RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950

FORSTA KAMMAREN

Nr 18

16—17 maj.

Debatter m. m.

Tisdagen den 16 maj. Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Lundgren ang. inrättandet av nya provinsialläkardistrikt
.................................................. 6

av herr Wehtje ang. rätten att uttaga exportavgifter .......... 8

Onsdagen den 17 maj.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m............. 19

Tillägg å ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m..... 54

Anslag till stensältning av vägar............................... 59

Inrättande av en utredningsbyrå inom järnvägsstyrelsen.......... 63

Understöd åt inrikes lufttrafik ................................ 67

Luftfartsfondens underskott ................................. 92

Arméns avlöningsanslag ...................................... 95

Anslag till remontering........................................ 96

Marinens avlöningsanslag...................................... 106

Riktlinjerna för den statliga exportkrediten .................... 107

Indextillägg å folkpensioner .................................. 114

Anslag till erkända arbetslöshetskassor ....................... 118

Stödjande av odlingen av bruna bönor m. m..................... 119

Avdragsrätten för försäkringspremier m. m..................... 122

Ändring i förordningen om nöjesskatt.......................... 130

Fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.................... 134

Försäljningen av Asa säteri i Kronobergs län ................. 152

Nådeinstitutets tillämpning i fråga om rattfyllerister ............ 164

Interpellation av herr Eskilssson ang. utvidgningen av Svenska lastbilaktiebolagets
verksamhet m. m........................... 165

1 Första kammarens protokoll 1950. Nr 18.

Nr 18.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Tisdagen den 16 inaj. Sid.

Bankoutskottets anmälan jämlikt § 21 riksdagsordningen ang. förslag
till ändring av riksdagsbibliotekets stadgar .............. 1»

Bevillningsutskottets memorial nr 56, ang. gemensam votering rörande
beskattningen av bensin in. m......................... 15

Onsdagen den 17 maj.

Gemensamma omröstningar:

ang. anslag till hemvärnets övningar ........................ 16

ang. beskattningen av bensin m. m........................... 16

Ang. inbjudan att sända en riksdagsdelegation till Frankrike...... 18

Statsutskottets utlåtande nr 135, ang. anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m..................................... 19

Andra lagutskottets utlåtande nr 38, ang. tillägg av statsmedel å
vissa ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m..... 54

— nr 39, ang. förslag till militärersättningsförordning m. m....... 59

Statsutskottets utlåtande nr 136, ang. anslag till ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete m. m............................. 59

— nr 137, ang. anslag till centraldepån för blindas arbeten m. m. . . 59

— nr 138, ang. anslag till oförutsedda utgifter .................. 59

— nr 139, ang. anslag till avskrivning av oreglerade kapitalmedels förluster.

................................................. 59

— nr 140, ang. fortsatt elektrifiering av statsbanenätet m. m..... 59

— nr 141, ang. anslag till stensättning av vägar ................ 59

— nr 142, ang. vissa ordinarie tjänster vid kommunikationsver ken

m. m................................................ 63

— nr 143, ang. understöd åt inrikes lufttrafik ................. 67

— nr 144, ang. underskottet för luftfartsfonden ................ 92

— nr 145, ang. pension åt vissa i statens tjänst anställda personer

m. m..................................................... 94

— nr 146, ang. ersättning åt I. L. Homman i anledning av olycksfall
i arbete .............................................. 94

— nr 147, ang. vissa avlönings- in. fl. anslag under fjärde huvudtiteln
m. in............................................... 95

— nr 148, ang. förslag till militärersättningsförordning m. m.....106

— nr 149, ang. försäljning av två till lägerplatsen i Vännäs hörande

markområden ............................................ 107

— nr 150, ang. fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. m......................... 107

— nr 151, ang. ändringar i riktlinjerna för den statliga exportkrediten
................................................... 107

— nr 152, ang. stat för riksgäldsfonden ........................ 114

— nr 153, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: avskrivningar

av nya kapitalinvesteringar ................................ 114

— nr 154, ang. Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolags samt Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösunds rätt till malmbrytning . . 114

Innehåll.

Nr 18.

Sid.

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. ändring
i lagen om folkpensionering m. m....................... 114

— nr 2, ang. ändring i förordningen om erkända arbetslöshetskassor
m. m............................................... Hg

Jordbruksutskottets utlåtande nr 32, ang. åtgärder till stödjande av
odlingen utav bruna bönor samt av hamp- och linodlingen .... 119

— nr 33, ang. anslag till Prisclearing å kaffe.................... 122

Bevillningsutskottets betänkande nr 49, ang. ändring i kommunalskattelagen
m. in........................................... 122

— nr 52, ang. ändring i förordningen om nöjesskatt ............ 130

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17, ang. fortsatt giltighet av lagen
om tillståndstvång för byggnadsarbete ...................... 134

— nr 18, ang. särskilda bestämmelser rörande mantalsskrivningen
för år 1951 i anledning av folkräkningen den 31 december 1950. . 151

— nr 19, om ändring i lagen ang. handel med utsädesvaror...... 151

Konstitutionsutskottets memorial nr 17, ang. granskning av de i
statsrådet förda protokoll .................................. 151

I ■

Tisdagen den 16 maj 1950.

Nr 18.

Tisdagen den 16 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 9 och
den 10 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag under
tredje huvudtiteln för budgetåret
1950/51;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående s. k. legodriftsavtal
rörande vissa staten tillhöriga gruvor
i Västerbottens län m. m.;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till upplysningsarbete avseende
produktions- och exportfrågor;

nr 202, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till statens handels- och
industrikommission m. m.;

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till vissa iståndsättningsåtgärder
å San Michele m. m.;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till åtgärder
för arbetsmarknadens reglering m.
in. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1950/51 till riksförsäkringsanstalten; nr

206, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till åtgärder till förebyggande
och hävande av invaliditet;

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret

1950/51 till bidrag till vanföreanstaltcr
in. in. samt till bidrag till resor för vanföra
m. m.;

nr 208, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och statens
anstalt för fallandesjuka m. m.;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående modernisering och
utbyggnad av de statliga sinnessjukhusen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 210, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående åtgärder i syfte att
till Sverige överföra vissa utländska läkare; nr

211, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1950/51 till tvångsarbets- och
alkoholistanstalter;

nr 212, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning till T.

E. Hedlund m. m.;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till ytterligare utbyggnad
av Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar
vid Kvarntorp m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående subventionering
av vissa varor m. m.; och

nr 223, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret m. m.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 224, till Konungen i anledning av
väckta motioner dels om utredning och
förslag rörande utvidgad tillämpning av
åtalseftergift och strafföreläggande, dels
ock angående översyn av rättegångsbalken
och tillhörande författningar.

Nr 18.

Tisdagen den IG maj 1950.

Ang. inrättandet av nya provinsialläkardistrikt.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 238, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1949 vid dess trettioandra
sammanträde fattade beslut i sjöfartssociala
frågor;

nr 239, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1949 vid dess trettioandra
sammanträde fattade beslut; och
nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående provisorisk förhöjning
av familjepenning.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får
jag härmed anhålla om tjänstledighet
från riksdagsgöromålen t. o. m. den 31
maj 1950.

Hässleholm den 15 maj 1950.

N. R. Rosenberg.

Riksdagsman Ragnar Rosenberg, som
för närvarande behandlas vid Radiologiska
kliniken i Lund, är på grund av
sjukdom förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet
under tiden till och med den
31 maj 1950.

Lund den 13 maj 1950.

Martin Lindgren.

Leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Ang. inrättandet av nya provinsialläkardistrikt.

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
MOSSBERG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Lund -

grens interpellation angående inrättandet
av nya provinsialläkardistrikt, erhöll
ordet och anförde: Herr talman!
Med kammarens tillstånd har herr
Lundgren frågat mig om jag voro villig
att vid inrättande av nya provinsialläkardistrikt
taga hänsyn icke endast till
befolkningsantalet i det blivande distriktet,
utan även till tillgången till andra
läkare på stationsorten.

Provinsialläkardistrikten ha en genomsnittlig
folkmängd av 6 900 invånare.
Det minsta distriktet torde ha mindre
än 2 000 invånare, medan det största
har mer än 27 000.

Av dessa siffror framgår, att variationerna
i fråga om invånarantalet äro
mycket stora. Redan detta säger, att vid
indelningen även andra synpunkter
måste ha tillmätts betydelse än önskemålet
att åstadkomma med hänsyn till
invånarantalet såvitt möjligt likformiga
distrikt.

I verkligheten blir inrättandet av ett
nytt provinsialläkardistrikt inom såväl
departementet som medicinalstyrelsen
föremål för ett bedömande, där så
många synpunkter vägas mot varandra,
att det skulle föra för långt att ingående
redogöra för dem alla. Jag finner det
självfallet, att den förefintliga tillgången
på läkare inom ett område utgör en av
de omständigheter, som böra beaktas.
Vilken roll denna faktor skall spela är
emellertid en annan fråga.

Jag vill härvid framhålla, att antalet
privatläkare i de delar av landet, som
ingå i provinsialläkardistrikten, är förhållandevis
litet. Tillgången på privatläkare
är en irrationell faktor bland annat
så till vida, att man kan riskera, att en
praktiker plötsligt flyttar och lämnar ett
område utan läkare. Det kan därför uppstå
besvärligheter, om man, av hänsyn
till att en privatläkare finnes inom en
viss ort, underlåtit att där bygga
ut tjänsteläkarorganisationen. Slutligen
måste beaktas, att de olika privatpraktikernas
utbildning är av betydelse vid
provinsialläkardistriktens inrättande. En
praktiserande läkare, som nästan uteslutande
arbetar som specialist i ett visst
fack, kan sålunda icke i väsentlig grad

Tisdagen den 1C maj 1950.

Nr 18.

Ang. inrättandet av nya provinsialläkardistrikt.

minska behovet av tjänsteläkare. Detsamma
gäller sådana läkare, som ej erhållit
nämnvärd utbildning efter medicine
licentiatexamen.

Förslag till riksplaner för provinsialläkardistriktsindelningen
ha av medicinalstyrelsen
framlagts senast 1938 och
1946. Vid framläggandet av 1938 års förslag
framförde medicinalstyrelsen synpunkter,
som nära överensstämma med
vad jag nyss anfört. I 1946 års förslag
uttalade styrelsen, att samma principer
följts som vid upprättandet av det föregående
förslaget, om man bortsåge från
avsikten att ytterligare nedbringa invånarantalet
i distrikten. Mot förslagets
principiella innebörd hade i intet fall
invändningar rests från kommunalt håll.
Tjänsteläkarna hade i regel ställt sig förstående
till förslaget.

Av det anförda torde framgå, att även
medicinalstyrelsen sedan länge är inställd
på att vid distriktsindelningen beakta
tillgången på läkare. Styrelsen har
vidare i sina förslag förutsatt, att till
provinsialläkare i vissa fall skulle utses
kompetenta läkare utanför tjänsteläkarorganisationen.

Vad beträffar det i interpellationen
angivna provinsialläkardistriktet i Skåne
—- Kristianstads västra provinsialläkardistrikt
— vill jag nämna, att både
länsstyrelsen och dåvarande förste provinsialläkaren
hade uttalat sig till förmån
för distriktets tillkomst. Några invändningar
från ortsmyndigheternas
sida hade inte framställts.

Efter distriktets inrättande har Kristianstads
provinsialläkardistrikt 11 487
invånare och Kristianstads västra
provinsialläkardistrikt 8 037 invånare.
Kristianstads stad med sina närmare
24 000 invånare faller utanför indelningen
i provinsialläkardistrikt.

I Kristianstad finns en stadsläkare anställd.
Därjämte finnas i staden 6 privatläkare
och 5 militärläkare med enskild
praktik.

Av de 6 privatläkarna iiro 3 manliga
och 3 kvinnliga. Av de manliga är en
samtidigt skolläkare. De 3 kvinnliga läkarna
iiro samtliga gifta. Jag anser mig
kunna utgå ifrån att såväl de kvinnliga

läkarna som militärläkarna icke ägna
hela sin arbetskraft åt privat läkarverksamhet.
Därjämte torde åtminstone beträffande
militärläkarna gälla, att allmänheten
icke alltid kan påräkna, att de
stå till förfogande vid hastigt påkommande
akuta sjukdomsfall, enär deras
militära tjänst stundom kan lägga hinder
härför.

Provinsialläkardistrikten i Kristianstads
läns landstingsområde ha i genomsnitt
ett invånarantal av 8 400, vilket är
1 500 mer än motsvarande tal för distrikten
i hela riket. De två genom delningen
av Kristianstadsdistriktet år 1948 uppkomna
distrikten ha båda ett invånarantal,
överstigande genomsnittet för
distrikten i länet. Enligt senast tillgängliga
uppgifter ur den officiella statistiken
hade länet i slutet av 1948 sammanlagt
103 läkare eller ej fullt 4 läkare på
10 000 invånare. Motsvarande antal för
hela landet var 6,5.

Jag vill slutligen framhålla, att, enligt
vad tillgängliga uppgifter synas giva vid
handen, varken den förebyggande hälsovården
eller den sjukvård, som ankommit
på de civila tjänsteläkarna i de två
ifrågavarande provinsialläkardistrikten,
kunnat fullgöras i önskvärd omfattning.
Den förebyggande vården är sålunda genomgående
mindre utbyggd i dessa distrikt
än i landet för övrigt, vilket väsentligen
torde bero på verksamhetsområdenas
alltför stora omfattning. Den för
de sjukvårdande uppgifterna disponibla
tiden synes även ha varit för knapp, då
vederbörande läkare ej medhunnit att i
full utsträckning verkställa de tjänsteresor,
som skola företagas enligt allmänna
läkarinstruktionen.

Under hänvisning till den nu lämnade
redogörelsen vill jag sammanfattningsvis
säga, att vederbörande myndigheter vid
handläggningen av ifrågavarande indelningsärcnde
i den utsträckning det varit
möjligt tagit hänsyn även till den av interpellanten
berörda omständigheten.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Jag
ber alt t ill statsrådet och chefen för in -

Nr 18.

Tisdagen den 16 maj 1950.

Ang. rätten att uttaga exportavgifter,
rikesdepartementet få framföra mitt tack
för det lämnade svaret. Jag är särskilt
tacksam för att statsrådets uppfattning
i det föreliggande spörsmålet, såvitt jag
bär kunnat finna, i stort sett sammanfaller
med den, för vilken jag har gjort
mig till tolk i interpellationen.

Det är, herr talman, två anledningar
till att jag har framställt interpellationen.

För det första måste man, genom att
man inrättar alltför många nya provinsialläkartjänster
i de södra delarna
av landet, räkna med att — med den läkarbrist,
som vi för närvarande ha och
som säkerligen kommer att bestå under
ganska lång tid framåt — svårigheterna
att besätta provinsialläkartjänsterna i de
mera perifera delarna av landet, särskilt
de norra delarna, komma att ökas. Jag
vet, att statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
delar denna uppfattning
och har framfört liknande synpunkter
vid olika tillfällen. Jag är tacksam
därför, men det synes mig åtminstone,
som om medicinalstyrelsen härvidlag
intar en annan ståndpunkt.

För det andra uppstå, genom att man
inrättar nya provinsialläkartjänster i
garnisonsorter utan direkt hänsyn till
förekomsten av de praktiserande läkarna,
mycket stora svårigheter för de militära
myndigheterna att besätta de militära
läkartjänsterna på respektive platser.
Inom parentes kan jag säga, att militärläkarnas
och provinsialläkarnas utbildning
i stort sett är likvärdig; det är
samma fordringar i fråga om de båda
tjänsterna. Jag skall inte gå in på fallet
Kristianstad, som ju statsrådet har utförligt
redogjort för. Jag vill bara erinra
om att det där faktiskt har varit mycket
svårt att kunna tillsätta ordinarie
militärläkartjänster vid truppförbanden
just av dessa skäl.

Vi ha ett annat aktuellt exempel, som
har uppkommit för någon tid sedan. Det
gäller Vaxholm. Där har man inrättat en
provinsialläkartjänst, och detta har haft
till följd, att regementsläkartjänsten vid
KA 1 icke kunnat tillsättas. Detta truppförband
har ett modernt sjukhus. Avsikten
var att även civila sjuka skulle mot -

tagas där. Utrustningen är fullt likvärdig
med i vart fall en modern sjukstugas.
För läkartjänsten där skulle enligt
inhämtade upplysningar erfordras lasarettsläkarkompetens.
Nu har med hänsyn
till förhållandena i Vaxholm denna
tjänst icke kunnat tillsättas, utan den
måste uppehållas av en extraläkare, som
inte alls har den kompetens som ordinarie
läkare skulle ha. Det borde ha funnits
möjlighet att ge innehavaren av
denna tjänst ett extra arvode och ålägga
honom skyldighet att bestrida civil
sjukvård i enlighet med de bestämmelser
som gälla för provinsialläkare.

Jag är fullt överens med statsrådet
om betydelsen av både den förebyggande
sjukvården och hälsovården och om
vikten av att provinsialläkaren får tillräcklig
tid med denna del av sin uppgift.
Denna uppgift är alltför mycket försummad,
men tyvärr är det ju på det
sättet, att den med nuvarande läkarbrist
i någon mån kommer att få stå tillbaka
för ur allmänhetens synpunkt skenbart
mera viktiga uppgifter.

Med dessa kommentarer ber jag endast
att än en gång få tacka statsrådet
för svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. rätten att uttaga exportavgifter.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
STRÄNG, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Wehtjes interpellation angående
rätten att uttaga exportavgifter, och nu
yttrade: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Wehtje frågat mig,
om jag anser det riktigt att exportavgift
för socker uttages innan Kungl. Maj:t
meddelat bestämmelser därom och om
jag är i tillfälle att lämna en redogörelse
för den rättsliga grund, varpå praxis i
fråga om exportavgifter uppbyggts. Som
svar på dessa frågor får jag anföra följande.

Interpellationen är föranledd av livsmedelskommissionens
beslut att från
och med den 28 februari i år vid export
av sockerhaltiga varor uttaga en export -

Tisdagen den IG maj 1950.

Nr 18.

avgift av 25 öre per kilogram i varorna
ingående socker. Interpellanten förmodar,
att kommissionen grundat sitt beslut
på 3 § i exportförbudskungörelsen, som
säger att vederbörande licensmyndighet
vid beviljande av exportlicens äger uppbära
särskild exportavgift av exportören,
i den mån Kungl. Maj :t därom meddelar
bestämmelser. Kommissionen hade
emellertid först den 28 februari ingått
till Kungl. Maj:t och begärt bemyndigande
att uttaga sådan avgift. Nu frågar
interpellanten, med vad rätt kommissionen
beslutat alt avgiften skall utgå
innan Kungl. Maj :t lämnat sitt bemyndigande.

Till detta vill jag svara, att den av
livsmedelskommissionen beslutade avgiften
icke är en exportavgift av det
slag som avses i 3 § exportförbudskungörelsen.
Någon sådan avgift förekommer
icke och har över huvud taget icke
förekommit i fråga om något varuslag.
Beteckningen exportavgift är därför
olyckligt vald av livsmedelskommissionen,
då det här icke är fråga om en
exportavgift i egentlig mening, utan om
en utjämningsavgift, som skall täcka
skillnaden mellan det inhemska priset
och importpriset på socker. Detta äro
exportörerna också fullt medvetna om.

Innan jag går in på frågan om livsmedelskommissionens
befogenhet att föreskriva
utjämningsavgifter må följande
anföras. Såsom ett led i stabiliseringspolitiken
ha subventionsåtgärder i prisreglerande
syfte vidtagits beträffande
flera varor, bland annat socker. Importpriset
för socker ligger för närvarande
väsentligt högre än det pris, som det inhemska
sockret betingar. Prisskillnaden
utjämnas genom anlitande av en hos livsmedelskommissionen
inrättad clearingkassa
för kolonialvaror. På grund av den
ökade belastning, som kassan kunde väntas
bliva utsatt för bland annat till följd
av sockerransoneringens slopande, beslöt
1949 års höstriksdag att ytterligare
5 miljoner kronor skulle få tillföras kassan.

Landets sockerbetsodling förslår icke
att täcka det inhemska behovet. Enbart
för detta ändamål erfordras en import

Ang. rätten att uttaga exportavgifter,
under innevarande konsumtionsår av
cirka 70 000 ton raffinerat socker. Varje
export av socker eller sockerhaltiga varor
förutsätter sålunda i realiteten en
mot exporten svarande import av socker.
Allt utländskt socker, som för närvarande
säljes på den svenska marknaden, är
som nyss nämnts föremål för subvention.
Någon möjlighet att förhindra att
sålunda subventionerat importsocker inköpes
för exportändamål finnes icke.
Uppenbart är emellertid att det icke varit
statsmakternas mening att de medel
som av riksdagen anvisats för att under
rådande stabiliseringssträvanden hålla
levnadskostnaderna nere inom landet,
skola användas för att subventionera en
export av sockerhaltiga varor. En exportsubvention
kan å andra sidan icke
undvikas utan att man antingen helt
förbjuder export av socker och sockerhaltiga
varor eller också av exportörerna
uttager en avgift, motsvarande den
subvention, som för närvarande utgår
på det importsocker, som försäljes på
den svenska marknaden. Det senare alternativet,
som livsmedelskommissionen
valt, torde vara mest förenligt med såväl
näringslivets som det allmännas intressen.

Under sockerransoneringen disponerades
det importerade sockret till övervägande
del för industriellt ändamål.
Priset på detta socker -— s. k. industrisocker
— vilket pris fastställdes av
Kungl. Maj :t, låg väsentligt över priset
på annat inom landet tillgängligt socker.
Vid sockerransoneringens upphävande
uppgick sålunda industrisockerpriset till
85 öre per kilogram, medan det svenska
sockret då kostade G5,^r, öre. Så länge
sockret var ransonerat kunde man genom
licensiering utan svårighet tillämpa
olika priser på socker, som användes
för olika ändamål. Denna möjlighet står
nu icke längre till buds.

När sockerransoneringen hävdes pågick
en ganska omfattande export av
bakmassa till England. Bakmassan innehåller
i regel 50 å 60 men kan hålla
upp till 80 procent socker. Under ransoneringstiden
hade bakmasseexportörerna
varit hänvisade alt köpa det dy -

Nr 18.

Tisdagen den 16 maj 1950.

Ang. rätten att uttaga exportavgifter,
rare industrisockret. De kalkyler, som
uppgjorts för denna export, voro grundade
på det högre sockerpriset. Då
man emellertid efter ransoneringens hävande
icke kunde bibehålla systemet
med ett högre pris på industrisocker,
träffades uppgörelse med bakmasseexportörerna
att dessa skulle till clearingkassan
inbetala en avgift till täckande
av överpriset på importsockret. Vid
nämnda tidpunkt hade vi icke någon
nämnvärd export av andra sockerhaltiga
varor än bakmassa till pundländer
och mjukvalutaländer. En viss chokladexport
pågick därjämte till Tyskland,
och med hänsyn till angelägenheten ur
valutasynpunkt att genomföra denna export
samt i betraktande av de relativt
låga priser, som kunde erhållas på denna
marknad, lämnades exportörerna under
sockerransoneringens tid rätt att inköpa
socker till det billigare svenska
priset. Först på nyåret 1950 blev export
i större omfattning av chokladvaror och
andra sockerhaltiga produkter aktuell,
främst till England. Då möjligheterna till
sockerimport under vintern försvårats
och priserna på socker på världsmarknaden
samtidigt stigit, ansåg livsmedelskommissionen
det rimligt och nödvändigt
att uttaga en särskild avgift även
för det socker, som kräves för denna export.
I valet mellan att erlägga sådan
avgift och att avstå från att exportera
ha exportörerna föredragit att betala avgiften.

Vad angår livsmedelskommissionens
rätt att uttaga de förmenta exportavgifterna
må erinras om att, såsom nyss antytts,
några egentliga exportavgifter icke
förekommit. Uttagandet av utjämningsavgift
vid export av socker torde grunda
sig på kommissionens befogenhet att
vid prövning av exportlicensansökningar
föreskriva vissa villkor för exporten.
Att kommissionen har befogenhet att föreskriva
villkor står utom allt tvivel, men
det är däremot omtvistat, huruvida som
villkor kan föreskrivas att någon avgift
skall erläggas. Enligt min uppfattning
borde kommissionen ha underställt
frågan Kungl. Maj:ts prövning innan
kommissionen föreskrev att avgifterna i

fråga skulle utgå. Då, såsom jag redan
framhållit, kommissionens ståndpunkt i
frågan likväl måste anses vara sakligt
riktig, skulle en tidigare framställning
från kommissionen utan tvivel ha bifallits
av Kungl. Maj:t. Den nu föreliggande
framställningen från kommissionen
har också föranlett en kungörelse
i ämnet, som träder i kraft den 1 juni
i år.

Herr WEHTJE: Herr talman! Jag ber
att få tacka herr statsrådet för det utförliga
svaret på min interpellation. Men
även om svaret var utförligt på vissa
punkter, måste jag konstatera, att endast
en mindre del av det behandlar den
ena av de båda frågor jag framställde i
interpellationen. Den andra frågan besvarar
herr statsrådet icke alls.

Den första frågan gällde, om det kan
anses principiellt riktigt, att livsmedelskommissionen
utkräver exportavgift på
socker, innan Kungl. Maj:t meddelat bestämmelser
därom. Den andra frågan —-som herr statsrådet föredragit att lämna
obesvarad — gällde en redogörelse för
den rättsliga grund, varpå praxis i fråga
om exportavgifter har byggts upp.

Av svaret på den första frågan framgår,
att herr statsrådet icke anser min
interpellation obefogad. Det är angeläget
att slå fast detta. I svaret heter det: »Enligt
min uppfattning borde kommissionen
ha underställt frågan Kungl. Maj:ts
prövning innan kommissionen föreskrev
att avgifterna i fråga skulle utgå.» Det
måste för övrigt anses ställt utom allt
tvivel, att livsmedelskommissionen icke
har någon befogenhet att utkräva avgifter
av något slag. I kommissionens rätt
att ställa villkor kan under inga omständigheter
inläggas den betydelsen, att
kommissionen i praktiken skulle kunna
fungera såsom en myndighet, som beslutar
pålagor eller skatter vid sidan av
riksdagen.

Saken blir inte bättre av det försök att
blanda bort korten, som herr statsrådet
gör, då han förfäktar att beteckningen
exportavgift är olyckligt vald. Livsmedelskommissionens
rätt att utkräva av -

Tisdagen den 16 maj 1950.

Nr 18.

gifter, av vad slag de vara må, är och
förblir lika obefintlig, om man — som
herr statsrådet — betecknar avgiften såsom
en utjämningsavgift. Denna fullt
godtyckliga term tycks vara tillskapad
för den nu föreliggande situationen. En
lek med ord lämnar ingen tillfredsställande
förklaring på livsmedelskommissionens
tillvägagångssätt i fråga om de
s. k. exportavgifterna på socker och sockerhaltiga
varor.

Efter att ha förklarat, att livsmedelskommissionen
borde ha underställt avgiftsfrågan
Kungl. Maj:ts prövning, anför
herr statsrådet, att eftersom kommissionens
ståndpunkt i frågan likväl måste
anses sakligt riktig, så skulle en tidigare
framställning från kommissionen
utan tvivel ha bifallits av regeringen.

Detta uttalande öppnar skrämmande
perspektiv, och jag vill här ifrågasätta,
om statsrådet med dessa ord verkligen
har menat vad han faktiskt har uttalat.
Ur rättssäkerhetssynpunkt kan det väl
knappast anses tillfredsställande, om en
myndighet, utan att ha laglig rätt därtill,
ålägger medborgarna vissa pålagor eller
utfärdar inskränkande bestämmelser. Ett
sådant förfarande rimmar illa med
svensk rättstradition. Det blir ur rättslig
synpunkt icke mera berättigat därför att
det är »sakligt riktigt» eller därför att
Kungl. Maj:t i alla fall kommer att godkänna
åtgärden som sådan. Vad är »sakligt
riktigt»? Det finns exempel på avgiftsbeläggning
av varor — jag vill ta
som exempel varor tillverkade av korn
— som verkligen ge anledning att fråga:
Var är rättvisan och var är rättssäkerheten?
En viss tillverkare, som framställer
en vara av korn, får erlägga exportavgift
eller vad man skall kalla denna
avgift — utjämningsavgift, om herr statsrådet
hellre vill ha det ordet — en annan
erlägger icke någon avgift på en vara,
som också är framställd av korn.

Herr statsrådet meddelar slutligen i
sitt svar på min interpellation, att den
nu föreliggande, om också försenade
framställningen från livsmedelskommissionen
har föranlett en kungörelse i ämnet,
som träder i kraft från den 1 juni
i år. .lag har icke varit i tillfälle att få

Ang. rätten att uttaga exportavgifter,
den. Det upplyses i departementet, att
den icke är tryckt och icke finnes tillgänglig.
Jag har alltså icke tillräckligt
material för att kunna bedöma, vad herr
statsrådets besked innebär. Jag vill emellertid
erinra om att exportavgift på socker
uttagits från den 28 februari i år.
Om kungörelsen om denna avgift träder
i kraft först den 1 juni, innebär detta,
att livsmedelskommissionen hittills icke
haft någon laglig rätt att uttaga avgiften.

Såvitt jag förstår, måste detta få till
följd, att hittills inlevererade avgifter,
oberoende av de ekonomiska lämplighetshänsyn,
som herr statsrådet talar om
i sitt svar, böra restitueras till exportörerna
i fråga. Jag tillåter mig att till
herr statsrådet rikta en direkt fråga på
denna punkt: Är det regeringens avsikt
att förordna om restitution av de s. k.
exportavgifter på socker som livsmedelskommissionen
utan laglig grund utkrävt
av exportörerna sedan den 28 februari
i år?

Att så måste ske, finner jag ofrånkomligt,
även om jag liksom herr statsrådet
anser det sakligt riktigt att en utjämningsavgift
uttages vid export av varor,
som till någon del innehålla subventionerade
beståndsdelar.

Herr talman! Det är beklagligt, att
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
helt har lämnat å sido den
andra av de båda frågor jag riktade till
honom i min interpellation, nämligen
frågan om den rättsliga grunden för avgifter
av detta slag över huvud taget. I
motiveringen till min interpellation anförde
jag, att det nu aktuella fallet hade
aktualiserat hela problemställningen beträffande
dels olika krismyndigheters
formella rätt att ställa villkor och dels
Kungl. Maj ds rätt att utan riksdagens
hörande bemyndiga olika administrativa
organ att avkräva enskilda avgifter.

Kungl. Maj:t bär en viss rätt att stadga
om t. ex. expeditionsavgifter, licensavgifter
och dylikt — avgifter som mer
eller mindre avse att täcka det allmännas
kostnader. Men jag vill erinra om
den anmärkning, som konstitutionsutskottet
riktade mot chefen för folkhus -

Nr 18.

Tisdagen den 16 maj 1950.

Ang. rätten att uttaga exportavgifter,
hållningsdepartementet år 1943 i sitt memorial
nr 8 i samband med att exportlicensavgifter
till jämförelsevis alltför
höga belopp hade utkrävts. Konstitutionsutskottet
uttalade, att dessa avgifter
faktiskt hade fått karaktären av beskattning
och därför borde ha underställts
riksdagen.

Jag vill också framhålla, att det icke
rått någon tvekan om att riksdagens samtycke
fordrats vid prisutjämningsavgifternas
införande. Detta samtycke har
getts i form av en fullmakt för Kungl.
Maj:t att uttaga prisutjämningsavgift i
syfte att förhindra, att prishöjningar äga
rum inom landet till följd av prisnivån
utomlands. Syftet med de s. k. prisutjämningsavgifterna
har klart angivitis,
och denna fullmakt kan därför icke åberopas
i det nu aktuella fallet såsom en
rättslig grund att uttaga en exportavgift
eller — med herr statsrådets terminologi
— utjämningsavgift på socker.

Kungl. Maj :ts eller underordnad myndighets
rätt att stadga villkor för erhållande
av t. ex. exportlicens kan ej heller
— som jag redan framhållit — tolkas
såsom rätt att utan riksdagens hörande
utkräva avgifter, vilkas karaktär av skattepålagor
icke kan förnekas. Den uppfattningen,
att varje diskretionär befogenhet
att ge och vägra tillstånd skulle
inkludera rätt att bestämma avgifter, gör
ju riksdagens beskattningsmakt enligt vår
regeringsform illusorisk. I all synnerhet
gäller detta exporten och importen. Regeringens
befogenheter i fråga om utrikeshandeln
kunna knappast ges en så
vid tolkning. Regeringsformen gör ju uttryckligen
tullmedlen beroende av riksdagen! -

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag har för min egen del svårt att när
det gäller den s. k. rättskränkning, som
livsmedelskommissionen här skulle ha
gjort sig skyldig till, mobilisera den indignation,
som kom till synes i herr
Wehtjes anförande. Jag är, med förlov
sagt, inte heller alldeles övertygad om
att indignationen är så äkta ens från
herr Wehtjes sida, eftersom herr Wehtje

ju var angelägen om att förklara, att det
inte var någon skillnad i sak mellan hans
uppfattning och min uppfattning och
livsmedelskommissionens uppfattning
om hur man egentligen borde ha agerat
i detta ärende.

Det står ju emellertid klart för var
och en, att de medel, som riksdagen har
anvisat för att subventionera sockerpriset
inom landet, helt enkelt inte kunna
användas för något annat ändamål. De
kunna inte begagnas för att subventionera
en vara utanför våra gränser, och
de kunna ju rätteligen inte heller användas
för att ge speciella vinster till exportörerna
av sockerhaltiga varor. Tidigare,
under ransoneringens tid, klarade
man sådan export genom att använda industrisocker,
som man köpte för det
höga pris, som världsmarknaden betingade.
Eftersom vi ha ett underskott på
socker här i landet, var ju förutsättningen
för att exportörerna över huvud taget
skulle få utföra en sockerhaltig vara,
att de använde importsocker och funno
sig i att betala vad detta kostade. Deras
kalkyleringar baserades på dessa grunder
och deras affärer följaktligen också.
När sedan ransoneringen hävdes och
man inte längre kunde via licensieringen
ge exportörerna det dyra sockret och
konsumenterna det subventionerade billiga,
utan det var fritt för var och en,
som förbrukade socker, att gå ut i vilken
affär som helst och köpa sin vara, då
stod man inför det problemet: skola de
medel, som riksdagen har anvisat för
subventionering av sockerpriset inom
landet, få användas för export? Jag är
övertygad om att både herr Wehtje och
jag äro alldeles överens om att det hade
varit orimligt.

I den situationen fördes diskussionen
mellan livsmedelskommissionen och exportörerna,
och där hade exportörerna
att välja på två alternativ. Antingen skulle
de acceptera att betala tillbaka subventionsdelen
eller skulle de inte exportera
alls. Jag föreställer mig, att det
för exportörerna hade varit ofördelaktigt,
om de inte kunnat fortsätta sin export
av bakmassa, chokladvaror och
vad det var till olika länder. Men skul -

Tisdagen den 16 maj 1950.

Nr 18.

le man hålla på principen att det subventionerade
sockret skulle användas för
den inhemska marknaden, fanns det ju
ingen annan utväg, om man skulle medge
exportörerna att fortsätta, än att anmoda
dem att erlägga denna utjämningsavgift,
som behövdes för att de skulle
betala vad det kostade staten att köpa
sockret utifrån.

Då säger herr Wehtje: »All right, det
där är jag överens med livsmedelskommissionen
och med herr Sträng om. Det
är inte det diskussionen rör, utan hela
frågan är: Har livsmedelskommissionen
haft rätt att göra ett sådant arrangemang
utan att tala vid Kungl. Maj:t?» Därom
har jag inte uttalat mig lika bestämt
som herr Wehtje. Jag har sagt, att frågan
är omtvistlig. För min egen del anser
jag, att det hade varit lämpligt, att
man från livsmedelskommissionens sida
hade begärt Kungl. Maj:ts godkännande
av åtgärden. När det nu i år ser ut att
bli en export av större format, ansåg livsmedelskomissionen,
att eftersom den här
frågan är omtvistad, var det riktigt att
skaffa sig den formella fullmakten för
arrangemanget, och så gick man in till
Kungl. Maj:t och begärde att få den och
skall också få den så snart som möjligt.

Om man således är överens i sak och
anser, att det här var en praktisk och
riktig åtgärd i exportörernas intresse —
tv därest man inte hade vidtagit den,
hade det självfallet inte blivit någon export
alls — då återstår frågan: Äro de
formella synpunkterna så pass tungt vägande,
att det finns anledning till kritik
mot vad som har skett? Jag tycker,
att är man överens i sak och kan man
konstatera, att ingens rätt har blivit förfördelad,
då bör väl knappast den rent
formella synpunkten i detta speciella fall
få vara av den avgörande vikt, som herr
Wehtje vill ge den.

Herr Wehtje ställer slutligen frågan:
Kunna dessa exportörer begära att få tillbaka
den utjämningsavgift, som de enligt
livsmedelskommissionens direktiv ha
varit skyldiga att betala, när det rent
formella kungliga godkännandet inte har
förelegat? Eller med andra ord: Skola
dessa avgifter restitueras intill den 1 ju -

Ang. rätten att uttaga exportavgifter,
ni, då, som jag aviserat, kungörelsen skall
komma? Detta är en sak, som jag inte
har möjlighet att sätta mig till domare
över. Det får väl i så fall bli ett rättsligt
avgörande. Har kommissionen gått över
sina befogenheter eller inte? Den har
enligt författningen av 1945 rätt att ställa
vissa villkor för licensgivningen. Däri
ligger, som jag har sagt, inte rätten att
fixera en exportavgift, men jag vidhåller
mycket bestämt, att detta inte är någon
exportavgift, utan en utjämningsavgift,
som är betingad av att svenska staten
får betala den råvara, som exportörerna
använda, till ett högre pris än
marknadspriset inne i landet. Därför
skola de betala tillbaka skillnaden, när
de skicka varan ur landet.

Jag vidhåller således att det inte är
någon exportavgift utan en utjämningsavgift,
och då kan frågan vara omtvistlig,
huruvida dess uttagande ligger inom
LK:s kompetensområde eller inte, men
för att den inte skall behöva vara omtvistad
i fortsättningen, utfärdas nu en
författning från den 1 juni, där denna
tvistiga historia klaras upp.

Jag envisas med att se detta som ett
praktiskt problem. Om herr Wehtje i sina
affärsförbindelser med en motpart,
är överens med den om att en affär är
gjord på ett sådant sätt, att den är sakligt
riktig från båda parternas utgångspunkt,
skulle herr Wehtje då -— därest
han i efterhand komme underfund med
att han rent formellt skulle ha möjlighet
att kräva en extra avgift av motparten
— utnyttja denna formella möjlighet?
Jag är för min del övertygad om
att herr Wehtje inte skulle göra det, om
han i sak var överens med motparten, att
vad som skett var riktigt.

Då uppstår den frågan: Skall man av
staten kräva ut en extra favör, som inte
är sakligt motiverad, därför att enligt
herr Welitjes uppfattning -— enligt min
åsikt är det mycket diskutabelt — den
formella grunden inte blivit fylld?

Jag kan inte se problemet på annat
sätt än jag har redogjort för här. Är det
så, att man i sak gillar vad som har
skett, då inskränkes det hela till den
formella synpunkten. Är den formella

Nr 18.

Tisdagen den 16 maj 1950.

Ang. rätten att uttaga exportavgifter,
synpunkten — som dessutom är omtvistad
—- i detta speciella fall av den natur,
att det är skäl att tala om rättsövergrepp,
som jag tyckte förekom i herr
Wehtjes anförande? För min egen del
har jag svårt att mobilisera samma indignation
i ifrågavarande fall.

Herr WEHTJE: Jag skall först be att
få betyga herr statsrådet, att de känslor
jag gav uttryck åt voro äkta. Jag känner
mig mycket illa berörd av vad som har
förekommit, och av herr statsrådets
långa svar på interpellationen och den
ingående förklaring han nu gav har det
ännu inte blivit klarlagt, på vilken rättsgrund
man bygger, när man nu skrider
till att utfärda en kungl. förordning. Jag
vet ju inte, vad den innehåller; jag har
inte fått något besked om det heller. År
det en lex in casu beträffande sockret,
eller kommer den att sträcka sig längre
och innebära generella fullmakter till
livsmedelskommissionen? I så fall är det
ju fråga om mycket betänkliga åtgärder.

Det kan hända, att den första av mina
frågor blivit alltför inriktad på sockret.
Jag skall gärna erkänna, att det finns
något, som kan kallas för sakligt riktigt
i den åtgärd man tänker vidta men väl
lämpligen borde ha underställt riksdagen,
nämligen att föreskriva som villkor
för export av varor, till vilka utnyttjats
billigare, subventionerat inhemskt socker,
att exportören skall betala skillnaden
mellan det naturliga priset och det
subventionerade. Men vart ha vi kommit,
när rättstillämpningen går därhän,
som jag antydde i mitt första anförande,
att då en tillverkare använder korn och
exporterar maltextrakt till Italien, så uttas
det ingen s. k. exportavgift, men när
han sedan upparbetar en marknad på
Norge och försöker få affärerna i gång
där och har företagit vissa investeringar
i den tron, att det skulle kunna gå lika
bra att göra affärer på Norge utan att
betala någon s. k. exportavgift, får han
föreskrift att betala sex öre per kg i
exportavgift för maltextraktet? Maltextrakt
är ju för övrigt inte någonting an -

nat än Öl utan vatten, alltså en maltvara.
Jag bär inte hört talas om att det
tas ut någon exportavgift för Öl som
exporteras. Tydligen förekommer mycket
olika rättstillämpning.

Efter vad jag kan se, äro vi för närvarande
rättslösa på detta område. Det
vore helt visst på sin plats, att herr statsrådet
gick till botten med dessa frågor,
som kräva en annan lösning än de ha
fått i det svar jag har erhållit av herr
statsrådet.

Herr statsrådet STRÄNG: I herr Wehtjes
sista avsnitt togos upp ett par speciella
problem om maltextrakt och korn.
Jag är ledsen över att jag inte vid detta
tillfälle kan lämna någon upplysning
därom. Det nämndes inte ett ord i herr
Wehtjes interpellation om den saken.
Skulle det föreligga anledning till diskussion,
huruvida detta bär skötts riktigt
eller inte, är det väl lämpligt, att
herr Wehtje skriver ihop en interpellation
även om dessa saker, så få vi anledning
att se på dem. Jag är således
förhindrad att i den här debatten ge
mig in på någon malt- och korndiskussion,
vilket emellertid icke får tydas på
det sättet, att jag skulle vara av samma
uppfattning som herr Wehtje. En undersökning
får ju ge vid handen, om det
finns fog för herr Wehtjes anklagelser
på den punkten eller inte.

Herr WEHTJE: Vid denna sena tid på
riksdagen blir det ju inte utrymme för
någon ytterligare interpellation.

Jag skulle vilja sluta denna debatt
med en hemställan till herr statsrådet,
att herr statsrådet föranstaltade om en
översyn över hela detta frågekomplex.
Jag behärskar det ju inte och kan inte
sätta i gång någon undersökning. Det
vore mycket bättre, att den gjordes antingen
i departementet eller inom livsmedelskommissionen.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Tisdagen den 16 maj 1950.

Nr 18.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet gjorda anmälan,
att till utskottet den 10 maj 1950 inkommit
skrivelse från styrelsen för riksdagsbiblioteket
med förslag till ändring av
§§ 6, 18 och 19 av bibliotekets stadgar.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Persson, Karl,
och herr Hermansson, Herbert, väckta
motionen, nr 513, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 17, statsutskottets
utlåtanden nr 135—155, sammansatta
stats- och andra lagutskottets
utlåtanden nr 1 och 2 samt bevillningsutskottets
betänkanden nr 49, 52 och 54.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 56, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 51, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 237, såvitt
propositionen avser förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om
särskilda skatt å bensin och motorsprit,
in. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter endast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls utskottets
berörda hemställan.

Sedermera godkändes på gjord proposition
den i förevarande memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Föredrogos och bordlädes ånyo andra
lagutskottets utlåtanden nr 38—41, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 17—19, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 32—42
samt första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden nr 29 och 31.

Herr TALMANNEN anförde: Jag hemställer
att kammaren måtte besluta att
två gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista skola uppföras
i följande ordning: statsutskottets
utlåtande nr 135, andra lagutskottets utlåtanden
nr 38 och 39, statsutskottets
utlåtanden nr 136—154, sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtanden
nr 1 och 2, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 32 och 33, bevillningsutskottets
betänkanden nr 49 och 52, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 17—19, konstitutionsutskottets
memorial nr 17, statsutskottets
utlåtande nr 155, bevillningsutskottets
betänkande nr 54, andra lagutskottets
utlåtanden nr 40 och 41, första
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden nr 29 och 31 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 34—42.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 514, av herr Elof sson, Gustaf, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område; och

nr 515, av herr Elofsson, Gustaf, i
samma ämne.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.52 eftermiddagen.

In fidem
G. //. Berggren.

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Onsdagen den 17 maj förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herrar Möller och Osvald anmälde, att
de åter infunnit sig vid riksdagen.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av statsutskottet
i dess memorial nr 73 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända voteringsproposition
:

Den som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:131 och II: 46, till Armén:
Hemvärnets övningar för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag av
975 000 kronor, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren beslutat att, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:131 och 11:46, till Armén:
Hemvärnets övningar för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag av
1 075 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 74.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 420, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 110 ja och 113 nej

samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 177 ja och
187 nej, vadan beslut i frågan blivit av
riksdagen fattat i överensstämmelse med
nej-propositionen.

Efter det kamrarna stannat i olika beslut
rörande bevillningsutskottets betänkande
nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 237, såvitt propositionen
avser .förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen den
3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å
bensin och motorsprit, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner, anställdes nu
jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning
över följande av samma utskott i
dess memorial nr 56 föreslagna samt av
båda kamrarna godkända voteringsproposition: Den,

som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen skall bifalla vad
utskottet i betänkandet nr 51 hemställt,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren beslutat att

A) i anledning av de likalydande motionerna
1:5 av herr Elon Andersson
in. fl. och 11:5 av herr Ohlin m. fl., de
likalydande motionerna 1:28 av herr
förste vice talmannen Gränebo m. fl.
och 11:32 av herr Hedlund i Rådom
m. fl., de likalydande motionerna I: 322
av herr Andrén m. fl. och II: 374 av herr
Hjalmarson m. fl., motionen II: 113 av
herrar Persson i Landafors och Hagberg
i Luleå, till de delar motionen upptagits
till behandling i nämnda betänkande,
motionen II: 569 av herrar Jansson i
Kalix och Staxäng samt motionen 11:577
av herrar Vigelsbo och Pettersson i Ersbacken.

Onsdagen den 17 mai 1950 fm.

Nr 18.

1) antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1929 (nr 62)
om särskild skatt å bensin och motorsprit.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 3 maj 1929 om särskild skatt å
bensin och motorsprit skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Gällande lydelse:

1 §■

För bensin, som till riket införes eller
här tillverkas, skall, i den ordning nedan
stadgas, erläggas särskild skatt av
aderton öre för liter. Skatt skall dock
icke utgå för mineraloljeprodukt, som
införes för att vid oljeraffinaderi användas
uteslutande såsom råvara vid tillverkning
av bensin. För motorsprit skall
erläggas särskild skatt av sex öre för
liter.

I denna---- såsom motorsprit.

Föreslagen lydelse:

1 §•

För bensin, som till riket införes eller
här tillverkas, skall, i den ordning nedan
stadgas, erläggas särskild skatt av
tjugufem öre för liter. Skatt skall dock
icke utgå för mineraloljeprodukt, som
införes för att vid oljeraffinaderi användas
uteslutande såsom råvara vid tillverkning
av bensin. För motorsprit skall
erläggas särskild skatt av sex öre för
liter.

I denna---såsom motorsprit.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950.

Genom denna förordning upphäves förordningen den 5 mars 1948 (nr 81) om
tilläggsskatt å bensin.

2) antaga följande

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1935 (nr 142) angående
skatt a vissa för drivande av automobil använda brännoljor.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 3 maj 1935 angående skatt å
vissa för drivande av automobil använda brännoljor skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

Gällande lydelse:

1 §•

För sådan petroleumprodukt (brännolja),
som användes för drivande av
automobil och för vilken icke utgår skatt
enligt 1 § förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) om särskild skatt å bensin och
motorsprit, skall, enligt vad nedan stadgas,
erläggas skatt av fjorton öre för
liter.

Med automobil---såsom auto mobil.

Föreslagen lydelse:

1 §.

Med automobil---såsom auto mobil.

2 Första kammarens protokoll 1950. Nr 18.

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950.

Genom denna förordning upphäves förordningen den 5 mars 1948 (nr 83) om
tilläggsskatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor.

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att beträffande
sådan för försäljning avsedd bensin,
för vilken bensinskatt erlagts enligt
hittills gällande bestämmelser, meddela
föreskrifter om restitution med 20 öre
för liter; samt

4) antaga följande

Förslag

till

förordning angående upphävande av förordningen
den 26 juni 1948 (nr 369) om
tilläggsskatt å motorsprit.

Härigenom förordnas, att förordningen
den 26 juni 1948 om tilläggsskatt å
motorsprit skall upphöra att gälla med
utgången av juni månad 1950.

B) lämna följande motioner, nämligen: 1)

de likalydande motionerna 1:5 av
herr Elon Andersson m. fl. och 11:5
av herr Ohlin m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:28 av
herr förste vice talmannen Gränebo
m. fl. och II: 32 av herr Hedlund i Rådom
m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:322
av herr Andrén m. fl. och II: 374 av herr
Hjalmarson m. fl.,

4) motionen II: 113 av herrar Persson
i Landafors och Hagberg i Luleå, till de
delar motionen upptagits till behandling
i nämnda betänkande,

5) motionen II: 569 av herrar Jansson
i Kalix och Staxäng, samt

6) motionen 11:577 av herrar Vigelsbo
och Pettersson i Ersbacken,

i den mån de icke kunna anses besvarade
genom vad riksdagen under A) beslutat,
utan åtgärd.

Ja — 75;

Nej -— 65.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 421, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 108 ja och 116 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 183 ja och 181
nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen
fattat i överensstämmelse med japropositionen.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde: Herr
talman! Presidenten i franska nationalförsamlingens
»Groupe d’Amitié France
Scandinavie» har, under erinran om
det franska parlamentarikerbesöket i
Sverige föregående år samt under framhållande
av att ett motsvarande svenskt
besök i Frankrike skulle vara ägnat att
stärka de vänskapliga banden mellan de
båda länderna, riktat en inbjudan till
kamrarnas herrar talmän att sända en
riksdagsdelegation till Frankrike under
tiden 27 juni—7 juli innevarande år. I
anledning härav och då ett dylikt besök
torde vara ägnat att stärka de redan bestående
vänskapliga förbindelserna mellan
de båda ländernas parlament och
folk, får jag hemställa, att kammaren,
under förutsättning att andra kammaren
fattar enahanda beslut, ville antaga förevarande
inbjudan samt uppdraga åt
kamrarnas herrar talmän att utse medlemmar
av delegationen i fråga.

Vad herr förste vice talmannen sålunda
hemställt bifölls.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda av herr
Elof sson, Gustaf, väckta motioner:

nr 514, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område;
och

nr 515, i samma ämne.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 144, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 3
mars 1950, föreslagit riksdagen att
dels godkänna av föredragande statsrådet
förordade ändringar i olika avseenden
fr. o. m. den 1 juli 1950 av grunderna
för den statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen; dels

medgiva, att räntefoten för lantarbetarbostadslån,
vilka kunde komma
att beviljas under budgetåret 1950/51,
bestämdes till 3,25 %;

dels ock för budgetåret 1950/51 anvisa
följande anslag, nämligen

å driftbudgeten under femte huvudtiteln: till

Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån ett
förslagsanslag av 675 000 kronor,
till Hyresrabatter för mindre bemedlade,
barnrika familjer ett förslagsanslag
av 27 000 000 kronor,
till Särskilda bostadsrabatter ett reservationsanslag
av 400 000 kronor,

till Bidrag till inrättande av pensionärshem
ett reservationsanslag av

6 500 000 kronor och
till Rabatter vid viss försäljning av
övertaliga baracker ett reservationsanslag
av 306 000 kronor samt

å kapitalbudgeten under fonden för
låneunderstöd:

till Lån till anordnande av kollektiva
tvätterier ett investeringsanslag av
2 000 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner, nämligen -

från första kammaren:

I: 205 av herrar Bror Nilsson och Niklasson,

1: 404 av herr Sundvik,

1:416 av herr Norling m. fl.,

1:427 av herr Einar Eriksson m. fl.,
I: 438 av herr Andrén m. fl.,

I: 439 av herr Bergvall m. fl. samt
1: 440 av herrar Hallagård och Niklasson; från

andra kammaren:

11:262 av herr Pettersson i Dahl m.fl.,
11:419 av herr Lager m. fl.,

11:514 av herr Edenman m. fl.,

11:527 av herr Pettersson i Dahl m. fl.,
11:528 av herr Hjalmarson m. fl.,
11:529 av herr Lager m. fl.,

11:530 av herr Ohlin m. fl. samt
11:531 av herr Hagård.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
avfattat sin hemställan i tjugu
särskilda, med I—XX betecknade punkter.

Vid utlåtandet funnos fogade ett flertal
reservationer.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten 1.

I de likalydande motionerna 1: 439 av
herr Bergvall m. fl. och II: 530 av herr
Ohlin m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, utom annat, att den
övre gränsen för statliga tertiärlån till
bostadshus uppförda av kommunala eller
allmännyttiga företag jämte kooperativa
företag skulle fastställas till 90 %
av anskaffningskostnaden.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte avslå i motionerna I: 439
och 11:530 framlagt förslag om sänkning
av övre gränsen för statliga tertiärlån
till kommunala, allmännyttiga och
kooperativa företag.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Manncrskantz, Ohlon
och Heiding, fröken Andersson, herrar
Sundelin, Ivar Persson, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Svensson

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

i Grönvik, Ståhl och Pettersson i Dahl,
fröken Elmén samt lierrar Birke och
Wedéri ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:439 och 11:530, såvitt nu vore
i fråga, besluta, att övre gränsen för
statliga tertiärlån till kommunala, allmännyttiga
och kooperativa företag
skulle fastställas till 90 % av avkastningsvärdet.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Utskottets utlåtande om bostadsförsörjningen
är i år liksom tidigare försett
med ett antal reservationer på olika
punkter. Reservationerna anknyta till de
olika momenten i utskottsutlåtandets
kläm, och den nu föredragna punkten I
rör sig om huruvida de enskilda och de
s. k. allmännyttiga och kommunala bostadsbyggarna
skola göras mera jämställda
än de hittilldags ha varit.

Vi reservanter önska en konkurrens
på mera likartade villkor än hittills. Utvecklingen
har gått därhän, att allt fler
bostadshus i städerna byggas av de
kommunala och de s. k. allmännyttiga
företagen. Detta beror i första hand på
den stora skillnaden under de senaste
tre åren i fråga om den procentsats, till
vilken de statliga tertiärlånen kunnat få
uppgå, och vi reservanter liksom tidigare
anse att en större jämlikhet därvidlag
är motiverad. Från kommunal sida
har man också vidtagit en del åtgärder,
som försvårat för de enskilda och underlättat
för de kommunala och allmännyttiga
företagen att bygga hyreshus.
Dels missgynnar man de enskilda företagarna
vid uppgörandet av listor på förtursrätt,
som sedan ofta bli de slutgiltiga,
och dels bedriver man i många städer
en tomtpolitik, som medför att de
enskilda byggherrarna bli satta ur spelet.

Det finns ganska tydliga belägg för
att procentsatsen enskilda byggnationer
är i ständigt sjunkande, och jag tror att
det skulle vara mycket olyckligt för den
bostadssökande allmänheten, herr talman,
om den så småningom skulle bli

helt hänvisad till de kooperativa och de
kommunala bostadshusen. En helt annan
konkurrens på hyresmarknaden blir i
framtiden möjlig, om det också finns ett
stort antal byggnader i enskild ägo.

Motiveringen för att man inte bör
gynna de enskilda företagarna är, att
deras verksamhet påstås vara mera spekulativt
anlagd än de allmännyttiga och
kommunala företagens. Denna förmodan
är alldeles överdriven, i synnerhet så
länge vi ha hyresregleringen kvar, men
även sedan. Vi vilja komma fram till ett
läge, där stegringen av hyresnivån på
ett naturligt sätt bringas att upphöra eller
drives tillbaka genom den ökade tillgången
på bostäder.

I den med 1) betecknade reservationen
till punkten I i utskottets kläm —
som stödes av 14 bland statsutskottets
30 ledamöter — ha vi föreslagit att de
kommunala och s. k. allmännyttiga företagen
inte skola kunna få tertiärlån
till mera än 90 procent. Då äro de ändå
favoriserade i förhållande till de enskilda,
som inte kunna få tertiärlån till mer
än 85 procent.

Eftersom det är många olika punkter
i detta utskottsutlåtande som skola diskuteras,
vill jag på denna punkt inskränka
mig till vad jag nu har yttrat
och ber att med åberopande därav få
yrka bifall till den med 1) betecknade
reservationen till statsutskottets föreliggande
utlåtande.

Herr NORLING: Herr talman! Man
kan såväl på denna som på följande
punkter konstatera, att det beträffande
just dessa frågor föreligger en svår bristsjukdom
i samhället, som enligt bostadsstyrelsens
utredningar förvärrats år för
år i stället för att hävas. Man behöver
bara hänvisa till de många familjer, som
nödgas bo i utdömda eller utdömbara
lägenheter, för att det skall bli klart att
någonting måste göras för att ordna bostadsfrågan
på ett mera tillfredsställande
sätt för alla dessa bostadslösa.

Jag hade, herr talman, tänkt yttra
mig över hela det föreliggande förslaget,
men då jag fått upplysning om att utlå -

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

Anslag till

tandet kommer att behandlas punktvis,
vill jag i detta yttrande begränsa mig
till det anförda och nämna, att jag under
punkterna III och X kommer att
ställa .särskilda yrkanden.

Herr ERIKSSON, EINAR: Herr talman!
Studiet av de i förevarande ämne väckta
motionerna bjuder på många intressanta
frågeställningar, och som vanligt,
höll jag på att säga, beröres i högermotionen
ett ganska stort antal spörsmål
av principiell betydelse.

Man framhåller i den nämnda motionen,
I: 438, att bostadsfrågan är synnerligen
viktig. Det är en stor uppgift att
söka bereda svenska folket rymliga och
välutrustade bostäder, och för att åstadkomma
ett gott resultat kräves en samverkan
mellan stat, kommun och enskilda.
Därför är det oklokt, heter det i motionen,
när man nu försöker skjuta undan
de enskilda initiativen på detta område.

Det är ganska svårt att förstå vad högermotionärerna
här mena, tv så vitt
jag själv har fattat hela innebörden i
den statliga bostadspolitiken, avser den
ju att främja det enskilda initiativet och
har i sina praktiska verkningar i mycket
hög grad gjort det. Jag skulle gärna
vilja ställa den frågan till herr Mannerskantz:
Hur skulle det bli med de enskilda
initiativen, därest man undandroge
de privata företagarna möjligheten
till den statliga högbelåningen? Enligt
min mening är det tack vare att staten
genom sin generösare långivning har
uppmuntrat de enskilda initiativen som
trängseln när det gäller tillstånd till bostadsbyggen
nu har blivit så pass stark.
Jag vet inte, herr Mannerskantz, om det
finns enskilda kreditkällor som äro villiga
att finansiera de enskilda initiativen
på samma sätt som statsmakterna
göra. Och om enskilda kreditkällor till
äventyrs skulle finnas, undrar jag, om
de skulle vara villiga att ställa krediter
till det enskilda bostadsbyggandets förfogande
på samma villkor som gälla för
den statliga högbelåningen. Jag skulle
förmoda, att om man undandroge den

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
enskilda byggenskapen de förmånliga
statliga lånen, skulle de enskilda initiativen
komma att do bort på grund av
bristande näring.

Jag tror att högermotionärerna gärna
vilja vitsorda detta, men förmodligen avser
högern, att det nu har blivit för
många som konkurrera om statsmakternas
gunst och att de enskilda initiativen
trängts undan från marknaden eller
i varje fall inte ha samma fria ställning
som tidigare, då enskilda företagare
ensamma skötte praktiskt taget hela
bostadsbyggandet. Man gör gällande,
att konkurrensen på detta område håller
på att upphävas, därför att de enskilda
initiativen inte få komma till sin
fulla rätt.

Påståendet om den bristande konkurrensen
är en mycket efterhängsen synpunkt
i varje bostadspolitisk debatt, oavsett
om den föres här i riksdagen eller
ute i tidningsspalterna eller i broschyrer
av allehanda slag. Det är med en sällsynt
envetenhet som man från samtliga
borgerliga partier försöker bibringa
svenska folket den uppfattningen, att
konkurrensen på bostadsmarknaden har
upphört till följd av den statliga bostadspolitiken.
Men utan att vi behöva ingå
närmare på frågan, hur konkurrensen på
bostadsmarknaden tog sig ut under den
s. k. fria och liberala tidsepoken, tvingas
man väl ändå erkänna, alt konkurrensen
på dagens bostadsmarknad har en betydligt
bredare bas än någonsin tidigare
i vårt land. Det var på sin tid bara de
enskilda företagsformerna, som svarade
för bostadsbyggandet; på 1920- och 1930-talen tillkom den kooperativa företagsformen
och upptog konkurrensen med de
enskilda, och på senare år bar den nya
företagsformen — kommuner och allmännyttiga
företag — också uppträtt på
marknaden som ett konkurrerande alternativ.
Då måste man fråga sig, herr
Mannerskantz, om inte konkurrensen har
okat i stället för att ha avtagit. Så vitt
jag kan se, bar man nu en konkurrens
på betydligt bredare bas än man någonsin
tidigare haft. Dessutom iir det ju ett
känt förhållande, att såviil den kooperativa
som den allmännyttiga bostadsbc -

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

byggeisen i regel utbjudes på entreprenad
till allmän och öppen konkurrens
mellan olika produktionsföretag, enskilda
byggmästare och kooperativa byggnadsföretag.
Konkurrensintresset bör
alltså vara väl tillgodosett.

Enligt högermotionen skulle den statliga
bostadspolitiken också i väsentlig
grad öka kostnaderna för bostadsbyggandet.
Det skulle i sin tur medföra onödigt
höga hyreskostnader, och i den män
de höga byggkostnaderna inte kunna tas
ut av hyresgästerna, skulle de tas ut via
skattsedlarna.

Högermotionärerna måste väl ändå
medge, att detta är en synnerligen ihålig
och ohållbar argumentering. Tack vare
den kostnadskontroll, som är ett av villkoren
i den statliga långivningen, har
man ju utomordentliga möjligheter att
göra kostnadsjämförelser mellan de olika
företagsformerna, och där har det
åtminstone hitintills visat sig att den
bostadsproduktion, som sker i allmännyttig
kommunal regi, ställer sig icke
oväsentligt billigare än den enskilda bostadsproduktionen.
Jag har bland annat
roat mig med att jämföra en entreprenadbyggares
kostnader med vad han tagit
ut vid bostadsbyggen i egen regi.
Det visar sig vid en jämförelse, att entreprenadkostnaden
för denne byggmästare
är väsentligt lägre än vad han betingat
sig vid uppförandet av det egna huset.
Detta är ganska förklarligt, tv när det
gäller entreprenadhuset har vederbörande
byggmästare tvingats konkurrera med
ett flertal andra byggnadsfirmor och enskilda
byggmästare, under det att han
i det egna huset haft möjlighet att kalkylera
med sina kostnader från helt andra
utgångspunkter. Jag drar därför den
slutsatsen, att ett utvidgat entreprenadsystem
bidrar att sänka byggnadskostnaderna
i jämförelse med kostnaderna för
byggenskap i enskild regi. Detta gäller
dock under en mycket bestämd förutsättning,
nämligen att ett utvidgat entreprenadsystem
inte lockar byggnadsföretagarna
att genom överenskommelser
av allehanda slag begränsa den inbördes
konkurrensen.

Jag kommer alltså till en uppfatt -

ning, rakt motsatt högermotionärernas.
Jag finner att den statliga bostadspolitiken
i hög grad befrämjar konkurrensen
på bostadsmarknaden och på ett väsentligt
sätt bidrager till att sänka bvggnadskostnaderna.
Det är svårt att utröna
orsaken till att vi komma till så
skilda slutsatser, men jag hämtar mina
erfarenheter från det praktiska livet på
detta område, och jag är rädd för att
högermotionärerna haft för dåliga rådgivare,
då motionerna skrivits. Hade
man haft rådgivare, som realt bedömt
utvecklingen på de bägge avsnitt jag
här berört, skulle man ha kommit till
precis samma slutsats som den jag här
bär dragit.

Jag skall inte i detta sammanhang ingå
på frågan om bristläget på bostadsmarknaden,
då jag möjligen får anledning att
särskilt beröra den saken i annat sammanhang,
men innan jag slutar mitt anförande,
herr talman, skulle jag vilja
säga några ord om en annan, mera
klyschbetonad passus i högermotionen.
Det heter på ett ställe: »Föreställlningen
att det ur allmänhetens synpunkt skulle
vara lyckligt, om samtliga bostadsfastigheter
vore i kommunal ägo, ter sig
för oss i hög grad verklighetsfrämmande.
— — — Att allt framgent behöva
— liksom i nuvarande krissituation —
ställa sig i ko hos en kommunal bostadsdirektör
för att få sig anvisad den bostad
denna finner lämplig ter sig som
ett skrämmande perspektiv.»

Jag vet inte riktigt, hur det kan förhålla
sig, men att döma av det citerade
uttalandet ha högermotionärerna inte en
aning om konstruktionen av de s. k.
kommunala bostadsföretagen. Det finns
inga kommunala bostadsdirektörer, utan
de ifrågavarande allmännyttiga företagen
äro så konstruerade, att hela verksamheten
är skild från den kommunala
förvaltningsorganisationen. Befattningshavarna
i de allmännyttiga bostadsproduktiva
företagen äro anställda på precis
samma villkor som gälla för alla
andra privatanställda, och om än titeln
direktör eller någon annan titel förekommer,
så bär den i varje fall inte något
led, som skulle kunna antyda en direkt

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

Anslag till

anknytning till det kommunala. Kan det
nu vara mera förödmjukande eller förnedrande,
herr Mannerskantz, att gå till
ett sådant bostadsföretags kontor och
hos dessa privatanställda tjänstemän fråga
efter bostad än det är att gå till en
privat byggmästares kontor eller att vända
sig till en fastighetsägare personligen
för att söka bostad? Jag vet inte,
om man där kan peka på någon annan
olikhet än de rent individuella skillnader,
som eventuellt kunna uppenbara sig.
Jag har mycket svårt att förstå, att det
ena ur den bostadssökande allmänhetens
synpunkt skulle vara att föredraga
framför det andra.

Möjligen skulle jag kunna tänka mig
den skillnaden, att män vid ett besök hos
en byggmästare eller en fastighetsägare
får uppträda något hövligare. På grund
av sitt nödläge kan man inte där framställa
mer eller mindre väl behärskade
anmärkningar för orättvis behandling,
men det är möjligt att en bostadssökande
kan ta sig vissa friheter i det avseendet,
när han kommer till tjänstemännen i ett
företag, som brukar anses vara allmänt.
Om man vill försöka stimulera hövligheten
och vördnaden här i landet, kan
naturligtvis den gamla ordningen på bostadsmarknaden
vara att föredraga, men
man borde å andra sidan kunna ge den
tributen till den personliga friheten, att
man låter de bostadssökande ha ett ställe,
där de kunna få sjunga ut med vad
de ha på hjärtat och rent av skälla ut
företaget. Jag tycker i varje fall, att en
sådan ordning borde vara ett gott komplement
till de strävanden till fromma
för den personliga friheten, som de borgerlig
partierna i vanliga fall vilja ha
patenträtten på.

Med vad jag här anfört, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan på denna punkt.

Herr MANNERSKANTZ (kort genmäle):
Herr talman! I fjol kommo vi
saninngen så nära, att flera av utskottsmajoritetens
talesmän gåvo uttryck för
en uppfattning, som jag vet att de ha,
nämligen att det inte bör finnas några

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
privatägda hus här i Sverige. När nu
herr Eriksson talar om att det skall finnas
konkurrens och därför även enskilda
husägare, vill jag säga, att jag tror
mest på den sanning, som kom fram i
fjol. Herr Eriksson var dessutom ologisk,
eftersom han, samtidigt som han
talade om att det bör vara konkurrens,
prisade de kommunala bostadshusen och
tyckte, att det skulle gå bra, om det bara
fanns sådana.

Jag är ganska säker på att om det
bara fanns kommunala hus och de bostadssökande
endast hade eu husägare
att vända sig till, skulle de komma i en
sämre ställning, än om det funnes många
husägare, till vilka de kunde vända sig,
Det ligger i sakens natur, att om man
kan välja, har man också större möjligheter.

Det är, tycker jag, ett otrevligt perspektiv
att tänka sig, att de kommunala
bostadsföretagen skola skötas så dåligt,
att dessas kontor blir ett ställe, dit man
kommer och skäller. Men jag tror, herr
Eriksson, att utvecklingen blir sådan,
och det tycker jag att man skall bespara
den hyressökande allmänheten.

När de enskilda byggherrarna, på sätt
jag nämnde i mitt förra anförande, missgynnas,
blir konkurrensen inte sådan,
som den bör vara. Jag är ganska säker
på att om det kommunala bostadsbyggandet
mer eller mindre fölle bort, skulle
konkurrensen ökas mycket mellan de
enskilda företagen. Om en person bygger
ett hus, som han skall hyra ut, har
han stort intresse av att hålla byggnadskostnaderna
nere. Det intresset är större
än vid entreprenadarbeten. När kommunerna
bygga i egen regi, verkar det,
som om de inte hade samma så att säga
personliga intresse för saken som byggmästare
ha, när de bygga med tanke på
alt göra det räntabelt. De sanningarna
går det inte att komma ifrån.

Herr ERIKSSON, EINAR (kort genmäle):
Herr talman! .lag tror att herr
Mannerskantz i hög grad har misstagit
sig, när han säger, att vid en bostadsbebyggelse,
som projekteras och förvaltningsmässigt
handhaves av ett företag,

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

som står under allmän insyn, ansträngningarna
att nå ett gott resultat skulle
vara mindre än i fråga om hus, som
byggas av enskilda företagare. Det motsäges
i varje fall av den utveckling, som
hittills har varit rådande.

Jag ser, att herr Mannerskantz skakar
på huvudet, men varje dag i mitt arbete
kan jag konstatera, att så förhåller det
sig, och jag kan inte vara blind för de
erfarenheter, som jag på det sättet gör.

När herr Mannerskantz i sin replik
talade om att allmännyttiga företag av
den typ, som det här är fråga om, skulle
sköta sig så illa, att de bostadssökande
ha anledning att skälla, är det ett försök
att i min mun lägga ord, som jag
inte har sagt. Den bostadssökande anser
sig alltid vara missgynnad, men han
kan inte låta sitt missnöje rikta sig mot
enskilda byggmästare eller fastighetsägare,
ty på dem gäller det ju att göra
ett så gott intryck som möjligt. Men när
det är ett allmännyttigt företag, som representerar
det allmänna, anser man sig
ibland ha frihet att uppträda på ett annat
sätt, och jag tycker att man inte bör
förmena folk att få ge utlopp för sina
inneboende känslor och inte behöva gå
med mössan i hand och krökt rygg, som
när de hos enskilda vilja ha en bostad.

Jag skulle säkert tro, herr Mannerskantz,
att utvecklingen kommer att gå
dithän, att åtminstone hyreshusbebyggelsen
i allt större utsträckning kommer
att övergå till de företag, som drivas i
allmännyttig regi, men det är inte några
andra pådrivande krafter än konkurrensen,
som på den punkten bli utslagsgivande.
Komma vi i balans på hyresmarknaden
och de allmännyttiga företagen
kunna utbjuda sina lägenheter till lägre
kostnader än de enskilda husägarna,
tror jag, herr talman, att man kommer
att föredraga att gå till de allmännyttiga
företagen. Jag tror inte att man bara av
omsorg om den enskilda företagsamheten
kommer att betala högre hyror än
man är tvingad till.

Herr MANNERSKANTZ (kort genmäle)
: Jag vill bara säga att ett hus, som

äges av enskilda, är lika allmännyttigt
som de, som ägas av de s. k. allmännyttiga
företagen.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
I den punkt, som nu är föremål
för diskussion, behandlas en gammal
tvistefråga, och några nya synpunkter
ha inte från ena eller andra hållet anförts
och kunna säkerligen inte heller
anföras. Det torde således inte vara nödvändigt
att säga så många ord i saken.

Utskottsmajoriteten åberopar, att riksdagen
haft att ta ståndpunkt till de olika
meningar, som anförts, så sent som förra
året, och förklarar, att något nytt sedan
dess inte tillkommit, som kan föranleda
åtminstone utskottsmajoriteten till någon
ändrad uppfattning.

Frågan gäller, som tidigare har
nämnts av herrar Mannerskantz och
Einar Eriksson i Uppsala, huruvida de
allmännyttiga företagen av staten skola
få låna upp till 100 procent av avkastningsvärdet,
under det att enskilda få
nöja sig med 85 procent

Vi ha tidigare anfört den meningen,
att de kommunala intressena böra så
starkt som möjligt knytas till försörjningen
av bostäder, vilket ju är en stor
allmän uppgift. När herr Mannerskantz
talar om gamla sanningar, kan det erinras
om det tillstånd, som uppstod på hyresmarknaden,
då konkurrensen var ohejdad.
Det var sannerligen inte till gagn
för alla de människor, som måste hyra
bostäder, och för hembildningen och
trivseln över huvud taget i samhället.
Vi ha gärna velat lära av detta, och vi
ha i den mån, vi ha förmått det, medvetet
fört in bostadsproduktionen på de
nya linjerna. Vi anse därför, att det behövs
mera erfarenhet, innan man överväger
att gå in för några ändringar.

Då som sagt några nya synpunkter inte
finnas att andraga och då detta utskottsutlåtande
upptar många punkter,
därav några berörande nya spörsmål,
och föredragningslistan är mycket lång,
inskränker jag mig till det anförda och
yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag på den föredragna punkten.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr OHLON: Herr talman! Det kan
nog vara riktgt, som den föregående
ärade talaren sade, att frontläget i fråga
om bostadspolitiken är detsamma i år
som det har varit under de närmast föregående
åren och att det därför är
svårt att anföra några nya synpunkter.

Det har dock tillkommit en sak, och
det är att nu även bostadsstyrelsen säger
ifrån, att bostadsbristen tydligen är
mycket större än vad styrelsen förut
räknat med och att det mot bakgrunden
härav är angeläget, att alla möjligheter
tillvaratagas för en utvidgning av bostadsbyggandet.
Enligt mitt förmenande
utnyttjar man inte alla möjligheter till
bostadsbyggande, om man inte ger de
enskilda bvggnadsföretagarna med all
den erfarenhet, som de besitta, i huvudsak
samma möjligheter till det allmännas
hjälp, som tillkomma de allmännyttiga
företagen.

Härtill kommer den stora faran för
bostadsväsendets byråkratisering. Nu sade
herr Eriksson nyss, att erfarenheten
har visat, att den kommunala bostadsbyggnadsverksamheten
har visat sig vara
helt oberoende av den kommunala förvaltningen.
Det är kanske riktigt, men
den är i varje fall inte oberoende av
kommunalpolitiken, sådan den är utformad
i olika samhällen, och jag skulle
tro, att i det långa loppet kan man befara
vissa osunda utväxter, om man inte
från början ser till, att det blir en effektiv
konkurrens i fråga om bostadsbyggandet.

Jag kan, herr talman, i huvudsak instämma
i vad herr Mannerskantz i övrigt
anförde angående möjligheten för de
privata företagarna att få lån på i stort
sett samma villkor som de allmänna
företagen, vilket skulle innebära, att de
allmänna företagen skulle få satsa mera
pengar än de för närvarande göra.

En annan sak, som jag skulle vilja
taga upp i detta sammanhang, är de s. k.
trekronorsbidragen. De tillkommo, såvitt
jag är riktigt underrättad, för att
hjälpa i ekonomiskt hänseende särskilt
svagt ställda familjer, som på grund av
sjukdom eller andra omständigheter fått
sin inkomst minskad. Nu säges det i ut -

skottets utlåtande, att trekronorsbidragen
ha missbrukats, och utskottet föreslår,
att hela frågan ställes under utredning.
Jag har ingenting att invända däremot,
men jag skulle tro, att så höga som
byggnadskostnaderna för närvarande
äro, få vi nog även i fortsättningen räkna
med någonting motsvarande trekronorsbidragen.

Det är med tillfredsställelse, som jag
också konstaterar, att utskottet har avstyrkt
Kungl. Maj:ts förslag, att kommunerna
skulle stå för hälften av bidragen.
Tankegången är väl, att man på det
sättet skulle få en kontroll på att kommunerna
handha den här uppgiften på
ett riktigt sätt, men jag föreställer mig,
att ett sådant förslag som Kungl. Maj:ts
skulle komma att medföra vissa orättvisor.
I skrivningen framskymtar också,
att kommunerna borde kunna slippa undan
med en tredjedel av kostnaderna.
Det är inte mycket att orda om, eftersom
det väl blir en utredning på den
punkten. Men när det gäller eu detalj
kommer jag att i fortsättningen göra ett
bestämt yrkande, nämligen i fråga om
förslaget angående trekronorsbidragens
fortsatta begränsning till hyresgäster i
kommunala bostadsfastigheter.

Det kan vara en ren tillfällighet, om
en familj har fått bostad i ett kommunalt
hus eller i ett privat hus. I förra fallet
kan den få trekronorsbidraget, men i
senare fallet blir den ställd utanför. Det
kan ju inte vara tillfredsställande och
rättvist. I stället borde man, såsom också
föreslås i vår partimotion, låta trekronorsbidraget
utgå till hyresgäster i
alla fastigheter, som färdigställts efter
ingången av 1949, dock förutsatt att hyresgästerna
fylla de villkor, som stipulerades,
när detta trekronorsbidrag infördes.

1 den frågan ber jag, herr talman, att
få återkomma med ett yrkande, när
ärendet, som redovisas under punkten
VIII, ställes under behandling.

Herr WEHT.IE: Herr talman! Frågan
om bostadsförsörjningen är i statsutskottets
utlåtande uppdelad i flera punkter.

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Hela det stora komplexet hänger emellertid
samman, och därför tillåter jag
mig att i min argumentering på den förevarande
punkten framföra synpunkter,
som också hänföra sig till de övriga avsnitten,
och alltså göra en mera allmän
överblick.

Genom regeringspropositionen och utskottsmajoritetens
förslag i denna fråga
löper som en röd tråd, att man vill premiera
bostadsbyggandet i kommunal regi,
samtidigt som man försöker diskvalificera
det enskilda bostadsbyggandet
och undervärdera de insatser, som de
privata företagarna gjort och trots statsmakternas
politik alltjämt försöka göra.
Det förefaller mig rätt märkligt, att man
på socialdemokratiskt håll ogärna tycks
vilja redovisa sin allmänna inställning i
ett sammanhang på ett klart och öppet
sätt. Lägger man emellertid ihop motiven
från olika propositioner och utskottsutlåtanden
i deras pusselbetonade
form, får man dock fram en helhetsbild,
som visar, att man tydligen försöker
genomföra punkten 20 i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram, att gradvis i
kommunal ägo överföra tomtmarken och
hyreshusen i städerna.

Jag tillåter mig därför alt här litet
närmare redovisa de i olika sammanhang
insmugna motiveringarna, som för
mig bildat helhetsbilden, och jag börjar
med 1947 års lag om kommunala åtgärder
till bostadsförsörjningens främjande,
där det i första paragrafen heter,
att kommunerna äga att, om de så finna
påkallat för att främja bostadsförsörjningen
inom kommunen, ställa medel till
förfogande för detta ändamål. Denna
rättighet för kommunerna att bevilja medel
för bostadsförsörjningen kompletteras
med en skyldighet för kommuner
med mera än 10 000 invånare att till ledning
för framtida åtgärder uppgöra en
bostadsförsörjningsplan, som skall innehålla
förslag till åtgärder för bostadsproduktionens
främjande inom kommunen.
Jämnårig med denna lag är byggnadslagen,
som stadgar bl. a. att kommun äger
föreskriva när, hur och var bebyggelse
skall äga rum. Denna bestämmelse har
också numera kompletterats med ett ut -

talande om vem som skall genomföra
bebyggelsen, i det att lagutskottet i samband
med förra årets omdiskuterade utvidgning
av expropriationslagen förklarat,
att det skulle innebära en alltför stor
inskränkning i kommunens handlingsfrihet,
om person, som ägt ett område, vilket
sedermera exproprierats, finge förhandsrätt
att bebygga det honom frånhända
området efter kommunens anvisningar
— det förelåg en motion om saken
från HSB-håll.

De statliga lånen och bidragen till bostadsförsörjningen
ge också ett klart belägg
för denna premiering av kommunalägda
och allmännyttiga bostadsföretag.
Som vi på den borgerliga sidan årligen
och även i år ånyo framhållit, borde de
olika bostadsproducenterna ha samma
utgångsläge och möjligheter att konkurrera
under likartade betingelser. När det
exempelvis gäller lånegränserna för de
statliga tertiärlånen, ha de kommunägda
och allmännyttiga bostadsföretagen en
preferensrätt, i det att de kunna få dylika
lån upp till 100 procent av produktionskostnaden,
under det att bostadsföretag
i enskild regi icke regelmässigt
kunna få högre belåning än till 85 procent.
Här spårar man förgäves efter likställigheten
mellan olika företagargrupper.

Förmånsställningen för de kommunägda
och allmännyttiga bostadsföretagen
framträder också när det gäller det s. k.
trekronorsbidraget, i det att detta icke
kan utgå till andra bostadsföretag än
kommunägda och allmännyttiga. När dessa
bidrag infördes år 1947, deklarerade
departementschefen utan närmare motivering,
att kretsen av bidragsmottagare
borde begränsas på detta sätt. Nu säger
statsutskottets majoritet, att bidraget tillkommit
i syfte att stimulera kommunerna
att organisera kommunala och allmännyttiga
bostadsföretag. Först tre år senare
får man här sålunda ett klart besked
om motivet för denna begränsning. Varje
departementschef synes för övrigt sätta
en ära i att så knapphändigt som möjligt
redovisa motiveringen för dylika begränsningsregler.
Så är det också i år.
1 den nu föreliggande propositionen om

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bostadsförsörjningen förklarar departementschefen
kort och gott, när det gäller
det nya pensionärsbostadsbidraget,
att han finner det naturligt, att bidragsgivningen
begränsas till flerfamiljshus,
som förvaltas av kommun eller allmännyttigt
bostadsföretag, något som överensstämmer
med de regler, som gälla för
erhållande av trekronorsbidraget. Som
framgår av de föreliggande reservationerna
från borgerlig sida på denna punkt
och av statsutskottets egen skrivning,
som just härutinnan är ovanligt fyllig, är
begränsningen dess bättre inte för alla
lika naturlig som för föredragande statsrådet.

I den socialdemokratiska reservationen
till tredje lagutskottets utlåtande
med anledning av propositionen om fortsatt
giltighet av byggnadstillståndslagen
göres också ett uttalande, som kommit
mig att häpna. Där verifieras dess värre,
att principerna för tillståndsgivningen
— enligt de socialdemokratiska uttolkarna
_ äro avsedda att tillämpas på sådant
sätt, att de kommunala bostadsföretagen
uttryckligen skola tillerkännas
ett företräde. Här får man ett klart belägg
för att jämlikhet är något, som icke
tillämpas gentemot alla företagare. Byggnadstillståndsgivningen
har tydligen bär
blivit ett komplement till premieringen
av de allmännyttiga och kommunala bostadsföretagen.

Statsutskottets majoritet synes dock
vara angelägen om en blomma i knapphålet.
När det gäller saneringen av den
äldre bebyggelsen, bär utskottet ställt
sig välvilligt till den i högermotionen
begärda utredningen om införandet av
bestämmelser om expropriation inom en
saneringsenhet för att genomföra saneringen
i privat regi. Jag noterar detta
uttalande med tillfredsställelse, samtidigt
som jag vill betona att man på näringslivets
sida är beredd att så snart som
möjligt söka genomföra denna förnyelse
av våra bostäder till godtagbara hyror
och på hög bostadssocial standard
utan att behöva belasta skattebetalarna
med kostnaderna härför.

över huvud taget äro alla politiska
partier ense om att vi målmedvetet mås -

te sträva efter rymliga och goda bostäder
till överkomliga priser. Vi måste
söka komma till rätta med bostadsbristen
och skapa halans på bostadsmarknaden.
Om sättet att förverkliga denna
politik gå dock meningarna strängt isär.
På högerhåll öro vi övertygade om att
en monopolställning för kommunalt byggeri
icke är lösningen. Det säges visserligen
att de privata företagarna få tillfälle
att konkurrera i sin anbudsgivning
till de kommunala företagen. Men här
reduceras näringslivets konkurrens, om
man inbjuder till en sådan, till att på
bästa möjliga sätt utföra ett beställningsarbete,
där utformning, konstruktioner
och material äro på förhand fixerade.
Vad vi behöva är en standardbefrämjande
konkurrens om alla moment i bostadsbyggandet,
från uppgörandet av en
stadsplan till den sista avslipningen av
en inredningsdetalj.

Det har heller inte kunnat verifieras
att de kommunala bostadsföretagen kunnat
uppvisa sådana resultat i förhållande
till andra företagare att detta kunde
motivera deras särställning.

Utredningar som ha verkställts för
Stockholms del och sedermera granskats
av stadens fastighetskontor ha sålunda
på intet sätt givit belägg för att
de allmännyttiga och kommunägda bostadsföretagen
produktionsmässigt skulle
vara gynnsammare än övriga bostadsföretag.
Då man är så angelägen att premiera
de allmännyttiga och kommunala
bostadsföretagen med särskilda rabatter,
ger detta närmast en känsla av att
bostadskostnaderna i dessa företag ligga
på en sådan höjd, att de måste camoufleras
genom införandet av särskilda rabatter.
För de boende, som inte äro närmare
insatta i den högre subventionsmatematiken,
kan det måhända framstå,
som om hyresnivån i dessa fastigheter
vore låg, då hyresgästerna erlägga en
kontant hyra som nedbringas genom de
statliga subventionerna. Genom denna
nettoredovisning få hyresgästerna knappast
en klar bild av läget.

.lag tror för min del inte att den rik
tiga metoden här är att fortsätta politiken
med bostadssubventioner på sådant

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sätt, att subventioner komma att utgå
till allt flera hushåll. Genom en dylik
politik undanskyms nämligen det väsentliga:
angelägenheten att förbilliga
bostadsproduktionen.

Subventionspolitiken har också sina
påtagliga brister även i andra avseenden.
Vi ha från högerhåll ständigt motsatt
oss införandet av den femte subventionsgruppen
för tilläggslånen, och jag
vill ånyo understryka, att med nuvarande
påtagliga tendens till sänkning av
produktionskostnaderna saknas varje
anledning att ens ha möjligheten öppen
för denna subventionsgrupp. I stället
borde man sträva efter att med den fria
ekonomien som mål successivt avskaffa
denna subventionsform.

När det gäller trekronorsbidraget ha
vi från högerhåll likaledes anfört reservationer.
Jag är överraskad över att denna
subventionering, som visserligen bara
har försökskaraktär, ändock inte
mött mera motstånd från kommunalt
håll. Av tillgängliga uppgifter framgår
nämligen att ungefär 50 procent av det
statliga anslaget för dessa subventioner
gå till Stockholm, som blott har 10 procent
av rikets invånarantal men ungefär
20 procent av skattekronorna i riket.
Skattekraften per invånare i huvudstaden
är ungefär den dubbla mot i riket
i dess helhet, och som bekant tillämpar
Stockholms stad en frikostigare socialpolitik
än någon annan av rikets kommuner
— statliga subventioner förutan.
Av den totala anslagssumman för trekronorsbidraget
får icke någon enda annan
stad i landet ett bidrag som uppgår
till nämnvärt mer än 5 procent av vad
huvudstaden får, och den egentliga
landsbygden med alla dess småorter och
ekonomiska svårigheter blir praktiskt taget
utan dylikt bidrag. Dessa siffror synas
mig ge tillräckligt belägg för att man
icke har anledning att fortsätta med trekronorsbidraget.

När det gäller familjebostadsbidragen,
ha vi likaledes från högerhåll uttalat, alt
man som barnrikefamilj borde räkna familj
med mer än två barn. Det är först
för dessa kategorier som det särskilda
familjebostadstillägget borde utgå. Jag

vill också framhålla, att ju mer man begränsar
bidragsmottagarnas krets, desto
större möjligheter finns det att avväga
bidragen på sådant sätt, att de verkligen
innebära en reell hjälp.

Vid tillämpningen av bestämmelserna
om familjebostadsbidragen ha också
framkommit invändningar, som enligt
min mening äro så väsentliga, att redan
de borde ge anledning till en allmän
omprövning av dessa subventioner. Familjebostadsbidragen
äro kombinerade
med en högsta inkomstgräns, vilken i
Stockholm för en trebarnsfamilj är ungefär
8 500 kronor taxerat belopp till statlig
inkomstskatt. Den, som väl en gång
fått bidrag och således vid själva ansökningstillfället
kom under inkomstgränsen,
är berättigad till bidrag under
fem år i följd därefter, även om inkomsten
sedan stiger. Den däremot, som med
ett än så ringa belopp låg över gränsen
vid ansökningstillfället, går helt miste
om bidrag. Det har visserligen diskuterats
om en fortlöpande inkomstprövning,
men nu ger statsutskottets majoritet
ett klart besked på denna punkt.
Det säges nämligen att inkomstprövning
skall ske endast vart femte år och då
på grundval av den till statlig inkomstskatt
beskattningsbara inkomsten i genomsnitt
för de senaste fem åren. Mig
förefaller det naturligt, att man borde
räkna inkomsten vid ansökningen av bidraget
på grundval av den genomsnittliga
inkomsten under en flerårsperiod.
Eljest kan man inte undgå den berättigade
kritiken, att dessa bostadsbidrag
falla slumpvis, och de bostadspolitiska
organen få då lätt en stämpel på sig såsom
ett godtyckes företrädare. Allmänheten
bibringas onekligen lätt en uppfattning
att bostadsmarknaden styres
med föga visdom.

När det gäller den bristande balansen
på bostadsmarknaden, förefaller det, som
om utskottets majoritet tydligen inför
det förestående valet vore särskilt angelägen
att undervärdera sambandet mellan
lönestegringarna å ena sidan och hvresstoppet
å den andra. Jag vill i detta
sammanhang efterlysa den utredning,
som justitieministern i samband med

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

framläggandet av propositionen om förlängning
av hyreslagen aviserade, rörande
avvecklingen av denna den mest efterhängsna
av krisregleringarna. Regeringen
förefaller icke särskilt angelägen
att igångsätta denna utredning, då enligt
vad jag försport direktiv för utredningen
ännu ej lia utarbetats och än
mindre något personval gjorts. Återgången
till den fria ekonomien måste
emellertid enligt min mening skyndsamt
utredas. Då problemkomplexet är synnerligen
intrikat och man förmodligen
får tänka sig ett stegvis upphävande av
hyresregleringen, är det en verklig fara
i varje dröjsmål.

Enligt min mening, herr talman, är
den bostadssökande allmänheten icke
betjänt av en fortsatt »trampa på»-politik
i subventioneringens och regleringens
tecken mot en kommunal ensamrätt till
bostadsbyggande och bostadsägande, där
till slut den bostadssökande kommer att
förlora sitt fria val och där den kostnadsförbilligande
produktionskonkurrensen
kommer att utplånas.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få ansluta mig till de reservationer
på olika punkter i det föreliggande utlåtandet,
som ha avgivits av herr Mannerskantz.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr talman!
Herr Wehtje drog upp samma
diskussion, som fördes i kammaren i
fjol och året dessförinnan i dessa frågor.
De synpunkter, som han framförde,
voro väl också desamma som man från
herr Wehtjes håll redan tidigare utvecklat,
och något annat var jii inte heller
att vänta. Även de synpunkter, som anföras
i den kungl. propositionen, äro
desamma som Kungl. Maj:t förra året hade
på dessa frågor. Den tvist, som här
pågår, bevisar bara, att det finns två
ganska skilda meningar om hur bostadspolitiken
i vårt land skall drivas.

Herr Wehtje efterlyste regeringens avsikter
med den bostadspolitik som har
lanserats. Det var särskilt på en punkt
som han ville ha besked, nämligen huruvida
vår avsikt är att på olika sätt

stödja kommunala och allmännyttiga bostadsföretag
i sådan utsträckning, att
den enskilda och privata bygnadsverksamheten
helt kommer att försvinna. Vi
ha ju redan många gånger klart deklarerat
vår ståndpunkt i dessa frågor, och
de principer för bostadspolitiken, som
riksdagen fastställde redan år 1946 och
1947, gälla alltjämt. Avsikten med alla
dessa statliga stödåtgärder är ju att i
första hand främja en spekulationsfri
byggnadsverksamhet, eller med andra
ord att främja kommunernas, de kooperativas
och allmännyttiga företagens insatser.
Vi anse alltjämt att det är fördelaktigare
för den bostadssökande allmänheten
och hela det svenska folket,
om de, som behöva bostäder, få bo i
kommunala eller av kommunerna kontrollerade
bostadsfastigheter. Vi ha inte
vid något tillfälle stuckit under stol med
vår uppfattning härvidlag. De senaste
årens utveckling på bostadspolitikens
område har enligt vår mening också varit
lyckosam.

Herr Wehtje säger att stödet till de
kommunala och allmännyttiga bostadsföretagen
dödar eller i varje fall starkt
hindrar den privata byggnadsverksamheten.
Dessutom försvagas enligt hans
mening därigenom konkurrensen mellan
de kommunala och privata byggmästarna.
På den punkten kan man ha delade
meningar. Det har, betonar jag, inte vid
något tillfälle här varit meningen att
skapa något kommunalt byggmonopol.
Uppförande av bostäder i kommunernas
egen regi har inte direkt fått stöd av
statsmakterna. Herr Wehtje vet också alt
den byggnadsproduktion i landet, som
bedrives i direkt kommunal regi, inskränker
sig till att omfatta blott något
mellan fem och tio procent av hela bostadsproduktionen
i landet. De kommunala
och allmännyttiga företagen bygga
i allmänhet på entreprenad. De privata
byggmästarna ha, såsom det har sagts
vid många tillfällen, där sin stora chans.
Dessutom måste jag säga, att konkurrensfaktorn
är ganska oklar i ett läge,
där vi ha bostadsbrist och hyresreglering.
Varken de privata byggmästarna
eller kommunala företagen ha någon

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

chans att genom fullständigt fri konkurrens
på marknaden kunna bevisa, vilken
form av bostadsproduktion som innebär
de största fördelarna, eftersom ju
hela området för närvarande är reglerat.

Från högerhåll har nu föreslagits, att
den övre gränsen för de statliga tertiärlånen
skall fastställas till 90 procent av
avkastningsvärdet i stället för nuvarande
100 procent för kommunala och 95
procent för kooperativa företag. Samtliga
borgerliga ledamöter i statsutskottet
stå bakom denna reservation till utskottets
utlåtande, vilket klart pekar på
att de borgerliga här vilja införa en annan
bostadspolitik än den som nu föres.
Det är ju också något som för oss
redan varit känt. Man bortser härvid
från att kommunerna äro med och taga
risker tillsammans med staten. Det är
inte så, att kommunerna äro helt befriade
från risker. Bestämmelserna äro utformade
på sådant sätt, att kommunerna
dela risken med staten. Den anmärkning,
som framföres i högermotionen
att det nuvarande systemet uppmuntrar
kommunerna till lättsinne, kan därför
icke vara berättigad. När det gäller de
kooperativa företagen, får man heller
inte glömma, att om man skulle försämra
villkoren för dem, kommer den del
av allmänheten, som vill skaffa sig bostäder
i kooperativa fastigheter eller
bostadsrättsföreningar, att minskas. Vi
trodde verkligen, att det var ett allmänt
intresse att en så stor del av befolkningen
som möjligt skulle få tillfälle
att bo i bostäder, där vederbörande har
ett visst inflytande och också gjort en
viss ekonomisk insats. Om denna insats
skulle ökas till 10 procent i stället för
5, kommer detta givetvis att medföra
en hård sållning av de bostadsbehövande,
vilket enligt vår mening icke
kan vara till någon fördel.

I herr Wehtjes anförande kom det
fram samma tongångar som i högermotionen.
Man gör gällande, att den bostadsbrist,
som vi faktiskt ha i landet,
är ett resultat av den statliga bostadspolitiken
och att den bl. a. skulle ha
uppstått på grund av att det icke finns
fri konkurrens i fråga om bostadspro -

duktionen. Den bostadsbrist, som vi ha
i dag och vars existens är allmänt
känd, har faktiskt sitt ursprung i förhållandena
under de första krigsåren
med den då svaga byggnadsverksamheten
i landet. Om man följer utvecklingen
från 1940 och fram till nu samt
dessutom tar hänsyn till de befolkningsförändringar,
som ha skett, förstår man,
att den nedgång i byggnadsverksamheten
som förekom under åren 1940
—1942, ännu icke är återhämtad. Vi
ha helt enkelt icke kunnat fullständigt
återhämta denna nedgång. Nedgången
i byggnadsverksamheten under
de första krigsåren inträffade dessutom
vid en tidpunkt, då befolkningsutvecklingen
i landet framför allt i fråga om
antalet nybildade hushåll var i uppåtgående.
År 1939, då det här i landet
byggdes 59 000 bostäder, var ett rekordår
i fråga om antalet nytillkomna hushåll.
Åren efter 1939 fram till 1944 uppvisade
emellertid en fortsatt stegring av
hushållsbildningen, medan samtidigt bostadsbyggandet
kraftigt minskades. Detta
förorsakade en brist på bostäder
som ännu icke är återhämtad.

I herr Wehtjes anförande kom det
också fram en annan förklaring till bostadsbristen,
en förklaring som även
återfinnes i motionen, nämligen det faktum,
att det har inträffat en hyressänkning
särskilt i de äldre fastigheterna.
Denna hyressänkning skulle enligt herr
Wehtjes uppfattning bero på hyresregleringen,
som hållit hyrorna fastlåsta,
medan löneinkomsterna stigit. Det har
därigenom blivit en förändrad relation
mellan inkomster och hyror. Hyrorna
ta, säger man, nu i anspråk en allt
mindre del av familjernas inkomster än
tidigare. Det är klart att man kan finna
en viss förklaring till bostadsbristen
i det faktum, att efterfrågan på bostäder
självfallet ökar i en situation,
då hyrorna sluka en mindre del av den
enskildes inkomster. De undersökningar,
som gjorts inom bostadsstyrelsen,
visa dock att denna relativa hyressänkning
faktiskt spelar en mindre roll än
vad man tror. Undersökningarna ge
nog ganska klart belägg för att i själva

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

verket den brist på bostäder, som uppstod
i början av kriget, alltjämt gör sig
gällande. Den relativa liyressänkningen
inverkar självfallet på den enskilda familjens
val av bostad. Folk bär möjlighet
att söka sig större och bättre bostäder.
Den väldiga efterfrågan på bostäder,
som gör sig gällande, och den
brist, som kommer fram bl. a. i det stora
antalet bostadssökande på hyresförmedlingarna,
äro oftast just ett utslag av
att folk nu kan söka sig bättre och större
bostäder. Vi få emellertid icke glömma
bort att under hela 1940-talet var
giftermålsfrekvensen betydligt högre än
under 1930-talet. Vi ha dessutom haft
en stor inflyttning till tätorterna. Till
vårt land har, såsom alla känna till,
kommit en ström av flyktingar, som nu
ta ganska många bostäder i anspråk.
Vidare har dödlighetsprocenten sjunkit
under 1940-talet med de konsekvenser
som detta självfallet fått för situationen
på bostadsmarknaden. I samband med
den höjda levnadsstandarden har dessutom
inträffat en fortskridande upplösning
av generationssambandet. Den s. k.
hushållssprängningen har framför allt i
städerna medfört, att många, som tidigare
inte uppträdde såsom självständiga
bostadssökande, utan bodde tillsammans
med sina föräldrar, nu anmäla sig
såsom bostadssökande och göra anspråk
på att få en egen bostad. Denna utveckling
sammanhänger naturligtvis
med den ökade standarden. Förklaringen
till bostadsbristen får framför
allt sökas i dessa förändringar inom befolkningen.

En annan omständighet, som också
bör observeras, är att medan man under
1930-talet i huvudsak byggde små
bostäder — cirka 45 procent av alla
bostäder, som tillkommo på den tiden,
voro lägenheter om ett rum och kök —
ha vi nu tack vare den statliga bostadspolitiken
kommit över till en högre bostadsstandard.
Blott 15 procent av alla
nybyggda lägenheter utgöras för närvarande
av bostäder om ett rum och kök,
medan det vanliga är att man bygger
två- eller trerumslägenlietcr. Det har
alltså skett en påtaglig standardförbätt -

ring som resultat av den statliga bostadspolitiken,
som från början också
siktat just till att få till stånd denna
standardförbättring.

När man hör herr Wehtje, får man
närmast den misstanken, att han anser
att vi här i landet ha kommit upp i en
alltför hög bostadsstandard och att en
återgång blir nödvändig, om vi skola
kunna klara den aktuella situationen.
Samma misstanke får man, när man läser
högerns motion. Det är klart att
den linje, som herr Wehtje här rekommenderar
— återgång till en friare ekonomi
— skulle ge oss vissa möjligheter
att snabbt avskaffa bostadsbristen.
Om hyresregleringen upphävdes och hyresnivån
i den fria marknaden anpassades
efter efterfrågan, misstänker jag,
att den kraftiga stegring av hyrorna,
som man då måste räkna med, skulle
vara tillräcklig för att avskaffa en stor
del av bostadsbristen. Folk skulle då
tvingas att tränga ihop sig igen. Den
splittring av hushållen, som jag nyss
talade om, skulle säkerligen i stor utsträckning
upphöra. På så sätt skulle
man få till stånd ett jämviktsläge av
ungefär samma slag som existerade före
kriget.

I högerns motion påpekas att det innan
den statliga bostadspolitiken inleddes,
fanns ett överskott av lägenheter i
landet. Det är mycket riktigt. I Stockholm
uppgick bostadsöverskottet till 1,5
—2 procent. Men detta bostadsöverskott
var alls icke ett bevis för alt folk då
hade de bostäder, som man önskade,
eller att det inte fanns någon verklig
bostadsbrist. Jag såg för en tid sedan
några uppgifter i Stockholms stads statistiska
månadsskrift nr 8 för år 1949,
som i detta sammanhang äro rätt belysande.
Jag vågar inte gå i god för dessa
siffrors riktighet, men tillåter mig att
anföra dem med angivande av källan.
Det omtalas där, att år 1935, då det i
Stockholm fanns ett överskott av lediga
lägenheter, hade av samtliga gifta par i
Stockholm 87 procent egen lägenhet. Detta
var, betonar jag, vid eu tidpunkt, då
det fanns ett överskott på lediga bostäder.
Samma tabell visar att år 1948 hade

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

95 procent av de gifta paren i Stockhoim
egen bostad. .lag vågar, som jag nyss sade,
inte gå i god för dessa uppgifters
riktighet, men man har inom bostadsstyrelsen
sagt mig, att den tendens, som
framgår av denna statistik, är riktig. Det
har trots bostadsbristen skett en uppenbar
förbättring för familjerna i fråga om
deras bostadssituation. Detta sammanhänger
naturligtvis med den relativa
sänkning av hyrorna, som jag tidigare
talat om, men även med de bostadsrabatter
av olika slag, som ha utgått under
de senaste åren och som ha möjliggjort
för de ekonomiskt sämst ställda att
skaffa sig familjebostäder av en sådan
beskaffenhet som de icke kunde hålla
sig med under 1930-talet, då den statliga
bostadspolitiken ännu var i sin linda.

Samma motsättning, som kommer fram
i denna grundfråga, framträder också
när det gäller förslaget om inrättandet
av pensionärsbostäder i vanliga bostadsfastigheter,
som ju tillstvrkes av både utskottsmajoriteten
och reservanterna, ehuru
man på borgerligt håll menar att bestämmelserna
böra utsträckas till att
gälla även av enskilda ägda fastigheter.
Det är emellertid inte så enkelt att utan
vidare lämna subventioner till enskilda
fastighetsägare. Man står i varje fall på
en mycket säkrare grund, om man härvidlag
har att göra med kommunala och
allmännyttiga företag, särskilt när det
gäller en försöksverksamhet av den relativt
blygsamma omfattning som det här
är fråga om. Dessutom vill man ju gärna
ha en viss erfarenhet framför allt i
fråga om lämpliga bostadstyper och erforderlig
bostadsstandard, innan det kan
bli aktuellt att utvidga bidragsbestämmelserna
till att gälla även av enskilda
ägda fastigheter. Att en utsträckning av
bidragsrätten kan bli aktuell redan dessförinnan,
vill jag ingalunda förneka, men
det torde vara uppenbart att bestämmelserna
icke kunna utvidgas till att omfatta
alla av enskilda ägda fastigheter.
Jag föreställer mig att det skulle vara
uteslutet att ge subvention för pensionärsbostäder
i sådana fastigheter, som
ha tillkommit utan några statliga lån och
i vilka hyrorna äro högre än i kommu -

nala fastigheter och i sådana hus som
uppförts med statliga lån.

På en punkt har utskottet gått emot
Kungl. Maj:ts förslag, nämligen i fråga
om trekronorsbidraget. Utskottet har
därvidlag icke ansett sig kunna biträda
Kungl. Maj:ts förslag om att kommunerna
skola bidraga till finansieringen av
trekronorsbidraget. Att detta förslag
framkommit, beror på att tillsynsmyndigheten,
bostadsstyrelsen, som har den
största erfarenheten på detta område,
liar ansett att handläggningen av trekronorsbidraget
ute i kommunerna har givit
anledning till anmärkningar. Dessa anmärkningar
ha även preciserats. Bostadsstyrelsen
har klara belägg för att vissa
kommuner låtit bidrag utgå till familjer
som ha haft relativt stora inkomster. Jag
måste säga att det skulle ha varit svårt
för Kungl. Maj:t att inte acceptera bostadsstyrelsens
förslag, när det har denna
bakgrund. Vi ha ändå inte helt kunnat
följa bostadsstyrelsen, som ville införa
vissa bestämda inkomststreck.
Kungl. Maj:t har ansett, att om kommunerna
själva få vara med om att finansiera
trekronorsbidraget, behöva vi inte
införa några bestämmelser om inkomststreck,
utan kommunerna kunna då som
hittills få en möjlighet att utan krångel
och bvråkratism uppifrån själva handhava
fördelningen av dessa bidrag, som
vi alltjämt tro ha en viss uppgift att fylla.
Vi anse det bättre att aktualisera frågan
redan nu, innan kommunerna fått för
stora utgifter på detta område, än att
vänta några år, då det kanske blivit en
alltför stor och betungande utgift för
kommunerna. Jag vill erinra om att detta
för kommunerna i allmänhet inte är
någon stor sak. Det är en stor utgift
för Stockholm. Ett genomförande av
Kungl. Maj:ts förslag skulle där medföra
en utgift för exempelvis budgetåret
1949/50 på 337 000 kronor. Men för
övriga kommuner i landet rör det sig
om ganska blygsamma belopp. För exempelvis
Göteborg gäller det 19 000 kronor,
för Malmö 12 000 kronor, Falköping
200 kronor, Borlänge 150 kronor o. s. v.
Det är således ganska blygsamma utgifter
som komma att följa, om förslaget ak -

Onsdagen den 17 mai 1950 fm.

Nr 18.

Anslag till

tualiseras. I en framtid komma de dock
att bli väsentligt större, eftersom man
får räkna med att kommunerna komma
att ta trekronorsbidraget i anspråk i
större utsträckning än tidigare. Det är
därför som vi hålla på att det är lika bra
att denna sak ordnas nu.

Herr Ohlon pläderade emot regeringens
förslag, och folkpartiet, som i en
motion till årets riksdag i princip anslutit
sig till Kungl. Maj:ts förslag, har
sedan i sin reservation i utskottet gått
emot förslaget och begärt en utredning.
Men innan utredningen är färdig, begär
folkpartiet att man skall utvidga bestämmelsernas
tillämpningsområde, så att
trekronorsbidraget skall kunna utgå till
alla fastigheter. Det är en ganska egendomlig
utveckling under några månader.
Högern och bondeförbundet ha yrkat
rent avslag och mena att trekronorsbidraget
bör upphöra.

Enligt min mening har trekronorsbidraget
en stor uppgift att fylla. Den
handläggning, som skett, har kritiserats.
Det är kanske fog för den kritiken,
men man kommer ändå inte ifrån,
att trekronorsbidraget på sin tid motiverades
med att man därmed skulle kunna
hjälpa familjer som bodde i bristfälliga,
saneringsfärdiga bostäder till bättre och
hyggligare bostäder. Man angav särskilt
att det skulle vara familjer, där det rådde
sjukdom. Vad som då anfördes är alltjämt
aktuellt. Vi stå, såsom framgår av
propositionen, inför saneringsuppgifter
i städerna. Den, som känner till, hur
det är, vet att i en mängd av dessa
centralt belägna, äldre fastigheter med
låga hyror bo familjer, som komma att
få mycket svårt att flytta in i nya bostäder
— som naturligtvis komma att erbjudas
dem i samband med saneringen
— där hyrorna äro väsentligt högre. Om
trekronorsbidraget användes för att biträda
familjer vid sådana tillfällen, har
det en verklig uppgift att fylla, och därför
anser jag att det iir orimligt att nu
föreslå att trekronorsbidraget skall upphöra.
Att man måste utreda, hur det i
framtiden skall tillämpas, råder vid efter
den här diskussionen inte någon tvekan
om.

8 Första kammarens protokoll 1950. Nr 18.

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr talman! Den motsättning, som
även i år kommer fram i bostadsfrågan,
är ett uttryck för, såsom jag sagt förut,
att det här råder delade meningar om
hur kraftigt det statliga ingripandet på
bostadsförsörjningens område skall vara.
Där står regeringen fortfarande fast
vid den uppfattningen, som riksdagen
också har accepterat, nämligen att bostadsförsörjningen
bör i första hand vara
en samhällelig angelägenhet och att
kommunerna skola bära huvudansvaret.
Därför är förslaget i år också utformat
med tanke på att främja dessa kommunala
och allmännyttiga företags verksamhet.

Herr WEHTJE: Herr talman! Statsrådet
Andersson framhöll att jag skulle ha
påstått att bostadsbristen skulle ha framkommit
som ett resultat av den bostadspolitik
som förts. Det har jag nu aldrig
sagt. Bostadspolitiken har väl kanske
medverkat till att bostadsbristen kommit
att framstå sådan som den nu är, men
att den förda politiken uteslutande skulle
ha varit anledningen till detta, bär jag
inte påstått.

Herr statsrådet säger å andra sidan
själv att den gynnsamma utveckling, som
vi haft på bostadsförsörjningens område,
är att tillskriva den statliga bostadspolitiken.
Det skulle jag vilja bestämt bestrida,
ty det förhåller sig väl ändå så,
att vi här ha flera samverkande faktorer,
som å ena sidan resulterat i att vi ha
fått en väsentligt mycket bättre bostadsförsörjning
än tidigare men å andra sidan
icke kunnat leda därhän, att vi helt
kunnat komma ifrån bostadsbristen. Jag
vill peka på att effektiviteten i själva byggandet,
rationellare byggnadsmetoder
och bättre material ha gjort att vi kunnat
förbilliga bostadsbyggandet högst
avsevärt. Det har alltså inte bara skett
genom subventioner och statliga bidrag,
utan allt detta sammantaget har åstadkommit
att vi fått en bättre behovstäckning.

Nu menar jag att alla de krafter, som
verka till en naturlig förbättring av bostadsförsörjningen,
böra få verka. Men

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

det få de inte, om man skall överföra bostadsbyggandet,
bostadsplaneringen och
bostadsförvaltningen uteslutande till
kommunägda företag, såsom man nu tydligen
strävar efter. För min del åsyftar
jag inte att de kooperativa företagen inte
skola likställas med de enskilda — dem
räknar jag också till enskilda företag.
Vad jag emellertid vänder mig emot är
att de kommunägda företagen nu skola
skjutas i förgrunden och få extra stöd.
Det tror jag inte kommer att leda till en
bättre lösning av vårt bostadsförsörjningsproblem.

Jag efterlyste i mitt första anförande
vilka resultat man möjligen skulle kunna
peka på som ge vid handen att bostadsförsörjningen
skulle bli billigare
ordnad genom insatser från kommunernas
sida. Jag har inte fått något svar på
den frågan. Jag har ställt den tidigare,
när vi diskuterat dessa problem, men
har inte heller då fått något svar, och
det har inte kunnat påvisas efter de
mycket ingående utredningar som på detta
område äro gjorda här i Stockholm.

Herr statsråd! Det gäller inte bara
själva bostadsbyggandet — herr statsrådet
överförde problemet till det avsnittet
— ty där medger jag att man i viss
utsträckning inbjuder till konkurrens
olika byggnadsföretagare emellan, utan
det gäller hela området, alltså planering,
markförvärv, byggande, ägande och förvaltning.
Tar man detta som en enhet,
är det klart och tydligt att det inte nu
ges tillfälle till fri konkurrens på jämbördiga
villkor.

Vidare påstod herr statsrådet att den
nuvarande bostadsbristen var ett ännu
eftersläpande resultat av det eftersatta
bostadsbyggandet under de första krigsåren.
Jag tror för min del att det ha vi
hunnit förbi; den faktorn verkar inte
nu längre, utan vad vi ha att räkna med
äro de förhållanden som erbjudas den
bostadssökande allmänheten. Vi ha —
och det tycker jag för min del är utmärkt
att vi kunnat rå med hittills —
kunnat bjuda bostäder till sådana hyror,
att med de förbättrade inkomsterna folk
har kunnat skaffa sig rymliga ocli goda
bostäder. Det hoppas jag att vi skola

kunna fortsätta med så länge vi över
huvud taget ha råd till det, och jag
tror att det är en mycket viktig uppgift
för både samhället och den enskilde att
främja denna utveckling. Den främjas
emellertid bäst, om alla goda krafter
medverka, och man bör således inte utestänga
eu stor grupp samhällsmedborgare
som varit inriktad på att arbeta för
dessa uppgifter.

Vad sedan angår ett medgivande av
gynnsammare villkor till de kommunägda
företagen, går ju regeringen vidare
på den vägen. Statsrådet framhöll att
han inte kunde tänka sig alt frångå den
regel, som är angiven i propositionen, att
särskilda pensionärshemssubventioner
endast skulle lämnas i fråga om sådana
pensionärsbostäder som kunde inrymmas
i kommunägda eller s. k. allmännyttiga
bostadsföretag. Men det är väl inte bostadsföretagarna
som subventioneras,
utan det är väl pensionärerna som erhålla
ett stöd! Man skulle väl kunna vara
så frigjord, att man lämnade detta stöd
vare sig pensionärerna bo i en lägenhet,
tillhörande ett s. k. allmännyttigt bostadsföretag,
eller i en lägenhet tillhörande
ett privat bostadsföretag. När de
bo i enskilda fastigheter, kan man ju
som villkor för att stödet skall utgå uppställa
det kravet, att hyran och standarden
i hyreshuset skola vara jämförbara
med vad de allmännyttiga företagen kunna
erbjuda.

Herr talman! Jag har inte med vad
jag nu sagt och med mitt tidigare inlägg
syftat till annat än att det borde
vara statsmakterna angeläget att se till
att alla goda krafter, som vilja arbeta för
en fortsatt lycklig utveckling av våra
bostadsprobem, skola få tillfälle att samverka.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Jag
har begärt ordet med anledning av herr
statsrådets anförande. Jag kan i stort sett
instämma däri när det gäller beskrivningen
av läget och orsakerna till bostadsbristen,
och särskilt kan jag instämma
i den delen i slutet av statsrådets
anförande, där han behandlade frå -

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

gan om den relativa sänkning av hyran
som ägt rum och som lett till en helt
annan bostadsstandard och ökade krav
från de bostadssökandes sida.

Det är uppenbart, att även om vi under
krigets första år hade kunnat bygga
i samma takt som vi gjorde före kriget,
skulle vi i alla fall haft bostadsbrist nu.
Med hänsyn till den hyressättning som
för närvarande råder, ha de ökade kraven
på att erhålla bättre bostäder kunnat
tillgodoses, och sådana, som tidigare
nöjt sig med att vara inneboende under
relativt enkla förhållanden, ha nu fått
en bättre löneställning, och hyreskostnaderna
ta i anspråk en så pass ringa
del av den totala inkomsten, att de ha
ansett sig kunna ha råd att hyra egen
bostad i stället för att som tidigare, i
varje fall när det gäller många ensamstående,
ha varit inneboende i något
möblerat rum. Det är en utveckling som
vi skola vara glada över, ty det är uppenbart
att det innebär en ökad trevnad
för dessa personer att få en egen
lägenhet.

Det förefaller emellertid, som om man
skulle ha kunnat jämka på de olikheter
som nu förefinnas mellan den kommunala
och kooperativa samt den enskilda
företagsamheten. Därvidlag har det nu
varit så pass stora differenser, att det
inte funnits någon möjlighet för de enskilda
att följa med. Jag tror att det
skulle verka stimulerande, om man här
åstadkom en utjämning, och jag kan inte
fatta, varför det skulle vara så felaktigt,
om man för exempelvis ett kommunalt
hygge skulle sätta belåningsgränsen vid
90 procent. Jag tycker tvärtom att det
skulle vara mycket väl motiverat. Regeringen
har ju också föreslagit en ändring
beträffande trekronorsbidraget,
varigenom större kontroll skulle vinnas.
Jag tror nog att man kan ställa samma
krav när det gäller själva byggandet.

Vad gäller trekronorsbidraget är det
inte någon nyhet som lanserats från
folkpartiets sida, såsom jag tyckte att
herr statsrådet gjorde gällande i sitt anförande,
Vi ha i flera år hävdat, att om
man skall fullfölja detta beslut om trekrouorsbidraget,
bör bidraget i rättvi -

sans namn även utgå för familjer som
bo i andra fastigheter än kommunägda
och som ha lägenheter, vilka motsvara
de krav som ställas på sådana lägenheter,
där trekronorsbidraget skall utgå.
Jag kan inte förstå att det här skulle
vara motiverat med någon skillnad i
hyran. Även i de flesta enskilda fastigheterna
äro hyrorna fastställda av hyresnämnden.
Jag kan alltså inte se att
det skulle möta något större hinder att
där tillämpa bestämmelserna om trekronorsbidraget.

Det nuvarande förhållandet har väckt
en viss opposition hos åtskilliga hyresgäster,
och det är icke att undra på, ty
de säga sig: »Där bor den och den familjen
för en så och så stor hyra, till
vilken det utgår bidrag med tre kronor
per nr, medan jag för min bostad får
betala en högre hyra och dessutom via
detta statsbidrag får bidraga till hyran
för den andra familjen som får bidrag
från staten.» Det kan inte förtänkas att
folk reagerar mot detta. De få via skatt
till staten bidraga med en viss del av
den summa, som den andra hyresgästen
får sin hyra nedsatt med genom detta
trekronorsbidrag. Skall trekronorsbidraget
bestå, bör man enligt min mening
också se till, att det i rättvisans intresSe
kommer alla hyresgäster till del, som ha
liknande inkomstförhållanden och bo i
bostäder som motsvara de krav, som
ställas på lägenheterna i de kommunägda
husen.

Nu har emellertid trekronorsbidraget
tillämpats endast på försök, och man
bär inte varit på det klara med om det
skall fortsätta. Det är möjligt att den
dagen inte är så långt avlägsen, då det
visar sig att det inte går att fullfölja
denna bidragsverksamhet, emedan den
skulle medföra alltför stora utgifter och
dessutom skapa en viss orättvisa.

Det är ju också en annan orättvisa
med detta trekronorsbidrag, nämligen att
det bara är städerna som få del därav,
i varje fall i större utsträckning. Landsbygdens
befolkning har inte någon nytta
av denna verksamhet, ty där är det ju
så få som ha någon möjlighet att tillgodogöra
sig avdraget. Det framgick ju

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

för övrigt av herr statsrådets siffror,
att det var ganska små belopp som utgingo
till städerna i landsorten och att
det var Stockholm, som fick den överväldigande
största summan. Man kan
väl ifrågasätta, om ett system, varigenom
landsbygden skall hjälpa till att betala
hyrorna i Stockholm, verkligen kan vara
rättvist. Jag tänker t. ex. på Borlänge,
som fick ett bidrag på endast 150 kronor.
Jag måste fråga mig vart dessa bidrag
gå, när en sådan stad som Borlänge
inte får mera än 150 kronor. Jag anser
att saken måste omprövas, ty det kan
inte vara skäligt, att hela landsorten
skall på detta sätt bidraga till att betala
hyrorna för dem som bo i Stockholm.

Det är dessa synpunkter, herr talman,
jag har velat framföra i denna fråga. Vi
från folkpartiets sida hävda, att antingen
skall man tillämpa systemet i fortsättningen
på en rättvisare basis eller
också får man avföra det såsom icke
genomförbart.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr
talman! Endast en kort replik.

Jag har inte varit inne på frågan, om
de kommunala företag, som bygga bostäder
i egen regi, bygga billigare än
enskilda företag. Det har jag ingen klar
föreställning om. Jag har endast försökt
komma åt den överdrivna föreställning,
som här spritts, att det förekommer en
omfattande byggnadsverksamhet i direkt
kommunal regi. Vi ha endast ett fåtal
kommunala byggnadsföretag i landet. De
största äro här i Stockholm, och det är
väl det som gör att saken särskilt uppmärksammas,
men i övriga städer är
detta icke någon vanlig företeelse. Jag
nämnde tidigare, att de kommunala företagen
endast representera sammanlagt
fem, högst tio procent av hela bostadsbyggnadsverksamlieten.
De företräden,
som de kommunala och allmännyttiga
företag ha, vilka förvalta bostäder, äro
företräden såsom förvaltande organ, och
det är ju närmast det som denna bostadspolitik
stöder.

Jag är fullt medveten om att de privata
byggmästarna naturligtvis inte äro till -

fredsställda med att i huvudsak endast
få bygga på entreprenad. Missnöje över
detta förekommer, men jag vill stryka
under vad jag har sagt tidigare, att det
här ingalunda är fråga om att skapa en
ordning, som utesluter den konkurrens,
som ligger däri att vi ha både privata
företag, som bygga bostäder i egen regi,
och andra. Bostadspolitiken bär enligt
vår mening främjat konkurrensen på det
sättet, att vi i fortsättningen vid sidan
av varandra komma att ha kommunala
och privata företag i konkurrens.

Vad beträffar trekronorsbidraget slutligen
är jag nog klar över att det så småningom
måste utgå även i enskilda fastigheter.
Den frågan har mycket ingående
diskuterats, när detta förslag kom
fram, och det som gjorde att man inte
fört fram förslaget i den formen nu är
ju att byggandet av bostäder för pensionärer
hittills i första hand varit en kommunal
angelägenhet, och när man nu
söker sig nya och, som jag tror, riktiga
vägar, har man med detta blygsamma
anslag på 100 000 kronor, som begäres
för nästa budgetår, velat pröva sig fram,
och då pröva sig fram i de kommunala
och allmännyttiga företagen. Det är nu
nämligen viktigt att finna de riktiga lägenhetstyperna.
Man kan t. ex. inte gärna
enligt vår mening placera en pensionärsbostad
i ett hus på låt oss säga fyra
våningar utan hiss. Det förefaller oss
orimligt. Det finns också en mängd
andra överväganden, som ha gjort att
man uttryckligen sagt ifrån att det här
är fråga om en försöksverksamhet.

Principiellt vill jag alltså inte göra
några direkta invändningar mot tanken
att dessa bestämmelser också skola gälla
de privata fastigheterna, men denna
möjlighet bör enligt min mening undersökas
och undersöks också. Det är inte
så lätt att utan vidare lägga subventioner
i privata fastigheter, särskilt i sådana
fastigheter som ha högre hyror
än vad som är normalt i de kommunala
och allmännyttiga företagen. Där måste
man finna en särskild form för subventionen.
Ett dylikt subventionerande av
de privata fastigheterna förutsätter —
det får man inte glömma — en viss kon -

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

troll, och en permanent kontroll. Det
räcker inte med den hyresreglering vi
ha, utan del måste också till en annan
mera permanent kontroll, och det är jag
inte så alldeles säker på att de privata
fastighetsägarna vilja vara med om.

Det är dessa skäl som gjort att förslaget
denna gång är begränsat till att gälla
uteslutande de kommunala och allmännyttiga
företagen.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Rent
teoretiskt är det ju klart, att det finns
möjligheter till byggande i enskild regi
vid sidan om de kommunala och allmännyttiga
företagen, men i praktiken
har ju kvottilldelningen varit sådan under
senaste tiden, att kommunerna för
sina byggen, och kanske också för de
allmännyttiga företagen, ha tagit så stor
del av kvoten, att det inte funnits någonting
kvar för de enskilda företagen.
Även om det finns en teoretisk likställighet,
blir det således i praktiken ingenting
över av kvoten för de enskilda
byggmästarna. Det är ju om den saken
som striden har stått i Stockholms
stadsfullmäktige, där man också åstadkom
en förändring vid sista sammanträdet.
Det är dessa tendenser som ha
legat hindrande i vägen. Vi få emellertid
hoppas, att den dagen inte skall
vara så långt avlägsen, då större frihet
på detta område skall göra sig gällande,
och det är min bestämda uppfattning
att när den dagen kommer skall det
inte heller dröja länge förrän bostadsbristen
på de flesta platser helt är avhjälpt.

Herr WEHTJE: Herr talman! .lag skulle
vilja falla tillbaka på statsrådet Anderssons
sista yttrande. Av det skulle
väl kunna utläsas, att om man kunde
finna för pensionärshem lämpliga lägenheter
i av enskilda byggnadsföretagare
uppförda hus, lägenheter som kunde
hyras ut till konkurrenskraftiga hyror,
skulle det inte finnas något hinder
för att pensionärshemmen inrymdes i
sådana fastigheter. Jag förutsätter att
den kontroll, som statsrådet talade om,

blir man tvungen att utöva även gentemot
de s. k. allmännyttiga företagen,
och den behöver ju inte bli mera betungande,
när den skall utövas gentemot
de enskilda fastighetsägarna.

Vad sedan angår statsrådet Anderssons
uttalande, att man från statsrådets
sida vill ge tillfälle till en fri tävlan
mellan olika byggnadsföretagare för att
på så sätt bidraga till bostadsförsörjningens
ändamålsenliga lösande, vill
jag peka på att det ju inte kan bli fråga
om någon tävlan i längden, när den ena
gruppen blir avsevärt gynnad i ekonomiskt
hänseende genom lån och bidrag
och även ges företräde vid tilldelningen
av tomtmark och beviljandet av byggnadstillstånd,
medan de övriga komma
i andra eller tredje rummet. Jag tror
inte att man i längden kan räkna med
någon möjlighet till tävlan på de tävlingsvillkoren.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Mannerskantz
m. fl. därom anförda reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Maiinerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 135 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Mannerskantz
in. fl. därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt toteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 63.

Punkten II.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, beträffande åtgärder
för avhjälpande av bostadsbristen,
besluta, att i motionerna I: 438 och II:
528 framställda förslag i denna del icke
skulle till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I motiveringen hade utskottet yttrat:

»Frågan om åtgärder för att avveckla
bostadsbristen har på grund av bostadsmarknadsutvecklingen
under senare tid
fått ökad betydelse. Utskottet ansluter
sig till föredragandens uppfattning, att
varje möjlighet som ges att öka bostadsbyggandet
bör tillvaratagas. I motionerna
I: 438 och II: 528 har framförts den
tanken, att den bristande balansen mellan
tillgång och efterfrågan på bostäder
har sammanhängt med en reell hyressänkning,
vilken uppkommit därigenom
att löneinkomsterna stigit avsevärt mer
än bostadskostnaderna. Utskottet har
icke kunnat finna, att motionärerna givit
belägg för att sagda hyressänkning
på ett avgörande sätt stimulerat efterfrågan,
räknad i lägenheter. Inkomststegringens
betydelse för en höjning av
främst barnfamiljernas bostadsstandard
torde däremot icke kunna ifrågasättas.
Utskottet förutsätter, att de inom bostadsstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen
pågående undersökningarna, vilka
äro avsedda att ge säkrare hållpunkter
för en bedömning av förutsättningarna
för en avveckling av bostadsbristen,
skola komma att belysa bl. a. i vad
mån inkomststegringarna stimulerat lägenhetsefterfrågan.
Innan dessa undersökningar
slutförts synas jämkningar i

grunderna för bostadspolitiken icke böra
företagas.»

Reservation hade anförts av herrar
Mannerskantz och Heiding, fröken Andersson
samt herrar Ivar Persson, Skoglund
i Doverstorp, Svensson i Grönvik,
Pettersson i Dahl och Birke, vilka ansett
dels att det nyss återgivna stycket av
utskottets motivering bort hava följande
lydelse:

»Även om jämkning i grunderna för
statliga lån till flerfamiljshus torde medverka
till att den för bostäder tillgängliga
investeringsvolymen kommer att
användas på effektivaste sätt, synes det
utskottet nödvändigt, att även sådana
omständigheter beaktas, som stimulerat
bostadsefterfrågan och därmed försvårat
bostadsbristen. I motionerna I: 438
och II: 528 har framhållits att ingen
faktor torde ha varit mera efterfrågestimulerande
än den som ligger däri,
att löneinkomsterna stigit avsevärt mer
än bostadskostnaderna. Utskottet anser
sig icke kunna jäva detta påstående.
Inom bostadsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
pågå undersökningar, som
äro avsedda att ge säkrare hållpunkter
för en bedömning av förutsättningarna
för en avveckling av bostadsbristen. Utskottet
förutsätter, att genom dessa undersökningar
eller i annan lämplig ordning
full klarhet kommer att skapas rörande
den ökning av bostadsefterfrågan,
som sammanhänger med den kraftiga
stegringen av inkomsterna, ävensom
att grunderna för bostadspolitiken bli
föremål för omprövning på grundval
av dessa undersökningars resultat.»;

dels ock att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, beträffande åtgärder
för avhjälpande av bostadsbristen, i
anledning av motionerna I: 438 och II:
528 i denna del, godkänna vad i reservationen
anförts.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Om statsutskottets representanter hade
fått sköta debatten såsom de räknat ut
det och såsom utskottsutlåtandet är
uppställt, hade det säkerligen varit
mycket enklare för kammarens ledamö -

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ter att få ett grepp om detta utlåtande.
.lag tycker det är beklagligt, att man,
när utlåtandet är uppställt punkt för
punkt i alla avsnitt, skall röra om det
hela på sätt som skett. Den punkt, som
nu skall behandlas, har blivit berörd
i den föregående debatten, men den har
inte berörts i anledning av vad utskottet
skrivit och ej heller i anledning av
vad reservanterna skrivit.

Det rör sig här om en skrivningsfråga,
och det gäller huruvida den bostadsbrist,
som är rådande här i landet
sedan många år tillbaka, är betingad av
den ena eller andra orsaken.

I de i detta ärende väckta motionerna,
nr 438 i första kammaren och
nr 528 i andra kammaren, har gjorts
gällande, att de stigande löneinkomsterna
ha bidragit till att stimulera efterfrågan
på bostäder, ett förhållande som
man tycker att utskottsmajoriteten skrivit
bort på ett alltför enkelt sätt, när
den säger, att motionärerna inte kunnat
ge belägg för den saken. Jag skall för
säkerhets skull ta några siffror, som ge
belägg för motionärernas påstående, så
få vi höra, om det är någon som vill
bestrida detta.

Om vi sätta lönenivån år 1939 till 100
och hyresnivån samma år också till 100
— den relativa hyresnivån blir ju då
också 100 -— skola vi finna, att lönerna
stigit oavbrutet år från år. Jag kan ta
hela serien. År 1940 var indexnivån för
lönerna 108, år 1941 116, år 1942 126
o. s. v. fram till år 1948, då den var
190. Hyrorna däremot ha stått praktiskt
taget stilla. Under de första åren av
denna period var hyresnivån år 1940
oförändrad vid 100 och år 1941 var siffran
101. Där stod den i två år, och höll
sig sedan vid 102 i fyra år. År 1947 hade
den stigit något, till 105, och år 1948
till 107. Den relativa hyresnivån, alltså
hyresnivån i förhållande till löneinkomsterna,
har gått ned från 100 år
1939 till endast 56 år 1948. Det betyder
ju, att hyresbeloppet har blivit eu allt
mindre del av det som lönerna användas
till, och jag tycker det skulle vara
ganska klart, att detta måste ha påverkat
efterfrågan på bostäder.

Sedan ha, såsom statsrådet Andersson
sade, givetvis även andra faktorer påverkat
hyresmarknaden, bland annat
den ökade giftermålsfrekvensen. Jag nekar
inte till att detta också betytt en
del, liksom den ökade inflyttningen till
tätorter och städer, men frågan är om
den senare hade blivit lika prononcerad,
om hyresnivån något bättre följt
med lönestegringarna.

Jag har velat anföra dessa siffror för
att visa, att motionerna givit belägg för
att utvecklingen gått i den riktning, som
jag här har påvisat. Jag tycker för övrigt
att detta inte är så mycket att tvista
om, ty såsom jag sagt är det i denna
andra punkt bara fråga om litet olika
skrivsätt. Utskottsmajoriteten säger, att
den förutsätter, att de undersökningar,
som pågå inom bostadsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
och som äro avsedda
att ge säkrare hållpunkter för en
bedömning av förutsättningarna för en
avveckling av bostadsbristen, skola
komma att belysa bland annat i vad
mån inkomststegringarna stimulerat lägenhetsefterfrågan.
I reservationen heter
det, att vi förutsätta, att genom dessa
undersökningar full klarhet skall
kunna skapas rörande den ökning av
bostadsefterfrågan, som sammanhänger
med den kraftiga stegringen av inkomsterna,
och att grunderna för bostadspolitiken
skola bli föremål för omprövning
på grundval av dessa undersökningars
resultat, ty vi mena, att det annars
inte tjänar något till att göra undersökningar.
Det är enligt vår mening
bättre att spara in undersökningskostnaderna,
om man inte kan räkna med
att kunna dra någon nytta av undersökningarna.
Sedan behöver man inte dra
den slutsatsen, att omprövningen skall
resultera i att man skall hissa upp hyrorna
lika mycket som lönerna stigit.
Det finns antagligen ganska lämpliga
medelvägar, som kunna leda till, att
man skall kunna slippa ifrån eu hel del
av de nuvarande rcgleringsanordningarna.

När det gäller bostadsbristen tycker
jag vi ha ett alldeles utmärkt bevis på
hur litet man bör fästa sig vid de prog -

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

noser, som ges från olika myndigheters
och även från regeringens sida, och det
är inte stor anledning att tro, att det i
fortsättningen kommer att spås mera
rätt. En av dem som väl borde vara allra
mest sakkunnig i fråga om att spå
om dessa ting är nuvarande generaldirektören
i bostadsstyrelsen, som ju har
varit en ledande man i den bostadssociala
utredningen. Han har inte varit
rädd att prestera spådomar vid olika
tillfällen, och jag skall be att till kammarens
protokoll få fästa några av dessa
spådomar under en liten följd av år,
så kunna kammarens ärade ledamöter
sedan själva bedöma, i vilken oerhört
stor omfattning spådomarna ha slagit
fel.

År 1944 få vi höra följande spådom:
»Avvecklingen av den marknadsmässiga
bostadsbristen är en engångsaffär, som
bör kunna klaras av tämligen snabbt,
dock icke på ett år. En bostadsproduktion
av denna omfattning — 45 000 lägenheter
per år i tätorterna — kan beräknas
tillräcklig för att avveckla bostadsbristen
inom ett par år och även
möjliggöra att de undermåliga lägenheterna
tämligen snart undanröjas.» Det
är inte dåligt lovat, herr talman, men sedan
säger han år 1945, året därefter alltså,
på följande sätt: »Det säger sig självt,
att denna brist inte kan avecklas på en
dag och inte heller på ett år. De kalkyler,
som gjorts på detta område, peka
mot att med nuvarande produktionsnivå
skulle bristen kunna vara i huvudsak
täckt först inom loppet av omkring tre
år, och med hänsyn till den allra senaste
tidens demografiska uppgifter
kanske man får räkna med någon ytterligare
förlängning av bostadskrisen, men
det kan i varje fall knappast bli fråga
om någon avsevärt längre tid.» Då har
han tydligen också tagit med de demografiska
synpunkterna. År 1946 fortsätter
han att spå och säger: »Vårens tillskott
av nya lägenheter har dock varit
osedvanligt stort, och om inte sakerna
trassla till sig alltför illa, bör 1946 kunna
komma att beteckna vändpunkten till
det bättre för bostadstillgången.» År 1947
får han också lov att säga någonting,

och då säger han så här: »Det förefaller
troligt, att en lättnad i bostadsbristläget
successivt, om än långsamt, kommer att
nås från denna sida av bostadsmarknaden»,
alltså tillbakavikande rörelse i äktenskaps-
och liushållsbildning, »även
om bostadsproduktionen under de närmaste
åren icke kan höjas över den nivå,
som gällt under senare år». År 1948 slutligen
säger han ungefär som det är, nämligen
på följande sätt: »Om man ser på
förutsättningarna för bostadsbyggande
och på bosättningsfrekvensen måste man
konstatera, att det icke under de allra
närmaste åren finnes utsikt till nämnvärd
bristavveckling.» Sedan undrar jag
vad han säger i år. Jag förmodar, att
han säger likadant som han sade år
1948. Detta visar, tycker jag, med all tydlighet,
att det är farligt att spå i alltför
stor utsträckning, ty då kanske man baserar
sina åtgärder på felaktiga prognoser.

Det har här sagts, jag tror av statsrådet
Andersson, att orsaken till bostadsbristen
skulle vara att de enskilda byggmästarna
byggde så litet just när kriget
bröt ut, närmast då under åren 1940 och
1941. Nu är det emellertid ett faktum,
att ett sådant företag som HSB, som ju
räknas till de allmännyttiga företagen,
minskade sin produktion mest av alla
vid denna tid och att de enskilda byggmästarna
minskade produktionen i betydligt
mindre grad än detta allmännyttiga
organ gjorde. Jag tror alltså inte
vi ha att söka grunden till bostadsbristen
där, utan grunden är såsom framhålles
i den motion, som vi behandla
under denna punkt, att man på detta
område subventionerat ulan att på vanligt
sätt göra en ransonering, med påföljd
att priset har blivit så lågt, att efterfrågan
blivit stor. En avvägningsfråga,
som jag tycker aldrig på allvar
diskuterats här i riksdagen, är denna:
Vilket är det mest onda, att man under
ytterligare några år kanske inte kan utvidga
bostäderna så mycket som man
vill, eller att man håller sig med en sådan
här bostadsbrist, som ju är en ytterst
besvärlig historia? Det är svårt att
säga, vilket som är det klokaste, men

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nog bör det finnas något mellanting,
som i varje fall är bättre än de förhållanden
som nu råda. Vi kunna väl
knappast räkna med att bostadsbristen
— det gäller inte bara i tätorterna, utan
även i de minsta samhällena på landsbygden
— skall kunna hävas under överskådlig
tid. Det vore möjligt att göra
detta snabbare, om man inte subventionerade
så kraftigt som man gör på
hela bostadsmarknaden, vilket ju dessutom
är ägnat att fördärva den svenska
kronans värde och statens finanser. Vi
komma till en sådan punkt litet längre
fram i detta utskottsutlåtande, när vi
skola behandla hyresrabatterna, men
den där politiken går igenom det hela.

Jag är av den uppfattningen, herr talman,
att avvägningen mellan ett avhjälpande
av bostadsbristen och ett höjande
av bostadsstandarden inte får göras
slumpmässigt, utan efter mera bestämda
linjer, och jag tror att det skall gå att
snabbare få bostadsbristen hävd, om
man minskar något på önskan att höja
standarden överlag.

Denna fråga sammanhänger med hyresreglering,
bostadssubvention, tillståndsgivning
och allt möjligt sådant,
och det är för vidlyftigt att nu här
framlägga ett konkret förslag. Jag bara
uttalar den meningen, att frågan bör göras
till föremål för ett mera metodiskt
genomtänkande, ty enligt min mening är
frågan om bostadsbristens hävande för
närvarande en så viktig sak, att man inte
får nonchalera den, såsom hittills
skett, under strävan att nå resultat på
annat sätt.

Under hänvisning till det sagda ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen nr 2), vilken är avgiven
av samtliga högermän och bondeförbundare
inom statsutskottet.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Som herr Mannerskantz har sagt,
är det bär endast fråga om en skrivning.
Den skrivning, som reservanterna ha föreslagit,
innebär snarast eu teoretisk
spekulation om vissa antaganden som
kunna göras. Nu är jag, herr talman, en

praktiskt betonad människa, och ehuru
jag ingalunda underskattar teoretiska
spekulationer och betraktelser tror jag
ändå att sådana ha rätt litet att göra
med praktisk politik. Jag tror att det
är en ganska underordnad fråga, hur
man ställer sig till dessa antaganden och
hypoteser som reservanterna anföra.
Framtiden får under alla förhållanden
utvisa hur det förhåller sig på den punkten.
Såsom utskottsmajoriteten påpekar,
undersöker ju bostadsstyrelsen förhållandena
på detta område, och det är
självklart att bostadsstyrelsen skall draga
de slutsatser av dessa undersökningar,
som äro möjliga att draga, och inrikta
politiken därefter, då man har tillräckligt
fasta hållpunkter.

Herr Mannerskantz vill säkert göra
gällande att löneinkomsterna ha spelat
en mycket stor roll för efterfrågan på
bostäder, och han vill fastslå detta genom
en undersökning, som väl herr
Mannerskantz och andra redan ha verkställt.
Vi äro inte så säkra på löneinkomsternas
betydelse i denna fråga,
utan vi vilja att den skall klargöras på
ett så långt görligt är riktigt sätt genom
en objektiv undersökning.

Herr Mannerskantz använde rätt lång
tid för att berätta om chefens för bostadsstyrelsen
spådomar, och han ville
väl därmed försöka inge kammaren den
föreställningen, att bostadsstyrelsen och
dess chef ha varit inne på felaktiga vägar
när det har gällt att draga upp riktlinjerna
för bostadspolitiken. Jag tror
emellertid inte att så är fallet. Herr
Mannerskantz konstaterade ju själv att
generaldirektören och chefen för bostadsstyrelsen
år 1948 beskrev läget sådant
det var, och det tycker jag ändå
inte är så dåligt av en spåman. Jag
måste nog säga att det är mer än man
kan säga om många av de partivänner
till herr Mannerskantz, som utöva spådomens
konst i rätt stor utsträckning.

Nu skall jag emellertid inte låta förleda
mig till alt gå utanför det sakliga
resonemanget, och därför ber jag, herr
talman, att med dessa få ord få yrka bifall
till utskottets hemställan under
punkt II.

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Efter det överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Mannerskantz m. fl. därom anförda reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Panklen III.

I motionen II: 419 av herr Lager m. fl.
hade föreslagits, att riksdagen skulle,
utom annat, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om snabba åtgärder för ökad
bostadsbyggnation samt för produktion
av byggnadsmaterial i tillräcklig omfattning
och till billigare priser.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten hemställt, att riksdagen måtte
avslå i motionen II: 419 framställda förslag
om åtgärder för ökad bostadsbyggnation
och för produktion av byggnadsmaterial.

Herr NORLING: Herr talman! Såsom
framgår av utskottsutlåtandet, har utskottet
på denna punkt yrkat avslag på
en kommunistisk motion, som har väckts
i andra kammaren och som syftar till
ett snabbt höjande av bostadsproduktionen
och till att staten skall vidtaga sådana
åtgärder som anses nödvändiga
för att brvta de enväldiga monopolföretagens
verksamhet inom byggnadsmaterialbranschen.

Produktion av byggnadsmaterial till
lägre priser kan endast åstadkommas genom
åtgärder av staten eller av stat och
kommun i samverkan. Kommunerna kunna
ju själva eller, om så behövs, i samråd
med staten, producera byggnadsmaterial,
som till självkostnadspris kan
ställas till den spekulationsfria byggnadsproduktionens
förfogande. Därmed
skulle monopolisternas makt att för sina
ekonomiska intressen utnyttja produktionen
kunna brytas. Samtidigt skulle
genom tillgången på billigare material
möjligheter öppnas för de tidigare bo -

stadslösa att erhålla bostäder till lägre
priser.

Bostadsproblemet är emellertid inte
bara en fråga om att åstadkomma ett
tillräckligt antal lägenheter. Det gäller
också att skapa moderna hälsobostäder
till hyror som äro överkomliga för de
mindre inkomsttagarna. Även om hyresregleringen
i stort sett kan ha fyllt uppgiften
att stävja ökningen av hyrorna
i gamla bostäder, har det trots allt i
nybyggnadsproduktionen förekommit
ganska avsevärda stegringar. Statsrådet
Andersson talade nyss om att han ansåg
att en viss hyressänkning hade inträtt.
Man kan emellertid inte påstå att
någon hyressänkning har skett när det
gäller nybyggda bostäder, för vilka årshyrorna
sedan år 1948 ha höjts med omkring
200 kronor. Denna kraftiga höjning
av hyrorna beror säkerligen främst
på ökningen av byggnadskostnaderna
och framför allt materialkostnaderna,
vilken i sin tur kan sägas härstämma
just från den monopolistiska verksamhet
som bestämmer priserna.

Från den 1 januari till den 1 juli 1939
ha priserna på byggnadsmaterial stigit
med 80,3 procent. Resultatet härav har
naturligtvis blivit att hyrorna i nybyggda
hus ha blivit så höga, att en del bostadslösa,
som inte ha tillräckligt god
ekonomi, ha måst tacka nej till erbjudanden
om bostäder i sådana nybyggda
hus.

Herr talman! I anslutning till vad jag
sålunda har anfört ber jag att få hemställa
om bifall till motionen II: 419.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till vad utskottet
på denna punkt har hemställt. Motivet
för utskottets hemställan är ju att,
även om det är önskvärt att kunna förbilliga
produktionen av byggnadsmaterial,
det är mycket svårt för motionärerna
att påvisa något sätt att åstadkomma
denna kostnadssänkning, önskemålet om
en sådan kostnadssänkning äro vi alla
överens om, men jag tror inte att uttalandet
av ett sådant önskemål i och för
sig leder till önskat resultat.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

Anslag till

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på bifall till motionen
II: 419 i nu förevarande del; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten IV.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten V.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, beträffande
saneringsverksamheten, besluta, att i motionerna
1:438 och 11:528 samt 1:440
och II: 527 i denna del framställda förslag
icke skulle till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

I motiveringen hade utskottet anfört:

»Föredraganden har framhållit, att
planläggningen och genomförandet av
saneringsverksamheten i första hand böra
ankomma på kommunerna, men att
det (kan visa sig ändamålsenligt, att staten
i viss utsträckning medverkar beträffande
de utredningar och undersökningar,
som krävas för att upprätta saneringsplaner,
och vidare att smärre
jämkningar i villkoren för statliga lån
till flerfamiljshus vidtagas i syfte att underlätta
finansieringen av nybyggnad
inom centrala stadsområden. Förevarande
spörsmål borde göras till föremål för
närmare utredning.

I motionerna I: 438 och II: 528 förordas,
att den i propositionen förutskickade
utredningen får avse jämväl frågan
om utsträckt lösningsrätt för tomtägare,
då delar av s. k. saneringsenhet befinna
sig i olika ägares händer. I motionerna
I: 440 och II: 527 åter föreslås, att statsmakterna
bestämt deklarera, att saneringsverksamheten
är en rent kommunal
uppgift.

I likhet med föredraganden anser utskottet,
att frågan om en mera omfattande
nybyggnadsverksamhet inom orternas
centrala delar är värd särskild upp -

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

märksamhet, även om för den närmaste
tiden saneringsverksamheten icke kan
givas större omfattning.

Den i motionerna I: 438 och II: 528
berörda frågan torde böra beaktas i samband
med den av föredraganden förutskickade
utredningen. Vad angår yrkandet
i motionerna 1:440 och 11:527 förutsätter
utskottet, att nämnda utredning
begränsas på det av föredraganden angivna
sättet.»

Reservation hade avgivits av herrar
Mannerskantz och Heiding, fröken Andersson
samt herrar Ivar Persson, Skoglund
i Doverstorp, Svensson i Grönvik,
Pettersson i Dahl och Birke, vilka ansett dels

att sista stycket i utskottets motivering
i denna del bort lyda sålunda:
»Den i motionerna I: 438 och II: 528 berörda
frågan torde böra beaktas i samband
med den av föredraganden förutskickade
utredningen. Utskottet biträder
den i motionerna I: 440 och II: 527 uttalade
meningen, att saneringsverksamheten
är en rent kommunal angelägenhet
och att den av föredraganden förutskickade
utredningen icke hör avse statliga
subventioner till saneringsföretag.»

dels ock att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, beträffande saneringsverksamheten,
i anledning av motionerna
1:438 och 11:528 samt 1:440
och 11:527 i denna del, godkänna vad i
reservationen anförts.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Det är ju här fråga om en sanering av
byggnadsbeståndet i äldre och centralare
delar av huvudsakligen större städer.
Med hänsyn till läget på bostadsmarknaden
får väl denna fråga inte någon större
aktualitet på ganska lång tid, och jag
tycker därför att det kanske inte hade
varit så nödvändigt att taga upp den till
behandling redan nu.

När nu i alla fall föredragande statsrådet
tagit upp frågan och dessutom
gjort vissa uttalanden, som jag ingalunda
kan vara med om — något som jag
ju för övrigt inte har blivit ensam om
— vill jag göra några påpekanden.

Det sägs visserligen i propositionen,

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

att denna sanering är en fråga i första
hand för kommunerna, men detta »i första
hand» är enligt min mening inte
riktigt, utan det borde vara klart utsagt
att saneringen är en enbart kommunal
angelägenhet. Propositionen har
ju inte bara givit på hand att staten i
viss utsträckning borde medverka när
det gäller utredningar och undersökningar,
utan även ställt i utsikt jämkningar
i villkoren för statliga lån i syfte
att underlätta för vederbörande städer
att vidtaga en sådan sanering som det
här är fråga om. Det är ju i regel här
fråga om kommuner som äro mycket bärkraftiga,
kommuner som ha ett även relativt
sett mycket betydande skatteunderlag
jämfört med landet i dess helhet
och landsbygden i synnerhet, så man
tycker ju att vederbörande kommuner
skulle kunna ordna dessa angelägenheter
själva.

Så tyckas emellertid inte regeringen
och majoriteten i utskottet mena. De ha
sagt att detta spörsmål bör utredas, och
med de förhandslöften som jag har pekat
på är det ju klart att den utredningen
inte syftar till att visa, att denna
sanering bör vara uteslutande en kommunal
uppgift.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation som är
avgiven vid denna punkt och som bär
nummer 3.

Herr ANDERSON, IWAR: Herr talman!
Jag ber bara att få påpeka att sanering
av centralare delar särskilt i äldre
städer kommer att föranleda stora
kostnader och besvärligheter. Vad utskottet
här säger, att frågan bör omprövas,
anser jag vara fullt riktigt. Jag behöver
bara erinra om att tomtpriserna
i de centralare delarna måste influera
på byggnadskostnaderna. På den punkten
måste bostadsstyrelsen och städerna
komma överens. Problemet är inte så enkelt
som en del tyckas tro.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
1 samband med denna fråga skulle jag

vilja uttala min förundran över i vilken
omfattning de städer, som i sina centrala
delar ha områden där sådan här sanering
behövs, tolerera byggnadsnämndernas
och stadsarkitekternas motstånd mot
byggande av höga hus. På många ställen
skulle det nästan verka förskönande om
man finge litet högre hus. Annars är det
väl just skönhetssynpunkten som är motivet
för motståndet mot höga hus, men
om detta motstånd kunde mildras, kunde
en sanering ske på ett utmärkt sätt, och
den skulle finansiera sig själv, så att
någon kapitalsubvention inte skulle behövas.
Jag förmodar att det då inte heller
skulle behövas några hyresrabatter
och att det inte skulle uppstå några besvärligheter
med att lösa tomtdelar som
eljest måste köpas in för saneringens
skull.

Jag tycker att det vore på högsta tiden
att det även från regeringens sida gjordes
någonting för lösande av frågan om
hushöjderna.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt föreliggande yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Mannerskantz m. fl. därom anförda
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten VI.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten VII.

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, beträffande
antalet subventionsgrupper vid
tilläggslångivningen, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:438 och 11:528, i vad
de berörde detta ämne, godkänna vad i
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 mars 1950 anförts.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»För såväl innevarande som föregående
budgetår har Kungl. Maj:t erhållit bemyndigande
att inrätta en femte subven -

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tionsgrupp. Utskottet, som delar föredragandens
mening, att en jämförelsevis
obetydlig ökning av byggnadskostnaderna
icke bör föranleda införande av en
femte grupp, tillstyrker förslaget.»

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Mannerskantz och HBiel
ing, fröken Andersson samt herrar Ivar
Persson, Skoglund i Doverstorp, Svensson
i Grönvik, Pettersson i Dahl och
Birke ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, beträffande antalet
subventionsgrupper vid tilläggslångivningen,
med avslag å Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 438 och II: 528, i vad de berörde detta
ämne, besluta att icke bemyndiga Kungl.
Maj:t att inrätta en femte subventionsgrupp.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Den här punkten rör tillskapandet av
en möjlighet att inrätta en femte subventionsgrupp.
Samma fråga var uppe i
fjol, och då motsatte vi oss, ungefär
samma reservanter som i år, förslaget om
inrättandet härav. Det har visat sig att
denna möjlighet inte har behövt tagas i
anspråk, och man kan väl ganska säkert
säga att den inte kommer att tagas i
anspråk för det kommande året heller.
Men om förhållandena skulle ändra sig
på sådant sätt, att inrättandet av en femte
subventionsgrupp skulle bli aktuell,
tycker jag att det ändå inte borde göras,
ty vi böra väl ändå sätta en gräns för
subventioneringen någonstans. Vi böra
väl snarast försöka komma ifrån subventionerna,
så att inte priserna här i
landet på både det ena och det andra
området förfalskas till oigenkännlighet
genom subventioner.

I detta speciella fall är det ju dessutom
så liten risk för att man skall behöva
taga den föreslagna utbyggnaden av subventionehngen
i anspråk, att man redan
av det skälet bör anse att det ifrågasatta
bemyndigandet är onödigt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen nr 5.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Vi ha ju endast begärt att Kungl.
Maj:t skulle få samma bemyndigande för
det kommande budgetåret som för det
nu löpande att inrätta en femte subventionsgrupp
om utvecklingen skulle bli sådan
att detta blir nödvändigt. Som herr
Mannerskantz sade har denna fullmakt
inte behövt utnyttjas under innevarande
budgetår, men nog innebär det en säkerhet,
att fullmakten finns, och därför
anse vi att Kungl. Maj :t bör ha detta
bemyndigande även i fortsättningen.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Mannerskantz m. fl. därom anförda
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 135 punkten
VII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Mannerskantz
in. fl. därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten VIII.

Beträffande grunderna för den särskilda
bostadsrabatten, det s. k. trekronors -

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bidraget, hade Kungl. Maj:t föreslagit
den ändringen, att staten, som hittills
bestritt hela kostnaden för bidragsgivningen,
fr. o. m. nästa budgetår skulle
svara för endast hälften av kostnaden,
medan vederbörande kommuner skulle
täcka återstoden.

I motionerna 1:438 och 11:528 samt
I: 440 och II: 527 hade yrkats, att ifrågavarande
bidragsgivning skulle slopas. I
motionerna I: 427 och II: 514 samt I: 416,
11:419 och 11:529 hade förordats, att
bidragsgivningen skulle fortgå på i stort
sett oförändrade grunder, medan i motionen
1:404 föreslagits den jämkningen
i Kungl. Maj:ts förslag, att staten skulle
svara för två tredjedelar av kostnaderna.
Slutligen hade i motionerna 1:439 och
II: 530 yrkats, att bidragsgivningen skulle
utsträckas till att avse alla fastigheter
färdigställda efter den 1 januari 1949.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, beträffande trekronorsbidraget,

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 438 och
11:528 samt 1:440 och II: 527, såvitt motionerna
avsåge denna fråga, besluta, att
denna bidragsform skulle tills vidare bibehållas; b)

i fråga om grunderna för bidragets
bestridande, med avslag å Kungl. Maj:ts
förslag och motionen I: 404 samt med
bifall till motionerna I: 416, I: 427 och
II: 514, II: 419 och II: 529, i vad motionerna
avsåge denna fråga, besluta, att
kostnaderna för sådant bidrag skulle
helt bestridas av statsmedel, samt i övrigt
godkänna vad utskottet anfört;

c) i fråga om utvidgad tillämpning av
bidraget avslå i motionerna I: 439 och
II: 530 framlagt förslag i denna del.

Reservationer hade anförts av, utom
annan,

a) herrar Mannerskantz och Heiding,
fröken Andersson samt herrar Ivar Persson,
Skoglund i Doverstorp, Svensson i
Grönvik, Pettersson i Dahl och Birkc,

vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
och avslutas med en hemställan, att
riksdagen måtte, beträffande trekronorsbidraget,
med avslag å Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
438 och II: 528 samt I: 440 och II: 527,
såvitt motionerna avsåge denna fråga,
besluta, att bestämmelserna om sådant
bidrag skulle upphävas;

b) av herrar Ohlon, Sundelin, Malmborg
i Skövde och Ståhl, fröken Elmén
samt herr Wedén, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort lyda så, som i denna
reservation angivits, samt att utskottet
bort under mom. c hemställa, att
riksdagen måtte, i fråga om utvidgad
tillämpning av bidraget, med bifall till
motionerna I: 439 och II: 530 i denna
del, besluta, att sådant bidrag skulle omfatta
även andra fastigheter än kommunala
och allmännyttiga eller av industrier
för anställda uppförda.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Vi äro nu framme vid det s. k. trekronorsbidraget.
Under debatten här *
kammaren har det redan från flera håll
riktats anmärkningar mot detta bidrag,
och inte heller utskottet och regeringen
äro överens i denna fråga.

Statsrådet Andersson, som nyss talade
även om denna punkt, erkände ju
att denna försöksverksamhet inte har
givit tillfredsställande resultat. Man menar
ju att det hitintills har varit en försöksverksamhet
och att saken bör prövas
ytterligare. Nu visar det sig ju att
bidragsgivningen har varit mycket
ojämn dels när det har gällt inom vilken
inkomstklass som familjerna ha
fått del av detta bidrag och dels när
det har gällt vilka kommuner som böra
få utnyttja detsamma. Det har ju påpekats
tidigare här i debatten, att Stockholms
stad har tillskansat sig medel av
ganska betydande storleksordning, i
varje fall jämfört med vad vilken annan
komun som helst har kunnat få. Flera
kommuner, som dock ha tillgodogjort
sig bidraget, ha fått en rerf spottstyver,
och bidraget har tydligen inte haft nå -

Onsdagen den 17 mai 1950 fm.

Nr 18.

Anslag till

gon betydelse i dessa kommuner. Man
måste därför, menar jag, hålla regeringen
räkning för att den har varit på det
klara med att en ändring bör komma
till stånd på detta område. Vid en jämförelse
mellan regeringens och utskottets
förslag skulle jag utan tvekan föredraga
det förra.

Nu måste jag emellertid skjuta fram,
att jag och många med mig redan tidigare
ha varit på det klara med att detta
är en misslyckad försöksverksamhet,
som inte har varit förtjänt av att bibehållas
längre. Därför stå vi, några reservanter,
i år liksom i fjol på den linjen,
att detta bidrag bör försvinna. Det
kan inte vara motiverat att med så små
kontrollmöjligheter, som här finnas,
fortsätta med en bidragsverksamliet av
så ojämn och otillfredsställande art som
denna.

Att en grupp reservanter här har velat
vidga ramen för denna verksamhet
tyder enligt min mening på att dessa
reservanter fortfarande mena att denna
verksamhet skulle kunna utvecklas på
ett sådant sätt att den finge en rimlig
uppgift att fylla. Jag för min del tror
inte på detta, och i varje fall vill jag
först se den utredning, som nu ställes
i utsikt men som det också har talats
om tidigare utan att något tillfredsställande
resultat har nåtts. Det måste vara
en fråga på lång sikt att komma fram
till ett bättre system härvidlag, om man
nu över huvud taget kan göra det; jag
tycker utsikterna för att vi någonsin
skola kunna komma dithän äro minst
sagt dåliga.

Jag står alltså kvar på den ståndpunkt
som jag tidigare har intagit i denna
fråga, och jag ber att få yrka avslag
på förslaget om fortsatt tillämpning av
detta bidrag. Detta yrkande står i överensstämmelse
med reservationen nr C,
punkten a.

Iferr OIILON: Herr talman! Såsom den
föregående ärade talaren framhöll är
detta trekronorsbidrag otillfredsställande
utformat, men kanske på ett annat
sätt än talaren gjorde gällande.

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Den grupp, som jag tillhör, har redan
föregående år hållit före att trekronorsbidragets
begränsning till att uteslutande
gälla bostäder, ägda av kommuner
eller av allmännyttiga företag, innebär
en orättvisa, och vi mena, att om det
här bidraget skall finnas kvar — och
tills vidare bör det nog finnas kvar •—
bör det kunna utnyttjas på lika villkor
av alla kategorier. Detta kommer nu
fram i en reservation som är avlämnad
av folkpartiets representanter och som
återfinnes i statsutskottets utlåtande under
6 b. Den gäller momentet VIII c.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till dessa reservanters förslag i
ärendet.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Detta trekronorsbidrag har ju alltid
varit föremål för debatt alltsedan
det beslutades år 1947, och i år ha kammarens
ledamöter olika förslag att välja
emellan. Kungl. Maj:t har på bostadsstyrelsens
förslag hemställt, att bidraget
skall bibehållas även under nästa budgetår,
men förordar att kommunerna
skola betala hälften av detta bidrag, som
de själva, givetvis under bostadsstyrelsens
kontroll och överinseende, skola
förvalta och dela ut. Andra ståndpunkter
till frågan ha redovisats i de anföranden
som nu ha hållits av herrar Persson
och Ohlon.

Herr Perssons anförande går ju ut på
att trekronorsbidraget omedelbart skall
slopas, under det att herr Ohlon i stället
förordar en utvidgning av bidragsgivningen.
Utskottets majoritet har avböjt
att förorda Kungl. Maj:ts förslag
när det gäller att kommunerna skola betala
hälften av bidraget, och förordar i
stället en utredning inom bostadsstyrelsen
för att om möjligt finna andra
former för att hjälpa familjer, som ha
särskilt behov av detta stöd, att få bättre
bostäder.

Jag tror att trekronorsbidraget är behövligt.
På den punkten tycka vi inom
utskottsmajoriteten att saken är klar.
Niir det gäller folkpartiets ståndpunkt
att utvidga bidragsgivningcn anse vi

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

emellertid att den frågan är mera komplicerad
än man tror. Det är inte bara
en penningfråga.

Trekronorsbidraget gäller, som ledamöterna
veta, utom kommunala företag
endast sådana allmännyttiga företag, där
kommunerna ha avgörande inflytande.
Om en kommun blir tvungen att hjälpa
en familj, där sjukdom eller andra svårigheter
ha inträtt och där en bättre bostad
behövs, är det självklart att kommunen
kan resonera med sitt eget organ
i detta allmänna bostadsföretag, som
då kan bereda plats för familjen i fråga.
En enskild fastighetsägare å andra
sidan bestämmer själv vilka hyresgäster
som skola tagas in, och erfarenheten
säger att enskilda fastighetsägare inte
vilja ha som hyresgäster familjer med
en viss social struktur, nämligen barnrika
familjer, familjer där det kanske
är sjukdom och andra svårigheter samt
familjer där inkomsten kanske kan vara
litet ojämn. Det är en praktisk erfarenhet
från det levande livet. Det är därför
som det är praktiskt taget omöjligt
att koppla in trekronorsbidraget på de
enskilda bostäderna. Utskottets majoritet
anser sig sålunda ha haft fullt fog
för sin ståndpunkt, också med hänsyn
till att kommunerna nu inte skola behöva
erlägga någon del av detta trekronorsbidrag.
Detta anse vi inte alldeles
rättvist.

För min egen del står jag dock på
den ståndpunkten, att när en kommun
har att förvalta ett statligt anslag, så
bör den nog också betala någon del av
kostnaderna för bidragsgivningen. Det
är en princip, som är genomgående i
hela vår statsförvaltning, och den torde
vara riktig. Kungl. Maj:t har nu föreslagit,
att kommunerna skola bestrida en
så stor del som hälften av dessa kostnader,
vilket jag inte anser vara riktigt
rimligt. Jag hade tänkt mig kanske en
tredjedel eller en fjärdedel. Jag säger
detta, därför att denna sak måhända kan
bli föremål för överväganden vid den
utredning, som bostadsstyrelsen skall
göra, och jag är angelägen att detta trekronorsbidrag
skall finnas kvar i någon
form som hjälp till de familjer, som bo

i dåliga bostäder och behöva komma in
i bättre men som inte ha ekonomiska
möjligheter därtill. Utredningen skulle
ju kunna komma till den uppfattningen,
att riksdagen inte vill, att kommunerna
skola betala någon del alls, men det är
bättre att kommunerna betala en mindre
del, än att bidraget helt slopas.

Jag skall, herr talman, nu inte uppehålla
tiden längre. Jag har antytt några
av de motiv, som utskottets majoritet
har haft för sitt förslag i denna punkt,
till vilket jag således yrkar bifall.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag begärde ordet för att säga, att om
jag över huvud taget ansåg, att trekronorsbidraget
skulle finnas kvar, skulle
jag ansluta mig till den ståndpunkt, som
herr Ohlon här har förfäktat. De kamerala
bestyr, som fordrades för att tillse
att detta bleve rätt skött, äro inte särskilt
svåra, utan svårigheterna äro i viss
mån uppkonstruerade, kanske såsom ett
led i gynnandet av de allmänna bostadsföretagen
i förhållande till de enskilda.

Jag skulle också vilja säga, att om jag
inte menade, att hela detta trekronorsbidrag
är oriktigt på grund av sin allmänna
konstruktion och därför att vi
måste börja på att minska ned subventionerna
över huvud taget, så skulle jag
nog finna, att Kungl. Maj:t här har gått
på den rätta linjen genom att göra kommunerna
medansvariga rent ekonomiskt.
Detta är dock, som herr Karlsson sade,
något som genomgående har godtagits
och som faktiskt är det bästa korrektivet
emot missbruk. Men då jag för min
del anser, att trekronorsbidraget inte
alls borde ha kommit till utan bör avskaffas,
ber jag att få yrka bifall till
reservationen nr C a.

Efter det överlägggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje moment av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

I fråga om mom. a, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att vad utskot -

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

Anslag till

tet hemställt skulle bifallas, dels ock att
kammaren skulle antaga det förslag, som
innefattades i den av herr Mannerskantz
m. fl. därom anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Persson, Ivar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 135 punkten
VIII mom. a, röstar
Ja)

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Mannerskantz
m. fl. därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Persson, Ivar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 44.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På härefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i mom b hemställt.

Därefter gjordes i enlighet med de beträffande
mom. c förkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Ohlon m. fl. därom anförda
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

4 Första kammarens protokoll 1950. AV IS.

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Punkten IX.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten X.

I denna punkt hade utskottet på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte,
beträffande bidragsgivningen för
mindre bemedlade, barnrika familjer,
avslå i motionerna 11:419 och 11:529
samt 1:440 och 11:527 framställda förslag,
såvitt nu vore i fråga.

I motionen II: 529, av herr Lager m. fl.,
hade hemställts utom annat, att riksdagen
måtte besluta vidtaga sådana ändringar
av bestämmelserna om familjebostads-
och bränslebidrag,

a) att bidragsgivningen utsträcktes till
att avse även barnfamiljer, som bebodde
lägenheter färdigställda från och med
den 1 januari 1940 och fram till den tidpunkt,
som nu gällande bestämmelser
avsåge för utbetalande av sådana bidrag,

b) att den inkomstgräns, som reglerade
rätten till familjebostadsbidrag, uppmjukades
så, att vid gränsfall familjebostadsbidraget
och bränslebidraget minskades
med det belopp, med vilket den
beskattningsbara inkomsten översköte
den fastställda inkomstgränsen.

c) att bidragsgivningen utsträcktes till
att avse även ensamstående mödrar med
ett minderårigt barn samt att sådana bestämmelser
infördes med avseende på
bidragens storlek och behörighet att få
bidrag, att familjebostadsbidragen till
ensamstående mödrar med ett eller flera
barn komme att ligga två trappsteg
över det normala bidraget (d. v. s. att
ensamstående moder med ett barn erhölle
samma bidrag som trebarnsfamilj
eller 390 kronor, moder med två barn
520 kronor o. s. v.) och att den övre
inkomstgränsen förlädes ett trappsteg
över det normala fallet (d. v. s. för ensamstående
moder med ett barn en beskattningsbar
årsinkomst av högst 4 000
kronor, för moder med två barn 5 000
kronor o. s. v.).

I motionerna 1:440 och 11:527 hade
ifrågasatts om icke familjebostadsbidrag
borde kunna utgå till familjer i enfamiljs -

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

hus, som förbättrats med hjälp av förbättringslån.

Reservation hade avgivits av, utom annan,
herr Mannerskantz, fröken Andersson
samt herrar Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, beträffande
bidragsgivningen för mindre bemedlade,
barnrika familjer, avslå i motionerna II:
419 och 11:529 samt 1:440 och 11:527
framställda förslag, såvitt nu vore i fråga,
samt besluta, att sådant bidrag endast
skulle tillkomma familjer med minst tre
minderåriga barn.

Herr NORLING: Herr talman! Statsutskottet
har som motivering för avstyrkandet
av motionerna nr 419 och 529
i andra kammaren anfört, att Kungl.
Maj:t har uppdragit åt bostadsstyrelsen
att verkställa en utredning rörande medelsbehovet
vid en utvidgning av bidragsgivningen
till barnfamiljerna, och
utskottet säger för sin del, att det anser,
att en »utsträckning av bidragsgivningen
bör åvägabringas så snart möjligheter
därtill öppnas» och att det hoppas,
att utredningen skall kunna framkomma
med ett betänkande inom en nära
framtid. Det säger också att hela frågan
om bostadsrabatterna skall omprövas
någon gång i framtiden sedan tillgången
på bostäder blivit tillräcklig och
bostadsbristen har lättat.

Med den nuvarande ordningen lättar
man inte mycket på bekymren för dem
som ha dålig ekonomi och inte kunna
betala den hyra, som begäres av dem för
att få bo i de hus, som nu i vissa fall
erbjudas dem. Speciellt när det gäller
dem, som bo i lägenheter inom en äldre
bebyggelse, men likvärdiga med dem i
en nyare bebyggelse, vilka senare tillerkännas
bostadsbidrag, verkar olikheten
i detta avseende inte riktig eller
rättfärdig, eftersom bostäderna i sig
själva äro likvärdiga. Men här är det
just den tidpunkt, när den byggnad, vari
bostaden är belägen, har färdigbyggts,
som avgör, om vederbörande skola ha

statligt bostadsbidrag eller icke. På så
sätt hindras en hel del av dem, som bo
i de gamla husen och som betala samma
hyra som de, som bo i de nya bostäderna,
att få del av subventioneringen.
Kommunerna ha därför i många fall
tvingats att själva utvidga subventionspolitiken.

Speciellt får jag anmärka på att utskottet
inte här har tagit upp frågan om
bidrag till ensamstående mödrar med
barn. Dessa skulle väl om några behöva
subvention för att kunna skaffa en skaplig
bostad åt sig och sina barn. I en
motion, som utskottet har avstyrkt, hemställa
vi, att familjebostadsbidrag skulle
kunna tilldelas även ensamstående mödrar
med ett barn och att man samtidigt
också skulle höja inkomstgränserna,
d. v. s. att de skulle ligga två trappsteg
högre än det normala bidraget. Sålunda
skulle en ensamstående moder med ett
barn erhålla samma bidrag som trebarnsfamilj
eller 390 kronor, moder med
två barn 520 kronor o. s. v. Likaså skulle
den övre inkomstgränsen förläggas
ett trappsteg över det normala fallet,
d. v. s. för ensamstående moder med ett
barn skulle en beskattningsbar årsinkomst
av högst 4 000 kronor vara gällande,
för moder med två barn 5 000
kronor o. s. v.

Ja, herr talman, som jag nyss nämnde
ha också på vissa håll kommunerna fått
träda emellan för att bereda dessa invånarkategorier
möjlighet att erhålla
bättre bostäder. Sålunda ha stadsfullmäktige
i Stockholm — trots att det bär
har påtalats att de ha mycket starkt anlitat
trekronorsbidraget — fått vidtaga
särskilda åtgärder för att nedbringa bostadskostnaderna
för barnfamiljer. Detta
har man gjort på så sätt att man efterskänkt
tomträttsavgälden för sådana
flerfamiljshus, som byggts på mark, upplåten
av staden och som färdigställts
under åren 1942—1945, samt utgivit
motsvarande bidrag till flerfamiljshus,
som under samma tid uppförts på annan
mark, under förutsättning att hela
beloppen kommit hyresgästerna till godo.
Stadskollegiet i Stockholm har dessutom
beslutat att hänvända sig till stads -

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

Anslag till

fullmäktige för att få ytterligare subventionsmöjligheter
för sådana, som bo i
bostäder byggda senare än 1940, d. v. s.
den tid som i den kommunistiska motionen
åsyftas, nämligen åren 1940—
1947. Sålunda har stadskollegiet i Stockholm
hemställt om stadsfullmäktiges bifall
till att alla sådana familjer, som bo
i den äldre bebyggelsen från åren 1940
—1947, skola kunna tillerkännas ett
kommunalt bostadsbidrag av 130 kronor
per år och barn. Dessutom har det föreslagits
speciella förmåner för änkor och
ensamstående mödrar med minderåriga
barn. Av vad sålunda framgått visar det
sig klart och tydligt, att kommunerna
inte kunna klara sin bostadsfråga med
de statliga subventioner, som för närvarande
utgå när det gäller dessa kommunala
och allmännyttiga bostadsföretag.

Jag skulle därför, herr talman, vilja
föreslå, att riksdagen måtte besluta i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
att vidtaga sådana ändringar av bestämmelserna
om bostads- och bränslebidrag,
som innefattas i yrkanden i motionen
nr 529 i andra kammaren.

Herr NIKLASSON: Herr talman! 1 de
likalydande motionerna nr 440 i första
kammaren och nr 527 i andra kammaren
har bland annat tagits upp frågan
om beviljande av bostadsrabatter i vissa
fall även till familjer, som bo i egnahem
som äro iordningsställda med hjälp
av det så kallade förbättringsbidraget.

Anledningen till att vi tagit upp denna
fråga är ju, att egnahemslån till nyeller
fullständig ombyggnad i mycket
ringa utsträckning ha kunnat utgå till
den egentliga landsbygden och i all synnerhet
till jordbruket. Såvitt jag känner
till har det inte gjorts någon sammanställning
för hela landet över det antal
lån. som har utgått, men vi gjorde den
21 mars i år inom länsbostadsnämnden
i Älvsborgs län en viss överslagsberäkning
över det antal lån och bidrag, som
voro beviljade under tiden från den
7,o 1948 — det var ju då som vi egentligen
började verksamheten.

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Av denna sammanställning framgår
att egnahemslån beviljats endast till 44
jordbruksfastigheter och till 379 andra
fastigheter. Däremot gingo ju förbättringslånen
i något större utsträckning till
jordbruksfastigheterna; det har beviljats
403 sådana lån till jordbruksfastigheter
och 205 till annan fastighet.

Det är väl på det sättet, att man inom
länsarbetsnämnderna, som ju äro de som
egentligen avgöra, vem som skall få lån
eller icke, har ansett, att tätorterna ha
större behov av att få bygga än den
egentliga landsbygden. Det är en annan
sak, som också inverkar, nämligen
bestämmelsen, att när det gäller egnahemslån
till en jordbruksfastighet, skall
det prövas om denna fastighet tål den
ekonomiska belastning, som en ny- eller
ombyggnad medför. Det finns alltså en
viss kategori av jordbruk, som författningsenligt
inte kan få egnahemslån för
att göra i ordning sina bostäder. Nu är
det ju så, att egnahemslån är en förutsättning
för att de över huvud skola
kunna få bostadsrabatter, och på det
sättet bli ju stora grupper av människor
utestängda från möjligheten att få sådana
bidrag. Vi kunna inte finna detta
vara rimligt.

Nu har utskottet avstyrkt motionens
yrkande med den motiveringen att man
inte vill sänka bostadsstandarden på
landsbygden, och samtidigt uttalas den
förmodan, att anledningen till att inte
bostadsrabatter kunna utgå är del villkoret,
att bostaden skall vara iordningställd
efter den 1 januari 1948.

Ja, det är ju klart att vi inte vilja
sänka bostadsstandarden på landsbygden,
men vi hade nog tänkt oss att intill
dess att det kan bli litet större möjligheter
att få bygga även på landsbygden,
skulle man kanske under någon
övergångstid kunna gå med på bostadsrabatter
även under andra former än de
nu föreskrivna.

Vad beträffar det förhållandet, att bostäderna
skola vara färdigställda efter
den 1 januari 1948, tror jag inte att det
inverkar så mycket, ty den överväldigande
delen av bostadsbeståndet på
landsbygden har inte den standard, som

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kräves för att bostadsrabatt skall kunna
utgå. De äldre byggnaderna fylla nog i
regel inte de anspråk som uppställas.

Som saken nu ligger till skall jag icke
ställa något yrkande på denna punkt,
men jag har velat begagna tillfället att
rikta en vädjan till socialministern att
beakta detta spörsmål och försöka att
på något sätt komma fram till en lösning
och söka bringa hjälp till de barnfamiljer,
som här åsyftas och som säkerligen
äro i stort behov av bostadshjälp
men som under nuvarande förhållanden
icke kunna få sådan.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
På denna punkt X förekommer alltså
anslaget till hyresrabatter till mindre
bemedlade, barnrika familjer. Detta anslag
hör till de typiskt växande anslagen.
Jag föreställer mig att alla finansministrar
fasa inför de automatiska utgiftsstegringar,
som pågå med en obönhörlig
konsekvens. Detta anslag stiger
med ungefär sex och en kvarts miljoner
om året, och skall man hålla på oavlåtligen
så att alla barnrika familjer,
som fylla fordringarna, komma in i tillräckligt
nya hus, så kommer det att stiga
upp till ungefär 150 miljoner kronor om
året. Det är då fråga, herr talman, om
man kommer att orka med detta hela
tiden eller icke. Skulle så inte vara fallet,
vilket man väl nästan kan förmoda,
då man tänker på alla övriga automatiska
utgiftsstegringar som vi ha, blir
frågan, om det inte vore bättre att få
in detta på en något billigare bog så
tidigt som möjligt.

Jag föreslog i fjol och upprepar det
nu i år, att med barnrika familjer bör
förstås sådana, som ha fler än två barn.
De som endast ha två barn kunna knappast
anses vara barnrika — inte ur någon
synpunkt, men framför allt inte ur
bostadssynpunkt. Om man skulle godtaga
de allmänna riktlinjer, som därvidlag
äro fastslagna av vederbörande
departementschef, av sociala bostadsutredningen
och samtliga organ, som syssla
med detta, nämligen att man skall
räkna med en boendetäthet av högst

två personer i varje rum, inträder ju inte
behov av ytterligare ett rum, förrän man
kommer upp till det tredje barnet, och
då finns det en logisk tanke i att det
är först med det tredje barnet som det
behövs subvention.

Både för att man måste följa en logisk
linje, och för att de automatiska
utgiftsstegringarna inte skola bli så stora
utan man skall kunna begränsa utgifterna,
där det är möjligt, menar jag, herr
talman, att det är nödvändigt att göra
en ändring. När detta nu inte skedde i
fjol, är det ändå inte för sent att göra
det i är även om olägenheterna äro
större i år än i fjol, därför att det är
flera, som ha fått en sådan subvention
och alltså blivit vana vid den. Här är
det fråga om verkligt stora pengar. Om
vi begränsa oss till familjer med minst
tre barn, skulle vi enligt en beräkning,
som vi kanske litet lättvindigt gjort på
avdelningen, komma att spara åtta miljoner
kronor, och besparingen kommer
att bli allt större under årens lopp.

Jag anser därför, att det är bättre att
vidtaga någon åtgärd, innan det blir
alltför många, som ha fått denna subvention,
än att vi, som säkerligen blir
fallet, bli piskade att göra det, då vi
komma upp i bundramiljonersbelopp
men då allt flera människor komma att
ha ont av att förlora en förmån, som de
redan fått. Därför, herr talman, vore det
förståndigare att redan nu begränsa bidraget
till dem, som ha flera än två barn,
och jag ber att få yrka bifall till den reservation,
som här är avgiven och betecknad
med nr 8) a).

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Endast några repliker i anledning
av de nyss hållna anförandena. Jag ser
att herr Norling nu inte är här inne,
men i anledning av kommunisternas
propå skulle jag vilja säga, att bostadsrabatter
till familjer och ensamstående
mödrar med barn i alla bostäder är det
självklart icke möjligt att lämna, om
man vill hålla fast vid huvudlinjen, att
man skall hjälpa allenast i de fall då
man kan bereda möjlighet åt människorna
att bo i goda bostäder. Det är en kom -

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

munal angelägenhet, om man vil! hjälpa
människorna till lägre hyror så där
över lag.

I anledning av herr Niklassons anförande
vill jag säga, att det naturligtvis
i vissa fall kan anföras skäl för att bereda
möjlighet till bostadsrabatter till
familjer som ha förbättrat sin bostad
med hjälp av ett förbättringslån, men
vill man även här hålla fast vid en huvudlinje,
nämligen att försöka skapa lika
goda bostäder på landsbygden som i
städerna och tätorterna, tror jag inte att
det är praktiskt genomförbart att gå den
väg, som iherr Niklasson här bär rekommenderat.
Det gäller att ha någon möjlighet
att ge människorna litet vederlag,
om de t. ex. bygga om sina hus
mera genomgripande, så att dessa komma
i nivå med dem som man har i städerna
i allmänhet. Den möjligheten har
man genom att man kan ge bostadsrabatter,
om man beviljar ett egnahemslån
för en ombyggnad som även innefattar
badmöjligheter och andra bekvämligheter.
Det kan vara sant att en del
lantbrukare äro ganska likgiltiga inför
detta, men jag skulle tro, att när de få
klarhet om vad saken innebär, komma
de att bli allt mer intresserade. Nog har
jag i mitt hemlän åtminstone funnit tendenser
i den riktningen, om man bara
får klarhet i sammanhangen.

Nu har herr Niklasson inte ställt något
yrkande, och jag behöver kanske
därför inte bemöta hans inlägg mera ingående.

Herr Mannerskantz’ anförande var ett
uttryck för en gammal ståndpunkt. Högern
har konsekvent motsatt sig den utvidgning
som gjordes för tre år sedan,
då man gav familjer med två barn bostadsrabatter.
Vi äro nog också på det
klara med att detta kan medföra och
kommer att medföra stora utgifter, men
vi ha ansett att saken har så stor social
betydelse, att vi icke ha velat släppa
tanken. Det kan kanske komma tider,
då man får göra det, men jag liar åtminstone
nu och jag hoppas allt framgent
den uppfattningen, att vi — om
framtiden veta vi ju ingenting — för
de närmaste åren böra hälla fast vid lin -

jen, att även familjer med två barn skola
vara berättigade till bostadsrabatt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i avseende
på den nu ifrågavarande punkten
yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Mannerskantz m. fl. därom anförda
reservationen; samt 3:o) av herr
Norling, att riksdagen skulle i anledning
av motionen II: 529 i nu förevarande del
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om vidtagande av sådana
ändringar av bestämmelserna om familjebostads-
och bränslebidrag, som påyrkats
i nämnda motion.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande
av det förslag, som innefattades i den
av honom in. fl. anförda reservationen,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 135 punkten
X, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Mannerskantz
m. fl. därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna XI—XX.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Ang. tillägg å vissa ersättningar enligt

olycksfallsförsäkringslagen m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om tillägg av statsmedel å vissa
ersättningar enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete m. in., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 3 februari 1950 dagtecknad
proposition, nr 97, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om tillägg av statsmedel
å vissa ersättningar enligt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete m. m.;

2) förordning om tillägg av statsmedel
å vissa livräntor enligt förordningen
den 11 juni 1918 (nr 375) angående
en särskild för fiskare avsedd försäkring
mot skada till följd av olycksfall;

3) förordning angående ändrad lydelse
av 3 § förordningen den 24 mars
1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare
m. fl.; samt

4) förordning angående ändrad lydelse
av 3 § förordningen den 24 mars
1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar m. fl.;

dels ock medgiva, att 11 § 1 mom.
andra stycket lagen om försäkring för
olycksfall i arbete i dess lydelse enligt
lag den 26 juni 1948 (nr 420) samt motsvarande
stadganden i övriga hithörande
författningar skulle enligt de föreskrifter,
som av Konungen utfärdades, äga
tillämpning beträffande livräntor av
statsmedel i anledning av olycksfall som
inträffat eller sjukdom som yppats före
den 1 januari 1949.

I det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till förordning om tillägg av statsmedel
å vissa ersättningar enligt lagen
om försäkring för olycksfall i arbete
in. m. var 7 § så lydande:

Har skada, som inträffat före den 1
januari 1949, medfört döden, och utgår
i anledning härav livränta till efterlevande
make, äger denne, såframt livränta
utgår jämväl till barn eller adoptivbarn
till makarna, erhålla tillägg enligt
följande tabell:

i Procen-i

Tid varunder skadan inträffat ! tuelit j

i tillägg ,

i i

före den 1 januari 1920............. 70

1 januari 1920—31 december 1926 ...! 60

1 januari 1927—31 december 1941 . . .j 40 j

1 januari 1942—30 juni 1946 .......; 30 )

1 juli 1946—31 december 1948 ......i 20 i

Tillägg å livränta till efterlevande
make i annat fall än som avses i första
stycket så ock tillägg å livränta till
annan efterlevande utgår endast, om
skadan inträffat före den 1 januari 1941,
och utgör i sådant fall 20 procent av
livräntans belopp.

I förslaget till förordning om tillägg
av statsmedel å vissa livräntor enligt
förordningen den 11 juni 1918 (nr 375)
angående en särskild för fiskare avsedd
försäkring mot skada till följd av olycksfall
hade 4 § följande avfattning:

Har skada medfört döden, och utgår
i anledning härav livränta till efterlevande
make, äger denne, såframt livränta
utgår jämväl till barn eller adoptivbarn
till makarna, erhålla tillägg med
40 procent, om skadan inträffat före
den 1 juli 1942, och med 20 procent, om
den inträffat under tiden den 1 juli 1942
—31 december 1948.

Tillägg å livränta till efterlevande make
i annat fall än som avses i första
stycket så ock tillägg å livränta till annan
efterlevande utgår endast, om skadan
inträffat före den 1 juli 1942, och
utgör i sådant fall 20 procent av livräntans
belopp.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling föreliaft tre i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:
nr 398 av herr Söderqvist in. fl. samt

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

Ang. tillägg å vissa ersättningar

inom andra kammaren:

nr 483 av herr Dahlgren m. fl. och

nr 484 av herr Fröderberg in. fl.

I motionerna I: 398 och II: 484, vilka
voro likalydande, hade yrkats, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl.
Maj ds proposition nr 97 måtte besluta,
att orden »såframt livränta utgår jämväl
till barn eller adoptivbarn till makarna»
i 7 § förslaget till förordning
om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete in. m. skulle utgå.

I motionen II: 483 hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta sådan ändring
i 7 § första stycket, att ingen åtskillnad
gjordes i fråga om livränteförbättring
mellan livräntetagare med och
utan livränteberättigade barn, samt att
förordningen skulle erhålla retroaktiv
verkan från och med den 1 januari
1950.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med avslag å
motionerna I: 398, II: 483 och II: 484 bifalla
förevarande proposition nr 97 oförändrad.

Reservation hade anförts av, utom annan,
herrar Sten, Sunne och Jacobsson
i Igelsbo, fru Johansson i Norrköping
samt herrar Lundberg och Huss, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa,

att 7 § i den föreslagna förordningen
om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete in. in. måtte erhålla
följande lydelse:

Har skada, som inträffat före den 1
januari 1949, medfört döden, och utgår
i anledning härav livränta till efterlevande
make, äger denne för tid före utgången
av den månad, varunder maken
fyllt sextiosju år, erhålla tillägg enligt
följande tabell:

enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m.

Tid varunder skadan inträffat	Procen- tuellt tillägg
före den 1 januari 1920 ...........	70
1 januari 1920—31 december 1926..	60
1 januari 1927—31 december 1941..	40
1 januari 1942—30 juni 1946 ......	30
1 juli 1946—31 december 1943 .....	20

Tillägg å livränta till efterlevande
make i annat fall än som avses i första
stycket så ock tillägg å livränta till annan
efterlevande utgår endast, om skadan
inträffat före den 1 januari 1941,
och utgör i sådant fall 20 % av livräntans
belopp.

samt att 4 § i den föreslagna förordningen
om tillägg av statsmedel å vissa
livräntor enligt förordningen den 11
juni 1918 (nr 375) angående en särskild
för fiskare avsedd försäkring mot skada
till följd av olycksfall måtte erhålla följande
lydelse:

Har skada medfört döden, och utgår
i anledning härav livränta till efterlevande
make, äger denne för tid före utgången
av den månad, varunder maken
fyllt sextiosju år, erhålla tillägg med 40
%, om skadan inträffat före den 1 juli
1942, och med 20 %, om den inträffat
under tiden den 1 juli 1942—31 december
1948.

Tillägg å livränta till efterlevande make
i annat fall än som avses i första
stycket så ock tillägg å livränta till annan
efterlevande utgår endast om skadan
inträffat före den 1 juli 1942, och
utgör i sådant fall 20 % av livräntans
belopp.

Herr SUNNE: Herr talman! Vid behandlingen
av denna proposition har det
inte rått full enighet inom utskottet. Det
är ju så, att genom ändring 1948 i olycksfallsförsäkringslagen
ha makelivräntorna
i de efter 1948 inträffade försäkringsfallen
höjts från eu fjärdedel till en
tredjedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
Högsta årliga livräntan till make
höjdes från 1 200 kronor till det

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Ang. tillägg å vissa ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen m. in.

dubbla beloppet, 2 400 kronor. I de äldre
fallen är maximilivräntan vida lägre; det
är exempelvis 540 kronor i fall från åren
1918—1919 och 975 kronor i fall från
åren 1942—1940. Dessa förbättringar av
makelivräntorna tillkomma även unga
änkor med god arbetsförmåga, och någon
skillnad mellan änkor med och utan
minderåriga barn har ej gjorts. Socialvårdskommitténs
förslag till lagändringar
var med avseende på makelivräntans
höjning enhälligt. Det är därför förvånande,
att socialvårdskommitténs majoritet
icke har velat medge tillägg till de
äldre änkelivräntorna i de fall då änkan
icke liar livränteberättigat barn under
16 år. Änkor med minderåriga barn äro
ju numera tillförsäkrade allmänna barnbidrag
och i vissa inkomstlagen även
speciella barnbidrag, försörjningsbidrag
och bostadsbidrag, som ju förbättra
deras försörjning.

Det förslag som nu föreligger från utskottet
skulle ju leda till att änkor som
icke fått barnbidrag och som nått en ålder,
då de ha små försörjningsmöjligheter,
skulle bli ställda i ett sämre läge
än deras medsystrar med minderåriga
barn. Utskottet hänvisar visserligen till
änkepensionskommitténs nu pågående
utredning, men såvitt jag funnit sysslar
den kommittén med uppgifter, som
knappast kunna få något med den här
saken att göra. Även om kommittén kommer
att föreslå exempelvis åtgärder för
underlättande av äldre änkors inträde i
förvärvsarbetet, kan jag inte finna att
en skälig förbättring av livräntorna för
dessa kategorier nu bör avvisas eller
ställas på framtiden. Det gäller ju inte
stora belopp för var och en, men det
synes mig som om staten här på ett något
orättvist sätt lade beslag på vad jag
skulle vilja kalla »änkans skärv».

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till den vid detta utlåtande
fogade reservationen av herr
Sten och mig in. fl.

Herr SÖDERQUIST: Herr talman!

Herr Sunne har nyss redogjort för reservanternas
i utskottet inställning till den

motion som jag och ytterligare några
av kammarens ledamöter avlämnat i
denna fråga. Därmed har han också redogjort
för motionens väsentliga innehåll
och avsikt. Jag kan i stort sett instämma
i vad han sagt och skall bara be
att få tillägga några ord för egen del.

Fastän ett bifall till motionen skulle
komma att kosta en halv miljon kronor
per år — i varje fall till en början; sedan
skulle ju kostnaderna minskas för
att slutligen helt försvinna — hoppades
jag, herr talman, att utskottets utlåtande
skulle bli tillstyrkande. 500 000 kronor
är mycket pengar, det är sant, och det
torde också vara riktigt, att det statsfinansiella
läget icke är särskilt lysande,
men det är, herr talman, i detta fall
fråga om en så behjärtansvärd sak, att
jag tycker att man borde kunna offra
en slant på den.

Den livränteförstärkning, som motionärerna
och reservanterna avse, skulle
ju komma en kategori medborgare till
godo, inom vilken med allra största sannolikhet
befinna sig några bland dem,
som ha det allra sämst ställt i ekonomiskt
avseende i vårt samhälle. Nu ha
departementschefen och utskottet sagt,
att änkorna skola få sina ekonomiska
förhållanden ordnade på annat sätt och
i annat sammanhang, och detta är gott
och väl och erkännansvärt. Det sitter en
kungl. kommitté, som har till uppgift att
försöka lösa det problemet, och jag hoppas
att man skall lyckas med den saken.
Men, herr talman, under det denna
kommitté arbetar och intill dess proposition
med anledning av dess förslag har
kunnat utarbetas och bli bifallen av riksdagen,
nödgas de livräntetagare, som det
här är fråga om, leva på de utomordentligt
otillräckliga livräntor, som nu utgå.
Uttrycket, att de äro otillräckliga, är ett
direkt citat från en reservant i socialvårdskommittén,
fru Olivia Nordgren.
Jag kan inte förstå, herr talman, av vilken
anledning just denna kategori livräntetagare
skulle få vänta ett helt år
—- ty det blir väl det minsta — på att
få sina livräntor förbättrade och varför
just de skola undantagas från den regel,
som departementschefen liksom ut -

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

Ang. tillägg å vissa ersättningar
skottet följt, när det gäller alla övriga
livräntor och ersättningar, som avses
med denna proposition, den nämligen,
att om staten har utfäst sig att lämna bidrag
till en behövande medborgare i
något sammanhang, bör staten också vara
skyldig att i största möjliga utsträckning
se till, att denna utfästelse inte mister
större delen av sitt värde. Jag kan,
som sagt, inte förstå, varför just denna
kategori, som sannolikt har det alldeles
särskilt svårt, skall undantagas från den
regeln.

Jag skall inte förlänga debatten ytterligare,
utan jag nöjer mig med att enträget
vädja till kammarens ledamöter att
rösta för reservationen, till vilken även
jag yrkar bifall.

Herr NORMAN: Herr talman! Som

herr Söderquist påpekade, gäller det här
en merkostnad av en halv miljon kronor,
ungefärligt beräknat. Jag tror nog
att det blir ganska litet hjälp till de enskilda
individerna för de pengarna, tv
det är ju så att för det stora flertalet
av de livräntetagare det här kan bli fråga
om gäller det om de skola få 20 procents
tillägg eller 40 procents, och då
dessa livräntor, som herr Sunne påpekade,
äro ganska små, betyder denna
hjälp inte så särdeles mycket. När då
staten har mycket begränsade resurser,
är det ganska naturligt, att man vill avväga
hur mycket dessa livräntor skola
förbättras och till vilka förbättringen
skall ges.

Jag tror inte det är så, som herr Söderquist
framhöll, att det här är en särskild
grupp som blivit undantagen. Jag
tror att man har resonerat så, att man
övervägt, huruvida det skulle utgå någonting
utöver 20-procentstillägget på
några som helst makelivräntor, och ansett
att med det anslag som skulle kunna
rymmas inom budgeten fanns det i
alla fall möjlighet att ge ett litet bättre
handtag till de makelivräntetagare som
hade minderåriga barn att försörja. Det
är nog så, vi skola bedöma denna sak,
alltså att det inte är någon grupp som
blivit orättvist behandlad utan en annan

enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m.
grupp som har blivit litet bättre behandlad
än man kanske från början hade
räknat med.

Nu framhålles det här i reservationen,
att det skulle te sig särdeles orättvist
i de fall då livräntetagaren har
barn som äro något under 16 år och får
detta ökade tillägg på 40 procent i stället
för 20 i jämförelse med en efterlevande
med barn som nyss ha fyllt 16
år, som inte får denna förhöjning. Jag
tror emellertid inte att man kan göra
sådana där individuella jämförelser här,
ty det är mycket olika ställt för olika
livräntetagare, beroende på den förolyckade
makens inkomster. Om man
här tar fram två fall och säger, att det
blir synnerligen orättvist, att den ena
får så mycket och den andra litet mindre,
så belyser inte det spörsmålet, ty
man kan lika väl taga fram två fall, där
en innehavare av makelivränta som
inte har några barn att försörja får mer
än den som har det minderåriga barnet,
trots att det procentuella tillägget för
den senare är större. Detta beror då på
att den förstnämnde maken har en livränta
som är bedömd efter en större arbetsinkomst
än den sistnämndes. Jag
tror att vi kunna bortse från den där
särskilda orättvisan som skulle komma
fram vid jämförelser, ty man kan inte
lämpligen göra jämförelser i detta fall.

Vi ha inom utskottet ansett, att när
man nu inom regeringen efter övervägande
har ansett sig kunna disponera ett
begränsat belopp för denna hjälp, så
skall det beloppet ges så att det ger hjälpen
där den mest behövs, och allmänt
sett förefaller det som om det skulle
vara helt naturligt, att när det gäller
makelivräntorna är behovet störst, när
maken har minderåriga barn att försörja.

Herr SÖDERQUIST: Det är väl ändå
så, herr talman, att principen om att
även änkorna utan barn skola ha livräntor
är knäckt genom att redan
olycksfallsförsäkringslagen och övriga
författningar säga, att de skola ha det.
En iinka, vilkens man avlidit till följd

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Ang. tillägg å vissa ersättningar enligt olycksfallsförsäkring-slagen m. m.

av olycksfall i arbete under de senaste
två åren, får ju sin livränta, även om
hon är barnlös. Den saken är klar.

Beträffande orättvisan framhöll jag i
mitt förra anförande, eller försökte i
varje fall framhålla, att jag fann det
orättvist, att just denna kategori skulle
undantagas från den regel, som departementschefen
och herrarna i utskottet
lagt till grund för hela denna avvägning,
den nämligen, att om staten har
utfäst sig att hjälpa, bör man se till att
denna hjälp i fortsättningen får åtminstone
tillnärmelsevis samma värde som
den hade, när den utfästes. Det är det,
som jag finner oriktigt och orättvist,
och jag föreställer mig att det är så.

Herr NORMAN: Herr talman! Det är
alldeles sant, att de som nu bli tilldelade
livräntor få det bättre ställt, men
det beror ju på att grunderna ha blivit
ändrade, och dessa grunder äro ju beräknade
efter inbetalda premier, men här
är det ju inte fråga om annat än att man
skall ge dessa människor ett litet handtag
på grund av penningvärdets försämring.
De ha fått sina ersättningar bestämda
efter ett annat penningvärde, men de
bestämmelser som då gällde voro grundade
på av arbetsgivarna erlagda premier,
och någon som helst skyldighet för statsmakterna
att här bidraga med extra anslag
kan ju inte föreligga. Penningvärdets
försämring inverkar ju även i många
andra fall menligt i olika avseenden utan
att statsmakterna gripa in, men det har
ansetts särskilt ömmande i detta fall att
förbättra de äldre livräntorna därför att
de voro så små, och det blir statsmakterna
som få betala det därför att man
icke kan ålägga arbetsgivarna att bekosta
högre livräntor än de enligt lag och
författning åtagit sig. Man har ju inte
heller diskuterat, om man skall undantaga
denna grupp eller inte, utan man
har ställt fram den andra gruppen, änkor
med barn, och velat ge dem ett litet
bättre handtag. 20 procents förbättring
få de ju alla.

Beträffande den halva miljonen är
det ju så, att ställningstagandet i andra

lagutskottet har sammanhang med statsutskottets
förslag i dess utlåtande nr
136, där medel anvisas för detta ändamål,
och jag vill påpeka, att detta statsutskottets
utlåtande är enhälligt. Där föreligger
alltså ingen reservation om att
det av regeringen begärda anslaget skall
höjas, trots att det förelegat motioner
som ha behandlats inom detta utskott.

Jag tror nog det är det riktigaste att
vi här bifalla andra lagutskottets hemställan
och därmed undvika att ställa till
något trassel beträffande statsutskottets
utlåtande nr 136.

Herr SÖDERQUIST: Herr talman! Herr
Norman har naturligtvis alldeles rätt i
att staten inte har någon skyldighet att
betala ut några förstärkta livräntor till
änkorna, men det har man väl inte, herr
Norman, i fråga om de andra livräntorna
eller ersättningarna heller. I samtliga
fall är det ju så, att man har ömmat
för dem som ha det svårt, precis
som herr Norman säger. Då föreställer
jag mig, att det är riktigt, då jag säger,
att man här har gjort ett undantag från
regeln att man, så långt det är möjligt,
vill bibehålla värdet av de ersättningar,
som man utfäst sig att lämna. Annars
försöker man åtminstone i någon mån
bibehålla värdet, men inte när det gäller
dessa änkor.

Vad beträffar sammanhanget mellan
andra lagutskottets och statsutskottets
utlåtande vill jag framhålla, att om reservationen
här skulle bifallas, så är det
väl självklart, att medel måste anvisas.
Jag vet inte, om det är riktigt, men jag
hade i varje fall trott, att man då kunde
yrka på, att den av statsutskottet föreslagna
summan skulle ökas med de
500 000 kronor som behövas. Om inte
det går, tycker jag, att utskotten borde
ha samarbetat, tv inte kan man väl binda
ett beslut vid ett annat beslut, som
kommer några timmar senare.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag tror
nog att herr Söderquist skulle kunna
ställa det yrkandet och även få proposition
på det, så det ordnar sig nog.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr förste vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar, jämlikt föreliggande
yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med de ändringar, som påyrkats
i den av herr Sten m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Söderquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med de ändringar, som påyrkats
i den av herr Sten m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 39, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till militärersättningsförordning
in. m., såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

136, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till ersättningar i anledning

Anslag till stensättning av vägar.
av olycksfall i arbete m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till centraldepån för blindas
arbeten m. in. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1950
51 till oförutsedda utgifter;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1950/
51 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;
och

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt elektrifiering
av statsbanenätet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anslag till stensättning av vägar.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till stensättning
av vägar för budgetåret 1950/51
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 140, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att å riksstaten för budgetåret
1950/51 under sjätte huvudtiteln
till Stensättning av vägar anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herrar Karl Andersson
och Gustaf Karlsson (I: 138) och
den andra inom andra kammaren av
herr Mårtensson i Uddevalla m. fl. (II:
190), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta att till stensättning av vägar
för budgetåret 1950/51 anvisa ett
reservationsanslag av 6 500 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Anslag till stensättning av vägar.

Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
T: 138 och 11:190, till Stensättning
av vägar för budgetåret 1950/51 under
sjätte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits av herrar
Karl Andersson, Leander, Johan Eric
Ericson, Hesselbom, Edin, Einar Persson
och Mårtensson i Uddevalla, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna I: 138 och II:
190, till Stensättning av vägar för budgetåret
1950/51 under sjätte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
2 500 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
1946 års stenindustriutredning,
som avlämnade sitt betänkande i september
månad förra året, har bland annat
föreslagit, att de nuvarande statliga
beställningarna på gatsten skulle upphöra
och att statens behov av sten i
framtiden skulle täckas genom upphandling
i den fria marknaden. Utredningen
har också gjort en beräkning över
det behov av gatsten, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kunde få under de
närmaste tio åren, och uppskattat detta
behov till sammanlagt 6 miljoner kronor
årligen, därav för inköp av sten 3
miljoner kronor och för beläggningsarbeten
3 miljoner kronor. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som hade fått del
av detta stenindustriutredningens förslag,
begärde också i sina petita att få
ett anslag för ändamålet av 6 miljoner
kronor. Stenindustriutredningen hade
emellertid räknat med och föreslagit, att
det skulle komma en särskild proposition
till årets riksdag om genomförande
av den nya ordningen för upphandling.
Så blev emellertid inte fallet. Chefen
för handelsdepartementet, som ju
skulle ha haft hand om saken, fann av
någon anledning, att det inte blev tid att

vid årets riksdag lägga fram det förslag
som stenindustriutredningen hade påyrkat.

Då följaktligen anslaget för inköp av
sten även för kommande år kommer att
gå över femte huvudtiteln, via arbetsmarknadsstyrelsen,
omräknade väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen sitt äskande
och begärde att i stället få för stensättningsarbelen
2,5 miljoner kronor, varav
500 000 kronor voro avsedda som fyllnadsanslag
för att fullfölja det program
som var uppgjort för innevarande år.
Kommunikationsministern kom sedan
med eu proposition i ärendet, vari han
emellertid reducerade väg- och vattenbyggnadsstvrelsens
förslag från begärda
2,5 miljoner kronor till 1 miljon kronor.
Utskottet har tillstyrkt detta Kungl.
Maj:ts förslag och yrkar följaktligen, att
riksdagen nu skall anvisa 1 miljon kronor,
varav 500 000 kronor äro avsedda
som fyllnadsanslag för redan planerade
arbeten och 500 000 kronor som nyanslag
för kommande budgetår.

I sin motivering för detta anslag har
såväl departementschefen som också utskottsmajoriteten
anfört, att de inte nu
linna anledning att öka det tidigare stensättningsprogrammet.
Detta påstående,
som återfinnes i både propositionen och
utskottets utlåtande, är inte med verkliga
förhållandet överensstämmande. De
2,5 miljoner kronor, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hade begärt, hade
icke betytt någon ökning av det anslag,
som tidigare har stått till förfogande,
och heller icke någon ökning i det arbetsprogram,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
sedan många år följt. Det
innebär tvärtom en betydande minskning
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
arbetsprogram, och det kommer att betyda,
att statens lager av smågatsten kommer
att öka med bortåt 300 000 kvadratmeter
under kommande budgetår.
Lagret omfattar för närvarande omkring
1 500 000 kvadratmeter, och det kommer
således att ytterligare öka, detta
samtidigt som de vägar, som här äro avsedda
att beläggas med denna sten,
komma att antingen få underhållas så -

Onsdagen den 17 inaj 1950 fin.

Nr 18.

som grusvägar för stora kostnader eller
få beläggas med importerade beläggningsmedel.

Detta nyanslag på 500 000 kronor är
av den beskaffenheten, att det torde bli
ytterligt svårt för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att kunna göra upp ett arbetsprogram
och att fördela anslaget.
Enbart vägförvaltningen i Göteborg har
för sin del äskat just denna halva miljon
för stcnbeläggning av vägar, som
väntat på beläggning upp till 10 år och
vid vilka stenen i många fall ligger framkörd
vid vägbanan och där vägbanan
alltjämt underhålles såsom grusväg.

Vi veta någorlunda vad det betyder
ekonomiskt att underhålla en starkt trafikerad
grusväg. Det är inte bara gruskostnaderna
som vi ha att räkna med.
Vi finna i sjätte huvudtiteln för i år, att
det får användas för 19 miljoner kronor
dammbindningsmedel — vilka till rätt
stor del importeras i form av vägsalt
för dollar — för att binda gruset och
hindra dammbildningen. Vi ha exempel
på — jag skall inte redogöra härför nu,
ty jag tror att jag har gjort det en gång
tidigare i denna kammare — en vägsträcka,
där stenen legat framkörd i sex
år och väntat på att bli utsatt i vägbanan
och där underhållet under dessa sex
år kostat lika mycket som stensättningen
skulle ha kostat, därest den hade blivit
utförd. Hela kostnaden för stensättningen
har med andra ord förbrukats för
underhåll av denna grusväg i avvaktan
på stensättningsarbetet. Det betyder, att
stenbeläggningen skulle ha gett en avkastning
på 15 å 10 procent av det kapital,
som hade behövt investeras härför.
Men arbetet blev fördröjt, och stensättningen
kostade i realiteten det dubbla
genom detta förfarande. Sådana vägar
ha vi flera på olika håll, och underhållet
av dem blir onaturligt dyrt.

Vidare måste i vissa fall dessa vägar
beläggas med annat beläggningsmedel,
som icke lämpar sig för ifrågavarande
trafik. Vi ha bland annat sådana fall omkring
de garnisonsstäder, där våra pansarregementen
äro förlagda. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen vet icke, vad
den skall göra med dessa vägar. Det

Anslag till stensättning av vägar.

finns intet annat beläggningsmedel än
sten som stoppar för de tunga pansarvagnarna,
men stenen kan inte bli lagd
i vägbanan, tv den skall lagras i högar!
Där skall den ligga år efter år, och vägarna
skola underhållas med grus eller
i bästa fall med en ganska svag asfaltbeläggning,
som icke stoppar för den
tunga trafiken.

Det har vidare anförts i propositionen
såsom ett skäl för en minskad stenbeläggning,
att det för stensättning skulle
åtgå så mycket mer manuell arbetskraft
att man måste ta hänsyn till detta. Stenindustriutredningen
har också undersökt
dessa förhållanden och har kommit fram
till det resultatet, att stenbeläggning i
jämförelse med bituminös beläggning,
som utföres med maskin, drar ungefär
tre gånger så mycket manuell arbetskraft.
Men vad betyder det för de här
ifrågavarande arbetena? Om man skulle
utföra stenbeläggning för 1,5 miljoner
kronor mera än som är föreslaget, betyder
det i mänsklig arbetskraft 50 man
under sex månader om året. Jämför man
detta med den hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anställda arbetsstyrkan på
i runt tal 10 000 man, finner man, att det
är fråga om en försvinnande liten bråkdel,
som ju knappast kan tillmätas någon
praktisk betydelse.

Här är det verkligen fråga om en investering
som är räntabel. Vi ha tidigare
här i riksdagen i år beslutat om investeringar
till betydande belopp, vilkas
avkastning bär varit mer än tvivelaktig,
och vi komma att stå inför anslagsfrågor,
där vi kunna säga, att det inte kan
bli tal om någon räntabilitet alls. Här
ha vi en investering, som bevisligen är
räntabel i form av ett förbilligat vägunderhåll.
Men nu kommer man och skall
spara. .lag måste säga, att jag finner detta
vara en missriktad sparsamhet.

Jag har hört från departementet såväl
som från annat håll, att investeringar
skola göras, där de ge den bästa avkastningen,
det må sedan vara privata eller
allmänna investeringar. Jag tycker detta
är en fullkomligt klar och riktig ekonomisk
ståndpunkt. Men i praktiken följs
den tydligen inte alltid, inte ens av de -

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Anslag till stensättning av vägar.

partementet, tv här ser man, att en investering,
som bevisligen kunde ge en
god avkastning, blir strypt. Den får inte
utföras, och följaktligen betyder det i
realiteten en förlust för statsverket. Det
betyder, att vägunderhållet kommer att
öka, det betyder, att statens sten, tillverkad
av svenskt material och av svenska
arbetare, kommer att ligga obegagnad.
Den kommer att kosta pengar, men
den kommer inte till användning, under
det att importerade beläggningsmedel
och importerat vägsalt få användas i
stället. Jag finner en sådan ordning så
uppenbart orimlig rent ekonomiskt, att
jag inte kan förstå, att någon på det hela
taget kan försvara en dylik åtgärd.

Utskottet bar som sagt nöjt sig med
att åberopa departementschefens skäl —
som jag finner vara ytterligt svaga -—
och har stannat vid det lägre anslagsbeloppet.
Vi reservanter ställa oss bakom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som vi anse har tillräcklig sakkunskap
för att bedöma vad som är erforderligt i
detta fall, och vi be därför, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr
Karlsson, Gustaf, och herr Hermansson,
Herbert.

Herr HEIDING: Herr talman! I propositionen
nr 1 har Kungl. Maj:t under
sjätte huvudtiteln föreslagit riksdagen
att i avbidan på proposition i ämnet beräkna
ett reservationsanslag av 500 000
kronor att avräknas mot automobilskattemedel.
Sedermera har Kungl. Maj:t i
propositionen nr 140 under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den
10 mars 1950 föreslagit riksdagen att på
riksstaten för budgetåret 1950/51 under
sjätte huvudtiteln till stensättning av
vägar anvisa ett reservationsanslag av
1 000 000 kronor.

Anledningen till att anslaget i statsverkspropositionen
upptogs med ett allenast
beräknat belopp var den, att
statsrådet ville ha erfarenhet av 1946
års stenindustriutrednings förslag. Där -

för kom anslaget att till en början tas
upp så lågt som här skedde. Sedan har
det visat sig, att frågan behövde undersökas
grundligare, och därför har regeringen
inte ansett sig kunna på basis av
stenindustriutredningens förslag sträcka
sig längre än vad som här är föreslaget.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade
till en början äskat 6,5 miljoner kronor,
men hade senare föreslagit ett till
2 miljoner kronor nedsatt anslagsbelopp.
Nu har som sagt departementschefen
framlagt ett förslag om ett anslag på
1 miljon kronor. Detta äro reservanterna
inte nöjda med, utan de vilja ha ett
anslag på 2,5 miljoner kronor.

Man kan hålla med herr Andersson i
Rixö om att det kan vara lämpligt att
den sten, som nu finns i lager, utlägges
och kommer till användning i stället för
att den skall ligga längs vägarna och
lagras i högar, som herr Andersson uttryckte
sig. Men det kan ju vara andra
förhållanden som göra, att regeringen
nu inte har lagt fram förslag om högre
anslag utan först vill se, om stenindustriutredningens
förslag går att realisera.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har grundat sina förslag på vissa beräkningar,
och jag antar, att dessa äro godtagbara.
Men allt som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
lägger fram kan ju
inte accepteras av regeringen och inte
heller av riksdagen, utan man måste företa
en viss nedprutning.

Investering i form av stensättning av
vägarna betalar sig säkerligen. Jag håller
med herr Andersson om att det blir
starka och bra vägar genom stensättning
och att man därför bör tänka på
att få sådan utförd så fort som möjligt.
Men jag tycker, att reservanterna borde
vara nöjda med det förslag som här har
kommit fram. När det har ställts i utsikt
en höjning till ett annat år, finns
det väl förutsättningar för att den sten,
som »ligger i högar längs vägarna»,
skall komma till användning. Jag tror
inte, att det är någon som vill motsätta
sig detta, tv det är ju alltid en fördel,
att man får använda det material som
finns inom landet och slipper importe -

Onsdagen den 17 mai 1950 fm.

Nr 18.

Om inrättande av en utredningsbyrå inom järnvägsstyrelsen.

ra så mycket material till hårdbeläggning.
Åtskilliga vägar äro ju också så
starkt trafikerade, att de behöva liårdbeläggas,
och då är stensättning ett
mycket lämpligt medel.

Jag anser således, att reservanterna
böra vara nöjda i år. Sedan få vi hoppas,
att Kungl. Maj :t till ett annat år har
möjlighet att lägga fram ett förslag om
högre anslag än som föreslagits nu.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Karl, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 141, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Andersson, Karl,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —78;

Nej — 49.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Om inrättande av en utredningsbyrå
inom järnvägsstyrelsen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie tjänster vid kommunikationsverken
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 194, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 17 mars 1950, gjort
framställning angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid
kommunikationsverken.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Wehtje m. fl. (I: 473)
och den andra inom andra kammaren
av herr Ohlin m. fl. (11:557), i vilka
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande proposition måtte
besluta om inrättande från och med
den 1 juli 1950 av en byråchefstjänst i
Ca 33, avsedd för en utredningsbyrå inom
järnvägsstyrelsen.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i de
av riksdagen godkända personalförteckningarna
för post- och telegrafverken,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk
vidtaga de ändringar, som departementschefen
i statsrådsprotokollet

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Om inrättande av en utredningsbyrå inom järnvägsstyrelsen.

över kommunikationsärenden för den
17 mars 1950 förordat;

b) medgiva, att i tjänsteförteckningen
finge vidtagas i nämnda statsrådsprotokoll
förordad ändring;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att å övergångsstat
uppföra de tjänster och utfärda
de övergångsbestämmelser i övrigt,
som vid genomförandet av förberörda
förslag kunde erfordras;

II. att motionerna 1:473 och 11:557
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr
Lundqvist, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
har till detta statsutskottsutlåtande fogat
en blank reservation, och jag skulle
därför vilja säga ett par ord i anslutning
till denna.

Vad då först angår det i motionerna
framhållna behovet av förstärkt ekonomiledning
inom järnvägsstyrelsen, lärer
väl ingen på allvar vilja bestrida detta
behov och inte heller fördelarna av att
behovet snarast möjligt blir tillgodosett.
Utskottet har ju också uttalat sin fulla
förståelse för detta behov.

Utskottet erinrar emellertid om att
1947 års järnvägsutredning, vilken även
i sitt betänkande hade starkt understrukit
vikten av ökad ekonomisk expertis,
föreslagit en mer omfattande ändring av
byråindelningen inom järnvägsstyrelsen,
och utskottet finner det nu ändamålsenligt,
att den i motionerna föreslagna
ändringen får prövas i detta större sammanhang.

I anledning härav och då jag är personligen
övertygad om att herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
delar uppfattningen om
vikten av ökad ekonomisk expertis inom
järnvägsstyrelsen, vågar jag för min del
förutsätta, att när detta kommittéförslag
nu efter genomgången remissvandring
liar legat i departementet i drygt två år,
herr statsrådet inte skall ha några svårigheter
att utan ytterligare dröjsmål
lägga fram för riksdagen förslag till de

åtgärder, som en prövning av betänkandet
kan ge anledning till.

Det faller sig för mig så mycket mera
naturligt att förutsätta, att kommunikationsministern
själv angeläget önskar att
utan tidsutdräkt få till stånd en lösning
av den i motionen berörda frågan, som
jag ännu bär i livligt minne den lilla
dispyten mellan herr statsrådet och mig
här i kammaren för ungefär två år sedan
just angående den ekonomiska prövningen
av frågorna inom järnvägsstyrelsen.
Såsom säkerligen många ännu komma
ihåg gällde det coachvagnarna. Herr
statsrådet var då mycket angelägen att
understryka, hur viktigt det var att alla
frågor inom järnvägsstyrelsen verkligen
ingående penetrerades även ur ekonomiska
synpunkter.

Jag skulle emellertid, herr talman,
också vilja säga ett par ord i anslutning
till utskottsutlåtandet i övrigt,
d. v. s. om de förändringar i fråga om
löneställningen för vissa ordinarie befattningar
inom kommunikationsverken
som utskottet förordar. Utskottets förslag
på denna punkt överensstämmer ju
helt med Kungl. Maj:ts proposition. I
denna senare hade emellertid mycket
långt gående beskärningar vidtagits av
departementschefen i de förslag, som respektive
verkstyrelser hade lagt fram,
vilka förslag, om jag nu inte minns alldeles
fel, samt och synnerligen också
tillstyrkts av lönenämnden. Det är närmast
emot dessa långt gående prutningar,
som kommunikationsministern
— eller kanske någon annan minister
—• gjort i äskandena från verkstyrelserna,
som jag med några ord skulle
vilja vända mig.

Ingen initierad lärer kunna förneka,
att de förslag av hithörande art, som
verkstyrelserna bruka inge till Kungl.
Maj:t, alltid äro hållna i underkant och
ha föregåtts av en mycket ingående
prövning. Det är inte något underkännande
från min sida av Kungl. Maj:ts
kompetens, om jag vågar göra gällande,
att ledningarna för dessa stora statliga
affärsföretag väl ändå torde ha åtminstone
lika stora och enligt mitt förmenande
åtskilligt större förutsättning -

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

Om inrättande av en utredningsbyrå inom järnvägsstyrelsen.

ar för att kunna rätt bedöma, i vilken
lönegrad den eller den tjänsten bör inplaceras
med hänsyn till vederbörande
innehavares arbete och ansvar. Nu har
departementschefen emellertid gått mycket
kraftigt fram med blåpennan och
strukit det ena förslaget efter det andra.
Det enda skäl som departementschefen
har anfört är att ett bifall i full utsträckning
icke skulle väl överensstämma
med de allmänna riktlinjer, som i
lönestabiliseringssyfte tillämpats inom
statsförvaltningen; dessutom skulle det
innebära ett föregripande av tjiinsteförteckningsrevisionen.

Kan emellertid detta resonemang, herr
talman, verkligen vara riktigt? Jag vet
mycket väl, att vi ha lönestopp här i
landet — eller i varje fall att det sägs,
att vi ha lönestopp. Men hur är det i
realiteten med detta?

Att det för statens befattningshavare,
höga och låga, fungerar fullt oklanderligt,
hårt och undantagslöst kan nog
ingen bestrida. Hur mycket än dessa
tjänstemän arbeta och öka sin arbetstakt,
få de ringa uppmuntran härför. Risken
är nog ganska stor för att missmod
och håglöshet uppkomma bland tjänstemännen,
när de se rättvisa krav bromsas
upp av statsmakterna. Regeringens
restriktiva hållning ter sig i mina ögon
så mycket mera förvånande, om jag tänker
på att statstjänstemännen frivilligt,
av ren lojalitet emot statsmakterna, redan
ett halvt år tidigare än alla andra
underkastade sig lönestoppet med avstående
av den dyrtidskompensation, till
vilken de redan förut voro berättigade.
Jag tycker, att detta hade bort föranleda
litet större hänsyn från statsmakten-arbetsgivarens
sida.

Hur det är med lönestoppet på andra
håll framgår — så förefaller det i varje
fall mig — ganska tydligt av de uppgifter,
som man har fått många gånger
både här i riksdagen och i pressen om
att genomsnittsinkomsten för industriarbetare
efter 1948 bär ökat med mellan
tre och fyra procent. Löneglidningen
uppåt har väl här huvudsakligen, om
också inte alltid, berott på förbättrad
arbetseffektivitet och sålunda högre ac 5

Första kammarens protokoll 1!)50. .Yr IS.

kordsförtjänster. Även statstjänstemännens
arbete har emellertid rationaliserats
och ger större produkt än tidigare,
och det är ju inte underligt, att de därför
anse sig ha full rätt till högre löneställning
för de befattningar, som lia fått
ökat eller mer krävande arbete.

Trots detta har kommunikationsministern
ansett sig böra pruta av stora
delar av verkstyrelsernas förslag under
hänvisning bland annat till lönestoppet.

Om det hade gällt att flytta upp hela
grupper av befattningshavare, hade kanske
lönestoppet kunnat åberopas, men i
detta fall är det ju blott fråga om en
rättvis, erforderlig justering av löneställningen
för enstaka individer. Jag
kan inte finna det på något sätt försvarligt
att här åberopa lönestoppet, och ännu
mindre att uppskjuta tillgodoseendet
av ett sådant krav ända till dess att den
tjänsteförteckningsrevision, som nu har
börjat sitt arbete, blir färdig, vilket väl
kan dröja några år.

Vad jag här har tillåtit mig att säga
om regeringens kraftiga beskärningar
av verkstyrelsernas förslag, som återfinnas
i propositionen, gäller också och
med samma styrka regeringens hållning
gentemot de stora personalstaterna, som
regeringen själv i december förra året
fastställde för innevarande år. Även där
förekom ju åtminstone inom vissa kommunikationsverk
en mångfald strykningar,
och detta även mycket långt ned
på löneskalan.

Jag har icke velat låta detta ärende
passera riksdagen utan att ha fått ge
uttryck åt en uppfattning, som är inte
bara min personliga utan mycket allmän
inom berörda tjänstemannakretsar.
Det är kanske för djärvt, men jag vill
till slut dock uttala den förhoppningen,
att det är sista gången som herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
skall finna anledning att
gå så hårt, som skett i år, emot både
kommunikationsverken och deras personal.
.Tåg tror, att det inte minst för de
stora affärsdrivande verken är av största
vikt, all tjänstemännen få röna rättvisa,
för att de skola känna sig stimulerade
i sill arbete.

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Om inrättande av en utredningsbyrå inom järnvägsstyrelsen.

Jag har icke något yrkande, herr talman.
Jag har endast velat göra detta uttalande
och rikta denna vädjan till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet.

Herr WEHTJE: Herr talman! Jag har
i anslutning till Kungl. Maj:ts föreliggande
proposition avgett en motion om
inrättande av en ekonomisk utredningsoch
planeringsbyrå inom järnvägsstyrelsen.
Utskottet har ställt sig välvilligt
till förslaget och säger sig finna detsamma
förtjänt av det största beaktande,
men utskottet menar, att det bör tas till
behandling i samband med en allmän
omorganisation av järnvägsstyrelsen.

Jag kan delvis förstå denna synpunkt.
Men då det nu är mer än två år sedan
ett liknande förslag om förstärkning av
den ekonomiska ledningen vid statens
järnvägar framfördes och det inte har
föranlett någon åtgärd från regeringens
sida, kan det — såsom framhölls av den
föregående ärade talaren -— sägas föreligga
en fara för att det i motionen
framförda förslaget blir sammankopplat
med större och svårare organisationsfrågor
och därigenom blir ställt på
en oviss framtid. Jag kan inte finna, att
en sådan sammankoppling är nödvändig,
utan anser, att detta förslag skulle
kunna tas upp till bedömande, behandling
och genomförande utan att avvakta
den större organisationsfrågan.

Statens järnvägar är ju utan jämförelse
vårt största affärsföretag. När man
nu är ense om att det skall drivas efter
rent affärsmässiga principer, måste det
framstå som angeläget, att man till SJ:s
ledning har knutit även den erforderliga
sakkunskapen på det ekonomiska
området. Så är inte fallet nu.

Ett förhållande, som blivit aktuellt i
dessa dagar, är frågan om järnvägarnas
taxor. Det har antytts, att såväl biljettpriserna
som godstaxorna skulle behöva
höjas inte oväsentligt. Om något sådant
skall genomföras i dessa tider, när man
strävar att hålla kostnader och priser
nere i stor omfattning genom ett absolut
prisstopp, får man göra klart för sig,

att en eventuell taxehöjning kommer att
få en mycket genomgripande verkan i
hela vårt folkhushåll. Att de ekonomiska
frågorna i det läget kunna få en allsidig
och grundlig behandling inom
järnvägsstyrelsen framstår därför som
en första rangens angelägenhet.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
har jag endast velat ytterligare understryka
framställningen i motionen i förhoppning
om att den skall beaktas av
departementschefen vid hans fortsatta
behandling av SJ:s angelägenheter. Jag
har inget direkt yrkande.

Herr HESSELBOM: Herr talman! Jag
skulle först vilja säga ett par ord med
anledning av herr Lundqvists anförande
i vad gäller de av departementschefen
avvisade förslagen om ändrad löneplacering
för vissa av kommunikationsverkens
tjänstemän.

Om jag fattade herr Lundqvist rätt,
lade han upp frågan så, att han ansåg det
vara skäligt, att vissa av dessa tjänstemän
skulle få en högre löneplacering
med hänsyn till att de ha varit underkastade
lönestoppet och därigenom kommit
på efterkälken. Men följer man det
resonemanget, måste man dra den slutsatsen,
att det inte enbart gäller de här
ifrågasatta tjänsterna, utan det måste ju
gälla all siatstjiinarpersonal. Och då
kommer ju frågan i ett helt annat läge.
Om man däremot utgår från att det på
grund av ändrade arbetsuppgifter eller
ändrade förhållanden i övrigt kan vara
befogat med en ändrad löneplacering,
får man eu riktigare utgångspunkt. Här
har Kungl. Maj:t emellertid nu funnit,
att tillräckliga skäl för löneuppflyttningar
ej ha förelegat, och utskottet har anslutit
sig till den ståndpunkten.

Beträffande den av motionärerna här
aktualiserade frågan om inrättandet av
en ny byrå i järnvägsstyrelsen råder det
ju full enighet mellan motionärerna och
utskottet om önskvärdheten av att SJ:s
ekonomiska expertis stärks i största möjliga
grad. Därom råda alltså inga delade
meningar. Men utskottet har inte ansett
sig kunna nu förorda inrättandet av en

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

ny byrå i järnvägsstyrelsen. Enligt min
bestämda uppfattning finns det redan
för många byråer i denna styrelse. Jag
vill hänvisa till att när 1947 års järnvägsutredning
rekommenderat en förstärkning
av den ekonomiska expertisen, har
den utgått från att detta skall vara möjligt
utan att inrätta någon ny byrå för
ändamålet. 1 det sammanhanget har ju
också utredningen förordat en indragning
eller sammanslagning av vissa nuvarande
byråer.

Herr Wehtje uttalade, att han icke ansåg
det önskvärt, att denna fråga sammankopplas
med frågan om SJ :s organisation
i stort. Jag har en precis motsatt
uppfattning. Jag anser det absolut nödvändigt,
att denna fråga löses i sitt stora
sammanhang. Jag vill därför i likhet med
herr Lundqvist rikta en vädjan till kommunikationsministern,
att han så snart
som möjligt tar upp till behandling 1947
års järnvägsutrednings förslag i syfte att
få en lösning av järnvägsstyrelsens organisation,
som bättre motsvarar nutida
krav än den nu gällande organisationen
gör.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LUNDQVIST: .lag vill endast,
herr talman, gentemot herr Hesselbom
säga, att för alla de befattningar, som
äro föreslagna till uppflvttning av verkstvrelserna,
är motiveringen ändrade arbetsförhållanden,
ökad arbetsbörda
o. s. v. och ingenting annat. Den saken
är klar.

Vidare menar jag, att när regeringen
har att ta ställning till framställningar
som dessa jag knappast tror — som jag
sade förut — att den kan bättre än järnvägsstyrelsen
och andra verkstyrelser
bedöma skäligheten av var den ene eller
den andre tjänstemannen skall placeras
in. Den allmänna syn, som jag tycker regeringen
borde ha lagt på denna fråga,
är att när nu statstjänstemannagrupperna
visat en sådan lojalitet emot det allmänna,
som de ha gjort genom att avstå
från de lönetillägg, som de varit berättigade
till, så borde dessa framställ -

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik,
ningar rent allmänt ha behandlats litet
välvilligare än vad som skett. Det är allt.

Herr FORSLUND: Det är på ett kärt
område som denna diskussion föres! Jag
vill för min del gärna framföra ett tack
till departementschefen för att han iakttagit
en sådan försiktighet som han gjort.
Jag tror att det är riktigt, att man från
departementets sida är mycket försiktig
i fråga om de olika framställningar, som
komma från verkledningarna när det
gäller kompletteringar av de högre tjänsterna,
för vilka det tillkommer riksdagen
att lämna medgivande.

Jag tror likaså att den enträgna vädjan
till departementschefen att snabbt ta upp
förslaget om omorganisation av järnvägsstyrelsen
bör tas med mycket stor försiktighet.
Vi få ändå inte glömma, att det
för helt kort tid sedan tillsattes en ny
chef för statens järnvägar. Det vore väl,
tycker jag, vida viktigare att han bleve
i tillfälle all själv samla tillräcklig erfarenhet
när det gäller det förslag, som
han för sin del skulle vilja rekommendera
för en styrelse, i stället för att alltför
snabbt genomföra vad andra, järnvägsstyrelsen
utomstående — med undantag
av byråchefen Lundqvist — kommit
att föreslå. Jag fäster för min del
utomordentligt stor vikt vid att icke
verkledningarnas chefer — särskilt när
det är synnerligen duktiga sådana —
skola sättas utanför, så att frågorna sedan
skola behandlas som kommitté- och
departementsangelägenheter.

Jag har, herr talman, här velat uttala
dels min tacksamhet till departementschefen,
dels dessa varnande ord mot att
gå för raskt fram.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 113, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående understöd
åt inrikes lufttrafik jämte i ämnet väckta
motioner.

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 175, liade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 10 mars 1950, föreslagit riksdagen
dels att å riksstaten för budgetåret
1950/51 under sjätte huvudtiteln till Understöd
åt inrikes lufttrafik anvisa ett
anslag av 360 000 kronor, dels ock att
medgiva, att det för budgetåret 1949/50
anvisade anslaget till Understöd åt inrikes
lufttrafik finge användas för subventionering
av sådan trafik under kalenderåret
1950 i enlighet med vad departementschefen
förordat.

Kungl. Maj:ts förslag innebar, att under
år 1950 det statliga understödet åt
inrikes luftfart skulle i princip begränsas
till visbylinjen. Det härför erforderliga
anslaget för nästa budgetår hade beräknats
till 360 000 kronor. Enligt departementschefens
mening borde dock
det belopp, som kunde komma att kvarstå
outnyttjat å innevarande budgetårs
motsvarande anslag, få övergångsvis tagas
i anspråk för subventionering av övriga
inrikeslinjer, vilket av i propositionen
närmare angivna skäl skulle möjliggöra,
att malmö- och luleålinjerna
upprätthölles till omkring den 1 oktober
1950. Departementschefen hade vidare
förklarat sig beredd att framdeles,
i den mån framtidsutsikterna för inrikestrafiken
förändrades, taga frågan
om subventionsbehovet under förnyat
övervägande.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalvdande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bergh m. fl. (I: 444) och den andra
inom andra kammaren av herrar Edberg
och Hedlund i Rådom (II: 546);

dels ock två likalydandc motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Wehtje m. fl. (1:445) och den
andra inom andra kammaren av herr
Brciconier m. fl. (11:547).

I de likalydande motilonerna I: 444
och 11:546 hade hemställts, att riksdagen
måtte uttala sig för att frågan om

fortsatt upprätthållande av lufttrafik på
norrlandslinjen borde omprövas vid
1951 års riksdag.

I de likalydande motionerna I: 445
och 11:547 hade framlagts förslag om
höjning av förevarande anslag med
250 000 kronor, vilket belopp skulle få
disponeras för subventionering av
malmölinjen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall till
motionerna 1:445 och 11:547, i vad de
avsåge anslagsfrågan, till Understöd åt
inrikes lufttrafik för budgetåret 1950/51
under sjätte huvudtiteln anvisa ett anslag
av 610 000 kronor;

II. att riksdagen måtte medgiva, att
det för budgetåret 1949/50 anvisade anslaget
till Understöd åt inrikes lufttrafik
finge användas för subventionering
av sådan trafik under kalenderåret 1950
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den
10 mars 1950 förordats;

III. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:444 och 11:546 samt
I: 445 och II: 547, sistnämnda bägge motioner
i vad de icke behandlats under
I, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna
vad utskottet i utlåtandet anfört.

I motiveringen hade utskottet yttrat,
bland annat, att utskottet i likhet med
motionärerna funne starka skäl tala för
att frågan om luleålinjens fortsatta bibehållande
upptoges till förnyad prövning
i samband med det förslag i ämnet,
som Kungl. Maj:t kunde komma att
framlägga till nästa års riksdag.

Reservationer hade angivits

1) av herrar Karl Andersson, Berling,
Leander, Johan Eric Ericson, Hesselbom,
Edin, Andrée, Einar Persson, Mårtensson
i Uddevalla, Rubbestad, Åkerström,
Petterson i Degerfors och Henriksson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort i
punkterna I och III hemställa,

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

I. att riksdagen måtte med bifall till
Knngl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 445 och II: 547, i vad
de avsåge anslagsfrågan, till Understöd
åt inrikes lufttrafik för budgetåret 1950/
51 under sjätte huvudtiteln anvisa ett
anslag av 360 000 kronor;

III. att motionerna 1:444 och 11:546
samt I: 445 och II: 547, sistnämnda bägge
motioner i vad de icke behandlats
under I, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

2) av herrar O hlon, Sundelin och
Lundqvist, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort
i punkterna I och III hemställa,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag ä
motionerna 1:445 och 11:547 i vad de
avsåge anslagsfrågan, till Understöd åt
inrikes lufttrafik för budgetåret 1950/
51 under sjätte huvudtiteln anvisa ett anslag
av 360 000 kronor;

III. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:444 och 11:546 samt
l: 445 och II: 547, sistnämnda bägge motioner
i vad de icke behandlats under
I, i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala,
att frågan om fortsatt uppehållande av
lufttrafik på linjerna Stockholm—Sundsvall/Härnösand—Luleå
och Stockholm
—Malmö borde upptagas till förnyad
prövning vid 1951 års riksdag.

Herr ANDERSSON, Karl: Herr talman!
Vid detta utskottsutlåtande ha inte mindre
än 16 av statsutskottets medlemmar
antecknat sig som reservanter. Det är
således en mer än hälften, som reserverat
sig mot utskottets beslut. Detta fattades
egentligen med 13 röster mot 13.
Följaktligen utgöra de 13 reservanter,
som jag här kommer att tala för och vilka
ha biträtt Kungl. Maj:ts proposition,
just precis hälften av dem, som deltagit
i beslutet.

Jag vill erinra om att vi förra året
hade en ganska stor debatt i denna fråga,
då det också gällde att subventionera
de inrikes flyglinjerna. Då beslöts

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik,
ett anslag, som skulle möjliggöra trafiken
på dessa linjer. Resultatet har emellertid
visat sig sådant, att det inte har
uppmuntrat Kungl. Maj:t att återigen begära
ett så stort anslag av riksdagen.
Kungl. Maj:t har i år nöjt sig med ungefär
vad reservanterna förra året ville,
nämligen att med statssubvention söka
uppehålla linjen Stockholm—Visby. Det
är ju också den linje, som har de bästa
förutsättningarna av samtliga att klara
sin ekonomi något så när själv.

Utskottsmajoriteten har i sitt betänkande
bland annat framhållit, att det
bör beaktas, att inrikestrafiken för närvarande
befinner sig i en uppbyggnadsperiod
med därav betingade speciella
svårigheter. Jag vet verkligen inte, vad
utskottets majoritet har för underlag för
detta yttrande. Trafikflyget här i landet
är ju nämligen inte längre någon
nyhet eller någonting obeprövat. Här
har funnits reguljär flygtrafik i 25 år,
och den kris, som flyget nu har råkat
i, gäller ju inte bara de inrikes flyglinjerna
och inte heller enbart vårt land,
utan man kan säga alla flygföretag. Denna
kris bottnar ytterst i ett minskat trafikunderlag.
Speciellt när det gäller de
yngre flyglinjerna här i landet, beror
ju den ekonomiska krisen helt och hållet
på att det inte finns tillräckligt med
passagerare.

Om vi se på de olika flyglinjerna, finna
vi, att trafiken har avsevärt gått tillbaka,
i varje fall på en del håll. År 1948
trafikerades linjen Stockholm—Göteborg
av i runt tal 10 000 passagerare, 1949
hade den summan sjunkit till 2 633, och
för 1950 har man beräknat, att antalet
skulle bli 2 772 passagerare. Det betyder
en beläggning, som är så liten, att det
inte finns någon möjlighet att få inkomster
och utgifter att gå ihop.

Om vi se på linjen Stockholm—Luleå,
finna vi där ungfär samma utveckling.
År 1948 hade denna linje 6 211 passagerare,
1949 hade antalet sjunkit till 5 676.
För innevarande år kalkylerar man visserligen
med en ökning till 8 000, men
man vet ju ingenting om vad det slutligen
blir. Vad vi veta är alltså, att i runt
tal finns det 5 000 passagerare på flvg -

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik

linjen Stockholm—Luleå, och varje passagerare
kostar staten 133 kronor i subvention
för varje resa plus landningsavgifter
via luftfartsstyrelsen, vilket kostar
25 kronor för varje passagerare för
var gång planet lyfter eller går ned. Vi
kunna uppenbarligen inte hålla på att bevilja
anslag på en miljon kronor åt
5 000 passagerare, som vilja flyga mellan
Stockholm och Luleå!

Jag finner det således alldeles uppenbart,
alt dessa två linjer, Stockholm—
Göteborg och Stockholm—Luleå, inte
kunna bli subventionerade i fortsättningen.
Vad gäller Stockholm—Malmö
har visserligen passagerarantalet räknat
på den inre linjen ökat något, men flvgfrekvensen
på Bulltofta bär ju gått ned
så katastrofalt, att av alla flygplatser bär
i landet finns det ingen annan, där flygfrekvensen
har minskat så mycket. Detta
lär bland annat bero på att flygfältet inte
är i sådant skick, att det är möjligt att
gå ned där med de större planen.

Vad sedan beträffar linjerna Stockholm—Göteborg
och Stockholm—Malmö
finnas ju där så goda förbindelser med
järnväg, att det strängt taget inte kan
vara något större intresse att upprätthålla
en särskild, subventionerad flyglinje
mellan dessa orter. Som sakrevisionen
förra året påpekade skapa ju dessa
inrikes linjer inte någon ny trafik, det
blir bara fråga om en överflyttning av
passagerare från ett trafikmedel till ett
annat. Då måste man nog säga sig, att
vilja människor ovillkorligen flyga på
dessa linjer, få de finna sig i att betala
vad det kostar. Skattebetalarna kunna
inte rimligtvis betala denna lilla exklusiva
passagerargrupp subventioner till
det belopp, som här ifrågasätts.

Vi reservanter, som ha yrkat bifall till
Ivungl. Maj ds propositon, vilja gå med
på att linjen Stockholm—Visby i varje
fall tills vidare får den subvention, som
kan erfordras för att hålla linjen i gång.
I fråga om den linjen råda särskilda förhållanden.
Visby ligger på en ö i Östersjön
och har inte så goda kommunikationer
med det övriga Sverige. Dessutom
finns där ett trafikunderlag, som gör att
denna flyglinje går i det närmaste ihop;

det rör sig om en subvention av 9 kronor
per passagerare, medan subventionen
på Luleålinjen uppgår till 133 kronor.
Man vågar därför vänta att Visbylinjen
skall komma att bära sig, och då
bör den uppehållas i avvaktan på ett
sådant resultat.

Vi ha sålunda funnit, att mycket starka
skäl tala för det förslag, som Kungl.
Maj d nu framlagt för riksdagen, och jag
ber följaktligen att få yrka bifall till den
av mig och tolv övriga ledamöter av utskottet
anförda reservationen.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Att
den inhemska lufttrafiken biltills har
lämnat ett otillfredsställande ekonomiskt
resultat, går inte att bestrida. Alla måste
vi väl tycka, att det är ganska beklagligt,
att det gått så, med tanke på de
stora uppoffringar, som gjorts, och det
ärliga arbete, som från bolagsledningens
och tjänstemännens sida verkligen
utförts för att försöka få företaget på
lotter.

Om betydelsen av den inrikes lufttrafiken
går det nog däremot inte att samla
någon enig opinion. Där gå uppenbarligen
meningarna mycket kraftigt
isär. Många anse, att vi inte utan allvarligt
men för utvecklingen här i landet
kunna avstå från lufttralik, åtminstone
på de linjer, som det i dag är fråga
om. Andra åter hålla, som vi nyss hörde
från talarstolen, lika övertygat före,
att med hänsyn till de övriga kommunikationer,
som finnas, är behovet avlufttrafik
i varje fall inte så stort, att det
kan motivera, att staten offrar några
större summor på subventioner till det
kommunikationsmedlet.

Jag skall försiktigtvis inte här uppta
tiden med att försöka väga de olika uppfattningarna
emot varandra. Om det vore
så, att här hade lämnats eller kunde lämnas
någon som liclst garanti för att de
flyglinjer, som det nu är fråga om, åtminstone
inom en nära framtid komma
att ställa sig ekonomiskt bäriga, förmodar
jag att det inte behövde ta lång stund
för att samla majoritet inom riksdagen
för ett fortsatt stöd åt lufttrafiken.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

Nu har emellertid ingen sådan garanti
lämnats och kan väl inte gärna heller
lämnas. Jag förmodar att det är närmast
av. den anledningen, som kommunikationsministern
har kommit att stanna
för att inte vilja förorda fortsatt subvention
för Norrlandslinjen och Malmölinjen,
och jag erkänner gärna, att jag mycket
väl kan förstå den hållningen.

Ingen kan komma ifrån att trafikunderlaget
för dessa flyglinjer är utomordentligt
svagt; det går nog inte att bestrida.
Emellertid bär det uppgivits, att
under den senaste tiden det icke minst
i fråga om norrlandslinjen kunnat skönjas
en tendens till en något gynnsammare
utveckling än den som var märkbar
för ett halvår sedan. Detta kan alltså
sägas tala för att man bör vila något på
hanen.

Men det är en sak till, som jag i varje
fall skulle vilja framkasta till bedömande,
när nu herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet är närvarande.
Hur kommer det att ställa sig
med Sveriges möjligheter att deltaga i
trafiken ute på kontinenten och ännu
längre bort, om vi komma att praktiskt
taget nedlägga hela den inhemska lufttrafiken*?
Jag förmodar, att det med den
starka konkurrens, som här gör sig gällande
mellan de olika länderna, kan
ställa sig ganska svårt för ett land, som
lägger ner sin inhemska lufttrafik, att
få vara med och dela trafiken där ute
mellan kontinenterna och på den europeiska
kontinenten. Jag har en ganska
stark känsla av att de andra företagen,
som alltså ha att upprätthålla även en
inhemsk trafik, komma att se det med
ganska oblida ögon och därför helst vilja
kasta ut Sverige från trafiken på utlandet,
där vi ju för närvarande ha en glädjande
stor andel i trafiken i dess helhet.

Om här föreligger den risken, som jag
har en känsla av att man inte kommer
alldeles ifrån, är det en sak, som enligt
mitt förmenande i mycket hög grad talar
för att man höra vara litet försiktigare
innan man defintivt stänger dörren för
en fortsättning av trafiken inom landet.

Jag tycker nog att det på grund av

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik,
anförda förhållanden skulle vara välbetänkt
att försöka få någon liten tids ytterligare
erfarenhet, innan man tar ett
så pass allvarligt steg som att definitivt
bestämma sig för att inga subventioner
vidare skola lämnas, vilket ju
måste kunna medföra, att trafiken på
dessa linjer helt och hållet lägges ned.
Därför har jag i statsutskottets plenum
tillåtit mig att framföra den kompromisslinje,
som återfinnes i den reservation,
vilken såsom nr 2 finnes vidfogad
statsutskottets utlåtande. Yrkandet i reservationen
går ut på att man nu skulle
begränsa anslaget på det sätt, Kungl.
Maj:t har föreslagit, men icke i år fatta
något definitivt beslut om att trafiken
på norrlands- och malmölinjerna skall
nedläggas. Jag utgår från att subventionsfrågan
under alla förhållanden måste
komma tillbaka i nästa års statsverksproposition,
alltså omedelbart i början
av 1951 års riksdag, och då skulle det
vara lättare för riksdagen att med den
ytterligare erfarenhet, som vunnits under
återstoden av år 1950, ta ställning
till ett så viktigt avgörande, som det här
är fråga om.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till den av herrar Ohlon och
Sundelin och undertecknad till statsutskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr HEIDING: Herr talman! Jag anser
för min del att några hastiga omkastningar
i luftfartspolitiken icke kunna
vara till gagn för framtiden. Förra
året beviljades 2,i miljoner kronor i subventioner
till den inrikes lufttrafiken,
och i årets statsverksproposition var
samma belopp upptaget för nästkommande
år. Därefter har emellertid Kungl.
Maj:t gjort ytterligare beräkningar och
kommit ned till ett belopp av endast
300 000 kronor, vilket föreslagits i den
särskilda propositionen i ärendet. Jag
anser att det är så pass lågt belopp i
förhållande till vad det var förra året,
att det inte rimligen kan gå att hålla
intresset för den inrikes lufttrafiken vid
liv med en sådan anslagspolitik.

Det föreslagna beloppet skulle endast
möjliggöra, att trafiken på visbylinjen

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

upprätthålles. När man tänker på hur
kort sträckan är mellan Stockholm och
Visby och jämför den med de linjer,
som finnas t. ex. i Norge och Finland,
förefaller det egendomligt, att vi här i
landet endast skola ha råd att upprätthålla
flygtrafik på den linjen. Det måste
i betraktande av den stora utrikestrafik,
vi ha, se egendomligt ut, och man frågar
sig, vad man i utlandet skall tänka
om oss, när vi bedriva en så stor trafik
utanför våra egna gränser men inom landet
endast kunna upprätthålla trafik på
visbvlinjen.

I den motion, som har avlämnats av
representanter söderifrån, har det begärts
en höjning av anslaget med 250 000
kronor för att man skulle kunna upprätthålla
malmölinjen. Utskottet har förordat
denna anslagshöjning. Vi ha ansett
att denna linje, som upprätthållits
sedan 1935, inte nu eller femton år skall
behöva läggas ned. Utskottet har härom
sagt: »Såsom i motionerna påpekats,

torde malmölinjens betydelse framgå
icke minst av det år efter år stegrade
passagerarantalet. I detta sammanhang
bör heller icke bortses från att nämnda
linjer oavbrutet trafikerats sedan år
1935. För framtiden synas även möjligheter
föreligga att utan särskild subventionering
upprätthålla denna trafik
i anslutning till de kontinentala linjerna.
Fn förutsättning härför är emellertid
att Bulltofta flygplats utvidgas och
moderniseras. Utskottet finner det också
angeläget, att förslag i denna fråga
med det snaraste förelägges riksdagen.»

.lag anser det således nödvändigt, att
Bulltofta flygplats iordningställes, så
att den kan användas i en tillfredsställande
omfattning. Blir det gjort, behöver
man inte räkna med några särskilda
flygplan för den inrikes trafiken på Malmö,
ty då kan man låta planen på kontinentala
linjerna gå ned på Bulltofta
och taga passagerare även inom landet.
Därigenom skulle subventionen för malmölinjen
kunna upphöra inom den nä''rmaste
tiden, om bara flygplatsen blir
iordningställd.

I fråga om göteborgslinjen råder det
inte några delade meningar. Kungl.

Maj:t har ansett, att den skall läggas ned,
och det ha inte heller vi i utskottet
haft något emot. Passagerarantalet på
den linjen har blivit lägre undan för
undan, och det är åtminstone för närvarande
ingen anledning att uppehålla
densamma, utan där får man se tiden
an.

Beträffande luleålinjen är det meningen,
att den skall upprätthållas åtminstone
till den 1 oktober i år med de
medel, som blivit över på de 2,1 miljoner
kronor, som beviljades förra året.
Det har beräknats att det skulle bli
321 000 kronor, och det skulle räcka för
att till en tid uppehålla luleålinjen, varjämte
en del skulle tagas i anspråk för
malmölinjen. Om luleålinjen uppehälles
den nu beräknade tiden, behövs det
emellertid ett visst ytterligare anslag till
malmölinjen för att den skall kunna
hållas öppen.

När det gäller norrlandslinjen kan jag
hänvisa till vad utskottet anfört. Sedan
utskottet yttrat, att då i propositionen
föreslagits, att anslag beviljas för subventionering
av visbvlinjen under hela
innevarande kalenderår, torde hänsyn i
icke ringa mån ha tagits till denna linjes
karaktär av s. k. kulturlinje, anför
utskottet: »Enligt utskottets mening kunna
emellertid enahanda synpunkter anläggas
på frågan om upprätthållandet
av lufttrafiken på Norrland. Med hänsyn
till det ekonomiska utfallet av denna
trafik finner utskottet det visserligen
förklarligt, om tvekan kan uppstå rörande
lämpligheten av att det allmänna,
särskilt i nuvarande statsfinansiella läge,
påtager sig de därmed förbundna
kostnaderna. Denna fråga torde emellertid
samtidigt böra bedömas på längre
sikt. I viss utsträckning synes för övrigt
— såsom ock i motionerna I: 444
och II: 546 framhållits —- det ogynnsamma
driftresultatet bero på speciella
omständigheter under de båda sistförflutna
åren» — då ju linjen av vissa orsaker
inte kunde uppehållas — »vilket
även framgår därav, att trafikfrekvensen
på norrlandslinjen väntas för innevarande
år undergå en icke oväsentlig
förbättring» — det har visat sig, att

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

resultatet blivit bättre under det här
året. Vidare heter det: »Vid sådant förhållande
finner utskottet i likhet med
motionärerna starka skäl tala för att
frågan om luleålinjens fortsatta bibehållande
upptages till förnyad prövning
etc.»

I fortsättningen har utskottet uttalat
sig mycket välvilligt för att denna linje
skulle få bibehållas, och att det borde
bli en utredning om den saken.

I Dagens SAS, organ för AB Aerotransport,
har gjorts ett uttalande under rubriken
»Norrland flyttas närmare Stockholm»,
där det omtalas, att flygtiderna
på norrlandslinjen skola ändras, vilket
antagligen skulle kunna bidraga till att
resandeantalet skulle bli större. Jag
anser att de ändrade tiderna göra det
lättare än förut att komma till och från
Norrland. Jag skulle kunna här redogöra
för vad det i övrigt står i artikeln,
men jag skall inte uppta tiden med det.
Jag vill endast säga, att jag tror att det
är all anledning att uppehålla denna
linje i fortsättningen.

Om riksdagen visar intresse för flyget
och beviljar större anslag än Kungl.
Maj:t föreslagit, är jag fullt förvissad
om att Aktiebolaget Aerotransport kommer
att göra vad det kan för att nedbringa
subventionerna och att det därför
inte skulle behövas så stora belopp
i fortsättningen. Det hade varit önskvärt,
om utrikestrafiken och inrikestrafiken
i ekonomiskt avseende kunnat
sammankopplas, varigenom man inte
skulle ha behövt dessa subventioner,
men när det nu träffats en överenskommelse
i samband med att de olika bolagen
slogos samman, vilken omöjliggör
en sådan sammankoppling, får man finna
sig däri och försöka lösa frågan i
framtiden på bästa sätt.

Det är många som tycka, att det är
onödigt att ge subvention, men är det
någon av damerna och herrarna som
tror, att vi inte subventionera vissa
järnvägar? Det är en hel del järnvägar,
som inte bära sig ■— de järnvägar som
bära sig bättre få då bidraga till att
driften kan upprätthållas — men därför
river man i allmänhet inte upp des -

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik,
sa oräntabla järnvägar, utan de få vara
kvar till fördel för befolkningen, som
får bättre trafik- och fraktförhållanden.
Därför är det inte så märkvärdigt, om
vi ge någon subvention till flyget för
att det skall kunna upprätthållas, tills
det kan bära sig bättre.

Inrikeslinjerna tillföra resande till
utrikeslinjerna och tvärtom. Det är alltid
en del resande från utrikeslinjerna,
som vilja resa på inrikeslinjerna, särskilt
till Norrland, och se sig omkring.
Det gör att man kan få inkomster hit
till landet, även hårdvaluta, som det talats
så mycket om.

Herr Andersson i Rixö framhöll att
det var 16 reservanter till utskottets utlåtande.
Det ser ju så ut — det förnekar
jag inte —• men när det var omröstning
i utskottet var det 13 som röstade för
bifall till utskottets förslag och 12 som
röstade emot det. Varifrån den trettonde
reservanten till förmån för Kungl.
Maj:ts förslag har kommit, har jag inte
reda på, men det var väl någon som
senare antecknat sig som reservant.

De tre, som äro antecknade för den
reservation, som herr Lundqvist har talat
för, ha en annan mening än de som
bara vilja medge ett anslag på 360 000
kronor. Herr Lundqvist tycktes inte ha
någonting emot att flyget uppehöll en
viss trafik, ty han framställde en fråga
till statsrådet, hur man i främmande
länder skulle uppfatta det, om vi inte
bedreve någon trafik här i landet men
fortfarande trafikerade de kontinentala
linjerna. Han undrade, om inte utlänningarna
skulle so det med oblida ögon.
Jag håller fullkomligt med herr Lundqvist
om den saken och tror, att han
liar rätt därvidlag. Jag anser också, att
man inte skall nonchalera detta.

Nu trodde herr Lundqvist, att om garantier
kunde lämnas för att flyget skall
bära sig inom en snar framtid, så skulle
säkert alla gå med på att bevilja det
högre anslag, som föreslagits på grundval
av motionerna. Men det är en fråga,
som jag tycker inte är så svår att få
besvarad. Av propositionen framgår, att
subventioneringen minskats undan för
undan, per passagerare räknat. För

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik
Stockholm—Malmö-linjen utgjorde subventionen
60 kronor per passagerare
under 1949 men beräknas nu komma
att gå ned till 33 kronor, och på Stockholm—Norrköping—Visby-linjen
skulle
den gå ned från 15 till 9 kronor. Jag
tycker att det pekar i rätt riktning, och
för den skull är det inte någon anledning
att misströsta, fastän det kanske
sett mörkt ut ibland. När man skall skapa
någonting nytt, får man inte tro att
det skall gå så bra från början, utan
man får räkna med att i kommande tider
skall det gå bättre, och därför anser
jag att det vore skäl att följa utskottets
förslag i det bär fallet.

Herr Andersson i Rixö redovisade
siffror för göteborgslinjen och redogjorde
för passagerarantalet, men jag
tycker inte att det är anledning att här
uppehålla sig vid dessa siffror, som visa,
att trafiken gått ned så mycket på
linjen Stockholm—Göteborg, när det nu
är meningen att man tills vidare inte
skall uppehålla den linjen. På linjen
Stockholm—Luleå har det varit en nedgång
1948 och 1949, men man räknar
med att det skall bli en ökning. På både
malmölinjen och visbylinjen har det
blivit en ökning, så i de fallen behöver
man inte vara rädd; de linjerna komma
säkerligen att så småningom bära sig.

Vidare sade herr Andersson, att det
här bara var fråga om en omflyttning
av passagerare från det ena trafikmedlet
till det andra. Det är klart att man
kan förutsätta, att var och en kan använda
det trafikmedel, som funnits sedan
gammalt. Men komma nya trafikmedel
till stånd både ute i världen och
här hemma, skola vi väl inte motsätta
oss att de bli prövade och komma till
användning.

Jag anser således, att man inte skall
vara rädd för att bevilja det anslag, som
föreslagits av utskottsmajoriteten. Det
överstiger med 250 000 kronor det av
Kungl. Maj:t begärda beloppet å 360 000
kronor och uppgår således till 610 000
kronor. Men det är en väsentligt lägre
summa än som beviljades förra året.

Slutligen vill jag säga, att det inte
minst från norrlänningarnas sida bör

visas intresse för flyget, så att även
norrlandsflyget kan bibehållas. Kan
man få flyglinjen till Norrland trafikerad
året om, är det så mycket bättre,
men då bör det visas intresse därför.

Jag ber, herr talman att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr GJÖRES: Herr talman! Den ekonomiska
utgångspunkten för den debatt,
som vi just nu föra här i kammaren,
är den ståndpunkt i fråga om inrikestrafikens
ekonomi, som redan 1947 års
luftfartsutredning angav och som sedan
kommunikationsministern vid olika tilltillfällen
givit sin anslutning till. Den
ståndpunkten innebär, att man inte kan
räkna med att trafikföretaget skall uppehålla
inrikeslinjer, som gå med klart
underskott, utan att i stället det allmänna
har att avgöra, huruvida sådana
linjer skola upprätthållas och då lämna
det stöd för trafikens bedrivande, som
är erforderligt. Det är det betraktelsesättet,
som också ligger bakom beslutet
om den statliga subventionen till den
inrikes flygtrafiken under 1949.

Olika talare ha här i skilda sammanhang
berört dessa saker, men jag kanske
ändå får lämna vissa sifferuppgifter
för sammanhangets skull. Det kan tänkas,
att inte alla av kammarens ledamöter
varit i tillfälle att så noga följa
dessa ting.

Jag vill erinra om att den subvention,
som riksdagen på Kungl. Maj:ts förslag
och efter framställning från Aktiebolaget
Aerotransport beviljade för 1949 års inrikestrafik,
uppgick till 2,1 miljoner kronor.
Av det beloppet har för 1949 års
trafik endast 1 728 000 kronor tagits i
anspråk. På grund av de olika besparingsåtgärder,
som trafikföretaget har
kunnat genomföra, har det lyckats att
nedbringa den faktiskt behövliga subventionen
till detta belopp, som är rätt
mycket lägre än det som begärts hos
Kungl. Maj:t och av riksdagen beviljats.

För år 1950 har nu från trafikföretagets
sida begärts 1 550 000 kronor, alltså
ett belopp som ligger ett gott stycke under
den faktiska kostnad som man har

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

belastat det allmänna med under år 1949.
Man har således räknat med att även under
innevarande år kunna fullfölja de
strävanden till ökad rationalitet och förbättrad
ekonomi i flygtrafiken, som man
med all kraft bedriver. Avvecklingen av
göteborgslinjen, som innebär att passagerarna
till Göteborg beredas tillfälle att
följa med Londonplanet, innebär naturligtvis
en besparingseffekt av rätt stor
betydelse.

Under de underhandsresonemang, som
ha ägt rum mellan kommunikationsdepartementet
och bolaget och vid vilka
man från departementets sida har önskat
en prognos för subventionsutvecklingen
för några år framåt, har det från bolagets
sida sagts, att man för år 1951 under
vissa i en skrivelse angivna förutsättningar
skulle kunna uppehålla inrikeslinjerna
med ett anslag av en miljon
kronor. Då man emellertid från departementets
sida också har — något som i
och för sig är mycket förklarligt — önskat
få en prognos för tiden därefter, har
man från bolagets sida nödgats svara att
man inte vågar göra en sådan prognos.
Framtiden rymmer ju så många osäkerhetsmoment
i kostnadsavseende även
för flygets vidkommande, att man har
måst avstå från att hasardera någon siffra
på belastningen för åren 1952 och
1953. Redan de anförda siffrorna ge
emellertid på ett klart och övertygande
sätt vid handen, förefaller det mig, att
det svenska trafikflyget nu är inne i en
period av ökad rationalisering och förbättrad
ekonomi och att man på dessa
områden redan har nått resultat, som
förtjäna all möjlig uppskattning från det
allmännas sida och ett stöd för trafikens
utveckling i fortsättningen.

Det förslag som nu föreligger från
kommunikationsministern och från de
reservanter, vilka herr Andersson i Rixö
har talat för, går ut på att man skulle
företaga en mycket kraftig beskärning
av inrikestrafiken. Man skulle uppehålla
endast linjen på Visby, medan däremot
linjerna på Luleå och Malmö skulle avvecklas
— det är naturligtvis detta som
skulle vara innebörden av ett bifall till
reservanternas förslag, eftersom Aero -

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik,
transport inte med egen kraft kan uppehålla
dessa linjer, i varje fall inte sedan
sommarperioden bär gått till ända.

Förhållandena äro skiljaktiga beträffande
linjen till Luleå och linjen till
Malmö. För luleålinjen gäller, såsom det
har framhållits av flera talare, att trafikunderlaget
är svagt och att följaktligen
subventionsbeloppet per passagerare är
rätt stort. Jag tror att man också, för att
inte hänge sig åt några illusioner, bör
vara på det klara med att det kommer
att dröja rätt lång tid innan man kan
räkna med en sådan ökning i trafikunderlaget
på norrlandslinjen, att trafiken
där kan uppehållas utan subvention.

Om man är på det klara med detta,
tror jag emellertid att man också har anledning
att säga sig, att åtskilliga faktorer
dock böra verka åt det hållet, att trafikunderlaget
även på norrlandslinjen så
småningom bör komma att växa. Näringslivet
i övre Norrland utvecklas på
vissa punkter, inte minst i Luleå, ganska
starkt. En mycket betydande befolkningskoncentration
äger rum i anslutning
till den industriella expansion, som
inte minst svenska staten själv är målsman
för. Det finns anledning att antaga,
att redan denna omständighet bör komma
att i någon mån finna sin avspegling
i en ökad trafikfrekvens jämväl för flyget.
Det är också mycket möjligt att med
en ökad turism, som söker sig mot Norrland,
flyget kan komma att spela en större
roll.

Men framför allt tror jag att en ökning
i norrlandstrafiken är avhängig av sådana
faktorer, som kunna säkerställa en
ökad regularitet i trafiken. Irregulariteten
är den stora olägenheten när det gäller
trafiken på Luleå. Dimman är ofta
mycket störande och föranleder att man
inte alltid med önskvärd pålitlighet kan
beräkna hur trafiken kommer att gå.

Man torde emellertid här kunna komma
fram till bättre förhållanden. Den tidtabell,
som från och med i sommar tilllämpas
på norrlandstrafiken, hör i och
för sig vara ägnad att bidraga till eu
ökad regularitet, eftersom landningstiderna
komma att infalla vid sådana tider
på dagen, då man har anledning att räk -

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik
na med att väderleken skall vara som
gynnsammast. Om man därtill får den
ILS-installation, som efter vad det har
sagts mig — jag känner inte närmare
till saken — finnes disponibel, kommer
detta att möjliggöra landningar under
betryggande förhållanden vid en betydligt
lägre s. k. takhöjd, d. v. s. höjd
mellan landningsbanan och molntäcket,
än för närvarande, och därmed skulle
man kunna eliminera rätt mycket av de
störningar i trafiken, som för närvarande
belasta särskilt norrlandslinjen.

Malmölinjen ligger naturligtvis, om
man skall bedöma det hela ur kommersiella
synpunkter, betydligt bättre till
än luleålinjen gör, eftersom man bör
kunna få ett betydligt starkare trafikunderlag
för malmölinjen än vad som
under överskådlig tid är möjligt att uppnå
på Luleå.

•lag liade inte tänkt fördjupa mig på
något sätt i problemet Bulltofta, men då
herr Andersson i Rixö ganska triumfaliskt
har åberopat den katastrofala nedgången
i trafikintensiteten på Bulltofta
som ett bevis för vilka dåliga utsikter
flygtrafiken i allmänhet har, nödgas jag,
herr talman, att något uppehålla mig vid
Bulltoftafrågan. Den intar onekligen en
rätt central ställning i hela diskussionen
om malmölinjens framtida effektivitet
och ekonomi.

Det är alldeles riktigt, som herr Andersson
sade, att Bulltoftafältet har sjunkit
tillhaka starkt i betydelse. Och varför?
Jo, fältet motsvarar inte längre de
anspråk som internationellt äro fastställda
beträffande landnings- och startförhållandena.
Därför kan man inte,
därest man skall uppfylla de säkerhetskrav,
som äro ett av flygtrafikens viktigaste
moment, använda Bulltoftafältet
annat än i begränsad omfattning. Endast
genom luftfartsstyrelsens särskilda
medgivande kan Aerotransport i dag få
köra på Bulltofta med den s. k. DC-3:an,
ett plan som väl inte kommer att vara i
bruk alltför länge till, och de mera moderna
planen kunna över huvud taget
icke starta eller landa på Bulltoftafältet,
eftersom Bulltofta saknar en startoch
landningsbana som lämpar sig för

dessa flygplan. Och inte ens DC-3:or
kunna alltid starta ocli landa här nere,
tv framför allt höst och vår är fältet i
ett sådant tillstånd, att man helt enkelt
inte kan gå upp eller ned där. Fördenskull
har det hänt -—• flera gånger, tror
jag — att avbrott på en vecka eller någonting
sådant har måst göras på grund
av att fältet helt enkelt inte har varit
brukbart.

Jag sade nyss att man kan använda
fältet för den gamla DC-3:an, men det
är inte ens alltid man kan det, även när
fältet inte är i ett uppblött tillstånd.
Det händer ibland att man även med den
lilla DC-3:an får lov att begränsa passagerarantalet,
därför att man inte med
iakttagande av tillbörlig säkerhet kan
gå upp från fältet med fullt antal passagerare.

Det är inte så märkvärdigt om under
sådana förhållanden trafiken inte blir
så lysande. Jag undrar hur det skulle
vara, om statens järnvägar skulle behöva
plocka ut folk ur vagnarna och säga:
»Nu har det regnat ett par, tre veckor,
så nu kunna inte så många passagerare
få följa med!» Eller om man skulle säga:
»Nu har det blivit så blött i Mellansverige,
att vi måste ställa in trafiken en
vecka eller fjorton dagar!»

Det vore ju inte så särdeles trevligt!
Men när det gäller flygtrafiken är man
nu beredd att lägga den till last, att det
flygfält, som man har att arbeta med,
är sådant att man under sista tiden över
huvud taget inte kan operera från det.

Om den segslitna och kanske inte alltid
så lätta frågan om Bulltoftafältet kunde
bli löst, tror jag att vi inte skulle behöva
föra någon diskussion om subventionering
av malmölinjen i denna kammare.
Jag har samma uppfattning som
herr Heiding nyss gav uttryck för, att
om man vid Bulltofta hade ett fält, som
motsvarade den internationellt fastställda
standarden och som möjliggjorde användning
av Skandiaplan, DC-4:or och
DC-G:or, skulle Malmö kunna kopplas in
i den internationella trafiken, och då
skulle det otvivelaktigt vara överflödigt
att, såsom vi nu nödgas göra, dryfta frågan
om suvbention från statens sida.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

Vad händer nu, om kammaren biträder
den ståndpunkt, som intages av de
reservanter, för vilka herr Andersson
har fört talan? Ja, då kommer trafiken
på Luleå och Malmö att läggas ned, antagligen
den 1 oktober, måhända något
tidigare. I det läge som förelåg då propositionen
lades fram har man inom
Aeroptransports styrelse enhälligt beslutat
att försöka uppehålla trafiken enligt
det fastställda sommarprogrammet, i varje
fall om inkomsterna täcka de rörliga
kostnaderna, och eftersom sommarperioden
brukade vara rätt hygglig vågar
man förutse att man kanske kan upprätthålla
trafiken till september månads slut,
då sommarprogrammet upphör. Men därefter
blir bolaget naturligtvis, om dessa
reservanters ståndpunkt vinner riksdagens
gillande, tvunget att avveckla trafiken.
Då finns det ingen direkt flygförbindelse
mellan Stockholm och Malmö,
utan då måst den som i något brådskande
ärende skall bege sig från Malmö till
Stockholm eller omvänt taga vägen över
Kastrup och alltså gå igenoin. hela det
krångelmaskineri i fråga om pass, valuta,
tull o. s. v., som vi alla känna från det
moderna reselivet. Var och en förstår,
att sådant icke är ägnat att bygga upp
trafiken på det här området.

Man har bär sagt att det inte är någon
ny trafik som skapas med flygtrafiken.
Ja, jag undrar vad man sade på den
tid då järnvägarna byggdes? Jag undrar
om man inte också då menade att det
icke var någon ny trafik som skapades:
»Vi ha ju åkt efter rapphöna förut i
landet och tagit oss fram mellan orterna
!»

Det är säkerligen så, att vi genom
flyget stå inför en utveckling på trafikens
område, vars innebörd man kanske
inte ännu riktigt har insett i vårt
land, då förhållandena här ju inte på
långt när ha utvecklats lika långt som
på vissa håll i utlandet. .lag är för min
del övertygad om att flygtrafiken, hur
besvärligt den än har haft det även internationellt
under ett par år, går mot
en stor utveckling. Den kris, som bär
kännetecknat trafiken och som i vissa
länder alltjämt är mycket besvärande,

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik,
synes att döma av många vittnesbörd
från skilda håll i världen vara på väg
att vika, och jag tror nog att vi även
här i vårt land komma att finna att
flygtrafiken i större utsträckning än nu
kommer att intaga en mycket uppmärksammad
och betydelsefull plats i vårt
allmänna trafiksystem.

De reservanter, för vilka herr Lundqvist
förde talan, ha intagit en principiellt
välvillig ställning till flyget. De vilja
inte slå igen dörren, utan de säga:
Låt oss nu antaga vad Kungl. Maj:t har
föreslagit i fråga om anslag, men låt oss
komma tillbaka till frågan nästa år.

Det är en hållning som man från flygtrafikens
sida måste uppskatta, men vi
måste icke desto mindre komma i mycket
stora praktiska svårigheter om riksdagen
följer dessa reservanter. Vi stå nu,
såsom torde vara allmänt bekant, inför
en reorganisering av den skandinaviska
flygtrafiken, som kommer att leda fram
till en mera rationell och ekonomiskt
bättre organisation av den skandinaviska
flygtrafiken än tidigare. I det förslag,
som föreligger på denna punkt, harman
emellertid beträffande inrikestrafiken i
de tre länderna ställt sig på samma
ståndpunkt som de svenska statsmakterna
hävdat, nämligen den ståndpunkten,
att det måste vara varje lands egen sak
att avgöra, huruvida de olika inrikeslinjerna
skola upprätthållas, och att betala
vad dessa linjers uppehållande kostar.
Jag vet inte när denna reorganisation
av SAS kommer till stånd. Jag hoppas
och jag tror det finns goda skäl att
antaga, att den måste komma till stånd
redan under innevarande år. Då stå vi
således i den situationen, att den ståndpunkt,
som de svenska statsmakterna
här ha intagit, är accepterad av det
skandinaviska företaget. Det finns ingen
som helst möjlighet — och jag skulle tro
att ingen i denna kammare vill ifrågasätta
det — att Sverige skall gå som
suppleant till Danmark och Norge och
säga: Nu måste ni taga på er bördan att
bestrida de organisations- och andra
kostnader, som äro förbundna med alt
hålla organisationen vid liv till dess den
svenska riksdagen fram på vårkanten

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik
1951 till äventyrs beslutar sig för att
lämna subvention för de och de linjerna.

Man skulle komma i ett dilemma. Och
med all uppskattning för den sympati
gentemot flygtrafiken, som herrar
Ohlons, Sundelins och Lundqvists reservation
ger uttryck för, måste jag säga,
att ett antagande av denna reservation
skulle komma att leda till svårigheter.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr statsrådet NILSSON: Herr tal man!

De synpunkter som herr Gjöres
har lagt på frågan, vilken betydelse flyget
eventuellt i framtiden kan komma att
få som kommunikationsmedel, äro synpunkter
som jag själv i olika sammanhang
tidigare på liknande sätt har givit
uttryck åt.

Jag vill sålunda, när jag nu skall motivera
regeringens ståndpunkt, understryka,
att denna icke i och för sig bottnar
i en skeptisk inställning till flygets
framtida möjligheter, utan den är byggd
på det material, som står till buds lör
ett bedömande, hur snabbt denna utveckling
kommer att äga rum inom de
närmaste åren.

Med hänsyn till vad som tidigare har
skett kan jag inte heller rimligen beskyllas
för att jag skulle ställa mig kallsinnig
till flyget. Jag vill erinra om
den optimism, som många gånger har
kommit till uttryck just inom de kretsar
som representera flyget, och jag kan
väl också göra den bekännelsen, att jag
enligt mitt eget förmenande understundom
har fallit offer för denna optimism.
Jag kan exempelvis hänvisa till utbyggandet
av Halmsjön för några år sedan,
då det ansågs att detta ofördröjligen
borde ske och då flygets företrädare
krävde en snabb forcering av arbetet.
Efter de erfarenheter som senare gjorts
har man nu kommit till insikt om, att
man kanske ilat för snabbt och att det
i varje fall inte från flygföretagens sida
är möjligt att göra de följdinvesteringar,
som skulle ha erfordrats för att man
skulle kunna taga flygfältet i bruk vid

den tidpunkt då man tidigare hade ansett
det självklart att detta borde ske.

Jag vill sålunda understryka att det
från min sida inte föreligger någon
skepsis gentemot flygets framtida möjligheter.
Då det emellertid nu gäller att
taga ställning till den inrikes trafiken,
är det riktigt, som herr Gjöres också anförde,
att även om det inte blir moderbolagen
inom respektive land som komma
att sköta om denna trafik, därest
man alltså verkligen lyckas genomföra
det samarbete i stor skala på flygets område,
som nu befinner sig på ett förberedande
stadium, är det i alla fall staterna,
som ekonomiskt skola svara för
den trafik på inrikes linjer som kan
komma att påfordras.

Inom parentes skulle jag också kunna
nämna att den ståndpunkt, som regeringen
på sin tid intog när det gällde
att bedöma huruvida man skulle ha ett
enda flvgföretag i vårt land eller flera,
har visat sig vara riktig, i det att man
numera är överens om, att det inte ens
räcker att ett land som Sverige ensamt
konkurrerar med världen, utan att det
i stället bör vara tre länder som gemensamt
konkurrera med världen.

Min skepsis gentemot norrlandslinjen
beror på de kalla ekonomiska och andra
fakta, som böra ligga till grund för ett
ståndpunktstagande. Min uppfattning är
nämligen att flyget — tyvärr, kan man
kanske säga — i dag inte har förutsättningar
att vare sig när det gäller taxor,
service eller tidsvinst kunna konkurrera
med exempelvis statens järnvägar. Jag
hade inte tänkt att gå in i detalj på
dessa ting, men eftersom debatten har
utvecklats på det sätt som har skett känner
jag mig tvingad till det.

Jag vill då göra kammarens ledamöter
uppmärksamma för det första på
flygets taxor. En enkel resa med flyg
från Luleå till Stockholm kostar 125
kronor. Andra klass järnvägsbiljett med
sovvagn på samma sträcka kostar 93
kronor 60 öre. Utöver de 125 kronor,
som flygbiljetten kostar, tillskjuter staten
enligt de beräkningar, som föreligga
för nästa år, 129 kronor. Under föregående
år, med det lägre trafikunderlag

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

som då fanns, utgjorde subventionen
133 kronor för varje passagerare. Vederbörande
passagerare •— det må vara näringslivets
företrädare eller andra —
fråga sig naturligtvis för det första, huruvida
de skola betala 125 kronor när
de kunna åka för 93 kronor 00 öre, men
för det andra fråga de sig naturligtvis
också, vilken tidsvinst de göra genom
att använda flyg. Jag kan nämna att tidtabellen
under föregående år ändrades
med hänsyn till att man ansåg att den
tidtabell, som man dessförinnan hade,
inte var särdeles tillfredsställande ur
norrlänningarnas synpunkt. 1 år bar
man ändrat tidtabellen på nytt och ungefärligen
återgått till den gamla, varvid
man har sagt att detta måste bli
fördelaktigare ur norrlänningarnas synpunkt.

Men hur ser det ut? Tåget från Luleå
till Stockholm avgår 15.10 och är
framme 8.50 påföljande dag. Flygplanet
från Luleå till Stockholm avgår 16.30 -—
alltså något senare än tåget — och är
framme 20.30. Om man skall uträtta någonting
i Stockholm, har man knappast
någon nytta av att komma dit förrän på
morgonen, då tåget anländer. Med hänsyn
till att den här flyglinjen har kallats
för en kulturlinje skulle man kunna
tänka sig att flyget skulle medföra den
fördelen, att man exempelvis kunde besöka
en teater i Stockholm, men eftersom
flygplanet inte kommer till huvudstaden
förrän halv nio står inte heller
denna möjlighet till buds. Den enda fördelen
med flyget är att man får sova
i ett hotellrum i stället för i en järnvägsvagn,
dock med de extra utgifter
som en hotellvistelse för med sig.

Mina damer och herrar! Det är dessa
kalla fakta, att flyget tyvärr inte för närvarande
kan bjuda på någon effektiv
konkurrens vare sig när det gäller tid,
när det gäller taxor eller när det gäller
service, som göra att jag för min del anser
att man bör avvakta en tidpunkt då
flyget i dessa avseenden verkligen kan
konkurrera. Människorna fiista nämligen
stor vikt därvid niir de skola bestämma
sig för vilket trafikmedel de skola
använda.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

Nu säger också herr Gjöres, att ABA i
fjol endast tog knappa 1,8 miljoner kronor
i anspråk av de 2,1 miljoner kronor
som anslogos. Detta var också förutsättningen
för anslaget vid dess beviljande.
Men man skall komma ihåg, att därtill
komma administrations- och försäljningskostnader,
som gå utanför och som
bolaget har betalt med sina egna medel.
Vi skola således vara på det klara med
att det faktiska underskottet är större
än de 1,8 miljoner kronor, som herr Gjöres
anförde i sitt inlägg.

Så komma vi emellertid över till Malmöflyget,
och där ligger det, säger man,
något annorlunda till. Åtminstone vad
summan beträffar är det här fråga om
ett avsevärt lägre belopp; det rör sig
bara om 250 000 kronor. Det kan tyckas
att eftersom det inte är fråga om ett
större anslag borde väl staten kunna bevilja
detta belopp.

Ja, men ur principsynpunkt anser jag
nog, att ett beviljande av subvention till
malmölinjen kunde anses vara mera betänkligt
än om det gällde luleålinjen. I
fråga om luleålinjen kan dock, såsom
nu skett, anföras, att den i likhet med
visbylinjen är en s. k. kulturlinje, ehuru
jag, såsom jag nyss sade, måste konstatera
att med de mycket goda järnvägsförbindelser
som finnas med norra Norrland
har detta argument numera ingen
större tyngd. Beträffande malmölinjen
kan inte ens argumentet om en »kulturlinje»
anföras. Det enda skäl som kan
åberopas, och det naturligtvis med ett
visst fog, är att vi på Bulltofta ha ett
flygfält, som ur flygets synpunkt måste
anses mindre tillfredsställande, något
som jag är den förste att erkänna.

Det är eu särskild historia med Bulltoftafältet.
Flygplatsutredningen föreslog
på sin tid, att ett flygfält skulle anläggas
i södra Sverige, men ville ha det förlagt
till annan plats än Bulltofta. Den
föreslog Trolleberg. Malmö var också intresserat
av att få ett flygfält, dock inte
vid Bulltofta utan vid Klagshamn. Allt
detta var i själva verket uttryck för
samma optimism, som jag nyss skildrade
i annat sammanhang.

Resultatet av det hela bär nu blivit att

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik,

vi alla liar skurit ned anspråken och
kommit till den slutsatsen, att det lämpligaste
är att i stället bygga ut Bulltofta.
Jag har i och för sig ingenting emot
att så kommer att ske. För närvarande
pågå underhandlingar mellan luftfartsstyrelsen
och Malmö stad om vissa villkor
för inlösen av mark m. in. för flygfältet.
Möjligt är att dessa underhandlingar
redan skulle ha varit i hamn,
därest Malmö stad icke uppställt ett villkor
för det avtal, som eventuellt skulle
träffas mellan staten och Malmö stad,
nämligen att staten skall godkänna den
stadsplan som uppgjorts av staden. Då
det kan tänkas, att invändningar mot
denna stadsplan kunna resas från bl. a.
statens institut för folkhälsan och regeringen
ännu inte förelagts stadsplanen i
fråga, vilken beslutades av Malmö stad
så sent som i slutet av mars, är det icke
rimligt att utan vidare göra de statliga
myndigheterna ansvariga för att Bulltofta
befinner sig i sitt nuvarande skick.

Om vi emellertid bortse från Bulltofta
flygfält och utgå ifrån att vi i alla fall
skola ha en flygtrafik med Malmö, som
verkställes med DO 3:or, tycker jag att
det nästan är genant att skåningarna ha
begärt en subvention på 250 000 kronor.
Om skåningarna — jag tänker då på dem
som ha ställt sig bakom nothäftena i
tidningarnas klagokör och alla som ha
uttalat sig om nödvändigheten att staten
subventionerar flyget för att upprätthålla
trafiken på malmölinjen — i stället
för i klagokören hade placerat sig i
fåtöljerna på DO 3:orna, skulle detta
icke ha varit något problem! Det bör
nämligen — och det är alldeles tydligt
att så också är fallet — finnas ett tillräckligt
trafikunderlag för att DC 3:orna
skulle kunna få i genomsnitt 20-talet passagerare
per tur, medan man under det
år som gått faktiskt bara haft 9 eller 10.

Jag är fullt medveten om att den irregularitet,
som kan tillvitas flyget, gör att
många kanske tycka att det är otillförlitligt
och därför redan från början bestämma
sig för att åka tåg, emedan man
är medveten om att flyget kanske kan
strejka och man därför i alla fall riskerar
att få ta tåget. Men om man verkli -

gen från näringslivets sida vore så intresserad
av malmöflyget som man gång
på gång nu gör gällande, tror jag att
denna linje inte skulle vara något problem.
Vi skulle nämligen då inte behöva
diskutera en statlig subvention till malmöflyget.

Jag bär sålunda kommit till den slutsatsen
att man bör under nuvarande omständigheter
inskränka subventionen
till de 360 000 kronor, som regeringen
här föreslagit för visbyflyget, varom efter
vad jag kan förstå också full enighet
råder.

Nu har emellertid det argumentet
framförts av herr Lundqvist, att det
kanske skulle ofördelaktigt inverka på
våra möjligheter att driva flyget på utlandet,
om vi helt lade ned våra inrikeslinjer.
Vad man främst är intresserad av
i utlandet, det är huruvida vi tillföra
utrikeslinjerna svenska passagerare.
Tror herr Lundqvist att det är något
större antal av de passagerare, som flyga
mellan Luleå och Stockholm, som
resa vidare till utlandet? Om vi tänka
på Holland och Belgien — i synnerhet
Holland, som driver en mycket omfattande
internationell trafik — tror jag
inte att man i allmänhet utgår från att
de skola upprätthålla någon intensiv inrikestrafik,
därför att Holland är av den
beskaffenheten att det inte finns möjlighet
därtill; det är så litet till omfånget
att det inte kan bli tal om någon större
inrikestrafik. KLM bär emellertid ändå
gått ut över hela världen och är ett av
de mest betydande trafikbolag som över
huvud taget existerar. Jag tror därför
inte att man skall tillmäta det argumentet
alltför stor betydelse.

Sedan kommer jag till frågan om vad
det skulle innebära om riksdagen följde
utskottets förslag. Jag anser mig vara
förpliktad att rikta kammarens uppmärksamhet
på den saken. I en i och
för sig enligt mitt förmenande skickligt
motiverad och skriven motion ha motionärerna
tagit fasta på ett uttalande,
som jag har gjort i propositionen, där
jag sagt att därest det skulle inträffa omständigheter,
som gjorde att bolagets
uppskattning av den framtida trafikens

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

Nr 18.

omfattning exempelvis på Luleå väsentligt
skulle förändras, är jag beredd att
följa frågan med uppmärksamhet och ta
saken under prövning. Motionärerna ha
utnyttjat detta lillfinger och t. o. m.
försökt att hugga hela handen. Utskottet
har också i sitt betänkande eu formulering,
som i själva verket kommer att innebära,
att om kammaren följer utskottsmajoriteten
förpliktar sig staten att betala
trafiken för hösten och vintern intill
dess att riksdagen skall ta ställning
till nästa års trafik. Detta sker i så fall
utan att täckning finns härför i form
av anslag. Och det kan uppskattningsvis
röra sig om 900 000 kronor.

Jag vill sålunda fästa kammarens uppmärksamhet
på att om riksdagen följer
utskottet kostar det antagligen 900 000
kronor. Om riksdagen följer den reservation
som är avgiven av herr Ohlon
m. fl. innebär det att till dessa 900 000
kronor skola läggas de 250 000 kronor,
som man räknar med skola behövas i
subvention för malmölinjen för att den
skall kunna upprätthållas. Jag känner
mig förpliktad att erinra om detta för att
kammarens ledamöter skola vara på det
klara med vad som sker om de följa utskottet.

För att söka få en bild av vad subventionerna
skulle komma att kosta i framtiden
och för att få ett underlag för en
bedömning härutinnan gav jag bolaget
ett erbjudande om 1,5 miljoner kronor
för i år, 1 miljon kronor för 1951 och
0,5 miljoner kronor för det därpå följande
året. Det visade sig emellertid —
och jag tror att bolaget hade goda grunder
för sin ståndpunkt — att det inte
kunde acceptera ett dylikt erbjudande.
Jag vill i det sammanhanget fästa uppmärksamheten
på en sak. Skulle det
flygsamarbete, som nu dryftas i Skandinavien,
verkligen komma till stånd, innebär
detta att moderbolagen icke kunna
träffa en överenskommelse varom
här är fråga med statsmakterna. Det
kommer i så fall att bli SAS, som lämnar
anbud för trafikarbetet, och det blir
de respektive staterna som skola betala.
Man bör ha klart för sig att det inte blir
ABA, som kommer att ensamt träffa des (!

Första kammarens protokoll 1950. Nr 18.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

sa avgöranden, utan det kommer att bli
det samfällda konsortiet av norrmän,
danskar och svenskar, som vi då måste
underhandla med.

Herr talman! Efter dessa överväganden
har jag av ganska naturliga skäl
kommit till den uppfattningen, att riksdagen
bör stödja propositionen.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Ordet lämnades på begäran till herr
VELANDER, som anförde: Herr talman!
Vid förmiddagens gemensamma votering
om bensinskatten röstade jag vid första
omröstningen nej. Detta framgår av fotostatkopian
av omröstningen. På grund
av något missöde upprepades omröstningen.
Även vid denna votering röstade
jag nej. Då jag på voteringstavlan
iakttog, att jag vid denna min röstning
markerats som frånvarande, anmälde
jag omedelbart till Eder, herr talman,
förhållandet. Denna anmälan gjordes innan
den gemensamma voteringens resultat
tillkännagivits och klubbfästs.

Jag åberopar dessa omständigheter och
hemställer, att voteringen i fråga måtte
få göras om.

Häri instämde herr Lundgren.

Herr talmannen yttrade, att då det beslut,
som riksdagen fattat genom den
ifrågavarande omröstningen, enligt hans
mening icke grundlagsenligt kunde upprivas
genom anställande av en ny omröstning
i samma fråga, herr talmannen
funne herr Velanders framställning icke
kunna föranleda någon herr talmannens
åtgärd.

Anmäldes och bordlädes nedannämnda
under sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner

nr 510, av herr Persson, loar, m. fl.,
nr 517, av herr Näslund m. fl.,

nr 518, av herr Gränebo m. fl.,

nr 519, av herr Gränebo m. fl.,

nr 520, av herr Isaksson m. fl., och

nr 521, av herr Werner in. fl.,

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 fm.

alla i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 13, i anledning
av väckta motioner angående
upptagande av förhandlingar om en revision
av 1946 års svensk-ryska kreditavtal; statsutskottets

utlåtanden och memorial: nr

158, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 160, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag för
budgetåret 1950/51 till avlöningar vid
de allmänna läroverken m. m. jämte i
ämnet väckta motioner, dels ock Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag till Ijusoch
vedkassorna vid de allmänna läroverken; nr

161, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till farmaceutiska institutet; nr

162, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa frågor rörande
statsbidrag till avlönande av övningslärare
m. m.;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående extra ordinarie
anställning för vissa folkskollärare vid
tjänstgöring i högre skolor;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1950/51 till fångvården m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 165, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition angående anslag för
budgetåret 1950/51 till skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården m. m.
jämte i ämnet väckta motioner, dels ock
riksdagens revisorers berättelse, i vad
gäller den sociala ungdomsvården;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ändringar i folktandvårdens
organisation m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 167, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1949/50;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa ändringar i
reglementet för pensionering genom statens
pensionsanstalt av vissa icke-statliga
befattningshavare m. m. jämte i ämnet
väckt motion;

nr 169, i anledning av väckt motion
angående förhöjd pension åt f. d. konsulenten
Jöns Nilsson;

nr 170, i anledning av väckt motion
om understöd till arbetaren J. A. Forsberg
i anledning av skada, som ådragits
genom olycksfall i domänverkets tjänst;
samt

nr 171, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående teckning av aktier
i den statliga affärsbanken m. m. såvitt
propositionen hänvisats till bankoutskottet,
jämte en i ämnet väckt motion;

nr 16, i anledning av väckta motioner
angående bidrag till f. d. materialförvaltaren
L. Mårtensson för fortsatt forskning
i fråga om riksdagens bondestånd;

nr 17, i anledning av väckt motion om
anställande av försök för möjliggörande
av en snabbare publicering av kamrarnas
debatter; samt

nr 18, angående regleringen för budgetåret
1950/51 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.;

andra lagutskottets utlåtande nr 42, i
anledning av dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändring i
lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning, in. m., dels ock
i ämnet väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 43, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående seminverksamhet
bland nötkreatur m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 44, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående reglering av priserna
på fisk och av exporten av fisk
jämte i ämnet väckta motioner; samt
nr 45, med anledning av väckta mo -

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

tioner om ytterligare statsbidrag till
Garnsviken—Vadasjön—Helgösjön,''—Hedervikens
torrläggningsföretag i Stockholms
län;

särskilda utskottets memorial nr 2, angående
uppskov med behandlingen av
vissa till utskottet hänvisade ärenden;
ävensom

. första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 32, i anledning
av väckt motion angående ändrade
regler för framställande och besvarande
av interpellationer och enkla frågor.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet inkommit framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret
om engångsunderstöd till tapetseraren
Elis Haglunds änka Anna Haglund.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.16 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 17 maj eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtande nr 159, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1950/51 till
Stockholms och Göteborgs högskolor
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

bevillningsutskottets betänkande nr
55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i uppbördsförordningen den 31
december 1945 (nr 896), jämte i ämnet
väckta motioner.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.
(Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
statsutskottets utlåtande nr 143, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
understöd åt inrikes lufttrafik
jämte i ämnet väckta motioner.

Herr BERGH: Herr talman! Jag skulle
tro att kammarens ledamöter ha all an -

ledning att vara tacksamma mot herr
Gjöres för den grundliga och såvitt jag
kan bedöma mycket objektiva utredning
som han gav av det problemkomplex
vi här syssla med. Jag skulle tro
att det är en allmän mening, att herr
Gjöres i sitt anförande ingalunda fördolde
de svårigheter, med vilka vårt
inrikesflyg har att kämpa, och likaledes
tror jag inte heller någon lämnades oberörd
av den ton av försiktig optimism,
åt vilken han gav uttryck. Här känna vi
ju herr Gjöres sedan många år såsom
en man, som står rätt fast på jorden
med bägge fotterna. Visserligen skulle
kanske någon kunna invända, att han
på grund av den ställning, som han har
i ABA:s ledning, måhända kan betraktas
som jävig, men jag tror att man
snarare, med kännedom om både honom
och vad han här sagt, skulle vara
mera benägen att dra den slutsatsen,
att hans försiktighet just på grund
av denna hans funktion var desto större.

När jag därefter lyssnade till kommunikationsministern
märkte jag visserligen
den skillnad, som olika temperament
framkalla, men när man ser på

Nr 18.

Onsdagen den 17 mai 1950 em.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

vad som är skrivet i propositionen och
lyssnar till vad som faktiskt sades kan
jag inte annat än finna, att överensstämmelsen
i sjäva grundsynen på flyget
och dess uppgifter och svårigheter
var densamma. .lag inkasserade med
stor tacksamhet kommunikationsministerns
uttalande att han för sin del var
optimistiskt inställd i fråga om flygets
framtid.

Av dessa båda anföranden, som jag
nu har antytt, tillåter jag mig dra den
slutsatsen, att de motsättningar, som ha
kommit till synes i statsutskottets utlåtande
å ena sidan och i huvudreservationen
å andra sidan och likaledes
i de inbördes något olika anföranden,
som här hållits, inte äro så stora, som
man egentligen skulle kunna tro, om
man inte har satt sig rätt noga in i detta
ärende. Jag var med under statsutskottets
behandling av ärendet förra
onsdagen, och jag hade hela tiden ett
ganska starkt intryck av att om tiden
inte varit för knappt tillmätt skulle vi
kunnat samla oss omkring en lösning,
som, även om man betonat svårigheterna
på detta område, dock hade givit
löften för flygets framtid. Tiden blev
knapp, och därför lyckades vi inte
åstadkomma en utjämning av de motsättningar,
som kommo till synes. Det
skulle enligt min mening vara rätt beklagligt,
om vi under kainmarbehandlingen
av detta ärende inte skulle kunna
komma fram till en linje, där vi kunde
enas. Jag skulle tro att läget är sådant,
att vi å ena sidan äro överens om att
vi med hänsyn till de begränsade ekonomiska
resurser, som för närvarande
stå till buds, måste iaktta all möjlig
sparsamhet och att vi å andra sidan inte
skola kasta ut barnet med badvattnet.
Vi böra lämna dörren en smula på
glänt, så att detta nya trafikmedel inte
nu blir bragt i den situationen, att dess
framtid är äventyrad. Jag skulle tro att
det är en linje, som vi kunna samlas
omkring. Den framskymtade i herr
Gjöres anförande, och den framskymtar
också i den proposition, som ligger
till grund för det nu föreliggande utskottsutlåtandei.
I propositionen gives

ju klart besked om att vi inte har råd
att offra så mycket som vi gjorde förra
året, men vi få också klart för oss att
kommunikationsministern för sin del
icke är benägen, såsom jag återigen vill
uttrycka det, att slå igen dörren alldeles.
Det finns ett uttalande i propositionen,
som iag har fäst ganska stort
avseende vid, nämligen att kommunikationsministern
förklarar sig beredd att
under viss förutsättning företaga en omprövning
av subventionsbeliovet för år
1951, och den förutsättningen är, att
verksamheten under år 1950 skulle kunna
ge anledning till ett ljusare bedömande
av framtidsutsikterna än man
kunde göra för några månader sedan.
Jag skulle tro att kommunikationsministern
har blivit missförstådd i sitt anförande
här i dag, om man av detta
skulle dra den slutsatsen, att han på
minsta vis vore benägen att rygga det
uttalandet. Jag tvekar inte ett ögonblick
med hänsyn till den försiktiga optimism,
som även han givit uttryck åt,
att han är beredd att stå för uttalandet.
Det skulle vara orimligt annars.

Jag drar således den slutsatsen av vad
som hittills har förevarit i detta ärende,
att vi å ena sidan måste iaktta all möjlig
sparsamhet men att vi å andra sidan äro
beredda att inte vidtaga sådana åtgärder,
som på allvar skulle äventyra inrikesflygets
framtid. I själva verket gälla motsättningarna
i detta fall, möjligen på
ett undantag när, egentligen inte den
positiva inställning till flygets framtid,
utan de gälla storleken av det anslag,
som vi i år anse oss kunna anvisa
för ifrågavarande ändamål. På denna
punkt föreligger det som bekant något
olika meningar. Jag bör kanske i förbigående
med hänsyn till herr Anderssons
i Rixö anförande, i vilket han talade om
det våldsamma subventionsbehov, som
skulle föreligga beträffande norrlandsflyget,
genast säga att i den motion, som
framburits i denna kammare från skilda
partier, mest av norrlänningar men även
av en sydsvensk ledamot — samma motion
har i andra kammaren framburits
av en västsvensk socialdemokrat och
norrlänningar från olika partier — ha

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

vi icke begärt något anslag för nästa
budgetår. Vad vi önska är att riksdagen
under strängt hänsynstagande till våra
just nu ansträngda ekonomiska resurser
inte skall fatta ett beslut, som åstadkommer
att de som stå i ledningen för inrikesflyget
få den föreställningen, att allt
hopp nu är ute om framtida bidrag. Jag
vill här också, fortfarande med adress
till dem som stå för den av herrar Karl
Andersson och Berling m. fl. avgivna reservationen,
säga att jag, ehuruväl jag är
norrbottning, skulle ställa mig mycket
betänksam inför tanken att norrlandsflyget
år efter år skulle behöva subventionsbelopp
av den storleksordning, som ABA
begärt i år. Det gör mig betänksam, om
det skall behövas en miljon kronor om
året, men ingen från vårt håll har ifrågasatt
detta. Vad vi i detta sammanhang
önska är att vi skola hålla dörren på
glänt, så att trafikföretaget inte känner
sig nedslaget i kängskaften, utan att den
vilja att göra sitt yttersta, som kommit
till uttryck från trafikföretagets sida,
möts från riksdagens sida med en uppmuntran
såtillvida, att det icke sägs
ifrån, såsom man egentligen gör i herr
Karl Anderssons in. fl. reservation, att
hädanefter inte ett öre kommer att anslås
för denna trafik.

Jag vill i detta sammanhang också
fästa uppmärksamheten vid att när kommunikationsministern
i sitt anförande
förordade ett bifall till propositionen är
ett bifall till denna inte identiskt med ett
bifall till den av herr Andersson i Bixö
och herr Berling m. fl. avgivna reservationen.
Denna reservation och propositionen
äro lika i avseende på klämmen,
men på den mycket viktiga punkt i motiveringen,
som jag redan har talat om,
finns det en väsentlig skillnad, och det
är denna skillnad som jag här betraktar
såsom verkligt avgörande. Vi göra inte
från norrlandsbänkarna anspråk på
pengar i år, men vi ha tagit fasta på vad
som står i propositionen, nämligen att
för den händelse årets trafikresultat
skulle visa sig ge utrymme för ett gynnsammare
betraktelsesätt i fråga om flygels
framtid, är departementschefen beredd
att för sin del ta upp (rågan till

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik,
förnyad omprövning. Den dörr, som departementschefen
ställer på glänt, har
den reservation, som herr Andersson i
Rixö i dag talat för, slagit igen. Detta
är för oss någonting mycket väsentligt.

Här måste jag kanske inskjuta, att när
departementschefen nyss varnade för att
man på det sättet skulle ställa dörren
på glänt står detta i motsättning till hans
eget uttalande i propositionen. Han har
här sagt, att detta skulle innebära att
riksdagen ställer ut en växel på 900 000
kronor. Jag måste erkänna, att jag icke
begriper detta resonemang. Hela det
subventionsbehov för norrlandsflyget,
som ABA för sin del angivit, har rört
sig om l,oi>8 miljoner kronor. Hur ett
subventionsbehov för halva året skulle
kunna gå upp till 900 000 kronor, förstår
jag inte. Att man ställer dörren på
glänt på det sätt som sägs i propositionen
innebär icke någon formell förbindelse
från riksdagens sida. Det innebär
endast, att man avbidar denna säsongs
resultat av flygtrafiken för att sedan
fritt och obundet kunna ta ställning
till det eventuellt framtida behovet
av understöd.

Vad man just för ögonblicket, tycker
jag, bör kunna ena sig om är alltså att
vi skola vara mycket försiktiga med
pengarna, men alt vi inte skola stänga
till denna på glänt öppnade dörr, såsom
herr Andersson i Bixö och hans
medreservanter egentligen vilja göra.

I detta sammanhang skulle jag också
vilja säga, att när man från detta håll
har talat om det dåliga ekonomiska utfallet
av den hittillsvarande flygverksamheten
på Norrland, har man rätt så
till vida att antalet passagerare under år
1949 varit mindre än under år 1948. Det
liar enligt den tabell, som finns inlagen
i statsutskottets utlåtande, varit 535 passagerare
mindre detta år. Men niir man
påpekar att antalet passagerare sjunkit,
kräver rättvisan, tycker jag, att man
också säger varför. Vi hade i fjol en
hangarbrand på Kallaxfältet, som medförde
att flyget var inställt under lång
tid. Vi ha vidare under de två sista
vintrarna haft en dimma, som jag, fasliin
jag bott där uppe i 20 år, aldrig tidigare

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik,
bevittnat. ABA har lämnat en uppgift
om att cirka 19 procent av de tidtabellbelagda
turerna måst inställas på grund
av denna dimma. Nu skulle man ju tycka,
att eftersom detta är vår längsta inrikesflygsträcka,
skulle man ha funnit
angeläget att förse flygfältet där uppe
med sådana tekniska anordningar, som
möjliggöra landning och start även under
ogynnsamma förhållanden. Man finner
i en annan proposition till årets
riksdag, att luftfartsstyrelsen har till sitt
förfogande tekniska apparater för att
i viss mån eliminera dessa väderleksrisker,
apparater som ligga oanvända
och som enligt förslag i propositionen
skola försäljas. Det hade väl varit förnuftigare
att se till, att dessa blivit använda,
så att regulariteten blivit större.

När man talar om det mindre goda
resultatet av detta ekonomiska utfall
hade det alltså enligt min mening varit
angeläget att man också talat om orsakerna
därtill. Jag törs lika litet som herr
Gjöres gå i god för att norrlandsflyget
kommer att bli räntabelt inom de närmaste
åren. Jag skulle anse att det vore
att ställa ut en alltför stor växel att göra
ett sådant uttalande, men däremot kan
jag mycket väl säga att ifall man betraktar
det ekonomiska värdet av norrlandsflyget
lika med det ekonomiska utfall,
som framgår av bolagets bokslut,
gör man sig skyldig till en felbedömning.
Det ekonomiska utfallet av norrlandsflyget
är ett helt annat än vad som kan
visas i biljettintäkter o. s. v. Detta är
dock den mest avlägsna landsändan i
landet, och det finns ett allmänt ekonomiskt,
ett allmänt kulturellt och inte
minst ett folkpsykologiskt intresse av
att knyta denna landsända närmare landet
i övrigt. Vidare tror jag det skulle
vara möjligt att ta in avsevärda belopp
på en utvecklad och väl skött turism.
Vi ha åtskilligt i den vägen att bjuda på.
Det är inte bara så att vi i Norrland
ha tillhandahållit den övriga delen av
landet en myckenhet av hårdvaluta under
de senare åren i form av malm och
trävaror m. m. och att en god del av
den vattenkraft, som produceras däruppe,
kommer mellansvenska och syd -

svenska, framför allt mellansvenska, företag
till godo, utan vi ha också attraktioner,
som kunna omvandlas i mycket
stora pengar. Vi kunna ta in pengar,
om vi uppmuntra turismen, men vi kunna
knappast räkna med, såsom min gamle
avlidne vän J. B. Johansson sade i
fjol, att de utlänningar, som flyga till
Köpenhamn och sedan kanske ville färdas
till de jämtländska eller lappländska
fjällen eller till Nordnorge, fortsätta
med tåg. Om vi bromsa upp detta flyg
—- vilket vi skulle göra genom ett bifall
till den reservation jag här talat om
—■ skulle dessa utlänningar i stället fara
den norska eller den finska vägen. I
Norge och Finland offrar man pengar
på sitt flyg, som är ganska frekventerat,
men som inte heller bär sig, om man
ser på räntabiliteten med hänsyn till
själva trafikföretaget som sådant. Man
satsar dessa pengar därför att man vet.
att detta flyg drar pengar till landet.
Nu kan man ju säga, att de finska järnvägarna
äro sämre än våra, och man
kan också säga, att den norska järnvägen
inte går ända upp till Nordnorge,
men på den norska sidan har man å
andra sidan rutter, som ur turistsynpunkt
äro ytterst tilldragande. Om vi
klippa av här och inte upprätthålla ett
inrikesflyg, ha vi inte heller att räkna
med den turism, som det horde vara
ett nationalekonomiskt intresse för oss
att uppmuntra.

Det har vidare här satts i fråga, huruvida
flygets uppbyggnadsperiod rimligen
borde vara avslutad eller inte. Vad norrlandsflyget
beträffar, har detta ju inte
fortgått i många år. Var och en som haft
litet känning med detta trafikmedel vet,
att det tar tid att vänja folk att flyga.
Det tar tid för ett dylikt företag, innan
man kan hålla sig med sådana biljettpriser,
att flyget kan populariseras på
sätt som vore önskvärt. Det tar tid för
detta nya trafikföretag att arbeta sig
fram, precis som det i alla tider har gjort
för alla trafikföretag. Hur mycket ha vi
inte fått subventionera statens järnvägar!
Vi få fortfarande, såsom någon sade i
dag, subventionera SJ. Det tar sin tid
för flyget liksom för andra trafikmedel

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

att vinna terräng. Att här tala om något
slags konkurrensförhållande mellan å
ena sidan järnväg och å andra sidan flyg
är i mina ögon ett kortsynt resonemang.
Det ena trafikmedlet skall komplettera
det andra, och vi få inte för mycket av
dessa trafikmedel.

Det har också i ganska kritiska ordalag
sagts, att trafikunderlaget för norrlandsflyget
är för litet. Det sades av herr
Andersson i Rixö också, att flyget inte
skapar någon ny trafik. Vad veta vi om
den saken? Hittills har varje trafikmedel
skapat ny trafik, och i detta fall är det
ingen skillnad. Jag hänvisar härvidlag
återigen till den turism, som vi skulle
kunna få utifrån, och den ström i motsatt
riktning, som vi skulle kunna få där
uppifrån.

Den uppbyggnadsperiod, som man
ifrågasatt skulle vara avslutad, är ingalunda
avslutad. Det tar några år innan
ett företag kommer i gång. Samtidigt
som jag alltså vidhåller den betänksamhet,
som jag redan givit uttryck åt, när
det gäller att ge stora belopp till en subventionering
av detta flyg, menar jag,
att man under de svåraste åren skall försöka
hjälpa detta företag till dess det
kan stå på egna ben. Hur länge det dröjer,
vet jag inte.

Den huvudsakliga motsättningen —
om jag bortser från den reservation som
jag har polemiserat mot — gäller således
här anslagsfrågan. Det rör sig om
ett belopp av 250 000 kronor. Vi kunna
tvista om huruvida man skall gå med
på skånemotionärernas önskemål, att
satsa 250 000 kronor till skåneflyget, men
vad man icke skulle behöva tvista om är
att vi inte skola inge trafikföretaget den
föreställningen att all hjälp nu är ute,
även om trafikföretaget kommer att bära
sig bättre och bättre.

Vad vi avsett med vår motion är endast
en anslutning till kommunikationsministerns
uttalande, att han, om utsikterna
skulle visa sig gynnsammare än de
för närvarande äro, för sin del är beredd
att ta upp saken till omprövning. Vi ha
inte yrkat annat än att också riksdagen
fiir sin del skulle vara beredd att göra
detsamma. Det förefaller mig vara ett

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik,
blygsamt anspråk. Det är blygsamt med
hänsyn till detta trafikmedels betydelse
och framtidsutsikter och med hänsyn till
övre Norrlands stora behov av förbättrade
kommunikationer. Jag tycker detta
skulle kunna vara en samlande linje. När
jag för min del övervägt skåningarnas
anspråk på 250 000 kronor, har jag tyckt
att det är mycket pengar, men jag tänker
återigen på att när vi ha en växelverkan
mellan inrikesflyget och flyget på
utlandet kan man inte undgå att satsa
litet på inrikesflyget, inte minst med
hänsyn till utrikesflyget. Jag är för min
del därför beredd att rösta för utskottets
hemställan, även om det skulle innebära
en ökad utgift på 250 000 kronor. Därest
denna hemställan inte skulle vinna kammarens
öra, vilket jag hoppas och tror
att den skall göra, anser jag att man därnäst
bör gå på den av herrar Ohlon, Sundelin
och Lundqvist avgivna reservationen.
Mot den bär anmärkts, att ett bifall
till densamma skulle innebära utställandet
av en växel, vad gäller norrlandsflyget.
Den saken har jag redan berört.
Det har vidare talats om att det skulle
medföra vissa svårigheter beträffande
det omorganiserade trafikföretag, om vilket
herr Gjöres talade. Jag hoppas dessa
svårigheter skola kunna undvikas.

Jag har, herr talman, försökt att finna
den samlande linjen i denna fråga, och
jag skulle betrakta det som en stor olycka,
om den goodwill, som inrikesflyget
har skapat, skulle spolieras, om den uppbyggnadsperiod,
som nu har räckt några
år, skulle avbrytas, och man följaktligen
skulle bli tvungen att börja från början
igen, ty ingen, hur försiktig lian än är,
kan väl ändå räkna med annat än att vi
här ha att göra med ett trafikmedel, som
har framtiden för sig. Det är inte många
år sedan vi bevittnade bilismens barndom.
Under de senaste åren bär hänt så
mycket också på flygets område, att vi
ha stor anledning att vara optimistiska
för framtiden.

•lag ber med dessa ord, herr talman,
att tills vidare få yrka bifall till utskottets
hemställan.

I herr Ilcrghs yttrande instämde herr
Grym ocli herr Andersson, Lars.

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

Herr WEHTJE: Herr talman! När man
skall ta ställning till denna fråga, får
man efter mitt förmenande inte lägga
kortsiktiga synpunkter på den. Vi måste
väl ändå alla erkänna att flyget i vårt
långsträckta land erbjuder mycket betydande
fördelar på längre sikt. Vi ha visserligen
goda järnvägsförbindelser, som
förbättras med varje år, men flyget gör
det dock möjligt att vinna mycken dyrbar
tid.

Man bedömer här val* och en av dessa
flyglinjer för sig, men jag anser att man
bör se det hela i ett sammanhang. Såväl
i de södra som i de norra delarna av landet
har man ett stort intresse av snabba
och goda förbindelser, och om man kan
ta flyget i stället för att behöva resa med
tåg, sparar man ju högst avsevärt med
tid.

Såsom den föregående talaren framhöll,
har herr Gjöres sakligt och grundligt
gett kammaren en överblick av förhållandena.
Jag skall inte upprepa vad
han redan har framhållit eller vad som
i övrigt har anförts i debatten. De olika
skälen för och emot redovisas ju också
mycket fullständigt i handlingarna.
Jag vill begränsa mig till att understryka
en del synpunkter, som anförts
i en motion som jag jämte en del av
kammarens andra ledamöter framfört till
stöd för främst malmölinjen.

Flygförbindelsen mellan Stockholm
och Malmö har ju upprätthållits sedan
mycket länge. Under de senaste åren har
man kunnat konstatera en mycket vacker
stegring av persontrafiken, och även
gods- och posttrafiken har ökats högst
väsentligt. Av den tillgängliga statistiken
ser man, att persontrafiken under vart
och ett av de senare åren ökats med
ungefär 20 procent och gods- och posttrafiken
i ännu större utsträckning.

Nu säges det, att denna flygförbindelse
inte har kunnat upprätthållas annat
än med ett stöd under de gångna
åren. Detta har visserligen varit förhållandet,
men man får komma ihåg att
krigsåren på grund av de då rådande
speciella förhållandena inte kunna tagas
med i jämförelsen. Efter kriget har ju
subventionsbehovet minskats för varje

år, och mänskligt att döma borde denna
linje i varje fall inom en nära framtid
kunna drivas utan ytterligare subventioner.

Herr Gjöres framhöll, att denna linje
har blivit ställd i ep sämre situation på
grund av att flygfältet vid Bulltofta inte
har utvecklats i den takt, som de moderna,
större och snabbare maskinerna ha
krävt. Man bär inte — jag vet inte om
kammarens ledamöter ha det klart för
sig — en enda permanentbana, vare sig
för start eller landning, och det handikappar
denna flygplats väsentligt. Det
blir väl ändå ofrånkomligt att bygga ut
denna viktiga knutpunkt för flygtrafiken
på ett ändamålsenligt sätt, tv eljest
blir följden att den internationella flygtrafiken
kommer att dragas utanför vårt
lands gränser, och den med flygtrafiken
följande handeln kommer då också att
gå vårt land förbi. Jag vill med anledning
av vad kommunikationsministern
anförde här i kammaren säga, att jag
inte ser det som ett speciellt intresse för
Skåne eller Malmö att denna flyglinje
skall kunna upprätthållas. Jag betraktar
det som ett nationellt svenskt intresse,
och så menar jag att frågan måste ses.

Man får också tänka på, herr talman,
alt Malmö och dess flygfält Bultofta ha
att möta konkurrensen från det närbelägna
Kastrups flygfält vid Köpenhamn.
Under kriget utbyggdes Kastrup i mycket
stor utsträckning, så att man där kan
ta emot även de största planen. Det blir
väl alltid en viss genomgångstrafik, som
självfallet kommer att gå den vägen och
som vi aldrig kunna räkna med att få
över Malmö, men därför är det av så
mycket större vikt att man ordnar det
så, att i varje fall en del internationella
flyglinjer komma att gå över vår utpost
i söder.

Jag vill betona att man måste se denna
fråga på lång sikt, och man bör därför
inte på grund av dagens bekymmer
med anslagsbehovet vidtaga sådana åtgärder
att man spolierar vad som under
de gångna åren med möda och uppoffringar
byggts upp. Om man nu beslutar
sig för att inte lämna stöd under ytterligare
några övergångsår, blir väl följ -

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

den att den värdefulla organisation kan
spolieras och den tränade personal
skingras, som nu stå till förfogande, och
då blir det en helt annan uppgift att på
nytt söka bygga upp en flygförbindelse,
som helt visst är av stort värde för vårt
land.

Jag vädjar till kammarens ledamöter
att se stort på dessa frågor, och jag hemställer
i första hand om bifall till utskottets
förslag.

Häri instämde herr Nilsson, Hjalmar.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Jag skall endast be att få säga några
ord närmast med anledning av vad
herr Heiding yttrade.

Herr Heiding drog upp en jämförelse
med järnvägarna och påpekade, att det
också finns järnvägslinjer som inte bära
sig, utan som bli subventionerade. Ja,
visst finns det järnvägslinjer som gå med
underskott, men herr Heiding vill väl
inte göra gällande, att statens järnvägar
som helhet, såsom trafikföretag betraktade,
gå med underskott. Om det vore
så, att den ena inrikes flyglinjen kunde
bära underskottet för den andra, skulle
jag ingenting ha att invända. Om utrikestrafiken
kunde bära förlusterna på flyglinjerna
inom landet -— och flygföretaget
som helhet alltså kunde bära kostnaderna
— vore det heller ingenting att
invända. Men bär är inte förhållandet
detta, utan det ligger så till att denna
inrikes lufttrafik inte kan upprätthållas
med mindre än att skattebetalarna hjälpa
till att täcka förlusterna.

Herr Heiding gjorde också eu jämförelse
mellan Sverige, Norge och Finland
och undrade, vad man egentligen skulle
tänka om oss i våra grannländer, om vi
inte skulle uppehålla våra inrikes flyglinjer.
Jag tror inte att det är riktigt
rättvist att i detta fall göra en jämförelse
mellan Sverige å ena sidan och Norge
och Finland å den andra. Sverige har
säkerligen i sina järnvägar och även
landsvägar ett bra mycket bättre kommunikationsmedel
än i varje fall Norge
bär. Norge har stora naturliga svårigheter
att övervinna. Nordnorge är utan

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik,
järnvägar, och det blir därför ett nationalintresse
att uppehålla flygförbindelser
dit upp med tanke på befolkningen
längst uppe i Nordnorge. Norges s. k.
Nordlandsbana har ännu inte dragits
fram till Bodö och norr om Bodö finns
inte heller någon järnväg. En person,
som bor uppe i Finnmarken och vill resa
ned till en plats i södra Norge, far
därför ofta på svenska järnvägar från
Riksgränsen till Charlottenberg för att
på så vis fortare komma fram till södra
Norge. Det är således missvisande att
jämföra flyglinjerna i Sverige och grannländerna.

När det sedan gäller vad man skulle
tänka om oss i grannländerna, så tror
jag att vi här i riksdagen ha tagit ståndpunkt
till svårare frågor än denna utan
att fråga Norge eller Finland vad de
skulle komma att tänka om våra beslut.

Sedan ber jag att få säga några ord
med anledning av herr Gjöres’ yttrande.
Herr Gjöres har ju här talat såsom ordförande
i flygföretaget. Att han talade
för detta företag är någonting helt naturligt
— det förstår jag så väl, det är
fullt i sin ordning. Jag vill ge ledningen
för det omorganiserade ABA det erkännandet,
att den säkerligen har gjort vad
den kunnat för att förbättra och stabilisera
företagets ställning. Hela företaget
bär nu blivit betydligt bättre dimensionerat
i förhållande till trafikunderlaget
än tidigare. Flyget har, liksom också
luftfartsstyrelscn, varit överorganiserat
i förhållande till trafikunderlaget. Nu
har man försökt anpassa sig, men jag
tror att det ännu finns åtskilligt kvar
att göra.

Herr Gjöres undrade bland annat hur
det skulle gå med statens järnvägar, om
trafiken av en eller annan anledning
måste stoppas, när det till exempel regnar
o. s. v. Jag vill fråga hur det skulle
gå för statens järnvägar ekonomiskt —
och jag riktar mig i första hand till
herr Lundovist, som är järnvägsman —
om man i statens järnvägar skulle ha
en anställd person för varje passagerare?
Detta har ju faktiskt förekommit vid
Torslanda och Sundsvalls flygplatser.
Del bleve nog under sådana förhållanden

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik
ganska svårt för SJ att få debet och kredit
att gå ihop. Man kan inte hoppas på
att det skall vara ekonomiskt möjligt att
driva ett företag med en sådan proportion
mellan anställda och passagerare.

Slutligen skulle jag kanske också vända
mig till herr Bergh. Han talade inställsamt
och vackert. Han ville uppenbarligen
försöka göra en åtskillnad mellan
propositionen och den reservation,
som tillstyrker Kungl. Maj:ts proposition.
Han försökte också det konststycket att
iakttaga all ekonomisk försiktighet och
sparsamhet, samtidigt som han ville
stödja flygtrafiken på Luleå. Jag tror
att detta blir en hopplös uppgift för herr
Bergh, ty om flyget till Luleå skall fortsätta,
kommer det att kosta pengar, och
då går det inte att samtidigt spara dessa
pengar. Uppgiften torde som sagt vara
hopplös för herr Bergh, och därför tror
jag att han får avstå från att söka lösa
den.

Vad beträffar punkten II i utskottets
kläm stå reservanterna på samma linje
som utskottet. Däremot skilja vi oss åt
beträffande punkterna I och III. Med
detta förtydligande ber jag, herr talman,
att få vidhålla mitt tidigare yrkande om
bifall till reservationen nr 1).

Herr BERGH (kort genmäle): Herr talman!
Jag vill endast säga två saker till
herr Andersson i Rixö.

Herr Andersson anser, att det är eu
hopplös uppgift för mig att vilja iakttaga
sparsamhet på samma gång som jag talar
för understöd åt norrlandsflyget.
Jag tror att herr Anderssons påstående
grundar sig på att han gör den icke
ovanliga förväxlingen mellan det ekonomiska
utfallet i ABA:s räkenskaper
och det ekonomiska utbytet av bättre
kommunikationer för Norrland.

Jag vill också säga till herr Andersson,
att jag anser mig med all rätt kunna
vidhålla min uppfattning att den reservation,
vars talesman herr Andersson
är, icke är identisk med propositionen.
Visserligen är klämmen densamma, men
den dörr, som propositionen i sin motivering
höll på glänt, vill herr Andersson
i Rixö vara med om att slå igen.

Herr HEIDING: Herr talman! Jag begärde
närmast ordet med anledning av
herr statsrådets anförande här före
middagen.

Herr statsrådet påstod, att flyget inte
kan konkurrera med andra trafikmedel.
Jag har mycket svårt att förstå detta
uttalande, ty vi få väl inte bara se på läget
precis som det är för dagen, utan också
tänka på bur det kan bli i framtiden.
Att biljettpriserna hållits höga beror på
att man velat undvika att det skulle bli
för stora subventioner, men man får väl
räkna med att det så småningom skall
bli möjligt att sänka dessa priser.

Statsrådet framhöll vidare, att det var
mera betänkligt att lämna subvention till
malmölinjen än till luleålinjen. Jag förstår
egentligen inte detta uttalande. Det
vore väl lika bra att vi finge Bulltofta
flygfält fullt iordningställt. Då skulle
man, som jag sade förut i dag, inte behöva
någon särskild trafik mellan Stockholm
och Malmö, utan passagerarna på
denna sträcka skulle kunna befordras
av de kontinentala linjerna. Detta är så
vitt jag förstår en ordning, som man bör
sträva efter att få till stånd.

Statsrådet ansåg, att det inte skulle
vara lämpligt att ge skåningarna en subvention
av detta slag. Men det är väl
inte endast skåningarna som skola flyga
med denna linje utan också andra
människor. Statsrådet anser väl, att skåningarna
kunna klara sig utan denna
subvention, och det är även troligt att
så är fallet, men det är som sagt också
andra än skåningar som skola trafikera
denna linje.

Statsrådet nämnde alt flygbolaget hade
fått erbjudande om subventioner med
1,5 miljoner kronor nästkommande budgetår,
1 miljon kronor för det följande
året och 0,5 miljon kronor för året därnäst.
Jag anser det mycket möjligt, att
detta system skulle vara genomförbart,
om statsmakterna visa intresse för och
i fortsättningen vilja stödja flyglinjerna
både till Malmö och Luleå.

Jag finner således att en del av de
uttalanden, som statsrådet här gjorde,
äro av den art att man måste bemöta
dem. Statsrådet har ju i propositionen

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

begärt anslag med 360 000 kronor till
visbylinjen, och det synes nu vara hans
mening att detta förslag skall gå igenom
i riksdagen utan att hänsyn tages till de
andra meningar, som göra sig gällande
bland riksdagens ledamöter.

Man får väl också tänka på att avvecklingskostnaderna
komma att bli mycket
stora. De äro i propositionen beräknade
till ett rätt högt belopp, och staten
skulle ju vid en avveckling få vara
med och betala en del av pengarna. Om
luleålinjen och malmölinjen skulle dragas
in och endast visbylinjen fortsätta,
blir det nödvändigt att avskeda en hel
del flygare. Utbildningskostnaderna för
dessa flygare beräknas ligga mellan
40 000 och 70 000 kronor, och om de
inte kunna få fortsätta i sitt yrke, blir
det naturligtvis en stor förlust. Och när
man sedan en gång anser tiden inne för
att på nytt starta de nedlagda flyglinjerna,
måste det bli en hel del extra kostnader
för att bygga upp organisationen
i samma omfattning som den nu har.
Jag anser för min del, att det är ett slöseri
med statens medel att gå in för den
nu ifrågasatta avvecklingen.

Herr Andersson i Rixö framhöll, att
man inte kunde jämföra flyget med järnvägarna.
Men flyget är ju i alla fall i
början av sin utveckling, och då får
man inte räkna med att ovillkorligen under
de första åren kunna få det ekonomiska
resultat, som skulle bli möjligt i
fortsättningen om flygtrafiken kan komma
i gång på det sätt som man har hoppats.
Det är klart att man skulle kunna
gå in på många olika frågor när det
gäller att jämföra flyget och järnvägarna,
men jag skall inte göra detta. Jag
tror att herr Andersson i Rixö så småningom
får se att man är inne på fel
väg, om man går emot det förslag, som
utskottet här har kommit fram till.

Reservanternas förslag går ju ut på att
fullkomligt stoppa större delen av vår
inrikes lufttrafik. Endast visbylinjen
kommer att få fortsätta, medan de andra
linjerna skulle komma att läggas ned.
Jag undrar, om inte detta är ett steg i
en icke önskvärd riktning.

•lag anser således, att man bör gå in

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik,
för att uppehålla de nuvarande flyglinjerna
inom landet. Även om detta
kostar vissa belopp nu, är jag fullt förvissad
om att vi så småningom komma
att få valuta för de pengar som nu skulle
läggas ned. Staten offrar säkerligen i
många fall pengar till ändamål, som kanske
aldrig komma att ge den valuta som
flyget i framtiden kan väntas ge.

Vi skola inte stå andra länder efter
utan hålla oss i täten och försöka få
fram ett effektivt flyg inom landet.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att därunder
yrkats l:o) att vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas med de
ändringar, som förordats i den av herr
Karl Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; samt 3:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas med
de av herr Ohlon m. fl. reservationsvis
påyrkade ändringar.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Karl, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till utskottets hemställan
med de i herr Karl Andersssons m. fl. reservation
förordade ändringar.

Herr Ohlon äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets

Nr 18.

Onsdagen den 17 luaj 1950 em.

Ang. luftfartsfondens underskott,
utlåtande nr 143 antager bifall till utskottets
hemställan med de ändringar,
som förordats i den av herr Karl Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till utskottets
hemställan med de av herr
Ohlon m. fl. reservationsvis påyrkade
ändringar.

Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 52.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 143, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med de ändringar, som förordats
i den av herr Karl Andersson m.
fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering me -

delst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 55;

Nej — 75.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. luftfartsfondens underskott.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 144, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående upptagande
å riksstaten för budgetåret 1950/51
av underskottet för luftfartsfonden jämte
i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 176, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 10 mars 1950, föreslagit
riksdagen att för Luftfartsfonden å
riksstaten för budgetåret 1950/51 upptaga
ett underskott av 6 000 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att flygplatserna vid Hästholmen,
Feringe, Exen och Svarteborg skulle
tills vidare nedläggas.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Elmgren (1:443) och den andra inom
andra kammaren av fru Johansson i
Norrköping (11:548);

dels ock en inom andra kammaren
av herr Nihlfors väckt motion (II:
549).

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) för Luftfartsfonden å riksstaten
för budgetåret 1950/51 upptaga ett underskott
av 6 000 000 kronor;

b) med anledning av motionerna I:
443 och 11:548 i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört;

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

II. att motionen 11:549 icke matte bifallas
av riksdagen.

I motiveringen liade utskottet bland
annat uttalat sin anslutning till Kungl.
Maj :ts förslag i fråga om nedläggande
av ovannämnda flygplatser.

Herr PETRÉN: Herr talman! Utskottet
förordar i enlighet med departementschfens
förslag, att fyra stycken
hjälpflygplatser skola nedläggas, nämligen
Hästholmen, Feringe, Exen och
Svarteborg. Härigenom skola 15 000 kronor
inbesparas.

Jag tror att man har stirrat sig väl
blind på den ekonomiska betydelsen härav.
Enligt min mening inger åtgärden att
nedlägga dessa flygplatser allvarliga betänkligheter.
Hjälpflygplatserna ha kanske
inte någon direkt militär betydelse
— man kan inte basera något flyg där —
men de ha eu viss betydelse som nödlandningsfält
för militära plan. Inte heller
för de flermotoriga trafikflygplanen
torde dessa hjälpflygplatser ha så stort
värde, men de ha betydelse för de enmotoriga
plan, som till stor del användas
för civilflyget. Flyget genomgår för närvarande
en förtroendekris, men den skall
väl passeras, och jag tror att man — som
luftfartsstyrelsen säger i sitt yttrande —•
har att förvänta att civilflyget i en framtid
får större omfattning och därmed
också ett ökat nyttovärde.

Två av de aktuella hjälpflygplatserna,
som man vill lägga ned, ligga på stamflyglinjen
Malmö—Stockholm. De ligga
på småländska höglandet på en tolvmilasträcka,
där det inte finns några andra
landningsmöjligheter, och i en terräng,
där det torde vara omöjligt eller åtminstone
mycket svårt, om dessa flygplatser
Feringe och Exen icke finnas, att klara
en nödlandning utan totalhaveri. Jag har
inte sett någon fullständig statistik över
antalet nödlandningar på de olika fälten,
men jag har fått en uppställning från
Vängsö flygfält — det är ett av de tolv
lijälpflygfält som sakrevisionen ville nedlägga.
Där ha under åren 1942—1949 21
plan nödlandat, och aeroklubben säger i
sitt yttrande, att det belopp som bibe -

Ang. luftfartsfondens underskott,
hållandet av ifrågavarande tolv flygfält
årligen kostar luftfartsverket, torde vara
försvinnande litet jämfört med de värden
som räddats genom nödlandningarna
enbart på Vängsöfältet.

Om jag nu går till någon av de nu aktuella
flygplatserna Feringe och Exen,
så har under de senaste åren ett icke
ringa antal flygplan klarat sig genom
nödlandningar på Feringe flygfät. Under
åren från 1943 ha elva flygplan nödlandat
där. Det gäller ett stort bombplan,
en B-trea, som hade bensinbrist och som
var värt ungefär en halv miljon kronor,
ett lätt bombplan som också har stort
värde, och åtta stycken skolflygplan,
som överraskades av oväder där, och senast
i fjol gick ett privatplan ned på Feringe
flygfält, sedan det fått isbildning i
förgasaren och, såvitt jag förstår, inte
hade någon annan möjlighet att klara
sig.

Luftfartsinspektionen säger i sitt yttrande,
»att vid en framtida ökad flygfrekvens
kunna hjälpflygplatserna, bortsett
från den ökade säkerhet till liv och
lem som de erbjuda, rädda materiella
värden på många hundra tusen kronor».
Det är säkert stora värden som kunna
skyddas, om man har dessa flygplatser
kvar, medan de direkta besparingarna
vid nedläggelse endast röra sig'' om några
tusental kronor, om vi begränsa oss till
att tala om Feringe och Exens flygfält,
som ligga på linjen Malmö—Stockholm.
Den kanske är den mest trafikerade flygled
vi ha.

Jag anser det vara en i hög grad förhastad
åtgärd att nu nedlägga de flygplatserna,
och jag skulle också vilja varna
för att vandra vidare och lägga ned
ännu flera flygplatser, som utskottets
skrivning öppnar möjlighet till. Jag vill
vädja till kommunikationsministern att
ta denna fråga under omprövning. Jag
har mycket svårt att se, att man kan lägga
någon annan synpunkt på dessa flygfält
än man gjorde när man på 1920-eller 1930-talet anlade dem. Då ansåg
man det vara värt att lägga ned 10 miljoner
kronor på våra hjälpflygplatser,
men nu anser man att man för att spara
15 000 kronor om året skall lägga ned

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ang. luftfartsfondens underskott.

fyra av dem, därav två enligt min mening
mycket viktiga. Jag tror det är att
eftersätta säkerheten, att se kortsiktigt
och att överskatta den ekonomiska betydelsen
av åtgärden.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Det kunde vara frestande att taga
upp en debatt om luftfartsstyrelsen och
även om de av herr Petrén omtalade civila
småflygfälten, men jag skall avstå
med hänsyn till den väldiga mängd ärenden
som alltjämt ligga och vänta.

Det var ju sakrevisionen, som förra
året tog upp frågan om dessa flygfält
genom att framlägga ett förslag, som gick
ut på att de 15 flygfält av denna typ
som finnas i landet skulle nedläggas med
undantag av tre. Dessa flygfält ligga
spridda i huvudsak i södra och mellersta
Sverige, och de ha ingen nämnvärd
trafik. Det finns flygfält som praktiskt
taget inte ha någon trafik alls, även om
då och då ett litet enmotorigt plan eller
dylikt söker sig dit. I något fall blir det
givetvis också en nödlandning. Dessa
flygfältsunderhåll kostar staten 118 000
kronor årligen i nettoutgifter enligt sakrevisionens
siffror. Jag känner själv till
två sådana flygfält, som ligga rätt nära
mitt hem. Jag kan se dem och vet hur
det går till där. Ett av dessa flygfält kostar
10 000 kronor om året i tillsyn och
underhåll och ger en inkomst av inte
fullt 200 kronor. Arrendeavgifterna för
gräsbetet gå upp till 150 kronor, och så
inträffar det någon gång, att det kommer
ett civilt flygplan och landar och betalar
en landningsavgift, som utgår med 50
öre upp till 1 krona 20 öre, beroende på
planets storlek. Det är de inkomster som
luftfartsstyrelsen har från detta flygfält.

Nu har luftfartsstyrelsen själv tänkt
att avveckla fyra av fälten, men önskar
behålla de övriga. Luftfartsstyrelsens
förslag har tillstyrkts av departementschefen,
som dock samtidigt uttalade, att
styrelsen borde med lämpliga mellanrum
ompröva frågan om bibehållandet av övriga
småflygfält och i sina petita anmäla
resultatet av sina överväganden. Denna
uppfattning delas av utskottet.

Jag vill inte yttra mer om denna sak

utan ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PETRÉN: Herr talman! Med anledning
av vad herr Andersson i Rixö
här sade vill jag påpeka, att chefen för
flygvapnet har framhållit betydelsen av
dessa flygfält som nödlandningsfält. Jag
är fullt ense med herr Andersson om att
någon trafik icke är förlagd till dessa
flygfält, men deras betydelse ligger i att
rädda liv och materiel vid nödlandningar,
och det finns ett otal exempel på hur
stora värden som ha räddats genom dessa
fält.

Det är riktigt, att luftfartsstyrelsen har
föreslagit att man skall nedlägga dessa
fyra fält, men det har icke luftfartsinspektionen
gjort. Detta organ är underställt
luftfartsstyrelsen, men har mer än
andra att syssla med säkerhetsfrågorna.
Jag tycker för min del inte att det går i
linje med de inställningar vi tagit här i
riksdagen när det gällt andra säkerhetsfrågor
— arbetarskyddsfrågor o. s. v. —
att icke lägga större vikt vid de synpunkter
som framförts rörande flygfältens
värde ur säkerhetssynpunkt. Jag vill
understryka, att det enligt min mening
framför allt gäller att bibehålla flygplatserna
Feringe och Exen, som ligga på vår
mest trafikerade flygled och där terrängförhållandena
i övrigt äro sådana, att
nödlandningsmöjligheterna äro mycket
små.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pension åt vissa i
statens tjänst anställda personer m. m.
jämte motionsvis gjord framställning om
pension; och

nr 146, i anledning av väckta motioner
om ersättning åt I. L. Homman i anledning
av olycksfall i arbete.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa avlönings- m.
fl. anslag under fjärde huvudtiteln för
budgetåret 1950/51 m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts i proposition nr 110 under punkten
2 framlagda förslag samt med avslag
å motionerna 1:432, 1:434 och II:
519,

a) besluta att Signalregementets kompani
i Kristianstad icke skulle uppsättas
samt att kompaniet skulle ersättas av en
mobiliseringscentral;

b) fastställa de personalförteckningar
för ordinarie tjänstemän och för pensionerad
personal i arvodesbefattningar vid
armén, som i särskild ordning överlämnats
till riksdagen, dock med vissa av
utskottet i förstnämnda förteckning föreslagna
ändringar, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1950/51;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att med avseende
å personalförteckningarna meddela
särskilda föreskrifter av i tillämpliga
delar samma innehåll, som innefattades
i de särskilda bestämmelser, som
genom Kungl. Maj:ts brev den 3 juni
1949 fastställts att lända till efterrättelse
för tillämpningen av arméns personalförteckningar
för budgetåret 1949/50;

d) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för arméns anslag till avlöningar
till aktiv personal m. fl., att tilllämpas
under budgetåret 1950/51;

e) till Armén: Avlöningar till aktiv
personal m. fl. för budgetåret 1950/51
anvisa ett förslagsanslag av 116 000 000
kronor.

I motionen I: 432, av herr Lundgren,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att vid IV. miltärbefälsstabcn inrätta
fyra vaktmästartjänster i lönegrad

Ang. arméns avlöningsanslag.
Ce 9, att för Svea livgarde upptaga ytterligare
en kaptensbeställning i lönegrad
Ma 9 och att en fänriksbeställning och
en sergeantsbeställning skulle indragas
vid regementet samt att för fälttygkåren
upptaga ytterligare en beställning som
kapten eller löjtnant, avsedd för tjänst
vid kommendantstaben i Boden, i utbyte
mot befattning för pensionerad officer
(1:29).

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herr Lundgren ansett, att utskottets
hemställan bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
utskottet bort under b) hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och med bifall till motionen
I: 432 samt med avslag å motionerna
I: 434 och II: 519, fastställa de personalförteckningar
för ordinarie tjänstemän
och för pensionerad personal i arvodesbefattningar
vid armén, som i särskild
ordning överlämnats till riksdagen, dock
med av reservanten i nämnda båda förteckningar
föreslagna ändringar, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1950/51.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Såsom
föredragande statsrådet själv framhållit
ha de förslagsställande militära myndigheterna
visat stor återhållsamhet i sina
äskanden och med anledning av pågående
utredningar om försvarsorganisationen
och de centrala förvaltningsmyndigheternas
utformning avstått från yrkanden
på personalförstärkningar, som
eljest i och för sig hade varit starkt motiverade.
Även i de fall, då de militära
myndigheterna begärt vissa förändringar
i staterna, har departementschefen
dock på många punkter underlåtit att
upptaga dessa äskanden, och som motiv
härför har han anfört det statsekonomiska
läget. Jag förstår, herr talman, aödvändigheten
av att iakttaga mycket stor
varsamhet med att öka merutgifterna,
men i vissa fall medför dock ett bifall
till myndigheternas äskanden icke några
ökade utgifter, och i andra fall äro
dessa kostnader förhållandevis små i
förhållande till den effekt som vinnes
genom den begärda personaländringen.

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Anslag till remontering.

På några punkter bär jag tillåtit mig att
påyrka ändringar i den föreliggande propositionen
och har därför väckt en motion.

Arméchefen har begärt, att vakttjänsten
vid IV. militärbefälsstabens etablissement
icke längre, som nu är fallet,
skall bestridas av livgardesskvadronen,
utan att man i stället för denna vakttjänst
skall ha anställd civil vaktpersonal med
polismans befogenhet. Tjänstgöringen
som vaktchef blir nämligen alltför betungande
för skvadronens nio furirer,
som utöver sin ordinarie vakttjänstgöring
och tjänstgöring som dagbefäl även
få tjänstgöra såsom vaktchefer, och de
värnpliktiga böra ju ur utbildningssynpunkt
icke fullgöra vakttjänstgöring i
större utsträckning än som är nödvändigt
för att de skola lära sig vakttjänsten.
Detta skäl talar för bifall till arméchefens
förslag.

Likaså har arméchefen föreslagit inrättande
av en ny kaptensbeställning vid
Svea garde. Samtidigt skulle vid regementet
en fänriksbeställning och en sergeantsbeställning
indragas. Åtgärden
skulle medföra en besparing på 2 724
kronor. Anledningen till denna framställning
är att enligt beslut av 1948 års
riksdag ingår det i Svea garde ett s. k.
garnisonskompani, vilket är sammansatt
av för fältpolisutbildning särskilt uttagna
värnpliktiga från samtliga inskrivningsområden.
På grund härav har alltså
regementet tillförts ett kompani utöver
dem som finnas enligt normalorganisationen
för pansarinfanteriregementen.
För att man skall få en förstklassig
chef kan det alltså vara motiverat att
ha ytterligare en kaptensbeställning vid
detta regemente, i synnerhet som den
begärda förändringen icke förorsakar
några ökade kostnader.

Slutligen har chefen för armén begäri
inrättandet av en kaptens- eller löjtnantsbeställning,
avsedd som tygofficer
vid kommendantsstaben i Boden. För
närvarande har man för denna tjänst en
arvodesbefattning för pensionerade officerare,
och denna befattning skulle i
stället indragas. Det är nämligen mycket
svårt att besätta arvodesbefattning -

ar för pensionerat befäl i Boden, och det
är viktigt att få en kvalificerad kraft
för denna tjänst särskilt med hänsyn till
arbetet i Boden, som är vår största fästning.

Nu skall jag, herr talman, med hänsyn
till den digra föredragningslista vi ha
icke framställa något yrkande, men jag
bär velat anföra detta, och jag vädjar till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
att till ett kommande år
taga upp dessa och några andra av de
äskanden som framställts av de förslagsställande
myndigheterna.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Jag
begärde ordet då jag trodde att herr
Lundgren skulle yrka bifall till sin reservation.
Det har han nu inte gjort, och
jag kan därför nöja mig med att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4.

Anslag till remontering.

I punkten 4 av propositionen nr 110
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att dels medgiva, att åtgärder för en
minskning av arméns hästbestånd finge
vidtagas i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den
10 mars 1950 angivna grunder, dels ock
till Armén: Remontering för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag av
300 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att med hänsyn till uppfödarnas
intressen till och med år 1953 fortfarande
skulle inköpas 500 varmblodiga remonter
per år för arméns räkning men
att därefter icke större antal remonter
skulle inköpas än omkring 350 per år.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

dels en inom första kammaren av herr
Petrén väckt motion (1:433);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Heiding m. fl. (1:435) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ahlsten m. fl. (11:518), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte 1) besluta
att även för år 1954 ett oförändrat antal
remonter skulle inköpas, eller sålunda
500 varmblodiga hästar, 2) hos Ivungl.
Maj:t hemställa, att åtgärder måtte vidtagas
för att överskottet på ridhästremonter
måtte placeras bland ackordhästbeståndet,
samt 3) i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att en utredning måtte
verkställas angående arméns och näringslivets
behov av hästar vid avstängning
eller minskad tillförsel av drivmedel
och att resultatet av denna utredning
måtte framläggas innan sådana åtgärder
vidtoges, som kunde leda till reducering
av den nuvarande varmblodiga
stostammen inom landet.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) medgiva, att åtgärder för en minskning
av arméns hästbestånd finge vidtagas
i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den
10 mars 1950 angivna grunder;

b) till Armén: Remontering för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 kronor;

II. att riksdagen måtte i anledning av
motionen I: 433 i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet under
punkten anfört;

III. att motionerna 1:435 och 11:518
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anförts av herrar
Mannerskantz och Heiding, fröken Andersson
samt herrar Sundelin, Ivar Persson,
Axel Andersson, Roman i Kieryd,
Pettersson i Dahl, Rirke, Johansson i
Mysinge och Nihlfors, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under III

7 Första kammarens protokoll 1950. Nr 18,

Anslag till remontering.
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 435 och II: 518

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att en utredning måtte verkställas
angående arméns och näringslivets behov
av hästar vid avstängning eller
minskad tillförsel av drivmedel och att
resultatet av denna utredning måtte
framläggas innan sådana åtgärder vidtagits,
som kunde leda till reducering av
den nuvarande varmblodiga stostammen
inom landet;

b) besluta att även för år 1954 ett
oförändrat antal remonter skall inköpas,
eller sålunda 500 varmblodiga hästar; c)

hos Kungl. Maj:t hemställa, att åtgärder
måtte vidtagas för att överskottet
på ridhästremonter måtte placeras bland
ackordhästbeståndet.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Under denna punkt behandlas remonteringen
av varmblodiga hästar inom armén.
Om man nu fattar ett beslut i enlighet
med utskottets förslag, gör man
en sak som sedan inte går att reparera.
Utskottet skriver på s. 23 strax nedanför
mitten: »Utskottet förutsätter, att
Kungl. Maj :t med uppmärksamhet följer
utvecklingen på detta område och,
därest så med hänsyn till landets beredskap
prövas erforderligt, föreslår riksdagen
de åtgärder, som kunna vara ägnade
att tillförsäkra landet en tillräcklig
reserv av hästar.» Det är nog ganska
säkert, herr talman, att om riksdagen
skulle få något förslag sig förelagt, som
skulle gå ut på att man skulle öka antalet
remonter, som i framtiden skulle
uppköpas, så skulle inte det kunna effektueras,
om man låtit stammen av moderston
gå ned. För det första komma
säkerligen inte de, som ha haft bara ett
eller två ston och som gjort sig av med
dem, att börja på nytt igen, och för det
andra tar det mycket lång tid att få fram
hästar, även om de skulle göra det. Om
man räknar med dräktighetstiden, tar
det först tre, fyra år att få fram nya
moderston, och sedan tar det över fyra
år, innan man får fram färdiga remon -

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Anslag till remontering.

ter. Det kommer alltså att dröja åtta år,
om det över huvud taget kan ske, och
så lång lär väl inte den tidsfrist tillmätas,
som blir oss beskärd.

Vad vi reservanter nu begära är att
man verkligen skall ta sig en ordentlig
tankeställare på hur det är beställt, om
vi vid en avspärrning skulle utsättas för
att det toges ut kanske åtskilliga tusental
traktorer från det svenska jordbruket
— jag har hört talas om ett femsiffrigt
tal — och dessutom ungefär lika
mycket hästar som tidigare tagits ut,
men utslagna på ett mycket mindre hästbestånd
vid jordbruket. Detta gäller
ju särskilt de varmblodiga hästarna, som
skola rekrytera kavalleriets och en del
av artilleriets och trängens hästbestånd
och som enligt min mening, herr talman,
ovillkorligen komma att behövas i
mycket stor utsträckning. Jag tror att
man gått för långt särskilt med vissa artilleriförbands
motorisering, ty de komma
under alla omständigheter att få
svårt att komma fram till de platser, där
man vill ställa upp pjäserna i händelse
av stridshandlingar. Det är därför vi begärt,
att man skall, innan man börjar
minska uppköpen av remonter, noga tänka
igenom, om man är beredd att en
gång för alla minska vårt varmblodiga
hästbestånd, ty, som sagt, att reparera
det kommer icke att vara möjligt under
den tid som man kan räkna med. Åtta
år, kanske tio, tar det.

Med hänsyn till detta ha vi, herr talman,
begärt, att man skall göra denna
utredning och under tiden icke fördärva
någonting. Utredningen bör väl kunna
göras under nästa budgetår, så att man
är klar med den till nästa riksdag, och
då kan man ju taga definitiv ställning.
Äro då alla ansvariga myndigheter på
det klara med att man inte vid mobilisering
vare sig i jordbruket eller vid armén
behöver så mycket hästar som vi
reservanter nog egentligen mena, då må
man taga steget men inte annars. Det
är detta besinnande under det närmaste
året som vi hemställa om.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den vid denna punkt
fogade reservationen.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Det
är icke utan en viss bävan som jag tar
till orda i kammaren för att tala om remonter,
men mina kamrater påstodo, att
en medlem av statsutskottets första avdelning
förr eller senare kommer dithän,
och nu bär klockan alltså klämtat
för mig. Jag tror ändå att jag kan uppträda
med en viss trygghet, ty jag har
funnit att herr statsrådets och chefens
för försvarsdepartementet uppfattning i
detta stycke ligger på samma linje som
de högsta armémyndigheternas. Det är
otvivelaktigt så, att hela utvecklingen
nödgar oss att se till, att det blir begränsningar
på detta område. Enligt beslutet
1948 har arméns ridhästbestånd
minskats med 1 000 hästar och uppgår
till omkring 3 970. Nu föreslås att detta
antal skall minskas med ytterligare 1 418.
Man får då 2 552 kvar, och om det blir
ytterligare förändringar i arméorganisationen,
kan det bli ännu flera begränsningar
i framtiden.

Emellertid ha inte Kungl. Maj:t och
arméchefen därför låtit allt gå vind för
våg, utan för att försäkra sig om möjlighet
att även under kommande år kunna
tillgodose behovet har det nu föreslagits,
att man skall inrätta en ny kategori
ackordhästar: ackordridhästar na.

De skola utackorderas utan ackordersättning,
och fodervärdarna skola erhålla
äganderätt till dem efter åtta år.
Det är ganska fördelaktiga villkor, synes
det mig, och de komma säkerligen
att stimulera intresset. Det har redan
visat sig, att man i kretsar som äro intresserade
för dessa saker har varit ivrig
och hållit sig framme. Det har redan
kunnat utackorderas inemot 700 ridhästar,
huvudsakligen till Ridfrämjandet.
Enligt den nya organisationen räcker
det med 350 nya remonter per år,
men det föreslås att man skall bibehålla
en standard på 500 ända till efter 1953.
Det blir alltså en ganska respektabel
övergångstid, som naturligtvis beräknats
med hänsyn till att det kräver sina
år att få fram en remont.

Nu har jag hört sägas från olika håll,
att man med anledning av dessa inskränkningar
kan se ganska bekymmer -

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

samt på framtiden, ty om vi skulle komma
i den belägenheten att vi måste mobilisera
våra stridskrafter, så skulle det
tagas i anspråk från den civila världen
så stort antal hästar, att det skulle innebära
risk för folkhushållet, då det
skall fullgöra ytterst betydelsefulla
uppgifter. Men även på dessa civila områden
minskas under vanliga förhållanden
hästbeståndet mycket hastigt på
grund av att man tar i anspråk motorkraft.
Lantbruksstyrelsen har meddelat,
att antalet hästar i landet har nedgått från
600 000 år 1945 till 440 000 år 1950, och
ett uttryck för denna tendens är att arbetshästaveln
varit av så ringa omfattning,
att fölårgångarna blott förslå att
rekrytera en häststock på föga mer än
200 000 djur. Det har alltså -— jag understryker
det, herr talman, ■— på grund
av teknikens utveckling här skett en
mycket stark begränsning, och detta
gör, att vi inom en icke allt för avlägsen
framtid få för jordbrukets del även
under de svåraste förhållanden vi kunna
tänka oss huvudsakligen räkna med
annan drivkraft än hästar, helt enkelt
därför att jordbruket numera är inställt
på att använda motordrivna redskap för
sina arbeten. För övrigt ger man väl,
även om man skulle bifalla reservanternas
förslag, därigenom icke något mera
betydelsefullt bidrag för att upprätthålla
hästbeståndet eller skapa den reserv av
hästar som skulle behövas under de omständigheter
jag här har berört.

Jag tror också, att vi få se på denna
fråga på ett helt annat sätt än vi ha
gjort tidigare, när arméns behov av
hästar i mycket hög grad varit grundvalen
för särskilt den varmblodiga hästaveln
i vårt land. Man har använt arméns
behov av hästar som ett språngbräde
för den civila hästaveln och vidmakthållandet
av tillgången på varmblodiga
hästar. Det är väl så -— åtminstone
tycker jag att det ligger mycket förnuft
i den tankegången -—- att det som
skall göras på detta område måste huvudsakligen
göras under jordbruksmiministerns
domvärjo och icke under försvarsministerns.
Då det är fråga om det
civila dragdjursbehovet, så är det väl na -

Anslag till remontering.
turligare, att de bidrag som staten ger till
ändamålet gå ut ifrån nionde huvudtitelns
anslag än ifrån fjärde huvudtitelns,
och nionde huvudtiteln saknar
inte heller medel till detta. Det har upprättats
en statens hästavelsfond, som för
resten lantbruksstyrelsen hänvisar till.
Denna fond bildades 1947 i samband
med att specialbudgeten för totalisatormedlen
upplöstes och medlen gingo till
statskassan direkt. Den fonden har nu
5 miljoner kronor, och inkomsterna av
totalisatormedel under 1949 beräknas
uPPgå till drygt 7,7 miljoner kronor.
Även om det här inte finns någon specialbudget
längre — och det tror jag
är mycket lyckligt — så finns det ändå
medel som flyta in från hästsporten och
som borde göra det möjligt för Kungl.
Maj:t inom jordbruksdepartementet att,
om större behov skulle uppstå, tillgodose
dem.

Jag är övertygad om, herr talman, att
hur vi än vrida och vända på denna
sak och även om vi skulle gå med på reservanternas
planer — det understryker
jag — så måste vi ändå i längden komma
in på frågan, om man här alltjämt
kan i så hög grad som hittills lita till
arméns hästbehov som en grundval när
det gäller dessa ting. Jag är därför ganska
säker på, herr talman, att vi handla
klokt, om vi följa Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag, och jag hemställer sålunda
om bifall till det yrkande som
utskottet har framställt.

Herr MANNERSKANTZ (kort genmäle)
: Herr talman! .Tåg begärde ordet huvudsakligast
av hövliglietsskäl, nämligen
för att framföra ett tack till den ärade
talaren på göteborgsbänken därför att
han tog fram tre argument för reservationen,
som jag inte ville sinka tiden med
att framföra nyss.

Det första argumentet var, att det har
gått bra att ackordera ut ackordhästarna.
Det visar ju bara, att det inte är
så farligt, om man köper litet fler remonter,
ty man kan på ett billigt sätt
bli av med dem. Det hade jag visserligen
i tankarna att säga, men man bör ju för -

100

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Anslag till remontering.

söka att fatta sig kort, då vi ha så många

ärenden framför oss.

Det andra argumentet var, att nedgången
i häsbeståndet var så stor, att
man skulle komma ned till 200 000 stycken.
Det antydde jag också, och jag sade
att det var det som var farligt. Om sedan
försvarsväsendet vid en mobilisering
skulle ta ut lika många hästar, som
togos ut när hästbeståndet var 600 000,
bleve läget ansträngt. Om det dessutom
bleve avspärrning, så att man inte kunde
få in drivmedel till traktorerna —
av vilka många äro så små, att de inte
iiro lämpliga för att apteras till gengasdrift
— skulle många stå där utan både
traktorer och hästar.

Det tredje argumentet var, att det
egentligen skulle vara jordbruksdepartementet,
som skulle klara upp denna sak.
Det anser jag också. Hittills är det bara
försvarsstaben, som har tänkt på sina
syften, men jordbruksdepartementet i
egenskap av traditionsbevarare för det
förutvarande och kanske kommande
folkhushållningsdepartementet har stort
intresse av att se till att inte det svenska
jordbruket blir utan dragkraft, när försvarsväsendet
tar sitt.

.lag är tacksam för dessa tre ytterligare
argument.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Försvarsministern säger i sitt yttrande,
att »frågan huruvida vid en så avsevärd
minskning av arméns remontinköp som
arméchefen förutsatt särskilda stödåtgärder
åt den varmblodiga hästaveln böra
vidtagas innefattar spörsmål, som det
torde ankomma på chefen för jordbruksdepartementet
att närmare överväga»,
och herr Lindströms anförande gav vid
handen, att statsutskottet delar denna
uppfattning.

Jag skall ärligt bekänna, att jag nog
för några månader sedan kände samma
oro inför denna utveckling, som bland
annat kom fram i herr Mannerskantz’
anförande. Jag hade haft en hel del samtal
med representanter för hästaveln i
landet, och det var en ganska skrämmande
bild av utvecklingen som där

presenterades. Jag var kanske inte så
särdeles ängslig för den varmblodiga
avelns bestånd. De 6 000 ridhästar, som
behövas vid en mobilisering, betraktade
jag inte som det stora problemet, utan
snarare de brukshästar, som armén behöver
ta in för att klara dragarbeliovet
och klövjebehovet vid en mobilisering.

Detta föranledde, att jag tillsammans
med försvarsministern för en tid sedan
hade en mycket ingående överläggning
med representanter för lantbruksstyrelsens
stuteribyrå, som närmast följer
dessa ärenden, hästintressena både i
fråga om den kallblodiga och den varmblodiga
hästaveln och slutligen den militära
expertis, som här kommer in i
bilden.

Jag måste bekänna, att efter denna
överläggning, som var både grundlig
och ingående, kände jag mig utomordentligt
lättad inför framtidsperspektivet,
och jag har övertygat mig om att
försvarsministern också kände samma
lättnad.

Vi ha visserligen haft en stark åderlåtning
på hästbeståndet här i landet och
ha det fortfarande. Häststammen reduceras
årligen med ungefär 16 000 exemplar,
men den totala summan av hästkrafterna
såväl inom jordbruket som
försvaret visar en tendens i rakt motsatt
riktning. Den utomordentligt starka
mekanisering, som skett inom jordbruket,
har föranlett att vi faktiskt ha ett
överskott på brukshästar, trots den reduktion,
som för närvarande äger rum.
Vi ha ett överskott på ardenner, och vi
ha ett överskott på nordsvenska hästar.
Jag får sitta i jordbruksdepartementet
och konsekvent säga nej till dem, som
händelsevis uppe i Norrbotten vilja importera
en häst, en hingst eller ett sto
ifrån Finland, därför att vi enligt jordbrukarnas
uppfattning ha för mycket av
nordsvenska hästar, och vi ha i dag ytterst
små möjligheter att exportera någonting
av det svenska hästbeståndet
till sådana priser att en export blir
praktiskt möjlig. Även om man räknar
med samma reduktion i det svenska
hästbeståndet fram till år 1954, komma
vi ändå vid det tillfället att ha ungefär

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

101

350 000 hästar kvar i landet. Nu är det
ju möjligt att vi inte behöva räkna med
precis samma reduktion av 16 000 hästar
varje år, ty ju närmare man kommer
gränsen — man måste ju ändå ha ett
visst antal hästar —- desto saktare skall
väl reduktionen gå. Men om jag räknar
så pass djärvt att jag säger, att samma
minskning sker fram till år 1954, ha vi
vid den tiden ungefär 350 000 hästar
inom landet.

Vid en mobilisering behöver tagas
ut ungefär 10 procent av detta antal,
och den siffran är, menar jag, inte avskräckande,
framför allt om man tar
hänsyn till att motoriseringen inom försvaret
också kommer att fortgå fram till
år 1954 och det krigsmobiliseringsbehov
av hästar man redovisar i dag med
all sannolikhet är mindre, när vi komma
en fem, sex år fram i tiden. Nu kan man
säga, att hästen i händelse av en mobilisering
är så mycket nödvändigare
och värdefullare, eftersom den ju inte
tarvar import av drivmedel. Men man
kan väl ändå inte bygga upp en prognos
på att man skall klara av mobiliseringsbehoven
både för jordbrukets del
och för arméns del via hästarna. Man
måste väl ändå konstatera, att i dag är
det motorhästkrafterna som dominera,
och det är därför ett beredskapsintresse
att anskaffa sådana reservlager av drivmedel
både för jordbruket och för armén,
att man i händelse av en avspärrning
kan klara uppdragen utan någon
fara för vare sig näringslivet, försvarseller
värnkraften.

Det är klart, att drivmedel inte kunna
läggas upp i det oändliga och i vilka
kvantiteter som helst, men ingen av oss
tror väl heller, att vi orka hålla på att
slåss här i det oändliga eller för hur
långa tider som helst. Då man bygger
upp en reserv av drivmedel, med tanke
på ett krigsfall, torde man inte behöva
räkna med alltför många månader. Om
vi återigen skulle bli avspärrade under
ett långt krig, uppkommer naturligtvis
problemet, om vi ha tillräckligt med
drivmedel för motorhästkrafterna, men
blir det ett långvarigt krig med en avspärrning
för vårt land, så ges det ju

Anslag till remontering.
andra möjligheter och tidsutrymme för
en omställning av traktorerna till gengasdrift.
Med de erfarenheter vi ha ifrån
förra kriget kan man väl här se mera
optimistiskt på detta nu, än man kunde
göra 1939 eller 1940.

Jag har således med detta velat säga,
att efter de överläggningar, som fördes
av försvarsministern och mig med alla
dessa intressen, kommo vi båda två till
den mycket bestämda uppfattningen,
att en utredning just nu ingenting ger.
Jag är villig att erkänna, att problemet
är sådant att man får hålla det under
observation. Man får följa det ifrån
Kungl. Maj :ts sida, och om det blir nödvändigt,
så får också Kungl. Maj:t vara
beredd att ingripa och vidtaga speciella
åtgärder. Emellertid kommo vi till den
bestämda uppfattningen, att en utredning
nu är en utredning i tomma luften,
som inte ger något konkret resultat, och
därför kan jag inte förstå, att reservanternas
förslag kan ge någonting av
värde ens ur reservanternas egna synpunkter.

Herr HEIDING: Herr talman! Det var
intressant att höra statsrådets uttalanden
på denna punkt.

Herr statsrådet tycks vara tämligen
säker på att man inte behöver frukta en
avspärrning under så lång tid som fallet
var under det senaste kriget, utan
under ungefär några månader, sade
statsrådet. Men vi få väl räkna med att
vi kunna komma att få besvärligheter
även vid en kortare avspärrning, även
om vi inte själva äro med i kriget. Hur
det kan gå med den saken, veta vi ju
ingenting om.

Vad beträffar hästbeståndet minskar
det i oroväckande grad. De siffror däröver,
som herr statsrådet här angav,
kunna nog vara riktiga, men hur skall
det bli, om hästbeståndet fortsätter att
minska i samma takt? Jag tror att
minskningen är större iin vad statsrådet
föreställer sig. Men det är inte nog med
att siffrorna visa på en sådan nedgång
av hästheståndct, utan det är också så,
att stomaterialet slås ut undan för un -

102

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Anslag till remontering.

dan, och det tycks inte förefinnas något
intresse att bibehålla de avelsston, som
finnas, vilket gör att det blir ännu större
nedgång i hästbeståndet allteftersom
tiden går.

Traktorernas antal stiger för vart år,
eftersom jordbrukarna anse, att de kunna
sköta sina jordbruk bättre och kanske
lättare med traktorer än med hästar.
Men det måste ju finnas ett visst
antal hästar; åtminstone på många håll
är det inte möjligt att driva jordbruk
enbart med traktorer.

När det gäller drivmedel, måste man
ju tänka sig en lagring i rätt stor omfattning,
om vi skola vara säkerställda. Det
får bli en oljelagring, som inte bara räcker
några månader, utan den bör räcka
åtminstone en två å tre år. Riksdagen
har ju beslutat en viss lagring av olja
i år, men den är inte tillräcklig, utan
det behövs mycket större lager.

Det mindre jordbruket kommer väl
alltid att ha behov av att få köpa hästar.
Det är inte så stor hästuppfödning vid
det minsta jordbruket. Vid detta kunna
vederbörande inte heller ha egen traktor
utan måste i regel klara sig med
eu häst. Om det förekommer något tyngre
körslor såsom plogning, harvning eller
dylikt, så anlita de någon av de maskinstationer,
som numera finnas på
många håll i landet. Förekomma dessutom
skogskörslor och dylikt, så är det
nödvändigt att ha hästar.

Staten har genom premiering uppmuntrat
hästaveln och fått fram ett
mycket bra hästbestånd. Det bör man
försöka uppehålla, ty annars får man
ingen nytta av de medel, som staten där
har lagt ut.

Herr Lindström ansåg, att det borde
bli någon begränsning på detta område.
Naturligtvis kan man säga, att det behövs
en viss begränsning, men man får
gå försiktigt fram och inte gå så fort
som jag förstod att herr Lindström
tyckte, att man skulle gå.

Vi ha i vår motion föreslagit, att
samma antal hästar borde inköpas även
för 1954. Det vore väl ingen obillig begäran
att man skulle gå med på det!
Den tredje punkten i vår motion — det

är den viktigaste — gäller en utredning
om det framtida beståndet. Jag håller
med herr statsrådet om att det är lika
nödvändigt att se till att den kallblodiga
aveln uppmuntras som den varmblodiga.
Visserligen behövs det ridhästar,
men man behöver också draghästar för
arméns räkning och för det civila behovet.
Det har tagits ut en hel del hästar.
Skulle det bli mobilisering, skola
dessa hästar plockas in, och då blir det
rätt besvärligt för många jordbrukare
att kunna klara sig.

Jag anser således att det hade varit
alla skäl för att gå med på motionen
och avvakta den utredning, som vi i
punkten III ha föreslagit. Nu påstod
statsrådet, att man handlade klokt, om
man följde utskottets förslag, men jag
anser, att man handlar lika klokt, om
man följer reservanternas förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NILSSON, ALFRED: Herr talman!
Arméchefen har nämnt, att man skulle
spara två miljoner kronor årligen, om
man minskade arméhästbeståndet såsom
här är föreslaget. Denna besparing kan
ibland ta sig rätt underliga uttryck.

Om Ravlundafältet var det mycken
strid, när det skulle inköpas. Naturvännerna
ansågo, att det skulle bevaras som
det var och att det inte borde vara
något militärt övningsfält. Man befarade,
att det skulle kunna bli sandflykt,
när dessa pansarvagnar övade på detta
naturområde. Fältet inköptes emellertid.
Men det blev bestämt, att man skulle ba
två par arbetshästar för att hålla fältet
i stånd. Man skulle köra tång från sjön
och lägga den på de sårade och sårbara
områdena för att binda sanden. Efter
någon tid togs det ena paret hästar bort
— man skulle spara —- och så var det
bara ett par kvar. Nu finns det inte
någon häst alls. Man köpte i stället ett
par bilar. Det är klart att man naturligtvis
sparar genom detta, ty det är inga
hästar, som gå där. Men vad blev följden?
Inte ett enda lass av den tång,
som ansågs vara så nödvändig, kunde

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

103

transporteras från sjön till fältet, därför
att stigningen ifrån vattnet och upp var
så stark, att ingen bil och knappast någon
traktor kunde gå där. Genom att
skaffa motorer har man naturligtvis
kunnat spara pengar, men man fyller
inte det syftemål, man tänkte sig från
början.

Jordbruksministern var inne på frågan
om hästbeståndet i dag. Jag måste
då, medan jag har ordet, säga, att jag
är mycket förvånad över den — vad
skall jag säga? — affärsprincip, som tilllämpats
i landet sedan kriget slutade.
Gå vi över till det lilla Danmark, så finna
vi, att det år 1940 av sitt liästöverskott
sålde inte mindre än 88 000 hästar
till Schweiz, Frankrike, Polen och
Tjeckoslovakien för relativt hyggliga priser.
Från Sverige förekom nästan ingen
export alls. Man fick inte sälja, utan här
låg man med detta stora hästbestånd,
som till och med i dag är för stort. Jag
förmenar, att om vi den gången hade
expörterat hästar av det stora överskott,
vi hade, hade vi tillfört både landet och
jordbrukarna en mängd valuta. I stället
ha dessa övertaliga hästar stått och
tyngt det svenska jordbruket, och om
den spannmål, som gått till de överflödiga
hästarna, i stället hade gått till svin
och nötkreatur, så hade vi inte haft så
ont om kött och fläsk som vi hade under
åren efter kriget.

Fortfarande lia vi cirka 100 000 för
många arbetshästar, men jordbruksministern
var med full rätt rädd för att
den dag kunde komma, då vi få ett underskott.
Det tror jag visst. Men detta
underskott beror inte på export, utan
på att hästarna blivit överåriga och gått
till slakt, och den svenske bonden har
i stället för att kunna exportera hästarna
fått sälja dem till slakt. Detta har
medfört, att det inte finns något sådant
intresse för liästaveln, att den kan uppehållas
i en framtid. Vi ha alltför litet
föl, och många av dem gå också till
slakt. Det har uppstått en pessimism,
som jag tror kommer att hämna sig i
det långa loppet.

Nu skola vi — det höra vi inte dölja
— ackordera ut varmblodshästar till

Anslag till remontering.

folk, som sedan gammalt har vant sig
att köra med nordsvenska eller ardennerhästar.
Vi skola med statsmedel, jag
höll på att säga, prångla ut dessa hästar,
och säkerligen kunna de inte utgöra den
dragkraft, som är den lämpligaste. Själv
har jag både halvblods- och ardennerhästar,
och för mig går det väl ändå,
men inte är det riktigt att inrikta vårt
jordbruk på att få sådana hästar, som
inte äro de lämpligaste. Jag må säga, att
skulle jag ha kört med bara varmblodshästar,
skulle det inte ha gått riktigt bra
med jordbruket. Något som inte kommit
fram i debatten, är just detta, att
man söker få ut dessa ackorddraghästar
till det svenska jordbruket, även om de
inte äro så lämpliga för det.

Jag är mycket förvånad över att inte
utskottet har kunnat gå med på att även
1954 köpa 500 remonter samt exportera
dem, som inte behövas för militärt bruk.
Skulle inte staten kunna göra de svenska
jordbrukarna den tjänsten åtminstone
att ta det lilla överskott, som kan finnas,
och göra detta icke minst därför,
att man inte vet vad framtiden kan bära
i sitt sköte? Nu slå även varmblodsuppfödarna
bort sina hästar, till och med
fölston, förmodar jag, och det blir svårt
att få upp stammen igen. Det är detta
som gör, att jag skulle vilja vädja till
kammaren att godtaga reservanternas
förslag, som jag tror i det långa loppet
skulle visa sig vara det riktiga. Det får
inga stora ekonomiska konsekvenser för
landet.

Jag ber därför att få yrka bifall till
reservationen.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Jag begärde ordet för att till den nytta
det hava kan bekräfta vad jordbruksministern
nyss yttrat, nämligen att han
och jag vid våra beredningar av denna
fråga kommit till det resultatet, att det
knappast finnes anledning att ställa alltför
dystra prognoser för den tillgång på
hästar här i landet, som vi kunna räkna
med under kommande år.

I övrigt vill jag säga, att det för min
del är obetingat nödvändigt att i en
fråga som denna ta hänsyn till de önskc -

104

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Anslag till remontering.
mål, som uttalats från militärt håll beträffande
effektiviseringen av vår armés
organisation. Vad som nu pågår är
en omorganisation av armén, som kommer
att ge dess enheter större eldkraft
och som kommer att ge dem större rörlighet.
Vår armés enheter komma i händelse
av krig att bli nödsakade att röra
sig med stor snabbhet, vilket man vill
möjliggöra genom en kombination av
olika förflyttningsmetoder, varvid man
avser att ta i anspråk huvudsakligen
motorfordon och cyklar, då hästarna
icke såsom förr lämpa sig för den framryckning,
som det normalt kan bli fråga
om. Det är också detta, som gör, att vi
för närvarande måste räkna med att i
händelse av mobilisering ta ut ett antal
traktorer.

Med anledning av att herr Mannerskantz
sade, att han hade hört uppges,
att det skulle vara fråga om en rekvisition
av traktorer till ett femsiffrigt tal
i händelse av mobilisering, vill jag säga,
att den uppgiften är ofantligt överdriven.
Arméns organisation är icke genomförd.
Om vi skulle mobilisera den
1 juli i år, skulle vi ta ut ett mycket
litet antal traktorer av dem inom jordbruket,
som militären kan använda. När
arméns organisation är genomförd, tredubblas
det antal, som vi skulle ta ut
i år, men det blir ändå ett blygsamt antal
i förhållande till den mängd traktorer,
som man räknar med skall finnas
inom landet vid den tidpunkten.
Svårigheten därvidlag hänför sig inte
till behovet av traktorer i förhållande
till det totala antalet inom landet, utan
fastmera till fördelningen av dessa traktorer
över landet. Det finns vissa områden,
där traktorerna äro mindre till
antalet än i andra områden, vilket är
helt naturligt på grund av jordbrukets
karaktär. När man då bedömer möjligheten
att i områden, där det finns ett
relativt litet antal traktorer, ta ut tillräckligt
många, kommer man håhända
till det resultatet, att det är lämpligt att
i de särskilt traktorfattiga delarna av
landet placera ett antal stamtraktorer.
Det är klart, att det är en lösning, som
också skulle gagna jordbruket.

Jag har velat säga detta för att klargöra,
att vad som här försiggår är en
omorganisation inom armén, som i ökad
omfattning tar i anspråk motorfordon
inklusive traktorer och som gör, att
hästarna i viss utsträckning komma att
försvinna. Den minskning av antalet
hästar, som nu föreslås, sammanhänger
delvis med minskning av antalet beridna
förband, som nyligen har skett, men
för övrigt med den fortskridande minskningen
av antalet hästar på förbanden.
Det är klart, att kammarens ledamöter
inte av mig kunna begära, att jag skulle
av andra skäl än de rent militära effektivitetssynpunkterna
ömma för vidmakthållande
av ett hästbestånd. Är
man hästvän, är man för övrigt inte
särskild road av att tänka sig att använda
hästen i krig. Det är en parentes
i detta sammanhang, men det kan ju i
alla fall förtjäna att framhållas. Därför
är det också helt naturligt, om jag ser
saken på det viset, att här finnes å ena
sidan ett militärt intresse, och å andra
sidan göra sig vissa jordbruksintressen
anmälda. Det är klart, att jag inte har
velat förbise den synpunkten, att om
inte från försvarets sida tillräckligt
starkt stöd ges åt hästaveln, i den mån
som hästaveln är värdefull för försvaret,
så skulle det kunna minska den bas,
som försvaret skall bygga på i händelse
av mobilisering. Men jag har, som jag
nämnde, tillsammans med jordbruksministern
kommit till det resultatet, att det
inte finns anledning att ställa någon
prognos, som därvidlag ger anledning
till ett alltför pessimistiskt bedömande.

Samtidigt vill jag säga, att jag naturligtvis
är på det klara med att vi måste
följa denna sak med stor uppmärksamhet.
Jag vill sålunda säga, att det önskemål,
som har uppställts från reservanternas
sida, att en ytterligare undersökning
skall företas, innan man går vidare
på den nu beträdda vägen, är jag
fullt beredd att tillmötesgå. Jag anser,
att den saken helt enkelt är självklar.
Däremot tror jag det vore mycket olyckligt
ifall kammaren nu skulle följa reservanterna
i det avseendet, att antalet
remonter för inköp 1954 skulle sättas till

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

105

500 — allra helst som jag för ett par
månader sedan på en interpellation i
riksdagen lämnade det svaret, att jag
skulle komma att föreslå riksdagen allenast
350. Jag förmodar nämligen, att
detta måste ha påverkat de åtgärder,
som ha företagits inom hästaveln under
den nu gångna våren.

Slutligen skulle jag vilja säga till herr
Nilsson i Steneberg, som nyss fann det
på något sätt egendomligt, att man försökte
att få användning inom jordbruket
för ackorddraghästar även av varmblodig
ras, att det snarare är ett skäl
för att gå hårdare fram i fråga om att
icke behålla varmblodiga hästar. Vi
betrakta det som mycket svårt att bedöma,
huruvida systemet med ackorddraghästar
över huvud taget kommer
att visa sig tillämpligt, och vi äro medvetna
om att det här gäller en form
av utlämning av hästar på ackord, som
kommer att bli mycket dyrbar. Det är
följaktligen ett system, som vi endast
tillgripa, därför att det är alldeles nödvändigt
att göra det i nuvarande läge.

Jag hoppas, att kammaren skall kunna
följa utskottet och Kungl. Maj:t i denna
punkt.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Även jag tycker, att de båda statsråd,
som här ha yttrat sig, ta litet lätt på
detta problem. Man säger, att en utredning
kan bli nödvändig eller att frågan
skall ingående följas, men då måste man
i alla fall också ha klart för sig, att under
tiden kan det ske oersättliga utslagningar
av avelsdjur, vilket emellertid
försvarsministern tycks ta mycket lätt.
Jag kan inte finna, att det är riktigt att
säga, att en utredning kan behövas, men
under tiden bry vi oss inte om hur det
går.

Jordbruksministern framhöll med siffror,
liur hästbeståndet kommer att minska,
men han talade inte om hur pass
mycket överåriga hästar vi få under den
närmaste tiden på detta sätt. Om jag
uppfattade honom rätt, sade han, att
mobiliseringsbehovet är ungefär 10 procent
av ett hästbestånd, beräknat till

Anslag till remontering.
350 000 djur. Det är ingen liten siffra,
tycker jag i alla fall. Med de små årskullar
föl, som vi ha haft under flera
år, kan man väl — utan att jag kan anföra
exakta siffror — räkna ut, att 1954,
vilket år man satt som en milstolpe här,
kommer en alldeles för liten del av våra
hästar att befinna sig i den ålder, då de
äro lämpligast för mobiliseringsbruk.

Jag tycker sålunda, att man icke borde
säga, att vi skola följa utvecklingen
och om det behövs vidta åtgärder. Nej,
bättre är, om vi gå in för att omedelbart
sätta i gång en utredning och under
tiden icke genomföra någonting, som
gör det omöjligt att hålla den varmblodiga
hästaveln vid den nivå, som fordras
med hänsyn till det militära behovet.

Herr talman! Jag ber att få förena mig
med dem, som yrka bifall till reservationen.

Sedan överläggningen förklarats härmed
slutad, gjorde herr talmanen enligt
de därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som förordats i den av herr Mannerskantz
m. fl. därom anförda reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 147 punkten
4, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som förordats i
den av herr Mannerskantz m. fl. därom
anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen

106 Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ang. marinens avlöningsanslag.
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja -— 75;

Nej — 53.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 5.

Ang. marinens avlöningsanslag.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i propositionen nr 110
punkten 5 framlagda förslag ävensom
med avslag å motionerna I: 426 och II:
508 samt II: 517,

a) fastställa de personalförteckningar
för ordinarie tjänstemän och för pensionerad
personal i arvodesbefattningar vid
marinen, vilka i särskild ordning överlämnats
till riksdagen, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1950/51;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för marinens anslag till avlöningar
till aktiv personal m. fl., att
tillämpas under budgetåret 1950/51;

c) till Marinen: Avlöningar till aktiv
personal in. fl. för budgetåret 1950/51
anvisa ett förslagsanslag av 47 200 000
kronor.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Jag
har begärt ordet för att försöka utbedja
mig ett svar från statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet på en fråga,
som upprepade gånger har påkallat riksdagens
uppmärksamhet. Det gäller befordrings-
och rekryteringsförhållandena
inom mariningenjörskåren, denna
viktiga del av vårt försvars tekniska
område.

Redan 1948 framhöll riksdagen på
statsutskottets förslag vikten av att ma -

riningenjörskåren utan alltför stor tidsutdräkt
skulle tillföras ett antal beställningar
i högre lönegrader. Förra årets
riksdag underströk detta mycket klart
och tydligt, ja, riksdagen gick så långt,
att den rent av begärde ett förslag i
ärendet till detta års riksdag. Nu har det
gjorts en utredning. Resultatet av denna
har inte blivit klart i så god tid, att
det kunnat läggas fram för årets riksdag.
Befordringsläget och alltså även rekryteringsläget
inom kåren är fortfarande
bekymmersamt. Utskottet stryker
fortfarande under angelägenheten av att
här någonting göres.

Den fråga jag vill ställa till herr statsrådet
är: Har riksdagen att förvänta, att
det inom den närmaste tiden, exempelvis
till 1951 års riksdag, kommer ett förslag
från regeringens sida, som tillmötesgår
de krav, vilka riksdagen upprepade
gånger har ställt?

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Som svar på den direkta fråga, som har
ställts till mig från den ärade representanten
för Göteborg, vill jag be honom
vara förvissad om att jag inte mindre
än han är övertygad om nödvändigheten
att göra mariningenjörskårens löner konkurrenskraftiga,
för att vi skola kunna
rekrytera kåren på ett så gott sätt som
möjligt. Vad det kommer an på mig skall
jag försöka att i den mån de hinder
kunna undanröjas, som i år ha omöjliggjort
att förslag framlagts i den av
honom önskade riktningen, se till att sådant
förslag skall kunna komma fram
till nästa års riksdag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 6—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

148, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till militärersättningsförordning
m. m., såvitt avser anslagsfrågan; -

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

107

Ang. riktlinjerna för den statliga exportkrediten.

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av två
till lägerplatsen i Vännäs hörande markområden;
och

nr 150, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. riktlinjerna för den statliga exportkrediten.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
riktlinjerna för den statliga exportkrediten
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 211, hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 31
mars 1950, föreslagit riksdagen medgiva,
att under tiden till och med utgången av
budgetåret 1950/51 statlig exportkreditgaranti
finge lämnas i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som i
berörda statsrådsprotokoll angivits, samt
att staten finge under samma tid inom
ramen för tidigare beslutat maximibelopp
av 300 miljoner kronor åtaga sig
betalningsansvar för lagerhållning i utlandet
till ett belopp av högst 30 miljoner
kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Tjällgren (1:481) och den
andra inom andra kammaren av herr
Rubbestad in. fl. (II: 572), hemställts, att
riksdagen med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 211 måtte besluta,
att statlig exportkreditgaranti icke skulle
lämnas för att täcka förlustrisk i samband
med upprättande av konsignationslager
utomlands.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:481 och 11:572, medgiva,

a) att under tiden till och med utgången
av budgetåret 1950/51 statlig exportkreditgaranti
finge lämnas i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer,
som av departementschefen angivits i
statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 31 mars 1950;

b) att staten finge under samma tid
inom ramen för tidigare beslutat maximibelopp
av 300 miljoner kronor åtaga
sig betalningsansvar för lagerhållning i
utlandet till ett belopp av högst 30 miljoner
kronor.

Reservation hade avgivits av, utom annan,
herrar Mannerskantz, Heiding, Ivar
Persson, Birke och Johansson i Mysinge,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna I: 481 och 11:572,

a) medgiva, att under tiden till och
med utgången av budgetåret 1950/51
statlig exportkreditgaranti finge lämnas
i huvudsaklig överensstämmelse med de
riktlinjer, som i reservationen angivits;

b) avslå Kungl. Maj:ts förslag att staten
skulle under samma tid inom ramen
för tidigare beslutat maximibelopp av
300 miljoner kronor få åtaga sig betalningsansvar
för lagerhållning i utlandet
till ett belopp av högst 30 miljoner kronor.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag ber om ursäkt att jag ånyo tar till
orda, men det har ju hopat sig många
reservationer i dag.

Nu gäller det en sak, som inte är oviktig.
Staten skall här börja med någonting
nytt, nämligen att ikläda sig exportkreditgaranti
efter sådana riktlinjer, som
aldrig ha förekommit förut, d. v. s. för
konsignationslager i utlandet. Vi äro några
reservanter, som ha menat, att det
ännu knappast har kommit fram sådana
skäl, som visa, att man måste gripa till
detta. Man har väl knappast misslyckats
att exportera varor på grund av att
sådan konsignationslagergaranti har saknats.
Skall man vidta denna åtgärd, mås -

108

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ang. riktlinjerna för den statliga exportkrediten.

te det vara i ett oerhört trängande läge,
tv principiellt är det en mycket tvivelaktig
sak. Den kan vara förenad med stora
risker. Man kan bli av med de 30
miljoner kronor, som det är fråga om.
Man har ingen garanti för hur försäljningsarbetet
skötes t. ex. i Förenta staterna,
och man har ingen möjlighet att
påverka priserna där på något sätt, utan
garantien är lösligt upphängd. Det finns
ju ett gammalt ordspråk, som säger, att
den som går i borgen han går i sorgen,
och sorgen kan bli stor härvidlag, kanske
utan alt man gagnar vår export till
hårdvalutaländerna genom denna insats.

Jag skulle också vilja säga, att de, som
kunna producera varor, vilka äro säljbara
i hårdvalutaländer, och som dessutom
kunna konsten att sälja, de kunna
säkerligen finansiera även hållandet av
ett lager. Jag vet också, att småindustrier,
som vilja exportera till sådana länder,
ha sammanslutit sig för att ordna
sådana saker. Jag har svårt att tänka
mig, att inte finansieringen av sådant
kan ordnas.

Det kan ju också tänkas, att det inte
blir mycket med försäljningen av varor,
som man har garanti för, när de ligga
i lager i utlandet, och då kommer kanske
staten så småningom i frestelse att
börja sälja varorna också. Det tror jag
vore en mycket olämplig utveckling.

Jag tror, att det är relativt onödigt
att gå in för denna nya form. Jag tycker
inte, att man kan säga, att det framgår
av handlingarna här och av vad
man i övrigt har hört, att behovet ännu
har visat sig så trängande. Därtill komma
riskerna för förluster för statsverket.
Det gör, herr talman, att jag menar, att
det säkerligen är klokast att följa reservanterna,
om det inte kommer fram ytterligare
omständigheter, som göra förslaget
mera motiverat än det är för närvarande.

Alltså ber jag att få yrka avslag på
denna exportkreditgaranti på 30 miljoner
kronor.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Det är
ju exportkreditnämnden, som skall skö -

ta dessa angelägenheter också i den lindrigt
förändrade form de få, om riksdagen
bifaller Kungl. Maj:ts förslag. Exportkreditnämnden
bär under hela sin
tidigare, nu ganska mångåriga verksamhet
visat, att den med utomordentligt
stor försiktighet och framgång har skött
dessa ting, och fastän en del trodde det
i början, liar staten icke lidit några förluster.
Man kan förutsätta, att exportkreditnämnden
skall kunna bemästra
även den delvis nya verksamheten på
ett fullständigt betryggande sätt.

Om vi se på de utlåtanden, som olika
verk och sammanslutningar ha lämnat
om denna nya form för exportkredit,
finna vi, att statens och även ett par av
riksdagens verk ha varit mycket skeptiska
och avstyrkt förslaget om kreditgaranti
för lager i utlandet. Kommerskollegium
har dock gått en delvis annan
väg. Kollegium stryker under, att det naturligtvis
med hänsyn till gamla sedvänjor
kan pekas på betänkligheter, som
kunna uppkomma, men fortsätter:
»Oaktat de anförda betänkligheterna av
principiell och praktisk art synes det
dock kollegium önskvärt, att man i dagens
läge söker finna en form för stöd
åt exporten i förevarande hänseende.»
Handelskamrarna ha i regel tillstyrkt,
och det har också Sveriges hantverksoch
småindustriorganisation gjort liksom
Kooperativa förbundet.

Det mest intressanta i sammanhanget
är emellertid, herr talman, att exportkreditnämnden,
som i sitt första uttalande
gick på den avstyrkande linjen, sedan
den —- tydligen stimulerad av kommerskollegium
och någon annan remissinstans
— studerat förhållandena i England,
där man har en dylik form för
exportkredit, slog om och accepterade
denna tanke samt mycket positivt förordade
den. Man måste lägga stor vikt
vid denna omständighet, att när de, som
i sin gärning sysslat med dessa angelägenheter,
fingo sätta sig in i hur det gick
till i ett annat land, granskade kontrollmöjligheterna
och andra ting i samband
härmed, då blevo de positiva, och mycket
starkt positiva. Det är, så vitt jag förstår,
huvudsakligen på detta exportkre -

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

109

ditnämndens andra utlåtande,

Kungl. Mai:t har byggt sitt förslag, vilket
går ut på att 10 procent av det totala
beloppet, 300 miljoner kronor, skola
användas för denna nya kreditgarantiform.

Det är alltså, tror jag, för riksdagen
angeläget att härvidlag följa Kungl.
Maj:t, och riksdagspartierna i statsutskottet
med undantag av bondeförbundet
och den spillra från högern, som
herr Mannerskantz representerar i detta
ärende, ha varit ense om att följa Kungl.
Maj:ts råd.

Jag vill ytterligare tillägga, att det här
gäller export till hårdvalutaländer, vilken
skulle kunna bidraga till att vi få
ökad tillgång på de mest begärliga betalningsmedlen
i en tid, då detta alldeles
särskilt väl behövs.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr MANNERSKANTZ (kort genmäle)
: Herr Lindström säger, att han förtröstar
på att exportkreditnämnden skall
kunna sköta detta, så att det inte blir
några förluster. Ja, det kan ju hända,
men då kan det endast ske på det sättet,
att nämnden bara ger krediter till
sådana, som hade haft mycket lätt att
få vanlig bankkredit på annat håll, och
vad skall då hela denna apparat tjäna
till? Dessutom tror jag, att exportkreditnämnden,
som först var mycket kritisk,
vid sitt andra ställningstagande måhända
blev litet påstött uppifrån och därför
till slut kanske övervann sin motvilja,
om också med en viss tvekan.

Herr NORDENSON: Herr talman! Det
föreliggande förslaget att utvidga exportkreditgarantierna
att även gälla konsignationslager
kan synas vara en inte alltför
stor fråga, eftersom det inte rör sig
om mer iin 30 miljoner av de 300, som
ställts till förfogande för garantier av
detta slag. Man har dessutom anbefallt
försiktighet. Men frågan har ett vidare
perspektiv. Hela förslaget är tillkommet
för att öka exporten till hårdvalutalän -

derna och att så snabbt som möjligt öka
våra hårdvalutatillgångar. Det är emellertid
då angeläget, att vi göra klart för
oss, vilka möjligheter vi ha att åstadkomma
en export på bredare front, närmast
till Förenta staterna, utöver den
som vi redan ha i de stora stapelartiklarna.
Man måste då betänka, att ett inarbetande
av nya högmanufakturerade
artiklar på den amerikanska marknaden
är en mycket svår uppgift, som kräver
ganska speciella förutsättningar. Först
och främst måste ju artiklarna anpassas
efter marknaden. Kostnaderna för marknadsundersökning,
upplysningsverksamhet,
bearbetning av kundkretsen och inte
minst för reklam bli i Amerika mycket
stora, och för att en affär verkligen
skall bli lönande måste den läggas upp
på mycket bred basis. Det för i sin tur
med sig, att leverantören måste ha eu
jämförelsevis stor kapacitet för att kunna
motsvara efterfrågan, om artikeln
verkligen skulle slå igenom och bli efterfrågad
på marknaden. Det kan då förtjäna
nämnas, att under den exportdrive,
som England har igångsatt de senaste
åren, har det vid flera tillfällen visat sig,
att efterfrågan har blivit så pass omfattande,
att tillverkarna helt enkelt icke
ha kunnat tillfredsställa behovet —
marknaden har varit för stor. Vi få ändå
betänka, att de engelska industriföretagen
som regel ha en vida större kapacitet
än våra.

Under alla omständigheter måste man
räkna med att ett sådant här inarbetande
av nya artiklar är en affär på lång
sikt. Man måste då se till, att man inte
här genom välmenta stödåtgärder lockar
våra företagare till affärer, som de sedan
helt enkelt inte kunna behärska och
inte orka fullfölja.

Den största betänkligheten mot det
föreliggande förslaget är emellertid den
principiella. Herr Mannerskantz har redan
framhållit vad som där kan invändas.
Det gäller ju inte här som vid andra
exportgarantier, att man knyter garantien
till ett visst bestämt försälj ningsavtal
eller en bestämd fordran, som har
uppkommit genom ett dylikt avtal, utan
här blir försäkringsgivarens risk — och

Ang. riktlinjerna för den statliga exportkrediten,
som

Ilo Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ang. riktlinjerna för den statliga exportkrediten.

det är ju staten, som här tar risken —
beroende på säljarens förmåga att över
huvud taget sköta sin affär, på hans
skicklighet och omdöme. Nu har det visserligen
sagts, att man endast skulle försäkra
s. k. opåräknade marknadsförändringar,
men det tillägges också, att det
skall kunna ske även »av andra skäl»,
vilket ju är ett ganska omfattande begrepp.
Jag tror att man kan säga, att i
praktiken kommer denna garanti att
med nödvändighet omfatta hela den förlust
som kan uppkomma, utom möjligen
om den har uppkommit genom ren försummelse
eller vårdslöshet från affärsmannen
i fråga.

Vidare måste man räkna med mycket
stora svårigheter, då det gäller att bedöma,
när förlusten har inträtt och vilken
omfattning den har. Det kan bli svårigheter,
om t. ex. en del av ett lager
säljes ut med vinst och återstoden sedan
säljes med förlust. Hur stor skall förlusten
då sägas vara? För att man skall
kunna avgöra det, måste det ske en fortlöpande
övervakning av lagret, vilket
givetvis måste medföra både svårigheter
och avsevärda kostnader.

Nu har det sagts både i den ursprungliga
promemorian och i utskottets utlåtande,
att garantien skall föregås av en
prövning av att varan till kvalitet och
pris är konkurrenskraftig på marknaden.
Men därmed pålägger man ju exportkreditnämnden,
som skall handha
dessa garantier, en utomordentligt svår
uppgift. Jag tror, att detta kommer att
vålla nämnden mycket stora svårigheter.

Herr Lindström bär understrukit, att
en hel råd myndigheter har tillstyrkt
förslaget. Jag vill då framhålla, att man
har från flera håll även bestämt avstyrkt.
Herr Lindström fäste mycket
stort avseende vid att exportkreditnämnden,
som i första omgången avstyrkte
förslaget, sedermera har ändrat
uppfattning. Därmed förhåller det sig
så, att nämndens verkställande direktör
gjorde en studieresa till England, och
när han kom tillbaka, avgavs det ett nytt
utlåtande. Men då herr Lindström förklarar,
att utlåtandet är »mycket posi -

tivt», tror jag, att man måste inlägga en
protest. Nämnden säger nämligen bland
annat, att den »saknar möjlighet att utan
ytterligare undersökning med säkerhet
bedöma, vilka förhållanden i Amerikas
förenta stater och Kanada som kunna påverka
garantigivningen». Det s. k. tillstyrkandet
är formulerat så, att frågan
om införande av garantigivning i anslutning
till det engelska, relativt omfattande
systemet bör underkastas en
närmare undersökning med hänsynstagande
till såväl de särskilda behoven i
fråga om garantigivningen som de principer
för riskfördelning mellan garantigivare
och garantitagare, vilka nämnden
hittills upprätthållit. Det pekar direkt
på att nämnden vill ha en utredning.
Det är ingalunda något tillstyrkande.
Slutligen förklarar nämnden sig »beredd
att för sin del och inom ramen för de
befogenheter, som nämnden har eller
kan komma att tilldelas, medverka till
ett realiserande av ifrågavarande kreditgivning».
Det är så tveksamt, så betänksamt
och så negativt, att det för mig
framstår snarare som ett avstyrkande än
som ett tillstyrkande.

Jag skall inte gå djupare in på denna
sak, men jag måste säga, att med hänsyn
till de principiella betänkligheter
som förslaget väcker, de svårigheter,
som det kommer att medföra i tillämpningen,
den risk, som det innebär, och
den osäkerhet, som föreligger vid bedömningen
av dessa fall, anser jag inte,
att man har tillräcklig anledning att slå
in på denna väg.

Jag ber, herr talman, att för min del
få yrka bifall till den av herr Mannerskantz
m. fl. avgivna reservationen.

Herr GJÖRES: Herr talman! Det är alldeles
uppenbart, att det förslag, som här
föreligger och som i vissa avseenden
innebär någonting nytt, kan framkalla
någon tveksamhet ur olika synpunkter.
Jag tror för min del att man har anledning
att sedan, som jag hoppas, förslaget
har bifallits och det hela satts i verket
noga följa hur saken utvecklar sig
och lära av de erfarenheter som man

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

Ang. riktlinjerna för den statliga exportkrediten.

gör. Men även om man sålunda kan sätta
åtskilliga frågetecken i marginalen,
är jag för min del övertygad om att förslaget
är sådant, att övervägande skäl
tala för att man bör bifalla det.

Vi stå ju — såsom vi alla veta och
till leda hört talas om — inför ett dollarproblem,
som kanske är det mest besvärande
för den svenska utrikeshandeln
för närvarande, och så som världen
ser ut och så som den valutapolitiska
situationen är, lära vi väl få räkna
med under rätt lång tid att alltjämt få
brottas med det problem och de svårigheter
som sammanhänga med dollarbristen.
Jag är för min del fullt övertygad
om att vår möjlighet att uppehålla
en rimlig handel på Förenta staterna
i avgörande grad är knuten till våra
möjligheter att där avsätta de stora stapelvarorna,
framför allt trämassan. Om
det därvidlag skulle brista och om —
av olika skäl, som jag inte skall gå in
på här — denna export inte i fortsättningen
skulle kunna ge vad den hittills
har gett, blir det naturligtvis en mycket
besvärlig situation. Men även om sålunda
de stora stapelvarorna komma att
bli utslagsgivande, finns det för visso
all anledning att söka upparbeta en mera
differentierad export på Förenta staterna.
Då möter man många mycket svåra
problem, problem som jag tror, att
man i det svenska näringslivet inte — i
varje fall inte överallt — har ägnat den
uppmärksamhet och det ingående studium
eller ens det intresse som dessa
problem i och för sig förtjäna.

Herr Nordenson har med rätta pekat
på den amerikanska marknadens storlek
och hur, då på denna marknad ett
intresse framkommer för någon svensk
vara, det kan röra sig om en efterfrågan
så stor, att den eventuella exportören
kan bringas i svårigheter. Det är riktigt.
Det finns också många andra problem
som man möter på denna marknad.
Men det får ju inte vara något skäl,
varför man inte bör försöka att komma
in på den amerikanska marknaden
även i fråga om sådana varor, för vilka
vi inte kunna påräkna tillnärmelsevis
samma dollarinkomster som för många

andra varor, vilka tidigare äro inarbetade
i USA.

Jag tror för min del, att vi ha varit
ganska ensidiga i våra kontakter med
Förenta staterna. Jag syftar inte i detta
sammanhang på att vår export i så hög
grad är begränsad till ett fåtal mycket
betydande varugrupper, utan jag syftar
på det förhållandet, att vi i övervägande
grad ha våra kommersiella kontakter
över New York utan beaktande av att
den nordamerikanska kontinenten, som
domineras av Förenta staterna, i själva
verket är en mycket stor och mycket
differentierad marknad med olika centra
litet varstans i detta väldiga land. Det
skulle säkerligen löna sig att angripa
problemet från en något vidsträcktare
geografisk orientering i Förenta staterna.

Men ett av de problem, som man i
varje fall måste försöka att lösa, om man
skall arbeta vidare på denna marknad,
är att man på rimliga villkor möjliggör
en lagerhållning på ort och ställe. Flera
av de svenska industriföretag, som i
Amerika ha avsättning för en mera differentierad
produktion, få lov att hålla
sig med lager i New York eller i andra
atlanthamnar. Sverige ligger nämligen
så långt ifrån Amerika, och den amerikanska
köparen nöjer sig inte med att
få vänta i månadtal på en vara — vilket
med nödvändighet blir fallet om man
först tar upp en order, därefter tillverkar
varan och slutligen skickar över den
utan det gäller att kunna leverera
prompt. Därför måste ett rimligt sortiment
av sådana varor finnas tillgängligt,
så att man lätt och bekvämt kan
tillgodose den amerikanska köparens
efterfrågan. För de stora företagen har
det inte inneburit några svårigheter att
finansiellt ordna denna lagerhållning
på den amerikanska sidan, men för de
mindre och medelstora företag, som här
måste komma i fråga, är saken inte lika
enkel. Jag är för min del övertygad, att
om det vore så lätt och bekvämt, som
herr Mannerskantz antydde, att ordna
kreditgivningen för sådana affärer, hade
säkerligen Kungl. Maj:t inte ansett
sig behöva lägga fram detta förslag. Här

112

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ang. riktlinjerna för den statliga exportkrediten.

finns ett problem som är olöst, och såvitt
jag kan se är det mycket rekommendabelt,
att man gör ett försök längs
denna linje.

Jag vill sluta med vad jag sade i början,
att detta är någonting delvis nytt
och för oss rätt oprövat, och det gäller
naturligtvis att följa verksamheten mycket
noga, så att man kan se, huruvida
formerna för den i någon mån kunna
behöva modifieras i fortsättningen, men
jag har ingen som helst tvekan att tillstyrka
saken.

Jag ber att få hemställa om bifall till
utskottets förslag.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Flera talare ha framhållit, att förslaget
avser att i någon mån stödja strävandena
att exportera mera på hårdvalutamarknaderna
och framför allt på
Förenta staterna. Det har vidare sagts,
att vi behöva en större differentiering av
vår export, eftersom det nu i huvudsak
är tre varugrupper som komma i fråga:
massa, malm samt järn och stål. Om vi
skola ha möjligheter att få de inkomster
från t. ex. Förenta staterna, som vi önska
för att kunna köpa där ute, tror jag vi
måste lägga ned mera arbete än vi ha
gjort tidigare för att på ett mera beständigt
sätt komma in på den amerikanska
marknaden. Det har framhållits, att det
säkerligen kan ske utan dessa stödåtgärder,
i varje fall när det gäller de större
företagen. Det kan ligga någon sanning
i detta i fråga om de större företagen.
Men detta förslag syftar främst till att
underlätta för de mindre företagen att
komma ut med sina varor.

Herr Nordenson framhöll, att förslaget
kanske kan leda till att vi animera
en mängd företagare att lägga upp konsignationslager
i Amerika varpå de och
även staten komma att lida förluster.
Jag finner anledning påpeka vad jag har
framhållit i propositionen, nämligen att
dessa åtgärder skola vidtagas med försiktighet.
Jag vill vidare erinra om det
faktum att resultatet, totalt sett, av exportkreditgivningen
här i landet inte
har blivit förluster för det allmänna,

utan tvärt om redovisas för närvarande
ett överskott. Det finns alltså ingen som
helst anledning att tro, att exportkreditnämnden
skall frångå sin traditionella
försiktighet. Det innebär med andra ord,
att den skall pröva föreliggande ansökningar
på det sätt som vi ha sökt antyda
i propositionen.

Här har varit en dispyt om vad myndigheternas
utlåtanden egentligen innebära
och hur man skall tolka dem. Jag
vill gärna framhålla, att myndigheterna
ha haft mycket kort remisstid för detta
ärende — vilket kanske kan förklara deras
yttranden — och att det har varit
tidsnöd inom departementet. Men när vi
ändå ha lagt fram propositionen, ha va
gjort det därför, att vi tyckte vi voro ute
i angeläget ärende. Jag har känt behov
av att framhålla dessa synpunkter här.

Jag vill till sist bara säga, att det nya
i propositionen är i stort sett denna garanti
emot förluster på lagerhållning. Vi
hoppas, att denna nya verksamhet skall
kunna läggas upp på ett sådant sätt, att
man får en kontinuerlig tillförsel till dessa
marknader, i första hand då Amerikas
förenta stater, och vi tro, att det skall
hjälpa oss en del, när det gäller att öka
exporten på Amerika. Det är klart, att
vad som här föreslås inte kommer att bli
av avgörande betydelse för utvecklingen.
Men det är kanske ett led i ett arbete
som — låt vara, att det kommer att ta
lång tid, innan vi lyckas med det —- kommer
att medföra ett bättre resultat än vi
för närvarande kunna nå. Vi öka visserligen
vår export på Amerikas förenta
stater, men det går inte i den takt som vi
skulle önska. Jag kan nämna två exempel.
De preliminära siffrorna för april
månad i år visa, att vår export på Förenta
staterna uppgår till ungefär 25 miljoner
svenska kronor, under det att vi
sålde för 15 miljoner kronor motsvarande
månad förra året. Under månaderna
januari—april hade vi förra året en export
på något över 50 miljoner kronor,
medan vi i år närma oss 100 miljoner
kronor.

Utvecklingen går således åt rätt håll,
men takten är för långsam. Därför måste
vi på olika sätt uppmuntra strävandena

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

113

Ang. riktlinjerna för den statliga exportkrediten.

att komma in på den amerikanska marknaden,
och här gäller det, anser jag, ett
område, där det är naturligt för det allmänna
att träda in. Ett sådant stöd har
tradition inom affärsverksamheten. Jag
tycker också, att det sker en naturlig
riskfördelning. I detta speciella fall sammanfaller
åtgärden dessutom med våra
allmänna önskemål och våra behov. Jag
tycker inte, att man skall förstora riskerna,
i synnerhet inte med den erfarenhet,
som vi ha från denna verksamhet under
tidigare år.

Det är därför jag, som sagt, sett det
som en sak, som inte är på något sätt
avgörande för vår utrikeshandel på dessa
speciella marknader, men som kanske
är ett steg i rätt riktning.

Herr WEHTJE: Herr talman! I dagens
läge måste det framstå som mycket angeläget,
att vi upprätthålla vår export
och om möjligt öka den. Hittills har ju
— såsom det sagts i debatten här — exporten
från Sverige i huvudsak omfattat
våra stora stapelartiklar: skogens produkter
och järn och stål. Men det är en
alltför smal bas för den exportvolym,
som vi behöva i framtiden, och därför
är det nödvändigt för oss att söka komma
ut på världsmarknaden och finna avsättning
för mera differentierade varuslag.
Vi ha helt säkert förutsättningar
för detta, men det kräver, att vi arbeta
upp nya marknader och få våra produkter
kända där. Det blir sannolikt inte de
stora exportföretagen, som då skola söka
avsättning för dessa produkter, utan det
blir väl mindre industriföretag och hantverkare
som skola lämna sitt bidrag till
vår export, och de behöva då bättre stöd
än den hittillsvarande exporten har behövt.

I fråga om den detalj, som särskilt har
nämnts under debatten, nämligen krediter
för lagerhållning utomlands, kan helt
visst stödet inte ordnas genom bankmässiga
krediter, utan man får söka andra
former. Jag tror då, att den lämpligaste
är den som här är föreslagen, nämligen
att dessa företagare få exportkredit från
den härför inrättade exportkreditnämn 8

Förslå kammarens protokoll 19!>0. AV 18.

den. Med den försiktighet, varmed nämnden
hittills har handlat, tror jag inte att
de föreslagna åtgärderna bli förenade
med alltför stora risker. Det har sagts,
att man skall igångsätta verksamheten
med försiktighet, och för den första perioden
bedrives den ju mera på försök.

Mot denna bakgrund tvekar jag inte,
herr talman, att rösta för utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Andrén.

Herr NORDENSON: Herr talman! Det
är ju klart, att det är önskvärt, att vi
differentiera vår export på Amerika, och
jag vill gärna bekräfta, att det är tacknämligt,
att regeringen har velat göra en
framstöt för att understödja en sådan
sak. När jag har ställt mig kritisk till
förslaget, är det på grund av de uttalanden
jag har fått från ett stort antal personer,
som sysslat med exportaffärer på
Amerika och som känna väl till den amerikanska
marknaden. De ha för sin del
understrukit de svårigheter och risker,
som äro förknippade med förslaget, och
ha ställt sig avvisande.

Man har här talat om förhållandena i
England och att de skulle vara normgivande.
Men det har också understrukits
mycket starkt, att de firmor i England,
som framför allt ha bedrivit export på
Amerika, ha varit stora exportgrossliandelsfirmor
med stor erfarenhet om marknaden
och följaktligen med särskilda förutsättningar
för att kunna arbeta in nya
artiklar. På grund av deras ställning har
det varit lättare för dem att tillämpa det
engelska systemet, som dock är förknippat
med mycket snäva restriktioner. Här
i Sverige är det närmast företagarna,
som själva skola sköta exporten. De ha
inte samma erfarenhet, och det måste
bli utomordentligt svårt både för dem
själva att bedöma marknaden och för
exportkreditnämnden att bedöma riskerna
och avgöra hur långt man skall gå.
Vi måste komma ihåg, att de riskfall,
som här skola bedömas av exportkreditnämnden,
väsentligen skilja sig från tidigare
fall. Det har pekats på att export -

114 Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ang. indextillägg å folkpensioner,
kreditnämnden har handlagt hithörande
fall med stor försiktighet, och det är alldeles
riktigt — det har ju rent av uppstått
en behållning på rörelsen. Men då
har man ju haft konkreta fall, där man
känt till kreditens belopp och kunnat
bedöma riskerna på ett helt annat sätt.
Det bär varit en verkligt försäkringsmässig
verksamhet. I dessa fall är däremot
risken ojämförligt svårare att bedöma,
och man pålägger i själva verket nämnden
en mycket ansvarsfull börda, nämligen
att pröva, huruvida de artiklar, som
skola föras ut, verkligen passa för marknaden
och vilka risker som äro förbundna
med exporten. Det kommer att bli så
svårt för nämnden, att jag tror, att om
nämnden kommer att tillämpa lika restriktiva
principer som hittills, blir verksamheten
av mycket liten omfattning.
Dessutom tror jag, att man kan komma
att inleda en del av dessa smärre företag
i affärer, som inte bli så lyckliga för
dem. Man är nog inte riktigt mogen för
detta förslag.

Det är från denna utgångspunkt som
jag för min del har yrkat bifall till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Mannerskanlz m. fl. vid utlåtandet
anförda reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 151, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Mannerskantz
in. fl. vid utlåtandet anförda reservationen.

Då emellertid herr von Heland begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 100;

Nej — 25.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1950/51;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser
vissa avskrivningar av nya kapitalinvesteringar;
och

nr 154, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att tillerkänna Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag samt Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund
fortsatt rätt till viss malmbrytning utöver
i gällande malmavtal medgivna
kvantiter.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. indextillägg å folkpensioner.

Föredrogs ånyo sammansatta statsoch
andra lagutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

115

431) om folkpensionering, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 17 februari 1950 dagtecknad
proposition, nr 109, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den

29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering; 2)

lag angående ändring i lagen den
26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till änkor
och änklingar med barn; samt

3) lag angående ändring i lagen den

30 juni 1947 (nr 398) om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen; dels

ock för budgetåret 1950/51 under
femte huvudtiteln anvisa

1) till Indextillägg å folkpensioner
ett förslagsanslag av 33 250 000 kronor;
samt

2) till Ersättning till postverket för
pensionsutbetalningar ett förslagsanslag
av 2 150 000 kronor.

Kungl. Majrts förslag innebar bland
annat, att för varje hel mångfald av fem,
varmed ett av Kungl. Maj:t årligen fastställt
pensionspristal överstege 100, indextillägg
för år räknat skulle utgå med
30 kronor för änkepensionsberättigad
och för hustru, som uppbure hustrutilllägg,
40 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjöte ålderspension
eller tilläggspension eller vars hustru
uppbure hustrutillägg, samt 50 kronor
för annan pensionsberätigad. Indextillliiggen
skulle utbetalas årsvis av pensionsstyrelsen.

I anledning av propositionen hade
inom riksdagen väckts fyra motioner,
nämligen

inom första kammaren:

nr 420 av herr Andersson, Elon, m. fl.
och

nr 429 av herr Persson, Helmer, m. fl.
samt

Ang. indextillägg å folkpensioner.

inom andra kammaren:

nr 506 av herr Senander m. fl. och

nr 507 av herr Ohlin m. fl.

I de likalydande motionerna I: 420
och II: 507 samt de likalydande motionerna
1:429 och 11:506 hade föreslagits,
att indexförhöjningen skulle utbetalas
månadsvis och pensionspristalet
fastställas kvartalsvis. I förstnämnda två
motioner hade i samband därmed föreslagits,
att indexförhöjningen skulle utgå
med respektive 3, 4 och 5 kronor per
månad i stället för såsom i propsitionen
föreslagits med respektive 30, 40
och 50 kronor per år samt att indexförhöjningen
skulle lagtekniskt utformas
såsom en del av ifrågavarande pensionsförmån
och icke såsom ett tillägg
å denna.

I motionerna I: 429 och II: 506 hade
vidare föreslagits, att pensionspristalet
för tredje kvartalet innevarande år skulle
fastställas till 120 och att indextilllägget
skulle utgå för kvartal räknat
med respektive 30, 40 och 50 kronor
för varje hel mångfald av fyra, varmed
pensionspristalet överstege 100.

''Före propositionens avlämnande hade
vid innevarande års riksdag väckts
motionerna i andra kammaren nr 9 av
herr Nihlfors in. fl. och nr 384 av herr
Nilson i Spånstad.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet avfattat sin hemställan i åtta
särskilda, med A—H betecknade punkter.
I punkterna A—F hade utskottet
på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen oförändrat måtte antaga
det genom förevarande proposition,
nr 109, framlagda förslaget till lag
angående ändring i lagen den 29 juni
1946 (nr 431) om folkpensionering;

B. att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 26 juli 1947 (nr
531) om bidrag till änkor och änklingar
med barn ■— måtte för sin del antaga
under punkten infört förslag till
lag i ämnet;

116

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ang. indextillägg å folkpensioner.

C. att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr
398) om kommunernas bidrag till kostnaderna
för folkpensioneringen — måtte
för sin del antaga under förevarande
punkt infört förslag till lag i berörda
ämne;

D. att riksdagen måtte för budgetåret
1950/51 under femte huvudtiteln anvisa 1)

till Indextillägg å folkpensioner ett
förslagsanslag av 33 250 000 kronor;
samt

2) till Ersättning till postverket för
pensionsutbetalningar ett förslagsanslag
av 2 150 000 kronor;

E. att motionerna I: 420 och 11:507,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet förut i utlåtandet
anfört och hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

F. att motionerna I: 429 och II: 506,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet förut anfört
och hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Beträffande utskottets hemställan under
E hade reservation avgivits av herrar
Boman i Kieryd och Jacobsson i
Igelsbo, vilka av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen i anledning av motionerna
I: 420 och II: 507 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om
skyndsam utredning av ett enligt i reservationen
angivna riktlinjer förbättrat
system för indexreglering av folkpensionerna
och till dem anknutna förmåner
samt om förslag därom till 1951
års riksdag.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Frågan om indexreglering av folkpensionerna
i syfte att skydda deras realvärde
har inte fått den behandling av
statsmakterna, som borde ha varit naturlig
med hänsyn till det faktum, att
folkpensionsbeloppen satts så lågt, att

de inte kunna tåla någon som helst försämring
av köpkraften.

Redan då förslaget till ny folkpensionslag
framlades 1946, motionerade
den kommunistiska gruppen om att
regler för indextillägg borde inskrivas
i lagen. Denna motion avslogs emellertid.
Vid 1947 års riksdag framfördes liknande
krav, men de rönte samma öde;
det var endast kommunisterna som röstade
för motionerna. Detta skedde vid
en tidpunkt, då priserna började gå
i höjden och när man klart kunde
förutse ytterligare prisstegringar. Sedan
dess har prisstegringen medfört en
allvarlig försämring i folkpensionärernas
läge.

Socialstyrelsens undersökningar visa,
att i medeltal överstiga konsumtionsutgifterna
för folkpensionärshushållen totalinkomsten
med 109 kronor om året,
och detta underskott måste alltså täckas
genom kapitalförtäring. I många fall
ha folkpensionärerna tvingats att tillgripa
låneutvägen eller att försälja
egendom. I en del fall ha utgifterna
kunnat klaras tack vare utfallna livförsäkringssummor.

Den av socialstyrelsen vidtagna undersökningen
visar, att 46 procent av
de undersökta hushållen ha egen inkomst
vid sidan av folkpensionen. Det
är därför uppenbart, att de folkpensionärer,
som uteslutande äro hänvisade
att leva på folkpensionen, ha ett underskott,
som avsevärt överstiger genomsnittsbeloppet
109 kronor om året. Trots
detta föreslås ingen som helst förbättring
av dyrtidstilläggen i vare sig propositionen
eller utskottsutlåtandet. Dyrtidstillägget
blir detsamma som för åren
1948 och 1949, d. v. s. 5 procent på de
icke behovsprövade pensionsförmånerna.
I den kommunistiska motionen yrkas
det, att detta dyrtidstillägg skall utgå
med 20 procent. Utskottsförslaget
innebär endast en fjärdedels kompensation.
Att så behandla folkpensionärerna
måste betecknas såsom i högsta
grad orättfärdigt, och det hela rimmar
dåligt med det vackra talet om att skydda
folkpensionernas realvärde.

Med detta vill jag, herr talman, yrka

Onsdagen den 17 maj IS50 em.

Nr 18.

117

bifall till motionen nr 129 i denna kammare.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Det är uppenbart, att tekniska
omständigheter göra det omöjligt att för
närvarande bifalla det yrkande, som har
framställts i de motioner, som bl. a. jag
har undertecknat, och det är därför inte
min avsikt att föra talan till förmån för
det yrkande, som där reses. Men det är
å andra sidan också klart — det framgår
såväl av propositionen som av utskottets
motivering ■—• att det sätt, varpå
man i propositionen föreslår, att folkpensionärernas
indexfråga skall lösas,
icke är tillfredsställande. Utskottet bestyrker
också de ofullständigheter, som
vidlåda det föreslagna systemet med en
årlig indexutbetalning och framhåller,
att det givetvis skulle vara ur många
synpunkter fördelaktigt —- såväl med
tanke på folkpensionärernas ekonomiska
intresse som i fråga om möjligheterna
att lagtekniskt infoga indextillägget i gällande
lagstiftning — om man kunde gå
in för ett system, som liknar det i motionerna
skisserade.

I den reservation, som är fogad till
utskottets utlåtande, hemställer man om
en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om en utredning för att om möjligt
till nästkommande års riksdag få
fram ett förslag med andra riktlinjer än
dem, som kammaren nu står i begrepp
att antaga. Jag skulle vilja säga, att jag
för min del varken vill försvära mig till
något av de i reservationen skisserade
förslagen till lösning av frågan eller obetingat
gå i borgen för att ett månadsvis
utbetalt indextillägg under alla omständigheter
skulle vara det riktiga, .lag tror
alt det finns möjligheter att här diskutera
olika kombinationer mellan det ena
och det undra systemet, vilka skulle ge
folkpensionärerna bättre avvägda förmåner
än både det förslag, som nu lägges
fram av utskottet, och kanske även
det förslag, som har skisserats såviil i
motionerna som i den avgivna reservationen.

Jag iir således, som sagt, inte beredd

Ang. indextillägg å folkpensioner,
att säga, att vare sig det ena eller andra
systemet nu skulle vara det riktiga. Däremot
förefaller det mig ganska tydligt,
att de nu föreslagna åtgärderna inte
kunna anses vara till fyllest, utan att
det skulle vara önskligt, om man kunde
hitta på ett annat och bättre system.
Yrkandet om ytterligare utredning i
ärendet, såsom föreslås i reservationen,
vilar därför enligt min mening inte på
så svaga skäl, att det inte skulle kunna
vara förtjänt av uppmärksamhet. Jag
tror i stället att det kan förebringas
rätt starka skäl för den uppfattningen,
att frågan snarast bör göras till föremål
för ett förnyat övervägande, och det är
för att åtminstone få möjligheter till en
sådan förnyad utredning som jag, herr
talman, ber att få yrka bifall till den vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr NORMAN: Herr talman! Kostnaderna
för det indextillägg, som har föreslagits
av Kungl. Maj:t och som utskottet
har tillstyrkt, ha beräknats till omkring
33 250 000 kronor. Ett bifall till
herr Perssons yrkande skulle innebära,
att den summan behövde fyrdubblas.
Herr Persson har inte vare sig i sin
motion eller bär i debatten anvisat, var
dessa medel skola tagas. Jag tror nog
därför att riksdagen inte kan komma
till något annat beslut än att bifalla utskottets
förslag i det avseendet och ge
herr Persson möjlighet att bygga på sin
historieskrivning till nästa år om hur
riksdagen bestämt har satt sig emot det
uppslag, som här kommer från kommunistiskt
håll.

Vad beträffar den föreliggande reservationen
har utskottet funnit, att med
de indextillägg, som det nu är fråga om,
finns det inte något egentligt behov av
att välja någon annan ordning än den
som Kungl. Maj:t har föreslagit. Utskottet
menar nog, att skulle levnadskostnaderna
stiga avsevärt, kan det vara skäl
att överväga andra metoder för utbetalningen.
Så länge det inte giiller mer
iin dessa 30—50 kronor, tror jag nog att
pensionärerna själva äro gladast åt att
få den lilla summan på en gång. Skulle

118

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Anslag till erkända arbetslöshetskassor.
de ekonomiska förhållandena utveckla
sig så, att den summan kommer att stiga
avsevärt, kan det nog bli skäl att överväga
metoder, varigenom summan på
lämpligt sätt uppdelas, men i dagens
läge har utskottets majoritet inte funnit
någon anledning att be Kungl. Maj :t att
inom den närmaste framtiden överväga
några andra grunder än som nu äro
föreslagna.

Jag hemställer om bifall till utskottets
utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

Därefter gjordes enligt de i fråga om
punkten A förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i nämnda punkt hemställt samt
vidare på bifall till utskottes hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionen I: 429; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Sedermera bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna
B—D hemställt.

Vidare gjordes i enlighet med de beträffande
punkten E framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på bifall
till den av herrar Boman i Kieryd
och Jacobsson i Igelsbo därom anförda
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna F—H
hemställt.

Anslag till erkända arbetslöshetskassor.

Föredrogs ånyo sammansatta statsoch
andra lagutskottets utlåtande nr 2,
i anledning av dels Kungl. Maj :ts propo -

sition med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 20 § 1 och 2
mom. förordningen den 15 juni 1934
(nr 264) om erkända arbetslöshetskassor,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande liade utskottet hemställt,

A) att riksdagen måtte antaga av
Kungl. Maj :t genom propositionen nr
159 framlagda förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 20 § 1 och 2 mom. förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända
arbetslöshetskassor; samt

2) förordning angående ändring i förordningen
den 15 juni 1934 (nr 265)
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor; B)

att riksdagen måtte till Bidrag till
erkända arbetslöshetskassor för budgetåret
1950/51 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 13 000 000
kronor;

C) att motionerna 1:167 och 11:186
samt motionerna 1:461 och 11:539, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet under A hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D) att motionerna 1:202 och 11:258
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

E) att motionen 11:188 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta
förslag innebar bland annat, att maximibeloppet
för daghjälp skulle höjas från 7
till 8 kronor.

1 de likalvdande motionerna I: 461,
av herr Norling, och 11:539, av herr
Dahlgren, hade bland annat förordats,
att daghjälpens maximibelopp skulle
höjas till 11 kronor.

Herr NORLING: Herr talman! Sedan
förordningen om erkända arbetslöshetskassor
antogs 1934, har den högsta daghjälpen,
som då bestämdes till 6 kronor,

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

119

Ang. stödjande av odlingen av bruna bönor m. m.

endast höjts med en krona till 7 kronor.
Detta låga understöd har gjort, att
de erkända arbetslöshetskassornas samorganisation
hos chefen för socialdepartementet
hemställt om en ändring
av dagbeloppen vid arbetslöshet. Räknar
man med att sedan 1934 levnadskostnaderna
ha stigit med omkring 70 procent,
skulle daghjälpsunderstöden, om
de följt denna Ievnadskostnadsstegring,
för närvarande utgöra omkring 10 kronor
20 öre per dag. Så är emellertid inte
fallet, utan man bär, som jag nämnde,
endast höjt ersättningen med en krona,
och av denna höjning ha kassamedlemmarna
fått betala tre fjärdedelar, medan
staten endast betalat en fjärdedel.

Den motion, som här föreligger, har
tillkommit, emedan man i någon mån
velat försöka utjämna den differens,
som finns mellan de erkända arbetslöshetskassornas
bidrag och de understöd,
som arbetslöshetsnämnderna utbetala.
Tar man som exempel förhållandena i
Stockholm, så erhåller där en kassamedlem
i högsta dagklass 8 kronor 75
öre per dag för man och hustru, medan
en person, som får understöd av
arbetslöshetsnämnden, erhåller 11 kronor
2 öre per dag.

Det är ganska naturligt, att under
sådana förhållanden är det inte någon
vidare stimulans för medlemmarna i
den erkända arbetslöshetskassan att betala
sina avgifter, när de veta, att de
kunna få ett högre arbetslöshetsunderstöd
av arbetslöshetsnämnden. Dessutom
måste de, om de erhålla bidrag avkassan,
även vända sig till andra inrättningar
för att erhålla ytterligare understöd,
om de skola kunna existera.

Med vad jag här har anfört vill jag,
herr talman, yrka bifall till motionen
nr 461 i denna kammare.

Herr NORMAN: Herr talman! Personligen
har jag en mycket bestämd uppfattning
om att det är synnerligen önskvärt
att få gynnsammare bestämmelser
i fråga om statsbidrag till arbetslöshetskassorna.
Särskilt vid en jämförelse
med de bidrag, som utgå i annan ord -

ning såsom hjälp åt arbetslöshetens offer,
är det uppenbart att det är ett verkligt
behov, att försäkringsbestämmelserna
byggas ut, så att de försäkrade komma
i en bättre ställning än för närvarande,
om de behöva anlita kassorna.

Det har emellertid inte visat sig möjligt
att binda statsverket för högre utgifter
än Kungl. Maj :t har föreslagit. Det
skulle visserligen ha gått att ytterligare
höja beloppet 8 kronor, som Kungl.
Maj:t föreslår, men endast under förutsättning
att det nuvarande kristillägget,
som skall förvandlas till ett grundstatsbidrag,
också blir höjt. Kungl. Maj:t har
funnit, att det inte fanns några möjligheter
att inom budgetens ram få rum
för högre kostnader inom detta område
än vad som föreslagits, och under sådana
förhållanden tror jag nog, att kassorna
själva anse att den gräns, som
satts vid 8 kronor, är den lämpliga.

I det läge, vari ärendet föreligger, har
jag ingenting annat att göra än att yrka
bifall till utskottsutlåtandet, men jag gör
det med särskilt understrykande av den
av utskottet uttalade förhoppningen om
att förhållandena måtte utveckla sig så,
att det skall bli möjlighet till ett gynnsammare
bedömande ett kommande år.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionen
1:461; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Ang. stödjande av odlingen av bruna
bönor m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 32, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
till stödjande av odlingen utav
bruna bönor samt av hamp- och lin -

120 Nr 18.

Onsdagen den 17 mai 1950 em.

Ang. stödjande av odingen av bruna bönor m. m.

odlingen jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr
142, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att medgiva, att stöd för odling av bruna
bönor samt lin och hampa fingo ordnas
i huvudsaklig överensstämmelse
med i propositionen uppdragna riktlinjer
ävensom att å riksstaten för budgeåret
1950/51 under nionde huvudtiteln
anvisa dels till Befrämjande av fröodlingen
m. m.: Bidrag till stödjande av
priset å hamphalm och linhalm ett reservationsanslag
av 1 665 000 kronor och
dels till Täckande av underskott i clearingkassan
för mjukfibrig hampa ett
förslagsanslag av 400 000 kronor.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle
garantipriset å 1950 års skörd av bruna
bönor sänkas från en krona 10 öre till
en krona per kilogram, dock med möjlighet
för Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga
justeringar därav.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:423
av herr Elofsson, Gustaf, och herr Persson,
Ivar, samt 11:513 av herr Hansson
i Skegrie m. fl. ävensom

2) de likalydande motionerna 1:424
av herr Nilsson, Hjalmar, in. fl. och II:
512 av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,

i vilka samtliga motioner hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av förevarande
proposition måtte fastställa ett
garantipris av en krona 10 öre per kilogram
bruna bönor av 1950 års odling.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt, att riksdagen måtte

A. med anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till motionerna
I: 423 och II: 513 ävensom I: 424
och II: 512 medgiva, att stöd för odling

av bruna bönor finge ordnas i huvudsaklig
överensstämmelse med av utskottet
angivna riktlinjer;

B. medgiva, att stöd för odling av lin
och hampa finge ordnas i huvudsaklig
överensstämmelse med de i propositionen
uppdragna riktlinjerna;

C. å riksstaten för budgetåret 1950/51
under nionde huvudtiteln anvisa

1) till Befrämjande av fröodlingen
m. in.: Bidrag till stödjande av priset å
hamphalm och linhalm ett reservationsanslag
av J 665 000 kronor samt

2) till Täckande av underskott i clearingkassan
för mjukfibrig hampa ett förslagsanslag
av 400 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet bland
annat anfört, att det under de två senaste
åren gällande garantipriset av en
krona 10 öre per kilogram iinge anses
som ett skäligt odlarpris, och förordat,
att detta pris bibehölles för 1950 års
skörd; därest så skulle visa sig erforderligt
med hänsyn till förändringar i
produktionskostnaderna, borde dock
Kungl. Maj:t äga befogenhet att justera
priset.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Jon Jonsson, Henry
Johansson, Andersson i Tungelsta,
Andersson i Hvssna, Jonsson i Järvsand
och Lindström ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte

A. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 423 och
II: 513 ävensom I: 424 och II: 512 medgiva,
att stöd för odling av bruna bönor
finge ordnas i huvudsaklig överensstämmelse
med de i propositionen angivna
riktlinjerna;

B. medgiva att---(lika med utskottet)
--- 400 000 kronor.

Herr JONSSON, JON: Herr talman!
Var och en, som har intresserat sig för
jordbrukets problem, vet att under avspärrningsperioden
under kriget vidtogos
särskilda åtgärder för att uppmuntra

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

121

Ang. stödjande av odlingen av bruna bönor m. m.

odlingen av vissa grödor. Under 1940-talet var brödsäden föremål för särskilda
stödåtgärder. Man hade stimulanspriser
för att man skulle få fram så stor
odling av brödsäd som möjligt. Men allt
eftersom förhållandena åter blivit mera
normala och vi även vid behov kunnat
få till stånd import, ha vi fått priser
som mera stå i relation till jordbruksproduktionen
över huvud taget. Detsamma
är förhållandet med oljeväxtodlingen.
Även där utbetalades stödpriser, men
i och med att odlingen ökats i landet
och importmöjligheterna blivit gynnsammare,
ha priserna gått tillbaka och
anpassats till priserna i övrigt inom
jordbruksnäringen.

Jag tror att man kan säga att även när
det gäller bruna bönor har utvecklingen
varit densamma, låt vara att det är
fråga om en mindre odling. Vi ha nu
kommit i det läget, att vi kunna importera
bruna bönor till priser, som äro
ungefär desamma som och till och med
lägre än de garantipriser, som hittills ha
lämnats för den inhemska produktionen.

Kungl. Maj:t har nu föreslagit en sänkning
av garantipriset från en krona 10
öre till en krona per kilogram men vill
alltjämt bibehålla själva principen, att
staten skall ha inlösningsskvldighet till
det angivna priset. Jag finner för min
del att den föreslagna sänkningen innebär
en anpassning av priset på bruna
bönor till de priser, som i övrigt råda
inom jordbruksproduktionen. Även om
man företar den av Kungl. Maj:t föreslagna
prissänkningen, tror jag inte att
det kommer att bli någon brist på bruna
bönor, om det blir en normal skörd, och
härtill komma importmöjligheterna. Vid
årsskiftet 1948—1949 hade vi 883 ton
bruna bönor lagrade, men vid årsskiftet
1949—1950 hade vi ett lager på 2 233
ton. Under det senaste produktionsåret
har man intill den 1 april i år inlöst 511
ton till ett garantipris av en krona 10
öre per kilogram. Det visar, att det finns
en viss reservtillgång på bruna bönor.
Man räknar med att för förbrukningen
under år 1950 skola omkring 3 800 ton
stå till förfogande. Eftersom det beräknas,
att konsumtionen uppgår till om -

kring 3 000 ton per år, ha vi således också
här ett litet överskott.

Jag vill också framhålla, att odlingen
av bruna bönor upptar endast omkring
1 500 hektar. Den är sålunda jämförbar
med många fältodlingar av trädgårdsprodukter,
och för sådana lämnas inga
garantipriser.

Till sist vill jag säga, att såväl i reservationen
som i utskottets utlåtande
uttalas, att om det visar sig erforderligt,
bör Kungl. Maj:t äga befogenhet att
justera priset. Jag ser saken så, att en
orsak för Kungl. Maj:t att vidtaga en
prisjustering uppåt skulle vara, att odlings-
och skördeförhållandena bli särskilt
dåliga.

Jag tror att man inte behöver riskera,
att det skall bli brist på bruna bönor,
och jag tror också att odlings- och prisförhållandena
i fråga om bruna bönor
äro sådana, att ett garantipris av en krona
per kilogram är konkurrenskraftigt
i jämförelse med priserna inom övriga
produktionsgrenar av jordbruket.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den av mig m. fl.
till utlåtandet fogade reservationen.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Utskottets
majoritet bär grundat sitt ståndpunktstagande
i det här spörsmålet på
livsmedelskommissionens framställning,
i vilken det meddelas, att livsmedelskommissionen
i detta ärende har samrått
med priskontrollnämnden, som för
sin del icke har funnit någon anledning
till erinran mot kommissionens
framställning.

Kommissionen säger i sin skrivelse
bestämt ifrån, att det är önskvärt att odlingen
upprätthålles i samma utsträckning
som under 1949 eller till och med
utökas. Utskottsmajoriteten har funnit
starka skäl föreligga att bibehålla det
pris, 1 krona 10 öre, som utgick under
1949. I vilken mån detta pris kan sägas
vara ett stimulanspris, undandrager sig
mitt bedömande — jag har ingen erfarenhet
av denna odling — men utskottsmajoriteten
liar som sagt funnit att man
bör följa livsmedelskommissionens linje.

122

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ang. avdragsrätten för försäkringspremier m. m.

Utskottsmajoriteten har dock velat gc
Kungl. Maj:t fullmakt att reglera priserna,
för den händelse det skulle inträffa
någonting som gjorde det önskvärt att
priserna justerades i den ena eller andra
riktningen.

Herr talman! Jag har med dessa ord
velat ange de skäl som ha varit avgörande
för utskottet i denna fråga. Jag
her att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jonsson, Jon, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 32, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas
i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Näslund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 44;

Nej — 64.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 33, med anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag till Prisclearing å kaffe,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. avdragsrätten för försäkringspremier
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 49, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m., jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 17 februari 1950 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 93, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

3) förordning angående upphävande
av förordningen den 28 maj 1943 (nr
265) om begränsning av skatt för svensk
livförsäkringsanstalt;

4) lag angående upphävande av lagen
den 30 juni 1937 (nr 664) om beräkning
i vissa fall av skattepliktig intäkt på
grund av pupillpension från staten;

5) förordning angående ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 577) om
statlig förmögenhetsskatt;

6) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr
379);

7) förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr
896); samt

8) förordning angående ändrad lydelse
av 12 § förordningen den 6 juni 1941
(nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

123

Ang. avdragsrätten för försäkringspremier m. m.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft följande motioner,
nämligen

de likalydande motionerna I: 59 av
herr Ivar Persson m. fl. samt II: 62 av
herrar Hansson i Önnarp och Hansson
i Skegrie;

de likalydande motionerna I: 118 av
herr Grym m. fl. och II: 138 av herr
Jansson i Kalix m. fl.;

de likalydande motionerna 1:238 av
herr Petrén och II: 287 av herr Kristensson
i Osby;

de likalydande motionerna I: 408 av
herr Gottfrid Karlsson och 11:497 av
herr Lindström m. fl.; samt

motionen I: 409, av herr Ewerlöf.

I de likalydande motionerna 1:59 och
11:62 samt de likalydande motionerna
I: 238 och II: 287 hade yrkats vissa höjningar
av det avdrag, som skattskyldig
enligt gällande bestämmelser ägde åtnjuta
för premier och andra avgifter, som
erlagts för sjuk-, arbetslöshets-, kapitaloch
olycksfallsförsäkring m. m. I de
förstnämnda båda motionerna hade sålunda
yrkats, att det högsta avdragsgilla
beloppet för äkta makar skulle höjas
från nuvarande 200 kronor till 400 kronor.
Yrkandet i de senare båda motionerna
gick ut på en höjning för ensamstående
från nuvarande 200 kronor till
300 kronor och för äkta makar från nuvarande
200 kronor till 400 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande,
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 93 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas, ävensom i anledning
av följande motioner, nämligen de likalydande
motionerna 1:59 av herr Ivar
Persson m. fl. samt II: 62 av herrar Hansson
i Önnarp och Hansson i Skegrie, de
likalydande motionerna 1:238 av herr
Petrén och II: 287 av herr Kristensson
i Osby samt motionen I: 409 av herr
Ewerlöf,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om änd -

ring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med de ändringar
av 30/§ 2 mom., 46 § 2 mom. och 54 §
samt punkten 3 av anvisningarna till

30 §, punkten 1 av anvisningarna till 31 §
och punkten 1 av anvisningarna till 33 §
ävensom punkten 4 av ikraftträdandebestämmelserna,
som framginge av ett under
punkten infört författningsförslag;

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt med de
ändringar av 7 §, som framginge av ett
under denna punkt infört författningsförslag; 3)

antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
upphävande av förordningen den 28 maj
1943 (nr 265) om begränsning av skatt
för svensk livförsäkringsanstalt;

4) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag angående
upphävande av lagen den 30 juni
1937 (nr 664) om beräkning i vissa fall
av skattepliktig intäkt på grund av pupillpension
från staten;

5) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 26 juli 1947
(nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;

6) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379) med den
ändring av 29 § 1 inom., som framginge
av ett under förevarande punkt infört
författningsförslag;

7) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i uppbördsförordningen den

31 december 1945 (nr 896); samt

8) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 12 § förordningen den
6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt ocli
gåvoskatt; ävensom

B) alt följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:118
av herr Grym m. fl. och II: 138 av herr
Jansson i Kalix m. fl. samt

124

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ang. avdragsrätten för försäkringspremier m. m.

2) de likalydande motionerna I: 408
av herr Gottfrid Karlsson och II: 497 av
herr Lindström m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

I fråga om rätten till avdrag för erlagda
premier och andra avgifter för försäkringar
innebar utskottets förslag bifall
till det i de likalydande motionerna
1:59 och 11:62 framställda yrkandet
ävensom till yrkandet i de likalydande
motionerna I: 238 och II: 287, såvitt avsåg
äkta makar.

Vid betänkandet hade reservation anförts
av herrar Franzon, Allard och Kärrlander,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 93 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas ävensom i anledning
av motionen I: 409 av herr Ewerlöf,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med de ändringar
av 30 § 2 mom. och 54 § samt punkten
3 av anvisningarna till SO §, punkten
1 av anvisningarna till 31 § och
punkten 1 av anvisningarna till 33 §
ävensom punkten 4 av ikraftträdandebestämmelserna,
som i reservationen
närmare angivits;

2) antaga---(lika med utskottet)
---och gåvoskatt; ävensom

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:59
av herr Ivar Persson in. fl. samt II: 62 av
herrar Hansson i önnarp och Hansson
i Skegrie,

2) de likalydande motionerna I: 118
av herr Grym m. fl. och II: 138 av herr
Jansson i Kalix m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 238
av herr Petrén och II: 287 av herr Kristensson
i Osby samt

4) de likalydande motionerna I: 408
av herr Gottfrid Karlsson och II: 497 av
herr Lindström in. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad i reservationen
förut anförts och hemställts av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservanternas förslag innebar avslag
å de i motionerna I: 59 och II: 62 samt
1:238 och 11:287 framställda förslagen
om vidgad rätt till avdrag för erlagda
premier och andra avgifter för försäkringar.

Herr FRANZON: Herr talman! I denna
stora och även mycket svåra fråga
har utskottet blivit enigt i det väsentliga.
Endast på en punkt har utskottet
gått ifrån Kungl. Maj :ts proposition, och
den gäller det s. k. sociala avdraget eller
200-kronorsavdraget. På denna punkt
har Kungl. Maj:t ansett att det bör anstå
med en revision av bestämmelserna
till en blivande allmän översyn av beskattningen
av livförsäkringsanstalter
och livförsäkringstagare.

Jag har på denna punkt tillsammans
med två ledamöter av andra kammaren
av rent sakliga skäl avgivit en reservation.
Jag är litet förvånad över utskotlsmajoritetens
ståndpunktstagande även
i ett annat avseende. Samtidigt som utskottet
behandlade denna stora fråga,
hade utskottet till behandling även propositionen
nr 244, angående ändrade
grunder för uppbördsförfarandet — propositionen
är baserad på uppbördssakkunnigas
betänkande. I detta betänkande
framhålla de uppbördssakkunniga,
att de vid undersökningen ha funnit att
200-kronorsavdraget endast till mycket
liten del har utnyttjats av flertalet arbetstagare.
Man anser därför, att detta
avdrag är för högt, varför man har föreslagit
att hänsyn i fortsättningen icke
skall tagas till detta avdrag vid beräkningen
av källskattetabellerna.

Utskottet har vid behandlingen av propositionen
nr 244 följt Kungl. Maj ds
förslag och även understrukit att dessa
200 kronor äro ett för högt belopp, vilket
inverkar på källskatten så till vida.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

125

Ang. avdragsrätten för försäkringspremier m. m.

att restskatten blir för hög, om hänsyn
tages till detta avdrag vid uppgörandet
av källskattetabellerna.

Men vad gäller den fråga, som vi nu
behandla, herr talman, har utskottets
majoritet fallit för frestelsen att tillstyrka
ett par motioner, i vilka det yrkas
att man skall höja avdraget för gifta makar
till 400 kronor. Jag förstår att man
lätt kan falla för en sådan frestelse, i
synnerhet som motionärerna nämna att
denna bestämmelse om ett avdrag på
högst 200 kronor bär varit gällande sedan
1910. Man talar också om penningvärdets
fall, och det är klart att det ligger
någonting i detta. Jag har emellertid
gjort en undersökning på denna
punkt för att komma på den rätta sidan
och få en egen ståndpunkt i denna fråga.
Jag har undersökt ett stadsdistrikt,
två rena landsbygdsdistrikt och ett distrikt
som jag tror kan betraktas som
ett rent löntagardistrikt. I stadsdistriktet,
som man kan kalla för ett blandat
distrikt, har jag funnit att det endast är
20,9 procent som helt ha utnyttjat 200-kronorsavdraget, under det att 61 procent
endast delvis ha utnyttjat det och
något över 18 procent inte ha utnyttjat
detsamma alls. Vad gäller de rena landsbygdsdistrikten
— jag ber att få understryka
siffrorna därifrån, eftersom motionärerna
kanske representera landsbygden
mera än jag — var det i en
landsbygdskommun endast 14,28 procent
som helt hade utnyttjat avdraget, 54,80
procent som delvis hade utnyttjat det
och 30,80 procent som ej hade utnyttjat
det alls, under det att det i den andra
landsbygdskommunen endast var 12 procent
som hade utnyttjat avdraget helt. I
det rena löntagardistriktet var det 26
procent som helt hade utnyttjat 200-kronorsavdraget,
medan 74 procent antingen
endast hade utnyttjat det delvis eller
inte hade utnyttjat det alls. Det torde vara
sådana siffror som dessa som ha legat
till grund för uppbördssakkunnigas
utlåtande.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund
har i sitt remissyttrande i anledning
av propositionen föreslagit att
man helt och hållet skulle slopa detta

200-kronorsavdrag, därför att det numera
inte kan betraktas som något rent
socialt avdrag. Även om man inte tar
hänsyn till vad som säges av taxeringsnämndsordförandena
— som dock bäst
av alla torde känna till saken, eftersom
de syssla med den i sitt arbete —■ torde
man kunna säga, att om man på något
sätt skall förenkla taxeringsarbetet för
taxeringsmyndigheterna, bör man kanske
förenkla det just på denna punkt.
Jag menar att man kanske måste komma
fram till ett schablonavdrag, så att
man slipper pröva varje deklaration och
ändå har ett visst belopp att rätta sig
efter. Jag är nämligen förvissad om att
även de siffror jag här har andragit beträffande
utnyttjandet av avdraget äro
för höga, därför att taxeringsnämnderna
inte ha hunnit pröva alla deklarationer
på denna punkt. I varje fall äro siffrorna
säkert inte för låga.

Nu har Kungl. Maj :t tillsatt en särskild
utredningskommitté, som skall göra en
revision. Det har även signalerats en
översyn av hela taxeringsförfarandet. Då
bör man väl vänta, till dess kommitterade
ha avgivit sitt utlåtande och riksdagen
tagit ställning till detta.

Jag anser att utskottet har handlat inkonsekvent
när det i det ena fallet anser
att 200-kronorsavdraget skall borttagas
ur uppbördsförordningen och i det
andra fallet tillstyrker en höjning av
dess belopp.

Jag skall inte trötta kammaren ytterligare.
Jag har här endast velat draga
fram rena fakta, och jag vågar påstå,
herr talman, att alla sakliga skäl tala för
ett bifall till reservationen, vilket också
innebär elt bifall till Kungl. Maj:ts förslag
i detta avseende. Jag yrkar bifall
till den av mig in. fl. avgivna reservationen.

Ilerr SJÖDAHL: Ilerr talman! Det avdrag,
som det här gäller — det s. k. sociala
avdraget — är ju egentligen till
för att uppmuntra folk att sörja för sin
ålderdom och draga försorg om sin familj
genom att taga försäkringar. Det iir

126

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ang. avdragsrätten för försäkringspremier m. m.

alltså till för att uppmuntra ett visst slag
av sparande.

Nu har det från den allmänna skattekommitténs
sida föreslagits en höjning
av avdraget. I en del yttranden över detta
förslag har man förordat en ännu
större höjning, och i en del motioner
från olika håll inom riksdagen ha höjningar
föreslagits både när det gäller ensamstående
och när det gäller gifta.

Inom utskottet ansågo vi — utom de
tre reservanterna — att man borde införa
denna lilla skattelindring, som närmast
avser en uppmuntran för familjeförsörjare
att vidtaga lämpliga åtgärder
för familjens trygghet, och vi ansågo att
avdraget borde vara oförändrat för ensamstående
men höjas till det dubbla
alltså till 400 kronor, för äkta makar.

Nu säga reservanterna att den av utskottet
föreslagna ändringen innebär ett
provisorium. Det är emellertid ingenting
nytt man inför. Avdraget finns redan,
och utskottet vill endast höja dess belopp,
när det gäller äkta makar. Det är
alltså ingen nyhet i vår skattelagstiftning
som utskottet här förordar.

I propositionen bär det sagts att det
borde övervägas, huruvida det sociala
avdraget skall bibehållas eller inte. Detta
departementschefens uttalande kan
bero på hans fullt legitima avsikt att
försöka förenkla taxeringsförfarandet.
Huruvida man vid detta övervägande
kommer att finna att de starkaste skälen
tala för att avdraget i förenklingssyfte
skall borttagas eller för att det av sociala
skäl skall bibehållas, veta vi ingenting
om, varken vi inom utskottets majoritet
eller reservanterna. Utskottet har
resonerat på det sättet, om man vid prövning
av ärendet finner att avdraget bör
borttagas, så skall inte den nu föreslagna
höjningen behöva utgöra något hinder
härför. Vi ha emellertid menat att
det kan vara rimligt att man i den kampanj
för sparsamhet, som med olika medel
föres i vårt land, även bidrager med
den extra stimulans, som ligger i den
föreslagna höjningen av detta avdrag
för äkta makar.

Med vad jag nu har sagt har jag angivit
på vilket sätt utskottet har sett

den här saken, och jag finner, herr talman,
att de övervägande skälen tala för
ett bifall till utskottets förslag.

Jag vill tillägga att det rådde mycket
olika meningar om denna sak inom utskottet,
men utskottets förslag innebär
ett försök att på någon punkt tillmötesgå
vissa strävanden, som man från alla
håll finner erkännansvärda, och få en
lösning på så bred front som möjligt.
Detta är ett av de motiv som ha påverkat
mig personligen.

Jag, ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Herr Sjödahl utvecklade den synpunkten,
att om man vid de fortsatta utredningarna
finner att det är skäl att i förenklingssyfte
taga bort detta avdrag, bör
en höjning av avdraget i dag inte vara
något hinder. Men om det är så, måste
man fråga sig vad det kan finnas för
skäl att så här provisoriskt nu höja detta
avdrag.

Herr Sjödahl angav ett par sådana
skäl. Han sade att han tyckte att man
borde genomföra denna lilla skattelindring.
Är det inte ett något felaktigt sätt
att tänka, att man genom att höja ett avdrag
genomför en skattelindring? Man
kan ju i alla fall inte genomföra skattelindringen
annat än för dem som händelsevis
draga nytta av avdraget, och
såsom herr Franzon sade och även de
uppbördssakkunniga ha utrett, är det
ett mycket litet antal medborgare som
skulle få nytta av en höjning av avdraget,
förnämligast folk i högre inkomstklasser.
Men eftersom statens utgifter
måste täckas, blir det väl i princip på
det sättet, att det den ene slipper, det
får den andre betala. Staten är ju ingen
mystisk personlighet som har sina egna
resurser, utan det är medborgarnas resurser
som via skatten komma staten till
godo, och om man lindrar beskattningen
för en del medborgare, måste man åtminstone
i det långa loppet skärpa den
för de övriga. Jag tycker därför att det
skälet för utskottets ståndpunktstagande
inte är hållbart.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

127

Ang. avdragsrätten för försäkringspremier m. m.

Det andra skälet var att man genom
en liöjning av avdragets maximibelopp
skulle uppmuntra till ett ökat försäkringstagande.
Men enligt samma utredning
av de uppbördssakkunniga har ju
den övervägande delen av folket ännu
icke kommit upp till sådana försäkringssummor,
att ens det nuvarande avdraget
kan utnyttjas. Vill man ha en sådan stimulans,
finns den alltså fortfarande kvar
utan att avdraget behöver höjas, och jag
kan då inte förstå, varför man skall finna
det vara angeläget att just nu, under
pågående utredning, besluta en förhöjning,
som, hur provisorisk den än anses
vara, väl i alla fall kommer att ha sin
prejudicerande betydelse.

Jag skulle kanske kunna tillåta mig
den förmodan, att den omständigheten,
att utskottet nu har kommit med ett förslag
om förhöjning, i någon mån beror
därpå, att utskottet vid något föregående
tillfälle har uttalat sin sympati för
tanken och att man väl i utskottet känner
sig ha ett föregående som man kanske
bör taga hänsyn till. Men då vill jag
bara säga till dem av utskottets ledamöter,
som till äventyrs tänka på det
sättet, att man ju dock under den sista
tiden har fått veta något som man förut
inte kände till, nämligen att det nuvarande
avdraget ännu icke är utnyttjat av
den stora massan och att det alltså bara
är ett fåtal som kan draga nytta av en
höjning av avdraget. Detta är väl en ny
omständighet, som talar för att man, innan
man tar slutlig ståndpunkt, dröjer
något och ser vad en utredning om en
omläggning av skattelagarna kan bära i
sitt sköte. Jag tycker inte att det verkar
särdeles konsekvent att bevillningsutskottet
å ena sidan vill höja avdraget
från 200 till 400 kronor och å andra
sidan i ett annat betänkande föreslår
att man vid källskatteuppbörden icke
skall taga hänsyn till detta avdrag. Med
det sistnämnda förslaget har ju utskottet
faktiskt medgivit, att en höjning av
avdraget icke är aktuell.

Herr SJÖDAHL: Departementschefen
säger att det är inkonsekvent av ut -

skottet att å ena sidan vilja ändra uppbördsförordningen
på sådant sätt, att
man vid uppgörandet av källskattetabellerna
skall bortse från det sociala avdrag
på 200 kronor, som nu finns, och å andra
sidan vilja höja avdraget. Det kan måhända
tyckas så, men det är inte på det
sättet. Det ligger ingen inkonsekvens i
detta, tv när det är fråga om källskatteuppbörden,
gäller det ju att få källskattetabellerna
uträknade på sådant sätt, att
kvarskatten blir så liten som möjligt. I
det syftet har det föreslagits en del åtgärder,
bl. a. att man vid uppgörandet
av källskattetabellerna inte skulle ta hänsyn
till de 200 kronorna. Ett annat förslag
i det sammanhanget är att man skall
beräkna avdraget efter vad skatten blir i
överkanten av ett viss inkomstskikt. Man
har tänkt sig en hel del åtgärder för att
kvarskatten i görligaste mån skall försvinna
och för att således den slutliga
skatten så långt möjligt skall överenstämma
med den uttagna preliminära skatten.
Men allt detta är en sak för sig, och
ett annat problem är, huruvida det sociala
avdrag, som det här gäller, har någon
funktion att fylla. Utskottet har inte bestritt
att så är fallet. Jag kan för min del
inte förstå annat än att om man höjer
detta avdrag, kommer detta att medföra
en yttterligare stimulans för människor
att genom försäkringar skydda sina familjer.

Det sades här, kanske också med en
viss rätt, att den föreslagna höjningen av
det skattefria avdraget icke kommer att
innebära någon stimulans för de allra
minsta inkomsttagarna, eftersom dessa
för närvarande inte ens utnyttja det 200-kronorsavdrag som redan finns. Det må
så vara, men det förhållandet att 200-kronorsavdraget inte utnyttjas av alla,
kan väl ändå inte tagas som bevis för
att det inte skulle fylla någon verklig
uppgift. Man kan väl heller inte påstå
att det, därför att det nuvarande avdraget
inte utnyttjas av alla, skulle vara
olämpligt att höja avdraget för att ytterligare
söka stimulera till ökat försäkringsskydd,
även om det höjda avdraget
kanske främst skulle komma att
utnyttjas inom ett något högre inkomst -

128

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ang. avdragsrätten för försäkringspremier
skikt än det allra lägsta. Om man över
huvud taget anser att sparandet i dessa
inkomstskikt, med deras trots allt mycket
måttliga inkomster, är socialt önskvärt,
tycker jag att denna invändning mot en
höjning av avdraget bortfaller.

Om det är på det sättet, som herr
Franzon här skildrade, nämligen att detta
avdrag för närvarande utnyttjas i
ganska ringa utsträckning, kan det inte
komma att innebära någon egentlig skatteövervältring
på andra människor, om
avdraget skulle höjas såsom här föreslås.
Återverkningarna på den punkten skulle
säkerligen bli minimala.

Herr Franzon sade vidare, att det här
vore fråga om en provisorisk åtgärd. Nej,
det är det icke. Avdraget är nu 200
kronor. Det föreslås här att det alltjämt
skall vara 200 kronor för ensamstående
men höjas till 400 kronor för
äkta makar. Det förekommer ju ofta att
en man och en kvinna såsom ensamstående
vardera ha försäkringar, vilkas
premier uppgå till 200 kronor. Om dessa
personer gifta sig, böra de väl även i
fortsättningen såsom gifta få behålla den
avdragsrätt, som de hade såsom ensamstående,
d. v. s. 200 kronor för var och
en. Utskottet betraktar inte denna ändring
såsom ett provisorium, utan avser
att den nya ordningen skall bli bestående,
till dess att man över huvud taget
upphäver hela principen om rätten
till s. k. sociala avdrag. Avskaffas dessa
avdrag över lag, försvinner därmed även
det avdrag som vi här diskutera.

Jag känner mig, herr talman, hur gärna
jag än skulle vilja bli det, icke övertygad
av min ärade vän departementschefen
och yrkar därför fortfarande bifall
till utskottets förslag.

Herr VELANDER: Herr talman! Det
var en invändning från finansministern
som uppkallade mig.

Herr finansministern underströk
starkt, att man vid diskussion av sådana
frågor som denna måste ha klart för sig,
att en skattelindring, som beredes den
ene medborgaren, får betalas av den
andre. Jag tycker för min del att denna

m. m.

synpunkt icke bör vara vägledande vid
bedömningen av den här diskuterade frågan.
Vi böra väl i stället ta sikte på huruvida
det ur jämlikhets- och rättvisesynpunkt
är motiverat att för äkta makar
medge en höjning av det allmänna avdraget
för försäkringspremier. Redan
den omständigheten, att en ensamstående
person har rätt till ett avdrag av 200
kronor, gör, att det näppeligen kan vara
riktigt att äkta makar tillsammans icke
skola ha större avdrag än denne ensamstående
person. Två personer, som ingå
äktenskap, kunna ju dessförinnan ha
försäkringar, där premien för vardera
uppgår till 200 kronor. Såsom ogifta hade
de då ett avdrag på sammanlagt 400
kronor, men, om de gifta sig, begränsas
deras avdragsrätt till 200 kronor, vilket
väl icke kan vara riktigt.

Finansministern säger, att denna fråga
hade väl kunnat anstå i avvaktan på
de överväganden, som han tagit sikte
på, när han gått i författning om en
teknisk revision av gällande skattelagstiftning.
Finansministern har därvid
skattat åt den tanken, att det bör undersökas,
huruvida icke större kongruens
skall kunna åstadkommas mellan
det preliminära och det definitiva skatteuttaget
och huruvida man inte därvid
bör så att säga rationalisera bort en hel
del av de nu medgivna skattefria avdragen.
Det kan dock vara en smula tveksamt,
huruvida finansministerns förhoppningar
i det hänseendet komma att
infrias. Det förefaller i varje fall, som
om man skulle kunna kräva, att så länge
som denna avdragsrätt över huvud taget
består, bör den också vara avvägd på
ett skäligt sätt. Och jag tillåter mig hävda
att avdragsrätten för äkta makar är
orättvist avvägd med hänsyn till vad
som gäller för ensamstående. Jag vill
emellertid säga, att jag förstår finansministerns
synpunkter, och för mitt vidkommande
har det förelegat en viss tvekan
om huruvida vi just nu böra företaga
en ändring i detta hänseende. Men
jag har följt utskottsmajoriteten, då jag
ansett att övervägande skäl tala för dess
ståndpunkt.

När det här diskuteras i vilken ut -

Nr 18. 129

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ang. avdragsrätten för försäkringspremier m. m.

sträckning avdraget för närvarande utnyttjas,
är det ju ett faktum, att det icke
föreligger någon karläggande utredning
på den punkten. Jag utgår ifrån att, om
en sådan utredning funnes att tillgå,
skulle den visa, att det ingalunda är blott
ett fåtal som kunna utnyttja avdragsrätten
på de 200 kronorna.

Med dessa ord har jag, herr talman,
velat motivera min anslutning till den
ståndpunkt, som utskottet har intagit.

retiska grunden här, vilket kanske skulle
föra alltför långt, men det bör väl ändå
vara uppenbart, att det har kallats för
ett socialt avdrag just därför att det har
till syfte att stimulera försäkringssparande!
inom de breda folklagren. Men
möjligheten att göra detta avdrag har
inte utnyttjats i full utsträckning, och
följaktligen finns det icke några starka
skäl för utskottets förslag.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Tillåt mig att ge ett par repliker!

Herr Velander vill göra detta till en
fråga om jämlikhet och rättvisa. Jag skulle
kunna förstå honom, om det hade varit
så, att äkta makar i allmänhet ha försäkringar,
för vilka premierna äro så
höga, att man redan har utnyttjat 200-kronorsavdraget. Herr Velander får säga
vad han vill, men just källskatteuppbördens
förlopp har visat, att detta icke
är fallet. Man har relativt sällan kommit
till den gräns, där den äv herr Velander
uppställda frågan blir aktuell.

Herr Sjödahl erkände, att den höjning
av avdragen, som man här vill göra, inte
kommer att gälla de mindre inkomsttagarna,
alltså den stora massan av skattebetalarna,
utan att den kommer att verka
i ett högre inkomstskikt. Jag måste då
fråga herr Sjödahl: Varför skall man
stanna vid just det skikt, herr Sjödahl
nu har stannat vid, och bara höja avdragen
till 400 kronor? Jag t. ex. har
betydligt större premier än 400 kronor.
Varför kan herr Sjödahl inte också tänka
på mitt skikt? Blir inte konsekvensen av
herr Sjödahl resonemang, att alla premier
för kapitalförsäkringar egentligen
borde vara avdragsgilla? Men det ha ju
ändå inte bevillningsutskottet gått in för.

Låt oss komma ihåg, att när detta sociala
avdrag en gång infördes — det är
väl 40 år sedan dess, hade det till uppgift
att intressera de breda folklagren för
försäkringsskyddet. Det är just därför
som det kallas för ett socialt avdrag, och
det har i övrigt ingenting med lagstiftningsprinciperna
inom skatteväsendet att
göra. .lag vill inte ingå på den rent teo 9

Första kammarens protokoll 19!>0. Nr lg.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
vill endast söka rätta till ett litet missförstånd
— jag utgår ifrån att det var ett
sådant, när finansministern ansåg, att
jag hade gjort gällande, att äkta makar
i allmänhet hade så stora försäkringspremier,
att de kunde utnyttja detta avdrag.
Jag har icke på något sätt skattat
åt den uppfattningen. Vad jag sade var,
att det säkerligen förhåller sig så, att
ett stort antal skattskyldiga dock ha
möjlighet att utnyttja avdraget. Man kan
inte fordra, att människor i allmänhet
skola ha behov av ett sådant avdrag
som detta, ty det finns ju många, som
äro i det läget, att de inte behöva bereda
sig trygghet genom egna åtgärder.
Men det finns också många andra, som
oavsett inkomstställning måste tänka på
den saken, särskilt när det gäller deras
ålderdom.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Bara en
kort replik!

Det har viskats i mitt öra, att detta
sociala avdrag infördes år 1910, alltså
för 40 år sedan, och att det redan från
början var 200 kronor; jag förutsätter
att den uppgiften också är riktig. Då det
nu således bär förflutit 40 år sedan avdraget
fastställdes till 200 kronor och
penningvärdet under den tiden avsevärt
förändrats, skulle man genom att nu höja
avdraget för äkta makar till det dubbla
beloppet blott återge avdraget den effekt
som det hade då det infördes. Jag
finner, herr talman, häri ytterligare ett
motiv för kammaren att följa utskottets
förslag.

130 Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ang. ändring i förordningen om nöjesskatt.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen, jämlikt därunder
förekomna yrkanden, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
ifrågavarande betänkandet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Franzon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 49,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Ang. ändring i förordningen om nöjesskatt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 52, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 21 december 1945 (nr 823)
om nöjesskatt, jämte i ämnet väckta
motioner.

1 en den 24 mars 1950 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 227, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt.

Kungl. Maj:ts förslag innebar den
ändringen i 9 § förordningen om nöjesskatt,
att nöjesskatten vid nedsättning
av biljettpriset för viss grupp eller vissa
grupper av deltagare skulle beräknas
efter det faktiskt erlagda priset i stället
för — såsom för närvarande gällde -—
det ordinarie priset. Vidare hade föreslagits
jämkningar i bestämmelserna i
15 § om rätt för ideella organisationer
m. fl. att erhålla viss befrielse från nöjesskatt.
Enligt 15 § andra stycket skulle
sålunda folketsliusförening eller liknande
organisation med uppgift att tillhandahålla
samlingslokal städse hänföras
till den grupp av organisationer,
som vore berättigad till lindring i nöjesbeskattningen.
Skattelindring skulle dock
icke ifrågakomma med avseende å tillställning,
i vilken till huvudsaklig del
inginge dans eller marknads-och tivolinöjen
eller biografföreställning med
visst undantag.

Till utskottets behandling hade överlämnats
de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna I:
477 av herrar Gottfrid Karlsson och
Falk samt II: 565 av herr Ohlsson i
Kastlösa m. fl., vari föreslagits viss ändring
i 15 § förordningen om nöjesskatt,
innebärande att lindring i nöjesskatten
skulle få åtnjutas oavsett tillställningens
art.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på åberopade grunder
hemställt,

A) att riksdagen måtte — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 227 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas — antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till förordning angående ändring i förordningen
den 21 december 1945 (nr
823) om nöjesskatt med den ändringen,
att i 15 § andra stycket efter ordet »eller»
tilläggas orden »folkparksförening,
så ock annan»; samt

B) att de likalydande motionerna I:
477 av herrar Gottfrid Karlsson och
Falk samt II: 565 av herr Ohlsson i
Kastlösa m. fl. icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18. 131

Ang. ändring i förordningen om nöjesskatt.

Enligt en vid betänkandet avgiven reservation
hade herrar Falk, Nilsson i
Kristinehamn och Ohlsson i Kastlösa
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte ■— med förklarande,
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 227 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas, samt i anledning
av de likalydande motionerna
I: 477 av herrar Gottfrid Karlsson
och Falk samt II: 565 av herr Ohlsson
i Kastlösa m. fl. — antaga det vid
propositionen fogade förslaget till förordning
angående ändring i förordningen
den 21 december 1945 (nr 823) om
nöjesskatt med den ändringen, att 15 g
i nämnda förslag erhölle följande lydelse: »Där

organisation, som har till huvudsakligt
syfte att främja religiösa, välgörande,
sociala, politiska, konstnärliga,
idrottsliga eller andra därmed jämförliga
kulturella eller eljest allmännyttiga
ändamål och som under de senast förflutna
fem åren icke lämnat utdelning
åt sina medlemmar, anordnar nöjestillställning,
åtnjutes befrielse från nöjesskatt
till den del skatten för varje tillställning
icke överstiger 75 kronor. Vad
nu sagts skall dock icke gälla med avseende
å tillställning, i vilken till huvudsaklig
del ingå marknads- och tivolinöjen
eller biografföreställning med
undantag för sådan filmförevisning,
som genom sitt ämnesval är ägnad att
direkt främja organisationens syfte.

Folketshusförening eller folkparksförening,
så ock annan liknande organisation
med uppgift att tillhandahålla samlingslokal
skall anses såsom organisation
varom i första stycket förmäles,
ändå att dess huvudsakliga syfte icke
är att främja ändamål som i nämnda
stycke sägs.»

Herr FALK: Herr talman! Det under
denna punkt framlagda förslaget avser
att bereda folketshusföreningar och andra
lokalägande organisationer samma
lättnader i fråga om nöjesbeskattning -

en som tillkomma s. k. ideella föreningar.

I 15 § föreskrives som villkor för dylik
skattelättnad, att i tillställningen i
fråga icke får ingå dans eller biografföreställning
såsom huvudsaklig del. Redan
när denna bestämmelse infördes,
uttalades starka betänkligheter mot densamma.
Det framfördes farhågor för att
det skulle bli svårt för organisationerna
att ordna program av en sådan beskaffenhet,
att skattemyndigheterna skulle
anse dem kvalificerade att erhålla skattelindring.
Dessa farhågor ha under den
tid, som har gått, besannats, kanske i
större utsträckning än vad som från
början befarades. Det är blott starka organisationer,
vilka kunna påräkna stor
publikanslutning som kunna åstadkomma
program av sådan sammansättning,
att dans, biografföreställning eller andra
nöjesanorduingar icke bli den huvudsakliga
delen. De många små organisationerna
ute på landsbygden, vilka i de
flesta fall blott kunna räkna med en
publik av 100—200 personer, ha icke
möjlighet att ordna dylika program. De
tvingas ofta att dela ''upp sina tillställningar
på så sätt, att man ena gången
anordnar ett helt skattefritt program
och andra gången en tillställning med
dans eller biografföreställning, i vilket
senare fall organisationen givetvis inte
kan komma i åtnjutande av skattelindring.
Följden har blivit att de lokalägande
organisationerna på landsbygden undan
för undan ha tvingats att vända sig
till kommunerna med anhållan om anslag
för sin verksamhet, vilket i regel
också har beviljats.

I motionen nr 565 i denna kammare
hemställes, att den passus i 15 §, som
innehåller dessa undantagsbestämmelmelser,
skall utgå, och alt organisationerna
generellt skola erhålla skattebefrielse
för belopp upp till 75 kronor för
varje tillställning. Htskottet har inte
kunnat biträda motionärernas yrkande,
då utskottet befarar, att i så fall praktiskt
taget alla danstillställningar på
landsbygden skulle bli skattefria.

Jag tror för min del att utskottet har
övervärderat verkningarna av etl bifall

132 Nr 38.

Onsdagen den 17 maj 195Q em.

Ang. ändring i förordningen om nöjesskatt,
till motionen. Det är sant att nöjesskatten
nog skulle bli ganska liten i de små
och glesast befolkade kommunerna på
landsbygden, och i många fall kanske
helt utebli. Men en skattebefrielse på
upp till 75 kronor förutsätter en bruttoinkomst
på tillställningen i fråga av 500
kronor. För var och en, som har aktivt
deltagit i organiserandet av dylika tillställningar,
är det uppenbart, att om
man över huvud taget skall kunna ordna
en nöjestillställning, måste man kunna
räkna med minst denna bruttoinkomst.
Kostnaderna för lokal, musik, annonsering,
ordningsvakt och polisman
äro så stora, att det är meningslöst att
anordna en tillställning, om man inte kan
utgå ifrån att man får minst denna bruttoinkomst.
Men även om nöjesskatteflödet
från landsbygden skulle minska och
kanske till stor del utebli, anser jag för
min del detta vara en mindre skada än
om alla dessa organisationer även i fortsättningen
skola pressas över sin förmåga
och riskera att inte kunna fortsätta
sin verksamhet med mindre än att
de få kommunala anslag.

I den reservation, som är fogad till
utskottets betänkande, ha vi därför föreslagit,
att 15 § skall erhålla den lydelsen,
att villkoret för skattelindring skall gälla,
även om dans ingår till huvudsaklig del.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som är fogad till utskottets
betänkande.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Det resonemang, som herr Falk
här förde och som även återfinnes i motionen
och reservationen, skulle kunna
ge anledning att resa frågan, vilken uppgift
nöjesbeskattningen egentligen har,
d. v. s. om dess uppgift är att tillföra
staten och kommunerna inkomster eller
att tjäna som ett arrangemang, vilket
tillför de i 15 § angivna slagen av föreningar
en ökad inkomst. För min del
tror jag att det ligger till på det sättet,
att riksdagen vid införandet av nöjesbeskattningen
i första hand har avsett att
bereda kommunerna och staten ökad
inkomst och att de bestämmelser, som

återfinnas i 15 §, ärq att anse såsom undantag
som tjllkommit för att främja alldeles
särskilda ändamål.

Jag vill påpeka, att när dessa undantagsbestämmelser
först infördes, hade
riksdagen därmed också en annan mening
än att bara tillföra organisationerna
vissa inkomster. Det betonades den
gången i bevillningsutskottets betänkande,
vilket antogs av riksdagen, att för
den skattefrihet, som det var fråga om,
skulle gälla två inskränkningar. Den
första inskränkningen skulle röra organisationerna,
alltså vilka föreningar det
var som arrangerade tillställningarna.
Den andra begränsningen skulle gälla nöjestillställningarnas
art. Riksdagen uttalade
därvid: »För att stimulera de ideella
organisationerna att anordna nöjestillställningar
av mera högklassigt innehåll
torde såsom förutsättning för rätt
att erhålla lindring i nöjesbeskattningen
böra uppställas jämväl det villkoret att
tillställningen till huvudsaklig del skall
bestå av annat än dans eller biografföreställning''.
» Riksdagen hade således den
meningen, att skattefrihet skulle kunna
åtnjutas av vissa slag av organisationer
som riksdagen ansåg därtill berättigade,
men att skattefrihet skulle tillkomma dessa
organisationer endast under förutsättning
att nöjestillställningarna voro av
sådan art, att de kunde anses stimulera
till goda nöjen.

Den bestämmelse, som således nu ger
vissa organisationer rätt att av nöjesskattemedel
erhålla bidrag till sina kostnader,
är knuten till sådana villkor, att
det av herr Falk angivna skälet icke är
tillämpligt, såvida inte riksdagen helt
har ändrat sin inställning till frågan om
nöjesbeskattningens konstruktion.

Jag skall, herr talman, inte syssla mer
med dessa spekulationer om nöjesbeskattningens
innebörd. Jag vill bara understryka
vad som anges i utskottets betänkande
och vars riktighet väl herr Falk
delvis har medgivit, nämligen att ett frigivande
av danstillställningar från nöjesskatt
i den utsträckning, som reservanterna
föreslå, praktiskt taget skulle konima
att innebära, att varje slag av danstillställningar
som anordnas i den störs -

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

133

Ang. ändring i förordningen om nöjesskatt.

ta delen av den svenska landsbygden
och till betydande del även i städer och
tätorter skulle komma att bli undantagha
ifrån nöjesskatteplikt till det allmänna.
I regel är det ju dock sä, att de danstillställningar,
som det här är fråga om,
anordnas av något slag av de föreningar,
som anges i 15 §. Det gäller inte bara
för de små kommunerna på landsbygden,
som herr Falk talade om, utan det
gäller i allmänhet, även i städer och tätorter.
I realiteten skulle det därför, föreställer
jag mig, bara bli av vissa enskilda
eller av vissa föreningar, som inte
inrymmas under 15 §, anordnade danstillställningar
eller restaurangdanser som
skulle bli skattebelagda. Så länge som
riksdagen över huvud taget vidhåller den
uppfattningen, att dans skall höra till
nöjesskattebelagda nöjen, finns det väl
ingen anledning att genom undantagsbestämmelser
undanröja den allmänna verkan
som nöjesbeskattningsförordningen
är avsedd att ha. Jag tror således att ett
bifall till reservationen skulle föra med
sig konsekvenser som riksdagen för sin
del inte skulle vara beredd att ta, med
mindre än att man, som sagt, helt ändrat
uppfattning om vilka slag av nöjen som
skola vara belagda med nöjesskatt.

Herr Falk tycker att detta skulle vara
en bättre väg än att de lokalägande organisationerna
skola vara nödsakade att
vända sig till kommunerna eller andra
samfälligheter för att erhålla anslag till
sin verksamhet. Jag är, herr talman, inte
övertygad om att detta senare är en sämre
väg. Jag skulle tro, att det i stället ur
många synpunkter är en bättre väg att
man genom direkta anslag från de kommunala
myndigheter, som ha intresse av
att samlingslokaler byggas, vårdas och
skötas på ett ur det allmännas synpunkter
riktigt och bra sätt, undanröjer föreningarnas
svårigheter än att man gör det
genom ett system som innebär en uppluckring
av det hittills gällande allmänna
betraktelsesättet beträffande nöjestillställningarnas
karaktär, blott för att
man skall hjälpa dessa föreningar genom
en lindring av nöjesskattebeslämmelserna.
En sådan tankegång skulle väl också
ligga ganska bra i linje med den uppfatt -

ning, som tidigare har gjort sig gällande
j utskottet och kammaren, att när det
gäller ändamål av sådan vikt, att ett allmänt
understöd kan anses vara berättigat,
bör detta understöd ges i form av
direkt anslag hellre än genom undantag
i skattebestämmeiserna. Jag tror att precis
samma skäl kunna åberopas här som
anföras i andra fall. I vissa avseenden
kan det nog för övrig här åberopas ännu
starkare skäl än i andra fall.

Så länge som riksdagen, som sagt, vidhåller
den uppfattningen, att dans skall
höra till nöjesbeskattningsbara nöjen,
tycker jag, att det vore oklokt och oriktigt
av riksdagen att genom en utvidgning
av undantagsbestämmelserna göra
denna uppfattning illusorisk.

Det är förnämligast av dessa skäl, herr
talman, som jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr FALK: Herr talman! Herr Andersson
påstår att nöjesskatten skulle tillföra
stat och kommun inkomster. I fråga
om staten är det otvivelaktigt riktigt
att den får en del inkomster genom nöjesskatten,
men då det gäller kommunerna
ute på landsbygden ifrågasätter jag
om så är förhållandet. Min hemkommun
och ett par grannkommuner, som jag
känner till, ha hittills inte haft något
netto på nöjesskatten. Allt som influtit
till kommunen har man beviljat i anslag
till folketshus- och bygdegårdsföreningar.
Man har tvärtom haft en del utgifter
och besvär med uppbörd och redovisning
av de medel, som sedan skickas in
till staten.

Vad beträffar riksdagens mening att
genom dessa bestämmelser dirigera nöjeslivet
in på ädlare och sundare banor,
undrar jag om man lyckats därmed. Med
nu gällande bestämmelser fordras, när
det skall anordnas en nöjestillställning,
först att man gör ansökan hos polismyndigheten.
Det skall nämligen finnas en
polisman närvarande, som organisationen
i fråga skall avlöna. Dessutom skall
det finnas två eller flera av föreningen
utsedda ordningsmän. Jag tror inte att
nöjeslivet kommer på ett högre plan, om
en förening genom att söka undgå nöjes -

134

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

skatt lägger in i programmet ett föredrag
inför en publik, som otåligt står och
väntar på att föredragshållaren skall
sluta och som kommit dit för helt andra
saker än för föredragets skull. Inte når
man en högre lyftning av nöjeslivet, om
man anställer några amatörer, som utan
vare sig skolning eller träning försöka
ge en liten pjäs. Allt detta kan emellertid
ske, och man kan på så sätt undgå
nöjesskatt om man har en tillräckligt
stor publik, så att man kan bära de kostnader,
som äro förenade med anordnande
av tillställningar av detta slag. Nöjeslivet
som sådant blir väl emellertid
inte upplyft till ett högre plan genom
sådana åtgärder.

Alla de skäl, som utskottets talesman
har åberopat, däribland att nöjesskatten
tillför kommunerna inkomster, gälla
till stor del inte landsbygden. Och när
det gäller riksdagens mening att genom
dessa undantagsbestämmelser lyfta nöjeslivet
till ett högre plan, anser jag att
man utan vidare misslyckats med att
komma till rätta med det problemet på
den vägen. Därför vidhåller jag mitt yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande betänkandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Falk begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 10 februari 1950 dagtecknad
proposition, nr 66, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga följande
förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete.

Härigenom förordnas, att lagen den
30 juni 1943 om tillståndstvång för
byggnadsarbete, vilken enligt lag den 6
maj 1949 (nr 185) gäller till och med
den 30 juni 1950, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1951.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft sju i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen motionerna inom första
kammaren nr 371 av herr Mannerskantz
m. fl. och nr 372 av herr Lindblom
m. fl. samt motionerna inom andra kammaren
nr 450 av fröken Elmén och herr
Wedén, nr 451 av herr Wiklund i Stockholm
m. fl., nr 452 av herr Nolin m. fl.,
nr 453 av herr Ohlin m. fl. och nr 454
av herr Lager m. fl.

I motionerna 1:371 och 11:452, vilka
voro llkalydande, hade hemställts, att

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

135

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

riksdagen, vid antagandet av förslaget
om förlängd giltighet av lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete, måtte
uttala dels att bostadsbyggandet samt —
upp till en kostnad av högst 30 000 kronor
— andra anläggningsarbeten borde
undantagas från tillståndstvång, dels att
1949 års investeringskommitté borde anmodas
så påskynda sitt arbete, att förslag
till lagens slutliga avveckling kunde
föreläggas 1951 års riksdag.

I motionerna 1:372 och 11:453, vilka
även voro likalydande, hade anförts att
byggnadstillstånd enligt motionärernas
mening ej vore erforderligt för schaktnings-,
sprängnings- och planeringsarbeten
samt gjutning m. m. av grund för
en- och tvåfamilj shus, under förutsättning
att endast familjemedlemmar deltoge
i arbetet, att en ökning av tillståndsbudgeten
för år 1950 för byggnads-
och anläggningsarbeten borde ske
med 100 miljoner kronor att till större
delen användas till bostadsbyggen samt
till en väsentlig del för sjuk- och hälsovårdens
och skolväsendets behov ävensom
till en mindre ökning av kvoten för
byggnader för religiösa ändamål samt
att det vore av vikt att Kungl. Maj:t
och vederbörande myndigheter i samband
med fördelningen av byggnadstillstånd
för bostadsändamål hade sin uppmärksamhet
riktad på den stora betydelsen
av att fri konkurrens mellan olika
företagsformer på detta område kunde
upprätthållas. I motionerna hade
hemställts, att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 66 måtte göra ett
uttalande i den riktning, som i motionerna
anförts.

I motionen IT: 450 hade hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 66 måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om viss
uppmjukning av gällande bestämmelser
om byggnadstillståndsgivning för det
fall, att enligt arbetarskyddslagen lämnats
anvisning å för arbetarskydd nödvändiga
åtgärder.

I motionen 11:451 hade hemställts,
att riksdagen vid behandling av Kungl.
Maj:ts proposition nr 66 angående fort -

satt giltighet av lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete ville förorda
ökning av den byggnadskvot, som fastställts
för byggnadsarbeten för religiösa
ändamål, i första hand För frikyrkolokaler.

I motionen 11:454 hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta sådan ändring
av lagen den 30 juni 1943 (nr 444)
om tillståndstvång för byggnadsarbete,
att av kommuner och s. k. allmännyttiga
företag bedriven bostadsbyggnadsverksamhet
undantoges och att regleringen
av denna verksamhet anförtroddes
kommunerna själva.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet anfört bland annat:

»Utskottet vill i anledning av motionerna
kraftigt betona önskvärdheten''av
att under tiden för den föreslagna förlängningen
av giltighetstiden för lagen
om tillståndstvång för byggnadsarbete
Kungl. Maj:t genomför omfattande lättnader
i sakligt hänseende i byggnadsregleringen.
Utskottet vill därvid framhålla
önskvärdheten av att Kungl. Maj:t
till omedelbar prövning upptager frågan
huruvida icke en- och tvåfamiljshus
för stadigvarande bruk skulle kunna
få uppföras utan sådant tillstånd,
som omförmäles i 2 § lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete. De olika
slag av byggnadsarbeten, vilka få utföras
utan tillstånd, äro förtecknade i
kungl. kungörelsen den 29 juli 1943.
Denna förteckning synes omedelbart
kunna vidgas. Förenklingar i handläggningen
av tillståndsärenden böra enligt
utskottets mening snarast genomföras.
Utskottet vill ytterligare understryka
önskvärdheten av att tillståndsbudgeten
för byggnads- och anläggningsarbeten
ökas till befrämjande av de önskemål
särskilt beträffande bostadsbyggandet,
som äro uttryckta i motionerna. Åtgärder
i nu nämnda riktningar äro även
lämpade för att förbereda den avveckling
av byggnadsreglcringen, som bör
äga rum nästa är, för så vitt icke det
ekonomiska läget dessförinnan försämrats.
Till slut vill utskottet, i anslutning
till motionerna 1:372 och 11:453, starkt

136

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

understryka den stora betydelsen av fri
konkurrens de olika företagen emellan
vid tillståndsgivningen. I följd härav anser
utskottet även att motionen 11:454
bör avstyrkas.

Under betonande av dessa synpunkter
anser sig utskottet icke böra motsätta
sig att lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete
förliinges på ett år. Då utskottets
uppfattning utvecklats i det föregående
och då vid bifall till utlåtandet
utskottet förutsätter att dess uttalande
vinner Kungl. Maj:ts beaktande, anser
utskottet icke att någon särskild skrivelse
är behövlig i anledning av vad som
yrkats i de motioner till vilkas syfte utskottet
anslutit sig.

Med hänvisning till vad utskottet sålunda
anfört hemställer utskottet,

Ä. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition nr 66;

B. att motionerna nr 1:371 och 372,
II: 450, 451, 452 och 453, utöver vad utskottet
här ovan anfört, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

C. att motionen II: 454 måtte avslås.»

Reservation hade avgivits av herrar
Andersson i Löbbo, Carl Edmund Eriksson,
Nils A. Larsson, Kriigel, Boo, Ericsson
i Sörsjön, Holm och Andersson i
Mölndal, vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, och avslutas med
en hemställan.

A. afl riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition nr 66; samt

B. alt motionerna 1:371 och 372 samt
11:450, 451, 452, 453 och 454 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr OLSSON: Herr talman! Det är
inte utan att jag har en känsla av att jag
bär mig ofint åt, när jag begär ordet innan
talesmännen för respektive utskottsmajoriteten
och reservanterna ha gjort
det. När jag emellertid ändå ansett mig
böra anföra några synpunkter, finner
jag en ursäkt däri, att jag i motsats
kanske till de flesta bär haft anledning
att syssla både med central och lokal
byggnadsdirigering och att det måhän -

da kan vara av en viss betydelse vilka
erfarenheter man gjort, när man haft
denna dubbla insyn i byggnadsregleringen.

Först vill jag säga, att i och för sig
är väl inte byggnadsregleringen nu mera
besvärlig än vad den varit tidigare
utan tvärtom. Den har liksom de andra
regleringarna efter hand mjukats upp.
Att den nu känns så besvärlig för allmänheten
är väl en psykologisk fråga —
det beror på att de flesta andra regleringar
ha slopats, och då känner man
naturligtvis av de återstående så mycket
mer.

Mellan utskottsmajoriteten och minoriteten
föreliggger det en rätt betydande
skiljaktighet därutinnan, att utskottsmajoriteten
anser att Kungl. Maj:t skall
omedelbart upptaga till prövning frågan
om icke en- och tvåfamiljshus för stadigvarande
bruk skola få uppföras utan
byggnadstillstånd. Vidare uttalar utskottsmajoriteten,
att åtgärder som vidtagas
i syfte att lätta byiggnadsregleringen
skola vara lämpade för att förbereda
den avveckling av byggnadsregleringen,
som bör äga rum nästa år, för
så vitt icke det ekonomiska läget dessförinnan
försämrats.

Då jag inte kan dela utskottsmajoritetens
uppfattning beror detta dels på
att jag inte förstår det lämpliga i att
man, medan en utredning pågår om
byggnadsregleringen, i förväg försöker
fixera den tidpunkt, när denna reglering
skall upphöra, dels att jag inte anser
det lämpligt att vi nu uttala oss för
att en- och tvåfamiljshus skola undantagas
från byggnadstillståndsgivningen.
Detta skulle kunna medföra att på åtminstone
vissa orter byggnadsverksamheten
skulle bli större än vad arbetskraftstillgången
medger och även att en
förskjutning skulle äga rum ifrån höghusbebyggelse
till villabebyggelse. Detta
är enligt min mening inte nu önskvärt. Ur
både materialsynpunkt och andra synpunkter
anser jag det oklokt att stimulera
villabebyggelse på bekostnad av flerfamiljshusen.
Jag vill bara erinra om att
bebyggelse med uteslutande en- och tvåfamiljshus
exempelvis medför svåra

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

137

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

problem för många kommuner när det
gäller service av olika slag, t. ex. gator
och vägar samt ledningar av olika slag.
När det förhåller sig på det sättet är det
bättre att inte göra något uttalande i den
riktning som utskottsmajoriteten gjort.
Den utredning som pågår får väl visa vad
som är lämpligt.

Däremot kan det naturligtvis tänkas,
att man skulle kunna överväga en förenkling
av tillståndsgivningen när det
gäller sådant bostadsbyggande som finansieras
med lån från staten, alltså sådana
bostadsärenden som länsbostadsnämnderna
ha att behandla. Man kan
måhända överväga att låta byggnadstillstånd
rent automatiskt följa med långivningen
från länsbostadsnämnderna, vilket
emellertid förutsätter, att anslaget
för ändamålet blir avpassat med hänsyn
till investeringsmöjligheterna.

Men i detta sammanhang vill jag, herr
talman, uttala en viss kritik mot den fördelning
av bostadskvoterna, som ägt och
äger rum. Det förhåller sig ju alltid så,
att när kvoterna för ett år fastställts uppstår
det ett väldigt missnöje i olika delar
av landet, och deputationer resa till
Stockholm för att uppvakta det statsråd
som leder byggnadsberedningen. I
någon mån beror säkert missnöjet på att
man ännu inte funnit den rätta metoden
lör att fastställa bostadskvotbehovet
inom olika delar av landet. Jag skyller
inte detta på byggnadsberedningen eller
pa det statsråd som, leder byggnadsberedningen.
Jag vet hur det går
till när dessa bostadskvoter fastställas,
ty jag har själv varit med om det.

Det förslag till kvotfördelning, som
lämnas till byggnadsberedningen eller
statsrådet, har vederbörande ingen möjlighet
att i detalj granska. Kvotfördelningen
kommer i stort sett att följa det
förslag som lagts fram. 1 verkligheten
kanske endast en eller två tjänstemän i
bostadsstyrelsen riktigt behärska metoden.
Det är möjligt att det är ett mycket
fint system i och för sig, men det
ger inte ett rättvist utslag, och vad jag
syftar till är att man borde överväga
någon annan form för fördelning av bostadskvoterna
än den som no tillämpas.

Jag skall bara ta ett exempel för att
visa hur det nuvarande systemet i realiteten
slår ut. I Örebro län fick Örebro
stad senast en höjning av sin bostadskvot
med 50 procent, d. v. s från 400 till 600.
Detta var i och för sig intet fel, ty höjningen
behövdes mer än väl. Men samtidigt
minskades länsbostadskvoten, som
omfattar största delen av länet. Formellt
blev den visserligen 350 som förut, men
alldenstund några orter, som tidigare
haft egen bostadskvot, fördes in under
länsbostadskvoten, blev denna faktiskt
mindre. Länets landsbygd fick släppa till
en del av den i och för sig fullt berättigade
höjningen av kvoten i länets största
stad.

Jag skulle kunna leta upp flera sådana
exempel, men det får räcka med dessa.

Jag vill i detta sammanhang framkasta
till övervägande tanken, om man inte
skulle kunna ge länsarbetsnämnderna
större inflytande över fördelningen av
bostadskvoterna. Det skulle kunna tänkas
en sådan anordning — den förtjänar i
varje fall att debatteras — att man för
de största orterna — för orter över en
viss folkmängd, jag kan nu inte säga vilken
— centralt lät fastställa en kvot, inedan
den övriga delen av rikskvoten fördelades
på de olika länsarbetsnämnderna.

Det är ju inte så lätt att ordna en sådan
sak heller, men det är för den, som
skall överblicka det hela, ändå lättare
än om han skall ha att göra med en massa
kvotorter också inom de olika länsarbetsnämndernas
område. Då skulle
länsarbetsnämnderna kunna fördela den
bostadskvoten för länet med hänsyn till
de behov, som vid varje särskilt tillfälle
föreligga på de olika platserna. Det skulle
innebära större smidighet vid tillståndsgivningen
och kanske också ge
större riittvisa.

Jag tror också att jag vågar säga, att
länsarbetsnämnderna numera äro kvalificerade
för detta större inflytande, även
om de inte varit det under byggnadsregleringens
tidigare skede. I varje fall
skulle länsarbetsnämnderna få bättre
bättre möjligheter att planera byggnadsverksamheten
inom länen såväl med hän -

138

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

syn till arbetskraftsresurserna som övriga
synpunkter som måste läggas på
byggnadsverksamheten.

Likaledes vill jag i förbigående säga,
att regeln om att endast en viss del av
kvoten får släppas före ett visst datum
är ganska besvärlig för länsarbetsnämnderna.
Behoven och möjligheterna att
släppa tillstånden för byggande av bostäder
växla nämligen så oerhört i olika
län och på olika orter, att man nog
borde överväga, om inte länsarbetsnämnderna
skulle kunna få full frihet
att bestämma i vilken takt tillstånd skola
ges.

Men det gäller naturligtvis inte bara
beträffande bostadsbyggandet utan också
beträffande övriga delar av byggnadsverksamheten,
att en större smidighet i
tillståndsgivningen bör genomföras. I det
fallet föreligga inte heller några meningsskiljaktigheter,
såvitt jag kan förstå.
Meningsskiljaktigheterna röra sig om
hur långt man skall gå och inte om
själva den principiella inställningen.

Nu är det till exempel så att byggnadstillståndet
ofta kommer för sent för att
byggnationen skall kunna sättas i gång
vid den tid. då den borde påbörjas med
hänsyn till arbetskraftssynpunkterna.
Det kommer ofta oväntat — inte på det
sättet att de som begärt byggnadstillstånd
inte väntat att de skulle få det, men de
ha i varje fall inte i förväg kunnat lista
ut vid vilken tidpunkt de skulle få det.
När de så få sitt byggnadstillstånd ha de
icke kunnat vidtaga alla de förberedelser,
som måste göras för att omedelbart
sätta i gång arbetet. Ännu värre ställer
det sig i de fall, då byggnadstillståndet
föreskriver ändring av föreliggande
byggnadsförslag. Då måste man sätta i
gång med att göra nya ritningar, nya beräkningar
och nya planeringar, och sålunda
dröjer det alltid längre tid än vad
länsarbetsnämnden anser lämpligt.

I fråga om de lättnader i byggnadsregleringen,
som i övrigt skulle kunna
göras, har jag redan antytt att jag inte
kan ansluta mig till utskottsmajoritetens
mening att man bör genom den skrivning
som utskottet har gjort tillgodose
de yrkanden, som framställts i motio -

nerna. Jag skulle dock vilja peka på ett
par saker.

Om man nu skall göra ytterligare lättnader
i bvggnadsregleringen, bör detta
enligt min mening inte ske på det sättet
att man gör små, partiella lättnader
på olika punkter, utan man bör söka
att få större grupper av byggnadsärenden
»frilagda». Det är särskilt den
del av bvggnadsregleringen, som rymmes
inom den s. k. diversekvoten, som
jag då tänker på.

Diversekvoten är alla länsarbetsnämnders
sorgebarn. Den räcker aldrig till,
och det må vara en sak för sig, men
det är också mycket besvärligt att inom
denna diversekvot åstadkomma den smidighet
och rättvisa som medborgarna
kräva. De flesta anse nog att det blir ett
onödigt krångel beträffande små ärenden
—• det kan röra sig om någon hundralapp
ibland och någon tusenlapp
ibland, och i båda fallen erfordras samma
procedur. Jag skulle vilja kasta fram
till diskussion frågan om man inte skulle
kunna släppa fri en stor del av diversekvoterna.
Kan man inte slopa hela
kvoten, så kan man i varje fall försöka
skilja ifrån en del arbeten, t. ex. smärre
förbättringsarbeten och reparationsarbeten,
kanske också en del ombyggnadsarbeten,
och låta dem gå utanför regleringen.

Det är möjligt att om man finge göra
detta upp till en gräns på låt oss säga
upp till 20 000 kronor eller någonting liknande,
så skulle det kanske bli något
ökade investeringar den första tiden,
men jag är inte säker på att ökningen
skulle bli så avsevärt stor. I varje
fall tror jag att man ur andra synpunkter
skulle vinna rätt mycket på att göra
detta.

Den särskilda s. k. sommarstugekvoten
kan väl ett annat år praktiskt taget slopas.
Där har ju inträffat det egendomliga
förhållandet, att kvoten inte går åt.
Det beror naturligtvis på att restriktionerna
äro rätt stränga. Dels får huset
inte vara över en viss maximistorlek,
30 m2, och dels skall företräde ges åt dem
som kunna åberopa läkarintyg om sjukdom
eller som äro trångbodda.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

139

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

Sedan är det bara en sak till som jag
skulle vilja få behjärtad. Det finns en
hel del arbeten, som kunna utföras med
frivillig arbetskraft och där materialåtgången
är ytterst ringa. Det finns föreningar
eller sammanslutningar, vilkas
medlemmar äro villiga att t. ex. bygga
en liten idrottsplats, en liten semesteranläggning,
en liten samlingslokal eller
kanske en dansbana. De äro beredda att
göra detta själva på fritid. Materialet är
ofta skänkt, och ofta är det gammalt material.
Sådana arbeten skulle man nog
numera — jag säger uttryckligen numera
—• kunna undantaga från byggnadsregleringen.
Ur investeringssynpunkt ha de
ingen betydelse. Om vi i länsarbetsnämnderna
taxera den frivilliga arbetskraften
till ett visst värde, betyder det visserligen
på papperet en ökad investering,
men i verkligheten blir det inte så,
ty denna arbetskraft skulle i alla fall
inte ha kommit till användning för något
annat arbete.

Det finns naturligtvis åtskilligt annat
att säga om byggnadsregleringen, men
jag skall inte nu förlänga debatten därmed.
Jag skall nöja mig med att till
kammarens protokoll foga de reflexioner
jag här gjort och ännu en gång understryka,
att jag inte tror att det skulle
vara lyckligt att gå den väg, som utskottsmajoriteten
här föreslagit. Och med anförande
av dessa synpunkter tror jag att
jag med gott samvete kan ansluta mig
till reservationen.

Herr NORLING: Herr talman! I såväl
utskottets utlåtande som i reservationen
gåc man ut ifrån att man skall bibehålla
investeringsbegränsningen och även vidmakthålla
det nuvarande prövningsförfarandet
vid bostadsbyggande.

Den bostadspolitiska målsättningen
var att det årligen skulle byggas omkring
00 000 lägenheter. Det har ej blivit fallet,
det känna vi alla till. I stället har
det blivit en ganska stor reducering av
lägenheternas antal. Sålunda byggdes

1948 icke mer än 54 000 lägenheter och

1949 endast 45 000 lägenheter. Följden
bär också blivit alt bostadsbristen ökat

i stället för att avtaga, och speciellt har
den ökat i de större städerna. Såväl
Stockholm som Göteborg ha i skrivelser
till regeringen krävt, att bostadspolitiken
skall omläggas så att bostadsnöden
minskas i stället för att förvärras. Enbart
det förhållandet att i Stockholm
15 procent av befolkningen sakna bostad
och i Göteborg 8,6 procent är belysande
för bostadseländet i dessa stora
städer. Att hushållsbildningen förhindras
och att detta kan komma att få obehagliga
konsekvenser i framtiden står
också klart.

För Göteborgs vidkommande finns det
således omkring 3 200 anmälda hos bostadsförmedlingen,
som önska bostad
därför att de skola ingå äktenskap. På
grund av bostadsbristen förhindras hushållsbildning
för alla dessa personer.
Under det första kvartalet steg de bostadssökandes
antal i Göteborg med
1178, och totalsumman ökade därmed
till 13159 sökande, varav 2 308 familjer
med barn. Det är emellertid inte bara
i storstäderna som bostadsbristen ökar,
utan förhållandet är praktiskt taget lika
på alla tätorter.

I syfte att avhjälpa denna tilltagande
bostadsnöd ha i två kommunistiska motioner
i andra kammaren, nr 419 och
454, föreslagits vissa åtgärder, som ulan
tvivel skulle leda till att på snabbaste
möjliga sätt undanröja bostadsnöden och
främja bostadsbyggandet. I dessa motioner
har föreslagits, att den kommunala,
allmännyttiga och spekulationsfria byggnadsverksamheten
skall släppas loss så
långt som tillgången på tomtmark och
tillgänglig arbetskraft vid full sysselsättning
året om medge. Ett undantag från
tvångstillståndet beträffande kommuners
och allmännyttiga bostadsföretags byggnadsverksamhet
skulle ju i realiteten innebära,
att byggnadsregleringen anförtroddes
kommunerna i stället för som no
de statliga regleringsorganen. Genom
att åt kommunerna överlåta regleringen
av den kommunala, allmännyttiga och
spekulationsfria byggnadsverksamheten
skulle man befrämja en smidigare handläggning
av byggnadsärendena i och med
att den hittillsvarande komplicerade de -

140 Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

taljregleringen från de statliga myndigheternas
sida försvinner. För de större
kommunerna skulle det dessutom innebära,
att de snedvridna förhållanden,
som till invånarnas vantrivsel uppstått i
de nyare stadsdelarna till följd av denna
statliga reglering, eventuellt skulle kunna
rättas till, i de fall det är möjligt att
rätta till dem, efter den byggnadsplan,
som nu uppgjorts. Ett dylikt förfaringssätt
skulle ju också vara i överensstämmelse
med de riktlinjer, som antogos av
riksdagen vid angivandet av nuvarande
lånevillkor. Dessa riktlinjer innebära för
kommunernas vidkommande, att de initiativtagande
och organisatoriska insatser,
som krävas för att säkerställa bostadsproduktionen,
erhålla tillräcklig
omfattning, liksom att förvaltandet av
bostäderna blir mera ändamålsenligt.

Någon brist på byggnadsmaterial kan
tydligen inte nu längre åberopas, och
man gör det inte heller vare sig i utskottsutlåtandet
eller i den kung], propositionen.
Ej heller kan man åberopa
brist på arbetskraft, då det tvivelsulan
tidvis råder en ganska omfattande arbetslöshet
bland just byggnadsarbetarna.

Därest en investeringsbegränsning anses
nödvändig, bör den företagas på andra
områden än på bostadsförsörjningens
område, vilket ju har har en mycket stor
betydelse, när det gäller att uppnå goda
produktionsresultat inom produktionslivet
på alla andra områden.

Med vad jag nu har anfört, herr talman,
ber jag få yrka, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om sådan ändring av lagen
den 13 juni 1943 (nr 444), som kan föranledas
genom ett bifall till motionen nr
454 i andra kammaren.

Herr LARSSON, NILS: Herr talman!
Det förslag, som har kommit fram från
kommunistiskt håll och som innebär,
att man skulle överlåta åt de kommunala
organen att själva sköta byggnadsregleringen,
ha varken de som stå för
utskottets utlåtande eller reservanterna
ett ögonblick kunnat reflektera på att
tillmötesgå. Ty om det — trots att vi

ha ett centralt organ, som har överblick
över det hela — ändå klickar på vissa
punkter, hur skulle det då bli, om varje
kommun skulle få sköta byggnadsverksamheten
på det sätt som den själv önskar?
En dylik anordning är det således
alldeles orimligt att tänka sig genomföra.

Skillnaden mellan den halva av utskottet,
som står för majoritetens förslag,
och den halva, som utgöres av reservanterna,
är egentligen i sak inte så
stor. Vad beträffar exempelvis utskottets
uttalande om att man bör söka få
till stånd en förenkling och större smidighet
vid handläggningen av dessa
ärenden råder ingen meningsskiljaktighet,
utan reservanterna instämma till
fullo i detta uttalande. I fråga om möjligheterna
att utöka de bosladskvoter,
som äro bestämda, ha reservanterna
också samma uppfattning som utskottet,
men i stället för att göra direkt förpliktande
uttalanden ha reservanterna
nöjt sig med att uttala det önskemålet,
att Kungl. Maj :t, om möjligheter föreligga,
skall ta detta problem under övervägande.

På vissa punkter ha vi emellertid funnit,
att utskottsmajoritetens skrivsätt
inte kan accepteras, och herr Olsson
bär ju redan varit inne på den saken.
Han har sagt vad jag för min del skulle
velat framföra angående en- och tvåfamiljshusen
och de nackdelar som det
skulle föra med sig att släppa dessa
fria. Jag vill bara instämma i de allmänna
synpunkter, som han därvidlag
framfört, och därtill endast lägga, att
enligt den statistik, som bär företetts i
Sociala Meddelanden nr 2/1950, var
under fjolåret den del av byggnadskvoten,
som avsågs för en- och tvåfamilj shus,
inte mindre än tredjedelen av hela
det belopp som var ställt till förfogande
för hela byggnadsverksamheten. Enligt
denna statistik var den sammanlagda
investeringskvoten för bostadsändamål
1 349 miljoner kronor, men det hade
under fjolåret byggts en- och tvåfamiljshus
för 445 miljoner kronor, d. v. s. för
jämnt tredjedelen av vad som var anslaget.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18. 141

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

Att under sådana förhållanden tänka
sig att ur ekonomisk synpunkt släppa
fri byggenskapen av en- och tvåfamiljshus
vore väl ändå att släppa ifrån sig
kontrollen på ett mycket stort område.
Därtill kommer att med det ackumulerade
behov, som finns även av detta
slag av bostäder, finge man med säkerhet
vänta, att ytterligare många hundra
miljoner kronor skulle investeras i enoch
tvåfamiljshusen. Jag måste ju säga,
att det vore att helt och hållet undanrycka
möjligheterna att kontrollera denna
verksamhet.

Vidare vill jag framhålla, att om man
nu skulle släppa lös grundgrävning och
gjutning när det gäller en- och tvåfamiljshus,
skulle det innebära, att de
som inte hade möjlighet att erhålla lån
eller byggnadstillstånd för fortsatt byggande
skulle få lov att vidta åtskilliga
kostnadskrävande åtgärder för att kunna
bevara den gjutna grunden till ett
annat år. Jag tror att den som har med
byggnation att göra kan intyga, att det
skulle vara synnerligen opraktiskt att
gå längre i fråga om lättnader än man
redan gjort under detta år.

Under förmiddagen resonerades det
mycket om att det inte fanns någon fri
konkurrens mellan olika slag av företagare.
Jag skall inte upprepa de skäl,
som då anfördes, men när ett liknande
uttalande göres i det föreliggande utskottsutlåtandet
kan det inte innebära
någonting annat än att riksdagen anvisar
Kungl. Maj :t att bestämma om hur
kvotfördelningen i kommunerna skall
ske, ty sedan länsarbetsnämnderna erhållit
eu viss länskvot och sedan de olika
kvotorterna erhållit sina kvoter få de
ju själva göra upp turordningen. Om
exempelvis vissa städer, och det är huvudsakligast
de större städerna det gäller,
hellre vilja ge förtur åt s. k. allmännyttiga
företag eller företag, som
byggas i bostadskooperationens regi, än
åt enskilda företag, skulle det bli så i
framtiden, att kommunerna inte finge
behålla denna rättighet.

För närvarande är det ju så, att om
länsarbetsnämnden skulle ha en annan
mening än kommunen om vilka företag.

som böra släppas fria, skola dylika meningsskiljaktigheter
mellan länsarbetsnämnden
och kommunen hänskjutas till
arbetsmarknadsstyrelsen. Det tyder ju
på att man med nuvarande regler håller
mycket strängt på att kommunerna
skola ha rätt att själva bestämma, i vilken
ordning företagen skola utföras.
Det kanske visserligen finns en del städer,
som ha funnit, att det varit effektivare
att antingen bygga själv eller att
låta bostadskooperationen bygga, och
då ha de måhända i någon mån favoriserat
dessa slag av företag, men det
finns också åtskilliga kommuner, som
inte velat ha någon byggenskap vare
sig i egen regi eller genom bostadskooperationen.
Men jag har inte hört att
man, när bostadskooperationen alltså
blivit stäckad, har gått till riksdagen
och klagat sin nöd över att kommunerna
handlat på detta sätt. I detta
avseende skulle det betyda en avsevärd
inskränkning i kommunernas rätt att
med sin stora lokalkännedom välja den
bästa bebyggelseformen, om man skulle
följa det uttalande, som utskottsmajoriteten
har gjort.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Kammarens
ledamöter ha redan observerat,
att det är två olika frågor, som äro föremål
för behandling i det utlåtande, som
vi nu diskutera.

Den första frågan rör kravet på lättnader
i eller ett eventuellt avskaffande
av byggnadsregleringen. Beträffande detta
spörsmål har herr Larsson sagt, att
det i vissa hänseenden inte är någon
större skillnad mellan den hälft av utskottet,
som med lottens hjälp har kommit
att stå såsom de som uttala utskottets
mening, och den hälft av utskottet,
som har kommit att stå som reservanter,
och det är på ett sätt riktigt. Men det
finns dock rätt så stora skillnader.

Vi som stå för utskottets uppfattning
ha ansett, att olägenheterna av byggnadsregleringen
— vars stora betydelse i stabiliseringshänscendc
i det förflutna vi

142

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

dock gärna vilja erkänna, liksom vi erkänna,
att den fortfarande har en viss
betydelse — äro så betydande, att det
borde anslås en så att säga mera energisk
ton beträffande önskvärdheten av
dess lättande och dess avskaffande än
som reservanterna ansett lämpligt. Vi
ha, vilket herr Olsson bär kritiserat, uttalat
att förslag angående avskaffande
av byggnadsregleringen i dess nuvarande
form bör föreligga vid 1951 års riksdag.
Ja, det beror på att enligt upplysningar,
som vi ha fått, har den kommitté
som är sysselsatt med dessa ärenden
beräknat att den skall vara färdig
med sitt arbete redan innevarande år.
Vi ha då velat framhålla, att det arbete,
som återstår innan någon proposition i
ämnet kan framläggas, bör bedrivas så
snabbt, att frågan kan komma upp redan
vid 1951 års riksdag.

Vad sedan detaljerna beträffar ha vi
ansett, att man beträffande vissa frågor
bör göra en undersökning, huruvida
det inte skall kunna vara möjligt
att omedelbart vidtaga lättnader i den
nuvarande byggnadsregleringen. Kammarens
ledamöter förstå naturligtvis, att
jag för min del, såsom icke sakkunnig
på detta område, har ansett mig böra
följa dem av utskottets ledamöter, som ha
sakkunskap på området, och sådan är ju
rikligt företrädd också inom den borgerliga
delen av utskottet.

Vi ha ansett, att man bör pröva frågan
om en- och tvåfamiljshusens frigivande.
Vi ha inte på något sätt sagt, att de
skola frigivas genast, men vi ha ansett
att Kungl. Maj :t omedelbart bör pröva
den frågan. Jag har för min del anslutit
mig till utskottets uttalande på denna
punkt särskilt med tanke på landsbygden,
för vilken det skulle vara av stort
värde, om man skulle kunna frigiva enoch
tvåfamiljshusen.

Vi ha vidare ansett, att katalogen över
de byggnadsarbeten, som redan nu äro
frigivna, utan olägenhet skulle kunna
vidgas omedelbart. Denna katalog finna
kammarens ledamöter på s. 6—7 i utskottets
utlåtande. Där står under punkt
14, tillåter jag mig påpeka, att reparations-
och förbättringsarbeten å bostads -

hus med högst två bostadslägenheter, således
en- och tvåfamiljshus, äro fria,
utom i de fall, som angivas i den långa
katalog, som sedan följer. Det sägs där
bl. a., att en ökning av husets volym
inte får ske, ändring får inte heller ske
i fråga om bostadslägenheterns antal,
revetering får inte ske o. s. v., såvida
inte högst tre personer sysselsättas.

Skulle man inte här kunna tänka sig
vissa lättnader omedelbart? Jag bar för
min del ansett, att detta är ganska klart,
och därför har jag anslutit mig till utskottets
utlåtande på denna punkt.

I ett tredje hänseende ha vi tillåtit oss
framhålla, att tillståndsbudgeten borde
kunna utökas. Nationalbudgeten utvisar
ju en rätt stor lagerökning under detta
år, och vi anse, att en del av denna
skulle kunna användas till att utöka
byggenskapen, och vi ha då just framhållit
bostäderna såsom de mest angelägna
objekten.

Den andra fråga, som behandlas i utskottsutlåtandet,
är frågan om den fria
konkurrensen. På den punkten stå vi
väl mest oeniga i själva verket. För min
del skall jag inte gå närmare in på denna
fråga, eftersom den redan på förmiddagen
varit föremål för så lång debatt.
Jag skulle endast vilja framhålla, att såsom
jag ser saken är den fria konkurrensen,
i den mån sådan är möjlig, en hörnsten
i vårt samhällsliv. Även om ett hävdande
av den fria konkurrensen i fråga
om byggenskapen skulle leda till att
kommunernas rättigheter skulle i någon
mån inskränkas, går jag för min del in
för den fria konkurrensen.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr
talman! Jag skall anlägga endast några
få synpunkter på denna fråga, eftersom
det är sent och kammaren inte verkar så
särskilt intresserad av debatten.

Det är egentligen en enda synpunkt,
som jag vill dra fram, då den enligt min
mening inte har tillräckligt beaktats av
utskottet, nämligen situationen på ar -

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

143

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

betsmarknaden. När jag hörde herr Norling
tala om att vi ha material och att vi
ha gott om arbetskraft, så att vi borde
kunna bygga mera, slog det mig hur
okunnigheten ändå på detta område tyvärr
har fått breda ut sig. Situationen är
ju nämligen alltjämt den, att vi ha stor
brist på yrkeskunnig arbetskraft inom
verkstadsindustrien och framför allt inom
våra basindustrier, t. ex. järnbruken
och gjuterierna. Jag skulle kunna ange
siffror på vilket aktuellt behov av arbetskraft
som finns på dessa områden.
Det har skett en förbättring under hösten
och vintern, men det ser ut att bli
en försämring igen, och anspråken på
arbetskraft från industriens sida tyckas
under april och maj månader stiga igen.

Vi ha byggnadsarbetarkåren mera sysselsatt
nu än någon gång tidigare. Ledighetsprocenten
när det gäller byggnadsarbetare
■—- vilken alltid brukar vara rätt
stor under den kalla årstiden, alltså under
de tre, fyra första månaderna av
året — har aldrig varit så låg som i år.
För närvarande är det också brist på
byggnadsarbetare i landet. Jag skall inte
trötta med att närmare redogöra för denna
brist, men jag kan säga, att i Stockholm
och Göteborg t. ex. är det brist på
grovarbetare. Denna vecka finns det
praktiskt taget varken i Stockholm eller
Göteborg en enda grovarbetare att få
tag i. Snickare finns det ett fåtal, men
murare går det inte att uppbringa. Så är
det på de allra flesta orter i riket för tillfället,
och när man om en månad är i
full gång med alla igångsatta byggen kommer
det att råda en verklig bristsituation.

Det kan man också utläsa därur, att
den byggnadstid, som vi ha för närvarande,
är betydligt längre än normalt.
Medan det år 1944 var normalt med en
sex, sju månaders byggnadstid på ett
flerfamiljshus, ha vi nu en genomsnittlig
byggnadstid av tio månader för de fastigheter,
som blcvo färdiga den 1 april.
Man beräknar, att det skall vara möjligt
att uppföra de fastigheter, som bli
färdiga i slutet av året, på nio månader,
men det normala har varit sex å sju månader.
Det är inte längre brist på ma -

terial, som gör att byggnadstiden blir så
lång, utan det är bristen på arbetskraft.
Särskilt vissa yrken hindra fullföljandet
av byggena. Man får vänta på murarna,
och man får vänta på andra yrkeskategorier.

Om man i nu rådande situation släpper
loss en större del av byggnadsverksamheten,
vilket man naturligtvis kan
göra, måste detta ske på bekostnad av
industriens arbetskraft. Om vi föra över
ett par tusen man till byggnads- och anläggningsverksamhet,
får industrien lov
att släppa ifrån sig motsvarande antal
arbetare, vilket den inte kommer att göra
godvilligt. Någon svårighet att få 2 000
eller 5 000 man ytterligare från järnbruken,
gjuterierna och skogarna över
till byggnads- och anläggningsverksamhet
föreligger inte. Det finns folk, som
åren 1946 och 1947 utbildade sig inom
detta yrke under den högkonjunktur vi
då hade, och jag misstänker, att de gärna
skulle söka sig tillbaka på nytt till
den mera inkomstbringande byggnadsoch
anläggningsverksamheten.

Dessa arbetskraftsproblem har utskottet
enligt min mening inte tagit tillräcklig
hänsyn till. Utskottet utgår ifrån såsom
någonting ganska klart, att man utan
vidare kan börja lossa på byggnadsregleringen
och rent av inrikta sig på att
den skall kunna hävas helt och hållet
nästa år.

Jag medger gärna, att det som lockat
utskottet till detta uttalande väl är den
pågående utredningen och de direktiv,
som den fått, där det antyds, att man
möjligen skulle kunna finna ett annat
system för denna reglering, varigenom
man kunde slippa detaljregleringen uppe
i toppen. Detta är ju möjligt. Men alt
vi så snart som om ett år skulle kunna
undvara varje form av investeringsbegränsning
på detta område, det tror jas
inte på.

Detta är egentligen det väsentliga av
vad jag skulle vilja bidra med i denna
debatt, därför att dessa saker icke ha
blivit utsagda i utskottsutlåtandet.

Beträffande den långa önskelista i fråga
om lättnader på detta område, som
bär finns och som kompletterades av

144 Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

herr K. J. Olsson, vill jag säga, att den
självfallet ständigt är föremål för överväganden.
Lättnader genomföras undan
för undan. Varje månad, kan man säga,
är det alltid någon uppmjukning, som
kan göras, och det sker naturligtvis i
takt med den ökade tillgången på material
och på arbetskraft. När nu tillgången
på arbetskraft inte ser ut att bli
så stor, som man möjligen trodde för ett
halvt år sedan, är det tyvärr nödvändigt
att hålla igen beträffande sådana
förbättringar och lättnader, som ta i anspråk
mera arbetskraft.

Det är t. ex. enligt min mening alldeles
uteslutet att tänka sig ett helt frigivande
av en- och tvåfamiljsliusen, vilka
ändå representera en tredjedel av bostadsbyggandet.
Det skulle medföra, att
man måste pressa ner kvoterna på flerfamiljshusen
i stället. I annat fall skulle
den ökade byggnadsverksamhet, som
utan vidare skulle inträda med tanke på
det stora behov, som bär föreligger, komma
att dra till sig arbetskraft i alltför
stor utsträckning. Jag tror därför inte,
att man kan våga göra några medgivanden
på den punkten.

Slutligen vill jag, herr talman, med anledning
av den kritik, som herr K. J.
Olsson riktade mot fördelningen av bostadskvoterna,
göra gällande, att det nog
kan vara ganska svårt att komma till
rätta med det missnöje, som härvidlag
kommer till uttryck inom kommunerna.
Oavsett vilket system man väljer för att
fördela de bostäder, som skola byggas,
kommer det med all sannolikhet alltid
att bli klagomål. Herr K. J. Olsson ansåg,
att det nuvarande systemet var
orättvist. Jag är inte säker på att det är
det. Jag bär satt mig in i detta system
ganska grundligt och sett många alternativ
till det, som vi ha arbetat med,
och jag har nog kommit till den personliga
uppfattningen, att även om resultaten
ibland kunna verka chockerande,
är detta system ändå ett försök att
hålla en strikt rättvisa,

Herr K. J. Olsson anförde från Örebro
län det exemplet, att Örebro stad i år
fått en höjning av sin kvot från 400 till
600 bostäder, medan länskvoten förblev

oförändrad och i realiteten minskade.
Detta visar enligt min mening inte alls,
att systemet är orättvist. Det visar möjligen,
att Örebro stad hade en större bostadsbrist
än orterna ute i länet och att
hushållsbildningen i Örebro hade ett annat
utseende. Det avgörande vid fastställandet
av dessa kvoter är nämligen den
uppskattning man ett år i förväg kan
göra över hushållsbildningen på en ort.
Man har tidigare års giftermålsfrekvens
och ålderssammansättningen i kommunen
att ta hänsyn till, och eftersom detta
system tillämpas vid beräkningen av
kvoterna för alla orter i landet, förefaller
det mig som om det borde bli en viss
rättvisa.

Från och med förra året bär man vidare
tagit större hänsyn till den faktiska
bostadsbristen, och det är naturligtvis
därför den av herr K. J. Olsson nämnda
förändringen i Örebro län har skett. Städerna
och de tättbebyggda samhällena
visa som bekant den största aktuella bostadsbristen
— det är inte fråga om bostädernas
standard, utan den faktiska
bostadsbristen.

Dessutom ha vi också en särskild kvot
för exportindustrien, men den har kanske
inte påverkat resultatet för Örebro
läns vidkommande.

Hela detta system kan naturligtvis diskuteras,
men jag bär svårt för att tro
att det är orättvist. Jag skulle tvärtom
förmoda att systemet innebär en mycket
hög grad av rättvisa med hänsyn till de
behov, som finnas på olika orter i landet.

Jag skall inte uppehålla kammaren
med ytterligare resonemang, herr talman.
Vad jag särskilt ville trycka på var
arbetsmarknadssituationen, som vi måste
ta hänsyn till. Om alltför stora lättnader
i byggnadsregleringen genomföras,
kommer detta att gå ut över industrien,
och vad det betyder att industrien
skulle få minska arbetskraft behöver jag
väl knappast nämna i denna kammare.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag måste
liksom herr K. J. Olsson be om ursäkt
för att jag uppträder i denna debatt. Min

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

145

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

ursäkt är den, att jag genom att tala nu
kan bespara kammaren att i dechargedebatten
höra ett anförande om ett ämne,
som sakligt står i nära sammanhang
med den nu föreliggande frågan och som
naturligare behandlas bär, då det är fråga
om att uttala önskemål för framtiden,
än i dechargedebatten, där det gäller att
rikta kritik mot vad som bär skett.

Vad jag syftar på är reservationen nr
V. till konstitutionsutskottets dechargememorial.
Den får kanske ses mot litet
allmännare bakgrund. Det framstår för
närvarande som ett på alla möjliga områden
utomordentligt viktigt problem,
att samhället råder över begränsade förmåner
av olika slag, som många människor
konkurrera om men som bara ett
fåtal kan komma i åtnjutande av. Detta
är en följd av knappheten i allt vårt liv
och av allsköns monopoliseringssträvanden.
Vi se t. ex., hur folk slåss om iinportlicenser,
om bostäder och om alla
''de förmåner, som höra samman med bostadspolitiken.
Vi se också en ganska
förbittrad konkurrens människorna
emellan på grund av byggnadsregleringen,
som vi nu behandla, alltså tävlan på
en och samma ort mellan kommunala
och privata byggherrar och mellan olika
byggherrar inbördes och vidare — det
är framför allt detta jag vill komma till
tävlan mellan olika kommuner, särskilt
när det gäller kvoter för bostadsbyggen.

För att lösa sådana spörsmål, som jag
nu skisserat, bland annat just detta sista,
bär man i allmänhet inte några som
helst generella linjer, utan de klaras av
från fall till fall. Och som herr K. J.
Olsson just antydde blir det så, att den
ena och den andra håller sig framme
och lyckas få sitt i hamn. Kanske följer
man vissa grundsatser på somliga områden,
men mycket ofta blir det som sagt
avgöranden från fall till fall.

Mot denna bakgrund har det förefallit
oss i konstitutionsutskottet vara av intresse
att något undersöka, efter vilka
principer avgöranden av detta slag i fråga
om byggnadsregleringen träffas. Därvidlag
ha vi nu gjort varjehanda iakttagelser,
och det är en av dessa som jag

10 Första kammarens protokoll 1950. Nr 18.

och några andra ledamöter av konstitutionsutskottet
velat framlägga. Vi ha
nämligen frågat oss: På vad sätt och efter
vilka grunder blir det bestämt, hur
stora bostadskvoter olika kommuner
skola komma i åtnjutande av? Detta är
alltså samma frågor som herr Iv. J. Olsson
rörde vid. Han frågade efter de
principer, som tillämpas vid avvägningen
av olika orters intressen, han -kritiserade
de principer, som nu hade följts,
och konstaterade att — som naturligt är
—- det runt om i landet finns missnöje
och undran. Det är ju på många håll ett
ytterst vitalt intresse att få kvotfördelningen
gjord på ett rättvist och riktigt
sätt.

Det har alltså varit av intresse för oss
att ta reda på hur det går till då Kungl.
Maj:t fastställer kvoterna. Jag skulle vilja
säga, att de många kommunalmän,
som med bitterhet ha sett huruledes deras
kommuner blivit enligt deras uppfattning
missgynnade, med den största
förvåning skulle iakttaga på lxur ytterst
lösa grunder dessa avgöranden — så vitt
nämligen papperen upplysa — träffas.
Tilläte tiden det, skulle jag exemplifiera
mitt påstående, men jag kan hänvisa
kammarens ärade ledamöter till reservationen,
som utförligt redogör för dessa
förhållanden. Jag vill därutöver bara
nämna, att det viktiga avgörandet om de
kommunala bostadskvoterna för år 1950
skedde på grundval av ett ungefär så lydande
papper: »Bostadsstyrelsen får

härmed överlämna följande förslag till
bostadskvoter för 1950» — och så var
det en lång lista med siffror. Icke ett
ord till motivering fanns, mina damer
och herrar! Icke fullt likadant låg det
till vid de föregående beslut, som beröras
i reservationen nr V, men även där
var motiveringen mycket knapphändig.

Nu förstår jag mer än väl, i all synnerhet
som dessa papper i ett par fall
varit daterade precis samma dag som
konseljen hölls, att de äro litet av ett
camouflage. Vi få väl anta, att vederbörande
statsråd har följt den förberedande
handläggningen av ärendena något
närmare, och vi få hoppas att han
— ehuru ingen visshet därom står att

146

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

ernå — bär skapat sig en riktigt övervägd
mening om de grunder, efter vilka
fördelningen skall äga rum, om de principer
man tillämpar vid utredningen av
olika orters behov o. s. v. Men det finns
som sagt ingenting i papperen om det.

Vad spelar då formen för roll — kunde
någon säga — vi kunna väl lita på att
statsrådet sköter denna sak bra, utan att
det syns i papperen.

Är det ett uttryck för alltför mycken
kärlek till pappersexercisen om jag säger,
att det svenska folket är vant vid
att Kungl. Maj :ts beslut fattas på grund
av verkliga, motiverade överväganden?
För oss framstår det som naturligt, att
Kungl. Maj :t har klara grunder att gå
efter. De resultat, som man kommer till
med avseende på varje särskild kommun,
skola framstå som det logiska, riktiga
resultatet av vissa allmänna principer.
Och vi äro vana vid att allmänheten
skall kunna få del av grunderna för
Kungl. Maj:ts avgöranden, ha tillfälle att
diskutera och kritisera dem och att
eventuellt utverka ändringar. Det svenska
folket är på andra områden inte vant
vid avgöranden, bakom vilka inga som
helst synliga skäl eller motiv ligga.

Vi ha i denna debatt fått höra en del
om motiven till kvotfördelningen av
statsrådet Andersson, och det var tacknämligt.
Jag skulle vilja rikta en vädjan
till honom att — i den mån nu byggnadsregleringen
skall fortfara — han ville
låta sig angeläget vara att tillse, att
denna kvotfördelning i fortsättningen
framlägges med en sådan motivering,
som kan göra att resultatet ute i de olika
kommunerna framstår såsom grundat på
objektiva överväganden.

Det är inte sagt att vi på det viset
komma till rätta med det missnöje som
finns, det anmärkte herr statsrådet
själv. Missnöjet kommer alltid att vara
för handen. Men det känns dock något
lugnare, om man vet att bakom kvoterna
ligga inte godtyckliga avgöranden
utan allmänna principer.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Trots den sena timmen kan jag inte
låta stå oemotsagt ett uttalande av min

ärade bänkkamrat herr Karl Johan Olsson,
när han säger att byggandet avflerfamiljshus
inneburit en både önskvärd
och nödvändig utveckling.

Som vi alla känna till har man till
och med byggt flerfamiljshus i mindre
tätorter, där priset på tomtmark och utrymmen
inte nödvändiggjort ett sådant
byggnadssätt. Jag anser för min del att
denna utveckling ur familjesociala synpunkter
är mindre lycklig. Stora hyreskaserner,
som nu blivit mera vanliga
än förr även i mindre tätorter, erbjuda
barnen en föga lämplig uppväxtmiljö. I
det avseendet skapar egnahemsbebyggelsen
avgjort bättre betingelser för ett
sunt familjeliv, och om man vill uppnå
en bestående höjning av utrymmesstandarden
bör man enligt min uppfattning
främja byggandet av en- och tvåfamiljslius.

Jag vill också framhålla vad herr
Niklasson och jag tillåtit oss skriva i en
motion i denna fråga:

»Nedskärningen av byggnadsverksamheten
beträffande bostäder har gått hårdare
ut över landsbygden än särskilt
de stora städerna. Det har hindrat den
nödvändiga upprustningen av landsbygdens
bostadsbestånd och därmed försämrat
möjligheterna att behålla arbetskraften.
För 1948 planerades ett bostadsbyggande
om 35 000 lägenheter på s. k.
kvotorter, dvs. städer och större tätorter,
och 15 000 lägenheter på icke-kvotorter,
dvs. landsbygden och mindre tätorter.

Enligt den 1949 fastställda investeringsbudgeten
skulle 33 000 lägenheter
byggas på kvotorterna och 10 000 lägenheter
på icke-kvotorter. Härvid bör bemärkas
att en rad tidigare kvotorter
överförts till icke kvotbelagda orter, vilket
innebär att bostadsbyggandet på
landsbygden och mindre tätorter i realiteten
beskurits ännu kraftigare. Nedskärningen
uppgår jämfört med planerna
för 1948 till 6 procent för kvotorterna
och 33 procent för landsbygden.
Av bihang 3 till bilaga nr 1 till
statsverkspropositionen framgår att bostadsbyggandet
för 1950 utökas till
35 000 lägenheter i kvotorterna, eller
med 2 000 lägenheter, medan någon ut -

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

147

Ang.

ökning inte skett för icke-kvotorter. Hela
ökningen har således tilldelats kvotorterna,
av vilka Stockholm fått 25 procent,
vilket skapat en betydande irritation
bland mindre lyckligt lottade städer.
»

Det anges ju bero på bostadsbrist,
att man skall tilldela särskilt Stockholm
en så stor byggnadskvot. Men det är då
ganska egendomligt att lägga märke till
att icke mindre än 42 procent av de
människor, som anmält sig vilja ha bostäder
här i rikets huvudstad, inte längre
önska komma i fråga när de få erbjudande
om lägenheter. Det synes som
om den kolossala och mycket omtalade
bostadsbristen här i Stockholm på något
sätt skulle vara ett camouflage, som
jag för min del inte riktigt kan utreda.
Men den nämnda siffran 42 procent lär
vara riktig.

Under hösten 1949 genomfördes vissa
lättnader i denna regleringsverksamhet,
som särskilt för landsbygdens vidkommande
voro angenäma. Sålunda lämnades
ekonomibyggnaderna på landsbygden
utanför regleringen, ett önskemål
som jag tillät mig framhålla redan
i remissdebatten vid 1948 års riksdag.
Men man kunde gott fortsätta på denna
väg genom att helt och hållet slopa
byggnadsregleringen på landsbygden,
både för bostadshus och för ekonomibyggnader.
Bland landsbygdens folk
finns det alltjämt gott om människor,
som kunna litet av varje, och de skulle
kunna åstadkomma rätt mycket nyttigt
arbete när det gäller sådant som bostadsbyggen,
om regleringen vore slopad.
Bostadsbyggandet på landsbygden
bör därför snarast möjligt friges. Detta
framhåller utskottet i sin motivering,
och jag instämmer på det allra livligaste
i utskottets uttalande. För landsbygdens
folk är det också särskilt betungande
med alla ansökningar och all
pappersexercis, som sammanhänga med
regleringarna, och det är för landsbygdens
vidkommande ett verkligt stort intresse
ocli en livlig önskan, att man
skall bli befriad från denna reglering.

.lag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets utlåtande.

fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

Herr ERIKSSON, EINAR: Herr talman!
Jag begärde närmast ordet i anledning
av en deklaration, som gjordes
av utskottets ärade ordförande. Herr
Holmbäck sade, att byggnadsregleringen
varit en mycket viktig och betydelsefull
faktor för stabiiiseringspolitiken, men
att den numera måste betraktas som en
så tung börda, att det var ett alltmänt
önskemål att byggnadsregleringen skulle
upphöra så snabbt som möjligt.

Jag vågar försäkra^herr Holmbäck och
kammarens övriga ärade ledamöter, att
något allmänt önskemål om att få bort
byggnadsregleringen inte finns. De
hundratusentals byggnadsarbetarna här
i landet ha den uppfattningen, som torde
vara alldeles riktig, att byggnadsregleringen
är det bästa som förekommit
på arbetsmarknaden under senare år.
Bygnadsregleringen har nämligen för alla
dessa människor medfört en säsongutjämning,
som man tydligen annars inte
har vågat hoppas på. Själv representerar
jag en yrkesgrupp, som före kriget ansåg
det normalt att vara arbetsledig ungefär
30 procent av året, men denna
grupp har under byggnadsregleringens
tid kunnat notera en arbetslöshet av endast
5 procent. Det är ganska naturligt
att de människor, som haft en sådan
välsignelse av byggnadsregleringen, äro
dödsförskräckta när man nu börjar resonera
om att man möjligen skulle kunna
tänka sig att slopa regleringen som
sådan.

Jag tillhör därför dem, som hoppas
att denna reglering av arbetsmarknaden
— som just har medfört denna säsongutjämnande
effekt — får bli kvar, om
än i modifierad form, som gör att man
kommer ifrån själva detaljreglerandet.
Men något allmänt intresse är det inte,
herr Holmbäck, för att slopa byggnadsregleringen
så snabbt som möjligt, utan
snarare är det en mycket, mycket stor
grupp som har en bestämd motsatt uppfattning.

I övrigt ber jag att få instämma i vad
herrar K. .1. Olsson och Nils A. Larsson
anfört och yrkar, herr talman, bifall till
reservationen.

148

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

Herr NORLING: Herr talman! .lag skall
inte med så många ord upptaga kammarens
tid, men jag kan inte låta stå
oemotsagt vad herr Larsson i sitt anförande
sade om den kommunistiska motionen
i frågan.

Herr Larsson ansåg det orimligt, att
kommunerna skulle få bestämma över
byggnadsverksamheten inom sina respektive
områden. Jag tror att herr Larsson
har missförstått såväl den kommunistiska
motionen som också de riktlinjer,
som riksdagen antog när bostadsprogrammet
fastställdes. Där kräver man
nämligen av kommunerna, att de skola
säkerställa bostadsproduktionen på sådant
sätt att den erhåller en tillräcklig
omfattning. Riksdagen har således redan
beslutat, att kommunerna skola se till
att bostadsproduktionen blir av tillräcklig
omfattning.

I den kommunistiska motionen har
inte heller krävts ett allmänt upphävande
av byggnadsregleringen, utan endast
ett sådant upphävande när det gäller
allmännyttiga byggnadsföretag och den
byggnation, som kommunerna själva
handha. Detta betyder att man skall ta
hänsyn till vad herr Eriksson nyss
nämnde, alltså önskemålet att inte anlita
mera arbetskraft än att byggnadsverksamheten
kan pågå året runt och
således bli kontinuerlig.

Vad beträffar statsrådet Anderssons
yttrande här, att det var brist på arbetskraft
som gjorde att man inte kunde öka
byggnadsverksamheten ytterligare, kan
jag bara påminna om att under åren
1947 och 1948 utbetalades arbetslöshetsunderstöd
med över 13,6 miljoner kronor
till medlemmarna i grov- och fabriksarbetarnas,
elektrikernas, målarnas och
byggnadsträarbetarnas arbetslöshetskassor.
Detta visar, att en mycket stor arbetslöshet
förekom under dessa år. Sammansatta
stats- och andra lagutskottet
säger i sitt utlåtande nr 2 följande om
läget för dagen: »Utskottet vill vidare
erinra om att trots den goda sysselsättningen
viss säsongarbetslöshet alltjämt
råder särskilt inom byggnadsfacket.»

Det måste följaktligen alltjämt finnas
en arbetslöshet inom byggnadsfacket.

Den brist på arbetskraft, som man kan
påvisa, uppkommer just på grund av den
politik regeringen har fört. En mängd
grovarbetare ha ju borttransporterats
från byggnadsverksamheten, och detta
har i sin tur gjort att till exempel många
murare nu sakna hjälp till sina arbeten
och därför antingen inte kunna utföra
arbetena eller få hantlanga åt varandra.
Men denna brist på arbetskraft kan ju
lätt hävas genom att man tillåter nyanställningar
på byggena.

Vad som sagts i debatten kan alltså
inte, herr talman, ändra min inställning
till frågan, utan jag vidhåller mitt redan
framställda yrkande om bifall till
den kommunistiska motionen.

Herr statsrådet ANDERSSON: Med anledning
av vad herr Norling sade om situationen
för byggnadsarbetarna vill
jag erinra om att så låg säsongarbetslöshet
som i år ha vi aldrig tidigare haft i
byggnadsarbetarkårens historia här i
landet. Det har som alla veta aldrig varit
möjligt att vintertid hålla byggnadsarbetarna
hundraprocentigt sysselsatta.
Den kalla årstiden i mellersta och särskilt
norra Sverige gör att detta, trots
stora ansträngningar, inte är möjligt. Jag
vågar knappast räkna med att det någonsin
skall vara möjligt att helt få bort
denna säsongarbetslöshet.

I år har arbetslöshetssiffran den 1/3,
som brukar anföras, kunnat pressas ned
till 10,it procent. Vid motsvarande tidpunkt
förra året var den 13,9 procent,
och normalt har den tidigare varit 30
procent. Säsongutjämningen — som är
ett resultat av det sätt varpå byggnadsregleringen
handhas — har alltså lyckats,
och försök komma till nästa säsong
att göras för att ytterligare pressa
ned arbetslöshetssiffran. Det avgörande
är naturligtvis därvid hur kall vintern
blir.

Under vintern utbetalas understöd till
de arbetslösa genom arbetslöshetsförsäkringen,
och beloppen bli naturligtvis stora.
Man hajar möjligen till inför dessa
siffror och undrar, om det kan vara rimligt
att utbetala sådana arbetslöshets -

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

149

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

understöd, när behovet att bygga är så
stort. Jag skulle inte tro, med hänsyn
till de omständigheter jag pekat på, att
man fullständigt kan komma ifrån detta.

Ett faktum är, att det inte finns några
reserver av arbetskraft, och när man går
igenom de listor över tillgången på olika
slags yrkesarbetare i byggnadsfacket,
som vi ändå ha för varje månad och för
alla orter i landet, ser man att denna arbetskraft
för tillfället är nästan hundraprocentigt
sysselsatt. Därtill kommer, att
den påtagliga bristen på arbetskraft inom
industrien hindrar oss ifrån att nu
omedelbart planera någon ytterligare utvidgning
av investeringarna på byggmadsområdet.
Det är alltså arbetskraftfrågan
och inte materialfrågan, som i
första hand nu motiverar den ganska
stränga regleringen.

Herr OLSSON: Herr talman! .lag begärde
ordet för ett par repliker.

Jag observerade i herr Holmbäcks yttrande
en nyansskillnad i förhållande till
vad som står i utlåtandet. Herr Holmbäck
talar om avskaffande av byggnadsregleringen
i nuvarande form. Det sista
uttalandet förekommer inte på s. 10 i utskottsutlåtandet,
vilket jag noterar.

Herr Holmbäck framhöll, att orsaken
till att han hade anslutit sig till majoritetens
linje var, att det särskilt med tanke
på landsbygden var önskvärt att släppa
en- och tvåfamiljshusen. Jag fattade
emellertid inte hans uttalande så, att han
menade, att man skulle slopa byggnadsregleringen
på detta område endast för
landsbygden, utan även för tätorterna.

Herr B. A. Nilsson har anfört, att på
själva landsbygden borde byggnadsverksamheten
bli fri. Jag vet nu inte, var
herr Nilsson skall dra gränsen mellan
landsbygden och den övriga delen av
landet och hur man skall ordna detta,
men i varje fall anser jag detta vara
otänkbart. Hur vackert och trevligt och
nyttigt det än är med en- och tvåfamiljshus,
är det dock ett faktum, att
om man skulle bygga uteslutande eller
övervägande sådana, skulle det uppstå
nya byggnadsproblem och -frågor, såsom

t. ex. anläggande av gator och ledningar.
På detta område har man varken ur
arbetskrafts- eller materialsynpunkt nu
möjlighet att utföra alla de arbeten som
äro nödvändiga för nybebyggelsen. När
man talar om arbetskraften, bör man
även observera, att en- och tvåfamiljshusen
i regel byggas på sommaren, den
årstid då arbetskraftproblemet är besvärligast,
medan flerfamiljshusen kunna
byggas på vintern, varigenom man
vinner en vis säsongutjämning.

Statsrådet Andersson förklarade gent
emot mina kritiska anmärkningar beträffande
fördelningen av bostadskvoten,
att man nog har försökt hålla sig till
det som varit rättvist. Det är ingen som
betvivlar att detta har varit riktpunkten.
Det är endast i fråga om resultatet, som
jag har varit något kritisk. Och det verkade
faktiskt inte som om statsrådet Andersson
själv vore så oerhört starkt
övertygad om att metoden slagit riktigt
bra ut. Att det tas hänsyn till sådana
faktorer som hushållsbildning, inflyttning
och giftermålsfrekvens, är ju bekant.
Jag är emellertid inte övertygad
om att alla faktorer ha kommit i betraktande
och inte heller om att avvägningen
mellan de olika faktorerna alltid blivit
den riktiga. Detta kanske förklarar,
att det inte alltid blivit ett riktigt utslag.

Herr Herlitz förde in i diskussionen
en sak som inte hör hit, nämligen hans
reservation till konstitutionsutskottets
memorial nr 17. Jag skall inte utförligare
gå in på den frågan, och jag förmodar
att statsrådet av gällande praxis
anser sig förhindrad att gå in på den diskussionen.
Men om jag fattade herr Herlitz
rätt, hade han den invändningen
emot det nuvarande systemet, att det
inte till statsrådsprotokollet finns någon
motivering för att bostadskvoterna ha
fördelats på det sätt som skett.

Det anser jag nu inte vara någon huvudsak.
Det är naturligtvis fullständigt
otänkbart, att man till ett statsrådsprotokoll
skulle kunna motivera, varför den
eller den orten fått den eller den bostadskvoten.
.lag kan över huvud taget
inte tänka mig det. Men att denna fördelning
skulle tillkomma så lösligt som

150

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

herr Herlitz ville förutsätta, det stämmer
i varje fall inte med de iakttagelser, som
jag gjorde under den tid då jag hade
att göra med den centrala byggnadsregleringen.
Då förbereddes dessa konseljärenden
av byggnadsberedningen och på
annat sätt. Men som jag redan antytt
kan ett statsråd omöjligt personligen avgöra
vad som är rätt i det ena eller andra
fallet, när det gäller fördelningen av
en bostadskvot; det är bostadskvoter för
landet på så många orter!

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag begärde
ordet i anledning av herr Einar
Erikssons anförande. Jag delar helt hans
uppfattning, att det är lyckligt att en
säsongutjämning ägt rum beträffande
byggnadsarbetarna. Det är en uppfattning
som är mycket allmän; den återkommer
bland annat i direktiven för
1949 års investeringsutredning. Men jag
tror att samhällets inflytande över byggnadsverksamheten
redan genom kreditgivningen
är så starkt, att en säsongutjämning
kommer att äga rum, även om
byggnadsregleringen skulle falla bort.
Och vi ha ju dessutom att märka, att
knappheten på byggnadsarbetare måste
verka i samma riktning.

Herr Olsson skall jag svara, att utskottet
icke har sagt, att en- och tvåfamiljsbvggnader
skola helt friges, utan det har
sagt att Kungl. Maj:t bör företaga frågan
till omedelbar prövning. I vilken
omfattning frigivandet sedermera kan
ske blir ett resultat av prövningen.

Herr ESKILSSON: Herr talman! Jag
har också begärt ordet i anledning av
herr Einar Erikssons yttrande om att
det missnöje, som det talas om i utskottets
utlåtande och som utskottets ordförande
underströk, icke var så allmänt
och att det i varje fall inte delades av
byggnadsarbetarkåren. Det får väl i alla
fall inte vara en synpunkt som blir avgörande
för byggnadsregleringens bevarande,
huruvida den verkar till fördel
eller nackdel i det av herr Eriksson berörda
avseendet, ty byggnadsregleringen
har ju haft helt andra syften än att verka

utjämnande på arbetstillgången. Herr K.
J. Olsson hade den frågan uppe i sitt
första anförande och vitsordade från sin
erfarenhet, att man ur arbetsmarknadssynpunkt
icke kunde anse, att byggnadsregleringen
varit enbart tillfredsställande.
Byggnadstillstånden komma nämligen
många gånger helt oväntat och vid
en tidpunkt, som inte alls är lämplig
för den som har sökt byggnadstillståndet.

Jag kan inte heller riktigt fatta, att
argumenten för och emot byggnadsregleringens
bevarande stämma med varandra.
När man å ena sidan, som herr Einar
Eriksson, säger att byggnadsregleringen
verkar därhän, att man fått en jämnare
sysselsättning och en god sysselsättning,
och man å andra sidan befarar, att
byggnadsregleringens upphävande skulle
medföra en våldsam ansvällning av
byggnadsverksamheten, kan jag inte förstå,
att de skälen riktigt rimma med varandra.

När man talar om det missnöje med
byggnadsregleringen, som förefinns och
som är allmänt, tänker man naturligtvis
inte i första hand på de omständigheter
som herr Einar Eriksson här anförde,
utan man tänker på det utbredda missnöje
som råder hos allmänheten, hos alla
som vilja göra en liten reparation eller
något sådant. Jag träffade härom dagen
på en familj hemma i min hemsocken,
som ville göra en tillbyggnad till
ett hus för 2 500 kronor, men som inte
får göra det utan att söka byggnadstillstånd
och utan att kontrollanter från
länsarbetsnämnden skola resa den långa
vägen från Linköping till min hemsocken
och kontrollera detta företag. Det är
denna detaljreglering, detta ingrepp i
den enskildes rörelsefrihet, som man reagerar
emot, och det är detta som gör, att
vi från utskottsmajoritetens sida ha vågat
hävda, att missnöjet med byggnadsregleringen
är mycket utbrett hos allmänheten.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det under behandling
varande utlåtandet yrkats 1 :o) att vad

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

151

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o)
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Norling,
att riksdagen skulle, med bifall till utskottets
hemställan i punkterna A och
B, i fråga om punkten C besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
sådan ändring av lagen den 30 juni 1943
(nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete,
som kunde föranledas av bifall
till motionen II: 454.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils, begärde votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 17, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 49;

Nej — 67.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser rörande
mantalsskrivningen för år 1951 i anledning
av folkräkningen den 31 december
1950; samt

nr 19, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 14 juni 1928 (nr
289) angående handel med utsädesvaror,
dels ock en i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 17, angående granskning
av de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hade på
därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under
tiden från och med den 10 januari 1949
till och med den 9 januari 1950 i statsrådet
förda protokoll.

Därjämte hade på därom särskilt gjorda
framställningar till utskottet överlämnats
utdrag av vissa efter den 9 januari
1950 i statsrådet förda protokoll.

Till utskottet hade jämlikt § 57 riksdagsordningen
från andra kammaren remitterats
en av herr Andersson i Dunker
gjord anmälan om anledning till anmärkning
mot chefen för inrikesdepartementet,
statsrådet Mossberg. Anmärkningsanledningen
hade omförmälts i ett
till utskottet tillika överlämnat, av herr
Andersson i Dunker undertecknat skriftligt
anförande och avsåg nämnda departementschefs
tillstyrkan av Kungl.
Maj:ts under nr 31 i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 9 december
1949 antecknade beslut angående ny
indelning av Södermanlands län i borgerliga
kommuner.

Utskottets nu föreliggande memorial
var indelat i två särskilda, med A och
B betecknade punkter.

I punkten A hade utskottet för riksdagen
anmält, att vid den granskning

152 Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ang. försäljningen av Asa säteri i Kronobergs län.

av omförmälda protokoll och protokollsutdrag,
som i överensstämmelse
med grundlagens föreskrift av utskottet
företagits, anledning icke förekommit
att mot någon ledamot av statsrådet tilllämpa
§ 106 regeringsformen.

I punkten B hade utskottet förklarat,
att utskottet däremot vid granskningen
funnit ett under punkten närmare omförmält
ärende vara av beskaffenhet att
böra jämlikt § 107 regeringsformen hos
riksdagen anmälas.

På framställning av herr talmannen
beslöts att memorialet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten A.

Lades till handlingarna.

Punkten B.

Ang. försäljningen av Asa säteri i Kronobergs
län.

Den 11 november 1949 hade Kungl.
Maj:t på hemställan av tillförordnade
chefen för utrikesdepartementet, statsrådet
Quensel, efter gemensam beredning
med bland andra chefen för jordbruksdepartementet,
statsrådet Sträng,
beslutit att genom flyktkapitalbyråns
försorg till domänstyrelsen för en köpeskiling
av 4 500 000 kronor försälja ett
antal fastigheter, tillsammans utgörande
en större egendom, Asa säteri i Kronobergs
län, omfattande bland annat jordbruk
och betydande skogsarealer. Vidare
hade Kungl. Maj:t samma dag på
hemställan av chefen för jordbruksdepartementet
bemyndigat domänstyrelsen
att för kronans räkning inköpa
nämnda egendom; tillika hade Kungl.
Maj:t anbefallt domänstyrelsen att i
samråd med statens lantbruksorganisation
verkställa utredning rörande försäljning
av mark från ifrågavarande
egendom till vissa arrendatorer samt
uppdragit åt domänstyrelsen och skogsstyrelsen
att gemensamt och efter samråd
med skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs
län uppgöra och till Kungl. Maj:t
inkomma med förslag angående upplåtelse
till skogsvårdsstyrelsen av mark

från förevarande egendom för inrättande
av en skogsvårdsgård.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten lämnat en redogörelse för
gällande bestämmelser rörande likvidation
av bland annat tysk egendom i Sverige,
varefter utskottet anfört bland annat
följande:

»Av den lämnade redogörelsen framgår,
att riksdagen givit Kungl. Maj:t
fullmakter till för svenska förhållanden
osedvanliga, långt gående inskridanden
mot bl. a. tysk egendom i Sverige samt
att vårt land genom Washingtonöverenskommelsen
i förhållande till främmande
makter åtagit sig vittgående förpliktelser
rörande likvidering av dylik
egendom. Denna överenskommelse öppnar
dock möjlighet för undantag i speciella
fall från ett dylikt förfarande. I
det nu förevarande inledningsvis berörda
fallet, som utskottet med hänsyn till
de där föreliggande särskilda omständigheterna
ansett sig böra upptaga till
närmare granskning, ha sådana förhållanden
varit för handen, att en likvidation
av egendomen ej varit nödvändig
enligt Washingtonöverenskommelsen
samt måste framstå som särskilt stötande
enligt rådande svensk rättsuppfattning.

När förevarande egendom nu emellertid
försåldes, är även det härvid tilllämpade
förfarandet ägnat att ingiva
betänkligheter. Egendomen försåldes
icke till den högstbjudande. Den av
Kungl. Maj:t godkände köparen, domänstyrelsen,
hade lämnat ett anbud på
4 300 000 kronor, vilket med 450 000
kronor understeg det högsta anbudet på
4 750 000 kronor. Enligt Kungl. Maj:ts
beslut bemyndigades dock domänstyrelsen
att inköpa egendomen för 4 500 000
kronor. Om Kungl. Maj :t på detta sätt
tilldelar viss anbudsgivare ■— i detta fall
staten själv — en förmånsställning genom
att låta denne ändra sitt bud, sedan
övriga anbud föreligga, blir själva
anbudsförfarandet skäligen meningslöst.
Ej mindre anmärkningsvärt är, att det
pris domänstyrelsen skulle betala dock

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

153

Ang. försäljningen av Asa säteri i Kronobergs län.

ej kom i paritet med den högste utan
blott med den näst högste anbudsgivarens
bild. Givetvis kan Kungl. Maj:t, då
anbudsförfarande tillämpas, icke alltid
vara skyldig att som köpare godkänna
den som avger högsta budet. I förevarande
fall förelåg likväl — till skillnad
från ett annat under granskningsåret
förekommande fall ■— intet skäl att
frångå denna regel. Såsom flyktkapitalbyrån
anfört i sitt yttrande företrädde
den högste anbudsgivaren tillika betydelsefulla
näringspolitiska intressen. De
från vissa arrendatorer och skogsvårdsstyrelsen
i länet framförda särskilda
önskemålen hade dessutom på ett tillfredsställande
sätt bort kunna tillgodoses
genom uppställande av särskilda
villkor för köpeavtalet.

På grund av vad sålunda anförts bar
utskottet funnit sig böra besluta anmälan
enligt § 107 regeringsformen mot
statsråden Quensel och Sträng.»

Enligt en vid memorialet avgiven reservation
hade herrar Hallén, Gottfrid
Karlsson, Karl August Johanson, Lindén,
Damström, Georg Pettersson, Norén
och Spångberg samt fru Wallin ej
funnit anledning föreligga för utskottet
att i ärendet göra anmälan till riksdagen
jämlikt § 107 regeringsformen.

Herr statsrålet QUENSEL: Herr talman!
Enligt den av riksdagen godkända
skriftväxlingen mellan svenska regeringen
och Förenta staternas, Frankrikes och
Storbritanniens regeringar har svenska
regeringen bekräftat, att flyktkapitalbyrån
skulle fortsätta att uppdaga, taga
under sin kontroll, likvidera, försälja
eller eljest överlåta tysk egendom. Vederbörlig
hänsyn skulle tagas till intresset
av framtida fred och säkerhet, särskilt
till nödvändigheten att fullständigt
eliminera alla former av tysk kontroll
och tyskt ekonomiskt inflytande. Med
tysk egendom avsågs all egendom, som
direkt eller indirekt ägdes eller kontrollerades
av någon enskild eller juridisk
person av tysk nationalitet inom
Tyskland eller av någon tysk, som repatrieras
till Tyskland, »dock med un -

dantag för personer, vilkas fall förtjäna
särskild behandling».

Konstitutionsutskottet har nu funnit,
att fallet Asa säteri bort hänföras till
undantagen. Det är dock här fråga om
tysk egendom, som direkt äges av en
person av tysk nationalitet inom Tyskland.
Det är visserligen ganska länge
sedan egendomen övergick till tysk ägare,
men enbart denna omständighet kan
ju inte vara avgörande. Den enda omständighet,
som i övrigt skulle särskilja
detta fall från normalfallen, vore väl,
att en dotter till ägaren — ett av hennes
fem barn — genom gifte blivit svensk
medborgare och att dessa makar sedan
åtskilliga år varit bosatta på Asa säteri
och förvaltat egendomen. Det har emellertid
av regeringen icke kunnat anses
föreligga tillräckliga skäl i detta fall för
att medgiva en undantagsställning. Några
garantier för framtiden att egendomen
skulle övergått till att bli svensk
föreligga icke. Det gäller också en av de
mera betydande tyska förmögenhetsplaceringarna
i vårt land, och det har synts
regeringen svårt att försvara ett undantag
från den generella regeln på grund
av en i alla fall ganska oviss förmodan,
att det svenska äktenskapet och vederbörandes
förvaltning av egendomen i
sak skulle likställa den med svensk
egendom.

Beträffande valet av köpare ber jag
att — då denna fråga huvudsakligen
handlagts inom jordbruksdepartementet
— få hänvisa till vad chefen för detta
departement härefter kommer att anföra.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Enligt Washingtonöverenskommelsen
skall vid realiserandet av tysk egendom
vederbörlig hänsyn tagas till bland
annat svenska nationella ekonomiska intressen
samt önskvärdheten av att för
egendomen erhålla högsta möjliga priser.
Förbehållet om att svenska nationella intressen
skola beaktas, måste givetvis anses
innebära rätt för de svenska myndigheterna
att tillämpa de inskränkningar i
rätten att förvärva fast egendom, som

154

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ang. försäljningen av Asa säteri i Kronobergs län.

på grund av föreskrifter i särskild lagstiftning
i allmänhet gälla här i landet.

Vid försäljningen av Asa egendom förelåg
högsta anbudet från Svenska tändsticksaktiebolagets
sida. Huruvida bolaget
med hänsyn härtill skulle tillerkännas
rätt att köpa egendomen fick emellertid
prövas i enlighet med lagen av
den 18 juni 1925 angående förbud i vissa
fall för bolag, förening och stiftelse
att förvärva fast egendom. I omnämnda
lag § 5 angives, att tillstånd får lämnas,
om bolag, förening eller stiftelse på
grund av särskilda omständigheter prövas
böra erhålla rätt till förvärvet. Tändsticksbolaget
hade motiverat sin önskan
att förvärva Asa dels för att fullfölja
sina redan påbörjade aspodlingsförsök
å större areal än den som nu står till
bolagets förfogande och dels för att,
därest försöken slogo väl ut, så småningom
bygga upp leveranser av råvara
till industrien från egendomens aspodlingar.
I och för sig kan det första av
ovannämnda motiv otvivelaktligen anses
utgöra sådant särskilt skäl som enligt
§ 5 förbudslagen kan motivera förvärvstillstånd.
Bolaget har också tidigare erhållit
tillstånd av Kungl. Maj :t att förvärva
fast egendom för sådant ändamål.
I fråga om Asa är emellertid att märka,
att egendomens areal uppenbarligen vida
överstiger vad som erfordras för försöksverksamheten
på aspodlingens område
och att således ett tillstånd för bolaget
att förvärva egendomen i realiteten
skulle inneburit att bolaget erhållit
en mycket avsevärd skogsareal, vilken
skulle användas för att trygga bolagets
råvarubehov. Av förarbetena till 1925 års
lag framgår emellertid, att dispensmöjligheten
i § 5 icke är avsedd att komma
till användning i sådana fall, där fastighelsförvärvet
endast eller väsentligen avser
att skaffa mark för virkesfångst. I
förarbetena till lagen uttryckes detta så,
att »tillstånd borde sålunda icke beviljas,
där fastighetsförvärvet tydligen avsåge
allenast eller väsentligast att skaffa
mark för virkesfångst åt sågverk, utan
det borde kunna angivas något tillämnat
användningssätt för marken som synes
viktigare än dess nyttjande till jordbruks -

ändamål.» Att Asa herrgård icke såldes
till tändsticksbolaget torde sålunda
1''å anses stå i överensstämmelse både med
1925 års lag och med AVashingtonöverenskommelsen.

Även vid prövning av övriga anbud
har Kungl. Maj:t uppenbarligen haft både
full rätt och skyldighet att pröva vilken
av anbudsgivarna som ur allmänna
synpunkter kunde anses lämpligast. Då
Kungl. Maj:t härvid stannat för att domänstyrelsen
ur dessa synpunkter borde
ges företräde, har emellertid samtidigt
också måst beaktas vad i Washingtonöverenskommelsen
sagts om att
vederbörlig hänsyn skulle tagas till önskvärdheten
av att erhålla högsta möjliga
pris. Det pris som tändsticksbolaget bjudit
har uppenbarligen kunnat påverkas
av den speciella användning av marken
som bolaget räknat med och kan därför
knappast anses ge ett tillförlitligt uttryck
för egendomens värde vid normal
användning. Däremot kan den av näst
högsta anbudsgivarna bjudna köpeskillingen
anses ge uttryck för de högsta
pris som vid normal användning kunnat
erhållas för egendomen. Med hänsyn till
detta förefaller det riktigt att detta pris
utagits vid försäljningen.

Herr ANDERSSON, GUSTAV EMIL:
Herr talman! När man går att bedöma
frågan om försäljningen av Asa gård, är
det första, som tilldrar sig uppmärksamheten,
det sätt, på vilket anbuden ingåvos.
Inom allmän affärsverksamhet är
det allmän god sed när det gäller anbudsgivande,
att icke någon av anbudsgivarna
underrättas om vad övriga anbudsgivare
ha lämnat för anbud. I detta
fall blev emellertid domänstyrelsen underrättad
om att tändsticksbolaget hade
bjudit ett betydligt högre pris. Ett sådant
tillvägagångssätt stämplas med all
rätt inom den allmänna affärsverksamheten
som ohederligt, och det är inte
mindre ohederligt för att det sker genom
den första statsmakten.

Jordbruksministern invänder nu, att
tändsticksbolaget visserligen kunde ge
detta högre pris på grund av det sätt,

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

155

Ang. försäljningen av Asa säteri i Kronobergs län.

på vilket det kunde utnyttja marken,
men att det ur allmänna synpunkter vore
mera lämpligt, att domänverket fick
inköpa den. Man måste givetvis ställa sig
verkligt undrande inför ett sådant påstående.
Det är ju en bekant sak, att
tändsticksindustriens råvara —- aspvirket
—• minskas undan för undan mycket
hastigt särskilt inom de län, där tändsticksbolaget
normalt brukar köpa sitt
behov av aspvirke — huvudsakligen de
småländska länen.

Tändsticksindustrien kan uppenbarligen
ur nationella synpunkter såväl som
ur allmännyttans väl jämföras med vilken
annan industri som helst, och om
man skall se saken ur den synpunkt, som
anlades av statsrådet när han här yttrade,
att det var lämpligast ur allmännyttans
synpunkt att domänverket köpte
egendomen, undrar jag, om domänverket
kan utnyttja denna mark och denna
skog på ett ur allmännyttans synpunkt
värdefullare sätt än tändsticksbolaget
skulle göra. Och om där finns mera mark
än som lämpligen kan för framtiden utnyttjas
såsom odlingsmark för aspplantering
och den övriga skogsmarken därför
skulle utnyttjas för bolagets eget behov
i övrigt, så kan inte heller det anses
vara någonting orätt.

Det är ju inget självändamål, att tändsticksbolaget
kan tillgodose en viss del
av sitt virkesbehov från egen mark, ty
det blir ju precis samma förhållande som
när domänverket tillgodoser sitt behov
av råvara för sina industrier och annat
från sina egna marker. Det blir inte ett
dugg mer allmännyttigt, därför att det
är domänverket som äger marken. Avkastningen
av statens skogar är ju för
övrigt inte så lysande, att man kan tala
om att det speciellt ur allmännyttans
synpunkt är så bra att staten köper mycket
skogar. Deras avkastning är ju i
stället jämförelsevis liten.

Beträffande möjligheten att utnyttja
Asa på ett ur andra synpunkter lämpligt
sätt, nämligen att försälja arrendegårdar
till arrendatorerna eller att där
anlägga en skogsvårdsgård, har ju tändsticksbolaget
förklarat sig villigt att ställa
all den mark till förfogande, som be -

hövs därför, och att sälja gårdarna till
arrendatorerna.

Ur synpunkten att för den tyskägda
egendomen få fram högsta möjliga pris
hade det väl också varit riktigt, att det
högsta anbudet hade antagits. Det var
ju här frågan om att få så mycket pengar
som möjligt till dem, som skola ha del
av denna hjälp.

Från dessa synpunkter, dels vanlig affärsmoral
och dels allmännyttan av Asa
egendom, kan man tryggt påstå, att om
det högsta anbudet hade antagits i vanlig
ordning utan några underhandsmeddelanden
till en viss spekulant att ge
högre anbud, hade detta varit riktigt
handlat, och Asa herrgårds jord och
skogsmarker hade med säkerhet kommit
till en ur allmännyttans och affärsnyttans
synpunkt bättre användning än
nu.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag har begärt ordet på nytt redan nu
därför att kammaren kanske av herr
Anderssons anförande kunde få den
uppfattningen, att denna affär har förts
på ett sätt som den inte har.

Det är nämligen så, att domänverket
har avgivit ett bud, och sedan har helt
enkelt Kungl. Maj:t dekreterat, att domänverket
skall köpa egendomen till ett
högre pris. Domänverket har således inte
givits några möjligheter att vid sidan
av de andra höja sitt anbud och har
icke heller gjorts underkunnigt om andra
bud, så att det ställts i någon speciellt
gynnsam situation.

När Kungl. Maj:t här hade att pröva
buden och med hänsyn till 1925 års
förbudslag kom till den slutsatsen, att
tändsticksbolaget icke var en köpare,
som om man ville respektera förbudslagens
anda och mening kunde komma
i fråga, så fick man välja bland de övriga
anbudsgivarna, och då ansåg Kungl.
Maj:t, att domänverket representerade
kronans och det allmännas intresse på
bättre sätt än någon av de andra anbudsgivarna.
För att man emellertid
skulle kunna stå till svars även gentemot
de tyska intressena, resolverades och de -

156 Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ang. försäljningen av Asa säteri i Kronobergs län.

kreterades det helt enkelt, att domänverket
fick köpa egendomen för ett pris,
som motsvarade den näst högsta anbudsgivarens.

Det är enligt vad jag förstår ostridigt,
att det ligger i Kungl. Maj:ts hand att
bedöma, huruvida dispensregeln i 1925
ars förbudslagstiftning skall tillämpas i
ett fall som detta eller icke. Om herr Andersson
läser förbudslagen, tror jag att
han kommer att förstå regeringens ståndpunkt
och beslut. Det hade faktiskt inte
stått i överensstämmelse med förbudslagens
anda och mening att ge ett bolag
möjlighet att köpa den jord och framför
allt den skogsmark, som Asa herrgård
innehar.

Det kan sägas, att bolaget har behov
av att förstärka sin råvarubas. Men
onekligen är det så, att marken alltjämt
ligger där den ligger och att den måste
utnyttjas. Bolagets möjligheter att skaffa
råvara äro beroende av om prissättningen
på asptimmer blir så attraktiv,
att skogsägare och jordbrukare i trakten
ha något intresse av att ta ut asptimmer
till råvaruleveranser åt bolaget. En
popularisering av aspodlingen kan ju bli
ett resultat av den försöksverksamhet,
som bolaget nu bedriver på mark, som
det fått efter tillstånd av Kungl. Maj:t,
och denna försöksverksamhet kan väl
också få tjäna som undervisningsmaterial
för de jordbrukare i trakten, som
vilja slå sig på aspodling.

Jag vill således med detta ha sagt, att
frågan om tillgodoseende av bolagets behov
av råvaror varken står eller faller
med att bolaget rår om Asa herrgård.
Vad det här gäller är att odlingen blir
ekonomiskt lönande och att den populariseras,
så att de jordbrukare, som äga
för aspodling lämplig mark, bli intresserade
för denna odling och sålunda kunna
svara för råvaruleveranser till bolaget.

Herr ANDERSSON, GUSTAV EMIL
(kort genmäle): Herr talman! Om det,
som jag mycket väl vet, förhöll sig så,
att regeringen gav domänstyrelsen i uppdrag
att höja sitt pris, så spelar det i sak
inte så stor roll, om det är en order eller

ett meddelande till domänstyrelsen att
höja anbudet.

Det står givetvis regeringen fritt att
som den vill bedöma hur förbudslagen
för bolag att köpa skog skall tillämpas,
men det står också svenska folket fritt
att bedöma, om tolkningen är ur allmännyttans
synpunkt den riktigaste. Och det
är här som konstitutionsutskottets majoritet
har den uppfattningen, att vad som
skedde icke var ur allmännyttans synpunkt
det lämpligaste.

Herr statsrådets resonemang om att
det är en prissättningsfråga, huruvida
tändsticksbolaget kan få köpa asp eller
icke, bottnar väl i första hand i den frågan,
om det finns asp att köpa, innan
man kan tala om prissättning. En mycket
stor del av det småländska skogsområdet
är inte alls lämpat för aspvurkeproduktion
därför att röta mycket tidigt
uppträder, och det är mycket små områden
på vilka det växer verkligt frisk
asp. Jag känner mycket väl till att detta
är fallet inte minst i Jönköpings län,
och det är likadant i Kronobergs län.
Därför behöva de områden som finnas
mycket väl tillvaratagas. Nu gäller frågan
endast, om domänstyrelsen kommer att
sörja för att det på denna mark kommer
att växa upp lika mycket asp som om
bolaget haft marken. Det tror i varje fall
inte jag.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr Gustav
Emil Andersson har i sina inlägg starkt
pläderat för att tändsticksbolaget borde
få köpa Asa säteri; om det högsta anbudet
hade antagits, hade det varit riktigt
handlat, sade herr Andersson.

Nyss visade herr Sträng i sitt första
anförande, att det både av 1925 års förbudslags
ordalydelse och av motiven till
lagen är fastslaget, att ett bolag inte bör
få köpa mark för att därmed skaffa sig
virkesfångst. På det sättet har denna lag
tillämpats av jordbruksminister Bo von
Stockenström, efter honom av mig, därefter
av herr Pehrsson-Bramstorp, sedan
återigen av mig och nu av statsrådet
Sträng.

.lag tillåter mig här att ställa den frå -

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18. 157

Ang. försäljningen av Asa säteri i Kronobergs län.

gan till herr Andersson: Förhåller det
sig alltså så, att bondeförbundet lämnar
den grund, varpå denna förbudslag vilar,
och går emot den praxis, som vi
från skilda håll ha tillämpat under den
gångna tiden? Är det alltså så, att bondeförbundet
numera vill gå in för att bolag
skola trots lagen få köpa mark för
virkesfångst?

Det skulle vara intressant att få svar
på den frågan.

Herr ANDERSSON, GUSTAF EMIL
(kort genmäle): Herr talman! Jag vill
bara säga att jag talar i denna fråga inte
å bondeförbundets vägnar utan som ledamot
av konstitutionsutskottet.

Sedan vill jag erinra finansministern
om att det har förekommit, att bolag ha
köpt skog även under de senare åren,
men det har varit fråga om specialfall,
där det gällt en speciell industri som
behövt ett särskilt virkessortiment. Förhållandet
var här ett annat, och bolaget
var i det fallet inte jämförbart med
andra bolag. Men förbudet har i alla fall
inte alltid tillämpats fullständigt strikt.

Herr statsrådet SKÖLD: Jag kan försäkra
att det har inte tillåtits bolag att
köpa skogbärande mark annat än i överensstämmelse
med de särskilda regler,
som finnas angivna i lagen.

Vidare vill jag påpeka, att om ett tändsticksbolag
behöver ha mark för virkesfångst
av asp, så skall väl ett sågverksbolag
få lov att köpa mark för virkesfångst
av gran och tall o. s. v. Kan man
göra någon skillnad på det sätt, som herr
Andersson bär vill?

Herr HERLITZ: Herr talman! Det är
inte min mening att blanda mig in i
debatten om vem som skulle få köpa Asa
herrgård, denna fråga som redan givit
anledning till fyra anföranden från statsrådsbänken.
Som kammaren bär iakttagit
av detta memorial är det två synpunkter,
som konstitutionsutskottet har
anlagt på denna fråga. Den ena syn -

punkten har utvecklats av herr Andersson,
och den andra är den, att utskottet
har ansett, att över huvud taget ingen
likvidation av denna egendom borde
ägt rum.

Man har frågat sig, varför konstitutionsutskottet
har gripit in i just detta
enstaka fall. Ja, därom får jag göra den
bekännelsen, att det är här som i många
andra fall: konstitutionsutskottet har
svårt att skaffa sig en sådan överblick
att det vågar säga, om det finns andra
fall, som ligga på samma linje, och om
de fall, som ha kommit under vår uppmärksamhet,
äro de som äro mest värda
att läggas fram för kamrarna. Vi kunna
inte åtaga oss att fälla något sådant omdöme,
då vi nu lägga fram detta fall,
som har synts oss ur flera synpunkter
anmärkningsvärt.

Låt mig betona vad frågan, huruvida
en försäljning skulle äga rum eller icke,
egentligen gäller.

Det är ju inte fråga om att den kontrollag,
som vi ha, i och för sig påkallar
någon likvidation av tysk egendom.
Den skapar en möjlighet att handla,
men den ålägger oss ju inte någon
skyldighet. Något skäl för en likvidation
ligger icke heller i vad reservanterna
i konstitutionsutskottet ha antytt
om att likvidationen skulle vara önskvärd
för att vi därigenom skulle få litet
mera tillgångar att fördela på våra nödlidande
svenska borgenärer gentemot
Tyskland. Det kan vara synd om dessa
borgenärer, men det kan inte vara tal om
att detta önskemål att skaffa pengar åt
dem skulle vara skäl nog för ett sådant
ingripande som här bär skett. Det har
inte heller från statsrådsbänken antytts
någon som helst anslutning till den tankegången.

Nej, saken gäller bär huruvida den
överenskommelse med segrarmakterna,
som vi tvingades ingå 1945 i det dåvarande
läget, verkligen tvingar oss att
likvidera denna egendom och ställa köpeskillingen
till förfogande för våra
svenska borgenärer. Därom ha vi i utskottet
så gott vi kunnat försökt bilda
oss en föreställning genom att studera
överenskommelsen. Den är föga precist

158 Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ang. försäljningen av Asa säteri i Kronobergs län.

utformad, och för en utomstående är det
litet svårt att få ett grepp om den. Men
de citat ur denna överenskommelse, som
återfinnas i konstitutionsutskottets memorial
på s. 9, tyckas oss peka på att
regeringen i denna överenskommelse i
det nu föreliggande fallet hade goda
grunder för att icke gå till en likvidation.

Jag vill särskilt peka på det förhållandet
att överenskommelsen ju direkt gav
möjlighet för Kungl. Maj:t att göra undantag
för personer, vilkas fall »förtjänade
särskild behandling». Vi ha nu i
konstitutionsutskottet tyckt, att det var
någonting särdeles med denna egendom,
som i varje fall redan före det första
världskriget kommit i en tysk ägares
händer och som sedan under i det närmaste
20 år hade brukats av en svensk
man, måg till ägaren.

Skälet till att vi nu mena, att man här
skulle gjort sitt yttersta vid begagnandet
av de möjligheter till undantag från
likvidationsförfarandet, som Washingtonöverenskommelsen
erbjuder, är naturligtvis
— det måste vi ju allesammans
vara överens om —- att det som vi ha
tvungits att göra gentemot tyska ägare
i landet är någonting, som — i varje fall
i ett sådant extremt fall som det här
föreliggande — måste kännas som mycket
stötande för svensk rättsuppfattning.

Vad det gäller är helt enkelt att avhända
en ägare hans egendom. Vad får
han i likvid? Jo, han får i likvid utsikten
att vid en realisation, som på ett eller
annat sätt antages äga rum genom
segrarmakternas försorg, få någon liten
del av de medel, som stå till förfogande.
Jag tror att alla initierade räkna med
att det blir ytterst obetydliga belopp.
Det gäller sålunda helt enkelt att fråntaga
utlänningar deras egendom mot en
i varje fall ytterst oviss ersättning. Det
är sådant som vi inte vilja göra gentemot
svenska medborgare, och man har
sedan gammalt här i landet hållit rätt
styvt på att man bör vara försiktig vid
en sådan behandling också av utlänningar.

Jag får kanske i detta sammanhang erinra
om att vi ha haft anledning i andra

sammanhang att begrunda sådana här
spörsmål. Det har funnits stater, där det
förekommit svensk egendom och där
man har funnit sig föranlåten till allsköns
konfiskationsåtgärder och vad det
nu eljest har hetat. Svensk egendom har
sålunda konfiskerats. Vi ha varit ganska
upprörda däröver och protesterat däremot.
Men vi komma genom det förfarande,
som vi bär ha tvungits till av omständigheterna
och som vi naturligtvis
i stort sett ha att acceptera — det är
ingenting att göra åt den saken — i ett
tråkigt läge, som manar till försiktighet
i de gränsfall, där vi ännu kunna ha någon
handlingsfrihet.

Låt mig belysa saken genom ett citat
ur Neue Ziircher Zeitung, en tidning som
vi ju äro vana att åberopa här i kammaren
som uttryck för en måttfull opinion.
Den säger följande om vår situation:
»Det saknar inte en viss tragikomik att
de allierade och neutrala, såsom Sverige,
vilka utan hänsyn till folkrätten tagit
i beslag privat egendom i utlandet,
nu bli slagna av de kommunistiska regeringarna
med sina egna argument. I
Ungern och i Kina ha de allierades privategendom
och också svenska medborgares
blivit tagna i beslag, och vederbörande
staters advokater ge nu med sina
plaidoyéer mot detta brott mot de
mänskliga rättigheterna de bästa argumenten
för ett tyskt försvar gentemot
Sverige.» Jag ber, herr talman, att detta
icke måtte uppfattas såsom om jag ställde
mig bakom vad som här citerats. Jag
ville bara ge en liten antydan om hur
saken kan te sig utåt.

Jag tror över huvud taget, herr talman,
att vi ha anledning i detta land att besinna
konsekvenserna av hela den likvidationspolitik,
som grundades 1945.
Man kan inte undgå att tänka på med vilka
ögon man ser på detta förfarande på
det håll, där man träffats av det. För
min del måste jag bekänna, att jag ser
det som något olustigt, att just i det ögonblick,
då man väntar att Tyskland åter
efter en tid av politisk inaktivitet skall
träda fram på vädjobanan och erkännas
såsom en europeisk stat, så gå vi, exempelvis
genom arrangemanget med »tysk -

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

159

Ang. försäljningen av Asa säteri i Kronobergs län.

medlen», till en klarering av våra mellanhavanden,
vid vilken tyskarna inte
på något vis äro en förhandlande part,
utan där avgörandena rörande Tysklands
och dess medborgares rätt träffas
dem helt oåtsporda.

Detta har varit, herr talman, de synpunkter,
som gjort att jag för min del
deltagit i denna anmärkning.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag skall be att få säga några ord med
anledning av herr Herlitz’ yttrande, så
mycket hellre som jag nog har ett större
reellt ansvar för denna fråga än min
kollega statsrådet Quensel.

Herr Herlitz förklarade, tror jag, inte
mindre än tre gånger i sitt yttrande,
att Sverige hade tvungits att ingå Washingtonavtalet
med de allierade. Det var
ingalunda fallet. De utövade inte något
tvång på oss, utan vi ingingo avtalet efter
vägande av de fördelar och olägenheter,
som voro förenade med det.

Jag vill också strax säga, att Sverige
hade redan före Washingtonavtalet biträtt
de allmänna riktlinjer angående
eliminering av tyskt ekonomiskt inflytande
i främmande länder, som de allierade
hade uppställt och som för dem
voro ett av deras krigsmål.

Jag skall alltså för min del be att få
helt ta avstånd från den politiska uppfattning,
som herr Herlitz gav uttryck
för då han framställde detta såsom ett
övergrepp närmast från de allierades
sida: de hade velat tvinga oss att deltaga
i deras ansträngningar att eliminera
det tyska inflytandet, som de ansågo
hade en stor del i de händelser, som
ledde till världskrigets utbrott.

Herr Herlitz erkände emellertid, att
Washingtonavtalet är bindande för oss.
Han tolkade det emellertid på det sättet
att i detta fall skulle en egendom av
denna art inte ha likviderats. Vi voro
inte skyldiga till det.

Utskottet säger i sitt memorial, att
någon skyldighet till likvidation inte
kan härledas ur Sveriges utfästelse att
taga hänsyn till »nödvändigheten att

fullständigt eliminera alla former av
tysk kontroll och ekonomiskt inflytande».

■lag frågar då: Hur kan herr Herlitz
eller utskottet utan vidare påstå, att
Washingtonavtalet icke innebär en
skyldighet för oss att eliminera detta
tyska inflytande i Sverige? Det är bara
ett löst påstående, som inte har ringaste
sannolikhet för sig, när herr Herlitz tolkar
avtalet på detta sätt. Vidare kommer
han fram till att den undantagsbestämmelse,
som finns i avtalet och som
säger, att undantag kan göras för personer,
vilkas fall förtjäna särskild hänsyn,
skulle passa in just på det fall som här
är aktuellt.

Jag må säga att det är en mycket besynnerlig
uppfattning som herr Herlitz
har om hela detta problemkomplex, när
han menar, att de svenska statsmakterna
med all rätt och i överensstämmelse
med avtalet kunna likvidera all möjlig
tysk egendom, exempelvis aktier i industriföretag
och kapital som står på
bank, men när de kommo fram till en
fastighet, värd omkring fem miljoner,
som ägts av rustningsmagnaten Stinnes,
då skulle de stanna och säga: »Det här
få vi inte förgripa oss på! Denna Stinnesfamiljens
enskilda äganderätt får
svenska staten inte under några förhållanden
röra vid!»

Tror herr Herlitz, att våra medparter
i överenskommelsen i Amerika, England
och Frankrike verkligen godkänt en sådan
avtalstolkning, att det var den sortens
personer, som vi skulle ta särskild
hänsyn till och undantaga från likvidationsförfarandet?
Det är väl alldeles
tvärtom. Det var väl just sådana personer
man från allierat håll ville framför
allt komma åt, när det gällde att eliminera
deras inflytande i främmande länder.

Det heter i utskottets memorial såsom
ett argument för att detta undantagsfall
just passade på den Stinnesska fastigheten,
att denna fastighet »trots ägarens
nationalitet i realiteten hör närmare
samman med Sverige än med den ifrågavarande
staten».

Jag skall bo att få lämna några upp -

160 Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ang. försäljningen av Asa säteri i Kronobergs län.

lysningar, som flyktkapitalbyrån har givit
angående uppgifter, som den nuvarande
ägarinnan, Hugo Stinnes’ änka
Cläre Stinnes, själv har lämnat i detta
ärende: »Cläre Stinnes har uppgivit, att
hon icke vore den verkliga ägaren till
säteriet, att den reella och ekonomiska
äganderätten från henne år 1926 övergått
på ett bolag i U. S. A., Hugo Stinnes
Corporation, genom att till detta bolag
då överlämnats en inteckning å säteriet
å 2 200 000 kronor, vilket belopp överstigit
fastighetsvärdet, att orsaken till
att försäljningen av säteriet på vanligt
sätt icke skett varit den svenska lagstiftningen
om utlännings förvärv av
fast egendomen samt att Cläre Stinnes
broder, Egmundo Wagenknecht, vilken
icke varit tysk medborgare och numera
vore avliden, år 1933 köpt säteriet av
det amerikanska bolaget genom att förvärva
inteckningen.»

Nu har med allt fog flyktkapitalbyrån
underkänt dessa äganderättsanspråk från
andra släktingar i familjen Stinnes och
sagt, att eftersom icke enligt svensk lag
äganderätten övergått till någon annan,
är det fortfarande Cläre Stinnes, som har
äganderätten. Utskottets uttalande om att
egendomen i realiteten hör närmare samman
med Sverige än med Tyskland, kommer
härigenom i en säregen belysning.
Nog är det, för att använda herr Herlitz’
eget uttryck, någonting »särdeles» med
denna fastighet, men inte är det något
sådant, som bör hindra de svenska statsmakterna
från att inbegripa den i likvidationen.

Av vad jag här sagt framgår också, att
jag finner det fullkomligt opåkallat när
herr Herlitz vill göra gällande, att detta
fall har varit »stötande för svensk rättsuppfattning».
Och han går vidare och
säger, att över huvud taget är hela denna
likvidation — på nytt använde han
uttrycket att vi tvingats till den — stötande
för svensk rättsuppfattning genom
att vi ta ifrån här boende utländska
medborgare deras egendom.

Han fullföljer sedan en tankegång, som
utvecklades av andra talare från hans
parti för några veckor sedan i denna
kammare, att det som här skett var lik -

ställt med de konfiskationer, som försiggå
i en del östeuropeiska länder, där
staterna lägga sig till med utlänningars
egendom utan betalning. Herr Herlitz,
som dock har sysslat med detta ärende
i konstitutionsutskottet, är alltså så litet
inne i hela denna mekanism, att han tror
att det här är en konfiskation. Våra
rättsägare ha ju motfordringar i Tyskland.
Om nu tyska staten och tyska folket
göra ekonomisk bankrutt på grund
av kriget och inte kunna uppfylla sina
ekonomiska förpliktelser mot oss och vi
då försöka få en del av dessa förpliktelser
uppfyllda genom clearingen och genom
dessa likvidationer, är det detsamma
som en konfiskation? Jag tillägger,
att det ju framgår av utskottets utlåtande,
att svenska staten här betalar 4,5 miljoner
kronor. Är det den sortens konfiskation
som sker i de länder, som herr
Herlitz nyss talade om? Behandlades utlänningarna
på det sättet i dessa länder,
skulle det inte alls finnas någon sådan
anledning till kritik mot dem som det
nu finnes. Dessa länder konfiskera nämligen
utan ersättning. Här betalas däremot
i själva verket en ersättning, och
ur denna ersättning söka sedan våra
fordringsägare få betalt för en del av
sina fordringar — de stå ju ändå utan
täckning för en god del av dem på grund
av Tysklands bankrutt.

Jag vill slutligen beträffande den andra
anmärkningen i detta ärende, den som
gäller anbudsförfarandet -— detta har ju
redan berörts av jordbruksministern och
finansministern — bara tillägga, att nog
är det en smula besynnerligt, att herrarna
i de borgerliga partierna här ha anmärkt
mot att priset blev för lågt och
sagt, att vi borde ha tagit det högsta anbudet,
medan de för ett par veckor sedan
förklarade, att anbudet rörande tyskgruvorna
var för högt. Jag minns inte
med säkerhet hur herr Herlitz röstade
i den frågan, men han brukar ju även
efter sina eskapader i den högre rättssfären
komma ned på fotterna och hamna
hos sitt parti. Jag gissar därför, att
herr Herlitz den gången röstade för att
regeringen borde ha avgivit ett lägre anbud
på tyskgruvorna än regeringen hade

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

161

Ang. försäljningen av Asa säteri i Kronobergs län.

givit. Men någon konsekvens bör det väl
ändå vara även när konstitutionsutskottet
gör sina dechargeanmärkningar!

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! Det kan inte lalla mig in att
uppta kammarens tid någon liingre
stund vid den sena timme, då vi ha fått
detta ärende till behandling. Det kan
inte heller vara så mycket att tillägga
för oss reservanter utöver det svar som
regeringen har givit på den anmärkning,
som riktats mot den av halva antalet
ledamöter i konstitutionsutskottet
— vi reservanter äro ju lika många som
de ledamöter som stå bakom anmärkningen,
och det är alltså med lottens
hjälp anmärkningen blivit en anmärkning
av utskottet, men därom skall jag
inte vidare göra några utläggningar. När
man i ett utskott är i det läget, att det
står lika många ledamöter på vardera
sidan, måste det ju på något sätt, även
om det skall ske med lottens hjälp, avgöras
vilket beslut som skall bli utskottets.

Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten
på att under debatten i utskottet
om denna sak var det egentligen den materiella
sidan av saken som diskuterades.
Den formella sidan, som den primära
anmärkningen nu gäller, var det
mindre debatt om i utskottet, och den
fick inte en sådan framskjuten plats som
den sedan har fått.

Herr Herlitz och hans kolleger inom
utskottsmajoriteten säga bland annat, att
det måste anses stötande för rättskänslan,
att en sådan försäljning som denna
har skett. Han framhåller också, att denna
överenskommelse har påtvingats oss.
Hans excellens herr utrikesministern har
ju gett mycket klara besked om hur det
förhåller sig med den saken, överenskommelsen
har på sin tid varit förelagd
riksdagen, och riksdagen har således varit
med om att godkänna den. Jag kan
inte erinra mig, att det då gjordes gällande,
att man hade tvingat på oss denna
överenskommelse. Om annan tysk
egendom av denna natur enligt överenskommelsen
skulle omhändertas av flyktil
Första hammarens protokoll WHO. Nr 18.

kapitalbyrån för att av den användas i
det syfte, som excellensen Undén nyss
talade om — för att låta svenska fordringsägare
få någon del av sina fordringar
täckta — varför skulle man då,
fråga vi reservanter, hejda sig inför likvidationen
av just denna egendom, som
ju ägdes av den stora rustningskoncernen
Stinnes? Det är väl snarare tvärtom
så, att det skulle verka stötande för den
allmänna rättskänslan, om man skulle
ha stannat inför den och inte tagit med
den.

Jag skulle också vilja säga några ord
till herr Andersson. I utskottets memorial
hävdas, att man skulle ha tagit det
högsta anbudet. Utskottsmajoriteten tar
inte hänsyn till det förhållandet — vilket
med skärpa har anförts från regeringsbänken
— att vi ha en lag om förbud
för bolag att i vissa fall förvärva
fast egendom. Och det måste väl ändå
vara regeringens skyldighet att ta hänsyn
till denna lags bestämmelser, när
den hade att överväga, huruvida Tändsticksbolaget
skulle få bli köpare eller
inte. Sedan finansministern lämnat uppgift
om den praxis, som olika jordbruksministrar
under en lång följd av år ha
tillämpat vid tolkningen av lagens bestämmelser,
tycker jag, att det knappast
kan vara möjligt att vidare driva den
mening som herr Andersson med sådan
skärpa gjorde sig till tolk för.

Sedan klandrade herr Andersson anbudsförfarandet,
och han använde mycket
starka uttryck i sin förkastelsedom
över detta. Men sedan statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet lämnat
upplysning om det verkliga förfaringssättet
i det här fallet, tycker jag
inte, att herr Anderssons resonemang
håller.

Vi som reserverat oss — halva antalet
utskottsledamöter — ha inte ansett, att
det ärende, som här är under diskussion,
har handlagts på ett sådant sätt,
att det finns anledning att framställa
någon anmärkning mot regeringen.

Herr LINDÉN: Herr talman! Jag skall
endast göra mig skyldig till några få

162

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Ang. försäljningen av Asa säteri i Kronobergs län.

ord i denna fråga, men jag vill gärna
verifiera vad herr Gottfrid Karlsson redan
har antytt, nämligen att behandlingen
i utskottet följde ungefär samma
program som ärendets behandling här i
natt. Man började således med prisfrågan
och gjorde den till huvudfråga, men
gled småningom över på rättsfrågan.
Det har ju också klart uttryckts här av
bl. a. herr Herlitz, att vad saken gäller
är just, huruvida en överenskommelse
med segrarmakterna — såsom herr Herlitz
uttryckte saken — ställer oss i ett
tvångsläge eller inte.

Nu ber jag kammarens ledamöter om
tillgift för att jag läser innantill i utskottsmajoritetens
yttrande. Där lämnas
en redogörelse för gällande regler, för
Washingtonöverenskommelsen o. s. v.,
och så konstaterar utskottet: »Av den
lämnade redogörelsen framgår, att riksdagen
givit Kungl. Maj:t fullmakter till
för svenska förhållanden osedvanliga,
långt gående inskridanden mot bl. a.
tysk egendom i Sverige samt att vårt
land genom Washingtonöverenskommelsen
i förhållande till främmande makter
åtagit sig vittgående förpliktelser rörande
likvidering av dylik egendom.» Men
utskottet konstaterar samtidigt, att Washingtonöverenskommelsen
gav »Kungl.
Maj:t full frihet att pröva, huruvida en
sådan särskild behandling, varom överenskommelsen
talar, i detta fall bort
komma till användning». Strax dessförinnan,
men i sammanhanget, skriver utskottet:
»Denna överenskommelse» —
således Washingtonöverenskommelsen
— »öppnar dock möjlighet för undantag
i speciella fall från ett dylikt förfarande.
»

Jag skall inte fördjupa mig i själva
rättsfrågan — den har tillräckligt belysts
från regeringsbänken — men jag
har fäst mig vid att utskottet anser det
förhållandet, att Kungl. Maj:t inte har
medgivit ett undantag, räcka som grund
att bygga en konstitutionell anmärkning
på. I verkligheten är det ju då så, att utskottet
kräver, att detta undantag skulle
ha gjorts, och eftersom Kungl. Maj:t inte
velat vara med om detta, finner utskottet
tillräcklig anledning till klander. Jag

har fäst mig vid detta såsom anmärkningsvärt.

Jag bär vidare gjort den reflexionen

- med rätt eller orätt — när det gäller
själva anmärkningsförfarandet, att man
har riktat anmärkning mot statsrådet
Quensel för att han har velat försälja
den ifrågavarande egendomen. Där kommer
rättsfrågan in, och jag kan möjligen
förstå, att man kan diskutera den. Men
sedan riktar man anmärkning också mot
statsrådet Sträng för att han köpte egendomen
och för att han köpte den för billigt.
Om ur rättsfrågesynpunkt en anmärkning
gentemot statsrådet Quensel
skulle vara skälig, så har jag dock litet
svårt att förstå, hur statsrådet Sträng
kan bli föremål för en anmärkning för
att han inte har gjort av med tillräckligt
mycket pengar! Han har ju tillvaratagit
rikets sannskyldiga nytta genom att spara
pengar.

Sedan är det en liten detalj, som jag
tycker har en viss betydelse i sammanhanget.
1 gällande kontrollföreskrifter
sägs det bl. a., att egendomen skall komma
till en »ändamålsenlig och ur allmän
synpunkt lämplig användning». Det har
nu diskuterats möjligheten att över huvud
taget kunna försälja egendomen till
bolag. Jag vill i det sammanhanget påpeka,
att representanterna för Aneboda,
Asa och Berg — vilka kommuner skola
sammanslås till en storkommun — i motiveringen
för sin önskan att få köpa
egendomen avgåvo ett omdöme, som föreligger
i en version i en promemoria
inom utskottet och i en annan version
i det tryckta memorial, som utdelats i
kammaren. 1 promemorian heter det såsom
ett uttryck för den blivande storkommunens
mening: »Enär Asa säteri
omfattade cirka Va av Asa kommun samt
den centralaste och bästa delen av kommunen
och ägaren till säteriet icke tilllåtit
någon ny bebyggelse utan lagt ut
torp- och arrendegårdar, med följd att
socknen de sista årtiondena hastigt avfolkats
med verkningar för såväl den enskilde
som kommunen, som äro så iögonenfallande,
att de knappast behöva diskuteras,
anser den blivande storkommunen
Lamhult (vari kommunerna Anebo -

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

163

Ang. försäljningen av Asa säteri i Kronobergs lan.

da, Asa och Berg skulle ingå) det enda
riktiga att få bort detta missförhållande
vara att kommunen inköper säteriet...»

Jag har velat få även detta till kammarens
protokoll. Här ha dock kommunala
representanter på orten ansett sig kunna
betyga, att det förekommer missförhållanden,
»som äro så iögonenfallande,
att de knappast behöva diskuteras».
Under sådana förhållanden har det åtminstone
för mig varit ytterst svårt att
delta i eu anmärkning emot det statsråd,
som låter det allmänna förvärva denna
egendom.

.lag skall inte på något sätt, herr talman,
förlänga debatten ytterligare. Jag
har bara — utöver vad som redan har
blivit sagt från annat håll — velat föra
de detaljer, för vilka jag nu har redogjort,
till kammarens protokoll.

Herr HERL1TZ: Herr talman! Det är
ju litet sent på natten, och vi äro väl
trötta litet var. Hans excellens herr utrikesministern
anmärkte med fog på att
jag hade använt samma uttryck tre gånger
och att jag också hade råkat begagna
något ord, som kunde uppfattas som
litet konstigt. Detta erkänner jag villigt,
men malörer kunna hända litet var. Nog
svek väl ändå klarheten hans excellens
själv, då han ville nagla fast mig genom
att jämföra min ståndpunkt i detta ärende
med min förmodade ståndpunkt i avseende
å köpet av tyskgruvorna. Han
antog, att jag där var emot det högre
budet, nämligen statens. Ja, men där
var det fråga om statens ställning som
köpare, huruvida staten skulle offra
så mycket pengar på att köpa gruvorna.
Men då vi i fråga om tyskgruvorna
kommo i det läge, som är analogt
med det vi diskutera i dag, nämligen
då det gällde att jämföra det där
privata anbudet på 1 miljoner eller vad
det var och statens anbud var det på
12 miljoner? — då är det självklart, att
jag i det fallet lika väl som i det här
önskade att man skulle ta det högsta bud,
som förelåg. Den fråga jag hade att bedöma
var en statsregleringsfråga, en fråga
om förfogande över svenska statsmedel.

.lag beklagar, att jag inte är i stånd att
uppta någon diskussion med hans excellens
angående de rent personliga förhållanden.
som här spelat en stor roll
i debatten. Den store rustningsmagnalen
dog för 26 år sedan, viskade någon
i ill mig, men det är väl vid hans familj,
som det skulle häfta något ont och som
man är generad för. Jag beklagar, Eders
Excellens, att jag verkligen varit litet
mindre orienterad om dessa faktiska förhållanden.
Jag skulle ha varit mera
orienterad, ifall de upplysningar, som
hans excellens nu meddelar i kammardebatten,
hade kommit utskottet till handa,
då utskottet i sedvanlig grundlagsenlig
ordning hos vederbörande anhöll
att få del av de handlingar, som tjänade
till belysning av detta ärende. Det
fingo vi emellertid icke.

Mans excellens förde ett resonemang,
som till stor del gick ut på följande:
Hur kan herr Herlitz påstå, att detta
skulle vara något särfall, där man handlat
annorlunda än i fråga om andra former
av tyskt egendomsinnehav? Hela
den invändningen faller ju bort genom
att jag inte har vågat påstå, att detta
fal! intar någon särställning. Detta fall
tycker jag är egendomligt, men huruvida
det; finns andra fall som kunde bedömas
på samma sätt, har jag uttryckligen
sagt att jag inte har åtagit mig att
bedöma och inte heller trott mig vara
skyldig att göra mig underrättad om.

Det var en alldeles främmande tanke
för hans excellens, att bär skulle förekomma
någonting, som stred mot svenska
rättsprinciper eller som man på något
siitt skulle kunna kalla för konfiskalion.
Ja, det är väl så, att hans excellens
och jag uppfatta dessa rättsprinciper
på litet olika sätt. Låt mig ändå erinra
om att då denna lag på sin tid antogs,
rådde eu allmän känsla på de håll, där
man hade med den att göra, att det var
någonting alldeles märkligt, som vi före;
fogo oss; man kände sig bekymrad över
de avsteg från god ordning, som då
logos. Utskottet har citerat uttalanden
från lagrådets sida och även från sammansatta
utrikes- och första lagutskottet,
som ge ultryck åt detta. Det har varit en

164 Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

allmän känsla, att här är det något säreget.
Man tar det lugnt, ifall man som
hans excellens säger, att det inte var
konfiskation, eftersom här ju gavs betalning.
Jag upprepar: Skola vi leka med
dessa ord? Det gavs betalning till den
gemensamma tyskmedelsfonden, men
frågan är ju, huruvida ägaren, som råkade
ut för konfiskationen, får någon betalning
eller inte. Han har ju bara denna
ovissa förhoppning, som jag talade om,
på någon sorts utdelning i den tyska
konkursen. Jag förstår, att hans excellens
resonerar om denna sak mera ur
synpunkten av förhållandet mellan Sveriges
och Tysklands samlade intressen.
Jag är kanske en liten smula gammaldags
i det hänseendet, att för mig stå
vid bedömandet av dessa frågor i första
rummet den enskilde ägaren och hans
rätt, han må nu vara tysk eller svensk.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Vid denna sena timme skall jag inte förlänga
debatten. Jag vill bara först konstatera,
att herr Herlitz erkänner, att
han inte har en aning om huruvida detta
är ett särfall, utan menar att kanske
alla fall äro ungefär likadana. Hur kan
han då påstå, att just undantagsbestämmelsen
skulle ha tillämpats på detta fall?
Varför skulle just bär gälla bestämmelsen
om personer, som kräva särskilt beaktande? Han

säger vidare, att detta i alla fall
är en konfiskation. Jag skall be att få
påpeka för herr Herlitz, att då vi i vissa
fall ha avgivit protest mot främmande
länder för att de ha konfiskerat
svensk egendom, har det varit en anklagelse
mot dessa länder för att de utan
att betala någonting ha tagit hand om
och nationaliserat svensk egendom. I detta
fall betalar svenska staten högst reella
pengar, och det har ju varit tvist här
i kammaren om köpeskillingens lämpliga
storlek. Svenska staten gör sig alltså inte
skyldig till några konfiskatoriska åtgärder.

Efter härmed slutad överläggning lädes
förevarande punkt till handlingarna.

Atig. nådeinstitutets tillämpning i fråga
om rattfyllerister.

Vid memorialet funnos fogade åtskilliga
reservationer, innefattande av utskottet
avslagna yrkanden om anmälan
enligt § 107 regeringsformen. Enligt en
av dessa reservationer, betecknad med
III, hade herrar Gaslav Emil Andersson,
Pettersson i Norregård, Swedberg och
Olsson i Mora med anledning av Kungl.
Maj:ts i protokollet över justitieärenden
den 1 april 1949 omförmälda beslut över
en nådeansökan av en person, vilken av
hovrätt dömts till fängelse för onykterhet
vid förande av bil samt ovarsamt
förande av bil, ansett sig böra mot den
allmänna bakgrunden av nådeinstitutets
tillämpning i fråga om rattfyllerister påyrka
anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot föredraganden, statsrådet
Zetterberg.

Härom yttrade nu

Herr BJÖRCK: Herr talman! Del är
med anledning av reservationsanmärkning
nr 3 jag begärt ordet. Det gäller
nådeärenden vid rattfylleri. Jag hade
inte tillfälle att delta i utskottsbehandlingen
- jag var den dagen i jordbruksutskottet
— eljest hade jag utan tvekan
anslutit mig till reservationen.

Vi ha i riksdagen senast förtiden höst
diskuterat rattfylleriet med anledning
av tvenne motioner i denna kammare,
båda väckta av ett par framstående jurister,
professor Holmbäck och hovrättspresident
Schlyter. Vid detta tillfälle var
det även fråga om sättet för beviljande
av nåd för personer, som ådömts straff
för rattfylleri, och detta blev föremål
för en rätt ingående diskussion. Vad
jag särskilt vill stryka under bär, är ett
uttalande av statsrådet och chefen för
justitiedepartementet Zetterberg. Han
gjorde då följande uttalande: »Om en
person, som gjort sig skyldig till rattfylleri,
skall få nåd, fordras det andra
och mycket starkare skäl än när det
gäller nådeansökningar för de flesta
andra brott.» Man måste därför, som
reservanterna också framhålla, bli något
förvånad över att antalet benådade

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Nr 18.

165

Interpellation ang. utvidgningen av Svenska lastbilaktiebolagets verksamhet m. in.

rattfyllerister synes öka, trots den inställning
till detta problem, som statsrådet
Zetterberg tillkännagav vid tillfället
i fråga.

Under år 1948 lia över 100 personer,
som dömts för rattfylleri, sökt nåd. Av
dessa fingo 27 sina ansökningar helt eller
delvis bifallna, därav 12 mot högsta
domstolens avstyrkande. År 1949 var antalet
nådeansökningar för liknande brott
144, och av dessa blevo 39 bifallna. Vi
ha i det memorial, som vi nu behandla,
på s. 13 ett skrämmande exempel på
hurusom en person, som vid upprepade
tillfällen ådömts straff för fylleri och
dessutom vid tvenne tillfällen gjort sig
skyldig till rattfylleri och ovarsam framfart,
likväl av nåd fått villkorlig dom,
trots högsta domstolens avstyrkande. Jag
rekommenderar kammarens ledamöter
att studera saken på s. 13 i det memorial
vi här lia framför oss.

Jag vill gärna erkänna justitieministerns
humana och välvilliga inställning
till dessa problem, men man måste ändå
fråga sig, om inte ändamålet med straffet,
som är att avskräcka folk från att
föra bil i onyktert tillstånd, förfelas, om
vederbörande har utsikt att antingen få
villkorlig dom eller av nåd få straffet
efterskänkt. Jag är övertygad om att dessa
personer, som inte kunna låta bli att
använda sprit, även om de skola köra
bil, resonera som en av de ynglingar,
som för en tid sedan gjorde sig skyldig
till bilstölder. Han försökte få en kamrat
med sig, och denne menade, att det var
farligt, därför att de kunde bli tagna av
polisen. »Det betyder ingenting», sade
då yngligen, »det blir på sin höjd en
månad villkorligt, och det är ju detsamma
soin ingenting». Så torde också
dessa rattfyllerister resonera, när de se,
att det är så pass lätt att få nåd.

Det på senaste tiden allt mera ökade
antalet motorfordon såväl i städerna som
på landsbygden kräver ökad vaksamhet
och försiktighet av alla viigfarande, inte
minst dem som föra bil. Det måste därför
vara ett allmänt intresse, att den,
som gör sig skyldig till vårdslöshet eller
onykterhet vid förande av motorfordon,
straffas på ett sätt, som avskräcker så -

väl honom själv som andra från att negligera
gällande trafikregler.

När det sedan gäller nådeärenden i
allmänhet, skulle jag vilja instämma i ett
uttalande, som gjordes av hovrättspresidenten
Schlyter vid en debatt i första
kammaren den 1 december förlidet år
och som jag tillåter mig att här citera.
Han sade: »Jag tror att utvecklingen bör
gå i den riktningen, att eu mycket väsentlig
del av nådeinstitutets tillämpning
överflyttas på domstolarna, så att
tillämpningen av den rätt föråldrade
metoden, att dessa frågor skola avgöras
i konselj, väsentligen nedbringas.» Då
herr Schlyter under åtskilliga år varit
hovrättspresident samt i flera år statsråd
och chef för justitiedepartementet,
måste detta hans uttalande beaktas och
respekteras.

Herr talmannen hemställde nu, att
handläggningen av återstående ärenden
på föredragningslistan måtte få uppskjutas
till ett annat sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 249, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. m., jämte i
ämnet väckta motioner; och

nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt.

Interpellation ang. utvidgningen av
Svenska lastbilaktiebolagets verksamhet
m. m.

Herr ESKILSSON erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! I

kungl. propositionen nr 05 till 1949 års
riksdag angående lån till Svenska lastbilaktiebolaget
(SLAB) lämnas en redovisning
rörande SLAB:s verksamhet

166

Nr 18..

Onsdagen den 17 maj 1950 em.

Interpellation ang. utvidgningen av Svenska lastbilaktiebolagets verksamhet m. m.

År 1948. Därav kan inhämtas bl. a. att
driftinkomsterna uppgå till i runt tal
6 miljoner kronor. Då bolaget använde
304 lastbilar, hade sålunda varje lastbil
haft en årsinkomst av i runt tal
20 000 kronor.

1 propositionen anges vidare den verkan,
som ett insättande av lastbilar i
stället för godståg etc. i SJ:s trafik
liar. Det uppges, att besparingarna för
bantrafiken belöpa sig till omkring
130 000 kronor i månaden. Av detta belopp
måste dock 84 000 kronor användas
för subventionering av SLAB. Mot
eu sådan anordning finns i princip ingen
erinran att göra. Den kan i stället anses
ge en möjlighet till en sådan företagsmässig
bokföring, där å ena sidan
kostnaderna för och å den andra vinsten
av en rationaliseringsåtgärd redovisas
på rätt ställe.

Någon officiell uppgift om de årsinkomster,
som en privat åkare — med
samma trafik som SLAB — år 1948 behövt
ha för att hans rörelse skolat gå
nätt ihop liksom SLAB:s, finnes icke.
Det medeltal, som finnes redovisat för
alla lastbilar, utgör 18 000 kronor om
året. Den private åkarens inkomst per
bil måste uppenbarligen ligga under
detta medeltal, då SLAB:s ligger däröver.
Även andra reduktioner böra göras.
Det har uppgivits, att medeltalet
för den private åkarens årsinkomst per
bil skall ligga vid ungefär 16 500 kronor.

Hade SJ anlitat privata åkare i stället
för SLAB, skulle subventionen för varje
bil ha kunnat minskas med minst 2 000
kronor eller troligen 3 500 kronor om
året.

Då SJ vidtar omfattande rationaliseringar
av sin bandrift, synes det angeläget,
att även lastbilstrafiken bleve föremål
för rationalisering. Under nuva -

rande förhållanden skulle den största
vinsten för SJ uppenbarligen ligga däri,
alt SJ för sin lastbilstrafik anlitade privata
åkare i stället för SLAB.

1949 års riksdag beviljade med anledning
av ovannämnda proposition nr
65 ett lån å 1,3 miljoner kronor till
SLAB. Yrkande hade gjorts om anslag
å 2 miljoner kronor, men nedprutning
hade skett redan i propositionen under
hänvisning till det statsfinansiella lägel.
Av det beviljade lånebeloppet, 1,5 miljoner
kronor, skulle eu miljon användas
för betalande av skuld till SJ och återstoden,
500 000 kronor, för ytterligare
utvidgning av rörelsen.

Av uppgifter, som varit synliga i pressen,
har man fått anledning förmoda,
att SLAB för utvidgning av sin rörelse
vidtagit åtgärder, som dragit större kostnader
innevarande budgetår än 500 000
kronor.

Jag anhåller därför om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
få rikta följande fråga:

Vill herr statsrådet lämna kammaren
upplysning om de åtgärder, som Svenska
lastbilaktiebolaget under innevarande
budgetår vidtagit för att utöka sin
verksamhet, samt de kostnader, som
varit förenade därmed?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 3.04 på
natten.

In fidem

G. H. Berggren.

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

501913