RIKSDAGENS
** PROTOKOLL
1950
FÖRSTA KAMMAREN
Nr 16
6—10 maj.
Debatter m. m.
Tisdagen den 9 maj. Sid.
Svar på interpellationer:
av herr Cassel om anordnande av ett extra matematikprov för
vissa komplettanter m. fl................................. 10
av herr Näsgård ang. uppmjukning av kompetensvillkoren för
förvaltning av skogar i allmän ägo ........................ 14
Svar på fråga av fru Sjöström-Bengtsson om framläggande av förslag
rörande sinnesslövårdens framtida organisation .......... 17
Onsdagen den 10 maj.
Ersättning till kommunala förtroendemän ...................... 21
Ordning vid andrakammarval .................................. 32
Anslag till upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor
.................................................... 50
Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m......... 71
Anslag till statens sinnessjukhus m. m......................... 80
Modernisering av de statliga sinnessjukhusen m. m............... 83
överförande till Sverige av utländska läkare .................... 87
Beskattningen av äkta makar.................................... 107
Bibehållande av vissa skärpta konsumtionsskatter .............. 128
Beskattningen av bensin m. m................................... 130
översyn av rättegångsbalken m. m............................. 146
Ang. vissa beslut av Internationella arbetsorganisationen ........ 147
Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering .......... 151
Anslag till befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen m. m.....153
Anslag till omplantering av rödspätta m. m.................... 155
Inrättande av statens jordbruksnämnd m. m..................... 156
Ang. de avståndsbetingade prisvariationerna beträffande bensin
in. in....................................................... 158
Interpellation av herr Cassel ang. lantbruksdirektörers förordnande
såsom expropriationstekniker m. m....................... 161
1 Första kammarens protokoll 1950. Nr 16.
2
Jfr 16.
Innehåll.
Samtliga avgjorda ärenden.
Onsdagen den 10 maji Sid.
Val av valmän och valmanssuppleanter för utseende av riksbanks
och
riksgäldsfullmäktige jämte suppleanter för dem .......... 20
Val av ombud i Europarådets rådgivande församling jämte suppleanter
för dessa ombud .................................... 20
Inbjudan till en brittisk parlamentsdelegation att besöka Sverige
som riksdagens gäster ...................................... 21
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13, ang. ändring i lagen om
kommunalstyrelse på landet m. m........................... 21
— nr 14, ang. jämkning av valkretsar för val av landstingsmän . . 32
— nr 15, ang. tidpunkten för lagtima landstingsmöte m. m....... 32
— nr 16, ang. ändring av ordningen vid andrakammarval........ 32
Statsutskottets utlåtande nr 117, ang. vissa anslag under tredje huvudtiteln
......... 50
— nr 118, ang. s. k. legodriftsavtal rörande staten tillhöriga gruvor
i Västerbottens län m. m................................... 50
— nr 119, ang. anslag till upplysningsarbete avseende produktions
och
exportfrågor .......................................... 50
—- nr 120, ang. anslag till statens handels- och industrikommission
m. m....................................................... 71
— nr 121, ang. anslag till iståndsättningsåtgärder å San Michele
m. m....................................................... 71
•—- nr 122, ang. anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering
m. m....................................................... 71
— nr 123, ang. vissa anslag till riksförsäkringsanstalten.......... 80
—- nr 124, ang. anslag till åtgärder till förebyggande och hävande
av invaliditet .............................................. 80
— nr 125, ang. anslag till bidrag till vanföreanstalter m. m....... 80
— nr 126, ang. anslag till statens sinnessjukhus och statens anstalt
för fallandesjuka m. m..................................... 80
—• nr 127, ang. modernisering och utbyggnad av de statliga sinnessjukhusen
m. m............................................. 83
— nr 128, ang. åtgärder i syfte att till Sverige överföra vissa utländska
läkare.............................................. 87
— nr 129, ang. vissa anslag till tvångsarbets- och alkoholistanstalter
.................................................... 107
— nr 130, ang. ersättning till T. E. Hedlund m. m. .............. 107
Bevillningsutskottets betänkande nr 32, ang. beskattningen av äkta
makar .................................................... 107
— nr 48, ang. tullfri införsel av utrustning för biokemiska institutionen
vid Uppsala universitet.............................. 128
— nr 50, om fortsatt giltighet av förordningen ang. omsättnings
och
utskänkningsskatt å spritdrycker m. m................... 128
—■ nr 51, ang. ändrad lydelse av 1 § förordningen om särskild skatt
å bensin och motorsprit m. m............................... 130
Första lagutskottets utlåtande nr 23, ang. översyn av rättegångsbalken
och tillhörande författningar............................ 146
— nr 24, ang. ändring av 21 kap. 5 § rättegångsbalken .......... 147
— nr 25, ang. upphävande av reglerna om summa revisibilis .... 147
Innehåll.
Nr 16.
3
Sid
Andra lagutskottets utlåtande nr 34, ang. vissa av Internationella
arbetsorganisationen fattade beslut i sjöfartssociala frågor .... 147
— nr 35, ang. vissa av Internationella arbetsorganisationen fattade
beslut .................................................... 150
— nr 36, ang. provisorisk förhöjning av familjepenning.......... 150
— nr 37, ang. bemanningen av mindre fartyg i kustfart och östersjöfart
m. m............................................... 150
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14, om ändring i 9 kap. lagen angående
stenkolsfyndigheter m. m........................... 150
— nr 15, om utredning och förslag ang. friköp av vissa arrendegårdar
m. m................................................... 150
Jordbruksutskottets utlåtande nr 21, ang. anslag till statens försöksgårdar
m. m............................................... 151
— nr 22, ang. anslag till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering
...................................................... 151
— nr 23, ang. vissa kostnader för omskifte å Tybble by i Askers
socken, Örebro län.......................................... 153
— nr 24, ang. anslag till befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen
m. m..................................................... 153
— nr 25, ang. undersökningar rörande möjligheterna att företaga
gödsling av salta fiskevatten m. m........................... 154
— nr 26, ang. anslag till omplantering av rödspätta m. m......... 155
— nr 27, ang. statsbidrag till anskaffning av ekolod på svenska
fiskebåtar.................................................. 155
— nr 28, ang. anslag till Odling av gummiförande växter samt till
Bidrag till Föreningen för växtförädling av fruktträd ........ 155
— nr 29, ang. lantbruksmötesverksamhetens ordnande m. m.....156
— nr 30, ang. vissa anslag till understöd åt jorddelningsväsendet
m. in..................................................... 156
— nr 31, ang. inrättande av statens jordbruksnämnd m. m....... 156
Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 30,
ang. utjämning av de avståndsbetingade prisvariationerna beträffande
bensin m. m..................................... 158
jj i ,
. jtÄT''
Lördagen den 6 maj 1950.
Nr 16.
5
Lördagen den 6 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.
Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 21 juli
1937 (nr 737) med vissa bestämmelser
rörande till människoföda avsedd mjölk
och grädde m. m.;
nr 141, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till bevakningsfartyg för
sillfisket vid Island;
nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastighetsandelar;
nr
143, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lån till Sveriges
utsädesförening;
nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.; och
nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde.
Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 152, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
anslutning till Internationella valutafonden
och Internationella återuppbyggnadsbanken
m. m.
Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 185, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag ur kyrkofonden för
avlönande av präster m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.
Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats Kungl. Maj:ts proposition
nr 245, angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område.
Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.
Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr
251) om kommunalstyrelse på landet
m. m. ävensom i ämnet väckta motioner;
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser om jämkning av valkretsar
för val av landstingsmän;
nr 15, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med bestämmelser om tidpunkten för
lagtima landstingsmöte i vissa fall dels
ock väckt motion med förslag till ändrad
lydelse av § 7 inom. 2 riksdagsordningen;
samt
nr 16, i anledning av väckt motion
angående ändring av ordningen vid val
till riksdagens andra kammare;
statsutskottets utlåtanden:
nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag under
tredje huvudtiteln för budgetåret
1950/51;
nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående s. k. legodriftsavtal
rörande vissa staten tillhöriga gruvor
i Västerbottens län m. m.;
nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till upplysningsarbete av
-
6
Nr 16.
Lördagen den 6 maj 1950.
seende produktions- och exportfrågor
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 120, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till statens handels- och
industrikommission m. in.;
nr 121, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till vissa iståndsättningsåtgärder
å San Michele m. m.;
nr 122, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till åtgärder
för arbetsmarknadens reglering
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
nr 123, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1950/51 till riksförsäkringsanstalten;
nr
124, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till åtgärder till förebyggande
och hävande av invaliditet;
nr 125, i anlednig av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1950/51 till bidrag till vanföreanstalter
m. m. samt till bidrag till resor för vanföra
m. m.;
nr 126, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och statens
anstalt för fallandesjuka m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;
nr 127, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående modernisering
och utbyggnad av de statliga sinnessjukhusen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
nr
128, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående åtgärder i syfte
att till Sverige överföra vissa utländska
läkare jämte i ämnet väckta motioner;
nr 129, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1950/51 till tvångsarbetsoch
alkoholistanstalter jämte i ämnet
väckta motioner; samt
nr 130, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning till T.
E. Hedlund m. m. jämte motionsvis
gjorda framställningar om ersättningar i
anledning av sjukdom efter militärtjänstgöring;
-
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 32, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande beskattning
av äkta makar;
nr 48, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående tullfri införsel av
viss donerad utrustning för biokemiska
institutionen vid Uppsala universitet;
nr 50, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 237, såvitt propositionen
avser förslag till förordning om fortsatt
giltighet av förordningen den 8 juni
1923 (nr 155) angående omsättningsoch
utskänkningsskatt å spritdrycker
m. m., jämte i ämnet väckt motion; samt
nr 51, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 237, såvitt propositionen
avser förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen den
3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å
bensin och motorsprit, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 23, i anledning av väckta motioner
dels om utredning och förslag rörande
utvidgad tillämpning av åtalseftergift
och strafföreläggande, dels ock angående
översyn av rättegångsbalken och tillhörande
författningar;
nr 24, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av 21 kap.
5 § rättegångsbalken; samt
nr 25, i anledning av väckt motion
om upphävande av reglerna om summa
revisibilis;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 34, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av
Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1949 vid dess
trettioandra sammanträde fattade beslut
i sjöfartssociala frågor, dels ock i ämnet
väckt motion;
nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1949 vid dess trettioandra
sammanträde fattade beslut, såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott;
-
Lördagen den 6 maj 1950.
Nr 16.
7
nr 36, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition angående provisorisk
förhöjning av familjepenning, dels
ock i ämnet väckta motioner; samt
nr 37, i anledning av väckta motioner
om översyn av bestämmelserna för bemanningen
av mindre fartyg i kustfart
och östersjöfart m. m.;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i 9 kap. lagen den 28 maj 1886 (nr
46) angående stenkolsfyndigheter m.
m.; samt
nr 15, i anledning av väckta motioner
rörande dels utredning och förslag angeånde
friköp av vissa arrendegårdar,
dels ock vidgad tillämpning av bestämmelserna
i 2 kap. 49—69 §§ lagen om
nyttjanderätt till fast egendom;
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 21, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till statens
försöksgårdar för budgetåret 1950/51,
in. m.;
nr 22, med anledning av Kungl. Maj:ts
i 1950 års statsverksproposition (IX H.T.
p. 123) gjorda framställning om anslag
till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 23, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av vissa
kostnader för omskifte å Tybble by i
Askers socken, Örebro län;
nr 24, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till befrämjande
i allmänhet av fiskerinäringen för
budgetåret 1950/51 m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;
nr 25, med anledning av väckt motion
om undersökningar rörandle möjligheterna
att företaga gödsling av salta fiskevatten
m. m.;
nr 26, med anledning av väckta motioner
om anslag till omplantering av rödspätta
m. m.;
nr 27, med anledning av väckta motioner
om statsbidrag till anskaffning av
ekolod på svenska fiskebåtar;
nr 28, med anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1950/
51 till Odling av gummiförande växter
samt till Bidrag till Föreningen för växtförädling
av fruktträd jämte i ämnena
väckta motioner;
nr 29, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lantbruksmötesverksamhetens
ordnande m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;
nr 30, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag till
understöd åt jorddelningsväsendet m. m.
jämte i ämnet väckta motioner; samt
nr 31, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av statens
jordbruksnämnd m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;
ävensom
första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 30, i anledning
av väckta motioner dels om utjämning
av de avståndsbetingade prisvariationerna
beträffande bensin och andra
flytande motorbränslen, dels om åvägabringande
av ett enhetligt pris inom hela
landet för flytande drivmedel till motorfordon,
dels om åvägabringande av samma
utförsäljningspris på bensin inom
hela landet, dels ock om utjämning av
priserna å flytande motorbränsle.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.12 eftermiddagen.
In fidem
G. H. Berggren.
8
Nr 16.
Tisdagen den 9 maj 1950.
Tisdagen den 9 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.
Justerades protokollen för den 3 och
den 6 innevarande månad.
Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:
Till riksdagens första kammare.
Med stöd av bifogade läkarintyg anhåller
jag härmed vördsamt om ledighet
från riksdagsarbetet under den tid sjukdomen
varar.
Stockholm den 8 maj 1950.
Gustav Rosander.
Att riksdagsman Per Gustav Rosander,
Växjö, född den 17 september 1882, som
vårdats på karolinska sjukhuset fr. o. m.
den 4 maj 1950 under diagnos trombosis
antecruris dx (blodpropp) är i behov
av fortsatt vård å sjukhus — vila i hemmet
— under 2 veckor och under denna
tid är oförmögen till arbete intygas.
Stockholm den 5 maj 1950.
Harald Jansson.
Leg. läkare.
Den begärda ledigheten beviljades.
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:
nr 153, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde;
nr
154, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde;
-
nr 155, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående viss hjälpverksamhet
för utlandssvenskar och flyktingar;
nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omhändertagande
av vissa sjuka flyktingar m. m.;
nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till vissa om- och tillbyggnadsarbeten
vid statens bakteriologiska
laboratorium m. m.;
nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde;
nr
159, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna fastighetsfond;
nr
160, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till anordnande av en bombsäker
oljelagringsanläggning;
nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avtal mellan kronan
och Stockholms stad om genomförande
av stadsplan för viss del av stadsdelen
Ladugårdsgärdet i Stockholm
in. m.;
nr 162, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa investeringar
i statens järnvägars fond;
nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsförvärv av Östergötlands
smalspåriga järnvägar m. m.;
nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pension åt vissa i
statens tjänst anställda personer m. fl.
jämte motionsvis gjord framställning om
pension;
nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.;
Tisdagen den 9 maj 1950.
Nr 16.
9
nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till kostnader för hålkortsbearbetning
av visst statistiskt material
m. m.;
nr 167, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående avstående i visst
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv
m. m.;
nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till utrustning och inredning
av lokaler för civildepartementet;
nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m.;
nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inköp av fastighet
för beskickningen i Buenos Aires;
nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1950/51;
nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde;
nr
173, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde;
nr
174, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till ytterligare utgifter för
säkerhetsanstalter för sjöfarten;
nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1950/51, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;
nr
176, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående tilläggsanslag för
utgivande av ett tioårsregister till Sveriges
offentliga biblioteks accessionskatalog;
nr
177, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående anslag för budget
-
året 1950/51 till flyg- och navalmedicinsk
forskning;
nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;
nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till tandläkarhögskolan i
Malmö;
nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Finland träffad
överenskommelse angående betalning
av vissa till Finland lämnade svenska
krediter;
nr 181, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Norge träffad
överenskommelse angående återbetalning
av viss under år 1944 lämnad
svensk statskredit till Norge;
nr 182, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde;
nr
183, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående livränta till Bertil
Söltoft; och
nr 184, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående ersättning till
Karl Wilhelm Karlsson m. fl. i anledning
av yrkessjukdom.
Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 186, till Konungen i anledning
av väckt motion angående stadsdomares
tjänstgöring vid det statliga domstolsväsendet.
Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 193, till Konungen i anledning av
Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 14 §
1 mom. lagen den 20 december 1940
(nr 1044) om vissa av landsting eller
kommun drivna sjukhus.
10
Nr 16.
Tisdagen den 9 maj 1950.
Om anordnande av ett extra matematik
prov
för vissa komplettanter m. fl.
Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
Weijne hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Cassels interpellation om anordnande
av ett extra matematikprov för vissa
komplettanter m. fl.
Svaret, vilket omedelbart före sammanträdet
i stencilerad form utdelats
till kammarens ledamöter, finnes såsom
bilaga fogat vid detta protokoll.
Herr statsrådet Weijne erhöll nu ordet
och gav en kort sammanfattning av
svaret.
Herr CASSEL: Herr talman! Jag ber
att till herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få rikta ett
tack för att han så snabbt lämnat svar
på de frågor, som jag framförde i min
interpellation den 19 april.
Min första fråga gällde möjligheten
att låta komplettanterna och de abiturienter,
som deltagit i särskild prövning,
i årets studentexamen få en chans
att göra om sina skriftliga matematikprov.
Jag syftar här endast på den
grupp —- 24 komplettanter och 9 s. k.
privatister — som enligt vad herr statsrådet
i sitt svar upplyst inte lämnade
in något skriptum alls eller som lämnade
in en blank skrivning. Bland dessa
komplettanter och privatister kan
det finnas en del, som ha räknat två
tal rätt, men som — i vetskap om att
det för ett godkänt betyg erfordras tre
rätt lösta tal — inte ansett det vara
någon mening med att lämna in sina
uppgifter, då dessa i alla fall inte skulle
ge dem en godkänd skrivning. Sannolikt
finns det också bland dessa komplettanter
och privatister några, som skulle behövt
höja sitt matematikbetyg till, låt
oss säga, a och som skulle ha fått detta
betyg, om de hade lämnat in sin skrivning
och denna hade bedömts enligt de
nya direktiv, som sedermera ha lämnats
av regeringen.
För de komplettanter och privatister,
som inte ha lämnat in någon skrivning,
måste det kännas bittert att inte ha kunnat
nå det resultat, som de eftersträvade,
bara därför att de underlåtit att lämna
in sina skrivningar. De ha löst lika
många tal som de kamrater löste, som
blevo godkända eller fingo det betyg
de strävade efter, men dessa, som inte
lämnade in, ha inte kunnat komma i
åtnjutande av de förmåner som regeringens
nya direktiv innebära. Man
måste ha klart för sig att vederbörande,
när han sitter på sin bänk och räknar
sina tal och har kommit underfund med
att han exempelvis inte kunnat lösa mer
än två tal, vid sitt övervägande, om lian
skall låta bli att lämna in skrivningen
och gå hem, inte haft en aning om att
den kungl. nådens sol skulle komma att
skina över abiturienterna i årets matematikskrivning.
Man kommer enligt min
mening inte ifrån att dessa komplettanter
och privatister ha blivit missgynnade
i förhållande till sina kamrater.
Herr talman! Då jag i min interpellation
såsom en tänkbar lösning alt rätta
till denna oegentlighet föreslog, att man
skulle lägga in ett extra matematikprov
under prövningsperiodcn den 30 maj
till den 13 juni, skedde detta i fullt medvetande
om att det också går att, såsom
herr statsrådet framhöll, lägga in
ett prov i slutet av augusti, då ju skriftliga
prov alltid anordnas. Det är emellertid
ur komplettantens och privalistens
synpunkt inte alls lika bra att få
detta skriftliga prov i slutet av augusti
som att få det i början av juni. Man
måste komma ihåg, att de flesta moderna
studenter utnyttja sommaren till militärtjänstgöring
eller, om de inte ha
någon sådan, för att i praktiskt arbete
tjäna pengar till sina studier. Om de
finge tillfälle att göra om sina skriftliga
prov redan i början av juni, skulle de
befrias från att behöva hålla på med
sina matematiska studier hela sommaren
och skulle i stället kunna ägna sig
åt ett praktiskt arbete. För dem, som ha
militärtjänstgöring, skulle det också ha
varit mycket värdefullt att få detta
skriftliga prov i juni för att slippa försöka
bedriva matematiska studier sam
-
Tisdagen den 9 maj 1950.
Nr 16.
11
Om anordnande av ett extra matematikprov för vissa komplettanter m. fl.
tidigt med exempelvis rekryttjänstgöringen,
som ju är mycket påfrestande
och som det är mycket svårt att förena
med något studiearbete.
Herr statsrådet har uttalat betänkligheter
mot att man skulle anordna detta
skriftliga prov under juniperioden,
bland annat därför att vissa av årets
abiturienter — nämligen de som togo
sin examen i början av maj —■ skulle
få längre tid på sig för sina kompletteringsstudier
än de som ta sin exeman i
slutet av maj. Detta är naturligtvis riktigt,
men min mening bar inte varit att
alla årets ordinarie abiturienter skulle
få var med på denna skrivning. Jag bar
uteslutande tänkt på de 33 komplettanter
och privatister, som inte lämnade
fram någon skrivning alls. Det är dessa
jag ville ge en chans.
Det kan synas, herr talman, som om
denna fråga skulle vara alltför obetydlig
och av alltför ringa allmän betydelse
för att uppta kammarens tid, men
jag har i alla fall velat väcka den, därför
att den enligt min mening fullt motiverade
avvikelse, som regeringen har
gjort från eljest gällande bedömningsnormer,
inte bör få lända därhän, att
några av de av provet närmast berörda
och deras målsmän med rätta kunna
känna sig förfördelade. Ungdomen av i
dag är mycket känslig för fair play, och
det är nödvändigt att skola minutiöst
tillämpar korrekta och rättvisa metoder,
om den skall kunna bibehålla ungdomens
tillit och respekt. Med hänsyn till
den ringa personkrets, som det här är
fråga om, har jag svårt att förstå, att ett
nytt skriftligt prov i juni verkligen, såsom
statsrådet uttryckt det i sitt svar,
skulle kunna skapa olägenheter.
Min andra fråga gällde möjligheterna
att införa sammanfattande vitsord i den
skriftliga delen av samtliga skrivämnen
i studentexamen. Ilerr statsrådet påpekar,
att diskussionen i denna fråga redan
pågått en längre tid, och han är
för sin del inte benägen att för närvarande
taga ställning till spörsmålet, .lag
tar emellertid med tacksamhet fasta på
herr statsrådets löfte att framdeles följa
denna fråga.
Till förmån för ett sammanfattande
betyg talar enligt min mening starkt det
förhållandet, att man med nuvarande
anordning kan råka ut för att en för
övrigt mycket duktig elev på grund av
indisposition eller sjukdom löper risk
att slumpbetonat hindras från att klara
sin skrivning. Skriftliga studentprov
kunna naturligtvis vara önskvärda för
att skapa en norm för landets skolor,
då det gäller examensfordringar, men
det synes välbetänkt att införa sådana
bestämmelser, att resultaten av dessa
skriftliga prov i någon mån kunna korrigeras,
så att tidigare prestationer medräknas,
och detta både när det gäller
att höja och att sänka betyget i fråga.
Herr statsrådet WEIJNE: Herr tal
man!
Det stycke i interpellationssvaret,
där det heter, att inläggandet av ett
kompletteringsprov under perioden den
30 maj till 13 juni skulle innebära en
orättvisa mot de av årets abiturienter
som avlägga examen i slutet av maj, har
kommit till därför att man inom skolöverstyrelsen
knappast har ansett det
möjligt att anordna ett särskilt prov utan
att ge tillträde åt årets studenter till detta
prov, då matematikskrivningen, när det
gäller den allmänna kursen på reallinjen,
ovillkorligen måste betecknas såsom
i någon mån avvikande från andra skrivningar.
Eljest ha ju abiturienterna enligt
läroverksstadgan ingen rätt att gå upp,
men man har alltså ansett att Kungl.
Maj:t i ett sådant fall måste ge dispens.
Beträffande huvudfrågan skulle jag
mycket väl kunna förstå herr Cassels resonemang,
om komplettanterna i år hade
lämnat in blanka skrivningar eller inte
lämnat in några skrivningar alls i större
utsträckning än vad som är brukligt.
.Tåg behöver bara i det hänseendet be
kammarens eventuellt intresserade ledamöter
att se på s. 2 i interpellationssvaret,
första stycket, där det klart och tydligt
framgår, att antalet blanka skrivningar
eller icke inlämnade skrivningar
är ungefär normalt och att alltså provets
svårighetsgrad inte inverkat, i varje fall
inte i någon nämnvärd utsträckning.
12
Nr 16.
Tisdagen den 9 maj 1950.
Om anordnande av ett extra matematikprov för vissa komplettanter m. fl.
Herr CASSEL: Herr talman! Det måste
väl i alla fall kunna inträffa, alt det
bland dessa blankt inlämnade skrivningar
finns en del, där vederbörande har
löst två tal riktigt och skulle ha blivit
godkänd, om han hade lämnat in sin
skrivning. Nu har han inte lyckats ta sin
examen därför att han inte gav in skrivningen,
ehuru den de facto var sådan,
att den enligt nuvarande normer hade
kunnat godkännas. Jag kan inte komma
ifrån att jag ändå tycker, att vederbörande
komplettant eller privatist i detta
fall blivit orättvist behandlad.
Herr OHLON: Herr talman! När universitetsberedningen
behandlade fordringarna
i matematik för filosofie magisterexamen
vid våra universitet, konstaterade
beredningen, att man vid en
formellt mycket liten kurs i matematik
kunde höja fordringarna hur mycket
som helst genom att skärpa problemens
svårighetsgrad. En erfaren lärare torde
också veta, att marginalen mellan vad
som kan kallas en lätt skrivning i matematik
och vad som kan kallas en svår
skrivning är mycket liten. En förskjutning
åt ena hållet leder kanske till att
alla elever skriva mycket höga betyg, en
liten förskjutning åt andra hållet leder
till en massa underbetyg.
Nu kan man ställa den frågan, som ju
ligger bakom interpellationen: Har årets
skrivning i den allmänna kursen i matematik
på reallinjen varit osedvanligt
svår? Till det skulle jag vilja svara, att
den inte alls har varit så svår som diskussionen
har utvisat, men den har varit
opsykologiskt uppställd. Jag skall inte
gå in på några detaljer, men jag kan säga,
att den första uppgiften, som ju bör
vara mycket lätt, säkerligen vållade tolkningssvårigheter
och att den tredje uppgiften
ledde till långa räkningar och alltså
var mindre lämpad på den plats den
hade fått. Men i stort sett var skrivningen
— bortsett från denna rent psykologiska
bakgrund — ganska normal.
I fjol råkade man ut för en annan
olyckshändelse i studentexamen. Man rå
-
kade ge en för lätt skrivning i fysik, och
resultatet var att exempelvis vid ett läroverk,
som jag mycket väl känner till,
hela årskullen hade ett genomsnittsbetyg
mellan a och A i det skriftliga provet
i fysik, och ingen hade under AB.
Jag nämner detta för att belysa, hur liten
marginalen i själva verket är.
Nu är det mycket viktigt för studentexamens
funktion, att man inte tunnar
ut fordringarna alltför mycket. Vi veta
ju, att de tekniska högskolorna och en
del andra fackhögskolor inte bara bygga
sitt intag på vad studenterna ha för betyg
i sin studentexamen, utan de bygga
också sin undervisning på vad studenterna
böra ha med sig i kunskapsavseende
från läroverket. Alla dessa högskolor
äro så hårt trängda beträffande tidsfaktorn,
att en mycket liten förskjutning
mot större lätthet kan komma att leda
till en förlängning av studietiden vid dessa
högskolor. Jag vill erinra om att när
det hux flux genomfördes en ny gymnasiereform
år 1933, där matematiken
på reallinjen eftersattes, så svarade de
tekniska högskolorna med att de skulle
komma att förlänga studietiden med ett
halvt år, om icke en revision av gymnasiet
kom till stånd, vilket det också faktiskt
gjorde år 1935. Det är alltså stora
samhällsekonomiska konsekvenser som
kunna följa av att man tar en smula för
lättvindigt på dessa problem.
Vad så angår den fråga, som interpellanten
nu närmast har ställt, nämligen
den om inte statsrådet skulle vilja
medverka till att vi finge en extra efterprövning
i juni månad, vill jag säga,
att det torde bli mycket svårt att få examinatorer,
som lämpa sig för denna
prövning, efter terminens slut, alldenstund
många av dessa då inte äro kvar
på läroverksorten — ibland resa ju lärarna
också utomlands.
Att de prövande vid fyllnadsprövning
eller särskild prövning så ofta
lämna in blanka skripta, beror på en
omständighet, som statsutskottet berörde,
när vi behandlade åttonde huvudtiteln.
Det beror på att avgifterna för dessa
prövningar äro så låga, att studenter
-
Tisdagen den 9 maj 1950.
Nr 16.
13
Om anordnande av ett extra matematikprov för vissa komplettanter m. fl.
na ofta utan gedigna kunskaper anmäla
sig och känna sig för och på det sättet
liksom skaffa sig privatlektioner på billiga
villkor i statlig regi. Det tror jag är
en ordning, som inte statsmakterna böra
uppmuntra.
Vad slutligen beträffar interpellantens
sista fråga angående sammanfattande
vitsord i matematik •—• och jag tänker
mig väl också i fysik — vid skrivningarna
i studentexamen, hade 1936 års
studentexamenssakkunniga den frågan
uppe till behandling. Dessa sakkunniga
uttalade sin sympati för sammanfattande
vitsord i språken, men ställde sig
avvisande mot en liknande anordning
beträffande ämnena matematik och fysik,
och de gjorde detta ur examinandernas
egen synpunkt, ty det har visat
sig, att skrivningsresultatet i studentexamen
mycket sällan skiljer sig, när
det gäller dessa två mera exakta ämnen,
från vad vederbörande successivt
presterat under läsåret. Men så tillkommer
en annan faktor, och en mycket
väsentlig faktor, nämligen att vederbörande
i dessa ämnen behöver ha hela
kursen bakom sig för att han verkligen
skall kunna visa vad han duger till. Det
visar sig mycket ofta, att de matematiskt
begåvade pojkarna och flickorna, som
kanske började sista ringen med att
prestera Ba-skrivningar eller AB-skrivningar
i matematik, sluta med att i studentexamen
prestera A-skrivningar. En
ordning med sammanfattande vitsord,
såsom interpellanten tänkt sig, i dessa
ämnen i studentexamens skrivningar
skulle bli till nackdel för många bland
dem, som behöva dessa betyg och som
verkligen motsvara det kunskapsmått,
som betygen avse att ange.
Jag kan helt och hållet instämma med
departementschefen i hans interpellationssvar,
och jag skulle vilja uttala den
förhoppningen, att man, när man går
till en framtida prövning av dessa problem,
mycket noga betänker sig samt
överväger konsekvenserna, så att rättvisa
skapas för alla parter.
Herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Jag skulle inte ha begärt ordet
ännu en gång, om inte herr Ohlon hade
berört hela det spörsmål, som studentskrivningen
i matematik utgjort. Han
har inte polemiserat mot mig, och jag
har därför ingen anledning att ur den
synpunkten begära ordet, men jag skall
tillåta mig att ta fasta på en sak som
han sade.
Jag har tidigare i andra kammaren
haft att svara på en enkel fråga i detta
ämne, och jag tillät mig då att karakterisera
årets studentskrivning i matematik
såsom ett missöde, som skolöverstyrelsen
råkat ut för. Herr Ohlon talade
här om hur smal marginalen är mellan
en för lätt, en normal och en för svår
skrivning, och som exempel liärpå tog
han en fysikskrivning. Jag kan alltså
åberopa en erfaren läroverksmans omdöme
till stöd för den uppfattningen, att
det helt enkelt är ett missöde, om en
skrivning då och då råkar bli för lätt
eller för svår.
Nu har jag i denna fråga haft en alldeles
ovanlig tur. Det var 30 procent
underkända i matematikskrivningen, innan
Kungl. Maj:t ändrade fordringarna.
Sedan Kungl. Maj:t hade gjort det, blev
antalet underkända 13 procent, och detta
torde kunna betraktas som ett tämligen
normalt resultat. Också när det
gäller fördelningen på betygsgraderna i
övrigt tycks resultatet efter ändringen
bli ganska normalt.
Jag skall här ärligt bekänna, att detta
delvis är mera tur än skicklighet. Men
skolöverstyrelsen, som yttrade sig, och
Kungl. Maj:t, som hade att begrunda saken,
trodde ändå att man genom att
sänka fordringarna för B till två godkända
tal och i övrigt ändra betygsskalan
i enlighet därmed skulle komma
fram till ett ungefär normalt resultat,
och jag begagnar detta tillfälle att konstatera,
att man faktiskt lyckades med
den saken.
överläggningen ansågs härmed slutad.
14
Nr 16.
Tisdagen den 9 maj 1950.
Ang. uppmjukning av kompetensvillko
ren
för förvaltning av skogar i allmän
ägo.
Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdeparmentet
STRÄNG, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Näsgårds interpellation angående
uppmjukning av kompetensvillkoren för
förvaltning av skogar i allmän ägo, och
nu yttrade: Med första kammarens tillstånd
har herr Näsgård frågat mig, om
åtgärder äro att förvänta från Kungl.
Maj:ts sida i syfte att uppmjuka nu gällande
kompetensvillkor för förvaltningen
av skogar i allmän ägo. Jag skall nu
besvara denna fråga.
Som herr Näsgård själv erinrar, har
frågan tidigare varit uppe i riksdagen.
Efter en motion av herr Näsgård beslöt
nämligen 1947 års riksdag att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en översyn
av dessa kompetensvillkor. En utredning
bär också gjorts i saken. Något avgörande
beslut bär emellertid ännu inte fattats,
eftersom remissförfarandet avslutats
först nyligen.
Både av motionen och av interpellationen
framgår att herr Näsgård närmast
tänker på möjligheterna för personer,
som genomgått statens skogsmästarskola,
att få anställning som förvaltare
av vissa speciella kategorier av skogar
i allmän ägo. I riksdagens skrivelse
angavs, att önskemålet om en översyn av
kompetensvillkoren gällde följande kategorier
av skogar, nämligen häradsallmänningar,
allmänningsskogar i Norrland
och Dalarna, ecklesiastika löneboställens
skogar, skogar å allmänna inrättningars
hemman, som icke innehas
med stadgad åborätt, samt städernas
skogar. De båda sistnämnda grupperna
kan man emellertid nu avföra ur diskussionen.
Sedan 1948 års skogsvårdslag
trätt i kraft, finns det nämligen inga
statliga kompetensföreskrifter beträffande
förvaltningen av dessa skogar.
De skogar, för vilka frågan alltjämt
har aktualitet, äro alltså endast ecklesiastika
löneboställens skogar, häradsallmänningar
och allmänningsskogar i
Norrland och Dalarna. För förvaltning
-
en av dessa skogar krävs i vissa fall
högre skoglig utbildning. Därmed menas
utbildning vid skogshögskolan, alltså
antingen jägmästarexamen eller den numera
slopade forstmästarexamen.
Vad angår de ecklesiastika boställsskogarna
gäller kravet på högre skoglig
utbildning bara i vissa speciella fall. Som
också framgår av herr Näsgårds motion,
är det nämligen så, att Kungl. Maj.-t enligt
ecklesiastika boställsordningen äger
förordna, att för vården av större boställsskog
skall utses skogsbiträde med
högre skoglig utbildning. Denna befogenhet
bär hittills utnyttjats i ett tjugutal
fall, huvudsakligen inom Härnösands
stift.
Beträffande häradsallmänningar samt
allmänningsskogar i Norrland och Dalarna
gäller för närvarande, enligt lagen
om häradsallmänningar respektive enligt
lagen om allmänningsskogar i Norrland
och Dalarna, att hos allmänningsstyrelsen
skall vara anställd person med
högre skoglig utbildning. Kungl. Maj :t
kan dock medge dispens åt person, som
har förvärvat omfattande praktisk erfarenhet
av skogsskötsel.
Jag vill poängtera, att situationen givetvis
har förändrats, sedan de nu
nämnda kompetensfordringarna uppställdes.
Man har nu fått något, som då
saknades, nämligen en form för skoglig
utbildning, som ligger mellan skogsskolorna
och skogshögskolan. Härigenom
har man ju också fått ökade möjligheter
att anpassa kompetenskraven
efter vad som verkligen kan behövas i
det enskilda fallet.
Vad angår de ecklesiastika skogarna
har jag redan nämnt, att nu gällande
bestämmelser endast innebära en befogenhet
för Kungl. Maj :t att i vissa fall
kräva högre skoglig utbildning och att
denna befogenhet för övrigt använts
mycket sparsamt. Om man, med hänsyn
till den nya faktor som tillkomsten av
skogsmästarskolan utgör, har anledning
att ytterligare begränsa användningen
av denna befogenhet eller eventuellt
upphäva den, är en fråga som faller inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
och som jag inte anser mig
böra gå in på.
Tisdagen den 9 maj 1950.
Nr 16.
15
Ang. uppmjukning av kompetensvillkoren för förvaltning av skogar i allmän ägo.
Vad gäller häradsallmänningar och
allmänningsskogar i Norrland och Dalarna
vill jag fästa uppmärksamheten
på att 1947 års allmänningsutredning
avlämnat ett betänkande med förslag
till ny lag om dylika skogar. Enligt
detta förslag skall lagen inte innehålla
några särskilda kompetensvillkor. Däremot
har utredningen förutsatt att det
reglemente, som skall finnas för varje
allmänning och som skall fastställas av
Kungl. Maj:t, skall innehålla bestämmelser
härom. Förslaget torde komma att
föreläggas nästa års riksdag.
Att helt slopa alla sådana krav torde
knappast vara lyckligt. Det förefaller
därför vara en lämplig lösning att i
stället ta in sådana bestämmelser i reglementena.
Därigenom får man ju de
bästa möjligheterna att anpassa fordringarna
efter vad som kan anses behövligt
för varje särskilt område. Jag är
inte nu beredd att ta ställning till frågan,
vilka kompetenskrav som böra uppställas
i olika fall. Så mycket är emellertid
enligt min mening klart, att utbildning
vid skogsniästarskolan åtminstone
i en del fall bör vara tillräcklig.
Med det sagda anser jag mig ha besvarat
interpellationen.
Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag ber
att få tacka statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet för att han besvarat
min interpellation, och jag kan
genast säga, att jag inte heller skall uttrycka
något missnöje med innehållet i
svaret. Statsrådet har visserligen inte
lovat någonting bestämt, men jag tycker
att han har uttryckt sig positivt i
den riktningen jag önskar att utvecklingen
skall gå, och jag har därför inte
anledning att framställa något klander.
Den första uppmjukningen av dessa
kompetcnsvillkor skedde väl, när det på
sin tid var fråga om allmänningsskogarna.
Där lämnades möjlighet för Kungl.
Maj:t att medge dispens, och det var ett
steg i rätt riktning. Jag hoppas att man
skall fortsätta på den vägen, och statsrådet
säger nu, att för nästa års riksdag
kommer att framläggas ett nytt för
-
slag angående häradsallmänningar och
allmänningsskogar i Norrland och Dalarna,
där det är meningen att inte ingå
på kompetensvillkoren utan överlämna
den frågan till reglementena, som
fastställas av Kungl. Maj :t. Jag skulle
tro, att också därigenom kommer att
ske en uppmjukning.
I fråga om de ecklesiastika skogarna
förklarar statsrådet, att Kungl. Maj :ts
befogenhet att i vissa fall föreskriva
högre utbildning som kompetensvillkor
är en angelägenhet, som faller inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
och som han därför inte anser
sig böra ingå på. Jag skulle emellertid
vilja vädja till statsrådet att i egenskap
av jordbruksminister — och alltså rimligtvis
med betydligt större kompetens
i dessa frågor än ecklesiastikministern
— söka påverka chefen för ecklesiastikdepartementet,
så att utvecklingen också
där kommer att gå i samma riktning
som när det gäller förvaltningen av andra
skogar.
Jag vill till sist endast erinra om alt
hittills ha från statens skogsmästarskola
i Skinnskatteberg utexaminerats
ett hundratal skogsmästare. Denna skola
har enligt sin stadga, som fastställdes
av Kungl. Maj:t den 8 december
1944, bland annat till uppgift att genom
teoretisk och praktisk undervisning
meddela sådana kunskaper i skogshanteringen,
som fordras av förvaltare vid
det mindre och medelstora skogsbruket.
Det har också visat sig, att de hittills
utexaminerade skogsmästarna fått goda
anställningar med möjligheter att avancera
vidare till mera betydelsefulla poster.
Inte mindre än 13 stycken ha erhållit
anställning som assistenter och en
som förvaltare hos enskilda bolag, och
det är inte dåligt, tycker jag, när de
endast ha varit ute några få år. Jag
tror, att dessa skogsmästare också skulle
kunna vara mycket användbara i mera
direkt statlig tjänst, om vi blott här i
vårt land kunde komma över vår olidliga
benägenhet att i en mängd fall föreskriva
sådana kompetensvillkor, att vi
i verkligheten använda överkvalificerad
arbetskraft.
16
Nr 16.
Tisdagen den 9 maj 1950.
Ang. uppmjukning av kompetensvillkoren för förvaltning av skogar i allmän ägo.
Herr SUNDBERG, CARL: Herr talman!
Det är anmärkningsvärt att interpellanten
baserat sin démarche i detta ärende
på en institution, nämligen forstmästarkursen,
som inte längre existerar
och som statsmakterna en gång underkänt.
Efter grundliga och långvariga
undersökningar beslöt nämligen 1936
års riksdag, att forstmästarkursen vid
skogshögskolan skulle indragas och att
endast en kurs för utbildning av jägmästare
skulle anordnas. Det egentliga
motivet för detta beslut var, att det inte
visat sig möjligt att med forstmästarkursens
relativt korta utbildningstid
kunna utexaminera personer med den
kompetens som krävdes av en skogsförvaltare
inom vårt i rask utveckling
stadda skogsbruk. Skogshögskolans huvudsakliga
uppgift är ju att utbilda
skogsförvaltare, vilka var och en inom
sitt revir eller sin förvaltning självständigt
och på eget ansvar skola handhava
alla för skogsbruket aktuella uppgifter,
föryngringar, gallringar, sluthuggningar,
drivningar, flottningar, skogsvägsanläggningar,
de ha också den viktiga
uppgiften att sköta arbetar- och arrendefrågor,
att handha byggnationer
o. s. v.
Jordbruksutskottets ledamöter ha i
dag gjort ett besök ute vid skogshögskolan
och skogsforskningsinstitutet, och
jag är övertygad om att de därifrån
medföra sådana intryck, att de ha klart
för sig att uppgifterna för en jägmästare
äro så mångahanda, så svåra och
viktiga, att det inte gärna går an att
pruta på utbildningstiden. Att klara förvaltningen
av våra skogar med personal
på lägre utbildningsnivå, om det är det
herr Näsgård syftar till med sin interpellation,
det torde vara ogörligt. Överallt
i världen, där skogsbruk bedrives,
har man gått in för en utbildningstid
som är lika lång som och i vissa fall
längre än den vi ha. Skogslandet Sverige
skulle då vara det första, som sloge
in på en annan väg, men det ha vi
sannerligen inte råd till med tanke på
de stora värden våra skogar och deras
avkastning representera.
Vad sedan beträffar skogsmästarsko -
lan, så förstår jag att herr Näsgård har
framställt sin interpellation i det mycket
vällovliga syftet att propagera för
den. När det gäller detta syfte vill jag
helt instämma med honom, ty det är nog
inte bara min, utan de flesta skogsmäns
uppfattning, att skogsmästarskolan har
en mycket stor uppgift att fylla i vårt
skogsbruk. Om det emellertid bara gäller
att klara sådana detaljer eller särskilda
uppgifter inom skogsadministrationen,
som statsrådet berörde i sitt
svar, d. v. s. vissa uppgifter i fråga om
ecklesiastika skogar och allmänningsskogar
o. s. v., kommer ju saken på en
helt annan bog. De uppgifterna borde
kunna ligga rätt väl till för skogsmästarna,
tv här är det inte fråga om förvaltare
i egentlig mening, eftersom förvaltningen
av dessa skogar ju handhas
av en särskild styrelse, i regel under
medverkan av en stifts- eller annan
jägmästare. Men det blir en annan sak,
när man som herr Näsgård använder
ordet förvaltare och anser, att man borde
uppmjuka bestämmelserna så, att
skogsmästarna skulle kunna användas
som förvaltare på det statliga området.
Herr Näsgård skakar på huvudet, och
jag har kanske missförstått honom,
men i interpellationen står det ju faktiskt
att åtgärder förväntas från Kungl.
Maj:ts sida i syfte att uppmjuka nu
gällande kompetensvillkor för liandhavandet
av förvaltningen av skogar i allmän
ägo. Det är mot denna utveckling
enligt den föreliggande formuleringen
jag ville inlägga en gensaga. Däremot
har jag som sagt ingenting att invända,
om uppmjukningen av gällande bestämmelser
inskränker sig till de uppgifter,
som statsrådet berörde i sitt svar.
Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag kan
försäkra herr Sundberg att jag aldrig
har haft den ringaste tanke på att man
skulle ersätta de statliga revirförvaltarna
med andra tjänstemän än för närvarande.
Den forstmästarutbildning, som
upphörde 1938, avsåg heller aldrig några
dylika funktioner.
Tisdagen den 9 maj 1950.
Nr 16.
17
Om framläggande av förslag rörande sinnesslövårdens framtida organisation.
Min interpellation galler allmänningar
och liknande skogar, som statsrådet
har talat om. Då säger herr Sundberg,
att där är det egentligen inte fråga om
förvaltare, utan det är en styrelse med
skogligt biträde, som förvaltar dessa
egendomar. Ja, men det är just kompetensvillkoren
för anställning hos dessa
styrelser, som jag har vänt mig mot, först
i min motion 1947 och sedan i min interpellation
nu. När det gäller dessa anställningar
föreskrives nämligen i alltför
många fall s. k. högre skoglig utbildning.
Jag anser att man där i stor utsträckning
skulle kunna använda våra
praktiskt utbildade skogsmästare, som
äro mycket duktiga skogsmän.
Överläggningen förklarades härmed
slutad.
Om framläggande av förslag rörande sinnesslövårdens
framtida organisation.
Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade fru Sjöström-Bengtsson till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
framställt en så lydande
fråga: »Kan förslag rörande sinnesslövårdens
framtida organisation väntas
bliva framlagt för nästa års riksdag?»
Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
MOSSBERG, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde besvara
nämnda fråga, erhöll nu ordet och
anförde: Herr talman! Fru SjöströmBengtsson
har till mig riktat följande
enkla fråga:
»Kan förslag rörande sinnesslövårdens
framtida organisation väntas bliva
framlagt för nästa års riksdag?»
Som svar får jag anföra, att beredningen
av detta ärende inom departementet
icke har fortskridit så långt, att
jag nu kan säga något om när detsamma
eventuellt kan föranleda proposition
till riksdagen.
Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr talman!
Jag ber att till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet få rikta ett
2 Första kammarens protokoll 1950. Nr IG.
tack för svaret, men jag kan tyvärr icke
vara lika tacksam för innehållet.
En enkel fråga får ju inte i någon
nämnvärd mån upptaga kammarens tid,
och jag skall inte gå ifrån den regeln.
Jag ber endast att med några ord få
klargöra anledningen till min fråga.
Riksdagen begärde redan år 1946 en
utredning dels rörande de sinnesslöa,
som inte avses i 1944 års lag, och dels
rörande de praktiska svårigheter av organisatorisk
art, som visat sig på sinnesslövårdens
område efter ikraftträdande
av ovannämnda lag om obligatorisk
undervisning och vård av bildbara
sinnesslöa. De sakkunniga ha sedermera
överlämnat sitt betänkande, och vi
ute i landet som syssla med dessa ting
— och jag vet att i denna kammare finnas
många, som just ha sådana uppgifter
i landstingen och kommunerna —
hade hoppats att en proposition i ärendet
skulle ha avlämnats till denna riksdag,
men jag förstår att detta varit fullkomligt
otänkbart.
Emellertid är frågan om sinnesslövårdens
ordnande ett vitalt intresse för
landstingen och för de städer, som inte
deltaga i landsting. På många håll planeras
omdispositioner av de byggnader,
som anstalterna förfoga över, och nybyggnader
planeras, i första hand kanske
för de obildbara sinnesslöa, men
oklarheten inte minst i fråga om huvudmannaskapet
för dessa och en del andra
kategorier sinnesslöa verkar hämmande
på dessa planer.
Jag tror att uppskovet med denna sak
är ganska ödesdigert inte minst på grund
av den platsbrist, som nu förefinnes på
anstalter av det slag det här är fråga om.
Inte ens barn inom dessa grupper, som
nått skolåldern och för vilka skolplikt
föreligger, kunna beredas plats. Detsamma
är förhållandet med de rena
vårdhemsfallen. I min hemstad finnas
på barnavårdsnämndens småbarnshem
djupt sinnesslöa, som icke kunna beredas
plats vare sig på den anstalt jag
företräder eller på någon annan, och så
borde det i alla fall inte få vara.
Det är mot bakgrunden av dessa och
många andra förhållanden som jag
18
Nr 16.
Tisdagen den 9 maj 1950.
Om framläggande av förslag rörande sinnesslövårdens framtida organisation.
djupt beklagar, att vi nu under en obestämd
framtid inte kunna göra annat
än vänta och se.
Överläggningen ansågs härmed slutad.
Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 245, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område.
Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 13—
16, statsutskottets utlåtanden nr 117—
130, bevillningsutskottets betänkanden
nr 32, 48, 50 och 51, första lagutskottets
utlåtanden nr 23—25, andra lagutskottets
utlåtanden nr 34—37, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 14 och 15, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 21—31
samt första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 30.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.48 eftermiddagen.
In fidem
G. H. Berggren.
Bilaga till första kammarens protokoll 9 maj 1950 (s. 10).
Herr talman!
Med första kammarens tillstånd har
herr Cassel riktat två frågor till mig,
nämligen
för det l:a om jag är beredd att medverka
till att ett extra matematikprov
(allmän kurs) inlägges i kompletteringsperioden
den "°/6—“/, detta år,
för det 2:a om jag är villig att redogöra
för mina synpunkter på frågan om
möjligheterna att i fortsättningen tilllämpa
metoden med sammanfattande
vitsord i samtliga i studentexamen förekommande
ämnen, där skriftligt prov
fordras.
Bakgrunden till dessa två frågor är
vårens bekanta studentskrivning i matematik,
allmän kurs, på realgymnasiet.
Herr Cassel betecknar regeringens beslut
att sänka betygsfordringarna för
denna skrivning såsom tillfredsställande
för de flesta som deltogo i skrivningen
men otillfredsställande för vissa
av dem. Herr Cassel uppger nämligen,
att åtskilliga av dem, som skrevo för
fyllnadsprövning eller s. k. särskild
prövning inte fullföljde skrivningen, när
de kommo underfund med att de icke
kunde uppnå ett sådant resultat, som
enligt vanliga bedömningsgrunder erfordras.
Herr Cassels första fråga gäller,
om jag vill medverka till att för
dessa skrivningsdeltagares skull anordnas
en särskild studentskrivning i den
fyllnadsprövningsperiod, som börjar den
30 maj.
Enligt rektorernas rapporter ha 24
(av 111) komplettanter och 9 (av 84)
deltagande i särskild prövning i vårens
skriftliga prov i matematik (allmän
kurs) ej inlämnat något skriptum eller
ett hlankt sådant. Dessa tal kunna förefalla
höga (21,6 % resp. 10,7 %). Men
de äro icke ovanliga. Det inträffar nämligen
varje period, då skriftliga prov
ges, att en del prövande — ibland en
större, ibland en mindre del — avbryta
provet, ofta troligen emedan de icke
anse sig kunna nå det resultat, som de
eftersträva. Så t. ex. voro motsvarande
antal vid fyllnadsprövningen i augusti
1949 26 (av 119) komplettanter (d. v. s.
21,8 %) och 7 (av 49) deltagande i sär
-
Tisdagen den 9 maj 1950.
Nr 16.
19
skild prövning (d. v. s. 14,3 %). Under
de senaste 10 skrivningstillfällena före
innevarande vår var medelprocenten sådana
komplettanter, som ej inlämnat
något skriptum eller ett blankt sådant,
16,7 %■ Vid 5 av dessa tillfällen var procenttalet
över 20. Det är sålunda icke
någon onormal företeelse, som årets förhållanden
uppvisa.
Yrkandet på ett prov i matematik (allmän
kurs), skriftligt och muntligt, under
prövningsperioden “/„—“/a synes
motiveras främst av hänsyn till dem
som önska sina kompletteringsbetyg före
utgången av ansökningstiden för intagande
vid vissa fackhögskolor. Därvid
är emellertid att märka, att fyllnadsprövning,
som avlägges under nästkommande
period, d. v. s. i augusti, kan tillgodoräknas
vid ansökan om inträde vid fackhögskolor
redan från och med samma
hösttermin.
0m skriftligt prov i matematik inlägges
i prövningsperioden —■“/.» skulle
det så till vida verka orättvist för årets
abiturienter, att de som avlägga studentexamen
i början av maj kunde ägna hela
månaden åt förberedelser för provet,
medan de som ta examen mot slutet av
månaden finge ingen eller helt kort förberedelsetid.
För de senare skulle det
också med all sannolikhet verka förryckande
på den muntliga examen, då de
behöva koncentrera sin uppmärksamhet
på förberedelserna för denna.
Bärande skäl synas alltså icke ha anförts
för avvikelse från de sedan lång tid
gällande anordningarna beträffande fyllnadsprövning
och särskild prövning, och
olägenheter skulle uppstå vid en omläggning
av ifrågasatt art.
Herr Cassels andra fråga gäller min
uppfattning om lämpligheten att införa
sammanfattande vitsord i den skriftliga
delen av samtliga skrivämnen i studentexamen.
Detta spörsmål har länge diskuterats.
Olika meningar har därvid gjort
sig gällande. Förslag om sådana sammanfattande
vitsord har framlagts av
1940 års skolutredning. Inom skolöverstyrelsen
ha å andra sidan mycket starka
betänkligheter yppats häremot. Vad
särskilt ämnet matematik beträffar, skulle
ett sammanfattande vitsord för ämnets
skriftliga behandling icke skilja
sig från det sammanfattande vitsord,
som nu ges i muntlig examen. Då utredningen
av denna fråga icke är avslutad,
har jag inte ansett mig böra för
egen del taga ställning för eller emot
förslaget. Givetvis kommer jag att ägna
frågan all tillbörlig uppmärksamhet, därest
jag får tillfälle till det framdeles.
Härmed anser jag mig ha besvarat herr
Cassels frågor.
20
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Onsdagen den 10 maj förmiddagen.
Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.
Företogs val av tjugufyra valmän för
utseende av dels fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, dels ock
suppleanter för fullmäktige i nämnda
bank och kontor.
Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
erhöll på begäran ordet och anförde:
Herr talman! För detta val ber jag att
få avlämna en gemensam lista, vilken
godkänts av de av kammaren valda ledamöterna
i talmanskonferensen. Jag
vill nämna, att sådana listor komma att
företes även vid de övriga val, som i dag
skola förrättas. Varje lista upptar namn
å så många personer som det ifrågavarande
valet avser.
Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter en lista, som under partibeteckningen
»Den gemensamma listan» upptog
följande namn:
Karlsson, Gottfrid,
Eriksson, Carl Edmund,
Wahlmark,
Elofsson, Gustaf,
Ewerlöf,
Lindblom,
Åkerberg,
Johanson, Karl August,
Sjödahl,
Andersson, Lars,
Velander,
Lindström, Rickard,
Sundelin,
Branting,
Ekman,
Näsgård,
Anderson, Iwar,
Mannenskantz,
Kriigel,
Ohlon,
Andersson, Birger,
Nilsson, Ernst Hjalmar,
Pålsson,
Wistrand.
Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma på
gjord proposition av kammaren godkänd;
och förklarades de å listan upptagna
personerna hava blivit utsedda till
valmän.
Anställdes val av tio suppleanter för
kammarens valmän för utseende av dels
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
dels ock suppleanter för fullmäktige
i nämnda bank och kontor.
Herr förste vice talmannen avlämnade
en lista, som under partibeteckningen
»Den gemensamma listan» upptog följande
namn:
Berling,
Hermansson, Albert,
Andersson, Alfred,
Persson, Karl,
Nordenson,
Näslund,
Falk,
Olsson,
Wehtje,
Bergh.
Efter det herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma
på gjord proposition av kammaren godkänd;
och förklarades de å listan upptagna
personerna hava blivit utsedda till
valmanssuppleanter.
Företogs val av tre ombud i Europarådets
rådgivande församling jämte tre
suppleanter för dessa ombud.
Herr förste vice talmannen avlämnade
en lista av följande utseende och med
partibeteckningen »Den gemensamma
listan»:
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
21
Ang. ersättning till kommunala förtroendemän.
Wigforss, E. J., ledamot av första kammaren |
Elmgren, B. F., ledamot av första kammaren |
Gjöres, A., ledamot av första kammaren |
Lindström, K. A. R., |
Wistrand, K. K:son, |
Dickson, J. I. A., ledamot av andra kammaren. |
Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma på
gjord proposition av kammaren godkänd;
och förklarades till ombud i Europarådets
rådgivande församling hava
blivit utsedda herrar Wigforss, Gjöres
och Wistrand samt till suppleanter för
dem respektive herrar Elmgren, Lindström
och Dickson.
På framställning av herr talmannen
beslöts att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet underrättas
om detta val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för de valda,
dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om det förrättade valet.
Ordet lämnades på begäran till herr
FÖRSTE VICE TALMANNEN, som anförde:
Herr talman! Under erinran om att
en svensk parlamentarisk delegation hösten
1948 besökte Storbritannien på inbjudan
av brittiska parlamentet samt om att
ett motsvarande brittiskt besök i Sverige
skulle vara ägnat att stärka de bestående
vänskapliga förbindelserna mellan
de båda ländernas parlament och folk,
får jag hemställa, att kammaren, under
förutsättning att andra .kammaren fattar
enahanda beslut, ville uppdraga åt kamrarnas
herrar talmän att inbjuda cn
brittisk parlamentsdelegation att innevarande
vår besöka Sverige som riksdagens
gäster.
Vad herr förste vice talmannen sålunda
hemställt bifölls.
Ang. ersättning till kommunala förtroendemän.
Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet m. m. ävensom i ämnet
väckta motioner.
Till konstitutionsutskottets handläggning
hade båda kamrarna hänvisat en
av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten
proposition, nr 88, däri Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till
1) lag angående ändring i lagen den
6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet;
2) lag angående ändring i lagen den
0 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse
i stad;
3) lag angående ändring i lagen den
6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse;
4)
lag angående ändring i lagen den
15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse
i Stockholm;
5) lag angående ändrad lydelse av 23
och 70 §§ lagen den 6 juni 1930 (nr
260) om församlingsstyrelse i Stockholm;
6)
lag angående ändring i lagen den
20 juni 1924 (nr 349) om landsting;
7) förordning om ändrad lydelse av
146 § 1 mom. taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379); samt
8) lag angående ändrad lydelse av
6 § lagen den 30 juni 1943 (nr 436) om
vägnämnder och länsvägnämnder.
22
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Ang. ersättning till kommunala förtroendemän.
Kungl. Maj:ts förslag innehöll ändrade
bestämmelser om ersättning till innehavare
av kommunala förtroendeuppdrag
i huvudsaklig överensstämmelse
men vad kommunallagskommittén förordat
i ett i ämnet avgivet betänkande.
Förslaget byggde på huvudgrunderna i
gällande lag och innebar i stort sett, att
kommunernas möjligheter att i vissa bestämda
former utge ersättning skulle
vidgas. Därjämte hade föreslagits, att
borgerlig primärkommun under vissa
förutsättningar skulle få bevilja pension
åt arvodesberättigade förtroendemän.
1 det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till lag angående ändring i lagen
den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet voro 25 § 2 mom.
första stycket och 4 mom. så lydande:
2 mom. Kommunalstämman äger besluta,
att ledamot av kommunalnämnden
och utsedd ledamot av annan kommunal
styrelse, nämnd eller beredning
ävensom revisor skola för deltagande i
sammanträde eller förrättning inom
kommunen i kommunens angelägenhet
åtnjuta gottgörelse av kommunens medel
i form av dagtraktamente. Dagtraktamente
må ej överstiga tio kronor för
sammanträdes- eller förrättningsdag;
dock må med avseende å särskilt tidskrävande
sammanträde eller förrättning
eller där det eljest finnes påkallat avsärskilda
förhållanden traktamentet sättas
till högre belopp.
4 mom. När särskilda skäl därtill äro,
må kommunalstämman bevilja pension
åt ledamot av kommunal styrelse, nämnd
eller beredning, som under en lång följd
av år innehaft befattning eller uppdrag
som i 3 mom. avses samt däråt ägnat
övervägande delen av sin arbetstid.
I SO § första stycket punkten b) i samma
lagförslag hade upptagits en bestämmelse
av innehåll, att länsstyrelsens
godkännande erfordrades för att giva
gällande kraft åt beslut, vilka avsåge
pension enligt 25 § 4 mom.
Utskottet hade samtidigt till behandling
förehaft de i anledning av propositionen
väckta motionerna I: 388 av herr
Mannerskantz, II: 479 av herr Larsson i
Stockholm samt II: 480 av herrar Holmberg
och Persson i Landafors.
I motionen II: 480 av herrar Holmberg
och Persson i Landafors hade föreslagits,
att kommun skulle erhålla laglig rätt
att besluta om traktamentsersättning
även åt fullmäktig för såväl resdag som
sammanträdesdag enligt samma grunder
som föreslagits för »nämndledamot
och revisor» samt att traktamenten åt
landstingsmän skulle utgå i samma ordning
som föreslagits för primärkommunerna,
därvid ej heller för landstingens
del någon maximering av ersättningsbeloppen
borde förekomma.
I motionen I: 388 av herr Mannerskantz
hade hemställts dels att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
nr 88 måtte bifalla Kungl. Maj:ts förslag
med den ändringen, att 4 mom. 25 §
samt stycket b, 80 § i lagen om kommunalstyrelse
på landet jämte motsvarande
paragrafer i lagen om kommunalstyrelse
i stad och i lagen om kommunalstyrelse
i Stockholm utginge, samt dels att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om förslag till sådana bestämmelser,
att primärkommun bereddes
möjligheter att under särskilda villkor
tillerkänna gratifikation åt förtroendeman,
som under viss övergångsperiod
lämnade sitt kommunala uppdrag.
Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
A) att riksdagen, med bifall till vad i
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
under punkterna 1)—6) och 8) föreslagits
samt med avslag å motionerna
I: 388 och II: 480, måtte antaga sju under
punkten införda lagförslag;
B) att riksdagen, med förklarande att
Kungl. Maj:ts under punkt 7) i förevarande
proposition framlagda förslag ej
kunnat i oförändrat skick antagas, för
sin del måtte antaga under denna punkt
infört förslag till förordning om ändrad
lydelse av 146 § 1 mom. taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr
379);
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
23
Ang.
G) att motionen II: 479 måtte anses
besvarad genom vad utskottet förut i utlåtandet
anfört och hemställt.
Reservationer hade avgivits av, utom
annan,
1) herrar Bror Nilsson, Norén, Spångberg
och Löfroth, vilka yrkat, att utskottet
måtte hemställa, att riksdagen i skrivelse
till Rungl. Maj :t ville anhålla om
framläggande för nästa års riksdag av
förslag till sådan ändring av kommunallagarna,
alt jämväl ledamot av fullmäktige
skulle kunna komma i åtnjutande av
dagtraktamente enligt samma grunder,
som föreslagits för vald ledamot av kommunal
styrelse, nämnd eller beredning;
2) herrar Herlitz och Bergh, som i anslutning
till ett av herr Bergh i kommittébetänkandet
avgivet särskilt yttrande
yrkat, att utskottet med tillstyrkande av
motionen 1:388 av herr Mannerskantz
måtte hemställa dels att riksdagen vid
behandlingen av propositionen nr 88
måtte bifalla Kungl. Maj:ts förslag med
den ändringen, att 25 § 4 mom. samt
80 § första stycket punkt b) i lagen om
kommunalstyrelse på landet jämte motsvarande
paragrafer i lagen om kommunalstyrelse
i stad och i lagen om kommunalstyrelse
i Stockholm utginge, samt
dels att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om förslag till sådana
bestämmelser, att primärkommun
bereddes möjligheter att under särskilda
villkor tillerkänna gratifikation åt
förtroendeman, som under viss övergångsperiod
lämnade sitt kommunala
uppdrag.
Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Jag har tillsammans med några kamrater
i utskottet fogat en reservation vid
detta utlåtande. Jag finner nämligen inte
någon konsekvens i att kommunernas
valda fullmäktige skola stå i en särklass,
när det gäller ersättning för uppdraget.
Det är kanske inte riktigt att kalla det
»ersättning»; vi ha ju i utskottsutlåtandet
kommit överens om att det inte skall
förekomma ersättning för fullgörande av
kommunala uppdrag, men en reseersättning
eller ett traktamente är ju inte nå
-
ersättning till kommunala förtroendemän,
gon ersättning för utfört arbete, utan
det är allenast en ersättning för havda
utgifter. Riksdagsmännen och landstingsmännen
ha ju traktamenten och reseersättningar,
och jag anser att även kommunernas
valda fullmäktige böra ha såväl
reseersättning som traktamentsersättning.
I samband med kommunsammanslagningen
blir det ju längre resor, och
det kan bli fråga om ganska lång bortovaro.
Representanter ifrån Norrland ha
sagt, att det kan inträffa för en norrländsk
fullmäktig i en kommun, att han
får vara borta tre dagar för ett sammanträde.
Han behöver en dag för att resa
till sammanträdet, en dag för sammanträdet
och en dag för att resa hem. Då
är det bra mycket begärt, att en ledamot
skall ligga borta och ha kostnader för
mat och logi utan att få någon traktamentsersättning.
Jag tycker att det borde ordnas på en
gång lika för alla valda ombud och representanter,
av vad slag och beskaffenhet
uppdraget må vara, och därför ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
den av mig m. fl. vid denna punkt avgivna
reservationen.
Herr ÖHMAN: Herr talman! Det här
föreliggande förslaget, som ju är tillstyrkt
av utskottet, betecknar enligt min
mening ett mycket stort framisteg, men
det finns ett par punkter, där jag icke
kan godtaga utskottets inställning. För
det första anser jag i likhet med reservanterna
under den första reservationen,
att även ledamot av fullmäktige
bör ha traktamentsersättning i vissa fall
och att fullmäktige skola kunna ge ersättning
såväl för resdag som för sammanträdesdag
i sådana kommuner, där
avstånden äro stora och där naturligtvis
folk med små inkomster annars ha
svårigheter att deltaga i kommunalfullmäktiges
sammanträden. För det andra
önskar jag i enlighet med den motion
som är väckt ifrån kommunistiskt håll,
att landstingen liksom primärkommunerna
skola få rätt att besluta om traktamenten
åt sina ledamöter.
Jag ber, herr talman, att med denna
24
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Ang. ersättning till kommunala förtroendemän.
korta motivering få yrka bifall till reservationen
nr 1) men med den ändring, att
skrivelsen till Kungl. Maj :t kommer att
innefatta framställning om att även
landstingen få rätt att bevilja traktamenten
enligt samma grunder som föreslås
för primärkommunerna.
Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! Den reservation, som nu har
fått förespråkare dels i herr Bror Nilsson
och dels i herr öhman, innebär att
även fullmäktige för sitt uppdrag skulle
kunna erhålla arvode. Utskottet har i likhet
med Kungl, Maj:t ansett, att man
icke skall kunna bevilja arvode för själva
fullmäktigeuppdraget. Däremot skall det
ju enligt vissa i författningen angivna
grunder utgå reseersättning i de fall, då
det är långa och kostsamma resor. Utskottet,
till vilket jag anslutit mig, anser,
att man genom att införa arvode
för fullmäktiguppdraget såsom sådant
skulle frångå den princip som vi alltid
ha ansett vara riktig, nämligen att dessa
kommunala uppdrag skola vara förtroendeuppdrag,
för vilka inga arvoden,
med andra ord ingen avlöning, skall utgå.
Däremot har man genom den nu föreslagna
ändringen i kommunallagen avsett
att möjliggöra reseersättning, liksom
ju sådan ersättning i vissa fall har
utgått redan tidigare.
Jag ber därför, herr talman, att få
hemställa om avslag på reservationen
nr 1) och bifall till vad utskottet i det
hänseendet har föreslagit.
Men när jag nu har ordet, skall jag,
herr talman, be att också få säga några
ord om reservationen nr 2) av herrar
Herlitz och Bergh. Denna reservation
vänder sig emot det förslag, som propositionen
har upptagit och utskottet har
anslutit sig till, om möjlighet för kommunerna
att bevilja pension åt innehavare
av kommunala förtroendeuppdrag
av sådan natur som t. ex. ordförandeskapet
i kommunalnämnd. I många fall
har det ju hitintills varit så, att kommunalnämndsordförande
i denna sin egenskap
faktiskt fullgjort ett uppdrag som
kommunalkamrer. I en rad kommuner
runt om i vårt land ha dessa kommunalnämndsordförande
varit fullt sysselsatta
av sitt arbete i kommunens tjänst, och
det har i strid med gällande lag gång
efter annan beviljats pensioner åt sådana
kommunala förtroendemän. Om sådana
beslut icke överklagas, stå de ju fast,
även om de fattats i strid med gällande
kommunalförfattningar. Man har ansett
det orimligt, att man icke skulle ha möjlighet
att ge pension till en person, som
under en lång följd av år de facto har
innehaft en befattning som tjänsteman i
kommunen, fast detta bär skett under
formen av en förtroendesyssla.
Nu gå reservanterna emot principen
att pension skulle kunna beviljas i sådana
fall, men de medge att man under
en övergångstid bör ha möjlighet att ge
gratifikationer åt kommunalnämndsordförande
som innehaft sitt uppdrag under
många år. Jag tror inte att en bestämmelse
om möjlighet att besluta om en liten
pension åt en välförtjänt kommunalnämndsordförande
kommer att missbrukas.
Utskottet har ju också liksom Kungl.
Maj :t uttalat, att tillämpningen bör vara
rätt restriktiv, och jag är övertygad om
att kommunerna också komma att tilllämpa
bestämmelsen på det sättet.
Jag hemställer därför, herr talman, om
bifall på denna punkt till vad utskottet
föreslagit. I övrigt har det ju inte varit
några delade meningar inom utskottet,
och jag hemställer sålunda om bifall till
utskottets förslag i dess helhet.
Herr BERGH: Herr talman! Det förefaller
mig, som om man skulle få en litet
klarare bild av de motsättningar som
allaredan ha kommit till synes i denna
debatt, om man litet bättre gjorde sig
reda för, vad de ersättningar åt kommunala
förtroendemän, som det bär är
fråga om, egentligen ha för syfte. Om
jag i någon mån skulle pressa herr Bror
Nilssons in. fl. reservation, skulle jag
kunna säga, att bakom denna reservation
egentligen ligger den tanken, att ett
utövande av kommunala förtroendeuppdrag
är att jämställa med vilket annat
arbete som helst och fördenskull bör ho
-
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
25
Ang. ersättning till kommunala förtroendemän.
noreras som ett arbete. Det är i så fall
en uppfattning, som står klart i strid
både mot vad lagstiftarna tänkte sig 1802
och vad de tänkte sig 1924 liksom mot
vad konstitutionsutskottet skriver nu.
Vi uppehålla fortfarande tanken, att
kommunala förtroendeuppdrag skola vara
oavlönade. De traktamenten och ersättningar
av olika slag, som här förekomma,
äro icke att betrakta som ersättning
för utfört arbete, utan de äro
avsedda att för ekonomiskt svagt ställda
personer göra det möjligt att utöva
dessa uppdrag. När de nuvarande bestämmelserna
genomfördes 1924, låg en
sådan motivering till grund, och den s. k.
sammanträdesfemman, som man då gick
in för, avsåg att skydda personer med
3 000—4 000 kronors årsinkomst från
sådant inkomstbortfall och sådana utgifter
som skulle hindra dem från att
vara närvarande vid sammanträden. Det
är samma tanke som går igenom förslaget
nu, när man fortfarande uppehåller
principen att dessa uppdrag skola vara
oavlönade men ger vissa ersättningar för
att ge folk möjlighet att kunna utöva
dem.
När nu herr Bror Nilsson och ett par
andra reservanter begära att det skall
utgå traktamenten till och med för fullmäktigesammanträden,
så ter sig detta
rätt underligt mot bakgrunden av dessa
principer. Vi veta ju, att det i stader i
regel förekommer högst ett fullmäktigsammanträde
i månaden, och på landsbygden
kan det inträffa, att sammanträdena
icke ens äro hälften så många. Vilja
de, som stå för den reservationen, på
allvar göra gällande, att deltagandet i
dessa sammanträden skulle vara så maktpåliggande
och medföra så stora uppoffringar,
att fullmäktige utöver den reseersättning
som de nu föreslås få också
skola ha ett särskilt traktamente? Det
ter sig för mig fullständigt orimligt.
När konstitutionsutskottet på denna
punkt icke har föreslagit något traktamente
åt ledamöter av fullmäktige, iir
detta alltså, såvitt jag förstår, en riktig
ståndpunkt.
Sedan skall jag säga några ord om herr
Herlitz’ och min reservation, som rör
de kommunala pensionerna. Jag befinner
mig i det gynnsamma läget, att herr
Karlsson i Vadstena redan har polemiserat
mot vad jag skulle kunna säga. Jag
anser att även dessa kommunala pensioner
böra ses mot bakgrunden av vad
man egentligen vill vinna med dessa
kommunala ersättningar, och jag skulle
tro att även en annan synpunkt kan vara
fruktbärande här.
Jag tror inte det är ett kommunalt
intresse, ett intresse som sammanfaller
med den kommunala självstyrelsens väsen
eller över huvud taget ett allmänt
demokratiskt intresse, att kommunala
förtroendeuppdrag göras ekonomiskt lockande.
Jag tror inte heller, att det är
till gagn för det kommunala självstyret,
att man koncentrerar de kommunala
uppdragen på en eller ett par eller i varje
fall några få händer inom kommunerna.
De traktaments- och arvodesformer,
som man nu är inne på, komma att befrämja
en sådan utveckling, att man kommer
att ha förtroendevalda personer,
som utom den allmänna duglighet, som
de kunna ha gjort sig kända för, i väsentlig
grad ha partitillhörighet att tillskriva
den omständigheten, att eu hop
kommunala uppdrag koncentreras på
dem. Genom att man sammanför flera
arvoden och flera traktamenten åt detta
lilla fåtal kunna de komma i en ställning,
som jag tycker inte är riktigt lämplig
ur allmän demokratisk synpunkt. Om
de huvudsakligen försörja sig på dessa
uppdrag, kan det bli nödvändigt för dem
att i vissa avseenden anpassa sig för att
bli omvalda, vilket gör att man inte kan
vara alldeles säker på att menighetens
verkliga intressen bli tillgodosedda. När
man kopplar ihop detta även med ett
principiellt medgivande att de skola kunna
pensioneras, har man ju ytterligare
befrämjat denna tendens och dessutom
försvårat möjligheterna att göra sakligt
betingade personbyten. Om man vid val
eller omval av kommunala arvodister
skall ta hänsyn till deras levnadsförhållanden
och försörjningsmöjligheter, blir
det risk för att man behåller folk, som
man av sakliga skäl annars icke skulle
behålla. Här menar jag alltså, att vi i
26
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Ang. ersättning till kommunala förtroendemän.
vår reservation ge uttryck åt en allmän
demokratisk tankegång, som jag tror är
värd att beakta.
Nu säger man, som senast herr Karlsson
sade, att det ibland är orimligt, att
folk, som har tjänat kommunen i flera
år och offrat en myckenhet av tid för
den, bli ställda på bar backe på sin ålderdom.
Visst är det orimligt, men nu
skola vi göra klart för oss, att i de storkommuner,
som vi inrikta oss på, kommer
det att bli endast ett fåtal fall, där
vi kunna tänka oss kommunala förtroendemän
som ägna hela eller större delen
av sin tid åt uppdraget. Det kommer endast
att bli fallet i kommuner, som äro
så små, att man kan reda sig utan tjänstemän,
eller där man inte får tag i
lämpliga sådana, varför det av dessa
skäl är angeläget att bibehålla systemet
med förtroendevalda funktionärer. Dessa
kunna, de som andra, skaffa sig en
pensionsförsäkring, grundad på avgifter,
alldeles som vi tänka oss att riksdagsmännen
skola göra hädanefter, när, som
jag hoppas, de sakkunnigas förslag om
den pensioneringen en gång kommer att
förverkligas.
Bakom mitt motstånd mot tanken på
dessa kommunala pensioner ligger alltså,
att jag tycker den är principiellt
oriktig och kan åstadkomma en stelhet
i förvaltningen och konservera personer
i uppdrag som de egentligen borde
lämna.
Jag hade emellertid väntat, att herr
Karlsson skulle säga några ord om konstitutionsutskottets
motivering på s. 16.
Där har konstitutionsutskottet i ett ganska
anmärkningsvärt avseende gått ifrån
Kungl. Maj :ts proposition. Där finns
bland de grunder för kommunala pensioneringar,
som man skall tillämpa, angivet
för det första att det skall vara
arvoderade uppdrag som kunna läggas
till grund, för det andra att uppdraget
skall hava tagit större delen av vederbörandes
arbetskraft i anspråk och för
det tredje att han skall hava haft uppdraget
en lång följd av år. Nu har konstitutionsutskottet
hittat på att i motiveringen
rycka undan en väsentlig del
av dessa grunder, i det att konstitutions
-
utskottet också har tänkt sig, att man
skall kunna ge kommunal pension åt folk
som inte ens haft arvode. På det sättet
kommer ju konstitutionsutskottet att
medverka till en uppmjukning av grunderna,
som kan komina att få mycket
egendomliga följder.
Jag ber, herr talman, att främst få yrka
bifall till den av herr Herlitz och mig
vid punkten avgivna reservationen och,
för den händelse detta yrkande icke
skulle bifallas, förorda att den motivering,
som finnes intagen i andra stycket
på s. 16, utgår.
Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Herr Bergh menade, att det förslag
om möjlighet att i vissa fall pensionera
kommunala förtroendemän, som
nu är föremål för kammarens behandling,
är principiellt felaktigt. Han sade,
att om man skulle införa en sådan möjlighet,
skulle man genom pensionerna
åstadkomma någonting som icke sammanfölle
med den kommunala självstyrelsens
väsen och som icke vore av värde
ur allmän demokratisk synpunkt. Jag
vill, herr talman, bara säga, att jag icke
delar herr Berghs uppfattning på denna
punkt. Jag har en motsatt åsikt. .Tåg tror
att det just ur den kommunala självstyrelsens
synpunkt kan vara av mycket
stort värde att man i vissa fall har
möjlighet att tillerkänna även en kommunal
förtroendeman pension.
Herr Bergh hänvisade till den förestående
nya kommunindelningen, som skall
träda i kraft den 1 januari 1952, och
anförde som sin uppfattning, att efter
denna nvindelning det bara skulle bli
i ett fåtal fall, som kommunala förtroendemän
skulle komma att ägna huvuddelen
av sin arbetskraft åt den kommunala
verksamheten. Han syftade väl på
att tjänstemän skulle komma att bli en
så vanlig företeelse i de nya storkommunerna,
att de kommunala förtroendemännen
åtminstone arbetsmässigt skulle få
en lättare uppgift än hittills. Jag vill då
säga, att i ett mycket stort antal fall
komma de nya kommunernas befolkningstal
att ligga just vid den gräns, där
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
27
Ang. ersättning till kommunala förtroendeman.
man kan överväga, om det verkligen är
behövligt och ekonomiskt att anställa en
tjänsteman eller om man fortfarande
skall försöka att hålla sig kvar vid arbetsformen
med förtroendemän. Jag tror
att det för den kommunala självstyrelsens
sundhet är mycket betydelsefullt,
att man inför den nya kommunindelningen
söker ordna arvodes- och penisionsförhållandcna
när det gäller förtroendemännen
på sådant sätt, att man
inte i oträngt mål tvingar dessa halvstora
kommuner över på en tjänstemannamässig
förvaltning.
Behov av att kunna pensionera en
kommunal förtroendeman har emellertid
gjort sig gällande redan nu med den nuvarande
kommunala indelningen och
detta icke främst i de små kommunerna
utan i vissa större kommuner. Det har
inträffat vid åtskilliga tillfällen, att det
i en kommun funnits en duktig man,
som bär framstått som den medborgerlige
ledaren för den kommunala verksamheten
och som har fått en hel del att
bestyra. Han har fått ägna sig mer och
mer åt allmänna uppgifter och har under
sådana förhållanden icke samtidigt kunnat
sköta en borgerlig näring. Han har
arbetat för kommunen och uppburit arvode
i åtskilliga år, men han har icke
kunnat skaffa sig trygghet för sin ålderdom.
I flera fall har det då gått till
på det sättet, att man har gjort denne
kommunale förtroendeman till tjänsteman.
Han har egentligen fullgjort samma
arbete som förut, han bar i realiteten
lett den kommunala verksamheten, han
har framstått som medborgarnas förtroendeman,
men han har formellt suttit i
ijanstemannaställning just därför att
man ansåg det nödvändigt att trygga
honom på hans ålderdom.
Vad skall nu en sådan åtgärd tjäna
till? Sett ur allmän förtroendesynpunkt
är det ju på sätt och vis — om uttrycket
tillätes mig —• en deklassering. Formellt
övergår en sådan man till att bli en löneanställd
tjänsteman i stället för att
vara en kommunal förtroendeman. Jag
tror att det föreliggande förslaget i viss
mån är ägnat att förhindra en utveckling
i den riktningen. Man får möjlig
-
het att hålla personer, som verkligen äro
kommunala förtroendemän, kvar på förtroendemannaplanet,
om man öppnar
denna möjlighet att ge dem pension.
Den som läser den föreliggande propositionen
får en klar uppfattning om
att det har varit i varje fall kommitténs
och föredragande departementschefens
mening, att dessa pensionsbestämmelser
skulle kringgärdas med mycket starka
garantier. Ett beslut om pension skall
underställas länsstyrelsen, och det har
gång på gång betonats, att det måste vara
fråga om sysslor som äro förenade
med arvode, att pensionen skall stå i
skäligt förhållande till arvodet och att
det skall vara fråga om en heltidssyssla,
praktiskt taget, därigenom att förtroendemannen
i många år ägnat huvuddelen
av sin arbetskraft åt kommunens verksamhet.
Det har ytterligare i departementschefsanförandet
betonats att det
här är fråga om undantagsfall, att det
skall föreligga särskilda skäl o. s. v.
Det är mot bakgrunden av denna
restriktiva skrivning i propositionen,
som jag, herr talman, med — det måste
jag erkänna — en viss oro har sett på
den på en punkt mycket väsentliga uppmjukning,
som utskottet liar gjort i sin
motivering, och i denna del står min
åsikt mycket nära den mening, som
herr Bergh i sitt anförande förfäktat. Utskottet
har nämligen på en punkt förordat
en annan bedömningsgrund än
vad Kungl. Maj :t tänkt sig, och det gäller
frågan, huruvida pension skall få
utgå även till förtroendemän, som icke
ha åtnjutit något som helst arvode. Utskottet
säger att det kan tänkas fall, när
någon ägnat den övervägande delen av
sin arbetstid åt kommunala uppdrag utan
att därför åtnjuta arvode, och då bör
han också kunna få pension. Detta utskottets
uttalande understrykes ännu
kraftigare av vad som står i slutet av
första stycket i utskottets yttrande på
s. 15, nämligen att även riksdagens egna
uttalanden och inte bara uttalanden av
kommittén och av departementschefen
skola vara vägledande vid bedömandet
av praxis.
Eu såilan uppmjukning får vissa kon -
28
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Ang. ersättning till kommunala förtroendemän.
sekvenser. Den måste ju leda bland annat
till att åtminstone vid vissa pensionsbeslut
kravet på en relation mellan
arvodets belopp och pensionens storlek
måste upphöra. Har det inte utgått något
arvode, kan man ju inte få någon
relation till pensionsbeloppet.
Jag tror över huvud taget, att denna
uppmjukning lätt kan föranleda en vidgning
av praxis när det gäller fattandet
av pensionsbeslut, och jag tror, att det
skulle vara olyckligt, om detta skulle bli
följden av utskottets uttalande. Jag har
därför, herr talman, velat till protokollet
över denna debatt anteckna, att det
för mig framstår som angeläget, att den
skrivning, som utskottet har gjort, inte
skall i praxis föranleda något mera väsentligt
frångående av de grundläggande
principer, som legat bakom den
kungliga propositionen.
Herr HÄLLGREN: Herr talman! Efter
statsrådets anförande kan jag fatta mig
mycket kort. Beträffande traktamentsersättningar
åt ledamöter av kommunaloch
stadsfullmäktige för bevistandet av
sammanträden vill jag bara erinra om,
och det framgår av den kungl. propositionen,
att när kommittéförslaget var
ute på remiss, var det endast en kommun
som begärde sådana traktamenten, nämligen
Stockholms stad. I övrigt är det så,
att flertalet eller i varje fall en stor del
av våra kommuner i landet inte ens bevilja
den femma i traktamente för bevistande
av nämndsammanträde, som nuvarande
kommunallag medgiver, och jag
betraktar därför den kungl. propositionens
och utskottets förslag såsom innebärande
ett avsevärt framsteg vid jämförelse
med de nuvarande förhållandena.
Jag begärde ordet särskilt med tanke
på de föreslagna bestämmelserna beträffande
möjlighet för kommunerna att tilldela
förtroendemän, som under en lång
följd av år innehaft förtroendeuppdrag,
pension. Jag skall bara hålla mig till den
andra av de reservationer, som avgivits
till detta utlåtande och som går ut på ett
tillstyrkande av den motion, som avser
att primärkommun skulle beredas möjlighet
att tillerkänna en sådan förtroendeman
en »gratifikation» i stället för vad
man brukar kalla pension. Denna »gratifikation»
skulle väl vara ett slags engångsersättning
åt vederbörande. Då
man här talar om pension, kan man nog
inte i ordet pension lägga samma betydelse
som när det t. ex. gäller de nya
kommunala tjänstemän, som skola tillträda
vissa befattningar i storkommunerna,
tv de få ju pensionen reglerad,
och det blir då en avgiftspension. De
pensioner, som vi här tala om och som
kommunerna skulle ha rätt att bevilja
en mångårig förtroendeman, som åtnjutit
arvode, äro väl snarare att likna vid
de s. k. riksdagspensioner, som beviljas
åt statliga arbetare. T stället för att kalla
sådant för understöd övergår man till
att allt mer och mer kalla det för pension
eller något liknande, fastän några
avgifter inte ha inbetalats till pensionskassa.
Jag tycker det är mycket rättvist att
en sådan möjlighet föreligger inom kommunerna.
Det kan t. ex. komma att gälla
personer, vilka under 15, 20 eller 25 år
ha utfört de uppdrag, som efter kommunsammanslagningen
skola komma att
utföras av kommunala tjänstemän. Så
fort en sådan omändring har skett, ha
dessa tjänstemän utöver lönen även rätt
till pension, semester och allt sådant.
Den kommunale förtroendemannen har
kanske —- vi veta ju själva, hur sparsamma
kommunerna äro på detta område —
mot ett blygsamt arvode ägnat den största
delen av sin arbetstid åt skötandet av
ett kommunalt uppdrag. Kommitterade
ha ju också understrukit, att man bär
bör finna en formulering, som förutsätter
att ett visst arvode skall ha utgått.
Jag tycker därför inte, att man i detta
fall behöver hålla så styvt på att pensionen
skall vara avvägd i förhållande
till arvodets storlek. Arvodet har ju varit
beroende på beslut av vederbörande
kommun och av dem, som ha haft bestämmanderätten
i kommunen. Någon
bestämd norm för dessa kommunala arvoden
har ju aldrig funnits, utan deras
storlek bär mången gång berott på vil
-
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
29
Ang.
ken inställning vederbörande i kommunen
ha haft, när de ha fattat beslut vid
arvodenas avvägande.
Jag begärde närmast ordet för att påpeka
en synpunkt beträffande denna
pension, som skall bestämmas så att säga
i efterhand. Under de senare åren, då
vi haft en kraftig utveckling på det
kommunala området, har det ju bland
annat inträffat, att folkskoleväsendet,
som tidigare legat under den kyrkliga
kommunen, i och med att fullmäktiginstitutionen
genomförts för de borgerliga
kommunerna blivit en kommunal angelägenhet
för den borgerliga kommunen.
Vad jag vill komma fram till är, att jag
hoppas, att man inte skall från länsstyrelsernas
sida tolka dessa direktiv och
bestämmelser för en kommuns tilldelande
av pension till någon gammal förtroendeman
så snävt, att det inte i det fall,
där denne förtroendeman under många
år haft befattning exempelvis som kassör
med skötsel av hela folkskoleväsendet
inom kommunen, vilket då tillhörde
den kyrkliga kommunen men sedan
övergått till den borgerliga, skulle kunna
tagas hänsyn till detta hans arbete
under den gångna tiden, när kommunen
skall besluta om pension till honom. Jag
skulle gärna önska att bestämmelserna
skulle kunna tolkas i denna riktning.
Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Efter statsrådets mycket
klarläggande uttalande i pensionsfrågan
skall jag inte beröra den annat
iin med några erinringar. Det var egentligen
herr Bergh, som uppkallade mig,
då han sade, att man inte bör göra
kommunala förtroendeuppdrag ekonomiskt
lockande ocli koncentrera uppdragen
på en hand, så att man gör en
person oumbärlig i det kommunala arbetet.
Jag gjorde då såsom gammal kommunalnämndsordförande
den reflexionen:
Hur många iir det inte i vårt avlånga
land, som nedlagt ett mycket samhällsgagnande
och nyttigt arbete i kommunens
tjänst under en följd av år utan
att för detta arbete erhålla någon er
-
ersättning till kommunala förtroendemän,
sättning alls, och — på tal om koncentrationen
av arbetet med en mängd uppdrag
på en hand —■ hur mycket följer
inte med t. ex. uppdraget som kommunalnämndens
ordförande i en kommun?
Där är man helt enkelt tvungen att
handlägga en hel mängd arbetsuppgifter,
om man skall få det hela att gå
ihop.
Herr Bergh talade som sagt om att
man inte får koncentrera arbetena på
en hand, men hur blir det i fortsättningen,
om man plottrar bort dem på
flera? Jag håller mig nu uteslutande
till den kategori av förtroendemän, som
utgöres av kommunalnämndsordförandena,
eftersom landskommunerna äro
de till antalet dominerande här i landet.
Om en kommunalnämndsordförande
tar sin uppgift på det sätt som en
ordförande angav, då han sade till mig
vid något tillfälle: »När vi centraliserat
medelsförvaltningen, blir det utmärkt, tv
då har man bara att skriva sitt namn
på ett papper, som någon av tjänstemännen
lägger fram», ja, då ha vi
tjänstemannaväldet klart och tydligt infört,
och den kommunala självstyrelsen
kan utan vidare hänföras till det
förflutna. Jag kan inte vara med på
det resonemang, som herr Bergh här
fört i den punkten, och min personliga
inställning till hela pensionsfrågan
och även till frågan om traktamentena
och hela detta problem som föreligger
framgår av att jag i utskottet följt majoriteten.
Jag skall bara nämna frågan om
traktamentena i förbigående.
Jag liksom herr Oscar Gottfrid Karlsson
gillar inte, att kommunal- eller
stadsfullmäktige skola uppbära något
arvode för deltagande i sådana sammanträden.
Deras uppdrag är ett sådant
uppdrag som varje samhällsmedborgare
enligt min mening bör utföra
utan ersättning. Har en kommunalfullmäktig
såsom i vårt stora län så långa
avstånd att tillryggalägga för att bevista
ett kommunalfullmäktigesammanträde,
att uppdraget tar två å tre dagar
att fullgöra, får han reseersättning och
traktamente i vanlig ordning, men något
arvode skall inte utgå.
30
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Ang. ersättning till kommunala förtroendemän.
Jag skulle också vilja säga något om
pensionsfrågan och den motivering,
som utskottet lämnat på sidan 16 i utlåtandet
och som berörts av både herr
Bergh och statsrådet, då de sagt, att utskottet
här skulle ha gått längre än vad
departementschefen bär gjort. Departementschefen
har i sitt yttrande anfört
följande: »Ilar en person under många
år ägnat större delen av sin tid och sina
krafter åt förtroendeuppdrag i sin kommun
och för sitt arbete uppburit arvode
av sådan storlek att detta varit
ekonomiskt möjligt för honom, bör arvodet
rimligen kunna kompletteras med
en pension utan att han göres till tjänsteman.
» Jag anser, att departementschefen
där hyllar den av kommunallagskommittén
utan närmare motivering hävdade
meningen, »att pension givetvis ej bör
beredas annan än den som för sitt arbete
för kommunens räkning uppburit
arvode».
För mitt vidkommande skulle jag vilja
säga ungefär följande. I frågan om
pension har kommittén vidare framhållit,
att pensionen »som regel» skall
stå i relation till dels det arvode, som
utgått för uppdraget, dels ock till den
tid som förtroendemannen innehaft detsamma.
Men — och delta är viktigt —
kommittén har tillagt, »därest ett i förhållande
till det utförda arbetet särskilt
lågt arvode utgått, synes dock en
högre pension än vad som i förhållande
till arvodets belopp sedvanligen brukar
utbetalas kunna bestämmas». Gränsfallet
är här — observera detta -— ett
arvode på någon eller några kronor.
Då borde enligt kommittén en i förhållande
till arbetet skäligt avvägd pension
kunna utgå. Men om förtroendemannen
alldeles gratis nedlagt samma
tid och krafter på sin förtroendesyssla,
skulle han enligt kommittén ej kunna
få pension. Det är mot en sådan stelbent,
ja orimlig, regel utskottet vänt sig.
Till slut må jag anföra, att denna
fråga ingalunda är oviktig. Kommittén
har också gjort följande uttalande: »Då
enligt sakens natur förhållandena i de
fall, där fråga om pension kan uppkomma,
kunna vara mycket olikartade.
synes det å andra sidan ej lämpligt att
alltför snävt reglera de förutsättningar,
under vilka pension skall få beviljas.
Vid bedömandet av huruvida pension
må utgå och, därest pension beviljas,
storleken av denna böra beaktas samtliga
de omständigheter, som kunna
vara av betydelse för att man skali
vara i stånd att träffa ett med hänsyn
till billigheten riktigt avgörande.» Det
är med utgångspunkt från denna enligt
min mening riktiga uppfattning
soin majoriteten inom konstitutionsutskottet
gått emot kommittén i den förevarande
punkten.
Jag är, ifall riksdagen i dag tar detta
förslag med den motivering, som konstitutionsutskottet
har anfört, med den
kännedom jag har om kommunerna i
vårt avlånga land och om deras villighet
att betala för utfört arbete, övertygad
om att det inte kommer att bli
några stora arrangemang i fråga om
pensioneringen, när någon gammal förtroendeman
måste lämna sitt uppdrag,
och jag tycker verkligen, att riksdagen
i dag borde bifalla det förslag, som
konstitutionsutskottet framlagt liksom
motiveringen därtill.
Herr BERGH: Jag skall bara, herr talman,
be att få säga några ord med anledning
av herr K. A. Johansons försvar
för den ändring i motiveringen, som utskottet
gjort, alltså i fråga om grunderna
för tilldelandet av kommunala pensioner.
Jag fick ett starkt intryck av att konstitutionsutskottet,
med förlov sagt, har
funderat mycket litet på denna sak, och
detta allmänna intryck förstärkes av de
uppgifter, jag fått om hur det har gått
till, när detta beslut fattades •— om den
upplysning, jag här lämnar, skulle vara
oriktig, står det ju herr Johanson eller
andra medlemmar av konstitutionsutskottet
fritt att korrigera mig.
Enligt den uppgift, jag fått, skulle detta
tillägg ha kommit till i samband med
att utlåtandet justerades. Jag var närvarande
i konstitutionsutskottet, när denna
sak principdiskuterades. Då framfördes
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
31
Ang. ersättning till kommunala förtroendemän.
visserligen tanken på en sådan ändring,
men något yrkande därom framställdes
inte. Jag har dessuom hört, att från
andrakammarsidan inom konstitutionsutskottet
voro vid justeringen närvarande
endast två ledamöter av dem, som hade
deltagit i själva beslutets fattande.
Det ena med det andra gör, att jag är
en liten aning fundersam eller i varje
fall sätter i fråga, huruvida redan de
arbetsformer, som konstitutionsutskottet
lagt sig ombord med här, ha inneburit
tillräckliga garantier för den grundliga
prövning som man väl ändå måste göra,
innan man på detta sätt ändrar grunderna
för vad som skall vara vägledande,
när länsstyrelserna sedan skola fastställa
de pensionsbeslut, som komma att
fattas. Det är väl ändå, som statsrådet
Mossberg framhöll, alldeles otvivelaktigt,
att det härigenom blir en uppmjukning
av själva grunderna, vilket kan vidga
fältet. Jag erkänner gärna, att propositionen
har en mycket restriktiv skrivning
när det gäller kommunala pensioner,
och uppenbart är att man velat dra
en snäv gräns, inom vilken kommunerna
ha att röra sig på detta område. Men
genom den uppmjukning, som konstitutionsutskottet
nu gjort, kommer otvivelaktigt
i och med att man raserar en av
de väsentliga grunderna fältet att vidgas
på ett sätt som gör det tämligen
vanskligt att bedöma, hur praxis kommer
att utveckla sig.
Jag skulle här allvarligt vilja förorda,
att detta andra stycke på s. 16 bör utgå
ur motiveringen till konstitutionsutskottets
utlåtande.
Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Jag måste ännu en gång
ta till orda, då jag kanske hör korrigera
herr Berghs historieskrivning beträffande
hur arbetet bedrivits i konstitutionsutskottet.
Jag minns inte, om herr Bergh satt
med under detta ärendes hela behandling
— jag har inte lagt märke till det
och jag liar inte skrivit någon närvaroförteckning.
Men vi andra ha i varje fall
försökt tränga in i detla spörsmål så
mycket som det över huvud gått att
tränga in i det genom att läsa dels propositionen
och dels de motioner, som i
samband därmed förelegat till behandling.
Jag protesterar emot herr Berghs
antydan om att konstitutionsutskottet på
något sätt skulle ha negligerat denna
fråga och inte skulle ha behandlat den
så grundligt som han anser borde ha
skett. Vi ha ägnat mycken tid åt detta
ärende — det kan bestyrkas av utskottets
övriga ledamöter.
Det är riktigt att en uppmjukning
gjorts av utskottet beträffande motiveringen.
Jag kommer inte absolut säkert
ihåg, hur det gick till, men om nu herr
Berghs meddelande är riktigt, att detta
tillägg kom till vid justeringen, må det
vara hänt — det var ändå lika stor majoritet
därför inom utskottet vid justeringen
som vid realbehandlingen, när,
herr Bergh, detta förslag fördes fram,
fastän formuleringen vid det tillfället
inte var fullt klar. Om man således inom
ett utskott är fullt på det klara med och
ense om att ett beslut skall innefatta
vissa bestämmelser och man sedan väntar
med formuleringen av beslutet till
justeringen, måste väl ändå beslutet »stå
pall» likaväl, som om man hade haft motiveringen
klar vid beslutets fattande.
Så ligger saken till enligt min mening,
och jag har inte någon anledning att
ändra på mitt ståndpunktstagande, utan
yrkar bifall till utskottets förslag och
dess motivering oförändrad.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av de därunder förekomna
yrkandena propositioner komme att göras
i följande ordning, nämligen l:o) angående
de av utskottet i punkten A tillstyrkta
lagförslagen och i samband därmed
beträffande den av herrar Ilerlitz
och Bergh vid utlåtandet avgivna reservationen;
2) rörande herr Bror Nilssons
m. fl. vid utlåtandet anförda reservation;
3ro) i avseende på ett av herr
Öhman framställt yrkande om bifall till
yrkandet i herr Bror Nilssons m. fl. reservation
med (lön ändringen att den
föreslagna skrivelsen till Kungl. Maj:t
32
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Ang. ordningen vid andrakammarval.
komme att innefatta framställning om
att även landstingen skulle få rätt att
bevilja traktamenten enligt samma grunder
som föreslagits för primärkommunerna;
4:o) i fråga om utskottets inledande
hemställan i punkten A; samt
5:o) angående punkterna B och G av utskottets
hemställan.
Därefter gjordes till en början propositioner,
först på antagande av de av utskottet
under punkten A tillstyrkta lagförslagen
samt vidare på bifall till den
hemställan, som förordats i den av herrar
Herlitz och Bergh vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.
Vidare gjordes propositioner, först på
antagande av det förslag, som innefattades
i herr Bror Nilssons m. fl. reservation,
samt vidare på avslag därå; och
förklarades den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Ytterligare gjordes propositioner, först
på bifall till samt vidare på avslag å
herr öhmans yrkande; och förklarades
den senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.
Sedermera yttrade herr talmannen, att
vad anginge utskottets inledande hemställan
kammaren behagade finna, att
densamma vore besvarad genom kammarens
föregående beslut.
Denna framställning besvarades med
ja.
Slutligen bifölls på gjord proposition vad
utskottet i punkterna B och C hemställt.
Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser om jämkning av valkretsar
för val av landstingsmän; och
nr 15, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med bestämmelser om tidpunkten för lagtima
landstingsmöte i vissa fall, dels ock
väckt motion med förslag till ändrad lydelse
av § 7 mom. 2 riksdagsordningen.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Ang. ordningen vid andrakammarval.
Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16, i anledning av väckt
motion angående ändring av ordningen
vid val till riksdagens andra kammare.
I en inom första kammaren väckt, till
konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 3, av herr Lindström hade hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla,
att förberedande åtgärder måtte
bliva vidtagna i syfte att avskaffa den
proportionella metoden vid val till riksdagens
andra kammare, så att nämnda
kammare komme att väljas på grundval
av majoritetsval i enmanskretsar, varvid
bostadsband icke skulle tillämpas, och
att riksdagen vidare måtte hos Kungl.
Maj :t hemställa om att förslag till lagstiftning
för detta ändamål måtte sedermera
föreläggas riksdagen.
Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt, att
förevarande motion ej måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Reservation hade anmälts av herrar
Karl August Johanson och Elmgren, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.
Herr ELMGREN: Herr talman! Tillsammans
med herr Johanson i Vännäs
har jag till utskottets utlåtande fogat en
blank reservation närmast för att få
anledning att framföra några synpunkter
på förevarande fråga. Jag kanske kan
få börja med att säga, att både det proportionella
valsystemet och systemet
med majoritetsval ha sina bestämda företräden,
och det finns så pass mycket,
som tilltalar i vartdera av dessa system,
att jag skulle tro att det förhåller sig på
det sättet, att om man lever i ett land,
där det proportionella valsystemet tilllämpas,
så ser man ibland med längtan
på de förhållanden, som råda där majoritetsvalsystemet
är infört, och tvärtom.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
33
Det kan naturligtvis inte bestridas, att
det proportionella valsystemet medför
den största rättvisan för partierna och
större möjligheter för mindre grupper
inom ett folk att göra sina åsikter gällande.
Det är därför klart att det proportionella
valsystemet ur den synpunkten
är av mycket stort värde. Det är emellertid
ett par saker som göra, att jag för
min del känner ganska starka sympatier
för majoritetsvalsystemet.
Först och främst förefaller det mig,
som om en person, som är vald enligt
majoritetsvalsystemet och som alltså
ensam representerar en valkrets, på ett
alldeles särskilt sätt är ansvarig i parlamentet
för den valkretsen och på ett alldeles
särskilt sätt måste ha kontakt med
sina väljare. Det är klart, att sådant ansvar
och sådan kontakt finnas också inom
de länder, där det proportionella valsystemet
råder, men jag vill hävda, att
det blir en speciell ansvarighet inom ett
land, där det finns enmansvalkretsar och
således en person så att säga ensam ansvarar
för valkretsen.
Sedan är det väl också på det sättet,
att när man skall utse kandidater i ett
land, där majoritetsvalsystemet tillämpas,
måste man vara synnerligen noga
vid kandidatnomineringen. En person,
som skall ta upp en valstrid om en plats
i en enmansvalkrets, måste nämligen
vara beredd på att valstriden föres om
honom personligen på ett alldeles särskilt
sätt och att hans egen duglighet,
hans egen talekonst o. s. v. måste komma
i förgrunden. Nu vill jag inte, att
detta skall missförstås därhän, att jag på
något sätt skulle övervärdera talekonsten.
Om denna kammare, vilken
som bekant består av 150 mycket goda
talare, i stället skulle bestå av 150 utomordentliga
vältalare, så skulle den antagligen
vara betydligt mindre arbetsduglig,
ty det är ju också helt andra
egenskaper än talekonst, som behövas i
det parlamentariska livet: ekonomiskt
omdöme, allmänt gott omdöme o. s. v.
Men jag vill hävda, att med den goda
kontakten i en enmansvalkrets mellan
den valde och valmännen, få dessa möjlighet
att skärskåda kandidatens person
3
Första kammarens protokoll 1950. Nr 16.
Ang. ordningen vid andrakammarval.
liga egenskaper, med bortseende från
talekonsten.
Jag vill i detta sammanhang också
framhålla, att man inte får driva det
proportionella valsystemet för långt.
Man får inte gå så långt i perfektionsraseri,
att man kommer bort ifrån det
som är det väsentliga i majoritetsvalsystemet.
Jag tror, att om man skulle
försöka tillämpa millimeterrättvisa i
alltför stor utsträckning beträffande det
proportionella valsystemet, kommer det
en reaktion inom vårt folk till förmån
för majoritetsvalsystemet. Det är den
— låt vara platoniska — känslan av
olust inför vissa yttringar av det proportionella
valsystemet, som jag har velat
ge uttryck för vid delta tillfälle.
Dessutom, herr talman, har jag velat
vädja till den utredning, som arbetar
med dessa ting. Jag tror, att det skulle
vara nyttigt, om man vid undersökningarna
av hur det proportionella valsystemet
är utformat i olika länder ville utreda,
i vad mån man i andra länder har
kunnat finna på metoder, som kanske
bättre än hos oss garantera personlighetens
betydelse i det politiska livet. Jag
vet, att det är en svår uppgift, men man
måste försöka att lösa den. Jag skulle
vara mycket tillfredsställd, om den sittande
utredningen ville ta hänsyn till
detta — och det kan den göra, ty det
strider inte mot direktiven för utredningen.
Herr ANDERSSON, JONES ERIK: Herr
talman! Det har ju sedan lång tid tillbaka
framhävts, icke minst från riksdagens
talarstolar, att majoritetsvalen innebära
en stor orättvisa emot väljarkategorier,
som ligga under i den stora
tävlingen. Det är ju ostridigt, att det
förhåller sig så. Det är väl och bör vid
på alla håll i ett demokratiskt land vara
ett naturligt önskemål att få till stånd
den bästa möjliga proportionella utskiftningen
av mandaten. Man borde, synes
det, inte behöva resonera om den saken.
Även om majoritetsvalen skulle kunna
ha vissa sidor, som tilltala, får man
ändå inte bortse från det faktum, alt
34
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Ang. ordningen vid andrakammarval.
man väl inte kan trampa ned de mindre
partierna i stövelskaften utan vidare och
beröva dem möjlighet till någon som
helst representation.
Jag vill vidare trycka på att riksdagen
så sent som i fjol begärde en utredning
just om en översyn av den proportionella
valmetoden för att få till stånd
bättre förhållanden i vissa stycken, där
så tarvas. Vi lära väl i alla händelser
inte kunna byta skinn nu, året efter,
och komma med krav i den riktning
som motionären här åsyftar. Herr Elmgren
framställde ju inte heller något yrkande
härom. För egen del har jag ingenting
alls att invända mot hans önskemål,
att den nu pågående utredningen
måtte låta personliglietsmomentet komma
till bättre uttryck vid politiska val.
Vi må hoppas, att denna tanke vinner
utredningens stöd och utformas bättre,
så att vi få större möjligheter i detta
avseende än det nuvarande systemet ger.
Herr talman! Jag behöver inte säga
mera för tillfället. Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Man
kan förstå, att konstitutionsutskottet inte
velat visa någon särskild kärlek för den
motion om förändring av valsystemet,
som jag har väckt. Konstitutionsutskottet
är över huvud taget mycket ömt
emot våra författningar i den meningen,
att utskottet endast av yttersta nödtvång
yrkar några ändringar. Konstitutionsutskottet
är med andra ord konservativt
i den bemärkelsen, att det håller på det
som är. Det fanns emellertid i gamla dagar
en annan konservatism än den som
konstitutionsutskottet nu representerar.
Jag måste understryka, att konstitutionsutskottets
uttalande är mycket
knapphändigt och att utskottet omsorgsfullt
försöker gå utanför den fråga, som
nu står under diskussion. Den frågan
tvcks brännas på ett alldeles särskilt
sätt. I stället för att ta upp någon realdebatt,
till vilken det finns ämnen nog
i motionen, talar konstitutionsutskottet
om vad som beslöts av riksdagen förra
året. Det är alldeles klart, herr talman,
att när jag väckte motionen, var det i
syfte att få till stånd en diskussion om
dessa problem, och jag hoppades verkligen,
att konstitutionsutskottet inte skulle
vara så orkeslöst, att det för egen del
inte skulle förmå att delta i denna diskussion.
Man blir ofta besviken, när man
försöker göra någonting här i kammaren,
och jag får väl ta det med jämnmod
också den här gången.
Jag måste gratulera konstitutionsutskottet
till dess vice ordförande, min vanligen
så käcke kompatriot herr Jones
Erik Andersson. Hans anförande visade,
att han i sitt politiska tänkande i alla
delar är i nivå med konstitutionsutskottets
utlåtande. Han sade ingenting som
kunde bidra till att belysa denna fråga.
Han kom tillbaka till den lika banala
som falska satsen om att man skulle kunna
göra ett valsystem som skapar s. k.
rättvisa.
Vi ha haft proportionalism i vårt land
så länge, att vi börjat bli leda på den. Vi
ha måst plottra och plåstra med systemet
många gånger, men ännu ha vi icke kommit
fram till någon rättvisa. Vid det senaste
andrakammarvalet år 1948 fick
bondeförbundet 7 mandat mer än högerpartiet,
fastän bondeförbudet hade bara
1 635 röster mer i hela landet. Jag förstår,
att min ärade vän från vårt förnämliga
landskap ur partisynpunkt tycker,
att detta system är alldeles utomordentligt.
Men om han, som nu talar
om rättvisa, skulle vilja pressa ned partimannen
i sig till rimliga proportioner,
tror jag att han skulle brodera litet mindre
ivrigt kring detta i och för sig höga
begrepp: rättvisa.
Man säger å andra sidan, att majoritetsvalsystemet
innebär orättvisor. Såvitt
jag har kunnat märka, har konstitutionsutskottet
aldrig någonsin försökt att
belysa, var orättvisan ligger. Man lar en
valkrets och finner, att en kandidat har
blivit invald med fem, sex eller tio rösters
majoritet. Det konservativa partiet
hade i det avseendet en sällsynt vallycka
vid de senaste brittiska underhusvalen
i år — partiet vann en rad mandat med
mycket knapp majoritet — och man har
fäst sig vid dessa fall och kommit fram
till att här föreligger någonting som
Onsdagen den 10 maj 1950 fin.
Nr 16.
35
man anser bör kallas orättvisa. Det kan
sägas, att observationen inte är alldeles
felaktig, ty om man slår ihop röstsiffrorna
t. ex. vid det senaste majoritetsvalet i
Storbritannien, får man inte fram den
matematiska »rättvisa», som konstitutionsutskottet
och många i den svenska
riksdagen anse vara det liögstsa idealet.
Jag har verkligen gjort mig bevär,
herr talman, att från dessa rättvisesynpunkter
ingående studera det senaste
brittiska underhusvalet. Genom valet fick
arbetarpartiet — Labour Party ■— 315
mandat, 26 mera än det egentligen skulle
ha, om fullkomlig proportionell s. k.
rättvisa hade tillämpats. Men det konservativa
partiet fick också precis 26 mandat
för mycket på en röstsiffra som låg
under arbetarpartiets. Det liberala partiet
däremot fick 48 mandat för litet
efter denna rättvisegrundval. Det kan
man naturligtvis från liberalt håll betrakta
såsom någonting fullkomligt himmelsskriande,
som måste rättas till. Men
57 mandat äro inte värda mycket mera
än 9 mandat, när ställningen i det brittiska
parlamentet är sådan, att dessa 57
röster inte ge mycket större möjligheter
än de 9. I andra situationer kunna dock
48 röster betyda mycket, t. ex. då de garantera
ett regeringsparti en majoritet i
parlamentet.
Det brittiska styrelseskicket har oftast
byggt på kraftiga parlamentariska majoriteter.
En majoritet på 50 å 60 röster
har brukat betecknas som ganska knapp,
men den har ändå varit ett ankare för
politiken. En av de svagaste majoriteterna
i det brittiska underhuset under de
senaste hundra åren hade Disraelis regering
från 1874 till 1880. Den hade 64
rösters majoritet i underhuset. Det var
dock Suezkanalens och Berlinkongressens
regering, det var dock en regering
som, stödd på denna rätt knappa majoritet,
spelade en särskilt framträdande
roll inte bara i brittisk inrikespolitik,
utan också i världspolitiken. Här var det
väsentliga, att det fanns en hållbar majoritet.
Om man betraktar det senaste brittiska
underhus valet, finner man, att emot
Ang. ordningen vid andrakammarval.
12 620 000 borgerliga röster stodo
12 360 000 antiborgerliga röster. I denna
väldiga röstmassa var det alltså en
differens på 260 000 röster till de icke
borgerliga krafternas nackdel, men trots
att de icke borgerliga lågo under med
dessa 260 000 röster, fingo de en knapp
majoritet i underhuset. Man säger nu,
att det i och för sig är tokigt, att de ändå
skulle få majoritet, när de faktiskt voro
i minoritet inom folket. Men, herr talman,
om man ser detta ur regeringsproblemets
synpunkt, måste man säga,
att det ändå är fördelaktigare att få en
underhusmajoritet — även om den är
svag och bräcklig — som gav ett möjligt
underlag för en regering än att få en
lika svag eller ännu svagare majoritet
för en, låt oss säga konservativ regering.
Denna skulle under dessa förhållanden
ha blivit svagare än labourregeringen, ty
liberalerna äro på väsentliga punkter
minst lika oense med de konservativa
som med socialisterna. Vidare ingå i de
siffror jag nämnt t. ex. de irländska nationalisterna
från Ulster, som räknas in
i den borgerliga röstmajoriteten, men
som sällan eller aldrig äro i parlamentet.
De ha bara det intresset att bevaka
— från deras synpunkt naturligtvis ett
stort intresse — att Ulster skall frigöras
från United Kingdom och förenas med
den irländska fristaten.
Varför har jag nu tagit fram dessa siffror
och exempel? Jo, därför att jag har
velat belysa, att man måste ta hänsyn till
— det har jag tryckt mycket starkt på
i min motion — ett valsystems möjlighet
att skapa ett stabilt underlag för en regering,
som verkligen kan göra någonting
och som inte i varje sekund måste frukta
att bli störtad och av den anledningen
vattnar ur sina förslag, gör dem så lösa
och osäkra, alt de många gånger inte kunna
betecknas som vare sig »fågel eller
fisk».
Om vi anse, att demokratien inte bara
är en rösträkningsapparat, utan också
har ett styreäseprobilem, diå måste vi
självklart lägga mycket stor vikt vid att
demokratien genom sitt valsystem skapar
sig möjligheter alt få en stark styrelse.
Ty, herr talman, det är mycket,
36
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Ang. ordningen vid andrakammarval.
mycket väsentligare, att ett land får en
stabil regering än att t. ex. herrar Jones
Erik Andersson och Rickard Lindström
sitta i första kammaren på grund av
ett visst valsystem.
Det är klart, att här kan uppkomma
hos både den ena och den andra en viss
osäkerhetskänsla, om vi skulle få ett majoritetsvalsystem,
enligt vilket man
tvingade ut människorna att med valmännen
för ögat kämpa för sina platser.
Många skulle tycka, att det vore kusligt,
om de vid ett val aldrig kunde vara säkra
på att komma tillbaka. Här sitta de
flesta på s. k. säkra platser.
Herr talman! Om man fick säga fula
ord i den här kammaren, skulle jag vilja
säga de fulaste orden jag kunde frambringa
just om uttrycket »säkra platser»
när det gäller ett parlamentariskt val.
Men talet om »säkra platser» har fascinerat
många människor. De sitta och
räkna ut på förhand: »Kommer jag på
den platsen, är jag osäker, men kommer
jag på den, är det ett säkert mandat.»
När de olika partierna skifta ut sina
gåvor på valkonferenserna, är det en
förskräcklig matematik i fråga om säkra
och osäkra platser. En stackars påläggskalv,
som skall stå på tillväxt, får en
osäker plats, men en gammal uv skall ha
den garanti som ligger i att bli placerad
på en säker plats.
Nåväl, herr talman, det har funnits
ganska betydande politiker, som ha stått
på osäkra platser. Den väldige mannen
William Ewart Gladstone blev utslagen
vid ett brittiskt parlamentsval någon
gång på 1870-talet, om jag inte minns
fel, och han fick söka sig en möjlighet
att komma in på en annan plats. Han
kom in, och tack vare det missöde, som
han råkat ut för, fingo vi en av de mest
strålande valkampanjer, som ha förekommit
i det parlamentariska systemets historia,
nämligen Gladstones bekanta Mid
iothiankampanj, som jag förmodar, att
herrarna här i kammaren, som äro så
intresserade av det parlamentariska valsystemets
historia, mycket noggrant ha
följt, även om den nu ligger 70 till 80
år tillbaka i tiden. Jag vill försäkra, att
man kan lära sig mycket, om man läser
de aktstycken, som finnas från den kamkanjen.
Mr H. H. Asquith — mellan 1908 och
1916 Englands premiärminister — blev
också utslagen, och det har hänt många
andra mycket framstående brittiska parlamentariker.
Tro ni inte, att det är en
mycket bättre uppfostran för en parlamentariker
— särskilt för en parlamentariker,
som kommer att stå i en ledande
ställning, i spetsen för en regering eller
på en annan viktig plats inom en regering
— att få kämpa för sitt mandat med
risk att bli utslagen än att få sitta på
en för eviga tider förgylld och säker plats
och redan på förhand på grund av rent
matematiska beräkningar veta, att det
inte kommer att bli någon ändring för
hans del''? Nej, jag tror, att det vore nyttigt
att ha denna s. k. fara även i vår tid
och i vårt land ständigt lurande bakom
de människor, som skola representera
det svenska folket i de parlamentariska
instanserna.
Konstitutionsutskottet har i alla fall
gjort en ansträngning som förvånar mig.
Utskottet har nämligen i en liten bilaga
till sitt utlåtande meddelat någonting
om hur valsystemen verkat vid de senaste
valen i fyra andra länder. Det
vore ganska mycket att säga om de däri
angivna siffrorna, men jag skall inte gå
in på några detaljer. Jag skall bara ett
ögonblick uppehålla mig vid de senaste
valen till den franska nationalförsamlingen.
I Frankrike hade man tidigare haft
majoritetsval, såsom vi alla känna till.
Valsystemet var dock konstruerat på ett
sätt som i varje fall i någon mån sörjde
för en utjämning. Men nu senast, år 1946,
användes den proportionella metoden.
Man fick i stort sett en »rättvis» representation.
Fullt »rättvis» blev den i alla
fall inte, vilket man blir underkunnig
om, när man närmare studerar fördelningen
av röster och mandat. Men äro nu
de franska politiska partierna nöjda med
detta system? Jag talar nu bara om mina
egna närmaste politiska vänner i Frankrike,
det socialistiska partiet. Detta för
sin del har redan blivit mycket besviket
över det proportionella systemet. Det kri
-
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
37
tiseras ofta av partiets tidningar och talare,
och man vill tillbaka till majoritetsvalssystemet.
Detta anse kommunisterna
såsom ett »klassförräderi» av socialisterna.
Vid de senaste valen i Frankrike
blevo nämligen kommunisterna på grund
av den proportionella mekanismen ett av
de mera gynnade partierna. Detta lär oss,
herr talman, att bakom funderingarna
om hur valsystemet skall se ut ligga mycket
ofta beräkningar om vilket system
som det ena eller det andra partiet kan
ha den största nyttan av.
Vid de senaste valen i Sverige till andra
kammaren år 1948 avgåvos 2 037 228
icke borgerliga röster och 1 841 644 borgerliga
röster. De icke borgerliga hade
alltså 195 584 röster flera än de borgerliga
och skulle alltså efter den strängt
matematiska rättviseprincipen ha haft
något mandat mera, vilket de också
fingo. Nu råder det emellertid sådan
splittring bland de icke borgerliga väljarna
att detta förhållande inte framträder
så starkt som det skulle göra om krafterna
voro samlade. Om det hade varit
mera sammanhållning inom denna del av
det svenska folket och det hade befunnits,
att det parti, som skulle komma att
regera, hade 200 000 röster mera än dess
motståndare vid själva valet, hade det
då inte varit till gagn för landet, om detta
parti hade haft en tillräcklig majoritet
i riksdagen på grundval av sin
faktiska majoritet bland valmännen, en
riksdagsmajoritet som fullt räckt till för
att föra en stadig regeringspolitik och
därmed upprätthålla auktoriteten hos
det demokratiska styrelseskicket?
När vi röra i dessa siffror •— mycket
skulle kunna sägas ännu — komma vi
fram till det resultatet, att hur vi än plåstra
med den proportionella metoden och
vilka underfulla system vi iin finna på,
kommer missnöje att existera. Det har
nyligen tillsatts en utredning med den
säkerligen olösliga uppgiften alt söka
fullända systemet. Vi kunna vara alldeles
säkra på att resultatet av utredningen
kommer att bli diskutabelt, och vi
kunna också vara förvissade om att det
icke går att samla riksdagen kring
något förslag som går ut på att, som
Ang. ordningen vid andrakammarval.
det heter, fullända det proportionella
systemet.
Det är alltså min uppfattning att -—
trots riksdagens beslut i fjol — det var
ett misstag av regeringen att tillsätta
denna utredning utan att i direktiven
lämna den möjligheter att pröva andra
system än det proportionella. Men jag
hoppas, att utredningen inte skall känna
sig slaviskt bunden av de direktiv
som den fått, utan att den också skall
reflektera på andra möjligheter. Ordföranden
i denna utredning är vår vän
landshövdingen i Örebro län. Han kan
nu rent av skapa sig ett statsmannanamn
genom att han på allvar tar upp
detta problem och inte rör sig inom de
utomordentligt trånga gränser, som konstitutionsutskottet
har dragit upp. Jag
tror, att hela riksdagen skulle känna sig
lyftad, om den från en kunglig utredning
fick ett förslag, som rensade luften
från alla de instängda dofter som
konstitutionsutskottet har levererat i så
många år både när det gäller valsystemet
och andra viktiga frågor beträffande
vårt styrelseskick.
Många av dem, som nu försvara den
proportionella valmetoden och vilja göra
den ännu mer proportionell, tillhöra
de grupper inom samhället, som bruka
rikta attacker mot tidens mekanisering.
Där ha vi fördömelsen, säger man: människorna
bli stöpta i precis samma former,
maskintekniken flyttar in i och erövrar
människosjälarna! Till slut likna
vi alla en stor robot, som skötes genom
att man trycker på några knappar och
som reagerar maskinmässigt. Samtidigt
som dessa personer utöva denna kulturkritik,
som i många stycken är berättigad,
sträva de nu ofter att vid utformningen
av innehållet i vårt parlamentariska
system skapa en sådan mekanisering,
att människosjälen trängs in i
trånga burar. Kämparna för människans
frihet och mot mekaniseringen förvandlas
alltså till dessa andligen förödande
företeelsers bästa vänner, när det verkligen
gäller att ta ett handtag, som på
eu väsentlig punkt skulle lyfta oss ur
mekaniseringens förbannelse.
Det finns i min motion även andra
38
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Ang. ordningen vid andrakammarval.
synpunkter, som jag dock inte skall gå
djupare in på. Kanske skall jag säga ett
par ord om en sak, som jag anser viktig.
Det är, att man inte bara för första
kammaren utan även för andra kammaren
borde avskaffa bostadsbandet. Detta
verkar i vår tid mycket förlegat. Det
tillkom under ett skede, då kommunikationerna
voro svåra, då det inte var lätt
för (ten valde att hålla kontakt med väljarna
i rikets mera avlägsna bygder. Nu
kan man lika snabbt förflytta sig från
Stockholm till en avlägsen ort i riket
som man kan flytta sig t. ex. från ett
visst läns residensstad till samma ort.
Låt oss säga, att representanten är bosatt
i norra Lappland! Kommunikationerna
äro tyvärr ännu ganska svagt utvecklade
där uppe. Då behöver han minst
lika lång tid, för att inte säga längre tid
att ta sig till en punkt i södra Lappland
som att ta sig från Stockholm till samma
punkt.
Bostadsbandet motiverades alltså av
den orörlighet, om jag får använda det
uttrycket, som vilade över gamla tiders
människor till följd av kommunikationernas
svaga utveckling — man skakar
på huvudet, men det var den reella motiveringen.
Det kan sägas, att det fanns
ett annat skäl också: vederbörande skulle
genom att bo på orten komma i kontakt
med sina valmän och känna deras
förhållanden. Det är riktigt, att även detta
har spelat en roll, men det är ingalunda
lika betydelsefullt nu som tidigare,
då man, fortfarande till följd av
kommunikationsmedlens utveckling, har
mycket lättare nu att röra sig inom hela
landet än man då hade att röra sig inom
en hemmavalkrets i en av våra glesast
befolkade valkretsar. Detta bostadsband
är någonting, som vi äro ganska ensamma
om, efter vad jag tror mig veta. I
andra länder får man välja representanten
var han än bor, och på det sättet
har man också större möjligheter att ta
hänsyn till de verkliga personliga kvalifikationerna
för det parlamentariska
uppdraget.
Jag anser, att det borde ligga i linje
med hela utvecklingen, att man även avskaffar
bostadsbandet. Någon revolution
skulle inte ske därigenom. Vi ha inget
bostadsband i denna kammare, men jag
räknade för en tid sedan ut, att bara
omkring 10 procent av kammarens medlemmar
bo i en annan valkrets än där
de äro valda. Det finns alltså tröghetslagar,
som i detta fall tyvärr verka mycket
starkare än de föreskrifter vi ha i
vår lagstiftning, och det är önskvärt, att
dessa tröghetslagar få sådana motvikter,
att de åtminstone i någon mån kunna
neutraliseras.
Herr talman! Detta är ett stort ärende.
Det rör inte bara, som en del tro, någon
större eller mindre rättvisa åt väljarnas
ståndpunktstagande i de olika valkretsarna
— de rent matematiska valresultaten
— utan frågor äro förknippade
med detta, som röra hela vårt styrelseskick.
Från den utgångspunkten måste
man ta upp detta problem, om man skall
komma till för land och folk gagneligt
resultat.
Jeg ber, herr talman, att få hemställa
om bifall till den av mig väckta motionen
nr 3 i denna kammare.
Herr HERLITZ: Herr talman! Först
några ord till herr Elmgren! Han hyste
bekymmer för att vi skulle utveckla vårt
proportionella valsystem i landet till för
mycket av millimeterrättvisa, och jag
kan bekänna, att jag till en viss grad
är med honom i den tankegången. Men
jag tror inte, att han behöver hysa så
stor oro. Han har kanske observerat, att
då Kungl. Maj:t effektuerade riksdagens
anmodan om en utredning i detta ärende
och letade efter någon för ändamålet
lämpad ordförande, föll valet på den
man, som bär i kammaren hade uttalat,
att om riksdagen beslöt en sådan här utredning,
hoppades han, att den icke
skulle leda till något resultat. Detta kan
man med herr Lindström kalla för inledningen
till en stor statsmannagärning,
eller man kan göra den reflexionen,
att bocken har satts till trädgårdsmästare.
Hur som helst tror jag inte att
herr Elmgren behöver vara orolig, och
inte jag heller.
Jag hade egentligen begärt ordet för
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
39
att få korsa en klinga med min ärade
vän på göteborgsbänken. Jag skall be alt
få börja med en komplimang. Han talade
vackra ord om konstitutionsutskottet
»politiska tänkande». Jag skulle vilja
kvittera med att — för att använda bibelns
bekanta ord — tala om hans
»myckna lärdom».
Olika synpunkter kunna anföras på
denna fråga om majoritetsval eller proportionella
val. En av dem, som har
kommit mycket litet fram i herr Lindströms
motion och som inte heller kommit
fram så mycket i debatten, är frågan:
Ilurudant blir urvalet av folkrepresentanter
med det ena och det andra
systemet? Få vi mera självständiga män,
få vi över huvud taget män av en annan
typ med det ena systemet än med det
andra? Jag tror, att vi inte ha anledning
att ta upp någon diskussion därom, eftersom
motionären inte har gett oss uppslag
till det. Inte mer än på en enda
punkt. Han pekade på hur vårt proportionella
system medför, att här sitter
folk med så säkra mandat; det var tydligen
för honom ett litet oroväckande
inslag i det politiska livet. Men herr
Lindström har väl observerat, att i England
finnas också säkra mandat. Det
finns utomordentligt säkra mandat där
— jag vet inte, om de äro flera än de
säkra mandaten bär i Sverige. Det är
kanske hugget som stucket.
Nej, den huvudsynpunkt, som herr
Lindström dragit upp, är ju en helt annan.
Den gäller regeringsbildningen. Vi
skola ha ett valsystem så beskaffat, att
vi få ett säkert underlag för en regering,
att vi få en stadig parlamentarisk majoritet.
Endast på det viset blir, som jag
tror herr Lindström uttryckte sig, demokratien
handlingsduglig, endast så
slipper regeringen att — som han har
sagt i sin motion — förlora sig i allsköns
taktiska spekulationer och manövrer
för att hålla sig kvar.
Ja, det där är naturligtvis ett stort
problem, och det förtjänar att diskuteras.
Men, herr Lindström, jag skulle vilja
hemställa: Är det inte lämpligt, att vi
ta problemet en lite smula konkret och
inte alltför abstrakt? Låt oss komma
Ang. ordningen vid andrakammarval.
ihåg, att vi här skola lagstifta för svenska
förhållanden. Kunna vi inte förenkla
problemet, om vi se just våra svenska
partiförhållanden framför oss? Då är ju
läget som bekant det, att vi här i landet
sedan lång tid tillbaka ha ett stort
och mäktigt parti och fyra små partier.
Hurdan är nu relationen mellan dessa
partier? Det där stora partiet glider ju
nedåt, och i närvarande stund bär det
olyckligtvis passerat 50-procentsgränsen
både vad angår mandattal och vad
angår röstsiffra. Det går ännu till någon
tid. Partiet får hjälptrupper från det där
hållet, som herr Lindström i sitt anförande
någon gång i en hastig vändning
råkade räkna in såsom på något sätt
sammanhängande med socialdemokratien,
men som jag trodde att han eljest
stöd litet främmande för. Partiet går
som sagt nedåt, och jag förstår, att det
blir bekymmersammare och bekymmersammare.
Nu är problemet: Hur länge
kan det där gå?
Det är detta, som är herr Lindströms
problem och bakgrunden för hans önskan,
att man alltid skall sörja för att det
starkaste partiet, även om det inte har
majoritet bland folket, får majoritet i
representationen. Frågan gäller alltså:
Hur skola vi bevara makten åt socialdemokratien?
Jag betonar, att detta inte
är någon karikatyr, utan det är det praktiska
problem vi som lagstiftare ha att
lösa. Intet annat parti nalkas socialdemokratiens
storlek. Intet annat parti har
det behov, som herr Lindström så starkt
understryker, att få ett litet extra handtag
för att kunna bilda regering och regera.
Det är väl, annorlunda uttryckt,
så, att herr Rickard Lindström, när han
talade om demokratiens handlingskraft
och handlingsduglighet — jag tror, att
uttrycket föll sig så — bär i någon mån
sammanblandat detta med socialdemokratiens
handlingskraft och handlingsduglighet.
Det gäller alltså att sörja för
att socialdemokratien, sedan den obönhörligt
har sjunkit under 50-procentsstrecket,
i alla fall får sitta i orubbat bo
såsom det ändock största partiet.
Det är naturligtvis ursäktligt, att jag
som högerman inte entusiasmeras av
40
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Ang. ordningen vid andrakammarval.
detta program, men om jag reagerar
mot det, är det inte bara som högerman
utan också från principiella synpunkter.
Får jag börja med att ta upp ett litet
resonemang, som herr Lindström
förde och som jag tycker kastar en
blixtbelysning över hans sätt att resonera.
Han talade om liberalerna i England
vid det senaste valet och sade.
att de skulle egentligen ha haft rätt till
48 platser, men de fingo bara 9. Vad
gör nu det?, sade herr Lindström ■—
det spelar ju ur röstningssynpunkt inte
den minsta roll, huruvida de äro 48
eller 9. Mina damer och herrar, få vi
inte där en belysning av hur oerhört
mekaniskt herr Rickard Lindström ser
på dessa saker? Låt mig berätta, hur
vi känna det i ett litet parti. Herr Lindström
har naturligtvis svårt att sätta
sig in i hur det kan vara i ett sådant
parti. Vi känna, att vi äro få. Vi ha
krympt ihop i antal i högern år för år.
Därmed faller det rätt mycket mer arbete
på var och en av dem, som äro
kvar, därför att frågorna äro lika
många, om de inte bli ännu flera. Vi
känna det på det viset, att för att vi
skola kunna göra en gagnande insats
i det parlamentariska arbetet, är det av
ganska stor betydelse, hur många vi äro
— 48 kunna göra ett bättre, ett mångsidigare
arbete än 9. Men vi se väl saken
litet annorlunda än herr Lindström.
Vi äro bekajade av den föreställningen,
att även en minoritet har en uppgift
att fylla genom att argumentera och
till äventyrs vid något sällsynt tillfälle
övertyga sina motståndare, medan däremot
hela herr Lindströms resonemang
går ut ifrån att vi allihop ändå bara
äro kuggar i voteringsmaskineriet, det
spelar då ingen roll, huruvida det är
några fler eller färre.
Det som skiljer min syn från herr
Lindströms är framför allt, att jag inte
på något vis kan se det berättigade i
att en folkminoritet skall härska, bara
därför att den är mera disciplinerad
och sammansvetsad och därför att dess
motståndare råka marschera på skilda
linjer. Jag erinrar mig i detta samman
-
hang en stor statsman, som liksom herr
Lindström har sysselsatt sig med detta
problem. Han hette Benito Mussolini.
Han ordnade det på ett litet mera rationellt
sätt, herr Lindström. Han skapade
ett valsystem, som gick ut på att
största partiet, det månde nu ha hunnit
upp till 30 eller 40 procent eller vad
som helst, under alla omständigheter
fick en premie i form av ett stort antal
mandat, så att dess majoritet i kammaren
var säkerställd. Den linjen, det
får jag säga, tilltalar mig inte, men inte
heller tilltalar mig herr Rickard
Lindströms resonemang, som går i precis
samma riktning. Jag ber om ursäkt,
om jag uttalar mycket elementära sanningar,
men jag kommer inte ifrån, att
det är en bättre demokrati, där majoriteten
härskar, än den där en beslutsam
minoritet härskar. Jag tycker, att det
där, att majoriteten härskar i ett folk,
är en ganska rimlig tanke och ett uttryck
för att vi allihop väga lika mycket.
Varför skall man väga mera, därför
att man är enrollerad i en fast sammansluten
och disciplinerad trupp?
Min ståndpunkt innebär naturligtvis,
att vi eventuellt få finna oss i det förfärliga
ödet, att vi någon gång få en
andra kammare, där inte något parti
har majoriteten. Den ärade motionären
har utmålat de fruktansvärda svårigheter,
som därav uppkomma. Han har talat
om en i smulor söndersplittrad folkrepresentation.
Är det där ändå inte en
litet gammal och förlegad schablon,
detta som man alltid får höra i diskussionen
om proportionalism och majoritetsval?
Låt oss tänka på vår egen partiuppdelning!
Den har under de proportionella
valens herravälde stått sig
i något trettiotal år sådan som den nu
är. Jag tycker inte det är så förfärligt
farligt, att vi ha dessa fyra småpartier.
Jag vet inte, om herr Rickard Lindström
vantrivs med att se representanterna
för dessa olika riktningar, som resonera
på olika sätt, var och en efter sitt
kynne, och om han hellre skulle se här
i kammaren som motståndare till hans
eget fast sammanslutna parti en annan
grupp, som var lika välordnad och följ
-
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
41
de lika klara linjer. Jag sympatiserar
inte med en sådan ordning. Jag tycker
det är ganska trevligt, att de olika riktningar,
som finnas inom ett folk, ta sig
ett naturligt uttryck i kammaren. Nåväl,
vi ha denna uppdelning, och jag har
inte sett några tecken till att den där
fruktansvärda söndersplittringen blir
värre. Vi få väl för överskådlig framtid
samma partier vi nu ha.
Men det kan förstås som sagt bli den
ändringen, att kanske socialdemokratien
inte ens med hjälp av kommunisterna
kommer över de 50 procenten. Vad
vore nu det för olycka? Ja, herr Rickard
Lindström menar väl, att då är en regering
illa ute; då nödgas den att underhandla
till höger och vänster och
komma överens med än det ena partiet
och än det andra, och då kan den
inte med samma följdriktighet fullfölja
sitt program. Ja, jag skulle vilja säga:
Det blir naturligtvis under sådana förhållanden
mindre av diktat, det blir
mindre av böjda nackar, det blir mera
delaktighet för alla i politiken. Man kan
kalla det för att man kompromissar,
och det kan låta fult, att man kompromissar.
Hela den nu förevarande motionen
är ju buren av föreställningen
om detta kompromissande som något
ont. Herr Rickard Lindström, jag tog
starkt intryck av en skrift, utgiven för
snart tjugo år sedan, som hette »Om
kompromiss. Reflexioner om människan
och samhället.» Det var en ganska strålande
apologi för kompromissen, för
betydelsen av att människor jämka ihop
sina meningar i politiken. Jag nöjer
mig med att citera några få ord: »Och
ändå måste författaren till denna skrift
för sin del säga, att han har lust att
prisa kompromissen såsom något positivt
gott. Han gör det av övertygelsen,
att kunna människorna icke medvetet
acceptera och behärska kompromissens
konst, då är det samhälle, som bygger på
allas meddelaktighet, dömt till undergång.
Demokratiens ideal måste logiskt
också vara ett kompromissens ideal.» Ja,
mina damer och herrar, ni veta det redan.
Det var herr Rickard Lindström
för tjugo år sedan. Det var inte den av
Ang. ordningen vid andrakammarval.
maktlystnad berusade Rickard Lindström,
som vi möta i dag.
Men hur går det då med regeringsmakten?
Det är ju A och O i herr Rickard
Lindströms problem. Förr i världen,
då man talade om folkstyre, tänkte
man kanske på folkrepresentationen i
främsta rummet, men för herr Rickard
Lindström är som sagt folkrepresentationen
framför allt den effektiva och välorganiserade
voteringsapparaten. Huvudsaken
är för honom att få en riktigt duktig
och bra regering. Nu får jag ju säga
för min personliga del, att till det, som
mest oroar mig i dagens läge, hör egentligen
inte möjligheten, att regeringsmakten
skulle bli en smula svagare, att den
skulle tvingas till litet mera hänsyn för
folkrepresentationen o. s. v. Men allvarligt
talat är det naturligtvis ett problem,
hur regeringen skall bildas på en sådan
grundval. Det är ett spörsmål för sig.
Jag skall inte ta upp det till någon djupare
behandling nu; jag har orerat om
den vid många föregående tillfällen. Det
spelar ju ingen roll, vad jag tänker och
tycker i sådana saker, men skulle vi komma
i det där olyckliga läget, herr Lindström,
att socialdemokratien förlorar sin
majoritetsställning, då skulle jag vilja
säga, att för min personliga del drömmer
jag inte om någon Ohlinregering efter
mönster av C. G. Ekman, och jag
drömmer inte heller om någon borgerlig
samlingsregering, utan mina tankar gå i
den riktningen, som de sedan långliga
tider har gjort, att lösningen av regeringsproblemet
skola vi söka efter nya
linjer, nämligen sådana, som företecknades
av herr Rickard Lindström 1932 och
som pekade därhän, att vi i det politiska
livet — och det vill jag också tillämpa på
själva toppen — skola gå in för principen
om allas meddelaktighet. Vad som
behövs här, herr Lindström, är, att vi
frigöra oss från det där förlegade samhällsidealet,
som så länge har trollbundit
oss: idén om att vi alltid skola ha en
uppdelning i samhället mellan härskande,
som bilda underlag för en regering,
och behärskade. Det systemet bär passat
i eu äldre tid i det engelska statsskicket,
men jag tror, att vi ha all frigöra oss
42
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Ang. ordningen vid andrakammarval.
från föreställningen, att det är ett ideal
för alla tider. Frigör man sig från den
tvångsföreställningen, finns det nog lösningar
på regeringsproblemet, även om
Ti stanna kvar vid de proportionella
valen.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Jag skall inte gå in på någon
längre teoretisk diskussion angående
det proportionella valsystemets vara eller
icke vara, utan jag vill bara göra en
kortare deklaration med anledning av
att jag i år liksom i fjol avgivit en blank
reservation.
Utskottet säger i sin motivering, att
enighet i stort sett rådde, då vi under
fjolåret behandlade förslaget om en utredning
av det proportionella valsättet.
Hen enigheten var inte så värst stor. Om
jag inte gjort en felaktig anteckning, röstade
77 för utskottets utredningsförslag
och 45 för avslag i denna kammare. Jag
tror inte att man under sådana förhållanden
kan tala om någon större enighet.
Förra året motsatte jag mig förslaget
om en reformering av det proportionella
valsystemet. Jag har i år inte vågat
sträcka mig så långt som herr Rickard
Lindström, som föreslagit en återgång
till majoritetsval i enmanskretsar, men
skulle jag i dag ställas inför ett val mellan
de båda valsätten, är jag på det klara
med att jag skulle följa herr Lindström
och föredraga majoritetsval.
Herr Rickard Lindström gjorde en liten
anmärkning mot utskottet för att det
inte gått till botten med hela frågan.
Jag har ingen anledning att försvara utskottet
— det får väl dess vice ordförande
göra —- och jag kan inte säga,
varför man inte kostade på sig en fjorton
dagars diskussion om valsystemet.
Det berodde förmodligen delvis på riksdagens
uttalande i fjol, då herr Rickard
Lindström även förde fram tanken på
majoritetsval. Jag misstänker på goda
grunder, att det är den detaljen som
gjort, att utskottets motivering är tämligen
snävt avfattad. Man har inte velat
slösa så mycket tid på ärendet, när man
hade dechargen framför sig. Men jag
förmodar, att om vi hade kunnat veta
att frågan i kammaren skulle läggas upp
på det sätt, som herr Rickard Lindström
och Herlitz gjort, skulle vi från grunden
ha diskuterat genom frågan i utskottet.
Jag har, herr talman, velat anföra
detta med anledning av att jag avgivit
en blank reservation. När herr Lindström
nu har yrkat bifall till sin motion,
kommer jag att i voteringen stödja
densamma.
Herr ELOWSSON, NILS: Herr talman!
Egentligen kunde jag ha avstått från att
bemöta herr Lindströms yttrande, då
han gjorde gällande, att genom de förändrade
trafikförhållandena ett nytt
läge uppstått, som inte längre motiverade,
att man bibehöll bostadsbandet
för andra kammaren, ty han uppmjukade
detta uttalande genom de förklaringar,
som han gjorde senare under
sitt anförande. Emellertid vill jag säga,
att enligt min mening är detta att se alldeles
för grunt på saken. Den omständigheten,
att man snabbt kan förflytta
sig i ett land, innebär inte att man kan
lära känna landet så grundligt som de
göra som bo på orten. Vårt land är så
vidsträckt, och förhållandena äro så olikartade,
att ett bibehållande av bostadsbandet
är oundgängligt för andra kammarens
vidkommande. Man får ett starkt
intryck av det, då man i utskott sitter
och behandlar näringsfrågor och andra
frågor. Jag vill därför för min del inte
på något sätt tillstyrka, att man slopar
bostadsbandet för andra kammaren.
Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag tillhörde förr i världen
motionärerna i den här frågan. Det
var under den tid, då man hade illusioner.
Man trodde att människorna voro
benägna att ordna sitt samhälle på ett
förnuftigt sätt. Jag har inte längre så
starka illusioner om det. Jag tror inte
heller att förnuftet spelar så stor roll,
när det gäller att utforma själva valsättet.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
43
Jag kommer givetvis att stödja herr
Lindströms motion, men jag har inga
som helst förhoppningar om att det skall
bli bifall till den.
Man säger, att det finns så många
säkra platser i andra kammaren, att det
inte är tänkbart, att riksdagens nuvarande
ledamöter skulle vara villiga att
rösta för ett valsystem, som kommer att
medföra, att de försvinna från sina platser.
Herr Herlitz har emot det svarat, att
i England, där man har majoritetsval,
finns det också säkra platser, men det
är inte riktigt på samma sätt. Det blir
ett helt annat system, när den enskilde
ledamoten i en valrörelse får stå för sin
kandidatur. För närvarande har i Sverige
varje parti en så stor lista på kandidater,
att människorna knappast ha reda
på vad det är för kandidater de ge sina
röster. De rösta på ett parti och inte på
en person. I England är det personen
som är huvudsaken och inte partiet. Var
och en som hade tillfälle att följa den
senaste valrörelsen i England kunde
iakttaga, att det var ett helt annat personligt
liv i valrörelsen än det brukar
vara hos oss. Här äro visserligen en
mängd statsråd uppe och prata, men de
tala inte om vilka kandidater som enligt
deras mening böra väljas, utan de
tala om att det är ett parti, som skall
ha rösterna.
I England är inte varje parti isolerat
från de övriga som hos oss. Här har varje
parti sina valmöten. Socialdemokraterna
gå inte på högerns valmöten, och
högerns representanter gå inte på socialdemokraternas
valmöten. Varje parti
har sina möten i fred och tycker att
det är bra. Men det är inte bra, ty det
personliga bör komma i förgrunden på
ett helt annat sätt än i vårt land.
Det är egentligen ingenting att skoja
om, ty det är en högst allvarlig sak, att
demokratien mister just sin personliga
karaktär och det blir ett partisystem i
stället för ett personligt system. Vi minnas
att i det gamla Rom gingo senatorerna
i vita togor ut på torgen och
tryckte människornas händer för att få
deras röster. Det var kanske ett billigt
sätt att få röster; för närvarande får
Ang. ordningen vid andrakammarval.
man lov att hålla åtminstone ett föredrag
för att vädja till människorna att
rösta på en lista, men det var i alla fall
ett personligt ställningstagande, som vi
nästan ha glömt bort här i vårt land. Jag
tror som sagt var, att det är en allvarlig
sak, och det är ett löftets tecken, att
den här debatten inte blev så kort, som
man hade räknat med, utan tydligen av
den långa listan på talare att döma kommer
att bli ganska utförlig. Det vittnar
om att intresset för saken håller på att
stiga.
Jag tror inte ett spår på att det kan
bli någon majoritet för ett nytt valsätt.
Man håller ju på att manövrera för att
få ett valsätt, som pokar åt motsatt håll.
Man vill ha ett system, som är exakt
matematiskt rättvist, som det heter.
Man kan ju säga, att tilläggsmandaten
inte äro motiverade av hänsyn till den
blodiga rättvisan utan därav att man då
kanske inte vill ha några valkarteller,
som blivit en olycka i vår inrikespolitik.
Varje parti får då stå ensamt för sig.
Men å andra sidan blir det också så, att
man får sin andel av representationen
utmätt i tiondelar och hundradelar. Jag
tror som sagt var inte på någon ändring
ännu på länge. Proportionalismen är ett
bekvämt hyende, som man kan ligga
på hur länge som helst, men man ligger
i alla fall inte så bekvämt, som herr
Herlitz med sitt betraktelsesätt tycks
vilja mena.
Man har hållit på i konstitutionsutskottet
och lappsalvat i fråga om valsättet
så länge, att det bör vara så förträffligt
som det kan vara. Det är bara
en enda stor fråga, som återstår att lösa
för den här kammaren, och det är första
kammarens vara eller icke vara. Den
frågan kan tyckas ligga i ett mycket avlägset
fjärran, men vi skola inte vara för
säkra på det. Jag tror att om tio år ha
vi avskaffat första kammaren. Så som
systemet verkar för närvarande, får
man väl säga, att första kammaren -—
eller om vi så vilja säga andra kammaren
— inte har någon verklig betydelse,
emedan den bara är eu replik av den
andra kammaren. Detta hör kanske inte
till frågan om valsättet, men det ena
44
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Ang. ordningen vid andrakammarval.
hänger ihop med det andra. Om vi hade
en regering, som var så modig, att den
kunde tillsätta en kommitté, som tog
upp både valsättet och frågan om första
kammarens existens, så skulle jag
tacka för det, tv båda problemen äro betydelsefulla
i vår politik.
Jag tror inte att vi kunna lösa frågan
i dag, men jag kommer i alla fall,
herr talman, att rösta för herr Lindströms
förslag.
Herr PETTERSSON, GEORG: Herr talman!
Jag har inte tänkt att diskutera
frågan om majoritetsval utan vill bara
säga ett par ord för att motivera den
ställning jag har intagit i utskottet.
Vid föregående års riksdag väcktes
från folkparti- och bondeförbundshåll
motioner, i vilka man begärde, att riksdagen
skulle anhålla om en utredning
för att man skulle skapa, som man ansåg,
större rättvisa med det proportionella
valsystemet. Dessa motioner behandlades
av konstitutionsutskottet, som
hemställde, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ville anhålla om en utredning
i anslutning till av utskottet angivna
riktlinjer av frågan om reformering
av det proportionella valsystemet vid
andrakammarval samt om framläggande
för riksdagen av de förslag, till vilka utredningen
kunde föranleda. Det valbara
en reservant i konstitutionsutskottet,
och det var herr K. A. Johanson,
som ansåg att denna utredning var obehövlig.
Men när frågan behandlades här
i kammaren, var det 77 av kammarledamöterna,
som följde utskottet, och 45,
som följde herr K. A. Johansons yrkande
om avslag. Jag var en bland dessa 45.
När riksdagen således i fjol hade fattat
beslut om en utredning angående
det proportionella valsystemet, ansåg
jag vid årets utskottsbehandling, att det
skulle vara egendomligt, om man året
efter tar upp denna fråga till särskild
behandling. Mitt ståndpunktstagande innebär
således, att när utredningen tillsatts,
får man avvakta det resultat, till
vilket den kommer beträffande möjligheterna
att reformera det proportionella
valsystemet. När denna utredning har
gjorts, tycker jag att frågan om majoritetsvalen
kan aktualiseras. Att nu ta upp
den frågan till särskild behandling anser
jag vara oriktigt och även olämpligt.
Det har gjort, att jag i konstitutionsutskottet
har varit med om att avstyrka
herr Rickard Lindströms motion, och
jag vill därför här nu yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr ANDERSSON, JONES ERIK: Herr
talman! Det har blivit modernt på senare
tid att bespotta och kalfatra konstitutionsutskottet
i alla både möjliga och
omöjliga sammanhang. Herr Rickard
Lindström instämmer i dag i den kören.
Konstitutionsutskottet är enligt hans
mening orkeslöst, och han fortsätter i
sina konklusioner med en alludering på
att även jag är en förträfflig exponent
för den där menlösheten. För allan del,
herr Rickard Lindström saknar ju inte
orken, det veta vi fuller väl. Men hur
han använder den ibland, därom må
första kammaren döma. Det har blivit
så att enviges- och knockoutmentaliteten
tycks ha gripit den gode Rickard
Lindström med hull och hår. Det kan
vara anledning att säga det just i detta
sammanhang.
Nu säger herr Lindström, att demokratien
skall skapa en stark regering.
Det låter förträffligt, men man kan väl
i alla fall inte undgå att framför sig se
flera dåliga exempel i det hänseendet.
Det allra färskaste exemplet är väl utgången
av de senaste engelska valen.
Den regering, som bildades efter valet,
var så långt ifrån en stark regering, att
den var en regering, som — om jag nu
skall tala på rejält dalaspråk — hänger
på gärdsgården. För den regeringen råder
ett ständigt osäkerhetstillstånd, och i
epidemitider nödgas den laborera med
»influensapolitik». Jag tror knappast, att
det kan vara något att stå efter och att
detta exempel är efterföljansvärt.
I valet mellan den ena och den andra
valmetoden tror jag att vi stå säkrare
med den grundval, som vi nu ha.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
45
Herr LINDSTRÖM: Jag skulle, herr
talman, vilja säga några ord till herr Herlitz.
Herr andre vice talmannen har redan
varit inne på det resonemang, som fördes
angående säkra och osäkra mandat.
Herr Herlitz ville göra gällande, att även
i Storbritannien fanns det säkra mandat
på samma sätt som i Sverige. Jag vill
dock fästa herr Herlitz’ uppmärksamhet
på att vid det senaste valet i Storbritannien
var det inte mindre än sju medlemmar
av regeringen, som blevo utslagna,
däribland en kabinettsminister, nämligen
ministern för kolonierna mr A.
Creech Jones. En annan minister, som
blev utslagen, var undersekreteraren i
utrikesdepartementet mr Mayhew, och
vidare Solicitor General sir Frank Soskice
jämte en del andra regeringsmedlemmar
med viktiga funktioner. Här voro
mandaten alltså inte mera säkra än
att flera ministrar föllo bort ocli på
grund av sedvänjorna i England i fortsättningen
måste ställas utanför regeringen.
Det går alltså inte med verkligheten
för ögonen att påstå, att det finns
lika säkra mandat i Storbritannien som
det finns här.
Nu försökte herr Herlitz att hitta på
en alldeles särskild anledning för mig
att yrka på en förändring av valsystemet.
I verkligheten avslöjade herr Herlitz
sig själv mera än mig genom denna
sin argumentering. Efter vad han ville
få kammaren att tro, så skulle bakom
min motion ligga syftemålet, att den vikande
socialdemokratiska maktställningen,
som han uttryckte det, skulle bli
starkare igen, om vi finge ett majoritetsvalssystem.
Ja, det kan vara frestande att resonera
på det sättet, men det ligger lika
nära till hands att ur herr Herlitz’ ord
draga den slutsatsen, att han önskar ha
de proportionella valen kvar, emedan de
ge de borgerliga partierna större chanser
i fortsättningen. Om man väger den
ena tanken mot den andra, framstår i
detta sammanhang herr Herlitz ingalunda
vitare och vackrare än jag gör, under
förutsättning alt jag skulle ha reso
-
Ang. ordningen vid andrakammarval.
nerat från de utgångspunkter, som herr
Herlitz påstår att jag gör.
Den socialdemokratiska majoriteten
håller på att försvinna, säger herr Herlitz.
Om det nu skulle vara fallet, så kan
också herr Herlitz hoppas på att när
denna majoritet plånats ut bland folket,
skola de grupper, som han särskilt nitälskar
för, genom ett annat valsystem få
en starkare ställning. Men så långt gick
inte herr Herlitz i sin tankegång," förmodligen
emedan han inte ville för kammaren
riktigt klart avslöja sina partipolitiska
lidelser, som dock kommo fram
i den första delen av hans argumentering.
När jag har väckt motionen — jag har
för resten talat i motionens riktning flera
gånger under mina 20 år i denna kammare
— är det ingalunda några partipolitiska
spekulationer, som ligga bakom.
Om jag skall avslöja mina innersta känslor,
skulle jag till och med kunna säga,
att om man såg på trivseln i samhället,
skulle jag tycka, att det vore betydligt
intressantare, om socialdemokraterna
kommo i oppositionsställning. Jag har
under den ojämförligt största delen av
mitt parlamentariska liv dragit mig fram
i regeringsmajoritetens skugga, en regeringsmajoritet,
som jag gillat och i de
flesta fall stött, men nog var det betydligt
intressantare och hela debatten bär
i kammaren mera stimulerande under
mina två första riksdagsår, när vi i minoritetsställning
fingo kämpa emot den
borgerliga majoritetspolitiken, vars majoritetskaraktär
dock var ganska dunkel,
enär den tog formen av de hoppande
majoriteternas politik. Det var vågmästeriet,
som var denna politiks signatur.
Men man kunde slåss på allvar här i
kammaren, och det är en sysselsättning,
som jag anser anstå en parlamentariker.
Om det nu är mina personliga passioner,
som ha kommit för mycket till synes, liar
jag, herr talman, velat passa på tillfället
att också klart bekänna den saken.
Herr Herlitz säger, att resonemanget
om att folkrepresentationen till följd av
det proportionella valsättet skulle kunna
bli alldeles söndersplittrad och maktlös
46
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Ang. ordningen vid andrakammarval.
genom en alltför stor uppdelning i själva
verket är ett gammalt talesätt, som
egentligen inte har någon relevans. Det
finns dock exempel. Se på förhållandena
i Tyskland under Weimarrepublikens
dagar! När diktaturen där ganska snabht
vann spelet, berodde det i mycket hög
grad på att det inte fanns någon koncentrerad
demokratisk makt i den tyska
staten, och detta föranleddes i sin tur i
mycket stor utsträckning av att valmanskåren
och den tyska riksdagen voro så
kolosssalt söndersplittrade på grund av
det valsystem, som tillämpades. Det var
ett otal småpartier, som där uppträdde,
och vid varje regeringsbildning var del
ett matematiskt pussel att få med representanter
för så många som möjligt av
dessa småpartier för att regeringen under
längre eller kortare period -— för
det mesta en kort period •— skulle kunna
släpa sig fram på kryckor.
I våra baltiska grannländer hade man
den s. k. perfekta proportionalismen.
Vad blev resultatet? Ja, det blev orkeslösa
regeringar, och redan i mitten av
1930-talet skötos de åt sidan av diktaturartade
regeringar, som kommo till makten
genom utomparlamentariska framstötar.
Det kommer alltid att ligga en risk
för det demokratiska styrelsesättet i just
detta som jag nu berört.
Herr Herlitz drog såsom ett exempel
fram signore Mussolinis valsystem enligt
vilket majoriteterna garanterades en
mycket stor övervikt i det som kallades
det italienska parlamentet. Detta valsystem
var emellertid konstruerat speciellt
som en apparat för övergången till den
fullkomliga personliga diktaturen. Mussolini
hade icke några avsikter att skapa
en grundval för en stark demokratiskparlamentarisk
regering utan hans valsystem
innebar som sagt ett knep för att
i mjukare former flytta över hela makten
till honom. Under den tid då detta
valsystem tillämpades saknades för resten
alla förutsättningar för demokrati
ute i landet, ty demokratien var i Italien
undertryckt genom våldsåtgärder åtminstone
ända sedan mitten av 1920-talet.
Jag måste ge herr Herlitz såsom leda -
mot av konstitutionsutskottet ett erkännande:
han läser i alla fall någon gång
värdefulla skrifter. Och det gläder mig
att han bär fått tag i en av mig, som
heter »Om kompromiss». Min glädje
skulle ha varit ännu större om herr Herlitz
hade lagt ned litet större möda på
att taga reda på vad jag egentligen menade
med denna skrift. Vad jag menade
är precis detsamma som jag strävar för
i dag och förmodligen kommer att sträva
för under hela mitt liv, nämligen den
principen, att man inom en demokrati
bör eftersträva — och, om man är en
riktig demokrat, måste eftersträva —- en
överenskommelsernas, en tillmötesgåendets
politik. Engelsmännen med sitt majoritetsvalsystem
kalla det regeringssystem,
som där tillämpas, »government by
discussion», och däri ligger samma tanke
som låg i min skrift »Om kompromiss»,
vilken i hög grad var inspirerad
av en mycket förnämlig liberal engelsk
politiker, John Morley, sedermera viscount
Morley of Blackburn, som icke
var någon förespråkare för proportionella
val men som med allt hänsynstagande
till att majoritetsvalsprincipen
skulle bibehållas lade fram sina idéer
om kompromisser. Om vi nu kunde få
ett valsystem som skapade en bas för en
stark regeringsmakt, så skulle väl icke
däri med nödvändighet ligga att man
skulle vinka åt sidan alla argument från
andra grupper och meningsriktningar.
Herr talman! Jag vill påstå att det
skulle vara till förmån för lugn diskussion
och för överenskommelser på kompromissens
grundval, om man hade en
regering som utan att vara rädd för att
ge avkall på sin auktoritet kunde taga
upp resonemang och som inte i kamrarna
och i pressen — såsom för resten
nu sker — anfölls för varje modifikation
som betecknades såsom en eftergift,
därför att regeringen i grunden
var så svag. Ett sådant sätt att argumentera
demoraliserar tyvärr den politiska
diskussionen i stället för att göra den
renare och klarare.
Vad jag pläderade för i »Om kompromiss»
har jag alltså ingen anledning att
springa ifrån i dag. När jag skrev den
-
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
47
na lilla bok hade jag precis samma uppfattningar
om valsystemet som jag nu
har.
Herr Herlitz var också inne på nntt
resonemang om vad det betydde om liberalerna
i England hade 57 mandat eller
9. De fingo 9 mandat, men om rösterna
hade räknats enligt en proportionell
metod skulle de ha fått 57, och alltså
fingo de 48 för litet. Frågan gällde
vad denna skillnad kunde betyda, och
det är klart att den i vissa avseenden betyder
en hel del, Om liberalerna hade
fått flera mandat, kunde de ha distribuerat
uppgifterna i underhuset på ett helt
annat sätt, de kunde uppamma en mera
differentierad kår av specialister o. s. v.,
det medger jag mycket gärna, men, herr
talman, då det engelska parlamentet arbetar
på ett helt annat sätt än vart
vår utskottsinstitution exempelvis är
mycket mer utbildad än motsvarande
institutioner inom det brittiska parlamentet
— så har det i detta speciella
fall inte så stor betydelse som det skulle
ha i vårt land. Vidare ha de små partierna
i Storbritannien en fördel i jämförelse
med de små partierna i Sverige.
På grund av att det inte existerar något
bostadsband i Storbritannien kan där
även ett litet parti, om det så vill, få
sina yppersta representanter placerade
i parlamentet, så att det får en liten elitgrupp,
som kan påverka parlamentet
med kraften av sina argument och som
ur den synpunkten kan vara lika effektiv
som en något större grupp, vilken
inte har den koncentrerade slagkraft
som en liten, duglig grupp kan ha.
Vad herr Herlitz nu ser som den närmaste
etappen i svensk parlamentarism
är såvitt jag bär kunnat fatta ett vågmästerisystem
efter modell 1920-talet.
Herr Herlitz sade uttryckligen, att han
inte tyckte om det systemet, men när det
kom till kritan, när han närmare skulle
ange vad han menade, kom han inte
längre än till ett uttalande, att när borgerligheten
nu är splittrad så skulle flera
argument kunna komma fram; det skulle
bli en mera differentierad, rikare nyanserad
och samtidigt starkare opposition.
Ja, men när regeringsmaktens bc
-
Ang. ordningen vid andrakammarval.
fogenheter på ett auktoritativt sätt skola
fyllas, då måste man i alla fall gripa till
endera av två saker, antingen vågmästeriet
eller också den andra utvägen, som
jag skulle hälsa med mycket stor glädje,
nämligen att de borgerliga partierna sloge
ihop sig till ett parti och uppträdde
som en samlad grupp. Det sista är en
tanke som för mig verkar mycket tilltalande,
ty det finns inga större principiella
idéskillnader mellan de olika borgerliga
partierna i Sverige, och i väsentliga
praktiska frågor äro de också på
samma linje. Hyfsa problemet, herr Herlitz,
genom att slå ihop de borgerliga partierna,
så få vi kanske mera reda i det
parlamentariska spelet än vi kunna få
om vi åter skola kastas ut i en oviss
vågmästeripolitik.
Slutligen ett par ord till herr Jones
Erik Andersson. Han sade att jag allt
mer och mer har fallit in i enviges- och
knoekoutkonsten. Ja, jag har ingenting
emot att bli karakteriserad på det sättet.
En parlamentarisk församling skall
väl i någon mån vara präglad av personligheternas
kamp och inte bara av utskottsutlåtanden,
och ifrån den synpunkten
anser jag att herr Jones Erik Anderssons
uttalande om mig snarast innebar
ett beröm. Jag bara beklagar att
jag inte kan motsvara detta sköna beröm
i större utsträckning än jag gör.
Herr Jones Erik Andersson sade också
några ord om de senaste engelska
valen. Det är inget idealt system, sade
han, när man får en så svag majoritet,
att influensaepidemier kunna kasta om
förhållandena. Det är alldeles riktigt,
men även med det proportionella valsystemet
kan man få just en sådan vacklande
majoritet. Vi kunna taga ett exempel.
Om vi inte ha någon influensaparlamentarism
här i Sverige, så ha vi
i varje fall en hemreseparlamentarism.
I förra veckan var det en omröstning i
andra kammaren om motiveringen till
första lagutskottets utlåtande om fackföreningarnas
anslutning till politiska partier.
Kommunisterna avhöllo sig från att
rösta. Socialdemokraterna ha, om jag
inte finns fel, 111 röster i andra kammaren,
talmannen frånräknad, och de
48
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Ang. ordningen vid andrakammarval.
borgerliga 109, men skillnaden i röstsiffrorna
vid voteringen var mycket större
än så. Den socialdemokratiska reservationen
gick igenom med pukor och trumpeter,
och varför? Jo, därför att hemreseparlamentarismen,
som då härjade i
de borgerliga partierna, kom att verka.
Denna fråga, som de borgerliga partierna
lagt så stor vikt vid, avgjordes
till deras nackdel, inte till följd av influensa,
utan till följd av att många
riksdagsmän hade rest hem. Sådant kan
alltså hända vid varje valsystem, och
herr Jones Erik Andersson skall inte
bygga något generalangrepp på denna
svaga grund.
Jag blev mycket tillfredsställd med
att andre vice talmannen instämde i
mina resonemang, men jag blev en aning
deprimerad av hans känsla av hopplöshet
i det här spörsmålet. Om man skall
uppträda med denna resignation, då får
man aldrig det som även herr andre vice
talmannen anser högeligen önskvärt. Nej,
när man skall kämpa för någonting som,
om det också inte i och för sig är en politisk
idé, dock är tämligen nära besläktat
med en sådan, måste man vara full
av hopp, då måste man tro att man skall
segra. Det komma vi också att göra så
småningom, herr talman. De franska socialisterna
blevo trötta på sin proportionalism
efter fyra år. Jag hoppas att också
den svenska riksdagen skall kunna
bli trött på proportionalismen. Den har
nu haft tillfälle ända sedan 1909, alltså
i 41 år, att tänka på hur proportionalismen
verkar, och den har sett den döda
hand, som detta system lägger över vårt
politiska liv. Även om vi som vilja avrätta
proportionalismen till äventyrs,
herr talman, nu skulle bli i minoritet i
denna kammare, så innebär det på intet
sätt att vi känna oss slagna. Vi komma
att fortsätta korståget!
Herr HERLITZ: Herr talman! Kammaren
är kanske inte road av en alltför
långt utdragen debatt. I varje fall skall
jag inte fördjupa mig i den, enligt vad
erfarenheten utvisar, ganska hopplösa
uppgiften att diskutera vad stora auk
-
torer och auktoriteter kunna ha menat
med det ena och det andra yttrandet.
Jag lämnar sålunda åt herr Rickard
Lindström att själv reda ut hur det krav
på allas meddelaktighet, som han ställde
upp år 1932, rimmar med de tankar
han har fullföljt i dag.
Med avseende på vad han i övrigt har
sagt skulle jag än en gång vilka stryka
under, att vi resonera utifrån svenska
utgångspunkter och med hänsyn till
svenska erfarenheter. Herr Rickard
Lindström ville än en gång skrämma
oss med spöket av fortgående söndersplittring
i många partier, och han åberopar
exempel från Tyskland o. s. v.,
som man brukar i det här sammanhanget.
Men är det någonting att invända
mot det resonemang som jag förde nyss,
att vi ha haft proportionalismen i 30 år
och att alla möjligheter ha funnits till
att den i vårt land skulle ha utövat denna
fördärvbringande verksamhet men
att det under dessa år inte har blivit
fler partier än det var från begynnelsen?
Med hänsyn till detta förhållande
tycker jag att vi kunna taga den där
faran litet lugnare.
Vidare är jag tacksam för att herr
Lindström nu själv har erkänt att det
där resonemanget han förde angående
de 57 eller 9 liberalerna i en folkrepresentation
hänförde sig uteslutande till
engelska förhållanden och inte var tilllämpligt
på svenska förhållanden, därför
att en svensk riksdagsman har andra
uppgifter att fylla än en engelsk parlamentsledamot.
Jag vill i avseende på
den här frågan bara göra en liten anmärkning.
Han vill trösta det småparti
— låt oss säga högern — som efter genomförandet
av herr Lindströms reform
endast får ett mycket litet antal mandat,
med att partiet på dessa mandat kan
sätta de allra utmärktaste bland sina
representanter. Jag skulle vilja fråga
herr Lindström: Hur kan herr Lindström
garantera ett sådant resultat när
mandaten inte äro säkra? Han försäkrade
ju nyss att säkra mandat alldeles
icke förekomma i majoritetsvalsystemet.
Herr Lindström slutade med några
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
49
uttalanden om svensk politik. Han uppmanade
oss att slå ihop de borgerliga
partierna. Jag kan inte annat än upprepa
att det är en grundväscntlig skillnad
mellan herr Lindström, med hans
starka sinne för likriktning och sammanhållning,
och mig med min känsla
för att olika meningsriktningar böra
komma till ett naturligt uttryck.
Herr Lindström frågade mig till sist
vad det är för recept jag har för regeringsbildningen.
Jag har sagt så många
gånger förut, att jag trodde mig inte behöva
upprepa det, att jag helt enkelt
hör till dem som tro på att regeringsbildningen
i fortsättningen måste byggas
på vad man har kallat det permanenta
samlingsregerandets grund; vi
böra ha regeringsbildningar i vilka alla
skilda riktningar samarbeta. Jag tror
att den engelska parlamentarismens ideal,
som vi så länge ha hängivit oss åt,
för en eftervärld kommer att framstå
som en förirring.
Herr HÄLLGREN: Herr talman! Jag
har inte deltagit i behandlingen av
detta ärende i utskottet, men om jag
hade gjort det, skulle jag mera ha sympatiserat
med herr Herlitz än med herr
Lindström.
Många talare från socialdemokratiskt
håll ha ju här uttryckt sina sympatier
för ett annat valsystem än det som för
närvarande tillämpas. Man tycker väl
att vi nu ha kommit i den ställningen,
att vi kunna i senaten kosta på oss ett
par timmars sådan debatt. Jag tycker
emellertid att man inte bör se på valsystemet
enbart ur skönhetssynpunkt
och taga de fläckar, som eventuellt vidlåda
det proportionella valsystemet, till
intäkt för ett försök att ersätta det nuvarande
systemet med någonting nytt.
Vad liar det nuvarande valsystemet
betytt? Jo, att vi socialdemokrater ha
kommit till den ställning vi nu ha och
att oppositionen iir företrädd inom parlamentet.
Jag undrar om inte det systemet
iir bättre än det system där oppositionspartierna
äro mycket svagt representerade
eller icke alls representerade
4 Första kammarens protokoll 1950. Nr 16.
Ang. ordningen vid andrakammarval.
vid parlamentet. De senaste årtiondena
ha ju i hela världen varit så fulla av
påfrestningar som ingen föregående tid,
och det har ju visat sig att det svenska
parlamentet har hållit för dessa påfrestningar.
Jag är ingen vän av utländska
förebilder, vare sig det gäller
det engelska parlamentariska valsystemet
eller det franska dagordningsinstitutet,
där man kan ha regeringar som
sitta fjorton dagar och sedan voteras
bort. Jag anser att det svenska systemet
är byggt på en starkare grund än
de system som råda i dessa länder.
Man talar också mycket om regeringsmakten.
Förr hette det på högerns
och folkpartiets håll att vi skulle se till,
att vi skulle få en stark regeringsmakt,
men när vi fingo en socialdemokratisk
regering, som hade parlamentariskt underlag,
bytte man ton och försökte finna
vägar för att komma ifrån den starka
regeringsmakten. Om den proportionella
valmetod, som vi för närvarande
ha, skall ersättas med ett annat valsystem,
skall det starka skäl till för att
övertyga mig om att man skall gå den
vägen, och i varje fall bör hela svenska
folket i val yttra sig över vilket system
som skall tillämpas i detta land för
framtiden, ty det är til syvende og sidst
det svenska folket självt som bör avgöra
denna fråga.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till
den i ämnet väckta motionen; ocli förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lindström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 (>,
röstar
Ja;
50
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Anslag till upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor.
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles den i ämnet väckta
motionen.
Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.
Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:
nr
117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag under
tredje huvudtiteln för budgetåret 1950/
51; och
nr 118, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående s. k. legodriftsavtal
rörande vissa staten tillhöriga gruvor i
Västerbottens län m. m.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Anslag till upplysningsarbete avpeende
produktions- och exportfrågor.
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 119, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till upplysningsarbete avseende
produktions- och exportfrågor
jämte i ämnet väckta motioner.
I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 83, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 24
februari 1950, föreslagit riksdagen att
till Upplysningsarbete avseende produktions-
och exportfrågor för budgetåret
1950/51 under tionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 750 000
kronor.
I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Andrén m fl. (I: 384) och den andra inom
andra kammaren av herr Hagberg i
Malmö m. fl. (II 471), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte avslå i Kungl. Maj:ts
proposition nr 83 gjord hemställan att
till Upplysningsarbete avseende produktions-
och exportfrågor för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag av
750 000 kronor;
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bergvall m. fl. (I: 385) och den andra
inom andra kammaren av herr Kristensson
i Osbv m. fl. (II: 472), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 83;
dels ock en inom andra kammaren av
herr Johansson i Stockholm väckt motion
(II: 473), vari likaledes hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 83.
Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 384 och II: 471, I: 385 och II:
472 samt II: 473, till Upplysningsarbete
avseende produktions- och exportfrågor
för budgetåret 1950/51 under tionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
750 000 kronor.
Reservation hade avgivits av herrar
Gränebo, Mannerskantz, Ohlon, Heiding,
Sundelin, Lundgren, Skoglund i Doverstorp,
Svensson i Grönvik, Rubbestad,
Ståhl, Bergstrand, Kollberg och Birke,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 384 och II: 471, I: 385 och II:
472 samt II: 473, avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 83.
Herr OHLON: Herr talman! Alla torde
vara eniga därom, att ökad ekonomisk
upplysningsverksamhet är värdefull och
att den, såsom föredragande statsrådet
också framhåller, är naturlig i ett samhälle
som bygger på det fria folkstyrets
princip.
Alla torde också vara eniga om att
den propaganda, som under de senaste
åren bedrivits genom institutionen Eko
-
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
51
Anslag till upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor.
nomisk information, varit välment. Om
den i alla avseenden är önskvärd, därom
torde däremot meningarna vara delade.
Man kan ställa sig den frågan, om
denna verksamhet behövs vid sidan av
den verksamhet som bedrives av andra
organ, statliga och icke statliga, vilka
verka i samma syfte som Ekonomisk
information. Om man granskar de uppgifter,
som enligt propositionen åligga
Ekonomisk information, finner man att
det i allt väsentligt rör sig om uppgifter
som antingen handhavas eller kunna
handhavas av andra myndigheter eller
organ, vare sig dessa sistnämnda äro offentliga
eller enskilda. Riksdagen har ju
också anvisat medel för dessa ändamål
i olika sammanhang.
Man kan börja med den verksamhet,
som Ekonomisk information har bedrivit
i arbetarskyddets intresse. Det är,
tycker jag, anmärkningsvärt att man beviljar
medel för arbetarskydd under
denna rubrik, samtidigt som vederbörande
statsråd vägrar att gå med på en
motsvarande anslagshöjning för den
verkligt sakkunniga myndigheten, nämligen
arbetarskyddsstyrelsen. När arbetarskyddsstyrelsen
för nästa budgetår
hemställer om ett med 20 000 kronor
förhöjt anslag för upplysningsverksamhet,
förklarar sig departementschefen
med hänvisning till rådande ekonomiska
förhållanden icke kunna tillstyrka höjningen.
Det säges att den här informationsverksamheten
också skall medverka i
upplysningsarbete rörande möjligheterna
att spara på trä. Men nu är det ju att
märka alt den uppgiften tillkommer
byggnadsstyrelsen, som redan har fått
särskilt anslag för ändamålet. Även kommittén
för byggnadsforskning torde vara
verksam på detta område.
Informationsverksamheten skall också
avse vår goodwill i utlandet. På detta område
verka emellertid förutom enskilda
exportörer och branschorganisationer
Exportföreningen, Svenska institutet,
Svensk-amerikanska nyhetsbyrån och
Svenska internationella pressbyrån, för
att nu taga några exempel ur högen.
Statsanslag för dessa grenar av organisationernas
verksamhet utgår i år med
800 000 kronor och föreslås av Kungl.
Maj:t för nästa år utgå med 972 000 kronor.
Även här har vederbörande departementschef
med hänvisning till det
ekonomiska läget kraftigt nedskurit begärda
anslagshöjningar.
När man tar del av allt detta, kan man
inte annat än finna det anmärkningsvärt,
att en .samordning av dessa olika
verksamhetsgrenar ej har kommit till
stånd och att i stället en ytterligare
splittring skall inaugureras genom den
statliga informationsverksamheten.
Den ekonomiska informationsverksamheten
skulle, har det anförts, vara särskilt
nyttig för att motverka överrörligheten
på arbetsmarknaden. Otvivelaktivt
har överrörligheten på arbetsmarknaden
minskat under det sista året, men
denna minskning kom till stånd redan
innan den statliga informationsverksamheten
började. Minskningen i överrörligheten
på arbetsmarknaden torde icke
bero på den upplysningsverksamhet, som
bedrivits av Ekonomisk information
utan snarare på att vi stå inför en ny
konjunkturfas med, som man åtminstone
befarar, i viss mån sjunkande sysselsättningsgrad
och kanske växande avsättningssvårigheter,
som då i första hand
komma att drabba mindre väl konsoliderade
företag. Man vågar helt simpelt inte
röra på sig på arbetsmarknaden i samma
utsträckning som tidigare.
Det är också anmärkningsvärt att det
i den kungl. propositionen inte ens göres
ett försök att visa upp resultatet av
den statliga informationsverksamheten.
På ett område kan man kanske pröva detta
resultat, men prövningen får då baseras
på annat material än det som propositionen
lämnar. Jag tänker på den upplysningsverksamhet
som avser att minska
skolkandet på arbetsplatserna. Den
statliga informationsverksamheten har
därvidlag framför allt inriktat sig på
propaganda genom filmer. Två filmer ha
färdigställts för ändamålet, den ena med
titeln »Sanningen om Johansson» och
den andra med namnet »Vad gör väl en
frimåndag?» Dessa filmer rullades på
52
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Anslag till upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor.
rikets biografer Ire månader i fjol under
våren och försommaren. Man kan ju
undra, hur Johansson ställt sig till denna
upplysningsverksamhet. På den frågan
kan man få svar i Sociala Meddelanden
nr 2 för i år s. 139, där det redogöres
för en undersökning rörande frånvarofrekvensen
inom industrien olika
veckodagar vid inalles 270 företag. Det
visar sig att Johansson tydligen har tagit
intryck av den .statliga propagandafilmen
»Vad gör väl en frimåndag?», ty Johansson
skolkade under det halvår, som följde
efter det att denna informationsfilm
rullats på biograferna, 0,2 dagar mindre
än tidigare på måndagarna. Men Johansson
tog skadan igen genom att skolka
0,3 dagar mera under lördagarna. Johansson
brydde sig alltså totaliter icke
alls om den statliga propagandan och
var synbarligen icke alls imponerad av
den.
Av samma statistik framgår att under
det halvår, som föregick denna statliga
informationsverksamhet, minskades
skolkningen på arbetsplatserna alla veckodagar.
Hör handlade Johansson tydligen
på eget bevåg och på egen risk,
oberoende av den statliga informationsverksamheten.
Med dessa siffror för ögonen måste
man noga säga sig, att om man skall få
till stånd en minskning av frånvaron på
arbetsplatserna, erfordras det helt andra
medel än en statlig upplysningsverksamhet.
Det blir det ekonomiska konjunkturläget
som därvidlag blir avgörande.
Om vi hade goda ekonomiska förhållanden,
om det inte förhölle sig så, att
man under vissa huvudtitlar möter statsrådets
enformigt upprepade konstaterande
att den eller den verksamheten i och
för sig är synnerligen angelägen, men
att statsrådet på grund av statsfinansiella
skäl icke kan tillstyrka något anslag
eller någon anslagsökning, om vi icke
vore i detta läge, kunde vi kanske bevilja
ytterligare medel för den försöksverksamhet,
som det här gäller. När det
ekonomiska läget emellertid är så ansträngt
som det nu är, anser jag det
vara mycket angeläget att riksdagen sä
-
ger ifrån, att vi här böra spara de 750 000
kronor som Kungl. Maj:t äskar i nytt
anslag. Det yrkande, som reservanterna
i statsutskottet framställt, innebär ju att
Kungl. Maj:t under en övergångstid, då
verksamheten skall avvecklas, får begagna
de 250 000 kronor, som av allt att
döma komma att stå kvar i form av reserverade
medel för denna avvecklingsverksamhet.
Även en annan synpunkt bär kommit
fram i debatten, nämligen svårigheten
att dra gränsen mellan information och
statspropaganda. Det har sagts att det
inte är så lätt att dra en sådan gräns.
Utskottet har på denna punkt skrivit
mycket försiktigt och sagt, att någon
anmärkning inte torde kunna riktas mot
den hittills bedrivna verksamheten ur
den synpunkten. Men underligt nog möter
man gång på gång människor som
med utgångspunkt ifrån de olika publikationer
som utgivits genom Ekonomisk
information ha dragit den slutsatsen,
att det här föreligger en direkt
propaganda för regeringspartiet. Utskottet
delar inte den uppfattningen, men
den ligger synbarligen mycket nära till
hands och har vållat irritation.
När man summerar ihop alla dessa synpunkter,
tycker jag, att reservanterna
inom statsutskottet ha synnerligen stort
fog för sitt ställningstagande då de yrka
avslag på Kungl. Maj:ts proposition och
bifall till förslaget om afl 250 000 kronor
under en övergångstid skola få begagnas
för detta ändamål.
Jag yrkar, herr talman, bifall till reservanternas
förslag i föreliggande
ärende.
Herr LUNDGREN: Herr förste vice
talman! När riksdagen och statsutskottet
förra året behandlade motsvarande proposition,
reserverade sig fem ledamöter
av statsutskottet vilka ansågo att riksdagen
borde avslå den kungl. propositionen.
Denna gång har antalet reservanter
ökats, och det är 13 ledamöter
av statsutskottet som ha motsatt sig det
nu begärda anslaget. Det finns också
enligt min uppfattning i år ännu star
-
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
53
Anslag till upplysningsarbete
kare skäl än i fjol att avslå den föreliggande
propositionen.
Jag tillät mig att framhålla, när ärendet
behandlades för ett år sedan, att jag
ansåg det principiellt felaktigt med en
statspropaganda i fredstid. Jag kan förstå,
att det under de förhållanden, som
vi hade under andra världskriget, kunde
vara motiverat, att en viss upplysningsverksamhet
bedrevs av statliga organ,
men en dylik upplysningsverksamhet
bör enligt min uppfattning vara reserverad
till att bedrivas blott under
krig eller under andra utomordentliga,
av krig orsakade förhållanden.
När jag nu inte kan biträda propositionen,
beror detta icke på att jag inte
är medveten om vikten av ekonomisk
upplysning. Såsom föredragande statsrådet
har påpekat, äro höjningar av levnadsstandarden
och nya utbyggnader av
socialpolitiken möjliga endast om produktionen
fortsätter att öka. Ur den
synpunkten är det givetvis viktigt att
sprida kännedom om de ekonomiska
förhållandena, men en dylik propaganda
kan lämpligen ske i andra former
än genom en statspropaganda.
Den statliga informationsverksamheten
har hittills skötts på det sättet, att
man har annonserat och ställt visst propagandamaterial
till dagspressens förfogande.
Dessutom har anordnats en tredagarskurs
för utbildning av studieledare.
Det är naturligtvis svårt att objektivt
kunna bedöma, vilka resultat som
denna propaganda har givit, men såsom
framgick av herr Ohlons uppgifter förefaller
det, som om resultatet varit skäligen
magert.
Härtill kommer, herr förste vice talman,
ytterligare en synpunkt som för
mig onekligen har spelat en viss roll,
nämligen att en statlig propagandaverksamhet
måste komma att röra även mycket
ömtåliga och omstridda ekonomiska
problem. Den måste, såsom också herr
Ohlon var inne på, i viss mån bli ett
försvar för den förda ekonomiska politiken,
och alltså ett försvar för regeringens
politik. Vi anse, att en dylik propaganda
icke bör drivas med statsmedel.
Slutligen kan jag inte komma ifrån att
avseende produktions- och exportfrågor.
även kostnadssynpunkterna spela en
viss roll. 1949 års skatteutredning har
nyligen framhållit, att det är ett oeftergivligt
villkor att statsmakterna i nuvarande
läge ådagalägga den största återhållsamhet
vid beslutandet av nya statsutgifter
eller vidtagande av åtgärder
som i andra hand kunna leda till ökade
anslagskrav. Kungl. Maj:t och riksdagen
ha av statsfinansiella skäl varit
nödsakade att avvisa även synnerligen
väl motiverade anslagskrav. Det är under
sådana omständigheter icke rimligt
att bevilja ett så avsevärt belopp som
här begärts till ett ändamål som enligt
min uppfattning bör tillgodoses på annat
sätt.
Jag ber, herr förste vice talman, att
med denna motivering få yrka bifall till
den reservation som finns fogad vid utskottsutlåtandet
av herr Gränebo m. fl.
Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Herr
Lundgren påpekade mycket riktigt, att
reservanterna mot Kungl. Maj :ts förslag
i denna fråga ökat från fem förra året
till tretton i år, d. v. s. samtliga borgerliga
ledamöter i statsutskottet utom en,
som inte ändrat sin ståndpunkt från i
fjol. Det ger vid handen, att de borgerliga
partierna lägga politisk vikt vid
denna fråga och vilja mobilisera sina
sammantagna krafter, i varje fall så sammantagna
som möjligt, emot ett förslag
av regeringen. Det är klart att i denna
situation blir det många rent sakliga
synpunkter som komma att skjutas åt sidan.
Herr förste vice talmannen, som
för ögonblicket presiderar i talmansstolen,
anslöt sig i fjol till utskottsmajoriteten,
liksom också vår ärade vän herr
Nilsson i Steneberg m. fl. Nu ha de emellertid
efter detta försöksår, som sagt, fått
en annan mening. Ändock har ingenting
nytt uppenbarat sig vid horisonten, utan
det iir bara meningen att det som ansågs
vara gott i fjol och som vid prövningen
har stått sig skall fortsätta.
Denna verksamhet utmålas nu som en
ensidig statspropaganda. Jag vill då fästa
kammarens uppmärksamhet på att
det, vilket ju också tydligt framgår av
51
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Anslag till upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor.
handlingarna, inte bara är staten som
är direkt intresserad i denna informationsverksamhet,
utan det förekommer
ett samarbete mellan Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen,
Tjänstemännens centralorganisation och
staten. Det är alltså de viktigaste parterna
på arbetsmarknaden och staten som
kooperera, och statens direkta representanter
dominera ingalunda det organ
som sköter denna verksamhet.
Det göres gällande att det bär skulle
vara fråga om något slags förstucken politisk
propaganda till förmån för regeringen
och således också för det socialdemokratiska
partiet. Ja, herr talman,
skuggrädsla möter man ofta, men sällan
i så bastanta former som i detta sammanhang.
Det är väl ingen som tror att
Svenska arbetsgivareföreningen skulle
medarbeta i en verksamhet som direkt
stöder det socialdemokratiska partiet.
Det är att överdriva argumenten alltför
mycket när man tar till sådana ord.
Herr Ohlon framhöll nyss, att nätsvenska
medborgare ha fått Ekonomisk
informations upplvsningsmateriel i sina
händer, ha de trott, att det varit rena
regeringspropagandan eller ren socialdemokratisk
agitation. Om man, herr
Ohlon, i upplysningsverksamhet över
huvud taget skulle lägga huvudvikten vid
vad en och annan kan föreställa sig på
grund av sin okunnighet, vore man förmodligen
nödsakad att lägga ned all upplysningsverksamhet.
Jag har, herr talman, i min hand ett
par av de alster som Ekonomisk information
släppt ut till allmänheten. Den
första skriften har rubriken »Rapport
om vårt hushåll». Det är en särdeles välgjord
skrift som helt och hållet bygger
på ett officiellt material som var och eu
kan ta fram i tidningarna, vilket dock
i så fall vållar vederbörande ganska
stort besvär. Det finns i denna skrift
icke ett ord om regeringens förträfflighet
eller något dylikt. Vad som bjudes
där är bara kalla fakta och uppgifter,
serverade på ett sätt som folk förstår och
som äro belysta genom bilder och lättfattliga
diagram. Det är, kan man säga,
en popularisering av ett offenligt mate
-
rial som har kommit till för att ge de
svenska medborgarna upplysning. Den
upplysningen få de på det bästa och
lämpligaste sättet just genom dessa skrifter.
Jag har här en annan skrift, som går
ut på att stimulera arbetare och anställda
till att, om de göra någon observation
i sitt arbete, t. ex. upptäcka något
som kan effektivisera framställningsproceduren,
inte låta detta vara deras egen
hemlighet utan vända sig till vederbörande
fabriks- eller verkstadsledning
och se till att vad de ha kommit på blir
prövat och i lämpliga fall använt. Arbetarna
få också små belöningar för dylika
insatser. Det är klart, att detta är
ägnat att befrämja det svenska näringslivets
iframgång. Även här pekas det bara
på själva saken. Det finns icke ett enda
ord som man ens i halvsömn kunde uppfatta
som regeringspropaganda. Men
herr Ohlon är väl utrustad med ett annat
slags synförmåga än vi andra, tv
han har i vaket tillstånd, då den kritiska
iakttagelseförmågan borde vara mest
levande, upptäckt att här döljer sig propaganda.
Herr talman, det finns propaganda
i denna debatt, men icke på
deras sida som försvara denna upplysningsverksamhet,
utan på deras som gå
emot den. Är man så rädd för att officiella
uppgifter skola serveras på ett för
folk begripligt sätt, då börjar man nog,
herr Ohlon, komma ganska nära dem
som man i vanliga fall brukar kalla för
obskuranter, något som jag tycker att
en rektor vid ett svenskt läroverk inte
bör låta sig misstänkas för.
Det finns, herr talman, fortfarande
uppgifter för denna informationsverksamhet.
I propositionen påpekas bl. a.
att det alltjämt återstår en överrörlighet
på arbetsmarknaden som man bör försöka
att behärska. Upplysning är därvid
det bästa medlet. Det gäller särskilt
den yngre arbetskraften. Ungdomsproblemen
sysselsätta oss mycket i svenskt
offentligt liv just nu. Kan man få de
unga övertygade om att ett stabilt arbete
är något som de skola välja före
allt annat, har man också vunnit något
väsentligt. Vidare behövs det upplysning
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
55
Anslag till upplysningsarbete
om olycksfallriskerna i arbetet. Olycksfall
äro inte bara en svår belastning för
dem som råka ut därför, utan de äro
särskilt i nuvarande arbetskraftsläge
också en nationell förlust. En intensifierad
upplysningsverksamhet i detta stycke
måste anses vara av behovet påkallad.
Likaså är det angeläget att lära
människorna att förstå den samhällsekonomiska
betydelsen av ett fortsatt rationaliseringsarbete.
Slutligen ha vi den upplysningsverksamhet
som direkt skall bidraga till att
stimulera vår export, vilket är ett av
våra kardinalproblem för närvarande.
Även jag är fullt medveten om att vi redan
ha flera olika institutioner för
svensk upplysningsverksamhet i utlandet.
Statsutskottet och riksdagen ha flera
gånger påpekat nödvändigheten av en
koncentration av denna upplysningsverksamhet,
men det har fallit sig så, att
de speciella uppgifter, som dessa organ
ha, anses lättare kunna utföras, om organisationen
är sådan som den har varit
under de senare åren. Om vi nu ifå en
upplysningsverksamhet utöver den redan
existerande av en alldeles speciell
karaktär och med ett särskilt mål, tror
jag inte att det skulle skapa någon särskilt
större förvirring i allt detta än som
till äventyrs fanns där förut.
Jag är övertygad om, herr talman, att
om anslaget till denna ekonomiska information
var befogat i fjol, är det också
i lika hög grad det i år. Därför hemställer
jag om bifall till statsutskottets
förslag i denna punkt.
Herr OHLON (kort genmäle): Herr talman!
Herr Lindström vädrade, att det
gått politik i frågan och att oppositionens
inställning skulle basera sig på önskemålet
att försöka komma det regerande
partiet till livs. Ingenting kan åtminstone
för mig vara mera främmande
än att jag i denna fråga skulle vilja på
något sätt komma åt landets regering.
Herr Lindströms uppfattning får vid tillskrivas
den rika fantasi som ban förut
i dag i tidigare anföranden bär gelt uttryck
åt.
avseende produktions- och exportfrågor.
Herr Lindström fortsatte med att säga,
att i denna fråga ingenting nytt har
inträffat sedan i fjol. Kunde riksdagen
bevilja detta anslag i fjol, böra vi, anser
han, också kunna göra det i år. Det förvånar
mig att en ledamot av statsutskottet,
och därtill en ledamot av statsutskottets
första avdelning, inte uppmärksammat
att någonting nytt verkligen inträffat
i år jämfört med i fjol. På alla de
stater, som statsutskottet har att behandla,
har ju Kungl. Maj:t gått fram på ett
helt annat och restriktivt sätt än vad
Kungl. Maj:t gjorde i fjol, därmed poängterande
att vårt ekonomiska läge nu är
mycket sämre än vad det var då.
Jag har vidare icke sagt, att denna
skrift, »Rapport om vårt hushåll», skulle
vara en propaganda för regeringen, utan
mitt yttrande gick i rakt motsatt riktning.
Jag överlämnar alltså till kammarens
avgörande, vem som var halvvaken
när denna skrift kom på tal. Jag motsätter
mig inte heller upplysningsverksamheten
som sådan. Huvuddelen av
mitt anförande gick ju ut på att vi behöva
upplysningsverksamhet på olika
områden, men att denna verksamhet bör
rationaliseras och koncentreras till vederbörande
organ och inte splittras på
en mängd olika händer.
Herr HEIDING: Herr talman! Jag har
för min del ingenting emot att det bedrives
upplysningsverksamhet beträffande
produktions- och exportfrågor. Både
vår produktion och export ha ju under
de senare åren betydligt ökat. Innevarande
års första kvartal uppvisar en
mycket stor ökning av exporten, och vi
kunna väl räkna med att produktionen
ökat i motsvarande grad. Men samtidigt
med denna stora stegring av exporten
ha vi också haft eu mycket stor import
hit till landet. Jag undrar verkligen, om
det bedrivs en tillräcklig upplysningsverksamhet
när det gäller att begränsa
importen på olika områden. Det kanske
också behöver göras något för att genom
upplysningsverksamhet minska importen,
även om jag förstår, att det på denna
punkt kanske kan vara svårare att
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
56
Anslag till upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor.
komma till resultat och påverka dem
som ha avgörandet när det gäller importen.
Jag undrar dock, om vi inte äro
tvungna att kanske mer än hittills beakta
angelägenheten av en begränsning av
vår import, så att vi kunna få till stånd
ett bättre jämviktsläge. Visserligen talas
det om att vi nu uppnått en viss jämvikt
här i landet, men jag undrar om inte
jämvikten borde vara ännu bättre än
vad nu iir fallet.
Den upplysningsverksamhet, som det
här är fråga om, är i alla fall ganska
dyrbar, och det är en stor apparat som
måste sättas i gång. På s. 13 i statsutskottets
utlåtande anges i en tabell de
olika ändamål som pengarna skola gå
till. Slutsumman för utgifterna blir 1 miljon
kronor. Från föregående år kvarstå
250 000 kronor, varför det belopp som
erfordras för denna verksamhet för nästa
budgetår är 750 000 kronor.
Jag delar helt herr Ohlons uppfattning
att det är ett visst dubbelarbete som utföres
genom denna upplysningsverksamhet.
Det kan heller inte vara nödvändigt
att denna verksamhet bedrives i samma
omfattning som hittills. Det blir, som jag
inledningsvis sade, en dyrbar apparat.
Om vi kunna få till stånd den erforderliga
upplysningsverksamheten till mindre
kostnader, böra vi i dessa tider också
göra de besparingar, som här äro möjliga.
Det torde väl vara allas önskan att
man skall skära ned statsutgifterna där
så är möjligt. Här är ett område där vi
enligt min uppfattning kunna spara
750 000 kronor. Reservanterna anse, att
det belopp på 250 000 kronor, som redan
finns tillgängligt, bör räcka för utgifterna
medan Ekonomisk information
avvecklas. Jag anser för min del att riksdagen
bör gå den väg som reservanterna
förorda.
Den erforderliga upplysnings- och informationsverksamheten
bör enligt min
uppfattning icke i fortsättningen få vara
splittrad på olika organ, utan verksamheten
bör koncentreras mer än vad som
hittills har varit fallet. Såsom jag redan
framhållit, är det av vikt att regeringen
tänker på att man inte tillåter alltför stor
import hit till landet, om vi skola kunna
uppnå ett om möjligt ännu bättre jämviktsläge
än vad vi för närvarande ha.
Visserligen kan det kanske sägas att vi
ibland äro tvungna att köpa så och så
mycket från det ena eller andra landet
för att i vår tur få exportera våra varor
dit. Jag undrar likväl, om det inte sker
en del onödig import från utlandet, och
om inte denna import skulle kunna begränsas
genom lämplig upplysningsverksamhet,
vilket bör sägas ifrån i samband
med behandlingen av den föreliggande
frågan om upplysningsverksamhet lör
ökad produktion och export.
Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.
Herr BERGVALL: Herr talman! Då jag
tillsammans med ett par andra ledamöter
av kammaren har väckt en motion
om avslag på denna proposition, skall
jag be att få säga ett par ord i frågan.
Jag har så mycket större anledning att
ta till orda som den ärade representanten
för utskottsmajoriteten nog gick tämligen
grundligt vid sidan om det problem,
som vi här ha att göra med.
Vi kunna för det första fastslå — det
framgår av alla de anföranden, som hållits
till förmån för reservationen förut
— att vi här äro ense på en punkt, och
det är att vi behöva ekonomisk upplysning
och ekonomisk information. Med
det ständigt ökade inflytande som staten
har över det ekonomiska livet
tvingas medborgarna inte bara som
förut i sitt dagliga liv utan även i sitt
politiska ställningstagande att ta hänsyn
till komplicerade ekonomiska sammanhang.
Vad man kan göra för att sprida
ekonomisk upplysning i vidsträcktaste
mening tror jag därför att vi alla skola
vara glada över, och kan man — som
väl avsikten här har varit — speciellt
inrikta den ekonomiska upplysningen
på problem, som äro alldeles särskilt bekymmersamma
med hänsyn till vårt
ekonomiska liv under en krissituation
sådan som den nuvarande, så är det
ingenting ont att säga om det heller. Så
långt tror jag att vi kunna vara ense,
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
57
Anslag till upplysningsarbete
vare sig vi äro anhängare av statsutskottets
utlåtande eller av reservationen.
Men sedan kommer nästa fråga, som
jag tveker är betydligt ömtåligare, och
det är: Skall regeringen ha det avgörande
inflytandet på en ekonomisk upplysningsverksamhet
av denna typ, som
måste komma att syssla med problem,
som äro föremål för en fortlöpande politisk
diskussion? Herr Lindström kan
tala om att Arbetsgivareföreningen, TCO
och LO äro med här. Men herr Lindström
vet precis lika bra som jag, att i
ett sådant samarbete blir den dominerande
parten den som i första hand utför
arbetet, d. v. s. regeringen. När man
är inne på ömtåliga ekonomiska sammanhang
som måste behandlas i en sådan
här informationsserie, sammanhang
som äro omstridda i den politiska debatten,
blir frågan då om man skall
lägga upplysningen och verksamheten på
ett sådant sätt att det i första hand blir
regeringen som dirigerar det hela. Alldeles
oavsett vad denna information hittills
har innehållit eller inte, måste jag
säga mig att varje naturlig försiktighet
kräver att regeringen på den punkten
håller sig'' borta. Den kan över huvud
taget inte, hur den än lägger denna informationsverksamhet,
undgå att stora
grupper tro att här föreligger en form
av politisk propaganda. Så långt bör väl
inte herr Lindström gå i sin kärlek till
starka regeringar, att han vill ha en
statsunderstödd propaganda för den sittande
regeringen. Jag tror med andra
ord att vi kunna vara ense om, utan att
gå in på några detaljer om vad denna
propaganda hittills har innehållit, att
den enklaste försiktighet bjuder att regeringen
håller sig borta på den här
punkten. Jag är övertygad om att de
speciellt aktuella problemen, exempelvis
överrörligheten på arbetsmarknaden,
skolkningen från arbetet o. s. v., skulle
med fördel kunna behandlas i informationsbroschyrer,
utgivna i samarbete
med Arbetsgivareföreningen, LO och
TCO, arbetsmarknadens stora parter,
och då skulle man finna det helt naturligt
att infe behandla politiskt kontroversiella
problem. Skulle det med denna
avseende produktions- och exportfrågor.
utformning av upplysningsverksamheten
behövas något ekonomiskt stöd för att
dessa organisationer skulle gå i land
med den, vilket jag i och för sig betvivlar,
så tror jag att de begränsade belopp
som behövdes för detta ändamål
skulle gå att få fram.
Nu kommer jag emellertid ett steg vidare.
Jag tror att herr Lindström har
alldeles orätt, om han säger att man
inte kan göra sakliga anmärkningar mot
den hittillsvarande propagandan. Jag
såg med stort intresse att herr Lindtröm
hade med sig två av de broschyrer,
som ha utgivits av Ekonomisk information.
Det var en händelse som såg ut
som en tanke att den broschyr, som man
har anledning att göra de starkaste anmärkningarna
mot, inte var med i herr
Lindströms samling. Jag tror att det var
den första av dem, som kom ut —- den
har ett större format än de broschyrer
herr Lindström förevisade — men det
kunna vi väl få höra närmare om av informationsministern
senare. Jag vill inte
i detalj gå in på artiklarna i broschyrerna,
därför att hela uppläggningen av
dem, inte bara fakticiteten i de sifferuppgifter
som stå där, äro avgörande för
om de få karaktären av ett positionstagande
till förmån för den förda politiken
eller icke. Men jag kan ju peka på
något så intressant som att man på ett
ställe konstaterar, att »vi vill så snart
som möjligt bli av med de hindersamma
detaljregleringar, som betingas av krisläget».
Är det någonting som varit föremål
för en politisk diskussion och som
således är omstritt, så är det ju om
regeringen önskat att snarast möjligt
göra sig av med alla kristidsregleringar.
Jag vill bara erinra om brödransoneringen
och den långa diskussion som
förekom om den innan den försvann.
Jag vill vidare erinra om köttransoneringen,
som väl snarast fälldes när riksdagen
avslog regeringens förslag om
fortsatt anslag till slaktgodemän. Jag
erinrar också om striden om bensinransoneringen.
Här äro vi inne på typiskt
omstridda politiska problem, men i denna
informationsbroschyr framställes det
som någonting självklart alt man vill
58
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Anslag till upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor.
bli av med krisregleringarna så fort
som möjligt. Jag måste uppriktigt sagt
säga att jag tycker att man måste vara —
för att använda hem Lindströms egen
terminologi — halvsovande för att inte
förstå vad detta innebär.
Längre ned på samma sida, när man
börjar skildra de svårigheter som vi ha
i vårt ekonomiska läge, heter det: »Samma
eller liknande problem återfinnes i
nästan varje europeiskt land — oftast
i vida värre form än här.» Den anmärkningen,
som inställer sig här, är, såvitt
jag kan finna, att de flesta för att inte
säga praktiskt taget alla länder, med
vilka vi jämföras, ha varit utsatta för
ett krigs härjningar och elände. Det
finns inte med ett ord omnämnt i denna
broschyr. Jag måste erkänna att i detta
avseende har man bättrat sig i de två
senare broschyrerna, där man erinrat
sig världskrigets existens.
Jag skulle kunna fortsätta denna exemplifiering
men nöjer mig med dessa
enstaka exempel på hur man i dessa upplysningsskrifter
målar läget i vårt land
i vackra färger. Sedan konstaterar man
för all del att vi ha vissa svårigheter,
som dock i regel skildras på det sättet
som om de varit fullständigt oberoende
av den politik, som vi över huvud taget
ha fört, och till sin natur fullständigt
ödesbestämda.
I en annan broschyr hittar jag en tablå,
som visar industriproduktionens utveckling.
Den börjar karakteristiskt nog
med den begynnande depressionen 1929.
Det är klart att man kan diskutera vilket
år man skall börja med, men nog förefaller
det mig något egendomligt och
icke som något speciellt uttryck för en
ren objektivitet att man just börjar med
den begynnande depressionen under mellankrigsåren.
Jag skall inte överdriva
detta, och jag tycker personligen att de
senare broschyrerna lämna rum för
mindre anmärkningar än den första,
även om det finns åtskilligt att säga även
om dem. Det för mig väsentliga är att jag
tror att klokheten bjuder, när det gäller
skildringar av ekonomiska sammanhang,
ett ekonomiskt händelseförlopp som har
varit centrum i de senaste årens poli
-
tiska diskussion och som med all säkerhet
blir centrum i de kommande årens
politiska diskussion, att regeringen då
icke ger ut populära småskrifter, präglade
av dess syn på denna utvecklings
orsaker och förlopp. Den nu sittande regeringen
är ju en stark regering såsom
herr Lindström sade — han älskar ju
starka regeringar, och jag har ingenting
emot att ge den nuvarande regeringen
det epitetet — och den har bakom sig ett
mäktigt parti, men jag tror just därför
att även om den inte erkänner berättigandet
i de anmärkningar som framförts,
den ändå av klokhet och försiktighetsskäl
borde avstå från att dirigera upplysningen
på det sätt som skett.
Detta, herr talman, och de synpunkter
som framförts av de föregående ärade
talare gör att jag för min del röstar
för bifall till reservationen.
Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
När jag åhörde utskottets ärade talesman
på göteborgsbänken, fick jag en känsla
av att han från början inriktade sig på
och nästan hoppades att reservationens
försvarare skulle göra det som de sedan
inte gjorde, nämligen att framföra det
huvudargumentet att denna upplysningsverksamhet
innebar en regeringspropaganda.
Jag lyssnade noga både på herr
Ohlons och herr Lundgrens anföranden,
och deras huvudargument var det som
finns utskrivet i reservationen, nämligen
dels att man anser denna upplysningsverksamhet
mindre nödvändig nu och
dels att vårt budgetläge är hårdare pressat
och att man därför måste utnyttja
varje möjlighet till sparsamhet, vilket
man tycker kan ske utan någon större
olägenhet här. Hela herr Lindströms argumentation
riktade sig emellertid mot
någonting som aldrig varit på tal hör.
Jag förmodar att orsaken var att herr
Lindström fann det mycket lättare att
argumentera mot en sådan sak än mot
vad reservanterna i verkligheten skrivit.
Sedan är det väl inte riktigt som herr
Lindström gör att skildra denna verksamhet
såsom om det inte vore staten
som här var den dirigerande. Jag för
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
59
Anslag till upplysningsarbete
min del kan i varje fall inte utläsa vare
sig ur propositionen eller utskottets betänkande,
att finansieringen skulle ske
på annat sätt än med statsmedel. Jag
tror inte att Arbetsgivareföreningen, LO
eller TCO, som väl snarast medtagits
som något slags gisslan för att ge det
hela ett intryck av opartiskhet, satsa
några pengar på denna verksamhet, utan
i realiteten är det ju faktiskt så, om vi
nu ta bort all dimbildning, att det är
staten som finansierar det hela och som
huvudsakligen sätter sin prägel på verksamheten.
Då är, såsom herr Bergvall nyss framhöll,
frågan huruvida det är lämpligt att
staten bedriver denna verksamhet. Det är
mot detta som man blir mer och mer
betänksam, och det bär också tagit sig
uttryck i att antalet reservanter ökat.
En bidragande orsak till ökningen av
antalet reservanter är ju också den att
antalet ledamöter i statsutskottet ökat
från 24 till 30.
Jag vill instämma i de synpunkter
som utvecklades av den siste ärade talaren,
herr Bergvall. Jag tycker alt han
fäste uppmärksamheten på vad som är
det väsentliga. Jag vill dock komplettera
det han sade med att säga, att jag
inte tycker att dessa broschyrer äro så
lämpligt planlagda. Syftet måste väl vara
att göra klart för alla i den svenska
produktionen sysselsatta att de måste
förbättra sina prestationer. Men om vi
se på denna skorstensbroschvr, den första
i serien av broschyrer om vårt folkhushåll,
där det sida upp och sida ned
talas om de viktiga förbättringar som
ägt rum i vårt land, frågar man sig om
inte detta måste hos alla människor som
läsa denna broschyr frambringa den
tanken, att här går det så bra så att man
kan sjunka ihop litet och inte behöver
ta det så allvarligt. Borde man inte hellre
i dessa broschyrer skriva om sådant som
inte har gått så bra, men det finns knappast
med alls, och det anser jag vara en
felaktig uppläggning, om man vill vinna
det syfte jag nämnde. Om man däremot
avser att tala om hur bra det är ställt
i landet, kan det jo vara lämpligt att
påpeka sådana detaljer. Jag vill visst
avseende produktions- och exportfrågor,
inte påstå att det är detta som varit skälet,
långt därifrån, men jag menar att om
staten skall kasta ut dessa pengar, så
bör man se till att man gör klart för
människorna, att det inte råder något bra
tillstånd inom näringslivet och att därför
alla måste hjälpas åt för att åstadkomma
bättre förhållanden. Så länge detta
inte sker kan denna verksamhet nästan
göra en viss skada.
När vi nu dessutom haft så förfärligt
mycket besvär med att skaffa pengar
till de mest ofrånkomliga utgiftsposterna,
måste väl alla vara överens om att
den här föreslagna utgiften hör till dem,
som vi utan att göra oss alltför mycket
samvete kunna spara in på. Därför ber
jag, herr talman, att få ansluta mig till
avslagsyrkandet.
Herr LINDSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Herr Mannerskantz sade
i sitt sista anförande, att i den debatterade
upplysningsverksamheten målade
man alltför ljust, vilket han trodde innebar
en viss risk. I den skrift från Ekonomisk
information, som herr Mannerskantz
talade om, finnas emellertid följande
rader: »Uteslutet är dock inte, att
det här bara blir fråga om ett uppskov,
d. v. s. att tendenserna till avmattning
i konjunkturen återigen blir mera utpräglade.
» Här påpekas bl. a. denna
risk; det säges klart att allting inte är
på torra land.
Herr Bergvall hävdade mycket starkt
att det fanns ett visst propagandasyfte
i denna upplysningsverksamhet och anförde
exempel härpå. Reservanterna inom
utskottet tyckas i alla fall ha en annan
uppfattning. Det märkliga är att
det är herr Bergvalls närmaste vänner,
som dikterat reservationens innehåll.
Där står i fråga om vilken karaktär
denna upplysningsverksamhet har följande
ord: Ȁven om ur angivna synpunkt
någon anmärkning icke kan riktas
mot den hittills bedrivna verksamheten»
o. s. v. Här säges det alltså tydligt
ifrån av reservanterna att någon
anmärkning inte kan göras, men herr
Bergvall tror i alla fall att det finns
60
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Anslag till upplysningsarbete avseende
mycket grava anmärkningar att framställa.
De som uppträda som representanter
för oppositionen böra hålla ihop
sina argument litet bättre.
Herr MANNERSKANTZ (kort genmäle):
Herr talman! Jag kan försäkra att
98 procent av dem som få en sådan här
broschyr i sin hand inte sitta och finläsa
texten, i all synnerhet inte vad som
är insmuget i långa obrutna stycken.
Man ser i stället på bilderna och läser
underskrifterna till dem och bläddrar
sig fram i skriften, varefter den åker i
papperskorgen. Följer man den metodiken,
som jag tror att de flesta göra, får
man lätt ett annat intrvek. Det hjälper
då inte att det har insmugits någon liten
pessimistisk mening här och var i
den tjocka texten.
Herr BERGVALL (kort genmäle): Herr
talman! Jag vet inte om herr Lindström
har läst den av mig nämnda publikationen
från Ekonomisk information. Hade
han gjort det tror jag att han nog ändå
hade medgivit riktigheten av de anmärkningar
som jag framställde.
Om det finns en differens mellan min
uppfattning och reservanternas uppfattning
bekymrar mig mindre, ty det faktiska
underlaget för min uppfattning
framlade jag här. Jag skulle vilja rekommendera
herr Lindström att läsa
även den tidigare publikationen och inte
bara de två som han hade med sig.
Då skulle det kanske bli lättare för honom
och mig att bli ense.
Herr statsrådet ANDERSSON: Herr
talman! De invändningar som ha gjorts
mot Ekonomisk information i reservationen
och här i kammaren ha i huvudsak
varit tre. Den första är att det är
ett dubbelarbete, som utföres av detta
upplysningsorgan. Detta arbete borde
omhänderhas av redan befintliga organ
som syssla med upplysningsverksamhet,
säger man. Den andra invändningen
är hänvisningen till det statsfinan
-
produktions- och exportfrågor.
siella läget, och den tredje är att staten
bör dra sig ifrån propaganda av detta
slag; den bör över huvud taget inte
medverka därtill. Särskilt när det sitter
en enpartiregering är det orimligt att
den tar propagandan i sin tjänst och
bekostar den med statsmedel, hävdas
det.
Jag skall tillåta mig att knyta några
reflexioner till dessa invändningar.
Den första invändningen, den om
dubbelarbetet, är nog mera en undanflykt.
Det förekommer samverkan med
de organ som försöka att genom upplysning
nedbringa olyeksfallsfrekvensen.
Samarbetet med de organen sker alltså
i ett alldeles speciellt syfte. I den upplysningsverksamhet
för ökad produktivitet,
som här bedrives, har man helt
naturligt kunnat knyta an till synpunkterna
om olycksfallen, och det har skett
i samarbete med de organ, som syssla
med dessa ting. Det bär för övrigt varit
en ganska obetydlig del av den verksamhet
som bedrives. Samarbetet med
bildningsorganisationerna är helt naturligt.
De ha ju inte några ekonomiska
möjligheter att bedriva en omfattande
upplysnings- och studieverksamhet i
aktuella ekonomiska frågor. Vill man
inrikta folks intresse och studier på aktuella
ekonomiska frågor, måste man
faktiskt ställa pengar till förfogande.
Beträffande utlandspropagandan har
det ju ännu inte förekommit någon upplysningsverksamhet.
Vi ha efter samråd
med de organ, som syssla med detta arbete,
kommit till det resultatet, att det
inte räcker med den upplysnings- och
propagandaverksamhet för svensk export
som nu bedrives. Den måste utvidgas.
Anslag för detta ändamål ha ju utgått
under de sista åren, men på vissa
områden kan man samordna den upplysningsverksamhet
som bedrives inom
landet med den yttre upplysningsverksamheten.
Det gäller framför allt vid
framställning av filmer. Vi säga i propositionen,
att om det visar sig möjligt,
bör man även lägga ned en del pengar
på upplysningsverksamhet i utlandet.
Invändningen om att det statsfinansiella
läget är sådant, att denna utgift
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
61
Anslag till upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor.
helt bör inbesparas, är naturligtvis allvarligare.
Så sparsam som Kungl. Maj :t
varit på vissa punkter, kan jag mycket
väl förstå att denna invändning skulle
komma, när det doek här gäller ett
mycket stort anslag. Men anslaget för
denna upplysningsverksamhet avser ju
bl. a. att få allmänheten och de i produktionen
deltagande att inse nödvändigheten
av en ökning av produktionen
i nuvarande läge. Det statsfinansiella
läget är helt och hållet beroende av om
vi lyckas att öka produktionen och produktiviteten.
Vi mena att de pengar,
som man lägger ned för att klargöra
detta på olika områden, äro pengar,
som kunna ge tio- och hundrafalt igen,
om man lyckas.
Jag vill erinra om att det, som är det
väsentliga i denna ekonomiska upplysningsverksamhet,
är vår s. k. produktionskampanj,
där vi samarbeta med företagarna,
och denna upplysningsverksamhet
är helt och hållet knuten till arbetsplatserna
inom industrien.
Produktivitetens utveckling under efterkrigstiden
har väl varit relativt gynnsam
men ändå inte tillfredsställande.
Och med hänsyn till att våra reserver
av arbetskraft äro slut och att man kan
vänta en minskning av antalet personer
i de arbetsföra åldrarna finns det ingen
annan väg att komma fram än att
öka produktiviteten. Jag vill inte påstå,
att den ökningen kan åstadkommas genom
propaganda, men upplysning är
ett av de medel, som inte bara vi inom
regeringen utan också näringslivets folk
och arbetsmarknadens parter tro på.
När denna upplysningsverksamhet startat,
har man utgått från det samarbete,
soin statsmakterna ha med näringslivets
organisationer i syfte att öka produktion
och export. Vi ha i propositionen
hänvisat till det samarbetsorgan, där finansministern
är ordförande och där
man kontinuerligt diskuterar olika åtgärder,
som kunna vidtagas för att
främja export och produktion. Det bär
ifrågavarande upplysningsorganet, Ekonomisk
information, har tillkommit
som ett komplement till detta samarbetsorgan,
och upplysningsverksamhe
-
ten har kommit att bedrivas i samverkan
med denna kommitté.
De punkter, där vi i första hand satt
in ansträngningarna, ha varit överrörligheten
och frånvarofrekvensen. Vad
beträffar överrörligheten på arbetsmarknaden
har en förbättring inträtt,
en glädjande förbättring kan man säga,
även om rörligheten fortfarande är alltför
stor. Också frånvaron bar minskat.
Jag tror att herr Ohlon begår ett misstag,
när han handskas med socialstyrelsens
siffror. Under det sista året har
en minskning av frånvarofrekvensen
med ungefär en procent skett. Att jämföra
mars- och höstsiffrorna, som herr
Ohlon gjorde, är enligt min mening helt
felaktigt. Man måste såvitt jag förstår
jämföra höst och höst, 1948 och 1949,
och man måste jämföra våren 1948 med
våren 1949. Och gör man det, finner
man att en förbättring har inträtt. Huruvida
propagandan haft någon som
helst betydelse i det fallet vill jag inte
göra något uttalande om — vi ha självfallet
varit mycket försiktiga att uttala
oss på den punkten. Jag vet bara, att de
svenska företagarna i gemen iiro intresserade
av att denna upplysningsverksamhet
för en bättre arbetsmoral får
fortsätta, och jag har fått otaliga brev
från stora och små företag, där man ger
oss uppslag och råd om hur vi böra gå
till väga och där man också på olika
sätt söker praktiskt samarbete med Ekonomisk
information framför allt i det
arbete, som de nya företagsnämnderna
syssla med.
En annan och väsentlig fråga, som vi
ha tagit upp och där också verksamheten
är koncentrerad uteslutande till arbetsplatserna
inom industrien, är rationaliseringsarbetet.
Man skall inte underskatta
det som inom industrien kallas
förslagsverksamhet. Företagen skulle
inte satsa så mycket energi och pengar
på denna verksamhet, som de göra,
om den inte hade ett direkt värde för
företagen och därmed också för produktionen.
De mena, att upplysningsverksamheten
på den punkten bör fortsätta.
Det vore olyckligt, om den skulle
avbrvtas sedan den nu har kommit i
62
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Anslag till upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor.
gång. Det nya i situationen är företagsnämnderna,
som undan för undan komma
i gång och som behöva informations-
och upplysningsmaterial. Vi samarbeta
direkt med ledningen för företagsnämnderna
inom arbetsmarknadens
tre stora organisationer.
Vad som gör att man bör fortsätta
med just rationaliseringsupplysningen
är det faktum, att det kan befaras att
vissa psykologiska faktorer komma att
motverka det nu rådande intresset för
rationalisering och ökad produktivitet.
Bland löntagarna har det alltid funnits
en viss rädsla för rationalisering, och
det har haft sin naturliga förklaring under
tider med växlande konjunkturer
och risk för arbetslöshet. Man skall inte
invagga sig i säkerhet och tro, att
denna oro är helt borta. Vidare finns
det en ingrodd föreställning om att rationalisering
och ökad produktivitet sällan
föra fram till bättre löneställning
för personalen. Man menar att vinsten
uteslutande kommer företagen till godo.
Och att det i olika kretsar inom industrien
finns ett visst motstånd mot att
medverka i rationaliseringsarbetet är
nog ett faktum, som man måste se i vitögat.
En upplysningsverksamhet kan möjligen
hjälpa oss att få bort de enligt min
mening felaktiga föreställningar, som
äro spridda. Och med den utbredning,
som ackordsarbetet har inom industrien,
ligger det nära till hands för löntagarna
att säga sig, att vid rationaliseringar
och moderniseringar hotas våra ackordkordsatser.
Även där möta alltså i det
praktiska livet varje dag stora svårigheter.
Hur man med andra medel än
upplysningsverksamhet skall kunna
komma till rätta med det vet jag inte.
Vi ha i alla våra resonemang om hur
dessa problem skola bemästras kommit
till den uppfattningen, att det inte går
att undvara upplysningsverksamheten.
Då är frågan, vem som skall bedriva
denna upplysningsverksamhet, och där
medger jag, att man kan diskutera som
det göres här i kammaren. När vi på
hösten 1948 upptogo samarbetet med näringslivets
organisationer i produktions
-
och exportökningsfrågor, ställdes detta
problem på sin spets. Vi frågade näringslivets
folk och arbetsmarknadens
parter om de voro villiga att starta en
upplysningsverksamhet av detta slag. Vi
erbjödo statens medverkan i denna propaganda
men lämnade frågan därom
öppen för arbetsmarknadens parter. De
förhandlingar, som då fördes med i huvudsak
Arbetsgivareföreningen och LO
men även med TCO, ledde fram till att
det var nödvändigt att staten gick med,
dels för att ekonomisera den nödvändiga
upplysningsverksamheten men dels
också för att få en sammanhållande part.
Från vår sida gåvo vi mycket klart besked
om att det i första hand var av
intresse, att verksamheten kom i gång,
inte att staten skulle engagera sig.
Efter det arbete, som nu har pågått
under ett års tid, vet jag att läget är
detsamma i dag. Då man här i kammaren
talar om att Arbetsgivareföreningen,
LO och TCO skulle kunna klara denna
verksamhet själva, så kan jag utan vidare
hålla med om det, men jag vet att
det inte är möjligt att förmå arbetsmarknadens
parter till det. De vilja inte
ekonomisera verksamheten själva, och
jag är också säker på att de inte komma
att vilja ta hand om denna uppgift
utan statens direkta medverkan.
Man har kallat denna upplysningsverksamhet
för en statlig propaganda.
Jag skulle inte vilja beteckna den som
sådan. Den utformas i ett samarbetsorgan,
där jag representerar regeringen
men där i övrigt LO, Arbetsgivareföreningen
och TCO äro representerade.
Det är vetorätt i detta organ. Om någon
av arbetsmarknadens parter motsätter
sig en åtgärd eller en skrift eller en formulering,
så får den falla. Förutsättningen
är fullständig enighet, och de skrifter,
som man här talat om, ha samtliga
godkänts av arbetsmarknadens parter.
Vi utnyttja den ekonomiska expertis,
som står till dessa organisationers förfogande,
och det är bland andra dessa
ekonomiska experter, som ha hjälpt till
att skriva de broschyrer som publicerats.
Jag måste för min del beklaga, att
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
63
Anslag till upplysningsarbete
man på borgerligt håll har gjort denna
sak till en politisk stridsfråga. Jag kan
inte inse, att det är nödvändigt. I reservationen
förklaras, att man inte har
någonting att anmärka mot de utgivna
skrifterna — och jag föreställer mig
inte heller mot andra reklamåtgärder
som vidtagits från kommitténs sida.
I diskussionen här i kammaren har
herr Bergvall riktat kritik mot några
formuleringar i en av de först utgivna
skrifterna. Jag kan nu inte inse att de
rader, som herr Bergvall läste upp. voro
uttryck för någon ensidig regeringssyn.
Den uppfattning om krisregleringarnas
avskaffande, som där kom till uttryck,
ha alla partier, även regeringspartiet
tillkännagivit. När Ekonomisk information
understryker att det är ett önskemål
att krisregleringarna avskaffas, föreställer
jag mig att det fullständigt motsvarar
vad man tänkte inom alla politiska
partier i landet.
När dessa allmänna ekonomiska upplvsningsskrifter
utarbetats, har man hela
tiden gjort ansträngningar att komma
bort ifrån det som är politiskt partiskiljande.
Jag vill inte påstå att vi i det
fallet ha lyckats helt, men att ambitionen
hela tiden har varit denna kan jag
försäkra. Och det är väl därför som reservanterna
ha kunnat i stort sett acceptera
vad som skrivits. Förutsättningen
för att staten skall kunna engagera sig i
en upplysningsverksamhet av detta slag
är ju, att den sysslar med frågor där
man kan förutsätta enighet inom de vidaste
lager av befolkningen, och det är
sådana frågor vi här ha hållit oss till.
Min principiella uppfattning om statens
medverkan i eu allmän upplysningsverksamhet
har jag gett tillkänna
vid åtskilliga tillfällen både i tal och
skrift. Och jag har hela tiden sagt, att
så länge man liar en enpartiregering
kommer varje propaganda från statens
sida att misstänkliggöras och misstros
av oppositionen, som naturligt nog måste
anse att det rör sig om ett försök att
med hjälp av statsmedel stärka den sittande
regeringens ställning. Jag har av
den anledningen förordat, att om en allmän
upplysningsverksamhet från stats
-
avseende produktions- och exportfrågor.
maktens sida skall bedrivas, så bör den
ske genom organ, där oppositionen är
representerad. Det var inte något bråk
mellan partierna under kriget om den
informationsverksamhet, som då bedrevs,
därför att vi under de åren hade
en samlingsregering.
När nu Ekonomisk information tar
upp en upplysnings- och propagandaverksamhet
för ökad produktivitet, trodde
vi att det rådde allmän enighet om
nödvändigheten av ökad produktion, och
genom att låta arbetsmarknadens parter
bli bestämmande vid utformningen av
upplysningsverksamheten räknade vi
också med att oppositionen i någon mån
skulle kunna känna sig tillfredsställd.
Under den sista tiden har emellertid, i
motsats till förhållandet under hela förra
året, en rad oppositionstidningar börjat
starkt kritisera denna ekonomiska upplysningsverksamhet.
Tidigare ha ju tidningarna
i allmänhet faktiskt varit ytterst
välvilliga och lämnat sitt fulla stöd,
kan man säga, åt upplysningsverksamheten.
Vid samtal med åtskilliga redaktörer
för borgerliga tidningar ute i landet
hade jag fått den uppfattningen, att
man var helt till freds med det material,
som skickades ut till tidningarna, och
även med de skrifter, filmer o. s. v., som
tidningarna haft tillfälle att ta del av.
Jag är alldeles övertygad om att kritiken
inte kommer utifrån landet, där man
sysslar med dessa frågor i tidningarna
och i företagen, där chefer och arbetare
försöka samsas om att göra någonting av
de propåer som komma från Ekonomisk
information, utan den kommer enligt
min uppfattning från partiledningarna
inom högern och folkpartiet. De ha tydligen
beslutat sig för att sätta stopp för
Ekonomisk information, och den misstänksamhet,
som i fortsättningen kommer
att spridas mot den verksamhet som
här har startats, gör naturligtvis att effekten
försvagas.
Jag hade hoppats, att tilltron till arbetsmarknadens
parter iindå skulle vara
så stor att man med förtroende skulle
kunna överlämna åt dem att i samarbete
med staten bedriva en upplysningsverksamhet,
som jag för min del är överty
-
64
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Anslag till upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor.
gad om att vi inte kunna undvara. Det
är heller ingen i kammaren som har bestritt
detta. Vad man vänder sig mot är
det faktum att regeringen har sitt finger
med i spelet.
Herr Bergvall menade, att han för sin
del skulle vara nöjd om man kunde finna
en form för verksamheten, där staten
ställde medel till förfogande •— jag
föreställer mig att han då gärna kunde
tänka sig lika stora anslag som det nu
är fråga om — men där propagandan
skulle skötas av arbetsmarknadens parter
ensamma. I princip har jag ingenting
att invända mot en sådan anordning.
Jag tror inte att den kan genomföras
omedelbart, men skulle det underlätta
för oss att behålla upplysningsverksamheten
på dessa områden och dessutom
nå den enighet kring den, som nog
är en ganska viktig förutsättning för att
det skall bli någon effektivitet, föreställer
jag mig att vi ingenting ha emot att
fortsätta undersökningarna om att komina
fram den vägen. Jag tror dock inte
att det är realistiskt att se saken så, att
man omedelbart skulle kunna gå över
på den linjen, och det är därför, herr
talman, som jag nu pläderar för att vi
böra fortsätta som vi ha arbetat hittills.
Alltså behöva vi det begärda anslaget.
Herr STRAND: Herr talman! Herr
Ohlon, som var förste talare i denna debatt,
var för sin del mycket tveksam om
huruvida propagandan hade någon verklig
betydelse. Han tog några exempel,
som skulle belysa att den icke haft någon
verkan alls när det gällde frånvarofrekvensen
på arbetsplatserna. Frånvaron
hade visserligen minskat på måndagarna
men ökat på lördagarna, och
följaktligen jämnade det ena ut det
andra.
Jag tror för min del att man inte kan
bedöma verkningarna av en propaganda
efter några lösryckta siffror. De ge inget
sammanhang. Jag har den uppfattningen,
eftersom det bedrives en sådan intensiv
propaganda på alla områden, afl
man har gjort den erfarenheten att propagandan
är verkningsfull, även om man
inte omedelbart kan peka på resultaten.
Jag observerade för några år sedan att
Målarmästarnas riksförening satte i gång
en mycket omfattande propaganda för
målning under vintern: då fanns arbetskraft
ledig, och allmänheten borde begagna
detta tillfälle att få önskvärda arbeten
utförda. Fortfarande är det naturligtvis
mer än full sysselsättning för målarna
på sommaren, och det skulle följaktligen
kunna utgöra ett bevis för att
propagandan var verkningslös. Jag tror
emellertid inte att man kan ta några sådana
exempel för att visa att en propaganda
icke har gjort verkan. Den propagandaverksamhet
i ekonomiska frågor,
som har bedrivits icke bara från statens
sida i de organ den tillsatt och där olika
intressegrupper medverka utan även från
andra håll, har haft mycket stor betydelse
under de år vi ha genomlevat.
Sedan kan man naturligtvis som herr
Mannerskantz mena, att medverkan i
den propaganda som går under benämningen
Ekonomisk information egentligen
inte förpliktar de deltagande parterna
till någonting, eftersom de såvitt
han kunnat finna icke lämna några ekonomiska
bidrag. Det är riktigt, att inga
sådana bidrag lämnas från Landsorganisationen,
och jag förmodar heller inte
från någon av de andra deltagande organisationerna.
Men därmed är ju inte
sagt, att icke dessa organisationer var
för sig bedriva en mycket omfattande
och kostsam propaganda på samma område.
Varken från arbetsgivarsidan eller
från Landsorganisationens sida har det
ansetts lämpligt, att vi skulle lägga våra
anslag för sådan propaganda i den pott,
som förvaltas av detta organ. Men jag
kan försäkra att vi från Landsorganisationen
under alla dessa år drivit en
mycket omfattande propaganda på de
områden, där vi anse att en sådan har
betydelse — det gäller produktivitetsutvecklingen,
frånvarofrekvensen, rationaliseringen
och allt annat som hör samman
med vår önskan att öka produktionen
och därmed också resurserna i landet.
Sedan vet jag inte om de, som tyckt
att propagandan är felaktigt upplagd,
verkligen ha den riktiga inställningen.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
65
Anslag till upplysningsarbete
Skulle man driva en propaganda med
framhållande av de negativa faktorerna
i samhällslivet, tror jag att man skulle
få ett mindre antal människor att läsa
det som skrives. Och när en propaganda
inte är upplagd för någonting annat
än upplysning om vad som i verkligheten
har inträffat, så kan jag inte se att
det finns något sakligt skäl till anmärkning
mot den.
Den senast utsända broschyren har
exempelvis som slutord under rubriken
»... vi gör hela kakan större»: »Det
sker om produktionen ökas genom rationalisering.
Ur den synpunkten är alla
välplanerade produktiva investeringar av
stor nytta — t. ex. anskaffning av nya
och mera effektiva maskiner. De minskar
väl för stunden konsumtionsutrymmet.
Men i längden ger de oss väsentligt
ökade konsumtionsmöjliglieter. På samma
sätt kan konsumtionsutrymmet möjligen
för ögonblicket bli mindre, när
exporten stiger. Men mycket snart leder
den större exporten till att också importen
blir större. Och därmed växer hela
kakan. Utrymmet för annan användning
blir då lika stort som förut -— ja, antagligen
ännu större, eftersom hela näringslivet
kan arbeta mycket effektivare, om
vi lyckas riva de hindersamma liandelsspärrarna.
»
Jag kan för min del inte tro, att något
av de i riksdagen representerade partierna
kan ha någon anmärkning mot
dessa slutord i den senast utsända broschyren.
De ge klart uttryck för vad
man syftar till.
Det kan alldeles säkert med fog göras
gällande, att intresset för dessa frågor
har varit ringa ute bland arbetarna. Intresset
för att öka produktiviteten och
över huvud taget allt, som hör samman
med arbetskraftsbehovet på arbetsplatserna,
betrakta nog fortfarande många
såsom frågor, som det i varje fall inte
tillhör arbetarnas organisationer att försöka
klara upp. De bekymren räknar
man med att arbetsgivarna skola ta på
sina axlar. Då vi trots detta medverka i
en propaganda för att få folk i allmänhet
att inse värdet av gemensamma ansträngningar
för att nå bättre produk
-
avseende produktions- och exportfrågor.
tionsresultat, så borde det nu ifrågasatta
anslaget på 750 000 kronor icke vara något
belopp som man behöver rygga tillbaka
för.
Frånvaron på arbetsplatserna har varit
synnerligen stor under de år, då den
fulla och överfulla sysselsättningen bestått.
Det behöver inte bara betyda
självsvåld hos de anställda, ty det är
klart att när det är full sysselsättning
och alla ha arbete blir det ingen tid
över för sådant som man ändå måste
sköta om vid sidan av sitt dagliga arbete.
Detta gäller framför allt arbetare
i Norrland och även på andra håll i landet,
som vid sidan om sitt dagliga arbete
ha ett småbruk att sköta. Arbetet
där måste ju utföras, men är det full
sysselsättning och ingen arbetskraft står
till förfogande, kunna de ju inte skaffa
sig hjälp. De måste själva ta sig ledigt
för att utföra det nödvändiga arbetet.
Förhållandet är väl i mycket stor utsträckning
detsamma när det gäller den
kvinnliga arbetskraft, som har ryckt in i
produktionen. Det finns uppgifter i hemmen
som måste skötas, och när det inte
går att skaffa hemhjälp, måste man
själv vara borta från den ordinarie arbetsplatsen
för att utföra de nödvändiga
sysslorna. Arbetsgivarna vilja inte själva
förneka, att det finns sådana förhållanden
bakom frånvaron. Vi inrikta
först och främst propagandan på att man
icke skall vara borta i onödan och i andra
hand på att man skall anmäla ledighetsbehovet
och med arbetsgivaren diskutera
lämplig tid, då ledighet kan tagas
med minsta störning av produktionen.
Jag tror därför att den propaganda,
som bedrives genom detta organ, har sin
betydelse. Det är icke den enda propaganda
som bedrives på området. Vi driva för
egen del propaganda, vi ha gjort det under
många år och vi ämna fortsätta med
det. Men jag tror inte att man i riksdagen
skall räkna med att organisationerna
skola övertaga kostnaderna för
den propaganda som vi i dag diskutera.
Vi tycka nog alt den frågan är av så allmän
betydelse, att staten också bör kunna
göra sin insats.
5 Första hammarens protokoll 1950. Nr 16.
66
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Anslag till upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr ANDRÉN: Herr talman! När jag
begärde ordet var det inte bara därför
att jag är motionär i denna fråga, utan
det var också min förhoppning att få
bereda dels finansministern och dels mig
själv ett litet nöje. Det uppstod för inte
länge sedan en diskussion här i kammaren
om ett betydligt mindre anslag
än det vi nu diskutera — det gällde den
gången övervakandet av de villkorligt
dömda. Finansministern tillät sig vid
det tillfället betvivla min sparsamhetsvilja.
Jag försäkrade honom, att jag nog
skulle få tillfälle att under denna riksdag
med tillräckligt eftertryck ge en sådan
sparsamhetsvilja till känna. Nu har
ett sådant tillfälle kommit, och jag är
mycket ledsen över att finansministern
inte är här närvarande för att själv
glädjas åt den sparsamhetsvilja, som jag
vill ådagalägga. I varje fall har jag för
egen del nöjet att uppfylla det löfte, som
jag den gången gav finansministern.
Det är självklart, att det i denna kammare
inte kan råda några delade meningar
om att ett ekonomiskt upplysningsarbete
har en utomordentligt viktig
uppgift att fylla för en modern demokrati,
där de ekonomiska frågorna
spela en så väsentlig roll. Men vad det
här gäller är främst, om denna informationsverksamhet
skall bedrivas i statlig
och central regi eller inte. Jag skall strax
återkomma till denna fråga.
Vad som här framför allt diskuterats
har varit den praktiska effekten av den
upplysningsverksamhet, som Ekonomisk
information hittills bedrivit. Det är självfallet
ganska lätt att observera, att kurvorna
gå än si, än så både när det gäller
ledighetsdagar och när det gäller produktiviteten.
Men vem vågar med säkerhet
påstå, att de förändringar, som här
ha inträtt, ha skett på grund av den propaganda,
som bedrivits? Det är därför
ganska rimligt och mycket naturligt, att
delade meningar komma till uttryck i
denna fråga. Herr Ohlin har förfäktat
en mening, statsrådet Andersson och herr
Strand en annan, och båda lägren ha
den trösten, att ingen kan med full klarhet
bevisa att den andra sidan har fel.
Det som är viktigt för mig är den principiella
frågan. Det är ingen ny fråga. Vi
hade ju en informationsstyrelse under
kriget på samlingsregeringens tid, såsom
statsrådet med rätta har framhållit.
Men vad som förvånade mig i statsrådet
Anderssons framställning var hans påstående,
att det inte förekom någon kritik
mot informationsstyrelsen under den tiden.
Statsrådet bodde vid den tidpunkten,
om jag inte missminner mig, i Göteborg,
och man kunde knappast slå
upp ett nummer av Göteborgs Handelsoch
Sjöfartstidning utan att informationsstyrelsen
var på tapeten. Även här
i riksdagen diskuterade vi gång efter
annan informationsstyrelsen.
De principer, som nu diskuteras, diskuterades
även då. Det fanns tendenser
att göra informationsstyrelsen till ett informationsdepartement
med en företrädare
i regeringen, och jag vet ju hur
många det var i denna kammare som
voro kritiskt inställda till en utveckling
i denna riktning, över huvud taget
ville man den gången inte veta av någon
statlig, av regeringen dirigerad information,
och då hade vi ändå — och
det är en väsentlig synpunkt — en samlingsregering.
Nu är läget ett annat.
Vi ha en enpartiregering, och det är
självklart, att detta förändrar saken.
Nu sägs det med stort eftertryck från
statsrådet Anderssons sida, att Ekonomisk
information inte har bedrivit någon
politisk propaganda. Även på denna
punkt står åsikt mot åsikt. Herr Bergvall
har på ett utomordentligt sätt med
en god analys visat, att det dock förekommit
en politisk ekonomisk propaganda.
Det kommer nämligen inte an på
den ena eller andra raden av vad som
skrivs, utan det kommer an på själva
uppläggningen i stort, på den allmänna
karaktären. De anmärkningar, som här
ha riktats mot verksamheten från herr
Bergvalls och herr Mannerskantz’ sida,
kunna inte vederläggas med det ena eller
det andra lilla citatet.
Herr Lindström, och jag tror även
någon annan talare, åberopade vad re
-
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
67
Anslag till upplysningsarbete
servanterna hade sagt i denna fråga.
Herr Lindström tycks emellertid inte
ha observerat att reservationen på denna
punkt har en mycket hypotetisk formulering.
Där heter det nämligen: »Även
om ur angivna synpunkt någon anmärkning
icke kan riktas mot den hittills
bedrivna verksamheten, synes det dock
önskvärt.. .» etc. Jag läser denna hypotetiska
sats så, att det lämnas öppet,
huruvida en sådan propaganda förekommit
eller inte.
Steget mellan information och propaganda
är så oerhört kort, och detta lilla
steg har så många gånger tagits, att vi
ha all anledning i Sveriges riksdag att
vara synnerligen försiktiga, när det gäller
att medverka till en statlig information
av det ena eller andra slaget. Det
allra mest allvarliga i detta sammanhang
är att en statlig auktoriserad information
får ett sken av objektivitet, som den
inte bör ha. I England, som vi talat så
mycket om här i dag — jag ser till min
saknad att min ärade vän herr Lindström
på göteborgsbänken inte är närvarande
— har man såvitt jag vet ingen
som helst informationsstyrelse. Jag vet
att man i England haft ett informationsministerium
under kriget, men det bedrev
ingen centraliserad statlig informationsverksamhet
av det slag som det
här är fråga om. Hur gör man där? Jo,
ministrarna äro ute gång efter annan,
inte minst finansministern sir Stafford
Gripps, och säga klart och tydligt ifrån
att det är nödvändigt, om man skall få
upp den engelska produktionen, att det
blir ett slut på att människor ta sig lediga
dagar. Där säger regeringen ifrån
vad den tänker i denna sak, och det
borde en svensk regering även kunna
göra. Jag tror också, att flera av våra
regeringsmedlemmar, framför allt statsministern,
gång efter annan ha gjort det.
Jag är för min del ganska skeptisk i
fråga om verkningarna av de tryckalster,
som bär spridas, och jag har därför
ingen tvekan denna gång att biträda den
reservation, som föreligger i denna
fråga.
Jag her alltså, herr talman, alt lä yrka
bifall lill reservationen.
avseende produktions- och exportfrågor.
Herr statsrådet ANDERSSON: Herr
talman! När herr Andrén talar om England,
måste jag åtminstone lämna den
upplysningen till kammaren, att just i
England förekommer en mycket omfattande
statlig propaganda under ledning
av finansministern. Englands utgifter
föregående år för denna propagandaverksamhet
— med inte mindre än 1 600
anställda i det statliga informationsorganet
— utgjorde över 60 miljoner i
svenska kronor, vilket bör jämföras med
de 750 000 kronor, som vi nu begära.
Vi ha mycket ingående studerat den
engelska propagandan. Vi vilja emellertid
inte alls rekommendera de metoder,
som engelsmännen använda, således allmänna
paroller, stora plakat och affischer
över hela landet och dessutom ett
20- eller 30-tal filmer, som inspelas varje
år av detta centrala organs egen filmbvrå.
I andra länder har man under efterkrigstiden
på samma sätt haft en
mycket omfattande upplysningsverksamhet
av detta slag.
Den svenska propagandan skiljer sig
helt och hållet från den utländska därigenom
att den praktiskt taget uteslutande
arbetar inom industrien, på arbetsplatserna;
den samarbetar inte bara centralt
med Arbetsgivareföreningen och
LO, utan även lokalt med de människor,
som sitta i företagsnämnderna. För
de pengar, som riksdagen beviljade förra
året till denna verksamhet, har nåtts
en enligt min mening femdubblad effekt
därigenom att vi ha denna kontakt med
företagsnämderna och de enskilda företagen,
förutan vilken verksamheten —
det framgick nog av herr Strands anförande
— i stort sett skulle upphöra, är
jag rädd för.
Att Arbetsgivareföreningen, LO och
TCO var för sig länge ha bedrivit en
upplysningsverksamhet är ju ett faktum,
men effekten av den propaganda, som
bedrivits av Ekonomisk information,
ligger i samordningen. Tyngdpunkten
ligger i att regeringen, LO, Arbetsgivareföreningen
och TCO kunna gå ut, inte
med allmänna paroller — det ha de inte
gjort — utan med filmer för alla företagsmöten
i landet, vilka hållas under
68
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Anslag till upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor.
företagsnämndernas ledning, och med
broschyrer om förlagsverksamheten. LO
har ställt alla sina tidningar till förfogande,
liksom företagen ställt alla företagstidningar
till förfogande för Ekonomisk
information, soin där beredes textutrymme
för uppmaningar och ständiga
påminnelser om dessa problem, och allt
detta har möjliggjorts genom den samverkan
som här förekommer.
Jag betraktar detta förhållande som
värdefullt med hänsyn till att vi under
de närmaste åren ha behov av inte bara
att få löntagarna intresserade för dessa
problem, utan också så många företagare
som möjligt liksom det praktiska
livets folk ute i landet. Företagare och
arbetare anse, att detta är en betydelsefull
verksamhet, och jag tycker att riksdagen
borde tänka sig för innan den avvisar
den möjlighet, som de fria arbetsmarknadsorganen
här ställa till förfogande
att via dem nå alla de enskilda
företagen, en sak som måste ligga i allas
intresse.
Jag vill slutligen säga, att de två broschyrer,
som man här riktat anmärkningar
mot, ha vi inte prackat på någon.
De ha sålts till allmänheten. De
delas alltså inte ut gratis. De tillhöra
inte de broschyrer, som genom massspridning
gått ut till arbetsplatserna. De
äro tryckta i mindre upplagor, och de
ha försålts i första hand genom Arbetsgivareföreningen,
LO och TCO, men
också genom bokhandeln. Jag bestrider
fortfarande, att det finns någon tendens
i den riktning, som man här velat göra
gällande, i dessa broschyrer.
Den kritik, som från herr Bergvalls
sida riktades mot de båda broschyrerna,
har jag redan bemött. Jag vill i detta
sammanhang endast erinra om att
Svenska Dagbladet låtit professor Gårdlund
granska allt det material, som Ekonomisk
information skickat ut, således
broschyrer, annonser, artiklar och annat.
Han redovisade sedan i en artikel i
Svenska Dagbladet resultatet av denna
utredning, och han säger uttryckligt
ifrån att han läst detta material för att
finna fel och för att se, huruvida det
inte utnyttjats av regeringen i propagan
-
dasyfte. Den slutsats professor Gårdlund
drar i denna artikel är, att det inte
finns en tillstymmelse av försök till
politisk propaganda i detta material.
Han har andra invändningar att göra,
bland annat att man, så fort en ömtålig
fråga redovisas, har två meningar, nämligen
den som oppositionen företräder
och den som låt oss säga regeringen företräder,
vilket enligt hans mening försvagar
innehållet. Det har han naturligtvis
alldeles rätt i, men det är ju enda
möjligheten, när man bedriver en
upplysningsverksamhet av detta slag.
Jag tror nog att herrarna få konkretisera
anmärkningarna litet mera, om ni
vilja att slagen skola gå in.
Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag beklagar livligt ifall jag haft
en felaktig uppfattning rörande den propaganda,
som bedrives i England. Jag
bär själv sett dessa stora effektfulla plakat
angående arbetsamhet och annat,
men jag har verkligen aldrig föreställt
mig — och jag har inte sett någonting
därom i den litteratur som jag känner
till — att dessa affischer voro ett uttryck
för en statlig propaganda. England måste
ha blivit mera centraldirigerat och mera
socialistiskt än jag trodde!
Man kan självfallet ha olika uppfattningar
om vad som är propaganda eller
inte. Om man närmar sig en skrift med
en klar socialistisk uppfattning — framför
allt om man gör det från den ledande
ställning som statsrådet Andersson
har — är det självklart, att vad som för
andra kan framstå som propaganda, det
framstår för honom som en klar och
objektiv redogörelse. Men vi få komma
ihåg att det kanske inte ter sig riktigt
på samma sätt för andra läsare som för
statsrådet Andersson.
Jag tror att den analys, som herr Bergvall
gav av vissa uttalanden i de utgivna
skrifterna, klart gav vid handen, att
man i varje fall kan anse, att den allmänna
tonen eller den allmänna framställningen
inte hade den objektivitet,
som man har rätt att fordra.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
69
Anslag till upplysningsarbete
Herr LUNDGREN: Herr talman! Jag
begärde ordet under statsrådet Anderssons
anförande närmast för att på några
punkter bemöta honom, men jag är förekommen
av herr Andrén och har således
ingen anledning att gå in på de frågor,
som han tog upp i sitt anförande.
Jag vill i stället vända mig till herr
Rickard Lindström.
Herr Lindström gjorde i år liksom när
vi debatterade detta problem förra året
gällande, att denna propaganda var objektiv,
därför att den handhades av en
nämnd, i vilken Arbetsgivareföreningen,
LO och TCO voro representerade. Men
det är väl ändå så, att dessa organisationer
ha helt andra uppgifter än att
syssla med politisk och ekonomisk upplysningsverksamhet.
Deras deltagande i
informationsverksamheten kan därför
inte utgöra den säkra garanti för objektivitet,
som åtminstone vi anse nödvändig.
Sedan sade herr Rickard Lindström,
att broschyrerna endast innehålla officiella
siffror. Det är alldeles sant. Men
det är ju en gammal erfarenhet, att det
beror alldeles på hur man använder de
olika siffrorna.
Herr talman! Den debatt, som här
förts, har inte föranlett mig att på denna
punkt ändra mening, och jag ber att fortfarande
få yrka bifall till den av herr
Gränebo m. fl. avgivna reservationen.
Herr OHLON: Herr talman! Jag nämnde
i mitt första anförande, att under det
halvår, som följde efter tillkomsten av
Ekonomisk information, hade enligt socialstyrelsens
utredning frånvarofrekvensen
inom industrierna minskat på
måndagarna med 0,2 dagar men ökat på
lördagarna med 0,:!. Gentemot detta invänder
statsrådet Andersson, att man
inte får lägga till grund utvecklingen
under endast ett halvår med hänsyn till
att risken för felkällor måste vara stor
under denna korta tid. Man skall i stället
ta ett helår och räkna med statistiken
från höst till höst. Ja, i och med det
har ju statsrådet Andersson erkänt, att
det finns vissa utomstående faktorer, i
detta fall årstidsfaktorer, som inverka på
avseende produktions- och exportfrågor,
frånvarofrekvensen, liksom det finns
vissa konjunkturbetonade faktorer, vilka
nog i detta fall väga över.
Jag skall emellertid ta upp den där
tanken och se efter hur det förhåller sig
med statistiken, om man tar siffrorna
från hösten 1948 till hösten 1949. Det
visar sig då, att frånvarofrekvensen har
minskat beträffande de manliga arbetarna,
men ökat beträffande de kvinnliga
arbetarna. Totaleffekten är alltså synbarligen
ganska ringa.
Jag beklagar att statsrådet Andersson
i sitt fint upplagda anförande tog upp
herr Rickard Lindströms anklagelse
mot oss, att vårt ställningstagande skulle
ha förestavats av politiska motiv. Jag
kan säga, att det tvärtom har varit en
vänlig inställning gentemot regeringen,
som har bestämt vår ståndpunkt. Finansministern
har vid upprepade tillfällen
här i kammaren vänt sig till oppositionen
och bett om anvisning rörande vilka
anslag han skulle kunna reducera
eller helt skära bort. Här möta vi ett sådant
anslag, som man enligt min mening
utan att begå någon våldsåtgärd helt och
hållet kan slopa. För mig är denna fråga,
det vill jag göra klart, uteslutande en
statsekonomisk fråga.
Herr STRAND: Herr talman! Med hänsyn
till det syftemål, som Ekonomisk
information har, kan jag inte dela den
uppfattning, som professor Andrén givit
till känna, nämligen att den uteslutande
skulle bedriva information. Informationen
skall ha ett propagandasyfte, och
därför skulle en upplysning utan propaganda
— likaväl som en propaganda
utan information — i detta avseende bli
både meningslös och menlös.
Herr BERGVALL: Herr talman! I anledning
av herr Strands sista yttrande
vill jag säga, att för mig är det
självklart, alt denna upplysningsverksamhet
skall vara propaganda i den
meningen, att man skall propagera mot
överrörligheten och mot den alltför stora
frånvarofrekvensen. På denna punkt
kan det väl inte råda några delade me
-
70
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Anslag till upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor.
ningar mellan några i denna kammare.
Det är ju självfallet, att denna del av
verksamheten skall vara propagandamässig.
Den propaganda, som däremot bör
lysa med sin frånvaro — och jag gav,
det vill jag säga till statsrådet Andersson,
vissa exempel på det — är den propaganda,
som genom en framställning av
händelseförloppet och de ekonomiska
sammanhangen sprider en förskönande
dager över regeringens politik. En sådan
bild kan man ge även om varje
enstaka siffra är riktig, och det var närmast
det sistnämnda förhållandet som
professor Gårdlund påvisade i sin artikel.
Jag måste emellertid konstatera, att
hans uppmärksamhet — om inte initt
minne sviker mig--också hade fästs på
den omständigheten, att när man i den
första broschyren jämförde förhållandena
i Sverige och andra länder så skedde
inget omnämnande av det andra världskriget,
som andra länder varit indragna
i. Han hade i övrigt det omdöme om
dessa broschyrer som statsrådet Andersson
här redogjort för — det var riktigt
återgivet från statsrådets sida — men
jag tror, att de exempel jag gav i och
för sig äro tillräckliga för att klargöra,
vilken propaganda som bär finnas och
vilken propaganda som inte bör finnas
i denna ekonomiska informationsverksamhet.
Herr statsrådet ANDERSSON: Herr talman!
Endast ett par ord!
Denna verksamhet bär pågått under
ett års tid, och de enda anmärkningar
— jag har inte hört några andra framföras
— som riktats mot densamma efter
denna ettårsperiod äro faktiskt de
anmärkningar, som herr Bergvall bär
dragit fram.
Vad först vårt tal om krisregleringarnas
vara eller icke vara beträffar kan
jag inte inse, att vi på något sätt ha
förfarit oriktigt. Det var en saklig uppgift,
som lämnades, och ett belägg för
detta är väl att krisregleringarna i stort
sett ha upphört. Beträffande sedan jämförelsen
med utlandet minns jag inte hur
innehållet på den punkten var formulerat,
men det är naturligtvis en mycket
kvistig fråga, som man lätt kan skriva
bort sig på. Jag vet vem som skrivit
den broschyr, som herr Bergvall talade
om, men jag har mycket svårt att tro,
att denne nationalekonom skulle på något
sätt vilja gynna det socialdemokratiska
partiet. Det är inte alls på det sättet,
att alla dessa skrifter äro författade
av anhängare till regeringens politik.
De ha bl. a. skrivits inom konjunkturinstitutet
och av folk på Arbetsgivareföreningen
och LO.
Det faktum, att det endast är dessa
enligt min mening mindre betydelsefulla
anmärkningar, som framkommit, visar
väl, att verksamheten i stort sett — den
har ju ändå varit ganska omfattande —
har hållit sig på ett objektivt plan.
Herr BERGVALL: Herr talman! Jag
vill konstatera, att det var minst fyra
anmärkningar, som jag angav som exempel,
och det skulle inte vara svårt
att ge flera.
Vad krisregleringarna beträffar tycker
jag, att statsrådet Andersson gör sig
skyldig till en diffus begreppsbestämning.
Det råder ju allmän enighet mellan
de olika partierna, när man yttrar
sig generellt och allmänt, om önskvärdheten
av att slopa dessa regleringar »så
fort som möjligt». Men om man i en
broschyr skriver på det sättet och bibringar
allmänheten den uppfattningen,
att detta är regeringens inställning, medan
oppositionen i själva verket anser,
att regeringen på denna punkt har en
hel del underlåtenhetssynder på sitt
samvete — jag angav tre exempel i mitt
föregående anförande på detta, och jag
skall inte upprepa dem — då blir den
mening man ger uttryck åt inte bara
en banalitet, som säges av alla. Då blir
det någonting annat och mycket mera
betydelsefullt, nämligen ett bekräftande
i en statligt understödd broschyr av en
uppfattning inom regeringen, som har
bestritts från alla de tre oppositionspartiernas
sida, därför att man där tycker
att regeringen bär varit för sölig.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
71
Anslag till åtgärder
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare därpå att
kammaren skulle med avslag å utskottets
hemställan antaga det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.
Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse
:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 119, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, avslås utskottets hemställan
och antages det förslag, som innefattas
i den vid utlåtandet avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 73;
Nej — 62.
Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till samanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.
Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: -
för arbetsmarknadens reglering m. m.
nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till statens handels- och
industrikommission m. m.; samt
nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till vissa iståndsättningsåtgärder
å San Michele m. m.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m.
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till åtgärder
för arbetsmarknadens reglering
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 145, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 3 mars 1950, föreslagit riksdagen att
bemyndiga Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser
om understöd åt sjömän vid
arbetslöshet i utländsk hamn i huvudsaklig
överensstämmelse med vad föredraganden
förordat samt att under femte
huvudtiteln anvisa dels till Kostnader
för arbetslöshetens bekämpande m. m. å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1949/50 ett reservationsanslag av
4 000 000 kronor, dels ock för budgetåret
1950/51 såsom reservationsanslag till
Kostnader för arbetslöshetens bekämpande
in. m. 19 800 000 kronor, till Kostnader
för överflyttning av arbetskraft 100
kronor, till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet 100
kronor samt till Kostnader för främjande
av företagsverksamhet m. m. 1 500 000
kronor.
I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Carl Eric Ericsson m. fl. (1:442) och
den andra inom andra kammaren av
herr Svensson i Göteborg m. fl. (II:
532), vari hemställts, att riksdagen måt
-
72 Nr 16. Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.
te uttala, att hinder icke mötte för att
den i propositionen föreslagna hjälpverksamheten
bland sjöfolk i utländsk
hamn under nästa budgetår organiserades
förutom i Antwerpen och New York
jämväl i San Francisco;
dels en inom andra kammaren av
herr Dahlgren m. fl. väckt motion (IT:
533), vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att arbetsförmedling och understödsverksamhet
skulle anordnas i
samtliga de s. k. centralhamnar, som
1946 års sjömanskommitté ansett böra
komma i fråga vid överväganden om
förläggning av centralhamnar, att rederier
och befälhavare skulle åläggas
skyldighet att anlita sådan arbetsförmedling
för sjöfolk, att utrikessjöfartens
rederirörelser skulle åläggas att
med minst en tredjedel bestrida kostnaderna
för understödsverksamheten samt
att erhållet arbetslöshetsunderstöd i utländsk
hamn icke skulle vara förenat
med återbetalningsskyldighet för den
arbetslöse;
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Helmer Persson (1:289) och den andra
inom andra kammaren av herrar Hagberg
i Luleå och Holmberg (11:359), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om ändring i gällande kungörelse
angående statliga och statsunderstödda
åtgärder vid arbetslöshet i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i motionerna
anförts;
dels en inom andra kammaren av
herr Jacobson i Vilhelmina väckt motion
(II: 177);
dels ock en inom andra kammaren av
herr Håstad m. fl. väckt motion (II:
260).
Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
A. att riksdagen måtte
1) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt i anledning av motionerna I:
442 och II: 532 och med avslag å motionen
II: 533 bemyndiga Kungl. Maj:t
att meddela bestämmelser om understöd
åt sjömän vid arbetslöshet i utländsk
hamn i huvudsaklig överensstämmelse
med vad föredragande statsrådet föreslagit
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 mars 1950 ävensom
vad utskottet förut i utlåtandet anfört;
2) till Kostnader för arbetslöshetens
bekämpande m. m. å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1949/50 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 4 000 000 kronor;
3) för budgetåret 1950/51 under femte
huvudtiteln anvisa
a) till Kostnader för arbetslöshetens
bekämpande m. m. ett reservationsanslag
av 19 800 000 kronor;
b) till Kostnader för överflyttning av
arbetskraft ett reservationsanslag av 100
kronor;
c) till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet ett reservationsanslag
av 100 kronor;
d) till Kostnader för främjande av
företagsverksamhet m. m. ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor;
B. att motionen II: 260 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;
C. att motionerna I: 289 och II: 359
icke måtte av riksdagen bifallas;
D. att riksdagen måtte i anledning av
motionen II: 177 i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet förut
i utlåtandet anfört.
I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:
»Utskottet tillstyrker, att 1950 års arbetsförmedlingsutredning
erhåller i uppdrag
att undersöka frågan om en avveckling
av arhetsbJockorganisationen.
Härutöver vill utskottet särskilt understryka
vad föredragande statsrådet
anfört därom, att Kungl. Maj:t under
nästa budgetår bör äga besluta om en
begränsning av organisationens verksamhet.
Det synes även böra åvila nämnda utredning
att granska arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet. Därvid bör
enligt utskottets mening särskilt beaktas
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
73
Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.
den ingående samordning med väg- och
vattenbyggnadsverket, som på detta område
torde vara erforderlig.»
Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herr Mannerskanlz och fröken
Andersson ansett, att utskottet bort
uttala sig för en avveckling av arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet
och att därför det stycke i utskottets
utlåtande, som började med orden »Det
synes» och slutade med orden »vara erforderlig»,
bort hava följande lydelse:
»Det synes även böra åvila nämnda
utredning att granska arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet. Enligt utskottets
mening bör därvid undersökas,
huruvida icke den mest rationella lösningen
vore alt avveckla denna verksamhet
och att vid arbetslöshetstillfällen
utnyttja den omfattande organisation
av motsvarande slag, som förefinnes hos
väg och vattenbyggnadsverket.»
Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Vi kommunister ha tillåtit oss att
i båda kamrarna motionera om en förändring
till det bättre i gällande arbetslöshetsdirektiv.
Det kan måhända förvåna
en del att vi aktualisera denna fråga
nu, när man talar så mycket om den
fulla och överfulla sysselsättningen. Jag
vill emellertid erinra om att detta tal
om den fulla och överfulla sysselsättningen
nog är en sanning med ganska
stark modifikation, tv särskilt vad övre
Norrland beträffar är det ett faktum, att
en ganska omfattande arbetslöshet har
förefunnits där under den gångna vintern,
vartill kommer att perspektivet numera
ju faktiskt är ekonomisk kris med
åtföljande arbetslöshet. Detta har varit
vägledande för vår syn på detta problem
och kommit oss att lägga fram denna
motion inför riksdagen.
Utskottet ställer sig emellertid negativt
till problemet, ja, uppseendeväckande
negativt, när det gäller att åstadkomma
en översyn av nu gällande arbetslöshetsdirektiv.
Det är ju bekant, att arbetslöshetsdirektiven
angående reglering
av statliga och statsunderstödda åtgärder
i fråga om arbetslöshetens bekäm
-
pande under årtionden ha varit föremål
för stora politiska strider. Jag erinrar då
bland annat om de politiska strider, som
fördes när stripadirektiven på sin tid
tillkommo. Dessa stripadirektiv voro ju
ett verk av de borgerliga partierna under
folkpartiets ledning. Nåja, dessa arbetslöshetsdirektiv
åstadkommo ju på
sin tid en väldig folkopinion mot arbetsmarknadskommissionen
och mot
de direktiv, som vägledde dess verksamhet.
Emellertid måste bär sägas, att en
uppmjukning av dessa direktiv faktiskt
har skett, bland annat på det sättet, att
beredskapsarbetena äro den dominerande
formen och att öppna marknadens
priser betalas. Detta är ju utan tvivel en
påtaglig framgång. Vidare är det så att
Stripa-paragrafen är modifierad men tyvärr
inte avskaffad, vilket betyder, att
den i ett bestämt läge kan leda till allvarliga
konsekvenser för de arbetslösa
och för arbetarna. Det är bland annat
detta som har motiverat vårt förslag om
en översyn av nu gällande direktiv på
detta område.
Utskottet säger emellertid nu, att det
inte finns någon anledning att ta upp
denna översyn av direktiven, enär den
hjälpkungörelse, vari de återfinnas, förelädes
föregående års riksdag och det
av denna anledning alltså inte skulle finnas
någon anledning att ånyo ompröva
dem. Jag måste ju säga att denna utskottets
motivering är mycket billig och
även mycket svag, och jag tror inte, att
utskottet har satt sig in i frågan tillräckligt,
när det på ett så lättvindigt sätt
kan avfärda detta i och för sig allvarliga
problem.
Till detta vill jag foga, att föregående
års riksdag beslutade att ompröva frågan
om när den stora sjukvårdsreformen
skulle träda i kraft och även beslutade
att uppskjuta dess ikraftträdande
till den 1 januari 1951. Men det hindrar
ju inte, att regeringen redan har signalerat
att den ämnar komma med en
proposition med förslag om att uppskjuta
denna reforms genomförande på obestämd
tid. .lag nämner detta för att därmed
belysa det ohållbara i utskottets mo
-
74
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.
tivering, när det vänder sig emot vårt
yrkande.
I den nuvarande hjälpkungörelsens
paragraf 13 heter det visserligen, att
man inte kan kommendera de arbetslösa
till arbete på en arbetsplats, där arbctskonflikt
råder. Det är alldeles riktigt.
Men sedan följa förtydliganden, som göra
denna passus illusorisk och som innebära,
att arbetsmarknadsstyrelsen med
stöd av de nuvarande direktiven faktiskt
kan förklara vilken arbetskonflikt som
helst vara av sådan beskaffenhet, att
anledning föreligger att kommendera de
arbetslösa att där ta arbete. Det är ju
ingenting som hindrar, att arbetsmarknadsstyrelsen
i en bestämd situation säger,
att det gäller ett sambällsviktigt företag
och att strejken riktar sig emot de
samhälleliga intressena, varför de arbetslösa
måste hänvisas att till och med ta
arbete på en arbetsplats, där strejk råder.
Av detta framgår ju klart och tydligt
att 13 § i hjälp kungörelsen av år 1949
är en kautschukparagraf, som möjliggör
för arbetsmarknadsstyrelsen att tolka
den ungefär som den vill. Härav framgår
ju också, att det är nödvändigt och
av intresse för de arbetslösa och för det
arbetande folket över huvud taget att
omarbeta bland annat denna paragraf,
så att ingen tvekan skall råda därom,
att de arbetslösa under inga förhållanden
få kommenderas till arbetsplatser,
där arbetskonflikt råder.
Synar man sedan paragraf 14 i samma
hjälpkungörelse, finner man ju, att
den egentligen är en bolagens speciella
paragraf. Där står bland annat angivet
under vilka betingelser arbetslöshetshjälp
skall kunna åtnjutas, och det sägs
där, att den som indirekt beröres av
konflikt, inte heller kan få arbetslöshetshjälp.
Nåja, nu kanske det invändes
att det visserligen står så, men att någon
rigorös tolkning av denna punkt inte
äger rum. Ja, men varför skall den
stå där, när den riktar sig emot dem,
som oförskyllt bli arbetslösa? Om det
till exempel pågår en strejk i ett stort
företag och andra företag beröras av
denna strejk så att arbetarna där bli
arbetslösa, är det ju oriktigt att de statliga
direktiven på detta område skola
vara så utformade, att de drabba också
dem, som inte äro med i strejken.
Vad som inte minst motiverar en förändring
av direktiven är punkten b) i
paragraf 13 av 1949 års hjälpkungörelse
angående regleringen av vissa statliga
och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet.
Vi finna där bland annat följande:
»Erbjudet arbete på den öppna
arbetsmarknaden skall anses lämpligt
under förutsättning att det är förenat
med avlöning, som prövas vara skälig i
förhållande till å arbetsorten förekommande
avlöning för sådant arbete.»
Med de praktiska erfarenheter, som
bland annat ha vunnits under den gångna
vintern, är det ju uppenbart att denna
paragraf måste ändras. Ty i Norroch
Västerbotten har ju faktiskt det förhållandet
rått, att såväl arbetsmarknadsstyrelsen
som länsarbetsnämnderna
och för all del också skogsbolagen
ha ansett 12 å 13 kronor om dagen vara
en skälig lön för arbete i skogarna.
På denna grundval har man sedan sagt
åt de arbetslösa att de måste ta skogsarbete
och att något beredskapsarbete inte
kommer att sättas i gång, förrän alla
lediga platser i skogsarbetet äro besatta.
Vad är då skälig lön? Jag skulle vilja
se den kammarledamot, som kan stiga
upp här och säga att 12 å 13 kronor är
skälig lön för skogsarbete i Norrbotten
och Västerbotten, när det egentligen ligger
till på det sättet att för skogsarbete
skulle behövas en dagspenning, som
med 10 kronor översteg vad som i allmänhet
är vanligt. Denna lönesättning
bar ju den inverkan, att människor,
som av åldersskäl inte kunna ta skogsarbete
eller som fysiskt inte äro så starka
att de kunna ta sådant arbete men
som äro arbetslösa, ha fått lida av detta
förhållande därför att man har sagt, att
så länge inte alla platser i skogen äro
besatta, så länge sätter man inte i gång
något beredskapsarbete.
Vem bestämmer vad som är skälig
lön? Ja, det göra ju skogsbolagen i mycket
stor utsträckning, och de ha framför
allt gjort det under den senast för
-
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
75
Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.
flutna vintern. Dessutom bestämmes ju
detta av arbetsmarknadsstyrelsen och
länsarbetsnämnden. Men fackföreningarna
ha inte ett dyft att säga till om,
när arbetslösa hänvisas till den öppna
marknadens arbeten, beträffande skäligheten
av de löner, som där utbetalas.
Jag vill erinra om att när det gäller
den inte ringa arbetslöshet, som vi ha
haft i Norrbotten under den sistlidna
vintern — det var ungefär 4 000—5 000
arbetslösa — ha fackföreningarna inte
alls blivit tillfrågade. Man har inte fått
konferera om huruvida lönen kan anses
skälig, och det vore ju lämpligt att
i dessa direktiv bland annat inarbetades
något om att fackföreningarna skulle
ha ett starkt — för att inte säga avgörande
— inflytande när det gäller att
fastställa vad som kan anses vara skälig
lön.
Det jag här har anfört är egentligen
tillräckligt för att motivera en ändring
av de nu gällande direktiven. Jag förstår
ju så väl med ledning av utskottets
betänkande, att riksdagsmajoriteten är
emot en översyn av nu gällande direktiv.
Men var så säker på att vi återkomma
och återkomma igen för att få en
rättelse till stånd på detta område, tv
det är ett mycket vitalt intresse det här
gäller. Den ekonomiska krisen kommer,
arbetslösheten kommer — den är redan
ett faktum i vissa delar av landet — och
det motiverar just en översyn av nu gällande
arbetslöshetsdirektiv.
Jag ber, herr talman, att få med åberopande
av vad jag nu sagt yrka bifall
till motionen I: 289.
Herr NORLING: Herr talman! I det
föreliggande utskottsutlåtandet behandlas
också en motion, II: 533, i vilken föreslagits
vissa åtgärder för att meddela
bestämmelser om understöd åt sjömän
vid arbetslöshet i utländsk hamn. I motionen
hemställes sålunda om alt arbetsförmedling
och understödsverksamhet
anordnas i samtliga de så kallade centralhamnar,
som 194C års sjömanskommitté
ansåg borde komma i fråga vid
överväganden om förläggning av cen
-
tralhamnar, att rederier och befälhavare
åläggas skyldighet att anlita sådan arbetsförmedling
för sjöfolk, att utrikessjöfartens
rederirörelser åläggas att med
minst en tredjedel bestrida kostnaderna
för understödsverksamheten samt att erhållet
arbetslöshetsunderstöd i utländsk
hamn icke skall vara förenat med återbetalningsskyldighet
för den arbetslöse.
Ja, herr talman, alla äro vi nog överens
om att sjöfolket under världskriget
har gjort värdefulla insatser för landets
försörjning, men dessa värdefulla insatser
ha inte värdesatts av samhället.
Man kan citera statsrådet Ericssons tal
vid Sjöfolksförbundets kongress, där han
sade, att det är klart att det ges erkännande
till sjömanskåren, men erkännandet
vore inte av värde om det bara bleve
ord! Det är tyvärr så, att när staten
skall ge sitt erkännande åt dessa sjöfolkets
stora insatser, blir det mest bara
i ord.
Således har i arbetstidslagsstiftningen
och i arbetarskyddslagsstiftningen
sjöfolket fått speciella undantagsbestämmelser
beträffande förmåner som industriarbetarna
fått, och likadant är det
i fråga om övrig social lagstiftning.
Blir en sjöman sjuk, får han betala sin
sjukvård dyrare, när han är i land men
inte vistas på sin mantalsskrivningsort.
I ett avseende jämställas dock sjömännen
med övriga arbetare, nämligen i
skattehänseende. Vid iråkad arbetslöshet
i främmande hamn kommer sjömannen
i en betydligt sämre situation än om
arbetslösheten inträffar då han är i
hemlandet. I hemlandet torde nämligen
tillfälliga arbeten kunna erhållas eller
också kan det ordnas med tillfälliga arbeten
i väntan på anställning på fartyg.
För att råda bot på detta har 1946 års
sjömanskominitté i ett betänkande föreslagit
vissa minimiåtgärder, som skulle
vidtagas. Bland annat föreslås, att hjälpverksamheten
skulle utsträckas till tolv
så kallade centralhamnar. För närvarande
föreslås hjälpverksamhet ordnad
i två hamnar, och utskottet har nu mycket
generöst begärt, att Kungl. Maj:t
skulle ta i närmare övervägande att under
kommande budgetår utöka antalet
76
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.
centralhamnar, där hjälpverksamhet
funnes anordnad, till tre stycken. I motionen
fästes också Kung]. Maj:ts uppmärksamhet
på att, om det fordras,
arbetsförmedling skall ombesörjas av
svenska beskickningar och konsulat. Det
föreligger härvidlag inte någon skyldighet
för rederier och befälhavare att anlita
denna arbetsförmedling, oaktat kostnaderna
härför bestridas av statliga medel.
Genom att en sådan plikt ej föreligger
komma också betydande belopp,
som utbetalas till de arbetslösa från sjömännens
arbetslöshetskassa, att utbetalas
utan något egentligt värde, därför att
en befälhavare har fri rätt att hos privata
arbetsförmedlingar i dessa utländska
hamnar själv rekvirera och anställa
det folk han behöver. Svenska staten får
lämna bidrag, vilket tillsammans med
de avgifter, som sjöfolket lägger i sin
arbetslöshetskassa, utbetalas i form av
understöd till sjömän, som gå arbetslösa
i dessa hamnar samtidigt som rederierna
anställa annat folk. 1 tidningen
Sjömannen har man också brännmärkt
det förfarande från rederiernas sida,
som i det avseendet nu tillämpas, och
man har pekat på vissa förhållanden i
hamnar i fjärran Östern. Det vore därför
på sin plats att rederierna finge deltaga
i kostnaden för denna arbetsförmedling.
Om man komme in på en sådan
linje, skulle således rederierna tydligen
komma att ta mera hänsyn till den
svenska arbetskraft som ginge ledig
just i dessa hamnar.
Ännu mera anmärkningsvärt är, att
sådant understöd i utländsk hamn har
fått karaktären av fattigvårdsunderstöd
med återbetalningsskyldighet. Äterbetalningsskyldighet
och beliovsprövning beträffande
dessa sjöfolkets arbetslöshetsunderstöd
strida emot de internationella
principer, som vi redan ha erkänt och
som även biträtts av en svensk delegation
1946. Det förefaller därför, som jag
nyss sade, skäligt, att även rederierna
få deltaga i dessa kostnader.
Man kan också ställa sig frågande inför
det sätt, på vilket rekvisition av
pengar för sådant ändamål sker, och inför
det sätt, på vilket pengarna använ
-
das. Om denna understödsverksamhet
rationaliserades, borde besparingar på
det området kunna göras. Det förefaller
därför egendomligt att det för närvarande
utgår ett förslagsanslag till förmån
för sjöfolk och nödställda svenskar
i utlandet med 300 000 kronor för gånget
budgetår, medan sjömanskommittén
räknade med 150 000 kronor för understödsverksamhet
och administrationskostnader
för samtliga föreslagna centralhamnar.
För närvarande finnas emellertid
endast tre sådana föreslagna, medan
sjömanskommittén hade föreslagit
tolv, och man räknade ändå inom sjömanskommittén
endast med hälften av
det belopp som nu utgår.
Herr talman! Med vad jag nu har sagt
ber jag att få yrka, att kammaren i anledning
av motionen 11:533 måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om åtgärder för genomförande av
de förslag, som framlagts i nämnda motion.
e t
Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Det är klart att om man är riktigt starkt
inriktad därpå, finns det möjlighet att
här få tag i några små spikar att koka
soppa på, och herr Perssons inlägg var
väl mera som att koka soppa på en spik.
Det är inte någon risk för att stripaparagrafen
skall komma att tillämpas
enligt nuvarande paragraf 13 i hjälpkungörelsen.
Inte heller behöver man räkna
med att dess paragraf 14 kommer att
tillämpas på ett otillbörligt sätt. Denna
hjälpkungörelse moderniserades ju under
förra året, och jag kan faktiskt inte
erinra mig, att det då från det kommunistiska
partiet gjordes någon framstöt
i samband med att den frågan behandlades.
Jag har inte ansett mig böra lämna
kammaren just nu för att gå ut och
leta reda på om det verkligen var så,
men jag tror inte att det gjordes någon
sådan framstöt då. Det berodde väl delvis
på att förra året var ett udda år.
Med den modernisering som denna
kungörelse nu har fått och med den
komplettering som arbetsmarknadsstyrelsen
fått beträffande sin sammansätt
-
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
77
Anslag till åtgärder
ning, som i sig själv är avsedd att garantera
hyggliga och facila tillämpningar
av de kungörelser, som på det området
gälla, föreligger inte någon risk för
de faror, som talaren från Norrbottens
län här har målat på väggen. Jag tycker
därför, att utskottet har ganska rimliga
och riktiga skäl för sin ståndpunkt, att
man inte året efter det att en sådan modernisering
har skett ånyo skall ta upp
frågan och göra en så kallad översyn.
Det får väl vara någon måtta på översyner
också!
När det sedan gäller det nya, som tillkommit
i denna verksamhet, alltså upptagandet
av arbetslöshetshjälp enligt
hjälpkungörelsen i vissa utländska hamnar,
har det först i ett sakkunnigförslag
lagts upp en stor plan eller ram för slutmålet.
Kungl. Maj :t har sedan ansett det
riktigast att pröva sig fram för att få
se hur det hela fungerar, och man har
valt ut ett par av de viktigaste hamnarna
för sådana försök. Då det från kommunistiskt
håll genast yrkas på att alla
de tolv beslutade centralhamnarna skola
inrymmas i försöken, måste detta sägas
vara i så måtto oansvarigt, att man
ju, när man startar en ny sak, bör veta,
hur den i praktiken kommer att fungera.
Det är detta som utskottet menat
skulle vara klokt att utforska, så att man
inte rusar åstad och söker genomföra
ett helt stort program, innan man i
praktiken har prövat sig fram till den
lämpligaste lösningen på hela problemet.
Nu har utskottet sagt, att det skulle
kunna vara med på att man prövar sig
fram även beträffande San Francisco.
Vi fingo fram en del siffror angående
seglationen med svenska fartyg på San
Francisco och funno att dessa sifiror
voro ganska höga. Vi tyckte också, att
platsen ligger så långt ifrån hemlandet
_den ligger ju på baksidan av de båda
amerikanska kontinenterna härifrån sett
__att även detta kunde tala för att man
skulle försöka nå ända dit.
Då tycker jag att man bör nöja sig
med den utvidgningen, om man i dessa
tider av knapphet i statsbudgeten över
huvud taget skall ge sig på att företaga
för arbetsmarknadens reglering m. m.
utvidgningar. På den punkten ha vi varit
eniga i utskottet, men jag tycker icke
det är sakligt motiverat att ge sig på
alla dessa tolv centralhamnar. Jag tror
också att sjömännen äro bäst betjänta
med att man forskar sig fram praktiskt
till det bästa sättet att handhava verksamheten,
innan man sprider ut den på
så många håll, tv det vore ju sämre, om
den skulle komma in i former som icke
skulle vara till båtnad. Jag tycker därför
att det vore rätt naturligt, om kammaren
på dessa punkter följde Kungl.
Maj:ts och utskottets förslag över hela
linjen i vad det gäller klämmen.
Emellertid har jag personligen tillsammans
med ytterligare en reservant
en liten reservation beträffande motiveringen,
och jag skall, herr talman, be
att få beröra den nu samtidigt med att
jag försvarar utskottets ställning i huvudfrågorna.
Denna reservation gäller
det förhållandet, att arbetsmarknadsstyrelsen
sedan länge haft en särskild förrådsorganisation,
som varken har tagits
i bruk eller behövt tagas i bruk. Samtidigt
har ju väg- och vattenbvggnadsverket
en ännu mycket större förrådsorganisation,
som också är spridd över hela
landet, och om man har en känsla av
det organisatoriskt lämpliga och av att
man bör söka spara pengar där man
kan göra det, bör man nog allvarligt undersöka,
om inte väg- och vattenbyggnadsverket
kan få förtroendet att sköta
om igångsättande av arbeten, som arbetsmarknadsstyrelsen
finner behövliga.
Det får inte vara ett tillräckligt skäl för
att ha två sådana organisationer, att
man tror att de ha dålig möjlighet att
samarbeta. Då måste vederbörande statsråd
se till att det går! Det är en av statsrådens
uppgifter. Jag tycker att denna
sak, som är rätt dyr, borde kunna förenklas,
så att man sluppe den onödiga
utgift, som delvis består däri, att maskiner
som icke användas dels bli rent
fördärvade, dels också omoderna. Något
sådant behöver icke inträffa i väg- och
vattenbyggnadsverkets regi, ty detta
verk kan taga maskinerna i bruk.
.Tåg vill därför, herr talman, yrka bifall
till utskottets förslag i dess helhet
78
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens
utom beträffande den lilla passus i motiveringen,
som innefattas i den reservation
som är avgiven av fröken Andersson
och mig.
Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Herr Mannerskantz undrar varför
icke kommunisterna i fjol, när denna
sak behandlades av riksdagen, motionerade
och framställde ett liknande yrkande
som det vi framställt vid innevarande
års riksdag. Jag måste säga, alt det
argumentet i och för sig inte är mycket
att komma med. Det kan ju ha sina förklaringar.
Och diskussionen måste från
utskottets sida i varje fall gälla den sakliga
frågan: Innehålla dessa direktiv de
saker jag här framfört eller göra de det
inte? Nu är det ju så, att vad som beslöts
vid fjolårets riksdag har konfronterats
med verkligheten under hösten
1949 och vintern 1950, och då har det
klart och tydligt framstått, vilka stora
brister som här förefinnas. Utifrån detta
sakliga utgångsläge ha vi motionerat, och
då höra inte utskottets representanter förebrå
oss för att vi inte motionerade redan
i fjol.
Herr Mannerskantz sade, att jag försökte
koka soppa på en spik och att de
risker som jag förutsatte i mitt första anförande
icke förefinnas. Ja, jag vill till
detta replikera, att dessa risker i själva
verket äro oerhört stora, framför allt därest
de borgerliga partierna få majoritet.
Ty det var ju en borgerlig majoritet som
1927 införde den bekanta stripaparagrafen
eller — rättare sagt — som kom med
de bekanta stripadirektiven. Nu gå ju
de borgerliga inför valen 1950 och 1952
beslutsamt in för att få majoritet — åtminstone
i propagandan — särskilt under
sådana förhållanden förefinnas de
risker som jag här har talat om. Jag har
inte alls försökt koka soppa på en spik,
utan jag har här med fakta bevisat, att
man med stöd av dessa direktiv kunde
bryskt och cyniskt säga åt de arbetslösa
i Norr- och Västerbotten, att nu får ni
fara till skogs och arbeta för 12—13 kronor,
ty det anse vi vara skälig lön. Men
det är inte skälig lön! Och det hade va
-
reglering m. m.
rit intressant, om utskottets talesman
hade velat yttra sig i denna sakliga fråga,
som jag har framfört här i diskussionen.
Dessutom kan, för att ta ett annat exempel,
med stöd av bestämmelsen om
skälig lön exempelvis länsarbetsnämnden
i Norrbotten hänvisa de arbetslösa
från norra Pajala att under sommaren
taga arbete vid statens skogsindustriers
anläggningar i Karlsborgsverken. Men
när de komma dit få de ingen skälig lön,
ty lönerna där äro sådana, att även de
som bo på platsen ha mycket svårt att
kunna reda sig på dem. Dessa arbetslösa
få inga traktamenten, utan de få ha
hushåll på två ställen och ändå förtjäna
mycket litet. Detta är också en sak, som
enligt min mening måste bli föremål för
en översyn och ett tillrättaläggande.
Herr NORLING: Herr talman! Herr
Mannerskantz berörde egentligen inte
vad jag sagt rörande den punkt, som behandlar
de s. k. centralhamnarna. Man
tycker att utskottet i alla fall kunde ha
undersökt möjligheten eller åtminstone
försökt få fram en passus, som talade om
att rederierna hade skyldighet att anlita
de statsunderstödda arbetsförmedlingar,
som beskickningarna och konsulaten numera
utgöra. Därmed skulle naturligtvis
ganska mycket vara vunnet för sjöfolket,
tv som det nu ligger till finns det, som
jag nyss nämnde, vissa hamnar i fjärran
Östern, där man har avmönstrat svenska
besättningar och skickat hem dem med
flyg — på redarnas bekostnad — och
när båten har legat upplagd någon tid,
har man mönstrat ny besättning till
ungefär hälften av de hyror som den
svenska besättningen hade. Det är klart
att detta skapar ett mycket starkt missnöje
bland det svenska sjöfolket.
Jag kan förstå, att utskottet här velat,
som herr Mannerskantz säger, gå fram
på en linje som innebär att man prövar
sig fram. Däremot undrar jag, om herr
Mannerskantz kan beteckna sjömanskommitténs
stora betänkande som framlämnats
som ansvarslöst. Herr Mannerskantz
sade nämligen, att det skulle vara »an
-
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
79
Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.
svarslöst» att framlägga ett sådant förslag
som det stora betänkande, som sjömanskommittén
har avgivit.
Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag begärde ordet i anledning av
herr Mannerskantz’ yrkande beträffande
motiveringen, men innan jag går in på
det, ber jag få säga ett par ord till herr
Persson på norrbottensbänken, som fasthåller
vid att de arbetslösa behandlas
orättfärdigt och att fackföreningarna icke
ha något inflytande i detta fall. Han
nämnde siffrorna 12—13 kronor per dag
i skogen.
Jag vill då fästa uppmärksamheten vid
att även om delta skogsarbete är lågt
betalat — det torde det kanske vara,
men det vill jag inte i detta sammanhang
yttra mig om •— så är detta en
avtalsfråga. Nu tillämpas ju dessa direktiv
på det sättet, att man betalar enligt
kollektivavtalen. När man nu slopat de
överpris som utgått utöver kollektivavtalens
minimipriser för skogsarbete —
alla kollektivavtal äro ju minimiavtal —
så få skogsarbetarna och eventuellt arbetslösa
gå ut i skogen och arbeta för
det kollektiva avtalets minimipriser. Det
är detta det gäller, och här ha ju således
fackföreningarna möjlighet att vid
avtalens uppgörande påverka utvecklingen.
När dessa avtal sedan äro träffade,
tillämpas de också för dem som hänvisas
till arbetslöshetsarbete. Dessutom
sitta ju, som herr Mannerskantz påpekade,
även representanter för arbetarna
liksom för arbetsgivarna i arbetsmarknadsstyrelsen.
Även det påpekande som herr Norling
nu sist gjorde torde beröra förhållanden,
som alls inte äro bra men som
också måste redas upp i avtal mellan
parterna och som riksdagen inte gärna
utan vidare kan ge sig in på.
Jag skall så till sist gå in på skälen till
att herr Mannerskantz vill ha en ändring
i utskottets motivering i dess utlåtande.
Det pågår en översyn av arbetsförmedlingsverksamhetens
organisation,
och utskottet rekommenderar att
denna utredning också skall pröva om
den förrådsverksamhet, som för närvarande
förvaltas av arbetsmarknadsstyrelsen,
skall fortsätta. Utskottet anser,
att denna utredning bör göras utan någon
direkt anvisning om att utredningen
skall syfta till att slopa denna förrådsverksamhet;
utredningen bör med
andra ord vara förutsättningslös. Man
bör således pröva de skäl, som kunna
anföras för att förrådsverksamheten
skall fortsätta, och de skäl, som kunna
anföras för att avveckla den, och sedan
väga dessa skäl mot varandra. Det är
bara den lilla skillnaden mellan reservanternas
ståndpunkt och utskottets. Vi
tro ju ifrån utskottets sida, att det är
bättre att denna utredning göres utan
några sådana bundna direktiv som reservanterna
nu önska.
Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets såväl hemställan
som motivering.
Herr EKMAN: Herr talman! Då herr
Norling kritiserade vissa förhållanden,
då fartyg läggas upp i utländska hamnar,
menade han, om jag förstod honom
rätt, att han skulle vilja ha det så
ordnat, att när ett sådant fartyg påmönstrar
nytt manskap, skulle det finnas bestämmelser
här i landet, som skulle ålägga
redaren att ifrån Sverige taga den
arbetskraft som han kan behöva, då fartyget
på nytt skall gå till sjöss. Jag har
begärt ordet för att säga, att jag icke
delar den uppfattningen.
När jag vid seklets början for till sjöss
och ett fartyg inte längre fick frakt, då
avmönstrades besättningen, var det än
var på jordklotet. Där fick man gå på
luffen, som det hette, eller på bitsen,
som det ibland också hette — kunde
man få en hyra, så var det bra, kunde
man inte, så var det ingen människa som
brydde sig om det. Det betraktade den
tidens organiserade sjömän som en allvarlig
brist.
Den bristen är nu avhjälpt. Niir ett fartyg
i en främmande hamn läggs upp och
besättningen mönstrar av, få de, som vi
nyss hörde herr Norling säga, flyg hem
till det gamla landet. Jag tycker det är
hyggligt ordnat. Skall man driva saken
80
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Anslag till statens sinnessjukhus m. m.
så som herr Norling gör, skulle ju det betyda,
att besättningen på varje svensk köl
skulle utgöras av svenskar, men då lär
det väl inte dröja så länge förrän också
det villkoret uppställes, att svenska sjömän
inte få segla på annat än svenska
fartyg.
Vi äro inte på sjön ur bemanningsoch
lönesynpunkt den bästa nationen i
världen. Svenska sjömän önska alltid,
när de äro ute på olika ställen i världen,
att komma på vad man kallar »en bättre
båt», och man t. o. m. rymmer ifrån de
svenska fartygen för att tillgodose detta
själviska intresse. Man skall inte hindra
denna strävan i och för sig, och jag vill
således säga, att det är inget sjöfolkskrav
som herr Norling här gör sig till
talesman för.
Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt beträffande
varje punkt av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan och
särskilt rörande utskottets motivering.
I fråga om punkten A 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock,
av herr Norling, att kammaren skulle,
med bifall i övrigt till utskottets hemställan,
i anledning av motionen II: 533
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om åtgärder för genomförande
av de förslag, som framlagts i motionen.
Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.
Därefter bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna A 2, A 3
och B hemställt.
Vidare gjorde herr talmannen enligt de
beträffande punkten C förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på bifall
till motionen I: 289; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.
På härefter gjord proposition bifölls
utskottets hemställan i punkten D.
Vidkommande motiveringen, yttrade
nu herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets uttalanden skulle godkännas,
dels ock att kammaren skulle godkänna
den vid utlåtandet avgivna reservationen.
På sedermera enligt dessa yrkanden
gjorda propositioner godkändes utskottets
uttalanden.
Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:
nr
123, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1950/51 till riksförsäkringsanstalten;
nr
124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till åtgärder till förebyggande
och hävande av invaliditet; och
nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1950/51 till bidrag till vanföreanstalter
m. m. samt till bidrag till resor för vanföra
m. m.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Anslag till statens sinnessjukhus m. m.
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och statens
anstalt för fallandesjuka m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.
I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 100, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av biiagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 17
februari 1950, föreslagit riksdagen att
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens sinnessjukhus, som påkallades
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet förordat,
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
81
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för statens sinnessjukhus,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1950/51,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för statens anstalt
för fallandesjuka, att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1950/51,
dels ock för budgetåret 1950/51 under
elfte huvudtiteln anvisa till Statens sinnessjukhus:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 52 400 000 kronor, till Statens
sinnessjukhus: Omkostnader ett förslagsanslag
av 23 800 000 kronor, till Utrustning
av nya sinnessjukhus ett reservationsanslag
av 540 000 kronor, till Statens
anstalt för fallandesjuka: Avlöningar
ett förslagsanslag av 690 000 kronor
samt till Statens anstalt för fallandesjuka:
Omkostnader ett förslagsanslag av
284 000 kronor.
Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta
vid riksdagens början den ena inom
första kammaren av herr Bror Nilsson
och fru Svenson (1:204) och den andra
inom andra kammaren av herr Hammar
in. fl. (11:259), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta uppflyttning av
8 köksföreståndartjänster vid de statliga
sinnessjukhusen från Ca 14 till Ca
19, 10 sådana tjänster från Ca 12 till Ca
17 och 8 tjänster av samma slag från
Ca 10 till Ca 15 samt 18 tjänster som biträdande
köksföreståndarc från Ca 9 till
Ca 12,
dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Weiland och Näsgård (1:406)
och den andra inom andra kammaren
av fröken Höjer in. fl. (11:498), i vilka
hemställts, att med överförande på övergångsstat
av 25 föreståndarinnebefattningar
i 14 lönegraden vid statens sinnessjukhus
måtte tills vidare anstå.
Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
A. alt motionerna 1:204 och 11:259
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;
(1 Första kammarens protokoll 1950. Nr IG.
Anslag till statens sinnessjukhus m. m.
B. att motionerna 1:406 och 11:498
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;
C. att riksdagen måtte
I. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens sinnessjukhus, som påkallades
av vad departementschefen förordat
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 17 februari 1950;
II. godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för statens sinnessjukhus, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1950/51;
III. godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för statens anstalt för fallandesjuka,
att tillämpas tills vidare fr. o. in.
budgetåret 1950/51;
IV. för budgetåret 1950/51 under elfte
huvudtiteln anvisa
a) till Statens sinnessjukhus: Avlöningar
ett förslagsanslag av 52 400 000
kronor;
b) till Statens sinnessjukhus: Omkostnader
ett förslagsanslag av 23 800 000
kronor;
c) till Utrustning av nya sinnessjukhus
ett reservationsanslag av 540 000
kronor;
d) till Statens anstalt för fallandesjuka:
Avlöningar ett förslagsanslag av
690 000 kronor;
e) till Statens anstalt för fallandesjuka:
Omkostnader ett förslagsanslag av
284 000 kronor.
Reservation hade anmälts av herr Hesselbom,
som dock ej antytt sin mening.
Herr HESSELBOM: Herr talman! Jag
bär till detta utskottsutlåtande fogat en
blank reservation, men denna min reservation
innebär icke att jag har något
att invända emot de principer som
redovisas i den föreliggande propositionen
när det gäller de där behandlade
frågorna. Det är endast ett par detaljer,
som jag skulle vilja uppehålla mig något
vid.
Enligt den föreliggande propositionen
har »för att nedbringa antalet patienter
per ansvarig sjukhusläkare under
82
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Anslag till statens sinnessjukhus m. m.
de senaste åren förste läkaren inom särskilt
stora överläkaravdelningar vid sex
sjukhus förordnats att mot ett arvode
på 1 200 kronor såsom sjukvårdsläkare
självständigt svara för vissa delar av
respektive avdelningar». Medicinalstyrelsen
säger, att denna anordning har
visat sig ändamålsenlig, och styrelsen
föreslår att vid ytterligare fem sjukhus
denna anordning skall genomföras. Det
gäller där fem avdelningar med mellan
550 och 660 patienter.
Däremot har icke medicinalstyrelsen
i sitt förslag upptagit en framställning
ifrån direktionen för Restads sjukhus i
Vänersborg, som har begärt att även
den kvinnliga avdelningen där skulle
bli föremål för en sådan uppdelning.
Den manliga avdelningen där, som har
740 patienter, är redan tidigare uppdelad.
Den kvinnliga avdelningen är i det
närmaste lika stor — den har cirka 700
patienter — men medicinalstyrelsen
har där avvisat direktionens förslag om
en uppdelning. Härtill kommer att överläkaren
på den kvinnliga avdelningen
också tjänstgör som sjukhuschef, som
ju har att vid sidan om sin överläkartjänst
sköta hela sjukhuset. Det förefaller
därför åtminstone den i saken icke
så väl initierade att vara ganska rimligt,
att en uppdelning av den kvinnliga
avdelningen kommer till stånd. Jag
vill i detta sammanhang framhålla, att
samtliga de fem sjukhusavdelningar,
där det nu föreslagits en uppdelning,
äro mindre än den kvinnliga avdelningen
vid Restads sjukhus.
Även när det gäller indragningen av
ett visst antal föreståndarinnor förutsättes
en sådan åtgärd skola ske vid den
kvinnliga avdelningen på Restads sjukhus.
Där blir det då så, att för sjukvårdens
räkning kommer man att på den
kvinnliga avdelningen disponera en
första föreståndarinna, under det man
på den manliga avdelningen får disponera
en förste uppsyningsman, en uppsyningsman
och en föreståndarinna.
Enligt direktionens mening kommer
detta att medföra en mycket ojämn arbetsbelastning
för de olika avdelningarna
vid sjukhuset, och direktionen säger
för sin del, att en förstärkning av personalorganisationen
vid detta sjukhus
enligt direktionens uppfattning är en
nödvändig förutsättning för en effektiv
sjukvård.
•lag har, herr talman, intet yrkande.
Jag har endast velat begagna tillfället
alt fästa statsrådets och chefen för inrikesdepartementet
uppmärksamhet på
de här av mig påtalade förhållandena
vid Restads sjukhus, och jag vill sluta
med en vädjan till statsrådet, att han
tar personalorganisationen vid detta
sjukhus under förnyat övervägande.
Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Bland de stora svårigheter, man har att
dras med vid våra sinnessjukhus liksom
vid många av våra sjukvårdsinrättningar
i övrigt, är svårigheten att få tag i
och behålla dugliga köksföreståndarinnor
icke den minsta. Medicinalstyrelsen
har i sina petita till Kungl. Maj:t beträffande
sinnessjukhusen givit upp ett riktigt
nödrop när det gäller denna personal.
Den säger, att man icke har kunnat
besätta mer än halva antalet sådana
platser vid sjukhusen. Det finns 18 statliga
sinnessjukhus i landet, enligt vad
jag har mig bekant, och vid dem är
platsen som köksföreståndarinna obesatt
i nio fall. Medicinalstyrelsen säger,
att endast den omständigheten att ett
relativt stort antal köksföreståndartjänster
innehavas av äldre befattningshavare
torde vara anledningen till att bristen
på arbetskraft av hithörande slag icka
framträtt med ännu större styrka.
Det är således några av de äldre, som
icke ha så lätt att söka sig till andra inrättningar
och kanske inte heller äro så
benägna att göra det, som man har kvar,
och medicinalstyrelsen vill ha en förbättring
av löneklasställningen för dessa
befattningshavare. De ha lön ifrån
10 till 14 lönegraden, och om man tar
i betraktande, vilken uppgift de ha,
måste man medge att det är en alltför
låg löneställning. Man fordrar utbildning;
man fordrar skolköksseminarier
eller en särskild köksföreståndarinnekurs
vid någon institution här i Stock
-
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Nr 16.
83
Ang. modernisering av de statliga sinnessjukhusen m. m
holm. Och om man besinnar vilka hushåll
de ha, är löneställningen en orimlighet.
Vid det sjukhus, som min bänkkamrat
här talade om, är det fråga om
700 personer. Det är ett stort hushåll
och ett oerhört ansvar för den kvinna
som skall ha hand om det. Hon skall göra
upp riktiga utspisningsstater, verkställa
inköp och dessutom vara chef för
en rätt stor personal. Att tänka sig att
en människa med sådana kvalifikationer,
att hon väl går i land med detta arbete,
skall ha avlöning enligt 14 lönegraden,
det visar en underskattning av
det husliga arbetet, som man i allmänhet
gör sig skyldig till här i landet, men
som vi måste komma ifrån.
Fru Gärda Svenson och jag ha med
anledning härav väckt en motion om
att få till stånd en förbättring genom
att uppflytta 8 köksföreståndartjänster
från Ca 14 till Ca 19, 10 från Ca 12 till
Ca 17 och 8 från Ca 10 till Ca 15 samt
18 tjänster som biträdande köksföreståndare
från Ca 9 till Ca 12. Det skulle
enligt medicinalstyrelsens beräkningar
kosta 52 000 kronor. Det är att märka,
att en lönereglering har skett vid våra
kroppssjukhus, varvid köksföreståndarna
ha kommit upp i Ca 17 och här i
Stockholm till och med i Ca 19.
Jag förvånar mig över det argument,
som statsutskottet har använt i sitt utlåtande,
nämligen att frågan bör prövas
av 1949 års tjänsteförteckningskommitté
— som sysslar med de statliga befattningshavarnas
lönegradsplacering
med hänsyn bl. a. till den lönegradsplacering
som för närvarande tillämpas för
motsvarande personal vid försvaret, .lag
undrar, om Kungl. Maj :t och riksdagen
verkligen våga stå risken, att vi bli utan
köksföreståndare vid våra sinnessjukhus.
Tjänsteförteckningskommittén torde
nämligen behöva lång tid för att
komma med sitt betänkande. Det skulle
väl inte vara bättre alt bli utan köksföreståndare
och därmed inte kunna ha
något hushåll vid sinnessjukhusen än
att bli utan läkare. Den ena gruppen är
nog lika viktig som den andra. Jag ber
därför herr statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet att ta under över
-
vägande, om det inte ganska snart behöver
göras någonting för att förbättra
förhållandena vid köksavdelningarna
inom våra sinnessjukhus.
Vår motion har inte understötts av
någon till utskottets utlåtande fogad reservation.
Jag har därför, herr talman,
intet yrkande.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.
Ang. modernisering av de statliga sinnessjukhusen
m. m.
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående modernisering och
utbyggnad av de statliga sinnessjukhusen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 113, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 10 mars 1950, föreslagit riksdagen
att fatta beslut i fråga om modernisering
och utbyggnad av de statliga sinnessjukhusen
m. m. på sätt i propositionen närmare
angivits.
Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen
från första kammaren:
I: 415 av herrar Sten och Sandler,
1:436 av herrar Lindblom och Emil
Petersson samt
från andra kammaren:
11:509 av fröken Nygren m. fl.,
IT: 522 av herr Hellbacken m. fl.,
11:523 av herr Hagård samt
11:524 av herr von Friesen m. fl.
Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet hemställt, att riksdagen måtte
fatta beslut på sätt utskottet under åtta
särskilda, med I—VIII betecknade punkter
närmare angivit. I punkten I hade
utskottet hemställt, att riksdagen måtte
beträffande huvudmannaskapet för den
kvalificerade sinnessjukvården med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med
84
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Ang. modernisering av de statliga sinnessjukhusen m. m.
avslag å motionerna 1:436 och 11:524
ävensom motionen II: 523 godkänna vad
utskottet förut i utlåtandet förordat.
I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat följande:
»Vad beträffar frågan om huvudmannaskapet
för den kvalificerade sinnessjukvården
har departementschefen anslutit
sig till sinnessjukvårdsberedningens
ståndpunkt, att någon överflyttning
till landsting och städerna utanför landsting
tills vidare icke bör äga rum. Det
huvudsakliga skälet härför är, att — särskilt
i betraktande av de stora utbyggnadsprojekt
på sjukvårdens område i övrigt,
som förestå de lokala huvudmännen
— praktiska förutsättningar saknas
för en dylik överflyttning, innan den
förestående upprustningen av den kvalificerade
sinnessjukvården genomförts.
I motionerna 1:436 och 11:524 har
föreslagits, att principbeslut redan nu
fattas om överförande av huvudmannaskapet
till landsting och städer utanför
landsting, att överflyttningen verkställes
före idgången av år 1960 samt att en utredning
företages om de ekonomiska
villkoren för denna överflyttning. I motionen
11:523 har hemställts om en
skyndsam utredning av ifrågavarande
principspörsmål.
Utskottet anser i likhet med sinnessjukvårdsberedningen,
att åtskilliga skäl
kunna anföras för överförande av all
sinnessjukvård till landsting och städerna
utanför landsting. Bl. a. skulle fördelar
i vissa avseenden vinnas, när det
gäller samordningen med den civila
kroppssjukvården. Att döma av hittillsvarande
erfarenheter rörande landstingens
och ifrågakommande städers sätt att
handhava kroppssjukvården synes det
icke osannolikt, att sinnessjukvården efter
en dylik överflyttning skulle kunna
omhänderhavas på ett effektivare och
mindre kostnadskrävande sätt än i statlig
regi. Å andra sidan är det svårt att
överblicka konsekvenserna av en så betydande
påbyggnad av landstingens och
städernas uppgifter i fråga om sjukvården,
som en sådan åtgärd skulle innebära.
Särskilt får därvid uppmärksam
-
mas nödvändigheten av gemensamma inrättningar
för två eller flera landstingsområden.
Ehuru sålunda viss tvekan kan
råda i sak rörande lämpligheten av överflyttningen,
synes f. n. avgörande betydelse
få tillmätas det utbyggnads- och
upprustningsprogram, som uppställts för
de närmaste åren. Utskottet anser för sin
del, att ekonomiska förutsättningar saknas
för att pålägga landstingen och städerna
en uppgift av detta format. Departementschefen
bär erinrat om att betydande
utbyggnadsprogram föreligga
för de kommunala huvudmännen, när
det gäller kroppssjukvården. En överflyttning
nu av sinnessjukvården till dessa
huvudmän skulle enligt utskottets mening
kunna allvarligt äventyra det föreliggande
upprustningsprogrammet. Det
synes även angeläget, att detta program
kan fullföljas utan att hänsyn därvid
skall behöva tagas till ett eventuellt ändrat
ståndpunktstagande beträffande huvudmannaskapet.
Utskottet vill därför i
denna fråga ansluta sig till den uppfattningen,
att den planerade utbyggnaden
av vårdkapaciteten och förbättringen av
vårdmöjligheterna böra helt genomföras
i .statlig regi. Skulle vid utbyggnadsperiodens
utgång frågan om huvudmannaskapet
alltjämt äga aktualitet, bör denna
upptagas till förnyat övervägande mot
bakgrunden av de förhållanden, som då
föreligga. Utskottet är alltså icke berett
tillstyrka bifall till motionerna I: 436 och
II: 524 samt II: 523.»
Reservation hade anförts av herr Erik
Gustaf Andersson, som likväl ej antytt
sin åsikt.
Herr ANDERSSON, ERIK GUSTAF:
Herr talman! Det förslag angående modernisering
och utbyggnad av de statliga
sinnessjukhusen, som kammaren här
har att ta ställning till, är ju mycket omfattande,
och det har en sådan räckvidd,
att det kan vara anledning att säga några
ord vid beslutets fattande. Det gäller
ju inte bara vissa nybyggnader och
vissa moderniseringar av äldre sjukhus,
utan det gäller också hela huvudmannaskapet
för sinnessjukvården för en lång
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Xr 16.
85
Ang. modernisering av de statliga sinnessjukhusen m. ni.
tid framåt. Det är speciellt i den sistnämnda
frågan jag skulle vilja anföra
några synpunkter.
Den uppfattningen, att huvudmannaskapet
även för den kvalificerade sinnessjukvården
borde överflyttas till
landstingen, gör sig allt mer och mer
gällande. De skäl, som anförts härför
av sinnessjukvårdsberedningen, äro enligt
min mening så utomordentligt starka,
att det inte är möjligt att gendriva
dem. Var och en som har erfarenhet av
såväl kroppssjukvård som sinnessjukvård
torde också betyga, att kroppssjukvården
arbetar på ett betydligt smidigare
och effektivare sätt än vad sinnessjukvården
gör under statens huvudmannaskap.
Att som nu är fallet landstingen
skola vara huvudmän förutom för
kroppssjukvården även för den vård,
som bereds vid psykiatriska lasarettskliniker
och vid vårdhem för lättskötta
sinnessjuka, medan staten är huvudman
för den kvalificerade sinnessjukvården,
är en organisationsform, som man så
snart som möjligt bör komma ifrån. De
olika vårdgrenarna ingripa så intimt i
varandra, att det redan nu är svårt att
särskilja dem. Men därtill kommer också,
att den intensiva forskning, som pågår
på psykiatriens område, torde komma
att lämna till resultat, att det blir än
svårare i framtiden att kunna skilja de
olika vårdgrenarna åt.
Jag är därför bestämt övertygad om
att om det skall bli möjligt att lyfta upp
sinnessjukvården på samma plan som
kroppssjukvården, så måste det bli under
samma huvudman, och då ligga väl
landstingen närmast till. Att kroppssjukvården
skulle överflyttas till staten är
det väl ingen som har tänkt sig.
ATu kan mot detta invändas, att de
flesta landsting avstyrkt ett sådant överflyttande
av huvudmannaskapet. Ja, det
är riktigt, och landstingen ha väl också
haft skäl för det. Det är nog närmast
två skäl, som ha gjort sig gällande i det
avseendet. Det ena, vilket jag inte tillmäter
så stor betydelse, är att man på
landstingshåll är rädd för att om staten
skall överflytta huvudmannaskapet för
sinnessjukvården till landstingen, skulle
man samtidigt också övervältra det ekonomiska
ansvaret på landstinget, och det
tycker man är obehagligt. Det skälet får
emellertid inte vara avgörande. Huvudsaken
är väl, att man får en organisationsform,
genom vilken de sjuka kunna
få så god vård som möjligt, och sedan
får man försöka att ordna kostnadsfördelningen
på lämpligt sätt. Det torde inte
vara någon svårighet att komma fram
till ett fullt godtagbart resultat i det hänseendet.
Det andra skälet är betydligt allvarligare.
Ett överflyttande av huvudmannaskapet
är ju en fråga av betydande
omfattning. Det kommer att medföra en
mycket stor ökning av landstingens arbetsuppgifter,
och det kan knappast vara
lämpligt, att man fattar ett sådant beslut
samtidigt med att landstingen ha
fullt upp med arbete för att bygga upp
kroppssjukvården. Det är ett skäl, som
man inte kommer förbi och som gör, att
inte heller jag skulle vilja vara med om
ett beslut nu att överflytta huvudmannaskapet
till landstingen. Jag har därför
inte något att erinra mot utskottets förslag
i det avseendet.
Vad jag emellertid vill vända mig mot
är, att utskottet har varit alltför kategoriskt
i sina uttalanden för framtiden.
Utskottet säger beträffande huvudmannaskapet:
»Utskottet vill därför i denna
fråga ansluta sig till den uppfattningen,
att den planerade utbyggnaden av vårdkapaciteten
och förbättringen av vårdmöjligheterna
böra helt genomföras i
statlig regi. Skulle vid utbyggnadsperiodens
utgång frågan om huvudmannaskapet
alltjämt äga aktualitet, bör denna
upptagas till förnyat övervägande mot
bakgrunden av de förhållanden, som då
föreligga.»
Det är det där om att utbyggnaden
skall ske helt i statlig regi och att man
sedan skall ta upp huvudmannaskapet
till avgörande, som jag vänder mig emot
i någon mån. Jag är inte övertygad om
att det är nödvändigt, att ett överflyttande
av huvudmannaskapet sker på en
gång. Det kan mycket väl tänkas, att ett
successivt överflyttande kan befinnas
lämpligare. Då bör man enligt min me
-
86
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 fm.
Ang. modernisering av de statliga sinnessjukhusen m. m.
ning låta den vägen stå öppen. Framför
allt tror jag att det vore av betydelse
för alla parter, om man finge till stånd
en försöksverksamhet. Det skulle ge erfarenheter
för såväl landstingen som
statsmakterna, och jag tror de kunde
vara av mycket stort värde för att rätt
bedöma frågan. Förhållandena äro ju
också så olika i vårt land, att det är
tänkbart, att något landsting skulle vara
villigt att överta huvudmannaskapet
för den kvalificerade sinnessjukvården
genom ett avtal med staten, och jag
tror, att det skulle vara av en mycket
stor betydelse.
Jag vill därför rikta en vädjan till inrikesministern,
att han inte skall känna
sig alltför bunden av utskottets något
snäva skrivsätt utan prövar alla utvägar
för att finna den lämpligaste lösningen
på denna fråga. Jag känner väl till det
mycket allvarliga intresse, som statsrådet
hyser för dessa frågor, och jag
vill därför rikta denna vädjan till honom.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet
hemställt.
På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.
Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats Kungl. Maj:ts proposition
nr 246, angående godkännande av
handelsöverenskommelse mellan Sverige
och det ockuperade Japan m. m.
Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.
Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angåen
-
de ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet, in. m.;
och
nr 198, i anledning av väckt motion
angående översyn av bestämmelserna om
vägförening i 1939 års lag om enskilda
vägar.
Anmäldes och bordlädes
Utrikesutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av mellan
Sverige och Polen träffade uppgörelser
rörande ersättning för vissa svenska
privata ekonomiska intressen, m. m.;
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslutning till en av
Förenta Nationernas generalförsamling
under andra delen av dess tredje ordinarie
möte i New York i april 1949 antagen
reviderad generalakt om avgörande
på fredlig väg av internationella
tvister;
nr 9, i anledning av väckta motioner
om uppsägning av det s. k. Marshallavtalet
mellan Sverige och Amerikas förenta
stater;
nr 10, i anledning av väckta motioner
om upphävande av Sveriges anslutning
till den s. k. Parisorganisationen
(OEEC);
nr 11, i anledning av väckta motioner
angående uppdrag för de svenska ombuden
i Förenta nationerna att verka för
förbud mot atomvapenkrigföring; och
nr 12, i anledning av väckta motioner
om Sveriges utträde ur Europarådet
in. m.;
statsutskottets utlåtanden:
nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till ytterligare utbyggnad
av Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar
vid Kyarntorp m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;
nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående subventionering
av vissa varor m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;
nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret m. m.; och
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
87
nr 134, i anledning av väckta motioner
om anslag till Svenska eldbcgängelseföreningens
upplysnings- och propagandaverksamhet
;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 46, i anledning av väckta motioner
angående ändrade bestämmelser rörande
taxeringsförfarandet m. m.;
nr 47, i anledning av väckt motion angående
åtgärder mot skattefusk; och
nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 239 med förslag till vissa
ändringar i gällande tulltaxa, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner; samt
tredje lagutskottets utlåtande nr 16, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i lagen
den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad, m. m.
Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.18 eftermiddagen.
In fidem
G. H. Berggren.
Onsdagen den 10 maj eftermiddagen.
Kammaren sammanträdde kl. 7.30
eftermiddagen.
Ang. överförande till Sverige av
utländska läkare.
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 128, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående åtgärder i
syfte att till Sverige överföra vissa utländska
läkare jämte i ämnet väckta motioner.
I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 134, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag ur statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 10 mars 1950, föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1950/51 anvisa dels
å driftbudgeten under elfte huvudtiteln
till Kostnader för överförande till Sverike
av vissa utländska läkare ett förslagsanslag
av 150 000 kronor, dels ock
å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd
till Lån till vissa utländska
läkare ett investeringsanslag av 180 000
kronor.
Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft två likalydandc
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av fröken Andersson
och herr Lundqvist (1:437) och den
andra inom andra kammaren av fru
Ewerlöf m. fl. (11:526), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte i anledning
av nu förevarande proposition
dels i skrivelse till Kungl. Maj:t för
sin del anhålla om utredning av det föreliggande
och troliga behovet av läkare
i landet och av möjligheterna att eliminera
de hinder, som förelåge för en tillräckligt
omfattande utbildning av svenska
läkare, och därmed sammanhängande
spörsmål,
dels i skrivelse till Kungl. Maj :t för sin
del framhålla, att möjligen föreliggande
akut brist på läkare i främsta rummet
borde motverkas genom att därför lämpade
svenska medicine kandidater bereddes
tillfälle att tjänstgöra, där sådan
brist förelåge, och i andra rummet genom
att danska och finländska läkare bereddes
samma möjligheter och uppmanades
därtill samt att om överföring av andra
utländska läkare därutöver visade sig
behövlig antalet borde begränsas till
högst 20 för budgetåret 1950/51,
dels till Kostnader för överförande till
Sverige av vissa utländska läkare å
88
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ang. överförande till Sverige av utländska läkare.
driftbudgeten under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 30 000 kronor,
dels ock till Lån till vissa utländska
läkare å kapitalbudgeten under fonden
för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 36 000 kronor.
Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:437 och 11:526, i vad de
avsåge medelsanvisningen, för budgetåret
1950/51 anvisa
a) till Kostnader för överförande till
Sverige av vissa utländska läkare under
elfte huvudtiteln ett förslagsanslag av
150 000 kronor;
b) till Lån till vissa utländska läkare
under fonden för låneunderstöd ett investeringsanslag
av 180 000 kronor;
II. att motionerna 1:437 och 11:526,
till den del de icke behandlats under I.,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Reservation hade anförts av herr
Ohlon, fröken Andersson samt herrar
Ståhl, Bergstrand och Birke, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,
I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:437 och 11:526, i vad
de avsåge medelsanvisningen, för budgetåret
1950/51 anvisa
a) till Kostnader för överförande till
Sverige av vissa utländska läkare under
elfte huvudtiteln ett förslagsanslag av
30 000 kronor;
b) till Lån till vissa utländska läkare
under fonden för låneunderstöd ett investeringsanslag
av 36 000 kronor;
II. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:437 och 11:526, till den
del de icke behandlats under I.,
a) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning av det föreliggande
och troliga behovet av läkare i landet
och av möjligheterna att eliminera de
hinder, som förelåge för en tillräckligt
omfattande utbildning av svenska läkare
och därmed sammanhängande spörsmål;
b) i skrivelse till Kungl. Maj:t framhålla,
att möjligen föreliggande akut
brist på läkare i främsta rummet borde
motverkas genom att därför lämpade
svenska medicine kandidater bereddes
tillfälle att tjänstgöra, där sådan brist förelåge,
och i andra rummet genom att
danska och finländska läkare bereddes
samma möjligheter och uppmanades därtill
samt att om överföring av andra utländska
läkare därutöver visade sig behövlig
antalet borde begränsas till högst
20 för budgetåret 1950/51.
Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Förslaget om import av 100 österrikiska
läkare till Sverige har ju på många hål!
mötts med mycket stor tveksamhet, och
på vissa håll har det till och med uppväckt
en mycket stark kritik. Jag förstår
både tveksamheten och kritiken.
Även departementschefen och utskottet
ha ju använt ganska tveksamma tongångar,
och de göra klart för var och en
som vill taga del av handlingarna, ait
departementschefen och utskottet inse
alla de svårigheter som äro förknippade
med denna import. Det betonas sålunda,
att det är av utomordentlig vikt
att man ser till, att urvalet sker med
största omsorg, både beträffande de medicinska
kvalifikationerna och beträffande
vederbörandes medborgerliga förhållanden
i utlandet, såsom det uttryckes.
När man ser litet närmare på handlingarna
får man emellertid ett mycket
starkt intryck av att frågan inte är utredd,
åtminstone inte tillräckligt. Naturligtvis
kan ingen förneka att det i dagens
läge råder brist på läkare, men i
propositionen anges intet kvantitativt
mått på bristen. Såvitt jag har kunnat
läsa rätt har man inte heller några närmare
planer för framtiden. Jag tycker
nog att det ligger vikt uppå att man
först undersöker huruvida inte bristen
skulle kunna hävas på andra vägar än
genom denna, såsom jag tycker, ganska
drastiska åtgärd.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
89
Ang. överförande till Sverige av utländska läkare.
Departementschefen säger i propositionen:
»Någon detaljerad siffermässig
analys av den totala---bristen på
läkare har visserligen icke gjorts och är
enligt min mening ej heller erforderlig
i detta begränsade sammanhang.» Jag
tycker nu inte att detta är någon liten
sak eller att sammanhanget är så värst
begränsat. Här gäller det dock att importera
icke mindre än 100 läkare plus
eventuella familjer. Denna import skall
visserligen ske i etapper, men jag tycker
att detta näppeligen förbättrar saken
i nämnvärd grad.
Det har ju skett en motivglidning under
förundersökningarnas gång. Först
var det fråga om att importera vissa
specialister, som voro speciellt nödvändiga.
När allt kom till allt blev det emellertid
så, att man skulle importera österrikiska
läkare i allmänhet för att,
som man uttrycker det, täcka en del av
den akuta läkarbristen.
Nu vill jag parentetiskt säga att jag
inte har någonting emot den motivförskjutningen
och det resultat den har lett
till. Det är ju nämligen så, att bristen är
störst inom sanatorie- och sinnessjukvården,
och dessa områden äro kanske
de där det minst lämpar sig att ha läkare
som icke ha tillräcklig kännedom
om språket, om svenska samhällsförhållanden
och om svenskt psyke, i den
mån detta avviker från det i vederbörande
läkares eget land.
Departementschefen har ju klart visat
vilken stor brist på läkare det råder
inom sinnessjukvården. Det visas i propositionen
med siffror, att tjänsterna i
ganska stor utsträckning uppehållas av
utländska läkare och av icke fullt utbildade
svenska läkare. Departementschefen
tillägger: »Att sådana förhållanden
i hög grad måste äventyra sinnessjukvårdens
kvalitet ligger i öppen
dag.» Det kan man givetvis hålla med
om, men man kan ju sätta ett frågetecken
i kanten, om kvaliteten förbättras
genom import av ännu flera utlänningar.
Det har framhållits i propositionen
nr 100 liksom i den proposition det här
gäller, att det är viktigt att inkomstläget
för sinnessjukläkarna förbättras så att
det kan ske en dragning ifrån andra
områden till sinnessjukhusen, och vi ha
också nyss beslutat om en sådan höjning.
Jag tycker nog att man skulle kunna
avvakta resultatet av denna åtgärd,
eventuellt också av andra åtgärder, innan
man företager sig någonting sådant
som denna läkarimport.
Beträffande lämpligheten av att använda
utlänningar inom dessa områden
kan jag hänvisa bland annat till vad
Svenska läkarsällskapet säger. Sällskapet
uttalar att det är principiellt olämpligt
med utländska läkare inom den
psykiatriska vården och att det endast
i undantagsfall bör förekomma. Svenska
psykiatriska föreningen anser att icke
skandinaviska läkare över huvud taget
icke böra förekomma inom denna
vård. Jag tycker nu att vi åtaga oss ett
ganska stort ansvar inte bara emot de
överflyttade •— innan de bli inrangerade
i det svenska samhället — utan också
emot de sjuka, som dessa läkare skola
taga hand om, och jag tycker att just
dessa allvarliga problemställningar skulle
ha motiverat en mera ingående utredning
av frågan.
Jag tycker inte all man kan, såsom det
har nämnts, rubricera den föreslagna
importen som en övergångsåtgärd så där
i förbifarten. Det är ett försök, och mot
den bakgrunden anser jag att det hade
varit klokare att gå på den linje som
universitetskanslern har förordat, nämligen
att i en första etapp och som ett
försök stanna vid ett antal av 20 för att
se hur detta verkar.
Det har framkommit kritik av förslaget
på olika punkter. Jag skall inte gå
närmare in på de olika kritikgrupperna,
men om man ser t. ex. på utbildningen
finner man att det råder delade meningar
om huruvida den står i nivå med den
svenska. Det är klart att det är svårt för
en lekman alt bedöma den saken, men
jag kan ju nämna att medicinska fakulteten
i Lund, lärarkollegiet vid karolinska
institutet och organisationskommittén
för den medicinska högskolan i Göteborg
anse att utbildningen icke står i
nivå med den svenska. Huruvida de lä
-
90
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ang. överförande till Sverige av utländska läkare.
kare och andra, som voro nere i Österrike
och studerade den här frågan under
någon tid — det var visst 15 dagar
— kunde bedöma frågan bättre är jag
såsom lekman inte kapabel att avgöra,
men jag tycker att det verkar egendomligt.
De svårigheter, som man har talat om,
äro främst språksvårigheterna, det har
framhållits från en liel del håll. Men lika
nödvändigt som att vederbörande skola
kunna svenska språket något så när är,
som jag nämnde förut, att de skola kunna
förstå den svenska miljön. I ett av
.Svenska Läkartidningens häften för i år
skildras hur omöjligt det är att utan
mycket goda språkkunskaper och den
bästa sociala orientering, såsom det uttryckes,
få personlig kontakt med patienten.
Man säger att det skall vidtagas åtgärder
för den sakens skull. Vilka åtgärder
skola vidtagas? Jo, man skall låta vederbörande
genomgå en kurs i svenska
språket och i allmän samhällsorientering
på en månad, säger en månad, och sedan
skola vederbörande ut i provtjänstgöring.
Jag skall inte göra några reflexioner;
jag tycker att tidsmåttet talar
för sig självt.
Nu betonas det av departementschefen
och utskottet, att man i första hand
skall täcka behovet med inhemsk arbetskraft
men att problemet inte kan lösas
på den vägen. Vilka utredningar som ligga
till grund för denna slutsats har jag
inte lyckats komma underfund med.
Vidare säger man, såsom universitetskanslern
har påpekat och vi motionärer
ha nämnt, att det inte är lämpligt att taga
medicine kandidater i anspråk. Dels
medför en sådan åtgärd inte de lättnader
på marknaden som äro önskvärda,
och dels medför den ett uppskjutande av
den tidpunkt då vederbörande bli fullt
färdigutbildade. Nu är det ju ingenting
nytt att medicine kandidater tagas i anspråk.
Det rör sig bara om en gradskillnad,
och det är klart att den tidrymd,
inom vilken vederbörande bli färdiga,
förlänges, men en sådan förlängning kan
ju vara motiverad i ett akut bristläge.
Utskottet säger att nordiska läkare i
andra hand skola komma i åtanke och
att det vore bäst om sådana kunde anlitas.
Men så tillägger utskottet, att möjligheterna
därtill av flera skäl torde vara
rätt begränsade. Jag skulle gärna vilja
höra från utskottets talesmän, hur man
vet detta och om man har gjort någon
utredning i frågan. Jag kan ju tillägga,
att om de nordiska läkarna skulle få
samma förmåner som de österrikiska
skulle få, skulle vi kanske kunna få hit
en del. Jag skall i förbifarten nämna att
jag mycket väl förstår att det kan finnas
vissa problem när det gäller förhållandet
länderna emellan, vissa problem, som
kanske kunna bli litet svårlösta, om vi
försöka draga hit läkare från de andra
nordiska länderna. Österrike ligger ju
litet längre borta, och enligt uppgift råder
det ju där överskott på läkare.
Nu har universitetskanslern, efter att
ha hört medicinska fakulteter och andra
auktoriteter vid våra universitet, kommit
med vissa förslag till minskande av
bristen. Av någon underlig anledning,
som jag inte känner till, bär kanslerns
uttalande fått en utomordentligt liten
plats i propositionen. Kanslern har framlagt
en hel del konkreta förslag, men
den som läser propositionen får en mycket
vag bild av dessa förslag. Kanslersämbetet
föreslår t. ex. snabb utredning.
Det är ju inte ett konkret förslag som
löser frågan omedelbart, men blir utredningen
snabb och effektiv kan den
naturligtvis bidraga till en förbättring.
När det gäller ökad produktion inom
landet föreslår kanslersämbetet extra
kurser i en del ämnen, och vidare nämnas
andra positiva åtgärder: rationalisering
av utbildningen över huvud taget,
stimulans för läkarna att söka sig till
bristområden och ett mera omfattande
ianspråktagande av medicine kandidater
under en övergångsperiod. Det är ju
ett underligt läge detta, att vi ha brist på
läkare men samtidigt överskott på ungdom
som vill utbilda sig. Nu säger departementschefen
—- naturligtvis med
full rätt — att resultatet av en effektivisering
av utbildningen låter vänta på sig
i flera år. Jag skulle nu tro att det också
måste dröja flera år innan vi kunna få
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
91
Ang. överförande till Sverige av utländska läkare.
en effektiv hjälp av de läkare som här
föreslås importerade.
Det lönar sig ju inte att skåda tillbaka
och påpeka att man kanske tidigare borde
ha planerat en mera effektiv utbildning.
Vi stå i det läge där vi stå i dag,
och det gäller bara att handla därefter.
Jag tycker emellertid nog att man, såsom
Svenska läkarsällskapet också har betonat,
bör skilja mellan brist på lång sikt
och på kort sikt. Nu är ju bristen störst
i landets perifera delar. Med utgångspunkt
härifrån har det också kommit
fram en del konkreta förslag. Man har
t. ex. tänkt sig ett större antal läkarstipendiater
vid sjukhusen. Man nämner
också behovet av ökning av den tekniska
personalen vid sjukhusen. Man talar vidare
om en eventuell höjning av läkarnas
pensionsålder, i den utsträckning
detta kan anses lämpligt.
Det är ju så, att vi ha haft brist på arbetskraft
under varenda högkonjunktur.
Vi känna alla till hur detta problem ständigt
dyker upp. Vi ha brist på lärare
och på en massa andra kategorier, och
skulle vi tillgripa import av utländsk arbetskraft,
så fort det kniper för oss, tror
jag inte det skulle vara så värst lyckligt.
Jag har principiellt ingenting emot utländsk
arbetskraft, men jag tycker att
detta är ett område där det är utomordentligt
ömtåligt att taga in sådan. Vi
hade dock år 1949 cirka 350 utländska
läkare i landet. De utgjordes, föreställer
jag mig — jag har inte tagit reda på saken
nämare — av utlänningar som kommit
in i landet efter hand och acklimatiserats
bär.
Jag tycker också att detta är en frågeställning
av större räckvidd, om vi i Sverige
över huvud taget skola behöva importera
utländska läkare och eventuellt
annan arbetskraft som skall taga hand
om oss. Den frågan blev ganska levande
för mig när jag såg en uppgift om att
Förenta Nationernas hälsovårdsorganisation
bär konstaterat att det på andra
håll i världen råder en brist på nära en
miljon läkare. Att då Sverige skall vara
med och konkurrera om det överskott,
som eventuellt finnes i ett annat land,
stöter mig rent mänskligt.
Nu säger Läkarförbundet — jag vet
fuller väl att man säger att detta förbund
är part i målet och att man därför inte
skall fästa för stort avseende vid dess
uttalanden, men jag anser i alla fall att
detta förbund känner till hurudan arbetsmarknaden
är — att behovet inte ur
praktisk synpunkt är klarlagt. Kåren är,
säger man, inte rationellt utnyttjad,
bland annat på grund av brist på biträdespersonal.
Jag kan påminna om hurusom
en provinsialläkare för inte så länge
sedan skrev till medicinalstyrelsen och
betonade att tjänsteläkarnas tid i alltför
stor utsträckning går till pappersexercis
av olika slag. Det kan ju tänkas att man
kunde minska en aning på denna pappersexercis.
Nu vill jag säga, att ingen kan komma
och påstå, att vi i motionerna ställt
oss negativa. Vi ha klart för oss, att det
råder brist på läkare, men vi äro också
på det klara med att om man lägger manken
till, bör man kunna lösa problemet
på annat sätt än genom import av hundra
läkare med, som jag nyss sade, eventuella
familjer. Vi föreslå en begränsning
av importen till högst 20 läkare.
Vidare vilja vi ha en snabbutredning
rörande behovet av läkare och möjligheterna
att eliminera hindren för utbildning
av tillräckligt antal läkare.
Slutligen anse vi, att den akuta bristen
bör kunna minskas genom att lämpliga
medicine kandidater få tjänstgöra inom
bristområdena och i andra hand genom
att danska och finländska läkare beredas
möjlighet att i största möjliga mån
få tjänstgöra vid våra sjukhus.
Det vore, herr talman, mycket att tilllägga,
men då jag kanske redan hållit
på alltför länge, skall jag inskränka mig
till att med det anförda yrka bifall till
reservationen.
Häri instämde herr Lundqvist.
Herr OHLON: Herr talman! Såsom
den föregående talaren framhöll, råder
det otvivelaktigt brist på läkare i landet,
men hur stor den bristen är, veta vi inte
mycket om. .lag vill erinra om att medicinalstyrelsen
för några år sedan gjorde
92
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ang. överförande (ill Sverige av utländska läkare.
en undersökning rörande det läkarbehov,
som skulle behöva tillgodoses fram
till 1960, och kom till siffran 2 500. Nu
tror jag att det är mycket svårt att värdesätta
sådana beräkningar, tv det har
visat sig, att behovet av läkare är i allra
högsta grad konjukturbetonat. Vid slutet
av och strax efter det första världskriget
hade vi brist på läkare. Ett stycke inpå
1920-talet, då deflationskrisen bröt in,
fingo vi ett mycket stort överskott på läkare,
och under det årtiondet hade åtskilliga
av de nyutbildade unga läkarna
en mycket dålig ekonomisk tillvaro. De
som öppnade egen praktik fingo i stor
utsträckning sitta och rulla tummarna.
När så konjunkturen steg i slutet av 1920-talet, absorberades läkaröverskottet, under
1930 års kris blev det återigen ett
överskott o. s. v. Jag vill därför inte
klandra myndigheterna, när de nu inte
kunna ge någon tillförlitlig prognos angående
det framtida läkarbehovet.
Den svenska läkarkåren måste nog sägas
ha en hög yrkesstandard, vilket i
främsta rummet beror på utbildningens
art här i landet. Men det beror också
på att läkarkåren för närvarande i vårt
land rekryteras av studenter med mycket
höga betyg, emedan platstillgången
vid våra medicinska utbildningsanstalter
inte har varit tillräcklig och därför
en ganska kraftig spärr satts vid inträdet
till dessa läroanstalter.
Utan överdrift kan man nog säga, att
om den svenska utbildningens kapacitet
ökades — om alltså ett större antal
studenter årligen kunde intagas vid läroanstalterna
— så skulle inte genom
en sådan åtgärd den svenska läkarkårens
standard äventyras. .lag är inte
alldeles övertygad om att detsamma skulle
gälla i händelse av en import av utländska
läkare.
^ i ha fört en ganska varierande politik
på det här området. Jag vill erinra
om att för elva, tolv år sedan stod det
stora skaror av framstående specialister
och vetenskapsmän på olika områden
och klappade på våra tillbommade dörrar
men vägrades inträde i vårt land. Vi
försutto den gången ett tillfälle, som kanske
aldrig mera återkommer, att rekry
-
tera våra intellektuella arbetsområden
med en verkligt förstklassig arbetskraft
utifrån. Helt annorlunda ställer det sig,
ifall man nu skall försöka ta in en motsvarande
arbetskraft mera i flock och
kanske utan urskillning.
Jag har i varje fall inte av läkardelegationens
i Wien rapport fått det intrycket,
att den österrikiska läkarutbildningen
står på samma nivå som den svenska. I
fråga om undervisningen vid de teoretiska
institutionerna anför delegationen
sålunda: Lärarantalet per utbildad elev
är väsentligt lägre än i vårt land, undervisningslokalerna
ofta otillräckliga, institutionernas
materielutrustning i många
fall bristfällig och tillgången på läroböcker
ävenledes inom vissa fack mindre
god. Förefintliga läroböcker äro mycket
dyra och därför för många studenter
svåråtkomliga. Härtill måste framhållas
att studentantalet primärt är av mer varierande
kvalitet än i Sverige.» Trots
detta anser delegationen, att undervisningen
ur svensk synpunkt skulle kunna
godtagas.
I fråga om undervisningen i de kliniska
ämnena säger delegationen, att den
teoretiska undervisningen »föreföll att
ligga på ett rätt högt plan men hade
tydligen i allmänhet formen av föreläsning
i gammal akademisk stil». Fn sådan
undervisning brukar man ju nu för
tiden i vårt land kalla för en medeltida
undervisning. Av en person, som jag
tror är ganska förtrogen med förhållandena
i Wien, fick jag häromdagen den
upplysningen, att vid somliga föreläsningar
i kliniska ämnen uppgår åhörarantalet
till inte mindre än 700. En hel
del av åhörarna få ta del av föreläsningarna
via högtalare, i andra lokaler än
föreläsningssalen. Man förstår, hurudana
demonstrationerna under sådana omständigheter
måste bli. Undervisningen måste
bli i högre grad teoretisk.
Delegationen framhåller också, att
även rörande de kliniska ämnena råder
det stor brist på läroböcker och att dessa
äro svåråtkomliga för de studerande. Det
oaktat säger delegationen, att de teoretiska
kunskaperna beträffande samtliga
ämnen för den bättre delen av de stude
-
Onsdagen den 10 maj 1950 em
Nr 16. 93
Ang. överförande till Sverige av utländska läkare.
rande i allmänhet kunna mäta sig med
svenska medicinares. Av rapporten tycks
det också som om den österrikiska studieplanen,
som för varje termin upptar liera
läroämnen, vore föga ägnad att möjliggöra
för studenterna att på ett tillfredsställande
sätt tränga in i de olika ämnena.
Det viktigaste av allt är emellertid, att
någon praktisk undervisning knappast
förekommer. Delegationen säger därom,
att den funnit denna viktiga del av läkarundervisningen
högst betydligt underlägsen
svensk standard. Studietiden
är tio terminer, vilket inte är mera än
vad vi nu kräva av våra blivande tandläkare.
Tiden förefaller mig kort i jämförelse
med svenska förhållanden.
Delegationen fäster emellertid stort
avseende vid den praktiska tjänstgöring,
som äger rum efter avslutad teoretisk
utbildning. Om denna tjänstgöring -—
den s. k. turnustjänstgöringen — heter
det i rapporten, att den inte fullgöres
på universitetskliniker utan på stora
kommunala sjukhus, där ett tjugutal turnusläkare
samtidigt kunna tjänstgöra.
Enligt vad delegationen inhämtat, innebär
turnustjänstgöringen samma arbete,
som hos oss utföres av yngre underläkare.
Vi ställa i varje fall betydligt högre
krav på våra yngre underläkares
kompetens för att de skola få möjlighet
att fylla de arbetsuppgifter, som tillkomma
dem.
Till sist sammanfattar delegationen
sitt omdöme på det sättet, att den österrikiske
läkaren efter turnustjänstgöringen
svnes ha ungefär samma teoretiska
kunskaper och något större praktisk
utbildning än en svensk medicine
licentiat. Delegationen tillägger dock,
att det bör beaktas, att detta uttalande
endast gäller den bättre delen av de österrikiska
medicinarna.
Specialistutbildningen i Österrike ligger
säkerligen på en hög nivå, men det
har visat sig vara omöjligt att förverkliga
den ursprungliga planen att till
vårt land förvärva ett antal österrikiska
specialister. Det råder synbarligen inte
något överflöd på sådana i Österrike,
och specialisterna vill det landet helt
naturligt behålla för sig självt.
Ehuru det sålunda råder ett betydande
överskott på läkare där nere, är det nog
tvivelaktigt, om vi kunna få hit över
den bättre delen av de yngre österrikiska
läkarna. Vi få också komma ihåg,
att de läkare, som torde ifrågakomma
för överföring till Sverige, väsentligen
synas ha erhållit sin utbildning efter
Anschluss och under tiden närmast efter
kriget, då stora lättnader medgivits
i utbildningen, varigenom denna blivit
lidande.
Jag behöver inte gå närmare in på frågan
angående lämpligheten av att placera
de österrikiska läkarna på våra
sinessjukhus. Det kan väl vara möjligt
för dem att på relativt kort tid lära sig
hjälpligt förstå och uttrycka sig på
svenska språket, men då det gäller direkt
kontakt med psykiskt sjuka, där
samtal är den enda förbindelselänken
för förståelsen mellan läkaren och den
sjuke och avgörande för fastställande av
diagnos, är ingående kännedom om
språket och ordens valör av utslagsgivande
betydelse. Dylik språkkunskap
kan säkerligen förvärvas först efter
mångårig vistelse här i landet. För
tjänstgöring såsom underläkare på sinnessjukhus
torde man också böra förutsätta
en intim kännedom om svenskt
psyke, svenskt folklynne och svenska
sociala förhållanden.
För första gången i mitt liv har jag
nyligen haft tillfälle att få närmare kontakt
med svensk läkarvård, och jag får
säga, att efter denna kontakt förstår jag
till fullo den psykiska överföringens betydelse
när det gäller läkaryrket. Jag frågade
en gång en av landets främsta oftalmiatriker
om vad han hade för uppfattning
om det problemet. Jag sade honom
att för en ögonläkare spela väl de
psykiska momenten, möjligheten att
komma i personlig kontakt med patienten,
inte någon roll. Då svarade han
mig, att han under många år i sin mycket
stora praktik gjort en utförlig statistik
över antalet onödiga besök, sett
ur den rena oftalmiatrikens synpunkt,
och att han kommit till det resultatet,
att mer än 50 procent av de patienter,
som uppsökt honom, icke gjort det där
-
94
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ang. överförande till Sverige av utländska läkare.
för att de hade en ögonsjukdom utan
emedan de behövde honom såsom någon
sorts själasörjare. Jag tror att det
är mycket viktigt, att vi ta sikte på den
synpunkten, när vi behandla dessa problem.
Mycket kunde vara att säga angående
den utbildning, som avses för de österrikiska
läkarna efter hitkomsten. Man
kan väl lindrigt sagt ställa sig tvivlande
till möjligheten för dem att på en månad
vinna insikter i det svenska språket
och i det svenska samhällslivet. Mot
detta invändes det, att de därutöver skola
gå på sjukhus ett år, innan de släppas
ut i egen verksamhet. Nu är det ju
så, att den svenska läkarutbildningen
inte bara äger rum under studierna vid
de medicinska lärosätena fram till licentiatexamen.
Den försiggår också vid
underläkartjänstgöringen på våra sjukhus,
och det är anmärkningsvärt, att en
månad — tror jag det var — efter det
att den kungl. propositionen i detta
ärende kom på riksdagens bord utskickade
medicinalstyrelsen till samtliga
sjukhusdirektioner i riket en skrivelse,
vari direktionerna uppmanades att se
till, att omsättningen av underläkare på
de svenska sjukhusen gjordes snabbare.
Det innebär, att våra egna läkares utbildning
därigenom avkortas och alltså
försämras. Skola vi nu därutöver få 100
eller 200 österrikiska läkare med assistenttjänstgöring
på våra sjukhus, kommer
det att ytterligare försvåra möjligheten
för de svenska läkarna att få vederbörlig
underläkartjänstgöring på de
svenska lasaretten.
Jag har ställt mig mycket tveksam,
när jag skulle ta ställning till den här
frågan, men efter åtskilliga överväganden
har jag, herr talman, kommit till
det resultatet, att det bästa nog är att
man går försiktigt fram och följer de
sakkunniga myndigheternas utlåtanden
i frågan. Häremot invändes det kanske,
att de medicinska fakulteterna och läkarnas
sammanslutningar äro parter i målet
och inte vilja ha någon utländsk konkurrens.
Men det finns i varje fall en
institution, om vilken man inte kan fälla
det omdömet, nämligen organisations
-
kommittén vid den medicinska högskolan
i Göteborg. Den representerar det
almänna på ett helt annat sätt än de
medicinska fakulteterna och läkarnas
fackorganisationer, och den har kommit
till precis samma uppfattning som berörda
fackliga institutioner. Om man
till en början prövade sig fram och
överförde en mindre kontingent österrikiska
läkare och inte ginge fram i så
snabba etapper, som är avsett, skulle
man kunna få erfarenhet av hur experimentet
utfaller. Om det utfaller gynnsamt,
skulle vi kunna accelerera överförandet
av utländska läkare i fortsättningen.
Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den reservation,
som avgivits till statsutskottets utlåtande.
Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Den här frågan har gjorts till en stor
fråga, att döma dels av de anföranden,
som hållits här i dag, men dels och framför
allt av de aktioner, som ha gjorts under
den senaste tiden. Jag är inte riktigt
säker på att det har varit förståndigt att
göra den till en så stor fråga vare sig
ur den sjukvårdsbehövande allmänhetens
eller ur läkarorganisationernas synpunkt.
Det troliga är väl ändå, att vi
komma att få in ett antal österrikiska läkare,
och med hänsyn därtill hade det
varit bäst, om inte deras hitkomst hade
föregåtts av alltför omfattande orationer
och skriverier, som kunna ställa deras
förhållanden i en onödigt besvärlig
dager. De äro ju oskyldiga, även om initiativet
ursprungligen kommit från Österrike.
På sätt och vis är det således fråga
om en humanitär gärning, vilket jag
anser mig böra säga med anledning av
fröken Ebon Anderssons yttrande om att
det i andra länder råder en brist på läkare,
som uppgår till över en miljon, och
att det därför skulle vara orätt av Sverige
att taga emot 100 läkare från ett annat
land. Dessa läkare motsvara ju endast
en tiotusendel av det föreliggande underskottet.
Ur läkarorganisationernas synpunkt
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
95
Ang. överförande till Sverige av utländska läkare.
kan aktionen inte ha varit gagnelig. Psykologiskt
sett kan det inte sägas, att aktionen
genomförts på ett skickligt sätt,
och om hundra läkare överföras hit, spelar
det med hänsyn till den stora läkarbristen
här i landet troligen inte någon
som helst roll för läkarorganisationernas
möjlighet att tillgodose sina medlemmars
fackliga intressen när det gäller löner
och anställningsförhållanden.
Nu ha de båda föregående talarna
inte förnekat, att det finns en brist på
läkare här i Sverige, och därför behöver
jag inte uppta tiden med att orda ytterligare
därom. Jag vill bara säga, att i
egenskap av medlem av ett landstings
sjukvårdsberedning har jag kunnat konstatera,
att bristen på läkare är mycket
besvärlig. Det leder tankarna till att det
finns ytterligare en faktor att beakta i
detta sammanhang, nämligen mängden
av sjuka människor, som behöva vård
men inte kunna få sådan, såvida inte
särskilda åtgärder vidtagas. Även om ett
tillskott på 100 läkare inte löser problemet,
bör man inte klandras för att man
försöker göra något för att minska läkarbristen.
Innan jag övergår till att något polemisera
mot de båda föregående talarna
— jag skall göra det så milt som möjligt
och i all vänlighet — vill jag vända
mig mot medicinalstyrelsen och över huvud
taget dem, som ha ansvaret för att
det har uppstått en så stor läkarbrist.
Jag tycker att det är rättvist, att man
inte underlåter att göra det. Om man
genomför reformer, som kräva ett ökat
antal befattningshavare, vare sig det är
läkare för olika grenar av sjukvården eller
tandläkare till folktandvården, måste
man i god tid dessförinnan vidtaga
åtgärder för att tillgodose behovet av
personer som skola förverkliga de fattade
besluten. Man får lov att säga, att det
har brustit härvidlag. Man har inte sett
till, att det funnits tillräckligt många läkare,
tandläkare o. s. v. Detsamma kanske
kan sägas i fråga om lärarkåren, i
varje fall läroverkslärarna. Den omständigheten,
att man gjort sig skyldig till en
sådan underlåtenhet, försvarar dock inte,
särskilt när det som här gäller sjuka
människor, att man underlåter att försöka
lindra följderna av underlåtenheten.
Här ställer det sig litet annorlunda
än på andra områden.
Fröken Andersson gjorde gällande, att
det skett en motivglidning. Jag anser
inte att det är ostridigt, att det skett någon
motivglidning. Vem är det som bär
sagt, att vi bara skulle ta in 100 specialister?
Jag kan inte finna, att någon har
varit så optimistisk. Alla ha nog haft
den tanken, att man skulle försöka få
specialister, men också varit på det klara
med att huvuddelen skulle bli yngre
läkare. Vi ha nog nytta av alla slags läkare.
Nu säga både motionärerna och de föregående
talarna, i första hand fröken
Ebon Andersson, att den största bristen
föreligger på sanatorierna och sinnessjukhusen.
För det första är det emellertid
inte nödvändigt att taga reda på
var bristen är störst, eftersom den är
stor även inom den vanliga sjukvården.
För det andra är det möjligt att använda
läkare, som under den första tiden ha
svårigheter med språket, även inom sinnessjukvården.
Om kammarens ledamöter
ha tillgänglig propositionen nr 113,
som vi behandlade före middagsuppehållet
och som gäller modernisering och
utbyggnad av de statliga sinnessjukhusen,
finnes där på s. 4—9 en redogörelse
för moderna behandlingsmetoder
inom psykiatrien. Där talas det om de
under senare decennier framkomna behandlingsmetoderna
vid sinnessjukhusen,
såsom malariabehandling, insulincomabehandling,
krampbehandling och
den operativa behandlingsformen lobotomi
eller leukotomi. Det talas även om
andra viktiga behandlingsformer såsom
verksamma medel mot oro och ängslan
och injektioner av olika slag. De flesta
av dessa behandlingar kunna utföras utan
att läkaren behöver växla ett enda ord
med patienten. Eftersom dessa behandlingar
utgöra en betydande del av verksamheten
vid sinnessjukhusen, kan man
tänka sig, att man ordnar det så, att
svenska läkare i första hand föra samtalen
med patienterna och ställa diagnosen
men överlåta eu del av behandling
-
96
Nr 18.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ang. överförande till Sverige av utländska läkare.
en åt de utländska läkarna. Det förefaller
mig därför, som om man inte riktigt
tänkt genom saken, när man kritiserar
användningen av utländska läkare
vid sinnessjukhusen. Man vill därmed
bevisa litet för mycket, vilket alltid är
farligt.
Det finns ju så många synpunkter på
denna fråga, att man inte kan beröra
dem alla. Jag har bland annat litet svårt
att förstå att man, om man accepterar
en import av 20 läkare, är så väldigt
skarp mot tanken att öka ut antalet med
80. Det är ändå fråga om relativt små
siffror. Det mest logiska hade givetvis
varit att säga att denna import är någonting
så farligt, att man inte vill se
skymten av den. Jag kan visserligen förstå,
att man vill begränsa följderna av
en import, men jag tycker inte att detta
är ett starkt argument.
Jag tycker att de yttranden, som komma
från universitetskanslern och de olika
fakulteterna, halta en del. Det rekommenderas
bland annat att man skall använda
medicine kandidater. Jag menar
emellertid att den akuta bristen är så
pass långvarig att man inte löser problemet
genom den åtgärden. Den innebär
bara ett uppskjutande av utbildningen
för svenska läkare; bristen kommer att
vara under så lång tid, att man gör sig
själv en otjänst genom att tillgripa den
utvägen.
Jag skulle tänka mig att det egentligen
inte är möjligt att föra en argumentering
mot den åtgärd, som nu föreslås,
på någon annan väg än den som herr
Ohlon mest var inne på, nämligen att
man måste räkna med att få in undermåliga
läkare. Jag skulle på det bestämdaste
vilja varna för att man tar in några
undermåliga läkare. Utskottet har ju också
understrukit vad departementschefen
har uttalat, att uttagandet av läkare skall
ske med mycket stor omsorg. Jag vet personligen
att det finns många bra läkare
i Österrike; jag har bekanta som ha kunnat
styrka den saken. Jag har också en
personlig erfarenhet av den saken från
vårt landsting, där vi som chefsläkare på
vårt sanatorium ha en österrikare, som
visserligen har fått huvuddelen av sin
utbildning i Sverige. Han har visat sig
vara oerhört lämplig. Det ser ut som om
den dinariska rasen vore lämplig att
inplanteras i detta land. Om urvalet av
läkare sker på det sätt som departementschefen
har föreslagit, kanske hikarimporten
till och med kommer att medföra
ett gynnsamt tillskott till vår läkarkår.
Men jag tror att man måste vara
noggrann med urvalet och att man hellre
bör underskrida siffran 100 än taga med
läkare som inte fylla måttet.
Det är nog sant som fröken Ebon Andersson
säger, att vi ha många utlänningar
i landet förut, men det har hänt
vid många tillfällen i Sveriges historia
att import av utlänningar har medfört
ett värdefullt tillskott. Tänk på vilken
nytta vallonerna ha gjort i vårt land ända
in i våra dagar!
När herr Ohlon säger att utbildningen
här i Sverige inte kommer att leda till
särskilt bra resultat, vill jag erinra om
att vederbörande läkare skola vara här
i 14 månader innan de anses färdiga för
deltagande i den vanliga sjukvården. Det
bär för övrigt visat sig att just österrikare
ha anlag för att lära sig främmande
språk, och jag skulle tro att det stora
flertalet efter dessa 14 månader kommer
att behärska svenska språket så bra att
de kunna göra en mycket god insats,
även om man inte precis kan säga att de
behärska det lika bra som svenskarna
själva.
Vad jag nu har sagt, herr talman, går
ut på att jag vill försöka reducera olägenheterna
av den föreslagna läkarimporten
och att jag vill konstatera hur
nödvändigt det är att vi göra någonting
under det ganska långa interregnum
med läkarbrist, som vi ha framför oss.
Vore jag ordförande eller ombudsman i
Sveriges läkarförbund, skulle jag ha avstått
ifrån att sätta i gång en sådan här
aktion som förbundet har satt i gång, tv
förbundet hade kommit i en gvnnsammare
position om det hade tagit rätt lätt
på den bär saken.
Jag vill inte säga, herr talman, att
mitt ställningstagande i denna fråga har
varit baserat på erfarenheter från förhandlingar,
som jag i egenskap av leda
-
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
97
Ang. överförande till Sverige av utländska läkare.
mot av landstingens centrala lönenämnd
har fört med Sveriges läkarförbund eller
Sveriges lasarettsläkarförening, och
att jag därför skulle kunna ha en önskan
att motverka dessa förbunds fackliga
verksamhet. Jag tycker nämligen att saken
är alltför obetydlig för att jag skulle
intaga en sådan ställning och att man
inte på denna väg bör försöka hindra
människor från att hävda sina fackliga
och ekonomiska intressen. Mitt ställningstagande
är baserat uteslutande därpå,
att den som har varit med om sjukvårdsarbetet
så mycket som sjukvårdsberedningarna
i landstingen måste göra,
ovillkorligen säger sig att de sjukas intresse
måste komma i första planet. Jag menar
desutom att man skall ställa det väl
för alla om äro anställda i landstingens
tjänst, vare sig de äro läkare, sjuksköterskor
eller andra. Om läkarkåren ökas
med 100, kommer den saken inte att påverka
kommande förhandlingar.
Jag tror alltså, herr talman, att den
föreslagna åtgärden är i högsta grad
ofarlig om vi tänka på nationen i dess
helhet, på den svenska läkarkårens sammansättning
och på kvaliteten hos dem
som kunna komma i fråga. Under förutsättning
att urvalet göres med noggrannhet
tror jag att vi kunna klara upp
de akuta brister, som finnas, utan att
sänka kvaliteten på läkarkåren. Jag tror
att denna fråga har rörts upp till en alltför
stor sak. Jag betraktar det hela såsom
en tillfällig hjälpåtgärd utan långsiktiga
följder vare sig för läkarkåren i
Sverige eller för Svenska landstingsförbundets
lönenämnd vid dess förhandlingar
om löner o. s. v. i framtiden. Vi
kunna emellertid, anser jag, inte underlåta
att nu vidtaga denna åtgärd för att
snabbt avhjälpa läkarbristen i Sverige.
Jag slutar, herr talman, med att konstatera,
att vi naturligtvis böra göra allt vad
vi kunna för att dessa läkare skola bli
väl inpassade i vårt samhälle. Det är
därför som det inte är bra att det har
gjorts en aktion av det slag som har förekommit
under den senaste tiden. Vi böra
heller inte försumma att vidtaga sådana
åtgärder för att tiicka läkarbchovct i vårt
land att vi i framtiden kunna slippa
7 Första kammarens protokoll 1950. Nr 16.
ifrån att anlita en sådan utväg som vi nu
måste tillgripa. Vi måste helt enkelt ordna
det så, att utbildningen av läkare i
vårt land blir tillräckligt stor för att
fylla behovet. Det är naturligtvis inte
idealet att behöva basera läkarrekryteringen
på andra än svenskar.
Detta är, herr talman, i stort sett mina
motiv då jag anslutit mig till den kungl.
propositionen.
Jag ber, lierr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
I detta anförande instämde herr Karlsson,
Gustaf.
Fröken ANDERSSON (kort genmäle):
Det finns ingen människa, herr talman,
som har sagt, att det här är risk för en
rasblandning. Det argumentet har över
huvud taget icke varit uppe i debatten.
Det är heller inga delade meningar om
att de sjuka skola tas om hand, men faktum
är att man icke vet, hur många läkare
som felas. Jag fick nyss en upplysning
under hand om att Läkarförbundet
har gjort en snabbutredning och konstaterat
att det i hela landet sammanlagt
felas 30 läkare. Doktor Huss kommer att
i andra kammaren närmare utveckla den
saken, och jag bara refererar den upplysning
som jag har fått.
Sedan säger herr Mannlerskantz att
man inte bör göra denna sak till en stor
fråga. Ja, vad som är en stor eller liten
fråga kan man ju ha delade meningar
om. Men vi skola väl ändå inte avhända
oss rätten att reagera och framföra våra
synpunkter, om vi anse att ett tillvägagångssätt
är olämpligt. Jag måste utan
att vilja vara personlig säga, att herr
Mannerskantz ju i regel inte hör till dem
som gå förbi en fråga utan att påtala
vad han själv anser vara oriktigt. Jag
anhåller att herr Mannerskantz i nåder
låter andra ha samma rätt.
Vidare kom här ett argument som förvånade
mig mycket och som föranleder
mig att framställa en fråga som jag gärna
skulle vilja ha besvarad. Herr Mannerskantz
sade, att detta är en humanitär
åtgiird. Jag frågar: Var i handlingarna
står detta? Är det en humanitär
98
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ang. överförande till Sverige av utländska läkare.
åtgärd och ligger den tankegången bakom,
då får man lägga helt andra aspekter
på hela frågan. Men den aspekten
har icke a priori lagts på denna läkarimport,
och därför ha vi inte heller kunnat
ta ställning till den synpunkten. Det
är nog ett sådant där nödargument som
man tar till i efterhand.
Herr MANNERSKANTZ (kort genmäle)
: Det är icke mina argument, herr talman,
utan fröken Anderssons som måste
betecknas såsom nödargument. Det framgår
bl. a. därav, att det ju var det faktum
att det hade kommit en framställning
från Österrike som föranledde
Kungi. Maj:t att utsända denna delegation
till Österrike. Jag kan inte begära
att fröken Andersson skall läsa allt, men
jag tycker nog att hon i alla fall borde
kunna respektera sanningen i vad jag
säger här i kammaren.
Vad sedan beträffar fröken Anderssons
påstående, att läkarbristen i vårt
land blott skulle uppgå till 30 läkare, är
det inte möjligt att ta denna siffra på
allvar. Enligt min mening borde det inrättas
ett hundratal nya provinsialläkartjänster.
Uteslutande på grund av att det
icke funnits tillgång till tillräckligt med
läkare har statsutskottets tredje avdelning
flera år i följd måst avstyrka en
dylik utvidgning av provinsialläkarorganisationen.
I verkligheten torde nog
läkarbristen vara minst tre gånger så
stor som den fröken Andersson angav.
Bristen är faktiskt så stor, att Svenska
landstingsförbundet för tre månader sedan
skickade ut ett meddelande till
landstingen med vädjan att de skulle
iakttaga den största försiktighet med att
tillsätta nya läkarbefattningar för att det
inte skulle bli ännu större svårigheter
för de landsting som ligga sämst till att
få läkare. Om läkarbristen skulle vara
så liten, att den blott uppginge till 30
läkare, hade säkerligen aldrig ett dylikt
rätt uppseendeväckande meddelande
skickats ut.
Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Jag är verkligen glad över att jag
begärt ordet efter herr Mannerskantz.
Det är inte alla gånger, då vi diskutera
en fråga här i kammaren, som jag till
fullo kan instämma med herr Mannerskantz.
Men jag kan göra det i dag, och
jag vill därför ha sagt, att han och jag
se praktiskt taget alldeles lika på denna
fråga.
Herr Mannerskantz ansåg, att det inte
har varit riktigt förståndigt att göra detta
överförande av ett antal utländska läkare
till en stor fråga, vilket man otvivelaktigt
på sina håll har försökt att
göra. Även på den punkten är jag ense
med herr Mannerskantz. Jag har för
egen del aldrig ansett detta vara någon
stor fråga. Jag anser det vara en praktisk
fråga, en lämplighetsfråga, men en
stor principfråga har jag aldrig trott
att det skulle bli. Jag anser att de krafter,
som drivit frågan till de proportioner
som den nu har fått, icke alltid ha
visat ett tillräckligt nyanserat omdöme.
Jag skall, herr talman, inte närmare
uppehålla mig vid frågan om vilken karaktär
detta överförande av läkare har,
en fråga som ju har diskuterats mellan
fröken Andersson och herr Mannerskantz.
De ha diskuterat, huruvida detta
överförande har humanitär karaktär eller
inte. Efter det att fröken Andersson
först ställt sig mycket tveksam till det
hela framgick det av hennes sista replik,
att om åtgärden hade en humanitär karaktär,
skulle det för henne vara en annan
fråga. Men då måste jag fråga mig:
Humanitär karaktär för vem? Uppenbarligen
menade fröken Andersson, att
om det var en åtgärd av humanitär karaktär
gent emot de österrikiska läkarna,
så kunde ett annat ställningstagande
vara befogat. Är det verkligen så, att
fröken Andersson tycker att det är viktigare
att hjälpa österrikiska läkare att
finna utkomst än att tillse att svenska
sjuka medborgare få den läkarvård som
de behöva? Jag kan se saken som en humanitär
fråga ur båda dessa synpunkter.
Det var på en punkt som herr Mannerskantz
riktade en kritik mot myndigheterna,
och även där hade herr Mannerskantz
i sak rätt. Herr Mannerskantz
isade, att man inte i tid har sett till att
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16. 99
Ang. överförande till Sverige av utländska läkare.
man fått ett tillräckligt stort antal läkare
utbildade här i landet. Detta är
otvivelaktigt riktigt. Det är därför som
vi stå i den situation som vi nu göra
med en mycket besvärande brist på läkare,
en brist som, inom parentes sagt,
vida överstiger det trettiotal läkare som
fröken Andersson nämnde. Det var en
person här som viskade till mig, att man
måste ha glömt bort en nolla, och det
kanske ligger något i detta påpekande.
Om vi emellertid i tid skulle ha utbildat
tillräckligt med läkare, skulle vi ha behövt
vidtaga de erforderliga åtgärderna
redan i slutet på 1930-talet för att vi nu,
tio—elva år senare, skulle ha haft ett ökat
antal läkare utbildade. Får jag fråga:
Vem vill göra anspråk på att ha varit så
klarsynt, att han före krigsutbrottet förutsåg
att en beklaglig läkarbrist skulle
föreligga nu tio åp senare? Vi skola komma
ihåg, att det just var under tiden
före krigsutbrottet, när vi således skulle
ha vidtagit de åtgärder som herr Mannerskantz
efterlyste, som vi — såsom
herr Ohlon yttrade i sitt anförande —
försutto möjligheterna att komplettera
våra intellektuella tillgångar genom att
släppa in intellektuella flyktingar av
olika professioner i vårt land. I slutet
av 1930-talet räknade väl alla omdömesgilla
bedömare med att vi hade ett visst
läkaröverskott. När det då gällde att låta
en eller annan utländsk flyktingläkare
komma in i landet, hävdades det mycket
starkt att man icke finge försvåra utkomstmöjligheterna
för våra egna yngre
läkare, som då hade det mycket svårt.
Jag lastar ingen härför. Jag erkänner
gärna att det låg någonting i denna
ståndpunkt, men nu är läget faktiskt ett
annat. Nu ha vi en mycket besvärande
läkarbrist. Denna läkarbrist är uppenbar
för alla som syssla med sjukvårdsfrågor
här i landet.
Härmed ha vi alltså kommit fram till
frågan, om vi skola behöva vidtaga en
sådan nödfallsåtgärd som att överföra
ett antal österrikiska läkare till Sverige
genom en organiserad aktion. Jag säger
nödfallsåtgärd, ty jag förmodar att vi
väl alla kunna vara ense om att alla
krafter böra inriktas på att vi själva bär
1 Sverige skola kunna utbilda de läkare
som vi behöva i vårt land. Men nu ha
vi, som sagt, kommit fram till den tanken,
att vi skulle behöva vidta en åtgärd
sådan som den vi nu diskutera.
Frågan är inte tillräckligt utredd, säger
då fröken Andersson. Fröken Andersson
menar, att man skulle ha gått
mycket mer på djupet med statistiska
undersökningar, prognoser etc., innan
man vidtar en sådan här åtgärd. Men
fröken Andersson medger, att det föreligger
en brist på läkare i landet. Herr
Ohlon kompletterade fröken Anderssons
yttrande med att säga, att man inte vet
hur stor denna läkarbrist är. Jag skall
komma tillbaka till detta litet senare
och inskränker mig nu till att fastslå,
att läkarbristen enligt min uppfattning
är så stor, att den icke kommer att försvinna
ens om 100 österrikiska läkare
skulle komma i verksamhet här i landet.
Det går över huvud taget icke att
fastställa bristen på läkare bara genom
att göra en statistisk undersökning och
räkna efter hur många tjänster som äro
vakanta. Vi ha haft känning av läkarbristen
i flera år. Detta har lett till att man
från det allmännas sida har iakttagit
en mycket stor återhållsamhet med inrättandet
av nya läkarbefattningar. Två
år i rad, 1948 och 1949, har jag för egen
del inte kunnat föreslå inrättandet av
några nya provinsialläkartjänster, fastän
alla som känna landsbygdens förhållanden
äro väl medvetna om att det
behövs flera läkare i landsorten. Svenska
landstingsförbundet har måst skicka ut
en cirkulärskrivelse till alla sjukvårdens
huvudmän att iakttaga den största återhållsamhet
när det gäller att inrätta nya
underläkartjänster vid lasaretten, därför
att det icke finns tillräckligt med läkare.
Underläkarna gjorde för några år sedan
en framställning, vari de förklarade, att
de hade en alltför tung arbetsbörda, och
därför anhöllo att medicinalstyrelsen
måtte ändra normerna för läkarbesättningen
vid lasarettsavdelningarna, så att
det bleve flera underläkare. Medicinalstyrelsen
har konstaterat det berättigade
i underläkarnas uppfattning, men har
nödgats svara, att man icke kan ändra
100
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ang. överförande till Sverige av utländska läkare.
normerna på grund av att man icke har
tillräckligt med läkare till förfogande.
Jag menar alltså att det icke är möjligt
att bara genom en enkel statistisk
beräkning få fram en tillförlitlig siffra
på läkarbristen i Sverige. Om vi nämligen
skulle se till människornas sjukvårdsbehov,
skulle vi finna, att vi säkerligen
skulle kunna sysselsätta många flera
läkare än vad vi nu ha i landet.
Jag konstaterar således, herr talman,
att alla äro ense om att det föreligger
en bristsituation. Medicinalstyrelsen och
sjukvårdens huvudmän säga, att denna
bristsituation är så besvärande, att den
kräver särskilda åtgärder. Den inventering,
som man har gjort, tyder på att
bristen i varje fall är mycket större än
den överföring av läkare som nu är aktuell.
När man befinner sig i en sådan här
bristsituation, måste man angripa problemet
på olika vägar. Den första utvägen
är naturligtvis att man på mera lång sikt
angriper läkarbristen på det sättet, att
man ökar utbildningskapaciteten i landet.
Under hela det andra världskriget
kunde vi ingenting göra på detta område,
trots att vi redan då började inse att
det skulle komma att föreligga en läkarbrist.
Vi hade då här i landet annat att
beställa. Efter världskrigets slut ha vi
inrättat en ny läkarhögskola i Göteborg
som tar emot 60 medicine studerande om
året, om jag är rätt underrättad. För
att genomföra denna utbildning måste
vi bygga institutioner och andra byggnader
i Göteborg för många tiotal miljoner
kronor. Det är alltså ett program som
tar åtskillig tid att genomföra. Nu är
högskolan i Göteborg i gång med sina
första årskurser och arbetar delvis i provisoriska
lokaler.
Om man ser på vad som har skett
efter kriget, ha vi för varje år som gått
efter 1945 ökat antalet medicine studerande
som inskrivits vid högskolorna.
Siffrorna se ut på följande sätt: År 1945
antogos 185 medicine studerande, år 1946
195, år 1947 226, år 1948 230 och år
1949 271 studerande.
Det har också satts i gång utredningar
för att undersöka, om vi ytterligare
kunna öka utbildningskapaciteten inom
de högskolor vi redan ha. Det föreligger
förslag att öka kapaciteten både i
Lund och Göteborg, och det pågår en
utredning om att öka den i Uppsala. Men
bara för att öka kapaciteten i Lund och
i Göteborg med 40 studerande om året
behövs det nybyggnader för 1,5 å 2
miljoner kronor på vardera stället. Även
om riksdagen beslutar denna åtgärd nästa
år, tar det ytterligare någon tid innan
utbildningen kan komma i gång. Att
angripa frågan om läkarbristen via utbildningen
är således en sak på mycket
lång sikt och en lösning som inte hjälper
oss för dagen.
Vi kunna gå en annan väg, som också
har föreslagits, nämligen att överföra
medicine kandidater till praktiskt sjukvårdsarbete.
För det första måste emellertid
en sådan åtgärd, såsom ju också
har sagts här tidigare, flytta fram den
tidpunkt då de medicine kandidaterna
bli färdiga med sin utbildning. För det
andra tycker jag att man bör vara mycket
återhållsam, innan man släpper ut
medicine kandidater i praktisk sjukvårdsverksamhet
innan de äro fullt utbildade.
Det ligger i de sjuka människornas
intresse att så icke sker.
Vi kunna också, har det sagts här i
debatten, undersöka om inte pensionsåldern
för läkare kan höjas. Det meddelas
nu i inrikesdepartementet det ena
beslutet efter det andra, att en tjänsteläkare
får stå kvar i tjänst efter uppnådd
pensionsålder. Men jag vill säga att
det har hänt, att man från läkarhåll har
opponerat sig däremot. Det föreligger
alltså icke några principiella hinder för
att låta läkare stå kvar i tjänst efter uppnådd
pensionsålder. Det är klart att vi
skola utnyttja denna möjlighet så mycket
som möjligt.
Om man går igenom fältet på detta
sätt, konstaterar man, att den enda utväg
som står till buds är att hit till landet
söka få in ett antal välutbildade utländska
läkare och hjälpa dem att på
snabbaste möjliga sätt anpassa sig efter
våra förhållanden. Nu är detta inte någon
alldeles främmande fråga för oss
här i Sverige. Vi ha nämligen för när
-
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
101
Ang. överförande till Sverige av utländska läkare.
varande 384 utländska läkare i praktisk
verksamhet här i landet. I stort sett bär
detta gått ganska bra. Nu säges det från
vissa håll att om vi skola hit överföra
utländska läkare, böra vi i första hand
ta dem från våra nordiska grannländer.
Av de här verksamma 384 utländska
läkarna äro emellertid redan nu 119 från
våra nordiska grannländer. Jag har ingen
kännedom om att vi i inrikesdepartementet
ha vägrat någon läkare från
våra nordiska grannländer, som har
uppfyllt uppställda krav, att få arbeta
inom den svenska sjukvården. Denna
väg står alltså öppen. Men det förhåller
sig så, att man icke anser sig ha ett outsinligt
läkaröverflöd i våra nordiska
grannländer, och därför kanske inte stort
flera kunna komma därifrån än vad som
redan är fallet.
Jag vill säga, att om vi icke hade haft
dessa utländska läkare, som jag nu har
talat om, i arbete inom vår svenska sjukvård,
hade katastrofsituationen redan
varit för handen. Jag skall be att få ge
några glimtar av hur det står till i dagens
läge.
Att över huvud taget få vikarie vid
sjukdom eller dylikt för provinsialläkare
har sedan länge varit praktiskt taget
omöjligt. Det går inte att få vikarier,
utan tjänsterna få dubbleras. Våra civila
läkarstipendiatbefattningar stå obesatta
sedan länge. Vid sinnessjukhusen ha vi
en oerhört besvärande brist på läkare.
Jag har sagt tidigare här i kammaren
att 65 procent av underläkarbefattningarna,
d. v. s. andreläkarbefattningarna,
vid våra sinnessjukhus äro vakanta. Här
har anförts, att det är synnerligen olämpligt
att låta utlänningar få arbeta vid
våra sinnessjukhus. Det är, säger man,
språksvårigheter och annat som gör det
svårt för utländska läkare att få kontakt
med de sjuka. Jag förstår hela detta resonemang
och erkänner dess berättigande.
Jag anser att över huvud taget den
psykiatriska vården borde vara det sista
område inom läkarverksamheten, där
man skulle sätta in utländska läkare.
Men inom sinnessjukvården stå vi redan
nu och ha länge stått i den situationen,
att frågan har varit, icke om patien
-
terna skola ha vård av svenska eller
utländska läkare, utan om patienterna
över huvud taget skola ha läkarvård eller
inte. I den situationen föredrar jag
att ha utländska läkare tjänstgörande vid
sinnessjukhusen framför att inte ha några
läkare alls.
Vi hade den 1 oktober i fjol 61 läkartjänster
vakanta vid statliga sinnessjukhus.
Av dessa tjänster uppehöllos 32 av
utländska läkare eller utländska medicine
studerande. Detta är alltså dagens
läge vid våra sinnessjukhus.
Även sanatorierna ha det svårt, och
vid kroppssjukhusen är det också brist
på underläkare. Det är klart att denna
brist gör sig mest gällande i Norrland
och andra perifera delar av vårt land.
Jag har en del siffror, som jag har fått
från landstinget i Norrbottens län och
som visa, att det i Norrbottens lön vid
sjukhusen finns inrättade sammanlagt 38
underläkartjänster. Den 12 april i år
uppehöllos 16 av dessa 38 tjänster av
svenska legitimerade läkare, 16 av utlänningar,
3 av svenska medicine kandidater
och 2 av utländska medicine kandidater,
varjämte en tjänst var obesatt. I
Västernorrlands län funnos 12 vakanser
o. s. v.
Man kan gå vidare. Jag har ett exempel
här, som berättats mig från Värmland.
Lasarettsläkaren i Arvika har på grund
av sjukdom varit förhindrad att tjänstgöra
under några månader. Ansträngningarna
att skaffa vikarie ha misslyckats,
och lasarettet har skötts av tre
utländska läkare. Vid ett par andra lasarett
ha under flera år svårigheter förelegat
att tillfredsställande besätta underläkartjänsterna.
Vid centrallasarettet i
Värmland ha vid gynekologiska avdelningen
två underläkartjänster uprepade
gånger utannonserats utan att någon sökande
anmält sig. Liknande har förhållandet
varit med en andreunderläkartjiinst
på röntgenavdelningen.
Jag förmodar att en del av kammarens
ledamöter erinra sig den artikel,
som för några veckor sedan gick genom
tidningarna om den besvärliga situationen
vid lasarettet i Ljusdal. När man
tog del av vilka förtvivlade ansträng
-
102
Nr 16.
Onsdagen den 10 mai 1950 em.
Ang. överförande till Sverige av utländska läkare.
ningar sjukvårdsmyndigheterna där uppe
gjorde för att över huvud taget uppbringa
en svensk medicine kandidat,
som var villig att tjänstgöra vid detta
sjukhus, förstår man att det föreligger
mycket stora svårigheter att rekrytera
underläkartjänsterna.
Jag skall inte nu säga någonting mera
om läkarbristen. Jag har gett dessa glimtar
bara för att visa att det är ett akut
problem som vi måste se till att vi lösa
snarast möjligt.
Efter en ingående utredning ha vi nu
stannat för det erbjudande, som vi fått
från Österrike att hit skulle kunna överföras
ett antal österrikiska läkare. Hur
är det med standarden på dessa läkare?
Herr Ohlon var tveksam på den punkten.
Jag tror nu att varken herr Ohlon
eller jag med någon stor framgång kan
ge oss in på en diskussion i detalj om
denna fråga. Jag konstaterar blott att
herr Ohlon fällde ett yttrande, som inte
får vilseleda kammaren. Han sade, att
i Österrike förekommer knappast någon
praktisk undervisning. Undervisningen
är emellertid upplagd på ett annat sätt
i Österrike än vad den är här i Sverige.
I Österrike har man en anhopning av
teoretiska studier under de första fem
åren, och den praktiska undervisningen
kommer sedan. Denna sista praktik kallas
turnustjänstgöring. Den delegation
som från svensk sida varit nere i Österrike
— den bestod bl. a. av en medicine
professor med mångårig erfarenhet och
en läkare, som valts på förslag av Svenska
läkarförbundet — säger enhälligt, att
den österrikiske läkaren efter turnustjänstgöringen
har ungefär samma teoretiskt
vetenskapliga utbildning och en
något större praktisk utbildning än en
svensk medicine licentiat. Delegationen
kommer på flera andra ställen i sitt förslag
tillbaka till detta och säger, att
dessa läkare äro i stort sett jämförbara
med svenska medicine licentiater. Det
är på dessa omdömen som vi få bygga.
Jag skall inte säga mycket mera. Det
är självklart att om man nu skall ta in
i landet utländska läkare, måste man
förfara med största omsorg och försöka
välja ut folk, som äro teoretiskt och
praktiskt kunniga och som ha en sådan
läggning, att vi kunna räkna med att
de skola anpassa sig till svenska arbetsförhållanden
och svenska samhällsförhållanden.
Jag slutar, herr talman, med att betona
att en sådan här åtgärd är en undantagsåtgärd.
Huvudlinjen måste vara
att vidtaga förbättringar när det gäller
våra egna utbildningsmöjligheter. Till
sist vill jag säga, att jag är ense med
herr Mannerskantz när han yttrar att
den undantagsåtgärd, som nu föreslås,
är skäligen ofarlig. Jag har de bästa
förhoppningar om att detta överförande
av utländska läkare till vårt land skall
kunna lyckligen genomföras och att de
österrikiska läkare som komma hit skola
kunna smälta in i vår svenska miljö lika
bra som de utländska läkare som redan
nu arbeta i vårt land.
Herr LUNDGREN: Herr talman! Då
jag nu begär ordet för att yttra mig i
den föreliggande frågan om anslag för
att till Sverige överföra utländska läkare,
talar jag icke såsom representant
för den kår, läkarkåren, som jag själv
tillhör. Jag har nämligen den kanske
synnerligen omoderna uppfattningen att
en person, som har det stora förtroendet
att vara ledamot av Sveriges riksdag,
skall vid behandlingen av alla föreliggande
problem söka se dessa ur allmän
synpunkt med bortseende såväl från
skråintressen som ock från lokala synpunkter.
Jag måste beklaga det sätt varpå detta
ärende handlagts. Till viss del beror
detta på den hållning, som Sveriges läkarförbund
intagit. Förbundets ledning
har velat göra gällande att det icke föreligger
någon läkarbrist och har därför
motsatt sig alla åtgärder för att söka
öka tillgången på läkare, även om detta
skulle ske genom att utländska läkare
finge rätt att utöva läkaryrket i vårt
land. Det är dock ett ofrånkomligt faktum
—- det framgår icke minst av de siffror
som statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
nyss anförde — att vi
ha en avsevärd brist på läkare, särskilt
i de mera perifera delarna av landet,
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16. 103
Ang. överförande till Sverige av utländska läkare.
och denna brist är icke endast såsom
Läkarförbundet velat göra gällande ett
fördelningsproblem. Jag kan komplettera
herr statsrådets och chefens för inrikesdepartementet
siffror med att meddela,
att för någon månad sedan fanns
det inom Norrbottens län — om jag bortser
från Bodens garnisonssjukhus, vid
vilket alldeles speciella omständigheter
föreligga, då läkare kommenderas dit
av de militära myndigheterna — vid
samtliga sjukvårdsinrättningar endast
en svensk underläkare, medan övriga
underläkartjänster uppehöllos av utländska
läkare. Utan att vi fått hjälp av
dessa utländska läkare — balter, danskar,
finländare och norrmän •— hade det
icke varit möjligt att klara sjukvården
i dessa trakter. Bristen är alltså mycket
stor. Hur stor den är, är omöjligt att
yttra sig om i siffror, men att det är en
stor brist är alldeles klart.
I detta sammanhang kan jag icke underlåta
att beklaga det sätt, på vilket
Läkarförbundets ledning vid åtskilliga
tillfällen behandlat chefen för medicinalstyrelsen,
och den personliga förföljelse,
för vilken han varit utsatt från Läkarförbundets
ledning, en förföljelse
som jag tidigare vid olika tillfällen offentligen
vänt mig emot. Läkarförbundet
talar vid sådana tillfällen ingalunda
såsom en representant för en enhällig
läkarkår.
Då jag alltså är väl medveten om det
stora behov av läkare, som för närvarande
finnes i vårt land och som icke
synes kunna fyllas inom överskådlig Hd
genom inhemska läkare, hade jag i den
förberedande debatt, som uppkom i början
av året i samband med de då pågående
utredningarna om överförande av
österrikiska läkare till Sverige, den uppfattningen
att vi borde medverka till att
ett sådant överförande kom till stånd.
Sedan jag emellertid läst den nu föreliggande
propositionen, blev jag mera
tveksam. Min tveksamhet berodde främst
på universitetskanslerns avstyrkande av
förslaget. Universitetskanslern måste
dock icke anses obunden av skråintressen.
Denna min tveksamhet ökades sedan
jag in cxtenso läst de båda medi
-
cinska fakulteternas och lärarkollegiets
vid karolinska institutets yttrande. De betänkligheter
som framförts av dessa
myndigheter liksom ock av universitetskanslern
böra enligt min uppfattning
tillerkännas stor vikt. Sedan jag haft
ett samtal med en representant för medicinalstyrelsen,
har jag kommit till den
slutsatsen att så många svårigheter av
både formell och reell natur äro förbundna
med det föreslagna överförandet
av dessa läkare, att jag i denna fråga
måste ändra mening och numera
måste ansluta mig till den reservation
som avgivits av herr Ohlon m. fl.
Det är åtskilliga oklara punkter i denna
fråga som jag skulle vara tacksam
om statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
skulle vilja ytterligare belysa.
Enligt § 28 i regeringsformen äger
Konungen utnämna och befordra svenska
medborgare till alla ämbeten och
tjänster. Enligt § 33 i regeringsformen
tillkommer samma rätt utländsk medborgare,
som genom naturalisation blivit
svensk medborgare. Från § 28 i regeringsformen
kan dock Konungen göra
undantag i det att till bl. a. läkarbefattningar
kunna kallas och befordras även
»utländske män och kvinnor av utmärkt
förtjänst, de där den rena evangeliska
läran bekänna». Förutsättning torde alltså
icke föreligga för att de österrikiska
läkarna skola kunna befordras till provinsialläkartjänster,
innan de genom naturalisation
upptagits till svenska medborgare.
Enligt förslag till lag om
svenskt medborgarskap, som f. n. ligger
på riksdagens bord, förutsättes enligt
(5 § att utlänning, som skall upptagas till
svensk medborgare, bl. a. skall sedan
minst 7 år haft hemvist här i riket. Möjlighet
finnes dock för Konungen att
minska denna tid därest det »finnes
medföra gagn för riket att sökanden
upptages till svensk medborgare». Kan
man räkna med att de österrikiska läkare,
som enligt förslaget inkomma till
landet, före 7-årsperiodens slut komma
att upptagas till svenska medborgare och
alltså kunna befordras till exempelvis
provinsialläkartjänster? För några dagar
sedan stod det en notis i tidning
-
104
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ang. överförande till Sverige av utländska läkare.
arna, enligt vilken justitiekanslern rörande
tillsättande av en extra provinsialläkartjänst,
som skulle ha sökts av
en utländsk medborgare, uttalat sin tveksamhet,
huruvida denne utlänning skulle
kunna befordras till extra provinsialläkare.
Det är ju en tjänst som inte tillsättes
av Konungen utan av annan myndighet,
och det är alltså tveksamt huruvida
bestämmelsen i regeringsformen
är tillämplig, när det gäller tjänster som
inte tillsättas av Konungen utan av annan
myndighet.
Enligt inhämtade upplysningar skola
de utländska läkarna under mycket lång
tid, tio år, vara skyldiga att tjänstgöra på
de platser, som bestämmas av medicialstyrelsen.
Det måste enligt min uppfattning
vara synnerligen betänkligt att skapa
en kår av läkare, som bli under en
mycket lång tid livegna, även om placeringen
av dessa läkare sker med allt
möjligt hänsynstagande till deras intressen.
Herr Ohlon talade om att högkonjunkturen
i början av 1920-talet medförde ett
ökat behov av läkare och att depressionskrisen
senare, 1922—1923, minskade
detta läkarbehov. Herr Ohlons historieskrivning
på den punkten är nog inte
fullt korrekt. Det förhöll sig nämligen
på det sättet att under slutet av 1880-talet
och början av 1890-talet var tilloppet
av medicine studerande utomordentligt
stort. Detta medförde bl. a. en stockning,
som gjorde att dessa studerande
såsom nyblivna medicine kandidater
kunde få vänta ett år eller flera på de
kliniska tjänstgöringarna. Detta stora
antal läkare som gingo ut på 1890-talet
blevo pensionsmässiga eller avledo ungefär
under början av 1920-talet. Detta
gjorde att det blev ett utomordentligt
stort behov av läkare just vid denna senare
tidsperiod, och det medförde också
att befordringsutsikterna då voro synnerligen
gynnsamma. Jag skall i detta
sammanhang be att med ett exempel få
peka på hur svårt det är att bedöma
dessa saker. År 1915 — jag låg då i
Uppsala — anordnades av medicinska
fakulteten ett stort möte med medicine
kandidaterna, där vi uppmanades att
helst övergå till någon annan sysselsättning,
därför att det var ovisst huruvida
vi skulle kunna ha några möjligheter att
slå oss fram på läkarbanan. Fem å sex
år efteråt var det en mycket stor brist
på läkare.
Herr Mannerskantz talade om att de
utländska läkarna lämpligen skulle kunna
användas inom sinnessjukvården,
bl. a. för kirurgisk behandling av sinnessjuka.
Nu förhåller det sig så att den
kirurgiska behandlingen av de sinnessjuka
inte utföres på sinnessjukhusen,
utan den utföres på vederbörande kirurgiska
avdelningar på lasaretten. För rekryteringen
av läkare till sinnessjukvården
spelar således denna synpunkt ingen
roll.
Herr Mannerskantz sade vidare att det
är ologiskt att gå med på att ta emot
20 österrikiska läkare men inte att ta
emot 80. Att vi velat gå med att ta emot
bara 20 österrikiska läkare beror närmast
på att man då skulle få möjlighet
att se hur importen av dessa läkare utfaller.
Jag tror för min personliga del inte
att det skulle innebära någon katastrof
för den svenska sjukvården, om vi skulle
importera hundra eller kanske tvåhundra
läkare, som medicinalstyrelsen tänkt
sig. Jag tror inte heller att det skulle
innebära någon katastrof för den svenska
läkarkåren. Men jag tycker att det
skulle vara lämpligare att först ta in
detta mindre antal och se hur det går.
Av dessa skäl måste jag biträda den
reservation, som finns fogad vid detta
utskottsutlåtande av herr Ohlon m. fl.
Herr LUNDQVIST: Herr talman! Först
skulle jag gärna vilja uttala en lyckönskan
till min vän Mannerskantz för den
vackra blomma som han fick från regeringsbänken.
Det bör vara särskilt angenämt
för honom, eftersom det sällan
förunnas honom att få en dylik uppmärksamhet.
Jag tycker nog emellertid
att han utverkade denna blomma med litet
enkla medel. Man kände inte riktigt
igen vännen Mannerskantz från hans
vanliga sätt att argumentera. Jag tyckte
att han hade fått något av den lättvindighet
över själva bevisföringen, som vi
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
105
Ang. överförande till Sverige av utländska läkare.
ju många anse vidlåder stora delar av
det kungl. förslaget. Herr Mannerskantz
avfärdade lekande lätt alla våra bekymmer
över att ta in 100 utländska läkare.
Det tyckte han var rakt ingenting att
tala om. Det kan man nog ändå ha olika
meningar om. Jag skall emellertid inte
nu närmare ta upp tiden med detta.
Herr statsrådet sade själv att vi redan
förut ha omkring 380 utländska läkare
i vårt land. Nu skola vi få ytterligare
100. Det betyder i alla fall att tio procent
av alla landets läkare komma att
utgöras av utländska medborgare. Jag
tror att man inte kan alldeles bagatellisera
en så pass kraftig uppblandning.
Jag tror inte att ett sådant förhållande
på något område skulle anses vara särskilt
lyckligt.
Herr Mannerskantz och även herr
statsrådet avvisade tanken på att ta våra
medicine kandidater i anspråk. Det vore
bättre, sades det, att låta dem fullfölja
sina studier. Jag nöjer mig med att
konstatera att detta förslag kommit från
sådant håll, som jag tror får anses bättre
förstå den saken än de två herrar,
som talat här och som på det området
i varje fall inte ha så stor sakkunskap
-— förlåt mig, herr statsråd. Det är också
intressant att kunna konstatera att
så oerhört många av dessa medicine
kandidater själva vilja komma ut i praktiskt
arbete. De böra väl också i någon
mån veta vad som gagnar dem.
Herr Mannerskantz var angelägen att
betona att detta var en tillfällig hjälpåtgärd,
och han tyckte inte att en sådan
var något så allvarligt. Jag undrar
emellertid om man bär rättighet att alldeles
se bort från de framtida konsekvenserna.
Herr Lundgren var inne på
detta. Hur skall man bandia liingre
fram i tiden? Skola dessa läkare
stanna kvar, även om vi skulle få så
pass god tillgång på svenska läkare, att
det blev svårt att placera dessa utlänningar
efter den nyrekrytering i stor
skala som redan är i gång när det gäller
den svenska läkarkåren? Det kommer
väl ändå att bli ett problem, som
jag tycker att man i någon mån borde
ägna uppmärksamhet åt.
Jag skall inte gå vidare in på dessa
detaljer. Jag vill bara till herr Mannerskantz
säga att jag inte tycker det är
sympatiskt alt som han gjorde rikta
klander mot en stor kår, därför att den
vågar hävda en mening, som strider
mot den han har. Jag tycker inte att
det är riktigt att så här offentligt påstå,
att läkarkåren inte i första hand tänker
på sjukvårdens bästa utan mera slår
vakt om egna privata intressen. Om en
sådan förebråelse skulle riktas mot den
kår, som jag tillhör, skulle jag bli uppbragt.
Jag tycker att varje hederlig
sammanslutning har rätt att bli behandlad
mera objektivt än vad som här blivit
fallet. Jag tycker att jag spårade rätt
mycket av vanliga landstingssynpunkter
gentemot läkarna och andra befattningshavare
inom sjukvården, när jag
hörde landstingsmannen m. m. herr
Mannerskantz nyss tala här.
Då herr statsrådet frågade fröken Andersson,
om hon ansåg att humanitära
skäl skulle kunna åberopas endast när
det gäller de österrikiska läkarna själva
men inte i fråga om de sjuka, skulle
jag bara vilja säga, eftersom jag står
med på samma motion som fröken Andersson,
att vi ju alla äro överens om
vikten av en förstärkning av läkarkåren
för närvarande, men vi på vårt håll ha
velat gå andra vägar än dem som statsrådet
gått. Vi ha följt de vägar som de
sakkunniga remissinstanserna rekommenderat.
Vi äro fullständigt överens
om att våra sjuka här i landet helt naturligt
skola få den vård de behöva.
Framtiden får väl utvisa vilken väg
som var den bästa. Det torde vara svårt
att säga för närvarande.
I slutet av sitt anförande presterade
statsrådet en svartmålning av förhållandena
inom sinnessjukvården, som gjorde
ett utomordentligt beklämmande intryck.
Det är ju mer än beklagligt att
förhållandena fått utveckla sig på det
sättet i vårt land. Jag kan inte tolka
den svartmålning, som statsrådet gjorde,
annat än som en mycket allvarlig
förebråelse mot dem här i landet, som
haft att svara för sjukvården inom vårt
land. Del är, tycker jag, utomordent
-
106 Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ang. överförande till Sverige av utländska läkare.
ligt allvarligt att man här skall kunna stämma i vad fröken Andersson och vad
göra sådana konstateranden, som äro herr Ohlon sagt, och jag instämmer ockgjorda
från regeringsbänken i dag. så i yrkandet om bifall till reservatio
Herr
talman! Jag ber att med dessa nen.
ord få yrka bifall till reservationen.
Hem WEILAND: Herr talman! Jag kan
inte påstå att jag är sakkunnig på detta
område, men jag vill bara vittna om
några av de erfarenheter, som jag haft
under de gångna åren dels som ordförande
i länssanatoriets direktion under
ungefär tjugu år och dels som v. ordförande
under ungefär lika lång tid i en
lasarettsdirektion. Problemet för oss har
inte varit att skaffa läkare. Det har gått
ganska bra, i allmänhet åtminstone, även
om det vid något tillfälle har ställt sig
svårt. Däremot har det varit utomordentligt
svårt att skaffa annan sjukvårdspersonal,
särskilt sjuksköterskor. Jag tror
således inte att man kan påstå att det i
allmänhet är så utomordentligt svårt att
få läkare till sjukvården och att det skulle
vara värre än att skaffa annan sjukvårdspersonal.
I fråga om de läkare, som det här är
fråga om att importera, synes det vara
så att man huvudsakligen ämnar använda
dem inom sinnessjukvården. Jag
har haft ganska nära kontakt med sinnessjukvården
vid ett av statens sinnessjukhus,
och jag måste konstatera att
den vård som lämnades där av en utländsk
läkare inte var sådan att jag kunde
känna mig tillfredsställd med densamma.
Då det sades här att det i första
hand var fråga om att se till att de sjuka
fingo vård, vill jag säga att det ju inte
bara gäller att ge dem vård, utan det är
också fråga om hurudan vård det blir.
Jag tror inte dessa utländska läkare
i allmänhet passa för sinnessjukvården.
För övrigt tror jag att man kunde få
det åtskilligt bättre på detta område,
om man ordnade det så att de läkare,
som äro anställda inom sinnessjukvården,
finge någorlunda ordentlig betalning.
Nu är deras betalning, som vi veta,
synnerligen dålig.
Hem talman! Jag skall inte ta tiden i
anspråk längre, utan jag ber att få in
-
Herr OHLON: Herr talman! Jag tror
att den läkarbrist som otvivelaktigt finns
skulle i mycket hög grad minskas, om vi
ordnade på ett bättre sätt med rekryteringen
av sjukvårdspersonalen i övrigt,
så att inte, såsom nu är fallet, läkarna
på våra lasarett måste syssla med en hel
del ting som bättre kunde anförtros åt
annan personal. Det är här som jag föreställer
mig att den stora flaskhalsen föreligger,
inom sjukhusväsendet i varje
fall.
För övrigt, herr talman, begärde jag
ordet när jag fick se herr Mannerskantz
komma in i kammaren — jag har ett
ord otalt med honom. Herr Mannerskantz
försökte pådyvla mig att jag skulle
ha sagt att de österrikiska läkare, som
det här ifrågasatts att man skulle ta in
i landet, representera en undermålig läkarkraft.
Det har jag aldrig sagt. Däremot
har jag sagt att de representera en
kategori som är sämre utbildad än våra
svenska läkare, då dessa österrikiska
läkare äro utbildade under en orostid i
Wien och då man vet att universitetsutbildningen
där nere blev i allra högsta
grad eftersatt.
Man skall höra mycket innan öronen
ramla av. Sällan har jag blivit så förvånad
som när jag hörde just herr Mannerskantz
börja tala om att rasfördomar
skulle vara med i spelet — herr Mannerskantz,
som ju till denna kammares
protokoll låtit anteckna uttalanden som
tillräckligt karakterisera honom i detta
fall.
I övrigt är det otvivelaktigt så att åtskilliga
av våra utländska läkare ha
gjort oss stora tjänster. Men är det rätt
att generalisera från enstaka fall — man
skall över huvud taget akta sig för generaliseringar
— och säga att vi inte kunnat
inrätta så många nya provinsialläkardistrikt
som varit önskvärt under de
senaste åren här i landet, därför att vi
inte kunnat påräkna tillräckligt antal
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16. 107
sökande. Det har ofta berott på att det
icke funnits bostäder för nya provinsialläkare.
Hade man kunnat lösa bostadsfrågan
för provinsialläkarna, hade vi
säkerligen kunnat rekrytera kåren på
ett mera tillfredsställande sätt.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.
Föredrogos ånyo och företogos punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtanden:
nr
129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1950/51 till tvångsarbets- och
alkoholistanstalter jämte i ämnet väckta
motioner; samt
nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till T.
E. Hedlund m. m. jämte motionsvis gjorda
framställningar om ersättningar i anledning
av sjukdom eller militärtjänstgöring.
Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Ang. beskattningen av äkta makar.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 32, i anledning av väckta
motioner om ändrade bestämmelser rörande
beskattning av äkta makar.
Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upplagna motioner,
nämligen:
1) de likalydande motionerna 1:102
av fru Svenson m. fl. och II: 201 av herr
Nilson i Spånstad, vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta sådana ändringar
i skattelagarna, att den rätt, som till
-
Ang. beskattningen av äkta makar.
komme gift förvärvsarbetande kvinna
till förvärvsavdrag med hälften av inkomsten,
dock högst 1 000 kronor, vid
den statliga inkomstbeskattningen och
med 300 kronor vid den kommunala beskattningen,
utsträcktes att gälla även för
gift kvinna, som biträdde mannen i förvärvsverksamheten,
i enlighet med vad
i motionerna angivits;
2) de likalydande motionerna I: 316
av herr Andrén m. fl. och II: 373 av herr
Hjalmarson m. fl., vari hemställts, att
riksdagen ville för sin del besluta dels
sådana ändringar av kommunalskattelagen
och förordningen om statlig inkomstskatt,
att rätten till förvärvsavdrag
— där hustru biträtt mannen i dennes
förvärvsverksamhet — skulle fr. o. m.
1951 års taxering tillkomma skattskyldig
som haft inkomst av jordbruksfastighet
eller av rörelse, dels sådana ändringar
fr. o. m. den 1 januari 1952 av vederbörande
skatteförfattningar, att äkta makar
bleve beskattade enligt ett av motionärerna
förordat system; samt
3) motionen II: 371 av herrar Kristensson
i Osby och Ohlin, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta hemställa
hos Kungl. Maj:t, att 1949 års
skatteutredning måtte få i uppdrag att
utreda frågan om en höjning för äkta
makar av det skattefria beloppet vid den
årliga förmögenhetsbeskattningen.
Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på anförda skäl hemställt,
1) att de likalydande motionerna I:
162 av fru Svenson m. fl. och II: 201 av
herr Nilson i Spånstad om rätt för gift
kvinna, som biträder mannen i förvärvsverksamhet,
att vid taxering åtnjuta s. k.
förvärvsavdrag, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;
2) att de likalydande motionerna I:
316 av herr Andrén in. fl. och II: 373
av herr Hjalmarson in. fl. om ändrade
bestämmelser rörande beskattningen av
äkta makar icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt
3) att motionen 11:371 av herrar
Kristensson i Osby och Ohlin angående
utredning om höjning för äkta makar av
108 Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ang. beskattningen av äkta makar,
det skattefria beloppet vid den årliga
förmögenhetsbeskattningen måtte anses
besvarad genom vad utskottet i betänkandet
anfört.
Reservationer hade anmälts
I) av herrar Gustaf Elofsson, Vetander,
Niklasson, Kristensson i Osby, Persson
i Svensköp, Sjölin, Vigelsbo och
Nilsson i Svalöv, vilka beträffande det
s. k. förvärvsavdraget för hustru, som
medverkade i mannens förvärvsverksamhet,
ansett, att utskottet bort uttala,
att ifrågavarande spörsmål vore av sådan
betydelse, att nu gällande provisoriska
bestämmelser på ifrågavarande
område borde kompletteras i huvudsak
på det sätt som sambeskattningssakkunniga
föreslagit utan avvaktan av den ytterligare
utredning av frågan om äkta
makars beskattning, som komme att äga
rum, samt att utskottet i enlighet härmed
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anslutning till de likalydande motionerna
I: 162 av fru Svenson m. fl. och
11:201 av herr Nilson i Spånstad samt
de likalydande motionerna I: 316 av herr
Andrén m. fl. och II: 373 av herr Hjalmarson
m. fl. antaga i reservationen införda
förslag till
1) lag om ändring i vissa delar av
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);
2) förordning om ändrad lydelse av
4 § förordningen den 26 juli 1947 (nr
576) om statlig inkomstskatt;
II) av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv, vilka under hänvisning till innehållet
av de likalydande motionerna
I: 316 av herr Andrén m. fl. och II: 373
av herr Hjalmarson m. fl. ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
dels i princip besluta, att beskattningen
av äkta makar skulle, med giltighet
från och med den 1 januari 1952, anordnas
enligt det system, som förordats av
sakkunnigledamoten Ebon Andersson enligt
det av henne till sambeskattningssakkunnigas
år 1949 avgivna betänkande —
SOU 1949: 47 — fogade särskilda yttrandet,
dels ock i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville ut
-
arbeta samt för 1951 års riksdag framlägga
förslag till de bestämmelser i författningsväg,
som föranleddes av det sålunda
avsedda principiella ställningstagandet.
Herr VELANDER: Herr talman! Till
bevillningsutskottets föreliggande betänkande
ha fogats två reservationer. Den
ena reservationen avser förvärvsavdraget
för gift kvinna, som biträder i mannens
förvärvsverksamhet, och den andra
avser sambeskattningsfrågan.
För närvarande gäller ju, att gift kvinna,
som lever tillsammans med sin man
och är mantalsskriven i riket och som
har egen inkomst av rörelse eller arbete,
är berättigad att från inkomsten göra
vissa avdrag, maximerade till 300 kronor
vid den kommunala beskattningen
och till 1 000 kronor vid den statliga
beskattningen. Dessa avdrag reglerades
senast år 1947. I det sammanhanget diskuterades
också möjligheterna att utsträcka
denna avdragsrätt till att avse
även kvinna, som biträdde mannen i dennes
förvärvsverksamhet. Man menade, att
det fanns skäl för samma avdrag under
sådant förhållande som om den gifta
kvinnan arbetade självständigt utanför
hemmet. Motiveringen för denna avdragsrätt
är, när det gäller kvinna med
inkomst av rörelse eller arbete utanför
hemmet, att hemmet blir lidande därpå
genom att husmodern inte blir i tillfälle
att ägna sin arbetskraft åt hemmet.
Därtill kommer att man på arbetsmarknaden
har behov av att utnyttja
den kvinnliga arbetskraften i så stor utsträckning
som möjligt och att det därför
finns skäl att uppmuntra arbete utanför
hemmet genom att inte beskattningsvägen
göra det alltför olustigt.
När man år 1947 diskuterade denna
fråga, voro bevillningsutskottet och riksdagen,
vilken senare godkände bevillningsutskottets
betänkande i ämnet, på
det klara med att den då ifrågasatta utvidgningen
av avdragsrätten för mannen,
när hustrun deltog i mannens förvärvsverksamhet,
var berättigad. Man ansåg,
att det måste vara mycket otillfredsstäl
-
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16. 109
lande, att en dylik avdragsrätt inte kan
medgivas i de fall, då hustrun deltar i
mannens förvärvsverksamhet. När hustrun
biträder mannen exempelvis i hans
jordbruk eller rörelse, bidrager ju även
hustrun till uppkomsten eller förbättrandet
av mannens inkomster. Det måste
därför anses obilligt, att ifrågavarande
avdragsrätt icke kan medgivas i sådant
fall. Utskottet var emellertid inte på det
klara med vilken väg borde väljas i detta
avseende utan satte sina förhoppningar
till sambeskattningssakkunniga, som
hade för avsikt att inlåta sig på spörsmålet
därom. Det ha också numera sambeskattningssakkunniga
gjort; de ha •—
såsom framgår av föreliggande utskottsbetänkande
— kommit med ett förslag,
vilket dock blivit föremål för en mycket
kritisk behandling från remissinstansernas
sida. Denna kritiska behandling
bottnar väl främst i det förhållandet, att
man inte tror, att taxeringsorganen, alltså
beskattningsnämnderna, skola kunna
bemästra den ökade arbetsbörda och de
svårigheter i övrigt, som förmenas vara
förenade med en tillämpning av den
avsedda avdragsrätten. Man får emellertid
inte med hänsyn till de uttalanden,
som från riksdagens sida tidigare gjorts
i denna fråga, och på grund av den inneboende
rättvisan i kravet på en lösning,
när det gäller detta spörsmål, ge
tappt inför eventuella svårigheter beträffande
tillämpningen.
Reservanterna ha nu med hänsyn härtill
gått in för ett förslag om utsträckande
av avdragsrätten till att avse gift kvinna,
som biträder mannen i hans verksamhet,
såvitt angår inkomst av jordbruk, av
rörelse eller av eget arbete. Reservanterna
mena också, att det skulle vara en
fördel, om man under tiden innan en
definitiv ordning på detta område kan
förväntas, skulle kunna vinna vissa erfarenheter
genoin att någon tid tillämpa
detta förslag. Det är därför som reservanterna
anse, att det bör sättas i kraft
så snart som möjligt. Deras avsikt har
varit, att den ifrågasatta lagstiftningen
skulle träda i kraft den 1 januari 1951.
Den är från reservanternas sida att betrakta
såsom ett provisorium. Detta är
Ang. beskattningen av äkta makar.
även fallet med den reglering av avdragsrätten
på området, som genomfördes
år 1947. Här är det således inte fråga
om att utan vidare åstadkomma en definitiv
ordning, som inte skall kunna jämkas
på med utgångspunkt från vunna erfarenheter.
Man får emellertid hoppas, att
de farhågor, som kommit till uttryck i
fråga om tillämpningen av de föreslagna
bestämmelserna, särskilt när det gäller
beskattningsnämnderna, skola visa sig
ha varit mycket överdrivna.
Jag skall, herr talman, med hänsyn
till den sena timmen och med hänsyn
till att förevarande spörsmål har ventilerats
mycket ingående i andra kammaren
förut i dag, beträffande reservationen
nr 1 till utskottets betänkande stanna
riied vad jag här anfört och ber att
i anslutning därtill få yrka bifall till denna
reservation.
Jag övergår så till reservationen nr 2
till utskottsbetänkandet.
Frågan om äkta makars beskattning
har varit aktuell sedan årtionden tillbaka,
och den har mycket ingående diskuterats
i olika sammanhang. Man har
också gjort vissa försök att pacificera
detta område. Dessa ha dock inte kunnat
lugna stämningarna, och i själva verket
ha de inte heller inneburit några
verkliga lösningar. I det senaste skedet
ha nu sambeskattningssakkunniga under
snart fyra år sökt att ingående penetrera
spörsmålet och ha dessa sakkunniga i
anslutning därtill framlagt ett förslag,
som varit föremål för sedvanlig remiss.
Till förslaget ha också fogats ett par
särskilda yttranden, däribland ett av ledamoten
av denna kammare dr Ebon
Andersson. Man anser nu, att majoritetslinjen
inom de sakkunniga skjutits helt
sönder så, att den inte kan läggas till
grund för en lösning.
Man frågar sig då, vad resultatet nu
skall bli. På finansministerns föredragning
har ju såsom känt den 17 sistlidna
mars beslut fattats att överlämna frågan
till 1949 års skatteutredning. Man
måste hysa vissa betänkligheter inför
denna åtgärd. De särskilda sakkunniga
ha dock ägnat hithörande spörsmål en
mycket ingående uppmärksamhet och
no
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ang. beskattningen av äkta makar.
prövning. Deras förslag har visserligen
inte blivit föremål för någon särskilt
gynnsam kritik, men man tycker ändå,
att Kungl. Maj :t på grundval av de utredningar,
som presterats från de sakkunnigas
sida, och efter den belysning,
som ärendet har fått från olika remissinstansers
sida, borde ha kunnat ta ställning
till frågan. Är det inte, med kännedom
om 1949 års skatteutrednings många
och betungande arbetsuppgifter —• enligt
finansministerns intentioner skall
ju arbetet bedrivas så att en proposition
i ämnet skall föreläggas nästa års riksdag
— att vänta eller kräva alldeles för
mycket av skatteutredningen när till
dennas övriga uppgifter även lägges den
om äkta makars beskattning?
Under remissbehandlingen av denna
fråga har det visat sig, att ett mycket
stort antal remissinstanser »sneglat»
mycket välvilligt åt vad man nu inom
och utom riksdagen kallar för den Ebon
Anderssonska linjen. Sexton olika länsstyrelser
äro intresserade av en närmare
prövning av denna linje, en del
förorda den utan vidare. Överståthållarämbetet
är också intresserat av den linjen,
och tre byråchefer i socialstyrelsen
ansluta sig entusiastiskt till densamma.
Landstingsförbundet och Svenska arbetsgivareföreningen
önska jämväl en prövning
efter den linjen. Tjänstemännens
centralorganisation m. fl. har också sagt
sig vara intresserad därav, och vissa
remissinstanser förorda den så oförbehållsamt,
att de anse att lösningen endast
är att finna genom att följa denna linje.
Finansministern har till statsrådsprotokollet,
när beslutet fattades om överlämnandet
av denna fråga till 1949 års
skatteutredning, uttalat, att det finns så
få vägar att välja på. Ja, det har ju erfarenheten
visat, och i det sammanhanget
utmönstrar finansministern själv, om
jag förstått honom rätt, majoritetens
inom sambeskattningssakkunniga förslag
och även den linje, om man nu kan tala
om en sådan, som fru Gärde Widemar
tagit sikte på. Jag vill inte säga, att denna
sistnämnda linje är fullkomligt sönderskjuten,
ty det kanske ligger så till,
att hon själv gått ut ifrån att detta hen
-
nes foster var något ofullgånget och att
det förutsatte en överarbetning och omprövning
— men det verkar i alla fall,
som om hennes uppslag har kommit
helt ur diskussionen.
Inom utskottet har nu den tanken
framförts, att det skulle underlätta arbetet
för 1949 års skatteutredning, därest
det vore i princip fastslaget efter vilken
linje frågan om äkta makars beskattning
skulle lösas, så att skatteutredningen endast
hade att ta ställning till den närmare
utformningen av ett förslag i överensstämmelse
därmed, ett åstadkommande
sålunda av erforderlig lagtext och en
omarbetning av skatteskalorna, som kunde
föranledas av ett sådant principbeslut
etc. Det är den tanken som uppbär reservationen
nr 2 till bevillningsutskottets
betänkande.
Vad den Ebon Anderssonska linjen innebär
har från så många håll omnämnts,
att jag inte bär anledning att här närmare
gå in därpå. Så mycket kan emellertid
sägas, att den i stort sett innebär,
att äkta makar skola var för sig behandlas
ungefär på samma sätt som en ensamstående
skattskyldig. Man menar, att
det på den vägen skall bli möjligt att
åstadkomma tillbörlig rättvisa även när
det gäller äkta makars beskattning. Det
är enligt reservanternas mening en angelägenhet
av synnerlig vikt att åstadkomma
en lösning, som erbjuder jämlikhet
och rättvisa olika skattskyldiga
emellan, enkannerligen mellan äkta makar
å ena sidan och ensamstående å den
andra.
Det har från något håll påståtts, att
den Ebon Anderssonska linjen skulle innebära,
att det inträder en skattehöjning
för de ensamstående. Ingenting är
oriktigare, ty de ensamståendes ställning
i skattehänseende har inte varit föremål
för något som helst övervägande
inom sambeskattningssakkunniga. Man
resonerar möjligen på det sättet, att, om
det gäller att åstadkomma ett skatteuttag
av viss omfattning och detta skatteuttag
skall ske på den direkta beskattningens
väg, kan det i ett visst statsfinansiellt
läge bli fråga om en ökad
beskattning, men denna ökade beskatt
-
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
in
ning kommer då att drabba alla, och
vid avvägningen därav får man beakta,
att äkta makar skola behandlas på samma
sätt som den ensamstående.
Måhända har någon fäst sig vid att
det i reservationen angives, att riksdagen
skall i princip ansluta sig till den
Ebon Anderssonska linjen med giltighet
från och med den 1 januari 1952. Anledningen
till att tidpunkten liar angivits
på det sättet är just det resonemang,
som under senare tid har förts och som
jag redan varit inne på, nämligen att man
skulle ha att förvänta en kungl. proposition
i statsskattefrågan till nästkommande
års riksdag. Det är emellertid
klart, att om detta mot förmodan inte
skulle visa sig möjligt, blir det ju därmed
inte heller möjligt att komma fram
med ett förslag i sambeskattningsfrågan
efter den Ebon Anderssonska linjen, vars
principer det här gäller att tillämpa, att
träda i tillämpning den 1 januari 1952.
Det hela skulle då stanna på papperet.
Förutsättningen är sålunda den av mig
antydda, att finansministerns och även
våra förhoppningar om att propositionen
beträffande statsbeskattningen — och, såsom
jag för min del hoppas, jämväl den
kommunala beskattningen — skall kunna
föreläggas nästa års riksdag verkligen
skola gå i uppfyllelse.
Jag skall inte här utöver vad som skett
ingå på något relaterande av remissinstansernas
inställning i denna fråga, ehuru
det kunde vara av ett visst intresse.
Jag vill inte heller i detta sammanhang
söka prestera något klarläggande av hur
den av reservanterna förordade linjen
kan tänkas komma att verka i olika inkomstlägen.
Det beror på den fortsatta
debatten, om så kan befinnas nödvändigt.
För närvarande vill jag alltså, i anslutning
till de påpekanden, som här
gjorts, hemställa om bifall till reservationen
nr 2. Det betyder, att riksdagen skall
besluta, att den Ebon Anderssonska linjen
skall i princip läggas till grund för
de fortsatta övervägandena i och för
den slutliga regleringen av äkta makars
beskattning.
Ang. beskattningen av äkta makar.
Herr NIKLASSON: Herr talman! Jag
skall be att få anföra några synpunkter
i anslutning till den reservation, som
har fogats till detta betänkande av herr
Gustaf Elofsson m. fl. Herr Velander
har ju redan yrkat bifall till denna reservation,
och han har därvid anfört
vissa synpunkter, som jag för min del
kan ansluta mig till.
Utskottets majoritet hemställer i utlåtandet
om avslag på motioner, vari
yrkats att rätten till det s. k. avdraget
för gift kvinna skall utsträckas att gälla
även hustrur, som ha inkomst av jordbruk
eller av arbete i mannens förvärvsverksamhet.
I stort sett ansluta sig dessa
motioner till det betänkande, som sambeskattningssakkunniga
avgivit föregående
år men som regeringen inte velat
framlägga för riksdagen utan hänskjutit
till 1949 års skattekommitté för vidare
utredning.
Frågan om äkta makars beskattning
har, såsom herr Velander redan framhållit,
varit föremål för riksdagens prövning
i olika sammanhang. Den har undan
för undan aktualiserats genom att
beskattningen skärpts och progressiviteten
gjorts starkare. För att tillmötesgå
kravet på lindring av äkta makars
beskattning ha olika avdrag vid taxeringen
införts, bland andra det s. k.
avdraget för gift kvinna, vilket gäller
för sådan gift kvinna som har inkomst
av rörelse eller eget arbete, däremot ej
för gift kvinna som haft inkomst av
jordbruk. Helt utestängd från möjligheten
att erhålla avdrag av sådant slag
är också hustru, som deltager i mannens
förvärvsverksamhet, vilket ju i allra
största utsträckning är fallet med
hustrurna till jordbrukare på de mindre
och medelstora jordbruken samt till
innehavare av mindre affärsföretag —
detsamma gäller kanske i någon mån
inom hantverket och en del andra områden.
Man har liksom inte rikligt observerat
dessa fall, och i den mån de
förts fram i diskussionen har man hesiterat
inför de svårigheter, som givetvis
äro förknippade med lösningen av
dessa problem.
112
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ang. beskattningen av äkta makar.
Emellertid föreligga här mycket stora
områden, där hustrurna göra en betydande
insats i produktionen utan att
få tillgodoräkna sig den skattelättnad,
som tillkommer hustru med anställning
i annan förvärvsverksamhet. Beträffande
det mindre jordbruket har man så
vuxit sig in i den föreställningen, att
hustrun skall hjälpa sin man i arbetet,
att man nästan inte kan tänka sig saken
annorlunda. Vid de norrländska
småbruken får väl hustrun ofta sköta
gården helt på egen hand under de
långa perioder, då mannen ligger borta
på skogsarbete. I södra och mellersta
Sverige blir hustrun väl inte så ofta
lämnad att ensam sköta gården, men
hon har inte dess mindre en betydande
arbetsbörda i fråga om egentligt jordbruksarbete.
Man har gjort vissa undersökningar
rörande omfattningen av detta arbete.
Så utförde professor Nanneson under
åren 1931—1936 vissa undersökningar
och kom till det resultatet, att vid det
mindre jordbruket i Norrland hustrurnas
insats i direkt jordbruksarbete kunde
beräknas uppgå till mellan 55 och
92 dagsverken per år. I södra och mellersta
Sverige blevo siffrorna mellan 45
och 75 dagsverken. Senare undersökningar
ge knappast vid handen att denna
arbetsinsats har minskat, utan snarare
tvärtom. Den alltjämt fortgående
folkminskningen på landsbygden medför
ju, att hustrurna få bära en allt
större arbetsbörda.
Nu vill man kanske invända, att jordbrukarhustrurna
utföra detta arbete
utan att anlita hjälp i hushållet. Detta
är nog riktigt, kanske inte minst därför
att hushållshjälp inte stått att få,
men det har medfört att dessa hustrur
fått en alldeles onormalt lång arbetsdag.
Både i Sverige och i Finland har
man gjort undersökningar som visa att
en genomsnittlig arbetstid av över 13
timmar per dag är vanlig, i enskilda
fall ännu mera. Givetvis kunna sådana
undersökningar icke ge fullkomligt exakta
resultat, men jag tror i alla fall att de
ge en ganska otvetydig bild av förhållandena.
Det rör sig här om en arbets
-
tid, som när det gäller anställda är helt
olaglig men som för jordbrukets utövare
och hustrurna på gårdarna anses
normal och ej berättigande till att någon
som helst övertidsersättning skulle
få inräknas i jordbrukskalkylen.
Nu har man i alla fall gått med på
att det principiellt är riktigt att hustru,
som deltager i mannens förvärvsverksamhet,
får skatteavdrag, men man
har inte funnit saken mera brådskande
än att den anses kunna vänta i avvaktan
på resultatet av den förnyade utredning,
som 1949 års skattekommitté
fått i uppdrag att utföra. Hur länge det
kan dröja, innan kommittén kommit till
klarhet i detta spörsmål, är omöjligt
att säga. Herr Velander nämnde, att det
har talats om att förslag skulle kunna
föreläggas nästa års riksdag. Jag vet
inte, om det är någon som tror, att detta
är möjligt. Denna kommitté har ju fått
en synnerligen omfattande arbetsbörda
sig ålagd. 1946 års sambeskattningskommitté
sysslade ju under en tid av drygt
tre år huvudsakligen med utredning av
den fråga vi här behandla. Man kan
väl knappast tänka sig, att 1949 års skattekommitté
vid sidan av sina många
andra uppgifter skall kunna klara detta
spörsmål i en handvändning.
Det har gjorts en hel del anmärkningar
mot sambeskattningssakkunnigas
förslag, i första hand från de myndigheter
som syssla med taxeringsarbete.
Man har framför allt pekat på svårigheten
att beräkna värdet av hustruns
arbete och befarat, att taxeringsnämnderna
skulle tillgripa ett schablonavdrag.
Det är givet att denna reform
kommer att förorsaka ökat besvär vid
taxeringsarbetet, men vilka reformer ha
inte medfört arbete och kostnader för
det allmänna? Vad beträffar schablonavdrag
börjar man inom de kretsar,
där skatte- och taxeringsproblemen penetreras,
alltmer diskutera frågan om vi
inte i förenklingssyfte måste gå in för
schablonavdrag i stället för på olika
sätt beräknade avdrag.
Om vi emellertid se på de yttranden,
som i sammandrag såsom bilaga fogats
till detta betänkande, finna vi att många
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
113
myndigheter tillstyrkt förslaget, om också
när det gäller vissa av dem som
ett provisorium. Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges lantbruksförbund,
Riksförbundet Landsbygdens folk och
Svenska landsbygdens kvinnoförbund
tillstyrka förslaget, och en del andra instanser
säga sig inte vilja motsätta sig
det.
Vi reservanter kunna naturligtvis
inte utan vidare säga, att detta förslag
är i alla avseenden tillfredsställande.
Men kan man inte beträffande detta säga
som bevillningsutskottets ordförande
ofta eljest gör: »Vi kunna inte avgöra,
om detta förslag är i alla avseenden tillfredsställande,
men låt oss ta det som
det föreligger, så få vi pröva oss fram
och sedermera rätta till vad som brister
med ledning av de erfarenheter vi vinna!»
Jag tycker att vi skulle kunna behandla
också denna sak enligt det receptet.
Det är för övrigt endast fråga
om en utvidgning av ett nu gällande
provisorium till att omfatta vissa hittills
utestängda kategorier av skattskyldiga.
Såsom sambeskattningssakkunniga
ha påvisat, kunna större ekonomiska
konsekvenser ej vara förbundna med
förslaget, och reservationen går ju in
för en begränsning av de sakkunnigas
förslag.
Frågan synes mig vara: är denna reform
av så angelägen art, att vi böra
gå in för ett provisorium i avvaktan på
en mera definitiv lösning? Utskottets
majoritet har svarat nej och avstyrkt
förslaget. För min del skulle jag nog vilja
besvara frågan med ja, så mycket
mera som jag befarar att det måste dröja
lång tid, innan någon definitiv lösning
kommer till stånd.
Vad sedan beträffar den invändningen
att det skulle vara felaktigt att för
något år medge skatteavdrag, som sedan
skulle bortfalla, så äro vi väl överens
om att avdrag i någon form böra
medgivas, och då blir väl resultatet till
sist inte att avdraget bortfaller, utan
eventuellt att det kan undergå viss förändring.
Det har nu förflutit ganska lång tid
sedan det s. k. förvärvsavdraget för gift
8 Första kammarens protokoll 1950. Nr IG.
Ang. beskattningen av äkta makar.
kvinna infördes att gälla för vissa kategorier
av förvärvsarbetande hustrur.
Jag tycker att det skulle vara på tiden
att vi utsträcka detta avdrag att gälla
även de kategorier, som avses i den till
betänkandet fogade reservationen av
herr Gustaf Elofsson m. fl. och jag ber
att få yrka bifall till denna reservation.
Fru SVENSON: Herr talman! Jag har
tillsammans med en del andra ledamöter
av denna kammare väckt en motion
i den föreliggande frågan. Vi framhålla
där som vår uppfattning, att riksdagen
redan nu borde kunna besluta om sådana
ändringar i skattelagarna, att samma
rätt till skatteavdrag, som tillkommer
gift förvärvsarbetande kvinna, måtte
utsträckas att gälla även för gift kvinna,
som deltager i sin mans förvärvsarbete.
Utskottets majoritet har emellertid
inte ansett det möjligt att bifalla motionen,
och som skäl härför åberopas
de, såsom utskottsmajoriteten skriver,
mycket allvarliga invändningar som
framförts mot sambeskattningssakkunnigas
förslag till utsträckning av förvärvsavdraget
att gälla även vid den faktiska
sambeskattningen. Utskottet förutsätter
därför att en omprövning först
skall ske. Vi ha i motionen inte uttalat
oss mot en fortsatt utredning och omprövning.
Vi ha bara velat, att riksdagen
redan i år skall fatta beslut om att
gift kvinna, som deltager i sin mans förvärvsarbete,
får rätt till skatteavdrag
precis på samma sätt som nu provisoriskt
sker för andra förvärvsarbetande
gifta kvinnor.
För min del måste jag säga, att jag tycker
att utskottsmajoriteten tagit alltför
lätt på frågan. Man borde i rättvisans
intresse ha ådagalagt något mera omtanke
i stället för att stryka med hartassen
och sedan endast vifta bort ärendet
med hänvisning till omprövning och
fortsatt utredning.
Jag tycker också, alt utskottsmajoriteten
kunde tagit någon hänsyn till de
positiva yttrandena över sambeskattningssakkunnigas
betänkande. Här återfinnas,
såsom herr Niklasson tidigare
114
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ang. beskattningen av äkta makar,
har nämnt, åtskilliga som anse att det
inte alls är omöjligt att omgående tillgodose
de i motionen framförda kraven.
Det är ju ganska underligt, att skatteavdragsrätt
inte får förekomma till exempel
för en småbrukarhustru, som över
huvud taget hela dagarna sommaren igenom
måste deltaga i arbetet på åker och
äng och som året om får hjälpa till med
mjölkning och med skötseln av djuren
och dessutom hålla hemmet i ordning,
laga mat, diska, stoppa strumpor, lappa
och laga kläder och mycket, mycket annat.
Det är inte lönt att en sådan kvinna
tänker på en 8-timmars arbetsdag; den
utsträcker sig för många till bortåt det
dubbla, och jag behöver inte hålla mig
bara till småbrukarhustrurna — det
finns många andra jordbrukarhustrur,
som få underkasta sig samma arbetsbörda.
Jag behöver inte heller hålla mig
enbart till jordbruket; vi ha gott om
företagare på skilda områden, vilkas
hustrur få utföra ett dubbelarbete så
krävande som något.
Utskottets motivering för avslag är
också att man befarar att taxeringsnämnderna,
då speciellt i städerna, på
grund av ringa personkännedom kunna
komma att behandla beskattningsfrågorna
schablonmässigt. Ävenså befarar man
att dylik avdragsrätt kan komma att betyda
skatteflykt. Vad utskottsmajoriteten
däremot icke tagit hänsyn till är att
de inkomsttagargrupper, det rör sig om,
i allmänhet ligga på mycket låg inkomstnivå
och att den nuvarande sambeskattningen
utgör en extra belastning, ja, en
direkt straffskatt för att hustrun deltager
i förvärvsarbetei. Man kan säga att
skattestatistiken visar mycket tvivelaktiga
resultat, när man tager sambeskattningen
med i beräkningen. För att nämna
ett exempel, visar statistiken en medelinkomst
av 4 180 kronor per år för
industriarbetare, och här är det att marka
att det rör sig om en mans inkomst.
För jordbrukets utövare är medelinkomsten
omkring 3 570 kronor per år,
men här skall man bemärka, att hustrun
i många fall har deltagit i förvärvsarbetet,
varför hon ej erhåller någon avdragsrätt.
Ett rättvist bedömande av förelig
-
gande fakta synes därför otvetydigt peka
på en ändring av berörda förhållanden.
Med detta för ögonen tycker jag inte
det är orimligt begärt, om riksdagen redan
nu beslutar i enlighet med motionens
syfte, och med dessa ord, herr talman,
ber jag att få instämma i yrkandet
om bifall till reservationen nr I).
Herr SJÖDAHL: Herr talman! Vid
detta betänkande äro fogade tvenne reservationer,
som äro rätt artskilda.
I den med II) betecknade reservationen
föreslå ett par högerledamöter, att
riksdagen redan nu skall i princip besluta,
att beskattningen av äkta makar
skall, med giltighet från och med den
1 januari 1952, anordnas enligt ett system,
som föreslagits i sambeskattningskommittén
av fröken Ebon Andersson.
Detta yrkande framställes av de bägge
högerreservanterna, sedan sambeskatlningssakkunnigas
betänkande har föranlett
ett stort antal remissinstanser att
begära förnyad utredning av frågan om
äkta makars beskattning. Önskemålet om
en mera omfattande utredning är nästan
en genomgående ton i remissyttrandena.
Fröken Ebon Anderssons särskilda yttrande
till de sambeskattningssakkunnigas
betänkande är ju en skiss av hur hon
tänker sig en beskattning av äkta makar.
Förslaget går ut på att man skulle dela
förmögenheterna och inkomsterna mellan
de äkta makarna. Kostnaderna skulle,
enligt den beräkning som fröken Andersson
själv framför, uppgå till 135 miljoner
kronor, och härav skulle på förmögenhetsbeskattningen
belöpa 22 miljoner
kronor, enligt en uppgift som jag
har fått men som jag inte kunnat kontrollera.
Av en förmögenhet på 60 000
kronor beskattas för närvarande 30 000
kronor, men enligt fröken Anderssons
förslag skulle förmögenheten vid beskattningen
delas upp med 30 000 kronor på
vardera maken, vilket innebär att en förmögenhet
av 60 000 kronor skulle fritagas
från förmögenhetsskatt. Av en förmögenhet
på 120 000 kronor beskattas
för närvarande 90 000 kronor, men en
-
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
115
ligt fröken Anderssons system skulle vardera
maken få ha en beskattningsfri förmögenhet
av 30 000 kronor, och endast
60 000 kronor av en sådan förmögenhet
skulle alltså beläggas med förmögenhetsskatt.
Det rör sig tydligen om en mycket
avsevärd lindring av förmögenhetsbeskattningen,
som riksdagen nu inbjudes
att besluta införa från och med den 1
januari 1952 utan att någon utredning föreligger,
som kan visa, huruvida detta
sätt att uttaga förmögenhetsskatten är det
riktiga och lämpligaste eller inte.
På samma sätt är det med inkomstbeskattningen.
Delningen av äkta makars
inkomster beräknas medföra en minskning
av inkomstskatten med 113 miljoner
kronor, och denna minskning av den direkta
beskattningen skulle enligt reservanternas
mening beslutas av riksdagen
utan tillgång till ett material för att bedöma,
huruvida denna linje är tillbörlig
och riktig eller om man skulle kunna beträda
andra vägar. Denna minskning av
inkomstbeskattningen kommer givetvis,
beroende på progression och andra ting,
att ge det allra största penningbeloppet
åt de största och de stora inkomsttagarna.
Det kan väl vara rimligt att före ett
beslut pröva andra möjligheter att minska
inkomstbeskattningen, i den mån man
har ekonomiska möjligheter till en sådan
skattesänkning.
Det är, måste jag säga, någonting i
riksdagens historia mycket ovanligt att
man inbjudes att besluta, att en skattelagstiftning
skall fotas på principer, som
äro skisserade i en reservation till ett
sakkunnigbetänkande och som inte ha
utformats i detalj eller prövats i jämförelse
med andra sätt att lindra inkoinstoch
förmögenhetsbeskattningen. Det är
ju inte denna fråga man i främsta rummet
har diskuterat i sambeskattningskonnnittén,
utan det är andra spörsmål
man där har uppehållit sig vid. Det har
sagts mig, att av nedsättningen med 113
miljoner i inkomstbeskattningen endast
25 miljoner skulle komma på äkta makar,
som nu ii ro sambeskattade. Man tar
alltså upp hela skatteproblemet och vill
att riksdagen skall ta ställning till det på
grundval av ett visst förslag, trots att en
Ang. beskattningen av äkta makar,
skatteutredning har tillsatts som fått hela
denna fråga remitterad till sig för att
överväga, huruvida och på vilket sätt en
lindring av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen
skall kunna genomföras.
Det skulle strida mot all riksdagspraxis,
om kamrarna i det rådande läget skulle
falla på den idén att biträda de två högerledamöternas
reservation, och jag får
uppriktigt säga, att jag tycker det skulle
strida mot allt politiskt vett.
Jag vill avsluta dessa kritiska anmärkningar
med att säga, att jag finner det
mycket berömvärt att en enskild ledamot
i en sakkunnigkommitté kan framlägga
ett revolutionerande förslag, som
sätter tankarna i rörelse. Jag vill för min
del inte på något sätt utdöma detta förslag.
Jag skulle gott kunna säga, att det
måste ordentligen prövas. I vad mån det
skulle kunna upptagas vid ett slutligt avgörande,
vill jag för min del inte yttra
mig om. Men att nu besluta i enlighet
med det på grundval av den ofullkomliga
utredning, som här har ägt rum,
kan jag för min del inte förorda.
Den andra reservationen är, om jag
så ma kalla det, en borgerlig reservation,
som är enhällig med det undantaget att
någon representant från folkpartihåll i
denna kammare saknas bland reservanterna.
Detta förslag rymmer två ting, och
jag skall inte gå in på det ena, ändringen
av 46 §, 3 mom. Vad som här närmast
bär diskuterats är vad som rymmes i
4 mom. av samma paragraf. Det gäller
ju att gift man skulle få göra avdrag för
hustruns deltagande i hans förvärvsarbete
med högst 300 kronor i fråga om
kommunalskatten och med högst 1 000
kronor i fråga om statsskatten. Detta
skall kunna ske beträffande jordbruk,
rörelse och eget arbete. I fråga om eget
arbete sägs det i en anvisning till denna
46 §, som jag förmodar knyter an
till detta, att inom förvärvskällorna
»tjänst» och »tillfällig förvärvsverksamhet»
kunna omständigheterna endast
mera sällan vara sådana, att avdrag kan
medgivas. Här avses alltså närmast
jordbruk och rörelse.
hör att dessa avdrag skola få göras,
kriives att beskattningsnämnderna sko
-
116
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ang. beskattningen av äkta makar,
la kunna konstatera, att den inkomst,
som här avses, »till någon del härrör
sig från hustruns arbete». Sedan taxeringsnämnden
konstaterat att så är fallet,
skall den värdera detta arbete. Därvidlag
finnes en maximal gräns för värderingen
— värdet får inte beräknas till
mer än en tredjedel av nettoinkomsten.
Är denna nettoinkomst t. ex. 6 000 kronor,
får alltså värdet inte beräknas till
högre belopp än 2 000 kronor, och hälften
av detta värde får avdragas, dock
högst 1 000 kronor. På en nettoinkomst
av 6 000 kronor skall alltså kunna avdragas
intill 1 000 kronor i fråga om
statsskatten och 300 kronor i fråga om
kommunalskatten.
Man kan undra, hur den taxeringsnämnd
skall se ut, som när det gäller
våra tusentals lantbrukarhem, alla affärer
och handlande över allt i städer
och på landet skall, för det första, kunna
konstatera, när mannens inkomst till
någon del härrör från hustruns arbete,
och, för det andra, skall kunna
värdera detta arbete, som säkerligen
måste vara av mycket skiftande art, när
t. ex. jordbrukarhustrun sköter hemsysslor
och i övrigt därutöver praktiskt
taget sköter drängsysslor i ladugården.
Allt detta skall alltså ingående — om
det skall vara någon mening med det
— från taxeringsmyndigheternas sida
prövas och bedömas. Detsamma gäller
i fråga om handlande och affärsföretagare,
beträffande vilka man alltså skall
kunna bedöma i vad mån handlandens
respektive företagarens hustru deltagit
i arbetet och vad detta arbete skall värderas
till. Om hon någon gång om dagen
går ned i affären och virar någon
strut för att sälja litet karameller, om
hon står där många timmar om dagen
eller om hon sköter mannens kontorsböcker,
allt detta skall taxeringsmyndigheten
sitta och bedöma och värdera, för
att vederbörande skall kunna få göra
ett avdrag på upp till 1 000 kronor. Hur
skall detta vara möjligt?
Sakkunnigkommittén har trott det
vara möjligt, men läser man de yttranden,
som avgivits av i allmänhet sakkunnigt
folk som mycket väl känner till
taxeringsarbetet, finner man, att de äro
mycket misstänksamma och skeptiska.
Det är rätt typiskt vad t. ex. länsstyrelsen
i Östergötlands län skriver, nämligen
att »de sakkunniga ha tillerkänt
taxeringsnämnderna på landsbygden
förmågan att kunna verkställa en rättvis
uppskattning i pengar räknat av hustruns
arbete». Man märker ju den ironiska
ton, som går igenom detta. Hur skall
det vara möjligt, undrar man i den goda
länsstyrelsen. Och så säger man, att för
detta erfordras att kunna beräkna arbetstiden
och även att kunna bedöma
kvaliteten av arbetet — om det är värt
så eller så mycket, om det består av
grovgöra eller finare arbete eller vad
det är för slags arbete. Detta arbete skola
de stackars taxeringsnämnderna sitta
och värdera i fråga om både tid och
kvalitet.
Kammarrätten säger att här måste det,
eftersom det inte ges någon ledning i
lagtexten, bli så att de mest olika uppfattningar
komma fram »om arten och
omfattningen av det arbete, som erfordras
för avdrags medgivande». Taxeringsnämndernas
ordförande säga i sin tur,
att de inte ha möjlighet »att på ett tillfredsställande
sätt värdera en hustrus
arbetsinsats». Men så vill man i denna
borgerliga reservation —• med ett lysande
undantag — rekommendera att detta
omöjliga skall göras av taxeringsnämnderna.
Stackars nämnder!
Kammarrätten säger, att den enda möjligheten
är, att taxeringsnämnderna
komma fram till ett mycket schablonmässigt
bestämmande av förvärvsavdraget.
Det antagliga är, skriver den ärevördiga
kammarrätten, att man bestämmer
som maximum för avdraget en tredjedel
av nettointäkten och att detta antagligen
blir en viss norm för uppskattning
av värdet. Man kan inte granska
alla de olika affärerna och jordbruken
— det är komplett omöjligt — utan man
kommer att sätta värdet till en tredjedel
av nettoinkomsten. Det kommer att
anses som hustruns arbetsinsats, så fort
deklaranten säger, att hon deltar i mannens
arbete, och hälften därav kommer
att bli hennes förvärvsavdrag.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
117
Överståthållarämbetet, som väl närmast
har sina erfarenheter från liandelshåll
i Stockholm, säger, att en restriktiv
tillämpning av bestämmelserna knappast
är möjlig att genomföra och att det mest
sannolika är, att avdragsrätten i praktiken
leder till att så gott som samtliga
rörelseidkare och jordbrukare komma
att erhålla avdrag, eftersom det inte
finns någon möjlighet att kontrollera
dem.
Taxeringsnämndernas ordförande säga,
att avdrag komme att medgivas schablonmässigt
vid ringaste tveksamhet, och
nog kommer det, när kontroll är omöjlig
att öva, praktiskt taget nästan alltid
att råda tvekan.
Denna omöjlighet att kontrollera erkännes
av Riksförbundet Landsbygdens
folk. Det sägs i dess yttrande, att
det är alltför betungande för taxeringsnämnderna
att verkställa prövning i varje
särskilt fall — det har förbundet rätt
i — och därför rekommenderar det att
avdraget beviljas, »såvida icke särskilda
omständigheter till annat föranleda».
Riksförbundet Landsbygdens folk säger
alltså, att taxeringsnämnderna inte kunna
sköta detta, varför förbundet rekommenderar
att jordbrukarhustrur alltid
skola beviljas detta avdrag, såvida inte
speciella omständigheter tala bestämt
däremot.
Under sådana omständigheter kan
man mycket väl förstå LO:s yttrande,
där det säges, att »förslaget måste föra
till att i praktiskt taget alla de fall mannen
råder över förvärvskällan, hustrun
göres till åtminstone formell medarbetare
och familjen därigenom blir berättigad
till ett särskilt avdrag upp till 1 000
kronor».
Riksförbundet Landsbygdens folk och
Landsorganisationen ha kommit till samma
uppfattning om vad delta verkligen
kommer att leda till; på vissa håll kan
det leda till enligt min mening rätt underliga
resultat.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har
påpekat, att jordbrukarna däruppe ha
mycket små jordbruksenheter. »I de flesta
fall hållas högst 3 ä 4 kor.» Inkomsten
av jordbruket är relativt obetydlig, och
Ang. beskattningen av äkta makar.
männen äro som regel hänvisade till att
skaffa sig väsentliga biinkomster. De,
som äro körare, komma i en helt annan
ställning än de, som äro huggare, ty körarna
kunna föra sina inkomster av körningen
på jordbruket, där de också använda
sina hästar, och därigenom kunna
de utnyttja förvärvsavdraget för hustrun.
Om mannen däremot är huggare,
skall hans inkomst av skogsarbetet redovisas
som för eget arbete under »inkomst
av tjänst». Inkomsten av jordbruket
kommer att bli obetydlig, och
han kan alltså inte utnyttja detta förvärvsavdrag
för hustruns del. Köraren
kan alltså utnyttja detta, men inte huggaren,
och vi syfta ju ändå till en likformig
och rättvis beskattning! Länsstyrelsen
i Västerbottens lön säger emellertid,
att det här blir varken rättvist eller
likformigt.
Här har ju sagts, att en del av remissinstanserna
ha tillstyrkt detta förslag.
Ja, det är dessa jordbrukarorganisationer,
som äro intressenter i saken, som
tillstyrkt det. De andra ha antingen sagt,
att de inte vilja motsätta sig förslaget,
eller också ha de kommit med mycket
starka erinringar eller — och det är majoriteten
— klart avstyrkt förslaget. Jag
har sällan sett ett förslag, som blivit så
sönderskjutet vid remissen som just detta
förslag; och nu uppmana oss dessa
borgerliga reservanter, att vi skola ta
förslaget sönderskjutet, som det ligger
där efter remissen.
Men vad säger socialstyrelsen, som hör
till dem, som inte vilja motsätta sig detta?
Jo, den säger, att »denna skatteförmån»
— det är så styrelsen betraktar
detta avdrag — »förutsätter, att taxeringarna
för de självständiga företagarna
bringas i överensstämmelse med de
faktiska förhållandena». Styrelsen ifrågasätter
alltså, om taxeringarna här i
landet i stor utsträckning äro riktiga.
Det är socialstyrelsen, som säger detta,
och jag bara citerar vad detta ärevördiga
verk säger. Styrelsen säger tillika, att
den inte är övertygad om att dessa företagares
inkomster uppskattas till sitt
verkliga värde.
Det ligger mycket i det förslag, som
118
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ang. beskattningen av äkta makar.
här är framlagt, och sedan jag lyssnat
till vad herr Niklasson och fru Gärda
Svenson hade att säga, då de talade om
lantbrukarhustrurnas stora och tunga
arbetsbörda och deras ofta alldeles orimligt
långa arbetstid, kan jag nämna, att
jag har sett så pass mycket därav, att
jag vet att de tala rätt. Det är inte heller
på den punkten som man här är tveksam.
Men frågan är, om det inte även
finns andra, som ha en mycket lång arbetstid
och tungt arbete. Det är säkert
många löntagarhustrur, som ha stor familj
och som arbeta praktiskt taget både
natt och dag, men som, hur mycket de
än slita för sin familj och fastän de kanske
äro de, som sammanhålla hela familjen,
inte kunna tänkas få göra dessa
avdrag. Det blir sålunda inte en rättvis
och likformig beskattning mellan grupperna,
och när det gäller jordbrukarna
och affärsmännen kan man inte på ett
rätt sätt avväga det så, att det inom respektive
grupp blir riktigt i det ena och i
det andra fallet. Det blir schablonmässigt,
och schabloner verka alltid mer eller
mindre blint.
Jag tror att det vore riktigt, om riksdagen
böjde sig för vad taxeringsnämndernas
ordförande ha sagt, nämligen att
detta förslag inte kan genomföras, överståthållarämbetet
och de flesta länsstyrelserna
ha också sagt att det inte går.
Det vore riktigt, om riksdagen böjde sig
för kammarrättens synpunkt, att någon
verklig prövning i detta fall inte kan
genomföras. Det är faktiskt så, att om
bedömandet av dessa förvärvsavdrag nu
skulle kastas in i taxeringsarbetet, så
bleve de ett nytt irriterande moment i
vårt skattesystem. Många människor skulle
säga, att det inte kommer att bli
riktigt avvägt när det gäller jordbrukarna
som klass, att det inte kommer att bli
riktigt avvägt när det gäller affärsinnehavarna
såsom grupp, därför att det
finns så olika arbetsfördelning mellan
man och hustru och därför att det kommer
att genomföras schablonmässigt,
och det blir inte heller riktigt vid en
jämförelse med löntagarnas stora skara.
Jag undrar, om inte detta förslag, sådant
det nu föreligger, hör till sådana
förslag — jag vill inte föreslå att det
skall kastas i någon papperskorg — som
böra omprövas ytterligare innan man
kan säga, om någonting skall kunna göras
av de tankar, som ligga bakom desamma.
Herr talman! Jag tycker mig sällan ha
haft att företräda bevillningsutskottet,
när detta har avstyrkt motioner, där vi
ha haft större skäl att göra det än i detta
betänkande. Jag ber, herr talman att
få yrka bifall till utskottets förslag i denna
punkt.
Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Jag har inte någon anledning att på
detta stadium av debatten gå in i någon
detaljanalys av innebörden av mitt
förslag. Jag är naturligtvis mycket glad
åt de förståelsefulla tongångar, som herr
Sjödahl lät skymta fram mot slutet av
sitt anförande när det gällde, jag kan
ju för korthetens skull kalla det mitt
förslag, men tillägga: enligt det amerikanska
systemet, så att ingen tror att
jag inte vet var källan finns.
Jag är emellertid kanske en aning besviken
över att inte herr Sjödahl gick
mera in i en analys av själva innehållet
i detta s. k. mitt förslag. Det hade
nämligen varit ganska tacknämligt att
här till kammarens protokoll få fram
ett bemötande av alla de tokigheter —
jag kanske kan använda det ordet, även
om det inte hör direkt till högprosan -—-som ha kommit fram i debatten om detta
mitt förslag. Jag måste ärligt säga, att
jag sällan har sett så mycket snedvridningar
på en gång, och dock är systemet
i och för sig mycket enkelt. Verkningarna
av detsamma äro framräknade
i tabeller, som återfinnas i detta betänkande.
Jag skall emellertid som sagt inte
nu gå in på någon närmare precisering.
Herr Sjödahl betonade som så många
andra — vad det nu skall ligga i det
— att ytterligare utredning behövs. Men,
och det tror jag att herr Velander redan
var inne på, frågan är ju utredd, och
det vore mycket intressant, tycker jag,
att få höra vad det är som skall ytterligare
utredas. Här finnas i sambeskatt
-
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
119
ningssakkunnigas betänkande cirka 50
sidor tabeller, som visa systemets verkningar
under praktiskt taget alla tänkbara
förutsättningar. Detta system har
sålunda tagits upp till en ganska lång
debatt och till bemötande i majoritetens
skrivning i betänkandet.
Herr Sjödahl sade, att ett stort antal
myndigheter begärt förnyad utredning.
Ja, det må vara sant, men det har samtidigt
betonats, att dessa utredningar
böra ske efter de grundlinjer, som finnas
i min reservation.
Sedan sade herr Sjödahl — jag tar
dessa saker i den ordning som herr Sjödahl
framställde dem, så att om dispositionen
är dålig, är det inte mitt fel
— att detta systems tillämpande skulle
kosta 135 miljoner kronor. Det där är
ett uttryck, som man har använt här
och var i debatten. Jag skulle vilja,
fastän det låter paradoxalt, säga, att det
kostar ingenting alls. Det är klart att
det minskar statens skatteinkomster,
men när man undersökt och fått klart
för sig möjligheterna att ta ut skatter,
får detta system influera på skatteskalorna.
Här gäller det ju bara en fördelning
av skattebördan mellan olika civilstånd.
Herr Sjödahl var vidare inne på frågan
om förmögenhetsbeskattningen och
nämnde, att förslaget i den delen skulle
kosta cirka 22 miljoner kronor. Javisst,
men det är bara en konsekvens av systemet
såsom sådant.
Så sade herr Sjödahl, att man bör undersöka,
om denna väg är den riktiga
att beträda eller om man bör beträda
andra vägar. Det är klart, att om man
vill beträda andra vägar, skall man resonera
på det sättet. Men jag tycker inte
det är rätt, när vi anse att vi ha tänkt
igenom problemet och kommit fram till
att den vägen är den riktiga, att förebrå
oss, att vi nu vilja driva fram ett beslut.
Vi anse nämligen, att saken är klar för
vår del, och då bör det givetvis stå oss
fritt att, utan att bli förebrådda för att
vilja införa några nya och konstiga principer
i riksdagens sätt att arbeta, få
framföra denna vår uppfattning.
Herr Sjödahl tangerade också den där
Ang. beskattningen av äkta makar.
invändningen som har spelat en så stor
roll i debatten, nämligen att de största
summorna skulle komma att avlyftas
från de högre inkomsttagarna. Det är
klart, att om en person har en statsskatt
på 100 kronor — vilket det rör
sig om vid cirka 4 000—5 000 kronors
inkomst — kan han inte få större skattelättnad
än 100 kronor, d. v. s. med
100 procent. Gäller det däremot en person
som är mera belastad, t. ex. med
— om jag skall ta till litet i växten •—
omkring 20 000 kronor i skatt, så är det
också klart att denne får en, i absoluta
tal uttryckt, högre skattelättnad, men
jag har här tabeller, som visa, hur stor
den procentuella skattelättnaden blir,
och att det genomgående är så, att den
blir störst — procentuellt, nota bene -—
för de lägre inkomsttagarna, den saken
är alldeles otvivelaktig.
Man säger vidare, att detta förslag
skall gå in i den utredning, som omspänner
hela skattesystemet, alltså 1949
års skatteutredning. Enligt vad jag nyss
här sade, tycker jag inte det är riktigt.
Jag tycker att man först skall ha principerna
klara för sig, innan man tar itu
med skalorna.
Nu vet jag, att en och annan säger:
»Detta är ju tokigt; vi ha en progressiv
beskattning och skola ta ut skatten efter
förmåga!» Jag har sett hela detta
problem som en fråga om skattefördelningen
mellan äkta makar och ensamstående.
Jag har hela tiden utgått från,
att när det gäller familjernas inkomst,
är det två personer, som skola leva på
en viss inkomst, men, när det gäller en
ungkarls inkomst, är det en person, som
skall leva på den — jag har klart för
mig alla avvikelser i praktiken, men den
stora grundregeln är i alla fall den. Då
menar jag, att ett par äkta makar inte
böra merbeskattas bara på grund av de
ha gift sig. Jag har byggt på det förhållandet,
att det är två personer, som skola
leva på en viss inkomst. De ha enligt
våra äktenskapslagar rätt att leva på
samma standard.
Detta är hela bakgrunden för det resonemang,
som jag har fört i denna
fråga. Därav följer med logisk nödvän
-
120
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ang. beskattningen av äkta makar.
dighet, att jag inte kan säga, att en tudelning
av inkomst och förmögenhet är
riktig upp till en viss inkomst men sedan
plötsligt blir oriktig, utan för mig
framstår detta hela tiden som en fråga
om skattefördelning mellan, kort sagt,
gifta och ogifta. Detta är, menar jag,
hela bakgrunden. När man ändå säger,
att förslaget innebär ett angrepp på,
progressiviteten, så vill jag i förbigående
säga, att den frågan anser jag inte
alls hör hit — det rör sig inte om progressiviteten
här. Det kan hända att vi
vilja rubba även den, men vi dra inte in
den frågan i detta sammanhang i alla
händelser, och detta av det enkla skälet
att den inte alls hör hit.
Det har också sagts, — jag vet inte,
om jag missförstod herr Sjödahl eller
om det var den tanke, som låg under
det resonemang, som han förde här •—
att jag skulle ha sprängt ramen och gått
utöver det uppdrag som de sakkunniga
hade fått, nämligen att reda ut själva
sambeskattningsproblemet. Man har fått
för sig på visst håll och även satt det i
tryck — men det blir som bekant inte
mera sant för det — att det endast rör
familjer, där hustrun har inkomst av förvärvsarbete.
Jag anser att den synpunkten
är felaktig, ty sambeskattningsproblemet
är en fråga om famiijebeskattningen
och gäller alla familjer, oavsett
om hustrun arbetar enbart i hemmet eller
om hon även arbetar utanför hemmet.
Jag skall, herr talman, inte nu gå
vidare in på några detaljer, men jag
kan tillägga, att jag hoppas kanske få
tillfälle att närmare bemöta alla de invändningar,
som ha kommit i detta sammanhang.
Jag ber emellertid, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation,
som är betecknad II) i betänkandet.
Herr ISAKSSON: Herr talman! Jag
skall här endast med några få ord beröra
ett visst problem, som redan har
något berörts av två eller tre föregående
talare, nämligen motionärernas och
reservanternas förslag om att gift kvin
-
na, som biträder maken vid förvärvsarbete
inom jordbruk och rörelse, bör
komma i åtnjutande av föreslaget förvärvsavdrag.
Detta är bara en utökning
av vad som för närvarande är gällande
beträffande gift kvinna, som har inkomst
av tjänst. Otvivelaktigt är det här i
främsta rummet jordbrukarhustrur som
avses. De ha i de allra flesta fall direkt,
kan man säga, bidragit till inkomsternas
förvärvande genom att deltaga i arbetet
både i ladugård och på åker ocli äng.
Vid jordbruket är det inte som i
många andra fall så att hustrun endast
får vara så att säga innefru och sköta
det egentliga hemarbetet. Skötseln av
hemmet inom de fyra väggarna får sålunda
ofta inom jordbruket stå tillbaka
för det mångskiftande jordbruksarbetet,
där det fordras att hunstran deltar. Vad
detta kan betyda för trivsel och trevnad
behöver ju inte närmare utvecklas. Inkomsterna
ha genom detta system givetvis
ökats, men detta har i så fall mycket
ofta skett på bekostnad i första hand
av hustruns fysiska hälsa men också på
bekostnad av innearbetets riktiga skötsel.
Nämnas kan, att jordbrukarhustruns
strävsamma arbete synes ha fört med
sig, att den unga kvinnan av i dag i
mycket hög grad söker sitt arbete utanför
jordbruket och att hon också i första
hand söker sin tillkommande utanför
de egentliga jordbrukarleden. Flykten
från landsbygden är ett mycket allvarligt
problem, som i många andra
sammanhang har diskuterats. Jag tror
att om man här genom en rimlig skattereform
kunde åstadkomma i första hand
ett erkännande åt jordbrukarhustruns insatser,
så skulle mycket vara vunnet.
Jag tycker med andra ord, att det är
ganska rimligt, att jordbrukare och även
andra rörelseidkare, vilkas hustrur deltagit
i förvärvsarbetet, komma i åtnjutande
av det avdrag som här föreslås.
För min del skulle jag nog gärna ha velat
sträcka mig något längre än reservanterna
i reservationen nr II till utskottsbetänkandet.
Det sägs där, att insatsen
och värdet av arbetet skall prövas
av beskattningsmyndigheterna, men jag
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
121
tror i likhet med herr Sjödahl, att det
blir ett mycket grannlaga och svårt arbete
att här åstadkomma rättvisa. Jag
skulle med andra ord gärna ha sett, att
man här hade föreslagit att avdraget
skulle tillämpas mera generellt. Emellertid
avser reservationen ju ett provisorium,
och under sådana förhållanden
anser jag, att den bör kunna godtagas.
Jag ber alltså, herr talman, att få instämma
i vad övriga talare här förut
yttrat, då de yrkat bifall till dels reservationen
nr I) och dels reservationen
nr II).
Herr VELANDER: Herr talman! Herr
Sjödahl talade något om riksdagspraxis.
Jag misstänker, att man kan säga, att till
första kammarens praxis hör att åtminstone
herr Sjödahl och jag ha litet
svårt att förstå varandra i skattefrågor.
Jag vill ge uttryck åt det förhållandet
även nu med några korta reflexioner.
Herr Sjödahl säger, att ett fullföljande
av den Ebon Anderssonska linjen skulle
med nuvarande beskattningsbara inkomster
i landet kosta 135 miljoner kronor,
uppdelade på inkomst och förmögenhet,
och så tillägger han, att detta
skulle alltså riksdagen nu acceptera utan
att ha något som helst material till sitt
förfogande för att kunna pröva skäligheten
därav! Jag förmodar att han därmed
menade skattebelastningens tyngd i
olika inkomstskikt med mera sådant.
Jag förstår inte, att herr Sjödahl skall
bemöda sig om att missförstå en sak på
detta sätt. Det ligger ju till så, att vad
reservanterna här sträva efter är att frågan
om avvägningen principiellt sett
mellan gifta och ogifta skall vara avgjord,
innan man tar ställning till skatteskalornas
utformning. Det material,
som herr Sjödahl vill ha., för att taga
ställning till skattetrycket, verkningarna
för statens finanser och andra sådana
saker, det får 1949 års skatteutredning
prestera, och då blir ju herr Sjödahl i
tillfälle att taga ställning därtill. Den där
siffran 135 miljoner kronor har väl kommit
till på det sättet, att man för närvarande
inte liar några andra skatteskalor
Ang. beskattningen av äkta makar.
att räkna med än de nu faktiskt gällande,
men man behöver över huvud taget
inte göra några beräkningar för att taga
ställning i det aktuella fallet. Här är endast
fråga om huruvida man kan acceptera
en linje, som i stort sett innebär, att,
om en ensamstående har en inkomst på
5 000 kronor och två makar en inkomst
på 10 000 kronor, skola dessa makar då
betala en skatt som är dubbelt så stor
som den ensamståendes, icke mer.
Det är detta, som det är fråga om. Det
är kärnan i hela problemet. Jag vill därför
rikta den frågan till herr Sjödahl:
Anser han, att skatteifördelningen mellan
gifta och ogifta i princip skall uppläggas
på något annat sätt? Om herr Sjödahl
är motståndare till den Ebon Anderssonska
linjen, då frågar jag: Har
herr Sjödahl då någon annan linje, och
vilka erinringar har herr Sjödahl mot
den antydda? Det måste vara av intresse
att få veta åtminstone någonting om
detta.
Jag upprepar mina frågor till herr
Sjödahl. I det av mig anförda exemplet
hade de två makarna en inkomst, som
var dubbelt så stor som den ensamståendes.
Skola dessa makar belastas med
en skatt, som är mer än dubbelt så stor
som den ensamståendes? Jag skulle alltså
gärna vilja höra, vad herr Sjödahl har
att säga på den punkten.
Hur skatteskalorna skola se ut, det är
inte frågan i dagens debatt; även vi reservanter
ha accepterat, att den frågan
skall utredas och bedömas av 1949 års
skatteutredning.
Herr Sjödahl hade ganska hårda ord
att säga om den inbjudan som föreligger
från reservanternas sida till riksdagen
att här fatta ett principbeslut. Det strider
emot all riksdagspraxis att fatta ett
sådant beslut, säger herr Sjödahl. Det
strider också mot allt politiskt vett —
uttrycket var herr Sjödahls.
Vad är det då som understundom sker,
herr Sjödahl? Vi ha på sin tid fattat beslut
om en stor reform — den stora sjukförsäkringsreformen
— fastän vi i år
nödgats besluta att den skall läggas på
hyllan. Vad var det annat än ett principbeslut
som fattades, när den genom
-
122
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ang. beskattningen av äkta makar.
fördes i riksdagen? Går inte rent av propositionen
i kommunalskattefrågan, som
har aktualiserats vid årets riksdag, ut
på ett principbeslut? Man tar inte på
något sätt ställning till de ekonomiska
konsekvenserna därav vid denna riksdag,
utan de skola prövas vid nästa års
riksdag. Och den största av årets riksdagsfrågor
och av många riksdagars frågor
är väl skolreformen, som ju kommer
att ha konsekvenser med sig i alla
möjliga hänseenden. År det inte där fråga
om ett principbeslut och ingenting
annat? Men det må vara herr Sjödahls
sak att rubricera fattandet av dylika beslut
som stridande mot allt parlamentariskt
eller politiskt vett!
Herr Sjödahl var inne på beskattningsnämndernas
svårigheter, när de skulle
tillämpa ett eventuellt system med forvärvsavdrag
för gift kvinna, som biträder
mannen i hans verksamhet. Han menade
att det skulle uppstå stora svårigheter
för taxeringsnämnderna. Det ha
också vi understrukit. Men herr Sjödahl
gick längre och förklarade, att det skulle
bli alldeles omöjligt för taxeringsnämnderna
att bemästra den för dem uppkommande
situationen, då de skulle ha att
räkna ut och att avväga och att göra så
och så. Ja, visst blir det beräkningar och
avvägningar. Men, herr Sjödahl, det
måste finnas ett material, när taxeringsnämnderna
skola bedöma dessa ting, och
det blir den skattskyldige som skall
prestera detta material. Sedan kommer
det säkerligen att utkristalliseras en del
normer bland annat genom landskamrerarmötena
och överläggningar mellan
taxeringsnämndsordförandena i olika
län etc. Och slutligen, herr Sjödahl, är
det ju meningen att vi skola negåvas med
någonting, som vi eftersträvat ganska
länge, nämligen den centrala riksskattenämnden,
som skall verka för enhetlighet
i beskattningen och som skall ha att
taga initiativ till regleringar, föreskrifter
och normer för och inom beskattningsväsendet.
Sedan får herr Sjödahl
också tänka på hur pass ingående överväganden
det verkligen behövs för att
avgöra, om man skall medge ett avdrag
på maximum 300 kronor vid kommunal
-
skattetaxeringen — inte från skatten utan
från inkomsten. Det är inte någon så vid
ram det rör sig inom. Det är kanske till
slut inte så märkvärdiga ting!
Herr Sjödahl var särskilt olustig inför
de svårigheter, som skulle uppkomma
vid taxeringen av virkeskörare och huggare
i Västerbottens län. Ja, herr Sjödahl,
vi lappar — jag räknar mig till
dem — äro inte vana vid att ta med
våra hustrur, när vi fara ut i skogen
för att arbeta där, och följaktligen kan
jag inte tänka mig, att vi, deras män,
för deras räkning komma att hemställa
om eller kräva något förvärvsavdrag.
Reservanternas här avsedda förslag är
sönderskjutet och dåligt, säger herr Sjödahl.
Vad rekommenderar herr Sjödahl
i stället? Herr Sjödahl har i varje fall
varit med om att utskriva i bevillningsutskottets
betänkande nr 50 vid 1947 års
riksdag, att det är otillfredsställande, att
den ifrågavarande avdragsrätten icke
kan medgivas i de fall, där hustrun deltar
i mannens förvärvsverksamhet. »När
hustrun biträtt mannen exempelvis i
hans jordbruk eller rörelse», heter det,
»har även hustrun bidragit till förvärvandet
av mannens inkomst. Det måste
anses obilligt, att det ifrågavarande avdraget
icke kan ifrågakomma i sådana
fall».
Tar herr Sjödahl nu avstånd från den
tanke han biträtt i det angivna sammanhanget?
Ger herr Sjödahl m. a. o. tappt
och säger, att på grund av svårigheterna
för beskattningsnämnderna skola vi inte
ens försöka förläna den skattskyldige
någon rättvisa på detta område? Det
måste vara av intresse att få veta, om
herr Sjödahl fortfarande står kvar på
den ståndpunkt, som 1947 års bevillningsutskott
intog och som godkändes
av riksdagen.
Herr Sjödahl säger att reservanternas
förslag måste leda till så stora orättvisor,
och så fortsätter herr Sjödahl: En
löntagares hustru, som arbetai intensivt
och oförtrutet för att hålla hemmet uppe,
hon får inte avdraget. Nej, herr Sjödahl,
det är inte heller meningen. Men när eu
hustru är ute i förvärvsarbete och tjänar
en del pengar, som bli föremål för be
-
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
123
skattning, och när hon på grund härav
måste anlita lejd arbetskraft för att hålla
hemmet i ordning och fullgöra det arbete,
som löntagarens hemarbetande
hustru utför, då skall hon inte skatta för
hela sin inkomst, ty, när hon lejer hjälp
i hemmet, är ersättningen till denna
hjälp ingenting annat än en utgift eller
omkostnad för inkomstens förvärvande.
Följaktligen hänger herr Sjödahls parallell,
såvitt jag förstår, fullkomligt i luften.
Herr talman! Jag skall inte fortsätta
min polemik mot herr Sjödahl. Jag faller
alltjämt tillbaka på den tidigare intagna
ståndpunkten enligt reservationen
nr II) till utskottets betänkande.
Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Herr Velander påstod att jag
över huvud taget inte vill vara med om
att fatta principbeslut, och han nämnde,
om jag hörde rätt, frågan om de kommunala
ortsavdragen. I det fallet föreligger
ju ett förslag, som är fullt utrett
med olika alternativ. Herr Velander vet
lika bra som jag, att vi arbeta med åtminstone
fem eller sex olika alternativ
och deras följdverkningar. Allting är
klart. När sjukförsäkringen antogs, var
det också ett principbeslut, men den
antogs i konkurrens med en del andra
system, som hade diskuterats och lågo
färdiga, och man stod inför ett val mellan
dessa förslag. Här vet man ju inte
vad det leder till. Man vet inte vilka
verkningar det får. Ett sådant principbeslut
blir ett steg rakt ut i mörkret,
och det är sådant som herr Velander
tycker det är lämpligt att inbjuda riksdagen
till!
Herr Velander var spydig när han talade
om att körarna och huggarna i
Norrland inte har sina hustrur med sig
ute i arbetet, och han sade om mig, att
jag var inriktad på att missförstå. Jag
kan kvittera den artigheten! Det som
gör skillnaden mellan körare och huggare,
det är att köraren har inräknat
sin inkomst i jordbruket och därigenom
får möjlighet att göra ett avdrag med
intill 1 000 kronor, medan däremot hug
-
Ang. beskattningen av äkta makar,
garna inte ha någon möjlighet att få
detta avdrag från sin inkomst av tjänst.
Jag var tillfredsställd med det uttalande
av bevillningsutskottet för några
år sedan, som herr Velander nyss citerade.
Det är alltid en lätt sak att uttala
en önskan om att få någonting bättre.
Men om det skall bli någonting bättre,
skall också förslaget vara utformat så
att det är tekniskt genomförbart, och
det är dit, vi ännu inte ha kommit.
Herr NIKLASSON: Herr talman! Herr
Sjödahls yttrande bekräftar endast vad
jag sade i mitt första anförande, att man
här hesiterar inför svårigheter och vill
skjuta frågan ifrån sig.
Nu frågar herr Sjödahl: Hur skall
den taxeringsnämnd vara beskaffad, som
skall kunna klara det här? Jag kanske
inte kan ge något recept på hur denna
taxeringsnämnd skall vara beskaffad,
men här har dock suttit en kommitté
av experter, och där ha taxeringsexperter
varit med och funnit det möjligt.
Beträffande yttrandena sade herr Sjödahl,
att det är jordbrukarnas egna intresseorganisationer
som ha tillstyrkt.
Ja, men vi kunna väl knappast kalla
lantbruksstyrelsen för en jordbrukarnas
intresseorganisation.
Det är ju klart, att hur vi än forma
ut detta förslag, så kanske vi ändå inte
komma till någon millimeterrättvisa,
men jag tror dock att vi skulle komma
ett steg längre på rättvisans väg
med detta förslag. Om vi skulle vara så
angelägna om att inte genomföra ett förslag
bara därför att inte alla kunde få
fullkomlig rättvisa, då skulle vi ju aldrig
ha infört något förvärvsavdrag för
gift kvinna.
Beträffande schablonavdrag så vill
jag fråga, om inte Stockholms stad har
infört ett schablonavdrag, som har långt
större inverkan på beskattningen än
vad det här föreliggande förslaget någonsin
skulle få, även om det utformades
som schablonavdrag, nämligen det
s. k. existensminimum. Det går ju långt
över vad det bär kan vara fråga om.
Sedan måste jag i likhet med herr
124
Nr IG.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ang. beskattningen av äkta makar.
Veländer fråga herr Sjödahl: Ha vi någonting
att vänta, när nu den nya skattekommittén
har fått hand om detta
förslag? Herr Sjödahl säger, att vi kanske
»inte direkt skola kasta det i papperskorgen»,
utan göra det till föremål
för ytterligare överväganden. Det låter
inte vidare hoppfullt från det hållet.
Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag har anslutit mig till utskottsmajoritetens
synpunkter, och jag skall
hara med ett par ord motivera, varför
jag har gjort det.
Jag betonar att jag inte har för avsikt
att upptaga någon polemik vare sig mot
vad som här sagts eller mot innehållet i
de olika förslag till lösning av familjebeskattningsfrågan,
som ha diskuterats.
Jag har så mycket mindre anledning att
göra detta, som jag i nuvarande läge inte
anser mig ha tillräckligt sakligt material
för att bedöma, vilken av de båda linjerna
som efter en närmare prövning kan
anses vara den som bör ligga till grund
för en reformerad familjebeskattning.
Av de remissyttranden, som inkommit
över sambeskattningssakkunnigas förslag,
har jag fått den uppfattningen, att i fråga
om förvärvsavdraget för äkta makar den
föreslagna lösningen är så pass tvivelaktig
till sina praktiska verkningar, att
man nog bör fundera en smula, innan
man fattar beslut om förslagets genomförande.
Man kan så mycket hellre göra
detta då problemet nu kommer att tagas
upp vid den förnyade utredning, som
statsrådet och chefen för finansdepartementet
har anbefallt 1949 års skatteutredning
att företa.
Jag erinrar om att svårigheterna för en
praktisk tillämpning av förslaget äro så
pass stora, att det inom de mest sakkunniga
instanserna råder mycken tveksamhet
om förslagets riktighet. När frågan
är så tveksam och den dessutom skall
underkastas förnyad utredning och man
kanske mot bakgrunden av de olägenheter,
som remissinstanserna ha påpekat,
kan vänta sig, att resultatet av utredningen
blir att man söker andra linjer
för frågans lösning än som hittills dis
-
kuterats, har jag tyckt det vara oklokt
och oriktigt att nu genomföra en reform,
som kanske om ett eller annat år kommer
att ersättas av någonting helt annat.
Jag tror att sådana tvära omkastningar i
vår skattelagstiftning när det gäller ett
så pass svårt område som detta icke äro
rekommendabla.
När det gäller den andra delen av reservationen,
den som rör det begärda
principuttalandet till förmån för den av
dr Ebon Andersson till sambeskattningssakkunniga
avgivna reservationen, ligger
min argumentering ungefär på samma
linje. Jag har, som jag sade, icke för
avsikt att här upptaga en diskussion om
innebörden av dr Ebon Anderssons förslag.
Jag har på ett mycket tidigt stadium,
redan innan det presenterades som
reservation till sambeskattningssakkunnigas
betänkande, i annat sammanhang
uttalat vissa sympatier för den tanke,
som ligger bakom den lösningen. Jag erkänner
gärna, att jag fortfarande tycker
att den är mycket intressant och förtjänt
av en närmare prövning. Men det
är ju denna prövning som 1949 års skatteutredning
skall företaga. Trots mina
sympatier för tanken i och för sig, kan
jag icke vara alldeles övertygad om de
praktiska möjligheterna att på den av
dr Ebon Andersson angivna linjen få en
lösning av vår familjebeskattningsfråga,
som medför det avsedda gagnet för familjerna
utan att medföra allt för stort
ogagn för andra skattskyldiga inom
samhället, som vi också böra ha något
ansvar för, och jag är därför inte beredd
att i nuvarande stund deltaga i ett
principbeslut, som innebär att utredningen
skall vara bunden just vid den
linjen. Jag är, som sagt, högeligen intresserad
av att den under den fortsatta
utredningen blir prövad och av att man
får en så ordentlig utredning, att man
fullständigt och objektivt kan överblicka
de konsekvenser den leder till. Men
jag vill påpeka, att i de direktiv för 1949
års skatteutredning, som refereras i bevillningsutskottets
betänkande, poängterar
finansministern, att det inte bara är
den linjen, som skall prövas, utan att
också andra linjer böra undersökas av
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
125
skatteutredningen. Sålunda bör enligt referatet
i utskottsbetänkandet en närmare
undersökning komma till stånd bland
annat angående möjligheterna att lösa
frågan enligt särbeskattningslinjen, och
det påpekas i slutet, att skatteutredningen
givetvis bör vara oförhindrad att söka
en lösning av sambeskattningsproblemet
även efter andra linjer än de här
angivna, d. v. s. andra linjer än särbeskattningen
och dr Anderssons förslag,
mer eller mindre modifierade.
Det är sålunda ur departementschefens
synpunkt en angelägen sak, att det
problem han har hänskjutit till utredning
blir prövat förutsättningslöst från
de olika synpunkter, som kunna komma
i fråga.
Jag kan inte hjälpa, herr talman, att
jag tycker att det under sådana omständigheter
icke är riktigt förståndigt att
nu binda utredningen vid en viss bestämd
linje, som, hur starka sympatier
man än kan ha för den intressanta tanke,
varpå den grundar sig, dock icke ligger
fullständigt klar beträffande de olika
konsekvenser den kommer att få.
Det är således uteslutande dessa synpunkter
och icke några andra, som legat
till grund för mitt ståndpunktstagande.
Jag har faktiskt funnit dessa argument
så pass starka, att jag utan realdiskussion
av de olika förslag, som här
kunna föreligga, har ansett mig böra
ansluta mig till utskottets majoritet.
Herr VELANDER: Herr talman! Jag
inregistrerar med tacksamhet den siste
ärade talarens uttalande, att han hyste
stora sympatier för den lösning, som rekommenderats
enligt den Ebon Anderssonska
linjen. Han sade dock, innan han
kom fram till denna passus i sitt anförande,
att han ansåg, att den linjen var
tvivelaktig till sina praktiska verkningar.
Det hade ju då varit önskvärt, att
han hade gjort någon antydan om skälen
för sin uppfattning på den punkten.
Herr Klon Andersson sade också, att
det inte kunde vara riktigt förståndigt
att taga ståndpunkt utan att avvakta den
blivande utredningen, eftersom frågan
Ang. beskattningen av äkta makar,
ändå inte var riktigt klar. Ja, jag misstänker,
att, sedan sambeskattningssakkunniga,
som arbetat mellan tre och fyra
år på utredningen av denna fråga, nu
lagt fram resultatet därav, visar detta
resultat och den belysning som det fått
av olika remissinstanser och även från
annat håll, att sådana frågor som den
här diskuterade aldrig bli riktigt klara,
innan de lösas. Det kommer alltid att
föreligga utrymme för olika meningar.
Det är ju alldeles riktigt, att enligt
beslutet av den 17 sistlidne mars skall
hela problemet överlämnas till 1949 års
skatteutredning, men jag har flera gånger
frågat: Skulle, det ändå inte ha varit
önskvärt, att den princip, efter vilken
detta då skall lösas, redan dessförinnan
hade varit knäsatt? Ty detta är ju eller
borde vara förutsättningen för att skatteutredningen
skall kunna ge sig i kast
med den omarbetning av skatteskalorna
och de andra ting, som bli en konsekvens
av sådant principbeslut.
Jag har tidigare lovat, att jag inte
skulle i någon större utsträckning inlåta
mig på vad vissa remissinstanser
ha yttrat. Jag har därvid påpekat, att
inte mindre än 16 länsstyrelser ha uttalat
vissa sympatier för den Ebon Anderssonska
linjen och jag skall nu citera
några av dessa uttalanden. Tre byråchefer
i socialstyrelsen hävda, att »den
enda naturliga slutsatsen — — — är
den, som dragits av reservanten Ebon
Andersson». SACO säger, att »en lösning
efter denna linje synes värd att
eftersträva ur rättvisesynpunkt». En
länsstyrelse anför, att den »vill för sin
del förorda detta förslag». En annan
länsstyrelse säger: »Med halveringssyste
met---vinnes
en genomgripande
omdaning till avlägsnande av obilligheten
i nuvarande sambeskattningssystem
— — —• Det allmänt erkända behovet
av skattelättnad är av minst ifrågavarande
storleksordning. Det är ingalunda
orimligt att en väsentlig del av lättnaden
tillgodoföres de gifta.» En tredje
länsstyrelse uttalar: »Det synes läns
styrelsen
som om de av Ebon Andersson
antydda riktlinjerna inneburc den enklaste
ocli för framtiden mest hållbara lös
-
126
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ang. beskattningen av äkta makar.
ningen av sambeskattningsproblemet.»
Det finns också andra uttalanden, som
gå i samma riktning.
Redan i statsrådsprotokollet för den
17 mars — jag har varit inne på det
förut ■—- har departementschefen konstaterat,
att det står mycket få utvägar
till buds, när man skall fullfölja strävandena
att nå en lösning på detta område.
Sambeskattningssakkunnigas förslag
får ock nu, misstänker jag, betraktas
som eliminerat. Av de förslag, som
hitintills ha diskuterats, kvarstår väl
egentligen intet annat än den Ebon Anderssonska
linjen. Visserligen framstår
det väl inte såsom orimligt att säga, att,
om frågan kan få en ytterligare belysning
och om en mera klarläggande översyn
står inom räckhåll, så kunna vissa
skäl tala för att man skall söka begagna
möjligheterna därtill. Men denna fråga
är mycket gammal. Det har visat sig vara
utomordentligt svårt att komma till
någonting annat och bättre än vad vi ha
att ta fasta på i dagens läge, och därför
kan man, även om man inte är alltför
djärv, skatta åt den meningen, att det nu
gäller att handla åtminstone så långt,
att man går in för ett beslut om den
linje, som rent principiellt skall läggas
till grund för skatteutredningens fortsatta
överväganden i ämnet.
Till herr Sjödahl har jag inte särskilt
mycket att säga. Beträffande inkomsterna
för huggarna och körarna av virke i
Västerbottens län menade herr Sjödahl,
att därigenom ökades vissa jordbrukares
inkomst, så att utrymme fanns för förvärvsavdrag.
Vederbörandes deklaration
kommer dock att utvisa, varifrån inkomsten
härledes, och jag har mycket
svårt att förstå, att resultatet kan bli
sådant, att, om någon annan behållen inkomst
inte finns än den, som motsvarar
inkomsten av skogskörslor och skogshuggning,
den i hemmet arbetande hustrun
skulle kunna — vilka uppgifter hon
än har haft vid sidan av sin verksamhet
i hemmet — få tillgodoräkna sig ens
det minsta avdrag på denna inkomst. Om
herr Sjödahl menar motsatsen, så har
jag som sagt mycket svårt att följa honom
i den tankegången.
Herr ANDRÉN: Herr talman! Det är
inte min mening att vid denna sena timme
mycket förlänga en debatt, som jag
tyvärr på grund av omständigheter varöver
jag inte varit herre endast kunnat
höra i vissa brottstycken. Med anledning
av herr Elon Anderssons anförande vill
jag uttrycka min stora tillfredsställelse
över den moderation och den måttfullhet,
som utmärkte detta. Vi äro vana att från
herr Elon Anderssons sida få höra måttfulla
yttranden, och därför överraskar
det mig inte. Det överraskar mig så mycket
mindre, som fru Ingrid Gärde Widemar
i sitt särskilda yttrande till sambeskattningssakkunnigas
betänkande i
långa stycken har givit uttryck åt tankegångar,
som stå i god överensstämmelse
med den linje, som har förfäktats
av fröken Ebon Andersson.
Jag skall inte säga många ord med
anledning av de brottstycken, som jag
hörde av herr Sjödahls anföranden —
jag vill göra det så mycket mindre som
jag ogärna vill bidraga till en allvarlig
ökning av blodtrycket på Göteborgsbänken.
Men så mycket får jag kanske ändå
säga, att det ju i och för sig — och det
har redan herr Velander påpekat —
inte är någonting anmärkningsvärt, att
vi här i kammaren fatta principbeslut.
Herr Sjödahl har själv varit med om sådana,
och jag är övertygad om att han
ännu en gång under denna riksdag får
vara med om ett sådant. Det går inte
heller för sig att förlöjliga den princip,
som skulle knäsättas, för den händelse
riksdagen gick med på den reservation,
som är avgiven av herrar Velander och
Nilsson i Svalöv. Det är en princip, som
utan nämnvärd kritik har tillämpats i
andra länder, vilka äro större än vårt
eget och där kritiken mot skattepolitiken
är minst lika utvecklad som i vårt
land.
Jag skall tillägga en enda sak. Det kan
inte förnekas, att äkta makar i skattehänseende
äro orättvist behandlade. Skall
man rätta till detta, är det självklart, att
de ogifta komma i en i förhållande till
de äkta makarna något sämre ställning
än för närvarande. Det är en alldeles
självklar sak, som inte behöver diskute
-
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
127
ras. Men äro vi ense om — och jag tror,
att många i detta land äro ense om den
saken -— att äkta makar misshandlas i
skattehänseende, då få vi väl ändå ta
konsekvenserna.
Det är bara detta jag ville säga, herr
talman.
Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag vill
i korthet säga herr Velander, att jag ber
att få hänvisa till sidan 10 i bevillningsutskottets
betänkande. Vad jag anförde
återfinnes där i ett yttrande från länsstyrelsen
i Västerbottens län. Jag förmodar,
att dess auktoritet är större på denna
punkt än både min och herr Velanders.
Till herr Andrén har jag ingenting annat
att säga än att jag hänvisar till vad
jag i mitt yttrande till herr Velander anförde
om när man lämpligen kan fatta
principbeslut och när man icke kan det.
Se protokollet!
Herr ENGLUND: Herr talman! Jag hör
till dem som anse, att fröken Andersson
infört ett värdefullt nytt element i den
svenska skattedebatten, och jag är lika
litet som herr Andrén tveksam att i vissa
lägen fatta ett principbeslut. Men det
är alldeles uppenbart redan i detta ögonblick,
att fröken Anderssons förslag inte
är tillräckligt nyanserat för att kunna
realisera det önskemål, som hon uppställt
för sig, nämligen att ge en beskattning,
som är differentierad efter försörjningsbördan.
Lika stor differens, som det finns
mellan beskattningsbördan hos ett par
barnlösa äkta makar och den ensamstående,
finns det naturligtvis mellan skattebördan
för ett par barnlösa makar och
ett par makar med ett betydande barnantal.
Det är uppenbart, att det med relativt
enkla medel skall vara möjligt att på
grundval av en skatteskala, uppgjord för
en ensamstående person, utforma skatteskalor,
som differentiera inte bara mellan
enstaka person och familj, utan också
mellan familjer med olika försörjningsbörda
beroende på olika barnantal.
Ang. beskattningen av äkta makar.
Med en annan formulering än fröken
Andersson har valt innebär ju hennes
system, att skatteskalan för den ensamstående
på alla punkter i alla progressionsled
multipliceras med två. I botten
är dock vår skatteskala differentierad
på ett annat sätt. Vi ha ett avdrag
för ensamstående person, ett existensminimum,
på 2 000 kronor, och ett för gift
person på 3 000 kronor. Man har således
inte fördubblat försörjningsbördan, utan
multiplicerat med V/2, och jag tror för
min del, att det är ett riktigare avvägande
av den inbördes beskattningsbördan
mellan ensamstående och barnlösa
äkta makar även ovanför själva botten.
Det är en enkel matematisk operation
att genomföra denna differens i varje
progressionsled ovanför det skattefria
avdraget. Det är möjligt, skulle jag tro,
att med en ytterligare utbyggnad av denna
teknik få en skattebörda, differentierad
också med hänsyn till det växlande
barnantalet inom en familj.
Från dessa utgångspunkter är det som
jag, herr talman, trots mina allmänna
sympatier för fröken Anderssons förslag
i dess principiella grundsats gärna vill
ha en undersökning om möjligheten att
ytterligare differentiera det med hänsyn
till en växlande försörjningsbörda. En sådan
ytterligare differentiering framstår
för mig, herr talman, som så väsentlig
att jag inte dessförinnan är benägen att
biträda ett principbeslut av den natur,
som reservanterna i reservation II) ha
förordat.
Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av de därunder förekomna yrkandena
propositioner komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i betänkandet gjorda hemställan.
Sedermera gjorde herr talmannen till
en början propositioner, först på bifall
till vad utskottet i punklen 1 hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Gustaf
Elofsson m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter alt hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hem
-
128 Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ang. bibehållande av vissa skärpta konsumtionsskatter.
ställan, sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 32
punkten 1, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gustaf Elofsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Veländer begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 78;
Nej — 51.
Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
I fråga om punkten 2, yttrade nu vidare
herr talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den
av herrar Velander och Nilsson i Svalöv
vid betänkandet anförda reservationen.
Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.
Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:
Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
32 punkten 2, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Velander och
Nilsson i Svalöv vid betänkandet avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid att flertalet röstade för ja-propositionen.
Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 3.
Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 48, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående tullfri införsel av viss donerad
utrustning för biokemiska institutionen
vid Uppsala universitet, bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.
Ang. bibehållande av vissa skärpta
konsumtionsskatter.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 50, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 237, såvitt propositionen
avser förslag till förordning om
fortsatt giltighet av förordningen den 8
juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker
m. m., jämte i ämnet väckt motion.
I en den 31 mars 1950 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 237, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att
1) besluta, att statlig inkomstskatt för
skattskyldiga, som avsåges i 10 § 1 mom.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16. 129
Ang. bibehållande av vissa skärpta konsumtionsskatter.
förordningen om statlig inkomstskatt,
skulle ingå i preliminär skatt för hela
budgetåret 1950/51 med 100 procent av
grundbeloppet;
2) antaga vid propositionen fogade
förslag till
a) förordning om fortsatt giltighet av
förordningen den 8 juni 1923 (nr 155)
angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker;
b) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) om särskild skatt å bensin och
motorsprit; och
c) förordning om ändrad lydelse av
1 § förordningen den 3 maj 1935 (nr
142) angående skatt å vissa för drivande
av automobil använda brännoljor;
3) bemyndiga Kungl. Maj:t att beträffande
sådan för försäljning avsedd bensin,
för vilken bensinskatt erlagts enligt
hittills gällande bestämmelser, meddela
föreskrifter om restitution med 20 öre
för liter; samt
4) upptaga inkomsterna å driftbudgeten
för budgetåret 1950/51 enligt en
vid propositionen fogad specifikation.
I förevarande betänkande hade utskottet
tagit ställning till endast följande två
i propositionen behandlade spörsmål,
nämligen dels frågan om fortsatt giltighet
av förordningen angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker
och dels frågan om bibehållande
av nu gällande skärpningar i fråga
om beskattningen av vin, maltdrycker,
läskedrycker och tobaksvaror samt nöjesskatten
för biografföreställningar och
varuskatten ävensom beträffande statsverkets
andel i totalisator-, tips- och lotterimedel.
Till behandling i sammanhang med
propositionen hade utskottet upptagit
den vid riksdagens början väckta motionen
II: 113 av herrar Persson i Landafors
och Hagberg i Luleå, vari hemställts,
att riksdagen måtte upphäva de
vid 1948 års riksdag antagna förordningarna
om skatteskärpning på spritdrycker,
vin, maltdrycker, läskedrycker, to
9
Första kammarens protokoll 1950. Nr 16.
baks varor, .nöjen, choklad varor, kemisktekniska
preparat m. in., bensin, brännoljor,
papper, tipsmedel, lottsedlar och
totalisatormedel.
Utskottet hade i betänkandet hemställt,
A) att riksdagen måtte, med godkännande
av Kungl. Maj :ts proposition nr
237 i de delar propositionen behandlades
i detta betänkande,
1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om fortsatt
giltighet av förordningen den 8 juni 1923
(nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker,
2) förklara sig icke hava något att erinra
emot ett bibehållande av de under
innevarande budgetår gällande skärpningarna
i den indirekta beskattningen
m. m. i den mån dessa skärpningar avsåge
a)
beskattningen av vin,
b) beskattningen av maltdrycker,
c) beskattningen av läskedrycker,
d) beskattningen av tobaksvaror,
e) nöjesskatten,
f) varuskatten,
g) statsverkets andel i totalisator-,
tips- och lotterimedel; samt
B) att motionen II: 113 av herrar Persson
i Landafors och Hagberg i Luleå, i
de delar motionen upptagits till behandling
i detta betänkande, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Herr ÖHMAN: Herr talman! Det är
inte min mening att vid denna sena timme
försöka uppta någon debatt om denna
sak. Jag vill bara i största korthet
be att få yrka bifall till motion nr 113
i andra kammaren. Beträffande motiveringen
hänvisar jag dels till motionen,
dels till de synpunkter, som jag och
andra från mitt parti ha framlagt här i
kammaren vid tidigare tillfällen, när
dessa punktskatter ha varit föremål för
behandling.
Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till motion 113 i andra kammaren.
130 Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ang. beskattningen av bensin m. m.
Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag ber
också med hänvisning till den långt
framskridna tiden att få utan motivering
yrka bifall till utskottets förslag.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande betänkandet
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till den i ämnet
väckta motionen i nu förevarande
delar; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.
Ang. beskattningen av bensin m. m.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 51, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 237, såvitt propositionen
avser förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild
skatt å bensin och motorsprit,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.
I en den 31 mars 1950 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 237, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att, utom annat,
A) antaga vid propositionen fogade
förslag till
1) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin
och motorsprit;
2) förordning om ändrad lydelse av
1 § förordningen den 3 maj 1935 (nr
142) angående skatt å vissa för drivande
av automobil använda brännoljor;
samt
B) bemyndiga Kungl. Maj:t att beträffande
sådan för försäljning avsedd bensin,
för vilken bensinskatt erlagts enligt
hittills gällande bestämmelser, meddela
föreskrifter om restitution med 20
öre för liter.
De båda författningsförslagen voro av
följande lydelse:
1) Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1929 (nr 62)
om särskild skatt å bensin och motorsprit.
Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 3 maj 1929 om särskild skatt
å bensin och motorsprit skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse:)
1 §•
För bensin, som till riket införes eller
här tillverkas, skall, i den ordning
nedan stadgas, erläggas särskild skatt
av aderlon öre för liter. Skatt skall
dock icke utgå för mineraloljeprodukt,
som införes för att vid oljeraffinaderi
användas uteslutande såsom råvara vid
tillverkning av bensin. För motorsprit
skall erläggas särskild skatt av sex öre
för liter.
I denna---såsom motorsprit.
(Föreslagen lydelse:)
1 §•
För bensin, som till riket införes eller
här tillverkas, skall, i den ordning
nedan stadgas, erläggas särskild skatt
av tjugufem öre för liter. Skatt skall
dock icke utgå för mineraloljeprodukt,
som införes för att vid oljeraffinaderi
användas uteslutande såsom råvara vid
tillverkning av bensin. För motorsprit
skall erläggas särskild skatt av sex öre
för liter.
I denna---såsom motorsprit.
Onsdagen den 10 maj 1950 em. Nr 16. 131
Ang. beskattningen av bensin m. m.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951.
Genom denna förordning upphäves förordningen den 5 mars 1948 (nr 81)
om tilläggsskatt ä bensin.
2) Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1935 (nr 142) angående
skatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor.
Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 3 maj 1935 angående skatt å
vissa tor drivande av automobil använda
på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse:)
1 §•
För sådan petroleumprodukt (brännolja),
som användes för drivande av
automobil och för vilken icke utgår
skatt enligt 1 § förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin
och motorsprit, skall, enligt vad nedan
stadgas, erläggas skatt av fjorton
öre för liter.
Med automobil —--såsom auto
mobil.
Denna förordning träder i kraft den
Genom denna förordning upphäves
om tilläggsskatt å vissa för drivande a
brännoljor skall erhålla ändrad lydelse
(Föreslagen lydelse:)
1 §•
För sådan petroleumprodukt (brännolja),
som användes för drivande av
automobil och för vilken icke utgår
skatt enligt 1 § förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin
och motorsprit, skall, enligt vad nedan
stadgas erläggas skatt av tjugu
öre för liter.
Med automobil---såsom auto
mobil.
1 januari 1951.
förordningen den 5 mars 1948 (nr 83)
v automobil använda brännoljor.
Till utskottets behandling hade överlämnats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen:
a) motionen 11:569 av herrar Jansson
i Kalix och Staxäng; samt
b) motionen 11:577 av herrar Vigelsbo
och Pettersson i Ersbackcn.
Till behandling i sammanhang med
nu föreliggande proposition, till den del
densamma var föremål för utskottets
ställningstagande i förevarande betänkande,
hade utskottet upptagit jämväl
följande vid riksdagens början väckta
motioner, nämligen:
1) de likalydande motionerna 1: 5 av
herr Elon Andersson m. fl. och 11:5
av herr Ohlin in. fl.;
2) de likalydande motionerna 1: 28 av
herr förste vice talmannen Gränebo m. fl.
och 11:32 av herr Hedlund i Rådom
in. fl.;
3) de likalydande motionerna I: 322
av herr Andrén m. fl. och II: 374 av herr
Hjalmarson m. fl.;
4) motionen II: 113 av herrar Persson
i Landafors och Hagberg i Luleå.
Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds proposition nr 237, till de
delar propositionen behandlats av utskottet
i förevarande betänkande,
1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen den
3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å
bensin och motorsprit;
132 Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ang. beskattningen av bensin m. m.
2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 1 § förordningen den 3
maj 1935 (nr 142) angående skatt å vissa
för drivande av automobil använda
brännoljor; och
3) bemyndiga Kungl. Maj:t att beträffande
sådan för försäljning avsedd bensin,
för vilken bensinskatt erlagts enligt
hittills gällande bestämmelser, meddela
föreskrifter om restitution med 20 öre
för liter; samt
B) att följande motioner, nämligen:
1) de likalydande motionerna 1:5 av
herr Elon Andersson m. fl. och II: 5
av herr Ohlin in. fl.,
2) de likalydande motionerna I: 28 av
herr förste vice talmannen Gränebo m.
fl. och 11:32 av herr Hedlund i Rådom
m. fl.,
3) de likalydande motionerna 1:322
av herr Andrén m. fl. och II: 374 av herr
Hjalmarson m. fl.,
4) motionen 11:113 av herrar Persson
i Landafors och Hagberg i Luleå, till
de delar motionen upptagits till behandling
i nu föreliggande betänkande,
5) motionen II: 569 av herrar Jansson
i Kalix och Staxäng samt
6) motionen 11:577 av herrar Vigelsbo
och Pettersson i Ersbacken
måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Gustaf Elofsson, Velander, Niklasson,
Petrén, Sandberg, Jonsson i Skedsbygd,
Kristensson i Osby, Hagberg i Malmö och
Sjölin, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
A) att riksdagen måtte, med förmälan
att Kungl. Maj:ts proposition nr 237, till
de delar propositionen behandlats av
utskottet i förevarande betänkande, icke
kunnat av riksdagen oförändrad bifallas
och i anledning av de likalydande motionerna
1:5 av herr Elon Andersson
in. fl. och 11:5 av herr Ohlin m. fl., de
likalydande motionerna 1:28 av herr
förste vice talmannen Gränebo m. fl.
och II: 32 av herr Hedlund i Rådom
m. fl., de likalydande motionerna
1:322 av herr Andrén m. fl. och II:
374 av herr Hjalmarson m. fl., motionen
II: 113 av herrar Persson i
Landafors och Hagberg i Luleå, till de
delar motionen upptagits till behandling
i nu föreliggande betänkande, motionen
11:569 av herrar Jansson i Kalix
och Staxäng samt motionen II: 577 av
herrar Vigelsbo och Pettersson i Ersbacken,
1) antaga i reservationen infört förslag
till ''förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 3 maj 1929 (nr
62) om särskild skatt å bensin och motorsprit;
2)
antaga i reservationen infört förslag
till förordning om ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 3 maj 1935 (nr
142) angående skatt å vissa för drivande
av automobil använda brännoljor;
3) bemyndiga Kungl. Maj:t att beträffande
sådan för försäljning avsedd bensin,
för vilken bensinskatt erlagts enligt
hittills gällande bestämmelser, meddela
föreskrifter om restitution med 20 öre
för liter; samt
4) antaga följande
Förslag
till
förordning angående upphävande av förordningen
den 26 juni 1948 (nr 369) om
tilläggsskatt å motorsprit.
Härigenom förordnas, att förordningen
den 26 juni 1948 om tilläggsskatt å
motorsprit skall upphöra att gälla med
utgången av juni månad 1950.
B) att följande motioner, nämligen:
1) de likalydande motionerna 1:5 av
herr Elon Andersson m. fl. och II: 5 av
herr Ohlin m. fl.,
2) de likalydande motionerna I: 28 av
herr förste vice talmannen Gränebo m. fl.
och 11:32 av herr Hedlund i Rådom
m. fl.,
3) de likalydande motionerna I: 322
av herr Andrén m. fl. .och 11:374 av
herr Hjalmarson m. fl.,
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
133
4) motionen II: 113 av herrar Persson
i Landafors och Hagberg i Luleå till de
delar motionen upptagits till behandling
i nu föreliggande betänkande,
5) motionen 11:569 av herrar Jansson
i Kalix och Staxäng samt
6) motionen 11:577 av herrar Vigelsbo
och Pettersson i Ersbacken
måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad under punkten A)
hemställts, av riksdagen lämnas utan åtgärd.
De under punkterna A 1 och A 2 i reservationen
upptagna förordningsförslagen
skilde sig från Kungl. Maj:ts motsvarande
förslag allenast därutinnan, att
såsom tidpunkt för förordningarnas
ikraftträdande angivits den 1 juli 1950.
Herr PETRÉN: Herr talman! Den fråga
vi nu ha att behandla gäller kort
och gott, om bensinskatten skall sänkas
från den 1 juli eller från den 1 januari.
I fråga om sänkningens storlek finns det
inga delade meningar inom utskottet.
Vi reservanter yrka på en sänkning av
bensinskatten redan från den 1 juli.
För mig äro de väsentliga skälen för
att sänka bensinskatten redan vid denna
tidpunkt två. Det ena är, att det höga
bensinpriset är en svår belastning för
vårt trafikväsende. Det höga bensinpriset
bidrar också att hålla uppe en hög
allmän kostnadsnivå, ein kostnadsnivå
som vi i andra sammanhang äro angelägna
att hålla nere och där vi också
tillgripit subventioner för att få ned priserna
på andra varor.
Det andra skälet är att riksdagen, när
den på sin tid 1948 skärpte bensinskatten,
gjorde det mot bakgrunden av ett
inflationsläge, där det gällde att begränsa
ett köpkraftsöverskott, som kunde
räknas i miljardbelopp. Skatteskärpningen
tillkom under uttryckligt framhållande
av skattens tillfälliga natur.
Köpkraftsöverskottet iir nu borta, och
det finns inte samma anledning längre
att överbalansera budgeten.
Ett sänkande av bensinskatten från
den 1 juli iir helt i linje med de utta
-
Ang. beskattningen av bensin m. m.
landen, som riksdagen har gjort. Jag ser
det då så, att det fordras alldeles särskilt
starka skäl, om man skall uppskjuta
sänkningen av bensinskatten. Utskottet
åberopar här egentligen två olika
synpunkter. Den ena sammanhänger
med valutasituationen och den andra
med budgeten.
Jag vill då först säga några ord om
valutasynpunkten, eftersom utskottet anser,
att valutaläget är sådant, att vi icke
kunna ta sänkningen den 1 juli. Som
grund för bedömandet av valutafrågan
ligger en promemoria, utarbetad av
bränslekommisionen den 7 mars. Där
räknar kommissionen med att om man
flyttar fram sänkningen till den 1 juli,
ökas förbrukningen med ungefär 50 000
m3 bensin. Det belastar då vår valutareserv
med dollar motsvarande 7 milj.
kronor. Emellertid bär bränslekommissionen,
efter vad man i dag kan se klart
och tydligt, underskattat den inhemska
produktionen av bensin från olja köpt
mot pund. Bränslekommissionen anger
i sin promemoria, att vid Koppartrans’
raffinaderier i Göteborg skulle under
budgetåret framställas 100 000 m3 bensin.
Det verkliga förhållandet är, att
man där kommer att få fram 160 000
m3. Man är redan uppe i en produktion
motsvarande denna kvantitet. Koppartrans
köper sin råolja för pundvaluta.
Denna fråga var tidigare i dag uppe
i andra kammaren. Finansministern förringade
då värdet av dessa uppgifter genom
att göra gällande, att Koppartrans
köper sin råolja för dollarvaluta. Jag
vet egentligen inte, hur man bäst för
kammaren skall här åskådliggöra, vilken
uppgift som är den riktiga. Jag tror,
att man gör det bäst genom att inhämta
ett uttalande från den, som ansvarar för
oljeinköpen vid Koppartrans, nämligen
dess verkställande direktör. Jag har bett
att få ett besked från honom här på
eftermiddagen till kammaren. Han telegraferar
kort och koncist: »All vår
bensin framställes ur råolja inköpt i
pund sterling.»
Min förhoppning är nu, att det skall
ges rättvisa åt de uppgifter herr Kris
-
134
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ang. beskattningen av bensin m. m.
tensson framfört i andra kammaren och
som jag bär nu upprepat.
Kontentan av detta är, att det föreligger
en till (it) 000 in3 uppgående större
tillgång av bensin, som inte är beroende
av dollarköp, än vad bränslekommissionen
räknat med. Den ökning
av bensinförbrukningen med 50 000 nr,
som skulle ske om man sänkte bensinskatten
redan den 1 juli, skulle sålunda
kunna tillåtas, utan att det dollarbehov
bränslekommisionen räknat med för
bensin överskrides.
Den andra synpunkten, som framföres
av utskottsmajoriteten, är bur bensinskattesänkningen
påverkar vår budget.
Förhållandet är det, att vi ha ett
överskott, som redovisas i propositionen,
av 161 milj. kronor. Det anges då,
att om vi flytta fram bensinskattesänkningen
till den 1 juli, blir det en minskning
med 80 milj. kronor. Jag har tidigare
framhållit, att vi inte längre ha
samma behov av en överbalansering av
budgeten, och jag kan därför inte se,
att en minskning på inkomstsidan i budgeten
på detta sätt, i jämförelse med de
fördelar som stå att vinna med bensinskattens
sänkning, skulle inge några allvarligare
betänkligheter. Utskottet har
visserligen i sin skrivning angivit, att
en framflyttning av bensinskattens sänkande
enligt reservanterna skulle ge en
underbalansering av budgeten. Detta har
man kommit fram till genom att inräkna
reservationsmedlen. Jag är av den uppfattningen,
att det är en något missvisande
bild, då ju reservationsmedlen anvisats
under tidigare budgetår.
Jag har med detta velat ge min uppfattning
till känna, att man får akta sig
för att överskatta de synpunkter, som
framförts av utskottet i fråga om valutaskäl
och budgetskäl.
I propositionen finns beklagligtvis inte
något förslag medtaget rörande motorspriten.
Skatten på denna har dock ett
samband med bensinskatten. När vi sänka
bensinskatten och inte göra någon
ändring på skatten för motorsprit, bli
konkurrensförhållandena så förändrade,
att det inte längre blir någon avsättning
för motorspriten, och då kommer sta
-
ten i konflikt med de åtaganden, som
äro gjorda mot motorspritfabrikanterna.
Det är därför angeläget, att Kungl. Maj:t
snabbast möjligt framlägger ett förslag i
denna fråga, enligt min mening om möjligt
redan till höstriksdagen, och att man
under tiden får till stånd en sänkning av
den tillfälliga skatten på motorsprit, som
utgör 9 öre.
Det finns ändå skäl för Kungl. Maj:t
att titta på frågan om motorspriten. Förbrukningen
av motorsprit under budgetåret
1949/50 medför ■— kan man säga —
en subventionering av ungefär 9 milj.
kronor. Så mycket ger nämligen skillnaden
i skatt mellan motorsprit och bensin,
två bränslen som användas för samma
ändamål. Sedan rätt lång tid tillbaka
föreligger resultatet av en utredning,
som behandlat denna fråga, och jag tror
inte det finns någon anledning att dröja
att ta ställning härtill. Det är mycket
möjligt, att man kan komma billigare undan
än med denna kraftiga subvention,
om man företar en avlösning till motorspritfabrikanterna
och slutamorterar deras
anläggningar. För min del berörde
jag denna fråga redan i fjol i samband
med kvarntorpspropositionen.
Herr talman: Motortrafiken i vårt land
liar varit styvmoderligt behandlad under
de gångna åren. När bensinransoneringen
infördes 1948, var den inte tillräckligt
förberedd. Det blev ganska kaotiska
förhållanden. Man drog på ransoneringen
så snabbt efter prishöjningen, afl
man aldrig fick någon möjlighet att bedöma,
vilken effekt ransoneringen skulle
få. Uppenbart är nu, att ransoneringen
dröjde sig kvar för länge. Det bar många
gånger varit diskussion bär i kammaren
om det. Nu vet man ungefär, hur förbrukningssiffrorna
gestaltat sig efter ransoneringens
slopande. De voro under december
månad lägre än i december föregående
år, då vi hade ransonering, och
under januari och februari voro de lika
stora som förbrukningen 1949 vid samma
tid. Det är först nu i mars månad,
som vi ha fått en väsentlig ökning
gentemot tidigare år.
När vi förra gången hade bensinskatten
uppe till diskussion, i höstas då ge
-
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
135
nom devalveringen importpriset på bensin
steg tre öre, fördes förslag fram om
att man skulle motverka denna prishöjning
genom en skattesänkning. Tyvärr
blev detta inte riksdagens beslut. Det
invändes såsom ett skäl mot tanken på
en skattesänkning, att man ju kunde tänka
sig, att importpriset på bensin skulle
falla framöver. Så har ingalunda skett.
Importpriset på bensin i dag är högre
än vad det var vid den tidpunkten.
Många olika ting i fråga om bensinen
i det förflutna äro kanske inte så roliga
att tala om. För mig är det angeläget,
att man när det nu är möjligt utan dröjsmål
sänker bensinskatten. Jag yrkar bifall
till den reservation, som är fogad
till utskottets betänkande.
Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Det var vissa uttalanden av herr Petrén
som gjorde, att jag ansåg mig böra ta
till orda redan nu i början av debatten.
Jag skulle först vilja säga, att den höjda
bensinskatten ju hela tiden har betraktats
såsom en krisåtgärd. Det bär
varit den uppfattning som regeringen
och regeringspartiet ha hyst, och för oss
har det varit lika naturligt som för alla
andra att räkna med att denna skattehöjning
så snart som möjligt skulle borttagas.
Men det kan inte hjälpas, att man
ändå får försöka att välja den mest
lämpliga tidpunkten härför.
Det är klart, att den höjda bensinskatten
medför nackdelar för åtskilliga enskilda
intressen. Men jag skulle vilja
fråga: Finns det över huvud taget några
konjunkturåtstramande medel, som
icke verka orättvist och betungande? Jag
vet ju inte, om det i denna kammare
finns någon utpräglad anhängare av den
höga räntans politik — alltså åsikten att
man skall strama åt konjunkturen med
starkt stegrade räntesatser — men om
det finns det, får väl även en sådan person
medge, att också höjda räntor verka
mycket orättvist och äro mycket betungande
för vissa enskilda intressen. Det
finns med andra ord sagt icke någon
möjlighet alt tillgripa konjunkturåtstramande
åtgärder ulan alt det medför
Ang. beskattningen av bensin m. m.
orättvisa och verkar betungande för vissa
grupper av medborgare.
Herr Petrén förde särskilt fram frågan
om de höjda kostnaderna. Det är ju
alldeles uppenbart, att den nuvarande
bensinskatten medför ökade kostnader.
Men man skall inte tro, att dessa kostnader
äro beskaffade på det sättet, att vi,
om vi lyfta av dem, genast få en förändring
i kostnadsläget. Bensinskattemiljonerna
spridas nämligen ut på så oändligt
många håll, att det blir mycket små
känningar på de olika punkterna. Man
kan säga, att om man tar bort bensinskattehöjningen,
kan man sänka levnadskostnaderna.
Ja, om jag vill ta index som
en mätare för den saken, så visa undersökningar
som jag har låtit göra att det
rör sig om någonting på 0,15 enheter.
Man kan vidare säga, att man på detta
sätt skulle kunna spara subventioner och
alltså minska statsutgifterna. Men den
enda punkt, där man kan räkna med
en sådan verkan, är inom ramen för
jordbrukskalkvlen, och vi ha väl alla en
alldeles särskild erfarenhet av att det
inte är så lätt att inom ramen för jordbrukskalkylen
åstadkomma några kostnadssänkningar.
Jag vill erinra om att riksdagen ju åtminstone
vid två tidigare tillfällen har
tagit ståndpunkt till de nackdelar, som
äro förenade med den höga bensinskatten.
Det har varit uppenbart för oss alla,
att det uppkommer nackdelar. Vi ha
emellertid funnit, att dessa äro av mindre
betydelse än de fördelar, som skattehöjningen
har medfört, och då är det
väl ganska naturligt att man, när man
försöker välja en tidpunkt för skattesänkningen,
går ut ifrån de mera positiva
förutsättningar som förelågo för
skattehöjningen den gång då den genomfördes.
Det var väl då egentligen två olika
ting som — om man vill försöka analysera
läget — lågo bakom.
Det ena var behovet av att minska
dollarimporten. Vårt i fråga om dollar
starkt försämrade valutaläge medförde
med naturnödvändighet en minskning av
denna import.
Det andra var den rent konjunkturpo -
136 Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ang. beskattningen av bensin m. m.
litiska sidan. Vi hade fått en brist i den
samhällsekonomiska balansen. Det var
uppenbart, att alltför stora delar av våra
tillgångar användes till investeringar.
Det fanns inte utrymme för så stora investeringar
tillsammans med den konsumtion
som pågick. Vi måste begränsa
investeringarna. Men vi kunde icke göra
det så mycket som skulle ha varit nödvändigt,
tv det fanns för många sociala
och andra hänsyn att ta. Då blev det
nödvändigt att försöka skaffa ökade
sparmedel, och det skedde genom de
olika punktskatterna, som tillförde statskassan
500 miljoner kronor om året och
som staten kunde betrakta som sparmedel
och använda för att möjliggöra en
större investeringsverksamhet än som
annars skulle ha förekommit.
Det är alltså utifrån frågan om konjunkturutvecklingen,
som vi måste försöka
att bedöma tidpunkten för en skattesänkning.
Det är alldeles riktigt — såsom
utskottet har sagt och herr Petrén
var inne på — att det är två synpunkter,
som vi därvidlag måste ta sikte på.
Den ena är dollarläget och den andra är
vårt allmänekonomiska läge just nu.
Herr Petrén försökte att till intet reducera
den ökade belastning på våra
dollarvalutor, som en skattesänkning
skulle medföra. I propositionen återger
jag en beräkning av bränslekommissionen.
Beräkningen visar, att på ett halvår
skulle skattesänkningen innebära en
ökad bensinkonsumtion av 50 000 kubikmeter.
Nu sätter herr Petrén i fråga, om
det blir en så stor höjning. Han fäster
då uppmärksamheten på att det under
den gångna vintern inte har blivit en så
stor ökning på grund av ransoneringens
upphävande, som vi räknat med. Men
siffrorna från vintermånaderna äro ju
inte precis några rättesnören! I Stockholm
ökas såvitt jag förstår antalet bilar
med ca 1 200 nya personbilar i månaden.
De ha börjat komma nu på våren.
Den svenska bilparken växer oerhört,
och därmed tillkommer ytterligare ett
frågetecken vid bedömningen, hur vår
bensinkonsumtion kommer att utveckla
sig. Jag vill fästa uppmärksamheten på
att när folkpartiet vid riksdagens början
framlade sina förslag om sänkning av
bensinskatten, så räknade folkpartiet —
om jag inte missminner mig — med en
konsumtionsökning på grund av den
sänkta skatten på 200 000 kubikmeter om
året, d. v. s. dubbelt så mycket som
bränslekommissionen har räknat med.
Därför är det väl bäst för oss att inte
utan vidare anse, att bränslekommissionen
har räknat alldeles rätt. Det kan
tänkas att konsumtionsökningen på grund
av de omständigheter jag här har påpekat
blir större.
Men sedan säger herr Petrén, att vi
inte heller ha tagit hänsyn till den ökade
inhemska tillverkningen av bensin genom
AB Koppartrans. Där har bränslekommissionen
räknat med ett tillskott
av 100 000 kubikmeter. Herr Petrén går
i god för att det kommer att bli 160 000
kubikmeter. Jag skulle vilja säga till herr
Petrén: Utställ inte några borgensförbindelser
för utfästelser från AB Koppartrans!
Vi ha fått sådana prognoser
många gånger under de senast förflutna
åren, och de ha alltid visat sig vara i
högsta grad överdrivna. Det är mycket
möjligt, att det kommer att bli så nu också.
Vidare framhåller herr Petrén, att denna
ökning av bensintillgången genom inhemsk
tillverkning kommer att ske genom
råoljeimport för pund, och han läste
upp ett telegram från direktören för
Koppartrans. Denne säger, att all råolja
som användes för bolagets bensintillverkning
är importerad mot pund. Jag
vill icke bestrida sanningsenligheten av
detta telegram. Men det är ofullständigt.
Det förhåller sig nämligen på det sättet,
att om Koppartrans skall kunna öka
sin produktion av bensin, måste bolaget
kunna sälja den tunga oljan också och
för att kunna åstadkomma detta måste
ilen uppblandas med olja, som måste betalas
med dollar. Hur man än vänder
och vrider på denna sak blir det så, att
en ökad inhemsk produktion av bensin
medför en ökad dollarutgift, även om
det på den vägen ingalunda blir vare sig
allt eller hälften som behöver betalas i
dollar.
Jag vill därför säga, att de uppgifter,
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
137
som jag lämnade i ett replikanförande i
andra kammaren, överensstämma med
verkligheten mera än det telegram som
herr Petrén här läste upp.
Jag vill alltså med detta ha sagt, att
vi få ta med en nypa salt de mycket
optimistiska beräkningarna om våra
möjligheter att sänka bensinskatten utan
att åstadkomma en ökad dollarbelastning.
De beräkningar som bränslekommissionen
har utfört i samverkan med
handels- och industrikommissionen visa,
att vi för det halvår, varom bär är fråga,
skulle behöva ge ut en och en halv miljon
dollar. Man kan ju invända, att det
inte är någon stor summa. Men man får
väl samtidigt göra klart för sig hurudant
vårt dollarläge är. Vi veta, att vi helt
nyligen voro nere i botten och icke hade
någon som helst reserv i dollarvaluta
att räkna med. Nu har läget blivit bättre.
Förbättringen —• som är redovisad i propositionen
— beror icke minst därpå, att
det blev ett engångstillflöde av dollar i
samband med devalveringen. Jag skall
inte närmare ingå på orsakerna härtill,
ehuru det kunde vara nog så intressant!
Jag vill bara fästa uppmärksamheten på
att det var en engångsföreteelse, som vi
inte kunna räkna med en gång till.
Våra dollartillgångar få vi på två sätt:
genom den export som vi kunna åstadkomma
till länder, som betala oss i dollar,
och genom de Marshallmedel, som
tillföras oss. Ännu under detta års första
kvartal var summan av våra exportinkomster
i dollar och våra Marshalldollar
större än den import, som vi tilläto oss
för dollar. Det blev ett överskott. Men
det är redan nu klart, att det under årets
andra kvartal kommer att uppstå ett underskott,
d. v. s. vi få redan nu ta av
vår dollarreserv för att åstadkomma den
erforderliga importen.
Härtill måste läggas, att vi ju icke vela
någonting om hur det kommer att ställa
sig för oss med våra dollarinkomster efter
den 1 juli i vad de avse Marshallhjälpen.
Där flyter allting. De planer, som
närmast äro för handen, gå ut på att man
skall skapa en gemensam betalningsunion
mellan Marshalländerna i Europa. Dragningsrätterna
komma att försvinna, oeli
Ang. beskattningen av bensin m. m.
den dollarförtjänst vi kunna göra blir
beroende av det överskott vi kunna
åstadkomma i vår handel med dollarländerna.
Vilka möjligheter vi än räkna
med därvidlag måste vi säga, att det icke
finns utsikter till att vi på den vägen
skola kunna få lika stort överskott som
vi tidigare ha fått i form av Marshalldollar.
Följaktligen ha vi att räkna med
ett allt mera spänt läge, allteftersom Marshallhjälpen
avvecklas. Detta förhållande,
som ju är förutsett, måste vi ta hänsyn
till.
Det är under sådana omständigheter
uppenbart, att vi ha en knapphet på dollar.
Den gör sig gällande även när det
är fråga om så små summor som en och
en halv miljon dollar. För att vi skola
kunna ekonomisera i detta läge, görs det
varje år upp en importplan i dollar, där
man försöker fördela de tillgängliga
medlen på olika områden — för import
av oljor, för import av industriråvaror
och för import av maskiner för industriens
räkning. Det blir i allmänhet på det
sättet, att maskinimporten ■— alltså rationaliseringsmöjligheten
för den svenska
industrien — blir clearingposten. Ha
vi inte råd utan måste minska, då skära
vi ned där. Det är inte tal om annat, än
att om en sänkning av bensinskatten enligt
reservanternas förslag skulle genomföras
den 1 juli, så kommer det att leda
till en minskning av vår maskinimport
från Förenta staterna.
Det är därför också ganska betecknande,
att handels- och industrikommissionen,
som består av en samling representanter
för svenskt näringsliv, enhälligt
bar uttalat mycket starka betänkligheter
mot att redan nu sänka bensinskatten.
Visserligen fingo vi i dag uppleva, att
en av dessa representanter tillika en av
folkpartiets riksdagmän, gick över till
reservanternas ståndpunkt och anförde
en motivering, som jag inte skall karakterisera
närmare — det är klart, att
människor kunna slitas mellan olika intressen
— men man kommer inte ifrån
att en hel rad framstående representanter
för svenskt näringsliv uttalat starka
betänkligheter. Diirför vill jag slå fast,
alt här står näringsintresse mot närings
-
138
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ang. beskattningen av bensin m. m.
intresse. Vi komma icke ifrån det. Man
får ingenting för ingenting. Man får alltid
betala, och det får man göra bär
också.
Nu kan man säga, att det väl inte blir
bättre om ett lialvt år. Nej, på ett sätt
blir det inte bättre. Men det blir bättre
på ett annat sätt, tv enligt regeringens
förslag kunna vi redan nu planlägga för
nästa års import med den ökade bensinimporten
för ögonen, och vi kunna mera
sprida ut förlusterna över hela fältet. Nu
äro ju praktiskt taget alla intressenter
inställda på att de skola få sin del av
dollarplanen, och det är icke lätt att nu
under löpande år göra några större omkastningar
i den situationen.
Jag vill därför, utan att överdriva frågan
om de ökade dollarutgifterna, i alla
fall säga, att det nog finns anledning till
en betydligt större varsamhet på den
punkten än den herr Petrén nyss gav till
känna.
Än värre tycker jag att läget är ur
den ekonomiska politikens synpunkt. Situationen
är ju faktiskt den, att om riksdagen
beslutar att redan den 1 juli sänka
bensinskatten med 20 öre, så kommer
det att medföra ett bortfall av statsinkomster
för nästa budgetår med 80 miljoner
kronor utöver vad regeringen har
räknat med.
Statens löpande utgifter för nästa budgetår
— inberäknat våra utgifter på
grund av ianspråktagande av gamla reservationsanslag
— komma att bli så
stora, att det kommer att bli en brist,
beräknad till ca 35 miljoner kronor, om
vi ta bort dessa 80 miljoner kronor på
inkomstsidan. Bristen kan bli större, eftersom
man aldrig kan vara säker på att
alla våra utgiftsberäkningar hålla streck.
Om man beslutar denna sänkning med
80 miljoner kronor, innebär det alltså, att
vi för nästa budgetår icke kunna betala
löpande statsutgifter med löpande statsinkomster.
Jag anser för min del, att
budgeten då blir underbalanserad ur allmänekonomisk
synpunkt. Den blir underbalanserad
i en högkonjunktur.
Jag vet, att man reagerar mot att jag
använder uttrycket »underbalanserad».
Rent formellt sett blir nämligen budge
-
ten balanserad, eftersom det är det beräknade
ianspråktagandet av 100 miljoner
kronor i reservationsmedel som leder
till det jag kallar för underbalansering.
Men det finns väl ingen anledning
att diskutera om terminologien, utan man
kan helt lugnt hålla sig till det förhållandet,
att statens löpande utgifter icke komma
att täckas av de löpande inkomsterna.
Man kan då invända, att dessa reservationsanslag
ju tidigare ha täckts genom
skattemedel. Det är sant. Men var
äro dessa skattemedel nu? Jo, de äro investerade
i statliga företag. De finnas
inte — pengarna ligga inte på hög och
vänta. Det behövs alltså pengar för att
täcka dessa nödvändiga utgifter för reservationsanslagen.
Och om vi inte ha löpande
statsinkomster, som täcka dem,
vad blir då följden? Jo, följden blir, att
vi få låna pengar i en högkonjunktur
för att betala de löpande utgifterna. Det
får väl ändå sägas, att det är en uppochnedvänd
konjunkturpolitik, som man
på detta sätt vill genomföra.
Jag skall sedan yttra ett par ord om
motorspriten. Att vi icke tagit upp frågan
om motorspriten i propositionen nr
237 beror helt enkelt därpå, att det visade
sig att detta problem var mera invecklat
än vi hade räknat med. Om man
sänker bensinskatten med 20 öre per liter,
kommer nämligen priset på motorsprit
att ligga högre än bensinpriset.
Det räcker inte med att — såsom reservanterna
föreslå — minska tilläggsskatten
med 9 öre. Det räcker inte ens med
att ta bort de 6 öre i vanlig skatt, som
också finnas och som reservanterna inte
ha rört. Det måste dessutom skapas en
prisutjämning med ytterligare några öre.
Var och en förstår ju, att detta är en
ganska invecklad procedur. Men för oss,
som föreslå att sänkningen av bensinskatten
skall ske den 1 januari 1951, blir
detta icke något problem. Vi kunna nämligen
utarbeta ett förslag och förelägga
det för nästa års riksdag, och eftersom
det är vin- och spritcentralen, som sköter
om distributionen av motorsprit, kunna
vi klara saken genom ett beslut av
nästa års riksdag ett par månader in på
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
139
året. Men läget blir ett annat för reservanterna,
som vilja att skatten skall
sänkas den 1 juli. Man åstadkommer då
en sådan motsättning mellan priset på
bensin och priset på motorsprit, att det
väl är mycket svårt att tänka sig någon
avsättning alls av motorsprit. Och det
är ingen som vet hur många miljoner det
kommer att kosta det svenska statsververket
att klara den saken.
Nu hörde jag, att herr Petrén vädjade
till mig att framlägga ett förslag till höstriksdagen
i denna fråga. Det kan hända,
att vi göra det — jag vill inte uttala mig
därom. Det kan ju förkorta reservanternas
pinotid — de känna väl ändå något
ansvar för sina förslag —- med ett par
månader. Men det går i alla händelser
inte ihop med deras förslag och det faktiska
läget.
Jag har inte velat säga att de 80 miljoner
kronor, som man nu ytterligare vill
minska statens inkomster med, ur materiell
synpunkt skulle var avgörande.
Men vi känna nog alla till, att reaktionerna
inom det ekonomiska livet inte
huvudsakligen bygga på rent matematiska
beräkningar, utan i mycket hög grad
bygga på psykologiska verkningar. De
som ha hand om pengar och pengars placering
äro ständigt på vakt för att försöka
avgöra, åt vilket håll den ekonomiska
utvecklingen går. De göra det helt
enkelt därför, att det är deras uppgift
att sörja för en god förvaltning av de anförtrodda
medlen. Och, mina ärade kammarledamöter,
om den svenska riksdagen
nu skulle fatta ett beslut, som innebär
cn reell underbalansering av budgeten
mitt i en högkonjunktur, ett beslut som
sålunda innebär att vi under en högkonjunktur
få börja låna pengar på kapitalmarknaden
för att betala våra löpande
utgifter, då skola vi inte förvåna oss
om folk inom näringslivet säger: Nu är
det tydligen slut med kampen mot inflationen!
Nu kapar man förtöjningarna och
låter skutan driva!
Då kan det komma att sättas i gång
ekonomiska rörelser, som bli så starka
att vi inte mäkta hålla prisläget och
penningvärdet. Och jag måste för min
del säga, att det är ett ganska stort
Ang. beskattningen av bensin m. m.
ansvar man tar på sig om man vill understödja
ett förslag, som med naturnödvändighet
kommer att utåt te sig så som
det i verkligheten är: ett första steg till
att finansiera våra statsutgifter med lånade
pengar mitt i en högkonjunktur.
Herr PETRÉN (kort genmäle): Herr
finansministern berörde frågan om motorspriten
och angav, vilken besvärlig
situation reservanterna försätta sig i när
det gäller denna. Den här rådande situationen
har dock skapats därigenom,
att propositionen inte har upptagit frågan
om motorspriten. Den frågan borde
ha varit utredd tidigare, och om så hade
skett hade den nuvarande situationen
inte uppkommit.
Finansministern angav att jag skulle
ha en annan mening än bränslekommissionen
om vilken ökning bensinförbrukningen
skulle komma att undergå vid
bensinskattens sänkning. Jag har inte uttalat
mig alls på den punkten. Jag liar
ingen anledning att tro att bränslekommissionens
siffra 100 000 kubikmeter om
året skulle vara felaktig, så mycket
mindre som denna siffra någorlunda väl
överensstämmer med uppgifterna i den
motion som väcktes i våras. Där angavs
den väntade ökningen inte till 200 000
kubikmeter, som statsrådet nyss förmodade,
utan till 135 000 kubikmeter.
I den mån jag talade om bensinförbrukningen
i mitt tidigare anförande, anknöt
detta till den förflutna tiden. Det
är därvidlag jag menar att man nu efteråt
har haft vissa möjligheter att bedöma,
om regeringens prognoser ha varit
riktiga eller inte. Och jag har kommit
till den uppfattningen, att dessa prognoser
i mångt och mycket ha varit felaktiga
och att bensinfrågorna över huvud
taget i det förgångna ha behandlats på
ett valhänt siitt.
Jag kan inte dela finansministerns
uppfattning, att råoljeköpen av Koppartrans
väsentligen måste placeras på dollarsidan
vid en ökad produktion. Det är
nämligen så, att Koppartrans redan är
uppe i denna ökade produktion. De uppgifter
jag lämnade om köpens omfatt
-
140
Nr 16.
Onsdagen den 10 mai 1950 em.
Ang. beskattningen av bensin m. m.
ning och hur de betalats äro dagsfärska.
Jag har mycket svårt att föreställa mig,
att det i någon större utsträckning kan
ske dollarköp som företagets ledning
inte känner till.
Finansministern framhöll vidare, hur
bensinskatten verkar betungande framför
allt för de enskilda. Den är emellertid
betungande i sin exceptionella höjd
även för näringslivet, och jag tror inte att
man skall förringa den prissänkande effekt
som en sänkning av bensinskatten
kan medföra. Det har inte heller finansministern,
åtminstone inte tidigare, underlåtit
att framhålla. Den är också angiven
i propositionen och anföres där
såsom ett motiv till att man skall dröja
med bensinskattens sänkning till den 1
januari, då subventionerna skola slopas
och det därför skulle vara speciellt lägligt
med prissänkningar i denna del.
I fråga om handels- och industrikommissionens
ställning till bränslekommissionens
promemoria vill jag erinra om
att det däri angavs, att det på många
håll var ganska oklart hur dollarförsörjningen
skulle komma att gestalta sig.
Bland annat visste man inte huruvida
det skulle gå att överföra bomullsköpen
till Brasilien och då använda pundvaluta.
Ett sådant överförande har kunnat
ske efter tidpunkten för kommissionens
yttrande, och valutavärdet av denna förändring
är kanske större än vad som
motsvarar sänkningen av bensinskatten.
Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Jag hade inte tänkt yttra mig i
den här debatten — det finns kanske
ingen speciell anledning för mig att göra
det — men jag har föranletts att göra
det av någonting som jag först har fått
höra i andra kammaren av herr Kristensson
i Osbv och sedan i ungefär
samma form av herr Petrén i denna
kammare. Det gäller frågan om produktionen
vid raffinaderiet i Göteborg, Koppartrans.
Här vill man nu på allvar göra gällande,
att det är en stor sensation för
myndigheterna att Koppartrans skulle
kunna åstadkomma en årlig produktion
av 160 000 kubikmeter bensin. Så är
ingalunda fallet. Bränslekommissionen
har hela tiden haft reda på denna uppgift
rörande produktionskapaciteten, och
när kommissionen ändock endast har
tagit upp 100 000 kubikmeter, har detta
skett av rena försiktighetsskäl med
hänsyn till de erfarenheter kommissionen
har haft när det gäller tidigare uppgifter,
bland annat tidpunkten för igångsättandet
av driften.
Det kanske vidare kan ha ett intresse
om jag personligen inför kammaren förklarar,
att jag har haft åtskilliga sammanträden
med direktör Osvald i Koppartrans,
varvid han har hemställt hos
departementet att få sig tilldelad dollarvaluta
för köp av den råolja, som är
nödvändig för att Koppartrans skall
kunna göra en säljbar produkt. Det rör
sig om en kvantitet på mellan 80 000
och 100 000 kubimeter råolja, köpt i dollar.
Denna kvantitet var enligt verkets
ledning en teknisk nödvändighet för att
man skulle kunna få fram de kvantiter
som voro fastställda i produktionskalkylerna.
Det skulle förvåna mig mycket om
alla dessa fakta, som jag känner till i
detta ärende, helt plötsligt skulle ha
förändrats i samband med riksdagens
behandling av bensinskattefrågan.
Herr VELÄNDER: Herr talman! Den
diskussion, som föres här, utgör ett ur
min synpunkt ganska olustigt exempel på
hur svårt det är att avlyfta en skatt,
som en gång har införts, även om vid
skattens införande betonats, att den
skulle vara av högst tillfällig art.
För mig och det parti, som jag tillhör,
kan det dock inte föreligga någon
ovisshet om vad vi i dagens läge böra
eftersträva. Vi ha från första början motsatt
oss denna beskattning. Vi ha ansett
bensinen vara ett oumbärligt hjälpmedel
för samfärdsel och näringsliv och på
grund därav en i högsta grad nödvändig
vara. Det var inte heller varor av den
arten, som skulle drabbas av de extra
konsumtionsskatterna, enligt vad som
från början var den gängse meningen. Vi
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
141
måste således ha den inställningen, att
vi skola medverka till att få bort denna
beskattning, så snart det ges tillfälle
därtill.
Finansministern anförde vissa skäl för
att det inte kunde anses försvarligt att
inlåta sig på en avveckling från och
med den 1 nästa juli. Däremot är det
mycket försvarligt, menade han, att i
enlighet med propositionen avlyfta skatten
från och med den 1 januari 1951.
Till stöd för denna mening anför finansministern
statsfinansiella skäl. Ja, jag
har stor respekt för sådana skäl. Men
ligger det inte så till att knappast någon
av oss — inte heller den som var chef
för finansdepartementet vid införandet
av dessa extra skatter, som ju kunna sägas
vara en följd av omsättningsskattens
slopande -— någonsin har varit av
den meningen, att tilläggsskatten på bensin,
och det gäller förresten även den
ordinarie bensinskatten, skulle få utgöra
någon budgetregulator? Jag har sålunda
aldrig hört den tesen drivas, att
avkastningen av den extra bensinskatten
skulle få den ställning, som finansministern
nu velat förläna den.
Om man avför denna beskattning från
den 1 juli, säger finansministern, berövar
man statsverket en intäkt på 80
miljoner kronor, och det betyder, att
man för att vinna täckning för statens
löpande utgifter måste låna upp motsvarande
belopp. Ja, om man håller fast
vid att bensinbeskattningen inte får utgöra
någon regulator av den allmänna
budgeten och om man därtill tar fasta
på de uttalanden som i åtskilliga tidigare
sammanhang ha gjorts därom att
denna extra belastning på motorismen
är ett lån från denna, som skall återgäldas
— man har skattat åt de mest
otvetydiga försäkringar på den punkten
— då vet jag inte, om jag för min del
kan vara benägen att tillerkänna detta
herr finansministerns skäl något större
värde.
Det hade förresten varit lämpligt, tycker
jag, att man i propositionen, som
nu tar sikte på ett hävande av tilläggsbeskattningen
i fråga om bensin och
motorbrännoljor, också hade berört den
Ang. beskattningen av bensin m. m.
frågan, hur man skall avlyfta den angivna
skulden till motorismen. Jag utgår
nämligen ifrån att den frågan inte
kan lösas genom att man s. a. s. tiger
ihjäl den. Det lär väl komma påminnelser
på den punkten.
Det förefaller mig vidare som om finansministern
uttrycker sig ganska hårt,
när han hävdar, att just de påtaga sig
ett utomordentligt stort ansvar, som i
dagens läge vilja medverka till ett slopande
av den extra bensinskatten fr. o.
m. den 1 juli och därmed medverka till
en ordning, som måste betraktas såsom
ett första steg till finansiering av statsutgifterna
med lånade medel. Finansministern
själv påtager sig dock det ansvaret
från och med den 1 januari 1951.
Är det ansvaret nämnvärt mindre än
ansvaret för dem, som påtaga sig konsekvenserna
för statsfinanserna av den
extra bensinskattens slopande för det
halvår, som börjar den 1 juli? Om finansministern
vidhåller den uppfattningen,
betyder det, att han är mycket
säker på att de statsfinansiella möjligheterna
ha undergått en utomordentlig
förskjutning till det bättre, när vi nå
fram till det stundande årsskiftet. Det
är synnerligen intressant att erfara detta.
Jag hoppas, att min slutsats är riktig
och att det inte kommer att uppstå
någon tveksamhet hos finansministern
vid någon senare tidpunkt!
Jag vill alltså inte tillerkänna finansministerns
hänvisning i förevarande
sammanhang till de statsfinansiella möjligheterna
någon större betydelse. Däremot
måste jag bekänna, att jag bär
stor respekt för finansministerns andra
skäl, som sammanhängde med vår
knapphet på dollar. Jag är inte någon
stor optimist beträffande den punkten.
Jag vågar alltså inte hysa några större
förhoppningar om att vår ställning i
fråga om hårdvaluta kommer att utvisa
någon fortgående förskjutning till det
bättre.
Det är givetvis så, som finansministern
menade, att man, om man använder
en och en halv miljon dollars för
att betala en på grund av skattesänkningen
ökad bensinimport, måste från
-
142
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ang. beskattningen av bensin m. m.
saga sig möjligheten att använda detta
belopp för annan, mycket nödvändig
import, i detta fall av maskiner, nödvändiga
för vår produktion och därmed
för vårt näringsliv. Men vi ha dock
alla betonat —- tidigare även från regeringsbänken
— att tilläggsbeskattningen
på bensin och brännoljor inte skall
få existera en enda dag längre än som
är absolut nödvändigt. Då jag vidare
utgår ifrån att den företagsamhet, som
är alldeles särskilt intresserad av den
import, vilken måhända måste skäras
ned, om vi använda mera dollars till
import av bensin, dock även den måste
vara intresserad av ett förbilligande av
bensinen och brännoljorna — ett förbilligande
som inte saknar betydelse
för produktionskostnadernas sänkning
— hoppas jag att finansministern skall
finna det möjligt att effektuera ett riksdagens
beslut om sänkning av den extra
bensinskatten, som måhända föranleder
en ökning av bensinimporten mot dollarvaluta
till det angivna beloppet. Om
det blir just det beloppet eller ett något
högre eller något lägre belopp kan man
ju i dagens läge inte med bestämdhet
avgöra, men vi må hoppas att höjningen
kommer att stanna vid maximum en
och en halv miljon dollars.
Jag vill än en gång understryka, att
jag fäster stort avseende just vid det
här sist berörda skälet, men eftersom
valutabeloppet dock inte är större och
eftersom alla måste vara intresserade —
även inom den samhälleliga produktionen
—- av att man får bort ifrågavarande
extra skatter och där även får ned
priserna på bensin och brännoljor, hoppas
jag att det hela skall gå i lås.
Det är ett par mindre anmärkningar
som jag gärna vill framföra i detta sammanhang.
Utskottet använder i sitt yttrande
ett uttryck som jag har undrat
något över. Det heter på s. 19 i utskottsbetänkande!:
»För utskottet till
gängliga
uppgifter utvisa, att om de nuvarande
kostnaderna för vägväsendet
skola helt täckas av automobilskattemedlen,
bör bensinbeskattningen uppgå
till omkring 24 öre för liter.» Jag utgår
ifrån att man med detta uttalande inte
avsett att markera någon förskjutning
i den uppfattning, som tidigare har varit
allmän i fråga om motorismens ansvar
för kostnaderna för vägväsendet.
Det har i sådana sammanhang aldrig
varit fråga om annat än att motorismen
skulle svara endast för den andel
av vägväsendets kostnader, som betingas
av den av bilismen förorsakade slitningen
av vägarna. Jag tycker därför,
att det verkar en smula oroande, när
man börjar röra sig med sådana uttryck,
som utskottet här använt.
Jag har inom utskottet haft en särskild
mening — och jag har inte varit
ensam om den — beträffande själva
konstruktionen av den ändrade beskattning,
som nu föreslås. Man skall sålunda
höja den ordinarie bensinskatten
från 18 till 25 öre per liter och skatten
på brännoljor från 14 till 20 öre per liter.
För min del har jag ansett, att det
hade varit riktigast att bibehålla den
tidigare konstruktionen, enligt vilken
den fasta bensin- och brännoljeskatten
skulle redovisas för sig och tilläggsskatten,
nu om sju respektive sex öre, för
sig. Jag har nämligen ännu inte kommit
på det klara med att man bör ge avkall
på kravet, att tilläggsbeskattningen på
detta område skall i sin helhet avlyftas,
så snart tillfälle därtill ges. För att
inte ytterligare komplicera det tilltrasslade
läget i denna fråga har jag emellertid
inte fullföljt denna min uppfattning
reservationsvis, och jag skall inte
här ställa något yrkande på denna
punkt.
Finansministern var något inne på
frågan om vad som kunde komma att
krävas för att produktionen av motorsprit
skulle kunna upprätthållas. Finansministern
uttalade därvid, att det
inte räcker med att ta bort den extra
beskattningen av motorsprit på nio öre
per liter, utan att man måste gå något
längre. Reservanterna ha inte heller
bortsett från den synpunkten; de förutsätta
nämligen att Kungl. Maj:t så snart
som möjligt skall klara upp den frågan.
För mig har det framstått såsom en smula
anmärkningsvärt, att finansministern
inte tidigare har uppmärksammat den
-
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
143
na sak och möjliggjort att den blivit
redovisad och klarlagd i propositionen.
Det är dock så, att bensinskattens hävande
har legat i luften mycket länge
— man kan faktiskt säga alltifrån dess
tillkomst — och därför hade frågan om
sulfitspritindustrien och beskattningen
av dess produktion också bort tagas upp
tidigare.
Jag skall, herr talman, inte fortsätta
denna diskussion längre. Det har framgått
av mitt anförande att jag biträder
det yrkande om bifall till reservationen,
som redan har framställts.
Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag vill bara ge ett par repliker med
anledning av herr Velanders anförande.
Först och främst vill jag säga, att även
jag beklagar att inte frågan om motorspritens
beskattning har blivit upptagen
av mig så tidigt, att den hade kunnat
presenteras i propositionen. Jag tar
gärna på mig ansvaret för den uraktlåtenheten,
men det förändrar ju inte
dilemmat för reservanterna.
Den egentliga orsaken till att jag begärde
ordet var emellertid att jag en
liten smula ville förklara hur jag ser
det rent kassamässiga förhållandet. Jag
har den uppfattningen, att om bensinskatten
får kvarstå oförändrad till den 1
januari, kommer det att finnas tillgängliga
statsinkomster för att täcka de löpande
utgifterna för nästa budgetår, och
jag har den förhoppningen, att det för
därefter följande budgetår skall vara
möjligt att avstå från dessa 20 öre per
liter i bensinskatt under hela året med
hänsyn till bortfallet av subventionsbeloppen
vid årsskiftet.
Jag går alltså ut ifrån att det under
budgetåret 1951/52 och därefter följande
budgetår skall vara möjligt att avstå
från dessa 20 öre per liter, men att vi
för instundande budgetår endast komma
att kunna avstå från detta skattebelopp
under den senare hälften av året, om
inkomster och utgifter skola täcka varandra.
Herr SJÖDAHL: Herr talman! Efter de
upprepade inläggen från finansminis
-
Ang. beskattningen av bensin m. m.
terns sida kan jag som utskottsmajoritetens
talesman fatta mig mycket kort. Jag
vill bara antyda de omständigheter, som
för utskottet ha varit avgörande.
Det har aldrig rått någon meningsskiljaktighet
mellan utskottsmajoriteten
och utskottsreservanterna angående bensinens
oumbärlighet. Det är en nödvändig
vara. Det var en hård nödvändighet,
som piskade oss till att pålägga den höga
bensinskatten för att bekämpa krisen.
Det var inte med lätt hjärta som vi från
majoriteten gingo på den linjen, och det
är med en verklig befrielse som vi nu
medverka till att få tilläggsskatten avlöst.
Det skulle naturligtvis ur vissa synpunkter
ha varit lyckligt, om det hade
kunnat ske redan den 1 juli i år, men av
fyra skäl har utskottet inte kunnat tillstyrka
det.
Det första skälet är hänsynen till valutaläget.
Vi kunde inte bortse från att
handels- och industrikommissionen ansett,
att skattens borttagande skulle möta
stora betänkligheter och ytterligare
försämra möjligheterna till import från
Amerikas förenta stater av andra mycket
betydelsefulla förnödenheter. När
näringslivets representanter frambära så
starka motiv för att man skall skynda
lagom, då det gäller avskaffandet av bensinskatten,
är det givetvis ett skäl, som
varken regeringen eller riksdagen rimligen
kan bortse ifrån.
Handels- och industrikommissionen
föreslog, att man skulle ge Kung]. Maj:t
en fullmakt att vid lämplig tidpunkt avskaffa
skatten. Nu visste ju Kung], Maj:t
att riksdagen inte gärna lämnar fullmakter,
när det gäller skatter, och valde
därför den utvägen att föreslå en viss
tidpunkt, då man trodde sig kunna avskaffa
denna skatt, och man valde den
1 januari nästföljande år.
Det andra skälet till att utskottet inte
kunnat tillstyrka tilläggsskattens upphörande
vid halvårsskiftet var hänsynen
till budgetläget. Bevillningsutskottet kunde
lika litet som finansministern bortse
från att det siffermässiga överskott, vi
kunna riikna med i budgeten, som det nu
ser ut är endast ICO miljoner kronor.
144
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ang. beskattningen av bensin m. m.
Skulle detta överskott på grund av att
man tar reservationerna i anspråk sedermera
minskas ytterligare, skulle det
ändå bli ett överskott på 60 miljoner
kronor. Men skulle man avlyfta bensinskatten
redan med instundande halvårsskifte,
skulle ett överskott på 60 miljoner
kronor förändras till ett underskott
på cirka 20 miljoner kronor. Såsom finansministern
här sade är det i en högkonjunktur,
som är så utpräglad som
den vi nu ha, principiellt knappast tillständigt
att medvetet underbalansera
budgeten.
Jag vill desslikes erinra om vissa erfarenheter,
som riksdagen har gjort. För
1948/49 räknade man med en överbalansering
av budgeten på inemot 600
miljoner kronor, men på grund av att
man fick ta till av reservationerna
krympte överskottet till 300 miljoner kronor.
Hälften försvann således. För innevarande
budgetår räknade man till en
början med ett överskott på noga taget
679 miljoner kronor, men sedermera har
man räknat med att överskottet kommer
att gå ned till något mer än 200 miljoner
kronor. Tar man hänsyn till reservationerna
på sammanlagt 260 miljoner
kronor, skulle det bli en brist innevarande
budgetår på 60 miljoner. Under
sådana omständigheter ansåg bevillningsutskottet
inte att det kunde ta på sitt
ansvar att föreslå riksdagen att antaga
en budget, som redan från början reellt
var underbalanserad.
Ett tredje skäl för bevillningsutskottet
var, att man borde se till — därom
äro majoritet och reservanter eniga —
att sänkningen av bensinskatten kommer
konsumenterna till godo. Utskottsreservanterna
ha till och med, vill jag minnas,
skrivit att detta är angeläget. Det
förefaller mig uppenbart, att om man
kan förbereda den saken i god tid, blir
det större möjligheter att låta prissänkningen
komma konsumenterna till godo,
så snart skatten avskaffas. Det skulle
väl också vara till fördel, om denna
sänkning kunde sättas in i det ögonblick,
då tydligen en del importsubventioner
komma att upphöra, vilket i sin
tur kommer att verka i prishöjande rikt
-
ning. Det tycktes diirför psykologiskt
riktigt att i tiden sammanföra dessa
bägge operationer.
Som fjärde skäl kommer frågan om
motorspriten. Även om man skulle såsom
finansministern antytt slopa all
skatt på motorsprit — här föreslå reservanterna
bara att tilläggsskatten på 9 öre
skulle borttagas men inte de återstående
6 örena, som utgöra den ordinarie skatten
— kommer ändå priset på motorspriten
att med 3 öre överstiga bensinpriset.
Med hänsyn till de betydande investeringar,
som gjorts i motorspritsfabrikerna,
och med hänsyn till statens
förhållande till dessa fabriker anser jag,
att detta är ännu ett skäl för att man
dröjer med att avlyfta tilläggsskatten på
bensin till den 1 januari. Men huvudskälen
äro givetvis valuta- och budgetförhållandena
och frågan om att göra
prissänkningen effektiv för konsumenterna.
Det är, herr talman, dessa synpunkter,
som ligga bakom utskottets förslag i
ärendet, och jag ber att få yrka bifall till
detsamma.
Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Inom det parti, jag tillhör,
ha vi alltid ansett, att tilläggsskatten på
bensin inte borde bibehållas en dag längre
än som är nödvändigt. Vi ansågo redan
vid dess tillkomst, att den verkade
orättvist. Den fördyrade transporterna
för landsbygdens näringsliv och för befolkningen
ute på landsbygden i mycket
högre grad än för befolkningen i de tätbebyggda
samhällena. Särskilt de tunga
transporterna fördyrades.
Det var inte heller meningen, att denna
beskattning skulle bli bestående, utan den
skulle vara av tillfällig natur. Den tillkom,
såsom herr Velander här betonade,
för att möjliggöra en överbalansering av
budgeten och uppsugning av köpkraftsöverskottet.
När man hörde finansministern tala,
kunde man få det intrycket, att han ansåg
att man ur ekonomisk synpunkt skulle
behöva göra den högre bensinskatten
permanent. Nu säger visserligen finans
-
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
145
ministern, att detta inte är hans mening,
utan att skatten skall bestå endast
till den 1 januari 1951, och finansministern
har ju också från sina synpunkter
anfört skäl för att den kan behövas
till dess och att det sedan skulle vara
möjligt att avskaffa den. Men det är ju
endast en tidsskillnad på några månader
mellan finansministerns förslag och vårt.
Och jag tycker nog, att finansministern
målade läget väl mörkt. Det är ändå här
fråga om en krislagstiftning.
Mången gång när vi här ha yrkat på
borttagande av kristidsregleringar eller
kristidsförordningar av olika slag, har
man sagt, att det inte går för sig och
att man måste dröja. Vi skulle säkerligen
inte ha varit där vi nu äro, om det inte
från oppositionens sida gjorts framställningar
därom och med folkets stöd bakom
starkt framhävts för regeringen, att
man borde inskränka kristidsregleringarna.
Jag blev nu trots allt inte så övertygad
av finansministerns framställning. Man
kan ju heller aldrig med full visshet säga,
att om vi få de miljoner, som denna
skatt inbringar, kommer budgeten att bli
balanserad, men få vi dem inte, låter det
sig inte göra. Här finnas dock åtskilliga
reservationer. Nu menar finansministern,
att man inte skall medräkna dem,
ty de äro på visst sätt disponerade. Men
dessa pengar komma ändå att användas
för sina ändamål.
Jag har sålunda inte blivit övertygad
av vad som anförts mot reservanternas
förslag, utan jag tror att det skulle vara
möjligt att minska tilläggsskatten på bensin
redan från och med den 1 juli innevarande
år. En sådan åtgärd bör verka
i förbilligande riktning och bidraga
till att minska produktionskostnaderna
och i någon mån sänka levnadskostnaderna.
Även om sänkningen blir ganska
omärklig, då kostnadsminskningen, som
finansministern nämnde, slås ut på den
stora mängden människor, bör den i alla
fall verka i sådan riktning. Visserligen
är det en avvägningsfråga, men jag kan
inte se annat än att det skulle vara lika
möjligt att genomföra sänkningen den 1
juli i år som den 1 januari 1951.
10 Första kammarens protokoll 1950. Nr 16.
Ang. beskattningen av bensin m. m.
Visserligen höra vi vara angelägna om
att ha kvar tillräckligt med dollarvaluta.
Men om vi kunna betala en hel del av
den ökade förbrukningen av bensin med
pundvaluta, är det icke ett skäl för att
det icke bör kunna gå att sänka bensinskatten.
Kommer Koppartrans att kunna
producera den kvantitet, som herr
Petrén här nämnde — man har väl inte
anledning att direkt bestrida den uppgiften
— bör man kunna få åtskilligt av
den erforderliga kvantiteten den vägen.
Jag anser för min del, att även om det
kanske kan sägas, att man går miste om
vissa inkomster och att man måste ta en
del dollarvaluta i anspråk, bli likväl fördelarna
så stora, om man sänker skatten
vid tidigare datum än som finansministern
och regeringen tänkt sig,
att det vore att föredraga att gå den
vägen.
Man har ju från skilda håll här i riksdagen
framfört krav och önskemål på
att skatterna skola sänkas, och de skatter,
som enligt vår mening i första hand
borde sänkas, äro de som fördyra produktionen
och framför allt då tilläggsskatten
på bensin. Kunna vi inte besluta
någon annan skattesänkning vid denna
riksdag, borde vi åtmistone kunna fatta
ett beslut i den riktning, som här
föreslagits av reservanterna, och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu föredragna betänkandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.
Herr Veländer bogärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:
146
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ang. översyn av rättegångsbalken m. m.
Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 51,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:
Ja — 72;
Nej — 59.
Ang. översyn av rättegångsbalken m. m.
Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckta motioner
dels om utredning och förslag rörande
utvidgad tillämpning av åtalseftergift
och strafföreläggande, dels ock angående
översyn av rättesgångsbalken och
tillhörande författningar.
Första lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft tre inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade
motioner, nr 98 i första kammaren
av herr Eskilsson, nr 118 i andra kammaren
av herr Nilsson i Bästekille m. fl.
samt nr 205 i andra kammaren av herr
Hedlund i Östersund.
I motionerna I: 98 och II: 118, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag rörande
utvidgad tillämpning av åtalseftergift
och strafföreläggande i syfte att nedbringa
antalet bagatellmål vid domstolarna.
Motionen II: 205 utmynnade i en hemställan,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om översyn av
rättegångsbalken och tillhörande författningar.
Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt, att riksdagen i anledning
av förevarande motioner, I: 98
och II: 118 samt II: 205, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att en utredning
måtte tillsättas för att med beaktande
av hittills vunna erfarenheter
av den nya processordningens praktiska
tillämpning utarbeta förslag till erforderliga
ändringar i skilda detaljbestämmelser
i rättegångsbalken och dess följdförfattningar.
Herr NORMAN: Herr talman! I detta
utlåtande behandlar utskottet bland annat
ett ärende, som riksdagens revisorer
ha haft till handläggning under förra
året. Det gäller frågan om en översyn
av rättegångsbalken och tillhörande
författningar.
Jag har ett behov av att säga, att när
riksdagens revisorer togo upp detta ämne,
kände vi en mycket allvarlig respekt
inför detta stora problem. Genom initiativ
av en av ledamöterna gjorde vi
vissa undersökningar om hur reformen
hade gestaltat sig i praktiken, och vi
kommo till den uppfattningen, att det
var en del synpunkter som borde bringas
till riksdagens kännedom. Det gällde
främst de ekonomiska verkningarna av
reformen, vilka efter vad vi funno hade
blivit av betydligt större räckvidd än
riksdagen hade tänkt sig. Vi gjorde det
emellertid i en mycket stark känsla av
att det var en för oss vanliga enkla medborgare
svårbedömbar fråga.
I känslan av att det här rörde sig om
många invecklade spörsmål sökte vi
handlägga frågan med all aktsamhet utan
att göra några tvärsäkra påståenden. När
nu första lagutskottet har gjort sitt uttalande
i anledning av framställningen
från riksdagens revisorer, så förstår jag,
att med den sakkunskap, som finnes
inom det utskottet, har man inte känt
samma behov att vara så varsam utan
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
147
Ang. vissa av Internationella arbetsorganisationen fattade beslut.
ansett sig kunna i vissa fall göra rätt så
bestämda påståenden. Det är helt naturligt
att ett lagutskott med den kännedom
om hithörande problem, som dess medlemmar
besitta, har betydligt lättare än
andra ledamöter av riksdagen att komma
fram till mera bestämda ståndpunkter.
Nu föreligger ju ärendet i sådant skick,
att när utskottsutlåtandet godkännes av
riksdagen, blir också motiveringen godkänd.
Jag känner mig inte så alldeles
säker på att jag för min del i det läge,
som frågan nu föreligger i, kan helt ansluta
mig till dessa mera bestämda uttalanden
i motiveringen. När en översyn
förordas, förefaller det mig, att man inte
skall så bestämt beskära möjligheterna
att ur olika synpunkter beakta de föreliggande
problemen.
Jag har velat anföra dessa mina tankar
för att ge den meningen till känna,
att när riksdagen godkänner detta utlåtande,
äro vi inte allesamman på det
klara med att vad utskottet här säger och
de omdömen, som utskottet fäller, äro
uttryck för allas vår bestämda uppfattning,
även om vi, som jag tror, äro
ganska eniga om att sådana förhållanden
föreligga, att det är lämpligt med en
översyn. Men det förefaller mig, som om
riksdagen härvid inte skulle behöva binda
denna översyn genom alltför snäva
direktiv.
Jag ansluter mig helt och hållet till
vad utskottet säger om att man vid översynen
bör se till, att man inte rubbar
någonting av det väsentliga i den nya
rättegångsreformen, men i övrigt synes
det mig vara lämpligast, att de, som skola
syssla med bedömandet i fortsättningen,
få ganska fria händer att ta upp de olika
problem, som här föreligga till begrundande.
Herr FORSLUND: Herr talman! Jag
vill komplettera herr Normans yttrande,
i vilket jag helt kan instämma, med att
säga, att när riksdagens revisorer gjorde
sitt uttalande, slutade de med ett påpekande,
att man vid en översyn enligt
revisorernas mening självfallet bör, utan
att rättssäkerhetens synpunkt äventyras,
beakta inte blott de rent processuella
frågorna, utan jämväl de processekonomiska
spörsmålen. Med detta uttalande
från revisorernas sida måste jag närmast
skärpa herr Normans uttalande.
Jag är förvånad över att första lagutskottet
givit sig in på ett skrivrätt, som
synes innebära ett underkännande av vad
revisorerna uttalat. Utskottet går till och
med så långt, att det säger, att revisorernas
uttalande på en punkt är »överord»,
trots att revisorerna i det fallet
gjort samma uttalande som Svea hovrätt.
Jag vill bara för min del säga att de,
som skola syssla med denna sak, inte
böra helt godtaga vad första lagutskottet
skrivit, ty de konsekvenser, som processreformen
medfört, utgöra ett allvarligt
problem. Vi vilja inte rubba på
rättssäkerheten, men vi vilja att det skall
bli en översyn, så att man kan hålla
kostnaderna inom en rimlig ram.
Herr HOLMBÄCK: Jag vill, herr talman,
endast instämma i herr Normans
yttrande.
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.
Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:
nr 24, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av 21 kap. 5 §
rättegångsbalken; samt
nr 25, i anledning av väckt motion
om upphävande av reglerna om summa
revisibilis.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Ang. vissa av Internationella arbetsorganisationen
fattade beslut.
Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 34, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående vissa
148
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ang. vissa av Internationella arbetsorganisationen fattade beslut.
av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1949 vid dess trettioandra
sammanträde fattade beslut i
sjöfartssociala frågor, dels ock i ämnet
väckt motion.
Genom en den 10 mars 1950 dagtecknad
proposition, nr 207, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
handelsärenden, anhållit om riksdagens
yttrande angående följande i nämnda
protokoll omförmälda, av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1949 vid dess trettioandra sammanträde
fattade beslut i sjöfartssociala
frågor, nämligen
1) konventionen nr 91 angående semester
med bibehållen hyra för sjömän;
2) konventionen nr 92 angående besättningens
bostäder å fartyg; samt
3) konventionen nr 93 angående hyror,
arbetstid och bemanning å fartyg.
I förevarande proposition hade förordats,
att ratificering skulle ske av konventionen
angående besättningens bostäder
å fartyg. Med hänsyn till att konventionen
angående semester med bibehållen
hyra för sjömän, till skillnad från
svensk semesterlagstiftning, stadgade
olika lång semester för skilda kategorier
arbetstagare hade föreslagits att konventionen
för närvarande icke skulle ratificeras.
På grund av att konventionen angående
hyror, arbetstid och bemanning
å fartyg innehölle från svensk lagstiftning
avvikande regler om minderårigas
användning till arbete nattetid samt upptoge
bestämmelser om viss minimilön
för matroser hade vidare förordats, att
ej heller denna konvention skulle för
närvarande ratificeras.
I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma väckt motion,
nr 472 i första kammaren av herr Norling.
I motionen hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att med ändring av
Kungl. Maj :ts proposition nr 207 ratifi
-
cera samtliga i propositionen föredragna
konventioner.
Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
A. att riksdagen måtte meddela Kungl.
Maj:t samtycke till att för Sveriges del
ratificera Internationella arbetsorganisationens
konvention nr 92 angående besättningens
bostäder å fartyg;
B. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t som sin mening giva till
känna vad utskottet anfört beträffande
organisationens konventioner nr 91 och
93; samt
C. att motionen I: 472, i den mån den
icke kunde anses besvarad genom vad
utskottet under A. och B. hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat, att utskottet beträffande
konventionen nr 91 anslöte sig till departementschefens
uppfattning, att med
ställningstagande till ratifikationsfrågan
borde anstå tills pågående utredning angående
en till tre veckor förlängd allmän
semester slutförts och statsmakterna
tagit ställning till det spörsmålet,
samt att utskottet jämväl beträffande
konventionen nr 93 anslöte sig till departementschefens
uppfattning, att konventionen
för närvarande icke borde ratificeras
av Sverige.
Herr NORLING: Herr talman! Ofta
beklagas det, att ett alltför litet antal
länder ratificera internationella konventioner,
vilka länderna tidigare inom arbetsorganisationen
givit sin anslutning
till. Därigenom medverka dessa länder
till att förhindra ett internationellt framsteg
på lagstiftningens område.
Vad beträffar konventionen nr 91 angående
semester med bibehållen hyra
för sjömän har utskottet under motivering,
att denna konvention skulle strida
mot den svenska semesterlagen, yrkat på
att densamma inte nu skulle ratificeras.
Man anser att man skall avvakta en
eventuell lagstiftning om treveckorsse
-
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16. 149
Ang. vissa av Internationella arbetsorganisationen fattade beslut.
mester, ty i så fall skulle det enligt utskottets
mening bli lättare att ansluta sig
till konventionen. Gentemot detta kan
man erinra om att en ratificering av
konventionen inte skulle innebära någon
praktisk förändring för de ombordanställda
i svenska handelsflottan, men att
en utebliven ratificering skulle betyda,
att Sverige underlät medverka till att
internationellt genomföra denna konvention.
Redan 1947 ansåg Svenska sjöfolksförbundet
alt dåvarande konvention, som
hade nummer 72 och var ungefär av
samma innehåll, borde ratificeras.
De principiella betänkligheter, som
anförts mot olika semesterförmåner för
manskap och befäl, böra inte utgöra ett
hinder för att ratificera denna konvention.
Konventionens innehåll medför inte,
att liknande bestämmelser måste införas
i svensk lagstiftning, och kan inte
heller utgöra skäl för att vi skola invänta
en eventuell svensk lagstiftning
om tre veckors semester. Den principiella
skillnaden mellan konventionen och
den svenska semesterlagstiftningen upphäves
inte genom en lagstiftning om tre
veckors semester.
Beträffande konventionen nr 92 följer
utskottet departementschefens tillstyrkan
om ratificering, varför jag skall
avstå från att orda på den punkten.
Konvention nr 93 utgör utan tvekan
den betydelsefullaste punkten för sjöfolket,
då den innehåller bestämmelser
om hyror, arbetstid och bemanning. Redan
för 31 år sedan fastslogs internationellt,
att sjöfolket vore berättigat till åtta
timmars arbetsdag i likhet med industriarbetarna.
Därför är det säkerligen med
bitterhet sjöfolket nu ser, att man inte
ens vill medverka till ett godkännande
av i stort sett femtiosex timmars arbetsvecka
och i vissa fall längre arbetstid.
Vad som utgjort det största hindret för
ratificering av förutvarande bestämmelser
har i de nya bestämmelserna bortfallit,
nämligen förbudet mot regelbundet
övertidsarbete.
Den i lagen — och numera även i
konventionen — medgivna rätten till regelbundet
övertidsarbete torde rätt ut
-
nyttjad verksamt bidraga till att göra dispens-
och övergångsbestämmelser överflödiga.
Att konventionen saknar dispens-
och övergångsbestämmelser torde
därför icke utgöra ett avgörande hinder
mot att konventionen ratificeras, säger
departementschefen.
Däremot åberopar utskottet departementschefens
skäl mot ratificering av
denna punkt, nämligen att svensk lagstiftning
har andra regler, när det gäller
minderårigs användande till nattarbete.
Jag tycker i stället att utskottet borde
använt förbudet mot nattarbete för person
under 16 år som motivering för
ratificering av konventionen. Om något
frestar krafterna för en minderårig vid
nattarbete, så är det väl tjänst till sjöss
under stormigt och ruskigt väder, och de
som själva inte ha erfarenheter av detta
kunna inte göra sig en föreställning om
vad det innebär. Dessutom ha arbetsmarknadsparterna
också principiellt varit
eniga om att nattvila borde beredas
minderårig under 16 år, varför ett uppskjutande
av ratificeringen av denna anledning
inte kan vara motiverat.
Sedan vill jag säga några ord beträffande
hyran, vilken enligt konventionen
grundar sig på visst belopp i USA-dollar
eller pund sterling, som skall vara en
minimihvra för anställd personal. Liksom
avsikten med de internationella konventionerna
rörande sociala förhållanden
är att göra levnadsstandarden mera
likartad, måste det speciellt i denna
fråga vara av största betydelse för sjöfolket
att lönefrågan blir internationellt
reglerad. Jag har förut här i en liknande
fråga refererat till huru redarna ha använt
just dessa olikartade hyror för sjöfolket
i profitsyfte för att skaffa billig
arbetskraft. En internationell konvention
om minimihvra för besättningen skulle
således hindra dylikt förfarande. Konventionen
på denna punkt innebär inte
att en lagändring bör företagas, utan lönen
kan grunda sig på kollektivavtal mellan
arbetsmark nåd spar (erna. Om trots
detta eif ingripande från statens sida
skulle bli nödvändigt, så måste här hänsyn
tagas till de särskilda omständigheter
som föreligga. Någon allvarligt bä
-
150 Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ang. vissa av Internationella arbetsorganisationen fattade beslut.
rande motivering för avslag på ratificering
av punkt 93 ur denna synpunkt
kan jag således inte finna föreligga.
Beträffande denna punkts ratificering
ha olika instanser hörts, bl. a. Sveriges
fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet
och Svenska sjöfolksförbundet.
Samtliga dessa myndigheter
ha uttalat sig för en ratificering av konventionen,
medan däremot Sveriges redareförening
har avstyrkt en ratificering.
Inom sjömanskommittén ha meningarna
varit delade. De ombordanställda
ha hävdat uppfattningen att ratificering
bör ske nu. Dessutom har
Skandinaviska transportarbetarfederationen,
som omfattar de fyra nordiska ländernas
sjöfolk och transportarbetare,
hemställt att Kungl. Maj:t måtte medverka
till att konventionen snarast möjligt
ratificeras. Av de instanser som uttalat
sig ha således samtliga som företräda de
ombordanställda varit för en ratificering
av konventionen nr 93. Endast redareföreningen
och dess representanter
ha yrkat avslag.
Herr talman! Med hänvisning till vad
jag anfört hemställer jag, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala
sig för ratificering även av internationella
arbetsorganisationens konventioner
nr 91 och 93.
Herr NORMAN: Herr talman! I fråga
om dessa spörsmål har det ju här i
Sverige hittills tillgått så, att vi först
sett till att den svenska lagstiftningen
överensstämmer med konventionernas
bestämmelser, och sedan ha vi beslutat
om ratificering. Herr Norlings förslag
innebär att vi nu skola gå den motsatta
vägen, således först besluta att ansluta
oss till dessa konventioner och därmed
påtaga oss en skyldighet att ordna vår
lagstiftning därefter.
Utskottet har inte kunnat acceptera
en sådan nyordning i fråga om behandlingen
av dessa spörsmål utan bär i
detta läge fått nöja sig med att uttala
en förhoppning om att förhållandena
skola kunna utveckla sig så, att den
svenska lagstiftningen kommer i en så
-
dan överensstämmelse med konventionerna
i detta fall att Sverige kan ansluta
sig till desamma.
Jag hemställer om bifall till utskottets
yrkande.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på det under behandling varande
utlåtandet yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock,
av herr Norling, att riksdagen skulle besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala
sig för att även konventionerna nr
91 och 93 måtte ratificeras.
Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande
ja besvarad.
Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:
nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1949 vid dess trettioandra
sammanträde fattade beslut, såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott;
nr 36, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts propositon angående provisorisk
förhöjning av familjepenning, dels ock
i ämnet väckta motioner; samt
nr 37, i anledning av väckta motioner
om översyn av bestämmelserna för bemanningen
av mindre fartyg i kustfart
och östersjöfart m. m.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i 9 kap. lagen den 28 maj 1886
(nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. m.; samt
nr 15, i anledning av väckta motioner
rörande dels utredning och förslag angående
friköp av vissa arrendegårdar,
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16. 151
Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering.
dels ock vidgad tillämpning av bestämmelserna
i 2 kap. 49—09 §§ lagen om
nyttjanderätt till fast egendom.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 21, med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till statens försöksgårdar
för budgetåret 1950/51, m. m., bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.
Anslag till befrämjande av landsbygdens
elektrifiering.
Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 22, med anledning av Kungl.
Maj:ts i 1950 års statsverksproposition
(IX H.T. p. 123) gjorda framställning
om anslag till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering jämte i ämnet
väckta motioner.
Under punkten 123 av nionde huvudtiteln
i 1950 års statsverkspropositon
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering för budgetåret 1950/51 anvisa
ett reservationsanslag av 3 000 000
kronor.
I samband med denna anslagspunkt
hade utskottet behandlat följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:260
av herrar Tjiillgren och Näsgård samt
II: 323 av herr Onsjö m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte
dels besluta att för budgetåret 1950/51
anvisa ett reservationsanslag av 3 700 000
kronor till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering, dels ock uttala, att
1 300 000 kronor av spärrade medel skulle
få tagas i anspråk för ändamålet under
samma budgetår; samt
2) de likalydande motionerna I: 180
av herr Niklasson in. fl. samt II: 218 av
herrar Pettersson i Dahl och Andersson
i Löbbo, i vilka motioner yrkats, att riksdagen
vid behandlingen av ifrågavaran
-
de anslagspunkt måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om
jämkning i de grunder, enligt vilka utdelades
bidrag från förevarande anslag.
Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning samt med
avslag å de likalydande motionerna I:
260 och 11:323, till Befrämjande av
landsbygdens elektrifiering å riksstaten
för budgetåret 1950/51 under nionde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kronor; samt
2) att de likalydande motionerna I:
180 och II: 218 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Tjällgren, Bror
Nilsson och Boman i Stafsund ansett,
att utskottet bort hemställa,
1) att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj:ts framställning samt med
bifall till de likalydande motionerna
1:260 och 11:323, till — — — (lika
med utskottet) — — — reservationsanslag
av 3 700 000 kronor; samt
2) att de ----(lika med utskot
tet)
—- — — riksdagens åtgärd.
Herr TJÄLLGREN: Herr talman! I ett
par motioner, väckta i anslutning till
Kungl. Maj:ts proposition angående
framställning om anslag till befrämjande
av landsbygdens elektrifiering, har
hemställts, att riksdagen måtte dels besluta
att för budgetåret 1950/51 anvisa
ett reservationsanslag av 3 700 000 kronor
för nyssnämnda ändamål, dels ock
uttala, att 1 300 000 kronor av spärrade
medel skulle få tagas i anspråk för ändamålet
under samma budgetår.
Utskottet medger, att det torde få anses
riktigt vad som framhållits i motionerna,
att de anspråk, som under
nästa budgetår komma att ställas på
ifrågavarande anslag, kunna komma att
bliva avsevärda. Men utskottet anser sig
likväl inte böra tillstyrka motionerna,
framför allt med hänsyn till det nu rådande
ekonomiska läget. Utskottet för
-
152
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering.
ordar därför att anslaget för nästa budgetår
skall utgå med samma belopp som
för innevarande budgetår, nämligen
3 000 000 kronor.
I ett avseende har utskottet emellertid
i viss mån tillmötesgått motionärerna.
Utskottet förutsätter nämligen, att
återstoden av de spärrade medlen å
anslaget skall ställas till förfogande för
ändamålet under nästkommande budgetår,
och såsom framgår av utskottets utlåtande
har i ett par andra motioner yrkats,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om jämkning i de
grunder, enligt vilka bidrag utgå från
ifrågavarande anslag. På grund av den
nedgång i penningvärdet, som faktiskt
inträffat under de senaste åren med därav
följande ökade material- och arbetskostnader
m. m., ha motionärerna med
rätta ansett en översyn av på området
gällande bestämmelser motiverad.
Jag tror jag kan säga att inom utskottet
voro alla ense med motionärerna om
den saken. Utskottet ansåg sig emellertid
icke böra tillstyrka motionerna. Anledningen
härtill var den, att av det yttrande
över motionerna, som avgivits av
kommerskollegium, framgick bl. a. — såsom
utskottet också skriver — att
»Kungl. Maj:t redan den 10 februari
1950 anbefallt elektrifieringsberedningen
att utreda frågan, huruvida med hänsyn
till ökade material- och arbetskostnader
eller andra omständigheter en
ändring kan anses påkallad av den nu
gällande bestämmelsen, att statsbidrag
till elektrifiering i regel icke må utgå,
när kostnaden därför överstiger 240
kronor per centralblockenhet.» Utskottet
säger vidare: »Enligt vad utskottet
inhämtat har utredningen numera verkställts
och är för närvarande föremål
för Kungl. Maj:ts prövning.»
Det är, som sagt, detta förhållande
som gjort att utskottet inte ansett nödigt
tillstyrka dessa motioner.
Herr talman! Jag vågar hävda att
elektrifieringen är av den största betydelse
för underlättandet och främjandet
av produktionen inom landsbygdens näringsliv.
Men även i fråga om höjandet
av befolkningens trevnad och trivsel har
den en stor uppgift att fylla. Inte minst,
vågar jag påstå, är så förhållandet bland
befolkningen å mera avlägset belägna
orter. Jag tänker härvid särskilt på de
förhållanden som ännu äro rådande på
många håll i skogsbyarna i de norrländska
länen ävensom i skärgården. På
grund härav är jag av den bestämda meningen
att de anslag, som av statsmakterna
anslås till befrämjande av landsbygdens
elektrifiering och vad därmed
sammanhänger, äro synnerligen väl använda
medel. Jag vågar verkligen ifrågasätta,
om det skulle vara klokt av riksdagen
att i föreliggande fråga följa vad
Kungl. Maj:t och utskottet föreslagit.
Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.
Herr NÄSLUND: Herr talman! Inom
utskottet har det inte rått några delade
meningar i fråga om elektrifieringens
betydelse för landsbygden, men på denna
punkt liksom på många andra får
man göra ett avvägningsbedömande. Utskottsmajoriteten
stannar för att tillstyrka
Kungl. Maj :ts förslag i medvetandet
om att elektrifieringen under de
år, som statsbidrag för sådant ändamål
lämnats, fortgått i sådan utsträckning,
att man kan säga att förhållandena börja
bli någorlunda tillfredsställande.
Icke förty vore det önskvärt, om man
kunde ha gått med på ett högre anslag
för att ytterligare forcera denna verksamhet.
Men några större olägenheter
om till denna verksamhet utgår ett anslag,
som är några hundratusen kronor
större eller mindre, kan det enligt utskottsmajoritetens
mening inte bli tal
om. Jag ber att få fästa uppmärksamheten
vid att för nästa budgetår det tillgängliga
beloppet enligt Kungl. Maj:ts
förslag kommer att med ungefär 300 000
kronor överstiga det belopp som varit
tillgängligt för innevarande budgetår och
att det sålunda har blivit en höjning.
Jag uppfattade inte riktigt herr Tjällgrens
resonemang beträffande de motioner,
som äro väckta rörande ändrade
grunder för beräkning av kostnaderna
för statsbidrag. Det är ju på det sättet,
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
153
Anslag till befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen m. m.
som utskottet här skrivit, att den utredning
som Kungl. Maj:t anbefallde den
10 februari redan är klar, och utredningsresultatet
är nu under övervägande
i departementet. Jag tror att jag kan
lämna det meddelandet, att enligt vad
som under hand upplysts skall den
ståndpunkt som Kungl. Maj :t kommer
att intaga i frågan säkerligen tillfredsställa
motionärerna.
Herr talman! Jag finner sålunda att
det är goda skäl för bifall till utskottets
hemställan.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som uprepades, vara med övervägande
ja besvarad.
Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 23, med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
bestridande av vissa kostnader
för omskifte å Tybble by i Askers socken,
Örebro län, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.
Anslag till befrämjande i allmänhet av
fiskerinäringen m. m.
Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 24, med anledning av
Kungl. Majrts proposition angående anslag
till befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen
för budgetåret 1950/51
in. m. jämte i ämnet väckta motioner.
I en till riksdagen den 3 mars 1950
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 114, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att dels godkänna,
att fasta yrkeskurser och rörlig kursverksamhet
för fiskare anordnades enligt
de riktlinjer, som uppdragits därför
i propositionen, dels ock till Befrämjande
i allmänhet av fiskerinäringen å
riksstaten för budgetåret 1950/51 under
nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 85 000 kronor.
I detta sammanhang hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1:403 av herr Petersson,
Emil, m. fl. och 11:491 av herr Jacobsson
i Igelsbo m. fl., i vilka motioner
hemställts, att länsfiskeritjänstemännen
måtte inplaceras i lönegrad Ca 19 från
och med den 1 januari 1951.
Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
A. att riksdagen måtte
1) godkänna, att fasta yrkeskurser och
rörlig kursverksamhet för fiskare anordnades
enligt de riktlinjer, som angivits
i propositionen;
2) till Befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen
å riksstaten för budgetåret
1950/51 under nionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 85 000 kronor;
B.
att de likalydande motionerna I:
403 och II: 491 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Reservation hade anförts av herrar
Bror Nilsson, Antby, Ahlsten, Utbult och
Boman i Stafsund, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte
A. godkänna, att — ---(lika med
utskottet) -— -- 85 000 kronor;
B. med bifall till de likalydande motionerna
I: 403 och II: 491 besluta, att
länsfiskeritjänstemännen skulle från
och med den 1 januari 1951 inplaceras
i lönegrad 19 enligt löneplan 1 i statens
allmänna avlöningsreglemente.
Herr NILSSON, BROR: .lag har jämte
några kamrater i jordbruksutskottet fogat
en reservation till detta utlåtande.
Denna reservation är grundad på motioner,
väckta i båda kamrarna och under
-
154 Nr 16.
Onsdagen den 10 mai 1950 em.
Anslag till befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen m. m.
tecknade av ett ganska stort antal av
kamrarnas ledamöter.
Det gäller här en grupp av hushållningssällskapens
tjänstemän, vilka ha så
att säga kommit på sladden och inte fått
sina löner reglerade på samma sätt som
skett för övriga tjänstemän inom hushållningssällskapen.
Tjänstemännen där
fingo ju sina löner reglerade 1944, fastän
beslutet inte trädde i kraft förrän
1948. Det har gjorts utredningar och
skjutits hit och dit på denna fråga. Nu
sade statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
i årets statsverksproposition,
att han avsåg att efter vederbörlig
beredning anmäla förslaget från
den kommitté, som sysslat med dessa
frågor, i så god tid att proposition på
grundval av detsamma skulle kunna föreläggas
årets riksdag. Någon sådan har
emellertid inte avlämnats, så nu gå dessa
tjänstemän där utan att ha fått sina
löner reglerade och med osäkra pensionsförhållanden.
Det är inte bra.
Utskottet säger visserligen i sitt här
föreliggande utlåtande, att det tycker
att frågan bör ordnas så fort som möjligt,
men reservanterna tycka att riksdagen
redan nu kunde fatta beslut om
att dessa tjänstemän skulle få sina löner
reglerade vid 1951 års ingång, då ju
lönestoppet skall ha upphört. Man skulle
då välja en lönegrad som inte är så hög
som den kommittén föreslagit, d. v. s.
21 lönegraden, utan i reservationen anse
vi att man skulle tills vidare nöja sig
med 19 lönegraden. Det skulle därigenom
inte bli fråga om någon avsevärd
löneförhöjning, men det skulle i alla fall
bli så att särskilt pensionsförhållandena
ordnade sig. Det finns en del äldre tjänstemän,
som snart inträda i pensionsåldern
och som kanske inte eljest hinna
att få pensionsfrågan ordnad för sig innan
de avgå.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.
Häri instämde herr Petersson, Emil.
Herr ANDERBERG: Herr talman! Sedan
nu en av reservanterna helt kort ta
-
lat för reservationen, skall jag å utskottets
vägnar fatta mig lika kort och endast
tala om varför utskottet inte kunnat
komma till annat resultat än att tillstyrka
vad Kungl. Maj :t här föreslagit.
I fråga om placeringen av dessa fiskeritjänstemän
och fiskmästare i högre
lönegrad ansåg en av de hörda instanserna,
statens lönenämnd, att det inte var
riktigt att nu flytta dessa befattningshavare,
då det just pågår en tjänsteförteckningsrevision.
Vidare ansågs det inte
lämpligt, sedan nu efter anslutning
ifrån alla håll överenskommelse träffats
om en lönestabilisering för stora löntagargrupper,
att vid detta tillfälle göra
den uppflyttning som reservanterna här
föreslå.
Utskottet har dock vitsordat behovet
av en lönereglering och uttalat att en
sådan bör komma till stånd, när det blir
tillfälle därtill och när utredningen blivit
klar på detta område. Utskottet anser
också att de skärpta krav, som nu ställas
på dessa tjänstemän, motivera en
viss uppflyttning. Det har varken kommittén
eller Kungl. Maj:t ställt sig oförstående
till. Men man anser att en sådan
åtgärd bör anstå till dess att man
får ta upp frågan i överensstämmelse
med de synpunkter, som jag anfört.
Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets framställning.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.
Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 25, med anledning
av väckt motion om undersökningar
rörande möjligheterna att företaga
gödsling av salta fiskevatten m. m.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
155
Om anslag till omplantering av
rödspätta m. m.
Föredrogs ånyo jordbruk siits ko t tets
utlåtande nr 20, med anledning av väckta
motioner om anslag till omplantering av
rödspätta m. m.
I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 15 av herr Spetz
och herr Petersson, Emil, samt 11:16
av herr Utbult m. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att till omplantering
av rödspätta i svenska farvatten
för budgetåret 1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 15 000 kronor.
Till utskottet hade vidare hänvisats en
inom andra kammaren väckt motion,
nr 220, av herr Levin, i vilken motion
yrkats, att riksdagen måtte besluta att
för budgetåret 1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 15 000 kronor till omplantering
av rödspätta och eventuellt
annan plattfisk till de svenska kustvattnen
vid södra och västra kusterna.
Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna 1:15 och 11:16 samt II:
220 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Hjalmar Nilsson, Isaksson, Antby, Hseggblom,
Utbult och Mårtensson i Smedstorp,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med anledning av
motionerna 1:15 och II: 16 samt II: 220,
till Omplantering av rödspätta för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 10 000 kronor.
Herr NILSSON, HJALMAR: Herr talman!
Jag ber helt kort att få yrka bifall
till den vid detta ärende fogade reservationen.
Herr SRETZ: Herr talman! Jag ber att
få instämma i den siste ärade talarens
yrkande och ber att få påpeka, alt detta
anslag ju är ett produktionsfrämjande
anslag. Jag tycker att jordbruksutskottet
borde kunnat spara på någon annan
post än de 10 000 kronor, som det här
är fråga om.
Jag ber alltså att få yrka bifall till reservationen.
Herr ANDERBERG: Herr talman! Utskottet
anser att lönsamheten på ifrågavarande
område är så liten, att man inte
vill ge sig in på de experiment som föreslås.
För litet var står det val klart att
vi inte ha någon garanti för att de kostnader,
som vi här skulle lägga ned, komma
att bli till fördel för våra svenska
fiskare. Vi kommo också så sent som
1949, då denna fråga var uppe, till samma
resultat; vi funno att det skulle vara
bortkastade pengar.
Vi ha inte i år kommit till annat resultat,
varför jag hemställer om bifall till
utskottets hemställan.
Herr PETERSSON, EMIL: Herr talman!
Jag vill bara helt stillsamt invända
gent emot herr Anderberg, att fiskeristyrelsen
har tillstyrkt bifall till motionerna
I: 15 och II: 16.
överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter jämlikt föreliggande yrkanden
gjordes propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.
Eöredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:
nr 27, med anledning av väckta motioner
om statsbidrag till anskaffning av
ekolod på svenska fiskebåtar;
nr 28, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1950/
51 till Odling av gummiförande växter
samt till Bidrag till Föreningen för växt
-
156 Nr 16.
Onsdagen den 10 mai 1950 em.
Ang. inrättande av statens jordbruksnämnd m. m.
förädling av fruktträd jämte i ämnena
väckta motioner;
nr 29, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lantbruksmötesverksamhetens
ordnande m. m. jämte i
ämnet väckta motioner; och
nr 30, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag till
understöd åt jorddelningsväsendet m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Ang. inrättande av statens jordbruksnämnd
m. m.
Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 31, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående inrättande
av statens jordbruksnämnd m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.
I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte
A. med bifall till Kungl. Maj:ts i proposition
nr 161 framlagda förslag ävensom
med avslag å motionerna I: 464 och
11:540 samt 1:466 och 11:541
1) besluta atf, i överensstämmelse
med vad i propositionen förordats, statens
livsmedelskommission, statens linnämnd
och statens sockernämnd skulle
upphöra från och med den 1 juli 1950
samt att en statens jordbruksnämnd och
en kommission för krisuppgifter på livsmedelsområdet
skulle inrättas från och
med nämnda dag;
2) bemyndiga Kungl. Maj:t att för statens
jordbruksnämnd fastställa i utlåtandet
införd personalförteckning, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1950/51;
3) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för statens jordbruksnämnd, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1950/51;
4) å riksstaten för budgetåret 1950/
51 under nionde huvudtiteln anvisa
a) till Statens jordbruksnämnd: Avlöningar
ett förslagsanslag av 955 000
kronor,
b) till Statens jordbruksnämnd: Omkostnader
ett förslagsanslag av 365 000
kronor,
c) till Kommission för krisuppgifter
på livsmedelsområdet ett förslagsanslag
av 1 450 000 kronor;
5) medgiva, att Kungl. Maj:t finge utfärda
de bestämmelser, som i övrigt
bleve erforderliga för att genomföra den
föreslagna organisationen;
B. med anledning av motionerna I:
465 och 11:542 uttala, att Kungl. Maj:t
borde ägna uppmärksamhet åt möjligheterna
att fortsätta det arbete, som för
närvarande bedrevs av Sveriges ungdomsberedskap.
Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Såsom
kammarens ledamöter behagade finna
är det föreliggande utskottsutlåtandet
enhälligt, och det finns inga reservationer
fogade till detsamma. Med hänsyn
till ärendets omfattning och de årliga
kostnader, som inrättandet av statens
jordbruksnämnd kommer att medföra
för staten och därmed också rikets
skattebetalare, måste detta betecknas
som anmärkningsvärt. Därmed är dock
icke sagt, att icke olika meningar beträffande
olika punkter och avsnitt i den
kungl. propositionen förekommit under
utskottsbehandlingen.
För min del har jag verkligen i mitt
sinne undrat, vart det till sist skall ta
vägen med den ordning vi under de
senare åren här i landet tillämpat, nämligen
att snart sagt för varje år som går
inrätta nya ämbetsverk med härför erforderliga
ämbets- eller tjänstemän och,
om jag inte tar fel, i de allra flesta fall
med en generaldirektör som chef. För
det nya verk, om vars inrättande riksdagen
nu säkerligen kommer att besluta,
är beräknat en tjänstemannakår
-— om jag inte räknat fel —- på inte
mindre än 96 personer med en avlöningsstat
på 955 000 kronor. Härtill
komma omkostnader med 365 000 kronor.
Om därtill sedan lägges det årliga
anslaget till kommissionen för krisuppgifter
på livsmedelsområdet, beräknat till
1 450 000 kronor, kommer man fram till
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
157
Ang. inrättande av statens jordbruksnämnd m. m.
ett belopp av 2 770 000 kronor, allt i form
av förslagsanslag.
Såsom de allra flesta av kammarens ledamöter
känna till, är det till årets riksdag
framlagda förslaget till jordbruksnämndens
organisation betydligt nedskuret
och följaktligen inte fullt så kostsamt
som det förslag, vilket av den först tillsatta
utredningen — organisationskommittén
— avgavs den 5 februari 1948. De
åtgärder, som vederbörande departementschef
har vidtagit för åstadkommande
av denna nedskärning i nämndens organisation,
aro säkerligen enligt mångas,
för att inte säga de allra flestas mening
synnerligen välbetänkta. Denna nedskärning
är med andra ord en klok åtgärd,
för vilken departementschefen bör hållas
räkning.
Även om jag således, som framgått av
vad jag här tidigare med några få ord
berört, har en kritisk inställning till inrättandet
av allt flera nya ämbetsverk,
med därav följande ökad belastning för
landets skattedragare, så är det klart, att
jag vid mitt ställningstagande till förevarande
kungl. proposition ansett övervägande
skäl tala för ett bifall till densamma.
Beträffande anledningen till propositionens
framläggande förhåller det ju sig
i korthet så, att riksdagen redan i princip
fattat beslut angående jordbruksnämndens
inrättande. Därom heter det i propositionen:
»I samband med att 1947 års
liksdag uppdrog riktlinjerna för den
framtida jordbrukspolitiken beslöts i
princip att ett särskilt organ, statens
jordbruksnämnd, skulle inrättas för den
prisreglerande verksamheten på jordbrukets
område. (Prop. nr 75; r. skr. nr
424.) Riksdagens beslut innebar ett godkännande
av vissa i propositionen angivna
huvudgrunder för nämndens organisation.
Nämnden skulle bildas genom
en omorganisation av statens livsmedelskommission
vid den tid, då kommissionen
helt eller åtminstone i huvudsak avvecklat
sin av krisförhållandena föranledda
regleringsverksamhet i fråga om
livsmedelsförsörjningen.»
1 fråga om jordbruksnämndens uppgifter
heter det vidare i propositionen
bl. a.: »I propositionen föreslås, att statens
livsmedelskommission skall upphöra
vid utgången av innevarande budgetår.
I stället skall från och med den 1 juli
1950 inrättas ett nytt centralt organ för
den prisreglerande verksamheten på
jordbrukets område — statens jordbruksnämnd.
Jordbruksnämnden skall övertaga
livsmedelskommissionens befattning
med sådana ärenden rörande jordbruksregleringen,
som ej äro av krisnatur. Vidare
skall nämnden övertaga statens sockernämnds
och statens linnämnds arbetsuppgifter.
Sistnämnda båda nämnder
skola i samband därmed avvecklas. Slutligen
skall jordbruksnämnden — liksom
f. n. livsmedelskommissionen —
handlägga vissa frågor rörande prisreglering
å fisk.
För de uppgifter av krisnatur, som
f. n. ankomma på livsmedelskommissionen
och som kunna kvarstå vid tiden för
dennas avveckling, skall i anslutning till
jordbruksnämnden inrättas en särskild
kommission för krisärenden. Denna skall
ha samma ledning som jordbruksnämnden
och även i övrigt arbeta som ett
komplement till nämnden.»
Av vad jag nu tillåtit mig att citera
framgår, att det är ett flertal rätt viktiga
uppgifter som komma att åvila jordbruksnämnden
och den i anslutning till
nämnden föreslagna kommissionen för
krisärenden. Det är att livligt hoppas, att
nämnden vid fullgörandet av sina åligganden
måtte handla på så sätt, att den
blir till gagn och stöd för de grenar av
näringslivet, vilkas angelägenheter den
närmast kommer att syssla med. ,
I anslutning till propositionen ha
väckts en del motioner med yrkande om
ändring på vissa punkter i förslaget. Därest
inget yrkande om bifall till någon
eller några av motionerna här kommer
att framställas, har jag ingen anledning
att närmare uppehålla mig vid dessa,
utan inskränker mig till att därvid hänvisa
till utskottets motivering.
Herr talman! Givetvis skulle det kunna
vara åtskilligt mera att säga i anledning
av den föreliggande propositionen,
men jag skall vid denna sena timme avstå
därifrån. Jag ber att med dessa
158
Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ang. de avståndsbetingade prisvariationerna beträffande bensin m. m.
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr WAHLUND: Herr talman! Jag
skall vid denna sena tidpunkt bara ta
kammarens uppmärksamhet i anspråk
några minuter.
Här föreligger en motion nr 1:464,
vari föreslås att jordbruksstatistiken från
och med den 1 juli 1950 skall helt överflyttas
till statistiska centralbyrån, varjämte
personalstyrkan å utredningsbyråns
statistiska sektion och å krigsorganisationens
statistiska byrå skall nedskäras.
Härigenom skulle vinnas en årlig besparing
på 70 000 kronor. Denna besparing
skulle inte åstadkommas genom vanlig
rå nedprutning av ett anslag, utan
den skulle uppnås genom en rationalisering.
Den föreslagna besparingen skulle
faktiskt medföra positiva fördelar. Man
skulle genom överflyttningen av jordbruksstatistiken
bättre kunna utnyttja
statistiska centralbyråns personal. Vidare
skulle man från jordbruksnämndens
ledning avlasta besväret att behöva ta
ställning till statistiska frågor, som ju
inte höra till jordbruksnämndens kompetensområde.
Man skulle slutligen lösgöra
åtskillig biträdespersonal, som
skulle kunna användas på annat håll på
arbetsmarknaden.
Av utskottets avstyrkande utlåtande på
denna punkt framgår egentligen inte
klart, varför utskottet inte vill tillstyrka
motionen. Utskottet anför blott, att
»enligt dess mening det statistiska materialet
kan väntas bliva tillgängligt
snabbare genom den i propositionen föreslagna
anordningen». Det är ju ett
uttalande i en teknisk fråga, som något
förvånar mig. Jag undrar, varifrån utskottet
har hämtat sina erfarenheter. I
övrigt förklarar utskottet kort och gott
med hänvisning till propositionen, att
de av departementschefen anförda skälen
enligt utskottets mening äro bärande.
Jag vill då bara helt kort säga, att
det måhända ligger något i ett av dessa
skäl. Det är naturligtvis en viss fördel
med att jordbruksnämnden skall ha befälsrätt
över den jordbruksstatistiska avdelningen,
men de lokala fördelarna kun
-
na inte bli så stora. Jordbruksnämnden
har trångt med sina ämbetslokaler, och
under åtskilliga år framåt kommer den
statistiska avdelningen att ligga på en
helt annan plats än där man har huvudparten
av jordbruksnämnden.
Men man får komma ihåg, att det ju
inte är bara jordbruksnämnden, som är
konsument av denna statistik. Vi ha också
exempelvis lantbruksstyrelsen och
konjunkturinstitutet. Detta faktum torde
väl också tala för att jordbruksstatistiken
bör överlämnas till ett centralt organ,
statistiska centralbyrån.
Jag är i och för sig tillfredsställd med
att departementschefen tills vidare bara
inrättat ett provisorium. Vi skola, förklaras
det, vänta med fastställandet av
den slutliga organisationen, till dess att
statistikutredningen blivit färdig med sitt
arbete. Men nu är statistikutredningen
redan färdig med jordbruksstatistiken
och vad därmed sammanhänger. Det må
tilläggas, att maskincentralen, som jordbruksstatistiken
delvis skulle kunna utnyttja,
beslutades för ett par veckor sedan
här i riksdagen. Vad som återstår
av mitt arbete inom statistikutredningen
beträffande statistiska centralbyrån
blir färdigt i höst. Det gäller den årliga
befolkningsstatistiken, finansstatistiken,
rättsstatistiken och sedan en allmän
översyn över centralbyråns allmänna
ämbetsbefattning. Allt detta är frågor
som ha mycket litet samband med jordbruksstatistiken.
Jag har, herr talman, här särskilt begärt
ordet för att uttrycka en förhoppning
om att det provisorium, som nu föreslås,
inte skall bli bestående alltför
länge. I den förhoppningen avstår jag,
herr talman, från att göra något yrkande.
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.
Ang. de avståndsbetingade prisvariationerna
beträffande bensin m. m.
Föredrogs ånyo första kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr
30, i anledning av väckta motioner dels
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
159
Ang. de avståndsbetingade prisvariationerna beträffande bensin m. m.
om utjämning av de avståndsbetingade
prisvariationerna beträffande bensin och
andra flytande motorbränslen, dels om
åvägabringande av ett enhetligt pris inom
hela landet för flytande drivmedel till
motorfordon, dels om åvägabringande av
samma utförsäljningspris på bensin inom
hela landet, dels ock om utjämning av
priserna å flytande motorbränsle.
I en inom första kammaren väckt, till
dess allmänna beredningsutskott hänvisad
motion, nr 124, hade herrar Grym
och Nyström hemställt om en utredning
om huruvida och på vad sätt en utjämning
av de avståndsbetingade prisvariationerna
beträffande bensin och andra
flytande motorbränslen borde åstadkommas.
I en likaledes inom första kammaren
väckt och till utskottet hänvisad motion,
nr 278, hade herr Andersson, Jones
Erik, m. fl. hemställt om skyndsam utredning
av frågan om ett enhetligt pris
inom hela landet för flytande drivmedel
till motorfordon.
Vidare hade herrar Lundgren och
Bergh i en inom kammaren väckt och
till utskottet hänvisad motion, nr 279,
hemställt om utredning rörande en sådan
differentiering av bensinskatten, att
utförsäljningspriset på bensin kunde
sättas lika inom skilda delar av landet.
Slutligen hade herr Pålsson i en inom
kammaren väckt och till utskottet hänvisad
motion, nr 350, hemställt om
skyndsam förnyad utredning angående
utjämning av priserna å flytande motorbränsle
i angivet syfte.
Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna nr 124, 278, 279 och 350
ej måtte till någon första kammarens åtgärd
föranleda.
Reservation hade anmälts av herrar
Lars Andersson och Nyström, som ansett,
alt utskottet bort tillstyrka motionerna.
Ilerr GRYM: Herr talman! Första
kammaren tycks befinna sig i uppbrotts -
stämning, vilket ju inte är att undra
på eftersom klockan är en kvart över 2
på natten. Jag skall heller inte uppta tiden
länge utan ber bara att få säga några
få ord i denna fråga.
Jag har tillsammans med herr Nyström
väckt en motion, vari vi hemställt om
en utredning, huruvida och på vad sätt
en utjämning av de avståndsbetingade
prisvariationerna beträffande bensin och
andra flytande motorbränslen bör åstadkommas.
I stort sett likalydande motioner
ha väckts både från höger- och bondeförbundshåll.
Samtliga dessa motioner
utmynna i en hemställan om en utredning.
Orsaken till att jag väckt min motion
nr 124 är, att vi norrbottningar anse att
de prisvariationer, som f. n. finnas, äro
synnerligen orättvisa. Bensinpriset i
Norrbottens inland överstiger f. n. med
6—8 öre per liter priset i orter inom
den s. k. 0-zonen, t. ex. Stockholm, vilket
vi tycka är synnerligen orättvist.
Denna orättvisa kan enligt vår uppfattning
icke få fortsätta i all evighet, utan
en ändring måste komma till stånd, ju
förr dess hellre.
Denna fråga är inte ny här i riksdagen.
Den var uppe redan år 1946, då det
väcktes motioner med hemställan om en
utredning. Första kammaren biföll då
för sin del utskottets förslag. Frågan
behandlades den gången av ett tillfälligt
utskott, som framlade ett enhälligt tillstyrkande
utlåtande med begäran om utredning.
De tillfälliga utskotten finnas
inte längre, och vi ha i deras ställe fått
allmänna beredningsutskott. Nya kvastar
sopa ju alltid bättre än gamla, men
jag måste säga, att jag åtminstone hade
väntat att majoriteten inom första kammarens
allmänna beredningsutskott skulle
ha kommit till ett mera positivt resultat
än vad den här gjort. Ordförande
i utskottet är herr Näsgård, som ofta
brukar varmt tala för Norrland och dess
intressen. Herr Näsgård har ofta ömmat
för de norrländska och övernorrländska
problemen. Jag kan sannerligen inte förstå,
att utskottets ärade ordförande denna
gång har ställt sig på samma linje
som utskottsmajoriteten.
160 Nr 16.
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Ang. de avståndsbetingade prisvariationerna beträffande bensin m. m.
Jag skall, herr talman, inte uppehålla
tiden längre. Jag inskränker mig till att
konstatera, att utskottets utlåtande enligt
min uppfattning är intetsägande. Utskottet
skriver visserligen helt platoniskt
några rader, vari det heter: »Utskottet
anser att det kunde vara önskvärt att
likvärdiga ekonomiska villkor för näringsliv
och invånare inom olika delar
av landet vore för handen.» Utskottet
fullföljer emellertid inte på något sätt
denna tankegång utan stannar vid detta
konstaterande. Sedan anför man bara,
att så många praktiska svårigheter skulle
inställa sig, om man skulle söka verkställa
en utredning, att det inte ens är
värt att föreslå en dylik. Utskottet anser
därför att motionerna böra avslås.
Herr talman! Jag ber tvärtom att få
yrka bifall till motionen nr 124, som har
väckts av mig och herr Nyström.
Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Om
herr Grym hade gjort sig besväret att
läsa igenom de yttranden, som ha inhämtats,
skulle han nog finna, att det finns
åtskilliga skäl anförda mot motionärernas
framställning. Jag kan tyvärr inte
referera dessa yttranden här i kammaren
vid denna tid på dygnet utan måste
inskränka mig till att uppmana både
herr Grym och kammarens övriga ledamöter
att studera dem.
Jag vill i övrigt komplettera vad herr
Grym sade om behandlingen av motionerna
år 1946 med att den s. k. oljeutredningen
då fick i uppdrag att utreda
frågan. Oljeutredningen avgav år 1947
ett betänkande, vari framhölls att en sådan
prisutjämning, som motionärerna nu
åter ha föreslagit, endast kunde tillstyrkas
under förutsättning att oljehandeln
bleve koncentrerad till ett företag av monopolkaraktär.
Motionärerna ha, förmodar
jag, känt till denna utredning, men
trots detta ha de inte i sina motioner
upptagit något yrkande i denna riktning.
De ha inte heller kommit med något
nytt utöver vad som anfördes år 1946.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr PÅLSSON: Herr talman! Jag kan
i allt väsentligt instämma med vad herr
Grym här har anfört. Jag har också i
likhet med herr Grym mycket svårt att
förstå utskottets utlåtande. Utskottet skriver
bl. a.: »Det kan ifrågasättas om en
prisutjämning till förmån för orter med
långa avstånd speciellt på motorbränslen
skulle vara mera motiverad än en
liknande utjämning beträffande priset
på andra förnödenheter.» Den utjämningen
kommer ju så att säga automatiskt
i och med att priset på motorbränslen
reduceras till samma läge som i övriga
delar av landet. Jag tycker således
att det är en ganska inkonsekvent slutsats
som utskottet här dragit.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av mig avgivna motionen,
vars yrkande sammanfaller med herr
Gryms.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till motionen
nr 124; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Grym begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:
Den, som bifaller vad första kammarens
allmänna beredningsutskott hemställt
i sitt utlåtande nr 30, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles den i ämnet väckta
motionen nr 124.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.
161
Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Nr 16.
Interpellation ang. lantbruksdirektörers förordnande såsom expropriationstekniker
Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tullfri införsel av
viss« donerad utrustning för biokemiska
institutionen vid Uppsala universitet;
och
nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 237, såvitt propositionen
avser förslag till förordning om fortsatt
giltighet av förordningen den 8 juni 1923
(nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker in. in.
Interpellation ang. lantbruksdirektörers
förordnande såsom expropriationstekniker
m. m.
Herr CASSEL erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! Sedan i
ett expropriationsmål Kungl. Maj :t i administrativ
ordning fastställt att expropriationen
skall medgivas, ankommer
det enligt den ändring av expropriationslagen,
som genomfördes vid förra
årets höstriksdag, på expropriationsdomstol,
en för varje domsaga eller stad med
rådhusrätt, att fastställa det ersättningsbelopp
som skall betalas för den fastighet
som exproprieras.
Expropriationsdomstolen består av
ordförande, som är ägodelningsdomaren
i orten, jämte fyra ledamöter. Av ledamöterna
skola två vara särskilt utsedda
expropriationstekniker. Sådana expropriationstekniker
förordnas av Konungen
eller den myndighet, som Konungen bestämmer,
till lämpligt antal för varje
län. Bland de sålunda förordnade expropriationsteknikerna
tillkallar expropriationsdomstolens
ordförande dem som
han finner lämpligast.
Liksom övriga ledamöter av expropriationsdomstolarna
skola även expropriationsteknikerna
ha domarställning.
För varje län skall enligt departementschefens
förslag förordnas 4—(i personer,
av vilka minst två skola äga kännedom
om värdering av mark på landet, minst
två om värdering av mark i tätorter,
11 Forsla kammarens protokoll 1950. Xr IG.
minst en om värdering av byggnader och
minst en om värdering av växande skog.
Vid sin behandling av propositionen
uttalade lagrådet bl. a.: »Självfallet är
det av synnerlig vikt att icke till expropriationstekniker
— ---utses personer
som på grund av sin ställning kunna vara
benägna att anlägga partiska synpunkter
på värderingen. Personer i tjänst hos
kommun, som själv har expropriationsintressen,
böra tydligen ej ifrågakomma».
Enligt vad jag inhämtat pågår för närvarande
inom justitiedepartementet arbetet
med att utse och förordna expropriationstekniker.
Såvitt angår fyra län
äro förordnanden redan utfärdade. Det
har, såvitt gäller dessa län, visat sig att
till expropriationstekniker bl. a. förordnats
lantbruksdirektörer och länsbostadsdirektörer.
Lantbruksdirektörerna äro chefstjänstemän
hos lantbruksnämnderna och ha
i denna sin egenskap att föredraga även
sådana ärenden, där lantbruksnämnden
står som sökande till expropriation för
komplettering av ofullständiga jordbruk.
Lantbruksdirektörerna ha även i andra
sammanhang att taga ställning till förvärv
av fastigheter för kronans räkning
vare sig som frivilliga köp eller enligt
lagen om kronans förköpsrätt. I alla dessa
fall ligger det i lantbruksnämndens
intresse att söka hålla jordvärdena nere.
Länsbostadsdirektörerna äro chefstjänstemän
hos länsbostadsnämnderna
och ha i sitt arbete att främja bostadsförsörjningen
i länet. I deras åligganden
ingår att förhandla med de kommunala
myndigheterna angående kommunens
bostadspolitik och markfrågor och att
utgöra bostadsstyrelsens representanter
ute i länen.
.lag vill icke ifrågasätta lantbruksdirektörers
och länsbostadsdirektörers
sakkunskap på detta område och ej heller
antyda skuggan av en misstanke angående
dessa tjänstemäns vilja till objektivitet.
Men jag kan icke underlåta att
framhålla, att det måste vara mycket
svårt för en och samma person att å ena
sidan förfäkta det allmännas intresse av
jordpolitiska rationaliseringsåtgärdcr re
-
162 Nr 16. Onsdagen den 10 maj 1950 em.
Interpellation ang. lantbruksdirektörers förordnande såsom expropriationstekniker
m. m.
spektive lättnader för bostadsbyggandet
och å andra sidan såsom domare avväga
dessa intressen mot markägares eller fastighetsägares
intressen.
Även om det skulle vara möjligt för
vederbörande tjänsteman att i sin domaruppgift
som expropriationstekniker
helt frikoppla från sin vanliga arbetsuppgift
och sin därmed förenade allmänna
inställning, måste det ligga nära till
hands att allmänheten och särskilt den
enskilde rättsägare, mot vilken expropriationen
riktas, ser på lantbruksdirektören
respektive länsbostadsdirektören
som en representant för den exproprierande.
Då det måste vara utomordentligt betydelsefullt
att de nya expropriationsdomstolarna
uppbäras av allmänhetens
fulla förtroende, är varje misstanke att
vissa ledamöter icke skulle vara helt
opartiska ytterst betänklig.
Jag anhåller om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få rikta följande
fråga:
Är herr statsrådet i tillfälle att delge
kammaren de bevekelsegrunder som föranlett
förordnande av lantbruksdirektörer
och länsbostadsdirektörer såsom expropriationstekniker
?
På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.
Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.31 på natten.
In fidem
G. H. Berggren.
Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
501841