhöra
det socialdemokratiska partiet, trycka
egna blanketter, för att de över huvud
taget skulle kunna begagna sig av sin
reservationsrätt. Jag vill notera detta
erkännande. Detta slår ju fullständigt
ihjäl hans tidigare påstående, att man
icke lagt några hinder i vägen för utnyttjande
av reservationsrätten. Så förfärligt
fattig var väl icke Metallettan,
att den icke hade råd att låta trycka
blanketter för alla medlemmarna.
Jag har icke sagt att var och en
måste hämta blankett på avdelningens
expedition. Där måste herr Gustafsson
i Stockholm ha gjort sig skyldig till en
missuppfattning. Jag har däremot sagt
och det har han bekräftat, att var och
en måste personligen hämta ut anslutningsavgiften.
Den metoden har icke
praktiserats tidigare, då avdelningen
var ansluten till det socialdemokratiska
partiet. Nu har det -— säger herr Gustafsson
— förekommit fusk på så sätt
att en metallarbetare från Atlas Diesel
presenterat tre blanketter för medlemmar
som senare förnekat att de skrivit
under dem. Det är möjligt att dessa
förnekat sin namnteckning. Det vill jag
icke bestrida. Men därmed är väl icke
sagt, att de icke ha skrivit på. Å andra
sidan, om någon gör sig skyldig till
någon sådan handling inom fackföreningsrörelsen,
bör denne också ha en
åthutning, den är välförtjänt.
Till sist vill jag säga några ord till
herr Lindholm. Jag hade en känsla av
att han lämnade en felaktig uppgift här
i kammaren, då han sade, att nazisterna
enligt LO ej fingo ha förtroendeuppdrag.
Om jag icke minns fel hade
beslutet av LO en större räckvidd, nämligen
att nazisterna inte skulle få tillhöra
den svenska fackföreningsrörelsen,
i varje fall icke vissa förbund.
Parallellen nazister—kommunister
som motiv för utfärdandet av cirkulär
nr 3, vilket cirkulär alla normalt tänkande
människor så småningom lärde
sig att taga avstånd från, var ju misslyckad.
Herr GUSTAFSSON i Stockholm (kort
genmäle): Herr talman! I första omgången
läto vi trycka 5 000 blanketter,
men det var naturligtvis ingenting som
hindrade att vi, om det hade behövts,
låtit trycka ytterligare exemplar. Vi
voro inte så fattiga, att vi inte kunde
trycka fler än 5 000 blanketter. Dess
bättre kan jag säga, äro vi inte så fattiga
nu sedan kommunistregimen försvann
ur Metallettan.
Sedan sade herr Lager, att de medlemmar
från Atlas Diesel, som jag talade
om och vilka hade förnekat att de
skrivit sina namn på reservationsblanketterna,
ändå kunde ha gjort detta. Ja,
herr Lager, jag vill bara säga att den
kommunist, som var skyldig i saken,
har erkänt.
Herr LAGER (kort genmäle): Herr
talman! Jag förstår inte herr Gustafssons
i Stockholm räknemetoder. Han
sade, att sedan avdelningen sluppit
kommuniststyret, hade den en bättre
ställning i ekonomiskt hänseende. Under
den tiden, då kommunisterna hade
dominerande inflytande i avdelningen,
var den icke ansluten till det socialdemokratiska
partiet. Avdelningens 25 000
medlemmar betala nu årligen tre å fyra
kronor per medlem till socialdemokratiska
partiet. Så mycket fick det kommunistiska
partiet aldrig i anslag från
Metallettan på ett år. Resultatet ur av
-
Fredagen den 5 maj 1950.
Nr 15. 191
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
delningskassörens synpunkt vid regimförändringen
måste därför bli, att det
är sämre ställt nu i ekonomiskt hänseende
än tidigare.
Herr Gustafsson i Stockholm sade,
att man tryckte 5 000 blanketter och
att det hade kunnat tryckas mera. Ja,
det är väl ingen som betvivlar, att man
hade möjlighet därtill. Jag vill emellertid
notera, att det finnes, om jag inte
är fel underrättad, mer än 5 000 reservanter
i avdelningen. Om styrelsen ensam
hade fått råda, hade det icke varit
möjligt för alla reservanterna att få
blankett för tecknande av reservation.
Herr GUSTAFSSON i Stockholm (kort
genmäle): Herr talman! Beträffande
ekonomien vill jag nämna ett par siffror
ur avdelningens verksamhetsberättelser,
en officiell handling. Jag avslöjar
alltså inga hemligheter. Jag erinrar
om att 1947, det sista året då kommunisterna
sutto i majoritetsställning,
i varje fall i styrelsen, hade vi ett underskott
på 83 000 kronor. I fjol, herr
Lager, hade vi ett överskott på 190 000
kronor.
Herr FAST: Herr talman! Jag hade
inte tänkt deltaga i denna debatt, men
när man under onsdagen och till och
med i dag visat så ringa återhållsamhet
i debatten, har jag ansett att även jag
borde få tillfälle säga några ord i denna
fråga.
Jag tror att jag kan säga, att jag
ganska väl känner både den svenske industriarbetaren
och den svenska fackföreningsrörelsen.
Jag deltog i det fackliga
arbetet under flera år före storstrejken
och långt därefter. Jag vill inledningsvis
vitsorda, herr talman, att
man inom de borgerliga partierna och
deras tidningspress alltid visat ett mycket
stort intresse för den svenska fackföreningsrörelsen.
Ingen vill bestrida
detta. Men detta intresse har tidigare
mest tagit sig uttryck i kritik, i ett
13 — Andra kammarens protokoll 1950.
ställningstagande till förmån för arbetsgivarna,
något som säkerligen var
smärtsamt för fackföreningsfolket under
den bekymmersamma uppbyggnadstiden,
då fackföreningsrörelsen var
mycket svag.
Man kommer icke ifrån, om man
skall säga några ord i denna fråga, att
också nämna något om frågans historiska
sammanhang. Jag skall i detta
avseende fatta mig mycket kort. Jag
vill i varje fall erinra om den strid,
som under fackföreningsorganisationens
år förekom i vårt land om huruvida
rörelsen skulle vara politiskt neutral
eller icke. Bland dem som deltogo
intensivt i denna strid på var sin sida
voro som bekant socialdemokraten F.
W. Thorsson och den frisinnade Carl
Gustaf Ekman. Vi veta alla hur den
striden slutade. Det var väl inte alldeles
uteslutet, herr talman, att i kravet
på politisk neutralitet från fackföreningarnas
sida redan på den tiden
lågo vissa förhoppningar om att man
skulle kunna åstadkomma en s. k. borgerlig
fackföreningsrörelse.
Jag erinrar vidare om den fortsatta
striden under den riksbekante Gule Josefs
tecken, där organisationens syfte
ganska snart lyste igenom, och där så
småningom hela denna sorgliga organisationsbild
utplånades ur vår historia.
Även under senare tid ha vi i vissa
borgerliga tidningar sett, att ett stort
intresse uppstått för splittringsorganisationer
på det fackliga området, och
jag kanske också kan erinra om det
stora intresse, som på borgerligt håll
visades under fackföreningsrörelsens
svåra uppbyggnadsperiod för att inte
strejker och blockader skulle bli effektiva.
Rätten att arbeta under strejker
och blockader var på sin tid en mycket
större borgerlig frihetssak än den
fråga vi i dag diskutera. Den rätten var
mycket omstridd och också eu av anledningarna
till att den s. k. åkarpslagen
kom till. Vi minnas alla, som sutto
Nr 15.
192
Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
här i kammaren den tiden då åkarpslagen
avskaffades, vilken intensiv kamp
som måste föras innan denna skamfläck
på svensk lagstiftning verkligen blev
avskaffad. Man kanske också i det här
sammanhanget kan erinra om den beryktade
organisationen Arbetets frihet,
som man inte minst uppe i Norrland
har minne av, men som numera betraktas
såsom tillhörande de mera tragikomiska
företeelserna på detta område.
Det är ingen tvekan om att på den
tiden friheten i vårt land ansågs vara
verkligt hotad genom fackföreningarnas
strejker och blockader och deras försök
att få blockaderna effektiva. Den
striden var ofantligt mycket mera hätsk
än den som nu blossat upp kring den
fråga vi nu diskutera. Jag vill vidare,
herr talman, gärna erkänna, att man
därvidlag med ett visst fog kunde tala
om ett frihetsberövande för enskilda.
Det var en hård tid, då den som deltog
i en strejk kunde vänta att han satte
sig själv och sin familj för lång tid på
bar backe. På den tiden ansåg man
på borgerligt håll, att detta var en
utomordentligt viktig sak, ty accepterade
man arbetarnas strejkrätt och blockadrätt,
måste man också i ganska stor
utsträckning acceptera tjänstemannaorganisationernas
rätt i samma avseende,
fast metoderna äro i väsentlig grad
avvikande. Jag menar sålunda, när jag
tänker på hätskheten i den striden, att
den hade betydligt starkare skäl för sig
än denna, och att man borde tala med
litet mindre bokstäver.
Herr talman! Jag har rätt många
bittra minnen av hur man i den borgerliga
tidningspressen tog parti för arbetsgivarna
inte bara i lönestrider utan
också när det var fråga om avskedanden
till följd av arbete för fackföreningsrörelsen.
Dessa trakasserier och
avskedanden voro ju mycket vanliga
på den tiden, men det var mycket,
mycket sällan som man i tidningspressen
såg någon reaktion ens i de mest
upprörande fall. Vad som i dag betraktas
såsom någonting självklart,
nämligen rätten att organisera sig och
rätten att under avtalsmässiga former
börja strejk eller blockad, opponerar
man sig inte nu emot, och det är ju ett
utomordentligt framsteg, som jag gärna
med stor glädje konstaterar. Jag vill
vidare framhålla att det fanns en typ
av arbetsgivare den tid jag var verksam
på detta område, vid tiden för storstrejken
och tiden närmast därefter, som i
det längsta hade svårt att erkänna föreningsrätten,
vilket medförde betydande
svårigheter att organisera arbetarna.
Jag är, herr talman, alldeles för finkänslig
för att säga var storparten av
dessa arbetsgivare politiskt sett hörde
hemma, men den som vill forska kan
lätt få material och dra sina slutsatser.
Herr talman! Jag kan gott säga, att
det under denna för fackföreningarna
så mödosamma uppbyggnadsperiod, då
arbetarna och deras organisationer
onekligen voro den svagaste parten på
arbetsmarknaden, var ytterst sällan
man på borgerligt håll gick i bräschen
för arbetarnas krav. För att vara rättvis
vill jag dock erkänna, att en och
annan gång liberala tidningar kunde
taga bladet från munnen. Det är med
glädje jag ger detta erkännande för
denna uppmuntran i arbetet, som vid
den tiden var av ofantligt värde och
som åtminstone för mig var uppmuntrande.
Men trots det utomordentligt
bittra motståndet och många andra
vidrigheter under uppbyggnadstiden,
till vilka jag inte minst räknar de stora
påfrestningarna under storstrejksåret
1909, växte sig fackföreningsrörelsen
fram till jämbördig part på arbetsmarknaden.
Jag tror att vi i dag kunna vara
glada över och ibland kanske också
stolta över det sätt, varpå den svenska
fackföreningsrörelsen blivit ledd. Jag
säger detta med tanke på utvecklingen
i andra länder, där man har strejkrätt,
och på det förhållandet, att vi framför
Fredagen den 5 maj 1950.
Nr 15. 193
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
allt under de sista åren kunnat undgå
förödande strider på arbetsmarknaden
och vad detta betytt för det svenska
samhället. Jag tror för min del, herr
talman, att arbetarna på detta sätt fått
ut precis lika mycket — kanske mer, i
vart fall är det i överkant — som
varit möjligt, än om man öppnat strejk
med ty åtföljande strid; vi veta ju att
detta senare endast kostar pengar.
Detta mitt uttalande får emellertid, herr
talman, inte tolkas så, att strejkvapnet
inte skulle kunna behövas även i framtiden;
det kan visst behöva användas,
men det får inte användas i onödan.
Fackföreningsrörelsens uppbyggnad
och konsolidering i vårt svenska samhälle
talar inte för att det nu skulle
föreligga något behov av att, utöver
vad som redan skett på lagstiftningens
väg, med kollektivanslutningen och lagen
om medling i arbetstvister tillgripa
några samhällsåtgärder på detta område.
Om man börjar göra ingripanden
i organisationsfriheten, vet man inte
vad nästa steg kommer att innebära.
Herr Ohlin, eller möjligen var det herr
Svensson i Ljungskile, var inne på frågan
om kollektivavtalslagen och- vår
ställning till den. Jag skall därvidlag
villigt erkänna, att vårt bittra motstånd
den gången kanske var något överdrivet,
men det berodde i hög grad just
på rädslan för vad nästa steg skulle
komma att innebära. Det har gudskelov
— måhända som en följd av den
maktställning det socialdemokratiska
partiet fått i samhället — inte blivit
något sådant nytt steg, och jag tror att
det är anledningen till den arbetsfred
vi haft och att man därför nu kan göra
halt.
Nu har det här av flera talare sagts,
att vi socialdemokrater tala om något
helt annat än motionärerna, vilka inte
vilja någon lagstiftning emot fackföreningsrörelsen.
Men, herr talman, låt
mig helt enkelt säga, att om inte dessa
motioner haft det yrkande som de ha
och om utskottsutlåtandet inte fått den
formulering det har, där man klart och
tydligt säger ifrån att man ingalunda
tar avstånd ifrån lagstiftningsvägen —
låt vara att den inte är lämplig att för
närvarande beträda — hade denna diskussion
fått en helt annan prägel, och
hela saken skulle inte heller ha uppfattats
såsom skett i fackföreningskretsar,
därom är jag tämligen övertygad.
Herr Ohlin har ju framhållit, om jag
inte missuppfattat honom eller hört fel,
att han är motståndare till lagstiftningsåtgärder
på detta område. Jag tror
emellertid att det är angeläget att fastslå,
att utskottets motivering utgör ett
hot om en lagstiftning på området. Om
denna motivering hade varit borta, hade
denna debatt varit ganska överflödig,
då hade den kommit in på en helt
annan sida av problemet.
Nu säger man här, att ingen vill hindra
fackföreningarna att bedriva facklig
verksamhet gentemot arbetsgivarna, att
företräda arbetarnas intressen och att
även vidta vissa stridsåtgärder, men att
man vill se till att fackföreningarna
inte skola kunna ansluta sig till något
visst politiskt parti. Jag förmodar att
man får tolka uttalandet på det sättet.
Men det måste väl ändå innebära, att
fackföreningarna böra avhålla sig från
att driva politisk verksamhet. Ty, herr
talman, om man skulle följa den linjen,
som någon av de borgerliga talarna var
inne på, att fackföreningarna ändå kunna
bedriva politisk verksamhet, hur går
det då med den så kallade åsiktsfriheten
och den personliga friheten? Kunna
inte dessa bli ofantligt mycket mera inskränkta,
om fackföreningarna börja
göra politiska uttalanden och ställningstaganden,
som måhända bli mycket
mera långtgående än man inom det socialdemokratiska
partiet önskat? Skulle
inte detta också kränka den enskildes
frihet? Nej, vidhåller man denna sin
uppfattning måste man också ställa
kravet, att fackföreningarna skola av
-
194
Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
hålla sig från politisk verksamhet, vilket
just är den gamla ståndpunkten man
en gång intog på den borgerliga sidan.
När man för detta resonemang, bortser
man enligt mitt förmenande från
fackföreningsrörelsens historiska utveckling,
som jag nu skall be att få säga
några ord om; jag har redan berört
saken en smula. Man bortser nämligen
ifrån att det socialdemokratiska partiet
och fackföreningensrörelsen ursprungligen
voro förenade och att skilsmässan
skedde inte på grund av politiska eller
andra motsättningar, utan på grund
därav att det hela blev organisatoriskt
sett för otympligt. Det var helt enkelt
nödvändigt med en skilsmässa. Jag talar
nu givetvis om den fackföreningsrörelse,
som fanns samlad i LO. Man
bortser även från en annan sak, nämligen
att fackföreningsrörelsen syftar
längre och vidare än till uppgifterna
på arbetsplatserna och vid förhandlingsbordet.
Den av DO organiserade
fackföreningsrörelsen har också en
uppfattning om samhällsorganisationen
och om reglerna för den mänskliga
sammanlevnaden. Fackföreningsrörelsens
allmänna syn på dessa ting sammanfaller
med socialdemokratiens samhällsåskådning
och program. Det är
ju inte heller damerna och herrarna
obekant, att det under uppbyggnadsperioden
var det socialdemokratiska partiet
och dess representanter ute i bygderna,
som egentligen byggde upp den
svenska fackföreningsrörelsen. Det var
ganska naturligt att så skedde eftersom
vi ansågo, att vi i första hand borde värna
om de sämst ställda grupperna i
samhället. »I första hand» sade jag med
avsikt, ty jag skall återkomma till den
saken om några ögonblick. Jag är inte
övertygad om — jag vet ingenting bestämt
därom — att därest fackföreningsrörelsen
utvecklats i borgerlig
riktning och man börjat med kollektivanslutning,
det då i dag från det
hållet skulle förekommit så värst många
erinringar mot fackföreningarnas kollektiva
anslutning till något politiskt
parti. Jag vill också säga, att när jag
läste motionerna och såg hur motionärerna
gjort sin jämförelse mellan fackföreningarna
och det socialdemokratiska
partiet å ena sidan och religiösa
föreningar och folkpartiet å den andra,
blev jag häpen och tyckte nog, att man
tagit till litet i överkant. Visst har jag
i valrörelsen hört talas om, att folkpartiet
är ett kristligt parti — i det
avseendet får man väl ha vilken mening
man vill — men att man var så
kristlig att man kunde göra denna jämförelse
trodde jag i alla fall inte, och
vi ha ju också sett, att Lewi Pethrus
trots alla deklarationer som förekommit
inte tror det heller.
Nu säga motionärerna, att tillämpningen
av kollektivanslutningsmetoden
står i allvarlig motsättning till den
kamp för friheten, som under decennier
präglat de svenska arbetarnas fackliga
och politiska strävanden. Jag tackar
motionärerna så mycket å de svenska
arbetarnas vägnar för detta utomordentligt
vackra erkännande; det är
bara synd att man inte också dragit
konsekvenserna av ett så högt och vackert
betyg. Under valrörelsen 1948
fingo vi ju nämligen det intrycket, att
de socialdemokratiskt tänkande arbetarna
i detta land och deras organisationer
egentligen inte gjort något alls
för att värna friheten; det var de andra,
som tävlat om att ensamma ha varit
frihetens riddare och försvarare.
Tillåt mig, herr talman, säga, att om
det vore så, att endast de borgerliga
partierna voro värnare av den utav oss
alla så högt skattade friheten, skulle
jag anse denna frihet mycket allvarligt
hotad. Nu tror jag att i kampen mot de
folkdemokratiska idéerna — jag kallar
det så — med deras våldsmentalitet
har kollektivanslutningen också spelat
en viss roll, som man i denna debatt
inte bör se bort ifrån. Jag förmodar att
Fredagen den 5 maj 1950.
Nr 15. 195
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
det är de partilösas skaror folkdemokraterna
lagt an på, när det gällt att
värva proselyter och sympatisörer, och
det är väl i denna politiskt oskolade
krets som man kunnat, i den utsträckning
som skett, värva proselyter. Det är
klart att om det i verkligheten förhölle
sig så, att folk med annan åskådning
än den socialdemokratiska tvingades in
i partiet, skulle även jag reflektera på
samhällsåtgärder, men nu anser jag, att
det är betryggande sörjt för att ingen
på det sättet emot sin vilja kommer att
tvingas ansluta sig.
I fråga om skildringen av det politiska
tvånget vill jag säga, att det torde väl
inte ha undgått kammarledamöterna,
att man här rör sig på ett plan där det
gäller att söka skäl. Jag vill, herr talman,
för min del säga, att om det funnits
verkliga sakskäl i sådant antal, att
extra åtgärder från samhällets sida varit
påkallade, kunna vi vara övertygade
om att det också funnits belägg därför.
Men om personer med borgerlig åskådning
ansett sig trakasserade, tror ni då,
att det inte på något sätt skulle ha blivit
utomordentligt väl utlagt i den borgerliga
pressen? Men nu ha sådana
skildringar uteblivit. Enligt mitt förmenande
är detta, herr talman, ett av de
bästa bevisen för att jag har rätt när
jag säger, att det inte förekommit några
sådana övergrepp. Att det inte har
gjort detta har berott på alt svenskt
fackföreningsfolk har så mycken frihetskärlek
i blodet och så länge kämpat
för friheten, att det aldrig skulle
falla någon in att ens för ett ögonblick
och ens antydnigsvis göra förebråelser
mot, än mindre utöva trakasserier mot
politiskt oliktänkande, som vilja ha en
annan politisk hemvist än fackföreningarnas
majoritet.
Nu menar man, och det har herr Ohlin
särskilt uppehållit sig vid, alt det iir
den politiska anonymiteten som man
vill viirna och att det är den som är
i fara genom reservationsförfarandet.
Här är inte fråga om någon politisk
deklaration av något slag. Jag vill fästa
uppmärksamheten vid att det förekommer
reservationer även från personer,
som äro direkt sympatiserande med socialdemokratien
och som kanske under
många år röstat med det socialdemokratiska
partiet men som ogilla
kollektivanslutningen. Under sådana
förhållanden faller även synpunkten
om utpekning av var vederbörande politiskt
hör hemma platt till marken. I övrigt
vill jag säga, att även på de stora
arbetsplatserna och inom olika arbetslag
behöver man sannerligen inte uppehålla
någon politisk anonymitet. Den,
som i likhet med mig i många år stått
på en verkstad och arbetat tillsammans
med andra, kan intyga, alt man känner
mycket väl den politiska hemvisten för
var och en, och att det många gånger
varit stimulerande med en debatt mellan
politiskt oliktänkande om olika
samliällsspörsmål. Men inte blevo vi
ovänner eller trakasserade vi varandra
på ett okamratligt sätt. Jag tror att det
är bristande kännedom om de verkliga
förhållandena på arbetsplatserna som
ger anledning till dessa uttalanden.
Herr talman! Icke ens den borgerliga
utskottsmajoriteten har sålunda funnit
tillräckliga skäl föreligga att tillstyrka
motionen om utredning för åstadkommande
av en tvångslagstiftning. Under
dessa förhållanden anser jag att reservanternas
uttalande är det enda som
rimligen överensstämmer med det slutyrkande
vartill man kommit, såvida
man icke till huvudsak gör detta »för
närvarande» och vill att hotet alltjämt
skall vara kvar. Då kommer också alltjämt
den misstämning som onekligen
finnes i detta sammanhang att hestå.
Jag tror att det är angeläget, herr
talman, att man ser till att man icke
under en frihetens motivering gör frihetsinskränkningar,
när tvingande skäl
härtill ej föreligga. I denna fråga förhåller
det sig på det sättet, att det sven
-
196 Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
ska fackföreningsfolket — det må sedan
vara med rätt eller orätt — betraktar
en lagstiftning av ifrågavarande
slag som ett ingripande på sin frihet.
Här, herr talman, går icke gränslinjen
mellan dem som sympatisera med
eller äro kollektivt anslutna till det socialdemokratiska
partiet. Man anser
över huvud taget inom de fackliga organisationerna
— sålunda även där
man icke tillhör det socialdemokratiska
partiet — att en sådan lagstiftning
innebär en inskränkning i deras rörelsefrihet
som är alldeles opåkallad. Det
är detta som är anledningen till den
misstämning som onekligen uppkommit.
Jag vet mycket väl, herr talman, att
både det socialdemokratiska partiet
och fackföreningsrörelsen kunna utan
kollektivanslutning anpassa sig och ändå
behålla gemenskapen. Men jag är
icke säker på att frihetsintresset, ärligheten
och öppenheten gagnas av att
man då använder sig av de metoder
som därvidlag ligga närmast till användning.
Jag skall härutöver endast mycket
kort beröra ett par ting. Herr Ohlin
gjorde det uttalandet, att vi betraktade
fackföreningsrörelsen och socialdemokratien
såsom två sidor av en och
samma sak. Det är, herr Ohlin, precis
vad vi i detta sammanhang menat. Men
när herr Ohlin ville göra gällande, att
vi på ett alldeles särskilt sätt nu försvurit
oss till klasskänslan och företrädde
enbart kroppsarbetarna, d. v. s.
att vi vore ett kroppsarbetarnes parti
som hade att värna och tillvarataga endast
deras intressen, då är detta fullständigt
felaktigt. Vi vilja i första hand
söka hjälpa upp de sämst ställda. Mot
detta torde väl icke vara någonting att
erinra. Men jag bestrider, att mellan de
på fabrikerna anställda och andra grupper,
tillhörande mellangrupperna, om
jag så får säga, det råder den motsättning
som man här trott vara till finnandes.
Det är icke på det sättet. Man ser
det i varje fall icke så från fackföreningsrörelsens
sida. Jag har åtskilliga
gånger vid förhandlingsbordet fått försäkringar
även från de organisationer,
som företräda mellangrupperna, att
man icke känner denna motsättning
gentemot dem som äro organiserade i
till LO anslutna fackföreningar. Jag
tar fasta på dessa båda ting. Därmed
tycker jag att den saken bör vara klar.
Både fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska
partiet ha en samliällsåskådning:
vi försöka att — liksom
även folkpartiet enligt vad det deklarerat
— skipa rättvisa så långt som möjligt
mellan olika grupper och skifta ut
de tillgångar som för varje år skapas.
Vi äro alla fullt medvetna om att vi
därvidlag röra oss inom ramen för vad
vi kunna åstadkomma inom produktionen
i landet. Det är denna som ger
själva grunden för vad vi därvidlag ha
att dela.
Herr Ohlin hänvisade till ett uttalande
som statsministern hade gjort om
att han ansåg det vara lämpligt, att man
icke anslöte en fackförening med hur
svag majoritet som helst, där sålunda
fackföreningsmötet var ytterst dåligt
besökt och representerade endast en
mycket ringa del av medlemsantalet.
Jag har ju ingen anledning och ingen
fullmakt att å statsministerns vägnar
redogöra för hans ståndpunktstagande.
Men jag vill för egen del understryka
—- och jag tror att jag också kan göra
det på den socialdemokratiska riksdagsgruppens
vägnar — att vi dela
denna uppfattning. Vi göra det dels av
ideella skäl, dels också av praktiska
skäl. Ty vad vore det för mening, herr
Ohlin, i att man vid ett fackföreningsmöte,
som är synnerligen fåtaligt besökt,
med mycket knapp majoritet beslutar
kollektivanslutning till det socialdemokratiska
partiet, om vi vid
nästa fackföreningsmöte få detta beslut
upprivet? Sådant har förekommit vid
något tillfälle. Det var också detta som
Fredagen den 5 maj 1950.
Nr 15. 197
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
var anledningen till statsministerns uttalande,
som jag sålunda för min del
ber att få instämma i.
Jag har givit talmannen ett löfte att
försöka vara kort. Åtminstone till någon
del har jag infriat detta löfte.
Herr talman! Jag hemställer om bifall
till reservationen.
Herr HALLBERG: Herr talman! Jag
lovar att göra ett allvarligt försök att
föregå med ett gott exempel i fråga om
anförandets längd. Jag föreställer mig
att vi för ganska länge sedan ha uttömt
ämnet för denna debatt. Men jag
vill göra ett par tre korta repliker.
Om den motion, som vi här ha rört
oss omkring i en ganska lång diskussion,
kan man väl säga, att den för
länge sedan är totalt sönderskjuten.
Fanns det någon rest av motionen kvar
för någon timme sedan, så var det en
av motionärerna, herr Häckner, som
utplånade den sista resten genom att
säga, att motionen var egentligen icke
allvarligt menad. Det var från motionärernas
sida icke fråga om att föreslå
någon förbudslagstiftning. Jag vill citera
herr Häckners slutord ordagrant. De
lydde: »Motionärerna avsågo med denna
motion att komma med en appell till
fackföreningsfolket i Sverige.» — Det
var avsikten med motionen.
Då måste jag säga, att om avsikten
var denna, har man skäligen misslyckats.
Det är ingenting som fackföreningarna
äro så känsliga för som om
de höra, att riksdagen eventuellt planerar
att införa någon sorts förbudslagstiftning
som skulle kränka deras frihet
att besluta i — såsom det sagts förut
— de egna angelägenheterna.
Herr Wedén yttrade i onsdags kväll,
att kollektivanslutning till det socialdemokratiska
partiet utgör i själva verket
en fara för att man kommer in på
vägar som leda fram till folkdemokratierna.
Man behöver som svar på en sådan
uppfattning bara hänvisa till de
anföranden som herrar Dahlgren och
Lager hållit här i dag och till det som
kommunisten öhman höll i första kammaren
i onsdags, där herr Öhman framhöll
— vilket alla visste förrut — att i
Ryssland förekommer ingen kollektivanslutning.
Herrar Dahlgrens och Lagers
anföranden i dag böra ha väckt
ganska stor glädje både hos motionärerna
i denna fråga och hos majoriteten
inom utskottet. Ty vi ha ju i debatten
i denna kammare i dag fått exempel
på hurusom kommunisterna äro på
samma våglängd och samma front som
folkpartiet och andra i denna fråga.
Det är ingen skillnad i argumentationen.
Den enda skillnaden är väl att, när
de skolo votera efter debattens slut,
kommunisterna icke komma att taga
konsekvensen av sina inlägg och rösta
med utskottsmajoriteten. Det är den
enda skillnaden. Argumentationen är
densamma.
Herr Svensson i Ljungskile gjorde en
stor historia i onsdags kväll av de båda
reservationsblanketter, som kommunalarbetarne
i Stockholm och målarfackföreningen
i Halmstad tillhandahålla
sina medlemmar. Jag har ingen anledning
att gå närmare in på detta. Jag vill
bara som en liten replik till herr Svensson
i Ljungskile citera ett folkpartiorgan
av den storleksordning som Dagens
Nyheter företräder. Denna tidning
hade för ett par dagar sedan en
ledare i denna sak. Där säger Dagens
Nyheter bland annat följande: »Den
mentalitet som talar ur de båda reservationsblanketterna
är lyckligtvis inte
förhärskande i svensk arbetarrörelse.»
Därmed tycker jag att vi kunna avföra
hela denna detalj från dagordningen.
Det är ju ett par blanketter som äro
tämligen enastående. Det påpekar självaste
Dagens Nyheter, som i övrigt är
på samma linje som herrarnc, när det
gäller motståndet mot kollektivanslutningen
till det socialdemokratiska partiet.
198
Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
Så en liten sak till lierr Ohlin. I sitt
anförande sade han, att socialdemokraterna
skulle vara intresserade av att på
denna väg, genom kollektivanslutning,
i det socialdemokratiska partiet såsom
medlemmar få in både politiska motståndare
och politiskt indifferenta. Jag
skulle till detta bara vilja svara, att inom
det socialdemokratiska partiet vilja
vi icke på några villkor såsom medlemmar
ha politiska motståndare. Beträffande
politiskt indifferenta försöka vi
däremot att göra vad vi kunna för att
få dem att inse att de böra vara socialdemokrater.
Det är väl ingenting att
säga om detta.
På tal om frihetsbegreppet, som man
rört sig med i denna diskussion, skulle
jag bara vilja ställa en fråga. Herr
Svensson i Ljungskile kommer närmast
efter mig, och han har tillfälle att bland
annat klara upp den saken. Är det icke
så, att den renodlade individuella friheten
är något som man över huvud
taget icke kan tillämpa vid medlemskap
i den ena eller andra organisationen?
Blir jag medlem i en nykterhetsorganisation,
måste jag underkasta mig inskränkningar
i friheten: jag får icke
använda alkoholdrycker. Går jag in i en
annan organisation får jag under alla
förhållanden underordna min personliga
frihet under vissa stadgebestämmelser
och annat.
Jag är sedan 30 år medlem i en arbetarkommun.
Det är en stor arbetarkommun.
Dess medlemmar bestå i huvudsak
av kollektivanslutna och till ett
mindre antal av enskilt anslutna medlemmar.
Men ingen enda gång under
dessa 30 år har det mig veterligen —
och jag har haft tillfälle att på nära håll
följa denna sak — förekommit några
trakasserier mot de kollektivanslutna
fackföreningsmedlemmar, som icke velat
vara medlemmar i det socialdemokratiska
partiet utan reserverat sig, eller
mot andra, som varit tveksamma på
den punkten. Herrarna överdriva all
-
deles oerhört här i kammaren, liksom
man gjort det i presskampanjen mot
kollektivanslutningen, när ni påstå något
annat.
Herr talman! Med dessa reflexioner
och repliker skall jag be att få ansluta
mig till reservationen.
Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag skall först be att få beröra
en liten episod här i kammaren för en
stund sedan. Det är ju så, att människornas
verkliga inställning röjer sig
ofta på ett förträffligt sätt i de spontana
yttringarna, då det icke ligger någon
egentlig reflexion bakom. En sådan
där spontan yttring, som sade lika
mycket om många ledamöters inställning
till en viss fråga som ett anförande,
var det skratt, som mötte professor
Ohlin när han sade, att folkpartiet icke
ville vara något klassparti. Ja, han sade
egentligen att folkpartiet ville icke representera
någon särskild grupp, men
det är detsamma som att det icke vill
vara ett klassparti.
Jag skall be att få påminna om vad
Ivar Ivre säger i senaste numret av
Tiden, där han först refererar den undersökning
om partiernas sammansättning
som är gjord. Där heter det om
folkpartiet, att det har nu en sammansättning,
som beträffande olika socialgrupper
närmar sig hela folket. Så tilllägger
Ivre för egen del, att det är viktigt
att lägga märke till detta, icke
minst för socialdemokratien.
Men de socialdemokratiska ledamöter,
som voro samlade här i kammaren,
ha icke reflekterat mera på den saken
än att de gapskrattade åt själva tanken,
att ett parti icke är ett klassparti. Det
säger, som sagt, en hel del.
Sedan en annan sak. Herr Lindholm
talade om, att även om det icke precis
var vanligt, så förekom det dock att
man från en socialdemokratisk arbetarkommun
avvisade medlemmar, som vi
-
Fredagen den 5 maj 1950.
Nr 15. 199
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
sade klar medlemsbok, därför att man
bedömde vederbörande som kommunister
och icke ville ha dem med. Kan
man, herr Lindholm, lämna något bättre
belägg för hur orimligt hela detta
kollektivanslutningsförfarande verkar?
Så litet senare kommer herr Gustafsson
i Stockholm och säger, att vi äro
tacksamma för att kommunisterna plocka
ut alla kommunister ur det socialdemokratiska
partiet. Alltså, först votera
socialdemokraterna in stora flockar
kommunister i sitt parti, och sedan äro
de tacksamma ifall kommunisterna vilja
hämta dem tillbaka. Det är också ett
belägg för hur denna kollektivanslutningshistoria
verkar.
Man kan ju också vara tacksam för
att man får veta, att ett stort fackförbund
med 30 000 medlemmar icke anser
att det skall trycka mer än 5 000
reservationsblanketter. Man ansåg icke,
säges det, att det behövdes flera. Jag förmodar
att när det socialdemokratiska
partiet trycker valsedlar, räknar man
där icke med en sådan hushållning, att
varje valsedel skall komma till användning,
utan man räknar med att det bör
finnas vissa reservupplagor. Men när
det gäller blanketter till reservation vid
kollektivanslutning har man tydligtvis
icke räknat med reservupplagor, utan
varje lapp skall komma direkt till den
som behöver den; man har icke råd att
kosta på sig mera.
Statsministern har i remissdebatten
sagt, att om han trodde att någon människas
frihet ej vore respekterad, så
skulle han vara emot hela systemet.
Herr Fast nämnde nu, att han anslöt sig
till statsministerns mening, att det behövde
finnas en stabil majoritet bakom
beslutet om kollektivanslutning. Men
när en fackförening i Hallsberg, som
bär 832 medlemmar, med 19 röster mot
11, alltså med 7 röster som fällde utslaget,
beslöt att ansluta dessa 832, anmälde
icke herr Fast någon avvikande
mening i remissdebatten. När 130 per
-
soner i Trollhättan litet före jul anslöto
3 800 var statsministern så belåten med
denna ordning, att han särskilt telegraferade
och tackade för denna lyckliga
kollektivanslutning. Det är först sedan
det i Alfredshem visade sig att det blev
bakslag, som hans excellens kom till en
annan uppfattning och tyckte att det
borde vara litet bättre majoritet bakom.
Så skulle jag vilja taga upp en sak
som herr Spångberg byggde upp en god
del av sitt anförande på. Det står i utskottsutlåtandet,
att samma personer
som voro ledare i den fackliga rörelsen
också voro ledare i den politiska rörelsen.
Herr Spångberg gick ned till
de lokala organisationerna under rörelsens
första skede och ville visa, att
det i många fall icke var möjligt, att
samma personer kunde vara politiskt
verksamma och ledare för den fackliga
rörelsen. Men i remissdebatten förklarade
statsministern, vilket för övrigt
var och en vet, att det var en period i
denna utveckling, då den socialdemokratiska
partistyrelsen fungerade såsom
den fackliga rörelsens topporgan. Då
var det väl ändå så, att samma personer
voro ledare både i den fackliga
och i den politiska arbetarrörelsen.
När LO bildades 1898, valde man till
ordförande, tack vare ett intensivt arbete
bland annat av den socialdemokratiska
partisekreteraren, en man som
aldrig hade varit ansluten till en fackförening.
Så sent som på nyåret i år,
då i en biografi av Sterky diskuterades
lämpligheten av detta val i fackföreningsrörelsens
ledande organ, säger man att
det kan nog inte visas att detta val var
olämpligt. Längre ville fackföreningsrörelsen
inte gå i ett uttalande, och det
skulle ju vara orimligt att begära att
man sagt något ännu mera om saken.
Jag skall emellertid, herr talman, be
alt få peka på några socialdemokratiska
tongångar, som saknas i den bär debatten,
och då kan man väl få stå till
tjänst med att låta dem komma fram,
200 Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
så att de komma in i protokollet. Det
blir på det sättet litet bättre balans i
det hela.
I LO:s huvudorgan Fackföreningsrörelsen
skriver i nr 5 Ivar Ivre om den
här saken: »Problemet kan diskuteras.
Det framgår med önskvärd klarhet av
att det åter och åter på nytt aktualiseras.
Att kollektivanslutningen inte utan
besvär motiveras utifrån demokratiska
överväganden kan för sin del anses
exemplifierat av att det är ständigt samma
argument för och emot som återkommer
i debatten.»
Alltså, detta ledande organ för fackföreningsrörelsen
uttalar sig mycket
försiktigt och erkänner, att man kan
visst diskutera lämpligheten av denna
sak från demokratisk synpunkt.
Ifall vi sedan gå över till fackföreningsorganet
Aftontidningen, som är
den tidning som står LO närmast inom
den politiska pressen, så skriver där
Frans Severin den 16 januari: »Landsorganisationens
stadgar säger ingenting
om kollektivanslutningen; den har
icke förbjudit anslutning och icke rekommenderat
eller påbjudit den. Personligen
finner vi inte kollektivanslutningen
vara en särskilt lyckad form för
samarbetet; Sverige är visst också ganska
ensamt om den. Vi är inte så säkra
på att partiet skulle förlora på dess
upphävande.»
Det är en ledamot av denna kammare
och redaktören för den tidning,
som står LO närmast i den politiska
pressen, som säger så.
I Morgontidningen hade Rickard
Lindström en artikel den 27 januari, en
lång artikel med växlande gods. Där
heter det bl. a.: »Kollektivanslutningen
är ingen ideal organisationsform. Kunde
man tänka sig att socialdemokratin
skulle uppstå i samhället under nu rådande
allmänna förhållanden, är det
knappast troligt att denna form ens
kommit inom blickfältet.»
År 1913 skrev Järnarbetaren, nuva -
rande Metallarbetarens föregångare, att
i alla organisationer världen över fordrades
det en medveten handling för att
bli medlem, men inte så när det gäller
en fackföreningsmäns medlemskap i
det socialdemokratiska partiet. Där
fordrades tvärtom den medvetna handlingen,
om man inte ville vara medlem.
I Aftontidningen för den 25 januari
läsa vi följande: »Motståndare till kollektivanslutningen
har många framstående
socialdemokrater varit: Ernst
Blomberg, Herman Lindqvist, Charles
Lindley, vilka åtminstone bekämpade
den vid LO:s konstituerande kongress
antagna bestämmelsen om obligatorisk
anslutning.»
De bekämpade mera, åtminstone ett
par av dem.
I Järnvägsmannaförbundets organ
Signalen skriver dess redaktör Henry
Kjellvard i slutet av 1949 följande:
»Den som skriver dessa rader har visserligen
den personliga meningen, att
den kollektiva anslutningens idé principiellt
kan vara diskutabel. Ett parti,
helt grundat på det personliga medlemskapet,
måste enligt vår mening vara
att föredra.»
Däremot skriver förbundssekreteraren
Knut Johansson i Byggnadsarbetaren,
att fackföreningarnas behandling
av frågan är ur demokratisk synpunkt
oantastbar. Han har samma aningslösa
och fyrkantiga tro på att allt detta är
rätt som statsrådet Sträng gav uttryck
för i första kammaren.
Jag har velat erinra här i kammaren
om att när man nu med en till synes
kompakt och obruten front försvarar
kollektivanslutningen och menar, att
här stå vi som äro socialdemokrater
och fackföreningsmän och där stå de
borgerliga i motsatsställning, så är denna
bild inte riktig. Det finns ett nyanserat
betraktelsesätt och även ett principiellt
motstånd inom fackföreningsvärlden.
I stort sett kan man nog säga,
att det inte är fackföreningsfolket som
Fredagen den 5 maj 1950.
Nr 15.
201
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
är så angeläget om kollektivanslutningen,
utan det är partifolket som här går
i spetsen.
Så skulle jag vilja säga, herr talman,
bl. a. i anslutning till fallet John Andersson,
några ord om reservationsrätten.
Reservationsrätten presenteras från
socialdemokratiskt håll såsom en föga
formell och lätt tillgänglig möjlighet att
komma ut ur det socialdemokratiska
partiet. I »Fackföreningsrörelsen» heter
det, att från socialdemokratisk sida
hänvisas till reservationsrätten, »den
enskilde medlemmens möjlighet att taga
avstånd från beslutet och återkräva den
del av fackföreningskoniingenten som
annars skulle inbetalas som medlemsavgift
till partiet». Alltså, här säger
LO:s huvudorgan, att det är fritt att
återkräva den del av partiavgiften, som
annars skulle gå till det socialdemokratiska
partiet. Det är det mest auktoritativa
yttrande som man gärna kan få
ifrån fackföreningshåll. Det står i en
ledare i Fackföreningsrörelsen.
Herr Rickard Lindström i Morgontidningen
presenterar saken på följande
sätt: »Det måtte icke vara mycket
med frihetsviljan inom ett folkparti,
som är skräckslaget för att en åsiktsfrände
skall ha besväret att sucka fram
sin reservation till en uppbördsman
bland arbetskamraterna.» Alltså, här
framställer herr Lindström saken så,
att man bara behöver sucka fram en reservation.
Men det får väl vara artikulerat,
antar jag. Han framställer dock
saken så, att det är bara att muntligen
meddela vederbörande uppbördsman
att man inte vill vara socialdemokrat —
så presenteras reservationsrätten i partiets
huvudorgan.
I det utskottsutlåtande, som här föreligger,
säga reservanterna: »Tillräckligt
utrymme i tid för avgivande av reservationer
lämnas alltid vid beslut om
anslutning. Varje medlem kan sålunda
från början ställa sig utanför, medan
reservationsrätten också sedermera
finns att tillgå.»
Här äro alltså de mest auktoritativa
meddelanden ifrån partiets politiska
huvudorgan, ifrån LO:s huvudorgan och
från reservanterna här i kammaren, att
reservationsrätten är öppen och lättillgänglig
och inte något formellt besvärligt
att handskas med. Vad har man nu
för anmärkning mot John Andersson i
Kungälv? Jo, säger man, han har inte
reserverat sig i formellt riktig ordning.
När avdelning 198 anslöt sig till det socialdemokratiska
partiet, reserverade
sig icke John Andersson i Kungälv. Då
var han nämligen socialdemokrat. Han
har blivit folkpartist sedan. Det är väl
inte meningen att denna kollektivanslutning
skall innebära, att vederbörande
på livstid skall vara socialdemokrat.
Varför ha vi val vart fjärde år, ifall
man inte förutsätter att människor kunna
ändra uppfattning? Då kunde vi låta
bli att välja flera gånger, då kunde vi
låta det vara som det är eller bara låta
de nytillträdande årgångarna välja. De
kunde få välja varje år eftersom de nå
rösträttsåldern.
John Andersson hade inte reserverat
sig, säger man, när man i början av
1948 förutom de 50 öre i månaden, som
utgick som ordinarie partiavgift, beslöt
att uttaxera ytterligare en krona i månaden
i anslag till det socialdemokratiska
partiet. John Andersson säger
ifrån, att detta vill han inte betala, ty
han är folkpartist, och det strider emot
hans rättsuppfattning att stödja en
åskådning, som han inte delar. Har han
då inte suckat fram ett meddelande, att
han inte var socialdemokrat? Det är
ju rena formalismen, när man bygger
upp trakasserier på sådan grund. Det
är en byråkrati som är så benhård, så
fruktansvärd, att det blir rena trakasserier.
John Andersson ville betala den kontingent,
som gällde fackföreningen,
3: 50 i månaden. Då säger uppbörds
-
202
Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
mannen: Jag vet inte hur det är med
detta, jag skall skriva till kassören och
fråga. Men kassören svarar inte. När då
John Andersson sätter in kronor 3:50
på avdelningens postgirokonto, så skickar
man tillbaka pengarna, och på det
sättet drar man ut det hela tills de åtta
veckorna ha gått, och så säger man:
Ni är utesluten på grund av bristande
medlemsbetalning. Jag vädjar till varje
människa, som har ett spår av rättskänsla,
om detta är ett riktigt sätt att
behandla en kamrat, som inte har gjort
någonting annat än att han har en annan
politisk åskådning än föreningens
majoritet och säger ifrån, att han inte
vill betala pengar till det partiet. Herr
Hedlund i Östersund, är det riktigt?
Herr Hedlund säger nej. Tack för det!
Men sedan börjar här en brevväxling
mellan John Andersson och Järnvägsmannaförbundets
styrelse, och först
i januari månad 1950 får John Andersson
veta följande — det är bäst jag
läser det igen: »Det står Eder fullkomligt
fritt att reservera Eder mot erläggande
av de medlemsavgifter, som tillföras
det socialdemokratiska partiet,
och i stället låta dessa avgifter gå till
det parti Ni tillhör.» Visserligen är
även detta orimligt, men hade man
sagt det den gången saken var aktuell,
är det troligt att hela konflikten varit
ur världen. »Något återgäldande av berörda
avgifter till Eder kan emellertid
icke komma i fråga.»
Denna passus citerade jag i Frisinnad
Tidskrift, nr 2. Den användes ute i
Närke vid ett diskussionsmöte. Då svarade
den socialdemokratiske debattören:
Det är lögn! Den användes litet
senare vid ett diskussionsmöte i Västergötland.
Då svarade den socialdemokratiska
motparten: Det är inte sant!
Så reagerar den socialdemokrat, som
överrumplas av detta brev från Svenska
järnvägsmannaförbundet. Man tror
inte att det är sanning. Men Svenska
järnvägsmannaförbundet har inte de
-
menterat. Brevet ligger i min portfölj.
Det är mycket möjligt att herrarna
kunna påvisa, att John Andersson i
Kungälv har begått någon formell felaktighet,
brutit mot någon formell föreskrift,
som man kan hålla på ifall man
vill komma åt en kamrat, men det är
inte det som det är fråga om utan om
realiteten. Och i realiteten har han inte
gjort något annat än att han blivit folkpartist,
och därför har han uteslutits
ur sin fackförening, som han måste tillhöra
för sitt levebröd. Detta är politiska
trakasserier.
Hans excellens statsministern var här
nyss. Han har visst försvunnit igen,
men han sade i remissdebatten, att om
han trodde det fanns en enda människa,
vars rätt träddes för nära, så
skulle han inte gilla detta system. Det
finnes säkert många, men det är så,
mina herrar, att man kan inte offentligen
diskutera någon människas erfarenhet,
som inte träder upp i öppen
strid. Man får inte det. John Andersson
gjorde det.
När det nu gäller de där pengarna
■— jag diskuterar det fortfarande bara
från frihetssynpunkt -— så säger LOorganet
att man kan återkräva fackföreningsavgifterna.
I en artikel i Morgontidningen
den 21 januari skriver ledamoten
av första kammaren Jon N. Jonsson:
»Ingen tvingas ju att tillhöra ett
parti mot sin vilja. Sina 8 öre per
vecka kan han eller hon återfå och anslå
till det ändamål som finnes lämpligt.
»
I utskottsutlåtandet säga reservanterna,
att reservationsrätten innebär frihet
från alla ekonomiska förpliktelser. Så
presenteras saken, men så har den inte
tillämpats.
Nu har ju denna debatt uppenbarat
•— och det är en av behållningarna —
att det är en oerhört varierande praxis
fastän man haft detta system i 40 år,
sedan 1909. Trots att det är i socialdemokratiska
partiets stadgar, som re
-
Fredagen den 5 maj 1950.
Nr 15. 203
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
servationsrätten är inskriven, har man
inte kunnat få en enhetlig och lättfattlig
praxis, så att var och en vet hur han
skall bära sig åt med detta. Det är än
si och än så —- det har lämnats många
exempel härpå — och ingenting har
egentligen dementerats.
Jag skall inte gå vidare. Vad jag huvudsakligen
ville säga i detta anförande
var att John Andersson i Kungälv,
frånsett alla konstruerade formaliteter
som man kan hitta på, i sak har
behandlats oriktigt.
När det gäller anonymiteten har professor
Ohlin redan behandlat denna
sak. Det är en av de väsentligaste sakerna,
en av de saker som har allmänt
intresse. Här ha ju meddelats rätt underliga
prov på den praxis, som tilllämpas
i vissa fall. I en del fackföreningar
skall man ange, till förmån för
vilket parti man reserverar sig. Det är
ju att direkt bryta den politiska anonymiteten.
Men därom skall jag inte
citera mera av statsministern i remissdebatten.
Det var ju enligt hans framställning
aldrig fråga om att efterhöra,
vad vederbörande hade för partiuppfattning.
De formulär som jag nämnde
i mitt anförande i onsdags kväll, som
man använder i Halmstads målarfackförening,
ställa inte något annat alternativ
än anslutning till kommunisterna,
ifall man reserverar sig emot socialdemokratien.
Alltså, där erbjuder man
sig att i första hand vara uppbördsman
åt det kommunistiska partiet, medan
man i Stockholms kommunalarbetarfackförening
visserligen sätter kommunisterna
först men dock tillägger »eller
annat» parti.
Herr Hallberg hade inte någon annan
tillflykt, när han skulle replikera
på den här punkten, än Dagens Nyheter,
och den brukar i allmänhet inte
vara socialdemokraternas tillflykt, när
de skola försvara sin åsikt. Här har förkunnats,
att detta begripa inga andra
än fackföreningsmän, men om Dagens
Nyheter säger, att detta är sällsynta
saker, då accepteras det. Jag hoppas
för all del också att det är sällsynta
saker —■ det vore hemskt, om det vore
vanligt — men det är tillräckligt att det
förekommer, och det kan man inte förneka.
Jag skall, herr talman, med hänsyn
till den historieskrivning, som vi här
sysslat med till och från i dag, be att
få läsa klämmen i en motion, som jag
icke förut omnämnt: »På grund av vad
jag nu i korthet anfört, får jag härmed
föreslå att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhåller, att Kungl. Maj:t
ville låta utarbeta och inför riksdagen
framlägga förslag till lagstiftning, ägnad
att trygga arbetarnas rätt att utan hinder
från arbetsgivarnas sida ingå i och
bilda föreningar. Stockholm den 27 januari
1902. David Bergström. I motionen
instämmer A. Hedin.»
Herr LINDHOLM (kort genmäle): Herr
talman! Herr Svensson i Ljungskile
föll tillbaka på det replikskifte jag hade
tidigare i dag med kommunisterna angående
den del av fackföreningsmedlemmarna,
som äro organiserade kommunister
men uraktlåta att nyttja reservationsrätten
och på grund därav
avvisas från mötena. Nu tar herr Svensson
i Ljungskile detta som ett bevis
på hur orimligt det är med en kollektivanslutning.
Om man sammanställer
herr Svenssons inledning och avslutning
av talet, kan man lätt konstatera
att han som en utomordentligt god
folkpartist har presenterat två uppfattningar
i samma fråga. Å ena sidan förfäktar
han den meningen, att folk som
har en annan politisk uppfattning skall
ha möjlighet att genom kollektiv anslutning
också bli medlemmar i det
socialdemokratiska partiet. Å andra sidan
klagar han i fallet Andersson över
att denne var för hårt bunden. Vad för
övrigt beträffar detta fall fick jag, ju
204 Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
mer jag lyssnade till herr Svensson i
Ljungskile, en stark känsla av att det
nog mest är tillverkat för att utnyttjas
som ett tillhygge i den politiska diskussionen.
Ty det reella här var ju i
alla fall, att han uraktlåtit att anmäla
den reservation, som skulle ha fullständigt
befriat honom från de utgifter han
eljest fått.
Herr HENRIKSSON: Herr talman!
Bara ett par ord. Den konstruerade formalitet
som herr Svensson i Ljungskile
anser är orsaken till att Andersson
blev utesluten är fackföreningens stadgar.
Om än herr Svensson betraktar
dem som en konstruerad formalitet,
måste jag bestämt säga ifrån att det
kan man inte göra inom fackföreningsrörelsen.
Det är en realitet som alla dess
medlemmar måste respektera, ty det är
ändå stadgar, som äro fastställda i demokratisk
ordning av förbundets majoritet.
Beträffande de övriga omständigheter,
som herr Svensson i Ljungskile nu
har framfört, vill jag bara konstatera,
att de inte innebära några nyheter, och
de äro redan vederlagda i tidigare här
i kammaren hållna anföranden. Jag vill
bara säga, att herr Andersson i Kungälv
skulle gärna ha fått stå kvar inom
fackföreningsrörelsen med sin folkpartistiska
uppfattning, om han bara inte
sagt, att han inte ville följa gällande
stadgar.
Jag vill till sist säga, att det verkar
som om herr Svensson i Ljungskile
skulle vara mycket ensidigt informerad
i denna fråga. Kan jag möjligen
bidraga med närmare upplysningar,
skall jag gärna göra det efter sammanträdet,
eftersom jag har tillgång till
alla handlingar i målet, och det finns
en hel del där som jag förstår, att herr
Svensson i Ljungskile inte har varit i
tillfälle att taga del av.
Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Lindholm bekräftar nu,
att det är så att kollektivt anslutna personer,
som inte ha anmält reservation
och som inte ha varit närvarande vid
beslutets fattande, vägras tillträde till
senare möten. Det är ändå ganska
märkvärdigt. Jag kan förstå, att man
på arbetarkommunernas sammanträden
inte vill ha in dem som inte äro socialdemokrater,
men om man nu inte vill
ha det, varför går man då inte den
enkla vägen att låta bli att kollektivansluta
dem? Rätt vad det är får man
kanske höra, att de ha blivit kollektivt
anslutna, men eftersom de inte äro socialdemokrater
måste man göra några
bestämmelser som tvinga dem att reservera
sig. Man vet inte, vilka orimligheter
som kunna komma till, om man
undviker den enkla utvägen att låta bli
att ansluta dem, när man ändå inte
vill ge dem medlemsrättigheter.
Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Jag skall inte
ge mig in i någon ytterligare sakdebatt
om denna fråga, ty vi komma väl ändå
inte längre. Jag vill bara påminna om
att hans excellens herr statsministern
vid ett möte i Stockholm år 1948 ställde
i utsikt en opartisk utredning om fallet
John Andersson. Den ha vi ännu
inte fått, men det vore önskvärt att den
kom så snart som möjligt.
Herr LINDHOLM (kort genmäle): Herr
Ohlin reagerade mot mitt yttrande, men
det innebar ju endast att vi anse, att
en person inte samtidigt kan tillhöra
två politiska partier. Menar herr Ohlin
kanske, att det ur folkpartiets synpunkt
inte spelar någon roll om dess medlemmar
samtidigt tillhöra andra partier?
Det skulle kanske förklara en hel
del av det som förekommer inom folkpartiet.
Fredagen den 5 maj 1950.
Nr 15.
205
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
Herr LUNDBERG: Herr talman! .lag
skall be att få göra ett tillrättaläggande
av vad herr Waldemar Svensson sade.
Han talade om rättslidelse och sinne
för frihet m. m., och han skulle då
försöka vara advokat åt herr Ohlin och
säga, att herr Ohlin sagt att folkpartiet
inte är något klassparti, och han kritiserade
då gapskrattet här i kammaren.
Herr Ohlin sade ordagrant: »Vi göra
anspråk på att inte företräda någon
grupps intressen.» Det var åt det kammaren
skrattade och inte åt någonting
om klassparti.
Sedan vill jag bara konstatera några
fakta, eftersom jag delvis sysslar med
kollektivanslutningsverksamhet. Den
här frågan, som diskuterats med sådan
frihetsglöd av både herr Ohlin, herr
Svensson i Ljungskile och herr Lager,
ligger väl ändå så till att om man tar
bort alla vackra fraser har folkpartiet
deklarerat sig vara principiella anhängare
av lagstiftning mot arbetarrörelsen,
och däri instämma både högern, bondeförbundet
och kommunisterna.
När man talar om den gamla arbetarrörelsen
och liberalismen på 1890-talet
skall man komma ihåg en viktig sak,
nämligen att liberalismen då var en
frihetssträvande rörelse, som sökte förverkliga
demokratien och sökte taga
upp vissa sociala frågor. Liberalerna
voro det till den 17 december 1918, men
när demokratien genomförts i vårt
land stoppade de, och vi upplevde 1920-talet, som var den mörkaste tiden i den
politiska demokratiens historia.
Jag vill därför kort och gott säga, att
när herr Ohlin drar den slutsatsen, att
den fackliga och den politiska arbetarrörelsen
äro två sidor av samma sak
är det riktigt. Det räcker inte med fackföreningsrörelsen,
därför att dess möjlighet
att göra sig gällande stoppar,
om vi t. ex. skulle få en arbetslöshetsperiod
inom landet. Vi ha på politisk
väg genomfört 8-timmarsdag, semester
-
rätt, arbetslagstiftning, bostads-, socialoch
kulturlagstiftning. Dessa viktiga
frågor för arbetarrörelsen måste genomföras
genom ett politiskt handlande.
Folkpartiet visade under 1920-talet,
att det inte ville i praktiken ge arbetarrörelsen
stöd i dessa frågor, när de
hade möjlighet att tillsammans med
socialdemokratien genomföra hela detta
program.
Vi ha sedan dess genomfört en social
förändring av ganska stor betydelse
här i landet. Jag vill erinra om att på
1920-talet, när vi hade borgerligt styre,
utnyttjade man irite demokratien för
att skapa sociala värden åt folket. Vi
hade år 1920 från stat, kommuner och
landsting sociala utgifter på 197 milj.
kronor, 1930 hade de ökat till 276 milj.,
1939 till 602 milj. och 1948 till ungefär
2 238 milj. kronor.
Denna verksamhet, som kompletterar
den fackliga, innebär lika mycket och
är lika betydande för arbetarrörelsen
som den senare. Det är socialdemokraterna,
som ha tagit initiativet i alla
dessa frågor, och jag vill erinra om att
de största sociala utgifterna ha tillkommit
efter år 1945. Jag vill också erinra
om att år 1921 fanns det 26,0 procent
arbetslösa medan vi för närvarande ha
1,8 procent. Socialdemokratien har här
kompletterat den fackliga rörelsen på
ett sätt, som har varit nödvändigt för
arbetarrörelsen i dess helhet.
Herr Ohlin talade om frihet — naturligtvis,
han talar alltid om frihet i detta
sammanhang — och han gjorde gällande,
att vi skulle vara frihetsfientliga,
när vi genom kollektiv anslutning ta in
medlemmar. Vill herr Ohlin då förklara
en annan sak? När exempelvis
pingströrelsen genom sin ledare utnyttjar
de ekonomiska och andliga resurserna
inom rörelsen för att med
dessa ytterst känsliga påtryckningsmedel
stödja folkpartiet, borde väl herr
Ohlin, som är så frihetskänslig och så
206
Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
känslig för åsiktsförtryck, stiga upp och
taga avstånd från detta gyckel och
hyckleri.
Jag skulle också vilja fråga: År det
åsiktsfrihet, när en folkpartistisk f. d.
pastor, numera ombudsman, tar fram
medlemsregistren för frikyrkorörelsen
och lämnar ut dessa och sedan gör besök
hos flera religiöst intresserade och
i olika sammanhang utövar ett oerhört
hårt tryck? Det är självfallet, att folkpartiet
har rättighet och möjlighet att
göra som det vill, men då skall man
inte vara så känslig gentemot andra.
Man har vidare velat göra gällande,
att denna motion tillkommit för att slå
vakt om fackföreningsrörelsen, och man
har talat om frihet i olika sammanhang.
Det var typiskt, att herr Håstad
visserligen ville understryka, att denna
motion hade kommit från folkpartiets
sida, men han ansåg, att när nu folkpartiet
principiellt hade uttalat sig för
en lagstiftning gentemot arbetarrörelsen,
var inte han heller främmande för
en sådan. Att man sedan kostar på sig
en del vackra ord skyler inte själva
uppgiften.
Man säger, att vi inte skulle ha känsla
för demokrati och frihetsvärde, men
det finns inte något parti i vårt land
som har visat så stora prov och givit
så många offer för demokratien som
den svenska arbetarrörelsen, och jag
tycker, att man inte skall hyckla på
folkpartistiskt håll på den punkten och
påstå, att man där skulle vara så speciellt
känslig för demokratiskt styrelsesätt.
Jag vill med detta bara ha konstaterat,
att folkpartiet inte har kunnat fånga
arbetarrörelsen, därför att det inte i
praktisk handling har velat taga konsekvenserna
av demokratiens genombrott
här i landet.
Jag är också angelägen att säga ifrån,
att vi från arbetarhåll betacka oss för
att få folkpartiet eller de andra borgerliga
partierna som något slags för
-
myndare för den svenska arbetarrörelsen.
Att det inte gäller de demokratiska
idéerna visar bl. a. herr Svenssons i
Ljungskile berättelse om den stackars
personen i Kungälv, som vi nu ha hört
fyra gånger. Det är självklart, att det
gäller den ekonomiska sidan, de kronor
som han skulle ha givit till rörelsen i
olika sammanhang.
Jag vill bara slå fast detta, så att
folkpartiet inte skall försöka backa
från sitt ansvar i detta sammanhang.
Jag har inte tagit upp kommunisterna,
därför att de ju ha visat, att deras respekt
för facklig och politisk frihet i de
folkdemokratiska staterna är av det
slaget att vi inte behöva diskutera den
i det här sammanhanget.
Herr förste vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av förhandlingarna.
Herr LINDBERG: Herr talman! Jag
har gjort några anteckningar för repliker
till en del talare, men jag skall
inte ta upp alla, då några redan ha avlägsnat
sig, och det kanske inte är så
viktigt. De får ju höra det i andra hand
eller via protokollet.
Jag kan emellertid inte underlåta att
i anledning av herr Håstads anförande
—■ som jag för övrigt tyckte inte hade
så värst mycket att göra med den fråga
vi nu diskutera, nämligen motionen om
förbud för fackföreningarna att kollektivansluta
sina medlemmar till ett
politiskt parti — säga några ord. Det
rör en sak som många gånger har varit
på högerns läppar, nämligen tvångsanslutning
av hela den svenska fackföreningsrörelsen
till det socialdemokratiska
partiet. Det är inte så värst många
år sedan den saken diskuterades både
i kamrarna och ute i landet. Det hjälpte
inte, att man med siffror kunde visa,
att fackföreningsmedlemmarna inte ens
till hälften voro kollektivt anslutna till
det socialdemokratiska partiet. Högern
hade den uppfattningen, att de voro det
Fredagen den 5 maj 1950.
Nr 15.
207
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning'' av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
till 100 %, och då skulle det också vara
sa. Jag skall emellertid inte säga mera
om det just nu.
Till herr Nihllors vill jag säga ett par
ord. Om jag inte liörde fel uttryckte
han en viss förvåning över att jag så
starkt log parti för fackföreningsrörelsen,
men han konstaterade också, att
jag har tjänstgjort en tid inom denna
rörelse. Det är kanske delvis därför
men det är främst därför att jag har
kommit från arbetarklassen. Jag är socialdemokrat
och har alltid varit det.
Jag har hela tiden ansett mig representera
den fattiga klassen och därmed
också arbetarna. Eftersom jag själv är
uppfödd på landet — jag är statdrängsson
— har jag av erfarenhet klart för
mig, att man inte kan vänta sig något
gott av sådana attacker som det här gäller
gentemot den fackliga rörelsen.
Nu försöker en jurist, en av dem som
undertecknat motionen, förklara för
oss, att det inte alls varit motionärernas
mening att lagstifta mot fackföreningsrörelsen
eller mot kollektiv anslutning.
I motionens kläm står det:
»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj: t anhålla, att
Kungl. Maj:t efter utredning för riksdagen
framlägger förslag till lagstiftning
innebärande förbud mot kollektiv
anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
» Eftersom det är fackföreningarna
som ombesörja den kollektiva anslutningen,
måste det väl ändå vara ett angrepp
mot den fackliga rörelsen. Man
har också direkt yrkat utredning om
förslag till lagstiftning som skulle förbjuda
de fackliga medlemmarna att kollektivansluta
sig.
Majoritetens förslag till uttalande innebär,
att man skall komma igen, därest
fackföreningsrörelsen inte vill ta
lärdom av vad som förekommit i motionen,
där den fackliga rörelsen inom
parentes sagt är omnämnd i flera olika
sammanhang. Jag skall be alt fa citera
ur det sista stycket: »Av vad här anförts
torde framgå, att den nuvarande
möjligheten till kollektiv anslutning av
en förenings medlemmar till politiskt
parti icke är tillfredsställande ur demokratiska
eller andra synpunkter. Den i
och för sig tänkbara möjligheten att genom
lagstiftning inskrida mot kollektiv
anslutning vill utskottet dock för
närvarande ej förorda.» —- Vi märka
således, att utskottet visserligen för närvarande
inte vill förorda lagstiftning,
men man är beredd att göra det när
som helst, därest det inte blir önskat
resultat. — »Fin sådan lagstiftning, som
givetvis endast skulle avse anslutning
till politiskt parti, skulle nämligen bli
av rätt komplicerad natur. Denna utväg
synes utskottet icke böra tillgripas,
förrän andra möjligheter att ernå en
tillfredsställande ordning på förevarande
område försökts. De av utskottet anförda
skälen böra därför göra det angeläget
för organisationerna själva att
upptaga och överväga frågan om avveckling
av systemet med kollektiv partianslutning.
Vissa händelser, soin nyligen
inträffat, giva anledning till antagande,
att även inom fackföreningsrörelsen
lämpligheten av detta system
satts i fråga.»
Har man inte här klart och tydligt
uttalat, att det är en särlagstiftning som
man till slut vill ha fram? Man medger
visserligen, att om fackföreningarna
äro lydiga skall man inte verkställa hotet,
men vem är det som bestämmer,
huruvida fackföreningsrörelsen har varit
tillräckligt lydig eller inte i det fallet?
Det är förvånansvärt att den svenska
borgerligheten bara för denne, jag
höll på att säga välsignade Andersson i
Kungälv skall ta upp en motion sådan
som denna.
Herr Svensson i Ljungskilc säger, att
denne Andersson inte kunde reservera
sig mot kollektivanslutningen, därför
all dä var han socialdemokrat. Ja, vad
är det dä Andersson i Kungälv haller
II — Andra kammarens protokoll 19Ö0. Nr 1,T.
208
Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
Motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.
på att jämra sig för? Är det för att lian
skulle få betala denna uttaxering som var
beslutad i laga ordning eller för att han
uteslöt sig själv när han inte betalade
stadgeenliga avgifter till organisationen?
Såvitt jag förstår finns det ingen
anledning för honom att klaga. Herr
Svensson i Ljungskile får emellertid
klaga, som huggit i sten så kapitalt med
denna fråga. Det är naturligtvis försmädligt
att göra det, ehuru det är både
förklarligt och förlåtligt.
Det skulle vara en hel del att säga
ytterligare, hland annat om herr Ohlins
anförande, men det har i stora delar
blivit bemött av andra talare, och jag
skall därför avstå frän att säga någonting
till honom. Jag ber emellertid, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.
Herr MALMBORG i Stockholm: Herr
talman! Herr Ohlin sade, att kollektivanslutningen
är en fråga av politisk art
och därför en riksdagsfräga. Herr Ohlin
vill tydligen ha en icke politisk fackföreningsrörelse
här i landet. Han insinuerade
till och med att det förekommer
rösttvång i viss riktning. Herr
Ohlin har som vanligt också ställt en
hel del frågor. Jag skulle också kunna
fråga herr Ohlin vad det är för fel
att fackföreningsrörelsen är solidarisk
med socialdemokratien eller, som vi ha
formulerat det i dag, strävar med samlad
kraft mot samma mål. Vi kunna i
denna fråga åberopa Hjalmar Branting
som sade, att den fackföreningsrörelse
som icke är socialistisk är utan rättvisande
kompass. Fackföreningsrörelsen
måste vara politiskt aktiv för att
kunna förverkliga våra fackliga krav.
Vi skulle annars här i landet få stora
fackliga strider på grund av det förhållande
vi ha mellan arbetsmarknadens
organisationer. Jag behöver bara nämna
tre aktuella fackliga krav: kravet på
tre veckors semester, kravet på tjänste
-
pensionering för arbetare och anställda
och kanske också kravet på 40 timmars
arbetsvecka.
Till herr Ohlin vill jag säga, att vi
uro arbetarklassens talesmän i denna
fråga och inte aktiebolaget Bolidens.
Det har talats om den enskildes frihet.
Vi tro oss bäst gagna den genom
ett nära samarbete mellan den svenska
fackföreningsrörelsen och den svenska
socialdemokratien.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den föreliggande reservationen.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring av motiveringen,
som föreslagits i den vid utlåtandet
fogade reservationen; samt
3:o) bifall till det av herr Dahlgren under
överläggningen framställda yrkandet
om bifall till utskottets hemställan
med uteslutande av motiveringen; och
fann licrr förste vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Hedlund
i Östersund begärde likväl votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) anmärkta
propositionen efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 21, röstar
Ja,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring av motiveringen, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo
-
Fredagen den 5 maj 1950.
Nr 15.
209
sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 52
ja och 74 nej, varjämte 13 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med den ändring av
motiveringen, som föreslagits i den vid
utlåtandet fogade reservationen.
§ 4.
Föredrogos vart efter annat:
första lagutskottets utlåtande nr 22, i
anledning av väckt motion angående
stadsdomares tjänstgöring vid det statliga
domstolsväsendet;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 14 § 1 mom. lagen
den 20 december 1940 (nr 1044)
om vissa av landsting eller kommun
drivna sjukhus; och
nr 33, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för åstadkommande av
eu likformig och rättvis behandling av
bostadssökande; samt
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1920
(nr 320) om delning av jord å landet,
in. in.; och
nr 13, i anledning av väckt motion
angående översyn av bestämmelserna
om vägförening i 1939 års lag om enskilda
vägar.
Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 5.
Anslag till vissa statliga lånefonder.
Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 15, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående anslag till
vissa statliga lånefonder för budgetåret
1950/51 in. in. jämte i ämnet väckta
motioner.
I en till riksdagen den 3 februari
1950 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 73, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen att
fatta närmare angivna beslut rörande
vissa statliga lånefonder. Bl. a. innebar
förslaget, att å kapitalbudgeten för budgetåret
1950/51 skulle anvisas till Fiskerilånefonden
ett investeringsanslag av
1 250 000 kronor och till Lån till främjande
av beredning och avsättning av
fisk in. m. ett investeringsanslag av
1 000 000 kronor.
T samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen
1) 1:375 av herr Petersson, Emil,
och herr Spetz samt 11:459, likalydande,
av herr Ahlsten m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte dels medgiva,
att tills vidare från och med budgetåret
1950/51 ett belopp av 2 500 000
kronor finge av Kungl. Maj:t årligen
disponeras för lån från fiskerilånefonden,
dels till fiskerilånefonden för budgetåret
1950/51 anvisa ett investeringsanslag
av 1 750 000 kronor, dels ock till
lån till främjande av beredning och avsättning
av fisk in. in. bevilja ett anslag
av 1 500 000 kronor; samt
2) It: 458 av herrar Skoglund i Umeå
och Levin, vari hemställts, att riksdagen
måtte å kapitalbudgeten för budgetåret
1950/51 anvisa till fiskerilånefonden ett
investeringsanslag av 1 750 000 kronor
samt till lån till främjande av bered
-
210 Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
Anslag till vissa statliga lånefonder.
ning och avsättning av fisk in. in. ett
investeringsanslag av 1 500 000 kronor.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte
A. ---—
B. avslå motionerna I: 375 och II: 459,
såvitt däri yrkats, att det belopp, som
av Kungl. Maj:t årligen finge disponeras
för lån från fiskerilånefonden, skulle
höjas till 2 500 000 kronor;
C. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:375 och 11:459 i övrigt ävensom
II: 458, å kapitalbudgeten för budgetåret
1950/51 anvisa
1) till Fiskerilånefonden ett investeringsanslag
av 1 250 000 kronor, och
2) till Lån till främjande av beredning
och avsättning av fisk in. m. ett
investeringsanslag av 1 000 000 kronor.
Reservation hade avgivits av herrar
Johnsson i Kastanjegården, Antby, Ahlslen
och Roman i Stafsund, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte
A. ----
B. med bifall till motionerna 1:375
och II: 459, såvitt nu vore i fråga, medgiva
att tills vidare från och med budgetåret
1950/51 ett belopp av 2 500 000
kronor finge av Kungl. Maj:t årligen
disponeras för lån från fiskerilånefonden
;
C. med anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
1:375 och 11:459 i övrigt ävensom
II: 458, å kapitalbudgeten för budgetåret
1950/51 anvisa
1) till Fiskerilånefonden ett investeringsanslag
av 1 750 000 kronor, och
2) till Lån till främjande av beredning
och avsättning av fisk m. in. ett
investeringsanslag av 1 500 000 kronor.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:
Herr AHLSTEN: Herr talman! Tillsammans
med några andra ledamöter
har jag väckt en motion med yrkande.
alt anslaget till fiskerilånefonden skall
höjas från av Kungl. Maj:t föreslagna 2
miljoner till 2,.> miljoner kronor. I fiskeristyrelsens
redovisning av lånebehovet
äskas ett belopp av just 2,5 miljoner
kronor, men styrelsen anför, att
låneansökningarna uppgå till inte mindre
än 4 miljoner kronor för detta ändamål.
Vi veta ju alla hur det går till när
dessa lån lämnas ut till fiskarena. Det
är hushållningssällskapen som ha hand
om utlämnandet, och alltefter som ansökningarna
komma in beviljas de av
sällskapet i den mån pengarna räcka
till. De människor som ha lättast att
skaffa borgen eller annan säkerhet för
sina lån komma ofta först med sina ansökningar,
och på det sättet få de del i
det lilla belopp som står till förfogande,
under det att de som ha det sämre
ställt och ha svårare att skaffa borgen
och säkerhet för sina lån många gånger
komma i sista hand, och sällskapet
har då inte pengar till förfogande för
att utlämna lån åt dem som kanske i
många fall ha gjort de största ansträngningarna
för att skaffa säkerhet för
dessa lån. De bli då hänvisade att skaffa
lån i öppna marknaden för sina
båtar.
När jag sett i hushållningssällskapet
hemma hur det har gått till år efter år
har jag funnit att det skulle vara önskvärt
att man åtminstone i någon mån
kunde öka anslaget till denna fond.
Det är ett anslag på kapitalbudgeten
och inte på driftbudgeten. Fiskarena ha
inte större fördel av att låna ur denna
fond än att de få lånen räntefria de två
första åren, och det är för all del en
förmån som man inte skall förakta.
Den är givetvis så stor, att man eftersträvar
att i första hand få sitt lånebehov
täckt genom denna fond.
Såsom jag tidigare har sagt vid något
tillfälle har fisket, inte minst i Östersjön,
börjat ta en annan karaktär. Man har
övergått från kustfiske till havsfiske,
och därför krävs det att fiskarena ha
Nr 15.
211
Fredagen den
mycket pengar när de skola skaffa nya
båtar av större format än de små båtar,
med vilka de tidigare bedrivit kustfisket.
Nu få de framför allt gå ut på
laxfiske om de skola kunna hämta sin
bärgning ur den näring de utöva, och
de få gå långt till havs, ända till den
ryska sidan, för att hämta fisken. Det
kräves därför större och bättre båtar
än man nu har tillgång till, och därför
bar man också större behov av lån ur
denna fond.
Om vi tänka oss litet in i fiskarenas
förhållanden skola vi finna, att det är
synnerligen behjärtansvärt att hjälpa
dem i detta fall. I Sverige byggas för
närvarande fiskebåtar för Sovjet inom
ramen för kreditavtalet. Det gäller båtar
som kosta 250 000 kronor per styck,
och dessa båtar äro väl i huvudsak avsedda
för fiske i samma fiskevatten i
konkurrens med våra svenska fiskare.
Jag tycker därför det är skäl för kammaren
att tillmötesgå våra svenska fiskare
med denna lilla ökning av fondmedlen.
De ärade kammarledamöterna kunna
ju göra sig en föreställning, med de
händelser i bakgrunden, som ha timat i
Östersjön under de senaste månaderna,
om liur kampen och konkurrensen om
fiskevattnen där ute komma att ställa
sig om vi inte göra någonting för att
våra fiskare skola kunna skaffa sig
större och bättre båtar för fisket i Östersjön.
Herr talman! Det bar diskuterats
mycket i dag, och jag vill inte ta någon
längre tid i anspråk för att diskutera
denna fråga, men jag vill yrka bifall
till den reservation, som är avgiven vid
detta utlåtande av herr Johnsson i Kastanjegården
m. fl.
Häruti instämde herrar Vtbult, Roman
i Stafsund och Åhman.
Herr GUSTAFSON i Dädcsjö: Herr
talman! När det gäller anslagen för
dessa ändamål skall jag i allra största
15 — Andra kammarens protokoll 1950.
5 maj 1950.
Anslag till vissa statliga lånefonder.
korthet yrka bifall till utskottets förslag
och icke ingå i någon närmare polemik
med herr Ablsten. Jag vill dock påpeka,
att när herr Ablsten yrkade bifall till
reservationen nämnde lian ingenting
om det yrkande som reservationen
innefattar beträffande anslag till lån
till främjande av beredning och avsättning
av fisk m. in. Jag förmodar att
herr Ablsten åsyftade att lians yrkande
skulle gälla även denna del av reservationen.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.
överläggningen var härmed slutad.
Ilerr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Ablsten äskade
likväl votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 15, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Ablsten begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 68 ja och 61 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Nr 15.
212
Nr 15.
Fredagen den 5 maj 1950.
Försäljning av Sunderbyns försöksgård. — Bidrag till Jordbrukarungdomens för
bund.
§ 9.
Försäljning av vissa kronan tillhöriga
fastigheter.
Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 16, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronan tillhöriga fastigheter.
Punkten i.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 2.
försäljning av Sunderbyns försöksgård.
Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde
Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Utskottet är i denna punkt
enigt om att tillstyrka bifall till Kungl.
Maj:ts förslag. Det finns emellertid i
detta fall två spekulanter på fastigheten,
vilka bjuda samma pris, och
Kungl. Maj:t har icke tagit ställning till
vilken av dessa spekulanter som skall
lå köpa egendomen. Det är å ena sidan
en producentförening i orten, å andra
sidan Rederiaktiebolaget Nordstjernan,
som vill förvärva denna försöksgård
för det av bolaget inrättade institutet
för växtforskning och kyllagring i Nynäshamn
för att användas för forskning
och försöksverksamhet på potatisodlingens
område. När man från utskottets
sida icke har tagit ställning till vilken
av dessa båda spekulanter som
man vill ge företräde, så beror det på
att man inte inom utskottet hade tillgång
till de handlingar, som man skulle
behövt för att avgöra vilkendera av
spekulanterna som borde givas företräde.
När denna fråga behandlades i första
kammaren uppträdde någon av utskottets
ledamöter och talade för att konsumentföreningen
skulle få köpa egendomen.
.lag har därför ansett att det i
denna kammare borde särskilt understrykas,
att man från utskottets sida
icke har haft någon möjlighet att avgöra,
hur man i detta fall skulle ställa sig,
utan har hemställt, att riksdagen ville
ge Kungl. Maj:t bemyndigande att efter
närmare övervägande försälja egendomen
till endera av dessa spekulanter.
Det anfördes i utskottet skäl för att
både den ene och den andre skulle ges
företräde, men utskottet kunde icke
stanna för någondera.
Herr talman! Jag har velat framhålla
detta i denna kammare och därmed understryka,
att det ankommer på Kungl.
Maj :t att efter ytterligare överväganden
försälja egendomen till endera av dessa
båda spekulanter. Jag hemställer, herr
talman, om bifall till utskottets förslag.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.
§ 7.
Bidrag till Jordbrukarungdomens förbund.
Föredrogs jordbruksutskottets utlålahde
nr 17, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående bidrag till
Jordbrukarungdomens förbund jämte i
ämnet väckta motioner.
Kungl. Majd hade i en till riksdagen
den 3 mars 1950 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 91,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag föreslagit
riksdagen att till Bidrag till Jordbrukarungdomens
förbund å riksstaten
lör budgetåret 1950/51 under nionde
huvudtiteln anvisa ett anslag av 175 000
kronor.
I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1:400 av herr Sundelin
in. fl. och II: 482 av herr Antti/
in. fl., i vilka motioner hemställts, att
ifrågavarande anslag måtte höjas till
200 000 kronor.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å de likalydande
Fredagen den 5 maj 1950.
Nr 13.
213
motionerna 1:400 och 11:482, till Bidrag
till Jordbrukarungdomens förbund
a riksstaten för budgetåret 1950/51 under
nionde huvudtiteln anvisa ett anslag
av 175 000 kronor.
Reservation hade avgivits av herrar
Xåslund, II jul mar Nilsson, Antby och
Ahlsten, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till de likalydande motionerna
1: 400 och 11:482, till Bidrag
till jordbrukarungdomens förbund ä
l iksstaten för budgetåret 1950/51 under
nionde huvudtiteln anvisa ett anslag av
200 000 kronor.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:
Herr ANTBY: Herr talman! Med tanke
på den sena timmen skall jag fatta mig
mycket kort.
Jordbrukarungdomens förbund har
tagit som sin uppgift att hos landsbygdens
ungdom väcka och bevara intresset
för jordbruksnäringen. Ett led i
denna strävan utgör den s. k. klubbverksamheten,
som närmast är avsedd
för de yngre årsklasserna inom förbundet.
Denna klubbverksamhet, som började
år 1929 och vid starten fick ungefär
3 000 deltagare, har ökats oavlåtligt,
så att man under det sistförflutna året
hade kommit upp till 10 000 deltagare.
Klubbverksamlieten omfattar en del
praktiska jordbruksämnen, t. ex. odling
av trädgårdsväxter och åkerbruksväxter,
uppfödning och vård av smådjur
och dessutom hushålls- och hemarbete.
Jag tycker att man kan kalla
den för eu praktisk yrkesundervisning.
Förbundets hela verksamhet kostar
något över en halv miljon kronor årligen,
varav eu stor del går åt just till
denna klubbverksamhet. Sedan åtskilliga
år tillbaka har förbundet haft statsbidrag
och har även för nästkommande
år begärt sådant och därvid äskat ett
bidrag på 255 070 kronor. Kungl. Maj:t
bär för sin del föreslagit 175 000 kronor,
och om den summan har också ut
-
Bidrag till Jordbrukarungdomens förbund.
skottets majoritet enat sig, under det
att ett antal reservanter har föreslagit
att anslaget skulle höjas till 200 000
kronor. Det är med tillfredsställelse jag
kan notera den positiva inställningen
till förbundets verksamhet även ifrån
ett flertal utskottsledamöter, som i år
på grund av sparsamlietskäl icke ansett
sig kunna gå in för det belopp som vi
reservanter ansett lämpligt, och detta
ger mig anledning att hoppas på bättre
utgångsläge och även på ett bredare
underlag för ökat anslag nästa år. Yi
reservanter befara dock, att det bidrag
som utskottet föreslår är allför litet i
förhållande till förbundets ökade kostnader
och sannolikt kommer att leda
till eu inskränkning i den gagnande
gärning som klubbverksamlieten ändå
utgör, och vi tro att en alltför stor
njugghet kommer att medföra en tillbakagång,
som jag hoppas att ingen i
denna kammare önskar vara med om.
Av den anledningen ber jag, herr talman,
alt få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till utskottets utlåtande.
Herr GUSTAFSON i Dädesjö: Herr
talman! Samtliga kammarens ledamöter
torde ganska väl känna till de uppgifter,
som Jordbrukarungdomens förbund sysslar
med. Alla äro också eniga om — såsom
fallet varit tidigare, då det gällt anslag
till Jordbrukarungdomens förbund
— att den verksamheten är värd allt stöd.
När Kungl. Maj:t i statsverkpropositionen
i år föreslog ett anslag på 160 000
kronor till Jordbrukarungdomens förbund
var det i avvaktan på ett eventuellt
förslag om en omorganisation av
klubbverksamlieten. EU sådant förslag
har av statsfinansiella skäl inte kunnat
framläggas, och i anledning därav har
nu Kungl. Maj:t föreslagit en höjning
av anslaget till 175 000 kronor. Jag kan
hålla med herr Antby om att man givetvis
gärna skulle velat vara med om att
föreslå 200 000 kronor till Jordbrukarungdomens
förbund. Men det förhåller
sig i delta fall precis på samma sätt
214
Nr 15.
Fre-dsgen den 5 maj 1950.
Itidrag till Jordbrukarungdomens förbund.
som i många andra fall, där vi måste
vara återhållsamma. Med hänsyn till
situationen kunna vi inte sträcka oss
längre än Kungl Maj:t har föreslagit,
och det tror jag ändå är sä pass långt,
att Jordbrukarungdomens förbund åtminstone
till nöds kan finansiera
klubbverksamheten även med den utökade
omfattning den fått. Att man
även inom förbundet självt känner det
på det sättet kan jag belysa genom att
återge vad soin säges i en ledande artikel
i förbundets tidning »Jord och
Ungdom». Det heter där, att det finns
»all anledning till tacksamhet inte endast
för det förtroende från statsmakternas
sida, som ett bidrag av statsmedel
alltid ger belägg för, utan även för
att det dock varit möjligt med en viss
justering av bidraget i rätt riktning.
Det förtjänar även att nämnas, att förbundets
bidrag av statsmedel under senare
år undergått en betydande ökning.
» Med hänsyn till detta och i vetskap
om att Jordbrukarungdomens förbund
i den situation det nu är kommer
alt göra allt för att icke något skall eftersättas
beträffande klubbverksamheten
och att det kommer att väl utnyttja
dessa medel, ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Antby begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 17, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit siua platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Antby begärde
likväl rösträkning'', vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 76 ja och 50
nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
§ 8.
Föredrogos vart efter annat:
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 18, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående upplåtelse av viss
mark från kronoparken Asa i Asa socken,
Kronobergs län, till skogsvårdsgård;
nr
19, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
personalförteckningen för domänverket;
och
nr 20, med anledning av Kungl. Maj:ls
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, såvitt angår nionde
huvudtiteln; samt
andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 38, över motion
angående landsbygdens trafikförsörjning
genom omnibusföretag.
Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 9.
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.31 em.
In fidem
Per Bergsten.
Iduiis tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1950
016521