MILITIEOMBUDS MANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID RIKSDAGEN

ÅR 1950

STOCKHOLM 1950

ISA A C MARCUS BOKTRYCKERI.AKTIEBOLAG
498040

I''

V '' ■’ '' /

. > t '' t . ''i ( ,

'' i i
■

1 It
* •.

i a u

.: K J • - : a . . *

Innehållsförteckning.

Sid.

Allmän redogörelse för militieombudsmansämbetets förvaltning .............. 7

Redogörelse för anh&ngiggjorda åtal och därmed Jämförliga Åtgärder.

1. Underlåtenhet av krigsfiskal att, sedan till krigsrätt hänskjutits fråga om ansvar
å underbefäl för misshandel mot underordnad krigsman, verkställa den utredning
som varit påkallad.................................................. 13

2 o. 3. Furir har av tjänstförrättande sekundchef i disciplinär ordning ålagts bestraffning
för våld å underordnad krigsman, oaktat erforderlig utredning om brottet
ej förelegat. Åtal härför mot tjänstförrättande sekundchefen samt vederbörande

audRör.................................................................. 15

4 o. 5. Värnpliktig har av försvarsområdesbefälhavare i disciplinär ordning ålagts bestraffning
för underlåtenhet att fullgöra förmans i tjänsten givna befallning,
oaktat erforderlig utredning om den värnpliktiges straffbarhet ej förelegat. Åtal
härför mot försvarsområdesbefälhavaren samt vederbörande auditör........ 25

6. Försvarsområdesbefälhavare, som av krigshovrätten ådömts disciplinstraff av
arrest utan bevakning, har sedan krigshovrättens utslag för delgivning översänts
till honom bestämt, att straffet omedelbart skulle taga sin början samt verk -

ställas i samband med en av honom företagen tjänsteresa................. 32

7 o. 8. Obehörigt åläggande av extra vakttjänstgöring under kryssaren Gotlands vinterexpedition
1948—1949 .................................................... 44

9. Åtal mot försvarsområdesbefälhavare bland annat för det han ur ett honom underställt
förråd låtit för eget bruk uttaga och olovligen å en honom tillhörig bil begagnat
kronan tillhöriga bildäck jämte slangar............................. 56

10. Värnpliktig som haft blindtarmsinflammation har först sedan blindtarmen spruckit

erhållit erforderlig läkarvård. Åtal mot vederbörande regementsläkare för vårdslöshet
och försummelse vid behandlingen av sjukdomen.................... 85

11. Åtal mot kommendörkapten för missfirmelse av underordnad krigsman...... 121

12. Sergeant har för det han visat bristande aktning för och hänsyn till underlydande

krigsman meddelats tillrättavisning......................................... 125

13. överfurir har bestraffats för förolämpning av underordnad krigsman......... 129

14. Fartygsintendent har med åsidosättande av utfärdade bestämmelser medverkat till

att befälsmässar å pansarskeppet Drottning Victoria kommit i åtnjutande av
kostförbättring........................................................... 135

15. Sedan en värnpliktig hemförlovats på grund av sjukdom ha personer, som äga
närmare kännedom om den värnpliktiges förhållanden, vid hans förband begärt
utredning angående frågan huruvida den värnpliktige icke gjort sig skyldig till
simulatlon. Av förbiseende har man emellertid vid förbandet försummat att verkställa
sådan utredning med påföljd att den värnpliktige oriktigt blivit frikallad.

Åtal härför mot inskrivningschefen och regementsläkaren................... 153

16. Åtal mot batteriadjutant för det han dels åsidosatt sin i särskilda föreskrifter

stadgade skyldighet att förvara av honom omhänderhavda förskottsmedel på
betryggande sätt och skilda från andra medel och dels vid olika tillfällen mot
innehållet i givna föreskrifter innehaft större förskottsbelopp än 250 kronor i
kontanter (I). Tillika anmärkning att en på försvarets civilförvaltnings uppdrag
företagen inventering av förskottet icke utförts på sätt som vederbort (II)...... 172

Sid.

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed Jämför1
lg åtgärd.

1. Värnpliktiga vid armén ha erhållit disciplinär bestraffning för underlåtenhet att
underkasta sig förebyggande behandling mot smittsamma könssjukdomar, oaktat
enligt av försvarets sjukvårdsförvaltning utfärdade föreskrifter sådan behandling,
vilken enligt tidigare gällande bestämmelser varit obligatorisk, gjorts frivillig.
Föreskrifterna ha, trots att de medförde att ett tidigare såsom tjänstefel straffbart
förfarande icke längre kunde medföra straffansvar, bragts till förbandens

kännedom först avsevärd tid efter dagen för utfärdandet..................... 196

2. Värnpliktiga ha av befälhavare ådömts disciplinär bestraffning för fylleri, oaktat
förseelsen ej erkänts...................................................... 206

3. Om tillvägagångssättet vid befordran till verkställighet av arreststraff, där den

dömde vid tiden för straffverkställigheten icke är i tjänstgöring vid krigsmakten 212

4. Förfarandet för det fall att samtidigt till bedömande föreligger dels förseelse som

anses böra föranleda tillrättavisning, dels ock förseelse som anses böra göras till
föremål för bestraffning. Tillika fråga om verkan av beslut som av bestraffningsberättigad
befattningshavare meddelats därom att viss i disciplinär ordning ålagd
bestraffning ej skall gå i verkställighet..................................... 217

5. Fråga om upphävande av tillrättavisning som felaktigt ålagts roderstyrman å

kryssare................................................................. 225

6. Felaktigt åläggande av tillrättavisning..................................... 243

7. Fråga om rätt för den, som icke är förlagd inom kasernområde, läger eller däremot

svarande område och som meddelats tillrättavisning i form av förbud att på fritid
vistas utom bostaden, att för intagande av måltid lämna bostaden m. m....... 249

8. Fråga om utfärdande av säkerhetsföreskrifter för simövningar................ 252

9. Vid övningsskjutning från tung stridsvagn har på grund av företagen reducering av
den föreskrivna stridsvagnsbesättningen uppkommit svårigheter för eldkontrollanten
att vederbörligen kontrollera kanonrörets inriktning, vilket medverkat till

att eldgivning skett i felaktig riktning..................................... 263

10. Fråga huruvida vid provskjutning med medelsvårt sjöartilleri tagits tillbörlig

hänsyn till säkerheten för annan sjöfart.................................... 273

11. Fråga om inskränkning i rätten att å vissa militära fritidslokaler framlägga tryckta

skrifter.................................................................. 276

12. Fråga om rätt för polisman att vid tjänsteförrättning inom flottilj område utan

tillstånd av flottiljchefen använda motorfordon............................. 307

13. Bristande enhetlighet i fråga om utfärdade bestämmelser för hälsning av enskilda 317

14. Sedan fast anställd furir av Kungl. Maj:t i administrativ ordning erhållit avslag
å ansökan om entledigande, har militieombudsmannen på förfrågan meddelat
sökanden att denne lärer vara oförhindrad att i saken mot kronan anhängiggöra

talan vid allmän domstol................................................. 320

15. Utredning angående vissa förhållanden å kryssaren Gotland under dess vinterexpedition
1948—1949 .................................................... 325

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen.

1. Fråga om meddelande av tillrättavisning för förseelser i tjänsten av vapenfria

värnpliktiga, som icke stå under militärt befäl.............................. 425

2. Angående fullgörande av anmälningsskyldighet jämlikt 54 § andra stycket rätts vårdskungörelsen.

........................................................ 425

3. Fråga om inställande vid vederbörande förband av jämlikt hämtningskungö relsen

efterspanad värnpliktig vars tjänstgöringsskyldighet upphört......... 427

4. Fråga om meddelande av föreskrifter om skyldighet för dagbefäl att mottaga

fullföljdsinlaga i vissa militära mål......................................... 437

Sid.

Yttrande 1 anledning av remiss av framställning ang&endc medverkan av militär
personal för genomförande av vissa tävlingar ............................ 444

Yttrande Ull statsutskottet angående milltieombndsmannens kontroll över försvarets
ekonomiska förvaltning ................................................ 447

Yttrande till första lagutskottet angående ändringar i Instruktionen för milltie ombudsmannen

.................................................................. 443

Yttrande till bankoutskottet angående upprättande av sakregister över mllitie ombudsmannens

ämbetsberättelser.............................................. 478

Yttrande 1 anledning av remiss av betänkande rörande gallring av handlingar
hos vissa av försvarets myndigheter............................................ 473

">< V’v.v ••

■ •. ■''■■i, »• ''•

I*.* ’ 1 •- .* r Tv -V

- • ■ . : • '' .

•. • / - n < • •** ’ i. •

■ -T ; • ; V? ;S • r- l •'' ; ■ ■ • . . • . ''! X

■ '' '' * '' - • • i-'' ii-. '' , ■ - < • . / ;

v •'' - .. t •'' : ; V

• . . - •

• ;

Till RIKSDAGEN.

.läinlikt § 100 regeringsformen och 12 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktionen får jag härmed avlämna redogörelse för
förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1949.

Härvid vill jag till en början meddela, att jag åtnjutit semester från och
med den 25 juli till och med den 24 augusti samt från och med den 21 till
och med den 23 november 1949. Jämlikt 17 § första stycket i nämnda instruktion
har militieombudsmansämbetet under dessa tider föreståtts av
den för mig utsedde ställföreträdaren, hovrättsrådet Karl Hugo Henkow.
Med stöd av bestämmelserna i 17 § andra stycket i instruktionen har jag
uppdragit åt Henkow att från och med den 16 maj till och med den 4 juni,
den 16 juni, den 3 oktober samt från och med den 7 till och med den
14 november förrätta de å militieombudsmansämbetet ankommande göromålen
med undantag av vissa ärenden. Under sistnämnda tider har jag
handlagt följande ärenden, nämligen d.nr 64/1948 angående inskränkning i
rätten att å vissa militära fritidslokaler framlägga tryckta skrifter samt
d.nr 95 och 165/1949 angående vissa förhållanden å kryssaren Gotland under
dess vinterexpedition 1948—1949.

Inspektionsresor ha av mig företagits till Stockholms, Malmöhus, Kristianstads
och Västerbottens län. Under dessa resor ha besökts:

Södertörns flygflottilj;

Skånska luftvärnskåren;

Malmö försvarsområde;

Öresunds marindistrikt;

Öresunds sjövärnsflottilj;
rådhusrätten i Malmö;
åklagarmyndigheten i Malmö;

Södra skånska infanteriregementets förläggning i Ystad;
rådhusrätten i Ystad;
stadsfiskalen i Ystad;

Södra skånska infanteriregementets förläggning i Revingehed;
krigsf lygskolan;

Herrevadsklosters remontdepå;

Umeå—Storumans försvarsområde;

Västerbottens regemente;
hovrätten för övre Norrland;
rådhusrätten i Umeå;
stadsfiskalen i Umeå; samt
Norrlands dragonregemente.

Därjämte har jag i Stockholm med omnejd för inspektion besökt:

armémuseum;

Stockholms tygstation;

Signalregementet; samt
Stockholms försvarsområde.

Under den tid jag åtnjutit semester har tjänstförrättande militieombudsraannen
Henkow företagit inspektionsresor till Kalmar, Kronobergs och
Södermanlands län, varvid han besökt:

Kalmar flygflottilj;

Kalmar—Växjö försvarsområde;
rådhusrätten i Kalmar;

Kronobergs regemente;
rådhusrätten i Växjö;
arméns intendenturförråd i Växjö;
krigsmaterielverkets lokalförvaltning i Räppe;
arméns drivmedelsanläggning i Moheda;

Kronobergs hed;

Södermanlands flygflottilj;
rådhusrätten i Nyköping; samt
stadsfiskalen i Nyköping.

För att verkställa granskning av vederbörande förbands judiciella handlingar
i vad de avse tillämpningen av den från och med den 1 januari 1949
gällande nya krigslagstiftningen har byråchefen vid militieombudsmansexpeditionen
på mitt uppdrag besökt:

Skånska kavalleriregementet;

Norrlands trängkår;

Västernorrlands regemente;

Karlsborgs luftvärnsregemente;

Västgöta flygflottilj;

arméns intendenturförråd i Karlsborg med andra intendenturkompaniet;
Skaraborgs pansarregemente;

Livregementets husarer;

Göta trängregemente;

Älvsborgs regemente; samt
stadsfiskalen i Borås.

Vid inspektionen av truppförband har uppmärksamhet ägnats åt vården
av byggnader och materiel, åt hygieniska förhållanden och utspisning samt
åt socialvården. Arrestlokalerna ha härvid även besökts. Tillika ha granskats
handlingar rörande upphandling och redovisning av materiel av olika slag
ävensom marketenterirörelser. Militieombudsmannens besök vid domstolar
och hos åklagarmyndigheter ha avsett inspektion av handläggningen av
militära mål.

I fråga om de judiciella handlingarna vid förbanden har granskning skett
såväl av krigsrättsprotokoll och övriga handlingar, vilka ha avseende å den
före den 1 januari 1949 gällande krigslagstiftningen, som av handlingar å
hithörande områden som upprättats i enlighet med den från och med sist -

nämnda dag gällande nya militära straff- och processlagstiftningen samt därtill
anknytande föreskrifter. Med anledning av iakttagelser som härvid gjorts
angående tillämpningen av den nya lagstiftningen har i betydande omfattning
muntligen lämnats råd och anvisningar angående den rätta innebörden
av olika hithörande bestämmelser. Då det expeditionella handhavandet
vid förbanden av de judiciella ärendena i stor utsträckning är baserat på ett
system av utarbetade blankettformulär har jag även ansett det angeläget
att ägna uppmärksamhet häråt. De brister som förelegat i fråga om rättsärendenas
handhavande vid förbanden ha i icke ringa omfattning varit av
sådan natur att de bort av vederbörande auditör uppmärksammas och föranleda
rättelse. Att så ofta icke skett synes sammanhänga därmed att det
icke alltid för auditören stått klart att det numera åligger denne — förutom
att biträda förbandschefen i disciplinmål och ersättningsmål —- att
bland annat utöva en allmän kontroll över rättsärendena vid förbandet
(jämför ämbetsberättelsen 1949 s. 257—258). Jag har därför funnit anledning
att i samband med inspektionerna framhålla angelägenheten av att
auditörerna ägna tillbörlig uppmärksamhet häråt. Detta är av betydelse icke
minst med hänsyn till att det är för militieombudsmansämbetet i hög grad
betungande att ägna ingående uppmärksamhet åt ett stort antal detaljfrågor,
som lika väl borde kunna tillrättaläggas genom ingripande av auditören.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen i regel biträtts av byråchefen
och byråintendenten vid militieombudsmansexpeditionen, en intendentursakkunnig
officer samt i vissa fall därjämte en tygsakkunnig officer.
För att möjliggöra för byråchefen att vid inspektionerna huvudsakligen
ägna uppmärksamhet åt tillämpningen av den nya krigslagstiftningen bär
militieombudsmannen vid inspektionsresorna även åtföljts av annan å militieombudsmansexpeditionen
tjänstgörande jurist, vilken verkställt granskning
av handlingar som ha avseende å den äldre krigslagstiftningen.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1949 års lagtima
riksdag utvisar kvarstodo vid början av år 1949 från år 1948

balanserade ärenden till ett antal av.............................. 150

Under år 1949 tillkommo ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet .......................................... 740

enligt diariet över hemliga ärenden................................ 19

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1949, utgör
alltså ...................................................... 909

De ärenden, som tillkommit under år 1949, utgöras av:

ärenden inkomna från myndighet ................................ 38

klagomål eller framställning från enskilda ........................ 85

ärenden uppkomna under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen
åliggande granskning.............................. 624

militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden in. m. 12

Summa 759.

Av de från år 1948 balanserade 150 ärendena ha 42 utgjorts av klagomål
eller framställningar från enskilda samt 96 av ärenden, som uppkommit
under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen åliggande granskning.
Ett ärende tillhörde gruppen »militieombudsmannens organisationsoch
förvaltningsärenden m. m.». 11 ärenden hade inkommit från myndighet.

Till behandling under år 1949 ha alltså förelegat 49 ärenden, som inkommit
från myndighet, 127 klagomål eller framställningar från enskilda, 720
ärenden, som uppkommit under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen
åliggande granskning, samt 13 organisations- och förvaltningsärenden
m. m., tillhopa 909 ärenden.

Av dessa ärenden ha

till annan myndighet hänvisats ..................................

utan åtgärd avskrivits ..........................................

på grund av återkallelse avskrivits................................

efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskrivits
......................................................

på grund av att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest vunnits
blivit avskrivna ..........................................

föranlett åtal eller därmed jämförlig åtgärd (varav 2 icke avslutats) ..
föranlett framställning till Konungen eller till departementschef (varav

8 icke avslutats) ..............................................

föranlett annan åtgärd ........................................

och äro vid 1949 års utgång

under utredning ................................................

på militieombudsmannens prövning beroende (utom ovannämnda
2 -f- 8 icke avslutade ärenden) ................................

500

126

139

Summa 909.

Av hela antalet under år 1949 till behandling föreliggande ärenden (909)
ha under året slutbehandlats 722 medan till följande år balanserats 187.

Av de anhängiggjorda åtalen (därmed jämförliga ärenden) voro vid

1949 års början ännu icke slutligt prövade ........................ 5

anhängiggjordes under år 1949 .................................. H

Summa 16.

Av dessa åtal

ha under året slutligen avgjorts.................................. 15

äro vid årets slut på prövning beroende............................ 1

Summa 16.

Beträffande förvaltningen av inilitieombudsmansämbetet under år 1949
får jag i övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte pro -

tokollen över inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande utskott.

Som bilagor till denna allmänna redogörelse fogas:

redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,

redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd,

redogörelse för vissa framställningar, som av militieombudsmannen gjorts
till Konungen, samt

redogörelse för yttranden, som av militieombudsmannen avgivits till Konungen
samt till vissa Riksdagens utskott.

I avdelningen »vissa ärenden som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd» ha i huvudsak medtagits sådana ärenden, vilka på grund av
de däri föreliggande spörsmålen ansetts ha intresse utöver de enskilda
fallen.

Stockholm den 10 januari 1950.

ERIK WILHELMSSON

P. O. Hainer

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.

1. Underlåtenhet av kri*sfiskal att, sedan till krigsrätt hänskjutits fråga om
ansvar å underbefäl för misshandel mot underordnad krigsman, verkställa
den utredning som varit påkallad.

Ämbetsberättelsen till 1949 års riksdag innehåller (s. 52 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen mot krigsfiskalen Anders Holmström anhängiggjort
åtal för tjänstefel. Sedan i vissa tidningsartiklar uppgivits, att
ett underbefäl vid Värmlands regemente misshandlat en värnpliktig, hade
den 14 och den 15 oktober 1947 förhör hållits inför militär myndighet med
furiren nr 1-13-45 Karl Ottar Flyckt och värnpliktige nr 1215-13-46 Hans
Ivan Wikström. Vid förhöret hade Wikström förklarat att han den 8 oktober
misshandlats av Flyckt, vilket Flyckt vid samma förhör förnekat. Misshandeln
hade förövats å en expeditionslokal och ingen annan person hade därvid
varit närvarande, men fanjunkaren C. E. R. Holmqvist hade omedelbart eftei
misshandeln inkommit å expeditionen. Enligt upprättat läkarintyg hade vid
undersökning den 15 oktober 1947 icke kunnat iakttagas något tecken på
att Wikström varit utsatt för yttre våld. Sedan fråga om ansvar å Flyckt
för våld å underordnad krigsman m. m. hänskjutits till regementskrigsrätten
vid Värmlands regemente, förklarade Holmström vid krigsrättens sammanträde
den 25 oktober 1947 att han ej hade några yrkanden att framställa
mot Flyckt, varefter krigsrätten i utslag samma dag förklarade att den läte
bero vid Holmströms avstående från talan mot Flyckt. Justitiekanslersämbetet
lät härefter på föranledande av militieombudsmannen hålla förhör
med Holmqvist samt anhängiggjorde efter viss ytterligare utredning åtal mot
Flyckt vid regementskrigsrätten vid Dalregementet, vilken domstol genom
utslag den 11 mars 1948, vilket vunnit laga kraft, dömde Flyckt till ansvar
för mot Wikström förövad misshandel. På uppdrag av militieombudsmannen
påstod vederbörande åklagare vid regementskrigsrätten vid Värmlands
regemente ansvar å Holmström jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen för det
Holmström, sedan målet mot Flyckt hänskjutits till nämnda krigsrätt, ådagalagt
försummelse och oförstånd i tjänsten därigenom att Holmström underlåtit
den honom åvilande skyldigheten såsom åklagare att verkställa den
ytterligare utredning, som varit erforderlig i målet.

Såsom framgår av redogörelsen meddelade regementskrigsrätten vid
Värmlands regemente den 27 september 1948 utslag i målet mot Holmström.

Regementskrigsrätten fann därvid i målet ostridigt, alt något protokoll över
av den militäre förhörsledaren med Holmqvist hållet förhör icke blivit upprättat
före krigsrättens sammanträde den 25 oktober 1947 samt uttalade att
det vid sådant förhållande ålegat Holmström antingen att låta höra Holmqvist
före nämnda sammanträde eller att instämma honom såsom vittne till
sammanträdet, eller ock att, därest hinder härför mött, hemställa om uppskov
med målet för Holmqvists hörande. Krigsrätten ansåg att Holmström
genom sin underlåtenhet härutinnan förfarit oriktigt men fann på anförda
skäl Holmström icke härigenom ha gjort sig skyldig till fel i tjänsten såsom
krigsfiskal av beskaffenhet att för honom medföra ansvar. På grund av
innehållet i omförmälda läkarintyg och då det utretts, att Wikström vid
krigsrättssammanträdet den 25 oktober 1947 på fråga av Holmström förklarat
sig icke ha någon annan utredning att åberopa för den påstådda misshandeln,
kunde Holmström icke anses ha förfarit oriktigt genom sin underlåtenhet
att låta höra Wikströms kamrater, varför krigsrätten lämnade den
mot Holmström förda talan utan bifall.

Redogörelsen utvisar jämväl att militieombudsmannen i skrivelse till
överkrigsfiskalsämbetet den 15 oktober 1948 anmodat ämbetet att i krigshovrätten
överklaga regementskrigsrättens utslag samt därvid yrka att den
mot Holmström i målet förda talan måtte bifallas.

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 20 april 1919 och fann
därvid ej skäl att göra ändring i överklagade utslaget.

Vid övervägande av frågan huruvida talan borde fullföljas mot krigshovrättens
utslag har militieombudsmannen funnit följande. Krigsrätten har i
sitt utslag konstaterat att Holmström visserligen förfarit oriktigt genom sin
underlåtenhet att vidtaga åtgärder för Holmqvists hörande men ej funnit
honom övertygad om försummelse i andra hänseenden. Krigshovrätten har
ej gjort ändring i utslaget. Enligt vad militieombudsmannen i åtalsinstruktionen
närmare utvecklat hade Holmström emellertid även i andra, än mer
väsentliga avseenden ådagalagt försummelse. Icke minst med hänsyn till
Wikströms redan tidigare ådagalagda obenägenhet att få saken beivrad fann
militieombudsmannen att det, särskilt i betraktande av den allvarliga naturen
av Flyckts förbrytelse, bort för Holmström ha framstått som en uppenbar
plikt att genom förhör med Wikströms kamrater söka komma till klarhet
i saken. Från och med den 1 januari 1949 gälla nya processuella regler i
fråga om handläggningen av militära mål, vilka bland annat innebära att
mål, i vilket finnes annan målsägande än kronan, icke skall göras till föremål
för utredning genom militär myndighet utan genast hänskjutas till allmän
åklagare. Det torde vara anledning förvänta att, om utredning i militärt mål
i vilket finnes målsägande redan från början handhaves av allmän åklagare
och den personal som för brottsutredningar står till hans förfogande, för
framtiden icke skall behöva förekomma anmärkningar av här ifrågavarande
slag. Med hänsyn härtill och då jämlikt den för militieombudsmannen gäl -

lande instruktionen mål, som blivit vid underrätt anhängiggjort, bör fullföljas
hos högsta domstolen allenast när synnerliga skäl därtill äro, fann
militieombudsmannen sig icke böra fullfölja talan mot krigshovrättens utslag,
vilket vann laga kraft.

2 och 3. Furir har av tjänstförrättande sekundchef i disciplinär ordning
ålagts bestraffning för våld å underordnad krigsman, oaktat erforderlig
utredning om brottet ej förelegat. Åtal härför mot tjänstförrättande
sekundchefen samt vederbörande auditör.

Genom beslut den 17 juli 1945 ålade tjänstförrättande sekundchefen för
Livregementet till häst, numera översten Gösta Bergenstråhle furiren nr
3047-1-45 Pehr Johan Åke Pehrson, jämlikt 90 och 91 §§ strafflagen för
krigsmakten, åtta dagars vaktarrest för våld mot och förolämpning av underordnad
krigsman i och för dennes tjänst. Beslutet var kontrasignerat av
auditören Folke Lundquist. Straffet verkställdes under tiden den 18—den 26
nämnda juli.

Av handlingarna i målet inhämtades följande.

I en den 4 juli 1945 till militieombudsmannen inkommen skrift anmälde
värnpliktige nr 3418-1-45 Nils Ragnar Eriksson, att Pehrson under pågående
högvaktstjänstgöring å Kungl. slottet den 1 juli 1945 vid en avlösning,
på grund av att Eriksson gjorde vändning åt fel håll, stuckit denne i sidan
med en bajonett, som varit påsatt Pehrsons skarpladdade karbin, samt uttalat
hotelser mot Eriksson med ord såsom »djävla förbrytare» och »bassdjävel,
du skulle i kroken på livstid».

Sedan militieombudsmannen — med hänsyn till att den anmälde såsom
furir icke vid denna tid stod under militieombudsmannens tillsyn —- överlämnat
anmälan till sekundchefen för utredning och den åtgärd han kunde
finna påkallad, anställdes den 10 juli vid regementet förhör med Pehrson
jämlikt 202 § strafflagen för krigsmakten. Därvid förmälde Pehrson: Natten
mellan den 1 och den 2 juli 1945 hade Pehrson tjänstgjort som avlösningsförare
vid regementets högvakt å Kungl. slottet. Omkring klockan 0210
hade Pehrson kommit söderifrån till norra valvet. Vid framkomsten dit hade
avlösningsmanskapet, som inalles bestått av fyra man, fått göra halt
inne i valvet. Själv hade Pehrson medtagande värnpliktige nr 1496-8-44
Eklund öppnat valvets norra port med en medförd nyckel och tillsammans
med Eklund, som skulle avlösa den utanför porten stående posten, vilken
varit Eriksson, passerat genom porten. Denna hade därefter gått igen under
inverkan av en dörrstängningsanordning. Framför Erikssons postställe hade
därefter den sedvanliga avlösningen skolat äga rum. Pehrson hade vid
tillfället i fråga varit särskilt uppmärksam på Eriksson, enär denne vid en
tidigare avlösning på aftonen dels repeterat vissa uppgifter, som den avgående
posten lämnat, på ett felaktigt sätt och dels gjort den i samband
med avlösningen erforderliga vändningen åt fel håll. Enligt Pehrsons upp -

fattning hade detta skett mer eller mindre avsiktligt från Erikssons sida.
Eriksson vore nämligen känd som en person, vilken gärna ville sätta sig
över givna föreskrifter. Pehrson hade vid tillfället allvarligt tillsagt Eriksson
att vid nästa avlösning uppträda riktigt, vilket han enligt Pehrsons
åsikt kunde göra lika väl som övriga med honom jämnåriga värnpliktiga,
vilka samtidigt tjänstgjorde vid högvakten, och detta så mycket mer som
Eriksson förut varit stamanställd i cirka fem månader. Vid avlösningen
klockan 0210 hade Eriksson repeterat avlösningordern riktigt men därefter
gjort helomvändning åt höger i stället för åt vänster, som reglementet föreskreve,
när han lämnade poststället. Pehrson hade då tagit ett steg framåt
mot Eriksson och förebrått honom hans felaktiga uppträdande, varvid
Pehrson yttrat: »Djävla drummel, kan du inte göra vändningen rätt» eller
något liknande. Huruvida Pehrson vid sitt steg fram mot Eriksson kommit
att vidröra honom i sidan med bajonettspetsen — bajonetten hade enligt
reglementet varit påsatt karbinen, som likaledes regleinentsenligt varit
laddad men säkrad — kunde Pehrson ej avgöra, men han ville ej bestrida
möjligheten därav. I så fall hade detta skett oavsiktligt och i varje fall
utan avsikt att skada Eriksson. — Pehrson ville framhålla som troligt att
Erikssons nu föreliggande rapport vore en hämndeakt från Erikssons sida,
enär Pehrson tidigare rapporterat Eriksson för olovligt undanhållande, för
vilken förseelse Eriksson den 21 juni 1945 ålagts sex dagars skärpt arrest.

Vid förhöret hördes jämväl Eklund och värnpliktige nr 1307-4-44 Wahlberg.

Eklund berättade: Han vitsordade till alla delar Pehrsons redogörelse för
händelseförloppet med den ändringen, att det vid avlösningen klockan 0210
varit Eriksson som avlöst Eklund och ej tvärtom. Pehrson hade vid tillfället
icke fällt de yttranden som Eriksson i sin anmälan till militieombudsmannen
påbördat honom, ej heller hade han avsiktligt givit Eriksson något
stick med bajonetten. Ytterligare vittnen till det inträffade torde enligt Eklunds
åsikt ej finnas. Platsen hade varit alldeles folktom och det övriga
manskapet tillhörande avlösningen hade befunnit sig utom både syn- och
hörhåll från poststället.

Wahlberg uppgav: Strax efter klockan 0400 natten mellan den 1 och den
2 juli 1945 hade Wahlberg, som vid denna tidpunkt skulle avlösa Eriksson
som post nr 5 vid norra slottsvalvet, passerat slottsporten tillsammans
med avlösningsföraren, furiren Pehrson. övrig personal hade kvarstannat
innanför porten. Vid den följande avlösningen hade Eriksson vid lämnandet
av sedvanlig rapport om vad som under hans pass förekommit vid poststället
redogjort för vad som tidigare på kvällen hänt därstädes, ehuru
dessa uppgifter ej inginge i den rapport han vid tillfället i fråga bort lämna
den pågående posten Wahlberg. Dessutom hade Eriksson gjort den efter
avlösningen följande helomvändningen åt höger i stället för åt vänster, som
reglementet föreskreve. Huruvida Eriksson till följd härav anbefallts att
avlämna ny och riktig rapport kunde Wahlberg ej erinra sig. Pehrson hade
emellertid anbefallt Eriksson att göra om vändningen på rätt sätt, vilket

skett. Wahlberg erinrade sig med bestämdhet, att Pehr son vid tillfället varken
fällt något smädligt yttrande mot Eriksson eller på något sätt våldfört
sig å denne. På platsen, som i övrigt varit fullkomligt folktom, hade
endast Pehrson, Wahlberg och Eriksson befunnit sig.

Som förhörsprotokollet och därtill hörande handlingar icke syntes innefatta
erforderlig utredning att Pehrson gjort sig skyldig till våld mot underordnad
krigsman, anmodade militieombudsmannen i skrivelse den 24 mars
1948 Lundquist att inkomma med yttrande.

Med anledning härav anförde Lundquist i en den 7 april 1948 inkommen
skrivelse: På grund av den långa tid som förflutit efter det att ifrågavarande
beslut meddelades, hade Lundquist icke något minne av de närmare
omständigheterna i samband med beslutets tillkomst. Det ville emellertid synas,
som om Lundquist av Pehrsons egna i förhörsprotokollet återgivna uppgifter
ansett framgå, att denne gjort sig skyldig till bland annat förfarande,
som innefattade våld mot Eriksson. Sålunda hade Pehrson icke velat bestrida,
att han med bajonettspetsen kommit att vidröra Eriksson i sidan.
Vidare framginge av Pehrsons berörda uppgifter, att han vid tillfället förolämpat
Eriksson med smädligt yttrande, varav man kunde draga den slutsatsen,
att Pehrson därvid i viss mån förlorat självkontrollen. Även om
Lundquists tolkning av protokollets innehåll skulle anses oriktig, torde
Pehrson för den av honom uttryckligen erkända förseelsen ha förskyllt det
honom genom beslutet ådömda straffet, varför det kunde ifrågasättas, om
någon skada uppkommit. Lundquist hemställde därför, att militieombudsmannen
måtte låta vid vad sålunda i ärendet förekommit bero.

Sedan handlingarna i ärendet översänts till Bergenstråhle för yttrande,
anförde denne i skrivelse den 12 april 1948: Med hänsyn till den tid, som
förflutit sedan ifrågavarande beslut meddelades, hade Bergenstråhle dåmera
(icke något vidare minne av det samråd med tjänstgörande auditören, som
föregått beslutet. Den omständigheten att Pehrson »kommit att vidröra
Eriksson med bajonettspetsen», vilket skulle ha skett »oavsiktligt och i varje
fall utan avsikt att skada Eriksson», kunde möjligen ha föranlett, att de
funnit ett latent medgivande att visst våld förelegat, så mycket mer som
man icke hölle ett skarpladdat gevär så, att mynningen och även bajonetten
riktades mot någon, men Bergenstråhle vågade nu icke med bestämdhet
yttra sig därom. Väl funne Bergenstråhle, att allenast 91 § strafflagen för
krigsmakten bort åberopas i beslutet, men icke förty torde det Pehrson
ålagda straffet väl motsvara hans ldart erkända förseelse enligt nyssnämnda
stadgande. Bergenstråhle instämde för övrigt i vad Lundquist i sitt yttrande
anfört.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 17 juli 1948 till överkrigsfiskalsämbetet följande.

För ådömande av straff i disciplinär ordning krävcs — liksom i andra
fall — att det är styrkt att den misstänkte gjort sig skyldig till den straff2—4980/(0.
Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

bara gärning varom är fråga. Då i disciplinmål icke må anställas förhör
under edsansvar med vittnen, förutsättes i allmänhet för att straff skall
kunna åläggas att den misstänkte erkänt att han begått brottet eller medgivit
de faktiska omständigheter som konstituera detta. I vart fall är självfallet
att straff icke må ådömas därest det är tvivelaktigt om den misstänkte
är skyldig.

Prövningen i disciplinmål av frågan om den misstänktes straffbarhet sker
regelmässigt på grundval av protokoll över militärt förhör. Liksom eljest
när dom grundas å uppteckningar av vad som förekommit vid tidigare förhör
måste givetvis i dessa fall iakttagas noggrannhet och försiktighet i fråga
om tolkningen av återgivna yttranden. Beträffande de militära förhören är
varsamhet särskilt motiverad. Såsom militieombudsmannen i annat sammanhang
framhållit (se militieombudsmannens ämbetsberättelse 1947 s.
271 f.) äro de militära förhörsprotokollen ofta mycket bristfälliga beträffande
såväl utredningens fullständighet som sättet för protokollens avfattning.
Att på de kortfattade anteckningarna i ett förhörsprotokoll av vanligt
slag grunda någon tolkning av vad den hörde kan ha menat måste oftast
vara mycket vanskligt, och att tollcningsvis giva förekommande medgivanden
en vidare innebörd än orden föranleda kan i regel icke vara försvarligt.
Om avfattningen är oklar, böra i stället kompletterande upplysningar inhämtas
genom nytt förhör.

Från nu anförda synpunkter synes här ifrågavarande straffbeslut icke
vara tillfredsställande. Enligt detta har Pehrson fällts till ansvar — utom
för missfirmelse — för uppsåtlig misshandel av underordnad krigsman. Vid
förhöret rörande Erikssons påstående att Pehrson stuckit honom med bajonetten
hade Pehrson enligt protokollet sagt sig ej kunna avgöra om han
kommit att vidröra Eriksson med bajonetten men att det i så fall skett oavsiktligt
och utan avsikt att skada Eriksson. Den värnpliktige som avlöstes
av Eriksson vitsordade vid förhöret Pehrsons uppgifter och förnekade uttryckligen
att Pehrson avsiktligen givit Eriksson något stick med bajonetten,
och den värnpliktige som avlöste Eriksson förklarade att Pehrson därvid
icke på något sätt våldfört sig å Eriksson. Att på denna utredning — som
ej ens giver vid handpn huruvida Eriksson överhuvud blivit vidrörd av
Pehrsons bajonett — fälla Pehrson för uppsåtlig misshandel kan omöjligen
vara riktigt. Beträffande den skada Pehrson kan ha vållats genom beslutet
må bland annat erinras om bestämmelsen i 90 § andra stycket strafflagen
för krigsmakten.

Det i målet meddelade straffbeslutet synes med hänsyn till rättssäkerheten
mycket betänkligt och vittnar om så allvarlig vårdslöshet vid handhavandet
av den disciplinära bestraffningsrätten att det icke kan undgå laglig
beivran. Med hänsyn till ärendets art synes ansvarstalan i främsta rummet
böra riktas mot Lundquist. Emellertid torde ej heller Bergenstråhle,
vilken i egenskap av bestraffningsberättigad befälhavare meddelat beslutet,
kunna undgå ansvar för tjänstefel på grund av sitt felaktiga avgörande av
målet.

På grund av vad sålunda anförts uppdrog militieombudsmannen åt överkrigsfiskalsämbetet
att vid krigshovrätten anhängiggöra och utföra åtal mot
Lundquist och Bergenstråhle för vad de enligt det förut anförda låtit komma
sig till last samt därvid yrka ansvar å dem jämlikt lag och sakens beskaffenhet.
Pehrson borde av ämbetet underrättas om åtalet för att bliva i
tillfälle att framställa de ersättningsyrkanden, för vilka han kunde anse
sig ha fog.

Under åberopande av innehållet i militieombudsmannens skrivelse ställde
överkrigsfiskalsämbetet Bergenstråhle och Lundquist under åtal inför krigshovrätten
samt yrkade därvid, att Bergenstråhle och Lundquist måtte dömas
till ansvar för vad militieombudsmannen lagt dem till last, Bergenstråhle
enligt 130 § strafflagen för krigsmakten och Lundquist enligt 25 kap.
17 § allmänna strafflagen. Sedan Pehrson i en till krigshovrätten ställd
skrift fordrat ersättning med 3 000 kronor för kostnader, som uppkommit
vid Pehrsons övergång till annat yrke, biträdde överkrigsfiskalsämbetet på
det sätt Pehrsons ersättningsanspråk att ämbetet yrkade, att Bergenstråhle
och Lundquist måtte åläggas att solidariskt till Pehrson utgiva skälig ersättning.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 13 maj 19W och utlät sig
därvid sålunda.

Krigshovrätten finner väl, att Pehrson icke blivit lagligen övertygad om
det våld å underordnad krigsman, för vilket han genom straffbeslutet den
17 juli 1945 dömts till disciplinstraff, och att förty målet bort för utredning
härav ha jämlikt 204 § strafflagen för krigsmakten överlämnats till krigsdomstol,

men enär Bergenstråbles och Lundquists uppfattning om bevisvärdet av
de omständigheter, som legat till grund för straffbeslutet, icke varit så uppenbart
felaktig, att Bergenstråhle och Lundquist genom beslutet, som för
övrigt icke överklagats av Pehrson, kunna anses ha gjort sig skyldiga till
tjänstefel, som skäligen bör föranleda ansvar,

lämnar krigshovrätten åtalet mot Bergenstråhle och Lundquist samt mot
dem förd ersättningstalan utan bifall.

Från detta utslag, som innefattade den sammanstämmande mening, som
uttalats av ordföranden, lagmannen A. Johansson, samt ledamöterna översten
T. Evers och kommendören friherre L. Beck-Friis, voro hovrättsrådet
F. Hägglund och t. f. krigshovrättsrådet H. E. Nordström skiljaktiga i det
Nordström med instämmande av Hägglund yttrade:

»Enär vad i målet mot Pehrson förekommit icke innefattat erforderlig
utredning om att Pehrson förövat uppsåtlig misshandel å Eriksson,

alltså och då med hänsyn till sagda brist i utredningen målet bort jämlikt
204 § strafflagen för krigsmakten hänskjutas till krigsdomstol,

samt Bergenstråhle och Lundquist äro ansvariga för att så icke skett,
finner jag Bergenstråhle och Lundquist ha gjort sig skyldiga till felaktigt
förfarande i åtalat hänseende.

Jag prövar förty rättvist döma Bergenstråhle och Lundquist för det oförstånd
i tjänsteutövning de sålunda låtit komma sig till last, Bergenstråhle,
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten jämfört med 9 § lagen den 30
juni 1948 angående införande av lagen om ändring i strafflagen m. m. samt
1, 2 och 6 §§ lagen den 30 juni 1948 om disciplinstraff för krigsmän, till
disciplinbot i form av löneavdrag under fyra dagar, samt Lundquist, jämligt
25 kap. 17 § allmänna strafflagen i lagrummets före den 1 januari 1949
gällande lydelse, till tio dagsböter ä fyrtiofem kronor.

Böterna skola tillfalla kronan.

Vidkommande Pehrsons yrkande om ersättning för kostnader i samband
med att Pehrson övergått till annat yrke, så enär Pehrson icke visat, att
Pehrson genom Bergenstråhles och Lundquists förenämnda felaktiga förfarande
åsamkats någon kostnad,

finner jag nämnda yrkande icke kunna bifallas.»

över krigshovrättens utslag anförde mililieombudsmannen den 7 juni
1949 underdåniga besvär under yrkande om bifall till den mot Bergenstråhle
och Lundquist förda talan.

Militieombudsmannen anförde därvid följande.

Enligt vad krigshovrätten uttalat har Bergenstråhles och Lundquists uppfattning
om bevisvärdet av de omständigheter, som legat till grund för
straffbeslutet, icke varit så uppenbart felaktig, att Bergenstråhle och
Lundquist genom beslutet kunde anses ha gjort sig skyldiga till tjänstefel,
som skäligen borde föranleda ansvar. Som av krigshovrättens utslag icke
framgår vilka omständigheter som enligt krigshovrättens uppfattning legat
till grund för straffbeslutet, torde få antagas att krigshovrätten närmast
åsyftar de omständigheter som av Lundquist åberopats i dennes till militieombudsmannen
samt till krigshovrätten avgivna förklaringar. Lundquist påpekar,
att av förhöret med Pehrson framgått att denne ej velat bestrida
möjligheten av att han vid sitt steg fram mot Eriksson kommit att vidröra
honom med spetsen av bajonetten, men att detta i så fall skett oavsiktligt
och i varje fall utan avsikt att skada Eriksson. Lundquist förmenar att härmed
det objektiva rekvisilet i förevarande avseende var fyllt. Såsom stöd
för antagandat att Pehrson avsiktligen misshandlat Eriksson anför Lundquist
att han vid värderingen av tilltron till Erikssons och Pehrsons uppgifter
i vad de icke överensstämde beaktat dels det osannolika i att Eriksson
i en anmälan till militieombudsmannen skulle lämna oriktiga uppgifter,
dels ock att Pehrson vid tillfället tydligen alldeles förlorat besinningen
och därigenom rent av berövats möjligheten att lämna riktiga uppgifter.

I fråga om den militära rättsskipningen är det av stor betydelse att vid
utövandet av den disciplinära bestraffningsrätten beträffande bevisprövningen
tillämpas principer som äro för rättssäkerheten betryggande. För
ådömande av straff i disciplinär ordning kräves givetvis — liksom då domstol
prövar talan om ansvar — att det blivit styrkt, att den lagförde gjort
sig skyldig till den straffbara gärning som lägges honom till last. I fråga

om förutsättningarna för att å förebragt utredningsmaterial grunda ett avgörande,
som innefattar åläggande av bestraffning, föreligger emellertid en
väsentlig skillnad mellan disciplinärförfarandet och domstolsprocessen.
Möjligheten för befälhavaren att å förebragt utredningsmaterial grunda ett
sådant beslut är nämligen underkastad den begränsning som följer därav
att den summariska process som disciplinärförfarandet innebär icke kunnat
såsom domstolsprocessen bliva föremål för den ingående reglering av
bevisupptagningen och förhandlingen i övrigt som är erforderlig för att garantera
ett tillfredsställande resultat av bevisprövningen.

Den begränsning som sålunda helt naturligt måste gälla i fråga om befogenheten
för den i disciplinmål bestraffningsberättigade att inlåta sig på
bevisprövning har också kommit till uttryck såväl i den med ingången av
år 1949 upphävda som i den numera på hithörande område gällande lagstiftningen.
Både den äldre och den nya lagstiftningen innehålla stadganden
som innebära förbud i vissa fall mot utövning av den disciplinära bestraffningsrätten
och med all tydlighet väsentligen ha sin grund däri att i
disciplinärförfarandet icke stå till buds samma möjligheter som i domstolsprocessen
att upptaga sådan bevisning som är erforderlig för målets prövning.
Enligt 204 § strafflagen för krigsmakten ålåg det vederbörande befälhavare
att, därest i ett av honom upptaget disciplinmål erforderlig utredning
om brottets beskaffenhet och den angivnes straffbarhet ej kunnat vinnas,
överlämna målet till krigsdomstol, med rätt dock för befälhavaren att
i nu avsedda fall, om saken prövades vara av synnerligen ringa vikt och
målsägande ej för vinnande av ytterligare utredning påfordrade dess hänskjutande
till domstol, låta målet förfalla. Detta stadgande innebar att befälhavaren
ägde ålägga disciplinstraff — eller då det gällde mindre förseelser
i stället för straff använda tillrättavisning — endast under förutsättning
att erforderlig utredning förelåg för ett tillförlitligt bedömande av ansvarsfrågan.
Likaså innebar stadgandet att enahanda förutsättning gällde
för meddelande av ett beslut av innehåll att straffbart förfarande funnes
icke ligga den angivne till last och att vad i målet förekommit därför icke
föranledde vidare åtgärd.

Motsvarighet till nu omförmälda stadgande i 204 § strafflagen för krigsmakten
har upptagits i 22 § första stycket punkten 5 militära rättegångslagen.
Enligt detta stadgande skall av bestraffningsberättigad befälhavare
upptaget disciplinmål hänskjutas till åklagaren om det kan förutses att
nöjaktig utredning om brottet ej skall kunna åstadkommas genom den bestraffningsberättigades
försorg. Såsom förut antytts måste den i detta stadgande
föreskrivna skyldigheten för den bestraffningsberättigade att hänskjuta
målet till åklagaren liksom det nyssnämnda stadgandet i strafflagen
för krigsmakten avse bland annat sådana fall där i disciplinförfarandet icke
kan åstadkommas utredning med samma bevisvärde som i eu domstolsprocess.
Det nya stadgandet måste i följd härav liksom det tidigare även
innebära att fällande eller friande beslut får av den bestraffningsberättigade
meddelas endast under förutsättning att erforderlig utredning föreligger
för ett tillförlitligt bedömande av ansvarsfrågan.

För ett närmare bestämmande av innebörden av nu angivna stadganden
blir av avgörande betydelse i vad mån de grundsatser som kommit till uttryck
i vissa för domstolsprocessen gällande regler för bevisupptagning
och bevisprövning kunna bliva tillämpliga jämväl i disciplinärförfarandet.
Den nya rättegångsbalkens bestämmelser i dessa hänseenden innebära att
det s. k. legala bevissystemet med detaljerat utformade jävsregler och vissa
normer för uppskattning av värdet av förebragt bevisning helt ersatts av
den s. k. fria bevisprövningen. Vid bedömandet av nu föreliggande fråga
torde emellertid denna omläggning icke nämnvärt inverka. Frånsett jävsreglerna
har nämligen det legala bevissystemet sedan länge varit i praxis
i allt väsentligt övergivet och jävsreglernas avskaffande torde i förevarande
sammanhang icke vara att tillägga någon betydelse. Bedömandet av i vad
mån den i disciplinmål bestraffningsberättigade kan anses befogad att inlåta
sig på bevisprövning torde alltså alltjämt kunna ske från samma utgångspunkter
som tidigare.

Givet är att det i varje straffprocessuellt förfarande primära bevismedlet,
den tilltalades eget erkännande, har fullt ut samma användbarhet i disciplinärförfarandet
som i domstolsprocessen. Med erkännande avses den tilltalades
vidgående av att en för honom ofördelaktig faktisk omständighet
föreligger och till sådant erkännande har den bestraffningsberättigade vid
prövning av målet att taga hänsyn enligt samma regler som gälla för domstolsförfarandet.
Dessa innebära att det alltid åligger domaren att pröva
erkännandets sanning såtillvida att, om han finner uppenbart att erkännandet
är oriktigt, han har att lämna detsamma utan avseende. I övrigt är
att iakttaga att i mål om grovt brott, där kravet på fullständig utredning
gör sig starkt gällande, den tilltalades erkännande icke kan läggas till
grund för domen med mindre det styrkes av andra omständigheter, men
att i mål rörande mindre brott erkännandet i och för sig kan anses utgöra
tillräcklig bevisning. Brott som bliva föremål för beivran i disciplinär ordning
torde i regel vara att hänföra till sistnämnda kategori. Det bör beaktas
att erkännandet skall avse de faktiska omständigheter som äro konstituerande
för brottet; ett erkännande som icke innebär mera än att den lagförde
jakande besvarar en till honom med användande av lagens brottsbeteckning
framställd fråga om han gjort sig skyldig till det brott som
lägges honom till last, t. ex. fylleri, kan icke läggas till grund för ett beslut
om åläggande av bestraffning. Om den lagförde däremot vidgår ett
påstått faktiskt händelseförlopp men bestrider att detta är av beskaffenhet
att medföra ansvar, utgör å andra sidan detta bestridande icke hinder
för den bestraffningsberättigade att pröva målet. Det är i detta fall
icke fråga om någon bevisprövning utan om ett på fullständig utredning
grundat bedömande huruvida gärningen är att inordna under brottsbeteckningen
i visst straffbud.

I fall där den lagförde icke vidgått de faktiska omständigheter som
skulle föranleda ansvar kommer i första hand i betraktande den situationen
att tillgång finnes till vittnesbevisning. Fråga blir då huruvida proto -

kollförda utsagor av personer, som höras inför militär befattningshavare
eller civil polismyndighet och därvid intyga förefintligheten av faktiska omständigheter
som förnekas av den lagförde, kunna anses utgöra sådant utredningsmaterial
varå den bestraffningsberättigade kan grunda ett beslut
om åläggande av bestraffning eller, då det gäller mindre förseelser, tillrättavisning.
Denna fråga måste besvaras nekande. I sådana fall kan, med
användande av äldre lags terminologi, »erforderlig utredning om brottets
beskaffenhet och den angivnes straffbarhet» eller, med den nya lagens uttryckssätt,
»nöjaktig utredning» ej anses vara för handen. Vid sakens behandling
inför domstol åter kunna den eller de ifrågavarande personerna
höras såsom vittnen under edsansvar, varigenom domstolen för sin prövning
av målet får tillgång till ett i disciplinärförfarandet icke tillgängligt
särskilt bevismedel. Disciplinärförfarandet kan uppenbarligen icke till men
för rättssäkerheten få bliva i den mening summariskt att den bestraffningsberättigades
prövning kommer att grundas å utsagor som icke avgivits under
edsansvar. Det kan i detta sammanhang anmärkas att förenämnda
stadgande i 22 § militära rättegångslagen innebär att i nu åsyftade fall
någon utredning över huvud taget ej skall ske genom militärförhör utan
att målet i stället genast skall hänskjutas till åklagaren.

Situationen kan vidare vara den att i saken endast finnes tillgång till
indirekt bevisning, s. k. indicier, d. v. s. omständigheter från vilka med
viss sannolikhet kan slutas till det faktum som skall bevisas. Enligt den
numera i domstolsprocessen med full konsekvens genomförda fria bevisprövningen
och även enligt tidigare långvarig praxis kan en fällande straffdom
grundas uteslutande å indicier om dessa prövas innefatta övertygande
bevisning. Fråga blir då huruvida sådan bevisprövning kan komma till
användning även i mål som avdömas i disciplinär ordning. Jämväl denna
fråga måste besvaras nekande. De regler som gälla för domstolsförfarandet
innefatta visserligen icke några särskilda anordningar för att säkerställa
en riktig användning av det bevismedel varom nu är fråga. Garantierna
härför äro emellertid då det gäller domstolsförfarandet att finna i den ingående
reglering för vilken förhandlingsordningen i sin helhet i rättssäkerhetens
intresse blivit föremål. Att i ett förfarande med den jämförelsevis
summariska reglering som kommit den disciplinära rättsskipningen
till del tillåta en prövning av saken på grundval av indiciebevisning skulle
icke vara försvarligt och är tvivelsutan icke heller förenligt med innebörden
av förut angivna stadganden. Det nu sagda innebär att det icke heller
bör anses tillåtet att använda indiciebevisning för att förläna ökat bevisvärde
åt utsagor som avgivits för att intyga förhandenvaro av omständigheter
som förnekats av den lagförde.

Avfattningen av krigshovrättens utslag synes mig giva vid handen att
krigshovrätten icke varit främmande för tanken att man, i strid med de
principer som enligt vad av mig ovan utvecklats torde gälla, skulle kunna
medgiva med disciplinär bestraffningsrätt utrustad militär befattningshavare
att i viss omfattning ålägga bestraffning även i fråga om icke er -

kända förseelser. Det är för rättstillämpningen å förevarande område av
synnerlig vikt att Kungl. Maj :t tager ställning till förevarande spörsmål,
vilket — enligt vad jag vid mina inspektionsresor till de militära förbanden
funnit — är av stor praktisk betydelse.

Även om det — enligt min mening felaktigt — antages att det skulle ha
varit tillåtet att med tillämpning av fri bevisprövning taga hänsyn till föreliggande
indicier är Lundquists uppfattning om bevisvärdet av de av honom
i sådant hänseende åberopade omständigheterna uppenbart felaktig. Att av
den omständigheten att Pehrson vid tillfället enligt vad han vidgått missfirmat
Eriksson draga den slutsatsen att Pehrson även haft för avsikt att
misshandla Eriksson måste vara helt ohållbart. Lika ohållbart är det uppenbarligen
att på grund därav, att man ansett det osannolikt att Eriksson
i en skrivelse till militieombudsmannen skulle lämna medvetet oriktiga uppgifter,
tillerkänna målsägande^ uppgifter bevisvärde. Såvitt jag kan finna
har sålunda ej förelegat sådana omständigheter att vid en fri bevisprövning
Pehrson kunnat anses förvunnen till ansvar för misshandel. Vad som
vid utredningen framkommit giver närmast stöd för att någon avsiktlig
misshandel ej förekommit. Det bevismaterial som för Lundquist stått till
förfogande var under alla förhållanden så bristfälligt att — även om Lundquist
varit av den uppfattningen att något principiellt hinder ej förelåge att
vid avgörande av mål i disciplinär ordning ingå på prövning av indicier —
iakttagande av tillbörlig omtanke och noggrannhet vid ärendets behandling
ovillkorligen bort föranleda honom att föreslå målets hänskjutande till
domstol.

Kungl. Maj:t meddelade utslag i målet den U oktober 1949 och yttrade
därvid.

Kungl. Maj :t finner väl, att vad Pehrson vid förhöret med honom vidgått
eller lämnat obestritt eller vad i övrigt mot honom förekommit icke innefattat
tillräcklig utredning om våld mot underordnad krigsman, för vilket
brott han genom straffbeslutet den 17 juli 1945 dömts till disciplinstraff,
och att förty målet borde för utredning härom ha jämlikt 204 § strafflagen
för krigsmakten överlämnats till krigsdomstol.

Vid bedömandet av det felaktiga förfarande, vartill Bergenstråhle och
Lundquist således gjort sig förfallna, bör emellertid hänsyn tagas till Bergenstråhles
och Lundquists uppgift, vilken icke motsäges av omständigheterna,
att de betraktat det enligt deras förmenande medgivna våldet såsom
så obetydligt att det knappast kommit att inverka vid utmätandet av det
straff Pehrson förskyllt på grund av sitt påtalade uppträdande mot Eriksson,
sett i ett sammanhang.

Med beaktande härav och av omständigheterna i övrigt finner Kungl.
Maj :t vad som ligger Bergenstråhle och Lundquist till last icke skäligen
böra för dem föranleda ansvar för tjänstefel.

Kungl. Maj :t prövar förty lagligt fastställa det slut krigshovrättens utslag
innehåller.

Från detta utslag, som innefattade den sammanstämmande mening som
uttalats av justitierådet Erik Lind, generalen Nygren, justitierådet Ericsson,
viceamiralen Lindsström samt justitieråden Strandberg och Ljunggren,
var justitierådet Sjöwall skiljaktig och yttrade.

»Lika med pluraliteten finner jag, att målet borde ha överlämnats till
krigsdomstol.

Det felaktiga förfarande, vartill Bergenstråhle och Lundquist således
gjort sig förfallna, finner jag vara att bedöma såsom oförstånd i tjänsteutövning.

Jag prövar förty lagligt att, med ändring av krigshovrättens utslag, döma
Bergenstråhle, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten jämfört med 9 §
lagen den 30 juni 1948 angående införande av lagen om ändring i strafflagen
in. in. samt 1, 2 och 6" §§ lagen den 30 juni 1948 om disciplinstraff för
krigsmän, till disciplinbot i form av löneavdrag under två dagar samt Lundquist,
jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen i kapitlets lydelse före den
1 januari 1949, att till kronan utgiva tio dagsböter å fyrtiofem kronor.»

4 och 5. Värnpliktig har av försvarsområdesbefälhavare i disciplinär ordning
ålagts bestraffning för underlåtenhet att fullgöra förmans i tjänsten givna
befallning, oaktat erforderlig utredning om den värnpliktiges straffbarhet ej
förelegat. Åtal härför mot försvarsområdesbefälhavaren samt
vederbörande auditör.

Sedan värnpliktige nr 695-67-30 Johan Arnold Johansson i en den 7 januari
1946 till militieombudsmannen inkommen skrift anfört klagomål över
vissa bestraffningar, som ålagts honom av befälhavaren för Stockholms försvarsområde,
infordrades avskrifter av de till grund för bestraffningarna
liggande förhörsprotokollen. Av dessa inhämtades bland annat följande.

I en den 27 juli 1944 dagtecknad skrivelse till chefen för ett försvarsområdet
tillhörande förband rapporterade kommissarien V. Holmström: Nästföregående
dag hade han givit Johansson order att vara honom behjälplig
med forsling av cirka 40 kilogram matavfall, som förvarades i en mindre
plåttunna. Johansson hade emellertid vägrat detta under yttrande, att »jagta^
inte i, för jag vill inte förstöra mig här». Holmström hade därefter själv
utfört arbetet. Samma dag som rapporten avgivits hade Johansson av köksföreståndaren
skickats till läkare för yttrande angående Johanssons oförmåga
att lyfta, varpå en sjukvårdskorpral per telefon meddelat att något
hinder för Johansson att någon gång taga i ej förelåge.

På grund av rapporten anställdes den 4 augusti 1944 förhör jämlikt 202 §
strafflagen för krigsmakten. Enligt det därvid upprättade förhörsprotokollet
förklarade Holmström att han vidhöllc rapportens riktighet. Johansson
förnekade vid samma förhör rapportens riktighet samt uppgav följande:
Han hade icke hört Holmströms order men tillsagts om detta av en värnpliktig
vid namn Olsson. Johansson hade likväl icke nekat utan endast bett
att någon annan skulle utföra arbetet, då han enligt vad han förklarade ej
ville taga risken att förstöra sig. Han, som lede av reumatisk värk, hade

varit hos läkaren men ej blivit undersökt. Före inkallelsen hade Johansson
sysslat med skogsarbete. — Vidare förekom ej vid förhöret.

Efter det att förhörsprotokollet översänts till Stockholms försvarsområdes
stabsexpedition, ålade dåvarande försvarsområdesbefälhavaren, generalmajoren
Hugo Cederschiöld, genom protokollet åtecknat beslut den 23 augusti
1944 Johansson, jämlikt 77 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten,
åtta dagars vaktarrest för underlåtenhet att fullgöra förmans i tjänsten
givna befallning. Beslutet var kontrasignerat av auditören Folke Lundquist.

Sedan nämnda straff sammanlagts med ett Johansson genom beslut den
4 augusti 1944 av tjänstförrättande försvarsområdesbefälhavaren ålagt disciplinstraff
av tio dagars vaktarrest för vägran att åtlyda förmans i tjänsten
givna befallningar, till aderton dagars vaktarrest, verkställdes den sammanlagda
bestraffningen under tiden den 28 november—den 16 december 1945.

Johansson anförde i klagoskriften till militieombudsmannen bland annat
följande: Han hade när rapporterna skrivits gått under läkarbehandling för
reumatisk värk, vilket varit väl känt för befälet. Johansson hade innehaft
ett läkarintyg utfärdat av doktor Nordvall genom vilket Johansson fritagits
från lyftning samt från arbete vid vakten. Johansson hade enär intet annat
arbete kunde beredas dock fått utföra sådant arbete efter bästa förmåga.
Någon vägran att utföra arbete på av förman given order förelåge icke.
»Hade klara order blivit givna hade ett klart svar kunnat ges. Ordernas givande
samt mina svar återges om så önskas.» Johansson hade omedelbart
efter den andra förseelsens begående av korpralen Vallin blivit kallad till
läkarundersökning men någon sådan hade ej företagits.

Under åberopande av att vad vid sagda förhör förekommit ej syntes innefatta
erforderlig utredning angående Johanssons straffbarhet anhöll militieombudsmannen
i skrivelse den 14 maj 1947 till befälhavaren för Stockholms
försvarsområde, att denne ville inhämta och till militieombudsmansexpeditionen
inkomma med yttrande av Cederschiöld och Lundquist.

I en den 25 oktober 1947 inkommen skrivelse anförde Lundquist bland
annat följande: Vid förhöret hade Johansson »förnekat rapportens riktighet»,
med vilket uttryck förhörsledaren avsett att utsäga, att innehållet i
Holmströms skrivelse icke omedelbart kunde läggas till grund för ett
disciplinärbeslut, utan att närmare förhör i anledning av skrivelsens innehåll
vore erforderligt. Av innehållet i protokollet torde framgå, att Johansson
å ena sidan förnekat, att han gjort sig skyldig till vägran att åtlyda
förmans i tjänsten givna befallning, men att han å andra sidan gjort sådana
medgivanden, att han måste anses lagligen förvunnen att ha underlåtit
att fullgöra sådan befallning, varjämte det blivit klarlagt, att Johansson
icke varit av laga förfall förhindrad att utföra det honom lämnade uppdraget.
Lundquist hade därför vid avgivande av förslag till disciplinär bestraffning
utgått från att Johansson erkänt sig skyldig till underlåtenhet
av nyss angivna beskaffenhet. Johansson hade dömts i enlighet med förslaget.
I sin skrivelse till militieombudsmannen hade Johansson bland
annat yttrat: »Någon vägran att utföra arbete på given order av förman

föreligger icke. Hade klara order blivit givna, hade ett klart svar kunnat
ges. Ordernas givande samt mina svar återges om så önskas.» Det ville
synas, som om Johansson felaktigt utgått från att han dömts för vägran
att åtlyda förmans i tjänsten givna befallning. Under alla förhållanden hade
Johansson emellertid själv icke ifrågasatt annat resultat av orderna än ett
svar från hans sida, tydligen avsett såsom en förklaring till hans underlåtenhet
att fullgöra desamma. Detta syntes utgöra ett ytterligare belägg
för riktigheten av Lundquists förut uttalade uppfattning, att Johansson
gjort sig förfallen till ansvar för underlåtenhet att fullgöra förmans i tjänsten
givna order. Lundquist hemställde därför att militieombudsmannen
måtte låta vid vad sålunda i ärendet förekommit bero.

Cederschiöld anförde i skrivelse den 28 oktober 1947: I allt väsentligt
instämde han i tillämpliga delar i de synpunkter på och skäl för straffet
i fråga, som av Lundquist anförts. Därutöver tilläte Cederschiöld sig framhålla
följande. Den i juli 1944 anbefallda skärpningen av beredskapen, vilken
bland annat medfört inkallelse av ytterligare beredskapsförband utöver
redan inkallade, hade medfört väsentligt ökat arbete och försvårat detsamma
i de ifrågavarande provisoriska och otidsenliga utspisningslokalerna,
vilket i sin tur ställt ökade krav på effektivt arbete såväl av befäl som
manskap därstädes. Johanssons vid flera tillfällen visade tredska och ohörsamhet
hade varit ägnade att motverka ovannämnda krav.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 17 juli 1948 till överkrigsfiskalsämbetet följande.

För ådömande av straff i disciplinär ordning kräves — liksom i andra
fall — att det är styrkt att den misstänkte gjort sig skyldig till den straffbara
gärning varom är fråga. Då i disciplinmål icke må anställas förhör
under edsansvar med vittnen, förutsättes i allmänhet för att straff skall
kunna åläggas att den misstänkte erkänt att han begått brottet eller medgivit
de faktiska omständigheter som konstituera detta. I vart fall är självfallet
att straff icke må ådömas därest det är tvivelaktigt om den misstänkte
är skyldig.

Prövningen i disciplinmål av frågan om den misstänktes straffbarhet
sker regelmässigt på grundval av protokoll över militärt förhör. Liksom
eljest när dom grundas å uppteckningar av vad som förekommit vid tidigare
förhör måste givetvis i dessa fall iakttagas noggrannhet och försiktighet
i fråga om tolkningen av återgivna yttranden. Beträffande de militära
förhören är varsamhet särskilt motiverad. Såsom militieombudsmannen i
annat sammanhang framhållit (se militieombudsmannens ämbetsberättelse
1947 s. 271 f.) äro de militära förhörsprotokollen ofta mycket bristfälliga
beträffande såväl utredningens fullständighet som sättet för protokollens
avfattning. Alt på de kortfattade anteckningarna i ett förhörsprotokoll av
vanligt slag grunda någon tolkning av vad den hörde kan ha menat måste
ofta vara mycket vanskligt, och att tolkningsvis giva förekommande med -

givanden en vidare innebörd än orden föranleda kan i regel icke vara försvarligt.
Om avfattningen är oklar, böra i stället kompletterande upplysningar
inhämtas genom nytt förhör.

Från de synpunkter nu anförts synas här ifrågavarande straffbeslut icke
vara tillfredsställande. Av protokollet framgick att Johansson förnekat riktigheten
av den mot honom gjorda anmälan. Till detta bestridande är i
protokollet fogat vissa knapphändiga anteckningar om vgd Johansson ytterligare
uppgivit vid förhöret. Av dessa anteckningar får man emellertid icke
någon klar uppfattning om huru det tillgått vid ifrågavarande tillfälle. Söker
man utfylla bilden genom antaganden om händelseförloppet rör man
S''S på gissningarnas område, särskilt om man beaktar att det icke var fråga
om egentlig militärtjänst utan om kökshandräckningsarbete i mera civila
former. Att läsa dessa ofullständiga anteckningar på det sätt som Lundquist
i sin förklaring gjort gällande — innebärande att Johansson blott bestritt
att han vägrat lyda men medgivit omständigheter varav framginge
att han underlåtit att lyda — fordrar en pressning av ordalagen som icke
kan anses tillbörlig. Sammanställda med Johanssons bestridande av rapportens
riktighet kunna anteckningarna icke anses innefatta någon tillfyllestgörande
utredning om att Johansson underlåtit att efterkomma av
hans förman given befallning.

Det i målet mot Johansson meddelade straffbeslutet synes med hänsyn
till rättssäkerheten mycket betänkligt och vittnar om så allvarlig vårdslöshet
vid handhavandet av den disciplinära bestraffningsrätten att det icke
kan undgå laglig beivran. Med hänsyn till ärendets art synes ansvarstalan
i främsta rummet böra riktas mot Lundquist. Emellertid torde ej heller
Cederschiöld, vilken i egenskap av bestraffningsberättigad befälhavare meddelat
beslutet, kunna undgå ansvar för tjänstefel på grund av sitt felaktiga
avgörande i målet.

På giund av vad sålunda anförts uppdrog militieombudsmannen åt
överkrigsfiskalsämbetet att vid krigshovrätten anhängiggöra och utföra åtal
mot Lundquist och Cederschiöld för vad de enligt det förut anförda låtit
komma sig till last samt därvid yrka ansvar å dem jämlikt lag och sakens
beskaffenhet. Johansson borde — därest han kunde anträffas — av ämbetet
underrättas om åtalet för att bliva i tillfälle att framställa de ersättningsyrkanden,
för vilka han kunde anse sig ha fog.

* *

Under åberopande av innehållet i militieombudsmannens skrivelse ställde
överkrigsfiskalsämbetet Cederschiöld och Lundquist under åtal inför krigshovrätten
samt yrkade därvid, att Cederschiöld och Lundquist måtte dömas
till ansvar för vad militieombudsmannen lagt dem till last, Cederschiöld
enligt 130 § strafflagen för krigsmakten och Lundquist enligt 25 kap. 17 §
allmänna strafflagen.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 13 maj 1949 och utlät sig
därvid sålunda.

Enär med hänsyn till förhörsprotokollets innehåll ävensom den utredning
angående Johanssons hälsotillstånd, som — utöver vad förhörsprotokollet
härom innehåller — enligt vad i det mot Cederschiöld och Lundquist anhängiggjorda
målet blivit upplyst, förelegat vid meddelandet av straff beslutet
den 23 augusti 1944 Cederschiöld och Lundquist icke kunna anses ha
saknat fog för berörda, av Johansson icke överklagade beslut,

finner krigshovrätten Cederschiöld och Lundquist icke ha förfarit felaktigt
i åtalat hänseende.

Krigshovrätten lämnar förty de mot Cederschiöld och Lundquist framställda
ansvarsyrkandena utan bifall.

Över krigshovrättens utslag anförde militieombudsmannen den 7 juni
1949 underdåniga besvär under yrkande om bifall till den mot Cederschiöld
och Lundquist förda talan.

Militieombudsmannen anförde därvid följande.

Krigshovrätten har i sitt utslag uttalat att Cederschiöld och Lundquist
icke kunna anses ha saknat fog för det den 23 augusti 1944 beträffande Johansson
meddelade straffbeslutet. Såsom stöd härför har av krigshovrätten
åberopats dels innehållet av förhörsprotokollet dels ock vad i krigshovrätten
härutöver upplysts angående annan utredning som vid ifrågavarande tillfälle
förelegat angående Johanssons hälsotillstånd.

Vad beträffar den utredning, som enligt förhörsprotokollet legat till grund
för bestraffningsbeslutet, må framhållas följande. Sedan Holmström anmält,
att Johansson vägrat att åtlyda en honom av Holmström i tjänsten given
befallning, hade Johansson för sin del förnekat anmälans riktighet samt
åberopat, att han icke hört befallningen. Efter det Olsson uppmärksamgjort
Johansson på ordern, hade Johansson — enligt vad han uppgav -— icke
nekat att lyda utan endast bett att någon annan skulle utföra arbetet under
förklaring, att han ej ville taga risken att förstöra sig. Genom vad sålunda
förekommit synes näppeligen erforderlig utredning om Johanssons straffbarhet
ha vunnits. Lundquist har emellertid gjort gällande, att Johanssons
berörda uppgifter skulle innefatta sådana medgivanden att Johansson måste
anses lagligen förvunnen att ha underlåtit att fullgöra förmans i tjänsten
givna befallning, varjämte Lundquist sagt sig med hänsyn bland annat härtill
vid avgivande av förslag till disciplinär bestraffning ha utgått från att Johansson
erkänt sig skyldig till underlåtenhet av angivet slag. Det torde dock
icke vara försvarligt att inlägga en dylik betydelse i dessa Johanssons yttranden.
Enligt hans relation av händelseförloppet har han allenast, påvisad
ordern, anhållit att arbetet skulle utföras av någon annan, därvid han hänvisat
till befarade menliga följder för honom av att själv göra det. En sådan
anhållan synes han ha varit i sin fulla rätt att framföra. Därest saken tillgått
på så sätt, torde straffbarhet för Johanssons del ha inträtt först om hans
anhållan avslagits, men på den punkten har han, såvitt protokollet utvisar,
ej blivit hörd.

Enligt 77 § andra stycket strafflagen för krigsmakten inträder jämlikt
130 § samma lag straff för krigsman som underlåter att rätt fullgöra vad
förman under tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten befallt eller
genom onödig förfrågan, motsägelse eller invändning uppehåller befallningens
fullgörande. Att utan vidare beteckna Johanssons begäran, att någon
annan — med hänsyn till att Johansson ej ville taga risken att förstöra
s''g — skulle utföra arbetet, såsom en onödig förfrågan eller invändning har
icke varit motiverat av den utredning som enligt protokollet förelegat. Gentemot
uppgiften i Holmströms anmälan, att Johansson den 27 juli 1944 av
köksföreståndaren skickats till läkare för yttrande angående Johanssons
oförmåga att lyfta samt att en sjukvårdskorpral därpå per telefon meddelat
»att något hinder för Johansson att någon gång taga i ej förelåge», står Johanssons
påstående att han, som led av reumatisk värk, varit hos läkaren
men ej blivit undersökt. Av vad i denna del förekommit kan icke anses styrkt
att Johanssons invändning varit onödig. Tvärt om synes mig det ovan citerade
yttrandet böra uppfattas som en bekräftelse på riktigheten av Johanssons
påstående att han lede av reumatisk värk. Därest vederbörande läkare
uttalar sig på ett sådant föga vägledande sätt torde Johansson svårligen kunna
lastas för att han med hänsyn till sin sjukdom i vissa fall begär att i hans
ställe någon annan skall »taga i».

Lundquist framhåller i sin förklaring i krigshovrätten, med anledning
av vad Johansson i sin klagoskrift till militieombudsmannen uppgivit därom
att han innehaft läkarbetyg av innehåll, att han vore fritagen från
lyftning samt arbete i vakten, att förhörsprotokollet icke innehåller någon
upplysning om förefintligheten av ett dylikt läkarbetyg samt om en sådan
begränsning i Johanssons tjänstgöringsskyldighet. Lundquist ansåge sig
därför kunna i förevarande sammanhang helt bortse från dessa senare
tillkomna upplysningar. Emellertid lämnar Lundquist själv i krigshovrätten
helt nya upplysningar beträffande den utredning angående Johanssons
hälsotillstånd som före straffbeslutets meddelande företagits. Lundquist
uppgiver sålunda att han med dåvarande stabsnotarien vid försvarsområdesstaben
t. f. assessorn vid Stockholms rådhusrätt Åke Asp konfererat
om fallet samt att de därvid beslutat att för säkerhets skull inhämta yttrande
från vederbörande läkare. Denne hade bekräftat att Johansson kunde
utföra arbete av sådant slag som det honom vid ifrågavarande tillfälle förelagda.
Lundquist åberopar härutinnan intyg den 27 november 1948 av Asp,
vari bland annat anföres följande: Med anledning av Johanssons påstående,
att han varit sjuk och därför förhindrad att utföra det arbete, ordern avsett,
hade Cederschiöld före ärendets avgörande föranstaltat om läkarundersökning
av Johansson. Till försvarsområdesstaben hade därefter inkommit besked
att läkaren vid sin undersökning konstaterat, att Johanssons hälsotillstånd
icke lade hinder i vägen för honom att utföra sådant slags arbete,
som avsetts i rapporten. Asp kunde icke bestämt erinra sig, huruvida det
till staben inkommit muntligt eller skriftligt besked rörande resultatet av
läkarundersökningen. Det stode emellertid över varje tvivel, att beskedet

haft det av Asp angivna innehållet. Sedan upplysning sålunda erhållits att
Johansson icke haft laga förfall för sitt handlingssätt, hade Cederschiöld
efter Lundquists tillstyrkande meddelat det ifrågavarande bestraffningsbeslutet.
— Cederschiöld uttalar i denna del i krigshovrätten endast att
Johansson, enligt vad Cederschiöld före bestraffningsbeslutet föivissat sig
om, icke varit förhindrad att utföra arbetet.

Vad som sålunda i krigshovrätten förekommit och varav militieombudsmannen
icke före målets avgörande erhållit del synes av krigshovrätten
ha tillerkänts avgörande betydelse vid bedömande av frågan huruvida Cederschiöld
och Lundquist haft fog för ifrågavarande straffbeslut. Det må emellertid
med anledning härav framhållas följande. Enär något läkarintyg icke
åberopats i eller varit bilagt förhörsprotokollet i målet mot Johansson samt
ej heller synes ha kunnat tillrättaskaffas torde man ha att utgå från att
något skriftligt besked från vederbörande läkare ej inkommit till försvarsområdesstaben.
Därest såsom Lundquist gör gällande särskild läkarundersökning
företagits mellan tiden för det militära förhöret och bestraffningsbeslutets
meddelande synes allenast muntligt besked om resultatet därav
ha lämnats till försvarsområdesstaben. Det kan dock med hänsyn till rättssäkerheten
ej anses tillfredsställande att ett icke i protokollet redovisat besked
från läkare som avser förhållande av avgörande betydelse och varav
den felande ej erhåller del lägges till grund för ett straffbeslut. Icke heller
av de nu lämnade upplysningarna framgår vare sig att förhållandena varit
sådana att tilltro överhuvud ej kunnat fästas vid Johanssons uppgift om
(reumatisk) värk eller att läkaren — ehuru anledning ej förefunnits att
ifrågasätta riktigheten av Johanssons uppgift om värk — ansett att på
grund därav icke förelegat något hinder för Johansson att utföra sådant
slags arbete som avsåges i Holmströms rapport. Om förhållandet vant det
sistnämnda hade i varje fall Johanssons förfrågan eller invändning av skal
som förut angivits uppenbarligen icke kunnat karakteriseras såsom onödig.

Av utredningen i krigshovrätten framgår att den värnpliktige vid namn
Olsson, som enligt vad Johansson uppgivit tillsagt Johansson om Holmströms
order, var värnpliktigt befäl av furirs grad och tjänstgjorde som matsalsföreståndare.
Den omständigheten, att Holmströms order framförts till
Johansson av Johanssons förman och ej av en värnpliktig som i likhet med
Johansson haft allenast menigs grad, torde i förevarande sammanhang sakna
varje betydelse.

Kungl. Maj:t meddelade utslag i målet den U oktober 1949 och fann
därvid ej skäl att göra ändring i krigshovrättens utslag.

6. Försvarsområdesbefälhavare, som av krigshovrätten ådömts disciplinstraff
av arrest utan bevakning, har sedan krigshovrättens utslag för delgivning
översänts till honom bestämt, att straffet omedelbart skulle taga sin början
samt verkställas i samband med en av honom företagen tjänsteresa.

Sedan det kommit till militieombudsmannens kännedom, att revisionsbyrån
\id försvarets civilförvaltning i samband med lokal granskning av räkenskaper
vid Norrköping—Linköpings försvarsområdesstab i Norrköping
uppmärksammat vissa anmärkningsvärda förhållanden i fråga om verkställigheten
av ett befälhavaren för nämnda försvarsområde, översten Gustaf
Martin Wadner, ådömt disciplinstraff, infordrade militieombudsmannen
från civilförvaltningen kopia av en av revisionskommissarien Y. Nordensvärd
den 22 november 1948 till civilförvaltningen avgiven rapport. På begäran
av militieombudsmannen inkom därefter militärbefälhavaren för fjärde
militärområdet, generalmajoren G. P. W. Dyrssen, den 17 december 1948
med närmare utredning om straffverkställigheten ävensom med eget yttrande.

Av vad sålunda förekommit ävensom av handlingarna i ett tidigare av
militieombudsmannen mot Wadner anhängiggjort mål, för vilket redogörelse
lämnats i ämbetsberättelsen till 1949 års riksdag (s. 17 ff.), inhämtas
följande.

På uppdrag av militieombudsmannen påstod överkrigsfiskalsämbetet vid
krigshovrätten ansvar å Wadner jämlikt 129 § strafflagen för krigsmakten,
jämfört med 25 kap. 16 § allmänna strafflagen, för det Wadner, sedan till
honom i egenskap av försvarsområdesbefälhavare inkommit anmälan mot
en kompanichef för fylleri under allvarliga omständigheter, icke företagit
annan utredning än att kompanichefen hörts, varefter denne av Wadner
tilldelats tillrättavisning i form av varning. Krigshovrätten meddelade utslag
i målet den 3 augusti 1948 och fann därvid på anförda skäl, att det i förevarande
fall uppenbarligen icke varit fråga om sådana mindre förseelser och
fel, som avsåges i 210 § strafflagen för krigsmakten, samt att, enär kompanichefen
icke erkänt vad som lagts honom till last, det ålegat Wadner såsom
tjänsteplikt att överlämna målet till krigsdomstol. Då Wadner genom
att på sätt som skett allenast tilldela den anmälde tillrättavisning gjort sig
skyldig till tjänstefel, blev överkrigsfiskalsämbetets talan i så måtto av
krigshovrätten bifallen, att Wadner jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
för oförstånd i tjänsten dömdes att undergå disciplinstraff av arrest
utan bevakning i åtta dagar. Jämlikt meddelad besvär shänvisning ägde
Wadner fullfölja talan mot utslaget senast å trettionde dagen från den dag
utslaget delgivits honom. Enligt till krigshovrätten den 1 september 1948 inkommen
av stabschefen i Norrköpings försvarsområde kaptenen G. Hallendorff
den 31 augusti 1948 undertecknad förteckning över personer intagna
i försvarsområdets häkte för augusti månad 1948 hade straffet verkställts (i
häktet) under tiden den 5—den 13 augusti 1948.

I Nordensvärds rapport anfördes angående verkställigheten av utslaget
följande: Det ankom å militärbefälhavaren för fjärde militärområdet att i
laga ordning befordra utslaget till verkställighet. Utslaget hade kommit militärbefälhavaren
till handa den 4 augusti 1948 och hade samma dag vidarebefordrats
till Wadner, som mottagit detsamma på förmiddagen den 5
augusti. Samma dag som straffverkställigheten skulle påbörjas hade Wadner
emellertid åtföljd av sin maka företagit tjänsteresa till olika hemvärnsområden
för befälsövningar. Resan, som företagits i en försvarsområdet tillhörig
personbil, hade påbörjats den 5 augusti klockan 1500 och avslutats den
13 augusti klockan 1800. Vid samtal med Wadner framgick, att några befälsövningar
i vanlig bemärkelse icke ägt rum, utan Wadner hade övat hemvärnscheferna
inom de olika hemvärnsområdena genom att med dessa individuellt
genomgå olika försvarsplaner m. m. Enligt 23 § första stycket
strafflagen för krigsmakten skulle arrest utan bevakning, om den straffskyldige
vore officer, verkställas i eget rum. Det måste enligt Nordensvärds
uppfattning vara lagens andemening och stå i överensstämmelse med innehållet
i berörda paragraf, att ådömt arreststraff utan bevakning normalt
verkställdes på ordinarie tjänstgöringsplatsen, därvid den straffskyldige
fullgjorde sin vanliga tjänstgöring. Föreskriften i förenämnda paragraf fjärde
stycket, att den som ålagts arrest utan bevakning under strafftiden i vanlig
ordning skulle deltaga i tjänstgöring där ej vederbörande befälhavare
funne skäligt annorlunda förordna, syntes Nordensvärd jämväl tyda därpå.
Wadner borde sålunda ha fullgjort arreststraffet vid sin ordinarie tjänstgöringsplats
vid försvarsområdesstaben i Norrköping, där han jämväl vore
bosatt, för så vitt ej militärbefälhavaren annorlunda bestämt. Så hade dock
icke skett. Det måste i vart fall anses stå i klar strid mot allmänt rättsmedvetande,
att en straffskyldig såsom i förevarande fall fullgjorde ett ådömt
arreststraff genom att hela arresttiden befinna sig på tjänsteresa i en kronan
tillhörig personbil, åtföljd av maka och med åtnjutande av full traktamentsersättning.
I resan, vilken icke torde ha varit av den brådskande art, att
den behövt företagas just vid tiden för arreststraffets fullgörande, hade ej
deltagit någon militär bilförare. Körsträckan hade under denna resa enligt
anteckning å vederbörlig körorder utgjort sammanlagt 575 kilometer. Det
tillämpade förfaringssättet syntes Nordensvärd anmärkningsvärt.

På uppdrag av militärbefälhavaren har av översten Einar Björk hållits
förhör med Wadner dels den 30 november och dels den 3 december 1948. I
en den 7 december 1948 dagtecknad promemoria har Wadner vidare lämnat
vissa ytterligare uppgifter i saken.

Vid förhöret den 30 november anförde Wadner: Han hade den 5 augusti
1948 erhållit del av krigshovrättens utslag. Detta hade icke diarieförts vid
försvarsområdesstaben utan hade av Wadner personligen mottagits. Den
5 augusti klockan 1500 hade Wadner påbörjat en tjänsteresa, vilken av honom
den 3 augusti bestämts alt äga rum under tiden den 5—den 13 augusti
och varom order den 3 augusti utgått till därav berörda hemvärnschefer.
Med hänsyn till stadgandet i 209 § sista stycket strafflagen för krigsmakten

—I980''i0. Mil i lie om budsmannens änibetsberällelse.

hade Wadner ansett det vara sin plikt att omedelbart verkställa straffet.
Då bestämmelsen att arreststraff finge verkställas i tält utvisade att dylikt
straff kunde avtjänas i samband med förflyttning, vilket även ofta brukat
ske under exempelvis fälttjänstövningar, samt då den planerade tjänsteresan
icke utan avsevärd olägenhet kunnat uppskjutas, hade Wadner bestämt,
att han på sätt som skett skulle verkställa straffet under resan. Enligt Wadners
uppfattning kunde ingen erinran göras emot det av honom tillämpade
förfaringssättet. Wadners hustru hade under tjänsteresan medföljt dels såsom
fomoblotta i Norrköpings försvarsområde, enär den nyblivna fomoblottan
i Linköpings försvarsområde såsom uttryckligt villkor för att åtaga
sig denna befattning uppställt kravet på bistånd av fru Wadner, dels ock
för att i sin egenskap av bilkårist biträda vid bilens förande. Avsikten med
resan hade främst varit att giva anvisningar till hemvärnscheferna med anledning
av de nya försvarsplanerna och deras nya uppgifter för hemvärnet.
Det hade därför varit av vikt, att Wadner såsom försvarsområdesbefälhavare
personligen genomginge planerna med vederbörande hemvärnschefer,
allra helst som partisankrig aldrig förut planlagts med hemvärnet inom
Linköpings försvarsområde. — Resan hade företagits i bil, varvid färden
den 5 augusti först ställts till Linköping, där Transformatorfabriken och
Segerdahls läderfabrik besökts för erhållande av understöd åt hemvärnet,
varefter Wadner tagit sitt kvarter å en gård vid namn Haddorp, belägen
omkring en mil söder om staden. Påföljande dag, den 6 augusti, hade Wadner
besökt Livgrenadjärregementet för att bland annat med regementschefen,
översten K. E. H. Appelbom, dryfta möjligheten att anskaffa lokaler
för en hemvärnsexpedition samt för att planlägga samövningar mellan regementet
och hemvärnet. Därefter hade Wadner besökt sekreteraren i befälsutbildningsförbundet
samt fomoblottan för att giva henne erforderlig
undervisning och orientering samt för planläggning av Wadners fortsatta
resa ur lottarekryteringssynpunkt. På eftermiddagen sistnämnda dag hade
resan fortsatts till Ljungsbro för undersökning av frågan om inrättandet
av ett industrihemvärn vid Cloetta chokladfabrik samt möjligheten att erhålla
en ny hemvärnschef, enär den dåvarande på grund av hälsoskäl önskat
avgå. Spörsmål av sistnämnda slag hade Wadner alltid velat personligen
handlägga, enär han själv önskat utse nya hemvärnschefer. Nattkvarter
hade därefter tagits i Österbymo hotell. — Verksamheten under den fortsatta
resan hade i allmänhet bestått däri, att Wadner genomrest respektive
hemvärnsområden och därefter uppsökt vederbörande hemvärnschef på
dennes expedition, varvid hemvärnschefens uppgifter genomgåtts. Samtidigt
hade expeditionen m. m. inspekterats, vilket varit så mycket mera nödvändigt
som dylik inspektion icke förut ägt rum under de tre senaste åren.
— Den 7 augusti hade Wadner rest till Ydre Södra hemvärnsområde, där
lantbrukaren André i Svinstad besökts, varefter resan fortsatts till Ydre
Norra hemvärnsområde med besök hos snickeriförmannen Valentin Karlsson
i Forsnäs, varefter nattkvarter ånyo tagits i Österbymo hotell. Den 8
augusti hade Wadner rest till Tidersrum, där lantbrukaren Hydringer be -

sökts, varefter Wadner fortsatt till Kisa, varest han med bodbiträdet Sune
Lund avhandlat frågan om ny hemvärnschef. Härefter hade han fortsatt till
Horn, där han sammanträffat med lantbrukaren Gustafsson för att sedermera
övernatta på hotellet i Horn. Den 9 augusti hade färden först ställts
till Vårdnäs, där han sammanträffat med chauffören J. Lindgren hos greve
Falkenberg på Brokind, och sedermera till Rimforsa, varest han träffat sparbankskamreren
K. Johansson. Därefter hade Wadner fortsatt till kaptenen
J. Segerstéen på Hamra för alt med denne dels genomgå planerna beträffande
Norrköpings försvar och dels avhandla frågan om ny hemvärnschef. Nattkvarter
hade därefter tagits hos Segerstéen. Den 10 augusti hade resan fortsatts
först till Valkebo, varest Wadner besökt handlanden A. Larsson, därefter
till Vifolka, där sammanträffande ägt rum med lantbrukaren C. A.
Orest, och slutligen till Hanekinds Västra hemvärnsområde, där Wadner
i detalj genomgått hemvärnets uppgifter med den nye hemvärnschefen,
byggmästaren K. Johansson i Erikslund, Ledbergskulle. Nattkvarter hade
därefter tagits å Haddorp. Den 11 augusti hade Wadner avrest till Malmen
för att genomgå försvaret av centrala flygverkstaden å Malmen och flygplatsen
med kretshemvärnschefen, ingenjören E. M. Jansson, vid flygverkstaden
och hemvärnschefen, förmannen A. Larsén, vid flygvapnets försöksanstalt,
varjämte kontakt tagits med chefen för Östgöta flygflottilj genom
sambandsofficer. Resan hade därefter fortsatts till Hanekinds östra hemvärnsområde,
där Wadner sammanträffat med inspektören Jungenfeldt på
Sturefors, varefter nattkvarter ånyo tagits på Haddorp. Den 12 augusti hade
Wadner först besökt Åkerbo och rättaren Olsson därstädes samt därefter
Bankekind, där Wadner sammanträffat med ställföreträdande hemvärnschefen
Valle Karlsson i Hageby, varefter hemfärd ägt rum till Norrköping,
dit Wadner anlänt omkring klockan 1600. Kvällen och natten hade Wadner
tillbringat i sin bostad. Påföljande dag, den 13 augusti, hade Wadner slutligen
avrest klockan 0900 till Åbv för att där besöka fru Bruno angående
frågan om ny lottachef samt därefter fortsatt till byggmästaren W. Jonsson
i Karlbo nära Reijmyre, varefter resan fortsatts till Krokek, där syster Sigrid
Karlsson uppsökts för behandling av spörsmålet om tillsättande av ny
lottachef. Efter sistnämnda besök hade Wadner återvänt till Norrköping
med ankomst dit klockan 1800. — Vid tiden för resans bestämmande hade
liemvärnsofficeren varit tjänstledig, och Wadner ville vidare framhålla, att
på grund av riksdagsbeslut ny hemvärnsofficer skulle tillsättas i Linköpings
försvarsområde. Planläggningen av hemvärnets uppgifter in. m. hade i huvudsak
utförts av Wadner själv såsom försvarsområdesbefälhavare med biträde
av en för ändamålet särskilt kommenderad officer från Livgrenadjärregementet.
Endast en del av hemvärnsområdena hade besökts av
Wadner och liemvärnsofficeren, enär planläggningen varit av brådskande
natur. Denna planläggning hade därför till icke obetydlig del måst utföras
allenast med ledning av karta. Avresan hade redan från början bestämts
att ske den 5 augusti, ehuru på den skriftliga ordern till hemvärnschcferna
dagarna den 5 och den 6 augusti icke upptagits, enär nämnda da -

gar ingen verksamhet som berörde dem skulle äga rum. Under vistelsen såväl
på Haddorp som å respektive hotell hade Wadner uppehållit sig på sitt
rum, där han jämväl intagit sina måltider. På Hamra däremot hade tjänsten
för Wadners vidkommande pågått hela kvällen eftersom tjänstefrågor avhandlats,
varför Wadner intagit sin måltid tillsammans med familjen Segerstéen
och först efter tjänstens slut omkring klockan 2200 begivit sig till
sitt rum. Omedelbart efter sin återkomst från resan hade Wadner beordrat
expeditionsunderofficeren att införa arreststraffet i vederbörligt straffregister
samt att ombesörja erforderlig anmälan angående verkställigheten,
varjämte Wadner omkring en vecka senare påmint expeditionsunderofficeren
därom.

Björk har för att kontrollera de av Wadner lämnade uppgifterna om vad
som förekommit under resan verkställt viss undersökning den 2 och den 4
december 1948. Redogörelse härför har av Björk lämnats i en särskild promemoria.

Angående undersökningen den 2 december 1948 antecknades i promemorian
bland annat följande: Översten Appelbom hade vid förfrågan meddelat,
att ett sammanträffande mellan Wadner och honom i Linköping den 6
augusti 1948 icke kunnat förekomma, emedan Appelbom vid tiden i fråga
under semester vistats på Öland. De av Wadner enligt egen uppgift den 9
respektive den 10 augusti 1948 besökta hemvärnscheferna J. Lindgren, K.
Johansson, A. Larsson och C. A. Orest hade vid förfrågan meddelat, att de
icke kunde exakt erinra sig dagen för Wadners besök men att intet motsade
Wadners uppgifter härom. Wadners besök hos envar av dem hade
varat en halv eller en timme. Någon genomgång hade härvid ej skett i terrängen
å aktuella platser. Beträffande besöket den 9 augusti hos kaptenen
Segerstéen på Hamra hade Segerstéen meddelat, att Wadner och dennes fru
efter ankomsten till Hamra den 9 augusti på eftermidagen intagit middag
tillsammans med familjen Segerstéen. Intet hade givit Segerstéen anledning
komma på den tanken, att Wadner vid tiden i fråga avtjänade arreststraff.
Wadner och Segerstéen hade under aftonen i ett från det övriga sällskapet
avskilt rum dryftat dels Norrköpings försvar, vilket sammanhängde med
Segerstéens krigsplacering, dels frågan om ny hemvärnschef i Rimforsa
hemvärnsområde. Anledningen till ett eventuellt ombyte av hemvärnschef
i nämnda hemvärnsområde hade varit den, att hemvärnschef en K. Johansson
haft svårt att med sin befattning som kamrer i Norra Kinda härads
sparbank, i vars styrelse Segerstéen vore ordförande, samt med sin befattning
som brandchef förena även tjänsten såsom hemvärnschef.

Vid förhöret med Wadner den 3 december 1948 anförde denne: Han hade
icke ansett sig befogad att uppskjuta verkställigheten av straffet utan till
och med betraktat ett uppskov såsom tjänstefel. Han hade »icke ens reflekterat
på något annat tillvägagångssätt», men han medgåve, att det sätt varpå
verkställigheten skett omöjliggjort kontroll av densamma. Han hade
emellertid icke tänkt sig att militärbefälhavaren velat exempelvis kontrollera
det sätt varpå straffet verkställts, utan han hade ansett det vara fullt

tillräckligt att anmälan efteråt skedde. Besöket i Linköping den 5—den 6
augusti hade visserligen kunnat företagas lika väl den 14 i samma månad,
men i den ursprungliga planläggningen av resan hade detta besök bestämts
att äga rum förstnämnda dagar. Eftersom det nu upplysts, att översten Appelbom
den 6 augusti befunnit sig på Öland och icke i Linköping, måste
Wadner, som mycket ofta besökt Livgrenadjärregementet, ha misstagit sig i
berörda hänseende. Till Hamra hade Wadner anlänt mellan klockan 1700
och 1800 den 9 augusti, varefter såväl själva middagsmålet som kaffet därefter
intagits gemensamt med familjen Segerstéen. Efter måltiden och sedan
kaffet intagits hade Wadner enskilt samtalat med kaptenen Segerstéen
om de tjänstefrågor som förut angivits, vilket samtal ägt rum i en intill
matsalen belägen salong.

Beträffande ovan omförmälda den 4 december 1948 av Björk företagna
undersökning framgår av den härom upprättade promemorian bland annat
följande: Sekreteraren i Linköpings befälsutbildningsförbund H. Ewertz
hade bekräftat, att han den 6 augusti 1948 haft besök av Wadner, som
därvid inhämtat orientering om förbundets verksamhet under tiden för
Wadners semester samt med Ewertz dryftat planerna för höstens förbundsverksamhet,
varjämte upptagits frågan om ett sammanträde med förbundets
verkställande utskott. Emedan Ewertz vid tillfället varit strängt upptagen
med andra göromål, hade han »ej haft tid att offra många minuter
på Wadner». Samtalet hade därför blivit mycket kort, högst en halvtimme.
Allt vad vid det korta besöket förekommit hade enligt Ewertz’ uppfattning
lika väl kunnat avhandlas per telefon eller per post. — Angående
Wadners besök den 8 augusti i Kisa hade kretshemvärnschefen E. M. Jansson
uppgivit att det, sedan den förutvarande hemvärnschefen i Kisa av
Wadner »avkopplats», varit fråga om utseende av ny hemvärnschef i dennes
ställe. Som Jansson varit förhindrad att för ändamålet resa till Kisa
hade det varit meningen att hemvärnsofficeren i Linköpings försvarsområde,
kaptenen Lindgren, som genom sin föregående verksamhet var väl förtrogen
med förhållandena, skulle ombesörja saken. Wadner hade emellertid
meddelat, att han ämnade resa själv samt att han skulle ringa till den tilltänkte
hemvärnschefen, manufakturhandlaren Eriksson. Denne hade dock
vid Wadners besök icke varit anträffbar, enär han befunnit sig i London
vid olympiska spelen. Däremot hade Wadner vid besöket sammanträffat
med bodbiträdet Sune Lund, som vore en hemvärnet tillhörande yngling
på omkring 17 år. Wadners resa till Kisa hade därför ådragit sig uppmärksamhet.
— Vidkommande det av Wadner uppgivna besöket å Malmen
den It augusti hade chefen för Östgöta flygflottilj, översten G. It. Beckhammar,
meddelat, att han icke ägde kännedom härom eller om den kontakt
som Wadner därvid genom sainbandsofficer skulle ha tagit med Beckhammar.
Beckhammar vore övertygad om att minnesfel från hans sida icke
kunde föreligga härvidlag. Varken den officer som nämnda dag tjänstgjorde
såsom flottiljadjutant eller markstridsofficeren kände till något
om Wadners besök å Malmen den 11 augusti. Markstridsofficeren hade

nämnda dag varit på flygning och därför icke varit anträffbar. Enligt vad
flottiljadjutanten hade sig bekant hade Wadners senaste besök å Malmen
och vid flottiljen ägt rum i slutet av juni 1948. Enligt av kretshemvärnschefen
Jansson verkställd anteckning hade Wadners besök å Malmen ägt
rum på förmiddagen den 11 augusti. Varken Jansson eller hemvärnschefen
Larsén hade numera kunnat erinra sig annat än att besöket avsett
»hemvärnsstafetten» samt en allmän inspektion med avhandlande av vissa
uppgifter för Malmens hemvärn. Längden av besöket hade de uppskattat
till omkring en timme. — Lantmästaren B. Secher på Haddorps gård hade
meddelat, att Wadner under sina resor ofta toge in på gården, varför det
vore svårt för Secher att bestyrka, att så varit fallet just nätterna till den
6, 11 och 12 augusti, men Secher kunde icke heller finna något som talade
däremot. Wadner och dennes hustru hade antagligen vid här ifrågavarande
tillfällen tagit kvarter i den byggnad å gården, som beboddes av Sechers
moder, vilken emellertid då varit bortrest. Wadners hustru hade med medförd
mat ombesörjt förplägnaden för makarna. Det hade förvånat Secher,
att makarna Wadner icke, såvitt Secher iakttagit, under ifrågavarande vistelse
å Haddorp lämnat den av dem bebodda byggnaden. Det vore för
Secher bekant, att Wadner ådömts arreststraff, men Secher hade icke
kunnat komma på den tanken, att det vore möjligt att avtjäna straffet
under resa.

I sin promemoria av den 7 december 1948 anförde Wadner: Han hade
tidigare uppgivit, att resan nog kunnat omläggas så att Linköpingsbesöket
framskjutits till den 14 augusti. Wadner erinrade sig emellertid numera,
att han under hand av stabschefen vid militärbefälsstaben fått uppskov med
insändandet av hemvärnets försvarsplaner till den 15 augusti. Planen för
resan den 5—den 13 augusti hade varit uppgjord just med hänsyn härtill.
När Wadner den 12 augusti på eftermiddagen återkommit från Ydre och
Kinda, hade de medhavda blyertskoncepten för de besökta områdena skolat
lämnas till utskrift. Renskrivning härav hade beräknats kunna ske
den 13 augusti, varefter den återstående planen, för Skedevi hemvärnsområde,
som Wadner besökt den 13 augusti, skulle utskrivas den 14 augusti.
Medan Wadner den 5—den 13 augusti befunnit sig på resa, hade hemvärnsofficeren,
majoren G. C. K. B. Peyron, antingen befunnit sig ute på
resor i samma syfte som Wadner eller varit fullt upptagen med att leda
utskrivningen av de godkända hemvärnsplanerna samt att kollationera
dessa och kartbladen. På grund härav torde förläggandet av Linköpingsbesöket
till den 14 augusti icke ha låtit sig göra. De färdiga hemvärnsplanerna
hade av Peyron insänts till militärbefälsstaben efter hand som de
blivit utskrivna. Något av Wadner underskrivet missiv förefunnes därför
icke.

Stabschefen i Linköpings försvarsområde, kaptenen Tage Albin Blomquist,
förmälde följande: Han hade under tiden den 14 juli—den 22 augusti
1948 tjänstgjort såsom stabschef inom både Linköpings och Norrköpings
försvarsområde. Han hade icke blivit beordrad att göra någon anmälan

om verkställigheten av det Wadner ådömda straffet och hade icke ens
känt till att sådan verkställighet skett. Kännedom härom hade han erhållit
först någon gång under sin semester, vilken han åtnjutit under september
månad. Enär Wadner ett par dagar före anträdandet av den den 5
augusti påbörjade resan givit order om att en bil skulle ställas till hans
förfogande, hade Blomquist erhållit kännedom om att Wadner åtföljd
av sin hustru i början av augusti skulle avresa till södra Östergötland. Vid
denna tidpunkt hade Blomquist på grund av en notis i pressen känt till
att Wadner ådömts arreststraff. Wadner hade för Blomquist uppgivit att
resan gällt hemvärnet. Drivmedelskostnaderna skulle därför upptagas å
hemvärnsanslaget. Expeditionsofficeren hade erhållit telefonadresser till
fyra eller fem av de platser som Wadner ämnat besöka. Wadner hade vid
tidpunkten i fråga varit sysselsatt med krigsplanläggning för hemvärnet,
men Blomquist kände icke till huruvida Wadner på sin resa medfört färdiga
sådana planer eller icke.

Hallendorff berättade: Omkring en vecka efter det han den 23 augusti
återkommit från sin semester hade han frågat Wadner angående verkställigheten
av det Wadner ådömda straffet och därvid erhållit upplysning,
att detsamma verkställts under tiden den 5—den 13 augusti. Hallendorff
hade därefter ombesörjt anmälan om det ådömda straffet den 31 augusti
till krigshovrätten och den 2 september genom militärbefälsstaben till chefen
för arméstabens personalavdelning. Den 13 september 1948 hade Hallendorff
haft ett samtal med överstelöjtnanten G. R. M. Luhr vid militärbefälsstaben.
Av detta samtal hade Hallendorff kunnat förstå, att man å
militärbefälsstaben icke känt till att straffet verkställts, varför Hallendorff
samma dag eller möjligen en eller annan dag senare meddelat Luhr,
att sådan verkställighet ägt rum. Orderpunkterna angående de av försvarsområdesbefälhavaren
företagna tjänsteresorna utfärdades i efterhand och
innehölle följaktligen uppgifter om sådana resor vilka redan ägt rum. Motsvarande
förhållande gällde i fråga om den övriga personalens på försvarsområdesstaben
tjänsteresor, men dessa resor antecknades innan de anträddes
i en särskild reseliggare.

Peyron uppgav, att avsikten med ifrågavarande resa varit att Wadner
skulle söka kontakt med hemvärnscheferna angående de nya försvarsplanerna.
Peyron hade den 31 juli 1948 erhållit del av resplanen. Under Peyrons
ledning hade inga övningar med hemvärnet ägt rum i anledning av
dessa planer och icke heller hade Wadner såvitt Peyron kände till avhållit
dylika övningar med undantag allenast för larmövningar.

Dyrssen anförde: Av utredningen syntes framgå, att Wadner förfarit
lagstridigt genom att själv bringa krigshovrättens utslag till verkställighet,
varigenom han själv avgjort att straffet skulle förenas med tjänstgöring
samt att han under straffets avtjänande finge mottaga besök. Därest dessa
Wadners beslut, såsom Wadner ville göra gällande, berodde på okunnighet
— varmed Wadner dock icke vore undandragen ansvar för besluten
— uteslöte detta icke, att Wadner bort omedelbart till militärbefälhavaren

anmäla tiden för straffverkställigheten. Sådan anmälan syntes ha bort för
Wadner framstå så mycket angelägnare som han avsett att så gott som under
hela strafftiden vistas å resor. Genom underlåten anmälan härom hade
Wadner undandragit militärbefälhavaren den kontroll av straffets verkställande
som militärbefälhavaren ägde rätt att utöva. Wadner borde enligt
Dyrssens mening på grund av angivna förfaringssätt ställas till ansvar
för otörstånd i tjänsten. Genom det sätt på vilket Wadner avsett bringa
straffet till verkställighet syntes det Dyrssen, att straffet icke blivit i
laga ordning avtjänat, och dess införande i vederbörlig militär straff journal
vore därför felaktigt. Enligt Dyrssens mening återstode således för
Wadner att fullgöra straffet så snart militärbefälhavaren funne sig kunna
besluta tid för verkställigheten med avgörande därjämte huruvida straffet
skulle avtjänas med eller utan tjänstgöring samt med eller utan förbud att
mottaga besök. Även om således enligt Dyrssens mening straffet icke vore
avtjänat kunde med fog ifrågasättas huruvida icke Wadner borde ställas
till ansvar för oförstånd i tjänsten jämväl av den anledningen att Wadner,
då han förmenade sig avtjäna straffet, åtminstone vid ett tillfälle, nämligen
vid besöket på Hamra, icke iakttagit för avtjänande av straff av arrest
utan bevakning stadgade former. Wadners påstående att resor som han
företagit under den tid då han förmenade sig avtjäna arreststraffet nödtvunget
måste försiggå då, funne Dyrssen visserligen icke styrkt men kunde
å andra sidan icke finna, att Wadner kunde ställas till ansvar för att resorna
just då företagits, ehuruväl Wadner därmed visat brist på omdöme.
I och för sig syntes således det förhållandet att Wadner företagit resor under
tiden för ett arreststraff, som han ansåg sig avtjäna, icke kunna göras till
föremål för beivrande. Däremot hade Wadner med hänsyn till det ringa
utbyte som hans ifrågavarande resor givit — detta jämväl beroende på
bristfällig planläggning — och den ringa arbetseffekt över huvud taget,
som under resorna presterats, enligt Dyrssens mening gjort sig skyldig till
vårdslöshet i tjänsten.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 4 februari 1949 till överkrigsfiskalsämbetet.

Före den 1 januari 1949 gällde följande.

Disciplinstraff, som blivit ålagt av befälhavare, skulle enligt 207 § strafflagen
för krigsmakten där så kunde ske genast verkställas. Att besvär blivit
anförda mot straffbeslutet skulle enligt 209 § samma lag icke hindra
dess verkställande. I fråga om krigsrätts utslag varigenom disciplinstraff
ådömts gällde enligt 82 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
att detsamma utan hinder av anförda besvär genast fick befordras
till verkställighet. I fråga om den skyndsamhet med vilken verkställighet
av disciplinstraff borde ske hade sålunda uppställts olika krav beträffande
av befälhavare och av krigsrätt ådömda straff. I det senare fallet
hade den befattningshavare, som hade att ombesörja straffverkställigheten,

att efter lämplighetshänsyn bedöma, huruvida denna skulle ske innan utslaget
vunnit laga kraft eller om besked härom först skulle avvaktas. Tiden
för fullföljd av talan mot av befälhavare ålagt disciplinstraff räknades från
det straffverkställigheten avslutats, varför det i dylikt fall — där fullföljd
ej skett — över huvud ej kunde bliva tal om att verkställa laga kraft vunnet
beslut om undergående av disciplinstraff. Angående verkställighet av krigshovrätts
utslag hade i krigslagstiftningen icke lämnats några särskilda föreskrifter
i ifrågavarande avseende, varför härvidlag allmänna regler angående
straffverkställigheten voro att tillämpa, vilket innebar att verkställighet
icke fick ske förrän utslaget vunnit laga kraft (nöjdförklaring kunde
icke upptagas över utslag å disciplinstraff; se statens offentliga utredningar
1944: 50 s. 290). Detta gällde såväl utslag i mål som omedelbart anhängiggjorts
i krigshovrätten och där denna domstol sålunda dömt i första instans
som krigshovrättens utslag på besvär som där anförts över befälhavares bestraffningsbeslut
eller krigsrätts utslag.

Beträffande frågan om vem som skulle befordra beslut om disciplinstraff
till verkställighet funnos bestämmelser i 208 § första stycket strafflagen
för krigsmakten och 82 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes.
Enligt det förra stadgandet skulle befälhavare, som i disciplinmål ålagt
straff, i laga ordning befordra det till verkställighet eller, om straffet borde
av annan befälhavare verkställas, hos denne därom göra hemställan. I det
senare lagrummet stadgades, att krigsdomstols utslag, varigenom någon
dömts till ansvar, skulle av vederbörande befälhavare befordras till verkställighet.
Med vederbörande befälhavare förstods i allmänhet den dömdes med
bestraffningsrätt utrustade chef. Fann befälhavaren på grund av den dömdes
vistelseort eller annat förhållande det lämpligare, att verkställigheten
skedde genom annan befälhavares försorg, ägde han överlämna verkställigheten
till denne.

Enligt § 32 militär bestraffningsförordning skulle av vederbörande befälhavare
meddelas särskilt förordnande om straffverkställigheten, varvid
han å utslaget (bestraffningsbeslutet) skulle göra anteckning om dagen för
straffets början och slut. Där ändring i meddelat förordnande av omständigheterna
påkallades skulle anteckning om den nya föreskriften av befälhavaren
verkställas å samma handling. Befälhavaren kunde icke till underlydande
befattningshavare delegera rätten att förordna om straffverkställigheten.
Han måste själv meddela sådant förordnande och skulle även
själv underteckna föreskriven anteckning å utslaget (bestraffningsbeslutet)
om tid för straffets början och slut (se militieombudsmannens ämbetsberättelse
1944 s. 254).

Angående verkställighet av arrest utan bevakning stadgades närmare i
23 § strafflagen för krigsmakten. Sådant disciplinstraff skulle om den straffskyldige
var officer eller underofficer verkställas i eget rum eller tält och
om han tillhörde manskapet i kasernrum eller tält. Straffet innebar förbud lör
den arresterade att under strafftiden utan tillstånd lämna det rum eller
tält, vari straffet verkställdes, samt kunde förenas med förbud att emottaga

besök. Där arrest utan bevakning skulle verkställas å fartyg och tjänligt
ruin för bestraffningen saknades, fick den straff skyldige i stället förbjudas
att å fartyget förflytta sig utom visst område. Den som ålagts arrest utan
bevakning skulle under strafftiden i vanlig ordning deltaga i tjänstgöring,
där ej vederbörande befälhavare fann skäligt annorlunda förordna. I 60 §
strafflagen för krigsmakten stadgades, att den som undergick arrest utan
bevakning och olovligen lämnade det rum eller tält, vari straffet verkställdes,
eller överträdde meddelat förbud att mottaga besök eller att å fartyg
förflytta sig utom visst område, skulle beläggas med vaktarrest. Enligt 22 §
samma lag gällde, att den tid arresterad på tåg åtföljde trupp, till vilken
han hörde, ej skulle inräknas i strafftiden.

Av den redogörelse som ovan lämnats för de bestämmelser som före den
1 januari 1949 varit att tillämpa i fråga om verkställighet av arreststraff
torde för här ifrågavarande fall framgå följande. Krigshovrättens utslag,
som enligt meddelande från krigshovrätten delgivits överkrigsfiskalsämbetet
den 3 och Wadner den 5 augusti 1948, har vunnit laga kraft först den 4
september 1948. Före denna tidpunkt har verkställighet av utslaget icke
lagligen kunnat ske. Sedan utslaget vunnit laga kraft, hade det tillkommit
Wadners militäre chef, d. v. s. militärbefälhavaren för fjärde militärområdet,
att förordna om straffverkställigheten. Detta innebär att militärbefälhavaren
haft att bestämma om tiden för straffverkställigheten samt i samband
därmed även pröva dels huruvida Wadner borde meddelas förbud att
under strafftiden emottaga besök, dels ock huruvida skäl förelåge att föreskriva
att Wadner under strafftiden icke skulle äga deltaga i tjänstgöring.
I samband härmed hade militärbefälhavaren haft att å utslaget göra anteckning
om dagen för straffets början och slut.

Allt vad som sålunda skolat iakttagas i fråga om befordrande till verkställighet
av det Wadner ådömda arreststraffet har genom Wadners förfarande
att själv redan den 5 augusti besluta om omedelbar verkställighet
av straffet helt lämnats åsido. Omständigheterna äro härvidlag så anmärkningsvärda,
att man möjligen kan ifrågasätta, huruvida straffet kan anses
ha blivit vederbörligen verkställt. Genom det av Wadner tillämpade tillvägagångssättet
har militärbefälhavaren förhindrats utöva de befogenheter
som, enligt vad ovan upptagits, tillkommit honom att bland annat bestämma
tiden för straffverkställigheten samt lämna föreskrift om den straffskyldiges
tjänstgöring under strafftiden.

Vissa omständigheter tala emellertid för att straffet, trots de formella
synnerligen allvarliga brister som vidlåda det beslut varigenom Wadner
själv ombesörjt verkställigheten, dock måste anses till fullo verkställt. Främst
kommer härvid i betraktande det förhållandet, att man icke synes helt kunna
utesluta den möjligheten att Wadner under den tid han uppgivit sig ha
avtjänat straffet åtminstone i viss omfattning sökt att — i den mån förhållandena
under resan det medgivit -— iakttaga vad som åligger den som
undergår arrest utan bevakning med tjänstgöring. Den omständigheten att
arrest utan bevakning huvudsakligen har egenskap av ambitionsstraff kan

möjligen även ha bidragit till att ingiva Wadner den uppfattningen, att han
ägt själv bestämma om straffverkställigheten. Av före den 1 januari 1949
gällande bestämmelser framgår icke, huruvida verkställighet av arrest utan
bevakning lagligen kunde ske under företagande av tjänsteresa; av föreskrifterna
i 22 § strafflagen för krigsmakten att den tid arresterad på tåg
åtföljde trupp, till vilken han hörde, ej skulle inräknas i strafftiden, kunna
knappast för förevarande fall dragas några säkra slutsatser. Den i sistnämnda
lagrum åsyftade situationen, att den arresterade på tåg åtföljer
trupp synes icke kunna jämställas med läget i Wadners fall, där den arresterades
ordinarie tjänstgöring till stor del utgöres av inspektionsresor. Med
hänsyn härtill finner jag icke anledning företaga någon åtgärd för att få
till stånd verkställighet av straffet i vederbörlig ordning.

Wadner kan emellertid icke undgå ansvar för det oförstånd som han
visat genom att på sätt förut angivits åsidosätta gällande bestämmelser om
befordrande till verkställighet av krigshovrättens utslag.

Beträffande Wadners förhållande under straffverkställigheten framgår
av utredningen att Wadner, som under hela resan åtföljts av sin fru, under
besök å Hamra, där han natten mellan den 9 och den 10 augusti haft nattkvarter,
på eftermiddagen intagit middag tillsammans med värdfolket samt
■därefter begivit sig till sitt rum först omkring klockan 2200. Att ett dylikt
förfarande icke är förenligt med de restriktioner som böra gälla vid undergående
av arrest på eget rum är uppenbart och avseende kan enligt min
mening härvid icke fästas vid Wadners invändning att vid tillfället tjänsteangelägenheter
dryftats. Wadner har härigenom gjort sig skyldig till sådant
straffbart förfarande som avses i 60 § strafflagen för krigsmakten eller, om
så ej skulle anses vara fallet, visat oförstånd i tjänsten.

På grund av vad sålunda anförts uppdrog militieombudsmannen åt överkrigsfiskalsämbetet
att vid krigshovrätten anhängiggöra och utföra åtal mot
Wadner för vad denne enligt vad ovan upptagits låtit komma sig till last
samt därvid yrka ansvar å honom enligt lag och sakens beskaffenhet. Som
Wadner från och med den 1 januari 1949 erhållit entledigande från förordnande
såsom försvarsområdesbefälhavare och icke innehade annan militär
beställning än såsom överste i första militärområdets reserv syntes jämlikt
2 § andra stycket lagen den 30 juni 1948 om disciplinstraff för krigsmän
och 9 § lagen den 30 juni 1948 angående införande av lagen om ändring i
strafflagen in. in. böter i stället för disciplinstraff kunna ådömas Wadner.

* *

Under åberopande av innehållet i militieombudsmanncns skrivelse ställde
■överkrigsfiskalsämbetet Wadner under åtal inför krigshovrätten och yrkade
därvid, att Wadner måtte ådömas ansvar för vad i militieombudsmannens
skrivelse lagts honom till last.

Krigshovrättcn meddelade utslag i målet den 10 maj 1949 och utlät sig
därvid sålunda.

Krigshovrätten finner av utredningen i målet framgå, att Wadner dels
den 5 augusti 1948, med åsidosättande av gällande bestämmelser om befordrande
till verkställighet av krigshovrättens utslag den 3 i samma månad,
själv beslutat om verkställighet av ifrågavarande honom ådömda
arreststraff och dels den 9 samma augusti vid besöket å Hamra gård icke
ålagt sig de restriktioner i sitt umgänge med värdfolket, som varit påkallade
av att han undergick arrest utan bevakning.

Genom vad i förstnämnda hänseende ligger Wadner till last har han visat
oförstånd i tjänsten, och kan vad som i det senare avseendet mot honom
förekommit icke, på grund av föreliggande omständigheter, annorlunda
bedömas än som sådant oförstånd.

På grund härav och då i målet är upplyst, att Wadner numera icke fullgör
tjänstgöring vid krigsmakten,

prövar krigshovrätten lagligt att, med tillämpning av 2 § lagen den 30
juni 1948 om disciplinstraff för krigsmän och 9 § lagen den 30 juni 1948
angående införande av lagen om ändring i strafflagen in. m., på det sätt
bifalla överkrigsfiskalsämbetets talan, att Wadner, jämlikt 33 och 130 §§
strafflagen för krigsmakten samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen,
dömes för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt att till kronan utgiva tjugufem
dagsböter, varje dagsbot tio kronor.

Utslaget har vunnit laga kraft.

7 och 8. Obehörigt åläggande av extra vakttjänstgöring under kryssaren
Gotlands vinterexpedition 1948—1949.

Värnpliktige nr 657-16-47 Richard Erik Du Rietz påtalade i en till militieombudsmannen
den 19 april 1949 inkommen skrift vissa förhållanden ombord
å kryssaren Gotland under dess långresa runt Afrika vintern 1948_

1949, i vilken resa Du Rietz deltagit såsom menig värnpliktig. I sin klagoskrift
anförde Du Rietz bland annat följande: Det hade varit allmänt förekommande
ombord att underbefälet tagit sig tillrättavisningsrätt genom att
giva manskap, som ansåges på något sätt ha felat, straffvakter. Underbefälets
upprättande av törnlistor hade icke kontrollerats vare sig av officerare
eller underofficerare, varför manskapet varit utlämnat åt underbefälets godtycke.
Det hade verkat som om officerarna principiellt icke velat ingripa rättande
i fråga om underbefälets befälsföring. Nämnda förhållande belystes av
följande händelse, som Du Rietz själv råkat ut för. Vid ett tillfälle då farbefunnit
sig i Medelhavet hade Du Rietz varit sen vid en uppställning
lör vaktförtångning. Du Rietz hade hoppat in i ledet just som vaktgruppens
furir, Lundén, kommenderat »giv-akt». Lunden hade emellertid icke framställt
någon anmärkning mot Du Rietz, som beordrats att tjänstgöra vid

klaffskåpet. Detta hade varit klockan 0400 och Du Rictz skulle därefter ha
förfångats klockan 0600. Då så icke skett hade Du Rietz sänt den aspirant,
som vid tillfället tjänstgjort som löpare, till Lundén för att anmäla att avlösning
icke skett. Aspiranten hade återkommit med det beskedet att Lundén,
enär Du Rietz varit sen vid uppställningen, tilldelat Du Rictz straffvakt
mellan klockan 0600 och 0800. Du Rietz hade när han vid sistnämnda klockslag
förfångats och kommit ner i mässen påpekat för Lundén att denne icke
hade någon tillrättavisnings- eller bestraffningsrätt. Lundén hade emellertid
kategoriskt påstått att han hade en sådan.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 20 april 1949 anmodat chefen
för marinen att föranstalta om utredning bland annat med anledning av Du
Rietz’ uppgifter om obehörigt åläggande av straffvakter, inkom chefen för
marinen den 12 maj 1949 med den begärda utredningen. Härav framgår såvitt
rör denna del av Du Rietz’ klagomål bland annat följande.

Värnpliktige nr 1696-4-47 Nisse Gustav Lewin anförde vid militärförhör:
Straffvakter hade ombord utdelats av Lundén och av furiren Modig. Lewin
hade vid ett tillfälle i början av resan under fyra timmar i sträck fått fullgöra
posttjänstgöring vid frälsarkransen. Detta vaktpass skulle rätteligen
ha varat endast en halv timme. Ansvaret härför åvilade Modig. Lewin hade
ofta fått gå fyratimmarstörnar. Efter det fartyget lämnat Mombasa hade i
fråga om törnlistornas upprättande vidtagits den anordningen att det anförtroddes
åt en värnpliktig att ombesörja denna sak.

Löjtnanten V. Tornérhjelm meddelade beträffande vakttjänsten och törnlistornas
upprättande att törnlistorna uppgjordes av kvartersfuriren samt att
natthamnvaktslistorna granskades och bestyrktes av väbeln. Av sistnämnda
listor kunde vakthavande officeren taga del å sekondexpeditionen. Tornérhjelm
hade ej hört att någon av underbefälet utdelat straffvakter. Om straffvakter
tilldelats Du Rietz skulle detta ha meddelats Tornérhjelm, som tjänstgjort
som kvarterchef å andra kvarteret.

Furiren nr 3153-1-47 Stig Birger Lundén uppgav vid militärförhör följande:
Han hade ej utdelat några som helst straffvakter och kände icke till att
straffvakter förekommit ombord. Fartygets väbel hade granskat och skrivit
under alla natthamnvaktslistor. Det hade vid flera tillfällen hänt att Du
Rietz varit försenad vid uppställningar för sjövakter. Du Rietz hade ej av
Lundén tilldelats några straffvakter och ej heller hade Lundén hotat Du
Rietz därmed. Du Rietz hade emellertid vid vissa tillfällen fått fullgöra
längre vakttjänstgöring än det övriga manskapet. Förlängningen hade motsvarat
den tid som Du Rietz kommit för sent till uppställning. Lundén hade
nämligen ansett det vara orätt av Du Rictz att komma för sent, enär han därigenom
skadade sina kamrater, vilka på grund därav finge gå längre törnar.
Enär folket på kvarteret ej räckt till hade ett flertal av manskapet vid vissa
tillfällen fått gå längre törnar än vad de eljest skulle ha gjort. Övrig personal
hade vid dessa tillfällen varit upptagen av arbeten. Lundén erinrade sig
att han vid ett tillfälle meddelat en aspirant att Du Rietz, enär han kommit
för sent till uppställningen, skulle gå kvar på post litet längre tid än

eljest varit avsett. Lundén hade icke — som Du Rietz uppgivit — påstått
sig ha bestraffnings- och tillrättavisningsrätt.

Vid militärförhör med furiren nr 351-11-45 Nils Oskar Andersson-Bergstrand
anförde denne: Det hade ålegat honom i egenskap av kvartersfurir å
andra kvarteret att göra upp kvarterets samtliga törnlistor. Natthamnvaktslistorna
hade granskats och undertecknats av fartygets väbel, eller om denne
varit i land, av biträdande väbeln. Någon utdelning av strafftörnar hade
icke förekommit på andra kvarteret. Angående förhållandena härutinnan på
de övriga kvarteren ville Andersson-Bergstrand ej yttra sig. När Du Rietz
någon gång fått gå längre törn än som ursprungligen varit avsett hade detta
berott på att det övriga manskapet varit upptaget av arbete eller dylikt.

Kommendörkaptenen av andra graden S. Broms, som vid kryssarens ifrågavarande
färd tjänstgjort såsom sekond å fartyget, förklarade i ett till
chefen för marinen avgivet yttrande att honom veterligt straffvakter icke i
någon form förekommit under expeditionen. Det hade icke förelegat någon
anledning för Broms att utöver allmänna direktiv för vakttjänsten ingripa
i de olika kvarterens vaktfördelning och närmare granska törnlistor m. m.

Kommendörkaptenen av första graden G. Beskow, som under expeditionen
varit chef för fartyget, meddelade i yttrande till chefen för marinen att
Du Rietz icke till Beskow framfört klagomål beträffande straffkommenderingar.

Vid härefter av militieombudsmannen ombesörjd kompletterande utredning
har i saken förekommit följande.

Lewin anförde vid förhör den 2 juni 1949 å militieombudsmansexpeditionen:
Han hade tillhört andra däckskvarteret. Under gång hade samtliga fyra
däckskvarteren fullgjort vakttjänst medan under det fartyget legat i hamn
endast ett kvarter haft sådan tjänstgöring. I den mån extra arbeten förekommit
under det fartyget legat i hamn hade för sådana arbeten anlitats
ett av de eljest vaktfria kvarteren. Av vaktkvarteret hade tio man varit uttagna
såsom livbåtsbesättning. Dessa hade fullgjort vakttörnar under en
sammanhängande tid av fyra timmar varje gång men med tillstånd att under
vakttörnar sova på däck. Från detta tillstånd hade dock en man varit
undantagen, vilken haft att tjänstgöra såsom post vid frälsarkransen på
stjärtdäck, och törnarna för denna vakttjänst hade varit fördelade med en
halv timme på envar av dem som tillhört livbåtsbesättningen. Övriga i vaktkvarteret
som fullgjort vakttjänst hade haft vakttörnar på två timmar. Om
någon i vaktkvarteret varit sjuk hade dennes vakttorn fått övertagas av någon
annan i vaktkvarteret som i sådant fall kommit att i en följd få fullgöra
två vakttörnar. Varje kvarter hade med sitt folk ombesörjt vaktgöring
under perioder på fyra timmar med undantag för tiden mellan klockan 1600
och 2000, då annat vakfkvarter avlöst efter endast en vakttorn. Det kvarter
som haft vakttjänst under det fartyget legat i hamn hade tjänstgjort under
ett dygn i följd från klockan 0800 på morgonen till klockan 0800 påföljande
dag med vakttörnar om två och en halv timmar. Av den på en vakttorn in -

delade styrkan hade en tjänstgjort som löpare och de övriga såsom poster,
därav en på trossbotten, en vid klaffskåpet och en vid arresten. Under den
period om fyra timmar som ett kvarter haft vakten hade således för nu
omförmäld vaktgöring åtgått åtta man. De som fullgjort vaktgöring såsom
löpare eller poster på nyss angivna platser hade under nästföljande törn
tjänstgjort såsom livbåtsfirare med skyldighet att därunder uppehålla sig
på däck men med tillåtelse att sova under denna tjänstgöring. Törnlistorna
till ankars, d. v. s. vid tillfällen då fartyget legat i hamn, hade uppgjorts
av mässfuriren — kvartersfuriren — och således på andra kvarteret av
Andersson-Bergstrand. Under gång hade icke några törnlistor uppgjorts utan
då hade manskapet uttagits till vakttjänst av gruppchefen på kvarteret, vilken
befattning å andra kvarteret under gång alltid innehafts av en och samma
person, nämligen Lundén. Vid vaktavlösningar under gång hade hela
kvarteret med undantag av dem som tillhört frivakten haft uppställning på
däck och då hade Lundén tagit ut ur ledet dem som skulle gå på den förestående
törnen. Det hade varit avsett att Lundén därvid skolat tillse att
vakttjänstgöringen blivit rättvist och jämnt fördelad. Lundén hade icke, då
han på detta sätt uttagit manskap för vakttjänstgöring, haft några anteckningar
tillgängliga. Den bästa tjänstgöringen hade ansetts vara vaktgöring
såsom löpare, som inneburit att vederbörande fått vistas ovan däck i det
fria. Sämst hade vaktgöring på trossbotten ansetts vara med hänsyn till värmeförhållandena
därstädes, särskilt värmen från maskinrummet. Arresten
hade varit belägen längst fram i förpiken, vilket inneburit att vid sjöhävning
de största rörelserna i fartyget förmärkts där. Klaffskåpet hade varit
anordnat inne i officersinredningen på huvuddäck. Ganska snart under resan
hade manskapet på kvarteret förmärkt att Lundén icke fördelat vaktgöringen
jämnt och rättvist såtillvida att alla icke fått lika långa fritörnar
mellan sina vakttörnar. Med anledning härav hade på kvarteret överenskommits
att en av de värnpliktiga skulle göra upp förteckningar över fördelningen
av vakttörnarna för kontroll av att fördelningen blev rättvis. Dessa anteckningar
hade börjat föras troligen efter det Kapstaden passerats. Dessförinnan
hade manskapet på kvarteret till Lundén framfört erinringar om att
man icke ansett vakttörnarna jämnt fördelade. Med anledning härav hade
Lundén uppmanat manskapet att självt ombesörja förandet av en törnlista.
Lewin ansåge sig icke kunna påstå att Lundén i allmänhet avsiktligt fördelat
vakttörnarna ojämnt. — Vid ett tillfälle då fartyget befunnit sig vid
eller i närheten av Kanarieöarna eller Kap Verde-öarna hade Lewin fullgjort
vaktgöring såsom livbåtsf irare. Jämväl livbåtsf irarna hade då, i motsats
till vad senare blivit förhållandet, tjänstgjort såsom poster vid frälsarkranscn
i omgångar om en halv timme. Vid detta tillfälle hade Modig tjänstgjort
såsom livbåtsstyrare, vilken närmast haft befälet över livbåtsbesättningen
jämte livbåtsfirarna. Viss del av dygnet hade vakten vid frälsarkransen
haft alt uppehålla sig på luftvärnsdäckct i stället för på stjärtdäck. På
grund av utebliven instruktion hade Lewin icke såsom det varit avsett avlöst
frälsarkranspostcn uppe på luftvärnsdäck utan i stället inställt sig för

tjänstgöring på stjärtdäck och postat där under den bestämda tiden av en
halv timme. Då Lewin påföljande dag iuilgjort vaktgöring vid frälsarkransen
under en halv timme, hade ingen avlösare kommit och Lewin hade fått
fortsätta vaktgöringen under sammanlagt fyra timmar innan avlösare kommit
från annat kvarter. Då Lewin därefter kommit ned i andra kvarterets
mäss hade några av hans kamrater yttrat till honom: »Nu har du väl fått
lära dig var du skall gå som frälsarkranspost.» Lewin hade då förstått att
den uteblivna avlösningen måste ha berott på tillsägelse av Modig. — Vid
något tillfälle då fartyget varit under gång väster om Afrika hade vid en
uppställning på däck inträffat att Lewin haft en tändsticka mellan läpparna.
Han hade då fått tillsägelse av Lundén att taga bort tändstickan. I
stället hade Lewin dragit in tändstickan i munnen, vilket Lundén uppenbarligen
iakttagit. Lewin hade nämligen hört att Lundén till Modig, vilken
stått i närheten yttrat: »Det där ska vi nog ta ur honom.» Därefter hade
Lewin på order av Lundén i dennes egenskap av vaktchef fått tjänstgöra
två tvåtimmarstörnar i följd, vilket likaledes på order av Lundén i egenskap
av vaktchef upprepats de två eller tre följande pass som fullgjorts av andra
vaktkvarteret. På detta sätt hade Lewin alltså fått fullgöra vakttjänstgöring
utom tur sex eller åtta timmar. — Troligen strax innan fartyget anlöpt
Kapstaden hade Lewin tjänstgjort såsom vakt på trossbotten. Det hade ålegat
vakten på trossbotten att purra personer som beställt väckning samt släcka
lyset i korridorer och tvättrum. Under tjänstgöringen vid detta tillfälle
hade Lewin lagt sig på trossbotten och läst en tidning. Han hade icke någon
kännedom om huruvida det varit förbjudet att ligga på sätt han gjort. I
varje fall hade det varit tillåtet att sitta under tjänstgöringen. Vid tillfället
hade en styrman, som haft till åliggande att inspektera vakterna, anlänt och
tillsagt Lewin att han ej finge ligga. Lewin hade i samma ögonblick upptäckt
att Lundén stått i närheten och uppenbarligen hört styrmannens tillsägelse.
Lundén hade omedelbart därefter kommit fram till Lewin och tillsagt
honom att han med anledning av det inträffade efter vaktpassets slut
skulle tjänstgöra ytterligare en törn. Lewin hade på detta sätt fått fullgöra
vakttjänstgöring utom tur två timmar. Det vore möjligt att Lundén med
anledning av samma tilldragelse även beordrat Lewin till ytterligare vakttjänstgöring
utom tur, men huruvida så varit förhållandet kunde Lewin nu
icke erinra sig. — Vid något tillfälle under resan — Lewin kunde icke närmare
erinra sig tiden — hade Du Rietz för Lewin omtalat att han på order
av Lundén fått fullgöra en vakttorn utom tur och bett Lewin att få låna
dennes soldatundervisning så att Du Rietz skulle bliva i tillfälle att taga reda
på huruvida Lundén haft befogenhet att beordra sådan tjänstgöring. Lewin
kunde icke påminna sig huruvida Du Rietz nämnt något om anledningen till
att Lundén ålagt honom vakttjänstgöring utom tur.

Lundén hördes den 3 juni 1949 å militieombudsmansexpeditionen och
anförde därvid följande: Under sin tjänstgöring å Gotland hade han till en
början inte haft något befäl över manskap som fullgjort vaktgöring. Först
efter det fartyget lämnat England på väg mot Afrika hade han fått be -

fäl över en vaktgrupp tillhörande andra däckskvarteret. Han hade därvid
snart märkt att manskap i vaktgruppen ofta försov sig eller ej steg upp
omedelbart efter purrning och därför alltemellanåt kom att gå på vakttörnarna
något för sent. Med anledning därav hade han vid något tillfälle
vid en uppställning med den vaktgrupp över vilken han haft befäl meddelat,
att den som kom för sent till en törn skulle fortsätta sin tjänstgöring
under motsvarande tid efter törnens slut, och så hade skett under
fortsättningen av resan. Han hade givit order om sådan förlängd tjänstgöring
vid varje tillfälle då försening inträffat. Sådana förseningar hade
enligt vad han uppskattade inträffat i genomsnitt kanske två eller tre gånger
i veckan och i samtliga fall hade av Lundén givits order om att vederbörandes
vaktpass skulle förlängas på sätt nu angivits. En gång hade en
värnpliktig i vaktgruppen, Du Rietz, på detta sätt kommit för sent till en
vakttorn och hade då på order av Lundén fått fortsätta tjänstgöringen
under motsvarande tid efter passets slut. Lundén kunde ej erinra sig när
under resan detta inträffat. Någon utjämning av vakttjänstgöringen hade
icke skett på det sättet att den som fått fullgöra tjänstgöring i den försumliges
ställe i avbidan på dennes ankomst sedermera fått motsvarande
förkortning av något följande pass. I samband med att han första gången
meddelat vaktgruppen att den som kom för sent till en törn hade att motse
motsvarande förlängning av sin vakttjänstgöring hade han frågat manskapet
i vaktgruppen om de hade något att erinra mot en sådan anordning
och då fått till svar att de funne anordningen rättvis. Det hade flera
gånger under det Lewin tjänstgjort såsom post på trossbotten inträffat
att denne lagt sig till vila på den plats, där han haft att uppehålla sig,
därvid Lewin bäddat åt sig med sin kavaj och en från kvartersmässen
medförd filt. Ibland hade Lewin även medfört en bunt tidningar. Då detta
hade inträffat vid en del tillfällen och Lundén återigen funnit Lewin på
detta sätt liggande på platsen där han skulle posta, hade Lundén yttrat
till Lewin: »Om du fortsätter med detta skall du få en extra törn.» Huruvida
det därefter inträffat att Lewin ånyo under tjänstgöring på trossbotten
på detta sätt intagit liggande ställning kunde Lundén nu ej erinra sig
och kunde därför ej heller nu draga sig till minnes huruvida han av nu
angiven anledning beordrat Lewin till någon vaktgöring utom tur. Det hade
jämväl eljest många gånger hänt att då någon av vaktmanskapet ej
tillfredsställande fullgjort sina åligganden under vaktgöring Lundén tillsagt
vederbörande att om han inte bättrade sig skulle han få tjänstgöra en
extra törn. Det hade dock ej inträffat att vederbörande på order av Lundén
verkligen fått tjänstgöra en extra törn. »I de flesta fall» hade det
stannat vid en hotelse om extra törn. — Uppmärksamgjord å att hans sist
antecknade yttrande syntes innebära att han dock ålagt vakttörnar utom
tur, förmälde Lundén, att han vidginge att så skett vid några tillfällen och
att det vore möjligt att han ålagt även Lewin en extra vakttorn vid något
av de tillfällen då han anträffats liggande under tjänstgöring såsom post å
trossbotten. — Sedan Lundén härefter fått del av vad Lewin vid förhör å
4—''tOSOfiO. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

militieombudsmansexpeditionen uppgivit därom att han av Lundén fått sig
ålagd vaktgöring utom tur med anledning av att Lewin vid en uppställning
underlåtit att efterkomma av Lundén given tillsägelse att kasta ifrån sig
en tändsticka som Lewin haft i munnen, förmälde Lundén, att han icke
hade något minne av den av Lewin påstådda tilldragelsen samt att Lewins
uppgifter härom icke förefölle sannolika. — Lundén förmälde härefter vidare:
Vid något tillfälle då fartyget varit under gång och nått farvattnen
vid Afrika hade det inträffat att då Lundén lämnade av vaktgruppen til!
Andersson-Bergstrand, vilken tjänstgjort som kvartersfurir, en man — troligen
Du Rietz — ännu icke inställt sig. Med anledning härav hade Andersson-Bergstrand
yttrat till Lundén: »Det här kan inte fortgå längre. Om det
inträffar vidare får du sätta en extra törn på dem.» Denna AnderssonBergstrands
tillsägelse hade icke föranlett att Lundén då någon av vaktmanskapet
kommit för sent beordrat vederbörande att tjänstgöra en hel
törn utom tur utan han hade fortfarande endast beordrat förlängning av
törnen med tid motsvarande förseningen. På den plats på trossbotten, där
den dit stationerade posten skulle uppehålla sig, det så kallade torget, brukade
ofta också en hel del andra av besättningen uppehålla sig med anledning
av att luftväxlingen på denna plats var bättre än på många andra
ställen i fartyget. Vid något tillfälle hade Andersson-Bergstrand tillsagt
Lundén att han skulle giva noga akt på vilken av dem som uppehölle sig
på torget som vore i tjänst såsom post och att, om denne påträffades liggande
i likhet med de övriga, Lundén skulle göra anmälan härom till Andersson-Bergstrand.
Något vidare hade Andersson-Bergstrand icke yttrat
i detta sammanhang. Det hade aldrig förekommit att Lundén ålagt en och
samma person mer än en extra törn med anledning av en och samma förseelse.
Han kände ej till huruvida någon annan av befälet på andra kvarteret
på motsvarande sätt som han själv beordrat vaktgöring utom tur.
Hur det i detta avseende förhållit sig i fråga om övriga däckskvarter hade
han icke någon kännedom om. Vaktgruppen för vilken Lundén varit chef
hade regelmässigt bestått av åtta man, avsedda två som löpare, två som
poster på trossbotten, två som poster vid klaffskåpet och två som poster
vid arresten. Dessa poster i olika befattningar hade tjänstgjort endast en åt
gången under vardera av de två vakttörnar som ingått i vaktgruppens pass.
Livbåtsbesättningen, som bestått av tio man under befäl av Modig, hade
icke ingått i vaktgruppen. Andersson-Bergstrand hade i sin egenskap av
kvartersfurir haft befäl närmast över Lundén och Modig. På andra kvarteret
hade såsom väbel tjänstgjort en styrman, vilkens namn Lundén nu
inte kunde erinra sig. Dennes huvudsakliga åliggande hade varit att tjänstgöra
såsom bestickstyrman. Därjämte hade han även verkställt inspektioner
under kvarterets vaktgöring. Vid ett tillfälle — senare än det förut omförmälda
då Andersson-Bergstrand givit Lundén tillsägelse att i händelse av
för sen ankomst beordra extra törnar — hade Andersson-Bergstrand vid en
uppställning anmärkt på att manskapet fortfarande kom för sent till törnarna.
Andersson-Bergstrand hade i samband därmed frågat Lundén huru -

vida han efterkommit Andersson-Bergstrands tidigare tillsägelse att beordra
extra törnar. Härtill hade Lunden genmält att han ännu inte hade tillämpat
Andersson-Bergstrands tillsägelse utan låtit dem som kommit för sent till
sina törnar endast tjänstgöra motsvarande tid utöver passet. I anledning
därav hade Andersson-Bergstrand förklarat att Lunden i fortsättningen
skulle »lägga på dem extra törnar», och detta hade Lunden också ställt sig
till efterrättelse i fortsättningen. Lunden erinrade sig nu att han därefter för
försen ankomst ålagt två hela extra törnar. Troligen hade det i dessa fall
varit fråga om Du Rietz och Lewin. Därutöver hade han icke beordrat någon
hel extra törn, med undantag möjligen, såsom han förut uppgivit, för
något av de tillfällen då Lewin påträffats liggande under vaktgöring på
trossbotten. Andersson-Bergstrand hade haft kännedom om att Lunden beordrat
extra törnar för försen ankomst. Huruvida väbeln eller någon av de
två övriga underofficerare som tjänstgjort på kvarteret haft vetskap om att
Lundén beordrat extra törnar kände Lunden icke till. Vid en uppställning
med hela kvarteret — Lundén kunde nu ej erinra sig tiden härför — hade
Andersson-Bergstrand under det han pekade på en av manskapet i kvarteret
yttrat: »Han skall ha en extra törn.» Om anledningen till denna tillsägelse
kunde Lunden icke yttra sig. Vid en del tillfällen hade AnderssonBergstrand
själv haft befäl över vaktgruppen i Lundéns ställe och det vore
möjligt att så varit förhållandet vid det nu åsyftade tillfället och att därför
Andersson-Bergstrand själv beordrat den tjänstgöring utom tur, varom
det då varit fråga. De bland manskapet som av Lundén ålagts extra vakttörnar
hade för Lundén uttryckt sitt missnöje över anordningen. Lundén
hade icke kännedom om huruvida klagomål framförts hos någon av Lundéns
överordnade. Det hade icke ålegat underbefälet att uppgöra listor eller
föra andra anteckningar över fördelningen av den vaktgöring som förekom
då fartyget var under gång. Något material till grundval för en kontroll
av hur vakttörnarna därunder fördelats hade således icke förefunnits
och det hade ej förekommit att någon av officerarna på kvarteret på
annat sätt sökt utöva dylik kontroll. Under det fartyget legat i hamn hade
däremot av kvartersfuriren upprättats särskilda törnlistor, vilka kontrollerats
av väbeln. Enligt Lundéns erfarenhet från tidigare tjänstgöring å
andra fartyg vore det vanligt förekommande att underbefälet ålade extra
törnar. Vid ett tillfälle då han under år 1946 tjänstgjort på pansarskeppet
Drottning Victoria hade han själv i en följd fått fullgöra vaktgöring under
sex timmar. Denna extra vaktgöring hade ålagts Lundén av en furir.
Lundén vore övertygad om att officerare och underofficerare hade kännedom
om att det vore vanligt förekommande på flottans fartyg att underbefäl
ålade extra törnar. Det vore riktigt att Lundén, på sätt protokollet
över det med honom hållna militära förhöret utvisade, yttrat att han
ej utdelat några som helst straffvakter. Det åläggande av extra törnar varom
Lundén nu berättat ansåge Lundén icke kunna betecknas som straffvakt,
varför han ansåge att han icke tidigare lämnat någon oriktig uppgift.

Värnpliktige Robert Elis Hagman i ösmo uppgav vid polisförhör den 2
juni 1949: Han hade under kryssaren Gotlands ifrågavarande långresa
tjänstgjort ombord såsom signalmatros och hade i likhet med Du Rietz
tillhört andra kvarteret. Enär Hagman haft sin vakttjänst förlagd endast
till signalbryggan, hade han emellertid aldrig behövt deltaga i vaktgruppernas
uppställning för fördelning av vakttjänst. Du Rietz och Hagman
hade under hela resan varit ganska mycket tillsammans, både ombord och
vid landpermission. Vid ett tillfälle då fartyget befunnit sig i Medelhavet
hade Du Rietz berättat för Hagman, att Du Rietz kommit för sent till en
uppställning och därför av Lundén tilldelats straffvakt. Hagman kunde
emellertid icke med säkerhet yttra sig om, huruvida Du Rietz verkligen
tilldelats straffvakt. Hagman hade dock ingen anledning att betvivla riktigheten
av Du Rietz’ uppgifter i det avseendet. Underbefälet å andra kvarteret
hade ofta hotat manskapet med straffvakter om de icke passade tiden
för uppställningarna. Detta förhållande hade varit allmänt känt inom
kvarteret. Hagman kunde dock ej angiva något tillfälle, då han hört sådant
hot uttalas, och han hade icke heller själv iakttagit, att någon tilldelats
straffvakt.

Furiren nr 52-17-47 Anders Erland Modig anförde vid förhör den 23 juli
1949 å militieombudsmansexpeditionen: Han hade under kryssaren Gotlands
vinterexpedition 1948—1949 varit indelad och förlagd å andra däckskvarteret.
I vaktgöring hade han tjänstgjort dels såsom muskötterifurir
och dels såsom livbåtsstyrare, i vilken sistnämnda egenskap han haft befälet
över livbåtsbesättningen och livbåtsfirarna. Muskötteriet hade bestått
uteslutande av aspiranter. Det hade icke någon gång inträffat att någon av
livbåtsbesättningen eller livbåtsfirarna utan giltigt förfall inställt sig för
sent vid vaktgöring och Modig hade följaktligen icke haft anledning att av
sådant skäl ålägga någon av manskapet vaktgöring eller annat arbete utom
tur. Han hade icke heller vid något tillfälle av annan anledning ålagt någon
av manskapet tjänstgöring utom tur och således icke beordrat någon till
tjänstgöring såsom frälsarkranspost utöver de vakttörnar vartill vederbörande
enligt turordning varit indelad. — Sedan Modig härefter fått del av
vad Lewin vid förhör å militieombudsmansexpeditionen uppgivit därom att
han vid ett tillfälle fått tjänstgöra fyra halvtimmar störnar i följd såsom
frälsarkranspost, förmälde Modig att han för sin del icke föranlett att Lewin
fått tjänstgöra såsom frälsarkranspost utom tur på sätt denne uppgivit. Om
det inträffat att Lewin vid något tillfälle fått fullgöra sådan tjänstgöring
under längre sammanhängande tid än en halv timme kunde detta ha berott
på att övrigt manskap tillhörande livbåtsbesättningen eller livbåtsfirarna
av Modig överordnat befäl beordrats till något särskilt arbete och att av
denna anledning avlösning icke kunnat verkställas. — Härefter och sedan
ur protokollet över nyssnämnda med Lewin hållna förhör jämväl upplästs
vad Lewin berättat angående av denne omförmälda tillfälle då Lundén
skulle till Modig om Lewin ha yttrat: »Det här skall vi nog ta ur honom»,
förmälde Modig: Han hade icke varit närvarande vid och hade ej heller el -

jest någon som helst kännedom om den ifrågavarande av Lewin uppgivna
tilldragelsen. — Modig hade icke vid något tillfälle hört Andersson-Bergstrand
giva tillsägelse om eller eljest yttra något om att honom underställt
underbefäl skulle ålägga extra törnar i fall då någon av manskapet kom för
sent till något pass eller eljest gjort sig skyldig till någon försummelse.

Vid polisförhör den 9 augusti 1949 med Andersson-Bergstrand anförde
denne följande: Han hade under kryssaren Gotlands vinterexpedition 1948
-—1949 tjänstgjort såsom kvartersfurir för andra däckskvarteret och därvid
under sitt befäl haft sju andra furirer, däribland Lundén och Modig. I
andra däckskvarteret hade även tjänstgjort omkring 45 värnpliktiga, av vilka
dock omkring tio man haft frivakter, vilket innebure att de ej haft
några vakttörnar utan haft tjänstgöring såsom hovmästare och »karlar».
Lundén hade under fartygets gång varit chef för kvarterets vaktstyrka, som
oftast bestått av åtta värnpliktiga. I hamn hade Lundén då kvarteret haft
tvätt varit chef för tvättinrättningen. Modig hade i hamn tjänstgjort som
muskötterifurir och under gång som livbåtsstyrare. I sistnämnda egenskap
hade Modig under sitt befäl haft elva värnpliktiga samt livbåtsfirarna, bestående
av två furirer och fyra värnpliktiga. Eftersom vaktstyrkan oftast
bestått av endast åtta man hade fyra av dessa under sina fritörnar avdelats
som livbåtsfirare. Tjänstgöringen hade därvid fördelats så, att vakttjänstgöringen
fullgjordes under endast två timmar varefter följde två timmars
tjänstgöring som livbåtsfirare. Andersson-Bergstrand hade ganska snart under
resan upptäckt att den personal, som varit avdelad till vakttjänstgöring,
vid utpurrning ofta kommit för sent till vaktavlösningen. Till en början hade
utpurrningen skett en halvtimme före vaktavlösningen och under denna
halvtimme skulle vederbörande hinna kläda sig och »skaffa». Det hade
emellertid visat sig att en halvtimme varit för kort tid, varför utpurrningen
måst ske trekvartstimme före avlösningen. Trots detta hade det några
gånger varje vecka inträffat, att de värnpliktiga infunnit sig för sent till
vaktavlösning. Detta hade i synnerhet varit förhållandet beträffande Lewin
och Du Rietz, vilka varit särskilt slöa och ofta kommit för sent till avlösning.
Andersson-Bergstrand hade själv varit närvarande vid så gott som varje
vaktavlösning, varvid Lundén avlämnat vaktstyrkan till Andersson-Bergstrand,
som sedan i sin tur lämnat av till vakthavande officeren. AnderssonBergstrand
hade sålunda själv konstaterat, att Lewin och Du Rietz flera
gånger visat försumlighet. Beträffande de övriga värnpliktiga hade det vid
liknande försumlighet brukat hjälpa med en tillsägelse, men då det gällde
Lewin och Du Rietz hade det verkat som om dessa icke brytt sig så mycket
om Lundéns och Andersson-Bergstrands tillsägelser. Andersson-Bergstrand
ville hälla för troligt att han på grund härav vid något tillfälle beordrat
dem att vid sen inställelse anmäla sig hos vakthavande officeren i
förhoppning om, att dennes tillsägelse skulle ha bättre verkan. Då trots allt
inga tillsägelser hjälpt, hade Andersson-Bergstrand och Lundén dryftat
huru de lämpligen skulle kunna råda hot på missförhållandet. AnderssonBergstrand
hade därvid givit Lundén order att den, som inställde sig för

sent till vakttjänstgöring, skulle kommenderas att tjänstgöra lika lång tid
efter törnen, som han kommit för sent. Andersson-Bergstrand hade även
beordrat de furirer, som hade befälet över vaktstyrkan i hamn, att göra på
samma satt. Andersson-Bergstrand hade icke fått direktiv härom från högre
befäl, men han hade tillämpat detta system tidigare under sin tjänstgöring
ombord på flottans fartyg och funnit det effektivt och rättvist. Under resan
hade det vid flera tillfällen såväl i hamn — t. ex. då festligheter varit anordnade
ombord — som under gång — t. ex. vid passerandet av Suezkanalen
— inträffat att de ordinarie vakttörnarna icke kunnat hållas, enär en
del av vaktstyrkan måst tagas i anspråk för andra viktiga arbeten. Den
kvarvarande vaktstyrkan hade därvid måst fullgöra längre vakttörnar än
den i vanliga fall skulle ha behövt göra. I den mån avlösning kunnat ordnas
hade dock sådan skett. Det vore mycket möjligt att Lewin och Du
Rietz, som varit synnerligen slöa och ofta visat trots och ovillighet när de
beordrats till arbete, vid dylika tillfällen kommenderats till vakttjänstgöring
i stället för annat arbete, vartill de varit olämpliga. De övriga värnpliktiga
i andra däckskvarteret hade visat mera förståelse för arbetet ombord
och verkat vara på det klara med att arbetet i fråga måste utföras.
Det vore riktigt, som Lundén uppgivit, att Andersson-Bergstrand uppmanat
Lundén att beordra extra vakttörnar utom tur för dem som på intet vis
kunde förmås att i rätt tid inställa sig till vaktavlösning. Denna uppmaning
hade huvudsakligen avsett Lewin och Du Rietz samt möjligen någon
annan värnpliktig. Anledningen därtill vore den, att Andersson-Bergstrand
icke sett sig någon annan utväg att åstadkomma rättelse i berörda avseenden.
Han hade icke ansett det lämpligt att i dessa fall skriva rapport om
saken till fartygschefen, enär han befarat att andan inom kvarteret härigenom
skulle skadas. Andersson-Bergstrand ägde kännedom om att Lundén
i en del fall i enlighet med Andersson-Bergstrands uppmaning beordrat
extra vakttörnar utom tur. Själv hade Andersson-Bergstrand icke i något
fall beordrat någon värnpliktig till extra vakttjänstgöring utom tur, men
han ville hålla för troligt att han i sammanlagt fyra eller fem fall beordrat
sina underlydande furirer att ålägga sådan extra tjänst. I alla dessa fall
hade det gällt sådana värnpliktiga, som för sent inställt sig till vaktavlösning
eller som sovit under sin tjänstgöring som vaktpost å trossbotten. Lewin
hade i ett par fall ålagts sådan extra tjänstgöring och även Du Rietz
vore en bland dem. Andersson-Bergstrand kände till att de värnpliktiga av
fuiireina å kvarteret ålagts extra vakttjänst utom tur i sammanlagt fyra
eller fem fall, men det vore möjligt att furirerna i ytterligare något fall beordrat
liknande tjänstgöring utan Andersson-Bergstrands vetskap. Han hade
nämligen givit dem rätt att ålägga sådan tjänst i sådana fall, där inget
annat hjälpte. Var fartyget vid varje sådant tillfälle befunnit sig eller när
de olika extra tjänstgöringarna beordrats, kunde Andersson-Bergstrand icke
erinra sig. Det vore riktigt att Andersson-Bergstrand uppmanat Lundén att
för Andersson-Bergstrand anmäla om någon, som hade vakt å trossbotten,
låg och sov eller läste under sin tjänstgöring som vaktpost.

Du Rietz och Lewin ha därom tillfrågade, den förre vid förhör å militieombudsmansexpeditionen
och den senare vid polisförhör, förklarat att de
icke avse att föra talan om enskilt anspråk i anledning av vad AnderssonBergstrand
och Lundén låtit komma sig till last samt att de icke heller pafordra
att mål mot Andersson-Bergstrand och Lundén i saken handlägges
vid domstol.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 23 september 1949 till chefen för marinen följande.

Andersson-Bergstrand har vidgått att han under kryssaren Gotlands vinterexpedition
runt Afrika november 1948 mars 1949, da han tjänstgjort
såsom kvartersfurir å andra däckskvarteret i åtminstone fyra fall beordrat
Lundén och andra Andersson-Bergstrand underställda furirer att i fråga om
värnpliktiga, som för sent inställt sig till vaktavlösning eller som sovit under
sin tjänstgöring som vaktposter å trossbotten, där inget annat hjälpte
ålägga extra vakttjänstgöring utom tur. Andersson-Bergstrand har även
vitsordat att han kände till att i enlighet härmed vissa värnpliktiga, bland
dem Lewin och Du Rietz, av furirerna å andra kvarteret, bland andra Lundén,
ålagts extra vakttjänst utom tur i sammanlagt minst fyra fall.

Lundén har erkänt att han under kryssaren Gotlands ifrågavarande vinterexpedition
åtminstone vid två tillfällen för försen ankomst ålagt värnpliktiga
hela extra törnar samt uppgivit att det troligen varit Du Rietz och
Lewin som ålagts dylik extra tjänstgöring.

Vad beträffar Modig kan icke mot dennes bestridande anses styrkt att
han, såsom Lewin uppgivit, vid ett tillfälle ålagt denne extra tjänstgöring
såsom post vid frälsarkransen.

Då varken Andersson-Bergstrand eller Lundén ägt tillrättavisningsrätt
måste de genom vad de sålunda låtit komma sig till last anses ha gjort sig
skyldiga till oförstånd i tjänsten. Beträffande Lundén må härvid framhållas
att den omständigheten att han vid åläggandet av extra tjänstgöring i ifrågavarande
fall möjligen handlat pa grund av order av Andersson-Bergstrand
dock med hänsyn till omständigheterna uppenbarligen icke kan vara av beskaffenhet
att fritaga honom från ansvar.

Med hänsyn till att det icke kunnat utredas huruvida de förseelser vartill
Andersson-Bergstrand och Lundén gjort sig skyldiga begåtts före eller
efter den 1 januari 1949 samt på grund av stadgandet i 5 § förordningen
den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande och vad i avseende därå
iakttagas skall synas nämnda förseelser böra bedömas enligt 130 § strafflagen
för krigsmakten.

Straff synes, då såväl Du Rietz som Lewin meddelat att de icke avse att
föra talan om enskilt anspråk i anledning av förseelserna eller eljest påfordra
att målet handlägges vid domstol, kunna åläggas i disciplinmål.

* *

I skrivelse den 31 oktober 1949 anmälde chefen för marinen att Andersson-Bergstrand
och Lunden för vad de, enligt vad militieombudsmannen
ovan anfört, låtit komma sig till last av chefen för marinen den 4 oktober
1949 jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten samt 5 § förordningen den
16 februari 1864 om nya strafflagens införande och vad i avseende därå
iakttagas skall samt 9 § lagen den 30 juni 1948 angående införande av lagen
om ändring i strafflagen m. in. för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt
ålagts disciplinstraff av arrest, Andersson-Bergstrand i åtta dagar med deltagande
i tjänstgöring och Lundén i fyra dagar.

Bestraffningsbesluten ha icke överklagats.

9. Åtal mot försvarsområdesbefälhavare bland annat för det han ur ett honom
underställt förråd låtit för eget bruk uttaga och olovligen å en honom tillhörig
bil begagnat kronan tillhöriga bildäck jämte slangar.

Vid granskning, som i samband med militieombudsmannens inspektion
den 18 maj 1948 av tredje militärbefälsstaben företogs av därstädes förvarade
judiciella handlingar, framkom följande.

Den 26 mars 1946 hölls vid militärbefälsstaben av inspektören för lokalförsvaret,
översten Ivar Lindquist, med vice auditören Tore Ljungberg såsom
protokollförare förhör med befälhavaren för Skövde försvarsområde,
överstelöjtnanten i Älvsborgs regementes reserv Måns Frans Robert Santesson.
Till grund för förhöret låg dels en den 16 mars 1946 till militärbefälhavaren
för tredje militärområdet inkommen anonym skrift, dels ock en av
Santesson med anledning härav den 19 i samma månad upprättad promemoria
jämte därvid fogat intyg.

Den anonyma skriften, som var ställd till militärbefälhavaren, generalmajoren
Folke Högberg, personligen samt undertecknad: »En som funderar»,
var av följande lydelse:

»Många underliga rykten går om chefen på stadens fostab. Ett är att
han lär ha monterat kronans bildäck på sin privata bil och sen bland
annat gjort en resa från Skövde till Stockholm och tillbaka i julas. Om kronans
däck ännu äro påsatta berättar inte ryktet men vid Stockholmsresan
körde han på sådana. Sen lär han utan kostnad använda kronans garage.
Dessutom kör stabens chaufför, en furir, under tjänstetid chefens privata
bil med chefens fru uti när hon gör sina privata uppköp. Nu frågas kan
detta vara riktigt. Vem kan lämna ut kronans bildäck för privatbruk. Mot
sådant måste väl skattebetalarna opponera sig, men blir det något resultat.
Det här kan komma i tidningen. Skadar nog inte med en undersökning
kanske han har blivit rädd. Många talar om detta.»

I den ovan omförmälda promemorian anförde Santesson: Santesson hade
i december 1945 överenskommit med vederbörande uppbördsman, att Santesson
såsom tillfälligt lån skulle få disponera fem begagnade i förråd för -

varade bildäck med slangar tillhörande kronan mot att Santesson, efter
anskaffande av nya däck med slangar i samma storlek, tilläte kronan att disponera
Santessons däck och slangar för körning motsvarande körsträcka,
som Santesson använt kronans däck med tillägg av tio procent av den av
Santesson körda vägsträckan. De från kronan lånade däcken hade av Santesson
återlämnats omkring den 1 mars 1946, sedan Santesson för sitt privata
bruk använt dem i det närmaste 200 mil. Santessons ansökan om
licens för erhållande av däck och slangar hade tillstyrkts av länsstyrelsen,
och Santesson torde därför med stor sannolikhet kunna få verkställa inköp
av desamma redan under mars månad 1946, varefter de komme att direkt
ställas till kronans förfogande. — Under januari 1946 hade krigsfrivillige
furiren Gustaf Ivar Widlund, som tjänstgjorde såsom chaufför vid
försvarsområdesstaben, vid två eller tre tillfällen kört Santessons fru i Santessons
privata bil. Dessa körningar hade utförts under korta tidsmoment,
en halv till en timme varje gång. Vid dessa tillfällen hade Widlund icke
varit upptagen av tjänstgöring vid staben. På grund av den speciella naturen
hos Widlunds tjänstgöring uppstode då och då lediga pass för denne.
— Sedan den 15 januari 1946 vore Santessons privata bil uppställd i ett
av kronan förhyrt garage vid Skaraborgsgatan 6, vilket garage icke behövde
disponeras för någon kronans bil. För begagnande av garaget erlade
Santesson till kassaförvaltningen vid staben den hyra, som av kronan erlades
till garageägaren, 25 kronor i månaden.

Vid promemorian var fogat ett så lydande intyg:

»Intyg

Härmed intygas, att i december 1945 mellan överstelöjtnant M. Santesson
och mig fullt frivilligt muntligt överenskoms

1) att överstelöjtnant Santesson skulle såsom tillfälligt lån få disponera
fem begagnade Kronan tillhöriga däck (storlek 6,oo X 16) med slangar,

2) att Kronan skulle av överstelöjtnant Santesson — så snart sådana däck
och slangar av honom anskaffats — få disponera fem nya däck (storlek
6,oo X 16) med slangar för körning av en väglängd, motsvarande av överstelöjtnant
Santesson på Kronans däck körda jämte 10 % tillägg på denna
vägsträcka.

Skövde den 19 mars 1946.

Arvid Lager.

Fanjunkare

Vid ingåendet av ovanstående överenskommelse var undertecknad närva
rande.

Gustaf Widlund.

Furir>.

Vid förhöret med Santesson den 26 mars 1946 vitsordade denne enligt
förhörsprotokollet riktigheten av sina i promemorian lämnade uppgifter

med följande ändringar och tillägg: Santesson hade först talat med Widlund
om möjligheten för denne att till Santesson anskaffa några däck i »den
fria marknaden». Widlund hade då hänvisat Santesson till Lager, vilken
hade goda förbindelser inom motorkretsar. Då Santesson talat med Lager
härom, hade denne framkastat möjligheten att låna kronans begagnade
däck. Santesson hade först icke varit pigg på saken, men sedan överenskommelse
träffats, att de däck som han skulle erhålla till sin privatbil skulle
gå tio procent längre vägsträcka på kronans bil än han själv kört med privatbilen,
hade han ansett sig kunna godtaga erbjudandet. Santesson hade
icke tänkt på befogenheten att träffa ett sådant avtal utan endast »stirrat
sig blind» på att kronan icke lede någon ekonomisk förlust. Han hade icke
haft någon känsla av att han gjort orätt. Utlämnandet hade icke beordrats
av Santesson, och han hade icke utövat någon påtryckning på Lager eller
begagnat sig av sin förmansställning. Vederbörlig utlämningsorder hade
icke utställts eller undertecknats av vare sig Santesson eller tygofficeren.
Den senare hade icke haft någon som helst kännedom om transaktionen.
Då Santesson inom de närmaste dagarna komme att erhålla egna däck, komme
han omedelbart att ställa dessa till förfogande. Beträffande Widlunds
körningar för fru Santesson ville Santesson framhålla, att Widlunds körningar
i arbetet till allra största delen inträffade å eftermiddagar, kvällar
och söndagar samt att Widlund därför måste kompenseras med fritid under
dagarna. Körningarna för fru Santesson hade skett under Widlunds
fritid. För garaget hade Santesson betalat hyra sedan den 15 januari 1946,
då han ställt in sin bil där. Han hade önskat att få kontraktet på garaget
överflyttat på sig, men intendenten hade förklarat, att tygofficeren tills vidare
önskade behålla garaget såsom reserv.

Värnpliktige fanjunkaren Arvid Lager vitsordade vid förhöret riktigheten
av det av Santesson åberopade intyget samt uppgav på frågor: Han vore
motorunderofficer i krigsbefattning vid försvarsområdesstaben och hade
haft hand om stabens förråd av bildäck. När behov av utbytesdäck förelegat
hade sådana av Lager utlämnats utan utlämningsorder. För att utbyten
m. m. skulle kunna ordnas praktiskt hade Lager haft tygofficerens tillstånd
att utan sådan order utlämna däck. Lager kunde icke erinra sig vem
som kommit upp med tanken att Santesson skulle låna kronans däck. Däcken
hade varit begagnade (en fjärdedels till halvslitna). Då avtalet med
Santesson endast innefattat ett tillfälligt lån och kronan icke tillskyndats
någon ekonomisk förlust, hade Lager icke ansett avtalet innefatta något
orätt. Santesson hade icke utövat någon påtryckning eller begagnat sig av
sin ställning som förman. Efter kronans försäljningar av bilar hade Santesson
från och med den 15 januari 1946 fått disponera och betala hyra för
omförmälda garage. Kontraktet med garageägaren hade innefattat en månads
uppsägning. Tygofficeren hade icke önskat att det skulle uppsägas,
utan ville ha garaget kvar som reserv. Kontraktet hade numera överflyttats
på Santesson.

Tygofficeren vid försvarsområdesstaben, numera majoren C. R. V. Reh -

binder, anförde vid förhöret: Han hade först vid förhöret hört talas om det
mellan Santesson och Lager träffade avtalet och att Santesson använt kronans
däck på sin privata bil. Utlämning av däck hade vanligtvis skett genom
rekvisition och utlämningsorder. Lager hade emellertid haft förtroende
att i undantagsfall lämna ut däck i Rehbinders frånvaro, och utbyte av
däck skedde utan Rehbinders attest. Widlund hade sin huvudsakliga körning
förlagd till kvällar och nätter samt söndagar, varför det icke kunde
begäras, att han skulle arbeta jämväl hela dagarna. Han brukade därför då
han icke hade någon speciell tjänstgöring permitteras under dagpass. Rehbinder
hade icke haft någon anledning att lägga sig i vad Widlund uträttade
under sin fritid. Garaget i fråga hade Rehbinder velat ha kvar såsom
reserv, varför kontraktet icke uppsagts. Genom att Santesson däri inställt
sin bil hade kronan gjort en ekonomisk vinst, då kronan i allt fall måst
betala hyra för garaget.

Ytterligare utredning hade icke företagits, och något beslut hade icke
åtecknats protokollet. Det upplystes vid inspektionen, att Santesson den
26 mars 1946 av Högberg för oförstånd i tjänsten erhållit tillrättavisning i
form av varning. Anteckning härom hade införts i anteckningsbok för tillrättavisningar.

Med anledning av vad sålunda förekommit och då det föreföll anmärkningsvärt,
att Santessons förfarande beträffande kronan tillhöriga bildäck
och slangar ej ansetts för Santesson böra föranleda strängare påföljd än
varning, anmodade militieombudsmannen i skrivelse den 11 september 1948
till landsfogden i Skaraborgs län denne att närmare utreda vad som härutinnan
och i övrigt förekommit. På grund härav inkom den 21 oktober
1948 från landsfogden ett den 20 i samma månad dagtecknat förundersökningsprotokoll,
varav inhämtades följande.

1) Användande av kronans garage.

Santesson anförde vid förhör: Försvarsområdesstaben hade under år 1943
och tidigare förhyrt en garageplats i ett garage å Skaraborgsgatan 6. Denna
plats hade sedan oktober eller november 1945 varit ledig. Eftersom Santesson
varit i behov av garageplats för sin bil hade han, som ditintills haft bilen
på verkstäder i Skövde, i början av januari 1946 talat med tygofficeren om
möjligheten att få förhyra nämnda garageplats. Tygofficeren hade ansett
att staben i dåvarande läge icke borde avhända sig garaget, varför Santesson
begärt att tills vidare få disponera garaget och givetvis hd ala den kontrakterade
hyran, vilket tygofficeren ansett kunna gå för sig. Santesson hade
sedan disponerat över garageplatsen från den 15 januari till den 1 april
1946, då kronan sagt upp kontraktet och detsamma övertagits av Santesson,
som fortfarande disponerade garageplatsen.

För att visa att Santesson för tiden från och med den 15 januari 1946
betalat hyran för garaget uppvisade han för landsfogden två kvitton. Av det
ena framgick att Santesson den 26 mars 1946 till kassaförvaltningen nummer
261 vid försvarsområdesstaben inbetalat 12 kronor 50 öre, utgörande hyra

för garaget för tiden den 15—den 31 januari 1946. Det andra kvittot, som
var uppklistrat på en till försvarsområdesstaben ställd den 17 mars 1946
dagtecknad räkning, utvisade att Santesson den 28 mars 1946 direkt till
garageägaren inbetalat hyra för februari och mars månader med 50 kronor.

Santesson yttrade vidare: Anledningen till att han först i mars inbetalat
garagehyran för halva januari vore den, att då Santesson övertagit garageplatsen
hyran för januari månad redan varit inbetalad av kassaförvaltningen.
Santesson och intendenten hade sannolikt överenskommit, att Santesson
skulle erlägga hyran för halva januari månad i samband med att räkningen
för februari och mars månader inkommit från garageägaren. Genom att
Santesson i januari 1946 förhyrt garageplatsen hade kronan besparats utgift
härför intill dess kronan uppsagt kontraktet på garageplalsen.

Intendenten vid försvarsområdesstaben, värnpliktige löjtnanten Sven
Torsten Nohrén meddelade följande: Nohrén hade sedan den 10 februari
1941 tjänstgjort såsom intendent vid försvarsområdesstaben. Han erinrade
sig att ifrågavarande garageplats stått oanvänd sedan slutet av år 1945. Tygofficeren,
som närmast haft kontroll över garagen, hade nämligen ej velat
att staben skulle avhända sig garageplatsen, enär det med hänsyn till världsläget
ånyo kunde uppstå behov därav. I mitten av januari 1946 hade Santesson
med tygofficeren överenskommit, att han tills vidare skulle få ställa in
sin privatbil i garaget mot att Santesson givetvis ersatte staben den hyra
som utginge för garaget. Nohrén hade kort därefter av Santesson tillsagts
att debitera denne den för garageplatsen utgående hyran, varjämte Nohrén,
sedan tygofficeren ansett att staben kunde avhända sig garageplatsen, av
Santesson fått i uppdrag att för dennes räkning teckna kontrakt på garageplatsen
från och med den 1 februari 1946, till vilken tid staben uppsagt
kontraktet på garaget. Å försvarsområdesstaben funnes icke kvar några
verifikationer för åren 1945 och 1946, för vilka år stabens räkenskaper insänts
till försvarets civilförvaltning. Nohrén kunde därför icke konstatera,
vilken dag staben för januari månad 1946 ersatt garageägaren för garageplatsen.
Troligen hade staben till garageägaren inbetalat hyran för januari
samt Nohrén av Santesson erhållit uppdrag att inbetala garagehyran för
andra hälften av januari till staben. Att Nohrén icke förrän den 26 mars
1946 för Santessons räkning ombesörjt denna inbetalning torde ha berott
på att Nohrén velat för första kvartalet 1946 avklara Santessons mellanhavande
med försvarsområdesstaben och garageägaren på cn gång. Räkning
å garagehyra för februari och mars 1946 hade inkommit till Nohrén först
i slutet av sistnämnda månad, och Nohrén hade då för Santesson ombesörjt
dels inleverering den 26 mars av 12 kronor 50 öre till stabens kassaförvaltning,
dels ock den 28 mars till garageägaren inbetalat 50 kronor.

2) Anlitande av militär personal för privata uppdrag.

Santesson anförde vid förhör av landsfogden den 6 oktober 1948: Widlund
hade ofta fått utföra körningar i tjänsten utöver sedvanlig arbetstid,
d. v. s. på kvällar och helgdagar. För det övertidsarbete Widlund utförde

hade han enligt avlöningsbestämmelserna rätt att bli kompenserad i första
hand genom ledighet under ordinarie arbetstid och i andra hand genom
kontant ersättning. Då Santesson under ordinarie arbetstid av Widlund
begärt någon privattjänst hade det tillgått så, att Santesson tillfrågat Widlund
om denne haft möjlighet att taga ledigt för visst uppdrag, varvid Widlund
emellanåt svarat, att det ej gått för sig enär han varit upptagen av
sin tjänst. Därest Widlund däremot haft möjlighet att uttaga genom tidigare
övertidsarbete intjänad fritid, hade han förklarat sig villig att utföra det
privata uppdrag, som det kunnat vara fråga om. Därvid hade tillgått så, att
Widlund hos stabschefen begärt ledighet för att utföra uppdraget. Anteckning
härom fördes genom stabschefens försorg, och stabschefen läte jämväl
föra anteckningar om av Widlund utfört övertidsarbete. Santesson hade låtit
Widlund på fritid, som av Widlund uttagits på nyss angivet sätt, köra
Santessons hustru i staden vid två eller tre tillfällen under januari 1946.
Widlund hade under år 1947 vid ett tillfälle under sin fritid kört Santessons
privatbil vid en resa till och från Borås, och under sommaren 1948 hade
Widlund under sin semester kört Santessons privatbil till och från Västervik.
Såväl i januari 1946 som därefter hade Widlund givetvis alltid av Santesson
ersatts för sina privata tjänster. Att Widlund, då han av Santesson tagits
i anspråk för någon privattjänst, hos stabschefen anhållit om ledighet hade
Santesson icke kontrollerat på annat sätt än att Santesson emellanåt tillfrågat
stabschefen, huruvida Widlund vid tillfället begärt och erhållit ledighet.
Såvitt Santesson kände till hade icke stabschefen fört anteckningar om för
vilket ändamål Widlund under tjänstetid begärt ledighet.

I en den 19 oktober 1948 till landsfogden inkommen skrivelse anförde
Santesson ytterligare härom följande: Santesson vore väl medveten om att
underlydande personal, militär eller civil, icke finge användas till privata
uppdrag under tjänstetid. Santesson hade väl vetat att Widlund, huvudsakligen
på grund av Santessons tjänsteresor, vilka ofta företogos på kvällar
samt sön- och helgdagar varvid Widlund alltid tjänstgjort som chaufför,
haft betydlig övertid, för vilken Widlund varit berättigad till kompensation
i form av permission under den ordinarie tjänstetiden. Santesson hade bland
annat på grund härav alltid utgått från att de privata uppdrag Widlund
utfört för Santesson, och som tagit i anspråk endast en ringa del av Widlunds
permission, utförts på sådan permissionstid.

Widlund hördes av landsfogden dels den 17 september, dels ock den 11
oktober 1948. Vid förstnämnda förhör anförde Widlund: Han hade sedan
år 1941 varit furir vid försvarsområdesstaben med huvudsaklig uppgift att
tjänstgöra som chaufför, varjämte det ålegat honom att ha tillsyn över stabens
samtliga bilar. Sedan den 1 juli 1946 vore han civilanställd bilförare
vid staben. Någon instruktion hade icke utfärdats för honom såsom stabsfurir.
Han hade börjat sin tjänstgöring å staben varje morgon klockan 0700
och slutat för dagen klockan 1700 i den man han icke efter denna tid tagits
i anspråk såsom chaufför. Å staben hade han sysslat med tvättning och
översyn av stabens bilar, varjämte han utfört förekommande snickeriarbeten

såväl i garagen som i stabslokalerna. Då försvarsområdesbefälhavaren eller
annan stabspersonal företagit resor utom staden, hade han fått tjänstgöra
såsom chaufför. Han hade under tiden december 1945 till i början av mars
1946 under tjänstetid vid två eller tre tillfällen skjutsat fru Santesson inom
Skövde stad i Santessons privatbil. Vid dessa tillfällen hade Santesson frågat
Widlund om denne haft tillfälle köra fru Santesson. Detta hade Widlund
sagt sig kunna ordna och per cykel begivit sig till Santessons bostad, Villagatan
3, från vilken han kört fru Santesson, som uträttat ärenden i staden.
Resorna i fråga hade varje gång endast tagit en tid av 10 eller 15 minuter.
Sedan körningarna utförts hade Widlund på cykel återvänt till staben, varför
någon längre tid icke åtgått till skjutsarna i fråga. Avståndet mellan
staben och Villagatan 3 vore endast cirka 300 meter. De gånger Widlund
skjutsat fru Santesson hade Widlund icke härför erbjudits eller betingat
sig någon ersättning. Det hade icke varit tal om att han vid dessa körningar
skulle anse sig ha fritid. Han hade under här ifrågakommen tid i tjänsten
fått ombesörja körningar både på kvällar och nätter ävensom på söndagar.

Vid det senare förhöret uppgav Widlund: I slutet av år 1945 och början
av år 1946 hade dåvarande kaptenen Folke Gärden tjänstgjort såsom statschef
vid försvarsområdesstaben. Då Santesson under denna tid vid några
enstaka tillfällen velat anlita Widlund för någon privat tjänst, hade Widlund,
därest hans tjänstegöromål det tillåtit, förklarat sig villig härtill, varefter
Widlund hos stabschefen begärt ledighet för sådant ändamål. Widlund
hade ansett sig kunna göra detta, då han regelmässigt haft övertid att fordra.
Huruvida Gärden fört några anteckningar över de tider, som Widlund fått
ledigt för utförandet av privata tjänster åt Santesson, kände Widlund icke
till men förmodade att så skett. Under Gärdens tid såsom statschef hade
Widlund brukat till denne för varje månad avlämna uppgift å övertid, som
Widlund fått fullgöra, å vilken uppgift han jämväl antecknat de tider han
erhållit permission av stabschefen. Uppgifter å av Widlund uppgiven övertid
hade kunnat kontrolleras med utfärdade körorder, å vilka tid för
avresa och för återkomst antecknats av den som utfärdat körordern. På
samma sätt hade Widlund förfarit även efter Gärdéns stabschefstid. Han
hade alltid hos stabschefen anmält eller begärt permission, då han utfört
någon privat tjänst åt Santesson. Widlund ville till förtydligande av sina
förut lämnade uppgifter rörande den tid som åtgått för körning åt fru
Santesson i staden meddela, att denna tid kunde ha uppgått till möjligen
en timme vid varje tillfälle. — Widlund uppgav även, med ändring av tidigare
lämnade uppgifter härutinnan, att han vid dessa tillfällen begärt och
erhållit permission av stabschefen.

Från Widlund hade den 18 oktober 1948 till landsfogden inkommit en så
lydande skrivelse: »Sedan undertecknad beretts tillfälle taga del av anteckningar
i landsfogdens förhörsprotokoll i MO utredning, får jag vördsamt
anmärka. I protokollet över första förhöret med mig har antecknats
bl. a. ’Då han skjutsat fru Santesson hade det icke varit något tal om att
han vid dessa körningar skulle ansett sig ha fritid.’ Jag bär icke närmare

granskat denna formulering men vill framhålla, att jag vid första förhöret
i vart fall avsett att säga och troligen även sagt att körningarna ej skett på
fritid, varvid jag med fritid avsett tiden efter tjänstens slut på aftonen och
före tjänstens början på morgonen. Vid sista förhöret har antecknats dels
att jag förtydligat en uppgift angående den tid körningarna tagit, dels ock
att jag med ändring av tidigare uppgifter förklarat, att jag begärt och erhållit
permission av stabschefen. Med hänsyn till vad ovan angivits vill jag framhålla
att sistnämnda uppgift icke innefattar en ändring av vad jag först
uppgivit, utan endast ett förtydligande innefattande att körningarna visserligen
skett på tid då jag normalt haft tjänst (ej fritid) men där jag genom
permission erhållit ledighet för dessa körningar av stabschefen. Mina uppgifter
härom ha ju också bestyrkts av stabschefen. Denna förklaring har
av mig avgivits utan påverkan av överstelöjtnant Santesson eller annan,
men är jag ovan vid förhör och har ej förmåga välja ord, som ge exakt
uttryck för vad jag menar. Sedan jag närmare tänkt över landsfogdens formulering
av första protokollet, besökte jag polisstationen samma eftermiddag
för att få mitt uttalande förtydligat och talade då med kriminalkonstapel
Nilhage och erhöll av denne landsfogdens telefonnummer.»

Stabschefen vid försvarsområdesstaben, kaptenen K. G. V. Karnell, anförde
vid förhör den It oktober 1948: Då Karnell börjat sin tjänstgöring
såsom stabschef, vilken befattning han innehade sedan den 1 april 1947,
hade han iakttagit att viss personal vid försvarsområdesstaben då och då
inkommit med egna uppgifter rörande övertidstjänstgöring, vilka uppgifter
icke bestyrkts av vederbörande förman. Detta hade föranlett Karnell att närmare
undersöka personalens övertidstjänstgöring, varefter han den 8 juni
1948 utfärdat en stabsorder, vari bland annat föreskrivits, att den som beordrade
övertidstjänstgöring skulle omgående å vederbörandes övertidslista
göra anteckning därom samt att övertidslistorna den 15 i varje månad skulle
inlämnas till intendenten. Ordern hade Karnell ansett nödvändig, enär i
annat fall någon effektiv kontroll å intjänad övertid icke kunnat utövas.
Härigenom hade även erhållits kontroll på att uppgiven övertid varit påkallad.
Widlund sorterade egentligen under stabschefen, men under Karnells
stabschefstid hade Santesson givit order direkt till Widlund. Detta
förhållande hade lett till att Karnell icke heller efter utfärdandet av nämnda
stabsorder kunnat utöva någon effektiv kontroll på den fritid, som Widlund
vid enstaka tillfällen uttagit för någon tjänst åt Santesson. Det hade förekommit
att Widlund under tjänstetid till stabschefen anmält, att han önskat
få ledighet för att utföra någon tjänst åt Santesson, därvid Widlund erhållit
begärd ledighet, men huruvida Widlunds anmälan till stabschefen avsett
biträde åt Santesson i eller utom tjänsten hade Karnell under förhandenvarande
befälsförhållanden icke ansett sig kunna eller böra kontrollera genom
frågor till Widlund. Denne hade dock icke varit så noga med att anteckna
de övertider han intjänat, varför de kortare permissioner Widlund
vid ett eller annat tillfälle uttagit för privata tjänster åt Santesson icke lett
till att kronan blivit lidande därpå. Santesson hade i mitten av september

1948 tillfrågat Karnell på vad sätt kontroll hölls å de övertider, som intjänades
av bland andra Widlund. Karnell hade då hänvisat till sin omförmälda
stabsorder varjämte han framhållit, att Widlund icke vore så
noga med att uttaga intjänad övertid. Då Santesson tillfrågat Karnell om
icke Widlund hos stabschefen begärde permission, då han utförde någon
privat tjänst åt Santesson, hade Karnell svarat, att Widlund till Karnell
brukade anmäla, då han skulle utföra tjänster åt Santesson, men att Karnell
icke ansett sig böra taga reda på huruvida Widlund skolat biträda
Santesson i eller utom tjänsten. Karnell hade jämväl upplyst om att Widlund
regelmässigt haft intjänad övertid, som han haft rätt att få kompensation
för, då arbete i tjänsten icke utgjorde hinder härför. Efter detta samtal
hade Karnell förklarat för Widlund, att denne finge göra anmälan till
stabschefen, så snart han önskade erhålla permission för intjänad övertid,
samt att Widlund därvid endast hade att åberopa att ledigheten begärdes
för enskilda angelägenheter. Karnell ansåge sig nämligen icke ha möjlighet
att övervaka för vilket ändamål Widlund begärde ledighet.

Vid kompletterande utredning hördes Widlund och Santesson ytterligare.

Widlund förklarade därvid, att han —- utöver de särskilt angivna tillfällen
i januari 1946, då han utfört körningar inom Skövde stad för Santessons
hustru —- icke under ordinarie tjänstetid för privata uppdrag eller bilkörningar
anlitats av Santesson. Däremot hade han vid enstaka tillfällen efter
tjänstetidens slut och under semester kört Santessons privatbil.

Santesson förnekade, att han under Widlunds ordinarie tjänstetid i annan
mån anlitat Widlund för privata uppdrag eller privata bilkörningar än vid
de två eller tre tillfällen i januari 1946, då Widlund skjutsat Santessons
hustru inom Skövde stad.

3) Användande för privat räkning av kronan tillhöriga bildäck och slangar.

Vid förhör den 6 oktober 1948 anförde Santesson: Sedan statens reservförrådsnämnd
troligen under år 1943 rekvirerat de däck, som funnits på
Santessons privata bil, hade Santesson i början av december 1945 ställt in
bilen i ett garage i Vara. Ungefär vid samma tid, i början av december månad
1945, hade han till länsstyrelsen i Skaraborgs län ingivit ansökan om
licens på nya däck och slangar till bilen. Vederbörande länstrafikledare hade
kort tid härefter meddelat honom, att ansökningen tillstyrkts av länsstyrelsen.
Efter det Santesson erhållit detta besked och sedan han beslutat att
med sin familj tillbringa julen utanför Stockholm, hade han kommit på tanken
att söka anskaffa däck till sin bil, så att han skulle kunna använda
denna för resa till och från Stockholm. Dessförinnan hade han per telefon
satt sig i förbindelse med statens industrikommission för att efterhöra, när
han kunde förvänta att erhålla licens på däck. Han hade talat med en
tjänsteman, som förklarat att ansökningarna behandlades i tur och ordning
men att kommissionen skulle göra vad den kunde för att den av Santesson
sökta licensen skulle expedieras så snart som möjligt. Santesson hade härefter
frågat Widlund om denne kunde anskaffa några däck, vilket Widlund

sagt sig ej kunna. Widlund hade hänvisat till Lager, som haft vissa förbindelser
med motorkretsar. Sedan Santesson vid ett par tillfällen fört saken
på tal med Lager, hade denne sökt låna däck av någon bekant, men detta
hade misslyckats. Fråga hade sedan uppkommit om Santesson skulle kunna
få låna begagnade däck ur försvarsområdesstabens förråd, intill dess Santesson
erhållit licensdäcken. Någon som helst påtryckning på Lager hade
Santesson därvid icke utövat, och om eventuellt lån av kronans däck förts
på tal av Santesson eller Lager kunde Santesson ej bestämt erinra sig. I mitten
av december 1945 hade emellertid träffats överenskommelse mellan Santesson
och Lager, att Santesson ur stabens förråd skulle få låna fem begagnade
däck och fem slangar för att montera på bilen och kunna använda
denna i första hand för resan till Stockholm. Samtidigt med denna överenskommelse
med Lager hade Santesson förklarat, att han då han fick sina
däck och slangar skulle lämna dessa till Lager, som skulle låta montera dem
på en av kronans bilar för att Santessons däck för kronans räkning skulle
användas den vägsträcka, som Santesson kört med kronans däck plus en
ökad vägsträcka av tio procent. Härigenom hade Santesson velat tillse att
hans lån av kronans däck icke skulle medföra någon nackdel för kronan
utan snarare tvärtom. Någon skriftlig förbindelse härom hade Santesson icke
avlämnat men att det skulle tillgå på detta sätt hade garanterats genom
överenskommelsen med Lager, varvid Widlund sannolikt varit närvarande.
Lagers utlåning av kronans däck till Santesson hade skett under hand, utan
att någon bokföring eller annan redovisning över lånet upprättats. Det hade
ej varit tal om huruvida Lager skulle göra någon officiell anteckning om
lånet eller ej. Vid ett tillfälle då personal ur försvarsområdesstaben i tjänsteärende
besökt försvarsområdesförråden i Vara, hade Widlund efter erhållen
permission fått medfölja transporten och därvid medfört de däck som
Santesson fått låna samt monterat dessa på Santessons bil och avläst bilens
mätareställning. Widlund hade samma dag kört hem bilen från Vara och i
Skövde överlämnat den till Santesson. Uppgiften om bilens mätareställning
hade Widlund direkt överlämnat till Lager. Bilen hade sedan använts dels
för resa till och från Stockholm, dels ock för andra kortare resor i och utom
Skövde till i början av februari månad, då Santesson insatt bilen i garage
och någon tid senare, troligen omkring den 1 mars 1946, monterat av däcken
och återställt dem till Lager. Att Santesson redan innan licensdäcken kommit
återställt kronans däck hade berott dels på vinterväglaget, dels ock på
att kronans däck varit i så dåligt skick att viss fara förelegat att köra med
dem. De av Lager utlånade däcken jämte slangar hade Santesson använt
något mindre än 200 mil. Då kronans däck avmonterats hade Widlund avläst
mätarställningen och lämnat uppgift härom till Lager. Vid förhöret
med Santesson den 26 mars 1946 hade Santesson fortfarande icke erhållit
utlovad licens, men denna hade kommit någon gång omkring den 1 april.
Santesson hade omedelbart kunnat inköpa däck och slangar, varefter dessa
lämnats till Lager för att för kronans räkning användas enligt förut träffad

5—i980''i0. Mili lieombudsmannens ämbelsberätlelse.

överenskommelse. Gummiutrustningen hade monterats å en kronan tillhörig
personbil, som icke av Santesson användes i tjänsten. Detta hade skett på
Santessons begäran, enär Santesson icke velat bliva utsatt för misstanken,
att denna bil skulle köras mera än nödvändigt för att Santesson så fort som
möjligt skulle återfå däcken. Sedan kronans bil gått den överenskomna vägsträckan,
omkring 225—230 mil, hade Santesson återfått däcken, vilket troligen
skett i slutet av april månad. I samband med att Santesson den 26 mars
1946 erhållit varning av militärbefälhavaren, hade denne anmodat Santesson
att till militärbefälhavaren anmäla då Santessons däck för kronans räkning
gått den överenskomna vägsträckan. Santesson hade därefter då så skett
personligen uppsökt militärbefälhavaren och anmält förhållandet, varvid
Santesson medfört ett av Widlund och Lager undertecknat intyg om den
vägsträcka, som Santessons däcksutrustning använts för kronans räkning.
Huruvida militärbefälhavaren omhändertagit intyget eller återlämnat det
till Santesson, kunde denne ej med bestämdhet erinra sig, men han ville
hålla för troligt att han, sedan militärbefälhavaren tagit del av intyget, återbekommit
detsamma. Vid en inventering som Santesson gjort i sina lådor
å tjänsterummet i april eller maj månad 1948 hade han påträffat intyget
i original eller avskrift, vilket kunde han ej minnas, samt rivit sönder detta,
då han dåmera räknat med att saken varit utagerad. Santesson kunde ej
erinra sig att han, då han lånat kronans däck, lämnat kvitto till Lager, men
det kunde vara möjligt att han lämnat något sådant. Avmonteringen av
kronans däck från Santessons bil hade Widlund skött om.

Lager berättade vid polisförhör följande: Då Santesson i oktober månad
»1945» tillträdde sin befattning såsom försvarsområdesbefälhavare i Skövde,
hade Lager tjänstgjort såsom värnpliktig motorunderofficer med fanjunkares
tjänsteställning vid Skövde försvarsområde. Lager hade haft fullständigt
överinseende över försvarsområdets hela bilpark, inklusive däcksutrustningar
under tygofficeren, dåvarande kaptenen Rehbinder. Lager hade haft
kronans däck på uppbörd utkvitterade från tygförvaltaren vid staben S.
Stolt. Dessa däck hade förvarats i ett särskilt av staben hyrt förråd i Skövde.
Vid några tillfällen hade Santesson talat med Lager om möjligheten att
skaffa däck till en Santesson tillhörig personbil, vilken Santesson haft uppställd
i Vara. Däcken skulle endast användas för att köra bilen från Vara till
Skövde. Santesson hade velat ha ned sin bil till Skövde, emedan han hade
sin tjänstgöring förlagd där. Vid något tillfälle hade även Widlund varit
med vid Santessons och Lagers samtal om möjligheten att för nämnda ändamål
skaffa däck till Santessons bil. Om det varit vid detta tillfälle eller vid
något annat samtal mellan Santesson och Lager, som överenskommelsen
kommit till stånd om möjligheten att av kronan låna däck till Santessons
bil för nämnda transport, kunde Lager icke erinra sig. Widlund och Lager
hade även vid några tillfällen diskuterat möjligheten att skaffa däck till
Santessons bil. Lager hade i fria marknaden försökt att åt Santesson låna
däck för bilens transport till Skövde. Detta hade emellertid icke lyckats för

Lager. Någon dag i december månad 1945, vilken dag kunde Lager icke med
bestämdhet säga, hade Lager till Widlund från det kronan tillhöriga förrådet
av däck utlämnat fem däck med slangar. Lager hade av Santesson erhållit
kvitto härå. Däcken hade varit begagnade. Santesson hade icke på något
sätt övat någon påtryckning på Lager. Det hade aldrig varit tal om hur
mycket Santesson skulle använda dessa däck. Däremot hade Santesson och
Lager kommit överens om att kronan skulle, när Santesson erhållit sina
egna däck — Santesson hade hos länsstyrelsen i Skaraborgs län inlämnat
ansökan om inköpslicens å däck — få använda dessa däck motsvarande
körsträcka plus tio procent mera än vad Santesson använt kronans däck.
Santesson hade, då han lånat kronans däck, redan av länsstyrelsen fått besked,
att han inom den närmaste tiden skulle få sin ansökan bifallen. Lager
hade icke någon kännedom om huru däcken monterats å Santessons bil.
Däremot visste han med bestämdhet att monteringen av däcken bekostats
av Santesson. Lager hade efter det däcken påmonterats Santessons bil och
denna kommit till Skövde avläst bilens mätareställning, varvid hänsyn tagits
till den vägsträcka bilen körts mellan Vara och Skövde. Lager hade icke
någon kännedom om för vilka körningar bilen använts. I januari månad
1946 hade Santesson erhållit de däck, som han tidigare sökt licens för. Dessa
hade då påmonterats en staben tillhörig personbil. Samtidigt hade mätareställningen
avlästs på Santessons privatbil, och Santesson hade lämnat tillbaka
de av honom lånade kronan tillhöriga däcken. Troligen hade Santessons
bil under den tid kronan använt Santessons privata däck stått »upppallad»
utan däck. Kronan hade sedan använt Santessons nya däck drygt
200 mil eller cirka 50 mil mera än vad Santesson använt kronans däck. Därefter
hade Santesson fått igen sina egna däck. Kostnaden för av- och påmonteringen
av dessa däck hade gäldats av Santesson. Lager kunde icke
säga, vem som utfört dessa av- och påmonteringar. Arbetena hade dock icke
utförts på kronans verkstäder. På fråga huruvida några andra personer
vid staben känt till förhållandena med däcken, uppgav Lager att endast han
själv, Widlund och Santesson känt till förhållandet.

Widlund uppgav vid förhör: Då Santesson tillträtt sin befattning som försvarsområdesbefälhavare,
hade han haft sin privata bil inställd i garage i
Vara utan påmonterade däck. Widlund hade så småningom försport, att
Santesson haft planer på att försöka få sin bil till Skövde. Sedan Santesson
undersökt olika möjligheter, hade han med Lager överenskommit att ur kronans
förråd låna fyra begagnade däck med slangar, vilka skulle monteras
på bilen i Vara, så att den kunde köras till Skövde. Därvid hade Santesson
förklarat, att han som väntade på att erhålla egna däck till sin bil skulle
lämna dessa däck till Lager, som därefter skulle montera dem på en av
kronans personbilar, varefter kronan skulle använda däcken för den vägsträcka
ökad med tio procent som Santesson använt sig av kronans däck.
Då Santesson på sin bil monterat de lånade däcken, hade Lager avläst och
antecknat mätareställningen på Santessons bil för att man skulle kunna

kontrollera, vilken vägsträcka Santesson komine att använda kronans däck.
När Santesson återlämnat de från kronan lånade däcken, hade Lager kontrollerat
att Santessons däck för kronans räkning använts den överenskomna
vägsträckan. Santesson hade använt sig av kronans däck, intill dess saken
anmälts för militärbefälhavaren, då denne troligen givit order om att
Santesson finge återställa däcken. — Sedan Widlund delgivits Lagers intyg
av den 19 mars 1946, uppgav Widlund att han nog varit närvarande vid det
tillfälle då Santesson och Lager diskuterat på vilket sätt Santesson skulle
få hem sin bil från Vara. Såvitt Widlund förstått hade det varit Lager som
kommit upp med förslaget, att Santesson skulle kunna låna begagnade däck
ur kronans förråd för hemtransporten av sin bil. Widlund hade icke vid
detta eller annat tillfälle förstått, att Santesson på något sätt beordrat eller
påverkat Lager att till honom låna ut däcken. Lager hade varit av den uppfattningen,
att hinder icke hort möta för den av honom föreslagna anordningen,
enär det förutsatts och därefter även skulle övervakas, att Santesson
läte kronan få använda Santessons egna däck. Det vore riktigt att de
däck och slangar, som av Lager utlånats till Santesson, varit begagnade. Såvitt
Widlund kunde erinra sig hade Santesson använt kronans däck en våglängd
av 160 mil, medan kronan använt Santessons däck en vägsträcka av
220 mil. Widlund hade icke varit med då kronans däck monterats på Santessons
bil i Vara. — Sedan Widlund erhållit del av Santessons uppgifter
vid förhöret angående monteringen av kronans däck på Santessons bil, förklarade
sig Widlund vidhålla, att han icke tagit någon befattning med transporten
av däcken till Vara eller monteringen av däcken å bilen. Det hade
varit Lager som ombesörjt transporten av däcken till Vara, och Lager hade
sannolikt även ombesörjt monteringen av desamma. Detta hade skett i samband
med att en eller flera lastbilar för försvarsområdesstabens räkning
avgått till Vara. Dessförinnan hade Widlund fått däcken och slangarna utlämnade
till sig, men Lager hade sedan omhändertagit gummiutrustningen
vid nämnda transport till Vara. Widlund kände icke till om det varit Lager
eller någon annan person, som kört Santessons bil från Vara till Skövde.
Widlund hade troligen i februari 1946 avmonterat den gummiutrustning
som Santesson fått genom Lager, varefter Santessons bil stått »uppallad»
intill dess Santesson erhållit sina licensdäck med slangar och denna utrustning
använts för stabens räkning den överenskomna vägsträckan. Santessons
gummiutrustning hade icke monterats på den kronan tillhöriga bil,
som Santesson använt sig av på sina tjänsteresor.

I ovannämnda den 19 oktober 1948 till landsfogden inkomna skrivelse anförde
Santesson i förevarande del: Vad beträffade frågan, vem som medfört
den lånade gummiutrustningen till Vara och ombesörjt bilens förflyttning
från Vara, vore det för Santesson omöjligt att med bestämdhet erinra sig
detta. Santesson hade trott sig minnas, att det varit Widlund, men kunde
givetvis icke mot dennes bestridande påstå detta. I varje fall ville Santesson
framhålla, att han icke på något sätt beordrat någon honom underställd

personal att utföra nämnda uppdrag. Frågan om vem som utfört uppdraget
i fråga torde väl därför vara av mindre betydelse. Santesson hade visserligen
utan att närmare reflektera över konsekvenserna använt sig av erbjudandet
att låna kronans däck men hade dock hela tiden haft i tanke, att
denna tillfälliga hjälp till honom icke skulle medföra någon ekonomisk förlust
för kronan eller ekonomisk fördel för honom själv. Misstanke härom
hade Santesson ansett sig ha avvärjt efter bästa förstånd dels genom bestämmelsen
om tio procents tillägg på vägsträckan, dels genom att Santessons
däck varit nya under det kronans varit hårt slitna, dels ock genom att
Santessons däck påmonterats en tjänstebil, som icke använts av Santesson
personligen. Någon tvekan om att Santesson skulle kunna uppfylla sin del
av överenskommelsen hade icke förelegat, då Santesson haft ett bestämt
förhandslöfte att inom den allra närmaste framtiden erhålla licens på nya
däck. Santesson hade för övrigt vid åtskilliga tillfällen under sin långvariga
militära tjänstgöring alltsedan 1926, då han skaffat sin första bil, ställt sin
bil till förfogande för resor i tjänsten utan någon som helst ersättning från
kronan eller tanke därpå. Hela frågan om att låna kronans däck hade ju
för övrigt aldrig blivit aktuell, därest icke staten lagt beslag på Santessons
liksom även på många övriga medborgares däcksutrustning under beredskapsåren.

Sedan militieombudsmannen av militärbefälhavaren begärt upplysning
beträffande befäls- och tjänstgöringsförhållanden med avseende å vård av
och tillsyn över ifrågavarande tygmateriel för försvarsområdesstaben, varvid
bland annat borde framgå vilket ansvar Santesson i egenskap av försvarsområdesbefälhavare
själv haft för densamma, åberopade militärbefälhavaren
såsom svar ett av Santesson själv avgivet yttrande, vari Santesson
meddelade följande: Det direkta ansvaret för vård och tillsyn av ifrågavarande
tygmateriel — bildäck och slangar — hade tillkommit Lager, som i
berörda hänseende lytt under tygofficeren. Tjänsten hade långt före Santessons
tillträde av befattningen såsom försvarsområdesbefälhavare ordnats på
detta sätt dels för att lätta tygförvaltarens arbetsbörda, dels ock för att
tjänsten med utbyten av däck m. in. även i tygförvaltarens frånvaro skulle
kunna behörigen fortgå. Personligen hade Santesson icke haft och hade
icke annat ansvar för denna vård och tillsyn än som enligt tygmaterielreglementet
§ 5 mom. 14—16 ålåge regementschef och likställd befattningshavare
rörande förvaltning av ifrågavarande materiel.

Av handlingar förvarade hos statens industrikommission samt av upplysningar
som erhållits från kommissionen har militieombudsmannen inhämtat
följande: Santesson hade genom en i enlighet med fastställt formulär
upprättad av Santesson den 6 december 1945 undertecknad ansökan
hemställt om tillstånd att inköpa fem ytterdäck av dimensionen 6,oo X 19
samt fem innerslangar. Den begärda ringutrustningen angavs i ansökningen
vara avsedd för en den 21 maj 1938 i automobilregistret införd bil med registreringsnummer
BD 656. Angående bilens användning uppgavs, att bi -

len skulle begagnas för privat körning samt för vissa tjänsteresor för Santesson
såsom försvarsområdesbefälhavare och såsom ordförande i Skaraborgs
befälsutbildningsförbund, varvid kronans bil icke finge användas.
Ansökningen hade den 6 december 1945 inkommit till länsstyrelsen i Skaraborgs
län samt därefter med ett samma dag dagtecknat yttrande av länsstyrelsen
översänts till statens trafikkommission. I yttrandet framhölls att
Santesson vore försvarsområdesbefälhavare inom tredje militärområdet och
ordförande i Skaraborgs läns befälsutbildningsförbund samt fördenskull i
synnerligen stort behov av bil. Enligt gällande bestämmelser finge kronans
bilar icke användas för sådana resor som Santesson ständigt måste utföra,
varför vederbörandes behov av däcksutrustningen vore än mer framträdande.
Länsstyrelsen finge fördenskull på allt sätt tillstyrka bifall till den
gjorda framställningen. I den 19 december 1945 avgivet yttrande hade ansökningen
av trafikkommissionen avstyrkts, varefter industrikommissionens
gummibyrå genom en den 2 januari 1946 dagtecknad skrivelse meddelat
Santesson, att ansökningen icke kunnat bifallas. — Av Santesson hade
därefter den 21 januari 1946 gjorts ny ansökan om licens. I denna ansökan,
som var upprättad i enlighet med samma formulär som den tidigare ansökningen,
hade Santesson hemställt om tillstånd att inköpa fem ytterdäck av
förut angiven dimension samt fem innerslangar av samma dimension.
Ringarna angåvos vara avsedda för en den 19 december 1945 i automobilregistret
under registreringsnummer R 9002 införd bil. Det uppgavs att fordonet
skulle av Santesson användas i och utom tjänsten i hans egenskap av
försvarsområdesbefälhavare och ordförande i Skaraborgs befälsutbildningsförbund
samt vice ordförande i förbundet för hemvärnsrusthållen i Skaraborgs
län. Denna ansökan hade med tillstyrkande i mars 1946 av länsstyrelsen
överlämnats till trafikkommissionen, varvid Santessons bil av länstrafikledaren
syntes ha hänförts till behovsgrupp 1, d. v. s. högsta behovsgruppen.
Sedan ansökningen den 27 mars 1946 tillstyrkts av trafikkommissionen
hade densamma därefter den 2 april samma år bifallits av industrikommissionen.

Vid ett av landsfogden med Santesson företaget förnyat förhör anförde
Santesson följande: Då han i början av december 1945 till länsstyrelsen
ingivit ansökan å licens å gummiutrustning till sin bil hade dåvarande
länstrafikledaren, majoren Yngve Dahlstrand, förklarat sig villig att med
tillstyrkande översända ansökningen till trafikkommissionen. Kort tid härefter
hade Santesson ånyo talat med Dahlstrand, som därvid upplyst att
Santessons ansökan med tillstyrkande översänts till kommissionen. Santesson
hade begärt licens å däck bland annat i egenskap av ordförande i
Skaraborgs befälsutbildningsförbund. På grund av denna funktion hade
Santesson företagit och företoge alltjämt resor med sin privatbil, på vilka
resor ofta medföljde civila medlemmar av förbundet. För dessa resor hade
Santesson vid ifrågavarande tid icke fått använda sig av kronans bilar. Santesson
hade sedan bensinransoneringen genomförts av länsstyrelsen tilldelats
månatlig extra tilldelning för bland annat ifrågavarande resor. Då läns -

trafikledaren den 6 december 1945 till trafikkommissionen översänt Santessons
licensansökan med tillstyrkande, hade Santesson icke haft någon anledning
att tro annat än att ansökningen skulle komma att bifallas. Vid
Santessons förfrågningar per telefon hos trafikkommissionen eller industrikommissionen
efter den 6 december 1945, men innan Santesson rest från
Skövde för att tillbringa julen å Tyresö utanför Stockholm, hade ingen av
de personer som Santesson talat med nämnt något om att hans ansökan
möjligen skulle avslås. Jämväl härav hade Santesson bestyrkts i sin tro, att
det endast varit en tidsfråga när licensen skulle bifallas. Santesson visste
med bestämdhet, att han före den 21 december 1945, då han i sin bil avrest
från Skövde, icke erhållit något skriftligt besked från någon kommission
om att hans licensansökan avslagits. Santesson hade vistats å Tyresö till
och med den 7 januari 1946. Huruvida han före denna dag erhållit industrikommissionens
uppgivna avslagsskrivelse av den 2 januari eftersänd
till Tyresö eller om han vid sin återkomst till Skövde erhållit sådan underrättelse,
kunde Santesson absolut icke erinra sig. Han kunde för övrigt icke
heller minnas, att han gjort en ny ansökan den 21 januari 1946. Eftersom
det vore ett faktum, att han skrivit en ny ansökan nyssnämnda dag ville
Santesson icke förneka att denna möjlighet föranletts av att han erhållit
avslag på sin ansökan av den 6 december, såvida icke, därest avslagsskrivelsen
från industrikommissionen förkommit, Santesson ansett det påkallat
att göra en ny ansökan eller under hand från länsstyrelsen eller kommissionen
tillråtts att inkomma med en ny ansökan.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 23 oktober 1948 till Högberg
— under framhållande av att vad Santesson låtit komma sig till last syntes
vara av sådan beskaffenhet, att disciplinär bestraffning icke lagligen kunnat
komma till användning och sålunda än mindre tillrättavisning — anhållit
om yttrande i saken, anförde denne i en den 17 november 1948 till
militieombudsmannen inkommen skrivelse följande: Den anonyma skrift
som utgjort upprinnelsen till målet mot Santesson hade enligt poststämpeln
avsänts från Skövde den 14 mars 1946 och hade kommit Högberg till
handa, då han den 16 mars på eftermiddagen återkommit från tjänsteresa.
Av vunnen erfarenhet rörande anonyma skrifter hade Högberg den uppfattningen,
att de oftast vore tillkomna mindre av hänsyn till kronans intressen
— ehuru detta motiv i regel angåves — än av avund eller ovilja
mot den, mot vilkens åtgöranden skriften riktade sig. Högberg hade övervägt,
huruvida han skulle upptaga skriften till behandling eller låta vid
anmälan bero. Då emellertid skriften innehållit faktiska uppgifter, som
kunde innebära tjänsteförseelse från Santessons sida, hade Högberg dock
ansett sig böra undersöka saken, detta desto mer som antydningen i skriften
att saken kunde komma i tidningen innebure risk för att skada kunde
förorsakas försvarsväsendet genom en okontrollerad offentlighet. I en tid
då anmärkningar mot förhållanden inom försvaret efter den avslutade förstärkta
försvarsberedskapen voro vanliga, hade det synts Högberg vara av

vikt, att man när tillfälle därtill gåves sökte undvika en ny anmärkning,
vilken ehuru måhända av i sak obetydlig omfattning kunde givas alltför
stora proportioner. Högberg hade den 18 mars tillkallat Santesson och låtit
denne taga del av det anonyma brevet. Santesson hade omedelbart vidgått
dels att han lånat kronans däck för användning på sin privata bil, varvid
han förbundit sig att ställa de däck han inom den närmaste tiden väntat sig
skola erhålla till förfogande för att användas på kronans bil samma vägsträcka
som han använt kronans däck ökad med tio procent, dels att han
haft sin bil inställd i ett av kronan förhyrt för tillfället icke använt garage,
för vilket han betalade samma hyra som kronan erlade, dels även att Widlund
några gånger kört Santessons hustru i Santessons bil, vilket emellertid
skett å tider då bilföraren på grund av verkställt övertidsarbete varit berättigad
till ledighet. Redan vid detta samtal hade Högberg allvarligt förehållit
Santesson, att han handlat obetänksamt, vilket denne även vidgått. Därefter
hade Högberg anbefallt Santesson att till den 20 mars, då Högberg skulle
återkomma från ny tjänsteresa, ha inkommit med skriftlig förklaring över
vad i saken förekommit. Sedan denna förklaring kommit Högberg till handa,
hade Högberg beslutat, att översten Lindquist skulle genom förhör söka
åvägabringa ytterligare klarhet om alla omständigheterna i målet. Av Santessons
skriftliga förklaring och vad som ytterligare vid förhöret framkommit
hade Högberg funnit påståendena i det anonyma brevet såtillvida vara
riktiga, att Santesson låtit montera kronan tillhöriga däck på sin egen bil,
som han därefter använt för privat bruk, att han haft denna insatt i ett av
kronan förhyrt garage samt att Widlund några gånger kört för Santessons
hustru i nämnda bil. Högberg hade funnit det styrkt, att påståendet att Santesson
utan kostnad använt kronans garage icke varit riktigt samt att uppgiften
om att körningarna för Santessons hustru ägt rum under tjänstetid
såtillvida varit oriktig, att dessa körningar ägt rum å tid, då Widlund på
grund av övertidsarbete varit berättigad till ledighet, varför de sålunda icke
kunde anses ha ägt rum å Widlunds tjänstetid. Beträffande frågan om lånet
av kronan tillhöriga däck för privat bruk hade Högberg funnit det ådagalagt,
att detta icke skett till egen vinning för Santesson. Sedan denne erhållit
meddelande från länsstyrelsen, som synts giva honom berättigad anledning
att antaga, att han inom kort skulle få däck för sin privatbil, och då
Santesson utfäst sig att så snart så skett låta montera dessa däck på kronan
tillhörig bil för att användas samma vägsträcka som den Santesson
använt kronans däck ökad med tio procent, hade Högberg med den kännedom
han hade om Santesson ansett betryggande säkerhet föreligga mot att
kronan skulle förorsakas någon förlust. Enligt Högbergs uppfattning hade
därför icke förelegat förmögenhetsbrott. Däremot hade Högberg ansett,
att Santesson ådagalagt oförstånd i tjänsten dels genom att inlåta sig i underhandling
med honom underlydande personal rörande tillfälligt lån av
kronans materiel, dels genom att fullfölja saken genom att använda ifrågavarande
materiel för eget bruk utom tjänsten. Högberg hade noga övervägt,
huruvida han skulle hänskjuta saken till krigsrätt eller själv avgöra

densamma. Då han ansett och fortfarande vore av den uppfattningen att
förmögenhetsbrott icke förelegat, hade han funnit sig kunna själv avgöra
målet. Högberg hade då övervägt, om han för oförstånd i tjänsten skulle
ålägga Santesson disciplinstraff, meddela honom tillrättavisning eller, efter
en Santesson i vittnens närvaro given allvarlig uppsträckning, låta saken
bero. Högberg ville icke förneka, att han varit benägen att använda det
sistnämnda förfarandet. Han hade nämligen hyst den misstanken, att avsändaren
av det anonyma brevet varit en Santesson i tjänsten närstående
person, som icke kunnat vara okunnig om att saken tagits under behandling
genom att Santesson kallats till förhör, och Högberg hade antagit att
anmälaren därmed skulle låta sig nöja. Högberg hade dessutom varit fast
övertygad om att Santesson redan genom en sådan åtgärd skulle låta sig
rätta. Santesson hade nämligen oförbehållsamt erkänt, att han handlat
oförnuftigt och obetänksamt och uppriktigt beklagat denna sin obetänksamhet.
För att Högberg icke senare skulle bliva beskylld för att ha nedtystat
saken, hade han emellertid beslutat meddela Santesson en formenlig
tillrättavisning. Anledningen till att Högberg icke ålagt Santesson disciplinstraff
ville Högberg gärna se mot bakgrunden av sitt nyss angivna
övervägande, huruvida han skulle låta vid saken bero med en allvarlig uppsträckning.
Då Högberg avstått därifrån, hade det legat närmast till hands
med en tillrättavisning. På grund av sitt samtal med Santesson hade Högberg,
som nyss nämnts, ansett att det funnes fullgoda skäl för att Santesson
skulle låta sig rätta genom en varning. Santessons påtalade förfarande att
använda ett av kronan förhyrt garage samt att låta utföra körningar för
sin hustru hade Högberg icke ansett vara av beskaffenhet att föranleda
ansvar. Vad särskilt anginge användandet av garage syntes det Högberg
böra bemärkas, att detsamma icke tillhörde kronan och icke heller vid tillfället
behövts för dess räkning, ehuru det fortfarande förhyrdes för eventuellt
uppstående behov. Den omständigheten att Santesson sedan han begärt
att få kontraktet överflyttat på sig betalat hyran till försvarsområdets
kassa och icke till garageägaren syntes Högberg icke kunna föranleda erinran
mot Santesson. I fråga om Widlunds körningar för Santessons hustru
syntes böra bemärkas, att körning för personal ur försvarsområdesstaben i
mycket stor utsträckning ägde rum på kvällar och söndagar, enär det företrädesvis
vore under dessa tider övningar med hemvärn och för frivillig befälsutbildning
ägde rum; Widlunds tjänstetid bleve därför icke sammanfallande
med försvarsområdesstabens expeditionstid. — Högberg kunde nu
icke lämna någon förklaring angående anledningen till att å förhörsprotokollet
icke verkställts anteckning angående Högbergs beslut. Sannolikt
förhölle det sig så att Högberg till vederbörande vid staben lämnat muntligt
meddelande om beslutet, vilket införts i bok över tillrättavisningar, under
det att protokollet på grund av mellankommande göromål icke färdigställts
för Högbergs underskrift utan inlagts i boken. — Vad anginge Lagers andel
i målet hade Högberg av Lagers den 1!) mars 1946 dagtecknade intyg samt
av vad av Santesson och Lager uppgivits vid förhören med dem erhållit den

uppfattningen, att Lager visserligen syntes ha framkastat tanken att Santesson
skulle tillfälligt låna bildäck ur kronans förråd men att detta icke
skett i form av något erbjudande utan som ett förslag. Sett mot denna bakgrund
och med hänsyn jämväl till det förhållandet att Lager som värnpliktig
fanjunkare besutte endast ringa utbildning för sin befattning och därför
icke vore så medveten om det ansvar densamma medförde, som skulle varit
förhållandet i fråga om motsvarande personal på aktiv stat, hade Högberg,
sedan han funnit sig böra använda allenast varning mot Santesson, ansett
sig icke böra ställa Lager till ansvar. — Vad vid polisförhöret framkommit
innebure enligt Högbergs uppfattning knappast något nytt av för målets
avgörande väsentlig art. Det förekomme visserligen vissa uppgifter avvikande
från dem som lämnats vid det militära förhöret, men med hänsyn
till att de vore baserade enbart på minnet, torde detta kunna förklaras av
den omkring två och ett halvt år långa tid som förflutit mellan de båda förhören.
Sålunda förelåge olika uppgifter om tidpunkten då Santesson återlämnat
kronans däck. I sin promemoria av den 19 mars 1946 hade Santesson
angivit, att han någon dag omkring den 1 mars 1946 återlämnat däcken,
och denna uppgift hade Santesson vidhållit vid landsfogdens förhör med
honom den 6 oktober 1948. Widlund hade vid förhör av landsfogden den
17 september 1948 uppgivit, att Santesson använt sig av kronans däck intill
dess saken anmälts för Högberg, då Högberg sannolikt givit order om att
Santesson finge återställa däcken. Vid fortsatt förhör med Widlund den 11
oktober 1948 hade Widlund emellertid uppgivit, att han troligen i februari
1946 avmonterat kronans däck. Lager hade uppgivit tidpunkten till januari
månad 1946. Santessons uppgift att han återställt däcken omkring den 1
mars 1946 torde vara den riktiga. Högberg hade icke förständigat Santesson
att återlämna dem, enär det av den förklaring Santesson den 19 mars
1946 lämnat framgått att han dessförinnan återställt däcken. — Vid här
ifrågavarande tid (december 1945—mars 1946) hade vid försvarsområdesstaben
tillämpats en särskild organisation för den förstärkta försvarsberedskapens
avveckling. Jämväl tidigare hade med anledning av de krav som
beredskapen ställt måst göras vissa avvikelser från i mobiliseringstabell angiven
krigsorganisation såväl som från fredsorganisationen. Viss personal
hade sålunda inkallats för bestridande av särskild del av förvaltningstjänsten.
Hit hade bland andra hört Lager. — Innan Högberg i mars 1946 träffat
avgörande i ifrågavarande mål hade han samrått med advokaten T.
Ljungberg, vilken i egenskap av juridiskt biträde vid militärbefälsstaben
stått till Högbergs förfogande.

Ljungberg anförde i ett den 15 november 1948 dagtecknat yttrande: Då
det snart vore tre år sedan Högbergs beslut i ifrågavarande sak fattats,
ville Ljungberg förutskicka att han nu kunde missminna sig på någon detalj
i ärendet. Ljungberg hade tagit befattning med ärendet i egenskap av
juridiskt biträde åt militärbefälhavaren. Ljungberg hade under beredskapsåren
tidvis varit inkallad som värnpliktig med tjänstgöring såsom auditör
vid tredje fördelningsstaben, sedermera vid tredje militärbefälsstaben, men

hade efter den 1 juli 1945 varit juridiskt biträde åt militärbefälhavaren.
Då ifrågavarande anonyma skrift inkommit till Högberg, hade denne rådgjort
med Ljungberg om ärendets vidare behandling. Ljungberg hade varit
ense med Högberg att trots att skriften vore anonym densamma med hänsyn
till däri lämnade faktiska uppgifter borde föranleda vidare utredning.
Sedan Högberg infordrat yttrande från Santesson och jämväl personligen
talat med denne, hade beslutats att förhör i saken skulle hållas av översten
Lindquist, varvid Ljungberg i enlighet med Högbergs önskan ställt sig till
förfogande såsom protokollförare. Ljungberg ville icke bestrida, att saken
vid hans första kontakt med densamma syntes honom »skum». Sedan
Ljungberg tagit del av och deltagit i utredningen, varvid Santessons uppgifter
i huvudsakliga delar bestyrkts av Lager, Widlund och Rehbinder,
hade Ljungberg enligt sin uppfattning funnit framgå följande. Widlunds
användning under fritid som förare för fru Santesson å Santessons privatbil
kunde väl med hänsyn till den tolkning illvilliga människor kunde giva
densamma synas olämplig men vore icke av beskaffenhet att medföra ansvar.
Santessons bestyrkta uppgift att avtal tidigare träffats angående hans
övertagande av betalningsskyldigheten för ett »reservgarage» utvisade att
kronan ej lidit förlust utan snarare erhållit en vinst. Förfaringssättet syntes
under inga omständigheter vara av beskaffenhet att för Santesson medföra
ansvar. — Angående däcksfrågan anförde Ljungberg: a) Det hade
styrkts att däcken återställts före den anonyma skriftens tillkomst, b) Det
hade ej funnits anledning betvivla Santessons uppgift att han från vederbörande
myndighet erhållit förhandsmeddelande att han inom kort komme
att erhålla tilldelning av däck. c) Det finge anses styrkt, att det före Santessons
lån av däcken avtalats att Santessons nya däck skulle användas på
en kronan tillhörig bil en vägsträcka motsvarande den som Santessons bil
gått med kronans däck ökad med tio procent. Med den personliga kännedom
Ljungberg hade om Santesson funnes ingen som helst anledning antaga
annat än att dessa uppgifter vore fullt riktiga, d) Med hänsyn till vad
under c) sagts och då Santesson med stöd av det underhandsmeddelande
han fått angående licens haft befogad anledning antaga sig kunna uppfylla
sin del av avtalet samt ekonomisk vinst ej varit åsyftad eller ekonomisk
förlust tillskyndats kronan samt enligt Ljungbergs uppfattning icke heller
i övrigt vare sig subjektiva eller objektiva rekvisit för »förbrytelse i tjänsten
till egen fördel» förelegat, hade Ljungberg funnit vad Santesson låtit
komma sig till last snarare vara att anse såsom obetänksamhet och oförstånd
i tjänsten och att ärendet sålunda kunde avgöras i disciplinär ordning.
Lindquist, en erfaren och fordrande högre officer, hade varit av
samma uppfattning. Vid avvägningen om disciplinstraff eller tillrättavisning
skulle ifrågakomma hade Ljungberg, med hänsyn till att Santesson,
som oförbehållsamt vidgått sin försummelse, borde låta sig rätta utan undergående
av straff, icke haft något att invända mot att Högberg läte det
bero med en tillrättavisning. — Vad Ljungberg nu anfört vore grundat på

den ursprungliga utredningen. Riktigheten av de vid denna framkomna
uPP§ifterna syntes Ljungberg ha bestyrkts av den nu verkställda polisutredningen.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i en den 3 maj 1949 dagtecknad till riksåklagarämbetet
överlämnad åtalsinstruktion följande.

1) Användande av kronans garage.

Av utredningen i denna del framgår, att Santesson — som sedan den 1
oktober 1944 innehar förordnande såsom befälhavare för Skövde försvarsområde
— i mitten av januari månad 1946 med tygofficeren vid försvarsområdesstaben
överenskommit, att Santesson skulle äga att för privat räkning
använda ett till kronan upplåtet garage vid Skaraborgsvägen 6 i Skövde,
av vilket garage kronan för tillfället icke hade behov, mot att Santesson
ersatte kronan den hyra som utginge för garaget. I enlighet härmed har
detta garage av Santesson utnyttjats under tiden den 16—den 31 januari
1946, och sedan kronan för tiden från och med den 1 februari 1946 uppsagt
kontraktet med garageägaren, har Santesson med denne träffat avtal om
förhyrande av garaget för egen räkning. Enligt uppgift av intendenten vid
försvarsområdesstaben har denne för Santessons räkning dels den 26 mars
1946 till stabens kassaförvaltning inlevererat den å andra hälften av januari
belöpande hyran, 12 kronor 50 öre, dels ock den 28 mars till garageägaren
inbetalat hyran för februari och mars, tillhopa 50 kronor.

Som vad sålunda förekommit icke är av beskaffenhet att föranleda anmärkning
mot Santesson, företager jag icke vidare åtgärd såvitt rör denna
del av ärendet.

2) Anlitande av militär personal för privata uppdrag.

Santesson har vidgått att vid försvarsområdesstaben anställde furiren
Widlund enligt uppdrag av Santesson vid två eller tre tillfällen i januari
1946 under ordinarie tjänstetid med Santessons privata bil utfört körning
för Santessons hustru. Santesson hade enligt vad han uppgivit utgått från
att Widlund för ändamålet av stabschefen beviljats permission, vartill
Widlund på grund av tidigare övertidstjänstgöring varit berättigad. Santesson
har vidare påstått att Widlund alltid av Santesson ersatts för sina privata
tjänster.

Widlund har bekräftat att ifrågavarande körningar skett på tid, då Widlund
normalt haft tjänst men för ändamålet av stabschefen erhållit ledighet
i form av permission. Widlund hade icke för de gånger han skjutsat
fru Santesson erbjudits eller betingat sig någon ersättning.

Karnell, som efter här ifrågavarande tid tjänstgjort såsom statschef vid
försvarsområdesstaben, har uppgivit att det förekommit att Widlund under
tjänstetid till stabschefen anmält, att han önskat få ledighet för att utföra

någon tjänst åt Santesson, därvid Widlund erhållit begärd ledighet, men
att Karnell under förhandenvarande befälsförhållanden icke ansett sig kunna
eller böra genom frågor till Widlund kontrollera, huruvida Widlunds
anmälan till stabschefen avsett biträde åt Santesson i eller utom tjänsten.

Vid förnyat förhör med Santesson har denne bestritt, att han under Widlunds
ordinarie tjänstetid i annan män anlitat Widlund för privata uppdrag
eller privata bilkörningar än vid de två eller tre tillfällen i januari
1946, då Widlund skjutsat Santessons hustru inom Skövde stad. Widlund
har vitsordat riktigheten av vad Santesson sålunda uppgivit.

Även om de ledigheter som Widlund erhållit för utförande av privata
tjänster åt Santesson med hänsyn till Widlunds övertidstjänstgöring icke
lett till förlust för kronan, giver Santessons förfarande vid Widlunds ianspråktagande
för privata tjänster dock anledning till erinran. Santessons
förfarande att främst med hänsyn till sina privata intressen föranleda Widlund
att begära permission synes icke förenligt med en god ordning. Icke
minst med hänsyn till såväl Widlunds som vederbörande stabschefs i förhållande
till Santesson beroende ställning måste ett dylikt tillvägagångssätt
anses förkastligt. Av vad Karnell uppgivit framgår att, åtminstone under
hans tid såsom stabschef, Widlunds ianspråktagande från Santessons sida
stundom skett under sådana förhållanden, att det ej framgått, huruvida av
Widlund under tjänstetid begärd ledighet för utförande av uppdrag för
Santessons räkning avsett biträde åt Santesson i eller utom tjänsten. Det
må även med anledning av Santessons påstående att Widlund alltid av Santesson
erhållit ersättning för sina privata tjänster framhållas, att Widlund
enligt egen uppgift ej erhållit någon ersättning för körningarna i januari
1946 för Santessons hustru.

Genom att på sätt skett sammanblanda enskilt intresse med tjänsteangelägenheter
måste Santesson enligt min mening anses ha visat oförstånd i
tjänsten. Genom utredningen kan emellertid icke anses styrkt, att Santesson
i förevarande avseende gjort sig skyldig till tjänstefel i vidare mån än såvitt
rör Widlunds omförmälda körningar i januari 1946 för Santessons
hustru.

Vad Santesson i denna del låtit komma sig till last synes med hänsyn till
stadgandet i 5 § förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande
och vad i avseende därå iakttagas skall böra bedömas enligt 130 §
strafflagen för krigsmakten, som torde föranleda mildare bedömning av
Santessons förbrytelse än stadgandet i 25 kap. 4 § allmänna strafflagen i
dess från och med den 1 januari 1949 gällande lydelse.

3) Användande för privat räkning av kronan tillhöriga bildäck och
slangar.

Angående förvaltningen av tygmateriel finnas föreskrifter i av Kungi.
Maj :t den 15 juni 1945 fastställt reglemente angående förvaltningen i fred
av arméns tygmateriel (tygmaterielreglementet) samt i en av arméförvaltningens
tygdepartement den 1 mars 1940 fastställd tygmaterielinstruktion.

Av tygmaterielreglementet framgår bland annat följande. Försvarsområdesbefälhavare
är ansvarig för förvaltningen av tvgmaterielen vid försvarsområdesstaben
(mom. 3 och 14). Med tygmaterielens förvaltning avses de tekniska
och ekonomiska åtgärder, som beröra materielens tillkomst, avgång,
nyttjande, handhavande, förvaring, vård, underhåll och redovisning jämte
erforderlig kontroll häröver (mom. 2). För varje förråd skall finnas en uppbördskontrollant
och en denne direkt underställd uppbördsman (mom. 7).
Vidare stadgas att chef (befälhavare) är ansvarig för att tygmaterielen vid
honom underställt förband användes endast för avsett ändamål och handhaves
med omdöme enligt för olika materielslag utfärdade föreskrifter
(mom. 8). Tygofficeren är föredragande inför försvarsområdesbefälhavaren
i tygförvaltningsärenden. Han skall biträda nämnde befälhavare vid förvaltningen
av tygmaterielen och till denne avgiva de förslag i berörda hänseende,
som anses vara av behovet påkallade, samt övervaka utbildningen i
materielvård vid försvarsområdet och lämna sådana anvisningar, som kunna
befrämja densamma (mom. 22). Tygofficeren skall även, där icke enligt
särskilda föreskrifter annan därtill beordrats, tjänstgöra såsom uppbördskontrollant
för förråd avsett för viss materiel. Uppbördsman är vid försvarsområde
förvaltare ur fälttygkåren, dock alt med arméförvaltningens
tygavdelnings medgivande för särskilt fall även annan person må placeras
såsom uppbördsman (mom. 28 och 29). — I tygmaterielinstruktionen lämnas
bland annat föreskrifter, innebärande att försvarsområdesbefälhavare
skall sörja för att försvarsområdet tilldelad tygmateriel hålles fulltalig och
att för mobiliseringsutrustning avsedd materiel är i fältdugligt skick. Efter
tjänstetillträde och därefter minst en gång om året skall försvarsområdesbefälhavare
inspektera underställda förråd. Rapport över vid dylika inspektioner
gjorda iakttagelser skall bifogas vederbörlig materielredogörelse. Försvarsområdesbefälhavare
skall, då omständigheterna därtill föranleda, anbefalla
förrådsinventering. Han äger även bestämma i vad mån uppbörds- och
utlämningsorder, rekvisitioner och reversal må »på befallning» utfärdas av
underlydande personal (mom. 10). Tygofficeren, vilken lyder direkt under
försvarsområdesbefälhavaren, åligger det bland annat att granska och ansvara
för riktigheten av de redogörelser och andra uppgifter in. in., som uppgöras
av vederbörande uppbördsman, att föra liggare över tygmateriel, som enligt
tygavdelningens beslut utlånats till annat truppförband, samt att i egenskap
av tillsyningsman inspektera och därvid jämväl verkställa partiell inventering
av honom underställda förråd samt härom avgiva rapport till försvarsområdesbefälhavaren.
Såsom tillsyningsman skall tygofficeren även
övervaka, att förrådets materiel utlämnas till bruk endast enligt givna bestämmelser
(mom. 13 och 14). Uppbördsman lyder direkt under vederbörande
tillsyningsman och har beträffande honom underställt förråd att i
första hand bära ansvaret för förrådet tillhörande materiel; han kan vid
försummelse i utövandet av sina åligganden som uppbördsman ådömas att
ersätta förkommen materiel. Uppbördsman skall föra förrådsbok med flera
för redovisning av materielen erforderliga handlingar och är ansvarig för

att överensstämmelse städse råder mellan befintlig och redovisad materiel.
Han skall till tillsyningsmannen omedelbart anmäla, om brist konstateras,
och äger, därest ej annorlunda är för visst fall särskilt föreskrivet, endast
på skriftlig order från därtill av försvarsområdesbefälhavaren bemyndigad
utlämna materiel från förrådet (mom. 15). Angående utlämning av tygmamateriel
till bruk lämnas i tygmaterielinstruktionen bland annat följande
föreskrifter. Tygmateriel får utlämnas till bruk endast för det ändamål, för
vilket den är avsedd (mom. 32). Rekvisition av materiel skall göras å särskild
blankett som, underskriven av vederbörande rekvirent, inlämnas till
tillsyningsmannen för det förråd, från vilket materielen rekvireras. Efter
granskning föredrager tillsyningsmannen rekvisitionen för försvarsområdesbefälhavaren
eller tecknar själv utlämningsorder på densamma, därest han
är därtill bemyndigad. Rekvisitionen återställes därefter till rekvirenten,
som äger överenskomma med vederbörande uppbördsman beträffande lämplig
tid för utlämningen. Utlämnad materiel kvitteras av rekvirenten. Kvitton
å utlämnad materiel skola hos uppbördsmannen förvaras samlade och
förtecknade (mom. 35).

Av den verkställda utredningen framgår, att Santesson i mitten av december
1945 med Lager — som under tygofficeren i dennes egenskap av
uppbördskontrollant (tillsyningsman) haft att ansvara för under försvarsområdesstabens
förvaltning stående tygmateriel bestående av bildäck och
slangar — överenskommit att till Santesson skulle såsom lån ur nämnda
förråd utlämnas fem kronan tillhöriga bildäck och slangar, vilken materiel
skulle av Santesson för privat räkning användas å en denne tillhörig personbil.
Enligt avtalet skulle kronan såsom kompensation härför, sedan Santesson
erhållit licens för inköp av motsvarande gummiutrustning, äga att
för begagnande å kronans bil nyttja Santesson tillhörande däck och slangar
en vägsträcka motsvarande den som Santesson kört med kronans däck ökad
med tio procent. Varken tygofficeren eller förvaltaren hade erhållit kännedom
om transaktionen, som genomförts utan att av Santesson synes ha avlämnats
föreskriven skriftlig rekvisition å den mottagna materielen. Sedan
ifrågavarande däck och slangar av Santesson från och med december 1945
till i februari 1946 utnyttjats för körning en våglängd av 150—200 mil, hade
nämnda materiel i februari eller i början av mars 1946 avmonterats från
bilen och återställts till kronan. Efter det Santesson i början av april 1946
för egen räkning inköpt däck och slangar, hade dessa av honom ställts till
kronans förfogande samt därefter för kronans räkning nyttjats den överenskomna
våglängden.

Santesson hade hos industrikommissionen gjort ansökan om erhållande
av licens för inköp av ringutrustning dels den 6 december 1945, vilken ansökan
den 2 januari 1946 av kommissionen avslagits, dels ock den 21 januari
1946. Sistnämnda ansökan liade den 2 april 1946 bifallits av industrikommissionen.
Båda ansökningarna hade tillstyrkts av länsstyrelsen i Skaraborgs
län.

Santesson har genom att på sätt skett ur ett honom i egenskap av försvarsområdesbefälhavare
underställt förråd låta för privat bruk uttaga och olovligen
begagna kronan tillhöriga däck och slangar allvarligt förbrutit sig i
sitt ämbete. Santessons förfarande är enligt före den 1 januari 1949 gällande
strafflagstiftning att bedöma såsom olovligt brukande enligt 22 kap.
7 § allmänna strafflagen samt såsom uppsåtlig förbrytelse i ämbetet jämlikt
129 § strafflagen för krigsmakten, jämfört med 25 kap. 16 § allmänna strafflagen.
Fråga om straff jämlikt 22 kap. 7 § allmänna strafflagen har emellertid
enligt 5 kap. 14 § 5. samma lag förfallit. Enligt numera gällande lagstiftning
skulle Santessons förfarande, om ansvar för olovligt brukande ej
förfallit, varit att bedöma enligt 22 kap. 7 § samt 25 kap. 5 § allmänna
strafflagen. Med hänsyn till att ansvar icke kan inträda för olovligt brukande
är Santessons förbrytelse emellertid enligt gällande lag att jämlikt
25 kap. 1 § allmänna strafflagen bedöma såsom tjänstemissbruk. Som tilllämpningen
av sistnämnda lagrum synes föranleda mildare bedömande av
Santessons ifrågavarande förbrytelse än tillämpning av 129 § strafflagen för
krigsmakten jämfört med 25 kap. 16 § allmänna strafflagen enligt före den
1 januari 1949 gällande lydelse, bör enligt min mening härå tillämpas 25
kap. 1 § allmänna strafflagen enligt nu gällande lydelse.

Att en gärning som enligt de principer, på vilka den nya lagstiftningen
om ämbetsbrott är uppbyggd, skulle ha föranlett tillämpning av stadgandet
i 25 kap. 5 § strafflagen i föreliggande situation i stället medför tillämpning
av 1 §, som inrymmer betydligt högre straffmaximum än som vid en tilllämpning
av 25 kap. 5 § skulle gällt, kan möjligen förefalla anmärkningsvärt.
Man har emellertid härvidlag att taga till utgångspunkt den situation,
som redan före ikraftträdande av den nya lagen inträtt. Fråga om ansvar
enligt 22 kap. 7 § strafflagen hade redan vid denna tidpunkt förfallit, och
straff kunde sålunda då inträda allenast jämlikt 25 kap. 16 § strafflagen
(samt 129 § strafflagen för krigsmakten). Härav blir en given följd att i
stället för 25 kap. 16 § i strafflagen enligt dess tidigare lydelse kommer att
tillämpas 25 kap. 1 § i den nya lagen, vilket sistnämnda lagrum närmast ersätter
bestämmelsen i 25 kap. 16 § enligt den äldre lydelsen. Uppenbarligen
bör det ej kunna ifrågakomma att i förevarande fall för tjänstemissbruk utmäta
högre straff än som kunnat ifrågakomma vid en tillämpning av 22
kap. 7 § samt 25 kap. 5 § strafflagen i dess nya lydelse. (Jämför även
Strahl: Om påföljder för brott s. 41 samt proposition nr 80: 1948 s. 317.)

Av den redogörelse som ovan lämnats för gällande föreskrifter angående
förvaltningen av tygmaterielen framgår, att försvarsområdesbefälhavaren är
ansvarig för förvaltningen av tygmaterielen vid försvarsområdesstaben. Han
skall tillse, att densamma endast användes för avsett ändamål, samt sörja
för att försvarsområdet tilldelad tygmateriel hålles fulltalig och att för mobiliseringsutrustning
avsedd materiel är i fältdugligt skick. Försvarsområdesbefälhavaren
åligger även att inspektera honom underställda förråd
samt att, då omständigheterna därtill föranleda, anbefalla förrådsinventering.
Santesson har sålunda till förfång för det allmänna missbrukat den

ställning han i egenskap av försvarsområdesbefälhavare intagit såsom högste
vårdare av den åt försvarsområdet anförtrodda tygmaterielen. Den brist i
hänsyn till det allmänna, varom Santessons förfarande vittnar, har varit
ägnad att, om detta varit för de underlydande mera allmänt känt, hos dem
uppluckra kravet på rättrådighet vid handhavandet av allmän egendom.
Särskilt betänkligt framstår Santessons förfarande även med hänsyn till det
vid ifrågavarande tidpunkt inom landet rådande knappa försörjningsiäget
på förevarande område.

Vad Santesson invänt därom, att han från vederbörande myndighet erhållit
förhandslöfte om bifall till av Santesson ingiven ansökan om licens
för inköp av däck och slangar, kan så mycket mindre förringa det förkastliga
i Santessons förehavande, som det av utredningen framgår att den av
Santesson först gjorda framställningen om licens av industrikommissionen
den 2 januari 1946 avslagits. I varje fall bör det för Santesson ha stått
klart, att han icke kunde med säkerhet räkna med att kunna anskaffa ringutrustning
till sin bil, förrän definitivt beslut om bifall till licensansökningen
förelåg, och att det således väl kunde inträffa att han icke skulle
bliva i stånd att på sätt av honom planerats hålla kronan skadeslös för den
förslitning, som kronans däck undergått under den tid de av Santesson begagnats.

På grund av vad ovan under 2) och 3) anförts och då åtal mot Santesson
för ämbetsbrott, som av honom begåtts i hans befattning såsom försvarsområdesbefälhavare,
jämlikt 78 § militär rättegångslag skall omedelbart
upptagas av hovrätt (se första lagutskottets utlåtande 1948 nr 41 s. 16 samt
1 och 5 §§ försvarsområdesinstruktionen den 4 juni 1943, intagen i Tjänstemeddelanden
rörande lantförsvaret 1943, avd. A, s. 143 och 193), skall Santesson
vid Göta hovrätt ställas under tilltal för vad han låtit komma sig
till last dels jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för oförstånd i tjänsten,
dels ock jämlikt 25 kap. 1 § allmänna strafflagen enligt från och med
den 1 januari 1949 gällande lydelse för tjänstemissbruk. Det må anmärkas,
att den omständigheten att redan år 1946 av militär myndighet verkställts
viss utredning angående vad som lägges Santesson till last, uppenbarligen
icke kan föranleda, att åtalet mot Santesson på grund av stadgandet i 4 §
lagen den 30 juni 1948 om införande av militära rättegångslagen skall anhängiggöras
vid krigsrätt. Militärbefälhavaren har nämligen genom beslutet
att ålägga Santesson tillrättavisning enligt eget beprövande slutligen skilt
sig från saken.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt riksåklagarämbetet att i
enlighet med sålunda meddelad instruktion vid Göta hovrätt väcka och utföra
talan mot Santesson för tjänstefel och tjänstemissbruk.

* *

(i—i980i0. Militieombudsmannens ämbeIsberättelse.

Enligt förordnande av riksåklagarämbetet väckte byråchefen hos ämbetet
Yngve Söderlund vid Göta hovrätt åtal mot Santesson, varvid Söderlund
anförde följande: I januari 1946 hade Santesson åtminstone vid två tillfällen
under ordinarie tjänstetid tagit vid försvarsområdesstaben anställde furiren
Widlund i anspråk för att med Santessons privata bil i Skövde utföra
körningar för Santessons hustru. Ianspråktagandet av Widlund hade skett
under sådana omständigheter, att Santesson härigenom gjort sig skyldig
till oförstånd i tjänsten. Söderlund yrkade på grund härav ansvar å Santesson
enligt 130 § i den numera upphävda strafflagen för krigsmakten den
23 oktober 1914. — Vidare hade Santesson i december 1945 ur ett honom
i egenskap av försvarsområdesbefälhavare underställt förråd låtit för eget
bruk uttaga kronan tillhöriga fem bildäck jämte slangar. Denna ringutrustning
hade han olovligen begagnat å en honom tillhörig bil för körning en
vägsträcka av 150—200 mil under tiden från och med mitten av december
1945 till i februari 1946. Ringutrustningen hade därefter i februari eller
början av mars 1946 avmonterats från bilen och återställts till kronan. Genom
att uttaga och begagna ringutrustningen hade Santesson gjort sig skyldig
till tjänstemissbruk. Söderlund yrkade på grund härav ansvar å Santesson
enligt 25 kap. 1 § allmänna strafflagen.

Hovrätten meddelade dom i målet den 10 oktober 1949 och utlät sig därvid
sålunda.

Vidkommande Söderlunds yrkande om ansvar för oförstånd i tjänsten har
Santesson i målet medgivit, att Widlund vid två tillfällen i januari 1946 på
Santessons begäran och med en denne tillhörig bil utfört körningar i Skövde
för Santessons hustru.

Santesson har i denna del av målet vidare uppgivit, att Widlund — vilkens
tjänstgöring till stor del bestått i körningar på kvällar, nätter och
söndagar och som därför haft möjlighet att som kompensation för övertidsarbete
erhålla ledighet under ordinarie tjänstetid — vid tillfällena i fråga
begärt och erhållit permission av chefen för försvarsområdesstaben.

Vad Santesson sålunda anfört vinner stöd av den berättelse, Widlund avgivit
vid förhör inför landsfogden i Skaraborgs län under en av militieombudsmannen
föranstaltad utredning, ävensom av vad övrigt i denna del av
nämnda utredning förekommit.

Ehuru Santessons förfarande att anlita Widlund för privata uppdrag med
hänsyn till de speciella lydnadsförhållandena inom krigsmakten och övriga
omständigheter, varunder anlitandet skett, måste anses mindre lämpligt,
är förfarandet dock, då i målet icke framgått annat än att anlitandet skett
å tid, då Widlund åtnjutit ledighet, och att denne fullt frivilligt ställt sig
till förfogande, icke av beskaffenhet att för Santesson föranleda ansvar.

Vad angår Söderlunds yrkande om ansvar å Santesson för tjänstemissbruk
framgår av Santessons eget medgivande och vad i denna del i övrigt
förekommit under ovannämnda utredning, att Santesson i december 1945
låtit montera ifrågakomna ringutrustning på den honom tillhöriga bilen

och att han därefter brukat densamma för körningar en sammanlagd väg*
sträcka av 150—200 mil innan ringutrustningen i februari eller början av
mars 1946 återställts.

Santesson har härutinnan vidare anfört: Innan ringutrustningen monterats
å bilen, hade han överenskommit med fanjunkaren Arvid Lager, som
haft till sin huvudsakliga uppgift att handhava försvarsområdets förråd av
bildäck och slangar samt närmast haft att ansvara för detsamma, att en
motsvarande ringutrustning, som Santesson själv ämnade inköpa, skulle
brukas för kronans räkning vid körningar en vägsträcka, överstigande den
vägsträcka, som Santesson komrne att köra med kronans ringutrustning.
Sedan Santesson efter erhållen licens inköpt en ringutrustning, hade denna
i enlighet med överenskommelsen använts för kronans räkning. Med hänsyn
till vad sålunda anförts kunde vad Santesson härutinnan låtit komma
sig till last icke bedömas strängare än som oförstånd i tjänsten. Santesson
hade genom en av militärbefälhavaren för tredje militärområdet tilldelad
tillrättavisning tillräckligt bestraffats härför.

Vad Santesson sålunda anfört beträffande ringutrustningen bestyrkes av
den berättelse, Lager avgivit vid förhör inför landsfogden under ovannämnda
utredning, ävensom vad i denna del i övrigt förekommit under utredningen.

I den mån Santessons förfarande innefattar olovligt brukande enligt 22
kap. 7 § allmänna strafflagen har straff härför, jämlikt 5 kap. 14 § 5. samma
lag, förfallit.

Vidkommande Santessons förfarande såvitt det må anses innefatta ämbetsbrott
finner hovrätten med hänsyn till föreliggande av Santesson åberopade
omständigheter förfarandet i denna del ej kunna svårare anses än
såsom oförstånd i tjänsten.

Då tillämpning av 130 § strafflagen för krigsmakten — enligt vilket lagrum
Santesson för ifrågavarande gärning skulle förskylla disciplinstraff —
föranleder mildare bedömande av gärningen än tillämpning av stadgandet
i 25 kap. 4 § allmänna strafflagen i dess från och med den 1 januari 1949
gällande lydelse, skall gärningen bedömas enligt förstnämnda lagrum.

I målet är visserligen upplyst, att militärbefälhavaren den 26 mars 1946
jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten tilldelat Santesson tillrättavisning
i form av varning för det han i förevarande hänseende gjort sig skyldig till
oförstånd.

Med hänsyn till beskaffenheten av Santessons gärning finner hovrätten
emellertid nyssnämnda omständighet ej kunna medföra, att det straff, som
eljest skolat följa å gärningen, bortfaller.

Till hovrättens kännedom har kommit, att Santesson från och med den
1 oktober 1949 entledigats från sin befattning såsom befälhavare för Skövde
försvarsområde.

Hovrätten dömde på grund härav Santesson, jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten, jämförd med 2 § andra stycket första punkten lagen den
30 juni 1948 om disciplinstraff för krigsmän och 9 § lagen den 30 juni 1948

angående införande av lagen samma dag om ändring i strafflagen m. in.,
att för oförstånd i tjänsten böta tjugo dagsböter å tio kronor till kronan
samt ogillade åtalet i övrigt.

Domen har vunnit laga kraft.

Etter det målet mot Santesson sålunda blivit slutgiltigt avgjort upptogs
av militieombudsmannen frågan om den befattning som Högberg — vilken
dämera på grund av uppnådd pensionsålder avgått ur aktiv tjänst vid krigsmakten
— och Ljungberg tagit med ärendet angående Santessons ifrågavarande
förfarande med avseende å kronan tillhöriga däck och slangar, och
antörde militieombudsmannen —- efter en redogörelse för vad i denna del
förekommit — i en skrivelse den 6 december 1949 till chefen för armén
följande.

Enligt hovrättens dom har Santessons förfarande med avseende å förevarande
kronan tillhöriga däck och slangar innefattat — förutom oförstånd
i tjänsten jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten — olovligt brukande
enligt 22 kap. 7 § strafflagen men har på grund av preskription straff i
sistnämnda hänseende förfallit. Det förfarande av Santesson som i mars
1946 förelegat till bedömande har sålunda varit av sådan beskaffenhet att
målet på grund av 98 och 185 §§ strafflagen för krigsmakten icke kunnat
av Högberg avgöras såsom disciplinmål och Högberg har därför icke heller
ägt meddela Santesson tillrättavisning. Målet hade på grund härav bort av
Högberg hänskjutas till krigsdomstol. Även om det icke stått klart för Högberg
att saken varit av sådan beskaffenhet att den på grund av formella
skäl ovillkorligen skolat överlämnas till krigsrätt, synes Högberg dock ha
bort inse att Santessons förfarande icke kunde vara att anse såsom mindre
förseelse eller fel mot militär tukt och ordning, som avses i 210 § strafflagen
för krigsmakten.

Med anledning av vad Högberg anfört därom att han antagit att anmälaren
skulle låta sig nöja med att Santesson allenast av Högberg erhölle en
allvarlig uppsträckning samt att Högberg varit övertygad om att Santesson
redan genom en sådan åtgärd skulle låta sig rätta, må framhållas följande.
Anmälarens uppfattning angående vilka åtgärder mot Santesson som varit
tillfyllest har uppenbarligen — särskilt med hänsyn till att det varit fråga
om brott som riktats allenast mot det allmänna — icke bort av Högberg
tillerkännas någon betydelse i detta sammanhang. Vad beträffar frågan
vilken betydelse Högberg ägt tillerkänna det förhållandet att Santesson enligt
Högbergs övertygelse skulle låta sig rätta med allenast en uppsträckning,
må påpekas att Högberg även haft att taga i beräkning den allmänpreventiva
verkan som det måste anses ha att förfarande av här ifrågavarande
slag icke lämnas obestraffat. Givetvis är det även av stor vikt att
med disciplinär bestraffningsrätt utrustad befattningshavare i hithörande
frågor handlar på ett sådant sätt att misstanke icke kan uppkomma därom
att oberättigad hänsyn tages till den anmäldes militära grad.

Högberg har, som av det ovan anförda framgår, i flera avseenden förfarit
felaktigt vid handläggningen av förevarande fråga. Att Högberg ansett
sig kunna förlita sig på Ljungbergs bedömande av frågan huruvida
Santesson, förutom tjänsteförseelse, gjort sig skyldig till förmögenhetsbrott
är dock i viss mån förklarligt. I hög grad anmärkningsvärt är att
Ljungberg, som bär juridisk utbildning, såväl formellt som reellt felbedömt
Santessons förseelser.

Det tjänstefel som Högberg och Ljungberg låtit komma sig till last måste
anses ha skett endast av ovarsamhet. På grund härav och med hänsyn till
förhållandena i övrigt finner jag mig med stöd av stadgandet i 4 § i den för
mig gällande instruktionen kunna låta bero vid den erinran som innefattas
i det anförda.

Högberg och Ljungberg skulle genom chefens för armén försorg givas
del av skrivelsen.

10. Värnpliktig som haft blindtarmsinflammation har först sedan blindtarmen
spruckit erhållit erforderlig läkarvård. Åtal mot vederbörande regementsläkare
för vårdslöshet och försummelse vid behandlingen av sjukdomen.

I en den 16 september 1947 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 490-5-46 Torsten Hugo Persson i Vallbo, Undersåker:
Han hade den 21 april 1947 påbörjat militärtjänstgöring vid Norrlands artilleriregemente
i Östersund med placering å femte batteriet. Den 24 juli samma
år hade han omkring klockan 2000 plötsligt känt svåra magplågor och
uppsökt militärsjukhuset för undersökning. Någon läkare hade icke funnits
tillstädes, men sjuksköterskan hade antagit att det var fel på blindtarmen.
Med detta besked hade han fått återvända till förläggningen, men plågorna
hade tilltagit, varför han sett sig nödsakad att vid 22-tiden åter gå ned till
sjukhuset. Den sjukvårdare, som tog emot honom, hade då ringt upp regementsläkaren
Jonas Eriksson. Denne hade ordinerat opietabletter, vilka Persson
intagit, varefter han blivit inlagd på sjukhuset. Nästa morgon, den 25
juli, hade Eriksson kommit vid 10-tiden och gjort en hastig och nonchalant
undersökning, varefter han uppmanat Persson att återgå till full tjänstgöring.
Samma dag efter tjänstens slut klockan 1200 hade Persson måst på
egen risk taga bil till centrallasarettet i Östersund, emedan han icke kunde
uthärda magplågorna, som förvärrats undan för undan. Någon remiss för
undersökning på lasarettet hade han inte lyckats få av Eriksson, trots att
han begärt detta upprepade gånger. Den läkare, som tagit hand om Persson
på lasarettet, hade ringt till regementssjukhuset och därefter uppmanat honom
att återvända dit. När Persson återkommit dit, hade han blivit sjukskriven
och fått gå upp i baracken och lägga sig. Han hade emellertid inte
uthärdat längre än till vid 18-tiden, då han gått till regementets sjukhus och
blivit inlagd där. Vid 22-tiden hade plågorna blivit outhärdliga, varför Eriksson
tillkallats. Denne hade då äntligen remitterat Persson till lasarettet.

Persson ville påpeka, att han vid varje besök på militärsjukhuset begärt remiss
för undersökning på lasarettet men blivit nekad sådan. När han kommit
till lasarettet, hade en hastig undersökning gjorts, varvid man konstaterat
sprucken blindtarm och bukhinneinflammation. Han hade omedelbart
opererats och sedan fått kvarstanna på lasarettet nitton dagar och vore fortfarande
sjukskriven. Han ansåge att Eriksson gjort sig skyldig till svårt tjänstefel,
då denne icke föranstaltat om skyndsam undersökning redan första
kvällen, när Persson uppsökte sjukhuset. I varje fall hade en grundligare
undersökning bort göras vid sjukvisitation påföljande dag. Dessutom
hade Eriksson ofta bemött Persson med spydigheter, när sjukdomen kommit
på tal. Genom försummelsen hade sjukdomen förvärrats och åsamkat
Persson långvariga och svåra plågor. Han yrkade därför ersättning för sveda
och värk.

På föranstaltande av militieombudsmannen verkställdes utredning i saken
dels av chefen för Norrlands artilleriregemente och dels av landsfogden
i Jämtlands län. Å militieombudsmansexpeditionen hölls i januari 1949 förhör
med den sjuksköterska och den sjukvårdare som omförmälts i klagoskriften,
varjämte ''yttranden infordrades från såväl försvarets sjukvårdsförvaltning
som medicinalstyrelsen. Av den sålunda verkställda utredningen
framgår följande.

Vissa uppgifter om personalen vid regementets sjukhus.

Förut omförmälde sjukvårdare, medicine studeranden värnpliktige nr
5646-1-45 Clarence Blomqvist uppgav: Han hade efter att ha uttagits till
vapenfri värnpliktstjänstgöring påbörjat sin första tjänstgöring den 21
april 1947, då han inryckt till Svea livgarde. I början av maj samma år
hade han överförts till Norrlands artilleriregemente med placering å regementets
sjukhus. Tjänstgöringen där hade varat till den 15 juni 1948. Före
påbörjandet av tjänstgöringen å sjukhuset hade han icke erhållit någon
sjukvårdsutbildning. — Eriksson var regementsläkare och såsom bataljonsläkare
tjänstgjorde en läkare vid namn Wilhelm Thurfjell. Vidare
tjänstgjorde på sjukhuset sjuksköterskorna Anna Eklund och Carin Brännström,
av vilka den förstnämnda dock åtnjöt semester under senare delen
av juli månad 1947. Såsom sjukvårdsunderofficer tjänstgjorde en sergeant
vid namn Valter Norin, vilken såsom medhjälpare hade en överfurir vid
namn Per Flykt. På sjukhuset tjänstgjorde vidare en sjukvårdsfurir Nilsson,
en sjukvårdsfurir Persson och några kvinnliga sjukvårdsbiträden.
Sjukvårdsfurirena Nilsson och Persson, Flykt och Blomqvist ombesörjde
turvis nattjänstgöring med början klockan 1700 ena dagen till tjänstens
början påföljande dag med åliggande att till patienter utdela ordinerad
medicin, på kvällen ombesörja omläggning å patienter, släcka belysningen
i lokalerna och låsa dörrar, taga emot telefonsamtal o. s. v. Nycklarna till
sjukhusets medicinskåp brukade i regel förvaras i ett badrum, där de voro
åtkomliga för envar av personalen. Syster Carin hade sin bostad i sjukhusbyggnaden
i ett å vinden inrett rum. Om hon på kvällen avlägsnade sig

frän sjukhuset, brukade hon anmäla detta för jourhavande sjukvårdaren,
och det hände även att hon då meddelade, var hon kunde träffas.

Carin Brännström anförde: Hon hade under tiden den 1 maj 1946—den
24 augusti 1947 varit anställd såsom sjuksköterska å regementets sjukhus.
Jämte henne hade Anna Eklund tjänstgjort såsom sjuksköterska. De hade
turvis svarat för jourtjänsten nattetid. Under slutet av juli 1947 hade Anna
Eklund haft semester. Carin Brännström hade med anledning därav uppsökt
Eriksson på dennes expedition och frågat, om det vore nödvändigt att
hon vistades på sjukhuset eller i dess närhet under hela den tid, då Anna
Eklund åtnjöte semester. På detta hade Eriksson, såvitt hon uppfattat det,
svarat nekande. Hon hade glatt sig över svaret, men oaktat tillståndet att
låta jourtjänsten efter den ordinarie arbetstidens slut ombesörjas av den
jourhavande sjukvårdsfuriren, hade hon i allmänhet om kvällarna uppehållit
sig på sjukhuset. Då hon börjat tjänstgöringen å sjukhuset, hade
hon känt till föreskriften, att nyckel till läkemedelsskåp vid sjukvårdsinrättning
skulle förvaras av sjuksköterska. Det hade därför förvånat henne,
då hon i början av sin anställning å sjukhuset märkt, att Anna Eklund
under jourtjänstgöring avlägsnat sig från sjukhuset och därvid överlämnat
nyckeln till medicinskåpet till den jourhavande sjukvårdsfuriren. Så småningom
hade den ordningen blivit rådande, att nyckeln förvarades i ett
badrum på sjukhuset. Om under Anna Eklunds semester den nyssnämnda
föreskriften iakttagits, skulle Carin Brännström aldrig kunnat beredas någon
ledighet. Att märka vore dock, att Eriksson själv hade en nyckel till
medicinskåpet.

Perssons första besök å sjukhuset torsdagen den 24 juli 19^7.

Blomqvist anförde: På kvällen ifrågavarande dag hade Blomqvist svarat
för jourtjänsten. Omkring klockan 2000 hade Persson infunnit sig på
sjukhuset och klagat över att han hade ont i magen. Blomqvist hade tillkallat
syster Carin, som funnits tillstädes i byggnaden. Blomqvist erinrade
sig, att syster Carin låtit Persson lägga sig på en bänk i väntrummet och
känt honom på buken. Blomqvist kunde nu icke erinra sig, huruvida temperatur
och puls tagits på Persson, men ansåge det självklart att så skett.
Icke heller mindes Blomqvist, om syster Carin tillfrågat Persson, om denne
kräkts eller haft diarré, men toge det för givet. Blomqvist mindes, att syster
Carin tillsagt Persson att återkomma, om han bleve sämre. Hon hade
ordinerat Persson två magnecyltabletter, vilka Blomqvist givit Persson. Sedan
Persson avlägsnat sig, hade syster Carin yttrat till Blomqvist, att det
vore möjligt att det vore fråga om en blindtarmsinflammation men att hon
icke hölle det för troligt.

Carin Brännström uppgav i en den 21 september 1947 dagtecknad till
dagmajoren vid regementet ingiven skrift: När Persson den 24 juli 1947
vid 20-tiden uppsökte sjukhuset, hade hon frågat honom, var han hade ont,
hur länge han haft ont, och om han kräkts eller haft diarré. Han hade
fått lägga sig, och hon hade känt honom på buken. Hon hade icke kunnat

märka några reaktioner av smärta, fastän hon tryckt bra hårt. Buken hade
varit mjuk, temperatur och puls normala. Hon hade icke funnit någon anledning
att lägga in Persson, utan tillsagt honom att gå till batteriet och
komma tillbaka under natten, om smärtorna skulle öka och i annat fall
återkomma vid sjukvisitationen påföljande dag. Ingen medicin hade han
fått.

Vid förhöret å militieombudsmansexpeditionen anförde Carin Brännström
härom närmare: Någon gång på kvällen mellan klockan 1800 och 2000
hade hon uppsökts av Persson, som klagat över ont i magen. Hon hade
känt honom på buken, vilken varit mjuk och oöm. Han hade icke haft
någon förhöjd temperatur; hade han haft det skulle hon genast ha lagt
in honom på sjukhuset, vilket i dylika fall kunde göras även utan läkarens
hörande. Pulsen hade varit normal. Hon mindes, att hon frågat Persson,
huru länge han haft ont, om han kräkts och om han haft diarré, men
hon kunde icke erinra sig vad han svarat därpå. Det vore troligt att han
uppgivit, att han icke haft kräkningar eller diarré, ty i annat fall hade
hon säkerligen lagt in honom. Hon hade icke ansett det vara erforderligt
att lägga in Persson utan hade tillsagt honom alt återvända till batteriet.
Eftersom hon icke hållit det för uteslutet, att det kunnat vara fråga om
en blindtarmsinflammation, hade Persson fått besked att återkomma, om
smärtorna ökade eller i varje fall vid sjukvisitationen påföljande morgon.
Persson hade icke erhållit någon medicin. — Underrättad om att Blomqvist
uppgivit, att hon ordinerat Persson två magnecyltabletter, anförde Carin
Brännström, att hon icke förstode Blomqvists uppgift, eftersom det skulle
ha varit så olikt henne att ordinera smärtstillande medel vid ett oklart
bukfall.

Ytterligare hörd anförde Blomqvist: Han hade ett bestämt minne av
att Persson vid dennes första besök på sjukhuset den 24 juli 1947 fått två
magnecyltabletter, och Blomqvist hölle för troligt att det varit på syster
Carins ordination. Det vore mindre sannolikt att Blomqvist efter syster
Carins undersökning av Persson skulle ha på eget bevåg givit Persson
dessa tabletter. Magnecyltabletter liksom hostmedicin, kodeintabletter och
emsersalt brukade förvaras på en bricka i behandlingsrummet, och det förekom
tid efter annan att värnpliktiga, som uppsökte sjukhuset, av någon
sjukvårdare utan läkares ordination fick några magnecyltabletter eller
hostmedicin. Vid tiden för Perssons första besök på sjukhuset hade Blomqvist
tjänstgjort endast en kort tid på kliniken — han hade varit ledig
fjorton dagar i juli — och ännu icke blivit förtrogen med förhållandena
på kliniken. Denna omständighet talade även mot att Blomqvist på eget
bevåg skulle ha givit Persson magnecyltabletterna. Såvitt Blomqvist mindes
hade han vid militärförhör i saken omtalat, att Persson fått två magnecyltabletter.

Sjukvårdsfuriren nr 18-21-43 Sven-Erik Nilsson uppgav: Han hade tjänstgjort
vid regementssjukhuset sedan den 15 juli 1947. Den 24 i samma månad
hade han slutat sin tjänstgöring klockan 1700 och därefter varit ledig

till nästa morgon klockan 0730. På kvällen hade han två gånger sett Persson
sitta i sjukhusets korridor och båda gångerna samtalat med honom.
Nilsson kände Persson sedan påsken 1947, då Nilsson som turist vistats i
Perssons hem i Vallbo. Redan vid kvällens första sammanträffande, då syster
Carin undersökt Persson, hade Persson talat om för Nilsson, att han hade
ont i magen. Efter vad Nilsson kunde minnas, hade syster Carin misstänkt,
att det kunde vara blindtarmsinflammation och därför tillsagt Persson att
komma tillbaka, om han finge mera ont.

Perssons andra besök å sjukhuset den 24 juli 1947.

Blomqvist uppgav vid militärförhör den 24 september 1947: Persson hade
infunnit sig på sjukhuset vid pass klockan 2200 den 24 juli och klagat
över magplågor. Blomqvist hade känt till Persson sedan besöket vid 20-tiden, då syster Carin undersökt honom. Persson hade fått lägga sig på
en schäslong, under det att Blomqvist först väntade någon timme i hopp
om att syster Carin skulle återkomma, och därefter sökte kontakt med
Eriksson på telefon. Detta hade slutligen lyckats vid pass klockan 2330, och
Eriksson hade då ordinerat sängläge samt en opietablett. En dylik tablett
innehölle 0,03 gram opium. Ungefär klockan 0200 hade ännu en värnpliktig
med samma symtom som Persson inkommit, varför Blomqvist på eget
bevåg inlagt denne å sjuksal i sängen bredvid Perssons. Därvid hade Persson
vaknat, och efter något mer än en timme hade Persson uppsökt Blomqvist
i hans sovrum å sjukhuset och klagat över plågor. Blomqvist hade då
konstaterat, att syster Carin ännu ej hemkommit, varför han på eget ansvar
givit Persson ännu en tablett. Klockan kunde då ha varit vid pass 0330.

Carin Brännström anförde i sin den 21 september 1947 dagtecknade
skrift: Omkring klockan 2300 hade hon, som varit ledig på kvällen, återkommit
till sjukhuset och då fått veta att Persson återkommit och blivit
inlagd. Sjukvårdaren hade omtalat, att han ringt Eriksson, och såvitt hon
mindes —• den tiden hade de haft flera bukfall — hade sjukvårdaren inte
träffat Eriksson. Enligt vad hon kunde erinra sig, hade hon ej någon gång
hört Eriksson ordinera opietabletter annat än vid diarré. Sjukvårdaren hade
förmodligen lånat nycklarna till medicinskåpet och där tagit opietabletterna.
Denne hade måst känna till, var nycklarna förvarades för den händelse hon
hade gått ut och Eriksson vid något brådskande fall ville komma åt någon
medicin eller ordinera sådan.

Eriksson förklarade i ett till dagmajoren avgivet yttrande: »Persson sökte
på kvällen den 24/7 på sjukhuset. Jag kan f. n. icke påminna mig att jag
blev uppringd ang. honom. Samtidigt med Persson sökte en annan vpl för
samma besvär och blev inlagd.» Eriksson uppgav vidare den 25 september
1947 inför dagmajoren, att Eriksson vidhölle, att han aldrig beträffande
Persson ordinerat opietablett, utan han vore av den uppfattningen, att Blomqvist
på eget bevåg utlämnat tabletten även vid det första tillfället. Vid förhör
inför regementschefen den 30 september 1947 uppgav Eriksson, att han
ansåge det uteslutet att han beträffande Persson skulle ha ordinerat opie -

tabletter, enär detta vore helt i strid mot allt medicinskt vetande. Härjämte
aniörde Eriksson: Han ansåge att syster Carin i förhandenvarande fall handlat
riktigt med undantag för överlämnandet av nycklarna till medicinskåpet
till jourhavande sjukvårdaren. Enär vid ifrågavarande tid endast en
sköterska varit i tjänstgöring vid sjukhuset, hade hon vid vistelse utom
sjukhuset haft att till jourhavande sjukvårdaren överlämna jouren och hålla
denne orienterad om hennes vistelseplats. Däremot hade hon jämlikt tjänstemeddelanden
från försvarets sjukvårdsförvaltning, Dnr 309: 122 den 4
september 1946, icke haft befogenhet att lämna ut nycklar till läkemedelsförråd.
Eriksson bestrede att han gjort sig skyldig till någon försummelse.
Han hade för underlydande personal med skärpa understrukit nyssnämnda
föreskrifter.

Blomqvist vidhöll inför regementschefen den 30 september 1947, att han
"vid sitt samtal med Eriksson den 24 juli klockan 2330 av denne erhållit
order att lägga in Persson och att giva honom en opietablett och att han på
eget bevåg omkring klockan 0330 givit Persson ytterligare en opietablett,
samt anförde vidare: Han bestrede att syster Carin vid sistnämnda tillfälle
\ar anträffbar å sjukhuset. Han hade då icke velat besvära Eriksson vtterligare.
Han insåge att han vid utdelandet av den sista opietabletten förfarit
egenmäktigt.

Regementschefen, översten Thorsten Berggren, anförde för egen del i
skrivelse den 30 september 1947: Erikssons åtgärder beträffande Persson
syntes icke kunna föranleda någon erinran. Däremot hade syster Carin och
Blomqvist förfarit felaktigt, den förra i vad gällde förvaringen av nycklarna
till medicinskåpet och den senare i varje fall vid det sista utlämnandet av
en opietablett. Vad beträffade Erikssons påstådda ordination av opietablett
stode uppgift mot uppgift. Det syntes Berggren orimligt att Eriksson mot
bättre vetande skulle ha lämnat en sådan ordination. Vad beträffade de motstridiga
uppgifterna angående syster Carins vistelse inom eller utom sjukhuset
syntes detta sakna avgörande betydelse, då sjukvårdaren ju haft möjlighet
att telefonera till Eriksson, som vore den ende som hade rätt att förordna
om utdelande av medicin.

I en senare skrivelse uppgav Berggren, att syster Carin vid besök hos
honom den 3 oktober 1947 förklarat, att Blomqvists uppgift angående hennes
anträffbarhet natten före den 25 juli vore riktig.

Sedan Persson beretts tillfälle att taga del av den sålunda genom militär
myndighets försorg verkställda utredningen, anförde Persson i en den 3 november
1947 inkommen skrift: Han hade fått två opietabletter, den första
omkring klockan 2330 och den andra omkring klockan 0300. Persson kunde
ej veta, om det hade varit på order eller på eget bevåg som Blomqvist givit
honom opietabletterna. Persson funne det synnerligen underligt, att Eriksson
ej kunde minnas, att Eriksson blivit uppringd beträffande Persson. Han
hade själv hört, när Blomqvist ringde Eriksson. För övrigt förefölle det i
högsta grad märkligt, om en värnpliktig sjukvårdare skulle våga eller ens
komma på idén att ge opietabletter utan att ha fått order från läkare. Pers -

son ville tillägga, att han trodde sig veta att Nilsson varit närvarande, då
Blomqvist ringde Eriksson, och Nilsson torde därför kunna styrka telefonsamtalets
riktighet.

Vid polisförhör i januari 1948 uppgåvo nedan angivna personer i denna
del vidare följande.

Blomqvist: Även den värnpliktige, som kommit till sjukhuset klockan
(1200 den 25 juli, hade Blomqvist givit en opietablett. Vid de tillfällen, då
han före Perssons sjukdom hade varit jourhavande sjukvårdare, hade han
i allmänhet under sköterskans frånvaro haft tillgång till skåpnycklarna, som
merendels brukat hänga i sjukhusets ena badrum. Han hade ej känt till förbudet
för sköterskan att lämna ut nycklar till läkemedelsförrådet. Han hade
ej vetat om, vartill opietabletter använts och kunde därför ej första gången
utan order ha givit Persson en sådan, utan han hade väl da, såsom brukligt
varit på sjukhuset, givit Persson två magnecyltabletter och en codeintablett.

Eriksson: Han vore »bergsäker» på att han ej ordinerat någon opietablett
till Persson. Att ordinera opium till ett bukfall, där blindtarmsinflammation
kunde misstänkas, strede fullständigt mot medicinskt vetande och bruk.
Han kunde aldrig tänka sig en sådan ordination, ty därigenom kunde förorsakas
ett döljande av de verkliga sjukdomssymtomen.

Nilsson: Vid andra sammanträffandet med Persson på kvällen den 24 juli
hade denne sagt, att värken i magen hade tilltagit. Syster Carin hade då
enligt Blomqvists uppgift ej varit anträffbar, varför Nilsson uppmanat
Blomqvist att ringa upp regementsläkaren. Nilsson hade antingen själv hört
Blomqvist förgäves ringa en gång eller fått höra detta av Blomqvist. Därefter
hade Nilsson uppmanat Blomqvist att ytterligare telefonledes söka
komma i förbindelse med läkaren men hade ej hört, huru detta avlöpt, ty
han hade avlägsnat sig till sitt rum en trappa upp. Något mer om fallet hade
han ej hört förrän på kvällen den 25 juli, då han sett en ambulansbil komma
till sjukhuset och hämta Persson.

Värnpliktige nr 690-20-46 J. F. Bredberg: Han hade legat i samma sjuksal
som Persson den 24 och den 25 juli. Bredberg hade varit vaken på kvällen
den 24 juli, då Persson blivit inlagd. Om det ifrågavarande telefonsamtalet
hade han inte hört någonting.

Eriksson anförde i ett till sjukvårdsförvaltningen den 31 juli 1948 inkommet
yttrande: Då det kunde vara fråga om vems uttalande, som skulle förtjäna
tilltro, ansåge Eriksson sig böra lämna ytterligare upplysningar om
Blomqvist. Blomqvist var icke sjukvårdare utan en värnpliktig student, som
vägrat bära vapen. Blomqvist, som sade sig ämna studera till läkare, hade
vid tidpunkten för ifrågavarande händelse tjänstgjort som biträde på sjukhuset
i cirka två och en halv månader. Hans tjänstgöring på sjukhuset hade
föranlett anmärkningar. Han hade ingen sjukvårdsutbildning tidigare. Den
■ena sköterskan på sjukhuset, syster Anna, hade hos Eriksson klagat över
att Blomqvist icke uppträtt som han borde mot henne och personalen. Mot
syster Carin hade i olika avseenden framställts anmärkningar. Hon hade i

slutet av maj 1947 förmåtts att taga avsked från sin tjänst från och med
mitten eller slutet av augusti, då hon haft cirka tre månaders uppsägningstid.
Blomqvist i sin tur hade av Eriksson bestraffats på så sätt, att han
icke fått ha sin förläggning på sjukhuset andra nätter än när han tjänstgjorde
som daghavande och ej heller fått intaga sina måltider på sjukhuset.
Mellan Eriksson samt Blomqvist och syster Carin hade sålunda icke
rätt något gott förhållande. Eriksson hade den uppfattningen, att Blomqvist
verksamt bidragit till att anmälningen mot Eriksson kommit till
stånd. Eriksson ansåge också, att Blomqvist haft skäl att icke ringa Eriksson
den ifrågavarande natten. Som av handlingarna framginge, hade syster
Carin medgivit, att hon då fastän utan lov icke var anträffbar på sjukhuset.
Blomqvist måste förstå, att om han ringde Eriksson på natten angående
sjukdomsfallet, skulle Eriksson ha bett att få tala med sköterskan. Då
Blomqvist med största sannolikhet velat skydda syster Carin, hade han skäl
underlåta att sätta sig i telefonförbindelse med Eriksson. Anledningen till
att Blomqvist uppgivit sig ha telefonerat till Eriksson hade varit den, att
Eriksson frågat efter, var Blomqvist hade fått opietabletterna från. Blomqvist
hade nämligen icke tillgång till nycklarna till medicinskåpet. Eriksson
hade genast genmält, att han icke hade något minne av att Blomqvist
telefonerat till honom. Blomqvist hade då åberopat, att Eriksson ordinerat
opietabletter den gång, då de värnpliktiga hade ont i magen vid förläggningen
i Grytan. Han hade också medgivit, att han givit den andra patienten,
som samma natt legat inne på sjukhuset för samma besvär som Persson,
opietabletter utan att ringa Eriksson därom. — Beträffande opiemedicineringen
ville Eriksson meddela, att det vid det omtalade tillfället i Grytan
varit fråga om en diarréepidemi. Eriksson hade fått sin kliniska kirurgutbildning
hos professor Söderlund, som vid upprepade tillfällen påpekat faran
av att giva smärtlindrande medel till oklara bukfall, en princip som Eriksson
också städse följt och ej skulle ha haft någon orsak att vid detta tillfälle
frångå.

Blomqvist berättade vid forhör å militieombudsmansexpeditionen: Persson
hade vid 22-tiden återkommit och klagat över sina magplågor. Någon
annan av personalen än Blomqvist hade då icke funnits tillstädes å sjukhuset.
Syster Carin hade icke varit anträffbar i bostaden och hade icke lämnat
uppgift på var hon kunde träffas. Blomqvist vore övertygad om att han
tagit temperaturen på Persson, men kunde nu icke erinra sig detta. Blomqvist
hade gått in i ett jourrum i närheten av den plats, där Persson legat,
och satt sig att läsa i väntan på syster Carins återkomst. Härunder hade
Nilsson infunnit sig på sjukhuset och börjat samtala med Persson, som han
tidigare kände. Blomqvist hade talat med Nilsson om att telefonera till
Ei iksson angaende Persson. Blomqvist erinrade sig nu icke närmare vad
som förekommit vid hans samtal med Nilsson i vidare mån än att Nilsson
livligt tillrådde Blomqvist att ringa Eriksson. Det vore möjligt att Blomqvist
redan före Nilssons ankomst beslutat sig för att ringa till Eriksson
och gjort försök att nå denne i telefon. När Persson uppehållit sig i sjuk -

liuset omkring en timme och i varje fall före klockan 2300 hade Blomqvist
gjort ett första försök att i telefon nå Eriksson, eftersom syster Carin då
ännu icke återkommit. Blomqvist hade ringt upp Erikssons telefonnummer
till bostaden, men hade antingen av en dam, som svarade i Erikssons telefon,
eller av den på telefonstationen tjänstgörande telefonisten fått besked
om att Eriksson träffades på ett annat ställe — antingen på en restaurang
eller en privat tillställning — och att Eriksson skulle avlägsna sig därifrån
klockan 2300. När Blomqvist omedelbart därefter ringt upp det anvisade
telefonnumret, hade han fått det beskedet, att Eriksson redan hade avlägsnat
sig. Efter ytterligare några försök hade Blomqvist omkring klockan 2330
kommit i telefonförbindelse med Eriksson, som då återkommit till bostaden.
Blomqvist hade meddelat Eriksson, att en värnpliktig vid namn Persson
uppsökt sjukhuset och hade svåra magplågor. Blomqvist hade säkerligen
angivit Perssons temperatur och puls, ehuru han nu icke kunde erinra
sig det. Blomqvist mindes att han antingen sagt eller i varje fall avsett att
säga, att det kunde vara fråga om en »blindtarm». Blomqvist hade minne
av att Eriksson avbrutit honom genom att tillsäga Blomqvist att lägga in
Persson och ordinerat en opietablett. Det vore möjligt att Blomqvist icke dessförinnan
hunnit uttala sin misstanke om blindtarmsinflammation. Eriksson
hade icke gjort några frågor. Troligen hade Blomqvist icke under samtalet
nämnt, att syster Carin icke varit anträffbar; samtalet hade varit mycket
kortvarigt. Blomqvist hade fört samtalet i en telefon, som stod i ett behandlingsrum.
Blomqvist hade varit ensam i rummet, och mellan behandlingsrunnnet
och den lokal, där Persson legat, var ett annat rum, varför
Persson icke gärna kunnat uppfatta vad Blomqvist yttrat under telefonsamtalet.
Blomqvist hade därefter genast lagt in Persson på en av sjuksalarna
och givit denne en opietablett. Det funnes två olika slag av opietabletter,
men om doseringen i dessa var olika, kände Blomqvist icke till, och
Eriksson hade icke givit anvisning om vilket slag av tabletter som skulle användas.
Blomqvist hade utgått från att opietabletten ordinerats i smärtstillande
syfte. Han hade då icke haft kännedom om att smärtstillande medel
vid oklara bukfali kunde vara ägnade att dölja symtomen. Icke heller
hade han då känt till, att opietabletter kunde användas för att häva en
diarré. Blomqvist toge för givet, att journalkortet angående Persson upprättats
av honom på kvällen och icke först påföljande dag. Sedan Persson
lagts in, hade Blomqvist gålf. och lagt sig. Vid 2-tiden hade Blomqvist väckts
av att en värnpliktig inkommit på sjukhuset och klagat över magplågor.
Blomqvist hade inlagt denne på den sal där Persson legat. Huruvida Blomqvist
givit även den nyanlände en opietablett, kunde han numera icke erinra
sig. Omkring en timme senare hade Blomqvist uppsökts på sitt rum av Persson,
som omtalat att Persson vaknat, då den nyanlände inlagts på salen, och
icke kunde somna igen. Persson hade fortfarande klagat över magplågor.
Blomqvist hade då gått upp till syster Carins rum, men hon hade ännu icke
varit hemkommen. Blomqvist hade stannat på vinden några minuter och
funderat över vad han skulle göra. Efter mycken tvekan hade han beslutat

sig för att icke ånyo ringa upp Eriksson utan att på eget bevåg ge Persson
ytterligare en opietablett. Blomqvist hade då resonerat på det sättet, att
eftersom Persson ånyo haft svåra plågor, kunde den första tabletten ha haft.
endast några timmars smärtstillande verkan och att Persson därför utan
risk kunde få ytterligare en tablett. Sedan Persson fått en andra tablett,
hade Blomqvist gått och lagt sig igen och hade icke hört vidare av Persson
under natten. -—■ Sedan Blomqvist fått granska företedd avskrift av det angående
Persson på regementets sjukhus upprättade journalkortet, förklarade
Blomqvist att han hade anledning tro att han på kvällen å kortet gjort anteckningen,
enligt vilken Persson intagits den 24 juli 1947 klockan 2330.
Blomqvist påpekade även att kortet utvisade, att Perssons temperatur tagits
på kvällen den 24 juli.

Blomqvist uppgav vidare vid samma förhör: En dag i september 1947
hade han tillfälligtvis sammanträffat med Persson på en gata i Östersund.
Därvid hade Persson omtalat, att han en vecka tidigare till militieombudsmannen
ingivit anmälan mot Eriksson. Dessförinnan hade Blomqvist icke
talat med Persson om behandlingen av denne. Perssons klagoskrift hade
således tillkommit varken på föranstaltande eller under medverkan av Blomqvist.
Någon eller några dagar efter det Blomqvist sammanträffat med Persson
hade Blomqvist inkallats till Eriksson, som omtalat att han blivit anmäld
till militieombudsmannen av Persson och bett Blomqvist redogöra
för vilka åtgärder Blomqvist vidtagit beträffande Persson. Sedan Blomqvist
redogjort för telefonsamtalet med Eriksson på kvällen den 24 juli och Erikssons
ordination av en opietablett, hade Eriksson förklarat, att något sådant
telefonsamtal icke förekommit, och frågat Blomqvist, varifrån han fått
tabletten. Vid samtalet hade icke, såvitt Blomqvist kunde erinra sig, förts
på tal den av Eriksson i ärendet omnämnda diarréepidemien vid förläggningen
i Grytan; Blomqvist hölle för troligt, att denna epidemi förekommit
efter det Persson behandlats på regementets sjukhus. Vid samtalet med
Eriksson hade Blomqvist icke nämnt någonting om att han på natten
till den 25 juli givit Persson ytterligare en opietablett. Av vad som förekommit
vid samtalet började Blomqvist emellertid förstå, att Perssons sjukdomsförlopp
kunde ha rönt inverkan av att han fått intaga opietabletter. Med''
anledning därav hade Blomqvist uppsökt kaptenen Thorvald Sundberg och
omtalat för denne, att Blomqvist under natten på eget bevåg givit Persson
en opietablett.

Sedan Blomqvist fått taga del av Erikssons yttrande till försvarets sjukvårdsförvaltning,
anförde Blomqvist angående Erikssons däri lämnade uppgifter
angående Blomqvist: Då Blomqvist enligt erhållen order första gången
inställt sig till tjänstgöring å regementets sjukhus, hade han anmält sig
för syster Anna. Hon syntes från början ha fått en avog inställning till Blomqvist
och hade genast uppmanat honom att söka sig från sjukhuset. Då
Blomqvist förklarat, att han såsom värnpliktig endast hade att lyda ordern
att tjänstgöra på sjukhuset, hade syster Anna satt honom att syssla med
rengöring av golv och andra dylika handräckningsarbeten. Sedan denna -

tjänstgöring pågått omkring cn vecka, hade Blomqvist uppsökt Sundberg,
som tjänstgjorde såsom dagmajor, och hos denne anhållit att få ändrad tjänstgöring.
Sundberg hade hänvisat Blomqvist till Eriksson, som bestämt att
Blomqvist skulle få börja tjänstgöra på kliniken. Vid upprepade hänvändelser
till syster Anna hade hon emellertid gång på gång uppskjutit den
tidpunkt, vid vilken Blomqvist skulle få börja biträda vid sjukvisitationerna,
men sedermera hade Blomqvist fått ändrad tjänstgöring. Syster Anna hade
över huvud taget haft svårt att draga jämnt med personalen. Det hade förekommit
att kvinnliga sjukvårdsbiträden entledigats under motivering att
personalen skulle inskränkas men att kort tid därefter ny kvinnlig personal
anställts. Med syster Carin hade Blomqvist däremot kommit bättre överens.
De hade resonerat gemensamma intressen såsom filosofi, konst och litteratur.
Blomqvist — liksom för övrigt även Nilsson — duade syster Carin.
Blomqvist kände icke till anledningen till att syster Carin förmåtts taga avsked
från tjänsten vid sjukhuset. Erikssons »bestraffning» hade tillkommit
på anmälan av syster Anna och hade varit berättigad, emedan Blomqvist
vid ett tillfälle svarat henne nonchalant. Blomqvist hade icke haft anledning
underlåta att ringa till Eriksson på kvällen den 24 juli för att, på sätt
Eriksson uppgivit, skydda syster Carin, eftersom Blomqvist icke känt till
att syster Carin varit skyldig att vid frånvaro från sjukhuset lämna uppgift
om var hon kunde träffas. Då Eriksson i skriften uppgav, att anledningen
till att Blomqvist vid samtalet med Eriksson uppgivit sig ha telefonerat till
Eriksson varit den, att Eriksson frågat efter, varifrån Blomqvist fått opietabletterna,
överensstämde detta icke med vad som i verkligheten förekommit.
Blomqvist hade nämligen till en början omnämnt sitt telefonsamtal med
Eriksson och dennes ordination, och först därefter hade Eriksson framställt
sin fråga, varifrån Blomqvist fått tabletten.

Carin Brännström anförde vid förhör å militieombudsmansexpeditionen
följande: Sedan hon undersökt Persson, hade hon avlägsnat sig från sjukhuset
utan att underrätta jourhavande sjukvårdaren om var hon kunde
träffas och återkommit först påföljande morgon. Anledningen till att hon i
sitt till dagmajoren avgivna yttrande uppgivit, att hon återvänt till sjukhuset
redan samma kväll, var en förväxling med ett annat bukfall vid ungefär
den tid, då Persson behandlades på sjukhuset. När hon börjat tjänstgöringen
på morgonen den 25 juli, hade hon fått kännedom om att Persson återkommit
och blivit inlagd. Hon hölle det för troligt, att dessa uppgifter lämnats
henne vid samtal med Blomqvist, innan hon på morgonen varit inne i
den sjuksal, där Persson låg. Hon hade ett minne av att Blomqvist vid samtalet
nämnt, att han föregående kväll varit i telefonförbindelse med Eriksson
angående Persson. Hon mindes bestämt att hon till Blomqvist fällt
yttrandet: »Vad sade doktorn om att jag inte var hemma?» Hon hade icke
något minne av om Blomqvist yttrat någonting om vad Eriksson vid telefonsamtalet
kunde ha sagt angående behandlingen av Persson. Hennes uppgift
till dagmajoren, alt sjukvårdaren vid hennes hemkomst omtalat, att
han ringt Eriksson men, såvitt hon mindes, icke hade träffat honom, berod -

de på förväxling med någon annan patient. Journalkortet brukade alltid upprättas
av den sjukvårdare, som lade in patienten på sjukhuset, och det vore
därför sannolikt, alt Blomqvist upprättat kortet angående Persson.

Eriksson och Persson hördes ytterligare vid polisförhör i februari 1949.
Härvid anförde Eriksson: Han vidhölle att han icke blivit uppringd av Blomqvist
eller någon annan person från sjukhuset. Han hade en viss skyldighet
att vara anträffbar under dygnet, men denna skyldighet vore icke på något
sätt närmare preciserad. Som regel kunde dock sägas, att han vore anträffbar
och att personalen på sjukhuset kände till, var han kunde anträffas antingen
på telefon eller genom budskickning. Själv hölle Eriksson för troligt,
att han tillbragt kvällen den 24 juli 1947 i hemmet och att han omkring
klockan 2300 legat till sängs. I varje fall kunde han ej erinra sig, att han
varit borta från hemmet den kvällen. Under förutsättning att han själv varit
i bostaden, hade ännu flera familjemedlemmar funnits hemma, och i så fall
skulle ju alltid någon ha uppfattat telefonsignaler. Även om alltså Eriksson
ensam skulle ha lämnat bostaden under kvällen, hade någon annan familjemedlem
funnits kvar, som skulle kunnat lämna anvisning om Erikssons
vistelseplats. Eriksson ville uttrycka sin förvåning över att Persson uppgivit
sig ha hört Blomqvists samtal med Eriksson, enär den telefon, som
skulle ha använts på sjukhuset, befunne sig på ett avstånd av omkring 25
meter från Perssons säng, vartill komme, att tre dörrar befunne sig mellan
sjuksalen och telefonrummet.

Persson anförde: Sedan Persson för andra gången den 24 juli 1947 uppsökt
sjukhuset och där blivit mottagen av Blomqvist, hade Persson av denne
anvisats att lägga sig på en säng i ett rum, som låg strax intill en sjuksal.
Medan Persson legat där, hade Blomqvist förklarat sig skola ringa till syster
Carin och Eriksson. Persson hade ej uppfattat, om Blomqvist verkligen ringt,
men Blomqvist hade efter en stund återkommit från ett rum, där en telefon
antagligen funnes, och förklarat, att han ej anträffat någon av dem. Persson
hade alltså ej hört, att Blomqvist verkligen ringt, men han hade ett minne
av att det liksom »knäppte till» i en telefonklocka, vilket Persson uppfattat
som ett slags avringning. Persson hade hört, att Blomqvist, då denne befunnit
sig i telefonrummet, samtalat med någon, men det kunde lika väl ha
varit med Nilsson som Blomqvist samtalat. Blomqvist hade flera gånger
återvänt till telefonrummet, och efter en tidsperiod, vars längd Persson ej
kunde uppgiva, hade Blomqvist återvänt till Persson och omtalat, att han
verkligen fått tag i Eriksson och att denne ordinerat opietabletter. Blomqvist
hade dock intet nämnt om var han anträffat Eriksson.

Med anledning av Blomqvists uppgift att han den 24 juli 1947 på kvällen
vid sina försök att per telefon komma i förbindelse med Eriksson möjligen
av den på telefonstationen i Östersund tjänstgörande telefonisten fått besked
om att Eriksson träffades på ett annat telefonnummer, införskaffades med
Erikssons medgivande genom polismyndighetens försorg upplysningar i
saken.

T. f. telegrafkommissarien i Östersund Karl Erik Malmström meddelade
härvid följande: Vid telefonstationen fördes under ifrågavarande tid, juli
1947, en anteckningsbok över »hänvisningar». I densamma infördes emellertid
blott sådana hänvisningar, som rörde en tidrymd av minst ett dygn. I
nämnda bok funnes icke någon anteckning för den 24 juli 1947 om hänvisning
av samtal till något av telefonnumren 12 453 eller 15 337. Kortare hänvisningar,
mindre tid än ett dygn, debiterades abonnenten direkt och det
s. k. hänvisningskortet tillställdes vederbörande i samband med räkning
över telefonsamtal. Dubbletter av dessa hänvisningskort funnes icke. Huruvida
Eriksson beställt en kort hänvisning ifrågavarande dag, kunde Malmström
sålunda ej uttala sig om.

Eriksson framhöll att han över huvud taget ej hade något minne av att
han begärt någon hänvisning vid ifrågavarande tidpunkt.

Beträffande tidpunkten för förut omförmälda diarréepidemi vid förläggningen
i Grytan verkställdes även kompletterande utredning.

Eriksson anförde härvid: Under den tid Eriksson tjänstgjort vid regementet
— han hade varit anställd där sedan den 1 mars 1943 — hade det
under sommarmånaderna intill sommaren 1948, då kloreringsaggregat anskaffats,
brukat förekomma diarréepidemier vid förläggningen. Dessa fall
hade vårdats vid regementets sjukhus. Eriksson hade erfarit, att under juni
månad 1947 artilleriets kadettskola varit förlagd i Grytan under en veckas
tid. Eriksson kunde icke med säkerhet säga, huruvida diarréfall inträffat
under den tid nämnda förband varit förlagt i Grytan, men det vore troligt,
att de fall, som avsåges i handlingarna, inträffat under sistnämnda tidsperiod.
Det vore Erikssons bestämda uppfattning, att ifrågavarande diarréfall
inträffat före den 24 juli 1947. Eriksson kunde icke påminna sig vem
som tjänstgjort som sjukvårdsfurir i Grytan, men det hade i varje fall ej
varit Blomqvist.

Undersökningen på morgonen den 25 juli 19å7.

Persson berättade vid polisförhör: Den 25 juli omkring klockan 10 på
förmiddagen hade Eriksson gjort ronden i sjukhuset och därvid varit åtföljd
av en sjuksyster. Då Eriksson och systern kommit fram till Perssons
säng, hade det verkat som om Eriksson känt till Perssons fall, men Persson
kunde dåmera ej erinra sig, om systern just då redogjorde för fallet eller
om hon gjort det tidigare. Persson trodde sig minnas, att Eriksson frågat,
om Persson haft några plågor, och till detta hade Persson svarat jakande.
Däremot kunde Persson ej erinra sig, om Eriksson frågade efter andra symtom
såsom kräkningar eller diarré. Själv nämnde Persson troligen ej heller
något härom, ehuru han under natten omkring klockan 0300, då han erhållit
sin andra opietablett, fått sura uppstötningar, dock icke i sådan mängd,
att det kunde kallas för kräkning. Någon uttömning ur munnen hade sålunda
ej förekommit, och Persson hade helt enkelt svalt den minimala mängd,
som uppkommit i form av uppstötning. Eriksson hade därefter med ena handens
fingrar känt på nedre högra delen av Perssons mage. Trycket av

7—b980U0. Militieombudsmannens ämbelsberällelsc.

Erikssons fingrar hade ej varit särskilt hårt, men Persson hade det oaktat
känt, att fingrarna verkligen trycktes mot magen. Persson hade själv haft
den tron, att det rörde sig om en blindtarmsinflammation, men han kunde
ej erinra sig, om han inför doktorn framkastade den misstanken. Efter den
i Perssons tycke knapphändiga undersökningen hade Eriksson, vänd till
sjuksystern, förklarat att Persson »kommit dit för att provligga de nya sängarna»
och att Persson skulle få hämta sina kläder och lämna sjukhuset
såsom friskskriven. Då Persson därefter lämnade sjukhuset, hade han bett
en sjukvårdare om upplysning, huruvida han var sjukskriven i förläggningen
eller ej, och han hade därvid erhållit det svaret, sedan sjukvårdaren sett
efter i någon rulla, att Person vore fullt utskriven från sjukhuset samt helt
friskskriven.

Eriksson anförde i avgivet yttrande: På morgonen den 25 juli hade Eriksson
undersökt såväl Persson som den andre värnpliktige, vilken blivit inlagd
under natten. Ingen hade kräkts, och ingen hade då diarré. Båda hade
fullständigt mjuk buk, fast Persson ömmade något nertill höger. Persson var
feberfri (37,o grader) och antalet vita blodkroppar utgjorde 6 400. Båda hade
utskrivits med tillsägelse att återkomma, om de bleve sämre. — I ett senare
yttrande förklarade Eriksson, att Persson utskrivits vid halv elvatiden med
bestämd tillsägelse att återkomma till sjukhuset om han bleve sämre.

I sitt yttrande till dagmajoren meddelade Carin Brännström, att Eriksson
på ronden den 25 juli känt Persson på buken samt att Persson enligt
hennes förmenande icke reagerade av smärta vid beröringen. Hon uppgav
även, att temperatur och puls härvid varit normala samt att Eriksson utskrivit
Persson i full tjänst.

Vid förhöret å militieombudsmansexpeditionen berättade Carin Brännström
närmare: Innan Eriksson vid 10-tiden gått rond på sjukhuset, hade
hon icke talat med denne om Persson. Då Eriksson och hon under ronden
nalkades Perssons säng, hade hon gått fram till Persson och till Eriksson
yttrat: »Här är den här patienten som blev inlagd i går kväll.» Eriksson hade
icke på något sätt reagerat inför detta yttrande. Samtidigt hade hon dragit
ned Perssons täcke, eftersom hon visste att Eriksson icke tidigare hade
känt Persson på buken. Allteftersom Eriksson därefter tryckte på olika ställen
på Perssons buk, frågade Eriksson, om Persson kände någonting. Om
Eriksson därutöver frågade Persson om hans subjektiva symtom, kunde hon
icke minnas, men hon hölle för troligt, att Eriksson i så fall antecknat Perssons
svar på det för sjukjournal avsedda utrymmet på journalkortet. Om
Persson på fråga av Eriksson uppgivit, att han haft kräkningar, skulle Eriksson
troligen ha antecknat detta. Hon hölle det för uteslutet, att det vid ronden
varit tal om opietabletter, ty hon erinrade sig att hon blivit överraskad, då
dagmajoren till henne framställt frågor angående opietabletter. Om hon icke
missminde sig, hade Persson blivit utskriven till full tjänst. Hon hade en
svag aning om att Persson i något sammanhang begärt att få bliva remitterad
till lasarettet, och det vore möjligt att Persson framställt sin begäran under
Erikssons rond. Hon hade icke något minne av att Eriksson tillsagt Persson

att återkomma, om han bleve sämre; ett sådant besked vore oförenligt med
beslutet att friskskriva Persson. Eriksson hade icke, såvitt hon kunde erinra
sig, vid ronden fällt något yttrande angående Persson av anmärkningsvärt
innehåll. — Påvisad att flera i ärendet hörda personer uppgivit, att Eriksson
vid ronden fällt ett yttrande av innehåll, att Persson varit där för att provligga
de nya sängarna, anförde Carin Brännström, att hon icke hade något
minne av att ett sådant yttrande fällts men att det icke vore överraskande,
om Eriksson yttrat detta, eftersom han ofta vore ironisk mot patienterna.
— Efter att ha fått taga del av avskriften av journalkortet angående Persson
anförde Carin Brännström: Såvitt kortet utvisade, var Perssons temperatur
på morgonen den 25 juli 37,i grader. Denna temperatur hade säkerligen tagits
av något kvinnligt sjukvårdsbiträde någon gång mellan klockan 0600
och 0700. I samband med ronden hade någon förnyad temperaturtagning
icke ägt rum. Det vore alldeles uteslutet, att Perssons vita blodkroppar räknats
före ronden. Under Anna Eklunds semester vore det endast Carin
Brännström som utförde sådan räkning.

Eriksson berättade vid polisförhör: Omkring klockan 1000 den 25 juli
hade Eriksson gått ronden på regementets sjukhus, och därvid hade han
för första gången sammanträffat med Persson. Syster Carin hade härvid
omtalat för Eriksson, att Persson intagits föregående kväll på grund av att
han haft »ont i magen». Eriksson hade därvid själv tillfrågat Persson om
sjukdomens förlopp föregående kväll och under natten. Härtill hade Persson
förklarat, att han haft »knip» och »ont i magen». Eriksson hade vidare tillfrågat
Persson, om denne haft diarré eller kräkningar. Numera kunde Eriksson
ej erinra sig, hur Perssons svar fallit, men enligt bruk hade på journalen
antecknats alla positiva svar, och på grund härav skulle Eriksson
givetvis ha antecknat, om Persson jakande besvarat dessa frågor. På samma
sätt förhölle det sig med frågan angående eventuell värk i magen. Om Eriksson
alltså fått positivt svar på sådan fråga, vilken han erinrade sig ha framställt,
skulle även detta ha antecknats i journalen. -—- Eriksson förklarade
vidare, att han vid här avsett sjukbesök icke frågat, om Persson fått några
tabletter eller annan medicin. Regeln vore den, att patienterna icke erhöllo
någon som helst medicin utan läkarens ordination, och därför tog han för
givet, att icke heller Persson erhållit något. Det hade varit först i september
månad samma år, sedan Persson ingivit sin anmälan mot Eriksson, som
denne erhållit kännedom om att Persson intagit opietabletter. I samband
härmed hade han tillfrågat Blomqvist, varifrån denne erhållit dessa tabletter.
Redan då Eriksson kommit fram till Perssons säng, hade han tagit del
av journalens anteckningar om att Persson på morgonen varit feberfri. Någon
ny temperaturtagning hade därför icke ägt rum vid Erikssons sjukbesök.
Ej heller hade någon räkning av vita blodkroppar ägt rum, varken tidigare
under dagen eller vid Erikssons besök å sjukhuset.

Blomqvist uppgav, att han ej varit närvarande vid Erikssons undersökning
av Persson på morgonen den 25 juli, men alt han erfarit, att Persson
då utskrivits. Vid underrättelsen att Persson utskrivits hade Blomqvist funnit
detta egendomligt, emedan Persson »klagat så över sin onda mage».

100

Vid »förhöret å militieombudsmansexpeditionen berättade Blomqvist närmare
härom: Vid tjänstgöringens början på morgonen hade Blomqvist icke
uppsökt Persson. De kvinnliga biträdena toge temperaturen på de inneliggande
patienterna. Blomqvist hade icke heller varit närvarande, då Eriksson
gått rond. Blomqvist hade dessförinnan varken talat med Eriksson eller
syster Carin om Persson. Om syster Carin uppsökt Persson före ronden,
kände Blomqvist icke till. Eriksson brukade anlända till sjukhuset vid iltiden
och efter sjukvisitation av sjukanmält befäl gå ronden på sjukhuset.
Sjukvisitationen av manskapet ombesörjdes av Thurfjell. Blomqvist vore
övertygad om att Eriksson icke under dagen fått kännedom om att Blomqvist
på natten givit Persson en opietablett utöver den av Eriksson ordinerade.
Då Eriksson en tid efter det Persson ingivit sin anmälan till militieombudsmannen
kallat till sig Blomqvist, var det nämligen dem emellan
endast tal om en opietablett. Blomqvist hade efter ronden erfarit, att Persson
utskrivits från sjukhuset såsom frisk. — Angående det företedda journalkortet
uppgav Blomqvist, att anteckning å det för sjukjournal avsedda
utrymmet å journalkortet gjordes endast av läkare. Anteckningen å kortet
»I dag knip i magen Buk: obet. ömhet till hö» hade därför uppenbarligen
gjorts av Eriksson.

Värnpliktige nr 173-13-46 Karl Edor Arvidsson: Han hade troligen från
och med den 12 juni 1947 under omkring två och en halv månader vårdats
på sjukhuset. En morgon, förmodligen den 25 juli, hade han fått se Persson
ligga i samma sal som han låg i. Persson hade sagt sig ha ont i magen.
Efter det läkaren vid sin vanliga rond undersökt Persson, hade läkaren
yttrat: »De e väl de nya sängarna som ska avprovas.»

Bredberg uppgav att han hört läkarens yttrande: »De e väl de nya sängarna
som ska avprovas.»

Perssons besök å centrallasarettet och behandlingen av honom vid hans
återkomst därifrån.

Persson anförde i en skrift: Sedan han omkring klockan 1200 den 25
juli begivit sig till lasarettet och blivit återsänd därifrån, emedan han saknat
remiss från regementsläkaren, hade Persson vid återkomsten till regementssjukhuset
fått obehag av syster Carin, som i ironiska ordalag förebrått
honom »dumheten att besöka lasarettet». Först därefter hade hon funnit
sig föranlåten att ägna sig litet åt honom, vilket skett i form av att hon
tog sänkan, sjukskrev honom och inlade honom på regementssjukhuset.
Efter en halvtimme hade syster Carin beordrat honom att kläda på sig och
gå till förläggningen för att lägga sig där. Detta hade varit särdeles svårt
för honom, eftersom han hade varit mycket sjuk och fått klara sig själv. Avståndet
mellan sjukhuset och förläggningen vore cirka en halv kilometer.
Det förefölle honom svårförklarligt, att han en halvtimme efter det han sjukskrivits
ansetts vara så frisk att han fått lämna sjukhuset och gå till förläggningen.

Vid polisförhör berättade Persson närmare: Sedan Persson uppsökt sin

101

förläggning, hade han fortfarande känt starka smärtor i magen och gång på
gång fått sura uppstötningar. Någon diarré hade han dock icke. Omkring
klockan 1200 hade han bett en värnpliktig kamrat att ringa efter en bil,
och då denna anlände hade Persson åkt direkt till lasarettet i Östersund,
där han blivit mottagen av doktor Hans Bohn. För denne hade Persson omtalat,
att han kände starka plågor i magen och att han därför ville bli undersökt.
Bohn hade då frågat Persson, om denne hade »remiss» från militärläkare,
men Persson hade härtill måst svara att han ej fått någon sådan.
Bohn hade då avlägsnat sig och återkommit efter en kort stund och omtalat,
att han varit i telefonkontakt med Eriksson, som lämnat det beskedet,
att Persson omedelbart skulle uppsöka sjukhuset vid regementet. Någon
undersökning hade alltså ej ägt rum på lasarettet vid detta besök, och Persson
hade icke hört något av telefonsamtalet mellan läkarna. Persson mindes
väl, att han fått det beskedet av Bohn, att han skulle besöka militärsjukhuset,
men han kunde ej erinra sig, huruvida Bohn uppmanat honom att
avhämta remiss eller avpolletteringssedel. Då Persson lämnade lasarettet,
måste han på grund av plågor taga droskbil till regementet. Vid ankomsten
till sjukhuset hade han mottagits av syster Carin, som uttryckte sitt missnöje
över att Persson uppsökt annan läkare än regementets. Syster Carin
hade emellertid tagit ett blodprov i Perssons ena armveck, men han vore
säker på att hans temperatur icke tagits. Efter provtagningen hade Persson
anvisats samma säng, som han tidigare haft, men just som han klätt av sig
och gått till sängs, hade han av någon vid sjukhuset fått order om att kläda
på sig och gå till sängs i förläggningen. Ingen hade dock sagt något om att
Persson skulle återkomma, om smärtorna tilltogo, men då Persson fattade
saken så, att han vore sjukskriven i förläggningen, hade han förstått, att
han i varje fall skulle inställa sig vid sjukvisitationen påföljande dag.

I sitt yttrande till sjukvårdsförvaltningen anförde Eriksson: »Ungefär en
timme efter det Persson utskrivits hade Bohn ringt till Eriksson och omtalat,
att Persson var på lasarettet för undersökning men att han såg frisk ut.
Bohn hade frågat Eriksson, om Eriksson ville att de skulle taga hand om
Persson. Alla militärläkare torde känna vådan av att låta de värnpliktiga
springa hur som helst till civilt lasarett, om den ordination de fått på sitt
militärsjukhus ej passade dem. Eriksson hade därför bett Bohn sända Persson
till regementets sjukhus.

Vid polisförhör anförde Eriksson närmare: Då Eriksson erfarit, att Persson
efter besöket på lasarettet åter begivit sig till regementets sjukhus, hade
han anbefallt syster Carin att taga temperaturen på Persson och räkna de
vita blodkropparna. Detta hade inträffat omkring klockan 1200. På grundval
av syster Carins i telefon till Eriksson lämnade uppgifter angående resultatet
av temperatur tagningen och räkningen av de vita blodkropparna,
hade Eriksson beslutat sig för att sjukskriva Persson »i förläggningen», vilket
innebure, att Persson visserligen fortfarande vore sjukskriven men att
han skulle vistas i förläggningen. Eriksson ansåge, att han på grund av
syster Carins uppgifter icke behövde uppsöka Persson på sjukhuset för sär -

102

skild undersökning. Eriksson hade icke uteslutit tanken på att det kunde
röra sig om en blindtarmsinflammation eller annat svårt bukfall, och detta
framginge ju även av det förhållandet, att Persson icke friskskrivits utan i
stället sjukskrivits i förläggningen med uppmaning att återkomma, om han
bleve sämre. Angående telefonsamtalet med Bohn uppgav Eriksson, att den
förstnämnde ringt upp Eriksson i bostaden och omtalat, att en värnpliktig
uppsökt honom och omtalat, att han »hade ont i magen». Bohn hade dessutom
förklarat, att mannen såg frisk ut, men han hade samtidigt frågat
Eriksson, vad han skulle göra med mannen. Eriksson hade svarat, att mannen
skulle sändas till sjukhuset vid regementet för förnyad undersökning.
Under samtalet hade varken från Bolins eller Erikssons sida nämnts ordet
avpolletteringssedel. Något ytterligare hade icke sagts under telefonsamtalet.
— Eriksson ville framhålla, att det icke vore reglementsenligt och icke heller
praktiserades, att en värnpliktig, som på eget initiativ uppsöker ett civilt
sjukhus, av sjukhusets läkare återsändes till vederbörande militärsjukhus
för att hämta avpolletteringssedel. Lades den värnpliktige in på det
civila sjukhuset, avfordrades per telefon från detta sjukhus avpolletteringssedeln.
Vidare förklarade Eriksson, att såvitt han kunde erinra sig syster
Carin beträffande Perssons besvär, då han återkommit från lasarettet, endast
nämnt temperaturen och antalet vita blodkroppar. Eriksson hade uppfattat
Perssons besök vid lasarettet som ett uttryck för Perssons oro med
hänsyn till de subjektiva besvären, och det hade varit mycket på grund härav,
som Persson icke friskskrivits utan sjukskrivits »i förläggning» med anmaning
att återkomma, om besvären tilltogo. Eriksson hade dock fortfarande
ej anledning taga för givet, att det kunde röra sig om ett svårt bukfall,
och denna tanke vore alltså delvis grundad på de låga värden beträffande
temperatur och vita blodkroppar han erhållit från syster Carin, och dels på
de upplysningar, han erhållit från doktor Bohn beträffande Perssons friska
utseende. Eriksson ansåge icke, att Perssons temperatur efter lasarettsbesöket
— 37,4 grader — kunde giva anledning till oro, enär förhöjningen kunnat
föranledas av Perssons promenad. Praxis vid ett militärsjukhus vore, att
en sköterska därstädes själv finge avgöra, när hon ansåge behov av läkares
besök erforderligt. Så vore fallet även här. Här vore det icke enbart sköterskans
uppgifter, som legat till grund för Erikssons ställningstagande till fallet,
utan även övriga omständigheter, undersökningen på morgonen, samtalet
med Bohn samt de normala laboratorievärdena.

Carin Brännström anförde vid förhör å militieombudsmansexpeditionen:
Omkring klockan 1200 hade Eriksson ringt till henne och omtalat, att Persson
åkt till lasarettet för att bliva undersökt där, men att Persson skulle
komma tillbaka till regementssjukhuset om en stund. Eriksson hade bett
henne taga temperaturen på Persson och räkna hans vita blodkroppar och
därefter ringa upp Eriksson. Eriksson hade låtit förargad över att Persson
åkt till lasarettet utan att ha remitterats dit. Sedan Persson därefter kommit
till sjukhuset, hade hon troligen icke frågat Persson om anledningen till att
han blivit återsänd från lasarettet, eftersom hon vetat att han icke remit -

103

terats dit. Det vore möjligt att hon yttrat till honom att det var dumt av
honom att uppsöka lasarettet, vilket överensstämt med Erikssons uppfattning.
Efter Perssons ankomst hade hon tagit temperaturen på honom. Den
hade varit något förhöjd, men huru mycket kunde hon numera icke erinra
sig. Antalet vita blodkroppar hade icke varit anmärkningsvärt högt. Hon
hade känt Persson på buken, och denna hade alltjämt varit oöm. Sedan hon
inlagt Persson på sjukavdelningen, hade hon i telefon underrättat Eriksson
om resultatet av undersökningen. Eriksson hade då yttrat någonting om att
Persson kunde få gå nere på batteriet. Hon hade blivit förvånad över att
Persson icke skulle vara inlagd på sjukhuset och hade därför genmält:
»Skall han inte vara inlagd?» Eriksson hade då svarat: »Det behövs inte.»
Persson hade då fått lämna sjukhuset, men hon hade tillsagt honom att återkomma,
om smärtorna ökade, ty hon hade förstått att det var »någonting»,
eftersom Persson eljest icke skulle ha begivit sig till lasarettet.

Överläkaren vid centrallasarettet i Östersund Axel Odelberg anförde i skrivelse
till sjukvårdsförvaltningen: Förloppet vid Perssons besök på lasarettet
tycks, efter vad Odelberg erfarit av den läkare, doktor Bohn, som tagit emot
Persson, ha varit det, att Persson infunnit sig vid 12-tiden och sagt sig ej
vara nöjd med att ha blivit utskriven från regementets sjukhus ett par timmar
tidigare. Bohn hade då ringt upp Eriksson och frågat om Eriksson önskade,
att lasarettet skulle taga hand om patienten. Eriksson, som förklarat
sig väl känna till fallet, hade önskat att Persson skulle återsändas till regementets
sjukhus för fortsatt observation, vilket då omedelbart och utan
personlig undersökning skett. Mot detta förfaringssätt hade Persson ej haft
något att erinra. Uppgiften i journalen, att Persson skulle ha återsänts för
att hämta avpolletteringssedel, vore givetvis felaktig. —- Vid polisförhör förklarade
Odelberg, att han icke haft någon personlig kontakt med Persson,
och att det alltså varit Bohn, som för Odelberg förklarat, att uppgiften i journalen,
att Persson skulle ha återsänts för att avhämta avpolletteringssedel,
»givetvis» var felaktig.

Blomqvist anförde vid förhör å militieombudsmansexpeditionen: Klockan
omkring 1300 eller 1400 hade Persson återkommit till sjukhuset och tagits
om hand av syster Carin, som efter undersökning av Persson tillsagt Blomqvist
att lägga in denne. Sedan Persson inlagts, hade syster Carin för Blomqvist
omtalat, att hon ringt till Eriksson och fått det beskedet, att Persson
skulle sjukskrivas i förläggningen. Blomqvist hade därför fått lämna tillbaka
Perssons kläder till denne. Blomqvist och syster Carin hade därefter talats
vid om behandlingen av Persson, och syster Carin hade verkat upprörd
över att Persson, som redan inlagts på sjukhuset, sjukskrivits i förläggningen.
— Sjukskrivningen av Persson på middagen den 25 juli hade tydligen
icke föranlett upprättande av ett nytt journalkort, utan Perssons temperatur
och puls hade antecknats å det tidigare påbörjade och icke avslutade kortet.

104

Behandlingen av Persson efter det han omkring klockan 1800 den 25 juli
återkommit till regementets sjukhus.

Persson anförde i en skrift: På kvällen den 25 juli hade Eriksson, då Perssons
sjukdom tvingade Eriksson att remittera Persson till lasarett för operation,
yttrat till Persson: »Varför har Ni ej tidigare talat om att Ni haft ont
i magen?» Dessa yttranden visade enligt Perssons mening Erikssons bristande
ansvarskänsla för sina patienter, särskilt som Persson sedan föregående
dag varit sjukanmäld för magont.

Vid polisförhör anförde Persson närmare: Omkring klockan 1800 hade
Persson blivit ännu sämre och därför måst på nytt uppsöka sjukhuset, där
han mottagits av sjuksystern, av vilken han ånyo anvisats samma säng. Någon
ny undersökning eller någon temperaturtagning hade dock icke ägt rum.
Senare på kvällen efter omkring tre timmar hade Persson blivit så svårt
sjuk, att han varken »kunde sitta eller ligga», och någon av kamraterna i
sjuksalen hade då gått efter antagligen sjuksystern. Kort därpå hade Eriksson
anlänt, och samtidigt hade personal från en ambulansvagn inkommit.
Persson hade varit vid full sans, ehuru han varit synnerligen svårt sjuk.

Vid förhör å militieombudsmansexpeditionen anförde Carin Brännström:
Vid 18-tiden hade Persson återkommit och blivit inlagd. Hon hade ansett
att, oavsett vad Eriksson tyckte, Persson borde få stanna på sjukhuset för
att man skulle ha honom närmare till hands, om det skulle bliva »någonting».
Hon hade känt honom på buken och tyckte inte att det var värre än
förut. Hon hade tagit temperaturen på honom, men det hade icke varit någonting
anmärkningsvärt med den, ty i så fall skulle hon omedelbart ha
ringt till Eriksson. Hon hade besökt Persson vid troligen två tillfällen efter
det han inlagts. Persson hade sovit, och hon hade då tänkt, att en patient
med blindtarmsinflammation icke sover, om det är något överhängande.
Hon hade därefter lämnat sjukhuset men återkommit genast efter kallelse
omkring klockan 2030. Då hon sett, hur dålig Persson var, hade hon ringt
till Eriksson och omtalat, att Persson blivit betydligt sämre och att buken
var så om, att hon icke fick vidröra den. Eriksson hade kommit efter några
minuter och genast gått upp till Persson. Sedan Eriksson känt på Perssons
buk, hade han yttrat till Persson: »Varför sa du inte i morse att du hade
ont i magen?» Hon hade blivit förvånad över yttrandet och tittat på Blomlist
och Nilsson, vilka uppehållit sig hos Persson. Under väntan på ambulansbilen
hade Eriksson icke yttrat någonting särskilt, men han hade verkat
orolig. När Eriksson efter det ambulansbilen hämtat Persson avlägsnat
sig från sjukhuset och hunnit ett stycke från byggnaden, hade Eriksson ropat
tillbaka till Carin Brännström, som stått kvar i porten: »Han blev ju
inlagd, när han kom tillbaka vid 6-tiden.»

Vid förhör å militieombudsmansexpeditionen anförde Blomqvist: Klockan
omkring 1800 hade Persson återkommit och då inlagts av syster Carin. Omkring
klockan 2200 hade Blomqvist, som även denna kväll ombesörjt jourtjänsten,
uppsökts av en på samma sal som Persson inlagd värnpliktig, vilken
omtalat att Persson blivit sämre. Blomqvist uppsökte Persson och kal -

105

lade därefter på syster Carin, som genast ringde efter Eriksson. Denne anlände
mycket snabbt och lät efter en hastig undersökning av Persson kalla
på ambulansbil. Vid undersökningen av Persson yttrade Eriksson: »Varför
sade du inte i morse, att du hade ont i magen?» Blomqvist förvånades över
yttrandet och tittade upp på Eriksson, som verkade upprörd och såg tämligen
»förstörd» ut. Däremot sade Eriksson ingenting om att det nu var en
tydlig blindtarm. Sedan Persson hämtats i ambulans och Eriksson avlägsnat
sig, omtalade syster Carin för Blomqvist, att Eriksson under väntan på ambulansen
yttrat till syster Carin: »Han har väl legat inne hela eftermiddagen?»
Detta yttrande hade syster Carin funnit egendomligt, eftersom Eriksson
givit order om att Persson skulle vara i förläggningen.

Eriksson anförde: Han hade icke blivit kallad till sjukhuset förrän vid
22-tiden, då sjuksköterskan ringt honom. Han hade då omedelbart remitterat
Persson till lasarettet, där denne blivit opererad. Några spydigheter beträffande
sjukdomen hade ej förekommit. Vid undersökningen på kvällen
den 25 juli torde Eriksson endast ha sagt: »Nu är det ju en tydlig blindtarm.
» Persson hade aldrig begärt att bliva remitterad till lasarettet. Det av
syster Carin återgivna yttrandet av Eriksson »varför sade Ni inte till mig i
morse, att Ni hade ont i magen» hade blivit missförstått. Eriksson hade själv
blivit överraskad över Perssons tillstånd. — Angående sistnämnda yttrande
förklarade Eriksson vid polisförhör, att han verkligen blivit överraskad av
sjukdomens snabba förlopp samt över att han icke erhållit någon som helst
rapport angående Perssons tillstånd mellan klockan 1200 och klockan 2200.

Arvidsson anförde: På eftermiddagen den 25 juli hade Persson kommit
tillbaka och fått lägga sig i samma säng som förut. Bortåt 21-tiden hade Arvidsson
förstått, att Persson blivit sämre, emedan denne på grund av smärtor
ej kunnat ligga utan begärt hjälp. En annan i samma sal liggande värnpliktig
hade då hämtat Blomqvist. Efter ytterligare någon stund hade läkaren
kommit och undersökt Persson, varvid läkaren yttrat: »Varför talade Ni
ej om i morse att Ni hade ont i magen?»

Bredberg uppgav att han gjort samma iakttagelser som Arvidsson i fråga
om Perssons tillstånd efter det denne varit på lasarettet. Även Bredberg hade
hört Erikssons yttrande: »Varför talade Ni ej om i morse att Ni hade ont i
magen?»

Eriksson förklarade att hans yttrande till Persson på kvällen den 25 juli
aldrig kunde ha fällts på det sätt som uppgivits av Arvidsson och Bredberg.
Yttrandet kunde möjligen syfta på tidpunkten klockan 1800, då Persson inlagts
på sjukhuset, ty då hade sköterskan ej ringt Eriksson, emedan Persson
ej klagat då.

Av ett i avskrift företett journalkort angående Persson framgår bland annat:
Persson hade den 24 juli klockan 2330 intagits och den 25 juli utskrivits.
Temperaturen var den 24 på kvällen 36,8, den 25 på morgonen 37,i och
på middagen 37,4 grader. Antalet vita blodkroppar var 8 400. På baksidan av
kortet var utan datering antecknat: »I dag knip i magen. Buk: obet ömhet
till hö.»

106

Från centrallasarettet i Östersund ha lämnats de uppgifter angående Persson,
som innefattas i följande skrivelse av den 13 februari 1948 från lasarettet
till regementsläkaren:

»Ang. Persson, Torsten Hugo, vpl. 490-5-46, Vallbo, Undersåker.

Rubricerade har vårdats å härvarande kirurgiska avdelning under tiden
25/7—13/8 1947.

Ur journalen: Tidigare frisk.

Sjuknade den 24/7 på e. m. med smärtor till hö. i buken, sedermera tilltagande
och spridande sig över hela magen och mest till hö. Kräkts 5—6 ggr.
Avföring 25/7 u. a. Ingen frossbrytning. Ingen feber. Ej haft liknande smärtor
tidigare. Inga urineringsbesvär. Enligt egen uppgift sökt dr. Eriksson på
morgonen 25/7 och blivit lämnad utan åtgärd, varefter pat, sökt här kl. 12
men återvisats till A 4 för att erhålla avpolletteringssedel. Nu inrem. u. d.
App. ac.

Status: A. t. ngt. påverkat. Ligger alldeles stilla. Blek. T. 37,9. P. 102.

Cor et pulm: 0

Buk: I det närmaste brädhård. Intensivt ömmande vid palp. mest över
M. B.

P. R. pos.

Op. Appendektomi + drän.

Växelsnitt över MB. Vid bukens öppnande utrinner täml. rikl. stinkande
pus. App. ligger uppslagen bakåt, omgiven av rikl. tjockt pus. är perforerad
och avsliten på mitten. Exstirperas med stor svårighet i 2 delar. Ngn exakt
blodstillning kan ej erhållas. Påse och tamponad mot bädden. Partiell buksutur.

Prep: Totalgangraenös app. i 2 delar.

29/7 Haft en frysn. idag. 0 kräkn.

Per rectum: scybala i ampullen. Ingen utfyllnad av Douglas.

5/8 Per rectum: Utfylln. av Douglas. Måttl. ömhet. Temp. 38,6. A. t. opåv.
12/8 Kvarstående utfylln. o. förhårdnad i Douglas. 0 ömhet. Läkt. p. p.

13/8 utskrives för fortsatt vila 1 mån.

13/9 Besvärsfri. Såret u. a. Friskskrives.»

Från sjukvårdsförvaltningen inkom den 13 augusti 1948 dels av sjukvårdsförvaltningen
på begäran av militieombudsmannen avgivet utlåtande
i ärendet, dels ock av sjukvårdsförvaltningen från medicinalstyrelsen inhämtat
yttrande, varvid var fogat yttrande den 25 april 1948 av medlemmen av
medicinalstyrelsens vetenskapliga råd professorn Gustaf Söderlund.

Söderlund anförde i sitt yttrande: De ofta livshotande s. k. akuta bukfallen
-—- framför allt appendiciterna, ileus, ulcus perforans — vore relativt
vanliga sjukdomstillstånd, som alltjämt årligen i vårt land krävde ett stort
antal offer. Det för läkaren viktigaste vid handläggningen av dessa sjukdomar
vore profylaxen; att sålunda en appendicit diagnosticerades och behandlades
innan ännu perforation skett, att ileus konstaterades så tidigt att
ej peritonit ännu uppträtt, samt att vid ett ulcus perforans diagnosen ställ -

107

des så tidigt, att operation kunde ske under de första fem till sex timmarna
efter perforationen. För att detta mål, tidig operativ behandling, skulle nås,
krävdes alltså framför allt av den först tillkallade läkaren en viss diagnostisk
förmåga, mindre manifesterande sig i en omedelbart vid första undersökningen
ställd exakt diagnos än i förmågan att så handlägga fallet, att
detsamma konune till sakkunnigt kirurgiskt bedömande, innan det vore
försent, d. v. s. att vid en appendicit eller ileus den sjuke komme till sjukhus
innan perforation skett, och vid en ulcus perforans inom de första fem,
sex timmarna efter perforation. Det för den först tillkallade läkaren viktigaste
i detta fall vore sålunda, att ej förbise ett akut bukfall, att ej vid
frånvaron av typiska symtom på exempelvis appendicit låta förleda sig att
tro, att denna sjukdom härmed vore utesluten. Hans frågeställning skulle
vara: »Kan jag med absolut visshet utesluta, att en appendicit (eller en
ileus) föreligger, fastän för en dylik sjukdom karakteristiska symtom nu,
vid första undersökningen, saknas?» I många fall utvecklades sjukdomen
relativt snabbt; objektiva symtom kunde vid första undersökningstillfället
fullständigt saknas, och endast de subjektiva bukplågorna pekade på möjligheten
av en blindtarmsinflammation. Ett par eller tre timmar senare
kunde bilden ha ändrat sig, i det att vid då utförd ny undersökning lokaliserad
ömhet och muskelspänning över appendixtrakten kunde säkra diagnosen.
Vid handläggandet av ett fall, som debuterat med bukplågor, vore
således i många fall en övervakning av patienten med upprepade undersökningar
med två eller tre timmars mellanrum mycket ofta nödvändig för att
nå fram till en diagnos, medgivande ett exakt ställningstagande till behandlingsfrågan
— operation eller ej. Vid tidigare bedömande i medicinalstyrelsen
av dylika fall härrörande från såväl militär som civil praxis hade
kunnat konstateras, att det berättigade krav på ett riktigt handläggande av
ett misstänkt akut bukfall, som låge i noggrann observation av patienten
kanske under loppet av flera timmar, ej alltid av respektive läkare beaktades.
Det förefölle ibland, som om läkare, vilka ej själva operativt handlagt
akuta bukfall, icke alltid hade samma förståelse för vilken fruktansvärt
ökad risk det innebure för patientens liv, om en perforation ut i fri bukhåla
finge ske. — Därest det vore riktigt, att Blomqvist på förnatten den 24 juli
telefonledes varit i kontakt med Eriksson och för denne rapporterat fallet,
syntes Erikssons underlåtenhet att undersöka patienten anmärkningsvärd.
I civil praxis skulle en dylik underlåtenhet knappast kunna rubriceras annat
än som ett allvarligt tjänstefel. Skulle t. ex. på Serafimerlasarettets poliklinik
nattetid komma in en patient uppgivande samma symtom som Persson,
och den jourhavande läkaren efter erhållen rapport om fallet från sköterskan
underlåta att själv undersöka, skulle ett dylikt förfarande av den
jourhavande läkaren för honom medföra mycket allvarliga följder. Naturligtvis
kunde anföras, att man å en läkare på en kirurgisk klinik hade rätt
att ställa alldeles särskilt stora krav i fråga om bedömning av ett bukfall
samt att en sådan läkare på grund av sitt arbete ständigt påmindes om den
stora betydelsen av att icke så felbedöma exempelvis ett fall av appendicit.

108

att perforation finge inträffa, innan riktig behandling insattes. Å andra
sidan måste dock framhållas, att den allmänna kunskap om de akuta bukfallens
allvarliga art och det ansvar som varje läkare borde känna, när
han stode framför ett dylikt, borde finnas likaväl hos en icke kirurg; det
vore ju också så, att en dylik patients öde ofta nog avgjordes icke på operationsbordet
utan genom den först konsulterade läkarens åtgärder — eller
underlåtenhet att vidtaga sådana. Vid ett samtal med en hög representant för
den militära sjukvården under beredskapstiden hade Söderlund tillfälle
framhålla, att en sjuk värnpliktig åtminstone icke borde vara sämre ställd
i sjukvårdshänseende än en på samma sätt sjuk person i det civila, då ju
de värnpliktiga tillika representerade en synnerligen värdefull kategori av
vår befolkning. Söderlund hade då fått det svaret, att en värnpliktig borde
omhändertagas alldeles särskilt omsorgsfullt, därför att han icke som en
civil person kunde själv välja läkare. — Under natten mellan den 24 och
den 25 juli hade Persson per os erhållit tvenne opietabletter, vardera på
0,03 gr. Som av handlingarna framginge stode åsikt mot åsikt, då det gällde
avgöra om den första av dessa tabletter givits efter ordination av Eriksson
eller av Blomqvist på dennes egen tillskyndan. Det hade givetvis varit av
visst intresse, om denna fråga kunnat avgöras. Ordinerandet av morfin eller
opiepreparat vid ett akut bukfall vore alltid en delikat sak, emedan intagandet
av dylika vid särskilt en ileus men också vid en blindtarmsinflammation
kunde vara ägnat att ändra sjukdomsbilden och därigenom försvåra
eller försena ställandet av den riktiga diagnosen. Det gällde också som en
oskriven lag, att dylika preparat blott med stor återhållsamhet finge givas
vid ett fall där appendicit eller ileus kunde misstänkas och givetvis aldrig
utan noggrann föregående undersökning. Det syntes därför osannolikt, att
Eriksson ordinerat en dylik tablett; dock förefölle det lika osannolikt, att
en sjukvårdare på eget bevåg skulle ha tagit sig till att ge en i bukplågor
insjuknad ett opiepreparat. Naturligtvis måste det under alla förhållanden
anses som oförsvarligt av Blomqvist att ge Persson tabletten nr 2. Ett visst
försvar för Blomqvist eller en förklaring för denna hans åtgärd skulle dock
ligga i om det kunnat visas, att läkare tidigare ordinerat en opietablett. Vid
morgonmottagningen hade Eriksson konstaterat, att Persson var fullständigt
mjuk i buken, men dock ömmade något nedåt höger. Han hade en temperatur
på 37 grader (enligt Söderlunds mening således ej fullt feberfri). Han
hade omedelbart fått gå i full tjänst. Redan klockan 1200 hade emellertid
Perssons magplågor så förvärrats, att han uppsökte lasarettet i Östersund.

Såvitt Söderlund kunde finna, borde Perssons insjuknande, svåra bukplågor
utan diarré, givit anledning för Eriksson att vid undersökningen av
Persson misstänka appendicit. De relativt obetydliga symtomen — tryckömhet
i högra nedre delen av buken hade dock förefunnits — kunde väl åtminstone
delvis tänkas sammanhänga med att Persson under natten fått
ej mindre än sex centigram opium. Enligt Söderlunds mening borde nog
även för en icke kirurgiskt utbildad läkare klar anledning ha förefunnits för
inläggandet av Persson på sjukavdelning — helst remiss till lasarettet —

109

i och för observation. Då emellertid Eriksson vid sin morgonmottagning
vederbörligen undersökt Persson, kunde givetvis hans underlåtenhet att i
fortsättningen observera patienten genom utförandet av nya undersökningar
— vilket dock varit det riktiga — icke rubriceras som slarv eller vårdslöshet.
Fallet illustrerade dock den avgörande betydelsen av dylika förnyade
undersökningar vid misstänkta akuta bukfall. Det torde väl knappast råda
något tvivel om att, därest dylik observation av Persson med vissa mellanrum
under dagens lopp gjorts, stora möjligheter funnits, att konstatera
appendiciten innan perforation — tydligen ut i fri bukhåla — med brädhård
peritonit-buk klockan 10 på kvällen konstaterats. — Sammanfattningsvis
ville Söderlund som sin mening framhålla, att därest Blomqvists
uppgift om att han på natten klockan 2330 telefonledes anmält för Eriksson,
att Persson inkommit till militärsjukhuset med magplågor, vore riktig,
Erikssons underlåtenhet att undersöka Persson i civil sjukhuspraxis skulle
ansetts som ett tjänstefel; att Persson fått taga in tvenne opietabletter på
0,03 gram, utan att undersökning av läkare före denna ordination gjorts,
måste betraktas som ett allvarligt fel; att sannolikhet funnes för antagandet,
att denna intagning av opium i viss mån avtrubbat symtomen och i viss
mån bidragit till den feldiagnos, som vid morgonmottagningen den 25 ställts
av Eriksson; att dock även de symtom, som vid denna mottagning förefunnos,
jämte symtomen vid Perssons insjuknande borde ha varit tillräckliga
att väcka misstanke på appendicit, i vilket fall Persson bort inläggas
på sjukhus för observation; samt att Erikssons underlåtenhet att så
förfara och i stället låta Persson gå ut i full tjänstgöring dock icke —- då
ju Eriksson på vederbörligt sätt undersökt Persson — kunde anses som
ett uttryck för vårdslöshet eller försummelse.

Medicinalstyrelsens disciplinnämnd uttalade i sitt den 14 juni 1948 dagtecknade
yttrande, att med hänsyn till vad Söderlund i sitt yttrande anfört,
Erikssons handläggning av sjukdomsfallet måste anses innebära försummelse
i tjänsten, samt hemställde, därest åtal icke komme till stånd, att
handlingarna i ärendet måtte återställas till medicinalstyrelsen för bedömande
av fallet i disciplinär ordning.

Eriksson framhöll i skrivelse till sjukvårdsförvaltningen, att Söder lund
utginge från den premissen, att Blomqvist i verkligheten ringt till Eriksson
på kvällen. Söderlund stödde sin åsikt på, att Eriksson i sitt yttrande sagt
sig icke kunna påminna sig, att Blomqvist ringt, medan Blomqvist bestämt
sade sig ha ringt. Eriksson ville häremot anföra, att det vore hans alldeles
bestämda uppfattning, att Blomqvist aldrig ringt. Eriksson vore nämligen
absolut övertygad om, att han, om Blomqvist verkligen ringt, skulle ha påmint
sig detta. Eriksson bestrede sålunda riktigheten av Blomqvists berörda
uttalande.

Sjukvårdsförvaltningen anförde i sitt yttrande; Något närmare klarläggande
beträffande vad som verkligen förekommit vid i ärendet ifrågakomna
tillfälle syntes ej kunna åvägabringas på de vägar, som stode sjukvårdsförvaltningen
till buds. Med hänsyn till de svävande eller mot varandra stri -

dande uppgifter, som hörda personer lämnat rörande åtgärder, vilka vidtagits
vid Perssons insjuknande den 24 juli 1947, ansåge ämbetsverket att
det ej kunde uttala sig i vad mån Eriksson gjort sig skyldig till fel eller
försummelse vid behandlingen av Persson.

I skrivelse den 26 augusti 1948 till medicinalstyrelsen begärde militieombudsmannen,
att styrelsen ville till komplettering av sitt yttrande närmare
angiva i vilket eller vilka avseenden Eriksson enligt styrelsens mening
gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten.

Med anledning härav anförde medicinalstyrelsens disciplinnämnd i ett
den 19 november 1948 dagtecknat yttrande: Sedan ärendet förra gången
varit föremål för disciplinnämndens behandling, hade detsamma kommit
i ett delvis ändrat läge genom att Eriksson numera bestämt bestrede, att
Blomqvist varit i telefonförbindelse med Eriksson i anledning av att Persson
inställt sig å sjukstugan. Erikssons allvarligaste försummelse hade disciplinnämnden
vid ärendets föregående behandling funnit just vara, att han
oaktat erhållen telefonanmälan underlåtit undersöka Persson ifrågavarande
kväll. Därest Blomqvists påstående om att telefonanmälan skett icke kunde
styrkas, förfölle givetvis påståendet om försummelse från Erikssons sida
i nu förevarande hänseende. Oavsett huru det kunde förhålla sig härmed,
måste dock Eriksson anses ha gjort sig skyldig till försummelse, då han
följande morgon sände Persson i full tjänstgöring, oaktat det undersökningsfynd,
som Persson då erbjöd, i förening med Perssons föregående
symtom bort väcka misstanke om appendicit. Skulle Eriksson till äventyrs
icke ha ägt kännedom om de tidigare sjukdomsyttringarna, måste underlåtenhet
från hans sida att förskaffa sig kännedom härom genom frågor
till Persson eller sjukvårdspersonalen betecknas som försummelse.

Tjänstereglementet för krigsmakten innehåller rörande sjukvårdstjänsten
bland annat följande föreskrifter. Vid krigsmakten tjänstgörande läkare
är ansvarig för sjukvårdstjänstens fackliga ändamålsenlighet. Han skall i
sin tjänsteutövning ställa sig till efterrättelse förutom för läkare i allmänhet
gällande författningar och instruktioner m. m. även vad för krigsmakten
och vederbörlig försvarsgren särskilt stadgas (mom. 775). Den till tjänsteställningen
främste läkaren vid lägre förband (hit räknas bland annat
regemente) lyder omedelbart under förbandschefen och utövar med biträde
av övrig härför avsedd personal under denne ledningen av sjukvårdstjänsten
vid förbandet enligt vad därom särskilt stadgas (mom. 781). Annan
läkare liksom övrig medicinalpersonal (bland annat sjuksköterska) vid lägre
förband lyder, därest förbandschefen icke annat bestämmer, omedelbart
under den till tjänsteställningen främste läkaren (mom. 782). Vård av sjuka
beredes antingen i förläggning eller på allmänt sjukhus. I vissa fall kunna
sjuka vårdas även på enskild sjukvårdsanstalt, i sina hem (kvarter) eller
hos enskild person. Med allmänt sjukhus förstås militärt sjukhus (garnisonssjukhus,
sjukavdelning vid förband) samt, bland annat, sjukhus, som
tillhör eller åtnjuter bidrag av staten, landsting eller kommun (mom. 797).

För mottagning av sjuka samt tillsyn av å militärt sjukhus vårdade skall
sjukvisitation förrättas i regel dagligen på tid, som föreslås av den till
tjänsteställningen främste läkaren och fastställes av chefen för förbandet
(mom. 798).

I instruktionen den 31 december 1943 (nr 961) för fältläkarkåren stadgas
bland annat följande. Militärläkare är skyldig att på eget ansvar handhava
honom åliggande sjukvård på sätt de sjukas tillstånd kräver och som med
vetenskap och beprövad erfarenhet överensstämmer (17 §). Regementsläkare
vid förband utövar under regementschefen ledningen av sjukvårdstjänsten
vid regementet och har därvid bland annat att förestå regementets
sjukvårdsavdelning. — Efter det att i instruktionen angivits vissa särskilda
uppgifter som åvila regementsläkaren, stadgas vidare, att regementsläkare
vid förband skall deltaga i övrig tjänstgöring såsom sjukvårdstjänst och
läkarbesiktningar m. m. enligt av honom uppgjort och av förbandschefen
fastställt förslag till fördelning av dylik tjänstgöring mellan vid förbandet
anställda eller tjänstgörande läkare (21 §). Bataljonsläkare vid förband
lyder omedelbart under regementsläkaren eller, där han är ensam läkare,
under förbandschefen. Bataljonsläkare fullgör den läkartjänstgöring, som
av förbandschefen i enlighet med bestämmelserna i 21 § fastställes, och
biträder i övrigt regementsläkaren enligt dennes närmare föreskrifter. Bataljonsläkare
uppehåller vid vakans, ledighet eller förhinder för regementsläkaren
dennes befattning, såvitt icke annan blivit därtill förordnad (22 §).

1944 års militärsjukvårdskommitté har i sitt betänkande, del II (SOU
1947:5) i fråga om reglering av arbetsförhållandena för militärläkare beträffande
den s. k. jourtjänsten framhållit, att militärläkarna vid förbanden
i likhet med vissa kategorier av de civila tjänsteläkarna äro bundna vid sin
tjänst dygnet om och under alla förhållanden måste vara anträffbara per
telefon, det må gälla vardag eller söndag. Även om vid förbandet sjuksköterskor
och sj ukvårdsunderbefäl finnas tillgängliga dygnet om och vid
förbandssjukhuset ständig jourtjänst är ordnad, kan detta enligt vad kommittén
uttalar icke befria läkaren från hans ansvar för sjukvårdstjänstens
funktion. Vad beträffar vården av patienter, inlagda på förbandssjukhuset,
kunna naturligtvis fall inträffa, som fordra läkarens personliga inställelse
därstädes vilken tid som helst på dygnet. Även kunna i övrigt när som helst
vid förbandet inträffa olycks- och sjukdomsfall, som kräva snabb läkarbehandling.

Såsom jämförelse kan påpekas, att i sjukhusstadgan den 20 december
1940 (nr 1045), vilken äger giltighet beträffande sjukvårdsanstalter, varom
stadgas i lagen om vissa av landsting och kommun drivna sjukhus, föreskrives
att det i avseende å sjukvård, för vilken lasarettsläkare är ansvarig,
hland annat åligger honom att minst en gång varje dag på tid, som direktionen
på läkarens förslag bestämmer, infinna sig å lasarettet för mottagning
och utskrivning samt tillsyn och behandling av vårdbehövande och att
därutöver besöka lasarettöt så ofta omständigheterna det fordra; därvid
skall iakttagas, att, om intagning påkallas på grund av olycks- eller sjuk -

112

domsfall, som kräver skyndsam behandling, och å lasarettet ej finnes sörjt
för sakkunnig vård genom annan läkare, lasarettsläkaren skall ofördröjligen
infinna sig därstädes (23 §). I fråga om intagning å lasarett föreskrives
i samma stadga att i fall, då skyndsam intagning är av nöden, intagning
må ske omedelbart, ändå att ansökningshandlingar saknas eller äro ofullständiga
(45 §).

Enligt allmän läkarinstruktion den 19 december 1930 (nr 442) skall
läkare vid den militära sjukvården iakttaga vad i gällande författningar
och för dem utfärdade särskilda instruktioner finnes föreskrivet (§ 54).
Varje läkare vare sig han är i tjänst anställd eller enskilt utövar läkarekonsten
åligger att åt sjuk som vårdas av honom meddela de råd och såvitt
möjligt är ägna den behandling, som den sjukes tillstånd fordrar och som
överensstämma med vetenskap och beprövad erfarenhet (§ 59).

Angående förvaring av nyckel till läkemedelsskåp vid sjukvårdsinrättning
har försvarets sjukvårdsförvaltning den 4 september 1946 utfärdat föreskrifter,
intagna i förvaltningens tjänstemeddelanden nr 13/1946. Härigenom
erinras om tidigare meddelad föreskrift, att nyckel till läkemedelsskåp
vid sjukvårdsinrättning skall förvaras av sjuksköterska eller motsvarande
befattningshavare samt att nyckel sålunda icke får utlämnas till eller omhänderhavas
av exempelvis sjukvårdsbiträde. — Det kan anmärkas, att
sjukvårdsförvaltningen den 31 mars 1948 (ovannämnda tjänsteineddelanden
nr 5/1948) föreskrivit att å militär sjukvårdsinrättning, där endast en
sjuksköterska finnes anställd, vissa läkemedel må förvaras i särskilt läkemedelsskåp,
till vilket nyckeln under läkarens eller sjuksköterskans tillfälliga
bortovaro må omhänderhavas av den sjukvårdare eller det sjukvårdsbiträde
läkaren därtill utser.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow i en den 25 juli
1949 dagtecknad till landsfogden i Jämtlands län överlämnad åtalsinstruktion
följande.

Såvitt av utredningen framgår måste det ifrågavarande händelseförloppet
anses ha ägt rum sålunda:

Med anledning av svåra magplågor hade Persson den 24 juli 1947 omkring
klockan 2000 besökt militärsjukhuset. Syster Carin hade därvid undersökt
Persson. Hon hade icke ansett erforderligt att lägga in Persson
utan tillsagt honom att återvända till batteriet. Då hon icke ansett det uteslutet,
att det kunde vara fråga om blindtarmsinflammation, hade Persson
dock tillsagts att återkomma, om smärtorna ökade eller i varje fall vid sjukvisitationen
påföljande morgon. Persson hade vid tillfället av Blomqvist erhållit
två magnecyltabletter och en codeintablett. Varken syster Carin eller
Blomqvist hade vid detta tillfälle varit i kontakt med Eriksson eller ens
sökt sätta sig i förbindelse med denne.

Enär plågorna tilltagit, hade Persson omkring klockan 2200 åter begivit

113

sig till sjukhuset. Som syster Carin då icke varit tillstädes, hade Persson
omhändertagits av Blomqvist. Denne hade försökt få tag i syster Carin incn
hade icke lyckats därmed. Sedan Blomqvist omkring en timme väntat att
syster Carin skulle återkomma men så ej skett, hade han sökt att i telefon
nå Eriksson. Efter några misslyckade försök hade Blomqvist slutligen omkring
klockan 2330 kommit i telefonförbindelse med Eriksson. Blomqvist
hade meddelat Erikson, att en värnpliktig vid namn Persson uppsökt sjukhuset
och hade svåra magplågor. Eriksson hade tillsagt Blomqvist att lägga
in Persson samt ordinerat en opietablett. Blomqvist hade gjort såsom Eriksson
anbefallt. Omkring klockan 0300 samma natt hade Blomqvist på eget
bevåg givit Persson ännu en opietablett. Perssons temperatur hade enligt
journalkortet vid inläggandet varit 36,8 grader.

På morgonen följande dag — fredagen den 25 juli 1947 -— hade Perssons
temperatur varit 37,i grader. Vid 10-tiden denna dag hade Eriksson i samband
med ronden undersökt Persson, varefter Persson av Eriksson blivit utskriven
till full tjänst. Eriksson hade vid detta tillfälle yttrat: »De e väl de
nya sängarna som ska avprovas.» Å journalkortet hade Eriksson efter undersökningen
antecknat »I dag knip i magen. Buk: obet ömhet till hö».

Som Persson fortfarande känt starka smärtor i magen och fått sura uppstötningar,
hade han efter tjänstens slut klockan 1200 på egen bekostnad
tagit bil till lasarettet i Östersund. För Bohn, som där tagit emot honom,
hade Persson förklarat, att han ej varit nöjd med att ha blivit utskriven
från regementets sjukhus ett par timmar tidigare. Sedan Bohn per telefon
satt sig i förbindelse med Eriksson, hade Persson i enlighet med Erikssons
önskan återsänts till regementets sjukhus för fortsatt observation. Å lasarettet
hade icke företagits någon undersökning av Persson. Vid Perssons
återkomst till regementssjukhuset hade syster Carin i enlighet med av Eriksson
per telefon lämnade direktiv tagit temperaturen på Persson och räknat
hans vita blodkroppar. Temperaturen var 37,4 grader och antalet vita blodkroppar
8 400. Syster Carin hade även känt Persson på buken och denna
var enligt hennes uppfattning oöm. Sedan hon inlagt Persson på sjukavdelningen,
hade hon i telefon underrättat Eriksson om resultatet av undersökningen.
Eriksson hade härvid — utan att personligen ånyo ha undersökt
Persson — beslutat, att Persson skulle sjukskrivas i förläggningen.
Persson, som just klätt av sig och gått till sängs å sjukhuset, hade med anledning
härav fått kläda på sig och gå den omkring en halv kilometer långa
vägen till förläggningen, där han ånyo gått till sängs.

Omkring klockan 1800 hade Persson blivit sämre och därför på nytt uppsökt
regementets sjukhus. Syster Carin hade då, utan att förhöra sig hos
Eriksson, lagt in Persson å sjukhuset för att ha honom närmare till hands,
om hans tillstånd skulle ytterligare försämras. Hon hade tagit temperaturen
på Persson och även känt honom på buken. Hon hade icke ansett Perssons
tillstånd vara sådant, att hon hade anledning att underrätta Eriksson.
Härefter hade hon besökt Persson, troligen vid två tillfällen. Som Persson
härvid sovit hade hon antagit, att det icke var någon överhängande fara

8—W80&0. Militieombudsmannens ämbetsberältelse.

114

med honom. Omkring klockan 2030 hade hon kallats till Persson och därvid
funnit att denne var betydligt sämre. Eriksson, som med anledning
härav underrättades, hade inom kort kommit tillstädes. Efter att ha känt
på Perssons buk hade Eriksson frågat Persson: »Varför sa du inte
i morse att du hade ont i magen?» På Erikssons föranstaltande hade Persson
härefter i ambulans förts till centrallasarettet i Östersund, där han
omedelbart underkastats operation för blindtarmsinflammation med brusten
blindtarm.

Erikssons behandling av Perssons ifrågavarande sjukdom giver i flera
avseenden anledning till erinringar. Detta gäller först och främst det förhållandet
att Eriksson, då han på kvällen den 24 juli 1947 genom Blomqvists
telefonsamtal erhållit kännedom om att Persson för svåra magplågor
uppsökt sjukhuset, underlåtit att ombesörja läkarundersökning av Persson
och i stället ordinerat att Persson skulle erhålla en opietablett.

Eriksson har visserligen bestritt, att nämnda telefonsamtal ägt rum. Då
Eriksson först yttrade sig i saken, förklarade han emellertid, att han icke
för det dåvarande kunde påminna sig ha blivit uppringd angående Persson,
samt lämnade i anslutning därtill den upplysningen, att samtidigt med
Persson en annan värnpliktig sökt för samma besvär och blivit inlagd. Om
Eriksson härmed velat antyda, att Blomqvists uppgift om samtalet angående
Persson kunde bero på en förväxling, må framhållas att något samtal
om den andre värnpliktige över huvud taget ej förekommit. Vid kompletterande
förhör inför regementschefen har Eriksson därefter förklarat, att han
ansåge det uteslutet att han beträffande Persson skulle ha ordinerat opietabletter,
enär detta vore helt i strid mot allt medicinskt vetande. Däremot
synes då icke någon invändning ha gjorts mot Blomqvists uppgift om telefonsamtalet;
regementschefen har i sitt yttrande uttalat att uppgift stode
mot uPPgift på två punkter, nämligen dels beträffande ordinationen av
opietablett och dels beträffande sjuksköterskans anträffbarhet natten den
24—den 25 juli. När Eriksson slutligen såsom sin bestämda uppfattning
gjort gällande, att Blomqvist aldrig ringt, måste detta alltså under nu angivna
omständigheter anses vara ett påstående, som icke utan vidare kan
godtagas.

Att Eriksson verkligen blivit uppringd av Blomqvist på kvällen den 24
juli och att därvid förekommit vad Blomqvist uppgivit, bestyrktes i första
hand av Blomqvists egen detaljerade berättelse. Blomqvists berättelse vinner
även stöd av andra personers uppgifter. Sålunda har Persson förklarat
att Blomqvist, då han gav Persson den första opietabletten, meddelade att
tabletten ordinerats av Eriksson vid ett telefonsamtal. Nilsson har uppgivit,
att han talat med Blomqvist angående nödvändigheten för denne att
försöka att per telefon komma i förbindelse med Eriksson samt att han senare
av Blomqvist erfarit att denne gjort försök i sådant syfte. Syster Carin
har sagt sig ha ett minne av att Blomqvist vid samtal med henne på morgonen
den 25 juli nämnt, att han föregående kväll varit i telefonförbindelse

115

med Eriksson angående Persson. Och enligt vad syster Carin ytterligare
uppgivit hade Eriksson icke heller på något sätt reagerat, när hon under
Eiäkssons rond följande morgon vid Perssons säng yttrat, att här vore den
patient som blivit inlagd föregående kväll.

I och för sig måste det också anses vara föga troligt, att Blomqvist utan
ordination av Eriksson skulle vågat giva Persson opium. Visserligen har
Blomqvist senare samma natt givit Persson och en annan patient vardera
en sådan tablett, men det är uppenbarligen en helt annan sak att på nytt
utdela ett läkemedel, som läkare redan ordinerat för samma eller likartat
fall. Med anledning av Erikssons uppgift att Blomqvist — då det mellan
dem varit tal om de opietabletter som Persson erhållit samt huruvida Blomqvist
på kvällen den 24 juli 1947 ringt till Eriksson — åberopat, att Eriksson
ordinerat opietabletter en gång, då de värnpliktiga haft ont i magen vid
förläggningen i Grytan, må även erinras om att Blomqvist enligt vad Eriksson
uppgivit icke före nämnda dag tjänstgjort som sjukvårdsfurir i Grytan.
Icke utan fog kan det tyckas vara osannolikt, att Eriksson med sin medicinska
utbildning ordinerat opium i ett fall som förevarande. Med hänsyn
till den misstänksamhet i fråga om allvaret med Perssons sjukdom och den
likgiltighet vid behandlingen av densamma, som Eriksson eljest ådagalagt,
låter det emellertid mycket väl tänka sig, att Eriksson ordinerat som Blomqvist
påstått, i förhoppning att sjukdomen i vart fall endast skulle vara av
lindrig karaktär. I detta sammanhang må beträffande tillförlitligheten av
Blomqvists uppgifter framhållas, att syster Carin slutligen vitsordat, vad
Blomqvist påstått om hennes anträffbarhet natten den 24—den 25 juli.

Genom Erikssons underlåtenhet att på kvällen den 24 juli ombesörja läkarundersökning
av Persson, har Eriksson uppenbarligen åsidosatt sina
tjänsteplikter. Med hänsyn till de ökade risker som, på sätt Söderlund påpekat,
vid akuta bukfall kunna föranledas av dröjsmål med undersökning
av läkare, borde det för Eriksson ha framstått som en självklar plikt att
redan samma kväll för undersökning av Persson infinna sig å regementets
sjukhus eller att eljest tillse att Persson omgående bleve undersökt av
läkare. Att Eriksson i stället för att iakttaga denna skyldighet ordinerat en
opietablett, kan icke betecknas annorledes än såsom höggradig vårdslöshet.
Av Erikssons egna uttalanden framgår, att han varit väl medveten om alt
dylik ordination av smärtstillande medel kan minska möjligheterna att vid
senare undersökning ställa en riktig diagnos. Erikssons tjänsteförsummelse
i förevarande avseende måste följaktligen anses vara av allvarlig beskaffenhet.

Vidare måste det betraktas som anmärkningsvärt, att Eriksson efter undersökningen
av Persson på morgonen den 25 juli friskskrivit denne. Perssons
temperatur var 37,i grader och enligt Erikssons anteckningar å journalkortet
hade han knip i magen samt företedde en obetydlig ömhet å bukens
högra sida. Medicinalstyrelsen har uttalat, att det undersökningsfynd,
som Persson då erbjudit, i förening med Perssons föregående symtom bort
väcka misstanke om appendicit, samt att Eriksson därför måste anses ha

116

gjort sig skyldig till försummelse genom att sända Persson i full tjänstgöring.
Därest Eriksson till äventyrs icke ägt kännedom om de tidigare sjukdomsyttringarna,
måste underlåtenhet från lians sida att förskaffa sig kännedom
härom genom frågor till Persson eller sjukvårdspersonalen enligt
styrelsens mening betecknas som försummelse. Till vad medicinalstyrelsen
sålunda yttrat kan jag i huvudsak ansluta mig. Erikssons påstående, att
han vid friskskrivningen av Persson tillsagt denne att återkomma, om han
bleve sämre, vinner icke stöd av omständigheterna; varken syster Carin eller
Persson ha kunnat erinra sig, att något sådant besked lämnades. I vart fall
kan emellertid en dylik tillsägelse icke frilaga Eriksson från ansvaret för
att ha friskskrivit Persson utan tillräckliga skäl.

Vad slutligen angår Erikssons åtgärder beträffande Persson efter det
denne omkring klockan 1200 den 25 juli uppsökt lasarettet i Östersund,
giva även dessa anledning till allvarliga erinringar. Sedan Persson på Erikssons
begäran återsänts till regementets sjukhus, har Eriksson först allenast
genom uppgifter av syster Carin tagit kännedom om Perssons tillstånd och
därefter ansett sig kunna lägga helt i den underordnade sjukhuspersonalens
hand att bedöma utvecklingen av Perssons sjukdom. Eriksson har sålunda
icke personligen undersökt Persson, förrän han vid 20-tiden direkt tillkallats.
Till förklaring i denna del har Eriksson åberopat bland annat, att han
med hänsyn till resultatet av syster Carins undersökning samt på grund av
de upplysningar Bohn lämnat angående Perssons »friska utseende» ej haft
anledning taga för givet, att det kunde röra sig om ett svårt bukfall. En
uppfattning att det skulle föreligga skyldighet för Eriksson att ånyo personligen
undersöka Persson endast om han kunde taga för givet att det vore
fråga om ett svårt bukfall, kan givetvis icke godtagas. Endast om det funnits
fullgoda skäl att antaga, att det icke kunde vara fråga om ett svårt
bukfall, borde enligt min mening Eriksson ha kunnat underlåta att ånyo
undersöka Persson.

Redan det förhållandet, att Persson på eget initiativ uppsökt lasarettet i
Östersund, synes mig emellertid ha utgjort anledning för Eriksson att underkasta
Persson förnyad undersökning. Då Eriksson genom sin begäran om
Perssons återsändande till militärsjukhuset föranlett, att Persson icke blivit
undersökt av civil läkare, har vidare Eriksson påtagit sig ett särskilt ansvar
i fråga om Perssons sjukdom. En förnyad undersökning skulle även ha varit
motiverad med hänsyn till de snabba förändringar, som akuta bukfall enligt
Södcrlund kunna undergå. Det bör i detta sammanhang också erinras,
att båda de värden som framkommit vid syster Carins undersökning, nämligen
37,4 graders temperatur och 8 400 vita blodkroppar, måste anses ligga
i överkant av det normala.

Med anledning av Erikssons uttalande, att han icke ansett Perssons temperatur
giva anledning till oro, enär förhöjningen kunnat föranledas av
Perssons promenad, må framhållas dels att Persson icke gått utan åkt bil
från lasarettet till regementet, dels ock att det förhållandet att förhöjningen
kunnat föranledas av en promenad icke berättigat Eriksson att härav draga

117

angivna slutsats. Eriksson har haft att taga i beräkning även att förhöjningen
i febern kunnat bero av annan anledning, främst då den sjukdom,
varav Persson uppgivit sig lida.

Då Eriksson gjort gällande, att det är praxis vid militärsjukhus, att en
sköterska där själv får avgöra, när behov av läkares besök är erforderligt,
må framhållas att det givetvis måste gå helt på vederbörande läkares egen
risk, om han i stället för att personligen undersöka en patient förlitar sig
på en undersökning, som verkställts av en sjuksköterska. Såsom framgår
av vad ovan anförts kan det dock under inga omständigheter anses försvarligt
att följa en sådan praxis i ett fall som det förevarande. Den möjligheten
torde icke kunna uteslutas, att en av Eriksson företagen förnyad undersökning
av Persson skulle ha givit Eriksson anledning att låta för observation
överföra Persson till centrallasarettet i Östersund samt att härigenom
operation kunnat tillgripas på ett sådant stadium, att någon komplikation
ej hunnit tillstöta. Vad Eriksson yttrat om vådan av att låta värnpliktiga
springa hur som helst till civilt lasarett, om den ordination de fått
på sitt militärsjukhus ej passade dem, anser jag med hänsyn till vad i förevarande
fall förekommit i hög grad anmärkningsvärt. Att en värnpliktig,
som finner sig vara allvarligt sjuk men icke å sitt förband kan erhålla erforderlig
vård, försöker få sådan å civilt sjukhus, bör icke föranleda klander
mot den värnpliktige men väl mot den för sjukvården vid förbandet ansvarige
läkaren.

Med anledning av Söderlunds yttrande, att Erikssons underlåtenhet att i
fortsättningen observera patienten genom utförandet av nya undersökningar
icke kunde rubriceras som slarv eller vårdslöshet, enär Eriksson vid sin
morgonmottagning vederbörligen undersökt Persson, må framhållas följande.
Att Eriksson, sedan han på morgonen oriktigt friskskrivit Persson,
icke ansett sig behöva ytterligare undersöka denne, förefaller förklarligt i
den mån det ej uppkommit någon anledning för Eriksson att taga frågan
om Perssons behandling under förnyat övervägande. Sådan anledning har
emellertid, såsom det ovan sagda torde visa, otvivelaktigt uppkommit och
har även föranlett Eriksson att, med ändring av sitt tidigare beslut att friskskriva
Persson, sjukskriva honom i förläggningen. Söderlund har själv
framhållit, att vid handläggandet av ett fall, som debuterat med bukplågor,
en övervakning av patienten med upprepade undersökningar med två eller
tre timmars mellanrum mycket ofta vore nödvändig för att nå fram till en
diagnos medgivande ett exakt ställningstagande till behandlingsfrågan, operation
eller ej. Det kan därför icke ha varit Söderlunds mening, att den omständigheten,
att Eriksson redan en gång samma dag undersökt Persson,
befriat Eriksson från skyldigheten att ånyo personligen undersöka Persson,
särskilt som Söderlund uttryckligen förklarat att fortsatta undersökningar
varit det riktiga i förevarande fall. Att en dylik skyldighet förelegat för
Eriksson ligger i sakens natur och finner även stöd i läkarinstruktionens
allmänna föreskrifter om skyldighet för varje läkare att åt sjuk som vårdas
av honom såvitt möjligt ägna den behandling, som den sjukes tillstånd

118

fordrar. Häremot har Eriksson enligt min mening allvarligt förbrutit sig.
Även om Erikssons underlåtenhet i förevarande avseende icke skulle kunna
betecknas som slarv eller vårdslöshet, måste dock Eriksson genom underlåtenheten
ha visat oförstånd eller oskicklighet.

På grund av vad sålunda upptagits har Eriksson gjort sig skyldig till
tjänstefel i följande avseenden.

1) Genom underlåtenhet att på kvällen den 24 juli 1947, sedan Eriksson
erhållit underrättelse om att Persson för buksmärtor besökt militärsjukhuset,
ombesörja läkarundersökning av Persson, har Eriksson gjort sig skyldig
till försummelse i sin tjänst. Eriksson har även genom att vid samma
tillfälle ordinera Persson en opietablett ådagalagt vårdslöshet i tjänsten.

2) Med hänsyn till att det undersökningsfynd, som Persson erbjudit vid
Erikssons undersökning på morgonen den 25 juli 1947, i förening med
Perssons föregående symtom, bort väcka misstanke om appendicit, har
Eriksson visat vårdslöshet i tjänsten genom att efter nämnda undersökning
friskskriva Persson. Därest Eriksson ej skulle finnas ha ägt kännedom om
de tidigare sjukdomsyttringarna, har Eriksson visat försummelse genom
underlåtenhet att skaffa sig sådan kännedom.

3) Eriksson har visat försummelse även genom att han, sedan Persson
omkring klockan 1200 den 25 juli 1947 återvänt från lasarettet i Östersund,
icke förrän efter särskild kallelse omkring klockan 2030 personligen undersökt
Persson eller eljest ombesörjt att Persson blivit undersökt av läkare.

Med hänsyn till stadgandet i 5 § förordningen den 16 februari 1864 om
nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall synes bedömandet
av Erikssons förbrytelse böra ske enligt 25 kap. 17 § allmänna
strafflagen i dess före den 1 januari 1949 gällande lydelse.

Det må anmärkas, att den omständigheten, att redan före den 1 januari
1949 på uppdrag av militieombudsmannen viss utredning i saken verkställts
av militär myndighet, uppenbarligen icke bör föranleda att åtalet mot
Eriksson på grund av stadgandet i 4 § lagen den 30 juni 1948 om införande
av militära rättegångslagen skall anhängiggöras vid krigsrätt. Målet kan
nämligen icke på grund av uppdrag som av militieombudsmannen lämnats
åt militär befälhavare att verkställa viss utredning anses ha varit hos sådan
befälhavare föremål för handläggning i den mening som avses i nämnda
lagrum.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt landsfogden i Jämtlands
län att i enlighet med sålunda meddelad instruktion vid rådhusrätten i
Östersund väcka och utföra talan mot Eriksson för tjänstefel.

* #

❖

Landsfogden Gösta A. Lindberg påstod vid rådhusrätten ansvar å Eriksson
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen i detta lagrums före den 1 januari
1949 gällande lydelse för tjänstefel i de avseenden som av militieombuds -

119

mannen angivits. Persson yrkade, att Eriksson måtte förpliktas att till
honom utgiva 750 kronor för sveda och värk, förlorad arbetsförtjänst samt
kostnader och besvär i målet.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 11 september 19A9 och utlät
sig därvid sålunda.

Eriksson har bestritt, att han gjort sig skyldig till tjänstefel i något av
de av åklagaren påstådda hänseendena, samt därvid uppgivit i huvudsak
följande: Han bestrede, att han på kvällen den 24 juli 1947 blivit uppringd
av Blomqvist angående Persson. Det vore orimligt och för övrigt stridande
mot allt medicinskt vetande att ordinera opietabletter vid ett oklart bukfall.
Eriksson kunde icke ha gjort sig skyldig till ett sådant fel. Han hade
först vid sjukronden på förmiddagen den 25 juli fått kännedom om Perssons
fall. Vid den därvid företagna undersökningen av Persson hade han
icke funnit andra symtom än att Persson ömmat något till höger vid palpation
av magen. Persson hade icke klagat särskilt över smärtorna i magen
samt hade svarat nekande på frågorna, huruvida han haft kräkningar
eller diarré. Enär Persson sålunda icke erbjudit några objektiva fynd,
hade Eriksson icke haft anledning misstänka en blindtarmsinflammation,
ehuru han givetvis icke uteslutit möjligheten härav. Han hade därför icke
ansett det nödvändigt att sjukskriva Persson utan friskskrivit denne med
tillsägelse att återkomma om smärtorna tilltoge. Lika litet oroande hade
Carin Brännströms rapport angående Perssons tillstånd på eftermiddagen
varit. Perssons puls och temperatur hade då varit normala liksom även
antalet vita blodkroppar. Eriksson hade därför icke ansett sig skyldig undersöka
Persson på nytt. Eriksson hade ■— som det senare visat sig —
gjort sig skyldig till en feldiagnos, men detta vore icke av beskaffenhet att
för honom föranleda ansvar.

På begäran av åklagaren ha såsom vittnen i målet avhörts Carin Brännström
och Blomqvist, varjämte Persson hörts såsom målsägande.

Genom Blomqvists detaljerade berättelse finner rådhusrätten styrkt, att
Blomqvist ringt upp Eriksson omkring klockan 2330 den 24 juli och omtalat,
att Persson uppsökt sjukhuset på grund av magplågor. Detta vinner
även stöd av Perssons uppgift i målet, att Blomqvist på kvällen sagt sig ha
varit i telefonförbindelse med Eriksson.

Blomqvist har vidare uppgivit, att Eriksson vid samma tillfälle ordinerat
Persson en opietablett. På särskild fråga har Blomqvist emellertid förklarat,
att han icke kunde utesluta möjligheten av att han hört fel i telefonen,
men att han icke trodde detta. Professorn Gustaf Söderlund har i ett av
åklagaren i målet åberopat yttrande uttalat, att det gällde såsom en oskriven
lag, att opiepreparat blott med stor återhållsamhet finge givas vid ett
fall, där appendicit eller ileus kunde misstänkas, och givetvis aldrig utan
noggrann föregående undersökning, enär opiet kunde förändra sjukdomsbilden
och därigenom försvåra eller försena ställandet av en riktig diagnos.
Söderlund har tillagt, att det därför syntes osannolikt, att Eriksson ordi -

120

neråt Persson en opietablett. På grund härav och då Blomqvist icke uteslutit
möjligheten av hörfel, finner rådhusrätten det icke tillförlitligen
styrkt, att Eriksson vid samtalet med Blomqvist givit en sådan ordination.
Eriksson kan därför icke göras ansvarig för att Persson erhållit den första
opietabletten.

Med hänsyn till de risker som vid akuta bukfall kunna föranledas av
dröjsmål med undersökning av läkare, anser rådhusrätten emellertid, att
Eriksson visat försummelse i tjänsten genom sin underlåtenhet att på kvällen
den 24 juli, sedan han av Blomqvist erhållit underrättelse om att Persson
uppsökt sjukhuset, ombesörja läkarundersökning av Persson.

Vad härefter angår Erikssons åtgärd att på morgonen den 25 juli efter
verkställd undersökning av Persson friskskriva denne, är i målet utrett,
att Perssons temperatur stigit från 36,s grader omkring klockan 2200 kvällen
förut till 37,i grader följande morgon, samt att Eriksson å Perssons
journalkort i samband med undersökningen antecknat: »I dag knip i magen.
Buk: obet ömhet till hö.»

Medicinalstyrelsens disciplinnämnd har i ett i målet åberopat och den
19 november 1948 dagtecknat yttrande uttalat, bland annat, att det undersökningsfynd,
som Persson då erbjudit, i förening med Perssons föregående
symtom bort hos Eriksson väcka misstanke om appendicit, samt att
Eriksson därför måste anses ha gjort sig skyldig till försummelse genom
att sända Persson i full tjänstgöring.

Rådhusrätten ansluter sig till vad disciplinnämnden sålunda uttalat och
anser det därför styrkt, att Eriksson visat försummelse även i det av nämnden
nu angivna hänseendet.

Vidkommande slutligen Erikssons behandling av Persson under eftermiddagen
och kvällen den 25 juli är i målet utrett, att Persson vid 12-tiden
uppsökt centrallasarettet i Östersund med begäran att bli undersökt, att
på Erikssons hemställan Persson återsänts till regementssjukhuset för fortsatt
behandling, att Eriksson under eftermiddagen icke tagit annan befattning
med fallet än att han telefonledes infordrat uppgifter från Carin
Brännström rörande puls, temperatur och antalet vita blodkroppar hos Persson,
att resultatet av Carin Brännströms prov å Persson visat, att dennes
temperatur ökat till 37,4 grader och att antalet vita blodkroppar utgjort
8 400, att Persson därefter sjukskrivits i förläggningen med tillsägelse att
återkomma, därest smärtorna tilltoge, samt att ny undersökning av Persson
ägt rum först sedan Eriksson vid 21-tiden kallats till sjukhuset.

Genom sin begäran om Perssons återsändande till regementssjukhuset
har Eriksson enligt rådhusrättens mening påtagit sig ett särskilt ansvar
i fråga om Perssons sjukdom. Det hade därför ålegat honom att snarast
möjligt efter Perssons återkomst från lasarettet underkasta denne förnyad
undersökning. Sådan undersökning hade varit påkallad redan av det förhållandet,
att Persson av eget initiativ uppsökt lasarettet, varigenom Eriksson
bort förstå, att Persson varit orolig över smärtorna i magen. Även Perssons
temperaturförhöjning på eftermiddagen hade bort föranleda Eriksson

121

att ånyo undersöka Persson. På grund av vad nu anförts, finner rådhusrätten,
att Eriksson visat försummelse i sin tjänst jämväl genom att icke
personligen undersöka Persson snarast möjligt efter dennes återkomst från
centrallasarettet.

Eriksson har medgivit det av Persson fordrade beloppet såsom i och för
sig skäligt.

Rådhusrätten dömer Eriksson jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen i detta
lagrums före den 1 januari 1949 gällande lydelse för försummelse i fullgörande
av tjänsteplikt att till kronan utgiva 35 dagsböter om 17 kronor.

Eriksson förpliktas att till Persson utgiva 750 kronor.

Domen har vunnit laga kraft.

11. Åtal mot kommendörkapten för missfirmelse av underordnad krigsman.

I en den 24 augusti 1948 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
furiren nr 3324-1-47 Bengt G. Westin följande: Den 8 augusti 1948
hade under undervattensbåten Dykarens uppehåll i Sandhamn inträffat en
händelse, som Westin anhölle få överlämna till militieombudsmannen för
åtgärd. Vid 20-tiden nämnda dag hade Westin tillsammans med värnpliktiga
nr 1171-1-47 B. Hellberg och nr 1612-1-47 K. Jönsson suttit på en soffa
i land. Därvid hade kommendörkaptenen av andra graden Rolf Alfred Sjöblom
samt löjtnanterna S. B. Nydahl och G. A. T. Lindbom passerat. Sjöblom
hade vid tillfället varit civilklädd. En knall hade hörts, vilken Westin
och hans sällskap senare erfarit varit ett signalskott från K.S.S.S:s klubbhus.
Efter något ögonblick hade Westin sett upp och då iakttagit, att de
båda löjtnanterna stillastående hälsat vända mot klubbhuset. Sjöblom hade
ej synts till. Westin hade därvid lagt märke till att flaggan vid klubbhuset,
som vore en svensk handelsflagga, blivit nedhalad. De båda löjtnanterna
hade därefter avlägsnat sig. Efter en stund hade Sjöblom, vilken fortfarande
varit civilklädd, återkommit, varvid han befunnit sig i ett till synes
mycket uppjagat tillstånd. Sjöblom hade utfarit i grova okvädinsord mot
Westin och dennes sällskap. Efter en stund hade Sjöblom upptäckt, att
Westin vore furir, och vänt sig speciellt till Westin med uttryck, av vilka
Westin särskilt påminde sig »kräk», »fähund» samt »urskit». Förutom de
båda värnpliktiga hade ett tiotal civila personer uppehållit sig i närheten.
Sjöbloms uttryckssätt, överdrivna kroppsrörelser samt höga ansiktsfärg
hade givit Westin den uppfattningen, att Sjöblom varit höggradigt berusad.

Sedan skriften översänts till chefen för marinstaben med begäran om utredning,
inkom från chefen för marinen protokoll från ett av kommendörkaptenen
av första graden C. Silfverling den 1 september 1948 hållet förhör
med Westin, Sjöblom, Nydahl, Lindbom, Hellberg och Jönsson, vilka
därvid anfört i enlighet med följande.

122

Westin: Han vidhölle rapportens riktighet. Angivelsen avsåge en händelse,
som inträffat i Sandhamn den 8 augusti 1948, under det att skrivelsen
insänts först den 23 augusti. Anledningen till dröjsmålet hade varit,
att Westin först velat samråda med Jönsson, som avpolletterats. Omkring
den 23 augusti hade undervattensbåtsförbandets samtliga furirer erhållit
uppsträckning för tjänsteförsummelse av Sjöblom i dennes egenskap av
chef för förbandet, och hade Westin på grund av denna händelse beslutat
göra anmälan. Westin hade visserligen hört signalskottet från klubbhuset
och sett de båda löjtnanterna hälsande vända sig mot klubbhuset men hade
ej rest sig från bänken och hälsat, då han från början icke fått klart för
sig att det gällt flaggans nedhalande.

Sjöblom: Han ansåge icke angivelsen vara till alla delar riktig. Han hade
den 8 augusti, som utgjort hans sista semesterdag, vistats på sitt sommarnöje
vid Sandhamn. Han hade under hela dagen varit hemma och därför
givetvis uppträtt civilklädd. Till middagsmåltiden omkring klockan 1700
hade han förtärt cn pilsner och en snaps eller vermut, vilketdera kunde
han icke erinra sig. Ungefär vid 20-tiden hade Sjöblom träffat Nydahl och
Lindbom, vilka voro kommenderade å undervattensbåten Dykaren, som
med Nydahl som chef vid tillfället befunnit sig i Sandhamn. Sjöblom hade
varit sysselsatt med att provsegla modellbåtar, och sedan detta avslutats
hade han i sällskap med Nydahl och Lindbom begivit sig från hamnen.
Därvid hade från klubbhuset skjutits det skott, som markerade flaggans
nedhalande. Flaggorna jämte hissade signalställ hade samtidigt nedhalats
även på i hamnen liggande båtar från flottan samt ett hundratal civila
fartyg. Nydahl och Lindbom samt Sjöblom hade härunder stått i givakt,
vilket även varit fallet med ett mycket stort antal civila personer runt omkring.
Sjöblom och hans sällskap hade därvid hört sådana uttryck som »Det
är skandal att flottans personal sitter» och »Nu går skam på torra land».
Nydahl hade iakttagit, att tre man från undervattenbåten Dykaren under
hela flaggceremonien suttit på en bänk, belägen cirka 20 meter från bryggorna,
där de närmaste båtarna varit förtöjda. Nydahl hade därför frågat
Sjöblom, om Nydahl skulle gå ned och säga till dem, men Sjöblom hade
svarat, att det vore bäst att han gick, som vore civilklädd; det skulle väcka
mindre uppseende. Sjöblom hade därefter givit Westin och dennes sällskap
en ordentlig åthutning, men han kunde icke nu erinra sig huru orden fallit.
Sjöblom förnekade dock, att de varit personligt sårande eller direkta
okvädinsord. Sjöblom förnekade även, att han varit på något sätt spritpåverkad.

Nydahl: Nydahl vitsordade de av Sjöblom lämnade uppgifterna angående
vad som förekommit vid tidpunkten för flaggans nedhalande. Nydahl hade
dock icke hört ordalydelsen vid samtalet mellan Sjöblom och de tre männen
från Dykaren. Nydahl hade efter middagen ombord gått i land i sällskap
med Lindbom och vid 1930-tiden gått upp till Sjöblom i dennes hem.
Sjöblom hade där varit sysselsatt med barnens modellbåtar och föreslagit,
att de tillsammans skulle gå ned och provsegla dem i hamnen, vilket de

123

även gjort. När seglingen avslutats, hade de gått upp från hamnen och
hunnit ett par meter från stranden, då signalskottet gått. Nydahl hade därvid
observerat Westin samt två värnpliktiga sittande på en bänk cirka fem
meter bakom Nydahl och dennes sällskap. Nydahl hade själv stått i givakt,
när flaggan nedhalades, men när flaggan gått ned hade Nydahl vänt sig om
och då sett de tre männen fortfarande sitta på bänken. Det hade överenskommits,
att Sjöblom skulle taga hand om fallet, enär han var civilklädd.
Nydahl kunde intyga, att Sjöblom icke varit på något sätt påverkad av
starka drycker.

Lindbom: Han vitsordade Sjöbloms uppgifter rörande händelseförloppet
från och med det de träffats samt intygade, att han sett Westin och de
båda värnpliktiga sitta på bänken under hela flaggceremonien. Han hade
däremot icke förmärkt något anmärkningsvärt i Sjöbloms uppträdande
gentemot de tre männen från Dykaren. Lindbom påpekade, att samtalet
icke kunde ha varit särskilt högljutt, enär Lindbom trots ansträngningar
icke hört något av detsamma, ehuru han endast befunnit sig 5—10 meter
därifrån. Sjöblom hade icke varit på något sätt påverkad av starka drycker.

Hellberg: Han vitsordade angivelsens riktighet. Han hade hört Sjöblom
fälla de i rapporten nämnda uttrycken och hade särskilt lagt på minnet,
att Sjöblom, då han kommit fram till dem, yttrat: »Det är ett djävla folk
man har att göra med i flottan.» Hellberg kunde icke taga på sin ed, att
Sjöblom vid tillfället varit spritpåverkad, ehuru Hellberg fått ett intryck
av att så varit förhållandet.

Jönsson: Han vitsordade de i angivelsen lämnade uppgifterna. Han hade
hört skottet från klubbhuset och sett de båda löjtnanterna hälsande vända
sig mot flaggan utanför klubbhuset men ej gjort klart för sig, att det gällt
flaggans nedhalande. Han hade därför förblivit sittande utan att hälsa. Enligt
Jönssons uppfattning hade Sjöblom vid tillfället varit berusad, men
Jönsson ansåge sig icke kunna med ed bestyrka att så varit fallet.

Efter redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i en den 27 september 1948 dagtecknad till chefen för marinen
överlämnad åtalsinstruktion följande.

Sjöblom har medgivit, att han vid ifrågavarande tillfälle givit Westin
och dennes sällskap en »ordentlig åthutning». Ehuru han icke kunde erinra
sig huru orden härvid fallit, förnekade han dock, att han använt ordalag,
som varit personligt sårande eller utgjort direkta okvädinsord. Genom
Hellbergs och Jönssons uppgifter torde emellertid framgå, att Sjöblom
gentemot Westin uttryckt sig på ett sätt som varit olämpligt och för denne
kränkande. Härigenom synes Sjöblom ha gjort sig skyldig till missfirmelse
mot underoi’dnad krigsman. Då Sjöblom får anses ha bestritt detta, är det
nödvändigt, att saken för förebringande av bevisning bänskjutes till krigsrätt.

124

Militieombudsinannen uppdrog fördenskull åt åklagaren vid den krigsrätt,
varunder Sjöblom lydde, att ställa Sjöblom under tilltal för vad denne
låtit komma sig till last och därvid yrka ansvar å honom enligt lag och
sakens beskaffenhet. Westin borde beredas tillfälle att i målet framställa de
yrkanden, vartill han kunde finna fog.

* *

På föranledande av chefen för marinen hänsköts målet av chefen för Stockholms
örlogsstation till stationskrigsrätten vid örlogsstationen. Vederbörande
krigsfiskal yrkade vid krigsrätten ansvar å Sjöblom jämlikt 91 § strafflagen
för krigsmakten för missfirmelse mot underordnad krigsman. Alternativt
yrkades ansvar å Sjöblom för tjänstefel med hänsyn till att Sjöblom —
som varit skyldig att ingripa när han iakttagit att de underordnade uppträtt
indisciplinärt — vid sitt ingripande ej uppträtt på ett behärskat sätt.
Westin förklarade, att han ej förde någon skadeståndstalan i målet.

Stationskrigsrätten meddelade utslag i målet den 26 januari 19b9 och yttrade
därvid.

I målet är upplyst, att, då ubåten Dykaren, tillhörande ett ubåtsförband,
för vilket Sjöblom var chef, den 8 augusti 1948 befann sig i Sandhamn, Westin
under fritidsuppehåll vid båthamnen, då han var uniformsklädd, icke
hälsat flaggan under dess nedhalande från klubbhuset, samt att han kort
därefter å platsen förebråtts för detta av Sjöblom, vilken vid tillfället var
civilklädd och åtnjöt semester.

Den förebragta bevisningen har tillika givit vid handen, att Sjöblom i samband
med förebråelserna till Westin utfarit i smädliga yttranden mot denne.

Dessa smädliga yttranden måste anses ha fällts med anledning av Westins
tjänst.

På anförda skäl prövar stationskrigsrätten rättvist döma Sjöblom jämlikt
91 § strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 jämförd med 9 § lagen
angående införande av lagen om ändring i strafflagen m. m. för förolämpning
av underordnad krigsman för dennes tjänst att till kronan utgiva tjugo
dagsböter om tio kronor.

Utslaget har vunnit laga kraft.

125

12. Sergeant har för det han visat bristande aktning för och hänsyn till underlydande
krigsman meddelats tillrättavisning.

I en till militieombudsmannen den 2 april 1949 inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 1336-10-44 Holger Andersson bland annat följande: Under
en vid Gotlands infanteriregemente företagen övning i gastjänst, varvid deltagarna
skolat kläda av sig och duscha, hade Andersson hos övningsledaren
sergeanten Henning Larsson anhållit att slippa detta, enär han helt nyligen
varit kraftigt förkyld. Larsson hade svarat »Håll truten, det är jag som kommenderar.
Ni kan förbanne mig få här så ni kan få orsak att gå på sjukan.»
Andersson hade härefter utan vidare fått kläda av sig ute och duscha med
kallt vatten. I anledning av det inträffade önskade Andersson anmäla
sergeanten Larsson för olämpligt uppträdande mot Andersson under tjänsten.

Genom en å skriften gjord påteckning hade värnpliktiga nr 1991-10-44
Karl-Gustav Pettersson, nr 1104-10-44 Karl-Erik Larsson, nr 179-10-44 Hans
Lindberg, nr 668-10-44 Bonde Ohlsson, nr 215-18-44 Nils Wahlby, nr 334-10-44 Torsten Lundkvist och nr 625-10-44 Birger Axelsson, vilka alla deltagit i
ifrågavarande övning, intygat att Anderssons uppgifter vore riktiga.

På begäran av militieombudsmannen verkställdes utredning i saken genom
polismyndigheten i Visby. Härvid höllos förhör med Andersson och sergeanten
Larsson samt de värnpliktiga, som intygat riktigheten av Anderssons
uppgifter, ävensom med korpralen nr 1789-10-44 Lennart Carlsson.

Andersson berättade: Troligen den 28 mars 1949 hade han sjukanmält sig
på grund av stark förkylning, snuva och heshet. Han hade dock icke blivit
sjukskriven vid läkarundersökningen. Han hade haft en temperatur av 37,6
grader. Även under de följande dagarna hade han känt sig starkt förkyld.
Den 31 mars 1949 på eftermiddagen skulle den grupp Andersson tillhörde
ha avgasningstjänst. Sergeanten Larsson hade samlat gruppen i det fria utanför
bastubyggnaden vid regementet. Han hade beordrat dem att taga av sig
alla kläder utom byxor och undertröja. Med anledning av sin starka förkylning
hade Andersson begärt att få slippa kläda av sig. Andersson hade vetat
att övningen skulle avslutas med kalldusch. Han hade förklarat för sergeanten
Larsson, att han varit mycket förkyld och att han någon dag tidigare
sjukanmält sig, ehuru han icke blivit sjukskriven. Sergeanten Larsson
hade då fällt det i anmälningen omnämnda yttrandet, vilket Andersson ansåge
sig ha återgivit ordagrant. Efter sergeanten Larssons yttrande hade
Andersson liksom övriga värnpliktiga klätt av sig utan att säga något mera
till sergeanten. Andersson hade fått duscha med kallt vatten. Varmvattnet
i duscharna hade icke fått användas, enär övningen varit avsedd att äga
rum i ett tält. Under övningen hade det varit uppehållsväder och ganska
kallt. Andersson hade frusit något vid avklädningen. Han hade känt sig kall.
Så snart han tagit av sig strumporna hade han fått gå in i bastun. Samma
dag och dagarna därefter hade Andersson känt sig ungefär lika förkyld som
förut. Förkylningen hade icke förvärrats märkbart. Den 5 april 1949 hade

126

Andersson ånyo sjukanmält sig, eftersom förkylningen icke ville släppa.
Han hade dock icke heller denna gång blivit sjukskriven. Hans temperatur
hade antagligen varit omkring 37,4 grader. Andersson hade ansett sergeanten
Larssons yttrande mycket olämpligt, varför han med sina kamrater i
gruppen överenskommit att göra anmälan till militieombudsmannen. Han
hade icke ansett det vara någon mening med att anmäla förhållandet till
kompanichefen utan trott det vara bättre att skicka ärendet direkt till militieombudsmannen.
Han hade icke någon anmärkning att anföra mot sergeanten
Larsson i fråga om dennes tidigare uppträdande mot gruppen. —
Andersson tilläde, att han icke hade något ersättningsyrkande mot sergeanten
Larsson. Andersson förklarade även på särskild fråga, att han icke yrkade
att ärendet skulle handläggas inför domstol.

Enligt uppgifter, som hämtats ur sjukrullan, hade Andersson sjukanmält
sig den 28 mars och den 5 april 1949 utan att bliva sjukskriven.

Sergeanten Larsson yttrade: Han hade ifrågavarande dag haft i uppdrag
att leda en övning i upprättande av avgasningsplats. Övningen skulle om
möjligt genomföras under fältmässiga förhållanden. På grund av det ringa
antal soldater som skulle deltaga och med hänsyn till väderleksförhållandena
hade han låtit regementets bastu tjänstgöra som »fältplats». Då gruppen
påbörjat avklädningen utanför bastubyggnaden, hade Andersson plötsligt
ryckt av sig gasmasken och sagt »Skall det verkligen vara nödvändigt
med sådana här övningar». Larsson hade då yttrat »Håll truten och sätt på
gasmasken. Huruvida övningarna är lämpliga eller inte avgör jag.» Andersson
hade även nämnt något om att »man kan ju bli förkyld». Larsson kunde
icke nu påminna sig ordagrant vad han svarat. Han hade troligen sagt, att
läkarna på sjukhuset finge avgöra om övningen vore olämplig eller ej. Samtidigt
hade Larsson meddelat, att övningen egentligen skulle ha skett i tält
och att det i så fall kanske funnits anledning att sjukanmäla sig efteråt. Härefter
hade Andersson tagit på sig gasmasken, och övningen hade fortsatt. Vid
duschningen hade vattnet icke varit riktigt kallt, emedan det funnits ljumt
vatten kvar sedan föregående dag. Larsson kunde icke erinra sig, att någon
av de andra icke velat duscha. Under övningen hade det varit solsken och
mycket vackert väder. Det hade icke funnits någon som helst risk för att
deltagarna i övningen skulle bliva förkylda. Så snart de tagit av sig alla
klädespersedlar utom kalsonger, byxor och underskjorta, hade de omedelbart
fått springa in i bastubyggnaden. Andersson hade icke anhållit om att få
slippa kläda av sig på grund av förkylning. Detta kunde Larsson säga »på
det bestämdaste». Larsson medgåve, att han fällt yttrandet »håll truten».
Däremot vidginge han icke de övriga i Anderssons skrivelse omnämnda yttrandena.
I varje fall hade dessa icke fällts i ett sammanhang och hade icke
haft den betydelse de fått i anmälningen. Larsson hade icke märkt, att Andersson
varit förkyld. Larsson ansåge själv, att yttrandet »håll truten» vore
olämpligt. Han hade emellertid blivit förargad över Anderssons uppträdande
och i hastigheten använt detta uttryck.

Pettersson uppgav: Andersson hade frågat om det vore nödvändigt att

127

även han klädde av sig, eftersom han vore förkyld och flera gånger besökt
»sjukan». Sergeanten Larsson hade därvid endast svarat »Håll truten, annars
kunde han få anledning gå på sjukan», eller några liknande uttryck.
Pettersson kunde icke erinra sig om sergeanten Larsson därvid använt svordomar.
Larsson hade verkat något häftig. Pettersson kände icke till något
om Anderssons förkylning.

Värnpliktige Larsson berättade: Han hade under övningen tillhört saneringsmanskapet
och tjänstgjort i det fria utanför bastun. Det hade varit uppehållsväder
och troligen några grader varmt. Då Andersson anhållit att få
slippa kläda av sig under uppgift att han vore förkyld och att han tidigare
besökt »sjukan» härför, hade sergeanten Larsson ögonblickligen svarat »Håll
truten, här är det jag som kommenderar». Efter en stunds uppehåll hade
sergeanten Larsson fortsatt »Ni kan förbanne mig få så Ni får orsak gå på
sjukan». Andersson hade icke svarat härpå utan fortsatt med övningen. Värnpliktige
Larsson, som vore förlagd på samma logement som Andersson, hade
samma dag och även dagarna innan märkt, att Andersson var förkyld och
led av snuva och heshet.

Lindberg: Då Andersson anhållit att få slippa kläda av sig, hade sergeanten
Larsson fällt yttrandet »Håll truten, här är det jag som för befälet. Det
kan gå så att Ni får anledning att gå till sjukan.» Vid tillfället hade det varit
uppehållsväder, blåst och icke särskilt varmt.

Ohlsson förmälde: Under avklädningen hade Andersson frågat om han
kunde få slippa kläda av sig, emedan han vore förkyld och tidigare besökt
»sjukan». Sergeanten hade svarat att Andersson skulle hålla truten, då det
var han som förde talan. Ohlsson ansåge, att sergeanten Larsson uppträtt
olämpligt, och tilläde »de ska inte få bära sig åt på det viset».

Wahlby meddelade: Då de skulle börja avklädningen, hade Andersson anhållit
att få taga av sig gasmasken och att slippa kläda av sig, enär han vore
förkyld och tidigare besökt sjukhuset. Sergeanten Larsson hade då svarat
»Håll truten, här är det jag som för befälet. Det kan gå så att Ni får orsak
gå på sjukan.»

Lundkvist lämnade ungefär samma uppgifter som Wahlby samt fortsatte:
Vid tillfället hade det blåst och varit ganska kallt. Lundkvist ansåge att det
varit »litet kyligt» under avklädningen. Lundkvist hade sagt till sergeanten,
att Lundkvist icke ansåge det lämpligt att han som vore förkyld skulle duscha
kallvatten. Sergeanten hade icke svarat något utan gått därifrån. Lundkvist
hade icke duschat. Däremot hade Andersson, som varit arg efter samtalet
ute på gården, duschat. Enligt Lundkvists uppfattning hade Andersson varit
förkyld vid tillfället. Andersson hade dock icke varit »dödssjuk».

Axelsson berättade i stort sett lika med övriga värnpliktiga och tilläde:
Vid tillfället hade det varit solsken och värmegrader. »Det var dock icke någon
direkt värme att kläda av sig i.» Axelsson hade haft sin tjänstgöring
utanför bastun och hade därför icke behövt kläda av sig. Axelsson ansåge,
att det icke varit »rätt» av sergeanten Larsson att yttra sig på sätt som
skett.

128

Carlsson anförde: Carlsson hade tjänstgjort som chef för avgasningsplatsen,
under det att sergeanten Larsson varit ledare för hela övningen. Då
gruppen börjat avklädningen, hade Carlsson gått in i bastun för att se till
att allt vore klart för tvättning och duschning. När han gått tillbaka ut på
gården, hade det pågått en dispyt mellan sergeanten Larsson och Andersson,
vilken sistnämnde tagit av sig sin gasmask. Larsson hade sagt till Andersson
»Håll truten, här för jag befälet». Andersson hade därefter nämnt
något om att han vore förkyld och att han besökt »sjukan». Sergeanten
Larsson hade därvid yttrat »Det kan gå så Ni kommer att få gå till sjukan»
eller något liknande. Vad sergeanten Larsson avsett med detta hade Carlsson
icke fått riktigt klart för sig. övningen hade fortsatt. Vid tillfället hade
det varit omväxlande solsken och mulet samt några grader varmt. Det hade
icke varit någon risk för förkylning under avklädningen. Carlsson ansåge
att sergeanten Larssons yttrande varit väl hårt. Det hade varit onödigt att
brusa upp på det viset. Enligt den uppfattning Carlsson fått av samtal mellan
soldaterna och av stämningen på platsen hade Andersson troligen icke
gjort någon anhållan om att bliva befriad från avklädningen. Andersson
hade antagligen i stället frågat sergeanten Larsson om övningen vore lämplig,
och detta hade förargat denne.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen Henkow i skrivelse den 16 juni 1949 till chefen
för Gotlands infanteriregemente följande.

Sergeanten Larsson har medgivit, att han under ifrågavarande övning i
förargelse över att Andersson kommit med vissa invändningar till Andersson
fällt yttrandet »håll truten». Larsson har däremot icke velat vidgå, att
han i övrigt yttrat sig på sätt Andersson påstått, därvid han dock förklarat,
att yttrandena i varje fall icke fällts i ett sammanhang och icke haft den
betydelse de fått i anmälningen. Det är icke fullt klarlagt vad Anderssons
invändningar gått ut på. Dock torde det framgå, att Andersson i detta sammanhang
åberopat sin förkylning. Att avklädningen i det fri^ varit förbunden
med några risker för Anderssons hälsa har icke framkommit.

Genom sitt uppträdande har sergeanten Larsson ådagalagt bristande aktning
för och hänsyn till underlydande krigsman. Med hänsyn till omständigheterna
vidtager jag emellertid icke annan åtgärd än att anmäla Larsson
för Eder, som torde äga den disciplinära bestraffningsrätten över honom,
för erhållande av tillrättavisning.

Regementschefen anmälde i skrivelse den 30 juni 1949, att han samma
dag meddelat sergeanten Larsson tillrättavisning i form av varning för
oskickligt beteende.

129

13. Överfurir har bestraffats för förolämpning av underordnad krigsman.

I en till militieombudsmannen den 11 december 1948 inkommen skrift
anförde befälseleven vid Karlsborgs luftvärnsregemente värnpliktige nr
3963-1-48 Lars Lindberg bland annat följande: Under övningsmarsch den 8
december 1948 med andra batteriet hade, sedan batteriet gått i bivack, bland
andra Lindberg uttagits till vakt. Enligt den för vaktmanskapet beslutade
indelningen till tjänstgöring hade Lindberg haft att tjänstgöra under första
vaktpasset mellan klockan 1900 och 2100 och även sista vakten. Vaktmanskapet
hade av sergeanten N. O. A. Qvist, som tjänstgjorde som dagofficer
vid batteriet, fått tillåtelse att omedelbart äta för att de därefter skulle
kunna genast börja vakttjänstgöringen. Överfuriren Torsten Kvarforth hade
fungerat som utspisningschef, vilket Lindberg icke ägt kännedom om. Förmodligen
hade Kvarforth funnit sig förbigången, då Lindberg gått direkt
fram till utspisningen, vilket föranlett Kvarforth att ingripa. Då Lindberg
för Kvarforth omtalat att Lindberg fått tillåtelse att äta, hade Kvarforth
funnit för gott att avfyra ett »förbannade slusk» mitt i ansiktet på Lindberg.
Två personer hade varit vittnen till intermezzot. Det av Kvarforth
använda tillmålet hade inneburit grov ärekränkning av Lindberg, och Kvarforth
hade härigenom även gjort sig skyldig till olämpligt uppträdande i
tjänsten. Manskapet vid batteriet funne Kvarforth avgjort obehaglig. Han
tillämpade översitteriet konsekvent och droge sig ej för att vara personligt
giftig. Blotta tanken på att i ett kommande krig vara denne herre underställd
vore ägnad att påtagligt sänka förbandets stridsmoral.

Genom en å skriften gjord påteckning hade befälseleverna värnpliktiga
nr 824-14-48 Nils Erik Olsson samt nr 5636-1-48 Lars Wallén på heder och
samvete intygat, att innehållet i skriften överensstämde med sanningen.

På begäran av militieombudsmannen verkställdes utredning i saken. Med
Olsson hölls härvid förhör av vederbörande krigsfiskal, och Wallén, som
dåmera tjänstgjorde vid Stockholms luftvärnsregemente, hördes genom polismyndighetens
i Stockholm försorg. Efter framställning till chefen för
Karlsborgs luftvärnsregemente hölls vidare av divisionschefen förhör med
bland andra Lindberg, Kvarforth, Qvist och löjtnanten C. Å. Edlund.

Olsson anförde: Sedan batteriet vid ifrågavarande tillfälle gått i bivack
hade avdelats en vaktavdelning, som skulle tjänstgöra från klockan 1900.
Olsson och Lindberg hade tilldelats första vaktpasset mellan klockan 1900
och 2100. Utspisningen hade varit bestämd till klockan 1845. Då Olsson ansett
att tiden för vaktmanskapet att äta bleve knapp eftersom de skulle
börja vakttjänstgöringen klockan 1900, hade han frågat Qvist, om de kunde
få äta tidigare. Denne hade då meddelat, att vakten skulle få äta först,
vilket av Olsson tolkats så att vaktmanskapet skulle utspisas före den övriga
styrkan och ej först i tur vid den allmänna utspisningen. Olsson och
Lindberg hade därför gått till utspisningsplatsen, där de av Wallén som
tjänstgjorde som servis fått mat. Därvid hade Kvarforth kommit och sagt,

9 — ft980''t0. M it i t ieo in biuls in a n n c n s ä inb et sb c rii 11 el se.

130

att de ej finge äta före de andra utan särskilt tillstånd. Lindberg hade
svarat, att de haft löfte av Qvist att äta före de andra. Kvarforth hade då
förklarat, att han icke fått något meddelande om detta och att det vore
han som hade hand om utspisningen. Härefter hade uppstått ordväxling
mellan Kvarforth och Lindberg, men Olsson kunde icke erinra sig vad som
därvid sagts utom att Kvarforth yttrat »förbannade slusk». Detta uttryck
erinrade sig Olsson säkert. Han hade nämligen ansett det i hög grad olämpligt,
och ingen av det övriga befälet skulle säkerligen ha yttrat sig på detta
sätt. Vid tillfället hade inga andra vittnen varit tillstädes än Olsson och
Wallén.

Wallén berättade: Lindberg och Wallén hade legat vid samma batteri
först i Linköping och sedan i Karlsborg till omkring den 17 december 1948.
Wallén hade haft Kvarforth som överordnad från omkring den 1 oktober
1948 troligen till den 17 december samma år, då Wallén överflyttats till
annat förband. Han hade icke umgåtts mera med Lindberg än med de
andra kamraterna på batteriet och kände därför honom ungefär lika mycket
som sina andra exerciskamrater. Den 8 december 1948 hade batteriet haft
övning utanför Karlsborg. Utspisningen skulle äga rum vid 18—1830-tiden,
och Wallén hade haft uppdraget att tillsammans med några andra värnpliktiga
dela ut maten. Kvarforth hade tjänstgjort som utspisningschef.
Det hade icke meddelats, vilka som skulle få mat först, men Wallén erinrade
sig att maten, enligt vad Kvarforth meddelat, skulle utdelas först sedan
tälten rests. Några minuter innan utspisningen skulle ske, hade Lindberg
och strax därefter även Olsson kommit fram till Wallén. Lindberg hade
meddelat Wallén, att Lindberg och Olsson senare skulle gå vakt och att
de därför skulle äta före de andra i batteriet. Wallén kunde icke erinra sig,
huruvida tälten vid detta tillfälle varit resta, men han trodde att så varit
fallet. Wallén hade delat ut mat till Lindberg, varvid Kvarforth kommit
fram och frågat vem som givit dem lov att äta tidigare. Lindberg, som vid
tillfället troligen ensam fört ordet, hade svarat, att han och Olsson skulle
gå vakt och att de därför skulle ha mat tidigare. Kvarforth hade genmält,
att de icke finge någon mat före de andra utan skulle vänta. Lindberg
hade då sagt något som »jamen, då vi nu ska gå vakt om en stund, måste vi
ju få mat före de andra, annars hinner vi ju icke äta». Kvarforth hade då
återigen i strängare men icke oförskämd ton sagt till Lindberg, att det
icke bleve någon mat utan att de finge vänta. Lindberg hade då sagt något
om att de som skulle göra vakt fått tillåtelse av Qvist att äta före de
andra. Huruvida Lindberg och Olsson erhållit sådant tillstånd kände Wallén
icke till. Kvarforth hade då svarat »förbannade slusk» och vidare sagt
något om att »Ni hör väl vad jag säger, det är jag som är chef». Yttrandet
hade fällts i irriterad ton och mycket högljutt. Lindberg hade vid
tillfället talat lugnt och sansat och icke på något sätt uppträtt utmanande,
nonchalant eller obalanserat. Kvarforths yttrande »förbannade slusk» hade
kommit mycket överraskande. Efter detta yttrande hade något mera icke
sagts mellan Lindberg och Kvarforth. Troligen hade Lindberg och Olsson

131

gått därifrån utan att få någon mat. Detta komme Wallén emellertid icke
med säkerhet ihåg, men han hade för sig att så varit fallet. Wallén vitsordade
riktigheten av innehållet i den av Lindberg insända klagoskriften.

Lindberg förklarade på frågor: Han hade icke själv hört av Qvist, att
vakten skulle äta först. Det hade varit Olsson som sagt till Lindberg att
så vore fallet. Lindberg och Olsson hade i anledning härav tagit fram sina
kokkärl och gått till utspisningsplatsen, där de jämte Wallén, som tillhörde
handräckningen, ordnat med maten. När Lindberg fått sin mat hade
Kvarforth kommit fram. -—• Enligt anteckning i protokollet hade en fråga
till Lindberg om denne själv ansåge sig ha uppträtt lämpligt mot befälet
vid batteriet av Lindberg besvarats tveksamt med att han »kanske hade en
humoristisk läggning, som befälet ej förstod».

Kvarforth anförde vid förhör den 28 december 1948: Han mindes ej så
mycket av det hela. Han hade icke efter det ifrågavarande händelse inträffat
av Lindberg eller annan hört talas om saken. Under ifrågavarande
övningsmarsch hade batteriet förlagts till nordändan av Björklången. Kvarforth,
som i egenskap av batterifurir haft i uppdrag att hämta maten i
kasernen, hade av batterichefen erhållit order, att ingen utspisning skulle
ske förrän alla voro klara med bivackens ordnande. Kvarforth hade handhaft
förberedelserna för utspisningen och varit klar med dessa omkring
klockan 1830. När han då befunnit sig några meter från utspisningsplatsen,
hade han hört att det skramlade bland materielen och sprungit dit,
varvid han funnit, att några befälselever öppnat kittellocken och hållit på
med att taga mat. Han hade tillsagt dem att upphöra därmed, då det ännu
ej anbefallts utspisning. Detta hade icke hörsammats av befälseleverna, som
fortsatt att taga sig mat utan att från början meddela något skäl härför.
Kvarforth hade i stället av Lindberg fått ett dumt och snäsigt SA''ar. Kvarforth
hade då blivit förargad, särskilt som det icke varit första gången
Lindberg uppträtt olämpligt, och hade därför sagt vad han menade om Lindberg,
varvid han troligen använt de av Lindberg omnämnda orden. Kvarforth
kunde icke förstå hur sådana människor som Lindberg vore beskaffade.
Genom upprepade händelser visste Kvarforth, att Lindberg aldrig
brukade göra något frivilligt utan alltid brukade framställa en massa frågor
och försöka ställa till obehag för befälet.

Qvist, som vid tillfället tjänstgjort som dagofficer i förläggningen, uppgav:
Han hade som dagofficer haft att kontrollera, att batterichefens order
angående bivackslagningen utfördes. Under det Qvist kontrollerat tältslagningen
hade han av någon av de till vakt uttagna befälseleverna fått
en förfrågan, huru det skulle bliva med vaktens mat. På denna fråga hade
Qvist svarat, att vakten skulle få äta först. Därmed hade han givetvis icke
menat, att de skulle avbryta bivackarbetet genast och mot föregående order
omedelbart utspisas, utan att de vid matuppställningen skulle få gå
först i kön. Lindbergs uppgift att vakten fått tillåtelse att omedelbart äta för
att därefter genast kunna börja vakten vore sålunda direkt felaktig. Vakten
skulle enligt ordern träda i tjänst först när bivacken varit ordnad omkring

132

klockan 1900. Utspisningen för batteriet hade ägt rum omkring klockan
1845. Qvist ansåge, att Lindberg genom sitt uppträdande själv vållat att
Kvarforth förgått sig.

Edlund, som den 8 december 1948 tjänstgjort såsom chef för ifrågavarande
batteri, upplyste, att han vid ankomsten till bivackplatsen givit samfälld
order angående bivacktjänsten, varvid bland annat anbefallts att middagsmålet
skulle utspisas först sedan bivacken blivit ordnad. Edlund ansåge,
att Lindberg vore mycket obehaglig att ha att göra med.

I ett för egen räkning avgivet yttrande anförde chefen för Karlsborgs
luftvärnsregemente, översten B. F. Bengtsson: Av den av divisionschefen
verkställda utredningen syntes framgå, att Kvarforth erkänt att han förgått
sig och att han kunde ha fällt det i Lindbergs anmälan omnämnda yttrandet
eller liknande ord. Detta hade emellertid i hög grad förorsakats
av Lindbergs eget uppträdande såväl vid tillfället i fråga som upprepade
gånger förut. Kvarforth hade i egenskap av chef för koktrossen haft skyldighet
att ingripa, när ett par befälselever mot givna order och utan anmälan
för honom börjat utspisningen på egen hand. Lindberg hade otvivelaktigt
förfarit felaktigt, när han underlåtit att fullgöra Kvarforths order
att upphöra med att taga sig mat utan i stället fortsatt därmed samt när
han vid Kvarforths ingripande givit denne ett snäsigt svar. Befälet vid batteriet
vore enigt om att Lindberg på grund av sitt uppträdande vore mycket
svår att ha att göra med. Lindberg syntes även genom sitt yttrande vid
förhöret att han kanske hade en humoristisk läggning, som befälet ej förstode,
ha vidgått att han uppträtt olämpligt. De i Lindbergs skrift ingående
omdömena om Kvarforth syntes Bengtsson vara av sådan beskaffenhet,
att militieombudsmannen måhända kunde taga under övervägande, huruvida
icke Lindberg borde ställas under åtal för kränkande beskyllning
mot förman. Om det inträffade rapporterats till Bengtsson hade denne ansett
sig skyldig att behandla icke blott frågan om Kvarforths olämpliga
yttrande utan även Lindbergs underlåtenhet att fullgöra förmans i tjänsten
givna befallning. Bengtsson ansåge sig under förhandenvarande omständigheter
böra inhämta instruktion från militieombudsmannen.

Efter en redogörelse för utredningen anförde militieombudsmannen i skrivelse
den 22 mars 1949 till chefen för Karlsborgs luftvärnsregemente följande.

Kvarforth har vidgått, att han troligen fällt det av Lindberg påtalade
yttrandet. Kvarforth är på grund härav förfallen till ansvar för missfirmelse,
vilken förseelse med hänsyn till stadgandet i 5 § förordningen den 16 februari
1864 om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas
skall torde vara att bedöma enligt 91 § strafflagen för krigsmakten. Även
om, såsom Kvarforth uppgivit, Lindberg vid tillfället skulle ha uppträtt
olämpligt, anser jag mig dock icke kunna lämna Kvarforths förseelse utan
beivran.

133

Straff synes, därest Lindberg icke avser att föra talan om enskilt anspråk
i anledning av förseelsen eller eljest påfordrar att målet handlägges
vid domstol, kunna åläggas i disciplinmål. Det må påpekas att varken i militära
rättegångslagen den 30 juni 1948 eller i den särskilda lagen samma dag
om införande av militära rättegångslagen lämnats några föreskrifter som
ha avseende å den här föreliggande situationen att efter ikraftträdande
den 1 januari 1949 av den nya straff- och processlagstiftningen fråga uppkommer
om disciplinär bestraffning för förseelse som skall bedömas enligt
före sistnämnda dag gällande strafflagstiftning. Denna omständighet synes
emellertid icke — när som i förevarande fall är fråga om tillämpning
av straffbestämmelse i strafflagen för krigsmakten som har direkt
motsvarighet i 26 kap. 8 § allmänna strafflagen enligt från och med den 1
januari 1949 gällande lydelse — böra föranleda att målet hänskjutes till
domstol, utan torde detsamma det oaktat kunna avgöras såsom disciplinmål
i enlighet med stadgandet i 9 § militära rättegångslagen.

Jag får på grund av vad ovan anförts hemställa, att Ni ville från Lindberg
inhämta besked, huruvida han ämnar föra ersättningstalan i anledning
av förseelsen samt, om så icke är fallet, huruvida han likväl påfordrar,
att målet handlägges vid domstol. Därest båda dessa frågor av Lindberg
besvaras nekande, får jag härigenom jämlikt 83 § militära rättegångslagen
underställa Eder frågan om Ni vill avgöra saken.

Med anledning av vad Ni anfört om ingripande mot Lindberg, får jag
meddela att, enär Lindberg icke står under min tillsyn, saken i denna del
icke föranleder något yttrande av mig.

* *

Sedan Lindberg den 28 mars 1949 förklarat, att han icke komme att föra
ersättningstalan mot Kvarforth samt att han icke påfordrade att målet
handlades vid domstol, ålades Kvarforth genom beslut den 21 april 1949
av översten Bengtsson med kontrasignation av auditören Bengt Molinder
för det Kvarforth den 8 december 1948 i tjänsten genom smädligt yttrande
förolämpat Lindberg jämlikt 91 § strafflagen för krigsmakten för förolämpning
av underordnad krigsman disciplinstraff av »vaktarrest» i tre
dagar. Kvarforth förklarade sig den 25 april 1949 avstå från talan mot beslutet
om arreststraff samt medgiva att straffet finge verkställas.

Militieombudsmanncn anförde i skrivelse den 20 maj 1949 till chefen för
Karlsborgs luftvärnsregemente: I 1 § lagen om disciplinstraff för krigsmän
upptagas såsom disciplinstraff endast arrest och disciplinbot. Enligt 9 § lagen
angående införande av lagen om ändring i strafflagen in. in. skall, med
undantag för fall som avses i 10 §, vad i disciplinlagen stadgas äga tilllämpning
jämväl då fråga är om brott som i övrigt bedömes enligt äldre
lag. I nämnda 10 § föreskrives bland annat att om, innan disciplinlagen

134

trätt i kraft, disciplinstraff ålagts av befälhavare eller domstol, äldre bestämmelser
om sådant straff skola äga tillämpning även då högre rätt efter
nya lagens ikraftträdande dömer till ansvar i målet. Av nu angivna bestämmelser
torde framgå, att befälhavare eller domstol i första instans icke äger
att efter den 1 januari 1949 döma till vaktarrest enligt strafflagen för
krigsmakten. Jämför i detta hänseende även uttalanden i proposition nr
144 till 1948 års riksdag s. 241—242. Vaktarrest enligt strafflagen för
krigsmakten, som i viss utsträckning kan förekomma till verkställighet
även efter den 1 januari 1949, överensstämmer visserligen till sin innebörd
ganska nära med arrest enligt disciplinlagen. Särskilt i fråga om deltagande
i tjänstgöring föreligga dock avvikelser. Med hänsyn härtill lär det icke
vara utan betydelse, om ett disciplinstraff i straffbeslutet betecknas såsom
»vaktarrest» eller »arrest». Se 4 § disciplinlagen och 10 § andra stycket lagen
angående införande av lagen om ändring i strafflagen m. m. Med anledning
av vad sålunda anförts anmodade militieombudsmannen regementschefen
att inhämta yttrande av auditören och därmed jämte eget yttrande
inkomma till militieombudsmannen.

Auditören Molinder anförde i ett av regementschefen insänt yttrande:
Det hade icke förefallit Molinder riktigt, att vid tillämpning av strafflagen
för krigsmakten tillämpa andra straff än dem som enligt denna lag stått
till buds. Visserligen syntes 9 § i lagen angående införande av lagen om
ändring i strafflagen tyda på annat. Emellertid hade Molinder ansett, att
den inskränkning som låge i uttrycket »i övrigt» uteslöte, att nya lagens
straffarter skulle tillämpas. Molinder hade fattat uttrycket »i övrigt» på
det sättet, att nya lagen skulle tillämpas just »i övrigt» såsom beträffande
sätt och plats för verkställighet och i sammanläggningsfrågor. Frågan hade
i detta speciella fall för Molinder övervägande teoretiskt intresse, då det av
sista punkten i 10 § i nya promulgationslagen framginge, att gamla lagens
vaktarrest och nya lagens arrest vore att anse som kvalitativt jämställda.
Molinder insåge emellertid nu, att hans tolkning knappast vore riktig, och
skulle i fortsättningen rätta sig efter det i militieombudsmannens skrivelse
den 20 maj 1949 lämnade direktivet.

Översten Bengtsson meddelade, att det Kvarforth ådömda straffet verkställts
utan tjänstgöring, samt förklarade, att han anslöte sig till vad auditören
yttrat.

Med hänsyn till vad sålunda upplysts angående verkställande av straffet
och vad för övrigt förekommit lät militieombudsmannen vid de avgivna förklaringarna
bero.

135

14. Fartygsintendent har med åsidosättande av utfärdade bestämmelser
medverkat till att befälsmässar å pansarskeppet Drottning Victoria
kommit i åtnjutande av kostförbättring.

Med skrivelse den 25 juni 1947 överlämnade försvarets civilförvaltning
till marinförvaltningen för kännedom samt de åtgärder, vartill omständigheterna
kunde föranleda, två inom civilförvaltningens sjörevision upprättade
promemorior, av vilka den ena avsåg bespisning vid officers- och underofficersmässar
å flottans fartyg och var av följande lydelse: Enligt av
marinförvaltningen i samband med återgången till för fredstid gallande
bestämmelser för mathållning m. m. den 12 juli 1945 utfardade föreskrifter
(Tjänstemeddelanden rörande sjöförsvaret 1945, avd. A: II nr 39) med
däri gjorda ändringar och tillägg, numera upphävda av i huvudsak likalydande
stadganden i skrivelse den 23 maj 1947 (Tjänstemeddelanden rörande
sjöförsvaret 1947, avd. A nr 30), har medgivits, att officers- och underofficersmässar
tills vidare och under tid utfärdade bestämmelser angående
inskränkning i förbrukningen av vissa livsmedel gälla äga mot ersättning
uttaga skeppsportion antingen »färdiglagad eller i form av ingredienser»,
under förutsättning att ransoneringskort äro inlämnade i föreskriven
ordning. Ersättning för av mäss sålunda uttagen portion skall erläggas med
det för vederbörande fartyg gällande skeppsportionspriset för portion utom
Öl med tillägg av tio procent för tillagningskostnad. Med uttrycket »färdiglagad
eller i form av ingredienser» torde enligt sjörevisionens mening förstås,
att skeppsportion, som tillhandahålles mässar, skall vara identisk med
den kost, som utgår till besättningen i övrigt eller ock utgöras av råvaror,
som ingå i denna kost. Vissa iakttagelser vid sjörevisionens granskning av
fartygens räkenskaper och proviantredovisningar ge emellertid antydan om
en utveckling av mässarnas näringsproblem, som icke torde vara förenlig
med nyssnämnda bestämmelser. Fartygens inköp saväl som vederbörliga
uppgifter om utspisningen ombord ge sålunda på flera håll uttryck för en
uppfattning, att föreskrifterna om rätten till skeppsportion skulle medgiva
mässarna viss grad av valfrihet och oberoende i utspisningen eller privilegierad
ställning i kosthållet ombord. Visserligen framgår detta icke alltid
direkt av granskningsmaterialet, men synas enstaka detaljer i sammansättningen
av kosthållet, såsom oproportionerligt små kvantiteter av vissa varuslag
eller upphandlingar av mera lyxbetonad natur, ge anledning antaga
att mässarna åtnjutit förmåner, som icke kommit den övriga besättningen
till del. I pansarskeppet Drottning Victorias utvägningslista för den 24
oktober 1946 har sålunda, förutom 40 kg fläskaladåb och 80 kg stångkorv,
som synbarligen avsetts för middags- respektive aftonmåltid, upptagits 5 kg
oxfilé å kr. 7 : 30 per kg och 5 kg rostbiff å kr. 2: 80 per kg. Utvägningslistan
för den 27 oktober upptager bl. a. dels 135 kg färskt fårkött a kr. 3: 25
per kg, dels 10,55 kg lammsadel å kr. 5:— per kg. Utvägningslistan den 6
februari 1946 upptager, förutom 75 kg falukorv och 110 kg torsk, jämväl

136

1 kg tonfisk å kr. 3: 10 per kg, 1 kg kalops å kr. 2: 35 per kg, 4 kg biffkött
a kr. 3: 80 per kg och 8 kg oxfilé å kr. 5: 60 per kg. Då fartyget i fråga undei
förevarande expedition i medeltal torde räknat en besättning på 450
man (= matportioner), faller det sig naturligt antaga, att nyssnämnda mellan
1 och 8 kg varierande kvantiteter av olika varuslag icke kunnat komma
besättningen i sin helhet till godo. Kostnaderna för utspisning av dvlika
artiklar ha, oaktat de högre inköpspriser dessa varor i allmänhet betingat,
helt bestritts av tillgängliga portionsmedel för besättningen i gemen. I nyss
anförda exempel motsvarar enbart kostnaden för 8 kg oxfilé nära tredjedelen
av värdet av huvudingredienserna i manskapets kost (falukorv och
torsk). Samma fartyg har i Strömstad bl. a. inköpt 100 burkar räkor och
50 burkar musslor till ett sammanlagt värde av 290 kr. (180+ 110). På
sjörevisionens förfrågan huruvida dessa artiklar varit av betydelse ur
smaksynpunkt för anrättandet av manskapets måltider, har fartygets förrådsuppbördsman
förklarat, att konserverna i fråga uteslutande kommit
mässarna till godo. — I några fall utvisa vederbörliga leveransräkningar,
att upphandlade artiklar direkt ingått till respektive gunrum. Sålunda återfinnes
i minkryssaren Clas Flemings medelsredovisning i oktober månad
1946 en räkning, varav framgår, att Äggcentralen levererat 7 kg höns till
fartygets gunrum. Enligt utgiftsverifikation nr 873 i pansarskeppet Drottning
Victorias räkenskaper för maj månad 1946 har gunrummet från firma
J. C. Schröder i Stockholm varje dag under tiden den 14—16, 18—23 och
26 30 mars 1946 erhållit 30 småfranska å 7 öre per styck. Förenämnda

proviant har emellertid påförts respektive fartygs proviantuppbörder och
inkluderats i utvägningslistornas avräkning över kostnaderna för besättningens
bespisning. En beräkning av verkliga portionskostnader i nyss anförda
fall å minkryssaren Clas Fleming, där gunrum och kajutbord tillhandahållits
höns — synbarligen i stället för kroppkakor — ger ett värde av kr.
2:24 för officersmässarna, medan utspisningskostnaderna samma dag för
besättningen i övrigt stannat vid kr. 1:55. Såvitt sjörevisionen kunnat utröna,
ha sagda mässar icke vidkänts merkostnaderna för ifrågavarande bespisning
utan allenast erlagt gängse ersättning för portion med tio procents
tillägg, sammanlagt kr. 1: 93. — Om orsakerna till här påvisade förmåner
i kosthållet för vissa personalkategorier ha vederbörande uppbördsmän
och redogörare uppgivit, dels att besök eller inspektion av högre militär
myndighet, såsom chefen för marinen, chefen för kustflottan in. fl. i
regel betingat förändringar i kvalitativt hänseende av mässarnas kost, dels
att tid efter annan mässarna gjort anspråk på större omväxling i kosthållet
eller påfordrat utökning av kosten med artiklar av mer eller mindre lyxbetonad
art. Över huvud taget ha uppbördsmän och redogörare, som tillfrågats
i detta spörsmål, uttryckt sin otillfredsställelse med nuvarande förhållanden,
där mässarnas anspråk kommit att utöva inflytande såväl på
utspisningen ombord som å därmed förenad anskaffningsverksamhet. Medgivandet
för mässar att utbekomma skeppsportion torde dock icke förtaga
dessa befogenhet att utöver portion eller däri ingående råvaror för egen

137

räkning inköpa och utspisa proviant, som icke omfattas av gällande ransoneringsföreskrifter,
men skola utgifterna för dylik kostförbättring helt
bestridas av respektive mässar, som bl. a. för detta ändamål uppbära mässpenningar.
Ehuru denna uppfattning om mässarnas ställning i kosthållet
ombord liksom innebörden av meddelade bestämmelser om sammansättningen
av till mäss utgående skeppsportion bör synas självklar och icke
lämna utrymme för avvikelser vare sig i det ena eller andra fallet, har en
dylik ståndpunkt enligt samstämmiga uppgifter från redogörarhåll icke
vunnit förståelse från mässarnas sida. Fördenskull synes det naturligt, att
uppbördsmän och redogörare, som bära ansvaret för manskapets förplägnad
och synbarligen icke kunnat hindra en utveckling av mässarnas bespisningsförhållanden,
som missgynnar den övriga besättningen, ifrågasätta,
om icke mässarna böra skiljas från allt ekonomiskt samband med utspisningen
ombord och åläggas själva ombesörja sin förplägnad. För egen del
får sjörevisionen emellertid framhålla, huruvida icke en lösning, som tillgodoser
samtliga parters rätt, i varje fall kan uppnås genom att kompletterande
föreskrifter om mässars rätt till portion utfärdas, vilka uppdraga
riktlinjerna för denna förmån inom väsentligt snävare gränser, klarlägga
mässarnas ställning i kosthållet ombord och effektivt stävja tendenser av
här påtalad art.

Över promemoriorna inkommo till marinförvaltningen yttranden bland annat
dels beträffande pansarskeppet Drottning Victoria av fartygsintendenten
löjtnanten Claes Edgren och förrådsuppbördsmannen förrådskonstapeln K.
E. Edenbrandt, dels beträffande minkryssaren Clas Fleming av chefen för
Stockholmseskadern kommendören D. Landquist och redogöraren underofficeren
av andra graden A. H. Söderblom, dels ock av chefen för kustflottan
lconteramiralen Erik Samuelson.

I fråga om bespisningsförhållandena anfördes i yttrandena följande.

Edgren: Han hade tjänstgjort såsom fartygsintendent å pansarskeppet
Drottning Victoria under tiden den 15 oktober 1945—den 22 september 1946.
Med den förstärkta försvarsberedskapens upphörande hade rätten för befälskårerna
att ombord åtnjuta fri portion bortfallit. Marinförvaltningen hade i
föreskrifter den 12 juli 1945 medgivit, att mässarna ombord finge uttaga
skeppsportion antingen färdiglagad eller i form av ingredienser. Som villkor
för denna rätt hade föreskrivits, att portionen skulle uttagas av samtliga
mässmedlemmar varje dag utom sön- och helgdagar. Ersättning härför hade
erlagts med skeppsportionens värde ökat med tio procent. Denna rätt hade
av mässarna mottagits med tacksamhet med hänsyn till gällande ransoneringar.
Emellertid hade detta för kronan blivit en »god affär» å Drottning
Victoria, då under pansarskeppets stationära förläggning av fartygets till
ett 20-tal uppgående officerare de flesta intagit sina middagsmål i respektive
hem och ändå erlagt ersättning till fartyget. Under tiden den 15 oktober
1945—den 31 mars 1946 hade denna ersättning för icke intagna måltider
blivit ganska stor. Att vid de representationsmåltider under expeditionen,
som ålagts fartygets mässar (t. ex. i Köpenhamn), förekommit någon por -

138

tionsförbättring kunde ur denna synpunkt icke betraktas som oskäligt. Vid
den i promemorian påtalade utspisningen av småfranslca till gunrummet
hade gjorts motsvarande reduktion av ordinarie brödutvägning.

Edenbrandt: Under fartygets expedition hade det ofta förekommit, att upphandlingar
av mindre kvantiteter kött av varierande slag gjorts. Sjörevisionen
hade påpekat, att dessa tydligen varit avsedda för utspisning till mässarna
enbart. Edenbrandt kunde ej neka till att så varit fallet men hade,
då tillfälle därtill givits, reducerat den kvantitet som utgått till skeppsköket
i motsvarande grad. Enär enligt kontrakt om köttleveranser s. k. leveransstyckning
skulle ske, kunde man således ej erhålla vare sig en innerfilé,
en sadel eller en porterhousesteak. Kunde däremot upphandling av hela eller
halva kroppar äga rum, skulle väl exempelvis aldrig en uppbördsman eller
en kock vid en måltid skära ned en innerfilé till kalops. Sjörevisionens
påpekande, att av fartyget vid proviantering i Strömstad upphandlade
100 burkar räkor samt 50 burkar musslor enbart skulle avse utspisning
för mässarna, ägde i viss mån sin riktighet, emedan Edenbrandts tanke
vid tillfället för upphandlingen varit sådan. Dock hade Edenbrandt vid
närmare efterforskning konstaterat, att mässarna först fått sig tilldelade en
mindre kvantitet, vilken vederbörande kock fått använda efter eget gottfinfinnande.
Resterande lager av dessa räkor och musslor hade använts i skeppsköket
vid två tillfällen, då utspisningen av stuvade fiskbullar ägt rum, samt
vid en synnerligen delikat anrättning av tonfisk med majonäs och konserverade
grönsaker till middagsmålet en torsdag, då utbyte av den obligatoriska
rätten med ärter och fläsk jämte pannkaka gjorts. Från firma J. C.
Schröder hade upphandling av småfranska gjorts enbart för gunrummets
räkning. Motsvarande minskning av långfranska vid leverans från kronobageriet
hade iakttagits. Det uttalande sjörevisionen gjort, att mässarna
skulle ha »skott» sig på manskapets bekostnad, kunde Edenbrandt ej instämma
i. Det förhållandet, att varje mässmedlem betalade tio procent i tilllagningskostnader
å portionspriset, vilket för flottans fartyg vore 18,5 öre
efter portionspriset 1 krona 85 öre, samt att uppbördsmannen ej hade mer
än 5 öre per portion å månadens ingredienslista till sitt förfogande, föranledde
att 13,5 öre »försvunne». Under fartygets expedition på ett och ett halvt
år skulle detta belopp stiga till ungefär 7 000 kronor. Kunde uppbördsmannen,
utan att räkna med denna siffra, hålla sig inom ramen av tillgängliga
portionsmedel samt ha en besparing av 500 kronor å sista utvägningslistan,
vilket här har varit fallet, hölle Edenbrandt före, att mässarna kunde erhålla
en mindre form av portionsförbättring.

Landquist: Civilförvaltningen hävdade i sin promemoria angående bespisning
vid officers- och underofficersmässar, att vid studium av proviantredogörelserna
enstaka detaljer i detta granskningsmateriel gåve en antydan om
att mässarna skulle intaga en privilegierad ställning i kosthållet ombord. Det
fall, som påtalades beträffande Clas Fleming, vore att en mindre kvantitet
höns vid angivet tillfälle levererats för utspisning i fartygets gunrum samma
dag som besättningen i övrigt utspisats med kroppkakor. Vid närmare stu -

139

dium av proviantredogörelserna framginge dock, vilket även påpekades av
redogöraren i dennes yttrande, att gunrummet vid ett senai-e tillfälle, då höns
varit föremål för utspisning för hela besättningen, avstått härifrån och skött
mässhållningen denna dag helt privat och avskild från fartyget i övrigt. Anmärkningarna
i övrigt angåve, att mässarna icke alltid skulle helt ha ersatt
kronan för den proviant, som utvägts till dessa, genom att enbart inbetala
föreskriven ersättning med skeppsportionspriset plus tio procent å detta för
tillagningskostnader. Denna anmärkning syntes Landquist obefogad då -såvitt erfarenheterna från Clas Fleming utvisade — sällan samtliga portion smedel
förbrukades och följaktligen en ständig ersättning med hela portionspriset
torde utgöra fullgod betalning. Vidare vore, under förutsättning att
föreskrivna tio procents tillägg utgjorde ersättning för tillagningskostnaderna
(ingredienser för matens tillredning), dessa väl högt tilltagna, då desamma
i regel för ett fartyg av Clas Flemings storlek uppginge till 3—5 öre (ersättning
härför utginge med tio procent å 185 öre = 18,5 öre). Kronan syntes
enligt Landquists uppfattning få ersättning med god marginal för de portioner,
som utlämnades till mässarna ombord. Civilförvaltningen framhölle önskvärdheten
av att kompletterande föreskrifter utfärdades, som tillgodosåge
samtliga parters rätt och klarlade mässarnas ställning i kosthållet ombord. I
den mån nuvarande föreskrifter av civilförvaltningen icke skulle anses vara
tillfredsställande i detta avseende, föresloge Landquist, att antingen en återgång
till det gamla systemet ägde rum, d. v. s. att mässarna själva skötte
sin mässhållning på dem tillkommande mässpenningar (dock enbart under
förutsättning att mässpenningarna bleve höjda med hänsyn tagen till prisstegringen
å livsmedel), eller också att föreskrifter utfärdades, som uttryckligen
förbjöde frångående av den för hela besättningen fastställda dagliga matsedeln
och sålunda stävjade att byten mellan olika dagar kunde förekomma
för mässarnas räkning.

Söderblom: Angående hönsen till gunrummet finge Söderblom meddela,
att mässofficeren i gunrummet tillfrågat honom vad det skulle vara för mat
till en viss dag. Eftersom den för tillfället avsedda maten ej passat, hade
Söderblom lovat honom att byta. Söderblom hade då nyss fått en offert på
höns från Äggcentralen till 2 kronor 50 öre per kg. Söderblom hade lovat att
beställa höns till gunrummet den dagen för att manskapet skulle få höns en
annan dag. Så hade också skett, och hönsen hade köpts och utvägts den 17
september 1946. Manskapet hade då ätit kroppkakor. Att det stod gunrummet
på räkningen berodde därpå, att Söderblom i telefon vid beställningen sagt
att hönsen skulle levereras direkt till gunrummet ombord. Efter några dagar
hade Söderblom erhållit ytterligare en offert på höns, som varit frusna och
betingat ett pris av 2 kronor pr kg. Portionsantalet hade varit 210 eller, med
avdrag för portionerna till nio officerare, 201 portioner. Söderblom hade pr
man räknat med cirka en halv höna eller 0,35 kg (vikt med inälvor). 70 kg
hade inköpts och utspisats den 28 september 1946 (en lördag). Hönsen hade
gått åt vid manskapets middag klockan 1130. Officerarna åt middag klockan
1800 och eftersom det varit lördag hade endast en officer varit ombord på

140

kvällen. Gunrummet hade väl då köpt mat åt honom, så att han sluppit
svälta.

Samuelson: Vad beträffade sjörevisionens anmärkningar mot utspisningsförhållandena
på Drottning Victoria hade uppenbarligen ett grovt fel begåtts,,
då till mässarna ombord utlämnats proviantartiklar av annat slag eller annan
kvalitet än som inginge i manskapets kosthåll. De förklaringar, som avgivits
av fartygsintendenten och förrådsuppbördsmannen, vore icke godtagbara. Å
andra sidan gåve förrådsuppbördsmannens uppgift angående kvarstående besparade
portionsmedel vid expeditionens slut vid handen, att ifrågakomna
obehöriga utvägningar icke minskat möjligheterna att ordna en fullt tillfredsställande
utspisning inom ramen för den standard, som normerades av gällande
standardstater. Vad fartygsintendenten anfört rörande besparingar,
som uppkommit genom att utvägda kvantiteter proviantartiklar till mässarna
inskränkts på grund av att flertalet mässmedlemmar intagit sina middagsmåltider
i hemmen under fartygets stationära förläggning till Stockholm —
vilka besparingar värdemässigt kommit »besparade portionsmedel till nästa
dag» till godo — gåve anledning till antagande att merkostnaden för extrautvägningen
till mässarna på sådant sätt blivit utjämnad. Att skeppsportion
till mässar, vare sig tillagad eller i form av råvaror, skulle vara av samma slag
och myckenhet som den kost, vilken utginge till besättningen i övrigt, hade
Samuelson ansett så självklart, att han icke ansett nödvändigt med särskilt
påpekande härav. Med hänsyn till vad som förevarit och i avvaktan på de
föreskrifter, som kunde komma att utfärdas, hade Samuelson för kustflottans
vidkommande utfärdat erinran härom. Efterlevnaden härav komme att kontrolleras
genom kontinuerliga inspektioner. Rätten för mässarna att, så länge
ransonering av viktigare livsmedel funnes nödvändig, uttaga skeppsportion
efter de av marinförvaltningen uppdragna riktlinjerna underlättade i så hög
grad mässhållningen, att denna rätt icke borde borttagas. Visserligen skulle
kunna tänkas, att mässarna skildes från allt samband med utspisningen ombord,
i vilket fall licenser å ransonerade varor borde lämnas mässarna till den
myckenhet per vecka eller månad, som framginge av standardstaterna, men
Samuelson hölle i likhet med sjörevisionen före, att tillfredsställande ordning
skulle kunna vinnas genom utfärdande av kompletterande föreskrifter,
som klarlade mässarnas ställning i kosthållet ombord.

I skrivelse den 22 september 1947 till försvarets civilförvaltning anförde
marinförvaltningen: Marinförvaltningens föreskrifter av den 12 juli 1945,
som senare ersatts med bestämmelser av den 23 maj 1947 angående utbekommande
av skeppsportion mot ersättning stadgade, att mässarna hade rätt
utfå skeppsportion »antingen färdiglagad eller i form av ingredienser». Enligt
marinförvaltningens åsikt vore det härmed klart utsagt, att skeppsportioner
och ingenting annat avsåges. Det torde vara omöjligt att med stöd av denna
bestämmelse hävda, att mässarna skulle ha rätt att själva bestämma vilken
mat de önskade utfå eller att inom ramen av slceppsportionspriset någon som
helst form av portionsförstärkning eller förbättring skulle vara tillåten. Färdiglagad
skeppsportion kunde icke vara annat än samma mat, som varje

141

särskild dag utgjorde skeppsportion, och ingredienserna till skeppsportion
kunde icke vara annat än sådana ingredienser, som åtginge för att framställa
just den maten. Trots att bestämmelserna sålunda enligt marinförvaltningens
åsikt vore klara och icke borde kunna missförstås, ämnade ämbetsverket utfärda
kompletterande föreskrifter för att förhindra vidare missbruk av denna
förmån. Med hänsyn till de svårigheter, som skulle uppstå för mässarna att
ordna sin förplägnad, främst med avseende på ransoneringsbestämmelser,
hade marinförvaltningen f. n. icke för avsikt att borttaga mässarnas rätt att
inköpa skeppsportion. Marinförvaltningen vore av den uppfattningen, att de
nu aktuella fallen vore undantag. Å det stora flertalet fartyg hade bestämmelserna
tillämpats på ett riktigt sätt. I förevarande fall riktade sig sjörevisionens
anmärkningar mot mässarna å Clas Fleming och Drottning Victoria. I
det förstnämnda fallet syntes godtagbar förklaring ha avgivits och vederbörande
i varje fall icke misstolkat bestämmelserna. Beträffande Drottning
Victoria däremot förefölle både fartygsintendenten och uppbördsmannen ha
missuppfattat bestämmelsernas innebörd. Med hänsyn till de anförda omständigheterna,
vilka icke utgjorde något försvar för de begångna felaktigheterna,
torde emellertid något krav på återbetalning icke behöva resas, enär full ersättning
syntes ha lämnats även för de till mässarna felaktigt utlämnade artiklarna,
därigenom att mässarna vid olika tillfällen icke uttagit alla de
portioner för vilka likvid erlagts.

Vid skrivelsen var fogad ett exemplar av Tjänstemeddelanden rörande sjöförsvaret
den 24 september 1947, A nr 70, utvisande att marinförvaltningen
enligt skrivelse den 17 september 1947 beslutat ändringar i ovannämnda den
23 maj 1947 meddelade föreskrifter bland annat såtillvida att däri upptaget
mom. 2 — vari föreskrevs att skeppsportion som uttages av mäss skulle avse
portion utom Öl — skulle utgå och ersättas med nytt moment av följande lydelse:
Av mäss utbekommen skeppsportion, färdiglagad eller i form av råvaror,
skall vara av samma slag, kvalitet och kvantitet per man, som samma
dag utgår till besättningen i övrigt. Varje slag av portionsförstärkning eller
förbättring i mathållningen, som mässarna önska, skall ombesörjas av resp.
mäss privat och betalas med mässens medel. — Extra proviant som utväges
till dagvaktskaffe, nattskaffning, extra måltid eller extra förplägnad i enlighet
med därför gällande bestämmelser må även utvägas till resp. mäss
för därtill berättigade mässmedlemmar, men skola sålunda utvägda proviantartiklar
betalas av mässen med gällande förrådspriser. Extra proviant ingår
nämligen icke i skeppsportionspriset.

I yttrande över marinförvaltningens skrivelse anförde sjörevisionen den
18 oktober 1947: Marinförvaltningens yttrande i ärendet hade bekräftat, att
i de fall som påtalats i sjörevisionens promemoria vissa dyrare födoämnen
utspisats endast till mässarna. I marinförvaltningens yttrande sades beträffande
sjörevisionens anmärkning mot Clas Fleming att »godtagbar förklaring»
avgivits och att »vederbörande i varje fall icke misstolkat bestämmelserna»
samt slutligen som omdöme om de påpekade fallen att »full
ersättning syntes ha lämnats även för de till mässarna felaktigt utlämnade

142

artiklarna, därigenom att mässarna vid olika tillfällen icke uttagit alla de
portioner för vilka likvid erlagts». Detta uttalande torde ha grundats på
infordrade yttranden från berörd personal. Den huvudsakliga argumenteringen
i dessa avgivna yttranden syntes vara, att de mervärden mässmedlemmarna
tillgodoförts uppvägdes därav, att åtskilliga medlemmar andra
dagar endast delvis uttagit den kost, vartill de varit berättigade. Häremot
ville sjörevisionen framhålla, dels att dylikt kompensationsförfarande strede
mot dåvarande och gällande bestämmelser, enligt vilka befrielse från erläggande
av ersättning för skeppsportion förutsatte hel dags bortovaro, och
dels att frånvaro från enstaka måltid icke läte sig utläsas av förefintliga
räkenskaper och förrådsredogörelser, vilka redovisade antalet utspisade portioner
per hel dag och ej för del därav. Vad anginge marinförvaltningens
uttalande, att de i promemorian påvisade fallen utgjorde undantag, finge
sjörevisionen anmäla avvikande mening. Vid den ytterligare utredning sjörevisionen
efter promemorians utfärdande verkställt och som omfattat
samtliga pansarskepp, krysssare, jagare och vissa träng- och depåfartyg
hade — såsom framginge av vid sjörevisionens yttrande fogade förteckningar
— redovisats beträffande 15 fartyg tillhopa ett 100-tal poster proviantartiklar,
vilka, såvitt sjörevisionen kunde bedöma, tillgodoförts mässarna.
På grund av de i promemorian och senare i ovannämnda förteckningar påtalade
förhållandena torde statsverket som regel ha fått vidkännas vissa
merkostnader. Skäl kunde sålunda anses föreligga att av vederbörande redogörare
utkräva ersättning för de merutgifter mässarnas bespisning medfört.
Preciserandet av de belopp ansvarstalan skulle avse mötte emellertid svårigheter.
En beräkning av eventuella merkostnader i förevarande sammanhang
måste i första hand avse att fastställa värdet av samtliga proviantartiklar,
inklusive de dyrare förnödenheterna, som utlämnats till mässarna
dagen i fråga. Detta värde uttryckte emellertid endast totalkostnaden för
mässarnas kosthåll vid samma tillfälle. För att kunna erhålla ett direkt jämförbart
värde å utspisningskostnaden måste följaktligen uträknas det belopp
per mässmedlem och dag, utspisningen betingat i den eller de mässar, vilka
erhållit de dyrare matvarorna. I de fall, som omförmäldes i sjörevisionens
promemoria, framginge ej — med nedannämnda tvenne undantag — av
vederbörande fartygs räkenskaper och proviantredogörelser till vilken mäss
livsmedlen i fråga utlämnats. Enahanda svårigheter mötte i samtliga de fall,
vilka angåves i de ovannämnda förteckningarna. Det torde vara vanskligt
att numera av vederbörande redogörare eller eljest erhålla tillförlitliga uppgifter
om vilken mäss som disponerat över omnämnda proviantartiklar. På
grund härav kunde ansvarsyrkande svårligen preciseras. Ovannämnda två
undantag avsåge leveranser till gunrumsmässarna å pansarskeppet Drottning
Victoria och minkryssaren Clas Fleming, avseende franska bröd, respektive
höns. Av sjörevisionen verkställd utredning visade, att i det förra
av dessa fall andra svårigheter än nyssnämnda förelåge att precisera mervärdet
av omhandlade levererade varor. Merkostnaderna torde i de båda
fallen uppgå till högst omkring 18 respektive 7 kronor. De kompletterande

143

föreskrifter rörande mässarnas rätt till skeppsportion marinförvaltningen
den 17 september 1947 utfärdat med anledning av sjörevisionens promemoria
syntes tillfullo klarlägga mässarnas ställning i kosthållet ombord
och vara ägnade att förebygga ett upprepande av felaktigheter av påtalad
art. Vidare hade chefen för kustflottan enligt yttrande i ärendet för avsikt
att genom kontinuerliga inspektioner å underställda fartyg kontrollera efterlevnaden
av i förevarande hänseende meddelade föreskrifter. Sjörevisionens
förrådsgransltande verksamhet komme givetvis även framdeles att avse
hithörande förhållanden. Härigenom torde garanti finnas för att bespisningen
ombord i fortsättningen komme till utförande under iakttagande av
samtliga parters rätt. Med hänsyn härtill och till vad ovan framlagts beträffande
ersättningsfrågan ifrågasatte sjörevisionen, huruvida från dess
sida ytterligare utredningar och åtgärder i förevarande sammanhang vore
påkallade.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till försvarets civilförvaltning
anhållit om upplysningar rörande förvaltningens åtgärder och beslut i
anledning av vad som förekommit, anförde förvaltningen i skrivelse den
12 november 1947: Till följd av sjörevisionens erinringar hade marinförvaltningen
utfärdat särskilda föreskrifter på hithörande områden, vilka,
såvitt för närvarande kunde bedömas, voro ägnade att förhindra ett återupprepande
av det inträffade. Såsom framginge av sjörevisionens yttrande
hade ytterligare utredning i förevarande ärende verkställts. Vidkommande
de anmärkningar, som riktats mot vissa fartygsmässars utspisningsförhållanden,
hade marinförvaltningen i sitt yttrande uttalat, att de av sjörevisionen
härutinnan gjorda erinringarna vore hänförliga allenast till undantagsfall.
Den inom civilförvaltningens revision verkställda utredningen
hade emellertid givit vid handen, att så ingalunda varit fallet. I stället hade
iakttagits, att enahanda förhållanden varit rådande å ytterligare ett femtontal
fartyg. Då statsverket sålunda såväl i tidigare konstaterade som i nu
nämnda fall åsamkats vissa merkostnader, syntes i och för sig skäl föreligga
att mot vederbörande rikta krav om återbäring av uppkomna merutgifter.
Emellertid hade förenämnda utredning ådagalagt, att icke obetydliga
svårigheter förelåge att nu i efterhand precisera ifrågakommande
ansvarsyrkanden. Med hänsyn härtill samt i betraktande av innehållet i
ovanberörda av marinförvaltningen utfärdade föreskrifter i ämnet hade
civilförvaltningen, som för kännedom tillställt marinförvaltningen avskrift
av sin skrivelse till militieombudsmannen samt omhandlade utredning,
funnit ärendet från ämbetsverkets sida icke böra föranleda vidare åtgärd.

I skrivelse den 24 januari 1948 till chefen för marinen uttalade militieombudsmannen,
att av utredningen syntes framgå att å marinens fartyg
officers- och underofficcrsmässarna lillgodoförts proviant av bättre slag
och till högre pris än den som samtidigt utspisats till manskapet. Enligt
sjörevisionens omförmälda promemoria och yttrande hade detta å vissa
fartyg tidvis ägt rum i ej obetydlig omfattning. — I militieombudsmannens

144

skrivelse upptogs i fortsättningen en på grundval av handlingarna i ärendet
gjord sammanställning av proviantposter, vilka syntes ha kommit endast
mässarna till godo, varvid bortsågs från enstaka mindre poster härrörande
från år 1944 eller 1945 eller avseende några eljest ej berörda
fartyg. I flertalet poster i sammanställningen upptogs tillika proviant, som
antogs samtidigt ha använts för utspisningen i övrigt å vederbörande fartyg.
Sammanställningen avsåg åtta fartyg och upptog poster till nedan
angivna antal, fördelade över följande tidsperioder, nämligen: pansarskeppet
Drottning Victoria 43 poster januari 1946—februari 1947, pansarskeppet
Oscar II 11 poster augusti 1946—juli 1947, minkryssaren Älvsnabben
5 poster juni—september 1946, minkryssaren Clas Fleming 4 poster mars—
oktober 1946, jagaren Hälsingborg 8 poster november 1946—juni 1947, jagaren
Sundsvall 6 poster maj 1946—mars 1947, jagaren Göteborg 14 poster
maj—september 1946 och moderfartyget Dristigheten 8 poster september
1946—februari 1947. — I skrivelsen anförde militieombudsmannen vidare:
Vad som förekommit syntes stå i strid med gällande föreskrifter och hade
varit ägnat att lända till men för kronan och, i den mån manskapet till
följd av förfaringssättet erhållit sämre förplägnad än som varit avsett,
även för manskapet. Förfarandet syntes därför vara av beskaffenhet att
för de för ifrågavarande förvaltningsåtgärder å fartygen ansvariga befattningshavarna
kunna medföra ansvar och ersättningsskyldighet. Det hemställdes,
att chefen för marinen ville till militieombudsmannen inkomma
med förklaringar från dessa befattningshavare ävensom med eget yttrande
i ärendet.

Från chefen för marinen överlämnades den 19 augusti 1948 till militieombudsmannen
dels yttranden av försvarets civilförvaltning och marinförvaltningen
angående beräknande av den merkostnad för kronan, som
kunde ha föranletts av påtalade förfarandet, dels förnyat yttrande av Edgren
jämte yttranden av de befattningshavare, vilka under ifrågavarande
tid var efter annan tjänstgjort såsom fartygschef å pansarskeppet Drottning
Victoria, dels yttranden av vederbörande fartygschefer å övriga sju
i förenämnda sammanställning omförmälda fartyg jämte i dessa yttranden
åberopade uttalanden av å fartygen tjänstgörande redogörare, dels ock yttrande
av chefen för marinen. Av ifrågavarande yttranden inhämtas följande.

Sedan chefen för marinen anmodat marinförvaltningen att yttra sig
bland annat angående beräkningen av omförmälda merkostnad, har marinförvaltningen
hos försvarets civilförvaltning hemställt, att ämbetsverket
ville utföra den begärda beräkningen. I avgivet yttrande anförde civilförvaltningen
med hänvisning till en i den förevarande frågan inom ämbetsverkets
sjörevision upprättad promemoria, att en beräkning på grundval
av tillgängligt räkenskapsmaterial av merkostnader, som i förekommande
fall kunde ha uppstått vid utspisning av dyrbarare proviantartiklar
till mässarna än som bort ske, icke läte sig göra. Däremot syntes det
måhända icke vara uteslutet, att marinförvaltningen genom direkt hän -

145

vändelse till de mässföreståndare som tjänstgjort vid angivna tidpunkter
skulle med ledning av tillgängliga mässräkenskaper kunna komma till något
resultat av beskaffenhet att tjäna som underlag för fortsatta åtgärder.
I sitt yttrande anförde marinförvaltningen: Om en sådan beräkning,
som den ifrågavarande skulle kunna läggas till grund för ersättningsanspråk,
måste den fylla rimliga krav på rättvisa. Detta kunde av orsaker
som angivits i den vid civilförvaltningens yttrande fogade promemorian
icke bliva fallet med en beräkning utförd på grundval av föreliggande
utredning. Det vore icke heller möjligt att, såsom civilförvaltningen ifrågasatt,
genom hänvändelse direkt till vederbörande mässföreståndare ur mässräkenskaperna
erhålla sådana upplysningar, som kunde bringa klarhet i
förevarande hänseende. Då mässarna uttagit skeppsportion funnes nämligen
icke några transaktioner i anledning härav bokförda i mässräkenskaperna,
enär ersättning för uttagna skeppsportioner avdroges direkt å
de utgående mässpengarna. Marinförvaltningen finge sålunda som sin åsikt
uttala, att någon tillförlitlig beräkning av den för kronan uppkomna merkostnaden
icke kunde göras med ledning av föreliggande uppgifter. Därest
det likväl skulle anses framkomligt att grunda ersättningsanspråk på en
uppskattning av dessa kostnader enligt den sammanställning, som gjorts i
militieombudsmannens framställning, hade på grundval av nämnda sammanställning
vissa belopp framräknats. Denna beräkning finge närmast
betraktas som en uppskattning, enär i vissa fall priser icke funnits för
jämförelse eller någon motsvarande post icke funnits upptagen för fartyget
i dess helhet samt dessutom svårigheter i många fall förelegat att
avgöra vilka priser som skulle anses svara mot varandra. De i enlighet
med vad nu angivits beräknade merkostnaderna utgjorde för pansarskeppet
Drottning Victoria 554 kronor 35 öre, pansarskeppet Oscar II
63 kronor 54 öre, minkryssaren Älvsnabben 38 kronor 61 öre, minkryssaren
Clas Fleming 49 kronor 40 öre, jagaren Hälsingborg 41 kronor
93 öre, jagaren Sundsvall 45 kronor 92 öre, jagaren Göteborg 105 kronor
33 öre och moderfartyget Dristigheten 88 kronor 34 öre. Den sålunda beräknade
sammanlagda merkostnaden utgjorde alltså 987 kronor 42 öre.

Edgren anförde i förnyat yttrande: Medgivandet för mässar ombord att
mot kontant ersättning uttaga skeppsportion under den tid vissa livsmedel
voro lagda under ransonering hade av mässarna betraktats som en stor förmån.
Villkoret att sådan portion måste uttagas av samtlig personal varje dag
utom sön- och helgdagar finge dock anses ha varit ganska inkomstbringande
för statsverket. Till belysande härav kunde för pansarskeppet Drottning Victorias
del nämnas, att under det pansarskeppet 15 oktober 1945—31 mars
1946 varit stationärt förlagt till Stockholms örlogsvarv gunrummet bestått
av i genomsnitt sexton medlemmar samt att av dessa i medeltal endast sex
intagit frukost och middag ombord. Skeppsportionspriset hade då utgjort en
krona 65 öre, fördelat med 33 öre på frukost, 50 öre på lunch och 82 öre på
middag. För den tid av 142 dagar varunder efter avräkning av sön- och
helgdagar fartyget varit förlagt till Stockholms örlogsvarv hade således ap10—t980b0.
Militieombudsmannens ämbetsberältelse.

146

proximativt beräknat för gunrummets del erlagts ersättning med 1 633 kronor
för frukost- och middagsmåltider som icke utnyttjats. Dessa delportioner
hade aldrig utvägts till gunrummet, och den inbetalade ersättningen hade
alltså utgjort ren vinst för statsverket. Förhållandena hade varit enahanda
beträffande de fyra underofficersmässarna. Vid några tillfällen hade dessutom
mässarna själva skaffat sig proviant för privata medel, varvid skeppsportionen
innehållits men ersättning erlagts. — Edgren ingick härefter i
yttrandet på en detalj granskning av de poster, som upptagits i förenämnda
sammanställning i vad densamma avsåge pansarskeppet Drottning Victoria,
och upplyste beträffande en del av dessa poster, att däri avsedd proviant på
sätt i yttrandet närmare angåves kommit även manskapet till godo. I yttrandet
anförde Edgren vidare: De i samband med detalj granskningen uppräknade
posterna avsåge proviant beträffande vilken han med ganska stor bestämdhet
kunde säga huru den utnyttjats i utspisningen. Beträffande övriga
i sammanställningen upptagna poster kunde han nu icke erinra sig huru den
däri avsedda provianten använts. Det vidginges emellertid, att en del av dessa
proviantartiklar utspisats enbart i mässarna, t. ex. vid representationsmåltider.
Detta hade skett med Edgrens medgivande och i medvetande av
det »tillgodohavande» som enligt vad förut anmärkts mässarna intjänat. Den
portionsförbättring, som sålunda kommit mässarna till del vid enstaka tillfällen,
kunde icke anses ha varit av den omfattning eller art, att den varit
ägnad att lända till men för kronan. Ej heller hade manskapet därigenom
erhållit sämre förplägnad.

Kommendörkaptenen av första graden K. Hasselgren, vilken tjänstgjorde
såsom fartygschef å pansarskeppet Drottning Victoria januari—mars 1946,
anförde i avgivet yttrande: Edgren hade i sitt sist avgivna yttrande lämnat
fullgod förklaring för vissa upphandlingar som han med säkerhet kunde
minnas. Hasselgren ansåge det troligt, att en del andra upphandlingar vilka
synts anmärkningsvärda föranletts av liknande skäl. Kvar stode emellertid
vissa upphandlingar som formellt vore oriktiga. Den förklaring, varmed Edgren
och Edenbrandt motiverat sina åtgärder, ansåge Hasselgren förnuftsmässigt
sett vara helt godtagbar. Mässarna hade överbetalt sina skeppsportioner
med betydande belopp. Mot denna bakgrund vore det icke rätt att
påstå, att statsverket genom de vidtagna upphandlingarna åsamkats förlust.
Det hade endast varit vid enstaka tillfällen som fartygsintendenten — bland
annat för representationsändamål — ansett det berättigat att göra ifrågavarande
avsteg. Hasselgren ville framhålla, att dessa upphandlingsärenden
reglementsenligt icke behövde föredragas och ej heller föredragits för fartygschefen.
Fartygsintendenten hade alltså själv varit beslutande i dessa
ärenden. Hasselgren ville emellertid uttala att, därest fartygsintendenten
haft skyldighet att underställa frågan Hasselgrens avgörande, Hasselgren säkerligen
skulle ha accepterat fartygsintendentens motivering, därför att denna
stödde sig på sunt förnuft. Det vore demagogi att påstå, att fartygsintendenten
genom sina åtgärder favoriserat mässarna på manskapets bekostnad.
I själva verket hade från mässarna betydande belopp tillförts förplägnads -

147

anslaget, vilket i andra hand kommit besättningen till godo. Att bryta loss en
viss dag ur sitt sammanhang bleve därför missvisande. Det kunde ock framhållas
att vid »gallupundersökningar» som vid två tillfällen gjorts bland besättningen
icke några som helst klagomål framförts mot vare sig matens kvalitet
eller kvantitet. I övervägande antalet svar hade omdömena om mathållningen
tvärtom varit mycket positiva. Enligt Hasselgrens mening vore det
högst anmärkningsvärt, att befattningshavare, som i andra avseenden utrustats
med betydande ansvar, i dessa stycken skulle vara fullständigt bundna,
så att icke någon som helst av omständigheterna påkallad handlingsfrihet
medgåves. Fartygsintendenten och förrådsuppbördsmannen hade enligt Hasselgrens
mening skött sina åligganden med utomordentligt intresse, skicklighet
och framgång.

Kommendörkaptenen av första graden E. af Klint — vilken tjänstgjorde
såsom fartygschef å pansarskeppet Drottning Victoria april 1946—februari
1947 — anförde: Sedan Edgren lämnat nöjaktig förklaring beträffande ett
flertal av de ifrågavarande posterna i sammanställningen kunde merkostnaden
för den proviant, som antagits ha kommit enbart mässarna till godo,
högst ha uppgått till omkring 200 kronor för den tid af Klint varit fartygschef.
Om dessa inköp för mässarna icke ägt rum och en besparing sålunda
gjorts, skulle denna icke ha inlevererats till kronan utan av fartygsintendenten
disponerats till portionsförbättring. Fartygsintendenten hade under
expeditionen hållit sig inom den för mathållningen ombord föreskrivna
kostnadsramen och vid expeditionens slut till och med kunnat uppvisa en
besparing på 500 kronor. Härav framginge, att kronan icke lidit någon skada.
Den till flera tusental kronor uppgående besparing, som uppkommit
därigenom att mässmedlemmarna intagit vissa måltider i hemmet under det
att mässarna betalat ersättning för full dag, hade av Edgren disponerats till
portionsförbättring och således kommit manskapet till godo utöver vad
som varit avsett. Om Edgren av denna stora besparing givit mässarna vissa
smärre förmåner på sammanlagt ett par hundra kronor, kunde detta icke
med fog sägas ha länt manskapet till skada. De bestämmelser som vid ifrågavarande
tid gällde beträffande mässarnas rätt att mot ersättning uttaga
skeppsportion hade varit allmänt hållna och hade icke innehållit några föreskrifter
mot vilka Edgren genom sitt förfarande hade brutit. Han syntes
därför ej heller ha begått något formellt fel. Hans åtgärder hade varit förestavade
av ett ärligt uppsåt att åstadkomma en god förplägnad. Att besättningen
varit mycket nöjd med mathållningen hade framgått av en »gallupundersökning»,
som utförts ombord under sommaren 1946. Beträffande ansvarighetsfrågan
ville af Klint meddela, att han redan från början genom
skeppsorder åt fartygsintendenten uppdragit beslutanderätten i förvaltningsärenden,
som avsågo anskaffande av proviant i enlighet med förut uppgjorda
kontrakt eller där kostnaden beräknades ej överstiga 100 kronor.

I de yttranden som avgivits av fartygschefer och redogörare å de ytterligare
sju fartyg om vilka i förevarande hänseende är fråga har bestritts, att
å dessa fartyg för utspisning enbart i mässarna använts dyrare proviant än

148

den som samtidigt utspisats till manskapet. Därvid har dock av förutvarande
fartygschefen å minkryssaren Clas Fleming förbehåll gjorts beträffande
två i förenämnda sammanställning upptagna poster, avseende köttvaror till
en sammanlagd kvantitet av 3,5 kg. Någon förklaring till dessa poster kunde
numera icke lämnas. Till förklaring av det av sjörevisionen anmärkta förhållandet,
att proviantredovisningarna i ett flertal fall upptoge poster som
avsåge oproportionerligt små kvantiteter eller upphandlingar av mera lyxbetonad
natur, ha i yttrandena olika omständigheter anförts. Sålunda ha i
flera yttranden framhållits, att vid rekvisition hos marinens köttcentral i
Karlskrona av ett för besättningen i dess helhet avsett parti kött många
gånger inträffat att full vikt av det beställda varuslaget icke erhållits och att
leveransen då av köttcentralen utfyllts med någon annan dyrare vara. I sådana
fall hade alltid tillsetts, att den dyrare varan kommit också manskapet
till godo. Det hade ofta även förekommit, att vid tillfällen särskilt under
veckoslut och helger då större delen av besättningen åtnjutit ledighet det
ombord tjänstgörande vaktkvarteret överlag erhållit kostförbättring, vilket
föranlett inköp av mindre kvantiteter dyrare varor. Sådana inköp hade även
alltemellanåt skett för tillredande av smörgåspålägg eller annan partiell
kostförbättring för besättningen i gemen och ibland jämväl för tillagning
av skonlcost enligt läkares ordination. Även andra förklaringar till påtalade
inköp ha i vissa fall lämnats.

I chefens för marinen yttrande anfördes: Av yttrandena beträffande upphandlingarna
å pansarskeppet Drottning Victoria framginge, att där viss
upphandling av proviant av bättre kvalitet än vad i övrigt utspisats verkställts
för mässarnas räkning. Ett flertal av de påtalade posterna förklarades
emellertid ha utnyttjats i utspisningen av samtliga personalkategorier
ombord. Den i militieombudsmannens skrivelse gjorda sammanställningen
av upphandlingar för pansarskeppet ansåge chefen för marinen följaktligen
icke kunna läggas till grund för beräkning av de merkostnader, som det tilllämpade
förfaringssättet med upphandling av speciell proviant för mässarna
eventuellt kunnat medföra för kronan. Chefen för marinen ansåge, att
de vid upphandlingstillfällena gällande, av marinförvaltningen utfärdade
föreskrifterna för mässhållningen ombord icke bort kunna giva anledning
till den tolkningen att proviant utöver den som ingick i skeppsportionen
skulle få upphandlas enbart för mässarna och att därav föranledda merkostnader
skulle kunna täckas inom ramen av de besparingar, som beräknades
uppstå för kronan genom att all den proviant ej utvägts som vederbörande
mäss varit berättigad att utfå och för vilken ersättning erlagts av
mässen. Med hänsyn till att speciell upphandling för mässarnas räkning
skulle ha förekommit endast i enstaka fall och härav föranledda kostnader
jämförda med de totala kostnaderna för mathållningen ombord varit blygsamma,
syntes det emellertid icke finnas anledning antaga, att manskapet
därigenom erhållit sämre förplägnad. Härför talade även det förhållandet,
att vid expeditionens slut förefunnits en besparing å 500 kronor inom den
för mathållningen ombord medgivna kostnadsramen. De merkostnader för

149

kronan, som genom påtalade förfarandet skulle ha åsamkats kronan, syntes
näppeligen låta sig beräkna ens uppskattningsvis. Vid sådant förhållande
och då vederbörande ansvarige befattningshavare synbarligen handlat i
god tro, ansåge chefen för marinen att krav på återbetalning ej borde resas.
Att döma av Hasselgrens och af Klints yttranden borde också kunna förutsättas,
att merkostnaderna blivit täckta av besparingar som uppkommit genom
att mässarna icke uttagit all den proviant för vilken de erlagt ersättning.
— I yttrandet över upphandlingarna å minkryssaren Clas Fleming
hade förklaring icke kunnat lämnas beträffande ett par smärre poster, avseende
1 kg resp. 2,5 kg oxfilé. Beträffande övriga i fråga om detta fartyg
påtalade poster ansåge chefen för marinen lämnade förklaringar nöjaktiga.
— I inkomna yttranden över påtalade upphandlingar å övriga fartyg hade
förklarats, att de smärre kvantiteter proviant av bättre kvalitet som upphandlats
huvudsakligen utnyttjats till förbättring av skeppsportionen för
samtliga personalkategorier ombord eller i enstaka fall utspisats som skonkost.
Vederbörande befattningshavare hade bestritt, att ifrågavarande upphandlingar
ägt rum endast för mässarnas räkning. Att upphandling av ifrågavarande
smärre kvantiteter över huvud taget ägt rum förklarades i många
fall ha berott på att leverantören i brist på tillräcklig kvantitet av en lägre
kvalitet fyllt ut med en högre. Någon anledning till erinran mot de å dessa
fartyg verkställda upphandlingarna syntes sålunda icke föreligga. — Chefen
för marinen ansåge sig icke kunna underlåta att framhålla den bristande
överensstämmelsen mellan å ena sidan de av redogörarna i olika fall
till fartygscheferna lämnade skriftliga förklaringarna och å andra sidan de
i militieombudsmannens skrivelse återgivna uttalandena av sjörevisionen.
Av dessa uttalanden ville det synas, som om redogörare och uppbördsmän
av »mässarna» förmåtts att mot egna åsikter vidtaga åtgärder till mässarnas
favör, vilka uttalanden skulle grunda sig på »samstämmiga uppgifter
från redogörarhåll». Icke i någon av redogörarnas förklaringar hade något
dylikt antytts. Att något sådant som regel skulle ha förekommit funne chefen
för marinen också högst osannolikt. Flera fartygschefer hade i sina
yttranden tvärtom framhållit, att de uttryckligen meddelat sina redogörare
att några speciella inköp för mässarnas räkning icke finge förekomma.

I skrivelse till Edgren den 23 mars 1949 anhöll militieombudsmannen om
dennes yttrande, dels huruvida han vidginge att tillhandahållande av dyrare
proviant till mässarna än den som samtidigt utspisades till manskapet icke
varit förenligt med förenämnda av marinförvaltningen utfärdade föreskrifter
om rätt för mässarna att mot ersättning uttaga skeppsportion och dels
till vilket belopp sammanlagda merkostnaden för den enbart för utspisning
i mässar avsedda dyrare provianten kunde beräknas under tiden för Edgrens
tjänstgöring å pansarskeppet Drottning Victoria minst ha uppgått
med tillämpning av den i militieombudsmannens ovannämnda skrivelse angivna
och av marinförvaltningen tillämpade beräkningsgrunden.

I en den 9 maj 1949 till militieombudsmannen inkommen skrivelse anförde
Edgren: De ifrågavarande av marinförvaltningen under år 1945 utfär -

150

dade föreskrifterna om mathållningen ombord i fredstid hade av honom
så tolkats, att portion som utlämnats från fartyget till mässarna skulle i
genomsnitt vara av samma värde som till manskapet utlämnad portion. Detta
hade också iakttagits. Tillämpningen av en sådan princip hade i det långa
loppet inneburit, att den proviant som utvägdes till mässarna måste vara
av samma slag som den till manskapet utvägda men hade givit möjlighet
till tillfälliga portionsförbättringar. Dessa portionsförbättringar hade dock
aldrig inkräktat på portionsmedlen till men för manskapet utan hade endast
inneburit en avräkning mellan mässarna och fartygsintendenten. Sedermera
hade dock marinförvaltningen preciserat, att till mäss utlämnad skeppsportion
skulle vara av samma slag som utginge till besättningen i övrigt.
Edgren ansåge, att de föreskrifter som varit gällande under hans kommendering
såsom fartygsintendent å pansarskeppet Drottning Victoria vore så
allmänt formulerade att de kunde tolkas på sätt Edgren gjort. Någon
upplysning till ledning för beräknandet av den merkostnad som skulle ha
uppkommit genom påtalade förfarandet kunde han icke lämna i vidare mån
än att han uppskattade skillnaden i pris mellan det förut omnämnda partiet
»småfranska» som utspisats i gunrummet och motsvarande kvantitet bröd
som ingått i skeppsportionen till sammanlagt åtta kronor 40 öre. Han kunde
icke med säkerhet erinra sig vid vilka tillfällen dyrare proviant för representationsändamål
utspisats i mässarna.

Enligt uppgift som införskaffats från försvarets civilförvaltning ha för
pansarskeppet Drottning Victoria utspisningskostnaderna under tiden från
och med januari 1946 till och med februari 1947 uppgått till 367 684 kronor
89 öre.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 20 juli 1949 till chefen för marinen följande: Enligt
ifrågavarande av marinförvaltningen den 12 juli 1945 utfärdade föreskrifter
skulle officers- och underofficersmässar ombord tillsvidare, under den tid
utfärdade bestämmelser angående inskränkning i förbrukningen av vissa
livsmedel gällde, äga att mot ersättning uttaga skeppsportion antingen färdiglagad
eller i form av ingredienser. Marinförvaltningen har i ärendet uttalat,
att det enligt ämbetsverkets åsikt genom formuleringen »antingen färdiglagad
eller i form av ingredienser» vore klart utsagt att skeppsportioner
och ingenting annat avsåges. Det syntes vara omöjligt, anför marinförvaltningen
vidare, att med stöd av denna bestämmelse hävda, att mässarna skulle
ha rätt att själva bestämma vilken mat de önskade utfå eller att inom ramen
för skeppsportionspriset någon som helst form av portionsförstärkning eller
förbättring skulle vara tillåten. Färdiglagad skeppsportion kunde icke vara
annat än samma mat som varje särskild dag utgjorde skeppsportion, och
ingredienserna till skeppsportion kunde icke vara annat än sådana ingredienser
som åtginge för att framställa just den maten.

151

Vad marinförvaltningen sålunda uttalat angående innebörden av de ifrågavarande
föreskrifterna lär icke med något berättigande kunna jävas. Om och
i den mån med användande av för besättningen i gemen tillgängliga portionsmedel
officers- eller underofficersmässar tillgodoförts annan proviant än den
som samtidigt ingått i skeppsportionen, måste således delta ha inneburit
ett åsidosättande av nämnda föreskrifter.

Vad härefter till en början angår förhållandena å pansarskeppet Drottning
Victoria har Edgren, vilken tjänstgjort såsom fartygsintendent under tiden
den 15 oktober 1945—den 22 september 1946, ävensom förrådsuppbördsmannen
ombord vidgått, att i viss utsträckning mässarna tillgodoförts proviant
av bättre slag och till högre pris än den som samtidigt utspisats till
manskapet. Med hänsyn till vad förut framhållits därom att ett sådant förfarande
icke under några förhållanden varit förenligt med marinförvaltningens
föreskrifter angående mässarnas rätt att uttaga skeppsportion, kan
avseende icke fästas vid av Edgren gjort uttalande, att han ansåge föreskrifterna
i fråga vara så allmänt formulerade att de kunnat så tolkas att portion
som utlämnades från fartyget till mässarna skulle i genomsnitt vara
av samma värde som till manskapet utlämnad portion, vilket innebure att
för mässarnas del tillfälliga portionsförbättringar kunnat ifragakomma.

Till försvar för det påtalade förfarandet bär Edgren vidare åberopat, att
å anslaget för utspisningen ombord uppkommit betydande besparing därigenom
att även vid frånvaro från mässen ersättning skulle erläggas för
icke utvägd portion samt att med hänsyn därtill den portionsförbättring
som vid enstaka tillfällen kommit mässarna till del icke varit ägnad att lända
till men för kronan eller inverkat försämrande på manskapets förplägnad.
Icke heller denna Edgrens invändning är godtagbar. Väl föreligger såsom i
ett i ärendet avgivit yttrande framhållits icke något hinder att å anslaget
för utspisningen uppkommande besparingar tagas i anspråk för portionsförbättringar.
Detta kan dock självfallet icke innebära, att uppkommen besparing
får disponeras sålunda att på sätt som skett i förevarande fall
portionsförbättringen kommer endast viss eller -vässa kategorier av personalen
till del. En sådan åtgärd kan, lika självfallet, icke bliva försvarlig därigenom
att de sålunda gynnade själva bidragit till besparingen genom att
tidigare avstå från att uttaga dem tillkommande portioner. Om på denna
grund ett avsteg från likställigheten godkändes, skulle därigenom möjlighet
öppnas för ett icke kontrollerbart godtycke.

Beträffande frågan i vilken omfattning mässarna på nu angivet sätt kommit
i åtnjutande av portionsförbättring må till eu början erinras, hurusom
såvitt gäller pansarskeppet Drottning Victoria den förut omnämnda sammanställningen
avser upphandlingar som verkställts under tiden januari 1946
—februari 1947 samt att den ifrågasatta merkostnaden för dessa upphandlingar
— i jämförelse med proviant som utspisats till manskapet — av
marinförvaltningen uppskattningsvis beräknats till 554 kronor 35 öre. Av
denna merkostnad belöper å tiden för Edgrens tjänstgöring såsom far -

152

ty§sintendent ett belopp av 393 kronor 64 öre. I sitt av Eder hit överlämnade
yttrande har Edgren lämnat närmare uppgifter beträffande vissa av de poster,
som ingått i marinförvaltningens uppskattning av merkostnaden. Godtagbar
förklaring — innebärande att den ifrågavarande provianten icke
kommit enbart mässarna till godo utan utspisats till besättningen i dess
helhet — torde kunna anses vara av Edgren lämnad beträffande till hans
tjänstgöringstid hänförliga poster, å vilka belöper av marinförvaltningen
beiäknad merkostnad till belopp av 198 kronor 76 öre. Det belopp som för
Edgrens vidkommande kan kvarstå såsom föremål för anmärkning utgör
således 194 kronor 88 öre. Edgren har vidare anfört, att han beträffande
andra poster i sammanställningen än de nyss nämnda icke kunde i vidare
mån erinra sig huru däri avsedd proviant använts än att en del därav med
Edgrens medgivande vid enstaka tillfällen utspisats i mässarna, t. ex. vid
representationsmåltider. Möjlighet torde icke förefinnas att ens uppskattningsvis
beräkna myckenheten eller värdet av den proviant, som sålunda kommit
mässarna till godo såsom portionsförbättring. Än mindre föreligger
möjlighet att med någon grad av tillförlitlighet uppskatta merkostnaden för
denna proviant.

Genom att på sätt som skett med åsidosättande av utfärdade föreskrifter
medverka till att mässarna kommit i åtnjutande av kostförbättring har
Edgren i sin tjänst såsom fartygsintendent visat oförstånd av beskaffenhet
att icke böra undgå beivran. Som av nyss angivna skäl något yrkande om
skadestånd icke synes kunna komma i fråga och för övrigt de förmåner som
genom Edgrens medverkan kommit mässarna till del såvitt av utredningen
framgår varit jämförelsevis obetydliga, finner jag för min del påföljden
lämpligen kunna med tillämpning av 14 § lagen om disciplinstraff för krigsmän
stanna vid tillrättavisning för tjänstefel jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten. Jag far därför hemställa, att Ni ville till prövning och avgörande
upptaga denna fråga.

Enligt gällande bestämmelser — 5 § i allmänna fredsförvaltningsreglementet
(SFS nr 33//1945) — ha Hasselgren och af Klint varit berättigade
att på sätt som skett åt Edgren uppdraga att med samma befogenhet och
ansvar som eljest skulle ha tillkommit fartygschefen besluta och handla i
sådana förvaltningsärenden som de ifrågavarande. Hasselgren och af Klint
kunna förty icke göras ansvariga för vad i förevarande hänseende förekommit.
Vid sådant förhållande och då de upphandlingar som efter det Edgren
slutat sin tjänstgöring å pansarskeppet Drottning Victoria må ha förekommit
för beredande av portionsförbättring åt mässarna i varje fall varit av
ringa omfattning, finner jag beträffande de anmärkta förhållandena å detta
fartyg icke anledning till annan åtgärd än ovan nämnts.

Vad angår förhållandena å övriga sju i förenämnda sammanställning avsedda
fartyg torde såsom i Edert yttrande framhålles godtagbara förklaringar

även i dessa fall innebärande att den ifrågavarande provianten icke kommit
enbart mässarna till godo utan utspisats till besättningen i gemen —

153

kunna anses vara lämnade beträffande samtliga poster berörande dessa fartyg
med undantag för två poster avseende upphandlingar som ägt rum å minkryssaren
Clas Fleming. Beträffande sistnämnda två poster har dåvarande
fartygschefen uppgivit att numera icke kunde lämnas någon förklaring.
Dessa två poster om vilka tvekan sålunda fortfarande kan råda avse proviant
för vilken merkostnaden i förhållande till vid manskapets utspisning
samtidigt använd proviant av marinförvaltningen uppskattats till sammanlagt
endast 11 kronor 90 öre. Med hänsyn till vad sålunda framhållits finner
jag vidare åtgärd icke påkallad med anledning av vad som förekommit
i samband med utspisningen å nu avsedda fartyg.

* sfi

Chefen för marinen anmälde i skrivelse den 13 augusti 1949, att Edgren
av honom jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för tjänstefel meddelats
tillrättavisning i form av varning.

15. Sedan en värnpliktig hemförlovats på grund av sjukdom ha personer,
som äga närmare kännedom om den värnpliktiges förhållanden, vid hans
förband begärt utredning angående frågan huruvida den värnpliktige icke
gjort sig skyldig till simulation. Av förbiseende har man emellertid vid förbandet
försummat att verkställa sådan utredning med påföljd att den värnpliktige
oriktigt blivit frikallad. Åtal härför mot inskrivningschefen och

regementsläkaren.

I en till militieombudsmannen den 18 december 1947 inkommen skrift anhöllo
Carl Petersson, Herbert Lindström, Erik Johansson och Hjalmar Karlsson
i Linneryd att militieombudsmannen måtte verkställa närmare utredning
angående värnpliktige nr 462-11-44 Bertil Jacobssons i Fryggestorp, Linneryd,
värnpliktsförhållanden. Till stöd för framställningen anfördes i skriften
följande. Jacobsson hade vid 1944 års inskrivningsförrättning uttagits
till linjetjänst vid infanteriet och för rekrytutbildning placerats vid Kronobergs
regemente. Vid sin inryckning i april 1945 hade han företett läkarintyg
å en i arbetet åsamkad knäskada, varför han redan nästa dag fått
återvända till hemorten efter att ha erhållit ett års uppskov med värnpliktstjänstgöringen.
Vid förnyad inryckning den 9 april 1946 hade Jacobsson
redan första dagen infunnit sig å regementets sjukhus, varvid kunnat
konstateras att vänster knä varit rött och svullet. Jacobsson hade omtalat
att han ofta brukade falla omkull under arbetet, varför man på sjukhuset
misstänkte att det rörde sig om en nervförlamning i benet. Jacobsson hade
gått under observation en tid; röntgenundersökning hade företagits utan
att något inre fel kunnat upptäckas men knäet hade fortfarande varit svullet.
Så småningom hade läkarna uppmärksammat att Jacobsson även före -

154

tedde ett lyte, varför en skriftlig förfrågan därom avsänts till hans moder,
Hilma Jacobsson, vilken omgående avlämnat ett skriftligt intyg att hennes
son lidit av ifrågavarande lyte ända sedan barndomen samt att läkare
utan resultat sökts för detsamma. Med anledning härav hade Bertil Jacobsson
efter att ha varit inkallad i 20 dagar den 29 april 1946 åter hemförlovats.
Då det kommit till allmänhetens kännedom att Bertil Jacobsson vid
inryckningen förklarat sig lida av en knäskada oaktat han alltid förefallit
vara frisk och kry, hade Johansson och Lindström jämte andra personer
vid personlig uppvaktning hos regementsläkaren, fältläkaren E. O. Grubb,
den 10 maj 1946 inlämnat en av 14 personer — grannar och närboende till
Bertil Jacobsson — undertecknad skrift i saken. Grubb hade härvid lämnat
ovan omförmälda uppgifter om Bertil Jacobssons förhållanden. Han
hade även förklarat sig vara tacksam för de upplysningar som lämnats
i den ingivna skriften och hade lovat att, om detta vore lagligen möjligt,
omedelbart återinkalla Bertil Jacobsson för ytterligare kontroll. Bertil Jacobsson
komme i annat fall under alla omständigheter att år 1947 inkallas
och kvarhållas, emedan han icke erhållit frisedel, utan åter skulle prövas
vid 1947 års inskrivning. Bertil Jacobsson hade emellertid sedermera aldrig
blivit inkallad utan hade vid inskrivningsförrättningen 1947 erhållit frisedel.
Vid en per telefon hos Grubb verkställd förfrågan om anledningen därtill
hade meddelats, att det lyte som Bertil Jacobsson företedde vore sängvätning
och att man ej kunde ha en sådan person i militärtjänst. Anmälarna
kunde icke sätta tro till Hilma Jacobssons intyg. Hon hade nämligen för
en närboende person förnekat att hon någonsin avgivit något dylikt intyg
och förklarat att hon vore beredd att med edgång bekräfta detta påstående.
Såväl Bertil Jacobsson som hans anhöriga hade tidigare vid olika tillfällen
för flera personer fällt yttranden, som tydde på att han vore beredd att
pröva olika medel för att komma ifrån värnplikten.

Vid skriften var fogad avskrift av den till Grubb överlämnade framställningen,
vilken förutom av Petersson, Lindström, Johansson och Karlsson
var undertecknad av ytterligare tio personer i Linneryd. I framställningen,
vilken var ställd till »chefen för inskrivningsnämnden (personaldetaljen)»,
anfördes följande: »Vid 1945 års rekrytinryckning den 9 april inställde
sig även Bertil Jacobsson, Fryggestorp, Linneryd, med inskrivningsnr
462-11-1944 och född den 25/10 1924. Den 10 :e april, alltså dagen efter återvände
Bertil Jacobsson till hemmet efter erhållet uppskov med sin rekrytutbildning
på ett år. Tillfrågad av vad orsak Jacobsson erhållit uppskov
upplyste han endast att han inte trivdes i kronans tjänst och att han gjorde
större nytta hemma på gården. Något bärande skäl för sitt uppskov kunde
han ej uppgiva. — Från I 11 :s sjukhus har emellertid fullkomligt tillförlitliga
upplysningar erhållits att Bertil Jacobsson erhållit uppskov med militärtjänsten
på grund av knäskada. Att detta väckte förvåning och tvivel
bland ortens folk är en given sak eftersom Bertil Jacobsson är i vida kretsar
känd såsom en kraftnatur med en arbetsintensitet som endast få besitta
och brukar sin faders gård, å 9 hektar odlad jord (vilken han arren -

155

derar) på ett mönstergillt sätt med endast sina föräldrars hjälp så när som
på något enstaka legodagsverke. Utöver gårdens skötsel brukar Bertil Jacobsson
även utföra annat förvärvsarbete i form av skogskörslor o. d.
Särskilt framhållas bör att Jacobsson även är en god idrottsman med löpning,
spjutkastning och skidåkning som specialité. Närslutna tidningsreferat
från olika tävlingar betygar uppgifterna om Jacobssons goda kondition.
Flera tidningsreferat från idrottstävlingar vari Bertil Jacobsson deltagit och
hemfört pris bl. a. från Kalmar län kan anskaffas. ■— När nu Bertil Jacobsson
den 9 april detta år (1946) åter inryckte till rekrytutbildning återkom
han därifrån den 29 april med, enligt egen uppgift förnyat uppskov på ett
år. Orsaken till uppskovet har han ej omtalat men enligt uppgifter från 111
har han under dessa 20 dagar, dagligen eller så gott som dagligen besökt
regementets sjukhus för sin så kallade knäskada och blev, som förut nämnts
beviljad uppskov. Som ingen av hans idrottskamrater, grannar eller någon
annan på orten har sig bekant att Bertil Jacobsson lidit av knäskada eller
någon annan sjukdom eller lyte är den allmänna uppfattningen bland ortsbefolkningen
den att Bertil Jacobsson simulerat sin skada. Detta — att den
välsituerade och friske skall bli befriad från militärtjänst när den mindre
bemedlade och mindre starke gör sin plikt mot samhället — har framkallat
ett stort och berättigat missnöje bland ortens folk. Till saken hör även att
en äldre broder, Erik Jacobsson, numera bosatt i Hinneryd, vid tiden för
sin militärtjänsts fullgörande förfor på liknande sätt och lyckades slippa
ifrån all militärtjänst, trots att han var traktens bäste tävlare på cykel. Den
allmänna uppfattningen är den att den äldre brodern lärt den yngre hur
denne skall bete sig för att slippa militärtjänsten. I rättvisans intresse hemställer
härmed undertecknade att Bertil Jacobssons fall upptages till förnyad
prövning i inskrivningsnämnden (personaldetaljen) och att åtgärder
vidtagas för att få den uppgivna skadan konstaterad.»

På begäran av militieombudsmannen inkommo den 27 januari 1948 från
chefen för Kronobergs regemente yttranden av inskrivningschefen för Kronobergs
inskrivningsområde, överstelöjtnanten E. I. E. Ekblad, och Grubb
samt av bataljonsläkaren vid regementet Arne Gnosspelius, vilken år 1947
tjänstgjort såsom inskrivningsläkare vid inskrivningsområdet.

Grubb anförde: Han hade den 29 april 1946 föreslagit att Bertil Jacobsson
skulle förklaras oduglig till krigstjänst på grund av enuresis nocturna
samt knäskada. Grubb hade underrättat inskrivningschefen om den uppvaktning
Grubb den 10 maj 1946 haft av Johansson och Lindström in. fl.
Den 4 februari 1947 hade inskrivningsnämnden fastställt Bertil Jacobssons
frikallelse.

Gnosspelius uppgav, att han den 4 februari 1947 föreslagit att Bertil Jacobsson,
på grund av ett utav regementsläkaren vid regementet i samband
med läkarbesiktning jämlikt 126 § inskrivningsförordningen utfärdat intyg,
skulle utan Bertil Jacobssons personliga närvaro frikallas. I detta intyg hade
såsom huvudorsak till frikallelsen omnämnts sängvätning. Något skäl att
inkalla Bertil Jacobsson till inskrivningsförrättningen hade icke ansetts före -

156

ligga, då härigenom »inget ytterligare klarläggande kunde vinnas och frikallelseorsaken
var uppenbar».

Ekblad yttrade: Under förberedelserna till 1947 års inskrivningsförrättningar
hade i enlighet med gällande föreskrifter registreringshandlingarna
för alla, som under år 1946 föreslagits skola förklaras odugliga till krigstjänst,
överlämnats till regementsläkaren för granskning och för att denne
skulle avgöra vilka som skulle kallas att inställa sig personligen och vilka
som icke behövde kallas. Bertil Jacobsson hade hänförts till den senare gruppen
och hade sålunda icke kallats till inskrivningsförrättningarna, varför
frågan om hans frikallande prövats utan hans personliga inställelse. Ekblad
ville minnas att han, då beslutet om Bertil Jacobsson förelagts Ekblad, frågat
äldste inskrivningsläkaren Gnosspelius, om allt varit klart beträffande Bertil
Jacobsson. Ekblad hade nämligen erinrat sig regementsläkarens ovannämnda
meddelande om ett sjukdomsfall av ifrågavarande art. Då inskrivningsläkaren
meddelat, att det på grund av det företedda intyget icke förelåge någon
tvekan »för odugligförklaring», hade beslutet fastställts.

På föranledande av militieombudsmannen verkställdes i februari 1948
polisutredning angående Bertil Jacobssons ifrågavarande förfarande.

Hilma Jacobsson uppgav härvid: Vid något tillfälle hade hon från Grubb
fått ett brev, vari denne begärt att få ett intyg angående sonens sängvälning.
Något intyg hade hon icke skrivit ut men hon hade i stället ringt upp Grubb
och nervös som hon var sagt, att det vore elaka grannar som ställt till obehaget
för sonen.

Lindström anförde: Det hade förefallit såväl honom som övriga undertecknare
av skriften till militieombudsmannen egendomligt att Bertil Jacobsson
blivit frikallad från militärtjänstgöringen, då de aldrig hört talas om att
han lidit av någon sjukdom eller varit utsatt för någon olyckshändelse
med varaktigt men. Efter det frågan dryftats hade Lindström sökt upp
Grubb och denne hade då lovat att skriva till Hilma Jacobsson och begära ett
intyg under edlig förpliktelse rörande sonens sängvätning. Någon dag därefter
hade Hilma Jacobsson kommit till Lindströms hem och varit mycket arg
för det Lindström lagt sig i frågan om sonens frikallelse. Vid detta tillfälle
hade Hilma Jacobsson förklarat, att hon icke skrivit något intyg åt Bertil
Jacobsson rörande hans sängvätning och att hon kunde »svärja på det».

Sedan den verkställda utredningen för kännedom överlämnats till justi tiekanslersämbetet,
hade ämbetet anmodat krigsfiskalen vid Kronobergs regemente
att vid regementskrigsrätten ställa Bertil Jacobsson under tilltal för
simulation, förfalskning och uppsåtlig förbrytelse i tjänsten för egen fördel.

Regementskrigsrätten meddelade den 20 maj 1948 följande utslag i målet:
Krigsrätten funne följande vara utrett. Vid inskrivningsförrättning år 1944
hade Bertil Jacobsson tilldelats infanteriet. Vid inryckning den 10 april
1945 till första tjänstgöring vid Kronobergs regemente hade Bertil Jacobsson
anmält för regementsläkaren att Bertil Jacobsson besvärades av en skada
i vänstra knäet. Vid undersökning hade knäet befunnits svullet, varför
Bertil Jacobsson den 11 april 1945 förklarats tillfälligt oduglig till krigs -

157

tjänst under 12 månader. Efter inryckning den 9 april 194G till första tjänstgöring
hade Bertil Jacobsson anmält att han led av smärtor i vänstra knäet
och till styrkande av denna uppgift företett ett läkarintyg. Vid undersökning
hade regementsläkaren funnit knäet vara »något svullet». Genom röntgenundersökning
hade emellertid icke kunnat konstateras några förändringar i
knäet. På grund av Bertil Jacobssons uppgifter hade regementsläkaren misstänkt
en meniskskada i knäet, varför Bertil Jacobsson den 16 april 1946
överförts till handräckningstjänst. Efter några dagar hade Bertil Jacobsson,
som drabbats av förkylningssjukdom, inlagts på regementets sjukhus. Under
sjukhusvistelsen hade det inträffat att han »vätte i sängen». Vid förhör inför
sjuksystern och regementsläkaren hade Bertil Jacobsson uppgivit att han
lede av sängvätning. Efter begäran av regementsläkaren om intyg angående
denna åkomma hade Bertil Jacobsson den 19 april 1946 för läkaren företett
ett med moderns namn underskrivet intyg av innehåll att Bertil Jacobsson
vätte i sängen »nästan varje natt» samt att det varit så sedan han varit
liten. På grund av intygets innehåll och utredningen i övrigt hade regementsläkaren
den 29 april 1946 föreslagit att Bertil Jacobsson skulle förklaras
oduglig till krigstjänst; och den 4 februari 1947 hade inskrivningsnämnden
beslutat i enlighet med detta förslag. Bertil Jacobsson hade erkänt att han
vid sjukanmälningen år 1946 låtsat att följderna av knäskadan varit svårare
än de i verkligheten varit, att han lämnat sjuksystern på regementets sjukhus
och regementsläkaren överdrivna uppgifter angående sin sjukliga benägenhet
att väta i sängen, att han under sjukhusvistelsen några gånger för att
styrka sin uppgift om nämnda benägenhet avsiktligt vätt i sängen, att han
själv förfatlat och utan moderns tillstånd med hennes namn undertecknat
samt till regementsläkaren överlämnat intyget om sängvätningen samt att
han vidtagit samtliga nu nämnda åtgärder för att bliva befriad från militärtjänsten.
Bertil Jacobsson hade således genom svikligt förfarande sökt undandraga
sig sin tjänstgöringsskyldighet varjämte han gjort sig skyldig till
förfalskning och uppsåtlig förbrytelse i tjänsten till egen fördel. På grund
av vad sålunda förekommit prövade krigsrätten jämlikt 59 § andra stycket,
129 och 33 §§ strafflagen för krigsmakten samt 12 kap. 5 § och 4 kap. 1 och
2 §§ strafflagen rättvist döma Bertil Jacobsson att för vad han låtit komma
sig till last hållas i fängelse fyra månader.

Utslaget vann laga kraft.

I skrivelse den 10 juli 1948 till försvarets sjukvårdsförvaltning anmodade
militieombudsmannen förvaltningen att rörande handläggningen av frågan
om Bertil Jacobssons värnpliktstjänstgöring inkomma med yttrande från
vederbörande läkare samt eget utlåtande.

Sedan sjukvårdsförvaltningen i ärendet anhållit om medicinalstyrelsens
yttrande, anförde Grubb i ett av styrelsen infordrat yttrande: Vid Linnerydsbornas
anmälan mot Bertil Jacobsson hade tillgått på följande sätt.
Såsom representanter för sockenborna hade Johansson och Lindström den
10 maj 1946 infunnit sig på regementets personalavdelning, där de motta -

158

gits av mobiliseringsofficeren, majoren H. A. C. Gemborg. De hade till Gemborg
framlämnat en skrift undertecknad av ett flertal Linnerydsbor. Sedan
Gemborg tagit del av skriften hade lian hänvisat till regementsläkaren och
medsänt handlingen. Gemborg hade samtidigt informerat inskrivningschefen
om besöket och om skriften. Sedan Johansson och Lindström till Grubb
framfört sitt ärende hade Grubb ringt upp inskrivningschefen och redogjort
för besöket samt frågat, om det funnes laglig möjlighet att omedelbart inkalla
Bertil Jacobsson för kontroll. Detta hade enligt vad inskrivningschefen
uppgivit icke låtit sig göra förrän vid inskrivningsförrättningen 1947. Grubb
hade därmed tagit för självklart, att Bertil Jacobsson genom inskrivningschefens
försorg skulle kallas att personligen inställa sig vid inskrivningsförrättningen
nämnda år. Vad beträffar den på regementsläkaren ankommande
granskningen av registreringshandlingarna, tillkomme det Grubb att
efter läkarintygen bedöma, vilka av de såsom odugliga till krigstjänst föreslagna
värnpliktiga som skulle kallas att personligen inställa sig vid inskrivningsförrättningarna.
I januari 1947 hade till Grubb överlämnats 275
sådana läkarintyg, som förvarats å inskrivningsexpeditionen, och underställdes
Grubbs granskning. Då inskrivningschefen redan i maj månad såväl av
mobiliseringsofficeren som av Grubb informerats om anmärkningarna mot
Bertil Jacobssons frikallande och det sålunda för inskrivningsexpeditionen
borde ha varit klart, att Bertil Jacobsson skulle kallas att personligen inställa
sig vid 1947 års inskrivningsförrättning, syntes det Grubb onödigt
att Bertil Jacobssons läkarintyg var med bland de medsända intygen. Vid
granskningen hade Grubb icke fäst sig vid de värnpliktigas namn utan endast
vid sjukdomsdiagnosen, varför Bertil Jacobssons läkarintyg, som trots
allt medsänts och som visade klar frikallelseorsak, kommit att hänföras till
den grupp, som icke skulle kallas till inskrivningsförrättningen. Denna
granskning hade skett åtta månader efter Linnerydsbornas uppvaktning, varför
Grubb av naturliga skäl icke haft »fallet Jacobsson» i tankarna då han
efter sitt samtal med inskrivningschefen i maj månad lagt frågan åt sidan.

Medicinalstyrelsens disciplinnämnd anförde i yttrande den 30 november
1948 till sjukvårdsförvaltningen: Med hänsyn till vad som anförts i den av
Petersson m. fl. i Linnervd undertecknade i maj 1946 dagtecknade skriften
till chefen för inskrivningsnämnden vid Kronobergs regemente hade uppenbarligen
en noggrann undersökning bort ske beträffande samtliga de omständigheter
som föranlett Bertil Jacobssons hemförlovning. Därest knäskadan
varit simulerad, måste all anledning ha förelegat att misstänka simulering
även beträffande sängvätningen, då denna sjukdom vore av natur att kunna
utan svårighet simuleras. Regementsläkaren synes ha handlat riktigt, då
han efterhört möjligheterna att omedelbart inkalla Bertil Jacobsson för
undersökning. Därest sådan inkallelse, såsom i ärendet uppgivits, icke då
varit möjlig, hade undersökningen givetvis bort upptagas så snart vederbörliga
föreskrifter medgivit Bertil Jacobssons inkallelse. Vem ansvaret för att
så ej skett åvilade undandroge sig disciplinnämndens bedömande.

Sjukvårdsförvaltningen åberopade i sitt den 9 december 1948 dagteckna -

159

de yttrande till militieombudsmannen det av medicinalstyrelsens disciplinnämnd
avgivna yttrandet samt uttalade, att detta enligt sjukvårdsförvaltningens
uppfattning icke gåve stöd för antagandet att de militärläkare, som
tagit befattning med frågan om Bertil Jacobssons värnpliktsförhållanden,
därvid gjort sig skyldiga till fel eller försummelse i tjänsten.

Militieombudsmannen begärde i skrivelse den 21 december 1948 till chefen
för centrala värnpliktsbyrån yttrande angående det förhållandet att Bertil
Jacobsson icke — med anledning av den hänvändelse som i maj månad
1946 av flera personer gjorts till befattningshavare vid regementet — kallats
att personligen inställa sig eller eljest vidtagits någon åtgärd för erhållande
av närmare utredning angående de omständigheter som föranlett Bertil
Jacobssons hemförlovning den 29 april 1946.

Från centrala värnpliktsbyrån inkom den 23 februari 1949 dels av nämnda
myndighet från bland andra Ekblad infordrat yttrande, dels ock av chefen
för byrån, översten Egon Tengberg, avgivet utlåtande.

Ekblad anförde i sitt yttrande: De närmare omständigheterna vid Grubbs
telefonsamtal med Ekblad angående Bertil Jacobsson hade, såvitt Ekblad
nu kunde erinra sig, varit följande. Den 10 maj 1946 — då Ekblad, som
nykommen till regementet, varit chef för Kronobergs inskrivningsområde
i något mer än en månad och haft mycket stor arbetsbelastning främst i
sin egenskap av mobiliseringschef — hade Ekblad av dåvarande chefen för
personaldetaljen, Gemborg, underrättats om att några herrar inställt sig
vid personaldetaljen med en anmälan mot en värnpliktig för misstänkt simulation.
Gemborg hade hänvisat dem att gå till regementsläkaren med skriften,
enär anmälan helt rörde en läkarfråga. Senare samma dag hade Ekblad
fått en telefonpåringning från Grubb, som meddelat att han hade en
deputation på sjukhuset, vilken ifrågasatte att genom fusk av Bertil Jacobsson
denne blivit odugligförklarad. Grubb hade vidare, för att kunna meddela
deputationen, frågat Ekblad om det förelåge möjlighet att omedelbart
inkalla Bertil Jacobsson för kontroll. Härpå hade Ekblad svarat att han icke
kunde avgöra detta utan att först undersöka förhållandet, men att han däremot
var säker på att vederbörande kunde kallas till nästa års inskrivningsförrättning
om skäl härför förelåg ur medicinsk synpunkt. Efter samtalet
hade Ekblad haft den uppfattningen, att saken icke varit avgjord genom
vad som förevarit och att Ekblad skulle få höra av Grubb ytterligare i ärendet.
Av denna anledning hade Ekblad icke låtit göra någon anteckning å
värnpliktshandlingarna. Då Ekblad sedan icke hört av Grubb i ärendet hade
icke heller den närmare undersökningen angående möjligheten att inkalla
Bertil Jacobsson för kontroll kommit till stånd. Gemborg trodde sig någon
dag efter den 10 maj ha meddelat Ekblad att Grubb vid ett tillfälligt sammanträffande
sagt Gemborg, att Bertil Jacobsson komme att inkallas till
nästa års inskrivningar. Ekblad hade icke något bestämt minne härav och
om Gemborg fällt detta yttrande hade Ekblad uppfattat det som samma
meddelande, som Grubb givit Ekblad i telefon, varför Ekblad icke ansett
det innebära något nytt i ärendet. — Som av det ovanstående framginge

160

hade Ekblad icke själv låtit göra någon anteckning å läkarhandlingarna.
Expenitionsofficeren och expeditionsunderofficeren på inskrivningsexpediLionen,
vilka Ekblad hört i saken, kunde icke erinra sig att de under år 1946
hört något i ärendet. Någon anteckning å läkarhandlingarna hade därför
icke blivit gjord på inskrivningsexpeditionen. Att chefen för personaldetaljen
icke gjort några anteckningar på Bertil Jacobssons kort, ansåge Ekblad
vara fullt förklarligt, enär chefen för personaldetaljen bedömt att ärendet
helt vore en läkarfråga och Bertil Jacobsson dessutom vid denna tidpunkt
varit omregistrerad till inskrivningsområde. Den skrift som av Linnerydsborna
inlämnats till personaldetaljen och sedermera till regementsläkaren
vore försedd med adress: »Till chefen för personaldetaljen I It» men i övrigt
likalydande med den skrift, som fogats vid den till militieombudsmannen
inkomna klagoskriften försedd med adressen: »Till chefen för inskrivningsnämnden
(personaldetaljen) 1 11 Växjö.» Handlingen i fråga förvarades
på regementets sjukavdelning men vore icke diarieförd. Den hade aldrig
föredragits för Ekblad. Det förhållandet att den stannat på sjukavdelningen
och icke, helst med vederbörlig anteckning, överlämnats till inskrivningsexpeditionen,
dit den rätteligen borde ha kommit, ansåge Ekblad vara olyckligt.
Om den hade överlämnats dit i maj 1946 och blivit föredragen för Ekblad
vore det sannolikt att Bertil Jacobsson blivit inkallad för omedelbar
kontroll och i varje fall säkert att anteckning blivit gjord om hans kallelse
till inskrivningsnämnden 1947. Ekblad ansåge det emellertid förklarligt att
Linnerydsbornas skrift först från personaldetaljen lämnats till sjukhuset
och att den sedan behållits där för att vara tillgänglig om något nytt skulle
uppkomma i ärendet. Utöver sist omnämnda förhållande hade enligt Ekblads
uppfattning till Bertil Jacobssons frikallande främst bidragit det förhållandet,
som efter vad Ekblad kunde förstå förelegat, nämligen att å ena
sidan regementsläkaren efter sitt telefonmeddelande till Ekblad helt hade
litat till att Ekblad och inskrivningsexpeditionen skulle ha övertagit ansvaret
för Bertil Jacobssons inkallande och å andra sidan Ekblad själv varit
lika säker om att regementsläkaren, som mottagit och talat med Linnerydsborna
och som haft deras skrivelse, skulle bevaka ärendet vid granskningen
av läkarkorten för inskrivningarna 1947. Att Grubb eller Ekblad avsiktligt
skulle ha uraktlåtit sin plikt att få Bertil Jacobssons odugligförklaring hävd
och därmed sabotera Linnerydsbornas rapport, vore otänkbart. Enligt Ekblads
förmenande vore det missförstånd och olyckligt samverkande omständigheter,
som lett till Bertil Jacobssons frikallande.

Tengberg yttrade: Det vore uppenbart, att åtgärder omedelbart bort vidtagas
efter ortsbornas besök vid regementet med hänsyn till arten av anmälan.
Inskrivningschefen hade vid tillfället varit ny. Han hade därför
lämpligen bort göra förfrågan hos centrala värnpliktsbyrån rörande de åtgärder,
som bort vidtagas. Under alla förhållanden hade anteckning bort
göras till säkerställande av att Bertil Jacobsson skulle bliva inkallad till
inskrivningsförrättningen följande år och icke såsom skett frikallas utan
vidare. Orsaken till att ingen anteckning gjorts vid inskrivningsexpeditio -

161

nen syntes närmast ligga i den omständigheten, att Linnerydsbornas skrivelse
kvarstannat å regementets sjukavdelning. Den hade bort överlämnas
till inskrivningsexpeditionen, där Bertil Jacobsson vid tillfället varit truppregistrerad.
Vid sådant förhållande hade anteckning å registreringshandlingarna
helt säkert gjorts vid inskrivningsexpeditionen varjämte skrivelsen
införts i den s. k. liggaren B för att vara tillgänglig vid inskrivningsförrättningarna.
För denna underlåtenhet syntes närmast regementsläkaren vara
ansvarig. Det syntes även anmärkningsvärt att Grubb icke gjort någon anteckning
angående fallet Bertil Jacobsson eller i övrigt kontrollerat att åtgärder
vidtagits. Det hade hort ligga i hans intresse att bevaka ärendet.

Vid kompletterande utredning anförde Grubb vidare: Sedan Grubb fått
kännedom om att Bertil Jacobsson kunde antagas vara sängvätare hade han
tillsagt Bertil Jacobsson att denne borde anskaffa ett under edlig förpliktelse
avfattat intyg från någon av föräldrarna om detta förhållande. Någon
tid därefter hade Bertil Jacobsson till Grubb överlämnat ett av Bertil Jacobssons
moder undertecknat intyg. Grubb kunde icke erinra sig att han haft
något samtal med Bertil Jacobssons moder och kunde icke heller minnas, att
han i brev till henne begärt en särskild under edlig förpliktelse avgiven sanningsförsäkran
beträffande intygets innehåll. Grubb kunde över huvud taget
icke erinra sig att han varit ,i personlig kontakt med Bertil Jacobssons moder
eller att han skrivit något brev till henne angående sonens lyte. Grubb
hade efter uppvaktningen den 10 maj 1946 överlämnat deputationens skrivelse
till sjukvårdsfanjunkaren vid regementet Oscar Ekman, vilken lagt
skrivelsen i en pärm för inkommande handlingar, där den därefter förvarats.
Denna handling som riktigt nog varit ställd till personalavdelningen
syntes efter mottagandet ha bort diarieföras å avdelningen och vidare handläggas
där. Att så icke skett och att inkallelse trots Grubbs tillrådan i sådant
avseende icke verkställts omedelbart kunde svårligen läggas Grubb
till last. Grubb syntes icke skäligen kunna tillvitas oförstånd i tjänsten ej
heller försummelse — vare sig saklig eller ens formell — av någon väsentlig
betydelse för ärendets handläggning.

Ekman uppgav vid förhör följande: Ekman hade varit i tjänstgöring den
10 maj 1946 när deputationen från Linneryd uppvaktade Grubb. Ekman
hade emottagit handlingen av Grubb och hade lagt den i ett särskilt kuvert
avsett för handlingar rörande Bertil Jacobsson. Kuvertet hade insatts i en
förvaringspärm för inkommande handlingar. Enär skrivelsen varit ställd
till personaldetaljen hade Ekman icke ansett sig böra diarieföra densamma.
Ekman hade antagit att handlingen skulle förvaras på sjukhuset till dess
ärendet rörande Bertil Jacobsson blivit slutligen klarlagt och att den därefter
skulle återställas till personaldetaljen. Handlingen hade därefter legat
i silt kuvert i pärmen.

Jämlikt värnpliktslagen den 30 december 1941 (nr 967) skall den som
på grund av övergående sjukdom, försenad eller otillräcklig kroppsutveckling
eller annan dylik anledning tillfälligt är oduglig till krigstjänst befrias
från tjänstgöringsskyldighet under erforderlig tid (4 §). Den som till följd av

11 —498010. MiUlicombudsmiinnens ämbetsberättelse.

162

lyte, stadigvarande sjukdom, bestående kroppslig svaghet eller annan dylik
orsak är oduglig till krigstjänst skall frikallas från värnpliktens fullgörande
(3 § första stycket). Om de värnpliktigas inskrivning och redovisning lämnas
i värnpliktslagen följande föreskrifter. Det åligger inskrivningsnämnd att
handlägga inskrivningsärenden samt därvid bland annat besluta om frikallelse
enligt 3 § första stycket och befrielse enligt 4 § samt att, där på grund
av värnpliktigs kroppsbeskaffenhet eller hälsotillstånd uppkommer fråga
om ändring av tidigare fattat beslut rörande hans krigsduglighet, avgöra
jämväl sådan fråga (12 §). Inskrivningsnämnd sammanträder till inskrivningsförrättning
varje år och skall därjämte på kallelse av inskrivningschefen
sammanträda för handläggning av ärenden, som inskrivningschefen
jämlikt 19 § hänskjuter till nämndens prövning (13 §). Värnpliktig är
som regel skyldig att personligen inställa sig vid inskrivningsförrättning,
dock att från denna skyldighet bland annat undantages värnpliktig, för
vilken vid inskrivningsförrättningen företes intyg om kroppslig eller andlig
brist, varav till fullo framgår, att han är oduglig till krigstjänst (14 §).
Under tid, då inskrivningsförrättning ej hålles, må inskrivningschefen, i
den omfattning och i enlighet med de närmare föreskrifter Kungl. Maj :t
meddelar, utöva inskrivningsnämnd tillkommande åligganden; dock att uttagning
av värnpliktiga till officers- eller underofficersutbildning alltid skall
verkställas av inskrivningsnämnd. Finner inskrivningschefen anledning höra
inskrivningsnämnden i ett i enlighet härmed upptaget ärende, skall detta hänskjutas
till nämndens prövning (19 §).

Enligt inskrivningsförordningen den 30 december 1941 (nr 969) skall inskrivningschefen
granska från värnpliktiga inkomna ansökningar samt vidtaga
de åtgärder, vartill granskningen lämpligen kan giva anledning. Rörande
ansökningshandlingar skola verkställas anteckningar i särskilt för
inskrivna och särskilt för icke inskrivna upprättade liggare över ansökningar.
I liggare skola jämväl införas anteckningar om handlingar m. in. beträffande
sådana förhållanden som, utan att ha föranletts av ansökningar,
dock böra göras till föremål för inskrivningsnämndens eller inskrivningschefens
prövning (35 §). Såsom förberedelse till inskrivningsförfarandet
skall inskrivningschef låta upprätta registreringsplåt, stamkort och läkarkort
beträffande envar, som skall inskrivas, ävensom inskrivningslängder. I inskrivningslängd
skola för varje inskrivningsskyldig införas de upplysningar
som kunna vara av betydelse för inskrivningen (41 §). Vid inskrivningsförrättning
skall i inskrivningslängd antecknas vad beträffande varje i längden
upptagen eller däri under förrättningen införd person förekommer och av
nämnden beslutes. Vid förande av inskrivningslängd skall bland annat iakttagas
att för ärende, rörande vilket särskild handling föreligger, hänvisning
skall göras till handlingens nummer i liggare över ansökningar, samt att i
övrigt rörande de värnpliktiga kortfattat antecknas alla upplysningar, vilka
av tillgängliga handlingar eller eljest vid förrättningen inhämtas och kunna
tjäna till fullständigande av längden eller vara av betydelse vid bedömande
av värnplikts- och tjänstgöringsförhållanden. I liggare över ansökningar
införas i fortlöpande nummerföljd alla vid förrättningen inkomna läkarintyg
och övriga handlingar rörande omständigheter, som kunna inverka
på inskrivningen eller föranleda ändring i värnpliktsförhållande (50 §). Beträffande
förandet av de i 50 § omförmälda handlingarna utfärdas närmare
föreskrifter i kommandoväg (53 §''). Värnpliktig, som befinnes vara tillfälligt
oduglig till krigstjänst eller beträffande vilken, ehuru han ej kan anses
oduglig till krigstjänst, finnes skäl antaga, att hans förutsättningar för fullgörande
av tjänstgöring kunna säkrare bedömas vid en senare tidpunkt, skall
befrias från tjänstgöringsskyldighet under tiden till nästa inskrivningsför -

163

rättning eller den kortare tid inskrivningsnämnden bestämmer och åläggas
att vid äventyr att eljest bliva inkallad till tjänstgöring inställa sig vid nästa
inskrivningsförrättning eller dessförinnan inför inskrivningschefen för undergående
av förnyad prövning (56 §). Angående förut inskrivna värnpliktiga
stadgas. Där någon jämlikt 4 § värnpliktslagen befriats från tjänstgöringsskyldighet,
skali beträffande förnyad prövning vid inskrivningsförrättning
av frågan om hans duglighet till krigstjänst vad i 56 § inskrivningsförordningen
stadgas äga motsvarande tillämpning (65 §). Det åligger inskrivningsnämnd
att vid inskrivningsförrättning upptaga och på sätt som i inskrivningsförordningen
föreskrives rörande inskrivningsskyldiga värnpliktiga
pröva ansökningar eller vid personlig inställelse inför nämnden gjorda framställningar
från förut inskrivna värnpliktiga om frikallelse från fullgörande
av värnplikt, om befrielse från tjänstgöringsskyldighet av den som tillfälligt
är oduglig till krigstjänst samt om sådan ändring av tidigare fattat beslut
om tilldelning eller uttagning som föranledes av den värnpliktiges kroppsbeskaffenhet
eller hälsotillstånd. Anmälan rörande värnpliktig angående sist
berörda förhållanden handlägges i likhet med ansökan från värnpliktig
(66 §). Förut inskriven värnpliktig må ej frikallas från värnpliktens fullgörande
med mindre beträffande honom företes intyg, som enligt vad ovan
anförts omförmäles i 14 § värnpliktslagen, eller vid läkarbesiktning enligt
126 § utfärdat intyg, som styrker att den värnpliktige är oduglig till krigstjänst,
eller den värnpliktige efter läkarundersökning vid inskrivningsförrättning
befinnes vara oduglig till krigstjänst. Föreligger anledning till tvekan
beträffande förut inskriven värnpliktig, som ej inställt sig vid förrättningen,
må inskrivningsnämnden kalla den värnpliktige att, vid äventyr att
frågan om frikallelse vid förrättningen eljest anses förfallen, inställa sig
inför nämnden (67 §). Befinnes förut inskriven värnpliktig, som vid läkarbesiktning
enligt 126 § inskrivningsförordningen förklarats tillfälligt oduglig
till krigstjänst och hemförlovats från tjänstgöring, vid förnyad läkarbesiktning
inför inskrivningsnämnden fortfarande vara tillfälligt oduglig till krigstjänst,
förfares på sätt i 56 § sägs. Vad sålunda stadgas skall jämväl gälla, då
förut inskriven värnpliktig eljest vid inskrivningsförrättning befinnes vara
tillfälligt oduglig till krigstjänst (68 §). — Beträffande extra sammanträden
med inskrivningsnämnd meddelas i inskrivningsförordningen bland annat
följande föreskrifter. Med extra sammanträde förstås sådant som av inskrivningschefen
sammankallas bland annat för handläggning av ärenden, som
inskrivningschefen jämlikt 19 § värnpliktslagen hänskjuter till nämndens
prövning. Ärenden, som skola handläggas vid extra sammanträde, böra
såvitt möjligt sammanföras på sådant sätt att antalet sammanträden begränsas
(82, 83 §§). Rörande handläggning av ärende vid extra sammanträde
skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse motsvarande bestämmelser
beträffande inskrivningsförrättning. Där så finnes erforderligt må värnpliktig,
om vilken skall fattas beslut vid sammanträdet, kallas att personligen
inställa sig inför nämnden (95 g). — I sjätte kapitlet inskrivningsförordningen
meddelas föreskrifter om inskrivning genom inskrivningsehef. Härom
stadgas bland annat att inskrivningsehef under tid då inskrivningsförrättning
ej hålles äger upptaga och fatta beslut — förutom i vissa angivna fall —
även i övriga inskrivningsärenden, utom uttagning av värnpliktiga till officers-
eller underofficersutbildning, där sådant ärende med hänsyn till föreliggande
omständigheter finnes böra prövas före nästinfallande inskrivningsförrätlning
(96 g). Beträffande handläggning av inskrivningsärenden
bos inskrivningschefen gäller, där ej i sjätte kapitlet annorlunda stadgas, i
tillämpliga delar vad som är föreskrivet beträffande handläggningen av sådana
ärenden vid inskrivningsförrättning (97 g). Erfordras läkarbesiktning

164

beträffande någon, som inställt sig personligen eller inställts, föranstaltar inskrivningschefen
därom. För sådan besiktning bör om möjligt anlitas militärläkare
(98 §). — Under tiden för tjänstgöringens fullgörande skall läkarbesiktning
ske av värnpliktig, som befunnits ha kroppsfel, lyte eller sjukdom,
som kan föranleda ändring i hans värnpliktsförhållanden. Värnpliktig som
vid läkarbesiktning befunnits vara oduglig till krigstjänst skall hemförlovas
och skall läkarintyg utfärdas och tillställas den värnpliktige samt avskrift
av intyget översändas till vederbörande inskrivningschef, som därvid har att
tillse att den värnpliktige truppregistreras vid inskrivningsexpeditionen samt
har att vidare förfara i enlighet med bestämmelserna i sjätte kapitlet i förordningen
(126 och 12 §''§).

I den genom generalorder den 27 december 1945 (nr 3709) fastställda
personalinstruktionen lämnas vissa ytterligare föreskrifter angående registrering
och redovisning av värnpliktig och övrig till krigsmakten knuten
personal. För envar registrerad skola i allmänhet finnas bland annat stamkort
och läkarkort. Stamkortet upprättas i samband med inskrivning och är
huvudhandling i avseende på den registrerades värnplikts- eller tjänstgöringsförhållanden.
Även läkarkortet upprättas i samband med inskrivningen;
det är huvudhandling i avseende på den registrerades krigsduglighet.
Truppregistrering avser personalens redovisning i fråga om tjänstgöring och
krigsanvändning samt äger rum vid förbanden, vid inskrivningsexpeditionerna
eller — i vissa särskilda fall — vid centrala värnpliktsbyrån. I fråga
om personal, truppregistrerad vid förband, gäller beträffande stamkorten
att dessa skola föras och förvaras vid förbandets personalavdelning samt
beträffande läkarkorten, att kort för personal, som icke är i tjänstgöring,
skola förvaras vid personalavdelningen intill vederbörliga stamkort samt att
läkarkort för personal, som är i tjänstgöring, i regel skola föras och förvaras
hos läkaren. Beträffande truppregistrering vid inskrivningsexpedition
gälla angående registreringshandlingarnas förande och förvarande — med
vissa avvikelser som i förevarande sammanhang sakna betydelse — i tilllämpliga
delar bestämmelserna angående truppregistrering vid förband.

Närmare anvisningar beträffande inskrivningsverksamheten lämnas i inskrivningsinstruktion,
fastställd genom generalorder den 2 januari 1943
(nr 3). Häri framhålles att inskrivningschef i sin verksamhet såsom sådan
är omedelbart underställd chefen för centrala värnpliktsbyrån. Förberedelserna
till inskrivningsförrättning äga rum i vederbörlig inskrivningsexpedition
under ledning av inskrivningschefen. Under tiden efter årets avslutande
sammanträde införas i liggare över ansökningar rörande redan inskrivna
värnpliktiga (liggare B) t. ex. i fortlöpande nummerföljd bland annat ansökningar
eller anmälningar avseende ärende, som enligt 66 § inskrivningsförordningen
skall av inskrivningsnämnd upptagas till prövning. Till liggare
fogas för varje i densamma upptagen inskriven värnpliktig dels inkomna
handlingar, dels därjämte stamkort eller tjänstgöringskort och läkarkort
med tillhörande äldre läkarintyg. Till liggaren fogade handlingar skola
före överlämnandet till nämnden ordnas på visst sätt. I samband härmed
åligger det inskrivningschef att efter samråd med läkare besluta dels om
befrielse från skyldighet att inställa sig vid besiktningssammanträde för sådan
värnpliktig, som icke erhållit tilldelning och som enligt nvanskaffat läkarintyg
fortfarande icke är duglig till krigstjänst, dels huruvida värnpliktig,
angående vilken ansökan eller anmälan föreligger, skall kallas att personligen
inställa sig vid besiktningssammanträde. Ärenden rörande värnpliktiga
av sistnämnda kategori, vilka befinnas kunna avgöras utan personlig
inställelse, behandlas av inskrivningsnämnden på tid, som ordföranden
bestämmer. Personliga inkallelseorder skola utfärdas till värnpliktiga

165

som i enlighet härmed skola personligen inställa sig vid inskrivningsförrättning.

Av instruktionen den 31 december 1943 (nr 961) för fältläkarkåren framgår
angående regementsläkares skyldigheter bland annat följande. Regementsläkare
vid förband utövar under regementschefen ledningen av sjukvårdstjänsten
vid regementet. Bland annat åligger det regementsläkaren att ansvara
för att anteckningar föras rörande varje sjukdomsfall. Det föreskrives
vidare — efter det i instruktionen angivits vissa speciella uppgifter som
åvila regementsläkare — att denne skall deltaga i övrig tjänstgöring, såsom
sjukvårdstjänst, läkarbesiktningar, efterbesiktningar, skyddsympningar och
undervisning, enligt av honom uppgjort och av förbandschefen fastställt
förslag till fördelning av dylik tjänstgöring mellan vid förbandet anställda
eller tjänstgörande läkare. Särskilt åligger det regementsläkare att verkställa
besiktning av den, som söker fast anställning eller ifrågasättes till avsked,
hemförlovning eller överföring från en besiktningsgrupp till en annan
på grund av sjukdom eller ändring av värnpliktsförhållandena i allmänhet.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i en den 2 september 1949 dagtecknad till landsfogden
i Kronobergs län överlämnad instruktion för åtal mot överstelöjtnanten
Ekblad och fältläkaren Grubb följande.

Av handlingarna framgår.

Bertil Jacobsson, som vid inskrivning den 2 februari 1944 av inskrivningsnämnden
hänförts till besiktningsgrupp 1 och tilldelats infanteriet,
hade efter inryckning den 10 april 1945 till första tjänstgöring vid regementet
redan följande dag på grund av knäskada av Grubb förklarats tillfälligt
oduglig till krigstjänst under tolv månader samt hemförlovats. Bertil
Jacobsson hade därefter den 9 april 1946 ånyo inryckt till första tjänstgöring
men hade på grund av knäskadan samt sedan det befunnits att han
var sängvätare — vilket bestyrkts av ett av Bertil Jacobsson den 19 april
1946 till Grubb överlämnat intyg, som varit undertecknat med Bertil Jacobssons
moders namn — vid läkarbesiktning av Grubb förklarats oduglig
till krigstjänst, varför Bertil Jacobsson den 29 april 1946 hemförlovats. Av
Grubb i samband härmed utfärdat läkarintyg hade den 30 i samma månad
av chefen för personaldetaljen överlämnats till inskrivningschefen och hade
Bertil Jacobsson härefter blivit truppregistrerad vid inskrivningsexpeditionen.

Sedan Lindström och Johansson jämte ytterligare tolv personer i Linneryd
undertecknat en till personaldetaljen vid regementet ställd skrift —
vari meddelades att det bland befolkningen i Linneryd vore en allmän uppfattning
att Bertil Jacobsson simulerat den knäskada, som antoges ha föranlett
hans befrielse från värnpliktstjänstgöring, samt hemställdes att Bertil
Jacobssons fall måtte upptagas till förnyad prövning -— hade Lindström
och Johansson medförande denna skrift den 10 maj 1946 infunnit sig på
regementets personalavdelning. De hade här mottagits av chefen för personaldetaljen
Gemborg och därvid till denne framlämnat den medförda

166

skriften. Gembord hade efter att ha tagit del av skriften återlämnat denna
samt hänvisat deputationen till Grubb. Ekblad hade av Gemborg underrättats
om att några personer inställt sig vid personaldetaljen med en anmälan
mot en värnpliktig för misstänkt simulation samt att Gemborg, enär
anmälan helt rörde en läkarfråga, hänvisat dem att gå till regementsläkaren
med skriften. Sedan Lindström och Johansson till Grubb framfört sitt
ärende, hade denne upplyst att Bertil Jacobsson odugligförklarats på
grund av knäbesvär och ytterligare en sjukdom, vilken Grubb ansett sig
icke böra meddela. Grubb hade vid tillfället ringt upp Ekblad och redogjort
för besöket samt frågat, om det funnes laglig möjlighet att inkalla
Bertil Jacobsson för kontroll. Ekblad hade svarat att han icke kunde avgöra
detta utan att först undersöka förhållandet, men att han däremot vore
säker på att vederbörande kunde kallas till nästa års inskrivningsförrättning
om skäl härför förelåge ur medicinsk synpunkt. Grubb hade tackat
Lindström och Johansson för de upplysningar som lämnats i den ingivna
skriften och hade lovat att om detta vore lagligen möjligt omedelbart återinkalla
Bertil Jacobsson för ytterligare kontroll. Grubb hade påpekat att
Bertil Jacobsson i annat fall under alla omständigheter komme att år 1947
inkallas och kvarhållas, emedan han icke erhållit frisedel, utan åter skulle
prövas vid 1947 års inskrivning. Grubb hade icke till Ekblad eller till inskrivningsexpeditionen
vidarebefordrat den emottagna skriften angående
Bertil Jacobsson utan denna hade kvarstannat å regementets sjukavdelning;
den hade ej blivit diarieförd och hade aldrig föredragits för Ekblad.
Ekblad hade ej med anledning av de uppgifter han erhållit från Gemborg
och från Grubb verkställt några anteckningar å Bertil Jacobssons värnpliktshandlingar
eller annorstädes. — I samband med vad sålunda förekommit
hade icke vidtagits någon åtgärd för att kontrollera de förhållanden
som föranlett Bertil Jacobssons hemförlovning.

Under förberedelserna till 1947 års inskrivningsförrättningar hade registreringshandlingarna
(läkarkorten) för alla, som under år 1946 föreslagits
skola förklaras odugliga till krigstjänst, överlämnats till Grubb för
granskning och för att denne skulle avgöra vilka som skulle kallas att inställa
sig personligen och vilka som icke behövde kallas. Bertil Jacobsson
hade av Grubb hänförts till den senare gruppen och hade sålunda icke
kallats till inskrivningsförrättningarna, varför frågan om hans frikallande
prövats utan hans personliga inställelse. Då beslutet om Bertil Jacobsson
förelagts Ekblad hade denne — som erinrat sig Grubbs telefonmeddelande
om ett sjukdomsfall av ifrågavarande art — frågat inskrivningsläkaren
Gnosspelius, om allt varit klart beträffande Bertil Jacobsson. På grund
av innehållet i det av Grubb i april 1946 utfärdade läkarintyget hade
Gnosspelius föreslagit att Bertil Jacobsson utan personlig inställelse skulle
frikallas och inskrivningsnämnden hade den 4 februari 1947 beslutat i enlighet
härmed. Någon av de personer som uppvaktat Grubb hade senare
vid en per telefon hos Grubb verkställd förfrågan om anledningen till frikallelsen
meddelats, att det lyte som Bertil Jacobsson företedde vore sängvätning
och att man ej kunde ha en sådan person i militärtjänst.

167

Bertil Jacobsson ställdes vid regementskrigsrätten vid Kronobergs regemente
under åtal för simulation m. m. Han erkände vid krigsrätten att han
vid sjukanmälningen år 1946 låtsat att följderna av knäskadan varit svårare
än de i verkligheten varit, att han lämnat sjuksystern på regementets
sjukhus och regementsläkaren överdrivna uppgifter angående sin sjukliga
benägenhet att väta i sängen, att han under sjukhusvistelsen några
gånger för att styrka sin uppgift om nämnda benägenhet avsiktligt vätt
i sängen, att han själv författat och utan moderns tillstånd med hennes
namn undertecknat samt till regementsläkaren överlämnat intyget om sängvätningen
samt att han vidtagit samtliga nu nämnda åtgärder för att bliva
befriad från militärtjänsten. På grund härav dömdes Bertil Jacobsson genom
utslag den 20 maj 1948, vilket vunnit laga kraft, jämlikt 59 §
andra stycket, 129 och 33 §§ strafflagen för krigsmakten samt 12 kap. 5 §
och 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen att för det han genom svikligt förfarande
sökt undandraga sig sin tjänstgöringsskyldighet samt för förfalskning och
uppsåtlig förbrytelse i tjänsten till egen fördel hållas i fängelse fyra månader.

Beträffande anledningen till att vad vid Lindströms och Johanssons besök
den 10 maj 1946 förekommit icke föranlett vare sig Grubb eller Ekblad
att vidtaga någon åtgärd för att erhålla en närmare kontroll i fråga
om de omständigheter som föranlett Bertil Jacobssons hemförlovning har
Grubb förklarat att han tagit för självklart att Bertil Jacobsson — sedan
Ekblad i maj 1946 av såväl Gemborg som Grubb informerats om anmärkningarna
mot Bertil Jacobssons hemförlovning — skulle genom Ekblads
försorg komma att kallas att personligen inställa sig vid inskrivningsförrättningen
1947. Ekblad har uppgivit att han efter samtalet den 10 maj
1946 med Grubb haft den uppfattningen, att saken icke genom vad som
förevarit varit avgjord utan att Ekblad skulle få höra av Grubb ytterligare
i ärendet eller att Grubb skulle komma att bevaka ärendet vid granskningen
av läkarkorten för inskrivningarna 1947. Ekblad hade av denna
anledning icke låtit göra någon anteckning å värnpliktshandlingarna. Det
hade synts Grubb »onödigt» att Bertil Jacobssons läkarintyg skulle vara
med bland de intyg som vid förberedelserna till 1947 års inskrivningsförrättningar
överlämnats till Grubb för granskning. Grubb hade vid denna
granskning ej fäst sig vid de värnpliktigas namn utan endast vid sjukdomsdiagnosen,
varför Bertil Jacobsson, vilkens läkarintyg trots allt medsänts
och som visat klar frikallelseorsak, kommit att hänföras till den
grupp som icke skulle kallas till inskrivningsförrättningen.

Det sätt på vilket Grubb och Ekblad handlagt den genom Lindströms och
Johanssons besök hos Grubb den 10 maj 1946 väckta frågan om närmare
undersökning av de förhållanden, som föranlett Bertil Jacobssons hcinlöilovning
den 29 april 1946, giver i olika hänseenden anledning till erinringar.
Vad av Grubb och Ekblad anförts såsom förklaring till deras underlåtenhet
att med anledning av framställningen vidtaga härav betingade åtgärder, är

168

givetvis icke av beskaffenhet att fritaga dem från ansvar härför. Det är sålunda,
såsom chefen för centrala värnpliktsbyrån uttalat, med hänsyn till
arten av den ingivna anmälan uppenbart att åtgärder bort vidtagas omedelbart
efter ortsbornas besök samt att under alla förhållanden anteckning bort
göras till säkerställande av att Bertil Jacobsson skulle bliva inkallad till inskrivningsförrättningen
följande år och icke såsom skett frikallas utan
vidare.

Av föreskrifter i värnpliktslagen och inskrivningsförordningen framgår
att inskrivningschef under tid då inskrivningsförrättning ej hålles äger upptaga
och fatta beslut i inskrivningsärende av här ifrågavarande slag samt
därvid föranstalta om erforderlig läkarbesiktning. Detta har Ekblad underlåtit.
Det kan i detta sammanhang anmärkas att, på sätt framgår av centrala
värnpliktsbyråns yttrande, Ekblad haft möjlighet att genom hänvändelse
till byrån, vilken myndighet han såsom inskrivningschef är omedelbart
underställd, förskaffa sig upplysningar i saken. Ekblad har även, ehuru
han såväl från Gemborg som Grubb erhållit underrättelse om den framställning
som gjorts av Lindström och Johansson, försummat att härom verkställa
anteckning å Bertil Jacobssons registreringshandlingar, vilka sedan
Bertil Jacobsson truppregistrerats vid inskrivningsexpeditionen torde ha
förvarats där.

Det måste anses ha ålegat Grubb att omedelbart till inskrivningsexpeditionen
överlämna den av Lindström och Johansson ingivna skriften eller avskrift
därav. Detta har bland annat varit erforderligt för att nämnda skrift,
som uppenbarligen avsett förhållande som bort göras till föremål för inskrivningsnämndens
eller inskrivningschefens prövning, skolat kunna införas
i den i 35 § inskrivningsförordningen omförmälda å inskrivningsexpeditionen
förda liggaren över ansökningar. Grubb hade med hänsyn till sin
försummelse härutinnan i varje fall bort genom verkställande av egna minnesanteckningar
om saken eller på annat sätt vidtaga åtgärder för att
icke i samband med den före 1947 års inskrivningsförrättningar företagna
granskningen av registreringshandlingarna skulle förbises vad som förekommit
beträffande Bertil Jacobsson. Därest skriften i fråga — såsom Grubb
velat göra gällande — bort diarieföras å personalavdelningen och vidare
handläggas där, hade det uppenbarligen bort åligga Grubb att tillse att
skriften sedan Grubb tagit del av densamma återställts dit. Att de försummelser
som från Grubbs sida förelupit varit av väsentlig betydelse för ärendets
handläggning är, som av det anförda framgår, otvivelaktigt. Den omständigheten
att i den till Grubb ingivna framställningen icke berörts det
lyte — sängvätning — som av Grubb konstaterats hos Bertil Jacobsson,
hade givetvis icke utgjort något skäl för Grubb att icke fästa avseende vid
framställningen. Därest knäskadan varit simulerad måste nämligen — såsom
medicinalstyrelsen framhållit — all anledning ha förelegat att misstänka
simulering även beträffande sängvätningen, då denna sjukdom är av
sådan natur att den utan svårighet kan simuleras.

De tjänstefel, vartill Ekblad och Grubb enligt vad ovan anförts gjort sig

169

skyldiga, finner jag vara av sådan beskaffenhet att de icke kunna undgå
laga beivran.

Ekblad och Grubb skola på grund härav vid rådhusrätten i Växjö ställas
under tilltal för tjänstefel i följande avseenden, nämligen Ekblad för det
denne underlåtit att efter det han erhållit kännedom om den framställning
som den 10 maj 1946 gjorts till regementet — omedelbart eller senare —-före 1947 års inskrivningsförrättningar vidtaga härav betingade åtgärder
samt Grubb för underlåtenhet att omedelbart efter det han tagit del av den
av Lindström och Johansson ingivna skriften överlämna denna eller avskrift
därav till inskrivningsexpeditionen eller återställa skriften till personalavdelningen
samt för det Grubb icke heller i samband med att han
lämnat sin medverkan till förberedelserna för 1947 års inskrivningsförrättningar
uppmärksammat de särskilda omständigheter som beträffande Bertil
Jacobsson påkallat förnyad undersökning av dennes hälsotillstånd.

* *

Landsfogden B. von Steyern påstod vid rådhusrätten i Växjö ansvar å
Ekblad och Grubb för tjänstefel i de avseenden som av militieombudsmannen
angivits. Ekblad och Grubb bestredo, att de gjort sig skyldiga till oförstånd
i fullgörande av sina tjänsteplikter i åtalade hänseenden, samt gjorde
gällande att straff under alla förhållanden förfallit på grund av preskription.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 7 november 1949 och utlät sig
därvid sålunda.

Av de uppgifter Ekblad och Grubb lämnat i målet samt övrig däri föreliggande
utredning framgår följande: Värnpliktige Bertil Jacobsson hänfördes
vid inskrivning den 2 februari 1944 till besiktningsgrupp 1 och tilldelades
infanteriet. Han ryckte den 10 april 1945 in till första tjänstgöring
vid Kronobergs regemente. Den 11 samma april befanns han enligt ett av
Grubb utfärdat läkarintyg på grund av en knäskada tillfälligt oduglig till
krigstjänst under tolv månader och meddelades därför anstånd med tjänstgöringen
under nämnda tid. Den 9 april 1946 ryckte han ånyo in till tjänstgöring.
Den 17 samma april överfördes han på grund av knäskada och enuresis
nocturna till handräckningstjänst och den 29 i samma månad hemförlovades
han sedan Grubb enligt läkarintyg sistnämnda dag vid läkarbesiktning
enligt 126 § inskrivningsförordningen funnit att han på grund av
enuresis nocturna och meniskskada vore oduglig till krigstjänst och hänförlig
till besiktningsgrupp O. Avskrift av läkarintyget översändes av chefen
för personaldetaljen den 30 april 1946 till chefen för Kronobergs inskrivningsområde.
I samband härmed truppregistrerades Bertil Jacobsson vid inskrivningsexpeditionen.
Den 10 maj 1946 infunno sig två i Linneryd bosatta
personer å regementets personalavdelning där de mottogos av mobiliserings -

170

officeren. De inlämnade till denne en till chefen för personaldetaljen vid
regementet ställd skrift undertecknad av ett flertal Linnerydsbor, i vilken
dessa på anförda skäl såsom sin uppfattning uttalade, att Bertil Jacobsson
simulerat den knäskada, som föranlett hans hemförlovning, samt hemställde,
att Jacobssons fall upptoges till förnyad prövning i inskrivningsnämnden,
och att åtgärder vidtoges för att få den uppgivna skadan konstaterad.
Sedan mobiliseringsofficeren tagit del av skriften, hänvisade han deputationen
till Grubb och medsände skriften. Mobiliseringsofficeren underrättade
samtidigt Ekblad om besöket och innehållet i skriften. Sedan de båda
Linnerydsborna framfört sitt ärende till Grubb, ringde denne upp Ekblad och
frågade, om det funnes möjlighet att omedelbart inkalla Bertil Jacobsson
för kontroll. Ekblad svarade enligt egen uppgift härå, att han icke kunde
avgöra detta utan att först undersöka förhållandet, men att han däremot
vore säker på att vederbörande kunde inkallas till nästa års inskrivningsförrättning,
om skäl härför förelåge ur medicinsk synpunkt, varom han i så
fall måste ha meddelande av Grubb. Grubb har bestritt, att Ekblad vid
telefonsamtalet ifrågasatt något ytterligare meddelande från Grubbs sida,
utan har fastmera sagt sig av Ekblads uttalanden under samtalet ha fått den
uppfattningen, att Bertil Jacobsson med säkerhet skulle komma att inkallas
till nästa inskrivningsförrättning. Ekblad lät icke göra någon anteckning
å värnpliktshandlingarna i anledning av telefonsamtalet. Efter Linnerydsdeputationens
besök överlämnade Grubb deputationens skrivelse till
sjukvårdsfanjunkaren vid regementet, vilken lade skrivelsen i en pärm för
inkommande handlingar, där den i fortsättningen blev liggande. Under förberedelserna
till 1947 års inskrivningsförrättningar överlämnades till Grubb
i januari 1947 läkarkorten med tillhörande äldre läkarintyg för alla värnpliktiga,
däribland även Bertil Jacobsson, som under år 1946 föreslagits
skola förklaras odugliga till krigstjänst, för granskning och prövning av
frågan, vilka av dessa värnpliktiga som skulle kallas att personligen inställa
sig vid inskrivningsförrättningarna. Vid granskningen hänfördes Bertil Jacobsson
till den grupp, som icke skulle kallas till personlig inställelse. Den
4 februari 1947 frikallades Bertil Jacobsson enligt beslut av inskrivningsnämnden
från värnpliktens fullgörande på grund av enuresis nocturna och
meniskskada utan att ha kallats till inställelse vid inskrivningsförrättningen.
Krigsrätten vid Kronobergs regemente dömde sedermera genom utslag den
20 maj 1948 Jacobsson jämlikt 59 § andra stycket samt 129 och 33 §§ strafflagen
för krigsmakten ävensom 12 kap. 5 § samt 4 kap. 1 och 2 § § strafflagen
för det han genom svikligt förfarande sökt undandraga sig sin tjänstgöringsskyldighet
samt för förfalskning och uppsåtlig förbrytelse i tjänsten
till egen fördel till fängelse fyra månader. Utslaget vann laga kraft.

Med hänsyn till arten av Linnerydsbornas anmälan hade åtgärder omedelbart
efter deras besök bort vidtagas för omprövning av frågan om Bertil
Jacobssons tjänstduglighet. Ekblad hade, om han varit osäker i fråga om de
åtgärder, som i dylikt hänseende bort vidtagas, lämpligen bort göra förfrågan
härom hos centrala värnpliktsbyrån. Under alla förhållanden hade han

171

bort låta göra erforderliga anteckningar till säkerställande av att Bertil
Jacobsson blivit inkallad till inskrivningsförrättningen följande år och icke
på sätt nu skett frikallats utan vidare. Genom vad Ekblad sålunda låtit
komma sig till last har han gjort sig skyldig till försummelse och oförstånd
i fullgörande av sina tjänsteplikter. Enär å förseelsen jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten kan följa strängare straff än böter, har enligt 5 kap.
15 § strafflagen i dess äldre, i detta fall tillämpliga lydelse straff för förseelsen
icke förfallit på grund av åtalspreskription.

Vad härefter angår Grubbs handläggning av ifrågavarande ärende måste
av Grubbs uppgifter angående telefonsamtalet med Ekblad vilka vinna stöd
av Lindströms vittnesmål anses framgå att Grubb efter telefonsamtalet
haft grundad anledning antaga att ytterligare åtgärder icke erfordrats
från Grubbs sida för att inskrivningschefen i vederbörlig ordning skolat
föranstalta om Bertil Jacobssons inställande för undergående av förnyad
prövning. Med hänsyn härtill finner rådhusrätten det icke kunna läggas
Grubb till last, att han vid förberedelserna till 1947 års inskrivningsförrättningar
förbisett de särskilda omständigheter, som påkallat ny undersökning
av Bertil Jacobssons hälsotillstånd. Visserligen borde den av Grubb mottagna
skrivelsen, vilken ingivits till personaldetaljen, efter deputationens besök
hos Grubb antingen ha överlämnats till inskrivningschefen eller i avskrift
tillställts denne eller ha återställts till personaldetaljen. Den försummelse,
som i detta hänseende ligger Grubb till last, finner emellertid rådhusrätten,
särskilt med hänsyn till att såväl inskrivningschefen som chefen
för personaldetaljen måste ha förstått att skrivelsen lagts till förvar å sjukavdelningen,
icke vara av beskaffenhet att för Grubb föranleda ansvar.

Rådhusrätten dömer Ekblad jämlikt 130 § första stycket första punkten
strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914, jämfört med 9 § lagen
den 30 juni 1948 angående införande av lagen om ändring i strafflagen
in. in. samt 1 och 6 §§ lagen den 30 juni 1948 om disciplinstraff för krigsmän,
för försummelse och oförstånd i fullgörande av tjänsteplikter till
disciplinbot för femton dagar med 21 kronor 80 öre för dag. Åtalet mot
Grubb ogillas av rådhusrätten.

Från denna dom, som innefattade den sammanstämmande mening som
uttalats av borgmästaren Bergholtz och rådmannen Landberg, var radmannen
Backman skiljaktig, såvitt avsåge åtalet mot Grubb, och anförde

I likhet med majoriteten finner jag Grubb ha gjort sig skyldig till torsummelse
därigenom att han behållit Linnerydsbornas skrivelse i stallet tor
att antingen återställa den till personalavdelningen eller ock överlämna den
i original eller bestyrkt avskrift till inskrivningsexpeditionen, dar Bertil Jacobsson
vid tillfället var truppregistrerad. Grubbs berörda försummelse har
uppenbarligen varit en väsentligt bidragande orsak till att anteckning icke
giorts å värnpliktshandlingarna till säkerställande av Bertil Jacobssons förnyade
inkallande. Grubb har vidare i samband med att han lämnat sin medverkan
till förberedelserna för 1947 års inskrivningsforrattnmgar förbisett
de särskilda omständigheter, som påkallat förnyad undersökning av Bertil
Jacobssons hälsotillstånd och åt vilka han haft så mycket storre anledning
atl ägna uppmärksamhet, som Linnerydsbornas skrivelse fortfarande ne -

172

funnit sig under hans vård. Grubbs anmärkta försummelser kunna icke
anses så obetydliga, att han bör undgå ansvar för dem.

Jämlikt beträffande Ekblad tillämpade lagrum ävensom 4 kapitlet 1 och
2 §§ strafflagen dömer jag på grund därav Grubb för försummelser i fullgörande
av tjänsteplikter till disciplinbot för tio dagar med 19 kronor 30
öre per dag.

Domen har vunnit laga kraft.

16. Åtal mot batteriadjutant för det han dels åsidosatt sin i särskilda föreskrifter
stadgade skyldighet att förvara av honom omhänderhavda förskottsmedel
på betryggande sätt och skilda från andra medel och dels vid olika
tillfällen mot innehållet i givna föreskrifter innehaft större förskottsbelopp
än 250 kronor i kontanter (I). Tillika anmärkning att en på försvarets civilförvaltnings
uppdrag företagen inventering av förskottet icke utförts på

sätt som vederbort (II).

I samband med inspektion av Skånska luftvärnskåren den 5 maj 1949
företogs av överstelöjtnanten E. Wästfelt på militieombudsmannens uppdrag
inventering av ett till styckjunkaren vid kåren Magnus Lövgren utlämnat
förskott. Det visade sig därvid att Magnus Lövgren icke förmådde
lämna redovisning för ett belopp som beräknades till 444 kronor 55 öre.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade militieombudsmannen
förste stadsfiskalen i Malmö att låta verkställa utredning i saken. Sedan
protokoll över förundersökningen inkommit har erforderlig komplettering
av densamma skett, varjämte yttranden avgivits av försvarets civilförvaltning.

Av utredningen framgår följande.

Magnus Lövgrens förskottsinnehav samt därom gällande
bestämmelser.

Magnus Lövgren uppgav: Såsom batteriadjutant vid första batteriet hade
Magnus Lövgren ett stående förskott å 4 000 kronor per budgetår för utbetalning
av avlöning åt värnpliktiga, traktaments- och portionsersättningar
vid personalens kommendering å annan ort eller tjänstledighet samt för
ombesörjande av vissa andra utgifter för batteriets räkning. Förskottsbeloppet
insattes genom kassaavdelningens försorg å Magnus Lövgrens tjänstepostgirokonto,
å vilket Magnus Lövgren sedan kunde taga ut pengar i mån
av behov. Efterhand som han inlämnade verifikationer över gjorda utbetalningar
insattes genom kassans försorg motsvarande belopp å hans
konto.

Enligt reglemente för försvarets kassatjänst m. m. (kassareglemente)
den 27 juni 1947 skall förskottsinnehavare handhava förskottsmedel i enlighet
med av civilförvaltningen utfärdade närmare föreskrifter och är vid

173

anfordran skyldig att för den, som äger inventera förskottet, uppvisa täckning
för detsamma i form av behöriga verifikationer och behållning. Föreskrifter
angående kassaväsendet vid försvaret (FKF), fastställda av civilförvaltningen
den 2 november 1948 att gälla från och med den 1 januari
1949, upptaga i mom. 76 bestämmelsen, att förskottsmedel skola förvaras
på betryggande sätt och skilda från andra medel. Mom. 77 i samma föreskrifter
innehåller bland annat följande: »Stående förskott för utbetalning
av ersättningar vid kompani (motsvarande) skola innestå å tjänstepostgirokonto.
•—- —- — Medel, som icke erfordras för de närmaste dagarnas kontanta
utbetalningar, skola innestå å dylikt konto. Utan särskilda skäl (såsom
vid övningar och dylikt) må ej större belopp än 250 kronor finnas i
kontanter vid kompani (motsvarande) mellan de regelbundet återkommande
avlöningsutbetalningarna.» För tiden före den 1 januari 1949 gällde
samma föreskrifter, fastställda av civilförvaltningen den 17 juni 1947 att
gälla fr. o. in. den 1 juli 1947. Motsvarande föreskrifter ha upptagits i kårorder
av den 13 juli 1945.

Omständigheterna vid bristens konstaterande.

Wästfelt upplyste: Vid inventeringen av förskottet hade konstaterats, att
summan av dels å Magnus Lövgrens tjänstepostgirokonto innestående medel
3 413 kronor 20 öre, dels av honom innehavda verifikationer över gjorda
utbetalningar 104 kronor 90 öre och dels de kontanter, som han hade tillgängliga
å batteriexpeditionen, 37 kronor 35 öre, uppgått till sammanlagt
3 555 kronor 45 öre. Återstoden eller 444 kronor 55 öre hade Magnus Lövgren
uppgivit sig ha hemma i sin bostad. För den skull hade Wästfelt
gjort sällskap med Magnus Lövgren till dennes bostad, där emellertid
Magnus Lövgren icke kunnat förete pengarna, eftersom hans hustru Svea
Lövgren, som vid tillfället icke varit hemma, enligt Magnus Lövgrens uppgift
hade nyckeln till den låda, där Magnus Lövgren skulle ha pengarna
förvarade. Efter en stund hade Svea Lövgren kommit hem, men Magnus
Lövgren hade dock icke kunnat förete de felande pengarna, som Svea Lövgren
honom ovetande skulle ha förbrukat. Däremot hade han uppvisat en
avi å 235 kronor, avseende april månads avlöning, som han ännu icke
löst ut.

Magnus Lövgren uppgav vid förhör den 6 maj 1949: Enär låsanordningarna
å batteriexpeditionen varit dåliga, hade Magnus Lövgren under det
senaste året, då han haft något större belopp i kontanter, brukat ha pengarna
förvarade i sin bostad. Då Wästfelt och Magnus Lövgren kommit till
familjen Lövgrens bostad, hade Svea Lövgren, som hade nyckeln till det
skåp där pengarna förvarades, icke varit hemma. Efter en stund hade Svea
Lövgren kommit hem, varvid hon uppgivit att hon tidigare samma dag använt
de 400 kronorna av förskottet som Magnus Lövgren förvarat hemma.
Delta hade skett utan Magnus Lövgrens vetskap. Han hade emellertid innehaft
en avi å 235 kronor, utgörande hans avlöning för april månad, samt
en avi å 15 kronor, avseende återbetalning av skatt. Vidare hade Svea Löv -

174

gren haft en avi å sin avlöning å 138 kronor. Å nämnda avier hade det sålunda
funnits täckning för tillhopa 388 kronor. Av de pengar, Svea Lövgren
lånat, hade hon haft kvar 15 eller 20 kronor. Dessutom hade Magnus
Lövgren vid sista avlöningstillfället satt in 200 kronor å sitt sparklubbskonto.
Att i bostaden endast förvarats 400 kronor av förskottet hade berott därpå,
att Magnus Lövgren haft återstoden av det felande beloppet, 44 kronor
55 öre, i sin plånbok, ett förhållande som han icke ansett det var någon idé
att omnämna för Wästfelt, då han icke kunnat förete hela det saknade
beloppet.

Vid kompletterande förhör den 21 juni 1949 berättade Magnus Lövgren
vidare: Då Svea Lövgren ifrågavarande dag kommit hem, hade Wästfelt
och Magnus Lövgren suttit i rummet. Svea Lövgren hade gått in köksvägen,
och Magnus Lövgren hade gått ut i köket och frågat hustrun efter nyckeln
till linneskåpet och samtidigt sagt: »Här är en herre och vill se pengarna.»
Svea Lövgren hade svarat, att hon lånat pengarna, varvid Magnus Lövgren
frågat henne varför hon gjort detta. Härpå hade hustrun yttrat: »Det gör
väl ingenting, för det finns ju täckning för dem.» Av pengarna hade hon
sagt sig ha kvar 20 eller 30 kronor. Makarna Lövgren hade därefter gått
in till Wästfelt och berättat för honom hur saken låg till. Magnus Lövgren
hade visat sin löneavi för Wästfelt, men denne hade velat se beloppet i kontanter.
Fördenskull hade Magnus Lövgren icke visat fram hustruns löneavi.

Svea Lövgren uppgav vid sistnämnda förhör: Hon hade lånat ifrågavarande
pengar utan mannens vetskap. Eftersom hon hade anställning som
förestånderska å underofficersmässen vore hennes fritid begränsad, och hon
hade lånat av pengarna huvudsakligen för att hon icke givit sig tid till att
gå till posten och lösa ut sin och mannens avlöningar. Det i närheten belägna
postkontoret hade för övrigt öppet endast vissa timmar på förmiddagen
och vissa på eftermiddagen, vilka tider icke alltid passade med hennes
lediga tid. Då hon på eftermiddagen den dag inventeringen ägde rum kommit
hem från staden, hade mannen mött henne i dörren mellan köket och
rummet och sagt: »Här är de från MO och skall se pengarna», varvid hon
omedelbart svarat: »O, de har jag ju lånat», samt berättat på vad sätt hon
använt dem. Hon hade därefter vänt sig till Wästfelt och omtalat för honom,
att hon lånat pengarna. Svea Lövgren hade velat gå till posten och hämta
pengarna på löneavierna, vilket emellertid icke godtagits. Vid tillfället hade
hon haft pengar i sin hushållskassa, men hon kunde icke erinra sig hur mycket.
Därjämte hade hon å mässen haft minst 200 kronor, som voro hennes
egna. Detta belopp utgjordes emellertid av småmynt och därför hade hon
icke tagit av dessa till sina utbetalningar.

Närmare uppgifter angående förvaringen av de kontanta
förskottsmedlen.

Magnus Lövgren uppgav den 6 maj 1949: Han hade ansett pengarna
vara i bättre förvar hemma i bostaden än å batteriexpeditionen. Visserligen
vore den låda, där han hade pengarna förvarade, försedd med ett tämligen

175

enkelt lås, men bostaden vore alltid låst, då Magnus Lövgren och hans
hustru vore borta. Dörren till batteriexpeditionen vore däremot alltid olåst
under dagarna, även då Magnus Lövgren själv icke vore där. Därjämte funnes
det flera andra som hade nyckel till expeditionen. För ett par år sedan
hade Magnus Lövgren blivit av med omkring 100 kronor från kassaskrinet
å batteriexpeditionen. Detta hade han emellertid icke anmält, utan själv
ersatt bristen. Efter denna tid hade han brukat förvara pengarna hemma
i bostaden med undantag för smärre belopp, som han förvarat å expeditionen.
För den händelse han skulle få göra någon oförutsedd utbetalning hade
han dessutom brukat ha pengar, varierande mellan 25 och 40 kronor, i sin
plånbok.

I protokollet över nämnda förhör var i detta sammanhang antecknat att
enligt till polisen inkommen anmälan vid något tillfälle under tiden 11—18
maj 1949 inbrott förövats i ett liknande kassaskrin å andra batteriets expedition,
varvid tillgripits 60 kronor. Detta kassaskrin, som varit låst, hade
förvarats i en låst skrivbordslåda å expeditionen. Vid undersökning å platsen
hade intet våld kunnat konstateras på vare sig dörren till expeditionen,
skrivbordslådan eller kassaskrinet.

Vid senare förhör lämnade Magnus Lövgren angående förvaringsanordningarna
å batteriexpeditionen ytterligare följande uppgifter: Sedan 1944
hade han upprepade gånger gjort framställningar till kårintendenten om
bättre förvaringsanordningar för värdehandlingar och kontanter etc. Sådan
framställning hade han senast gjort kort efter det nuvarande intendenten
tillträtt sin befattning den 1 oktober 1948.

Kårintendenten kaptenen Sven Jonsson anförde härom: Magnus Lövgren
hade talat med honom om kassaskåp eller annan säker förvaringsanordning
för kontanter m. m. å batteriexpeditionen. Vid vilken tidpunkt detta skett,
kunde Jonsson icke erinra sig. Lövgren hade varit den mest intresserade av
att denna fråga ordnades. Den 17 maj 1949 hade Jonsson beställt kassaskåp
till batteriexpeditionerna men ännu hade inga sådana levererats.

Magnus Lövgren uppgav vidare: Pengarna i bostaden hade förvarats i ett
cigarrettskrin, som stått i ett kombinerat bok- och linneskåp. Detta vore
indelat i tre avdelningar. I den mittersta av dessa förvarades en del prydnadssaker
och idrottspriser och i de båda andra hade makarna sitt linneförråd
m. m. Cigarrettskrinet hade tidvis stått i den vänstra avdelningen
och tidvis i den mittersta. Vilken avdelning skrinet stått i vid berörda tillfälle,
kunde han icke bestämt erinra sig, men han trodde, att det stått i
den mittersta. Skåpet vore försett med tre dörrar och samma nyckel passade
till alla. I skrinet hade Magnus Lövgren endast haft de 400 kronorna.
Då han sista gången lagt dit pengar, hade det i varje fall icke funnits mera.
I den mån egna pengar förvarats på samma ställe hade de dock hållits avskilda
från kårens. Han hade aldrig nämnt för sin hustru att det var kårens
pengar han förvarade hemma. Han hade emellertid förbjudit henne
att röra dem. Till skåpet funnes endast en nyckel och denna hade hustrun
alltid haft hand om. Hon måste ju ha tillgång till skåpet allt som oftast,

176

och då hade det varit orimligt, att han skulle ha nyckeln och hon kunna
komma i skåpet endast vid de tillfällen, då han vore hemma. För övrigt
litade han på hustrun som på sig själv, och han ville nämna, att han alltid
lämnat hela sin avlöning till hustrun, som svarade för samtliga familjens
utgifter. Fördenskull hade han icke ansett sig kunna visa hustrun misstroende
genom att taga hand om nyckeln, sedan han börjat förvara kårens
pengar hemma i bostaden. I vanliga fall vore hustrun alltid hemma, då han
koinrne hem på sina bestämda tider. Sedan hon börjat sitt arbete å underofficersmässen,
hade han kunnat träffa henne där. Såvitt han visste hade
hans hustru aldrig tidigare lånat av dessa pengar. Det hade aldrig saknats
pengar i skrinet vid de tillfällen, då han tagit pengar därur, vilket han brukade
göra omkring en gång i veckan.

Svea Lövgren berättade om förvaringsplatsen för pengarna lika med Magnus
Lövgren. Skrinet hade enligt Svea Lövgren haft sin plats å den nedersta
av hyllorna i skåpets mellanavdelning. I detta skrin brukade Svea Lövgren
även förvara sina pengar, dock i en plånbok och icke sammanblandade med
de pengar, som hennes man lagt dit. I skrinet brukade även ligga en del
papper såsom kvitton och dylikt. Mannen hade sedan lång tid tillbaka, då
han haft så mycket pengar ute, att han ansett sig icke ha dem i tryggt förvar
å batteriexpeditionen, brukat ha pengarna i skrinet. Svea Lövgren kände
sålunda till att de pengar mannen förvarade där icke vore hans egna. Hon
hade emellertid aldrig fått besked om att icke röra dem. Nyckeln, som
passade till samtliga lås i skåpet, hade Svea Lövgren haft hand om i alla
tider. Hon hade av gammal vana alltid brukat låsa skåpet och taga ut nyckeln,
även då det icke funnits några pengar i skåpet. Nyckeln hade hon förvarad
i sin handväska. Då väskan icke användes, brukade hon ha den i en
buffé. Där kunde mannen själv taga nyckeln, om han behövde den. För övrigt
vore Svea Lövgren alltid hemma, då mannen komme hem på sina bestämda
tider. Under den tid hon tjänstgjorde å underofficersmässen, vore
hon alltid anträffbar där. Någon annan nyckel, som passade till ifrågavarande
skåp, hade makarna icke. Svea Lövgren tilläde att hon aldrig tidigare
lånat av de pengar som mannen förvarat hemma i bostaden.

Storleken av de i makarna Lövgrens hem förvarade
förskottsmedlen.

Magnus Lövgren uppgav den 6 maj 1949 att han icke kände till någon order
om att endast ett visst högsta belopp finge finnas ute i kontanter. Han
ville dock minnas att kassachefen givit muntlig tillsägelse om att högst 250
kronor finge finnas i kontanter. Sedan Magnus Lövgren härefter fått sig
förelagd ovannämnda kårorder förklarade han att han givetvis tagit del
av denna order men att han tidigare under förhöret icke kunnat erinra sig
detta.

Rörande anledningen till att det i bostaden förvarade beloppet komunit att
uppgå till 400 kronor uppgav Magnus Lövgren: Enligt kontoutdrag från
postgirokontoret hade han tagit ut 400 kronor den 7 april 1949. Den 19

177

april 1949 hade det genom kassan satts in två poster om 324 kronor och 8
kronor 40 öre på hans t jänstepostgir okonto. Den 29 april 1949 hade han
tagit ut 100 kronor för att ha pengar till att utbetala traktainentsersättning
åt personal, som varit kommenderad till skjutövningar i Falsterbo under
tiden 27—29 april 1949. I traktainentsersättning för denna kommendering
hade han utbetalt en post om 85 kronor 50 öre och en om 18 kronor. Därjämte
hade han haft en utgift om 1 krona 40 öre för batteriets räkning.
Nämnda traktainentsersättning hade blivit mindre än han räknat med, eftersom
några av officerarna och underofficerarna icke legat över i Falsterbo
under nätterna. Den 2 maj 1949, då han haft något över 300 kronor i kontanter,
hade han tagit ut ytterligare 100 kronor, eftersom första batteriet i
mitten av maj skulle ut på en veckas marsch, vilket komme att medföra utbetalningar
för honom. Pengarna å postgirokontot kunde endast tagas ut å
huvudpostkontoret vid Skeppsbron i Malmö, varför han brukade passa på
att taga ut pengar, då det ändå gick bud dit. Efter det han den 2 maj 1949
tagit ut nyssnämnda 100 kronor, hade han haft 400 kronor i hundrakronesedlar
av förskottsmedel förvarade hemma i sin bostad.

Närmare uppgifter om bristens uppkomst och täckning.

Magnus Lövgren uppgav vid förhöret den 6 maj 1949: Hans hustru hade
för honom uppgivit att hon av de 400 kronorna tagit 200 kronor på morgonen
för inköp av tobaksvaror till mässen och 200 kronor på middagen
för diverse inköp åt sig själv och avbetalningar å möbler och kläder.

Svea Lövgren berättade vid förhör den 6 maj 1949: Någon av de första
dagarna i veckan 1—7 maj 1949, då såväl hon som hennes man fått postavier
å sina avlöningar men icke löst ut dem, hade hon behövt pengar dels
för vissa utgifter för mässens räkning och dels för privata utgifter. Eftersom
hon icke haft tid att gå till posten och lösa ut avlöningarna, hade hon
av de pengar, 400 kronor, som mannen haft förvarade i bostaden för kårens
räkning, lånat 100 kronor. Av dessa pengar hade hon betalt 50 kronor i betäckningsavgift
för makarnas hund, och resten hade hon använt till utgifter
för mässen. Den 5 maj 1949 på morgonen, då mannens och hennes avlöningar
fortfarande icke varit utlösta, hade hon lånat ytterligare 200 kronor,
som hon skulle ha för inköp av tobaksvaror och vatten åt mässen. Dessa
pengar hade hon på förmiddagen lämnat sin man utan att hon sagt varifrån
hon fått pengarna för att mannen skulle ombesörja, att tobaksvarorna hämtades.
Tobaken hade kostat 170 kronor 68 öre och vattnet 6 kronor 26 öre.
Samma dag på eftermiddagen hade hon rest in till staden, varvid hon lånat
de kvarvarande 100 kronorna. Med dessa pengar hade hon gjort en avbetalning
å 25 kronor för möbler, köpt kläder för 40 kronor samt betalt en del
andra småsaker. Eftersom hon hade möjlighet att täcka beloppet, sedan
löneavierna blivit utlösta, hade hon icke ansett sig göra något orätt, om
hon tillfälligtvis lånade pengarna, vilket hennes man icke haft vetskap om.
Såsom förestånderska för underofficersmässen tillhandahölle hon »i egen
12—4980i0. Militieombudsmannens ämbelsberältelse.

178

regim» kaffe, kaffebröd, grädde, socker, tobaksvaror och mjölk in. in. Dessa
varor måste hon sålunda själv inköpa och betala. De utlagda pengarna
finge hon tillbaka efter hand som varorna såldes.

Enligt räkningar som företeddes vid nämnda förhör hade Svea Lövgren
haft utgifter för mässens räkning den 2 maj 1949 med 11 kronor 81 öre för
mjölk och grädde samt den 4 maj 1949 med 48 kronor 4 öre för bröd ävensom
den 5 maj 1949 med 170 kronor 62 öre för tobaksvaror och 6 kronor
26 öre för vatten. Enligt vid det senare förhöret företedda kvitton hade
Svea Lövgren den 5 maj 1949 till Karlssons möbelaffär vid Södra Förstadsgatan
i Malmö betalat 25 kronor för möbler och till Malmö Intressekontor
40 kronor för kläder. Handlanden Arvid Månsson, Västra Skrävlingevägen
nr 34, Malmö, bekräftade vid polisens förfrågan den 21 juni 1949, att han
av Svea Lövgren emottagit 50 kronor i betäckningsavgift. Vilken dag han
einottagit denna, som erlades först efter valparnas födelse, kunde han icke
bestämt uppgiva, men han trodde, att det varit någon av de första dagarna
i maj månad 1949. Enligt Magnus Lövgrens uppgift föddes valparna den 25
april 1949.

I förundersökningsprotokollet rörande förhöret den 6 maj 1949 har antecknats
att Magnus Lövgren vid förhörstillfället uppvisade full täckning
för förskottet, nämligen 3 413 kronor 20 öre innestående å postgirokontot,
104 kronor 90 öre enligt verifikationer samt återstoden i kontanter.

Vid förhöret den 21 juni 1949 uppgav Magnus Lövgren att de kontanter
som redovisats den 6 maj utgjort lönemedel.

Svea Lövgren meddelade vid samma tillfälle att bristen täckts av beloppen
å löneavierna, skatteåterbetalningen och de kontanter som makarna innehaft
vid tillfället.

Makarna Lövgrens ekonomiska förhållanden in. in.

Magnus Lövgren uppgav vid förhöret den 6 maj 1949: Han ansåge sig
icke ha handlat brottsligt genom sitt handlingssätt. Han vore i så goda ekonomiska
omständigheter, att han icke behövde förskingra av kronans medel.
Han ville i detta sammanhang framhålla, att han på våren 1948 köpt eu
villafastighet för 35 000 kronor, varvid han betalat kontant 15 000 kronor.
Magnus Lövgren ville vidare framhålla, att han redan på morgonen den 5
maj fått vetskap om att militieombudsmannen vore vid kåren för kontroll.
Hade han därför icke varit säker på att han haft pengarna hemma, hade
han under dagen haft tillfälle att skaffa dessa.

Magnus Lövgren uppgav vidare: Hans lön uppginge till 699 kronor per
månad. Av april månads avlöning hade han insatt 200 kronor på sparldubbskonto.
Därjämte vore Lövgren i egenskap av väbel tilldelad tjänstebostad
och hyran för denna liksom värmeavgiften droges av på Lövgrens
avlöning. Sedan Lövgren förvärvat villafastigheten hade han icke bruk för
tjänstebostaden, varför han med vederbörligt tillstånd i sin tur hyrt ut densamma.
Vidare gjordes avdrag för skatt och de måltider, som Lövgren intoge
vid kåren, samt diverse andra utgifter. Avdragen kunde Lövgren icke
specificera. Såsom han förut nämnt hade han av april månads avlöning fåtl
ut 235 kronor och möjligen några ören.

179

Kassachefen vid kåren upplyste att Lövgrens lön uppginge till 699 kronor
per månad. Av april månads avlöning hade för Lövgren gjorts avdrag
med 106 kronor för preliminär skatt, 78 kronor 25 öre för hyra till tjänstebostad,
23 kronor 86 öre för värme till tjänstebostaden, 36 kronor för portioner,
80 öre för reparation av persedlar, 18 kronor 90 öre för kåravgifter
till underofficerskåren samt 200 kronor för insättning å sparklubbskonto
eller med tillhopa 463 kronor 81 öre. Sålunda hade av april månads avlöning
till Lövgren utbetalats 235 kronor 19 öre.

Svea Lövgren meddelade att hon sedan den 21 januari 1949 vikarierade
som förestånderska a underofficersmässen vid kåren och att hon i avlöning
härför åtnjöte 138 kronor per månad sedan skatten fråndragits.

Beträffande villaköpet uppgav Magnus Lövgren att han av det kontant betalade
beloppet själv innehaft 8 000 kronor, medan han lånat 7 000 kronor
i Oxie härads sparbank. Detta lån skulle amorteras med 500 kronor den
30 mars och 500 kronor den 30 september varje år jämte 3,5 % ränta. I
fastigheten funnes tre inteckningar, två i Oxie härads sparbank å 9 000
respektive 2 000 kronor och en i Skandinaviska banken på 5 000 kronor.
Dessa inteckningar skulle endast förräntas med 3 % å de 9 000 kronorna,
3,s % å de 2 000 kronorna och 4 % å de 5 000 kronorna. Därjämte hade säljaren
en inteckningsrevers i fastigheten på 4 000 kronor, som skulle amorteras
den 1 april varje år med 400 kronor jämte 4 % ränta. Till nämnda
amorteringar hade Magnus Lövgren »i våras» lånat omkring 800 kronor å
sin livförsäkring i Svenska livförsäkringsanstalten och Brandförsäkrings
A/B Trygg. Något sparkapital hade makarna icke med undantag för de 200
kronor som Magnus Lövgren insatt på sitt sparklubbskonto av april månads
avlöning. Utöver de tidigare uppgivna skulderna för villan hade makarna
inga andra skulder än för en sängkammarmöbel som köpts på avbetalning.
Hur stor skulden vore visste han icke, eftersom det vore hustrun
som skötte avbetalningarna.

Svea Lövgren förmälde: Mannen intoge två måltider per dag vid kåren,
för vilket avdrag gjordes å hans avlöning. Under tiden hon tjänstgjort å
mässen, hade det alltid blivit mat över till henne där. En makarnas son,
som ginge i skolan, hade ett mål där per dag kostnadsfritt. Sålunda voro
utgifterna för familjens uppehälle endast obetydliga. Hon hade icke vare
sig i april 1949 eller någon annan månad varit utblottad på pengar. Mannen
lämnade alltid hela avlöningen, som hon finge disponera efter eget
gottfinnande. Dagligen flöte det in pengar genom försäljningen å mässen
av sådana varor, som hon tillhandahölle i egen regim. Dessa pengar vore
således hennes egna och hon kunde använda dem som hon ville. Makarna
hade icke något innestående i hank, eftersom de salt in alla sina besparingar
i villan. I augusti 1948 hade de köpt eu sängkammarmöbel för 835
kronor på avbetalning. Vid köpet hade de betalt 200 kronor kontant och
resten skulle erläggas med 25 kronor per månad. För närvarande vore
skulden för möbeln 460 kronor. I övrigt hade de icke några skulder utöver
de tidigare omnämnda för villan. De 40 kronor som Svea Lövgren den 5

180

maj 1949 betalt för kläder utgjorde avbetalning å en ldädskuld för makarnas
äldste son. Dessa pengar hade hon sedan återfått av sonen.

Det upplystes att makarna Lövgren hade två söner, av vilka den äldste
hade anställning i Hälsingborg och den yngste, som ginge i skolan, vistades
hemma.

Särskilt rörande makarna Lövgrens förmåga att försörja sig under tiden
närmast före och efter bristens konstaterande förekom ytterligare följande.

Magnus Lövgren: Han ville framhålla att, om han i april månad 1949
haft det svårt ekonomiskt, hade givetvis både hans och hustruns löneavier
blivit utlösta snarast möjligt. Ej heller hade han då kunnat sätta in 200 kronor
å sitt sparkonto av april månads avlöning. Då han mottagit de 200 kronorna
av hustrun för att köpa tobaksvaror, hade han icke trott annat än att
det vore pengar, som hon haft i mässkassan. Att hon lämnat pengarna i
sedlar hade han icke funnit märkligt, eftersom hon kunnat växla till sig
dessa. Vid tillfället visste han, att hans egen lön icke lösts ut, därför att
han icke kvitterat avien, men om hans hustru löst ut sin, visste han icke.
Om hustrun vid tidpunkten i fråga haft pengar kvar av den förra avlöningen,
kände han icke till, enär hon helt och hållet själv skötte finanserna.
Att hon hade pengar på mässen visste han däremot bestämt. Hennes
lager och kontanter där uppginge till minst 300 kronor. Då hon börjat
anställningen hade hon emellertid av underofficerskåren fått varor för 100
kronors värde.

Svea Lövgren: Familjen hade icke saknat medel till sitt uppehälle i april
eller maj 1949 och icke någon annan månad heller. Hon finge in pengar
dagligen genom sin försäljning på mässen. Då hon lånat 200 kronor för
att betala tobaksvarorna för mässens räkning, hade hon haft detta belopp
och mer till i sin kassa på mässen.

Tidigare inventeringar av förskottet.

Kassachefen vid kåren förvaltaren H. Knutsson upplyste att han senast
den 7 mars 1949 inventerat Magnus Lövgrens förskott utan att det då funnits
anledning till anmärkning.

Magnus Lövgren uppgav: Försvarets civilförvaltning hade troligen i februari
1949 inventerat förskottet. Vid detta tillfälle hade Magnus Lövgren
haft 200 eller 300 kronor hemma i bostaden utan att någon anmärkning
gjorts härom.

I anledning av sistnämnda uppgift anhöll militieombudsmannen om civilförvaltningens
yttrande. I yttrandet anfördes bland annat: I rapport till
civilförvaltningen den 13 december 1948 angående inspektion av kassaavdelningen
nr 202 vid Skånska luftvärnskåren hade vederbörande förrättningsman
anfört bland annat: »Vid inventering av förskotten nr 1, 2, 4,
5 och 23 konstaterades att å batteriexpeditionerna saknades kassaskåp eller
liknande förvaringsrum för kontanta medel, verifikationer och övriga värdehandlingar.
Enligt uppgift av kårchefen vore icke blott vid batteriexpeditionerna
utan även vid övriga expeditioner behovet av lämpliga förvaringsutrymmen
för värdehandlingar dåligt tillgodosett. Å kassan funnos tvenne

181

valv men möjlighet att förvara handlingar under två lås (jfr 10 § 1 mom.
kassareglementet samt mom. 118 FKF) förefunnos icke. I avsaknad av
lämpliga förvaringsutrymmen förvarade adjutanten vid 1. batteriet de
kontanta förskottsmedlen i sin bostad. Åtgärder torde snarast böra vidtagas
för tillgodoseende av kårens behov av kassaskåp (motsv.).» Denna
rapport hade av civilförvaltningen delgivits arméförvaltningens intendenturavdelning,
som den 26 april 1949 anmodat kårchefen att inom ramen
av till förfogande stående anslag eller av medel, som kunde ställas till
förfogande av militärbefälhavaren, inkomma med beställning på erforderliga
förvaringsskåp av plåt. Det vore enligt civilförvaltningens uppfattning principiellt
oriktigt, att förskottsinnehavare förvarade förskottsmedel i sin bostad,
då därigenom bland annat inventeringar av medlen försvårades. Med
hänsyn till att i förevarande fall betryggande förvaringsutrymmen icke funnits
å batteriexpeditionen, kunde det dock i och för sig anses godtagbart
att Magnus Lövgren förvarat förskottsmedel i bostaden. Däremot hade Magnus
Lövgren brutit mot givna föreskrifter därutinnan, att han icke själv
handhaft nyckeln till den låda, vari förskottsmedlen förvarades. Kravet på
betryggande förvaring finge enligt civilförvaltningens mening härigenom
anses ha åsidosatts. Det syntes i viss mån vara att tillskriva bristande kännedom
om gällande bestämmelser att Magnus Lövgren innehaft mera än
250 kronor i kontanter mellan de regelbundna utbetalningarna. Civilförvaltningen
ansåge det vara av vikt att föreskriften om de kontanta medlens
begränsning till 250 kronor såvitt möjligt iakttoges. Något sakligt skäl
att redovisa större belopp i kontanter syntes ej ha funnits i förevarande
fall. Det borde dock framhållas, att civilförvaltningen ej plägade vidtaga
några särskilda åtgärder då vid kassainspektioner ett måttligt överskridande
av ifrågavarande belopp konstaterades. Civilförvaltningen ansåge att förmildrande
omständigheter förelegat i samband med uppkomsten av ifrågavarande
förskottsbrist.

Sedan militieombudsmannen härefter anhållit om besked hos civilförvaltningen
huruvida den i yttrandet omnämnde förrättningsmannen vid
tillfället i fråga konstaterat att medlen verkligen funnits i Magnus Lövgrens
bostad ävensom — därest sådan kontroll ej skulle ha skett — om upplysning
rörande orsaken härtill samt angående de anvisningar som kunde vara
utfärdade för inventeringar av detta slag, inkom civilförvaltningen med förnyat
yttrande, i vilket civilförvaltningen åberopade särskilt yttrande av
nämnde förrättningsman, revisorn P. Stenman, innehållande bland annat
följande: Vid inventeringen hade Magnus Lövgren meddelat, att han i avsaknad
av lämpliga förvaringsutrymmen förvarade till förskottet hörande
kontanter i sin bostad. Magnus Lövgren hade förklarat sig beredd att omedelbart
hämta pengarna, vilka uppginge till — såvitt Stenman kunde minnas
— cirka 200 kronor. Då stor brådska rått vid kompaniet på grund av
att flertalet värnpliktiga skulle resa hem på julledighet, hade emellertid
Stenman för ett så relativt ringa belopp icke ansett sig kunna påfordra, att
Magnus Lövgren avbröte sitt brådskande arbete, ett avbrott som kanske

182

kunde ha försenat vissa värnpliktigas resor. Stenman hade dock anmält
förhållandet till kårchefen och kassachefen samt framhållit det olämpliga
i att fullgoda förvaringsutrymmen för kontanta medel och värdehandlingar
icke funnes på batteriernas expeditioner.

Civilförvaltningen tilläde härutöver: De inspektioner av försvarets kassaavdelningar,
som verkställdes genom därtill särskilt utsedda tjänstemän
hos civilförvaltningen, avsåge en i möjligaste mån detaljerad granskning
av den egentliga kassatjänstens handhavande i skilda hänseenden. I samband
därmed lämnade förrättningsmannen erforderliga råd och anvisningar.
Någon skriftlig instruktion för ifrågavarande förrättningar hade det —
åtminstone tills vidare — ej visat sig praktiskt eller ens möjligt att fastställa.
Såsom led i en dylik inspektionsförrättning inginge inventering av kassörens
(kassaredogörarens) stående förskott samt därutöver av ett antal andra
förskott enligt förrättningsmannens eget bedömande. Av praktiska skäl
kunde ej samtliga från vederbörlig kassa utlämnade förskott inventeras,
vilket bland annat skulle bliva alltför tidsödande. Påbörjad inventering av
ett förskott i samband med kassainspektion borde emellertid enligt civilförvaltningens
mening — även om såsom här varit fallet någon uttrycklig
föreskrift därom ej funnes meddelad — om möjligt slutföras. Detta kunde
Stenman i förevarande fall sägas ha underlåtit, låt vara på förhållandevis
goda grunder. Ett slutförande av inventeringen hade ■— för att densamma
skulle vara fullgod ur kontrollsynpunkt — krävt, att Stenman medföljt
Magnus Lövgren till dennes bostad. Vederbörande kassainspektörer hade
numera anmodats att för framtiden icke utan tvingande skäl avbryta en
påbörjad förskottsinventering. Vid inventeringar i samband med kassainspektioner
skulle eljest för inventering av förskott meddelade bestämmelser
och anvisningar iakttagas. Dessa återfunnes främst i civilförvaltningens
föreskrifter angående kassaväsendet vid försvaret (FKF) mom. 131—134.
Härutöver hade civilförvaltningen i cirkulärskrivelse den 26 april 1949 (TLA
s. 59) med vissa erinringar angående inventering av förskott bland annat
meddelat närmare föreskrifter och anvisningar angående kontroll i samband
med inventering av å tjänstepostgirokonto innestående förskottsmedel. En
inom civilförvaltningen utarbetad sammanställning av gällande bestämmelser
angående förskott (huvudsakligen utdrag ur FKF) vore för närvarande
under tryckning och komme att tillställas såväl samtliga förskottsinnehavare
som de befattningshavare, vilka hade att i tjänsten utöva kontroll beträffande
förskottsmedel.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow i en den 3 oktober
1949 dagtecknad till förste stadsfiskalen i Malmö överlämnad åtalsinstruktion
följande.

Såvitt utredningen visar måste sakförhållandet anses vara:

Magnus Lövgren hade i egenskap av batteriadjutant haft ett stående förskott
å 4 000 kronor för ombesörjande av vissa utgifter för batteriets räk -

183

ning. Till största delen hade förskottsbeloppct innestått å Magnus Lövgrens
tjänstepostgirokonlo. De medel, som Magnus Lövgren uttagit från postgirokontot
för att ha till hands vid väntade utbetalningar, hade han sedan
lång tid tillbaka — åtminstone sedan början av maj 1948 — förvarat hemma
i sin bostad. Vissa smärre belopp hade dock Magnus Lövgren brukat förvara
på batteriexpeditionen och i sin plånbok.

De i makarna Lövgrens hem förvarade pengarna hade brukat ligga i ett
cigarrettskrin som stått i ett kombinerat bok- och linneskåp, indelat i tre
avdelningar. I den mittersta av dessa hade förvarats en del prydnadssaker
och idrottspriser och i de båda andra makarna Lövgrens linneförråd m. m.
Cigarrettskrinet hade mestadels stått i mellanavdelningen. I skrinet hade
makarna Lövgren också förvarat egna pengar, vilka dock därvid varit
inlagda i en plånbok. Även en del papper, såsom kvitton och dylikt, hade
brukat ligga i skrinet.

Makarna Lövgren hade endast haft en nyckel till skåpet, och den hade
Svea Lövgren alltid haft hand om. Hon hade brukat låsa skåpet och taga ur
nyckeln även då det icke funnits några pengar i skåpet. Nyckeln hade Svea
Lövgren haft i sin handväska. När hon icke använt väskan, hade densamma
brukat ligga i en olåst buffé. Då icke nyckeln på detta sätt varit tillgänglig
för Magnus Lövgren, hade han kunnat få den av Svea Lövgren. Hon hade
arbete såsom förestånderska på underofficersmässen och hade kunnat anträffas
där, om Magnus Lövgren behövt nyckeln. I vanliga fall hade Svea
Lövgren varit hemma då Magnus Lövgren kommit hem från sitt arbete.
Bostaden hade varit låst då makarna Lövgren varit borta.

Enligt vad som framginge av räkenskapshandlingarna rörande förskottsmedlen
hade Magnus Lövgren den 19 april 1949 och dagarna därefter haft
38(1 kronor 80 öre i kontanter. Den 29 april hade han från postgirokontot
uttagit 100 kronor. I samband därmed hade Magnus Lövgren kontant utbetalat
104 kronor 90 öre. Magnus Lövgren hade alltså därefter haft sammanlagt
381 kronor 90 öre i kontanter. Med anledning av väntade utbetalningar
i mitten av maj hade han emellertid den 2 maj uttagit ytterligare 100
kronor från postgirokontot. Vid den på militieombudsmannens föranstaltande
den 5 maj företagna inventeringen hade konstaterats att Magnus Lövgren
i kontanter skulle redovisa summan av sistnämnda båda belopp eller
alltså 481 kronor 90 öre. Magnus Lövgren hade dock endast uppvisat 37 kronor
35 öre, som varit förvarade på batteriexpeditionen. Det felande beloppet,
444 kronor 55 öre, hade redovisats av Magnus Lövgren först i samband med
polisförhör den 6 maj.

Anledningen till bristens uppkomst hade huvudsakligen varit att Svea
Lövgren använt de i cigarrettskrinet förvarade förskottsmedlen till utgifter
för mässens räkning och rent privata utgifter. Sålunda hade hon någon
av de första dagarna i veckan den 1—den 7 maj tagit 100 kronor samt vid
två olika tillfällen den 5 maj före inventeringen tillhopa 300 kronor. Såvitt
kunnat utrönas hade Magnus Lövgren icke ägt kännedom därom. Svea Lövgren
hade visserligen vetat, att pengarna utgjorde förskottsmedel, men hade

184

ändock med hänsyn till möjligheterna att ersätta beloppen ansett sig kunna
tillfälligtvis låna dem. Återstoden av bristen, 44 kronor 55 öre, hade Magnus
Lövgren vid inventeringstillfället haft i sin plånbok. Han hade ej kommit
sig för att uppvisa dessa pengar vid inventeringen, eftersom hela det bristande
beloppet ändå ej kunnat redovisas.

Magnus Lövgrens omhänderhavande av förskottet giver anledning till erinringar
i olika avseenden.

Enligt de angående förskott av ifrågavarande slag gällande föreskrifterna
skola förskottsmedel förvaras på betryggande sätt och skilda från andra medel.
Det naturligaste sättet att uppfylla denna föreskrift är uppenbarligen
att den kontanta delen av förskottet hålles inlåst inom tjänstelokalerna. Såsom
orsak till att endast smärre belopp av de kontanta förskottsmedlen förvarats
å batteriexpeditionen har Magnus Lövgren anfört att låsanordningarna
å expeditionen varit dåliga. Magnus Lövgren har också uppgivit att för
ett par år sedan ett belopp å omkring 100 kronor försvunnit för honom ur
kassaskrinet på expeditionen. Om denna uppgift är riktig, är det anmärkningsvärt
att Magnus Lövgren — ehuru han vid något tillfälle till kårintendenten
framfört sin åsikt om förvaringsmöjligheterna på expeditionen —
icke anmält förlusten och därigenom sökt för sina överordnade klargöra behovet
av bättre förvaringsanordningar.

Emellertid är det obestridligt att förvaringsanordningarna på batteriexpeditionen
varit mindre tillfredsställande. Då Magnus Lövgren ansett sig
nödsakad att anlita andra möjligheter till förvaring av kontanta förskottsmedel,
har han alltså rent faktiskt haft visst fog därför. Magnus Lövgren
kan dock icke undgå att bära det fulla ansvaret för det sätt, varpå han förvarat
förskottsmedlen.

Att en befattningshavare förvarar tjänstemedel i sin bostad måste redan
i och för sig betraktas som olämpligt ur säkerhetssynpunkt. Bland annat
föreligger mer eller mindre risk att medlen sammanblandas med befattningshavarens
egna penningtillgångar. Endast om alldeles särskilda anordningar
vidtagits, synes därför en sådan förvaring vara godtagbar.

Det är uppenbart att en förvaring, anordnad så som i makarna Lövgrens
bostad, icke fyller rimliga krav på betryggande förvaring. Förskottsmedlen
ha haft sin plats i ett cigarrettskrin, där förutom makarna Lövgren tillhöriga
kvitton och andra handlingar även makarnas egna pengar förvarats,
låt vara på visst sätt avskilda från tjänstemedlen. Det mest otillfredsställande
i förvaringen är dock att Magnus Lövgren icke själv haft hand om nyckeln
till det skåp, vari skrinet stått. Därigenom har han icke blott berövat
sig möjligheten att fortlöpande kontrollera sin kassa utan även satt Svea
Lövgren, som ensam synes ha haft hand om familjens kontanta tillgångar
och ombesörjt dess löpande utgifter, i tillfälle att disponera över tjänstemedlen.
Även om Magnus Lövgren, såsom han uppgivit, litat på sin hustru
som på sig själv, har han icke i egenskap av tjänsteman haft rätt att lämna
annan person tillgång till sin tjänstekassa. Makarna Lövgrens ekonomiska
förhållanden ha långt ifrån varit sådana att alla risker för att kassan skulle

185

komma att användas för främmande ändamål kunnat anses uteslutna. Att
förvaringen varit föga betryggande framgår för övrigt bäst av vad som inträffat
de första dagarna i maj 1949, då Svea Lövgren »lånat» hela den i
bostaden förvarade kontanta tjänstekassan för olika privata utgifter.

Icke heller Magnus Lövgrens förvaring av förskottsbelopp i plånboken
står i överensstämmelse med gällande föreskrifter. En betryggande förvaring
kan icke anses vara förhanden då faran för att medlen skola användas
för privata ändamål är så påtaglig som i dylikt fall. Magnus Lövgrens förklaring,
att han haft förskottsmedel i sin plånbok för att ha pengar till
hands för den händelse någon oförutsedd utbetalning skulle göras, förtjänar
icke avseende. Magnus Lövgren torde icke ha behövt räkna med att göra
utbetalningar annorstädes än å batteriexpeditionen, och där har han ju haft
en del av det kontanta förskottsbeloppet tillgängligt.

Genom de beträffande Magnus Lövgrens sätt att förvara kontanta förskottsmedel
sålunda anmärkta förhållandena har Magnus Lövgren åsidosatt
sin tjänsteplikt. Vad Magnus Lövgren i detta avseende låtit komma sig
till last är av så grov beskaffenhet att det ligger på gränsen till ett förmögenhetsbrott
av svårare art. Det är otvivelaktigt att den oriktiga förvaringen
förorsakat den vid inventeringen den 5 maj konstaterade bristen.

Enligt ovannämnda föreskrifter skola förskottsmedel, som icke erfordras
för de närmaste dagarnas kontanta utbetalningar, innestå å tjänstepostgirokonto
och får ej utan särskilda skäl större belopp än 250 kronor finnas i
kontanter mellan de regelbundet återkommande avlöningsutbetalningarna.
Vid åtminstone tre olika tillfällen har emellertid Magnus Lövgrens kontanta
förskottsinnehav överstigit sagda belopp. Sålunda har Magnus Lövgren i kontanter
innehaft den 19 april och dagarna därefter 386 kronor 80 öre, närmast
efter den 29 april 381 kronor 90 öre och under tiden den 2—den 5 maj
481 kronor 90 öre, inberäknat det belopp som Lövgren sistnämnda dag ej
förmått redovisa. Något godtagbart skäl för dessa kontantinnehav kan icke
anses ha förelegat. I den mån Magnus Lövgren gjort gällande att belopp avsetts
för väntade utbetalningar, ha desamma icke varit så nära förestående
eller av sådan omfattning att de motiverat kontantinnehaven.

I betraktande av Magnus Lövgrens otillfredsställande förvaring av kontanta
förskottsmedel har Magnus Lövgren haft särskild anledning att hålla
nere det vid varje tillfälle kontant innehavda beloppet. Då Magnus Lövgren
den 2 maj från postgirokontot uttog 100 kronor på grund av väntade utbetalningar
i mitten av maj, borde han sålunda snarare ha insatt 300 kronor
men i vart fall 130 kronor. Magnus Lövgrens handlande vid detta tillfälle
kan icke betecknas annorledes än som ansvarslöst.

Genom de otillåtet stora kontantinnehaven har Magnus Lövgren eftersatt
sin tjänsteplikt. Även i detta avseende är hans fel av allvarlig beskaffenhet.

På grund av det anförda har alltså Magnus Lövgren gjort sig skyldig till
grovt tjänstefel

dels genom att han åtminstone sedan början av maj 1948 åsidosatt sin i
särskilda föreskrifter stadgade skyldighet att förvara förskottsmedel på betryggande
sätt och skilda från andra medel,

186

dels ock genom att han vid åtminstone tre tillfällen under april och maj
1949 mot innehållet i givna föreskrifter innehaft större förskottsbelopp än
250 kronor i kontanter.

Vad Magnus Lövgren låtit komma sig till last torde böra bedömas jämlikt
25 kap. 4 § strafflagen, dock — med hänsyn till brottslighet före den
1 januari 1949 — under åberopande av jämväl 130 § strafflagen för krigsmakten.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt förste stadsfiskalen i Malmö
att i enlighet med sålunda meddelad instruktion vid rådhusrätten i Malmö
väcka och utföra talan mot Magnus Lövgren.

* *

Förste stadsfiskalen H. Nordblom yrkade vid rådhusrätten ansvar å Magnus
Lövgren för grovt tjänstefel i de hänseenden som av militieombudsmannen
angivits.

Rådhusrätten ogillade i dom den 5 november 1949 åtalet.

I domskälen anfördes följande.

Åsidosättandet av skyldigheten att förvara förskottsmedlen
på betryggande sätt och avskilda från
andra medel.

Magnus Lövgren har förnekat, att han åsidosatt sin skyldighet i detta hänseende,
samt uppgivit: Såsom batteriadjutant hade han alltsedan år 1943
haft ett stående förskott, som under beredskapsåren uppgått till 6 000 kronor
men år 1946 eller 1947 sänkts till 4 000 kronor. Förvaringsanordningarna
i hans tjänstelokal hade varit otillfredsställande. Till lokalens dörrlås och
dörrlåsen till andra lokaler inom förläggningen hade samma nyckel passat.
Nyckeln till skrivbordet i hans tjänstelokal hade varit av enkel beskaffenhet.
De kontanta förskottsmedlen hade han till en början haft förvarade i ett litet
plåtskrin, som stått i skrivbordet. Plåtskrinet hade stängts med en nyckel
som även den varit av enkel beskaffenhet. Alltsedan år 1944 hade Magnus
Lövgren åtminstone en gång om året förgäves gjort framställning om bättre
förvaringsmöjligheter i tjänstelokalen. Från och med efter vad han ville
minnas någon dag i maj 1948 hade Magnus Lövgren börjat förvara det
mesta av de kontanta förskottsmedlen i sin bostad. Anledningen härtill hade
varit, att han vid ett tillfälle märkt att omkring 100 kronor försvunnit ur
den kontanta förskottskassan i skrivbordet i tjänstelokalen. Han hade i
brist på bevis ej velat göra anmälan härom men påmint intendenten kapten
Lindberg om att det borde vara bättre låsanordningar i tjänstelokalen.
Någon — Magnus Lövgren mindes ej vem -—- hade vid den tiden uppgivit
för honom, att, om ej betryggande låsanordningar funnes i expeditionslokal,
finge man förvara tjänstemedel i sin bostad. I bostaden hade han haft

187

medlen förvarade i ett cigarrettskrin utan lås som stått i ett skåp. Detta
skåp hade haft tre fack med en dörr till varje fack. De tre dörrarna hade
samma nyckel. Makarna Lövgren innehade endast en sådan nyckel och den
hade Svea Lövgren sedan gammalt brukat inneha. Makarna ägde sedan våren
1948 en villa, i vilken de bodde. De hade ingen hemhjälp. En 15-årig son till
dem hade efter slutad skolgång numera anställning i staden och bodde
hemma. De hade ytterligare en son, som vore äldre och anställd å annan ort
och ibland komine på besök till föräldrarna. I övrigt bodde ingen i deras bostad.
Vid den tiden då Magnus Lövgren börjat förvara kontanta tjänstemedel
i bostaden hade han med hänsyftning på dessa medel sagt till sin hustru:
»Det är inte mina egna utan de ska ligga där.» Han tror, att hon redan då
förstått, att det varit kronans medel. I varje fall hade hon efter någon tid begripit
detta. Cigarrettskrinet hade endast ett fack. Tjänstemedlen hade legat
i ett icke tillslutet kuvert nederst i skrinet. Å kuvertet hade Magnus
Lövgren antecknat, huru mycket pengar, som funnits i kuvertet, allteftersom
summan växlat. I skrinet hade även, dock ej alltid, legat makarna Lövgren
tillhöriga pengar och en del dem tillhöriga kvitton. När han började
förvara pengar i skåpet i bostaden, hade han reflekterat litet över att hustrun
brukade ha nyckeln till skåpet. Han hade emellertid litat pa henne och
låtit det vara med nyckeln som förut. Hustrun hade brukat ha nyckeln i
sin handväska, som hon plägade ha med sig, när hon var ute. Eljest hade
väskan brukat ligga i en buffé. Mellan makarna hade aldrig varit tal om att
de skulle använda något av de kontanta förskottsmedlen för egen del. Den
29 januari 1949 hade Svea Lövgren fått anställning såsom vikarie för föreståndaren
för luftvärnskårens underofficersmäss. Såsom sådan hade hon
haft fast lön av 155 kronor i månaden. Efter avdrag för skatt hade hennes
fasta lön utgjort 138 kronor i månaden. Dessutom hade hon haft förtjänst
å försäljning av tobaksvaror, läskedrycker, kaffe in. m. i mässen. Denna
förtjänst hade växlat från omkring 25 till omkring 35 kronor i månaden.
När hon börjat som vikarie hade hon av kassören vid underofficerskåren erhållit
100 kronor såsom startkapital med återbetalningsskyldighet för inköp
av varor. Beloppet hade ej räckt och hon hade även av egna medel fått
bestrida kostnaden för varuinköp. Vad hon lagt ut hade hon återfått vid försäljning
i mässen. Vid ifrågavarande tid hade hon nog legat ute med ett
par hundra kronor för inköp av varor. Å mässen hade hon i småmynt haft
ett par hundra kronor, som varit hennes egna. Vid inventeringen av Magnus
Lövgrens förskottsmedel den 5 maj 1949 hade han haft att redovisa kontanta
medel till belopp av 481 kronor 90 öre. Därav hade han haft 37 kronor
35 öre i skrivbordet i tjänstelokalen och 44 kronor 55 öre i sin plånbok,
som han burit på sig. Återstående 400 kronor hade skolat finnas i cigarrettskrinet
i bostaden men honom ovetande före inventeringen lånats av
hustrun. Militieombudsmannen hade påbörjat inspektionen hos luftvärnskåren
på morgonen. Inventeringen av Lövgrens förskott hade skett först
mellan klockan 16.00 och 17.00. Därest Magnus Lövgren ägt vetskap om att
beloppet 400 kronor av hustrun tagits ur cigarrettskrinet, hade han således

188

haft god tid på sig att lägga motsvarande belopp i skrinet. Täckning för
beloppet hade funnits. Såsom batteriadjutant hade Magnus Lövgren en månadslön
av 699 kronor. Magnus Lövgren vore kårväbel och såsom sådan
skyldig bebo tjänstebostad mot en månadshyra av 78 kronor 25 öre vartill
komme värmeavgift av 23 kronor 86 öre. Med kårchefens tillstånd hade han
hyrt ut tjänstebostaden till annan styckjunkare mot samma hyra och värmeavgift.
Å lönebeloppet 699 kronor hade avdragits dels nyssnämnda två belopp
78 kronor 25 öre och 23 kronor 86 öre, dels 106 kronor för preliminär
skatt, dels 36 kronor för portionsersättning, dels 80 öre för reparation
av persedlar, dels 18 kronor 90 öre för kåravgift, dels ock 200 kronor för
insättning å hans sparkonto. Efter dessa avdrag å tillhopa 463 kronor 81
öre återstode av månadslönen 235 kronor 19 öre. Den 5 maj hade han innehaft
avi å sistnämnda belopp ävensom avi å återbetalning av skatt med 15
kronor. Avi å lönen brukade han erhålla en av de sista dagarna i månaden.
Svea Lövgren hade den 5 maj innehaft avi å sin lön 138 kronor. Ingen av
dessa avier hade då varit utlöst. Dessutom hade hustrun haft kvar en del
av beloppet 400 kronor och, såsom förut nämnts, en del pengar å mässen.
Anledningen till att avierna ej blivit utlösta hade varit, att Svea Lövgren,
som brukat ombesörja detta, på grund av sin tjänstgöring å mässen haft
svårt att passa posttiderna. -—- Vid inventeringen den 5 maj hade Magnus
Lövgren, såsom han redan sagt, i sin plånbok haft förvarade
44 kronor 55 öre. Plånboken, som vore försedd med draglås, hade
fyra fack, av vilka ett vore avsett för växelmynt och de tre andra för sedlar.
Av beloppet 44 kronor 55 öre hade 4 kronor 55 öre legat i facket för skilj emynt
och återstående 40 kronor, bestående av tio- och femkronesedlar i ett
av facken för sedlar. I plånboken hade han i ett annat sedelfack av egna
medel samtidigt haft förvarade en eller två sedlar — troligen en tio- och
en femkronesedel. Han hade även haft några egna skiljemynt på sig men
de hade legat lösa i fickan. Han hade gått med beloppet 44 kronor 55 öre
på sig några dagar. Detta belopp hade blivit över vid utbetalningar av traktamentsersättningar
till officerare, underofficerare och furirer för deltagande
i skjutövning i Falsterbo. Traktamentsersättningarna hade ej blivit så stora
som han beräknat, därför att en del av de i skjutövningarna deltagande rest
hem över natten. Beloppet 44 kronor 55 öre hade så rent ut sagt blivit liggande
i hans plånbok. Under fälttjänstgöring hade det hänt, att han burit
förskottsmedel på sig. Det hade även rätt ofta inträffat, att han ur kassan
i cigarrettskrinet tagit belopp å 40 å 50 kronor och burit dem på sig i
plånboken för att ha pengarna till hands för utgifter, som han då haft
anledning tro skulle ske. Han hade icke ständigt gått med kronans pengar
i sin plånbok.

I målet är upplyst, att under tiden den 11—den 18 maj 1949 från en annan
batteriadjutant vid luftvärnskåren tillgripits 60 kronor av medel som denne
i nyssnämnda egenskap förvaltade och som varit förvarade i ett låst kassaskrin
i en låst skrivbordslåda i hans tjänstelokal.

Åklagaren har meddelat, att Magnus Lövgren av sin kårchef erhållit de
allra bästa vitsord.

189

Rådhusrätten finner av utredningen framgå, att Magnus Lövgren, nar han
(iverförde större delen av de kontanta förskottsmedlen från tjänstelokalen
till sin bostad, handlat i avsikt att skapa större trygghet för pengarnas förvaring
och att han med hänsyn till de ostridigt mindre tillfredsställande
förvaringsanordningarna i tjänstelokalen haft fog för sitt handlande.

För Magnus Lövgren måste det förvaringsställe i bostaden, som han valt
och där han och hans hustru förvarade egna pengar, med hänsyn till vad
Magnus Lövgren uppgivit om förhållandena i bostaden ha framstått såsom
mera betryggande än skrivbordet i tjänstelokalen.

Förvaring av förskottsmedel i kuvert i samma skrin, där makarna Lövgren
även förvarat egna medel, anser rådhusrätten under förhandem arande
förhållanden ej utgöra ett åsidosättande av föreskriften om förskottsmedels
förvarande på betryggande sätt och skilda från andra medel.

Magnus Lövgrens tillit till sin hustru, när han efter de kontanta förskottsmedlens
överförande till skåpet i bostaden låtit henne liksom förut omhänderhava
den enda nyckeln till skåpet, finner rådhusrätten helt naturlig, och
det har ej ådagalagts någon omständighet på grund varav Magnus Lövgren
skulle haft rimlig anledning antaga, att hustrun av oförstånd eller eljest
skulle förfoga över förskottsmedlen.

Med hänsyn härtill kan Magnus Lövgrens underlåtenhet att själv omhänderhava
nyckeln till skåpet icke läggas honom till last såsom tjänstefel.

Rådhusrätten jämför å ena sidan det av åklagaren såsom riktigt angnna
förhållandet att förskottsmedlen förvarats i bostaden i förvaringspersedel,
till vilken Magnus Lövgren ensam har nyckel, och å andra sidan det förhållande
att Magnus Lövgren burit medlen på sig i sin plånbok. Härvid kan
i betraktande av vad Magnus Lövgren uppgivit om anledningen till att han
haft förskottsmedel på sig i sin plånbok och därom att dessa medel i plånboken
legat skilda från hans egna pengar, rådhusrätten icke finna, att i förevarande
fall Magnus Lövgrens innehav av förskottsmedel i plånboken inneburit
särskilt riskmoment av beskaffenhet att han på grund därav åsidosatt
föreskrifterna om förskottsmedlens förvaring på betryggande sätt och skilda
från andra medel.

Åtalet för innehav av större kontant förskottsbelopp ån
250 kronor.

Härom har Magnus Lövgren uppgivit: Han hade, såsom framginge av
kontokurant med postgirokontoret, den 7 april 1949 uttagit 400 kronor.
Detta uttag hade skett för gäldande av någon större utgift, som han ej
kunde erinra sig men som visat sig bli mindre än han räknat med, vadan
han den 19 i samma månad innehaft kontanta förskottsmedel till belopp
av 380 kronor 80 öre. Omkring den 19 april hade batterichefen kapten Lundberg
talat med Magnus Lövgren om att batteriet skulle under cirka en vecka
gå ut å marsch i Skåne, när kårchefen lämnade tillstånd härtill. Magnus
Lövgren hade räknat med att marschen skulle komma till stånd i april inom
kort. Han hade beräknat, att han såsom batteriadjutant för bestridande av
kostnader i anledning av marschen måste ha ett belopp av omkring 500

190

kronor tillgängligt. Därför hade han icke å postgirokontot insatt någon de!
av beloppet 386 kronor 80 öre utan behållit hela detta belopp i sin kassa.
Magnus Lövgren hade icke varit behörig att själv sätta in belopp å sitt
tjänstgirokonto utan insättningar å kontot hade gått genom kassaförvaltningen
vid luftvärnskåren. På grund av att skjutövning anordnats i Falsterbo
i slutet av april hade marschen blivit framskjuten till maj månad. För
skjutövningen hade han haft utlägg dels å 85 kronor 50 öre och dels å 18
kronor. Vidare hade han för batteriets räkning haft ett utlägg å en krona
40 öre. Dessa tre utlägg uppginge tillhopa till 104 kronor 90 öre. För att
även därefter med tanke på marschen ha ett kontant förskott å cirka 400
kronor hade han den 29 april å postgirokontot uttagit 100 kronor, varigenom
hans kontanta förskottsmedel kommit att uppgå till 381 kronor 90 öre. Den
2 maj hade batterichefen under samtal med Magnus Lövgren låtit denne
förstå, att marschen vore nära förestående. Magnus Lövgren hade då å postgirokontot
uttagit ytterligare 100 kronor för att på så sätt få tillgängligt ett
belopp å cirka 500 kronor som motsvarade de beräknade kostnaderna för
marschen. Uttagningarna å postgirokontot skedde alltid å huvudpostkontoret
i Malmö. Den 2 maj hade någon från luftvärnskåren skolat begiva sig till
huvudpostkontoret i annat ärende och Magnus Lövgren hade begagnat tillfället
och anmodat den andre att taga ut de 100 kronorna. Marschen hade
sedan ägt rum under tiden den 16 maj—den 18 maj 1949. Vid den tiden hade
Magnus Lövgren ej längre innehaft något förskott. Han hade skilts därifrån
efter inventeringen den 5 maj. Efter vad som upplysts för Magnus Lövgren
hade de direkta utläggen för marschen uppgått till 152 kronor. Utgifterna
hade blivit billigare än beräknats enär batteriet fått fri förläggning och utspisning
dels ett dygn hos F 17 i Kallinge i Blekinge, dit marschen utsträckts,
och dels ett dygn hos P 2 å Ravlunda skjutfält. Omkring 60 å 70
man hade deltagit i marschen. Kostnaden för utspisning räknades till 2
kronor per dygn och man och kostnaden för själva förläggningen finge nog
beräknas till cirka 50 kronor per dygn. Magnus Lövgren hade icke från början
haft att räkna med fri förläggning och utspisning hos F 17 och P 2.
Meddelande om förläggningarna hos F 17 och P 2 hade stått å kårorder
först den 10 maj. Ibland komme kårorder om marsch och skjutövning ej
i så god tid. Magnus Lövgren gjorde gällande, att han med tanke på utgifterna
för den planerade marschen haft särskilt skäl för att i april och början
av maj innehava de kontanta förskottsbelopp som han uppgivit. Han
förnekade därför att han gjort sig skyldig till tjänstefel genom att de kontanta
förskottsmedlen överstigit 250 kronor.

Genom att i enlighet med vad ovan sagts redan innan tiden för den planerade
marschen bestämts innehava större kontant förskottsbelopp än 250
kronor har Magnus Lövgren förfarit felaktigt; men då hans åtgörande härutinnan
synes ha föranletts av önskan att i god tid ha tillgängligt kontant
belopp för beräknade utgifter till marschen finner rådhusrätten felet icke
vara av beskaffenhet att föranleda ansvar.

191

I skrivelse till förste stadsfiskalen i Malmö anmodade tjänstförrättande
militieombudsmannen Henkow förste stadsfiskalen att vädja mot rådhusrättens
dom och därvid yrka att den mot Magnus Lövgren förda talan måtte
till alla delar bifallas. I anslutning härtill hänvisade militieombudsmannen
till sin åtalsinstruktion av den 3 oktober 1949 samt anförde vidare följande.

1. Åsidosättandet av skyldigheten att förvara förskottsmedlen på betryggande
sätt och avskilda från andra medel.

Vad först beträffar den i Magnus Lövgrens bostad anordnade medelsförvaringen
har rådhusrätten ansett, att förvaring av förskottsmedel i kuvert
i samma skrin, där makarna Lövgren även förvarat egna medel, under förhandenvarande
förhållanden ej utgör ett åsidosättande av ifrågavarande
skyldighet. Vidare har rådhusrätten funnit att Magnus Lövgrens underlåtenhet
att själv omhänderha nyckeln till det skåp, vari skrinet haft sin plats,
icke kan läggas honom till last såsom tjänstefel.

Dessa bedömanden äro enligt min mening icke riktiga. Den viktigaste förutsättningen
för att en betryggande förvaring skall kunna anses föreligga
måste vara, att ingen obehörig person har tillgång till de förvarade medlen.
Då någon i sin tjänst är skyldig att handha statliga medel, är det tydligen
just denne som betrotts med medlens förvaring, och det kan icke vara likgiltigt
om en utomstående, som ej är ansvarig för medlen och deras förvaring,
äger tillträde till förvaringsplatsen.

I förevarande fall har nyckeln till det skåp, i vilket Magnus Lövgrens tjänstemedel
förvarats, ständigt omhänderhafts av Svea Lövgren. Förutom att
Magnus Lövgren härigenom varit betagen möjligheten att vid varje tidpunkt
disponera över medlen, har han i realiteten lämnat Svea Lövgren fri tillgång
till dessa. Svea Lövgren är visserligen hustru till Magnus Lövgren,
men när det gäller dennes tjänsteuppgifter lär det likväl vara nödvändigt
att betrakta henne som en utomstående person. Även om Magnus Lövgren
litat på Svea Lövgren och saknat anledning antaga att hon skulle förfoga
över förskottsmedlen, har han sålunda eftersatt sin skyldighet att på betryggande
sätt förvara sina tjänstemedel och är förfallen till straff härför. För
att den, som medvetet låtit en utomstående person få stadigvarande tillgång
till tjänstemedel, skall vara straffbar för sitt handlande, synes nämligen
i belysning av det nyss anförda någon ytterligare försumlighet icke behöva
föreligga. Då uttryckliga föreskrifter om betryggande förvaring meddelats,
kan icke gärna meningen ha varit, att vederbörande tjänstemän efter eget
skön skola få helt eller delvis överlåta förvaringen på annan. Det må i detta
sammanhang erinras att försvarets civilförvaltning, som fastställt ifrågavarande
föreskrifter, i avgivet yttrande förklarat, att Magnus Lövgren brutit
mot givna föreskrifter därutinnan att han icke själv handhaft nyckeln
till förvaringsplatsen. Kravet på betryggande förvaring finge enligt civilförvaltningens
mening härigenom anses ha åsidosatts.

Emellertid har Magnus Lövgren ingalunda saknat anledning inse att Svea

192

Lövgrens omhänderhavande av nyckeln var förenat med risker för tjänstemedlens
obehöriga begagnande. Svea Lövgren har — såsom Magnus Lövgren
själv uttryckt det — helt och hållet skött familjens finanser. Magnus
Lövgren har enligt egna uppgifter alltid lämnat hela sin avlöning till hustrun,
som svarat för familjens samtliga utgifter. Makarna Lövgrens ekonomiska
ställning har i varje fall icke varit särskilt god. Skulderna ha varit
avsevärda och några besparingar, frånsett eventuellt eget kapital i villan, ha
icke funnits. På grund härav kan det ha legat nära till hands för Svea
Lövgren att vid förefallande behov för familjens räkning tillfälligt »låna» ur
tjänstekassan. Sedan Svea Lövgren erhållit anställning som föreståndare för
underofficersmässen, har hon dessutom behövt kontanta medel för inköp i
mässrörelsen, och frestelsen att utnyttja nämnda möjligheter har därmed
blivit större.

Att nu antydda omständigheter verkligen inneburit risk för att tjänstemedlen
skulle komma till obehörig användning framgår bäst därav, att Svea
Lövgren vid inventeringstillfället den 5 maj befanns ha »lånat» hela den i
bostaden förvarade kassan. Även om Magnus Lövgren, såsom han påstått,
icke ägt kännedom om detta Svea Lövgrens tilltag, vill det synas som om han
åtminstone bort inse att sådant kunde hända. I detta sammanhang må särskilt
framhållas, att Svea Lövgren tagit 100 kronor åtminstone ett par dagar
före den 5 maj samt att hon av sistnämnda dag tagna 300 kronor överlämnat
200 kronor till Magnus Lövgren lör att denne skulle ombesörja vissa inköp
åt Svea Lövgren. Med hänsyn till framför allt vad Magnus Lövgren i
förevarande hänseende insett eller bort inse torde det tjänstefel, vartill
han gjort sig skyldig genom att icke själv omhänderha nyckeln till förvaringsplatsen,
få anses vara av väsentligt allvarligare beskaffenhet än hans
förfarande i och för sig kunde synas vara.

Därest man i likhet med rådhusrätten skulle anse att Magnus Lövgrens
underlåtenhet att själv omhänderha nyckeln icke kan läggas honom till
last såsom tjänstefel, torde likväl icke ifrågavarande medelsförvaring stå i
överensstämmelse med föreskrifternas krav på trygghet och avskildhet.
Att tjänstemedlen förvarats i samma cigarrettskrin, där makarna Lövgren
ansett sig kunna ha egna pengar, kan givetvis icke vara en omständighet som
avgörande visar att förvaringen varit betryggande. På sätt ovan berörts måste
förvaringen av tjänstemedel ske på sådant sätt att medlen äro skyddade
mot alla utomstående och således även mot familjemedlemmar. Det borde
icke ha stött på alltför stora svårigheter för Magnus Lövgren att i bostaden
anordna en med hänsyn till förhållandena godtagbar förvaring av tjänstemedlen.
Sålunda kunde han ha tagit hem kassaskrinet från batteriexpeditionen
eller — om det inte kunnat undvaras där — utverkat tillstånd att i
avvaktan på bättre förvaringsanordningar i tjänstelokalen få inköpa ett
extra kassaskrin. Enklaste sättet hade måhända varit att förvara tjänstemedlen
i en låst låda, till vilken Magnus Lövgren ensam haft nyckeln. Genom en
sådan åtgärd torde han icke ha behövt riskera att visa hustrun det misstroende,
som han förmenat skola komma till synes om han omhändertagit
den nyckel hustrun alltid brukat ha hand om.

193

Frågan, huruvida medel inneslutna i ett icke igenklistrat kuvert skola
anses avskilda från andra medel som förvaras i samma skrin, torde med
hänsyn till det ovan anförda vara av mindre betydelse. Det må därför endast
framhållas att, i vart fall då förvaring såsom i föreliggande fall anordnats i
tjänstemannens bostad, frågan lär få besvaras nekande. Till stöd därför
synes kunna åberopas rättsfallet i NJA 1891 s. 574; jämför betänkande med
förslag till lag om redovisningsmedel m. m. (SOU 1943: 24) bl. a. s. 10, 37
och 38.

Vad härefter angår det förhållandet att Magnus Lövgren förvarat tjänstemedel
i den plånbok som han haft på sig har rådhusrätten i domskälen antecknat
följande av Magnus Lövgren lämnade uppgifter: Vid inventeringen
den 5 maj hade Magnus Lövgren i sin plånbok haft förvarade 44 kronor
55 öre. Plånboken, som vore försedd med draglås, hade fyra fack, av vilka
ett vore avsett för växelmynt och de tre andra för sedlar. Av beloppet 44
kronor 55 öre hade 4 kronor 55 öre legat i facket för skiljemynt och återstående
40 kronor, bestående av tio- och femkronesedlar i ett av facken för
sedlar. I plånboken hade han i ett annat sedelfack av egna medel samtidigt
haft förvarade en eller två sedlar — troligen en tio- och en femkronesedel.
Han hade även haft några egna skiljemynt på sig, men de hade legat lösa i
fickan.

Dessa uppgifter, som av rådhusrätten synas ha godtagits, torde icke i allo
förtjäna tilltro. Vid inventeringstillfället den 5 maj förklarade Magnus Lövgren
först att det bristande beloppet, 444 kronor 55 öre, förvarades i bostaden.
Sedan han kommit i kontakt med Svea Lövgren, meddelade båda makarna
inventeringsförrättaren att de felande pengarna icke kunde uppvisas,
eftersom Svea Lövgren lånat dem. Under förundersökningen gjorde Magnus
Lövgren gällande, att han vid inventeringen haft en del av pengarna, 44 kronor
55 öre, i sin plånbok, ehuru han då »icke ansett det vara någon idé» att
omnämna förhållandet. På grund av dessa omständigheter bör något avseende
icke fästas vid de i rådhusrättens dom angivna uppgifterna om fördelningen
å olika fack av de medel som Magnus Lövgren haft i sin plånbok.

Vidare har Magnus Lövgren enligt rådhusrättens dom uppgivit att det
rätt ofta inträffat att han ur kassan i cigarrett skrinet tagit belopp å 40
å 50 kronor och burit dem på sig i plånboken för att ha pengarna till
hands för utgifter, som han då haft anledning tro skulle ske. Icke heller
vad sålunda uppgivits om anledningen till att förskottsmedel förvarats i
plånboken förefaller vara trovärdigt. Magnus Lövgren har nämligen under
förundersökningen förklarat, att han brukat ha tjänstepengar i plånboken
till varierande belopp för den händelse han skulle få göra någon oförutsedd
utbetalning, medan han numera tydligen vill göra gällande att han haft
tjänstepengar i plånboken endast då han haft anledning tro att så erfordrades
för vissa utgifter.

Vid sitt bedömande i nu förevarande del har rådhusrätten icke kunnat
finna, att Magnus Lövgrens innehav av förskottsmedel i plånboken inneburit
särskilt riskmoment av beskaffenhet att han på grund därav åsidosatt

13—i!)80i0. Al ili lieom bildsmannens ämbel sberättelse.

194

föreskrifterna om förskottsmedlens förvaring på betryggande sätt och skilda
från andra medel.

Enligt min mening kan detta bedömande icke godtagas ens med de förutsättningar
från vilka rådhusrätten utgått. Det borde ligga i öppen dag att
en tjänsteman, som har att förvara tjänstemedel på betryggande sätt och
avskilda från andra medel, icke får gå omkring med tjänstemedlen i sin
plånbok annat än i särskilda undantagsfall. Ett dylikt torde knappast föreligga
endast därför, att tjänstemannen ansett sig ha »anledning tro» att utbetalning
skulle komma i fråga och än mindre då, såsom Magnus Lövgren
enligt rådhusrättens dom uppgivit beträffande det förut omnämnda beloppet
44 kronor 55 öre, pengarna blivit över vid redan skedd utbetalning. För
övrigt lär Magnus Lövgren endast sällan, huvudsakligen då han befunnit
sig på tjänsteresa, ha behövt verkställa utbetalningar annorstädes än å batteriexpeditionen.

2. Innehavet av större kontant förskottsbelopp än 250 kronor.

I denna del av målet har rådhusrätten funnit att Magnus Lövgren förfarit
felaktigt men att hans åtgöranden därutinnan icke varit av beskaffenhet
att föranleda ansvar.

I motsats till rådhusrätten anser jag att Magnus Lövgren icke bör undgå
ansvar för vad han låtit komma sig till last. Det är nämligen att märka, att
Magnus Lövgren genom den bristfälliga förvaringen haft särskild anledning
att noggrant följa föreskrifterna i förevarande avseende. Men även om detta
förhållande icke förelegat, synas omständigheterna icke vara så bagatellartade
att straffrihet bör ifrågakomma. Försvarets civilförvaltning har ansett
det vara av vikt att föreskriften om de kontanta medlens begränsning såvitt
möjligt iakttages. Det belopp, som av Magnus Lövgren vid varje tillfälle innehafts
i kontanter, överstiger det föreskrivna maximibeloppet så väsentligt
att man icke kan tala om ett sådant måttligt överskridande, som enligt
civilförvaltningens praxis icke brukar föranleda särskilda åtgärder. Dessutom
synas de i rådhusrättens dom intagna uppgifter, som Magnus Lövgren
lämnat om anledningen till överskridandet, i viktiga delar utgöra en efterhandskonstruktion.
Samtalet med batterichefen, kaptenen Lundberg, omkring
den 19 april angående den veckolånga marschen har sålunda icke förut
varit på tal. Magnus Lövgrens uppfattning, att marschen därefter skulle
komma till stånd i april inom kort, har icke heller tidigare kommit till synes.
Enligt sina under förundersökningen lämnade uppgifter om marschen har
Magnus Lövgren åtminstone den 2 maj —- då han ökat sitt kontanta innehav
av förskottsmedel från 381 kronor 90 öre till 481 kronor 90 öre — vetat att
marschen skulle äga rum först i mitten av samma månad. Slutligen kan också,
med anledning av vad Magnus Lövgren enligt rådhusrättens dom påstått
angående sin möjlighet att göra insättningar å tjänstepostgirokontot, anmärkas
att enligt uppgift från postgirokontoret det icke skulle ha mött hinder
för honom att göra dylika insättningar.

Målet är beroende på hovrättens över Skåne och Blekinge prövning.

195

II.

I skrivelse till försvarets civilförvaltning den 3 oktober 1949 anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow följande.

Den på civilförvaltningens uppdrag företagna inventeringen av Magnus
Lövgrens förskott, vilken synes ha ägt rum i december 1948, ger anledning
till vissa anmärkningar.

För att en inventering av ifrågavarande slag skall fylla sitt syfte, måste
den uppenbarligen vara så fullständig som omständigheterna medgiva. Stenman
har enligt vad han själv uppgivit icke slutfört den av honom påbörjade
förrättningen. Fastän någon uttrycklig föreskrift icke funnits i sådant hänseende,
har det på grund av sakens natur ålegat Stenman att fullfölja inventeringen
genom att i Lövgrens bostad dels kontrollera huru stort belopp
i tjänstemedel som där förvarades, och dels närmare undersöka det sätt
på vilket förvaringen av ifrågavarande medel var anordnad. Därest detta
iakttagits, hade tydligen Lövgrens förfarande med avseende å förvaringen
av tjänstemedel kunnat komma i dagen betydligt tidigare än som nu blivit
fallet. Det tjänstefel, vartill Lövgren gjort sig skyldig genom att åsidosätta
sin i särskilda föreskrifter stadgade skyldighet att förvara förskottsmedel på
betryggande sätt och skilda från andra medel, torde få anses vara av grov
beskaffenhet.

De skäl Stenman anfört till stöd för inventeringens avbrytande kunna icke
godtagas. Enligt Stenmans egen uppgift hade Lövgren förklarat sig beredd
att omedelbart hämta de i bostaden förvarade pengarna. Men även om anledning
förelegat att låta Lövgren fortsätta det arbete å expeditionen, som
ansågs vara brådskande, borde Lövgren vid någon tidpunkt under dagen ha
kunnat beredas tillfälle att medfölja till bostaden. Såsom sista utväg hade
Stenman haft att uppmärksamma möjligheten att i särskilt vittnes närvaro
företaga erforderlig undersökning i Lövgrens bostad.

Ehuru sålunda vid ifrågavarande inventering icke kan anses ha tillgått
på sätt som vederbort, finner jag mig med hänsyn till omständigheterna och
särskilt det förhållandet, att civilförvaltningen numera vidtagit åtgärder till
förhindrande av att påbörjade för skottsinventeringar avbrytas utan tvingande
skäl, kunna låta bero vid vad därutinnan i ärendet förekommit.

Stenman skulle genom civilförvaltningens försorg givas del av skrivelsen.

196

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal
eller därmed jämförlig åtgärd.

1. Värnpliktiga vid armén ha erhållit disciplinär bestraffning för underlåtenhet
att underkasta sig förebyggande behandling mot smittsamma könssjukdomar,
oaktat enligt av försvarets sjukvårdsförvaltning utfärdade föreskrifter
sådan behandling, vilken enligt tidigare gällande bestämmelser varit obligatorisk,
gjorts frivillig. Föreskrifterna ha, trots att de medförde att ett tidigare
såsom tjänstefel straffbart förfarande icke längre kunde medföra straffansvar,
bragts till förbandens kännedom först avsevärd tid efter dagen

för utfärdandet.

Vid en av militieombiidsmannen den 5 augusti 1947 företagen inspektion
av Hälsinge regemente antecknades följande vid granskning av förhörsprotokollen
i disciplinmål.

Genom beslut den 14 januari 1946 av tjänstförrättande regementschefen,
överstelöjtnanten Eric Hammarström dömdes en värnpliktig — i det följande
benämnd A — jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för försummelse
i tjänsten att undergå vaktarrest sex dagar. En annan värnpliktig —
nedan benämnd B — ålades genom beslut den 21 juni 1946 av regementschefen,
översten Hans Berggren, jämlikt samma lagrum sex dagars vaktarrest
för oförstånd i tjänsten. Båda bestraffningsbesluten hade kontrasignerats
av auditören C. Olof Engqvist. Av de förhörsprotokoll, som lågo till
grund för besluten, inhämtades, att den förseelse, som lagts de tilltalade till
last, bestått däri att de efter att ha utsatt sig för möjligheten att ådraga sig
smittsam könssjukdom underlåtit att underkasta sig förebyggande behandling
mot sådan sjukdom.

För erhållande av närmare upplysning om varå skyldigheten att underkasta
sig nämnda behandling kunde anses grundad anhöll militieombudsmannen
i skrivelse till regementschefen, att denne ville inkomma med yttrande
av Hammarström och Engqvist ävensom med eget utlåtande. De begärda
yttrandena ävensom yttrande av regementsläkaren Einar Fagerström
inkommo den 9 september 1947.

Hammarström anförde i sitt yttrande: Den 28 juli 1944 hade regementsorder
utfärdats angående profylaktisk behandling mot smittsamma könssjukdomar.
Av ordern hade framgått, att var och en av manskapet, som utsatt
sig för möjligheten att ådraga sig smittsam könssjukdom, vore skyldig
att snarast möjligt inställa sig å regementets sjukhus för profylaktisk behandling
samt att underlåtenhet att följa denna bestämmelse medförde bestraffning.
Till grund för ordern hade legat av arméförvaltningens sjuk -

197

vårdsstyrelse utfärdade bestämmelser dnr 360: 9/1943. Den 21 december
1945 hade Fagerström anmält, att A, som ådragit sig smittsam könssjukdom,
icke iakttagit skyldigheten att underkasta sig profylaktisk behandling.
Vid förhör inför bataljonschefen den 8 och den 9 januari 1946 hade A erkänt,
att han, som ägde kännedom om de utfärdade bestämmelserna, icke
iakttagit desamma. Bataljonschefen hade föreslagit, att A jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten skulle åläggas disciplinstraff av vaktarrest i sex
dagar. Dåvarande regementschefen, översten Carl Hamnström, hade enligt
förefintlig anteckning förklarat sig intet ha att erinra mot bataljonschefens
förslag. Ärendet hade därefter handlagts av Engqvist, vilken för sin del
även godkänt och kontrasignerat det föreslagna beslutet. Därpå hade protokollet
den 14 januari 1946, då Hammarström tjänstgjorde som tjänstförrättande
regementschef, förelagts honom för beslut. Då A icke iakttagit utfärdade
bestämmelser och då såväl Hamnström som Engqvist godkänt det
föreslagna disciplinstraffet, hade Hammarström i överensstämmelse därmed
beslutat att jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten ålägga A disciplinstraff
av vaktarrest i sex dagar för försummelse i tjänsten. Hammarström
finge slutligen tillägga, att han vid beslutets fattande saknat kännedom om
att de för regementsordern grundläggande bestämmelserna från arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse ändrats genom föreskrifter, som utfärdats av
försvarets sjukvårdsförvaltning den 5 april 1944, dnr 360: 14, och vilka innebure
att den prof ylal: tiska behandlingen från nämnda dag vore frivillig
med visst undantag beträffande marinens personal.

Vid Hammarströms yttrande hade i utdrag fogats den av honom omnämnda
regementsordern, så lydande:

»Gävle 28/7 1944.

Rego nr 63.

7. Behandling mot smittsamma könssjukdomar.

Enligt kungl brev 31/12 1919 gälla följande bestämmelser avseende profylaktisk
behandling mot smittsamma könssjukdomar.

a) Mot utbredning av smittsamma könssjukdomar är den personliga profylaktiska
behandlingen en av de verksammaste åtgärderna. Härvid är det
av största vikt, att behandlingen dels företages så snart som möjligt efter
tillfället till smitta, dels verkställes med sakkunskap och noggrannhet. Föreligger
icke möjlighet till begagnande av den profylaktiska behandlingen omedelbart
efter tillfället till smitta, kan behandlingen dock efter en tid av 6 å 8
tim ännu visa sig verksam, om också ej med samma säkerhet som omedelbart.

b) Var och en av manskapet, som utsatt sig för möjligheten att ådraga
sig smittsam könssjukdom, skall snarast möjligt efter ankomsten till kasernen
(förläggningsorten) inställa sig på sjh för profylaktisk behandling. Sjvpersonalen
lämnar anvisning och hjälp vid de profylaktiska medlens användning.

198

Övrig personal, som anser sig i behov av profylaktisk behandling, må
ävenledes begagna sig av densamma.

Underlåtenhet att följa ovan givna bestämmelser medför bestraffning.

J. Sundstedt,

Tjf Regch

/I. Rylander.»

Engqvist yttrade: Första gången — det torde ha varit tidigare än år 1946
— ett ärende angående ifrågasatt bestraffning av krigsman för underlåten
profylaktisk behandling mot smittsam könssjukdom överlämnats till honom
för yttrande, hade han, som funnit anledning att ifrågasätta, huruvida skyldighet
i sådant hänseende kunde åläggas vederbörande såsom tjänsteplikt,
begärt närmare upplysning rörande i ämnet eventuellt utfärdade föreskrifter.
Därvid hade hänvisats dels till innehållet i punkt 7 i regementsorder
nr 63 den 28 juli 1944 och dels till av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
i skrivelse dnr 360: 9/1943 utfärdade bestämmelser. Med hänsyn till att
beträffande manskapet vid arméns truppförband skyldighet att underkasta
sig profylaktisk behandling i angivna hänseende sålunda syntes i vederbörlig
ordning föreskriven, hade han ansett sig böra jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten bedöma underlåtenhet att underkasta sig dylik behandling
såsom försummelse i fullgörande av tjänsteplikt. I anslutning därtill
hade han i dittills förekommande fåtal fall, där med anledning av anmälan
av regementsläkaren om försummad profylaktisk behandling åtgärd
ifrågasatts, tillstyrkt disciplinär bestraffning jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten, dock endast där av utredningen framgått, att fråga varit om
alldeles tillfällig förbindelse och vederbörande redan av sådan anledning
måste ha insett smittorisken. Förefintligheten av sjukvårdsförvaltningens
föreskrifter dnr 360: 14 den 5 april 1944 hade han erhållit kännedom om
först i samband med förevarande ärende.

Berggren anförde: Vid föredragning av förhörsprotokollet angående B:s
underlåtenhet att underkasta sig profylaktisk behandling mot smittsam
könssjukdom hade hänvisning gjorts till regementsorder nr 63/1944. Han
hade icke då ansett sig ha anledning att ifrågasätta orderns överensstämmelse
med sjukvårdsstyrelsens bestämmelser, varför han tilldelat arrestbestraffning
enligt för dylik förseelse tidigare tillämpade grunder. Han hade
tillträtt chefsskapet vid regementet den 1 april 1946. Sommaren 1947 hade
under såväl Engqvists som Fagerströms semester inträffat två liknande fall,
och då hade Berggren upptäckt, att den profylaktiska behandlingen enligt
sjukvårdsförvaltningens bestämmelser vore frivillig, varför någon bestraffning
eller tillrättavisning icke tilldelats för uraktlåtenheten. Formellt upphävande
av regementsordern hade icke genast ägt rum, emedan han velat
avvaktat ordinarie regementsläkarens återinträde i tjänst för kontroll, att
icke någon annan av Berggren okänd bestämmelse legat till grund för regementsordern.
Genom förbiseende från Berggrens sida hade någon orientering
av Engqvist och Fagerström icke skett, men intet mål av ifrågavarande

] 99

beskaffenhet hade förekommit under mellantiden. Ordern vore numera ändrad
och bragt i full överensstämmelse med sjukvårdsförvaltningens bestämmelser.
Vad slutligen anginge det beslut, varigenom Hammarström i egenskap
av tjänstförrättande regementschef före Berggrens chefstid ålagt A liknande
straff, anhölle Berggren att få framhålla, att det syntes orimligt begära,
att en för enstaka dagar tjänstförrättande chef skulle granska riktigheten
av alla order som utfärdats av ordinarie chef. Ett frångående eller
ändrande av de anordningar, som ordinarie chef vidtagit, skulle strida mot
stadgandet i mom. 175 tjänstereglementet för krigsmakten att tjänsttörrättande
chef skall utöva befälet i samma anda som chefen eller företrädaren
och icke utan tvingande skäl ändra av denne träffade anordningar.

Fagerström anförde: Från arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse hade våren
1943 mottagits bestämmelser angående profylaktisk behandling mot
smittsamma könssjukdomar, dnr 360: 9/1943, i huvudsak överensstämmande
med tidigare med stöd av kungl. brev den 31 december 1919 utfärdade
bestämmelser. I december 1943 hade från samma myndighet erhållits
ett frågeformulär bland annat upptagande frågor, hur den profylaktiska
behandlingen sköttes å regementet samt hur stort antalet besökande varit.
Detta samt förekomsten av flera fall av gonorré på regementet — under
tiden den 1 februari—den 15 juli 1944 tolv fall — hade föranlett honom
att i juli samma år inlämna förslag till regementsorder angående behandling
mot smittsamma könssjukdomar. Förslaget hade i något förändrad
form influtit såsom punkt 7 i regementsorder nr 63/1944, vilken i avskrift
anslagits på samtliga kompanier. Under beredskapsåren och särskilt under
de båda sista hade från försvarets sjukvårdsförvaltning över militärläkarna
strömmat en flod av reglementen, skrifter, föreskrifter och meddelanden.
Bland dessa hade även förekommit »Föreskrifter rörande bekämpande av
könssjukdomar inom försvarsväsendet» — dnr 360: 14 den 5 april 1944 —
varigenom den allt sedan 1920 gällande och senast våren 1943 påpekade
skyldigheten för värnpliktiga att underkasta sig profylaktisk behandling
mot smittsamma könssjukdomar beträffande armén upphävdes. Dessa föreskrifter
hade han observerat först i samband med förevarande ärende.
De hade liksom säkert mycket annat i dessa välmenande böcker och skrifter
förbigått honom, ty under då rådande förhållanden och med det jäkt,
som man nästan ständigt levde i, hade icke mycken tid blivit över för ett
mera djupgående studium därav. Fagerström ville i detta sammanhang
framhålla, att bataljonsläkaren vid regementet varit sjuktjänstledig sedan
den 27 mars 1944. Efter den tiden hade batalj onsläkartjänsten uppehållits
dels av olika bataljonsläkare i fältläkarkåren respektive dess reserv, vilka
varit ditkommenderade för en halv till en månad, och dels under större delen
av tiden av värnpliktiga läkare, oftast unga och rätt oerfarna medicine
kandidater med avlösning varje månad. Under dessa förhållanden hade ett
betydligt ökat arbete och ansvar kommit att åvila Fagerström. Han hade vid
flera tillfällen för arméöverläkaren påpekat olägenheterna och vådorna därav
och framhållit, att i händelse av ökad sjuklighet sjukvården icke tillfredsställande
kunde tillgodoses vid regementet.

200

Sedan handlingarna översänts till regementschefen med anhållan, att
denne ville inkomma med förklaring av överstelöjtnanten J. Sundstedt, vilken
utfärdat ifrågavarande regementsorder, anförde Sundstedt i en den 29
oktober 1947 inkommen skrivelse: Han kunde nu icke erinra sig händelseförloppet
vid orderns utfärdande. Vid ifrågavarande tidpunkt hade han
tjänstgjort såsom inskrivningschef och chef för regementets mobiliseringsavdelning
med en vid den tiden synnerligen stor arbetsbörda. Någon som
helst möjlighet att följa verksamheten på regementsexpeditionens övriga
avdelningar hade icke förelegat, varför det varit helt uteslutet, att han skulle
ha ägt kännedom om sjukvårdsförvaltningens anvisningar dnr 360: 14
den 5 april 1944 angående profylaktisk behandling mot smittsamma könssjukdomar.
Han hölle det därför för sannolikt att, om regementsläkaren
föredragit sitt regementsorderförslag för Sundstedt, han hade begärt, att
grundhandlingarna i ärendet skulle företes och sannolikt även rådfrågat
auditören, innan regementsordern utfärdades. På grund av ärendets ömtåliga
beskaffenhet skulle det i sådant fall sannolikt icke som nu helt fallit
honom ur minnet. Vid telefonsamtal med Fagerström den 14 oktober 1947
hade Sundstedt fått den upplysningen, att Fagerström föredragit sitt regementsorderförslag
för dåvarande regementschefen Hamnström, som vidtagit
viss ändring och i övrigt godkänt förslaget. Vid regementsorderns utfärdande
torde därefter ha tillgått så, att Sundstedt, som för någon eller
några dagar upprätthöll befattningen som tjänstförrättande regementschef,
vid stabschefens föredragning av orderkonceptet icke ansett sig ha anledning
att närmare granska en av regementschefen godtagen orderpunkt. Vad
slutligen beträffade det av Fagerström uppgjorda förslaget till regementsorder
syntes det egendomligt, att detsamma vore daterat den 1 december
1943, under det att Fagerström i sitt yttrande till nhlitieombudsmannen
meddelat, att förslaget inlämnats i juli månad 1944. Sundstedt vågade med
bestämdhet påstå, att han som tjänstförrättande regementschef aldrig skulle
ha låtit en av regementschefen signerad orderpunkt, daterad den 1 december
1943, inflyta på regementsorder i juli 1944 utan att dessförinnan ha rådfrågat
regementschefen.

Med anledning av vad Sundstedt anfört hemställde militieombudsmannen
om yttrande av Hamnström, vilken därefter i en den 11 november 1947 inkommen
skrivelse anförde bland annat: I december 1943 hade Fagerström
för Hamnström föredragit ett förslag till bestämmelser avseende profylaktisk
behandling mot smittsamma könssjukdomar enligt kungl. brev den 31
december 1919. Med anledning därav hade Hamnström till en början muntligen
erinrat personalen om ifrågavarande bestämmelser i förhoppning om
att på så sätt kunna begränsa förekomsten av smittsamma könssjukdomar.
Under första halvåret 1944 hade emellertid förekomsten av dessa sjukdomar
på regementet ökat, varför han beslutat att utfärda den ifrågavarande
regementsordern. Vid tidpunkten för beslutet hade han icke haft kännedom
om de föreskrifter rörande bekämpande av könssjukdomar inom försvarsväsendet,
som utfärdats av försvarets sjukvårdsförvaltning den 5 april

201

1944. Detta förbiseende kunde, åtminstone till en del, förklaras av de omfattande
arbetsuppgifter, som vid den tiden ålegat regementscheferna. Ansvaret
för regementsorderns utfärdande och formulering åvilade honom.

Försvarets sjukvårdsförvaltning inkom den 12 december 1947 med yttrande
i ärendet och anförde däri följande: Med stöd av nådigt brev den 31
december 1919 hade dåvarande arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse den
23 mars 1920 utfärdat bestämmelser avseende profylaktisk behandling mot
smittsamma könssjukdomar. I nämnda bestämmelser liade för manskapets
del föreskrivits obligatorisk profylaktisk behandling. Ifrågavarande bestämmelser
hade sedermera ersatts av sjukvårdsstyrelsens bestämmelser av den
17 mars 1943, vari föreskrifterna beträffande den obligatoriska behandlingen
av manskapet endast hade undergått vissa redaktionella ändringar. Sistnämnda
bestämmelser hade ersatts av föreskrifter, som försvarets sjukvårdsförvaltning
utfärdat den 5 april 1944. Enligt dessa föreskrifter, vilka
alltjämt gällde, hade den individuella förebyggande behandlingen — med
visst undantag för marinens fartyg — angivits såsom frivillig. Vid den tidpunkt
då ifrågavarande regementsorder utfärdades hade gällt sjukvårdsförvaltningens
nyssnämnda bestämmelser av den 5 april 1944, enligt vilka
den profylaktiska behandlingen gjorts frivillig. Den i regementsordern intagna
föreskriften om obligatorisk profylaktisk behandling saknade således
stöd i någon då gällande av sjukvårdsförvaltningen utfärdad föreskrift.
Enligt det vid nämnda tidpunkt gällande tjänstgöringsreglementet för armén
§ 130 mom. 2 ålåge det regementschef att på framställning av vederbörande
läkare på eget ansvar bestämma anordningarna för bestridande av
sjukvårdstjänsten vid truppförbandet. Även om detta stadgande icke kunde
anses ha medfört rätt för t. f. regementschefen att på sätt som skett
ålägga manskap inställelse på sjukhus för profylaktisk behandling, ansåge
sjukvårdsförvaltningen likväl -—- då ur militärmedicinsk synpunkt några
olägenheter eller någon skada icke syntes ha uppkommit genom åtgärden i
fråga — densamma icke vara av beskaffenhet att böra för vederbörande
medföra ansvar. Man syntes även böra taga i betraktande den pressande
arbetsbörda, som vid tiden för regementsorderns tillkomst åvilade försvarets
befälspersonal.

Vid sjukvårdsförvaltningens yttrande fanns fogat bland annat ett tryckt
häfte, innehållande sjukvårdsförvaltningens den 5 april 1944 daglecknade
föreskrifter rörande bekämpande av könssjukdomar inom försvarsväsendet.

Sedan det inhämtats att i ett nummer av Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret,
avdelning A, som utkommit den 31 juli 1944, influtit ett den 26
i samma månad dagtecknat meddelande, att sjukvårdsförvaltningen med
upphävande av bland annat arméförvaltningens sjukvårdsstyrelses ovannämnda
bestämmelser av den 17 mars 1943 utfärdat nyss berörda föreskrifter,
anhöll militieombudsmannen om upplysning av sjukvårdsförvaltningen,
vilken dag omförmälda häfte översänts till regementet eller, där föreskrifterna
på annat sätt före den 31 juli 1944 bragts till förbandets kännedom,
när så skett.

202

Sjukvårdsförvaltningen anförde med anledning härav: Det tryckta häftet
hade enligt hos sjukvårdsförvaltningen förvarad anteckning expedierats till
förbanden — däribland Hälsinge regemente — den 14 augusti 1944. Emellertid
hade de av sjukvårdsförvaltningen utfärdade föreskrifter, vilka återfunnes
i nämnda häfte, tidigare i stencil tillställts bland andra vederbörande
militärläkare. Enligt anteckning å arkivexemplaret hade denna stencilerade
upplaga expedierats under juni 1944.

Sedan handlingarna i ärendet översänts till regementschefen med anhållan,
att denne ville inhämta förnyat yttrande av Fager ström, inkom regementschefen
den 30 april 1948 med det begärda yttrandet, vari Fagerström bland
annat anförde: Det av honom den 1 december 1943 dagtecknade förslaget till
regementsorderpunkt torde, såsom Hamnström meddelat, ha föredragits för
denne redan i december 1943, ehuru Fagerström icke med bestämdhet kunde
erinra sig detta. Däremot visste han, att de på grund av den ökade anhopningen
av fall av könssjukdom under våren 1944 i samband med annan föredragning
vid några tillfällen diskuterat frågan om vidtagande av åtgärder
samt att Fagerström i juli samma år ånyo framfört ovannämnda förslag,
vilket sedan i av regementschefen något ändrad formulering influtit i regementsordern
nr 63. Den enligt försvarets sjukvårdsförvaltnings uppgift under
juni 1944 utsända stencilen angående sjukvårdsförvaltningens föreskrifter
rörande bekämpande av könssjukdomar inom försvarsväsendet, dnr 360: 14
den 5 april 1944, saknade Fagerström helt kännedom om. Den funnes icke
diarieförd eller insatt i någon pärm för inkommande handlingar. De tryckta
föreskrifterna skulle ha utsänts till förbanden den 14 augusti 1944, men den
påtalade regementsordern vore dagtecknad den 28 juli 1944. Fager ström hade
haft semester under tiden den 20 juli—den 13 augusti 1944 — ifrågavarande
nummer av Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret hade utkommit den
31 juli — och Fagerström hade vid återkomsten till regementet bland mycket
annat mötts även av ett difterifall, vilket givit upphov till en besvärlig epidemi
(42 fall med flera komplikationer). Epidemien hade varat till årets slut
och givit honom tillsammans med allt annat — såsom scljarlakansfeber och
påssjuka — skäppan full av arbete med otaliga besiktningar, vmpningar och
provtagningar. Tid och krafter hade under denna tid tyvärr icke räckt till
för honom att i detalj fördjupa sig i de reglementen och skrifter, som inkommit
till regementsstabens sjukvårdsavdelning, varför det vore förklarligt,
om den ändrade bestämmelsen undgått honom.

Då det syntes anmärkningsvärt, att de av försvarets sjukvårdsförvaltning
den 5 april 1944 beslutade föreskrifterna — vilka bland annat innehöllo bestämmelser
som medförde att ett tidigare såsom tjänstefel straffbart förfarande
icke längre kunde medföra straffansvar ■— icke förrän under juni
månad 1944 bragts till vederbörandes kännedom, anhöll militieombudsmannen,
att sjukvårdsförvaltningen ville med anledning därav inkomma med
yttrande.

Försvarets sjukvårdsförvaltning anförde i en den 25 maj 1948 inkommen
skrivelse: Det hade visat sig omöjligt att med någon större grad av visshet

203

fastslå anledningen till att de av sjukvårdsförvaltningen den 5 april 1944
beslutade föreskrifterna rörande bekämpande av könssjukdomar inom
försvarsväsendet icke förrän under juni månad 1944 bragts till vederbörandes
kännedom. Det syntes emellertid sannolikt, att ifrågavarande föreskrifter
— sedan beslut rörande deras utfärdande fattats den 5 april 1944 -—
blivit föremål för ytterligare granskning och bearbetning inom ämbetsverkets
hygien- och epidemisektion samt att de till följd därav i sin slutliga utformning
icke förelegat färdiga till expediering förrän i slutet av maj eller
början av juni 1944. Att föreskrifterna under sistnämnda månad i stencil utsänts
till vederbörande militärläkare hade uppenbarligen föranletts därav att
sjukvårdsförvaltningen, i avvaktan på den tryckta upplagans färdigställande,
ansett dessa befattningshavare böra snarast orienteras om föreskrifternas
medicinska innehåll. Med hänsyn till att, såsom militieombudsmannen anmärkt,
berörda föreskrifter bland annat innehölle bestämmelser, enligt vilka
ett tidigare såsom tjänstefel straffbart förfarande icke längre kunde medföra
straffansvar, finge ämbetsverket livligt beklaga, att datum för det formella
beslutets fattande — den 5 april 1944 — kommit att kvarstå i ingressen
eller att föreskrifterna icke kompletterats med ett särskilt stadgande rörande
tidpunkten för deras ikraftträdande.

Sedan militieombudsmannen i skrivelser till A och B den 31 maj 1948
anmodat dem att, därest de hade för avsikt att med anledning av att de oriktigt
dömts till ansvar mot vederbörande befattningshavare framställa yrkande
om skadestånd, lämna upplysning i sådant hänseende, inkom A den 7 juni
1948 med en skrift, vari han framställde vissa yrkanden, men lät B, som bevisligen
erhållit del av den till honom ställda skrivelsen, icke sig avhöra.

Då Fagerström syntes innan ärendet avgjordes böra erhålla tillfälle att
med A träffa uppgörelse med anledning av dennes anspråk, överlämnades
handlingarna i ärendet till regementschefen med hemställan att denne för
angivet ändamål ville tillhandahålla desamma åt Fagerström.

Regementschefen inkom den 22 juli 1948 med en skrivelse från Fagerström,
vari denne med hänvisning till ett av A därom utfärdat intyg förmälde,
att uppgörelse träffats med A och att denne därmed förklarat sig
fullt nöjd.

Efter en redogörelse för ärendet anförde militieombudsmannen i skrivelse
den 28 januari 1949 till försvarets sjukvårdsförvaltning följande.

Med stöd av kungl. brev den 31 december 1919 utfärdade dåvarande arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse genom skrivelse den 23 mars 1920 bestämmelser
avseende profylaktisk behandling mot smittsamma könssjukdomar.
Härigenom ålades det var och en av manskapet, som utsatt sig för möjligheten
att ådraga sig smittsam könssjukdom, såsom tjänsteplikt att underkasta
sig profylaktisk behandling. I denna del gjordes icke ändring genom
av sjukvårdsstyrelsen den 17 mars 1943, dnr 300:9, utsända bestämmelser
avseende profylaktisk behandling mot smittsamma könssjukdomar vid
armén.

204

Med upphävande av bland annat sjukvårdsstyrelsens förenämnda bestämmelser
utfärdade försvarets sjukvårdsförvaltning föreskrifter, dagtecknade
den 5 april 1944, rörande bekämpande av könssjukdomar inom försvarsväsendet
(dnr 360: 14). Enligt dessa alltjämt gällande föreskrifter
är — med undantag för personal å marinens fartyg under expedition utanför
ordinarie bas eller basområde — den individuella förebyggande behandlingen
frivillig.

Såsom av den lämnade redogörelsen för ärendet framgår, ha sistnämnda
föreskrifter icke förrän en stencilerad upplaga därav i juni 1944 utsändes
från sjukvårdsförvaltningen till bland andra militärläkarna bragts till de
militära förbandens kännedom. Uppgift om föreskrifternas utfärdande inflöt
sedermera genom ett den 26 juli 1944 dagtecknat meddelande från sjukvårdsförvaltningen
i ett nummer av Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret,
som utkom den 31 juli 1944. Tryckta häften, innehållande ifrågavarande
föreskrifter, expedierades till förbanden den 14 augusti 1944.

Om bestämmelser utfärdas, varigenom ett tidigare såsom tjänstefel
straffbart förfarande icke längre kan medföra straffansvar, är det för möjliggörande
av en likformig behandling av dylika fall givetvis nödvändigt,
att bestämmelserna bliva tillgängliga för dem som beröras därav åtminstone
i anslutning till att de träda i kraft. Detsamma gäller tydligen, då
genom meddelade bestämmelser en ny tjänsteplikt införes. Det är därför,
såsom förut nämnts anmärkningsvärt, att de av sjukvårdsförvaltningen den
5 april 1944 beslutade föreskrifterna icke förrän under juni månad 1944
bragts till vederbörandes kännedom. Såsom sjukvårdsförvaltningen i sin
förklaring framhållit, borde beslutet om införande av nya föreskrifter ha
dagtecknats i anslutning till deras bekantgörande å förbanden eller ock
föreskrifterna ha kompletterats med ett särskilt stadgande rörande tidpunkten
för deras ikraftträdande. Med hänsyn till innehållet i förklaringsskriften
finner jag mig emellertid i denna del kunna låta bero vid vad i
ärendet förekommit.

De ifrågavarande bestraffningsbesluten, varigenom A och B dömts den
14 januari respektive den 21 juni 1946 för underlåtenhet att underkasta
sig förebyggande behandling mot smittsam könssjukdom, ha grundats på
innehållet i en den 28 juli 1944 utfärdad regementsorder. Enligt denna
order, som utformats i anslutning till arméförvaltningens sjukvårdsstyrelses
bestämmelser i ämnet av den 17 mars 1943, ålåg det envar av manskapet,
som utsatt sig för möjligheten att ådraga sig smittsam könssjukdom,
att underkasta sig profylaktisk behandling. Vid orderns utfärdande
har således ej beaktats innehållet i försvarets sjukvårdsförvaltnings den 5
april 1944 dagtecknade föreskrifter, vari den individuella förebyggande behandlingen
med ovan nämnt undantag angivits vara frivillig.

Angående tillkomsten av regementsordern framgår av infordrade yttranden,
att densamma närmasts grundats på ett av regementsläkaren Fagerström
uppgjort förslag, som denne förelagt dåvarande regementschefen,
översten Hamnström. Denne har efter en mindre ändring i förslagets for -

205

mulering godkänt detsamma, och förslaget har därefter influtit såsom en
särskild orderpunkt i nämnda av tjänstförrättande regementschefen överstelöjtnanten
Sundstedt den 28 juli 1944 utfärdade regementsorder.

Vid tidpunkten för orderns utfärdande har enligt sjukvårdsförvaltningens
uppgift regementet erhållit kännedom om de av sjukvårdsförvaltningen
utfärdade, den 5 april 1944 dagtecknade föreskrifterna i ämnet allenast
genom en stencilerad utskrift därav, som i juni 1944 tillställts vederbörande
militärläkare. Fagerström har förklarat, att han helt saknade kännedom
om denna stencil; den funnes icke diarieförd eller insatt i någon pärm
för inkommande handlingar. Vad sålunda förekommit föranleder, att någon
anmärkning icke kan riktas mot de vid ifrågavarande orderpunkts tillkomst
medverkande för att innehållet däri stått i strid mot de av sjukvårdsförvaltningen
utfärdade föreskrifterna. Däremot föreligger ett påtagligt fel
därutinnan att, sedan meddelande om de utfärdade föreskrifterna blivit
den 31 juli 1944 infört i Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret och
det tryckta häfte vari föreskrifterna upptagits den 14 augusti 1944 expedierats
till regementet, det icke tillsetts att orderpunkten snarast blev upphävd.
Enligt vad Berggren uppgivit uppmärksammades det först på sommaren
1947, att ordern stod i strid mot sjukvårdsförvaltningens föreskrifter,
och ordern upphävdes sedermera i samband med de anmärkningar som
framställdes i förevarande ärende.

Enligt 21 § 2 instruktionen för fältläkarkåren den 31 december 1943, nr
961, utövar regementsläkaren under regementschefen ledningen av sjukvårdstjänsten
vid regementet, därvid det bland annat åligger regementsläkaren
att förestå regementsstabens sjukvårdsavdelning och att handlägga och
inför regementschefen föredraga och till verkställighet befordra de ärenden,
som enligt gällande föreskrifter tillhöra regementsläkares föredragning.
På grund härav är Fagerström i sin egenskap av föredragande hos regementschefen
ansvarig för att ifrågavarande regementsorder icke blev i hithörande
del i tid upphävd. Fagerström har till förklaring av sin underlåtenhet
härutinnan bland annat anfört, att han åtnjutit semester under
tiden den 20 juli—den 13 augusti 1944 och att han efter återkomsten till
regementet haft en betydande arbetsbörda, delvis på grund av en difteriepidemi
vid regementet; tid och krafter hade därför icke räckt till för honom
att i detalj fördjupa sig i de reglementen och skrifter, som inkommo
till regementsstabens sjukvårdsavdelning. Även med beaktande av att regementsläkarens
uppgift att vårda sjuka å förbandet måste komma i första
hand, utgör vad Fager ström sålunda och i övrigt anfört dock icke en
godtagbar ursäkt för hans underlåtenhet att taga del av de utav sjukvårdsförvaltningen
utfärdade föreskrifterna och hos regementschefen föreslå
upphävande av den mot föreskrifterna stridande regementsordern. Fagerström
har härigenom gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten. Försummelsen
har haft till följd att bestraffningar ålagts A och B, ehuru rätteligen
sådana icke bort ifrågakoinma, och det har uppkommit risk för liknande
misstag även i andra fall. Detta visar att försummelser av det slag

206

varom här är fråga icke kunna bedömas såsom bagatellartade. Med hänsyn
till vad i ärendet upplysts därom att — sedan tillfälle beretts A och B att
framställa ersättningsanspråk med anledning av de oriktiga bestraffningsbesluten
men endast A framställt sådant anspråk — Fagerström lämnat A
av denne godtagen gottgörelse, finner jag mig emellertid i denna del av
ärendet kunna låta bero vid en allvarlig erinran till Fagerström att framdeles
med noggrannhet fullgöra de åligganden, som ankomma på honom
i egenskap av föredragande i sjukvårdsärenden inom regementsstaben.

Sjukvårdsförvaltningen skulle låta Fagerström få del av innehållet i skrivelsen.

2. Värnpliktiga ha av befälhavare ådömts disciplinär bestraffning för fylleri,

oaktat förseelsen ej erkänts.

Vid en av militieombudsmannen den 21 februari 1947 företagen inspektion
av Norra Smålands regemente iakttogs att genom beslut av regementschefen
översten Verner Göth den 19 oktober 1945, kontrasignerat av auditören
Torvald Hellquist, vardera av värnpliktige nr 44-22-23 Erik Gustaf Sune
Rundberg och värnpliktige nr 445-56-20 Karl Axel Harald Jansson jämlikt
96 § strafflagen för krigsmakten för fylleri ålagts disciplinstraff av vaktarrest
fem dagar.

Av infordrat förhörsprotokoll framgår att det militära förhör, som föregick
straffbeslutet, föranletts av innehållet i en av dagofficeren löjtnanten
Sven-Gösta Ragnar önnesjö den 7 oktober 1945 upprättad rapport. Däri anmäldes
att Rundberg och Jansson, som samma dag inryckt till tjänstgöring,
klockan 1530 tagits i förvar av önnesjö, emedan de enligt uppgift av fänriken
Alf Birger Fridholm på grund av sitt berusade tillstånd störde utrustningen.
I rapporten hade vidare antecknats, att förvaringen upphört samma
dag klockan 1800 samt att Rundberg och Jansson då enligt önnesjös förförmenande
icke varit störande påverkade.

Vid förhöret berättade

Rundberg: Inryckningsdagen hade han avrest med tåg från Ålem omkring
klockan 0630 med ankomst till Eksjö klockan 1010. Han hade förtärt
någon snaps före avresan, och detsamma hade upprepats efter ankomsten
till Eksjö. Tillsammans med en kamrat hade han omkring klockan 1200
besökt stadshotellet i Eksjö och där i samband med måltid förtärt två snapsar
och en pilsner. Från hotellet hade han gått till soldathemmet för att
hämta en väska, och därefter hade han begivit sig till kasernen. Han ansåg
icke att han varit berusad; samt

Jansson: Han hade den ifrågavarande dagen rest med tåg från Reftele
med ankomst till Eksjö klockan 1258. Under resan hade han förtärt omkring
två snapsar, och under uppehållet i Nässjö hade han druckit ett par
flaskor pilsner å järnvägsrestaurangen. Efter ankomsten till kompaniet hade

207

han tagits i förvar på order av plutonchefen Fridholm, emedan han enligt
dennes uppgift störde utrustningen. Han ansåge icke, att han varit berusad.

I förhörsprotokollet finnes vidare antecknat, att Fridholm med instämmande
av kompaniadjutanten fanjunkaren Erik Hultqvist vid förhöret uppgav,
att Rundberg och Jansson vid inryckningen varit berusade så att de
ej kunde utrustas och att med anledning därav framställning gjorts till
dagofficeren, att de skulle omhändertagas.

Värnpliktige nr 421-21-21 Malmqvist, som fungerade såsom förhörsvittne,
uppgav enligt anteckning i protokollet, att han iakttagit Rundberg och Jansson
vid inryckningen och att de i viss mån hade stört utrustningen genom
att de ej hållit sig tysta.

Rundberg är född år 1903 och Jansson år 1900.

I skrivelse till Göth — vari anmärktes att det enligt militieombudsmannens
mening mot Rundbergs och Janssons bestridande icke kunde anses
ådagalagt att de gjort sig skyldiga till fylleri samt att målet för den skull
bort hänskjutas till krigsrätt — anhöll militieombudsmannen om yttrande
av Göth och Hellquist.

Med anledning härav inkom Göth med yttrande vari anfördes: Han erinrade
sig mycket väl, att han vid målets handläggning funnit, att Rundberg
och Jansson icke erkänt, att de vid ifrågavarande tillfälle varit berusade.
På grund av vad som vid förhören framkommit hade Göth dock ansett
det klarlagt, att båda hade befunnit sig i ett sådant tillstånd, att de måste
ha gjort sig skyldiga till fylleri. Då Hellquists ställningstagande helt överensstämt
med Göths egen uppfattning, hade han följt Hellquists förslag
vid fattande av sitt beslut.

Hellquist anförde i avgivet yttrande: Ehuru han icke längre hade något
säkert minne av de överväganden, som legat till grund för hans förslag,
hade han uppenbarligen ansett, att ett krigsrättsförfarande kunde underlåtas,
emedan utredningen ändock gåve vid handen att fylleri förelåge. Efter
en förnyad genomgång av ärendet funne han, att det för undanröjande
av varje tvekan härom hade varit lämpligt, att målet hänskjutits till krigsrätt,
men han hade svårt att tro att ett krigsrättsförfarande skulle ha kunnat
leda till annat resultat. Rundberg hade vid förhöret medgivit, att han under
dagens lopp före klockan 1400 förtärt åtminstone fyra snapsar och en pilsner.
Jansson hade medgivit, att han under samma tid druckit omkring
två snapsar och ett par pilsner. Båda hade förklarat, att de icke ansåge sig
ha varit berusade. Emot sistnämnda påstående stode uppgiften av Fridholm,
att de varit så berusade att de ej kunnat utrustas. Detta hade intygats även
av Hultqvist. Ordalagen i önnesjös rapport syntes giva vid handen att,
även om önnesjö icke iakttagit de tilltalades uppträdande, han likväl konstaterat
att de vid omhändertagandet varit berusade. De tilltalades påstående,
att de icke ansåge sig ha varit berusade, syntes icke innebära ett bestridande
av den utav Fridholm lämnade och av Hultqvist vitsordade uppgiften,
att Rundberg och Jansson uppträtt så att de ej kunde utrustas eller

208

att de störde utrustningen. Att så varit fallet torde därför kunna anses utrett.
Frågan skulle därför närmast gälla om förseelserna borde rubriceras
som fylleri eller bristande i anständigt uppförande. Enligt Hellquists mening
talade övervägande skäl för att Rundberg och Jansson varit så starkt
spritpåverkade att fylleri förelegat. Redan deras uppgifter om spritkonsumtionen
visade, att denna icke varit ringa. Att döma av de vaga uttrycken
»någon snaps» och »omkring två snapsar» syntes deras spritkonsumtion
snarare ha varit större än de velat tillstå. Med tanke på att Rundberg
vid tillfället var 42 år och Jansson 45 år gammal kunde deras uppträdande
icke ha varit uttryck för ungdomlig yra. Härtill komine så uppgiften
från tre befälspersoner, att Rundbergs och Janssons berusningsgrad varit
sådan att deras tagande i förvar ansetts erforderligt. Om man ej borde förutsätta
att befälet gjort sig skyldigt till ett fel genom att på otillräckliga
grunder taga de tilltalade i förvar — och anledning till sådant antagande
saknades -—- syntes Rundbergs och Janssons påstående, att de icke ansåge
sig ha varit berusade, böra förklaras med hänvisning till det förhållandet
att menige man ofta nog i uttrycket berusning inlade betydelsen av en
ganska hög grad av redlöshet.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit utvecklade militieombudsmannen
i skrivelse till Göth den 27 januari 1949 de allmänna synpunkter
på frågan om bevismedel och bevisprövning vid den disciplinära bestraffningsrättens
utövning, som av militieombudsmannen åberopats i den underdåniga
besvärsskrift, varför redogörelse lämnats å s. 20—23 ovan, samt anförde
därefter följande.

Vad angår förhållandena i nu förevarande ärende bestredo Rundberg
och Jansson vid med dem hållet förhör att de vid ifrågavarande tillfälle varit
berusade. Enligt de uppgifter som Rundberg lämnade vid förhöret hade
han tidigt på morgonen förtärt någon snaps, och detsamma hade upprepats
efter ankomsten till Eksjö vid 10-tiden. Därefter hade han i samband
med måltid vid 12-tiden druckit två snapsar och en pilsner. Jansson hade
enligt vad han uppgav under förmiddagen förtärt omkring två snapsar och
ett par flaskor pilsner. Rundberg och Jansson togos i förvar klockan 1530.

I Edert yttrande har Ni anfört att — ehuruväl Rundberg och Jansson
icke erkänt att de vid ifrågavarande tillfälle varit berusade — Ni dock på
grund av vad vid förhören framkommit ansett det klarlagt att båda vid
ifrågavarande tillfälle befunnit sig i sådant tillstånd att de måste ha gjort
sig skyldiga till fylleri. I yttrandet har icke angivits vilka särskilda omständigheter
Ni ansett vara avgörande för Edert bedömande av saken. Av vad
ovan anförts framgår att Ni icke varit berättigad att utan avseende å Rundbergs
och Janssons bestridande grunda Edert avgörande på den omständigheten
att de vidgått att de förtärt sprit och maltdrycker till angivna kvantiteter.
Icke heller har, såsom jämväl framgår av det ovan anförda, avgörandet
av målet bort grundas å utsagor som avgivits av andra vid den militära
utredningen hörda personer, vare sig avgörandet grundats å dessa ut -

209

sagor enbart eller sammanställda med Rundbergs och Janssons uppgifter
angående förtärda spritdrycker. Målet hade därför i stället bort hänskjutas
till krigsrätt.

Jämväl Hellquist har i sitt yttrande givit uttryck åt den uppfattningen
att ett krigsrättsförfarande kunde underlåtas, enär utredningen ändock gav
vid handen att fylleri förelåg, men har medgivit att det för undanröjande
av varje tvekan härom hade varit lämpligt att målet hänskjutits till krigsrätt.
I visst hänseende innefattar Hellquists yttrande en tolkning av Rundbergs
och Janssons utsagor vid förhöret. Enligt Hellquists mening syntes
att döma av deras vaga uttryck »någon snaps» och »omkring två snapsar»
deras spritkonsumtion ha varit större än vad de velat tillstå. Vidare kunde
enligt Hellquists förmenande deras påstående, att de icke ansåge sig ha varit
berusade, förklaras med hänvisning till det förhållandet att menige man
ofta nog i uttrycket berusning inlade betydelsen av en ganska hög grad
av redlöshet. En sådan tolkning av protokollförda yttranden synes icke kunna
godtagas. Med hänsyn bland annat därtill att de militära förhörsprotokollen
ofta äro bristfälliga beträffande såväl utredningens fullständighet
som protokollens avfattning, måste största försiktighet och återhållsamhet
iakttagas i fråga om försök att tolka återgivna yttranden. Om protokollets
avfattning är oklar, är det riktiga förfaringssättet att inhämta kompletterande
upplysningar genom förnyat förhör.

Av vad nu sagts framgår, att av Eder och Hellquist förfarits felaktigt vid
handläggningen av bestraffningsärendet. Jag finner mig emellertid kunna
låta bero vid den erinran som innefattas i det anförda.

En avskrift av skrivelsen översändes samtidigt till Hellquist.

II.

I samband med en den 7 juni 1946 av militieombudsmannen förrättad
inspektion av Blekinge flygflottilj uppmärksammades följande.

Genom beslut den 5 juni 1946 av översten Bo Torsten Rapp i egenskap av
flottiljchef och med kontrasignation av auditören R. Vasser ålades vicekorpralen
nr 231-11-47 Lars Erik Magnusson jämlikt 96 § strafflagen för
krigsmakten för fylleri och förargelseväckande beteende disciplinstraff av
vaktarrest sex dagar. Enligt en i målet föreliggande polisrapport hade Magnusson
den 18 maj 1946 klockan 2110 blivit i Karlshamns Folkets park av
ordningsvakten H. Dahl och poliskonstapel B. Petersson anhållen för fylleri
och i bil avförd till stadens polisstation, där han fick kvarstanna till påföljande
dag klockan 0500, då lian var nykter. I polisrapporten hade vidare
antecknats att Magnusson, som var iklädd militär uniform, uppgav
sig ha vid tillfället å restaurang i staden till mat förtärt 15 centiliter sprit
jämte en lättgrogg och ett glas vermouth. Vid de militära förhör som föregick
bestraffningsbeslutet lämnade Magnusson angående sin förtäring av
rusdrycker enahanda uppgifter som vid polisförhöret. Vidare uppgav han
vid det militära förhöret, att han vid sitt besök å Folkets park uppträtt
högröstat och att han utanför grindarna till parken ropat en del olämpliga
14—498040. Militienmbudsmannens ämbetsberättelse.

210

ord till ordningsvakten. Han medgav, att han burit sig mycket dumt åt,
och förklarade, att han ångrade det skedda.

Magnusson är född år 1927.

Under anförande att Magnusson icke, såvitt av förhörsprotokollet framginge,
erkänt att han gjort sig skyldig till fylleri och att det icke heller eljest
kunde anses ha förelegat erforderlig utredning angående Magnussons
straffbarhet för fylleri samt att för den skull målet jämlikt 204 § strafflagen
för krigsmakten syntes ha bort överlämnas till krigsdomstol, anhöll
militieombudsmannen att Rapp ville införskaffa yttrande från Vasser samt
inkomma därmed jämte eget yttrande.

Sedermera har från Rapp hit översänts en av Vasser till honom avlåten
skrivelse, vilken Rapp åberopat såsom eget yttrande.

I skrivelsen anförde Vasser i huvudsak följande: Då omhändertagandet
av Magnusson uppenbarligen måste ha grundat sig på stadgandet i 7 § förordningen
den 16 november 1841 emot fylleri och dryckenskap, hade Vasser
ansett sig kunna utgå från att Magnusson vid tillfället varit överlastad av
starka drycker och därtill »i fylleri gjort oljud på allmänt ställe». Skulle
detta antagande vara oriktigt, måste därav följa att de polismän, som föranstaltat
om Magnussons tagande i förvar, gjort sig skyldiga till olaga frihetsberövande,
enär dylikt omhändertagande enbart för förargelseväckande
beteende saknade stöd av lag. Magnusson, som vore en 19 års yngling, hade
själv vidgått, att han någon timme före anhållandet inmundigat 19,5 centiliter
spritdrycker. Även om Magnusson icke enligt förhörsprotokollet direkt
vidgått, att han vid tillfället varit överlastad, ansåge Vasser likväl utredningen
därom så klar, att anledning saknats att hänvisa en dylik bagatellsak
till krigsrätt. Följden av en sådan remiss hade för Magnusson eventuellt
blivit den, att han fått betala kostnaderna för polisvittnenas inställelse.

Vid skrivelsen hade fogats ett den 27 augusti 1946 dagtecknat intyg av
Petersson och Dahl, enligt vilket de förklarade sig under edlig förpliktelse
intyga att Magnusson vid ifrågavarande tillfälle varit påverkad av sprit i
sådan grad att han för ordningens upprätthållande måste omhändertagas.
Berusningen hade, enligt vad i intyget vidare uppgavs, tagit sig uttryck i
raglande gång samt högljutt och ovårdat uppträdande, varigenom han bland
annat stört ett pågående uppträdande i parkens friluftsteater.

Under hänvisning till Dahls och Peterssons intyg anförde Vasser vidare
i skrivelsen: Ingen som helst tvekan syntes råda därom att Magnusson vid
tillfället varit höggradigt berusad och bråkig. Det honom ålagda disciplinstraffet
måste därför anses synnerligen milt. Vid avgivandet av sitt förslag
till straff hade Vasser tagit hänsyn till Magnussons ungdom.

Ärendet avgjordes av militieombudsmannen genom en skrivelse till Rapp
den 27 januari 1949. Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit upptogos
i skrivelsen till en början de allmänna synpunkter på förevarande
spörsmål, vilka återfinnas i militieombudsmannens skrivelse till översten

211

Verner Göth i det ovan under I redovisade ärendet. Militieombudsmannen
anförde härefter följande.

I förevarande fall framgår icke av förhörsprotokollet huruvida Magnusson
erkänt att han gjort sig skyldig till fylleri. För att erhålla upplysning
härutinnan hade det ankommit på Eder att i första hand låta fullständiga
utredningen genom förnyat förhör med Magnusson. Endast ett därvid avgivet
erkännande av denne att han vid tillfället varit överlastad i den mening
som förutsättes för straffbarhet hade vid en riktig handläggning av
målet berättigat till åläggande i disciplinär ordning av straff för fylleri.
Enligt vad Vasser uppgivit i sitt jämväl av Eder åberopade yttrande hade
han med hänsyn till att Magnusson blivit av polismyndighet omhändertagen
för fylleri ansett sig kunna utgå från att Magnusson varit överlastad av
starka drycker. Det innebär en betänklig missuppfattning av tillämpliga
normer för bevisprövningen att sålunda till grund för ett fällande beslut
lägga den omständigheten att av myndighet — det må vara civil ordningsmakt
eller militär befattningshavare — mot den lagförde vidtagits åtgärd,
som för att den skall vara lagenlig förutsätter att den lagförde begått den
gärning, vars förhandenvaro är föremål för prövning i det föreliggande målet.
Vid ett avgörande från sådan utgångspunkt skulle den bevisprövning
som ankommer på den bestraffningsberättigade bliva överflyttad till den
myndighet som vidtagit åtgärden i fråga. Icke heller kan vad Magnusson
vid förhör vidgått beträffande kvantiteten av förtärd sprit ha berättigat
Eder att ålägga bestraffning utan avseende därå att gärningen icke erkänts.
Även om den förtärda kvantiteten med hänsyn till omständigheterna kan
löretalla jämlörelsevis betydande torde därav icke få dragas någon bestämd
slutsats beträffande spritförtäringens inverkan å vederbörande. Uppgifter
beträffande kvantiteten av förtärd sprit torde såsom regel vara att hänföra
till sådan i det föregående omnämnd indiciebevisning, vartill hänsyn icke
kan tagas vid en prövning i disciplinär ordning. En annan sak är att de
uppgifter Magnusson vid det militära förhöret lämnat angående sitt uppträdande
vid tillfället synas ha varit tillfyllest för hans fällande till ansvar
för förargelseväckande beteende. Prövningen av frågan om Magnusson därjämte
ådragit sig ansvar för fylleri hade likvisst — därest icke kompletterande
förhör anställts och Magnusson därvid erkänt vad i sådant hänseende
lagts honom till last — ankommit på krigsrätt och målet hade vid sådant
förhållande bort i sin helhet hänskjutas till krigsrätten.

Ehuru anmärkningar sålunda kunna riktas mot handläggningen av ifrågavarande
bestraffningsärende, finner jag mig dock med hänsyn till omständigheterna
kunna låta bero vid den erinran som innefattas i det anförda.

En avskrift av skrivelsen översändes samtidigt till Vasser.

212

3. Om tillvägagångssättet vid befordran till verkställighet av arreststraff,

där den dömde vid tiden för straffverkställigheten icke är i tjänstgöring

vid krigsmakten.

Vid granskning å militieombudsmansexpeditionen av dit inkommen
fångförteckning för november 1947 från Göta pansarlivgarde anmärktes,
att värnpliktige nr 8031-9-40 Sven Erik Åberg, som genom utslag den 21 maj

1947 av regementskrigsrätten vid Livregementets husarer ådömts åtta dagars
vaktarrest för våld mot annan krigsman, undergått straffet i pansarlivgardets
arrest först den 4—den 12 november 1947 utan att, såvitt av fångförteckningen
framginge, anledning förelegat att icke verkställa bestraffningen
omedelbart efter utslagets lagakraftvinnande.

I infordrat yttrande anförde sekundchefen för Livregementets husarer:
Åberg hade utryckt från första tjänstgöring den 6 mars 1947. Efter utslagets
meddelande hade underrättelse om detsammas innehåll på krigsdomarens
uppdrag tillställts Åberg av väbeln vid husarregementet, varvid Åberg uppmanats
att vid för honom lämplig tidpunkt snarast anmäla sig vid pansarlivgardet
för undergående av arreststraff et. Härjämte hade, med översändande
av protokollet i målet, i skrivelse den 24 maj 1947 framställning gjorts
till sekundchefen för pansarlivgardet, att Åberg måtte få avtjäna straffet vid
pansarlivgardet. Då protokollet icke återkommit till husarregementet, hade
den 17 oktober 1947 till regementsstabschefen vid pansarlivgardet avlåtits
en skrivelse med förfrågan, huruvida Åberg avtjänat arreststraffet. Sedan
regementsstabschefen den 21 oktober 1947 meddelat att så icke skett, hade
sekundchefen för husarregementet den 22 samma oktober tillskrivit länsstyrelsen
i Uppsala län med anhållan, att Åberg måtte genom länsstyrelsens försorg
införpassas till pansarlivgardet för undergående av arreststraffet. Införpassningen
hade verkställts den 4 november 1947.

Förenämnda skrivelse av den 24 maj 1947 var av följande lydelse: »Till
Sekundchefen för Kungl. Göta pansarlivgarde. Jämlikt bifogade utdrag av
krigsrättsprotokoll av den 21. maj 1947, har vpl 8031-9-40 Sven Erik Åberg
av regementets krigsrätt blivit ådömd åtta dagars vaktarrest för våld mot
krigsman, varvid straffet skall avtjänas utan tjänstgöring. Enär Åberg nu
icke är i tjänst vid regementet utan är anställd som kommunalarbetare i Enköpings
stad och boende under adress: Kungsgatan 28 2 tr. Enköping, har
jag äran anhålla, att det ålagda arreststraffet måtte få avtjänas i Kungl.
Göta pansarlivgardes häkte och om möjligt under tid då Åberg åtnjuter semester.
Utdrag av krigsrättens protokoll har översänts till Åberg, varvid
han underrättats om att framställning har gjorts om straffets avtjänande
vid P 1. Å det bifogade protokollet torde verkställighetsförordnande och
verkställighetsbevis påtecknas och hit återsändas. Skövde den 24. maj 1947.
Gösta Bergenstråhle, Sekundchef. Axel Stackelberg.»

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 14 augusti 1948 begärt yttrande
av sekundchefen för pansarlivgardet, inkom denne den 8 september

1948 med eget yttrande ävensom med yttrande av förutvarande regementsadjutanten
kaptenen K. Frisén.

213

I sitt yttrande anförde Frisén i huvudsak följande: Vid föredragning inför
sekundchefen för pansarlivgardet av nämnda skrivelse av den 24 maj 1947
hade Frisén framhållit, att skrivelsen vore att betrakta såsom en förhandsframställning
jämlikt § 32 tredje stycket militär bestraffningsförordning
samt att det jämlikt § 16 samma förordning ålåge sekundchefen för husarregementet
att genom framställning till länsstyrelsen eller på annat sätt införpassa
Åberg till pansarlivgardet. Med hänsyn till den otvetydiga praxis
som i enlighet med nu nämnda bestämmelser utbildat sig för sådana fall
som det ifrågavarande hade Frisén icke funnit anledning att i förenämnda
skrivelse utläsa, att Åberg skulle införpassas genom sekundchefens för pansarlivgardet
försorg. Formellt och sakligt innehölle ifrågavarande skrivelse
intet som fritagit sekundchefen för husarregementet från skyldigheten jämlikt
§ 16 förenämnda förordning, än mindre innehölle skrivelsen någon
direkt anhållan om att ansvaret för Åbergs införpassande skulle övertagas
av sekundchefen för pansarlivgardet. Ej heller i annan form hade någon
framställning härom gjorts före Friséns avgång från befattningen såsom
regementsadjutant. Enligt strafflagen för krigsmakten skulle ett ådömt
straff omedelbart avtjänas. Med hänsyn härtill hade Frisén tytt den gjorda
framställningen om att Åberg skulle få avtjäna straffet under tid Åberg
åtnjöte semester som ett bevis för att sekundchefen för husarregementet avsåge
att hos krigshovrätten söka åt Åberg utverka uppskov med avtjänandet
av straffet. Detta hade styrkt Frisén i hans uppfattning, att skrivelsen vore
att betrakta såsom en förhandsframställning.

För egen del anförde sekundchefen för pansarlivgardet följande: Jämlikt
militär bestraffningsförordning § 16 ålåge det den befälhavare, som hade att
befordra straffet till verkställighet, d. v. s. i förevarande fall sekundchefen
för husarregementet, att hos länsstyrelsen göra framställning om den straffskyldiges
införpassande till militärhäkte. Framställningen om att Åberg måtte
få avtjäna straffet i pansarlivgardets häkte hade därför av sekundchefen för
pansarlivgardet ansetts icke innebära vare sig någon skyldighet eller uppmaning
att införpassa Åberg i häktet utan endast en förhandsframställning
enligt militär bestraffningsförordning § 32 tredje stycket. Att ytterligare
meddelande angående straffets verkställighet varit att förvänta från sekundchefen
för husarregementet hade även synts påtagligt på den grund att det
översända protokollet saknat den påskrift angående verkställighet av straffet
som det tillkommit denne att underteckna. Av det yttrande, som nämndf
chef avgivit till militieombudsinannen, framginge att förfrågan om straffets
avtjänande gjorts till sekundchefen för pansarlivgardet i skrivelse av den
17 oktober 1947. Detta tydde på att något svar på förenämnda skrivelse av
den 24 maj samma år icke avgivits. Att så icke skett torde sammanhängt
med förenämnda uppfattning, att ytterligare besked angående straffets avtjänande
varit att förvänta. I avvaktan härpå hade ärendet därför fått vila,
detta så mycket mera som i sekundchefens för husarregementet skrivelse angivits,
att straffet borde avtjänas under Åbergs semester och denna tidpunkt
varit vid pansarlivgardet helt okänd. Då av skrivelsen den 17 oktober 1947
framgått, att ett missförstånd beträffande verkställigheten synbarligen före -

214

låg, hade i skrivelse den 21 oktober 1947 meddelats, att Åberg icke inställt sig
för att avtjäna straffet. Samtidigt föreslogs, att Åberg genom sekundchefens
för husarregementet försorg skulle införpassas i häktet, varjämte begärts,
att nämnde chef skulle meddela skriftligt förordnande om verkställigheten.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 15 februari 1949 till sekundchefen för Göta pansarlivgarde.

Före den 1 januari 1949 gällde i hithörande hänseenden följande. Jämlikt
82 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes skulle krigsdomstols
utslag, varigenom någon dömts till ansvar, av vederbörande befälhavare befordras
till verkställighet. Med vederbörande befälhavare avsågs i allmänhet
den befattningshavare, som hade bestraffningsrätt i disciplinmål vid den avdelning
den dömde tillhörde. Om med hänsyn till den dömdes vistelseort
eller annat förhållande befälhavaren fann det lämpligare, att utslag verkställdes
genom annan befälhavares försorg, ägde han enligt samma lagrum
överlämna verkställigheten till denne. I dylikt fall ålåg det jämlikt § 32 militär
bestraffningsförordning förstnämnde befälhavare att genom framställning
till den befälhavare, som hade uppsikt över det häkte vari straffet skulle
verkställas, inhämta medgivande till att verkställigheten fick äga rum i
nämnda häkte ävensom att vid bifall till framställningen till denne överlämna
för strafffets verkställande nödiga handlingar. I enlighet med nu angivna
bestämmelser ankom det på sistnämnde befälhavare att i fortsättningen ombesörja
verkställigheten. Enligt § 11 tredje stycket bestraffningsförordningen
hade han därvid att ställa sig till efterrättelse vad i lag och särskilda författningar
var stadgat angående verkställighet av frihetsstraff. Sålunda ålåg det
honom — § 32 första stycket bestraffningsförordningen — att meddela förordnande
om verkställighet av straffet ävensom — § 16 samma förordning —
att, om den straff skyldige icke var i tjänstgöring vid krigsmakten, hos vederbörande
länsstyrelse göra framställning om hans införpassande till militärhäktet.

Av Edert och Friséns yttrande framgår, att Ni uppfattat sekundchefens
för husarregementet förenämnda skrivelse av den 24 maj 1947 såsom en förhandsframställning
enligt § 32 bestraffningsförordningen samt att ärendet
fått vila i avbidan på ytterligare meddelande från nämnde chef. Skrivelsen
giver på intet sätt vid handen, att han avsett att tillställa Eder något ytterligare
meddelande. Hans i skrivelsen gjorda hemställan, att det översända
krigsrättsprotokollet måtte av Eder förses med verkställighetsförordnande
och bevis om verkställigheten, utvisar tvärtom tydligt att han fullt riktigt
utgått från att, därest Ni icke motsatte Eder hans hemställan om straffets
verkställande i häktet vid Edert regemente, det ankommit å Eder att vidtaga
samtliga åtgärder, som i fortsättningen erfordrades för straffets verkställande.
Edert antagande, att skrivelsen utgjorde endast en förhandsframställning
som skulle följas av ytterligare meddelande i saken, måste därför rätte -

215

ligen tillskrivas det förhållandet att såväl Ni som Frisén missuppfattat de
bestämmelser som gällt i fråga om å vilken militär chef det i föreliggande
situation ankommit att ombesörja de fortsatta verkställighetsåtgärderna.
Därest Ni såsom uppenbarligen varit fallet ansett Eder kunna bifalla framställningen
om straffets verkställande i häktet vid Edert förband -— i motsatt
fall skulle ofördröjligen ha lämnats besked om att framställningen icke
bifölls — hade det, som av det ovan anförda framgår, ålegat Eder att jämte
andra verkställighetsåtgärder även ombesörja att Åberg inställt sig eller införpassats
för undergående av straffet.

Till stöd för uppfattningen, att ytterligare meddelande från sekundchefen
för husarregementet varit att förvänta, har Frisén bland annat anfört, att
dennes hemställan om straffets verkställande under tid då Åberg åtnjöte semester,
av Frisén tytts såsom bevis för att sekundchefen avsett att hos krigshovrätten
söka åt Åberg utverka anstånd med avtjänandet av straffet, vilket
eljest måste omedelbart ha gått i verkställighet. Härtill må till en början anmärkas,
att föreskrift om omedelbar verkställighet endast gällde av befälhavare
ålagt disciplinstraff och att föreskriften härom för övrigt ej var ovillkorlig;
enligt 207 § strafflagen för krigsmakten skulle i sådant fall straffet,
där så kunde ske, genast verkställas. Vad angår av krigsrätt ådömt disciplinstraff
gällde enligt 82 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
att i sådan ordning ådömt straff fick utan hinder av anförda besvär genast
befordras till verkställighet. Någon befogenhet för krigshovrätten att bestämma
om tiden för verkställigheten förelåg icke. Det hade således i förevarande
fall helt ankommit på Eder att besluta härutinnan.

I detta sammanhang må lämpligen jämväl erinras om de nya bestämmelser
om verkställighet av arreststraff, som blivit gällande med ingången
av år 1949. Då det gäller sådana fall som det nu ifrågavarande ha i stort
sett hithörande spörsmål reglerats på enahanda sätt söm tidigare. Enligt
10 § lagen den 30 juni 1948 om disciplinstraff för krigsmän skall av domstol
eller militär chef ålagd arrest — som i likhet med det tidigare vaktarreststraffet
alltid skall verkställas i militärhäkte — befordras till verkställighet,
om den dömde tjänstgör vid viss avdelning, av befattningshavare
som har bestraffningsrätt i disciplinmål vid avdelningen och eljest av bestraffningsberättigad
befattningshavare som med hänsyn till den dömdes
vistelseort är närmast därtill. Detta stadgande innebär att, om den dömde
tjänstgjort vid viss avdelning av krigsmakten men icke vidare är tjänstgöringsskyldig,
t. ex. då fråga är om värnpliktig som hemförlovats, verkställigheten
icke kommer att åvila den befattningshavare som utövar bestraffningsrätt
vid avdelningen ifråga med mindre han med hänsyn till
den dömdes vistelseort är närmast därtill. Jämväl i fall där den dömde
tjänstgör utom krigsmakten, t. ex. officer i rent civil tjänst eller vapenfri
värnpliktig med civilt arbete, blir frågan å vilken militär befattningshavare
verkställigheten skall ankomma att avgöra med hänsyn till den
dömdes vistelseort. Det må emellertid anmärkas, att enligt 2 § disciplinlagen
i nu omnämnda fall arreststraff endast undantagsvis kan ifrågakomma.

216

Då straffet ålagts av militär chef, får verkställighet i regel ej ske före utgången
av den tid av två dagar, inom vilken den straffskyldige äger fullfölja
talan i ansvarsfrågan, och får då äga rum endast under förutsättning
att denne icke begagnat sin fullföljdsrätt (54, 55 och 56 §§ militära rättegångslagen).
Domstols dom eller beslut, varigenom arrest ålagts, skall enligt
91 § militära rättegångslagen verkställas utan hinder av att domen eller
beslutet ej vunnit laga kraft, där domstolen ej annorlunda förordnat. I anslutning
till dessa bestämmelser har i 40 § kungörelsen den 19 november
1948 angående den militära rättsvården föreskrivits, att arreststraff skall
taga sin början så snart ske kan, om ej uppskov finnes böra meddelas enligt
vad därom är särskilt stadgat. Den åsyftade undantagsbestämmelsen
återfinnes i 5 § andra stycket disciplinlagen, där det stadgas att avbrott i
eller uppskov med verkställigheten av arrest må äga rum i den mån det
finnes nödvändigt med hänsyn till tjänsten eller den arresterades hälsa
eller då synnerliga skäl därtill eljest föreligga. Ett särskilt fall då uppskov
kan behöva ske är, enligt uttalande i förarbetena till lagen, att lämplig arrestlokal
ej finnes att tillgå, t. ex. under fältförhållanden. Jämväl den nya
lagstiftningen lämnar möjlighet öppen att — även då den dömde tjänstgör
vid viss avdelning av krigsmakten — låta verkställa arreststraff annorstädes
än i militärhäkte vid det förband där han har sin tjänstgöring. I 45 §
rättsvårdskungörelsen stadgas sålunda att, om arreststraff icke kan verkställas
i häkte som nyss nämnts, verkställighet må ske i annat militärhäkte.
Framställning härom skall av den befattningshavare, som har att befordra
straffet till verkställighet, göras hos befattningshavare, som har uppsikt
över det häkte där straffet skall verkställas. Enligt samma stadgande åligger
det sistnämnde befattningshavare att i fortsättningen vidtaga de åtgärder
som ha avseende å verkställigheten. Det ankommer således på denné
att bestämma strafftidens början och slut ävensom att besluta i annan fråga,
som efter verkställighetsärendets övertagande uppkommer såsom angående
uppskov med eller avbrott i verkställigheten.

I 31 § rättsvårdskungörelsen ha upptagits bestämmelser om skyldighet
för befattningshavare vid krigsmakten, som från domstol mottagit eller
själv meddelat bestraffningsbeslut, vars verkställighet ankommer på annan
befattningshavare, att tillhandahålla denne i förra fallet den mottagna handlingen
och i det senare fallet avskrift av det meddelade beslutet.

I den nya lagstiftningen har frågan om straffarrestants deltagande i
tjänstgöring reglerats på annat sätt än tidigare. Förut ankom det på vederbörande
befälhavare att avgöra om arrestanten skulle deltaga i tjänstgöring
och detta även om straffet ålagts av krigsdomstol. Frågan om tjänstgöringsskyldigheten
har numera i princip lösts genom direkt stadgande i
lagen. De nya reglerna — 4 § andra stycket disciplinlagen — innebära,
att arrest i tio dagar eller därunder skall verkställas utan tjänstgöring, där
ej på grund av tjänstens krav eller eljest föreliggande särskilda skäl annorlunda
förordnats i straffbeslutet, d. v. s. av den dömande myndigheten i
samband med straffets åläggande. Om strafftiden är längre än nyss nämnts,

217

skall arrestanten deltaga i tjänstgöring under den del därav som överstiger
tio dagar. Enligt ytterligare bestämmelse i samma lagrum skall, om
arrest utan tjänstgöring finnes medföra fara för arrestantens hälsa, denne
under hela strafftiden eller vad därav återstår deltaga i tjänstgöring. Tydligt
är att bestämmandet härom åligger den befattningshavare, som i det
skede då fråga uppkommer om den dömdes deltagande i tjänstgöring har
sig anförtrodd straffverkställigheten. Sker denna i militärhäkte annorstädes
än vid den dömdes eget förband, ankommer således prövningen på den
befattningshavare, som har uppsikt över häktet. Liksom då verkställigheten
äger rum vid den dömdes eget förband, bör givetvis såvitt möjligt
tjänstgöringen under arresttiden vara densamma som eljest skolat fullgöras
av arrestanten. Om hinder däremot möter till följd av att arrestantens
avdelning befinner sig på annan ort, bör han kunna sättas till annat lämpligt
arbete.

Av vad ovan anförts framgår, att Ni vid handläggningen av ifrågavarande
verkställighetsärende förfarit felaktigt. Jag finner mig emellertid kunna
låta bero vid den erinran som innefattas i det anförda.

Frisén skulle genom sekundchefens försorg givas del av innehållet i denna
skrivelse.

4. Förfarandet för det fall att samtidigt till bedömande föreligger dels förseelse
som anses böra föranleda tillrättavisning, dels ock förseelse som anses
böra göras till föremål för bestraffning. Tillika fråga om verkan av beslut
som av bestraffningsberättigad befattningshavare meddelats därom att viss
i disciplinär ordning ålagd bestraffning ej skall gå i verkställighet.

Vid militieombudsmannens inspektion den 2 oktober 1947 av Svea livgarde
antecknades vid granskning av förhörsprotokollen i disciplinmål.

Furiren Jan B. Kjellgren hade den 4 mars 1947 till chefen för fjärde
kompaniet inkommit med anmälan mot värnpliktige nr 925-1-45 Nils Verner
Berglöf. I anmälan anfördes följande. Kjellgren, som lördagen den 1
mars 1947 varit kommenderad som dagunderofficer vid fjärde kompaniet,
hade omkring klockan 1300 gått igenom kompaniförläggningen för att visitera
städningen. När Kjellgren kommit till grupprum nr 5 hade där uppehållit
sig Berglöf samt värnpliktige nr 2052-1-45 L. C. Olsson-Tornö. Då
städningen varit dålig, hade Kjellgren tillsagt dem, att de skulle städa,
innan de ginge på permission. Kjellgren hade för Berglöf påpekat, att denne
skulle taga av sig mössan, men Berglöf hade ej åtlytt uppmaningen. Först
sedan Kjellgren upprepade gånger sagt till honom samt frågat honom om
han vägrade att åtlyda Kjellgrens order, hade Berglöf tagit av sig mössan.
När Kjellgren sedan skulle lämna grupprummet, hade Berglöf ropat efter
honom: »Fy fan vad dum du är gosse, har du alltid varit så dum?» Sedan
Kjellgren därefter gått ned på expeditionen för att ordna med permissionssedlarna,
hade Berglöf efter en stund kommit ned för alt hämta sin

218

sedel. Kjellgren hade då sagt till Berglöf: »Jag kan inte neka er permissionssedeln
annars skulle jag göra det.» »Nej du kan inte det», hade Berglöf
svarat. Kjellgren hade sedan följt Berglöf ut i korridoren, varvid denne
sagt: »Om jag inte skulle med bussen, skulle jag slå till direkt.» Kjellgren
hade därefter följt Berglöf ut på gården, och där hade Berglöf yttrat: »Du
är stöddig nu för att du är furir, men så fort jag har muckat, så skall du
inte få en lugn stund i hela stan, utan jag skall leta upp dig och ge dig ett
kok stryk.»

Tjänstförrättande chefen för fjärde kompaniet, löjtnanten Åke Linderoth,
överlämnade den 4 mars 1947 anmälningsskriften till chefen för första bataljonen
samt meddelade därvid följande: Berglöf hade vid förhör medgivit,
att han vid Kjellgrens tillsägelse att taga av mössan icke omedelbart efterkommit
denna uppmaning utan utfört befallningen först sedan Kjellgren
flera gånger tillhållit Berglöf detta. Enligt egen uppgift hade Berglöf därefter
yttrat: »Fast man är furir, kan man väl uppträda som folk.» Berglöf
hade förnekat att han därefter skulle ha yttrat att Kjellgren vore dum. Olsson-Tornö
hade bestyrkt Kjellgrens uppgifter men icke med säkerhet kunnat
säga, att Berglöf yttrat att Kjellgren vore dum. Beträffande de hotelser,
som Berglöf sedan han hämtat permissionssedeln skulle ha uttalat mot
Kjellgren hade Berglöf påstått, att han icke sagt något till Kjellgren, som
kunnat uppfattas som hotelse.

Chefen för första bataljonen, majoren R. Stenborg, höll den 4 mars 1947
förhör med Berglöf och Olsson-Tornö, vilka därvid anförde.

Berglöf: Han erkände att han suttit med mössan på i logementet. Berglöf
hade tagit av sig mössan först sedan Kjellgren två gånger sagt till honom
härom och därefter frågat Berglöf om han vägrade lyda order. Berglöf hade
icke fällt yttrandet: »Fy fan vad du är dum gosse, har du alltid varit så
dum?» Berglöf hade i stället sagt: »Man är väl inte buse för att man är
värnpliktig.» Berglöf vägrade att erkänna, att han använt övriga uttryck och
hotelser.

Olsson-Tornö: Då Kjellgren avlägsnade sig från logementet, hade Berglöf
ropat något efter honom. Ordalydelsen härav kunde Olsson-Tornö icke erinra
sig, men yttrandet hade dock utan tvekan varit förklenande för Kjellgren.

Enligt beslut den 7 mars 1947 av Stenborg i egenskap av tjänstförrättande
sekundchef med kontrasignation av auditören Edw. Grape ålades Berglöf
jämlikt 79 § strafflagen för krigsmakten för underlåtenhet att efterkomma
överordnads ordningsföreskrifter disciplinstraff av vaktarrest fyra dagar.
Enligt å bestraffningsbeslutet tecknat bevis hade beslutet i mars 1947 delgivits
Berglöf. — Den 14 mars 1947 hade å bestraffningsbeslutet av Stenborg
tecknats följande: »På grund av att vpl Berglöf tidigare erhållit bestraffning
för i protokollet omnämnda förseelse genom av kompch tilldelad
10 dagars kompaniförbud, skall ovan angivna bestraffning icke gå i verkställighet.
»

Militieombudsmannen beslöt inhämta upplysningar om anledningen till

219

att för samma förseelse ålagts såväl disciplinstraff som tillrättavisning. Tilllika
anmärktes av militieombudsmannen, att förordnande icke finge meddelas
därom att ett lagligen gällande bestraffningsbeslut icke skulle verkställas.

Med anledning härav inkom sekundchefen för Svea livgarde den 2 december
1947 med yttrande av Stenborg och Linderoth ävensom med eget yttrande.

Stenborg anförde i sitt yttrande. Vid förhör som av Stenborg hållits med
Berglöf hade denne erkänt, att han överträtt givna ordningsföreskrifter men
bestritt de påstådda smädelserna och hotelserna. Efter förhöret hade Stenborg
föredragit ärendet för tjänstförrättande sekundchefen. Stenborg hade
ansett, att Berglöf mot sitt nekande ej kunde bestraffas för smädelser och
hotelser mot Kjellgren, men att han för den erkända förseelsen borde ådömas
fyra dagars vaktarrest. Tjänstförrättande sekundchefen hade godkänt
Stenborgs mening och översänt handlingarna till Grape, som utskrivit och
kontrasignerat bestraffningsbeslutet. Den 7 mars 1947 hade Stenborg, som
då fungerat såsom tjänstförrättande sekundchef, undertecknat beslutet. Då
beslutet skulle delgivas Berglöf, hade denne emellertid meddelat, att han för
ifrågavarande förseelse omedelbart efter dess begående av Linderoth erhållit
tillrättavisning i form av tio dagars förbud att under fritid lämna kompaniets
lokaler. Stenborg hade gjort sig underrättad om vad som tidigare
förekommit i saken, varvid Linderoth anmält, att han meddelat Berglöf tillrättavisning
men förbisett vikten av att uppgift därom intoges i hans anmälan
till bataljonschefen. Som skäl för att tillrättavisning för förseelsen omedelbart
meddelats hade Linderoth anfört, att han ansett att den av Berglöf
erkända förseelsen icke varit av svårare beskaffenhet än att den omedelbart
bort bliva föremål för beivran, medan anmälan till bataljonschefen avsett
fortsatt utredning rörande de påstådda smädelserna och hotelserna. Sedan
— såvitt Stenborg nu kunde minnas — Grape blivit tillfrågad, hade Stenborg
på förhörsprotokollet antecknat, att bestraffningen icke skulle gå i verkställighet.

Å Stenborgs yttrande hade Linderoth antecknat, att han till alla delar
vitsordade riktigheten av Stenborgs uppgifter såvitt rörde Linderoths handläggning
av ärendet i fråga.

För egen del anförde sekundchefen: De felaktigheter, som förevarit vid
handläggningen av målet mot Berglöf, borde främst bedömas mot bakgrunden
av då föreliggande förhållanden vid regementet. Regementet hade med
regementsstab och två bataljoner deltagit i vinterutbildningen i övre Norrland
under tiden den 23 februari—den 17 mars 1947. Den hemmavarande
värnpliktsstyrkan hade under denna tid ökats så gott som dagligen genom
hemsända värnpliktiga, som icke kunnat deltaga i vinterfälttjänstövningarna.
Det fåtaliga hemmavarande befälet hade fått sig pålagt en mycket stor
arbetsbörda. Vid fjärde kompaniet, där Linderoth placerats som tjänstförrättande
chef, hade tidvis redovisats över 600 värnpliktiga. Stenborg, vilken
i första hand handlagt målet som förhörsledare i egenskap av chef för första

220

bataljonen och därefter i egenskap av tjänstförrättande sekundchef ålagt
och senare upphävt straffbeslutet i fråga, måste anses ha handlat i god tro,
att besluten varit juridiskt riktigt grundade. Linderoths förfarande att tillrättavisa
Berglöf för erkänt brott mot givna ordningsföreskrifter och därefter,
utan anmälan om denna tillrättavisning, vidarebefordra ärendet till
bataljonschefen, kunde synas anmärkningsvärt. Beslutet om tillrättavisningen
torde främst ha fattats på grund av strävan att upprätthålla ordning och
krigstukt inom kompaniet. Den uteblivna anmälan härom torde ha varit ett
rent förbiseende. Linderoths duglighet som officer och hans oavlåtliga strävan
att med oväld och rättvisa utöva sitt befäl samt hans personliga iakttagande
av att givna bestämmelser och föreskrifter noggrant efterföljdes
kunde av sekundchefen vitsordas och bestyrkas. Då Berglöf väl icke kunde
anses ha lidit någon oförrätt genom den sålunda skedda handläggningen av
målet, hemställde sekundchefen att militieombudsmannen skulle låta bero
vid den gjorda utredningen.

Etter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 19 juli 1949 till sekundchefen följande.

Handläggningen av ifrågavarande anmälan mot Berglöf och de åtgärder
som med anledning därav vidtagits giva i olika hänseenden anledning till
erinringar.

Vad beträffar Linderoths förfarande att icke vid vidarebefordrande av
Kjellgrens anmälan till bataljonschefen meddela, att Berglöf för underlåtenhet
att efterkomma av Kjellgren givna ordningsföreskrifter av Linderoth
tilldelats tillrättavisning, må framhållas följande. Att tillrättavisning meddelats
för viss förseelse utgör visserligen icke något hinder för att disciplinstraff
senare ålägges den felande för samma förseelse, men det är givetvis
ej avsett att en och samma förseelse skall annat än i undantagsfall få föranleda
såväl tillrättavisning som bestraffning. För att bestraffning i dylikt
fall skall få tillgripas torde erfordras antingen att det skulle utgöra en uppenbar
felbedömning att låta det stanna vid allenast en tillrättavisning eller att,
sedan tillrättavisningen meddelats, framkommit tidigare icke kända omständigheter,
som giva vid handen att förseelsen är av mera allvarlig beskaffenhet
än som vid tillrättavisningens meddelande varit känt. Genom särskild
föreskrift är sörjt för att verkställigheten av tillrättavisningen i dylikt
fall upphör. Vad här sagts äger tillämpning såväl i fråga om den före årsskiftet
1948—1949 gällande krigslagstiftningen som enligt den nya lagstiftningen
(se § 41 militär bestraffningsförordning, vilket stadgande från och
med den 1 januari 1949 ersatts av motsvarande föreskrift i 69 § militär rättegångslag).
Av det anförda torde följa, att det måste anses åligga militär
befattningshavare, som på grund av viss anmälan meddelat beslut om tillrättavisning,
att, där anmälan av honom av någon anledning överlämnas till
högre chet, därvid underrätta denne om tillrättavisningsbeslutet. Linderoth

221

bär även medgivit, att han genom att underlåta att lämna sådant meddelande
förfarit felaktigt.

Genom Linderoths handläggning av Kjellgrens anmälan mot Berglöf aktualiseras
även ett annat spörsmål, nämligen frågan i vad mån det kan anses
riktigt att, när en person gjort sig skyldig till flera förseelser, vilka samtidigt
föreligga till bedömande, för viss eller vissa av dessa meddela tillrättavisning
samt för övriga förseelser ålägga bestraffning i disciplinär ordning.
Några direkta föreskrifter härom lämnades icke i den före årsskiftet 1948—
1949 gällande krigslagstiftningen, och några regler härom ha icke heller
upptagits i den från och med den 1 januari 1949 gällande nya lagstiftningen.

Det är en för straffrättsskipningen ledande grundtanke, att gemensamt
straff skall åläggas, då någon på en gång övertygas om flera brott. Denna
princip är uttalad i 4 kap. 1 § strafflagen, vilket stadgande enligt den nya
krigslagstiftningen gäller omedelbart även för militära brottmål, vare sig
fråga är om disciplinmål eller mål som omedelbart upptagas vid domstol.
Samma huvudregel var på grund av föreskriften i 33 § strafflagen för krigsmakten
att tillämpa jämväl i fråga om den tidigare krigslagstiftningen, och
detta var fallet i fråga om bestraffningsbeslut meddelade såväl av krigsdomstol
som av befälhavare utrustad med disciplinär bestraffningsrätt. För
tillgodoseende av kravet på enhetlig bestraffning, då en person gjort sig
skyldig till flera förseelser, meddelades i strafflagen för krigsmakten vissa
processuella bestämmelser. Sålunda skulle enligt 186 § i nämnda lag, där
någon på en gång angivits för förseelse, som kunde bestraffas i disciplinmål,
och för brott, som tillhörde krigsdomstols upptagande, båda målen
hänskjutas till domstol. Vidare stadgades i 202 a § samma lag att, om befälhavare
genom angivelse eller eljest erhållit kunskap om att någon begått
flera förseelser, bestraffning för förseelserna skulle på en gång åläggas, där
ej synnerliga skäl däremot voro. Att föreskriften i sistnämnda lagrum ej
gjorts ovillkorlig beror enligt förarbetena till lagrummet (Nytt juridiskt
arkiv, avd. II, 1938 s. 599) på att fall kunde tänkas förekomma, där det
för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande vore oundgängligt, att
bestraffning skyndsamt ålades samt på grund härav icke vore möjligt att i
bestraffningen inbegripa jämväl annat brott. Ovannämnda föreskrifter i 186
och 202 a § i strafflagen för krigsmakten motsvaras i den nya krigslagstiftningen
av stadgandena i 22 § första stycket 7. militär rättegångslag samt
24 § rättsvårdskungörelsen. Enligt nämnda lagrum i militära rättegångslagen
skall bestraffningsberättigad befattningshavare, som på grund av anmälan
eller eljest erhållit kännedom om brott av beskaffenhet att fråga om
ansvar därför skall handläggas som militärt mål, genast hänskjuta målet
till åklagaren, om civil myndighet har att verkställa utredning angående
annat brott, som den misstänkte antages ha begått, och ej genom målets
hänskjutande vållas uppskov, som är till avsevärt men för krigslydnaden.
I 24 ij rättsvårdskungörelsen föreskrives, att bestraffningsberättigad befattningshavare,
som fått kännedom om att någon begått flera brott, för vilka
straff bör åläggas i disciplinmål, skall på en gång ålägga bestraffning för

222

brotten, om ej därigenom vållas uppskov, som är till avsevärt men för krigslydnaden.
På grund härav skall innan disciplinmål avgöres genom granskning
av upprättade kontrollkort utrönas, huruvida vederbörande samtidigt
är misstänkt för annat brott.

Vad beträffar tillrättavisningsrättens utövande fanns icke i den före årsskiftet
1948—1949 gällande krigslagstiftningen någon uttrycklig föreskrift,
enligt vilken, där flera förseelser som borde föranleda tillrättavisning samtidigt
förelåge till bedömande, tillrättavisning skulle på en gång meddelas
för samtliga förseelser. I 210 § strafflagen för krigsmakten hade allenast
föreskrivits att för samma förseelse eller fel ej finge användas mer än ett
slag av tillrättavisning. Såsom militieombudsmannen tidigare uttalat (se
ämbetsberättelsen till 1943 års riksdag s. 149) torde emellertid, ehuru tillrättavisning
icke är något straff, den allmänna principen, att gemensamt
straff skall ådömas den som lagföres för flera brott, ha varit att tillämpa
även för det fall, att någon begått flera förseelser, som icke krävt bestraffning
utan kunnat sonas med tillrättavisning. Därest i sådant fall förseelserna
samtidigt förelegat till bedömande, skulle på grund härav endast ett
slag av tillrättavisning ha bort ifrågakomma. Denna grundsats har i den
nya lagen om disciplinstraff för krigsmän uttryckligen fastslagits. Det föreskrives
nämligen i 14 § andra stycket denna lag, att ej för samma förseelse
eller eljest på en gång må åläggas mer än ett slag av tillrättavisning.

Av den omständigheten, att nyssnämnda föreskrift innebär att i fråga om
förseelser, som böra föranleda tillrättavisning, i visst avseende skola gälla
regler analoga med dem som äro att tillämpa beträffande bestraffningar,
torde icke kunna dragas några omedelbara slutsatser angående förfarandet
exempelvis för det fallet, att samtidigt till bedömande föreligger dels en
förseelse som anses böra föranleda tillrättavisning, dels ock en förseelse
som anses böra göras till föremål för bestraffning. Förut omförmälda principiella
skäl tala otvivelaktigt för att man i sist angivna fall för att ernå
ett enhetligt bedömande av hela den föreliggande brottsligheten låter den
disciplinära bestraffningen (resp. hänskjutandet av målet till åklagaren)
inbegripa jämväl sådan mindre förseelse, för vilken tillrättavisning i och
för sig varit tillfyllest. L,tt sådant förfarande torde även såtillvida vara förenat
med vissa praktiska fördelar, att därigenom förhindras att kollision
uppkommer mellan verkställighet av disciplinstraff och tillrättavisning. Det
kan möjligen förefalla onödigt betungande, att den mera omständliga och
noSSrant reglerade utredningsprocedur, som tillämpas beträffande disciplinmål
eller till och med handläggning vid domstol, skall behöva tagas i anspråk
för mer eller mindre bagatellartade förseelser, som icke i och för
sig äro av beskaffenhet att böra föranleda tillgripandet av svårare rättelsemedel
än tillrättavisning. Å andra sidan må framhållas, att tillrättavisning
torde kunna komma i fråga endast då det gäller erkända gärningar,
beträffande vilka icke erfordras någon mera omfattande utredning, samt
att det med hänsyn härtill icke ur utredningssynpunkt torde behöva för -

223

anleda några olägenheter att bagatellförseelser av här ifrågavarande slag
i vissa fall upptagas till behandling i disciplinmål eller vid domstol.

Ehuru det ur olika synpunkter i allmänhet synes riktigast, att flera av
samma person begångna förseelser i enlighet med vad ovan angivits göras
till föremål för enhetligt bedömande, kan dock denna regel icke vara undantagslös.
Av ovan omförmälda uttalande i motiven till 202 a § strafflagen
för krigsmakten framgår, att det av disciplinära skäl med hänsyn till
kravet på skyndsamhet kunde vara tillåtet att, utan hinder därav att utredning
påginge angående viss förseelse, ålägga den felande bestraffning
för annan förseelse, som omedelbart borde föranleda ingripande. Motsvarande
avsteg från principen om enhetlig bestraffning har såvitt gäller den
nya krigslagstiftningen kommit till uttryck i stadgandet i 24 § rättsvårdskungörelsen.
Det är uppenbart att i nu avsedda fall i stället för separat
ålagd disciplinär bestraffning kan användas tillrättavisning.

Vid avgörande av frågan om i ett visst fall enhetlig bedömning av flera
av samma person begångna förseelser skall ske eller ej måste även bliva
av betydelse, huruvida förseelserna stå i mer eller mindre omedelbart samband
med varandra. Uppenbarligen kan det ej vara lämpligt att företaga
en uppdelning så att en viss del av ett handlingsförlopp göres till föremål
för bestraffning i disciplinär ordning under det att vad som i övrigt förekommit
föranleder tillrättavisning. Där de olika förseelserna begåtts vid
samma tillfälle eller äro av samma eller likartat slag, bör om möjligt tillses,
att för samtliga förseelser bestämmes ett enhetligt straff eller, om så
anses tillfyllest, tillrättavisning.

En tillämpning av de riktlinjer, som här angivits för handläggningen av
disciplinmål och tillrättavisningsärenden som beröra samma person, kräver
att vederbörande bestraffningsberättigade befattningshavare innan beslut i
disciplinmål meddelas erhåller underrättelse om samtliga av den misstänkte
dessförinnan begångna förseelser, även om de äro av beskaffenhet att icke
i och för sig böra föranleda strängare påföljd än tillrättavisning. Även om
på grund av särskilda omständigheter starka skäl tala för att i dylikt fall
tillrättavisning omedelbart bör meddelas för viss förseelse, torde vederbörande
kompanichef dock icke böra fatta beslut därom, utan att först hos
den bestraffningsberättigade befattningshavaren ha inhämtat dennes mening
härom; det bör nämligen i sådant fall tillkomma denne och icke kompanichefen
att bedöma, huruvida även den nya förseelsen bör inbegripas
i disciplinmålet eller ej. Någon uttrycklig föreskrift om skyldighet för
kompanichef eller annan som har tillrättavisningsrätt att i här avsedda
fall lämna den bestraffningsberättigade befattningshavaren meddelande om
den nya förseelsen, förefinnes visserligen ej. Det torde emellertid ligga i
sakens natur, att skyldighet lämna sådant meddelande föreligger för chef
som äger tillrättavisningsrätt.

Av vad ovan anförts angående de principer som enligt före årsskiftet
1948—1949 gällande krigslagstiftning — vari genom den nya lagstiftningen
icke gjorts någon ändring — varit att tillämpa, när en person gjort sig skyl -

224

dig till flera förseelser, som samtidigt föreligga till bedömande, och viss
eller vissa förseelser äro av sådan beskaffenhet att de icke i och för sig böra
föranleda strängare påföljd än tillrättavisning, framgår att Linderoths förfarande,
att för en av de förseelser som avsågos i den mot Berglöf gjorda
anmälan meddela tillrättavisning, icke kan anses riktigt. Samtliga de förseelser
som i anmälningsskriften lades Berglöf till last, stodo såväl sakligt
som med hänsyn till den tid under vilken de skulle ha förövats i sådant
omedelbart samband med varandra, att Kjellgrens anmälan bort i alla avseenden
av Linderoth föras vidare till sekundchefen, och i varje fall hade
Linderoth icke bort ålägga Berglöf tillrättavisning, innan Linderoth från
sekundchefen inhämtat, att denne ej hade något att invända mot en dylik
uppdelning av handläggningen av Kjellgrens anmälan mot Berglöf.

Beträffande frågan huruvida bestraffningsberättigad befattningshavare
äger föreskriva, att ett av honom meddelat bestraffningsbeslut ej skall gå
i verkställighet, torde såsom utgångspunkt för spörsmålets bedömande allmänt
kunna angivas att, efter det beslutet såvitt ankommer på den bestraffningsberättigade
blivit definitivt, föreskrift av sådant innehåll kan —förutom
efter fullföljd av talan i vanlig ordning eller efter resningsansökan —
meddelas endast genom av Kungl. Maj :t beviljad nåd. Angående frågan,
vid vilken tidpunkt ett av bestraffningsberättigad befattningshavare undertecknat
och av vederbörande auditör kontrasignerat bestraffningsbeslut
skall anses ha blivit definitivt, kunna olika möjligheter tänkas. Med hänsyn
till att något avkunnande i egentlig mening — såsom vid domstolarna
i allmänhet är fallet — ej förekommer, skulle kunna ifrågasättas, om icke
ett bestraffningsbeslut i disciplinmål får anses ha blivit definitivt först
genom att detsamma delgivits den dömde. Det synes dock ligga närmare
till hands, att beslutet anses definitivt redan så snart detsamma blivit
vederbörligen undertecknat samt därefter för ärendets vidare handläggning
överlämnats till annan befattningshavare vid förbandet. Stenborg måste
förty anses ha förfarit felaktigt genom att meddela föreskrift om att bestraffningsbeslutet
icke skulle gå i verkställighet.

Ehuru vid handläggningen av den mot Berglöf gjorda anmälan enligt
vad ovan upptagits i olika hänseenden förfarits felaktigt, låter jag med
hänsyn till omständigheterna bero vid den erinran som innefattas i det
anförda.

Stenborg och Linderoth skulle genom sekundchefens försorg givas del av
militieombudsmannens skrivelse.

225

5. Fråga om upphävande av tillrättavisning, som felaktigt ålagts
roderstyrman å kryssare.

Från chefen å kryssaren Tre Kronor, kommendörkaptenen av första graden
Erik af Klint, inkom den 13 december 1948 en till militieombudsmannen
ställd klagoskrift av styrmannen nr 8137-1-37 Sven Gösta Söderhall, vari
denne meddelade, att af Klint den 7 december 1948 skilt Söderhäll från
hans tjänstgöring såsom roderstyrman å kryssaren och tilldelat honom
fjorton dagars permissionsförbud för oskicklighet i tjänsten. Åtgärderna
hade vidtagits, ehuru Söderhäll varit fullständigt oskyldig, och Söderhäll
hemställde att militieombudsmannen måtte verkställa utredning i saken.

Vid skriften var fogat dels protokoll över av sekonden å kryssaren, kommendörkaptenen
av andra graden A. Nilson, den 6 december 1948 hållet
förhör med anledning av felmanöver med kryssaren vid utgång från Göteborgs
hamn samma dag, dels ock ett av af Klint den 10 december 1948
avgivet till militieombudsmannen ställt yttrande.

Vid förhöret förekom följande.

Navigeringsofficeren, kaptenen S. R. Snöbohm, anförde: Han hade stått på
bryggvingen och hade givit vakthavande officeren direktiv, att när Knippelholmen
hade passerats, skulle babords gir göras,# och att vakthavande
officeren därefter skulle styra mot Gäveskär. Snöbohm hade icke observerat,
när fartyget befunnit sig exakt i girpunkten, men hade hört vakthavande
officeren giva order om babords gir i eller i omedelbar närhet av girpunkten.
Snöbohm hade bedömt att det dröjt länge innan giren kommit i gång
och hade då ställt sig i vakthavande officerens omedelbara närhet. Vakthavande
officeren hade stått lutad över talröret och ropat »dikt». Snöbohm
kunde icke avgöra om det gällt styrbord eller babord dikt, men bedömde
att det måste gällt babord dikt, då Snöbohm i annat fall skulle ha reagerat.
Snöbohm hade vid detta tillfälle sett, att roderlägesvisaren utvisat att
rodret legat styrbord. Därefter hade fartygschefen personligen övertagit befälet
på bryggan.

Fänriken L. E. Gärtner berättade: Han hade biträtt vakthavande officeren
vid navigeringen och hade haft till uppgift att meddela denne, när
fartyget befunne sig i girpunkten. När fartyget kommit till girpunkten (väl
passerat Hunnebådan), hade Gärtner gått fram till vakthavande officeren
och varskott, att det vore tid till gir. Gärtner hade då hört, att vakthavande
officeren givit ordern »babord» till rodret, varefter Gärtner gått till kortlådan
om babord. Gärtner hade sedan märkt, att fartyget börjat gira styrbord,
och hade då rusat till vakthavande officeren, varvid han hört denne
i talröret till manövertornet säga ungefär »Jag gav order om babord». Därefter
hade det verkat som om det sagts någonting tillbaka till vakthavande
officeren. Rodret syntes cj omedelbart ha lagts åt babord.

Vakthavande officeren, löjtnanten Björn Gyllenram, androg följande: Navigeringsofficeren
hade givit direktiv, att man vid passage av Knippelholmens
fyr skulle gira babord. När fyren passerats hade givits order »babord

15—i98(H0. Militieombudsmannens ämbetsberältelse.

226

10 grader ror». Från manövertornet hade repeterats »babord 10 grader ror»,
sannolikt av rorgängaren. Gyllenram hade sett föröver och därvid observerat
»att intet hände» samt givit ordern »babord», vilket innebure att
rodret skulle läggas 20 grader för gir åt babord. Gyllenram hade hört ordern
»babord» repeteras från manövertornet. Han hade tidigare under dagen
observerat, att manövrerna kommit långsamt i gång, varför han ej reagerat
kraftigare för att giren ej kom i gång. Strax efter att ordern »babord»
givits hade Gyllenram sett på roderskvallran och därvid märkt, att roderlägesvisaren
utvisade att rodret låg omkring 20 grader styrbord (var på väg
mot 20 grader). Gyllenram hade då givit ordern »babord dikt» och för att
förtydliga ordern omedelbart därefter »skifta ror till babord dikt». Gyllenram
vore ej själv säker på att dessa senare order repeterats från manövertornet.
Han hade på roderlägesvisaren observerat att rodret lades om. Då
det legat ungefär midskepps hade fartygschefen övertagit manövern. Gyllenram
hade dock dessförinnan beordrat »stopp om babord». — Vid förnyat
förhör förmälde Gyllenram att han givit order om »babord 10 grader ror»,
innan Gärtner kommit fram och meddelat att girpunkten var inne. Ordern
om »babord» hade givits när Gärtner varit i närheten. Gyllenram kunde ej
erinra sig de order till rodret, som givits med anledning av att fartygschefen
beordrat Gyllenram att tidigare — vid passage av lysbojen Älvsborg — hålla
upp styrbord. Gyllenram vore fullständigt säker på att order givits till
rodret att lägga det åt babord.

Söderhäll berättade: Han hade tjänstgjort som roderstyrman. Fartyget
hade förts fram med omväxlande order om små rodervinklar styrbord och
babord till en plats i utloppet i Göteborg. Närmare lägesangivning kunde
Söderhäll ej giva. Söderhäll hade då hört en order lydande: »Styrbord 15
grader ror». Ordern hade repeterats av rorgängaren. Därefter hade kommit
ny order till rodret »öka till dikt», vilket innebure att rodret skulle
läggas till styrbord dikt. Söderhäll vore ej säker på om rorgängaren repeterat
denna order, ty i samma ögonblick hade från styrbords bryggvinge
(sannolikt från fartygschefen) och även genom det ordinarie talröret kommit
ordern »skifta ror». I detta ögonblick hade genom talröret givits ordern
»stopp om babord». Ordern hade sannolikt givits av vakthavande officeren.
Söderhäll hade då på maskintelegrafen slagit stopp om babord. Rorgängaren
hade skiftat roder genom att vrida manöverratten för läggning av rodret
åt babord. Fartygschefen hade då konnnit in i manövertornet och övertagit
manöverratten. Han hade kommenderat »stopp» samt därefter »back
högsta på båda». — På särskild fråga om inte Söderhäll reagerat för att
en ö befunnit sig för om styrbord när Söderhäll hört ordern om att rodret
skulle läggas styrbord 15 grader, som repeterats av rorgängaren, svarade
Söderhäll, att han icke hade upptäckt denna ö förrän senare, när ordern
om »skifta ror» givits. På ytterligare frågor förklarade sig Söderhäll vidhålla,
att han uppfattat ordern till rodret såsom »styrbord 15 grader ror»
och sedan »styrbord dikt».

Värnpliktige nr 2736-6-46 Malm berättade: Han hade tjänstgjort såsom

227

rorgängare och hade hört vakthavande officeren säga »styrbord 15 grader
ror». Malm hade repeterat ordern och lagt rodret för styrbordsgir. Omedelbart
härefter hade han hört att vakthavande officeren sagt »dikt». Innan
Malm hunnit repetera, hade Malm hört vakthavande officeren beordra »babord
dikt». På samma gång hade fartygschefen kommit in och själv lagt
om rodret till babord dikt. Malm hade dock dessförinnan hunnit börja vrida
manöverratten för att lägga rodret åt babord. Malm hade hört order om
»full back» givas genom talröret och hade repeterat ordern. — Ytterligare
hörd förklarade Malm sig vidhålla, att ordern till rodret lytt »styrbord 15
grader ror» samt att ordern om »dikt» av Malm uppfattats att gälla styrbord
dikt. Denna senare order hade dock icke hunnit utföras, enär Malm
i samma ögonblick fått order om »babord dikt» och fartygschefen kommit
in i manövertornet.

Styrmannen O. H. Karlsson förklarade, att han, som tjänstgjort såsom
bestickstyrman, icke följt ordergivningen i manövertornet, men att han
hört ordern »babord dikt» givas samtidigt som fartygschefen kommit in
i manövertornet. Därvid hade Karlsson observerat, att roderlägesvisaren utvisat
att rodret låg styrbord dikt.

af Klint anförde i sitt yttrande under hänvisning till en upprättad kartskiss:
Då fartyget passerade Knippelholmens fyr hade Gyllenram beordrat
babordsror genom talröret från bryggan, af Klint hade själv stått på
styrbordssidan av bryggan och iakttagit manövern. Han hade hört ordern
om babordsror men på roderskvallran sett att rodret »lades fel
väg». Det hade stått klart för af Klint att ett missförstånd förelegat. Eftersom
någon tid till förklaring icke funnits, om fartyget skulle kunna förhindras
att gå rakt upp i land, hade af Klint sprungit direkt in i manövertornet
och själv lagt om ratten till babord dikt, samt beordrat högsta back.
Rodret hade då hunnit till styrbord dikt. Då af Klint sprungit in i manövertornet,
hade han iakttagit Söderhäll längre fram och till höger om sig.
Södcrhäll hade alltså icke stått på sin plats vid sidan av rorgängaren. Fartyget
hade gått klart landgrundningen syd Knippelholmen, men det hade
varit mycket nära att det gått på grund. Sedan manövern avslutats hade
af Klint tillsagt Söderhäll att lämna bryggan, tagit upp en annan styrman
på vaktkvarteret såsom roderstyrman och uppdragit åt sekonden att
omedelbart göra en utredning om det inträffade. Efter att ha tagit del av
utredningen, hade af Klint tilldelat Söderhäll fjorton dagars permissionsförbud.
Tillrättavisningen hade tilldelats Söderhäll, icke för att han missuppfattat
ordern om babords ror, vilket han påstått sig ha gjort, utan därför
att han, som varit ansvarig för styrningen, utan att kontrollera orderns
riktighet tillåtit rorgängaren att lägga styrbord dikt i detta läge, då fartyget
gått med full fart framåt och haft land ISO meter om styrbord. Att så varit
fallet hade Söderhäll själv kunnat se genom fönstren i manövertornet. Söderhäll
hade blivit underrättad om att denna förseelse och icke missuppfattningen
av ordern vore orsaken till tillrättavisningen.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 20 december 1948 till chefen

228

för marinen anhållit att denne ville låta föranstalta om utredning samt
därmed jämte eget yttrande inkomma till militieombudsmannen, inkom
chefen för marinen, viceamiralen H. Strömbäck, den 9 februari 1949 med
dels protokoll över av kommendörkaptenen av första graden B. Berthelsson
den 11 januari 1949 hållet förhör jämte av Berthelsson avgivet yttrande, dels
protokoll över av kommendören John Wirström den 20 januari 1949 hållet
förhör med af Klint, dels ock eget yttrande.

Vid nämnda förhör anförde nedan angivna personer följande.

Snöbohm: Fartygschefen af Klint hade under utlöpande från Göteborg
den 6 december 1948 cirka fyra tidsminuter före passagen av fyren Hunnebådan
beordrat vakthavande officeren att, enär kryssaren befunne sig på
babordssidan av leden, taga upp mera styrbord. Snöbohm hade därför gått
över till babords bryggvinge. Han hade beräknat att babords gir skulle
påbörjas tvärs Knippelholmens sydudde. Snöbohm vore fullt säker på att
han hört vakthavande officeren giva order om babordsror och hade förvånat
sig över att giren ej kommit i gång. Han hade då gått midskepps
för att kontrollera roderskvallran och för att eventuellt ingripa. Därvid
hade han hört vakthavande officeren beordra dikt ror och sett, att roderskvallrans
visare varit på väg mot styrbord dikt. Snöbohm hade märkt,
att kryssaren börjat gira styrbord i stället för babord, varför han sprungit
vidare till manövertornet. Då han kommit in i manövertornet, hade fartygschefen
varit där och själv övertagit manövern. Kryssaren hade gått
med fredsmarschfart, vilken utgjorde 18 knop. Denna fart hade icke varit
olämplig med hänsyn till navigeringen.

Gärtner: Han hade icke hört fartygschefen beordra den första styrbordsgiren,
enär Gärtner befunnit sig på babords bryggvinge. Gärtner hade haft
till uppgift att biträda vakthavande officeren med navigeringen och hade
stått på babords bryggvinge för att observera Hunnebådan, som han tagit
ut såsom girmärke. Han hade varskott vakthavande officeren, när tiden
varit inne för gir babord hän till den kurs, som vakthavande officeren
tidigare meddelats av honom. Han hade då hört vakthavande officeren beordra
babords ror i talröret, varefter Gärtner återgått till sitt sjökort. Gärtner
vore fullt säker på att han hört vakthavande officeren beordra babord.
Då Gärtner senare sett fartyget gira styrbord hän, hade han rusat in till
vakthavande officeren och ropat »vi gira ju styrbord». Gärtner hade då
hört vakthavande officeren ge order om att rodret skulle läggas om till
babord. Gärtner ansåge icke farten ha varit för hög för att navigeringen
skulle medhinnas.

Gyllenram: Han erinrade sig ej exakt vilka order han givit till rodret,
då fartygschefen cirka fem tidsminuter före passagen av Knippelholmen
givit order om att de skulle taga upp styrbord i leden. Upptagningen hade
dock gjorts med högst tio graders rodervinkel. Därefter hade Gyllenram
beordrat en kurs. Full fart vore 18 knop. Han ansåge ej att farten varit
för hög för navigering eller manöver. Inga fartyg hade funnits i närheten.
Strax före den angivna girpunkten hade Gyllenram givit order om 10 gra -

229

der babords ror, som repeterats av rorgängaren. Gyllenram hade hållit utkik
för över och då han märkt, att fartyget icke börjat svänga, hade han
givit order om ökning av rodervinkeln till babord (evolutionsror), vilken
order repeterats. Gyllenram hade omedelbart därefter tittat på roderskvallran,
vars visare då varit på väg mot styrbord. — På tillfrågan varför Gyllenram
icke genom att se på roderskvallran kontrollerat, att den första
ordern effektuerats, upplyste Gyllenram, att enligt undervisningen på sjökrigsskolan
skulle vakthavande officeren kontrollera giren antingen genom
att se på naturen eller på roderskvallran. Då Gyllenram uppmärksammat,
att rodret lagts fel väg, hade hans första order varit »babord dikt» samt
för ytterligare förtydligande »skifta ror till babord dikt». Härefter hade
beordrats »stopp om babord». Efter denna order hade fartygschefen övertagit
manövern. En dag senare, då Gyllenram uppehållit sig inne i manövertornet,
hade han hört att vid order om babords gir rorgängaren repeterat
ordern rätt men samtidigt lagt rodret åt fel håll, varvid dåvarande
roderstyrmannen omedelbart ingripit. Gyllenram använde aldrig ordern »15
grader ror». De roderkommandon Gyllenram använde vore »10 grader ror»,
»halvt ror» (= 15 grader), »styrbord (babord)» (= 20 grader) och »dikt».

Söderhäll: Han hade icke anledning att deltaga i navigeringen eller att
se efter val- fartvget befunne sig utan hade endast att se till att vakthavande
officerens order effektuerades. Han vidhölle sin tidigare uppgift, att
vakthavande officeren beordrat »styrbord 15 grader ror», vilket även hade
repeterats av rorgängaren. Rodret hade lagts i enlighet härmed, varefter
ordern »öka till styrbord dikt» kommit. Han hade hört allting tydligt och
ansåge uteslutet att han misstagit sig. Rodret hade kommit styrbord dikt
på mycket kort tid. Härefter hade kommit order »skifta ror till babord
dikt». Söderhäll hade härefter placerat sig vid maskintelegraferna, då han
väntat maskinorder. Det hade också omedelbart beordrats »stopp på båda»
samt omedelbart härefter »back högsta». Söderhäll vidhölle, att vakthavande
officeren enligt Söderhälls uppfattning beordrat rodret fel väg. Söderhäll
ansåge, att den första ordern om styrbords gir för att fartyget skulle komma
på rätt sida i leden icke kunde vara anledningen till den felaktiga styrbordsgiren.
Söderhäll hade icke tittat ut och följt med i naturen förrän då
»högsta back» beordrats, då han sett ut genom dörren. — Vid förfrågan om
roderstyrmannens åliggande uppgav Söderhäll, att roderstyrman skulle
verkställa via talröret givna order dels till rodret och dels till maskin. Han
skulle även föra loggbok och biträda bestickstyrmannen. Rorgängaren skulle
repetera talrörsorder. Söderhäll hade icke alltid uppfattat de order, som
givits i talröret, inen han ansåge att, om han kontrollerade att rorgängaren
lade rodret i enlighet med vad rorgängaren repeterat, hade Söderhäll fyllt
sin kontrollerande uppgift. Han funne anmärkningsvärt, att vakthavande
officeren icke ändrat ordern som repeterats från tornet och att roderskvallran
fått komma styrbord dikt utan att ändring beordrats från bryggan. Söderhäll
ansåge även anmärkningsvärt, att det icke beordrats midskepps före
övergången från styrbord dikt till babord dikt. Beträffande Söderhälls plats

230

i tornet trodde Söderhall, att fartygschefen kunde ha förväxlat Söderhall
med bestickstyrmannen. — Söderhall hade icke känt till att det legat en ö
styrbord om fartyget. Han hade icke vetat om varför tillrättvisning tilldelats
honom, men han trodde att han dömts därför att han icke vetat om
vad som försiggick i fartyget. Han bestrede att han visat oskicklighet i
tjänsten.

Karlsson: Sedan bogserbåten kastat loss hade satts full fart, 18 knop.
Strax innan fartyget varit framme vid Knippelholmcn, hade Karlsson tagit
loggboken för att införa lotsens avgång. Karlsson hade hört order i talröret,
vilka order repeterats, men kunde icke angiva vilka order som givits och
repeterats. Då »babord dikt» beordrats särskilt högt, hade han sett upp och
då lagt märke till att roderskvallran legat styrbord dikt. Söderhäll hade då
stått snett bakom rorgängaren intill maskintelegraferna. Samtidigt hade
fartygschefen kommit in i tornet och övertagit manövern.

Nilson: Han hade varit närvarande då af Klint tilldelat Söderhäll tillrättavisningen
och erinrade sig att af Klints ord härvid hade fallit ungefär
så: »Enär uppgift står mot uppgift, låter jag vid detta bero. Men vad jag
aldrig kan förlåta är, att styrman kan låta rorgängaren lägga rodret för
styrbords gir, när fartyget framföres med hög fart i skärgården med en ö
alldeles om styrbord. Styrman var inte med i båten och visste inte vad som
hände. Därför tilldelar jag styrman 14 dagars permissionsförbud för oskicklighet
i tjänsten. Ouppmärksamhet.»

Väbeln, styrmannen A. Gustavsson, som även varit närvarande, då tillrättavisningen
meddelats Söderhäll, vitsordade riktigheten av Nilsons uppgifter.

af Klint: Den på kryssaren Tre Kronor vid ifrågavarande tillfälle kommenderade
besättningen hade icke varit med på fartyget under gång förrän
från och med den 30 november 1948. af Klint hade därför ansett det vara
av största vikt att allt som hade sammanhang med tjänsten under gång
bleve noga genomgånget och hade utfärdat härför erforderliga order. På
grundval härav hade bland annat manöverofficeren gått igenom hela manövertjänsten
med all till densamma knuten personal, sålunda även med Söderhäll,
och därvid framhållit vikten av att speciellt förhandspersonalen på
olika platser noga övervakade verksamheten var och en inom sitt område.
Enligt chefens för marinen anvisningar för bryggtjänsten ålåge det roderstyrmannen
att bland annat vara vakthavande officeren ansvarig för att
beordrad kurs styrdes. Denna bestämmelse ansåge af Klint innebära, att
när kursändring beordrades genom girs anbefallande roderstyrmannen vore
ansvarig för att de order som av vakthavande officeren härvid gåves bleve
rätt upptattade och rätt utförda. För att kunna rätt fullgöra denna del av
sin verksamhet måste roderstyrmannen åtminstone vid gång i skärgård, där
dels girar ofta förekomme och dels då de förekomme de i allmänhet måste
utföras med snabbhet och precision, uppehålla sig vid sidan av rorgängaren
med sikt föröver, så att han kunde överblicka det farvatten i vilket kryssaren
rörde sig. Platsen bredvid rorgängaren vore ävenledes den enda, där

231

roderstyrmannen med säkerhet borde kunna uppfatta genom talröiet givna
order, af Klint vidhölle, att Söderhäll då af Klint rusat in i manövertornet
icke stått bredvid rorgängaren utan längre fram för om maskintelegrafen.
Därest Söderhäll skulle ha befunnit sig på rorgängarens högra sida, skulle
af Klint ha kolliderat med Söderhäll, vilket emellertid icke skett, af Klint
droge sig även till minnes, att Söderhäll, då ordern om högsta back givits,
för att effektuera ordern måst slå maskintelegrafens spakar från sig och
icke emot sig, vilket innebure, att Söderhäll måste ha stått för om maskintelegrafen.
af Klint hade ansett och ansåge alltjämt, att Söderhäll icke uppehållit
sig å den plats i tornet — bredvid rorgängaren — varifrån Söderhäll
med full säkerhet kunnat dels uppfatta i talröret givna order, dels övervaka
rorgängarens verksamhet, dels ock slutligen iakttaga det farvatten i vilket
fartyget rörde sig. Roderstyrmannen måste enligt af Klints åsikt uppehålla
sig i omedelbar närhet av och framför talröret för att tydligt kunna uppfatta
genom detta från bryggan givna order, af Klint ansåge därför att det
från den plats där Söderhäll enligt af Klints åsikt befunnit sig förelegat
stora möjligheter till missuppfattning av givna talrörsorder. af Klint ansåge,
att Söderhäll visat bristande ansvarskänsla genom sin uppfattning att Söderhäll
icke själv behövde höra vakthavande officerens order i talröret utan
kunde förlita sig på rorgängarens repetition, vilken i vissa fall måste avse
order om maskinmanöver, med vilka rorgängaren intet hade att göra. Att
Söderhäll vid utövandet av kontrollen över verksamheten vid rodret under
fartygets förflyttning i trångt farvatten icke uppehållit sig på en sådan
plats, varifrån denna kontroll säkert kunnat utövas, hade särskilt med
hänsynstagande till den genomgång, som före avgången gjorts bland annat
beträffande bryggtjänsten, varit utslagsgivande för af Klint vid straffets
tilldelande, af Klint ansåge, att Söderhäll vid tillfället ifråga brustit i uppmärksamhet
vid fullgörandet av sin tjänst. Några särskilda order beträffande
roderstyrmannens uppehållsplats funnes icke utgivna.

Berthelsson antecknade i protokollet över det av honom hallna förhöret.
För att söka rekonstruera personalens platser i manövertornet och avgöra,
huru ordergivningen kunde uppfattas genom talröret, hade den vid tillfället
tjänstgörande bryggpersonalen utom af Klint och Malm samlats på bryggan
och i manövertornet. Det hade kunnat konstateras, att talrörets placering
icke varit den gynnsammaste för att man tydligt skulle kunna höra order
och repetition, i synnerhet vid stark blåst. Av anteckning i däcksloggboken
för den 6 december 1948 framginge, att vinden vid tillfället ifråga varit
syd i(j—18 m/sek, d. v. s. ganska stark vind på babords bog. Ur maskinloggboken
hade även kontrollerats, att farten varit 18 knop.

Berthelsson anförde i det av honom avgivna yttrandet: Gyllenram vidhölle
att babords ror beordrats. Detta bekräftades av Snöbohm och Gärtner.
Söderhäll vidhölle sig ha hört order om styrbords ror, vilken repeterats av
Malm och effektuerats. Malm hade vid första förhöret uppgivit detsamma.
Enda tänkbara förklaringen vore i så fall, att såväl Gyllenrams order som
Malms repetition missuppfattats. Därest Gyllenram omedelbart efter första

232

ordern kontrollerat roderlägesvisaren, hade misstaget snabbare upptäckts.
Detta hade dock Gyllenram icke ansett sig skyldig att göra, då han enligt
tidigare undervisning kunde göra samma kontroll genom att se för över.
Någon reglementerad bestämmelse härom funnes icke. Full fart vore fredsmarschfart,
18 knop, vilket torde varit en lämplig fart för ifrågavarande
tillfälle, särskilt med hänsyn till att i rådande hårda vind kryssaren fått en
stor avdrift, därest lägre fart använts. Enligt gällande bestämmelser vore
roderstyrmannen gentemot vakthavande officeren ansvarig för att beordrad
kurs styrdes och att rodret lades på anbefallt sätt. Söderhäll ansåge sig ha
uppfyllt dessa krav endast genom att höra efter att Malm repeterat Gyllenrams
order till rodret. Av en underofficer, som dock innehade en förhållandevis
hög tjänsteställning och som genom långvarig utbildning och daning
förberetts för befälstjänstgöring ombord, torde man dock kunna kräva
större ansvarskänsla. En underofficer måste genom att under vakt- och annan
tjänstgöring noggrant uppmärksamma vad som förefölle — i förevarande
fall bland annat genom att följa fartygets förflyttning — verksamt
bidraga till fartygets säkra framförande. På ett fartyg, där så stora värden
kunde sättas på spel genom felnranöver av en enda man, vore det av alldeles
särskild betydelse, att grunden för disciplinen utgjordes av samarbetsvilja
och ömsesidigt förtroende. I en fartygsbesättning måste man obetingat kunna
lita på att var man på sin post strävade att göra sitt bästa. Att detta måste
krävas av i första hand befälet vore självklart.

Strömbäck anförde: Av den verkställda utredningen framginge i frågan
om vilken order, som givits till rodret, att utsaga stode mot utsaga, å ena
sidan fartygschefens, vakthavande officerens, biträdande vakthavande officerens
och navigeringsofficerens uppgifter, å andra sidan roderstyrmannens
och rorgängarens. Vilka uppgifter som vore de riktiga ansåge sig Strömbäck
i detta sammanhang icke behöva fatta ståndpunkt till. — Sedan vakthavande
officeren enligt egen uppgift vid angiven girpunkt beordrat 10
grader babords ror, hade han genom att hålla utkik föröver märkt, att faricke
kom babord hän, varför han givit order om att rorvinkeln skulle
ökas till babord (evolutionsror). Strömbäck ansåge, att det varit lämpligt,
om vakthavande officeren i detta fall icke endast iakttagit verkan av sin
order till rorgängaren genom utkik föröver utan dessutom med en blick
på roderlägesvisaren omedelbart kontrollerat hur rodret lades. Om så skett,
skulle vakthavande officeren direkt kunnat avläsa roderläget och ögonblickligen
kunnat vidtaga erforderliga åtgärder, medan en kontroll baserad enbart
på metoden att genom utkik föröver bedöma fartygsrörelsen icke kunde
ge anledning till omedelbart ingripande utan först efter en viss fördröjning.
Strömbäck ville i detta sammanhang framhålla — även om det icke direkt
hörde till ärendet — att han ansåge det icke uteslutet att, om vakthavande
officeren omedelbart observerat roderlägesvisarens utslag, något olyckstillbud
med nu aktuell konsekvens icke skulle behövt inträffa. — Roderstyrmannen
vore vakthavande officeren ansvarig för att beordrad kurs styrdes
(Chefens för marinen anvisningar för bryggtjänsten mom. 22). Detta måste

233

anses innebära, att roderstyrmannen vore ansvarig för att av vakthavande
officeren beordrad gir (läggandet av roder) rätt utfördes, ty man kunde icke
komina från en kurs till en annan utan gir. Han skulle alltså uppehålla sig
på sådan plats och vara så uppmärksam, att han alltid med säkerhet kunde
uppfatta de order, som gåves från bryggan genom talröret, och sålunda
snabbt kunna ingripa, därest rätta åtgärder icke vidtoges av rorgängaren. Huruvida
detta i det aktuella fallet till alla delar iakttagits av roderstyrmannen
kunde icke avgöras, enär uppgifterna härom i utredningen vore motstridiga.
Enligt vad roderstyrmannen vid förhör den It januari själv uppgivit, ansåge
han sig icke alltid ha uppfattat de order som givits i talröret. Han hade vidare
framhållit såsom sin uppfattning, att han ansåge sig ha fyllt sin kontrollerande
uppgift, om han övervakade att rorgängaren lade rodret i enlighet med
vad rorgängaren repeterat. Denna uppfattning ansåge Strömbäck felaktig.
Enligt reglemente för marinen del II och chefens för marinen anvisningar
för bryggtjänsten ålåge det roderstyrman att vara vakthavande officeren
(manöverofficeren) ansvarig för att beordrad kurs styrdes. Denna föreskrift
innebure givetvis, att roderstyrmannen själv skulle höra vakthavande
officerens order angående rodret och förvissa sig om att rorgängaren repeterade
rätt; föreskriften borde icke tolkas så, att roderstyrmannen endast
skulle kontrollera att rorgängaren lade rodret i enlighet med vad denne
repeterat. —- För den händelse att ur af Klints uttryckssätt »utan att kontrollera
orderns riktighet» kunde utläsas, att han därmed skulle avse att
roderstyrmannen vore skyldig att kontrollera att vakthavande officeren ur
navigatorisk synpunkt handlade riktigt, då han beordrade ifrågavarande gir,
ville Strömbäck meddela följande: Han ansåge, att ingen skyldighet förelåge
eller borde föreligga för roderstyrmannen att följa eller utöva något slags
kontroll av navigeringen i sådan utsträckning att han ägde att omedelbart
ingripa, därest han ansåge att en från vakthavande officeren mottagen order
angående rodret eller maskintelegrafen avveke från enligt roderstyrmannens
uppfattning lämplig eller erforderlig åtgärd. Med uttrycket »omedelbart
ingripa» avsåge Strömbäck här att utan vidare föranstalta om att roder
eller maskintelegraf manövrerades på annat sätt än vad vakthavande officeren
beordrat. Vakthavande officeren vore den som å fartygschefens vägnar
(reglemente för marinen del II § 123) bure hela ansvaret för fartygets framförande;
en skyldighet av nyssnämnt hypotetiskt slag skulle på ett icke önskvärt
sätt dels skapa en oklar ansvarsfördelning, dels kunna tolkas så, att
en del av ansvaret för fartygets framförande lades på roderstyrmannen,
som icke kunde förväntas besitta härför erforderliga kvalifikationer eller
förutsättningar i övrigt. Många fall kunde förekomma, då roderstyrmannen
icke vore och icke kunde vara insatt i de navigatorislca förhållandena eller i
vakthavande officerens intentioner. Vid bedömandet av här förevarande
frågor måste man även ha i minnet, att vakthavande officerens order till
ror och maskin i många fall måste utföras ögonblickligt. A andra sidan
vore det emellertid tänkbart att — alla försiktighetsmått till trots — misstag

234

kunde förekomma. I förevarande fall skulle dessa misstag kunna tänkas
bero på bland annat a) att vakthavande officeren givit felaktig order, b) att
riktig order vore given av vakthavande officeren, men att den av roder styrmannen
eller rorgängaren uppfattats felaktigt och repeterats på detta sätt
(vilket icke observerades av vakthavande officeren), samt c) att riktig order
vore given och rätt repeterats men utförts felaktigt. Det syntes Strömbäck
självklart att, om roderstyrmannen emottagit en order eller på grund av
emottagen eller missuppfattad order vidtagit en åtgärd, som uppenbarligen
avveke från vad som enligt hans åsikt vore lämpligt eller erforderligt, roderstyrmannen
skulle påkalla vakthavande officerens uppmärksamhet, till exempel
under formen »jag upprepar för kontroll styrbord», »rodret lägges
styrbord dikt», »rodret ligger styrbord». Men därutöver finge ingripande till
ändring icke påvila honom. Ett sådant påpekande från roderstyrmannens
sida vore icke motiverat av någon reglementarisk föreskrift — sådana kunde
icke givas som täckte alla tänkbara fall — utan av den allmänna skyldigheten
hos envar ombord att samverka till det helas bästa. Det vore genom
dylik uppmärksamhet och vakenhet, som nyanserna i tjänsteduglighet hos
personalen ombord inom alla grader framträdde. Strömbäck hade hört af
Klint, och denne hade meddelat, att han med »kontrollera etc.» avsett den
av Strömbäck sist här angivna skyldigheten. — Som framginge av protokollet
över förhöret den 11 januari hade vid försök till rekonstruktion av personalens
platser i manövertornet samtidigt prövats, hur ordergivning i talröret
från bryggan till manövertornet uppfattats. Det hade därvid kunnat konstateras,
att talrörets placering icke syntes vara den gynnsammaste för att
man skulle kunna tydligt höra order och repetition, i synnerhet i stark blåst.
Ströimbäck funne det icke uteslutet, att detta förhållande kunnat medverka
till att olika uppfattningar varit rådande om vilka order som givits till rodret
vid det aktuella tillfället, enär vindstyrkan då uppgått till icke mindre än
16—18 m/sek. (= hård kultje) och vinden legat på förifrån. — Strömbäck
funne fartygschefens snabba personliga ingripande i fartygets manövrerande
vid ett tillfälle, då fartygets säkerhet varit i högsta grad äventyrad genom
felaktig användning av rodret, erkännansvärt. Fartygschefen hade själv uppfattat,
att vakthavande officeren givit en riktig order om rodrets läggande
och måste därför fått klart för sig, att roderstyrman och rorgängare genom
feluppfattning eller ouppmärksamhet satt fartyget i fara. För den uppkomna
situationen vore roderstyrmannen i första hand straffvärd, om det kunde
anses bevisat, att babords ror kommenderats men styrbords ror blivit lagt
eller att han visat påtaglig ouppmärksamhet i sin tjänsteutövning.

Sedan Söderhäll erhållit tillfälle taga del av handlingarna i ärendet, inställde
sig Söderhäll den 2 maj 1949 å militieombudsmansexpeditionen. Han
ingav därvid till en början en skrift, vari bland annat anfördes följande:
Sedan af Klint kommit in i tornet, hade han beordrat stopp på båda maskinerna
och omedelbart härefter back högsta på båda, vilket Söderhäll slagit
med båda telegraferna samtidigt. När fartygets framfart varit nästan upp -

235

hävd hade beordrats stopp och därefter framåt sakta på båda. af Klint hade
då gått ut på bryggan. Efter en stund hade af Klint kommit in och sagt:
»Jag skiljer styrman från tjänsten på bryggan. Tag upp en annan styrman.»
Söderhäll hade då skickat efter styrman Pihl, vilken tjänstgjort som valcthavande
underofficer akter (livbåtsbefälhavare), och lämnat av till honom.
Pihl hade troligen aldrig förut tjänstgjort såsom roderstyrman. Sedan Söderhäll
lämnat av till Pihl, hade Söderhäll gått ut till navigeringsofficeren
och meddelat, att Söderhäll av fartygschefen blivit skild från tjänsten på
bryggan och lämnat av till Pihl. Gyllenram och Malm hade ej blivit skilda
från sina tjänster utan endast nedkallats till förhör, men själv hade Söderhäll
hållits skild från bryggtjänsten så länge af Klint varit kommenderad
ombord å Tre Kronor. Samma dag som af Klint mönstrat av hade Söderhäll
vid ett samtal med sekonden blivit meddelad, att Söderhäll nästa gång
de ginge till sjöss skulle återupptaga sin bryggtjänst. Söderhäll hade icke,
när tillrättavisningen tilldelats honom, lämnats tillfälle att yttra sig.

Närmare hörd anförde Söderhäll: Söderhäll hade mönstrat på Tre Kronor
i oktober 1948. Fartyget hade emellertid icke löpt ut från Götaverken förrän
den 30 november. Söderhäll hade flera år tjänstgjort såsom roderstyrman
på andra båtar, bland annat tre år på motortorpedbåtar, en vinter på
en jagare och en annan vinter på ett pansarskepp. För övrigt hade han såsom
signalman alltid haft sin tjänst förlagd till bryggan. De manöverorgan,
som Söderhäll haft att handskas med ombord på Tre Kronor, avveke icke
i princip från vad Söderhäll tidigare haft att göra med utom i fråga om
själva styrinrättningen. Denna vore å Tre Kronor elektrisk och försedd med
sex eller sju kontakter å ömse sidor om ett noll-läge, varmed roderrörelsens
hastighet åt styrbord respektive åt babord reglerades. Om t. ex. manöverratten
inställts på första kontakten åt styrbord fortsatte rodret att med
lägsta hastighet vrida sig ända till 35 grader styrbord. Man läte emellertid
aldrig rodret gå längre än till 30 grader, vilket läge betecknades med »styrbord
dikt». För att öka hastigheten av roderrörelsen inställde man manöverratten
på någon av de följande kontakterna. Högsta hastighet uppnåddes
vid manöverrattens inställande på den sjätte eller sjunde kontakten. Enligt
meddelad order finge emellertid, för att maskineriet icke skulle utsättas
för onödiga påfrestningar, i regel endast de tre första kontakterna användas.
Givetvis finge i speciella fall, då så vore nödvändigt, även användas
högre hastigheter å roderrörelserna. Vid omläggning av rodret ökade man
så småningom hastigheten å roderrörelsen ungefär på samma sätt som när
en förare av en elektrisk spårvagn kopplade in den ena kontakten efter
den andra. Det ginge dock även att, om så vore nödvändigt, omedelbart slå
över till högsta kontakten. Motsvarande styranordning funnes endast ä
kryssaren Göta Lejon, men elektrisk styranordning av annan konstruktion
funnes även å kryssaren Gotland och å någon av de större isbrytarna.
Av manöverrattens läge kunde man, som framginge av det förut sagda,
icke draga några andra slutsatser om rodrets läge än att dess rörelseriktning
vore styrbord eller babord hän. Härvidlag hade man endast att lita

236

till vad roderlägesvisaren utvisade. En dylik funnes på styrinrättningen,
en på förkant av manövertornet inne i detta och dessutom en ute på bryggan
strax intill talröret. — Manöverofficeren, en fänrik, hade med de roderstyrmän
och bestickstyrmän, som ej tidigare tjänstgjort å systerfartyget
Göta Lejon, genomgått Tre Kronors styranläggning. För detta
ändamål hade Söderhäll och de övriga styrmännen först samlats hos
manöverofficeren i dennes hytt. Manöverofficeren hade härvid förevisat
en ritning över hela styranläggningen och ingående förklarat huru dess
olika delar fungerade. Härefter hade de gemensamt besökt styrmaskinrummet
och studerat anläggningen där. De hade även besökt bryggan och
där gått igenom styrinrättningen och manövertelefonerna. Det hade ej varit
tal om huru rorgängaren och roderstyrmannen skulle samarbeta, om
repetering av order eller om varest i manövertornet roderstyrmannen
skulle uppehålla sig. Det inginge i en styrmans utbildning att veta sina uppgifter
när han tjänstgjorde såsom roderstyrman. En roderstyrman skulle
uppehålla sig i manövertornet, om han ej vore ute på bryggan och tjänstgjorde
t. ex. med anledning av att bestickstyrmannen begärde hjälp med
pejling eller för att på order av vakthavande officeren hålla aktermärke. I
manövertornet skulle roderstyrmannen främst övervaka att rorgängaren
lade rodret rätt. Enär roderstyrmannen med hänsyn till andra uppgifter
ej hela tiden kunde uppehålla sig framför talröret, måste han när han ej
uppehölle sig där rätta sig efter den repetition av mottagna order, som gåves
av rorgängaren. När i sistnämnda fall en order repeterades av rorgängaren,
ginge Söderhäll fram till sidan av rorgängaren för att vid behov omedelbart
kunna ingripa och iakttoge samtidigt roderskvallran. Särskilt noga
måste övervakas att manöverratten ginge tillbaka i rätt tid. Den skulle, med
hänsyn till att det vanligen icke begagnades mer än tre kontakter, släppas
när rodret befunne sig omkring 5 grader från det beordrade roderläget.
Vid användande av högre kontaktläge finge ratten, vilken när den
släpptes omedelbart automatiskt intoge noll-läget, släppas litet tidigare. —
Söderhäll hade, utom nämnda uppgifter, såsom roderstyrman att göra kontinuerliga
jämförelser mellan gyro- och magnetkompasserna för att verkställa
anteckningar av deviationsändringar beträffande magnetkompassen.
Gyrokompassen skulle även av roderstyrmannen regleras med hänsyn till
fartygets hastighet och latituden. — Rorgängaren Malm verkade lugn och
säker och styrde bra. Söderhäll hade haft Malm såsom rorgängare även
vid tidigare tillfällen å Tre Kronor och hade då endast behövt hjälpa Malm
tillrätta någon gång i början, bortsett från mindre småjusteringar avseende
en eller några grader; för sistnämnda ändamål brukade det ofta förekomma
att en roderstyrman finge ingripa. I manövertornet vore det inget störande
buller utan vanlig samtalston kunde där höras bra. Utom övervakningen
av verkställigheten av order angående styrningen hade roderstyrmannen
främst att sköta maskintelegraferna, som vore placerade till höger om rorgängaren,
en maskintelegraf för styrbords och en för babords maskin. Maskintelegraferna
kunde bäst manövreras om man befunne sig akter och

237

babord om dem, men de kunde även manövreras av roderstyrmannen om han
uppehölle sig för om dem. I manövertornet skulle alltid finnas en telefonpost.
De flesta förbindelserna som denne hade att sköta funnes för om
maskintelegrafen på styrbords sida. Enär de som tjänstgjorde som telefonposter
ej haft tillräcklig utbildning för denna tjänst, hade det vid flera
tillfällen hänt, att Söderhäll måst ingripa och övertaga pågående samtal.
Detta kunde t. ex. avse en order från vakthavande officeren som skulle
förmedlas till maskinrummet. Roderstyrmannen hade även att på särskild
order verkställa avläsning på ekolod och logg samt skulle föra loggboken.
Beträffande styrningen ålåge det givetvis även roderstyrmannen att övervaka
att rorgängaren hölle anbefalld kurs, vilket föranledde att styrmannen
kontinuerligt måste iakttaga gyrokompassen, som sutte alldeles framför rorgängaren
och vore väl synlig. Detta gällde vid gång på viss anbefalld kompasskurs.
Om ej sådan kurs vore anbefalld kunde tänkas, att styrning skedde
efter visst riktmärke eller ock att styrning allenast skedde direkt efter vakthavande
officerens order. Endast om göromålen gåve tillfälle därtill brukade
Söderhäll se ut. Det viktigaste för en roderstyrman vore enligt Söderhälls
bestämda mening att tillse att givna order rätt efterkommes. Enligt Söderhälls
uppfattning kunde ingen skyldighet föreligga för en roderstyrman
att iakttaga den omgivande naturen. Roderstyrmannen hade ej tillgång till
det vanliga sjökortet. Detta funnes hos bestickstyrmannen, som förde huvudbesticket
och, åtminstone vid gång i öppet vatten, alltid skulle veta var
fartyget befunne sig. Sjökortet med hemliga leder (militärspecial) handhades
av vakthavande officeren, och detta finge ej ens bestickstyrmannen se. Roderstyrmannen
hade sålunda ingen möjlighet att hålla reda på fartygets
läge. Även om Söderhäll sett ifrågavarande öar styrbord om fartyget, vore
det därför möjligt, att Söderhäll ej ingripit med anledning av den order
Söderhäll uppfattat utan det oaktat låtit lägga rodret åt styrbord. Det kunde
nämligen tänkas att mellan öarna ginge någon militärled. Fartyget skulle
om rodret legat kvar en stund till på styrbord 15 grader ror ha kommit till
en kurs, som gått emellan öarna. Det vore emellertid givetvis möjligt, att
Söderhäll om han sett öarna skulle i anledning härav ha påkallat vakthavande
officerens uppmärksamhet. Beträffande repeterandet av order hade
före f örevar ande'' tillbud icke brukat förekomma, att vakthavande officeren
på något sätt meddelade att han uppfattat repeteringen. Efter olyckstillbudet
hade emellertid sådan repetering tillämpats, vanligen genom att vakthavande
officeren när ordern repeterats svarade »det är gott». När ett beordrat roderläge
uppnåtts, skulle rorgängaren alltid meddela vakthavande officeren detta
genom att säga t. ex. »styrbord 5 grader ror är». Även när en viss anbefalld
kompasskurs intagits skulle vakthavande officeren meddelas t. ex. »kurs 240
grader är». Tidigare hade icke givits något svar på ett sådant meddelande,
men efter olyckstillbudet hade så skett. Härvidlag tillämpades olika praxis
på olika båtar. — Genom talröret given order hördes inne i manövertornet
så svagt, att man för att uppfatta vad som sades måste befinna sig invid talrörets
mynning. Talröret hade vid här ifrågavarande tillfälle stått i för -

238

bindelse även med talrör å bryggvingarna. Efter olyckstillbudct hade rörsystemet
omlagts, så att det nu funnes två rör, varav det ena ginge direkt
från vakthavande officerens plats till manövertornet och det andra stode i
förbindelse med bryggvingarna. — Vid meddelandet av ifrågavarande order
om 15 graders styrbords roder hade Söderhäll uppehållit sig mellan talröret
och babords maskintelegraf med vänster hand på talröret och höger på maskintelegrafen.
Han hade sålunda stått vänd för ut. Söderhäll hade själv hört
ordern direkt i talröret, och Malms repetering hade överensstämt med vad
Söderhäll själv uppfattat. Vid tillfället hade Söderhäll haft blicken fäst på
kompassen. Det vore en gammal vana, att man iakttoge kompassen även om
någon viss anbefalld kompasskurs icke skulle hållas. Genom att iakttaga
kompassen kunde roderstyrmannen omedelbart iakttaga, om rorgängaren ej
styrde rätt eller båten ej ginge på rak kurs. Med gyrokompass kunde man
iakttaga minsta gir, vilket vore av värde, enär det sällan vore så att båten
när rodret stode midskepps ginge exakt rakt fram. Söderhäll kunde ej säkert
erinra sig, huruvida fartyget omedelbart före nyssnämnda order gått på anbefalld
kurs eller om rodret legat midskepps enligt direkt order av vakthavande
officeren. Det vore emellertid mest sannolikt, att kurs allenast hållits
enligt vakthavande officerens order. Även i dylikt fall vore det av betydelse
att iakttaga kompassen. Ibland kunde nämligen efter t. ex. en order om 10
graders babords roder plötsligt från vakthavande officeren beordras först
»midskepps» och sedan »stötta rätt så», vilket betydde att den kompasskurs
som hållits just vid sistnämnda kommandoords uttalande skulle bibehållas.
Rorgängaren finge då själv bestämma vilka roderrörelser, som erfordrades
för att fartyget skulle komma in på den angivna kursen. Söderhäll hade ej
hört någon bekräftelse på att Malms repetering av ordern om »styrbord 15
grader ror» uppfattats av vakthavande officeren. Omedelbart efter det ordern
repeterats hade Söderhäll säkerligen som vanligt flyttat blicken till roderlägesvisaren
invid ratten. Genom att se på denna roderlägesvisare och ej
på den på väggen kunde Söderhäll samtidigt iakttaga vilken manöver Malm
verkställde. Malm hade troligen kopplat in tre kontakter, enär roderlägesvisaren
i vanlig takt förflyttat sig till 15 grader, där den stannat. Omedelbart
härefter hade ordern att öka till dikt kommit, vilket inneburit styrbord
dikt. Söderhäll som härvid stått kvar på samma plats hade hört även denna
order direkt ur talröret, och Malm hade repeterat ordern. Jämväl denna
order hade verkställts på vanligt sätt, och rodret hade intagit läget 30 grader
styrbord. Omedelbart härefter hade givits ordern »skifta ror babord dikt»
och samtidigt troligen »stopp om babord» för att påskynda babordsgiren.
De båda sistnämnda orderna hade varken Malm eller Söderhäll upprepat.
Samtidigt som Söderhäll slagit stopp på babords maskintelegraf hade han
flyttat sig så att han stått mitt för telegraferna d. v. s. snett akter om dem.
Han hade fattat bägge maskintelegraferna och stått kvar där avvaktande order
till maskinerna. När rodret kommit omkring midskepps hade fartygschefen
kommit inrusande och samtidigt ropat »stopp på båda». Troligen hade
vakthavande officeren strax efteråt givit samma order i talröret. Det vore
möjligt att när fartygschefen kom inrusande Malm ett ögonblick släppt rat -

239

ten så att den gått ned på noll. Söderhäll hade vid tillfället pressat sig mot
niaskintelegraferna för att fartygschefen skulle kunna komina fram till manöverratten.
— Ifrågavarande händelse hade utspelats vid 9-tiden på morgonen
vid gång i den ordinarie lotsleden. Om fartygets läge hade Söderhäll vid
tillfället icke varit underkunnig. Han kände emellertid ganska väl till denna
led. Klar sikt hade vid tillfället varit rådande. Söderhäll ansåge att han icke
kunde samtidigt »vara med i naturen» och sköta de sysslor som ålåge honom.
Med anledning av Gärtners uppgift om innehållet av vakthavande officerens
ifrågavarande order förklarade Söderhäll, att det förefölle anmärkningsvärt
att Gärtner kunnat uppfatta denna enär Gärtner vid tillfället enligt
egen uppgift befunnit sig på babords vinge och vid denna tid en tvärvägg
varit uppsatt på bryggan. Söderhälls kamrater ombord på Tre Kronor hade
liksom Söderhäll själv haft svårt att förstå anledningen till att Söderhäll
blivit skild från tjänsten och meddelats tillrättavisning.

Från Söderhäll inkom den 17 maj 1949 ett av uppbördstimmermannen å
kryssaren Tre Kronor, H. L. Svensson, den 7 maj 1949 utfärdat så lydande
intyg: Den 4 december 1948 hade Götaverken för vissa prov för marinförvaltningen
å kryssaren uppfört ett lamellskott på manöverbryggan om babord,
vilket sträckt sig från manöverbryggans förkant vid kortlådans inre
gavel, långskepps till manövertornets förkant samt vertikalt mellan manöverbryggans
däck och tak. I detta lamellskott hade funnits en dörr om
cirka 60 X 200 centimeter upptagen mellan kortlådans akterkant och manövertornets
förkant. Det lamellskott som sålunda varit uppfört hade efter
den 12 december 1948 nedtagits av fartygets skrovreparationsgrupp.

Enligt utdrag av tillrättavisningskort för Söderhäll hade denne för det han
den 6 december 1948 gjort sig skyldig till oskicklighet i tjänsten (ouppmärksamhet)
av af Klint meddelats tillrättavisning i form av 14 dagars vägran
av landpermission.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombuds-,
mannen i skrivelse den 7 juni 1949 till chefen för marinen följande.

I reglemente för marinen (del II) meddelas vissa föreskrifter angående
vakthavande officers åligganden. Vakthavande officer har sålunda att i fartygschefens
ställe föra befälet. Han skall tillse, att vaktens däcksmanskap
finnes på anvisade platser samt under gång övervaka att den anbefallda
kursen styres. Det föreskrives även, att han med största uppmärksamhet
skall söka förekomma att fara för fartyget uppstår till följd av närhet till
grund (§§ 123—125). Angående roderstyrmans åligganden stadgas bland
annat, att roderstyrman är gentemot vakthavande officeren ansvarig för att
anbefalld kurs styres (§ 156). Om order till rorgängaren föreskrives, att alla
order till rodret, vare sig de äro avgivna med kommandoord eller tecken, skola
av rorsmannen med tydlig röst repeteras. Det föreskrives även, att den som
är avdelad att betjäna maskintelegraferna, skall med tydlig röst repetera alla
order till telegraferna (§ 87).

I anslutning härtill har av chefen för marinen den It) maj 1943 utfärdats

240

särskilda anvisningar för bryggtjänsten. Det angives häri, att desamma äro
att anse som den norm som bör följas vid utbildningen då bryggförhållanden
m. m. så medgiva samt att de äro juridiskt bindande endast då de upptaga
samma bestämmelser som i gällande reglementen. Enligt anvisningarna skall
vakthavande officer, som å fartygschefens vägnar för befälet över fartyget,
fullgöra dennes befallningar och därutöver ägna särskild uppmärksamhet åt
fartygets säkerhet, i fred särskilt med hänsyn till kollision, grundstötning
och andra överhängande faror. I fråga om navigeringstjänsten stadgas närmare
om personalen och dennas åligganden följande. Navigeringsofficeren
har att vid skärgårdsnavigering lämna vakthavande officeren erforderliga
upplysningar angående navigeringen. Vakthavande officeren ansvarar för att
fartyget framföres enligt fartygschefens order. Vid skärgårdsnavigering skall
han enligt fartygschefens order framföra fartyget med hänsyn till farvattnets
beskaffenhet. Han skall även eljest övervaka, att den beordrade kursen
styres, samt iakttaga avdriften. Bestickstyrmannen åligger, när bestick föres,
bland annat att, om besticket visar att fara för grundstötning eller annan uppenbar
fara föreligger, omedelbart göra anmälan därom till navigeringsofficeren
eller vakthavande officeren. — Roderstyrmannen åligger beträffande
navigeringen följande. Han skall vara vakthavande officeren ansvarig för att
beordrad kurs styres eller, på särskild order, att anbefallt märke hålles,
varvid skall iakttagas att om märket ej kan hållas detta omedelbart skall
anmälas. Under pågående gir skall han tillse att rorgängaren, om vakthavande
officeren härom givit order, utropar kursen för var tionde grad. Han
skall uppmärksamma, att sådana föremål avlägsnas, som kunna inverka
störande på magnetkoinpassen, ävensom uppmärksamma gyrokompassens
signalsystem samt sköta eventuellt befintlig fjärrinställare för kurskorrektör
och dämpningsurkopplare. Vid varje ny kurs skall han jämföra densamma
enligt gyrokompassen med kursen enligt magnetkompassen samt enligt navigeringsofficerens
direktiv för deviationslcontroll införa de jämförda kurserna
i särskild anteckningsbok. Roderstyrmannen skall även avläsa (bestämma)
farten och distansen samt, om anordningarna så medgiva, verkställa
ekolodning, föra och uppvisa loggboken samt vid behov, särskilt under
mörker, på begäran av bestickstyrmannen biträda denne med utförandet av
lerrestra observationer. — Beträffande skärgårdsnavigering i klar sikt stadgas
bland annat att vid all sådan navigering skall iakttagas att för fartygets
framförande ansvarig personal ständigt skall ha kännedom om var fartyget
befinner sig.

Beträffande de närmare omständigheterna i samband med ifrågavarande
felmanöver föreligga motstridiga uppgifter. Detta är fallet såväl i fråga om
innehållet av de order som av vakthavande officeren givits till rodret som
rörande frågan var i manövertornet Söderhäll vid tillfället befunnit sig. af
Klint har förklarat, att Söderhäll meddelats tillrättavisning icke för det han
missuppfattat ordern om babords roder, vilket han påstått sig ha gjort, utan
för det han, som varit ansvarig för styrningen, utan att kontrollera orderns
riktighet tillåtit rorgängaren att lägga rodret styrbord dikt i förevarande läge,
då fartyget gått med full fart framåt och haft land 150 meter om styrbord.

241

af Klint synes förmena, att Söderhälls underlåtenhet att kontrollera orderns
riktighet direkt sammanhänger med det förhållandet, att Söderhäll vid utövandet
av kontrollen över verksamheten vid rodret icke uppehållit sig på
en sådan plats, varifrån denna kontroll säkert kunnat utövas. Denna omständighet
har nämligen enligt vad af Klint förklarat varit utslagsgivande
för honom vid tillrättavisningens meddelande. Söderhäll har å ena sidan
bestritt riktigheten av af Klints påstående att Söderhäll icke vid tillfället i
fråga uppehållit sig vid rorgängarens högra sida, men å andra sidan gjort
gällande att någon skyldighet icke förelegat för Söderhäll att hålla reda på
fartygets läge.

Därest Söderhälls påstådda förseelse äger samband med frågan å vilken
plats i manövertornet Söderhäll vid tillfället befunnit sig, har med hänsyn till
de motstridiga uppgifterna härom förutsättning för ingripande mot Söderhäll
med tillrättavisning eller genom bestraffning i disciplinär ordning icke
förelegat. För utredning på denna punkt hade målet i dylikt fall bort hänskjutas
till vederbörande domstol. Annorlunda skulle det ha ställt sig om
Söderhäll även vid ett godtagande av hans uppgifter om de faktiska förhållandena
— främst i fråga om den plats i manövertornet där Söderhäll uppehållit
sig — ansåges ha ådagalagt försummelse genom att icke kontinuerligt
hålla sig underrättad om fartygets läge. Fråga om meddelande av tillrättavisning
skulle i sistnämnda fall bliva beroende allenast på det rättsliga bedömandet
av spörsmålet, huruvida det föreligger skyldighet för en roderstyrman
att — eventuellt under vissa förutsättningar — iakttaga det farvatten
inom vilket fartyget rör sig. För sådant ändamål skulle icke erfordras att
målet hänskötes till domstol.

Beträffande den rättsliga sidan av saken har Ni såsom Eder mening uttalat
att det icke förelåge någon skyldighet för roderstyrmannen att följa eller
utöva något slags kontroll av navigeringen i sådan utsträckning, att han ägde
att omedelbart ingripa, därest han ansåge att en från vakthavande officeren
mottagen order angående rodret avvcke från enligt roderstyrmannens uppfattning
lämplig eller erforderlig åtgärd. Det syntes Eder emellertid självklart
— oaktat någon uttrycklig föreskrift härom ej meddelats — att, om roderstyrmannen
emottagit en order eller på grund av emottagen eller missuppfattad
order vidtagit en åtgärd, som uppenbarligen avveke från vad som enligt
hans åsikt vore lämpligt eller erforderligt, roderstyrmannen skulle påkalla
vakthavande officerens uppmärksamhet.

Riktigheten av vad Ni sålunda uttalat synes icke kunna ifrågasättas. Det
är eu i fråga om ämbets- och tjänstemän allmänt erkänd regel att, även där
någon uttrycklig föreskrift icke meddelats, ur hänsynen till tjänstens beskaffenhet
kan härledas skyldighet för sådan befattningshavare att vidtaga
vissa åtgärder. Jag vill emellertid understryka, att vad av Eder uttalats allenast
synes innebära att skyldighet föreligger för en roderstyrman, som finner
att eu av vakthavande officeren given order — såsom roderstyrmannen uppfattat
den — icke är lämplig eller erforderlig, att på sätt av Eder angivits ingripa.
En roderstyrman som vid mottagandet av en viss order äger kännedom
1(1—iOHOiO. Militieombudsmannens ämbctsberältelse.

242

om fartygets läge i farvattnet torde i enlighet härmed ha skyldighet att göra
vakthavande officeren uppmärksam på t. ex. en sådan situation som den som
i förevarande fall förelegat. Därav kan dock icke dragas några slutsatser angående
frågan, huruvida för en roderstyrman föreligger skyldighet att vid
gång i skärgården iakttaga det farvatten i vilket fartyget rör sig. De av chefen
för marinen utfärdade anvisningarna för bryggtjänsten synas icke upptaga
någon dylik föreskrift. Det har icke heller påståtts, att Söderhäll i annan ordning
erhållit anvisning härom.

En ålagd tillrättavisning kan göras till föremål för omprövning. Härom
meddelas föreskrifter i 68 § militära rättegångslagen, vari stadgas att, där
någon vill begära omprövning av honom ålagd tillrättavisning, han skall
skriftligen eller muntligen göra framställning därom hos närmast högre befattningshavare
som har bestraffningsrätt. Någon häremot svarande föreskrift
hade icke upptagits i den före den 1 januari 1949 gällande krigslagstiftningen,
men en sådan rätt till omprövning ansågs det oaktat förefinnas.
Departementschefen framhöll i propositionen till militära rättegångslagen
(nr 216: 1948 s. 177) angående 1914 års krigslagstiftnings ställning
till detta spörsmål, att det måste anses ingå i en befälhavares allmänna befogenheter
att ändra ett tillrättavisningsbeslut, som meddelats av någon honom
underordnad, varav även följde, att den tillrättavisade kunde göra framställning
om sådan ändring. Där framställningen icke ledde till önskat resultat,
kunde den tillrättavisade vända sig till högre befälhavare och från denne till
ännu högre. Enligt departementschefens åsikt borde den möjlighet, som enligt
sakens natur funnes att begära sådan omprövning, komma till uttryck i
lagen. För praktiskt bruk vore det tillräckligt att därvid omnämna den
första instansen för överprövning. Att ett sådant ärende fullföljdes vidare av
en klagande torde vara mycket sällsynt. Den omständigheten, att i den nya
lagen ingen anvisning gåves för sådan fullföljd, innebure självfallet icke
att den ej skulle vara tillåten. Någon viss klagotid borde enligt departementschefens
mening icke utsättas.

Med hänsyn till de tvivelsmål som såvitt av handlingarna i förevarande
ärende framgår kunna råda angående lagligheten av den Söderhäll meddelade
tillrättavisningen, har jag i skrivelse denna dag till Söderhäll gjort honom
uppmärksam på att han är oförhindrad att hos Eder begära omprövning av
nämnda beslut.

Sedan Söderhäll härefter hos chefen för marinen begärt omprövning av
ifrågavarande tillrättavisningsbeslut, meddelade chefen för marinen den 12
juli 1948 ett beslut av följande innehåll.

I betraktande av att den av kommendörkaptenen af Klint givna motiveringen
för tillrättavisningen icke synes bärande och då det vidare icke synes
bevisat, att fartygets roder lades åt annat håll än vad den av vakthavande
officeren givna ordern innebar, upphäver chefen för marinen den
Söderhäll givna tillrättavisningen; med hänsyn till slutligen att målets hänskjutande
till krigsrätt knappast kan förväntas giva ytterligare utredning av
ärendet, föranleder målet i övrigt ingen vidare åtgärd av chefen för marinen.

243

6. Felaktigt åläggande av tillrättavisning.

I en den 10 juni 1948 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
furiren nr 3046-1-48 Sten Erik Engberg: Fartygschefen å jagaren Öland
hade ålagt Engberg trettio dagars vägran av landpermission på grund av
att Engberg vid ombordkomsten lördagen den 5 juni 1948 klockan 0245
varit berörd av starka drycker. Detta ansåge han vara en väl hårt tilltagen
tillrättavisning. Vidare ville han framhålla, att fartygschefen tilldelat tillrättavisningen
efter att endast ha uppläst den föreliggande rapporten och
utan att ha frågat Engberg efter omständigheterna eller förhört några
vittnen. Engberg kunde med tre vittnen bestyrka, att han ej varit så berörd
av starka drycker, att det behövt föranleda åtgärd av vakthavande
officeren. Emedan fartyget vore Engbergs förläggningsplats, ansåge han
sig ha rätt att gå ombord även berörd av starka drycker. Med anledning
av vad som förekommit kände Engberg sig orättvist behandlad.

Engbergs skrift hade ingivits till fartygschefen, kommendörkaptenen B.
Bjarke, och av denne vidarebefordrats till militieombudsmansexpeditionen.

Bjarke inkom den 11 juni 1948 med yttrande i ärendet jämte avskrifter
av den av Engberg omnämnda rapporten och ett angående denne upprättat
tillrättavisningskort.

Rapporten, vilken avgivits av fänriken S. Olow i egenskap av vakthavande
officer, var av följande lydelse: »Vid av mig förrättad rond kl 0245
den 5/6 1948 anträffades Engberg på däck i berusat tillstånd. Engberg fick
av mig order att gå till kojs.»

Tillrättavisningskor te t utvisar, att fartygschefen genom beslut den 7 juni
1948 för »onykterhet (berörd av starka drycker)» den 5 juni 1948 tilldelat
Engberg tillrättavisning av trettio dagars vägran av landpermission.

I sitt yttrande anförde Bjarke: Efter att ha erhållit Olows rapport hade
Bjarke förhört Olow om de närmare omständigheterna vid tillfället i fråga.
Därvid hade Olow meddelat, att han klockan 0245 den 5 juni efter rond
i förliga manskapsmässarna mött Engberg på gångbordet. Engberg hade
gått märkbart ostadigt samt ej hälsat förrän på tillsägelse. Sedan Engberg
gått in i däckstamburen och Olow gått akteröver på däck, hade Engberg,
enligt vad Olow vidare uppgivit för Bjarke, återkommit ut på däck och
mot att han blivit tillsagd att hälsa demonstrerat genom att upprepade
gånger säga »god morgon». Engberg hade därvid ej sett Olow. Denne hade
gått fram till Engberg och tillsagt honom att gå till kojs, vilket Engberg
även gjort. Vid av Bjarke den 7 juni hållet förhör med Engberg i närvaro
av förste officeren kaptenen L. Lindgren, väbeln flaggstyrmannen E. Åkergren
och, såsom förhörsvittne, högbåtsmannen nr 8147-1-38 Gidlund hade
Engberg vitsordat rapportens riktighet. På särskild fråga, om Engberg
varit berusad, hade denne utan förbehåll svarat »ja». Ytterligare hade ej

förekommit vid förhöret. Engberg hade tidigare — den 10 april 1946 _

blivit tillrättavisad för onykterhet.

244

Sedan handlingarna för vidare utredning överlämnats till chefen för marinen,
inkom denne den 3 juli 1948 med protokoll, som förts vid av Bjarke
hållna förhör den 18 och den 21 juni 1948, ävensom eget yttrande.

Vid förhören uppgavs av nedan angivna personer bland annat följande.

Engberg: Efter middag ombord den 4 juni 1948 hade han gått i land
klockan 1800 och därefter under cirka tre timmars tid tillsammans med en
kamrat delat på en halv liter brännvin, som de förtärt tillsammans med
sockerdricka och utan att äta någon mat. Han erkände riktigheten av
Olows rapport men kunde nu icke komma ihåg, att han vid föregående
förhör på fråga av Bjarke, om han varit berusad, svarat »ja».

Furiren nr 537-27-37 Engström: Han hade den 4 juni klockan 2345 träffat
Engberg på Nöjesfältet i Stockholm och samtalat med denne under cirka
tio minuters tid. Engström hade iakttagit, att Engberg, som var civilklädd,
var berörd av starka drycker, dock icke i så hög grad att han gått ostadigt
eller ådragit sig omlcringståendes uppmärksamhet. Att Engberg varit påverkad
hade märkts på hans tal och på hans ögon.

Värnpliktige nr 1473-4-47 Andersson: Han hade tjänstgjort som vaktman,
då Engberg iklädd uniform kom ombord. Engberg hade samtalat med
en furir Nordqvist, och Andersson hade därvid märkt, att Engberg var
spritpåverkad.

Andra klass sjömannen nr 3482-1-48 Sjöblom: Han hade tjänstgjort som
vakthavande underofficer, när Engberg kom ombord den 5 juni klockan
0240. Sjöblom hade observerat, att Engberg var påverkad av starka drycker,
men icke sett att han gått ostadigt. Sjöblom hade samtalat med Engberg
under cirka fem minuters tid. Sjöblom hade ej hört eller sett något
av samtalet mellan Olow och Engberg.

Furiren nr 4970-1-46 Nordqvist: Han hade den 5 juni klockan omkring
0245 kommit ut på däck och därvid mött Engberg, med vilken han samtalat
under två, tre minuters tid. Engberg, som varit uppspelt och glad, hade
varit påverkad av starka drycker. Nordqvist hade ej sett eller hört något
av samtalet mellan Olow och Engberg.

Olow vitsordade de av honom vid tidigare förhör lämnade uppgifterna
och hade intet att tillägga.

Lindgren, Åkergren och Gidlund, som varit närvarande vid Bjarkes förhör
med Engberg den 7 juni, vitsordade Bjarkes tidigare uppgifter från
detta förhör.

Chefen för marinen anförde i sitt yttrande: Engbergs förseelse hade bestått
icke blott däri, att han varit berörd av starka drycker, utan även i
hans, såsom av utredningen framginge, för disciplinen störande och för
hans befälsställning ombord skadliga samt löjeväckande beteende. Detta
borde av fartygschefen ha angivits såsom del i förseelsens beskaffenhet.
Mot den av Engberg uttalade uppfattningen, att han ansåge sig ha rätt att
gå ombord berörd av starka drycker, emedan fartyget vore hans förläggningsplats,
ville chefen för marinen bestämt vända sig. En sådan uppfattning
saknade allt fog och skulle, om den vunne stadfästelse, kunna leda

245

till ytterst betänkliga konsekvenser för disciplinen och ordningen. Ehuru
han ansåge, att fartygschefen enligt vad ovan anförts vid tilldelandet av
tillrättavisningen bort angiva förseelsens beskaffenhet såsom onykterhet
(berörd av starka drycker) och störande uppträdande ombord, hade chefen
för marinen intet att erinra mot de av fartygschefen vidtagna åtgärderna.

I skrivelse till chefen för marinen anhöll militieombudsmannen, att denne
ville låta genom förhör verkställa ytterligare utredning, varvid i betraktande
av att Engbergs anmälan avsåge av Bjarke beslutad tillrättavisning
annan än denne borde förordnas att verkställa utredningen.

Den begärda utredningen inkom den 19 oktober 1948 och framgår av
denna bland annat följande.

Engberg hade avvikit den 12 juli 1948 och därför ej kunnat höras.

Furiren nr 3024-1-48 Karlsson anförde: Han och Engberg hade den 4
juni varit ute på staden tillsammans. Vid 19-tiden på kvällen hade Engberg
utan samband med måltid förtärt ungefär 25 centiliter bordsbrännvin.
Därefter hade de besökt Nöjesfältet, där de skilts klockan 2400. Engberg
hade gått stadigt, och Karlsson ansåge, att Engberg icke varit nämnvärt
berusad, när de skildes från varandra.

Värnpliktige nr 1205-14-47 Flodberg uppgav: Han hade tjänstgjort som
post vid landgången den 5 juni klockan mellan 0200 och 0400. Han hade
endast ett dunkelt minne av händelseförloppet, men enligt vad han kunde
påminna sig hade det icke funnits något att anmärka på Engberg vid ombordkomsten.
Flodberg hade icke hört något av vad som förekommit ombord,
emedan han patrullerat på kajen.

Angående Engbergs uppträdande vid ombordkomsten anförde vidare
värnpliktige Andersson, andra klass sjömannen Sjöblom och furiren Nordqvist
vid förnyade förhör:

Andersson: När han såg Engberg komma ombord, hade Andersson
hos denne icke kunnat märka några tecken på berusning, men han hade
känt att Engberg luktade sprit på en halv till en meters avstånd, när
Engberg samtalade med Nordqvist. Andersson hade icke varit närvarande
vid Engbergs samtal med Olow, emedan Andersson blivit beordrad att tända
landgångsbelysningen. Andersson ansåge, att Engberg icke kunde ha fört
högljult samtal utan att det skulle ha hörts av Andersson, som då befann
sig på bryggvingen omkring tre meter från landgångsstället. Andersson
sammanfattade graden av Engbergs alkoholpåverkan till »obetydligt berusad»
;

Sjöblom: Engberg, som vid ombordkomsten varit ordentligt klädd, hade
vid samtal med Sjöblom omtalat, att han varit ute och festat. Sjöblom hade
tyckt, att Engberg varit rödögd, men hade i övrigt icke kunnat se, att Engberg
varit berusad, och ansåge att Engbergs tal varit normalt. Sjöblom
hade därefter avlösts av Nordqvist som vakthavande på däck och gått och
lagt sig. Han hade icke hört något skrän eller att Engberg varit högljudd.
Sjöblom ansåge, att Engberg varit »lätt berusad». Sjöblom hade på stort
avstånd sett Olow och Engberg hälsa på varandra men hade icke hört vad
som yttrats dem emellan; samt

246

Nordqvist: Han hade mött Engberg i däckstamburen och därvid iakttagit,
att Engberg varit glad och pratsam. Nordqvist hade icke iakttagit,
om Engberg varit ostadig i sin gång eller dylikt, men ansåge, att Engberg
varit »litet berusad». Engberg hade efter en stund gått ned och lagt sig,
och Nordqvist hade icke vidare sett eller avhört honom under natten. Nordqvist
hade icke heller hört något skrän från Engberg.

Vid förhör med Olow uppgav denne: Engberg hade haft ostadig gång
och sinnnig blick men icke fört något oväsen vid sin ombordkomst. Vid
Olows hälsning hade Engberg haft svårt att reagera. När Olow gått akteröver
till vakthavandehytten, hade Engberg stannat kvar vid paravanspelet
och upprepade gånger skrikit »god morgon» så att det hörts till Olows
plats. Avståndet utgjorde cirka 40 meter. Engberg hade icke kommit ombord
vid ordinarie öppningstid i varvsporten klockan 0200 utan först klockan
0245, varvid han varit nedsmutsad på ena byxbenet. Olow hade icke
avsett att anmäla Engberg för hans uppträdande vid ombordkomsten, men
då Engberg fört oväsen på däck, hade Olow ansett det riktigast att rapportera
honom. Olow hade icke personligen varit närvarande vid det första
förhöret med Engberg, men han hade dessförinnan relaterat händelseförloppet
för Lindgren, som i sin tur hade informerat fartygschefen.

Rörande förhöret med Engberg den 7 juni 1948 anförde Lindgren: Till
en början hade Bjarke uppläst Olows rapport. Engberg hade därefter på
Bjarkes tillfrågan, om han erkände rapportens riktighet, svarat »ja». På
Bjarkes fråga, om han varit berusad, hade Engberg likaledes svarat »ja».
Enär Engberg sålunda erkänt förseelsen, hade inga ytterligare personer
hörts om förseelsens beskaffenhet. Olow hade tidigare för Lindgren i egenskap
av förste officer relaterat händelseförloppet vid Engbergs ombordkomst
samt delgivit Lindgren sin uppfattning om Engbergs berusningsgrad.
Dessa upplysningar hade Lindgren delgivit Bjarke före förhöret med Engberg; Åkergren:

Rapporten hade upplästs, och Bjarke hade tillfrågat Engberg,
om han erkände dess riktighet, på vilket Engberg svarat jakande. Engberg
hade tillfrågats av Bjarke, om han varit berusad. På denna fråga
hade Engberg svarat »ja». Engberg hade därefter fått avlägsna sig, och
överläggning hade ägt rum mellan Bjarke, Lindgren och Åkergren. Engbergs
tillrättavisningskort hade studerats, varvid det konstaterats, att tidigare
tilldelats honom dels fjorton dagars vägran av landpermission för
onykterhet och dels tio dagars vägran av landpermission för olovligt undanhållande.
Med hänsyn till att Engberg skulle få en chans att genomgå
underofficersskola, hade Bjarke beslutat att i stället för arreststraff ålägga
Engberg tillrättavisning;

Gidlund: Engberg hade, sedan rapporten upplästs, på fråga av Bjarke
erkänt rapportens riktighet. På Bjarkes tillfrågan, om han varit berusad,
hade Engberg svarat »ja». Därefter hade Bjarke tilldelat Engberg tillrättavisningen;
samt

Bjarke: Han erinrade sig väl att han tillfrågat Engberg, huruvida denne

247

erkände riktigheten av Olows rapport samt huruvida Engberg varit berusad.
Båda dessa frågor hade Engberg besvarat jakande. Bjarke hade icke
funnit förhör nödvändigt i vidare utsträckning än som förekommit, emedan
Engberg erkänt den förseelse, för vilken han rapporterats. Bjarke kunde
nu icke med bestämdhet erinra sig, om Engberg fått avträda under det
Bjarke överlagt med Lindgren och Åkergren rörande den bestraffning som
borde åläggas Engberg. Bjarke hölle likväl för högst sannolikt att så skett,
emedan han haft som regel att rådgöra med väbeln, innan han tilldelade
tillrättavisningar.

Efter en redogörelse för ärendet anförde militieombudsmannen i skrivelse
den 2 februari 1949 till chefen för marinen följande.

I strafflagen för krigsmakten, vilken upphörde att gälla med utgången
av år 1948, stadgades i 210 §, att för mindre förseelser och fel mot militär
tukt och ordning fingo i stället för disciplinär bestraffning såsom tillrättavisning
användas vissa i lagrummet angivna rättelsemedel. Uttrycket »i
stället för disciplinär bestraffning» innebar, att tillrättavisning fick komma
till användning endast under förutsättning att enligt strafflagen för krigsmakten
straffbar förseelse av beskaffenhet att kunna beivras i disciplinär
ordning blivit begången. Att lagrummet hade denna innebörd framgår —
förutom av det anförda uttryckssättet —- av förarbetena till strafflagen för
krigsmakten (se närmare härom militieombudsmannens ämbetsberättelse
1928 s. 77 f.). I 14 § lagen den 30 juni 1948 om disciplinstraff för krigsmän,
som ersatt förenämnda stadgande i strafflagen för krigsmakten, har
den sålunda avsedda begränsningen av användningen av tillrättavisningsinstitutet
klart angivits genom att där stadgas, att tillrättavisning må användas
för mindre förseelser av beskaffenhet att straff därför kan åläggas
i disciplinmål.

I 96 § strafflagen för krigsmakten stadgades disciplinstraff för den som
under tjänstgöring eller eljest i fält, vid färd under militärbefäl eller inom
förläggning, byggnad, anläggning, fartyg, luftfartyg eller område, som tillhörde
krigsmakten eller avsågs för dess behov, uppträdde överlastad av
starka drycker. För sin tillämpning förutsatte straffbestämmelsen, att vederbörande
var spritpåverkad i den grad som i 18 kap. 15 § allmänna
strafflagen angavs med orden, att det av hans åtbörder och orediga sinnesförfattning
synbarligen kunde märkas att han var drucken. Enligt den för
krigsmän numera gällande straffbestämmelsen avseende fylleri — 26 kap.
15 § allmänna strafflagen — beskrives gärningen sålunda, att vederbörande
inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten skall ha uppträtt
berusad av starka drycker, så att det framgatt av hans åtbörder eller tal.
Av förarbetena till detta lagrum och 11 kap. 10 § strafflagen, vilket sistnämnda
lagrum innehåller en allmän straffbestämmelse för fylleri, framgår
att i fråga om graden av berusning brottsbeskrivningen icke innefattar
någon saklig ändring av vad tidigare gällt.

248

Särskild straffbestämmelse för krigsman, som utan att vara överlastad
uppträder påverkad av starka drycker, saknades i strafflagen för krigsmakten.
Möjlighet torde dock i vissa fall ha funnits att med straff inskrida
mot sådan krigsman med tillämpning av bestämmelserna i 96 § om bristande
anständigt uppförande. Härvid torde dock ha fordrats, att vederbörande
till följd av spritförtäringen betett sig på ett i något avseende onormalt
sätt och att hans beteende varit ägnat att väcka anstöt. Vidare har
såsom tjänstefel enligt 130 § kunnat beivras åsidosättande av föreskriften
i Tjänstereglementet för krigsmakten mom. 20 tredje stycket, enligt vilken
krigsman icke före eller under tjänstgöring får förtära starka drycker i
sådan myckenhet, att förtäringen kan inverka på hans förmåga att rätt
fullgöra tjänsten. Numera har i 26 kap. 14 § strafflagen införts en särskild
straffbestämmelse för onykterhet i tjänsten. För tillämpning av denna bestämmelse
kräves, att krigsman under tjänsteutövning är så påverkad av
starka drycker eller annat berusningsmedel, att hans förmåga att fullgöra
tjänsten måste antagas vara nedsatt.

Enligt 40 § militära bestraffningsförordningen, som gällde till utgången
av år 1948, skulle innan tillrättavisning meddelades vederbörande befälhavare,
därest han ej själv iakttagit förseelsen, vid förhör med den felande
lämna denne tillfälle att förklara sig. Enahanda bestämmelse om förhör
med den felande gäller numera enligt 67 § första stycket militära rättegångslagen,
där dock från skyldigheten att anställa förhör icke vidare undantagits
det fall, att den som meddelar tillrättavisningen själv iakttagit
förseelsen.

Av den i förevarande ärende införskaffade utredningen framgår, att vid
det av Bjarke med Engberg hållna förhöret som föregick tillrättavisningsbeslutet
Bjarke icke på sätt som vederbort låtit Engberg redogöra för de
omständigheter, som varit avgörande för sakens prövning. Bjarke hade,
såsom framgår av det förut anförda, att utgå från att Engbergs spritpåverkade
tillstånd icke kunde i och för sig föranleda vare sig bestraffning
eller tillrättavisning med mindre spritpåverkningen kommit till synes i hans
åtbörder eller framgått av oredighet i hans tal. I Olows rapport hade utan
någon närmare redogörelse för hur Engberg betett sig endast angivits att
han anträffats i berusat tillstånd. Detta uttalande kunde icke utan vidare
läggas till grund för ett tillförlitligt bedömande huruvida straffbart fylleri
förelåg. Någon avgörande betydelse i sådant hänseende kunde därför''icke
heller tilläggas vare sig Engbergs vitsordande av rapportens riktighet eller
hans jakande svar på till honom särskilt framställd fråga om han varit
herusad. Den sedermera åstadkomna utredningen giver vid handen, att
Engberg väl var spritpåverkad men ej i sådan grad att han förskyllt ansvar
för fylleri. Då utrymme således saknats för tillämpning av straffbestämmelsen
för fylleri i 96 § strafflagen för krigsmakten, har Bjarke förfarit
felaktigt, då han tilldelat Engberg tillrättavisning för »onykterhet».
Om Bjarke, såsom det synes kunna antagas, icke haft erforderlig insikt om
innebörden av hithörande lagbestämmelser och det berett honom svårighet

249

att på egen hand förskaffa sig kännedom härom, hade det ålegat honom
att för erhållande av upplysningar hänvända sig till vederbörande auditör.

I Edert i ärendet avgivna yttrande har Ni anfört, att Bjarke vid tilldelandet
av tillrättavisningen hade bort angiva förseelsens beskaffenhet
förutom såsom onykterhet jämväl såsom störande uppträdande ombord.
Härvid torde Ni ha åsyftat Engbergs av Olows påstådda förfarande, att
— sedan han av denne blivit tillsagd att hälsa — upprepade gånger säga
»god morgon». Att märka är emellertid, att möjlighet icke förelegat för
Bjarke att å förebragt utredningsmaterial tilldela Engberg tillrättavisning
jämlikt 96 § strafflagen för krigsmakten för bristande i anständigt uppförande.
Engberg har nämligen icke vidgått att han felat i sådant hänseende;
endast frågan om hans onykterhet har behandlats vid det summariska
förhör, som föregick beslutet om tillrättavisning.

Oaktat Bjarke på sätt anförts förfarit felaktigt vid handläggningen av
tillrättavisningsärendet, finner jag mig kunna låta bero vid den erinran
som innefattas i det anförda med uttalande tillika av den förväntan, att
Bjarke framdeles kommer att noggrant aktgiva på de åligganden, som ingå
i utövandet av honom tillkommande disciplinära befogenheter.

Jag företager icke vidare åtgärd med anledning av innehållet i Engbergs
skrift.

Bjarke skulle erhålla del av innehållet i skrivelsen.

7. Fråga om rätt för den, som icke är förlagd inom kasernområde, läger eller
däremot svarande område och som meddelats tillrättavisning i form av förbud
att på fritid vistas utom bostaden, att för intagande av måltid
lämna bostaden m. m.

I en till militieombudsmannen den 21 februari 1949 inkommen skrivelse
anhöll chefen för Karlskrona örlogsstation att få för militieombudsmannens
prövning framlägga följande spörsmål: Vid örlogsstationen i Karlskrona
kunde förekomma, att fast anställda högbåtsmän och furirer på egen
begäran erhölle förläggning i kasern utan att samtidigt förplägas i den till
kasernen hörande matinrättningen. Enär underbefälsrum icke funnes, kunde
annan förläggning icke bestås än i logement. Intill den 1 januari 1949
hade gällt, att sådan högbåtsman och furir vid ålagt förbud att vistas utom
kasernen varit skyldig att intaga måltid inom kasernens matinrättning. Om
underbefäl som var bosatt utanför kasernen erhållit motsvarande tillrättavisning,
hade vederbörande under den tid förbudet varade förlagts inom
kasernen och även bespisats där. — Genom den nya lagen om disciplinstraff
för krigsmän hade vid sidan av kasernförbudet tillkommit ett förbud
för den som icke vore förlagd inom kasernområde att vistas utom bostaden.
Den frågan hade nu uppkommit, huruvida den som erhållit utegångsförbud
— i form av »kasernförbud» eller »bostadsförbud» •—- skulle vara
berättigad att därunder intaga sin måltid på annat ställe än inom kasern -

250

området respektive i bostaden. Därest 14 § i lagen om disciplinstraff skulle
tolkas efter bokstaven, innebure den ett kategoriskt förbud för vederbörande
att på fritid vistas utom kasernområdet respektive utanför bostaden.
Stationschefen hade beträffande den som vore förlagd inom kasernområde
tills vidare bibehållit de före den 1 januari 1949 gällande bestämmelserna,
vilka dock ännu icke behövt tillämpas. Beträffande den som hade »bostadstörbud»,
vilket kunde begagnas för varje krigsman oavsett tjänstegraden,
vore det nödvändigt klarlägga, om icke skyldighet förelåge för vederbörande
att intaga måltid i bostaden. Om denna när som helst kunde lämnas för intagande
av såväl mål som mellanmål på restaurang, pensionat eller annorstädes,
bleve förbudet illusoriskt. Den kontroll på efterlevnaden av utegångsförbud
som föreskreves genom 49 § militära rättsvårdskungörelsen
kunde icke genomföras, om den tillrättavisade själv ägde bestämma om tid
och plats för måltiders intagande.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 31 mars 1949 till stationschefen
följande.

Enligt 14 § lagen den 30 juni 1948 om disciplinstraff för krigsmän må
för mindre förseelser av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål
i stället för disciplinär bestraffning såsom rättelsemedel användas
vissa former av tillrättavisning, bland annat utegångsförbud. Denna tillrättavisningsform
innebär enligt det angivna lagrummet förbud att under viss
bestämd tid, högst sju dagar, på fritid vistas utom kasernområde, läger eller
däremot svarande område eller åt viss avdelning upplåten del därav
eller, såvitt avser den som icke är sålunda förlagd, utom bostaden.

Vad sålunda genom den nya lagstiftningen stadgats om utegångsförbud
överensstämmer i stort sett med motsvarande förut gällande bestämmelser i
210 § strafflagen för krigsmakten. I vissa hänseenden föreligga dock skiljaktigheter.
Den längsta tid för vilken utegångsförbud må åläggas har genom
disciplinlagen minskats från femton till sju dagar. Vidare har denna form
av tillrättavisning, som tidigare ägt tillämpning endast i fråga om manskapet,
utsträckts till att avse all personal, som är underkastad disciplinär
bestraffning, d. v. s. även officerare och underofficerare. Det område som
förbudet avsåg hade i strafflagen för krigsmakten angivits såsom kasernområde,
läger eller däiemot svarande område eller åt kompani eller likställt
truppförband upplåten del av dylikt område. I disciplinlagen ha med någon
jämkning i ordalagen upptagits bestämmelser av motsvarande innehåll.
Dock har, med hänsyn till att ifrågavarande tillrättavisningsform utsträckts
att avse även officerare och underofficerare, härtill gjorts det tillägget, att
utegångsförbudet, i fråga om den som icke är förlagd inom förut angivna
område, skall avse vederbörandes bostad.

Under förarbetena till den nya lagstiftningen framhölls under remissbehandlingen,
att det syntes nödvändigt att anmälningsskyldighet skulle kunna
åläggas personal, som tillrättavisades genom utegångsförbud. Detta önske -

251

mål har tillgodosetts genom ett stadgande i 49 § kungörelsen den 19 november
1948 angående den militära rättsvården att för kontroll å efterlevnaden
av tillrättavisning som innebär förbud att vistas utom visst område,
därest sådan kontroll icke kan anordnas på annat lämpligt sätt, den som
tilldelats tillrättavisningen må åläggas att anmäla sin närvaro eller att fullgöra
annan dylik förpliktelse, dock ej i sådan utsträckning, att skyldigheten
medför väsentlig olägenhet för honom utöver vad tillrättavisningen innebär.

Som allmän regel torde gälla, att officerare och underofficerare samt fast
anställt manskap av lägst 1''urirs grad ha sina förläggningar utanför vederbörande
kasernområde, under det att fast anställt manskap av lägre grad
än furir är förlagt i kasern. Undantagsvis kan emellertid förekomma såväl
att personal tillhörande de förstnämnda kategorierna erhålla förläggning
inom kasernområdet som att manskap av lägre än furirs grad berättigas
att ha sin bostad utom förläggningsområdet. Att man vid åläggande av tillrättavisning
i form av utegångsförbud för personal som har sin förläggning
utanför kasernområdet meddelar ändrade föreskrifter om den tillrättavisades
förläggning kan enligt min mening icke anses riktigt. Till stöd för denna
uppfattning kan framhållas, att avsikten med ifrågavarande tillrättavisningsform
torde vara att inskränka den felandes möjligheter att under fritiden
vistas utom sin ordinarie bostad eller förläggning men ej att såsom
rättelsemedel även lämna föreskrifter om ändring i vederbörandes förläggnings-
eller bostadsförhållanden. Om en sådan anordning vore tillåten,
skulle detta kunna innebära, att utegångsförbud bleve en mera kännbar
påföljd för den därav drabbade än det numera avskaffade disciplinstraffet
arrest utan bevakning, vilket väl i allmänhet torde ha verkställts utan ändring
i den dömdes bostads- eller förläggningsförhållanden. Till följd härav
har det enligt min mening icke på grund av före den 1 januari 1949 gällande
bestämmelser varit riktigt att i fråga om underbefäl eller annat manskap
bosatt utanför kasernerna använda nu ifrågavarande form av tillrättavisning.
Denna uppfattning stödes även av det förhållandet, att man i den nya
lagstiftningen ansett det nödvändigt att giva en särskild regel för icke kasernerad
personal.

Vad beträffar förplägnaden för personal som ålagts utegångsförbud torde
det vara klart, att personal som är förlagd inom kasernområde och vid tidpunkten
för tillrättavisningens åläggande brukar intaga sina måltider inom
förläggningsområdet icke ulan särskilt medgivande får för intagande av
måltid å annan plats lämna detta område. Å andra sidan torde kasernerad
personal som icke intager sina måltider inom kasernomradct i allmänhet
ej kunna förbjudas att för sådant ändamål tillfälligt lämna kasernområdet.
Bortovaro för sådant ändamål bör emellertid uppenbarligen endast få omfatta
viss skälig tid. Den tillrättavisade torde vara skyldig underkasta sig
av en sådan tidsbestämning föranledd omläggning av sin mathållning, t. ex.
i fall då lian brukar intaga sina måltider å någon plats på jämförelsevis
långt avstånd från kasernen.

252

I fråga om icke kaserner ad person som under fritid i regel intager sina
måltider i sin bostad bör enligt min mening gälla, att han icke utan särskilt
tillstånd får under den tid utegångsförbudet är i kraft för intagande av måltid
å annan plats lämna bostaden. Om han under vissa dagar av särskild
anledning icke kan intaga sina måltider i bostaden, bör det medgivas honom
att under skälig tid för sådant ändamål lämna bostaden. En person
som har sin bostad utom kasernområdet och som icke har eget hushåll bör
givetvis även vara berättigad att för intagande av måltid lämna bostaden.

För alla här ovan angivna fall där en med utegångsförbud tillrättavisad
person medgivits att intaga en eller flera måltider utanför förläggningen
respektive bostaden torde med stöd av stadgandet i 49 § rättsvårdskungörelsen
kunna lämnas närmare föreskrifter om de tider under vilka han för
angivet ändamål äger avlägsna sig från förläggningsområdet eller från bostaden.
För kontroll å efterlevnaden av sådana föreskrifter kan anmälningsskyldighet
åläggas eller annan motsvarande anordning vidtagas, därvid i
fråga om den som har bostad utom kasernen tillgänglig telefonförbindelse
med fördel torde kunna anlitas.

8. Fråga om utfärdande av säkerhetsföreskrifter för simövningar.

I samband med simövningar med värnpliktiga vid Värmlands regemente
vid regementets badplats i Sandbäckstjärnet omkom den 2 augusti 1948
värnpliktige nr 156-2-47 Olov Gunnar Nordberg genom drunkning. Med
anledning härav företogs utredning genom militärförhör samt polisutredning,
varjämte olyckan gjordes till föremål för undersökning vid regementskrigsrätten
vid Värmlands regemente den 27 augusti 1948.

Av den sålunda företagna utredningen framgick bland annat följande.

Löjtnanten E. Prage anförde: Han hade varit chef för första kompaniet,
''ars personal bestått av värnpliktiga som ryckt in till tjänstgöring den T
juni 1948. Den 2 augusti 1948 hade Prage på regementets idrottsplats haft
gymnastik med kompaniet, varvid en del mer eller mindre simkunniga
värnpliktiga även skulle träna simning. Värnpliktige korpralen R. Kvart
hade fått order att taga med sig åtta värnpliktiga, bland dem Nordberg,
samt begiva sig till den nyligen anlagda badplatsen med pontonbryggor och
bassäng i Sandbäckstjärnet. Denna badplats hade Prage icke tidigare använt.
Enär simkunnighet även inginge i utbildningen, skulle Kwart med de
värnpliktiga ha instruktion och övning i simning. Kwart, som avlagt långdistansprov
för simmagistern och övat livräddning, hade ansetts kvalificerad
att meddela simundervisning. Kwart hade varit det enda underbefälet
på plutonen, varför någon annan än Kwart ej varit tillgänglig för simundervisningen.
Prage hade själv samtidigt haft ledningen av gymnastiken å
idrottsplatsen. En stund efter det gruppen begivit sig i väg, hade Prage hört
rop och skrik från badplatsen, varför han förstått att något inträffat och
omedelbart rusat dit. Han hade sprungit till bryggan på östra sidan av tjärnen
och härunder fått reda på att någon av de värnpliktiga sjunkit ett stycke

253

utanför bryggan. Prage hade omedelbart kastat sig i vattnet. Sedan han
dykt ett par gånger, hade han fått tag i Nordberg samt med hjälp av någon
annan fått upp Nordberg på bryggan. Nordberg hade legat på bottnen omkring
fem meter utanför bryggan. Några livstecken hade icke kunnat förmärkas,
men man hade omedelbart satt igång med konstgjord andning och
hållit på med detta tills ambulansen, som genast alarmerats, kommit till
platsen. Nordberg hade med ambulansen transporterats till lasarettet. -—
Enär Prage vid tillfället fört befälet över den del av plutonen, som hade
gymnastik, och denna avdelning därvid befunnit sig i omedelbar närhet av
tjärnen, ansåge Prage, att han fortfarande fört befälet över hela plutonen,
även om Kwart tilldelats uppgiften att öva simning med en mindre avdelning.
Prage hade icke före simträningen kontrollerat, att det funnits åror
till de båtar, som legat i tjärnen. Prage, som lett gymnastiken från gymnaslikbordet,
varifrån han kunnat se badplatsen, hade emellertid observerat,
att tre värnpliktiga begivit sig till båtarna, och därvid fått den uppfattningen,
att dessa personer avdelats för att med båtarna ro ut till den plats, där
simningen skulle äga rum. Prage förmodade att båtarna använts vid byggandet
av badanläggningen vid tjärnen och icke varit avsedda som livräddningsbåtar.
Kwart hade icke fått någon direkt tillsägelse om att han skulle
ha båtar ute under siminstruktionen. Enär Prage minst en vecka tidigare
av bataljonschefen, majoren I. Scheffer, erhållit meddelande om att badplatsen
varit iordningställd för bad, hade Prage trott att nödvändig livräddningsattiralj
funnes på platsen.

Kwart berättade följande: Kwart, som icke tidigare fört befälet vid badning,
hade av Prage erhållit order att taga med sig åtta värnpliktiga och ha
siminstruktion med dem samt låta dem, som ansåges kunna delta, simma
mellan pontonerna. Under vägen ner till badplatsen hade Kwart frågat de
värnpliktiga om någon av dem över huvud taget kunde simma något. Nordberg
och några till hade härvid svarat jakande. Vid den västra pontonbryggan
hade byggts en bassäng, som vore omkring åtta meter lång och där
djupet vore omkring en meter. De värnpliktiga hade först fält gå i denna
bassäng, och Nordberg hade där summit fram och tillbaka två eller tre
gånger. Kwart hade tyckt att det gått bra för Nordberg, och det hade därefter
blivit fråga om att de skulle simma de 50 meter över djupare vatten,
som skilde bryggorna från varandra. Nordberg och tre andra värnpliktiga
skulle försöka simma denna distans. Kwart hade sagt till såväl Nordberg
som de andra, att det säkert skulle gå bra om de toge det lugnt. Nordberg
hade icke varit något vidare pigg på att avlägga simprov, då han tyckt att
det var för lång sträcka. Kwart hade emellertid påpekat, att det inginge i
utbildningen att de skulle kunna simma 50 meter. Innan Nordberg som
förste man gått i vattnet, hade Kwart skickat tre värnpliktiga för att bemanna
en av de roddbåtar, som legat vid södra ändan av tjärnen, och gå
ut med den. Dessa hade kommit tillbaka med det beskedet, att det icke funnes
några åror till båtarna. Några andra säkerhetsåtgärder hade icke kunnat
vidtagas, utom möjligen att skicka ett par av de värnpliktiga till mot -

254

satta bryggan, men då de icke heller varit livräddningskunniga, hade det
icke tjänat något till. På platsen hade funnits varken livboj eller räddningshakar.
Nordberg hade gått ned för stegen vid utsidan av bryggan och därefter
simmat lugnt ända tills han varit omkring tio meter från bryggan på
motsatta sidan. Helt plötsligt hade han då slutat att simma och sträckt upp
händerna samt börjat slå i vattnet och utan ett ljud sjunkit under vattnet.
Kwart hade omedelbart kastat sig i vattnet och simmat bort till den nödställde
och hade även fått tag på Nordberg, då denne hållit på att flyta upp
och ned i vattnet. Då Kwart fått tag i Nordberg hade denne varit vänd mot
Kwart, och Kwart hade försökt bogsera in Nordberg i denna ställning. Nordberg
hade därvid börjat omfamna Kwart, varför Kwart måst vända Nordberg.
Härvid hade emellertid Nordberg fått tag om Kwarts handled och dragit
Kwart under vattnet. När Kwart lyckats kämpa sig lös, hade armarna
varit nästan förlamade, varför han nätt och jämnt kunnat själv taga sig i
land. Prage hade då kommit och kastat sig i vattnet från den närbelägna
bryggan, och efter tre till fyra minuter hade Prage och en till fått tag i
Nordberg och fått upp honom på bryggan.

Vid tiden för olyckan hade det icke varit utfärdat någon instruktion för
badplatsen vid Sandbäckstjärnet. Sådan hade utfärdats först den 10 augusti
1948. I kasernvårdsinstruktionen hade emellertid varit intagna vissa
bestämmelser angående regementets badplats vid Klarälven. Sistnämnda föreskrifter
innehålla — förutom vissa ordningsföreskrifter — bland annat
följande: Kasernförvaltaren svarar för att båt- och livräddningsmateriel
vid badningssäsongens början finnas tillgängliga å badplatsen. Nycklar till
båt- och livräddningsmateriel förvaras hos kasernunderofficeren. Vid badande
kompani eller lägre förband föres befälet av officer eller underofficer.
Honom åligger att svara för ordning och säkerhet, varvid bland annat
tillses att nyckel till båt- och livräddningsmateriel medföres, att båten under
badningen städse hålles i beredskap och därvid är bemannad med sim(livräddnings-)kunnig
personal samt att kategorien icke simkunniga badar
på för dem anvisad plats. — I den instruktion som den 10 augusti 1948
utfärdats för regementets badplats vid Sandbäckstjärnet lämnas jämväl
vissa föreskrifter om ordningen vid badplatsen samt föreskrives vidare:
Badplatsen hålles öppen på tider, som för varje sommarperiod kungöres på
regementsorder. Anslag skall finnas uppsatt, utvisande badplats för icke
simkunniga. Kasernförvaltaren svarar för att båt- och livräddningsmateriel
vid badningssäsongens början finnas tillgängliga på badplatsen. Vid badande
förband föres befälet av officer eller underofficer. Honom åligger att
svara för ordning och säkerhet, varvid bland annat tillses att båten under
badningen städse hålles i beredskap och därvid är bemannad med livräddningskunnig
personal samt att kategorien icke simkunniga badar på för dem
anvisad plats.

I skrivelse den 21 oktober 1948 till militärbefälhavaren för femte militärområdet
anmodade militieombudsmannen denne att låta företaga och inkomma
med närmare utredning dels angående de åtgärder som vidtagits

255

för anordnande av badplatsen vid Sandbäckstjärnet samt dennas ianspråktagande
för siinövningar och bad och dels om anledningen till att särskild
instruktion angående simövningar och bad å den nya badplatsen icke blivit
före dess ianspråktagande utfärdad. Militärbefälhavaren, generalmajoren
Sven Salander, inkom den 13 december 1948 med yttrande av regementschefen,
översten F. Grevillius, samt med eget yttrande. Vid Grevillius’ yttrande
var fogat ett den 17 augusti 1948 av Scheffer avgivet yttrande. Ytterligare
utredning har därefter på begäran av militieombudsmannen verkställts
av landsfogden i Värmlands län, varvid förhör hållits med bland
andra Grevillius och Scheffer.

Scheffer anförde i yttrandet den 17 augusti 1948: För simutbildning vid
1948 års rekrytskola skulle enligt meddelad föreskrift användas badanläggningen
i Sandbäckstjärnet. Iordningställande av denna anläggning hade av
olika skäl försenats, varför vid rekryternas återkomst efter uppehåll i
tjänstgöringen den 12 juli 1948 endast anläggningar relativt långt från kasernen
funnits att tillgå. Genom ingripande av Scheffer hade arbetet påskyndats
och den 23 juli 1948 hade till Scheffer rapporterats, att anläggningen
sannolikt skulle kunna tagas i bruk den 26 eller den 27 juli. Vid ordergivning
den 23 juli till kompanicheferna vid första bataljonen hade
Scheffer orienterat härom samt framhållit, att det vore angeläget att det
nya badet snarast komme till användning. Det hade nämligen gällt att på
den korta tid, som återstått av sommaren, hinna lära så många som möjligt
att simma; tidsvinsten vid utnyttjandet av den nya anläggningen hade
även varit betydande. Några bestämmelser för säkerhetstjänsten hade ej
utfärdats av Scheffer. Prage hade genom att bedriva simutbildning i Sandbäckstjärnet
handlat helt i Scheffers anda. — Enär Scheffer från och med
den 25 juli åtnjutit sjukledighet hade han den 22 eller den 23 juli för Grevillius
demonstrerat det då utförda arbetet på anläggningen.

Grevillius anförde i sitt till militärbefälhavaren avgivna yttrande bland
annat följande: På grund av att vattnet i Klarälven vore starkt förorenat,
kunde regementets badplats vid älven i regel endast användas under försommaren.
Enär simundervisning inginge i utbildningen och sålunda ägde
rum på tjänstetid, vore det önskvärt att regementet hade tillgång till en
badplats som låge så nära kasernen, att onödig tid icke spilldes för förflyttningar
till och från badet. Grevillius hade med anledning härav år 1947 beslutat,
att en badanläggning, lämpad för simundervisning av värnpliktiga,
skulle anordnas i Sandbäckstjärnet. Anläggningen borde vara klar i början
av sommaren 1948 för att simundervisningen med då inneliggande värnpliktsomgång
skulle kunna igångsättas utan dröjsmål. Med hänsyn till
otjänliga bottenförhållanden med dy och lera hade arbetet fördröjts, och
det hade blivit nödvändigt att med ändring av de ursprungliga planerna
bland annat bygga simbryggorna på pontoner och anordna bassängen för
icke simkunniga som en i vattnet svävande träbur. Anläggningen hade därför
varit färdig först i mitten av augusti. Grevillius ansåge att Schcffers
order den 23 juli 1948 varit helt i överensstämmelse med utfärdade utbild -

256

ningsplaner och anvisningar. — Under övningar utom förläggningsorten
sommartid förekomme det alltsom oftast, att truppen bereddes tillfälle till
bad, och om så lämpade sig ägde därvid simundervisning rum. Under årens
lopp hade därvid trupp ur regementet badat på ett otal ställen inom och
utom Värmland. Av naturliga orsaker hade det icke varit möjligt att härvid
utfärda en särskild instruktion för varje badplats. Ej heller hade instruktioner
för bad i vissa regementet ej tillhöriga permanenta badplatser i närheten
av Karlstad förekommit. De enda centralt utfärdade säkerhetsföreskrifter,
som törekomme inom armén, gällde skjutning och handhavande av
sprängmedel. Bestämmelserna återfunnes i den år 1943 utkomna Säkerhetsinstruktionen.
Denna hade sålunda tillkommit under beredskapstiden, då
mer eller mindre orutinerat befäl och trupp i större utsträckning tvungits
att handskas med skarpladdade ammunitionseffekter och sprängmedel. I
övrigt torde icke några särskilda säkerhetsbestämmelser för militära övningar
förekomma. Det ankomme i stället på vederbörande chef, som ledde
övningen, att vidtaga sådana anordningar, att säkerheten bleve såvitt möjligt
betryggande. Hundraprocentig kunde säkerheten vid en militär övning
givetvis icke bliva. En man kunde halka eller snubbla och slå huvudet i
marken, han kunde bliva sparkad av en häst o. s. v. Strävan efter fullständig
säkerhet skulle helt omöjliggöra all militär utbildning. Särskilda bestämmelser
ur säkerhetssynpunkt för alla övningar kunde sålunda icke utlärdas
av högre chef än den som vore ledare för övningen. Någon instruktion
för ifrågavarande badplats ansåge Grevillius sålunda egentligen icke
ha varit erforderlig. Att dylika ändock utfärdats såväl för den gamla badplatsen
vid älven som senare för den nya i Sandbäckstjärnet berodde därpå,
att det ansetts erforderligt att ordna renhållningen på platsen samt att underlätta
för badande avdelning genom att tillföra platsen viss livräddningsmateriel.
Därest chef för övningsavdelning med hänsyn till övningens art
och truppens utbildningsståndpunkt ansåge, att sådan materiel erfordrades,
behövde åtgärder för dess utskaffande till platsen för varje särskild gång
härigenom icke vidtagas. Beträffande den nya badplatsen hade Grevillius
vidare ansett det lämpligt att, efter det drunkningsolyckan inträffat, påpeka
nödvändigheten av säkerhetsanordningar för att nå största möjliga garantier
för att olyckshändelsen icke skulle upprepas. Här angivna synpunkter
på frågan, huruvida särskild instruktion för badplatsen bort utfärdas eller
icke, vore emellertid i huvudsak blott av teoretiskt intresse. Olyckan hade
nämligen inträffat den 2 augusti 1948, och badet hade blivit färdigt först
omkring den 15 i samma månad, och användning av detsamma hade icke
anbefallts vare sig av Grevillius eller honom underlydande avdelnings- eller
tjänstegrenschef. Det hade sålunda icke funnits någon anledning att vid
ifrågavarande tidpunkt utfärda någon sådan instruktion. Icke någon Grevilhus
underlydande bataljons-, avdelnings- eller tjänstegrenschef hade visat
försummelse beträffande badplatsens anordnande eller ianspråktagande
eller i fråga om utarbetande av instruktion för densamma. — När första
kompaniet, ehuru badplatsen icke varit färdigställd, ändock använt den -

257

samma, måste övningen vara att jämställa med vilken badning soin helst
på en plats, där särskild säkerhetsinstruktion icke förefunnes. På grund
härav borde det ha ålegat Prage såsom övningsledare att vidtaga åtgärder
för förebyggande av olyckshändelser. Härvid måste dock beaktas, att fullständig
säkerhet över huvud icke kunde uppnås. Även om aldrig så rigorösa
säkerhetsbestämmelser utfärdats, kunde det t. ex. inträffa, att en man
snubblade, fölle och sloge huvudet i bryggkanten. Mot hjärtslag ginge ej
heller att helt gardera sig. Med hänsyn till att Kwart avlagt prov för simmagistermärket
och erhållit utbildning i livräddning, vore Prages bedömande
av att Kwart skulle vara kompetent att leda simundervisningen förklarligt.
Omständigheterna vid olyckan talade för att drunkningen till betydande
del måste rubriceras såsom olyckshändelse.

Salander uttalade, att han biträdde Grevillius’ uppfattning, att ingen
Grevillius underlydande bataljons-, avdelnings- eller tjänstegrenschef visat
försummelse beträffande badplatsens anordnande eller ianspråktagande
eller i fråga om utarbetande av instruktion för densamma. Salander ansåge
ej heller att Grevillius kunde ställas till ansvar i nämnda avseenden.

Vid den fortsatta utredningen anförde Grevillius vidare: Att vissa föreskrifter
för ordningen m. m. vid den nya badplatsen skulle behöva utfärdas
hade legat i sakens natur. Vad dessa föreskrifter skulle innehålla hade den
2 augusti 1948 icke varit klart och hade överhuvud taget då icke varit planlagt.
Icke heller hade Grevillius givit någon befattningshavare i uppdrag att
utarbeta förslag till dylika föreskrifter. Den 2 augusti 1948 hade landgångarna
till simbryggorna — på den norra sidan 10 meter och på den södra
sidan 30 meter långa — icke varit färdiga. Ej heller hade vändbräderna vid
bryggorna, vilka varit avsedda att användas vid simning på tid längre sträcka,
varit iordningställda. En flytande ledare, som efter olyckan utlagts mellan
bryggorna, hade dessförinnan ej varit avsedd att utläggas. Grevillius
hade icke ägt kännedom om att Scheffer den 23 juli 1948 lämnat vissa direktiv
angående badplatsens ianspråktagande. Badplatsen hade före här
ifrågavarande tillfälle använts för badning med trupp den 29 och den 31
juli 1948. Grevillius hade icke när olyckan inträffat ägt kännedom om att
man börjat använda den nya anläggningen. Det hade enligt Grevillius’ mening
varit naturligt att, när det för Prage gällt att vidtaga åtgärder för förhindrande
av olyckshändelser, de tidigare utfärdade föreskrifterna för badplatsen
vid älven fått tjäna till ledning. Vid badning på djupt vatten med
trupp brukade man vanligen, om så läte sig göra, ha båt bemannad för att
vid behov kunna lämna hjälp åt badande. Det måste anses ha ålegat Prage
att giva erforderliga order angående säkerheten vid simprovens avläggande
men däremot icke att personligen kontrollera säkerhetsåtgärdernas" vidtagande.

Scheffer yttrade bland annat: Det hade för Scheffer varit en självklar
sak, att badet skulle tagas i anspråk så snart det varit användbart för simutbildning,
även om det i vissa avseenden skulle ha provisorisk karaktär.
Även under sådana omständigheter skulle badet helt säkert fylla ganska
17—bORObO. Militieombudsmannens ämbetsberällelse.

258

högt ställda krav, om man jämförde med de förhållanden under vilka man
i regel vore nödsakad att utbilda trupp i simning. Det hade varit Scheffers
mening, att kompanicheferna, efter det de av Scheffer erhållit omförmälda
orientering, skulle utan ytterligare direktiv utnyttja den nya anläggningen.
Under de 22 år som Scheffer praktiskt taget utan avbrott tjänstgjort vid
trupp, hade han varit ansvarig för trupp under badning på ett stort antal
platser, där i många fall anordningar helt saknats, varvid Scheffer väl
insett säkerhetsfrågans betydelse men aldrig funnit att den utgjort något
problem av större omfattning. Det hade icke mellan Grevillius och Scheffer
varit på tal, att någon besiktning skulle företagas av anläggningen sedan
den blivit färdigställd. Scheffer hade ägt kännedom om att den största sakkunskap,
som regementet haft till sitt förfogande, tagits i anspråk för badets
byggande och hade därför ansett, att allt gjorts som kunde göras.
Scheffer hade icke tagit del av bestämmelserna i kaserninstruktionen angående
badplatsen vid älven. Scheffer hade haft all anledning att utgå från,
att badning i Sandbäckstjärnet skulle kunna ske med utnyttjande av »sunt
förnuft» och tillgängliga båtar.

Vice krigsfiskalen Gustaf Ljungström yrkade vid regementskrigsrätten
ansvar å Prage och Kwart för tjänstefel samt för vållande till annans död.

Vid krigsrätten förekom bland annat följande.

Kwart anförde: Han hade uppmanat Nordberg att försöka avlägga 50-metersprovet mellan bryggorna. Uppmaningen därtill hade icke skett i orderform.
Nordberg hade först tvivlat på att han skulle kunna genomföra
provet men hade sedan blivit övertygad om att han skulle klara detsamma.
Kwart hade sänt efter båten, emedan han ansett en sådan försiktighetsåtgärd
vara önskvärd, även om den icke varit direkt nödvändig. Kwart hade
visserligen haft kvar känslan av att säkerhetsanordningarna varit ofullständiga
men sökt avfärda denna känsla med »att badet ju dock vore godkänt
på högre ort». Att Kwart icke placerat någon man på motsatta bryggan,
hade berott på att i simgruppen icke funnits någon livräddningskunnig eller
i övrigt lämplig för ändamålet.

Några av de i simövningarna deltagande värnpliktiga uppgåvo, att Nordberg
innan han påbörjat 50-meterssimningen skämtsamt yttrat: »Ni får väl
samla till en krans åt mig.»

Krigsrätten antecknade såsom ostridigt, att några generella instruktioner
för krigsmakten angående säkerhetsanordningar i samband med simövningar
icke funnes samt att bestämmelserna angående simövningar med
värnpliktiga vore intagna i vederbörliga utbildningsreglementen.

Krigsrätten meddelade utslag i målet den 18 juni 1949 och yttrade därvid
följande.

I målet är utrett: Sedan Prage någon dag i slutet av juli 1948 av bataljonschefen
meddelats, att i målet ifrågavarande badplats vore klar att tagas
i bruk viss senare dag i samma månad, hade Prage, som iakttagit att
badplatsen efter bataljonschefens nyssnämnda meddelande använts av andra
militära förband, den 2 augusti 1948 med en honom underställd pluton

259

i och för gymnastik- och simövningar begivit sig till den strax öster om
Sandbäckstjärnet belägna gymnastikplatsen. Prage hade vid gymnastikplatsen
avdelat sju man ur plutonen, vilka anmält sig vara icke eller något
simkunniga, att under närmaste befäl av dåvarande korpralen Kwart öva
simning vid badplatsen. Kwart hade varit enda underbefälet å plutonen, och
Prage hade känt till att denne avlagt vissa prov för simmagistern samt deltagit
i en livräddningskurs. Prage, som icke haft närmare kännedom om anordningarna
å badplatsen, hade anmodat Kwart att öva simning med simgruppen
i en liten, å badplatsen befintlig bassäng samt att låta dem som så
kunde avlägga i utbildningsreglementet omförmält 50-inetersprov. Någon
instruktion för badplatsen hade vid denna tid icke funnits utfärdad. Prage
hade icke givit Kwart några närmare anvisningar om hur simövningen borde
ordnas. Sedan Kwart med simgruppen förflyttat sig till badplatsen, hade
samtliga i simgruppen fått öva simning i bassängen, varunder Kwart haft
tillfälle bilda sig en uppfattning om de värnpliktigas simkunnighet. Efter
denna övning hade Kwart uppmanat några av de värnpliktiga, däribland
Nordberg, att söka avlägga 50-metersprovet, vilket skulle ske mellan två å
badplatsen på ett avstånd av 50 meter från varandra befintliga pontonbryggor.
Vattnet mellan bryggorna var djupt. Nordberg hade till en början varit
tveksam om han skulle kunna klara provet men hade senare visat sig villig
att söka avlägga detta. Några säkerhetsanordningar hade icke varit anordnade
på badplatsen, och Kwart hade icke vidtagit några särskilda sådana.
Kwart och de värnpliktiga i simgruppen hade uppehållit sig å samma brygga,
under det att ingen befunnit sig på den motsatta. Sedan Nordberg summit
mellan 40 och 45 meter hade han plötsligt sjunkit. Kwart hade genast
kastat sig i vattnet och summit fram till Nordberg, som emellertid trots
Kwarts och senare Prages ingripande drunknat. Av vad i målet sålunda
förekommit finner krigsrätten styrkt, att Prage och Kwart åsidosatt den
tjänsteplikt, som varit av förhållandena påkallad, och varit vållande till
Nordbergs död, Prage genom att, oaktat han måste ha insett, att 50-metersprov,
därest sådant skulle komma att äga rum, skulle ske på djupt vatten,
underlåta att förvissa sig om att nödiga säkerhetsanordningar blevo vidtagna
samt Kwart genom att låta Nordberg under de förhandenvarande omständigheterna
företaga simprovet. Krigsrätten, som emellertid finner omständigheterna
mildrande, prövar rättvist döma Prage och Kwart jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten och 14 kap. 9 § allmänna strafflagen,
jämfört med 4 kap. 1 och 2 §§ sistnämnda lag, för försummelse i fullgörande
av tjänsteplikt och vållande till annans död att till Kronan utgiva
vardera femtio dagsböter om fyra kronor.

Utslaget vann laga kraft.

Sedan militieombudsmannen — under åberopande av handlingarna i
ärendet — från Riksföreningen för simningens främjande (Simfrämjandet)
begärt yttrande angående behovet av allmänna föreskrifter beträffande
vidtagande av säkerhetsåtgärder vid inom krigsmakten anordnade sim -

260

övningar och simprov samt vid badning som anbefallts under sådana förhållanden
att simkunnighet erfordrades, inkom föreningen den 30 juni 1949
med begärt yttrande.

Föreningen uttalade däri, att enligt dess uppfattning anvisningar om säkerhetsåtgärder
vid inom krigsmakten anordnade simprov erfordrades.
Som emellertid badplatsernas beskaffenhet och utformning vore mycket
skiftande, torde det varken vara möjligt eller lämpligt att utfärda generella
anvisningar. I samband med överläggningar i frågan hade föreningens förvaltningsutskott
i samråd med bland andra generallöjtnanten Gösta Lilliehöök,
arméns och flygvapnets idrottsofficerare och marinens representant
i föreningens simborgarkommitté utarbetat allmänna anvisningar för säkerhetsåtgärder
vid badplatser liksom även särskilda anvisningar för simprov,
anordnade för såväl civila som för militärer. Dessa anvisningar kunde
måhända tjäna till ledning vid utarbetandet av anvisningar för militära
badplatser, varvid emellertid torde observeras, att anvisningarna endast avsåge
ordnade badplatser. Föreningen hade även sammanställt ett förslag till
anvisningar för fälttävlingar, i vilka simning inginge.

Anvisningarna äro av följande lydelse.

Säkerhetsåtgärder vid badplats.

Frågan om betryggande säkerhetsåtgärder vid badplatser måste ses mot
bakgrunden av platsernas beskaffenhet och utformning. Ju primitivare badplatsen
är, desto viktigare är det med säkerhetsåtgärder. Vad som erfordras
i det ena eller andra fallet blir sålunda i mycket en omdömesfråga. Härtill
kommer, att det för närvarande är ont om räddningsmateriel. Nedanstående
anvisningar äro därför endast avsedda till ledning för dem, som
har ansvaret för badplatser.

Materiel och allmänna anvisningar.

Vid badplatser bör finnas en räddningsstång av bambu — omkring fem
meter lång och försedd med en ögla av rotting — på varje vändbrygga och
eventuellt även på andra lämpliga platser. Vidare bör finnas frälsarkrans
(livboj).

Vid öppna strandbad bör därjämte finnas livbåt eller en vanlig, stadig
roddbåt.

Anvisningar om materielens användning bör finnas. Användningen bör
även övas. Särskilt bör inpräntas, att livbojen är ett lämpligt redskap att
simma ut med till en nödställd. Om en nödställd person skall tas upp i livbåten,
bör detta ske akterifrån.

Simfrämjandets badregler i affischform kan utan kostnad beställas från
föreningen. De bör — helst inramade — finnas anslagna vid badplatsen.

Särskilda anvisningar för simprov.

Vid simprov skall erforderligt antal livräddare vara närvarande. Livräddarna
skall om möjligt vara utbildade för sin uppgift. Under tjänstgöringen
skall de vara beredda att genast hoppa i vattnet, när så erfordras. De

261

skall ha klart för sig, att en kallsup kan vara ett påbörjat drunkningstillstånd.

Om simprov utföres i öppet vatten, bör provbanan om möjligt läggas
längs med stranden — resp. längs med fartyget. Livräddarna utplaceras på
stranden (ombord på fartyget), om simbanan ligger nära denna, eljest i livbåt,
som utom av minst en livräddningskunnig person skall vara bemannad
med roddare. Man bör försöka undvika längre provbanor än 50 meter.
För 50 meters provbana torde det i allmänhet vara tillräckligt med en livbåt.
I båten kan lämpligen medföras en frälsarkrans och/eller en sådan
kortare, ögleförsedd bambustång, som ofta användes vid simundervisning.

Utföres simproven på en omkring 25 meter lång bana i bassäng eller i
ordentligt avgränsat friluftsbad, räcker det med livräddare på varje vändbrygga.
Antalet livräddare avpassas efter antalet på en gång simmande
(ex. en på var tionde).

Varje kontrollant torde icke effektivt kunna följa mer än två, tre simmare.
Det är nämligen kontrollanten, som skall påkalla ingripande av livräddare,
om denne inte själv genast observerar ett olyckstillbud.

Som allmän regel gäller, att om lika snabb och effektiv hjälp kan lämnas
med redskap, bör livräddare undvika direkt beröring med en nödställd i
vattnet.

Ingen får tvingas att utföra ett simprov.

Fälttävlingar.

I händelse simning över ett vattendrag ingår som etapp i en fälttävling
skall denna läggas som första moment i etappen. Det är nämligen riskfyllt
även för goda simmare att efter uttagande av maximal kraft i t. ex. en löpning
forcera ett vattendrag, där man inte bottnar.

Om tävlingen gäller att forcera vattendraget med gevär och/eller annan
utrustning, måste på varje man — om distansen inte är mycket kort (högst
tio meter) — fästas en livlina.

Skickliga livräddare i tillräckligt antal måste finnas på platsen vid alla
slags simtävlingar med utrustning.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 6 juli 1949 till överbefälhavaren följande.

Grevillius har såsom skäl för den av honom uttalade meningen, att någon
allmän instruktion för ifrågavarande badplats egentligen icke varit erforderlig,
framhållit att särskilda bestämmelser ur säkerhetssynpunkt för alla
övningar icke kunde utfärdas av högre chef än den, som ledde övningen.
Det må emellertid med anledning härav anmärkas, att omständigheterna i
förevarande fall varit sådana, att säkerhetsföreskrifter väl kunnat utfärdas
av förbandschefen. Det kan därför ifrågasättas, huruvida icke Grevillius
även måste anses ha haft skyldighet att utfärda sådana föreskrifter. Det
torde även ligga i sakens natur, att det i fråga om en genom vederbörande
förbandschefs försorg anordnad för simundervisning med värnpliktiga avsedd
badplats tillkommer förbandschefen att tillse att anläggningen utrus -

262

tas med båt och livräddningsmateriel. Det bör icke rimligen åvila kompanichefer
eller andra lägre chefer, som vid badning där med trupp tjänstgöra
såsom övningsledare, att för varje sådant tillfälle ditföra dylik utrustning.
Det torde ligga nära till hands, att vederbörande övningsledare i fråga om
en genom förbandschefens försorg anordnad badanläggning utgår från att
densamma utrustats med anordningar, som ur säkerhetssynpunkt kunna
anses erforderliga. Det må sålunda erinras om vad Kwart vid krigsrätten
yttrat därom, att han väl haft en känsla av att säkerhetsanordningarna varit
ofullständiga, men sökt avfärda denna känsla med »att badet ju dock
vore godkänt på högre ort». Scheffer synes, när han, utan föregående besiktning
av badanläggningen med hänsyn till säkerhetsanordningarna, lämnat
direktiv om dess ianspråktagande — varom Grevillius ej torde ha varit
underkunnig — icke ha fäst något avseende vid ovan berörda synpunkter.

Av utredningen framgår icke, huruvida vederbörande övningsledare vid
de tillfällen före den 2 augusti 1948, då den nya badanläggningen utnyttjats
för badning med trupp, vidtagit såvitt möjligt betryggande säkerhetsåtgärder.
Möjligen har icke heller vid dessa tillfällen åror varit tillgängliga till de
i tjärnen liggande båtarna. Det kan sålunda tänkas förhålla sig så, att det
även för andra övningsledare än Prage icke stått klart, vilka minimikrav
i fråga om säkerhetsåtgärder som bort uppställas. Icke heller Scheffer synes
— som förut nämnts — ha funnit någon anledning att såsom bataljonschef
intressera sig för denna fråga. Att Prage sedan i sin tur utan att giva några
som helst direktiv i fråga om säkerhetsåtgärder överlämnar åt en värnpliktig
korpral att på egen hand svara för de värnpliktigas säkerhet, giver anledning
till erinran icke endast mot Prage utan även mot vederbörande högre
befattningshavare, som det ålegat att uppmärksamma frågan, huruvida dem
underställda övningsledare haft erforderliga insikter beträffande hithörande
spörsmål samt haft uppmärksamheten riktad på dessa problem. Vad Grevillius
uttalat därom, att säkerheten vid en militär övning icke kan bliva hundraprocentig,
enär en man t. ex. kan halka eller snubbla och slå huvudet i
marken eller kan bliva sparkad av en häst, samt att, även om aldrig så rigorösa
säkerhetsbestämmelser utfärdas, det t. ex. kan inträffa, att en man
snubblar, faller och slår huvudet i bryggkanten, synes kunna giva anledning
till den förmodan, att Grevillius icke har full förståelse för en förbandschefs
skyldigheter att i möjligaste mån uppmärksamma spörsmål, som ha
avseende på den underlydande personalens säkerhet.

Ovan angivna förhållanden kunna antagas sammanhänga därmed, att allmänna
av central militär myndighet meddelade föreskrifter angående säkerhetsåtgärder
vid simövningar saknas. Den brist på vägledning som föreligger
torde även medföra, att kraven på säkerhetsåtgärder vid militära simövningar
på skilda håll bedömas olika. Vid en undersökning av möjligheten att
meddela allmänna anvisningar för säkerhetsåtgärder torde de på min begäran
av Simfrämjandet utarbetade förslagen till sådana anvisningar kunna
tjäna till ledning.

Med stöd av vad sålunda anförts hemställde militieombudsmannen, att
överbefälhavaren skulle taga förevarande spörsmål under övervägande.

263

9. Vid övningsskjutning från tung stridsvagn har på grund av företagen
reducering av den föreskrivna stridsvagnsbesättningen uppkommit svårigheter
för eldkontrollanten att vederbörligen kontrollera kanonrörets inriktning,
vilket medverkat till att eldgivning skett i felaktig riktning.

I tidningen Norra Skåne för den 26 november 1948 var införd en artikel
under rubriken »P 2:s projektiler oroar folket runt Havängs skjutfält». Artikeln
var av följande lydelse: »Länsstyrelsen i Kristianstad har nu till k. m:t
avgivit yttrande om det uppgjorda förslaget till instruktion för användande
av Skånska pansarregementets skjutfält vid Brösarp och understryker de
vanprydande markskador, som vållats vid stridsvagnarnas förflyttning i
den branta sluttningen ned mot skjutfältet, vilka skador synas vara svåra
att undvika. Beträffande de med skjutfältets användande förenade riskerna
för befolkningen måste det på grund av inträffade olycksfall anses, att dessa
riskmoment förefaller att vara betydande. Länsstyrelsen erinrar i detta
sammanhang om att projektiler eller delar därav vid olika tillfällen slagit
ned i Knäbäcks by, nämligen dels vid midsommartiden 1944, dels den 2
mars 1946. Vid ett sammanträde, som länsstyrelsen med anledning av dessa
olyckstillbud höll i Knäbäck, uppgavs av övningsledaren, att projektilsnedslaget
i Knäbäcks by berott på, att stridsvagnarna under skjutningen kommit
för långt ned åt kusten. Ännu allvarligare förefaller det den 9 juli i år
timade olyckstillbudet, varvid granater slog ned i Vitemölla municipalsamhälle,
beläget ca 1/2 mil söder om skjutfältet. I vad mån säkerhetsföreskrifterna
i anledning härav bör ytterligare skärpas undandrar sig länsstyrelsens
bedömande. Den omständigheten, att de i förhållande till skjutfältet närmast
belägna samhällena såväl i norr som söder träffats av projektiler, anser länsstyrelsen
emellertid utgöra ett talande bevis för att civilbefolkningen genom
skjutningarna utsättes för risker till liv och egendom. Länsstyrelsen anser
det därför förefinnas anledning att i fortsättningen följa skjutfältets användande
med uppmärksamhet. Detta gäller även naturskyddets behöriga tillgodoseende.
Länsstyrelsen föreslår, att det åt ett naturskyddsorgan, exempelvis
vetenskapsakademiens naturskyddskommitté eller Skånes naturskyddsförening,
uppdras att årligen på lämplig tid tillsammans med länsarkitekten
inspektera skjutfältet och därtill hörande områden. Särskild expertis bör
få anslutas vid dessa inspektioner. Länsstyrelsen finner det även synnerligen
beklagligt att trädbeståndet ca 1,5 km söder om Knäbäcks by spolierats,
enär denna träddunge tidigare i ovanligt hög grad berikat landskapets skönhet.
»

Sedan militieombudsmanncn med anledning härav anhållit att chefen för
Skånska pansarregementet ville inkomma med upplysningar i anledning av
det i tidningsartikeln omförmälda olyckstillbudet den 9 juli 1948, inkoan
denne med regementskrigsrättens vid Skånska pansarregementet protokoll,
fört vid sammanträde den 11 augusti 1948 i mål mellan krigsfiskalen Harald
Ebbeson som åklagare, å ena, samt kaptenen Stig Wilhelm Colliander, å
andra sidan, angående ansvar för tjänsteförsummelse. I protokollet fanns

264

intaget dels rapport, avgiven av Colliander, dels polisundersökningsprotokoll,
upprättat av landsfiskalen i Brösarps distrikt Gunnar Göransson, dels av
regementschefen infordrat yttrande från tygofficeren vid regementet, kaptenen
Folke Skoglund, dels ock protokoll, hållet vid förhör jämlikt 202 § strafflagen
för krigsmakten inför tjänstför-rättande dagmajoren, kaptenen L.
Palmberg. Enligt nämnda handlingar ha nedan angivna personer uppgivit i
huvudsak följande.

Colliander anförde: Han hade av regementschefen beordrats som chef för
en lägerkurs i pansartjänst å Ravlunda under tiden den 27 juni—den 10 juli
1948. Till kursen hade efter frivilligt åtagande som elever beordrats medlemmar
i Centralförbundet för befälsutbildning. Eleverna hade tidigare med ett
undantag fullgjort sin värnplikt vid Skånska pansarregementet och Skaraborgs
pansarregemente. Den 28 juni hade han i enlighet med kursprogrammet
med eleverna genomgått för skjutfältets vid Haväng begagnande gällande
allmänna säkerhetsföreskrifter. Eleverna hade även fått besöka säkerhetsposterna
vid Knäbäck och Haväng ävensom samtliga 18 varningstavlor
och eldledningstornet, varifrån bland annat skjutfältets gränser utpekats.
Av regementschefen hade han erhållit order att den 9 juli klockan
1105—1120 med disponibel trupp, d. v. s. volontärskolan och lägerkursen,
anordna en förevisningsövning för landshövdingen. Då övningen
skulle genomföras såsom förevisningsövning inom begränsad tid, hade
något utrymme för självständigt initiativ från övningspersonalens sida icke
kunnat beredas, utan varje åtgärd hade måst på förhand i detalj vara inövad.
Eldställningar och framkörningsriktningar hade därför rekognoscerats, och
den 8 juli hade eldställningarna utmärkts med nummerpålar. Varje stridsvagn
hade fått till uppgift att beskjuta ett stridsvagnssiluettmål mätande 1,3
meter i fyrkant, uppsatt på två stolpar 0,5 meter över marken. Fältskjutning
hade tidigare under kursen ägt rum mot samma slags mål. Målavståndet vid
förevisningsövningen hade varit omkring 600 meter. Stridsvagnarna hade
uppställts i de rekognoscerade eldställningarna, och kontroll hade gjorts att
besättningarna kunnat iakttaga de utsatta målen genom stridsvagnsperiskopen.
Dessa eldställningar, som varit avsedda för avgivande av kanoneld, hade
varit belägna omedelbart intill eldledningstornet. Målet för tunga stridsvagnen
nr 723 hade varit beläget i kompassriktning 2175. Därefter hade personalen
till fots förflyttats utefter avsedd framkörningsväg till nästa grupp
av eldställningar, belägen ungefär 200 meter längre bort. Denna grupp av
eldställningar hade varit avsedd för skjutning med stridsvagnskulsprutor,
och personalen hade orienterats om eldställningens och målets läge. Personalen
hade även med stridsvagnarna fått göra framryckning från den första
till den andra gruppen av eldställningar och där verkställt riktning och avfyring
utan ammunition. Förevisningsstyrkan hade utgjorts av en reducerad
stridsvagnspluton om två lätta och två tunga stridsvagnar jämte en kulsprutepistolavdelning
under befäl av instruktören vid lägerkursen, fänriken
Frans Schönbeck. Schönbeck hade samtidigt varit vagnchef och laddare i
stridsvagnen nr 723, som haft sin plats i plutonen som andra stridsvagn

265

från vänster. Förutom Schönbeck hade besättningen å nämnda stridsvagn
utgjorts av vicekorpralen nr 554-17-44 Johansson såsom skytt och furiren
nr 156-6-46 Holmkvist såsom förare. Johansson, som erhållit sin värnpliktsutbildning
vid pansarregemente, hade varit elev vid lägerkursen och där genomgått
en kurs för befordran till korpral. På grund av personalbristen
hade besättningen å stridsvagnen nr 723 varit reducerad med en man. Stridsvagnsplutonen
hade fått order att befinna sig i utgångsläge för övningen den
9 juli klockan 1000. Som utgångsläge hade valts en punkt ungefär 40 meter
från den första eldställningen, där kanoneld skulle avges. Radiopassning
skulle hållas inom plutonen, och laddning hade fått verkställas först på vidare
order. Colliander, som erhållit rapport om att plutonen intagit utgångsläge
å anbefalld tid, hade själv såsom övningsledare uppehållit sig i eldledningstornet
i avvaktan på övningens igångsättande, vilket programenligt
skulle ske klockan 1105. Truppen hade fått uppehålla sig i närheten av
stridsvagnarna. Landshövdingen hade anlänt först klockan 1210 samtidigt
som en häftig regnby svept in från havet över övningsområdet och tidvis
skymt sikten. Efter ungefär tio minuter hade sikten åter varit fri, och övningen
hade börjat. Plutonens framryckning till den första eldställningen
hade gått programenligt. Colliander, som haft sin huvudsakliga uppmärksamhet
riktad mot målområdet, hade Nåd det första eldöppnandet icke kunnat
se annat än att samtliga nedslag legat i huvudsak rätt. Under den fortsatta
skjutningen hade han emellertid hört ett »brummande» ljud liksom
av en rikoschett och observerat nedslag avsevärt till höger om avsedd och
tillåten skjutriktning. Han hade omedelbart givit signal för inställande av
elden. Eldgivningen hade genast upphört. Därefter hade övningen fortsatt
med framryckning till den andra eldställningen och eldgivning. Han hade
härvid särskilt observerat, att elden från stridsvagnen nr 723 legat rätt.
Samtliga mål hade varit uppe från övningens början. Inga mål hade varit
rörliga. Vid undersökning efter övningens slut hade man påträffat tydliga
studsnedslag efter 7,5 centimeters projektiler på norra nedsluttningen av
triangelhöjden punkt 70,60 inom en front av tio meter och ett djup av tre
meter i kompassriktning 2625—2700. Man hade även funnit, att Vitemölla
municipalsamhälle låge i samma riktning, som de påträffade studsnedslagen.
Under övningen hade det blåst östlig vind.

Schönbeck uppgav: Han hade tjänstgjort som chef lör stridsvagnsplutonen
vid förevisningsövningen den 9 juli 1948. Samtidigt hade han varit chef och
laddare i stridsvagn nr 723. Han vitsordade Collianders uppgifter beträffande
förberedelserna för övningen. Vid förövningen den 8 juli hade han personligen
kontrollerat, att samtliga skyttar i plutonen rätt uppfattat målen.
Skyttarna hade haft endast ett mål var att beskjuta och hade alltså icke haft
någon fi-ihet att välja mål. Under framkörningen till den första eldställningen
vid skjutövningen den 9 juli hade stridsvagnen nr 723 icke gjort
någon kursändring, utan hade befunnit sig på samma plats som under förövningen.
Detta hade senare bekräftats vid kontroll av spåren. Sedan skytten
verkställt grovinriktning, hade Schönbeck kontrollerat att vapnen voro

266

riktade mot målet, varefter han laddat och kommenderat »Eld». Han hade
genom observationsurtagningen vid kulsprutan sett, att första skottet tagit
strax intill malet. Det hade dock funnis en möjlighet, att det observerade
skottet härrört sig från stridsvagn nr 648. Schönbeck hade dock under skjutningen
varit fullt övertygad om att -elden från stridsvagnen nr 723 legat
inom målområdet och hade beordrat skytten att bibehålla skjutriktningen.
Schönbecks huvuduppgift hade, sedan han kontrollerat eldöppnandet, varit
att som laddare snarast verkställa omladdning av kanonen ävensom att uppmärksamma
övningsledarens tecken. Johansson, som tjänstgjort som skytt,
hade avlossat sex kanonskott, och Schönbeck hade icke lagt märke till att
Johansson under skjutningen ridtagit några större riktningsändringar i sida.
Eldgivningen hade omedelbart inställts, då signal därom givits av övningsledaren.
Schönbeck ansåge sig icke ha åsidosatt sin uppgift som säkerhetskontrollant.

Johansson berättade: Han hade vid ifrågavarande övning tjänstgjort som
skytt på stridsvagnen nr 723. Vid förövningen den 8 juli 1948 hade han sett
målet fullt klart. Han vitsordade Collianders uppgifter beträffande förberedelserna.
Under framkörningen till den första eldställningen vid förerisningsövningen
den 9 jul-i hade till följd av regn en lätt imma bildats på
periskopets objektiv och okular. Han hade under framkörningen avtorkat
okularet och vid framkomsten till eldställningen även objektivet. Tornet,
som under framkörningen varit låst på klockan 1215, hade rid framkomsten
till den första eldställningen lossats och svängts till klockan 0100. Det vore
möjligt, att tornet svängt något åt höger under det att han avtorkade objektivet,
men han ansåge detta icke troligt. Han hade spanat efter målet utan att
röra tornet. Det hade emellertid bara varit dimmigt. Efter en stund hade han
fått syn på ena sidan av en rit skärm, vilken han trott vara målet. Han hade
riktat kanonen mot skärmen och öppnat eld. Målet hade då försvunnit. Han
hade vid inriktningen huvudsakligen använt höjdriktratten. Med sidriktratten
hade han ej gjort några större rörelser. Han kunde ej minnas, huruvida
rid den första inriktningen målet synts i vänstra eller högra delen av
synfältet. Det troliga vore dock att, om målet synts i högra hörnet av synfältet,
han hade svängt tornet åt höger. Han hade icke observerat tornskalans
inställning och icke heller att snett fram till höger funnits en nummertavla.
Han hadS visserligen tyckt att målet varit nära, men enär periskopet
varit immigt och han själv upptagen av tanken att komma till eld,
hade han icke fäst avseende därvid. Vid eldöppnandet hade han varit fullt
övertygad att kanonen varit grovriktad mot stridsvagnsmålet. Nu insåge han
emellertid, att det förmodligen varit ovannämnda nummertavla, som han
riktat på. Huvudorsaken till att eld avgivits mot fel mål hade varit, att riktinstrumentet
på grund av väderleken varit immigt.

Beträffande Johansson anförde Colliander: Johansson, som använde glasögon,
vore av påfallande ambitiös natur. Han vore samvetsgrann och satsade
hela sin förmåga för att lösa förelagd uppgift. Detta hade även framkommit
under kursens gång. Huvudsakliga orsaken till att Johansson öpp -

267

nät eld mot något som han trott vara målet syntes ha varit Johanssons ambition
att lösa sin uppgift att nedkämpa den fientliga stridsvagnen och hans
iver att komma till eld, då han hörde kamraternas vapen.

Konstnären Henning Stålberg förmälde: Han hade sedan någon tid legat
i Vitemölla och målat. Omkring klockan 1230 den 9 juli 1948 hade han gått
från fröken Perssons pensionat i södra utkanten av Vitemölla längs stranden
fram till hamnen. På grund av en häftig regnskur hade han sökt skydd
under några pilträd invid hamnen. Från skjutfältet vid Haväng hade hörts
skottlossning, och plötsligt hade han fått se ett nedslag i vattnet strax utanför
det befästningsverk, som vore beläget invid Klammersbäcks mynning,
omkring 500 meter norr om Vitemölla. Han hade förstått att det varit en
granat, som slagit ned, då vattenuppkastet varit flera meter högt. Strax
efter hade ytterligare ett nedslag skett, något längre ut från stranden och
betydligt närmare Vitemölla, och omedelbart därefter ännu ett, nu i närheten
av inloppet till Vitemölla hamn. Då nedslagen kommit allt närmare
den plats, där Stålberg uppehöll sig, hade han springande sökt skydd bakom
en tegelmur till en fastighet, tillhörig förre sjökaptenen Karl Sandell. Härvid
hade Stålberg hört ett starkt visslande ljud av en granat, som enligt hans
övertygelse slagit ned i norra delen av Vitemölla. Strax efter hade han hört
ytterligare en granat komima, denna gång, enligt hans uppfattning, endast
några meter över hans huvud. Han vore övertygad om att denna granat
slagit ner i södra delen av samhället. Härefter hade skjutningen upphört.

Sandell berättade: Han hade omkring klockan 1230 den 9 juli 1948 varit
sysselsatt med att laga fiskgarn på löftet i sitt hus, som vore beläget strax
intill Vitemölla hamn. En kraftig regnskur hade just dragit fram över Vitemölla,
när han fått höra en vissling liksom av en granat. Han hade sett ut
genom fönstret, utan att dock kunna upptäcka något. Samtidigt hade han
ånyo hört en liknande vissling, men betydligt starkare. Icke heller denna
gång hade han kunnat iakttaga något.

Fiskaren Anders Bodelsson uppgav: Han och hans familj hade just avslutat
sin middagsmåltid, då en kraftig duns hörts från trädgården och samtidigt
grus och jord kastats upp mot fönsterrutorna. De hade skyndat ut
och då upptäckt en stor grop i trädgården några meter från ingångsdörren
till huset.

Fanjunkaren Bohlin vid Skånska pansarregementet, som besiktigat nedslagsplatsen
i Bodelssons trädgård, förklarade, att nedslaget syntes ha skett
direkt och ej efter rikoschett samt att granaten troligen funnes kvar i trädgårdsjorden.

I sin utredning antecknade Göransson bland annat till protokollet: \ itemölla
vore beläget ungefär en halv mil söder om skjutfältet vid Haväng.
Skottlossningen från skjutfältet hördes väl ner till samhället. Innevånarna
vore vana vid skottlossningen och fäste icke något avseende vid den. Den
i Bodelssons trädgård påträffade nedslagsgropen vore en meter lång, fyra
decimeter bred och intill tre decimeter djup. Fn ungefär tumstjock rot till
ett äppelträd strax intill gropen hade slagits av. Några andra skador hade

268

icke kunnat konstateras i trädgården. Ytterligare nedslag i samhället hade
icke rapporterats, och någon anmälan om skada hade icke inkommit.

Skoglund anförde i sitt yttrande: Colliander hade iakttagit gällande säkerhetsföreskrifter
och vidtagit erforderliga åtgärder för förebyggande av missförstånd
och olyckshändelser. Målen hade varit placerade i tillåtna skjutriktningar,
och gränserna för farligt område hade legat på betryggande avstånd
från bebyggelse. Johansson borde givetvis icke ha öppnat eld förrän
målet klart uppfattats. Om Johansson hade sett på tornskalan, hade han
lagt märke till den avsevärda avvikelsen från anbefalld skjutriktning. Det
ville synas som om dåligt väder, immigt riktinstrument samt att Johansson
begagnat glasögon i hög grad bidragit till det skedda. Säkerligen hade även
Johanssons iver att snabbt komma till eld inverkat. Slutligen borde Schönbeck
som vagnchef och samtidigt eldkontrollant ha förvissat sig om att tornet
var rätt inriktat, innan han gav eldkommando.

Enligt protokollet från regementskrigsrättens sammanträde den 11 augusti
1948 hördes härvid Colliander, Schönbeck och Johansson.

Som tilllägg till och förtydligande av vad Colliander tidigare anfört uppgav
han: På grund av personalbrist hade stridsvagnarna vid förevisningsövningen
den 9 juli 1948 haft reducerade besättningar. Lägerkursen hade
bestått av endast nio man. Hade det varit fråga om verklig stridsskjutning,
hade han ansett det lämpligt att antingen minska antalet vagnar eller fylla
ut besättningarna till full styrka, d. v. s. tre man i varje lätt och fyra man
i varje tung stridsvagn. I detta fall hade han dock på grund av personalbristen
icke kunnat utöka besättningarna till fullt antal. Då emellertid
övningen varit synnerligen väl förberedd och varje stridsvagn haft sitt mål i
terrängen att beskjuta, hade han icke ansett någon som helst risk kunna
föreligga. Från eldledningstornet, där han uppehållit sig, hade avståndet
till stridsvagnarnas första eldställning endast varit ungefär 10—15 meter.
Vagnarna hade varit uppställda å ömse sidor om tornet, och han hade
kunnat ge orderna till dem muntligen. Projektilerna hade varit försedda
med spårljus, varför projektilbanorna lätt kunnat följas med blicken. Vid
det första eldöppnandet hade endast ett skott avlossats från varje vagn,
och Colliander hade icke sett något skott gå fel. Sammanlagt hade från
varje vagn lossats 5 6 skott. Efter övningen hade man funnit, att åtminstone

fyra skott från stridsvagn nr 723 träffat backkrönet å höjden vid punkt
70,60 och därifrån rikoschetterat i riktning mot Vitemölla. Det rådde icke
något som helst tvivel om att nedslagen i Vitemölla härrörde sig från skott,
avlossade från stridsvagn nr 723. Reduceringen av stridsvagnsbesättningen
hade givetvis icke varit utan betydelse i fråga om kontroll av eldgivningen
och för undvikande av olyckshändelser av ifrågavarande slag.

Ltöver vad Schönbeck tidigare uppgivit, berättade han: Vid genomgången
av övningen den 8 juli 1948 hade stridsvagnarna kört fram till de platser,
varifrån eldgivning med kanon skulle äga rum. Måltavlorna hade utpekats
för manskapet från den plats, där vagnarna stodo. Därefter hade manskapet
fått hoppa upp på vagnarnas torn och därifrån observera målen, och slut -

269

ligen hade de fått gå in i vagnarna och därifrån genom periskopen söka
rätt på målen. Beträffande besättningens placering i en tung stridsvagn
uppgav han följande. Skytten sutte till vänster i tornet och hade utsikt
framåt genom periskopet och till vänster genom uppfällbara luckor. Laddaren
hade sin plats till höger om skytten och hade utsikt framåt genom siktluckan
för kulsprutan och till höger genom prismor. Gruppchefens plats vore
i tornet, något högre än och bakom skytten och laddaren. Gruppchefen hade
genom prismor i spaningshuven utsikt åt alla hall. Den omständigheten, att
Schönbeck icke suttit på sistnämnda plats hela tiden, kunde ha bidragit till
det skedda. Han hade tjänstgjort som gruppchef under framryckningen och
hade då befunnit sig på dennes plats i tornet. Han hade då sett, att kanonen
varit inställd i rätt huvudriktning. Då vagnen kommit fram till skjutplatsen,
hade han hoppat ned på platsen bredvid skytten för att tjänstgöra som laddare.
Före första skottet hade Schönbeck sett, att kanonen varit inriktad
mot målet. Sedan han konstaterat, att det första skottet legat i rätt riktning,
ehuru det icke varit målträff, hade han koncentrerat sig på laddningen och
låtit skytten ensam sköta eldgivningen. Schönbeck hade icke lagt märke till
att tornet vridits, men det vore icke uteslutet, att en sådan vridning kunnat
ske medan Schönbeck stod lutad över ammunitionsdurken. Troligen hade
skytten under stridens hetta gjort någon rörelse på sidoratten, eller också
kunde denne på grund av dålig sikt ha förlorat målet ur sikte och sedan
under uppsökandet av detsamma gjort för stora rörelser på sidoratten. Med
hänsyn till att övningen gick ut på att nedkämpa målet hade någon finkorrektion
av inställningen icke ägt rum, och träffresultatet hade spelat
mindre roll.

Johansson, som uppgav att han erhållit utbildning på samtliga stridsvagnstyper,
vitsordade sina tidigare uppgifter och berättade ytterligare. På
grund av kroppsvärmen från stridsvagnsbesättningen och avkylningen genom
regnet hade imbeläggning uppstått på periskopspeglar och prismor.
Periskopet vore försett med en mekanisk avtorkare och Johansson hade hela
tiden begagnat densamma. Han hade ett synfel på — l,s dioptrier. Dessutom
besvärades han av en viss astigmatism, som icke kunde korrigeras med
glas. Beträffande själva händelseförloppet vore hans minne icke fullt klart.
Intet anmärkningsvärt hade inträffat, som kunde ha utgjort stöd för minnet.
Det hade varit först efteråt, som han fått vetskap om det inträffade. Han
hade upptäckt målet, då vagnen kom fram till skjutplatsen, men han hade
icke hunnit göra finkorrigering, förrän målet varit försvunnet. Sikten hade
varit dålig. Han visste dock ej om detta berott på imbildningen eller på
dimma eller rök i terrängen. De andra stridsvagnarna hade skjutit innan
han, och rökbildningen från deras nedslag kunde ha skymt hans mål. Under
det att han spanade efter målet, hade han torkat av periskopspegeln. Just
som målet försvann, hade han tagit terrängmärke och avgivit eld efter detta
märke. Stridsvagnen nr 723 hade haft sin cldställning ungefär fem meter
innanför ett skogsbryn i en upphuggen gata, som pekat direkt mot målet.
Johansson hade därför icke haft en tanke på att skotten kunde gå fel, enar

270

i sådant fall träden å ömse sidor borde ha blivit träffade. Han kunde icke
förklara, huru felriktningen kunde inträffa, men ansåge det icke uteslutet,
att han under stridens hetta råkat göra någon för stor rörelse med sidoratten.

Ebbeson, som till en början sagt sig icke vara beredd att precisera sitt
ansvarsyrkande förrän efter målets handläggning, förklarade efter förhören:
Vad man skulle kunna lägga Colliander till last vore dels att han, oaktat
han i god tid känt till övningen, företagit densamma med reducerad stridsvagnsbesättning,
dels ock att han, därest utfyllnad av manskapet icke kunnat
ske, likväl påtagit sig ansvaret för övningen. Ebbeson funne emellertid, att
den försummelse, som Colliander möjligen kunde ha gjort sig skyldig till,
vore av så ringa beskaffenhet, att Ebbeson icke ansåge sig böra föra ansvarstalan
i målet.

Av protokollet från regementskrigsrättens sammanträde framgick vidare,
att Bodelsson kallats såsom målsägande, men att han icke låtit sig avhöra.

Därefter avskrev krigsrätten målet från vidare handläggning.

Bodelsson har sedermera i en till militieombudsmannen den 13 juli 1949
inkommen skrift förklarat, att han icke har för avsikt att föra ersättningstalan
i anledning av det granatnedslag, som den 9 juli 1948 skedde i hans
trädgård, samt att han icke heller påfordrade att målet handlägges vid
domstol.

Inspektören för pansartrupperna, översten Birger Pontén, anförde i infordrat
yttrande: Säkerhetsföreskrifter för skjutning med eldvapen återfunnes
i Säkerhetsinstruktion för armén. Dessutom funnes särskilda för Skånska
pansarregementets skjutfält utfärdade säkerhetsbestämmelser, avpassade
efter lokala förhållanden m. m. och grundade på säkerhetsinstruktionens
föreskrifter. Dessa bestämmelser vore sammanförda i »Instruktion för
användandet av P 2 skjutfält i Ravlunda». Säkerhetsinstruktionens bestämmelser
vore mycket rigorösa och hade utformats i syfte att göra säkerheten
för i övning icke deltagande personal så fullständig som möjlig. Någon
skärpning av föreskrifterna med anledning av ifrågavarande olyckstillbud
bedömdes icke erforderlig, främst av det skälet att eld avgivits i icke tillåten
riktning. I säkerhetsinstruktionen (mom. 316) angivna farliga områden
vore icke bestämda med hänsyn till grova riktfel. För att över huvud möjliggöra
skjututbildning under fältmässiga förhållanden kunde så icke ske.
En detaljgranskning av bestämmelserna i instruktionen för regementets
skjutfält gåve vid handen, att dessa kunde anses fylla alla rimliga krav ur
säkerhetssynpunkt. — Beträffande ifrågavarande övning anförde Pontén
följande. För varje övning skulle övningsledare vara beordrad, vilken vore
ansvarig för säkerheten. Vid skjutning från rörlig eldställning skulle eldkontrollant
följa varje fordon. På stridsvagnar tjänstgjorde vagnchefen som eldkontrollant.
övningsledaren kaptenen Colliander hade genom grundliga
förberedelser före övningen i form av rekognoscering och förövning i terrängen
vidtagit åtgärder för att skapa betryggande säkerhet. Att tillbudet
trots detta inträffat, hade delvis haft sin grund i att skjutningen genomförts
med reducerade stridsvagnsbesättningar. Detta hade inneburit, att sä -

271

kerhetskontrollanten (eldkontrollanten) fänriken Schönbeck samtidigt måst
fullgöra såväl plutonchefens (vagnchefens) som laddarens åligganden. Skjutning
under dylika förhållanden medförde otvivelaktigt större risker ur säkerhetssynpunkt,
enär eldobservation och kontroll icke kunde utföras med
samma noggrannhet som då besättningen vore fulltalig, övningsledaren hade
sålunda i viss mån berövat den utsedde eldkontrollanten möjlighet att
utöva den kontroll över eldgivningen, som enligt säkerhetsinstruktionen
ålåge denne. Det vore dock att märka, att de synnerligen omsorgsfulla förberedelserna
före övningen i viss utsträckning kunde antagas ha minskat
dessa ökade risker. Eldkontrollant ålåge bland annat att »till övningsledaren
göra skyndsam framställning om övningens avbrytande, då så kräves ur
säkerhetssynpunkt» samt att »själv ge order att avbryta övning av säkerhetsskäl,
då framställning till övningsledare ej medhinnes». Dessa åligganden
krävde, att vederbörande kontrollerade vapnets inriktning före varje
skott. Schönbeck hade uppgivit sig ha utfört denna kontroll, innan elden
öppnats, och han hade därvid funnit, att pjäsen varit inriktad mot målet.
Detta hade han sett genom siktluckan. Sedan Schönbeck försäkrat sig om
alt första skottet legat strax intill målet, hade han, sannolikt med hänsyn
till tidigare förberedelser, ansett det vara föga troligt, att den fortsatta eldgivningen
skulle ske utanför tillåten skjutgräns, i synnerhet som varje stridsvagn
endast haft ett mål att beskjuta och målväxling icke skulle ske. Schönbeck
hade därför helt ägnat sig åt sin uppgift som laddare, varigenom hans
möjligheter att kontrollera eldgivningen minskats. Han kunde därför såsom
eldkontrollant icke sägas till alla delar ha fullgjort sin skyldighet. — Pontén
framhöll slutligen att det kunde ifrågasättas, om icke under övningen i viss
grad bristande hänsyn tagits till gällande bestämmelser även om de särskilda
omständigheter, varunder övningen ägde rum, beaktades.

I Säkerhetsinstruktionen för armén (1943 års upplaga) framhålles till en
början, att säkerhetsbestämmelserna i instruktionen utformats i syfte att
göra säkerheten för i övningen icke deltagande personal så fullständig som
möjligt. »Du har icke rätt» heter det härefter »att utsätta allmänheten för
några som helst risker.» I instruktionen stadgas bland annat följande: För
varje övning skall övningsledare vara beordrad (mom. 231). Övningsledare
(skjutledare) är ansvarig för säkerheten under övning (mom. 232). Vid
skjutning från rörlig eldställning skall eldkontrollant följa varje fordon
varifrån eld avges. Vid stridsvagnar tjänstgör vagnchef som eldkontrollant.
(Mom. 1505.) Säkerhet skontrollant (vid skjutning benämnd eldkontrollant)
skall till övningsledare göra skyndsam framställning om övningens avbrytande,
då så kräves ur säkerhetssynpunkt, samt själv ge order att avbryta
övning av säkerhetsskäl, då framställning till övningsledare icke medhinnes
(mom. 236:2). Såvitt gäller vapen (utom granatkastare) med 7,5 cm
och större kaliber, skall eldkontrollant fortgående genom att se på eldrören
kontrollera, att inställningen i sida och höjd är ungefärligen riktig (mom.
716).

272

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen Henkow i skrivelse den 24 augusti 1949 till regementschefen
följande.

Av den verkställda utredningen framgår, att vid skjutövningen den 9
juli 1948 från tunga stridsvagnen nr 723 avlossats först ett skott, vilket
legat i huvudsak rätt, samt därefter ytterligare fem skott. Sistnämnda fem
skott ha avlossats i otillåten skjutriktning, och skotten ha slagit ned i
^ itemölla municipalsamhälle. Den direkta orsaken till att eld avgivits i
fel riktning synes ha varit att skytten, sedan första skottet avlossats, antingen
på grund av dålig sikt misstagit sig på målet och avgivit eld mot en
till höger om målriktningen befintlig nummertavla eller också i ivern att
snabbt avge eld omedvetet råkat rubba kanonens inställning i sidled. Det
sätt, varpå Colliander och Schönbeck fullgjort sina skyldigheter vid ifrågavarande
tillfälle, kan emellertid icke undgå anmärkning.

Colliander var övningsledare vid övningen och såsom sådan ansvarig för
säkerheten vid densamma. På grund av personalbrist har Colliander varit
nödsakad att antingen låta en stridsvagn utgå ur övningen eller också reducera
dess besättning. Med hänsyn till de noggranna förberedelserna för övningen
har Colliander ansett sig kunna taga risken av att låta vagn nr 723
skjuta med endast tre mans besättning i stället för ordinarie fyra. Han har
på grund därav beordrat Schönbeck, vilken under övningen skulle tjänstgöra
som plutonchef och chef i vagn nr 723, att dessutom tjänstgöra som
laddare i nämnda vagn. Schönbeck, vilken såsom vagnchef och således även
eldkontrollant rätteligen skolat sitta på vagnchefens plats uppe i spaningshuven
med utsikt åt alla håll, har därför under själva skjutningen i stället
varit tvungen att sitta på laddarens plats nedanför och framför vagnchefens.
Enär utsikten från laddarens plats var mera begränsad, ha Schönbecks
möjligheter att överblicka målområdet härigenom minskats. På grund av
arbetet med laddningen har Schönbecks uppmärksamhet dessutom blivit
splittrad. Collianders åtgärd, att låta stridsvagnen nr 723 deltaga i övningen
med reducerad besättning, har sålunda väsentligt försvårat Schönbecks möjligheter
att utöva en tillfredsställande eldkontroll, och Colliander har följaktligen
brustit i sin skyldighet att tillse att övningen genomfördes på ett ur
säkerhetssynpunkt fullt betryggande sätt.

Schönbeck hade i egenskap av eldkontrollant å stridsvagnen nr 723 skyldighet
att fortgående genom att se på kanonens eldrör kontrollera, att inställningen
i sida och höjd var ungefärligen riktig. Hans möjligheter att
utöva denna kontroll ha, som ovan sagts, visserligen i avsevärd grad minskats
genom att han samtidigt haft att tjänstgöra som laddare, men kontroll
var dock icke härigenom omöjliggjord. Schönbeck har också före första
skottet genom siktluckan vid kulsprutan observerat, att kanonen var i huvudsak
rätt inriktad. Sedan han observerat, att det första nedslaget legat
i rätt riktning, har han emellertid uteslutande ägnat sig åt sin uppgift att
ladda, förlitande sig på att skytten icke skulle komma att ändra skjulriktning.
Schönbeck har alltså icke som han bort före vart och ett av de efter -

273

följande skotten förvissat sig om att eldrörets inställning i sida och höjd
var ungefärligen riktig. Härigenom har Schönbeck åsidosatt sin tjänsteplikt
såsom eldkontrollant.

Vad Colliander och Schönbeck sålunda låtit komma sig till last är — med
hänsyn till betydelsen av att föreskrifter, som givits för att förebygga olyckor,
noggrant iakttagas — i och för sig av allvarlig beskaffenhet. Colliander
synes emellertid i övrigt ha förberett övningen omsorgsfullt, och Schönbecks
möjligheter att utöva eldkontroll ha, på sätt ovan angivits, varit försvårade.
Den felaktigt inriktade eldgivningen torde dessutom i viss mån kunna
tillskrivas olyckliga omständigheter. På grund härav och då något skadeståndsanspråk
ej föreligger, anser jag icke behövligt att ställa Colliander och
Schönbeck under åtal, utan finner mig kunna låta bero vid den erinran,
som innefattas i det anförda.

Colliander och Schönbeck skulle genom regementschefens försorg givas
del av militieombudsmannens skrivelse.

10. Fråga huruvida vid provskjutning med medelsvårt sjöartilleri tagits
tillbörlig hänsyn till säkerheten för annan sjöfart.

I tidningen Ny Dag för den 14 december 1948 var under rubriken »Kryssaren
Tre Kronor nära att skjuta tågfärjan i sank» intaget en så lydande
artikel:

»Från tågfärjan Starke, som var på resa med gods från Odra Port till
Trelleborg, observerades kl. 1414 på måndagen ett projektilnedslag i omedelbar
närhet av fartyget. Projektilen härrörde enligt Trelleborgs-Tidningen
med all sannolikhet från kryssaren Tre Kronor, som samtidigt hade övningsskjutningar
i farvattnen söder om Karlskrona. Det får anses vara ren tur
att inte tågfärjan träffades, vilket kunnat få katastrofala följder. Starke befann
sig vid tillfället latitud 55 grader 7,2 distansminuter och longitud 13
grader 27,5 distansminuter. Den hade inga passagerare ombord. — Marindistriktet
i Karlskrona upplyser på TT:s förfrågan att befälhavaren på
Starke rapporterat att man observerat två projektilnedslag och att sikten
var ganska god, men att inga fartyg iakttagits. Från marindistriktet satte
man sig då i förbindelse med de av flottans fartyg som befann sig i närheten
av den uppgivna positionen och från Tre Kronor uppgavs att man
haft skjutövningar vid tiden för nedslagen, varför det kan ha varit projektiler
från kryssaren som slagit ned vid färjan. Kryssaren hade haft utkik
uppe i märsen, vilken dock inte observerat några fartyg. Från märsen kan
man se lika långt som projektilerna når, men sikten kan ha varit nedsatt
av lokala dimbankar.»

Med anledning härav har chefen för marinen på begäran till militieombudsmannen
inkommit med utredning ävensom med eget yttrande. Den vid
tillfället å kryssaren tjänstgörande fartygschefen, kommendörkaptenen Erik
af Klint, har vid förhör å militieombudsmansexpeditionen lämnat komplct 18—k980W).

Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

274

terande upplysningar, och har vidare yttrande i ärendet avgivits av Sveriges
meteorologiska och hydrologiska institut.

I skrivelse den It oktober 1949 till chefen för marinen anförde militieombudsmannen
angående resultatet av den verkställda utredningen följande.

Enligt rapport från befälhavaren å tågfärjan Starke hade från denna den
13 december 1948 klockan 1414 under resa Odra Port—Trelleborg på omkring
200 meters avstånd observerats vattenuppkast efter två projektilnedslag.
Dessa härrörde enligt vad utredningen visar från skott, som från kryssaren
Tre Kronor lossats vid provskjutning, som anordnats för prövning av
hållfastheten på ett å kryssaren nyinstallerat instrument. Från kryssaren
hade tågfärjan icke iakttagits, och icke heller synes man från tågfärjan
ha kunnat se kryssaren.

af Klint uppgav att han, enär någon brukbar avståndsmätare icke vid tillfället
funnits tillgänglig å kryssaren, varit hänvisad till att bedöma, huruvida
sikten vid tillfället med hänsyn till kanonernas räckvidd varit betryggande.
af Klint hade härvid bland annat med ledning av fartyg som på stort
avstånd siktats i sydlig riktning bedömt, att fartyg skulle kunna från kryssaren
iakttagas på för skjutningen betryggande avstånd. Som af Klint ansett
det osäkert huruvida fiskebåtar skulle kunna iakttagas på sådant avstånd,
hade han låtit kryssaren på ostlig kurs passera det tilltänkta nedslagsområdet
och därvid avspanat detta, varefter kursen successivt ändrats styrbord
hän för skjutning i västlig riktning. Emellertid hade af Klint på grund av
möte med en tankångare blivit nödsakad att ändra skjutriktningen så att
densamma blivit mera sydlig än som avsetts, varvid af Klint dock fortfarande
räknat med att nedslagen skulle komma att inträffa inom ett område,
som från kryssaren avspanats med hänsyn till förekomsten av fiskebåtar.
Anledningen till att tågfärjan icke iakttagits vore enligt af Klints uppfattning
den att till följd av en väster ifrån kommande lågtrycksfront en lokal
siktförsämring hastigt inträtt inom det område där tågfärjan befunnit sig
under skjutningen, utan att denna försämring observerats från kryssaren.

Enligt uppgift av sekonden synes den bedömning av sikten, som af Klint
— med ledning av fartyg som siktats i sydlig rikting — företagit och med
vilken sekonden på begäran av af Klint biträtt, ha företagits omkring klockan
1230.

Inspektören för sjöartilleriet uttalade i avgivet yttrande, att anledningen
till att tågfärjan ej observerats från kryssaren med säkerhet vore den att
sikten i skjutriktningen lokalt varit mindre god, vilket även framginge av
från väderlekstjänsten infordrade uppgifter. Att skjutningen igångsatts
trots att någon exakt bedömning av sikten i skjutriktningen icke kunnat
göras, syntes inspektören mindre välbetänkt.

Angående af Klints bedömning av siktförhållandena uttalade Ni i Edert
yttrande: Såväl å kryssaren mottagna specialprognoser som de ifrågavarande
dag omkring klockan 0800 och 1200 utsända rundradioprognoserna hade
angivit god sikt. De faktiska siktförhållandena vid östratorp angåves uti
från meteorologiska och hydrologiska institutet erhållna uppgifter såsom

275

»synvidd 20—50 kilometer», vilket måste angivas såsom mycket god sikt.
Den omständigheten att Simrishamn och Arkona angivit »synvidd 10—20
kilometer» syntes snarare böra tagas såsom ett utslag av observationens
subjektiva karaktär än giva anledning till förmodan att sikten där varit
sämre än vid Östratorp. För alla tre stationerna syntes Eder observationerna
säga, att »sikten är mycket god, horisonten siktas skarp». Härav droge Ni
den slutsatsen, att af Klint icke syntes ha haft anledning förmoda, att sikten
i vissa riktningar kunde förväntas vara reducerad. Den rådande friska vinden
syntes Eder ytterligare ha talat för att någon tillfällig siktnedsättning
inom området icke varit att förvänta. Det syntes Eder därför icke vara något
att erinra i fråga om af Klints bedömande av sikten. Gränsen för den från
kryssaren utförbara avspaningen hade dock enligt Eder mening legat alltför
nära den förutsebara nedslagspunkten för att härigenom skulle kunna
garanteras full säkerhet för att smärre farkoster icke befunne sig i närheten
av nedslagen.

Institutet har framhållit, att enligt dess mening syntes det sannolikt att
synvidden 10—20 kilometer vid Arkona klockan 1300 vore mera representativ
för detta område än den från östratorp meddelade synvidden å 20—50
kilometer och att således synvidden Aid händelsen i fråga snarare kunde något
ha understigit än överstigit 20 kilometer. Chefens för marinen yttrande
att sikten varit »mycket god» förefölle enligt meteorologisk måttstock för
optimistisk; sikten kunde på sin höjd angivas som »god». På grund av siktens
successiva långsamma avtagande mot västra delarna av södra Östersjön,
syntes det institutet icke uteslutet, att sikten från kryssaren kunde ha
varit någon kilometer sämre mot väster än mot öster. Härtill fogade institutet
den anmärkningen, att sikten ju angåves genom det längsta avstånd
på vilket man klart kunde urskilja konturerna hos ett föremål, som i regel
utvaldes såsom särskilt lämpat för siktobservationer. Ett fartyg med en färg
som eventuellt icke mycket skilde sig från hav eller himmel och som dessutom,
som i förevarande fall, befunne sig vid eller något bortom den naturliga
horisonten, kunde enligt institutets mening säkert upphöra att vara tydligt
skönjbart redan vid ett avstånd som betydligt understege siktavståndet.

Den av af Klint uttalade uppfattningen, att anledningen till att tågfärjan
ej iakttagits från kryssaren skulle ha varit en hastigt inträdande lokal siktförsämring
på grund av en väster ifrån kommande lågtrycksfront, synes
icke vinna stöd av utredningen. Vad institutet uttalat giver snarare anledning
till det antagandet, att siktförhållandena å denna del av Östersjön —
även om sikten från kryssaren kunde ha varit någon kilometer sämre mot
väster än mot öster — mera allmänt varit sämre än af Klint vid anordnande
av skjutningarna räknat med.

Det torde icke alltid låta sig göra att på observationer, som skett i annan
riktning än den avsedda skottriktningen, med erforderlig grad av tillförlitlighet
bedöma sikten i skjutriktningen. Möjligheten för hastigt inträdande
lokal siktförsämring torde även böra föranleda, ej allenast att siktmöjligheterna
i skjutriktningen skola kunna noggrant fastställas, utan även att

276

exakta siktobservationer företagas i omedelbart samband med skottlossningen.
Med hänsyn till angivna förhållanden synes det mig kunna allvarligt
ifrågasättas, om det varit lämpligt att under för handen varande omständigheter
företaga ifrågavarande provskjutningar.

Även om den bedömning av siktförhållandena som af Klint företagit varit
riktig, synes dock — såsom Ni uttalat -— gränsen för den från kryssaren utförbara
avspaningen ha legat alltför nära den förutsebara nedslagspunkten
för att härigenom skulle kunna garanteras full säkerhet för att smärre farkoster
icke befunne sig i närheten av nedslagen. Vad beträffar af Klints förfarande
att för avspaning med hänsyn till förekomsten av fiskebåtar låta
kryssaren på ostlig kurs passera det tilltänkta nedslagsområdet, torde detta
— vid det förhållandet att skjutningen, på grund av att en ångare befunnit
sig inom detta område, icke kunnat ske i tilltänkt riktning — icke ha varit
för det avsedda ändamålet fullt effektivt.

Jag har härigenom velat giva Eder del av min uppfattning i saken och
företager icke vidare åtgärd i ärendet.

af Klint skulle genom chefens för marinen försorg givas del av militieombudsmannens
skrivelse.

11. Fråga om inskränkning i rätten att å vissa militära fritidslokaler
framlägga tryckta skrifter.

Den 20 juli 1944 hade överbefälhavaren utfärdat en högkvartersorder av
följande lydelse: Tid efter annan har inom inflytelserika grupper en viss
misstro yppats mot officerskåren. Denna misstro, som varit och är till skada
för försvaret, har haft olika orsaker. Delvis har den berott på den negativa
inställning till allt militärt, som vida folkkretsar särskilt tidigare intagit.
Delvis har den under det nu pågående världskriget föranletts därav, att
eftergifter för krigförande makts anspråk, vilka befunnits nödvändiga, genomförts
av statsledningen under militär medverkan och för den skull uppfattats
som ett ställningstagande från den militära ledningens och officerskårens
sida. Misstron har underblåsts därigenom, att enskilda personer med
fast anställning inom krigsmaktens befälskårer varit anslutna till eller uttryckt
sympatier för politiska organisationer med öppet eller förstucket uttalade
nationalsocialistiska åsikter. Misstron har efterhand minskats. Därtill
har bidragit den tillit, som den politiska ledningen förklarat sig hysa till
befälskårernas trohet mot land, folk och statsskick. Alltjämt finnes dock en
viss misstänksamhet kvar. Denna har även på senare tid kommit till uttryck
på ett sätt, som kan riskera det förtroendefulla förhållandet mellan befäl
och trupp och som kan bliva till framtida men för försvaret. — En bidragande
orsak till denna misstänksamhet synes vara den inställning enskilda personer
i befälsställning intagit till tidningen Dagsposten. Denna läses otvivelaktigt
av ganska många bland befälet, icke minst därför att den är lätt tillgänglig.
De militära prenumeranterna äro visserligen icke många, men tid -

277

ningen sändes kostnadsfritt och stundom i flera exemplar till officers- och
andra befälsmässar. Att Dagsposten funnit läsare bland befälet har säkerligen
även orsakats av att tidningen på ett skickligt sätt framfört synpunkter
i inre militära frågor, som i huvudsak kunnat delas av befälskårerna. Så har
exempelvis varit fallet, då tidningen hävdat betydelsen av den militära disciplinen.
Många av dess militära läsare ha även hyst yrkesmannens uppskattning
av den tyska krigsmaktens militära effektivitet. Dagsposten har spelat
på dessa strängar. Den skulle självfallet ha samma rätt att hävda en tyskvänlig
hållning som andra tidningar att visa sympatier för de allierade —
allt under förutsättning att avsikten är att enbart gagna svenska intressen.
Men tidningen företräder icke enbart en svensk linje. Dagsposten har mottagit
utländskt ekonomisk understöd och har ställt sig till förfogande för
utländska intressen. — Härom ha försvarsgrenscheferna och militärbefälhavarna
tidigare förtroligt orienterats. Vidare har chefen för försvarsstaben
sedan länge icke medgivit prenumeration med statsmedel på ytterlighetsorgan,
det må gälla den ena eller den andra flygeln, för de organiserade
truppförbandens personal. Tidningar, som sålunda av staten icke tillhandahållas
manskapet, böra heller icke vara allmänt tillgängliga i mässar och
andra lokaler, som med statsmedel ställas till befälets förfogande. För den
skull föreskrives, att dessa ytterlighetstidningar icke få läggas fram i militära
expeditioner, mässar eller andra av krigsmakten tillhandahållna allmänna
lokaler. Denna föreskrift inskränker icke enskild mans lagliga rätt
att prenumerera på och enskilt mottaga och förvara alla sådana tryckalster,
som öppet befordras genom postverket. Denna skrivelse skall delgivas all i
tjänst varande befälspersonal.

De i högkvartersordern åsyftade ytterlighetstidningarna voro enligt en
vid ordern fogad förteckning följande, nämligen Arbetaren, Arbetarfolket,
Arbetarkvinnornas Tidning, Arbetar-Posten, Arbetar-Tidningen, Ares, Blekinge
Folkblad, Boken och svärdet, Borås Folkblad, Dagsposten, Dalarnes
Folkblad, Den svenska folksocialisten, Facklig front, Folkets Dagblad, Folkets
röst, Folkviljan, Fribytaren, Hammaren, Information, Jämtlands Folkblad,
Kulturfront, Landsbygdens värn, Lands väl, Nationell Tidning, Nationell
Ungdom, Norrlandsfolket, Norrskensflamman, Nya Värmland, Ny Dag,
Nysvensk Tidskrift, Revolt, Röda facklan, Skaraborgs folkblad, SmålandsFolket,
Sovjet-Nytt, Storm, Stormfacklan, Stormklockan, Student-Forum,
Sverige Fritt, Syndikalismen, Tidens röst, Trots allt, Ungt folk, Vägen framåt,
Västmanlands Arbetarblad, Västra Sverges Arbetarblad, Örebro Läns Arbetar-Tidning
och Östergötlands Arbetar-Tidning.

Chefredaktören och ansvarige utgivaren av tidningen Dagsposten Teodor
Telander och utrikesredaktören i samma tidning fil. doktor Rutger Essen
yrkade den 2 september 1944 vid Särskilda krigsrätten i Stockholm med anledning
av innehållet i högkvartersordern ansvar å överbefälhavaren för
ärekränkning samt för förbrytelse i tjänsten till egen fördel, alternativt
tjänstefel. Telander och Essén yrkade tillika utfå skadestånd. Vederbörande
åklagare förde även vid krigsrätten på uppdrag av övcrkrigsfiskalsämbetet

278

under åberopande av 130 § strafflagen för krigsmakten talan om ansvar å
överbefälhavaren för tjänstefel i anledning av ordern. I det av åklagaren sålunda
anhängiggjorda målet anmälde sig Telander och Essén som målsägande
och framställde enahanda yrkanden, som angivits i det av dem
väckta åtalet. Sedan Telander och Essén vid rättegångstillfället den 7 oktober
1944 återkallat såväl sin självständiga talan som målsägandetalan, meddelade
justitiekanslern i skrivelse den 17 november 1944 till överkrigsfiskalsämbetet,
att justitiekanslern i annat ärende erhållit kännedom om det material,
som legat till grund för högkvartersordcrn. Vad sålunda förekommit
hade föranlett justitiekanslersämbetet att infordra handlingarna rörande
åtalet, och hade överkrigsfiskalen därjämte på anmodan lämnat ytterligare
upplysningar i saken. Det omförmälda materialet funne justitiekanslersämbetet
ha givit överbefälhavaren grundad anledning att göra de uttalanden,
som i högkvartersordern riktats mot tidningen Dagsposten. Ett ingripande
mot denna tidning i syfte att avlägsna den misstro som i ordern närmare angåves
framstode därför såsom i och för sig önskvärt. Väl berörde en sådan
åtgärd som den av överbefälhavaren vidtagna — förbud att i allmänna av
krigsmakten tillhandahållna lokaler framlägga tryckta skrifter -—- ett område,
där största varsamhet vore påkallad. Justitiekanslersämbetet funne
dock åtgärden icke skäligen vara av beskaffenhet att ansvarstalan därför
borde föras av överkrigsfiskalsämbetet. Justitiekanslern anmodade på grund
härav överkrigsfiskalsämbetet att nedlägga den mot överbefälhavaren förda
ansvarstalan, varefter krigsrätten på hemställan av överkrigsfiskalen avskrev
målet.

Tillförordnade stadsfiskalen Otto Meijer anhängiggjorde vid Stockholms
rådhusrätt ansvarstalan mot Telander, Essén, juris kandidaten Edward
Christian Gernandt, översten Rolf Helmer Laurell och direktören Peter Johann
Heinrich Jakob Koux för brott mot 8 kapitlet strafflagen. Meijer anförde
därvid följande: Sedan december 1941 hade i Stockholm utgivits tidningen
Dagsposten. Denna hade alltifrån det den började utkomma varit ett
språkrör för officiella tyska kretsar och hade under kritiska inställningar
mot Sveriges styrelseskick åsyftat att påverka den allmänna meningen om
detta styrelseskick samt om åtgärder i rikets inre och yttre styrelse. Tidningen
hade till våren 1945 utgivits av Aktiebolaget Dagsposten. De för ett
tidningsföretag vanliga inkomsterna hade icke täckt utgifterna för tidningens
utgivande, utan hade bolaget för detta ändamål i avsevärd omfattning
måst anlita bidrag från utomstående. Under tiden maj 1943—juli 1944
hade Koux av medel, som han mottagit av representant för tyska riket eller
av person, som handlat i detta rikes intresse, till Laurell såsom bolagets
verkställande direktör i bidrag till tidningen i olika poster överlämnat ett
belopp om sammanlagt minst 174 000 kronor. Beloppet hade från tyska riket
överlämnats med hänsyn till tidningens politiska ståndpunktstagande
för att möjliggöra tidningens fortbestånd, och Koux hade, då han mottagit
och vidarebefordrat beloppen, handlat i samma syfte. Laurell, som under nu
ifrågavarande tid varit jämväl styrelseledamot i bolaget, hade mottagit be -

279

loppen i samma syfte som Koux, och han måste med hänsyn till den kännedom
han ägt om Koux’ personliga och ekonomiska förhållanden samt särskilt
omständigheterna vid beloppens mottagande ha insett, varifrån desamma
härrört. — Under tiden den 10 augusti 1942 den 15 juli 1944 hade
Gernandt varit anställd hos bolaget som Dagspostens korrespondent i Berlin,
varvid han mottagit sin avlöning jämte ersättning för av anställningen förorsakade
telefon- och telegramkostnader av tysk myndighet. De belopp, som
Gernandt sålunda mottagit, utgjorde i svenskt mynt sammanlagt 36 122 kronor
15 öre. Gernandts anställning hos bolaget hade kommit till stånd efter
förhandlingar mellan en representant för tyska legationen i Stockholm och
Essen, som under ifrågavarande tid varit tidningens utrikesredaktör samt
till en början styrelsesuppleant och senare styrelseledamot i bolaget. Essén
hade även samrått med Telander, och Telander hade såsom tidningens chefredaktör
och styrelseledamot i bolaget givit sitt samtycke till Gernandts anställning.
Såväl Essén som Telander hade därvid förutsatt, att Gernandt
skulle helt avlönas av tysk myndighet. På grund av tidningens politiska inställning
hade det för bolaget varit av synnerlig betydelse att ha egen korrespondent
i Berlin. Genom att Gernandts verksamhet bekostats av tysk
myndighet hade bolaget besparats en motsvarande utgift. Genom sin medverkan
till Gernandts anställande och mottagande av dennes korrespondenser
hade Telander och Essén tillfört bolaget ett understöd för tidningens utgivande
i syfte att påverka den allmänna meningen om rikets styrelseskick
samt om åtgärder i dess inre och yttre styrelse. Jämväl Gernandt hade vid
mottagandet av ersättningen för sin verksamhet i Berlin handlat i nu nämnt
syfte. -— På grund av vad sålunda anförts yrkade åklagaren ansvar å Koux,
Laurell, Gernandt, Telander och Essén för att de av främmande makt eller
person, som handlat i främmande makts intresse, mottagit penningar eller
annat i syfte att genom utgivande av tidningen söka påverka den allmänna
meningen om rikets styrelseskick samt om åtgärder i dess inre och yttre styrelse.
Tillika yrkade åklagaren bland annat förpliktande, dels för Koux och
Laurell att solidariskt till kronan utgiva 174 000 kronor, motsvarande vad
bolaget genom Koux’ förmedling mottagit från främmande makt, dels ock
för Telander, Essén och Gernandt att vilken gälda gitte till kronan utgiva
36 122 kronor 15 öre, motsvarande värdet av vad som genom Gernandts
verksamhet i Berlin tillförts bolaget.

Rådhusrätten meddelade utslag i målet den 3 augusti 1945 och yttrade
därvid: Den sedan december 1941 i Stockholm utkommande tidningen Dagsposten
har alltifrån början företrätt en åskådning, som rönt påtaglig inverkan
av den tyska nationalsocialismens politiska ideologi, samt under kritisk
inställning mot Sveriges styrelseskick sökt påverka den allmänna meningen
om detta styrelseskick och om åtgärder i den inre och yttre styrelsen.
De för tidningsföretag vanliga inkomsterna ha icke varit tillräckligt stora för
tidningens utgivande, utan ha för detta ändamål i avsevärd omfattning måst
anlitas bidrag från utomstående. Under den tid, som åsyftas med åtalet, eller
augusti 1942—juli 1944 har tidningen utgivits av Aktiebolaget Dagsposten.

280

Utredningen giver vid handen, att bolaget under tiden maj 1943_juli 1944

genom Laurell av Koux fått till sig överlämnade bidrag till belopp, som väsentligt
överstigit 100 000 kronor; och måste på grund av vad i målet förekommit
anses utrett, att av sagda bidrag åtminstone 100 000 kronor utgjorts
av medel, som tyska riket ställt till förfogande med hänsyn till tidningens
politiska ståndpunktstagande. Tillika måste anses styrkt, att Koux, då han
mottog beloppen om åtminstone 100 000 kronor ägt insikt om beloppens ursprung
och om anledningen till desammas tillhandahållande, samt att Koux
mottagit och till bolaget vidarebefordrat beloppen i syfte att möjliggöra tidningens
fortbestånd. Vid nu angivna förhallanden är Koux övertvgad om
brott, som avses i 8 kap. 22 § strafflagen. Laurell har visserligen mottagit beloppen
om åtminstone 100 000 kronor i samma syfte som Koux, och ha i
målet förebragts besvärande omständigheter därom, att jämväl Laurell haft
insikt om varifrån beloppen härrört. Mot Laurells nekande kan det emellertid
icke anses tillförlitligen ådagalagt, att han haft sådan insikt. Förty är
Laurell icke övertygad om brottslighet, som avses med åtalet. Vad härefter
angår åtalet mot Gernandt, Telander och Essén — av vilka de två sistnämnda
under den med åtalet i denna del avsedda tiden eller den 10 augusti 1942
—den 15 juli 1944 tjänstgjort, Telander såsom styrelseledamot i bolaget och
tidningens chefredaktör samt Essén såsom tidningens utrikesredaktör och
styrelsesuppleant eller styrelseledamot i bolaget — är i målet utrett, att
Gernandt under sistnämnda tid varit verksam i Berlin uteslutande såsom
korrespondent till Dagsposten med ekonomiskt vederlag endast från tysk
myndighet, samt att, även om Gernandt icke kan anses ha varit anställd hos
bolaget, anställningen ifråga i allt fall tillkommit efter det representant för
tyska legationen i Stockholm därtill inhämtat samtycke från Essén, vilken
handlat i samförstånd med Telander. Genom att Gernandt avlönats av tysk
myndighet har bolaget visserligen fått mottaga en förmån, som är hänförlig
under 8 kap. 22 § strafflagen. Emellertid kan det icke med hänsyn till omständigheterna
anses styrkt, att Telander och Essén vid sin medverkan till
Gcrnandts anställande och mottagandet av dennes korrespondenser handlat
i sådant syfte, som avses i sagda lagrum. Icke heller Gernandt är övertygad
om att ha handlat i nu nämnt syfte. Telander, Essén och Gernandt äro följaktligen
icke förvunna till brottslighet i åtalat hänseende. På nu anförda
skäl prövar rådhusrätten, som finner mot Laurell, Telander, Essén och Gernandt
förd talan icke kunna bifallas, rättvist döma Koux jämlikt 8 kap. 22
och 29 a §§ strafflagen ävensom kungörelsen den 20 mars 1942 med förordnande
om tillämpning av 8 kap. 29 a § strafflagen, för olagligt mottagande
av utländskt understöd att hållas till straffarbete sju månader. Jämlikt 8
kap. 30 § strafflagen förpliktas Koux att till kronan utgiva etthundratusen
kronor. De i malet verkställda beslag, som fortfarande äga bestånd förklaras
hävda, dock att detta förordnande icke skall träda i tillämpning förrän lagakraftvunnet
utslag i målet föreligger beträffande vederbörande tilltalade.

Meijer och Koux besvärade sig i Svea hovrätt över rådhusrättens utslag.
Meijer yrkade härvid, beträffande Koux, att hovrätten måtte väsentligt höja

281

det honom ådömda straffet ävensom bestämma det belopp, som Koux skulle
i vederlag till kronan utgiva, till 172 000 kronor, samt, beträffande övriga
tilltalade, att hovrätten måtte bifalla Meijers mot dem vid rådhusrätten förda
talan.

Hovrätten fann enligt utslag den 16 april 1946 ej skäl att i rådhusrättens
utslag göra annan ändring än att, med hänsyn till omständigheterna i målet,
det straff, vartill Koux för olagligt mottagande av utländskt understöd gjort
sig förfallen, bestämdes till straffarbete tio månader.

Över hovrättens utslag anförde justitiekansler sämbetet och Koux besvär
hos Kungl. Maj :t, justitiekanslersämbetet såvitt angick Laurell, Telander
och Essén.

Kungl. Maj :t fastställde genom utslag den 23 december 1946 hovrättens
utslag.

Telander anförde i en till militieombudsmannen den 25 mars 1948 inkommen
skrift: Enligt högkvartersordern hade Dagsposten på ett skickligt
sätt framfört synpunkter i inre militära frågor, som i huvudsak kunde delas
av befälskårerna. Så hade exempelvis, enligt högkvartersordern, varit
fallet då tidningen hävdat betydelsen av den militära disciplinen. Detta vore
alldeles riktigt, men det vore genomfalskt och kränkande att, som i högkvartersordern
påstodes, Dagsposten »spelat på dessa strängar», varigenom
insinuerades att tidningen med sin starkt positiva försvarsvänlighet, som
tvingat den att emellanåt med skärpa kritiskt belysa överbefälhavarens militärpolitik,
skulle ha avsett att främja icke svenska syften. Denna sak hade
sedermera prövats av domstol, sedan åklagarmyndigheten anställt åtal mot
tidningens ledning för att den skulle ha mottagit utländskt understöd och
ställt sig till förfogande för främmande intressen. Saken hade prövats i tre
rättsinstanser och hade i samtliga fall lett till fullständigt frikännande av
tidningens ledning. Därmed hade grunden för påståendena i högkvartersordern
undanryckts. Denna order hade vad Dagsposten anginge självfallet
bort ha upphävts omedelbart därefter. Detta hade emellertid ännu icke skett
trots två hänvändelser härom till överbefälhavaren. Den senaste hänvändelsen
hade gjorts den 2 mars 1948 av styrelsen för Dagspostens andelsförening
u. p. a. Med anledning härav hade överbefälhavaren den 20 i samma månad
meddelat, att han icke hade för avsikt att upphäva ordern. När högkvartersordern
utfärdades, hade även kommunist- och syndikalistpressen drabbats
av mässförbudet, men för denna press hade högkvartersordern för länge
sedan blivit upphävd, för de syndikalistiska tidningarna den 12 februari
1945 och för kommunistpressen den 2 juli samma år. Dessa svängningar
och detta politiska godtycke å den självutkorade pressdiktatorns sida framstode
i särskilt grell dager vid påpekandet att, medan sålunda kommunistpressen
åter finge tillhandahållas å militära expeditioner och mässar, den
positivt försvarsvänliga nationella pressen fortfarande vore portförbjuden
där. överbefälhavarens hållning tedde sig ganska märklig, när man erinrade
sig statsminister Erlanders uttalande den 18 mars 1948 »att förhållandena

282

ha utvecklat sig så, att kampen mot de svenska kommunisterna blir en del
av vakthållningen kring Sveriges frihet». — Man kunde ifrågasätta, om det
någonsin förelegat någon laglig befogenhet för överbefälhavaren att utfärda
ifrågavarande högkvartersorder. Detta vore sålunda icke överkrigsfiskalsämbetets
uppfattning. Telander hänvisade till ett uttalande av överkrigsfiskalen
E. Grape, infört i Svenska Dagbladet den 5 augusti 1945. I detta
uttalande hävdade Grape det berättigade i sitt ämbetsingripande i anledning
av högkvartersordern och yttrade: »Här förelåg nämligen till behandling
bland annat den frågan, om överbefälhavaren ägde rätt att i strid med
Sveriges grundlagar, i detta fall närmast tryckfrihetsförordningen, hindra
distribueringen och läsningen av ett synnerligen stort antal tryckta skrifter,
vilka icke på i grundlagarna angivet sätt och ordning förklarats brottsliga.
Hur ginge det då med den här i Sverige så prisade tryckfriheten, om
detta utan vidare skulle tillåtas? Nej, överbefälhavaren har i detta fall förfarit
felaktigt, det är överkrigsfiskalsämbetets samt många opartiska personers
otörgripliga mening. — -— överkrigsfiskalsämbetet måste därför beklaga,
att målet icke fick slutligen avgöras av domstol, något som även från
överbefälhavarens sida torde varit att föredraga.» — Sedan laga kraftvunnen
dom i det så kallade Dagspostenmålet förelåge och sedan landets krigsmakt
satts på fredsfot, syntes det än mer uppenbart, att förbudet icke kunde
vara lagligen hållbart utan vore att hänföra till sådana av militära ämbetsmän
begångna fel, som enligt 4 § i instruktionen för militieombudsmannen
»bereda en allmän osäkerhet för medborgarnas rättigheter» och som
militieombudsmannen hade till uppgift att beivra. Ärendet underställdes nu
militieombudsmannen icke endast på grund av vad som skett mot Dagsposten
utan på grund av frågans stora principiella betydelse ur rättssynpunkt.
Genom militieombudsmannens ställningstagande komme nämligen
att fastställas, huruvida en militär befälhavare ägde att efter eget godtycke
lägga hinder i vägen för spridning av tryckta skrifter av de mest skiftande
riktningar och därigenom utöva politisk censur samt likaledes efter egen
prövning ändra dessa sina åtgärder. I detta sammanhang kunde påpekas,
att i förslaget till ny tryckfrihetsförordning införts bestämmelser, som torde
helt omöjliggöra både utfärdandet och upprätthållandet av ett sådant förbud
som det ifrågavarande för Dagspostens del. Denna bestämmelse — enligt
vilken såväl myndighet som enskild förbjödes att på grund av skrifts
innehåll genom åtgärd, som icke ägde stöd i denna lag, hindra tryckning
eller utgivning av skrifter eller dess spridning bland allmänheten -—- innebure
en skärpning till pressens skydd av vår nu gällande tryckfrihetsförordnings
förklaring, att med tryckfrihet borde förstås varje svensk mans rättighet
att, utan några av den offentliga makten i förväg lagda av tryckfrihetslagen
ej föreskrivna hinder, utgiva skrifter. Då Telander sålunda ansåge, att
överbefälhavaren genom utfärdandet av högkvartersordern överskridit sin
befogenhet och dessutom sedermera givit ordern en politisk, ensidig tilllämpning,
anhölles att militieombudsmannen ville vidtaga de åtgärder, som
krävdes för högkvartersorderns upphävande.

283

I infordrat, den 31 juli 1948 inkommet yttrande anförde överbefälhavaren:
Till de pressorienteringar, som åren 1942 och 1943 hållits inom försvarsstaben,
hade icke inbjudits några representanter för Dagsposten. Såsom
skäl härför torde anförts tidningens allmänt uppgivna tyska förbindelser.
Sannolikt med anledning av klagomål från tidningens sida hade
verkställts en undersökning rörande dessa förbindelser. Denna undersökning
hade ansetts ådagalägga bland annat, att tidningen tillförsäkrats
ekonomiskt stöd från tysk sida och att tidningen på begäran av tysk myndighet
såsom eget nyhetsmaterial publicerat från Tyskland erhållna artiklar.
Då Dagsposten allmänt lästes i mässar och av en del officerare betraktades
såsom fri och neutral, hade det ansetts erforderligt, att krigsmaktens
högsta chefer orienterades om tidningens beroende ställning. Så hade
skett genom stabsorientering den 13 augusti 1943. Däri hade meddelats, att
Dagsposten enligt underrättelser, som kommit försvarsstaben tillhanda och
som bedömts fullt riktiga, under år 1942 tillförsäkrats månatligt penningunderstöd
av statlig tysk myndighet samt att tidningen därefter ofta och
regelbundet på begäran av statlig tysk myndighet såsom eget nyhetsmaterial
publicerat från nämnda myndighet erhållna artiklar, varvid angivits att dessa
härstammat från neutralt eller allierat håll. Innehållet i denna stabsorientering
hade enligt då gällande bestämmelser av militärbefälhavare och
högre chefer fått delgivas officerare inom vederbörlig stab och direkt underlydande
chefer. Då det emellertid visat sig, att delgivningsrätten tillämpats
mycket olika inom olika militärområden, hade lämnats ytterligare en orientering
om Dagspostens förhållanden. Uppgifterna härom hade inarbetats i
en redogörelse för de krigförande makternas propaganda i Sverige. Denna
redogörelse hade utsänts i samband med en skriftlig orientering om krigsläget
den 18 december 1943. De lämnade redogörelserna hade emellertid
visat sig icke medföra avsett resultat. En bidragande orsak härtill torde ha
varit, att redogörelserna väl återgivit kända fakta men icke innehållit något
uttryck för syftet med desamma. Det hade därför ansetts nödvändigt, att
lämna upplysningar i annan form. På grund härav hade ifrågavarande högkvartersorder
den 20 juli 1944 utfärdats. Den vid högkvartersordern fogade
förteckningen hade ursprungligen omfattat 49 tidningar, däribland Dagsposten.
Den 12 februari 1945 hade 5 tidningar strukits ur förteckningen och
den 2 juli 1945 ytterligare 25 tidningar. Högkvartersordern avsåge därefter
följande 19 tidningar, nämligen Ares, Boken och svärdet, Dagsposten, Den
svenska foiksocialisten, Facklig front, Folkets Dagblad, Fribytaren, Hammaren,
Landsbygdens värn, Lands väl, Nationell Tidning, Nationell Ungdom,
Nysvensk Tidskrift, Stormfacklan, Student-Forum, Sverige Fritt, Tidens
röst, Ungt folk och Vägen framåt. Att märka vore, att prenumeration med
statsmedel icke vore medgiven beträffande dessa tidningar. En del av de
uppräknade tidningarna torde numera icke utkomma. — Rörande innebörden
av högkvartersordern kunde följande nämnas. Såsom i ordern uttryckligen
angivits hade densamma icke avsetts skola inskränka enskild mans
rätt alt prenumerera på eller enskilt mottaga och förvara tryckalster. Vidare

284

uttalades i ordern, att prenumeration med statsmedel på ifrågavarande tidningar
icke vore medgiven samt att desamma icke borde vara allmänt tillgängliga
i mässar och andra lokaler, som med statsmedel ställdes till befälets
förfogande. Det främsta syftet med ordern vore sålunda att förhindra
framläggandet i mässar och andra dylika lokaler av vissa publikationer, som
gratis ställdes till förfogande. Ordern hade därför karaktären av en ren ordningsföreski
ift. Givetvis maste alla ordningsföreskrifter, som berörde tryckfrihetens
område, meddelas med stor varsamhet och urskillning. Att militär myndighct
icke skulle äga utfärda ordningsföreskrifter med avseende på tryckalster,
som utan kostnad tillställdes militära etablissemang, torde emellertid
icke kunna göras gällande. Stadgandet i tryckfrihetsförordningen § 1 mom. 6
att det stode envar fritt att sälja eller eljest utsprida tryckt skrift och motsvai
ande äldre stadgande hade ej heller vare sig i doktrinen eller i rättspraxis
uppfattats såsom hinder mot ingrepp, vilka grundade sig på allmänna
ordningsföreskrifter eller som eljest åsyftade upprätthållande av allmän
ordning. I detta avseende hänvisades till en uppsats av juris doktorn Hilding
Eek i Statsvetenskaplig tidskrift för år 1944 s. 309 ff. I denna uppsats
fastsloges bland annat, att den person, som förestode en mäss och till vars
förfogande gratisexemplar av en tidning ställts, borde fritt kunna gallra
mellan de tryckalster han framlade men att han i denna gallring hade att
rätta sig efter sina chefers lagliga föreskrifter. I uppsatsen framhölles ytterligare,
att tryckfrihetsförordningen, om en dylik gallring ansåges icke strida
mot förordningen, naturligtvis ej heller lade hinder i vägen för undanstädmng
av tidningar, som kvarlämnats i en mässlokal. Dylika tidningsexemplar
vore, framhöll Eek, res derelictae och tillfölle den som omhändertoge
dem. Något vidare syfte än som sålunda angivits —- eller att ytterlighetstidningar,
vilka såsom gratisexemplar tillställdes militära etablissemang
och lokaler, icke finge framläggas där samt att kvarlämnade sådana tidningar
skulle undanskaffas — hade ifrågavarande högkvartersorder icke
haft. Avsikten hade sålunda — vilket även i ordern uttryckligen angivits
icke varit att inskränka enskild mans rätt att mottaga eller enskilt förvara
sådana tryckalster och ej heller att i en mäss medföra och där öppet
taga del av innehållet i dylika. Lika litet som en utgivare av en tidning kunde
påfordra, att militära myndigheter skulle med statsmedel prenumerera
pa tidningen, lika litet kunde han göra gällande, att militära myndigheter
skulle medverka till spridningen av gratisexemplar, som han ställde till dessa
myndigheters förfogande. Genom ifrågavarande högkvartersorder hade
sålunda icke lagts något hinder i vägen för den genom gällande tryckfrihetsförordning
envar tillförsäkrade rätten att sprida tryckt skrift. I detta sammanhang
förtjänade ett uttalande av 1944 års tryckfrihetssakkunniga att
uppmarksammas. De sakkunniga hade i sitt betänkande (SOU 1947: 60)
föreslagit införande av en uttrycklig föreskrift av innehåll, att det icke
skulle vara tillåtet för någon, myndighet eller enskild, att på grund av
skrifts innehåll genom åtgärd, som icke ägde stöd i tryckfrihetsförordningen,
hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning bland

285

allmänheten. Om detta stadgande, varigenom garantierna för tryckfrihetens
utövning avsetts komma att utvidgas, hade de sakkunniga anfört, att ett
dylikt förbud icke kunde innefatta någon förpliktelse att medverka vid
tryckning, utgivning eller spridning av skrift. De sakkunniga hade tillagt,
att myndighets skyldigheter i sådant hänseende reglerades av gällande författningar.
Någon författningsbestämmelse om skyldighet för militär myndighet
att medverka vid spridning av tryckt skrift, varemot den här ifrågavarande
liögkvartersordern skulle vara stridande, torde icke finnas. Den av
tryckfrihetssakkunniga föreslagna bestämmelsen hade, såvitt den avsåge
myndighet och annat allmänt organ, upptagits i det förslag till ny tryckfrihetsförordning,
som förelagts 1948 års riksdag och som i denna del godkänts
av riksdagen. Höglcvartersordern torde sålunda ej heller stå i strid
med de bestämmelser, som kunde förväntas bliva gällande. — Vad härefter
anginge de överväganden, som föranlett att Dagsposten inräknats bland de
tidningar som omfattades av högkvartersordern den 20 juli 1944, torde till
en början få erinras om de uttalanden, som gjorts redan i stabsorienteringen
den 13 augusti 1943 och som närmare utvecklats i högkvartersordern. Vidare
torde få erinras om den rättegång, som Telander och Essén år 1944 anställt
mot överbefälhavaren. I denna rättegång hade framlagts ett omfattande
utredningsmaterial, som visade riktigheten av de i högkvartersordern
gjorda uttalandena om Dagsposten och som sedermera föranledde åtal mot
ett flertal personer (det s. k. Dagspostenmålet). — Såsom förut antytts hade
högkvartersordern under år 1945 upphävts beträffande vissa tryckalster.
Detta hade skett i samband med att statsmakterna upphävt övervakningen
av kommunisternas verksamhet. De skäl, som därvid föranlett Kungl. Maj :t
att låta övervakningen av nazister och nazistsympatisörer fortsätta, varemot
parlamentariska undersökningskommissionen i sitt betänkande angående
säkerhetstjänstens verksamhet (SOU 1948: 7) icke funnit anledning till erinran,
hade synts överbefälhavaren vara av den art, att högkvartersordern
alltjämt borde omfatta de nyss uppräknade tidningarna. Då överbefälhavaren
senast i mars och i juli 1948 erfarit, att regeringen icke övervägde att
låta övervakningen av nazister och nazistsympatisörer upphöra, hade han
ej heller funnit skäl att upphäva högkvartersordern beträffande sistnämnda
tidningar. Vad särskilt Dagsposten beträffade gåve en genomgång av denna
tidnings ledande artiklar och »kulturartiklar» under de tre senaste åren vid
handen, att tidningens hållning icke undergått några mera väsentliga förändringar
sedan högkvartersordern utfärdades. Tidningens uppfattning om
demokratien kunde sålunda alltjämt sägas vara negativ. I detta hänseende
torde vara till fyllest med en hänvisning till vissa uttalanden i en
artikel den 7 juli 1947 under rubriken »En amerikansk demokrat». Tidningens
antisemitiska inställning framginge tydligt. Även i övrigt vore
dess nationalsocialistiska tendens uppenbar. Följande exempel kunde här
anföras. I en litterär artikel den 23 januari 1947 i anledning av cn anmälan
av Thomas Manns »Lotte i Weimar» hade förekommit detta uttalande:
»Eftersom Goethe i Napoleon såg Europas store enare och nyordnare

286

och självklare ledare i kampen mot det engelska tyranniet, så varför skulle
han icke, om han hade levat 100 år senare, sett Hitler i samma dager? Så
mycket hellre som Hitler ju historiskt sett stod i samma kampställning som
korsikanen! Att Goethe i den store tyske folkledaren och riksenaren, som
under loppet av ett halvt årtionde förmådde rycka upp det tyska riket ur
en hopplös vanmakt till att bliva Europas dominerande makt, stark nog att
i fem år uthärda belägringen av och kampen mot en hel fientlig värld, att
Goethe i detta organisatoriska geni skulle ha sett en Kaos’ son, det måste
man nog heta Edward Strömberg för att kunna tro.» I en artikel den 21
januari 1947 med signaturen »H. M. P.» hette det: »Om och när en gång
den historiska forskningen skrider till objektivt fastställande av orsakerna,
varför nationalsocialismens europeiska mission strandade i det avgörande
ögonblicket och det bolsjevikiska barbariet och den judisk-amerikanska imperialismen
utgingo som det andra världskrigets segerherrar efter att ha förvandlat
det blomstrande Centraleuropa till ett ruinfält och en hopplöshetens
och rättslöshetens dödsdal för ett av världens tappraste, flitigaste och mest
begåvade folk, så skall det förvisso bli bestyrkt att vid sidan av en Roosevelt
och en Churchill bära inga ett djupare ansvar för Tysklands och hela
Västerlandets öde än den klick tyskar som representeras av namnen Canaris,
Witzleben, Goerdeler och Niemöller.» Det anförda gåve enligt överbefälhavarens
förmenande vid handen, att justitiekansler sämbetets uttalande_att

ett ingripande mot Dagsposten framstode såsom i och för sig önskvärt _

alltjämt ägde giltighet.

Efter att ha tagit del av överbefälhavarens yttrande anförde Telander
i avgivna påminnelser följande: Utan att taga ståndpunkt till den av överbefälhavaren
hävdade uppfattningen, att han hade rätt att »fritt gallra»
mellan tryckalster, som gratis ställdes till förfogande för »militära expeditioner,
mässar eller andra av krigsmakten tillhandahållna allmänna lokaler»,
ville Telander för det första framhålla, att överbefälhavarens argumentation
här ginge på sidan av saken, då det av honom i den ifrågavarande
högkvartersordern meddelade förbudet att »lägga fram» bland annat
Dagsposten i lokaler som ovan nämnts icke begränsats till sådana exemplar
av Dagsposten, som gratis tillställts lokalerna i fråga, utan vore generellt
och alltså även gällde det fall att en grupp militärer eller en enskild militär
för tillhandahållande i dylik lokal betalat för ett prenumererat exemplar
av tidningen, överbefälhavaren hade här sålunda i sitt yttrande själv reducerat
räckvidden av den ämbetsåtgärd av honom, mot vilken Telanders
klagomål riktats. Men även om det endast gällde gallring mellan gratisexemplar
av tryckta skrifter, finge denna icke ske godtyckligt på så sätt,
att en viss bestämd tidning därvid diskriminerades och sålunda sattes
i sämre läge än andra. Det enda lagliga undantaget från denna regel vore
bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen § 4, som gällde konfiskation av
tryckta skrifter av antimilitaristiskt innehåll. Varken överbefälhavaren eller
någon annan hade påstått, att dessa bestämmelser skulle kunna vara tilllämpliga
på Dagsposten. Den åberopade artikeln av Eek gåve i själva verket

287

stöd åt en rakt motsatt mening mot den som överbefälhavaren hävdade.
Eek sade visserligen i denna artikel (s. 312) att »den person, som förestår
mässen och till vars förfogande gratisexemplaren ställts, bör fritt kunna
gallra mellan de tryckalster han framlägger. Han är skyldig sina chefer
lydnad och har därför i denna sin gallring att rätta sig efter deras lagliga
föreskrifter». Men här vore just frågan den, om överbefälhavarens ifrågavarande
föreskrift beträffande Dagsposten varit lagligen grundad. Eek
gjorde samtidigt gällande att »vissa principiella betänkligheter kunna yppas,
om denna gallring, som ju är ett slags offentlig förvaltningsverksamhet, får
bli bestämd av subjektiva politiska ställningstaganden». Om det vore principiellt
betänkligt, att en underordnad person för en viss lokal verkställde
en sådan subjektiv politisk gallring, så bleve det naturligtvis ur tryckfrihetssynpunkt
ännu mycket mer betänkligt, om överbefälhavaren i en högkvartersorder
gjorde en sådan gallring på andra än objektiva och lagliga
grunder och dessutom gåve denna sin gallringsprincip en hög grad av
offentlighet, överbefälhavaren sökte emellertid nu i sitt yttrande göra gällande,
att han haft både laglig rätt och objektivt hållbara grunder för förbudet.
Den lagliga rätten syntes överbefälhavaren vilja grunda på att han
ännu i mars och i juli 1948 erfarit, att »regeringen icke överväger att låta
övervakningen av nazister och nazistsympatisörer upphöra». Till detta vore
endast att säga, att denna upplysning vore fullkomligt ovidkommande i
denna sak som vore ett tryckfrihetsärende. överbefälhavarens vidhållande
av att han haft objektivt hållbara grunder för upprätthållandet av mässförbudet
för Dagsposten grundade han på referat av vad som förekommit i
det s. k. Dagspostenmålet, vilket varit direkt framkallat av vad överbefälhavaren
påstått i högkvartersordern. Härtill vore att säga att vad överbefälhavaren
på denna punkt anförde numera saknade all relevans. Att
åberopa påståenden i en polisutredning vore utan betydelse för saken, sedan
denna polisutrednings material grundligt prövats av svensk domstol, och
sedan denna prövning i samtliga instanser resulterat i frikännande dom för
Dagspostens ledning. Ej heller kunde överbefälhavaren stödja sig på vad
justitiekanslersämbetet anfört den 17 november 1944, då ämbetet anbefallt
överkrigsfiskalsämbetet att nedlägga mot överbefälhavaren förd ansvarstalan.
Anledningen härtill hade nämligen uppenbarligen varit den, att överbefälhavarens
uppgifter om Dagsposten skulle bliva föremål för domstols
prövning. Vad justitiekanslersämbetet här yttrat hade sålunda varit ett rent
temporärt, ett interimistiskt uttalande. Den bidade domstolsprövningen hade
sedan ägt rum och resulterat i Dagspostens friande. Vad överbefälhavaren
slutligen anfört om att »tidningens hållning icke undergått några mera väsentliga
förändringar sedan högkvartersordern utfärdades», så vore detta
i sak fullkomligt riktigt. Telander hade icke haft någon anledning att förändra
en ståndpunkt, som varit motiverad av rent svenska, allvarligt övervägda
synpunkter, konsekvent vidhållna sedan tjugu år och mer. Telander
satte tvärtom eu ära i att stå för sin sedan länge offentligt uttryckta mening,
oberoende av opinionens kastvindar. Men för den sak det här gällde
vore delta helt ovidkommande.

288

För att ytterligare belysa tidningen Dagspostens inställning till tyska
myndigheter ingav överbefälhavaren den 15 mars 1949 avskrifter av vissa
telegram och andra handlingar, som anträffats i tyska arkiv. Telander utvecklade
härefter i en den 23 mars 1949 till militieombudsmannen inkommen
skrift vissa synpunkter på det av överbefälhavaren sålunda åberopade
materialet.

Av uppgifter, som den 20 april 1949 från Kungl. biblioteket lämnats angående
de tidningar — förutom Dagsposten — beträffande vilka högkvartersordern
alltjämt är gällande, framgick, att föreskrivna exemplar av dessa
tidningar nedan angivna år senast avlämnats till biblioteket, nämligen
Lands väl och Nationell Ungdom 1942, Student-Forum, Tidens röst och
Ungt folk 1943, Ares och Landsbygdens värn 1944, Boken och svärdet,
Facklig front, Folkets Dagblad, Fribytaren, Hammaren och Sverige Fritt
1945, Nysvensk Tidskrift 1946 samt Vägen framåt 1947. Vidare uppgavs,
beträffanden Den svenska folksocialisten, att densamma levererats för senare
halvåret 1948, beträffande Nationell Tidning att dess senaste nummer
vore nr 4: 1948 samt i fråga om Stormfacklan att denna tidnings senaste
nummer vore nr 8: 1948.

Militieombudsmannen har tagit del av handlingarna såväl i det mot överbefälhavaren
vid Särskilda krigsrätten i Stockholm anhängiggjorda sedermera
avskrivna målet som i det av Kungl. Maj :t den 23 december 1946
avgjorda målet.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 30 juni 1949 till överbefälhavaren.

I fråga om lagstiftningen å förevarande område och innebörden härav
må anföras följande.

I § 86 regeringsformen stadgas, att med tryckfrihet förstås varje svensk
mans rättighet att, utan några av den offentliga makten i förväg lagda
hinder, utgiva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas
för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna därför straffas, än
om detta innehåll strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn,
utan att återhålla allmän upplysning.

I samband med antagandet vid 1949 års riksdag av ny tryckfrihetsförordning
— vilken från och med den 1 januari 1950 ersätter 1812 års tryckfrihetsförordning
—- har detta stadgande i regeringsformen, varigenom
grunderna för tryckfriheten fastställas, icke undergått någon ändring.

Till grund för den nya tryckfrihetsförordningen ligger ett av 1944 års
tryckfrihetssakkunniga den 30 oktober 1947 avgivet betänkande med förslag
i ämnet (SOU 1947:60). I fråga om tryckfrihetens principiella innebörd
anföra de sakkunniga (s. 45): Då det gällde att i lag garantera tryckfriheten,
trädde dess politiska funktion i förgrunden. Utvecklingen under
den tid 1812 års tryckfrihetsförordning bestått hade gått mot ett ökat deltagande
i samhällslivet från den enskilde medborgarens sida samt en ut -

289

byggnad av de allmänna organen och deras arbetsuppgifter. Denna utveckling
syntes alltjämt pågå. Samtidigt hade tidningar, tidskrifter och andra
tryckta skrifter fått en avsevärt större betydelse än tidigare för spridande
av nyhetsmaterial och för den politiska debatten. Denna publicitet måste
i ett demokratiskt samhälle, där de allmänna organen byggde sin ställning
på folkligt förtroende, vara grundad på yttrandefrihet. Den enskildes
politiska medverkan i samhället krävde, att han fritt kunde taga kännedom
om händelser och förhållanden av politisk betydelse och därigenom
sättas i stånd att bilda sig ett omdöme, liksom de allmänna organens verksamhet
fordrade en kännedom om de enskildas förhållanden och reaktioner,
som endast den fria publiciteten kunde förmedla. En fri press tjänstgjorde
både som en opinionsskapande faktor och som ett uttryck för en
förhärskande eller framväxande opinion. Det demokratiska samhället kunde
i en mening sägas fungera genom det fria ordet. Tryckfriheten bleve
härigenom kännemärke på ett fritt samhällsskick. -—• Syftet med en allmän
tryckfrihet måste vara att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig
upplysning. Uppenbart vore att tryckfriheten icke kunde vara obegränsad.
Något sådant vore ej heller för dess syfte nödvändigt. En avvägning
måste ske mellan intresset av en vidsträckt tryckfrihet och andra av
samhället skyddade intressen. Sedan gammalt hade en sådan avvägning
kommit till uttryck genom straffbud mot vissa yttranden eller meddelanden.
Genom stadgandena om dessa tryckfrihetsbrott vore ock gränserna för
den lagliga tryckfriheten givna. Allt som ej strede däremot finge enligt
tryckfrihetsförordningen fritt framläggas i tryckt skrift. — I subjektivt
hänseende måste gälla, att tryckfriheten tillkommer varje medborgare i
samhället. En begränsning av tryckfriheten för vissa medborgare kunde
icke förenas med tryckfrihetens syfte. Tryckfriheten borde alltså vara en
medborgerlig rättighet. Däremot vore ej tryckfrihet för andra än svenska
medborgare ur politisk synpunkt oeftergivlig. Det kunde väl ur en mera
allmän kulturell synpunkt vara av värde att yttrandefriheten ej vore begränsad
till det egna landets medborgare. En viss yttrandefrihet kunde
ock vara ett naturligt led i den rätt att vistas här i riket och att i skilda
hänseenden vara här verksam, som ansåges böra tillerkännas utländska
medborgare.

Angående spridningen av tryckta skrifter stadgas i § 1 mom. 6 i 1812 års
tryckfrihetsförordning sådant lagrummet lyder enligt kungörelse den 21
februari 1941, att det stånde var och en fritt att i bokhandel eller på annat
sätt sälja eller eljest utsprida tryckt skrift, dock med iakttagande av
vad i 4 § föreskrives. Det i § 1 mom. f» intagna stadgandet om rätt att
föryttra tryckta skrifter hade före 1941 års ändringar i tryckfrihetsförordningen
sin plats i § 1 mom. 12, som i hithörande delar hade följande lydelse:
Intet hinder vare för bokhandelns idkande, icke heller för utgivning
till föryttrande av någon skrift, vare sig inländsk eller utländsk. Varje
författare eller förläggare stånde fritt att en honom, i följd av sådan egenskap,
tillhörig skrift antingen själv eller genom andra föryltra; och vare
t!) -~i980i0. Militieom bild smannens (imbet sberättelse.

290

för en skrifts föryttrande inga andra hinder, än de, som i 4 § av denna lag
föreskrivas.

I 1949 års tryckfrihetsförordning har i 1 kap. 2 § intagits ett stadgande
av följande lydelse:

»Någon tryckningen föregående granskning av skrift eller något förbud
mot tryckning därav må ej förekomma.

Ej heller vare tillåtet för myndighet eller annat allmänt organ att på
grund av skrifts innehåll, genom åtgärd som icke äger stöd i denna förordning,
hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning bland
allmänheten.»

I de tryckfrihetssakkunnigas förslag hade 1 kap. 2 § följande lydelse:

»Någon tryckningen föregående granskning av skrift eller något förbud
mot tryckning därav må ej förekomma.

Ej heller vare på grund av skrifts innehåll någon, myndighet eller enskild,
tillåtet att genom åtgärd, som icke äger stöd i denna lag, hindra
tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning bland allmänheten.
»

I betänkandet anförde de sakkunniga rörande det principiella underlaget
för detta stadgande bland annat följande (s. 48): Att avgöra var
gränsen borde gå mellan tryckfrihetsbrott och befogat utövande av yttrandefriheten
vore en vansklig uppgift. Denna kunde fyllas endast genom
en omsorgsfull prövning under de former och med iakttagande av de garantier
för rättssäkerhet, som vore föreskrivna för en av domstol utövad
från administrationen helt fristående rättsskipning. Även speciella rättegångsregler
kunde vara påkallade för att skapa nödiga garantier för ett
självständigt och riktigt bedömande av tryckfrihetsmål; särskilt gällde
detta de regler om domstolens sammansättning, som avsåge att tillgodose
denna rättsskipnings folkliga förankring. Av vad nu anförts följde, såsom
ock i § 86 regeringsformen angivits, att missbruk av tryckfriheten borde
få beivras allenast genom åtal vid domstol och få föranleda straff, endast
om skriften innefattade tryckfrihetsbrott; med straff finge i sådant hänseende
jämställas även andra menliga påföljder, såsom konfiskation av skriften
eller ersättningsskyldighet till målsägande. Administrativa ingripanden
mot missbruk av tryckfriheten borde däremot vara tillåtna endast i den
mån de avsåge att förbereda och säkerställa domstolsprövningen eller att
verkställa dom. Detta gällde således icke blott förhandsingripanden genom
censur eller på annat sätt utan i lika hög grad administrativa åtgärder för
att förhindra utgivning och spridning av redan tryckta skrifter. Den nu angivna
principen låge till grund redan för gällande rätt. I vissa undantagsfall
vore konfiskation i administrativ ordning enligt 1812 års tryckfrihetsförordning
tillåten. I övrigt finge ingripanden mot missbruk av tryckfriheten
ske allenast genom åtal i föreskriven ordning och genom tvångsåtgärder
som anknöte till åtalet. Uttryckligen stadgades, att någon tryckningen föregående
granskning av skrift eller något förbud mot tryckning därav icke
finge äga rum, att skrift ej före dess utgivande finge avfordras författare,

291

utgivare, förläggare eller boktryckare och att något för utgivningen eller
tryckningen hinderligt inseende över dessa personer icke vore tillåtet. —-Det kunde emellertid ifrågasättas om principen att tryckfrihetsmissbruk
finge beivras allenast domstolsvägen i tryckfrihetsförordningen erhållit sådan
avfattning, att den motsvarade alla de fall, då ett inskridande från
myndighet eller enskilda kunde sätta tryckfriheten i fara. Vad först anginge
myndighet vore det tydligt, att ej blott de åtgärder, som för närvarande
angivits såsom otillåtna, kunde utgöra hinder för tryckning eller
utgivning av skrift eller dess spridning bland allmänheten. Genom den
statliga förvaltningens utsträckande till nya verksamhetsfält uppkomme
ökade möjligheter för myndigheterna att uppställa sådana hinder. Det kunde
väl sägas, att även i dylika fall de i tryckfrihetsförordningen angivna
reglerna till skydd för tryckfriheten borde äga motsvarande tillämpning.
Tryckfrihetens syfte lämnade stöd åt en sådan tolkning. Det vore dock ej
otvivelaktigt, att denna tolkning alltid skulle godtagas. Även den meningen
hade kommit till uttryck, att förbudet för den offentliga makten att hindra
skrifts utgivning och spridning endast avsåge ordningsmakten och rättsväsendet
samt regeringen, i dess funktion såsom högsta myndighet inom
detta område. — Beträffande åtgärder av enskilda hade tryckfrihetsförordningen
hittills icke ansetts kunna giva handlingsregler till skydd för tryckfrihetens
utövning motsvarande de för myndighet gällande. Uppenbart vore
emellertid, att även i fråga om enskilda ett behov av dylika regler kunde
föreligga. Enskilda organisationer och sammanslutningar intoge stundom
en sådan ställning, att de verksamt kunde hindra tryckning, utgivning eller
spridning av skrift, vars innehåll ansåges misshagligt eller anstötligt. I viss
utsträckning torde väl den uppfattningen att dylika åtgärder icke vore tilllåtna
ha vunnit hävd, ehuru tryckfrihetsförordningen icke uttryckligt stadgade
något därom. Reaktionen mot skrifter som ansetts misshagliga eller
anstötliga hade i vissa fall tagit sig uttryck i organiserade åtgärder till deras
undertryckande. Tydligt vore, att dylika åtgärder icke vore väl förenliga
med en allmän tryckfrihet. Denna kunde icke få vara ett privilegium
för vissa meningsriktningar; endast lagens stadganden om missbruk av
tryckfriheten skulle utgöra tryckfrihetens gränser. En rubbning av de sålunda
en gång fastställda gränserna kunde väl av förhållandena vara motiverad,
men en sådan borde ske allenast under de garantier och i den ordning
grundlagen föreskreve. Upprätthållandet av tryckfrihetens legala gränser
skulle åvila de organ, vilka grundlagsenligt anförtrotts denna uppgift,
och ske i den ordning, som vore stadgad i tryckfrihetsförordningen. Det
borde således ej heller vara enskild tillåtet alt hindra tryckfrihetens utövning.
Även denna princip borde komma till uttryck i lagen. De förbud mot
åtgärder av myndighet eller enskild till hinder för tryckfrihetens utövning,
som sålunda borde uppställas, kunde emellertid å andra sidan icke innefatta
någon förpliktelse att medverka vid tryckning eller spridning av
skrift. Myndighets skyldigheter i sådant hänseende reglerades av gällande
författningar. I fråga om enskild gällde i allmänhet endast civilrättsliga

292

regler, enligt vilka dylik förpliktelse förelåge blott på grund av eget åtagande.
Anledning kunde dock föreligga att i ett hänseende genom bestämmelse
i tryckfrihetsförordningen reglera skyldigheten att medverka vid
tryckt skrifts spridning, nämligen beträffande allmän trafikanstalt.

De sakkunniga anförde vidare under rubriken »Principiella synpunkter
på spridningsrätten» bland annat följande (s. 106): Spridandet av tryckt
skrift bland allmänheten utgjorde en väsentlig sida av tryckfrihetens utövning.
Det vore meningslöst att erkänna en rätt att trycka skrift, om obegränsade
hinder mot spridning av skriften kunde uppställas. Tryckfriheten
förutsatte alltså en principiell rätt att sprida tryckt skrift utan andra hinder
än sådana, som vore betingade av tillsynen över tryckta skrifter eller
nödvändiga för beivrandet av tryckfrihetsbrott. En dylik rätt innefattades
redan i de grundsatser, som kommit till uttryck i § 86 regeringsformen;
den rätt att utgiva skrifter, som där nämndes, måste förstås som en rätt
att utgiva dem för spridning. — Rätten att fritt sprida tryckta skrifter
innebure icke allenast att sådana åtgärder, som riktade sig mot spridandet
av en viss skrift, vore otillåtna, i den mån de icke ägde stöd i tryckfrihetsförordningen.
Spridningsrätten innefattade även, att handel med tryckta
skrifter eller annat spridande av dessa icke finge förbehållas vissa yrkesutövare
eller eljest inskränkas till vissa personer. De bestämmelser som ursprungligen
meddelats i tryckfrihetsförordningen hade avsett, bland annat,
att undanröja det tidigare rådande privilegieväsendet för bokhandeln och
innehållit såväl att bokhandeln skulle vara fri som att författare eller förläggare
skulle äga föryttra tryckt skrift, antingen själv eller genom annan.
Meningen hade således varit, att den som utgav en tryckt skrift ej skulle
behöva anlita bokhandlare för dess spridande utan kunde sprida den på
vad sätt som helst. Med stöd av tryckfrihetsförordningen hade även kolportage
av tryckta skrifter blivit en vanlig spridningsform vid sidan av den
ordnade bokhandeln. Spridningsrätten medförde att utspridaren icke kunde
drabbas av ansvar för skriftens spridande. Detta gällde även om skriften
innefattade tryckfrihetsbrott; endast om skriften lagts under beslag eller
konfiskerats borde i princip dess spridande vara förbjudet. — Det låge i sakens
natur att, även om det rådde frihet att sprida tryckta skrifter, försäljare
och andra utspridare dock, åtminstone i viss utsträckning, måste
vara underkastade allmänna ordningsföreskrifter. Mot ett spridande som
störde ordningen eller hindrade trafiken på allmän plats måste samhällets
organ kunna ingripa. Genom en kungörelse år 1815 hade överståthållarämbetet
i Stockholm, på Kungl. Maj :ts befallning, utfärdat förbud att utdela
eller försälja tryckta skrifter å gator eller i portgångar. Förbudet hade möjligen
vid sin tillkomst, liksom tidigare ingripanden mot kolportering av
tryckta skrifter, varit motiverat av att tillsynen över lagstridiga skrifter
försvårades, om dessa finge spridas på allmän plats. Rörande detta förbud
anförde emellertid Rydin (Om yttrandefrihet och tryckfrihet, s. 253
not 1), att förbudet ej gjorde intrång i rättigheten att kringsprida skrifter
genom kolportörer, då det endast gällde försäljningssättet och avsåg

293

ett behövligt upprätthållande av ordning på allmänna platser, vilken
skulle genom folksamlingar löpa fara att störas, samt att förbudet däremot
skulle varit olagligt, om det sträckt sig till utdelning inuti husen.
(Jämför Eek: Om tryckfriheten, s. 288 not 2.) Även om numera ett
så vidsträckt förbud som det i 1815 års kungörelse upptagna icke kunde
motiveras ur den allmänna ordningens synpunkt, måste dock vissa
likartade bestämmelser få anses förenliga med den i tryckfrihetsförordningen
garanterade spridningsrätten. Sålunda torde det i § 2 oröningsstadgan
för rikets städer upptagna förbudet att å gator eller andra allmänna
platser utan tillstånd bedriva försäljning från stånd, bord eller dylikt eller
så att den på stället framgående rörelsen därigenom hindrades eller uppehölles
få anse gälla även försäljning av tryckta skrifter. I ett rättsfall
(NJA 1893 s. 361) hade förbud att å torgdag eller kreatursmöte idka försäljning
eller till salu utställa andra varor än kreatur samt alster av ortens
jordbruk, ladugårdsskötse) och hemslöjd icke mot bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen
ansetts kunna tillämpas på försäljning av böcker. Riktigheten
därav hade dock ifrågasatts (Eek s. 288). Den uppfattningen att
spridande av tryckt skrift kunde innefatta brott mot allmän ordning hade
även kommit till uttryck däri, att den som å allmän plats burit affischer
eller utdelat tryckta skrifter ansetts därigenom kunna göra sig skyldig
till förargelseväckande beteende (NJA 1935 s. 113 och 1944 s. 702). Uppenbart
vore dock att frågan, huruvida spridandet av tryckt skrift innefattade
förargelseväckande beteende, måste bedömas med varsamhet. Vore sättet
för spridningen förargelseväckande, förelåge icke något hinder mot dess bestraffande;
att enbart på grund av skriftens innehåll anse dess spridande
vara straffbart såsom förargelseväckande, stode däremot icke i överensstämmelse
med tryckfrihetsförordningens grundsatser. -—- Spridande av
tryckt skrift kunde även ur andra synpunkter än den allmänna ordningens
framstå som otillåtet och föranleda straff utan hinder av den i tryckfrihetsförordningen
stadgade spridningsrätten. Det vore uppenbart att den,
som förskingrat annan tillhörig tryckt skrift eller som med hjälp av tryckt
skrift gjort sig skyldig till bedrägeri, utpressning eller svindleri, icke till sitt
fredande kunde åberopa rätten att fritt sprida tryckta skrifter. Däremot förelåge
ett intrång i den av tryckfrihetsförordningen garanterade spridningsrätten,
om ingripande mot spridande av tryckt skrift grundade sig därå att
skriften innehölle otillåtet yttrande eller otillåtet offentliggörande.

I den proposition, vari förslag till den nya tryckfrihetsförordningen förelädes
1948 års riksdag (nr 230), erhöll 1 kap. 2 § efter omarbetning i justitiedepartementet
av de sakkunnigas förslag en lydelse som överensstämmer
med vad riksdagen nu beslutat.

Uti en i propositionen (s. 34) intagen redogörelse för de sakkunnigas förslag
och dess förhållande till då gällande rätt framhölls i fråga om tryckfrihetens
innebörd och garantier för dess utövning, bland annat, att det av de
sakkunniga föreslagna stadgandet, att det ej på grund av skrifts innehåll
skulle vara någon, myndighet eller enskild, tillåtet alt genom åtgärd, som

294

icke ägde stöd i tryckfrihetsförordningen, hindra tryckning eller utgivning
av skriften eller dess spridning bland allmänheten, beträffande myndighet
torde kunna anses innefatta ett lagfästande av redan gällande grundsatser.

Beträffande samma stadgande anförde chefen för justitiedepartementet
vid propositionens avlåtande vidare följande (s. 86): Enligt vad de sakkunniga
uttalade kunde det ifrågasättas om principen att tryckfrihetsmissbruk
finge beivras endast domstolsvägen i tryckfrihetsförordningen erhållit en
sådan avfattning, att den motsvarade alla de fall, då ett inskridande från
myndighet eller enskilda kunde sätta tryckfriheten i fara. De sakkunniga
föresloge därför ett särskilt stadgande, enligt vilket det på grund av tryckt
skrifts innehåll ej skulle vara någon myndighet eller enskild tillåtet att
genom åtgärd, som icke ägde stöd i tryckfrihetsförordningen, hindra tryckning
eller utgivning av skriften eller dess spridning bland allmänheten. Genom
detta stadgande avsåge de sakkunniga att utvidga garantierna för
tryckfrihetens utövning, särskilt därigenom att stadgandet omfattade även
åtgärden av enskild. Detta förslag hade i princip godtagits i de flesta yttranden.
Vissa betänkligheter hade dock även yppats mot att det föreslagna
stadgandet utsträcktes till att avse ej blott myndigheter och andra allmänna
organ utan även enskilda sammanslutningar och personer. Såvitt anginge
åtgärder av myndighet eller annat allmänt organ syntes icke något
vara alt erinra mot det angivna stadgandet. I sådant hänseende syntes stadgandet
tvärtom innebära en värdefull förstärkning av tryckfrihetsskyddet.
Genom stadgandet komme till klart uttryck, att förbudet mot åtgärder, vilka
hindrade tryckfrihetens utövning, icke endast avsåge ordningsmakten
och rättsväsendet utan gällde på alla områden av den statliga eller kommunala
förvaltningen. Däremot inställde sig en stark tvekan om lämpligheten
av att göra stadgandet tillämpligt även beträffande enskilda sammanslutningar
och personer. Visserligen vore det i och för sig riktigt, att ej heller
tvångsåtgärder från enskilda till undertryckande av en misshaglig skrift
i allmänhet borde lå förekomma. Stora svårigheter uppstode emellertid att i
lag närmare angiva, i vilken omfattning sådana enskilda åtgärder skulle
anses rättsstridiga. I praktiken kunde det därför bliva vanskligt att upprätthålla
en klar och otvetydig gräns mellan å ena sidan förbjudna tvångsåtgärder
och å andra sidan en tillåten moralisk påverkan. Såsom justitiekanslersämbetet
framhållit kunde t. ex. åtgärder av ideella föreningar och
andra enskilda organisationer mot skandaltidningar, pornografiska skrifter
och dylikt stundom anses mycket berättigade, även om de ej inskränkte
sig till allenast ogillande omdömen och uttalanden. Det kunde här erinras
om de på enskilt initiativ tillkomna aktionerna för att stävja utbredningen
av Nick-Carter-litteraturen och tidningen »Fäderneslandet». Departementschefen
hade därför ansett klokast att icke i tryckfrihetsförordningen upptaga
bestämmelser rörande åtgärder av enskilda sammanslutningar eller
personer; frågan om rättsstridigheten i sådana åtgärder borde bero av de
rättsregler som eljest gällde. Därav följde, att departementschefen saknade
anledning ingå på frågan om ett särskilt straffbud mot de åtgärder som

295

avsåges i stadgandet; rättsstridiga åtgärder av befattningshavare, vilka vore
bundna av ämbetsansvar, kunde redan enligt gällande regler utgöra tjänstefel.

I anslutning till den nu lämnade redogörelsen för lagstiftningen på hithörande
område kan fastslås att ovan berörda bestämmelser i § 1 mom. 6
i 1812 års tryckfrihetsförordning — i likhet med motsvarande stadgande i
1 kap. 2 § i nya tryckfrihetsförordningen —- innebära, att administrativ myndighet
icke på grund av innehållet i tryckt skrift äger i annan ordning än
i tryckfrihetsförordningen stadgas vidtaga åtgärder för hindrande av skriftens
spridning.

Enligt 1812 års tryckfrihetsförordning kan i vissa fall utan domstolsprövning
vidtagas åtgärder för hindrande av spridning av redan utgiven
tryckt skrift. Sålunda äger Kungl. Maj :t enligt § 3 mom. 9 och § 5 mom. 13
att konfiskera eller indraga tryckta skrifter, som vållat missförstånd med
främmande makt. Befogenhet för Kungl. Maj :t att ingripa med konfiskation
föreligger även i vissa fall enligt § 4 mom. 11 beträffande skrifter, som
tryckts utom riket på främmande språk. Vidare finnas i tryckfrihetsförordningen
sedan år 1909 vissa föreskrifter om indragning av antimilitaristiska
skrifter.

I sistnämnda avseende stadgas i § 4 mom. 12 att, om vid trupp eller ombord
å flottans fartyg anträffas skrift, vilken uppenbarligen åsyftar att utplåna
känslan av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet
eller eljest undergräva krigslydnaden, indragning må, evad skriften
synes straffbar eller icke, ske av de exemplar av skriften, som vid truppen
eller å fartyget anträffas. Den, som vid truppen eller å fartyget utövar högsta
befälet, äger omedelbart vidtaga nödig åtgärd för hindrande av sådan skrifts
spridande inom truppen eller å fartyget under tid, som åtgår, till dess förordnande
om indragning kan av honom utverkas. Förordnande om indragning
meddelas å ort utom Stockholm av chefens för justitiedepartementet
ombud samt i Stockholm av den eller de personer, som nämnde departementschef
för detta ändamål tillsatt. Förordnandet skall genast av befälet
verkställas men ofördröj ligen av den, som meddelat det, anmälas hos tryckfrihetskommittén;
och ankommer det på kommittén att pröva, huruvida
förordnandet skall äga bestånd. Enligt mom. 13 i samma paragraf äger vid
sådan avdelning av krigsmakten, som ställes eller är ställd på krigsfot, jämväl
högste befälhavaren den rätt att förordna om indragning, varom i 12
mom. sägs, varvid med prövning huruvida förordnandet skall äga bestånd
skall förhållas på sätt där är stadgat. — Enligt tjänstereglementet för krigsmakten
mom. 29 skall krigsman ofördröj ligen göra anmälan till närmaste
chef, därest han får kännedom om att förräderi, spioneri, uppror eller annat
brott mot rikets säkerhet är å färde eller att något förehaves, som kan utplåna
pliktkänslan mot fäderneslandet, uppväcka hat, ovilja eller misstro mot
befälet eller eljest undergräva krigstukten, att skrift med sådant syfte sprides
bland krigsmaktens personal eller att sådan spridning skett eller förberedes.
Chef, som mottagit sådan anmälan, skall snarast befordra denna

296

direkt till vederbörande säkerhetschef. Vidare stadgas (mom. 443) att när
underrättelse ingått, att förordnande om indragning meddelats, detta skall
på lämpligt sätt bringas till underställd personals kännedom samt att uppgift
på sådana skrifter bör tid efter annan ånyo meddelas. Krigsmaktens
personal bör även på upplysningens väg genom befälet bibringas övertygelse
om det för fäderneslandet skadliga i de syften, som genom sådana
skrifter taga sig uttryck.

De tryckfrihetssakkunniga avvisade i sitt betänkande varje form av ingripande
mot tryckt skrift utan samband med åtal. Beträffande ovannämnda
undantagsfall anförde de sakkunniga att starka betänkligheter gjorde
sig gällande att ens i dessa fall försvaga det rättsskydd, som enligt svensk
rättsordning tillkomme den enskilde medborgaren. Dessa fall av konfiskation
i administrativ ordning erhöllo — i enlighet med de sakkunnigas förslag
— icke någon motsvarighet i 1949 års tryckfrihetsförordning. Enligt
denna kan konfiskation beslutas endast av domstol på grund av brott. Däremot
kvarstår möjligheten att i avbidan på domstolens ställningstagande
lägga skriften under provisoriskt beslag.

Ovannämnda föreskrifter i § 4 mom. 12 i 1812 års tryckfrihetsförordning
ha i den nya tryckfrihetsförordningen icke erhållit annan motsvarighet
än stadgandet i 10 kap. 11 §. Enligt detta stadgande må, om vid avdelning
av krigsmakten anträffas tryckt skrift som uppenbart innefattar sådan enligt
7 kap. 4 § straffbar uppvigling att krigsman därigenom kan förledas
åsidosätta sin tjänsteplikt, skriften efter beslut av befattningshavare som
enligt lag har bestraffningsrätt över personal vid avdelningen i avbidan på
förordnande om beslag tagas i förvar. Är fara i dröjsmål må även utan
sådant beslut åtgärd som nu sagts vidtagas av annan befattningshavare av
officers eller underofficers grad. Anmälan därom skall dock skyndsamt göras
hos befattningshavare med bestraffningsrätt. Denne har att genast pröva
om skriften skall kvarbliva i förvar. Jämlikt 12 § i samma kapitel skall då
beslut enligt 11 § meddelats anmälan därom överlämnas till chefen för
justitiedepartementet jämte ett exemplar av skriften. Det kommer sålunda
efter ikraftträdandet av den nya tryckfrihetsförordningen icke vidare att
vara möjligt att vid de militära förbanden indraga tryckta antimilitaristiska
skrifter vars innehåll icke är brottsligt. De särskilda bestämmelserna om
tagande i förvar äro allenast avsedda att möjliggöra ett snabbt ingripande
såsom förberedelse till åtal på grund av skriftens brottsliga innehåll.

Sedan redogörelse nu lämnats för tryckfrihetslagstiftningens inställning
till administrativa ingripanden för hindrande av tryckt skrifts spridning,
övergår jag till en granskning av vad detta innebär i fråga om rätten att
sprida tryckta skrifter inom av myndighet disponerat område. Härvid må
till en början erinras, hurusom enligt stadgad praxis den förut angivna
grundsatsen om otillåtligheten — i vidare mån än tryckfrihetsförordningen
medger — av administrativa åtgärder för hindrande av spridningen av
tryckt skrift ej innebär, att allmänna ordningsföreskrifter anses oförenliga

297

med tryckfrihetsförordningens hithörande bestämmelser. Från denna utgångspunkt
har frågan om rätten att sprida tryckt skrift inom av myndighet
disponerat område varit föremål för bedömande i ett i justitieombudsmannens
ämbetsberättelse till 1949 års riksdag (s. 136) refererat ärende. Det
gällde i detta fall vissa åtgärder som av järnvägsstyrelsen vidtagits i fråga
om spridning av tryckta skrifter inom områden och inrättningar, som disponeras
av statens järnvägar och som äro upplåtna för allmänheten. Justitieombudsmannen
framhåller att principiellt även där gäller den frihet att
sprida tryckt skrift bland allmänheten, som är stadgad i tryckfrihetsförordningen.
Det vore emellertid uppenbart, att beträffande statens järnvägars
område ordningssynpunkten gjorde sig särskilt starkt gällande. Full frihet
för envar att sprida tryckta skrifter på stationer och järnvägståg kunde icke
förenas med det krav på ordning och säkerhet som där måste upprätthållas.
Därför hade också sedan lång tid tillbaka rätten att driva försäljning av
tryckta skrifter på statens järnvägars stationer och tåg förbehållits en yrkesutövare,
Aktiebolaget Svenska Pressbyrån, med ensamrätt och således andra
utspridare uteslutits från sin rätt att fritt sprida tryckta skrifter därstädes.
En dylik monopolrätt för viss yrkesutövare kunde emellertid enligt justitieombudsmannens
mening anses förenlig med tryckfrihetsförordningen endast
om det sörjdes för att icke därigenom tryckta skrifter på grund av
sitt innehåll uteslötes från en spridning, som tillkomme andra sådana skrifter.
Till vad justitieombudsmannen sålunda uttalat ansluter jag mig helt.

De synpunkter, som i nu nämnda fall kommit till uttryck beträffande
förutsättningarna för att vederbörande myndighet skall äga att vidtaga inskränkningar
i friheten att sprida tryckta skrifter, ha givetvis motsvarande
tillämpning beträffande av myndighet disponerat område eller anläggning
över huvud taget vartill allmänheten mot avgift eller utan erläggande av sådan
äger tillträde. Detta innebär att förbud mot försäljning eller utdelning
får meddelas endast under förutsättning att med hänsyn till ordningen
distribueringen skulle vara förbunden med olägenheter samt att, om distribuering
tillätes men särskilda inskränkande föreskrifter meddelas, härvid
icke får med hänsyn till innehållet i de skrifter som komma i fråga göras
någon skillnad mellan dessa. Av den föregående redogörelsen framgår att
vad nu sagts gäller endast myndighet och därmed jämställt allmänt organ.
Såvitt fråga är om område eller anläggning som helt disponeras av enskild
torde, därest ej på grund av särskilt avtal rätt till distribuering föreligger,
sådan kunna förbjudas utan särskild motivering.

I fråga om spridningen av tryckta skrifter inom av myndighet disponerat
avskilt område eller anläggning, vartill allmänheten icke äger tillträde, gestaltar
sig saken givetvis annorlunda än nyss angivits. En person, som icke
av annan anledning äger erhålla tillträde till sådant område eller sådan
anläggning, kan uppenbarligen icke påfordra att få dit inkomma för att bliva
i tillfälle att där sprida tryckta skrifter. Vägran av tillträde för sådant ändamål
torde — även om motiveringen för vägran icke är hänsyn till ordningen
eller annat liknande skäl — icke vara att anse som ett i tryckfrihetsförord -

298

ningens mening förbjudet hinder för spridning av tryckt skrift. Någon skyldighet
torde icke föreligga för vederbörande myndighet att för ifrågavarande
ändamål bevilja särskilda förmåner i fråga om tillträdesrätt. Därest tillträde
medges, får emellertid icke uppställas något villkor härför, som innebär
att viss eller vissa skrifter på grund av sitt innehåll bliva uteslutna
från distribuering.

Vad här sagts om spridning av tryckta skrifter inom av myndighet disponerat
avskilt område eller anläggning, vartill allmänheten icke äger tillträde,
torde i allmänhet äga tillämpning i fråga om de militära förbandens förläggningar.
I princip gäller nämligen, att vederbörande förbandsclief, vilken det
tillkommer att övervaka ordningen inom förbandets kasern med tillhörande
område, äger meddela föreskrifter om tillträde till förbandets område. Därest
för tillträde erfordras särskilt medgivande torde alltså sådant kunna
vägras utan att härför behöver angivas annat skäl än att tillträde över huvud
är förbjudet.

Ett annat spörsmål är frågan, huruvida en person som på grund av sin
tjänst har tillträde till militärt förläggningsområde äger att där vara verksam
för spridning av tryckta skrifter. Det är givet, att militär befattningshavare,
som till annan sådan befattningshavare under tid då båda eller
endera av dem är i tjänst försäljer eller utdelar tryckt skrift, kan genom
ingripande av förman hindras i sin verksamhet. Något ingripande med anledning
av dylik verksamhet å fritid torde emellertid ej kunna företagas,
om icke därigenom uppkomma olägenheter för ordningen inom förbandet
eller ingripandet sker på grund av föreskrifterna om indragning av antimilitaristiska
skrifter (tagande i förvar enligt 1949 års tryckfrihetsförordning)
eller annan bestämmelse i tryckfrihetsförordningen. Det kan möjligen
med hänsyn till uttrycket »spridning bland allmänheten» i 1 kap. 2 § andra
stycket nya tryckfrihetsförordningen synas tveksamt om militär befattningshavares
befogenhet att ingripa mot spridning av tryckt skrift inom förläggningsområde
är begränsad på sätt sist angivits. Det torde emellertid icke vara
avsett att, när i nämnda lagrum talas om allmänheten, detta skall sättas i
motsättning till en sådan trängre krets som t. ex. de militära befattningshavare
som äga vistas inom förläggningsområdet. Att enligt gällande rätt
förbandschef icke är befogad att meddela förbud för spridning av tryckt
skrift inom förläggningsområdet torde i viss mån även framgå därav, att
det år 1909 ansetts erforderligt att genom särskild föreskrift i tryckfrihetsförordningen
bemyndiga förbandschef att vidtaga åtgärder för att hindra
spridning av vissa skrifter vid trupp eller å fartyg.

En särskild form av spridning av tryckt skrift som i detta sammanhang
bör uppmärksammas är den som sker genom postverket och annan allmän
trafikanstalt.

Statens postverk äger enligt kungörelse den 9 maj 1947 (nr 175) ensamrätt
till regelbunden befordran mot avgift av slutna brev ävensom öppna
försändelser innehållande helt eller delvis skrivna meddelanden. Detta s. k.
postregale gäller däremot icke befordran av tidningar, tidskrifter eller andra

299

tryckta skrifter. I allmänhet gälla ej heller inskränkningar i rätten att med
posten befordra sådana. Dock har i särskilda kungl. brev den 4 juni 1886
och den 23 juli 1908 föreskrivits att om postfunktionär märker att å brevkort
eller i allmänhet å försändelses yttre eller ock i korsband förekommer
meddelande, som innebär försök att förleda till ohörsamhet mot lag eller
laga myndighet, eller att i brevkort eller i allmänhet å försändelses yttre
förekommer yttrande eller teckning, som uppenbart sårar tukt och sedlighet
eller är för adressaten förnärmande, försändelsen icke må befordras med
posten eller utlämnas till adressaten. Anmälan göres då till generalpoststyrelsen
som närmare beslutar i ärendet. I anslutning härtill har genom kungl.
brev den 20 november 1908 föreskrivits att, om militär befälhavare märker,
att sådan försändelse som mottagits för utdelning bland underlydande, innehåller
meddelande som innebär försök att förleda till ohörsamhet mot lag
eller laga myndighet, han skall återställa försändelsen till postverket och
anmäla saken till generalpoststyrelsen. Även om dessa föreskrifter i huvudsak
avse andra försändelser än tryckta skrifter, framgår ej av bestämmelserna
att sådana skrifter äro undantagna.

Enligt förordning den 1 mars 1940 (nr 117), vilken ägde giltighet till den
31 mars 1944, kunde under vissa förutsättningar av Kungl. Maj :t meddelas
förbud mot befordran av periodiska skrifter med statliga trafikmedel. De
tryckfrihetssakkunniga erinra (bet. s. 114) om att principiella betänkligheter
mot det härigenom införda s. k. transportförbudet yppades i riksdagen, såväl
vid förbudets tillkomst som vid senare förlängning av författningens giltighetstid,
samt uttala att för att rätten att fritt sprida tryckt skrift skall fylla
sitt ändamål atf garantera yttrandefriheten den även måste innebära samma
rätt för envar, som sprider tryckt skrift, att därvid betjäna sig av allmänna
trafikanstalter. Förbud att på sådant sätt transportera tryckt skrift medförde
nämligen, även om en frihet att sprida skrifter på annat sätt kvarstode,
att spridandet avsevärt försvårades eller fördyrades och kunde därför
praktiskt få samma verkan som ett spridningsförbud. I vad mån trafikanstalter
i allmänhet hade skyldighet att transportera tryckta skrifter fölle
utanför vad tryckfrihetsförordningen hade att reglera. Förelåge skyldighet
för allmän trafikanstalt att befordra gods av sådant slag, måste däremot
enligt tryckfrihetsförordningen gälla att alla tryckta skrifter, som fritt finge
spridas, utan åtskillnad finge försändas med anlitande av trafikanstalten.
Några inskränkningar eller villkor på grund av skriftens innehåll borde alltså
icke få uppställas. De ovan nämnda bestämmelserna i kungl. brev den 4 juni
1886 och den 23 juli 1908 borde enligt de sakkunnigas mening icke anses
tillämpliga å tryckt skrift, om denna ej lagts under beslag eller förklarats
konfiskerad i den ordning tryckfrihetsförordningen föreskreve. — T enlighet
med de sakkunnigas förslag har i 6 kap. 4 § nya tryckfrihetsförordningen
föreskrivits, att för tryckt skrifts försändande genom postverket eller annan
allmän trafikanstalt ej på grund av skriftens innehåll skola gälla särskilda
inskränkningar eller villkor.

I fråga om tryckt skrift som för befordran till adressaten överlämnas till

300

postverket torde sålunda — om man bortser från att föreskrifterna 1886 och
1908 möjligen före nya tryckfrihetsförordningens ikraftträdande äga tillIämpning
härå — icke få av postverket uppställas några inskränkningar
eller villkor på grund av skriftens innehåll. Av praktiska skäl kunna i allmänhet
postförsändelser adresserade till person som tjänstgör vid ett militärt
förband icke genom postverkets försorg direkt tillställas adressaten utan
överlämnas jämte andra för förbandet avsedda postförsändelser till detta.
Att förbandschefen i dylikt fall icke äger längre gående befogenheter än
som tillkommit postverket att på grund av tryckt skrifts innehåll hindra
dess spridning ligger i öppen dag. Tvärtom torde ofta i här avsedda fall förbandschefen
vara skyldig vidtaga vissa positiva åtgärder för att tillställa
adressaten sådan försändelse som här är i fråga. Om inom förbandet meddelats
vissa generella föreskrifter om behandlingen av personalens privata
postförsändelser som innebära att vissa positiva åtgärder företagas för utdelning
av sådana försändelser till vederbörande adressater, torde förbandschefen
icke äga att med hänsyn till innehållet av tryckt skrift företaga särskild
åtgärd för att från den interna distributionen inom förbandet undantaga
sådan skrift. Den omständigheten, att en privat försändelse icke har
viss person som adressat utan är adresserad t. ex till viss personalgrupp
inom förbandet, får givetvis icke föranleda, att försändelsen undanhålles
vederbörande. Vad nu sagts gäller givetvis även till viss person eller viss personalgrupp
adresserade reklamtryck, prospekt, gratisexemplar av tidningar
in. ni. dylikt. Det måste tillkomma adressaterna själva att bedöma, huruvida
de önska emottaga till dem ställda postförsändelser. Är emellertid en
försändelse av nyssnämnda beskaffenhet adresserad till förbandet som sådant
torde det — även om det kan antagas att det är avsändarens avsikt att
försändelsen skall bringas till personalens kännedom — i regel ur här ifrågavarande
synpunkt icke kunna riktas någon anmärkning mot att förbandschefen
underlåter att giva den underlydande personalen del av försändelsen.

I fråga om det vidare förfarandet med tryckta skrifter, som vid den interna
postdistributionen inom de militära förbanden kommit de personer
tillhanda som föresta eller betjäna de för den militära personalen upplåtna
fritidslokalerna, är organisationen av förvaltningen av dessa lokaler av viss
betydelse.

Officersmässarna vid fredsförläggningarna torde i allmänhet utgöra fritidslokaler,
som av kronan med eller utan möbler och andra inventarier
tillhandahållas vederbörande officerskår, varvid officerskåren såsom sådan
genom en utsedd styrelse samt genom en av styrelsen tillsatt befattningshavare
— mässföreståndare, mässdirektör eller mässofficer — brukar
handha förvaltningen av lokalerna och mathållningen där. För detta
ändamål plägar på vissa håll för mässmedlemmarnas räkning anställas en
föreståndarinna och annan betjäning. Stundom tjänstgöra där för egen utbildning
och utan kostnad för mässmedlemmarna även en eller flera värnpliktiga
såsom hovmästare. De kostnader som uppkomma för mässens drivande
täckas vanligen genom tillskott av mässmedlemmarna. Med dylika

301

medel bekostas bland annat även telefon, i viss utsträckning belysning samt
prenumeration å tidningar och tidskrifter samt inköp av böcker. Av mässmedlemmarna
sålunda gemensamt bekostade tidningar — vilka vid den interna
postdistributionen komma mässpersonalen tillhanda -— ställas i allmänhet
till mässmedlemmarnas förfogande genom att de framläggas i mässlokalen.
Vederbörande föreståndarinna eller annan där tjänstgörande personal
— även värnpliktiga —- torde beträffande sådana med mässens handhavande
sammanhängande frågor som framläggandet av tidningar vilka
tillställts mässen i första hand ha att ställa sig till efterrättelse direktiv som
lämnas av mässföreståndaren eller motsvarande befattningshavare eller av
den av mässmedlemmarna utsedda styrelsen. Då mässmedlemmarna såsom
korporation måste anses utgöra en enskild sammanslutning följer av vad
förut anförts att genom sådana direktiv som nyss nämnts utan hänsyn till
tryckfrihetsförordningens föreskrifter kan efter gottfinnande bestämmas
om sättet för distribueringen av mässens tidningar och således även så ordnas,
att viss eller vissa av tidningarna undantagas från att öppet framläggas
i mässen.

Vad sålunda gäller i fråga om förvaltningen av officersmässarna — vilket
äger motsvarande tillämpning beträffande underofficersmässarna
torde giva vid handen, att vederbörande förbandschef icke äger befogenhet
att lämna föreskrifter med omedelbar giltighet för den av mässmedlemmarna
anställda eller till dess förfogande ställda pesonalen. Direktiv till personalen
med avseende å mässrörelsen torde kunna lämnas endast av mässtyrelsen
eller mässföreståndaren. Detta hindrar dock icke att förbandschefen,
som ytterst har ansvar för ordningen inom hela kasernetablissementet,
äger att med giltighet för mässmedlemmarna utfärda föreskrifter, som kunna
erfordras för att förhindra att något förekommer som stör ordningen.
Det tillkommer mässrepresentationen att med anledning härav lämna personalen
vid mässen erforderliga direktiv. Såvida icke ordningssynpunkten
föranleder till annat, torde det sålunda vara mässmedlemmarna själva som
genom sin representation bestämma i vilken omfattning mässen tillhandakomna
tryckta skrifter skola framläggas i mässlokalerna. Detta gäller i
samma mån vare sig fråga är om prenumerationsexemplar eller gratisexemplar.

De fritidslokaler som stå till manskapets förfogande för tidningsläsning
m. m. äro bland annat marketenteri och, i viss omfattning, de för kompanierna
och motsvarande enheter i anslutning till förläggningarna upplåtna
dagrummen. Förvaltningen av dessa lokaliteter torde i allmänhet sta helt
under militär myndighets kontroll och är sålunda icke, såsom är fallet i
fråga om officers- och underofficersmässarna, anförtrodd åt någon enskild
organisation. Det lär med hänsyn härtill regelmässigt tillkomma allenast
vederbörande militära myndighet att meddela föreskrifter om tidningars och
tidskrifters framläggande i nu avsedda fritidslokaler. I vanliga fall bekostas
också i sådana lokaler tillhandahållna publikationer av lägerkassan eller
av statliga medel. Endast om det undantagsvis skulle förekomma att den

302

personalgrupp, till vars förfogande lokalen blivit ställd, själv vidtagit någon
särskild anstalt för att där få tillgänglig viss publikation, torde fråga
kunna uppkomma om inskränkning i den militära myndighetens bestämmanderätt.
Ett sådant undantagsfall torde föreligga exempelvis om de värnpliktiga
på ett kompani gemensamt prenumererat på någon publikation,
som de själva önska framlägga i dagrummet för att ha den tillgänglig jämte
andra genom kronans försorg tillhandahållna och där framlagda tidningar.
Jämväl i ett dylikt fall hör den militära chefen kunna ingripa med förbud
mot tidningens framläggande, men då endast om framläggandet skulle störa
ordningen. Utan att personalen tillerkännes en sådan medbestämmanderätt
som nu angivits lär det ändamål, som föranlett inrättandet av särskilda
fritidslokaler jämväl för andra personalgrupper än officerare och underofficerare,
icke kunna anses tillbörligt tillgodosett.

Av det nu anförda framgår att med hänsyn till vad som gäller om förvaltningen
av de militära fritidslokalerna ett enhetligt svar icke kan lämnas
på frågan huruvida genom högkvartersordern kan sägas ha upprests
sådant hinder för spridningen av tryckt skrift, som enligt tryckfrihetsförordningen
icke må förekomma. De ovan framlagda synpunkterna innebära
sammanfattningsvis följande. Vad först angår officers- och underofficersmässar,
vilkas förvaltning på sätt förut angivits är anförtrodd åt de enskilda
mässmedlemmarna, har man att utgå från att mässmedlemmarna genom
sin representation själva äga besluta om viss tidning eller annan tryckt
skrift skall framläggas i mässlokalen eller så ej skall ske. Som ett framläggande
av en skrift i en dylik lokal under angivna förhållanden innebär en
form för spridning av skriften till vederbörande läsare, kan ett genom påbud
av militär chef tillkommet intrång i mässmedlemmarnas rätt i nyssnämnda
hänseende vara befogat endast under förutsättning att skriftens
framläggande inverkar störande på ordningen. Om och i den mån så icke
kan anses vara fallet beträffande de tidningar som avses med högkvartersordern,
måste således så vitt gäller nu avsedda befälsmässar ordern innefatta
ett enligt tryckfrihetsförordningen icke tillåtet hinder för spridning av
tryckt skrift. Då det gäller för andra personalkategorier än officerare och
underofficerare avsedda fritidslokaler såsom underbefälsmässar, marketenterier
och dagrum ställer sig saken annorlunda, såtillvida att man här har
att utgå från att det uteslutande tillkommer vederbörande militära myndighet
att bestämma om viss publikation skall framläggas i lokalen eller ej.
Endast i förut omförmälda fall, då vederbörande till lokalen hänvisade personalgrupp
själv vidtagit någon särskild åtgärd för att där få tillgänglig
viss publikation, kan den militära myndighetens bestämmanderätt bli begränsad
sålunda, att förbud mot publikationens framläggande kan meddelas
allenast om framläggandet finnes vara från ordningssynpunkt störande.
Det må i detta sammanhang jämväl erinras om att det — med undantag
för ingripande från ordningssynpunkt — även måste anses innebära ett
otillåtet hindrande av spridningen av tryckt skrift, om en till officerskåren
vid visst förband eller annan personalgrupp vid förbandet ställd och till ve -

303

derbörande mäss adresserad tidningsförsändelse undantages från den interna
distributionen vid förbandet och sålunda undanhålles mottagaren.

Härefter ingår jag på den fråga som enligt vad ovan utvecklats slutligen
— i varje fall såvitt gäller officers- och underofficersmässar — blir avgörande
för bedömande av högkvartersorderns laglighet, nämligen spörsmålet om
och i vad mån det i ordern innefattade förbudet ur ordningssynpunkt kan
anses befogat.

Enligt kungörelsen den 9 maj 1916 angående vad militär personal i vissa
fall har att iakttaga vid upprätthållande av allmän ordning m. m. tillkommer
det militär befälhavare att inom militärt övningsområde samt i läger
eller kvarter eller eljest vid trupp sörja för upprätthållande av ordningen.
I tjänstereglementet för krigsmakten föreskrives, att vederbörande förbandschef
skall giva bestämmelser för och övervaka ordningen inom förbandets
kasern med tillhörande område (mom. 623). För ordningshållningen inom
byggnader och övriga delar av kasernområdet meddelas föreskrifter i kaserninstruktionen
(mom. 671). De särskilda föreskrifter, som skola gälla
för manskapsmässens och därmed förenat marketenteris öppethållande
o. s. v. skola även införas i kaserninstruktionen (mom. 673). Beträffande
officers- och underofficersmässarna stadgas, att föreskrifter m. m. för dessa
mässar utfärdas av förbandschefen (mom. 674). Det må vidare påpekas, att
militär chef för upprätthållande av ordningen utrustats med vissa tvångsmedel.
Sålunda äger förman enligt 36 § militära rättegångslagen förordna,
att krigsman som stör allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten
må tagas i förvar.

Vid övervägande av den nu föreliggande frågan kommer i betraktande de
speciella krav på ordning inom krigsmakten och vid de militära förläggningarna,
som måste ställas främst med hänsyn till krigsmaktens effektivitet
och nödvändigheten att upprätthålla den militära disciplinen. Den militära
strafflagstiftningen grundas å behovet av särskilda straffbestämmelser
för att framtvinga fullgörandet av plikter, som med hänsyn till krigsmaktens
effektivitet måste åläggas dess personal. Den närmare omfattningen av dessa
plikter bestämmes bland annat genom föreskrifter, som meddelas av olika
militära myndigheter. Det är uppenbart, att genom sådana föreskrifter plikter
icke kunna åläggas utöver dem som stadgas i lag eller genom Kungl. Maj :ts
förordnanden i administrativ ordning eller som tjänstens beskaffenhet kräver.
Militär chef äger sålunda icke utan stöd av lag påbjuda inskränkningar
i utövandet av vad som allmänt kan betecknas som de medborgerliga friheterna
annat än i den mån tjänstens fordringar oundgängligen kräva det.
Det ligger även i sakens natur, att fullgörandet av en medborgerlig skyldighet
sådan som värnplikten icke bör åtföljas av större inskränkningar i de
medborgerliga friheterna än sådana, som kunna vara erforderliga för det
behöriga fullgörandet av tjänsten.

En propaganda, som åsyftar att upplösa disciplinen inom krigsmakten
men icke bedrives i sådana former att den kan föranleda ingripande med stöd
av strafflagen eller tryckfrihetslagstiftningen, kan givetvis ur vissa syn -

304

punkter betraktas såsom störande för ordningen inom krigsmakten. Det är
emellertid icke därför sagt, att militär myndighet är berättigad att ingripa
däremot. Att s. k. enskild propaganda av statsmakterna ansetts icke böra
kriminaliseras torde sålunda böra föranleda, att ingripande får ske endast
om den tar sig sådana uttryck att den rent yttre ordningen därigenom
störes. Såsom skäl för att man ansett sig icke böra allmänt kriminalisera
varje propaganda mot krigsmakten har bland annat anförts, att uttalanden
som tjänade en sådan propaganda helt naturligt ofta måste förekomma i det
dagliga umgänget utan att något disciplinupplösande syfte funnes. Uppenbart
är även, att något förbud icke får uppställas för krigsmaktens personal att
på fritid inom de för vederbörande upplåtna fritidslokalerna avhandla politiska
frågor. Detta framgår också indirekt av stadgandet i tjänstereglementet
för krigsmakten, att det är krigsman förbjudet att i samband med tjänsten
avhandla sådana frågor (mom. 21).

För att förhindra att vissa former av propaganda bland krigsmaktens personal
medföra skador för disciplinen inom krigsmakten meddelades -—
som förut nämnts — år 1909 särskilda föreskrifter om indragning av vissa
vid trupp eller ombord å flottans fartyg anträffade tryckta skrifter. Det ansågs
emellertid på vissa håll såsom en brist hos indragningsinstitutet, att
förordnande om indragning måste avse allenast viss skrift, och indragningsinstitutet
betraktades därför, särskilt då det gällde periodisk skrift, som en
besvärlig och omständlig procedur. Av en reservant inom den kommitté, som
den 11 januari 1935 framlade betänkande med förslag angående åtgärder
mot statsfientlig verksamhet (SOU 1935:8), föreslogs därför, att sådana
bestämmelser skulle meddelas, att spridande av periodisk skrift, i vilken
gång efter annan intoges artiklar, som uppenbarligen vore ägnade att undergräva
krigslydnaden eller verka i samhällsfientligt syfte, skulle på viss tid
kunna förhindras. Ett dylikt förslag framlades även motionsvis vid 1936
års riksdag (motionerna I: 149 och II: 354) utan att dock vinna riksdagens
bifall.

Nyssnämnda föreskrifter om indragning av tryckt skrift, som uppenbarligen
åsyftar att utplåna känslan av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka
hat mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden, äro tillämpliga
även om i det aktuella fallet icke förekommit något som stört ordningen vid
förbandet eller som givit anledning att befara att ordningen därigenom skulle
komma att störas. Utan stöd av tryckfrihetsförordningen torde militär myndighet
äga ingripa mot spridningen av tryckt skrift inom militär förläggning,
om så är motiverat därav att spridningen sker på ett sätt som är störande
eller kan befaras bliva störande för ordningen eller eljest sker under anstötliga
former. Militär myndighet äger i dylika fall i den utsträckning som
erfordras för återställande och upprätthållande av ordningen förbjuda skriftens
spridning. Ingripandet har då sin grund i att skriftens försäljning eller
distribuering inom förbandet faktiskt föranleder störande uppträde eller
eljest på ett påtagligt sätt stör ordningen inom krigsmakten. I dylikt fall
torde förbandschefen kunna förbjuda skriftens försäljning även om det

305

ytterst är skriftens innehåll som föranlett störandet av ordningen. Den omedelbara
anledningen till ingripandet är då ej skriftens innehåll utan den för
ordningen störande händelse som föranletts av försäljningen. Uppenbart är
även att av de allmänna kraven på ordning inom krigsmaktens lokaler kan
härledas befogenhet att meddela förbud mot framläggande därstädes av
pornografiska skrifter.

Såsom ovan framhållits har den särskilda lagstiftning som berör förhållandena
inom krigsmakten sin grund i behovet av skydd för krigsmaktens
effektivitet. För tillgodoseende av effektivitetskravet får emellertid, såsom
förut även framhållits, militär chef icke utan stöd av lag påbjuda inskränkningar
i utövandet av vad som allmänt kan betecknas som de medborgerliga
friheterna annat än i den mån tjänstens fordringar oundgängligen kräva
det. Det är en ofrånkomlig nödvändighet att, om krigsmaktens funktionsduglighet
sättes i fara, alla till buds stående åtgärder vidtagas för avvärjande
av en sådan fara. Från denna utgångspunkt är det givet att då det
gäller ordningens upprätthållande inom krigsmakten uppmärksamhet måste
ägnas även åt förhållanden, som där få en i den civila samvaron icke jämförbar
betydelse. Detta nödvändiggör att begreppet ordningen inom krigsmakten
icke alltid helt kan täckas av vad för den civila samvarons del närmast
är att inlägga i begreppet allmän ordning. Upprätthållandet av disciplinen
och befälets auktoritet bör sålunda i vissa fall kunna motivera ett ingripande
även där olägenheterna för ordningen icke erhållit någon omedelbar
yttre manifestation. Därvid kunna icke undantagas förhållanden som
äro att hänföra till sättet för spridandet av tryckt skrift. Av det förut anförda
framgår att till stöd för ett förbud mot framläggande inom krigsmaktens
lokaler av en tidning, vars förhandenvaro därstädes bedömes vara ordningsstörande
i nu angiven mening, dock måste kunna åberopas någon påtalig
omständighet, som är ägnad att framkalla särskild fara för krigsmaktens
funktionsduglighet. Ett ingripande allenast på grund av tidningens allmänna
politiska inställning bör i princip anses uteslutet.

En granskning ur ovan angivna synpunkter av de motiv som föranlett
utfärdandet av högkvartersordern giver vid handen följande.

Beträffande samtliga de tidningar som ursprungligen omfattades av ordern
åberopades såsom skäl för förbudet att framlägga desamma i av krigsmakten
tillhandahållna lokaler, att prenumeration med statsmedel för de organiserade
truppförbandens personal icke vore medgiven beträffande ifrågavarande
ytterlighetsorgan samt att tidningar, som sålunda av staten icke tillhandahölles
manskapet, icke heller borde vara allmänt tillgängliga i mässar
och andra lokaler, som med statsmedel ställdes till befälets förfogande. Det
angavs icke av vilken anledning det kunde befaras, att genom dessa tidningars
framläggande ordningen vid de militära förbanden skulle äventyras,
och det påstods icke ens, att ingreppet föranleddes av hänsyn till ordningen.
Enbart därav att militär chef äger föreskriva att vissa tidningar icke få anskaffas
med anlitande av medel som av staten tillhandahållas för tidningar
åt personalen bör enligt min mening icke få dragas den slutsatsen, att militär
20—4980''t0. Mil i t ie ombudsmannens ämbe Isberättelse.

306

chef äger genom att giva restriktioner i fråga om vilka tidningar som få
framläggas uppresa hinder för personalens tidningsläsning.

Utöver ovan angivna allmänna motivering för ingripande mot samtliga i
ordern upptagna tidningar gavs i ordern en närmare motivering för förbudet
i vad det avsåg de tidningar som företrädde nationalsocialistiska åsikter.
Därjämte gavs i ordern en speciell motivering beträffande tidningen Dagsposten.

Den för de nationalsocialistiska tidningarna gemensamt anförda motiveringen
var den misstro som tid efter annan inom inflytelserika grupper av
vårt folk yppats mot officerskåren samt det förhållandet att denna misstro
underblåsts därigenom, att enskilda personer med fast anställning inom
krigsmaktens befälskårer varit anslutna till eller uttryckt sympatier för
politiska organisationer med öppet eller förstucket uttalade nationalsocialistiska
åsikter. Misstron mot befälet hade kommit till uttryck på ett sätt, som
kunde riskera det förtroendefulla förhållandet mellan befäl och trupp och
som kunde bliva till framtida men för försvaret.

Gentemot Dagsposten åberopades vidare särskilt i ordern, att denna tidning
icke företrädde en enbart svensk linje samt att den mottagit utländskt
ekonomiskt understöd och ställt sig till förfogande för utländska intressen.

Verkställd utredning har bestyrkt riktigheten av nämnda påstående beträffande
Dagsposten. I det mot tidningens ledning m. fl. anhängiggjorda
målet har av domstolarna fastslagits, att Aktiebolaget Dagsposten, som utgivit
tidningen, under tiden maj 1943—juli 1944 erhållit bidrag med åtminstone
100 000 kronor, som tyska riket ställt till förfogande med hänsyn till
tidningens politiska ståndpunktstagande. Vad som sålunda förekommit är
med Jiänsyn till den fria ställning pressen intager i vårt land av mycket allvarlig
natur. De tryckfrihetssakkunniga framhålla att i ett demokratiskt
samhälle med en fri press denna tjänstgör både som en opinionsskapande
faktor och som ett uttryck för en förhärskande eller framväxande opinion.
Att därvid vissa pressorgan genom mottagande av understöd av främmande
makt göra sig beroende av utländska intressen och — utan att detta redovisas
— rent av gör sig till språkrör för annan makts statliga propaganda,
berör uppenbarligen på ett mycket allvarligt sätt själva livsnerven i pressfriheten.
Samtidigt som opinionsbildningen inom landet av dess egna myndigheter
lämnas helt fri gives nämligen härigenom en främmande makt tillfälle
att under sken av att den företräder en inhemsk opinion öva inflytande
på opinionsbildningen. Det är givet att en av främmande makt sålunda bedriven
politisk propaganda kan erbjuda betydande faror för den fria meningsbildningen
i landet och därigenom även kan komma att bereda väg för
underminering inifrån av vårt lands självständighet.

Det torde i betraktande av vad nu anförts vara obestridligt att vid tiden
för högkvartersorderns utfärdande med fog kunde befaras, att tilltron till
krigsmaktens befäl skulle betänkligt ha rubbats och därigenom krigsmaktens
effektivitet äventyrats, därest det bland manskapet och allmänheten
utan möjlighet till gensägelse kunnat spridas att Dagsposten vore allmänt

307

tillgänglig inom befälsmässarna. De berörda förhållandena beträffande
Dagsposten böra sålunda enligt min mening från de synpunkter som ovan
angivits anses ha innefattat giltigt skäl för det genom ordern meddelade förbudet
i vad detsamma drabbat denna tidning. Med hänsyn till den till Dagspostens
inställning anslutna propagandistiska verksamhet, som utmärkte
övriga nationalsocialistiska tidningar, synes godtagbar grund för förbudet
ha från angivna synpunkter förelegat jämväl i vad det drabbat dessa tidningar.

Vidkommande den nationalsocialistiska pressen föreligger enligt Eder
mening alltfort samma skäl för förbudets upprätthållande, som åberopats
vid orderns utfärdande. Någon anledning att ifrågasätta annat än att detta
Edert bedömande är befogat föreligger enligt min mening icke.

Beträffande de i högkvartersordern upptagna tidningar, som icke företräda
nationalsocialistiska åsikter, framgår väl icke av handlingarna, att
omständigheterna varit sådana att det — jämlikt de grundsatser som enligt
vad ovan utvecklats härvidlag bort komma i tillämpning — förelegat godtagbara
skäl för meddelande av ifrågavarande förbud i vad därigenom uppkommit
hinder för spridning av dessa tidningar. Förbudet har efter jämförelsevis
kort varaktighet blivit upphävt såvitt rör dessa tidningar.

Förevarande framställning och vad eljest i ärendet förekommit föranleder
på grund av vad ovan upptagits icke någon vidare åtgärd från min sida.

12. Fråga om rätt för polisman att vid tjänsteförrättning inom flottiljområde
utan tillstånd av flottiljchefen använda motorfordon.

I en den 8 juli 1948 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
landsfiskalen i Söderala distrikt Carl Moestad i huvudsak följande: Fjärdingsmannen
Bertil Renström i Sandarne, inom vars distrikt Hälsinge flygflottiljs
område vore beläget, hade för Moestad anmält, att han blivit hindrad
att, annat än i undantagsfall och efter särskild tillåtelse av kasernvakten,
vid tjänsteförrättning inom flottiljens område medföra bil. I ett fall, då
det gällt förpassning av två värnpliktiga för undergående av urbota straff,
hade dylikt tillstånd lämnats, varemot Renström vid ett annat tillfälle, då
han infunnit sig vid flottiljen för uträttande huvudsakligen av vissa exekutionsärenden,
vägrats medföra bilen men medgivits att fortsätta gående inom
flottilj området. Vaktbefälhavaren hade därvid beklagat, att han vore nödsakad
att vägra Renström tillstånd att medföra bil, samt hänvisat till en för
vakten utfärdad skriftlig instruktion, av vilken han bett Renström taga
del. Som förklaring till att Renström icke finge medföra bilen hade vaktbefälhavaren
yttrat, att det förekommit stölder av bland annat bensin och att
med hänsyn härtill förbud utfärdats att med privatbilar i allmänhet färdas
inom området. Enär Renström haft andra tjänsteåligganden att utföra och
han icke haft tid att gå, hade han djupt kränkt återvänt med oförrättat ärende.
Moestad ville framhålla, att Renström självständigt utfört ett flertal polisutredningar
inom flottiljen och även biträtt landsfiskalen och dennes as -

308

sistent vid utförande av sådana utredningar. Vid flottiljen hade förekommit
stölder av bland annat klädespersedlar, vapen, ammunition, flygplansur,
verktyg och cyklar, varemot någon anmälan om att bensin skulle ha stulits
icke gjorts. Vid telefonsamtal mellan Moestad och flotliljchefen, översten
Gösta Seth, hade denne vidhållit sin vägran att låta Renström obehindrat använda
bil vid tjänsteförrättning inom flottiljområdet, därvid han bland annat
yttrat, att mindre pålitliga element kunde tänkas förekomma även bland
polispersonalen och att han till förebyggande av bensinstölder förbjudit jämväl
flottiljens egen personal att begagna egna motorfordon inom flottiljområdet.
Av vad under telefonsamtalet yttrades hade även framgått, att Seth
ansåge att jämväl Moestad skulle ha tillstånd för att i undantagsfall använda
bil vid tjänsteförrättningar inom flottilj området. Moestads påpekande,
att han som polischef vore ansvarig för upprätthållande av allmän ordning
och säkerhet inom flottilj området liksom inom landsfiskalsdistriktet i
övrigt samt att det borde ankomma på honom att bestämma huru han och
polispersonalen skulle färdas inom detta område, hade icke mött någon förståelse
hos Seth. Moestads distrikt, som vore ett av de största i länet, omfattade
två socknar och hade en folkmängd av omkring 16 000 personer.
Inom distriktet funnes flera tätbebyggda industrisamhällen och tre hamnar.
Polispersonalen utgjordes av allt som allt fem fjärdingsmän. Ingen ökning
av personalstyrkan hade erhållits vid flottiljens tillkomst, ehuru arbetsbördan
ökats högst väsentligt. Avstånden inom flottilj området vore icke obetydliga;
vägsträckan från huvudingången till kanslihuset uppginge till närmare
en kilometer och byggnaderna i övrigt låge på kilometerlånga avstånd. Utan
användande av bil vore det icke möjligt för Moestad och polispersonalen att
medhinna sina tjänsteåligganden. Då den av Seth vidtagna åtgärden varit
och alltjämt vore hindrande och försvårande härvid, anhölle Moestad, att
militieombudsmannen ville pröva, huruvida Seth haft befogenhet att handla
på sätt som skett.

I infordrat yttrande anförde Seth bland annat följande: Bevakningen av
flottilj området syftade till att ernå effektivast möjliga kontroll av all personal
och materiel, som passerade eller fördes till och från detta område,
samt strävade ytterst till att förhindra eller försvåra sabotageverksamhet
och stöld av värdefull materiel. För att ernå tillfredsställande effektivitet i
detta avseende hade Seth under hand vidtagit de åtgärder som funnits påfordrade.
Då det emellertid visat sig, att det av flera skäl varit omöjligt att
ernå en godtagbar kontroll av passerande fordon, hade han under första
hälften av 1948 utfärdat skärpta bestämmelser för införandet och parkerandet
av fordon inom flottilj området. Dessa bestämmelser drabbade hårdast
flottiljens egen personal i det bland andra officerare och underofficerare
med flera, vilka ålagts bebo tjänstebostad inom området och som ägde motorfordon,
förbjödes att efter tjänstens slut införa och parkera fordonen
inom flottilj området. Anledningen till dessa strängt restriktiva bestämmelser
vore den, att vaktpersonalen icke ägde det med fasthet parade omdöme
som erfordrades, varför varje eftergift på detta område omedelbart lett till

309

släpphänthet. Vid flottiljen rådde jämväl vissa speciella förhållanden av beskaffenhet
att böra beaktas vid bedömande av förevarande fråga. Vid flottiljens
uppbyggnad anlades utanför flottiljområdet endast en parkeringsplats
avsedd för alla fordon som medhades av besökande. Någon parkeringsplats
inom området funnes icke. De av Seth medgivna parkeringsplatserna vore
endast provisoriska med utomordentligt begränsade utrymmen samt saknade
underlag för större belastning. De av Moestad lämnade uppgifterna
angående avstånden inom flottiljen vore icke riktiga. Avståndet från huvudingången
till beredskapskasernen och fjärde divisionens kasern vore 40
respektive 100 meter samt från huvudingången till övriga kaserner, uppmätt
efter stora vägen, 500 meter. Sistnämnda kaserner låge på ett inbördes avstånd
understigande 50 meter. Avstånden från huvudingången till kanslihuset
och till flygverkstaden vore 500 respektive 800 meter. Beträffande det av
Moestad gjorda yrkandet ville Seth framhålla, att detsamma endast avsåge
en oinskränkt rättighet för polispersonal att utan hinder befara flottilj området.
Något som helst förbud för legitimerad polisman att i tjänsteärende
besöka området och att därvid om så erfordrades medföra bil funnes icke,
vilket även av Moestad framhållits. Om i något undantagsfall besök skulle
gälla kanslihuset eller verkstaden, kunde framställning göras om tillstånd
att medföra fordon till de därstädes belägna parkeringsplatserna, vilket icke
torde fördröja ett besök mer än omkring 30 sekunder. Vid det av Moestad
omnämnda telefonsamtalet hade Seth sökt att på ett klart, övertygande och
motiverat sätt få Moestad att inse, att de av Seth utfärdade skärpta bestämmelserna
— ehuru obekväma för alla parter — vore en ren nödvändighetsåtgärd
och med Seths kännedom om förhållandena de enda godtagbara och
försvarbara. Under samtalet hade Seth föreslagit Moestad ett personligt
sammanträffande mellan Renström och majoren Dubois, vilken under Seths
förestående semester skulle övertaga befälet över flottiljen, för att ordentligt
utreda frågan och om möjligt nå en för båda pårter tillfredsställande
lösning. Seths uppfattning hade nämligen varit den, att tjänstebesök av polismän
icke vore ofta förekommande och långt ifrån dagliga, i genomsnitt
näppeligen ett besök i veckan. Skulle det emellertid visa sig, att Seth i detta
ärende vore fel underrättad och påtagliga olägenheter kunde påvisas, hade
det varit Seths avsikt att för enskild eller vissa enskilda namngivna polismän
utfärda bevis om tillstånd att utan inskränkning framföra och parkera
motorfordon inom flottiljområdet. Till något sådant sammanträffande hade
Moestad emellertid icke velat samtycka utan hade påfordrat ett omedelbart
generellt upphävande av de utfärdade föreskrifterna såvitt avsåge polismän.
Sedan Seth slutligen förklarat, att hans beslut i saken vore slutgiltigt, hade
samtalet avbrutits.

Vid Seths yttrande hade fogats en såsom bil. 1 till flottiljorder l(''>/48 betecknad
handling med särskilda bestämmelser för motorfordon, drivinedelskontroll
in. in. av innehåll, att privata motorfordon tillhörande vid flottiljen
anställd personal finge användas endast under tjänstetid (klockan 0700—
1700) i samband med förflyttning till och från tjänsten, att motorfordon

310

icke tillhörande flottiljen eller vid flottiljen anställd personal icke finge
utan särskilt tillstånd införas inom flottilj området, att tillstånd att utan
inskränkning framföra och parkera motorfordon inom nämnda område beviljades
av flottilj chefen och för att vara gällande skulle vara av flottiljadjutanten
bestyrkt å vederbörandes legitimationskort samt att från tillämpning
av de utfärdade bestämmelserna gjordes undantag för fasta leverantörer
vid avlämnande av varor till godsmottagaren.

I avgivna påminnelser anförde Moestad i huvudsak följande: Vid polisutredningar
medfördes kriminalteknisk och annan utrustning i bilen. Det hände
även att det under en utredning visade sig nödvändigt att »valla» en misstänkt
för att söka reda på tjuvgods och dylikt, vilket jämväl förekommit vid
flottiljen. Vid sådana tillfällen vore det uppenbarligen nödvändigt att medhava
bil vid förrättningstillfället såsom brukligt vore vid förrättningar på
andra platser. Mot vad Seth uppgivit rörande omfattningen av polismyndighetens
tjänsteförrättningar inom flottiljen ville Moestad framhålla att han,
förutom alla utredningar han gjort, besiktigat och godkänt flottiljens biograflokal,
lämnat tillstånd till offentliga biografföreställningar och offentliga
nöjestillställningar samt förordnat ordningsvakter in. in. Hitintills hade
det icke mött någon svårighet att få parkeringsplats för bilen inom kasernområdet.
Vägarna vore breda och framför alla byggnader och på andra
ställen funnes öppna platser. Behov av allmänna parkeringsplatser funnes
givetvis icke inom ett kasernområde. Enligt Moestads uppfattning saknade
de utfärdade föreskrifterna betydelse för förhindrande av brott. Det funnes
större anledning till antagande, att en person som ämnade föröva sabotageverksamhet
eller stöld av materiel inom flottiljen hellre skulle komma smygande
än åkande i bil inom kasernområdet. Då ved rid ett tillfälle stulits
från flottiljen, hade det stulna kastats över det ej alltför höga ståltrådsstängslet
på ett ställe inom det vidsträckta flygfältsområdet.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till länsstyrelsen i Gävleborgs län
den 28 augusti 1948 anhållit, att länsstyrelsen efter hörande av landsfogden
måtte avgiva yttrande i ärendet, inkom länsstyrelsen den 20 september 1948
med eget yttrande ävensom med yttrande av landsfogden Allan Grauers.

Grauers anförde: Enligt 5 § instruktionen för landsfiskalerna vore
landsfiskalen — med biträde av underlydande polispersonal — ansvarig för
att allmän ordning och säkerhet upprätthölles inom distriktet. Flottilj chefen
å sin sida ägde i denna isdn egenskap att utfärda de föreskrifter, som han
kunde anse erforderliga för ordningens upprätthållande inom kasernområdet.
Dessa föreskrifter vore emellertid en intern angelägenhet och av samma
art som de som utfärdades av en fastighetsägare eller en vicevärd beträffande
ordningen inom en fastighet, vilka föreskrifter icke gällde gentemot
polis i tjänsteärenden. Polisens rätt att beträda kasernområdet i tjänsteärenden
vore enligt Grauers’ uppfattning uppenbar. Det torde vidare vara polisen
förbehållet att själv avgöra på vilket sätt arbetsuppgifterna skulle lösas,
alltså även i vad mån bil därvid borde användas. Flottiljchefens föreskrifter
om särskilt tillstånd att medföra motorfordon å flottiljens område syntes

311

strida mot angivna uppfattning i vad gällde till polisen hörande tjänstefordon.
Lämpligheten av de utfärdade bestämmelserna kunde ifrågasättas. Det
torde väl vara en avgjord fördel att en myndighet, som hade att förebygga
och beivra sådana brott som föranlett de skärpta bestämmelserna, icke hindrades
i sådant avseende. Grauers hemställde därför att de av flottilj chefen
utfärdade bestämmelserna måtte ändras så, att hänsyn toges till såväl den
skyldighet som förelåge för polisen att verkställa tjänsteåtgärder inom flottiljområdet
som ock den polismyndigheten tillkommande rättigheten att
därvid använda motorfordon om förhallandena sa skulle fordra.

Länsstyrelsen anförde: Med hänsyn till arten av de arbetsuppgifter som
åvilade landsfiskalen och honom underställda polismän vore det nödvändigt,
att de hade fritt tillträde till alla platser inom sina tjänstgöringsområden.
Något undantag kunde icke göras för område som stode till militär myndighets
disposition. Å andra sidan hade självfallet vederbörande militära myndighet
att utöva erforderlig kontroll över ordningen inom militärt förläggningsområde.
Att flottilj chefen i förevarande fall på de av honom uppgivna
skälen företagit viss motorfordonskontroll inom flottilj området kunde icke
anses opåkallat. Bestämmelserna hade även givits sådan utformning att möjligheter
lämnats öppna för de undantag, som kunde betingas av omständigheterna.
Att landsfiskalen och polismännen bleve föremål för de av flottiljchefen
föreskrivna kontrollåtgärderna funne länsstyrelsen icke oförenligt
med vad ovan anförts. Någon inskränkning i deras rörelsefrihet inom området
finge dock icke ske, och det borde ankomma på dem själva att bestämma
vilket förflyttningssätt som i det ena eller andra fallet vore att föredraga. En
tillfredsställande lösning av den uppkomna situationen syntes kunna åvägabringas
på två sätt. Antingen kunde bestämmelserna förtydligas med föreskrifter
om rätt för polisman i tjänsteutövning att oinskränkt förflytta sig
inom området eller också kunde generella tillståndsbevis utfärdas för landsfiskalen
och polismännen att färdas inom området. Vilket av dessa alternativ
som vore att föredraga vore en lämplighetsfråga. Bedömningsrätten härvidlag
borde dock tillkomma flottilj chefen och icke landsfiskalen. Den förre
hade även förklarat sig villig att utfärda erforderliga tillstånd.

Efter en redogörelse för ärendet anförde militieombudsmannen i skrivelse
den 7 januari 1949 till flottilj chefen följande.

Enligt 1 § i instruktionen den 30 december 1947 för landsfiskalerna är,
därest icke för visst fall annorlunda förordnats, landsfiskal inom sitt distrikt
distriktsåklagare, polischef och utmätningsman samt har, förutom sina i instruktionen
närmare angivna åligganden beträffande polis-, åklagar- och
utmätningsväsendet, att inom distriktet i övrigt fullgöra vad som åligger #
honom enligt instruktionen eller eljest enligt lag eller författning. I egenskap
av åklagare och polisman lyder landsfiskal jämlikt 2 § i instruktionen
närmast under landsfogden samt i övriga tjänsteangelägenheter omedelbart
under länsstyrelsen. Enligt instruktionens 5 § ansvarar han närmast under

312

landsfogden för att allmän ordning och säkerhet upprätthålles inom distriktet
samt har i den mån annat icke är stadgat inseendet över polisväsendet därstädes
och är chef för där anställd polispersonal. Polisverksamheten omfattar
enligt stadgande i lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket förutom
upprätthållande av allmän ordning och säkerhet bland annat verkställande
av spaning och annan undersökning angående brott. Jämlikt 20 § i
ovannämnda instruktion äger landsfiskal av Vederbörande myndigheter erhålla
de upplysningar, det biträde och den handräckning som för hans verksamhet
erfordras och av dessa myndigheter lagligen kunna lämnas.

Genom särskilda bestämmelser ha även militära befattningshavare fått sig
ålagda uppgifter, som avse upprätthållande av ordning och säkerhet. I 1945
års tjänstereglemente för krigsmakten ha föreskrifter i sådant hänseende
upptagits i anslutning till bestämmelser som reglera dels garnisonstjänsten
och dels inre tjänst vid lägre förband. Enligt mom. 585 har platsbefälhavare
ä garnisonsort d. v. s. i regel den till tjänsteställningen främste förbandschefen
inom garnisonsorten eller, om endast ett förband är där förlagt, dettas
chef — att ordna och övervaka garnisonstjänsten på sätt i reglementet stadgas
samt enligt de föreskrifter som militärbefälhavare (marindistriktschef)
utfärdar, därvid det åligger platsbefälhavaren att samarbeta med vederbörande
civila myndigheter inom garnisonsorten och länet. För ordningens upprätthållande
samt för deltagande i eldsläckning och andra dylika ändamål
äger han enligt mom. 586 anlita alla inom garnisonsorten varande, krigsmakten
tillhörande förband och enskilda personer av lägre tjänsteställning än
han själv; polisuppsikten inom orten skall dock tillkomma polismyndighet,
och platsbefälhavaren äger icke taga vidsträcktare befattning med upprätthållande
av allmän ordning inom orten än enligt vad särskilt stadgas om
militär personals användande till upprätthållande av allmän ordning. De
särskilda bestämmelser, till vilka sålunda hänvisas, komma att beröras i
det följande. I den del av reglementet som avhandlar garnisonstjänsten
meddelas vidare dels särskilda bestämmelser rörande tillträde till s. k. befästningsområde
och dels föreskrifter angående tillträde till militära etablissement,
som icke är o belägna inom befästningsområde. Enligt sistnämnda
i mom. 599 upptagna föreskrifter må tillträde till militära etablissement, såsom
kaserner, anstalter, övningsfält och skjutbanor, beviljas svenska medborgare
av vederbörande chef för regemente, örlogsstation eller flygflottilj
(styresman), vilken äger utfärda härutinnan erforderliga kontrollföreskrifter,
såsom beträffande passersedels tillhandahållande, anmälan hos dagbefäl
o. s. v., högre chef dock obetaget att utfärda allmänna föreskrifter. Nu
nämnda stadgande i reglementet har meddelats i anslutning till lagen den
37 maj 1940 med vissa bestämmelser till skydd för försvaret in. m. och kungörelse
den 24 maj 1940 angående tillämpning av nämnda lag (bevakningskungörelsen).
1 dessa författningar har befogenhet tillagts den på stället varande
högste befälhavaren att bland annat utfärda förbud för obehöriga att
beträda anläggning, inrättning, fartyg, luftfartyg eller område som tillhör
försvarsväsendet eller nyttjas av detsamma eller för dess räkning. Enligt

313

mom. 623, tillhörande den del av tjänstereglementet som avhandlar inre
tjänst vid lägre förband, skall chef för regemente, örlogsstation eller flygflottilj
ordna tjänstgöringen inom förbandet, giva bestämmelser för och övervaka
ordningen inom förbandets kasern med tillhörande område samt sörja
för kasernens och områdets säkerhet. I mom 625 anmärkes, att angående
kaserns bevakning stadgas särskilt. För försvarsgrenarna gemensamma bestämmelser
i sådant hänseende ha numera upptagits i generalorder den 18
december 1948, nr 3636, avseende vakttjänsten vid kasern med tillhörande
område. Enligt reglementet mom. 657 ankommer det på dagbefälet bland
annat att övervaka ordningen inom kasernområdet och att, när åtgärd ofördröjligen
måste vidtagas, på chefens vägnar men på eget ansvar utfärda erforderliga
befallningar.

Såsom förut nämnts äger enligt föreskrift i reglementet mom. 586 platsbefälhavare
icke taga vidsträcktare befattning med upprätthållande av allmän
ordning inom orten än enligt vad därom är särskilt stadgat. Dessa särskilda
bestämmelser, som i vissa avseenden gälla även ordningshållning i
samband med den inre tjänsten vid förbanden, återfinnas i förordningen
den 31 december 1915 angående användande av militär personal till upprätthållande
av allmän ordning samt för eldsläckning och andra dylika ändamål
ävensom i kungörelsen den 9 maj 1916 angående vad militär personal
i vissa fall har att iakttaga vid upprätthållande av allmän ordning med
mera. I nämnda förordning angivas de särskilda fall — såsom upplopp,
överhängande fara för liv eller egendom ävensom mera betydande brand
— då, efter framställning av civil myndighet eller i visst fall av enskild
person, handräckning av militär personal må lämnas. I kungörelsen åter
föreskrives vad militär personal, utan att dylik framställning skett, har att
iakttaga med avseende å upprätthållande av allmän ordning dels i vissa
särskilt angivna fall, dels ock i allmänhet inom militärt övningsområde, i
läger eller kvarter och eljest vid trupp. De åtgärder som enligt kungörelsen
åligga militär personal i de i kungörelsen angivna särskilda fallen skola,
därest de icke allenast hestå i att underrätta civil polismyndighet och brandkår
om visst förhållande, företagas endast för den händelse civil polismyndighet
ej finnes tillstädes; finnes civil polismyndighet tillstädes ankomma
åtgärderna i fråga på denna. För upprätthållande av ordningen inom militärt
övningsområde, i läger och kvarter eller eljest vid trupp är vederbörande
militäre befälhavare däremot icke på nu angivet sätt beroende av
civil polismyndighet utan äger härutinnan en självständig befogenhet. I § 1
tredje stycket nämnda kungörelse stadgas sålunda, att militär befälhavare
äger att där jämväl i andra fall än de i kungörelsen särskilt angivna sörja
för upprätthållande av ordningen. Detta stadgande innebär rätt för befälhavaren
att meddela bestämmelser och eljest vidtaga åtgärder för ordningens
upprätthållande med giltighet för såväl militär personal som civila personer,
vilka uppehålla sig å den ifrågavarande platsen. För genomförande
av vidtagna anordningar har då det gäller militär personal befälhavaren
alt anlita sin med lydnadsplikt för de underordnade sanktionerade befäls -

314

rätt. Ytterligare stå honom till buds de särskilda militära tvångsmedel, förvarsarrest
och tagande i förvar, som — bade enligt tidigare och nuvarande
lagstiftning — under vissa förutsättningar kunna tillgripas för säkerställande
av krigslydnaden och ordningen. Även gentemot civila personer ha
enligt sist angivna stadgande i 1916 års kungörelse vissa tvångsmedel ställts
till befälhavarens förfogande, i det han kan låta dels från platsen avlägsna
den som stör ordningen och dels i trängande fall provisoriskt taga sådan
person i förvar.

Förläggnings- och övningsområde, inom vilket på sätt nu angivits militär
befälhavare har att sörja för ordningens upprätthållande, har icke undantagits
från den verksamhet för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet,
som åligger civil polismyndighet inom vars distrikt området är beläget.
Dppenbart är emellertid att i fråga om dylikt område, som upplåtits
uteslutande för krigsmaktens behov, endast jämförelsevis begränsat utrymine
finnes för utövande av de befogenheter, som i nyss angivna hänseenden
tillkomma civil polismyndighet. Det är en given sak, att föreskrifter
och andra åtgärder för ordningens upprätthållande, som äro påkallade
av områdets utnyttjande såsom förläggnings- eller övningsplats, ävensom
anordningar, som äro erforderliga för tillgodoseende av militära anläggningars
och områdens säkerhet, måste i huvudsak ankomma på den militäre
befälhavaren. En erinran härom ligger uppenbarligen däri, att civil
polismyndighet angivits skola sörja för allmän ordning och säkerhet. Sådan
myndighets verksamhet i nu angivna hänseenden inom militärt område
torde följaktligen praktiskt sett väsentligen bliva begränsad till åtgöranden,
för vilkas vidtagande befälhavarens befogenhet att ingripa för upprätthållande
av ordning och säkerhet ej är tillfyllest eller av någon anledning
icke kommer till utövning. Denna begränsning innebär dock ingalunda,
att civil polismyndighet icke skulle ha tjänsteåtgärder att förrätta
inom militära områden. Tvärtom är så förhållandet i en mångfald hänseenden.
Icke minst betydelsefullt är åliggandet för sådan myndighet att
jämväl inom militärt område bedriva spaning för uppdagande av brott
ävensom andra brottsundersökningar, frånsett sådana som, väsentligen i
disciplinmål, äro förbehållna militär befattningshavare. Det kan i detta
sammanhang framhållas, att genom den militära rättegångslagen den 30
juni 1948 det militära utredningsförfarandet i betydande utsträckning ersatts
av utredning genom de civila polis- och åklagarmyndigheterna. Vidare
kommer här, utan möjlighet till uppräkning, i betraktande en mångfald
tjänsteåligganden tillhörande exekutionsväsendet och polisverksamheten i
mera vidsträckt bemärkelse, som landsfiskalerna och dem underställd polispersonal
kunna få att utföra inom militära områden.

Behovet av att bereda funktionärer, som icke tillhöra vederbörande militära
förband, tillträde till förbandets område och anläggningar för förrättande
av tjänst eller uppdrag, har föranlett särskilda inskränkningar i den
befogenhet, som på sätt förut angivits tillagts militär chef att bestämma
om tillträde skall beviljas. Dessa undantagsbestämmelser finnas upptagna

315

i legitimationskungörelsen den 15 juli 1944 och gälla sådana anläggningar;
inrättningar, fartyg, luftfartyg och områden som avses i förenämnda lag
den 17 maj 1940 med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. och
den med stöd av denna lag utfärdade bevakningskungörelsen. I 2 § legitimationskungörelsen
stadgas att till bevis om rätt för innehavare av tjänst eller
uppdrag att vinna tillträde till i kungörelsen angivna bevakningsföremål
må utfärdas legitimationskort, samt att den, för vilken sådant kort utfärdats,
förty äger att i den mån det erfordras för tjänsten eller uppdraget
vinna tillträde till det bevakningsföremål som angives i kortet. Därest skyddet
av bevakningsföremål är anförtrott statlig myndighet, äger jämlikt 3 §
denna och i andra fall den myndighet som utfärdat tillträdesförbudet —
där synnerliga skäl därtill äro — föreskriva, att för tillträde, utöver legitimationskort,
jämväl erfordras särskilt passertillstånd. Behörighet att utfärda
legitimationskort tillkommer enligt 5 § i fråga om personal vid krigsmakten
överbefälhavaren eller den han härtill bemyndigar samt i fråga om
annan personal i statens tjänst den centrala myndighet eller institution eller
den länsstyrelse under vilken personalen tyder eller ock den underlydande
myndighet som den centrala myndigheten, institutionen eller länsstyrelsen
bestämmer. Å legitimationskortet skall jämlikt 6 § bland annat omfattningen
av den tillträdesrätt som erhålles genom kortet så noggrant som möjligt
angivas. I 17 § stadgas slutligen, att det tillkommer chefen för försvarsstaben
och bevakningsinspektören att gemensamt utfärda allmänna anvisningar
rörande in- och utpasseringskontrollen beträffande bevakningsföremål
som avses i kungörelsen.

Genom legitimationskungörelsen har, frånsett de fall som avses i 3 §, innehavare
av tjänst eller uppdrag, för vilken legitimationskort utfärdats,
tillerkänts en ovillkorlig rätt att i den mån det erfordras för tjänsten eller
uppdraget erhålla tillträde till det bevakningsföremål, som angives i kortet.
Avgörandet i vad mån tillträde erfordras för tjänsten eller uppdraget tillkommer
således innehavaren av tjänsten eller uppdraget. I de allmänna anvisningar
rörande in- och utpasseringskontrollen, som utfärdats av chefen
för försvarsstaben och bevakningsinspektören med stöd av 17 § legitimationskungörelsen,
föreskrives visserligen, att inpasserande skall tillfrågas
om anledningen till besöket, varefter vakten undersöker om den uppgivna
anledningen bör berättiga den inpasserande till tillträde. Denna undersökning
avser emellertid icke en prövning, huruvida tillträde till bevakningsföremålet
är nödvändigt för utförandet av den uppgivna tjänsteförrättningen
— detta saknar vaktpersonalen naturligen merendels förmåga att bedöma
— utan allenast ett klarläggande av att besöket faller inom ramen
för den tillträdesrätt, som angives i legitimationskortet, d. v. s. att besöket
icke är av privat natur utan står i samband med den tjänst eller det uppdrag,
för vars fullgörande don besökande enligt legitimationskortet äger tillträdesrätt.

Givet är att, därest besökande som är försedd med legitimationskort icke
är underställd den militäre chef som handhar hevakningsföremålet, denne

316

icke heller äger föreskriva på vad sätt den besökande skall fullgöra de
tjänsteåligganden, som åvila honom. Därav följer, såvitt gäller nu förevarande
fall, att det tillkommer den civila polismyndigheten att själv avgöra
om och i vad man användande av motorfordon är behövligt för den tjänstetörrättning
varom fråga är. Detta innebär dock icke att vederbörande polisman
skulle under alla förhållanden vara obetingat berättigad att begagna
motorfordon för färd inom flottiljomradet. Uppenbart är att, därest inom
området pågår flygverksamhet, som påkallar avstängning av därav berörda
delar av flottilj området från trafik, flottiljchefen i regel måste äga vidtaga
en dylik åtgärd, även om därigenom den civila tjänsteförrättningen skulle
bliva i någon mån fördröjd. Det ankommer här på en avvägning mellan å
ena sidan de allmänna intressen, den militära utbildningens planmässiga
bedrivande och hänsyn till flygsäkerheten, som flottilj chefen har att bevaka,
samt å andra sidan det allmänna intresse, som är förbundet med ett
ofördröjligt utförande av den civila tjänsteförrättningen. Däremot lär flottiljchefen
icke kunna anses berättigad att ur sina skyldigheter beträffande
bevakningen av flottiljens område och anläggningar härleda någon befogenhet
att begränsa civil polismyndighets rätt att efter eget beprövande bestämma
om användande av motorfordon för förrättningar inom området.
Det gäller här ett intresse, som det även åligger civil polismyndighet att
tillvarataga. I gällande författningar torde icke heller kunna hämtas något
stöd för att en sådan befogenhet som nyss nämnts skulle förefinnas. En annan
sak är att enligt 3 § legitimationskungörelsen förbandschefen äger, då
synnerliga skäl därtill förefinnas, begränsa rätten till tillträde till området
genom att kräva innehav av, förutom legitimationskort, särskilt av honom
utfärdat passertillstånd.

Vad nu sagts har, såsom framgår av den tidigare redogörelsen, tillämpning
i fall då den som önskar tillträde till militärt område innehar vederbörligt
legitimationskort. Är så icke förhållandet äger enligt förenämnda i
tjänstereglementet för krigsmakten mom. 599 upptagna stadgande vederbörande
militäre chef icke blott en diskretionär prövningsrätt, huruvida
tillträde skall beviljas eller icke, utan även rätt att, därest tillträde medgives,
utfärda föreskrifter rörande vad den, som erhåller tillträde, har att iakttaga
under sin vistelse inom området. Härav följer, att den militäre chefen
i dylika fall jämväl äger bestämma, huruvida den besökande må medföra
och begagna motorfordon inom området. Vid avgörandet härutinnan bör
med beaktande av förut angivna synpunkter tillses, att den civila polispersonalens
verksamhet icke försvåras eller förhindras i vidare mån än som
kräves av hänsyn till de intressen vars tillgodoseende ankommer på den militäre
chefen.

Av vad nu anlörts torde framgå, att det endast i undantagsfall kan finnas
fog för att vägra civil polisman som innehar legitimationskort att vid tjänsteförrättning
inom militärt område medföra och begagna motorfordon. Enligt
de av Eder utfärdade bestämmelserna har rätten för sålunda legitimerad
polisman att vid tjänsteförrättning inom flottiljens område medföra och

317

begagna motorfordon gjorts beroende av Edert tillstånd i varje särskilt fall.
Såsom grund för dessa bestämmelser har Ni angivit, att de vore nödvändiga
för upprätthållande av en effektiv kontroll av inpasserande fordon,
då flottiljens vaktpersonal icke ägde det med fasthet parade omdöme som
erfordrades, samt att varje eftergift från bestämmelserna omedelbart lett
till släpphänthet. Den militära kontroll som avses komma till stånd vid
inpasser ing av personer, som inneha legitimationskor t och som i tjänsteärende
besöka flottiljens område, synes emellertid, såsom ovan angivits,
icke berättiga till någon begränsning av dessa personers rätt att om de
så finna för sin tjänst erforderligt medföra och begagna bil inom området.
Jag får därför hemställa, att Ni måtte taga under övervägande att vidtaga
sådan ändring i de av Eder utfärdade bestämmelserna rörande motorfordonskontroilen,
att innehavare av tjänst eller uppdrag, för vilken utfärdats
vederbörligt legitimationskort och som besöker flottiljens område för
tjänsten eller uppdraget, icke hindras att därvid medföra och begagna motorfordon
samt att Ni ville hit inkomma med upplysning rörande Edert
beslut härutinnan.

I en till militieombudsmannen den 14 februari 1949 inkommen skrivelse
meddelade flottilj chefen, att de av honom utfärdade särskilda bestämmelserna
för motorfordon, drivmedelskontroli m. m. ändrats sålunda att från
tillämpningen av de utfärdade bestämmelserna gjorts undantag — förutom,
i enlighet med vad redan tidigare gällt, för fasta leverantörer vid avlämnande
av varor till godsmottagaren — för i tjänsteuppdrag stadd person
(polisman, brandman, statlig befattningshavare eller dylik), vilken är innehavare
av för tillträde gällande legitimationskort och som för sin tjänst
eller sitt uppdrag är beroende av fordonet.

Militieombudsmannen beslöt med anledning av att rättelse sålunda vunnits
icke företaga vidare åtgärd i ärendet.

13. Bristande enhetlighet i fråga om utfärdade bestämmelser för
hälsning av enskilda.

I fråga om hälsning av enskild gälla från och med den 15 november 1947
tills vidare försöksvis bestämmelser som fastställts genom generalorder den
1 november 1947 (nr 3500). Enligt mom. 3 i generalordern behöver hälsning
på fritid — förutom i vissa speciella fall som angivas i mom. 1 — icke ske
annat än vid tilltal av överordnad. Det inskärpes emellertid alt detta icke
får föranleda att krigsman brister i sitt uppträdande eller i den aktning och
uppmärksamhet han är skyldig överordnad samt att hövligheten bjuder att
envar — även civilklädd — hälsar på de personer han lärt känna.

Angående tillämpning av generalordern ha meddelats vissa kompletterande
föreskrifter dels den 28 december 1948 av chefen för marinen (ma -

318

rinorder nr 844, intagen i Tjänstemeddelanden rörande sjöförsvaret 1948,
avd. D nr 133), dels ock den 4 januari 1949 av inspektören för kustartilleriet.

De av chefen för marinen utfärdade föreskrifterna voro av följande lydelse.

»För tillämpning av genom go nr 3500/47 meddelade ''Bestämmelser för
hälsning av enskild’ gälla följande kompletterande föreskrifter.

Hälsning skall -— med undantag för de tillfällen som i mom. 2 i sagda
go angivas — verkställas under tjänstgöringstid, varmed i detta sammanhang
förstås, dels den rutinmässiga tjänstgöringstiden enligt nedan, dels
annan tid då tjänstgöring förekommer.

Den rutinmässiga tjänstgöringstiden i land räknas från den tid övningar
eller tjänst enligt utfärdade föreskrifter påbörjas (för inkasernerad personal
från revelj) till övningarnas eller tjänstens avslutande för dagen. I
dagordning angivet uppehåll eller eljest föreskriven måltidsrast inräknas
icke i tjänstgöringstid.

Ombord hälsas på vedertaget sätt.

Fritid (inom. 3) är dels den tid som icke är tjänstgöringstid enligt ovan,
dels den tid då krigsman åtnjuter ledighet.

Vederbörande chef utfärdar de närmare bestämmelser beträffande hälsning
inom kasernområde (motsvarande område) som kunna vara betingade
av lokala förhållanden, behov av inskränkning av hälsningsplikten m. m.

All personal skall erinras om att den hövlighet som bör känneteckna marinens
personal bjuder att envar — oavsett om tjänstgöring för honom förekommer
eller icke — hälsar på de personer han lärt känna samt att den
militära hälsningen även är ett uttryck för samhörigheten inom krigsmakten.
»

I de av inspektören för kustartilleriet meddelade bestämmelserna anfördes:
»I anslutning till bestämmelserna i go 3500/47, punkt 3, vill IKA härigenom
anbefalla följande. Vid undervisningen i rekrytinstruktion skall i
fråga om den militära hälsningens betydelse och innebörd för eleverna
bl. a. framhållas, att hälsningen dels är ett bevis och en bekräftelse på den
samhörighet, som hör och måste råda mellan individer och grupper inom
krigsmakten och som är av stor betydelse såsom grundval för disciplinen,
dels är ett tecken på den hövlighet, som bör iakttagas av varje krigsman.
I överensstämmelse härmed bör det klargöras för och inpräntas hos varje
man, att han — oavsett om han är i tjänst eller icke — bör hälsa på det
befäl han känner (sålunda i första hand befälet vid eget truppförband) liksom
oberoende härav på framför allt äldre officerare och underofficerare
vid kustartilleriet. Det bör därjämte framhållas, att kustartilleristen bör
visa enahanda uppmärksamhet gent emot officerare och underofficerare ur
andra försvarsgrenar (vapenslag) som mot kustartilleriet tillhörande. Det
bör slutligen göras klart för eleverna, att iakttagande av hövlighetens krav
i fråga om hälsning gör ett gott intryck hos allmänheten och bidrager till
att oka aktning för såväl den enskilde kustartilleristen som för kustartilleriet
i dess helhet.»

319

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 4 mars 1949 till överbefälhavaren.

Genom de av chefen för marinen utfärdade föreskrifterna torde i första
hand vara avsett att närmare klargöra innebörden av begreppet fritid. Enligt
dessa föreskrifter torde sålunda med fritid avses:

1) den tid, som icke är rutinmässig tjänstgöringstid, d. v. s. — i land -—
tiden innan övningar eller tjänst enligt utfärdade föreskrifter påbörjas (för
inkasernerad personal före reveljen) och efter övningarnas eller tjänstens
avslutande för dagen; under förutsättning likväl, att tjänstgöring ej förekommer
utom ramen för den rutinmässiga tjänstgöringstiden;

2) i dagordningen angivet uppehåll eller eljest föreskriven måltidsrast;
samt

3) den tid då krigsman åtnjuter ledighet, varmed enligt tjänstereglementet
för krigsmakten mom. 461 i fred avses permission, tjänstledighet, semester
eller övningsuppehåll.

Det synes mig kunna ifrågasättas om denna bestämning av fritidsbegreppet
står i full överensstämmelse med stadgandet i tjänstereglementet
mom. 469 att med fritid förstås sådan tid, då tjänstgöring för vederbörande
icke förekommer. Genom de av chefen för marinen utfärdade bestämmelserna
torde nämligen icke — såsom är fallet enligt tjänstereglementet

— till fritid vara att hänföra sådan tid då vederbörande under den för förbandet
fastställda rutinmässiga tjänstgöringstiden är tjänstefri av annan
anledning än som angives under punkterna 2 och 3 ovan, t. ex. på grund
av tillfällig omläggning av övningsprogrammet.

I de av inspektören för kustartilleriet utfärdade föreskrifterna anbefalles
att det vid undervisningen i rekrytinstruktion bör klargöras för och inpräntas
hos varje man — förutom att han, såsom i generalordern föreskrives,
oavsett om han är i tjänst eller icke bör hälsa på det befäl han känner

— att han oberoende härav bör hälsa även på framför allt äldre officerare
och underofficerare vid kustartilleriet samt visa enahanda uppmärksamhet
gent emot officerare och underofficerare ur andra försvarsgrenar eller vapenslag.

De av inspektören för kustartilleriet sålunda utfärdade föreskrifterna
kunna enligt min mening — även om därmed enligt ordalagen icke avses
att såsom tjänsteplikt ålägga vederbörande att på fritid verkställa hälsning
i den av inspektören angivna omfattningen — icke anses stå i god överensstämmelse
med de grundsatser som kommit till uttryck i generalordern.

Då de av chefen för marinen och av inspektören för kustartilleriet utfärdade
föreskrifterna enligt vad ovan upptagits icke torde vara helt förenliga
med bestämmelserna i generalordern samt det — därest närmare anvisningar
angående tillämpningen av generalordern ansåges erforderliga —
syntes kunna ifrågasättas huruvida icke på förevarande område för samtliga
vapengrenar borde i tillämpliga delar gälla lika lydande föreskrifter,
anhöll militieombudsmannen att överbefälhavaren skulle inkomma med yttrande
i saken.

320

Den 15 oktober 1949 inkom från överbefälhavaren generalen Helge Jung
en så lydande skrivelse: »För kort tid sedan har jag av statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet erfarit att chefen för marinen före utfärdandet
av de kompletterande hälsningsbestämmelserna, marinorder nr 844/
1948, föiedragit dem för statsrådet och att denne icke haft någon erinran
mot desamma. Försvarsministern har förklarat sig icke ha något emot att
jag här använder mig av denna orientering. Av inspektörens för kustartilleriet
av mig infordrade yttrande framgår att försvarsministern efter anvisningarnas
utfärdande tagit del av dessa och därvid förklarat sig icke ha
något att erinra mot deras innehåll. Med anledning av vad som enligt ovan
framkommit vid den av mig företagna utredningen avser jag icke att vidtaga
någon åtgärd i denna fråga.»

Med anledning av vad såninda förekommit vidtogs icke av militieombudsmannen
vidare åtgärd i ärendet.

14. Sedan fast anställd furir av Kungl. Maj:t i administrativ ordning erhållit
avslag å ansökan om entledigande, har militieombudsmannen på förfrågan
meddelat sökanden att denne lärer vara oförhindrad att i saken mot kronan
anhängiggöra talan vid allmän domstol.

i en till militieombudsmannen den 5 juli 1949 inkommen den 30 juni
samma år dagtecknad skrift anförde furiren nr 8155-19-42 N. B. Wiséen:
Genom beslut den 19 oktober 1945 hade Kungl. Maj:t förordnat bland annat,
att fast anställd, som efter ansökan beordrades såsom elev å realskolelinjen
vid försvarets läroverk, skulle — i den mån tiden icke täcktes av löpande
anställningskontrakt — genom förlängning av anställningskontraktet ha
förbundit sig att efter avslutad utbildning vid läroverket kvarstå i tjänst
vid krigsmakten minst ett år efter det han avslutat sin underofficersutbildning
eller, därest han genomgått realskolelinjen men underläte att genomgå
underofficersskola, minst två år efter det hans utbildning vid läroverket avslutats.
Sedan i samband med löneregleringen den 1 juli 1947 kontraktsanställningen
för furirerna utbytts mot anställning såsom extra ordinarie tjänstemän
med antagningsbevis, hade Kungl. Maj :t genom beslut den 24 oktober
1947 förordnat bland annat, att fast anställd, som efter ansökan beordrades
sasom elev å realskolelinjen vid försvarets läroverk, skulle genom särskild
skriftlig utfästelse ha förbundit sig att efter avslutad utbildning vid
läroverket kvarstå i tjänst vid krigsmakten i enlighet med vad för förenämnda
olika fall angivits i 1945 års beslut. Wiséen, som vore furir vid Norrlands
trangkår, hade under läsåren 1947—1948 och 1948—1949 genomgått realskolelinjen
vid försvarets läroverk och tjänstgjorde för närvarande vid Svea
trangkar x Linköping. Vid tidpunkten för Wiséens kommendering till försvarets
läroverk hösten 1947 hade fortfarande gällt Kungl. Maj :ts beslut den
9 oktober 1945, enligt vilket elev vid läroverket före kommenderingen skulle
ha förlängt sitt anställningskontrakt med viss tid. Eftersom för furirer an -

321

ställning på grund av kontrakt upphört den 1 juli 1947, hade för Wiséens
del någon sådan förlängning av anställningskontraktet aldrig kommit i fråga.
Wiséen hade sedermera icke heller avkrävts någon sådan skriftlig förbindelse,
som angåves i Kungl. Maj:ts beslut den 24 oktober 1947. — I skrivelse
den 17 juni 1949 hade Wiséen hos chefen för Norrlands trängkår anhållit
om avsked från sin furirsbeställning från och med den 20 augusti 1949. Som
skäl för sin anhållan hade han anfört att han vunnit inträde vid Linköpings
folkskoleseminarium, där undervisningen komme att påbörjas någon av de
närmaste dagarna efter den 20 augusti 1949. Denna hans avskedsansökan
hade lämnats utan bifall. I skrivelse den 22 juni 1949 till Wiséen från stabschefen
vid Norrlands trängkår, majoren F. I. Tingdal, hade i anslutning till
lämnat besked att kårchefen icke bifallit Wiséens ansökan om avsked meddelats,
att vid företagen undersökning framkommit — enligt upplysning av
dåvarande adjutanten vid åttonde kompaniet fanjunkaren Widéhn — att
författningsenliga utfästelser om fortsatt tjänstgöring avgivits av samtliga
elever vid arméns underofficersskola och försvarets läroverk men att Wiséens
utfästelse dåmera saknades. I skrivelsen hade vidare framhållits att
nämnda förhållande icke torde fritaga Wiséen från skyldigheten att kvarstå
i tjänst under två år efter avslutad utbildning vid läroverket, enär enligt
vad som framginge av ett Wiséens brev till kårchefen i samband med avskedsansökningen
Wiséen vore väl medveten om bestämmelserna för vinnande
av plats vid försvarets läroverk eller arméns underofficersskola. Såvitt
Wiséen kunde förstå skulle således avslaget på hans avskedsansökan
ha grundats på en uppgift, att han verkligen tidigare avgivit utfästelse om
att kvarstå viss tid i tjänst efter avslutad utbildning, vilken utfästelse sedermera
skulle ha förekommit. Wiséen ville å intet sätt bestrida att, om denna
uppgift hade varit riktig, han kunnat anses formellt skyldig att kvarstå
i tjänst. Han hade emellertid aldrig —■ vare sig genom kontraktsförlängning
eller genom någon särskild skriftlig utfästelse — förbundit sig att kvarstå
viss tid efter avslutad utbildning. Med hänsyn härtill ansåge Wiséen att för
hans del ej kunde gälla någon annan bestämmelse härvidlag än föreskriften
i 9 § i tilläggsbestämmelserna till statens allmänna avlöningsreglemente.
Med hänvisning till vad sålunda framhållits hemställde Wiséen att militieombudsmannen
måtte förklara att beträffande varaktigheten av Wiséens anställning
såsom furir icke gällde annat än vad i sådant hänseende vore föreskrivet
i 15 § i statens allmänna avlöningsreglemente.

I skrivelse den 7 juli 1949 till Wiséen meddelade militieombudsmannen
att Wiséen för erhållande av ändring i kårchefens förutnämnda beslut hade
att i första hand göra framställning härom hos Kungl. Maj :t, varjämte militieombudsmannen
i skrivelse samma dag till chefen för Norrlands trängregemente
anhöll om yttrande med anledning av Wiséens skrift.

Den 14 juli 1949 inkom Tingdal i egenskap av tjänstförrättande chef för
Norrlands trängregemente med yttrande av förutvarande chefen för stamkompaniet,
kaptenen Å. Hildestrand, ävensom med eget yttrande, varmed
jämväl överlämnades avskrift av ett den 20 juni 1949 dagtecknat brev från
Wiséen till chefen för Norrlands trängkår.

21—i980i0. Mititieombudsmunnens ämbetsberättelse.

322

I nyssnämnda brev anförde Wiséen: Att han på våren 1949 ansökt om att
få tjänstgöra vid Svea trängkår hade icke haft något samband med hans
senare ansökan om avsked. Den omständigheten att han ej förbundit sig
att kvarstå i tjänst efter avslutade studier vid försvarets läroverk eller arméns
underofficersskola berodde på en slump och ej på att han räknat med
att avbryta utbildningen vid läroverket. Då Wiséen haft familj att försörja
hade han ej kunnat reflektera på att byta yrke även om han ej i alla avseenden
kände sig tillfreds med en framtid som underofficer. Den senaste månaden
hade emellertid hans ekonomiska resurser så förändrats att han ansåge
sig ha råd att ägna några år åt utbildning till ett yrke, som han trodde
sig trivas med och med bättre löneförmåner än han hade att räkna med
som militär.

Hildestrand anförde i sitt yttrande: Det vore mycket svårt att nu lämna
uPPgifter om vad som för närmare två år sedan förekommit vid samtal som
Hildestrand haft med personal, som då tjänstgjorde å stamkompaniet. Wiséen
syntes göra gällande att han kommenderats till försvarets läroverk utan att
han på förhand haft kännedom om att så skulle ske. En sådan kommendering
hade säkerligen ej kommit som en överraskning, åtminstone ej vid ifrågavarande
tid, då det begränsade antalet platser vid försvarets läroverk förutsatte
en noggrann prövning av varje elevs lämplighet och en därmed sammanhängande
hård gallring. En avsägelse från någon elevs sida skulle närmast ha
emotsetts med lättnad allrahelst om vederbörande, såsom fallet var beträffande
Wiséen, var placerad på annat truppförband än Norrlands trängkår. Hildestrand
trodde att Wiséen sett sin kommendering till försvarets läroverk med
stor tillfredsställelse, särskilt som kommenderingen vid ett tillfälle varit
starkt ifrågasatt på grund av att Wiséen uppträtt olämpligt. — Med anledning
av Wiséens påstående att han ej haft någon kännedom om att utfästelse
om förlängd anställningstid utgjorde förutsättning för kommendering
till försvarets läroverk ville Hildestrand framhålla följande. Det nummer
av Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret, vari meddelande lämnats
om skyldighet att avgiva sådan utfästelse, vore av relativt färskt datum.
Huruvida detta nummer av publikationen utkommit före eller efter Wiséens
kommendering till försvarets läroverk kunde Hildestrand ej minnas. Om bestämmelserna
utkommit före Wiséens kommendering till läroverket, skulle
det vara förvånansvärt om Wiséen ej orienterats om dem. Såvitt Hildestrand
mindes hade han nämligen på ett underbefälsmöte genomgått alla nya bestämmelser
och de ifrågavarande bestämmelserna hade för övrigt säkerligen
vid ett flertal tillfällen diskuterats i underbefälsföreningen och varit
föremål för artiklar i underbefälstidningen. Skulle emellertid bestämmelserna
ha utkommit efter Wiséens kommendering till läroverket, hade Hildestrand
ett bestämt minne av att samtliga elever blivit tillskrivna med anmodan
att fylla i ett formulär som reglerade den nya anställningstiden samtidigt
som en orientering lämnats om bestämmelserna i det ifrågavarande
numret av Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret. Att någon skriftlig
anställningsutfästelse ej undertecknats av Wiséen vore mycket beklagligt

323

och torde ha berott på något expeditionelit förbiseende, för vilket Hildestrand
givetvis vore ansvarig. Hildestrand hade svårt att sätta tro till att
Wiséen, som vore väl utrustad å huvudets vägnar, skulle ha varit fullständigt
ovetande om dessa bestämmelser, som gällt för samtliga hans kamrater
med vilka han dagligen umgåtts under omkring två år.

Tingdal anförde: Under sommaren 1947 hade Wiséen, ehuru placerad vid
Sundsvalls luftvärnskår, tjänstgjort vid Norrlands trängkår för att prövas
huruvida han vore lämplig att vinna inträde vid försvarets läroverk. Med
Wiséens ifrågasatta kommendering till försvarets läroverk hade avsetts att
han efter genomgångna kurser skulle undergå fortsatt utbildning till underofficer.
Då Wiséen var av äldre årsklass än som av inspektören för underhållstrupperna
fastställts för inträde vid försvarets läroverk, hade framställning
gjorts om tillstånd att likväl beordra Wiséen till läroverket. Hildestrand
uppgåve, att han med samtliga elever genomgått bestämmelserna
för kommendering till försvarets läroverk. Dåvarande adjutanten å stamkompaniet,
fanjunkaren Widéhn, visste med intill säkerhet gränsande visshet
och Hildestrand hade ett bestämt minne av att efter det bestämmelserna i
Kungl. Maj:ts beslut den 24 oktober 1947 genom Tjänstemeddelanden rörande
lantförsvaret delgivits kompaniet samtliga elever efter återkomsten från
försvarets läroverk på våren 1948 tillställts ett formulär angående den förlängda
anställningstiden ävensom order att underteckna formuläret och inlämna
detsamma till kompaniet. Kontroll att formuläret inlämnats med underskrift
syntes ej ha skett och även om så varit fallet vore det icke uteslutet
att någon obehörig kunde ha gått in å kompaniexpeditionen, väl underkunnig
om var handlingarna förvarades, och tagit det formulär som gällde
Wiséen. Denne hade alltså ej genom särskild skriftlig utfästelse förbundit
sig att efter avslutad utbildning kvarstå i tjänst men det skulle vara egendomligt
om Wiséen ensam bland eleverna från kåren ej tillställts ifrågavarande
formulär. Än egendomligare förefölle det att Wiséen under två läsår
vid försvarets läroverk ej skulle ha vidrört denna fråga med sina kamrater,
liksom att han ej i facktidskrifter skulle ha inhämtat kännedom om för
kommenderingen till läroverket gällande bestämmelser. Troligen hade avskedstagandet
länge varit förberett. Wiséen hade för att säkerställa sig i
fråga om bostad vid inträde i folkskoleseminariet i Linköping begärt och
erhållit tillstånd att fullgöra trupptjänstgöring mellan avslutad kurs vid
försvarets läroverk och till påbörjandet av underofficersskolan i oktober
1949. Samtliga elever vid kåren, vilka varit Wiséens kamrater vid försvarets
läroverk, intygade att de under år 1948 fått sig för underskrift tillsända
formulär till utfästelser om förlängd tjänstgöring. Samtliga dessa utfästelser
utom Wiséens funnes förvarade å kompaniexpeditionen. Ehuru Wiséen
icke genom särskild skriftlig utfästelse förbundit sig att kvarstanna i tjänst
under tid som angåves i Kungl. Maj :ts beslut den 24 oktober 1947, syntes
det högst sannolikt att Wiséen varit fullt underkunnig om de bestämmelser
som gällde i fråga om förlängning av anställningstiden. Av denna anledning
hade kårchefen funnit skäl ej bifalla Wiséens avskedsansökan.

324

Sedan Wiséen hos Kungl. Maj :t gjort framställning om entledigande från
sin anställning vid Norrlands trängregemente från och med den 20 augusti
1949 eller senast den 17 september samma år — över vilken framställning
yttranden avgivits dels, på uppdrag av chefen för armén och efter hörande
av försvarets socialbyrå, av chefen för arméstabens personalavdelning och
dels av övriga vederbörande militärmyndigheter — meddelade Kungl. Maj :t
den 12 augusti 1949 beslut i ärendet av följande innehåll: Av handlingarna
i ärendet framgår, bland annat, att Wiséen —- som sedan den 1 november
1940 är fast anställd vid Norrlands trängkår (trängregemente) samt från
och med den 1 maj 1943 befordrats till furir -—- läsåren 1947—1948 och
1948—1949 genomgått realskolelinjen vid försvarets läroverk och där avlagt
realexamen, samt att det, mot Wiséens bestridande, icke kunnat visas
att han, i enlighet med av Kungl. Maj :t den 24 oktober 1947 meddelade bestämmelser,
genom särskild skriftlig utfästelse förbundit sig att efter avslutad
utbildning vid läroverket kvarstå i tjänst vid krigsmakten viss tid. Enär
Wiséen, med hänsyn till vad i ärendet och eljest förekommit, måste anses
ha, innan han begärt kommendering till utbildning vid försvarets läroverk
eller i vart fall innan sista årskursen av denna utbildning påbörjats,
ägt kännedom om det villkor att efter avslutad utbildning kvarstanna viss
tid i tjänst, som gäller för kommendering till läroverket, och Wiséen vid
sådant förhållande genom att mottaga kommenderingen och fullfölja utbildningen
får anses ha blivit skyldig att ställa sig detta villkor till efterrättelse,
samt i övrigt Wiséen icke anfört bärande skäl att erhålla avsked från
furirsbeställningen, finner Kungl. Maj :t ansökningen icke föranleda någon
Kungl. Maj :ts åtgärd.

I en den 22 augusti 1949 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
Wiséen: Enligt vad han kunde förstå strede motiveringen till Kungl.
Maj :ts beslut den 12 augusti 1949 mot avlöningsreglementets bestämmelser.
Med det betraktelsesätt som genom beslutet kommit till uttryck bleve den
av Kungl. Maj :t den 24 oktober 1947 meddelade föreskriften, att fast anställd
som kommenderades till försvarets läroverk skulle genom särskild
skriftlig förbindelse ha förbundit sig att kvarstå i tjänst minst två år efter
det utbildningen vid läroverket avslutats, helt åsidosatt. På grund av fallets
prejudicerande betydelse komrne nämnda föreskrift också i fortsättningen
att sakna värde då de militära myndigheterna väl i alla lägen kunde anföra
att vederbörande bort känna till densamma. Wiséens egen namnunderskrift
på att han kände till och godtoge villkoren för kommendering till försvarets
läroverk vore enligt Wiséens uppfattning den enda förutsättning under vilken
avsked lagligen kunde vägras. Anledningen till att Wiséen ej tidigare
haft kännedom om dessa bestämmelser vore väl närmast den omständigheten
att han som familjeförsörjare på grund av ekonomiska förhållanden ej kunnat
tänka på att byta yrke. Med hänsyn till att han hade en tjänstgöringstid
på nio år kunde han ej heller anse att han moraliskt skulle vara skyldig
att kvarstå ytterligare två år för att få avsked. Med hänvisning till vad så -

325

lunda framhållits hemställde Wiséen om upplysning, huruvida möjlighet
funnes att utverka ändring i Kungl. Maj:ts beslut den 12 augusti 1949.

I de av Wiséen åberopade föreskrifterna i 15 § statens allmänna avlöningsreglemente
stadgas i 1 mom. bland annat följande: Entledigande av
extra ordinarie tjänsteman skall föregås av skriftlig uppsägning, varvid
skall iakttagas en uppsägningstid av minst tre månader, om uppsägning sker
från vederbörande myndighets sida, och minst en månad, om uppsägning
sker från tjänstemannens sida. I den mån särskilda förhållanden därtill föranleda,
må dock myndigheten kunna besluta, att viss eller vissa extra ordinarie
tjänstemän, vilkas arbete är av mera kvalificerad art, skola iakttaga
längre uppsägningstid än ovan sagts. Sådant beslut är icke gentemot tjänstemannen
gällande, med mindre denne före tjänstens tillträdande underrättats
om den längre uppsägningstiden samt uppgift om densamma intagits i
tillsättningshandlingen. Enligt 3 mom. äger vederbörande myndighet med
tjänstemannen överenskomma om ändring i vad som eljest må gälla angående
uppsägning. -—■ I 9 § i tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementet
föreskrives, att innehavare av furirsbeställning har att iakttaga tre månaders
uppsägningstid.

I skrivelse den 12 december 1949 till Wiséen anförde militieombudsmannen,
efter en redogörelse för ärendet, följande.

Den föreliggande genom Kungl. Maj :ts beslut i administrativ ordning prövade
frågan om skyldighet för Eder att, ehuru Ni icke avgivit föreskriven utfästelse
härom, kvarstå i tjänst såsom furir utöver i gällande avlöningsbestämmelser
stadgad uppsägningstid lär kunna av Eder i vanlig rättegångsväg
dragas under domstols prövning. Därest icke nya skäl för entledigande
framkomma torde någon annan möjlighet för Eder att erhålla förnyad prövning
av frågan, huruvida Ni äger vinna befrielse från den fortsatta tjänstgöringsskyldighet,
som genom Kungl. Maj :ts avgörande förklarats vara för
handen, icke stå Eder till buds.

Av militieombudsmannen vidtogs icke vidare åtgärd i ärendet.

15. Utredning angående vissa förhållanden å kryssaren Gotland under dess

vinterexpedition 1948—1949.

Sedan kryssaren Gotland under senare hälften av mars 1949 återkommit
efter en expedition till utländska farvatten framfördes i ett flertal svenska
tidningar stark kritik avseende missförhållanden som i olika avseenden
under expeditionen skulle ha förekommit ombord. Till en början inriktades
kritiken framför allt på vissa särskilda förhållanden som, förutom i
andra tidningar, berördes i en artikel i Dagens Nyheter för den 4 april 1949
med rubrik »Underofficerarna till storms mot sociala skrankor på Gotland»
och av i huvudsak följande innehåll: De s. k. ncgerlandgångarna var det
värsta cruxet ombord på kryssaren Gotland under besöken i sydafrikanska

326

hamnar men det fanns också andra anledningar till missnöje, åtminstone att
döma av uttalanden som gjorts av underofficerare, underbefäl och värnpliktiga
ombord. Det klagas bland annat på att officerare och officersaspiranter
ensamma tycks ha rätt att disponera de statliga representationspengarna.
Vid de parties som gavs i hamnarna för utländska gäster deltog endast
de bägge nämnda kategorierna. Underofficerarna däremot fick inte
vara med. Tre landgångar fanns, varav två för officerare, aspiranter och
deras gäster. Övriga ombord var hänvisade till en bräda längst akter ut i
närheten av svinmatstunnorna. Mer än en åldrig underofficer blev avvisad
när han skulle gå ombord på »stora landgången». Aspiranterna själva reagerade
kraftigt mot denna upplinjering i sociala skrankor. Vid flera tillfällen
uppstod pinsamma situationer. I Durban hade några underofficerare
gästat ett par svenska missionärsfamiljer, som bjöds ombord på återvisit.
När de skulle gå i land över stora landgången blev de avvisade av en ung
fänrik och hänvisade till brädan längst akter ut, där missionärsfruarna fick
balansera i land efter bästa förmåga. En annan sak som speciellt underofficerarna
ombord anmärker på är att oriktiga uppgifter lämnades den
utländska pressen. Underofficerskåren gavs sålunda beteckningen »pettv
officers» — på engelska liktydigt med underbefäl. Följden blev att underofficerarna
helt enkelt blev förbigångna vid många tillställningar som arrangerades
i land. Vi fick se, hade en av underofficerarna yttrat, att det verkligen
existerar en rasfråga i Afrika. Där skiljer man benhårt mellan negrer
och vita, men på fartyget fanns också sociala skrankor och de var minst
lika markanta. »Negerlandgångarna» väckte upprorsstämning och det var
inte bara underofficerarna som reagerade utan också underbefäl och värnpliktiga,
ja till och med aspiranterna. I Djibouti fick underofficerare och
manskap vänta i fyra timmar för att kunna återvända till fartyget efter
landpermission. Orsaken var att det gavs fest ombord. När sluparna kom i
land med gästerna återvände sluparna tomma till fartyget. Det ansågs inte
lämpligt att permittenterna fick möta de gästande utlänningarna. — Underofficerarna
klagade även över de dåliga förläggningsutrymmen de hade ombord.
Redan före långresan hade gjorts en framställning om ändringar men
ingenting hade blivit åtgjort.

I skrivelse den 4 april 1949 anhöll inilitieombudsmannen hos chefen för
marinen att denne ville inkomma med upplysningar med anledning av innehållet
i nyssnämnda tidningsartikel.

Den 19 april 1949 inkom till inilitieombudsmannen en skrift från värnpliktige
nr 657-16-47 Richard Erik Du Rietz. I skriften förklarade sig Du
Rietz, vilken som vanlig menig värnpliktig deltagit i kryssaren Gotlands
ifrågavarande expedition, vilja till militieombudsinannens kännedom bringa
vissa av Du Rietz närmare berörda händelser ombord ävensom framlägga
vissa därtill anknutna synpunkter. Av Du Rietz påtalades bland annat att
underbefälet utan befogenhet tagit sig rätt att meddela manskapet tillrättavisning
genom att ålägga straffvakter samt att utan laga grund permissionsförbud
meddelats i avbidan på prövning av till sekonden inkomna rappor -

327

ter om begångna förseelser, varjämte i skriften upptogos frågor berörande
kontakten mellan officerare och manskap, officersaspiranternas ställning
ombord ävensom mathållningen in. in.

I skrivelse den 20 april 1949 anhöll militieombudsmannen hos chefen för
marinen att denne ville inkomma dels med utredning rörande Du Rietz’
uppgifter om tillrättavisningar och permissionsförbud dels ock med upplysningar
rörande skriftens innehåll i övrigt.

Jämväl de förhållanden som berördes i Du Rietz’ skrift blevo föremål för
livlig uppmärksamhet i tidningarna. Dessförinnan hade den tidigare omnämnda
presskritiken efter hand kommit att avse även åtskilliga andra förhållanden
än de från början uppmärksammade. Beträffande innehållet av
den sålunda fortsatta presskritiken må här antydas följande. Under fartygets
besök i Kapstaden hade det trots värmen icke tillåtits vare sig underofficerare
eller manskap att använda vita uniformer i land, varemot officerarna
fått använda sådan klädsel. Officerare och underofficerare hade
ombord fått använda shorts, medan underbefäl och meniga nödgats vara
iklädda långa byxor. Aspiranternas förläggningsförhållanden ombord hade
i olika hänseenden varit bättre än det övriga manskapets och aspiranterna
hade på flera sätt även eljest såsom en privilegierad kategori hållits avskilda
från manskapet. Förbud hade meddelats för aspiranterna att vid samtal
med vanliga meniga använda tilltalsordet du. Det hade förekommit att vid
ombordkomst efter permission aspiranterna ävensom annan personal tillhörande
manskapet underkastats nykterhetsprov i form av balansgång och
från fartyget utkommenderade patruller hade i hamnarna anställt »klappjakt»
bland manskapet för efterspanande av fyllerister. Ehuru till följd av
värmen kojerna i manskapets förläggningar blivit blöta av svett, hade under
den mera än fyra månader långa resan kojerna endast två gånger bytts
för tvättning. Tillgången på färskvatten för besättningens behov hade tidvis
varit knapp. Åtta man hade tagits i anspråk för tjänstgöring i fartygschefens
kök och för städning av chefsinredningen samt personlig uppassning
åt fartygschefen. Kontakten mellan fartygschefen och besättningen
hade varit mycket dålig.

Med anledning av militieombudsmannens ovannämnda skrivelse den 4
april 1949 inkom den 29 i samma månad från chefen för marinen av denne
avgivet yttrande. Härvid hade fogats dels yttranden av kommendörkaptenen
av första graden C. A. Beskow och kyrkoadjunkten B. A. Lindörn, vilka
under den ifrågavarande expeditionen tjänstgjort, Beskow såsom fartygschef
och Lindörn såsom fartygspastor, och dels utredning som på anmodan
verkställts av kommendörkaptenen av första graden Kjell Hasselgren, vilken
dåmera tillträtt såsom fartygschef å kryssaren Gotland. Utredningen
hade, anför chefen för marinen, givits formen av en opinionsundersökning,
därvid envar tillfrågad haft att angiva sina synpunkter beträffande 1) förhållandet
mellan olika kategorier å fartyget, 2) »negerlandgången», 3) personalens
deltagande i tillställningar, 4) bedömning av fylleriförseclser, 5)
besättningens anda i allmänhet, 6) feltolkning av begreppet »petty officers».

328

För sanitlig i undersökningen deltagande personal av manskapskategorien
hade vid undersökningens igångsättande tillgängliga tidningsartiklar berörande
förhållanden å Gotland upplästs, däribland den av militieombudsmannen
översända artikeln i Dagens Nyheter för den 4 april 1949. Då den
i pressen framförda kritiken som huvudpunkt upptagit förhållandet officerare—underollicerare
hade det ansetts för utredningen betydelsefullt att
tillfälle bereddes så många underofficerare som möjligt att yttra sig. Av
sedan vinterexpeditionen ombord kvarstående 32 underofficerare hade uttalanden
avgivits av 19. Vidare hade uttalanden gjorts av 12 officerare och
vederlikar samt av sammanlagt 11 personer tillhörande kategorierna underbefäl
och meniga (därav en aspirant).

I skrivelser den 5 maj 1949 till Svenska officersförbundet, Svenska underofficersförbundet
och Försvarsväsendets underbefälsförbund anförde militieombudsmannen
att, sedan chefen för marinen dåmera inkommit med
utredning angående vissa förhållanden å kryssaren Gotland, militieombudsmannen
velat bereda förbunden tillfälle att inkomma med yttranden, särskilt
beträffande förhållandet mellan krigsmaktens olika befälskategorier
jämte vad därmed ägde samband.

Den 12 maj 1949 inkom från chefen för marinen dels av denne avgivet
yttrande med anledning av Du Rietz’ ovannämnda skrift jämte i yttrandet
åberopad utredning, dels från marinförvaltningen infordrad utredning angående
gjorda framställningar och förslag om förbättring av underofficecersinredningen
å Gotland och därav föranledda åtgärder.

Yttranden inkommo den 1 juni 1949 från Försvarsväsendets underbefälsförbund,
den 9 juni från Svenska officersförbundet och den 10 i samma
månad från Svenska underofficersförbundet.

Under tiden från och med den 30 maj till och med den 20 oktober 1949
ha å militieombudsmansexpeditionen förhör i ärendet hållits med 35 personer
som deltagit i den ifrågavarande expeditionen, därav 9 officerare och
vederlikar, 13 underofficerare, 6 stamanställda, varav 5 underbefäl, samt 7
värnpliktiga, varjämte på anmodan av militieombudsmansämbetet av polisoch
åklagarmyndigheter hörts ytterligare 7 personer.

På begäran ha av chefen för marinen tillhandahållits till denne av Beskow
avgiven slutrapport angående den ifrågavarande expeditionen, fartygsläkarens
berättelse över hälso- och sjukvård ävensom åtskilliga andra handlingar.
Från fartygets arkiv ha överlämnats bland annat till expeditionen
hänförliga skepps- och sekondorder.

Det av Du Rietz påtalade förhållandet att underbefäl utan befogenhet
tagit sig rätt att meddela meniga tillrättavisning genom att ålägga straffvakter
har föranlett militieombudsmannen att efter verkställd utredning till
c.helen för marinen hänskjuta frågan om beivran av tjänstefel som i detta
hänseende begåtts av två furirer, vilka under expeditionen tjänstgjort å
kryssaren. Chefen för marinen har den 31 oktober 1949 meddelat att nämnda
furirer för vad de härutinnan låtit komma sig till last ålagts disciplinstraff
i form av arrest. Angående detta ärende se s. 44 ovan. Du Rietz’ på -

329

stående att permissionsförbud utan laga grund meddelats i avbidan på prövning
av till sekonden inkomna rapporter om begångna förseelser har föranlett
utredning, vilken ännu icke avslutats.

För den utredning som i övrigt verkställts i förevarande ärenden redogöres
nedan under följande särskilda avsnitt, nämligen Representation samt
underhållning och annan fritidssysselsättning ombord och i land (s. 329),
Kommunikationerna med land och därmed sammanhängande förhållanden
(s. 339), Skiftning av kojer och sängkläder i manskaps- och aspirantmässarna
(s. 358), Frågor rörande klädsel ombord och i land (s. 366), Vattenförsörjningen
ombord (s. 372), Åtgärder i samband med beivran av fylleriförseelser
(s. 377), Underofficerarnas förläggningsförhållanden (s. 380),
Vissa frågor berörande aspiranternas förhållanden ombord (s. 385), Vissa
förut icke berörda förhållanden som blivit föremål för kritik (s. 391), Allmänna
synpunkter på förhållandena ombord (s. 397), samt Synpunkter på
förhållandet mellan krigsmaktens olika befälskategorier (s. 415).

Genom generalorder den 29 juni 1948 (nr 1774) anbefalldes att kryssaren
Gotland skulle under tiden november 1948—mars 1949 utgå på expedition
till utländska farvatten. Särskild instruktion för chefen för marinen
rörande expeditionen utfärdades genom generalorder den 11 oktober 1948
(nr 2893). Enligt däri fastställd färdplan skulle fartyget avgå från Karlskrona
den 11 november 1948 och återkomma dit den 24 mars 1949 samt
under resan besöka följande hamnar under nedan angivna tider: Göteborg
13/11—16/11, Falmouth 19/11—23/11, St. Vincent (Kap Verde-öarna) 2/12
—6/12, Taccoradi 12/12—14/12, Banana 18/12—21/12, Kapstaden 27/12
1948—3/1 1949, Durban 6/1—9/1, Lourenco Marques 10/1—14/1, Mombasa
20/1—25/1, Djibouti 3/2—8/2, Alexandria 16/2—22/2, Tunis 26/2—2/3,
Rotterdam 12/3—16/3 och Göteborg 18/3—22/3. För oljekomplettering
skulle därjämte anlöpas Aden 1/2—2/2 1949, Port Said 14/2 eller 15/2 och
Gibraltar 4/3 eller 5/3 1949. Den angivna färdplanen följdes med undantag
endast såtillvida att dels med hänsyn till djupförhållandena i inloppet till
Banana i stället för denna hamn anlöptes Boma i Belgiska Kongo under
tiden 18/12—21/12 1948 och dels uppehållet i Alexandria avkortades med
två dagar och i stället besöket i Tunis förlängdes med en dag. — Under expeditionen
utgjordes fartygets bemanning av 23 officerare och vederlikar,
nämligen en kommendörkapten av första graden (fartygschef), en kommendörkapten
av andra graden (sekond), fem kaptener, därav en intendent,
fem löjtnanter, därav en intendent, fem fänrikar, två mariningenjörer, två
marinläkare, en marintandläkare och en fartygspastor; 72 underofficerare,
därav 16 flaggunderofficerare och 56 underofficerare av andra graden; 61
officersaspiranter samt 367 underbefäl och meniga.

Representation samt underhållning och annan fritidssysselsättning ombord
och i land.

Den i förevarande hänseende framförda kritiken har väsentligen avsett
att vid tillfällen då gäster på allmän bekostnad mottagits ombord andra

330

personalkategorier än officerare och aspiranter icke tillåtits deltaga i representationen.
Därjämte har anmärkts att då personal från fartyget inbjudits
till mottagningar i land av officiell eller därmed jämförlig karaktär
fartygsledningen syntes ha undandragit sig att medverka till att jämväl
andra personalgrupper än officerare och aspiranter inbjudits. I det följande
redogöres i första hand för vad utredningen i nämnda hänseenden
givit vid handen. I förevarande sammanhang har emellertid redogörelse ansetts
böra lämnas jämväl för vad under utredningen inhämtats dels rörande
de anordningar — i annan form än officiella mottagningar — som av
myndigheter eller enskilda sammanslutningar på de besökta platserna vidtagits
för att bereda underhållning eller annan fritidssysselsättning för personal
från fartyget och dels rörande åtgöranden av fartygsledningen och
personal ombord för beredande av fritidssysselsättning.

Av allmänna medel bekostad representation ombord.

Beträffande anordnandet av sådan representation har inhämtats följande.
Större mottagningar med dans för upp till 275 personer vid varje tillfälle
anordnades i följande hamnar nämligen St. Vincent, Kapstaden, Durban,
Lourenco Marques, Mombasa, Djibouti och Tunis. Dessa mottagningar
anordnades på däck (backen) och pågingo under två eller tre timmar, vanligen
med början klockan 2000. I Falmouth och Rotterdam höllos i officersinredningen
(gunrummet) och i fartygschefens kajuta mottagningar för
sammanlagt inemot 90 personer vid vartdera tillfället. Härjämte anordnades
i en del hamnar middag eller lunch i fartygschefens kajuta, där plats
finnes för 10 18 personer, och vid ett tillfälle en lunch i gunrummet. Vid

mottagningarna på backen och i gunrummet voro samtliga fartygets officerare
kommenderade att tjänstgöra såsom värdar, varjämte vid mottagningarna
på backen aspiranter till ett antal av omkring 30 beordrades att
fungera såsom biträdande värdar för deltagande i dansen. Den handräckningspersonal
som biträdde vid representationen ombord utgjordes även
delvis av aspiranter. Vid mottagningarna på backen deltogo sålunda i
regel femton aspiranter i handräckningstjänsten därav sex vid barborden,
en för uthämtning av tobaksvaror, sex för kringbjudning av bakverk och
tobaksvaror och två såsom betjäning i garderoben. Alla aspiranter som icke
voro upptagna av vakttjänstgöring medverkade sålunda i den ena eller den
andra egenskapen vid mottagningarna. Under mottagningarna på backen avstängdes
denna för andra av besättningen än den personal, som på sätt nyss
angivits deltog i mottagningarna. Vid middagarna och luncherna i fartygschefens
kajuta fungerade fartygschefen såsom värd utom vid tillfällen då
svensk beskickningschef var närvarande, därvid värdskapet utövades av
denne. Härjämte voro vid bjudningarna i kajutan en till tre av fartygets
officerare beordrade att tjänstgöra såsom biträdande värdar.

I sitt till chefen för marinen avgivna yttrande har Beskow i förevarande
fråga anfört bland annat: Ändamålet med mottagningarna ombord hade
under den ifrågavarande resan liksom vid tidigare expeditioner varit två -

331

faldigt. I första hand hade därigenom tillfälle beretts rikets konsul att kunna
på svensk botten se respektive platsers främsta representanter på olika verksamhetsområden
tillsammans med svenskar eller representanter för svenska
intressen. På detta sätt hade dels konsulns position stärkts och dels värdefulla
kontakter kunnat knytas. Därjämte hade till mottagningarna givetvis
varit inbjudna personer och representanter för organisationer, som bidragit
till att i en eller annan form göra uppehållet i hamnen intressant och
trevligt för besättningen. Till lunch eller middag hade varit inbjudna platsens
honoratiores, varvid tillfälle givits att frambära ett tack för arrangemang
och tillmötesgåenden av olika slag. Inbjudningar till dessa representationstillställningar
hade utfärdats av rikets konsul, ibland efter samråd
med rikets beskickning, och i allmänhet långt innan fartyget anlänt till
respektive hamn. Listor på de inbjudna hade tillställts fartygschefen i
samband med det program för besöket, som brukat överlämnas vid ankomsten.
Tillställningarna hade sålunda varit av rent officiell natur och värdskapet
att betrakta såsom tjänst. Anledningen till att aspiranter uttagits
för att dels i samband med dans tjänstgöra såsom biträdande värdar och
dels biträda vid serveringen och annat betjänande av gästerna hade främst
varit aspiranternas, i förhållande till annan personal, goda språkkunskaper.
Representationsmedlen hade disponerats på liknande sätt som under
tidigare utomlandsexpeditioner. Officerarna eller gunrummet hade sålunda
icke erhållit några representationsmedel men hade vid ett tillfälle fått bidrag
till kostnaderna för en lunch, vilket föranletts av att konsuln inbjudit
gäster till så stort antal att de icke rymts i kajutan, varför några av dem
måst omhändertagas i gunrummet. Någon anledning att under den nu ifrågavarande
resan göra avsteg från tidigare tillämpad princip hade icke förelegat.
Beskow veterligt hade icke från underofficerarnas sida gjorts någon
framställning om att de skulle få disponera medel för representation och
därmed påtaga sig de olägenheter som otvivelaktigt vore förknippade med
denna speciella del av tjänsten. Tvärtom hade från äldre underofficerare
ombord till fartygspastorn framförts den åsikten att representationen finge
åvila officerarna, enär underofficerarna icke hade tillräcklig utbildning
för denna del av tjänsten. Till de mottagningar som förekommit i land hade
regelmässigt icke inbjudits andra kategorier än officerare och ibland även
aspiranter. Det syntes ligga i öppen dag att man då också finge »följa seden
där man är», då det gällt mottagningarna ombord.

Av officerare ombord, vilka hörts i förevarande fråga, har allmänt uttalats
att en anordning innebärande att representanter för underofficerare
och manskap skulle deltaga i officiella mottagningar ombord av olika skäl
praktiskt knappast läte sig genomföra. I flera av yttrandena har därvid
framför allt hänvisats till att regelmässigt varken underofficerare eller manskap
ägde för ändamålet erforderliga språkkunskaper. Vidare har framhållits
att personal tillhörande dessa kategorier lämpligen icke kunde såsom
aspiranterna beordras att deltaga i dansen eller att betjäna gästerna.
Till belysande härav har framhållits att, då i Kapstaden dans för manska -

332

pet var anordnad ombord, många av manskapet underläto att dansa med
inbjudna damer, vilket föranledde att aspiranter tillhörande vaktkvarterets
fria törnar kommenderades och övriga ombordvarande aspiranter ombads
att deltaga i dansen. Ytterligare har framhållits bland annat att mottagningen
ombord vanligen föregåtts av ett party i land, vari såsom regel deltogo
samma personer som sedermera gästade fartyget, och att, då till detta party
regelmässigt endast officerare och aspiranter inbjudits, det skulle ha för
gästerna tett sig egendomligt om de ombord såsom värdar träffat andra
än dem som inbjudits till mottagningen i land.

Av underofficerare, som under utredningen yttrat sig i förevarande fråga,
ha sjutton förklarat sig anse att underofficerarna borde vara representerade
vid mottagningar ombord, medan en ansett att varken underofficerare eller
underbefäl borde deltaga. Av dem som uttalat sig i förstnämnda riktning
ha sex, huvudsakligen tillhörande de äldre underofficerarna, förklarat att
de icke önskade personligen deltaga i representationen. Dessa uttalanden,
som ingått i den förenämnda s. k. opinionsundersökningen, ha icke närmare
motiverats.

Beträffande ett samtal som enligt vad utredningen giver vid handen i
slutet av januari 1949 förevarit mellan Beskow och några underofficerare,
bland dem maskinisten D. Dahl, har Dahl berättat bland annat följande:
Han hade under samtalet som sin åsikt framhållit att även underofficerare
borde ha fått deltaga i parties och annan representation ombord.
Beskow hade då yttrat: »Ja, om ni skulle ha en tillställning i låt oss säga
underofficersinredningen, skulle ni då bjuda in furirer, underbefäl och
manskap?» Med anledning härav hade Dahl för Beskow framhållit att då
det gällde gäster som fartygsledningen mottoge det vore fråga om representation
som betalades av statsmedel och att med hänsyn därtill tillfälle
borde ha beretts även underofficerskåren att representera för fartyget.
Beskow hade då vidare frågat huruvida underofficerarna ombord önskade
deltaga i parties, vartill han av Dahl eller annan fått det svaret att kanske
omkiing hälften ville vara med. Sekonden hade icke varit närvarande vid
nu omförmälda tillfälle.

Förvaltaren O. B. Ohlsson, vilken jämväl var närvarande vid nyssnämnda
samtal, har förklarat att han icke i detalj kunde komma ihåg vad som
därvid förekom men att han ansåge Dahls uppgifter härom vara med sanningen
överensstämmande.

Beskow har uppgivit att han före det av Dahl omnämnda samtalet hört
att de yngre underofficerarna vore missnöjda över att de yngre officerarna
och aspiranterna fått vara med på parties och icke de själva men att, såvitt
Beskow erinrade sig, vid samtalet icke berörts frågan om underofficerarnas
deltagande i representation för fartyget.

Fartygspastorn Lindörn har berättat att han kort tid efter det fartyget
den 25 januari 1949 — lämnat Mombasa för Beskow omnämnt att
Lindörn vid samtal med underofficerare erfarit att bland dem rådde missnöje
bland annat med anledning av att de ansåge sig förbigångna vid anordnandet
av representation från fartygets sida.

333

Underbefäl och manskap, som hörts i ärendet, ha med endast några
undantag icke uttalat någon uppfattning i frågan angående deltagande i
representationen ombord.

Chefen för marinen har anfört: De representationsmedel, som av staten
för viss resa anvisades fartygschefen, vore ingalunda avsedda för dennes
personliga eller officerarnas representation i form av bjudningar av privat
natur utan därmed skulle bestridas kostnaderna för den representation
svenska staten utövade ombord genom den svenska beskickningens eller
fartygschefens försorg. Vad anginge representation genom luncher och
middagar syntes det stå i överensstämmelse med svenskt bruk — detta gällde
såväl myndigheter som privata företagare — att vid sådana representationstillställningar
ombord med framstående utländska personer som
gäster värdskapet utövas genom den svenske beskickningschefen där sådan
finnes men eljest av fartygschefen med biträde av dennes närmaste
män. Utrymmet på Gotland — bordsplats i kajutan för 16 högst 18 personer
— tvingade till stark återhållsamhet i fråga om antalet biträdande
värdar. Chefen för marinen ansåge skäl icke föreligga att inom marinen
i fråga om detta slag av representation tillämpa andra seder än vad inom
landet i övrigt och jämväl utomlands iakttoges. På nu nämnda tillställningar
borde som hittills av fartygets personal endast chefen och med honom
ett starkt begränsat antal officerare utöva värdskapet. Vad anginge större
mottagningar med eller utan dans hade å Gotland förutom officerare även
aspiranter kommenderats att deltaga. Syftemålet med detta vidgade deltagande
hade icke varit att bereda aspiranterna förströelse utan fastmera
att bereda dem övning i främmande språk och i att umgås med utlänningar.
Beträffande detta slag av tillställningar ansåge chefen för marinen skäl tala
för att jämväl representanter för övriga personalkategorier ombord skulle
kunna likt officerare och aspiranter beordras deltaga. Det borde emellertid
ankomma på fartygets chef att i samråd med vederbörande beskickning
eller med den konsulära representationen på platsen avgöra detta spörsmål
från fall till fall så att representationstillställningen i fråga icke finge motsatt
verkan mot den avsedda. Det vore nämligen här icke fråga om någon
nöjestillställning på svensk demokratisk grund för fartygets olika personalkategorier
utan om utövandet av en sådan representationsplikt som kunde
bidraga till att på ifrågakommande plats och bland dess invånare skapa
good-will åt Sverige. — Vid sådan representation som ifrågakomme vid
möte i främmande hamn med utländska örlogsfartyg skulle enligt chefens
för marinen mening fartygschefen av disponibla representationsmedel kunna
ställa erforderliga belopp till bland annat officers- och underofficersmässarnas
förfogande för ordnande av samkväm för erfarenhetsutbyte med
representanter för motsvarande utländska kategorier krigsmän. — Chefen
för marinen hade för avsikt att i vad på honom ankomme göra de framställningar
till anslagsbeviljande myndigheter som kunde erfordras för
att de nu uppdragna riktlinjerna i fråga om deltagande i och användandet
av under utlandsexpedition förekommande representation kunde iakttagas.

334

I en den 16 maj 1949 dagtecknad skrivelse till Konungen har chefen för
marinen framlagt de synpunkter vilka, enligt vad som angivits i det nyss
återgivna yttrandet till militieombudsmannen, chefen för marinen ansåge
böra vara vägledande vid fullgörande av den representation som utövas från
ett svenskt örlogsfartyg (fartygsförband) vid expedition till utländska farvatten.
I skrivelsen, som enligt anteckning å densamma tillkommit i samråd
med representant för utrikesdepartementet, har chefen för marinen vidare
anmält att det vore hans avsikt att —■ därest andra föreskrifter icke
emottoges — meddela honom underställda befälhavare, som i särskild ordning
erhölle representationspenningar, de i skrivelsen angivna synpunkterna
för efterrättelse. Sådant meddelande har samma den 16 maj från chefen
för marinen utgått till honom underställda chefer.

Svenska underofficersförbundet har i förevarande fråga anfört följande:
Beträffande lämpligheten att även andra än officerare och aspiranter representera
vid förekommande mottagningar ombord hade i vissa officerares yttranden
hänvisats till att underofficerarna saknade nödiga språkkunskaper.
Detta vore uppenbarligen icke närmare undersökt. Från underofficershåll
hade nämligen uppgivits att säkerligen en avsevärd procent av denna kategori
hade erforderliga kunskaper i engelska, det enda främmande språk
som hade någon betydelse under ifrågavarande resa. Chefen för marinen
ansåge skäl tala för att jämväl representanter för övriga personalkategorier
ombord skulle likt officerare och aspiranter beordras deltaga men ansåge
att detta borde avgöras från fall till fall »så att representationstillställningen
i fråga icke får motsatt verkan än den avsedda», nämligen
»good-will» åt Sverige. Kunde någon enstaka från de hittills icke representerade
kategorierna befaras äventyra berörda verkan, torde dessa vara de
första att vilja avstå.

Försvarsväsendets underbefälsförbund har anfört: Det syntes vara ytterst
angeläget att dessa s. k. långresor ordnades så att de icke för besättningen
tedde sig såsom för officerare och aspiranter speciellt anordnade
nöjesresor. Det finge icke anses uteslutet att utformandet av ombord anordnade,
fartygschefen åliggande officiella större mottagningar i utländska
hamnar hade kunnat bidraga till att långresorna stundom för besättningen
kommit att framstå såsom sådana nöjesresor.

Enligt generalorder nr 1256/1949 har kryssaren Gotland jämte andra fartyg
under befäl av chefen för sjökrigsskolavdelningen deltagit i en i maj
och juni 1949 företagen expedition till utländska farvatten. Det har inhämtats
att vid fartygens därunder avlagda besök i Antwerpen, Queenstown
(Eire) och Stavanger ombord å kryssaren anordnats mottagningar för
ett större antal inbjudna samt att i dessa mottagningar deltagit förutom
officerare och vederlikar samt aspiranter jämväl ett antal underofficerare.
Därjämte har under besök i Aarhus kryssarens underofficerare med bidrag
från statliga representationsmedel i underofficersmässen ombord anordnat
lunch för ett antal danska och norska underofficerare.

335

Beskow har, såsom förut nämnts, meddelat att representationsmedlen
under vinterexpeditionen 1948—1949 disponerats på liknande sätt som under
tidigare utlandsexpeditioner samt att någon anledning att under den
ifrågavarande resan göra avsteg från tidigare tillämpad princip icke förelegat.
Han hänvisar härvid till att honom veterligt icke från underofficerarnas
sida gjorts någon framställning om att de skulle få disponera medel
för representation utan att tvärtom från äldre underofficerare ombord till
fartygspastorn framförts åsikten att representation finge åvila officerarna,
enär underofficerarna icke hade tillräcklig utbildning för sådan tjänst.
Med anledning av vad Beskow sålunda yttrat må framhållas att enligt av
fartygspastorn under utredningen lämnad uppgift denne i slutet av januari
1949 till Beskow framfört att bland underofficerarna rådde missnöje med
anledning av att de ansåge sig förbigångna vid anordnandet av representation
från fartygets sida. Under utredningen har Beskow vitsordat att han
vid nämnda tid hade hört talas om att missnöje i sådant hänseende rådde
bland de yngre underofficerarna. Genom vad under utredningen framkommit
får tillika anses ådagalagt att vid samtal som Beskow i slutet av januari
1949 haft med några underofficerare, vilka Beskow då kallat till sig, en
av dessa underofficerare såsom sin åsikt framhållit att även underofficerarna
borde ha fått deltaga i parties och annan representation som betalades
av statsmedel. Det må i detta sammanhang framhållas att därefter
under februari och mars i Djibouti och Tunis anordnades mottagningar å
backen under enahanda former som tidigare.

Av det nu anförda framgår att Beskow å tid då ännu en avsevärd del
av resan återstod erhållit kännedom om att i varje fall bland åtskilliga
av underofficerarna rådde missnöje över att de icke finge deltaga i den representation
som utövades ombord. Detta förhållande synes böra ha utgjort
särskild anledning för Beskow att taga under noggrant övervägande de
skäl som kunde tala för eller mot en ändring i den ordning som i sådant
avseende ditintills tillämpats. Vad under utredningen förekommit synes
närmast giva anledning till antagande att frågan icke blivit av Beskow ingående
och förutsättningslöst prövad. Härför talar icke minst den omständigheten
att Beskow i sitt yttrande till chefen för marinen endast hänvisar
till att honom veterligt icke från underofficerarnas sida gjorts någon »framställning»
att de skulle få disponera medel för representation utan att i
yttrandet alls omnämnes det missnöje med den tillämpade ordningen som
dock kommit till uttryck hland underofficerare ombord. Därest Beskow
efter allsidig prövning funnit den tillämpade ordningen böra bibehållas,
hade han bort underrätta den därav berörda personalgruppen härom på sådant
sätt att det framgått att han ägnat frågan den uppmärksamhet som
vederbort.

Med anledning av de direktiv som numera av chefen för marinen meddelats
för utövande av representation vid expeditioner till utländska farvatten
må framhållas följande. I fråga om de större mottagningarna —
på däck eller i tillgänglig inredning ombord — angives i direktiven att

336

det med beaktande av att representationen får därmed avsedd verkan bör
av vederbörande chef från fall till fall avgöras ur vilka personalkategorier
värdarna skola utses. Härigenom har chefen tillagts en praktiskt sett nära
nog obegränsad frihet i sitt hänsynstagande till i olika situationer föreliggande
omständigheter. Tydligt är att i direktiven svårligen kunnat upptagas
några ingående anvisningar i denna del. I vad mån syftet med direktiven
skall kunna vinnas måste under alla förhållanden bliva beroende
av den strävan som nedlägges härå vid direktivens tillämpning. En given utgångspunkt
är härvid det obestridliga förhållandet att krigsmaktens effektivitet
är beroende av förtroende och sammanhållning mellan de för gemensamt
mål arbetande olika kategorierna av krigsmän. En utåt ådagalagd
samhörighet måste därför, icke minst vid representation som utövas för en
utomlands befintlig avdelning av krigsmakten, framstå såsom en värdefull
tillgång. I betraktande härav förefaller det naturligt att en begränsning av
representationens utövande till endast viss personalgrupp icke sker med
mindre särskilda skäl föranleda därtill. Att de skäl av skiftande slag som
kunna motivera ett sådant avsteg kunna vara grannlaga och svårbedömliga
skall icke förnekas. Detta bör dock icke kunna åberopas såsom skäl för
att man i sådana fall kritiklöst faller undan för i utlandet tilläventyrs förekommande
konventionella uppfattningar som icke låta sig väl förena med
nu angivna synpunkter.

Dispositioner av myndigheter med flera å platser
som besökts under resan.

I ärendet har upplysts att, sedan efter ankomst till utländsk hamn förekommande
officiella visiter växlats mellan fartygschefen och myndigheter i
land, det i regel av myndighet på platsen, ibland i samverkan med någon
enskild sammanslutning, anordnades mottagning för personal från fartyget.
Till sådana mottagningar, vilka vanligen hade formen av cocktailparties,
inbjödos regelmässigt icke några andra kategorier av besättningen än
officerare och mestadels även aspiranter. Därjämte anordnades på åtskilliga
platser av myndigheter eller enskilda sammanslutningar utfärder av
olika slag eller danstillställningar, vari jämväl personal tillhörande andra
kategorier av besättningen än de nyss nämnda —■ vanligen även manskap
— deltog.

Vad till en början angår de nyss omnämnda mottagningarna och därmed
jämförliga tillställningar i land har under utredningen ytterligare förekommit
följande.

Beskow har anfört: I flertalet hamnar hade förfrågan gjorts, huruvida
icke ett antal underofficerare skulle kunna få deltaga i de inbjudningar
från myndigheter eller enskilda som officerarna och ibland även aspiranter
fått mottaga till tillställningar, medlemskap i klubbar och dylikt. Så
gott som undantagslöst hade dessa framställningar vänligt men bestämt avböjts
med förklaring att inbjudningen avsåge endast officerare och kadetter
eller aspiranter, som underginge utbildning till officerare, och icke några
andra personalkategorier.

337

Fänriken T. F. Malm har anfört: Han hade vid sidan av sina åligganden
enligt för fartyget gällande fördelningar under hela resan tjänstgjort som
fartygschefens personlige adjutant och i sådan egenskap åtföljt fartygschefen
vid dennes officiella visiter i hamnarna. Vid de tillfällen då fartygschefen
därvid mottagit inbjudning till någon tillställning i land hade han
alltid sökt utverka att samtliga befälskategorier ävensom manskap skulle
få deltaga, men han hade i de flesta fall erhållit besked att inbjudningen
avsåg endast officerare och aspiranter. Det enda fall där samtliga befälskategorier
och manskap fått deltaga i en mottagning för fartyget hade varit
i Kapstaden, där svenska föreningen stått som arrangör för mottagandet.

Styrmannen P. W. Löfgren har berättat: Under fartygets uppehåll i Kapstaden
hade en mottagning i land anordnats av svenska föreningen därstädes.
Enligt vad Löfgren under tjänstgöringen ombord hört berättas av
någon av styrmännen hade efter mottagningen representanter för föreningen
uttryckt sin förvåning över att från fartyget endast ett mindre antal officerare
och aspiranter infunnit sig och att icke några av underofficerarna
kommit tillstädes. Genom fartygsledningen hade underofficerarna icke erhållit
meddelande om att, såsom av det nu anförda framginge, jämväl underofficerarna
haft tillträde till mottagningen.

Maskinisten Dahl har uppgivit: I en av hamnarna i Afrika hade underofficerarna
i en av sina mässar mottagit besök av svenske vicekonsulns
fru. Under samtalet med henne hade enligt vad fartygsväbeln, flaggstyrmannen
Bark, uppgivit kommit på tal att officerare och aspiranter genom
konsulns förmedling blivit inbjudna till en förestående tillställning i staden.
Vicekonsulns fru, som utgått från att fartygets underofficerare skulle
deltaga i festligheten, hade -— då det med anledning härav meddelats henne
att enligt besked av fartygsledningen så ej vore avsett — förklarat att
något misstag måste föreligga och att hon skulle efterhöra hur härmed förhölle
sig. Senare hade meddelats att jämväl underofficerarna vore inbjudna
till festligheten.

Hörd med anledning av Löfgrens och Dahls uppgifter har kommendörkaptenen
av andra graden S. F. G. Broms, vilken tjänstgjort såsom sekond
ombord, anfört: I varje hamn där av myndigheter eller enskilda sammanslutningar
på platsen anordnats mottagningar och andra tillställningar för
personal från fartyget hade Broms alltid efter fartygets ankomst varit i
förbindelse med vederbörande konsulära myndighet i och för ordnande av
närmare detaljer i samband med de tilltänkta anordningarna. Vid dessa
samtal mellan Broms och vederbörande konsuläre befattningshavare hade
alltid framgått att Beskow vid de officiella besök han tidigare avlagt hos
myndigheterna gjort framställning om att den mottagning som planerats i
land skulle givas sådan omfattning att även andra personalkategorier än
officerare och aspiranter skulle få deltaga. Med hänsyn till vad Broms nu
framhållit ansåge han sig kunna bestämt påstå att Löfgrens och Dahls förenämnda
uppgifter — vilka uppenbarligen måste avse ett och samma tillfälle,
nämligen en av svenska föreningen i Kapstaden anordnad tillställning,
22 ’i980i0. Militieombudsmannens ämbetsberåltelse.

338

men som sinsemellan vore i väsentligt hänseende motstridiga — måste ha
föranletts av någon missuppfattning av vad som faktiskt tilldragit sig.

Av utredningen framgår att inbjudningarna till de mottagningar i land
varom nu är fråga av arrangörerna begränsats till officerare eller i en del
fall officerare och aspiranter. Den sålunda gjorda begränsningen har uppenbarligen
icke tillkommit på tillskyndan av fartygsledningen. Tvärtom har
genom utredningen framkommit att fartygsledningen, åtminstone i flertalet
fall, sökt påverka arrangörerna att inbjuda jämväl andra kategorier av besättningen.
Av Löfgren och Dahl lämnade uppgifter lära icke vara av beskaffenhet
att föranleda annat bedömande än nu angivits. Utredningen har alltså
givit vid handen att den i förevarande hänseende mot fartygsledningen framförda
kritiken saknar fog.

Såsom förut antytts ha de anordningar som av myndigheter och enskilda
vidtagits för fartygets mottagande å olika under resan besökta platser
icke varit begränsade till sådana i det föregående omnämnda mottagningar
och därmed jämförliga tillställningar, vartill endast officerare och
aspiranter inbjudits. Till belysande av i vad mån tillfälle beretts jämväl
övriga kategorier av besättningen att deltaga i de anordningar som sålunda
eljest vidtagits för fartygets mottagande å olika platser redogöres i det
följande för härutinnan inhämtade upplysningar (inom parentes angivna
siffertal avse där icke annat särskilt anmärkts det första ungefärligt antal
deltagande underofficerare och det andra ungefärligt antal deltagande tillhörande
manskapet).

Falmouth: bussutfärder i stadens omgivningar (12; 50), dans å British
Sailors Society (manskap 50), dans anordnad av borgmästaren (underofficerare
20); Boma: bussutfärd till bananplantage (5; 45), bussutfärd till
Matadi (10; 67), bilutfärd med biträdande guvernören (underofficerare 10),
bilutfärd till samt besök å infödingsskolan Le Coloni Scolair (underofficerare
10); Kapstaden: bussutfärder till sevärdheter i och utanför staden
(50; 290), dans anordnad av borgmästaren (20; 180), dans anordnad av
svenska föreningen (50; 100), maskeradbal i engelska sjömanshemmet
(10; 100); Durban: utfärder till Zulureservatet (11; 270), utfärd till Dundee
och Appelsbosch (11; 16), dans i Navy League Club (manskap 125);
Lourenco Marques: rundfärder i staden i bussar och utfärder till Vila
Louisa (70; 230); Mombasa: bussfärder i stadens omgivningar med bad
(manskap 90), djungelutfärd (6; 12), flygfärd till och från Nairobi med
uppehåll därstädes två dagar (6; 6), dans anordnad av stadens myndigheter
under medverkan av fartygets musikkår (10; 100); Djibouti: flygfärd
till och från Addis Abeba och uppehåll där tre dagar (1; 1), bussfärder
till l’Arta (manskap 60), badutfärd per båt och besök i infödingsby (manskap
80); Tunis: bussutfärder till stadens omgivningar, bland annat gamla
Cartago (60; 200); Rotterdam: bussutfärd till olika platser i landet (30;
180), cabaret och dans (30; 170). —- Därjämte ha för underofficerare och
manskap förekommit inbjudningar till sjömanshem samt till biograf- och
konsertbesök.

339

Andra anordningar för underhållning och fritidssysselsättning.

Underhållning och annan fritidsverksamhet ha i olika former anordnats
dels ombord och dels i samband med besök i land. Fartygsledningen har
i sina åtgöranden härutinnan biträtts av personal ombord, varav flera tillhörande
olika personalkategorier aktivt medverkat. Rörande ifrågavarande
verksamhet har under utredningen bland annat följande inhämtats.

Ombord har anordnats: Fritidsverksamhet omfattande undervisning i
bland annat språk, sång, teckning och målning samt fotografering; musikunderhållning
av fartygets musikkår i regel omkring en timme varje dag;
biografföreställningar, spex, frågesporttävlan, musik- och sångaftnar vid
sammanlagt omkring tjugo olika tillfällen; underhållning i fartygets radioanläggning,
utgivande av egen skeppstidning med troligen fem nummer
samt föredrag, varigenom före besök i hamn orientering lämnats angående
förhållandena på platsen. — I samband med besök i land ha anordnats fem
utfärder, vilka delvis bekostats av marketenterimedel, och vari såväl underofficerare
som manskap deltogo. I Kapstaden har för av marketenterikassan
tillskjutna medel anordnats dans ombord, vari omkring 200 av
manskapet deltogo.

Kommunikationerna med land och därmed sammanhängande förhållanden.

Såsom förut antytts har kritik riktats mot fartygsledningens åtgöranden
beträffande kommunikationerna med land vid tillfällen då gäster mottagits
ombord. Härvid ha avsetts åtgärder beträffande dels trafiken över landgångarna
i hamnar där fartyget låg vid kaj och dels användandet av fartygets
båtar å platser där fartyget låg på redd.

Landgångarna.

Anmärkningarna ha, såvitt gäller åtgärder beträffande landgångarna,
närmast avsett att i samband med sådana större mottagningar på backen
som förut omnämnts fartygets ordinarie från styrbords gångbord utlagda
landgång helt reserverats för gästerna och värdarna vid mottagningarna,
d. v. s. officerare och aspiranter, medan besättningen i övrigt hänvisats till en
smal landgång — »bräda» — som utlagts akterut från stjärtdäck i närheten
av där placerade avfallstunnor. Denna anordning hade ansetts kränkande
för därav berörda kategorier av besättningen, icke minst de äldre underofficerarna.

Beträffande hithörande förhållanden må till en början med ledning av
vad vid utredningen förekommit meddelas följande: Första gången mottagning
på backen anordnades vid tillfälle då fartyget låg vid kaj var i Kapstaden.
Den från gångbordet utlagda landgången var då avstängd för besättningen
utan att någon extra landgång utlades. Under det att Beskow
och andra officerare för mottagande av gästerna uppehöllo sig vid landgången
å styrbords gångbord infunno sig där några underofficerare för att

340

gå i land men blevo då anmodade att vänta till dess gästerna kommit ombord.
Denna tilldragelse och vad i samband därmed förekom — närmare
redogörelse härför lämnas i det följande — föranledde att fartygsledningen
till övervägande upptog att låta utlägga en extra landgång. Enligt bestämmande
av fartygsledningen blev i de därefter närmast anlöpta hamnarna,
Durban och Lourenco Marques — varest fartyget jämväl låg vid kaj och där
även mottagningar anordnades å backen — en sådan landgång utlagd från
stjärtdäck, till vilken besättningen hänvisades under tid då, liksom i Kapstaden,
den ordinarie landgången i samband med mottagningarna var reserverad
för gästerna. I Lourenco Marques utlades härjämte — med anledning
av tidvattnet — ytterligare en landgång från båtdäck. I Tunis, där
nästa gång mottagning å backen anordnades, låg fartyget med aktern förtöjd
vid kaj och var vid styrbordssidan från kajen utlagd en ponton, till
vilken dels styrbords fallrepstrappa nedfälldes och dels den extra landgången
från stjärtdäck utlades. I samband med mottagningen var här styrbords
fallrep reserverat för gästerna. I Rotterdam, varest fartyget låg vid
kaj och där jämväl mottagning anordnades ombord men då var förlagd
till gunrummet och kajutan samt begränsad till ett nittiotal deltagare, utlades
förutom den vanliga landgången från gångbordet en landgång från
båtdäck och en från stjärtdäck. De landgångar som i Lourenco Marques och
Rotterdam utlades från båtdäck ävensom den i Tunis till pontonbron utlagda
landgången ställdes till förfogande av hamnmyndigheten på platsen.
Den landgång som i Durban utlades från stjärtdäck var den mindre av de
två landgångar som tillhörde fartygsuppbörden och så har med all sannolikhet
—• frånsett besöket i Tunis — jämväl varit förhållandet vid övriga
tillfällen då landgång utlades från stjärtdäck. Den större av dessa båda
landgångar är den som enligt vad förut nämnts utlades från gångbordet.
Dessa fartygets landgångar mäta i längd och bredd den större 601 respektive
89 centimeter och den mindre 461 respektive 74 centimeter. Till den
mindre av landgångarna hörde löstagbara stöttor samt mantåg. Under den
tid av omkring en halv timme eller något mera som vid mottagningarna å
backen åtgick för gästerna att embarkera uppehöll sig för gästernas mottagande
följande personal å gångbordet invid landgången, nämligen fartygschefen,
sekonden, vakthavande officeren, vakthavande underofficeren och
två man av manskapet (fallrepspojkar). I mottagningsceremonielet deltog i
vissa fall även muskötteriet d. v. s. en av 7—9 man bestående och med bajonettförsedda
handvapen beväpnad paradtrupp under befäl av en furir.
Muskötteriet hade sin plats å gångbordet utefter däckshuset omedelbart
akter om landgången. Från landgången begåvo sig gästerna först till en i en
tvärskeppsgång för om landsgångsfästet anordnad garderob för ytterkläder
och därefter föröver å styrbordssidan till backen. Under det gästerna anlände
ävensom under den tid, likaledes omkring en halv timme eller något
däröver, som åtgick för gästerna att efter mottagningens slut lämna fartyget
voro styrbords gångbord och landgången därstädes avstängda för andra än
gästerna och den personal ombord som deltog i mottagningen. Sedan anordningen
med den extra landgången vidtagits ordnades under avstäng -

341

ningen övrig trafik å fartyget så att de som lämnade fartyget hade att från
babordssidan passera över stjärtdäck och vidare över den extra landgången
och de som gingo ombord hade att taga samma väg i motsatt riktning. Av
flera bland besättningen har under utredningen gjorts gällande att styrbords
gångbord och den ordinarie landgången voro avstängda icke blott
under det gästerna anlände till och avgingo från fartyget utan under hela
tiden de befunno sig ombord. Från fartygsledningens sida har däremot uppgivits
att enligt order som meddelats genom fartygets högtalaranläggning
avstängningen varit inskränkt till förstnämnda tidsperioder. Enligt vad av
utredningen framgår torde denna uppgift vara riktig. Det synes dock sannolikt
att icke alla ombord nåtts av det utsända meddelandet och att därför
åtskilliga av besättningen felaktigt utgått från att ordern gällt hela den
tid gäster befunno sig ombord. Till förklaring av att icke alla ombordvarande
erhållit del av meddelandet har Broms framhållit att högtalaranläggningen
å fartyget icke var tillfredsställande anordnad såtillvida att meddelanden
genom högtalaren icke nådde alla de lokaliteter ombord som bort
nås därav. Underbefäl och meniga som erhållit permission för besök i land
samlades, i regel en gång i timmen, till permittentuppställningar vanligen
på huvuddäck, därvid de innan de fingo begiva sig i land avprickades i ett
s. k. permissionsplån. Officerare och underofficerare gingo däremot i land
å tider som de själva bestämde och lämnade icke fartyget gruppvis utan
var för sig efter anmälan hos vakthavande officeren. —- På styrbordssidan
av stjärtdäck voro invid relingsräcket placerade två med lock försedda lårar,
vari tidvis förvarades rotfrukter och grönsaker som inköptes i hamnarna.
Å stjärtdäck var vidare om babord invid relingsräcket uppställd en
trälår, som var avsedd för uppsamling av sopor och pappersavfall och därjämte
användes som förvaringsrum för ett antal — troligen åtta — matavfallstunnor
av plåt. Tunnorna, till vilka funnos lock med skruvanordningar,
hade vid tillfällen då låren användes för uppsamling av sopor sin
plats på däcket, några vid lårens aktra kortända och de övriga utefter långsidan
av låren. I utländska farvatten lämpades under gång såväl matavfall
som sopor och annat dylikt efter hand över bord. Under uppehåll i utländska
hamnar uppsamlades matavfallet i tunnorna. Sopor och annat sådant
avfall lades då i den nyssnämnda låren därest icke, såsom skedde på en
del platser, hamnmyndigheten för ändamålet ställde till förfogande särskild
soppråm eller någon uppsamlingsanordning på kajen. I de hamnar där låren
användes för uppsamling av sopor brukade den inom tämligen kort tid
bliva fylld, varefter ytterligare tillkomna sopor och annat sådant såsom tomlådor
och förbrukat pappemballage efter hand lades i hög på däck mellan
det omedelbart för om stjärtdäck belägna däckshuset och två något akter
därom stående rullställ för wirar. Akter om dessa var fri passage över
stjärtdäck. På akterkant av däckshuset var inredd en förrådsskrubb försedd
med dörr som vette mot stjärtdäck. I skrubben förvarades en del —
upp till tre ton — av potatisförrådet ombord. På babords gånghord för om
akterkant av däckshuset verkställde backlagsinännen dagligen efter målti -

342

derna rengöring av backlagskärlen. För ett närmare bedömande av frågan
huruvida och i vad mån nu berörda anordningar å stjärtdäck inneburit olägenheter
för dem som vid begagnande av den extra landgången hade att
passera stjärtdäck hänvisas till den redogörelse som i det följande lämnas
för vissa delar av utredningen.

I sitt yttrande till chefen för marinen påvisar Beskow oriktigheten av
uppgifter i pressen att den från stjärtdäck utlagda landgången bestått av
endast en »bräda» och framhåller att någon som helst svårighet att taga sig
i land eller ombord över densamma icke förelåg. Såvitt Beskow förstode
kunde de om babord i en särskild lår förvarade matavfallstunnorna icke ha
generat trafiken. Det hade självfallet, då anordningen med den extra landgången
vidtogs, aldrig såsom påståtts varit fråga om att »det skulle varit
olämpligt att permittenterna finge möta de gästande utlänningarna». Anordningen
hade vidtagits såsom den mest självklara artighetsåtgärd mot
gästerna. Det kunde möjligen anses att den medfört momentana olägenheter
för personalen men de hade icke varit större än att man kunnat förvänta
lojal förståelse för arrangemanget.

De officerare som yttrat sig i samband med den av chefen för marinen
anbefallda utredningen ha överlag ansett att anordningen med den extra
landgången varit av behovet påkallad och icke kunde göras till föremål för
befogade anmärkningar. Av de i samband med nämnda utredning hörda
nitton underofficerarna ha endast åtta uttalat sig beträffande anordningen
med den ifrågavarande landgången. En av dem har förklarat att han personligen
icke haft något obehag av anordningen i fråga och att han ansåge
den vid vissa tillfällen ha varit nödvändig. Några ha förklarat att enligt deras
mening landgångarna kunde ha placerats på ett lämpligare sätt. En
har anmärkt på att honom veterligt besättningen icke underrättades om att
trafiken dirigerades på sätt som skedde och en annan har yttrat att enligt
hans åsikt disponerandet av landgångarna varit upphovet till alla skriverier
i pressen. Av personal tillhörande underbefälet ha endast två yttrat sig
i frågan, av vilka den ene ansett den extra landgången ha varit mycket dåligt
placerad och den andre anmärkt att det s. k. förtroenderådet ombord
icke fått företräde hos fartygschefen i landgångsfrågan. Av de meniga som
blivit hörda vid nu nämnda utredning har en — en aspirant — förklarat
att i pressen förekommande uppgift därom »att aspiranterna själva kraftigt
reagerat mot förhållandena med landgången» måste vara oriktig, då honom
veterligt någon sådan inställning icke kommit till uttryck bland aspiranterna.
Två ha ansett att anordningen med den extra landgången medförde
olägenhet och obehag för besättningen. En av de hörda har däremot förklarat
att han för sin del icke funne anledning till anmärkning mot anordL
ningen.

Chefen för marinen har i sitt yttrande anfört: Att en extra landgång, vilken
icke såsom påståtts utgjorts av en »bräda» utan varit en av fartygets
ordinarie landgångar, utlagts för att avleda den vanliga trafiken till och
från fartyget under de tider ett stort antal gäster embarkerade och debar -

343

kerade ansåge han vara en riktig och välbetänkt åtgärd. Däremot ansåge
han att landgången placerats för långt akter över, varigenom besättningens
trafik till och från fartyget försvårats. Omständigheterna syntes tyda på
att fartygsledningen kunde utvalt bättre plats för landgången och att dess
ändamålsenlighet borde ha kontrollerats. Vidare ansåge chefen för marinen
att de order, som tydligen utfärdats med förbud för andra än gäster
och värdarna ombord att under tiden för tillställningar utnyttja den ordinarie
landgången, varit onödigt restriktiva. Denna landgång borde givetvis
ha fått utnyttjas jämväl av besättningen i övrigt vid de tillfällen, då trafiken
av gäster icke lagt hinder i vägen härför, och under alla förhållanden
hade det icke bort kunna förekomma att fartygets personal som befann sig
i sällskap med gästande utlänningar avvisats. Det borde fått ankomma på
vakthavande officeren att från fall till fall reglera trafiken. Det förefölle
även som om besättningen icke blivit tillräckligt informerad om orsaken
till att den extra landgången utlagts. Hade så varit fallet skulle säkerligen
anordnandet av den extra landgången icke föranlett den upprörda stämning
bland besättningen, som den tydligen givit anledning till. Beträffande
den extra landgången ansåge chefen för marinen sålunda att fartygsledningen
kunde ha handlagt därmed sammanhängande frågor med större omsorg.

Svenska underofficersförbundet har anfört: I fråga om den extra landgången
uttalade chefen för marinen att det förefölle honom som om besättningen
icke blivit tillräckligt informerad om orsaken till att denna landgång
utlagts. Detta medgivande att informationer borde och kunde förekomma
ledde tanken till behovet av tillfredsställande former i detta avseende.
1945 års militärutredning hade på sin tid föreslagit inrättandet av
regementsnämnder. Häremot svarande organ erfordrades tydligen jämväl
ombord, i varje fall å de större enheterna inom örlogsflottan. Dessa organ
innebure möjlighet till ordnad kontakt ej blott med de värnpliktiga och meniga
i övrigt utan även med och emellan de olika befälskategorierna. Enligt
vad som framkommit vid utredningen hade kontakten ombord å kryssaren
Gotland icke varit tillfredsställande.

Såsom förut antytts har anledningen till att fråga uppkom om utläggande
av en extra landgång närmast varit vissa tilldragelser som inträffade i
Kapstaden. Angående dessa tilldragelser har vid förhör uppgivits följande.

Maskinisten Dahl: Då han under uppehållet i Kapstaden skulle lämna
fartyget vid ett tillfälle då gäster mottogos ombord hade han av Broms blivit
avvisad från landgången och tillsagd att han icke då finge gå i land. Efter
en stund, då för tillfället icke några gäster funnits i närheten, hade han
hos Broms begärt att få gå i land. Broms hade då med hög röst yttrat: »Sätt
av men fort för fan», varefter Dahl springande begav sig över landgången.
Detta hade iakttagits av bland andra några civila personer på kajen, vilka
Dahl kände. Dahl hade därefter blivit kallad till Broms i dennes hytt, därvid
Broms meddelat att han hört omtalas att Dahl tagit illa vid sig av någon
tidigare händelse vid landgången. Sedan Dahl därvid för Broms redogjort
för vad som förevarit, hade Broms förklarat att han ansåge det otro -

344

ligt att han skulle ha fällt det av Dahl påstådda yttrandet men tillagt att
för den händelse så skulle ha varit fallet han beklagade det inträffade. Vid
samma tillfälle hade jämväl andra underofficerare varit kallade till Broms
och därvid till denne tramfört missnöje över att de av officerare blivit bortmotade
från gångbordet då de vid gästers ankomst uppehållit sig på däcket
ett par meter bakom de mottagande officerarna och således ej på något
sätt hindrat gästernas tillträde till fartyget. Såvitt Dahl kunde erinra sig
hade Broms icke lämnat någon förklaring till att underofficerarna vid tillfället
blivit bortmotade och anvisade att gå över till babordssidan.

Löjtnanten K. G. Frisk: Under det fartyget låg vid kaj i Kapstaden med
endast den ordinarie landgången utlagd och gäster hållit på att gå ombord
hade fartygschefen och åtskilliga officerare, bland dem Frisk själv, befunnit
sig invid landgången. Vid tillfället hade ett antal underofficerare, Frisk
kunde ej uppgiva hur många, anlänt för att gå i land. Underofficerarna hade
fått tillsägelse av fartygschefen genom vakthavande officeren att vänta till
dess gästerna kommit ombord. Enligt Frisks uppfattning hade den tid de
på detta sätt blivit uppehållna säkerligen ej överstigit en halv timme. De
flesta av underofficerarna hade stannat kvar på platsen i närheten av landgången.
Några av dem hade emellertid kommit än närmare landgången och
dä, troligen av fartygschefen själv, fått tillsägelse att gå över på babordssidan.
Tonen i vilken tillsägelsen givits hade kanske varit något hård men
ej mer än vad som varit påkallat av underofficerarnas eget uppträdande.
En grupp aspiranter hade stått i närheten men såvitt Frisk kunde erinra
sig i övrigt ej något annat manskap än de båda fallrepspojkarna.

Broms: Han hade minne av att under det fartygschefen och han själv
jämte andra officerare i Kapstaden mottagit gäster på gångbordet vid landgången
några underofficerare eller möjligen några furirer infunnit sig för
att gå i land och då av någon av officerarna erhållit tillsägelse att de måste
vänta tills gästerna kommit ombord. Att det vid detta tillfälle förekommit
något vidare samtal mellan någon av officerarna och de åsyftade underofficerarna
eller furirerna kunde Broms icke erinra sig. Han hade emellertid
ett minne av att troligen vid detta tillfälle underofficerarna eller furirerna
uppträtt pockande. Under uppehållet i Kapstaden hade Broms av fartygspastorn
erfarit att Dahl och ett par andra yngre underofficerare blivit
missnöjda med anledning av ett intermezzo i samband med att Dahl någon
föregående dag skulle gå i land. Med anledning härav hade Broms kallat
till sig Dahl och de andra åsyftade yngre underofficerarna och tillfrågat
dem vad saken kunde gälla. Dahl hade då meddelat att han ansåge sig ha
blivit utsatt för olämpligt tilltal av Broms i samband med att Dahl någon
dag tidigare skulle lämna fartyget. Dahl hade därom uppgivit att, då han
skulle passera landgången, han erhållit tillsägelse av Broms att han icke
finge gå i land enär gäster väntats till fartyget, att Dahl därvid framhållit
att några gäster ej funnits i närheten och att det därför icke syntes finnas
någon anledning att vägra honom att begagna landgången samt att Broms
därefter yttrat: »Sätt av då, men fort för fan.» Med anledning av dessa

345

Dahls uppgifter hade Broms meddelat de tillstädeskomna att Broms icke
hade något minne av den påstådda händelsen och hölle för osannolikt att
han skulle ha fällt ett yttrande av sist angivet innehåll, då det icke överensstämde
med Broms’ vana att använda sådana uttryck, samt tillagt att,
om Broms verkligen använt ett sådant uttryck, han i sådant fall beklagade
det inträffade. Därefter hade Dahl och hans kamrater avlägsnat sig och
enligt Broms’ uppfattning hade han och de övriga skilts i bästa sämja.

Beskow: Under det han vid besöket i Kapstaden uppehållit sig vid landgången
för att mottaga gäster som just då anlänt hade han märkt att bakom
honom några underofficerare närmat sig landgången, uppenbarligen
för att gå i land. Med anledning därav hade han givit vakthavande officeren
tillsägelse att de ifrågavarande underofficerarna finge vänta på babordssidan,
varmed han avsett att de skulle vänta där till dess landgången blivit
fri från gäster. Han hade hört att sekonden omedelbart därefter tillsagt underofficerarna
att gå över till och vänta på babordssidan. Underofficerarna
hade emellertid icke efterkommit denna tillsägelse utan till en början stannat
kvar på platsen. De hade icke stått i vägen för gästerna vid deras passage
från landgången till garderobsutrymmet och därifrån till backen. Den
nu omnämnda tilldragelsen hade föranlett att efter överläggning mellan
Beskow och Broms det beslutats att i nästa hamn — Durban — i samband
med mottagande av gäster ombord anordna en extra landgång för att bereda
besättningen tillfälle att under det gäster anlände till och avgingo från fartyget
obehindrat kunna få gå ombord eller i land.

Broms har beträffande de överväganden som föregingo fartygsledningens
beslut att låta utlägga den extra landgången uppgivit följande: Under fartygets
uppehåll i Kapstaden hade inom fartygsledningen uppkommit fråga
om att i fortsättningen en extra landgång skulle utläggas för att användas
av besättningen vid tillfällen då fartyget besöktes av gäster. Huruvida denna
fråga väckts av Beskow eller av Broms kunde han nu icke erinra sig. Då
frågan om utläggande av den extra landgången sålunda upptagits hade
Broms ingående övervägt hur denna landgång lämpligen skulle placeras
och hade även haft samtal härom med Beskow. Eu omständighet till vilken
härvid måst tagas hänsyn hade varit att vid tillfällen då gäster besökte
fartyget gångbordet intill den ordinarie landgången måste disponeras av den
personal — bestående av fartygschefen och ytterligare minst fem personer
samt i förekommande fall även muskötteriet — som hade att mottaga gästerna.
Det hade övervägts att utlägga en extra landgång för gästerna för om
den ordinarie landgången men detta hade befunnits praktiskt ogenomförbart
bland annat med hänsyn till torpedtubens placering. Då det varit nödvändigt
att på sätt som nämnts vid gästernas mottagande disponera och
därför också avstänga styrbords gångbord hade annan anordning icke befunnits
möjlig än att övrig trafik å fartyget hänvisats till babordssidan över
stjärtdäck till en akter om den ordinarie landgången utlagd extra landgång.
Vid bestämmandet av den plats akterut där den extra landgången
skulle utläggas hade icke funnits något val. Landgången hade nämligen

346

icke kunnat placeras annorstädes än på det enda ställe av gångbordet där
det varit möjligt att genom fällande av relingsräcket åstadkomma för landgången
erforderlig öppning i räcket. Efter nu omförmälda överväganden
hade bestämts att den extra landgången skulle utläggas på sätt som skedde.
Båda landgångarna hade enligt fartygsledningens mening varit avsedda att
användas av all personal ombord utan åtskillnad mellan olika kategorier
med endast den inskränkningen att den ordinarie landgången överhuvud
taget icke fick användas av personalen ombord vid tillfällen då gäster passerade
till och från fartyget. Därest det hade satts i fråga att vid sådana
tillfällen avstänga den ordinarie landgången endast för meniga och underbefäl
skulle Broms för sin del icke ha ansett en sådan anordning lämplig
då skillnad icke borde göras mellan olika kategorier ombord. Den extra
landgången hade varit försedd med räcke på ena sidan med undantag möjligen
för något enstaka tillfälle då räcke icke blivit uppsatt. Icke vid något
tillfälle hade någon underofficer eller någon annan ombord hos Broms begärt
någon ändring i förhållandena beträffande landgångarna.

Beträffade Irågan om och i vad mån det varit av omständigheterna påkallat
att i samband med besök av gäster ombord vägra besättningen tillträde
till den ordinarie landgången har under utredningen anförts bland
annat följande.

Styrmannen N. O. R. Jakobsson: I fråga om anordningen med landgångarna
hade bland underofficerarna ansetts att de från fartygsledningens sida
bort åtnjuta så pass förtroende beträffande sin förmåga att uppträda att det
icke skulle ha behövts någon föreskrift om att i samband med besök av
gäster ombord underofficerarna finge använda endast den extra landgången.
Det hade nämligen enligt underofficerarnas mening icke förelegat någon
risk att, även om endast den ordinarie landgången funnits, någon underofficer
skulle stört mottagningarna genom att använda landgången då den
icke var fri från gäster. Enligt Jakobssons mening hade därför för underofficerarnas
del anordningen med den extra landgången varit obehövlig.
Huru det i detta avseende ställde sig med meniga och underbefäl ansåge
Jakobsson sig icke kunna bedöma.

Styrmannen Y. Sörman: Det hade bland såväl meniga som underbefäl och
underofficerare ansetts att anordningen med den extra landgången varit
onödig och måste fattas såsom kränkande för dessa kategorier av besättningen.
Sörman vore även för egen del av den uppfattningen att anordningen
med den extra landgången icke varit behövlig för det därmed avsedda ändamålet.
Vad beträffade manskapet kunde permissionsuppställningarna ombord
utan olägenhet ha förlagts till tider då gäster icke passerade landgången.
Det hade enligt Sörmans mening icke heller förefunnits någon
risk för att permittenter tillhörande manskapet skulle vid återkomsten till
fartyget ha stört trafiken av gäster på landgången, då det helt visst kunnat
förutsättas att permittenterna skulle på kajen ha avvaktat tillfällen då
landgången varit fri från gäster. För underofficerarnas del funne Sörman
det uppenbart att anordningen varit onödig då personer tillhörande denna

347

kategori självfallet skulle ha aktgivit på att icke någon gång störa trafiken
av gäster på landgången. Troligen kort efter det fartyget lämnat Lourenco
Marques hade Sörman jämte några andra underofficerare blivit kallade till
fartygschefen. Vid det samtal som därvid förekom hade maskinisten Dahl
givit uttryck åt de av Sörman nu framlagda synpunkterna beträffande landgångsförhållandena.
Anordningen med den extra landgången hade diskuterats
mycket bland olika kategorier ombord och väckt misstämning.

Fartygspastorn Lindörn: Under den första delen, omkring tio minuter,
av den tid som vid mottagningar å fartyget kunde beräknas för gästernas
ombordkomst hade det varit en kontinuerlig ström av gäster över landgången
och det hade knappast funnits någon möjlighet för någon av besättningen
att då passera över landgången i någondera riktningen utan att detta
hade verkat störande vid mottagandet av gästerna. Under den därefter följande
tiden av femton eller tjugu minuter som återstått innan samtliga
gäster kommit ombord hade däremot funnits utrymme för jämväl andra
än gäster att använda landgången utan att det hade behövt verka störande.

Beskow har på tillfrågan vitsordat de av Lindörn sålunda lämnade uppgifterna.

Furiren nr 725-5-42 G. Eriksson: Vid ett tillfälle under uppehållet i Kapstaden
då mottagning varit anordnad ombord hade han fått vänta på kajen
omkring en halv timme innan det tillåtits honom att begagna landgången.
Då han anlänt till platsen hade han icke sett någon gäst på kajen och han
hade då med ledning av sin klocka konstaterat att det dröjt omkring fem
minuter innan nästa gäst anlänt för att ga ombord. Vid något tillfälle efter
det fartyget lämnat Kapstaden hade Eriksson, som tillhört förtroenderådet,
järnte övriga ledamöter däri uppsökt sekonden och framfört klagomål över
att det icke tillåtits manskapet att gå i land eller ombord över landgången
under tider då gäster anlände till eller lämnade fartyget. Förtroendemännen
hade därvid framhållit att enligt manskapets uppfattning gästerna icke
skulle bliva störda genom att manskapet »slussade» mellan gästerna. Sekonden
hade svarat att han icke själv kunde åtgöra något i saken men skulle
underställa frågan fartygschefen. Såvitt Eriksson erinrade sig hade sekonden
icke lämnat något besked om vad fartygschefen beslutat i saken.

Mot anordningen med den extra landgången har såsom förut antytts
vidare anmärkts att med hänsyn till matavfallstunnornas placering å stjärtdäck
och förhållandena därstädes i övrigt fartygsledningens åtgärd att låta
utlägga landgången från stjärtdäck varit särskilt olämplig. Ltöver vad i den
föregående redogörelsen upplysts angående hithörande förhållanden har
under utredningen uppgivits bland annat följande.

Förrådskonstapeln E. G. A. Stiernström: Vid tillfällen da under hamnbesök
den på babordssidan av stjärtdäck uppställda soplåren blivit fylld
och därefter sopor, pappersavfall, tomlådor och annat förbrukat emballage
i större mängd uppsamlats på stjärtdäck mellan däckshuset och wireruliarna
hade avfallet upptagit så stort utrymme att de som haft att passera
stjärtdäck måst taga en omväg akter om wire-rullarna, varest det all -

348

tid varit fritt från sopor och annat sådant. Under uppehåll i de utländska
hamnarna hade matavfall alltid uppsamlats i de härför avsedda plåttunnorna
och icke någon gång lämpats ned d soppråm eller forslats över till
förvaringskärl på kajen. Vid något eller några tillfällen hade inträffat att
alla tunnorna blivit fyllda nagon eller ett par dagar före fartygets avgång
och Stiernström hade då ombesörjt att handräckningsmanskap rott ut med
tunnorna utanför det till hamnområdet hörande vattnet och där tömt tunnorna.
I sin egenskap av proviantuppbördsman hade Stiernström dagligen
inspekterat innehållet i tunnorna för att konstatera att icke till utspisning
amändbar proviant bortkastades. Vid tillfällen då låren använts för uppsamling
av sopor och tunnorna därför varit ställda på däck hade locken till
tunnorna alltid varit tillskruvade med undantag för de tider då backlagsmännen
tömde matavfall i tunnorna. Även under tid då locken varit tillskruvade
hade känts en svag lukt från tunnorna. Lukten hade känts något
starkare fiån de tunnor som först blivit fyllda och således kommit att stå
någon tid. För dem som tagit vägen akter om wire-rullarna hade det varit
ofrånkomligt att passera nära intill de utefter lårens långsida ställda tunnorna.
Någon förskämd lukt från de på styrbordssidan uppställda två lärarna,
som tidvis använts för förvaring av i hamnarna inköpta rotfrukter och
grönsaker, hade icke vid något tillfälle kunnat uppkomma. Dörren till den
på akterkant av däckshuset inredda förrådsskrubben, som använts för för■\aring

tropiska farvattnen hade delar av detta potatislager efter hand förskämts så
att gallring av lagret måst ske. Från den skämda potatisen hade, särskilt
under uppehåll i hamnar, känts lukt på stjärtdäck men denna hade varit
så svag att den enligt Stiernströms uppfattning knappast kunnat genera någon.
Påfyllning av potatisupplaget i förrådsskrubben hade skett i Falmouth,
St. Vincent och Kapstaden, varest inköp av potatis verkställts. På babords
gångbord för om akterkant av det nu nämnda däckshuset hade backlagsmännen
dagligen efter måltiderna verkställt rengöring av backlagskärlen.
Det därvid använda spolvattnet hade tömts i rännstenen på ytterkanten av
gångbordet. Givetvis hade det icke kunnat undvikas att under rengöringen i
viss utsträckning spolvatten från kärlen spillts ut på gångbordet. En särskild
s. k. gångbordspost hade varit avdelad med uppgift bland annat att
tillse att backlagsmännen efter diskningen av kärlen gjorde rent på gångbordet
och det hade ålegat den vakthavande personalen att ha tillsyn över
att gångbordet blev rengjort. Om den rengöring av gångbordet som ålegat
backlagsmännen utförts på sätt som vederbort, borde det icke annat än
under pågående diskning av kärlen ha kunnat förekomma att fett från det

\id diskningen använda spolvattnet funnits kvar på gångbordet. _ Med

undantag för tillfällen då den ordinarie landgången i samband med besök av
gäster ombord varit avstängd hade permittenter icke hänvisats att taga vägen
över stjärtdäck för att komma i land.

Värnpliktige nr 3456-1-47 C. E. G. Jonsson: Han hade ej vid något tillfälle
under fartygets uppehåll i hamn märkt någon lukt från matavfallstunnorna.

349

Värnpliktige nr 2029-1-47 K. L. Siljeströmer: Han hade vid de flesta av
fartygets besök i utländska hamnar iakttagit att det funnits matavfall i
två eller tre av de härför avsedda tunnorna. Vid dessa tillfällen hade, såvitt
han erinrade sig, lock icke varit pålagda tunnorna. Det hade förmärkts
lukt från tunnorna men endast svag sådan.

Värnpliktige nr 5519-1-47 F. Sjödin: Han hade vid en del tillfällen tjänstgjort
såsom backlagsman och då haft att förskaffa matavfall till tunnorna
på stjärtdäck. Tunnorna hade då utan lock stått inne i den på babordssidan
uppställda trälåren. Locket till låren hade varit stängt. Han kunde icke
yttra sig om huruvida någon besvärande lukt kommit från tunnorna.

Värnpliktige nr 5658-1-47 C. Engström: Vid något eller några tillfällen
då han tjänstgjort såsom post på stjärtdäck hade han där känt en dålig
lukt, som han antagit härröra från en på babordssidan placerad trälår. Han
hade icke ägnat någon tanke åt vad som då funnits i låren.

Styrmannen Löfgren:‘På stjärtdäck hade varit placerade om styrbord
en lår för förvaring av potatis och om babord en lår som i hamnarna använts
för förvaring av sopor och pappersavfall. Ofta hade icke allt pappersavfall
och annat dylikt rymts i sistnämnda lår utan lagts i högar löst
på däck. I denna lår hade under gång brukat förvaras för uppsamling av
matavfall avsedda, med lock försedda plåttunnor. I hamn hade dessa tunnor
varit placerade strax akter om låren. Från sopavfallet och även från
i låren på styrbordssidan förvarad potatis som ruttnat hade, särskilt efter
det fartyget legat ett par dagar i hamn, förmärkts en ofta stark lukt. Från
matavfallstunnorna hade däremot vanligen icke förmärkts någon nämnvärd
lukt, då locken till tunnorna i allmänhet varit tätt tillskruvade. På
babordssidan av stjärtdäck hade matkärlen brukat rengöras, vilket föranlett
att där ofta varit halt och slipprigt av spolvatten från kärlen. Rengöring
av matkärl hade ägt rum tre gånger om dagen, sista gången vanligen
strax innan permissionstiden började.

Flaggstyrmannen B. O. G. Eneroth: Anordningen med den extra landgången
hade väckt irritation bland besättningen, särskilt i Durban där
starkt missnöje kommit till uttryck. Under fartygets uppehåll i Durban
hade sopor och annat sådant avfall i stor utsträckning varit uppsamlat på
stjärtdäck. Det hade verkat som om soporna utan vidare tömts dit efter
hand och stjärtdäck hade då, på ett helt annat sätt än förhållandet varit
i andra hamnar, närmast sett ut som en sopstation. Eneroth hade i Durban
själv gått i land ungefär vid den tid då gäster skulle anlända till mottagningen
å fartyget.

Högbåtsmannen nr 8237-1-40 Å. IL Odenholm: Fartygsledningens åtgärd
att i samband med den i Durban anordnade mottagningen ombord hänvisa
besättningen att uteslutande använda den från stjärtdäck utlagda landgången
hade enligt vad Odenholm erfor vid samtal med personal ombord väckt
stark irritation bland besättningen. Odenholm hade fått den uppfattningen
att irritationen väsentligen berott på den omständigheten att stjärtdäck använts
som uppsamlingsplats för sopor, konservburkar, kartonger och annat

350

dylikt avfall, som där funnits i sådana mängder att den som från babords
gångbord skulle passera vidare över stjärtdäck måst trampa i avfallet. Han
hade icke något minne av att under fartygets besök i Lourenco Marques
något missnöje beträffande landgångsförhållandena kommit till uttryck.
I Tunis hade hamnmyndigheterna ställt en soppråin till förfogande, varför
under fartygets besök därstädes stjärtdäck icke använts som uppsamlingsplats
för sopor. — På stjärtdäck hade funnits ett antal tunnor för uppsamling
av matavfall. Vid samtliga tillfällen Odenholm under hamnbesök passerat
stjärtdäck hade tunnorna varit placerade i en där befintlig trälår. Till
samtliga tunnor hade funnits lock, vilka varit försedda med skruvanordningar.
Odenholm hade för sin del aldrig förmärkt någon lukt från tunnorna.
Han hade icke heller någon gång märkt någon lukt från en på styrbordssidan
av stjärtdäck placerad lår.

Beskow: Vid ett samtal som han — troligen i slutet av januari -— på
förekommen anledning haft med några av underofficerarna ombord hade
bland annat anordningen med den extra landgången diskuterats. Beskow
hade därvid — sedan han redogjort för de synpunkter som föranlett fartygsledningen
att vidtaga denna anordning — framhållit att jämväl underofficerarna
haft möjlighet att tillrättalägga de förhållanden beträffande vilka
anmärkningar framställts. Beskow hade i anslutning härtill påpekat att
det närmast ankommit på vakthavande underofficerarna ej mindre att vidtaga
åtgärder för förbättring av renhållningen på stjärtdäck om befogad anledning
till anmärkning verkligen förelegat i detta hänseende än även att —
om, såsom också påståtts, landgången vid vissa tillfällen varit utlagd icke
mot gångbordet utan mot relingsräcket — tillse att relingsräcket blivit fällt.
Första gången Beskow hört omtalas att missnöje skulle förefinnas beträffande
anordningen med den extra landgången hade varit troligen efter det
fartyget ankommit till eller lämnat Lourenco Marques, men han hade först
vid det nyssnämnda samtalet med underofficerarna erfarit att det ansetts
att det icke varit tillräckligt snyggt på stjärtdäck på grund av de upplag av
olika slag som funnes där. Först efter hemkomsten till Sverige hade
Beskow genom tidningsartiklar erfarit att man ville göra gällande att på
grund av förvaring av matavfall på stjärtdäck det varit orenligt där.

I samband med de anordningar som beträffande trafiken över landgångarna
och eljest vidtagits för mottagandet av gäster ombord ha inträffat
händelser som ansetts ha varit ägnade att bidraga till den irritation som
anordningen med den extra landgången skapat ombord. Beträffande sådana
händelser har under utredningen uppgivits följande.

Maskinisten Dahl: Under uppehållet i Durban hade han vid besök i land
till fartyget inbjudit fyra civila personer på platsen, vilka Dahl gästat under
ett par dagars tid. Han hade mottagit gästerna på kajen och anvisat dem
att gå över den ordinarie landgången. En furir, som uppehållit sig på
kajen invid landgången, hade emellertid avvisat Dahl och hans gäster. Dahl,
som icke tidigare hört något om förbudet att använda denna landgång,
hade blivit så snopen att han ej kommit sig för att göra någon invändning

351

utan hade med gästerna passerat över den aktra landgången vid stjärtdäck.
Vid tillfället hade han ej sett några av fartygsledningen inbjudna gäster
i närheten av landgången. Dahls gäster hade uttryckt sin förvåning över
det inträffade. — En av maskinisterna ombord vid namn Lärkfeldt hade
berättat att han efter att ha gästat en familj i en av de anlöpta hamnarna
inbjudit sitt värdfolk till besök hos honom å fartyget. Sedan dessa hans
gäster, som även varit inbjudna till den officiella mottagningen å fartyget,
kommit ombord över den ordinarie och för besättningen då avstängda landgången
hade de av en officer hänvisats till backen. Lärkfeldt, som önskat
sammanträffa med de ifrågavarande personerna, hade i sådant syfte begivit
sig fram mot backen men då av en officer, som befunnit sig på backen,
erhållit besked att han icke finge tillträde dit. Lärkfeldt hade då uppgivit
anledningen till att han önskade tillträde men hade fortfarande vägrats att
beträda backen.

Styrmannen Löfgren: Samma dag som under uppehållet i Kapstaden
mottagning för gäster hållits å fartyget hade Löfgren från klockan 1900
till klockan 2400 tjänstgjort såsom befälhavare för en från fartyget utsänd
patrull. Innan han utgått med patrullen hade han av vakthavande
officeren erhållit order att vid tiden för gästernas avgång från fartyget,
som beräknats äga rum klockan omkring 2300, med patrullen befinna sig
på kajen inom ett avstånd av 100 meter från fartyget och att därvid tillse
att icke någon av besättningen kom i närheten av den ordinarie landgången
utan hänvisa hemvändande permittenter till den aktra landgången. Löfgren
hade, då han erhöll denna order, frågat: »Är detta verkligen patrullens
uppgift?» och härtill erhållit svaret: »Det är order uppifrån.» — Under
fartygets uppehåll i Durban hade ett tiotal underofficerare, däribland Löfgren
själv, samt åtskilliga aspiranter och vanliga meniga ävensom fartygsprästen
och tandläkaren av representanter för svenska missionärer i Sydafrikanska
unionen blivit inbjudna till en två dagars utfärd in i landet.
Vid återfärden till fartyget hade de svenska gästerna åtföljts av några av
missionärerna, som vid ombordkomsten av fartygspastorn blivit bjudna på
middag i gunrummet. I denna middag hade icke deltagit någon av de
underofficerare som varit med på utfärden. Då missionärerna varit i färd
med att lämna fartyget hade dit anlänt ytterligare en av de missionärer
som deltagit i utfärden. I sitt sällskap hade han haft två damer. Löfgren
hade under utfärden blivit personligen bekant med den sistnämnde missionären.
Vid ankomsten till fartyget hade denne hänvänt sig till Löfgren
och frågat om Löfgren, under det missionären såg sig omkring på fartyget,
kunde åt honom anskaffa några av fartygets mössband, som försåldes i
marketenteriet. Löfgren hade inköpt mössbanden i marketenteriet och därefter
begivit sig över den ordinarie landgången till kajen för att där invänta
missionären. Under tiden Löfgren stått och väntat hade gäster börjat
anlända till den officiella mottagning som vid tillfället skulle äga rum på
backen. Löfgren hade förstått att med hänsyn därtill svårigheter möjligen
kunde uppkomma för missionären och hans damer att komma i land över

352

den ordinarie landgången, och det hade varit Löfgrens avsikt att om missionären
och damerna skulle bliva vägrade tillträde till den ordinarie landgången
upplysa befälet på gångbordet om vilka personerna i fråga vore.
Under tiden hade ytterligare en missionär som deltagit i utflykten anlänt.
Under det Löfgren hälsat på den sist anlände hade den förut omnämnde
missionären med sitt damsällskap kommit upp vid sidan om Löfgren på
kajen. Löfgren hade då frågat honom: »Hur kom du över till kajen egentligen?»,
vartill han svarat att han kommit över den aktra landgången.
Under det Löfgren därefter gjort missionären och hans damer sällskap
in i staden hade missionären till Löfgren fällt ett yttrande av ungefärligen
följande innebörd: »Jag tycker det är ganska konstigt att vi skulle behöva
använda aktra landgången. Att dom inte tar hänsyn till mig brvr jag mig
inte om, men att dom inte tar hänsyn till damerna tycker jag är konstigt.»
Vid fortsatt samtal om händelsen hade missionären vidare yttrat ungefärligen:
»Det är väl i alla fall inte meningen att man skall behöva åka hem
och ta på sig prästkragen för att man skall bli mänskligt behandlad.» Löfgren
hade dessförinnan för missionären omtalat att den extra landgången
akterut bland besättningen kallades för negerlandgången. Enligt vad någon
av de underofficerare som vid tillfället tjänstgjort vid den ordinarie landgången
berättat hade missionären och de i hans sällskap varande damerna,
då de kommit i närheten av landgången, av vakthavande underofficeren
blivit uppmanade att passa på att genast begiva sig över landgången, då
den tillfälligtvis blev fri från ankommande gäster. Missionären och hans
sällskap hade emellertid icke blivit i tillfälle att efterkomma denna uppmaning,
enär under tiden fartygschefen ställt sig vid landgångsfästet med
ryggen mot gångbordet och på detta sätt kommit att hindra missionären
och hans sällskap att begagna landgången.

Fartygspastorn Lindörn: Enligt uppgifter som lämnats Lindörn dels av
ombord å fartyget tjänstgörande personal och dels av en del av de missionärer
som i Durban besökt fartyget hade, då den av styrmannen Löfgren
omnämnda missionärsfamiljen lämnade fartyget, den extra landgången just
blivit utlagd och relingsräcket ännu icke hunnit fällas, vilket föranlett att
missionären och hans sällskap måst krypa under wiren i räcket för att
komma ut på landgången. Enligt Lindörns uppfattning hade det framför
allt vaiit detta förhallande som bland de underofficerare, vilka på inbjudan
av missionärerna deltagit i utflykten till missionsstationen, uppfattats såsom
kränkande behandling av den fartyget gästande missionärsfamiljen.

Slutligen må i förevarande sammanhang omnämnas följande under utredningen
gjorda uttalanden.

Flaggstyi mannen Eneroth: Enligt hans uppfattning skulle mycket av den
irritation som föranletts av anordningen med den extra landgången ha kunnat
undvikas därest genom fartygets orderanläggning på förhand lämnats
meddelande om anordningen tillika med lämplig orientering angående anledningen
härtill. Eneroth vore av den uppfattningen att något meddelande
om denna anordning icke givits förrän efter det irritationen redan uppkommit.

353

Fartygspastorn Lindörn: Vid samtal med underofficerare ombord hade
han märkt att bland dem uppkommit missnöje med anledning av att i
Kapstaden några underofficerare, som varit i färd med att gå i land, av
fartygschefen blivit tillsagda att vänta ombord till dess landgången blivit
fri från gäster som skulle embarkera. Missnöjet bland underofficerarna
hade, sedan därefter på föranstaltande av fartygsledningen i en del av de
följande hamnarna utlagts en extra landgång, kommit att avse denna anordning.
Enligt Lindörns uppfattning hade missnöjet troligen lätt kunnat förekommas
därest underofficerarna av fartygsledningen blivit i detalj orienterade
om de särskilda förhållanden, framför allt ceremonielet i samband
med gästers mottagande och avgång från fartyget, som föranlett anordningen
med den extra landgången.

Mot anordningen med den extra från stjärtdäck utlagda landgången har
från personal, som haft att använda denna landgång och därvid varit hänvisad
att taga vägen över stjärtdäck till och från babords gångbord, särskilt
anmärkts att med hänsyn till matavfallstunnornas placering å stjärtdäck
och förhållandena därstädes i övrigt anordningen inneburit obehag för och
tett sig såsom kränkande behandling av därav berörd personal. Missnöje
med anordningen har kommit till uttryck särskilt bland underofficerarna
ombord. Utredningen giver vid handen att i jämförelse med andra delar av
fartyget stjärtdäck under förhandenvarande förhållanden i flera avseenden
var mindre lämpat såsom passage för landgångstrafik. Besättningen torde
icke heller vid andra tillfällen än då den ordinarie landgången var avstängd
i samband med besök av gäster ombord ha hänvisats att taga vägen över
stjärtdäck för att komma i land. Utredningen har bestyrkt de uppgifter som
lämnats därom att de som hade att passera stjärtdäck till och från babords
gångbord måste taga vägen förbi avfallstunnorna, vilka vid tillfällen då den
på babordssidan placerade låren användes för uppsamling av sopor hade
sin plats vid sidan av låren. Det har vidare upplysts att då sopor och annat
dylikt avfall sålunda uppsamlades ombord en del därav måste läggas i
hög på däck och att vid sådana tillfällen de som hade att passera måste taga
en omväg akter om wire-rullarna på stjärtdäck och därvid kommo i omedelbar
närhet av de invid låren uppställda matavfallstunnorna. Det har även
framkommit att, ehuru tunnorna voro försedda med lock, i varje fall vid
en del tillfällen lukt förmärkts från tunnorna, vanligen visserligen endast
en svag lukt men från tunnor som först blevo fyllda även en mera märkbar
lukt. Vidare har upplysts att på stjärtdäck alltemellanåt kändes förskämd
lukt från ett potatisupplag i en vid stjärtdäck befintlig förrådsskrubb.

Det synes svårligen kunna förnekas att de nyss nämnda av utredningen
bestyrkta förhållandena för dem som ägnade uppmärksamhet däråt måste
ha inneburit i varje fall ett visst mått av obehag vid passage över stjärtdäck.
Därvid är även att beakta att de förut berörda tilldragelserna i Kapstaden
i samband med disponerandet av landgången säkerligen varit ägnade
att hos många skärpa känsligheten inför den situation som förelåg. I

23~ i980i0. Militieombiidsmannens ämbetsberättelse.

354

samma riktning torde helt naturligt ha verkat det påtagliga motsatsförhållandet
mellan ceremonielet vid gästernas mottagande å paradplatsen ombord
och permittenttrafikens hänvisande över stjärtdäck sådana förhållandena
därstädes voro. Enligt min mening är det uppenbart att vid en ingående
och med omtanke verkställd prövning av frågan huru landgångstratiken
lämpligen skulle ordnas i samband med mottagningarna ombord
fartygsledningen borde, innan anordningen med den från stjärtdäck utlagda
extra landgången beslutades, ha ägnat särskild uppmärksamhet åt de
förhållanden som voro av betydelse för bedömande av lämpligheten att hänvisa
permittenttrafiken över stjärtdäck. Enligt vad utredningen giver vid
handen torde så icke ha skett. Vissa av Beskow gjorda uttalanden visa
närmast att Beskow icke varit riktigt och fullständigt insatt i hithörande
förhållanden.

Det har under utredningen uppgivits att under den tid som vid mottagningarna
å backen åtgick innan samtliga gäster kommit omhord och likaså
vid gästernas avgång från fartyget det icke hela tiden varit en kontinuerlig
ström av gäster över landgången och att det sålunda funnits visst utrymme
jämväl för andra än gäster att använda landgången utan att det hade behövt
verka störande. Även om fartygsledningen funnit den extra landgången
icke kunna undvaras torde ett tillbörligt hänsynstagande till föreliggande
omständigheter i varje fall böra ha föranlett att förbud icke meddelats
mot användande av den ordinarie landgången i den utsträckning och
på sätt som skedde.

I det föregående ha berörts vissa tilldragelser i samband med att den
ordinarie landgången och vissa delar av fartyget vid mottagningar ombord
avstängdes för andra än till fartyget inbjudna gäster och deras värdar, därvid
i ett par fall civila personer och vid ett av dessa tillfällen en i deras
sällskap varande underofficer blivit avvisade från den ordinarie landgången
och i ett annat fall en underofficer vägrats tillträde till backen för att träffa
ett par i mottagningen ombord deltagande personer, som han tidigare gästat
och därvid inbjudit att besöka honom ombord. Genom dessa åtgöranden
har visats en anmärkningsvärd brist på hänsyn till rimliga anspråk på korrekt
behandling. Vad som förekommit får uppenbarligen, i varje fall såvitt
gäller med landgångstrafilcen sammanhängande händelser, väsentligen tillskrivas
den bristande anpassning som på sätt förut angivits utmärkte vissa
av fartygsledningen vidtagna anordningar i samband med mottagningarna
ombord.

Av utredningen framgår att redan innan anordningen med den extra
landgången beslutades det var inom fartygsledningen känt, i varje fall för
Broms, att bland underofficerarna rådde missnöje med anledning av förut
omförmälda tilldragelser i Kapstaden. Fartygsledningen synes med hänsyn
härtill haft anledning räkna med att dess åtgöranden beträffande landgångstrafiken
skulle tilldraga sig särskilt intresse från underofficerarnas
sida. Denna omständighet borde ha utgjort en särskild anledning för fartygsledningen
att bereda representanter för underofficerarna tillfälle att

355

yttra sig i saken. Det är upplyst att underofficerarna icke förrän i slutet av
januari 1949 eller således först efter det den extra landgången varit i användning
i såväl Durban som Lourenco Marques erhållit tillfälle att vid
samtal med Beskow framlägga sina synpunkter i frågan. I varje fall torde
det böra ha ankommit på fartygsledningen att innan den beslutade åtgärden
genomfördes orientera underofficerarna och besättningen i övrigt om
de förhållanden som föranlett anordningen i fråga.

Av vad ovan anförts framgår att Beskow och Broms i sina åtgöranden
med avseende å landgångstrafikens ordnande vid mottagningarna ombord
och vad därmed ägde samband icke förfarit med den förtänksamhet och
omsorg som kunnat fordras.

Disponerandet av fartygets båtar.

De i förevarande hänseende framställda anmärkningarna avse av fartygsledningen
anbefallda inskränkningar i permittenttrafiken med fartygets
båtar i samband med större mottagningar å backen vid tillfällen då fartyget
låg på redd. Dylika mottagningar förekommo under det fartyget låg på redd
i St. Vincent, Mombasa och Djibouti. I St. Vincent användes för transport
av gäster till och från fartyget huvudsakligen båtar som ställdes till förfogande
av myndigheterna på platsen medan i Mombasa och Djibouti uteslutande
fartygets egna motorbåtar -—- tre till antalet — togos i anspråk för
ändamålet. De anmärkningar som framkommit ha därför gällt endast förhållandena
på sistnämnda två platser. Under de tider fartygets båtar därstädes
användes för transport av gäster gjordes avbrott i permittenttrafiken
med båtarna, vilka eljest i regel enligt fastställd turlista avgingo med en
timmes mellanrum från fartyget och med samma tidsmellanrum från kajen
till fartyget. Vid sin ankomst till och avgång från fartyget använde gästerna
styrbords fallrep. Eljest användes i regel styrbords fallrep av officerare
och sådana äldre underofficerare, som voro berättigade till fallrepshonnör,
d. v. s. bland annat hälsning vid ombordkomst och avgång från fartyget
genom signal i skepparpipa. Besättningen i övrigt var i vanliga fall hänvisad
till babords fallrep med undantag för tillfällen då reguljär permittenttrafik
pågick, varvid efter behov båda fallrepen användes.

Vid förhör i samband med den av chefen för marinen anbefallda utredningen
anmärktes av en av underofficerarna att då han i Mombasa skulle
återvända ombord han, utan att i förväg ha underrättats om att den vanliga
båtlägenheten indragits, av båtbefälhavaren erhöll besked att endast fartygets
gäster finge använda båten. En annan underofficer och en furir uppgåvo
att de i Djibouti blivit vägrade att medfölja en av fartygets båtar som
efter att ha avlämnat gäster på kajen utan passagerare återvände till
fartyget. Enligt vad furiren uppgav hade denne fått vänta på kajen tre och
en halv timme. En av de meniga meddelade alt i Djibouti mottagningen
ombord dragit ut på tiden omkring en och en halv timme längre än som
beräknats och att därför enligt hans uppfattning fartygsledningen icke
kunde lastas för att också väntetiden för permittenterna förlängts.

356

I sitt yttrande till chefen för marinen har Beskow anfört: Såväl i Mombasa
som i Djibouti hade gjorts försök att genom myndigheter på platsen
tå disponera båtar för transport av gäster till och från fartyget vid mottagningarna
ombord. Detta hade emellertid icke lyckats, varför fartygets egna
båtar måste tagas i anspråk för ändamålet. För att så snabbt som möjligt
tå gästerna ombord och i land hade båtarna fått gå i strömtrafik. Ombord
hade lämnats meddelande om härav betingade inskränkningar i kommunikationerna
med land. I Mombasa hade detta dock kunnat ske först efter
det ett antal permittenter redan gått i land efter lunchskaffningen, enär
besked om att båtar från land icke kunde ställas till förfogande erhållits
först efter lunchtiden.

Chefen för marinen har i sitt yttrande anfört: Enligt av Beskow underhand
lämnad uppgift skulle förbudet för motorbåtarna att från land medföra
permittenter endast ha gällt under tider då turer varit insatta för transport
av gäster till och från fartyget. Dessemellan hade permittenterna transporterats
i vanlig ordning. Beskow ansåge sålunda att den väntetid som
kunnat förekomma ingalunda kunde såsom uppgivits ha uppgått till tre
och en halv eller fyra timmar. Oberoende av vilken uppgift som här vore
riktig ansåge chefen för marinen emellertid att hinder icke behövt föreligga
för permittenterna att medfölja båtarna ombord därest med hänsyn till gästerna
erforderlig plats funnits tillgänglig. Bristande orientering syntes ha
bidragit till att giva denna vid ett tillfälle inträffade episod allt för stora
proportioner.

Vid förhör å militieombudsmansexpeditionen har i förevarande fråga uppgivits
följande.

Broms: Vid tillfällen då fartyget under mottagningar legat på redd hade
fartygschefen hos vederbörande hamnmyndighet begärt hjälp med båtförbindelser
till och från fartyget. I Mombasa och Djibouti, där båtar på detta
sätt icke kunnat erhållas, hade fartygets egna motorbåtar fått tagas i ansprak
för ändamålet, vilket nödvändigt föranlett motsvarande inskränkning
i permittenttransporterna. På båda dessa platser hade på förhand genom
fartygets högtalaranläggning lämnats meddelande om inskränkningar i permittenttrafiken.
Högtalaranläggningen hade icke varit tillfredsställande anordnad,
då meddelanden genom högtalaren icke nått alla de lokaliteter ombord
som bort nås därav. Såväl i Mombasa som i Djibouti hade vakthavande
officeren och underofficeren haft order att då permittentbåtarna lämnade
fartyget giva var och en av permittenterna besked om de förestående inskränkningarna
i trafiken med båtarna. I envar av fartygets tre motorbåtar
tunnes 15 20 sittplatser. I Mombasa hade färd med båtarna från fartyget

till kajen och åter tagit en tid av omkring fem minuter i vardera riktningen
och i Djibouti en tid av mellan tio och femton minuter. Broms beräknade
att ombordtagandet av gästerna i Djibouti tagit en tid av omkring en timme
samt ilandtörandet motsvarande tid och att tiderna för gästernas ombordtagande
och ilandförande i Mombasa med hänsyn till det kortare avståndet
till kajen tagit något mindre tid. På grund av egna iakttagelser kunde

357

Broms bestämt uppgiva att såväl i Mombasa som i Djibouti fartygets båtar
under tiden mellan gästernas ombordtagande och ilandförande hela tiden
hade varit i gång mellan fartyget och kajen för befordrande av permittenter.
Under mellantiden hade, enligt Broms’ uppfattning, båtarna oavbrutet
gått i sådan trafik och således icke endast på de tider som varit bestämda i
båtlistan.

Värnpliktige Sjödin: Vid de tillfällen då gäster tagits emot ombord under
det fartyget legat på redd hade vissa inskränkningar skett i permittenttrafiken
med fartygets båtar. Dessa inskränkningar hade, enligt Sjödins uppfattning
och såvitt han hört, icke föranlett någon mera allmän misstämning
ombord och det hade ej förekommit anmärkningar annat än från några enstaka
bland besättningen.

Styrmannen Jakobsson: Ett förhållande som väckt särskild irritation
bland underofficerarna hade varit att vid tillfällen då fartyget i Mombasa
och Djibouti legat på redd och gäster förts till och från fartyget med fartygets
motorbåtar övrig permittenttrafik avstängts så att båtarna både i
ena och andra riktningen fått gå tomma oaktat permittenter, däribland även
underofficerare, väntat på att få komma i land eller ombord. Permittenterna
skulle enligt underofficerarnas mening utan olägenhet ha kunnat få
medfölja båtarna, därvid babords fallrep på fartyget kunde ha använts.
Färden med motorbåt från kaj till fartyget hade i Djibouti tagit en tid av
omkring femton minuter och Jakobsson beräknade att den ifrågasatta tillläggningen
vid babords fallrep skulle ha utökat denna tid med omkring
fem minuter.

Styrmannen S. V. Hellberg: Bland de anledningar till irritation som förefunnits
kunde särskilt nämnas det förhållandet att under tider då gäster
anlände till eller lämnade fartyget vid tillfällen då detta legat på redd
motorbåtarna ofta fått gå tomma oaktat permittenter väntat på att få gå i
land eller komma ombord.

Förrådskonstapeln Stiernström: Under fartygets uppehåll i Djibouti hade
genom orderanläggningen ombord meddelats att fartygets båtar icke finge
användas av permittenter under tider då gäster skulle komma ombord och
avgå från fartyget. Stiernström erinrade sig att inskränkningen i vad den
hänförde sig till gästernas avgång från fartyget avsett tiden mellan klockan
2200 och 2400. Han hade själv den ifrågavarande dagen på kvällen vistats
i land under permission och klockan strax efter 2200 infunnit sig på kajen
för att komma ombord men då fått vänta på båtlägenhet till klockan 0020.
Under tiden hade fartygets båtar i olika omgångar avlämnat gäster på kajen
och tomma återvänt till fartyget. Vilka inskränkningar i permittenttrafiken
med båtarna som gällt i andra hamnar där fartyget legat på redd
hade Stiernström icke någon kännedom om.

Av utredningen framgår att då under besöken i Mombasa och Djibouti
gäster genom upprepade turer med fartygets motorbåtar fördes till eller
från fartyget båtarna tomma återvände för att hämta ytterligare gäster,
ehuru därvid inträffade att permittenter väntade på att få komma i land

358

eller ombord. Särskilt vid det tillfälle då i Djibouti gästerna återvände i
land synes väntetiden för permittenter som befunno sig på kajen ha kunnat
bli jämförelsevis lång, enligt vad utredningen giver vid handen upp till
två timmar och tjugu minuter. Det bör emellertid därvid beaktas att enligt
i förväg lämnat meddelande de väntande haft att räkna med att permittenttrafiken
var inställd under de två första timmarna av väntetiden.
Uppenbart är att under det båtarna användes för transport av gäster vissa
inskränkningar i permittenttrafiken voro nödvändiga. Det ankom dock givetvis
på fartygsledningen att tillse att inskränkningar icke till förfång
för besättningen gjordes i vidare mån än som verkligen påkallades av omständigheterna.
Av vad i ärendet förekommit torde framgå att det utan
eftersättande av tillbörlig hänsyn till gästerna i varje fall kunnat tillåtas
väntande permittenter att medfölja i båtarna då efter det gäster avlämnats
å fartyget eller vid kajen båtarna tomma återvände för fortsatt transport
av gäster. Den obetydliga tidsutdräkt som kunde ha föranletts av en
sådan anordning synes helt ha kunnat lämnas utom räkningen. Enligt
min mening finnes sålunda jämväl i nu förevarande hänseende i viss mån
anledning till anmärkning mot fartygsledningens dispositioner.

Skiftning av kojer och sängkläder i manskaps- och aspirantmässarna.

Å fartyget finnas sju å trossdäck, d. v. s. däcket närmast under huvuddäck,
inredda manskapsmässar belägna i följande ordning akterifrån räknat,
nämligen om styrbord tredje och första däckskvarterens mässar samt
styrbords eldarmäss och om babord fjärde och andra däckskvarterens mässar
samt babords eldarmäss och förliga eldarmässen. Eldarmässarna äro
belägna i den del av fartyget som jämte annat inrymmer eldrummen. I
manskapsmässarna voro förlagda såväl meniga som underbefäl till följande
antal, nämligen i envar av däcksfolkets mässar 55—60 man och i envar
av maskinpersonalens mässar omkring 35 man. Manskapsmässarna voro
fullbelagda. Aspiranterna voro förlagda i fyra i aktra däckshuset å huvuddäck
inrymda mässar med omkring femton man i varje mäss. Vid full beläggning
rymmer envar av dessa mässar omkring tjugu man. Den i manskaps-
och aspirantmässarna förlagda personalen hade sina sovplatser dels
i britsar och dels i kojer, som upphängdes på därför anvisade platser i
mässen. Sängkläderna i britsarna utgjordes av en madrass med överdrag,
en kudde likaledes med överdrag och en filt. Kojerna äro tillverkade av
mjuk segelduk och försedda med dubbla bottnar. Till envar av kojerna
hörde en madrass, som infördes i fickan mellan bottnarna i kojen, samt en
filt. Kojerna och överdragen till madrasserna och kuddarna i britsarna
blevo under resan tre gånger skiftade för tvättning.

I denna del av ärendet har vid förhör uppgivits följande.

Fartygsintendenten kaptenen L. T. W. Malmqvist: Å vederbörlig uppbörd
ombord hade disponerats för envar av dem av manskapet, som varit
förlagda i koj, två kojer jämte en för båda kojerna gemensam madrass och
en filt samt för envar av dem, som varit förlagda i brits, en madrass med

359

t-vå överdrag, en kudde likaledes med två överdrag och en filt. Filtar hade
dock givetvis icke tagits i bruk under det fartyget befunnit sig i tropiska
farvatten. Troligen drygt hälften av manskapet hade haft britsar till sitt
förfogande. Det hade varit avsett att kojerna skulle under resan skiftas för
tvättning, som med hänsyn till den bristande kapaciteten hos fartygets tvättinrättning
varit avsedd att verkställas av manskapet självt eller, om hinder
härför mött, med anlitande av tvättinrättning i land. Madrassöverdragen
och kuddöverdragen hade avsetts skola tvättas i fartygets egen tvättinrättning
eller, om så ej kunde ske, i tvättinrättning i land. Kojerna med
tillhörande madrasser ävensom sängutrustningen i britsarna hade ingått
i den uppbörd, som omhänderhafts av uppbördsskepparen, flaggstyrmannen
Stävsjö. Denne hade följaktligen haft det närmaste inseendet över ifrågavarande
utrustningspersedlar. Huru många gånger kojerna och överdragen
till madrasserna och kuddarna i britsarna under resan skiftats för
tvättning kunde Malmqvist icke uppgiva. Stävsjö hade under resan för
Malmqvist omtalat att han vid flera tillfällen hos sekonden gjort påstötningar
om att kojerna och överdragen borde skiftas för tvättning och Malmqvist
hade även själv vid något tillfälle då fartyget befunnit sig mellan
Mombasa och Tunis hos sekonden gjort påstötning i enahanda hänseende.
Enligt Malmqvists åsikt torde tillsynen över att skiftning och tvättning av
kojer och överdrag fått göras på sätt vederbort ha ingått i rutinen ombord
och därför ålegat sekonden. Såvitt Malmqvist erinrade sig brukade i hemmafarvatten
skiftning av kojer och överdrag ske var tredje vecka och i
varje fall icke med längre mellanrum än fyra veckor.

Flaggstyrmannen K. H. Stävsjö: I egenskap av intendenturinventarieuppbördsman
hade han handhaft uppbörden av kojer och andra förläggningspersedlar
ombord. Förläggningsutrustningen i manskapets och aspiranternas
mässar, där såväl kojer som britsar använts, hade alltigenom varit
av enahanda beskaffenhet. Den personal som varit förlagd i officersinredningen
och underofficersinredningen hade samtliga haft sina sovplatser i
britsar. Sängutrustningen hade för dem bestått av madrass, kudde, överoch
underlakan samt örngott och en eller två filtar efter eget val. Ä uppbörden
hade för manskaps- och aspirantmässarna disponerats två omgångar
kojer och madrassöverdrag och därjämte hade funnits en viss reserv, motsvarande
en halv omgång. För officers- och underofficersinredningarna hade
å uppbörden disponerats sex lakan och tre örngott för envar av den därstädes
förlagda personalen och därjämte troligen en viss reserv. Enligt
föreskrift i § 86 reglemente för marinen del II skulle kojer och madrassvar
skiftas och tvättas varannan lördag. Icke å något av de fartyg, å vilka Stävsjö
tjänstgjort sedan han år 1929 erhållit anställning vid flottan, hade denna
bestämmelse tillämpats, utan byten och tvättning av kojer och överdrag
hade brukat ske med större mellanrum än det i föreskrifterna angivna. Det
hade varit vanligt att kojer och överdrag skiftats omkring var tredje vecka
och icke på lördag utan på annan veckodag. Kojerna och överdragen i manskapsmässarna
och aspirantmässarna hade under den ifrågavarande expo -

360

ditionen skiftats första gången i början av november innan fartyget lämnat
svenskt farvatten och hade vid detta tillfälle varit använda under en tid
av omkring en månad. De använda kojerna och överdragen hade då lämnats
kvar i land i utbyte mot rena. Skiftning hade därefter skett andra
gången omkring den 20 december, varefter tvättning av de använda kojerna
och överdragen ägt rum i land i Kapstaden, samt tredje och sista gången
i mitten av februari, troligen kort innan fartyget anlöpt Port Said. Vid det
sistnämnda tillfället hade de använda kojerna och överdragen i omgångar
tvättats i fartygets egen tvättinrättning under det fartyget varit på väg
mellan Alexandria och Tunis. Några dagar innan fartyget — den 12 december
1948 — anlöpt Taccoradi hade Stävsjö för Broms framhållit att det vore
av behovet påkallat att kojerna och madrassvaren i manskaps- och aspirantmässarna
skiftades, vartill Stävsjö fått till svar »Det har vi inte tid
med nu». Kort tid därefter hade Stävsjö gjort enahanda påstötning hos
Broms, som då bestämt en närliggande dag då skiftning skulle ske. Vid
ett tillfälle då fartyget troligen befunnit sig mellan Djibouti — varifrån fartyget
avgått den 8 februari — och Suez hade Stävsjö för Malmqvist framhållit
att skiftning av kojer och överdrag i manskaps- och aspirantmässarna
snarast borde ske, vilket föranlett att Stävsjö och Malmqvist tillsammans
uppsökt Broms, för vilken Malmqvist framhållit angelägenheten av
att skiftning snarast skedde. Vad Broms yttrat i anledning därav kunde
Stävsjö nu icke erinra sig. Skiftning hade emellertid skett kort tid därefter.
Icke någon gång under resan hade från den i manskapsmässarna och aspirantmässarna
förlagda personalen till Stävsjö framförts några klagomål
över att skiftning av kojer och madrassvar icke ägt rum så ofta som vederbort.
Stävsjö hade icke heller hört omtalas att bland manskapet rått missnöje
i detta hänseende. Enligt Stävsjös erfarenhet vore det vanligt att manskapet
ansåge det besvärligt att slingra loss och därefter åter slingra kojerna,
vilket måste ske vid skiftning av dessa. Stävsjö hade i officers- och
underofficersinredningarna låtit anslå skriftligt meddelande av innehåll att
byte av handdukar och sängpersedlar ägde rum torsdagar eller fredagar.
Den personal som varit förlagd i dessa utrymmen hade då haft möjlighet
att påkalla skiftning av såväl handdukar som sängkläder. Vanligen hade
skiftning av sängkläder för officerare och underofficerare skett var fjortonde
dag med möjlighet dock för den nu ifrågavarande personalen att få
sängkläderna bytta så ofta de önskade. Maskinpersonalens tre manskapsmässar
ävensom första och andra däcksmässarna vore belägna i grannskap
till eld- och maskinrummen och vore därför varmare än tredje och fjärde
däckskvarterens längre akterut belägna mässar. Stävsjö hade under resan
allt emellanåt varit inne i såväl maskinmanskapets som däcksmanskapets,
och aspiranternas mässar, dock troligen icke någon gång på morgonen i
samband med utpurrningen. Han hade vid dessa besök icke lagt märke till
någon oangenäm lukt som härrört från kojer eller sängkläder i britsarna.

Furiren Eriksson: Han hade tillhört förtroenderådet ombord. Från detta
hade icke till sekonden framförts några klagomål över att manskapets ko -

361

jer icke skiftats på sätt som ''vederbort. Kojerna i manskapsmässarna ävensom
sängkläderna i britsarna därstädes hade till följd av värmen blivit våta
av svett under en enda natt och skulle egentligen ha behövt bytas varje
dygn. Det hade emellertid stått klart för förtroendemännen och manskapet
i övrigt att med hänsyn till svårigheterna att tvätta ombord byte icke kunde
ske så ofta som egentligen var påkallat. Ett par av manskapet på tredje
däckskvarteret hade hos Eriksson beklagat sig över att kojbyten icke ägde
rum oftare än som skedde. Ehuru Eriksson icke hade något bestämt minne
därav vore han övertygad om att även manskapet i de två förligaste däcksmässarna
och i maskinpersonalens mässar kommit med klagomål. Kojförhållandena
hade nämligen varit ett allmänt samtalsämne bland manskapet.
Från förtroenderådet hade emellertid icke i detta hänseende några klagomål
från manskapet framförts till sekonden, då förtroendemännen utgått
från att det ej varit något att åtgöra från fartygsledningens sida i denna sak.

Värnpliktige Sjödin: Han hade varit förlagd i koj i fjärde däckskvarterets
mäss. Maskinmanskapets mässar samt första och andra däckskvarterens
mässar hade varit belägna ovanför maskinrum och eldrum. Värmen hade
därför varit mera besvärande i de nu nämnda mässarna än i tredje och
fjärde däckskvarterens längre akterut belägna mässar. Kojerna ävensom
överdragen till madrasser och kuddar i britsarna hade under resan skiftats
vid tre olika tillfällen. Han kunde nu icke närmare erinra sig var fartyget
befunnit sig då skiftning ägt rum i vidare mån än att vid ett av dessa tillfällen
fartyget befunnit sig i närheten av Kapstaden. Vid tre eller fyra olika
tillfällen hade Sjödin hört några av sina kamrater i fjärde däckskvarterets
mäss uttala att de hoppades på att skiftning av kojer och överdrag snart
skulle ske enär kojerna började att bli osunda. Såvitt Sjödin nu erinrade
sig hade icke i fjärde däckskvarterets mäss allmänt förmärkts någon oangenäm
lukt från kojerna och britsarna men väl hade han från en eller annan
enstaka koj vid några tillfällen känt en stark svettlukt. Sjödin hade vid
många tillfällen besökt såväl maskinmanskapets som första och andra
däckskvarterens mässar ävensom aspirantinässarna. Dessa hans besök i de
andra mässarna hade mestadels ägt rum på kvällarna då en del av personalen
därstädes redan intagit sina sovplatser. Han hade vid dessa besök i
betydligt större utsträckning än i sin egen mäss förmärkt oangenäm lukt
från kojerna och hade alltemellanåt hört en del av manskapet därstädes uttala
önskemål om att kojbyten skedde oftare. Han hade icke någon gång
under resan hört talas om att från manskapet till Stävsjö, sekonden eller
någon annan av befälet ombord gjorts framställning om att kojbyten skulle
ske oftare.

Värnpliktige Siljeströmer: Han hade varit förlagd i koj i första däckskvarterets
mäss. Kojerna samt överdragen till madrasserna och kuddarna
i britsarna hade under resan bytts tre gånger. Särskilt i de varma farvattnen
och mest under hamnbesöken där hade kojerna på morgnarna varit
fuktiga av svett. Såvitt Siljeströmer märkt hade därav dock icke föranletts
någon besvärande lukt i mässen och det hade enligt hans mening icke fun -

362

nits befogad anledning till klagomål beträffande förläggningsutrustningen.
Han hade icke hört något missnöje härutinnan uttalas bland manskapet.

Marinläkaren av första graden L. A. W. Kock vilken under expeditionen
tjänstgjort såsom fartygsläkare: Tillsynen över att kojer och tvättbara
sängkläder i britsarna i manskapsmässarna skiftades hade ankommit på det
militära befälet ombord och Kock hade icke närmare kännedom om hur
ofta skiftning verkställts. Vid något tillfälle under det fartyget befunnit
sig på ostsidan av Afrika hade en av manskapet infunnit sig hos Kock medhavande
sin koj och framfört klagomål över kojens orenliga skick. Kock
hade granskat kojen och funnit att den tvivelsutan var i behov av att tvättas.
Sedan Kock varskott Malmqvist, hade Kock och Malmqvist, troligen
under nästfoljande måltid i gunrummet, fäst Broms’ uppmärksamhet på
behovet av att kojerna skiftades. Broms hade genmält att det komme att
ordnas med tvätt i nästa hamn, dit fartyget skulle anlända inom två dagar,
och så hade även skett. Det hade enligt Kocks åsikt icke varit förenat med
någon sanitär våda att, såsom Kock erfarit, kojerna under resan skiftats
endast tre gånger. Han hade fått den uppfattningen att det till följd av särskilda
förhållanden — bristande kapacitet hos fartygets tvättinrättning och
svårigheter att få tvättat i land — icke varit möjligt att verkställa skiftning
av kojer och överdrag till sängkläderna i britsarna oftare än som skett. För
en effektiv förbättring av förhållandena i manskapets mässar hade krävts
ett större antal fläktar än som funnits att tillgå ombord. Kock hade också
tidigare på grundval av erfarenheter från den expedition med fartyget till
Sydamerika, vari han förut deltagit, föreslagit utökning av antalet fläktar.

Broms: Han kunde icke erinra sig tidpunkterna när skiftning av kojer
ägt rum. Enligt de direktiv som av Broms givits till fartygsintendenten
skulle alla tvättmöjligheter i de olika hamnarna utnyttjas för tvätt i land
av såväl kojutredning som övrig tvätt. Broms hade den bestämda uppfattningen
att så även i verkligheten blivit fallet. De hygieniska förhållandena
ombord hade i många avseenden påkallat sekondens uppmärksamhet, däribland
självfallet även tillståndet i nämnda hänseende beträffande besättningens
kojer, vilka så gott som dagligen inspekterats av sekonden i samband
med eldvisitalion. Med hänsyn till de upplysningar som numera framkommit
beträffande det antal gånger kojerna tvättats och skiftats ville
Broms såsom sin uppfattning uttala att tvättning och skiftning bort äga
lum oftare och att detta också varit möjligt genom att antingen manskapet
självt fått tvätta var och en sin egen koj eller också särskild handräckningsstyrka
avdelats för sådan tvättning ombord. Det vore riktigt att Stävsjö
troligen kort innan Taccoradi anlöpts hos Broms gjort påstötning om
att skiftning av kojer borde ske och att Broms därvid fällt något yttrande
av den innebörd som det av Stävsjö angivna yttrandet innefattade. Broms
hade med yttrandet åsyftat nagot då pågående större arbete ombord, möjligen
målningsarbete. Om det från Stävsjö hade anmärkts att kojtvätt eller
koj byte borde göras oftare, hade med all säkerhet så även skett genom sekondens
förmedling. Den skiftning av kojer varom Stävsjö vid det åsyftade

363

tillfället gjort påstötning hade kommit till stånd redan en eller annan dag
efter det påstötningen gjorts. Broms hade icke något som helst minne av
att önskemål framförts om att kojerna skulle skiftas och tvättas oftare än
som skett. Därest något mera utbrett missnöje bland manskapet förekommit
angående kojernas beskaffenhet skulle enligt Broms’ bestämda uppfattning
detta genom divisionsbefälet tjänstevägen ha bragts till Broms’ kännedom,
enär förekommande missnöje i sadant hänseende tvivelsutan maste
ha framkommit vid den beklädnadsvård varöver divisionsbefälet haft tillsyn.
Meddelande härom skulle med all säkerhet även genom mässfurirerna
i manskapsmässarna ha lämnats vederbörande väbel eller sekonden. Det
hade alltemellanåt förekommit att åtskilliga av manskapet trots meddelat
förbud sovit på däck och därvid medhaft sina kojer samt att en del av
manskapet ävenledes trots förbud sovit på durken med kojerna lagda under
sig. De på detta sätt använda kojerna hade blivit särskilt nedsmutsade.
Beskow hade regelbundet brukat på söndagarna mellan divisionsuppställningarna
och korum gå ronder genom de viktigaste utrymmena i fartyget,
däribland manskapsmässar, kök och sjukinredningen. Under tiden för dessa
ronder hade manskapet uppehållit sig pa däck. Beskow hade vid dessa tillfällen
åtföljts av Broms och som regel även av vederbörande tjänstegrenschef.
Såvitt Broms nu erinrade sig hade icke vid någon av dessa ronder
förekommit att någon av de då stuvade kojerna framtagits från sin förvaringsplats.
Även vid många andra tillfällen —- då på oregelbundna tider
— hade Beskow gått ronder genom fartyget, i regel troligen en eller två
gånger i veckan. — I en till chefen för marinstaben den 22 april 1949 avgiven
promemoria har Broms i förevarande fråga ytterligare anfört bland
annat: Enligt uppgifter som efter expeditionens avslutande införskaffats
från fartyget hade kojer skiftats omkring den 10 november 1948, den 15
påföljande december och omkring den 1 februari 1949. Det hade varit avsetl
att kojskifte därjämte skulle ha ägt rum i början av januari 1949. I manskapsinstruktionen
för flottan mom. 311 föreskreves att kojer i allmänhet
skiftas varannan vecka. Genom denna föreskrift hade den tidigare tillkomna
bestämmelsen i reglementet för marinen om skiftning av kojer varannan
lördag synbarligen givits en allmännare innebörd och mera anpassats
efter praktiska förhållanden. Kojtvätt och kojbyte hade under expeditionen
inneburit endast en ringa del av de problem som förelegat då det
gällt att på bästa sätt tillgodose tvättning av besättningens kläder samt
andra uppbördspersedlar. Av praktiska skäl — bland annat för inbesparing
av arbetstid och till följd av den begränsade tillgången på sötvatten —
hade koj tvätten icke ordnats så att var man tvättat sin koj. Med hänsyn
till nu angivna förhållanden hade kojtvätt ej utförts oftare än vad som bedömts
av hygieniska skäl erforderligt, varigenom tvättinrättningens kapacitet
samt arbetskraften ombord kunnat disponeras för mer angelägna ändamål.

Beskow: Vid förberedelserna för resan hade han utgått från att kojerna
om möjligt skulle för tvättning skiftas på sätt som brukades på fartyg i

364

hemmafarvatten. Enligt föreskrifter i vederbörligt reglemente skulle skiftning
av kojer äga rum var fjortonde dag, vilken tid emellertid, enligt vad
Beskow hade kännedom om, emellanåt på grund av särskilda omständigheter
kunde komma att nagot förlängas. Icke någon av befattningshavarna
ombord hade med Beskow upptagit frågan om tvättning och skiftning av
kojer och Beskow hade därför ej heller ägnat någon uppmärksamhet åt
frågan huru ofta koj skifte hade ägt rum och ansåge att han såsom fartygschef
icke haft någon anledning att direkt själv taga sig an denna fråga.
Enligt Beskows mening borde koj bytena om möjlighet därtill funnits ha
ägt rum oftare än som skett. Beskow ansåge att kojerna icke på tillfredsställande
sätt kunnat tvättas rena med användande av saltvatten. Han
antoge att möjlighet kunde ha funnits att med anlitande av tvättinrättning
i land få kojerna tvättade jämväl i Lourenco Marques. Med hänsyn till att
koj skifte och koj tvätt ägt rum i Kapstaden omkring tio dagar tidigare hade
emellertid intet behov av kojtvätt förelegat i Lourenco Marques.

I § 187 i reglementet för marinen del II föreskrives att under sjötjänstgöring
en var ombord skall erhålla sängservis (kojutredning) enligt för respektive
fartyg gällande inventarieförteckning och att den som förlägges i
Koj skall erhalla, förutom kojen, madrass och filt samt, om kojen ej är försedd
med fast madrassöverdrag, ett löst dylikt överdrag. Såsom framgår
av den tidigare redogörelsen voro kojerna ombord försedda med fasta
madrassöverdrag. Koj utredningen — en madrass och en filt — överensstämde
således med gällande föreskrift och sängservisen till britsarna —
en madrass med överdrag, en kudde likaledes med överdrag samt en filt

motsvarade vad enligt för fartyget gällande inventarieförteckning skulle
tillhandahållas. I § 86 samma reglemente föreskrives beträffande kojer vidare
bland annat följande. Kojer skiftas varannan lördag och tvättas, då
detta skall ske ombord, lämplig dag därefter på morgonen. Lösa madrassvar
tvättas minst en gång var månad. Då tvätt av kojer och madrassvar blivit
torr och nedtagen, mönstras de tvättade effekterna av sekonden eller den
han därtill beordrar. Filtar och madrasser piskas och vädras vid koj skiftning.
— I ärendet har uppgivits att nämnda föreskrift om skiftning av kojer
varannan lördag icke strikt följes å fartyg i hemmafarvatten utan att i
stallet kojerna bruka skiftas omkring var tredje vecka och icke alltid på en
lördag. I mom. 311 i manskapsinstruktionen för flottan — som tillkommit
senare än nämnda bestämmelser i reglementet — föreskrives att kojer i allmänhet
skola skiftas varannan vecka. Enligt samma bestämmelse skola lösa
madrassvar varmed här även torde avses madrassvar i britsar — tvättas
minst en gång var månad.

Av det nu anförda framgår att enligt vad allmänt tillämpas å flottans
fartyg skiftning av kojer sker åtminstone omkring var tredje vecka och
att skiftning av lösa madrassvar till kojer och britsar skall äga rum minst
en gång i månaden. Även om hithörande bestämmelser tillkommit närmast
med sikte på förhållandena i hemmafarvatten är det uppenbart att de ford -

365

ringar i hygieniskt hänseende, som kommit till uttryck i dessa bestämmelser,
icke heller under expeditioner i utländska farvatten få utan tvingande
skäl eftersättas. Det ligger i öppen dag att under resor i varmt klimat det
tvärtom kan föreligga anledning att skärpa de krav som i vanliga fall uppställas
beträffande skiftning av kojer och sängkläder. I ärendet är utrett
att från det besättningen den 1 oktober 1948 embarkerade och till dess
fartyget under senare delen av mars 1949 återvände till svensk hamn kojer
och överdrag till sängkläder i manskapets britsar skiftades endast vid tre
tillfällen, första gången omkring den 10 november, andra gången i mitten
av december och tredje gången i början av februari eller således med intervaller
från omkring fem till omkring sju veckor. Från mitten av december
till och med den 25 i samma månad samt från och med den 10 januari till
och med den 8 februari eller således sammanlagt omkring sex veckor befann
sig fartyget i det tropiska bältet. Vid temperaturmätningar som under
den första och en del av den andra av nu nämnda perioder tid efter annan
verkställdes inom olika utrymmen ombord avlästes i manskapmässarna en
temperatur varierande mellan 24 och 35 grader. Av utredningen framgår
att många bland manskapet givit uttryck åt sin otillfredsställelse med att,
ehuru det under rådande förhållanden allmänt förekom att på morgnarna
kojerna och sängkläderna i britsarna voro fuktiga av svett, skiftning av
kojer och tvättbara sängkläder likväl icke verkställdes oftare än som skedde.
Det missnöje som förekommit har visserligen, frånsett det förut omnämnda
enstaka fall då klagomål framfördes till fartygsläkaren, icke föranlett
någon hänvändelse från manskapet till fartygsledningen. En bidragande
orsak härtill torde ha varit att man bland manskapet utgått från att
klagomål kunde föranleda att manskapet ålades att själva ombesörja tvättning
av kojerna. Den omständigheten att klagomål icke framkommo kan
icke ha utgjort något försvarligt skäl för fartygsledningen att ej tillse att
skiftning av kojer och överdrag i britsarna verkställdes åtminstone i den
utsträckning som enligt meddelade föreskrifter i vanliga fall skall ske.

Av förut omförmälda bestämmelser i § 86 i reglementet för marinen
framgår att det närmast ålegat Broms i hans egenskap av sekond att svara
för de åtgöranden som i förevarande hänseende varit påkallade. Broms har
förklarat att skiftning och tvättning av kojerna bort äga rum oftare än som
skett.

Beskow har framhållit att icke någon av befattningshavarna ombord med
honom upptagit frågan om tvättning och skiftning av kojer och att han såsom
fartygschef icke haft någon anledning att direkt själv taga sig an denna
fråga. — Beträffande fartygschefs åligganden föreskrives i reglementet för
marinen del II i § 100 att det åligger fartygschef bland annat att i allmänhet
meddela befallningar rörande disciplin, ordning och hushållning till sekonden
och i § 104 att det i avseende å hälsovården åligger fartygschef — jämte
annat — att övervaka att fordringarna på renlighet och frisk luft inom
fartyget vederbörligen tillgodoses, för vilket ändamål fartygschefen skall,
åtföljd av sekonden, fartygsingenjören och fartygsläkaren, tid efter annan

366

inspektera tillgängliga delar av fartyget samt, om han finner dem icke vara
rena, torra och sunda, söka avhjälpa bristerna i sådant hänseende. Med
hänsyn till dessa bestämmelser, icke minst den sist återgivna, lär det otvivelaktigt
ha ålegat Beskow såsom fartygschef att utan påstötning av annan
ägna uppmärksamhet åt frågan om behovet av byte av kojer och andra
sängpersedlar i manskapsmässarna och att av eget initiativ föranstalta om
de åtgärder som varit erforderliga i sådant hänseende. Det synes för övrigt
ligga i sakens natur att med det Beskow anförtrodda befälet över en till
mera än 350 man uppgående manskapsstyrka med förläggningar, som icke
voro anpassade för färd i tropiskt klimat, även utan särskild föreskrift
måste ha följt skyldighet att noga aktgiva på ett förhållande av sådan art
som det ifrågavarande.

I enlighet med vad ovan framhållits finner jag Beskow och Broms ha
brustit i vad de i förevarande hänseende haft att åtgöra. Jag finner mig
emellertid kunna låta bero vid de erinringar som innefattas i det ovan anförda.

Frågor rörande klädsel ombord och i land.

Den i detta hänseende framförda kritiken har avsett bland annat att
medan officerare och underofficerare i det varma klimatet ombord fingo
använda shorts underbefäl och meniga nödgades vara iklädda långa byxor.

Genom generalorder den 2 oktober 1948 (nr 2807) ha med giltighet från
och med den 15 i samma månad fastställts uniformsbestämmelser för flottans
manskap. Enligt dessa bestämmelser skola med tillämpning av i generalordern
upptagen klädseltavla för användning under olika däri angivna
förhållanden till manskap utlämnade beklädnadspersedlar av olika slag
sammansättas till följande uniformsdräkter, nämligen paraddräkt, daglig
dräkt, arbetsdräkt 1, arbetsdräkt 2 och idrottsdräkt. Till arbetsdräkt 1 höra,
bland annat, yllebussarong (för högbåtsmän och furirer: innerkavaj) och
klädesbyxor, till arbetsdräkt 2 kypertbussarong (för högbåtsmän och furirer:
kypertkavaj) och kypertbyxor samt till idrottsdräkt idrottsbyxor, dvs.
korta kypertbyxor, och trikåskjorta utan ärm. Enligt föreskrift i generalordern
må lättnader i klädseln av vederbörande chef anbefallas (medgivas)
ombord samt under övningar och arbeten i land, under iakttagande av vad
chefen för marinen härom bestämmer. För den nu ifrågavarande expeditionen
ha några särskilda anvisningar i sådant hänseende icke meddelats av
chefen för marinen.

Genom sekondorder den 6 december 1948 föreskrevs att tills vidare under
den tid fartyget befunne sig till sjöss följande s. k. tropikdräkt vore tillåten,
nämligen för officerare och underofficerare: vita shorts, vit skjorta (typ
tennisskjorta) eller vit s. k. montydress, vit skärmmössa, svarta eller vita
skor samt strumpor av samma färg som skorna; för högbåtsmän och furirer:
kypertbyxor, blå arbetsskjorta med uppkavlade ärmar och översta
knappen uppknäppt, båtmössa eller vit skärmmössa samt för korpraler och
meniga: kypertbyxor, blåkragad skjorta med uppkavlade ärmar, båtmössa

367

eller seglarmössa. — Med kypertbyxor avsågs i ordern långa kypertbyxor
och således icke idrottsbyxor.

Enligt sekondorder noll —- utfärdad den 1 oktober 1948 och innehållande
för resan gällande föreskrifter av ständig art — fick till sjöss solklädsel,
varmed förstods valfri klädsel som dock minst skulle bestå av badbyxor,
medgivas av vakthavande officer under all fritid samt undantagsvis även
under arbete. I hamn skulle sekondens medgivande inhämtas.

Vid förhör har i förevarande fråga uppgivits följande.

Beskow: Då fartyget närmat sig varmare farvatten hade Broms förelagt
Beskow förslag till bestämmelser angående tropikklädsel. Beskow hade varit
av den uppfattningen att detta förslag av Broms uppgjorts i samråd
med förtroenderådet. Beskow hade funnit förslaget lämpligt och gillat detsamma,
vilket sedermera i form av klädseltavla utfärdats på sekondorder.
Såvitt Beskow hade sig bekant hade icke från underbefäl eller menigt manskap
framställts någon begäran om att under tjänstgöring få använda
idrottsbyxor. Därest sådan framställning hade gjorts hade den helt säkert
bifallits. Frågan om medgivande för manskapet att utbyta de långa kypertbyxorna
mot idrottsbyxor hade över huvud taget icke varit under diskussion
inom fartygsledningen. Något hinder för sådan lättnad i klädseln hade
enligt Beskows mening icke förefunnits i då gällande uniformsbestämmelser
för flottans manskap. Med hänsyn till den starka värmen hade försiktighet
måst iakttagas också i fråga om lättnader i klädseln.

Broms: Vid något tillfälle i slutet av november vid sammanträde som Broms
haft med förtroenderådet hade Broms meddelat förtroendemännen att de hade
att till Broms inkomma med uppgift om manskapets önskemål beträffande tropikklädseln.
Broms hade därvid uppmanat förtroendemännen att noga förhöra
sig hos manskapet om olika önskemål och framhållit att de i detta
hänseende kunde påräkna stort tillmötesgående av fartygschefen. Vid ett
senare sammanträde hade från förtroendemännen framlagts muntligt förslag
angående sammansättningen av manskapets tropikdräkt. Detta förslag
hade i alla detaljer, således även beträffande benbeklädnaden, överensstämt
med de bestämmelser som utfärdats genom sekondorder den 6 december 1948.
Därest det därefter hade framkommit något önskemål från manskapet om
utbyte av långa kypertbyxor mot idrottsbyxor, hölle Broms för visst att detta
önskemål skulle ha tillmötesgåtts av fartygschefen, då såväl han som
Broms varit fullt medvetna om att enligt de uniformsbestämmelser för flottans
manskap som meddelats genom generalordern den 2 oktober 1948 fartygschefen
haft behörighet att bestämma om sådan lättnad i klädseln som
ett utbyte av långa kypertbyxor mot idrottsbyxor inneburit.

Kaptenen Malmqvist: I utrustningen för manskapet hade ingått förutom
den anbefallda tropikklädseln under tjänstgöring — långa kypertbyxor och
blåkragad skjorta — korta kypertbyxor som fått av manskapet användas
under fritid. Enligt beklädnadsstaten hade var och en av manskapet, i varje
fall de meniga, fått till sig utlämnade två par korta kypertbyxor. Malmqvist
hade minne av att han vid samtal med någon av befälet ombord, han kunde

368

nu icke erinra sig vem, som sin uppfattning framfört att det borde tillåtas
manskapet att även under tjänstgöring använda de korta kypertbyxorna.
Huruvida denna fråga eljest diskuterats inom fartygsledningen hade han
sig icke bekant.

Furiren Eriksson: Vid sammankomster, till vilka Eriksson och övriga ledamöter
av förtroenderådet blivit kallade av Broms, hade bland annat förekommit
rådplägning angående manskapets tropikklädsel. Då denna fråga
upptagits hade Broms till en början frågat vad förtroendemännen tänkt sig
beträffande sammansättningen av manskapets tropikdräkt. Såvitt Eriksson
erinrade sig hade han och de övriga förtroendemännen föreslagit att de, innan
de yttrade sig, först skulle vid samtal med manskapet taga närmare
reda på de önskemål som bland manskapet förefunnes i detta avseende.
Efter någon tid hade förtroendemännen åter inställt sig hos Broms och
meddelat att de flesta av manskapet önskade använda idrottsbyxor under
tjänstgöringen. Härtill hade Broms genmält att användande av korta byxor
knappast vore tillrådligt med hänsyn till risken för skador av solbestrålningen.
Såvitt Eriksson erinrade sig hade förtroendemännen då anhållit att
få med manskapet ytterligare diskutera frågan. Vid förnyat besök hos Broms
kort därefter hade förtroendemännen med anledning av vad som förekommit
vid deras samtal med manskapet föreslagit att enhetliga bestämmelser
icke skulle meddelas beträffande benbeklädnaden utan att var och en efter
eget val skulle få avgöra om han under tjänstgöringstid ville använda korta
eller långa byxor, med undantag dock för uppställningarna då alltid långa
byxor skulle användas. Under det fortsatta samtalet hade Broms givit uttryck
för angelägenheten av att manskapet under tjänstgöringen hade enhetlig
beklädnad. Med anledning därav hade förtroendemännen efter någon
stund förklarat att de för manskapets del godtoge att tropikdräkten såvitt
gällde benbeklädnaden skulle bestå av långa kypertbyxor.

Musikfuriren nr 8272-1-44 H. E. R. Karlsson: Han hade varit utsedd till
ledamot i förtroenderådet, närmast såsom representant för ekonomipersonalen.
Vid en av förtroenderådets sammankomster hos Broms hade upptagits
frågan om föreskrifter rörande manskapets tropikklädsel under tjänstgöring
ombord. Från någon eller några av förtroendemännen, troligen furiren
Eriksson, hade därvid framförts önskemål om att manskapet skulle under
tjänstgöring få använda korta byxor. Broms hade med anledning därav
framhållit att användande av korta byxor kunde medföra risk för skador
genom solbestrålning samt tillagt att även fartygsläkaren uttalat farhågor
i sådant hänseende. Karlsson kunde icke draga sig till minnes vad i förevarande
fråga i övrigt förekommit vid förtroendemännens nu åsyftade besök
hos Broms. Såvitt Karlsson kunde erinra sig hade icke denna fråga i Karlssons
närvaro diskuterats vid något ytterligare besök hos Broms. Det hade
emellertid alltemellanåt förekommit att förtroendemännen icke varit fulltaliga
vid sina besök hos Broms och att särskilt Eriksson besökt Broms utan
sällskap av de övriga.

Högbåtsmannen Odenholm: Han hade under hela resan företrädesvis va -

369

rit placerad i bryggtjänst och hade därunder utan avseende å de föreskrifter
som gällt i fråga om tropikklädseln regelmässigt använt korta vita byxor
även under tjänstgöring utan att han med anledning därav blivit föremål
för någon anmärkning. Odenholm hade iakttagit att jämväl åtskilliga högbåtsmän,
som arbetat i däckstjänst, även under tjänstetid använt korta
byxor. Enligt vad Odenholm ombord hört omtalas hade vid ett tillfälle jämväl
en av furirerna under tjänstgöring i däckstjänst inställt sig iklädd korta
byxor men då blivit avvisad från däck med tillsägelse att anlägga långa
kypertbyxor. Odenholm hade kännedom om att varken underbefäl av furirs
eller korprals grad eller meniga tillåtits att under tjänsten använda
korta byxor. Detta sistnämnda förhållande hade föranlett irritation ombord.
Under den tid av omkring tre veckor fartyget varit under gång i varmt
klimat hade förbudet för manskap att använda korta byxor varit allmänt
samtalsämne.

De föreskrifter som genom sekondordern den 6 december 1948 meddelats
angående tropikklädseln ombord inneburo att officerare och underofficerare
fingo efter eget val använda korta eller långa byxor medan det icke
tilläts manskapet — vare sig underbefäl eller meniga — att använda annat
än långa byxor. Utfärdade bestämmelser rörande manskapets klädsel ha inrymt
behörighet för fartygsledningen att tillåta manskapet att efter eget val
använda antingen korta eller långa byxor. Anledningen till att sådant tillstånd
icke lämnats skulle, enligt Beskows och Broms’ uttalanden, ha varit att
någon begäran härom icke framställts från manskapet, som tvärtom genom
sina förtroendemän medverkat till tillkomsten av de bestämmelser som utfärdats
rörande tropikklädseln för manskapet.

Genom vad i denna del av ärendet förekommit får anses ådagalagt att vid
överläggningar mellan Broms och förtroenderådet framställts önskemål
om att manskapet skulle tillåtas använda korta byxor. Broms har härvid
uttalat betänkligheter häremot med hänvisning till risken för skador genom
solbestrålning, därvid Broms sannolikt även hävdat att under alla förhållanden
tropikklädseln för manskapets del borde vara enhetlig. Förtroendemännen
ha först därefter funnit sig föranlåtna att för manskapets del godtaga
att som benbeklädnad skulle användas långa kypertbyxor. Med hänsyn
till Beskows och Broms’ uttalanden om att de långa kypertbyxorna
skulle ha fått utbytas mot idrottsbyxor därest önskemål härom vidhållits
från manskapets sida, torde kunna förutsättas att fartygsledningen för sin
del icke fäst avgörande betydelse vid den av Broms för förtroendemännen
framhållna risken för solskador. Det synes med stöd av utredningen fastmera
kunna antagas att det avgörande skälet varit att fartygsledningen funnit
enhetlig uniformering av manskapet önskvärd. I betraktande av att valrätt
i detta hänseende utan vidare medgavs officerare och underofficerare synes
det förklarligt att fartygslcdningens inställning kunnat väcka misstämning
bland manskapet. Manskapet hade självfallet rätt att räkna med allt det hänsynstagande
från fartygslcdningens sida som påkallades av de till följd av
värmen påfrestande förhållandena. Med hänsyn till vad nu framhållits kan
24—498040. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

370

fartygsledningens handläggning av förevarande fråga icke anses tillfredsställande.

I fråga om klädseln i land har anmärkts att under fartygets besök i Kapstaden
det trots värmen icke tillåtits vare sig underofficerare eller manskap
att använda vita uniformer, varemot officerare fått använda sådan
klädsel.

Angående denna fråga har under utredningen uppgivits följande.

Broms: Envar av manskapet, såväl meniga som underbefäl, hade medhaft
två ställ vita kläder. Under resan hade det visat sig att detta antal vita
klädställ för manskapet varit otillräckligt. Tvättinrättning hade funnits ombord
men där hade icke kunnat ombesörjas tillfredsställande tvättning av
de vita kläderna, som ej blivit riktigt rena vid tvättning där. I tvättinrättningen
hade icke heller funnits någon maskinell anordning för pressning,
och arbetskraften i tvättinrättningen samt utrymmet därstädes hade icke
räckt till för strykning av tvättade persedlar. Vederbörande hade därför
själv fått i sin förläggning ombesörja strykning av sina persedlar. Detta
hade föranlett att man om möjligt försökt få de vita kläderna tvättade under
uppehåll i hamn. Innan fartyget löpt in i Kapstaden hade med förtroenderådet
diskuterats ordnandet av klädseln under besöket där. Från manskapets
sida hade uttalats önskemål att manskapet under permission skulle
få använda vita kläder. Efter diskussion i saken hade, med hänsyn till att
kläderna inom kort skulle användas i Durban, där klimatet var avsevärt
varmare, överenskommits att manskapet under permission i Kapstaden
skulle använda mörka kläder. Detta hade föranlett order att jämväl officerare
och underofficerare skulle under besöket där vara iklädda mörka
uniformer.

Kaptenen Malmqvist: Före ankomsten till Kapstaden hade manskapet
under hamnbesök använt båda de ställ vita kläder, som envar haft till sitt
förfogande, och hade dessförinnan, i varje fall för flertalet av manskapet,
åtminstone ett av ställen tvättats i fartygets tvättinrättning. Antagligen till
följd av inverkan av ett därvid använt tvättmedel hade på ett stort antal
av de tvättade plaggen uppkommit mörka fläckar. I Kapstaden hade i
tvättinrättning i land tvättats dels samtliga smutsiga vita ställ och dels sådana
ombord tvättade plagg, varå de mörka fläckarna voro mest framträdande.
En del av manskapet hade därför enligt Malmqvists uppfattning haft
båda sina vita ställ i land i Kapstaden för att tvättas.

Styrmannen Löfgren: I Kapstaden hade mörk permissionsklädsel varit
anbefalld. Anledningen härtill hade uppgivits vara att icke samtliga av manskapet
haft tillgång till rena vita kläder. Det ifrågavarande påbudet hade
drabbat officerare och underofficerare olika så tillvida att officerarna över
lag använt sig av möjligheten att bära mässdräkt under det att underofficerarna,
som icke hade sådan dräkt, fått gå klädda i mörk kavaj, vilken vore
betydligt varmare än den korta och framtill öppna mässjackan. Härigenom
hade tillkommit en framträdande skillnad i klädseln mellan officerare och

371

underofficerare, ehuru påbudet om mörk permissionsklädsel motiverats med
att lika bestämmelser skulle gälla för alla kategorier ombord.

Beskow: Sedan i Kapstaden till fartyget ingått inbjudan till ett par tillställningar,
som anordnats av svenska föreningen och stadsmyndigheten,
hade Beskow tillfrågat svenske konsuln vilken dräkt som skulle bäras av
gästerna och hade då fått besked att värdarna komme att vara iförda högtidsdräkt
och att därför officerarna förväntades komma i uniform motsvarande
högtidsdräkt. Detta hade varit anledningen till att officerarna vid
dessa tillfällen anlagt mässdräkt.

Värnpliktige Siljeströmer: I Kapstaden hade enligt order mörk permissionsklädsel
använts av såväl meniga och underbefäl som underofficerare
och officerare. Enligt hans uppfattning hade då funnits tillgång till vita kläder
ombord och han hade icke någon kännedom om anledningen till den
meddelade ordern. Klimatet på platsen hade varit att jämföra med vanlig
svensk sommar. Siljeströmer hade för sin del icke funnit någon anledning
till anmärkning mot bestämmelserna om klädseln i Kapstaden men hade hört
missnöje uttalas av en del av besättningen i övrigt.

Värnpliktige Engström: Vit permissionsklädsel hade använts första gången
i St. Vincent och andra gången i Boma. I Kapstaden hade såväl manskap
som officerare och underofficerare använt mörka permissionskläder. Engström
hade ej någon kännedom om anledningen till att icke vit permissionsklädsel
varit tillåten i Kapstaden men antoge att de vita ställen icke för
samtliga hunnit tvättas i fartygets tvättinrättning efter användningen i St.
Vincent och Boma. Han ansåge att det nog varit litet för varmt att gå i
mörka kläder i Kapstaden och med hänsyn därtill hade uppkommit en del
missnöje bland besättningen. Temperaturen i Kapstaden hade varit som
när det är som allra varmast hemma. Såvitt Engström hade sig bekant förekomme
icke att manskapet under tjänstgöring hemma använde vita permissionsställ.

Av utredningen framgår att enligt av fartygsledningen meddelad order
angående uniformsbeklädnaden under landpermission i Kapstaden för samtliga
kategorier av besättningen gällt att endast mörk klädsel fick användas.
I pressen förekommande uppgift om att officerarna i motsats till besättningen
i övrigt tillåtits använda vita uniformer är således felaktig. En annan
sak är att för dem som ägde rätt att under permission vara civilklädda
— vilket icke gällde manskapet — ej förelåg något hinder att använda
valfri civil klädsel. Anledningen till ordern om användande av mörka uniformer
synes ha varit att till följd av svårigheter att ombord tvätta vita plagg
icke alla av manskapet i Kapstaden hade tillgång till vita kläder. Det ansågs
även önskvärt att reservera tillgängliga vita uniformer för användning i Durban,
där klimatet var väsentligt varmare. I Kapstaden rådde icke så besvärande
värme att användande av mörka uniformer kunde innebära någon nämnvärd
olägenhet. Det förhållandet att officerarna använde mässdräkt vid tillställningar
i Kapstaden, vari de deltogo tillsammans med andra kategorier
av besättningen, kan rimligen icke göras till föremål för anmärkning.

372

Vad i denna del av ärendet förekommit giver vid handen att fog har saknats
för den kritik som framförts beträffande fartygsledningens åtgöranden
i fråga om permissionsklädseln i Kapstaden.

Vattenförsörjningen ombord.

Det har påståtts att tillgången på färskvatten för besättningens behov
tidvis var för knapp. I samband därmed har anmärkts att färskvatten även
användes för spol ning av däcken.

I en av fartygsläkaren till marinöverläkaren avgiven berättelse över hälso-
och sjukvård under expeditionen har beträffande vattenförsörjningen
antecknats i huvudsak följande: Å fartyget konsumerades tjugufem ton
färskvatten per dag under gång, vilket innebure en förbrukning av fyrtiosex
liter per man och dag. Endast å ett fåtal platser hade färskvatten levererats
direkt från kaj. Vanligen hade vattnet tillhandahållits från vattenbåtar,
därvid fartygets egna slangar icke alltid kunnat användas. Om minsta
tvivel rått beträffande hygienen hade kloramin tillsatts. Vid användande av
kloramin hade endast en obetydlig bismak på vattnet uppstått och icke föranlett
klagomål eller besvär. I samtliga hamnar som anlöpts hade med nedannämnda
undantag gott och vanligen klorerat färskvatten kunnat erhållas
i önskad mängd. I Mindello (Kap Verde-öarna) hade vattnet varit uselt
och kunnat användas endast efter kokning. På denna plats hade därför tagits
ombord endast tvättvatten, vilket kloraminiserats. Dricksvattenförsörjningen
hade skett genom evaporering. I Taccoradi hade vattnet varit utan
anmärkning men det hade varit svårt att erhålla vatten i tillräcklig mängd.
I Djibouti hade vattnet innehållit magnesiumsulfat och haft starkt avförande
verkan, varför dricksvattenförsörjningen skett genom evaporering. Så
hade även skett i Gibraltar, där vattnet haft en obehaglig bismak, sannoligt
beroende på för stark klorering.

I sin förut omförmälda till chefen för marinstaben överlämnade promemoria
har Broms i förevarande fråga anfört: Sötvattnets distribution under
normala förhållanden hade varit reglerad i den före resans anträdande
utfärdade ständiga skeppsordern. Vid vissa tillfällen, speciellt mellan Taccoradi—Boma—Kapstaden,
hade uppstått viss knapphet på sötvatten till
följd av att komplettering ej kunde äga rum i Taccoradi och Boma samt
evaporatorernas kapacitet var begränsad. Då knapphet började göra sig
märkbar hade det meddelats besättningen att största sparsamhet med sötvattnet
måste iakttagas för undvikande av nedskärning av distributionen.
Det oaktat hade åtgången hållit sig vid ungefär etthundra liter per man
och dag. Till följd härav hade begränsning fått genomföras. Detta torde
dock icke ha inneburit någon nämnvärd nackdel för besättningen, som i varje
fall haft att tillgå oinskränkt mängd av dricksvatten samt minst en pyts
sötvatten för tvättändamål per man och dag. Begränsningen hade icke berört
vatten för matlagning, disk, sjuk- och tvättinrättning samt dylika oundgängliga
ändamål. Den ifrågavarande begränsningen hade för övrigt varit
rådande endast kort tid. I detta sammanhang kunde nämnas att enligt sjö -

373

lagen vore föreskrivet ett minimum av fyra liter sötvatten till såväl dryck
och matlagning som tvätt per man och dag.

De av Broms åsyftade föreskrifterna i ovannämnda skeppsorder (mom. 39)
innehöllo följande: Pumpen och varmvattenberedaren för dricksvatten skall
vara i gång alla dagar klockan 0700—0900, 1100—1330, 1630—1930. Cisternen
i trossbottentamburen fylles klockan 0700. Pumpen får ej vara i gång
på andra tider. Största sparsamhet med dricksvatten skall iakttagas. Tvättvattencisternerna
fyllas vid följande tider: klockan 0500; 1100; 1900. Varmvattenberedaren
för saltvatten skall vara pådragen klockan 0545—2300.

Med anledning av Broms’ uppgift därom att enligt sjölagen vore föreskrivet
ett minimum av fyra liter sötvatten till såväl dryck och matlagning som
tvätt per man och dag må anmärkas följande. Enligt kungörelse den 16 oktober
1925 angående spisordning för besättningar å svenska handelsfartyg
gäller att i utspisningsransonen skall ingå dricksvatten och vatten för matlagning
till en kvantitet av sammanlagt sex liter per man och dag. Vid behov
skall för maskinpersonal dricksvattenransonen ökas med vad efter omständigheterna
kan anses skäligt. Några föreskrifter angående tillhandahållande
å handelsfartygen av tvättvatten torde icke vara meddelade.

Vid förhör å militieombudsmansexpeditionen har i denna del av ärendet
uppgivits följande.

Styrmannen Hellberg: Vid fartygets avgång från Falmouth hade icke
funnits fullt förråd av färskt vatten ombord, vilket medfört att under den
närmast följande delen av resan färskvattnet måst mycket strängt ransoneras.
Detta hade föranlett en påtaglig irritation ombord. Särskild irritation
hade det förhållandet väckt att innan fartyget löpt in i hamnar färskvatten
använts i spolledningen för att från saltbeläggning befria de delar
av fartyget som voro målade, frånsett utsidorna. Enligt Hellbergs uppfattning
hade saltet tillfredsställande kunnat avlägsnas med mindre åtgång
av färskvatten genom att i stället pytsar kommit till användning vid nu
avsedd rengöring. Enligt vad Hellberg hört uppgivas hade den för färskvattentanken
ansvarige maskinisten hos fartygsledningen protesterat mot
att färskvatten på nyss angivet sätt använts i spolledningen utan att delta,
såvitt det förmärkts, föranlett någon ändring.

Mariningenjören P. Dahlström: Han hade tjänstgjort ombord i befattningen
såsom skyddsingenjör. Bestämmelserna i mom. 39 i omförmälda
skeppsorder hade tillämpats under expeditionen med undantag endast för
viss under kort tid gällande ransonering, som anbefallts genom sekondorder
den 18 december 1948. Till följd av slöseri med färskvattnet i de i tvättrummen
inredda cisternerna hade inträffat att brist på tvättvatten tillfälligt
uppstått under tiden intill nästa påfyllning av cisternerna. Vissa av
manskapet hade nämligen tvättat sig i rinnande vatten. I tvättrummen hade
för övrigt alltid saltvatten funnits att tillgå. Färskvattnet hade ombord förvarats
i speciella cementerade tankar anslutna till ledningssystemet för
färskvatten. I vissa hamnar hade förutom dessa tankar även aktra trimtanken
fyllts med färskvatten. Det hade varit det i denna tank intagna vatt -

374

net som använts för spolning. Då trimtanken icke vore cementerad utan
mönjad och för övrigt tanken icke vore ansluten till färskvattensystemet,
hade vatten från denna tank icke kunnat användas som dricks- eller tvättvatten.
Användandet av detta extra vattenförråd hade således på intet sätt
försämrat besättningens tillgång på färskvatten. Under fartygets uppehåll
i hamnar hade förekommit att slangar från land för tillförsel av färskvatten
kopplats direkt till spolledningarna men självfallet hade icke heller detta
användande av färskvatten kunnat inverka på besättningens tillgång på
dricks- och tvättvatten.

Maskinisten N. P. A. Persson: Han hade ombord tjänstgjort såsom sanitetsmaskinist
och hade i sådan egenskap haft närmaste ansvaret för handhavandet
av färskvattentankarna. Han vitsordade riktigheten av de av Dahlström
i nu förevarande hänseende lämnade uppgifterna med den anmärkningen
allenast att ledningen från trimtanken kunde kopplas även till de
för distribuering av tvättvatten avsedda ledningarna. Huruvida det av sanitära
skäl icke varit lämpligt att använda vatten från trimtanken till tvättvatten
kunde han icke yttra sig om. Vattnet i trimtanken hade under resan
uteslutande använts för spolning av däcken genom brandpostledningen.
Med stöd av anteckningarna i maskindagboken hade Persson utrönt att
vatten intagits i trimtanken i fem olika hamnar under den ifrågavarande resan.
Då spolning skedde genom brandpostledningen räckte vattnet för spolning
under omkring en timmes tid. Vid flera tillfällen då vatten från trimtanken
använts för spolning av däcken hade Persson hört att missnöje
kommit till uttryck bland det meniga manskapet, som förmenat att färskvatten
icke borde användas för spolning av däcken samtidigt som tvättvattnet
ransonerades. Huruvida besättningen haft kännedom om att det
för nu angivna ändamål använda färskvattnet tagits från trimtanken
visste Persson icke. Han hade sig icke heller bekant huruvida besättningen
genom fartygsledningens försorg upplysts om detta förhållande. Vid de divisionsuppställningar
i vilka Persson deltagit hade dock icke lämnats någon
orientering härom. De för dricksvatten och tvättvatten avsedda tankarna
rymde sammanlagt 185 ton. Vid fartygets avgång från Falmouth hade i
tankarna funnits endast 145 ton. Färksvattnet i Falmouth hade levererats
från vattenbåtar vid fartygets sida. Då den sista vattenbåten tömt sitt vatten
hade Persson anmodat befälet på vattenbåten att återvända med ytterligare
en last motsvarande omkring 40 ton. Då båten icke återvänt inom
av Persson beräknad tid, hade Persson anmält detta förhållande för uppbördsmaskinisten
förvaltaren Ohlsson, som efter någon stund upplyst att
han talat med fartygsingenjören om saken men att denne meddelat att fartyget
skulle avgå med det vattenförråd som funnes intaget i tankarna. Färden
från Falmouth till nästa hamn, St. Vincent, hade tagit en tid av nio
dygn. Den bristande tillgången på färskvatten vid avfärden från Falmouth
hade föranlett att efter några dygns gång tvättvattnet till däcksmanskapets
och aspiranternas mässar samt mellersta och aktra underofficersmässarna
blivit avstängt. I vad mån under tiden för avstängningen tvättvatten till -

375

handahållits i förliga underofficersinredningen och officersinredningen
kunde Persson icke yttra sig om. Han förmodade att det icke skulle ha tagit
längre tid än omkring en timme att i Falmouth invänta ytterligare
en vattenbåt.

Kaptenen Malmqvist: Han hade icke kännedom om att i Falmouth icke
intagits fullt förråd av färskvatten. Vid fartygets avgång från Falmouth
hade utsikten att i St. Vincent erhålla användbart färskvatten varit oviss.
I skeppsförrådet hade icke funnits någon saltvattentvål men sådan tvål
hade funnits att köpa på markententeriet. Där hade från början funnits i
lager troligen omkring 700 sådana tvålar men det hade varit stark åtgång
på dessa. Enligt Malmqvists erfarenhet kunde icke ens med användande av
dylik tvål saltvatten med fördel brukas såsom tvättvatten. Han hade kännedom
om att under resan färskvatten intagits i aktra trimtanken samt
att detta vatten använts för spolning av däcken genom brandpostledningarna.
Med hänsyn till att trimtanken invändigt vore mönjad kunde det enligt
Malmqvists mening ifrågasättas huruvida vattnet i trimtanken kunnat
utan sanitär våda användas såsom tvättvatten. Huruvida besättningen genom
farygsledningen upplysts om att det färskvatten som använts för
spolning av däcken tagits från trimtanken hade Malmqvist sig icke bekant.

Fartygspastorn Lindörn: Det hade icke vid något tillfälle vid samtal som
Lindörn haft med olika grupper av besättningen framkommit att något missnöje
uppkommit med anledning av att färskvattnet alltemellanåt måst ransoneras.
Lindörn erinrade sig att vid åtminstone ett tillfälle besättningen
genom högtalaranläggningen orienterats om att förestående ransonering
av tvättvatten berott på att evaporeringsmaskineriet tillfälligt varit i
olag.

Beskow: Redan vid resans anträdande hade han tillsagt fartygsingenjören,
mariningenjören Schoerner, att i varje hamn, där komplettering av
vatten- och oljeförråd kunde ske, fullt förråd skulie intagas av färskvatten
och olja. Vid avgången från Falmouth hade av såväl Broms som Schoerner
till Beskow anmälts att till följd av rådande sjöhävning fullt vattenförråd
icke kunnat intagas. Den intagna kvantiteten hade dock bedömts vara fullt
tillräcklig för niodygnsfärden till St. Vincent, utan att några som helst restriktioner
skulle behöva vidtagas. Det hade vid fartygets avgång från
Taccoradi anmälts att fullt förråd av färskvatten icke kunnat erhållas där
och att det vore ovisst när användbart färskvatten näsla gång kunde erhållas
samt att det med hänsyn härtill vore nödvändigt att vidtaga särskilda
restriktioner vid tilldelningen av tvättvatten, vilket även skett. I Boma hade
i aktra trimtanken intagits sötvatten från Ivongofloden för att användas till
spolning av däcken, då på däcken uppkommen sallbildning icke kunnat
avlägsnas utan användande av sötvatten. Därefter hade även vid ytterligare
några tillfällen för enahanda ändamål intagits färskvatten i trimtanken.
Beskow hade icke under resan haft någon som helst kännedom om alt åtgärden
att spola däcken med vatten från trimtanken föranlett att besättningen
kommit att tro att detta inverkade på tilldelningen av färskvatten

37G

för besättningen och hade för sin del icke ansett sig ha anledning att orientera
besättningen i denna fråga. Han hade över huvud taget icke reflekterat
över att något missförstånd i sådant avseende kunde uppkomma.

Broms: Han hade icke haft någon anledning att räkna med att användandet
av det i trimtanken intagna sötvattnet för spolning av däcken skulle
kunna föranleda missnöje bland någon del av besättningen. Om så varit
förhållandet hade han givetvis tillsett att besättningen genom orderanläggningen
ombord blivit orienterad i saken. Det vore riktigt såsom Persson
uppgivit att vid avgången från Falmouth det icke funnits fullt förråd av
färskvatten ombord. Vatten till färskvattentankarna hade i Falmouth levererats
från vattenbåtar. Under det från dessa båtar vatten intagits i tankarna
hade det blåst upp, vilket föranlett att vattenbåtarna kommit att
skava kraftigt mot fartygssidan. Arbetet med intagande av vatten från vattenbåtarna
under dessa förhållanden hade medfört risk såväl för personal
som för skador på slangar och annan materiel. Av denna anledning hade
givits order om att den vattenbåt som skulle leverera den sista sändningen
skulle avbeställas. Den omständigheten att fullt förråd av färskvatten icke
blivit intaget i Falmouth hade icke föranlett att under gång mellan Falmouth
och St. Vincent någon särskild ransonering i tilldelningen av färskvatten
till besättningen måst ske.

I anslutning till den i denna del förebragta utredningen må framhållas
följande. I några av de besökta hamnarna har användbart dricksvatten icke
kunnat erhållas. I den mån så varit förhållandet har emellertid dricksvattenförsörjningen
kunnat tillgodoses genom evaporering, varför någon ransonering
av dricksvatten och vatten för matlagning icke torde ha förekommit.
Vid avgången från Falmouth hade i färskvattentankarna, som sammanlagt
rymma 185 ton, icke intagits mera än 145 ton. Den för färskvattentankarnas
handhavande närmast ansvarige sanitetsmaskinisten har uppgivit
att den bristande tillgången på färskvatten föranledde att under det fartyget
var på väg till närmast följande hamn, St. Vincent, vissa angivna mässar,
däribland däcksmanskapets, måste helt avstängas från tilldelning av
tvättvatten. Det lär -— ehuru Broms gjort gällande att någon särskild ransonering
av färskvattnet icke förekommit under nämnda del av resan —
icke finnas anledning ifrågasätta riktigheten av maskinistens uppgift som
vinner stöd av annan i saken lämnad utsaga. I detta sammanhang är även
att beakta att den i Falmouth intagna kvantiteten färskvatten förslog till en
tilldelning av 30 liter per man och dag under de nio dagar fartyget var under
gång mellan Falmouth och St. Vincent medan i fartygsläkarens rapport åtgången
under gång beräknats till 46 liter per man och dag. Väl torde med
hänsyn till vad som uppgivits angående anledningen till att i Falmouth icke
intogs fullt vattenförråd detta förhållande icke kunna bliva föremål för
anmärkning. Att enligt bestämmande av fartygsledningen fullt vattenförråd
icke intogs synes däremot ha bort föranleda fartygsledningen att tillse att
distribueringen av tvättvatten redan från början begränsades så att icke
inom kort en del av mässarna behövt helt avstängas från tilldelning. Mot

377

fartygsledningens handhavande av färskvattenförsörjningen under de senare
skeden av resan då bristande tillgång på färskvatten i hamnarna nödvändiggjorde
särskilda begränsningar i tilldelningen torde enligt vad av
utredningen framgår icke finnas skäl till anmärkning. Att det i aktra trimtanken
intagna för spolning av däcken använda sötvattnet icke tillhandahölls
även för användning såsom tvättvatten torde med hänsyn till befarade
sanitära risker vara förklarligt. Det synes dock kunna ifrågasättas
huruvida icke föreliggande omständigheter bords ha föranlett fartygsledningen
att särskilt orientera besättningen om anledningen till att vattenförrådet
i trimtanken lämpligen icke kunde användas för tillgodoseende av
behovet av tvättvatten.

Åtgärder i samband med beivran av fijlleriförseelser.

Enligt uppgifter i pressen hade det förekommit att vid ombordkomst efter
permission aspiranterna ävensom annan personal tillhörande manskapet underkastats
nykterhetsprov i form av balansgång och andra liknande övningar.
Vidare har uppgivits att från fartyget utkommenderade ordningspatruller
i hamnarna anställt »klappjakt» bland manskapet för efterspanande
av fyllerister.

Vad först angår uppgifterna att nykterhetsprov anställts med ombordkomna
permittenter har vid den av chefen för marinen anbefallda utredningen
uppgivits av högbåtsmannen nr 8032-11-25 Karlsson att viss personal
ombord beordrats balansera på en planka för utrönande av vederbörandes
tillstånd i nykterhetshänseende och av furiren nr 4968-1-46 Nyström
att han vid ett tillfälle iakttagit att en andra klass sjöman av vakthavande
officeren beordrats att gå balansgång på en däcksplanka.

Vid förhör å militieombudsmansexpeditionen har i förevarande fråga
uppgivits följande.

Kaptenen J. R. Tengzelius: Han hade ombord tjänstgjort i befattning
såsom förste kadettofficer och i sådan egenskap närmast under fartygschefen
utövat ledarskapet för aspiranterna. Vid en genomgång som före
fartygets avgång från Sverige skett med samtliga vaktgörande officerare,
d. v. s. löjtnanter och fänrikar, av för aspiranterna gällande order hade Tengzelius
tillkännagivit att han ville ha meddelande från vederbörande vakthavande
officer om någon av aspiranterna »felade» i sin tjänstgöring eller
vid något annat tillfälle t. ex. vid ombordkomst efter permission. Någon
anvisning av Tengzelius om hur kontroll av aspiranterna skulle ske i nykterhetshänseende
hade icke givits. Han hade utgått från att det utan särskild
anvisning skulle på behövligt sätt kontrolleras att aspiranterna uppfyllde
de krav som kunde ställas på dem i nykterhetshänseende. Han hade
kännedom om att löjtnanter och fänrikar som tjänstgjort som vakthavande
officerare under resan för dylik kontroll anställt prov med aspirantcr eller
grupper av aspirantcr vid deras ombordkomst. Proven hade verkställts på
det sättet att vederbörande beordrats att göra vändningar eller utföra andra
lystringsövningar. Han utginge ifrån alL dylika prov icke verkställts med

378

mindre vakthavande officeren på grund av vederbörandes uppträdande haft
anledning misstänka att aspiranten var spritpåverkad. Vid ett tillfälle hade
Tengzelius själv åsett då sådant prov verkställts och då hade samtliga i den
grupp av aspiranter som kommit ombord fått utföra proven. Han hade
då icke själv iakttagit huruvida anledning förefunnits att misstänka att
någon i gruppen var spritpåverkad. Han hölie icke för uteslutet att sådana
prov verkställts med samtliga i en grupp ombordkomna aspiranter av den
anledningen att en eller ett par av aspiranterna misstänkts för onykterhet.
Sedan så långt han mindes från sin tjänstgöring hade sådana prov med
aspiranter varit vanliga under deras tjänstgöring ombord å olika fartyg.
Det avsåges att aspiranterna genom vetskapen att sådana prov kunde komma
att anställas vid ombordkomsten skulle vinnlägga sig om försiktighet
vid spritförtäring i land. Tengzelius hade icke vid något tillfälle själv iakttagit
eller hört talas om att underbefäl eller vanliga meniga blivit utsatta
tor liknande prov under resan. Under det Tengzelius såsom fänrik tjänstgjort
som vakthavande officer å olika fartyg hade det inträffat att han
själv verkställt sådana prov med underbefäl och meniga av manskapet men
då endast i fall, där det med anledning av vederbörandes uppträdande vid
ombordkomsten funnits anledning misstänka spritpåverkan, och icke någon
gång med någon hel grupp.

Styrmannen J. O. Karlsson: Han hade ombord tjänstgjort i befattning såsom
kadettunderofficer. Det hade allt som oftast förekommit att då aspiranter
återvänt ombord efter permission vakthavande officeren anbefallt särskilda
prov för utrönande av vederbörandes tillstånd i nykterhetshänseende
bestående däri att aspiranterna dels fått gå balansgång på nåtarna på
gångbordet och dels utföra vändningar i givaktställning. Det hade varit
vanligt att aspiranterna efter permission återvänt i större eller mindre
grupper. De nu omtalade proven hade i den utsträckning de förekommit brukat
verkställas med samtliga i den anländande gruppen. Karlsson hade icke
vid något tillfälle iakttagit att dylikt prov anställts med någon aspirant som
ensam anlänt ombord. Huruvida de vakthavande officerarna låtit verkställa
dessa prov på order av högre befäl eller ej hade Karlsson icke någon kännedom
om. Han hade icke vid något tillfälle iakttagit att dylikt prov verkställts
med vanligt manskap eller underbefäl.

Fänriken Malm: Enligt meddelade order skulle aspiranter vid tillfällen
då de efter permission kommo ombord ställa upp i grupper, varefter en av
aspiranterna skulle avlämna gruppen till vakthavande officeren. Vid ett
tillfälle då Malm mottagit en sådan grupp hade han beordrat vändningar,
detta mest på skämt men också för att mera påtagligt kunna utröna om
aspiranterna voro nyktra eller ej. Att så skett i några andra fall hade han
ej kännedom om. Såvitt han kände till hade ej med andra än aspiranter
anställts några särskilda prov för utrönande av vederbörandes nykterhet.

Värnpliktige Engström: Under sin tjänstgöring ombord hade han hört
omtalas att det vid ett tillfälle inträffat att då några aspiranter efter permission
kommit ombord löjtnanten Wallenqvist anställt balansprov med
dem för kontroll av deras nykterhet.

379

Styrmannen Jakobsson: Han hade icke någon kännedom om att det någon
gång anställts nykterhetsprov med aspiranterna. Däremot hade han under
tjänstgöringen ombord hört att sådant prov anställts med ett underbefäl
vid dennes ombordkomst. De närmare omständigheterna därvid hade Jakobsson
ej hört talas om.

Beskow och Broms ha förklarat sig icke ha kännedom om att det i något
fall med permittenter anställts balansövningar eller andra liknande prov
för konstaterande av deras nykterhet vid ombordkomsten.

Enligt vad av utredningen framgår har vid flera tillfällen förekommit att
aspiranter som efter permission i större eller mindre grupper återvänt ombord
blivit av vakthavande officeren beordrade att gå balansgång på nåtarna
till gångbordet och i givaktställning utföra vändningar. Sannolikt har
vid några tillfällen enahanda förfarande tillämpats även gentemot vanliga
meniga och underbefäl. Då det gällt aspiranter har det i nu åsyftade fall
varit vanligt att samtliga i den grupp som anlänt ombord blivit föremål för
sådan behandling som nyss nämnts. Det har uppgivits att med förfarandet
åsyftats att utöva kontroll över att aspiranterna uppfyllde de krav som
kunde ställas på dem i nykterhetshänseende. Tydligt är att för konstaterande
av att vederbörande till följd av spritförtäring icke kunde uppträda
klanderfritt några prov av sådant slag som de tillämpade över huvud taget
ej varit påkallade. I anslutning till vad nu anmärkts må framhållas att en
av de vakthavande officerare, som beordrat dylika prov, vid förhör i ärendet
uppgivit att detta skett »mest på skämt». Det torde kunna antagas att
de officerare som anbefallt sådana prov därvid ansett sig ha handlat i
överensstämmelse med Tengzelius’ intentioner. Det har också upplysts att
Tengzelius själv varit närvarande vid ett tillfälle då samtliga aspiranter i en
grupp som anlände ombord ålagts utföra dylika prov. Vad som i förevarande
hänseende förekommit ombord måste rätteligen betecknas såsom kränkande
behandling av underordnad och torde åtminstone i viss utsträckning
icke kunna betraktas annorlunda än som ett utslag av översitteri.

Tengzelius har framhållit att sedan så långt han mindes från sin tjänstgöring
sådana prov med aspiranter som de nu ifrågavarande varit vanliga
under deras tjänstgöring ombord å olika fartyg. Detta uttalande belyser angelägenheten
av att åtgärder vidtagas för att effektivt stävja ett dylikt missförhållande.
Då det torde kunna förväntas att efter vad i förevarande ärende
framkommit sådana åtgärder icke skola utebliva finner jag mig kunna låta
i denna del bero vid de anmärkningar som innefattas i det nu anförda.

Såsom förut nämnts har anmärkts att patruller från fartyget i hamnarna
anställt »klappjakt» på fyllerister.

I fartygschefens slutrapport rörande expeditionen har uppgivits att besättningens
uppträdande i stort sett varit utmärkt. Vid flera tillfällen hade
officiella myndigheter i land givit uttryck åt sin uppskattning av besättningens
mönstergilla uppträdande och prydlighet. Sådana uttalanden hade
gjorts av myndigheter i Kapstaden, Durban, Lourenco Marques och Tunis.

380

Enligt å fartyget förd statistik över rättsvårdsärenden har under expeditionen
för fylleriförseelser ålagts i 13 fall disciplinstraff och i 34 fall tillrättavisning.
Därav ha 4 bestraffningar och 18 tillrättavisningar avsett underbefäl
och återstoden meniga.

Det har upplysts att fylleriförseelser i större utsträckning förekommo i
St. Vincent och Djibouti, i vilka hamnar spriten var mycket billig och enligt
vad som uppgivits även till sina verkningar mycket förrädisk. I St.
Vincent blev besättningen på förhand varnad för den dåliga spriten.

Fartygspastorn Lindörn har i förevarande fråga anfört: Honom veterligt
hade det endast i St. Vincent inträffat att patrull från fartyget ingripit.
Patrullernas uppträdande hade varit mycket korrekt och Lindörn hade
aldrig hört någon kritik mot deras verksamhet. I allmänhet hade styrmän
tjänstgjort såsom patrullchefer och dessa hade haft gott omdöme och taktfullt
lett patrullernas arbete.

Ytterligare ett flertal personer tillhörande olika kategorier av besättningen
ha yttrat sig i saken.

Såvitt framgår av den verkställda utredningen har icke funnits fog för
den anmärkning som framställts i nu förevarande hänseende.

Underofficerarnas förläggningsförhållanden.

Enligt den i det föregående återgivna artikeln i tidningen Dagens Nyheter
hade vid en pressrepresentants besök ombord underofficerarna klagat över
de dåliga utrymmena, därvid uppgivits att redan före resans anträdande
framställning gjorts om ändringar utan att något blivit åtgjort.

Å fartyget finnas tre å trossdäck belägna förläggningar för underofficerare.
Den förligaste av dessa inrymmer dels ett antal på styrbords- och babordssidan
fördelade hytter, därav en del enmans- och i övrigt tvåmanshytter,
och dels ett avskilt för mässning inrett utrymme (underofficersmässen).
De båda andra förläggningarna — mellersta och aktra underofficersförla§SninSarna>
båda belägna på styrborssidan närmast akter om den förliga
förläggningen och sträckande sig till midskepps — ha tidigare använts såsom
förläggning för flaggkorpraler och standarden i dessa förläggningar
vai, i varje fall innan vissa i tiden efter den nu ifrågavarande expeditionen
beslutade ändringar i inredningen kommit till utförande, i flera hänseenden
icke likvärdig med inredningen i förliga förläggningen. I mellersta och aktra
förläggningarna funnos salunda i stället för med dörrar försedda hvtter öppna
avbalkningar — fyra i mellersta och två i aktra förläggningen — vilka med
lörhängen av tyg voro avskilda från utrymmet i övrigt i förläggningen. Under
resan voro i de båda avbalkningarna i aktra förläggningen och i tre av de
fyra avbalkningarna i mellersta förläggningen förlagda sex underofficerare
i varje sålunda att på vardera långsidan av avbalkningen voro anordnade
tre britsar över varandra. I den fjärde avbalkningen i mellersta förläggningen
voro fyra underofficerare förlagda i två par över varandra anordnade
britsar. Till mellersta och aktra förläggningarna fanns ett för all personal
i dessa förläggningar gemensamt tvättrum medan i förliga förläggningen sär -

381

skilt tvättställ finnes i varje hytt. I envar av mellersta och aktra förläggningarna
fanns ett särskilt men från förläggningen i övrigt icke avskilt utrymme,
vari personalen i förläggningen mässade. Förutom de nu nämnda
underofficersförläggningarna finnas på mellandäck närmast för om officersmässen
två hytter för underofficerare och pa huvuddäck närmast akter om
underofficersköket likaledes två sådana hytter, samtliga nu nämnda hytter
med plats för två man i varje.

I sitt till militieombudsmannen avgivna yttrande har chefen för marinen
anfört: Vissa större ändringsarbeten hade utförts på fartyget åren 1943—
1944. Med hänsyn till det dåvarande utrikespolitiska läget hade det gällt att
snabbt färdigställa fartyget. Ändring av personalens förläggningsutrymmen
— i den mån ändring av dessa utrymmen icke blev nödvändig som följd
av ändringsarbetena i övrigt — hade därför över huvud taget ej kommit i
fråga. Chefen för marinen medgåve att förläggningsutrymmet för underofficerarna
å fartyget icke vore väl tillgodosett. Först sedan viss av Kungl.
Maj :t tillsatt utredning — marinens underofficersutredning — fullgjort sitt
uppdrag, som avsåge bland annat att uppdraga gränser mellan respektive
befälskårers ansvars- och verksamhetsområden, ansåge chefen för marinen
tiden vara inne att företaga en översyn av personalens förläggningsförhållanden
å fartyget. Han ansåge det nämligen icke uteslutet att nyssnämnda
utredning kunde komma att visa att flera av de för underofficerare nu avsedda
befattningarna ombord lämpligen kunde bestridas av underbefäl.
Som följd härav skulle antalet underofficerare ombord minskas och ett häremot
svarande antal underbefäl tillkomma. Först sedan denna fråga klarlagts
bleve det möjligt att taga ställning till förläggningsförhållandena. En
ändring redan nu av underofficersinredningen skulle därför sannolikt bli
en åtgärd för tillfället, vilket ur ekonomisk synpunkt sett icke kunde vara
tillrådligt. Chefen för marinen hade emellertid anmodat marinförvaltningen
att inkomma med utredning angående framställningar om förbättring av
underofficersinredningen som avgivits sedan 1943—1944 samt i vilken utsträckning
dessa framställningar kunnat tillgodoses och ville giva militieombudsmannen
del av denna utredning.

Såsom förut antytts ha mellersta och aktra underofficersförläggningarna
tidigare använts såsom förläggningar lör flaggkorpraler. Att dessa förläggningar
kommit att utnyttjas såsom underofficersförläggningar sammanhänger,
enligt vad som angives i nyssnämnda hit överlämnade utredning,
med en år 1942 genomförd omorganisation innebärande att flaggkorpralsgraden
slopats genom att denna befälskategori överförts till underofficerskåren.
Vid den utredning som föregick statsmakternas beslut i denna fråga
ägnades uppmärksamhet även åt reformens inverkan på förläggningsförhållandcna
å fartygen. I det av 1941 års torsvarsutredning avgivna betänkandet
med förslag till plan för organisationsarbetet inom försvarsväsendet
(SOU 1942: 1 s. 404) anföres härutinnan: Då vid tidigare tillfällen en ändrad
fördelning av antalet löner för underofficerare och flaggkorpralcr ifrågasatts,
avseende cn ökning av de förra på de senares bekostnad, hade fram -

382

hållits att fartygens inredning vore en faktor, som härvid spelade en stor
roll. Det vore också givet att i fråga om förläggningsförhållanden ombord
inga väsentliga ändringar torde kunna göras å redan färdiga fartyg, därest
flaggkorpralerna ersattes med underofficerare av andra graden. Man torde
därför få förutsätta en förläggning till gemensam mäss för yngre underofficerare,
varvid mässen tillika förutsattes använd för måltids intagande
på samma sätt som för det dåvarande vore fallet. Även på sådana fartyg
vilka framdeles byggdes torde ur konstruktiv synpunkt en viss differentieling
i a\ seende a förläggningsförhållandena för äldre och yngre underofficerare
bliva erforderlig.

I proposition nr 210 till 1942 års riksdag återgives nyssberörda uttalande
i försvarsutredningens betänkande och anför departementschefen (s. 484), i
samband med att han förordar flaggkorpralsgradens slopande för personal
på aktiv stat, att en differentiering i avseende å förläggningsförhållandena
ombord för äldre och yngre underofficererare även i framtiden torde vara
ofrånkomlig. I riksdagens skrivelse den 26 juni 1942, nr 374, anföres åt!
riksdagen biträdde departementschefens förslag beträffande slopande av
flaggkorpralsgraden och ej heller i övrigt hade något att erinra mot vad i
propositionen anförts i det avsnitt som berörde flottans underofficerare.

Av marinförvaltningens nämnda utredning framgår att vid föredragning
inom marinförvaltningen den 3 februari 1942 inför chefen för marinen av
visst ärende rörande flaggkorprals- och underofficersinredningarna å förbindelsefartyget
Marieholm — vilket ärende dock icke avsåg fråga om ändringar
med hänsyn till blivande avveckling av flaggkorpralskategorien _

följande direktiv lämnades beträffande arbetena å nyssnämnda fartyg: »PrincipmUt
ordnas underofficersinredningen så att de äldre underofficerarna
förläggas i hytter och mässar i en särskild härför avsedd mäss, under det att
de jngre underofficerarna lörläggas i en för dem gemensam mäss, där de
även mässa; dock att, därest så med hänsyn till disponibelt utrvmme och
kostnaderna är möjligt och lämpligt, även yngre underofficerare förläggas
utanför det för mässning avsedda utrymmet, vilket då kan vara gemensamt
för samtliga ombord kommenderade underofficerare». Marinförvaltningen
meddelar att ämbetsverket vid behandling av ärenden rörande underoflicerslörläggningar
på flottans fartyg och speciellt vid modernisering av
äldre fartyg i princip följt dessa direktiv och i den mån utrymme och
medel så medgivit förbättrat inredningarna utöver det minimum _ bibe hållen

flaggkorpralsstandard för yngre underofficerare — som angives i
törsta delen av direktiven. Vidare meddelar marinförvaltningen att verkställd
undersökning beträffande ärenden rörande kryssaren Gotland givit
Md handen att sedan de två förutvarande flaggkorpralsinredningarna om
stjrbord börjat användas såsom underofficersinredningar några skrivelser
lörande dessa ej inkommit till chefen för Karlskrona örlogsvarv från vare
sig fartyget, underofficerssammanslutningar eller enskilda underofficerare
samt att muntliga eller skriftliga klagomål rörande dessa inredningar ej
heller Iramtörts till annan chef inom varvet eller till chefen för Karlskrona

383

örlogsstation. I marinförvaltningens utredning lämnas vidare vissa upplysningar
angående de ändringsarbeten som åren 1943—1944 utfördes beträffande
inredningen ombord. Därvid anmärkes att underofficersinredningen
sådan den då blev såtillvida icke överensstämde med anordningarna under
den nu ifrågavarande expeditionen att i samband med nämnda ändringsarbeten
samtliga fyra avbalkningar i mellersta underofficersförläggningen inreddes
för endast fyra man i varje avbalkning. Marinförvaltningen upplyser
slutligen att den 8 april 1949 i ämbetsverket hållits sammanträde med representanter
för Svenska underofficersförbundet därvid bland annat inredningarna
å kryssaren Gotland diskuterats. Från förbundets representanter hade
framförts följande önskemål, nämligen dels inrättande av en ny mäss eller
utökning av den nuvarande underofficersmässen så att samtliga underofficerare
kunde mässa i särskild mäss, dels att äldre underofficerare skulle
förläggas i enkelhytt och dels att hytter ej skulle placeras över eldrum eller
dynamorum. I samband därmed hade förslag framförts att ordna förläggning
och mäss för underofficerare i aspirantmässarna på huvuddäck och
förlägga aspiranter i de förutvarande flaggkorpralsmässarna. Därvid hade
av företrädare för ämbetsverket framhållits att ett omedelbart genomförande
av de framställda önskemålen skulle komma att draga kostnader av en
storleksordning som svårligen kunde försvaras, då det nämligen måste beaktas
att en genomgripande modernisering syntes komma att genomföras
under den närmaste framtiden och därvid en omprövning av fördelningen
mellan personalkategorierna och bostadsstandarden i allmänhet bleve erforderlig
för att den nya materielen och samtlig personal skulle kunna medföras
ombord. I skrivelse den 12 april 1949 till marinförvaltningen har underofficersförbundet
framlagt sina vid nyssnämnda sammanträde framförda
synpunkter.

Från marinförvaltningen har senare — i oktober 1949 — inhämtats att
arbeten med ändringar av inredningen i mellersta och aktra underofficersförläggningarna
då pågingo å Karlskrona örlogsvarv. Dessa ändringsarbeten
avse dels inredande i mellersta underofficersförläggningen av sex med
dörrar försedda hytter i stället för de öppna avbalkningarna med plats för
fyra man i varje hytt och dels omändring av aktra underofficersförläggningen
så att denna med slopande av förläggningsutrymmena därstädes i
sin helhet inredes till mässlokal. Efter ändringsarbetenas genomförande
komma underofficerarna ombord att bliva förlagda 24 i fyramanshytter,
24 i tvåmanshytter och 13 i enkelhytter. Det har upplysts att vid planeringen
av ändringsarbetena övervägts att för förläggning av underofficerare även
taga i anspråk utrymme inom inredningen på huvuddäck för aspiranter och
kadetter men att detta funnits icke vara behövligt för beredande av erforderligt
utrymme åt beräknad fredsbesättning. Enligt krigsbesättningslistan
tillkommc ytterligare ett tiotal underofficerare, för vilka plats avsåges skola
beredas genom att beläggningen i fyramansliytterna ökades till sex man
i varje.

I sitt yttrande anför Försvarsväsendets underbefälsförbund i förevarande

384

fråga: Bland de detaljer som i kritiken tagits upp till skärskådande hörde
också förläggningsförhållandena ombord och det hade gjorts gällande att
underofficerarna skulle i särskild grad vara missgynnade i detta hänseende.
Förbundet kunde icke dela denna uppfattning. Underofficerarna hade i stort
sett samma förläggnings- och mässutrymmesstandard som officerarna — i
vart fall vore skillnaden icke betydande — och den vore jämförd med den
standard och det utrymme som kunde bestås manskapet mycket god. Det
syntes förbundet därför självklart att, i den mån förbättringar avseende förläggningsförhållandena
ombord framdeles kunde åstadkommas, dessa i
första hand måste inriktas på manskapets — underbefälets och de menigas
— förläggning.

Broms har uppgivit: Under det fartyget före expeditionens anträdande legat
i Karlskrona hade från representanter för underofficerarna ombord
framförts vissa önskemål beträffande underofficersinredningen. Dessa önskemål
hade avsett vissa detaljer i inredningen, såsom placeringen av bord
och annat liknande. De önskemål som sålunda framförts hade upptagits
till behandling av fartygsingenjören, inariningenjören Schoerner, som i saken
hänvänt sig till varvsledningen i Karlskrona. Det hade emellertid befunnits
att tiden icke medgav ett tillgodoseende av dessa önskemål annat
än beträffande vissa smärre detaljer. Från underofficerarna hade i detta
sammanhang icke framförts något missnöje med förläggningsförhållandena
i stort.

Av utredningen framgår att under den ifrågavarande expeditionen trettio
av de yngre underofficerarna voro sex tillsammans förlagda i utrymmen
av så begränsad storlek att där befintliga britsar voro anbragta tre över
varandra samt att dessa underofficerare voro hänvisade att intaga måltider
i ett icke helt avskilt utrymme inom själva förläggningen. För den personalkategori
varom här är fråga torde särskilt då det gäller en expedition i
tropiskt klimat en sådan förläggningsstandard knappast kunna betecknas
såsom tillfredsställande. Såsom utredningen jämväl giver vid handen måste
emellertid härvidlag beaktas de komplikationer beträffande förläggningsförhållandena
som blevo en följd av flaggkorpralsgradens slopande och
denna personalkategoris överförande till underofficerskåren. Vid denna omorganisation
förutsattes såsom ofrånkomligt att i varje fall såvitt gällde redan
då färdiga fartyg den för flaggkorpralskategorien tillämpade förläggningsstandarden
måste i allt väsentligt bibehållas för de yngre underofficerare
som komine att ersätta denna personalgrupp. Nu angivna förhållande
bör dock givetvis icke kunna föranleda avvisande av berättigade anspråk på
standardförbättring i den mån sådan överhuvud taget och inom skälig kostnadsram
kan åstadkommas. Av upplysningar som under utredningen inhämtats
från marinförvaltningen framgår att inför fartygets nu förestående
expedition till utländska farvatten vissa arbeten pågå ombord för förbättring
av förläggningsstandarden inom den förutvarande flaggkorpralsinredningen.

385

Vissa frågor berörande aspirantcrnas förhållanden ombord.

Det har i den framförda kritiken påtalats att aspiranternas förläggningsförhållanden
ombord i olika hänseenden varit bättre än manskapets och att
aspiranterna på flera sätt även i övrigt såsom en privilegierad kategori hållits
avskilda från manskapet. I samband därmed har uppgivits att förbud
meddelats för aspiranterna att vid samtal med vanliga meniga använda tilltalsordet
du.

Såsom förut nämnts voro de ombord tjänstgörande sextioen aspiranterna
förlagda i fyra i aktra däckshuset å huvuddäck inrymda mässar med omkring
femton man i varje mäss. Vid full beläggning rymmer envar av dessa
mässar omkring tjugu man. Däremot voro de å trossdäck belägna manskapsmässarna
fullbelagda. Till de två förliga liksom till de två aktra aspirantmässarna
hör ett för båda mässarna gemensamt med kylskåp försett
penteri. Icke någon av manskapsmässarna är försedd med vare sig penteri
eller kylskåp.

Vid förhör i denna del av ärendet har uppgivits följande.

Broms: Under arbetet med förberedelserna för expeditionen hade Broms
övervägt möjligheten att låta avskilja vissa delar av aspirantinredningen
för att ställas till förfogande för manskapet men med hänsyn till aspiranternas
lokalbehov för lektioner och överläsningar hade detta icke befunnits
lämpligt. — Förste kadettofficeren Tengzelius hade vid ett tillfälle gjort
framställning hos Broms att viss del av luftvärnsdäck skulle avskiljas för
att uteslutande användas av aspiranterna under fritid. Denna framställning
hade av Broms avvisats med förklaring att det icke kunde komma i fråga
att låta aspiranterna på detta sätt komma i åtnjutande av någon förmån
i förhållande till det övriga manskapet.

Förste kadettunderofficeren ombord styrmannen Jakobsson: Enligt hans
uppfattning hade aspiranternas förläggningsförhållanden ombord i påfallande
grad varit förmånligare än andra menigas. Jakobsson ansåge att såsom
förhållandena vore ombord underbefälet borde förläggas i aspirantmässarna
och aspiranterna i vanliga manskapsmässar på trossbotten. Detta
skulle enligt Jakobssons uppfattning vara till stor fördel för aspiranternas
utbildning, då de därigenom finge inblick i hur manskapet hade det i sina
förläggningar. Under resan hade det varit praktiskt uteslutet för aspiranterna
att ägna sig åt studier och annat teoretiskt arbete i sina mässar med
hänsyn till värmen. I stor utsträckning hade deras överläsningar och annat
liknande arbete skett på däck. Till aspiranternas förfogande hade ställts
särskilda hovmästare, en i varje mäss, som skött uppassningen åt aspiranterna
vid måltiderna. Detta ansåge Jakobsson för sin del vara alldeles onödigt.
Aspiranterna borde själva sköta sina backlag. Aspirantmässarna vore
försedda med särskilda penterier med stora kylskåp. Manskapsförläggningarna
saknade helt penterier och kylskåp. Av hovmästarna hämtades all
mat till aspirantmässarna från köket och hovmästarna ombesörjde dukning
och även diskning samt bortföring av matavfall. — Enligt Jakobssons
uppfattning vore det ett synnerligen anmärkningsvärt förhållande att med

25—iOSOM. Militieombudsmanncns ämbetsberältelse.

386

högre militära myndigheters vetskap sådana handböcker för aspiranter och
kadetter, som veterligen funnes inom alla försvarsgrenar, verkligen kunde
tillåtas. Detta vore anmärkningsvärt inte minst med hänsyn till där förekommande
anvisningar om den inställning aspiranterna och kadetterna borde
intaga gentemot underofficerare samtidigt som underofficerare under
avsevärd tid toges i anspråk för aspiranternas handledning vid deras utbildning.
— Innan aspiranterna embarkerade på Gotland hade Tengzelius,
vilken tjänstgjorde som förste kadettofficer vid sjökrigsskolan och skulle
tjänstgöra i sådan egenskap även ombord, för samtliga aspiranter som
skulle medfölja på resan hållit ett föredrag för deras orientering. Han
hade då fällt följande yttrande eller något yttrande av enahanda innebörd:
»Kom ihåg att ni är inte mer än andra klass sjömän, så ni skall inte förhäva
er mot manskapet i övrigt, men det är onödigt att vara du eller något
sådant med manskapet. Då blir det svårare att föra befäl, som ni snart kommer
att göra.» Vid ett tillfälle då det hållits ett spex för besättningen på
backen, hade en aspirant och en menig uppträtt samtidigt, därvid aspiranten
tilltalat den menige med »du». Då vid ett senare tillfälle aspiranterna
ställt upp, hade Tengzelius med hänsyftning härpå meddelat att han ansåge det
onödigt att aspiranten kallat den menige för du, vartill aspiranten genmält
att det var en kamrat till honom. Tengzelius hade då replikerat: »Det går
lika bra att använda hans efternamn vid tilltal.»

Styrmannen Löfgren: Förläggningsförhållandena ombord hade varit på ett
påfallande sätt förmånligare för aspiranterna än för vanliga meniga. Särskild
uppmärksamhet hade det förhållandet väckt att värnpliktiga kommenderats
till tjänstgöring såsom hovmästare i aspirantmässarna. Det förefölle
Löfgren som om bland officerare rådde den uppfattningen att en officersaspirant
under sin tjänstgöring ombord så litet som möjligt borde komma i
beröring med underofficerare, underbefäl och vanliga meniga. Enligt Löfgrens
uppfattning vore aspiranternas tjänstgöring ombord å flottans fartyg
så ordnad att de icke erhölle någon möjlighet till verklig inblick i manskapets
förhållanden i mässarna och under tjänstgöring eller i manskapets
problem överhuvud taget.

Styrmannen Sörman: Förläggningsförhållandena för aspiranterna hade
varit bättre än för manskapet i övrigt. Aspiranterna hade till sitt förfogande
haft särskilda hovmästare. För sin del ansåge Sörman nu anmärkta förhållanden
mycket underliga. Enligt Sörmans uppfattning borde nämligen självfallet
utbildningen av blivande officerare vara så ordnad att eleverna under
den första tiden av utbildningen vore förlagda och i övrigt tjänstgjorde under
alldeles samma förhållanden som det vanliga manskapet.

Styrmannen Karlsson vilken tjänstgjorde såsom kadettunderofficer ombord:
Aspiranternas förläggningsförhållanden ombord hade varit bättre än
det vanliga manskapets, framförallt i det avseendet att aspirantmässarna
vore belägna på huvuddäck med långt större möjlighet till tillfredsställande
ventilation än vad förhållandet varit i manskapsmässarna på trossbotten.
Aspiranterna hade även till sitt förfogande haft särskilda hovmästare, en

387

för varje aspirantmäss. Aspirantmässarna hade varit försedda med särskilda
kylskåp, vartill motsvarighet icke funnits i de vanliga manskapsmässarna.
Enligt Karlssons uppfattning borde utbildningen för blivande officerare
under den första tiden av deras tjänstgöring vara så ordnad att förhållandena
bleve i möjligaste mån likartade med dem som gällde för vanligt manskap.
Särskilt den anordningen att aspiranterna hade egna hovmästare
till sitt förfogande funne han anmärkningsvärd. Det syntes nämligen angeläget
att aspiranterna av egen erfarenhet finge sätta sig in i hur det tillginge
vid manskapets utspisning och därför själva i tur borde tjänstgöra
såsom backlagsmän. Det vore en avsevärd skillnad mellan att få maten av
en hovmästare serverad för sig i mässen och att som backlagsman få hämta
maten för backlaget, mestadels under stark köbildning. Enligt Karlssons
erfarenhet förekomme det understundom att vakthavande officerarna icke
hade full förståelse för svårigheterna för manskapet att i tid hinna få fram
maten, särskilt under lunchupppehållet. Vid ett tillfälle, troligen under tidigare
delen av resan, hade vid en uppställning med aspiranterna Tengzelius
— med hänsyftning på att en av aspiranterna då han tidigare uppträtt
i ett spex tillsammans med en menig tilltalat denne med du — uttalat
att det varit onödigt att aspiranten duat den menige. Aspiranten hade
då framhållit, att han vore personligen bekant med ifrågavarande värnpliktige.

Styrmannen Hellberg: Förläggningsförhållandena för aspiranterna hade
varit betydligt trevligare än för manskapet i övrigt. Särskilda hovmästare
hade varit ställda till aspiranternas förfogande, troligen en för varje aspirantmäss.
Till följd av de skilda förläggningsförhållandena för aspiranterna
och manskapet i övrigt finge enligt Hellbergs uppfattning aspiranterna
icke någon verklig insikt i hur manskapet hade det ombord i sina
förläggningar. Ändring borde enligt Hellbergs mening vidtagas i nu anmärkta
förhållande. Enligt Hellbergs uppfattning borde däremot underbefälet erhålla
från de meniga skild förläggning med hänsyn till de svårigheter som
eljest uppkomme beträffande befälsföringen.

Fartygspastorn Lindörn: Han ansåge för sin del att de som underginge
utbildning till officerare borde under första tiden av sin tjänstgöring vid
krigsmakten utbildas under enahanda förhållanden som det vanliga manskapet
för att därigenom bliva insatta i manskapets förhållanden. Med hänsyn
härtill funne Lindörn det anmärkningsvärt att aspiranterna ombord på Gotland
liksom efter vad Lindörn hört uppgivas eljest ombord å flottans fartyg
i åtskilliga avseenden hölles åtskilda från manskapet och bereddes förmånligare
förläggningsförhållanden, bland annat i det hänseendet att särskilda
hovmästare ställdes till deras förfogande så att icke någon av aspiranterna
komme att tjänstgöra som backlagsman. —- Under tjänstgöringen
ombord hade Lindörn bland manskapet och andra grupper av besättningen
hört talas om att en aspirant vid namn Söderpalm, vilken kort dessförinnan
uppträtt i ett spex tillsammans med en vanlig menig, därefter av Tengzelius
erhållit förebråelser för att han under spexet till den menige använt tilltals -

388

ordet du. Detta förhållande hade enligt Lindörns uppfattning närmast väckt
löje bland besättningen i övrigt. — För utförande av föreskriven profylaktisk
behandling hade varit anordnade skilda utrymmen för olika grupper
av de ombordvarande, nämligen ett avsett för officerare och underofficerare
och ett för underbefäl och meniga. Enligt vad fartygsläkaren uppgivit
för Lindörn hade vid ett tillfälle under resan Tengzelius till fartygsläkaren
framställt begäran om att särskilt utrymme ombord skulle ordnas för aspiranterna
vid profylaktislc behandling, så att dessa på detta sätt skulle komma
att bilda en särskild grupp. Denna framställning hade av fartygsläkaren
avvisats med motivering att han ansåge det alldeles opåkallat att göra
någon skillnad mellan aspiranter och vanligt manskap. — Under resan hade
förekommit att till gunrummet inbjudits vid ett tillfälle flaggunderofficerare
och uppbördsmän och vid andra tillfällen ett kvarter aspiranter åt gången.
I samband med att dessa inbjudningar diskuterades bland officerarna hade
av Lindörn och Broms framställts förslag om att i stället för aspiranter
skulle inbjudas representanter för yngre underofficerare och underbefäl.
Detta förslag hade motiverats med att det uppenbarligen skulle vara till
stor fördel att på detta sätt personlig kontakt åstadkommes mellan officerarna
och de nyss angivna befälskategorierna, varemot det i fråga om
aspiranterna vore mindre angeläget att i det skede av utbildningen vartill
de då hunnit åstadkomma sådan kontakt särskilt med hänsyn till att
kanske det övervägande flertalet av aspiranterna icke komme att fullfölja
sin officersutbildning. Någon av officerarna hade framfört invändningar
mot förslaget, därvid han bland annat framhållit att ett sådant arrangemang
som det föreslagna skulle inverka menligt på officerarnas ställning
i förhållande till underlydande.

Värnpliktige nr 1696-4-47 N. G. V. Lewin: Förhållandet mellan aspiranterna
och manskapet hade varit mycket gott. Aspiranterna hade på alla
sätt uppträtt sympatiskt. Aspiranternas förläggning hade varit mycket bättre
är manskapets i övrigt, men eljest hade Lewin icke fått det intrycket att
aspiranterna haft det förmånligare ställt ombord än manskapet, i en del
fall snarare tvärtom, bland annat beträffande permissionsförhållandena.

Kaptenen Tengzelius: Aspiranternas förläggningsförliållanden ombord
hade varit förmånligare än manskapets förläggningsförliållanden såtillvida
att aspiranternas mässar icke såsom manskapsmässarna varit fullbelagda
och att under gång funnits bättre möjlighet till ventilation i aspiranternas
i en överbyggnad på huvuddäck belägna mässar än i manskapsmässarna
på trossbotten. Under uppehåll i hamnarna i det varma klimatet hade däremot
temperaturen genomsnittligt varit högre i aspiranternas mässar än
i manskapets. Aspiranterna hade till sitt förfogande haft fyra hovmästare,
vilket föranlett att icke någon av aspiranterna behövt tjänstgöra såsom
backlagsman. Till aspiranternas mässar hade funnits två penterier, vartdera
försett med ett kylskåp. Mässarna vore byggda för att hysa kadetter
som hade tjänsteställning antingen såsom underofficerare av andra graden
eller, under sommarutbildningen, som flaggkadetter. Detta förhållande

389

vore anledningen till att kylskåp inmonterats i penterierna. Den omständigheten
att aspirantmässarna under den nu ifrågavarande expeditionen
icke varit fullbelagda hade haft sin grund däri att aspirantkadrarna icke
kunnat till fullo rekryteras. Hade så kunnat ske hade samtliga mässar blivit
fullbelagda på samma sätt som manskapets. Under expeditionen hade
Broms med Tengzelius diskuterat möjligheten av att med hänsyn till att
aspirantmässarna icke varit fullbelagda avskilja visst utrymme från dessa
mässar och där förlägga underbefäl. En sådan anordning skulle emellertid
enligt vad Tengzelius framhållit för Broms ha medfört oöverstigliga svårigmeter
i fråga om ordnandet av undervisningen för aspiranterna, då samtliga
fyra aspirantmässar i sin helhet måst användas såsom lektionsrum. Med
hänsyn till den avsevärt större arbetsbörda som ålegat aspiranterna i förhållande
till manskapet ansåge Tengzelius för sin del påkallat att särskilda
hovmästare varit kommenderade till aspirantmässarna. Ur utbildningssynpunkt
hade det enligt Tengzelius’ mening icke varit till nackdel att aspiranterna
ej under den ifrågavarande expeditionen kommit att tjänstgöra såsom
backlagsmän, då utbildning i sådan praktisk handräckningstjänst ingått
i en tidigare till Ängsholmen förlagd kurs för aspiranterna, vilken kurs
i vissa avseenden ersatte tidigare utbildning för aspiranter å segelfartyg.
Samtliga aspiranter hade under expeditionen genomgått s. k. första underbefälskurs.
Denna kurs hade för sjöofficers- och reservofficersaspiranter omfattat
omkring 160 timmar teoretisk undervisning, fördelade på följande
antal lektioner om 45 minuter nämligen 6 per dag under gång och 7 eller
8 per dag till ankars i svensk hamn samt 4 eller 5 per dag till ankars
i utländsk hamn. Sammanlagda antalet lektioner hade uppgått till i genomsnitt
23—29 i veckan. Därjämte hade aspiranterna haft att deltaga i fartygstjänst
i manskapsbefattningar, i genomsnitt inemot 4 timmar om dagen.
Härtill hade för aspiranterna kommit överläsning under stor del av
deras fritid. — Tengzelius vitsordade att han vid det av Jakobsson åsyftade
orienterande föredraget för aspiranterna fällt ett yttrande av den innebörd
som Jakobsson uppgivit. Tengzelius hade till det återgivna yttrandet jämväl
fogat den anvisningen till aspiranterna att de borde vinnlägga sig om
att lära sig namnen å dem bland manskapet med vilka de komme i kontakt
under sin tjänstgöring så att de bleve i tillfälle att tilltala dem med
namn. Denna anvisning hade föranletts därav att, när aspiranterna en gång
komme att föra befäl, det ålåge dem att såvitt möjligt känna underlydande
vid namn och att de därför redan från början borde förskaffa sig övning
i att hålla reda på namn. — Han hade minne av att han givit en av aspiranterna
förebråelse för dennes sätt att uppträda under ett spex ombord men
kunde inte erinra sig vad förebråelsen avsett. Den hade dock icke kunnat
enbart avse det förhållandet alt aspiranten kallat den menige för du. —
Han hade icke något som helst minne av att han hos fartygsläkaren gjort
eu framställning om att särskilt utrymme ombord skulle ordnas för aspiranterna
vid profylaktisk behandling. — Tengzelius hade vid ett tillfälle
varit närvarande då mellan officerarna ombord kommit på tal att inbjuda

390

aspiranterna till gunrummet. Antingen Broms eller Lindörn, vilka båda deltagit
i samtalet, hade då ifrågasatt huruvida icke i stället för aspiranterna
lämpligen borde inbjudas representanter för underbefälet ombord. Huruvida
Tengzelius yttrat sig angående detta förslag kunde han icke erinra sig. Förslaget
måste i varje fall ha mött invändningar, enär det icke blivit genomfört.

Av Svenska underofficersförbundet har anförts: Det förtjänade påpekas,
att på långresor såväl kadetter som aspiranter på ett särskilt sätt räknades
som befäl, under det att underofficerare och underbefäl ansåges tillhöra besättningen
i övrigt. Känslan av stor klasskillnad funnes alltid, men vore
mest utpräglad under långresor. De blivande officerarna finge härigenom
lätt en oriktig uppfattning om sin betydelse. Å andra sidan mötte dessa och
även de yngsta officerarna ej alltid den förståelse från äldre befattningshavare
tillhörande övriga kategorier som vore till nytta för ett gott förhållande.
Man hade också ett intryck av att övriga officerare utövade ett i
sammanhanget mindre gynnsamt tryck på de yngre.

Försvarsväsendets underbefälsförbund har anfört: Förbundet ville i detta
sammanhang framhålla som sin uppfattning att ombord kommenderade aspiranter
och kadetter borde behandlas välvilligt och förstående men att det
vore för dem i deras blivande yrke av betydelse att de icke gåves en sådan
undantagsställning ombord som kunde medverka till att ingiva dem själva
och andra den föreställningen att de tillhörde och framdeles komme att tillhöra
en speciellt privilegierad grupp.

Av den nu lämnade redogörelsen framgår att den förläggning ombord
som bestods aspiranterna såväl i fråga om utrymmet i förläggningslokalerna
som i vissa andra hänseenden erbjöd förmåner som icke hade sin motsvarighet
då det gällde manskapsförläggningarna. Det har framhållits att de av
aspiranterna använda mässarna vore avsedda att nyttjas även såsom förläggning
för kadetter, vilka innehade tjänsteställning till en början såsom
underofficerare av andra graden och under senare skede av utbildningen
såsom flaggkadetter samt att den högre förläggningsstandarden i aspiranternas
mässar i viss mån vore beroende av nu angivna förhållande, exempelvis
förefintligheten av med kylskåp försedda penterier. Vidare har framhållits
att för ordnandet av den omfattande undervisning aspiranterna hade
att genomgå ombord och för beredande av möjlighet till överläsningar förefunnes
behov av större utrymme i aspiranternas mässar än i manskapets.

Under utredningen har emellertid även, särskilt av kadettunderofficerare
och andra underofficerare ombord, kritik riktats mot att aspiranterna icke
under första tiden av sin utbildning ombord vore förlagda och i övrigt
tjänstgjorde under enahanda förhållanden som det vanliga manskapet. Med
den ordning som tillämpades erhölle aspiranterna icke någon verklig insikt
i manskapets förhållanden ombord och de problem som i olika hänseenden
mötte manskapet. Särskilt har påtalats det förhållandet att aspiranterna
hade egna hovmästare till sitt förfogande, vilket föranlett att aspiranterna
icke behövt såsom manskapet turvis tjänstgöra såsom backlagsmän.

391

Vidare har påtalats att i handledandet av aspiranterna framträtt viss
strävan att söka avhålla dem från närmare kontakt med manskapet. Det har
härutinnan upplysts att Tengzelius vid en uppställning med aspiranterna
före resans anträdande framhållit såsom önskvärt att de undveke att bliva
du med manskapet, därvid Tengzelius såsom skäl härför framhållit att det
eljest skulle bliva svårare för aspiranterna att framdeles föra befäl. Vid ett
senare tillfälle har Tengzelius vid en uppställning med aspiranterna förebrått
en av dem för det han, då han ombord uppträdde i ett spex tillsammans
med en av manskapet, tilltalat denne med du. Fartygspastorn har
upplyst att denna händelse blivit känd ombord och enligt hans uppfattning
närmast väckt löje bland besättningen i övrigt.

Det torde med de krav som numera anses böra ställas på en allsidigt bedriven
officersutbildning ligga i öppen dag att det skulle vara till gagn om
de blivande officerarna under första tiden av sin utbildning ombord kunde
förläggas och i övrigt tjänstgöra under enahanda förhållanden som manskapet
och därigenom vinna en på direkta erfarenheter grundad kännedom
om huru förhållandena från manskapets synpunkt gestalta sig. Självfallet
kan i förevarande sammanhang icke bliva fråga om att närmare ingå på
hithörande frågor. Det må emellertid framhållas att anordningen med särskilda
hovmästare för aspiranterna enligt min mening bör kunna avskaffas
utan att därav föranledes någon olägenhet. Att i likhet med manskapet
aspiranterna en åt gången inom varje backiag i tur få tjänstgöra såsom
backlagsmän lär knappast kunna nämnvärt inkräkta på utbildningsschemat.
Det synes förklarligt att irritation uppkommit med anledning av att värnpliktiga
tagits i anspråk såsom uppassare åt annat manskap som nyligen påbörjat
sin tjänstgöring vid krigsmakten. De spörsmål över huvud taget varom
här är fråga böra av vederbörande myndigheter ägnas tillbörligt beaktande.

Tengzelius’ åtgöranden i syfte att påverka aspiranterna att undvika mera
kamratlig samvaro med manskapet framstår såsom uttryck för en icke önskvärd
inställning hos befäl som fått sig anförtrott att handleda den ungdom
som utbildas till officerare. Vad i ärendet framkommit bör vara ägnat att
hos vederbörande inskärpa angelägenheten av att motverka tendenser av det
slag som här kommit till uttryck.

Vissa förut icke berörda förhållanden som blivit föremål för kritik.

Beträffande mathållningen ombord bär värnpliktige Du Rietz i sin törenämnda
till militieombudsmannen ingivna skritt anmärkt att mathållningen
ofta för manskapets del var urusel, att potatisen var rutten, att en myckenhet
proviant förstördes dels genom vårdslöshet vid förvaringen och dels till
följd av bristande intresse vid tillagningen samt att mathållningen uppenbarligen
kunnat bliva bättre om icke i den utsträckning som skett använts
proviant som tagits i förråd ombord utan i stället inköp verkställts efter
hand i de olika hamnarna.

392

Under utredningen lia i stort sett några anmärkningar mot mathållningen
icke framställts. Tvärtom ha de som yttrat sig i frågan förklarat att någon

anledning till anmärkning icke förefanns. En av dessa — en värnpliktig_

framhåller emellertid att redan vid resans anträdande potatisen var »vattnig»
och att mathållningen förefallit ensidig såtillvida att huvudrätterna
näia nog uteslutande bestått av kött. Fisk och grönsaker hade serverats endast
i ett par enstaka undantagsfall.

I fartygschefens slutrapport över expeditionen anföres i förevarande hänseenden
bland annat: Under förberedelserna för expeditionen hade för utrönande
av möjligheterna till förrådskomplettering under resan samtliga
svenska rederier, som bedreve linjetrafik på Afrika, tillskrivits i saken. Av
erhållna upplysningar hade framgått att erforderlig proviant med säkerhet
kunde erhållas till skäliga priser på ett flertal platser räknat från och med
Kapstaden. Rederiernas upplysningar hade visat sig riktiga och värdefulla.
De ordinarie förrådsutrymmena för proviant vore alldeles för små för en
längre utomlandsexpedition. Det hade därför blivit nödvändigt att för ändamålet
ianspråktaga även vissa andra utrymmen ombord. Under fartygets
generalöversyn hade ett utrymme för potatisförråd om cirka tre ton anordnats
i en överbyggnad vid stjärtdäck. Då fartygets potatisbehov beräknades
till omkring femton ton per månad och efter avgången från Falmouth
några inköpsmöjligheter icke kunnat påräknas förrän i Kapstaden — vilket
antagande sedermera visade sig riktigt — hade ytterligare ett potatisförråd
måst anordnas genom avbalkning av ena sidan av vapensalen, varest en trätrall
utlades på durken. Enligt erfarenheter från tidigare expeditioner hade
ett förut för ändamålet använt utrymme i aktra proviantgången visat sig
olämpligt. I utrymmet i vapensalen hade lagrats omkring tio ton. Efter
komplettering i Falmouth och med en mindre kvantitet även i St. Vincent
hade potatisförradet räckt till och med lunchmålet den dag fartyget ankom
till Kapstaden. Det hade i den starka värmen ej kunnat undvikas att en del
potatis ruttnade. Genom upprepade omplockningar samt vädring hade dock
potatisen till största delen kunnat bevaras i användbart skick. Det hade under
fortsättningen av resan blivit möjligt att verkställa tätare inköp av potatis.
— Det vore förenat med stora svårigheter och olägenheter att proviantera
fartyget för en längre resa. Därest fartyget åter komme att utgå på en
sådan expedition som den ifrågavarande vore det oundgängligen nödvändigt
att provisoriska proviantlokaler iordningställdes i god tid. Detta arbete
hade nu fått improviseras. — Före avgången från Karlskrona utrustades
skeppsköket med en ny universalmaskin, som i hög grad underlättat arbetet
därstädes. Vidare hade i backlagskärlrummet innanför köket insatts ett
större kylskåp, som varit ovärderligt under tropikvistelsen. Kort tid före
avgången från Sverige hade upprepade haverier inträffat på brännarna till
den oljeeldade spisen i skeppsköket. Trots upprepade reparationer hade det
icke lyckats att få spisen att fungera tillfredsställande. En tid hade den
varit så gott som helt oanvändbar, vilket medfört svårigheter då det gällt
att göra utspisningen omväxlande. — Fartygschefen och officerarna hade
icke använt sig av medgivandet att uttaga skeppsportion.

393

Vid förhör i ärendet har i förevarande fråga uppgivits bland annat följande.

Kaptenen Malmqvist: Maten hade varit av samma kvalitet som i hemmafarvatten
även om enformighet icke kunnat undvikas till följd av att konserver
förekommit i större utsträckning än i Sverige och en del proviantartiklar,
t. ex. färsk mjölk och färsk fisk kunnat erhållas endast i liten
utsträckning. Sålunda hade färsk mjölk kunnat anskaffas endast i Kapstaden
och Durban. Inköpsmöjligheterna hade i vissa hamnar varit mycket
dåliga. Det hade varit regel att vid besök i hamnarna fartygschefen med
Malmqvist diskuterat möjligheterna till matinköp för besättningens räkning
och i samband därmed även andra spörsmål rörande mathållningen.
Fartygschefen hade därvid givit Malmqvist anvisningar i fråga om möjligheterna
att erhålla kontakter i hamnarna för lämpliga inköp. Därjämte hade
fartygschefen genom Malmqvist hållit sig mycket noga underrättad om
övriga frågor som berörde intendenturtjänsten ombord. — Den med tillämpning
av gällande normalportionsstat och spisordning möjliga standarden på
maten ansåge Malmqvist för låg. Detta gällde försvarets mathållning i allmänhet
i förhållande till den standard, som folk i gemen gradvis uppnått under
senaste år, och beträffande särskilt flottan, såväl i hemmafarvatten som
under expedition till främmande farvatten, i jämförelse med matstandarden
inom handelsflottan, som numera vore mycket hög. Enligt spisordningen
skulle maten hålla visst kalorivärde. Enligt meddelade bestämmelser ägde
fartygschef å långresefartyg visserligen befogenhet att för hållande av detta
kalorivärde överskrida fastställt portionspris, som vid ifrågavarande tid för
ett fartyg av denna kategori varit två kronor 15 öre. Sådant överskridande
hade även skett men hade icke fått medföra och hade ej heller möjliggjort
någon genomsnittlig höjning av standarden.

Marinläkaren Kock: Han hade i sin egenskap av fartygsläkare tillsammans
med fartygsintendenten en gång i veckan granskat de av intendenten
uppgjorda matsedlarna och hade i samband därmed ävensom eljest fått kännedom
om att fartygsintendenten gjort allt vad som över huvud taget kunnat
göras för att i hamnarna anskaffa fisk och grönsaker. Detta hade emellertid
på grund av rådande lokala förhållanden vid flera tillfällen ej lyckats.
Kockarna i manskapsköket hade enligt Kocks mening icke haft tillbörlig
känsla för hygien, och Kock hade haft anledning att flera gånger till
kockarna i manskapsköket framföra erinringar i detta hänseende.

Den i denna del verkställda utredningen har givit vid handen att fog för
anmärkning icke finnes beträffande befälets handhavande av provianteringen
och mathållningen ombord. Av Du Rietz gjorda uttalanden torde
närmast visa att han icke äger tillräcklig erfarenhet och omdöme för ett
riktigt bedömande av hithörande spörsmål.

I fråga om marketenterirörelscn ombord har anmärkts att läskedrycker
och, i önskvärd utsträckning, ej heller kaffe tillhandahölls i marketenteriet.

Vid utredning i denna fråga har Malmqvist uppgivit: Under planläggan -

394

det av resan hade Malmqvist övervägt möjligheterna att för marketenteriets
räkning taga ombord läskedrycker. Man hade då beräknat behovet till omkring
60—70 000 flaskor. Svårigheter hade förefunnits att stuva ett så
stort parti och vid tidigare långresor hade läskedrycker över huvud taget
ej medförts. Med hänsyn härtill och till det stora svinn man haft att räkna
med, särskilt med tanke på värmeförhållandena, hade Malmqvist ej ansett
det möjligt och ur affärsmässig synpunkt icke lämpligt att taga ombord
läskedrycker. I stället hade Malmqvist ombesörjt anskaffandet av en glassmaskin
med tillhörande frysbox. Under resan hade i marketenteriet sålts
saft, som köpts från fartygets förråd. Saften hade sålts tillblandad och kyld
i marketenteriets kylskåp. I marketenteriet hade funnits en kaffekokare,
vilken vid expeditionens början icke fungerat. Efter översyn å Karlskrona
örlogsvarv hade den emellertid kunnat användas och kaffeförsäljning hade
påbörjats före avgången från Karlskrona varjämte sålts kaffebröd som beställts
från kronobageriet i Karlskrona. Efter avgången från Sverige hade
efterfrågan på kaffe visat sig vara mycket liten, varför kaffeförsäljningen
helt upphört och ersatts med saftförsäljning, vilket när man närmade sig
varmare klimat ansetts lämpligare. Efter avgången från Sverige hade till
en början även sålts bröd, som tillverkats i fartygets bageri. Denna försäljning
hade emellertid måst upphöra enär bagarna —- tre till antalet — icke
ansett sig kunna medhinna bakning såväl till fartyget som till marketenteriet.
I utspisningen i manskapsmässarna hade varje dag ingått kaffebröd
av något slag.

Genom de upplysningar som enligt vad nu angivits lämnats av fartygsintendenten
torde den i förevarande hänseende framställda anmärkningen
vara vederlagd.

Det har anmärkts att under resan oriktiga uppgifter lämnats den utländska
pressen angående underofficerskåren ombord såtillvida att denna
oriktigt betecknats »petty officers», vilket är liktydigt med underbefäl. Följden
härav hade blivit att underofficerarna förbigingos vid många tillställningar
i land.

Av utredningen i denna fråga har framgått följande.

Innan resan påbörjades utsändes — liksom vid tidigare liknande expeditioner
— genom försvarets kommandoexpedition en lista över fartygets
besättning, vilken lista genom utrikesdepartementet distribuerades till av
resan berörda beskickningar och konsulat. I denna lista angåvos förvaltare
och flaggunderofficerare såsom »commissioned officers from warrant ranks»
och underofficerare av andra graden såsom »warrant officers». Fall inträffade
emellertid då i utländska tidningar underofficerarna felaktigt benämndes
»petty officers». Pressofficeren ombord gjorde i sådana fall försök att
tillrättalägga saken. — Vid ett tillfälle inträffade att en av officerarna vid
en visning ombord till följd av bristande insikt om betydelsen av uttrycket
»petty officers» benämnde en av underofficersmässarna »petty officers’
mess». Officeren blev genast av en underofficer uppmärksamgjord på fel -

395

sägningen och frambar då till denne omedelbart sin ursäkt samt förklarade
misstaget för de besökande.

Av vad som inhämtats framgår att det icke kan läggas vare sig fartygsledningen
eller annan ombord till last att i utländska tidningar använts förenämnda
oriktiga benämning på underofficerarna.

Enligt uppgift i en tidningsartikel har av deltagare i expeditionen berättats
att, efter det besättningen hänvänt sig till fartygspastorn för att genom
dennes förmedling få julhälsningar från fartyget överbringade till hemmavarande
anhöriga, Beskow avfärdat denna begäran såsom nonsens, därvid
han yttrat »det här skall vara riktiga sjömän». Fartygspastorn hade emellertid
trots detta verkställt besättningens önskan. Fartygschefens reaktion
häremot hade varit mycket sur.

1 denna fråga har fartygspastorn Lindörn upplyst följande: Några dagar
före jul hade Lindörn uppsatt ett förslag till jultelegram att sändas till radiotjänst
för vidarebefordran genom svensk radio. Lindörn hade förelagt
Beskow detta förslag och anhållit att få sända det. Beskow hade genomläst
och utan kommentarer godkänt förslaget samt hett Lindörn vara vänlig
se till att telegrammet kom iväg.

Genom vad sålunda upplysts är ådagalagt att vad i förevarande hänseende
påbördats Beskow helt saknar verklighetsunderlag.

Under utredningen har av en av maskinisterna ombord framställts anmärkning
mot att vid ett tillfälle, då Beskow under ett av hamnbesöken
hade gäster i kajutan, Beskow givit order om att fläktarna i det eldrum
-—. vars luftintag vore beläget utanför kajutan — skulle helt avstängas med
hänsyn till det störande ljud som fläktarna åstadkommo i luftintaget. Enligt
maskinistens förmenande hade Beskow därigenom visat en påfallande
brist på hänsyn till den i eldrummet arbetande personalen.

Såvitt framgår av den utredning som med anledning härav blivit verkställd
saknas fog för den framställda anmärkningen. Utredningen giver
närmast vid handen att anmärkningen är att tillskriva en missuppfattning
från maskinistens sida av vad som förevarit.

Det har i pressen anmärkts att fartygschefen för sin personliga uppassning
»hållit sig med ett hov på åtta personer». I denna personal hade ingått
en särskild badare.

Med anledning härav har Beskow upplyst följande: I fartygschefens kök
hade tjänstgjort en högbåtsman såsom kock. I chefsinredningen hade vidare
tjänstgjort en högbåtsman såsom hovmästare jämte en värnpliktig såsom
biträdande hovmästare. Den sistnämnde hade i vanlig ordning deltagit i utbildning
och skeppstjänst ombord. För utförande av städningsarbete i chefsinredningen
från klockan 0730 och framemot klockan 0900 hade varit
avdelade tre man med en furir som tillsyningsman. I arbetet med rengöringen
liade även den såsoan biträdande hovmästare kommenderade värnpliktige
deltagit. I rengöringen hade givetvis ingått rengöring av badrum -

39G

met. Någon särskild person anställd som badare hade icke funnits. Fänriken
Malm, vilken under expeditionen tjänstgjort som Beskows personliga
adjutant, hade i sådan egenskap jämväl haft uppdrag att utöva kontroll
över åtgången av vin, sprit och tobak, som förvarats inom chefsinredningen
och i källaren och som i första hand varit avsett för representation och uppgått
till ganska betydande värden.

Med hänsyn till vad sålunda upplysts torde — även om en viss inbesparing
av för angivna ändamål använd personal synes ha kunnat ske _kri tiken

kunna betecknas såsom överdriven.

Under utredningen har av underofficerare ombord riktats kritik mot de
bestämmelser som enligt reglementet för marinen gälla angående s. k. fallrepshonnör.
Det har gjorts gällande att tillämpandet av dessa bestämmelser
i viss man väckt irritation ombord men kritiken har också avsett förefintligheten
över huvud taget av sådana föreskrifter som de ifrågavarande.

Enligt nämnda reglemente, del II § 24, skola officerare och flaggunderofficerare
samt vederlikar ävensom eget fartyg tillhörande uppbördsmän,
som äro underofficerare av andra graden, då de komma ombord eller lämna
fartyget mottagas vid respektive ledsagas till fallrepsstället av — alltefter
vederbörandes tjänsteställning — vakthavande officeren eller vakthavande
underofficer och i vissa fall därjämte av fartygschefen eller sekonden eller
bådadera. Efter signal med skepparpipa — överblåsning — skola två man
»lämna fallrep» (befinna sig vid fallrepsstället) åt envar som enligt vad
nyss angivits skall mottagas vid eller ledsagas till fallrepsstället. Honnör
med fallrep skall dock i allmänhet icke lämnas å torpedfartyg och vedettbåtar
och vederbörande befälhavare äger även i andra fall anbefalla av omständigheterna
betingade inskränkningar i honnörsplikten.

I förevarande fråga har uppgivits följande.

Styrmannen Löfgren: En omständighet som särskilt markant framhävde
skillnaden mellan olika kategorier ombord och understundom gåve anledning
till viss irritation vore de bestämmelser som tillämpades i fråga om
s. k. överblåsning. Detta Löfgrens uttalande gällde flottans större fartyg
över huvud taget.

Styrmannen Sörman: Möjligen hade ceremonien med den så kallade överblåsnmgen
allmänt sett i någon män väckt irritation. För sin del funne Sörman
denna ceremoni opåkallad och i många fall till och med ägnad att
väcka visst löje. Ett med denna ceremoni sammanhängande förhållande som
Sörman funnit väcka irritation vore att flaggkadetter och fänrikar vore
berättigade till överblåsning men däremot icke andra underofficerare än
flaggunderofficerare och de underofficerare av andra graden som vore uppbordsmän.
Detta innebure att underofficerare i en ålder mellan 30 och 40
år, som vore kvalificerade yrkesmän, icke vore berättigade till den hedersbevisning
i form av överblåsning som tillkomme fänrikar och flaggkadetter,
vilka befunne sig på elevstadiet. Enligt Sörmans uppfattning borde för avlägsnande
av denna irritationsanledning ceremonien med överblåsning helt
avskaffas.

397

Flaggstyrmannen Eneroth: Under sin tjänstgöring på större fartyg hade
Eneroth förmärkt att reglementets bestämmelser om överblåsning ibland
väckt irritation. Så hade varit förhållandet i fall då på föranledande av fartygsledningen
dessa bestämmelser blivit åsidosatta såtillvida att överblåsning
icke givits för vissa därtill berättigade underofficerare, närmast uppbördsmän
som icke varit flaggunderofficerare men i sin egenskap av uppbördsmän
likväl varit berättigade till överblåsning. Enligt Eneroths uppfattning
hade överblåsningen icke något berättigande utan kunde saklöst
avskaffas.

De i förevarande fråga gjorda uttalandena giva anledning antaga att gällande
bestämmelser om s. k. fallrepshonnör äro ägnade att i viss mån väcka
irritation bland underofficerarna. Det lär icke heller kunna bestridas att
denna ceremoni markant framhäver skillnaden mellan olika kategorier ombord
och därigenom kan leda till att åtskilliga bland underofficerarna komma
att känna sig oberättigat tillbakasatta. I varje fall torde en översyn av
hithörande föreskrifter i syfte att undanröja en dylik irritationsanledning
vara av omständigheterna påkallad.

Allmänna synpunkter på förhållandena ombord.

I den framförda kritiken har, jämte de anmärkningar som förekommit
i särskilda förut berörda hänseenden, gjorts gällande att fartygsledningen
allmänt visat bristande intresse för frågor som berörde besättningens förhållanden
ombord, att fartygschefen varit otillgänglig i sitt uppträdande
och visat sig påfallande ointresserad av att upprätthålla kontakt med besättningen,
att en starkt markerad klasskillnad framträtt ombord, särskilt
i förhållandet mellan officerare och underofficerare, samt att övergrepp
från underbefälets sida gentemot de meniga förekommit.

Vad först angår förhållandet mellan fartygsledningen
och besättningen ha vid förhör som hållits i samband med den av
chefen för marinen anbefallda utredningen uttalanden gjorts av ett tiotal
underofficerare ävensom av några av underbefälet och de meniga. En av
underofficerarna anser att kontakten mellan fartygschefen och besättningen
varit god medan övriga underofficerare och de av manskapet som yttrat
sig i denna fråga samtliga uttala sig negativt och varierande beteckna kontakten
såsom mindre tillfredsställande, dålig eller mycket dålig. Ett par av
de hörda ha tillagt att kontakten mellan sekonden och besättningen däremot
var god. — Svenska underofficersförbundet anmärker att enligt
nämnda utredning kontakten ombord icke varit tillfredsställande och framhåller
därvid att, sedan äldste underofficeren ombord för sig och ytterligare
ett par underofficerare begärt företräde hos fartygschefen för samtal om
viss irritationsanledning, företräde beviljades först efter mera än tre veckor.

Enligt den för expeditionen gällande ständiga skeppsordern ha funnits
dels i tjänstcreglemenlet för krigsmakten föreskriven utspisningsnämnd,
genom vilken besättningen hade möjlighet att framföra önskemål rörande
utspisningen, och dels en fritidsnämnd, som hade att handlägga ärenden

398

rörande förströelse och rekreation samt frivillig studieverksamhet. Fritidsnämnden
utgjordes av personalvårdsofficeren — fartygspastorn •—-såsom ordförande, två underofficerare och tre av manskapet, varjämte
en underofficer tjänstgjorde såsom rådgivare åt nämnden beträffande
den frivilliga studieverksamheten ombord. Härjämte fungerade även ett
av manskapet utsett s. k. förtroenderåd med uppgift att förmedla kontakt
mellan manskapet och fartygsledningen. Det har upplysts att vid utlyst
sammanträde för utseende av ledamöter i förtroenderådet tillstädeskom
huvudsakligen underbefäl och endast i ringa utsträckning menigt
manskap. Till ledamöter i förtroenderådet utsågos fyra furirer representerande,
en däckspersonalen, två maskinpersonalen och en ekonomipersonalen.
j

En av ledamöterna i förtroenderådet furiren Eriksson har — utöver vad
han berättat angående förtroenderådets befattning med vissa särskilda förut
omnämnda frågor — ytterligare uppgivit följande: Även i hemmafarvatten
brukade ett sådant förtroenderåd som det ifrågavarande utses särskilt
på de större fartygen. Enligt Erikssons erfarenhet hade emellertid
dessa förtroenderåd icke någon större praktisk betydelse för förmedling av
kontakt mellan manskap och fartygsledning. Samma dag eller dagen efter
det valet av ledamöter i förtroenderådet ägt rum ombord hade förtroendemännen
eller ett par av dem inställt sig hos Broms och anmält det uppdrag
de erhållit. Vid upprepade tillfällen, ofta ett par tre gånger i veckan, hade
Eriksson och de andra förtroendemännen blivit kallade till Broms för att
med honom rådgöra angående anordnandet av underhållning och fritidssysselsättning
ombord och i land. I övrigt hade, på sätt Eriksson i andra
sammanhang uppgivit, vid sammankomster, till vilka förtroendemännen
blivit kallade av Broms, förekommit rådplägning angående manskapets tropikklädsel
ävensom beträffande permissionsklädsel i de olika hamnarna.
Broms hade icke kallat förtroendemännen till rådplägning i andra frågor
än de nu angivna. Däremot hade vid åtskilliga tillfällen förtroendemännen
inställt sig hos Broms för överläggning utan kallelse från denne. Vid några
av dessa tillfällen hade förtroendemännen till Broms framfört önskemål
från furirer och högbåtsmän om att bliva befriade från deltagande i uppställningar
före och efter permission. Broms hade varit mycket tillmötesgående
gentemot förtroendemännen och det hade förefallit som om han
på alla sätt försökt att utreda de förhållanden, som genom förtroendemännen
underställts hans bedömande. Det vore Erikssons och alla hans
kamraters uppfattning, att fartygschefen isolerat sig alldeles för mycket
från besättningen. Det hade varit allas uppfattning att, om fartygschefen
åstadkommit bättre kontakt med besättningen, det icke skulle förekommit
så många anledningar till missnöje och att stämningen ombord skulle ha
blivit en helt annan och behållningen av resan betydligt större. Redan några
dagar efter det fartyget lämnat svenskt farvatten hade det ombord allmänt
talats om att fartygschefen saknade förmåga att taga kontakt med besättningen.

399

Vid ytterligare förhör för utredning av förhållandet mellan fartygsledningen
och besättningen har uppgivits följande.

Flaggstyrmannen Eneroth: Han hade för sin del icke funnit någon mera
påfallande skillnad i förhållandena under den nu ifrågavarande resan och
de tidigare långresor, i vilka han deltagit. Emellertid hade enligt Eneroths
uppfattning avståndet mellan chef och sekond å ena och besättningen i övrigt
å andra sidan under den nu ifrågavarande resan varit märkbart större
än under hans tidigare långresor. Det vore i allmänhet svårt för gemene
man att närma sig en överordnad som hade hög militär grad och om någon
verklig kontakt skulle uppnås mellan denne och hans underordnade fordrades
enligt Eneroths erfarenhet att den överordnade lade sig särskilt vinn
om att komma i kontakt med sina underordnade. Möjligheterna för den
överordnade att nå något resultat härutinnan kunde givetvis vara beroende
av vederbörandes personliga läggning. Med hänsyn till det nu anmärkta ansåge
Eneroth för sin del att det frånsett personvalet skulle vara till fördel
för vinnande av bästa möjliga kontakt mellan fartygsledning och besättning
att sekonden icke innehade så hög grad som regementsofficers.

Värnpliktige Sjödin: Han hade tjänstgjort såsom skrivbiträde å fartygschefens
expedition. I tjänsten hade Sjödin haft ytterst litet att göra med
fartygschefen. Han hade fått det intrycket att denne icke »hade blick för
folk», varmed Sjödin avsåge att det förefallit svårt att komma i kontakt
med fartygschefen. Sekonden, kommendörkaptenen Broms, hade varit sympatisk
och lätt att språka med.

Värnpliktige Siljeströmer: Under hela expeditionen hade han tjänstgjort
såsom postbud ombord. Han hade dagligen till fartygschefen personligen
avlämnat dennes post och även mestadels vid varje postutdelning kommit
i förbindelse med sekonden. Han hade alltid blivit vänligt behandlad av
fartygschefen och sekonden.

Värnpliktige K. Å. L. Toldnäss: Han hade tjänstgjort såsom skrivbiträde
hos sekonden. Enligt hans åsikt hade fartygschefens kontakt med besättningen
varit i »minsta laget». Besättningen hade aldrig lärt känna sin fartygschef.
Däremot hade besättningen väl lärt känna sekonden, vilken på
alla tänkbara sätt försökt hjälpa besättningen. Toldnäss ville framhålla
Broms’ uppträdande såsom exempel på ett gott förhållande till besättningen.
Misshälligheterna ombord hade i stor utsträckning varit att tillskriva
det förhållandet att Beskow vid flera tillfällen enligt Toldnäss’ mening
uppträtt obehärskat i det han givit sina tillsägelser till de underlydande i
barsk ton, vilket verkat irriterande på personalen som gjorde så gott den
kunde.

Värnpliktige Jonsson: Sekonden hade varit mycket omtyckt av manskapet.
Fartygschefen hade man sett mycket litet till.

Kaptenen Malmqvist: Vid jämförelse med erfarenheter från tidigare långresor,
vari Malmqvist deltagit, hade han den uppfattningen att kontakten
mellan sekonden och besättningen snarare varit bättre under den nu ifrågavarande
resan än vid tidigare resor vari han deltagit. Detta uttalande grun -

400

dade han framför allt på det förhållandet att Broms vid upprepade tillfällen
till besättningen givit uttryck för erkänsla för besättningens förhållande.
Malmqvist hade vid flera tillfällen mött Beskow iklädd blåkläder »gående
runt i fartyget», därvid Malmqvist fått den uppfattningen att Beskow
då ägnat sig åt inspektioner under hand. Beskow hade måst sätta till avsevärd
tid för göromål som föranleddes av representation, så gott som all tid
i hamn och dessutom avsevärd tid till sjöss. I de hamnar där representation
förekommit, hade Beskow varit så bunden av de göromål som sammanhängt
därmed att han enligt Malmqvists uppfattning haft mycket liten tid
att ägna åt andra åligganden ombord. Broms hade icke åtföljt Beskow vid
uppvaktningar i hamnarna och hade därför haft betydligt mera tid än denne
att ägna sig åt sina vanliga göromål. I hamnarna hade Broms så gott
som ständigt funnits ombord och det kunde därför ej med fog påstås att
besättningens intressen blivit åsidosatta med anledning av representationen.

Marinläkaren Kock: Enligt hans uppfattning hade förhållandena ombord
allmänt sett varit goda. Kock hade av egen erfarenhet från tidigare långresor
och av samtal med officerare fått den uppfattningen att under sådana
resor irritationsmoment periodvis vore rätt vanligt förekommande,
vilket kunde tillskrivas dels pressande förhållanden i fråga om klimatet
och dels den för flertalet av manskapet förefintliga ovanan vid färder utomlands.
Det förefölle Kock som om under nu ifrågavarande resa irritationsmomenten
icke kunnat med samma framgång som eljest bemästras. Orsaken
härtill syntes Kock bland annat ha varit att Beskow såvitt gällt handhavandet
av besättningen kanske icke haft den erfarenhet från större fartyg
och den förmåga att »ta folk» som vore oundgängligen nödvändigt fölen
långresechef. Beskow syntes icke vara så lagd att han hade den förmåga
till »stora famnen» som behövdes för den som vore chef. En människa kunde
givetvis passa bra för en viss form av verksamhet men kanske mindre
lämpa sig för en sådan, där — som i detta fall — just förmågan att handskas
med folk ställdes på stora prov.

Fartygspastorn Lindörn: Han hade iakttagit att Beskow med stort nit och
noggrannhet ägnat sig åt sina arbetsuppgifter ombord. Lindörn hade fått
det intrycket att Beskow till sin läggning varit vad man kallar blyg och att
detta föranlett att, när han skulle framträda inför besättningen eller eljest
i tjänsten hade något att skaffa med någon samlad del av besättningen, han
blivit till viss grad nervös och irriterad. Detta hade haft till följd att besättningen
å sin sida säkerligen fått det intrycket att Beskow varit kärv och
hög. Enligt Lindörns bestämda uppfattning hade det dock icke alls varit
Beskows vilja att uppträda på detta sätt. Beskow hade vid samtal med
Lindörn visat stort intresse för besättningens fritidsproblem och hade varit
mycket noga med att från fartygsbefälets sida gjordes allt vad som kunde
göras för besättningens trevnad under fritid. Broms hade varit mycket
vänlig i sitt uppträdande gentemot besättningen. Han hade aldrig avvisat någon
som uppsökt honom utan hade alltid åhört önskemål och klagomål som
framförts till honom och han hade även eljest varit öppen och tillgänglig.

401

Broms: Beskow hade enligt Broms’ uppfattning visat mycket stor kunnighet
och stort intresse för alla frågor ombord och det hade till följd härav
varit synnerligen lätt att komma till tals med honom. Broms hade vid flera
tillfällen vid uppställning med hela besättningen framhållit, att envar som
hade någon anmärkning att framställa i avseende å tjänsteförhållanden eller
den allmänna trevnaden ombord med största förtroende kunde vända sig
direkt till sekonden och att det vore angeläget att så skedde. Det hade i stor
utsträckning förekommit att från personer tillhörande olika kategorier sålunda
till Broms framställts önskemål, vilka då alltid upptagits till diskussion
och överväganden och i de flesta fall föranlett att önskemålet tillmötesgåtts.
Broms hade med hänsyn härtill blivit synnerligen förvånad då efter
resans slut anmärkningar på sätt som skett framställts beträffande förhållandena
ombord. Redan från början av kryssningen hade Broms tyckt
sig för märka att tre av de yngsta underofficerarna varit missnöjda med förhållandena
ombord och uppenbarligen drivit propaganda. De hade icke velat
anpassa sig efter de förhållanden som varit rådande ombord och hade överhuvud
taget ofta visat sitt missnöje och ibland även missaktning emot överordnad
personal. Broms hade till Beskow anmält att dessa tre underofficerare
genom sitt sätt att uppträda skapade irritation som kunde befaras
medföra misstämning, vilket föranlett Beskow att sammankalla dessa underofficerare
jämte äldste underofficeren ombord och en representant för
envar av fartygets tre underofficersmässar för att diskutera igenom och om
möjligt tillrättalägga uppkomna problem. Beskow hade sedermera anmält
förhållandet i handbrev till chefen för marinen, vilket torde ha varit anledningen
till att denne vid sin inspektion av fartyget efter dess återkomst till
Sverige uppmanade envar av besättningen att direkt till honom framföra
eventuella anmärkningar och klagomål beträffande förhållandena ombord.
Denna anmodan hade icke utnyttjats för att få rättelse i de förhållanden
som senare blivit föremål för klagomål hos militieombudsmannen och i pressen.
Broms ansåge det i hög grad märkligt att de som framfört sitt missnöje
till tidningarna och därigenom givit upphov till den beklagliga och ovederhäftiga
tidningspolemiken icke redan under expeditionen eller vid nyssnämnda
inspektion framfört sina klagomål på vedertaget sätt. Enligt Broms’
uppfattning hade härigenom tjänstefel begåtts, vilket borde uppmärksammas
vid den pågående utredningen. Med hänsyn till den uppfattning Broms
erhållit om de förenämnda tre underofficerarna, från vilka de i pressen
t ramförda klagomålen till stor del kunde antagas härröra, torde deras missnöje
till övervägande del bero på avundsjuka i så måtto att de icke behandlades
såsom officerare oaktat de själva ansågo sig minst lika kompetenta
som dessa att fullgöra officerstjänst och representationsplikt, varför de
också propagerade för införande av s. k. enhetsbefäl.

Beskow: Då han embarkerade å fartyget hade han personligen känt endast
några av officerarna och likaledes endast några av underofficerarna. Han
hade tidigare, frånsett den personliga anmälan hos honom om kommendcring
ombord, som reglementsenligt verkställts, över huvud taget aldrig

2<> —i980i0. Militieombudsmannens ämbelsberätlelse.

402

sammanträffat med någon av löjtnanterna med undantag av en av dem
och icke heller med någon av fänrikarna. Med hänsyn härtill och i betraktande
av det stora antal vartill personalen ombord uppgått hade det givetvis
icke funnits möjlighet för honom att i någon större utsträckning komma
i personlig kontakt med något större antal av personalen ombord. Under
gång hade fartygschefens åligganden huvudsakligen varit knutna till
tjänsten å bryggan. I den mån förhållandena på bryggan och tjänsteåliggandena
i övrigt medgivit hade Beskow praktiskt sett dagligen gjort ronder
i fartyget. Han hade, såvitt han kunde erinra sig, endast vid fyra olika
tillfällen blivit uppsökt av personal ombord, vid tre av dessa tillfällen av
högbåtsmän. De frågor som av högbåtsmännen då underställts Beskow
hade gällt tilldelningen av spritdrycker och tobak till högbåtsmännen samt
deras civila klädsel. Det fjärde besöket hade gjorts av en underofficer och
gällt en privat angelägenhet. Icke vid något annat tillfälle än de nu nämnda
hade någon av personalen på eget initiativ uppsökt Beskow. Vid sina
rundvandringar ombord hade Beskow från besättningen hört yttranden av
innebörd att icke alla varit nöjda med besöket i St. Vincent, beroende på
att därstädes icke funnits de möjligheter till förströelse som man väntat
sig och att det befarades att förhållandet skulle bliva enahanda i de närmast
följande hamnarna. Med anledning därav hade Beskow vid en uppställning
med hela besättningen lämnat en närmare orientering beträffande
resans planläggning och därmed sammanhängande förhållanden. Han hade
därvid redogjort för anledningen till att färden kommit att läggas runt
Afrika samt framhållit att i hamnarna på västkusten visserligen icke för besättningen
gåves så mycket tillfälle att bevista direkta nöjestillställningar
men däremot tillfälle till intressanta iakttagelser i olika av Beskow då angivna
hänseenden samt tillagt att hamnarna på Afrikas ostkust erbjöde
större möjligheter till omväxlande förströelser. Han hade redan omedelbart
efter embarkeringen i Karlskrona lämnat besättningen en allmän orientering
angående utrustnings- och utbildningsarbetet intill avfärden ävensom angående
den för resan bestämda färdplanen. Ombord hade under resan, såvitt
Beskow nu erinrade sig, tre spex och en annan aftonunderhållning hållits
på backen. Vid två av spexen hade han varit närvarande men av tjänstgöring
varit förhindrad att bevista det tredje. Vid spexen hade han icke själv
men däremot en del av de övriga officerarna blivit föremål för skämt. För
sin del hade han icke såsom det blivit påstått visat något misshag över vad
i sådant hänseende förekommit. Beskow hade kommit till den bestämda
uppfattningen — och ytterligare fått den bestyrkt vid genomgång av förhörsprotokollen
i ärendet -—- att det förelegat en i förväg uppgjord plan att
samla på missnöjesanledningar.

Vid den på föranstaltande av chefen för marinen verkställda utredningen
uppgav flaggstyrmannen Stävsjö att Beskow vid flera tillfällen uppträtt
obehärskat. Vid ytterligare förhör med Stävsjö har denne anfört: Med sitt
nämnda uttalande hade han i främsta rummet avsett Beskows sätt att uppträda
mot underordnad personal i samband med fartygets ankring och lätt -

403

ning. Stävsjö hade under resan tjänstgjort såsom uppbördsskeppare och
hade i denna egenskap haft ansvaret för ankrings- och lättningsarbetet.
Vid upprepade tillfällen, då personalen var sysselsatt med att ankra eller
lätta, hade det hänt att Beskow från kommandobryggan »skällde och röt»
för att icke ankarspelet kom i gång fort nog. Detta hade verkat irriterande
på Stävsjö och hans underlydande, då de alltid sökt fullgöra sitt arbete efter
bästa förmåga. Under sin tjänstgöring som underofficer hade Stävsjö
icke förut blivit bemött på sådant sätt. Innan ankarspelet sattes i gång
måste en omformare startas och detta toge en viss tid, omkring en halv
minut. Trots att Beskow måste ha haft fullt klart för sig att denna omständighet
i någon mån försenade startandet av ankarspelet hade han upprepade
gånger skrikit: »Vinda! Varför vindar ni inte?» Detta hans sätt att
driva på trots att man ej kunnat börja tidigare hade verkat i hög grad
enerverande. Vid två olika tillfällen då Stävsjö uppehållit sig vid ankarspelet
hade Lindörn kommit fram till Stävsjö och yttrat: »Jag tycker det är
synd om uppbördsskepparn». Då Stävsjö frågat om anledningen härtill
hade Lindörn svarat: »Dom skäller ju så däroppe.» Detta Lindörns yttrande
visade enligt Stävsjös förmenande att Beskows uppträdande väckt
även utomståendes uppmärksamhet.

Lindörn har i allt väsentligt vitsordat de av Stävsjö lämnade uppgifterna.

Löjtnanten Frisk har uppgivit: Det hade vid åtskilliga tillfällen under
resan vid ankringar förekommit att ankarspelet inte fungerade tillfredsställande.
Enligt Frisks uppfattning hade detta helt och hållet eller väsentligen
berott på fel i maskineriet och icke på Stävsjö, som närmast haft
hand om ankarspelet. Frisk kände Stävsjö som en dugande underofficer
och denne hade säkerligen fullt behärskat de göromål som varit förenade
med hans tjänst vid ankarspelet. Det vore ur säkerhetssynpunkt synnerligen
viktigt att ankaret ginge i sjön i avsett tidsmomcnt. Att så ej alltid
skett hade vid en del tillfällen föranlett tillsägelser från befälet på bryggan
och då ibland också från fartygschefen. Vid tillsägelser från bryggan
till ankarspelet måste hög röst användas på grund av avståndet från bryggan
till backen och störande ljud omkring och det hade hänt att vid dylika
tillfällen fartygschefen också använt en kärv ton. Frisk ansåge att
detta med hänsyn till de förhållanden under vilka tillsägelserna givits icke
gåve anledning till någon anmärkning mot fartygschefen.

Beskow har anfört: Det hade inträffat att han vid några tillfällen under
sin befälsutövning använt en skarpare ton än som i och för sig varit påkallat
men därvid hade inverkat alldeles särskilda omständigheter. Han
erinrade sig nu att vid två tillfällen då fartyget skulle ankra, ena gången i
Boma och andra gången i Mombasa, det varit med hänsyn till fartygets
säkerhet av synnerlig vikt att ankaret kom ut i bestämt tidsmomcnt och
att, då så icke skedde, han därvid i kanske irriterad ton ropat till personalen
vid ankarspelet, närmast Stävsjö: »Varför går inte styrbords ankare»
eller något av liknande innebörd.

Med anledning av uppgiften att, sedan hos Beskow begärts företräde för

404

en grupp underofficerare för samtal om viss irritationsanledning, företräde
beviljats först efter mera än tre veckor, har under utredningen upplysts
följande:

Förvaltaren O. B. Ohlsson: Han hade tjänstgjort såsom uppbördsmaskinist
ombord. I samband med besöket i Durban hade maskinisten Dahl uppsökt
Ohlsson och berättat om ett intermezzo mellan honom och sekonden
vid ett tillfälle då Dahl över den ordinarie landgången skulle begiva sig i
land. Vidare hade för Ohlsson omtalats ett intermezzo mellan jourhavande
kaptenen — troligen navigeringsofficeren — och styrmannen Ström angående
beordrad klädsel vid en av svenska kolonin i Kapstaden anordnad
tillställning i land. Ohlsson hade fått den uppfattningen att vad som förekommit
vid båda dessa tillfällen varit av beskaffenhet att det borde komma
till Beskows kännedom och Ohlsson hade också delgivit Dahl denna sin
uppfattning. Ohlsson hade emellertid icke begärt företräde hos Beskow men
en av de närmaste dagarna efter samtalet med Dahl blivit kallad till Beskow.
Denne hade därvid själv fört de båda uppträdena på tal. Under samtalet
hade Ohlsson föreslagit Beskow att kalla till sig de nämnda personerna
och göra sig underrättad om deras uppfattning. Omkring tre veckor efter
samtalet hade Ohlsson samt Dahl och Ström jämte flaggstyrmannen Ullnér
samt styrmännen Hilldor, Sörman och Jakobsson blivit kallade till sammanträde
hos Beskow. Samtliga hade därvid fått fritt framlägga sina åsikter.
Enligt Ohlssons uppfattning hade han och Ullnér kallats till sammanträdet
närmast i egenskap av äldsta underofficerare ombord.

Fartygspastorn Lindörn: Kort tid efter det fartyget lämnat Mombasa
hade Lindörn för Beskow omnämnt att Lindörn vid samtal med underofficerare
erfarit att missnöje rådde bland dem dels med anledning av att de
ansåge sig förbigångna vid anordnandet av representation från fartygets
sida, dels med anledning av anordningen med den extra landgången och
dels beträffande de trånga förläggningsutrymmena ombord för de yngre underofficerarna.
Beskow hade nämnt att han redan fått kännedom om det
missnöje som rådde bland underofficerarna samt tillagt: »Om de nu är missnöjda
kan de väl söka upp mig.» Härtill hade Lindörn genmält, att enligt
hans mening Beskow icke borde avvakta något initiativ från underofficerarnas
sida utan omedelbart kalla dem till sig. Detta hade föranlett Beskow
att påföljande dag kalla till sig representanter för underofficerarna. Vid
detta underofficerarnas besök hos Beskow hade Lindörn icke varit närvarande.
Omedelbart efter det besöket ägt rum hade Lindörn uppsökts av
styrmannen Jakobsson, som därvid för Lindörn omtalat att vid samtalet
diskuterats frågor om representation, anordningen med den extra landgången
ävensom de yngre underofficerarnas förläggningsförhållanden och att
resultatet av samtalet blivit mycket gott, då fartygschefen utlovat att göra
allt vad han kunde för att tillmötesgå de önskemål som vid samtalet hade
uttalats från underofficerarnas sida.

Beskow: Vid något tillfälle efter det fartyget lämnat Kapstaden hade
Lindörn för Beskow omnämnt att bland en del av underofficerarna uttalats

405

misshag dels beträffande officerarnas klädsel vid de i Kapstaden i land anordnade
mottagningarna för fartygets personal och dels däröver att i Kapstaden
några underofficerare under mottagningen ombord blivit avvisade
från landgången. Huruvida Lindörn omnämnt detta av eget initiativ eller
på tillfrågan av Beskow kunde han nu icke erinra sig. Beskow hade så
gott som varje dag brukat tillfråga Lindörn huruvida han hade något att
berätta beträffande stämningen ombord eller huruvida han funnit några
särskilda åtgärder påkallade för besättningens trevnad och vad därmed
sammanhängde. Lindörn hade vid ett tillfälle omnämnt att det varit Ström,
Dahl och Jakobsson, som uttalat misshag över officerarnas klädsel i Kapstaden,
samt förklarat att enligt Lindörns uppfattning det icke funnes någon
som helst grund för deras uttalanden i detta hänseende. Saken hade
därefter dryftats gemensamt av Beskow, Broms och Lindörn. Samtliga tre
hade därvid varit ense om att, såsom Lindörn vid tillfället uttryckt sig, de
framförda anmärkningarna vore rena löjligheter. Med anledning av vad
som förekommit vid det nu nämnda samtalet hade Beskow kallat till sig
äldste underofficeren, förvaltaren Ohlsson, som infunnit sig omedelbart etter
det han blivit kallad. Vid vilken tidpunkt detta skett kunde Beskow
nu icke erinra sig i vidare mån än att det varit antingen under det fartyget
varit på gång mellan Kapstaden och Durban eller ock kort tid efter det
fartyget lämnat Durban. För Ohlsson hade Beskow framhållit att han hört
talas om anmärkningar emot chefens och officerarnas klädsel vid vissa tillfällen
i land och att han funne det egendomligt att underofficerarna tilläte
sig göra anmärkningar mot reglementsenligt fastställd uniform och mot
fartygschefens beslut att föreskriva och själv använda denna uniform. Under
det samtal som sedan utspunnit sig hade det visat sig att Ohlsson tydligen
haft kännedom om de anmärkningar som förelågo och även att det
varit Dahl, Ström och Jakobsson som legat bakom. Ohlsson hade vid det
fortsatta samtalet berättat att underofficerarna ombord haft rätt mycket
besvär med de yngre underofficerarna, som brukade uppträda rätt pockande
samt gått och närt missnöje mot de äldre underofficerarna ombord. Då
Beskow frågat vad saken närmast gällt, hade Ohlsson sagt att de yngre
underofficerarna ansåge att de bodde för dåligt i förhållande till vad de
äldre underofficerarna gjorde. Beskow hade därefter frågat Ohlsson vad
som enligt hans åsikt borde åtgöras eftersom de ifrågavarande tre underofficerarna
icke självmant inställde sig hos fartygschefen och framförde sitt
missnöje. Härtill hade Ohlsson svarat att han ansåge att det kanske vore
lämpligast att Beskow kallade de tre underofficerarna till sig och talade ut
med dem. Beskow hade icke givit Ohlsson något besked om vad han för sin
del tänkte åtgöra i saken. Därefter hade Beskow ånyo tagit upp ett samtal
med Broms och Lindörn. Beskow hade då till en början frågat Lindörn
huruvida denne funnit att några andra bland underofficerarna än Jakobsson,
Dahl och Ström låtit något misshag komma till uttryck beträffande de
berörda förhållandena. Härtill hade Lindörn genmält alt han icke hade
något sådant sig bekant och att han för sin del ansåge att man tills vidare

406

borde negligera saken och endast hålla pejling på om de nyssnämnda tre
underofficerarna försökte sprida något missnöje bland personalen i övrigt.
Därefter hade Beskow bestämt sig för att icke för det dåvarande kalla till
sig någon av de nyssnämnda underofficerarna utan tills vidare ställa sig
avvaktande. Under de närmaste fjorton dagarna eller tre veckorna efter
Ohlssons besök hos Beskow hade Beskow vid samtal som han gång efter
annan haft med Lindörn erfarit att Jakobsson, Dahl och Ström såsom Lindörn
uttryckt sig blåste upp en affär med anledning av anordningen med
den extra landgången. Under samtalet med Lindörn hade Beskow tillfrågat
denne om anledningen till att icke något spex på lång tid hållits ombord
och att sedan någon tid icke heller skeppstidningen utkommit ävensom
varför den s. k. frukostklubben upphört med sin verksamhet. Härtill hade
Lindörn genmält att det i första hand berodde på att Ström och Jakobsson,
vilka under Lindörns ledning aktivt medverkat vid den nämnda underhållningen,
förklarat sig icke ämna fortsätta härmed, därvid en av dem yttrat
att »nu kan dom djävla officerarna roa sig själva». Då hade Beskow beslutat
sig för att redan samma dag kalla till sig Ström, Jakobsson och Dahl
tillsammans med förvaltaren Ohlsson och den äldste underofficeren i var
och en av de tre underofficersmässarna. Mellan Beskow, Broms och Lindörn
hade därefter diskuterats huruvida Broms och Lindörn eller någondera
av dem skulle vara närvarande vid det tilltänkta besöket av underofficerare
ävensom huruvida protokoll därvid borde föras eller ej. Det
hade därvid ansetts lämpligast att Beskow ensam mottog underofficerarna
och att, för att underofficerarna mera otvunget skulle kunna framföra sina
synpunkter, protokoll icke skulle föras. Vid besöket hade ingående diskuterats
de påstådda missnöj esanledningarna ävensom vissa andra frågor
som upptagits av Jakobsson, Ström eller Dahl, vilka var efter annan och i
olika omgångar yttrat sig. Samtalet hade avslutats med att Beskow uttalat
sin tillfredsställelse och tacksamhet över att han fått del av underofficerarnas
synpunkter i de föreliggande frågorna, och Beskow hade fått den
uppfattningen att underofficerarna varit till freds med de upplysningar som
från hans sida lämnats under samtalet och att icke någon av dem påkallade
att några särskilda åtgärder skulle vidtagas i de avseenden som varit
under debatt.

Vad härefter angår förhållandet mellan olika personalkategorier
ombord har under utredningen förekommit följande.

Vid den på föranledande av chefen för marinen anordnade opinionsundersökningen
anmodades envar av de hörda att angiva sina synpunkter beträffande
förhållandet mellan olika personalkategorier ombord. De officerare
som yttrat sig ha varierande betecknat förhållandet mellan personalkategorierna
såsom mycket gott, gott eller i stort sett gott. Kaptenen Tengzelius
har tillagt att enligt hans förmenande antalet däcksunderofficerare och
däcksunderbefäl varit oproportionerligt stort och att genom omarbetning av
fördelningsboken en minskning borde ske av dessa personalkategorier. Den

407

bristande proportionen mellan befäl och manskap hade fått till följd att de
nämnda kategorierna bland befälet dels fått bo trångt och dels fått alltför
litet ansvar i tjänsten, varför det enligt Tengzelius’ åsikt icke varit ägnat
att förvåna att slitningar stundom uppstått. — De underofficerare som yttrat
sig i frågan ha med endast enstaka undantag betecknat förhållandet
mellan officerare och underofficerare såsom gott, därvid emellertid av åtskilliga
av de hörda tillagts att klasskillnad mellan de nämnda kategorierna
framträtt i samband med tillställningar ombord och i land. Flertalet
underofficerare ha betecknat tidningsartiklarna rörande förhållandena ombord
såsom överdrivna eller betydligt överdrivna, därvid några uttryckligen
angivit att uppgifterna i tidningarna delvis varit riktiga. De hörda bland
manskapet ha i stort sett uttalat sig på samma sätt som underofficerarna.

De uttalanden i nu förevarande fråga som förekommit under den fortsatta
utredningen ha i allt väsentligt anslutit sig till de uppfattningar som enligt
vad nu angivits kommit till uttryck vid opinionsundersökningen. Det ma
framhållas att Lindörn förklarat att han funnit förhållandet mellan officerare
och underofficerare å ena samt manskapet å andra sidan mycket
gott. Det hade ofta enligt vad Lindörn iakttagit förekommit att då officerare
eller underofficerare samt manskap träffats under besök i hamn officerarna
och underofficerarna på allt sätt hjälpt manskapet till rätta. Under
den fortsatta utredningen har av några av de hörda upptagits den vid
opinionsundersökningen berörda frågan om bristande proportion mellan
befäl och manskap ombord. Därvid har. anförts följande.

Styrmannen Löfgren: Med hänsyn till det antal underbefälsbeställningar
som åtginge för besättande av befattningar i stridstjänst hade å fartyget
antalet underbefäl i däckstjänst varit oproportionerligt stort. Bland underbefälet
syntes i stor utsträckning ha rått den uppfattningen att det icke tillkomme
dem att själva deltaga i utförande av i fartygstjänsten förekommande
arbeten utan att de endast hade att dirigera sådant arbete. Enligt Löfgrens
uppfattning vore denna synpunkt felaktig, da underbefälet för att
rätt fylla sina uppgifter i fartygstjänst borde själva aktivt deltaga i förekommande
arbeten. Såvitt gällde fartygstjänsten förelåge enligt Löfgrens
uppfattning en påfallande överorganisation i fråga om de olika befälskategorierna
över huvud taget så till vida att arbeten tillhörande fartygstjänsten
dirigerades av onödigt många befälspersoner tillhörande olika kategorier
av befäl. Såsom exempel härå kunde särskilt nämnas arbeten som förekommit
i samband med förtöjning av fartyget. Därvid hade tjänstgjort sa manga
officerare att för underofficerarna, som även i stort antal kommenderats till
biträde vid sådant arbete, icke återstått andra arbetsuppgifter än sådana
som utan olägenhet kunnat fullgöras av tillstädesvarande underbefäl. För
underofficerarna förelåge svårighet att astadkomma rättelse i det anmärkta
förhållandet att underbefälet icke såsom vederborde aktivt deltoge i till fartygstjänsten
hörande arbeten. Detta sammanhängde med att såsom regel tillsynen
över ett arbetes utförande tillkomme icke endast den underofficer
som närmast hade befälet över vederbörande underbefäl utan jämväl eu

408

underofficeren överordnad officer, ofta av endast fänriks tjänstegrad. I
regel befattade sig den sistnämnde icke på annat sätt med arbetet än att
han i efterhand bedömde huruvida detsamma blivit tillfredsställande utfört.
Därest därvid arbetet icke ansåges tillfredsställande utfört bleve det i
regel underofficeren som finge uppbära klander härför medan ett erkännsamt
uttalande från officeren om arbetets utförande närmast brukade riktas
till manskapet. Den mellanställning som underofficerarna på detta sätt
kommit att intaga måste helt naturligt undergräva deras auktoritet i förhållande
till underbefäl och meniga och sålunda föranleda svårighet fölunderofficerarna
att på önskvärt sätt utöva befälet.

Maskinisten Dahl: Det vore beträffande däcksarbetet påfallande »hur
litet furirer och högbåtsmän personligen med sina händer deltaga i eller
hjälpa till med något arbete». Härutinnan vore det en mycket stor skillnad
mellan arbetet pa däck och i maskin. Detta sammanhängde uppenbarligen
därmed att göromålen på däck i allmänhet vore av betydligt enklare slag
och ej fordrade någon speciell kunskap, varför det vore lätt för underbefälet
att i däcksarbetet dirigera de meniga.

Fartygspastorn Lindörn: Skillnaden mellan de olika personalkategorierna
ombord hade varit märkbar men den hade på intet sätt tagit sig starkare
uttryck på denna resa än under vanliga förhållanden i det militära
livet. Att underofficerarnas många gånger svåra ställning måste regleras
vore uppenbart. Tanken pa enhetsbefäl kanske utgjorde en framkomlig väg
men det vore olyckligt för frågans lösning att den framkommit i samband
med förevarande i många fall ovederhäftiga kritik. Med uttalandet rörande
underofficerarnas många gånger svåra ställning avsåge han väsentligen det
förhållandet att till följd av det stora antal underofficerare, som för att
fylla förekommande stridsbefattningar kommenderades ombord på större
fartyg, underofficerarna i stor utsträckning komme att få sig ålagda
enklare uppgifter än som motsvarade den gedigna utbildning som
de genomgått. Detta förhållande måste enligt Lindörns mening verka
deprimerande och irriterande på underofficerarna. Lindörn hade under
tjänstgöringen ombord fått den känslan att särskilt de yngre underofficerarna
utnyttjat och förstorat de anledningar till irritation som uppkommit
ombord för att därigenom få sina kårintressen framförda och beaktade.

Vad särskilt angår förhållandet mellan underbefälet och de meniga ombord
har vid utredningen framkommit att i några fall meniga tillhörande
andra däckskvarleret av där tjänstgörande underbefäl ålagts vaktgöring
utom tur. Vad sålunda förekommit har föranlett särskild skrivelse till chefen
för marinen, vari till denne hänskjutits frågan om beivran av sålunda
begångna tjänstefel. Med anledning därav har chefen för marinen ålagt
två furirer disciplinstraff. För vad härutinnan förekommit har, såsom förut
nämnts, särskild redogörelse lämnats.

Enligt uppgifter av i ärendet hörda värnpliktiga har — frånsett nyss
angivna fall och vissa i det följande berörda misshälligheter mellan underbefäl
och meniga i en av eldarmässarna — anledning till anmärkning icke
förefunnits beträffande förhållandet mellan underbefäl och meniga.

409

Angående misshälligheterna bland personalen i den åsyftade eldarmässen
har värnpliktige Jonsson berättat följande: Han hade ombord tjänstgjort
såsom överstatsanställd motoreldarkorpral och hade varit förlagd i babords
första eldarmäss, den s. k. frivaktarmässen. Personalen i denna mäss hade
delvis haft tjänstgöring även på däck och hade bestått av ett tiotal furirer
och ett par korpraler samt ett trettiotal meniga. Förhållandet mellan underbefälet
i mässen och de meniga hade varit mycket dåligt, särskilt mellan
de meniga och furirerna, av vilka sistnämnda flertalet fått sin befordran
strax innan långresan började. De flesta av furirerna hade uppträtt översittaraktigt
mot de meniga och utnyttjat dem för personliga tjänster, såsom
pressning av kläder, hämtning av vatten och andra dylika ärenden.
Furirerna hade uppenbarligen varit medvetna om att de icke haft befogenhet
att anlita de meniga för dylika ändamål och för att förmå de meniga
att tillhandagå dem med enskilda tjänster hade de inriktat sig på att rapportera
och anmäla de meniga för förmenta förseelser i smått. Några
handgripligheter från furirernas sida gentemot underordnade hade icke
förekommit i sådant sammanhang som nyss nämnts men däremot efter
spritförtäring. Även de meniga hade emellertid vid sådana tillfällen ofta
varit spritpåverkade och därvid inträffande bråk mellan dem och furirerna
hade då allt emellanåt övergått till handgripligheter från ömse sidor. Det
hade även förekommit slagsmål mellan furirerna inbördes i mässen. För
vakttjänstgöringen å kvarteret hade furirerna gjort upp förslag till törnlistor,
som fastställts av vederbörande maskinist eller styrman. Några orättvisor
i samband med upprättandet av törnlistorna hade såvitt Jonsson
kände till icke förekommit. Många gånger hade det emellertid inträffat
att då någon menig ej ställt sig till efterrättelse någon furirs tillsägelse om
uträttandet av personliga tjänster detta föranlett att furiren under någon
följande tjänstgöring »kört» mera med den ifrågavarande värnpliktige än
med de andra och även tilldelat honom otrevligare arbete än övriga. Till
följd av nu anmärkta förhållanden hade det aldrig blivit någon kamratanda
i mässen. Det hade vid upprepade tillfällen resonerats bland de meniga
om åtgärder för att åstadkomma bättring i förhållandena i mässen,
därvid det bland annat övervägts att framställning skulle göras till högre
befäl att få den i mässen tjänstgörande mässfuriren, vilkens namn Jonsson
nu icke kunde erinra sig, utbytt mot en annan. Detta hade kommit till
mässfurirens kännedom och föranlett någon bättring i hans uppträdande
mot de underordnade. Jonsson veterligt hade icke någon gång till någon
officer eller underofficer gjorts anmälan om att de meniga ansett förhållandena
i mässen otillfredsställande. Om anledningen till att sådan hänvändelse
ej gjorts kunde Jonsson icke yttrat sig.

Chefen för marinen har i sill yttrande — utöver de uttalanden som avse
tidigare berörda särskilda förhållanden ombord — ytterligare anfört följande:
Artikeln i tidningen Dagens Nyheter för den 4 april 1949 utgjorde
den första i en serie artiklar, i vilka förhållandena ombord å kryssaren

410

Gotland under den gångna vintern utsatts för en mycket kritisk granskning.
Inga som helst rapporter beträffande berörda förhållanden hade -— med undantag
för vissa klagomål som framförts vid inspektion av fartyget den 17
mars 1949 — ingivits till chefen för marinen av underofficerare eller manskap.
Vid nämnda inspektion hade chefen för marinen uppmanat envar som
eventuellt hade några klagomål att framföra att meddela dessa inför honom
personligen och i enrum. Som följd av denna uppmaning hade infunnit sig
två furirer och tre värnpliktiga, vilkas klagomål framför allt gällt de i tidningsartikeln
omnämnda landgångarna. Ehuru intet väsentligt eller något
som kunnat göras till föremål för direkt ingripande framkommit vid detta
tillfälle hade chefen för marinen fått det intrycket att besättningen på något
sätt var eller varit irriterad. Något definitivt belägg för orsakerna till irritationen
hade chefen för marinen icke lyckats erhålla under besöket ombord.
Det borde framhållas att ingen underofficer vid detta tillfälle framfört något
klagomål av det slag som sedan genom pressen och på annat sätt bringats till
offentlig kännedom men väl att en flaggunderofficer — uppbördsman -—
anmält att omfattningen av det uppbördsmannaansvar han under expeditionen
fått sig pålagt såsom led i pågående organisationsundersökningar varit
för stort för en man. Chefen för marinen ansåge att han vid detta tillfälle
erbjudit besättningen god möjlighet att under så personliga former som
möjligt framföra förekommande anledningar till missnöje. Han vore övertygad
om att, därest besättningen följt denna hans uppmaning i större utsträckning
än som blivit fallet, mycket skulle ha kunnat ställas till rätta och
klarlagts samt att den tidningspolemik som pågått och alltjämt påginge om
»fallet Gotland» blivit sakligt inriktad och befriad från misstolkningar och i
många fall rena felaktigheter som återfunnes i det stora flertalet tidningsartiklar
berörande förhållandena å kryssaren och som även tagits till intäkt
för häftiga angrepp mot förhållandena inom flottan i allmänhet och mot
dess ledning. — Chefen för marinen kunde icke underlåta att framhålla hurusom
ett mycket stort antal vägar stått öppna för besättningen att till fartygschefen
eller, om detta icke lett till påföljd, exempelvis till chefen för marinen
eller till militieombudsmannen redan under resan påtala de irritationsanledningar
som förelegat, varigenom desamma på ett tidigt stadium
kunnat bringas ur världen. Att så icke skett syntes kunna tolkas på olika
sätt. En tolkning kunde vara att man på det stora hela funnit sig väl tillrätta
med förhållandena ombord under resan; när vid återkomsten en värnpliktig
i en artikel i Sydöstra Sveriges Dagblad framlade några ljusa sidor och några
mindre gynnsamma sidor från resan, hade några personer funnit sig föranledda
att vädra sina missnöjesanledningar. En annan tolkning kunde vara
att särskilda motiv legat bakom de opinionsyttringar som framförts. När
vissa pressorgan på så lösa grunder som nu satte sinnena i svallning mot
flottan och dess officerare måste chefen för marinen beteckna detta som en
tendens som, avsiktlig eller oavsiktlig, snarare vore ägnad att vilseleda den
allmänna opinionen än att få rättelse i ett förmodat missförhållande. Om
chefen för marinen dömde sina underlydande inom olika personalkategorier

411

med samma summariska nonchalans på tendentiösa och okontrollerade uttalanden
av ena parten som vissa tidningsartiklar dömde flottans officerskår
och enstaka medlemmar av densamma, skulle detta med full rätt påtalas av
den instans som hade till uppgift att övervaka krigsmäns behandling och
omvårdnad. Man hade i fallet Gotland vid vädrandet av skilda missnöj esanledningar
— många av dom vore baserade på oriktiga utgångspunkter, de
flesta av mycket ringa betydelse — rört upp så mycket damm att de positiva
sidorna i fråga om denna resa och de goda krafter, som samarbetat till att,
när allt komme omkring, resans mål i stort sett uppfyllts, blivit helt bortskymda.
Mycket hade också gjorts för besättningens trevnad och bland annat
kunde nämnas att vid besök i utländska hamnar under fyra månaders expedition
utflykter av olika slag anordnats gemensamt för samtliga personalkategorier
ombord till ett antal av omkring trettiofem. Chefen för marinen
funne det troligt att den misstämning som tydligen rått inom vissa delar av
besättningen — irritation och missnöjesanledningar kunde aldrig helt förebyggas
då mer än 500 män vore förlagda och utbildades inom ett så starkt
begränsat fartygsutrymme — fått sin utlösning bland annat genom de i artikeln
i Dagens Nyheter omnämnda episoderna, vilkas betydelse synbarligen
överdimensionerats. Genom bättre kontakt mellan fartygsledningen och besättningen
hade liksom under tidigare expeditioner de onödiga friktionsanledningarna
troligen kunnat undvikas. Chefen för marinen ansåge emellertid
att själva grunden till misstämningen måste sökas i vissa andra förhållanden.
Under sina inspektioner ombord på flottans fartyg hade han redan tidigare
trott sig kunna förmärka en viss misstämning ej endast mellan de olika personalkategorierna
utan också mellan grupper inom en och samma personalkategori.
Man hade ängsligt slagit vakt om sina rättigheter och ej till fullo
beaktat den betydelse som, ej minst ombord, låge i en god »laganda» med
dess oskrivna lagar om fördragsamhet, hjälpsamhet och samförstånd. Smärre
anledningar till misstämningar personalgrupperna emellan trodde chefen för
marinen sig ha funnit och dessa komme att avlägsnas genom föreskrifter som
komme att intagas i under arbete varande nytt reglemente för marinen. Det
vore icke uteslutet att chefen för marinen på denna väg kunde nå ytterligare
resultat. Det vore emellertid hans bestämda uppfattning att själva roten och
upphovet till den mindre goda samhörighetsanda som stundom numera tyvärr
koinmc till uttryck ombord vore att söka i det förhållandet att gränserna
mellan befälsgruppernas ansvars- och verksamhetsområden vore allt för
svävande. Detta förde i många fall med sig osäkra både befäls- och arbetsförhållanden
till men för trivseln ombord. Den utredning beträffande marinens
underofficerare som enligt vad i annat sammanhang angivits vore tillsatt
hade till uppgift att utreda just härmed sammanhängande förhållanden. Det
vore chefens för marinen förhoppning att resultatet av denna utredning
skulle kunna läggas till grund för åtgärder i syfte att skapa mera skarpt definierade
befäls- och arbetsförhållanden på flottans fartyg till gagn för såväl
tjänsten som personalens trivsel.

Svenska underofficersförbundet har beträffande förhållandena ombord

412

— utöver i den tidigare framställningen redan återgivna uttalanden i vissa
särskilda frågor — anfört bland annat följande: Den vilja att gå till botten
med det föreliggande problemet, som påtagligt präglade chefens för
marinen redovisning av den på hans föranstaltande företagna utredningen
och bedömanden av vad som där framkommit från olika håll, vore ägnad
att inge en känsla av tillfredsställelse och förtröstan. Det vore förbundets
livliga förhoppning, att det som tilldragit sig med anledning av kryssaren
Gotlands långresa — stundom under upprörda former både i pressen och
andra förekommande meningsutbyten, säkerligen ej minst inom de olika
befälskårerna — skulle föra det goda med sig, att man på olika håll övervägde
envar sin roll i sammanhanget och läte det passerade bli ejt allvarligt
memento för framtiden. Det funnes enligt förbundets mening fel och
brister i inställningen på samtliga håll, således utan tvekan även hos underofficerskåren.
Alla måste dock medverka till en annan tingens ordning
i förhållandet mellan befälskårerna och därmed för åstadkommande av
den goda anda inom vapnet, som i grund och botten eftersträvades även
där, men som tydligen — måhända främst tack vare gynnsammare yttre
betingelser — i större mått hunnit vinna insteg inom vissa andra områden
av försvaret. Uppfattningen ute bland allmänheten torde efter det passerade
vara, att flottan blivit efter i berörda avseende. Återhämtandet av detta
handikap krävde en redlig och ärlig insats från alla tre befälskårerna.
Att i missriktad kåranda enständigt hålla på att de övriga vore de enda
felande och därtill för anspråksfulla skulle ej leda till någon förbättring
av de påtalade förhållandena. Det nuvarande läget måste alltså, hur irriterande
det än kunde te sig där man vore fången i en annan åskådning,
bli utnyttjat för ett avgörande steg i rätt riktning. I själva verket behövde
ett dylikt steg ej bli alltför prövande eftersom man säkerligen på samtliga
håll hade en naturlig böjelse för en vänlig och kamratlig inställning. Mycket
vore vunnet om den ömsesidiga misstron avgörande dreves på flykten
och om envar kunde känna sig fri att handla mot övriga kårer och enskilda
efter sina bästa impulser. Vad som erfordrades för reglering av den
yttre ramen till en ändrad inställning kårerna och individerna emellan,
således i form av reglementsbestämmelser m. in., finge bli en sak för sig.
Chefen för marinen hade också redan gått i författning om dylika åtgärder.
Hur goda och välbetänkta reglementen och dylikt än bleve, vore det
dock till sist på de mänskliga individerna det berodde om föreskrifterna
skulle få åsyttad verkan. — Chefen för marinen omnämnde i sitt yttrande
att vid hans inspektion ombord den 1/ mars 1949 ingen underofficer framfört
något klagomål av det slag som sedan genom pressen och på annat sätt
bringats till offentlig kännedom. Da det förhållandet att icke någon underofficer
vid berörda tillfälle framförde några sådana klagomål bort verka
törvånande mot bakgrund av vad som sedan följde syntes lämpligen vid
den s. k. opinionsundersökningen även ha bort upptagas en fråga om anledningen
till nyssnämnda förhållande. Det uppgåves från underofficershåll
med bestämdhet att anledningen till att underofficerarna uteblivit vid

413

tillfället ifråga varit riskerna för tjänstbarhetsbetyget med därav följande
återverkan på befordringsutsikterna. Vid opinionsundersökningen hade enligt
vad av handlingarna framginge de därvid hörda bland annat tillfrågats
om sin uppfattning beträffande i pressen förekommande beskrivningar
av förhållandena ombord. Vid utredningstillfället föreliggande tidningsartiklar
hade även upplästs. De uttalanden som gjorts med anledning av
sistnämnda fråga vore av så avgörande betydelse att i jämförelse härmed
de svar, vilka avgivits på övriga framställda frågor och som av chefen
för marinen redovisades i dennes yttrande, måste få ett tämligen underordnat
värde. Äldste underofficeren ombord hade förklarat att tidningsartiklarna
gåve en i stort sett riktig bild av förhållandena ombord. Mer
än tiotalet av övriga underofficerare hade förklarat artiklarna vara i sak
riktiga men överdrivna i vissa avseenden. Vissa hade använt uttrycket betydligt
överdrivna. Intrycket av överdrift syntes i dylikt sammanhang
bland annat vara att tillskriva rubrikerna samt upprepningar i olika tidningar.

Försvarsväsendets underbefälsförbund har i sitt yttrande i vad det avser
förhållandena i allmänhet under den ifrågavarande expeditionen anfört
följande: Förbundet hade kommit till den uppfattningen att förhållandena
å fartyget under denna expedition icke hade i väsentliga avseenden avvikit
från tidigare anordnade sådana expeditioner. Från förbundsmedlemraar
som deltagit i expeditionen hade gjorts uttalanden som sammanfattningsvis
innebure att förhållandena varit likvärdiga dem under tidigare
expeditioner men att man funnit fartygschef och sekond otillgängliga och
i avsaknad av verklig förståelse för de önskemål som, då tillfälle därtill
lämnats, framförts från besättningen. Såsom chefen för marinen framhållit
i sitt yttrande torde det icke vara möjligt att helt förebygga irritation
och missnöje då mer än 500 man vore förlagda och utbildades inom ett
starkt begränsat fartygsutrymme. Detta förhållande gjorde det emellertid
utomordentlig angeläget att uppkomna anledningar till missnöje och irritation
klarlades i sitt akuta skede genom att fartygschefen och hans för
den inre skeppstjänsten närmast ansvarige — sekonden — lämnade möjlighet
för sådant klarläggande och ej »slå dövörat till» för synpunkter som
framfördes från besättningen, något som skapade den psykologiska grunden
för en stegring av eventuellt föreliggande missnöje eller irritation.
Även om det av olika skäl ej vore möjligt att tillgodose eller tillmötesgå
alla de önskemål som kunde finnas borde under alla förhållanden möjlighet
föreligga att få framföra dem och få dom prövade. I detta hänseende
syntes det ha brustit högst väsentligt på Gotland. —- Förbundet ställde sig
tveksamt beträffande anordningen att i fartygstjänsten utnyttja de allra
yngsta officerarna — fänrikarna, särskilt beträffande användningen av
dem såsom vakthavandc officerare på de stora och medelstora fartygen då
dessa låge till ankars eller förtöjda i hamn. Befattningen såsom vakthavande
officer ställde enligt förbundets mening betydande krav på erfarenhet,
omdöme och gott handlag med folk och den medförde dessutom långt -

gående befogenheter och ansvar. Det vore enligt förbundets uppfattning
orimligt begära att unga, från sjökrigsskolan nyexaminerade fänrikar skulle
besitta de erforderliga egenskaperna för att självständigt kunna sköta
denna befattning ombord på ett ur alla synpunkter någorlunda tillfredsställande
sätt. Av den pressdebatt som pågått efter kryssarens hemkomst
från den ifrågavarande expeditionen hade framför allt förhållandet mellan
officerarna och underofficerarna skjutits i förgrunden, varvid kritiken
främst riktats mot officersgruppens isolering från den övriga besättningen.
Det torde vara ostridigt att örlogsfartygens besättningar bestode av tre från
varandra isolerade grupper — officerarna, underofficerarna och manskapet.
Dessa grupper framlevde sitt liv inom fartygsrelingarna och annars
utan annan beröring med varandra än den som betingades av tjänsten. Det
torde icke heller kunna förnekas att det funnes ett visst avstånd mellan officerarna
och underofficerarna men motsvarande avstånd mellan underofficerarna
och manskapet vore lika stort om ej större och hade såvitt förbundet
kunde bedöma en tendens att öka. Såtillvida hade enligt förbundets
uppfattning den framförda kritiken givit en felaktig bild av förhållandena
och ställt officersgruppen ensam i en påtagligt ofördelaktig undantagsställning.
Vad anginge förhållandena mellan underbefälet och de meniga ansåge
sig förbundet — utan att taga någon ställning till i ärendet föreliggande
anmälan av en värnpliktig mot ett ombord tjänstgörande underbefäl, vilket
ärende helt vore undandraget förbundets bedömande — böra framhålla
att såvitt förbundet kunnat finna detta förhållande vore gott och präglat
av kamratlighet och förståelse, vilket givetvis icke helt uteslöte förekomsten
av enstaka konflikter. Dessa vore emellertid icke av den omfattningen
eller till antalet så stort att de kunde tillmätas betydelse vid ett
mera allmänt bedömande.

Av den utredning rörande förhållandet mellan fartygsledningen och besättningen
för vilken nu redogjorts — liksom av vad som förekommit i vissa
tidigare berörda hänseenden — torde framgå att fartygsledningen brustit
i förmåga att upprätthålla önskvärd kontakt med besättningen. Det har
uppgivits att detta förhållande väsentligen varit att tillskriva bristande
handlag hos Beskow då det gällde att taga sig an besättningen och dess
problem. Att en påfallande brist härutinnan förefanns torde även framgå
därav att, enligt vad utredningen givit vid handen, Beskow sett sig föranlåten
att regelmässigt anlita fartygspastorn för att hålla sig underkunnig
om besättningens eller någon viss personalgrupps inställning till uppkommande
frågor. Beskows förhållande till besättningen har givetvis menligt
påverkats även därav att det enligt vad han själv vidgått förekommit att
han i tjänsten ombord gentemot underordnade använt en skarpare ton än
som i och för sig varit påkallat. Under utredningen har samstämmigt uppgivits
att Broms i befattningen såsom sekond varit tillmötesgående mot
besättningen och att det varit lätt att komma till tals med honom, varför
Broms blivit mycket omtyckt bland besättningen.

415

Vad angår förhållandet mellan officerare och underofficerare har såvitt
rör tjänsten ombord i stort sett icke framkommit någon anmärkning. Däremot
har av i ärendet hörda underofficerare uttalats att klasskillnad mellan
de båda kategorierna förmärkts i samband med tillställningar ombord
och i land. Med denna fråga sammanhängande förhållanden ha i tidigare
delar av utredningen närmare behandlats. Såvitt av utredningen framgår
har beträffande förhållandet mellan officerare och underofficerare å ena
och manskapet å andra sidan icke förekommit anledning till anmärkning.
Vad slutligen angår förhållandet mellan underbefäl och meniga har —•
frånsett omnämnda fall då underbefäl orättmätigt ålagt vakttjänstgöring
utom tur — enligt uppgifter av i ärendet hörda värnpliktiga icke heller i
detta hänseende förefunnits anledning till anmärkning utom såvitt avser
förhållandena i en av eldarmässarna. Enligt uppgift ha de flesta av furirerna
i denna mäss uppträtt översittaraktigt mot de meniga och utnyttjat
dem för personliga tjänster samt, då tillsägelser om uträttande av sådana
tjänster icke efterkommits, under följande tjänstgöring »kört» mera med
de motvilliga än med de andra meniga. Vad vid utredningen framkommit
utgör dock icke tillräckligt stöd för åtgärd i saken men torde giva anledning
framhålla angelägenheten av att vederbörande befäl noggrant aktgiver
på förhållandena inom manskapsförläggningarna.

Synpunkter på förhållandet mellan krigsmaktens olika befälskategorier.

Då tillfälle bereddes Svenska officersförbundet, Svenska underofficersförbundet
och För svar sväsendets underbefälsförbund att avgiva yttrande i
ärendet ansågs — vilket även kom till uttryck i remissen — att yttrandet
borde avse icke endast förhållanden som mer eller mindre direkt hade samband
med den ifrågavarande expeditionen utan att i förevarande sammanhang
även borde i den mån förbunden funno anledning härtill framläggas
synpunkter på förhållandet i allmänhet mellan krigsmaktens olika befälskategorier.

Svenska officersförbundet anför i sitt yttrande:

Vad angår förhållandet mellan krigsmaktens olika befälskårer må för förbundets
del till en början — såväl på grund av erfarenheter i och utom
tjänsten vid olika förband som med beaktande av det intima samarbete
vilket kontinuerligt äger rum mellan personalorganisationerna — konstateras
att förhållandet de fast anställda personalkategorierna emellan kan
betecknas såsom gott. Att enstaka undantag från denna regel förekomma
torde icke kunna anses mera anmärkningsvärt än beträffande andra samhällsgrupper.
Härtill må följande mera preciserade uttalanden fogas.

I tjänsten regleras förhållandet mellan de olika befälskategorierna
genom av Kungl. Maj:t och skilda myndigheter utfärdade föreskrifter. I
fråga om den principiella innebörden och formuleringen av dessa synes i
detta sammanhang icke föreligga anledning till erinran från förbundets
sida. I vissa avseenden kunna naturligen förändringar finnas önskvärda icke
blott med hänsyn till den militära tjänsten utan jämväl på grund av utvecklingen
på det samhälleliga och tekniska området. Initiativet till sådana
tid efter annan erforderliga överarbetningar av gällande bestämmelser torde

416

v.vUU>,vu>j jwinniii, iui ltauutmgoi aiioiui wi uiiiugi

törbund tillfälle att frsmförä sins synpunkter i aicuuu. i cuimuiiuu^ uu
det sålunda sagda torde dock böra framhållas, att i vissa fall samma befäl
utövas av personal ur olika befälskategorier under det att i andra fall kravet
på specialutbildning eller högre befälsutbildning nödvändiggör bestämda
gränser för de olika kategoriernas befälsutövning. Att härutinnan påfordra
ändring torde icke vara ur någon synpunkt motiverat.

Vad sedan angår förhållandet utom tjänsten kan det visserligen
ifrågasättas, huruvida militieombudsmannen kan finna sig böra till bedömande
eller behandling upptaga sådant, som icke har samband med de olika
befattningshavarnas tjänsteutövning, men av psykologiska skäl torde det
dock vara av viss betydelse att klargöra förbundets synpunkter även på denna
del av det föreliggande problemet. Härvid måste emellertid a priori principiellt
fastslås, att detta förhållande icke får eller kan vara underkastat
reglering eller normering på det ena eller andra sättet. Lika litet som det
här\ idlag kan ifragasättas att myndigheterna skola utfärda anvisningar eller
föi eskrifter, lika litet kan det sålunda komma i fråga att personalkårer, yrkesgrupper
eller personalsammanslutningar söka ingripa för att åstadkomma
en reglering. Här måste grundregeln för militär personal liksom för alla
andra yrkesgrupper helt enkelt vara, att envar själv väljer sitt umgänge.
Enligt samma princip måste man kunna ha anspråk på att olika militära
befattningshavare lika väl som andra medborgare ges rättighet att var för
sig och enligt sitt eget tycke ordna sina privata relationer till yrkeskamrater
av olika grader, även om i fråga om militär personal härvidlag hänsyn måste

tagas till vissa för densamma rådande särskilda förhållanden _ såväl i

fred som i krig.

Över huvud taget måste också när det gäller förhållandena utom tjänsten
beaktas att uttalanden rörande desamma måste i allt väsentligt bliva av
generaliserande natur, då helt naturligt inom krigsmakten liksom inom
andra områden av samhällelig verksamhet förhållandet både mellan olika
grupper och inom en viss grupp av anställda påverkas av personliga och
lokala omständigheter, på vilka det icke är möjligt att här ingå.

.. omständighet, som kanske särskilt starkt gör sig gällande inom militäriivet,
ar att fritiden främst måste utnyttjas för å ena sidan att åstadkomma
?.vk°PPllnS fr;m tjänsten och å den andra att skapa tillfälle till ostört arbete
or förberedelser för tjänsten. Då fritiden för den militära personalen liksom
tor alla andra arbetare är avsedd bereda densamma tillfälle att efter
eget skon ordna små personliga angelägenheter, bliva möjligheterna till sam\:u°.
at°m tjänsten pa grund av det ovan sagda med naturnödvändighet ofta
starkt begränsade. Som redan antytts måste det också både ur individens
och tjänstens synpunkt vara uteslutet att söka påtvinga den ena eller den
andra gruppen en samvaro eller en gemenskap, vilken mer eller mindre har

Zu-^kn''nrr tvan% Det iian icke göras SälIande att en sådan uppattnmö
foranledes av vad man brukar beteckna med ordet klasskillnad utan

^ n,;.,turI''gt yttryck för varje människas självfallna strävan
att ordna sitt privatliv efter individuella önskemål och möjligheter. Att kunpfl|Sari°iia
ar1ock®a cn förutsättning för att vederbörande skall beredas tilln
r°nfVard samvaro med andra medborgarkategoricr än militära
och att förebygga en ingalunda önskvärd isolering.

utmn MänSn^!1 fr,1Unda ingal,unda göra filande, att för samlevnaden
konTekwntnrh J ’lka PersonaIkategorierna emellan bör förekomma någon

anSnTtin mi n 8 H(''n0:tlfwrd uppdelning i olika skikt, vilken kan ge
anledning till tal om sociala jarnridaer. Enligt förbundets uppfattning före -

417

kommer heller icke något dylikt. Vid gemensam samvaro råder enligt vår
erfarenhet samma otvungna stämning som vid umgänge inom andra, särskilda
tjänstemannakretsar. Kanske framträder detta alldeles särskilt vid
gemensam samvaro under idrott eller liknande sysselsättningar under fritiden,
där ett påfallande gott kamratskap utvecklas. Men även vid exempelvis
den studiecirkelrörelse, som utbyggts inom krigsmakten, ingå både
officerare, underofficerare och underbefäl som medlemmar i samma studiecirkel
med samma goda kamratskap. Nära förbindelser mellan olika befälsgrupper
uppehållas också genom samvaro inom militära kamratföreningar,
frivilligt försvarsarbete in. in., där veterligen icke några avgränsningar förekomma.
Förbundet vill för sin del också gärna se, att detta ytterligare utvecklas
till ett än bättre förhållande allt krigsmaktens befäl emellan.

Till sist vill förbundet erinra om att motsvarande synpunkter som här anförts
väl få anses göra sig gällande för livsföringens ordnande inom andra
kretsar av statliga och privata befattningshavare och att det väl knappast
kan vara önskvärt att inom krigsmakten göra avsteg från vad som tillämpas
inom samhället i övrigt. I detta sammanhang kan kanske vara anledning att
något beröra det i vissa fall framförda önskemålet om gemensamma mässar
och gemensam mathållning för åtminstone officerare och underofficerare.
När förhållandena göra det lämpligt har det alltid ansetts självfallet med gemensam
mathållning för dessa kategorier. Men i övrigt torde det nog vara
lämpligast att ordna dessa förhållanden som eljest är vanligt i vårt land.
Med hänsyn till de många kontaktmöjligheter som i övrigt förefinnas både i
och utom tjänsten mellan befälslcategorierna synes anordningen med skilda
mässar icke innebära något skiljande moment i fråga om de olika gruppernas
samvaro utan endast vara ägnat att bereda alla parter största möjliga
trevnad. Det torde också vara en för samtliga personalsammanslutningar
gemensam uppfattning, att både psykologiska och andra skäl tala emot
den gemensamma mässen.

Officersförbundet vill avslutningsvis påpeka, att vad tidigare framhållits
angående det i regel goda förhållandet mellan de olika befälskårerna icke
får skymma blicken för önskvärdheten av att ytterligare förbättringar härutinnan
komma till stånd. Strävanden härtill ha också gjort sig gällande
i både det ena och det andra avseendet. En väg bland andra för målets nående
synes förbundet vara att samtliga befälskårer erhålla fördjupad undervisning
i fråga om psykologiska och andra faktorer, vilka kunna vara
ägnade att skapa ökad förståelse olika personalkategorier emellan.

Svenska un der officer sförbundet anför:

Till en början må konstateras, att det icke på något område av mänsklig
verksamhet torde vara möjligt att nå fullt friktionsfria och idealiska förhållanden
och därmed högsta mått av trivsel och arbetsglädje. Ett dylikt
idealtillstånd skulle dock ej minst främja arbetsresultatet, varför det bör
vara ett givet intresse för arbetsgivaren och dennes företrädare alt, där det
rör sig om anställda, på allt sätt medverka till förhållanden, som komma
idealet så nära som möjligt. Av samma skäl bör de anställda såväl i förhållande
till arbetsgivaren som inbördes sträva i nämnda riktning, varvid
kravet på arbetsglädje och trivsel har särskild betydelse. Mycket beror ju
av den enskildes å ömse sidor mänskliga reaktioner men samfällt, under
god ledning samt med vilja till samförstånd och samarbete kan dock ett
gott förhållande i stort uppnäs. Det bör nämnas i sammanhanget att på den
allmänna arbetsmarknaden redan nu kunnat konstateras avsevärt förbättrade
förhållanden ej minst mellan olika personalkategorier såsom följd av
det avtal om företagsdemokrati (företagsnämnder), som ingicks 1946.

27 498040. MiliticombudsnKtnnens timbefsberättclse.

418

Inom försvaret kan anledningar till friktioner ej gärna vara mindre än
de äro eller varit på övriga områden, där människor äro verksamma. Förhållandena
skulle av olika anledningar snarare vålla större friktioner än
på andra håll, och anledningarna härtill äro främst dels befälets uppdelning
i strängt avgränsade kårer, dels de brister i fråga om kontakt och samarbetsvilja,
som kan förefinnas i förhållandet mellan kårer eller enskilda inom
de olika kårerna samt dels militärtjänstens säregna miljöförhållanden
både vad angår de enskilda kårerna och grupperna och i det stora hela samt
tjänstens egen natur. Den ovillkorliga subordination som åligger militärpersonalen
borde dock åtminstone teoretiskt utesluta friktioner. Fallen av
bristande åtlydnad av givna order och anvisningar äro också mycket få.
Detsamma gäller i fråga om övergrepp av olika slag från överordnads sida.
Man fullgör sina skyldigheter enligt givna föreskrifter även där förhållandet
bland personalen allmänt taget är irriterat och den överordnade iakttar
också i dylika fall i sitt handlande gränserna för det försvarbara. Mellan de
olika befälskårerna anlitas dock, där självbehärskning ej helt präglar relationerna,
andra utvägar att vålla varandra irritation och därmed finna utlopp
för rådande misstämningar eller utväg att »hävda sig». Dylika förhållanden
undgå givetvis icke att få sin återverkan i tjänsteutövningen och
därmed bl. a. på behandlingen av menige man.

Det skall icke förnekas, att även underofficerare kan genom bristande anpassning,
balans och överseende ha sin andel i förekommande motsättningar.
Å andra sidan torde ej kunna frånkommas, att inställningen från den
ledande befälskåren måste återverka hela vägen nedåt samt alt underofficerskårens
mellanställning medför särskilt stora krav på anpassning och
balans. För sistnämnda kår framträda vissa problem särskilt markant,"nämligen
de som följa av dels ställningen under tjänsteutövning i förhållande
till de allra yngsta officerarna, dels uppkomsten under senare år av en under
ökning varande kar av langtjänstunderbefäl, som numera även placeras
i trupptjänst. I det förra sammanhanget får ofta underofficerare med lång
tjänstetid, en utbildning som icke står officerens efter med avseende på
i detta läge förekommande uppgifter samt avsevärt större rutin bestrida
ställföreträdartjänst innebärande ett givet och ur tjänstesynpunkt nödvändigt
kompenserande av vad som fattas hos chefen i fråga om erfarenhet och
rutin. Underofficeren måste här fråga sig om det inte ur rent saklig synpunkt
vore riktigare, jämväl med tanke på inhämtande av praktiska lärdomar,
att duglighet och lämplighet finge bli avgörande för placeringen i här
berörda tjänsteuppgifter. De! förekommer för "övrigt också, att t. o. m. blivande
officerare placeras såsom befäl över lägsta "underofficersgraden. Säkerligen
är det tack vare underofficerarnas balans och förmåga att finna
sig, som motsättningarna av nu nämnda anledningar varit begränsade. Vad
angår den nya kåren av långtjänstunderbefäl är endast att anföra, att denna
i olika avseenden alltjämt håller på att växa in i befälssystemet. För underofficerskårens
vidkommande har emellertid olägenheterna av mellanställningen
skärpts. Några mera allmänna slitningar kunna dock ej sägas
föreligga, och i de fall där irritationer förekommit av ovan angivna och
andra skäl torde de stå att för framtiden förebygga om utgångspunkten
blott är att åsyfta det för utbildningsarbetet och övrig tjänst bästa.

Den utbildningstid som numera står till förfogande och som ej med säkerhet
svarar mot de beständigt ökade kraven i utbildningshänseende måste
nodvandiggora det bästa möjliga utnyttjande i utbildningsarbetet av till
buds stående krafter. Inom underofficerskåren är den meningen allmän,
att kraven på kvalifikationer i och för utbildningsarbetet ej kan bli för höga''
och samtidigt att kåren kan utnyttjas på ett för i första hand utbildnings -

419

arbetet fördelaktigare sätt än för närvarande. Som exempel må anföras,
att sergeanter i regel voro plutonchefer under 1800-talet och under de första
två årtionden av innevarande århundrade medan dylik placering numera,
trots att underofficersutbildningen förbättrats proportionsvis mer än
den egentliga officersutbildningen, kommit att mer och mer höra till undantagen.
Då detta även strider emot de av uppriktighet präglade erkännanden,
som underofficerskåren — exemplet avser närmast arméns förhållanden
— mången gång kunnat inregistrera för sin duglighet och lämplighet
i utbildningsarbetet inom kompaniets ram, är det icke att förvånas över att
en viss misstämning gör sig gällande med anledning härav. Iakttagelserna
i fråga sträcka sig helt naturligt även till disponerandet av truppförare inom
krigsorganisationen. Där rör det sig dock om kårföreträden ej endast
för obevandrade aktiva officerare utan även för reserv- och värnpliktig personal
med ofullständig utbildning och ringa övning samt för olika slag av
till officersgrad konstituerade. Underofficeren böjer sig för det nödvändiga,
där sådant med bästa vilja står att fastställa, men i icke få fall har detta
visat sig omöjligt ej blott från underofficerssynpunkt.

Beträffande förhållandet mellan befälskårerna i andra än här berörda
sammanhang må framhållas att detsamma i många fall utvecklats i en riktning,
som närmar sig motsvarande utveckling inom samhället i övrigt. En
ömsesidig respekt för individen som person, yrkesman och samhällsmedborgare
torde här vara och förbli den fasta grunden, och således ej ett ensidigt
bedömande efter kårtillhörighet. Även andra skrankor kunna dock
inverka, stundom ännu mindre sakliga, och vålla irritationer. Inom försvaret,
där så mycket är gemensamt och nära lika, i alla händelser i den
praktiska tjänsten, framför allt utbildningsarbetet inom de lägsta enheterna,
borde det vara lättare än annorstädes att bortse från kår- och klassskrankor
av olika slag. Så måste ju ske under krigsförhållanden, men det
borde då också liksom allt övrigt av vikt rätteligen accepteras och vara föremål
för inlevelse redan i fredstid.

Man har emellertid också en känsla av att åtskilligt kunde vara annorlunda,
om människorna inom försvaret tilltrodde sig vanlig frihet att bemöta
varandra på ett naturligt sätt. Visserligen förebäres att en del särskilda
föreskrifter, som på sistone återgivits i tidningspressen — bland annat
angående »duförbud» — icke längre äga giltighet, men de ha dock i
anmärkta fall tillämpats i utbildningen av en råd årsklasser — man vet
icke huru många — och självfallet satt djupa spår i officerarnas utbildning
och inställning till sina medarbetare inom försvarsväsendet och därmed i
förhållandet mellan försvarets befälskårer. Förmodligen ha dessa instruktioner
tidigare meddelats muntligen innan de sammanfattades i tryck. Det
bör antecknas, att några liknande instruktioner icke förekommit vid underofficer
sskolorna.

Ett betydelsefullt steg i utjämnande syfte, därtill av direkt värde för
tjänsteutövningen som sådan, har under senare år varit att inregistrera vid
åtskilliga förband i och med att officers- och underofficerskårerna — från
början på vederbörande förbandschefs initiativ — sammanträffat under
friare former till samkväm och diskussion eller föredrag, varvid kårerna
omväxla såsom inbjudare till resp. mässar. Liknande samvaro praktiseras
även på sina håll i underofficerarnas relationer till underbefälet; i alla händelser
inbjudas representanter vid vissa tillfällen. Berörda sammanträffanden
ha från samtliga håll betecknats som mycket uppskattade och givande.
I samma riktning verkar också sedan relativt långt tillhaka samvaron under
utövandet av idrott och skytte, inom de militära kamratföreningarna
samt i samhällsvårdandc verksamhet på respektive orter. Damernas sam -

420

varo inom lottarörelse, rödakor sverksamhet eller i och för andra uppgifter
av »klasslös» natur har visat sig icke minst betydelsefull såsom utjämnande
medel i här berörda sammanhang.

Med dessa konstateranden avses icke att anspråk skulle ställas på något
intrång inom privatlivets område. Envar har given rätt till frihet där och
med avseende på valet av umgänge och vänner. Å andra sidan bör heller
ingen utsättas för tryck och tvång i dessa avseenden av vederbörande chefer
och kårer. Formerna för uppskattning och vänskap bör för envar vara
fria, även där föremålet tillhör en lägre befälskår inom försvaret. Uppfattningen
på andra håll, där sådant alltjämt till äventyrs förekommer, att
representanter för olika kårer ej kunna inbjudas samtidigt i det ena eller
andra sammanhanget, bör motarbetas från de håll, där den på sin tid grundats.
Det bör lämpligen ej finnas större sociala åtskillnader inom försvaret
än i det omgivande samhället. Ett lämpligt medel att verka i dylik riktning
vore att vid inbjudningar till officiell representation där ett förband skall
representeras av flera personer låta i representationen ingå medlemmar av
olika personalkategorier, således även meniga värnpliktiga. Likaså bör
värdskapet vid inbjudningar av utomstående till förbandet lämpligen utövas
av samtliga personalkategorier gemensamt. T. o. in. en närmast »symbolisk»
representation — en underofficer, ett underbefäl och en värnpliktig
i ett värdskap som till övervägande del utgöres av officerare — gör ett
gott intryck och främjar samhörighetskänslan.

Underofficerskåren har först och sist den bestämda uppfattningen, att
förhållandet mellan försvarets befälskårer är avgörande beroende av vederbörande
chefers i förtroendeställning inflytande och dispositioner. Det är
troligt att det mången gång skulle te sig" fördelaktigare, om all personal
hade en bestämd känsla av att vederbörande chef handlar såsom chef för
samtliga personalkategorier och inte huvudsakligen som chef för officerskåren
och som medlem av denna. Det bör nämligen icke råda tvekan om
att de lägre befälskårerna äro i större behov av chefsmyndighetens förstående
stöd än officerskåren, vars medlemmar i regel ha inflytande nog att
själva hävda sina anspråk och behov, och att varje av förstående präglad
handling från chefsmyndighetens sida återverkar i form av ett gott förhållande
bland underställd personal och ökad arbetsglädje.

Det synes också vara en ofrånkomlig nödvändighet att försvarsgrenscheferna
särskilt beakta sin egenskap av ledande personalchefer, vilken egenskap
därtill bör präglas av största möjliga kontinuitet. Det kan inte bli annat
än irritation som följd, om varje byte på dessa poster vållar omvälvning i
principerna i fråga om handläggningen av personalfrågor med därav föranledd
villrådighet och misströstan på personalhåll.

Ett härmed sammanhörande förhållande som vållar irritation är den
skiftande uppfattningen om förhandlingsrättens betydelse och tillämpning.
Denna rätt har ovedersägligen större betydelse för''de lägre befälskårerna
än för officerskåren, som har sina främsta medlemmar på de inflytelserika
posterna inom försvarets ledning. Detta grannlaga förhållande kan''ej undgå
att föranleda irritation mellan befälskårerna, där behandlingen av ärendena
påtagligt ej sker med den hänsyn och förståelse som vederbörande personal
anser att desammas natur påkallar.

Med denna bakgrund finner sig underofficersförbundet som sin uppfattning
rörande förhållandet i stort mellan försvarets befälskårer kunna göra
följande deklarationer, samtidigt som vissa belysande detaljer framhållas.

1. Förhållandet mellan befälskårerna är i allmänhet gott, här och var
mycket gott; dock finnas tyvärr undantag.

2. Att a r in é n måhända intar en särställning i fråga om förhållandet

421

mellan befälskårerna torde bland annat konnna sig av att den rena stridstjänsten
där för de olika befälsgrupperna i närmare kontakt med varandra
än vad fallet är exempelvis vid flottan.

3. Beträffande marinen är särskilt att hänvisa till, att det saknas
godtagbar förklaring till flaggkadetts tjänsteställning före underofficer av
andra graden.

Vidare är beträffande flottan att anföra den anledning till irritation som
ligger däri, att kontakten är ringa mellan officerarna, i synnerhet chefen,
och besättningen i övrigt särskilt på de större fartygen. Häremot har åberopats,
att detta är kutym inom de större marinerna, som utgöra internationellt
exempel. Underofficerskårens uppfattning är dock, att de dispositioner,
som ur olika synpunkter bäst lämpa sig för svenska förhållanden
och svensk mentalitet, böra vara avgörande.

Vid flottan måste förhållandet mellan befälskårerna bli mycket nära
beroende av bland annat den omständigheten, att antalet befäl ombord är
så stort, framför allt i fråga om underbefälet, att långt ifrån alla äro i tillfälle
att verkligen föra befäl. Detta förhållande orsakas i sin tur av att placering
i viss befälsgrad är den enda utväg, som står till buds för att vederbörande
skall kunna tilldelas en i förhållande till arbetsuppgifterna rimlig
löneställning.

Vidare återverkar sammanträngningen ombord som medför särskilt markanta
regler och vanor avseende upprätthållandet av gränserna mellan de
olika kategorierna och deras rättigheter, och likaså den traditionella rutinen
i fråga om exempelvis överbringandet av order och övriga meddelanden.

En anledning till irritation hos underbefälet gent emot övriga kårer, måhända
främst underofficerskåren, är att utrymmenas fördelning ombord
ställer sig ofördelaktig för förstnämnda kår, ett förhållande som ej undgår
att skärpas i mån som antalet äldre underbefäl i högre ställning än tidigare
utökas. Envar kår håller här hårt på sina rättigheter och anspråk och är
var på sitt håll mer eller mindre okänslig för de andras synpunkter.

Det bör också påvisas, att på långresor såväl kadetter som aspiranter på
ett särskilt sätt räknas som befäl, under det att underofficerare och underbefäl
anses tillhöra besättningen i övrigt. Känslan av stor klasskillnad
finns alltid, men är mest utpräglad under långresor. De blivande officerarna
få härigenom lätt en oriktig uppfattning om sin betydelse. Å andra
sidan möta dessa och även de yngsta officerarna ej alltid den förståelse från
äldre av övriga kårer som vore till nytta för ett gott förhållande. Man har
också ett intryck av att övriga officerare utöva ett i sammanhanget mindre
gynnsamt tryck på de yngre.

I land äro förhållandena mellan befälskårerna vid flottan — i den mån
de ej påverkas av irritationer som förekommit i tjänsten ombord — i stort
sett desamma som vid övriga försvarsgrenar.

En särskild irritationsanledning vid flottan är den olämpliga statavvägningen
inom underofficerskåren med därav följande ytterst dåliga befordringsutsikter
både till flaggunderofficers- och förvaltargrad.

4. Kontakten är god mellan de skilda kategorierna av flygande personal
inom flygvapnet. Även om det mellan befälskategorierna i övrigt vid
flygvapnet råder ett gott förhållande, ha ändock underofficerarna där en
känsla av att flygvapenledningen ej värdesätter underofficeren i marktjänst
på samma sätt som personal i tjänst i luften. Ett irritationsmoment
är de inom flygvapnet utfärdade föreskrifterna om att underofficer icke
får såsom ersättare uppehålla officersbefattning vid ledighet å sådan, och
ett annat att flygvapenledningen ej gått med på rätt för underofficerare att
anlägga liknande attribut å skärmmössa, som sedan flera år tillkommer

422

underofficerarna vid armén och marinen, och ej till avgörande upptagit två
år gamla framställningar från förbundet rörande denna fråga.

Inom flygvapnets underofficerskår göres även gällande den uppfattningen,
att det av riksdagen beslutade, för närvarande uppskjutna överförandet
av större delen av kåren till civilmilitär stat var mindre väl överlagt. Man
anser att det som därmed åsyftats med avseende på den tekniska tjänsten
lika väl kunde ha uppnåtts med underofficerskåren bibehållen som en militär
kår.

Det sålunda anförda utgör axplock bland de meningar, som personalen
på respektive områden av försvaret låtit komma till förbundets kännedom.
Icke allt som i övrigt framförts är produkter av en objektiv inställning till
uppkommande problem, men detta är ett vanligt drag hos irritationer över
huvud. Tydligt är dock att irritationer och motsättningar mellan befälskårerna
i vissa fall förekomma i sådan omfattning, att det är angeläget såväl
ur försvarets som personalens synpunkt att desamma ärligt beaktas och
göras till föremål för utjämnande åtgärder. Riskerna för spridning — bland
annat till följd av en hårdnande kåranda — är också att taga med i beräkningarna.

Förs vars väsendets underbefälsförbund anför:

Vid ett mera allmänt bedömande av förhållandet mellan krigsmaktens
olika befälskategorier synes först böra framhållas, att den för det militära
karakteristiska befälshierarkien i och för sig skapat långt skarpare gränsdragning
mellan individerna än vad fallet är inom något annat av samhällets
verksamhetsområden. Individens ställning i förhållande till andra
och hans befogenheter äro helt beroende av den militära grad han innehar
och hela hans verksamhet präglas härav. Man torde med rätta kunna säga,
att inom försvaret icke finns några i tjänsteställning jämställda -— tjänsteställningen
mellan t. ex. beställningshavare av samma grad är reglerad genom
åldern i graden — utan endast över- och underordnade. Denna genom
uniformsattribut och tjänsteålder skarpt markerade tjänsteställningsordning
utgör ett av de mera särpräglade dragen inom försvarsväsendet och har
medverkat till utkristalliserandet av ett beteendemönster, som i väsentliga
delar avviker från det i samhället i övrigt tillämpade. Det torde inte heller
kunna råda någon tvekan om att de olika befälsgruppernas militära utbildning
bidrager till ett konserverande av de här nämnda särpräglade dragen
inom försvaret.

Den markerade skillnaden mellan de olika individerna, som framträder
genom det starkt accentuerade gradsystemet, återfinnes också mellan de tre
olika befälsgrupperna, officerarna, underofficerarna och underbefälet och
denna skillnad torde närmast taga sig uttryck i en mer eller mindre utpräglad
kåranda, som i och för sig kan vara värdefull men som också kan
medföra yttringar av mindre önskvärt slag. Värdefull kan kårandan vara
ur uppfostringssynpunkt och därför att den medverkar till sammanhållning
och lojalitet mellan kårmedlemmarna. Mindre värdefull kan kårandan vara
ur den synpunkten, att den otvivelaktigt kan medverka till en sådan solidaritet
och sammanhållning, som i alla lägen söker skydda kårmedlemmarna,
alltså även i sammanhang då berättigad kritik framföres.

Kårandan synes vara mest framträdande inom officerskåren och underofficerskåren,
och den har otvivelaktigt kraftigt medverkat till den traditionsbundenhet,
som finns inom dessa båda befälsgrupper och som starkast kommer
till synes inom flottan.

Vad här ovan anförts torde icke i och för sig innebära, att ett mindre gott
förhållande behöver råda mellan de olika befälsgrupperna eller mellan de me -

423

niga och befälet. Det synes förbundet icke vara möjligt att avge ett generellt
omdöme avseende detta förhållande i allmänhet. Även om isoleringen kan
vara mera urskiljbar inom en försvarsgren än inom en annan så kan inom
olika förband tillhörande samma försvarsgren förhållandena te sig mycket
olika. Ett påtagligt dåligt förhållande torde icke vara rådande annat än inom
något enstaka förband."Det synes emellertid förbundet vara ytterst angeläget
att söka neutralisera de icke önskvärda följderna av förekommande isolering.
Införandet av en för försvarets förhållanden tillämpad företags- eller
tjänstedemokrati -— skapandet av lokala organ i vilket olika personalgrupper
vore representerade och inom vilket olika frågor kunde få diskuteras —-synes förbundet verksamt kunna bidraga till utjämning av eventuella motsättningar.
Förbundet vill i detta sammanhang erinra om det förslag om inrättande
av s. k. regementsnämnder, som på sin tid avgavs av 1945 års militärutredning
och som icke ännu genomförts.

I en mycket koncentrerad sammanfattning kan — med utgångspunkt jämväl
från vad förbundet särskilt framhållit i anslutning till förhållandena å
kryssaren Gotland under den ifrågavarande expeditionen — förbundets mening
beträffande förhållandena mellan de olika befälskårerna uttryckas sålunda,
att de för närvarande icke äro i alla avseenden tillfredsställande samt
att allt som är möjligt göres för att förbättra dessa relationer, vars utomdentliga
betydelse för försvarets effektivitet är så självklart, att det inte torde
närmare behöva anges. Bland de åtgärder, som böra vara ägnade att verksamt
bidraga till en förbättring, vill förbundet särskilt peka på dels införandet
av en efter försvarets förhållanden tillrättalagd form av företagsdemokrati
(lämpligen benämnd militär tjänstedemokrati), dels ock ökat utrymme
i utbildningsplanerna vid utbildning av allt befäl för ledarskapets
konst och psykologi.

Officersförbundet anför i sitt yttrande att såvitt gällde tjänsten förhållandet
mellan de olika befälskategorierna reglerades genom av Kungl. Maj :t
och skilda myndigheter utfärdade föreskrifter samt att i fråga om den principiella
innebörden och formuleringen av dessa icke i förevarande sammanhang
förelåge anledning till erinran. Av yttrandet — vari vidare framhålles
att initiativet till överarbetningar av gällande bestämmelser syntes närmast
böra ankomma på vederbörande myndigheter — framgår icke förbundets
inställning till frågan i vad mån i hithörande hänseenden föreligga några
aktuella problem av betydelse. I underofficersförbundets yttrande framläggas
i skilda hänseenden synpunkter som förmenas böra leda till en reformering
av vissa bestämmelser berörande det inbördes förhållandet mellan officerare
och underofficerare. Underbefälsförbundet förordar bland annat införande
av en efter försvarets förhållanden tillrättalagd form av tjänstedemokrati,
därvid förbundet — liksom i visst särskilt sammanhang även underofficersförbundet
— hänvisar till 1945 års militärutrednings förslag om inrättande
vid förbanden av särskilda rådgivande organ, regementsnämnder, till förbandschefens
förfogande.

I officersförbundets och underofficersförbundets yttranden framläggas
synpunkter även beträffande förhållandet utom tjänsten de olika befälskategorierna
emellan. Förbunden framhålla härvid att strävandet till utjämning
av motsättningar olika personalkategorier emellan icke får med -

424

föra intrång i den fria bestämmanderätt som tillkommer envar inom privatlivets
område. Ej mindre viktigt är, såsom underofficersförbundet särskilt
framhåller, att det för framtiden icke råder någon tvekan därom att varje
åtgärd — i vad form den sker och av vilken den än vidtages — i syfte att
påverka enskilda medlemmar av en personalkår att i förment kårintresse
anlägga visst uppträdande i sin privata samvaro med andra även är att
betrakta såsom ett obehörigt intrång på privatlivets område.

De frågor av skilda slag berörande förhållanden i tjänsten som blivit
framförda i underofficers- och underbefälsförbundens yttranden ha självfallet
icke i förevarande ärende kunnat upptagas till närmare utredning.
Förbunden synas emellertid böra kunna förvänta att de synpunkter som av
dem framlagts skola bliva föremål för övervägande i samband med utredningar
på hithörande områden. För sådant ändamål kommer förevarande
redogörelse för vad i ärendet förekommit att tillställas överbefälhavaren och
försvarsgrenscheferna. Redan i detta sammanhang synes emellertid finnas
anledning fästa uppmärksamheten på den i underofficersförbundets yttrande
upptagna frågan om flaggkadetts ställning. Förbundet uttalar att det saknas
godtagbar förklaring till att flaggkadett tillagts tjänsteställning före underofficer
av andra graden. Under utredningen har framkommit att detta förhållande
bland underofficerarna väckt allmän irritation. Enligt vissa uttalanden
skulle anordningen ha föranletts därav att det funnits erforderligt
att i utbildningssyfte låta flaggkadett i vissa situationer fullgöra uppgifter
som förutsätta befälsrätt över underofficer av andra graden. Om så är förhållandet
synes i varje fall böra övervägas möjligheten att tillägga vederbörande
till de särskilda situationerna begränsad tillfällig befälsrätt i stället
för att såsom nu flaggkadett generellt innehar tjänsteställning före underofficer
av andra graden. Det torde kunna antagas att vid bedömande av
denna fråga av underofficerarna även fästs avseende vid att inom andra
försvarsgrenar kadetter före befordran till officer icke erhålla högre grad
än sergeants eller således motsvarande tjänsteställning som inom marinen
tillkommer underofficer av andra graden.

425

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen

1. Fråga om meddelande av tillrättavisning för förseelser i tjänsten av vapenfria
värnpliktiga, som icke stå under militärt befäl.

Ämbetsberättelsen till 1949 års riksdag innehåller (s. 218 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 17 december 1948 härom insänd skrivelse
till Konungen. Militieombudsmannen anförde därvid bland annat följande.

Genom den från och med den 1 januari 1949 gällande nya militära strafflagstiftningen
vore vapenfria värnpliktiga att anse såsom krigsmän oavsett
om tjänstgöringen fullgjordes inom eller utom krigsmakten. Enligt 14 §
lagen om disciplinstraff för krigsmän förutsattes för rätten att ålägga krigsman
tillrättavisning, att straff för förseelsen kunde ådömas i disciplinmål.
Så kunde emellertid i princip ske endast om den felande stode under militärt
befäl, vilket oftast icke vore fallet beträffande vapenfria värnpliktiga.
Någon särskild föreskrift om befogenhet för civil arbetschef att i dylika fall
meddela tillrättavisning förefunnes — till skillnad mot vad tidigare varit
fallet — icke efter ingången av år 1949. Militieombudsmannen föreslog på
grund härav att i den nya krigslagstiftningen måtte intagas föreskrifter,
varigenom vederbörande civile arbetschef erhölle befogenhet att i fråga om
vapenfria värnpliktiga tjänstgörande utom krigsmakten meddela tillrättavisning
för vissa mindre förseelser.

Vad militieombudsmannen sålunda föreslagit har beaktats därigenom att
i 14 § lagen om disciplinstraff för krigsmän samt 66, 68 och 69 §§ militär
rättegångslag vidtagits de ändringar som varit för ändamålet erforderliga
(se SFS 364 och 365/1949).

2. Angående fullgörande av anmälningsskyldighet jämlikt 54 § andra
stycket rättsvårdskungörelsen.

Den 11 juli 1949 avlät militieombudsmannen följande skrivelse härom
till Konungen.

»I kungörelsen den 19 november 1948 (nr 691) angående den militära
rättsvården lämnas i 53 och 54 §§ vissa föreskrifter om s. k. arrestantkort,
vilka handlingar delvis ersätta fångförteckningarna. I 53 § meddelas bestämmelser
om i vilka fall arrestantkort skola upprättas samt angående
vilka anteckningar som skola göras däri. Enligt 54 § första stycket skall
ett exemplar av varje arrestantkort senast den 15 i månaden näst efter den,

426

under vilken det på kortet angivna frihetsberövandet upphört, av den som
har uppsikt över häktet insändas till militieombudsmannen. Jämlikt andra
stycket av samma paragraf gäller att, om i militärhäkte under någon månad
ej förvarats straffarrestant eller häktad, den som har uppsikt över häktet
skall senast den 15 i närmast följande månad göra anmälan därom till
militieombudsmannen. De till militieombudsmannen insända arrestantkorten
skola enligt den för militieombudsmannen gällande instruktionen av
honom granskas.

För att militieombudsmannen skall kunna utöva effektiv kontroll på att
straffkorten från samtliga militärhäkten varje månad i föreskriven ordning
insändas, är det nödvändigt att, där för viss månad från något förband
straffkort icke skall insändas, detta förhållande anmäles till militieombudsmannen.
Genom stadgandet i andra stycket i 54 § rättsvårdskungörelsen
att, om under någon månad icke i militärhäktet förvarats straffarrestant
eller häktad, anmälan härom skall göras till militieombudsmannen, har
detta behov i viss omfattning tillgodosetts. Denna rapporteringsskyldighet
avser emellertid enligt ordalagen i lagrummet icke samtliga hithörande fall.
Där t. ex. en straffarrestant, som insatts i arresten i januari månad, kvarsitter
över månadsskiftet och sättes på fri fot först i februari, skall jämlikt
första stycket i 54 § arrestantkort för honom samtidigt med övriga arrestantkort
för februari insändas senast den 15 mars; det på kortet angivna
frihetsberövandet för honom har nämligen upphört först i februari
månad. Under förutsättning att i militärhäktet under januari månad icke
varit insatt annan arrestant eller häktad, än här omförmäld person, åligger
det — med den avfattning andra stycket i 54 § erhållit —- icke den som
har uppsikt över häktet att till militieombudsmannen göra någon motsvarande
anmälan, som har avseende å januari månad. Här angivna förhållande
föranleder vissa svårigheter för militieombudsmannen att effektivt
kontrollera, att det material som skall för granskning tillhandahållas
honom i vederbörlig ordning insändes. Att för viss månad från något förband
icke insändes straffkort eller göres anmälan enligt 54 § andra stycket
kan bero antingen på försummelse av vederbörande befattningshavare som
har uppsikt över häktet eller också därpå att under den ifrågavarande månaden
i militärhäktet förvarats straffarrestant eller häktad som kvarsuttit
däri även över påföljande månadsskifte.

Med hänsyn till vad ovan anförts synes böra företagas sådan ändring av
andra stycket i 54 §, att däri omförmäld anmälningsskyldighet kommer
att överhuvud avse månad för vilken något straffkort icke insändes från
förbandet. Detta önskemål torde kunna tillgodoses genom att åt andra
stycket i 54 § gives följande avfattning: Har i militärhäkte under någon
månad ej förvarats straffarrestant eller häktad, för vilken frihetsberövandet
före månadens utgång upphört, skall den som har uppsikt över häktet
senast den 15 i närmast följande månad göra anmälan därom till militieombudsmannen.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade in -

427

struktionen får jag härmed hemställa, att Eders Kungl. Maj :t ville taga
under övervägande av mig nu framförda spörsmål.»

Genom kungörelse den 22 september 1949 (nr 492), vilken trätt i kraft
den 1 november 1949, har 54 § andra stycket rättsvårdskungörelsen erhållit
följande lydelse:

»Har i militärhäkte under någon månad ej förvarats straffarrestant eller
häktad, eller har där allenast förvarats straffarrestant eller häktad, för vilken
frihetsberövandet ej upphört före månadens utgång, skall den som har
uppsikt över häktet senast den 15 i närmast följande månad göra anmälan
därom till militieombudsmannen.»

3. Fråga om inställande vid vederbörande förband av jämlikt hämtningskun görelsen

efterspanad värnpliktig vars tjänstgöringsskyldighet upphört.

Den 24 november 1949 avlät militieombudsmannen följande skrivelse härom
till Konungen.

»Angående hämtning av värnpliktig som icke vederbörligen inställer sig
meddelas föreskrifter i 40 § värnpliktslagen den 30 december 1941 (nr 967).
Sålunda är värnpliktig, som är skyldig att inställa sig personligen vid inskrivningsförrättning
eller inför inskrivningschefen men utan anmält laga
förfall utebliver, underkastad äventyr att på egen bekostnad hämtas till
förrättningen eller till inställelse inför inskrivningschefen. Värnpliktig som
utan anmält laga förfall utebliver från tjänstgöring, vartill han blivit i laga
ordning inkallad, kan även på egen bekostnad hämtas till tjänstgöringens
fullgörande.

Närmare bestämmelser om hämtning av värnpliktiga som uteblivit från
inskrivningsförrättning eller tjänstgöring återfinnas i hämtningskungörelsen
den 9 oktober 1942 (nr 840). Beträffande inskrivningsskyldig värnpliktig,
som utan anmält laga förfall utebliver från inskrivningsförrättning vid
vilken han är skyldig att inställa sig personligen, skall inskrivningschefen så
snart ske kan sedan besiktningssammanträdena för inskrivningsområdet avslutats
upprätta cfterspaningssedel. Inskrivningschef skall även upprätta
efterspaningsscdel beträffande inskrivningsskyldig värnpliktig, som enligt
värnpliktslagen är skyldig att inställa sig inför inskrivningschefen men underlåter
iakttaga inställelse (1 §). I fråga om värnpliktig som utebliver från
tjänstgöring skall, därest i värnpliktslagen angivna förutsättningar för hans
hämtande äro för handen, chefen för det förband, där den värnpliktige skall
fullgöra tjänstgöringen, så snart ske kan upprätta cfterspaningssedel (2 §).
Bestämmelserna om efterspaning för inställelse till tjänstgöring skola i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse jämväl då vid krigsmakten i tjänst varande
värnpliktig rymt, hållit sig undan eller eljest saknas och vad i kungörelsen
stadgas beträffande värnpliktig skall gälla även annan vid krigsmakten
tjänstgöringsskyldig personal, som är underkastad straff för rymning
och (olovligt) undanhållande (13 §). Efterspaningsscdel skall oför -

428

dröj ligen översändas till polischefen i den ort, där den uteblivne är kyrkobokförd
eller såvitt känt är senast uppehållit sig. Där den uteblivne ej är
kyrkobokförd inom riket och upplysning saknas om hans vistelseort, skall
sedeln översändas till närmaste polischef (3 §). Anträffas den efterspanade,
skall han inställas, om han efterspanats enligt 1 §, inför närmaste inskrivningsnämnd
eller inskrivningschef och, om han efterspanats enligt 2 §, å
plats, som angivits i efterspaningssedeln. Därest det finnes grundad anledning
antaga, att den efterspanade frivilligt inställer sig, äger vederbörande
polischef medgiva, att den efterspanade därvid icke skall åtföljas av polisbetjäning
(4 § andra stycket). Kan upplysning om efterspanads vistelseort
ej erhållas inom fjorton dagar efter det efterspaningssedeln kommit polischef
till handa och föreligger ej särskild anledning antaga, att fortsatt lokalt
efterspaningsarbete skall leda till kännedom om vistelseorten, eller vistas
den efterspanade enligt vunnen upplysning å ort utom riket, skall polischefen
med anmälan om förhållandet återställa sedeln till den myndighet
som utställt densamma. Återställes ej sedeln sedan nämnda tid gått till
ända, skall sistnämnda myndighet underrättas om anledningen därtill. Efterspaningssedel
som enligt vad nyss nämnts återställts till den myndighet,
som utställt densamma, skall, sedan myndigheten förvissat sig om att anledning
till efterspaning fortfarande föreligger, omedelbart översändas till
statens kriminaltekniska anstalt, som har att vidtaga erforderliga åtgärder
för efterspaningens fullföljande. Där så finnes lämpligt må den efterspanade
efterlysas i publikationen »Polisunderrättelser». Inställes efterspanad,
sedan efterspaningssedeln översänts till kriminaltekniska anstalten, skall
den myndighet som utställt sedeln hos anstalten återkalla ärendet (6 §).
Där till myndighet, som utställt efterspaningssedel, inkommer uppgift att
den efterspanade hlivit kyrkobokförd i annan församling än den han tillhörde
vid sedelns utfärdande, eller myndigheten vinner upplysning om den
efterspanades vistelseort, skall meddelande härom omedelbart lämnas till den
polischef, till vilken sedeln blivit översänd, eller, om sedeln översänts till
kriminaltekniska anstalten, till denna (7 §). Den begärda efterspaningen
skall omedelbart återkallas om den efterspanade självmant inställer sig eller
eljest anledning till efterspaningen upphör. Återkallelse av efterspaning skall
senast ske då tiden för den värnpliktiges tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten
utgår, beträffande värnpliktig som efterspanas enligt 2 § dock icke
förrän straffet för hans utevaro förfallit (8 §). Om den efterspanade företer
intyg, som utvisar att han har laga förfall för sitt uteblivande, eller bevis
varav framgår att han ej är inställelseskyldig, skall hämtning ej verkställas.
Efterspaningssedeln jämte avskrift av den företedda handlingen skall överlämnas
till den myndighet som utställt sedeln. Där tvekan uppstår, huruvida
hämtning bör äga rum, må besked härom inhämtas hos nyssnämnda myndighet
(9 §).

Enligt 131 § inskrivningsförordningen den 30 december 1941 (nr 969)
skall värnpliktig, som — av annan orsak än sjukdom eller skada vartill
tjänstgöringen kan antagas ha varit orsak eller på grund av tjänstledighet

429

som förbandschef äger bevilja — varit frånvarande från tjänstgöring under
tid, som överstiger en tiondel av det antal dagar tjänstgöringen omfattar,
hemförlovas, så framt ej efter anmälan av vederbörande förbandschef eller
eljest i kommandoväg annorlunda bestämmes.

På grund av sistnämnda stadgande skall t. ex. en värnpliktig som gjort
sig skyldig till rymning efter det rymningen varat en tiondel av den för honom
bestämda tjänstgöringstiden hemförlovas, vilket innebär att tjänstgöringsskyldigheten
för honom därmed upphör. Detta föranleder emellertid
icke inställande av jämlikt hämtningskungörelsen begärd efterspaning av
den värnpliktige, vilken jämlikt 8 § i nämnda kungörelse skall intill dess
straffet för rymningen förfallit inställas vid vederbörande förband. Hämtning
enligt hämtningskungörelsen avser i första hand den värnpliktiges inställande
för inskrivning eller för fullgörande av tjänstgöring. I fall där
enligt vad nyss angivits hämtningen kommer till stånd först sedan tiden
för den värnpliktiges tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten utgått blir
emellertid åtgärden i stället i främsta rummet av betydelse för den värnpliktiges
lagförande.

Beträffande värnpliktig som underlät att inställa sig till tjänstgöring eller
avvek från sitt förband förelåg otvivelaktigt enligt den före den 1 januari
1949 gällande krigslagstiftningen ett påtagligt behov att även enbart för
hans lagförande inställa honom vid förbandet. Väl var han efter hemförlovningen
icke underkastad militärt befäl och kunde sålunda icke bliva föremål
för bestraffning i disciplinär ordning och ej heller kunde mot honom
av militär befälhavare användas häktning eller annat tvångsmedel. Om häktning
erfordrades kunde sådan beslutas allenast av civil myndighet; krigsfiskal
var ej utrustad med häktningsbefogenhet. Utredning angående utevaron
skulle emellertid verkställas vid förbandet och eventuellt åtal skulle
väckas vid den till förbandet knutna krigsrätten. Av krigsrätt ålagt arreststraff
kunde utan hinder av anförda besvär genast befordras till verkställighet
och verkställighet skulle i regel ske vid förbandet.

Den nya krigslagstiftningen har i väsentliga avseenden medfört ändring
i nyss berörda förhållanden. Enär disciplinstraff i här avsett fall ej
kan åläggas i disciplinär ordning, skall målet jämlikt 22 § första stycket
punkt 2 militär rättegångslag genast hänskjutas till åklagaren utan att militärförhör
dessförinnan hålles. Åtal anhängiggöres vid den allmänna underrätt
som är domstol för ifrågavarande avdelning av krigsmakten. Tillfredsställande
utredning om saken torde ofta kunna erhållas genom förhör
med den värnpliktige å den ort där han anträffas och jämlikt 73 §
militär rättegångslag kan åtalet, om med hänsyn till utredningen samt
kostnader och andra omständigheter synnerliga skäl föranleda därtill, upplagas
av rätten i den ort där den värnpliktige skall svara i tvistemål i allmänhet.
Bland annat i syfte att undvika att för personer vilkas tjänstgöringsskyldighet
upphört användes arreststraff har i 2 § lagen om disciplinstraff
för krigsmän föreskrivits att, där någon som icke fullgör tjänstgöring
vid krigsmakten eller vilkens tjänstgöring är av tillfällig art finnes

430

förskylla arrest, han om ej särskilda skäl föranleda till annat i stället skall
dömas till böter. Beträffande militär befattningshavares rätt att mot efterspanad
använda tvångsmedel gäller liksom tidigare att härför förutsättes
att den efterspanade är underkastad befälsrätt; angående häktning kan
numera beslut endast meddelas av domstol.

I skrivelse den 15 mars 1949 till överbefälhavaren framhöll militieombudsmannen
att den nya krigslagstiftningens bestämmelser rörande utredning
och bestraffning i fall då efterspanad värnpliktig anträffades först sedan
beslut om hans hemförlovande meddelats syntes böra giva anledning
till sådan ändring i hämtningskungörelsen att hemförlovad värnpliktig icke
vidare, utan att särskilda skäl därtill förelåge, komme att inställas vid vederbörande
förband; och hemställde militieombudsmannen med hänvisning
härtill att överbefälhavaren måtte inkomma med yttrande beträffande ifrågavarande
spörsmål.

Med anledning härav inkom överbefälhavaren den 2 juli 1949 till militieombudsmannen
med yttranden av cheferna för armén, marinen och flygvapnet
ävensom eget yttrande. Vid chefens för armén yttrande var fogat
yttrande från vissa honom underlydande myndigheter, bland andra militärbefälhavaren
för fjärde militärområdet, sekundchefen för Svea livgarde och
chefen för Södermanlands pansarregemente.

Såväl överbefälhavaren som försvarsgrenscheferna tillstyrkte ändring i
hämtningskungörelsen enligt de av militieombudsmannen antydda riktlinjerna.

Chefen för marinen framhöll att de skäl, som av militieombudsmannen
åberopats för att inställande av hemförlovad värnpliktig vid vederbörande
förband skulle kunna underlåtas, hade enahanda giltighet i fråga om sådan
värnpliktig, som överhuvud icke inställt sig till tjänstgöring, till vilken han
lagligen blivit inkallad. Föreskrift borde meddelas därom att förbandschef
å efterspaningssedel, som av honom utfärdas, skall angiva, i fråga om värnpliktig
som undanhållit sig från pågående tjänstgöring, den tidpunkt då
enligt bestämmelserna i inskrivningsförordningen hemförlovning av den
värnpliktige kommer att verkställas, samt beträffande värnpliktig, som icke
inställt sig till tjänstgöring till vilken han lagligen inkallats, den tidpunkt
efter vilken han enligt inskrivningsförordningens bestämmelser icke längre
medgives fullgöra den tjänstgöring till vilken han inkallats. I anslutning
härtill borde föreskrivas att efterspanad som anträffas före denna tidpunkt
skall inställas å den i efterspaningssedeln angivna platsen samt efterspanad,
som anträffas först efter sagda tidpunkt, å plats och hos myndighet
varom vederbörande polischef resp. statens kriminaltekniska anstalt har
att inhämta upplysning från chefen för det förband som upprättat efterspaningssedeln.
Härigenom skulle beredas möjlighet för sistnämnde chef
att, då så ansåges lämpligt, föreskriva annan inställelseplats än som angivits
å efterspaningssedeln. Ehuru vederbörande förbandschef efter ovan
angivna tidpunkt icke längre ägde utöva befäl över den värnpliktige, vore
det dock av betydelse att hänvändelse skedde till förbandschefen. Det kun -

431

de nämligen tänkas att den värnpliktige vore tilltalad i mål som icke före
undanhållandet blivit slutfört eller att han i samband med uteblivandet
gjort sig skyldig till beklädnadsförskingring eller dylikt, vilket förhållande
förbandschefen härigenom erhölle tillfälle att bringa till vederbörande åklagares
kännedom.

Chefen för armén framhöll, att den ifrågasatta ändringen i hämtningskungörelsen
skulle eliminera med införpassningen förenade kostnader, arbete
m. m. Det syntes emellertid böra föreskrivas att å efterspaningssedeln skall
angivas datum för hemförlovningen av den efterspanade, efter vilken tidpunkt
vederbörande således icke behöver inställas vid förbandet. Måhända
torde dessutom böra närmare angivas de fall, då på grund av »särskilda
skäl» inställelse vid förbandet borde äga rum.

överbefälhavaren fann i likhet med chefen för marinen erforderligt att,
såvitt anginge värnpliktiga som avvikit från pågående tjänstgöring, den
förbandschef som begärt efterspaningen finge tillfälle att anvisa inställelseplats
för den anträffade. Värnpliktiga av denna kategori medförde i regel
vid avvikandet materiel tillhörande förbandet, vilken materiel vid den värnpliktiges
anträffande ofta förskingrats, och härav föranledd utredning syntes
lämpligen böra göras å förbandet i fråga.

I det av sekundchefen för Svea livgarde avgivna yttrandet anfördes bland
annat följande. I fråga om krigsman som uteblivit från militärtjänstgöring,
till vilken han blivit lagligen kallad, borde någon hämtningsåtgärd icke
vidtagas från vederbörande förbands sida förrän förslagsvis två dagar förflutit
från inställelsedagen, enär t. ex. oberäknade kommunikationshinder
eller andra tvingande omständigheter kunnat föranleda oavsiktlig försening
vid inställelsen. I efterspaningssedeln borde angivas att, därest den
efterspanade av polismyndigheten anträffades före den tidpunkt då hans
tjänstgöringsskyldighet på grund av beslut om hemförlovning utgår, den
efterspanade omedelbart skall inställas vid i efterspaningssedeln angivet
förband. Kunde däremot den efterspanade icke anträffas före den angivna
tidpunktens utgång, skulle efterspaningsåtgärden upphöra och ärendet av
polismyndigheten omedelbart redovisas till den förbandschef som begärt
efterspaningen. Motsvarande torde i tillämpliga delar böra gälla då vid
krigsmakten i tjänst varande krigsman undanhållit sig från militärtjänsten
under sådan tidrymd, att han vore att betrakta såsom rymmare. På
grund av den korta efterspaningstid — en tiondel av det antal dagar tjänstgöringen
omfattade — som stode de militära myndigheterna till buds medförde
det icke någon fördel att vid efterspaning efterlysa den uteblivne
i publikationen »Polisunderrältelser». I de fall då efterspanad icke frivilligt
inställt sig eller kunnat anträffas av polismyndigheten för inställelse
vid vederbörligt förband före utgången av den tid, som funnes angiven å
efterspaningssedeln, samt efterspaningshandlingarna återkommit till den
förbandschef, som begärt efterspaningsåtgärden, borde nämnde chef omgående
överlämna de inkomna handlingarna till vederbörande åklagare med
hemställan om den åtgärd som denne efter företagen utredning i ärendet
kunde anse böra ifrågakomma.

432

Chefen för Södermanlands pansarregementc föreslog att i stället för ändring
av hämtningskungörelsen skulle företagas ändring i inskrivningsförordningens
bestämmelser om hemförlovning av värnpliktiga som rymt eller
hållit sig undan. Såsom skäl härför anfördes att den åsyftade ändringen i
hämtningskungörelsen syntes gynna värnpliktiga som rymma eller hålla
sig undan. Det syntes därför regementschefen lämpligare med sådan ändring
i inskrivningsförordningen, att värnpliktig rymmare skulle hemförlovas
först sedan han inställts å tjänstgöringsorten och avtjänat sitt straff. Det
kunde även ifrågasättas om det icke borde överlämnas åt vederbörande
truppförbandschef att avgöra, huruvida icke värnpliktig varom här vore
fråga skulle efter avtjänat straff kvarbliva i tjänstgöring oberoende därav
att den tid han varit frånvarande överstege en tiondel av det antal dagar,
tjänstgöringen omfattade. Såsom skäl härför åberopades att den värnpliktiges
tjänst (t. ex. handräckningstjänst och tjänst såsom bilmekaniker) i
många fall icke ur utbildningssynpunkt torde hindra, att han fullgjorde sin
tjänst omedelbart efter straffets avtjänande.

Med anledning av vad som anförts av sistnämnde regementschef uttalade
militärbefälhavaren följande. Ur vederbörligt förbands synpunkt liksom av
andra skäl torde det icke vara lämpligt, att en värnpliktig, som undanhåller
sig, redovisas vid förbandet längre än som är nödvändigt. Den tid, under
vilken enligt nu gällande bestämmelser så skall ske, hade till sin längd
bestämts med hänsyn till att en tjänstgöring, som påbörjas först efter ordinarie
inryckningsdag, icke skulle förfelas därigenom att den värnpliktige
vid sin försenade inställelse varit alltför lång tid frånvarande för att kunna
tillgodogöra sig den fortsatta utbildningen tillsammans med övriga, vid
rätt tid inryckta värnpliktiga. Därest det — då så vore med tjänstgöringens
ändamål förenligt — ansåges lämpligt, att eu värnpliktig, oberoende av
att han inställt sig först sedan en tiondel av den för honom bestämda tjänstgöringstiden
förflutit, skulle kunna kvarhållas för att fullgöra sin tjänstgöring
omedelbart efter straffets avtjänande, syntes utväg härför böra sökas
på annat sätt än genom utökandet av den tid, inom vilken sådan värnpliktig
skulle hemförlovas.

Som utredningen torde giva vid handen är den för närvarande gällande
ordningen i fråga om hämtning av värnpliktiga som uteblivit från tjänstgöring
ävensom av i tjänst varande värnpliktiga som rymt, hållit sig undan
eller eljest saknas icke tillfredsställande. Starka praktiska skäl tala för att det
genom hämtningskungörelsen reglerade speciella hämtningsförfarandet begränsas
till att allenast avse inställelse för fullgörande av tjänstgöring och
sålunda icke erhåller tillämpning när fråga allenast är om vederbörandes
inställande för militär förhör och bestraffning. Möjligen tala även vissa principiella
skäl för en dylik begränsning. Det kan sålunda framhållas att genom
nya rättegångsbalken 23 kap. 7 § närmare reglerats den allmänna
skyldigheten att inställa sig till förhör under förundersökning och om rätt
för vederbörande undersökningsmvndighet att hämta till sådant förhör. I

433

sistnämnda hänseende föreskrives att den som uppehåller sig inom en våglängd
av femton kilometer från den plats, där förhör skall hållas, må hämtas
till förhöret om han icke hörsammar erhållen kallelse och under vissa särskilda
förutsättningar även utan föregående kallelse. I fråga om den som är anhållen
eller häktad gäller emellertid, utan begränsning till viss våglängd,
att han skall inställas å plats, som bestämts för förhöret. Det torde kunna
ifrågasättas om genom hämtningskungörelsen böra meddelas föreskrifter
som i ifrågavarande hänseende gå utöver vad i rättegångsbalken stadgas.

Därest efterspaning och inställelse av vederbörande värnpliktige vid hans
militära förband skall ske allenast så länge tjänstgöringsskyldighet för den
värnpliktige föreligger, synes den tidpunkt, då han -— därest han ej dessförinnan
anträffas — kommer att hemförlovas, böra från början angivas i
efterspaningssedeln. Närmare bestämmelser om hemförlovning av värnpliktig,
som varit frånvarande från tjänstgöring av annan orsak än sjukdom
eller skada vartill tjänstgöringen kan antagas ha varit orsak eller tjänstledighet,
meddelas som förut nämnts i 131 § 2 mom. inskrivningsförordningen.
Angående innebörden och den rätta tillämpningen av detta stadgande
råder enligt vad jag inhämtat vid de militära förbanden delade meningar.

Före ikraftträdandet av den nya krigslagstiftningen tillämpades dessa
föreskrifter vid örlogsstationen i Stockholm i enlighet med följande. I fråga
om värnpliktig som efter påbörjad tjänstgöring saknades vid förbandet begärdes,
sedan han utan att låta höra av sig varit frånvarande tre dagar, efterspaning
jämlikt hämtningskungörelsen. Därest den värnpliktige icke
inom den i 131 § 2 mom. inskrivningsförordningen omförmälda tiden av
en tiondel av det antal dagar tjänstgöringen omfattade inställts vid stationen
eller eljest låtit sig avhöra presuinerades att frånvaron ej berodde på
sjukdom eller skada, vartill tjänstgöringen kunde antagas ha varit orsak,
och meddelades beslut om hans hemförlovning. Anträffades den värnpliktige
efter denna tidpunkt inställdes han vid stationen, där han härvid omedelbart
»inrullades». Genom denna procedur ansågs den värnpliktige —
som på grund av hemförlovningen icke längre varit tjänstgöringsskyldig —
ånyo komma i tjänst och sålunda bliva underkastad befälsrätt. Förfarandet
åsyftade endast att giva stationschefen behörighet att mot den värnpliktige
ingripa med sådana tvångsmedel som förvarsarrest eller häktning
samt att i disciplinär ordning ålägga bestraffning, varför den värnpliktige
efter straffverkställighetens avslutande åter hemförlovades. •— Motsvarande
förfarande tillämpades även beträffande värnpliktig som helt uteblivit
från tjänstgöring vartill han inkallats. Ehuru det vid örlogsstationen rått
delade meningar om huruvida hemförlovning i egentlig mening kunde tillgripas
i fråga om värnpliktig som överhuvud icke påbörjat sin tjänstgöring,
hade dock sedan en tiondel av den bestämda tjänstgöringstiden utgått i
vederbörande rulla gjorts anteckning, varav framginge att han icke längre
ägde påbörja den tjänstgöring vartill han ursprungligen inkallats. När den
värnpliktige senare inställdes vid stationen förfors med honom på samma

28 —498010. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

434

sätt som i fråga om värnpliktig som undanhållit sig från av honom påbörjad
tjänstgöring. — Numera företages icke vid örlogsstationen i Stockholm i samband
med att efterspanad värnpliktig anträffas någon »inrullning» av denne,
sedan han i enlighet med ifrågavarande bestämmelse i inskrivningsförordningen
hemförlovats. Sedan beslut fattats om hemförlovning av efterspanad
värnpliktig blir numera vid örlogsstationen efterspaningen återkallad
oaktat den värnpliktige ej anträffats och genom polismyndighetens
försorg sker således icke senare någon inställelse av den värnpliktige vid stationen.
Stationschefen hänskjuter härefter jämlikt 22 § första stycket punkt
2 militär rättegångslag ärendet till vederbörande åklagare i militära mål,
varefter det tillkommer denne att föranstalta om efterspaning eller annan
erforderlig åtgärd för den värnpliktiges hörande.

Vid vissa förband tillhörande armén synas före den 1 januari 1949 inskrivningsförordningens
ifrågavarande bestämmelser om hemförlovning icke
ha ansetts behöva föranleda hemförlovning av efterspanad värnpliktig förrän
han efter inställelse vid förbandet undergått honom ådömd bestraffning,
även om han innan han anträffats av skäl som angives i 131 § 2
mom. inskrivningsförordningen varit frånvarande under tid, som överstiger
en tiondel av det antal dagar tjänstgöringen omfattar. Att man i
detta fall underlåtit att tidigare meddela beslut om hemförlovning synes
sammanhänga därmed att man härigenom velat bevara behörigheten för
förbandschefen att ingripa mot den värnpliktige med tvångsmedel och bestraffning
i disciplinär ordning. Vid andra förband tillhörande armén
synes man i fråga om meddelande av beslut om hemförlovning ha tillämpat
stadgandet i 131 § 2 mom. inskrivningsförordningen enligt ordalagen
men ansett att den omständigheten att den efterspanade hemförlovats innan
han anträffats och inställts vid förbandet icke utgöra hinder för att
anse honom som krigsman. Den värnpliktige har genom inställelsen vid
förbandet ansetts återinträda i tjänstgöring, låt vara endast för utredning
angående den företagna rymningen samt verkställighet av ålagd bestraffning.

Efter ikraftträdandet av den nya krigslagstiftningen synes man vid åtskilliga
förband, där så icke tidigare varit fallet, ansett sig böra i enlighet
med inskrivningsförordningens föreskrifter besluta om hemförlovning av
efterspanade värnpliktiga som utan att ha kunnat anträffas varit frånvarande
under längre tid än en tiondel av tjänstgöringstiden. När vederbörande
vid efterspaningen anträffas brukar i allmänhet polismyndigheten sätta
sig i förbindelse med det förband den värnpliktige tillhör och vid vissa förband
förfares därvid sålunda att, om den efterspanade dessförinnan hemförlovats,
polismyndigheten meddelas att vederbörandes inställande icke påfordras
men anmodas att till förbandet insända adressuppgift för vederbörande.

Den ovisshet och bristande enhetlighet som förekommit och i viss omfattning
alltjämt torde föreligga i fråga om tillämpningen av bestämmelserna
om hemförlovning i 131 § 2 mom. inskrivningsförordningen kan förväntas

435

bliva undanröjd genom att det i hämtningskungörelsen föreskrivna förfarandet
för vederbörandes inställande vid förbandet uttryckligen begränsas
till att gälla allenast intill tidpunkten för hans hemförlovning enligt nyssnämnda
författningsrum. Om i hämtningskungörelsen vidtages sådan ändring
uppkommer därigenom skyldighet för vederbörande militära myndighet
att redan vid efterspaningssedelns utfärdande bestämma den tidpunkt, vid
vilken den efterspanade, om han icke dessförinnan anträffas, skall hemförlovas.
Efter denna tidpunkt bör det åligga vederbörande polismyndighet att
omedelbart till den förbandschef som begärt efterspaningen redovisa ärendet,
varvid besked som under efterspaningsarbetet kunna ha inhämtats angående
den efterspanades vistelseort eller dylikt bör meddelas förbandschef
en.

Att redan vid efterspaningssedelns utfärdande fixera tidpunkten för den
värnpliktiges hemförlovning kan möjligen sägas vara förenat med vissa svårigheter.
I allmänhet torde det dock vara berättigat att i fråga om värnpliktig
som uteblivit utan att låta höra av sig — om icke någon särskild
anledning till annat föreligger — presumera att utevaron icke beror på
sjukdom eller skada, vartill tjänstgöringen kan antagas ha varit orsak.
Skulle det senare, efter det beslut om hemförlovning av utebliven värnpliktig
meddelats, visa sig att utevaron berott på sådan sjukdom eller skada
som nyss nämnts, torde vederbörande myndighet äga besluta om ändring
av sitt tidigare beslut om hemförlovning. Några olägenheter av en dylik presumtion
torde med hänsyn till stadgandet i 9 § hämtningskungörelsen —
varigenom föreskrives att hämtning ej skall verkställas, där efterspanad
företer intyg som utvisar att han har laga förfall för sin utevaro — icke
vara att befara.

Det har i ett par av remissyttrandena framhållits att det under vissa betingelser
kan vara erforderligt att den efterspanade — ehuru han vid anträffandet
redan hemförlovats och vederbörande förbandschef sålunda icke
äger utöva befäl över honom — inställes vid förbandet t. ex. för utredning
angående förskingring av åt honom anförtrodda persedlar. Någon anledning
att av dylika skäl genom hämtningskungörelsen giva regler för värnpliktigas
inställande för annat ändamål än fullgörande av militärtjänstgöring
föreligger enligt min mening icke. Sedan hämtningsförfarandet genom beslut
om hemförlovning avlysts tillkommer det den värnpliktiges förbandschef att
hänskjuta frågan om ansvar för utevaron till åklagaren i militära mål vid
den domstol som har att handlägga dylika mål från förbandet. Samtidigt
torde hos åklagaren böra begäras utredning angående uppkommen fråga
huruvida den värnpliktige förskingrat av honom innehavda persedlar, tillhöriga
kronan. Skulle av någon anledning förbandschefen anse erforderligt
att den värnpliktige för utredning av dylik fråga inställes vid förbandet, kan
förbandschefen till åklagaren göra framställning därom. Det ankommer därvid
på åklagaren att bedöma vilka åtgärder som för detta ändamål böra
vidtagas. Har värnpliktig på grund av efterlysning gripits av polismyndighet
å annan ort samt enligt beslut av åklagaren anhållits och överlämnats

436

till denne, torde den värnpliktige kunna om så för utredningen erfordras
genom åklagarens försorg tillfälligt inställas vid förbandet. I vad mån hemförlovad
värnpliktig, vars brott är av sådan beskaffenhet att han icke må
anhållas — vilket numera i allmänhet icke kan ske där fråga är allenast om
rymning — kan för utredning inställas vid vederbörande förband blir beroende
på huruvida rättegångsbalkens förut omförmälda föreskrifter om
hämtning till förhör i det särskilda fallet utgöra hinder härför eller ej. Om
den värnpliktige med stöd av stadgandet i 73 § militär rättegångslag anses
böra åtalas vid annat forum än förbandets ordinarie domstol har vederbörande
åklagare i militära mål från förbandet att till åklagaren vid den andra
domstolen hänskjuta från förbandschefen inkommen anmälan mot den
värnpliktige och det ankommer därefter på sistnämnde åklagare att bedöma
huruvida det kan anses erforderligt och lagligen låter sig göra att för utredningsändamål
tillfälligt inställa den värnpliktige vid förbandet i fråga.
Genom polismyndighetens försorg torde i allmänhet av den värnpliktige innehavd
kronan tillhörig utrustning kunna omhändertagas samt insändas
till förbandet, varefter man där torde kunna utan den värnpliktiges närvaro
närmare bestämma kronans eventuella skadeståndsanspråk.

Vad ovan föreslagits därom att inställelse jämlikt hämtningskungörelsen
icke skall ske sedan vederbörandes tjänstgöringsskyldighet upphört bör äga
tillämpning icke allenast i fråga om värnpliktiga som inkallats till tjänstgöring
jämlikt 27 § värnpliktslagen utan även beträffande värnpliktiga som
med stöd av 28 § samma lag inkallats till beredskapstjänstgöring. Det må
dock anmärkas att enligt 2 § inskrivningsförordningen i fråga om sistnämnda
slag av värnpliktiga icke äger tillämpning vad i 131 § sistnämnda förordning
stadgas om hemförlovning av värnpliktiga som under viss tid uteblivit
från anbefalld tjänstgöring. I fråga om värnpliktiga som inkallats
jämlikt 28 § värnpliktslagen torde mera sällan redan vid efter spaningssedelns
utfärdande kunna angivas den tidpunkt vid vilken vederbörandes
tjänstgöringsskyldighet upphör. På grund härav bör till den föreslagna bestämmelsen
om angivande i efterspaningssedeln av beräknad tidpunkt för
tjänstgöringsskyldighetens upphörande göras den reservationen att den är
avsedd att gälla endast där hinder ej möter att vid efterspaningssedelns utfärdande
bestämma sådan tidpunkt. Detta innebär att i fall då nämnda tidpunkt
ej kan angivas efterspaningen bör fortgå intill dess densamma återkallas.
Nyssnämnda reservation får praktisk betydelse även för vid krigsmakten
fast anställd personal, beträffande vilken hämtningskungörelsen
jämväl är tillämplig.

Under hänvisning till ovan anförda synpunkter och under åberopande av
bifogade av överbefälhavaren till militieombudsmannen överlämnade utredning
får jag härigenom hemställa, att Eders Kungl. Maj :t ville taga i övervägande
det av mig nu framförda spörsmålet om vissa ändringar i hämtningskungörelsen.
»

437

4. Fråga om meddelande av föreskrifter om skyldighet för dagbefäl att mottaga
fullföljdsinlaga i vissa militära mål.

Den 1 december 1949 avlät militieombudsmannen följande skrivelse härom
till Konungen.

»Enligt 43 § militära rättegångslagen har den som i disciplinmål av bestraffningsberättigad
befattningshavare dömts till arreststraff att, där han
vill föra talan häremot, inom två dagar från den dag, då han erhöll del av
beslutet, till den som meddelat detsamma inkomma med fullföljdsinlaga.
Klagande som lyder under kompanichef eller motsvarande chef må ock inom
samma tid avlämna inlagan till denne. Att klagotiden ansetts böra begränsas
till två dagar sammanhänger med att enligt i 9 kap. militära rättegångslagen
lämnade föreskrifter ett av militär chef ålagt arreststraff — i motsats
till vad förut varit fallet — i princip ej får verkställas förrän fullföljdstiden
gått till ända.

Av ordalagen i förstnämnda stadgande torde framgå att klagotiden icke
räknas från det klockslag då delgivningen skett utan från och med dagen
efter delgivningen. Hur fatalietidens slutpunkt och därmed den första tidpunkt
då verkställighet av arreststraff kan äga rum skall bestämmas kan
däremot — frånsett de fall då verkställighet sker i anslutning till nöjdförklaring
— vara föremål för tvekan. Militieombudsmannen har vid sin
granskning av de nya processuella bestämmelsernas tillämpning uppmärksammat
att olika uppfattningar i detta hänseende gjort sig gällande vid förbanden.
I ett icke ringa antal fall har ansetts att klagotiden utgår icke först
sedan andra dagen efter delgivningen helt gått till ända utan redan vid
tjänstetidens slut å andra dagen och i överensstämmelse härmed har straffets
avtjänande fått begynna i anslutning till sistnämnda tidpunkt (vanligen
klockan 1700 eller 1800).

Tidigare gällde enligt lag eller författning i stor utsträckning såväl för
domstolarnas del som inom det administrativa området att handling skulle
ingivas eller åtgärd eljest företagas före visst klockslag, i allmänhet klockan
1200. Genom lagen den 22 juni 1944 om rätt att i mål och ärenden som
tillhöra domstols handläggning insända handlingar med posten m. m. avskaffades
emellertid bestämmelserna om tolvslaget som slutpunkt för legala
frister vid domstolarna. Lagen gällde även i fråga om handling som
skulle ingivas till militär befälhavare vid klagan över beslut i disciplinmål
eller utslag av krigsdoinstol. Motsvarande reglering beträffande administrativa
mål och ärenden skedde genom lagen den 21 juni 1946 om rätt att i
mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets handläggning
insända handlingar med posten in. in. 1944 års lag utgjorde en partiell
reform i avvaktan på nya rättegångsbalkens införande och upphörde
att gälla den 1 januari 1948. I 33 kap. 3 § nya rättegångsbalken stadgas
numera bland annat att inlaga eller annan handling må till rätten inlämnas
genom bud eller insändas med posten i betalt brev och att handlingen

438

skall anses inkommen, då handlingen eller avi om försändelse, i vilken
handlingen finnes innesluten, avlämnats till rätten eller dess kansli. Vad
sålunda i 33 kap. 3 § nya rättegångsbalken stadgats gäller på grund av
6 § militära rättegångslagen även för avlämnande av inlaga till befattningshavare
vid krigsmakten, som meddelat beslut om arreststraff.

Sedan tolvslaget upphört att gälla som slutpunkt för fatalietid kan i vissa
fall tvekan uppkomma om huruvida en å sista dagen ingiven handling kommit
in i rätt tid eller ej. Uttalanden i motiven till 1944 och 1946 års lagar
äro härutinnan av intresse. Vid tillkomsten av 1944 års lag anförde första
lagutskottet med hänvisning till lagens stadgande att handling skall anses
ingiven den dag då den inkom till mottagaren bland annat följande: ’En
besvärshandling, som enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken skulle ha ingivits
till hovrätten före klockan 12 å tjugonde dagen från dagen för underrättens
utslag, kommer enligt den nya lagen att upptagas till saklig prövning, om
den ingivits eller inkommit med posten till hovrätten före tjänstetidens slut
eller så länge expeditionen därefter hålles öppen å tjugonde dagen.’ Det
kan i detta sammanhang anmärkas att hovrätterna i de nya formulär till
fullföljdshänvisningar som utarbetades efter tillkomsten av 1944 års lag uttryckligen
angåvo att fullföljdshandlingar skulle inkomma före tjänstetidens
slut sista dagen. — 1 ett flertal remissyttranden till 1946 års lagstiftning
framfördes önskemål att all ovisshet om fristens utgång borde undanröjas
genom uttryckligt stadgande. Universitetskanslern ansåg det sålunda
böra klart utsägas, vid vilken tid på dagen fristen skulle utlöpa: huruvida
detta skulle ske, när myndighetens för allmänheten öppna expedition stängdes,
när arbetet å tjänsterummet upphörde för den befattningshavare som
å myndighetens vägnar ägde mottaga ansöknings- och besvärshandlingar,
när den siste befattningshavaren lämnade äinbetslokalen eller när möjligheten
att nedlägga försändelser i myndighetens brevlåda upphörde. Om icke
tydliga föreskrifter meddelades, koinme författningen sannolikt att tolkas
så att den enskilde tjänstemannen tillädes diskretionär prövningsrätt i fråga
om handlingars mottagande intill midnatt eller rent av intill expeditionens
öppnande följande dag. Generaltullstyrelsen ansåg det av vissa regeringsrättsutslag
(jämför nedan) framgå, att en handling skall anses inkommen
inom rätt tid, om den sista dagen mottagits av tjänsteman som
enligt gällande föreskrifter varit behörig mottaga densamma, detta oavsett
tiden för öppethållande av den expedition där handlingen skall inlämnas.
Styrelsen hade icke något att erinra, om det till förebyggande av rättsosäkerhet
och oklarhet befunnes lämpligt att stadga, att handling skall ha inkommit
före tjänstetidens slut sista dagen. Kammarkollegiet uttalade att det
icke borde möta hinder att handlingar, som efter registratorskontorets stängningstid
ankomme till ett ämbetsverk med expressbrev eller bud eller avlämnades
vid personligt besök, finge anses i rätt tid inkomna, även om de
ej under ankomstdagen bleve av registratorn införda i diariet. Försvarets
civilförvaltning förklarade sig däremot utgå från att en handling, för att
anses ha inkommit i rätt tid sista dagen, skulle mottagits å registratorsex -

439

peditionen före tjänstgöringstidens slut samma dag. Generalpoststyrelsen
och Sveriges advokatsamfund påvisade de olägenheter, som kunde orsakas
redan av expeditionstidernas växlande slutpunkter dels å registratorskontor
och övriga verksexpeditioner, dels under sommar och vinter samt lördagar
och andra veckodagar. Samfundet föreslog på grund härav att bestämmelser
skulle meddelas om enhetlig expeditionstid. Vore detta icke görligt,
syntes det dock nödvändigt att meddela föreskrifter om visst klockslag
å dagen, före vilket expeditionstiden ej finge upphöra. — I anledning av de
betänkligheter som kommit till uttryck i remissmyndigheternas yttranden
uttalade departementschefen i propositionen (1946 nr 16 s. 18) att det med
hänsyn till de skiftande förhållandena vid olika stats- och kommunalmyndigheter
icke torde vara lämpligt att i den föreslagna lagen intaga nya generella
föreskrifter om viss tidpunkt sista dagen, då besvärsskrifter och
andra handlingar skulle vara myndigheten tillhanda. För myndigheter, som
hade expedition, torde emellertid i regel den allmänna expeditionstidens
slut, alltså den tidpunkt då myndighetens lokaler stängdes för allmänheten,
böra anses utgöra den tidpunkt, då allmänheten ägde påfordra att senast
få ingiva sina handlingar. Hos myndigheter, vilka hade särskilt registratorskontor
eller liknande avdelning för mottagning av inkommande handlingar,
finge emellertid expeditionstidens slut för denna avdelning anses avgörande.
Skulle en handling — oaktat skyldighet att mottaga den icke längre
förelåge — likväl av behörig tjänsteman mottagas dagen i fråga, borde
den anses rätteligen inkommen. Att någon på så sätt kunde undantagsvis
bevara sin rätt eller talan, oaktat myndigheten haft möjlighet att ställa sig
avvisande, syntes vara av underordnad betydelse. Med behörig tjänsteman
borde, där registrator funnes, förstås ej blott registratorn utan även överordnad
befattningshavare som vore villig att mottaga handlingarna. Hinder
syntes ej föreligga att med avseende å tid efter registratorskontorets stängning
träffa särskild anordning, såsom öppethållande av brevlåda eller dylikt,
för mottagande av handlingar. Det syntes icke möta betänkligheter,
att diarieföringen av post som blivit sent avhämtad eventuellt uppskötes till
nästa dag. Vad slutligen anginge myndigheter som icke hade expedition
syntes efter ändringens genomförande fatalietiden icke kunna anses utgå
förrän vid dagens slut, alltså klockan tolv på natten. — I f. d. justitierådet
Gärdes in. fl :s kommentar till nya rättegångsbalken uttalas, s. 446, att det
för att en handling eller en avi skall anses ha inkommit viss dag torde
kunna krävas att den avlämnats före tjänstetidens slut. Efter tjänstetid syntes
nämligen någon skyldighet att mottaga handlingen icke föreligga. Skulle
emellertid en handling det oaktat mottagas senare på dagen, borde den anses
inkommen ifrågavarande dag. — Anmärkas kan att i de formulärsamlingar
för underrätterna och hovrätterna som av processnämnden utgivits
i anledning av nya rättegångsbalkens ikraftträdande fullföljdshänvisningarna
förutsätta skyldighet att inkomma med vadeinlaga och andra fullföljdshandlingar
sista dagen före tjänstetidens slut.

Vad angår rättstillämpningen på ifrågavarande område kan från högsta

440

domstolens praxis antecknas ett fall (NJA 1932 s. 706) då besvär över ägodelningsrätts
utslag, som ingåvos å sista fataliedagen i ägodelningsdomarens
bostad under hans bortovaro å tjänsteresa och först dagen därpå blevo
framlämnade till honom, förklarades icke kunna upptagas till prövning. Enligt
gällande föreskrifter ålåg det klagande att inom 30 dagar från utslagets
dag ingiva sina besvär till ägodelningsdomaren. Av referatet framgår att
ombud för den rättssökande inställt sig å domarkansliet först sedan arbetet
för dagen där varit avslutat (endast en städerska hade anträffats) och
att ombudet därefter i ägodelningsdomarens bostad lämnat besvärsskriften
till dennes hustru. Högsta domstolens majoritet motiverade utgången med
att besvären icke före besvärstidens utgång avlämnats vare sig till ägodelningsdomaren
personligen eller till någon som jämlikt domsagostadgan var
behörig att å ägodelningsdomarens vägnar mottaga handlingar. En stark
minoritet ansåg — vid det förhållande att besvären blivit inom föreskriven
tid avlämnade i ägodelningsdomarens bostad — desamma ha blivit i rätt
tid ingivna. — Nämnas kan vidare att regeringsrätten i ett fall, då ansökan
inlämnats å ett verks registratorskontor på besvärstidens sista dag efter
kontorets stängningstid, ansett ansökningen inkommen i rätt tid eftersom
densamma dock av registratorn mottagits (RÅ 1941:7). Motsatt utgång
fick ett äldre fall, där de efter registratorskontorets stängning inkomna
handlingarna mottagits av en verkets vaktmästare (RÅ 1917 F 43). Frågan
diskuteras även i Förvaltningsrättslig tidskrift 1949 s. 166, där en författare
giver uttryck för den uppfattningen att enligt den nya ordningen utgången
av fatalietid för handlingars ingivande bör kunna anknytas även
till vissa senare tidsmoment än slutpunkten för registratorns mottagningstid
för allmänheten å sista dagen av fatalietiden.

Av den ovan lämnade redogörelsen för förarbetena till 1944 och 1946 års
förenämnda lagar framgår att — sedan tolvslaget upphört att vara slutpunkt
för fatalietider utan att föreskrift meddelats vid vilken annan tidpunkt
å den för fristen bestämda sista dagen fatalietiden skall anses utgå
— allmänheten icke, när det gäller myndigheter som ha expedition, kan påräkna
att få klagomål och ansökningar upptagna med mindre de inkomma
till vederbörande å tid då denne är skyldig att å tjänsterummet tillhandagå
med handlingens mottagande. Beträffande frågan intill vilken tidpunkt sådan
skyldighet bör anses vara för handen ha angivits bland annat följande
olika alternativ: då myndighetens för allmänheten öppna expedition stänges;
den senare tidpunkt då arbetet för dagen å tjänsterummet regelmässigt
avslutas eller då efter sistnämnda tidpunkt kvarvarande befattningshavare,
som är behörig mottaga handlingen, lämnar tjänsterummet. I propositionen
till 1946 års lag har departementschefen uttalat sig i enlighet med förstnämnda
alternativ. Förut har anmärkts hurusom för angivande av den tid
på dagen då skyldigheten att mottaga inkomna handlingar upphör vanligen
brukar användas uttrycket tjänstetidens slut. Med nämnda tidpunkt — hur
den nu än må bestämmas — kan dock fatalietiden icke anses definitivt ha
utgått. Såsom förut nämnts uttalar departementschefen i nyssberörda pro -

441

position vidare i anslutning till vissa remissyttranden att, om en handling
oaktat skyldighet att mottaga den icke längre föreligger likväl av behörig
tjänsteman mottages senare under dagen, handlingen bör anses rätteligen
inkommen.

Anledning torde ej finnas att i militära förhållanden tillämpa ett annat
betraktelsesätt än eljest förekommer vid bestämmandet av fatalietidens utgång.
Därest sålunda en till arrest dömd person inkommer med fullföljdsinlaga
först efter tjänstetidens slut å andra dagen från den dag, då han erhöll
del av beslutet, och inlagan mottages av behörig befattningshavare, bör
talan anses anhängiggjord i föreskriven ordning. Att en fullföljdsinlaga —
låt vara undantagsvis — kan upptagas till behandling även om den inkommit
efter tjänstetidens slut sista dagen torde med nödvändighet leda till krav
på att verkställighetsåtgärder icke i något fall vidtagas förrän andra dagen
gått helt till ända. Detta medför, då det praktiskt sett icke lär kunna komma
i fråga att påbörja ett arreststraff vid dagens utgång, att verkställigheten i
regel kommer att taga sin början först tredje dagens morgon (här bortses
från förhållanden som avses i 55 och 56 §§ militära rättegångslagen).

Enligt 43 § militära rättegångslagen har såsom förut nämnts klaganden
att inkomma med fullfölj dsinlagan till den som meddelat beslutet med rätt
för klaganden att, om han lyder under kompanichef eller motsvarande chef,
i stället avlämna inlagan till denne. Om inlaga ingives å regementsexpedition
lär densamma icke behöva personligen mottagas av den befälhavare
som meddelat beslutet. Det torde vara tillräckligt att den å expeditionen avlämnas
till den befattningshavare som enligt gällande föreskrifter eller vanligen
tillämpad ordning har att mottaga inkommande handlingar. Motsvarande
bör anses gälla i fråga om inlagas inlämnande på kompaniexpedition.

Av praktisk betydelse för möjligheten för klaganden att utnyttja den föreskrivna
fullföljdstiden är frågan om befogenhet för dagbefälet att å vederbörande
chefs vägnar mottaga handlingar som inlämnas för att tillställas
denne. Bestämmelser om dagbefäl återfinnas i tjänstereglementet för krigsmakten
mom. 651—663, varigenom föreskrives i huvudsak följande. Dagbefäl
beordras dels för regemente, örlogsstation och flygflottilj i dess helhet
eller för visst kasernetablissement: kaserndagbefäl, och dels, därest chef för
nyssnämnda enheter så bestämmer, för de särskilda kompanierna och flvgdivisionerna:
kompanidagbefäl (divisionsdagbefäl). Dagbefälets åligganden
skola närmare angivas i kaserninstruktionen. Till tjänstgöring som kaserndagbefäl
beordras såsom dagofficer en kapten (ryttmästare), löjtnant eller
fänrik, såsom ställföreträdande dagofficer en fanjunkare (styckjunkare,
flaggunderofficer) eller fänrik och såsom kaserndagunderofficer en sergeant
(underofficer av andra graden). Därutöver beordras vid förband tillhörande
armén en regementsofficer (äldre kapten) såsom dagmajor samt må
vid förband tillhörande marinen beordras eu kapten såsom dagkapten. Kaserndagbefäl
beordras vanligen för vecka, dagmajor dock i regel för längre
tid. Dagbefälstjänsten har för allt kaserndagbefäl företräde framför annan
tjänst men skall så planläggas och ordnas, att kaserndagbefälet i största

442

möjliga utsträckning kan förrätta dem eljest åliggande tjänst. Dagofficer och
kaserndagunderofficer skola vara förlagda i särskilda tjänsterum inom kasernen.
Dagofficeren och ställföreträdande dagofficeren lyda omedelbart under
dagmajoren (dagkaptenen) eller, om dagmajor (dagkapten) icke finnes,
under chefen för regementet, örlogsstationen eller flygflottiljen eller
särskild kasernbefälhavare. Ställföreträdande dagofficeren förrättar i dagofficerens
frånvaro dagofficerstjänsten. Kaserndagunderofficeren lyder omedelbart
under dagofficeren. I kaserndagbefälets åligganden ingår bland annat
att i olika angivna hänseenden övervaka ordningen inom kasernområdet.
Då i vederbörande chefs frånvaro oförutsedda händelser av vikt inträffa
inom kasernområdet, skall kaserndagbefälet om möjligt inhämta chefens
befallningar. När åtgärd ofördröjligen måste vidtagas, skall dagbefälet
å chefens vägnar men på eget ansvar utfärda erforderliga befallningar och,
om de vidtagna åtgärderna äro av vikt, snarast göra anmälan till chefen. Till
tjänstgöring som kompanidagbefäl (divisionsdagbefäl) kan beordras såsom
dagunderofficer sergeant (underofficer av andra graden), flaggkorpral,
överfurir, högbåtsman eller furir eller i undantagsfall korpral (konstapel)
och såsom dagkorpral underbefäl eller menig. Dagunderofficer beordras för
dag eller för vecka, dagkorpral i regel för längre tid. Dagunderofficer skall
vara förlagd inom kompaniets (flygdivisionens) lokaler. Skulle inom kompaniet
(flygdivisionen) under kompanichefens (chefens för markstyrkan,
chefens för specialdivisionen) frånvaro inträffa händelser av sådan beskaffenhet
att de genast böra komma till dennes kännedom, skall kompanidagbefälet
(divisionsdagbefälet) därom underrätta kompanichefen (chefen för
markstyrkan, chefen för specialdivisionen) och, om åtgärd ofördröjligen
måste vidtagas, anbefalla sådan.

Den ställning dagbefälet sålunda intager enligt bestämmelserna i tjänstereglementet
för krigsmakten synes icke oförenlig med skyldighet att mottaga
fullföljdsinlagor. Då uttryckliga bestämmelser härom saknas, synes det
dock ovisst om enligt nu gällande ordning en klagande kan bevara sin rätt
genom att överlämna sin fullföljdsinlaga till dagbefäl. Av flera skäl torde
det vara önskvärt att genom uttryckliga föreskrifter tillförsäkra den klagande
en sådan rätt. I detta avseende må framhållas att den korta klagotiden
av två dagar som gäller beträffande beslut om arreststraff icke synes böra
ytterligare beskäras genom krav på att fullföljdshandlingar skola vara inlämnade
före tjänstetidens slut. Det torde fastmera framstå som rimligt
att en viss lättnad beredes den klagande genom att dagbefälet får anlitas i
nu ifrågavarande hänseende. En sådan rättighet blir av praktisk betydelse
särskilt såvitt avser tiden efter tjänstetidens slut för dagen och skulle härigenom
i praktiken närmast komma att framstå som en sådan särskild anordning
för mottagande av handlingar efter vederbörande expeditions
stängning, varom departementschefen uttalade sig i 1946 års proposition.
Anordningen skulle medföra en fördel även såtillvida att den ovisshet som
nu råder i avseende å fatalietidens slutpunkt i stort sett blir undanröjd.

Skyldigheten att mottaga fullföljdsinlagor synes lämpligen kunna an -

443

förtros icke endast kaserndagbefälet utan även kompanidagbefälet. Härutinnan
må framhållas att klaganden icke torde kunna ha anspråk på att hans
inlaga skall i något hänseende granskas eller prövas av dagbefälet. På dagbefälet
bör endast ankomma att mottaga handlingen, påteckna denna tiden
för inlämnandet och att vidarebefordra densamma till vederbörande expedition
(jämför 26 § rättsvårdskungörelsen). Därest en sådan ordning iakttages
synes det ej behöva möta några betänkligheter att låta även kompanidagbefälet
mottaga fullföljdsinlagor. Då dagbefäl sålunda tager befattning
med ingiven fullfölj dsinlaga kommer dagbefälet att handla, kaserndagbefäl
å förbandschefens och kompanidagbefäl å kompanichefens vägnar. De åtgärder
som äro att vidtaga för handlingens överlämnande i förstnämnda
fall till domstolen eller åklagaren (46 och 47 §§ militära rättegångslagen)
och i sistnämnda fall till förbandschefen skola givetvis ankomma icke å dagbefälet
utan å förbandschefen respektive kompanichefen själv.

Ehuru vad ovan anförts närmast har avseende på klagan över bestraffningsberättigad
befattningshavares beslut om åläggande av arreststraff synes
anledning ej förefinnas att begränsa dagbefälets befogenheter till mottagande
av inlagor rörande sådant beslut. För åstadkommande av enhetlighet
bör den föreslagna ordningen få gälla jämväl klagan över annat avgörande
i disciplinmål än åläggande av arreststraff ävensom klagan över beslut
i ersättningsmål.

Enligt 105 § militära rättegångslagen äger den som vill fullfölja talan
mot krigsrätts dom eller beslut att avlämna fullföj dsinlaga till närmaste bestraffningsberättigad
befattningshavare eller till kompanichef eller motsvarande
chef. Vad ovan föreslagits om befogenhet för dagbefäl att å vederbörande
chefs vägnar mottaga fullfölj dsinlaga torde böra gälla även nu avsedda
fall.

Föreskrift om skyldighet för dagbefäl att i enlighet med vad nu angivits
mottaga fullfölj dsinlagor synes lämpligen böra upptagas i tjänstereglementet
för krigsmakten, förslagsvis såsom tilllägg till mom. 657 och 663.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
får jag härmed hemställa, att Eders Kungl. Maj :t ville taga under
övervägande av mig nu framförda spörsmål.»

444

Yttrande i anledning av remiss av framställning angående
medverkan av militär personal för genomförande
av vissa tävlingar.

Militieombudsmannen avgav den 26 januari 1949 härom följande underdåniga
yttrande.

»Chefen för armén har i underdånig skrivelse den 17 december 1948 hemställt
om bemyndigande att — utan hinder av bestämmelserna i kungl.
brev den 30 september 1921 angående användande av arméns manskap för
vakthållning m. m. vid kapplöpningar, skyttetävlingar och dylikt — efter
prövning i varje särskilt fall få ställa militär personal ur armén till förfogande
för genomförande av tävlingar, som anordnas av frivilliga försvarsorganisationer.
Sedan genom remiss den 10 januari 1949 tillfälle beretts mig
att avgiva yttrande häröver, får jag härmed i underdånighet anföra följande.

Enligt ovannämnda kungl. brev av den 30 september 1921 äga vissa
militära chefer medgiva att manskap, som därtill frivilligt anmält sig, får
under förutsättning att så kan ske utan förfång för den militära utbildningen
bestrida vakthållning m. m. vid av enskild klubb eller förening anordnad
kapplöpning, skyttetävling eller dylikt. Manskapet har tillstånd att
för sådant arbete uppbära ersättning av vederbörande klubb eller förening.

Genom förevarande framställning avser chefen för armén att utverka bemyndigande
att vid vissa dylika tävlingar kommendera militär personal att
utan ersättning från vederbörande enskilda organisation lämna sin medverkan.
Han framhåller därvid att, om denna medverkan begränsas till det
oundgängligen nödvändiga vid vissa fåtaliga tillfällen, den icke synes komma
att otillbörligt inkräkta på den militära utbildningen. Det påpekas vidare
att den verksamhet, som bedrives av de frivilliga försvarsorganisationerna,
är av stor betydelse för riksförsvaret samt att tävlingar utgöra en betydelsefull
del i deras verksamhet.

Vid bedömande av förevarande spörsmål synes böra tagas i betraktande
såväl frågans betydelse för det allmänna som de hänsyn, som härvidlag
böra tagas till den berörda militära personalens rent personliga intressen.

Beträffande de värnpliktiga kräver givetvis hänsyn till det allmänna i
första hand, att den för deras utbildning anslagna tiden så effektivt som
möjligt utnyttjas för detta ändamål. Därest medverkan av värnpliktiga vid
anordnande genom enskild organisation av tävling avser tjänstgöring som
i fråga om effektivitet och beskaffenhet är ur utbildningssynpunkt likvärdig
med vanlig tjänstgöring samt förhållandena icke äro sådana att — med hän -

445

syn till tidsödande resor eller av annan anledning--utbildningsprogrammet

för den ifrågavarande truppen härigenom menligt påverkas, synes något
hinder för vederbörande chef att besluta om sådan medverkan ej böra föreligga.
Detta gäller särskilt i fråga om de av frivilliga försvarsorganisationer
anordnade tävlingar, som kunna bedömas vara av betydelse för riksförsvaret.
Det torde dock böra förutsättas att några extra kostnader för det allmänna
ej härigenom uppkomma. I här angivna fall torde vara fråga om
kommendering liggande inom ramen för den ordinarie utbildningen, varför
de av Kungl. Maj :t den 30 september 1921 utfärdade föreskrifterna icke
synas vara tillämpliga. Chefen för armén har i ett hos militieombudsmannen
anhängiggjort ärende angående ianspråktagande av signaltrupp vid av
Svenska sportskytteförbundet anordnade världsmästerskapstävlingar i
skytte uttalat, att den verksamhet, som sammanhängde med signalförbindelsernas
ordnande och betjänande under tävlingarna, samtidigt tillgodosåg
ett övningsändamål och därför ej syntes jämförlig med i ovannämnda föreskrifter
omförmäld ''vakthållning m. m.’, samt att dessa bestämmelser därför
icke voro tillämpliga i det av honom avsedda fallet. Handlingarna i
nämnda ärende giva mig icke anledning ifrågasätta, att denna medverkan
ej varit motiverad av hänsyn till vederbörandes utbildning.

Vad ovan anförts angående värnpliktigas medverkan vid vissa tävlingar
torde äga motsvarande giltighet beträffande den fast anställda personalen,
som samtidigt tjänstgör såsom befäl. Därest med hänsyn till det allmänna
något hinder icke föreligger, att värnpliktiga tagas i anspråk för viss med
militär övning jämförlig uppgift, är det givetvis fullt befogat, att för dessa
övningar även anlita den militära personal i övrigt, som erfordras för att
föra befäl över de värnpliktiga.

Vidkommande frågan om hänsynstagandet till personalens enskilda intresse
må framhållas följande. I den mån ifrågavarande tjänstgöring förlägges
å tid som vanligen utgör ordinarie tjänstgöringstid kan uppenbarligen
icke från denna synpunkt göras någon berättigad invändning mot tjänstgöringen.
Det torde emellertid ofta förhålla sig så, att tävlingar av det slag
som här avses utsättas att äga rum å tid som regelmässigt tillhör personalens
fritid. Det möter visserligen enligt allmänna utbildningsbestämmelser för
armén icke något hinder att undantagsvis förlägga övningar även å ordinarie
fritid. Huruvida andra än rent militära skäl böra föranleda en dylik
omläggning eller förlängning av tjänstgöringstiden kan dock ifrågasättas.
Enligt min mening bör icke lämpligen ifrågakomma, att man för tillgodoseende
av enskilt intresse av det slag som här avses — låt vara att fråga
är om ur utbildningssynpunkt värdefull tjänstgöring — tager i anspråk tid
som för personalen utgör ordinarie fritid. Det kan anmärkas att chefen för
armén i ovannämnda hos militieombudsmannen anhängiga ärende uttalat,
att allmänt sett enligt hans åsikt kommendering av personal till tjänstgöring
av ifrågavarande slag under ordinarie fritid är mindre önskvärd, men att
omständigheterna dock kunna motivera undantag och i vissa fall göra en
sådan kommendering ofrånkomlig. Jag kan som av det ovan anförda fram -

446

går icke helt ansluta mig till den av chefen för armén sålunda uttalade uppfattningen.
Även om personalen beredes kompensation i form av ekonomiskt
vederlag och permission från tjänstgöring under ordinarie tjänstgöringstid
bör, med hänsyn till de olägenheter som genom kommenderingen på ordinarie
fritid det oaktat kunna uppkomma för den enskilde, enligt min uppfattning
sådan kommendering icke lämpligen få förekomma.

Chefens för armén nu ifrågavarande underdåniga framställning torde
avse medverkan av militär personal vid tävlingar i sådana fall, där man
icke kan anse att tjänstgöringen är ur utbildningssynpunkt värdefull och
utan menlig inverkan på utbildningsprogrammet. Jag kan med hänsyn till
de synpunkter som av mig ovan utvecklats icke tillstyrka bifall till den
gjorda framställningen. Icke minst de från ledande militärt håll i olika sammanhang
påtalade svårigheterna att under den numera förkortade utbildningstiden
medhinna utbildningen av de värnpliktiga synas — även vid
bortseende från de principiella betänkligheter som enligt min mening måste
anses föreligga för den föreslagna anordningen — böra föranleda största
återhållsamhet i fråga om åtgärder, som kunna om även i ringa mån inkräkta
på det för de värnpliktiga uppställda utbildningsprogrammets

Kungl. Maj :t har den 25 februari 1949 bemyndigat chefen för armén att,
i den mån så — efter prövning i varje särskilt fall — funnes oundgängligen
erforderligt för att genomföra viss av frivillig försvarsorganisation anordnad
tävling av militär betydelse, för ifrågavarande ändamål ställa militär personal
ur armén till vederbörandes förfogande, varvid tillika personalens
medverkan skulle bedömas vara ur utbildningssynpunkt värdefull och icke
menligt inkräkta på den ordinarie utbildningen.

447

Yttrande till statsutskottet angående militieombudsmannens
kontroll över försvarets ekonomiska förvaltning.

Militieombudsmannen avgav den 28 februari 1949 härom följande yttrande.

»I skrivelse den 18 januari 1949 har statsutskottet hemställt om militieombudsmannens
yttrande över vad riksdagens senast församlade revisorer
i sin berättelse anfört angående militieombudsmannens kontroll över försvarets
ekonomiska förvaltning. Med anledning härav får jag vördsamt anföra
följande.

Revisorerna ifrågasätta huruvida numera behov kan anses föreligga av
en särskild tillsyn över försvarets ekonomiska förhållanden från militieombudsmannens
sida. Starka skäl synas enligt revisorernas uppfattning i stället
tala för att militieombudsmansämbetets instruktionsmässigt fastställda
åligganden — på motsvarande sätt som gäller för justitieombudsmannen
inom dennes speciella kompetensområde — inskränkas till att avse allenast
rätts- och personalvården inom försvaret, medan kontrollen över den ekonomiska
förvaltningen helt överlåtes på vederbörande revisionsmyndigheter.
Revisorerna anse sålunda, att frågan om militieombudsmansämbetets
allmänna ställning och skyldigheter bör upptagas till omprövning.

Till denna slutsats ha revisorerna kommit efter granskning av den för
militieombudsmannen gällande instruktionen och förarbetena härtill samt
vad i militieombudsmannens årliga ämbetsberättelser upptagits i fråga om
militieombudsmannens kontroll över försvarets ekonomiska förhållanden.
Vid sitt ställningstagande ha revisorerna även beaktat, att den kamerala
och sakliga revision som de militära myndigheterna äro underkastade från
andra kontrollorgans sida vid upprepade tillfällen väsentligen utbyggts och
förstärkts.

Vad först beträffar omfattningen av militieombudsmannens åligganden
må här anföras följande.

Det grundläggande stadgandet angående de skyldigheter och befogenheter
som gälla för riksdagens ombudsmän meddelas i regeringsformen
§ 96. Här stadgas att justitieombudsmannen och militieombudsmannen i
egenskap av riksdagens ombud efter den instruktion riksdagen för vardera
utfärdat ha tillsyn över lagars och författningars efterlevnad, militieombudsmannen
i vad de skola tillämpas vid krigsdomstolarna samt av ämbetsoch
tjänstemän med avlöning från de till försvarsväsendet anslagna medel
och justitieombudsmannen i vad de eljest skola vid domstolarna samt av

448

ämbets- och tjänstemän tillämpas, ävensom att de enligt den fördelning
nu är sagd ha att vid vederbörliga domstolar i laga ordning tilltala dem,
som uti sina ämbetens utövning av våld, mannamån eller annan orsak någon
olaglighet begått eller underlåtit att sina ämbetsplikter behörigen fullgöra.

Avfattningen av detta grundlagsstadgande synes närmast giva vid handen,
att riksdagens ombudsmän, var och en beträffande sitt område, äro
utan inskränkning behöriga att utöva kontroll över alla delar av rättsskipningen
samt —- med allenast ett undantag, från vilket här kan bortses
— över alla ämbets- och tjänstemän, tillhörande den Kungl. Maj :t underställda
statsförvaltningen. Genom de för ombudsmännen utfärdade instruktionerna
skulle — om denna tolkning är riktig — icke kunna införas några
restriktioner i deras grundlagsenliga uppgifter. Vissa omständigheter giva
dock vid handen att man, åtminstone tidigare, icke varit helt främmande
för tanken att på denna väg begränsa ombudsmännens befogenheter. I § 11
av 1830 års instruktion för justitieombudsmannen stadgades sålunda, att
därest justitieombudsmannen ansåge nödigt att någon domstols, något kollegii
eller ämbetsverks åtgärder i allmänhet granskades, han därom borde
göra anmälan hos Kungl. Maj :t, vilken allena det tillkomme att om sådan
granskning förordna; bleve den av Kungl. Maj :t anbefalld, så deltoge justitieombudsmannen
icke i förrättningen, men hade befogenhet att därvid
vara tillstädes för att kunna tillhandagå med upplysningar. I det av tillkallade
sakkunniga den 19 december 1914 avgivna förslag till instruktion
för ombudsmännen anförde de sakkunniga (prop. 1915 nr 5 s. 28) — efter
att ha påpekat att stadgandena i nämnda paragraf till sin innebörd vore
ganska dunkla — att om med dem skulle vara åsyftat, att justitieombudsmannen
vid sin granskning av förhållandena inom ett ämbetsverk borde
inskränka sig till sådant, i avseende varå funnes särskild anledning att
befara någon felaktighet, och att en allmän även till andra förhållanden
utsträckt granskning endast skulle få ske genom Kungl. Maj :ts försorg,
justitieombudsmannen enligt praxis intagit en väsentligt friare ställning.
Vid de inspektioner, han företoge hos domare och andra myndigheter, omfattade
hans granskning, i den mån tid och andra omständigheter det medgåve,
allt som hörde till vederbörandes ämbetsutövning. Utan tvivel borde
ock så vara förhållandet. Någon sådan anmälan till Kungl. Maj :t angående
allmän inspektion av domstol eller ämbetsverk, som i nämnda paragraf
omförmäldes, torde däremot icke ha förekommit, i varje fall icke under
senare tid. Dittillsvarande § 11 hade därför såsom betydelselös och möjligen
vilseledande av de sakkunniga ansetts böra utgå ur instruktionen. —
I 1915 års instruktion för justitieombudsmannen medtogos på grund härav
icke några häremot svarande föreskrifter.

I detta sammanhang kan även erinras om föreskriften i 3 § i 1915 års
instruktion för militieombudsmannen, att det ej tillkom denne att ur militärteknisk
synpunkt utöva tillsyn. Denna punkt i militieombudsmannens
instruktion — som i samband med ämbetets tillskapande var föremål för

449

mycken diskussion i riksdagen (andra kammarens protokoll 1915 nr 43
s. 33 och 37) — motiverades huvudsakligen därmed att militieombudsinannen
skulle vara lagkunnig, d. v. s. jurist och ej militär. Någon mot
nämnda paragraf svarande bestämmelse upptogs icke i 1941 års instruktion
för militieombudsmannen. Vederbörande sakkunniga anförde såsom
skäl för bestämmelsens utmönstrande ur instruktionen följande (SOU
1939: 7 s. 119). Militieombudsmannen kunde vid utövande av sin kontroll
icke träffa vare sig några judiciella eller administrativa avgöranden. För
justitieombudsmansämbetet, varifrån militieombudsmansämbetet på sin tid
utbrutits, funnes icke stadgat någon liknande inskränkning i behörigheten
liksom ej heller så vore händelsen beträffande andra åklagare. Det låge i
sakens natur att en åklagare ofta komme att sakna egen fackkunskap i
de ämnen han hade att överväga. Därest åklagaren i ett sådant fall, utan
stöd från sakkunnigt håll, likväl skrede till aktion, bleve resultatet ett bakslag
inför domstolen. Någon som helst risk att borttaga den ifrågavarande
undantagsbestämmelsen förelåge alltså ej. Då därtill komme att densamma
i något fall kunde tänkas stå hindrande i vägen för militieombudsmannens
verksamhet, ansåge de sakkunniga att en moderniserad instruktion icke
borde innehålla en dylik formell behörighetsinskränkning för militieombudsmannen.

Efter ovan omförmälda ändringar, 1915 i instruktionen för justitieombudsmannen
och 1941 i instruktionen för militieombudsmannen, synes icke
vidare i instruktionerna för ombudsmännen kvarstå någon bestämmelse,
som kan anses innebära en inskränkning av den behörighet varmed ombudsmännen
genom regeringsformens ovannämnda stadgande synes ha utrustats.
Vad vid dessa tillfällen förekommit i fråga om justitieombudsmannens
och militieombudsmannens instruktioner synes mig, även om det icke
direkt utsagts, tyda på att man icke ansett det riktigt att ombudsmännens
behörighet å deras respektive områden genom de för dem utfärdade instruktionerna
begränsas. Därvidlag må särskilt understrykas de skäl som
framhållits såsom stöd för att någon inskränkning icke bör få förekomma
i fråga om militieombudsmannens åtalsbehörighet.

Därav att åtalsbehörigheten anses böra vara obegränsad i här avsedd mening
behöver kanske icke följa att varje område beträffande vilket åtal
kan anhängiggöras av vederbörande ombudsman även måste vara underkastat
dennes kontrollrätt. Det kan synas vara i viss mån skilda saker att
å ena sidan såsom åklagare ingripa med anledning av en ämbetsåtgärd,
som exempelvis genom anmälan eller genom pressen kommit till ombudsmannens
kännedom, och å andra sidan att utan särskild anledning eller
misstanke om att ämbetsfel begåtts genom inspektion eller i annan ordning
företaga granskning ur lämplighetssynpunkt av viss myndighets avgöranden.
Avfattningen av § 96 regeringsformen synes mig dock icke giva
stöd för att grundlagsstiftarna avsett att i nu angivna avseenden på olika sätt
begränsa vederbörande ombudsmans behörighet. (Härvid bortses från förut
berörda stadgande i § 11 av 1830 års instruktion för justitieombudsman211-
-fi980h0. Mililiconibudsmannens ämbctsberättelse.

450

nen.) Tvärtom torde få antagas att ombudsmännens verksamhet såsom
kontrollmyndighet är avsedd att gå hand i hand med deras verksamhet
såsom åklagare. Såsom kontrollmyndighet kan ombudsmannen sålunda
sägas vara verksam för att uppspåra oegentligheter och andra anmärkningsvärda
förhållanden inom rättsskipning och förvaltning, och såsom åklagare
har han att pröva vilka åtgärder som skola vidtagas med anledning av vad
därvid framkommit av beskaffenhet att kunna beivras. Anmärkningsvärda
förhållanden som icke äro av sistnämnda slag men utvisa brister i lagar
eller författningar kunna enligt instruktionerna för ombudsmännen föranleda
framställning till Kungl. Maj :t.

Med hänsyn bland annat till de synpunkter som här anförts beträffande
ombudsmännens behörighet såsom kontrollmyndighet och såsom åklagare
synes mig någon instruktionsmässig begränsning av militieombudsmannens
behörighet ej böra ifrågakomma. En sådan begränsning skulle även innebära
ett avsteg ifrån den principiella likställighet som gäller dels mellan
justitieombudsmannen och militieombudsmannen inbördes, dels ock mellan
å ena sidan justitieombudsmannen och militieombudsmannen och å andra
sidan justitiekanslern. Ehuru av vad revisorerna anfört icke torde klart
framgå, huruvida en sådan begränsning av militieombudsmannens behörighet
av dem åsyftats, synes dock närmast kunna antagas att så icke är
fallet. Av skäl som skola här nedan närmare utvecklas lär det icke heller
— därest de av revisorerna uttalade önskemålen anses böra tillgodoses —
för sådant ändamål vara erforderligt att vidtaga någon dylik begränsning.

Beträffande de för ombudsmännen gällande instruktionerna må framhållas
följande.

I fråga om kontroll- och åtalsrätt vidkommande ämbets- och tjänstemän
i allmänhet innehålla instruktionerna numera, som av det förut anförda
framgår, icke några föreskrifter som innebära en begränsning i vederbörande
ombudsmans behörighet. Däremot givas i instruktionerna anvisningar
å vissa områden av rättsskipningen och förvaltningen som böra av vederbörande
ombudsman särskilt uppmärksammas. Förutom vissa mera speciella
bestämmelser angående vissa uppgifter i fråga om lagförklaringar
och för övervakande av tryckfriheten samt angående åtal vid riksrätt mot
ledamot av statsrådet eller högsta domstolen ävensom om behörighet för
justitieombudsmannen att anhängiggöra åtal mot fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret m. fl. och för förbrytelse mot riksdagens frihet m. m.
innehåller instruktionen för justitieombudsmannen i förevarande avseende
egentligen endast ett stadgande, nämligen 17 §, varigenom inskärpes att
justitieombudsmannen noggrant bör övervaka tillämpningen av lagar och
författningar angående olika former av frihetsberövande. Ett motsvarande
stadgande finnes i 14 § i instruktionen för militieombudsmannen.

I 13 § i instruktionen för justitieombudsmannen föreskrives, att justitieombudsmannen
årligen skall företaga inspektionsresor »för att göra sig
noga underrättad om lagskipningens tillstånd» och om de förhållanden i

451

övrigt, som tillhöra området för hans ämbetsutövning. I den häremot svarande
föreskriften i instruktionen för militieombudsmannen stadgas allenast,
att militieombudsmannen skall årligen företaga inspektionsresor för
att göra sig noga underrättad om de förhållanden, som tillhöra området
för hans ämbetsutövning. För de båda ombudsmännen är emellertid uttryckligen
föreskrivet att de skola, var och en med avseende på området
för sin ämbetsutövning, »utreda lagskipningens tillstånd i riket» (se 14 §
i instruktionen för justitieombudsmannen och 12 § i instruktionen för
militieombudsmannen). Justitieombudsmannen och militieombudsmannen
torde sålunda i detta avseende ha ungefär samma uppgifter. I detta sammanhang
kan även erinras om stadgandet i 15 § i instruktionen för justitieombudsmannen
att denne, där han finner att inom området för hans ämbetsutövning
föreligga brister i lagar och författningar eller att »eljest någon
anstalt är nödig till främjande av allmänt gagn», därom må göra framställning
omedelbart till Kungl. Maj :t. En föreskrift av exakt samma lydelse
återfinnes i 13 § av instruktionen för militieombudsmannen.

Utöver vad ovan angivits innehåller icke instruktionen för justitieombudsmannen
någon anvisning å vissa områden av rättsskipningen eller förvaltningen
som skola av justitieombudsmannen framför andra uppmärksammas.

Ett för militieombudsmannen gällande stadgande, som helt saknar motsvarighet
i instruktionen för justitieombudsmannen, är den detaljerade förteckning
som i 2 § av militieombudsmannens instruktion lämnas över lagar,
författningar och andra bestämmelser, vilkas efterlevnad militieombudsmannen
har att särskilt övervaka. Förteckningen är, med här gjord numrering,
av följande lydelse:

1) strafflagstiftningen för krigsmakten, lagstiftningen om krigsdomstolar
och om rättegången därstädes samt andra författningar, i den mån de skola
tillämpas av sådan domstol;

2) värnpliktslagen samt på grund därav utfärdade författningar;

3) bestämmelser om antagande och entledigande av den vid krigsmakten
fast anställda personal samt om deltagande i de för krigsmakten anordnade
utbildningskurser;

4) bestämmelser om krigsmäns behandling och omvårdnad;

5) bestämmelser om förvaltningen av de till försvarsväsendet anslagna
medel samt av försvarsväsendet tillhörande fastigheter;

6) bestämmelser om statens upphandlings- och entreprenadväsende, i vad
de äga tillämpning inom försvarsväsendet, om anskaffande, underhåll och
vård av materiel, anskaffande och användande av andra förnödenheter samt
utförande av arbete för försvarsväsendets behov;

7) bestämmelser om förråd, utrustning och annat som avser krigsberedskap;
samt

8) bestämmelser om expedierande av beslut och om förvarande och tillhandahållande
såväl av koncept till utgående expeditioner som av andra
handlingar.

452

Riksdagen har genom detta stadgande lämnat anvisning å områden som i
första hand skola utgöra föremål för militieombudsmannens tillsyn. Därest
i enlighet med vad revisorerna föreslagit inskränkning skall göras i militieombudsmannens
instruktionsmässigt fastställda åligganden svnes detta böra
ske genom att ur 2 § instruktionen uteslutas vissa däri angivna områden som
särskilt anbefallts till militieombudsmannens övervakning. En sådan åtgärd
medför av skäl som ovan angivits icke någon begränsning i militieombudsinannens
behörighet utan skulle allenast innebära medgivande för militieombudsmannen
att underlåta att utöva regelbunden eller systematisk tillsyn
över efterlevnaden av författningar och bestämmelser å områden som icke
vidare anses böra i 2 § särskilt angivas. Med hänsyn till den betydande arbetsbörda
som åtminstone under de sista tio åren åvilat militieombudsmansämbetet
skulle en ändring av instruktionen i den av revisorerna åsyftade riktningen
sannolikt även föranleda en inskränkning av militieombudsmannens
verksamhet på åtminstone vissa av de områden, som icke längre angivas
såsom särskilt angelägna, samt i stället en intensifiering komma att ske
av inspektions- och kontrollverksamheten å andra områden.

En annan synpunkt som enligt min mening i detta sammanhang icke
bör lämnas helt obeaktad är, att den av revisorerna väckta frågan såtillvida
äi av konstitutionell betydelse att den i viss mån berör förhållandet mellan
Kungi. Maj :t och riksdagen. En inskränkning av militieombudsmannens
verksamhet skulle nämligen innebära minskade möjligheter för riksdagen att
utöva kontroll över den Kungl. Maj :t underställda statsförvaltningen.

Sedan jag sålunda sökt att i vissa avseenden belysa den principiella sidan
av det av revisorerna väckta spörsmålet, skall jag övergå till att undersöka,
huruvida det kan anses sakligt motiverat att vidtaga sådana ändringar i 2 §
i instruktionen för militieombudsmannen att därav framgår att kontrollen
över försvarets ekonomiska förvaltning icke vidare skall räknas till militieombudsmannens
mera angelägna uppgifter. Det är närmast punkterna 5—7
i nämnda paragraf som ha avseende å den ekonomiska förvaltningen. Som
i det följande skall närmare påvisas torde emellertid även punkt 4, som avser
bestämmelser om krigsmäns behandling och omvårdnad, mer eller mindre
indirekt äga samband med frågor angående den ekonomiska förvaltningen.

Revisorerna ha uttalat, att militieombudsmannens verksamhet med avseende
å tillsynen över försvarets ekonomiska förvaltning icke lett till det
resultat, som man vid militieombudsmansämbetets inrättande åsvftat. Sina
iakttagelser härvidlag bygga revisorerna, som förut nämnts, på ett studium
av militieombudsmannens årliga ämbetsberättelser. Revisorerna framhålla,
att de ärenden som (där) i skilda sammanhang upptagits till behandling
nästan uteslutande avse rätts- och personalvården inom försvaret, medan
tillsynen över själva förvaltningsverksamheten allenast i ett ytterst ringa
antal fall föranlett särskilda framställningar från militieombudsmannens
sida.

Beträffande innehållet av militieombudsmannens årliga vid riksdagstrycket
fogade ämbetsberättelser må framhållas följande. I en inledande redogörelse

453

lamnas uppgift å de militära förband samt övriga till försvaret hörande anstalter
och institutioner, som av militieombudsmannen och av dennes ställföreträdare
under det gångna året inspekterats, varjämte i samband härmed
vissa sammanfattande upplysningar bruka givas angående de olika områden
av rättsskipningen och förvaltningen som vid inspektionerna varit föremål
för militieombudsmannens tillsyn. Sålunda brukar t. ex. anmärkas att vid
inspektionen av truppförband granskats vissa angivna handlingar rörande
judiciella ärenden, handlingar rörande upphandling och redovisning av materiel
av olika slag ävensbm marketenterirörelser, varjämte brukar meddelas
att uppmärksamhet ägnats åt vården av kaserner och materiel, åt
hygieniska förhållanden, utspisning och omhänderhavandet av de värnpliktigas
ransoneringskort samt åt socialvården. Härefter lämnas regelmässigt
vissa statistiska uppgifter, varav dock icke framgår antalet handlagda ärenden
som beröra frågor som ha avseende å försvarets ekonomiska förvaltning.
(Ärenden som i dessa statistiska uppgifter betecknas såsom »militieombudsmannens
organisations- och förvaltningsärenden» avse ärenden som beröra
militieombudsmansexpeditionen internt.) Ämbetsberättelsen innehåller i övrigt
under tre olika avdelningar redogörelse för ärenden som av militieombudsmannen
handlagts under det förflutna året. I den första avdelningen lämnas
redogörelse för alla anhängiggjorda åtal och ärenden vari den felande på
hemställan av militieombudsmannen ålagts bestraffning i disciplinär ordning
eller tillrättavisning. I den följande avdelningen bruka upptagas vissa andra
ärenden, vilka på grund av de däri föreliggande spörsmålen ansetts ha intresse
utöver de enskilda fallen. Denna avdelning är ett slags prejudikatsamling,
huvudsakligen avsedd att tjäna till viss upplysning och vägledning för
framtiden vid handläggning av liknande ärenden, särskilt vid de militära
förbanden. I den tredje avdelningen redogöres för framställningar till Kungl.
Maj:t och för remissyttranden som av militieombudsmannen avgivits.

Fiånsett de ärenden som tillhöra första eller tredje avdelningen i berättelsen
är det givetvis endast ett fåtal av de av militieombudsmannen under det
tilländalupna året handlagda ärenden, som äro av sådan karaktär att de böra
erhålla plats i berättelsen. Av det förhållandet, att i ämbetsberättelserna
endast lämnats redogörelse för ett mindre antal ärenden som beröra försvarets
ekonomiska förvaltning, kan alltså icke dragas några slutsatser angående
omfattningen och betydelsen av militieombudsmannens verksamhet för
utövande av tillsyn över denna förvaltning. Endast i den mån denna verksamhet
givit militieombudsmannen anledning till ingripande genom åtal eller
därmed jämförlig åtgärd eller genom framställning till Kungl. Maj :t kan
man räkna med att i ämbetsberättelsen återfinna redogörelse för vad militieombudsmannen
åtgjort. Att ärenden avseende den ekonomiska förvaltningen
allenast undantagsvis föranlett dylika åtgärder av militieombudsmannen kan
med hänsyn till dessa ärendens natur knappast anses anmärkningsvärt.
Material för bedömande av omfattningen av militieombudsmannens tillsyn
över den ekonomiska förvaltningen finnes i de särskilda protokoll som inom
militieombudsmansexpeditionen föras över företagna inspektioner och årligen
äro föremål för granskning av första lagutskottet.

454

Inspektioner av truppförband och liknande militära organisationer ha
under de senaste åren — med de avvikelser som föranletts av tidsbegränsningen
och andra omständigheter och med beaktande av att inspektionerna
i vissa avseenden endast kunna göras stickprovsmässigt — skett i huvudsak
i enlighet med följande plan.

För inspektion av fastighetsförvaltningen besöker militieombudsmannen
i allmänhet åtföljd av vederbörande chef truppförbandets expeditioner samt
vakt- och arrestlokaler, manskapskaserner med däri inrymda logement,
tvättrum, torkrum, lektionssalar, dagrum och toaletter, furirförläggningar,
sjukhus, gymnastikbyggnader, exercishus, marketenteri samt officers- och
underofficersmässar, ridhus, stallar, hundgård, matinrättning, proviantmagasin,
värmecentral, bad- och tvättinrättning, förråds- och magasinsbyggnader,
hangarer samt verkstäder av olika slag och garage m. in. Vid dessa besök
inspekteras vården och underhållet av byggnaderna, ändamålsenligheten
av deras inredning och möblering samt den inre och yttre renhållningen.
I anslutning härtill granskas kasernvårdsavdelningens handlingar såsom
underhållsförslag, förslag till nybyggnads- och ändringsarbeten, upphandlingsärenden,
avdelningens dispositionsbokföring samt redovisningen över
den för fastighetsförvaltningen erforderliga materielen. Brandväsendet inom
förbandet underkastas även inspektion. —- I fråga om intendenturförvaltningen
sker inspektion såväl av förplägnadstjänsten som av manskapets intendenturutrustning.
Inspektion av förplägnadstjänsten sker till en början
genom kontroll av de handlingar som ligga till grund för utvägningen av
livsmedel för den dagliga utspisningen av manskapet samt livsmedlens redovisning.
Vid någon av de måltider, som under inspektionsdagen utspisas
i manskapsmatsalen, är militieombudsmannen närvarande och inspekterar
därvid sättet för matens servering, servismaterielens renhållning m. m. samt
avsmakar maten. Vid dessa tillfällen förhör sig militieombudsmannen hos
ledamöterna i utspisningsnämnden angående deras uppfattning om förplägnaden.
Besök göras i kök och diskrum samt i skafferi och övriga ekonomilokaler.
Särskild uppmärksamhet ägnas åt hygieniska och sanitära förhållanden.
Personalens omklädnads- och toalettrum samt matsal besökas även.
Anordningar för tillvaratagande av matavfall inspekteras, och avfallets redovisning
granskas. Vid besök i proviantmagasinet inspekteras uppläggningen
och vården av livsmedlen samt verkställes viss kvalitetskontroll.
Med manskapets beklädnad och övrig intendenturutrustning sammanhängande
tjänsteverksamhet inspekteras genom besök i intendenturmaterielförråd
samt, där sådana finnas, intendenturverkstäder och tvättinrättning.
Den i förråd upplagda materielen granskas med hänsyn till dess
uppläggning och vård samt till dess kvalitativa egenskaper. I fråga om
intendenturmateriel avsedd för krigsbruk kontrolleras jämväl materielens
värdeklass samt anordningarna för dess utlämning vid mobilisering. Redovisning
av intendenturmaterielen granskas även. -— För granskning av tygförvaltningen
besökas tygförråd och tygverkstäder. Beträffande i tygförråden
förvarad materiel undersökes att den upplagts på ett ändamålsenligt

455

sätt samt att den preparerats för förrådsförvaring. Vidare kontrolleras, att
förrådsvården står i överensstämmelse med därom utfärdade bestämmelser
eller eljest är tillfredsställande bedriven. I fråga om förråd för ammunition,
sprängmedel och dylikt ägnas speciell uppmärksamhet åt förrådens belägenhet
i förhållande till annan bebyggelse, bevakning m. m. samt förekomsten
av säkerhetsföreskrifter för den inom förråden tjänstgörande personalen.
Redovisningen av materielen granskas även. Besöken i tygverkstäderna
avse att skaffa en översiktsmässig inblick i och uppfattning om förhållandena
därstädes (den materiella utrustningen och driftsorganisationen). Därjämte
inspekteras hygieniska och andra anordningar för verkstadspersonalen.
— Beträffande sjukvårdsförvaltningen gäller att militieombudsmannen
i samband med besök i sjukhuset eller annan sjukvårdslokal för byggnadsinspektion
brukar genomgå de olika lokalerna för inspektion av sjukvårdsmateriel-
och inventarieutrustningen i desamma, förplägnadsanordningar
m. m. Inneliggande sjuka erhålla härvid tillfälle att om de så önska tala
med militieombudsmannen. Åt den hygieniska standarden och ordningen
inom sjukvårdslokalen ägnas särskild uppmärksamhet. I sjukvårdsmaterielförrådet
upplagd materiel inspekteras, och redovisningen över densamma
granskas. — I fråga om veterinärförvaltningen kan nämnas att i samband
med inspektionen av intendenturmaterielförråden även inspekteras veterinärmaterielförrådet.
Hästvårdens liksom hundvårdens bedrivande inspekteras
genom besök i stallar och furagemagasin samt i hundgården. Därvid
granskas jämväl utfodringen ävensom redovisningen av dithörande foderartiklar.
— Vidare verkställes inventering av löpande redovisning för marketenterikassorna,
varvid varubokföringen granskas samt viss granskning
även sker av prislistor som gälla vid köp inom marketenteri av kafé- och
butiksvaror. Kontroll utövas i fråga om den ekonomiska avkastningen av
marketenterirörelsen och lägerkassans materielredovisning. — Slutligen
sker hos förskottsinnehavare inventering av några av de från förbandets
kassa utlämnade förskotten samt verkställes granskning av upphandlingsprotokoll
i syfte att kontrollera, att upphandlingar skett i överensstämmelse
med föreskrifterna i upphandlingsförordningen.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen i allmänhet biträde av sakkunniga.

Vid de olika inspektionerna ifrågakommande erinringar meddelas, om de
äro av mera oväsentligt slag, den ansvarige befattningshavaren för rättelse
och anmärkas ofta icke i protokollet. Eljest framställda anmärkningar upptagas
i inspektionsprotokollet och utställas sedermera i regel till förklaring
av vederbörande förvaltningsmyndighet eller föranleda framställning till
högre förvaltningsmyndighet om övervägande av åtgärder för botande av
påtalade brister. Vid senare inspektioner vid samma truppförband brukar
militieombudsmannen kontrollera, att sådana åtgärder vidtagits att anledning
till anmärkning icke vidare föreligger.

I fråga om personalvården ifrågasätta revisorerna icke någon ändring
av militieombudsmannens åligganden utan framhålla fastmera att veterligen

456

icke från något håll förslag framförts om en begränsning av ämbetets principiella
befogenheter härutinnan. Det bör emellertid uppmärksammas, att
det i betydande omfattning föreligger ett intimt samband mellan frågor
berörande personalvården och spörsmål avseende den ekonomiska förvaltningen
vid vederbörande förband. Särskilt frågor som röra fastighetsförvaltningen
och intendenturförvaltningen äro — som torde framgå
av den ovan lämnade redogörelsen för militieombudsmannens inspektionsverksamhet
— i stor utsträckning av primär betydelse för personalvården.
Med hänsyn härtill torde en inskränkning av militieombudsmannens
tillsyn över dessa förvaltningsområden icke kunna företagas utan
att kontrollen över personalvården vid truppförbanden därigenom skulle
väsentligen försvåras. En dylik begränsning bör därför under inga förhållanden
avse sådana delar av förvaltningsverksamheten, som äro av
betydelse för behandlingen och omvårdnaden om truppen. Om det sålunda
är oundgängligt, att militieombudsmannen vid sina inspektionsresor
till truppförbanden utövar viss uppsikt över den ekonomiska förvaltningen,
torde det icke vara utan visst värde, att militieombudsmannen i samband
härmed även uppmärksammar missförhållanden, som komma för hans ögon
även där de icke kunna sägas vara av betydelse för personalvården.

Härefter må upptagas frågan om inskränkning lämpligen bör ske i militieombudsmannens
instruktionsmässigt föreskrivna kontroll över förvaltningsområden,
som icke äga samband med personalvården. Hit höra bland
annat spörsmål berörande tygförvaltning, veterinärförvaltning, kassaväsende
och upphandlingar ävensom vissa delar av fastighetsförvaltning och intendenturförvaltning.

För att militieombudsmannen bör i största möjliga utsträckning befrias
från åliggandet enligt instruktionen att särskilt övervaka efterlevnaden av
föreskrifter och bestämmelser som reglera försvarets ekonomiska förvaltningsverksamhet
tala enligt revisorernas uppfattning flera skäl. Som förut
nämnts uttala revisorerna, att militieombudsmannens tillsyn häröver lämnat
allenast ringa utbyte samt att ämbetet icke blivit det centrala kontrollorgan
rörande försvarets ekonomiska förhållanden som ursprungligen åsyftats.
Anledningen härtill anse revisorerna ligga i sakens egen natur; de åligganden
som härutinnan anförtrotts militieombudsmannen vore nämligen så omfattande
och vittutseende till sin karaktär, att desamma näppeligen kunde
fullgöras utan en avsevärd förstärkning av ämbetets personalorganisation,
försåvitt icke de i egentlig mening rättsvårdande uppgifterna skulle i väsentlig
mån skjutas åt sidan. Med hänsyn till den effektiva kontroll som numera
genom olika militära och andra statliga kontrollorgans sida utövades
över den ekonomiska förvaltningsverksamheten och vad därmed sammanhängde
inom försvarsväsendet kunde enligt revisorernas uppfattning även
ifrågasättas, huruvida numera behov förelåge av en särskild tillsyn över
försvarets ekonomiska förhållanden från militieombudsmannens sida.

Omfattningen av den militära ekonomiska förvaltningen och de förhål -

457

landen under vilka denna fungerar ha under den tid av snart 3o år som
förflutit sedan militieombudsmansämbetets tillskapande undergått betydande
förändringar. Sålunda skedde i samband med 1936 års försvarsordning \iss
omläggning av de centrala försvarsförvaltningarnas organisation i syfte
bland annat att underlätta materielanskaffningen och ersättnmgstjansten
såväl för försvaret i dess helhet som för de skilda försvarsgrenarna, varvid
materielanskaffningen ansågs böra ske i nära samarbete med civila statsmyndigheter
och med industrien. De förändringar i såväl militärt som administrativt
hänseende som försvaret under tiden efter 1936 undergått ha
även givit anledning till ändringar i de olika försvarsgrenarnas förvaltningsorganisation.
Vidare har i samband med statsförvaltningens allmänna utveckling
under denna tid försvarsväsendets organisation och förvaltning
undergått moderniseringar och andra förändringar för ernående av stöne
effektivitet och bättre kontroll, vilket medfört att förvaltningen ökat i omfattning
och allt större personal måst tagas i anspråk för förvaltningstjänsens
bedrivande. Härtill ha även bidragit olika nyheter i fråga om organisation
och beväpning m. m. på det rent militära området samt ökade krav på
de värnpliktigas förläggning, förplägnad, utrustning, sjukvård och personalvård
m. m. För de lokala militära förvaltningarna har utvecklingen efter
år 1936 karakteriserats icke minst av en fortgående centralisering av upphandlingsväsendet,
varigenom truppförbandens bestyr med upphandlingar
väsentligt minskat.

Delvis med beaktande av beredskapsårens erfarenheter skedde år 1943 en
genomgående omläggning av hela den centrala försvarsförvaltningen. Den
tidigare förvaltningsorganisationen hade ansetts icke tillgodose önskemålet
att erbjuda en nöjaktig överblick över de olika försvarsgrenarnas behov och
tillgångar av olika slags materiel samt över de möjligheter som funnos att
fylla behoven. Olägenheterna härutinnan hade huvudsakligen varit att hänföra
till splittringen på de olika försvarsgrenarna av förvaltningsuppgifter
av samma art samt bristen på samordnande organ för det krigsindustriella
planeringsarbetet. Genom 1943 års omorganisation sammanfördes den kamerala
förvaltningen och sjukvårdsförvaltningen inom armén med motsvarande
organ i marinförvaltningen och flygförvaltningen till de för hela föi -svaret avsedda ämbetsverken, försvarets civilförvaltning och försvarets sjukvårdsförvaltning.
Vidare centraliserades fastighetsförvaltningen för alla försvarsgrenarna
till ett ämbetsverk, benämnt fortifikationsförvaltningen.
Ärenden rörande det krigsindustriella planeringsarbetet, anskaffning av förnödenheter
i större omfattning eller i standardkvalitet samt frågor angående
sambandet mellan försvarets centralförvaltningar och industrien skulle i
fortsättningen handläggas av krigsmaterielverket och ledningen av försvarets
fabriksverk skulle utövas av försvarets fabriksslyrelse.

Det under de senaste åren bedrivna arbetet för rationalisering inom de
lokala militära förvaltningarna har i vissa avseenden inneburit ytterligare
centralisering av uppgifter som tidigare helt åvilat dessa förvaltningar.
Kassaväsendet är sålunda numera för hela försvarsväsendet centraliserat

458

till försvarets civilförvaltning i vars bokföringskontor bokföringen av det
från truppförbanden tre gånger i månaden insända räkenskapsmaterialet
äger rum. På grundval av detta material företages inom civilförvaltningen
revision, varigenom bland annat kontrolleras att utgifterna vid vederbörande
truppförband överensstämma med gällande författningar och föreskrifter
samt äro behörigen verifierade. Revisionen omfattar även lokala undersökningar
och inventeringar vid förbanden. — Bokföring av materieluppbörden
sker vid varje förband å ett för förbandets olika avdelningar gemensamt
förrådsbokföringskontor, varifrån redovisning av materielen ingår till
vederbörande centrala försvarsförvaltning, där kontrollbokföring av materielen
äger rum samt tillses att upphandlad eller försåld materiel blivit vederbörligen
redovisad och att utgifterna stå i rätt förhållande till varans
värde och till marknadsläget m. m. De centrala förvaltningarna utöva dessutom
kontroll genom den vissa befattningshavare åvilande skyldigheten att
genom inspektioner, besiktning eller inventering taga kännedom om tillståndet
av försvarsväsendets materiel och förråd samt huru lokalmyndigheterna
utföra sina åligganden.

Det är givet att den utveckling, som den militära förvaltningsverksamheten
under de båda sista årtiondena undergått, i viss mån medfört ändring
i förutsättningarna för militieombudsmannens tillsyn å detta område. Härtill
har bidragit såväl den starka utökning som skett av förvaltningsverksamhetens
omfattning som den fortskridande förändring som på grund av
teknikens utveckling ägt rum beträffande materielen. Även den starkt markerade
utvecklingen inom militärförvaltningen mot ökad centralisering samt
den utbyggnad som skett av inspektionsväsendet ävensom av den av militära
och andra statliga organ — bland andra sakrevisionen —• bedrivna kontrollverksamheten
har givetvis haft återverkan på militieombudsmannens verksamhet
som kontroll- och tillsyningsorgan. De skärpta krav som särskilt
under de senaste tio åren ställts på personalvården är jämväl en faktor som
i detta sammanhang måste beaktas.

Vad beträffar militieombudsmannens tillsyn å förvaltningsverksamheten
vid truppförbanden ha här angivna förhållanden i vissa avseenden medfört
ökade krav på militieombudsmannens inspektionsverksamhet men i andra
avseenden åter verkat i motsatt riktning. De icke minst med hänsyn till
de förbättrade sociala förhållandena vidgade anspråken på olika anordningar,
som befrämja de värnpliktigas välbefinnande samt innebära ett berättigat
hänsynstagande till deras personliga och ekonomiska intressen, ha
i fråga om personalvården påkallat skärpt uppmärksamhet från militieombudsmannens
sida. Även om man på militärt håll numera i allmänhet klart
inser betydelsen för utbildningsarbetet och för den militära effektiviteten
av en verksam personalvård, förekommer det dock att man här — bland
annat med hänsyn till för yrkesmannen till synes mera påträngande rent
militära krav — icke alltid ägnar tillräcklig uppmärksamhet åt personalvården
tillhörande problem. Det är alltjämt synnerligen angeläget för militieombudsmannen
att icke vid truppförbandsinspektionerna försumma nå -

459

got för personalvården väsentligt område. Härav har uppenbarligen vid
jämförelse med förhållandena vid militieombudsmansämbetets tillkomst föranletts
en utökning av ämbetets arbetsuppgifter med avseende å inspektionen
av olika med personalvården mer eller mindre omedelbart sammanhängande
förvaltningsområden.

Ett område som under de senaste åren i större omfattning än tidigare i
samband med inspektionsresorna varit föremål för tillsyn av militieombudsmannen
är de miltära förråden av olika slag. Med hänsyn till de mycket
betydande värden som dessa representera bör detta betraktas som en
för militieombudsmannen angelägen uppgift. Vid dessa inspektioner har
militieombudsmannen i allmänhet biträtts av sakkunniga, som i förhållande
till försvarsväsendet såtillvida intagit en oberoende och fristående ställning,
att de icke på något sätt varit inordnade i den ordinarie militära förvaltnings-
eller kontrollapparaten. Det är givet att dessa förrådsinspektioner,
som i viss mån ske utifrån civila synpunkter, icke kunna ersätta mera
direkt fackmässiga och med helt andra resurser utrustade rent militära inventeringar
och inspektioner. Även om man vid militieombudsmansämbetets
tillskapande möjligen på vissa håll haft sådana förväntningar, torde
väl dock med hänsyn till nuvarande förhållanden några sådana anspråk
icke rimligen kunna ställas på militieombudsmannens inspektioner. Dessa
torde emellertid icke därför vara utan betydelse utan tvärt om utgöra en
värdefull komplettering av de ifrån helt andra utgångspunkter arbetande
militära inspektionerna. Det må även understrykas att — såsom framgår
av det följande — den merkostnad som föranledes av militieombudsmannens
inspektionsverksamhet beträffande förvaltningsområden som ligga
vid sidan om personalvårdsfrågorna är relativt obetydlig. Även om militieombudsmannen
vid sina besök hos truppförbanden ägnade mindre intresse
åt vissa förvaltningsområden, skulle militieombudsmannen vara i behov av
sakkunnigt biträde för inspektion av förvaltningsområden, som i första hand
äro av betydelse för personalvården.

Även på andra förvaltningsområden än sådana som beröra personalvården
eller förrådens uppläggning och vård har genom de senaste decenniernas
utveckling omfattningen av militieombudsmannens inspektionsverksamhet
vid truppförbanden vidgats. På grund av den ökade motoriseringen
och den fortgående mekaniseringen av vapen och annan utrustning har sålunda
vid de lokala enheterna inrättats verkstäder av olika slag. Dessa anläggningar
bruka av militieombudsmannen inspekteras även ur andra synpunkter
än de som ha avseende å omvårdnaden om personalen.

Den ökade centralisering och därmed följande avlastning från truppförbanden
av olika förvaltningsuppgifter, som kännetecknar utvecklingen sedan
år 1936, har å vissa förvaltningsområden minskat omfattningen av militieombudsmannens
till truppförbanden förlagda inspektionsverksamhet.
Så har t. ex. genom att tyngdpunkten i fråga om försvarsväsendets upphandlingar
kommit att förskjutas till de centrala militära ämbetsverken en
motsvarande minskning skett i fråga om militieombudsmannens befattning

460

med dylika ärenden i samband med inspektioner vid truppförbanden. Vidare
har militieombudsmannen å förvaltningsområden, beträffande vilka
från de centrala militära organens sida anordnats effektiv och rationell
kontroll å den lokala förvaltningsverksamheten, ansett det motiverat att
med hänsyn härtill inskränka tillsynen och att endast undantagsvis vid
inspektionsresorna taga befattning med hithörande frågor. I detta sammanhang
kan nämnas att sådana inventeringar av vederbörande truppförbands
kassarörelse, som vid militieombudsmannens inspektioner tidigare brukat
företagas, av nyssnämnda skäl under de två sistförflutna åren icke förekommit.
Genom att göra sig underrättad om de centrala militära och civila
kontrollmyndigheternas inspektionsverksamhet vid truppförbanden har militieombudsmannen
även möjlighet att där han så finner befogat härefter i
viss omfattning anpassa sin egen tillsyn å förvaltningen vid förbanden.

Av den redogörelse för de riktlinjer som tillämpats i fråga om militieombudsmannens
inspektionsverksamhet torde framgå, att denna icke bör betraktas
som en systematisk och ingående verksamhet för inspektion av mihtärförvaltningens
alla olika grenar. Någon omläggning av verksamheten
så att den fyller samma krav som från revisionssynpunkt kan ställas på ett
centralt förvaltningsorgan är icke möjlig och låter icke heller förena sig
med militieombudsmansinstitutionens allmänna ställning. Militieombudsmannens
verksamhet på dessa områden måste därför i fråga om sin omfattning
samt beträffande de vid inspektionsverksamhetens bedrivande tilllämpade
metoderna anpassas efter omständigheterna i olika lägen. Härav
töljer bland annat, att militieombudsmannen, där han i visst fall äger kännedom
om att å det ifrågavarande förvaltningsområdet genomgående råda
goda förhållanden, kan med inskränkning av sin tillsynsverksamhet å detta
område mera ägna sig åt andra förvaltningsområden. I annat läge kan militieombudsmannen
finna särskild anledning intensifiera sin tillsyn å visst
förvaltningsområde. Det torde även vara naturligt, att militieombudsmannens
kontrollverksamhet i stor utsträckning endast kan vara stickprovsmässig.
På sätt och vis får den därigenom karaktären av en kontroll över
att den ordinarie kontrollapparaten fungerar på ett tillfredsställande sätt.

En sak som icke hittills av mig närmare berörts är frågan om militieombudsmannens
förhållande i fråga om inspektion av de centrala militära förvaltningsorganen.
Militieombudsmannen äger givetvis även öva tillsyn över
dessas verksamhet, och det är uppenbarligen icke principiellt riktigt att betrakta
militieombudsmannens inspektionsverksamhet vid truppförbanden
såsom en med de ordinarie kontrollorganen sidoordnad verksamhet. Som
forut nämnts erhåller militieombudsmannen i samband med inspektioner
vid truppförband och andra lokala anstalter en viss inblick i effektiviteten
av den kontroll, som man inom försvarsväsendets centrala organ utövar
å de lokala enheternas förvaltningsverksamhet. Iakttagelser som av militieombudsmannen
göras vid inspektioner vid truppförbanden föranleda även
ofta hänvändelser från militieombudsmannen till vederbörande centrala mynighet
med begaran om upplysningar eller påpekande av bristfälligheter av

461

olika slag. Militieombudsmannen utövar genom att taga del av och i viss
omfattning granska olika av centrala myndigheter utfärdade föreskrifter
och anvisningar för de lokala myndigheterna en viss tillsyn över de centrala
myndigheternas verksamhet. Militieombudsmannen upprätthåller även genom
att i olika sammanhang från sistnämnda myndigheter inhämta orientering
beträffande för inilitieombudsmannens verksamhet betydelsefulla
spörsmål en viss kontakt med dessa institutioner. Att någon mera ingående
inspektion av de centrala militära myndigheterna icke under senare år förekommit
torde sammanhänga med det intensiva nydanings- och omorganisationsarbete
som här sedan länge fortgått, vilket föranlett att dessa organ
varit föremål för ständig uppmärksamhet från andra instansers sida. Det
har även för militieombudsmansämbetet, särskilt under beredskapstiden,
framstått som naturligt, att dess inspektionsverksamhet bör i första hand
avse förhållandena vid de lokala enheterna. Med hänsyn till den betydande
utbyggnad av försvarsanstalterna, som ägt rum under de senaste tio åren,
kan det icke numera beräknas, att militieombudsmannen skall kunna oftare
än som skett besöka de olika förbanden. Det har hittills icke varit möjligt
att utan minskning av inspektionsverksamheten beträffande truppförbanden
erhålla erforderligt utrymme jämväl för inspektion av de centrala
förvaltningarna. Jag har emellertid givetvis min uppmärksamhet riktad på
dessa problem.

Riksdagens revisorer ha framhållit att i riksstaten för innevarande budgetår
anvisats 104 000 kronor till avlöningar och 11100 kronor till omkostnader
för militieombudsmannen och hans expedition, medan motsvarande
siffror för justitieombudsmannen och hans expedition äro respektive
04 000 och 9 100 kronor. Under budgetåret 1947—1948 hade belastningen å
de för militieombudsmannens verksamhet avsedda anslagen uppgått till i
runda tal 106 000 respektive 14 000 kronor samt å de för justitieombudsmannens
verksamhet avsedda anslagen till i runda tal 92 000 respektive
11 000 kronor. Revisorerna uttala vidare att genom den av dem ifrågasatta
koncentrationen av inilitieombudsmannens arbetsuppgifter till allenast rättsoch
personalvården inom försvaret jämväl kostnaderna för militieombudsmannens
verksamhet skulle kunna i viss mån nedbringas.

Militieombudsmans- och justitieombudsmansämbetenas personalstater upptaga,
förutom militieombudsmannen respektive justitieombudsmannen, en
byråchef, ett kanslibiträde och en expeditionsvakt, vilka alltefter sina befattningar
åtnjuta lön i samma lönegrad, samt dessutom vid militieombudsmansexpeditionen
en byråintendent och vid justitieombudsmansexpeditionen
en byrådirektör.

Å byråintendentsbefattningen vid militieombudsmansexpeditionen tjänstgör
en före detta aktiv officer med militär förvaltningsutbildning. Behovet
av en militärt skolad befattningshavare å militieombudsmansexpeditionen
ligger i öppen dag. Orienteringar rörande försvarsväsendets rent militära
och förvaltningsmässiga organisation samt verksamheten inom densamma,
varav militieombudsmannen för sin ämbetsutövning är i behov,

462

torde bäst åstadkommas av en militärt utbildad och i militära förhållanden
insatt tjänsteman. Ävenså kräver beredningen av åtskilliga av de ärenden
militieombudsmannen har att handlägga biträde av befattningshavare med
sådan fackutbildning. Hit höra frågor rörande den militära tjänsterutinen,
egentliga förvaltningsärenden över huvud taget, ärenden rörande de värnpliktigas
inskrivning, redovisning och tjänstgöring, krigsberedskapsärenden
med flera. För planläggningen i detalj av militieombudsmannens inspektioner
vid truppförbanden, för medverkan på områden där inspektionerna
gälla med personalvården sammanhängande förhållanden, såsom förläggning,
utrustning, förplägnad och sjukvård, ävensom för bearbetningen av
de iakttagelser som vid inspektionerna gjorts på nämnda områden är en militär
fackman även erforderlig. Bland annat med hänsyn till vad nu anförts
torde en specialtjänst sådan som byråintendentsbefattningen icke kunna
utan förfång för militieombudsmannens verksamhet undvaras.

Såsom förut antytts anlitar militieombudsmannen vid sina inspektioner
även biträde av särskilda sakkunniga med utbildning och erfarenhet på
skilda förvaltningsområden. Arvodena till dessa sakkunniga ha under de
senaste tio budgetåren sammanlagt uppgått till i medeltal 2 200 kronor per
år. Efter ökning av arvodena sammanhängande med penningvärdets försämring
uppgingo för budgetåret 1947—1948 arvodena till i runt tal 3 400
kronor. Resekostnads- och traktamentsersättningar till de särskilda sakkunniga
ha under de senaste tio budgetåren för dem båda tillhopa utgjort
omkring 2 000 kronor per år. Under budgetåret 1947—1948 utbetalades till
dem sådana ersättningar med i runt tal 2 400 kronor, ökningen är väsentligen
föranledd av ändrade grunder för beräkning av traktamentsersättning.

Av vad nu anförts framgår, att utgifterna för anlitande av särskilda sakkunniga
vid militieombudsmannens inspektioner på senare tid uppgått till
i runt tal 5 800 kronor för budgetår. Dessa utgifter motsvara mindre än
fem procent av totala belastningen, 120 000 kronor, under budgetåret 1947
—1948 å anslagen för militieombudsmannens verksamhet. Det må i detta
sammanhang slutligen framhållas, att det förhållandet att belastningen å
dessa anslag med mera än 5 800 kronor överstiger belastningen å anslagen
för justitieombudsmannens verksamhet väsentligen har sin förklaring däri
att medan å justitieombudsmansexpeditionen äro anställda två ordinarie
befattningshavare med juridisk kompetens — byråchefen och byrådirektören
— av militieombudsmansexpeditionens ordinarie befattningshavare endast
byråchefen har sådan kompetens. Därav föranledes att å militieombudsmansexpeditionen
måste anlitas extra personal med juridisk kompetens
i betydligt större utsträckning än å justitieombudsmansexpeditionen.

Under hänvisning till vad ovan upptagits får jag såsom min mening uttala,
att vad revisorerna anfört icke bör föranleda någon åtgärd.»

463

Yttrande till första lagutskottet angående ändringar i instruktionen
för militieombudsmannen.

I detta ämne avlät militieombudsmannen den 28 februari 1949 följande
skrivelse till första lagutskottet:

»I skrivelse den 8 februari 1949 har utskottet hemställt om mitt yttrande
över en i riksdagens andra kammare väckt motion nr 199 av herr Hedlund
i Östersund angående vissa ändringar i instruktionen den 14 mars 1941 (nr
141) för riksdagens militieombudsman, därvid framhållits att i yttrandet
borde beröras även andra ändringar i instruktionen än sådana som upptoges
i propositionen nr 217 till 1948 års riksdag. Med anledning härav får
jag vördsamt anföra följande.

Den ifrågavarande motionen avser i första hand ändringar i instruktionen
som föranledas av de genom nämnda proposition framlagda och av
1948 års riksdag såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling antagna
förslagen till ändrad lydelse av 17—20, 22, 96 och 101 §§ regeringsformen.
Dessa grundlagsändringar äro betingade av den samma år beslutade
reformeringen av det militära rättegångsväsendet. I motionen erinras
att förslag till nu åsyftade ändringar i instruktionen för militieombudsmannen
finnas fogade såsom bilaga till statsrådsprotokollet i grundlagsärendet.

Mot de förslag till ändringar i instruktionen för militieombudsmannen
som innefattas i bilagan till nämnda statsrådsprotokoll finner jag icke i
något avseende anledning till erinran.

Enligt motionen bör vederbörande utskott även pröva i vad mån instruktionen
för militieombudsmannen kan behöva ändras i annat avseende än
nyss angivits ävensom framlägga därav föranledda förslag. Vid övervägande
härav har jag för min del funnit skäl föreligga till ytterligare ändringar
i de hänseenden som nedan angivas.

1) Stadgandet i 6 § första punkten att militieombudsmannen alltid själv
skall föra talan, när åtal fullföljes hos högsta domstolen.

Denna föreskrift återfanns i samma avfattning i 7 § i den första instruktionen
för militieombudsmannen av den 14 maj 1915 (nr 133). Detsamma
är förhållandet med instruktionerna för justitieombudsmannen den
14 maj 1915 (nr 132, 6 §) och den 14 mars 1941 (nr 140, 8 §).

Den före 1915 års instruktion gällande instruktionen för justitieombudsmannen
av den 1 mars 1830 (s. 296) innefattade icke någon föreskrift om
skyldighet för justitieombudsmannen att själv föra talan när åtal fullföljdes
hos högsta domstolen. Justitieombudsmannen ägde att själv eller genom

464

ombud utföra åtal utom vid riksrätt. Beträffande riksrättsåtal var stadgat
att justitieombudsmannen alltid själv skulle föra talan, vilket alltjämt äger
giltighet och sedan 1915 även gäller för militieombudsmannen.

I de genom proposition nr 5 till 1915 års riksdag framlagda förslagen till
nya instruktioner för justitieombudsmannen och militieombudsmannen hade
icke intagits något stadgande om skyldighet för justitieombudsmannen
och militieombudsmannen att alltid själv föra talan när åtal fullföljdes
hos högsta domstolen och icke heller uti det till grund för propositionen liggande
av tillkallade sakkunniga utarbetade förslaget hade influtit någon
sådan föreskrift. Vid ärendets behandling i lagutskottet (se utlåtande nr
14 s. 9, 14) framhölls att i det förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap.
rättegångsbalken, som Kungl. Maj :t förelagt samma riksdag, i 6 § stadgats
att i brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess prövning underställt,
allmänt åtal ej finge fullföljas av annan än justitiekanslern eller justitieombudsmannen
eller militieombudsmannen eller den någon av dem därtill
förordnade. I sitt yttrande över nämnda förslag hade utskottet föreslagit
den ändringen uti ifrågakomna stadgande, att justitiekanslern och riksdagens
ombudsmän själva borde utföra åklagartalan i högsta domstolen. Härjämte
hade utskottet för sin del framhållit såsom önskvärt, att i instruktionerna
för de högsta åklagarna intoges en bestämmelse av innehåll, att
allmänt åtal i mål som blivit vid underrätt anhängiggjort icke borde fullföljas
i högsta domstolen annat än när synnerliga skäl därtill vore. I enlighet
härmed förordade utskottet att i 6 § i instruktionen för justitieombudsmannen
och i 7 § i instruktionen för militieombudsmannen måtte föreskrivas
att riksdagens vederbörande ombudsman alltid själv skulle föra talan
när åtal fullföljdes hos högsta domstolen samt att i mål som blivit vid underrätt
anhängiggjort sådan fullföljd borde äga rum allenast när synnerliga
skäl därtill vore. Vad utskottet sålunda föreslagit i fråga om avfattningen
av ombudsmännens instruktioner blev av riksdagen godkänt. Omförmälda
stadgande i 30 kap. 6 § rättegångsbalken erhöll i samband härmed den avfattningen,
att allmänt åtal ej finge hos Konungen fullföljas av annan än
justitiekanslern eller ock riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman.

Ehuru av ordalagen i ifrågavarande föreskrifter i 1915 års instruktioner
för justitieombudsmannen och militieombudsmannen (som förut nämnts
lika lydande med motsvarande föreskrifter i 1941 års instruktion för riksdagens
ombudsmän) måhända icke kan anses fullt klart framgå att skyldigheten
för ombudsmännen att själva föra talan i till högsta domstolen
fullföljda mål allenast avser mål i vilka ombudsmannen själv fullföljer
talan till högsta domstolen, torde dock så otvivelaktigt vara fallet. Bestämmelserna
ha även så av ombudsmännen tillämpats. Det kan även anmärkas
att det i instruktionen den 18 juni 1937 (nr 528) för justitiekanslersämbetet
uttryckligen föreskrivits att det åligger justitiekanslern att själv utföra
de åtal, som av honom fullföljas hos högsta domstolen eller där omedelbart
anhängiggöras.

465

Frågan om skyldigheten för riksdagens ombudsmän att själva föra talan
när åtal fullföljes till högsta domstolen var föremål för förnyat övervägande
i samband med tillkomsten av 1941 års instruktioner för ombudsmännen.
I det av tillkallade sakkunniga den 16 mars 1939 avgivna betän-
kandet angående justitiekansler^, justitieombudsmannens och militieombudsmannens
allmänna ämbetsställning in. m. (SOU 1939: 7 s. 110, 120) föreslogs
sålunda att denna föreskrift skulle utgå ur instruktionerna. Såsom
skäl för vidtagande av denna ändring i justitieombudsmannens instruktion
framhöllo de sakkunniga att bestämmelsen vid ett mera allmänt införande
av muntlig procedur i högsta instansen kunde vålla justitieombudsmansämbetets
innehavare verkliga olägenheter samt att föreskriften icke heller
under dåvarande rättegångsordning syntes nödig. Skyldighet för riksdagens
ombudsman att personligen uppvakta vid muntligt förhör i ett mål av mera
bagatellartad beskaffenhet skulle rentav kunna framstå såsom stridande
mot ämbetets värdighet. De sakkunniga ansåge det därför lämpligast att redan
då överlåta åt justitieombudsmannens eget omdöme att avgöra, huruvida
han när åtal fullföljes hos högsta domstolen ville begagna sig av ombud
eller ej. Att justitieombudsmannen icke därmed erhölle frihet jämväl
att överlåta åt ombud att besluta, huruvida fullföljd till högsta domstolen
överhuvud skulle äga rum, förklarade de sakkunniga icke behöva särskilt
påpekas. I fråga om militieombudsmannens instruktion anförde de sakkunniga
endast att densamma i nämnda del avfattats i överensstämmelse med
instruktionen för justitieombudsmannen.

Genom proposition nr 10 till 1941 års riksdag, vari av Kungl. Maj:t till
riksdagens prövning framlades på grundval av 1939 års betänkande utarbetat
förslag till instruktioner för riksdagens justitieombudsman och militieombudsman,
hade den av de sakkunniga i förevarande del föreslagna lydelsen
bibehållits. Första lagutskottet, till vilket propositionen hänvisats,
var emellertid i denna del av annan mening och hemställde i avgivet utlåtande
(nr 8) att ifrågavarande stadganden i instruktionerna skulle erhålla
i förhållande till 1915 års instruktioner oförändrade lydelser. Såsom motivering
härför anförde utskottet, med avseende å instruktionen för justitieombudsmannen,
att stadgandet för det dåvarande icke torde vålla någon
olägenhet för justitieombudsmannen samt tillräckliga skäl icke syntes föreligga
att under dåvarande rättegångsordning frångå principen att justitieombudsmannen,
när han fullföljde åtal i högsta domstolen, alltid själv
skulle utföra sin talan. Utskottets förslag bifölls i denna del av riksdagen.

Enligt 54 kap. 9 § nya rättegångsbalken gäller att talan mot hovrätts dom
eller slutliga beslut i mål eller ärende som väckts vid underrätt må, utan
att särskilt prövningstillstånd härför erfordras, i mål om allmänt åtal föras
av riksåklagaren eller av justitiekanslern eller justitieombudsmannen
eller militieombudsmannen. Vidare stadgas i 7 kap. 8 § samma balk att ej
annan särskild åklagare än justitiekanslern eller justitieombudsmannen
eller militieombudsmannen må besluta, att åtal skall väckas eller fullföljas
i högsta domstolen. Riksåklagaren är enligt 7 kap. 4 § allmän åklagare vid
80—t980i0. Mililicombudsnuinnens ämbehiberiittelse.

466

högsta domstolen. Jämlikt 5 § i samma kapitel äger riksåklagaren övertaga
uppgift, som tillkommer lägre åklagare. Han äger även förordna extra
åklagare att föra talan vid underrätt eller hovrätt eller, då talan fullföljts
allenast av enskild part, vid högsta domstolen. Biträdande åklagare äger i
den omfattning, som bestämmes i instruktion, utföra uppgift som tillkommer
åklagare hos vilken han är anställd. Väckande eller fullföljande av
åtal i högsta domstolen får doek ej beslutas av annan än riksåklagaren.

Av instruktionen den 30 december 1947 för justitiekanslersämbetet (nr
1014) och den samma dag utfärdade instruktionen för riksåklagarämbetet
(nr 1015) framgår angående dessa åklagares skyldigheter i fråga om utförande
av åtal i högsta domstolen följande. Enligt instruktionen för justitiékanslersämbetet
äger justitiekanslern uppdraga åt riksåklagaren, byråchefen
hos ämbetet eller annan, som finnes därtill lämplig, att utföra de
åtal justitiekanslern beslutar, dock att fullföljd av sådant åtal i högsta domstolen
ej må beslutas av annan än justitiekanslern. Endast i fråga om mål
vid riksrätt, som förordnats på begäran av justitiekanslern, gäller att han
själv skall föra talan vid domstolen. Beträffande riksåklagaren — som det
bland annat åligger att utföra eller låta utföra åtal i mål som av justitiekanslern
eller riksdagens ombudsmän överlämnas till hans handläggning
—- gäller att han äger ensam beslutanderätt i de till ämbetet hörande ärendena
men äger att åt byråchef som är biträdande åklagare hos honom uppdraga
att ombesörja åklagaruppgift som av riksåklagaren bestämmes. —
Av den lämnade redogörelsen framgår att för justitiekanslern icke längre
föreligger skyldighet att när åtal av honom fullföljes hos högsta domstolen
själv föra talan och någon sådan skyldighet föreligger ej heller för riksåklagaren.

Till grund för 1947 års instruktioner för justitiekanslers- och riksåklagarämbetena
ligger ett av tillkallade sakkunniga den 19 december 1946 avgivet
förslag till omorganisation av justitiekanslersämbetet och inrättande
av ett riksåklagarämbete (SOU 1946: 92). Rörande den delegationsrätt som
bör tillkomma riksåklagaren uttalas häri av de sakkunniga att det bör åligga
riksåklagaren att personligen leda arbetet och besluta i förekommande
frågor. Med hänsyn till den mångfald göromål, som ankomme på ämbetet,
borde dock riksåklagaren kunna uppdraga åt byråchefen för administrativa
ärenden att besluta rörande sådana ärenden av mindre viktig beskaffenhet,
exempelvis frågor angående semestrar och vikarier för åklagare.
Av den ställning övriga byråchefer hos ämbetet intoge som biträdande
åklagare följde även att riksåklagaren i viss utsträckning kunde överlämna
åt sådan befattningshavare att fullgöra å riksåklagaren ankommande
åklagaruppgifter. Framför allt gällde detta åklagartalans utförande. Enligt
7 kap. 5 § i nya rättegångsbalken finge väckande eller fullföljande av
åtal i högsta domstolen icke beslutas av annan än riksåklagaren. Ehuru i
förslaget icke vidtagits någon annan begränsning uti ifrågavarande delegationsrätt,
låge det dock i sakens natur, att åklagaruppgifter som anginge
frågor av större vikt i regel borde fullgöras av riksåklagaren personligen.

467

Uppdrag av här omförmäld art kunde av riksåklagaren lämnas byråchef antingen
för särskilt fall eller genom föreskrift av mera generell innebörd.
— För justitiekanslern förelåge enligt de sakkunniga icke behov av någon
mera omfattande delegationsrätt. Av praktiska skäl kunde justitiekanslern
emellertid i regel icke själv personligen föra talan vid domstol vare sig som
Kungl. Maj :ts ombudsman i kronomål eller som åklagare. För sådana fall
hade därför upptagits bestämmelser om rätt för justitiekanslern att i kronomål
förordna ombud samt uppdraga åt riksåklagaren, byråchefen hos
justitiekanslersämbetet eller annan, som funnes därtill lämplig, att utföra
de åtal justitiekanslern beslutade. Justitiekanslern måste dock själv besluta
om fullföljande av åtal i högsta domstolen.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår att olika regler för närvarande
gälla i fråga om skyldighet för de högsta åklagarna, d. v. s. justitiekanslern,
riksdagens ombudsmän och riksåklagaren, att själva utföra åtal
som av dem fullföljes hos högsta domstolen. Under det att riksåklagaren
icke ålagts någon sådan skyldighet samt justitiekanslern befriats från den
skyldighet som tidigare ålegat honom härvidlag gäller alltjämt för riksdagens
ombudsmän att, när åtal av dem fullföljes hos högsta domstolen, de
alltid skola själva föra talan där. Något sakligt skäl för bibehållande av en
dylik olikhet i fråga om de högsta åklagarnas ställning torde knappast föreligga.

Vad beträffar förhållandet till justitiekanslern må framhållas, att det
alltid torde ha varit en bärande grundsats i fråga om riksdagens ombudsmäns
allmänna ställning att de i alla avseenden skola anses lika med justitiekanslern
(se regeringsformen § 97 enligt lydelse före 1941 års ändringar).
Sedan justitiekanslern genom inrättande av riksåklagarämbetet befriats
från göromålen såsom högste allmän åklagare, tillkommer det honom
numera såsom särskild åklagare att, i huvudsaklig överensstämmelse med
vad som gäller för riksdagens ombudsmän'', främst beivra förbrytelser av
ämbets- och tjänstemän. De skäl som åberopats för att justitiekanslern icke
alltid kan själv föra talan i mål som av honom fullföljes hos eller anhängiggöres
i högsta domstolen torde äga motsvarande giltighet för riksdagens
ombudsmän. Givetvis böra dessa dock i likhet med justitiekanslern själva
besluta om fullföljande av åtal i högsta domstolen. Att riksdagens ombudsmän
— vilka äga att till riksåklagarens handläggning överlämna av dem
beslutade åtal — böra i fråga om utförande av talan i högsta domstolen
vara utrustade med samma delegationsrätt som riksåklagaren förefaller mig
ligga i öppen dag. Givetvis bör vederbörande högsta åklagare i mål av större
vikt själv utföra talan i högsta domstolen. I likhet med vad som gäller för
riksåklagaren synes det kunna överlåtas åt riksdagens ombudsmän att
själva bedöma om de med hänsyn till omständigheterna böra personligen utföra
talan i mål som av dem fullföljts till högsta domstolen eller av dem
där anhängiggjorts.

På grund av vad sålunda anförts anser jag mig böra föreslå att i 6 §
i instruktionen för militieombudsmannen måtte vidtagas den ändringen att

468

ur paragrafen får utgå den däri intagna föreskriften, att militieombudsmannen
alltid själv skall föra talan, när åtal fullföljes hos högsta domstolen.

2) Föreskriften i 6 § sista punkten att militieombudsmannen vad vites
föreläggande beträffar har lika rätt med justitiekanslern.

I 7 § instruktionen den 30 december 1947 för justitiekanslersämbetet stadgas,
att justitiekanslern vid infordrande av förklaring eller upplysning äger
förelägga vite till högst etthundra kronor samt att försuttet vite skall på
justitiekanslerns begäran uttagas.

Då det författningstekniskt icke kan anses tillfredsställande att på sätt
som skett i förevarande hänseende hänvisning göres till instruktionen för
annan myndighet vill jag — i varje fall därest förslaget ovan under 1) vänner
beaktande — ifrågasätta sådan omredigering av 6 § sista punkten att
däri, i överensstämmelse med vad som gäller i fråga om instruktionen för
justitiekanslersämbetet, uttryckligen angives, att militieombudsmannen vid
infordrande av förklaring eller upplysning äger förelägga vite till högst etthundra
kronor samt att försuttet vite skall på militieombudsmannens begäran
uttagas.

3) Föreskriften i 12 § att det åligger militieombudsimannen att till varje
lagtima riksdag avlämna en allmän redogörelse för sin förvaltning av det
honom anförtrodda ämbetet.

Av 1948 års riksdag ha med anledning av proposition nr 244 såsom vilande
antagits förslag till ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen,
som bland annat innebära att begreppen lagtima och urtima riksdag icke
bibehållas. En ändring i sådant hänseende föranleder att i nyssnämnda föreskrift
i instruktionen orden ''till varje lagtima riksdag’ ersättes med ''årligen
till riksdagen’.

4) Föreskriften i 15 § om hållande av registratur av utgående expeditioner.

Enligt nämnda paragraf skall militieombudsmannen över alla mål som

anmälas hos honom och över alla åtgärder som han vidtager låta hålla fullständiga
anteckningar och likaledes registratur av utgående expeditioner.
Särskilt protokoll skall vidare föras över vad som förekommit vid inspektions-
och tjänsteresor.

Vid militieombudsmansexpeditionen föras två diarier, ett för öppna och
ett för hemliga ärenden. Det öppna diariet föres sedan några år enligt lösbladssystem.
Varje inkommande ärende erhåller ett upplägg i diariet, vari
verkställes kortfattade anteckningar angående inkommande skrivelser och
utgående expeditioner m. m. samt i vissa fall även om innehållet av militieombudsmannens
slutliga beslut i ärendet. Motsvarande anteckningar göras
även å omslaget till den akt som omedelbart upplägges för varje ärende. Av
samtliga utgående skrivelser bilägges en kopia akten. Registratur upprättas
även för samtliga expeditioner med undantag för första remisskrivelsen i
varje ärende i den mån denna till innehållet överensstämmer med särskilt

469

formulär som vanligen användes. Registraturet inbindes för sig och skrivelserna
äro där samlade i kronologisk ordning.

Det kan ifrågasättas om man icke skulle kunna med fördel såtillvida helt
övergå till aktsystem, att allenast sådana expeditioner som innefatta militieombudsmannens
slutliga beslut eller eljest innebära ställningstagande i saken
komma att ingå i registraturet, unen kopior av övriga skrivelser allenast
biläggas akten i ärendet. Registraturet skulle härigenom i viss mån d likhet
med en dombok komma att utgöra en samling av militieombudsmannens avgöranden.
Den bättre överskådlighet som härigenom skulle kunna vinnas
över de ärenden som av militieombudsmannen slutbehandlats torde ur flera
synpunkter vara av värde bland annat vid det interna arbetet inom militieombudsmansexpeditionen.
Vid genomförandet av den nu ifrågasatta anordningen
bör det emellertid, i likhet med vad som hittills tillämpats, anses
tillfyllest att där så kan ske allenast i diariet göres anteckning om innehållet
i militieombudsmannens beslut.

Därest en anordning i enlighet med vad nu angivits skulle anses kräva
en omredigering av 15 § i instruktionen, torde förslagsvis stadgandet kunna
erhålla följande lydelse.

över alla mål, som anmälas hos militieombudsmannen, och alla åtgärder,
som han vidtager, skall han låta hålla fullständiga anteckningar (ämbetsdiarier)
och likaledes registratur av utgående expeditioner, som innefatta
slutligt beslut eller eljest innebära ställningstagande i saken; skolande av
samtliga utgående expeditioner en kopia biläggas akten i ärendet. Särskilt
protokoll skall föras över vad som förekommit vid sådana inspektions- och
tjänsteresor, som avses i 11 §.»

470

Yttrande till banko utskottet angående upprättande av sakregister
över militieombudsmannens ämbetsberättelser.

I detta ämne avlät militieombudsmannen den 23 mars 1949 följande skrivelse
till bankoutskottet:

»I skrivelse den 3 februari 1949 har bankoutskottet hemställt, att militieombudsmannen
ville avgiva och till utskottet inkomma med utlåtande över
en i riksdagens andra kammare väckt, till utskottet hänvisad motion, nr
197, av herr Hedlund i Östersund in. fl., om upprättande av sakregister över
riksdagens justitie- och militieombudsimäns ämbetsberättelser.

Med anledning härav får jag såvitt motionen avser det av mig förvaltade
ämbetet vördsamt anföra följande.

Enligt 12 § i den för militieombudsmannen gällande instruktionen har
militieombudsmannen att till varje lagtima riksdag avlämna en allmän redogörelse
för sin förvaltning av det honom anförtrodda ämbetet samt däruti
med avseende på området för sin ämbetsutövning utreda lagskipningens tillstånd
i riket, anmärka bristerna i lagar och författningar samt avgiva förslag
till deras förbättring. I 13 § stadgas, att militieombudsmannen må, om
han inom området för sin ämbetsutövning finner att brister i lagar och författningar
föreligga eller att eljest någon anstalt är nödig till främjande av
allmänt gagn, därom göra framställning omedelbarligen till Konungen.

I militieombudsmannens ämbetsberättelser plägar lämnas redogörelse dels
för av militieombudsmannen anhängiggjorda åtal och ärenden vari den felande
på hemställan av militieombudsmannen ålagts bestraffning i disciplinär
ordning eller tillrättavisning, dels för vissa andra ärenden, vilka på
grund av de däri föreliggande spörsmålen ansetts ha intresse utöver de enskilda
fallen, dels ock för framställningar till Kungl. Maj :t och för remissyttranden
som av militieombudsmannen avgivits. De till den förstnämnda
gruppen hörande ärendena äro ofta men långtifrån alltid av sådan natur att
däri av militieombudsmannen verkställd utredning eller gjorda uttalanden
äro av mera allmänt intresse.

Det i ämbetsberättelserna redovisade materialet har i olika sammanhang
blivit åberopat och beaktats vid behandling av spörsmål av betydelse för det
praktiska rättslivet. Det är givet att avsaknaden av ett sammanfattande sakregister
avsevärt försvårar möjligheten för den som ställes inför ett visst
spörsmål att genom ämbetsberättelserna få tillgång till den utredning och
de uttalanden som där kunna föreligga i frågan. Att ett sakregister skulle
bliva till gagn för därmed avsett ändamål är därför tydligt. Ett sådant re -

471

gister skulle vidare i viss män kunna bliva en användbar vägledning för de
militära befattningshavare, som ha att handlägga olika vid förbanden förekommande
ärenden, vilka icke främst avse den rent militära verksamheten.

Det må emellertid framhållas att åtskilliga av de ärenden som i berättelserna
refererats numera på grund av ändringar i utfärdade författningar
eller meddelade föreskrifter icke längre äro av samma intresse som tidigare.
Detta gäller bland annat det för militieombudsmannens verksamhet mycket
betydelsefulla område som utgöres av den militära rättsskipningen. Sedan
militieombudsmansämbetets tillkomst har å detta område i huvudsak oförändrat
gällt den år 1914 antagna krigslagstiftningen. Genom den från och
med den 1 januari 1949 gällande nya militära straff- och processlagstiftningen
ha i ämbetsberättelserna tidigare redovisade utredningar och uttalanden
som avse till den äldre lagstiftningen hörande spörsmål i väsentliga
avseenden blivit inaktuella.

Åtskilliga ärenden som ha avseende å den militära rättsskipningen beröra
emellertid frågor som genom den nya lagstiftningen lösts i nära överensstämmelse
med tidigare gällande regler; i dylika fall torde i ämbetsberättelserna
förefintligt material ofta bliva av betydelse jämväl för tillämpningen
av de nya reglerna. Ett flertal av de i ämbetsberättelserna upptagna ärendena
avse även andra ämnen än sådana som beröra tillämpningen av den
militära straff- eller processlagstiftningen och ha sålunda icke genom den
nya lagstiftningen å dessa områden förlorat i aktualitet.

Därest syftet med ett sakregister över ämbetsberättelserna i första hand
skulle vara att tillgodose det praktiska rättslivets behov, må framhållas att
gagnet av ett sakregister, som å betydelsefulla områden allenast hänvisar till
ärenden som ha avseende å en numera upphävd lagstiftning, givetvis blir
ganska begränsad. Med hänsyn härtill skulle kunna ifrågasättas att låta anstå
med upprättande av sakregister över militieombudsmannens ämbetsberättelser
tills den nya militära lagstiftningen varit i kraft en tidsperiod av
ej allt för kort varaktighet, t. ex. fem eller tio år. Då registret under alla
förhållanden givetvis bör omfatta även tiden före den nya militära lagstiftningens
tillkomst, talar detta å andra sidan för ett uppdelande av registerarbetet
sålunda att redan nu upplägges ett register, som avser allenast ämbetsberättelserna
1916—1949. Detta skulle då till den del det hänför sig till
den militära rättsskipningen komma att väsentligen bliva av betydelse för
tillämpningen av 1914 års lagstiftning på detta område under det att ett
följande sakregister i motsvarande del kommer att gälla huvudsakligen den
nya militära straff- och processlagstiftningen med därtill anknytande författningar
och föreskrifter.

Det tilltänkta registret skulle enligt vad motionärerna uttalat även vara
av värde för rättsvetenskapen. Behovet av ett sakregister för detta ändamål
torde emellertid få betraktas såsom mera sekundärt men böra röna beaktande
bland annat såtillvida att någon uteslutning ej görcs av material som mer
eller mindre förlorat sitt aktualitetsvärde.

Motionärerna ha beträffande metoden för registrets uppläggande uttalat,

472

att detsamma syntes kunna uppställas med användande av de uppslagsord,
som brukades i andra rättsfallssamlingar, såsom Nytt juridiskt arkiv och
Regeringsrättens årsbok, vid behov kompletterade med de uppslagsord, som
begagnades i tioårsregistren till Svensk författningssamling. Först i samband
med upprättandet av registret torde det bliva möjligt att fatta bestämd
ståndpunkt till frågan om hur registret lämpligen bör uppställas. Det kan
emellertid framhållas att åtskilliga av de i militieombudsmannens ämbetsberättelser
upptagna ärendena avse spörsmål av sådan, med hänsyn till den
militära verksamheten, speciell natur, att de ofta icke låta sig inordna i det
system som kommit till användning i ovan angivna register.

Arbetet med upprättandet av ett sakregister till militieombudsmannens
ämbetsberättelser torde icke kunna inskränkas till en lämplig gruppering
av de i innehållsförteckningarna till ämbetsberättelserna angivna ärenderubrikerna.
Dessa rubriker äro nämligen understundom avfattade i så allmänna
ordalag, att desamma icke lämna önskvärd upplysning om vilka
spörsmål som avhandlas i ärendet. För registrets upprättande torde det på
grund härav ofta bliva nödvändigt att i detalj genomgå ärendena i berättelserna,
vilket torde bliva ett ganska tidsödande arbete.

Såsom av det ovan anförda framgår, finner jag i likhet med motionärerna,
att det föreligger ett behov av ett sakregister över militieombudsmannens
ämbetsberättelser men kan det ifrågasättas huruvida icke med registrets
upprättande bör tills vidare anstå för att i registret bereda utrymme
även för ärenden som ha samband med 1948 års krigslagstiftning. övervägande
skäl tala emellertid enligt min mening för att sakregistret nu upplägges
och begränsas att omfatta den hittills tilländalupna delen av mdlitåeombudsmansämbetets
verksamhetstid. Med hänsyn till de arbetsuppgifter,
som åvila de till militieombudsmansexpeditionen knutna befattningshavarna,
torde det bliva nödvändigt att för upprättande av registret anlita för
uppgiften lämplig person utom ombudsmansexpeditionen. Det är dock önskvärt
att, om särskilt tillkallad person erhåller uppdraget att upprätta registret,
denne allteftersom arbetet fortskrider hos ombudsmansexpeditionen
inhämtar anvisningar och råd angående arbetets bedrivande. Det låter sig
knappast göra att på förhand med någon säkerhet angiva vilka kostnader
ett sakregister över militieombudsmannens berättelser skulle draga. Lämpligen
synes registret böra publiceras såsom bilaga till ämbetsberättelsen.»

473

Yttrande i anledning av remiss av betänkande rörande
gallring av handlingar hos vissa av
försvarets myndigheter.

Härom avgav militieombudsmannen den 30 september 1949 följande underdåniga
yttrande:

»Genom remiss den 28 juni 1949 har tillfälle beretts mig att avgiva yttrande
över ett av försvarets arkivkommitté den 1 juni 1949 avgivet betänkande
rörande gallring av handlingar hos vissa av försvarets myndigheter.

Med anledning av remissen får jag i underdånighet anföra följande.

I det av kommittén utarbetade utkastet till kungörelse angående gallring
av expeditions- och arkivhandlingar hos vissa av försvarets myndigheter
stadgas under de allmänna bestämmelserna, att de föreslagna föreskrifterna
skola »gälla även sådana handbrev, som är o allmänna handlingar».
I motiveringen till detta stadgande anför kommittén: Tryckfrihetsförordningen
giver ej klart besked i vad mån handbrev äro att räkna till
allmänna handlingar. Denna fråga är av stor betydelse, enär handbrev,
enligt vad kommittén utrett, i avsevärd utsträckning begagnas av befattningshavare
vid försvaret. Kommitténs undersökningar ha vidare visat, att
behov av gallringsföreskrifter finnas även för handbrev bland annat för att
förhindra godtycklig gallring av sådana handbrev, som kunna få betydelse
för forskningen. Med hänsyn till gällande lagstiftning torde det emellertid
ej vara möjligt att framlägga förslag till bestämmelser, som omfatta handbrev
i allmänhet. I den män handbrev enligt rättspraxis äro att hänföra till
allmänna handlingar, synas de föreslagna bestämmelserna emellertid böra
tillämpas även i fråga om handbreven.

Frågan om gränsdragningen mellan allmänna handlingar samt privata
meddelanden eller brev har varit föremål för övervägande i samband med
tillkomsten av den från och med den 1 januari 1950 gällande nya tryckfrihetsförordningen.
1944 års tryckfrihetssakkunniga — vilkas förslag ligger
till grund för den nya tryckfrihetslagstiftningen — framhöllo sålunda,
att man tidigare icke ansett sig kunna reglera denna fråga. Enligt de sakkunnigas
mening var det emellertid för att offentlighetsprincipen skulle
kunna fylla sitt syfte av stor vikt, att oklarheten på denna punkt, såvitt
möjligt, undanröjdes. Avgörande betydelse borde icke tilläggas vad meddelandets
upphovsman själv angivit eller eljest kunde ha förutsatt rörande meddelandets
karaktär. Där meddelandet anginge visst hos myndigheten förekommande
mål eller ärende, måste meddelandet anses ha tillkommit i sylte

474

att påverka målets eller ärendets avgörande. Det syntes då oegentligt och
stridande mot offentlighetsprincipen, att meddelandet genom att betraktas
som enskilt skulle undandragas offentligheten. De sakkunniga funne därför
övervägande skäl tala för att även sådana meddelanden ansåges som allmänna
handlingar; huruvida de såsom sådana borde vara offentliga eller
hemliga, borde bero på de bestämmelser, som härom i varje särskilt fält
meddelades i tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen.

De sakkunniga föreslogo, att i tryckfrihetsförordningen skulle — förutom
föreskrifter om att alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar,
vare sig de till myndigheten inkommit eller blivit där upprättade,
vore att anse såsom allmänna handlingar, samt att handling skulle anses
till myndighet inkommen, då den avlämnats till myndigheten eller till befattningshavare,
som hade att mottaga handlingen eller eljest taga befattning
med mål eller ärende, till vilket handlingen hänförde sig — upptagas
ett stadgande av följande lydelse: Brev och andra sådana personliga meddelanden,
som inkommit till myndighet, skola, ehuru de icke äro ställda
till myndigheten, anses som allmänna handlingar, om de ej uppenbart äro
utan betydelse för mål eller ärende, som myndigheten har att handlägga.

Under remissbehandlingen uttalade krigsarkivet — som tillstyrkte de
sakkunnigas förslag — att det, med hänsyn till de förbud som gällde mot
att utan tillstånd gallra allmänna handlingar, vore av stor vikt, att det i
tryckfrihetsförordningen funnes en fast definition på de skrivelser, som vore
att anse som allmänna handlingar, ehuru de ej hade den form som man i
regel brukade tillägga dylika. Det framhölls även av krigsarkivet, att frånvaron
av klara bestämmelser om bevarandet av sådana skrivelser, som plägade
kallas handbrev, föranlett olägenheter. Från flera av de hörda myndigheterna
framfördes betänkligheter mot förslaget. Justitiekanslersämbetet
framhöll, att det rent teoretiskt sett icke vore något att erinra mot det
föreslagna stadgandet. Att allmänna angelägenheter handhades i offentlighetens
ljus vore av största vikt och utgjorde en av de bästa garantierna mot
att oseder insmöge sig hos myndigheter och andra som handlade dessa
ärenden. Rättssäkerheten främjades också av att alla som hade något
intresse i ett ärende, vare sig i fråga om tjänstebefordringar, ekonomiska
angelägenheter eller annat, hade möjlighet att erhålla kännedom om samtliga
de omständigheter, som övat inverkan på handläggningen av ärendet.
Justitiekanslersämbetet funne det emellertid i praktiken stöta på svårigheter
att inom förvaltningen behandla privatbrev såsom allmänna handlingar.
Understundom inkomme till befattningshavare hos en myndighet
meddelanden rörande ett ärende, beträffande vilka avsändaren måste antagas
icke ha någon tanke på att de skola kunna komma till var mans
kännedom. Tvärtom vore kanske uttryckligen sagt, att meddelandet vore
ett privatbrev, avsett uteslutande för mottagaren och ämnat att av honom
enskilt behållas. Ibland vore skälen till att vederbörande ej ville eller kunde
framträda öppet lättförståeliga. Det tedde sig i sådana fall omöjligt att,
såsom förslaget innebure, behandla dessa brev såsom allmänna handlingar,

475

tv därigenom skulle man svika det förtroende avsändaren visat myndigheten.
Det kunde invändas, att om hänsynen till avsändaren bjöde, att breven
icke kunde behandlas såsom allmänna handlingar, mottagaren borde återställa
dem till avsändaren med tillkännagivande att de enligt lag icke kunde
behållas utan att bliva allmänna, eventuellt offentliga handlingar. För att
konstatera vad ett brev innehölle måste mottagaren emellertid läsa brevet,
och därefter kunde det rent faktiskt vara omöjligt för honom att frigöra
sig från innehållet i detsamma. Ofta vore det ej heller lämpligt eller tillbörligt
att lämna innehållet obeaktat. Att hos avsändaren söka utverka att
brevet finge behandlas såsom allmän handling kunde bedömas som alldeles
utsiktslöst. Återställandet av sådana brev skulle mången gång verka egendomligt
och kanske väcka misstro eller också uppfattas såsom utslag av
byråkrati och formalism. Justitiekanslersämbetet fann övervägande skäl tala
för att man såsom förut lämnade förevarande område oreglerat i tryckfrihetsförordningen
och förlitade sig på de möjligheter, som i övrigt funnes
till förekommande av att vid ärendenas handläggning betydelse obehörigen
tillädes privata meddelanden. — Landsarkivarien i Uppsala framhöll bland
annat, att även sådana förtroligt hållna meddelanden i rena tjänsteärenden,
som kunde växlas mellan kolleger eller över- och underordnade utan att
diarieföras eller läggas till vederbörande myndighets handlingar, i en utsträckning
som icke kunde negligeras torde betraktas som mottagarens enskilda
tillhörighet, med vilken offentligheten icke hade mer att skaffa än
han själv medgåve. Genom det föreslagna stadgandet kunde möjligen förebyggas,
att hos en myndighet, vid sidan om dess offentliga arkiv, uppväxte
en särskild depå av förtrolig korrespondens, som undanhölles allmänheten.
Men det kunde icke åvägabringas, att dylikt material överhuvud bevarades
hos myndigheten, första förutsättningen för att allmänheten skulle få någon
tillgång till detta.

I den till 1948 års riksdag framlagda propositionen med förslag till tryckfrihetsförordning
(nr 230) upptogs icke någon motsvarighet till det av de
tryckfrihetssakkunniga föreslagna stadgandet om under vilka förutsättningar
brev och personliga meddelanden som ej äro ställda till myndigheten
skola anses som allmänna handlingar. Departementschefen anförde såsom
motivering för att han på denna punkt frångått förslaget följande: Det vore
förenat med stora svårigheter att i lagtext precisera en lämplig gränsdragning
mellan allmänna handlingar och privata meddelanden eller brev. Å ena
sidan måste, såsom de sakkunniga framhållit, det anses i princip stridande
mot offentlighetsgrundsatsen, om meddelanden, vilka tillkommit i syfte afl
påverka måls eller ärendes avgörande, genom att betraktas som enskilda
undandragas offentligheten. Såsom uttalades i 1936 års proposition angående
allmänna handlingars offentlighet (nr 140 s. 34—35) torde å andra
sidan ett visst utrymme böra finnas för skriftliga meddelanden i tjänsten,
vilka icke kunna anses vara allmänna handlingar. Efter att 1m övervägt de
sakkunnigas förslag i belysning av såväl remissyttrandena som tidigare uttalanden
i samma ämne, hade departementschefen stannat för att låta denna

476

gränsdragning, liksom dittills, ankomma på rättspraxis; härom hänvisades
till Nytt juridiskt arkiv 1934:643 och 1936:524 samt militieombudsinannens
ämbetsberättelse 1936 s. 72. — Vid riksdagsbehandlingen föranledde
vad departementschefen sålunda föreslagit och uttalat icke någon erinran,
varför vägledning beträffande förevarande spörsmål efter ikraftträdandet av
den nya grundlagen — liksom tidigare — huvudsakligen endast står att erhålla
genom den rättspraxis, som genom domstolarnas ställningstagande utbildat
sig eller kan komma att utbildas.

Att man vid tillkomsten av den nya tryckfrihetsförordningen undvikit
att taga ställning till frågan om i vilken omfattning handbrev äro att anse
såsom allmänna handlingar är enligt min mening beklagligt, icke minst med
hänsyn till att den rättspraxis, vartill hänvisas i propositionen, till synes
ingalunda giver ett entydigt svar på detta spörsmål. Det tillstånd av ovisshet
och osäkerhet på förevarande område som härigenom befästs är förbundet
med väsentliga olägenheter för såväl allmänheten som för myndigheterna
själva. Även för den verksamhet som militieombudsmannen grundlagsenligt
utövar för tillsyn över vissa ämbets- och tjänstemän uppkommer härigenom
olägenheter. Väl skall militieombudsmannen enligt regeringsformen samt
den för militieombudsmannen gällande instruktionen, när han för sitt ämbetes
utövning anser det nödigt, äga tillgång till alla domstolars, ämbetsverks
samt ämbets- och tjänstemäns protokoll och handlingar, och detta gäller
jämväl i fråga om handlingar, som på grund av bestämmelser i tryckfrihetsförordningen
eller sekretesslagen icke äro tillgängliga för allmänheten.
Av de hos vederbörande myndighet förvarade handbreven äger militieombudsmannen
om och i den mån de kunna vara att betrakta såsom enskilda
handlingar emellertid icke erhålla del. Avgörandet av denna fråga kan därigenom
även bliva av stor betydelse för resultatet av utredning som av militieombudsmannen
anbefalles i hos honom anhängiggjorda ärenden. Ofta
torde militieombudsmannen i dylika ärenden överhuvud ej erhålla kännedom
om existensen av handbrev, som kunna vara av värde för utredningen.

1 andra fall har det förekommit, att militieombudsmannen av en tillfällighet
erfarit att vissa handbrev föreligga i saken samt att vederbörande militäre
befattningshavare, ehuru han ansett sig oförhindrad att vägra att utlämna
handlingarna i fråga, dock efter hänvändelse från militieombudsmannen
ansett sig böra efterkomma dennes begäran om att erhålla del därav.

Enligt vad jag erfarit torde handbrev av militära befattningshavare användas
av i huvudsak två olika skäl, nämligen dels i fråga om ärenden av
ringa vikt och dels för skriftväxling angående spörsmål, som icke kunna
motivera hemligstämpling men som anses vara av ömtålig natur, och vilken
skriftväxling man därför önskar undanhålla allmänheten. Till den förstnämnda
gruppen höra skrivelser, som växlas under förberedande av ärenden
samt vid besvarande eller framställande av förfrågningar och eljest i
ärenden som bedömas vara av så ringa betydelse, att det ur praktisk synpunkt
anses önskvärt att för törenkling av expeditionsförfarandet undvika
diarieföring i vanlig ordning. I vilken utsträckning handlingar av denna

477

natur av de militära myndigheterna betraktas såsom enskilda handlingar
torde icke utan särskild undersökning kunna besvaras. Ehuru något väsentligt
intresse att i dessa fall undandraga handbreven från allmänhetens
insyn ej torde föreligga för vederbörande myndighet, håller jag dock för
sannolikt, att man icke hos alla militära myndigheter anser det otvivelaktigt
att handlingar av denna karaktär äro att anse såsom allmänna handlingar.

1 fråga om den andra gruppen av handbrev, d. v. s. sådana handlingar som
på grund av de däri avhandlade frågornas mer eller mindre ömtåliga natur
av såväl avsändare som mottagare ansetts böra undanhållas offentligheten,
rör man sig på ett område, där med hänsyn till avgörandena i rättspraxis en
viss osäkerhet och ovisshet hos myndigheterna är förklarlig. Ehuru den omständigheten,
att en dylik skrivelse i stället för till myndigheten är ställd
till en till myndigheten knuten tjänsteman personligen samt icke i vanlig
ordning diarieföres, enligt rättspraxis icke i och för sig kan medföra att
handlingen får betraktas såsom en tjänstemannens enskilda handling och
därmed kan undandragas offentligheten, torde detta dock icke alltid stå
klart för de militära befattningshavare, som ha att taga ställning till hithörande
spörsmål.

Det förekommer, att en militär chef eller annan militär befattningshavare
särskilt förvarar handbrev och annan förtrolig korrespondens som
berör tjänsteangelägenheter samt vid frånträdande av sin befattning till
efterträdaren överlämnar dessa handlingar. Icke alltid torde samtliga de
handlingar som ingå i en dylik särskild depå av vederbörande befattningshavare
betraktas som hans enskilda tillhörighet. Genom det speciella förvaringssättet
eftersträvas i vissa fall endast att förekomsten av vissa handlingar,
såvitt möjligt, ej skall bliva känd för utomstående; begär någon att
få del av en dylik handling, anses detta måhända ej kunna vägras.

Av vad ovan anförts torde framgå, att det föreligger anledning befara
att bland olika militära befattningshavare, som ha att taga ställning till
hithörande spörsmål, råder så vitt skilda uppfattningar angående handbrevens
natur, att hos den ene befattningshavaren handbreven övervägande
bedömas vara vederbörande tjänstemans enskilda tillhörighet, med vilken
han förfogar efter eget gottfinnande, under det att den andre anser handbreven
i allmänhet vara allmänna handlingar och endast i speciella undantagsfall
vara att betrakta såsom enskilda handlingar. De svårigheter som
sålunda för särskilt de lokala militära myndigheterna föreligga vid bedömande
av denna fråga aktualiseras genom kommitténs förslag, att de planerade
gallringsföreskrifterna skola avse även sådana handbrev, som äro
allmänna handlingar. Utan närmare vägledning i en eller annan form kan
det icke förväntas, att gallring på detta område kommer att ske på ett tillfredsställande
sätt. Då det är av stor vikt, att å förevarande för medborgarnas
rättigheter så betydelsefulla område några obehöriga inskränkningar
icke av myndigheterna företagas, torde böra övervägas, om icke i den
av kommittén föreslagna kungörelsen skulle kunna lämnas närmare anvisningar
angående vilka slag av handbrev, som enligt rättspraxis otvivelak -

478

tigt äro att hänföra till allmänna handlingar. En sådan regel skulle kunna
suppleras med en föreskrift om att gallringsbestämmelserna även avse sådana
handbrev i övrigt, som äro att anse såsom allmänna handlingar.

Genomförandet av arkivkommitténs förslag skulle, som kommittén framhåller,
komma att innebära en betydligt strängare och snabbare gallring
än vad för närvarande gällande bestämmelser medgiva. Härav torde otvivelaktigt
vara att befara olägenheter och svårigheter i fråga om företagande
av utredningar i ärenden, som bliva föremål för militieombudsmannens
provning. Dylika ärenden föranledas bland annat av till militieombudsmannen
inkomna anmälningar samt av iakttagelser som göras vid militieombudsmannens
inspektionsresor till de lokala förbanden. Som upprepad inspektion
av ett och samma förband vanligen kan medhinnas först efter
flera års förlopp, förekommer det icke så sällan, att en av militieombudsmannen
igångsatt utredning kommer att avse förhållanden som ligga åtskilliga
år tillbaka. Med hänsyn till att vederbörande klagande ofta anser
sig böra, innan han hänvänder sig till militieombudsmannen, pröva andra
utvägar, förekommer det även, att ärenden genom klagomål komma under
militieombudsmannens prövning först flera år efter det den ifrågavarande
händelsen inträffat, i vilka fall militieombudsmannen i regel finner erforderligt
att i olika hänseenden komplettera den utredning i saken, som tidigare
kan ha företagits av andra myndigheter. I anseende till svårigheten
för vederbörande militära befattningshavare att i sådana fall erinra sig
alla detaljer äro givetvis samtliga de upplysningar i saken som kunna erhållas
ur tillgängliga handlingar av stort värde. Att i allmänhet på förhand
bedöma vilka handlingar som med hänsyn till dylika situationer icke
böra förstöras låter sig givetvis icke göra. Några exempel å de olägenheter,
som kunna uppkomma genom de föreslagna kortare gallringsfristerna, skola
emellertid här angivas. Sålunda kan nämnas, att det ofta i ärenden som
militieombudsmannen haft att utreda varit av betydelse att kunna fastslå
vilken dag en viss postförsändelse avsänts. Upplysning härom har hittills
vanligen kunnat erhållas ur postböckerna, vilka enligt för närvarande gällande
regler fa gallras först efter tio år. Genomförande av kommitténs förslag
om en gallringsfrist för dessa handlingar på endast ett år skulle medföra,
att möjligheten att erhålla tillgång till ett för här ifrågavarande ändamål
värdefullt bevismedel icke längre i samma utsträckning som tidigare
skulle stå till buds. — Såsom ett annat exempel kan nämnas meddelanden
angående domstols beslut om ådömt straff m. m. (betänkandet s.
72). Enligt vad kommittén uttalar skulle dylika meddelanden utan olägenhet
kunna gallras, då de ej längre erfordras för tjänsten. Vad angår sådana
handlingar kan bland annat anmärkas, att enligt 11 § lagen den 21 december
1945 om verkställighet av frihetsstraff m. in. å dylik handling kan komma
att göras anteckning om upptagande av nöjdförklaring, vilken anteckning
jämväl skall underskrivas av den dömde och det vittne, som vid nöjdförklaringens
avgivande skall vara närvarande. Visserligen skall anteckning
om upptagande av nöjdförklaring göras jämväl å ''kontrollkort —

479

brottmål’, men detta hindrar icke, att det kan av en eller annan anledning
vara erforderligt att taga del av den i fråga om nöjdförklaringens upptagande
grundläggande handlingen. I ett för närvarande på militieombudsmannens
prövning beroende ärende var detta fallet. -— Ett ytterligare exempel
utgör strafforder (betänkandet s. 74), för vilka handlingar av kommittén
föreslagits en gallringsfrist av ett år. Enligt 10 § i lagen om disciplinstraff
för krigsmän skall dom eller beslut, varigenom disciplinstraff ålagts,
befordras till verkställighet av viss befattningshavare, som har bestraffningsrätt
i disciplinmål, i regel vederbörande förbandschef. Där denne på
grund av bortovaro är förhindrad att fullgöra denna uppgift utan att annan
övertagit hans befäl, skall detta jämlikt 39 § rättsvårdskungörelsen
ankomma på den, som är närmast att taga befälet. Angående frågan vilken
befattningshavare som befordrat ett visst disciplinstraff till verkställighet
torde i allmänhet kunna erhållas upplysning allenast av den fastställda
blankett som användes för åtecknande av strafforder. Med hänsyn till den
särskilda uppmärksamhet, som av militieombudsmannen ägnas åt frågor
som ha avseende å straffverkställighet, är det ofta vid utövandet av militieombudsmannens
kontrollverksamhet å detta område erforderligt att utreda,
vilken befattningshavare som meddelat verkställighetsbeslutet.

Beträffande frågan vilken gallringsfrist som med hänsyn till ovan anmärkta
förhållanden bör vara till fyllest, må framhållas, att de utredningar
som ifrågakomma i allmänhet icke avse svårare brott än att för desamma
jämlikt 5 kap. 15 § strafflagen gäller att åtalspreskription inträder redan
efter fem år. Även en annan synpunkt förtjänar emellertid i detta sammanhang
att beaktas. Även om åtal på grund av att brottet preskriberats icke
kan ifrågakomma, förekommer att militieombudsmannen på grund av framställning
från enskild målsägande anbefaller utredning för att därigenom
såvitt möjligt stödja målsägandens mot kronan eller annan riktade skadeståndsanspråk,
och härvidlag gäller i allmänhet en preskriptionstid om tio
år. För närvarande är på militieombudsmannens handläggning beroende åtminstone
fyra dylika ärenden. Ett beaktande av här framförda synpunkter
bör föranleda, att gallringsfristen för handlingar i allmänhet utsträckes så
långt praktiska hänsyn medgiva, varvid det synes önskvärt, att det i allmänhet
ej bestämmes kortare gallringsfrist än tio år.»