JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL RIKSDAGEN

ÅR 1950

SAMT

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS

BERÄTTELSE

STOCKHOLM 1950

IVAR HiKGGSTRÖMS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

402040

i \f (

''i

* *''

INNEHALL.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Std.

Inledning................................................ ^

I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda tjänstemän:

1) tingsnotarien B. Holmquist för felaktig handläggning av rättegångsmål (ämbetsbe rättelsen

1949 s. 64)..................................... ®

2) landsfiskalen A. Lindkvist för olaga kvarhållande.................... 9

3) landsfiskalen E. Berggren för felaktigt förfarande i utmätningsärende......... 19

4) landsfiskalen T. Utterström för olaga kvarhållande................... 30

5) landsfiskalen B. Wassberg för olaga anhållande enligt 24 kap. 5 § rättegångsbalken 42

II. Redogörelse för ärende, som föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning
mot nedannämnde tjänsteman:

1) styresmannen vid fångvårdsanstalten i Norrköping A. Larsson för kvarhållande av
brev, som intagen velat avsända, utan att denne underrättats därom........ 54

III, Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtgärd enligt I eller II.

1) Fråga om förfarandet vid omhändertagande av gods, som avhänts någon genom

brott, samt vid utlämnande av sådant gods till den ursprunglige ägaren...... 58

2) Fråga om rätt för den, som för undersökning intagits å sinnessjukavdelning vid
fångvården, att genom utfärdande av fullmakt ställa ombud för sig såsom svarande

i mål om hemskillnad.................................... 65

3) Fråga om kronans skyldighet att erlägga expeditionslösen vid utsökande av betalning

ur fast egendom av kronans däri in tecknade fordran.................. 75

4) Arkivvärdigt papper bör användas för utskrivande av aktprotokoll och fonografiska

upptagningar......................................... 82

5) Felaktigt förfarande med avseende å behandlingen av en till domstol ingiven handling,
innefattande såväl bouppteckning som bodelning i anledning av hemskillnad . 84

6) Uppställandet av viss åldersgräns för uppförande å förslag till överlärartjänst vid

folkskola............................................ 87

7) Fråga huruvida viss, under domkapitels förvaltning ställd kassa, som delvis uppstått

genom sammanskott av prästerskapet, är att betrakta såsom stiftelse och om dispositionen
av kassan..................................... 92''

8) Underlåtenhet av häradshövding att till tjänstgöring i häradsnämnden inkalla en

äldre nämndeman i tur med övriga nämndemän..................... 99''

9) Fråga om taxeringsmyndighets befogenhet att från samtliga skattskyldiga eller större

grupper bland dem infordra uppgifter utöver deklaralionsformulären.........102

10) Fråga om rätt för länsstyrelse att för undersökning av bilägares bensinbehov låta

genom polismyndighet verkställa avläsning av bilarnas vägmätare...........114

12)

13)

14)

15)

16)

17)

18)

19)

Sid.

Granskning enligt kungörelsen den 13 februari 1925 med vissa föreskrifter rörande
utfärdande av gravationsbevis av jnföringar i inteckningsspalten i nya fastäghets böcker.

..............................................

Obehörigt uttalande i häradsrätts dom om administrativ myndighets behandling av

ärende........................................ j22

Dröjsmål med överförande till ungdomsanstalt av häktad, som dömts till ungdomsfängelse.
Felaktigt upptagande av nöjdförklaring...... 128

Fråga om uppställandet av villkor för beslut om åtalseftergift............132

Dröjsmål med avl&tande till domstol av framställning om häktande av för brott

anhållen person....................................... jgg

Felaktigt förfarande av präst vid utfärdande av intyg rörande medling enligt 14 kap.

giftefinålsbalken ..................................

Fråga om polismyndighets rätt att meddela beslut rörande tvångsmedel vid förundersökning
angående brott, sedan ledningen av denna övertagits av åklagaren . . 147
Utövandet av länsstyrelses tillsyn över stiftelser. Infordrande av årsberättelser och

diarieföring av redovisningshandlingar ....................... 152

Fråga om vidtagande av erforderliga åtgärder för lagförande i vissa fall av utländska
medborgare...................................... jgj

IV. Framställningar till Konungen.

1) Ang. ersättning till C. J. Larsson och E. Larsson för vissa från dem tillgripna pen -

ningmedel, som omhändertagits hos två för brottet häktade personer men med
fångvårdsmyndighets medgivande disponerats av dem under häktningstiden . . 166

2) » bestämmelser rörande efterlysning i allmänna publikationer av för brott häk :

?;.tad, som rymt från fångvårdsanstalt eller eljest avvikit............. 181

3) » |arkivfotografering av fastighetsböcker........................ . Igg

4) » åtgärder för åstadkommande av snabbare behandling och avgörande av vissa

. t taxeringsmål ...................................... 191

V. Anmärkningar angående lagskipningen m. m.

1) Några iakttagelser rörande tillämpningen av s. k. kvalificerad villkorlig dom .... 204

2) Vid inspektioner gjorda anmärkningar rörande tillämpningen av rättegångsbalken

och dithörande författningar . . . ............................. 219

VI. Inspektionsresor under år 1949

. 236

VII. Under år 1949 handlagda klagomål och anställda åtal m. m.

236

Berättelse av tryckfrihetskommittén

239

Sid.

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

I. Tabell över samtliga av 1949 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd enligt
riksdagens protokoll....................................240

II. Förteckning över de av 1949 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte uppgifter
om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av samma skrivelser:

1) Justitiedepartementet...................................242

2) Utrikesdepartementet ...................................247

3) Försvarsdepartementet...................................249

4) Socialdepartementet....................................251

5) Kommunikationsdepartementet..............................254

6) Finansdepartementet....................................256

7) Ecklesiastikdepartementet.................................265

8) Jordbruksdepartementet..................................268

9) Handelsdepartementet...................................271

10) Inrikesdepartementet...................................274

11) Folkbushållningsdepartementet..............................276

III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ärenden,

som vid utgången av år 1949 ännu voro i sin helhet eller till någon del på Kungl.
Maj:ts prövning beroende....................................278

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från
riksdagen före år 1949 men vid samma års början voro i sin helhet eller till någon del
oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling dessa ärenden undergått under år 1949:

1) Justitiedepartementet...................................282

2) Utrikesdepartementet...................................294

3) Försvarsdepartementet...................................294

4) Socialdepartementet....................................29o

5) Kommunikationsdepartementet..............................303

6) Finansdepartementet....................................305

7) Ecklesiastikdepartementet.................................319

8) Jordbruksdepartementet..................................324

9) Handelsdepartementet...................................328

10) Inrikesdepartementet...................................333

11) Folkhushållningsdepartementet..............................342

V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från

justitieombudsmannen före den 1 januari 1949 och vari under år 1949 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling.........................343

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt 14 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktionen
får jag härmed avlämna berättelse angående justitieombudsmansämbetets
förvaltning under år 1949. Jag får därvid meddela, att jag
begagnat mig av semester under tiden den 27 juni den 10 augusti
samt att under nämnda tid min av riksdagen utsedde ställföreträdare
lagmannen Alfred Bexelius förestått ämbetet.

Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla redogörelse
för sådana mot tjänstemän för fel eller försummelse i tjänsten anställda
åtal, vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon instans
prövade.

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Felaktig handläggning av rättegångsmål.

I 1949 års ämbetsberättelse (s. 64 o. f.) redogöres för ett av mig anbefallt
atal mot tingsnotarien Bertil Holmquist för felaktig handläggning av
rättegångsmål. Av redogörelsen framgar, att hovrätten för Västra Sverige
i dom den 8 december 1948, såvitt nu är i fråga, yttrat följande: I stämning
å chauffören Stig Olsson till Årstads och Faurås tingslags häradsrätts
allmänna tingssammanträde den 9 januari 1947 hade landsfiskalen Fritz
Herlog yrkat ansvar å Olsson för fyndförseelse, enligt beskrivning i stämningen
bestående däri, att Olsson i maj 1946 upphittat en säck innehållande
vissa bildelar och därefter underlåtit att hos polismyndigheten i
orten anmäla fyndet. Målet hade handlagts vid häradsrättens nämnda
sammanträde under ordförandeskap av Holmquist. Enligt anteckning i
häradsrättens dombok för sammanträdet hade Herlog under målets handläggning
såsom sin mening uttalat, att det vore ställt utom tvivel, att
Olsson haft för avsikt att tillägna sig fyndet, samt tillika hemställt, att
Olsson förty matte fällas till ansvar för olovligt förfogande. Genom utslag
samma dag hade häradsrätten under Holmquists ordförandeskap dömt
Olsson jämlikt 22 kap. 4 § strafflagen för olovligt förfogande till böter.
Herlog hade i yttrande till landsfogden i Hallands län förklarat, att under
handläggningen vid häradsrätten från hans sida icke förekommit ändrat
yrkande i fråga om ansvar å Olsson, men att Herlog fällt något yttrande
om att det vore sannolikt eller troligt att Olsson tänkt behålla de upphittade
sakerna. Av de vid sammanträdet förda minnesanteckningarna
framginge i denna del endast, att Herlog uttalat, att det vore troligt, att
Olsson haft för avsikt att tillägna sig bildelarna. Genom Herlogs nämnda
uppgift till landsfogden samt avfattningen av minnesanteckningarna, jämfört
med Holmquists egna uppgifter i hovrätten, måste i målet anses utrett,
att annat ansvarsyrkande än det i stämningen upptagna icke framställts.
Den av Herlog lämnade brottsbeskrivningen kunde ej heller anses
hava omfattat jämväl olovligt förfogande. Genom att Holmquist icke

— innan han i domboken på sätt som skett antecknat Herlogs uttalande_

förvissat sig om, huruvida Herlog därmed avsett att utvidga sin ansvarstalan,
hade Holmquist förfarit felaktigt. Holmquists felaktiga förfarande
hade medfört, att Olsson dömts för svårare brott än åtalet mot Olsson
avsett. Innan häradsrätten till avgörande upptagit frågan, huruvida Olsson
gjort sig förfallen till ansvar för olovligt förfogande, hade det ålegat Holmquist
att tillse, huruvida vederbörande landsfogde medgivit åtal för sådant
brott. Dylikt medgivande hade icke lämnats. Genom underlåtenhet att
förvissa sig om, huruvida medgivande förelåg, hade Holmquist förfarit felaktigt.
På grund av vad sålunda upptagits prövade hovrätten rättvist döma

Holmquist, jämlikt 25 kap. 17 § samt 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen, för
oförstånd vid utövande av domarämbete att till kronan utgiva 7 dagsböter
om 6 kronor.

Mot hovrättens dom hade Holmquist fullföljt talan hos högsta domstolen
under yrkande om befrielse från ansvar i målet.

Kungl. Maj:t har genom dom den 16 juni 1949 fastställt hovrättens dom,
såvitt hos Kungl. Maj:t var i fråga.

2. Olaga kvarhållande.

Vid granskningen av ett hit inkommet utdrag av den av landsfiskalen
i Arbrå distrikt förda liggaren över kvarhållna, för brott misstänkta personer
för andra kvartalet 1947 fann jag anledning till anmärkning i fråga om
kvarhållande av två för olaga älgjakt misstänkta personer, skogsarbetarna
Olof Hallström i Hov och Per Gunnar Persson (Bladh) i Ljusberget, Arbrå
socken, vilka båda anhållits av polismyndigheten den 1 maj 1947.

Av en på grund därav införskaffad, den 29 maj 1947 dagtecknad polisrapport,
som var undertecknad av kriminalkonstapeln vid statspolisen i Gävle
Th. Heimer, framgick bland annat följande.

Sedan å Arbrå västra jaktvårdsområdes jaktmarker vid Oxåsen i Arbrå
socken anträffats delar av en älg, som syntes ha blivit olovligen skjuten i
oktober eller november 1946, samt därjämte i ett stall, hörande till en huggarkoja
4 km från den plats där älgen legat, anträffats ett i papper inlindat
12,7 mm remingtongevär, verkställdes utredning i saken av landsfiskalen
i Arbrå distrikt Agne Lindkvist. På dennes begäran biträdde Heimer vid
utredningen under tiden den 29 april—den 4 maj 1947.

Sedan utrönts att Hallström under hösten 1946 bott i ovannämnda
huggarkoja, Långåsstugan, och tidigare straffats för olaga jakt, blev denne
den 1 maj 1947 klockan 12 anhållen av Heimer såsom misstänkt för att ha
skjutit älgen. Vid förhör å polisstationen i Arbrå samma dag förnekade
Hallström på det bestämdaste, att han skjutit älgen eller ägde vetskap om
vem som gjort detta. Han förnekade likaså all kännedom om det anträffade
remingtongeväret samt berättade, bland annat, följande: Omkring den 14
september 1946 hade Hallström åkt till Långåsen inom Arbrå socken för
att där börja kola åt hemmansägaren Erik Jonsson-Tyberg i Vallsta. Kolningsarbetet
hade pågått till någon gång i december 1946, och Hallström
hade först en tid bott i Långåsstugan. Samtidigt hade Per Gunnar Persson
sysslat med ledning å en plats belägen cirka 3 km sydost om Långåsen.
Vid resningen av Hallströms milor, som gjorts på cirka 9 dagar, hade Hallström
haft hjälp av Persson. Denne hade med häst kört fram kolveden till

platser, där milorna skulle resas. Under denna tid hade Persson bott tillsammans
med Hallström i Långåsstugan. Persson hade då haft ett dubbelpipigt
hagelgevär av kaliber 16 mm och ett remington kulgevär med sig i
kojan. Sedan arbetet med Hallströms kolved slutförts, hade Persson medtagande
sina gevär flyttat till en stuga, belägen i nordöstra delen av Långåsen,
den s. k. Dalsstugan. Persson hade där i närheten hjälpt JonssonTyberg
med framkörning av kolved. En förmiddag troligen i oktober 1946,
då Hallström hållit på med stybbning av sina milor, hade han hört ett älgdrev.
Drevet hade gått väster om Långåsstugan och fortsatt mot Gölinmyren,
belägen i sydlig riktning från Långåsstugan. Då drevet kommit till
Göhnmyren, hade Hallström från drevets riktning hört två skott avlossas
tätt efter varandra. Därefter hade drevet upphört. Av smällarna, som varit
korta, hade han förstått, att det varit kulskott. Någon gång vid 20-tiden
samma dag hade Hallström gått ut ur stugan i ett ärende. Invid förstugubron
hade Perssons faders, hemmansägaren Jonas Bladhs i Ljusberget,
älghund då suttit. Hunden hade verkat ”bukig och stinn”, och med tanke
på den tidigare skottlossningen hade Hallström misstänkt, att Bladh eller
någon av dennes söner skjutit en älg och att hunden ätit av denna. Någon
gång i december 1946 hade Hallström sammanträffat med Jonsson-Tyberg
i skogen söder om Långåsen. Denne hade då sagt, att han ryktesvis fått
höra att det skulle ligga en älgtjur — åttataggare — i närheten av ”brädkojan
strax söder om Oxåsen. Då Hallström trott, att Persson möjligen
kunde ha fällt den avsedda älgen, hade Hallström icke nämnt något till
Persson om älgdrevet, skottlossningen eller vad han fått höra av JonssonTyberg.

Då Persson under kolningsarbetet hösten 1946 haft älgstudsare med sig
i skogen, blev Persson den 1 maj 1947 klockan 18 anhållen av Heimer såsom
misstänkt för att olovligen ha skjutit ifrågavarande älg och avförd till
polisstationen i Arbrå, där han insattes i förvaringsarrest. Vid förhör, som
Lindkvist och Heimer därefter under tiden den 1—den 4 maj 1947 anställde
med Persson, förnekade denne på det bestämdaste all kännedom om
vem som skjutit älgen och vem som vore ägare till det i Långåsstugan
anträffade geväret. För att söka efter älgkött verkställde Lindkvist husundersökning
i Bladhs hem i Ljusberget, där Persson även hade sin bostad.
Vid husundersökningen, som ägde rum lördagen den 3 maj 1947 och vid
vilken Heimer och polismannen Sven Svensson i Arbrå voro närvarande,
anträffades i en uthusbod, tillhörande Bladh, en blodig pappkartong och
i denna nio stycken hår, som av utseendet att döma kunde härröra från
älg. Bladh, som hördes angående håren och blodet på kartongen, uppgav,
att han någon dag före husundersökningen huggit sönder ett fårhuvud på
pappkartongen och att blodet utanpå kartongen måste härröra från fårhuvudet.
Däremot kunde han icke uttala sig om hur blodet inuti kartongen
och hårstråna kommit dit. Han förnekade, att han själv eller någon annan

med hans vetskap haft älgkött i kartongen; något älgkött hade sonen Per
Gunnar Persson ej heller fört hem till Bladhs. Såväl pappkartongen som de
anträffade håren omhändertogos och översändes följande dag till statens
kriminaltekniska anstalt för närmare undersökning.

Vid förnyat förhör, som Lindkvist och Heimer den 4 maj 1947 anställde
med Persson, erkände denne, först efter det han underrättats om anträffandet
av den blodiga pappkartongen och håren, att han en dag i början av
oktober 1947 skjutit ifrågavarande älgtjur.

Persson lämnade därefter en utförlig redogörelse för omständigheterna
vid älgjakten. Han påstod bestämt, att han varit ensam vid jakten och
att ingen annan än han själv fått något av älgköttet. Han vidhöll, att han
icke ägde kännedom om vem som vore ägare till det i Långåsen anträffade
remingtongeväret. Beträffande två av honom under arbetet i skogen medhavda
gevär uppgav han, att han i vederbörlig ordning deklarerat dessa.
Han förklarade sig också ha löst jaktkort för jakt inom Arbrå m. fl. socknar
samt dessutom föreningen Arbrå västra jaktvårdsområdes jakträtts bevis,
som medgåve honom rätt till jakt efter småvilt å föreningens marker.

Om sig själv uppgav Persson, att lian vore född den 9 maj 1920 i
Ovanåkers socken samt son till Bladh och dennes hushållerska Lisa Kristina
Persson; att han uppfostrats hos sina föräldrar och genomgått folkskola och
fortsättningsskola men icke blivit konfirmerad; att han efter slutad skolgång
hjälpt fadern i dennes jordbruk till år 1936; att han därefter sysslat
med skogsarbeten åt olika hemmansägare i Arbrå, Undersviks och Järvsö
socknar till år 1946; att han från sistnämnda tidpunkt inköpt skog, som han
sedan avverkat och kolat; att han vore ogift; att han åren 1941 och 1942
fullgjort 18 månaders värnpliktstjänstgöring; att han vore skriven och
boende i Ljusberget; samt att han aldrig varit straffad för brott men av
Västra Hälsinglands domsagas häradsrätt år 1947 ådömts 20 kronors böter
för fylleri.

Persson frigavs efter förhörets avslutande den 4 maj 1947 klockan 16.

Hallström erkände vid förhör den 2 maj 1947, att det varit han som
gömt det i Långåsen anträffade geväret, som han fått låna av Jonsson-Tyberg.
Hallström fick därefter lämna polisstationen klockan 23.10.

Sedan jag med anledning av vad sålunda förekommit anmodat Lindkvist
att till mig inkomma med förklaring rörande det förhållandet att Hallström
och Persson kvarhållits för brott, varå allenast fängelse kunnat följa, anförde
Lindkvist i avgivet yttrande följande.

Arbrå landsfiskalsdistrikt vore beläget inom den del av Hälsingland, där
landets enda totalförbud för fällande av älg under en mångfald år varit
gällande. Detta förbud hade medfört att älgstammen, som förut var så
gott som obefintlig, åtminstone inom Arbrå distrikt ökat. Under de senaste
åren hade jaktvårdsföreningarna i Arbrå västra och Arbrå östra jaktvårds -

områden, som innehade jakträtten å samtliga marker inom Arbrå kommun,
medgivits licensjakt. Då skogsmarkerna inom kommunen vore milsvida
och omöjliga att bevaka, hade den genom förbudet bildade fasta älgstammen
utsatts för en hänsynslös beskattning av tjuvskyttar, utan att dessa
kunnat uppspåras och befordras till straff. Olagligen fällda älgar hade utan
stöne risker kunnat tillvaratagas i de stora skogstrakterna, där älgköttet
gömdes i kallkällor och älgräntoma och dylikt grävdes ned på slaktplatsen,
som camouflerades så väl, att den undginge upptäckt. De älgar, som påskötes
och skadades och ej utan risk för skytten kunde dödas, finge utan
vidare fortsätta för att så småningom gå en kvalfull död till mötes. Vid
flera olika tillfällen hade älgar anträffats döda å skogsmarkerna, och det
hade vid polisundersökningar framkommit att de påskjutits. Några som
helst spår av skyttarna hade ej kunnat anträffas, enär älgarna merendels
gått långa vägar innan de stupat och sedan legat länge innan de anträffats.
I manga fall underläte folk, som anträffade fallvilt av älg i skogarna, att
anmäla detta till polismyndigheten, vilket förhållande även försvårade
uppspårandet av tjuvskyttar. Vapen av olika slag brukades vid tjuvskvttet.
Ibland komme kulgevär till användning och ibland för älgjakt olagliga slätborrade
hagelgevär med rundkulor eller s. k. Brenneke-kulor. Föreningen
Arbra västra jaktvardsomrade, som hade sex förordnade jaktvårdspoliser,
hade jämte polisen i Arbrå bedrivit ett fruktlöst spaningsarbete för att
ertappa tjuvskyttarna. Under spaningarna hade dock framkommit starka
skäl att misstänka Per Gunnar Persson, dennes fader, Bladh, och två yngre
bröder Erik Verner och Karl Hilding Persson för tjuvskytte å både älg
och småvilt. Bladhs fastighet i Roligberg vore avsides belägen i skogstrakterna
i utkanten av Arbrå socken och intill gränserna mot Alfta, Undersviks
och Järvsö kommuner, där man levde helt utan insyn och kontroll.
Bladh hade sedan ungdomen bott i skogstrakterna. Han vore tystlåten och
inbunden samt hade alltid varit jägare, och som sådan hade han ej ansetts
så nogräknad. Bladh hade alltid haft gråhundar eller liknande, som oftast
fatt ga lösa, ehuru älgen varit fridlyst. I detta hem hade sönerna vuxit upp
och fatt jakten i blodet. Samtliga vore tystlatna, förslagna och hårda
naturer, varför människor vore rädda att stöta sig med dem, och
de hade alltid undgått att röja sig vid efterspaningar. Hösten 1946 hade
å en myr cirka 1,5—2 km från Bladhs bostad påträffats en i en kallkälla
nedgrävd låda, som innehållit troligen både hud och kött av älg. Platsen vid
ladan hade varit full av älghar. Varvintern 1946 hade under spaning i denna
trakt i den djupa snön påträffats spar och blodspår av älg, varför det kunnat
misstänkas att älg fällts. Misstankarna hade fallit på Bladh och hans
söner, men bevis mot dem hade saknats. Det hade nu stått klart för Lindkvist
och ortens jakt vårdsorganisationer, att verkliga krafttag vore erfordeiliga
för att kunna stävja den i trakten tilltagande olaga älgjakten och
vinna respekt för jaktlagstiftningen. Ständig kontakt hade därför hållits

mellan Lindkvist och respektive jakt vårdsföreningar. Under februari 1947
hade utkommit ett bestämt rykte att en tjuvskjuten större älgtjur skulle
ligga invid en skogskoja av bräder å Arbrå kommuns skog invid Sinnerån,
ej långt från Bladhs hem i Roligberg. Ryktet skulle ha härstammat från
Hallström, som vore känd för att ej kunna tiga med vad han varit med om
eller fått kännedom om. Ingen hade dock sett älgen, trots att ryktet sagt
att den hade elva taggar. Vid Lindkvists och Svenssons spaningar i trakten
av Oxåsen hade älgen ej anträffats. I skogen hade Lindkvist och Svensson
emellertid träffat Jonsson-Tyberg och Per Gunnar Persson. Vid förfrågan
om de kände till älgen hade Jonsson-Tyberg förnekat detta, under det att
Persson varit tyst och verkat nervös. Under senare efterspaningar hade
älgkroppen påträffats samt vidare ett i papper och filtbitar väl emballerat
remingtongevär, gömt i ett stall invid Långåsstugan, även den belägen ej så
långt från den tjuvskjutna älgtjuren. Då det nu synts finnas möjligheter
att komma tjuvskyttarna till livs, hade rekvirerats hjälp från statspoiisens
avdelning i Gävle, varvid Heimer kommit att biträda vid utredningen, som
beräknats taga lång tid i anspråk.

Hallström — anförde Lindkvist vidare — hade under hela hösten och
vintern bott i Långåsstugan och olika kojor i trakten däromkring. Han hade
tidigare straffats för olaga jakt och ertappats med att — på samma sätt
som det anträffade remingtongeväret gömts — ha gömt ett honom tillhörigt
hagelgevär å marker, varå han saknade jakträtt. Han hade därför den
1 maj 1947 klockan 12 av Heimer anhållits som skäligen misstänkt för
olaga och olovlig älgjakt samt olovligt innehav av nämnda remingtongevär.
Under förberedande förhör med Hallström hade framkommit, att Per
Gunnar Persson bott tillsammans med Hallström under hösten samt i skogen
medfört både kulgevär och hagelgevär och tidvis även faderns älghund.
I övrigt hade sådana omständigheter framkommit, att Persson jämte Hallström,
fadern och bröderna kunde misstänkas ha skjutit älgen. På grund
därav hade Persson klockan 18 samma dag anhållits i sitt hem i Roligberg
och avförts till polisarresten i Arbrå, 3,5 mil från Roligberg, för förhör.
Hallström och Persson hade förvarats i skilda rum under bevakning. Både
Hallström och Persson hade till en början förnekat all kännedom om den
skjutna älgen. Då det ingalunda varit klarlagt, att Hallström ej vore delaktig
i den olaga jakten, och då både Persson och Hallström vid varje förhör
kommit med olika berättelser rörande älgen och det anträffade vapnet,
hade de fått kvarstanna i arresten för ytterligare utredning, enär ett flertal
personer måst höras i saken. Den 2 maj på morgonen hade förhören med
Hallström och Persson fortsatts växelvis. Hallström hade nu funnit för gott
erkänna, att han gömt det anträffade vapnet, som han ej haft tillstånd att
inneha och ej heller ägt rätt att medföra i skogen, där det påträffats. Hörd
rörande åtkomsten av vapnet hade Hallström först inför Lindkvist, Heimer
och Svensson uppgivit, att han påträffat vapnet gömt av någon i skogen

samt att han tagit det och gömt det oåtkomligt för ägaren, i avsikt att
själv senare tillägna sig detsamma. Förhören med Hallström hade pågått
till klockan över 12 den 2 maj. Hallström hade på sakens dåvarande ståndpunkt
ej kunnat lösgivas innan hans uppgifter kontrollerats, då stöld i hans
fall även kunnat ifrågasättas, enär han vore känd för att ej låta andras tillhörigheter
vara i fred. Förhören med Hallström och Persson hade därefter
med avbrott för måltider och vila fortsatts. Under det fortsatta förhöret
hade Hallström ändrat sina uppgifter rörande åtkomsten av vapnet och
uPPgivit> att han för flera år sedan köpt detsamma som skrot av en skrothandlare
Hällström i Bollnäs. Påvisad det orimliga i att ett fullt användbart
vapen kunde ha sålts som skrot hade Hallström förklarat sig nu vilja
omtala det rätta förhållandet och då berättat, att han fått låna vapnet och
ammunitionen av Jonsson-Tyberg. Hallström hade emellertid förnekat, att
han brukat vapnet vid olaga jakt å älg. Sedan Hallströms uppgifter rörande
vapnet kontrollerats vid förhör å poliskontoret med Jonsson-Tyberg, som
vitsordat riktigheten av uppgifterna, hade Hallström släppts klockan 23.10
samma dag och med bil förts till sin bostad.

Lindkvist anförde vidare: Den 3 maj 1947 klockan omkring 7.30 hade
Jonsson-Tyberg inställt sig å landsfiskalskontoret och berättat, att Persson
i oktober 1946, då Persson och Jonsson-Tyberg tillsammans uppehöllo sig
i skogen, omtalat för den senare, att han någon dag tidigare skjutit på en
älg. Jonsson-Tyberg hade misstänkt, att den av Persson då påskjutna älgen
vore den som anträffats. Dessa uppgifter hade Jonsson-Tyberg vidhållit
även i Perssons närvaro och han hade därvid uppmanat Persson att nu omtala
sanningen. Persson hade då vidgått, att han för Jonsson-Tyberg berättat
att han skjutit på en älg, men förklarat, att uppgifterna därom vore
osanna. Att under förhandenvarande omständigheter ej kvarhålla Persson
hade varit att spoliera hela den påbörjade utredningen, då det ju måst framstå
såsom nödvändigt att förhindra att den misstänkte, vilket i detta fall
skäligen kunnat befaras, skulle hindra sakens behöriga utredning genom undanröjande
av bevis eller egendom, genom konferenser med hörda, misstänkta
personer eller genom att med hot om repressalier skrämma andra ännu ej
hörda att förtiga vad de kunde veta i saken. Lindkvist ville även framhålla,
att flyktfara förelegat, enär Persson under förhören inför Lindkvist, Ileimer
och Svensson förklarat att ”få ni fast mig för den här älgen så sticker jag
och ni ska’ aldrig få tåg i mig”. Utredningen hade på grund av långa resor
och undersökningar å brottsplatsen varit tidsödande. För att snabbast komma
till resultat hade den 3 maj verkställts husundersökning hos Bladh, hos
vilken Persson även hade sin bostad. Därvid hade i en uthusbod anträffats
en pappkartong, som befunnits vara bemängd med älgblod och hår av älg.
Vid förhör på kvällen samma dag hade Persson underrättats om fyndet,
men han hade alltjämt förnekat att han skjutit älgen, varför förhören för
denna dag avbrutits. Söndagen den 4 maj hade förhören fortsatts, varvid

Persson spontant och frivilligt erkänt, att han skjutit den anträffade älgtjuren.
Den av honom avgivna berättelsen hade i detalj stämt med å slaktplatsen
gjorda iakttagelser, om vilka Persson ej ägt kännedom. Det kunde
här nämnas, att Persson som garanti för att hans nu avgivna berättelse
vore sann velat till Lindkvist och Heimer överlämna en honom tillhörig
motorcykel, som var hans käraste egendom. Efter förhörets slut klockan 16
hade Persson i bil förts till sin bostad i Roligberg. Genom stämning den 31
maj 1947 till Västra Hälsinglands domsagas häradsrätt hade åtal anställts
mot Persson för olovlig och olaga jakt å älg. Vid tinget den 16 juni hade
Persson återtagit sitt erkännande och bestritt, att han gjort sig skyldig till
åtalade förseelser. I beslut den 30 juni 1947 hade Persson ålagts att fria sig
med ed. Den 9 september hade Persson gått eden, varpå åtalet mot honom
ogillats. Allmänna meningen och Lindkvists personliga uppfattning vore,
att Persson efter påverkan förnekat brotten och att han begått mened.
Någon bevisning härför torde för närvarande ej kunna förebringas. Den 16
juni 1947 hade nämnda häradsrätt dömt Hallström för det han utan tillstånd
innehaft ett remingtongevär och fyra laddade patroner samt för det
han medfört vapnet å marker, varå han ej hade jakträtt, till 25 dagsböter
om 1 krona. Lindkvist ville slutligen framhålla, att den olaga älgjakten
inom förbudsområdet i Hälsingland bedrivits så hänsynslöst, att älgstammens
bestånd allvarligt äventyrats. I de trakter, där tjuvskyttarna huserade,
vore skogarna milsvida och utgjorde med sina myrar och vattendrag
omtyckta tillhåll för älgarna, som här under snörika vintrar lätt kunde uppspåras
av skyttarna. Befolkningen vore gles och i allmänhet hölle den tyst
med sina iakttagelser om olaga jakter, dels på grund av rädsla och dels
troligtvis även för att man många gånger genom att mottaga kött av olovligen
fällda älgar själv blivit delaktig. Polismyndigheterna mötte på grund
därav ofta nästan oöverstigliga svårigheter då det gällde att förebringa för
fällande dom erforderlig bevisning om olaga jakt. Beträffande här ifrågakomna
fall hade funnits synnerliga skäl för kvarhållande. Hallström hade på
starka skäl kunnat misstänkas för att vara delaktig i olaga älgjakt samt
att ha tillgripit remingtongeväret. Persson hade ävenledes på starka skäl
kunnat misstänkas avvika och hindra den påbörjade utredningen genom
undanröjande av bevis och påverkan av hörda och eventuellt andra i jakten
deltagande personer. Då Lindkvist ej med hänsyn till vad som förekommit
ansåge att han överskridit sin befogenhet, hemställde Lindkvist att J. O.
måtte låta bero vid den avgivna förklaringen.

Vid yttrandet var fogat ett av föreningen Arbrå västra jakt vårdsområde
den 30 december 1947 avgivet intyg av följande innehåll.

Älgstammen inom Arbrå västra jaktvårdsområde hade från år 1935, då
totalförbud för jakt å älg införts inom viss del av Gävleborgs län, ökat
från ett fåtal djur 1935 till en tillfredsställande stam 1947, då förbudet
upphävts den 1 juli. Älgstammen hade under de senaste åren, då ökningen

blivit märkbar, utsatts för en hänsynslös jakt av tjuvskyttar. Ett flertal
olagligen skjutna älgar hade påträffats å områdets marker, men förövarna
hade i brist på bevis icke kunnat befordras till laga näpst. Jaktvårdsområdets
jaktvårdspoliser jämte ortens polispersonal hade under de senaste åren
bedrivit en energisk verksamhet för uppdagande av de skyldiga till den
olaga jakten, vilket dragit stora kostnader. Vid efterspaningarna och bevakningen
hade förekommit omständigheter, som starkt misstänkliggjort Bladh
och dennes söner för olaga jakt på både älg och småvilt. Spaningsarbetet
hade mycket försvårats på grund av markernas storlek och läge, och fällande
bevisning hade på grund av skyttarnas förslagenhet varit svår att förebringa,
Verkliga krafttag erfordrades för beivrandet av den olaga älgjakten
inom berörda område, vilket för övrigt gällde hela Arbrå kommun. Ett
synnerligen gott och fruktbärande samarbete hade varit och vore rådande
mellan ortens jaktvårdsorganisationer och polispersonalen i syfte att komma
till rätta med de rådande missförhållandena. Hallström hade på grund av
olaga jakt och opålitlighet i jaktligt hänseende uteslutits ur föreningen.

I en till landsfogden i Gävleborgs län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Genom lag den 12 maj 1933 angående ändring i vissa delar av förordningen
om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas
skall meddelades, bland annat, vissa bestämmelser om befogenhet för polismyndighet
att vid undersökning rörande begånget brott taga i förvar för
brottet misstänkt person utan att häktning skedde. För kvarhållande i dylikt
fall var emellertid, såsom av 19 § 12 punkten i sagda förordning framgick,
en förutsättning att det brott, för vilket personen misstänktes, kunde
tänkas leda till häktning.

Beträffande häktningsinstitutet var vid ifrågavarande tid i 19 § 5 punkten
ovannämnda promulgationsförordning stadgad en ovillkorlig häktningsskyldighet
beträffande person, som misstänktes hava begått brott, varå
straffarbete, dock ej under två år, efter lag kunde följa. I 6 punkten av
samma paragraf föreskrevs vidare, att om någon misstänktes hava begått
brott, som var ringare än i 5 punkten sades men varå dock straffarbete
efter lag kunde följa, han fick i häkte tagas, men att om en sådan person
hade ämbete eller tjänst eller fast egendom eller eljest stadigt hemvist eller
yrke och det ej skäligen kunde befaras, att han avveke eller att han genom
undanröjande av bevis eller egendom sakens tillbörliga utredning hindrade,
skulle han på fri fot lämnas. I andra stycket av samma punkt hette det,
att om den, som ej hade stadigt hemvist, misstänktes för brott, som ringare
vore än förut sagts, men varå dock fängelse efter lag följa kunde, och

emot honom skälig anledning förekomme att han avveke, finge han ock i
häkte tagas.

Såsom av de anförda bestämmelserna framgår kunde vid här ifrågavarande
tid en person, som hade stadigt hemvist, icke häktas såvida icke
strängare straff än fängelse kunde följa å brottet. Då vidare såsom förutsättning
för kvarhållande var, att brottet kunde tänkas leda till häktning,
var det uppenbarligen otillåtet att kvarhålla en sådan person i och för utredning
rörande brott, som ej var belagt med strängare straff än fängelse.

I 28 § lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt stadgas, att om någon jagar
olovligt å annans jaktområde, skall han dömas till dagsböter. Har han därvid
fällt, fångat, sårat eller påskjutit, bland annat, älg eller har jakten bedrivits
vanemässigt eller i större omfattning, vare straffet dagsböter, lägst 20, eller
fängelse i högst sex månader.

Jaktstadgan den 3 juni 1938 innehåller i 13 § bestämmelser om fridlysningstid
för älg. Enligt dessa bestämmelser må i Gävleborgs län jakt efter
älg regelmässigt äga rum allenast under sex dagar i oktober månad, men
under vissa betingelser kan enligt 15 och 16 §§ jakt efter älg å visst område
medgivas under annan tid än den eljest för länet gällande.

I kungl. kungörelse den 14 juni 1946 (nr 391) var stadgat, att i den del
av Gävleborgs län, som i väster och söder begränsas av Voxna älv till dess
inflöde i Ljusnan och sistnämnda älv från Voxna älvs inflöde till utloppet

1 havet jämte de sjöar, som å sagda sträckor genomflytas av dessa älvar, älg
skulle vara fridlyst under hela jaktåret 1946/1947, till och med den 30 juni

1947.

I 28 § 1 mom. jaktstadgan förordnas, att om någon jagar, fångar eller
dödar djur under tid, då djuret är fridlyst, skall han straffas för olaga jakt
med dagsböter. Har vid olaga jakt bland annat älg eller rådjur fangats, sarats
eller påskjutits, vare straffet fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna
äro mildrande, dagsböter ej under 20. Enligt 2 mom. samma paragraf
skall den som säljer, köper, emottager eller från ort till annan forslar
fridlyst djur straffas såsom för olaga jakt, efter ty i 1 mom. sågs.

I förevarande fall är upplyst, att Hallström och Persson den 1 maj 1947
anhållits och införts till polisstationen i Arbrå såsom misstänkta för olaga
älgjakt. Sedan de hörts av Heimer, hava Hallström och Persson kvarhållits
för vidare utredning. Med hänsyn till vad i Lindkvists förklaring anförts
därom, att Hallström misstänkts jämväl för olovligt tillgrepp, finner jag
kvarhållandet av Hallström icke föranleda någon vidare åtgärd från min
sida.

Vad åter angår kvarhållandet av Persson synes mig detta icke kunna
lämnas utan anmärkning. Enligt Lindkvists beslut har efter förhör den 1
maj och följande dagar Persson sasom misstänkt för olaga älgjakt a annans
mark kvarhållits i polisarrest till den 4 maj 1947 klockan 16, då han, efter

2 — Justiticombudsmavncns ämbetsberättelse till 1060 urs riksdag.

att hava erkänt att han skjutit den älg varom fråga var, frigivits. Enär ifrågavarande
brott icke kunnat förskylla svårare straff än fängelse samt Persson
haft stadigt hemvist, har häktning av Persson icke kunnat ske, och
följaktligen måste också kvarhållande för brotten ifråga ha varit uteslutet.
Genom att icke desto mindre kvarhålla Persson för utredning angående
brotten har Lindkvist överskridit sin befogenhet i anmärkningsvärd grad.

Genom det lagstridiga kvarhållandet har Persson varit berövad sin frihet
under närmare tre dygn och därigenom, vare sig han begått ifrågavarande
brott eller icke och utan hänsyn till utgången av det mot honom sedermera
anställda åtalet, uppenbarligen lidit skada.

Vad Lindkvist anfört till försvar för det påtalade kvarhållandet kan,
även om de av honom framförda synpunkterna i viss mån äro förtjänta av
beaktande, icke lända honom till ursäkt. Jag finner därför Lindkvists förfarande
icke kunna undgå beivran.

På grund av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt landsfogden att vid
vederbörlig domstol i laga ordning väcka och utföra åtal mot Lindkvist för
tjänstefel i anmärkta hänseende. Ansvar borde yrkas enligt 25 kap. 17 och
18 §§ strafflagen enligt den lydelse lagrummen hade före den 1 januari
1949 ävensom 15 kap. 10 § strafflagen, jämfört med 4 kap. 1 och 2 §§ samma
lag. Tillfälle borde beredas Persson att i målet föra talan.

Västra Hälsinglands domsagas häradsrätt, varest åtalet väcktes och Persson
yrkade skadestånd för lidande, som han fått utstå genom att misstänkas
för olovlig och olaga älgjakt, och för mistad arbetsförtjänst med
tillhopa 3 650 kronor, yttrade i dom den 16 maj 19^9 följande.

Jämväl enligt vad Lindkvist uppgivit i målet hava sådana omständigheter
förelegat att Persson vid anhållandet måste anses hava haft stadigt
hemvist. Lindkvist har förty förfarit felaktigt genom att såsom skett kvarhålla
Persson. Frågan huruvida Persson haft stadigt hemvist har emellertid
varit svårbedömlig och Lindkvist kan i betraktande härav genom kvarhållandet
av Persson icke anses hava gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffenhet
att medföra ansvar.

Då, vad angår Perssons skadeståndsanspråk, Persson vid åtal mot honom
för olovlig och olaga älgjakt ålagts edgång, kan anspråket, såvitt det avser
ersättning för lidande genom att han blivit misstänkt för sådan jakt, icke
bifallas. I avseende å anspråket i övrigt finner häradsrätten Persson skäligen
gottgjord med 30 kronor.

Häradsrätten lämnar åtalet mot Lindkvist utan bifall.

Lindkvist förpliktas att i skadestånd till Persson erlägga 30 kronor.

Häradsrättens dom har vunnit laga kraft.

3. Felaktigt förfarande i utmätningsärende.

I en hit insänd klagoskrift anförde Arvid Osvald Andersson i Malmö
följande.

Under åren 1939—1946 hade klaganden haft anställning å olika båtar,
som gått i fraktfart utanför spärren, och hade därvid haft små möjligheter
till kontakt med hemlandet. Under denna tid hade klaganden varit mantalsskriven
i Hallarum i Jämjö församling, Blekinge län, men han hade icke
kunnat hålla kontakt med hemorten och dess skatte- och andra myndigheter.
Till följd därav hade klaganden ej heller under nämnda år avgivit
någon självdeklaration. Klaganden hade emellertid taxerats för inkomst
beräknad efter skattemyndigheternas uppskattning. Någon kännedom om
den påförda skattens storlek hade klaganden ej fått. Skattsedeln hade skickats
till hans hem, och då skatten ej betalats, hade densamma uppförts å
restlängd för indrivning. Någon avsikt att undandraga sig skyldigheten att
betala skatt hade klaganden icke haft, men då han ej haft kännedom om
skattens storlek, hade han icke kunnat fullgöra sina skyldigheter. Klaganden
hade ansett, att det borde anstå därmed tills klaganden i hemlandet
kunde taga del av vederbörliga handlingar. Under åren 1940—

1944 hade klaganden två gånger om året sänt sparmedel avsedda för
skatten till sin moder, som enligt överenskommelse insatt dem på en klaganden
tillhörig motbok med Jämjö Sparbank. Den 28 november 1944
hade landsfiskalen i Kristianopels distrikt Erik Berggren uppsökt klagandens
moder och avkrävt henne klaganden tillhöriga ägodelar, som skulle
tagas i mät för oguldna skatter. Några andra ägodelar av värde än motboken
med Jämjö Sparbank hade klaganden icke haft, och denna hade
klagandens moder vägrat att utlämna. Berggren hade emellertid trots moderns
protester och motstånd tagit boken i mät. Sedermera hade han å
motboken uttagit den 20 december 1944 2 664 kronor 36 öre samt den
30 maj 1945 733 kronor 65 öre. I fråga om förstnämnda belopp hade klaganden
såsom kvitto erhållit en den 28 november 1944 dagtecknad ”Underrättelse
om verkställd utmätning”, på vilken antecknats: ”1 mät har denna
dag tagits så stor del av den restskyldiges tillgodohavande i Jämjö Sparbank
enligt motbok nr 646 (som t. v. omhändertagits), som svarar mot utsökta
beloppet enligt denna underrättelse eller kr. 2 664: 34; betygar Kristianopels
landsfiskalsdistrikt. Erik Berggren.” Beträffande uttaget den 30 maj

1945 hade klaganden ej erhållit andra handlingar än vederbörligt indrivningskvitto.
Vid tidpunkten för utmätningen hade klaganden vårdats å
sjukhus i Trinidad, Västindien, för skada ådragen i tjänsten. Först omkring
ett halvår senare hade klaganden i New York erhållit vetskap om den behandling
hans moder utsatts för. Klaganden hade då även fått en skrivelse
från Berggren, i vilken denne meddelat, att han, trots klagandens moders
motstånd, fråntagit henne klagandens sparbanksbok. Denna hade åter -

lämnats någon gång under år 1945 till en klagandens broder, icke till modern
eller klaganden själv. Då klaganden ifrågasatte, huruvida Berggrens åtgärder
stode i överensstämmelse med svensk lag, hemställde klaganden, att

J. O. måtte verkställa undersökning i saken samt, om så skulle befinnas
erforderligt, föranstalta om åtal mot Berggren.

På anmodan av mig avgav Berggren yttrande över klagoskriften. I yttrandet
hänförde sig Berggren till en början till innehållet i följande i hithörande
delar så lydande utmätningsprotokoll:

”Protokoll, fört vid utmätningsförrättning
i Hallarum, Jämjö socken,
den 28 november 1944.

Ur restlängder, vilka för indrivning ingivits till landsfiskalen i Kristianopels
distrikt, hade inhämtats, att sjömannen Arvid Osvald Andersson, vilken
vore mantalsskriven inom Jämjö kommun men vilken enligt vunnen upplysning
för närvarande uppehölle sig å utrikes ort under obekant adress,
häftade i skuld för följande honom inom socknen påförda men fortfarande

oguldna utskylder, nämligen:---------------

eller tillhopa kronor: 2 569: 74

vartill kommer å dessa utskyldsposter belöpande indrivnings avgifter

........................................... Kr. 94: 62

Summa kronor 2 664: 36

Enligt vad undertecknad från tillförlitligt håll underhand erfarit hade
gäldenären tid efter annan till sin moder, hustrun Amanda Andersson i
Hallarum, hemsänt kontanta medel i olika poster, vilka penningar hon för
sonens räkning insatt i Jämjö Sparbank. Någon uppgift om storleken av
gäldenärens tillgodohavande i denna bankinrättning hade dock icke stått
att erhålla.

I anledning av vad sålunda stått att inhämta inställde sig undertecknad
med fjärdingsmannen Karl Kristiansson i Jämjöslätt såsom vittne denna
dag hos förenämnda hustrun Amanda Andersson i Hallarum. Denna meddelade
på tillfrågan, att hennes här ifrågavarande son, motormannen Arvid
Andersson, f. n. vistades i Amerika under adress ''Svenska Sjömansunionen,
156 Montague St., New York, U. S. A.’.

Härom tillspord medgav hon, att hon för sonens räkning och på hans
uppdrag i Jämjö Sparbank insatt vissa mindre till henne översända belopp,
allt i enlighet med en av banken för honom utfärdad motbok, som hon hade
i sitt förvar och som hon efter något parlamenterande fann för gott att på
anfordran till undertecknad överlämna.

Enligt denna motbok med åsatt nr. 646, som vore utställd å ''Arvid Osvald
Andersson, Binga’, ägde gäldenären i Jämjö Sparbank ett tillgodohavande
å kr. 4 588: 96 förutom upplupen ränta.

Av detta Anderssons tillgodohavande förklarades nu i mät kr. 2 664: 36,
utgörande det till betalning förfallna fordringsbeloppet.

Bemälda bankinrättning skulle meddelas förbud att vid äventyr av eget
betalningsansvar utgiva något av det sålunda utmätta beloppet till annan
än utmätningsmannen eller den, till vilken i följd av utmätningen gäldenärens
rätt eventuellt kunde komma att övergå. Genom att erhålla del av detta
protokoll skulle banken anses hava blivit om förbudet underrättad.

Sparbanksboken omhändertogs av undertecknad.

Om den sålunda verkställda utmätningen överlämnades jämlikt 84 §

utsökningslagen till Amanda Andersson skriftligt bevis------

Dag som ovan
Erik Berggren.

Landsfiskal i Kristianopels distrikt.”

I yttrandet anförde Berggren därefter följande.

När det kommit till Berggrens kännedom att klaganden ägde penningmedel,
vilka blivit insatta i bank, hade det självfallet varit Berggrens skyldighet
att genom utmätning försäkra sig om dessa tillgångar. Vid Berggrens
besök hos klagandens moder hade denna till en början icke velat utlämna
klagandens sparbanksbok till Berggren. Då Berggren emellertid varit övertygad
om att boken ifråga förvarades i ett i bostaden befintligt skrivbord,
hade modern av Berggren anmodats att öppna lådorna i detsamma. Först
hade hon vägrat att göra detta, men då Berggren för henne förklarat, att
han i så fall icke hade annat val än att själv bereda sig tillträde till lådorna,
hade hon tagit sitt förnuft till fånga och självmant öppnat den låda, i vilken
sparbanksboken förvarades. Utmätningen hade sålunda ägt rum den 28 november
1944. Samma dag hade Berggren gjort sig mödan att uppsätta en
skrivelse i saken till klaganden. Denna skrivelse hade lämnats till klagandens
broder trafikbilägaren Thorvald Andersson i Jämjöslätt, en i allo
skötsam och pålitlig man, vilken lovat vidaresända densamma till klaganden.
Att skrivelsen även kommit denne tillhanda antyddes i klagoskriften.
Enbart i avsikt att skydda klagandens moder och förhindra, att klaganden
skulle fatta agg till henne i anledning av utlämnandet av sparbanksboken,
hade Berggren i skrivelsen till klaganden låtit denne veta, ”att modern gjort
allt för att skydda sonens intressen”. Klaganden handlade icke särskilt
renhårigt, när han i sin klagoskrift omformade detta uttalande sålunda, att
han erhållit en skrivelse från Berggren, ”i vilken han meddelade, att han,
trots min moders motstånd, fråntagit henne min sparbanksbok”. Tilltaget
vittnade icke om god vilja och ärligt uppsåt. — Emellertid hade Berggrens
brev till klaganden icke haft någon verkan. Även i fortsättningen hade
denne lämnat sina skatter obetalda. Den 3 maj 1945 hade dåvarande fjärdingsmannen
Kjell Danielsson i Jämjöslätt på Berggrens order verkställt
ny utmätning för uttagande av till betalning då förfallna skatterestantier,
tillhopa 705 kronor 45 öre, järnte indrivningsavgifter. Sparbanksboken hade

därefter den 2 juni 1945 utlämnats till klagandens broder, vilken åtagit sig
att överlämna densamma till modern i föräldrahemmet. Man kunde icke
annat än reagera, när klaganden ville göra gällande ”att han icke haft
någon avsikt att undandraga sig skyldigheten att betala skatt men att han
icke kunnat fullgöra sina skyldigheter, då han ej haft kännedom om skattens
storlek”. Detta läte ju enfaldigt, då han ju stått i ständig förbindelse
med sin moder, som skött hans bankaffärer och som fått mottaga alla hans
debetsedlar i den mån desamma utkommit. Om han trots allt verkligen haft
för avsikt att göra rätt för sig, så hade han väl nu icke bort ha någon anledning
att klaga. Med hänsyn till tidigare gjorda avkortningar hade nämligen
av honom uttagits mindre än vad han egentligen varit skyldig att
utgiva till det allmänna. Troligt vore därför, att klaganden haft helt andra
spekulationer med sina penningar, och lika troligt vore, att hans högst
obefogade klagoskrift tillkommit blott och bart i ilska över att dessa spekulationer
misslyckats. För detta talade även den omständigheten, att klaganden
— trots sin omskrivna goda vilja — icke frivilligt erlagt någon
enda skatt, som förfallit till betalning efter den sista av omförmälda utmätningar.
En del av de efterföljande skatterna hade uttagits av stadsfogden
i Malmö, och andra — ännu helt oguldna — hade till samme utmätningsman
översänts för indrivning.

Vid yttrandet voro i bestyrkta avskrifter fogade dels en av Berggren den
28 november 1944 avlåten skrivelse till klaganden, innehållande en redogörelse
för den samma dag verkställda utmätningen och anledningen till
densamma ävensom vissa råd till klaganden med avseende å inbetalningen
av honom påförda skatter samt deklarationers avgivande, dels ock ett så
lydande utmätningsprotokoll:

”Protokoll, hållet vid utmätning i
Jämjöslätt den 3 maj 1945.

Undertecknad, fjärdingsman i Jämjö socken, inställde sig denna dag hos
Herr Landsfiskalen i Kristianopels distrikt, vilken omhänderhar en sjömannen
Arvid Osvald Andersson tillhörig sparbanksbok, för att efter uppdrag
av landsfiskalen i orten uttaga

lcronoutskylder för år 1944 inom Jämjö socken kr. 448: 45,

indrivningsavgift 28:20

Värnskatt för år 1944—45 Jämjö 257:

S:a kr. 733: 65.

Såsom vittne vid förrättningen var tillstädes tjänstebiträdet hos landsfiskalen
i Kristianopels distrikt, fröken Nelly Karlsson.

Då beloppet icke erlades, blev hos gäldenären följande, till nedan angivna
belopp värderade lösegendom utmätt, nämligen:

På sparbanksbok innestående medel .................. 733 kr. 65 öre

S:a 733 kr. 65 öre

Tillika meddelades följande fullföljdshänvisning

Dag som ovan.

Kjell Danielsson.

Fjärdingsman.”

Sedan jag därefter anmodat Berggren att inkomma med yttrande rörande
det förhållandet att Berggren efter utmätningen den 28 november
1944 behållit sparbanksboken ända till den 2 juni 1945 samt att han ej
återlämnat boken till klagandens moder utan överlämnat den till Thorvald
Andersson, anförde Berggren följande.

Sedan Berggren i samband med utmätningen den 28 november 1944 hos
klagandens moder omhändertagit klagandens sparbanksbok samt besvärstiden
gått till ända, hade Berggren den 20 december 1944 i Jämjö Sparbank
lyft det av honom utmätta beloppet, 2 664 kronor 36 öre. De klaganden
påförda kronoutskylderna för år 1944, 448 kronor 45 öre, hade då
redan förfallit till betalning, ehuruväl restlängden ännu icke hunnit komma
Berggren tillhanda. I mars månad 1945 hade därjämte till betalning skolat
förfalla värnskatten för år 1944/1945. Hade Berggren genast återställt sparbanksboken
till klagandens moder, så hade han — med hänsyn till den
uppenbara förbittring modern vid utmätningstillfället ådagalagt och hennes
tydliga oförmåga att vilja och kunna fatta vad Berggren sasom utmätningsman
vore skyldig att fullgöra — haft all anledning antaga, att hon
utan att förlora någon tid gömt undan boken pa sadant säkert ställe, att
Berggren sedermera icke haft någon möjlighet aterfinna densamma. För
att i banken kunna utfå ytterligare medel hade Berggren ju måst förete
sparbanksboken. En ny utmätning hade därför med största sannolikhet
blivit fullkomligt resultatlös och endast givit upphov till ett nytt och fullkomligt
meningslöst uppträde med klagandens moder. För att undvika
detta hade Berggren beslutat sig för att i avbidan på restlängderna icke
genast återlämna sparbanksboken. Han hade ansett detta vara det förnuftigaste,
särskilt som han också, med tanke på den avlåtna skrivelsen
till klaganden, förlitat sig på att denne mycket snart skulle låta sig avhöra
med klara instruktioner till modern eller brodern. Thorvald Andersson hade
vid den tid, varom här vore fråga, bott hos sin moder, och anledningen till
att boken den 2 juni 1945 överlämnats till honom hade endast varit, att
han hade sitt arbete i Jämjöslätts samhälle och därför dagligen vore att
träffa där. Ehuruväl detta icke funnes inryckt i ett av Andersson undertecknat
kvitto å bokens emottagande, hade denne likväl vid tillfället blivit
ombedd och även utlovat att vidarebefordra boken till modern. Detta hade
han också gjort. Rent formellt sett kunde ju vara påtalbart, att Berggren
så att säga gått händelserna i förväg genom att icke genast återställa sparbanksboken.
Men då klaganden icke tillskyndats någon som helst förlust
eller skada därigenom och därjämte det allmännas rätt pa bästa sätt till -

varatagits, vågade Berggren förmena, att det anmärkta förhållandet rättvisligen
för hans vidkommande icke borde föranleda någon påföljd, i all
synnerhet som det av klagoskriften med tydlighet framginge, att denna
tillkommit enbart i syfte att trakassera.

I avgivna påminnelser anförde klaganden, att hans anmälan till J. O.
härledde sig från en önskan att få upprättelse för hans moder, vilken han
ansåge behandlad på ett sätt som stode i strid med svensk lag. Berggren
sade sig ha haft rätt att företaga den verkställda utmätningen, men enligt
klagandens uppfattning torde lagen icke kunna tolkas så, att en utmätningsman
hade rätt att använda nödigt tvång även då det gällde annan
person, än den utmätningen avsåge. Klaganden kunde helt naturligt icke
bevisa något övergrepp från Berggrens sida, men dennes uppträdande mot
klagandens moder jämte tillvägagångssättet i övrigt vid utmätningen hade
varit sådant, att klaganden, då han fått vetskap om detsamma, måste
reagera. Innehållet i Berggrens senast avgivna yttrande styrkte klaganden
i hans uppfattning, att Berggren behandlat modern på det sätt hon angivit
för klaganden. Ordalagen ”ett nytt uppträde med klagandens moder” vore
enligt klagandens mening bevis för att uppträde verkligen förekommit. En
särskilt försvårande omständighet ansåge klaganden vara, att Berggren
behållit sparbanksboken en längre tid och sedermera återlämnat den till
klagandens broder. Därest boken förkommit genom eldsvåda eller på annat
sätt, hade klaganden fått stora svårigheter att utfå sina sparmedel. Men
Berggren hade kunnat visa kvitto på att boken avlämnats. Dessutom ansåge
klaganden oriktigt, att Berggren blandat in klagandens moder och
broder i ett förhållande, med vilket de egentligen ej hade att skaffa. Klaganden
ville ytterligare en gång poängtera, att han under sin vistelse utanför
spärren haft så dålig kontakt med hemlandet, att han icke förrän efter
utmätningen den 3 maj 1945 erhållit Berggrens utmätningsprotokoll av
den 28 november 1944. Ungefär samtidigt hade klaganden fått brev från
sin moder beträffande tillvägagångssättet vid utmätningen hos henne. De
medel klaganden sänt till sin moder hade varit avsedda för skatterna, men
klaganden hade helt naturligt först velat taga del av debetsedlarna. Beträffande
Berggrens uppgift, att klaganden även efter den sista utmätningen
underlåtit att betala skatt, ville klaganden framhålla, att han efter Berggrens
åtgärder blivit bittert inställd mot samhället och därefter med full
avsikt underlåtit att fullgöra sina skyldigheter i vad det gällde inbetalning
av skatt. Först sedan klaganden av en kommunal förtroendeman i Malmö
blivit tillhållen det oriktiga i ett sådant handlingssätt, hade klaganden beslutat
sig för att i fortsättningen sköta sina skyldigheter gentemot samhället
på ett korrekt sätt samt att till J. O. anmäla Berggren för att därigenom
få upprättelse för sig själv och sin moder.

I en till landsfogden i Blekinge län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Vad till en början angår utmätningen den 28 november 1944 av 2 664
kronor 36 öre av det för klagandens räkning å motbok nr 646 med Jämjö
Sparbank innestående kapitalbeloppet 4 588 kronor 96 öre, finner jag vad
klaganden därutinnan lagt Berggren till last icke föranleda någon min
vidare åtgärd. Att Berggren omhändertagit klagandens motbok i och för
det av utmätningen omfattade beloppets uttagande i banken har stått i full
överensstämmelse med lag. Genom beloppets utkvitterande i banken den
20 december 1944 har nämnda utmätningsärende varit slutfört. Därmed
måste det också ha ålegat Berggren att till klagandens moder, hos vilken
motboken omhändertagits, återställa denna. Så har emellertid icke skett,
utan har i stället Berggren behållit motboken för att framdeles kunna med
användande av densamma indriva andra klaganden påförda skatter. Sedermera
har genom fjärdingsmannen i socknen å landsfiskalskontoret, där
Berggren förvarade motboken, verkställts utmätning av ytterligare 733 kronor
65 öre av det å boken innestående beloppet. Denna utmätning har skett
för gäldande av 1944 års kronoutskylder, 448 kronor 45 öre, samt värnskatt
för år 1944—1945, 257 kronor, jämte indrivningsavgift 28 kronor 20 öre.

Även om 1944 års kronoutskylder redan under förstnämnda utmätningsärendes
handläggning varit förfallna till betalning utan att desamma
guldits av klaganden, har Berggren icke varit berättigad att vidtaga åtgärd
för indrivning av dem innan i vederbörlig ordning upprättad restlängd —
exekutionsurkund vid utmätning för ogulden skatt — kommit Berggren
tillhanda. Och någon restlängd har Berggren i förevarande fall icke mottagit
från länsstyrelsen vid den tid, då utmätningen den 28 november 1944
var slutförd. Genom att för säkerställande av möjligheten att uttaga
nämnda utskylder och ovanberörda värnskatt, som ännu icke ens var förfallen
till betalning, behålla motboken har Berggren överskridit sin befogenhet
i anmärkningsvärd grad. Berggren har uppenbarligen icke ägt att på
dylikt sätt hindra klaganden från att disponera det å motboken då kvarstående
beloppet, även om risk förefanns att uttagandet av klaganden påförda
skatter därigenom skulle komma att omöjliggöras. Genom Berggrens
förfarande i sagda hänseende kan skada ha tillskyndats klaganden. Huru
därmed än må vara, finner jag emellertid Berggrens förfarande innebära
tjänstefel av den beskaffenhet, att Berggren icke kan undgå åtal för detsamma.
Den omständigheten att Berggren överlämnat motboken till klagandens
broder i stället för direkt till hans moder synes mig däremot, med
hänsyn till vad Berggren anfört i avgiven förklaring, icke böra läggas Berggren
till last såsom tjänstefel.

På grund av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt landsfogden att vid
vederbörlig domstol i laga ordning väcka och utföra åtal mot Berggren för

tjänstefel i anmärkta hänseende samt å honom yrka ansvar enligt 25 kap.
17 § strafflagen enligt lagrummets lydelse före den 1 januari 1949. Tillfälle
borde beredas klaganden att i målet föra talan.

Åtalet anhängiggjordes vid Östra och Medelsta domsagas häradsrätt,
varest klaganden yrkade ersättning av Berggren med 28 kronor 20 öre,
motsvarande den indrivningsavgift som uttagits vid utmätningen den 3 maj
1945.

Sedan Berggren, med bestridande av att han förfarit felaktigt, uppgivit,
att han den 20 december 1944 fått en tjänsteresa och därför icke skulle
ha hunnit återsända klagandens motbok sagda dag ävensom att restlängd
å kronoutskylderna för år 1944 inkommit till landsfiskalskontoret den 21
december 1944, anförde åklagaren följande: Visserligen kunde det med
hänsyn till Berggrens arbetsbörda icke läggas denne till last såsom försummelse
att han ej återställt motboken samma dag det första utmätningsärendet
slutförts eller den 20 december 1944 och då Berggren påföljande
dag erhållit en ny restlängd, i vilken klaganden varit restförd för kronoutskylder,
hade det varit fullt riktigt av Berggren att därefter behålla motboken
tills även dessa utskylder hunnit uttagas. Emellertid hade det ålegat
Berggren att verkställa utmätning för desamma snarast möjligt, på det att
klaganden icke skulle längre än nödvändigt vara berövad möjligheten att
förfoga över motboken. Genom att — i syfte att säkerställa möjligheten att
uttaga värnskatten, vilken Berggren misstänkt skola bliva restförd — dröja
med utmätningen för kronoutskylderna och återställande av motboken till
efter den 12 april 1945, då restlängd å värnskatten inkommit, hade Berggren
överskridit sin befogenhet och visat oförstånd i tjänsten. På grund
därav påstod åklagaren ansvar å Berggren jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
i dess lydelse före den 1 januari 1949.

I dom den 25 maj 19^9 lämnade häradsrätten åklagarens ansvarstalan
utan bifall, varjämte klagandens ersättningstalan ogillades.

Såsom domskäl anförde häradsrätten följande.

Häradsrätten finner väl, att Berggren förfarit felaktigt i det av åklagaren
angivna hänseendet. I målet har emellertid icke ens påståtts, att därav uppkommit
någon skada. Med hänsyn till denna och övriga omständigheter
finner häradsrätten vad i målet lagts Berggren till last icke skäligen böra
medföra ansvar. — För klagandens ersättningsyrkande saknas fog.

Med denna utgång av åtalet ansåg jag mig icke böra åtnöjas. Jag anmodade
därför landsfogden i Blekinge län att fullfölja talan mot häradsrättens
dom och framhöll därvid följande.

Då häradsrätten funnit, att Berggren förfarit felaktigt i åtalat hänseende,
har enligt min mening ansvar för samma förfarande bort ådömas Berggren.
Att så icke skett synes närmast ha berott därpå, att någon skada antagits

icke ha uppkommit genom förfarandet. Frågan huruvida skada av förfarandet
uppkommit eller icke har emellertid ej den betydelse för avgörandet
av ansvarsfrågan, som häradsrätten torde ha tillagt densamma. Den
skada, som närmast måste anses ha tillskyndats klaganden, har i första
hand bestått i att han varit betagen möjligheten att göra uttag å ifrågavarande
motbok. Klaganden har icke varit tillstädes vid häradsrätten och
de av hans moder och broder lämnade uppgifterna, huruvida uttag å boken
kunde tänkas ha varit önskvärda under tiden till den 2 juni 1945, ha varit
mycket svävande. Uttag för värnskattens erläggande i rätt tid kunde exempelvis
ha varit synnerligen önskvärt för inbesparande av en onödig indrivningsavgift.

Beträffande åtgärden att förklara en åtalad ämbetsman ha förfarit felaktigt
men felet icke vara av beskaffenhet att medföra ansvar ma erinras,
att straffrättskommittén i sitt år 1944 avgivna betänkande med förslag till
lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944: 69) föreslog
införande av en uttrycklig bestämmelse att domstolen beträffande
ringa fel skulle kunna utan att ådöma straff förklara att ämbetsmannen
förfarit felaktigt. I den proposition, nr 80, vari på grundval av nämnda
betänkande förslag till ändringar i strafflagen förelädes 1948 års riksdag,
upptogs emellertid icke något förslag till införande av dylik bestämmelse.
Chefen för justitiedepartementet, som i anledning av gjorda erinringar mot
förslaget i denna del medgav att skäl mot detsamma kunde anföras, yttrade
att det syntes rådligast att icke upptaga frågan till behandling i lag utan
liksom dittills överlämna dess lösande åt praxis.

I den av justitierådet Nils Beckman samt professorerna Ragnar Bergendal
och Ivar Strahl, samtliga ledamöter av straffrättskommittén, år 1949
utgivna kommentaren till strafflagen och ovannämnda nya lagstiftning anföres
i hithörande ämne (s. 603) följande:

”Ehuru det av kommittén föreslagna undantagsstadgandet icke blev upptaget
i lagen, har det tydligen icke varit meningen att bryta förutvarande
praxis, enligt vilken vissa fel icke äro av beskaffenhet att föranleda ansvar.
Domstolarna ha följaktligen en viss diskreti onär prövningsrätt, huruvida
ett fel i objektivt hänseende är så ringa att det ej bör föranleda ansvar. Då
ingen erinran härom upptagits i lagen, måste denna prövningsrätt hållas
inom ganska snäva gränser. Kommittén ville medgiva sådan prövningsrätt
för alla ringa fel. De remissinstanser, vilkas anmärkning främst föranledde
det av kommittén föreslagna stadgandets uteslutande, ansågo emellertid
någon begränsning av det straffbara området i detta hänseende icke vara
erforderlig. Visserligen anslöt sig departementschefen icke helt till deras
motivering, men av lagens antagna lydelse maste anses följa, att även ringa
fel i regel iiro straffbara. Ilar en ämbetsman åsidosatt vad honom i denna
egenskap åligger, äro alltså de objektiva rekvisiten för ansvar uppfyllda,
såvitt ej felet är med hänsyn till tjänstepliktens art och omständigheterna

obetydligt, vilket särskilt kan vara förhållandet med smärre rutinfel. Annars
ligger begränsningen av det straffbara området endast i de subjektiva
rekvisiten.”

Vad sålunda anförts synes mig vara riktigt. Någon befogenhet att eftergiva
straff för tjänstefel tillkommer icke domstol. Är felet icke en ren obetydlighet,
bör således underlåtenhet att utdöma ansvar kunna grundas
endast på hänsyn till de subjektiva rekvisiten. I förevarande fall har häradsrätten
enligt domen funnit, att Berggren i objektivt hänseende gjort sig
skyldig till tjänstefel. Några skäl för befrielse från ansvar synas mig icke
kunna anföras med hänsyn till det subjektiva rekvisitet. Man måste kunna
fordra av en utmätningsman att han icke gör sig skyldig till en sådan
oskicklighet, som Berggren i detta fall visat. Erinras må också, att Berggren
ännu vid häradsrätten bestritt, att han förfarit felaktigt, och sålunda icke
ens efter åtalets anhängiggörande velat inse, att hans förfarande inneburit
ett anmärkningsvärt överskridande av en utmätningsmans lagliga befogenhet.

Ett förfarande som det här påtalade kan för övrigt enligt min mening
icke betraktas som ett ringa tjänstefel. Oavsett motivet är det ett klart
övergrepp som skett från Berggrens sida. Att något slags självpantning,
kanske till nackdel för andra borgenärer, icke får ske för indrivande av
statsverkets skattefordringar, borde icke behöva framhållas. Skulle detta
förfarande lämnas utan något som helst straff, synes mig alltför stor möjlighet
lämnas öppen för begående av tjänstefel utan ansvarspåföljd. Av
stor vikt synes mig därför vara, att Berggren dömes till bötesstraff för
tjänstefelet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrade i dom den 27 september
1949 följande.

Berggren har väl förfarit felaktigt på sätt häradsrätten funnit.

Emellertid finner hovrätten följande böra beaktas.

Då ifrågavarande tjänsteåtgärder vidtogos, hade klaganden sedan flera
år tillbaka icke fullgjort sin skattskyldighet. Vid tiden för tjänsteåtgärderna
rådde avspärrning till följd av krig. Klaganden vistades utanför spärren i
sjöfart, varför postförbindelserna med honom voro synnerligen långsamma
och oregelbundna. Berggren uppsatte den 28 november 1944 en till klaganden
ställd skrivelse, vari Berggren underrättade klaganden om den samma
dag skedda utmätningen samt rådde honom, bland annat, att giva någon
hemmavarande anhörig fullmakt att så förfoga över honom tillhöriga penningmedel,
att hans skatter i fortsättningen bleve guldna efter hand som de
förfölle till betalning. Skrivelsen, som synes hava överlämnats till någon av
klagandens hemmavarande anhöriga, kom sedermera — om än efter åtskillig
tidsutdräkt — klaganden tillhanda. Berggren har enligt egen uppgift
ansett sig kunna förmoda, att skrivelsen skulle föranleda någon klagan -

dens åtgärd till främjande av frivillig skattebetalning. Med hänsyn till vad
nu anförts och till att Amanda Andersson visat sig ovillig att medverka till
skatternas erläggande kan Berggrens dröjsmål med motbokens återställande
i någon mån synas förklarligt, helst som Berggren synes hava räknat med
att klagandens broder Thorvald Andersson skulle förehalla klaganden att
betala sina skatter frivilligt.

Utredningen i målet visar, att Amanda Andersson, åt vilken klaganden
uppdragit att förvara boken, under hela den tid Berggren omhänderhaft
boken saknat fullmakt att göra uttag på densamma.

Amanda Andersson har såsom vittne vid häradsrätten uppgivit, att varken
hon eller klaganden haft någon praktisk olägenhet av att Berggren ej
förrän så sent som skett återställt boken.

Med beaktande såväl av vad här anförts som av Berggrens genom ifrågavarande
åtgärder visade, i och för sig förtjänstfulla nit vid beivrandet av
vad han — sannolikt ej utan skäl — ansett vara ett försök att undandraga
det allmänna skatt och hans samtidigt ådagalagda omsorg att söka övertyga
klaganden om det riktiga och lämpliga i att godvilligt betala sina skatter
finner hovrätten vad i målet förts Berggren till last icke böra medföra
ansvar.

Hovrätten fastställer häradsrättens domslut, såvitt nu är ifraga.

Frågan huruvida Berggrens felaktiga förfarande under förhanden varande
omständigheter borde bestraffas eller icke syntes mig vara av den principiella
betydelse, att densamma borde underkastas högsta domstolens prövning.
För en enhetlig rättstillämpning skulle det utan tvivel vara av största
betydelse, att det bleve fullt klargjort att domstol icke på grund av allenast
mildrande omständigheter äger fria från straff för fel, som begås av tjänstemän
i tjänsten. Med hänsyn därtill ansåg jag mig icke kunna underlåta att
fullfölja talan mot hovrättens dom. I revisionsinlaga yrkade jag alltså, att
högsta domstolen måtte, med ändring av domen, bifalla den mot Berggren i
målet förda talan, och anförde till stöd härför följande.

I likhet med häradsrätten har hovrätten mot Berggrens bestridande funnit
honom ha förfarit felaktigt. Det oaktat har icke heller hovrätten fällt
Berggren till ansvar. De skäl, som hovrätten därvid åberopat, synas vara
dels att någon skada eller olägenhet icke uppkommit av att motboken icke
återställts tidigare än som skett, dels att Berggren, då han kvarhöll motboken,
handlat av hedervärda bevekelsegrunder, dels att Berggrens handlingssätt
föranletts av klagandens beteende och dels att Berggren ådagalagt
omsorg för att övertyga klaganden om att han borde godvilligt betala sina
skatter. Intet av dessa skäl berör de objektiva eller subjektiva förutsättningarna
för straffbarhet enligt det åberopade lagrummet, 25 kap. 17 §
strafflagen. Skälen utgöra endast en uppräkning av vissa mildrande omständigheter.

Av hovrättens domskäl synes det mig därför oförtydbart framgå, att
hovrätten väl funnit Berggrens förfarande straffbart enligt nämnda lagrum
men att hovrätten på grund av de mildrande omständigheterna eftergivit
straffet. Enligt min mening kan emellertid, såsom från åklagarsidan närmare
utvecklats i hovrätten, domstol icke utan stöd av lag eftergiva ansvarspåföljd
för tjänstefel. Föreligga objektiva och subjektiva rekvisit för tillämpning
av det ifrågavarande lagrummet, torde domstolen således icke kunna
undgå att fälla till ansvar.

Målet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. Olaga kvarhållande.

Vid granskningen av ett av landsfiskalen i Övertorneå distrikt T. Utterström
hit insänt utdrag av liggare över kvarhållna, för brott misstänkta
personer för tredje kvartalet 1947 iakttogs, att vägarbetarna Valfrid Westerberg
i Juoksengi och Elis Pudas i Lampisenpää efter anhållande den
13 september 1947 kvarhållits såsom misstänkta för olaga älgjakt till den
18 i samma månad klockan 9, då de lösgivits.

Sedan med anledning därav polisutredningen rörande omförmälda älgjakt
hit införskaffats, inhämtades av en av jaktpolisen Robert Bagge den
20 december 1947 avgiven polisrapport, bland annat, följande.

På begäran av landsfiskalen i Övertorneå distrikt verkställde Bagge
jämte jaktpolisen Brynolf Taavo utredning i anledning av vissa till polismyndigheten
lämnade uppgifter om en påträffad slaktplats efter älg, som
syntes ha fällts innan jakten å älg den 8 september 1947 blivit tillåten i
Norrbottens län. Därvid upplyste hemmansägaren Frans Nuulu i Torakankorva
vid förhör den 12 september 1947, att han av Bror Muotka och
Bertil Brännström, bada i Kuivakangas, erfarit, att dessa söndagen före
den lovliga älgjakten — den 7 september — hört skottlossning från det håll,
där slaktplatsen efter en älgkalv den 10 september påträffats av jordbruksarbetaren
Gösta Kerttu i Kuivakangas och av denne utvisats för Nuulu.
Muotka och Brännström hade för Nuulu berättat, att skottlossningen varit
av sådan art, att de misstänkt att det var fråga om olaga älgjakt och därför
begivit sig av i den riktning de hört skotten. De hade därvid sammanträffat
med Westerberg och Pudas, vilka uppehållit sig å en rastplats i norra
delen av myren Pestilävuoma. På förfrågan hade dessa för Muotka och
Brännström uppgivit, att de skjutit till måls.

Tillsammans med Nuulu undersökte jaktpoliserna därefter slaktplatsen,
som var belägen i sydvästra hörnet av myren Pestilävuoma samt ett stycke
in i skogen. Vid förhör samma dag, den 12 september, berättade hemmansägaren
Johan Ruisniemi i Kuivakangas följande: Han hade tillsammans

med sin broder Karl Ruisniemi och Hugo Matlin söndagen den 7 september
tidigt på morgonen begivit sig ut för att under tiden den 8—den 10 september
jaga älg. Han hade följt med Matlin, därvid de gått kortaste vägen
upp mot en honom tillhörig koja i trakten av Isokero, medan Karl Ruisniemi
gått en omväg för att kontrollera, huruvida spår efter älg förekomme
i någon annan trakt än där de från början ämnat jaga. Då Johan Ruisniemi
och Matlin kommit omkring 3,5 km hemifrån och befunnit sig i trakten av
Palopestilä, hade de fått höra flera skott avlossas i riktning mot Niskanpää.
Detta hade hänt någon gång under förmiddagen. Omkring en timme senare,
medan Johan Ruisniemi uppehållit sig å Isopertuli, hade han sammanträffat
med Pudas. Då Ruisniemi haft sig bekant, att Pudas och Westerberg brukade
jaga tillsammans, hade han sagt till Matlin att de skulle göra sällskap
med Pudas, så kanske de skulle sammanträffa med Westerberg. Detta hade
de även gjort. Westerberg hade då varit sysselsatt med att koka kaffe vid en
eld omkring 300 meter söder om den norra rastplatsen på Pestilävuoma. Ruisniemi
och Matlin hade blivit bjudna på kaffe, och de hade därefter suttit
och pratat med Westerberg en god stund — omkring en timme — varefter
de samtliga fyra begivit sig av i nordlig riktning utefter vintervägen över
Pestilävuoma. Sedan de följts åt omkring 200 meter, hade Westerberg och
Pudas gått till vänster rakt mot den plats, där Ruisniemi senare fått höra
att slaktplatsen efter älgkalven påträffats. Ruisniemi och Matlin hade fortsatt
rakt fram för att komma till den koja, där de ämnat övernatta. Ruisniemi
hade iakttagit, att Westerberg medfört en repeterstudsare, medan
Pudas troligen medfört en studsare för ett skott. Då de skilts åt hade
Westerberg eller Pudas nämnt något om att de ämnade göra en liten sväng
runt Isokero, varefter de skulle gå hem igen, enär de måste vara tillbaka
i sina respektive arbeten redan måndag morgon.

Karl Ruisniemi uppgav, bland annat, att då han vid ovanberörda tillfälle
vid 14-tiden gått över norra änden av myren Pestilävuoma, hade han sett
två personer sitta på en gammal rastplats, där de eldat. Han hade dock ej
känt igen dem.

Muotka berättade, att han tillsammans med Bertil Brännström den 7
september 1947 varit ute för att titta till sina jaktmarker före älgjaktens
början. Då de vid 15.30-tiden i sällskap med några andra personer suttit vid
en eld i Pertulinjärvi, hade samtliga hört två skott i riktning mot Pestilävuoma.
Då man misstänkt att skottlossningen avsett älg, hade Muotka och
de övriga i sällskapet begivit sig av i den riktning skotten hörts. Själv hade
Muotka, då han kommit ned på Pestilävuoma, fått se två personer sitta
vid den gamla rastplatsen i norra änden av myren. Ute på myren hade han
upptäckt Levi Brännström och Gunnar Norberg och möjligen ytterligare en
person, vilka då varit nästan ända framme vid rastplatsen. Framkommen
till rastplatsen hade han funnit Pudas och Westerberg sittande vid en eld.
Då Muotka varit övertygad om att Westerberg och Pudas avlossat de båda

skotten, hade han lyft upp Westerbergs jaktstudsare, kaliber 8 mm, samt
tittat i mynningen för att kontrollera, huruvida vapnet nyligen använts.
Därvid hade han kunnat konstatera detta. Westerberg och Pudas hade även
på förfrågan medgivit, att de avlossat var sitt skott, samt vidare berättat,
att de skjutit till måls. Pudas hade verkat lugn, men Westerberg däremot
hade varit mycket nervös och upphetsad. Det hade förefallit som om han
nyligen sprungit men icke velat, att detta skulle märkas på hans andhämtning.
Westerberg hade verkat mycket angelägen att komma bort från sällskapet,
och han hade flera gånger yttrat till Pudas: ”Nu går vi!” Slutligen
hade de även avlägsnat sig, varvid de nämnt något om att de ämnade göra
en sväng, innan de återvände hem.

Kerttu berättade vid förhör den 12 september 1947: Han hade påbörjat
jakten på morgonen den 8 september, varvid han medfört hund. Under
dagens lopp hade han sammanträffat med Sven och Uno Norberg, vilka
talat om den mystiska skottlossningen på Pestilävuoma föregående dag. De
hade även sagt sig misstänka, att det varit fråga om en älg, men några
verkliga undersökningar hade icke gjorts. Kerttu hade även hört, att Pudas
och Valfrid Westerberg uppehållit sig på myren samt att de erkänt sig
ha avlossat skotten. Tredje jaktdagen — den 10 september — hade Kerttu
på förmiddagen gått från Pertulinjärvi i riktning mot rastplatsen i norra
änden av Pestilävuoma, där han sett en eld samt två personer därinvid.
Då han kommit ut på myren, hade hans hund av någon anledning dröjt
sig kvar i skogsbrynet, men han hade icke undersökt anledningen därtill
utan fortsatt fram till rastplatsen, där han sammanträffat med Erik och
Henry Westerberg. Sedan han några minuter samtalat med dessa, hade
hans hund kommit fram till rastplatsen. Den hade därvid varit alldeles
nedblodad å vänstra sidan. Hunden vore till färgen vit, varför blodet synts
mycket tydligt. Kerttu hade då förstått, att en älg måste ha fällts någonstädes
i närheten, vilket han även sagt till bröderna Westerberg. Erik Westerberg,
som sett hunden, hade då yttrat: ”Det är bara rödfärg!” Kerttu,
som funnit detta Westerbergs yttrande dumt, hade föreslagit bröderna
Westerberg, att de tillsammans skulle gå över myren och titta efter, om
där icke funnes en slaktplats, men dessa hade icke visat sig intresserade.
Kerttu hade därför ensam begivit sig tillbaka samma väg, som han kommit.
Då han kommit till kanten av myren, hade han sett hunden stå och slita
i något, och då han gått fram till hunden, hade han mellan ett par granar
påträffat räntan av en älgkalv. Spår å själva platsen hade utvisat, att älgkalven
slaktats där. Då det förefallit Kerttu mycket märkligt, att bröderna
Westerberg, då de måst ha sett att hans hund var nedblodad, icke varit
intresserade, hade han icke delgivit dessa sin upptäckt utan begivit sig upp
till Pertulinjärvi, där han sammanträffat med Johan Sturk. För denne hade
han omtalat vad han sett. Sturk hade därefter följt med tillbaka och tittat
på platsen. Innan Kerttu lämnat slaktplatsen för att hämta Sturk, hade

lian undersökt platsen, därvid han av spåren bibragts den uppfattningen att
älgen fallit i själva myrkanten och därefter släpats omkring 10 meter in i
skogen, där den slaktats.

Den 13 september 1947 anhölls Valfrid Westerberg å sin arbetsplats såsom
misstänkt för den olaga älgjakten, varefter han infördes till polisstationen
i Övertorneå för förhör. Om sig själv uppgav Westerberg vid därpå
hållet förhör, att han vore född år 1910 i Övertorneå församling, där han
fortfarande vore skriven och boende under adress Juoksengi; att han vore
son till pensionerade gränsuppsyningsmannen Levi Westerberg och dennes
hustru; att han vore gift och hade sju minderåriga barn, varjämte hans
hustru väntade ytterligare ett barn under september månad; att han under
elva års tid sysslat med skogsarbete under vintrarna och flottningsarbete
under somrarna; att han under åren 1939 och 1943 arbetat i försvarsarbeten
i Övertorneå; att han därefter hela tiden varit anställd såsom motorskötarc
vid vägförvaltningen i Övertorneå utom en sommar, då han arbetat för en
flottningsförenings räkning; samt att han icke tidigare straffats för brott
eller förseelse.

Hörd i själva saken uppgav Westerberg följande: Veckan före den lovliga
älgjakten 1947 hade han och Pudas arbetat tillsammans. Härunder
hade de överenskommit att gå ut på jakt söndagen före älgjaktens början.
På morgonen söndagen den 7 september hade Pudas vid 5-tiden anlänt till
Westerbergs bostad. Därefter hade de tillsammans på var sin motorcykel
åkt till fäbodarna norr om Niskanpää, där de lämnat motorcyklarna och
fortsatt till fots. De hade först gått en sväng i sydlig riktning, varefter do
begivit sig i nordlig riktning upp mot trakten av Pestilävaara. I trakten av
Isovaara — strax efter det de lämnat fäbodarna — hade Westerberg och
Pudas avlossat var sitt skott för att prova Westerbergs nya jaktstudsare,
med vilken tidigare ej avlossats något skott. Bakom Pestilävaara hade de
sammanträffat med Matlin och Johan Ruisniemi. Dessa hade kommit till
Westerberg och Pudas vid ett tillfälle, då de varit sysselsatta med att koka
kaffe. Sedan de alla suttit och samtalat omkring en timme, hade de börjat
gå i nordlig riktning. På myren Pestilävuoma hade Westerberg och Pudas
skilts från de övriga för att gå mot Isokero, men de hade stannat vid en
lägereld i norra änden av Pestilävuoma. Där hade de kokat vatten och
druckit kask. Medan de uppehållit sig å denna plats, hade Westerberg tyckt,
att de skulle samla ihop ”lite karlar” genom att avlossa några skott. Detta
hade även Pudas varit med på, varför de båda stigit upp och avlossat var
sitt skott i riktning mot Pestilävaara. De hade icke siktat mot något särskilt
mål, utan endast skjutit mot berget. Sedan de avlossat skotten, hade
de börjat göra i ordning samt dricka kask, varmed de just varit sysselsatta,
dä ett gäng jägare kommit fram över myren till deras rastplats. De nyanlända
jägarna hade velat veta, vad Westerberg och Pudas skjutit på, och
hade Westerberg därtill svarat, att de endast skjutit till måls. Ingen av de

ö’ Ju*liticoinhmlxmanHcns umbefi*bcriittefhc till tttHQ ar* rilc*tl(t

nyanlända jägarna liade visat sig betvivla denna uppgift. Sedan de samtliga
samtalat en stund, hade Westerberg och Pudas begivit sig från rastplatsen
för att gå till Isokero. De hade gått ett stycke upp mot Isokero, varefter
de återvänt till den plats, där de gömt motorcyklarna, samt med
dessa kört hem till sina respektive bostäder. Westerberg hade skilts från
Pudas utanför sin bostad i Juoksengi klockan 19 å 20, varefter Pudas fortsatt
i riktning mot Lampisenpää. De hade icke under dagen erhållit något
jaktbyte av något slag. De hade under hemvägen ej avlossat något ytterligare
skott samt ej heller sammanträffat med någon person. Westerberg
hade löst gällande jaktkort troligen den 23 augusti 1947. Jakträtt å byns
gemensamma marker innehade han såsom varande bybo. — Då förhörsledaren
påpekade, att Pestilävuoma var beläget inom Kuivakangas byamarker,
framhöll Westerberg, att intet meddelats angående förbud för jakt,
varför jakten vore fri å samtliga angränsande byars marker.

Den 13 september 1947 anhölls Pudas utanför sin bostad och medfördes
till Övertorneå. Vid förhör uppgav Pudas om sig själv, att han vore född
år 1908 i Övertorneå församling, där han fortfarande vore skriven och boende
i Lampisenpää; att han vore gift och hade sju barn i åldern 4—17 år:
att han, efter att ett par år ha haft arbete i arbetsmarknadskommissionens
regi, under åren 1932—1939 sysslat med skogs- och flottningsarbeten; att
han därefter erhållit fast anställning vid vägförvaltningen i Övertorneå, vilken
anställning han fortfarande innehade; samt att han dömts till böterför
djurplågeri men att detta varit mycket länge sedan.

I sak berättade Pudas följande: Han hade arbetat tillsammans med
Westerberg under veckan närmast före 1947 års lovliga älgjakt, och de hade
därunder överenskommit att söndagen den 7 september gä ut tillsammans
för att jaga fågel, eftersom ingen av dem hade tillfälle att vara ute på älgjakt
under de lovliga dagarna. Han hade därför den 7 september på morgonen
med sin motorcykel åkt till Westerberg, varefter de på var sin motorcykel
åkt till några fäbodar norr om Niskanpää. Där hade de lämnat motorcyklarna
samt till fots begivit sig över Vähävaara—Isovaara—Kaharasenvaara
och slutligen hamnat uppe på myren Pestilävuoma, där de stannat
vid en gammal rastplats i norra änden av myren. Strax efter det de lämnat
fäbodarna i Niskanpää hade de skjutit var sina tre skott för att prova
Westerbergs nya jaktstudsare. Innan de kommit fram till nämnda rastplats,
hade de vid en annan rastplats sammanträffat med Matlin och Johan
lluisniemi, tillsammans med vilka de druckit kaffe. På väg upp till denna
rastplats hade Pudas och Westerberg druckit ur halva innehållet i en halvlitersbutelj
brännvin. Under uppehållet å rastplatsen i norra änden av
Pestilävuoma hade de kokat vatten och druckit kask, och hade hela halvlitern
varit tömd innan någon annan person uppenbarat sig å denna plats.
Efter kaskdrickningen hade de avlossat var sitt skott mot några träd ute
på myren. Pudas kunde icke erinra sig vem som föreslagit detta, men de

hade varit överens om att skjuta var sitt skott i snabb följd för att få se,
huru många älgjägare som skulle komma till platsen. Själv hade Pudas
skjutit mot toppen av några tallar, men han hade icke iakttagit huru
Westerberg riktat sitt skott. Omkring en kvarts timme senare hade en del
jägare börjat anlända. Sålunda hade till platsen anlänt Levi Brännström
tillsammans med sin son, Sturk, Muotka, en pojke vid namn Norberg samt
en vid namn Savilahti. Samtliga hade velat veta vem som avlossat skotten
samt vad de skjutit på. Till detta hade antingen Pudas själv eller Westerberg
svarat, att de skjutit prick för att få se, huru många älgjägare som
voro i farten. På förhörsledarens fråga huru de sist anlända jägarna reagerat,
då de fått vetskap om att de lurats till platsen, uppgav Pudas, att detta
hade han icke talat om för dem. Ingen av de nyanlända jägarna hade heller
yttrat något. Från Keruvuomas södra del hade Pudas och Westerberg begivit
sig direkt ned till den plats, där de haft sina motorcyklar förvarade.
Därefter hade de kört till sina respektive bostäder, varvid de skilts utanför
Westerbergs bostad. Pudas själv hade anlänt till sin bostad omkring klockan
22. På särskild fråga uppgav Pudas, att han efter att hava skilts från
Westerberg åkt direkt till sin bostad och att han ej stannat å någon plats
på vägen. Under vistelsen i skogen hade de icke erhållit något jaktbyte. Ej
heller hade de sammanträffat med några personer under hemvägen. Pudas
hade gällande jaktkort. Beträffande jakträtten ansåge Pudas i likhet med
Westerberg, att jakten vore fri i dessa trakter.

Vid av Utterström beordrad husundersökning den 13 september 1947
i Westerbergs bostad påträffades i källaren i tvenne bredvid varandra belägna
lagerrum konserveringsglas innehållande konserverat kött. Tre av
dessa glas — förvarade i samma lagerrum — visade sig vara helt fria från
damm samt verkade helt nyligen konserverade. Dessa konserveringsglas förevisades
för Westerbergs hustru, vilken förklarade att glasen tillhörde en
grannfru vid namn Mak i. Vid omedelbart hållet förhör med fröken Hanna
Mäki uppgav hon sig känna igen de ifrågavarande konserveringsglasen såsom
tillhörande hennes moder. På särskild fråga uppgav hon, att desamma
konserverats någon gång under vintern 1946—1947. Beträffande de övriga
i källaren påträffade konserveringsglasen voro dessa täckta av ett tunt
lager damm. På fråga angående innehållet i dessa glas uppgav fru Westerberg,
att de innehölle griskött. Denna hennes uppgift föreföll på grund av
köttets mörka färg mycket osannolik, men kvarlämnades samtliga glas med
hänsyn till fru Westerbergs tillstånd. I en i källarvåningen inrymd tvättstuga
påträffades i en tvättbalja ett par herrkalsonger samt en blåskjorta,
vilka blötlagts. Å såväl skjortans ärmlinningar som kalsongbencn förefunnos
mörka fläckar, men det kunde icke konstateras, huruvida dessa härrörde
från blod. Därom tillfrågad uppgav fru Westerberg, att hon ämnat
tvätta dessa klädesplagg för att hennes man skulle få rena kläder till nästa
arbetsvecka. Hon ansåge det icke alls märkligt att endast dessa plagg skulle

tvättas. I ett av lagerrummen i matkällaren påträffades en plankbit, å vilken
förefunnos märken efter yxhugg samt blodfläckar. En del blodbemängda
träflisor omhändertogos för kriminalteknisk undersökning huruvida blodet
skulle kunna härröra från älg. Därjämte omhändertogs en Westerberg tillhörig
jaktstudsare, kaliber 8 mm. Förrättningen avslutades klockan 16.

Vid husundersökning i Pudas’ bostad iakttogs, att en nytvättad ryggsäck,
vilken vid ett undersökningsledarens tidigare besök suttit på tork på en
gärdesgård omkring Pudas’ trädgårdsland, dåmera var borttagen från platsen.
Pudas’ hustru, fru Magnhild Pudas, förklarade sig känna till att ryggsäcken
tvättats efter jakten, men hon kunde icke erinra sig om hon själv
eller mannen gjort detta. Hon kände icke till, huruvida något älgkött funnes
förvarat i gården, och hon hade ej heller hört något tal om någon älgjakt.

Den 15 september 1947 medfördes Westerberg till Pestilävuoma för att
där utvisa de platser, varest han uppehållit sig den 7 september, och hördes
Westerberg i sammanhang därmed ytterligare i saken.

Jämväl Pudas hördes ånyo den 15 september.

Vid förhör den 17 september delgavs Westerberg vad som framkommit
genom vittnesförhören, nämligen att klockan omkring 14 söndagen den 7
september någon älgkalv icke funnits slaktad å Pestilävuoma, att onsdagen
den 10 september på förmiddagen en slaktplats efter älgkalv påträffats där,
att av spåren framginge att älgkalven påskjutits från höger sida medan
den passerat Pestilävuoma — således i riktning från norra rastplatsen —
att slaktplatsen vid påträffandet beräknats vara ett par dygn gammal, att
under hela ”älglovet” ett stort antal jägare uppehållit sig i närheten av
Pestilävuoma — särskilt vid Pertulinjärvi — men att ingen hört annan
skottlossning från Pestilävuoma än de skott, som Westerberg och Pudas
avlossat den 7 september, samt att av kulhålen i huden framginge att älgkalven
påskjutits med ett vapen av kaliber ej understigande 7,65 mm och
ej överstigande 8 mm. Westerberg uppgav härtill, att han tyckte ”det såge
illa ut för honom” men att han icke kunde erkänna något som han icke
gjort.

Pudas vidhöll vid förhör den 17 september i huvudsak sina tidigare lämnade
uppgifter och lämnade på given anledning vissa kompletterande upplysningar.
Delgiven vad som under vittnesförhören framkommit förklarade
sig Pudas icke ha något som helst med vittnena att skaffa, eftersom han icke
skjutit någon älg.

Medan Westerberg och Pudas sutto anhållna undersöktes de tillhörigheter
de uppgivit sig ha medfört under jakten den 7 september 1947. Därvid
konstaterades, att å snitt skurna med Westerbergs slidkniv funnos skårspår,
vilka mycket liknade skårspåren å de på slaktplatsen omhändertagna avskurna
buskarna, att i slidan till Westerbergs kniv funnos fläckar, vilka
kunde härröra från blod, att å Pudas’ overall funnos fläckar, vilka kunde
härröra från blod, samt att i slidan till Pudas’ kniv kunde förefinnas blod.

Med anledning därav omhändertogos nämnda föremål för kriminalteknisk
undersökning.

Den 18 september 1947 klockan 9 på morgonen frigåvos Westerberg och
Pudas.

Kriminalteknisk undersökning av översända föremål verkställdes därefter
genom kriminaltekniska anstaltens försorg.

Sedan jag i anledning av vad sålunda förekommit anmodat Utterström
att inkomma med förklaring rörande det förhållandet att Westerberg och
Pudas kvarhållits för brott, varå allenast fängelse kunnat följa, anförde
Utterström i avgivet yttrande följande.

Befolkningen på ömse sidor om gränsen mot Finland, vilken till övervägande
del vore finsktalande, vore i förhållandevis stor utsträckning släkt.
För den s. k. gränstrafiken rådde speciella lättnader, varför trafiken från och
till den finska Tornedalen vore mycket livlig. Troligtvis på grund av släktskapen
med grannfolket vore tjurighet och envishet drag, som vore synnerligen
vanliga hos allmänheten där uppe. Det vore därför mindre vanligt,
att en för brott misstänkt tornedaling erkände brottet, oaktat han blivit
överbevisad om att han förövat detsamma. Att en misstänkt erkände ett
brott, om bevisningen ej vore fullständig, hörde till sällsyntheterna. Vad i
detta stycke anförts gällde givetvis ej bagatellförseelser. Övertorneå landsfiskalsdistrikt
hade en areal av i runt tal 25 kvadratmil. Avstånden vore
följaktligen stora och byarna förhållandevis glest belägna. Distriktet gränsade
på en sträcka av drygt 10 mil mot Finland. Under år 1947 hade antalet
i distriktet diarieförda brottmål utgjort 775 och antalet instämda tjänsteåtal
616. Dessa siffror torde vara de högsta för landsfiskalsdistrikten i länet
och bland de högsta för distrikten i hela riket. Polisarbetet i distriktet vore
på grund därav synnerligen betungande. Åtminstone vad detta distrikt beträffade
hörde utredningar om olaga älgjakt till de svåraste och mest tidsödande
av samtliga där förekommande brottmålsundersökningar. De milsvida
skogarna, den glesa befolkningen och det förhållandet att tjuvskyttarna
erhållit stor färdighet i att undanröja all bevisning gjorde, att det i fråga
om brott av nu berörda slag vore nästan omöjligt att förebringa för fällande
dom erforderlig utredning. Inom Övertorneå distrikt fälldes årligen en eller
högst två älgar under den lovliga jakttiden, medan de vid olaga jakt skjutna
älgarna torde vara åtskilliga, varom slaktplatser, som särskilt vintertid anträffades
i skogarna, vittnade. Utredningar, som i anledning därav verkställdes,
ledde i regel ej till sådant resultat, att någon ens kunde misstänkas för
brottet. Enligt före år 1948 gällande bestämmelser hade en person, som ej haft
stadigt hemvist och misstänkts för brott, varå fängelse kunnat föl ja, och mot
vilken skälig anledning förekommit, att han skulle avvika, kunnat tagas
i häkte. Det kunde ifrågasättas, om ej begreppet ”person med stadigt hemvist”
kunde tolkas så, att personen skulle hava sådant hemvist, att han

vore anträffbar nästan när som helst eller åtminstone under sådan tid, att
utredningsarbetet icke omintetgjordes. På grund av de speciella förhållanden,
som rådde i den svenska Tornedalen och för vilka Utterström redogjort
tidigare, vore det synnerligen enkelt för en för brott misstänkt tomedaling
att avvika till den finska sidan av Torneälven och där hålla sig dold
utan att myndigheterna kunde göra något åt saken. Efterspaning av sådan
person brukade nämligen sällan lämna något positivt resultat, trots att den
efterspanade, då ”kusten vore klar”, ofta kunde besöka hemmet i den
svenska gränsorten. Det låge i sakens natur, att polisen under sådana förhållanden
ej på förhand kunde veta, när en för brott misstänkt ämnade
avvika till Finland. Den närmaste anledningen till här ifrågavarande utredning
hade varit en muntlig anmälan från Nuulu, vilken av jaktvårdsföreningen
i Norrbottens län anställts såsom jaktbevakare och såsom sådan
hade polismans skydd och befogenhet. Eftersom landsfiskalsassistenten i
distriktet vid tillfället uppehållit tjänst inom annat distrikt och Utterström
själv varit överhopad av andra brådskande tjänstegöromål, hade Utterström
hos landsfogden i länet hemställt om biträde av jaktpolis, varvid
tvenne jaktpoliser från Luleå beordrats att handha utredningen. Vad själva
anhållandet beträffade, så torde sannolika skäl förelegat att misstänka
Westerberg och Pudas för den olaga älgjakten. För detta antagande hade
den fortsatta utredningen även givit stöd. Eftersom det, sedan Westerberg
och Pudas suttit anhållna i 24 timmar, för utredningens gång varit av synnerlig
vikt att dessa ej komme på fri fot och därigenom hade möjlighet att
undanröja bevisning samt avvika, hade Utterström förordnat om deras
kvarhållande. Till detta beslut hade medverkat att polisen inom länet tidigare
med framgång lyckats utreda brott av här ifrågavarande slag genom
att de misstänkta efter polisens ingripande ej fått tillfälle att konferera med
varandra utan genom samtidigt anställda upprepade förhör kunnat beslås
med tvetalan eller på annat sätt funnit sin ställning ohållbar. Jaktpoliserna
hade för övrigt då varit av den bestämda uppfattningen, att endast obetydlig
bevisning utöver den redan förebragta varit erforderlig, innan åtminstone
Westerberg skolat erkänna sin delaktighet i älgjakten. Utterström hade
tidigare anfört, att det i fråga om olaga älgjakt inom Övertorneå distrikt
vore nästan omöjligt att förebringa för fällande dom erforderlig bevisning
och att utredningarna ofta lämnade det resultat, att någon särskild person
ej kunde misstänkas för brottet. Ansvaret mot den laglydiga befolkningen
och särskilt den, som vore intresserad av jaktvård, hade därför känts särskilt
stort då, såsom i detta fall, någon med fog kunnat misstänkas för den
olaga älgjakten. Utterström ville i detta sammanhang framhålla, att den
kritik, som från jaktvårdskretsar i länet riktades mot polisen då det ena
fallet av olaga älgjakt efter det andra förbleve ouppklarat, icke vore liten.
För att i någon mån belysa den oerhörda omfattning, som den olaga älgjakten
i Norrbottens län tagit, och de skador, som därigenom tillfogades den

.‘39

förut icke stora älgstammen därstädes, ville Utterström hänvisa till en bifogad
av jakt vårdskonsulenten i länet upprättad redogörelse.

Av innehållet i polisrapporten, anförde Utterström vidare, kunde man
möjligen få det intrycket, att utredningsarbetet icke pågått under hela den
tid Westerberg och Pudas suttit anhållna. Utterström ville emellertid framhålla,
att jaktpoliserna nedlagt ett mycket energiskt arbete för att få här
ifrågavarande brott klarlagt och att de utöver de i rapporten angivna personerna
hört ett flertal andra, vilkas berättelser icke intagits i rapporten,
eftersom de icke innehållit något av vikt för utredningen. Utterström vore,
därest han överskridit sin befogenhet genom att kvarhålla Westerberg och
Pudas, givetvis villig att ersätta dem med skäligt belopp för den arbetstid,
som de förlorat genom kvarhållningsbeslutet. Utterström ville slutligen
hemställa, att J. O. vid bedömandet av frågan om rätten att kvarhålla dem
måtte beakta de redan förut åberopade säregna och svårartade förhållanden,
varunder polismyndigheterna vid Finlandsgränsen arbetade.

Vid yttrandet var fogad en den 22 mars 1948 dagtccknad skrivelse från
iänsjaktvårdskonsulenten Gustaf Siljeström till landsfiskalen i Övertorneå
distrikt. Skrivelsen innehöll, bland annat, följande: Sedan Siljeström i november
1939 tillträtt tjänsten som jakt vårdskonsulent i Norrbottens län
hade det icke dröjt länge, förrän han fått ovederläggliga bevis för att den
olaga älgjakten hade en mycket större omfattning än vad myndigheterna
och än mer folk i allmänhet kunnat ana. Detta hade resulterat i att länsj
akt vårdsföreningen genom Svenska jägareförbundets medverkan fått anslag
ur jaktvårdsfonden till anställande av särskild jaktpolis från och med
år 1942 och dessutom ökade anslag för direkt bevakning mot olaga älgjakt.
Resultatet av en inventering av älgstammen inom länet ar 1943 hade visat,
att denna hade en vinternumerär på cirka 3 750 djur. Genom erfarenheterna
från älgvårdande större skogskomplex i mellansvenska landskap visste man,
att älgstammens normala förökning vore 30—35 procent på vinternumerären.
Inom Norrbottens län hade den legala avskjutningen varit omkring
100 djur per år. Av älgstammens storlek kunde följaktligen beräknas, att.
inom länet årligen föddes lågt räknat minst 1 000 kalvar. Älgstammen hade
trots detta icke blivit större, och orsaken därtill låge otvivelaktigt i tjuvskyttets
omfattning och förödande inverkan. Dessutom kunde nämnas, att
till länsjaktvårdsföreningen årligen inkomme rapporter om cirka 100 funna
slaktplatser efter tjuvskjutna älgar. År 1943 hade denna siffra varit 133.
Att ett så pass stort antal slaktplatser anträffats inom dessa oerhörda ödcmarksvidder
vore ytterligare ett klart bevis för tjuvskyttets stora omfattning
inom länet. Givetvis återfunnes å dessa stora arealer endast en bråkdel
av slaktplatserna från de tjuvskjutna älgarna. Man finge räkna högst 10
procent och det borde bemärkas, att den mest omfattande tjuvjakten skedde
på eftersommaren och hösten innan snön kommit, då det givetvis vore en
ren tillfällighet att en slaktplats påträffades. Med hänsyn till ovan reläte -

rade förhållanden vore det uppenbart, att tjuvskyttet å älg, som vore orsaken
till att Norrbottens län tyvärr hade landets i förhållande till arealen
svagaste älgstam, förorsakade länet en stor ekonomisk förlust. Därför finge
man hoppas, att myndigheterna så småningom insåge nödvändigheten av än
effektivare åtgärder för tjuvskyttets bekämpande. För att kunna göra detta
maste enligt Siljeströms åsikt en betydande skärpning av straffsatserna för
olaga jakt införas och än mera medel till jaktpolis verksamhet och direkt
bevakning anvisas samt, icke minst viktigt, vederbörande myndigheter
givas sadan befogenhet, som omständigheterna krävde för att utredningar
skulle kunna fullföljas och uppdagade brott bliva klarlagda. Tjuvskyttar
vore i regel Tiarda herrar, som icke erkände annat än inför klar överbevisning.
Inom många trakter glorifierades tjuvskyttarna fortfarande av sina
grannar, och dessa lämnade ofta vid polisutredningarna oriktiga uppgifter
för att skydda skyttarna. Siljeström kunde ej annat än beklaga, att man vid
utformandet av bestämmelserna i den nya rättegångsbalken icke tagit hänsyn
till de speciella förhållanden, som radde i övre Norrlands ödebygder.
Hade de, som utarbetat denna, bättre känt till förhållandena i övre Norrland
och speciellt svårigheterna att kunna göra utredningar om och bevisa
just olaga jakt, hade det förmodligen i lagtexten influtit särbestämmelser
med utvidgade befogenheter för polischeferna i fråga om bland annat gripande
och kvarhållande av för olaga älgjakt misstänkta eller ertappade
tjuvskyttar.

På förfrågan huruvida åtal för olaga älgjakt sedermera anställts mot
Westerberg och Pudas uppgav Utterström i skrivelse den 10 januari 194!),
att lian icke funnit den genom polisutredningen förebragta bevisningen mot
dem a ara sadan, att ett atal mot deras nekande skolat leda till en för dem
fällande dom. Ett av de till synes starkaste indicierna, de blodiga träflisorna
som anträffats i W esterbergs matkällare, hade nämligen, då blodet enligt
utlåtande från statens veterinärmedicinska anstalts serologiska avdelning
härstammat från älg, därest ren, rådjur och hjort kunnat uteslutas, måst
elimineras, enär det utrönts att ett jaktsällskap, till vilket Westerberg hört,
under hösten 1945 nedlagt en älg, från vilken blodet kunnat härstamma.
Enligt vad som upplysts från veterinärinstitutet ginge det nämligen icke
att fastslå från vilken tidpunkt blodfläckarna å träflisorna härrörde.

I en till landsfogden i Norrbottens län avlåten skrivelse anförde jag, efter
att till en början ha lämnat en redogörelse för tillämpliga regler om kvarhållande
för brott m. m. i överensstämmelse med vad jag ovan å s. 16 o. f.
utvecklat, följande.

Av handlingarna inhämtas, att Westerberg och Pudas den 13 september
1947 anhållits och införts till polisstationen i Övertorneå såsom misstänkta

för olaga jakt efter älg. Efter förhör, varvid såväl Westerberg som Pudas
förnekat att de fällt den årskalv av älg varom fråga var, ha, enligt beslut
av Utterström, båda kvarhållits för ytterligare utredning rörande den olaga
älgjakten. Enligt vad som framkommit redan vid de första förhören med
Westerberg och Pudas ha de båda haft stadigt hemvist i orten och varit
familjeförsörjare. Då det brott, varom fråga var, icke kunnat förskylla högre
straff än fängelse, har alltså i enlighet med vad jag ovan anfört häktning
av Westerberg och Pudas icke kunnat äga rum och vid sådant förhållande
har ett kvarhållande av dem för ytterligare utredning i saken varit uteslutet.

Enligt order av Utterström ha emellertid Westerberg och Pudas kvarhållits
i arresten ända till den 18 september 1947 klockan 9. De ha sålunda
utan laga skäl varit berövade friheten mer än fyra dygn.

Vad Utterström anfört till försvar för det påtalade förfarandet synes mig
icke kunna lända honom till ursäkt. Även om vid utredningar rörande olaga
älgjakter det, på sätt Utterström gjort gällande, kan vara svårt att få fram
sanningen och därför önskvärt att hindra kommunikation mellan en misstänkt
och andra personer, som kunna ha upplysningar att lämna i saken,
får detta icke leda till att den misstänkte utan stöd av lag kvarhålles av
polismyndighet. Att kvarhålla en misstänkt för att få fram en bekännelse
får under inga omständigheter ske. Genom kvarhållandet har uppenbarligen
skada tillskyndats Westerberg och Pudas. Oavsett detta synes mig Utterströms
förfarande i detta fall vara av sådan beskaffenhet att detsamma
icke kan undgå beivran.

På grund av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt landsfogden att vid
vederbörlig domstol i laga ordning väcka och utföra åtal mot Utterström
för tjänstefel i anmärkta hänseende. Ansvar borde yrkas enligt 25 kap. 17
och 18 §§ strafflagen enligt den lydelse lagrummen hade före den 1 januari
1949 samt 15 kap. 10 § strafflagen, jämfört med 4 kap. 1 och 2 §§ samma
lag. Tillfälle borde beredas Westerberg och Pudas att i målet föra talan.

Torneå tingslags häradsrätt, varest åtalet anställdes, yttrade i dom den
21 juni 19.j9 följande.

Utterström har erkänt åtalade gärningen. Därigenom finner häradsrätten
utrett, att Utterström förövat den gärning, som åklagaren lagt honom till
last.

Vid straffmätningen finner häradsrätten hänsyn böra tagas till att Utterströms
arbetsbörda vid ifrågavarande tid utan hans förvållande varit onormalt
stor och att det därför varit förklarligt, att Utterström varit nödsakad
att i stor utsträckning lita till underordnad personal, det vill i förevarande
fall säga jaktpoliserna.

Såsom mildrande har Utterström tillika åberopat den omständigheten,

att olaga älgjakt inom länet förekomme i så stor utsträckning att länet liade
landets i förhållande till arealen svagaste älgstam och att effektiva åtgärder
för tjuvskyttets bekämpande förty vore av nöden. Att Utterström anfört
detta tyder visserligen på att han medvetet överträtt gällande regler för
kvarhållande av personer, som misstänkts för brott, vilket, även om det
skett i syfte att garantera efterlevnaden av jaktlagen, vore avsevärt mera
klandervärt iin om han på grund av omfattningen av sin arbetsbörda icke
kunnat ägna ärendet tillräckligt intresse. Emellertid finner häradsrätten
vad Utterström sålunda andragit med största sannolikhet vara en ren efterhandskonstruktion,
och häradsrätten fäster förty icke avseende därvid.

Häradsrätten finner tillämpning av strafflagen i dess från och med den
1 januari 1949 gällande lydelse icke föranleda mildare bedömande av Utterströms
ifrågavarande gärning.

Häradsrätten dömer Utterström, jämlikt 25 kap. 17 och 18 §§ strafflagen
i dess före den 1 januari 1949 senast gällande lydelse samt 15 kap. 10 §
ävensom 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen, att till kronan utgiva 20 dagsböter å
12 kronor.

Häradsrättens dom har vunnit laga kraft.

5. Olaga anhållande enligt 24 kap. 5 § rättegångsbalken.

Vid granskningen av ett hit inkommet utdrag av den av landsfiskalen i
Karlskoga distrikt å åklagaren-polischefens avdelning förda liggaren över
anhållna, för brott misstänkta personer för första kvartalet 1948 fann
jag anledning till anmärkning i fråga om anhållande av en för olaga älgjakt
misstänkt person, grovarbetaren Knut Gustavsson från Östervik,
Degerfors.

Av en på grund därav införskaffad, den 31 januari 1948 dagteeknad polisrapport,
som var undertecknad av kriminalöverkonstapeln Rudolf Tholson
i Karlskoga, framgick bland annat följande.

Den 31 december 1947 anmälde jägmästaren Einar Söderberg till polisstationen
i Karlskoga, att en älgkalv den 28 i samma månad olovligen skjutits
å kronoparken Villingsberg. Senare samma dag överlämnade Söderberg
en av honom upprättad rapport rörande den olaga jakten. Enligt denna
rapport hade extra kronojägaren Sten Lövgren telefonledes till Söderberg
meddelat följande: Den 29 december 1947 hade Lövgren klockan omkring
13.30 sydost om Agnsjön och cirka 1 km sydsydväst om ”Jägmästarebron”
upptäckt blodfläckar och spår av folk samt älgspår. Något senare hade
Lövgren strax norr om Lvsningsdammen sett en stenhuggare vid namn
Rask med en älghund i koppel. Påföljande dag vid 10-tiden hade Lövgren
befunnit sig i rågången mot Labbsand. Där hade Rask kommit fram till

Lövgren och frågat om ved. Rask hade då av Lövgren ombetts att följa
med till den trakt, där Lövgren dagen förut sett blodspår. Rask hade samtyckt
därtill och meddelat, att han ägde kännedom om att älgjakt pågått
i trakten den 28 december, då Rask vid 15-tiden hört ett skott. Rask hade
nu från sin stuga, som låge cirka 100 meter söder om rågången mellan Labbsand
och kronoparken, påvisat sparkstöttingspår, vilka följts till Lysningsdammen,
där sparkstöttingen varit parkerad. Från Lysningsdammen hade
Rask gått cirka 300 meter norrut på glansis, där inga spår synts. Därefter
hade Rask gått österut upp i skogen. Där hade synts blodspår efter buret
kött (man hade vilat ibland) samt fotspår, ett av små fötter. Därefter hade
slaktplatsen hittats cirka 1,5 km sydsydväst om Jägmästarebron .Huvud,
fötter, hud och inälvor hade funnits kvar. Spåren hade givit vid handen, att
jägarna varit minst tre, eventuellt fyra. En av jägarna hade gått på skidor.

Den 2 januari 1948 klockan 7.45 begavo sig kriminalkonstapeln Allan
Lannevik, poliskonstapeln Rune Sjödin och Lövgren i bil till ”Jägmästarebron”
för att närmare undersöka spåren efter den olaga älgjakten. Cirka
1 km sydsydväst om nämnda bro anträffades blodfläckar i snön samt skidoch
fotspår, vilka följdes bakåt. Därunder kunde på ett flertal ställen iakttagas
blodfläckar och på två ställen blodfärgade avtryck i snön efter säckar,
som ställts ned på marken. Spåren kunde följas ända fram till slaktplatsen,
där huvud, fötter, hud och inälvor efter en älg anträffades. Huvudet, benen
och inälvorna voro övertäckta med huden, över vilken några granriskvistar
därefter lagts, varjämte två nyhuggna granar placerats invid kvarlevorna
i tydlig avsikt att dölja dessa. Vid slaktplatsen kunde även iakttagas spår
efter två älgar. Dessa spår utvisade, att den ena älgen fällts under det att
den andra vikit av norrut. Huvudet och huden omhändertogos och medfördes
till kriminalpolisstationen i Karlskoga. Från slaktplatsen kunde fotspåren
följas ned till Lysningsdammen, där även spår efter en sparkstötting
påträffades. Samma spår kunde även iakttagas i rågången mellan kronoparken
och Labbsand.

Dä spåren ledde mot Ölsdalsvägen, gjorde Lannevik eu närmare undersökning
av fastigheterna utmed denna väg för att om möjligt anträffa något
spår, som kunde sättas i samband med den olaga jakten. Utanför förre
martinarbetaren Gunnar Karlssons bostad, Dalsbron, anträffades därvid
en till synes nytvättad sparkstötting, och vid närmare undersökning av
denna kunde frusna blodslamsor och blodfläckar konstateras under spjälorna
på sitsen. På samma sparkstötting tillvaratogs även ett papperssnöre,
som fläckvis var bemängt med blod.

Samma dag klockan 10.30 blevo fastighetens ägare, Gunnar Karlsson, och
dennes fosterson, jungmannen Stig Henrysson, gripna av Lannevik samt
införda till kriminalpolisstationen såsom misstänkta för den olaga älgjakten.

Hörd av Tholson med Lannevik som förhörsvittne erkände Henrysson,
ait han vore delaktig i ifrågavarande olaga älgjakt, samt uppgav beträffan -

de själva saken följande: Den 28 december 1947 hade Knut Gustavsson,
med vilken Henrysson vore bekant sedan cirka två år tillbaka, kommit på
besök till Dalsbron. Gustavsson hade strax vid ankomsten vänt sig till
Henryssons fosterfader, Karlsson, och frågat denne, om han skulle följa
med ut i skogen och jaga. Gustavsson hade vid tillfället medfört ett grovkalibrigt
kulgevär. Geväret hade Gustavsson vid ankomsten förvarat under
rocken. Karlsson hade omedelbart varit med därpå, varefter antagligen
Gustavsson vänt sig till Henrysson och frågat, om han också skulle följa
med. Av resonemanget mellan Gustavsson och Karlsson hade Henrysson
förstått, att det var fråga om olaga jakt. Sedan Gustavsson suttit ungefär
en timme hos dem, hade de alla tre gjort sig i ordning för jakten. Henrysson
hade tagit med sig en gammal mynningsladdare, som tillhörde Karlsson och
vid tillfället var laddad. Han hade även tagit med tre knallhattar. Vid 11-tiden hade de givit sig iväg, varvid Henrysson tagit på sig skidor, under det
att de två övriga gått till fots. De hade följt en stig upp i skogen från Dalsbron
österut, över sjön Lysningen. Då de kommit över denna, hade de fått
se färska älgspår, som de följt norröver. Det hade varit spår efter två älgar.
Sedan de gått ungefär 1 km, hade de skilt på sig. Gustavsson och Karlsson
hade gått i en rundel österut, under det att Henrysson på skidor följt älgsparen
i avsikt att driva älgarna mot skyttarna. Efter ungefär ytterligare
1 km hade Henrysson hört ett skott, varvid han väntat en stund, för den
händelse det möjligen skulle varit någon annan skytt ute. Efter cirka en
kvart hade han åkt till den plats, varifrån han hört skottet. Framkommen
dit hade han sammanträffat med Gustavsson och Karlsson, som gått honom
till mötes. Gustavsson hade talat om, att han sett två älgar, varav en fjolårskalv,
samt att han skjutit kalven. De hade kommit överens om att ej
göra något åt älgen samma dag, av risk för upptäckt, utan åka hem. Av
denna anledning hade de alla tre gjort sällskap till Dalsbron. Efter ungefär
en halv timma hade Gustavsson akt hem till sitt, sedan de kommit överens
om att han skulle återkomma senare. Vid 22-tiden hade Gustavsson återkommit,
varvid han medfört en yxa samt två stora jaktknivar, två säckar
och en ryggsäck. Strax därefter hade de alla tre givit sig iväg, varvid Karlsson
medfört en säck och Henrysson en sparkstötting. De hade haft för avsikt
att stycka älgen och föra hem älgköttet. De hade haft sällskap till
platsen alla tre. Älgkalven hade legat några hundra meter bortom den plats,
där Henrysson tidigare på dagen sammanträffat med Gustavsson och Karlsson
och fått reda på att Gustavsson skjutit älgkalven. Då älgen legat mellan
två träd, hade de först hjälpts åt att flytta den ned till en glänta 6 å 7
meter därifrån. De hade därefter hjälpts åt att flå och stycka älgen, varefter
de stoppat ned köttet i de medförda säckarna, som de därefter burit
ned till Lysningsdammen. Där hade de lastat dem på sparkstöttingen.
Huvud, ben, inälvor och hud hade de låtit ligga kvar på platsen, men innan

de avlägsnat sig hade de samlat ihop allt i en hög samt brutit några granruskor
och lagt över denna tillsammans med litet snö. De hade därefter
åkt över Lysningsdammen och hem till Dalsbron. Omedelbart efter ankomsten
dit hade Gustavsson gått hem till sitt, varvid han medfört en säck med
kött. Denna säck hade varit tyngst, och Henrysson uppskattade vikten till
30 ä 35 kg. De båda andra säckarna, vilkas innehåll Henrysson uppskattade
till sammanlagt cirka 35 kg, hade han och Karlsson hjälpts åt att släppa
ned i en på tomten befintlig brunn, som saknade vatten. En trälucka hade
legat över brunnen, varför de lyft av denna och därefter lagt tillbaka den
på sin plats för att det ej skulle synas, att någon varit i brunnen. Han förmodade,
att hans moder, Gunhild Elisabet Karlsson, sedermera fått kännedom
om älgjakten, men hon hade icke varit närvarande, då de lagt ned älgköttet
i brunnen, och de hade ännu ej använt något av köttet i hemmet.
Han beräknade, att älgkalven oslaktad vägt 100 ä 125 kg. Allt det kött,
som förts hem till Dalsbron, skulle finnas kvar orört. Vad Gustavsson gjort
med sitt kött kunde Henrysson icke uttala sig om.

Efter Henryssons erkännande företogo Tholson och Lannevik den 2 januari
1948 klockan 14.15 i närvaro av fru Karlsson husrannsakan i makarna
Karlssons fastighet, varvid emellertid ingenting av vikt för utredningen
kunde anträffas. Samma dag klockan 14.45 företogs Pnärvaro av fru Sigrid
Elvira Gustavsson husrannsakan i Knut Gustavssons bostad, varvid en
expresstudsare, kaliber 11 mm, och en dubbelbössa med en kulpipa, kaliber
12,7 mm, och en hagelpipa, kaliber 16 mm, tillhöriga Gustavssons fader,
beslagtogos. Sedan husrannsakan avslutats klockan 15.15, blev Knut
Gustavsson gripen i sin bostad av Tholson och Lannevik samt införd till
kriminalpolisstationen i Karlskoga såsom misstänkt för olaga älgjakt.

Å polisstationen hördes därefter Karlsson och Gustavsson av Tholson.
Båda förnekade därvid varje kännedom om den olaga jakten.

Henrysson utpekade därefter för Tholson och Lannevik den källa på tomten
norr om bostaden i Dalsbron, där älgköttet gömts. I källan, som vid
tillfället var täckt med snö, anträffades två säckar innehållande sammanlagt
31 kg älgkött, som omhändertogs och medfördes till polisstationen.
Henrysson frigavs därefter klockan 17.30.

Klockan 18.30 samma dag hördes Karlsson ånyo av Tholson i närvaro av
Lannevik. Därvid erkände Karlsson sin delaktighet i den olaga älgjakten
och lämnade nu en utförlig redogörelse för denna, i huvudsak överensstämmande
med Henryssons berättelse.

Karlsson fick lämna polisstationen den 2 januari klockan 21.45.

Sedan förhöret med Karlsson avslutats, blev Gustavsson samma kväll
ånyo hörd av Tholson. Vid detta förhör erkände Gustavsson, att han söndagen
den 28 december 1947 gjort sig skyldig till olaga jakt, och berättade
därom följande: Vid 10- ä 11-tiden sagda dag hade Gustavsson begivit sig

till Dalsbron, där han sammanträffat med Karlsson och Henrysson. Gustavsson
hade medfört en remingtonkarbin, kaliber 12,7 mm, som han för
cirka två år sedan köpt av en person, vilkens namn han icke ville uppgiva.
Vapnet hade Gustavsson icke deklarerat. Sedan Henrysson tagit med sig en
mynningsladdare, hade de alla tre givit sig iväg. De hade gått mot sjön
Lysningen, och då de kommit över denna, hade de funnit färska spår av två
älgar. De hade följt spåren några hundra meter, varefter de skilt på sig.
Henrysson hade på skidor följt spåren för att driva älgarna, under det att
Gustavsson och Karlsson vikit av sannolikt åt öster. Sedan de gått cirka
500 meter, hade Gustavsson fått se två älgar, en ko med kalv. Då älgarna
kommit gående mot dem, hade Gustavsson väntat till dess den ena varit
10 å 15 meter från honom. Han hade skjutit ett skott mot den närmaste
älgen — huruvida det var en kalv kunde han icke avgöra — varvid älgen
stupat. Skottet hade tagit strax bakom bogen, i hjärttrakten. Han hade därefter
skjutit ytterligare ett skott mot huvudet från 5 ä 6 meters håll. De
hade icke gått fram till älgen utan kommit överens om att återvända senare
på kvällen och taga hand om den. De hade gått tillbaka samma väg, varvid
de träffat Henrysson och för denne omtalat, att de skjutit en älg. De hade
därefter åkt hem till Dalsbron,’varifrån Gustavsson gått hem till sitt, sedan
de kommit överens om att han skulle komma tillbaka senare på kvällen.
Vid 21-tiden hade Gustavsson åter begivit sig till Dalsbron, varifrån de alla
tre gjort sällskap till slaktplatsen. Gustavsson hade medfört två knivar, en
säck, en ryggsäck och en yxa. Henrysson hade tagit med en sparkstötting,
som de ställt ifrån sig på sjön. Sedan de kommit fram till slaktplatsen, hade
de hjälpts åt att flå och stycka älgen. Köttet hade de stoppat ned i säckarna,
som de därefter burit till sparkstöttingen på isen. Inälvor, huvud, hud
och ben hade de samlat ihop i en hög och brett några granriskvistar över.
De hade huggit ned två granar, som de ställt över kvarlevorna. De hade
sedan tagit vägen över isen tillbaka till Dalsbron, där de skilts åt vid 3-tiden
på natten. Karlsson och Henrysson hade tagit med sig var sin säck om
tillsammans cirka 50 kg, under det att Gustavsson tagit med sig den tredje
säcken om cirka 30 ä 40 kg. Gustavsson beräknade, att älgen vägt cirka
130 kg oslaktad. Älgen hade icke varit fullvuxen, men Gustavsson kunde
icke avgöra, om det varit en kalv. Det älgkött Gustavsson tagit med hem
hade han på natten gömt i vedboden, där det fått ligga till dess han natten
till den 2 januari 1948 vid 24-tiden burit ned det till sjön och kastat det tillsammans
med geväret i en upphuggen vak. Anledningen därtill hade varit,
att han på kvällen hört sägas, att det skulle ha kommit fram att någon
skjutit en älg. Han hade räknat med att bli misstänkt, och för att undanröja
varje misstanke hade han vidtagit denna åtgärd.

Gustavsson förnekade bestämt, att någon av hans anhöriga hade kännedom
om älgjakten, och förnekade lika bestämt, att han eller någon av hans
anhöriga använt något av omförmälda älgkött. Han förklarade, att han icke

innehade något eget vapen, men förnekade bestämt, att han vid älgjakten
använt något av faderns vapen.

Om sig själv uppgav Gustavsson vid samma förhör, bland annat, att han
vore född den 26 november 1927 och son till en namngiven grovarbetare
och dennes hustru; att han vore ogift samt skriven och boende i föräldrahemmet
i Karlskoga med postadress Östervik, Degerfors; att han uppfostrats
i föräldrahemmet och genomgått folkskolans samtliga klasser men icke
vore konfirmerad; att han efter slutad skolgång erhållit anställning som
springpojke hos en cykelhandlare i Immetorp, hos vilken han arbetat i
ungefär ett år; att han därefter cirka ett år haft ett liknande arbete i Bofors
Järnhandel, varefter han under ungefär ett halvt års tid arbetat hos en fiskhandlare
i Karlskoga; att han efter att i cirka ett halvt års tid ha arbetat
vid Valåsens kvarn fått anställning som cykelreparatör hos en firma i Sandviken;
att han, då firman Cykelcentrum under sommaren 1943 startats i
Karlskoga, börjat arbeta vid nämnda firma, där han emellertid slutat i mitten
av oktober månad samma år; att han därefter omväxlande sysslat med
grov- och skogsarbeten för olika arbetsgivares räkning och för närvarande
vore sysselsatt med skogshuggning för Villingsbergs revirs räkning; samt
att han år 1944 av Karlskoga tingslags häradsrätt ådömts dagsböter för
olovligt förfogande men i övrigt vore ostraffad.

Samma dag, den 2 januari 1948, klockan 21 underrättades åklagaren-polischefen
i distriktet, landsfiskalen Bror Wassberg, om vad som framkommit
vid förhöret med Gustavsson, varvid Wassberg förklarade Gustavsson anhållen
för vidare utredning. Om detta beslut underrättades Gustavsson omedelbart.

Påföljande dag klockan 10.15 begåvo sig Lannevik och poliskonstapeln
Curt Rohdell tillsammans med Gustavsson till sjön Möckeln, där Gustavsson
anmodades utvisa den plats, där säcken med älgköttet och geväret
skulle ha sänkts. Denna plats kunde han emellertid icke återfinna.

Vid därefter å kriminalpolisstationen anställt förhör medgav Gustavsson,
att den av honom tidigare lämnade uppgiften att han sänkt såväl geväret
som köttet i sjön vore sanningslös. Han vidhöll emellertid, att han undanskaffat
såväl vapnet som köttet, men vägrade tala om var han gjort av det.
Han uppgav, att han under natten till den 2 januari gömt köttet på en
plats åt Degerforshållet, som han emellertid icke ville uppgiva. Det vid
jakten använda vapnet, en enkelpipig remingtonkarbin av kaliber 12,7 mm,
hade han år 1946 köpt för 25 kronor av en person, vilkens namn han emellertid
vägrade uppgiva. Vapnet hade varit av äldre modell och mycket illa
medfaret. Han hade aldrig sökt eller erhållit tillstånd att inneha ifrågavarande
gevär. Han hade gömt geväret i skogen ovanför sin bostad.

Klockan 19.45 samma dag, den 3 januari 1948, meddelade Wassberg beslut
om Gustavssons frigivande, varefter Gustavsson omedelbart fick lämna
polisstationen.

Sedan jag med anledning av vad sålunda förekommit anmodat Wassberg
att till mig inkomma med förklaring rörande det förhållandet att Gustavsson
anhållits för brott, varå allenast fängelse kunnat följa, anförde Wassberg
i avgivet yttrande följande.

Gustavsson hade gripits den 2 januari 1948 såsom misstänkt för olaga
älgjakt å kronans jaktområde. Han hade vid det första förhöret den 2
januari förnekat, att han deltagit i den olaga jakten, men vid ett senare
förhör samma dag medgivit, att så varit fallet, liksom även att han gjort
sig skyldig till olaga vapeninnehav. Vid detta senare förhör hade Gustavsson
uppgivit, att han kastat sin del av ålgköttet och det vapen, som han
använt vid jakten, i sjön Möckeln i närheten av sin bostad, belägen ungefär
en mil från Jvarlskoga stads centrum. Förhöret med Gustavsson hade
avslutats först sent på kvällen, och då Wassberg funnit det vara av synnerlig
vikt, att Gustavsson fanns tillgänglig för fortsatt utredning och kontroll
vid dagsljus påföljande dag av hans uppgift om undanskaffandet av
köttet och vapnet, hade Wassberg klockan 21 på kvällen förordnat om
hans anhållande i avbidan på den fortsatta utredningen, ehuru fulla häktningsskäl
icke förelegat. Efter vallning på platsen för det uppgivna gömstället
och ytterligare förhör dagen därpå hade Gustavsson vidgått, att
han lämnat sanningslösa uppgifter om gömstället, men dock fortfarande
vägrat att uppgiva, var han i verkligheten gömt köttet och vapnet. Då
någon ytterligare utredning därom icke stått att vinna, hade Gustavsson
försatts på fri fot den 3 januari klockan 19.45. Såvitt Wassberg hade sig
bekant torde det före den 1 januari 1948 vid utredningar om olaga älgjakt,
som merendels vore mycket svåra och tidsödande, ha varit praxis,
att misstänkta personer kvarhållits för vidare utredning även om icke fulla
skäl förelegat till antagande, att den misstänkte saknade stadigt hemvist
eller kunde befaras avvika. Själv hade Wassberg vid åtskilliga tillfällen
beslutat om kvarhållande av personer, som varit skäligen misstänkta för
olaga älgjakt och därmed sammanhängande brott, om utredningen icke
hunnit slutföras inom tjugofyra timmar från gripandet och det varit av
synnerlig vikt att den misstänkte hållits i förvar under den fortsatta utredningen.
Senast i oktober 1947 hade i distriktet två personer kvarhållits
såsom misstänkta för dylika brott. Wassberg hade styrkts i sin uppfattning,
att förfarandet varit riktigt eller i varje fall formellt oantastligt, därigenom
att anmärkning icke vid något tillfälle försports vid granskning avtidigare
insända utdrag av kvarhållningsliggaren. Bestämmelserna i 24 kap.
5 § nya rättegångsbalken att misstänkt finge anhållas även utan fulla liäktningsskäl,
om det funnes vara av synnerlig vikt att han i avbidan på ytterligare
utredning toges i förvar, hade Wassberg — om än med tvekan men i
varje fall ditintills — tolkat så, att ett anhållande skulle kunna ske, även
om allenast fängelse kunde följa å brottet och åklagaren alltså redan på ett
ganska tidigt stadium av förundersökningen kornme till den uppfattningen

4!)

att häktning icke vore nödvändig men det däremot vore ett angeläget
polisiärt intresse att kvarhålla den misstänkte för att säkra bevisning eller
kontrollera en ömtålig uppgift av vital betydelse. Varken i de kommentarer
till rättegångsbalken, som funnes intagna i NJA II 1943, eller i de
handböcker, vilka Wassberg dittills haft tid och tillfälle att läsa, bland
andra den av processnämnden utgivna ”Underrättsförfarandet”, hade Wassberg
kunnat finna något direkt uttalande om att ett anhållande icke kunde
företagas, om det vore uppenbart att häktningsskälen i 24 kap. 1 § andra
stycket rättegångsbalken ej kunde komma till tillämpning. Vore W assbergs
nyssnämnda uppfattning oriktig och skulle alltså det i lagtexten använda
uttrycket ”fulla skäl till häktning” tydas så, att häktningsskälet
helt förfallit, om det redan vid övervägande av anhållningsfrågan vore
uppenbart att häktning icke komme att tillgripas, så skulle Wassberg givetvis
låta sig vara angeläget att för framtiden tillse, att det nu anmärkta
förfarandet icke komme att upprepas, trots att Wassberg på goda grunder
och efter många års erfarenheter starkt misstänkte, att ett nästan regelmässigt
borttagande av möjligheten att anhålla tjuvskyttar komme att
avsevärt försvåra, ja i vissa fall förhindra bekämpandet av brottsligheten
på detta område. Hade Wassbergs åtgärd att anhålla Gustavsson varit felaktig,
vore Wassberg den förste att på det livligaste beklaga misstaget.
Felet syntes dock vara ursäktligt med hänsyn till att åtgärden vidtagits
just i den mest kritiska övergången mellan gamla och nya rättegångsordningen
och innan ännu de nya bestämmelserna hunnit helt slå igenom.
Vid tiden för anhållningsbeslutet hade Wassberg dessutom varit överhopad
med andra arbetsuppgifter, som stått i samband med nya rättegångsreformens
genomförande inom hans stora och arbetstyngda distrikt med
en folkmängd av i det närmaste 40 000 personer och ett mycket stort antal
åtal. Vore ett fel begånget, ville Wassberg försäkra, att det icke berott på
vårdslöshet eller försummelse utan helt på en felaktig tolkning av de nya
anhållningsreglerna. Wassberg hemställde därför, att ärendet icke måtte
föranleda annan åtgärd än ett uttalande av J. O. om den rätta tolkningen
av anhållningsbestämmelserna i det föreliggande fallet. Gustavsson hade
av Karlskoga tingslags häradsrätt den 16 mars 1948 dömts att för de
åtalade brotten hållas till fängelse i två månader.

I en till landsfogden i Örebro län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Redan före den 1 januari 1948, dä nya rättegångsbalken trädde i kraft,
var, enligt bestämmelserna i lagen den 12 maj 1933 angående ändring i
vissa delar av förordningen om nya strafflagens införande och vad i avseende
därå iakttagas skall, eu förutsättning för kvarhållande utan häkt Ju*(iti<

ombii

ning av en för brott misstänkt person att brottet kunde tänkas leda till
häktning. En person, som hade stadigt hemvist, kunde sålunda icke lcvarhållas
i och för utredning rörande brott, som ej var belagt med strängare
straff än fängelse.

I 24 kap. 1 § första stycket nya rättegångsbalken stadgas att, om någon
på sannolika skäl misstänkes för brott, varå straffarbete kan följa, må
han häktas, om med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande
eller annan omständighet skäligen kan befaras, att han avviker
eller annorledes undandrager sig lagföring eller straff eller genom undanröjande
av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning, eller ock
anledning förekommer, att han fortsätter sin brottsliga verksamhet.

I andra stycket samma paragraf heter det vidare: Är brottet ringare än i
första stycket sägs men kan därå följa fängelse och har den misstänkte
icke stadigt hemvist inom riket, må han häktas, om det skäligen kan befaras,
att han avviker.

I 24 kap. 5 § stadgas att, om mot någon förekomma skäl till häktning,
må han i avbidan på rättens beslut därom anhållas. Äro ej fulla skäl till
häktning, må den misstänkte dock anhållas, om det finnes vara av synnerlig
vikt, att han i avbidan på ytterligare utredning tages i förvar. Beslut
om anhållande meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.

I motiven till sistnämnda lagrum anförde processlagberedningen i sitt
år 1938 avgivna betänkande med förslag till rättegångsbalk (SOU 1938: 44
s. 301 o. f.) följande: Åklagare och polismyndigheter måste i viss utsträckning
äga möjlighet att halla misstänkt person i förvar utan prövning av
rätten. Detta slag av frihetsberövande benämndes i förslaget anhållande.
Då anhållandet vore en förberedande åtgärd för häktning, borde i första
hand den, mot vilken skäl till häktning förekomme, kunna anhållas i avbidan
på rättens häktningsbeslut. Även om ej fulla skäl till häktning förelåge,
borde den misstänkte kunna anhållas, om det funnes vara av synnerlig
vikt, att han i avbidan på ytterligare utredning toges i förvar. Rätt
att besluta om anhållande borde tillkomma undersökningsledaren eller åklagaren.
I regel syntes anhållande komma att ske under förundersökningen.

Av såväl nyssberörda lagrums lydelse som de anförda motiven framgår,
att någon ändring i vad tidigare gällt i fråga om förutsättningen för kvarhållande
utan häktning icke skett genom den nya rättegångsbalkens ikraftträdande.
Anhållande enligt 24 kap. 5 § rättegångsbalken är att anse som
en förberedande åtgärd för häktning och kan sålunda komma till användning
allenast i fall, då med hänsyn till brottets beskaffenhet häktning efter
ytterligare utredning kan tänkas ifrågakomma. Då, såsom av innehållet i
24 kap. 1 § rättegångsbalken framgår, person, som har stadigt hemvist,
icke kan häktas för brott, som ej kan förskylla högre straff än fängelse,
är det uppenbart, att sådan person ej heller får anhållas jämlikt 5 § samma
kapitel för dylikt brott.

I 28 § lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt stadgas, att om någon
jagar olovligt å annans jaktområde, skall han dömas till dagsböter. Har
han därvid fällt, fångat, sårat eller påskjutit, bland annat, älg eller har
jakten bedrivits vanemässigt eller i större omfattning, vare straffet dagsböter,
lägst 20, eller fängelse i högst sex månader.

Jaktstadgan den 3 juni 1938 innehåller i 13 § bestämmelser om fridlysningstid
för älg. Enligt dessa bestämmelser må i Örebro län jakt efter älg
regelmässigt äga rum allenast under sex dagar i oktober månad, men under
vissa betingelser kan enligt 15 och 16 §§ jakt efter älg å visst område medgivas
under annan tid än den eljest för länet gällande.

Årskalv av älg är enligt 13 § dock fridlyst under hela året, där ej annat,
följer av bestämmelserna i 15 och 16 §§.

Enligt kungl. kungörelse den 27 juni 1947 angående tillfälliga ändringar
i fridlysningstiderna för vissa djurslag (nr 403) var jakt å älg inom Örebro
län under jaktåret 1947/48 tillåten från och med den 13 till och med den
16 oktober.

I 28 § 1 mom. jaktstadgan förordnas, att om någon jagar, fångar eller
dödar djur under tid, då djuret är fridlyst, skall han straffas för olaga jakt
med dagsböter. Har vid olaga jakt bland annat älg eller rådjur fällts, fångats,
sårats eller påskjutits, vare straffet fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna
äro mildrande, dagsböter ej under 20. Enligt 2 mom. samma
paragraf skall den, som säljer, köper, emottager eller från ort till annan
forslar fridlyst djur, straffas såsom för olaga jakt, efter ty i 1 mom. sägs.

I förevarande fall är upplyst, att Gustavsson den 2 januari 1948 såsom
misstänkt för olaga och olovlig jakt efter älg gripits och införts till polisstationen
i Karlskoga klockan 15.15. Efter att till en början ha förnekat all
kännedom om jakten ifråga, har Gustavsson på kvällen samma dag erkänt,
att han den 28 december 1947 å kronoparken Villingsberg olovligen skjutit
en älg, som varit fullvuxen, så att Gustavsson icke kunde avgöra om det
varit en årskalv eller ej. Gustavsson har därvid lämnat en utförlig berättelse
om jakten och omhändertagandet av köttet efter älgen. Sedan Wassberg
såsom åklagare i distriktet samma dag klockan 21 av förhörsledaren
Tholson underrättats om vad som förekommit vid förhöret med Gustavsson,
har Wassberg klockan 21.15 förklarat Gustavsson anhållen för vidare
utredning.

Enär ifrågavarande brott icke kunnat förskylla svårare straff än fängelse
samt Gustavsson haft stadigt hemvist, har häktning av Gustavsson icke
kunnat ske. I enlighet med vad jag ovan anfört måste följaktligen också ett
anhållande av Gustavsson för brotten ifråga ha varit uteslutet. Genom att
förklara Gustavsson anhållen har Wassberg därför överskridit sin befogenhet
i anmärkningsvärd grad. Härtill kommer, att den vid anhållandet på
kvällen den 2 januari 1948 redan verkställda utredningen i saken varit av
sådan beskaffenhet, att ett kvarhållande av Gustavsson efter dagens sista

förhör för vidare utredning icke varit av omständigheterna betingat. Något
skäl för anhållande av Gustavsson, som för övrigt icke skäligen kunnat befaras
avvika, har sålunda icke förelegat, och Gustavsson har alltså även på
denna grund bort frigivas av Wassberg sagda kväll. I stället har Gustavsson
genom anhållandet berövats friheten till påföljande kväll, då han frigivits
klockan 19.45. Skada har alltså tillskyndats Gustavsson genom anhållandet.

Vad Wassberg anfört till försvar för ifrågavarande åtgärd synes mig icke
kunna lända honom till ursäkt. Såsom av vad jag redan anfört framgår
hade Gustavsson ej heller enligt de före år 1948 gällande bestämmelserna
i ämnet kunnat anhållas för brott av ifrågavarande slag. Därutinnan skedde
mgen ändring genom att nya rättegångsbalkens bestämmelser voro att
tillämpa från början av år 1948. I den av processnämnden utgivna, av
Wassberg åberopade handboken ”Underrättsförfarandet” anföres å s. 271,
att anhållande endast kan rikta sig mot den som misstänkes för brott av
sådan beskaffenhet, som under de i lagen angivna förutsättningarna kan
föranleda häktning. Den omständigheten att Wassberg måhända tidigare
kvarhållit personer för olaga älgjakt, utan att anmärkning riktats mot
sagda förhållande, kan icke lända honom till försvar. Klart är, att ett sådant
förhållande kunnat undgå upptäckt vid stickprovsgranskning härstädes.
Det utdrag ur liggaren över kvarhållna, vari det av Wassberg närmast
asyftade kvarhallandet finnes antecknat, inkom för övrigt till länsstyrelsen
i Örebro län den 7 januari 1948, med andra ord först sedan nu påtalade
anhållande av Gustavsson redan ägt rum, och senare hit.

I enlighet med vad jag ovan anfört fann jag alltså Wassbergs ifrågakomna
förfarande att anhålla Gustavsson icke kunna undgå beivran. Jag
uppdrog därför åt landsfogden att vid vederbörlig domstol i laga ordning
väcka och utföra åtal mot Wnssberg för tjänstefel i anmärkta hänseende.
Ansvar borde yrkas enligt 25 kap. 17 och 18 §§ strafflagen enligt den lydelse
lagrummen hade före den 1 januari 1949 samt 15 kap. 10 § strafflagen,
jämfört med 4 kap. 1 och 2 §§ samma lag. Tillfälle borde beredas Gustavsson
att i målet föra talan.

Karlskoga tingslags häradsrätt, varest åtalet väcktes, yttrade i dom
den 15 november 1949 följande.

Enligt bestämmelserna i 24 kap. 1 § rättegångsbalken förutsättes i allmänhet
för häktning av en för brott misstänkt person att straffarbete kan
följa å det brott, som misstanken avser. För brott, varå icke straffarbete
men väl fängelse kan följa, må sålunda häktning icke ske av person, som
äger stadigt hemvist inom riket. Enligt stadgandena i 24 kap. 5 § rättegångsbalken
må person, mot vilken förekomma skäl till häktning, anhållas
i avbidan på rättens beslut därom. Härjämte må, därest ej fulla skäl till
häktning föreligga, den misstänkte dock anhållas, om det finnes vara av

synnerlig vikt att han i avbidan på ytterligare utredning tages i förvar.
Även enligt sistnämnda bestämmelse måste det anses utgöra en förutsättning
för rätten att anhålla en för brott misstänkt person att den fortsatta
utredningen kan tänkas komma att leda till häktning. De brott, som enligt
därom förda anteckningar föranlett Gustavssons anhållande, nämligen
olaga älgjakt och olovlig jakt efter älg å annans jaktområde, hava icke
kunnat medföra svårare straff än fängelse. Då Gustavsson vidare enligt vad i
målet är ostridigt haft stadigt hemvist inom riket, har häktning av Gustavsson
för samma brott varit utesluten. Enligt vad förut anförts har sålunda
ej heller anhållande för samma brott fått ske. Med hänsyn till avfattningen
av förut återgivna bestämmelse, enligt vilken anhållande under viss förutsättning
må ske även då fulla skäl till häktning icke föreligga, kan Wassberg
emellertid icke anses hava saknat allt skäl att anse sig befogad att i
avbidan på fortsatt utredning företaga anhållande för brott, som högst kan
straffas med fängelse. Tillika får anses upplyst, att just beträffande olaga
och olovlig jakt efter älg, i vilka fall utredningen uppenbarligen ofta är
förenad med särskilda svårigheter, bland åklagarna i riket yppat sig tveksamhet
och delade meningar beträffande frågan huruvida anhållande under
vissa förutsättningar kan anses befogat. Anhållande för sådana brott torde
också i måhända icke alltför obetydlig utsträckning tidigare ha ägt rum.
Vid den tidpunkt, då Wassberg meddelade beslut om Gustavssons anhållande,
förelåg visserligen från Gustavssons sida ett erkännande om att han
fällt ifrågavarande älg tillika med en närmare redogörelse rörande förloppet
vid jakten. Dock förefunnos fortfarande i vissa avseenden dunkla
och ovissa punkter, såsom rörande Gustavssons sedermera återtagna uppgift
därom att lian i sjön Möclceln nedsänkt sin andel i köttet efter älgen
och det vid jakten använda vapnet. Vid nu angivna förhållanden finner
häradsrätten väl, att Wassberg icke varit berättigad att meddela beslut
om Gustavssons anhållande men att Wassberg dock med hänsyn till föreliggande
omständigheter icke genom samma beslut kan anses ha gjort sig
skyldig till straffbart tjänstefel.

Häradsrätten lämnar den av åklagaren i målet förda talan utan bifall.

Häradsrättens dom har vunnit laga kraft.

II. Redogörelse för ärende, som föranlett åtgärd
för disciplinär bestraffning.

1. Felaktigt förfarande av styresman vid fångvårdsanstalt genom
kvarhållande av brev, som intagen velat avsända,
utan att denne underrättats därom.

I en den 23-maj 1949 hit inkommen klagoskrift anförde till förvaring
dömde Thore Stocksäter, vilken intill den 18 maj 1949 varit intagen i fångvårdsanstalten
i Norrköping, förutom annat som jag ej funnit föranleda
någon min vidare åtgärd, följande.

Stocksäter hade sig bekant, att i mars månad 1949 ett vykort sänts till
honom från Stockholm, på vilket förutom adressen endast stått: ”Hälsningar
P. B.” Detta kort hade emellertid icke utlämnats till Stocksäter
och han hade ej heller blivit underrättad om dess ankomst. Vid förfrågan
hos fångvårdsanstaltens styresman, t. f. direktören A. Larsson, hade denne
uppgivit, att kortet ankommit till anstalten, men förklarat, att han trott
det vara en hälsning från en ”permissionsbekantskap”, och därför vägrat
utlämna detsamma. Massor av såväl avgående som ankommande post
kvarhölles alldeles godtyckligt av Larsson utan att han på något sätt varskodde
vare sig avsändare eller mottagare. Så småningom finge man ju i
alla fall på olika vägar reda på, om ett brev ankommit eller icke avgått,
men det sade sig självt, att detta sätt att handha de intagnas brevväxling
skapade en massa onödig irritation. Förfarandet strede för övrigt klart mot
gällande lag.

I ett med anledning av klagomålen infordrat yttrande anförde Larsson
i förevarande del följande: Stocksäter hade haft permission 72 timmar under
tiden den 2—den 5 mars 1949. Han hade därunder gjort sig skyldig till
homosexuellt umgänge med ett par yngre män. I samband med en utredning
om brott hade detta kommit till polisens kännedom och meddelats
Larsson. Omkring den 23—den 25 i samma månad hade till Stocksäter
ankommit ett vykort med hälsningar och undertecknat med initialer, som
icke tidigare förekommit i Stocksäters korrespondens. Larsson hade misstänkt,
att kortet skrivits av någon av de ifrågavarande männen, och hade
kvarhållit kortet utan att underrätta Stocksäter därom, enär Larsson ansett
det olämpligt att ”kamratskapet” vidhölles. Några dagar senare hade
Stocksäter sökt upp Larsson och påstått, att ett kort ankommit till honom,
samt bett att fä ut detsamma. Kortet skulle ha skrivits av en av Stocksäters
medfångar, S. V. Engström, vilken haft permission. Det hade dock
varit undertecknat med P. B. och icke med Engströms initialer, varför
Larsson ansett sig icke ha anledning att frångå sitt tidigare beslut. Det
vore typiskt för Stocksiiters mentalitet att med andragande av detta lilla
exempel göra gällande att massor av såväl ankommande som avgående

post kvarhölles alldeles godtyckligt. Det förhölle sig i stället sa, att de intagna
numera hade sådana möjligheter att smuggla ut eller in brev i anstalten,
bland annat vid besök utan bevakning, att det vore skäligen onödigt
med sträng censur. De olämpliga breven ginge icke genom censuren. Riktigheten
därav bestyrktes av de smuggelförsändelser, som posten returnerade
till anstalten såsom obeställbara. Vad som å anstalten stoppades i
brevväg vore i stort sett brev till eller från utskrivna kamrater, brev till
eller från kamrater å andra anstalter, om icke släktskap förekomme, samt
svar å smuggelbrev och dylikt, varibland ofta förekomme försändelser
från brevklubbar och äktenskapsbyråer. I samtliga dessa fall vore det
olämpligt att meddela underrättelse om brevs ankomst.

Sedan fångvårdsstyrelsen därefter anmodats avgiva yttrande i ärendet,
inkom styrelsen med ett av Larsson avgivet nytt yttrande ävensom med
eget utlåtande.

Larssons yttrande var av följande innehall: Brevskrivning mellan intagna
i olika anstalter vore av flera skäl olämpliga, och dylik brevskrivning
vore därför också förbjuden. Det låge i sakens natur, att kontakt
mellan utskrivna och fortfarande intagna borde begränsas till vad som
vore absolut nödvändigt. En utskriven borde icke ha sin adress tillgänglig
för anstalternas klientel, om han i lugn och ro ville göra ett allvarligt ateranpassningsförsök.
Beträffande brev till tidigare obekanta kvinnor, vare
sig adresserna erhållits av medintagna eller genom brevklubbar eller äktenskapsannonser,
borde hänsyn i första hand tagas till kvinnan, icke till
fångens behov av förströelse. Från den intagnes sida fördes praktiskt taget
aldrig sådan korrespondens på ett juste sätt. Fången använde anstaltens
privata adress och lämnade sådana upplysningar om sig själv, att adressaten
icke kunde räkna ut vad det vore för person hon .brevväxlade med.
Rena sol- och våraffärer förekomme. I andra fall hade det hänt, att en
bekantskap, inledd av intagen som sedan rymt och begått brott, för den
kvinnliga parten medfört villkorlig dom för efterföljande delaktighet. Med
de stora friheter fångvårdsklientelet numera hade anisåge Larsson det
vara en fångvårdstjänstemäns plikt att försöka begränsa skadeverkningarna.
Anonymitet i brevskrivningen kunde också leda till ledsamheter. På
senare tider hade det förekommit att permittenter under sina ledigheter
sände brevkort och dylikt till anstalten, ofta av olämplig karaktär. Speciellt
då permittenten måst medgivas rätt att använda besparade medel
för att överhuvudtaget kunna utnyttja permissionstillståndet, finge det
anses mindre lämpligt, att dessa medel användes till dylik fullkomligt
onyttig korrespondens.

I sitt utlåtande anförde fångvårdsstyrelsen: Vad i ärendet förekommit
kunde enligt styrelsens mening icke anses giva vid handen, att Larsson
överskridit sin befogenhet vid den prövning som han enligt 34 S lagen

om verkställighet av frihetsstraff in. m. hade att verkställa, huruvida
intagen skulle tillåtas att avsända eller mottaga brev; i de av Larsson
anförda exemplen syntes det icke ha varit lämpligt att vidarebefordra
breven. Däremot stode det icke i överensstämmelse med gällande bestämmelser,
att Larsson — enligt vad han själv anfört — underlåtit att
underrätta intagen om att brev till honom eller brev som han velat avsända
kvarhallits, emedan Larsson ansett det ”olämpligt” eller ”mindre lämpligt”
att lämna sådan underrättelse. I sistnämnda del syntes vad i ärendet
förekommit böra föranleda ett tillrättaläggande uttalande av J. O.

På anmodan av mig inkom Larsson därefter med förnyat yttrande i
ärendet, däri han anförde följande: Som Larsson tidigare uppgivit förekomme
stoppande av avgående brev praktiskt taget endast när de intagna
sökte kontakt med för dem förut okända kvinnor. Detta skedde så gott
som alltid med utnyttjande av anstaltens privatadress och med förtigande
av att vederbörande avtjänade straff. De fall, som i vanlig ordning passerade
censuren, vore få, då smuggelvägen företrädesvis användes. Larsson
ansåge det riktigast att behandla dessa brev på ett sådant sätt, att obehag
eller skada för adressaten icke uppstode. I de flesta fall skedde detta genom
att stoppa breven. Meddelande därom lämnades i allmänhet icke till avsändaren.
Det vore här icke fråga om vad man skulle kunna kalla ”legal
brevväxling” utan om bedrägligt beteende mot en endast till namnet känd
person, och Larsson kunde icke tro, att verkställighetslagens föreskrifter
skulle följas bokstavligen i sådana fall. Därest avsändaren underrättades
om dylika brevs kvarhållande, skulle han i de flesta fall bli irriterad, känna
sig förorättad och ganska säkert utnyttja smuggelvägen för att få sin vilja
fram. I bästa fall skulle han känna sig litet skamsen, så länge samtalet
med honom varade. Det skapade faktiskt avsevärt mindre irritation att
helt negligera dessa larviga försök att skaffa kvinnliga bekantskaper. Det
hände t. ex. aldrig, att de intagna efterfrågade om dylika brev avgått eller
icke. De funne det tydligen förargligt att själva föra saken på tal. För den
tilltänkta mottagaren kunde det också vara ett plus, att avsändaren svävade
i ovisshet om orsaken till att brevet bleve obesvarat. Därest olämplig
brevväxling redan påginge och av en eller annan anledning borde avbrytas,
underrättades däremot alltid den intagne. Detta gällde t. ex. när
han skreve kärleksbrev till två eller flera kvinnor. Han finge då välja vem
han ville fortsätta att skriva till.

Enligt 34 § lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff
m. m., vilket lagrum äger tillämpning å alla i fångvårdsanstalt intagna,
må brev eller annat skriftligt meddelande icke av intagen avsändas eller
mottagas utan styresmannens tillstånd. Intagen må dock ej förvägras att

till svensk myndighet avsända skrift, som ej är anstötlig till sin avfattning,
eller att eljest i den utsträckning det lämpligen kan ske avsända eller
mottaga brev, som icke äro anstötliga eller med hänsyn till behandlingens
syfte eller av annan särskild anledning olämpliga. Om brev till intagen
kvarhålles, skall han, där det ej av särskild anledning uppenbarligen kan
verka skadligt, underrättas därom, och skall innehållet i brevet, i den
mån det ej är olämpligt, meddelas honom. Kvarhålles brev, som intagen
velat avsända, skall han underrättas därom.

Vad i förevarande fall blivit upplyst om den praxis, som Larsson i sin
egenskap av styresman för fångvårdsanstalten i Norrköping tillämpat i
fråga om kvarhållande av ankommande och avgående post, giver icke anledning
till erinran från min sida. Däremot är det tydligt, att den utsträckning,
vari Larsson underlåtit att meddela de intagna om att post kvarhållits,
icke kan anses förenlig med lagens stadganden. Såsom av det återgivna
lagrummet framgår är det icke under några förhållanden tillåtet att
— såsom Larsson i viss utsträckning gjort — kvarhålla för avsändning
inlämnad post utan att underrätta den intagne därom. För Larssons antagande
att lagens föreskrifter icke behöva bokstavligen följas i sådana
fall, då brev som intagen vill avsända ha ett bedrägligt syfte, finnes icke
någon grund. m

Då det måste fordras av styresmannen för en fångvårdsanstalt, att han
noga iakttager de bestämmelser som i lag meddelats om straffverkställighet,
måste Larssons här ovan påtalade felaktiga förfarande enligt min mening
anses som tjänstefel. Med hänsyn till omständigheterna ansåg jag
mig dock icke böra ställa Larsson under åtal vid domstol. Då i allt fall
det fel, vartill Larsson gjort sig skyldig i sin tjänst, icke syntes böra
lämnas obeivrat, överlämnade jag handlingarna i ärendet till fångvårdsstyrelsen
för den åtgärd, vartill styrelsen jämlikt 54 § instruktionen den
21 juni 1946 för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsanstalterna funne berörda
tjänstefel föranleda.

Fångvårdsstyrelsen yttrade i beslut den 19 november 19/+9 följande.

I ärendet är utrett, att Larsson kvarhållit brev, som intagen velat avsända,
utan att underrätta den intagne därom.

Då Larsson härigenom gjort sig skyldig till tjänstefel, tilldelar fångvårdsstyrelsen
jämlikt 54 § 2 punkten instruktionen den 21 juni 1946 för
fångvårdsstyrelsen och fångvårdsanstalterna, jämfört med 34 § fjärde stycket
verkställighetslagen, Larsson härför varning.

Över fångvårdsstyrelsens beslut har Larsson anfört besvär. Målet är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

III. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett
åtgärd enligt I eller II.

För nedbringande av tryckningskostnaderna för berättelsen har jag, i
likhet med vad tidigare skett, under denna avdelning intagit redogörelse
för allenast ett mindre antal under år 1949 behandlade ärenden.

1. Fråga om förfarandet vid omhändertagande av gods, som
avhänts någon genom brott, samt vid utlämnande av
sådant gods till den ursprunglige ägaren.

Handlingarna i ett genom klagomål av musikdirektören Evald Lagerström
i Stockholm hos mig anhängiggjort ärende utvisa följande.

Den 23 september 1947 inköpte klaganden, som bedriver handel med
skrot i Stockholm, av två för honom okända män, vilka legitimerade sig på
tillfredsställande sätt, 680 kg koppartråd i rullar, för vilket han erlade betalning
efter 1 krona per kg med 680 kronor. Två dagar senare sålde en av
de båda männen ytterligare 260 kg koppartråd i rullar till klaganden, som
därvid betalade 260 kronor. Anteckning om inköpen gjordes i den av klaganden
författningsenligt förda af färsboken. Sedan det framkommit, att
koppartråden, tillhopa 940 kg, härrörde från tillgrepp som förövats i Södertälje
den 22 september 1947 av de män, som sålt koppartråden till klaganden,
samt att koppartråden tillhörde Södertälje stads elektricitetsverk, hördes
klaganden av kriminalpolisen i Stockholm, därvid han bestred, att han
vid affärernas avslutande haft misstanke om att godset varit åtkommet
genom brott. Mellan klaganden och kriminalkonstapeln C. H. Ahlborg i
Stockholm, som omhänderhade undersökningen, överenskoms att godset
skulle utlämnas till kriminalpolisen i Södertälje. Ahlborg avtalade vidare
med en kriminalkonstapel i Södertälje, att koppartråden icke skulle utlämnas
till elektricitetsverket med mindre 940 kronor insattes såsom deposition
å kriminalpolisens i Stockholm tjänstepostgirokonto. Kriminalpolisen i
Södertälje avhämtade den 7 oktober 1947 koppartråden hos klaganden,
varefter tråden överlämnades till elektricitetsverket. Någon insättning å
tjänstepostgirokontot gjordes icke, men elektricitetsverksstyrelsen i Södertälje
utfärdade den 30 januari 1948 en förbindelse av innehåll att styrelsen,
därest klaganden befunnes ha förvärvat koppartråden i god tro, skulle återgälda
honom det för tråden erlagda beloppet 940 kronor.

I en den 28 april 1948 hit inkommen skrift anförde klaganden att, ehuru
mer iin sju månader förflutit sedan det av honom inköpta partiet koppartråd
beslagtagits av kriminalpolisavdelningen i Stockholm, klaganden icke
erhållit något vidare meddelande om huru med partiet förfarits eller någon
ersättning för detsamma. I anslutning därtill framhöll klaganden, att lösen

för partiet bort erläggas samtidigt med beslaget, varjämte klaganden berörde
frågan om ersättning för förluster, som kunde uppkomma för dem
som drabbades av beslag.

Sedan jag i anledning av klagoskriften anmodat överståthållarämbetet
att efter verkställd utredning avgiva utlåtande i ärendet, inkom överståthållarämbetet
med av polismästaren i Stockholm verkställd utredning samt
infordrade yttranden från kriminalpolisintendenten A. Zetterquist och Ahlborg
ävensom med eget utlåtande.

Zetterquist anförde följande.

Sedan det utrönts, att ett parti koppartråd stulits från Södertälje stads
elektricitetsverk, hade genom kriminalpolisens försorg viss utredning företagits
i Stockholm. Större delen av denna tråd, som var ny och i rullar,
hade därvid anträffats i klagandens skrotaffär vid Brännkyrkagatan. Sedan
det fastställts, att klaganden den 23 och den 25 september 1947 inköpt
tråden av personer som tillgripit den i Södertälje, hade mellan Ahlborg och
klaganden överenskommits, att klaganden skulle utlämna tråden till rätte
ägaren, elektricitetsverket. Därvid hade ej varit tal om att klaganden skulle
erhålla lösen för tråden omedelbart, utan skulle klaganden begära lösen i
samband med att förövarna av tillgreppet bleve lagförda vid rådhusrätten
i Södertälje. Genom kriminalpolisen i Södertälje hade sedan i samråd med
klaganden koppartråden avhämtats och överlämnats till den ursprunglige
ägaren. Enligt vad Ahlborg uppgivit för Zetterquist hade det varit på Ahlborgs
förslag som godset med klagandens medgivande översänts till polisen
i Södertälje. Någon diskussion i denna sak hade icke förekommit mellan
Ahlborg och klaganden, utan hade den senare utan vidare gått med på att
godset skulle översändas direkt till Södertäljepolisen. Mellan kriminalkonstapeln
Olof Lönnerborg i Södertälje och Ahlborg hade överenskommits,
att koppartråden ej finge utlämnas till elektricitetsverket utan att lösenbeloppet,
940 kronor, insattes såsom deposition å kriminalpolisens i Stockholm
tjänstepostgirokonto i avvaktan på domstols beslut, huruvida klaganden
skulle erhålla beloppet såsom lösen för godset eller avstå tråden utan
lösen. Då det avtalade depositionsbeloppet ej kom kriminalpolisen tillhanda,
hade polisen i Södertälje blivit avkrävd detsamma. I stället hade då kommit
en av styrelsen för elektricitetsverket utfärdad förbindelse att utbetala
beloppet till klaganden, om denne genom domstols utslag tillerkändes lösen
för tråden. Något beslag av koppartråden hade sålunda ej iigt rum. Zetterquist
ville anmärka, att det ofta inträffade att, när gods som frånhänts
någon genom brott uttoges från pantlånekontor eller handel med begagnade
föremål, det avtalades med innehavaren av godset att detta finge utlämnas
till rätte ägaren mot lösen av låne- eller försaljningsbeloppet. Om ägaren
ville ha godset åter innan beslut angående ifrågasatt åtal för häleribrott
prövats, insattes lösenbeloppet såsom deposition å kriminalpolisens tjänste -

(»0

postgirokonto, varifrån det girerades till den som vid åtal enligt domstolens
utslag borde ha detsamma eller, om åtal ej skedde, till den som belånat eller
köpt godset. Efter det klaganden blivit närmare hörd om köpet av ifrågavarande
koppartråd hade ärendet överlämnats till åklagarmyndigheten i
Stockholm. Där hade det vid lottning tilldelats stadsfiskalen W. Rylininger.
vilken alltså hade att pröva frågan om klaganden skulle ställas under åtal
för häleribrott i samband med trådköpet. På grund av en mångfald andra
viktigare ärenden hade under rådande ju ristkonflikt Ryhninger ännu ej
hunnit pröva denna åtalsfråga. Klaganden hade genom Ahlborg vid flera
tillfällen fatt meddelande om ärendets läge och anledningen till dröjsmålet,
och även hans advokat hade blivit underrättad därom. Vid något tillfälle
hade klaganden för Ahlborg framhållit, att han behövde pengarna i sin
rörelse, samt frågat Ahlborg vem som skulle betala räntan på pengar, som
klaganden måste upplåna för att hålla sin rörelse flytande. Ahlborg hade
endast genmält, att han icke kunde besvara en sådan fråga. Det av statens
priskontrollnämnd fastställda priset på koppartråd av förevarande slag hade
under hösten 1947 varit 2 kronor 30 öre per kg. Varan hade emellertid varit
mycket svåråtkomlig och i allmänna handeln hade ofta betalats svartabörspriser,
ända upp till 5 kronor per kg. Däri torde man ha att söka den
främsta orsaken till att elektricitetsverket icke ansett sig skyldigt att betala
lösen för godset förrän åtalsfrågan blivit prövad. Zetterquist hemställde, att
klagomålen ej måtte föranleda någon åtgärd.

Överstathållarämbetet anförde i sitt utlåtande, efter att ha redogjort för
vad som framkommit vid den verkställda utredningen, följande.

Enligt lagen den 12 maj 1933 om vissa tvångsmedel i brottmål hade
beslag fått läggas å föremal, som skäligen kunnat antagas äga betydelse för
utredning om brott eller vara genom brott någon avhänt eller på grund av
brott förverkat. Grunden till att beslag finge läggas å föremål, som avhänts
någon genom brott, även om beslaget ej befrämjade utredningen om brottet,
torde få antagas vara, att den bestulnes rätt att få tillbaka vad som frånhänts
honom därigenom skulle tryggas. Såvitt överståthållarämbetet kunde
finna hade i förevarande fall ur sistnämnda synpunkt förutsättningar för
beslag å den hos klaganden anträffade koppartråden förelegat. Att beslag
likväl ej lagts å koppartråden torde sammanhänga med den praxis, enligt
vilken det ofta inträffade, att när gods som frånhänts någon genom brott
uttoges från pantlånekontor eller från handel med begagnade föremål, det
överenskommes med innehavaren av godset, att det finge utlämnas till
rätte ägaren mot lösen av låne- eller försäljningsbeloppet. Om ägaren ville
ha godset åter innan beslut angående ifrågasatt åtal för häleribrott prövats,
insattes lösenbeloppet såsom deposition å kriminalpolisens tjänstepostgirokonto,
varifrån det vid åtal girerades till den som på grund av innehållet
i domstolens beslut ägde rätt till detsamma eller, om åtal ej skedde, till deu
som belånat eller köpt godset. Den frågan uppställde sig då, huruvida po -

(il

lisman kunde utan att något formellt beslagsförfarande ägde rum föranstalta
om utlämnande av stulet gods till den ursprunglige ägaren, då den hos
vilken godset anträffats samtyckte därtill. Överståthållarämbetet vore för
sin del av den uppfattningen, att vid sådant utlämnande föreskrifterna om
beslag i 1933 års tvångsmedelslag — eller numera 27 kap. rättegångsbalken
— skulle iakttagas, även då samtycke till godsets utlämnande erhölles. Ämbetet
saknade visserligen anledning antaga, att någon kränkning av enskild
rätt skett genom nu tillämpad praxis. De formella föreskrifterna rörande
beslagsförfarandet måste emellertid antagas innebära större garanti för
rättssäkerheten än ett formlöst förfarande av underordnade polismän. Därtill
komme, att i situationer sådana som den ifrågavarande det efteråt
sällan kunde klargöras, huruvida vederbörande frivilligt samtyckt till utlämnande
av godset eller allenast underlåtit att rikta någon gensaga mot
polismannens krav på att få omhändertaga godset. Ämbetet hemställde,
att J. O. måtte till ledning för polismyndigheten uttala sig rörande skyldigheten
att iakttaga de numera i 27 kap. rättegångsbalken intagna bestämmelserna
om beslag även då den, som genom polisens åtgörande fråntoges
besittningen av innehavt gods, samtyckte därtill. Därest beslag lagts å den
hos klaganden anträffade koppartråden, torde klagandens rättsläge i fråga
om nämnda gods icke ha blivit i sak annat än vad det nu vore. Med hänsyn
därtill borde enligt ämbetets mening klagomålen icke föranleda någon annan
åtgärd från J. 0:s sida.

Av vid utlåtandet fogade handlingar framgick, att rådhusrätten i Södertälje
genom utslag den 3 och den 10 oktober 1947 dömt de två personer,
av vilka klaganden inköpt ifrågavarande koppartråd, för tillgrepp av densamma
från Södertälje stads elektricitetsverk. I målet hade de tilltalade förpliktats
att till staden utgiva skadestånd i visst hänseende med 66 kronor
med staden förbehållen rätt att i mån av befogenhet mot dem föra talan om
ytterligare ersättning i anledning av tillgreppet.

Riksåklagarämbetet avgav därefter utlåtande i ärendet, däri ämbetet
anförde följande.

Ifrågavarande parti koppartråd hade icke tagits i beslag med tillämpning
av lagen den 12 maj 1933 om vissa tvångsmedel i brottmål, utan omhändertagandet
av godset hade skett formlöst. Till stöd för omhändertagandet
hade allenast åberopats den mellan klaganden och kriminalkonstapeln Ahlborg
träffade överenskommelsen. Förfaringssättet stode i överensstämmelse
med den praxis, som enligt vad i ärendet upplysts kommit till användning
i andra likartade fall i Stockholm. Det avsteg från rådande praxis som i
förevarande fall såtillvida skett, att i stället för deposition av lösenbeloppet
å kriminalpolisens tjänstepostgirokonto elektricitetsverksstyrelsen utfärdat
eu betalningsförbindelse, torde i och för sig ha inneburit betryggande säkerhet
för klaganden. Förutsättningar för beslag enligt 1933 års lag hade

uppenbarligen varit för handen beträffande koppartråden. Därest beslag
skett, hade det skolat hävas, så snart det ej längre funnits erforderligt. Hade
ej åtal blivit anställt inom en månad från dagen för beslaget, skulle det
ha hävts, därest ej överståthållarämbetet medgivit, att beslaget fått bestå
under viss ytterligare tid. Ett beslag hade med stor sannolikhet lett till att
prövningen av frågan om åtal mot klaganden — oavsett de särskilda arbetsförhållandena
inom åklagarorganisationen i Stockholm, som föranletts av
juristkonflikten — behandlats med förtur. En sådan snabb prövning hade
för klaganden icke varit utan betydelse. Den förtursrätt ärendet obestridligen
kunnat göra anspråk på hade emellertid trängts i bakgrunden därigenom
att beslag i laga ordning ej skett. Otvivelaktigt måste dröjsmålet, som
ingalunda vore obetydligt, för klaganden te sig som en rättsförlust, och
den omständigheten att till äventyrs ett åtal medförde en fällande dom mot
klaganden syntes därvidlag sakna principiell betydelse. Sedan riksåklagarämbetet
den 8 oktober 1948 anmodat åklagarmyndigheten i Stockholm att
skyndsamt upptaga frågan om åtal mot klaganden till bedömande, hade
stadsfiskalen Ryhninger, å vilken ärendet lottats, på förfrågan sedermera
meddelat, att han hos Stockholms rådhusrätt ansökt om stämning å klaganden.
Någon ytterligare ämbetets åtgärd i ärendet syntes icke påkallad.

Beträffande frågan huruvida den praxis, som enligt vad i ärendet upplysts
tillämpats vid omhändertagande av föremål som avhänts någon genom
brott och vid utlämnande av sådant föremål till den ursprunglige ägaren,
står i överensstämmelse med bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken,
vilka numera ersatt stadgandena i 1933 års tvångsmedelslag, anförde riksåklagarämbetet
följande.

Jämlikt 1 § i 1933 års lag hade förelegat rätt att taga i beslag föremål,
som skäligen kunnat antagas vara någon avhänt genom brott. Motsvarande
bestämmelse om beslag återfunnes nu i 27 kap. 1 § rättegångsbalken. Av
förarbetena till 1933 års lag framginge, att i lagen givna föreskrifter om
beslag ansetts vara tillämpliga även i de fall, då föremålets innehavare
samtyckte till dess utlämnande (se NJA avd. II 1933 s. 97). Den omständigheten
att innehavare av beslagsobjekt godvilligt ställde detta till myndighetens
förfogande syntes sålunda icke böra tillmätas någon principiell
betydelse för bedömande av frågan, huruvida beslag förelåge eller icke. Vad
sålunda anförts torde jämväl gälla reglerna om beslag i 27 kap. rättegångsbalken.
Det förfaringssätt, som enligt vad i ärendet upplysts för närvarande
i vissa fall tillämpades vid omhändertagande och utlämnande av gods som
åtkommits genom brott, syntes icke stå i överensstämmelse med lagstiftningens
rätta innebörd och torde icke vidare böra komma till användning.
Det i praxis tillämpade förfaringssättet öppnade emellertid möjlighet för
den ursprunglige ägaren till godset att kunna återfå detsamma utan alltför
stor tidsutdräkt. Att sådan möjlighet funnes kunde mången gång vara av
stor betydelse för denne. Särskilt kunde det vara angeläget för honom att

snabbt återfå godset, om han för sin näring eller eljest vore i behov av
detsamma. Att den ursprunglige ägaren i sådana fall skulle nödgas avvakta
lagakraftägande dom, innan godset kunde återlämnas till honom, syntes
icke tillfredsställande. Att nämnda praxis bragtes att upphöra och att beslag
alltid skulle föregå restitution av föremål som åtkommits genom brott
behövde emellertid icke medföra, att avgörandet av frågan huru med godset
skulle förfaras nödvändigtvis måste anstå till den tidpunkt, då ansvarsfrågan
bleve avgjord genom lagakraftägande dom. I 27 kap. 8 § rättegångsbalken
föreskreves bland annat, att beslag skulle hävas om skäl ej längre
förekomme för beslag. I de fall där ett beslag företagits allenast i syfte att
säkra restitution av föremål, som åtkommits genom brott, syntes förutsättningarna
för beslagets fortbestående icke längre vara för handen, därest
överenskommelse träffades mellan innehavaren av godset och dess ursprunglige
ägare att godset skulle återlämnas till den sistnämnde. Ivunde
sådan överenskommelse åvägabringas, syntes beslaget böra hävas och föremålet
återlämnas till den ursprunglige ägaren. Vid en sådan överenskommelse
torde jämväl andra med återlämnandet förbundna spörsmål komma
att regleras, exempelvis frågan om löseskilling för godset skulle erläggas
genast eller om utlämnandet skulle ske mot deposition av lösenbeloppet i
avbidan på utgången av prövningen av fråga om ansvarspåföljd för innehavaren.
Det syntes icke vara något att erinra mot att polismyndighet medverkade
för åstadkommande av överenskommelser av här ifrågavarande slag.
En sådan medverkan syntes stå i god överensstämmelse med den i rättegångsbalken
stadgade skyldigheten för åklagare att i viss omfattning biträda för tillvaratagande
av målsägande^ intresse. En medverkan från polismyndighetens
sida borde emellertid inskränkas till att söka åvägabringa en frivillig
överenskommelse mellan innehavaren av föremålet och dess ursprunglige
ägare. Vid en sådan medverkan borde polismyndigheten sålunda icke begagna
någon som helst form av påtryckning. Tillika borde i de fall där så
kunde anses påkallat innehavaren av godset upplysas om att en överenskommelse
angående utlämnande av godset medförde, att beslaget hävdes,
samt att till följd därav innehavaren betoges möjlighet att få frågan om
beslaget och andra med innehavet av godset förbundna spörsmål prövade
i den särskilda snabba ordning, som i 27 kap. rättegångsbalken vore föreskriven
för sådana fall där beslagsfrågan underställdes rätten. Vidare borde
gälla att, därest innehavaren av godset medgåve att detsamma finge utlämnas,
detta samtycke skulle givas uttryckligen, helst i form av'' en skriftlig
handling. I protokollet över förundersökningen syntes böra redovisas samtliga
åtgärder, som vidtagits beträffande godset. Ilade beslag lagts å godset,
borde anteckning därom ske i förundersökningsprotokollet även i de fall,
då särskilt protokoll över beslaget upprättades. Hävdes sedermera beslaget,
borde anteckning därom ske i förundersökningsprotokollet med angivande
av de skäl, som föranlett åtgärden. Hade genom polismyndighetens formed -

ling överenskommelse träffats mellan innehavaren av godset och dess ursprunglige
ägare om restitution, borde även detta anmärkas i protokollet
med angivande av överenskommelsens innehåll. Slutligen borde i protokollet
antecknas, när godset återlämnats.

T det av Ryhninger vid Stockholms rådhusrätt anhängiggjorda målet
mot klaganden yrkade Ryhninger ansvar å klaganden jämlikt 21 kap. 6 §
andra stycket strafflagen för det klaganden inköpt ifrågavarande stulna
koppartråd, oaktat omständigheterna vid förvärvet varit sådana att klaganden
haft skälig anledning misstänka, att tråden frånhänts ägaren genom
brott. Södertälje stad yrkade i målet att bliva berättigad att utan lösen
återbekomma det stulna godset från klaganden. Klaganden bestred detta
yrkande men förklarade sig medgiva, att staden mot erläggande av det av
klaganden vid köpet utgivna beloppet finge behålla godset.

I dom den 30 november 1948 fann rådhusrätten, att klaganden måste anses
ha i god tro förvärvat den inköpta koppartråden och därför icke vara
skyldig att utan lösen avstå från densamma, samt ogillade på anförda skäl
såväl åtalet som stadens yrkande om rätt att utan lösen återfå det stulna
godset.

Svea hovrätt, varest talan fullföljdes mot rådhusrättens dom i ansvarsfrågan,
fastställde i dom den 22 mars 1949 rådhusrättens dom, såvitt talan
däremot förts.

Klaganden avgav påminnelser, däri han bland annat ifrågasatte det berättigade
i anställandet av åtalet mot honom. I en den 13 maj 1949 hit
inkommen skrift meddelade klaganden slutligen, att han från elektricitetsverket
den 2 i samma månad erhållit 940 kronor. Klaganden anhöll om
ersättning för ränteförlust å 940 kronor under 19 månader med 71 kronor
91 öre samt för kostnader för rättegången och andra utgifter med tillhopa
250 kronor.

I en till överståthållarämbetet avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Vad till en början angår klagomålen i och för sig synes mig det vid omhändertagandet
av ifrågavarande koppartråd tillämpade förfaringssättet,
ehuru icke överensstämmande med föreskrifterna i lagen den 12 maj 1933 om
vissa tvångsmedel i brottmål, med hänsyn till den i Stockholm vid tiden
ifråga tillämpade praxis i liknande fall icke böra läggas någon polisman till
last såsom tjänstefel. Även om förfarandet medfört, att frågan om det berättigade
i godsets omhändertagande hos klaganden icke blivit prövad med
samma skyndsamhet som om beslag i vanlig ordning ägt rum, torde dock
kunna antagas, att någon utbetalning av lösenbeloppet till klaganden i allt

fall icke kommit att ske utan att dessförinnan fastslagits, huruvida klaganden
vore skyldig att avstå från godset utan ersättning eller mot lösen. I
vad mån ett sådant bestämmande kunnat ske tidigare än fallet blivit, synes
mig på grund av vid tidpunkten rådande förhållanden näppeligen kunna
beräknas.

Med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt torde av klaganden
framställda anspråk på ersättning för ränteförlust icke kunna vinna något
bifall.

Vad klaganden anfört i fråga om det berättigade i anställandet av åtal
mot honom föranleder icke någon min åtgärd.

Beträffande därefter frågan, om den av Stockholmspolisen tillämpade
praxis vid omhändertagande av gods i fall som det förevarande kan anses
överensstämmande med de i nya rättegångsbalkens 27 kap. meddelade bestämmelserna
angående beslag, har riksåklagarämbetet uttalat, att denna
praxis icke står i överensstämmelse med lagstiftningens rätta innebörd och
därför ej bör komma till användning i fortsättningen. Riksåklagarämbetet
har emellertid i sitt utlåtande visat på möjligheten att jämväl vid användande
av lagstadgat beslagsförfarande få till stånd ett överlämnande av det
beslagtagna godset till dess förutvarande ägare utan att avvakta lagakraftägande
dom i mål mot godsets innehavare angående ansvar för brottsligt
förfarande i fråga om åtkomsten av godset. Vad riksåklagarämbetet därvid
anfört om träffande av överenskommelse mellan innehavaren och den ursprunglige
ägaren rörande godsets överlämnande och löseskillings erläggande
ävensom om polismyndighets medverkan till sådan överenskommelse
synes mig fullt godtagbart. Jag vill därför i dessa delar helt ansluta mig till
de av ämbetet gjorda uttalandena. I likhet med riksåklagarämbetet anser
jag också, att medgivande från innehavarens sida till utlämnande av anträffat
gods bör ske i skriftlig form. Om träffad överenskommelse i hithörande
ämne bör uppenbarligen anteckning göras i det över förundersökningen
förda protokollet, där även övriga åtgärder med avseende å godset böra
antecknas på sätt riksåklagarämbetet närmare utvecklat.

Med dessa uttalanden, vilka delgåvos jämväl kriminalpolisintendenten
i Stockholm, lät jag bero vid vad i ärendet förevarit.

2. Fråga om rätt för den, som för undersökning intagits å sinnessjukavdelning
vid fångvården, att genom utfärdande av
fullmakt ställa ombud för sig såsom svarande i mål
om hemskillnad.

Av handlingarna i ett av rådhusrätten i Härnösand härstädes anhängiggjort
ärende inhämtas följande.

Den 3 augusti 1948 inkom till rådhusrätten från Maj-Lis Backlund i
Härnösand ansökan om stämning å hennes man* Ragnar Backlund, med

6 — Justiticombudsmamicns (imbctsbcrättehe till 1950 ars riksdag.

yrkande att rådhusrätten måtte döma till hemskillnad mellan makarna,
tillerkänna Maj-Lis Backlund vårdnaden under hemskillnadstiden om makarnas
son samt förplikta Ragnar Backlund att under samma tid till MajLis
Backlund utgiva underhållsbidrag för sonen med 30 kronor i månaden.
Som grund för sitt yrkande om hemskillnad anförde Maj-Lis Backlund:
Makarnas äktenskap, som ingåtts den 10 maj 1947, hade blivit olyckligt
i det Ragnar Backlund redan från början lagt i dagen dåliga vanor och
tänkesätt samt alltmera försummat hemmet. Han hade även under äktenskapet
undergått frihetsstraff för brott. Den djupa och varaktiga söndring
mellan makarna, som därav uppstått, hade gjort fortsatt samliv omöjligt.
— Tillika upplyste Maj-Lis Backlund, att hon icke visste var Ragnar
Backlund dåmera vistades.

Sedan rådhusrätten efter gjorda efterforskningar erfarit, att Ragnar
Backlund kunde anträffas under viss adress i Malmö, utfärdades stämning
å honom med kallelse att inställa sig vid rådhusrätten den 4 oktober 1948
personligen eller genom ombud vid vite av 100 kronor. Enligt bevis, som
inkom till rådhusrätten, erhöll Backlund del av stämningen den 27 september
1948.

Den 30 september inkom till rådhusrätten en skrivelse från socialassistenten
å sinnessjukavdelningen vid fångvårdsanstalten i Malmö, vari — under
hänvisning till ett av överläkaren därstädes Torsten Sondén utfärdat
intyg att Backlund sedan den 18 september 1948 vore intagen å sinnessjukavdelningen
för undersökning enligt beslut av rådhusrätteh i Malmö
i mål, vari Backlund hölles häktad — meddelades, att Backlund på grund
av laga förfall vore förhindrad att inställa sig vid rådhusrätten i Härnösand
den 4 oktober 1948. Därjämte uppgavs, att Backlund för det dåvarande
vore förhindrad att skaffa ombud samt att Sondén för övrigt icke brukade
tillåta, att de på sinnessjukavdelningen intagna utfärdade fullmakter eller
inginge rättshandlingar under den tid sinnesundersökningen påginge och
frågan om den rättsliga handlingsförmågan måste anses oklar.

Sedan rådhusrätten, för bedömande av frågan om laga förfall förelåg
för Ragnar Backlund att inställa sig genom ombud, hemställt om besked
från Sondén, huruvida denne förvägrade Backlund att för sig ställa ombud
eller om Backlund själv vägrade att ställa ombud, anförde Sondén i skrivelse
den 2 oktober 1948 till rådhusrätten, att det icke rimligen kunde begäras
att en person, som vore häktad på avlägsen ort och saknade medel, skulle
på den korta tiden av en vecka hinna taga ståndpunkt till en för honom
personligen och ekonomiskt så ingripande fråga som hemskillnad och
sätta sig i förbindelse med ombud; Sondén hade därför icke ställt Backlund,
som enligt Sondéns åsikt ägde åberopa laga förfall, inför frågan huruvida
han önskade utse ombud. Tillika anförde Sondén, att han ansåge att Backlund
icke borde utfärda någon fullmakt innan utredningen om hans tvivelaktiga
sinnesbeskaffenhet vore avslutad. Till närmare utveckling därav an -

förde Sondén i en den 4 oktober 1948 dagtecknad skrivelse till rådhusrätten
följande: En överläkare vid sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning
inom fångvården vore ansvarig för att de på hans avdelning vårdade icke
åstadkomme skada för sig eller andra vare sig genom våldshandlingar eller
genom andra handlingar, däri inberäknat sådana handlingar som hade
formen av rättshandlingar men vilkas giltighet kunde ifrågasättas på
grund av rubbad själsverksamhet hos den handlande. En överläkare, som
åsidosatte denna skyldighet eller icke med tillräcklig noggrannhet uppmärksammade
alla risker, bleve ansvarig för tjänstefel, och han syntes även
kunna bli ekonomiskt ansvarig för den skada som åstadkommits. Den vaksamhet,
som en överläkare hade att iakttaga beträffande rättshandlingar
av patienter på psykiatrisk sjukavdelning, gällde företrädesvis dem som icke
stode under förmyndare. Förelåge omyndighetsförklaring, vore saken ju
relativt enkel, eftersom patienten då hade föga möjligheter att skada sina
egna ekonomiska intressen, och överläkarens vaksamhet kunde i sådana fall
inskränkas till tillsyn att patienten icke finge tillfälle att lura någon godtroende
tredje man. Uppstode beträffande en icke omyndigförklarad sinnessjukhuspatient
fråga om han skulle vidtaga någon rättshandling eller utfärda
fullmakt, borde överläkaren ställa sig avvisande, såvida han icke efter
ingående undersökning och med full kännedom om rättshandlingens innebörd
kommit till den uppfattningen, att patienten vore rättshandlingskapabel
med avseende å just denna rättshandling, och det alltså icke kunde
göras gällande, att rättshandlingen tillkommit under inflytande av den
själsliga rubbning som eventuellt förelåge hos patienten. Saknade patienten
rättshandlingsfönnåga med avseende å den ifrågasatta rättshandlingen eller
vore frågan om rättshandlingsförmågan diskutabel, borde rättshandlingen
uppskjutas eller föranleda förordnande av förmyndare eller god man. När
vederbörande överläkare beträffande en icke omyndigförklarad patient
kommit till den uppfattningen, att patienten måste anses rättshandlingskapabel
beträffande en viss ifrågasatt rättshandling, förelåge ju principiellt
intet hinder för handlingen, men erfarenheten hade lärt Sondén, att man
även här borde vara försiktig och helst borde låta handlingen anstå till
efter utskrivningen. Det hade nämligen stundom visat sig, att en patient, som
med full förståelse för situationen och med full rättshandlingsförmåga ingått
ett avtal eller undertecknat en fullmakt eller dylikt, sedermera av
något skäl velat komma ifrån avtalet och dess konsekvenser samt då åberopat,
att avtalet ingåtts under den tid han varit intagen på psykiatrisk
vårdavdelning, och gjort gällande, att det ej kunde vara giltigt, eftersom
han icke vetat vad han gjorde då etc.

Vad anginge Ragnar Backlund — anförde Sondén vidare — så hade rådhusrätten
i Malmö ansett hans sinnesbeskaffenhet tvivelaktig och på grund
därav beslutat om rättspsykiatrisk undersökning. Utlåtandet skulle vara
avgivet senast den 4 november 1948, och undersökningen, som befunne sig

pa det förberedande stadiet, verkställdes av förste läkaren på sinnessjukavdelningen
Gertrud Zethraeus. Att beslutet om sinnesundersökning varit
motiverat och att det hos Backlund förelåge psykiska abnormdrag ansåge
sig Gertrud Zethraeus redan ha fått bekräftat, men den närmare arten och
innebörden av den psykiska abnormiteten och dess rättsliga konsekvenser
kunde först klargöras vid den fortsatta undersökningen. Så mycket vore
dock redan tydligt, att till den psykiska bilden hos Backlund bland annat
hörde en viss viljelabilitet och att denna labilitet gjorde sig gällande i hans
inställning till hemskillnadsf rågan. Man kunde göra det antagandet, att
Sondén hade följt rådhusrättens i Härnösand anmodan och låtit Backlund
utfärda en fullmakt för den 4 oktober samt att det sedan genom den rättspsykiatriska
undersökningen blivit klarlagt t. ex. att Backlund lede av
hjärnsjukdom och att hans brott tillkommit under inflytande därav samt
att han alltså bleve straffriförklarad. Man måste då nog också räkna med
att samma hjärnsjukdom påverkat den civilrättsliga handlingsförmågan,
och det kunde av Backlund och hans anhöriga med skäl göras gällande,
att fullmakten vore ogiltig och att hemskillnadsdomen vilade på oriktiga
förutsättningar. Hela hemskillnadsfrågan skulle reellt komma i ett annat
läge, tv om hans brott tillkommit under inflytande av sinnessjukdom och
borde bedömas som sjukdomssymtom, syntes detsamma gälla de försummelser
och dåliga vanor, som Maj-Lis Backlund lade honom till last i
stämningsansökningen, och vidare kunde det ju kanske bli fråga om en
hustruns underhållsskyldighet mot en invalidiserad man. Måste det icke
bli ganska komplicerat och besvärligt för Maj-Lis Backlund med överenskommelser,
som hon icke kunde lita på, därför att det vore möjligt att de
måste räknas som ogiltiga? Och hur skulle rådhusrätten sedan ställa sig,
när frågan om äktenskapsskillnad bleve aktuell och det visade sig, att
hemskillnadsdomen grundade sig på oriktiga förutsättningar? Skulle det
emellertid vid undersökningens slut visa sig, att de psykiska abnormdragen
hos Ragnar Backlund icke vore sådana, att de kunde motivera straffriförklaring,
och icke heller innebure bristande civilrättslig handlingsförmåga,
mötte det icke något hinder att då låta honom vidtaga åtgärder i hemskillnadsmålet.

I anledning av vad Sondén anfört i skrivelsen den 2 oktober 1948 inställde
rådhusrätten det till den 4 i samma månad utsatta sammanträdet
och bestämde, att första inställelsen i målet skulle äga rum den 28 oktober
1948. Av rådhusrätten utfärdad kallelse å Backlund att vid vite av
100 kronor sistnämnda dag inställa sig inför rätten personligen eller genom
ombud delgavs honom den 8 oktober 1948.

I skrivelse till rådhusrätten samma den 8 oktober anförde Sondén —
jämte det han vidhöll sin åsikt att Backlund icke borde utfärda rättegångsfullmakt
innan frågan om hans rättshandlingsförmåga blivit utredd —
att frågan om Backlunds möjligheter att inställa sig genom ombud i

slutet av oktober ju bleve beroende på resultatet av den pågående undersökningen,
men att Sondén självfallet gärna skulle sätta Backlund i förbindelse
med rättshjälpsanstalten, om det visade sig att han kunde anses
rättshandlingskapabel.

I en den 25 oktober 1948 till rådhusrätten inkommen skrift anmälde
sig därefter advokaten Albert Hansson i Härnösand såsom ombud för
Ragnar Backlund under åberopande av en den 20 i samma månad av denne
utställd rättegångsfullmakt. Sedan Hansson vid rättegångstillfället den 28
oktober förklarat, att Ragnar Backlund medgåve Maj-Lis Backlunds yrkanden,
företogs målet till omedelbar huvudförhandling och avgjordes
genom dom samma dag, däri Maj-Lis Backlunds yrkanden biföllos.

Sedan undersökningen av Ragnar Backlunds sinnesbeskaffenhet avslutats,
avgav Gertrud Zethraeus den 19 december 1948 till rådhusrätten i
Malmö det utlåtandet, att Backlund icke begått de brott, som lades honom
till last, under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan psykisk
abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd
med sinnessjukdom, att han emellertid på grund av subsoliditet och superstabilitet
i förening med ixoid läggning varit och fortfarande vore av
sinnesbeskaffenhet, som avveke från det normala, att han på grund av sin
sinnesbeskaffenhet måste anses vara föga mottaglig för straff samt vådlig
för annans säkerhet till egendom samt att han icke vore i behov av vård
på sinnessjukhus. Den vid utlåtandet fogade undersökningsjournalen utvisade,
att Backlund under sin vistelse å sinnessjukavdelningen varit fullt
redig och ordnad.

I en till mig inkommen skrivelse anförde rådhusrätten i Härnösand
följande.

Rådhusrätten hade under skriftväxlingen med Sondén strängt begränsat
sig till frågan om laga förfall för Backlund och påpekat, att dylikt icke
kunde anses föreligga enbart på grund av hans intagning å sinnessjukavdelningen,
medan Sondén däremot tagit rådhusrättens förfrågan till intäkt
för en vidlyftig plädering rörande lämpligheten av att Backlund över huvud
företoge rättshandlingar. Därvid hade Sondén uppgivit, att han tillämpade
den praxis beträffande personer i Backlunds ställning att de i regel icke
tillätes att utfärda fullmakter eller företaga rättshandlingar så länge undersökningen
icke vore klar. Rådhusrätten kunde icke finna, att denna praxis
ägde stöd i lag och författning. Den syntes innebära, att Sondén, med förbigående
av de i lag anvisade utvägarna med god man eller förmyndare,
ansåge sig kunna för längre eller kortare tid göra personer så att säga
juridiskt obefintliga för dem, som hade rättsanspråk mot vederbörande.
Det vore uppenbart, att ett dylikt förfaringssätt kunde medföra stora rättsförluster
för de sistnämnda. Även om denna synpunkt möjligen icke kunde
anses tala med speciell styrka i förevarande mål, måste dock Maj-Lis Back -

lund kunna ha berättigade anspråk på att avgörandet icke onödigtvis förhalades.
Då spörsmålet vore av principiellt intresse och kunde få stor
praktisk betydelse, ville rådhusrätten hemställa, att jag gjorde det uttalande
eller vidtoge de åtgärder, som saken kunde föranleda.

Sedan jag i anledning av vad sålunda förekommit anmodat Sondén att
inkomma med yttrande, anförde Sondén i avgivet utlåtande följande.

Den rättspsykiatriska huvudfrågan vore i detta fall: Hade domstol rätt
att kräva, att en på grund av psykisk rubbning rättshandlingsinkapabel
eller för psykisk rubbning misstänkt person skulle utfärda fullmakt för inställelse
vid domstol, och att fordra, att detta till och med skulle ske under
medverkan av den, som under sakkunnigt ansvar hade kännedom om
den bristande respektive tvivelaktiga rättshandlingsförmågan? I förevarande
fall gällde saken icke en person, som bevisligen vore rättshandlingsinkapabel,
utan en person, vilkens sinnesbeskaffenhet och därmed även
rättshandlingskapacitet vore under utredning. Men rådhusrättens invändningar
gällde i lika mån en bevisligen rättshandlingsinkapabel, och det ville
synas, som om rådhusrätten räknade med att endast förmynderskap kunde
göra en sinnessjuk eller eljest psykiskt abnorm persons rättshandlingar
ogiltiga, i vilket fall bland annat lagen den 27 juni 1924 om verkan av
avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet, skulle sakna
all innebörd. I sin skrivelse betecknade rådhusrätten Sondéns ståndpunkt
som ett ”förbigående av de i lag anvisade utvägarna med god man eller
förmyndare”, ett uttalande som stode i nästan barock kontrast till rättsregler
och realiteter i förevarande fall. Det funnes ju ingen rättslig möjlighet
att fa förmyndare förordnad i en dylik situation, ty så länge sinnesbeskaffenheten
vore under utredning, kunde ju ej läkarbetyg om psykisk
sjukdom eller abnormitet utfärdas, och lika liten möjlighet funnes det att
få god man förordnad enligt 11 kap. 3 S förmynderskapslagen, eftersom
lagrummet förutsatte en konstaterad sjukdom av övergående art. Över
huvud taget förbiginge rådhusrätten det faktum att det endast gällde ett
hinder av mycket övergående art, ehuru Sondén i sina skrivelser mycket
tydligt framhållit detta. Det kunde alldeles icke göras gällande, att motparten
åsamkades några väsentliga olägenheter i dylika fall genom att
frågan om rättshandlingsförmågan först utreddes, men däremot vore det
obestridligt, att man utsatte motparten för risker och obehag, om man läte
rättshandlingar företagas av en person, som sedan kunde ha anledning att
göra gällande, att han vid tidpunkten ifråga varit rättshandlingsinkapabel
och att de företagna handlingarna alltså måste frånkännas giltighet. Belysande
konkreta exempel härpå vore lätt att anföra.

Beträffande själva principfrågan — anförde Sondén vidare — vore följande
att beakta. Enligt gällande svensk rätt vore rättshandlingar, som tillkommit
under inflytande av psykiskt abnorm sinnesförfattning, ogiltiga

även om medkontrahenten varit i god tro, dock att ogiltighetens rättsföljder
bestiimts med visst hänsynstagande även till medkontrahentens intresse.
Sondén ville därutinnan hänvisa till 1924 års lag om verkan av avtal,
som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet. Det voie känt,
hur invecklade, långdragna och dyrbara de processer bleve, där frågan
gällde ogiltighet av rättshandling på grund av psykisk abnormitet. Dylika
processer vore emellertid till antalet relativt fa. \ arpa berodde detta? Jo,
helt enkelt på att de på sinnessjukhus, vårdhem och andra anstalter intagna
psykiskt sjuka förhindrades att företaga rättshandlingar. Det vore
endast i rena undantagsfall, när någon mindre nogräknad person lyckats
bakom vederbörande läkares rygg sätta sig i förbindelse med en patient,
som fråga uppstode om ogiltighetsförklaring av rättshandling företagen av
psykiskt sjuk under anstalts vistelse. Varje sinnessjukhusöverläkare hade
som sin — ofta dagliga — uppgift att taga standpunkt till olika frågor om
patienters rättshandlingar. Om så icke vore förhållandet, skulle domstolarna
drunkna i mål angående ogiltighetsförklaring av patienters rättshandlingar,
bland vilka de mest besvärliga säkerligen skulle bli just de, där det gällde
frågan om av patienter utfärdade fullmakter. Tidigare, för några årtionden
sedan, hade denna fråga varit mindre komplicerad, eftersom man då på
anstalterna huvudsakligen haft att göra med grova psykiska sjukdomstillstånd,
och det hade då varit regel att de på sinnessjukhus intagna
omyndigförklarats. Enligt numera gällande lagstiftning och praxis omyndigförklarades
patienter endast, där det förelåge ett konkret behov av förmyndare
och där rättshandlingsoförmågan måste beräknas bli relativt
varaktig. Om den sjukdom, som låge till grund för inkapaciteten, vore av
övergående natur men det dock förelåge behov av en representant i affärsangelägenheter,
brukade det vara lämpligt att ordna med förordnande av god
man enligt 11 kap. 3 § förmynderskapslagen. I övriga fall finge den ansvarige
läkaren i det konkreta fallet avgöra, om patienten kunde anses ha de
psykiska förutsättningarna för en viss ifrågasatt rättshandling. Det sade
sig självt, att om saken finge anses tveksam, rättshandlingen då måste
anstå tillsvidare. En förutsättning för utfärdande av läkarintyg för omyndighetsförklaring
vore ju självfallet, att frågan om sinnesbeskaffenheten
vore utredd. När man hade anledning att hos en person misstänka abnorm
sinnesbeskaffenhet av sådan art att den även kunde vara av betydelse för
den rättsliga handlingsförmågan, hade man att räkna med att de rättshandlingar,
som eventuellt företoges under tiden för utredningen, sedan
kunde påtalas som ogiltiga därför att den slutförda undersökningen gåve
vid handen, att personen ifråga på grund av psykisk sjukdom saknat de
psykiska förutsättningarna för rättslig handlingsförmåga med avseende å
dessa rättshandlingar. Rådhusrätten i Härnösand krävde nu, att personer
av tvivelaktig sinnesbeskaffenhet skulle utfärda fullmakter av vittgående
betydelse men av högst tvivelaktig rättslig giltighet. Sondén hölle före

icke endast att rådhusrätten hade att respektera en vägran att medverka
till sådan fullmaktsskrivning utan även att rådhusrätten, om fullmakt
hade utfärdats, hade att taga under övervägande, om denna fullmakt vore
giltig med hänsyn till de upplysningar om fullmaktsutfärdarens tvivelaktiga
sinnesbeskaffenhet, som vore för rådhusrätten tillgängliga. Tillämpades dessa
synpunkter på frågan om laga förfall, så måste slutsatserna bliva följande:

1) Rättegångsfullmakt utfärdad under inflytande av psykisk rubbning
vore ogiltig. \ id psykisk rubbning hos svaranden vore underlåtenhet att
inställa sig genom ombud laga förfall, när den psykiska rubbningen styrkts
genom läkarintyg eller eljest vore för domstolen bekant. Det laga förfallet
bestode till dess förmyndare eller god man blivit förordnad för svaranden.

2) En person, vilkens sinnesbeskaffenhet vore under utredning, borde
under den tid utredningen påginge icke utfärda fullmakter, när dessas
rättsliga giltighet sedan skulle kunna ifrågasättas och de med stöd av fullmakten
företagna åtgärderna eventuellt kunde påtalas som ogiltiga. För en
på anstalt intagen person måste underlåtenhet att inställa sig genom rättegångsombud
anses vara laga förfall under den tid utredningen om hans sinnesbeskaffenhet
påginge.

Sedan jag därefter anmodat fångvårdsstyrelsen att avgiva utlåtande i
ärendet, anförde styrelsen följande.

Av domstol beslutad sinnesundersökning grundades i regel på antagandet,
att en för brott misstänkt person kunde ha begått brottet under inflytande
av sådan själslig abnormitet eller tillfälligt rubbad själs verksamhet som
avsåges i 5 kap. 5 § strafflagen. Från tidpunkten för beslutet om undersökningen
och till dess lagakraftägande dom förelåge kunde frågan om den
åtalade personens rättsliga handlingsförmåga betraktas som svävande. Det
funnes fog för den ståndpunkten att en undersökningspatient i princip icke
borde tillåtas att företaga eller förbereda rättshandlingar, vilkas giltighet
senare kunde sättas i fråga. Gällande lagstiftning syntes dock icke direkt
stödja en sådan ståndpunkt. Snarare kunde hävdas att den som icke vore
omyndig (omyndigförklarad) ägde företaga rättshandlingar i normal ordning;
motsatsen kunde leda till allvarliga rättsförluster. Enär sålunda lagstiftningen
icke gåve säker vägledning — det kunde vara önskligt att utförligare
bestämmelser meddelades — måste i praktiken uppkomma en del
svarlösta problem, såsom skett i ifrågavarande fall. Principiell enighet hade
ej kunnat nås mellan rådhusrätten i Härnösand och Sondén om tidpunkten
och formerna för Ragnar Backlunds inställelse i hemskillnadsmålet.
Styrelsen ansåge sig icke kunna eller böra göra en rättvis avvägning mellan
de olika ståndpunkter, som intagits av rådhusrätten och Sondén, men
ville dock framhålla följande. Domstolen hade förklarat, att handläggningen
av målet icke kunde anses vara särskilt brådskande. Därför borde

— även om domstolen icke funnit sig kunna godkänna Backlunds belägenhet
som laga förfall — dennes inställelse i målet ha kunnat uppskjutas, till
dess undersökningen slutförts och klarhet vunnits om hans sinnesbeskaffenhet
och det eventuella behovet av förmyndare eller god man. Men enär
Backlund icke syntes ha befunnit sig i förvirrat tillstånd och därtill haft
möjlighet att anlita rättsbildat biträde, hade Sondén enligt styrelsens mening
kunnat tillåta Backlund att utfärda vederbörlig fullmakt. Sondén hade
i så fall bort giva ombudet och domstolen nödiga informationer.

Enligt 36 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 är den som för observation
intagits å sinnessjukhus oförhindrad att insända framställning
till offentlig myndighet. I övrigt må brev eller andra handlingar ej utan
sjukvårdsläkarens tillstånd från den intagne fortskaffas eller honom tillställas.
Tillstånd må ej vägras, med mindre fråga är om handling, som
innehåller något, varav ordningen eller säkerheten inom sinnessjukhuset
kan äventyras, eller är oredigt avfattad eller av anstötligt innehåll.

Enligt 47 § 5 mom. samma lag skall vad i 36 § finnes stadgat beträffande
den, som för observation intagits å sinnessjukhus, lända till efterrättelse
jämväl i avseende å, bland andra, den som för sinnesundersökning i brottmål
intagits å sådant sjukhus; dock skall i fråga om handling, för vars
vidarebefordran sjukvårdsläkarens tillstånd enligt nämnda paragraf erfordras,
gälla, att den ej må fortskaffas till eller från den, som är misstänkt
för brott, om den innehåller något, som kan hindra brottets upptäckt
eller sakens utredning.

I fråga om häktad, som för sinnesundersökning intagits å sinnessjukavdelning
vid fångvården, gälla åter de allmänna bestämmelserna om
häktads rätt till brevväxling i 19 § 27 punkten förordningen den 16 februari
1864 om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas
skall. Häktad må enligt det angivna författningsrummet icke avsända eller
mottaga brev, utan att han fått lov därtill av häktets föreståndare. Sådant
lov må ej vägras, där den häktade medgiver, att brevet må läsas, och därvid
finnes, att det ej innehåller något, som kan brottets upptäckt eller rannsakningens
gång hindra, eller varav ordningen inom häktet störas eller
säkerheten i den häktades vård äventyras kan, ej heller där brevet är
ställt till länsstyrelsen eller annan, som har tillsyn över häktet.

Med häktets föreståndare bör, såvitt rör sinnessjukavdelningarna vid
fångvården, i allmänhet förstås sjuk vårdsläkaren. Å vissa avdelningar,
sinnessjukavdelningen i Malmö därunder icke inbegripen, tillkomma dock
de befogenheter varom här är fråga styresmannen.

Genom de nu återgivna bestämmelserna har rätten till skriftlig förbindelse
med yttervärlden blivit reglerad för dem, soin för sinnesundersök -

ning i brottmål intagits å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid
fångvården. I andra fall än de i lag eller författning medgivna får den intagne
icke förhindras att avsända eller mottaga brev eller andra handlingar.
Dokument av rättslig betydelse ha därvid icke undantagits från de
allmänna reglerna.

De som undergå sinnesundersökning intaga i förevarande hänseende en
helt annan ställning än personer, som för vård intagits å sinnessjukhus.
Dessa sistnämnda, hos vilka sinnessjukdom eller sinnesslöhet är konstaterad,
äga i allmänhet icke någon ovillkorlig rätt till brevväxling. Mot
denna inskränkning i de för vård intagnas handlingsfrihet svarar emellertid
en skyldighet för sjukvårdsläkaren att tillse, att de vid behov förses
med förmyndare.

Reglerna om de för sinnesundersökning intagnas brevväxlingsrätt få dock
anses så till vida röna inskränkning som, därest den intagnes sinnesbeskaffenhet
uppenbarligen utesluter rättslig handlingsförmåga med avseende
å en ifrågasatt rättshandling, sjukvårdsläkaren eller styresmannen må i
syfte att skydda den intagne eller annan mot menliga följder av handlingen
förhindra att den företages. Att tvekan kan råda om den intagnes rättsliga
handlingsförmåga, över huvud eller i visst avseende, kan emellertid
mot lagens uttryckliga ord icke medföra, att det skulle vara tillåtet att
hindra honom att avsända fullmakter eller andra handlingar av rättslig
betydelse. Då det, så länge undersökningen av den intagnes sinnesbeskaffenhet
ännu pågår, i regel icke är möjligt att utverka omyndighetsförklaring
eller förordnande av god man, är det ock tydligt, att ett sådant avbrytande
av förbindelsen mellan den intagne och yttervärlden skulle kunna få svåra
rättsförluster till följd.

Vad särskilt angår de för sinnesundersökning intagnas rätt att själva
eller genom ombud föra talan inför domstol eller annan myndighet gäller,
att därest vederbörande icke är omyndigförklarad, i vilket fall särskilda
stadganden meddelats, sådan rätt kan vara utesluten endast om den intagne
uppenbarligen saknar rättshandlingsförmåga. Den omständigheten att
någon eller några av den intagnes rättshandlingar på privaträttens område
kunna bringas att återgå i enlighet med bestämmelserna i lagen om verkan
av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet, är sålunda
icke tillfyllest för att betaga honom rättslig förmåga att själv föra
sin talan. Det må här även erinras om att, såsom 14 § sinnessjuklagen
giver vid handen, den som för vård intagits å sinnessjukhus och hos vilken
sinnessjukdom eller sinnesslöhet alltså blivit konstaterad förutsättes i vissa
fall äga själv föra talan inför domstol eller annan offentlig myndighet. Så
mycket mer måste sådan rätt tillkomma den hos vilken sinnessjukdom
eller sinnesslöhet allenast misstänkes, en misstanke som såvitt angår för
sinnesundersökning intagna icke rent generellt kan anses särskilt stark.
Domstols beslut om sinnesundersökning grundas nämligen ingalunda alltid

på antagandet att den misstänkte skulle lia begått den gärning, som lägges
honom till last, under inflytande av sådan själslig abnormitet eller tillfällig
rubbning av själsverksamheten, som utesluter straffbarhet — ett
antagande som för övrigt icke med nödvändighet innefattar att den misstänkte
även vid tiden för undersökningen skulle befinna sig i sådant tillstånd
— utan kan vara betingat av andra orsaker. Det har också visat sig,
att av de sinnesundersökta flertalet icke blivit straffriförklarade.

I förevarande fall gäller frågan huruvida Ragnar Backlund hade bort
förvägras att under tid, då han var för sinnesundersökning intagen å sinnessjukavdelningen
i Malmö och innan undersökningen fortskridit så långt
att säker uppfattning kunnat vinnas om hans sinnesbeskaffenhet, ställa
ombud för sig såsom svarande i mål om hemskillnad. Det är tydligt, att
icke under något skede av undersökningen grundad anledning fanns till
antagande att Backlund befann sig i ett sådant sinnestillstånd, att han i
enlighet med vad ovan utvecklats måste anses sakna behörighet att själv
föra sin talan. Hade sådan behörighet saknats, hade det för övrigt icke bort
tillåtas att han mottog delgivning av stämning och kallelse till inställelse
inför domstol. Genom att, på sätt som synes ha skett, intill den 20 oktober
1948 i viss mån ställa hinder i vägen för Backlund att utfärda rättegångsfullmakt
har Sondén därför förfarit felaktigt.

Även om hänsyn toges till Maj-Lis Backlunds intresse av ett snabbt avgörande
av målet, vars handläggning redan avsevärt fördröjts genom svårigheten
att anträffa Ragnar Backlund för delgivning av stämningen, fick
det dock anses att det av Sondén vållade dröjsmålet därvidlag varit av
mindre betydelse. På grund därav och med hänsyn till omständigheterna i
övrigt fann jag mig kunna låta bero vid mina ovan gjorda uttalanden, vilka
jag upptog i en till Sondén avlåten skrivelse.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

3. Fråga om kronans skyldighet att erlägga expeditionslösen
vid utsökande av betalning ur fast egendom av
kronans däri intecknade fordran.

Enligt den för statens byggnadslånebyrå den 4 december 1942 fastställda
instruktionen ålåg det byggnadslånebyrån att handlägga ärenden rörande
främjandet av sådan bostadsförsörjning, som ägde åtnjuta statligt stöd
enligt bland annat kungörelsen den 27 maj 1938 (nr 247) om lån och bidrag
av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade,
barnrika familjer.

I en den 2 september 1948 hit inkommen skrivelse anförde kungl. bostadsstyrelsen
— på vilken de å byggnadslånebyrån ankommande uppgifterna
genom kungörelse den 30 juni 1948 (nr 478) överflyttats — följande.

Genom beslut den 19 maj 1947 hade byggnadslånebyrån med stöd av
bestämmelserna i kungörelsen den 27 maj 1938 beviljat Allan Nilsson såsom
lagfaren ägare av stadsägan nr 2640 i Karlstad bostadsanskaffningslån
å 16 200 kronor mot säkerhet av inteckningar i fastigheten liggande mellan

0 och 16 200 kronor. I och för utanordningen av lånet hade låntagaren överlämnat,
förutom erforderlig inteckningssäkerhet, lånerevers å beviljat belopp.
Sedan låntagaren underlåtit att å föreskriven tid erlägga den 30 juni
och den 31 december 1947 förfallen ränta och amortering, hade byggnadslånebyrån
sökt betalning ur fastigheten i den ordning lagsökningslagen angåve.
I utslag den 1 juni 1948 hade rådhusrätten i Karlstad fastställt det
sökta beloppet till betalning ur fastigheten ävensom ålagt Nilsson utgiva
viss ersättning för lagsökningskostnaden. Utslaget hade belagts med lösen
enligt åsatt lösenmärke till ett belopp av 10 kronor. Enligt § 13 förordningen
den 7 december 1883 angående expeditionslösen vore kronan befriad från
erläggande av lösen med rättighet att ändå erhålla nödiga expeditioner.
Sagda befrielse ägde dock enligt författningsrummets ordalag icke rum i
sak, som härflöte från statens affärsverksamhet eller anginge kronans rätt
till fastighet. Bostadsstyrelsen — som från byggnadslånebyrån övertagit
förvaltningen av statens ifrågavarande fordringsanspråk — hade under hand
inhämtat, att rådhusrätten ansett målet angå kronans rätt till fastighet
och att utslaget av denna anledning lösen belagts. Såvitt bostadsstyrelsen
kunde bedöma, vore de uppgifter, som tidigare handhafts av byggnadslånebyrån
och numera åvilade bostadsstyrelsen, icke att hänföra till statens
affärsverksamhet. Styrelsen funne det vidare åtminstone oklart, huruvida
utsökningen av fordringsbeloppet anginge kronans rätt till fast egendom.
Åberopande det anförda finge bostadsstyrelsen, som ifrågasatte huruvida

1 förevarande fall lösenbeläggning bort förekomma, anmäla vad som sålunda
förevarit för de åtgärder, vartill saken kunde föranleda.

Sedan jag anmodat rådhusrätten i Karlstad att inkomma med yttrande
i ärendet, anförde rådhusrätten följande.

Det vore riktigt, som bostadsstyrelsen antagit, att utslaget lösenbelagts
på grund av att rådhusrätten ansett målet angå kronans rätt till fastighet.
Rådhusrätten kunde icke finna annat än att utsökning av en i fast egendom
intecknad fordran vore en sak som anginge inteckningshavarens rätt
till den intecknade fasta egendomen. Lösenbeläggning av utslaget måste
därför enligt rådhusrättens uppfattning överensstämma med föreskrifterna
i § 13 expeditionslösenförordningen. Rådhusrätten ville tillägga, att rådhusrätten
sedan mer än tjugo år tillbaka inlevererade alla lösenavgifter till
stadens kassa.

På begäran av mig avgav därefter statskontoret utlåtande i ärendet och
•anförde däri följande.

I sin utlåningsverksamhet hade statskontoret i åtskilliga fall nödgats
söka betalning ur intecknad fastighet i den ordning lagsökningslagen angåve.
I intet fall hade dock utslag i målet belagts med lösen. Såvitt statskontoret
kunnat finna, kunde knappast fastställandet av betalning ur intecknad
egendom sägas angå ”kronans rätt till fastighet”. Sådan rättighet för kronan
kunde näppeligen anses föreligga, innan kronan å eventuell exekutiv
auktion inropat fastigheten. Enligt statskontorets mening syntes därför rådhusrätten
icke ha bort lösenbelägga i ärendet berörda utslag. Statskontoret
ifrågasatte slutligen, om det icke med den alltmera minskade betydelsen av
lösen som avlöningsförmån borde övervägas att vidtaga åtgärder för ett
slopande av förevarande undantagsbestämmelse.

Sedan rådhusrätten fått taga del av statskontorets utlåtande, anförde
rådhusrätten, att densamma icke i anledning av utlåtandet hade något att
tillägga till sitt tidigare avgivna yttrande.

I en till bostadsstyrelsen avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande
justitieombudsmannen Bexelius därefter följande.

För expeditioner, utfärdade av offentlig myndighet, ha av ålder med vissa
undantag utgått lösen- och stämpelavgifter. Medan stämpelavgifterna tillfalla
statsverket, tillkommo lösenavgifterna ursprungligen vederbörande
befattningshavare såsom bidrag till deras avlöning och för täckande av de
med skrivgöromålen förenade kostnaderna. I samband med verkställda
löneregleringar har emellertid beträffande det stora flertalet myndigheter
— underdomstolarna å landet därunder inbegripna — bestämts, att lösenavgifterna
skola redovisas till statsverket. För dessa fall gäller enligt § 5 i
den nu gällande förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen
med visst undantag, varom här ej blir fråga, att lösen ej skall debiteras
å expeditionen; i stället utgår stämpel till motsvarande belopp, där ej enligt
7 § i förordningen angående stämpelavgiften frihet från stämpel äger rum.

Av de myndigheter, hos vilka lösen alltjämt icke skall redovisas till statsverket,
äro underdomstolarna i magistratsstäderna de utan jämförelse viktigaste.
Att lösenavgiften här icke indragits till statsverket sammanhänger
med den städerna åvilande skyldigheten att själva bekosta sin rättskipning.
I samband med löneregleringar för rådhusrätts- och magistratsledamöter ha
emellertid i ett flertal städer träffats bestiimmelser av innehåll, att förekommande
lösenavgifter skola ingå till stadens kassa. Avgiften har i sådana
fall karaktären av bidrag till stadens kostnader för rättsväsendet. Föreskrifter
av angiven innebörd gälla numera i så gott som alla större städer.

Medan kronan enligt 7 § förordningen den 19 november 1914 angående
stämpelavgiften är befriad från sådan avgift å expeditioner — och därmed,
såsom uttryckligen framgår av § 15 a förordningen om expeditionslösen,
även är fritagen från erläggande av den mot lösen svarande stämpelavgift,
som utgår då lösen bör redovisas till statsverket — är förhållandet i viss
mån annorlunda i fråga om lösenavgifter i övriga fall. Enligt § 13 sistnämnda
förordning är väl kronan i allmänhet befriad från erläggande av
lösen med rättighet att ändå erhålla nödiga expeditioner. Enligt andra stycket
av paragrafen äger emellertid denna frihet från lösen icke rum i sak,
som härflyter från statens affärsverksamhet eller angår kronans rätt till
fastighet. I dessa fall har kronan alltså att erlägga lösen.

För tolkningen av den återgivna bestämmelsen i § 13 andra stycket expeditionslösenförordningen
lämna omständigheterna vid stadgandets tillkomst
en viss ledning. Enligt förordningen den 30 november 1855 (nr 96 s. 1)
angående expeditionslösen, vilken närmast föregick 1883 års förordning i
samma ämne, var den kronan medgivna befrielsen från erläggande av lösen
icke underkastad någon inskränkning. Genom kungörelse den 31 januari
1868 (nr 9 s. 1) bestämdes emellertid, att frihet från lösen icke skulle äga
rum i fråga om expeditioner, som till styrelserna för statens järnvägsbyggnader
och järnvägstrafik eller dem underordnade tjänstemän utlämnades.
Denna undantagsbestämmelse inflöt sedermera med i huvudsak oförändrat
innehåll i § 13 av 1883 års expeditionslösenförordning. Skyldigheten för
kronan att erlägga lösen utsträcktes genom kungörelse den 23 december
1909 (nr 172 s. 2) till sak, som berörde vattenfallsstyrelsens ämbetsutövning,
och genom kungörelse den 20 december 1912 (nr 397) till sak, som anginge
kronans rätt till strömfall. Sin nuvarande lydelse erhöll ifrågavarande bestämmelse
genom kungörelsen den 18 oktober 1918 nr 795.

Förarbetena till sistnämnda författning innehålla såvitt nu är i fråga
följande. J. O. avlät i januari 1917 en cirkulärskrivelse till samtliga häradshövdingar
och rådhusrätter i riket ävensom till styrelserna för föreningen
Sveriges häradshövdingar och föreningen Sveriges stadsdomare, däri han,
enär det kunde ifrågasättas, huruvida icke de då gällande lösenbeloppen
med hänsyn till radande förhallanden tarvade revision, lämnade vederbörande
tillfälle att inkomma med yttranden i ämnet. I yttrande, som med
anledning härav avgavs av styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar,
anfördes bland annat: Styrelsen ifrågasatte, huruvida icke till
minskande av häradshövdingarnas utgifter någon modifikation borde ske
i den frihet från lösen, som enligt § 13 i expeditionslösenförordningen tillkomme
dels kronan dels ock ämbets- eller tjänsteman i allt vad till ämbetet
eller tjänsten hörde. Billigheten syntes kräva, att lösen komme häradshövding
till del för de ofta vidlyftiga expeditioner, som i dylika mål och ärenden
måste utskrivas åt kronan eller åt ämbetsverk eller allmänt ombud.
Det syntes svårt att utleta nagon giltig grund, varför andra statens affärs -

drivande verk, såsom generalpost-, telegraf- och domänstyrelserna, skulle
inneha en annan ställning i detta avseende än järnvägs- och vattenfallsstyrelserna.
Likaså syntes det obilligt, att häradshövding skulle i synemål
enligt 1910 års ecklesiastika boställsordning utan gottgörelse utskriva exemplar
av de oftast vidlyftiga syneprotokollen i sådana mål. Styrelsen ville
alltså hemställa, om icke i § 13 i lösenförordningen kunde införas ett stadgande
av den innebörd, att den för kronan samt ämbets- och tjänsteman
stadgade befrielsen icke ägde rum i civila mål och ärenden. — Styrelsen för
föreningen Sveriges stadsdomare fann grundad anledning att underkasta
bestämmelserna i förordningen angående expeditionslösen en genomgående
revision. Därvid förklarade styrelsen sig bland annat dela den uppfattningen,
att de gällande bestämmelserna angående frihet i vissa fall från
erläggande av expeditionslösen kunde i flera av dessa fall innebära en obillighet,
och ansåg detta missförhållande böra föranleda en inskränkning av
rätten till erhållande av fria expeditioner. En sådan inskränkning syntes
framför allt kunna utan olägenhet låta sig genomföras i alla de mål, där
kronan uppträdde i sin egenskap av affärsdrivande verk. Skulle vid en
blivande revision av förordningen ytterligare lättnader i förevarande avseende
kunna vinnas, vore detta högeligen önskvärt. — J. O. fann av den
förebragta utredningen framgå, att goda skäl förelåge för en revision av de
stadgade lösenbeloppen, men ansåg sig icke böra ingå i någon detaljerad
granskning av förslagen utan överlämnade frågan till Kungl. Maj:t. — Med
anledning av vad sålunda förekommit uppdrogs åt tillkallade sakkunniga
att upprätta förslag till ändringar i förordningen angående expeditionslösen;
och föreslogo dessa, med åberopande av vad styrelsen för föreningen Sveriges
stadsdomare i sitt yttrande till J. O. anfört, en förändring i syfte att
inskränka dittills gällande skyldighet för underdomstolarna att tillhandahålla
kronan expeditioner utan lösen. Förslaget innebar, att undantaget från
kronans befrielse från erläggande av lösen skulle utsträckas att gälla sak,
som härflöte från all statens affärsverksamhet eller anginge kronans rätt
till fastighet i allmänhet. — I ärendet inhämtades yttrande från statskontoret,
som anförde huvudsakligen: Den rätt att hos domstolarna utan lösen
erhålla expeditioner, som sedan lång tid tillbaka tillkommit kronan, hade
under de senare årtiondena underkastats icke så obetydliga inskränkningar.
Den ledande synpunkten därvid hade varit, att kronans ställning i den sak,
där undantag från den allmänna regeln stadgats, i avseende å det förhållande,
varom saken rörde sig, ansetts jämförlig med enskild parts eller
sökandes. Detta vore fallet såväl med den del av statens affärsverksamhet,
som berörde handhavandet av järnvägstrafiken och vattenfallsstyrelsens
ämbetsutövning, som ock beträffande kronans rätt till strömfall och statens
utförande av järnvägsbyggnader. Den utveckling, som förevarande fråga
sålunda undergått, måste enligt statskontorets förmenande betraktas såsom
fullt naturlig och riktig, och det kunde starkt ifrågasättas, om icke det

lämpligaste vore att, såsom föreslagits, taga steget fullt ut och upphäva
kronans rätt till fria expeditioner i alla civila mål och ärenden. Statskontoret
ansåge sig dock icke böra nu förorda en så långt gående åtgärd. Däremot
syntes det, såsom jämväl i ärendet framhållits, icke kunna förebringas något
bindande skäl till att kronan fortfarande skulle åtnjuta ifrågavarande frihet
beträffande den del av dess affärsverksamhet, som representerades av telegrafverket,
postverket och statens domäner. Statskontoret ansåge sig alltså
böra biträda de sakkunnigas förslag i den del, som avsåge statens affärsverksamhet.
Beträffande statens rätt till fastighet, i den mån frågan därom
icke fölle inom området för affärsverksamheten, vore kronan redan nu
skyldig att erlägga lösen i sak, som rörde rätt till strömfall, och i de mål
och ärenden av ifrågavarande slag, som sammanhängde med utförandet av
järnvägsbyggnader, exempelvis expropriation av mark. Men jämväl i andra
saker, som rörde fastighet, syntes samma skäl för kronans skyldighet att
erlägga lösen som i de båda sistnämnda fallen, nämligen kronans jämställdhet
med enskild part, kunna åberopas. Denna ställning framträdde icke
mindre skarpt i en rättegång angående återvinnande av en rekognitionsskog
än i en sak angående rätt till ett strömfall. Statskontoret ansåge sig därför
böra förorda de sakkunnigas förslag jämväl i nu förevarande fall. — Den
utfärdade författningens ordalydelse överensstämmer med de sakkunnigas
förslag.

Spörsmål angående omfattningen av kronans skyldighet att erlägga lösen
ha vid några tillfällen varit föremål för prövning i högsta instans.

I NJA 1919 s. 504 refereras följande fall. Advokatfiskalsämbetet vid Göta
hovrätt förde, efter förordnande av justitiekanslersämbetet, i hovrätten
talan mot en t. f. domhavande under yrkande, att domhavanden måtte förpliktas
att till kronan återgälda ett belopp, som domhavanden uppburit
i lösen för gravationsbevis, vilka utfärdats för arméförvaltningens räkning
och avsett vissa kronan tillhöriga fastigheter. Hovrätten lämnade — enär
domhavanden jämlikt § 13 andra stycket förordningen om expeditionslösen
finge anses ha varit berättigad till lösen för bevisen — advokatfiskalsämbetets
talan utan bifall. Sedan justitiekanslersämbetet anfört besvär över
hovrättens utslag, fann högsta domstolen ej skäl att göra ändring däri.

Ur regeringsrättens årsbok må vidare återgivas följande fall.

Årgång 1920 s. 5. En häradshövding anhöll hos länsstyrelsen i Skaraborgs
län, med överlämnande av protokoll, hållna vid husesyner enligt 64 §
ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910, att utbekomma lösen
för dessa protokoll. Länsstyrelsen fann — då ifrågavarande expeditioner
icke vare sig berörde sak, som härflöte från statens affärsverksamhet, eller
anginge kronans rätt till fast egendom, och kronan förty jämlikt § 13 förordningen
om expeditionslösen vore befriad från erläggandet av lösen —
den gjorda framställningen icke kunna bifallas. Häradshövdingen besvärade
sig. Regeringsrätten yttrade: Enär ifrågavarande expeditioner finge

anses beröra sak, som anginge kronans rätt till fast egendom, samt förty
jämlikt sistnämnda författningsrum lösen därför borde av kronan erläggas,
funne regeringsrätten skäligt att med undanröjande av länsstyrelsens resolution
visa målet åter till länsstyrelsen för ny behandling. — En ledamot
var skiljaktig och fann ej skäl göra ändring i länsstyrelsens resolution.

Årgång 1924, not. Ju 69. En ledamot av magistraten i Linköping hade å
ämbetets vägnar förrättat besiktning å de till straffängelset därstädes hörande
byggnaderna för fastställande av behövliga byggnads- och underhållsarbeten.
Ledamoten anhöll därefter hos fångvårdsstyrelsen, att till honom
måtte utbetalas lösen för det över förrättningen förda protokollet. Då den
ersättning, ledamoten ägt uppbära för förrättningen, finge anses innefatta
gottgörelse jämväl för uppsättande och utskrift av protokoll över densamma,
fann fångvårdsstyrelsen sig icke kunna bifalla ansökningen. Besvär
anfördes över styrelsens beslut. Regeringsrätten yttrade: Enär ifrågavarande
expedition icke kunde anses beröra sak, som anginge kronans rätt till
fast egendom, samt förty jämlikt § 13 förordningen om expeditionslösen
kronan vore från erläggande av lösen för densamma befriad, funne regeringsrätten
ej skäl att göra ändring i det slut, fångvårdsstyrelsens beslut
innehölle.

Årgång 1925, not. Ju 47. En häradshövding anhöll hos länsstyrelsen i
Norrbottens län om ersättning för ett antal av honom i egenskap av ordförande
i ägodelningsrätt utfärdade bevis, som omförmäldes i 38 § lagen
den 22 juni 1921 om ströängars indragande till kronan. Länsstyrelsen fann
— enär av bestämmelserna i nämnda lag icke framginge, att domhavande
vore berättigad till ersättning för ifrågakomna bevis, och dessa bevis ej
heller kunde anses såsom sådana handlingar, för vilka kronan enligt § 13
förordningen om expeditionslösen vore skyldig erlägga lösen — sig förhindrad
att utbetala den begärda gottgörelsen. Sedan besvär anförts över
länsstyrelsens beslut, yttrade regeringsrätten: Enär på grund av bestämmelserna
i 54 § i förenämnda lag och § 13 i förordningen angående expeditionslösen
häradshövdingen måste anses berättigad till ersättning av statsmedel
för ifrågavarande bevis, funne regeringsrätten lagligt att med upphävande
av överklagade beslutet visa målet åter till länsstyrelsen för förnyad
behandling.

Slutligen må erinras om ett i regeringsrättens årsbok 1947 under not.
Fi 646 upptaget fall, vilket dock i förevarande sammanhang är av mindre
intresse.

I det ärende, som nu är under bedömande, gäller frågan, huruvida rådhusrätten
förfarit felaktigt genom att uttaga lösen för ett utslag i lagsökningsmål,
varigenom till betalning ur fast egendom fastställts kronans däri
intecknade, av bostadsstyrelsen förvaltade fordran, grundad å utbetalning i
enlighet med bestämmelserna i kungörelsen den 27 maj 1938 om lån och

fi — Justitieombudsmannens iimbctsbcrättclse till 1950 ers riksdag.

bidrag av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade,
barnrika familjer.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, är förutsättningen för
att rådhusrättens åtgärd att uttaga lösen skall kunna anses befogad, att
målet rört sak, som kan sägas antingen ha härflutit från statens affärsverksamhet
eller ock ha angått kronans rätt till fastighet. Med hänsyn till
att staten genom den enligt kungörelsen den 27 maj 1938 bedrivna låneverksamheten
fullföljer allenast sociala syften, är det tydligt, att det i förevarande
fall icke varit fråga om sak, som härflutit från statens affärsverksamhet.
Fastställande till betalning ur fast egendom av en kronans däri
intecknade fordran innebär emellertid otvivelaktigt realiserandet av en kronans
begränsade sakrätt till fastigheten. Den av rådhusrätten hävdade uppfattningen,
att målet angått kronans rätt till fastighet, låter sig därför väl
försvara. Vad som förekommit under förarbetena till nu ifrågavarande bestämmelse
i expeditionslösenförordningen motsäger icke den av rådhusrätten
hävdade tolkningen därav. Tvärtom synes den av statskontoret under förarbetena
framhållna synpunkten, att kronan hade att erlägga lösen i sådana
fall, där kronan framstode som jämställd med enskild part, peka i samma
riktning. Vad slutligen angår praxis, så tala de avgöranden, som härovan
återgivits, i vart fall icke emot den av rådhusrätten hävdade meningen.

Med hänsyn till vad sålunda upptagits och då det i betraktande av ändamålet
med lösenavgiften framstår som rimligt och skäligt att kronan erlägger
lösen i fall sådana som det förevarande, finner jag att rådhusrätten
ägt fog för sin åtgärd att uttaga lösen för ifrågavarande utslag.

Med dessa uttalanden, av vilka jämväl rådhusrätten erhöll del, var ärendet
av J. O. slutbehandlat.

4. Arkivvärdigt papper bör användas för utskrivande av
aktprotokoll och fonografiska upptagningar.

I en hit inkommen skrivelse framställde riksarkivet vissa erinringar i fråga
om arkivförhållandena i Livgedingets domsaga, varjämte riksarkivet anförde,
att för utskrift av de fonetiskt upptagna vittnesförhören och vissa protokoll i
domsagan icke användes fullt arkivvärdigt papper.

I ärendet avgav häradshövdingen i domsagan Gustaf Beling infordrat
yttrande, däri han såvitt angår sistnämnda anmärkning anförde följande: Till
domböcker, förmynderskaps-, boupptecknings- och avhandlingsprotokoll, som
bundes, användes i domsagan föreskrivet normalpapper. I fråga om akter i
mål och ärenden funnes ju inga särskilda föreskrifter om normalpapper för
därtill hörande handlingar i allmänhet. Med stöd av 2. i kungl. cirkuläret den

14 september 1946 (nr 614) hade Beling därför för att nedbringa statsverkets
utgifter och få domsagans knappa expensanslag att räcka till ävensom för att
iakttaga anbefalld sparsamhet med papper (kungl. cirkulär den 7 juni 1946
nr 278) till aktprotokollen använt standardpapper, kvalitet B enligt bifogat
prov. Det linjerade papperet hade av protokollföraren använts för protokollens
utskrivande med bläck direkt vid rätten. Det olinjerade papperet hade använts
för utskrifter av fonografisk upptagning. Skulle stadgandena i 5 § 3:o B i
kungl. förordningen den 12 juli 1907 angående de slag av papper, bläck, skrivmaskin-
och stämpelfärger, som må till vissa offentliga handlingar användas,
anses innefatta ovillkorlig föreskrift om användningen av normalpapper nr
”3” även till de nytillkomna aktprotokollen med bilagor, vore Beling naturligtvis
villig att för framtiden iakttaga detta ävensom att ombesörja omskrivning
av de aktprotokoll, för vilka dittills normalpapper ej kommit till användning.

Efter att ha tagit del av Belings yttrande anförde riksarkivet i en hit
inkommen skrivelse följande: I förordningen den 12 juli 1907 föreskreves utan
villkor användningen av normalpapper för handlingar, som skulle bevaras för
framtiden. Detta vore också nödvändigt, då statens standardpapper kvalitet
B icke vore beständigt under längre förvaring. Enligt riksarkivets uppfattning
måste normalpappersförordningens föreskrift om användande av normalpapper
av klass 2 för häradsrätternas domböcker gälla för de därmed jämförliga
aktprotokollen med tillhörande utskrifter av fonografiska upptagningar,
vilka vore avsedda att bevaras för all framtid. Samtidigt med att riksarkivet
utarbetade förteckningsplan för häradsrätternas arkiv komme det att i samråd
med häradshövdingarna uppgöra förslag till gallringsplan. Till gallringsbara
handlingar borde självfallet icke användas normalpapper. Såväl förteckningsplanen
som gallringsförslaget komme att genom landsarkivarierna tillställas
häradshövdingarna för yttrande, innan de överlämnades till Kungl.
Maj:t för fastställelse. I sådant sammanhang bleve det tillfälle för häradshövdingarna
att ytterligare föreslå till utgallring handlingar, som icke ansåges
vara av sådan vikt, att de för all framtid borde bevaras. Skulle häradshövdingarna
föredraga att direkt till Ivungl. Maj:t eller till riksarkivet ingiva ett
gemensamt gallringsförslag, skulle detta givetvis underlätta det pågående
arbetet på gallringsplanen. Innan det föreslagna gallringsbrevet utfärdats,
vore riksarkivet nödsakat att hålla på författningens generella bestämmelser
om normalpapper.

Vid prövning av ärendet fann jag såvitt angår de av riksarkivet gjorda
erinringarna mot arkivförhållandena i domsagan mig kunna låta bero vid av
Beling avgiven förklaring och en erinran om vikten därav, att arkivförhållan -

dena i domsagan så snart ske kunde ordnades på sådant sätt att arkivalierna
tillförsäkrades erforderligt skydd mot brandfara.

Vad angår utskrivandet av aktprotokollen och de fonografiska upptagningarna
synes det mig uppenbart, att med avseende å dessa handlingar normalpappersförordningens
bestämmelser om användande av normalpapper av
klass 2 måste vara tillämpliga. Dessa handlingar äro avsedda att bevaras för
all framtid, och det synes därför angeläget, att den för utskrift av handlingar
av dylik beskaffenhet föreskrivna papperskvaliteten därvid städse kommer
till användning. Med hänsyn till vad Beling i sin förklaring i denna del anfört
lät jag bero vid detta uttalande, som jag upptog i en till Beling avlåten
skrivelse.

5. Felaktigt förfarande med avseende å behandlingen av en till
domstol ingiven handling, innefattande såväl bouppteckning
som bodelning i anledning av hemskillnad.

Sedan rådhusrätten i Jönköping den 21 april 1947 dömt till hemskillnad
mellan brandmannen Karl Erik Bergh och hans hustru Marianne Bergh, förordnade
rådhusrätten den 22 december 1947 på hemställan av Marianne
Bergh advokaten Jerker Westlin dels jämlikt 11 kap. 20 § giftermålsbalken
att verkställa uppteckning av makarna Berghs tillgångar och skulder och dels
jämlikt 13 kap. 1 § nämnda balk att såsom skiftesman verkställa bodelning
mellan makarna.

Den 23 februari 1948 ingav Westlin till rådhusrätten en så lydande skrift:

”Till Rådhusrätten i Jönköping.

Sedan undertecknad av rådhusrätten den 22 december 1947, § 164, förordnats
att verkställa uppteckning av Karl Erik Berghs och Marianne Berghs
tillgångar och skulder samt förrätta bodelning mellan dem, får jag härmed
jämlikt 11 kap. 20 § ingiva boupptecknings- och bodelningsinstrument i
avskrift.

Högaktningsfullt
Jerker Westlin.”

Vid skriften var fogad en handling, som i nu ifrågavarande delar hade följande
lydelse:

”Avskrift.

Sedan rådhusrätten i Jönköping den 21 ’juli’ 1947 dömt till hemskillnad
mellan brandmannen Karl Erik Bergh, Studiegatan 3 A, och Marianne
Bergh, Karlavägen 28, båda i Jönköping, samt undertecknad av samma rådhusrätt
den 22 december 1947 förordnats att förrätta bouppteckning samt
verkställa bodelning mellan makarna Bergh, hade dessa kallats till förrättning
denna dag hos mannen Bergh. Härvid tillstädeskommo makarna Bergh personligen,
fru Bergh biträdd av notarien Per Dreijer. Makarna Bergh upp -

manades att uppgiva boets tillgångar och skulder under edlig förpliktelse,
varefter uppteckningen och värderingen företogs i följande ordning:

Tillgångar:

Summa tillgångar: 2.728: 71

Skulder:

Inga.

Att allt blivit riktigt uppgivet samt att ej något av vad boet tillhörer med
vilja eller vetskap undan dolts eller utelämnats intygas, under edlig förpliktelse.
Jönköping den 23 januari 1948.

Karl Erik Bergh. Marianne Bergh.

Att allt blivit rätteligen antecknat och tillgångar efter bästa förstånd värderade,
intyga undertecknade gode män. Jönköping som ovan.

Jerker Westlin. M. Tilländer.

Advokat.

Härefter verkställdes följande bodelning, vilken godkändes av makarna
Bergh.

Karl Erik Bergh:

Erhåller--------— — —-------—

Marianne Bergh:

Erhåller-------------------

Sålunda förrättat betygar:

Jönköping den 23 januari 1948.

Jerker Westlin.

Skiftesman.

Förestående skifte godkännes till alla delar, och ha vi erhållit var sin
bestyrkt avskrift härav, erkännes:

Jönköping den 30 januari 1948. Jönköping den 31 januari 1948.
Karl Erik Bergh. Marianne Bergh.

Vidimeras: M. Tilländer. J. Westlin.”

Samma den 23 februari intogos skriften samt boupptecknings- och bodelningshandlingen
i rådhusrättens avhandlingsprotokoll.

Vid en av mig den 16 mars 1949 företagen inspektion av rådhusrätten och
magistraten i Jönköping anmärkte jag, att anmälan till äktenskapsregistret
och kungörelse till allmänna tidningarna och ortstidning om bodelningshandlingens
ingivande icke syntes ha expedierats.

I infordrat yttrande anförde civilrådmannen Hans Åkesson, som var ansvarig
för expedieringen, följande.

Vid ingivandet av den ifrågavarande handlingen hade Westlin i missivskrivelse
åberopat 11 kap. 20 § giftermålsbalken. Då Åkesson funnit instrumentet
förutom bouppteckning jämväl innehålla bodelning, hade han med -

delat Westlin, att jämlikt 13 kap. 15 § samma balk kungörelse skulle ske.
Westlin hade framhållit, att han allenast avsåge att visa, att han fullgjort sin
skyldighet enligt förstnämnda lagrum, och att han icke hade något uppdrag
från någon av makarna Bergh att ingiva handlingen. Då rätt att till domstol
ingiva bodelningsinstrument i 13 kap. 15 § giftermålsbalken vore tillagd
allenast make eller makes arvingar, samt Westlin på Åkessons uttryckliga
fråga förklarat sig icke ha uppdrag av någon av makarna Bergh att ingiva
bodelningsinstrumentet, hade Åkesson funnit nämnda lagrum icke vara tilllämpligt
i förevarande fall. Åkesson vore fortfarande av denna mening.

Vid ärendets avgörande gjorde jag följande uttalanden, vilka jag upptog i
en till Åkesson avlåten skrivelse.

Enligt 13 kap. 15 § giftermålsbalken äger make, då bodelning skett, ingiva
den däröver upprättade handlingen till rätten, som enligt 27 § protokollskungörelsen
har att intaga handlingen i avhandlingsprotokollet. Genom ingivandet
vinnes den förmån för makarna att, sedan ett år förflutit, bodelningen
vid konkurs icke kan av konkursboet bringas att återgå. Till borgenärernas
skydd har föreskrivits, att rätten ofördröjligen skall till äktenskapsregistret
göra anmälan om ingivandet och dagen därför samt låta införa kungörelse i
allmänna tidningarna och tidning inom orten. Den med ingivandet förbundna
verkan är dock icke beroende av att anmälan och kungörande kommer till
stånd.

I förevarande fall är upplyst, att Westlin, som — sedan rådhusrätten dömt
till hemskillnad mellan makarna Bergh — av rådhusrätten förordnats att
förrätta uppteckning av makarnas bo samt verkställa bodelning mellan dem,
till rätten i styrkt avskrift ingivit en handling, innefattande såväl boupptecknings-
som bodelningsinstrument. Westlin har därvid uttryckligen förklarat sig
icke vara ombud för makarna eller någon av dem samt uppgivit, att han med
ingivandet av handlingen allenast åsyftade att fullgöra den bouppteckningsförrättare
enligt 11 kap. 20 § giftermålsbalken åvilande skyldigheten att redovisa
för sitt uppdrag. Handlingen ingavs sålunda icke för det i 13 kap. 15 §
giftermålsbalken avsedda ändamålet.

Vid nu upptagna förhållanden hade det bort vara Åkesson angeläget att vid
behandlingen av det ingivna boupptecknings- och bodelningsinstrumentet så
förfara, att tvekan icke framdeles kunde uppkomma om för vad ändamål
handlingen åberopats. Genom att på sätt som skett låta handlingen i dess
helhet inflyta i avhandlingsprotokollet utan att utmärka för vilket syfte
handlingen ingivits har Åkesson förfarit felaktigt. Anledning har över huvud
taget saknats att intaga handlingen i nämnda protokoll. Med den avfattning
protokollet erhållit kan den, som tager del därav, icke undgå att
få den uppfattningen, att handlingen ingivits för samma ändamål som en

vanlig bodelningshandling. Sedan någon tid förflutit måste det bliva svårt
eller omöjligt att föra bevisning om det syfte, vari handlingen ingivits. Det
synes för övrigt icke utan fog kunna göras gällande, att enär handlingen av
rätten behandlats som en bodelningshandling — utom såtillvida att anmälan
till äktenskapsregistret och kungörande i tidningarna icke skett — den med
sådan handlings ingivande regelmässigt förbundna rättsverkan måste ha
inträtt även i detta fall. Åkessons förfarande har alltså skapat en betydande
ovisshet på dessa punkter, en ovisshet som rent principiellt är ägnad att kunna
leda till förfång för make eller borgenär.

I förevarande fall har emellertid bodelningen verkställts på sådant sätt, att
förutsättning för åvägabringande av återgång därav icke synes föreligga.
På grund härav och då det uppgivits, att makarna voro skuldfria — en uppgift
som dock icke utesluter att någon skuldpost kan ha uteglömts — får det
antagas, att någon skada icke följt eller kan väntas följa av Åkessons felaktiga
förfarande. Med hänsyn härtill låter jag bero vid mina ovan gjorda uttalanden.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

6. Uppställandet av viss åldersgräns för uppförande å förslag
till överlärartjänst vid folkskola.

Av handlingarna i två särskilda av folkskollärarna Sten Jonsson och
Anders Andréasson, båda i Göteborg, härstädes anhängiggjorda ärenden
inhämtas följande.

Till två ledigförklarade ordinarie folkskollärartjänster, med vilka voro förenade
överlärartjänster i Göteborgs skoldistrikt, hade såsom sökande anmält
sig sexton lärare, bland dem klagandena Jonsson och Andréasson.
Genom beslut den 1 februari 1949 uppförde kungl. skolöverstyrelsen, som
fann Jonsson och Andréasson samt övriga sökande med undantag av en
behöriga till tjänsterna, på förslag till dem sex sökande, dock icke någondera
av Jonsson och Andréasson.

I beslutet härom deltogo generaldirektören Nils Gustav Rosén, avdelningschefen
undervisningsrådet Kurt Palck och undervisningsrådet Hildur
Nygren.

Sedan Jonsson och Andréasson anfört besvär hos Kungl. Maj:t över
det upprättade förslaget, avgav skolöverstyrelsen den 1 april 1949 yttrande
över besvären, däri överstyrelsen (Rosén, Falck och Hildur Nygren) bland
annat anförde: ”Överstyrelsen får beträffande de av Andréasson och Jonsson
anförda besvären anföra att överstyrelsen hittills tillämpat den principen
att icke på förslag till överlärartjänst uppföra sökande, som redan
uppnått eller under året uppnår en ålder av 55 år, därest icke vederbörande

redan innehar förordnande å tjänsten i fråga. Andréasson är född den 26
december 1892 och Jonsson den 27 november 1893.”

Genom beslut den 3 juni 1949 lämnade Kungl. Maj:t besvären utan
bifall.

I en den 14 juli 1949 hit inkommen skrift anförde därefter Jonsson, bland
annat, följande.

Jonsson, vilken redan förut innehade ordinarie tjänst såsom folkskollärare
i Göteborg, hade av Göteborgs stads folkskolinspektör ansetts vara
förtjänt av ett framskjutet förslagsrum. I yttrande över de sökande hade
folkskolinspektören föreslagit Jonsson till uppförande i tredje förslagsrummet.
Undervisningsnämnden i Göteborgs allmänna folkskolestyrelse,
som sedan haft att förbereda ärendet, hade förordat Jonsson till andra
förslagsrummet, vilket också sedermera utan omröstning blivit folkskolestyrelsens
beslut. Samtliga dessa myndigheter hade således ansett Jonssons
meriter och hans lämplighet för ifrågavarande tjänster vara av den
art, att han borde uppföras i något av de första förslagsrummen. I det av
skolöverstyrelsen därefter upprättade förslaget hade Jonsson uteslutits.
För att få kännedom om anledningen därtill hade Jonsson hos Kungl.
Maj:t sökt ändring genom besvär. I sitt yttrande över besvären hade skolöverstyrelsen
som enda motivering till att Jonsson ej uppförts på förslaget
anfört den ovan omförmälda, på sökandes ålder grundade principen. Jonsson
ansåge, att skolöverstyrelsen i och med införandet av en dylik princip
överskridit sin befogenhet och därmed kränkt hans enskilda rätt att
få sina meriter i vederbörlig ordning enligt lag och författning prövade
och jämförda med övriga sökandes samt att kunna uppföras på förslag. I
folkskolestadgans § 19 mom. 5 funnes närmare angivna de befordringsgrunder,
som gällde vid uppgörandet av förslag till ledig tjänst. Därvid
angåves som tredje befordringsgrund längden av föregående väl vitsordad
tjänstgöring, och att märka vore, att ett större företräde enligt en senare
befordringsgrund till och med kunde uppväga en mindre underlägsenhet
enligt en föregående. Detta gällde följaktligen även i ifrågavarande fall.
I folkskolestadgan betonades således tydligt betydelsen av den erfarenhet
en längre tjänstgöring gå ve. Att den längre tjänstgöringen, som helt naturligt
följde med stigande ålder, på något sätt skulle verka diskvalificerande
kunde icke utläsas av gällande författning. Något stöd för införandet
av en åldersgräns syntes följaktligen skolöverstyrelsen icke ha.
Det kunde ej heller vara riktigt, att en myndighet vid sidan av gällande
författningar uppställde ”principer”, som icke kunde utläsas ur författningstexten.
Att helt enkelt lägga åt sidan Jonssons ansökningshandlingar därför
att han vid ansökningstidens utgång fyllt 54 år kunde icke vara i
överensstämmelse med lagens anda. Jonsson hade sig icke heller bekant,

att inom andra verk några dylika principer tillämpades. Det syntes Jonsson
då orättfärdigt, att just lärare för sin befordran skulle drabbas av en
befordringsspärr hela nio år före pensionsåldern, i synnerhet som befordringsmöjligheterna
inom denna kår varit erkänt få. — Skolöverstyrelsen
hade att inom författningens ram upprätta förslag till tjänsterna. Bland
de föreslagna hade sedan den väljande myndigheten, i detta fall folkskolestyrelsen,
att till tjänsterna utse den eller dem, som folkskolestyrelsen
ansåge förtjänta därtill. Det vore, syntes det Jonsson, denna senare myndighet
som, om den så önskade, kunde låta vara att välja en person, som
uppnått t. ex. 55 års ålder.

I en den 12 augusti 1949 till mig inkommen skrift anförde därefter jämväl
Andréasson klagomål över skolöverstyrelsens underlåtenhet att uppföra
honom på förslag till ifrågavarande överlärarbefattningar, ehuru han av
folkskolestyrelsen placerats på fjärde plats. Därigenom hade — framhöll
Andréasson — skolöverstyrelsen, såvitt han kunde förstå, frångått de lagligen
gällande befordringsgrunderna och infört ytterligare en sådan, nämligen
ett åldersstreck, som lagen icke kände till. Det måste sägas vara godtyckligt
att bestämma en i lagen icke föreskriven åldersgräns och att bestämma
denna just till 55 år. Lika gärna kunde den godtyckliga åldersgränsen
satts till 60 år eller ett eller annat år därutöver eller till något år
mellan 50 och 60 år. Detta kunde icke anses rättvist och riktigt. Enligt
skolöverstyrelsens yttrande skulle även en sådan tillfällighet som om vederbörande
sökande just vid tiden ifråga hade förordnande å den sökta överlärartjänsten
spela in. En aldrig så meriterad och övriga sökande helt
överlägsen person skulle sålunda enligt skolöverstyrelsens påtalade princip
icke kunna komma i fråga, om han vid ansökningstillfället eller vid tiden
för utnämningen till överlärare fyllt 55 år och icke då innehade förordnande
å överlärartjänsten.

I ett med anledning av innehållet i klagoskrifterna begärt yttrande anförde
skolöverstyrelsen följande.

I § 19 mom. 5 i folkskolestadgan angåves en särskild befordringsgrund,
som skulle äga tillämpning vid uppgörande av förslag till ledig folkskollärartjänst
förenad med överlärarbefattning. Enligt nämnda befordringsgrund
skulle hänsyn tagas ”till sådana egenskaper som företrädesvis erfordras
för utövande av ledningen och tillsynen av arbetet i folkskolan”. Det
bleve alltså här fråga om en lämplighetsprövning. Den av Jonsson och
Andréasson påtalade principen enligt vilken skolöverstyrelsen ej på förslag
till överlärartjänst uppförde sökande, som fyllt eller under året fyllde 55
år, därest vederbörande icke redan innehade förordnande å tjänsten ifraga,
hade utformats i anslutning till ovannämnda särskilda befordringsgrund.

Enligt överstyrelsens bestämda mening skulle det icke vara till gagn för
skolväsendets utveckling, om de kommunala skolledarna utvaldes bland
äldre lärare. Gentemot Andréassons påstående, att godtycklighet skulle
råda på grund av den tillämpade principen, ville överstyrelsen tvärtom
hävda, att den angivna åldersgränsen just uteslöte godtycket. Det torde
också sedan länge vara känt för landets folkskollärare, att överstyrelsen
tillämpade den här påtalade principen. I Folkskolans årsbok 1941 hade
dåvarande undervisningsrådet Ruben Wagnsson redogjort för principerna
vid tillsättning av överlärare. Kungl. Maj:t hade också vid flera tillfällen
genom utslag på besvär över av skolöverstyrelsen upprättade överlärarförslag
godkänt den påtalade principen. Sålunda hade genom Kungl. Maj:ts
utslag den 7 juni 1940 fastställts ett förslag till överlärartjänst i Göteborg,
där överstyrelsen i sitt remissvar beträffande en klagande uttalat, att hans
meriter i övrigt skulle berättigat honom till förslagsrum före samtliga medsökande
men att han på grund av sin ålder ej ansetts böra beredas rum å
förslaget. Genom utslag den 16 mars 1945 hade fastställts ett förslag till
överlärartjänst i Uppsala, där överstyrelsen i remissvaret förklarat, att en
av de klagande bort erhålla andra förslagsrum, därest hans ålder ej ansetts
utgöra hinder för hans uppförande på förslag. Överstyrelsen ville vidare
hänvisa till Kungl. Maj:ts utslag på besvär av ifrågavarande art den 28
juni 1941, den 5 juni 1942 och den 16 april 1948 rörande förslag till överlärartjänster
i Stockholm, den 8 april 1949 rörande förslag till tjänst i
Borgsjö och slutligen den 3 juni 1949 rörande här ifrågavarande förslag till
två överlärartjänster i Göteborg. I sina slutpåminnelser till sistnämnda
besvär hade de bada klagandena Jonsson och Andréasson anfört samma
argument som i sina klagoskrifter till J. O.

Efter att ha tagit del av skolöverstyrelsens yttrande inkommo Jonsson
och Andréasson med påminnelser.

I en till skolöverstyrelsen avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

Vid prövning av de härstädes anförda klagomålen såvitt de avse skolöverstyrelsens
beslut den 1 februari 1949 att icke uppföra Jonsson och
Andréasson på förslag till ifrågakomna överlärartjänster — vilket beslut
i dåvarande situation godkänts av Kungl. Maj:t genom det på de anförda
besvären meddelade avslagsbeslutet den 3 juni 1949 — har jag funnit klagomålen
i denna del icke föranleda någon min vidare åtgärd.

Med anledning av den av skolöverstyrelsen hävdade ståndpunkten, att
på förslag till överlärartjänst icke bör uppföras sökande, som redan upp -

nått eller under året uppnår en ålder av 55 år, därest icke sökanden redan
innehar förordnande å tjänsten ifråga, vill jag framhålla följande.

I § 19 mom. 5 i förnyade stadgan den 26 september 1921 angående folkundervisningen
i riket är föreskrivet, att vid uppgörande av förslag till
ledig tjänst skola såsom befordringsgrunder i närmare bestämd ordning
gälla vissa i första stycket angivna förhållanden, däribland längden av
föregående väl vitsordad tjänstgöring å lärarbefattning.

I andra stycket av samma moment stadgas vidare, att om med tjänsten
är förenad överlärarbefattning, må, utöver förut angivna befordringsgrunder,
hänsyn jämväl tagas till sådana egenskaper, som företrädesvis erfordras
för utövande av ledningen och tillsynen av arbetet i folkskolan.

Den särskilda befordringsgrund, som alltså gäller vid tillsättande av
överlärarbefattning, lämnar skolöverstyrelsen ganska fria händer da det
gäller att upprätta förslag till sådan befattning. Vid bedömande av en
sökandes lämplighet ur de synpunkter, som därvid kunna komma i beaktande,
måste hänsyn uppenbarligen tagas även till hans ålder. Då fråga
är om sökandens på hans kroppsliga och andliga livaktighet grundade lämplighet
för tjänsten, synes det mig emellertid icke kunna fixeras någon viss
ålder, lika för alla fall, vars överskridande skulle medföra, att sökanden
icke borde ifrågakomma till befattningen. Antalet levnadsår utgör ju icke
någon exakt måttstock för vitaliteten, som starkt växlar hos olika individer.
Såsom skäl för uppställande av kravet på en viss maximiålder hos den
som bör komma i fråga till erhållande av en överlärarbefattning kan möjligen
anföras önskvärdheten av att till befattningen förvärvas en person,
som har så lång tid kvar till pensionsåldern~-''att hans duglighet och erfarenhet
kunna förväntas under en längre följd av år komma skolan till
godo, varigenom också tätare ombyten av tjänstinnehavare undvikas. Men
även med beaktande av denna synpunkt torde det icke vara riktigt att
en gång för alla fastslå en viss ålder, vid vilken en sökande skall, oberoende
av andra — stundom kanske mycket höga — kvalifikationer, anses
olämplig för överlärarbefattning. Ett dylikt förfarande synes mig varken
vara gynnsamt för ernående av bästa möjliga rekrytering av överlärarbefattningarna
eller vara förenligt med principen om skicklighet och förtjänst
såsom allmän befordringsgrund.

I sitt till mig avgivna yttrande har skolöverstyrelsen icke uppgivit annat
skäl för uppställandet av den ifrågavarande åldersgränsen än överstyrelsens
uppfattning att det ej vore till gagn för skolväsendets utveckling, om de
kommunala skolledarna utvaldes bland äldre lärare. Även om denna mening
har fog för sig, synes den dock — pa de skäl jag ovan anfört icke berättiga
till en så skarp avgränsning mellan äldre och yngre lärare, som skolöverstyrelsen
praktiserat.

Med dessa uttalanden voro ärendena av mig slutbehandlade.

7. Fråga huruvida viss, under domkapitels förvaltning ställd
kassa, som delvis uppstått genom sammanskott av prästerskapet,
är att betrakta såsom stiftelse och om dispositionen
av kassan.

Av handlingarna i ett av kontraktsprosten Per Sundin härstädes anhängiggjort
ärende inhämtas följande.

Vid prästmöte i Härnösand år 1806 beslöts ett sammanskott till understöd
åt obefordrade och medellösa prästmän. Det vid prästmötet förda
protokollet för den 6 februari 1806 innehåller i denna del följande:

Af skälig omtanke för af sig komne Prästmän hvilke, utan hopp om
befordran til ordinarie tjänst och sjelfve medellöse, skulle vara nödsakade
åt, på et för ståndet mindre värdigt sätt, söka sit uppehälle, ingingo nu
Cleri Ledamöter uti den framgent förbindande öfverenskommelse åt til
Ståndets förr bemälde Medlemmars understöd, bevilja et sammanskott,
hvilket under namn af Cassa Pauperum, på det sätt kommer åt utgå, åt
Herrar Pastorer, som innehafva första Classens Pastorat, årligen erlägga
16 sk. Banco: De vid andra Classens jämte Herrar Lectorer och Rectorer
12 sk.: De vid tredje Classens, 10 sk., samt de vid fjerde och lägsta Classens,
tillika med H:rr Con-Rectorer och Scholae Mästarn i Umeå samt
Pastores i Lappmarken 8 sk. nämnde Mynt; hvaremot hvarje Pastorats
Comminister eller Comministeri tilsammans allenast erlägga en tredjedel
utaf den afgift, som pa Pastor belöper; Varande alle härofvan ej omförmälde,
så väl til Stiftets Läroverk, som Församlingar hörande, Ecclesiastique
Tjenstemän ifrån dénna afgift befriade.

Herrar Contracts-Probstarne atogo sig åt af vederbörande desse medel
insamla och dem tillika med den öfrige Ecclesiastique Upbörden til
Consistorium årligen insända: Och skulle Consistorii Notarien, emot besväret
med de i afseende på Medlens upbörd och förvaltning nödige Räkenskaper,
som vid Revisionen af Pastoral-Cassan och Enkehjelpen äfven böra
öfverses och granskas, ega åt, såsom för annan upbörd, afdraga 6 Procent
af det årligen inflytande sammanskottet, hvilket blifver under Consistorii
disposition.”

För det salunda bestämda ändamalet erlades därefter årligen avgifter
av prästerna inom Härnösands stift ävensom — under den närmast följande
tiden — av de i beslutet angivna lärarna. Då sammanskotten icke
behövde i sin helhet användas för understöd, uppstod under årens lopp en
växande kapitalbehållning. Den 31 december 1872 uppgick denna behållning
till 1 460,11 riksdaler riksmynt. Efter beslut å ett år 1871 hållet prästmöte
blev från och med den 1 januari 1873 med Cassa pauperum (även
kallad Cassa pauperum sacerdotum) förenad en likaledes av domkapitlet
i Härnösand förvaltad kassa, benämnd ”f. d. Treprocents- eller Centonalkassan”.
Sistnämnda kassa, som vid sammanförandet med Cassa pauperum

uppvisade en kapitalbehållning av 8 618,16 riksdaler riksmynt, hade kommit
till stånd på följande sätt. Rikets prästerskap, som var i huvudsak
befriat från skyldighet att erlägga den s. k. centonalavgiften, vilken övriga
ämbets- och tjänstemän hade att utgöra till Vadstena krigsmanshuskassa
respektive amiralitetskrigsmanskassan, hade alltsedan år 1810 frivilligt
åtagit sig en årlig avgift till nämnda kassor av tre procent av varje ecklesiastik
tjänstemans lönebevillning. Sedan emellertid centonalavgiften vid
riksdagen 1840—1841 avskaffats, beslöt prästeståndet vid samma riksdag,
att den prästerskapet särskilt åvilande avgiften till kassorna skulle upphöra.
Avgiften finge dock fortfarande utgå men skulle inom stiften kvarstanna
under domkapitlens vård och ansvarighet intill dess å prästmöten
blivit avgjort, huruvida avgiften skulle användas för grundläggande av en
änke- och pupillkassa för cleresie- och läroverksstaterna eller för annat
välgörande ändamål. Av de i enlighet härmed influtna medlen bildades
inom Härnösands stift treprocentskassan. Vid prästmöte i Piteå år 1842
beslöt det s. k. norra synodallaget av stiftet (omfattande landskapet Västerbotten
med därtill hörande lappmarker) för sin del, att treprocentsavgiften
”borde användas till förmån för stiftets Cassa pauperum”. Enahanda
beslut — uttryckligen avseende även de belopp som tidigare influtit —
fattades vid prästmöte i Härnösand år 1856 för stiftets södra synodallag
(omfattande stiftet i övrigt). Ett sammanförande under en och samma
räkenskap av treprocentskassan med Cassa pauperum kom dock till stånd
först efter förnyat beslut å det hela stiftet omfattande prästmötet år 1871.
Å samma prästmöte beslöts tillika, att domkapitlet skulle äga till behövande
prästmän utdela den gemensamma fondens räntemedel, men att däremot
av kapitalet, som helst icke borde minskas, större belopp ej finge
utdelas, än att så stor del av fonden som motsvarades av den å Cassa
pauperum överförda treprocentskassan alltid bleve orubbad. Vidare bestämdes,
att avgiften till treprocentskassan skulle upphöra, och fastställdes nya
grunder för avgifterna till den utökade Cassa pauperum.

I samband med bildandet år 1904 av Luleå stift uppdelades efter beslut
samma år å ett för Härnösands och Luleå stift gemensamt prästmöte i
Härnösand Cassa pauperum så, att tre femtedelar av kassan kvarblevo hos
Härnösands stift och återstoden överlämnades till Luleå stift. De bestämmelser,
som numera gälla i fråga om avgifter till kassan — varmed här och
i det följande avses allenast den del av kassan som kvarblev under domkapitlets
i Härnösand förvaltning — ha tillkommit genom beslut å prästmöte
år 1919 samt bekräftats vid prästmöte år 1932. Bestämmelserna
innebära, att till kassan årligen erläggas av kyrkoherde 3 kronor, av komminister
och ständig adjunkt 2 kronor samt av obefordrad prästman 1
krona. Förutom dessa årliga bidrag har kassan icke haft andra tillskott
än ränteavkastning ävensom eu under budgetåret 1936—1937 gjord kapitalvinst
å 2 433 kronor 26 öre. Kassans behållning uppgick den 30 juni

1948 till 69 295 kronor 41 öre. Inkomsterna under tiden den 1 juli 1947
— den 30 juni 1948 uppgingo till 2 457 kronor 64 öre, av vilket belopp
2 007 kronor 64 öre utgjorde ränteavkastning och återstoden influtna
bidrag. Utgifterna under samma tid belöpte sig till 1 075 kronor.

Kassans räkenskaper granskas av två revisorer, som för sex år i sänder
utses å prästmöte. Revisionsberättelsen publiceras årligen i domkapitlets
cirkulär till stiftets prästerskap, som vid följande prästmöte beredes tillfälle
att framställa erinringar mot förvaltningen, därest den årliga revisionen
föranlett anmärkningar.

I fråga om principerna för användningen av kassans medel upplyste
stiftssekreteraren Carl-Olof Wallgren i en av mig infordrad utredning följande:
Då man ej längre kunde tala om ”avsigkomne” prästmän, hade domkapitlet
disponerat Cassa pauperum som prästerlig hjälpkassa utan hänsyn
till om en hjälpbehövande varit befordrad eller ej. I allmänhet hade
vederbörande kontraktsprost eller en närstående präst till domkapitlet
anmält hjälpbehoven. Biskopen hade också av privat brevväxling med
sjuklediga präster utläst behov, som anmälts i domkapitlet och föranlett
beslut om utbetalning. Understöd plägade givas med 500 kronor, någon
gång mera, stundom mindre. Kassans kapital finge även anlitas för utlämnande
av billiga lån till kassans delägare, större lån upp till 3 000 kronor
mot fullgod borgen och tillfälliga smålån mot säkerhet i de dyrtidstillägg
som av domkapitlet utbetalades.

Wallgren hänvisade vidare till ett av domkapitlet den 18 februari 1948
fattat beslut av följande lydelse:

”På förslag av redogöraren beslöt domkapitlet att för framtiden tilllämpa
följande bestämmelser för Cassa pauperum sacerdotum.

Fonden fördelas i grundfond och dispositionsfond.

Som dispositionsfond antages den del av fonden, som enligt en sedan
1924 av redogöraren utan särskilt beslut tillämpad uppdelning uppkommit
genom att 90 procent av årets ränta och 90 procent av influtna bidrag till
fonden antecknats för sig och av domkapitlet beviljade anslag uttagits ur
denna del. På sådant sätt besparad dispositionsfond utgjorde den 1 juli
1947 23 368: 70. Den del av fonden, som den 1 juli 1924 utgjorde ingående
balans och därefter ökats med nyssnämnda tioprocent-summor jämte
uppkommen kapitalvinst, antages till grundfond och utgjorde den 1 juli
1947 44 544:07.

Grundfonden bör icke utan tvingande omständigheter minskas.

Ur grundfonden utdelas lån enligt samma regler som för domkapitlets
övriga fonder, sålunda mot reverslån med betryggande säkerhet, obligationer
el. dyl. Räntesatsen å ifrågavarande lån bör dock enligt domkapitlets
beslut vid varje tid hållas avsevärt lägre än i bankerna tillämpad
reverslåneränta.

Ur dispositionsfonden kan domkapitlet besluta utdela tillfälliga under -

stöd i mån av tillgång. Därjämte kan därur utlämnas dels lån av enahanda
beskaffenhet som ur grundfonden, dels ock tillfälliga understödslån enligt
beslut i varje särskilt fall, utan säkerhet eller med otillräcklig säkerhet,
med eller utan ränta.

Därest flera lån ur Cassa pauperum sacerdotum utlämnats än till det
belopp, som täckes av grundfonden, får icke ur dispositionsfonden bortgivas
så stora anslag att icke utlämnade lån täckas av grundfond och
dispositionsfond tillhopa.”

I en den 17 januari 1949 till mig inkommen skrift anförde Sundin —
jämte det han redogjorde för kassans uppkomst och dåvarande ställning
— följande.

I anledning av en framställning från stiftskretsen av Sveriges yngre prästers
förbund att domkapitlet ville ur kassan låta utbetala ersättning till
e. o. prästman för hans flyttningskostnader med hälften av styrkta belopp
hade domkapitlet låtit genom kontraktsprostarna verkställa omröstning
bland prästerna mellan förbundets förslag och ett av domkapitlet framlagt
förslag att full ersättning skulle utgå efter fullgjorda två tjänsteår. Då
Sundin icke kunnat utröna huruvida kassan hade karaktären av stiftelse
eller icke, nödgades Sundin, som i yttrande till domkapitlet hävdat att
kassan vore en stiftelse, anhålla om ett uttalande i frågan av mig.

Sedan jag i anledning av innehållet i Sundins skrift anmodat domkapitlet
i Härnösand att avgiva yttrande, anförde domkapitlet följande.

Då domkapitlet igångsatt omröstning för erhållande av stöd för utbetalningar
ur kassan, som ginge något utöver vad eljest varit vanligt, låge till
grund därför en uppfattning att kassan icke vore en stiftelse. En sådan
skulle enligt lagen om tillsyn över stiftelser bestå av en självständig förmögenhet,
som av någon anslagits att förfarande tjäna visst ändamål.
Någon sådan självständig förmögenhet hade i detta fall icke bildats, även
om under årens lopp avsevärda besparingar samlats av de sammanskjutna
medlen. Stiftets prästerskap syntes kunna betraktas som en korporation,
som beslutat erlägga årlig avgift till visst ändamål. Korporationen hade
icke skilt sig från den ”förmögenhet”, som det årliga sammanskottet möjligen
kunde sägas representera, och kassan vore därmed icke en självständig
förmögenhet. Prästerskapet hade lagstadgad rätt att sammankomma
till prästmöte vart sjätte år för bland annat vården av gemensamma
angelägenheter, något som varit 1806 års initiativtagare välbekant.
En understödskassa av denna art måste givetvis kunna disponeras
mellan prästmötena; prästerskapet måste därför visserligen anförtro dispositionsrätten
åt den myndighet, som förut lörvaltat dess pensionsfonder
och som varit den naturlige verkställaren av dess beslut, men då revisionen
anordnats på ovan antytt sätt, syntes prästerskapets bestående in -

seende över kassan klart dokumenterat. Ej heller kunde sammanskottet
sägas ha blivit ”fortvarande” anslaget för sitt ändamål, även om 1806 års
präster i vackert nit kallat sin överenskommelse ”framgent förbindande”. Då
prästerskapet givetvis icke ägde någon slags beskattningsmakt över en senare
generations medlemmar, kunde sammanskottet ej betraktas annat än som
en förenings- eller korporationsavgift, som när som helst kunde bringas
att upphöra att utgå. Sammanskottsbeslutet hade också förnyats av 1871,
1919 och 1932 ars prästmöten, sannolikt därför att tidigare stiftsledningar
funnit lämpligt och riktigt att senare generationers präster själva borde
ikläda sig förbindelsen att fortsätta sammanskjutandet. Då kassan på
dessa grunder av domkapitlet icke kunde anses vara en stiftelse, som icke
utan Kungl. Maj:ts medgivande finge disponeras mot den ursprungliga
avsikten, utan en under domkapitlets förvaltning inom vissa gränser ställd,
prästerskapet enskilt tillhörig fond, hade domkapitlet ansett sig äga att,
om stöd genom en omröstning bland delägarna erhölles, disponera fonden
även till flyttningsersättningar, i synnerhet som sådant bidrag automatiskt
komme att utgå endast till obefordrade präster, alltså den kategori,
inom vilken de av 1806 års prästmöte särskilt omhuldade prästerna skulle
finnas. Genom att göra bidraget beroende av behovsprövning ansåges jämväl
den medellöshetsegenskap, som åsyftats 1806, bliva beaktad. Då det
icke-ordinarie prästerskapets ställning numera blivit på helt annat sätt
tillgodosedd än vad fallet var 1806, syntes sådana understödsfall, som då
voro i åtanke, svårligen kunna förekomma. I det läge, vari frågan genom
Sundins hänvändelse kommit, vore det emellertid naturligt att domkapitlet
bordläde densamma i avvaktan på mitt utlåtande.

I en till domkapitlet i Härnösand avlåten skrivelse anförde iag därefter
följande.

I 1 § lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser angives en stiftelse
vara grundad genom att någon anslagit egendom att såsom självständig
förmögenhet fortvarande tjäna ett bestämt ändamål.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår har den nu ifrågavarande
kassans tillgångar uppkommit genom sammanskott under en lång
följd av år ävensom genom ränteavkastnings och viss kapitalvinsts läggande
till behållningen.

Även om ordalagen i det anförda lagrummet närmast föra tanken på
fall, da en stiftelse grundats av en person, torde dock icke behöva råda
någon tvekan om att en stiftelse kan komma till stånd även på det sätt att
medel sammanskjutas från olika håll. I sitt yttrande över det till lagrådet
ar 1928 remitterade förslaget till lag om stiftelser talar sålunda lagrådet om
stiftelser, som bildas pa det hittills ej ovanliga sätt att, efter upprop,

bidrag för visst ändamål sammanskjutas från skilda håll, varefter stiftelsen
mer eller mindre formlöst träder i verksamhet”. Även från rättspraxis
kunna exempel anföras på att ”kassor”, bildade genom sammanskott under
en längre eller kortare följd av år, betraktats såsom stiftelser (se ämbetsberättelserna
1938 s. 94 o. f. och 1939 s. 8 o. f. samt regeringsrättens årsbok
1947 Not. Ju 45).

Domkapitlet har gjort gällande, att Cassa pauperum icke fyllde de i
lagen uppställda kraven för förefintligheten av en stiftelse därigenom att
kassan icke utgjorde en självständig förmögenhet. Enligt domkapitlets
mening hade stiftets prästerskap — vilket kunde betraktas som en korporation
som beslutat erlägga årlig avgift för visst ändamål — icke skilt sig från
den förmögenhet, som det årliga sammanskottet möjligen kunde sägas
representera. Kassan finge därför anses som en prästerskapet enskilt tillhörig
fond.

Den av domkapitlet hävdade uppfattningen synes mig emellertid icke
kunna godtagas. Prästerskapet såsom sådant saknar företrädare, som
skulle kunna tillvarataga dess intressen. Prästmötet kan nämligen icke anses
som företrädare för prästerskapet av det skälet bland annat att prästmötet,
såsom framgår av Kungl. Maj:ts dom i det i NJA 1881 s. 457 refererade
målet, icke kan fatta beslut med bindande verkan för prästmän, som
icke deltagit i mötet. Ej heller kan domkapitlet uppfattas som ett organ
för prästerna i stiftet. Dessa skäl giva vid handen, att stiftets prästerskap
icke utgör någon korporation. Ej heller kan prästerskapet på annan grund
uppfattas som utrustat med rättskapacitet. Det är därför tydligt, att
prästerskapet icke kan vara ägare till kassan. Det må i detta sammanhang
även framhållas, att jämväl prästmötet saknar rättsförmåga, varför
ej heller mötet kan anses som ägare till kassan.

Då något hinder icke möter för stiftets präster att sluta sig samman i
en förening för tillgodoseende av gemensamma syftemål, vore det en i och
för sig tänkbar möjlighet, att kassan tillhörde en sådan förening. Utredningen
giver emellertid icke vid handen, att någon sammanslutning för det
ifrågavarande ändamålet kommit till stånd bland prästerna. Tydligt är
ock, att förvaltningen av och beslutanderätten beträffande Cassa pauperum
icke åvila föreningsorgan. I betraktande av att kassans nuvarande
kapitalbehållning uppkommit — förutom genom räntor och kapitalvinst
— genom årliga sammanskott under mer än etthundra år från ett stort antal
bidragsgivare kan vidare icke ifrågakomma att uppfatta de olika bidragsgivarna
eller deras rättsinnehavare som ägare av kassan. Ej heller
synes något annat rättssubjekt finnas, som skulle kunna betraktas som
ägare därav. Det i lagen uppställda kravet för förefintligheten av en stiftelse,
att det skall föreligga en självständig förmögenhet, synes mig därför
vara uppfyllt.

Domkapitlet har vidare hävdat, att sammanskottet icke blivit fort 7

— Justiticombudsvxanncns ämbctsberättche till 1960 års riksdag.

varande anslaget för sitt ändamål. Domkapitlet synes därmed åsyfta, att
de årliga sammanskotten när som helst kunna bringas att upphöra. Denna
omständighet har emellertid icke någon betydelse för frågan, huruvida
kassan är att anse som en stiftelse eller icke. Den av lagen uppställda förutsättning
för att en stiftelse skall föreligga, som ligger i kravet på att
egendomen skall ha blivit anslagen att fortvarande tjäna ett bestämt ändamål,
har nämligen avseende — förutom å ändamålet med stiftelsen — å
stiftelseförmögenheten i betydelse av kapitalbehållningen. Vad som, sedan
en stiftelse en gång kommit till stånd, sedermera tillfaller densamma är att
anse som allenast en utökning av den ursprungliga stiftelseförmögenheten.

Det må här erinras om följande uttalande av föredragande departementschefen
vid remissen till lagrådet av förslaget till lag om stiftelser: I stiftelsebegreppet
låge, att stiftelse skulle ha viss varaktighet. Det vore därvid
icke nog, att stiftelseändamålet ägde varaktig betydelse, utan själva
stiftelsen, sådan den framträdde i det yttre, alltså stiftelseförmögenheten,
måste vara avsedd att fortfarande äga bestånd och tjäna främjandet av
stiftelseändamålet. Den varaktighet, som alltså hörde till stiftelses natur,
kunde emellertid icke innebära, att stiftelsens tillvaro med nödvändighet
skulle sträcka sig över all framtid.

Då kassans kapitalbehållning, i vart fall efter år 1871, icke annat än
rent undantagsvis anlitats för utbetalningar av understöd från kassan —
behållningen har ju för övrigt under de senaste årtiondena kraftigt ökat —
måste sålunda i förevarande fall det för stiftelsebegreppet uppställda fortvarighetskravet
anses vara väl uppfyllt.

För att det skall föreligga en stiftelse kräver lagen slutligen, att egendom
blivit anslagen att tjäna ett bestämt ändamål. Det år 1806 beslutade
sammanskottet, genom vilket kassan grundades, var såsom prästmötets
protokoll utvisar avsett för understöd åt obefordrade prästmän, som voro
avsigkomna och medellösa. Genom beslutet har det ändamål, för vilket de
influtna medlen skulle användas, blivit i erforderlig grad bestämt. För
besvarandet av frågan, huruvida kassan är att anse som en stiftelse eller
icke, är det utan betydelse, därest beträffande medel som sedermera tillfallit
kassan avvikande ändamålsbestämmelser lämnats. Så synes också i
viss utsträckning ha varit fallet. Det skall här endast erinras om att å
prästmötet år 1871, då beslut fattades om sammanförande med Cassa pauperum
av treprocentskassan, det bestämdes att domkapitlet skulle äga att
till behövande prästmän utdela den gemensamma fondens räntemedel.
Detta beslut får anses innebära, att i fråga om användningen av de medel,
som efter beslutet tillförts kassan genom bidrag, den tidigare begränsningen
att understödstagarna skulle vara obefordrade och avsigkomna bortfallit.
För skilda delar av kassan gälla sålunda i viss mån olika ändamålsbestämmelser.
Ett sådant förhållande är emellertid icke ovanligt i fråga
om stiftelser.

Yad här ovan upptagits giver enligt min mening vid handen, att Cassa
pauperum måste anses vara en stiftelse.

På grund härav torde, såsom domkapitlet riktigt antytt, varken domkapitlet
eller prästerskapet äga någon bestämmanderätt i fråga om de ändamål,
för vilka kassans medel skola användas. Utslagsgivande i nämnda hänseende
äro allenast de bestämmelser i enlighet med vilka medlen blivit
överlämnade. Den av domkapitlet bland stiftets präster ordnade omröstningen
kan därför icke tillmätas annan betydelse än att omröstningen —
jämte det att den kan skapa nya regler i fråga om användningen av de
bidrag som i framtiden kunna tillfalla kassan — givit ett uttryck åt prästernas
uppfattning i fråga om tolkningen av de för kassan redan gällande
bestämmelserna.

Beträffande den tolkningsfråga, som föranlett omröstningen, eller spörsmålet
huruvida det stode i överensstämmelse med kassans ändamal att ur
densamma utbetala ersättning till e. o. prästmän för flyttningskostnader,
synes det mig icke vara oförenligt med en liberal tolkning av uttrycket
”understöd åt obemedlade prästmän” att låta sådan ersättning utgå under
förutsättning att vederbörande mottagare icke äger mera betydande privata
tillgångar.

I betraktande av att för skilda delar av kassan, sasom ovan upptagits,
gälla olika bestämmelser samtidigt som det numera torde vara svårt att
särhålla dessa olika delar, ävensom av att de för kassans ursprungliga
delar gällande ändamålsbestämmelserna numera få anses föråldrade, skulle
det enligt min mening vara lämpligt, att domkapitlet läte — gärna i samråd
med stiftets präster — upprätta ett efter nutida förhållanden avpassat
reglemente för kassans förvaltning och användningen av dess medel samt
sökte Kungl. Maj:ts fastställelse därå. Spörsmålet huruvida och i vilken
utsträckning prästerskapet för framtiden skall utgiva bidrag till kassan,
bör däremot icke regleras i nu angivna ordning, utan liksom hittills vara
beroende av prästernas frivilliga åtagande.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

8. Underlåtenhet av häradshövding att till tjänstgöring i
häradsnämnden inkalla en äldre nämndeman
i tur med övriga nämndemän.

I skrivelse den 30 juni 1949 anmodade tjänstförrättande justitieombudsmannen
Bexelius häradshövdingen P. Grufman att inkomma med upplysningar
i anledning därav att ledamoten av Mellersta Roslags domsagas häradsnämnd
Edvard Jansson Hagfält i Söderbykarl sedan lång tid tillbaka icke
inkallades till tjänstgöring i domsagans häradsrätt.

100

I ett med anledning därav avgivet yttrande anförde Grufman följande:
Nya rättegångsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1948 hade medfört, att
antalet nämndemän i Mellersta Roslags domsaga så småningom skulle nedbringas
från ett trettiotal till tjugo. I själva verket bleve minskningen ännu
större i det att Norrtälje stad, som samtidigt förenats med domsagan, av
dessa tjugo omedelbart skulle tillsätta fyra. Detta tillika med att den nya
rättegångsbalken måste anses ställa större krav på nämndemännens förmåga
att följa förhandlingarna hade gjort, att Grufman, då nämndemännens tjänstgöringsordning
hösten 1947 bestämts, så försynt som möjligt framhållit det
lämpliga i att två sjukliga, ålderstigna nämndemän, av vilka Hagfält var en,
icke komme med i den övliga roteringen, utan endast inkallades då någon
svårighet uppkomme att erhålla fulltalig nämnd. Grufman hade ansett sig
icke böra påfordra deras avgång. Den ene av de två — ej Hagfält — hade
förklarat, att han redan tidigare tänkt begära sitt avsked, och hans anhållan
därom hade omedelbart blivit beviljad. Hagfält hade gått med på den av
Grufman föreslagna anordningen, som godkänts av rätten. Han hade även
synts beredd att lämna nämnden, något som han emellertid icke framfört vid
rättens sammanträde utan först vid en kollation efter slutsammanträdet hösttinget
1947, då han sagt sig tala samt tacka å samtliga då avgående nämndemäns
vägnar. Hagfält vore född den 23 februari 1873 och hade varit nämndeman
sedan 1915. Han hade i början av 1946 drabbats av en svår hjärnblödning
och på grund därav varit borta från tingstjänstgöringen så gott som
hela vårtinget 1946. Han hade inkallats sista gången till tjänstgöring i nämnden
vid ett extra sammanträde den 6 augusti 1948. Fullständigt opåkallat
hade han vid ett tillfälle för tre ä fyra veckor sedan i flera personers närvaro
framfört sitt tack till Grufman för att han sluppe tjänstgöra i nämnden, då
han icke orkade sitta så länge som erfordrades. Hagfält hade på grund av
sin sjuklighet lämnat så gott som alla sina kommunala uppdrag och syntes
av samma anledning icke kunna på tillfredsställande sätt fullgöra sin nämndemanssyssla.

Sedan Hagfält beretts tillfälle att yttra sig i ärendet, anförde han, att han
vore nöjd med Grufmans besked att han kvarstode såsom nämndeman, vilket
Grufman tidigare vid telefonsamtal förnekat. Efter en lång tjänstgöring i
häradsrätten ville Hagfält icke tvista vidare i denna sak.

Enligt 1 kap. 5 § rättegångsbalken skola i tingslag finnas aderton nämndemän
eller det högre antal Konungen bestämmer. I nämnd skola sitta minst
sju och högst nio. Häradshövdingen har därvid att efter samråd med nämn -

101

den fördela tjänstgöringen mellan nämndemännen. Fördelningen bör ske så,
att erforderlig ortskännedom är företrädd inom nämnden.

Om val av nämndeman och valbarhet till sådan befattning äro bestämmelser
meddelade i 4 kap. rättegångsbalken. Enligt G § är till nämndeman
valbar man eller kvinna, som inom valkretsen äger rösträtt å kommunalstämma
eller vid val av stadsfullmäktige och där har sitt hemvist samt fyllt
25 år, dock ej den som är i konkurstillstånd eller av allmänna fattigvården
omhändertagen för varaktig försörjning. Lagfaren domare, befattningshavare
vid domstol, åklagare, polisman eller advokat eller den som eljest har till
yrke att föra andras talan inför rätta må ej vara nämndeman.

Enligt 7 §, som innehåller bestämmelser om klagan över nämndemansval,
har rätten, ehuru klagan ej föres, att pröva den valdes behörighet.

Den officialprövning, som sålunda tillkommer rätten, torde icke vara inskränkt
till den tidpunkt, då anmälan göres om val av ny nämndeman. Rätten
äger alltså att under nämndemannens hela tjänstgöringstid öva tillsyn över
hans behörighet för uppdraget. Men denna prövning, som anförtrotts rätten
och ej dess ordförande ensam, måste otvivelaktigt hänföra sig till de lagstadgade
behörighetsreglerna och får givetvis icke taga sikte på andra förhållanden.
Andra än de uttryckligen angivna omständigheterna få icke inverka
på nämndemannens behörighet. Detta står i god överensstämmelse med den
gamla uppfattningen om nämndemansuppdraget såsom ett förtroendeuppdrag,
på grund av vilket nämndemännen såsom folkets representanter utöva
dess andel i lagskipningen.

Genom kungl. kungörelse den 10 juli 1947 om antalet nämndemän i tingslag,
varigenom antalet nämndemän i Mellersta Roslags domsaga från och
med den 1 januari 1948 bestämts till tjugo, ha meddelats bestämmelser
rörande förfarandet, då antalet vid 1947 års utgång valda nämndemän behöver
nedbringas. Om efter skedd omreglering av valkretsarna valkrets är företrädd
av flera nämndemän än vid omregleringen bestämts, skall vid däri uppkommande
ledigheter nyval ej ske förrän föreskrivet antal nåtts.

Av vad sålunda stadgats framgår, att även om antalet nämndemän i ett
tingslag under de närmaste åren efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande
den 1 januari 1948 skulle vara större än det för tingslaget bestämda, de övertaliga
nämndemännen fortfarande skola utöva sina uppdrag. Den som valts
till nämndeman bör alltså även i sådant fall, därest mot hans behörighet icke
kan göras anmärkning av ovan omförmälda beskaffenhet, inkallas till tjänstgöring
i nämnden i tur med övriga nämndemän.

I enlighet med vad jag nu anfört synes mig Grufmans förfarande att icke
till tjiinstgöring i Mellersta Roslags domsagas häradsnämnd inkalla Hagfält
annat än i rena undantagsfall icke äga tillräckligt stöd i lag. Enligt min mening
bör alltså Hagfält, så länge hans nämndemansuppdrag varar, få tillfälle att
tjänstgöra i nämnden i samma utsträckning som de andra nämndemännen,
i den mån laga förfall icke liiggcr hinder i vägen.

102

Med dessa uttalanden, som jag upptog i en till Grufman avlåten skrivelse,
lät jag bero vid vad i ärendet förevarit.

9. Fråga om taxeringsmyndighets befogenhet att från samtliga
skattskyldiga eller större grupper bland dem infordra
uppgifter utöver deklarationsformulären.

I en den 4 juni 1948 hit inkommen skrift anhöll professorn Halvar G. Fr
Sundberg — under framhållande att till J. 0:s främsta uppgifter hörde att
värna den medborgerliga friheten mot myndigheters angrepp utan stöd av
lag eller laga stadgar — att få fästa min uppmärksamhet på en i Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning den 22 maj 1948 införd artikel med rubrik
”Bilägares övernattningar viktigt problem för IvB”. Artikeln innefattade en
redogörelse för innehållet i ett frågeformidär, som av taxeringsnämndsordförandena
i länet på initiativ av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
tillställts bilägande affärsmän i syfte att utröna på vad sätt personer, som
använde sin bil både privat och i firmabruk, redogjorde för sitt bilinnehav
vid deklareringen. Av artikeln framgick, att uppgift infordrats rörande körningar
mellan bostad och kontor, semesterresor, weekendresor och liknande
resor av privat natur samt rörande omfattningen av körningar uteslutande
för bilägarens firma eller bolag. Slutligen skulle svar ha begärts även å
frågan: ”Hur många gånger övernattade ni utom hemorten, då ni var ute
med er bil i firmaärende under förra året?”

Sedan jag i anledning av klagoskriften anmodat länsstyrelsen att inkomma
med yttrande i ärendet, hemställde länsstyrelsen, under åberopande av ett
av taxeringsintendenten Folke Elfving avgivet yttrande, att Sundbergs anmälan
icke måtte föranleda någon åtgärd.

Elfving anförde i det åberopade yttrandet följande.

Prövningsnämnden i länet hade i de anvisningar, som årligen utfärdades
till ledning vid taxeringarna, brukat betona, att förmån att disponera personbil,
där utgifterna för bilen avfördes såsom en rörelsekostnad, utgjorde
beskattningsbar inkomst, samt angivit vissa allmänna grunder för förmånens
värdering. I de år 1948 utfärdade anvisningarna hette det: ”Årskostnaderna
för bil kunna ibland lämpligen uppdelas, så att avdrag medgives
för bråkdel t. ex. % eller %. En annan möjlighet är att förmånen att
fritt disponera rörelsebil för privat bruk — ex. till sommarnöje och söndagsresor
— kan taxeras som inkomst till visst belopp per år, förslagsvis 1 000
kronor.” Vid skilda tillfällen hade taxeringsmän och enskilda under hand
framfört den åsikten, att företagens personbilar många gånger disponerades
för ren privatkörning och att kostnaden därför i viss utsträckning syntes
avdragas såsom en omkostnad vid taxeringen utan att vederbörande, som
åtnjutit förmånen, deklarerade denna som inkomst. Allmänt uttalades, att

103

man på något sätt borde söka komma till rätta med detta oskick. Taxeringsnämnderna
hade i regel icke kunskap om förhållandet. Ofta kände de icke
ens till att en skattskyldig vore ägare av en privatbil, nämligen om bilen
icke redovisades synlig i deklarationen utan gömdes bland företagets inventarier.
Icke alltid syntes förmåner av detta slag omnämnas på löneuppgifterna
från vederbörande företag — på sätt författningsenligt skulle ske.
Även om taxeringsnämnden finge kännedom om att en skattskyldig haft
en dylik förmån, vore frågan om förmånens värdering därmed icke löst.
Prövningsnämndens förut omnämnda anvisningar vore schabloner, som vid
tillämpningen lätt kunde leda till oriktiga taxeringar, för höga eller för låga,
såvida icke hänsyn toges till omständigheterna i varje särskilt fall.

Elfving upplyste därefter, att inom länsstyrelsens taxeringsavdelning
under våren 1948 organiserats en stickprovsundersökning för kontroll att
skattskyldiga vederbörligen deklarerat för förmån av att få begagna en
firmas eller ett aktiebolags personbil för privata resor, respektive förmån av
att privata kostnader för egen bil fått påföras firmas eller aktiebolags omkostnadskonto.
Enligt en av Elfving den 15 mars 1948 till taxeringsnämnderna
i länet avlåten cirkulärskrivelse skulle undersökningen tillgå så, att
taxeringsnämnderna för de bilar, som undersökningen avsåge, skulle tillställa
bilägaren en för ändamålet å taxeringsavdelningen iordningställd
frågeblankett. För varje vid undersökningen utvald bil tillställdes taxeringsnämnden
en skrivelse, avfattad å tryckt blankett av följande lydelse:

”Till vederbörande taxeringsnämnd.

har enligt inhämtad uppgift under föregående år varit ägare av personbilen
O........märke................tjänstevikt......kg.

Enligt deklaration till ledning vid allmän behovsprövning beträffande
körtillstånd för person- och lastbilar har den genomsnittliga körsträckan
per månad uppgivits till..........mil.

Med anledning härav får jag föreslå, att Ni låter utsända bifogade skrivelse
för taxeringskontroll. (En kopia av skrivelsen medföljer för att behållas
av bilägaren.)

Därest vederbörandes deklaration redan innehåller för taxeringsfrågans
bedömande erforderliga uppgifter angående bilens användande och kostnaderna
för densamma eller eljest skrivelsens utsändande anses obehövlig,
böra handlingarna snarast återställas till taxeringsavdelningen med besked
om förhållandet.

Därest inkommet svar föranleder undersökning beträffande annan ån bilägaren,
bör utredningen överlämnas till den taxeringsnämnd, som har att
handlägga frågan.

Resultatet av undersökningen antecknas nedan på denna handling, som
jämte bilägares svar efter taxeringsarbetets avslutande separat torde över -

104

sändas till länsstyrelsens taxeringsavdelning. Göteborg i landskontoret i
mars 1948.

Taxeringsintendenten.

Resultat.

Tax. betr. bilägaren höjd med............. Kr.......

Tax. betr.......................höjd med » ......

Utredningen tillhör tax.distr.....................dekl. nr . . .

Det skrivelsen bifogade frågeformuläret var ävenledes avfattat
blankett, av följande lydelse:

å tryckt

”Dekl. nr..........

Till......................................

Ni synes under föregående år hava ägt personbilen O ........ märke

..................tjänstevikt......kg.

I egenskap av ordförande i taxeringsnämnden för....................

.......... taxeringsdistrikt får jag anhålla, att Ni för taxeringskontroll

om bilen ville lämna de uppgifter, som angivas här nedan och på omstående
sida.

En kopia av denna skrivelse medföljer för att behållas av Eder.

.................. den / 194...

Adress:.....................

1. Kostnaderna under föregående år för bilen, inberäknat kostnader för
chaufför, reparationer, garage, bensin, olja, försäkring, skatt m. m. samt
normalt värdeminskningsavdrag, hava utgjort:

a) styrkta kostnader ............... Kr

b) beräknade kostnader............. Kr,

Anm. a) ifylles, om bilägaren önskar och är beredd att styrka samtliga kostnader
under året genom bokföring och/eller verifikationer; eljest uppskattas
årskostnaden och införes vid b).

2. Hava några kostnader för bilen belastat eget eller annans företag (firma,

bolag el. dyl.) Svar:........................

Om denna fråga besvaras jakande, torde jämväl följande upplysningar
lämnas:

3. Av de under 1 omnämnda — styrkta resp. beräknade — kostnaderna

kr......
kr......		(namn på firma, bol. el. dyl.) av..........
kr......		(namn) (adress) » .........
		(namn) (adress)

enl. p. 3

105

Bilpn hnr under året kört e:a...................	Mil	Häremot svarande del av hela års-kostn. utgör i för-hållande till an-givna antalet mil. Kronor
Härav kan anses belöpa på a) körning mellan bostad (sommarbostad) och kon-tor eller omvänt för........................

namn adress
namn adress b) semesterresor, weekendresor samt liknande resor av privat natur för nedanstående personer eller anhöriga
namn adress
namn adress c) På körning uteslutande för
(firma, bol. el. dyl.) anses belöpa...........................c:a
Antal dagar för körning enl. 5 c utgör under året .......... Under körning enl. 5 c har övernattning utom hemorten ägt rum antal ggr................ Summa mil och kostnader enl. p. 5..........

6. Särskilda upplysningar (ev. på bilaga):

7. På grund av utredningen ovan anser jag (anse vi) att förmånen av att
få disponera bilen under berörda år bör för nedannämnda personer värderas
till

............................................. kr...............

namn

adress

.........kr

namn adress

8. I vad mån har å löneuppgift eller eljest den ovan enligt 7 angivna förmånen
uppgivits till beskattning? (Besvaras i förekommande fall.)

Svar:..........................................................

Att förestående uppgifter äro riktiga och fullständiga, betygas

.................... den / 194...

........................ tel...........”

Elfving anförde vidare i huvudsak följande: Den sålunda igångsatta undersökningen
inriktades på sådana fall, där en bil kunde antagas bliva begagnad
för privatåkning i icke alltför obetydlig utsträckning. S. k. handels -

106

resandebilar hade man sökt lämna utanför, då dessa kontrollerades på annat
sätt. Beträffande undersökningens omfattning kunde meddelas, att sammanlagt
2 773 missivskrivelser med för taxeringsnämnderna iordningställda
brev till respektive bilägare blivit utsända. Utsändandet av bilblanketten
hade skett med stöd av 32 § 2 mom. taxeringsförordningen. Blanketten
tjänade alltså till kontroll av bilägarens egen taxering men kunde i andra
hand, nämligen om bilägaren icke själv skulle eller ville skatta för hela förmånen
av privatåkning, leda till att även annan än den skattskyldige finge
sin taxering kontrollerad. Genom blankettens innehåll vunnes en möjlighet
till kontroll av bilägarens eventuella uppgiftsskyldighet beträffande annan
skattskyldigs taxering enligt 33 § a) i taxeringsförordningen. Blanketten
vore icke att anse som ett deklarationsformulär, vilket bland annat syntes
framgå därav att en underlåtenhet att ifylla blanketten icke medförde sådan
förlust av besvärsrätt, som under vissa förhållanden kunde inträda, när en
deklaration vore ofullständig. Icke heller kunde vitesföreläggande tillgripas
för att få blanketten ifylld. Frågeinstitutet enligt 32 § 2 mom. taxeringsförordningen
utgjorde ett viktigt element i taxeringskontrollen. Med stöd
av ifrågavarande bestämmelse hade taxeringsmyndigheterna skapat många
hjälpblanketter av stort värde för att nå en i görligaste mån likformig och
rättvis taxering. Hjälpblanketterna hade framtvungits av det ekonomiska
livets egen skiftande natur. De vanliga deklarationsformulären och bilagorna
till dessa innehölle icke alltid sådana detaljerade uppgifter, som för
speciella fall måste vara kända för att en riktig taxering skulle kunna ske.
Såsom exempel på dylika hjälpblanketter finge nämnas den s. k. handelsresandeblanketten
och en blankett för kontroll av deklarationen enligt kontantprincip
samt för levnadskostnadsberäkning. Båda dessa blanketter syntes
med smärre variationer tämligen allmänt användas inom landet. De
trycktes för övrigt även av blankettkommissionen. Andra hjälpblanketter
vore de i länet begagnade s. k. båtbilagorna angående fiske och fraktfart.
Därest Sundberg ville söka bryta den praxis, enligt vilken hjälpblanketter
sålunda tillskapades, måste sägas, att han vore sent ute. Taxeringsmyndigheterna
måste också rikta en kraftig gensaga mot försök att beröva dem
denna viktiga möjlighet till kontroll i stor skala. Det skulle icke bestridas,
att mottagandet av en blankett av den nu diskuterade typen kunde vålla
irritation hos vissa skattskyldiga. De som bleve irriterade syntes icke sällan
vara personer, vilka icke angivit förmånen i sin egen deklaration eller å
löneuppgift, som de lämnat, och nu måste medgiva detta. För den, som
redan vid taxeringsuppgifternas avlämnande tagit noggrann ställning till
frågan om förmånens existens och värde, syntes bilblankettens ifyllande
icke behöva vålla särskild möda eller samvetsnöd. Sundberg hade velat
antyda, att det här skulle föreligga ett angrepp mot den personliga friheten.
Att en frågeverksamhet av denna art icke borde utövas i syfte att trakassera
låge i sakens natur. Men man borde icke missbruka den medborgerliga fri -

107

heten genom att med den som vapen skapa ett skydd för skattskyldiga,
vilka lämnade oriktiga taxeringsuppgifter. Ur taxeringssynpunkt måste hävdas,
att taxeringsmyndigheternas rätt att framställa en fråga enligt 32 §
2 mom. taxeringsförordningen principiell t skulle vara fri och oinskränkt beträffande
alla förhållanden, som vore av betydelse för den skattskyldiges
taxering till riktigt belopp. Endast om frågan vore utan betydelse för
taxeringen eller anginge ett ämne, som uttryckligen förklarats vara hemligt,
syntes frågans framställande kunna betecknas såsom en icke tillåten åtgärd.
Eljest måste betonas, att en fri skriftväxling, som endast syftade till att
klarlägga den verkliga sanningen, vore bäst ägnad att befordra ett riktigt
taxeringsresultat. Strävanden, som ginge ut på att hindra sanningens utletande,
kunde i regel icke erkännas såsom lovvärda.

I avgivna påminnelser anförde Sundberg följande.

Avsikten med 32 § 2 mom. taxeringsförordningen vore att möjliggöra för
taxeringsorganen att inhämta närmare upplysningar i individuella fall, där
dylika vore påkallade. Däremot kunde innebörden icke vara att bereda
länsstyrelserna tillfälle att utfärda egna deklarationsblanketter att tillställas
tusentals medborgare. Icke heller kunde meningen vara att bemyndiga varje
länsstyrelse att besvära medborgarna med egna deklarationsformulär för
inhämtande av uppgifter, som vore av lika stor eller lika liten betydelse
över hela riket. Några särskilda förhållanden beträffande bilägare i Göteborgs
och Bohus län, vilka saknade motsvarighet i övriga län, syntes icke
kunna åberopas. Detta erkändes av Elfving, då han åberopade ett ”från det
allmännas synpunkt oavvisligt behov”. Ett sådant skulle tillgodoses genom
lagstiftningen, icke genom en lokalmyndighet. Elfving gjorde gällande, att
oviljan mot myndigheters inblandning i medborgarnas enskilda förhållanden
skulle bero på önskan att dölja något otillåtet. Det vittnade om en skrämmande
totalitärstatsmentalitet hos en svensk förvaltningstjänstemän att
stämpla krav på upprätthållandet av sådana demokratiska livsgrundsatser
som rättsskyddet i § 16 regeringsformen såsom uttryck för moralisk mindervärdighet.
Icke ens för utredande av brott mot statens säkerhet vore i
Sverige — såsom i totalitära länder — alla medel tillåtna. Än mindre borde
någon extensiv tolkning av myndighets kompetens kunna ske, när avsikten
vore att utreda icke visst begånget brott utan om någon förseelse överhuvud
förelåge. Då Elfvings angivna uttalanden, om de godtoges, måste
bereda en allmän osäkerhet för medborgarnas rättigheter, vore en allvarlig
erinran från J. 0:s sida påkallad.

Sedan Elfving därefter anmanats att hit inkomma med ytterligare uppgifter
rörande undersökningens inriktning, anförde Elfving i avgivet yttrande:
Vid urvalet av bilar, beträffande vilka privatkörning skulle undersökas,
begagnade sig Elfving av de behovsdeklarationer, som enligt av

108

trafikkommissionen lämnade föreskrifter hade avgivits till länsstyrelsen i
början av år 1948. Dessa deklarationer hade med stöd av kommissionens
cirkulär den 3 februari 1948 till samtliga länsstyrelser och länstrafikledare
uppdelats i s. k. behovsgrupper. Undersökningen hade koncentrerats på
följande grupper: inom huvudgruppen 1 B (behovsfall, där bilen vore oundgängligen
nödvändig för deklarantens utövande av tjänst, yrke eller näringsfång,
ehuru hans bilbehov vore angeläget allenast ur hans egen synpunkt)
å undergrupperna 4 (bilar som i arbetet användes av försäkringsoch
oljebolags distriktschefer och motsvarande med ett stort antal, minst
100, resdagar per år), 7 (bilar som oundgängligen erfordrades för skötseln
av större industriell rörelse) och 8 (övriga med de under behovsgrupperna
IB 1—7 upptagna fallen fullt jämställbara behovsfall), inom huvudgruppen
IIB (behovsfall, där deklaranten allenast ur egen synpunkt hade väsentlig
nytta av tillgång till egen bil i och för sitt arbete, ehuru hans bilbehov
ej vore oundgängligt) å undergrupperna 2 (ved- och virkesuppköpare
med omfattande uppköpsverksamhet), 3 (industri- och större näringsföretag,
exempelvis mejeriförbund, i och för angelägen reseverksamhet, som ej
kunde hänföras under behovsgrupp IB 7), 10 (sanitets-, smides- och rörläggningsfirmor,
målerifirmor, glasmästerifirmor, plåtslagerifirmor, gummioch
bilverkstäder, elinstallationsfirmor samt byggnads-, arkitekt- och ingenjörsfirmor,
alla av större omfattning), 12 (personer som ej kunde använda
annat transportmedel än personbil för färder till och från arbetsplats, belägen
på avstånd mellan 10 och 40 km från bostaden) och 13 (övriga med
de under behovsgrupperna II B 1—12 upptagna fallen fullt jämställbara
behovsfall), inom huvudgruppen III B (behovsfall, där deklaranten allenast
ur egen synpunkt hade god, om ock ej väsentlig nytta av tillgång till egen
bil i och för sitt arbete) å undergrupperna 2 (bilförsäljare, som vore anställda
hos eller själva vore bilhandlare), 3 (advokater, egendomsmäklare,
auktionsförrättare, personer som bedreve revisions- och bokföringsverksamhet
samt personer som verkställde fastighetsbesiktningar, allt under förutsättning
att deras reseverksamhet i arbetet icke vore obetydlig), 7 (biluthyrningsrörelser)
och 9 (personer som utan att kunna hänföras till behovsgruppen
II B 12 hade beaktansvärt behov av bil för färder till och från
arbetsplats, dit annat transportmedel ej alls eller icke utan avsevärd tidsspillan
kunde användas) samt inom huvudgruppen IV (till behovsgrupperna
I—III ej hänförliga behovsfall av nyttobetonad karaktär) å undergrupperna
A (personer som bedreve försäljningsverksamhet genom orderupptagning
direkt från förbrukare av dammsugare, radioapparater, musikinstrument,
böcker, beklädnadsartiklar och dylikt) och 8 (resor föranledda av bisysselsättning,
utgörande exempelvis kommunalt eller annat offentligt uppdrag,
ideell verksamhet, uppdrag för ekonomisk förening eller bolag, fastighetsförvaltning,
försäkrings-, försäljnings-, revisions-, boupptecknings- och dylik
verksamhet samt musikerverksamhet).

109

Elfving anförde vidare: Fordonsparken i länet — statens bilar ej medräknade
— hade i mars 1948 uppgått till 11 368 person- och 6 349 lastbilar
d. v. s. sammanlagt till 17 717 bilar. De 2 773 utskickade cirkulären motsvarade
alltså cirka 16 procent av sammanlagda antalet bilar. Antalet skattskyldiga
inom länet uppginge till 312 489 enligt 1948 års taxeringslängder.
Man kunde naturligtvis alltid diskutera, hur omfattande en stickprovsundersökning
av ifrågavarande slag borde göras. Det gällde här en avvägningsfråga,
om vilken olika meningar i olika läger lätt yppade sig. Med
hänsyn till att det av trafikkommissionen infordrade materialet lämnade
tillfälle till urval av vissa grupper, inom vilka privatkörning med viss sannolikhet
kunde antagas hava förekommit, hade Elfving för egen del ansett
lämpligt och rättvist att vid kontrollen medtaga samtliga fall inom de
ifrågavarande grupperna. Det vore svårt att bestämt säga, vad undersökningen
givit i ekonomiskt utbyte. Uppskattningsvis syntes man kunna räkna
med omkring 300 höjningsfall samt att stat och kommun genom aktionen
tillförts omkring 80 000 kronor i skatter. Därest personalen inom taxeringsavdelningen
icke varit pressad av andra trängande uppgifter, vilka i första
hand påkallat handläggning, hade resultatet säkerligen blivit ännu mera
givande. En positiv vinst av undersökningen vore under alla förhållanden,
att de skattskyldiga i länet mera i gemen fått blicken riktad på att förmåner,
varom nu vore fråga, måste deklareras och beskattas.

I en till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län avlåten skrivelse anförde
tjänstförrättande justitieombudsmannen Bexelius därefter följande.

Enligt 32 § 2 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928 är
envar efter anmaning skyldig att i den omfattning, som i anmaningen angivits,
meddela för egen taxering för inkomst eller förmögenhet erforderliga
upplysningar utöver dem, som föranledas av deklarationsformuläret. Upplysningarna
skola avgivas skriftligen men må, om de infordrats av taxeringsnämndens
ordförande eller taxeringskonsulent, meddelas muntligen
inför ordföranden eller konsulenten. I sistnämnda händelse skola upplysningarna
skriftligen avfattas av ordföranden eller taxeringskonsulenten samt
undertecknas av den, som meddelat dem.

Rätt att utfärda dylik anmaning tillkommer enligt 55 § 1 mom. taxeringsintendent
och taxeringsnämnds ordförande ävensom taxeringskonsulent, i
den mån så erfordras för fullgörande av honom åvilande granskning av
deklaration eller annan uppgift.

Enligt 39 § 5 mom. medför underlåtenhet att efterkomma här avsedd anmaning
den påföljd, att anteckning om förhållandet verkställes i inkomstlängden.
En sådan anteckning anses i regel komma att medföra presumtion
för att den, som underlåtit att efterkomma anmaningen, har något att i

beskattningshänseende fördölja och kan därigenom leda till att bevisbördan
överflyttas på honom (jfr Eberstein: Om skatt till stat och kommun enligt
svensk rätt s. 349 o. f.).

De nu återgivna bestämmelserna ha överförts till taxeringsförordningen
från den tidigare gällande förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering och ha under årens lopp icke
undergått andra sakliga förändringar än sådana, som betingats av ändringar
i taxeringsorganisationen. 32 § 2 mom. i gällande taxeringsförordning motsvaras
av 8 § i 1910 års förordning. Ehuru förarbetena till sistnämnda författning
icke lämna närmare upplysning om syftet med stadgandet, har
detta, säkerligen med rätta, uppfattats som avseende att bereda möjlighet
åt taxeringsmyndighet att, där så i särskilda fall funnits behövligt, införskaffa
ytterligare utredning (jfr Palmgren: Självdeklaration, sextonde upplagan,
s. 251). Förarbetena till nu gällande bestämmelser i 1928 års taxeringsförordning
ge icke — även om en viss förskjutning i uppfattningen
kunnat förmärkas vid de ändringar som vidtagits under senare år — anledning
till antagande, att åt stadgandet i 32 § 2 mom. i nämnda förordning
bör givas en väsentligt annorlunda tolkning. Redan den omständigheten,
att infordrade uppgifter i vissa fall kunna avgivas muntligen, talar emot
antagandet, att författningsrummet skulle giva taxeringsmyndighet befogenhet
att infordra uppgifter utöver deklarationsformulären från samtliga
skattskyldiga eller större grupper bland dem.

Stadgandets ordalydelse innefattar visserligen icke någon annan begränsning
av taxeringsmyndighets befogenhet att infordra uppgifter från de
skattskyldiga än att uppgifterna skola vara av betydelse för uppgiftslämnarens
taxering. Då det emellertid ankommer på Kungl. Maj:t att i anslutning
till taxeringsförordningens bestämmelser fastställa deklarationsformulären
och därmed bestämma de uppgifter, som de skattskyldiga i gemen ha
att lämna, kan man icke utan uttryckligt stöd i författning antaga, att
lokal taxeringsmyndighet skulle äga befogenhet att från samtliga skattskyldiga
inom sitt område eller från ett större antal av dem infordra uppgift
i visst hänseende utöver vad som framgår av deklarationsformulären.

Vad som ytterligare talar för att den befogenhet, som i 32 § 2 mom.
taxeringsförordningen givits taxeringsmyndighet, har en begränsad räckvidd
är den varsamhet, som statsmakterna visat, när det gällt att pålägga den
enskilde skyldighet att lämna uppgifter till kontroll av taxering.

Till belysande av det sist sagda må återgivas följande uttalanden ur förarbetena
till nu gällande bestämmelser i taxeringsförordningen.

Enligt prop. 210/1927 yttrade föredragande departementschefen i anledning
av förslag om införande av obegränsad skyldighet att lämna uppgifter
till ledning för annans taxering följande (s. 107): ”Jag finner det
visserligen vara av stor betydelse för vinnande av effektiv taxering, att förefintliga
möjligheter till kontroll å deklaranternas uppgifter bliva utnyttjade,

men att ålägga envar att på anmaning lämna uppgift till taxeringsmyndighet
om verkställda utbetalningar, snart sagt av vad slag de vara må, synes
mig vara att gå för långt. Otvivelaktigt riskerar man därvid att göra obehörigt
intrång å privatlivets område eller att oskäligt betunga tredje man.”

Enligt prop. 214/1928 yttrade föredragande departementschefen vid övervägande
av frågan huruvida rätt borde införas för kommunala taxeringstjänstemän
att självständigt utfärda anmaning bland annat följande

(s. 103): ”---jag kan icke alldeles se bort från den möjligheten, att rätt

till anmaning kan komma att tillerkännas personer, som i otillbörlig grad
besvära de skattskyldiga---

Vidare yttrade föredragande departementschefen vid framläggandet år
1935 för riksdagen av förslag till ändringar i taxeringsförordningen åsyftande
att vinna en förbättrad skattekontroll följande (se prop. 148/1935
s. 25): ”Självfallet måste vårt beskattningssystem i mycket stor utsträckning
bygga på deklarationernas riktighet. Men härav följer icke, att kontrollen
bör begränsas till fall, då anledning till misstanke föreligger. Tvärtom
synes det för upprätthållande och stärkande av systemets effektivitet nödvändigt,
att kontrollen i ej ringa utsträckning inriktas på en stickprovsgranskning,
så att varje deklarant om möjligt alltid löper risken att en viss
uppgift kan komma att bliva föremål för närmare granskning. Det kan icke
undgås, att därigenom även laglydiga skattskyldiga åsamkas besvär utan
att alltid direkta resultat kunna påvisas och att såväl affärsföretag som
enskilda medborgares medverkan måste anlitas även för kontroll av annans
taxering.”

Härmed må jämföras bevillningsutskottets yttrande på samma punkt
(betänkande nr 37 år 1935 s. 33): ”Genom att de skärpta kontrollbestämmelserna
väsentligen vila på stickprovssystemet kan man förvänta, att bestämmelserna
kunna utnyttjas utan att de uppgiftspliktiga i mera avsevärd
mån åsamkas ökat arbete eller besvär.”

Av vad sålunda anförts synes mig framgå att den av 32 § 2 mom. taxeringsförordningen
följande befogenheten för taxeringsmyndighet att genom
anmaning infordra uppgifter av skattskyldiga är såtillvida begränsad, att
anmaning icke får riktas mot de skattskyldiga i gemen eller mot hela, mera
omfattande grupper bland dem. Lokal taxeringsmyndighet kan enligt min
mening icke med stöd av nyssnämnda stadgande kräva att till exempel alla
villaägare skola årligen specificera sina utgifter för underhåll av fastighet
mera ingående än vad som framgår av deklarationsformuläret. De undersökningar
som kunna göras med stöd av stadgandet böra sålunda antingen
åsyfta införskaffande av ytterligare utredning i särskilda fall, i vilka sådan
utredning finnes behövlig, eller ock ha karaktären av stickprovskontroll
avseende begränsade grupper bland de skattskyldiga. Vid avvägandet av
huru långt den ifrågavarande befogenheten att infordra uppgifter skall
anses sträcka sig, synes viss hänsyn även böra tagas till i vilken grad läm -

112

nandet av de infordrade uppgifterna kan vara betungande för de skattskyldiga.
Härtill kommer ytterligare den redan av stadgandets ordalydelse
följande begränsningen, att de infordrade upplysningarna skola vara av betydelse
för uppgiftslämnarens egen taxering.

I 33—35 §§ taxeringsförordningen äro meddelade bestämmelser om skyldighet
i vissa fall att lämna uppgifter till ledning för annans taxering. För
statliga och kommunala verk, allmänna inrättningar och överförmyndare är
en vidsträckt sådan uppgiftsskyldighet stadgad i 52 §. I nu förevarande
sammanhang kommer främst i betraktande den i 33 § första stycket a) och
35 § 1 mom. första stycket a) stadgade skyldigheten för arbetsgivare att,
eventuellt först efter anmaning, lämna uppgifter beträffande löneförmåner
som utgått till anställda m. fl. I uppgifterna skola enligt 33 § andra stycket
vid angivandet av de åtnjutna förmånernas belopp däri inräknas skatter,
försäkringsavgifter och dylikt, som arbetsgivaren erlagt för vederbörandes
räkning, ävensom särskilda felräkningspengar m. in., varjämte anteckning
skall göras angående de förmåner i övrigt, som följt med anställning eller
uppdrag, såsom fri kost, boställe, bostad eller löningsjord eller inkomst av
sportler, expeditionslösen, bötes- eller beslagsandelar eller andra liknande,
ej till beloppet bestämda inkomster. I 34 § har vidare stadgats skyldighet
för handelsbolag, kommanditbolag och rederi att till ledning för delägares
taxering lämna uppgift bland annat om hans andel av bolagets eller rederiets
inkomst. Enligt 35 § 3 mom. är utövare av rörelse, som har att avlämna
uppgift enligt 33 §, skyldig att, efter anmaning av taxeringsintendent,
för kontroll av uppgifternas riktighet och fullständighet tillhandahålla
sina handelsböeker med därtill hörande handlingar eller, därest handelsböcker
icke förts, förda anteckningar rörande intäkter och utgifter inom
rörelsen. Då fråga är om taxering av skattskyldig, som varit delägare i handelsbolag,
kommanditbolag eller rederi, kan med stöd av 79 § 1 mom. tredje
stycket förordnas om granskning av bolagets eller rederiets bokföring. Med
stöd av sistnämnda stadganden synas taxeringsmyndigheterna i viss utsträckning
anse sig befogade att, där behov föreligger av utförligare uppgifter
än som lämnats, vidtaga den i jämförelse med bokgranskning mindre
ingripande åtgärden att införskaffa sådana uppgifter genom anmaning. Det
angivna tillvägagångssättet synes ej giva anledning till erinran under förutsättning,
att ej andra uppgifter härigenom infordras än sådana som kunnat
inhämtas genom bokgranskning. I andra fall och i större utsträckning än
vad av de angivna författningsrummen framgår föreligger icke skyldighet
att lämna uppgifter för annans taxering, och måste taxeringsmyndighet
anses sakna befogenhet att begära uppgifter annat än då uppgiftsskyldighet
föreligger.

Med den av Elfving anordnade undersökningen har i första hand avsetts
att vinna kontroll över att skattskyldiga vederbörligen deklarerat för förmån
av att få begagna en firmas eller ett aktiebolags personbil för privata

113

resor, resp. förmån av att privata kostnader för egen bil fått påföras firmas
eller aktiebolags omkostnadskonto. På sätt framgår av det återgivna frågeformuläret
äro de infordrade uppgifterna av den natur att de icke kunna
lämnas utan ingående undersökningar och uträkningar. Den ålagda uppgiftsskyldigheten
måste därför anses ha varit i hög grad betungande för de
därav berörda. Härtill kommer att en del av frågorna uppenbarligen icke
kunnat riktigt besvaras, utan att uppgiftslämnaren fört fortlöpande anteckningar
rörande bilens användning. Skyldighet att föra anteckningar i alla
de hänseenden som beröras av frågorna finnes icke.

Den verkställda undersökningen har omfattat ägarna av samtliga personbilar
inom ett icke obetydligt antal behovsgrupper. Antalet bilar, för vilka
Elfving låtit iordningställa och till taxeringsnämnderna överlämna frågeformulär,
har uppgått till 2 773. Till jämförelse härmed må nämnas, att
sammanlagda antalet av staten icke tillhöriga personbilar inom länet vid
ifrågavarande tidpunkt uppgick till 11 368. Det är sålunda tydligt, att
undersökningen icke varit begränsad till sådana skattskyldiga, beträffande
vilka anledning av en eller annan orsak förekommit till antagande, att av,
given deklaration icke på ett korrekt sätt återgivit den skattskyldiges inkomstförhållanden.
Särskilt anmärkningsvärt är härvidlag, att uppgifter
infordrats även från bilägare inom behovsgrupperna IIB 12 och III B 9, av
vilka många icke kunna antagas ha haft möjlighet att föra kostnader för
bilen å firmas eller aktiebolags omkostnadskonto eller eljest innehaft bil
under sådana omständigheter att anledning funnits att ifrågasätta oriktiga
eller ofullständiga uppgifter med avseende därå i deklarationerna. Aven om
hänsyn tages till att taxeringsnämnderna i särskilda fall på grund av deklarationernas
fullständighet eller av andra skäl underlåtit att utsända de överlämnade
frågeformulären, visa enligt min mening de av Elfving lämnade
uppgifterna rörande undersökningen, att dennas omfattning vida överstigit
även vad som kan anses tillåtet vid en stickprovskontroll, särskilt i betraktande
av att uppgiftsskyldigheten, på sätt förut nämnts, måste anses ha
varit synnerligen betungande. Jag anser därför att undersökningen haft en
omfattning, som icke kan anses förenlig med stadgandet i 32 § 2 mom.
taxeringsf örordningen.

Enligt vad Elfving uppgivit har undersökningen i vissa fall kunnat leda
till att jämväl annan än den bilägare av vilken uppgifter infordrats fått sin
taxering kontrollerad. I den mån undersökningen haft ett sådant syfte har
den icke kunnat grundas på bestämmelsen i 32 § 2 mom. taxeringsförordningen.
I de fall, där vederbörande bilägare varit att anse som arbetsgivare
i förhållande till den ifrågavarande tredje mannen, har väl till stöd för uppgifters
infordrande kunnat åberopas bestämmelserna i 33 § första stycket a)
samt 35 § 1 mom. första stycket a) och 3 mom. samma förordning. Uppgiftsskyldighet
har vidare i vissa fall kunnat grundas på 34 § och 79 S
L mom. tredje stycket. Vid undersökningen ha emellertid infordrats upp -

,N’ -- Justitivomhudxmannc

ihnbctshrräftclse till WHO urs riksdan.

114

gifter, som icke kunnat hämtas ur bokföringen och som följaktligen med
hänsyn såväl till sin art som till sin omfattning gått vida utöver vad som
med stöd av nämnda författningsrum kunnat krävas. I den mån undersökningen
i övrigt avsett att vinna kontroll över annans än bilägarens taxering,
torde åter något stöd för undersökningens genomförande icke ha kunnat
hämtas av gällande författningsbestämmelser. Då taxeringsmyndighet, som
ovan nämnts, icke äger befogenhet att infordra uppgifter för annans taxering
i andra fall eller i större utsträckning än författningarna medgiva, har
undersökningen sålunda även i nu angivna hänseende haft en författningsstridig
inriktning.

Jag finner sålunda, att Elfving vid anordnandet av ifrågavarande undersökning
förfarit felaktigt. Med hänsyn till de i ärendet förekommande
omständigheterna låter jag emellertid bero vid mina ovan gjorda uttalanden.

Ärendet var därmed av J. O. slutbehandlat.

10. Fråga om rätt för länsstyrelse att för undersökning av
bilägares bensinbehov låta genom polismyndighet
verkställa avläsning av bilarnas vägmätare.

I en hit inkommen skrift anförde Motormännens Riksförbund klagomål dels
över att länsstyrelsen i Malmöhus län i skrivelse den 23 juli 1948 anmodat
polismyndigheten i Malmö att beträffande vissa i bifogad förteckning upptagna
personbilar verkställa avläsning rörande vägmätarnas ställning, dels ock
över att polismyndigheten till följd härav anmodat bilarnas ägare att med
bilarna inställa sig vid poliskontoren för kontroll av vägmätama. Klaganden
uttalade såsom sin åsikt, att länsstyrelsens beslut icke vore lagligen grundat
samt att verkställigheten av beslutet innebure en kränkning av den personliga
friheten.

I ett med anledning av klagoskriften infordrat yttrande anförde länsstyrelsen
följande.

Enligt de direktiv, statens trafikkommission meddelat länsstyrelserna rörande
tilldelning av bensinbränslen för andra ransoneringsperioden (juli—augusti)
1948, hade den till länsstyrelsernas förfogande för perioden ställda bensinkvoten
skolat så disponeras, att bensinkvantiteter för tillgodoseende av under
perioden nytillkommande och ökade tilldelningsbehov funnes reserverade.
Med den begränsning som därav föranletts — vilken begränsning i första
hand bort drabba den privata trafik som på grund av mindre noggrant prövat
körbehov kunde ha erhållit en vid jämförelse med övriga förbrukningsändamål
för stor tilldelning — hade tilldelningen skolat verkställas i enlighet med vissa
närmare angivna normer. Med hänsyn till den stora arbetsbörda, som åvilat
länsstyrelsens bensinavdelning vid tiden för tilldelningen för andra ransone -

115

ringsperioden, hade det icke varit möjligt att för sagda period i enlighet med
trafikkommissionens direktiv verkställa någon undersökning från fall till fall,
huruvida de tilldelningar som lämnats för första perioden motsvarade de verkliga
behoven eller om de borde reduceras. Den reserv, länsstyrelsen ansett sig
behöva, hade i stället måst frambringas genom att vissa smärre, generella
reduceringar av de tidigare tilldelningarna genomfördes. Standardransonerna
hade dock lämnats oförändrade. Ehuru länsstyrelsen sålunda för tillfället måst
avstå från en undersökning av de enskilda bensinbehoven, hade länsstyrelsen
varit fullt medveten om att en sådan undersökning vore nödvändig och borde
utföras snarast möjligt. I denna sin uppfattning hade länsstyrelsen sedermera
ytterligare stärkts därigenom att från allmänheten tid efter annan anmälts, att
fall förekomme där bensintilldelningen vida överstege verkliga behovet. Då
vid dessa anmälningar aldrig lämnats uppgift å bilnummer och bilägarens
namn, hade desamma icke kunnat läggas till grund för någon undersökning
och eventuell justering. Med hänsyn till ovan relaterade förhållanden hade
länsstyrelsen beslutat att, innan arbetet med tilldelningen för tredje ransoneringsperioden
påbörjades, verkställa en undersökning av behoven inom åtminstone
en grupp bilar. Länsstyrelsen hade därvid räknat med att trafikkommissionen
för tredje ransoneringsperioden skulle komma att meddela
länsstyrelserna enahanda direktiv beträffande uppläggande av reserv för nya
och ökade behov som enligt vad ovan sagts lämnats för andra perioden. Detta
antagande hade sedermera visat sig riktigt. Då länsstyrelsen för tredje perioden
icke ansett sig kunna vidtaga generella justeringar av ransonerna i samma
utsträckning som vid tilldelningen för andra perioden samt länsstyrelsen för
förstnämnda period beräknats komma att behöva en väsentlig reserv för tillgodoseende
av bland annat bettransporternas bensinbehov, hade det med
avseende å tredje ransoneringsperioden framstått som särskilt påkallat, att
möjligheterna att erhålla erforderlig reservkvantitet utvidgades genom reduceringar
i enskilda fall. Därjämte hade länsstyrelsen ansett det angeläget, att
orättvisor som kunde ha blivit begångna vid tidigare tilldelningar, beroende
på felaktiga uppgifter i ansökningshandlingar, snarast bleve undanröjda. Vid
övervägandet av vilken grupp bilar i första hand borde göras till föremål fölundersökning
hade valet fallit å personbilar, hänförda till behovsgxupp II B
jämlikt trafikkommissionens cirkulärskrivelse till samtliga länsstyrelser och
länstrafikledare nr 8/48. Beträffande siittet för undersökningens utförande
hade det till en början gällt att söka erhålla en så objektiv uppgift som möjligt
om varje berörd bilägares faktiska, genomsnittliga körsträcka per månad
under en något så när lång tidrymd, vilken uppgift sedan skulle kunna jämföras
med de uppgifter rörande föreliggande körbehov, som vederbörande
lämnat i sina ansökningshandlingar. Då de bensinsökande å deklarationsblankett
M 75, som ingivits till länsstyrelsen i början av året, fått lämna uppgift
om bilarnas vägmätarställning vid deklarationstillfället, hade en uppfattning
om det faktiska körbehovet synts lättast kunna erhållas genom en ny avläs -

llö

ning av vägmätama. För en sådan undersökningsmetod hade länsstyrelsen
ansett sig äga stöd i trafikkommissionens cirkulär nr 52/48, vari uttalades
följande: ”För kontroll av körsträckan böra bland annat lämnade uppgifter om
våglängd mätarens ställning användas.” Då länsstyrelsen för envar bil i samme
ägares hand endast erhållit uppgift om vägmätarens ställning vid ett tillfälle
(å blankett M 75), hade för att en kontroll skulle vara möjlig erfordrats uppgift
om ställningen vid ännu ett tillfälle. Länsstyrelsen hade varit väl medveten
om de brister, som vidlådde eu undersökningsmetod av ifrågavarande
slag, men ansett varje annan metod praktiskt ogenomförbar inom rimlig tid.
Då det gällt att avgöra på vilket sätt mätaravläsningen borde ske, hade uppställt
sig två alternativ. Antingen hade bilägarna kunnat anmodas att själva
avläsa mätarna och sedan meddela länsstyrelsen resultatet därav eller också
hade funnits möjligheten att låta polisen ombesörja avläsningen. Då länsstyrelsen
icke varit övertygad om att länsstyrelsen ägde befogenhet att
ålägga bilägarna en allmän uppgiftsskyldighet av ifrågavarande art samt
dessutom någon garanti icke förefunnits för att de inkomna uppgifterna
vore riktiga, hade länsstyrelsen stannat för att uppdraga åt polismyndigheterna
i länet att utföra avläsningen. Uppdraget hade givits genom cirkulärskrivelse
den 23 juli 1948. Tidsfristen för uppdragets fullgörande hade
måst sättas så pass kort som till den 10 augusti 1948, för att resultatet
av undersökningen skulle kunna i största möjliga utsträckning tillgodogöras
vid tilldelningen för tredje ransoneringsperioden, vilken tilldelning
beräknats bliva påbörjad omkring den 15 augusti. Av sålunda åberopade skäl
ansåge länsstyrelsen, att klagandens påstående att länsstyrelsens beslut med
uppdrag åt polismyndigheterna i länet att avläsa ifrågavarande bilars vägmätare
icke vore lagligen grundat saknade fog. Genom att rikta skrivelsen
till polischeferna hade länsstyrelsen ansett sig ha skapat tillräcklig garanti
för att uppdraget bleve utfört på ett så smidigt och grannlaga sätt som
möjligt. Länsstyrelsen hade numera från polischeferna erhållit redogörelse för
det tillvägagångssätt, som tillämpats vid uppdragets utförande i de olika
distrikten. Såvitt därav framginge torde icke i något fall befogade anmärkningar
kunna framställas mot det sätt, varpå länsstyrelsens beslut bragts till
verkställighet. Det vore visserligen riktigt, såsom klaganden påstode, att
bilägarna fått inställa bilarna hos polisen, men dels hade detta endast skett
i begränsad omfattning och dels hade omständigheterna i förekommande fall
varit sådana, att metoden icke syntes kunna klandras. I städerna hade av
naturliga skäl inkallelser förekommit i stor utsträckning. Endast i Lund,
Landskrona, Höganäs samt Skanör med Falsterbo hade, i större eller mindre
omfattning, avläsningarna företagits å plats, där ifrågavarande fordon vid
tillfället befunnit sig. I samtliga fall, då inställelse påfordrats, hade emellertid
bilägaren underrättats om att inställelsen kunde — givetvis inom vissa gränser
— ske å dag och klockslag, som vederbörande själv funne lämpligast.
Fn bilist hade sålunda kunnat infinna sig hos polisen å tid, då han av annan

117

anledning haft sina vägar förbi eller i närheten av polishuset. Personer, som
vistats å annan ort, hade ej inkallats. Polischeferna i städerna hade genomgående
betonat, att allmänheten icke uttalat något missnöje över polisens tillvägagångssätt.
Likaså hade framhållits, att avläsningarna skett snabbt och förorsakat
bilägarna synnerligen ringa besvär. I Malmö hade det till och med
varit så ordnat, att en civilklädd polisman ständigt varit tillstädes på gatan
framför polishuset för att omedelbart kunna fullgöra avläsningen. En kontroll
av ifrågavarande slag syntes knappast kunna utföras smidigare i en
stad av Malmös storlek. Vad landsbygden beträffade, hade fjärdingsmännen
genomgående erbjudit sig att uppsöka vederbörande för avläsning. Endast
i de fall, då bilägaren själv så önskat, hade inställelse skett hos polisen. Att
verkställigheten av länsstyrelsens beslut, sådan den enligt polischefernas
uppgifter gestaltat sig, skulle innebära en kränkning av den personliga friheten,
kunde länsstyrelsen icke finna.

På anmodan avgåvo därefter trafikkommissionen och t. f. polismästaren i
Malmö Gustaf Adolf Paulson yttranden i ärendet, varjämte klaganden
inkom med påminnelser.

Vid ärendets avgörande gjorde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Bexelius följande uttalande.

Den av länsstyrelsen anbefallda avläsningen av vägmätarnas ställning har
avsett viss grupp bland de privata personbilar, för vilka länsstyrelsen beviljat
tilldelning av bensinbränsle i form av s. k. behovsranson, en tilldelningsform
som förutsätter behovsprövning och som avser större myckenhet än den i
allmänhet utgående. Länsstyrelsen har förklarat, att den med avläsningen
åsyftat att — för möjliggörande av en mera rättvis fördelning av tillgängligt
bensinbränsle för kommande ransoneringsperiod — kontrollera riktigheten av
de av bilägarna tidigare lämnade uppgifterna om den utsträckning, vari
bilarna användes. Utfallet av avläsningen har givit vid handen, att ett icke
obetydligt antal bilar använts i avsevärt mycket mindre utsträckning än
bilägarna uppgivit.

Den anbefallda åtgärden har sålunda vidtagits i syfte att utreda, huruvida
de bilägare, som åtnjutit större tilldelning av bensinbränsle än den i allmänhet
utgående (standardransonen), vore i behov av sådan större tilldelning även för
följande ransoneringsperiod, och har alltså utgjort ett led i strävandena att
på mest rättvisa sätt mellan förbrukarna fördela de kvantiteter bensinbränsle
som komme att ställas till förbrukarnas förfogande. Det måste anses ligga
inom ramen för de befogenheter, som tillkomma länsstyrelsen vid tilldelning
av bensinbränsle, att — vid utredning av vars och ens behov — av de förbrukare,
som finska större tilldelning än standardransonen, kräva den medverkan

118

som ifrågavarande kontrollåtgärd innefattat. Såvitt handlingarna utvisa bär
genomförandet av avläsningen skett på ett smidigt och för bilägarna föga
betungande sätt.

Av anförda skäl fann J.O. klagomålen icke föranleda någon vidare åtgärd.

11. Granskning enligt kungörelsen den 13 februari 1925 med
vissa föreskrifter rörande utfärdande av gravationsbevis
av införingar i inteckningsspalten i
nya fastighetsböcker.

Genom beslut den 7 mars 1947 förordnade Kungl. Maj:t om inrättande
från och med den 1 april samma år av aktsystem för inskrivningsärenden i
Njudungs domsaga, varest arbetet med uppläggande av nya fastighetsböcker
hade avslutats under år 1942.

Sedan jag vid inspektion av domsagans kansli den 25 april 1949 anmärkt,
att några anteckningar om verkställd granskning av införingarna i fastighetsböckerna
åren närmast före den 1 april 1947 ej kunde anträffas, anförde
häradshövdingen i domsagan Robert Nordenadler i infordrat yttrande följande.

Granskning enligt 4 § i kungl. kungörelsen den 13 februari 1925 med vissa
föreskrifter rörande utfärdande av gravationsbevis hade av Nordenadler verkställts
beträffande inskrivningar i domsagans inteckningsböcker; sista gången
hade detta skett år 1942. Bevis om granskning hade tecknats på föreskrivna
ställen. Nordenadler hade icke granskat inskrivningar berörande inteckningsärenden
i de nya fastighetsböckerna, eftersom han för sin del ej kunnat finna
något åläggande därom. Rent förnuft smässigt sett förefölle honom dylik
granskning av inskrivningar rörande inteckningsärenden i de nuvarande fastighetsböckema
vara överflödig. Dessa fastighetsböcker utmärktes ju av helt
annan klarhet och reda än de tidigare lagfarts- och inteckningsböckerna.
Nordenadler kunde ej underlåta att i detta sammanhang framhålla, hurusom
användande av protokoll i inteckningsärenden lämnade betydligt större rättssäkerhet
än nyttjande av aktsystem. Där aktsystem tillämpades, förelåge
dock ostridigt ingen granskningsskyldighet. Nordenadler hade i det längsta
sökt bibehålla protokollssystemet i domsagan men slutligen måst övergå till
aktsystem för att spara tid och arbete, då arbetskraften ej velat räcka till.
För den händelse granskningsskyldighet skulle anses föreligga även beträffande
inskrivningar av inteckningsärenden i de nya fastighetsböckerna, vore han
naturligtvis villig utföra granskningen.

11 § 1 mom. kungl. kungörelsen den 13 februari 1925 med vissa föreskrifter
rörande utfärdande av gravationsbevis ålades häradshövding att verkställa

119

granskning dels huruvida vad under de tio sista åren före granskningens
avslutande i inteckningsprotokollet influtit av beskaffenhet att skola i inteckningsbok
antecknas blivit där rätteligen infört, dels ock huruvida samtliga i
inteckningsboken beträffande sistnämnda tid gjorda inskrivningar ägde motsvarighet
i protokollet. När under granskning befanns, att skiljaktighet förelåg
mellan inteckningsprotokollet och inteckningsboken, skulle anteckning
därom göras i bokens anmärkningskolumn. Då sådan granskning blivit slutförd,
skulle, jämlikt 2 §, häradshövdingen därom teckna bevis å inteckningsbokens
första blad. Granskningen skulle enligt 3 § vara slutförd i domsaga,
där medeltalet av inteckningsärenden under åren 1918—1922 understigit
1 000, före utgången av år 1926 och i annan domsaga före utgången av år
1927.

I 4 § stadgas, att sedan inteckningsbok blivit i den omfattning, som i 1 §
nämnts, granskad, häradshövding skall vara pliktig att senast inom tre månader
efter varje års början ha, på sätt i 1 § 1 mom. sägs, granskat riktigheten
och fullständigheten av de under föregående år i boken gjorda anteckningar
samt om granskningen meddela bevis, som i 2 § sagts.

Sedan granskning skett efter vad ovan nämnts, är enligt 5 § den som
utfärdar gravationsbevis, såvitt angår tiden före granskningens avslutande, ej
pliktig att för utfärdande av bevis genomgå inteckningsprotokollen.

I 6 § stadgas, att de ovan återgivna bestämmelserna skola äga motsvarande
tillämpning beträffande inteckningsspalten av fastighetsbok för stad, tomträttsbok
och vattenfallsrättsbok.

Kungörelsen den 13 februari 1925 föregicks av en kungl. kungörelse den
5 juli 1923 i samma ämne. Sistnämnda kungörelse hade tillkommit i anledning
av en framställning av J.O., däri denne anförde i huvudsak följande.

Enligt gällande lagstiftning hade man beträffande riittsärenden angående
fast egendom att ur lagfarts- och inteckningsprotokollen hämta upplysning
om vad i fråga om en viss fastighet förelupit av rättslig betydelse. Anteckningar
gjordes från protokollen i fastighetsböckerna, men vid bristande överensstämmelse
mellan dem ägde protokollen vitsord. En följd därav vore, att
gravationsbevis i princip ansåges skola utfärdas efter protokollen. Gravationsbevisen
utfärdades emellertid i praktiken i regel efter böckerna, och upplysning
från protokollen inhämtades endast, när någon bristande anteckning eller
förefintlig oklarhet i böckerna därtill gåve anledning. Den omfattning lagfarts-
och inteckningsprotokollen fått samt den stora arbetsbörda, som åvilade
lantdomarna, hade gjort ett dylikt förfaringssätt i domsagorna oundgängligen
nödvändigt. Detta skedde emellertid utan att fastighetsböckernas legala betydelse
blivit ändrad, och domaren bure ansvaret för den skada, som kunde
uppkomma genom bristande överensstämmelse mellan gravationsbeviset,
fastighetsboken och protokollen. Föga lämpligt vore att pa detta sätt ålägga
eu tjänsteman skyldighet att utfärda bevis om förhållanden, som han av omständigheternas
makt förhindrades kontrollera. Att risken för eventuell fel -

120

aktighet i fastighetsboken skulle kunna drabba eu person, som vore alldeles
utan skuld till felet, Läte sig ej längre försvaras. Denna risk — låt vara att
den ur sannolikhetssynpunkt i allmänhet ej vore alltför stor — vore till sin
omfattning nästan oberäknelig. I betraktande därav syntes det J.O. nödvändigt
att tillse, huruvida det icke läte sig göra att lagfästa rådande praxis i
fråga om gravationsbevisens grundande allenast på böckerna. Detta kunde
emellertid genomföras allenast under förutsättning, att en betryggande säkerhet
vunnes för att böcker och protokoll verkligen överensstämde. I allmänhet
syntes vid underdomstolama stor omsorg och noggrant arbete nedläggas på
fastighetsböckernas förande. För att tillerkänna böckerna ett högre vitsord,
än de för det dåvarande ägde, syntes man likväl icke kunna godtaga dem
sådana de vore. Under sin verksamhet hade J.O. en och annan gång funnit,
att fel eller brist i införingarna beträffande inteckningar förelegat, därför
någon yngre t. f. domhavande burit skulden. Enbart den omständigheten att
något dylikt kunnat konstateras innebure tillräckligt skäl att för utvidgande
av fastighetsböckernas betydelse uppställa såsom villkor en grundlig granskning
av deras innehåll. För att inteckningsböckerna skulle kunna läggas till
grund för gravationsbevisen borde de underkastas en ingående jämförelse med
protokollen för de tio senaste åren. Likaså borde framdeles en gång årligen
de under nästföregående kalenderår gjorda inskrivningarna av inteckningarna
kontrolleras — på landet av häradshövdingen — och bevis om deras riktighet
införas i inteckningsboken.

Av det anförda framgår, att syftet med den i kungörelsen den 13 februari
1925 föreskrivna granskningen är att — för att inteckningsboken må kunna
tjäna som grundval för utfärdande av gravationsbevis — i görligaste män
undanröja den felkälla, som ligger däri att uppgifterna i boken, vilka sakna
självständigt vitsord, till följd av felskrivning eller uteglömd införing kunna
visa bristande överensstämmelse med uppgifterna i huvudurkunden — protokollet.
Sedan granskning skett, kommer ansvaret för sådan felaktighet i gravationsbevis,
som härrör av eventuellt kvarstående skiljaktighet mellan bok
och protokoll, att drabba granskaren och icke den som utfärdat beviset.

Den år 1932 beslutade reformen av inskrivningsväsendet innefattade bland
annat uppläggande av nya fastighetsböcker för landet, gemensamma för lagfarts-
och inteckningsärenden. I motsats till lagfarts- och inteckningsböckerna,
vilka inrättats på grundval av jordeboken med gemensamma upplägg för alla
de fastigheter, som bildats av samma jordeboksenhet, och vilka böcker till
följd härav vid den fortgående jorddelningen kommit att bliva alltmera svårhanterliga
och för sitt ändamål otjänliga, uppläggas de nya böckerna med
ledning av jordregister eller fastighetsregister för stad, i regel med särskilt
upplägg för varje fastighet. Härigenom vinnes en ökad överskådlighet, som i
hög grad underlättar arbetet med upprättande av gravationsbevis och handhavandet
av inskrivningsväsendet i övrigt. I rättsligt hänseende intaga emellertid
de nya fastighetsböckerna — där icke aktsystem införts, varom mera

tgl

nedan — icke annan ställning än de äldre böckerna. Protokollet är alltjämt
huvudurkunden, vars uppgifter äga vitsord framför fastighetsbokens. Det är
därför tydligt, att de nya böckerna lika litet som de gamla i princip kunna
utan stöd av uttryckligt författningsrum ensamma läggas till grund för utfärdande
av gravationsbevis. Annat stadgande i detta ämne än det i 5 § kungörelsen
den 13 februari 1925 för de äldre böckernas del upptagna finnes dock
icke. Då det måste anses uppenbart, att man vid 1932 års inskrivningsreform
icke avsåg att återgå till den tidigare ordningen, då gravationsbevis i princip
skulle utfärdas med ledning av protokollen, kan icke ifrågakomma annat än
att bestämmelserna i kungörelsen den 13 februari 1925 skola tillämpas även
sedan nya fastighetsböcker blivit upplagda.

I sitt yttrande har Nordenadler av det förhållandet, att de nya fastighetsböckerna
utmärkas av större klarhet och reda än lagfarts- och inteckningsböckerna,
velat draga den slutsatsen att granskning av de nya böckerna skulle
vara överflödig. De nya böckernas uppställning har visserligen i någon mån
undanröjt risken för att införing i inteckningsspalten kan ha skett på ett sätt,
som oriktigt angiver den åsyftade fastighetens identitet. I ny fastighetsbok
finnes emellertid alltid en viss fara för att införing skett på oriktigt upplägg,
och själva huvudanledningen för granskningen står alltjämt kvar — nödvändigheten
att gardera sig mot att införing uteglömts eller att felskrivning förelupit
vid införingen. Att den ökade överskådligheten icke utgör något skäl,
varför granskning icke skulle behöva äga rum, framgår för övrigt redan därav,
att kungörelsen den 13 februari 1925 föreskriver granskningsskyldighet även
beträffande inteckningsspalten av fastighetsbok för stad, vilken bok i förevarande
avseende är i huvudsak jämställbar med de nya böckerna för landet.

Vad angår Nordenadlers erinran att granskning av fastighetsböckerna icke
ifrågakommer i domsaga, varest införts aktsystem, ehuru sådant system enligt
hans mening lämnar mindre rättssäkerhet än användandet av protokoll, må
anföras följande.

Genom lagen den 3 juni 1932 med särskilda bestämmelser om handläggning
av inskrivningsärenden har införts möjlighet för Kungl. Maj:t att beträffande
domsaga å landet eller stad med rådhusrätt, där det med hänsyn till fastighetsförhållandena
och andra omständigheter prövas lämpligen kunna ske,
förordna om inrättande av akter för tillvaratagande av handlingar och utredning
i inskrivningsärenden. Har sådant förordnande meddelats, skall protokoll
ej längre föras. Beslut antecknas direkt i boken — fastighetsboken eller,
där sådan ännu ej upplagts, motsvarande äldre bok — vilken alltså är lmvudurkund.
Av sakens natur följer därför, att gravationsbevis i dessa fall måste
utfärdas med ledning enbart av boken. Någon efterföljande granskning av
införingarna i boken har ur de synpunkter, som här iiro i fråga, icke något
ändamål att fylla och skall icke äga rum ens beträffande inteckningsbok,
därest sådan alltjämt föres. Den omständigheten att granskningsskyldighet
icke föreligger i domsaga, varest aktsystem tillämpas, innefattar alltså icke

122

något bevis för att granskning icke skulle behöva äga rum av fastighetsböckerna
i andra fall.

På nu anförda grunder fann jag, att granskning bort ske av fastighetsböckerna
i Njudungs domsaga i vad avsåg införingar i inteckningsspalten för
tiden från färdigställandet av upplägget för varje särskild fastighet och till
den 1 april 1947, då aktsystem infördes.

Då Nordenadler i sitt yttrande förklarat sig villig att utföra granskningen
för den händelse granskningsskyldighet skulle anses föreligga, fann jag mig
kunna låta bero vid att giva honom del av mina ovan gjorda uttalanden, vilka
jag upptog i en till Nordenadler avlåten skrivelse.

12. Obehörigt uttalande i häradsrätts dom om administrativ
myndighets behandling av ärende.

I ett vid Västra Göinge domsagas häradsrätt av landsfiskalen Edgar Holm
å tjänstens vägnar mot trafikbilägaren Helge Joel Johnsson i Hässleholm
såsom innehavare av firman Hässleholms Expressbyrå och trafikchauffören
Karl Gösta Jönsson i Sösdala anhängiggjort mål yrkade Holm ansvar å Johnsson
för det han den 30 mars 1948 låtit framföra lastbilen L 4455 å allmänna
vägen Hässleholm—Finja inom Finja socken i yrkesmässig beställningstrafik,
oaktat bilen icke godkänts för dylik trafik och oaktat körtillstånd icke utfärdats
för densamma, samt å Jönsson för det han vid nämnda tillfälle framfört
ifrågavarande bil. Genom dom den 2 juni 1948 dömde häradsrätten
under ordförandeskap av häradshövdingen friherre E. G. Leijonhufvud svarandena
att till kronan utgiva Johnsson 4 dagsböter och Jönsson 3 dagsböter,
varje dagsbot med hänsyn till förseelsens beskaffenhet jämkad till 2 kronor
för vardera svaranden.

I domskälen till domen anfördes bland annat följande: ”Expressbyrån har
sedermera erhållit godkännande och körtillstånd för bilen; och att dessa på ett
mycket anmärkningsvärt sätt fördröjts har enligt av företedda handlingar
stödd vittnesutredning uppenbarligen berott på felaktig handläggning av
ärendet hos någon eller några av de myndigheter, som behandlat ansökningen
om bilens insättande i trafik i stället för annan bil.” I domskälen uttalades
vidare, att omständigheterna måste för båda svarandena anses synnerligen
mildrande.

I en den 8 september 1948 till mig inkommen skrivelse påtalade statens
trafikkommission förstnämnda under domskälen gjorda uttalande. I skrivelsen
anförde kommissionen vidare, att kommissionen, vilkens arbetsbörda under
våren 1948 varit synnerligen omfattande, icke oskäligen fördröjt handläggningen
av ärendena ifråga och ej behandlat desamma felaktigt. Ej heller syntes
någon berättigad anmärkning kunna göras mot länsstyrelsens i Kristianstads

120

län handläggning av ärendena. Enligt kommissionens uppfattning hade häradsrätten
bort avhålla sig från uttalande av här ifrågavarande slag.

T infordrat yttrande anförde Leijonhufvud i huvudsak följande.

Det vore Leijonhufvuds uppfattning att handlingarna i målet berättigade
och att remissaktens innehåll ej motsade de ifrågavarande domskälen, vilka
vore anledning till den eljest anmärkningsvärt låga bötessatsen och underlåtenheten
att konfiskera gummiutrustning. Skälen borde utsägas. Skrivsättet
torde ej vara kränkande vare sig för enskild målsägande eller för något
visst ämbetsverk; oöh det hade beräknats med hänsyn till att så ej skulle bli
förhållandet. Leijonhufvud hade ej inlåtit sig på frågorna om vilken myndighet
eller vilken person, som begått fel, eller om vari felet bestått. Men det hade
framgått, att den statliga administrationen på någon punkt fungerat felaktigt.
Detta hade Leijonhufvud ansett böra komma till uttryck, då det vore det
för sakens bedömande väsentligaste av vad som förekommit i målet. Omdömet
rubbades ej därav att orsaken främst kunde vara att söka däri, att myndigheternas
arbetsbelastning ej motsvarades av tillräcklig personaltillgång. Att
även ”svaranden” förfarit felaktigt hade konstaterats och bestraffats, men av
särskilt vittnesutredningen torde framgå att handläggningen av detta slags
ärenden vore så invecklad, att många, sannolikt de flesta, privatpersoner ej
utan specialutbildad hjälp kunde reda sig med den. Detta förhållande ställde
särskilda krav på myndigheternas tillmötesgående och hjälpsamhet i formella
frågor. Någonstädes hade det brustit därvidlag och efter en för sökanden
obilligt lång tidsutdräkt hade ett avslagsbeslut, som hastigt måst bytas i sin
motsats, blivit följden. Den av trafikkommissionen förebragta förklaringen
därtill rubbade enligt Leijonhufvuds mening ej det av kommissionen klandrade
domskälet, om utredningen i brottmålet finge belysa kommissionens uttalanden.
Att en statlig myndighet, utan att först taga del av utredningen i brottmålet,
i denna form angrepe domstolens domskäl funne Leijonhufvud anmärkningsvärt;
och han skulle med hänsyn till vikten av domstols yttranderätt
gärna se att åtal mot honom anhängiggjordes, om detta ur prejudikatsynpunkt
kunde anses tillräckligt motiverat.

Den av Leijonhufvud åberopade vittnesutredningen avsåg vittnesmål av
ombudsmannen i Kristianstads läns lasttrafikbilägareförening Bror Hallengren.
Denne hade i sitt vittnesmål vid häradsrätten uppgivit bland annat: Vid utbyte
av lastbil skulle ansökan till statens biltrafiknämnd inges till länsstyrelsen. Vid
denna ansökan skulle fogas särskilda till länsstyrelsen ställda ansökningar,
nämligen ansökning om körtillstånd, ansökning om interimistiskt godkännande
av bilen för trafik och ansökning om definitivt godkännande, samt, om bilen
redan funnes, besiktningsintyg från besiktningsmannen och intyg om att bilen
vore lämplig för den avsedda yrkesmässiga trafiken. Sedan dessa handlingar inkommit,
ginge ansökningen ut på remiss till länscentralen, som efter inhämtande
av yttrande från vederbörande lastbilscentral hade att avgiva eget

124

yttrande och återställa ansökningen till länsstyrelsen. Därefter remitterades
ansökningen på nytt, denna gång till landsfiskalen i vederbörande distrikt.
Sedan ansökningen återkommit med yttrande därifrån, infördes kungörelse i
pressen, varefter handlingarna funnes tillgängliga för allmänheten under 14
dagar. Sedan man avvaktat eventuella framställningar från allmänheten,
skickades ansökningen jämte infordrade yttranden till länsstyrelsen i Malmöhus
län för yttrande, emedan Malmöhus och Kristianstads län utgjorde ett
gemensamt ”lokalområde”. Sedan yttrande från länsstyrelsen i Malmöhus län
inkommit, översändes handlingarna med undantag av godkännande- och körtillståndshandlingarna
till biltrafiknämnden. Denna hade därefter att fatta
beslut om utbyte av bilen. Övriga beslut meddelades av länsstyrelsens bilavdelning.
Anledningen till att man sökte interimistiskt körtillstånd vore den,
att proceduren i övrigt normalt toge 2 1/2 ä 3 månader. — I ansökan av
den 31 juli 1947 hade Johnsson begärt att få utbyta sin tidigare lastbil
L 11304 mot en annan med en lastförmåga av 8 500 kg. Ansökningen hade
bifallits av biltrafiknämnden den 21 november 1947. Den 2 augusti 1947 hade
Johnssons firma sökt körtillstånd för två tankbilar. Den 6 februari 1948 hade
biltrafiknämnden bifallit ansökningen beträffande den ena tankbilen men
avslagit densamma i fråga om den andra. På hösten 1947 hade Johnssons
firma fått kontrakt angående oljetransport med Nya Petroleum Aktiebolaget
och i anledning därav låtit bygga om bilen L 11304 till tankbil samt kört olja
på det gamla trafiktillståndet. Sedan trafiktillstånd för L 11304 såsom tankbil
meddelats i slutet av februari 1948 av biltrafiknämnden, hade man tydligen
ansett, att trafiktillståndet för den nya bilen L 4455 skulle betraktas som
nyinsättning. Trafiktillståndet beträffande denna bil hade nämligen behandlats
av trafikkommissionen och icke av länsstyrelsen, såsom brukade ske i
utbytesfall. Trafikkommissionen hade nu, fastän biltrafiknämnden lämnat
tillstånd till användningen av den äldre bilen såsom tankbil och således för
ett helt nytt ändamål, begärt att körtillståndet för denna bil skulle skickas in
och bilen avställas, enär den nya bilen eljest icke finge insättas. Då Hallengren
fått meddelande om detta, hade han personligen underhandlat med länsstyrelsen,
och där hade man begripit hur det hängde ihop och beklagat att ett
missförstånd tydligen förelegat. Därefter hade Hallengren talat med en notarie
Backman i statens trafikkommission och fått den uppfattningen att det skulle
bli rättelse, men då hade i stället ett nytt likadant meddelande kommit.
Då Hallengren ånyo vänt sig till Backman, hade denne bett att få ett nytt
formulär med utförlig förklaring, hur det hängde ihop. Hallengren hade skickat
detta. Den 19 mars 1948 hade beslutet återkommit från trafikkommissionen
ordagrant lika med det tidigare. Hallengren hade då omedelbart rest upp till
Stockholm, medförande samtliga handlingar från länsstyrelsen, och med biträde
av sin riksorganisations ombudsman lyckats få saken uppklarad. Det
hade visat sig, att ärendets tidigare handläggning berott på bristande kontakt
mellan biltrafiknämnden och trafikkommissionen. Backman hade förklarat,

125

att missförstånd uppkommit. Trafikkommissionens avsikt hade icke varit att
vägra körtillstånd. Hallengrens besök hos trafikkommissionen hade ägt rum
den 14 april 1948. Den 15 april 1948 hade ärendet äntligen slutbehandlats av
trafikkommissionen. Johnsson måste anses fullkomligt oskyldig till det inträffade.
Förhandsbesked hade lämnats först den 19 mars 1948 men på grund
av trafikkommissionens felaktiga åtgärder icke kommit. Det måste bliva eu
intervall mellan det gamla körtillståndets insändande och det nya körtillståndets
erhållande. Under denna intervall, som vanligen icke uppginge till
mer än några få dagar, brukade statspolisen låta udda vara jämnt efter att
ha inhämtat upplysning om hur saken låge till hos länsstyrelsen eller länscentralen.

Sedan trafikkommissionen anmodats att avgiva yttrande i anledning av
Leijonhufvuds förklaring, anförde kommissionen bland annat följande.

Enligt kommissionens mening vore häradsrättens ifrågavarande uttalande
icke befogat. För det första hade häradsrätten i domen icke bort på sätt som
skett fastställa, att endera av eller båda här ifrågakommande myndigheter,
länsstyrelsen och trafikkommissionen, gjort sig skyldiga till ämbetsförsummelse;
i varje fall hade häradsrätten i den kontradiktoriska principens anda
bort giva tillståndsmyndighetema tillfälle att uttala sig, innan deras ämbetsutövning
utsatts för offentligt klander. För det andra vore häradsrättens uttalande
i sak oriktigt; handläggningen hade ej fördröjts och felaktig handläggning
hade ej förekommit. Bortsett från spörsmålet huruvida häradsrätten till
bedömande av den åtalade förseelsens svårighetsgrad bort till prövning upptaga
frågan, huruvida tillståndsmyndighetema fördröjt handläggningen och
felaktigt behandlat ärendet, syntes under alla förhållanden denna prövning
väl närmast ha bort avse vad som förekommit under tiden från ansökningens
ingivande den 5 februari 1948 till förseelsens begående den 30 mars 1948.
Hade häradsrätten därvid inhämtat besked från de ifrågavarande båda myndigheterna,
hade därigenom på tillförlitligt sätt blivit utrönt, att svarandens
ansökan om förhandsbesked, huruvida körtillstånd komme att meddelas
honom för den sedermera utan dylikt tillstånd brakade bilen, inkommit till
länsstyrelsen i Kristianstads län den 5 februari 1948, att länstrafikledaren i
samma liin erhållit ansökningen för yttrande och den 10 februari 1948 avstyrkt
bifall till densamma, att länsstyrelsen med eget yttrande i ärendet den
20 februari 1948 översänt ansökningen till trafikkommissionen, som den 21
februari 1948 mottagit densamma, att kommissionen, som — till följd därav
att sökanden icke utförligt redogjort för behovet av det sökta körtillståndet
samt i enlighet med efter skärpning av körtillståndsprövningen i slutet av
december 1947 införd praxis — vid beredning av körtillståndsärendet funnit
sig icke böra för sin del däri slutligt förordna utan att ha tagit del av behovsutredningen
i de med ärendet sammanhängande trafiktillståndsärendena, den
28 februari 1948 till länsstyrelsen översänt begäran om lån av handlingarna

126

i sistnämnda ärenden, vilken begäran inkommit till länsstyrelsen den 1 mars
1948, (itt länsstyrelsen den 6 mars 1948 översänt de till låns begärda handlingarna
till kommissionen, som den 8 mars 1948 mottagit desamma, att
trafikkommissionen efter övervägande av ärendet den 16 mars 1948 återställt
körtillståndshandlingarna till länsstyrelsen med förmälan, att kommissionen
intet hade att erinra emot att Johnsson meddelades det sökta körtillståndet
för lastbilen L 4455 under förutsättning att han avregistrerade (tog ur drift)
sin lastbil L 11304 (någon utökning av det i drift varande lastbilsbeståndet
kunde i dåvarande försörjningsläge, så länge drivmedelsransonering icke funnes
införd, ej tillåtas i andra än sådana fall, då ett ur samhällssynpunkt oundgängligt
trafikbehov sä krävde), samt att länsstyrelsen den 19 mars 1948
lämnat Johnsson förhandsbesked i huvudsaklig enlighet med trafikkommissionens
anförda yttrande. Utan att taga lastbilen L 11304 ur drift och utan att
ha sökt och erhållit körtillstånd för lastbilen L 4455 hade Johnsson därefter
den 30 mars 1948 framfört sistnämnda bil, för vilken förseelse han åtalats.
Av vad ovan sagts torde framgå, att handläggningen av ifrågavarande körtillståndsärende
icke oskäligen fördröjts. Ansökningen i ärendet hade gjorts
den 5 februari 1948, och slutligt besked däröver hade meddelats den 19 mars

1948. Ehuru de tillståndsgivande myndigheterna givetvis, där så vore möjligt
och lämpligt, skulle vilja omgående utföra varje handläggningsmoment, medförde
såväl nödvändigheten till ingående överväganden som anhopningen av
ärenden, att ett antal dagar komme att förflyta mellan handläggningsmomenten.
Ej heller vore tillståndsmyndigheternas beslut i ärendet i sak felaktigt.
Johnsson hade vid ärendets avgörande den 19 mars 1948 icke redovisat ett
trafikbehov av sådan angelägenhetsgrad, att en utökning av lastbilsbeståndet
enligt gällande försörjningsdirektiv bort medgivas. Det i målet hörda vittnet
Hallengren hade i sitt vittnesmål lämnat vissa uppgifter, som ej överensstämde
med den ovan omförmälda handläggningsgången. Hallengren hade
uppgivit, att trafikkommissionen begärt att den äldre bilen (L 11304) skulle
avställas, ”annars kunde den nya bilen (L 4455) icke få insättas”, att trafikkommissionen
därpå, efter samtal mellan Hallengren och den i trafikkommissionen
tjänstgörande notarien B. Backman, lämnat ”ett nytt likadant
meddelande” samt att slutligen ”den 19 mars återkom beslutet från trafikkommissionen
ordagrant likadant som det tidigare”. Enligt Hallengren skulle
sålunda trafikkommissionen under tiden till och med den 19 mars 1948 ha
tre gånger i sak yttrat sig i ärendet. Så hade ej varit fallet, vilket bland annat
torde framgå av ovan relaterade handläggningsdata. Hallengren hade vidare
i sitt vittnesmål uppgivit, att det berott ”på bristande kontakt mellan biltrafiknämnden
och trafikkommissionen” att handläggningen av Johnssons
ansökningsärenden fått det ifrågavarande förloppet. Så vore ej förhållandet.
I ifrågavarande ärenden hade icke erfordrats någon dylik ”kontakt”, sedan
trafikkommissionen den 6 mars 1948 erhållit handlingarna i trafiktillståndsärendet
med däri befintlig behovsutredning till låns från länsstyrelsen. Den

127

av Hallengren lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser och praxis
i körtillstånds- och trafiktillståndsärenden vore missvisande. Redogörelsen
vittnade om att Hallengren icke haft klart för sig, vad som i ifrågavarande
ärenden utgjorde det relevanta. Kommissionen, som på sin tid förordnat
Hallengren att för viss tid vara länscentralföreståndare, kunde icke på grundval
av Hallengrens tjänstgöring i angivna egenskap vitsorda, att han ägde
de kunskaper i hithörande ämnen, att hans uttalanden därutinnan borde anses
ha sakkunskapens auktoritet. ”Jura novit curia” vore en gammal regel i svensk
rättskipning, varför utredningen i målet ej syntes ha behövt betungas med
den ifrågavarande redogörelsen, som i varje fall ej vore av beskaffenhet att
böra läggas till grund för det under domskälen gjorda uttalandet. Skulle domstolen
likväl önskat redogörelse för bestämmelserna på området av sakkunnig,
hade hellre de berörda förvaltningsmyndigheterna bort tillfrågas. Såsom ovan
framhållits hade dessa då också kunnat beredas tillfälle att upplysa om föreliggande
fakta beträffande det ifrågavarande körtillståndsärendets handläggning.

I en till Leijonhufvud avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Bexelius därefter följande.

Av den vid häradsrätten förebragta utredningen framgår, att lastbilen
L 4455 nyttjats i beställningstrafik i stället för annan bil, med avseende å
vilken vederbörliga tillstånd lämnats, samt att Johnsson och Jönsson ansett
sig ha anledning räkna med att den nya bilen skulle godkännas för sådan
trafik och att körtillstånd skulle beviljas. I målet har vidare upplysts att,
då fråga är om ett dylikt utbyte av bil, åtal icke brukar väckas för nyttjande
av den nya bilen under den tid som åtgår för utverkande av bilens godkännande
och av nytt körtillstånd. Med hänsyn till denna praxis samt till Johnssons
och Jönssons antagande att godkännande och körtillstånd snart skulle
lämnas ha omständigheterna vid åtalade förseelsernas begående, såsom häradsrätten
funnit, otvivelaktigt varit synnerligen mildrande, under förutsättning
dock att Johnsson och Jönsson icke själva varit vållande till dröjsmålet med
bilens godkännande och körtillståndets beviljande. För bedömande av förseelserna
har det sålunda för häradsrätten varit av betydelse att klargöra, om
Johnsson och Jönsson själva varit orsak till dröjsmålet. Detta sakförhållande
har i domskälen kunnat fastställas utan att häradsrätten för den skull behövt
närmare uttala sig om huruvida dröjsmålet ”berott på felaktig handläggning
av ärendet hos någon eller några av de myndigheter”, som haft att pröva
frågorna om bilens godkännande och om körtillstånd. Jag finner sålunda, att
häradsrätten saknat tillräcklig anledning att över huvud taget uttala något
värdeomdöme om myndigheternas handläggning av nyssnämnda frågor.

För den händelse att det i något vid domstol anhängigt mål är nödvändigt
att uttala ett omdöme om administrativ myndighets behandling av ärende,

128

bör detta ske på ett sådant sätt att myndigheten icke känner sig kränkt av
uttalandet. Ett värdeomdöme, som i likhet med det nu påtalade är nedsättande
för myndigheten, får givetvis icke göras utan att omdömet grundas på
en tillförlitlig utredning. För vinnande av sådan utredning bör yttrande i
regel inhämtas från den myndighet, varom fråga är. I förevarande fall har
häradsrätten utan att inhämta dylikt yttrande grundat sitt uttalande, som
torde ha avsett trafikkommissionen och länsstyrelsen i Kristianstads län, i
huvudsak på ombudsmannen Hallengrens vittnesmål. Dennes uppgifter framstå
emellertid i en annan dager genom den utredning, som förebragts i trafikkommissionens
yttrande till mig. Av denna utredning synes framgå, att fel
eller försummelse icke kan läggas någon myndighet till last vid behandlingen
av frågorna om godkännande av bilen och om körtillstånd för densamma. Det
i domskälen intagna omdömet är därför enligt min mening jämväl i sak
obefogat.

Ärendet var därmed av J.O. slutbehandlat.

13. Dröjsmål med överförande till ungdomsanstalt av häktad,
som dömts till ungdomsfängelse. Felaktigt upptagande
av nöjdförklaring.

Norra och Södra Vedbo domsagas häradsrätt dömde den 1 mars 1948
Rune Verner Ingvar Fredriksson och den 3 mars 1948 Kurt Verner Lindström,
vilka såsom häktade förvarades å fångvårdsanstalten i Jönköping,
jämlikt 1 § lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse, för olika brott
till ungdomsfängelse. Förordnande, som avses i 5 § sagda lag, meddelades
icke beträffande någotdera straffet.

Vid granskning av den från fångvårdsanstalten hit insända fångförteckningen
för mars 1948 iakttogs, att enligt verkställda anteckningar nöjdförklaringar
avgivits av Fredriksson den 3 mars och av Lindström den 5
mars samt att straffen börjat samma dagar.

Med anledning därav anmodade jag fångvårdsstyrelsen att efter vederbörandes
hörande inkomma med yttrande rörande det förhållandet att nöjdförklaring
upptagits i nämnda fall.

Fångvårdsstyrelsen överlämnade på grund» därav ett från styresmannen
vid Jönköpingsanstalten Tage Olson infordrat yttrande samt avgav
eget utlåtande.

Olson anförde i sitt yttrande följande: Enligt fångvårdsstyrelsens rundskrivelse
den 15 juli 1946 nr 88 skulle nöjdförklaring i vissa fall upptagas
jämväl av till ungdomsfängelse dömda personer. Så hade också skett å
anstalten i Jönköping i ett 10-tal fall under de senaste åren utan att

129

detta förut föranlett anmärkning. Såvitt Olson nu kunnat finna, hade därvid
doek varit fråga om häktade, för vilka domstolen, efter avkunnandet
av dom å ungdomsfängelse, förordnat att vederbörande skulle i häkte avbida
straffets verkställande. Att sådant förordnande i nu berörda fall icke
förelegat hade visserligen observerats men tillmätts mindre betydelse, då
ju Fredriksson och Lindström redan voro berövade sin frihet dels såsom
häktade och dels såsom dömda till ungdomsfängelse. Vidare hade det ju
icke varit uteslutet, att bestämmelsen om kvarstannande i häkte av förbiseende
uteglömts vid domens avkunnande, särskilt som dylikt förordnande
alltid förekommit i övriga liknande fall vid anstalten. Enligt uppgift
torde ungdomsfängelsenämnden räkna strafftiden antingen från nöjdförklaringsdagen
eller från och med ankomstdagen till ungdomsfängelset. Då
förflyttning till sådan anstalt exempelvis vid veckoskiften eller dubbelhelgdagar
av praktiska skäl kunde fördröjas, syntes det för de dömdas räkning
vara säkrast med nöjdförklaring för att straffets verkställande icke
onödigtvis skulle komma att fördröjas. Vidare torde någon dag mer eller
mindre i föreliggande och liknande fall icke betyda så mycket, då ju tiden
för ungdomsfängelse ej vore exakt fastställd till viss dag utan bland annat
vore beroende på den dömdes eget uppförande. För undvikande av misstag
syntes det Olson alltså lämpligast, att häktad ådömt ungdomsfängelse antingen
trädde i kraft omedelbart efter domens avkunnande oberoende av
den dömdes vistelseort eller ock endast efter nöjdförklaring i vanlig ordning.

Fångvårdsstyrelsen anförde: Enligt ungdomsfängelselagen räknades strafftiden
från det den dömde intagits å anstalt för verkställighet av ungdomsfängelse.
Nöjdförklaring hade upptagits av Fredriksson den 3 och av Lindström
den 5 mars 1948. Fredriksson hade den 3 mars 1948 intagits å fångvårdsanstalten
i Nyköping, som vore mottagningsanstalt för manligt ungdomsfängelseklientel,
och Lindström den 5 mars 1948 å samma anstalt.
Genom nöjdförklaringarna hade verkställigheten av deras straff fördröjts
högst två dagar. Genom att upptaga ifrågavarande nöjdförklaringar hade
Olson visserligen förfarit felaktigt. Vid ungdomsfängelse vore emellertid
endast maximitiden för anstaltsvistelsen bestämd, medan strafftidens längd
i övrigt bestämdes vid verkställigheten. Med hänsyn därtill och då det ännu
icke inträffat, att någon kvarhållits å ungdomsanstalt ända till maximitidens
utgång, hemställde fångvårdsstyrelsen, att Olsons felaktiga förfarande
ej måtte föranleda vidare åtgärd.

Sedan jag därefter anhållit om ungdomsfängelsenämndens yttrande i
ärendet, anförde nämnden i avgivet utlåtande följande.

Fredriksson och Lindström hade uppenbarligen blivit obehörigen kvarhållna
i fångvårdsanstalten i Jönköping, sedan de dömts till ungdomsfängelse,
Fredriksson den 1 mars och Lindström den 3 mars 1948. De hade intagits
i ungdomsanstalt först den 4 och den (j mars, vilka dagar enligt ung -

9 — Justitieombudsmannen* ämbctsbcrättclsc till 1950 Ars riksdag.

130

domsfängelselagen skulle tagas till utgångspunkt för strafftidens beräkning.
Det finge antagas, att straffen kunnat börja två eller möjligen tre dagar
tidigare, om de dömda såsom ske bort utan dröjsmål förpassats till ungdomsanstalt.
Enligt ungdomsfängelsenämndens praxis utskreves de till ungdomsfängelse
dömda villkorligt ett år efter straffets början, såvida icke
skäl förelåge till avvikelse i ena eller andra riktningen. Beträffande de förevarande
fallen ansåge nämnden, att det förelupna felet icke borde föranleda
till att Fredriksson och Lindström kvarhölles i ungdomsanstalt längre än
som skolat ske om de intagits den 1 och den 3 mars. Anteckning därom hade
gjorts i nämndens diarium för iakttagande vid prövningen av deras utskrivning.

I en till fångvårdsstyrelsen avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

Enligt lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse kan under vissa i
lagen angivna förutsättningar den, som begått brott innan han fyllt 21 år,
dömas till ungdomsfängelse. — Sådant straff skall verkställas i anstalt eller
anstaltsavdelning, som av Konungen förklarats vara ungdomsanstalt.

I 5 § i lagen stadgas att, där domstolen ej annorlunda förordnar, skall
beslut om ungdomsfängelse gå i verkställighet utan hinder därav att det
ej äger laga kraft.

Den som dömts till ungdomsfängelse må, enligt 12 §, kvarhållas å anstalt
under en tid av högst fyra år. Förrän ett år förflutit sedan den dömde
intagits å anstalt, må utskrivning ej ske med mindre särskilda skäl därtill
äro.

Om utskrivning av den dömde, slutlig eller villkorlig, beslutar ungdomsfängelsenämnden,
som enligt 13 § har att vid vissa tidpunkter upptaga
fråga därom. Senast när två år förflutit från den dömdes intagande å anstalt
skall utskrivning på prov äga rum, såframt ej särskilda skäl däremot äro.

I 14 § stadgas, att vid beräkning av de i 12 och 13 §§ angivna tider skall
i tillämpliga delar gälla vad som finnes stadgat angående beräkning av
strafftid, där någon blivit dömd till straffarbete eller fängelsestraff.

Bestämmelser i sistnämnda hänseende äro intagna i 3 kap. lagen den 21
december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m. Närmast torde hänvisningen
avse innehållet i 19 §, däri det heter, att om strafftid skall räknas
efter månad eller år, skall som slutdag anses den dag, som genom sitt tal
i månaden motsvarar den från vilken strafftiden räknas. Finnes ej motsvarande
dag i slutmånaden, skall den månadens sista dag anses som slutdag.

Då såsom av de anförda bestämmelserna framgår strafftiden för den,
som dömts till ungdomsfängelse, räknas från den dag han intagits å ungdomsanstalt,
samt åt denna dag även i andra hänseenden givits särskild
betydelse, är det uppenbarligen av stor vikt att den dömde så snart som
möjligt efter domens avkunnande intages å sådan anstalt. Har i domen

131

icke förordnats, att beslutet om ungdomsfängelse ej skall gå i verkställighet
förrän det vunnit laga kraft, skall domen i denna del verkställas genast. Om
den dömde är häktad, bör han alltså utan dröjsmål överföras till ungdomsanstalt
eller därmed likställd anstaltsavdelning, där straffet kan verkställas.
Överförandet bör ske så snart omständigheterna det medgiva. Något avvaktande
av tid för nöjdförklarings avgivande på sätt eljest sker då häktad
dömts till frihetsstraff kan icke ifrågakomma vid dom å ungdomsfängelse
utan särskilt förordnande om anstånd med verkställigheten. Då nöjdförklaring
enligt 7 § verkställighetslagen allenast avser att konstatera den
dömdes medgivande till att straffdomen må verkställas före fullföljdstidens
utgång, är det uppenbart, att det i fall då domen är verkställbar omedelbart
icke tarvas någon nöjdförklaring. En sådan skulle icke tjäna något
rättsligt ändamål. Enligt min mening måste det därför anses felaktigt att
över huvud taget upptaga nöjdförklaring i dylikt fall.

I förevarande fall har häradsrätten dömt Fredriksson och Lindström, vilka
voro häktade, till ungdomsfängelse den förre den 1 mars och den senare
den 3 mars 1948. I domarna, däri häradsrätten underlåtit att uttala sig
i häktningsfrågan ehuru så bort ske jämlikt stadgandet i 24 kap. 21 § rättegångsbalken,
har icke meddelats någon föreskrift om att häradsrättens beslut
ej finge gå i verkställighet förrän det vunnit laga kraft. Domarna ha
sålunda jämlikt 5 § ungdomsfängelselagen varit verkställbara omedelbart.
Vid sådant förhållande har Olson såsom styresman för fångvårdsanstalten
i Jönköping jämlikt 13 § verkställighetslagen bort genast befordra domarna
till verkställighet genom att låta överföra Fredriksson och Lindström till
mottagningsanstalten för manligt ungdomsfängelseklientel, fångvårdsanstalten
i Nyköping. Genom att låta Fredriksson och Lindström kvarstanna
å anstalten i Jönköping, den förre till den 4 mars och den senare till den 6
mars, har Olson alltså förfarit felaktigt. Under den tid Fredriksson och Lindström
sålunda kvarhåHits å anstalten har Olson vidare låtit dem, Fredriksson
den 3 mars och Lindström den 5 mars, förklara sig nöjda med de ådömda
straffen. I enlighet med vad jag ovan anfört har Olson enligt min mening
förfarit oriktigt jämväl genom att upptaga dessa nöjdförklaringar, vilka
såsom icke avgivna enligt bestämmelserna i verkställighetslagen måste
vara utan rättslig verkan.

Genom att Fredriksson och Lindström intagits å fångvårdsanstalten i
Nyköping först den 4 respektive den 6 mars 1948 har såsom ungdomsfängelsenämnden
anfört påbörjandet av straffverkställigheten, som har betydelse
för bestämmandet av den längsta tid de dömda skola få kvarhållas å
anstalt och även för utskrivning på prov, fördröjts två eller möjligen tre
dagar. Genom ungdomsfängelsenämndens försorg har emellertid sådan åtgärd
vidtagits, att det förelupna felet icke skall föranleda till att Fredriksson
och Lindström kvarhållas å anstalt längre än som skolat ske, om de intagits
samma dag de dömts.

132

Med hänsyn till den sålunda vunna rättelsen låter jag bero vid vad i
ärendet förevarit och mina nu gjorda uttalanden.

Innehållet i min skrivelse delgavs Olson genom avskrift av densamma,
och var ärendet därmed av mig slutbehandlat.

14. Fråga om uppställandet av villkor för beslut
om åtalseftergift.

Av handlingarna i ett genom klagomål av ingenjören Tage Bjermer i Hedemora
härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Den 2 januari 1949 framförde Bjermer sin personbil T 14065 å allmänna
vägen Motala—Askersund i riktning mot sistnämnda stad. Under färden
hann Bjermer upp personbilen A 22616, tillhörig legitimerade läkaren CarlEric
Kullman i Enskede och vid tillfället förd av dennes hustru Birgit Kullman.
Sedan Bjermer givit signal för omkörning, vilken signal dock icke
besvarades från A-bilen, sökte Bjermer vid Hult i Hammars socken köra
förbi A-bilen. I samma ögonblick som Bjermer med främre stänkskärmen
av sin bil kom upp vid sidan av A-bilen, svängde sistnämnda bil ut åt höger
i vägbanan. Bjermers bil trängdes till följd härav ned i högra vägdiket, därvid
bilen skadades. A-bilen fortsatte sin färd utan att stanna. Sedan Bjermer
per telefon underrättat en på polisstationen i Askersund tjänstgörande polisman
om det inträffade, blev A-bilen av polismannen hejdad i nämnda stad.
Landsfiskalen D. W. Swidén höll därefter förhör med Birgit Kullman, som
uppgav, att hon icke hört någon signal för omkörning eller i övrigt lagt märke
till någon bakifrån kommande bil samt att hennes gir ut åt höger i vägbanan
berott på att hon kört förbi en fotgängare och velat förhindra att denne skulle
få sina kläder nedstänkta. Vid förhör med Bjermer framhöll denne såsom sin
mening, att Birgit Kullman måste ha lagt märke till hans bil och att det
inträffade därför varit helt beroende av hennes åtgärd att i stället för att
lämna plats för omkörning gira ut åt höger.

Birgit Kullman var vid tillfället på väg till Hallsberg, där hon med bilen,
i vilken en väninna till henne, fru Anna Sandberg i Stockholm, medföljde
som passagerare, skulle avhämta Carl-Eric Kullman samt Anna Sandbergs
dotter och svärson jämte dessas minderåriga barn, vilka väntades med tåg
från Stockholm. Då A-bilen kvarhölls i Askersund för polisundersökning, fortsatte
Anna Sandberg till Hallsberg med hyrbil.

Den 17 februari 1949 avlät Swidén därefter till Bjermer ett brev av följande
lydelse:

”Herr Ingeniören Tage Martin Bjermer Hedemora.

Härmed får jag beträffande Eder dikeskörning d. 2/1 -49 i Hammar å
vägen Askersund—Motala meddela att föraren av A-bilen fru Birgit Kullman,
Konstgjutarevägen 16, Enskede, förnekat att hon vid tillfället hört

133

Eder signal om omkörning eller eljest uppmärksammat att Ni ämnade företaga
omkörning. Med anledning härav har hennes försäkringsgivare MotorUnion
vägrat utgiva något som helst skadestånd. Fru Kullmans make, doktor
Carl-Erik Kullman i Enskede, fordrar emellertid ersättning med 55 kronor
för en taxebil som han fick taga för att ej hans frus bil mötte i Hallsberg.
Hennes bil blev nämligen efter Eder anmälan om påkörningen stoppad här i
Askersund för förhör och undersökning. Nu vill jag förhöra mig om Ni är
villig betala denna kostnad. I så fall anser jag att jag skulle kunna underlåta
att åtala i saken då Ni ensam är vållande till dikeskörningen och Ni själv
endast fick skador av densamma. Är Ni med härpå torde Ni sända doktor K.
ifrågavarande beloppet samt därefter översända kvittot hit. Skulle Ni ej
vara med på detta förslag torde jag omgående få meddelande därom.

I tjänsten:

D. W. Swidén.”

Till svar härå avlät Bjermer den 19 februari ett brev till Swidén, i vilket
han anförde: Bjermer kände sig icke på något sätt skyldig att betala någon
som helst ersättning och ämnade därför ej heller gå med på den föreslagna,
ur Bjermers synpunkt underliga uppgörelsen. Skulle föraren av A-bilen vilja
ha en uppgörelse utan rättegång, finge en föreslagen uppgörelse se annorlunda
ut. Bjermer komme att begära ersättning för de kostnader han åsamkats för
reparation av sin bil. Dessa kostnader kunde beräknas uppgå till 550 kronor.
Då Bjermer i sitt arbete vore beroende av bil, komme han dessutom att
begära ersättning för den tid bilen stått på verkstad. Slutligen finge Bjermer
uttala sin förvåning över att Swidén direkt förklarat, att Bjermer ensam vore
vållande till dikeskörningen, utan att hans eventuella skuld därtill vore prövad
och fastslagen i laga ordning och utan att Swidén hört Bjermer mera ingående.

I en den 20 april 1949 dagtecknad ansökan anhöll Swidén därefter hos
Västernärkes domsagas häradsrätt om stämning å Bjermer under yrkande om
ansvar å honom jämlikt 38 § 1 mom. jämfört med 2 § och 4 § 3 mom. tredje
stycket vägtrafikstadgan för vållande till ifrågavarande dikeskörning.

Carl-Eric Kullman anhöll i en till häradsrätten insänd skrift, att Bjermer
måtte förpliktas att till honom utgiva 55 kronor utgörande ersättning för den
hyrbil, som Anna Sandberg anlitat för att hämta Kullman m. fl. i Hallsberg.
Sedermera återtog dock Kullman detta yrkande.

Vid huvudförhandling i målet den 9 juni 1949 hördes på Swidéns begäran
två polismän och Anna Sandberg som vittnen samt Birgit Kullman som målsägande.
På Bjermers begäran förekom vittnesförhör med dennes hustru,
vilken vid tillfället i fråga medföljt i Bjermers bil. I dom samma dag dömde
häradsrätten Bjermer jämlikt de av Swidén åberopade författningsrummen
för ovarsamt förande av bil att böta 10 dagsböter om 10 kronor till kronan,
varjämte Bjermer förpliktades att ersätta statsverket vad av allmänna medel
utginge till de på Swidéns begäran i målet hörda personerna. Häradsrättens
dom vann laga kraft.

134

I en den 12 juli 1949 hit inkommen skrift anförde Bjermer klagomål över
Swidéns sätt att taga befattning med ifrågavarande mål samt yttrade därvid
bland annat: I brev av den 17 februari 1949 hade Swidén förklarat Bjermer
vara ensam skyldig och sagt, att Bjermer skulle slippa åtal, om han betalade
ersättning för en bilresa, ett ersättningskrav som enligt vad Bjermer inhämtat
ej ens skulle vara lagligen grundat. På Bjermer verkade brevet vara avsett
som en påtryckning.

Sedan Swidén i anledning av klagoskriften anmodats att inkomma med
yttrande, anförde denne följande: Numera skulle ju åklagaren förhöra sig om
målsägandens ersättningsyrkanden. Carl-Eric Kullman hade på sådan förfrågan
meddelat, att han fordrade ersättning med 55 kronor för ovan omförmälda
färd med hyrbil. Kullmans försäkringsbolag hade i sin tur meddelat,
att bolaget ej betalade något ”utan laga dom”. Med anledning därav hade
Swidén tillskrivit Bjermer om Kullmans krav. Att såsom Bjermer gjort
beteckna denna skrivelse som ett ”krav” och en ”påtryckning” under löfte att
”slippa, åtal” syntes vara minst sagt oförsynt. Skrivelsen hade ju i stället
varit endast en tjänsteenlig förfrågan om en tilltalads inställning till hans
målsägandes ersättningsyrkande. Att Kullman sedermera skulle återtaga sitt
yrkande, hade Swidén icke kunnat förutse.

Vid ärendets avgörande yttrade tjänstförrättande justitieombudsmannen
Bexelius följande.

De av Swidén i brevet till Bjermer den 17 februari 1949 gjorda uttalandena
kunna icke annorlunda förstås än att Swidén — som funnit utrett att Bjermer
färdats ovarsamt — ville bereda Bjermer tillfälle att visa att han gottgjort
Carl-Eric Kullman för dennes i brevet omförmälda utlägg samt att Swidén,
därest ersättningsfrågan bleve reglerad, ämnade eftergiva åtal mot Bjermer.

Enligt 20 kap. 6 § rättegångsbalken skall åklagare tala å brott, som hör
under allmänt åtal, dock må i visst fall, varom här icke är fråga, strafföreläggande
träda i stället för åtal. Från denna huvudregel har lagen för särskilda
fall uppställt undantagsbestämmelser, enligt vilka åtal under där angivna
betingelser må eftergivas. Stadganden av sådant innehåll finnas i 20 kap. 7 §
rättegångsbalken, i lagen den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa
underåriga ävensom i vissa andra författningar. I den mån dessa särskilda
stadganden icke äro tillämpliga, är åklagarens åtalsplikt ovillkorlig. Det ligger
sålunda icke i åklagarens skön att på grund av omständigheter av det ena
eller andra slaget fritt pröva och besluta, om åtal skall äga rum.

Ehuru de olika stadgandena om åtalseftergift icke innehålla någon bestämmelse
härom, ligger det dock i sakens natur, att som allmän förutsättning
för eftergift av åtal bör, där ej särskilda skäl till annat föranleda, gälla, att

135

den misstänkte skall ha erkänt brottet. Då Bjermer vid polisförhör icke velat
vidgå, att han varit vållande till dikeskörningen, ha i förevarande fall redan
av denna anledning starka skäl talat mot beslut om åtalseftergift.

Av de särskilda stadganden, å vilka beslut om eftergift av åtal må grundas,
är i förevarande fall allenast den i 20 kap. 7 § första stycket 1. rättegångsbalken
upptagna bestämmelsen av intresse. I det angivna lagrummet utsäges,
att allmänt åtal må av åklagaren eftergivas, om å brottet icke kan följa
svårare straff än böter och det är uppenbart, att den misstänktes lagföring
ej är påkallad ur allmän synpunkt. Härvid må emellertid erinras om följande
omständigheter. Bjermer var i förevarande fall misstänkt för ovarsam framfart
med bil. Straff för sådan förseelse finnes stadgat i 38 § 1 mom. vägtrafikstadgan.
Detta författningsrum, som äger tillämpning även å annan vägfarande
än förare av bil, upptager som straff i första hand dagsböter. Stadgandet
fortsätter emellertid: ”Äro omständigheterna försvårande och har
förseelsen skett vid framförandet av motorfordon, må till fängelse i högst ett
år dömas.” När det, såsom i sistnämnda författningsrum, finnes dels en
straffskala för normala fall och dels ett särskilt maximum vid försvårande
omständigheter, anses det strängare straffet enligt vedertagna rättsgrundsatser
kunna följa å brottet såsom sådant. Det avgörande vid bedömande av
fråga, om åtalseftergift kan äga rum, är sålunda liksom vid åtalspreskription
det högsta straff som stadgats för brott av viss beskaffenhet, oavsett om
omständigheterna i det särskilda fallet äro försvårande eller icke. Med hänsyn
härtill och då fängelse, såsom nämnts, kan vid försvårande omständigheter
följa å ovarsam framfart med bil, har i förevarande fall förutsättning icke
förelegat för tillämpning av bestämmelsen i 20 kap. 7 § första stycket 1. rättegångsbalken.
På grund härav och enär såsom ovan antytts ej heller någon
annan bestämmelse om åtalseftergift varit tillämplig, hade alltså åtal mot
Bjermer icke lagligen kunnat av Swidén eftergivas. Swidén hade därför icke
bort förespegla Bjermer, att Swidén under angiven förutsättning kunde
underlåta att åtala honom.

I de fall, då eftergift av åtal må komma i fråga, kan det icke anses oriktigt
eller olämpligt att uppställa som villkor för beslut härom, att den misstänkte
gottgör målsäganden för skada som denne lidit av brottet. Processlagberedningen
anför sålunda på förevarande punkt (SOU 1038: 44 s. 259), efter att
ha erinrat om att målsägandens samtycke icke är något villkor för beslut om
åtalseftergift: ”Tydligt är emellertid, att en viss betydelse måste tillmätas
målsägandens ställning till frågan liksom ock den misstänktes beredvillighet
att ersätta målsäganden den genom brottet uppkomna skadan.” Åklagaren
får emellertid icke understödja andra ersättningsanspråk från målsägandens
sida iin sådana som framstå som befogade. I förevarande fall, där fråga icke
var om åtal för falsk angivelse, krävde Carl-Eric Kullman ersättning för
förlust som följt av polisens åtgärd att kvarhålla hans bil i Askersund. Någon
skyldighet att gälda ersättning i sådant hänseende ålåg uppenbarligen icke

136

Bjermer. Swidén hade därför icke bort, på sätt som skett, understödja Kullmans
ifrågavarande anspråk.

Av det anförda framgår, att Swidén vid handläggningen av åtalsfrågan
förfarit felaktigt i angivna hänseenden. Enär det emellertid är uppenbart, att
det begångna felet uteslutande föranletts av att Swidén icke känt till den
rätta innebörden av ifrågakomna bestämmelser och då någon skada icke uppkommit
av felet, låter jag vid dessa uttalanden bero.

De sålunda gjorda uttalandena upptog J.O. i en till Swidén avlåten skrivelse,
och var ärendet därmed av J.O. slutbehandlat.

15. Dröjsmål med avlåtande till domstol av framställning om
häktande av för brott anhållen person.

Vid granskningen av ett hit inkommet utdrag av de hos stadsfiskalen i
Sundsvall jämlikt 13 § förundersökningskungörelsen förda anteckningarna
angående anhållna, för brott misstänkta personer för andra kvartalet 1949
fann jag i två fall, berörande det ena skogsarbetaren Enock Edgard Peuravaara
och det andra smidesmedhjälparen Olof Vemer Thorsson, anledning
till anmärkning i fråga om tiden för avlåtande av häktningsframställning.

Beträffande Peuravaara inhämtades från en av rådhusrätten i Sundsvall hit
insänd brottmålsakt följande.

Den 21 mars 1949 anmälde föreståndaren för Luxor Radio Aktiebolags
filial i Sundsvall köpmannen Knut Gustaf Adolf Lundgren till kriminalpolisen
därstädes, att bolaget frånnarrats ett dragspel, värt 950 kronor, under
följande omständigheter. Fredagen den 18 mars 1949 hade en person, som
uppgivit sig vara skogsarbetaren Enock Edgard Peuravaara med adress Hjältanstorp,
Munksjöbyn, tillsammans med en målare vid namn Valdemar
Olsson och hemmahörande i Sundsvall, kommit in i bolagets butik, varvid
Peuravaara begärt att få se på ett dragspel, som han ämnat inköpa till sin son.
Sedan Peuravaara sett på dragspelet och Olsson provspelat detsamma, hade
Peuravaara bett att få låna hem spelet till påföljande dag för att demonstrera
detsamma för sonen. Efter det Peuravaara legitimerat sig genom att uppvisa
ett personkort, hade han undertecknat en följesedel. Dragspelet jämte fodral
till detsamma hade överlämnats till Peuravaara, som därefter avlägsnat sig
från butiken. När Peuravaara ännu måndagen den 21 mars 1949 icke återkommit
med dragspelet, hade Lundgren eftersökt Olsson i dennes bostad
utan att dock anträffa honom. Lundgren hade då ringt till Sundsvalls lånekassa
och efterhört, huruvida dragspelet möjligen belånats där. Lundgren
hade därvid erfarit, att Peuravaara den 18 mars belånat ett dragspel i lånekassan
för 200 kronor.

Med anledning av vad sålunda förekommit inleddes förundersökning. Sedan
Peuravaara den 25 maj 1949 gripits av landsfiskalen i Ljusdals distrikt och

137

förts till Sundsvall, anställdes påföljande dag förhör med honom, därvid han
uppgav i huvudsak följande.

Den 14 mars 1949 hade Peuravaara slutat sin anställning som skogshuggare
i Munksjöbyn och rest till Sundsvall. Under vistelsen där hade han gått
omkring och festat, så att pengarna tagit slut. Den 18 mars under förmiddagen
hade han besökt en restaurang och druckit pilsner. Han hade där kommit
i samspråk med flera olika personer, som likaledes druckit pilsner. Så
småningom hade han blivit något rörd av pilsnerdrickan. Peuravaara mindes
tydligt, att han i restaurangen blivit bekant med en person, som uppgivit sig
vara ”dragspelare” och som av andra personer tilltalats med namnet ”Valle”.
Innan Peuravaara börjat samtala med ”Valle”, hade Peuravaara språkat med
någon annan person vid bordet angående inköp av ett dragspel. Peuravaara
hade nämnt, att han tänkt skaffa ett dragspel. Han kunde icke minnas, att
han under detta samtal sagt, att han ämnat köpa dragspel till sin son, men
det vore icke uteslutet, att han yttrat något liknande. En person i sällskapet
hade nämligen frågat Peuravaara, varför han skulle köpa ett dragspel, då
han icke kunde spela själv, och Peuravaara hade då möjligen svarat att han
skulle köpa spelet åt sin pojke, men detta yttrande hade Peuravaara, som
vore ogift och icke hade någon son, fällt endast på skämt. Troligen hade hela
sällskapet avlägsnat sig samtidigt från restaurangen. ”Valle” hade dessförinnan
lovat att följa med Peuravaara för att se på dragspel. Under vägen hade
de övriga i sällskapet skilts från Peuravaara och ”Valle”. Sannolikt hade
någon i sällskapet föreslagit, att Peuravaara skulle gå just till Luxor Radio
Aktiebolags filial, enär Peuravaara icke närmare kände till stadens musikaffärer.
Peuravaara och ”Valle” hade därefter gått till filialen. När de kommit
in i butiken, hade Peuravaara gått fram till ett manligt biträde och begärt
att få se på dragspel. Mannen hade tagit fram ett femradigt dragspel av
”Hagströms fabrikat”. Peuravaara hade mottagit dragspelet och sett på det,
varefter han överlämnat det till ”Valle” och bett honom spela på det. Sedan
”Valle” spelat några bitar, hade han förklarat, att det var ett bra spel. Peuravaara
hade därefter frågat, vad spelet kostade. Han ville minnas, att biträdet
svarat att spelet kostade 750 kronor. Det vore möjligt, att Peuravaara därefter
begärt att få låna hem dragspelet för att visa det för sin pojke, som
skulle få spelet, men Peuravaara kunde icke med säkerhet minnas detta. Det
vore också möjligt, att det varit ”Valle”, som sagt att Peuravaara skulle köpa
spelet åt sin son, varför biträdet därigenom fått den uppfattningen att Peuravaara
ämnat visa spelet för sonen. I varje fall hade Peuravaara begärt att få
låna hem spelet. Peuravaara mindes, att han begärt att få låna hem spelet
”till måndag”, d. v. s. till den 21 mars 1949. Biträdet hade emellertid velat
låna ut spelet till påseende endast till dagen därpå, vilket Peuravaara slutligen
gått med på. Biträdet hade därefter utskrivit eu följesedel. Peuravaara
erkände, att han uppgivit sin adress vara Hjältanstorp, Munksjöbyn, fastän
han redan flyttat därifrån. Peuravaara hade emellertid ansett, att det varit

138

den enda adress som han kunnat lämna. I samband med undertecknandet av
följesedeln hade Peuravaara legitimerat sig med ett för honom utfärdat personkort.
Därefter hade biträdet lagt in spelet i ett fodral och överlämnat det
till Peuravaara. Peuravaara hade avlägsnat sig från butiken, medan ”Valle”
stannat kvar där. Peuravaara hade vandrat omkring ensam i staden och därunder
passerat lånekassan. I samma ögonblick som han fått se dess skylt
hade han kommit på tanken att belåna dragspelet. Han hade därför gått in i
lånekassan och belånat spelet för 200 eller 220 kronor. Peuravaara förnekade,
att han före besöket i musikaffären ämnat narra till sig dragspelet för att
sedan pantsätta detsamma.

Sedan stadsfiskalen S. Risteil fått meddelande om vad som förekommit
vid förhöret, förklarade han samma dag, den 26 maj 1949, Peuravaara anhållen
såsom skäligen misstänkt för bedrägeri.

Peuravaara fick påföljande dag taga del av vad som framkommit under
förundersökningen och förklarade därvid, efter att ha närmare preciserat sina
uppgifter om det belopp han erhållit vid belåningen av dragspelet, att han
i övrigt icke hade något att tillägga eller ändra. Han påkallade ej heller ytterligare
utredning.

Sedan tillfälle lämnats Peuravaara att samråda med offentlig försvarare,
som förordnats för honom, meddelade Peuravaara den 30 maj 1949, att han
kommit på andra tankar och bestämt sig för att tala om hela sanningen. Vid
med honom samma dag hållet förhör erkände han, att han redan före besöket
i musikaffären beslutat sig för att köpa ett dragspel på avbetalning eller låna
ett sådant och sedan omedelbart pantsätta detsamma för att på så sätt skaffa
pengar.

Den 31 maj 1949 avlät Ristell därefter till rådhusrätten framställning om
Peuravaaras häktande, därvid Ristell som skäl för häktning anförde, att det
kunde befaras, att Peuravaara, som vore misstänkt för bedrägeri och som
saknade fast bostad och stadigt arbete, skulle avvika, därest han lämnades
på fri fot. I en samma dag till rådhusrätten ingiven ansökan om stämning
yrkade Ristell ansvar å Peuravaara för bedrägeri vid åtkomsten av dragspelet
eller i andra hand för förskingring av detsamma.

Vid huvudförhandling i målet påföljande dag förordnade rådhusrätten om
särskild förundersökning för utrönande av förutsättningarna för villkorlig dom
samt uppsköt målet i avbidan på resultatet därav. Tillika meddelade rådhusrätten
Peuravaara reseförbud samt förordnade, att han omedelbart skulle
frigivas.

I fråga om Thorsson framgick av en från rådhusrätten infordrad brottmålsakt
följande.

Den 29 april 1949 anmälde verkmästaren Nils Hugo Bom i Sundsvall till
kriminalpolisen i staden, att han någon gång under tiden den 4—den 23 april
1949 frånstulits en radioapparat, en kostym, en galvaniserad balja, en koppar -

139

kittel, ett elektriskt strykjärn, en väckarklocka, en wiltonmatta, en elektrisk
motor och en badrumsspegel. För tillgreppet misstänkte han Thorsson.

Born anmälde vidare, att han kort tid före den 4 april 1949 utlånat en
cykel till Thorsson och att han misstänkte, att Thorsson förskingrat cykeln.

Vid förberedande undersökning påträffades den elektriska motorn i en affär
i staden. Föreståndaren för affären uppgav vid förhör, att motorn först blivit
belånad i affären för Thorssons räkning av en annan person samt att därefter
en kvinna, som uppgivit sig heta Gertrud Hansson och vara fästmö till
Thorsson, sålt motorn till affären.

Sedan Thorsson den 8 juni 1949 gripits, uppgav han vid förhör samma dag
följande: Han erkände, att han tillgripit de föremål, som Born omtalat, och
att han förskingrat cykeln. Radioapparaten, den galvaniserade baljan, kopparkitteln
och badrumsspegeln hade han sålt i en skrotaffär i staden. Kostymen,
strykjärnet, väckarklockan och wiltonmattan hade han sålt i en affär med
firma Klädesmagasinet. Cykeln hade han sålt till en okänd. Den elektriska
motorn hade han avyttrat till den affär, där den påträffats.

Genom beslut klockan 17.20 samma den 8 juni förklarade Ristell Thorsson
anhållen.

Sedan ytterligare utredning förekommit — därvid Gertrud Hansson nödgats
vidgå, att hon biträtt vid tillgreppet och försäljningen av radioapparaten och
badrumsspegeln samt även deltagit vid avyttringen av den elektriska motorn
— avlät Ristell den 13 juni 1949 framställning till rådhusrätten om häktning
av Thorsson. Som skäl för häktning åberopade Ristell, att Thorsson vore
skäligen misstänkt för olovliga tillgrepp och förskingring samt att det kunde
befaras, att han, som saknade fast bostad och stadigt arbete, skulle avvika,
därest han lämnades på fri fot.

Rådhusrätten höll häktningsförhandling i målet påföljande dag, den 14 juni.
I beslut, som därvid avkunnades, lämnade rådhusrätten häktningsframställningen
utan bifall men föreläde Thorsson reseförbud.

Sedan jag anmodat Ristell att till mig inkomma med uppgift rörande anledningen
till att framställningarna om Peuravaaras och Thorssons häktande
avlåtits först å femte dagen efter besluten om deras anhållande, ehuru prövning
av häktningsfrågan syntes ha kunnat ske redan dagen efter nämnda
beslut, inkom Ristell med yttrande i ärendet jämte två därvid fogade promemorior
med närmare redogörelse för förloppet av förundersökningarna.

I promemorian rörande Peuravaara, upprättad av kriminalöverkonstapeln
Uno Hågestam, anfördes efter det redogörelse lämnats för angivelsen och den
förberedande undersökningen m. m. följande.

Omedelbart efter det att förhöret med Peuravaara den 26 maj 1949 avslutats
— klockan hade då varit 12.50 — hade underrättelse om resultatet
av förhöret lämnats Ristell per telefon. Ristell hade därvid beslutat, att
Peuravaara skulle förklaras anhållen såsom misstänkt för bedrägeri. Vidare

140

hade Ristell meddelat, att Peuravaara påföljande dag ånyo skulle tillfrågas,
huruvida han före besöket i musikaffären beslutat sig för att sälja eller belåna
spelet efter det han fått detsamma. Den 27 maj under förmiddagen hade
Peuravaara blivit tillfrågad av Hågestam i närvaro av t. f. kriminalkonstapeln
Torsten Braf, om han alltjämt vidhölle tidigare lämnade uppgifter beträffande
avsikten med åtkomsten av dragspelet. Peuravaara hade vidhållit uppgifterna
vid föregående dags förhör. Därefter hade Hågestam samma dag upprättat
förundersökningsprotokoll i koncept, vilket koncept Peuravaara genast fått
taga del av. Omedelbart därefter hade konceptet jämte därvid fogade förhörsprotokoll
i original överlämnats till polisens skrivbiträde för renskrivning.
Förundersökningsprotokollet hade blivit renskrivet till måndagen den 30 maj
1949 under förmiddagen, då det i tre exemplar överlämnats till Ristell. Hågestam
hade därefter blivit underrättad om att Peuravaara under samtal med
sin försvarare kommit på andra tankar och lovat tala om hela sanningen.
Av denna anledning hade Peuravaara den 30 maj blivit ånyo hörd i saken.
Samma dag hade upprättats protokoll över förhöret, vilket omedelbart efter
renskrivningen nämnda dag överlämnats till Ristell.

Promemorian rörande Thorsson upptog bland annat följande redogörelse
för gången av förundersökningen efter Thorssons anhållande.

Torsdagen den 9 juni 19/f9 hade med anledning av de uppgifter Thorsson
lämnat det tillgripna godset efterspanats, därvid förhör hållits med föreståndaren
för Klädesmagasinet. I Klädesmagasinet hade bekräftelse vunnits å
Thorssons uppgifter att han där försålt strykjärnet, mattan, kostymen samt
klockan. I skrotfirman hade några uppköp från Thorsson icke skett. Upplysning
hade emellertid erhållits, att en person vid namn Persson från Hudiksvall
möjligen skulle ha inköpt en del av tjuvgodset. Hos landsfiskalen i Borgsjö
distrikt hade per telefon begärts förhör med Thorssons fästmö Gertrud Hansson,
som vistades i Borgsjö, beträffande hennes befattning med den elektriska
motorn. Vidare hade hos kriminalpolisen i Hudiksvall begärts efterspaning
av den person vid namn Persson, som eventuellt skulle ha köpt en del tillgripna
föremål av Thorsson. Mellan klockan 13.15 och 15 hade hållits fortsatt
förhör med Thorsson, som därvid oförbehållsamt erkänt, att det varit han
ensam, som gjort sig skyldig till tillgreppen och förskingringen. Därefter hade
från kriminalpolisen i Hudiksvall per telefon meddelats, att Persson anträffats
samt att han uppgivit sig ha. köpt en radioapparat och en spegel i Sundsvall
vid Hallgrens skrotaffär, men att säljaren varit en kvinna. Fredagen den
10 juni hade begärts fortsatt förhör med Gertrud Hansson i anledning av de
uppgifter, som lämnats från kriminalpolisen i Hudiksvall. Vidare hade hos
kriminalpolisen i nämnda stad begärts förhör med Persson samt med Born.
Sistnämnda förhör hade begärts på grund av att Thorsson sagt sig ha en
fordran hos Born. Därjämte hade anställts förnyat förhör med föreståndaren
för Klädesmagasinet. Lördagen den 11 juni hade Thorsson vallats i Hallgrens
skrotaffär för anträffande av den person, som köpt kopparkitteln och den

141

garanterade baljan. Vidare hade från kriminalpolisen i Hudiksvall ankommit
en promemoria över förhöret med Persson. Born hade icke kunnat
anträffas. Från landsfiskalen i Borgsjö distrikt hade inkommit ett protokoll
över de begärda förhören med Gertrud Hansson. Söndagen den 12 juni hade
Thorsson hörts mot uppgifterna i promemorian och protokollet, varvid han
i vissa fall ändrat sina förut lämnade uppgifter samt vidgått, att Gertrud
Hansson gjort sig skyldig till viss delaktighet. Måndagen den 13 juni hade
Thorsson slutligen tillsammans med sin försvarare fått taga del av vad som
framkommit vid förundersökningen. Samma dag hade Ristell ingivit häktningsframställning
till rådhusrätten.

I sitt yttrande anförde Ristell följande.

Orsaken till att Ristell dröjt med ingivande av häktningsframställningar
vore i båda ärendena den, att Ristell med hänsyn till de oriktiga uppgifter,
som båda de anhållna under förundersökningens gång lämnat, velat i görligaste
mån fullständiga utredningarna, innan han fattat beslut om sådana framställningars
avlåtande, vartill han ansett sig icke vara förhindrad genom stadgandena
i 24 kap. 12 § rättegångsbalken. Ristell ville dock icke bestrida., att han
i sitt bedömande därutinnan influerats av före den nya rättegångsbalkens
ikraftträdande gällande bestämmelser.

I 24 kap. 12 § rättegångsbalken stadgas, såvitt nu är i fråga, att anhållningsmyndigheten
skall, om ej den anhållne frigives, sist dagen efter den, då
beslut om anhållande meddelades, till rätten avlåta framställning om den
anhållnes häktande. Finnes för prövning av häktningsfrågan ytterligare utredning
erforderlig, må med framställningen anstå, dock skall den avlåtas så snart
ske kan och sist å femte dagen efter den då beslut om anhållande meddelades.
I samband med framställningen skall till rätten överlämnas protokoll eller
anteckningar över vad dittills förekommit under förundersökningen; med
rättens medgivande må dock med överlämnandet anstå viss kort tid.

Det åligger sålunda anhållningsmyndigheten att skyndsamt till rättens
prövning bringa det för den misstänkte betydelsefulla spörsmålet, huruvida
han under det fortsatta brottmålsförfarandet skall vara berövad sin frihet
eller icke. Sist dagen efter anhållningsbeslutet skall enligt huvudregeln häktningsframställning
avlåtas. Undantag härifrån är medgivet endast för det fall,
att ytterligare utredning finnes erforderlig för prövning av häktningsfrågan.
Så snart denna fråga blivit utredd, saknas anledning att vidare dröja med
avlåtandet av framställningen. Det är nämligen endast häktningsfrågan som
måste vara utredd vid häktningsförhandlingen; förundersökningen i övrigt
behöver icke vara avslutad. Det får därför icke förekomma, att framställningen
uppskjutes i avbidan på utredning rörande omständigheter, som sakna
betydelse för bedömande av häktningsfrågan. Såsom framgår av sista punkten

142

av det anförda lagrummet får avlåtandet av häktningsframställning ej heller
fördröjas därav, att protokoll ej hunnit uppsättas över vad som dittills förekommit
under förundersökningen. I stället för protokoll må överlämnas de
kladdanteckningar, som upprättats under förundersökningen och som äro
avsedda att ligga till grund för det blivande förundersökningsprotokollet.
Kunna dessa anteckningar icke utan olägenhet undvaras eller äro de i alltför
bristfälligt skick, kan rätten medgiva anstånd med överlämnandet.

Den utredning, som erfordras för prövning av häktningsfrågan och som
alltså måste föreligga vid avlåtandet av häktningsframställningen, avser dels
frågan om förhandenvaron av de speciella häktningsförutsättningama såsom
fara för flykt eller kollusion, dels ock spörsmålet huruvida sannolika skäl
finnas för misstanke om att brott av för varje särskilt häktningsfall angiven
svårhetsgrad blivit förövat av den, vilkens häktande är i fråga. I sakens natur
ligger, att sistnämnda spörsmål — frågan om tillräckliga skäl för misstanke
förefinnas — i regel är det som kräver den mesta utredningen. Att misstanken
är så stark, att den utgör tillräcklig grund för väckande av åtal, erfordras icke
för att häktning skall få ske. Omständigheterna måste dock vara sådana, att
misstanken vid objektiv bedömning framstår som berättigad. Har den
anhållne erkänt brottet, böra — även om ytterligare bevisning skulle vara
erforderlig för ernående av fällande dom — tillräckliga skäl för häktning anses
föreligga.

Vad angår de fall, som här äro i fråga, så hade Peuravaara visserligen vid
anhållningsförhöret icke velat vidgå bedrägligt uppsåt. Hans påstående, att
han icke redan vid besöket i musikaffären haft för avsikt att pantsätta dragspelet,
bar emellertid i hög grad osannolikhetens prägel. Mot hans uppgift
talade särskilt den omständigheten att han, som icke kunde spela dragspel,
icke gav någon förklaring angående det ändamål, vartill han skulle använda
spelet, ävensom det förhållandet att han praktiskt taget omedelbart efter
det han fått spelet i sin hand pantsatte detsamma. Det måste därför anses,
att redan vid tiden för anhållandet sannolika skäl talade för att Peuravaara
haft bedrägligt uppsåt. Härtill kommer emellertid, att Peuravaaras vid förhöret
lämnade berättelse i vart fall innefattade klart erkännande av förskingring,
för vilket brott han alltså, såsom Risteil också i stämningsansökningen
alternativt yrkade, kunde ha fällts till ansvar, för den händelse bedrägeriuppsåt
till äventyrs ansetts icke styrkt. Någon som helst anledning till
uppskov med häktningsframställningen har därför under för handen varande
omständigheter icke förelegat. Särskilt anmärkningsvärt är, att efter förhöret
med Peuravaara. den 27 maj någon ytterligare utredning icke förekom förrän
den 30 maj, då på initiativ av Peuravaara nytt förhör hölls med honom.

Vidkommande Thorsson hade denne redan under anhållningsförhöret erkänt,
att han förövat de i den mot honom riktade anmälningen avsedda stölderna
och förskingringen. Häktningsframställning hade därför — då utredning i
fråga om speciella häktningsförutsättningar icke erfordrades — kunnat och

143

bort göras omedelbart. Den fortsatta förundersökningen avsåg enbart efterspanande
av de stulna och förskingrade föremålen ävensom utredning, huruvida
andra personer vore medskyldiga. Uppenbart är att dessa omständigheter
saknade betydelse för prövning av häktningsfrågan.

Jag fann sålunda, att Ristell genom att icke avlåta framställningar om
Peuravaaras och Thorssons häktande tidigare än som skett gjort sig skyldig
till försummelse av sin tjänsteplikt. Med hänsyn till omständigheterna i målen
mot Peuravaara och Thorsson kunde det emellertid icke anses helt uteslutet,
att de, även om häktningsframställningama gjorts i rätt tid, fått vidkännas
förlust av sin frihet under lika lång tid som nu blev fallet. Då det med hänsyn
därtill icke torde kunna göras gällande, att skada tillfogats dem, fann jag
mig — med beaktande jämväl av att den nya rättegångsbalken vid den
ifrågavarande tidpunkten ännu icke varit gällande någon längre tid och att
Ristells bristande kännedom om dess rätta innebörd på förevarande punkt
därför kunde anses i viss mån ursäktlig — kunna låta bero vid att giva Ristell
del av mina ovan gjorda uttalanden, vilka jag upptog i en till Ristell avlåten
skrivelse.

16. Felaktigt förfarande av präst vid utfärdande av intyg
rörande medling enligt 14 kap. giftermålsbalken.

Vid en av mig den 17 juni 1949 företagen inspektion av rådhusrätten i
Ystad antecknades bland annat följande.

I mål mellan dekoratören Egon Bertil Andersson i Wihlborg Norra 5 i
Ystad och hans hustru Gerda Maria Andersson, född Mårtensson, i Knut 2
i Ystad angående hemskillnad hade mannen företett ett av kyrkoherden C. Hj.
Lundin den 12 november 1948 utfärdat prästbevis för sökande av hemskillnad,
äktenskapsskillnad, återgång av äktenskap eller ogiltighet av vigsel. I
detta bevis hade betygats bland annat: ”Medling mellan makarna företagen
den 12 november 1948 av undertecknad.”

Emellertid upplystes i stämningsansökningen i målet och bestyrktes av
andra omständigheter, att vid medlingsförsök inför Lundin den 12 november
1948 endast mannen infunnit sig, varemot hustrun icke kommit tillstädes.

Sedan jag med anledning av vad sålunda iakttagits anmodat Lundin att
inkomma med yttrande, anförde denne följande.

Då mannen Andersson besökt Lundin och anhållit om medling, hade Lundin
gjort sig underrättad om anledningen till hans begäran. Lundin hade sedan
sänt kyrkovaktmästaren att kalla hustrun till medling å pastorsexpeditionen
den 12 november 1948. På grund av de upplysningar Lundin erhållit dels av
mannen Andersson vid Lundins samtal med honom och dels av kyrkovaktmästaren
efter hans besök i hustruns bostad hade Lundin förstått, att hustrun

144

ej komme att infinna sig å pastorsexpeditionen. Lundin hade därför personligen
besökt henne i hennes bostad Stora Östergatan 11. Han hade haft ett
timslångt samtal med henne, varvid han sökt utröna hennes syn på den uppkomna
söndringen samt huruvida det funnes någon utsikt att kunna förlika
makarna. Då mannen den 12 november besökt Lundin å pastorsexpeditionen,
hade Lundin talat om, att Lundin varit i förbindelse med hans hustru, och det
intryck Lundin erhållit vid ovanberörda samtal. Lundin hade följaktligen
varit i förbindelse med båda parterna och sökt göra sig underrättad om anledningen
till söndringen samt sökt förlika makarna. På grund därav hade Lundin
ansett sig oförhindrad att utfärda medlingsintyg, ehuru endast mannen men
ej hustrun infunnit sig å pastorsexpeditionen den 12 november. Han tilläte
sig i detta sammanhang citera vad advokaten Bo Westman skreve i sin bok
''Äktenskapets juridik” s. 67: ”Tidigare har medling ansetts icke kunna ske
annat än vid makarnas samtidiga närvaro inför medlaren. Detta krav har
dock numera uppmjukats, och åtminstone vissa domstolar godtaga intyg om
medling även om därav eller av omständigheterna i övrigt — t. ex. att make
vid tiden ifråga varit boende i ett avlägset land — framgår, att makarna icke
varit närvarande inför medlaren. För övrigt blir det ju vederbörande medlares
uppfattning i denna fråga, som blir utslagsgivande, ty av medlingsintyget
behöver ju icke framgå, huruvida makarna varit personligen närvarande eller
icke.” På grund av vad sålunda anförts ansåge Lundin, att det påtalade medlingsintyget
vore i laga ordning tillkommet.

I 14 kap. 1 § giftermålsbalken angivas de fall, då medling enligt nämnda
balk må företagas i tvister mellan äkta makar. Stadgandet innebär, att make
äger påkalla medling dels vid söndring mellan makarna, dels vid tvister om
underhållsskyldigheten och dels vid tvist om ersättning åt make för biträde
i den andra makens förvärvsverksamhet eller vid tvist om redovisning av ena
maken för förvaltning under vissa omständigheter av den andres egendom.

Behörighet att företaga sådan medling tillkommer präst i svensk församling,
där makarna eller endera är kyrkobokförd, eller präst i församling av vissa
främmande trosbekännare eller den, som häradshövdingen eller i stad rättens
ordförande på begäran i det särskilda fallet utser att företaga medlingen, eller
ock särskild i viss annan ordning utsedd medlare.

Enligt 3 § i samma kapitel äger medlare kalla makarna att sammankomma
inför sig. Han skall på lämpligt sätt göra sig underrättad om anledningen till
söndringen eller tvisten och söka förlika makarna.

Rörande tillvägagångssättet vid medlingen ha några föreskrifter utöver vad
som nu nämnts icke givits. Ej heller ha under förarbetena till giftermålsbalken
gjorts uttalanden, som närmare angiva hur medlingen ansetts böra tillgå.
Ordalagen i det sistberörda lagrummet giva visserligen vid handen, att lag -

145

stiftaren tänkt sig, att båda makarna samtidigt skola infinna sig inför medlaren
vid förlikningsförsöket. Åtskillig tvekan har emellertid yppats rörande
spörsmålet, i vilken omfattning man kan medgiva undantag från regeln om
makarnas samtidiga närvaro hos medlaren. Härutinnan må hänvisas till — förutom
Westmans av Lundin åberopade arbete — artiklar i Sv. J.T. (1924 s.300
och 1929 s. 267) samt Georg Stiemstedts handbok ”Våra äktenskapslagar”.
Stiernstedt uttalar (s. 252) den meningen, att lagen ej torde fordra, att
makarna nödvändigtvis skola vara samtidigt närvarande inför medlaren, utan
att medling stundom kan lämpligast företagas med ena maken först och den
andra sedan.

I Westrings kommentar ”Den nya giftermålsbalken”, andra upplagan
(1933), ombesörjd av Birger Ekeberg och Einar Stenbeck, anföres (s. 285)
följande: ”Bestämmelserna om medling utgå därifrån, att medling äger rum
i makarnas samtidiga närvaro inför medlaren. Ett eftergivande av denna
ordning utan synnerliga skäl i det särskilda fallet skulle medföra ett försvagande
av medlingsinstitutet i strid mot lagstiftningens grunder. I högsta
instans torde ännu prövning ej hava skett av frågan, huruvida — där på
grund av särskilda omständigheter krav på makarnas sammankomst inför
medlaren skulle medföra väsentlig olägenhet för makarna eller endera av
dem — medling må ske i annan ordning, som av medlaren finnes lämplig. Om
medlare anser sig böra verkställa medling utan makarnas samtidiga närvaro
inför honom, synes detta böra av medlaren anmärkas i intyget om medlingen
samt tillika böra angivas orsaken därtill och huru medlingen företagits, varefter
det ankommer på domstolen att pröva, om medling rätteligen skett.”

Spörsmålet har också i ett par kända rättsfall varit föremål för domstols
prövning. I ett mål, refererat i Sv. J.T. 1929, rättsfallsavdelningen s. 33,
ansågs medling ej behörigen ha skett, då den ena maken, som vistades å
utrikes ort, endast skriftligen yttrat sig. I ett av högsta domstolen avgjort
mål, refererat i NJA 1946 s. 543, ansågs däremot medling i laga ordning
föreligga, när blott den ena maken inställt sig och medlaren allenast i telefon
varit i kontakt med den andra, vilken var intagen i anstalt för förminskat
tillräkneliga förbrytare.

Med hänsyn till ändamålet med medlingen och angelägenheten av att densamma
blir effektiv torde i princip böra fordras, att båda makarna samtidigt
komma tillstädes vid medlingen. I praxis har, såsom framgår av det föregående,
undantag från denna regel ansetts kunna medgivas, om medlaren
ändock funnits kunna utföra medlingen på lämpligt sätt. Det synes mig
emellertid vara uppenbart, att kravet på samtidig närvaro kan eftergivas
blott i exceptionella undantagsfall och endast om verkligt hinder kan åberopas
till ursäkt för underlåtenheten att komma tillstiides. År däremot orsaken till
uteblivandet att finna i önskan att undandraga sig själva medlingsförfarandet
eller att undslippa de besvär eller obehag, som medlingen väntas komma
att medföra, måste utevaron leda till att medlingsförsöket skall anses ha miss -

10 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1950 urs riksdag.

146

lyckats, och detta även om medlaren själv träffat båda makarna och sökt
förlika dem.

En av båda makarna gemensamt gjord ansökan om hemskillnad kan icke
upptagas till prövning av domstol, med mindre medling mellan makarna skett.
Äro makarna ense om hemskillnad och har medling företagits, erfordras i
skillnadsmålet icke någon bevisning till styrkande av söndringen i äktenskapet,
utan makarnas blotta uppgift därom tages för god. Har däremot endast
försök till medling gjorts, gäller rättegångsbalkens allmänna bestämmelse att
rätten i indispositiva tvistemål har att med hänsyn till omständigheterna
pröva, vilken verkan ett erkännande må äga som bevis. Frågan huruvida
medling kommit till stånd eller icke är sålunda ofta av avgörande betydelse
för upptagandet av ett hemskillnadsmål eller för målets prövning. Det är
därför av vikt, att medlaren noga beaktar denna fråga vid utfärdandet av
intyg rörande den av honom verkställda förrättningen, så att han icke genom
det sätt, på vilket han avfattar medlingsintyget, vilseleder domstolen. Har
medlaren verkställt medlingen med frångående av det normala tillvägagångssättet,
bör han — såsom i ovanberörda kommentar uttalas — i medlingsintyget
närmare angiva, hur medlingen tillgått och orsaken till avvikelsen från
det vanliga förfarandet. Det ankommer nämligen i sista hand på domstolen
att pröva, om medling rätteligen skett.

I förevarande fall har Lundin, sedan han kommit till insikt om att hustrun
Andersson ej skulle efterkomma kallelsen till medling, besökt henne i hennes
bostad och förhört sig om utsikterna till förlikning. När därefter endast
mannen Andersson inställt sig hos Lundin å den för medlingen utsatta dagen,
har Lundin utfärdat intyg om att medling blivit av honom företagen nämnda
dag. Med hänsyn till att hustrun icke varit förhindrad att inställa sig till
medlingen har Lundin, i enlighet med vad jag ovan anfört, förfarit felaktigt
genom att giva det utfärdade intyget den form det fått. Han hade bort intyga
allenast, att mannen infunnit sig till medling å utsatt tid samt att hustrun,
som kallats till förrättningen, icke inställt sig. Även om Lundin för sin del
ansett att medling kommit till stånd, hade han, då medlingen skett med frångående
av den vanliga ordningen, i allt fall bort i medlingsintyget redogöra
för hur medlingen tillgått.

Genom det intyg, som utfärdats av Lundin, hade rådhusrätten kunnat
föranledas att, med eftergivande av kravet på utredning om söndringen mellan
makarna, döma till hemskillnad med stöd allenast av makarnas uppgifter.
Då emellertid i målet på annat sätt blivit upplyst, att endast försök till medling
gjorts, hade någon skada genom intygets utfärdande icke uppkommit.
Med hänsyn därtill lät jag bero vid mina ovan gjorda uttalanden, vilka jag
upptog i en till Lundin avlåten skrivelse.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

147

17. Fråga om polismyndighets rätt att meddela beslut rörande
tvångsmedel vid förundersökning angående brott, sedan
ledningen av denna övertagits av åklagaren.

I en den 22 juni 1949 hit ingiven klagoskrift anförde direktören Willi Reinhold
August Daugs, Tysta gatan 4 i Stockholm, följande.

Den 28 maj 1949 hade till polismyndigheten i Stockholm ingivits en anmälan
mot klaganden från Finlands Bank. Detta ärende hade någon dag senare
lottats på stadsfiskalen Lennart Asplund, som med anledning av anmälan
hållit förhör med klaganden. Asplund hade uppenbarligen icke funnit skäl för
utfärdande av något reseförbud för klaganden. Under förhör den 21 juni 1949
hos Asplund hade emellertid på order av kriminalpolisintendenten A. Zetterquist
delgivits klaganden ett av Zetterquist samma dag utfärdat reseförbud.
Då enligt klagandens förmenande endast vederbörande stadsfiskal varit behörig
att utfärda reseförbud, hemställde klaganden, att jag ville taga saken under
omedelbar prövning. Klaganden ville ifrågasätta, huruvida icke det av Zetterquist
utfärdade reseförbudet, med hänsyn till dennes bristande behörighet att
utfärda sådant förbud för klaganden, vore en ren nullitet. Klaganden hade för
länge sedan beställt biljett för en affärsresa till Holland den 23 juni 1949, där
klaganden tänkt uppehålla sig under två ä tre veckor och därefter återvända
till Stockholm.

Vid klagoskriften var fogad bestyrkt avskrift av ett av Zetterquist den 21
juni 1949 utfärdat beslut om reseförbud för klaganden, med åläggande tillika
för klaganden att tillsvidare uppehålla sig i Sverige och förklaring att klaganden,
för den händelse han överträdde reseförbudet, kunde omedelbart komma
att gripas.

I anledning av innehållet i klagoskriften anmodade jag genom resolution
den 22 juni 1949 Zetterquist att till mig inkomma med yttrande.

I avgivet yttrande anförde Zetterquist därefter följande.

Den 20 juni 1949 klockan omkring 20 hade Zetterquist per telefon blivit
uppringd av kriminalchefen i Helsingfors, vilken meddelat, att Finlands Bank
inkommit med en skriftlig angivelse mot klaganden angående bestämt brott,
och hemställt, att klaganden skulle hindras att lämna Sverige. Den skriftliga
angivelsen hade enligt kriminalchefen med flygpost avsänts samma dag från
Helsingfors och skulle anlända till Zetterquist påföljande dag. Brottet hade
redan tidigare uppgivits bestå i bedrägeri mot finska staten, varigenom denna
skulle ha frånhänts ett belopp av cirka 350 000 schweiziska francs. Med hänsyn
till den stora betydelsen av ett gott samarbete mellan de svenska polismyndigheterna
och motsvarande myndigheter i andra länder hade Zetterquist
ansett sig icke kunna underlåta att villfara den av kriminalchefen i Helsingfors
framställda begäran om reseförbud för klaganden, särskilt som denne just
stått i begrepp att lämna landet och erhållit visum för inresa i Spanien. Någon

148

anledning antaga, att den av Finlands Bank gjorda anmälan icke skulle vara
lagligen grundad, hade Zetterquist icke haft. Ehuru ärendet rörande klaganden
blivit lottat på allmän åklagare, hade Zetterquist fortfarande betraktat
ärendet som ett spanings- och efterforskningsärende, varmed han varit skyldig
att taga befattning i sin egenskap av polismyndighet. Den 21 juni hade parterna
inställt sig hos stadsfiskalen Asplund till förhör, vilket avslutats först
klockan 21.40 samma kväll. Följande dag klockan 11.05 hade Zetterquist
beslutat häva reseförbudet och omedelbart låtit underrätta klaganden därom.
I klagoskriften hade klaganden hävdat, att Zetterquist ej skulle varit behörig
meddela nämnda reseförbud på grund av bestämmelserna i rättegångsbalken,
som i detta fall skulle tillerkänna blott åklagare denna rätt. Emellertid finge
man icke bortse från skillnaden mellan polis- och åklagarmyndigheternas
organisation i storstäderna och i landsorten. Rättegångsbalkens bestämmelser
toge sikte huvudsakligen på förhållandena sådana de vore i medelstora och
mindre städer samt på landsbygden. Vid rättegångsbalkens ikraftträdande
hade hållits överläggningar mellan polis- och åklagarmyndigheterna i Stockholm
rörande den i lagen icke uttryckligen reglerade frågan, vilken av dessa
myndigheter som hade att leda förundersökningarna och vilken som vore att
anse som anhållningsmyndighet och i denna egenskap ägde tillgripa tvångsmedel
av olika slag. Därvid hade man enats om den uppfattningen, att polismyndigheten
i sin egenskap av anhållningsmyndighet ägde besluta om tvångsmedel,
så länge åklagaren icke slutligen skilt sig från målet. Med anledning
av det ovan anförda samt på grund av kollusionsfaran, nämligen att klaganden
i händelse han tillåtits lämna landet kunde ha fått tillfälle att taga kontakt
med en såsom bulvan för honom utpekad amerikansk medborgare, hade
Zetterquist ansett det nödvändigt att utfärda reseförbud för klaganden, åtminstone
till dess att förhör med honom i saken hade hållits. Dessutom hade
det varit Zetterquist bekant, att klaganden ej skulle resa förrän den 23 juni,
varför det tillfälligt meddelade reseförbudet ej skulle omintetgöra hans förestående
utrikesresa, om utredningen gåve vid handen att anmälan ej vore
grundad på tillräckliga skäl. I samband därmed ville Zetterquist omnämna,
att han med Asplund muntligen diskuterat frågan om reseförbudet. Då Asplund
förklarat sig ej vilja taga ansvaret för ett sådant förbud, hade Zetterquist
meddelat honom, att Zetterquist i så fall vore beredd att taga detta ansvar,
eftersom han såsom ansvarig för spanings- och efterforskningsarbetet och med
hänsyn till relationerna till främmande polismyndigheter icke ansåge sig kunna
vägra bifall till den gjorda framställningen, så länge åklagaren icke tagit ståndpunkt
till åtalsfrågan.

Slutligen anförde Zetterquist: I den av f. d. justitierådet N. Gärde m. fl.
nyligen utgivna boken ”Nya rättegångsbalken” gjordes i kommentaren å
s. 292 gällande, att åklagare ej kunde överlåta på polismyndighet beslutanderätten
angående användande av tvångsmedel (t. ex. enligt 25 kap. 3 § rättegångsbalken).
Denna tolkning syntes rimligtvis ej vara tillämplig på polis -

149

myndigheten i Stockholm, där innehavaren av kriminalpolisintendentsbefattningen
vore väl så kvalificerad som någon av åklagarna. Då rättegångsbalken
enligt Zetterquists förmenande ej reglerade förhållandet mellan polis- och
åklagarmyndigheterna i de större städerna, hemställde Zetterquist om mitt
uttalande angående tolkningen av ifrågavarande bestämmelser. Ett beskärande
av polismyndighetens behörighet skulle skada och försvåra myndighetens
ansträngningar när det gällde att gripa brottslingar och möjliggöra
straffverkställighet. Därtill komme, att polismyndigheten ofta — icke minst
på grund av förhållandet till polismyndigheter i främmande länder — hade
att taga hänsyn till förhållanden som en åklagarmyndighet ej behövde tänka
på. Det förelåge även fara för att polismyndigheten skulle kunna bli ett
ineffektivt, osjälvständigt och kritiklöst verktyg i åklagarmyndighetens
händer.

På anmodan avgav jämväl Asplund yttrande i ärendet och anförde däri
följande.

Saken rörde en anmälan av Finlands Bank genom avdelningschefen J. Helander
mot klaganden för påstått bedrägeri. Anmälan hade den 30 maj 1949
lottats såsom B-mål å åttonde åklagarkammaren med Asplund som undersökningsledare
och åklagare. I anledning av att å anmälan bland annat tecknats,
att ”den 30 maj 1949 begärde avdelningschefen Helander att intet skulle
göras åt ärendet förrän han från Finlands Bank införskaffat stöd för sin
åtgärd”, hade Asplund endast låtit vidtaga vissa förberedande åtgärder i avvaktan
på ytterligare framställning. Bland annat hade Asplund låtit anmoda
advokaten Hans Ihre såsom ombud för Finlands Bank att söka kontakt med
Asplund för att närmare utveckla bankens talan. Såvitt Asplund kunde erinra
sig, hade Asplund därefter icke förrän den 20 juni 1949 vid omkring klockan
16 hört något vare sig från Finlands Bank eller dess ombud. Då hade emellertid,
om Asplund icke missminde sig, advokaten Olof Södermark eller möjligen
Ihre ringt till Asplund och meddelat, att han fått kännedom om att klaganden
skulle resa utomlands dagen därpå, samt därför hemställt, att reseförbud
omedelbart skulle utfärdas för klaganden. Asplund hade förklarat, att han
icke kunde taga ställning till denna fråga, förrän han ånyo läst de omfattande
handlingarna i ärendet, vilket påbörjats omedelbart, och dessutom åtminstone
fått tillfälle höra klaganden. Södermark hade även utlovat, att Finlands Bank
under morgondagen skulle inkomma med ytterligare handlingar. Ett flertal
telefonsamtal rörande samma sak hade förekommit denna dag. Själv hade
Asplund på kvällen erhållit kontakt med advokaten Hugo Lindberg såsom
ombud för klaganden och fått den uppgiften att klaganden icke skulle avresa
förrän den 23 juni. Den 21 juni, dagen därpå, hade först Ihre vid besök hos
Asplund fått närmare utveckla Finlands Banks ståndpunkt, varefter förhör
med klaganden, som kallats till åklagarmyndigheten, påbörjats klockan 15
och avslutats samma dag klockan 21.40, efter klockan 19 på begäran av kla -

150

ganden i närvaro av advokaten Thorsten Svensson. I anledning av vad som
framkommit hade Asplund vid denna tidpunkt ansett sig icke ha skäl för att
bedöma klaganden som skäligen misstänkt för det påstådda bedrägeribrottet
och hade därför saknat grund för att utfärda reseförbud för honom. Under
förhöret med klaganden hade Zetterquist ringt till Asplund och meddelat,
att han utfärdat reseförbud för klaganden, vilket Asplund muntligen underrättat
denne om. Under diskussionen med Zetterquist hade Asplund meddelat,
att han icke på något sätt ville taga något ansvar för Zetterquists beslut om
reseförbud. Sin slutgiltiga ståndpunkt skulle Asplund meddela Zetterquist,
när förhöret med klaganden vore avslutat. Den 22 juni 1949 hade Asplund
av kriminalöverkonstapeln O. P. Stefansson, som varit närvarande vid ovannämnda
förhör med klaganden, fått veta, att Zetterquist efter föredragning av
Stefansson hävt reseförbudet. Utredningen i ärendet angående klaganden vore
ännu icke avslutad. Närmast avvaktades påminnelser från Ihre såsom ombud
för Finlands Bank innan beslut i ärendet kunde meddelas.

Förundersökning rörande brott, som hör under allmänt åtal, inledes av polismyndighet
eller åklagaren. Har förundersökningen inletts av polismyndighet,
skall enligt bestämmelse i 23 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken åklagaren,
så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet eller det eljest av särskilda
skäl finnes påkallat, övertaga ledningen av undersökningen.

Innan ledningen av förundersökningen övertagits av åklagaren är denne
enligt andra stycket i samma paragraf berättigad att meddela anvisningar
rörande undersökningens bedrivande.

Då förundersökningen ledes av åklagaren, äger han, enligt tredje stycket i
ovannämnda lagrum, vid undersökningens verkställande anlita biträde av
polismyndighet så ock uppdraga åt polisman att vidtaga särskild till undersökningen
hörande åtgärd, om dess beskaffenhet tillåter det.

Beträffande användandet av tvångsmedel, såsom häktning, anhållande,
reseförbud samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning, äro bestämmelser meddelade
i 24—28 kap. rättegångsbalken. Uttryckliga föreskrifter äro där givna
om olika myndigheters behörighet att härutinnan träffa avgörande. Vad särskilt
angår reseförbud stadgas i 25 kap. 3 §, att reseförbud meddelas av undersökningsledaren,
åklagaren eller rätten. Detta innebär, att så länge polismyndigheten
är självständig ledare av förundersökningen polismyndigheten äger
att besluta i fråga om reseförbud för den misstänkte. Detta gäller även i
sådana fall, då åklagaren med stöd av 23 kap. 3 § andra stycket anser sig
böra meddela anvisningar rörande undersökningens bedrivande.

Då åklagaren övertagit ledningen av förundersökningen, ställer sig saken
emellertid annorlunda såväl i fråga om reseförbuds meddelande som beträffande
användandet av övriga tvångsmedel under förundersökning. Åklagaren

151

är då den som ensam äger besluta om tvångsmedlen, i den mån beslutanderätten
icke tillkommer rätten. I det av Zetterquist omförmälda avsnittet av
Gärdes m. fl. kommentar till nya rättegångsbalken anföres vid 23 kap. 3 §
i fråga om den i tredje stycket åklagare tillagda rätten att, då förundersökning
ledes av honom, anlita biträde av polismyndighet, bland annat, följande
(s. 292): ”Väl torde åklagaren kunna överlåta åt polismyndighet att hålla förhör
med den misstänkte eller annan och att besluta i frågor, som uppkomma i
samband därmed (se t. ex. 7, 10 och 11 §§) eller att verkställa utredning
rörande särskilda frågor som kunna vara av betydelse för saken. Men i den
mån enligt 24—28 kap. beslut om användande av tvångsmedel ankommer
på undersökningsledaren eller åklagaren (se t. ex. 24:5, 25:3, 26:3, 27:4),
äger åklagaren icke överlåta beslutanderätten åt polismyndighet.” Vad sålunda
anförts är grundat på den allmänna principen att ansvaret för de åtgärder,
som under förundersökningen företagas mot den misstänkte, åvilar undersökningsledaren.
Detta måste anses gälla utan inskränkning och sålunda även
om polismyndigheten, såsom i Stockholm och några andra större städer i
landet, i och för sig besitter tillräckliga kvalifikationer för meddelande av
beslut i frågor av sagda beskaffenhet. En motsatt uppfattning skulle leda till
det uppenbart orimliga resultatet, att åklagaren och polismyndigheten skulle
kunna var för sig samtidigt besluta om olika tvångsmedel mot den misstänkte.

Vad före varande fall beträffar, så är i ärendet upplyst, att kriminalpolisintendenten
Zetterquist efter det ledningen av förundersökningen rörande det
brott, för vilket klaganden var misstänkt, övertagits av vederbörande åklagare,
den 21 juni 1949 meddelat reseförbud för klaganden. Såsom framgår av vad
jag ovan anfört kan meddelandet av detta beslut enligt min mening icke anses
överensstämmande med gällande bestämmelser om polismyndighets befogenhet
att träffa avgörande i dylik fråga. Då Asplund övertagit ledningen
av åtalsärendet mot klaganden, ankom det i första hand på Asplund ensam
att meddela beslut om användande av berörda tvångsmedel. Vad Zetterquist
anfört till försvar för den av honom vidtagna åtgärden eller att han
ansett sig icke kunna underlåta att villfara kriminalchefens i Helsingfors
därutinnan framställda begäran är ägnat att förvåna. Ett hänsynstagande
till en dylik framställning kan icke få ske på bekostnad av det eljest stränga
iakttagandet av här i landet gällande bestämmelser för tvångsmedels användande.
Först om vid verkställd prövning befinnes, att i lag stadgade
förutsättningar för tvångsmedlets tillgripande föreligga, kan beslut om åtgärdens
företagande meddelas.

Enligt min mening hade Zetterquist alltså förfarit felaktigt genom att meddela
reseförbudet. Då han emellertid redan på morgonen påföljande dag förordnat
om förbudets hävande och någon skada på grund av felet därför icke
syntes ha tillskyndats klaganden, fann jag mig kunna låta bero vid mina
ovan gjorda uttalanden, av vilka Zetterquist genom avlåten skrivelse erhöll del.

152

18, Utövandet av länsstyrelses tillsyn över stiftelser. Infordrande

av årsberättelser och diarieföring av redovisningshandlingar.

Vid en av mig den 16 juni 1947 verkställd inspektion av länsstyrelsen i
Hallands län iakttog jag bland annat följande.

I liggaren över stiftelser hade endast i undantagsfall antecknats, att årsberättelse
inkommit till länsstyrelsen. I ett och annat fall hade före år 1937
gjorts anteckning om inkommen årsberättelse, men efter nämnda år saknades
sådan anteckning så gott som undantagslöst. Räkenskapssammandrag för förvaltningsåret
1946 hade icke inkommit beträffande ett femtiotal stiftelser.
I fem fall saknades i liggaren anteckning om räkenskapssammandrag såväl
för år 1945 som för år 1946.

Med anledning av vad sålunda iakttagits uppmanade jag t. f. länsbokhållaren
Bertil Fornberg, vilken sedan den 1 juli 1946 handlade dessa ärenden,
att tillse att icke endast räkenskapssammandrag utan också årsberättelser
ingåves från stiftelsernas förvaltare.

Fornberg förklarade, att han under år 1947 börjat söka indriva även årsberättelser,
ehuru resultatet blivit klent på grund av att stiftelsernas förvaltare
tydligen uppfattat detta som en nyhet. Fornberg uppgav vidare, att han
genom skrivelser till samtliga försumliga förvaltare infordrat felande räkenskapssammandrag
och att sådana nu börjat inkomma. I samband därmed
förklarade Fornberg, att de flesta av de i liggaren ej antecknade räkenskapssammandragen
avsåge stiftelser, som förvaltades av Halmstads stad, och att
dessa sammandrag inkommit omedelbart före inspektionen men ej hunnit
införas i liggaren.

Sedan jag med översändande av utdrag av det vid inspektionen förda
protokollet anmodat länsstyrelsen att inkomma med yttrande, avgav länsstyrelsen
utlåtande, vid vilket voro fogade yttranden av Fornberg och e. o.
länsassessorn Curt Westhall.

Fornberg anförde följande.

De framställda anmärkningarna syntes i första hand avse det förhållandet
att särskilda årsberättelser utöver de årligen inkommande räkenskapssammandragen
icke infordrats från samtliga stiftelser, som stode under länsstyrelsens
tillsyn. Vad beträffade räkenskapsåret 1946 hade särskild årsberättelse inkommit
från 85 av de sammanlagt 168 stiftelser, som stode under länsstyrelsens
tillsyn. Årsberättelserna bestode i ett mycket stort antal fall huvudsakligen
av en uppräkning av de personer, som under nämnda år uppburit utdelning
eller understöd från stiftelsen. Återstående antalet stiftelser, där alltså någon
särskild, från räkenskapssammandraget skild årsberättelse ej inkommit och ej
heller infordrats, kunde hänföras till någon av följande grupper.

1. Enligt räkenskapssammandraget hade ingen som helst utbetalning vare
sig av stiftelsens kapital eller avkastningen därå skett under räkenskapsåret.

153

I dessa fall, till antalet 19, hade hela årsavkastningen av stiftelsens kapital,
vilket i regel bestått av banktillgodohavande, vid årets slut tillagts kapitalet.
Av räkenskapssammandraget framginge givetvis kapitalets storlek vid årets
början, den under året erhållna avkastningen samt kapitalets storlek vid årets
slut. Att i dylikt fall infordra en särskild årsberättelse syntes vara ganska
meningslöst, enär denna ej gärna kunde innehålla annat än vad som framginge
av räkenskapssammandraget.

2. Under räkenskapsåret hade utbetalning skett endast för gäldande av
förfallna skatter. Så vore fallet med 10 stiftelser. Ej heller i dessa fall torde en
infordrad årsberättelse innehålla något av betydelse utöver vad som framginge
av räkenskapssammandraget.

3. Utbetalning hade under räkenskapsåret skett endast av något mindre
belopp, utgörande ren förvaltningskostnad. Detta vore förhållandet med 3
stiftelser.

4. I räkenskapssammandraget hade lämnats fullständig uppgift å den eller
de personer, som erhållit understöd, premier o. dyl. från stiftelsen. Så vore förhållandet
beträffande 43 stiftelser. Hit hörde huvudsakligen sådana fall, då
avkastningen enligt för stiftelsen gällande föreskrifter skulle utdelas till personer
tillhörande någon viss kategori, oftast sjuka och fattiga, eller tillfalla
någon viss institution. Då denna specifikation lämnats å ett särskilt papper,
skilt från räkenskapssammandraget, hade detta givetvis godtagits såsom årsberättelse.
Men även i nu förevarande fall, när uppräkningen i stället införts
i själva räkenskapssammandraget, borde väl lagens föreskrift om insändande
av årsberättelse anses vara i lika män uppfylld. I något enstaka undantagsfall,
då utdelningen avsett mycket små belopp till ett större antal personer, hade
dock dessas namn ej uppgivits och upplysning därom ej heller ansetts behöva
infordras.

5. Enda utbetalningen hade avsett legat till viss eller vissa uppgivna personer
i enlighet med i stiftelseurkunden givna föreskrifter. Hit hörde 3 stiftelser.
Vad som anförts under punkten 4 torde kunna anses vara tillämpligt
även här.

6. Under räkenskapsåret verkställda utbetalningar hade allenast hänfört
sig till förvaltningen av stiftelsen tillhörig fast egendom. Hit hörde 5 stiftelser.
Av räkenskapssammandraget eller andra i samband med granskningen skriftligen
eller telefonledes infordrade uppgifter framginge med full tydlighet, hur
förvaltningen av stiftelsens egendom handhafts. Bortsett från en av dessa
stiftelser hade icke i något fall utdelning under räkenskapsåret skett av stiftelsernas
medel, utan nettobehållningen hade tillagts stiftelsens kapital.

Fornberg förklarade, att han, som följaktligen ansåge att i samtliga nu
angivna fall räkenskapssammandragen jämväl inkluderade årsberättelser, i
enlighet därmed i liggaren antecknat, att såväl räkenskapssammandrag som
årsberättelser inkommit för räkenskapsåret 1946.

154

Uppgiften i inspektionsprotokollet att räkenskapssammandrag för förvaltningsåret
1946 icke inkommit beträffande ett femtiotal stiftelser — anförde
Fornberg vidare — syntes bero på en missuppfattning. Räkenskapssammandrag
för nämnda år för de av Halmstads stad förvaltade stiftelserna, tillsammans
65 stycken, hade inkommit den 1 mars 1947. De hade emellertid
vid inspektionstillfället ännu ej hunnit granskas. Anteckning i liggaren om
att räkenskapssammandrag och årsberättelser inkommit gjordes först efter
hand som granskningen av dessa handlingar verkställdes. Vad anginge de av
mig angivna fem fallen, då anteckning i liggaren saknades om att räkenskapssammandrag
för åren 1945 och 1946 inkommit, hade i tre fall, oaktat granskning
ägt rum, anteckning på grund av förbiseende icke skett i liggaren därom
att räkenskapssammandrag för år 1945 ingivits. Jämväl i de återstående två
fallen hade räkenskapssammandrag för sistnämnda år insänts till länsstyrelsen.
Från samtliga nu ifrågavarande fem stiftelser hade årsberättelser och räkenskapssammandrag
för år 1946 efter anmaningar inkommit.

Westhall, vilken under tiden den 1 januari 1945—den 31 mars 1946 vid
länsstyrelsen handlagt ärendena rörande tillsynen över stiftelser, yttrade
följande.

De räkenskapssammandrag och årsberättelser, som årligen skulle från stiftelse
insändas till länsstyrelsen, skulle tjäna till ledning vid länsstyrelsens
granskning av stiftelsens förvaltning. Då granskningen huvudsakligen avsåge
kontroll över att stiftelsens medel icke använts för andra än med stiftelsen
avsedda ändamål och att stiftelsens tillgångar vore på betryggande sätt placerade,
syntes i ett stort antal fall, där räkenskapssammandraget innehölle
tillräckliga uppgifter i dessa hänseenden, någon särskild årsberättelse icke
erforderlig ur kontrollsynpunkt. I de fall, då en dylik berättelse icke kunnat
förutsättas innehålla annat än en hänvisning till eller upprepning av vissa
uppgifter i räkenskapssammandraget, hade det därför icke ansetts nödvändigt
att infordra särskild årsberättelse. En närmare redogörelse för vilka fall, som
här avsåges, hade lämnats av Fornberg. Det syntes i detta sammanhang böra
framhållas, att lagstiftningen om tillsyn över stiftelser icke torde kunna anses
innefatta något förbud mot att sammandrag av räkenskaperna och årsberättelse
sammanfördes i en handling. Detta förefölle tvärtom ofta vara ändamålsenligast,
åtminstone i fråga om mindre stiftelser, där utbetalningar eller andra
förvaltningsåtgärder under ett år kanske icke alls förekommit eller ock förekommit
i mycket ringa omfattning. Att en sådan handling sedan med hänsyn
till sitt mest framträdande innehåll betecknades blott såsom ett räkenskapssammandrag
syntes ur kontrollsynpunkt ganska ovidkommande. Då uppgifterna
i de för granskning insända handlingarna i något avseende varit
otydliga eller ofullständiga, hade givetvis i stor utsträckning kompletterande
upplysningar begärts, vilket ofta skett genom telefonsamtal. — Det torde
sålunda icke med fog kunna göras gällande, att de anmärkta förhållandena

155

medfört någon bristande effektivitet i övervakningen av stiftelserna. Emellertid
hade med hänsyn till arbetsförhållandena å landskontorets länsbokhållaravdelning
tillräcklig uppmärksamhet tyvärr icke kommit att ägnas åt tillsynen
över att anteckningarna i den över stiftelserna förda liggaren, såvitt
anginge inkomna årsberättelser och räkenskapssammandrag, blivit fullständiga.
Detta sammanhängde med att den närmaste övervakningen över att
föreskrivna handlingar inkommit och förhandsgranskningen av dessa på grund
av den stora arbetsbörda, som åvilat länsbokhållaren av första klass, åtminstone
under Westhalls och hans närmaste företrädares förordnanden å tjänsten,
måst anförtros åt den i tjänsten äldste icke-ordinarie länsbokhållaren. För att
underlätta arbetet med kontrollen över att föreskrivna handlingar inkommit
hade denne därvid uppgjort en särskild förteckning eller ”lista” över stiftelserna,
i vilken avprickning skett allteftersom handlingarna inkommit. Med
tillhjälp av en sådan lista hade givetvis betydligt lättare kunnat konstateras
i vilka fall försummelse förelegat, än om man för sådant ändamål varje gång
måst bläddra igenom hela liggaren. Beklagligtvis hade genom förbiseende
anteckningarna sedermera icke kommit att överflyttas till liggaren. Berörda
brister vore emellertid numera avhjälpta.

I sitt yttrande anförde länsstyrelsen, att det enligt länsstyrelsens åsikt icke
förelåge någon försummelse vid övervakningen av stiftelserna. Länsstyrelsen,
som förklarade sig dela Fornbergs och Westhalls uppfattning att särskilda årsberättelser
ej varit behövliga i de fall, då av räkenskapssammandragen framginge
hur stiftelsens ändamål blivit under året främjat, framhöll vidare, att
det för kontrollen saknade betydelse att vederbörliga anteckningar i liggaren
i undantagsfall ej verkställts; denna brist vore numera avhjälpt.

I en till länsstyrelsen i Hallands län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

I 1 § lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser stadgas att, om
någon anslagit egendom att såsom självständig förmögenhet fortvarande
tjäna ett bestämt ändamål, den sålunda grundade stiftelsen skall anmälas hos
länsstyrelsen i det län, där stiftelsens förvaltning huvudsakligen skall utövas.
Från anmälningsplikt har emellertid i 2 § undantagits dels vissa stiftelser, för
vilka tillsyn enligt lagen ansetts obehövlig, dels ock stiftelser, som genom
Konungens förordnande eller stiftarens föreskrift undantagits från sådan tillsyn.

Enligt 8 § skall anmäld stiftelse stå under länsstyrelsens tillsyn, där länsstyrelsen
finner stiftelsen främja ett allmännyttigt ändamål. Länsstyrelsen
äger dock från tillsyn undantaga stiftelse, som redan är underkastad nöjaktig
tillsyn eller för vilken tillsyn enligt lagen eljest på grund av särskilda omständigheter
finnes icke vara behövlig.

156

Om sättet för tillsynens utövande stadgas bland annat följande. Det tillkommer
länsstyrelsen att övervaka, att stiftelses förvaltning handhaves i
överensstämmelse med lagen och de för stiftelsen gällande föreskrifter (9 §).
Stiftelses styrelse åligger att föra räkenskaper över stiftelsens tillgångar och
skulder samt inkomster och utgifter, årligen avsluta räkenskaperna samt inom
tre månader efter räkenskapsårets slut till länsstyrelsen insända dels berättelse
huru stiftelsens ändamål blivit under året främjat, dels ock sammandrag av
räkenskaperna enligt formulär, som Konungen fastställt (14 § ). Länsstyrelsen
har att med ledning av dessa handlingar granska stiftelsens förvaltning. Vid
granskningen bör huvudsakligen tillses, att stiftelsens medel icke dragas från
ändamål, vartill de äro bestämda, och att förmögenheten är på nöjaktigt sätt
placerad. Finner länsstyrelsen vid granskningen ytterligare handlingar eller
upplysningar rörande stiftelsens förvaltning erforderliga, äger länsstyrelsen
infordra sådana från stiftelsens styrelse. Där omständigheterna sådant påkalla
äger länsstyrelsen jämväl hos styrelsen förrätta granskning av stiftelsens förvaltning,
därvid stiftelsens räkenskaper, kassa, värdehandlingar, säkerhetshandlingar
och protokoll skola av styrelsen hållas tillgängliga (15 §). Länsstyrelsen
må förelägga styrelsen att fullgöra vad den åligger (16 §).

I kungl. kungörelsen den 6 juni 1930 med vissa bestämmelser i anledning av
lagen om tillsyn över stiftelser har föreskrivits, att det sammandrag av räkenskaperna,
som stiftelses styrelse har att insända till länsstyrelsen, skall upptaga
tillgångar och skulder vid början av det senast förflutna räkenskapsåret,
en sammanställning av inkomster och utgifter under nämnda år samt tillgångar
och skulder vid samma års utgång. Sammandraget skall vara uppställt
i huvudsaklig överensstämmelse med ett vid kungörelsen fogat formulär med
därå lämnade anvisningar.

Rörande tillkomsten av de nu berörda stadgandena i lagen om tillsyn
över stiftelser må anföras följande.

Enligt ett år 1927 inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag om
stiftelser för allmännyttigt ändamål skulle finnas en för hela riket gemensam
tillsynsmyndighet, som skulle hava till allmän uppgift att övervaka, att stiftelses
förvaltning handhades i överensstämmelse med lag och de för stiftelsen
gällande föreskrifterna. Tillsynen skulle utövas dels genom granskning av de
räkenskapssammandrag, som för varje stiftelse årligen skulle insändas till tillsynsmyndigheten,
och dels genom inspektioner, som tid efter annan och i
allmänhet vart femte år skulle företagas hos stiftelsens styrelse av tillsynsmyndigheten
eller dess ombud. Den senare formen för granskningen förmodades
bliva den, som skulle erhålla den största betydelsen.

Sedan lagrådets yttrande över departementsförslaget inhämtats och förslaget
därefter blivit i avsevärd utsträckning omarbetat, framlades detsamma
i proposition nr 83 för 1929 års riksdag.

Enligt propositionen skulle, i överensstämmelse med lagrådets yttrande,
tillsynen över stiftelserna icke centraliseras utan ankomma på länsstyrelserna.

157

Rörande sättet för tillsynens utövande anförde departementschefen följande:
Enligt tidigare förslag skulle tillsynsmyndigheten, utöver granskningen av de
årligen insända räkenskapssammandragen, låta hos styrelsen förrätta granskning
av stiftelsens förvaltning. Då sistnämnda granskning uppenbarligen måste
bliva synnerligen betungande för tillsynsmyndigheten, hade departementschefen
ansett densamma böra äga rum allenast när omständigheterna sådant
påkallade. En sådan anordning förutsatte emellertid, att materialet för den
hos tillsynsmyndigheten skeende årliga granskningen något utökades. Det
hade i sådant syfte föreslagits skyldighet för styrelsen att årligen insända
jämväl berättelse, huru stiftelsens ändamål blivit under sistförflutet räkenskapsår
främjat. Av en dylik berättelse och av ett räkenskapsutdrag, som
gjordes tillräckligt fylligt, borde kunna framgå, om stiftelsens medel dragits
från ändamål, vartill de vore bestämda, och om förmögenheten vore på
nöjaktigt sätt placerad. Med hänsyn till den sålunda föreslagna omläggningen
av granskningen hos stiftelses styrelse hade den tidigare föreslagna bestämmelsen
om dylik gransknings företagande genom ombud ansetts böra utgå.
Självfallet både kunde och borde länsstyrelsen anlita sakkunnigt biträde, där
sådant erfordrades.

Riksdagen biföll propositionen med vissa ändringar, som dock ej berörde
de nu omförmälda delarna av densamma.

Det anförda giver vid handen, att vid tillkomsten av lagen om tillsyn över
stiftelser stor betydelse tillmättes bestämmelsen om skyldighet för stiftelses
styrelse att årligen insända berättelse, huru stiftelsens ändamål blivit främjat.
Granskningen av dessa berättelser kom i den slutliga lagtexten att träda i
stället för den regelbundet återkommande inspektion, som i det tidigare utkastet
till lag i ämnet upptogs som det främsta medlet för kontrollens utövande
men från vilka man av hänsyn till kontrollmyndighetens arbetsbörda tvangs
att avstå.

Årsberättelserna äro alltså avsedda att utgöra ett viktigt underlag för länsstyrelsens
tillsyn över stiftelserna. I främsta rummet skola berättelserna tjäna
till ledning vid granskningen av att stiftelses medel icke dragas från ändamål,
vartill de äro bestämda, och att förmögenheten är på nöjaktigt sätt placerad.
Berättelsen bör i dessa hänseenden komplettera de uppgifter, som kunna hämtas
från det samtidigt ingivna räkenskapssammandraget. Sålunda bör i förekommande
fall angivas efter vilka grunder understöd och andra utbetalningar
från stiftelsen ägt rum. Att så sker är icke minst av vikt vid redovisning för
stiftelser, som förvaltas av kommunal myndighet. Granskningen bör nämligen
i dessa fall taga sikte bland annat på kontroll av att icke stiftelses tillgångar
i strid mot stiftelseurkundens bestämmelser användas för ändamål, som äro
av natur att böra bekostas med skattemedel. I fråga om placeringen av stiftelsens
förmögenhet bör uppgivas exempelvis intecknad fastighets taxeringsvärde
och inteckningens plats i förmånsrättsordningen.

158

Även härutöver är det emellertid önskvärt och i vissa fall nödvändigt, att i
årsberättelsen uppgifter lämnas om stiftelsens verksamhet. För länsstyrelsen
är det av vikt att få veta om revision ägt rum och om anmärkningar därvid
framställts. Om antalet sammanträden med stiftelsens styrelse och om viktigare
händelser i förvaltningen böra uppgifter även lämnas. Givet är, att
redovisningens omfattning får bliva beroende på storleken av den förvaltade
förmögenheten och på verksamhetens art.

Länsstyrelsen har att vaka över att årsberättelser inkomma samt att de innehålla
erforderliga uppgifter. Det ligger sålunda icke i länsstyrelsens hand att
fritaga styrelse från skyldigheten att inkomma med årsberättelse.

Vid mina inspektioner av länsstyrelser har jag i ett stort antal fall iakttagit,
att årsberättelser icke inkommit från stiftelser och att några åtgärder för
infordrande av sådana icke vidtagits. Vid mitt påpekande härav har understundom
framhållits, att erforderliga uppgifter för granskningen kunnat hämtas
från ingivna räkenskapssammandrag. Uppenbart är att — likaväl som
hinder icke möter mot att i samma handling upptaga såväl årsberättelse som
räkenskapssammandrag — särskild årsberättelse icke bör infordras, därest
räkenskapssammandraget såsom undantagsvis, särskilt i fråga om mindre
stiftelser, kan vara fallet innehåller samtliga de uppgifter, som bort intagas i
en årsberättelse. Emellertid ha omständigheterna i de av mig uppmärksammade
fallen, då årsberättelser icke inkommit, i regel icke varit sådana, att de
uppgifter, som kunnat hämtas från ingivna sammandrag av räkenskaperna,
kunnat anses tillfyllest. Tillsynen över stiftelserna har sålunda i många fall
icke haft den av lagen avsedda omfattningen.

Vad nu särskilt angår den av länsstyrelsen i Hallands län på förevarande
område tillämpade praxis så är det upplyst, att länsstyrelsen i betydande omfattning
underlåtit att infordra årsberättelser. Fomberg har i sitt yttrande
gjort gällande, att samtliga de fall, i vilka särskild årsberättelse icke infordrats,
varit av den art att sådan berättelse finge anses icke erforderlig. Fomberg har
sammanfört dessa fall i olika grupper. Fyra av grupperna avse stiftelser, beträffande
vilka från ingivna räkenskapssammandrag kunnat inhämtas, att
utbetalning av stiftelsens medel under räkenskapsåret antingen alls icke ägt
rum eller ock förekommit allenast för gäldande av skatter eller förvaltningskostnad.
I sådana fall har alltså stiftelsens ändamål icke blivit främjat under
räkenskapsåret. Då länsstyrelsen har att vaka över icke blott att medlen ej
användas för något främmande syfte utan även att de verkligen komma det
avsedda ändamålet till godo, synes anledning ha förelegat att infordra berättelse
om orsakerna, varför stiftelsens verksamhet sålunda legat nere. Endast i
sådana fall, då sammandraget av räkenskaperna tydligt utvisat att stiftelsens
ekonomiska ställning icke möjliggjort fullföljande av stiftelseändamålet, har
det — under förutsättning att för granskningen i övrigt erforderliga uppgifter
kunnat hämtas från räkenskapssammandraget — varit försvarligt att icke
infordra särskild årsberättelse. Vad särskilt angår stiftelser, där utgifterna

159

hänföra sig till förvaltningen av fast egendom, kan det såsom ock i viss mån
framgår därav att länsstyrelsen i dessa fall enligt Fornbergs utsago understundom
införskaffat kompletterande utredning, icke vara tillfyllest med allenast
de uppgifter, som framgå av ett sammandrag av räkenskaperna. Verksamhetens
art påkallar här en fylligare redovisning. Komplettering av uppgifterna
bör emellertid ske genom infordrande av årsberättelse och icke medelst
inhämtande av upplysningar under hand.

Under punkten 4 har Fornberg i sitt yttrande sammanfört fall, då i räkenskapssammandrag
lämnats fullständig uppgift å den eller de personer, som
erhållit understöd, premier eller dylikt från stiftelsen. Ej heller i dessa situationer
kan det dock anses, att årsberättelse generellt är onödig. Sammandraget
giver nämligen i regel icke erforderliga upplysningar för bedömande av efter
vilka grunder utbetalningarna skett, och även ur andra synpunkter kan den
utförligare redogörelse, som en årsberättelse innefattar, vara behövlig. —
Fornberg har vidare under denna punkt uttalat, att då utbetalningar från
stiftelse avsett små belopp till ett större antal personer, det icke kunde anses
erforderligt att mottagarnas namn angåves i redovisningen. I denna åsikt
kan även jag instämma. Därmed är dock icke sagt, att årsberättelse icke skulle
behövas i dessa fall. Frågan, huruvida för dessa stiftelser — avseende exempelvis
utdelning av premier åt skolbarn, julgåvor åt personer, intagna å
ålderdomshem eller sjukhus, med mera dylikt — särskild årsberättelse skall
anses onödig, kan icke generellt besvaras utan beror av förvaltningens omfattning
och utförligheten av ingivna räkenskapssammandrag.

Att årsberättelse icke infordrats i de under punkten 5 i Fornbergs yttrande
upptagna fallen — stiftelser från vilka enda utbetalningen avsett legat till viss
eller vissa uppgivna personer i enlighet med stiftelseurkundens bestämmelser
— giver icke anledning till erinran från min sida.

Av vad jag nu anfört torde framgå, att länsstyrelsen enligt min mening
icke i tillräcklig utsträckning infordrat årsberättelser från de under länsstyrelsens
tillsyn stående stiftelserna.

Vad härefter angår det i ärendet jämväl uppkomna spörsmålet om tiden
och sättet för diarieföring av inkomna årsberättelser och räkenskapssammandrag,
må till en början erinras om innehållet i följande författningsrum.

I 34 § första stycket landshövdinginstruktionen den 19 november 1937
stadgas, att till länsstyrelsen inkommande handlingar skola, där länsstyrelsen
för vissa grupper av ärenden icke annorlunda förordnar, genast registreras i
diarium, kortregister, liggare eller på annat betryggande sätt.

Enligt 21 § lagen om tillsyn över stiftelser skall hos länsstyrelse föras särskild
förteckning över anmälda stiftelser. I 2 § kungörelsen den G juni 1930
är vidare utsagt, att förteckningen skall föras i enlighet med ett vid kungörelsen
fogat formulär och vara anordnad såsom liggare enligt lösbladssystem.
Anmärkas må, att formuläret upptager kolumner för anteckning om ingivna

160

årsberättelser och räkenskapssammandrag. Härav måste följa, att anteckning
i nämnda hänseende också skall göras.

De nu återgivna reglerna, sammanställda med varandra, giva vid handen,
att anteckning om inkomna redovisningshandlingar obligatoriskt skall göras i
liggaren över stiftelser. I fråga om tiden härför är någon särskild bestämmelse
icke meddelad. Den allmänna regeln, från vilken länsstyrelsen dock kan medgiva
undantag, är att registrering av inkommande handlingar skall ske genast,
d. v. s. å ankomstdagen eller senast påföljande arbetsdag. Ur ordningens och
säkerhetens synpunkt synes det icke lämpligen böra komma i fråga, att
redovisningshandlingar icke genast efter det de inkommit på något sätt registreras.
Föres icke annat register i detta hänseende än liggaren, bör alltså
anteckningen däri om inkomna redovisningshandlingar göras omedelbart.

Det kan emellertid ur många synpunkter vara lämpligt att — såsom ock
på vissa håll redan sker — vid sidan av liggaren föra ett särskilt årligt diarium,
vari för varje stiftelse anteckning göres om dagen, då redovisningshandlingar
inkommit. I sådant fall bör den omedelbara registreringen ske i diariet, medan
med införingen i liggaren kan få anstå, exempelvis till dess handlingarna,
granskats. I diariet anmärkas vidare förelägganden och andra åtgärder, som
vidtagits för att införskaffa eller komplettera handlingarna, varjämte anteckning
göres om verkställd granskning. Det förtjänar nämligen framhållas, att
liggaren icke upptager något utrymme för anteckningar i sistnämnda hänseenden
liksom ej heller dess kolumner för inkomna redovisningshandlingar
äro avsedda för införing av inkomstdag. Genom förandet av ett sådant särskilt
diarium skapas större överblick och möjlighet till kontroll av att redovisningshandlingar
verkligen inkomma från samtliga stiftelser. Att ett sådant diarium
fyller ett praktiskt behov bestyrkes av Westhalls uppgift, att vederbörande
tjänsteman hos länsstyrelsen i Hallands län brukat föra en ”lista” över stiftelserna,
vari avprickning skett allteftersom redovisningshandlingar inkommit.
Ett diarium bör emellertid för att motsvara sitt ändamål ha karaktären av
officiell handling och icke av privat kladdanteckning.

Av det anförda framgår, att den hos länsstyrelsen i Hallands län rådande
praxis att icke diarieföra inkomna redovisningshandlingar förrän i samband
med granskningen väl får anses mindre lämplig men dock icke är direkt felaktig.
Tidigare synes emellertid i betydande omfattning registrering överhuvud
icke ha ägt rum, ett förfarande som icke kan betecknas som annat än
försummelse. I detta hänseende har dock rättelse numera skett.

Med dessa uttalanden lät jag bero vid vad i ärendet förevarit och avskrev
ärendet från vidare behandling.

Kil

19. Fråga om vidtagande av erforderliga åtgärder för lagförande
i vissa fall av utländska medborgare.

Av handlingarna i ett härstädes upptaget ärende inhämtas följande.

Den 3 februari 1949 anmälde Annie Linnea Svenningsson i Göteborg till
kriminalpolisen därstädes, att i hennes butik i staden den 1 februari olovligen
tillgripits en blågrön kofta, värd 27 kronor, och en ljusgrå sådan,
värd 25 kronor. Enligt vad Annie Linnéa Svenningsson uppgav, hade ett
sällskap bestående av tre män och tre kvinnor, samtliga synbarligen utlänningar,
kommit in i affären och köpt några varor. Kort efter det sällskapet
lämnat butiken hade Annie Linnéa Svenningsson upptäckt, att koftorna
saknades.

Sedan det utrönts att de personer, som besökt butiken, möjligen tillhört
en trupp ungerska bordstennisspelare, som passerat Göteborg på genomresa
till Stockholm för att där deltaga i världsmästerskapstävlingar, anhöll kriminalpolisen
i Göteborg i skrivelse den 5 februari 1949 till kriminalpolisen
i Stockholm, att den fortsatta undersökningen måtte verkställas genom
dess försorg.

De undersökningar, som i anledning härav företogos i Stockholm, ledde
till att misstankarna den 10 februari 1949 riktades mot två ungerska medborgare,
Elisabeth Mezei och Gisella Fekete, född Farkas, vilka deltogo i
världsmästerskapstävlingarna i bordstennis.

Vid förhör på eftermiddagen samma dag med Elisabeth Mezei erkände
hon, att hon tillgripit den blågröna kofta, som avsetts i Annie Linnéa Svenningssons
anmälan, och överlämnade densamma till polisen. Hon uppgavvidare,
att hon före avresan från Sverige skulle deltaga i bordstennistävlingar
i landsorten.

Med Gisella Fekete anställdes förhör efter tävlingarnas slut natten mellan
den 10 och den 11 februari. Hon erkände därvid, att hon tillgripit den
ljusgrå koftan, samt uppgav vidare, att hon på morgonen den 11 februari
skulle avresa till Göteborg för att deltaga i tävlingar därstädes.

Samma natt avreste emellertid Elisabeth Mezei och Gisella Fekete med
flyg till Ungern.

Den 12 februari 1949 innehöll Morgon-Tidningen en redogörelse för förhören
med Elisabeth Mezei och Gisella Fekete samt för deras avresa från
landet. I slutet av artikeln anfördes följande: ”Några rättsliga åtgärder
torde det knappast kunna bli. Formellt måste vederbörande åklagare ta
ut stämning, men vid brott av detta slag gör man ingen svårighet för de
skyldiga att lämna landet. De kan bli lagförda endast under förutsättning
att de på nytt har anledning att gästa vårt land och i samband därmed
delges stämningarna.”

Sedan jag på grund av innehållet i tidningsartikeln anmodat polismästaren
i Stockholm att avgiva yttrande rörande anledningen till att åtgärder

II Juxtitironibuthmaiinnis umbctsbcrätt< hr till 10)0 i''rx rikxriaf/.

162

icke vidtagits för lagförande av Elisabeth Mezei och Gisella Fekete, inkom
denne med utlåtande, vid vilket var fogat ett av kriminalpolisintendenten
A. Zetterquist avgivet yttrande.

Zetterquist anförde följande.

Skrivelsen från kriminalpolisen i Göteborg med begäran om utredning i
saken hade ankommit till kriminalpolisen i Stockholm den 7 februari 1949
och överlämnats till kommissarien Sigfrid Stigwall, vilken i sin tur beordrat
kriminalkonstapeln Jakob Ryno Levin att verkställa den begärda undersökningen.
Den 9 februari hade kommit en ny skrivelse från kriminalpolisen
i Göteborg med garn- och färgprover på de saknade koftorna. Levin
hade den 10 februari vid 14-tiden rapporterat till Stigwall, att de ungerska
medborgarna Elisabeth Mezei och Gisella Fekete, vilka båda deltogo i tävlingarna
i bordstennis, kunde misstänkas för det tillgrepp, som sannolikt
förövats. Då det ansågs vara av synnerlig vikt att få fastställt, om någon
av dem innehade det saknade godset, hade Stigwall beordrat Levin att
verkställa en diskret undersökning på tävlingsplatsen, Eriksdalshallen, samt
på det av damerna bebodda hotellet. Levin hade även beordrats att taga
reda på de tider, under vilka dessa skulle deltaga i tävlingarna. Senare hade
Levin meddelat, att Elisabeth Mezei redan vore utslagen, under det att
Gisella Fekete på kvällen samma dag skulle deltaga i semifinalen och hade
utsikter att kvarstå till finalen senare samma kväll. Vidare hade utrönts
att Gisella Fekete den 11 februari på morgonen skulle avresa till Göteborg
för att deltaga i tävlingar där. Däremot hade det icke varit känt, om Elisabeth
Mezei även skulle avresa till Göteborg eller om hon skulle deltaga i
ytterligare tävlingar i Sverige. Levin hade senare fått upplysning om att
Elisabeth Mezei, då hon såsom åskådare övervar tävlingarna i Eriksdalshallen,
haft på sig en kofta, liknande en av dem som anmälts som saknade,
samt att i det hotellrum å Eden hotell, som beboddes av Gisella Fekete
och en kamrat till henne, förvarades en kofta, som även den liknade en av
de ifrågavarande koftorna. Vad sålunda framkommit hade rapporterats till
t. f. kriminalpolisintendenten Kurt Blom, som beslutat, att förhör skulle
hållas med Elisabeth Mezei och Gisella Fekete, så snart tolk kunde anskaffas.
Med hänsyn till de pågående tävlingarna skulle förhör med Gisella
Fekete dock ej hållas, förrän hon slutat dagens tävlingar. Klockan 16.15
hade Elisabeth Mezei hämtats i Eriksdalshallen av kriminalpolispersonal.
Vid tillfället hade Elisabeth Mezei haft med sig den ena av de ifrågavarande
koftorna. Vid förhör genom tolk å kriminalstationen hade hon erkänt olovligt
tillgrepp av den kofta, som hon innehade. Enär det funnits anledning
antaga, att Gisella Fekete eller hennes rumskamrat komme att bortskaffa
den kofta, som fanns i deras hotellrum, hade samma dag klockan 17 företagits
husrannsakan i hotellrummet, varvid koftan beslagtagits. Sedan Elisabeth
Mezei blivit hörd i saken, hade hon fått lämna kriminalstationen klockan
18.30. Efter det Gisella Fekete slutspelat finaltävlingen, hade hon vid

1G3

ankomsten till Eden hotell klockan omkring 24 blivit hämtad till kriminalstationen,
där hon vid förhör genom tolk erkänt olovligt tillgrepp i Göteborg
av den beslagtagna koftan. På order av Stigwall hade Gisella Fekete
fått lämna kriminalstationen samma natt klockan 1.15. Enligt vad Stigwall
meddelat hade han ämnat på morgonen den 11 februari vid 10-tiden underrätta
kriminalpolisen i Göteborg om resultatet av undersökningen för den
åtgärd, som kunde ankomma på åklagarmyndigheten därstädes. Han hade
nämligen väntat, att han samma morgon skulle erhålla upplysning huruvida
Elisabeth Mezei anlänt till Göteborg eller om och i så fall när hon
skulle resa till annan ort i Sverige, vilken upplysning av vissa skäl ej kunnat
erhållas den 10 februari. På morgonen den 11 februari hade det emellertid
blivit känt, att Elisabeth Mezei och Gisella Fekete jämte andra i tävlingen
deltagande ungrare under natten medelst flyg återvänt till Ungern.

Enär brotten, anförde Zetterquist vidare, icke skulle ha förskyllt strängare
straff än böter, hade Stigwall ansett sig icke kunna kvarhålla Elisabeth
Mezei och Gisella Fekete längre tid än som åtgått för förhören. Enligt
24 kap. 2 § rättegångsbalken kunde den som saknade hemvist inom riket
häktas oberoende av brottets beskaffenhet, om det skäligen kunde befaras
att han genom att begiva sig från riket undandroge sig lagföring eller straff.
Reseförbud kunde träda i stället för häktning. Docenten Nils Dillen uttalade
i ”Föreläsningar i straffprocessrätt”, s. 161, den meningen att man
i sådana fall borde presumera flyktfara, om icke någon särskild omständighet
talade däremot, exempelvis att vederbörande ställt säkerhet för bötesbeloppet.
Det kunde emellertid starkt ifrågasättas, om verkligen lagstiftarna
avsett att de flesta bötesförseelser, som beginges av utlänningar vilka
uppehölle sig här tillfälligtvis, skulle föranleda häktning eller reseförbud.
Såsom exempel på brott, där det vore av särskild betydelse att äga häktningsmöjlighet,
nämndes i förarbetena till rättegångsbalken olovlig varuinförsel
och brott vid framförande av motorfordon. Av detta yttrande
skulle man närmast vilja draga .den slutsatsen att häktning endast borde
förekomma vid vissa brott, som finge anses vara av mera allvarlig beskaffenhet
ehuru straffet kunde antagas endast bli böter. En förnuftig tolkning
av 24 kap. 2 § rättegångsbalken måste, enligt Zetterquists mening,
utgå från att häktning eller reseförbud endast borde ifrågakomma, när
åtal funnes vara ur allmän synpunkt påkallat. Zetterquist ville slutligen
hemställa om ett uttalande av mig, hur ifrågavarande lagrum skulle tolkas.

I sitt utlåtande hemställde polismästaren, under åberopande av vad Zetterquist
anfört, att ärendet icke måtte föranleda annan min åtgärd än ett
uttalande i det av Zetterquist angivna hänseendet.

164

I en till polismästaren i Stockholm avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

De brott, som avsågos med förundersökningen och vilka Elisabeth Mezei
och Gisella Fekete erkänt att de förövat, voro begångna i Göteborg, där
också förundersökningen blivit inledd. Enligt vad under polisutredningen
framkommit var det avsett, att i vart fall Gisella Fekete den It februari
1949 skulle avresa till Göteborg för att där deltaga i tävlingar. Det synes
med hänsyn såväl härtill som till vad i övrigt förekommit under förundersökningen
icke rimligen ha kunnat förutses, att Elisabeth Mezei och Gisella
Fekete skulle, på sätt som skedde, under natten fly från landet. Vid dessa
förhållanden finner jag ej anledning till anmärkning för det Stockholmspolisen
— i avsikt att påföljande morgon underrätta kriminalpolisen i Göteborg
om resultatet av utredningen för den åtgärd som ankom å vederbörande
åklagare — underlät att omedelbart vidtaga någon åtgärd för att säkerställa
lagförandet av Elisabeth Mezei och Gisella Fekete efter förhören med
dem.

Ej heller polisens åtgärder i övrigt föranleda någon erinran från min
sida.

Vad Zetterquist anfört rörande de principer, som böra vara vägledande
när det gäller att med häktning eller reseförbud inskrida mot utlänningar
som förövat brott här i riket, giver mig emellertid anledning till följande
uttalanden.

I 24 kap. 1—3 §§ rättegångsbalken äro bestämmelser meddelade rörande
de förutsättningar, under vilka häktning må ske. Enligt 2 § må den som på
sannolika skäl misstänkes för brott, oberoende av brottets beskaffenhet,
häktas bland annat om han saknar hemvist inom riket och det skäligen
kan befaras, att han genom att begiva sig från riket undandrager sig lagföring
eller straff. I 3 § andra stycket erinras om att reseförbud kan träda
i stället för häktning.

Förutsättningarna för meddelande av reseförbud avhandlas i 25 kaj).
1 §. Sådan åtgärd får i regel icke tillgripas med mindre å brottet kan följa
frihetsstraff. Oberoende av brottets beskaffenhet må dock reseförbud meddelas,
om det skäligen kan befaras, att den misstänkte genom att begiva
sig från riket undandrager sig lagföring eller straff eller gäldande av skadestånd
eller annan ersättning till målsäganden, som kan antagas komma att
på grund av brottet ådömas honom.

Till belysande av det spörsmål, som i ärendet är nnder bedömande, må
vidare återgivas följande uttalanden av processlagberedningen under förarbetena
till 24 kap. 2 § rättegångsbalken. Efter att ha erinrat om att den
äldre rättegångsordningen, utom i ett i 19 § 7 mom. promulgationslagen till
strafflagen avsett fall, icke medgav häktning vid brott, varå ej kunde följa
svårare straff än böter, anförde beredningen: I vissa fall syntes emellertid
behov föreligga att kunna tillgripa häktning jämväl vid brott av nämnda

165

slag ävensom vid brott där frihetsstraff visserligen inginge i straffskalan men
uppenbarligen ej komme att ådömas. Detta gällde i fråga om utlänning
eller annan, som saknade hemvist inom riket och som mera tillfälligt uppehälle
sig här. Av särskild betydelse vore detta beträffande sjömän och
andra, som gjorde sig skyldiga till olovlig varuinförsel och dylika brott,
samt i fråga om brott vid framförande av motorfordon. Förutsättning för
häktning borde emellertid vara, att det skäligen kunde befaras, att den
misstänkte genom att begiva sig från riket undandroge sig lagföring eller
straff. Om den misstänkte deponerade eller ställde säkerhet för det belopp,
som kunde antagas komma att ådömas honom i böter, undanröjdes därigenom
faran att han skulle undandraga sig straffets verkställande, och
häktning på denna grund borde därför då ej äga rum.

Såväl lagens ord som de under förarbetena gjorda uttalandena giva sålunda
klart vid handen, att — när det gäller att hävda den svenska rättsordningens
upprätthållande gentemot utlänningar som under tillfällig vistelse
här i riket begå brott — häktning och därmed också anhållande ävensom
reseförbud må tillgripas även för brott, vid vilka straffskalan icke
upptager högre straff än böter. Det fordras sålunda icke, som Zetterquist
synes förmena, att brottet är av mera allvarlig beskaffenhet. De av processlagberedningen
nämnda fallen, i vilka det vore av särskild betydelse att
äga möjlighet till häktning, utgöra endast illustrerande exempel, synbarligen
valda med tanke på att sådana brott ofta begås just av gästande utlänningar.
Allenast den begränsning i fråga om tvångsåtgärdernas användningsområde
kan utläsas ur lagen, att dylika icke få tillgripas, därest enligt
vanliga regler åtalseftergift bör äga rum. — Erinras må i detta sammanhang,
att eftergift av åtal icke kunnat medgivas i det i ärendet avsedda
fallet, där fråga var om snatteri eller således om brott, å vilket fängelse
kan följa.

Även när det gäller brott, som förövats av utlänningar, bör emellertid
den vanliga regeln gälla, att större våld icke må användas än nöden kräver.
Anhållande och häktning böra sålunda icke tillgripas, om reseförbud kan
anses tillfyllest. Ofta är det även möjligt att genomföra beivrandet avbrottet
utan att tillgripa ens reseförbud. Är brottet sådant att strafföreläggande
kan användas, bör föreläggande omedelbart utfärdas och delgivas
den misstänkte. Godkänner denne föreläggandet och betalar böterna, saknas
därefter anledning att kvarhålla honom i landet. Måste saken gå till
domstol, är det mången gång möjligt att omedelbart utfärda stämning.
Är saken sådan, att det är klart att endast böter kunna komma i fråga,
och föreligger tillika förutsättning för tillämpning av bestämmelsen i 46 kap.
15 § andra stycket rättegångsbalken om huvudförhandling i den tilltalades
frånvaro, kan den misstänkte, sedan stämningen delgivits honom, genom
att ställa säkerhet för bötesbeloppet fritaga sig från skyldigheten att kvarstanna
i landet, liar av brottet kommit skada, kan emellertid säkerhet

1ÖG

fordras jämväl för skadeståndet. Även i andra situationer kunna omständigheterna
vara sådana, att reseförbud kan anses onödigt, exempelvis i vissa
fall då den misstänkte frivilligt överlämnar sitt pass till undersökningsledaren
eller åklagaren.

Med dessa uttalanden, vilka genom polismästarens försorg skulle delgivas
Zetterquist, var ärendet av mig slutbehandlat.

IV. Framställningar till Konungen.

1. Framställning angående ersättning till C. J. Larsson och E. Larsson
för vissa från dem tillgripna penningmedel, som omhändertagits hos

två för brottet häktade personer men med fångvårdsmyndighets
medgivande disponerats av dem under häktningstiden.

Den 30 april 1949 avlät jag till Konungen följande framställning:

I en hit insänd klagoskrift anförde lantbrukarna Carl Johan Larsson och
Ernst Larsson, båda i Norra Fagerhult, följande.

Den 25 juli 1947 hade konsthandlaren Bo Erhard Harry Halldoff och
kocken Nils Sture Hjalmar Moberg medelst inbrott i klagandenas bostad
tillgripit tillhopa något mera än 8 000 kronor. För detta och flera andra
brott hade Halldoff och Moberg anhållits och efter häktning den 4 augusti
1947 införpassats till fångvårdsanstalten i Halmstad. De hade därefter
rannsakats vid rådhusrätten i samma stad. Genom utslag den 10 december
1947 hade rådhusrätten dömt Halldoff och Moberg till frihetsstraff samt
förpliktat dem solidariskt att till klagandena i skadestånd utgiva 8 000
kronor, som de erkänt sig ha tillgripit från klagandena och delat lika. I
fråga om användningen av den del av det tillgripna beloppet, som Moberg
erhållit, hade Moberg enligt en av t. f. poliskommissarien Carl Friberg
upprättad polisrapport uppgivit, att han till en dansk undersåte, som skulle
skaffa honom ett falskt pass, betalt 2 000 kronor och att han använt en del
pengar till betalning av skuld ävensom till uppehälle och restaurangbesök.
Moberg hade vid anhållandet innehaft 1 0Ö3 kronor av samma medel. Halldoff
hade uppgivit, att han på samma sätt som Moberg använt de pengar,
som han bekommit genom tillgreppet och av vilka han vid anhållandet
innehaft 1 183 kronor. I en skrivelse, som f. d. domänintendenten Bernhard
Nilsson i Landeryd erhållit från åklagaren i målet, dåvarande stadsfiskalen
i Halmstad Erik Gamstedt, hade Gamstedt meddelat följande: ”Halldoff
och Moberg förklarade inför rätta, att de voro villiga att överlämna penningarna
till målsägarna Larsson. Någon anteckning härom har icke gjorts
i rättens protokoll. Emellertid åtog sig deras försvarsadvokat, numera avlidne
advokaten Robert Blomstervall, att ordna saken. Penningarna överläm -

167

nades av polisen till vederbörande fångvårdsmyndighet i samband med att
Halldoff och Moberg efter häktning införpassades till kronohäktet härstädes.
Någon nedsättning av beloppet har sålunda icke ägt rum.” — Genom skriftliga
uppgifter, lämnade av fjärdingsmannen Joh. Svedberg den 22 april 1948,
vore styrkt, att såväl de häktade som Blomstervall inför rätten medgivit,
att de pengar som de häktade innehaft vid anhållandet finge tilldömas
klagandena. Den omständigheten att någon anteckning om dessa viktiga,
inför rådhusrätten gjorda medgivanden ej återfunnes i rättens protokoll
måste enligt klagandenas mening betraktas såsom synnerligen klandervärt.
Svedberg hade haft fullmakt av klagandena att mottaga och kvittera de
penningmedel, klagandena såsom målsägande hade att uppbära. Pengarna
hade emellertid redan vid införpassningen blivit överlämnade till fångvårdsanstalten
i Halmstad utan att beslag eller andra åtgärder då eller
senare vidtagits av åklagaren eller rådhusrätten i syfte att skydda klagandenas
rätt. Denna uraktlåtenhet hade föranlett den uppfattning och det
resultat, som framginge av en skrivelse från t. f. föreståndaren för fångvårdsanstalten
G. Thunström till Nilsson. I denna skrivelse hade Thunström
yttrat: ”När pengarna icke av polismyndigheten vid häktningen, och
ej heller senare av domstol förklarats beslagtagna, måste de anses såsom
vederbörandes egna medel och få alltså av dem fritt disponeras. Fängelsemyndighet
äger icke rätt beslagtaga till fångvårdsanstalt införpassad persons
pengar. Följden är att såväl H som M förbrukat de medförda pengarna
dels härstädes, dels ock i Malmö där de var intagna i och för undersökning
av sinnesbeskaffenheten. När de senare, efter det de dömts av Halmstads
rådhusrätt, förflyttades H den 19/12 1947 till fångvårdsanstalten i Karlstad
innehade han kr. 111: Öl, och Moberg till fångvårdsanstalten i Malmö
den 22/12 1947 innehade han kr. 35: 47.”

Den logiska konsekvensen av nu angivna händelseförlopp — anförde klagandena
vidare — vore, att en för stöld häktad person, som jämväl erkänt
sitt brott, fortfarande skulle kunna avyttra den stulna egendomen, smycken,
konstverk eller annat, och opåtalt använda de inflytande försäljningsmedlen
efter eget fritt val. Tanken förefölle orimlig, men faktum vore att
något liknande skett i nu förevarande fall. Klagandenas rättegångsombud
hade givetvis ej kunnat föreställa sig, att de medel, som de åtalade innehaft
vid anhållandet och då erkänt sig ha åtkommit genom inbrottsstöld och
som omhändertagits av allmänne åklagaren, sedermera skolat kunna utlämnas
till de häktade och förskingras. Rättskänslan hade krävt, att åklagaren
och domaren skolat finna det vara deras ofrånkomliga skyldighet att
genom beslag säkerställa målsägandenas rätt och möjlighet att återfå den
kvarvarande delen av det stulna beloppet. Av allt att döma hade varje
tanke i sådan riktning varit dem främmande. På grund av vad sålunda
förekommit hemställde klagandena, att J. O. ville vidtaga åtgärder för
beredande av ersättning till klagandena av vederbörande tjänstemän eller

108

av allmänna medel för vad de gått förlustiga därigenom att Halldoff och
Moberg kunnat avhända sig den vid anhållandet kvarvarande delen av de
tillgripna pengarna.

Vid klagoskriften var fogat ett av Svedberg den 22 april 1948 avgivet
intyg av följande innehåll.

På begäran av klagandena hade Svedberg vid handläggningen inför rådhusrätten
av ovannämnda mål inställt sig såsom ombud för dem. Innan
målet påropats hade Svedberg uppsökt Gamstedt och haft ett samtal med
honom, varvid Svedberg fått den upplysningen, att de häktade erkände
och att Svedberg därför endast hade att yrka att de pengar, som de häktade
hade vid anhållandet, måtte tilldömas klagandena. När målet påropades
hade Svedberg inställt sig och yrkat, att nämnda pengar måtte tilldömas
klagandena. Såväl de häktade som deras rättegångsbiträde Blomstervall
hade medgivit detta yrkande, och därmed hade Svedberg varit belåten.
Medan rådhusrätten efter målets slutbehandling för dagen haft enskild
överläggning hade Svedberg varit tillsamman med de häktade och Blomstervall
i väntrummet. Såväl Blomstervall som de häktade hade varit av
den uppfattningen, att det vore rätt, att klagandena erhölle de pengar, som
funnes kvar, uppgående till cirka 2 200 kronor. Efter överläggningen hade
meddelats besked, att målet förklarades vilande i avbidan på sinnesundersökning.
Svedberg hade varit i den tron, att när såväl de häktade som
deras rättegångsbiträde gått med på att klagandena skulle ha de kvarvarande
pengarna, Svedberg endast haft att mottaga och utkvittera dessa.
Svedberg hade därför frågat Gamstedt, om han hade hand om dem eller
var de funnes. Gamstedt hade då upplyst Svedberg om att pengarna vore
överlämnade till fängelset. Svedberg hade därefter lämnat rådhuset, varvid
han fatt sällskap med Blomstervall till dennes bostad. Svedberg hade då
fört in samtalet på Gamstedts yttrande att pengarna vore på fängelset
och sagt, att Svedberg skulle gå dit och hämta dem. Blomstervall hade då
sagt, att Svedberg kunde gå med honom in och ringa till fängelset, så att
Svedberg ej behövde gå förgäves. Blomstervall hade sedan ringt dit i Svedbergs
ställe och fått besked, att pengarna vore insatta på postgiro. Svedberg
hade då frågat Blomstervall, om denne ville taga hand om klagandenas
fullmakt samt utkvittera och översända pengarna till Svedberg eller
till klagandena. Detta hade Blomstervall lovat att göra. När det så gått
omkring eu vecka, hade Svedberg ringt till Blomstervall för att höra, varför
pengarna ej kommit. Det hade då varit ett kvinnligt biträde som svarat,
enär Blomstervall var sjuk. Svedberg hade frågat henne, hur det vore med
pengarna till klagandena. Hon hade då upplyst, att några pengar ännu ej
kommit, tv fullmakten låge kvar å advokatbyrån. En kort tid därefter hade
Svedberg sett i tidningen, att Blomstervall var död. Svedberg hade några
dagar senare infunnit sig på advokatbyrån för att höra efter klagandenas
sak. Svedberg hade då träffat en ny, för Svedberg helt okänd advokat. De

1()9

hade gemensamt gått igenom akten angående stölden, och advokaten hade
lovat att omedelbart sätta igång och redovisa pengarna. Någon vecka därefter
hade han ringt till Svedberg och omtalat, att de häktade själva fått
ha hand om pengarna och att dessa nu vore förbrukade, så att det ej vore
något att göra åt saken.

Sedan jag i anledning av klagoskriften anmodat Gamstedt att inkomma
med yttrande, anförde Gamstedt följande.

Halldoff och Moberg hade anhållits i Halmstad den 30 juli 1947 såsom
skäligen misstänkta för egenmäktigt förfarande och stöld. De hade häktats
av Gamstedt den 4 augusti. Första rannsakningen hade ägt rum den It
augusti och andra rannsakningen den 18 augusti 1947, då beslut fattats om
rättspsykiatrisk undersökning av dem. Polisutredningen rörande av Halldoff
och Moberg begångna brott hade varit synnerligen omfattande, enär
de dels var för sig i Stockholm förövat ett flertal förmögenhetsbrott, dels
ock gemensamt förövat sådana brott å skilda orter i landet. Halldoff och
Moberg hade erkänt, bland annat, att de hos klagandena tillgripit 8 000
kronor. Rörande Halldoffs och Mobergs disponerande över dessa medel
hade i polisrapporten antecknats de uppgifter, som klagandena återgivit
i klagoskriften. Tyvärr vore anteckningarna så tillvida felaktiga, att man
därav finge den uppfattningen att de belopp, som Halldoff och Moberg
innehade vid anhållandet^ helt härrörde från tillgreppet i klagandenas bostad.
Halldoff och Moberg hade ej under polisförhören medgivit, att dessa
pengar helt eller till större delen härrörde från sagda tillgrepp, utan vid
upprepade förhör vidhållit, att de erhållit större delen av pengarna från
kvinnliga bekanta. Vid rannsakningen den 18 augusti hade de ändrat sina
uppgifter därhän, att större delen av beloppen nog härrört från tillgreppet
hos klagandena. Samtidigt hade inför rätta träffats en överenskommelse,
att av beloppen en viss summa, vars storlek Gamstedt ej kunde exakt erinra
sig — troligen 1 800 kronor — skulle överlämnas till klagandenas ombud.
Klagandena gjorde gällande, att Gamstedt skulle ha förfarit felaktigt genom
att ej beslagtaga beloppet till säkrande av deras rätt. De ville till och med
göra gällande, att Gamstedt ej ens haft en tanke därpå. Så vore dock ej
fallet. Gamstedt hade tvärtom övervägt beslagsfrågan mycket noga i klart
medvetande om bestämmelserna i den då gällande tvångsmedelslagen. I 1 5
denna lag stadgades bland annat, att föremål, som kunde antagas vara
genom brott någon avhänt, finge tagas i beslag. Skyldigheten vore således
ej ovillkorlig, utan frågan om beslag borde prövas med hänsyn till nödvändigheten
av åtgärden. Detta framginge bland annat av stadgandet i 8 5,
vari föreskreves, att då beslag ej längre erfordrades, det omedelbart skulle
hävas. Med hänsyn till att Halldoff och Moberg varit anhållna och sedermera
häktats samt, Gamstedt veterligt, ej uttalat någon önskan att få
disponera över pengarna hade Gamstedt ansett, att någon fara i dröjsmål
oj förelegat. Gamstedt hade utgått från såsom självklart att föreståndaren

170

för fångvårdsanstalten omedelbart skolat meddela sig med Gamstedt, om
de uttalat några sådana önskemål, då föreståndaren vetat, att Halldoff och
Moberg voro de åtminstone i lokalpressen så omtalade långarydstjuvarna.
På denna punkt hade Gamstedt misstagit sig. Att hans antagande icke varit
ogrundat hade han dock fått belägg för under den tid Halldoff och Moberg
för sinnesundersökning förvarats på centralfängelset i Malmö. Vid ett
tillfälle under denna tid hade Gamstedt blivit uppringd från fängelset och
tillfrågad, om Halldoff och Moberg finge disponera över de medel som de
innehade. Därvid hade Gamstedt redogjort för överenskommelsen inför
rätta, vilken föranlett en förklaring från den uppringandes sida, att de
skulle tillse att Halldoff och Moberg ej finge disponera över det belopp,
som skulle utgå till klagandena.

Yid sitt ställningstagande till beslagsfrågan — anförde Gamstedt vidare
hade Gamstedt haft att beakta bestämmelserna i tvångsmedelslagen. I
denna talades om att föremål, alltså speciesgods, finge tagas i beslag. I
förevarande fall hade det varit fråga om pengar, som ju i regel ej kunde
betraktas som speciesgods. Möjligen skulle man ha kunnat säga, att dessa
pengar utgjort speciesgods, därest Halldoff och Moberg medgivit att de
härrört från tillgreppet hos klagandena. Det hade varit därför Gamstedt
beordrat särskilt förhör med Halldoff och Moberg på denna punkt utan att
dock nå något tillfredsställande resultat. Gamstedt hade ansett, att man
ej utan vidare kunde bortse från Halldoffs och Mobergs uppgifter att de
erhållit pengar av kvinnliga bekanta. Såväl Halldoffs som Mobergs typer,
deras verserade uppträdande in. in. hade givit sannolikhet åt deras uppgifter.
Under förhören hade framkommit, att de haft en mycket stor kvinnlig
bekantskapskrets, som de säkert förstått att väl utnyttja. Därtill hade
kommit, att Halldoff och Moberg beredvilligt erkänt sina brott samt på
allt sätt sökt medverka till utredningen genom sanningsenliga uppgifter.
Sådan hade situationen varit vid målets handläggning andra gången, då
den förut omnämnda uppgörelsen träffats mellan klagandenas ombud och
de häktade. Därvid hade det varit fullt klart, att pengarna omedelbart
efter handläggningens slut skulle överlämnas till nämnda ombud. Gamstedt
erinrade sig, att rättens ordförande direkt uppmanat ombudet att
omedelbart efter handläggningen sätta sig i förbindelse med de häktade
och Blomstervall. Det hade även vid handläggningen fullt klart framgått,
att pengarna icke voro beslagtagna, vilket ombudet såsom polisman även
bort inse, när han av Gamstedt upplysts om att pengarna voro omhändertagna
av fångvårdsmyndigheten. Efter handläggningen hade Gamstedt
uppmanat klagandenas ombud att omedelbart gå ner på fängelset och hämta
pengarna. Vid denna tid hade Halldoff och Moberg ej förbrukat pengarna,
I och med att klagandena själva inträtt i rättegången och bevakat
sin rätt, hade Gamstedt ansett den honom såsom åklagare åvilande skyldigheten
att tillvarataga deras intressen ej längre föreligga. Hade ett beslag

171

av penningbeloppet skett, skulle detta ha hävts i och med avtalet mellan
partema. Den fråga, som Gamstedt ställt sig med anledning av avtalet
mellan målsägandeombudet och svarandena, hade varit, om Gamstedt,
vilken i rättegången företrätt samtliga övriga målsägande som fört skadeståndstalan,
ur dessa målsägandes synpunkt haft någon anledning att protestera
mot uppgörelsen. Med hänsyn till att samtliga övriga brott legat
i tiden före tillgreppet hos klagandena samt Halldoff och Moberg måste
antagas före tillgreppet hos klagandena ha förbrukat de belopp de tidigare
kommit över, hade Gamstedt ansett sig icke kunna ha något att erinra
mot överenskommelsen. Gamstedt ville slutligen framhålla, att även om
man hade den uppfattningen att beslag under förhandenvarande omständigheter
lagligen hade kunnat verkställas, Gamstedts underlåtenhet dock ej
haft någon betydelse för klagandenas möjlighet att utfå det belopp, varom
överenskommelse träffats. Halldoff och Moberg hade vid tidpunkten för
överenskommelsen innehaft större belopp än vad de förbundit sig att utbetala.
Att klagandena ej utfått beloppet måste enligt Gamstedts uppfattning
helt tillskrivas underlåtenhet från klagandeombudets sida.

Vid yttrandet var fogad en av Thunström den 16 maj 1948 upprättad
redovisningsräkning över förvaltningen av Halldoffs och Mobergs till fångvårdsanstalten
i Halmstad överlämnade kontanta medel, så lydande:

”Bo Erhard Harry Halldoff vid ankomsten den 4 augusti 1947

kronor .................................................. 1 183: 26

arbetspremier ............................................ ?5

Kronor 1184: Öl

Förbrukat:

Under augusti månad, premievaror och porto.......... kronor 73: 24

» vistelsen i Malmö............................ » 56:43

» november månad, premievaror och porto....... » 49:85

:> » » , tidningsabonnemang ........ » 7:50

» » » , div. inköp enl. räkningar .... » 269:00

Avsänt den 5 november.......................... » 50:00

» » 10 » Ä 315:00

» » 14 » » 150:00

» » 14 » » 30:00

a » 14 » • 21:98

» » 22 » » 50:00

» » 2 december » 25:00

» » 9 » * 25:00

Under december månad, premievaror och porto ...... » 31: 13

» » » , enligt räkning.............. » 9:00

Behållning........................................ » 20:88

Kronor 1 184: 01

172

Nils Sture Hjalmar Moberg vid ankomsten den 4 augusti 1947

kronor ................................................... 1 003:70

arbetspremier ............................................. 4: 75

hitsänt ................................................... 30: 00

Kronor 1 038: 45

Förbrukat:

Under augusti månad, premievaror och porto.......... kronor 67: 12

» vistelsen i Malmö............................ » 90:05

» november månad, premievaror och porto....... » 41:01

» » » , tidningsabonnemang........ » 8:00

» » » , div. inköp enl. räkning...... » 176:80

Avsänt den 5 november.......................... » 50:00

» » 10 » .......................... » 85:00

» » 12 » .......................... » 20:00

» » 1^ » » 465:00

Under december månad, premievaror och porto ...... » 16: 12

Behållning........................................ » 19:35

Kronor 1 038: 45.”

Sedan klagandena därefter inkommit med påminnelser, däri de yrkade
åläggande för Gamstedt att till dem utgiva ett belopp motsvarande den
summa Halldoff och Moberg innehaft vid anhållandet, avgav riksåklagarämbetet
på min begäran utlåtande i ärendet. I utlåtandet anförde ämbetet
följande.

Vid tiden för ovannämnda polisutredning hade i fråga om beslag gällt
föreskrifterna i lagen den 12 maj 1933 om vissa tvångsmedel i brottmål. I
dess 1 § hade föreskrivits att föremål, som skäligen kunde antagas äga betydelse
för utredning om brott eller vara genom brott någon avhänt eller
på grund av brott förverkat, finge tagas i beslag. Jämlikt 3 § hade stadsfiskal
ägt förordna om beslag. I 5 § samma lag hade stadgats, att föremål,
som tagits i beslag, skulle väl vårdas och noggrann tillsyn hållas däröver
att det icke förbyttes eller förändring eller annat missbruk därmed skedde.
Numera gällde bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken, vilka i huvudsak
överensstämde med innehållet i de i tvångsmedelslagen upptagna föreskrifterna.
Syftet med beslag såsom straffprocessuellt tvångsmedel torde
främst vara att erhålla bevisning i och för utredning om brott. Ur lagtextens
ordalydelse syntes kunna — ehuru förarbetena till lagen ej därom
lämnade någon upplysning — utläsas, att beslag jämväl kunde ske uteslutande
för att tillgodose målsägandens intresse att säkra restitution av
föremål, som genom brott avhänts honom. Huruvida det därvid ålåge polismyndighet
att av eget initiativ besluta om beslag, som allenast tjänade
nyssnämnda syfte, eller om i sådant fall fordrades anmälan av målsägande

vore måhända ej fullt klart. Enligt ämbetets mening måste dock sådan
skyldighet anses åvila åklagare oberoende av om anmälan skett eller ej.
Vad därefter anginge frågan, huruvida pengar såsom icke speciesgods kunde
utgöra föremål för beslag, gåve förarbetena till lagstiftningen ingen vägledning
för besvarandet av detta spörsmål. I doktrinen hade frågan behandlats
av professorn Agge i föreläsningsanteckningar över straffprocessrätt, förra
delen, s. 67. Där uttalades den meningen att, såvitt gällde pengar, ”bestämt
märkta eller i numret kända sedlar” vore att hänföra under begreppet
”föremål” och sålunda kunde läggas under beslag. Från rättspraxis vore i
detta sammanhang av intresse ett mål på besvär av Erik Gustaf Andersson,
vari högsta domstolen meddelat utslag den 12 februari 1945 (NJA 1945
not B 83). Av detta rättsfall torde framgå, att jämväl icke speciesgods ansåges
kunna utgöra föremål för beslag. Ämbetet för sin del förmenade att
just penningmedel, som anträffades hos en för brott misstänkt, väl svarade
mot lagens fordran att utgöra föremål, som skäligen kunde antagas äga
betydelse för utredning om brott eller vara genom brott någon avhänt eller
på grund av brott förverkat, allt under förutsättning dock att penningmedlen
anträffades under sådana omständigheter att det med fog kunde
antagas, att de hade direkt samband med brottsligheten. Enligt vad för
ämbetet vore känt tillämpade polismyndigheterna också en sådan praxis.
Gamstedt syntes ha utgått från att ifrågavarande penningmedel kunnat
bliva föremål för beslag endast därest deras karaktär av speciesgods klart
framgått därigenom, att utredningen oförtydbart visat, att de härrörde från
av Halldoff och Moberg begångna brott. Klarhet därutinnan hade enligt
Gamstedts uppfattning icke vunnits under polisutredningen. Enligt ämbetets
mening hade, såvitt handlingarna utvisade, detta bedömande knappast
varit välgrundat. Gamstedt hade vidare hävdat, att frågan om beslag
borde prövas med hänsyn till nödvändigheten av åtgärden och att enligt
hans förmenande någon fara i dröjsmål icke förelegat i förevarande fall.
Därvid hade Gamstedt hänvisat till att Halldoff och Moberg efter anhållandet,
såvitt Gamstedt haft sig bekant, icke uttalat någon önskan att få
disponera över pengarna och att Gamstedt ansett det självklart att, om
sådana önskemål framkomvne, han skulle bliva underrättad därom. Enligt
ämbetets mening hade nyssnämnda omständigheter knappast utgjort tillräckliga
skäl för Gamstedt att underlåta att förordna om beslag. Under
åberopande av det anförda vore ämbetet för sin del närmast benäget för den
uppfattningen att Gamstedt före målets handläggning vid rådhusrätten
bort förordna om beslag ä ifrågavarande penningmedel. Sedan rannsakning
med de häktade påbörjats vid rådhusrätten, vid vilken klagandenas rätt
bevakats av ombud, hade enligt ämbetets mening någon åtgärd från Gamstedts
sida för att genom beslag säkerställa klagandenas anspråk å skadestånd
icke varit påkallad. Gamstedts underlåtenhet att underrätta klagandena
om det uppgivna telefonsamtalet syntes med hänsyn till den under

174

samtalet av vederbörande fångvårdstjänstemän lämnade förklaringen ej
innebära försummelse från Gamstedts sida. Vad därefter anginge frågan
huruvida skada uppkommit genom Gamstedts underlåtenhet att före den
11 augusti 1947 förordna om beslag å ifrågavarande penningmedel kunde anföras
följande. Av handlingarna framginge icke, huruvida Halldoff och Moberg
för tiden intill nyssnämnda dag förfogat över någon del av de penningmedel
de innehaft vid anhållandet. Det syntes vara berättigat antaga,
att så icke varit fallet. Vid sådant förhållande torde någon skada icke kunna
anses ha uppkommit genom Gamstedts berörda underlåtenhet. Ämbetet
ville ytterligare framhålla, att därest Gamstedt förordnat om beslag å ifrågavarande
penningmedel, ett omedelbart utbetalande av medlen till klagandena
i enlighet med överenskommelsen den 18 augusti 1947 syntes ha förutsatt,
att beslaget hävts genom beslut av rådhusrätten. Den skada som
uppenbarligen tillfogats klagandena syntes vara att söka däri, att överenskommelsen
på grund av oförutsedda händelser icke kommit att realiseras
på sätt som förutsatts vid dess ingående. Av det anförda torde framgå, att
den fråga om beslag som Gamstedt haft att bedöma varit svårbedömbar
såväl i fråga om de rättsliga förutsättningarna som med hänsyn till omständigheterna
i det speciella fallet. Med hänsyn därtill och då den skada
som sedermera uppkommit icke orsakats av Gamstedts förfarande, syntes
Gamstedts underlåtenhet att förordna om beslag enligt riksåklagarämbetets
mening icke vara av beskaffenhet att böra föranleda någon åtgärd från
J. 0:s sida.

I ärendet avgav därefter fångvårdsstyrelsen, med överlämnande av infordrade
yttranden från direktören vid fångvårdsanstalten i Malmö Einar
Kastengren och överläkaren vid sinnessjukavdelningen därstädes Torsten
Sondén, utlåtande.

Sondén anförde i sitt yttrande följande.

Sedan rådhusrätten beslutat om sinnesundersökning av Halldoff och Moberg,
hade dessa den 20 augusti 1947 ankommit till fångvårdsanstalten i
Malmö och den 22 augusti intagits på sinnessjukavdelningen där. Genast
vid intagningen hade de väckt särskild uppmärksamhet på grund av att de
ståtade med av allt att döma nyinköpta armbandsur, ringar, dyrbara rakapparater
etc. De hade sagt sig disponera över stora tillgångar och omedelbart
gjort anspråk på att få beställa hem läckerheter till belopp, som tidigare
aldrig ifrågasatts på sinnessjukavdelningen, och att få skicka 300
kronor var till flickor i Halmstad, varjämte Moberg velat prenumerera på
Dagens Nyheters A-upplaga och Halldoff på Aftonbladet. Penningdepositionerna
hos flickorna i Halmstad och tidningsprenumerationerna hade
Sondén avstyrkt, och deras anhållan därom hade också blivit avslagen av
fängelsedirektören. På beställningslistan å premievaror hade de omedelbart
satt upp var sin tårta samt vidare apelsiner, kaviar, mjukost och sardiner.
Samtliga dessa beställningar hade Sondén strukit på listan och genom över -

173

konstapeln låtit hälsa Halldoff och Moberg, att de finge vänta med dylika
beställningar, tills de arbetat ihop pengar på avdelningen. Vid denna hälsning
hade de omedelbart begärt samtal med Sondén och framfört klagomål,
varvid de åberopat, att de hade rätt att disponera över 300 kronor var och
att de ansåge sig ha rätt att obehindrat få göra önskade inköp. Sondén
hade då påpekat för dem, att han visste, att de gjort sig skyldiga till stölder
till stora belopp, för vilka de måste vara ersättningsskyldiga, och han hade
också givit tillkänna sin uppfattning, att deras penningmedel säkerligen
ätkommits på oärligt sätt och att det alldeles icke vore meningen att de
genom fängelsets förmedling skulle förbruka detta orättfångna gods. De
hade då bestämt påstått, att de vid rådhusrätten fått tillåtelse att disponera
över 300 kronor vardera, och de hade gjort gällande, att denna överenskommelse
berott på att man i Halmstad funnit det vara föga idé att fördela
beloppen mellan målsägandena och därför ansett det vara likaså gott,
att Halldoff och Moberg själva finge behålla de nämnda beloppen. Dessa
förklaringar hade Sondén funnit helt fantastiska. Han hade icke satt någon
tilltro till deras uppgift om överenskommelsen, då han ansett det helt uteslutet,
att någon domstol eller några ansvariga ämbetsmän skulle överenskomma
om att låta tjuvar få behålla tjuvgodset för disposition efter gottfinnande.
Då det emellertid synts Sondén uppenbart, att det måste bero
på något misstag, att Halldoff och Moberg fått med pengarna till Malmö,
och att detta misstag måste uppklaras och korrigeras, hade Sondén beslutat
ringa till Halmstad. Som överläkare på sinnessjukavdelningen hade Sondén
naturligtvis ingen skyldighet att tillvarataga målsägandes eller det allmännas
rätt i dylika fall, men han hade räknat det som en vanlig medborgerlig
skyldighet att söka hindra ett dylikt till sina konsekvenser anstötligt misstag.
Sondén hade fått ringa flera gånger till Halmstad, innan han lyckats
komma i kontakt med någon person som kände till saken, och han ville
minnas, att det varit genom någon tjänsteman i rådhusrätten som han
blivit hänvisad att vända sig till Gamstedt. Då Sondén slutligen kommit
i telefonförbindelse med denne, hade Sondén meddelat sitt namn och att
han vore överläkare vid fångvårdsanstaltens i Malmö sinnessjukavdelning,
där Halldoff och Moberg voro intagna för sinnesundersökning, samt att de
innehade penningbelopp, som de påstode sig ha fått tillåtelse att disponera
över. Till sin häpnad hade Sondén av Gamstedt fått höra, att en sådan
överenskommelse verkligen förelåge men att de icke iigde disponera över
300 kronor var, som de uppgivit för Sondén, utan endast över 300 kronor
tillhopa. När Gamstedt i sin förklaring syntes vilja göra gällande, att Halldoff
och Moberg honom veterligt ej uttalat någon önskan att få disponera
över pengarna samt att han genom telefonsamtalet kunde anse sig ha fått
garanti för att något disponerande till målsägandenas nackdel ej skulle ske,
så vore därtill endast att säga, att denna uppfattning hade Gamstedt säkerligen
icke fått vid samtalet och hade ej heller kunnat få. Redan den om -

176

ständigheten att han fått veta, att det var överläkaren på sinnessjuka vdelningen
som ringt, hade ju måst säga honom, att det icke var en fångvårdstjänstemän
med ekonomiska förvaltningsbefogenheter, och för övrigt måste
val en stadsfiskal ha reda på att fångvårdstjänstemän över huvud taget
icke hade rättighet att till målsägandes förmån lägga beslag på fångars
medel. För varje människa med någon livserfarenhet hade det rimligen
mast stå klart, att om tjuvar finge ha tillgång till sitt tjuvgods, de då också
önskade disponera det till sin förmån, men om Gamstedt verkligen till en
början hyst en optimistisk tilltro till Halldoffs och Mobergs ömmande om
de bestulna, så hade han i varje fall icke haft denna illusion efter Sondéns
telefonsamtal, ty anledningen till detta hade ju varit just Sondéns önskan
att stoppa Halldoffs och Mobergs inköp. Sondén hade ju meddelat Gamstedt,
att anledningen till telefonsamtalet varit, att de ville omedelbart få
disponera över 600 kronor. Gamstedt skreve i sin förklaring, att han utgått
såsom självklart från att föreståndaren för kronohäktet omedelbart skulle
meddela sig med Gamstedt, om Halldoff och Moberg uttalade några önskemål
i dylikt hänseende, då föreståndaren för häktet visste, att de vore de
åtminstone i lokalpressen så omtalade långary dst ju varna. Detta uttalande
måste göra ett egenartat intryck på den som — förgäves — vänt sig till
Gamstedt med just ett meddelande av detta innehåll, och det funnes knappast
anledning att tro, att en framställning från kronohäktesföreståndaren
skulle lett till mera resultat än Sondéns. Att Gamstedt vid telefonsamtalet
fått den uppfattningen, att Sondén för sin personliga del icke önskade gynna
Halldoffs och Mobergs strävanden, vore självklart. Sondén hade ju velat
hindra, att de finge använda något av pengarna. Att man skulle låta dem
före domen göra av med över 2 000 kronor hade Sondén aldrig drömt om.
Sondén hade tyckt det vara illa nog med de 300 kronorna, som de enligt
Gamstedts meddelande till Sondén skulle vara berättigade till. Efter de
upplysningar Gamstedt lämnat Sondén hade situationen varit den, att
Sondén icke kunde hindra det enligt hans mening helt anstötliga förhållandet
att de båda kumpanerna för inköp av godsaker och annat finge använda
medel, som utgjorde nettoinkomsten av en nyss avslutad stöldturné. Hade
det varit på ett allmänt sinnessjukhus, hade Sondén förbjudit dem att använda
något av detta kapital och låtit sätta medlen i förvar tillsvidare, men
inom fångvården vore enligt nu gällande bestämmelser överläkaren på en
sinnessjukavdelning icke berättigad att vidtaga de inskränkningar i patienters
friheter, som betingades av uppfostrings- och anständighetshänsyn.
Men som ansvarig för den psykiska hygienen på sin sinnessjukavdelning
hade Sondén dock ansett sig ha rätt att tillse, att de övriga fångarna på
sinnessjukavdelningen, som naturligtvis fullt uppfattat ursprunget till Halldoffs
och Mobergs välstånd men själva varit mindre förutseende och mindre
gynnade, icke skolat behöva bevittna, hur Halldoff och Moberg under fångvårdens
beskydd njöto frukterna av sina stölder och smorde kråset med

177

läckerheter, som kamraternas tillgångar icke tilläto dem. Sondén hade därför
sagt ifrån, att Halldoffs och Mobergs inköp finge inskränkas till vad som
ungefär motsvarade kamraternas. Halldoffs utgifter under den tid, den 20
augusti — den 3 november 1947, som han vistats på Malmöfängelset, hade
utgjort 81 kronor 73 öre, motsvarande 7—8 kronor i veckan. Därav hade
37 kronor 50 öre bestritts med hans arbetsförtjänst och 44 kronor 23 öre
betalats från kontot ''egna medel”. Vid avresan hade han fått ut 5 kronor
kontant som respengar. Mobergs utgifter under samma tid hade uppgått
till 115 kronor 30 öre, varav 37 kronor 50 öre bestritts med arbetsförtjänst
och 77 kronor 80 öre av ”egna medel”. Frånräknade man 15 kronor, som
använts till tandvård, motsvarade Mobergs utgifter 9—10 kronor i veckan.
Därjämte hade även Moberg erhållit 5 kronor av ”egna medel” som respengar.
Halldoff och Moberg hade varit mycket missbelåtna med Sondén
med anledning av den återhållsamhet med inköp, vartill de tvingats under
vistelsen på sinnessjukavdelningen. Deras onåd hade bland annat tagit sig
det uttrycket, att de anmält Sondén för medicinalstyrelsen och under lanserande
av en del osanna påståenden klagat över att undersökningen icke
gått tillräckligt fort. Då de med hänsyn till vad de gjort sig skyldiga till
icke kunnat påräkna att bliva försatta på fri fot i samband med domen,
hade det varit tydligt, att deras missbelåtenhet berott på att de velat få
komma tillbaka till fångvårdsanstalten i Halmstad så snart som möjligt.
Denna deras iver finge sin särskilda belysning och förklaring, när man av
handlingarna i förevarande ärende inhämtade, att under den del av november
som de vistats å fångvårdsanstalten i Halmstad Moberg fått göra av
med för egna inköp 225 kronor 81 öre samt placera 620 kronor hos bekanta
och Halldoff fått göra av med 326 kronor 35 öre för egna inköp och placera
616 kronor 98 öre hos bekanta.

Kastengren anförde, att han själv icke haft annan befattning med Halldoff
och Moberg än att han icke ansett sig kunna bifalla deras framställningar
om att få sända 300 kronor var till flickor i Halmstad. Tillika hade
Kastengren avslagit deras begäran att få prenumerera på vissa tidningar.
Kastengren hade nämligen i likhet med Sondén ansett, att de knappast
hade rätt att disponera över de penningmedel, som de medfört från Halmstad.
Halldoff och Moberg hade aldrig hos Kastengren anfört klagomål över
att dessa deras framställningar avslagits.

I det avgivna utlåtandet anförde fångvårdsstyrelsen, såvitt angår fångvårdsmyndigheternas
förvaltning av ifrågakomna penningmedel, följande.

Av de uppgifter, som lämnats av fångvårdsmyndighe terna, framginge att
Halldoff och Moberg tillåtits att efter hand förbruka ifrågavarande penningmedel,
så att de när häktningen övergått i domsverkställighet den 12
december 1947 endast haft kvar ringa belopp, nämligen — efter vad det
ville synas — Halldoff högst omkring 50 kronor och Moberg högst omkring
35 kronor. Bestämmelserna om häktad persons förmåner — i promnlga 12

• - Justitieombudsmannens iimhet»berättelse till 19''/'') urs riksdan.

178

tionsförordningen till strafflagen, särskilt 19 § 23 punkten, samt kungörelsen
den 21 juni 1946 med vissa bestämmelser angående häktad (som är
intagen i fångvårdsanstalt) — gåve vid handen, att häktad ägde rätt att
”påkosta sig bättre underhåll eller större bekvämlighet, än i häktet all männeligen

bestås,---såvitt ej därigenom ordningen inom häktet störes

eller säkerheten i den häktades vård äventyras kan” (SP 19 § 23). Detta
utfördes i 1 § nämnda kungörelse så, att häktad vore ”underkastad de inskränkningar
i friheten, vilka äro påkallade med hänsyn till ordning och
säkerhet inom anstalten samt häktningens syfte”, varjämte han vore ”skyldig
att ställa sig till efterrättelse för anstalten gällande ordningsregler ävensom
de föreskrifter och tillsägelser, som meddelas av anstaltens personal”.
Enligt 2 § i kungörelsen skulle häktad till anstaltens vård överlämna de
penningmedel, som han medförde. Av intresse i detta sammanhang vore
även föreskriften i 10 § kungörelsen, att den häktade ägde fritt förfoga över
gottgörelse för arbete, som han icke själv skaffat sig, d. v. s. arbete som han
erhållit genom fångvårdens försorg. Ehuru uttrycklig bestämmelse icke förelåge
om häktads rätt att förfoga över medel, som han medfört vid häktningen
eller som — annorledes än som ersättning för av fångvården anvisat
arbete — tillfallit honom under häktningstiden, framginge av grunderna
för ovan återgivna föreskrifter, att häktad måste anses äga rätt att, med
vederbörande fångvårdsanstalt som förvaltare, fritt förfoga över sina tillgångar,
såvitt ordningen eller säkerheten inom anstalten ej äventyrades
samt — det borde kanske tilläggas — såvitt det ej kunde befaras, att han
vid användningen av sina medel inläte sig i brottsligt förfarande. De berörda
fångvårdsmyndigheterna syntes sålunda ha handlat riktigt, när de tillåtit
Halldoff och Moberg att använda de av dem innehavda medlen, vilka trots
överläggningar av skilda slag under rättegången i augusti 1947 och trots
medgivande av Halldoff och Moberg icke blivit beslagtagna eller på annat
sätt omhändertagna för klagandenas räkning. Det vore väl att märka, att
såväl Thunström, under de båda häktades vistelse vid anstalten i Halmstad
i augusti 1947, som Kastengren och Sondén, medan de häktade vistades
på anstalten i Malmö för sinnesundersökning, sökt hålla de häktades anspråk
tillbaka tydligen därför att de funnit det motbjudande att orättfångna
medel skulle användas till de brottsligas gagn. Först sedan Halldoff och
Moberg återförts till Halmstad den 4 november 1947, hade de tillåtits att i
större utsträckning använda sina tillgångar, framför allt genom att till olika
personer avsända växlande belopp, tillhopa Halldoff över 650 kronor och
Moberg över 600 kronor. I detta läge hade dock över två månader förflutit
från den tidpunkt, då klagandena genom en inför rådhusrätten träffad
överenskommelse erhållit en klar juridisk möjlighet att utfå sin fordran.
Att klagandena — låt vara att olyckliga omständigheter tillstött — icke
målmedvetet gjort överenskommelsen gällande torde böra lastas dem själva
och deras ombud men ej de fångvårdstjänstemän, som förvaltat medlen.

179

Möjligen hade någon av de berörda fångvårdstjänstemännen av rent medborgerlig
pliktkänsla bort kunna ställa saken till rätta. Sondéns telefonsamtal
med Gamstedt hade varit ett initiativ i denna riktning men hade
tyvärr icke lett till något resultat.

I infordrat yttrande anförde därefter Thunström följande.

När Halldoff och Moberg den 4 augusti 1947 införpassats till fångvårdsanstalten
i Halmstad hade Thunström varit tjänstledig. Vid Thunströms
återinträde i tjänsten hade Halldoff och Moberg redan förflyttats till fångvårdsanstalten
i Malmö. Vid deras återkomst till Halmstad den 4 november
1947 hade däremot Thunström tjänstgjort såsom tillförordnad styresman.
Det omföringsbesked, som i samband med förflyttningen översänts från
anstalten i Malmö, hade upptagit för Halldoff, som medfört kontant 1 krona
65 öre, 1 051 kronor 94 öre ”egna medel” samt för Moberg, som medfört
kontant 1 krona 60 öre, 844 kronor 93 öre ”egna medel”. Inga anteckningar
hade gjorts om att pengarna icke finge fritt disponeras. När så lång tid förflutit
sedan häktningen och rättegången avancerat så långt, att Halldoff
och Moberg inväntat interneringsnämndens yttrande, samt pengarna under
denna tid icke tagits i beslag, hade Thunström aldrig kommit på den
tanken, att pengarna icke vore att anse såsom deras egna och alltså finge
fritt disponeras. Under den tid Thunström tjänstgjort såsom styresman
hade alltid redan vid införpassningen av häktade personer besked erhållits,
om någon del av beklädnaden eller kontanta medel skolat beslagtagas. Det
hade till och med hänt, att den kostym den häktade varit iklädd varit förklarad
i beslag, liksom ock att, när den häktade medfört så ringa belopp
som 10 ä 15 kronor, dessa medel helt eller delvis varit förklarade i beslag.
Halldoff och Moberg hade någon dag efter återförflyttningen till Halmstad
begärt samtal med Thunström. De hade då uppgivit, att de väntade sig rätt
långvariga straff och att de önskade genomgå korrespondenskurser för att
förkovra sig i sina yrken. Detta hade Thunström ansett nyttigt för deras
återgång till friheten, och ansökningarna hade därför av Thunström bifallits.
Under tiden den 4 november — den 1 december 1947, då Thunström
tjänstgjort som styresman, hade Halldoff till sin fästmö, med vilken han nu
ingått äktenskap, avsänt 100 kronor samt förbrukat till premievaror 42
kronor 15 öre, till porton 7 kronor 70 öre och till skoreparation 9 kronor.
Återstående under denna tid förbrukade medel hade åtgått till betalning av
korrespondenskursen och inköp av skrivmaterialier och dylikt. Moberg
hade under samma tid förbrukat till premievaror 26 kronor 6 öre, till porton
14 kronor 95 öre och till skoreparation 6 kronor samt avsänt till sin fästmö
50 kronor, ävensom i och för namnändring 20 kronor. Återstående förbrukade
medel hade åtgått till betalning av korrespondenskursen och inköp av
skrivmaterialier och dylikt.

180

På skäl som av riksåklagarämbetet anförts anser jag väl, att Gamstedt
före handläggningen av målet mot Halldoff och Moberg bort förordna om
beslag av de penningmedel, som dessa innehade vid anhållandet. Den skada,
som sedermera uppkommit, kan emellertid icke återföras till Gamstedts
underlåtenhet i berörda hänseende. I likhet med riksåklagarämbetet finner
jag därför Gamstedts förfarande icke vara av den beskaffenhet, att detsamma
bör beivras såsom tjänstefel. Någon ersättning till klagandena för
ifrågakomna penningförlust kan följaktligen ej utkrävas av Gamstedt.

Vad angår fångvårdsmyndighetemas förvaltning av omförmälda pengar
samt av dem verkställda utbetalningar till Halldoff och Moberg eller till
andra personer för deras räkning har fångvårdsstyrelsen i sitt till mig avgivna
utlåtande på angivna skäl förklarat sig anse dessa myndigheters handlande
i påtalade hänseende riktigt. Även om man skulle vilja ifrågasätta
lämpligheten av att, på sätt som skett, låta Halldoff och Moberg disponera
över användningen av de till fångvårdsmyndigheten i Halmstad överlämnade
pengarna, synes det mig i allt fall, med hänsyn till vad fångvårdsstyrelsen
anfört, icke kunna göras gällande, att från någon fångvårdstjänstemäns
sida begåtts sådant fel, att ansvar skulle kunna utkrävas av denne för
de verkställda utbetalningarna.

Klagomålen kunna följaktligen icke föranleda något ingripande från min
sida gentemot någon min tillsyn underställd befattningshavare. Vad i ärendet
förekommit har emellertid givit vid handen, att till följd av de verkställda
utbetalningarna skada tillskyndats klagandena. Något tvivel torde
näppeligen kunna råda om att de vid Halldoffs och Mobergs anhållande
omhändertagna pengarna härrört från det i klagandenas bostad förövade
inbrottet. Vid sådant förhållande hade, därest beslag skett, pengarna bort
tillfalla klagandena. Detta torde också ha blivit fallet, om den uppgörelse,
som träffats vid målets handläggning inför rådhusrätten, fullföljts på sätt
avsett varit. Genom olyckliga omständigheter, särskilt det förhållandet
att de häktades försvarsadvokat, som synes ha utlovat sitt biträde för beloppets
utbetalande till klagandena, efter kort tid avlidit, har emellertid
med beloppets utkrävande hos fångvårdsmyndigheten dröjt så länge, att
Halldoff och Moberg innan fråga därom uppkom hunnit disponera så gott
som samtliga innestående medel. I viss mån ligger måhända skulden till
dröjsmålet med pengarnas utkrävande på klagandenas eget ombud, men
det synes å andra sidan förklarligt om denne förlitat sig på att pengarna
voro i gott förvar, sedan de överlämnats till fångvårdsmyndigheten.

Då i enlighet med vad jag ovan anfört något skadestånd icke torde kunna
utkrävas av någon enskild tjänsteman på grund av fel eller försummelse i
tjänsten, synas mig billighetsskäl tala för att ersättning på annat sätt
beredes klagandena för den lidna förlusten. På grund därav vill jag ifrågasätta,
huruvida icke av statsmedel ersättning med skäliga belopp må kunna
tillerkännas klagandena för den förlust, som tillskyndats dem därigenom att

181

Halldoff och Moberg satts i tillfälle att förbruka de vid deras anhållande
omhändertagna medlen. Jag har därför ansett mig böra anmäla ärendet hos
Eders Kungl. Maj:t för den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna förhållandena
påkalla.

Framställningen har remitterats till justitiekanslersämbetet för avgivande
av yttrande.

2. Framställning angående bestämmelser rörande efterlysning
i allmänna publikationer av för brott häktad, som rymt
från fångvårdsanstalt eller eljest avvikit.

I detta ämne avlät jag den 22 augusti 1949 till Konungen följande
framställning:

Vid granskningen av ett hit insänt utdrag av landsfiskalens i Nederkalix
distrikt liggare över anhållna, för brott misstänkta personer för tredje kvartalet
1948 fann jag anledning till närmare undersökning av ett därstädes
upptaget ärende angående finske medborgaren diversearbetaren Kalle
Fritiof Juhu Määttä från Hetejärvi, Pudasjärvi socken i Finland. Av handlingarna
i ärendet inhämtas, bland annat, följande.

Den 21 juni 1948 blev Määttä gripen i Råneå för olovligt återvändande
till riket efter utvisning samt för i Kalix förövad stöld. Sedan Määttä påföljande
dag förklarats anhållen, hölls den 28 juni 1948 häktningsförhandling
inför Kalix domsagas häradsrätt. Määttä förklarades därvid häktad
och beslöt häradsrätten i sammanhang därmed, att undersökning av
Määttäs sinnesbeskaffenhet skulle företagas. Han införpassades därefter
samma dag till fångvårdsanstalten i Luleå. Under transport den 6 juli 1948
från Luleå till fångvårdsanstalten i Härnösand, där sinnesundersökningen
skulle ske, rymde Määttä vid Prästmons station. På föranstaltande av styresmannen
för fångvårdsanstalten i Luleå efterlystes Määttä i såsom bilaga
till tidningen Polisunderrättelser utgivna publikationen Utlänningsmeddelande,
nr 30, för den 19 juli 1948. Enligt efterlysningen skulle Määttä införpassas
till fångvårdsanstalten i Härnösand samt meddelande om hans
gripande lämnas styresmannen för fångvårdsanstalten i Luleå.

Vid därefter den 28 juli 1948 ånyo företagen häktningsförhandling inför
häradsrätten återkallade åklagaren åtalet i anledning av att Määttä ej
kunnat anträffas. Häradsrätten förordnade, att Määttä icke skulle vara
häktad, och återkallade förordnandet om sinnesundersökning. Meddelande
därom expedierades av häradsrätten, som avskrev målet, samma dag till
sinnessjukavdelningen vid fångvårdsanstalten i Härnösand.

Den 26 augusti 1948 klockan 5 blev Määttä gripen av landsfiskalen i
Norunda distrikt och införpassad till fångvårdsanstalten i Härnösand.
Sedan landsfiskalen i Nederkalix distrikt den 31 augusti erhållit kännedom

182

om gripandet, begärde han samma dag hos stadsfiskalen i Härnösand,
att Määttä skulle anhållas och förpassas till Kalix, varjämte häktningsframställning
avläts. Enligt anteckning i ovannämnda liggare förklarades
Määttä anhållen den 31 augusti klockan 12.05. Vid häktningsförhandling
den 4 september blev Määttä häktad av häradsrätten, som tillika förordnade
om sinnesundersökning av honom.

Sedan jag med anledning av vad som förekommit i samband med
Määttäs gripande den 26 augusti 1948 anmodat landsfiskalen i Norunda
distrikt att till mig inkomma med yttrande, anförde landsfiskalen Georg
Seijbold i avgivet yttrande följande: Den 26 augusti 1948 klockan 5 hade
i en skog vid Nolmyra i Björklinge socken anträffats en man, vilken senare
visat sig vara i Utlänningsmeddelande nr 30 år 1948 efterlyste finske medborgaren
Määttä. Styresmannen vid fångvårdsanstalten i Luleå, som begärt
efterlysningen, hade genast per telefon underrättats om Määttäs anträffande.
Vid telefonsamtalet hade överenskommits, att Määttä skulle
införpassas till fångvårdsanstalten i Härnösand. Så hade också skett samma
dag, och därmed hade Seijbold ansett sig skild från saken.

På anmodan av mig avgåvo därefter styresmännen vid ifrågavarande
fångvårdsanstalter yttranden.

Styresmannen vid fångvårdsanstalten i Härnösand Einar Svensson anförde:
Määttä hade införpassats till anstalten i Härnösand den 26 augusti
1948 klockan 23.45. Därom hade Svensson underrättats den 27 augusti,
varefter Svensson samma dag meddelat såväl länsstyrelsen i Västernorrlands
län som Kalix domsagas häradsrätt, att Määttä införpassats till anstalten.
Den 31 augusti hade Määttä hämtats av polisen i Härnösand,
vilken telegrafiskt anmodats införpassa honom till häradshäktet i Kalix
för utredning angående av honom där begångna brott.

Styresmannen vid fångvårdsanstalten i Luleå Hugo Brännström anförde:
Sedan Kalix domsagas häradsrätt den 28 juni 1948 förklarat Määttä häktad
samt förordnat om sinnesundersökning, hade Määttä den 29 juni införpassats
till anstalten i Luleå. Den 5 juli hade han transporterats därifrån
till fångvårdsanstalten i Härnösand men den 6 juli avvikit under transporten.
Den 8 juli hade Brännström hos statens kriminaltekniska anstalt
anhållit om efterlysning, varefter Brännström den 14 juli i skrivelse till
häradsrätten meddelat, att Määttä den 6 juli avvikit. Den 26 augusti hade
Brännström från landsfiskalen i Norunda distrikt per telefon erhållit meddelande
att Määttä samma dag blivit gripen, och hade därvid träffats överenskommelse
att Määttä skulle förpassas direkt till fångvårdsanstalten i
Härnösand, där Määttä skulle intagas för att undergå den av häradsrätten
den 28 juni anbefallda sinnesundersökningen. Något meddelande om häktningsbeslutets
upphävande hade nämligen icke ingått till Brännström. Den
27 augusti hade Brännström hos kriminaltekniska anstalten anhållit om
avlysning. Enligt en av Brännström förd minnesanteckning hade lands -

183

fiskalen i Nederkalix distrikt den 28 augusti per telefon förfrågat sig angående
Määttä, därvid Brännström lämnat upplysning om att Määttä den
26 augusti blivit gripen och på Brännströms begäran införpassad till fångvårdsanstalten
i Härnösand. Då som först hade Brännström erhållit besked
om att häktningsbeslutet redan den 28 juli blivit upphävt. Brännström
hade då uttalat sin förvåning över att något meddelande om häktningsbeslutets
upphävande icke ingått till Luleåanstalten. Då Määttä under
sådana omständigheter enligt Brännströms mening hållits olagligen häktad,
hade landsfiskalen lovat dels att omedelbart sätta sig i förbindelse med
Härnösand, dels att meddela häradsrätten.

I infordrat yttrande anförde landsfiskalen i Nederkalix distrikt Einar
Bergqvist följande: Om häradsrättens beslut den 28 juli 1948 hade genom
rättens försorg fångvårdsanstalten i Härnösand underrättats. Denna syntes
emellertid icke ha meddelat någon underrättelse därom till fångvårdsanstalten
i Luleå. Då Määttä, sedan han den 26 augusti 1948 med stöd av
efterlysningen gripits, införpassats till fångvårdsanstalten i Härnösand,
hade han där mottagits trots det anstalten tidigare erhållit underrättelse
om att Määttä ej vidare skulle vara häktad. Fångvårdsanstalten hade
under sådana förhållanden bort vägra att mottaga Määttä och i stället
hänvisa honom till polisen i Härnösand för åtgärder mot honom. Brännström
uppgåve i sin förklaring, att Bergqvist den 28 augusti telefonledes
hos honom gjort förfrågan om Määttä, varvid Brännström upplyst Bergqvist
om att Määttä blivit gripen. Detta vore icke riktigt. Bergqvist kunde
icke erinra sig något dylikt samtal och av förvarade remsor över interurbansamtal
framginge, att intet samtal den 28 augusti 1948 eller intilliggande
dagar från Bergqvists telefoner utväxlats med fångvårdsanstalten i
Luleå. Först den 31 augusti 1948 hade Bergqvist fått vetskap om Määttäs
gripande och införpassande till fångvårdsanstalten i Härnösand genom underrättelse
från domhavanden i Kalix. Bergqvist hade då omedelbart satt
sig i telefonförbindelse med styresmännen i Luleå och Härnösand samt
stadsfiskalen i Härnösand. Dessutom hade Bergqvist telegrafiskt hos stadsfiskalen
begärt, att Määttä skulle anhållas och transporteras till Kalix.
Samma dag hade Bergqvist till domaren ingivit ansökan om häktningsförhandling.
Määttä hade ankommit till Kalix den 1 september 1948. Häktningsförhandling
hade hållits den 4 september, varvid ånyo beslutats, att
Määttä skulle sinnesundersökas. Sedan dylik undersökning ägt rum, hade
huvudförhandling i målet företagits den 8 december 1948.

Sedan jag därefter anmodat statens kriminaltekniska anstalt att avgiva
yttrande i ärendet, anförde anstalten, efter att ha återgivit Brännströms
skrivelse den 8 juli 1948 med begäran om efterlysning av Määttä, följande:
Sedan anstalten per telefon inhämtat erforderliga kompletterande upplysningar
rörande Määttä och genom sina register fastställt den efterspanades
rätta namn, hade med stöd av föreskrifterna i cirkuläret den 1 juni 1877

184

(SFS 1877: bih. nr 31) efterlysningen publicerats i Utlänningsmeddelande
nr 30-A-48 den 19 juli 1948. Anstalten hade därefter från fångvårdsanstalten
i Luleå mottagit en den 27 augusti 1948 dagtecknad begäran om återkallelse
av efterlysningen. Avlysningen hade publicerats i Utlänningsmeddelande
den 7 september 1948 nr 37-B-48. Utlänningsmeddelande motsvarade
tidningen Polisunderrättelser. I Polisunderrättelser intoges emellertid
för närvarande icke några meddelanden om utlänningar, beroende på att
Polisunderrättelser i viss omfattning distribuerades till utländska polismyndigheter.
Utlänningsmeddelande distribuerades däremot endast till svenska
polismyndigheter samt till poliscentralerna i Danmark och Norge. Denna
uppdelning av meddelanden mellan Polisunderrättelser och Utlänningsmeddelande
vore beroende på ännu rådande labila politiska förhållanden.

Av utredningen i förevarande ärende framgår, att sedan Määttä gripits
den 26 augusti 1948, beslut om anhållande av honom meddelats först den
31 augusti. Den egentliga orsaken till detta dröjsmål har uppenbarligen
varit det förhållandet, att då den efter Määttäs rymning den 6 juli 1948
utfärdade efterlysningen, oaktat häktningsbeslutets upphävande den 28
juli, icke återkallats, Määttä efter gripandet den 26 augusti i enlighet med
efterlysningen införpassats till fångvårdsanstalten i Härnösand. Att efterlysningen
av Määttä icke återkallats efter häktningsbeslutets upphävande
synes mig med hänsyn till upplysta omständigheter ej kunna betraktas såsom
tjänstefel av styresmannen vid fångvårdsanstalten i Luleå eller annan.
Då Määttä den 26 augusti ej var häktad, har han väl icke bort mottagas
å fångvårdsanstalten i Härnösand, men med hänsyn till omständigheterna
och av styresmannen vid denna anstalt vidtagna åtgärder för Määttäs omhändertagande
i vederbörlig ordning synes mig det skedda mottagandet icke
kunna läggas styresmannen till last såsom tjänstefel. Då vidare anhållande
och häktningsframställning — efter det gripandet den 26 augusti kommit
till vederbörande åklagares kännedom — skett utan dröjsmål, finner jag
ärendet icke föranleda vidare åtgärd från min sida mot någon tjänsteman.

Vad i ärendet förekommit har emellertid visat, att förfarandet vid efterlysningar
och vad därmed har samband icke är i tillräcklig grad reglerat
genom utfärdade bestämmelser.

De gällande bestämmelserna rörande omfattningen av och innehållet i
tidningen Polisunderrättelser återfinnas i huvudsak i ett av Kungl. Maj:t
den 1 juni 1877 utfärdat cirkulär angående utgivande i huvudstaden av
tryckta Polisunderrättelser med däri senare vidtagna ändringar. De uppgifter,
som skola intagas i Polisunderrättelser, äro ordnade under vissa underrubriker,
vilka i publikationen betecknas med A, B, C, D, E, F och. G.

185

Enligt ett i årgången 1948 intaget sammandrag av de gällande föreskrifterna
intagas huvudsakligen under:

”A. Efterlysningar å personer, vilka av behöriga myndigheter eftersökas
(Kungl. cirk. 1 juni 1877, bih. SFS nr 31; Kungl. kung. 14 juni 1928 nr 207;
Kungl. kung. 9 oktober 1942 nr 840).

B. Återkallelse!- av efterlysningar av personer (Kungl. cirk. 1 juni 1877,
bih. SFS nr 31).”

Enligt 1877 års cirkulär har föreståndare för fängelse att för publiceringtill
redaktionen för Polisunderrättelser insända uppgift å bland annat för
allmänna säkerheten vådliga personer, som rymma från fängelse. I § 143
i arbetsordningen för fångvårdsstaten har också uttryckligen föreskrivits,
att då rymning skett, meddelande därom skall omedelbart insändas till
nämnda redaktion. Tillkännagivande om att efterlyst person ”anhållits”
skall enligt ovanberörda cirkulär insändas av den stadsfiskal eller landsfiskal,
som kommer i tillfälle att i första hand lämna sådant meddelande.

Dessa föreskrifter ha måhända tidigare varit tillfyllest för ett regelrätt
efterlysningsförfarande i fråga om för brott misstänkta personer och rymlingar
från fångvårdsanstalter. Med det genom nya rättegångsbalkens
ikraftträdande ändrade förfarandet vid förundersökning i brottmål torde
emellertid komplikationer kunna uppstå vid dylika efterlysningar.

Vad angår häktad person som rymt från fångvårdsanstalt, varom här
närmast är fråga, synes det mig vara av intresse, att efterlysningsåtgärderna
koncentreras hos den myndighet, som har att utföra åtal mot rymmaren
för det brott, som föranlett häktningen. Vikten härav framgår oförtydbart
av vad som förekommit i fallet Määttä. Bortsett från att ett beslut
om upphävande av häktningstillståndet bör medföra ändrade dispositioner
i fråga om efterlysningen eller dess avlysande torde vara klart, att
nämnda myndighet är den, som bäst är i stånd att vidtaga de för ett nytt
eller fortsatt lagförande erforderliga åtgärderna utan onödigt dröjsmål.
Enligt min mening böra alltså föreskrifter meddelas därom, att vid rymning
under häktningstid fångvårdsmyndigheten skall för efterlysning i Polisunderrättelser
hänvända sig till vederbörande åklagare i saken mot rymmaren
samt att det skall åligga åklagaren att vidtaga de för dylik efterlysning
och eventuell avlysning erforderliga åtgärderna.

Rymmer anhållen, torde det ligga i sakens natur, att efterlysning sker på
begäran av anhållningsmyndigheten.

Enligt 24 kap. 6 § andra stycket rättegångsbalken lärer efterlysning
kunna ske dels då den, vilkens anhållande beslutats, avvikit och dels utan
att beslut om anhållande föreligger, då misstanken riktas mot någon som
är okänd men beträffande vilken signalement föreligger, såsom i fråga om
klädsel och utseende. Jämväl i andra fall torde efterlysning i rättegångsbalkens
mening kunna ske, t. ex. då rätten beslutat häktning utan att den
misstänkte var närvarande vid beslutets meddelande samt då häktad per -

186

son eller fånge rymt. Efterlysning, som avses i rättegångsbalken, kan enligt
vad som framgår av motiven till nyssnämnda lagrum bringas till mera allmän
kännedom genom kungörande i tidning eller i radio. Jämlikt 7 § samma
kapitel må envar gripa ”den som är efterlyst för brott”.

Med hänsyn till dessa stadganden i rättegångsbalken synes det böra
göras en bestämd åtskillnad mellan, å ena sidan, efterlysning av misstänkt
enligt 24 kap. 6 § rättegångsbalken och därmed likställda kategorier samt,
å andra sidan, eftersökande eller efterspaning av misstänkt eller annan för
hans hörande eller eljest av annan anledning än hans gripande. Begreppet
efterlysning torde således böra i Polisunderrättelser reserveras för de fall,
da den efterspanade — därest hans eftersökande skulle kungöras för allmänheten
— må gripas av envar.

Ett närmare bestämmande av begreppet efterlysning synes erforderligt
jämväl med hänsyn till stadgandet i 6 § a) passkungörelsen den 31 maj
1940 att ansökning om erhållande av pass icke må bifallas, ”om sökanden
är föremal för sådan efterlysning, som enligt särskilda bestämmelser skall
införas i tidningen Polisunderrättelser”. Vilket slag av efterlysning, som
med stadgandet avses, torde för närvarande vara synnerligen tveksamt.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan berörda förhållanden
och spörsmål till den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

Över framställningen har kriminaltekniska anstalten yttrat sig, varefter
ärendet remitterats till riksåklagarämbetet för avgivande av utlåtande.

3. Framställning angående arkivfotografering
av fastighetsböcker.

Den 11 november 1949 skrev jag till Konungen följande:

Vid en av mig den 8 juni 1948 verkställd inspektion av Gärds och
Albo domsagas kansli, inrymt i fastigheten nr 7 vid Vasagatan i Kristianstad,
gjordes följande iakttagelser.

Kanslilokalerna voro ytterst trånga och obekväma. De nya fastighetsböckerna,
omfattande cirka 12 500 fastigheter, voro upplagda. De gamla
böckerna, 46 till antalet, samt 54 av de nya böckerna förvarades i brandskyddade
skåp i kanslirummen. Återstoden av de nya böckerna, 60 stycken
samt 6 arkivband, voro uppställda i öppna hyllor i rummen. Inga särskilda
säkerhetsanordningar mot brand funnos i kanslilokalerna eller i byggnaden
i övrigt.

Häradshövdingen i domsagan Arne Schedin förklarade, att ytterligare
brandskåp för de oskyddade böckerna icke kunde anordnas på grund av

187

att golven i kanslirummen icke tålde ytterligare belastning. Därtill komme,
att utrymmet i kanslilokalerna redan vore till det yttersta utnyttjat samt
att leveranstiden för brandskåp av den beskaffenhet, varom här vore fråga,
uppginge ”till åratal”.

Påföljande dag inspekterade jag Villands domsagas kansli i fastigheten
nr 41 vid Västra Boulevarden i Kristianstad. Härvid iakttogs följande.

Kanslilokalerna voro inrymda i tre små rum. I ett av rummen förvarades
de nya fastighetsböckerna i öppna hyllor, helt oskyddade mot brand. Av
domsagans cirka 9 700 fastigheter voro omkring 6 750 upplagda i 61 böcker.
Antalet gamla fastighetsböcker var 28. Dessa böcker förvarades i tva
kassaskåp, vilkas värde ur brandsäkerhetssynpunkt emellertid syntes tvivelaktigt.
Inga särskilda brandanordningar voro vidtagna vare sig i kanslilokalerna
eller i huset i övrigt.

I fråga om kanslilokalerna för de två domsagorna blev ytterligare upplyst
följande.

Genom kungl. brev den 19 oktober 1945 till länsstyrelsen i Kristianstads
län förordnade Kungl. Maj:t, att tingsstället i Villands domsaga
skulle från och med dag som Kungl. Maj:t ville framdeles bestämma förläggas
till Kristianstad, att Gärds och Albo domsaga skulle — förutom i
Degeberga — från och med dag som nyss sagts ha tingsställe jämväl i
Kristianstad samt att domsagornas kanslier skulle fortfarande vara förlagda
i Kristianstad. Vidare anbefallde Kungl. Maj:t länsstyrelsen att
anmoda de tingshusbyggnadsskyldiga i domsagorna att omedelbart fullfölja
åtgärder för åstadkommande i Kristianstad av det tingshus med
kansli- och arkivlokaler, som erfordrades i anledning av Kungl. Maj:ts
förenämnda beslut; och förklarade Kungl. Maj:t — under erinran om bestämmelserna
i lagen den 30 juni 1943 om tillståndstvång för byggnadsarbete
— vad i Kungl. Maj:ts cirkulär till länsstyrelserna den 12 februari
1926 angående ny- eller ombyggnad av tingshus föreskrivits icke utgöra
hinder för länsstyrelsen att i enlighet med gällande bestämmelser om tingshusbyggnad
pröva och avgöra förevarande byggnadsfråga. Med hänsyn till
vad sålunda bestämts beviljade slutligen Kungl. Maj:t de tingshusbyggnadsskyldiga
i Villands samt Gärds och Albo domsagor anstånd med fullgörandet
av skyldigheten att anordna brandsäker förvaring av fastighetsböcker,
arkivalier och värdehandlingar i avvaktan på att den planerade
byggnaden hunne färdigställas, dock längst till den 1 oktober 1947.

Sedan de tingshusbyggnadsskyldiga i Gärds och Albo samt Villands
domsagor vid gemensamt sammanträde den 23 mars 1946 beslutat att i
Kristianstad å en av staden skänkt tomt gemensamt för båda domsagorna
uppföra tingshus med kanslilokaler och övriga utrymmen i enlighet med
ett vid sammanträdet föreliggande förslag, lämnade länsstyrelsen i resolution
den 25 juli 1946 tillstånd till uppförandet av ifrågavarande tingshus
enligt företedda ritningar.

188

Byggnadstillstånd för det tillämnade byggnadsföretaget söktes i april
månad 1946, men sådant tillstånd har ännu icke erhållits, varför tingshuset
fortfarande icke blivit uppfört.

Med anledning av vad vid inspektionerna iakttagits infordrade jag yttranden
från Schedin ävensom häradshövdingen i Villänds domsaga Åke
Braunstein rörande frågan huruvida åtgärder av något slag skulle — i avbidan
på uppförandet av det nya tingshuset i Kristianstad — kunna vidtagas
för åstadkommande av större brandsäkerhet för fastighetsböckerna.
Jag framhöll därvid, att det syntes böra utrönas, huruvida de tingshusbyggnadsskyldiga
vore villiga att bekosta arkivfotografering av fastighetsböckerna,
eventuellt i förening med arkivförsäkring.

Schedin och Braunstein inkommo härefter med yttranden.

Schedin anförde, att han vore ur stånd att anvisa någon annan åtgärd
för åstadkommande av större brandsäkerhet än nybyggnad av tingshus
med brandsäkra arkivlokaler, samt tilläde, att de tingshusbyggnadsskyldiga
i Gärds och Albo domsaga å sammanträde den 9 september 1948 förklarat
sig icke vilja anslå medel för arkivfotografering av fastighetsböckerna.

Braunsteins yttrande var av följande innehåll.

Braunstein vore icke i stånd att anvisa någon lösning av frågan om
fastighetsböckernas förvaring. Vad av Schedin under min inspektion å
Gärds och Albo domsagas kansli anförts beträffande möjligheten att föranstalta
om säkerhetsåtgärder för de oskyddade fastighetsböckerna därstädes
ägde giltighet även för Villänds domarkanslis vidkommande. Sålunda
syntes särskilda brandskap icke kunna anordnas av den anledningen,
att golven i kanslilokalen ej tålde en sådan belastning. Vidare vore utrymmena
i lokalen redan till det yttersta utnyttjade. Jämväl vore att beakta,
att leveranstiden för skåp av det slag, varom här vore fråga, uppginge
till ett år eller mera. Braunstein ville tillägga, att tidigare vid olika
tillfällen försök gjorts att förhyra annan, ändamålsenlig lokal för kansliets
behov men att dessa försök misslyckats. Att i nuvarande läge förhyra ny
lämplig kanslilokal vore givetvis icke möjligt. Enligt vad Braunstein vid
överläggning med de tingshusbyggnadsskyldigas styrelse erfarit vore styrelsen
icke villig att för de tingshusbyggnadsskyldigas ombud framlägga
förslag att de tingshusbyggnadsskyldiga iklädde sig de utgifter, som en
arkivfotografering av fastighetsböckerna skulle föranleda.

Enligt 1 § lagen den 18 juli 1942 om bestridande av kostnaderna för
domsagas kansli åligger det tingslag att bekosta erforderliga lokaler för
domsagas kansli, och skall i kansliet eller i anslutning därtill finnas anordningar
för brandsäker förvaring av fastighetsböcker, arkivalier och värdehandlingar.

18$)

Enligt övergångsbestämmelserna till samma lag äger Konungen bevilja
tingslag anstånd med fullgörandet av den sålunda stadgade skyldigheten
att anordna brandsäker förvaring av fastighetsböcker m. m.

De sålunda meddelade stadgandena till skydd för domsagornas arkivalier
torde ha betingats i första hand av omsorg om de nya fastighetsböckerna
för landet. Tryggandet av dessa böcker mot förstörelse måste anses vara ett
betydande samhällsintresse. Fastighetsböckerna kunna nämligen i händelse
av eldsolycka eller vid av annan anledning timad förödelse endast med stor
svårighet rekonstrueras. Det omfattande och dyrbara arbetet med uppläggandet
av de nya fastighetsböckerna för landet skulle i avsevärd utsträckning
vara omintetgjort, om böckerna förstördes. Under den avsevärda tid,
som i sådant fall måste förflyta innan böckerna åter kunna uppläggas,
kan inskrivningsväsendet icke fungera med erforderlig säkerhet och snabbhet.
För rättsförvärv och rättsinnehav rörande fast egendom och särskilt
för den i våra dagar så betydelsefulla fastighetskrediten skulle därför en
förstörelse av en domsagas fastighetsböcker få svåra skadeverkningar till
följd.

Även om brandsäker förvaring innefattar ett gott skydd för böckerna,
är det emellertid tydligt, att full säkerhet icke står att vinna på denna väg.
Mot de risker, som det moderna kriget för med sig, innefattar sålunda ett
vanligt brandskyddat arkiv icke någon betryggande garanti, liksom ett
sådant arkiv ej heller med säkerhet kan beräknas avvärja verkningarna av
en naturkatastrof. Brand kan vidare uppkomma i själva arkivrummet, särskilt
om detta, som i moderna tingshus vanligen är fallet, är inrättat som
arbetsarkiv. Åverkan kan slutligen göras å en enskild bok av person, som
på ett eller annat sätt fått den i sin hand. I utlandet saknas för övrigt
icke exempel på att ett helt arkiv blivit uppsåtligen förstört.

Då fastighetsböckerna måste så förvaras, att de dagligen kunna användas
vid arbetet i domsagans kansli, torde det över huvud knappast vara möjligt
att vidtaga sådana anordningar till böckernas skydd att varje risk för
förstörelse uteslutes. De menliga följderna av en sådan händelse kunna
emellertid i väsentlig män lindras, om böckerna arkivfotograferas. Principen
för sådan fotografering — som kommit till vidsträckt användning i
utlandet och som även hos oss förekommer i icke obetydlig utsträckning —
är, att man i stark förminskning å speciell s. k. arkivfilm fotograferar de
handlingar, som man önskar kopiera, i detta fall de särskilda sidorna i
fastighetsböckerna. Den därvid erhållna negativa filmen upptager ett
ytterst obetydligt utrymme. Från den negativa filmen, som bör förvaras i
brandsäkert rum i annan byggnad än fastighetsböckerna, kunna vid behov
erhållas antingen positiva filmkopior, som kunna avläsas i särskild läsapparat,
eller ock vanliga fotokopior. Om nu fastighetsböckerna skulle gå
förlorade, kan man förfara exempelvis på följande sätt. Från den negativa
filmen tagas fotokopior i lämplig storlek. Med ledning av jordregister och

190

renovationer kompletteras fotokopiorna med anteckningar om sådana inskrivningar
och förändringar i övrigt, som förekommit efter det fotograferingen
avslutats. De kompletterade fotokopiorna bilda provisoriska fastighetsböcker,
som användas medan arbetet med utskrivandet av nya sådana
pågår. Sistnämnda arbete blir med den antydda metoden mycket enkelt, i
det man endast behöver skriva av de provisoriska böckerna. Givet är, att
syftet med arkivfotograferingen bäst vinnes, om densamma periodvis förnyas.

Kostnaden för en arkivfotografering är — i jämförelse med de fördelar
densamma innebär — synnerligen ringa. Exempelvis må nämnas, att en
under år 1949 verkställd arkivfotografering av de nya fastighetsböckerna i
Hedemora domsaga, omfattande cirka 17 000 upplägg, dragit en kostnad
av — efter ett pris av 8 öre per fotograferad sida — omkring 3 200 kronor.

Under insikt om de väsentliga fördelar som därigenom stått att vinna
ha i flera domsagor de tingshusbyggnadsskyldiga redan låtit bekosta arkivfotografering
av fastighetsböckerna. Då den ökade trygghet, som en sådan
fotografering medför, i främsta rummet länder ortsbefolkningen till gagn,
är det också naturligt att det skall ligga de tingshusbyggnadsskyldiga om
hjärtat att tillse, att en sådan åtgärd kommer till stånd. Ur samma synpunkt
är det även rimligt och skäligt, att kostnaden härför bäres av de
byggnadsskyldiga. De tagna initiativen måste därför hälsas med största
tillfredsställelse, och det får anses som ett önskemål att desamma vinna
allmän efterföljd.

Särskilda synpunkter synas mig emellertid böra anläggas på förhållandena
i de domsagor, där de tingshusbyggnadsskyldiga ämna anordna
brandsäker förvaring av fastighetsböckerna men hindras att göra detta av
den statliga byggnadsregleringen. I flera fall äro omständigheterna desamma
som i Gärds och Albo samt Villands domsagor: Beslut om uppförande
av nytt tingshus med brandsäkert arkiv har fattats, men då byggnadstillstånd
icke kunnat lämnas, har byggnaden icke kommit till stånd;
i avbidan på tingshusets uppförande har det befunnits omöjligt eller i vart
fall ur ekonomisk synpunkt mindre lämpligt att under mellantiden vidtaga
särskilda åtgärder för brandsäker förvaring av fastighetsböckerna. I dessa
fall, där risken för förstörelse av fastighetsböckerna är särskilt stor samtidigt
som det måste beräknas att ännu många år komma att förflyta,
innan effektiva åtgärder för riskens undanröjande kunna vidtagas, synes
det icke lämpligen böra få ankomma på de tingshusbyggnadsskyldigas
vilja att bära den därav betingade utgiften, huruvida arkivfotografering
skall komma till stånd eller icke.

Vikten och omfattningen av de intressen, som äro förknippade med
fastighetsböckernas bevarande, synas påkalla, att statsmakterna vidtaga
åtgärder till motverkande av de olägenheter, som i nu angivna fall uppstå
på grund av byggnadsregleringen. På grund härav synes mig en undersök -

191

ning böra göras för att utröna, i vilka fall statsmakterna böra ur nu ifrågakomna
synpunkter anses skyldiga att svara för fastighetsböckernas bevarande.
Där detta finnes vara fallet, synas statsmedel böra ställas till de
tingshusbyggnadsskyldigas förfogande för fotografering av böckerna.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan berörda förhållanden
och synpunkter för den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

Framställningen har överlämnats till sakkunniga för utredning rörande
mikrofilmningens användning inom svenskt arkiv- och biblioteksväsen.

4. Framställning angående åtgärder för åstadkommande av
snabbare behandling och avgörande av vissa
taxeringsmål.

Den 12 december 1949 avlät jag till Konungen en så lydande framställning:

Sedan jag från kammarrätten införskaffat handlingarna i ett därstädes
anhängigt mål rörande lasarettsläkaren Erik Gustaf Berggrens besvär över
1943 års prövningsnämnds för Jönköpings län beslut i fråga om Berggrens
inkomsttaxering samma år i Jönköpings stad och honom påförda eftertaxeringar
för åren 1938—1942, inhämtades av dessa handlingar följande.

Berggren taxerades år 1943 dels i Jönköpings stad enligt kommunalskattelagen
för 62 510 kronor, taxerad inkomst, samt enligt förordningen om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt för 64 280 kronor, taxerat belopp, dels ock i
Haurida socken enligt kommunalskattelagen för 600 kronor, taxerat och
beskattningsbart belopp. Därvid hade taxeringsnämnden i Jönköping uppskattat
den skattskyldiges nettointäkt av läkarpraktik till 45 000 kronor mot
av den skattskyldige deklarerade 20 890 kronor. Den återstående till kommunal
inkomstskatt skattepliktiga inkomsten av den skattskyldige tillhöriga
fastigheten Laggarebo i Haurida socken, 603 kronor, hade oriktigt upptagits
i sammanställningen för taxering till kommunal inkomstskatt i Jönköpings
stad.

Därjämte påförde taxeringsnämnden Berggren eftertaxering för vart och
ett av taxeringsåren 1938—1942 för ett belopp av 15 000 kronor.

Över dessa taxeringar anförde Berggren besvär i prövningsnämnden i Jönköpings
län under yrkande att taxeringen 1943 måtte bestämmas i enlighet
med deklarationen och att eftertaxeringen måtte undanröjas.

Vid sammanträde den 7—den 9 oktober 1943 fann prövningsnämnden, som
med hänsyn till i målet förebrå gt utredning ansåg den av Berggren deklarerade
bruttointäkten av läkarpraktik vara uppenbarligen för lågt upptagen, skäligt
beräkna Berggrens nettointäkt därav till 40 000 kronor. På grund härav och

192

med rättelse tillika av ovan anmärkta felaktighet i fråga om taxering av
inkomsten av fastigheten Laggarebo bestämde prövningsnämnden Berggrens
taxering i Jönköpings stad enligt kommunalskattelagen till 56 910 kronor,
taxerad inkomst, samt enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
till 59 280 kronor, taxerat belopp.

Beträffande eftertaxeringen fann prövningsnämnden överklagade taxeringsåtgärden
befogad och ogillade de därutinnan anförda besvären.

Över prövningsnämndens beslut anförde Berggren besvär i två särskilda
till kammarrätten ställda, den 23 december 1943 till landskontoret ingivna
besvärsskrifter.

Efter angivelse av taxeringsintendenten i länet instämde sedermera stadsfiskalen
Sven Mannergren genom en den 5 februari 1944 utfärdad stämning
Berggren till rådhusrätten i Jönköping med yrkande om ansvar för det Berggren
med avseende å sina år 1942 och 1943 i staden avgivna allmänna självdeklarationer
gjort sig skyldig till sådan förseelse, som omförmäldes i 143 §
taxeringsförordningen den 28 september 1928 i dess lydelse före den 1 juli
1943.

Målet handlades inför rådhusrätten den 6 mars 1944, varvid Berggren
bestred, att han i omförmälda deklarationer lämnat oriktiga uppgifter, och
yrkade ogillande av åtalet. På begäran av åklagaren uppsköts målet för
vidare utredning till den 2 maj 1944.

Sedan målet därefter varit föremål för en kortvarig handläggning å uppskovsdagen,
handlades det ånyo den 30 maj 1944. Sistnämnda dag förklarades
målet av rådhusrätten vilande i avbidan på lagakraftägande utslag på Berggrens
besvär i taxeringsmålet.

Efter verkställd utredning avgav taxeringsintendenten F. Psilander den
31 december 1946 yttrande över Berggrens den 23 december 1943 ingivna
besvär till kammarrätten. Med en den 31 december 1946 dagtecknad skrivelse
överlämnade länsstyrelsen i Jönköpings län därefter besvärshandlingarna till
kammarrätten, dit de inkommo den 6 februari 1947.

Med anledning av den långa tid som förflutit innan ifrågavarande besvärshandlingar
av länsstyrelsen insänts till kammarrätten för prövning och avgörande
anmodade jag i skrivelse den 13 november 1947 länsstyrelsen att
efter vederbörandes hörande till mig inkomma med yttrande.

På anmodan av länsstyrelsen avgav Psilander yttrande, däri han till en
början hänförde sig till innehållet i följande förklaring över Berggrens besvär,
så lydande:

”På våren 1943 hade å landskontoret med ledning av material, som på
begäran av landskamreraren i länet ställts till förfogande av flertalet erkända
sjukkassor i länet, gjorts sammanställningar över de belopp, som inom länet
praktiserande läkare under beskattningsåret 1942 kvitterat såsom guldna av
kassornas medlemmar. Då för klagandens del det utkvitterade beloppet översteg
vad i deklarationen för året uppgivits som bruttointäkt, påkallade taxe -

193

ringsnämndens ordförande i skrivelse till landskamreraren granskning av de
anteckningar, klaganden kunde hava fört rörande inkomster och utgifter i av
honom bedriven läkarpraktik. När denna granskning, som uppdrogs åt taxeringsrevisorn
Elof Sunnerstam, skulle företagas, visade sig emellertid, att
klaganden icke hade några anteckningar bevarade över sina inkomster. Granskningspromemorian
kom därför i huvudsak endast att innehålla besked om
detta förhållande samt en antydan, att tillgängliga kontrolluppgifter visade,
att uppgivna bruttointäkten uppenbarligen vore för låg. Taxeringsnämnden,
som hade tillgång till den sammanställning, som upprättats över klagandens
inkomst från sjukkassemedlemmar, fann skäligt uppskatta klagandens
nettointäkt av läkarpraktiken under beskattningsåret 1942 till 45 000
kronor samt påförde honom eftertaxering för vart och ett av åren 1938—1942
för tidigare ej deklarerad, till 15 000 kronor uppskattad inkomst av praktiken.
I anledning av klagandens besvär till prövningsnämnden införskaffades från de
erkända sjukkassorna uppgifter för åren 1937—1941 beträffande av klaganden
utkvitterade ersättningar. Motsvarande uppgifter för åren 1937—1942
anskaffades därjämte från Norra Smålands erkända centralsjukkassa beträffande
direkt anslutna medlemmar i denna kassa samt genom landskontoret i
Mariestad för år 1942 från ett antal sjukkassor i Skaraborgs län. Ett generalsammandrag
över de till beloppet kända ersättningar, som åren 1937—1942
av klaganden kvitterats såsom guldna av sjukkassemedlemmar, upprättades
för målets föredragning hos prövningsnämnden. Vid denna föredragning fanns,
förutom klagandens besvärsskrift, tillgänglig en tabell över relationstal, som
med hänsyn till i den officiella sjukkassestatistiken angivna procenttal för
anslutning kunde antagas för evalvering av förenämnda utkvitterade belopp
i bruttoinkomst för resp. beskattningsår.”

I yttrandet anförde Psilander därefter följande.

Med anledning av den förebragta utredningen hade prövningsnämnden i
så måtto bifallit Berggrens besvär, att nettointäkten av läkarpraktiken fastställts
till 40 000 kronor, under det att besvären rörande eftertaxeringarna
ogillats. Med handläggningen av detta besvärsmål hade Psilander såsom för
taxeringsarbete särskilt avdelad och biträdande landskamrerare beträffande
vissa mål och ärenden icke tagit någon befattning, och hade alltså besvärsmålen
hos kammarrätten såväl beträffande 1943 års taxering som beträffande
eftertaxeringarna varit för Psilander helt främmande, då han den 1 januari
1944 tillträtt förordnande å taxeringsintendentstjänsten. Då i dessa mål och
ett antal likartade uppkommit fråga, huruvida anmälan borde ske till vederbörande
åklagare om förseelser mot 143 § taxeringsförordningen i dess äldre
lydelse, hade Psilander haft att genomgå handlingarna i dem. Som därvid förelegat
anledning att anse åtminstone objektiva och med största sannolikhet
även subjektiva rekvisit för sådan förseelse förefinnas, hade saken remitterats
till åtal den 29 januari 1944. På detta stadium och då det kunnat förväntas,
att polisundersökning och eventuell rättegång skulle lämna för taxerings 1.

1 — Justitieombudsmannens ämbetsbrrättclsc till 1050 ars riksdag.

194

frågans belysning värdefullt material, hade Psilanders genomgång av handlingarna
uppenbarligen icke varit av den art, att därå kunnat byggas något
yttrande i besvärsmålet. Vid remissen till poliskammaren hade givetvis samtliga
handlingar i taxeringsmålet och de i åtalsanmälan avsedda deklarationerna
måst överlämnas. Först i och med att de sålunda överlämnade handlingarna
återställts och utskrift erhållits av rättens protokoll hade över
huvud möjlighet förelegat att avgiva yttrande. Vilken dag protokollen och
handlingarna erhållits funnes icke antecknat i något landskontorets diarium.
men Psilander hade omedelbart efter det åtalsmålet förklarats vilande erhåll i.
underhandsmeddelande om rättens beslut. Emellertid hade vid 1944 års taxering
beträffande vissa läkare, bland dem Berggren, genom granskning av
ortens sjukkassors utgiftsverifikationer framskaffats visst kontrollmaterial,
som tillhandahållits taxeringsnämnderna genom vederbörande taxeringskonsulent.
Sedan med hänsyn till bland annat innehållet i detta material fråga i
taxeringsnämnden uppstått, huruvida Berggrens deklaration rörande 1943 års
inkomster kunde godkännas, hade av taxeringsnämnden beslutits avvikelse
från deklarationen, i vad anginge praktikinkomstens beräkning. Om detta
beslut hade Psilander fått underhandsbesked ungefär samtidigt som åtalsmålets
vilandeförklaring kommit till hans kännedom. Ett avvaktande av
eventuella besvär från Berggren över 1944 års taxering, innan förklaring
avgavs över besvären angående 1943 års taxering, hade alltså varit naturligt,
och hade redan därigenom i taxeringsförordningen stadgad tid av sex månader
för besvärsmåls redovisning överskridits. Sedan den 13 juli 1944 från Berggren
inkommit besvär och dessa i vederbörlig ordning kompletterats, hade
desamma den 27 juli remitterats till taxeringskonsulenten Sunnerstam. Med
hänsyn till avfattningen av Berggrens besvär över 1944 års taxering hade
samtliga handlingar, tillhörande åtalsmålet, och akten till kammarrättsmålen
måst åtfölja remissen till konsulenten. Yttrande från denne hade inkommit
den 7 juni 1945 samtidigt med yttrande i ett annat mål, vari samma statistiska
metod använts beträffande 1944 års taxering. Berggren hade därefter
beretts tillfälle avgiva påminnelser, vilka i realiteten även innefattat utveckling
av 1943 års besvär. Beslut angående 1944 års taxering hade, sedan jämväl
ordföranden i taxeringsnämnden hörts, meddelats av prövningsnämnden den
29 juni 1945 och inneburit en delvis av Psilander tillstyrkt nedsättning i den
uppskattade praktikinkomsten. Beslutet hade emellertid överklagats såväl
av Berggren som av Psilander. Sambandet mellan dessa båda besvär å ena
sidan och de i december 1943 anförda hade uppenbarligen varit så intimt,
att samtidig redovisning om möjligt borde äga rum. I detta sammanhang
kunde framhållas, att Psilanders argumentering hos kammarrätten i 1943 års
mål i ej oväsentlig del byggt på de vid 1944 års taxering lämnade uppgifterna.
Den skriftväxling, som i augusti 1945 påbörjats, hade åsyftat att framskaffa
för Psilanders bedömande av samtliga mål erforderligt material. Sedan vissa
uppgifter i skrivelse der 3 oktober 1945 begärts från Berggren, hade denne

195

i brev den 12 i samma månad — jämte det han tillhandahållit ifrågavarande
uppgifter — förklarat, att han icke längre kunde medverka vid utredningen.
Utredningen, som huvudsakligen utförts av Sunnerstam, den ende befattningshavaren
å taxeringsavdelningen vilken följt ärendet från dess upprinnelse,
hade därför fått inriktas på att inom ramen för i taxeringsförordningen givna
regler från utomstående erhålla material.

I ändamål att sedermera efter inhämtat medgivande från vederbörande
skattskyldiga — anförde Psilander vidare — utnyttja det jämförelsematerial,
som kunde erhållas i deklarationer, avgivna av vissa Berggrens vikarier vid
centrallasarettet i Jönköping, hade från andra länsstyrelser lånats sådana
deklarationer i den utsträckning dessa på grundval av tillgängliga adressuppgifter
kunnat lokaliseras. Emellertid hade vissa av dessa deklarationer befunnits
icke kunna spåras och vissa vara så uppställda, att de icke kunde lämna
något användbart material i det aktuella fallet. Den sjukkassestatistiska undersökningen
av dem bland de inlånade deklarationerna, beträffande vilka sådan
undersökning över huvud varit möjlig, hade lämnat så växlande resultat, att
åberopande av enbart vissa av deklarationerna icke framstått som försvarligt.
I handlingarna i besvärsmålen hade därför intet i detta avseende redovisats.
Med ledning av årsberättelser, som införskaffats från centrallasarettet, hade
försökts en kalkylering av vad verksamheten å öronavdelningen bort inbringa.
Därvid hade befunnits, att den till synes växlande uppställningen av berättelserna
omöjliggjorde den avsedda jämförelsen utan tillgång till medicinsk sakkunskap,
som i betraktande av målets natur icke lämpligen kunde anlitas i
orten. I anslutning till en av Berggren lämnad sammanställning över den
under åren 1936—1942 skedda förmögenhetsutvecklingen hade utredningar,
huvudsakligen baserade på Berggrens egna uppgifter, verkställts angående
förmögenhetsförändringarna och orsaken därtill. Dessa utredningar, som även
måst avse hans hustru, hade i huvudsak icke givit annat resultat, än att
Berggrens sammanställning icke varit uttömmande eller exakt, vilket den
dock icke heller i och för sig synts vara. Något positivt att åberopa i besvärsmålen
hade Psilander ansett sig icke kunna draga av utredningarna, vadan
desamma icke bifogats akten. Av det utredningsarbete, som fullföljts och som
Psilander nu kunde erinra sig, redovisades i besvärsakten därför endast vissa
statistiska specialundersökningar rörande ett antal sjukkassor, inom vilkas
områden bosatta patienter i mera avsevärd omfattning anlitat Berggren.
Genomförandet av utredningsarbetet hade emellertid måst anstå, till dess
anhopningen av löpande och till synes mera omedelbar åtgärd krävande ärenden
slutförts. Därutinnan vore bland annat för Sunnerstams del att beakta,
att denne såsom biträdande taxeringsintendent anförtrotts ledningen av arbetet
för taxering till krigskon ju nkturskatt beträffande rörelseidkare år 1945.
Som enligt gällande bestämmelser denna taxering för samtliga skattskyldiga,
vilkas inkomsttaxering bleve fastställd före årets utgång, måst vara avslutad
före utgången av december månad, hade, sedan taxeringsmaterialet i huvud -

196

sak inkommit i september eller oktober, icke skäligen kunnat ifrågasättas
något avsevärt utredningsarbete av Sunnerstam beträffande andra taxeringsärenden.
I början av 1946 hade åtgärder måst vidtagas för verkställande av
de uppskattningar av'' aktievärden, som sammanställdes genom skatteverkets
försorg. De sista uppgifterna från länet hade icke kunnat avlämnas förrän
den 5 februari. Våren 1946 hade Sunnerstam och taxeringsassistentema varit
mycket betungade med sådana bokföringsgranskningar, vilka avsett besvär
till prövningsnämnden över 1945 års taxeringar och vilka under tiden för den
forcerade krigskonjunkturskattetaxeringen hösten 1945 måst anstå. För Psilanders
egen del hade under april 1946 tillkommit arbetet med yttrande till
kammarrätten i mål om 1945 års allmänna fastighetstaxering. Under hösten
1946 hade Psilander haft att leda prövningsnämndsarbetet med annan personaluppsättning,
vilket givetvis krävt ett betydligt mera aktivt deltagande
från hans sida i utrednings- och uppsättningsarbetet. Fn återremiss för nytt
yttrande uti ett hos kammarrätten anhängigt synnerligen vidlyftigt besvärsmål
av äldre datum än nu förevarande och av liknande skäl som detta att
anse som förtursmål hade nödvändiggjort ett opåräknat utredningsarbete i
sagda mål, vari den anbefallda förnyade förklaringen kunnat avgivas först
den 7 november. Vid vilka tidpunkter utredningsarbetet i Berggrens mål
pågått kunde icke numera fastställas, men arbetet hade tid efter annan fått
avbrytas. Detta förhållande, vilket föranlett att Psilanders yttrande, sedan
utredningen slutförts någon gång på senhösten 1946, avgivits — enligt gammal
praxis dagtecknat den 31 december 1946 — först i slutet av januari 1947,
syntes i betraktande av att vissa av Berggrens mål i kammarrätten voro förtursmål
visserligen förefalla anmärkningsvärt. Emellertid hade som ovan
antytts till följd av otillräcklig personal och andra svårigheter en uppenbar
försämring av arbetsbalansen gjort sig märkbar. Det hade därför tyvärr framstått
som det för arbetets bedrivande å taxeringsavdelningen ändamålsenligaste
att låta vissa synnerligen vidlyftiga eller omfångsrika mål och ärenden
vila, när deras upptagande till behandling kunnat befaras medföra försenat
avgörande av ett betydande antal andra mål och ärenden. Först sedan till
följd av den minskade inströmningen av nya besvär till prövningsnämnden
och den befintliga personalens stabilisering lugnare förhållanden inträtt under
hösten 1947, hade huvuddelen av denna äldre balans kunnat avverkas. Just
med hänsyn till de särskilda omständigheterna beträffande Berggrens mål
hade dessa blivit expedierade vid årsskiftet 1946/1947, ehuru detta förhållande
säkerligen i betraktande av det betydande antal dagsverken, som av
Sunnerstam och Psilander själv nedlagts därå, medverkat dels till att antalet
vid prövningsnämndens sammanträden i juni 1947 handlagda mål angående
1946 års inkomst- och krigskonjunkturskattetaxering blivit orimligt stort, och
dels till att tillfälle ej givits att fullfölja ett betydligt antal reservationsvis
framställda men på grund av bristande utredning ej slutligt upptagna yrkan ■
den angående samma års taxering.

197

Länsstyrelsen anförde i avgivet utlåtande följande.

Av Psilanders yttrande framginge, att ifrågavarande besvär med hänsyn till
målets beskaffenhet föranlett mycket omfattande utredningar. Ärendet torde
i sådant avseende kunna karaktäriseras såsom ganska enastående, vilket förhållande
syntes böra beaktas vid bedömandet av tidsutdräkten vid dess handläggning.
Överskridande av den i taxeringsförordningen förutsatta tidsbestämningen
för handlingarnas överlämnande till kammarrätten torde sålunda i
förevarande fall få anses förklarligt. Det alltför långa dröjsmålet med ärendets
redovisning — som av landskamreraren under tiden uppmärksammats och
föranlett vederbörlig erinran — måste i och för sig framstå såsom anmärkningsvärt,
men borde dock ses mot bakgrunden av rådande förhållanden beträffande
arbetsbördan och arbetskraften på taxeringsavdelningen under de
senaste åren. Den personal, som genom omorganisation av taxeringsväsendet
från och med år 1944 tilldelats taxeringsavdelningen, hade avsett behovet
under normala förhållanden. Under de senare åren hade emellertid arbetsuppgifterna
ökat i sådan omfattning, att personalen trots intensifierad arbetstakt
och övertidsarbete haft svårigheter att slutföra arbetena inom föreskriven
tid. Den ökade arbetsbördan hade förorsakats, förutom av 1945 års allmänna
fastighetstaxering, av taxeringen till omsättningsskatt och i all synnerhet av
taxeringen till krigskonjunkturskatt. Sistnämnda taxering kunde utan överdrift
sägas ha bringat taxeringsavdelningens arbete ur balans. Visserligen hade
taxeringsrevisorn i länet enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande såsom biträdande
taxeringsintendent handlagt större delen av taxeringarna till krigskonjunkturskatt
för rörelseidkare, men detta hade givetvis icke inneburit en förstärkning
av arbetskraft utan endast en ändrad fördelning av göromålen å taxeringsavdelningen.
För att minska denna överbelastning av taxeringsavdelningens
arbete hade länsstyrelsen uti särskilda framställningar till socialdepartementet
om anslag till icke-ordinarie personal begärt anslag till ytterligare en taxeringsinspektör
under tio månader av budgetåret 1945/1946 och under hela budgetåret
1946/1947. Dessa framställningar hade icke bifallits. Liknande framställningar
för budgetåret 1947/1948 hade gjorts i skrivelser till departementet
den 18 juni och till Kungl. Maj:t den 30 augusti 1947. Det hade ej varit
möjligt att, jämlikt 20 § landshövdinginstruktionen i dess lydelse enligt kungörelse
den 31 december 1943, påkalla biträde av landskontorets övriga personal
i annan mån än i fråga om protokollföring hos länsprövningsnämnden, enär
även denna personal varit överhopad av arbete. Framställningar om förstärkning
av arbetskraften genom bemyndigande att anställa ytterligare en extra
länsbokhållare hade icke bifallits. Fn bidragande orsak till de svårigheter, som
under ifrågavarande år förelegat för taxeringsavdelningen liksom för landskontoret
i övrigt, hade jämväl varit de ständiga ombyten av personal, som i
samband med inrättandet av särskilda taxeringsavdelningar vid länsstyrelserna
och omorganisation av uppbördsväsendet icke kunnat undvikas. Genom
den avspänning av taxeringsavdelningens arbete, som inträtt hösten 1947

198

dels på gruitd av att taxeringen till krigskonjunkturskatt i huvudsak varit
slutförd och dels därigenom, att antalet besvärsmål till länsprövningsnämnden
väsentligt minskats med hänsyn till taxeringens speciella karaktär år 1947,
hade det, trots den särskilda taxeringen enligt övergångsbestämmelserna till
uppbördsförordningen, blivit möjligt att minska föreliggande arbetsbalans.
Länsstyrelsen hyste därför grundad förhoppning, att ovan berörda svårigheter
och därav härledande otillfredsställande förhållanden i avseende å taxeringsavdelningens
arbetsbalans inom kort skulle kunna elimineras. Oberoende
därav komme länsstyrelsen att i fortsättningen med skärpt uppmärksamhet
följa taxeringsmålens gång.

Efter att hava tagit del av de avgivna yttrandena anförde Berggren i en
hit insänd skrift, bland annat, följande.

Besvärshandlingama skulle enligt lag av länsstyrelsen med dess yttrande ha
översänts till kammarrätten före den 1 juli 1944. Översändandet hade emellertid
skett först i slutet av januari 1947 eller mer än 2 1/2 år för sent.
Berggren kunde icke finna, att vad länsstyrelsen och Psilander anfört i yttrandena
ens tillnärmelsevis kunnat motivera detta långa och dessutom olagliga
dröjsmål, alldeles särskilt med hänsyn till att Berggren, länsstyrelsen
veterligen, varit ställd under åtal för att de ifrågavarande deklarationerna
skulle varit oriktiga. Den försummelse, till vilken vederbörande sålunda gjort
sig skyldiga, hade tillfogat Berggren årslånga psykiska påfrestningar med
därav förorsakad sjukdom och arbetsoförmåga. Av vad Psilander anfört
syntes framga, att åtalsremissen skett bland annat för att skaffa material mot
Berggren i taxeringsmålet. Berggren kunde icke tro, att ett sådant förfarande
kunde vara lagligt. Verkställd polisundersökning skulle ligga till grund för
åtal men finge icke vara ett medel att på ett i taxeringsförordningen ej medgivet
sätt söka framskaffa utredning i taxeringsmål. Berggren bestrede därför,
att åtalsremissen utgjort någon laglig anledning för Psilander att dröja med
behandlingen av taxeringsmålet. Ej heller utgjorde den omständigheten, att
handlingarna i taxeringsmålet utlånats till åklagaren och därefter av denne
ingivits till rådhusrätten, något skäl för dröjsmålet. Av Psilanders förklaring
framginge vidare, att han låtit behandlingen av besvären rörande 1943 års
taxering vila i avbidan på utredningen beträffande 1944 års taxering. Enligt
Berggrens förmenande hade ej heller detta varit riktigt. Än mindre bärande
som motivering för dröjsmålet vore åberopandet av att handlingarna i målet
under tiden den 27 juli 1944—den 7 juni 1945 legat hos taxeringskonsulenten.
Därjämte föranledde förklaringen i denna del till den anmärkningen, att
Psilander bort påskynda konsulentens handläggning av Berggrens besvär över
1944 års taxering. Att konsulenten, tydligen med Psilanders medgivande,
avvaktat taxeringsnämndens behandling av Berggrens år 1945 avgivna deklaration,
innan han avgav yttrande över 1944 års besvär, syntes lika felaktigt
som att Psilander låtit med behandlingen av 1943 års besvär anstå i avbidan på
utredningens slutförande i 1944 års besvärsärende. För övrigt hade Berggren

199

avgivit sin deklaration år 1945 redan i januari, och taxeringskonsulenten hade
alltså då haft tillfälle att omedelbart taga del av densamma hos taxeringsnämndens
ordförande, som även hade sitt tjänsterum i länsresidenset. Berggren
vore förvånad över att länsstyrelsen så oreserverat toge Psilander i försvar.

I skriften anförde Berggren efter att hava framställt anmärkningar mot
Psilander och Sunnerstam jämte kommissionären å landskontoret i olika
hänseenden, varom nu icke är fråga, slutligen: Att icke endast Psilander och
Sunnerstam ägnat ett påfallande intresse åt Berggrens fall syntes framgå
därav, att landskamreraren vid ett tillfälle förhört sig hos en av rådhusrättens
ledamöter, huruvida dröjsmålet med handläggningen av taxeringsärendet
kunde föranleda att åtalet bleve preskriberat, varvid han dock erhållit den
för honom lugnande upplysningen att så icke vore fallet.

På anmodan av mig avgav därefter länsstyrelsen, med överlämnande av
förnyat yttrande från Psilander och förklaring av Sunnerstam, nytt yttrande,
däri länsstyrelsen slutligen anförde: Av länsstyrelsens tidigare avgivna yttrande
torde icke framgå, att länsstyrelsen, såsom Berggren gjort gällande,
oreserverat tagit Psilanders handläggning av ifrågavarande besvärsmål i försvar.
Länsstyrelsen hade funnit dröjsmålet med ärendets redovisning anmärkningsvärt
samtidigt som länsstyrelsen framhållit vissa omständigheter i avseende
å arbetsbördan och arbetskraftsförhållandena på taxeringsavdelningen,
vilka borde beaktas vid bedömande av förevarande fall. Länsstyrelsen hade
vidare bland annat uttalat, att den komme att i fortsättningen med skärpt
uppmärksamhet följa taxeringsmålens gång, ett uttalande som länsstyrelsen
ansåge sig böra ytterligare understryka i anledning av vad på sistone i ärendet
förekommit.

Genom utslag den 28 november 1947 på Berggrens besvär över 1943 års
taxering yttrade kammarrätten följande: Enär med avseende å vad i målet
förekommit Berggrens inkomst av ifrågavarande läkarpraktik finge antagas
icke hava överstigit 25 000 kronor, funne kammarrätten skäligt på det sätt
ändra prövningsnämndens beslut, att de överklagade taxeringarna nedsattes,
taxeringen för kommunal inkomstskatt till 41 910 kronor, taxerad inkomst,
med beskattningsbar inkomst för Berggren av 41 110 kronor och för hustrun
av 5 390 kronor samt taxeringen för statlig inkomst- och förmögenhetsskatt till
44 280 kronor, taxerat belopp, med ett för makarna gemensamt beskattningsbart
belopp av 50 870 kronor.

Beträffande eftertaxeringarna fann kammarrätten likaledes i utslag den 28
november 1947, enär det icke mot Berggrens bestridande visats att sådana
omständigheter förelegat, som lagligen bort föranleda eftertaxering, skäligt
att, med ändring av prövningsnämndens beslut, undanröja de överklagade
eftertaxeringarna.

Efter besvär av Psilander i regeringsrätten fann Kungl. Maj:t genom utslag
den 2 juni 1949, i fråga om såväl 1943 års taxering som eftertaxeringarna, ej
skäl att göra ändring i kammarrättens utslag.

200

Sedan det vilandeförklarade målet mot Berggren därefter upptagits till
förnyad handläggning vid rådhusrätten, förklarade sig åklagaren inskränka
åtalet att avse den av Berggren år 1943 avgivna deklarationen, i vilken
Berggren, enligt åklagarens beräkning, av grov vårdslöshet upptagit inkomsten
av läkarpraktiken till minst 1 900 kronor för lågt belopp. Berggren medgav,
att sagda inkomst upptagits till 1 900 kronor för lågt belopp, men bestred,
att han vid avgivandet av deklarationen gjort sig skyldig till grov vårdslöshet.

I dom den 1 november 1949 fann rådhusrätten, att Berggrens underlåtenhet
att i deklarationen upptaga ett så stort belopp som 1 900 kronor måste
betraktas såsom grov vårdslöshet samt att den inkomst- och förmögenhetsskatt
jämte värnskatt, som skulle hava undandragits om den i deklarationen
lämnade inkomstuppgiften följts, uppgått till 888 kronor 25 öre. På grund
därav dömde rådhusrätten Berggren jämlikt 143 § 2 mom. taxeringsförordningen
den 28 september 1928 enligt dess lydelse före den 1 juli 1943 samt
7 § 3 mom. förordningen den 30 juni 1943 om värnskatt för budgetåret
1943/1944 att för vårdslös deklaration böta 1 500 kronor till kronan.

Vid prövning av förevarande ärende har jag väl funnit, att med avseende å
expedierandet till kammarrätten av Berggrens ifrågakomna besvär förelupit
dröjsmål, som åtminstone till viss del bort kunna undvikas. Med hänsyn till
vad Psilander anfört till ursäkt för detta dröjsmål och vad länsstyrelsen i
denna fråga uttalat har jag funnit mig kunna låta bero vid de avgivna förklaringarna
och en erinran om angelägenheten av att insändande av taxeringsbesvär
sker utan dröjsmål. De av Berggren anförda klagomålen mot befattningshavare
vid länsstyrelsen har jag funnit icke föranleda någon min vidare
åtgärd.

Vad i ärendet förekommit har emellertid visat, att i vissa fall avgörandet
av taxeringsmål bör ske snabbare än vad nu vanligen är fallet. Härutinnan må
anföras följande.

Enligt 122 § 1 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928 skola
besvär över länsprövningsnämnds beslut ingivas till länsstyrelsen i det län,
där den överklagade taxeringsåtgärden vidtagits, inom vissa i paragrafen närmare
bestämda tider, såvitt angår skattskyldigs besvär sextio dagar efter den,
då han av beslutet erhållit del. Besvär över den mellankommunala prövningsnämndens
beslut skola inom samma tider ingivas till nämnden.

I 122 § 2 mom. förordnas, att länsstyrelsen, respektive den mellankommunala
prövningsnämnden har att omedelbart efter taxeringsårets utgång till
kammarrätten insända förteckning å besvär, som före nämnda tidpunkt anförts.
Inkomma besvär efter taxeringsårets utgång, skall förteckning å sådana
besvär omedelbart efter varje månads utgång insändas till kammarrätten.

Länsstyrelsen har att vid de besvär, som till länsstyrelsen inkommit, foga

201

såväl utdrag av beskattningsnämndernas protokoll, såvitt den överklagade
taxeringsfrågan angår, som ock de till nämnderna i frågan ingivna handlingarna.
Länsstyrelsen har därefter att infordra förklaringar och, där förklaringarna
därtill föranleda, påminnelser från vederbörande samt, inom sex
månader efter det besvären inkommit till länsstyrelsen, överlämna handlingarna
till kammarrätten.

Beträffande besvär, som inkommit till den mellankommunala prövningsnämnden,
har nämnden att i tillämpliga delar förfara på enahanda sätt.

I 123 § 2 mom. meddelas bestämmelser om rätt i vissa angivna fall för
den som taxerats till kommunal inkomstskatt eller statlig inkomstskatt eller
statlig förmögenhetsskatt att i särskild ordning anföra besvär över taxeringen,
vilka besvär, därest taxeringen varit föremål för prövningsnämnds efter särskild
prövning meddelade beslut, må anföras hos kammarrätten. Närmare
föreskrifter om behandlingen av dylika besvär, som regelmässigt skola ingivas
till länsstyrelsen, äro meddelade i 124 §.

Enligt 127 § äger den som icke åtnöjes med kammarrättens utslag i taxeringsmål
att, utom i vissa undantagsfall, däri söka ändring hos Kungl. Maj:t
genom besvär, vilka inom viss tid skola ingivas till finansdepartementet.

I 140—142 §§ taxeringsförordningen äro bestämmelser meddelade om ansvar
för förseelser mot samma förordning, där förseelserna ej skola straffas
enligt skattestrafflagen. Straffet är i regel dagsböter.

Enligt 143 § åligger det taxeringsintendent att, därest han på grund av
anmälan från ordförande i taxeringsnämnd eller eljest finner, att någon gjort
sig skyldig till brott som avses i skattestrafflagen, därom göra anmälan till
vederbörande åklagare.

I 1 § skattestrafflagen den 11 juni 1943, som trätt i kraft den 1 juli samma
år, stadgas, att var som i deklaration till ledning vid fastställande av skatt
uppsåtligen lämnar oriktig uppgift, ägnad att för honom eller den han företräder
leda till frihet från skatt eller till för låg sådan, skall dömas för falskdeklaration
till böter eller fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen
försvårande, till straffarbete i högst två år. Böterna skola bestämmas till
högst fem gånger det belopp, som genom den oriktiga uppgiften undandragits
eller, om uppgiften följts, skulle hava undandragits, dock minst 100 kronor.

Enligt 2 § samma lag skall den som av grov oaktsamhet begår gärning, som
förut är sagd, straffas för vårdslös deklaration med böter eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.
Böterna skola bestämmas till högst hälften av vad i 1 § sägs, men likväl ej
lägre än 50 kronor.

I 4 § heter det, att den som förskyllt fängelse eller straffarbete må, efter
omständigheterna, dömas att gälda straffskatt med högst tre gånger det
belopp, som undandragits eller kunde hava undandragits.

I 5 § förordnas, att där kommunal inkomstskatt jämte annan utskyld, som
utgår efter samma beräkningsgrund, genom den oriktiga uppgiften undan -

202

dragits eller kunde hava undandragits, skall för bestämmandet av normerade
böter eller straffskatt den sammanlagda uttaxeringen av nämnda utskylder
antagas vara 10 kronor för varje skattekrona.

Det ligger i sakens natur, att ett brott skall, i den mån påföljd för detsamma
över huvud taget måste följa, bestraffas utan annat dröjsmål än som
av omständigheterna betingas. Givet är, att det kan förflyta lång tid innan
brottet upptäckes, och därutöver kunna utredning och lagförande taga längre
eller kortare tid. Åtskilligt har redan gjorts, icke minst genom tillkomsten av
nya rättegångsbalken, för att i möjligaste mån nedbringa tiden för brottmålsprocessen.
Men understundom kan denna alltjämt bliva förlängd på grund av
omständigheter, som ligga utanför parternas disposition. Exempel härpå utgöra,
såsom av det redan anförda framgår, mål angående ansvar för oriktiga
uppgifter i skattedeklaration, alltså numera huvudsakligen brott mot skattestrafflagen.
Redan det förhållandet att de oriktiga uppgifterna för straffbarhet
skola vara ägnade att leda till frihet från skatt eller till för låg sådan
torde medföra, att domstolarna i dylika mål regelmässigt låta anstå med
avgörandet, till dess den åtalades taxering blivit av taxeringsmyndigheterna
slutligen bestämd, om så ej skett redan före målets handläggning. Den omständigheten
att det i skattestrafflagen stadgade bötesstraffet, och i viss
män även straffskatten, ställts i relation till storleken av den skatt, som genom
den oriktiga uppgiften undandragits eller, om uppgiften följts, skulle ha
undandragits, kräver att taxeringen och den på densamma grundade skatten
blivit slutgiltigt bestämda, innan bötesstraff respektive straffskatt kan bestämmas.
År taxeringen icke slutgiltigt bestämd vid målets överlämnande till
prövning, uppskjutes därför målet eller förklaras det vilande i avbidan på taxeringens
slutliga fastställande.

Genom vilandeförklaring kan, såsom tydligt framgår av den ovan lämnade
redogörelsen för målet mot Berggren, slutförandet av ett mål angående
ansvar för oriktiga deklarationsuppgifter avsevärt fördröjas. Om taxeringsfrågan
dragés under kammarrättens prövning och därefter underställes Kungl.
Maj :t genom besvär, kunna flera år förflyta innan deldarationsmålet anmäles
till återupptagande. Enligt rättspraxis har beslut, varigenom brottmål förklarats
vilande i avbidan på avgörandet av skatteärende, icke ansetts innefatta
sådant avbrott i åtal, varom förmäles i 5 kap. 17 § strafflagen (NJA
1945 s. 104). Med utgångspunkt från denna, uppfattning torde en sådan
vilandeförklaring icke medföra risk för preskription av ansvaret.

Det uppskov, som ägt rum innan åtalet mot Berggren vunnit prövning av
domstol i första instans, måste visserligen anses vara anmärkningsvärt långt,
men liknande dröjsmål lära ej höra till sällsynthet erna. Vid mina inspektioner
av länsstyrelserna har jag på flera håll iakttagit avsevärda balanser av
beskattningsmålen, uppenbarligen förorsakade av att länsstyrelserna nödgats
arbeta med otillräckliga arbetskrafter på taxeringsavdelningama. Att den
kända långsamheten hos taxeringsproeessen får, på sätt skett i förevarande

203

fall, inverka på brottmålsprocessens längd synes mig vara ett missförhållande,
som bör med varje till buds stående medel avhjälpas. En anordning, som
möjliggör att ett brottmål icke blir avgjort ens i första instans förrän mer än
fem år förflutit efter talans väckande, måste anses såsom något orimligt i en
modern processordning. En åtalad bör icke genom att under långa tider hållas
i ovisshet rörande utgången av ett mot honom väckt åtal av allvarlig beskaffenhet
åsamkas ett extra lidande. Särskilt påfallande framstår missförhållandet,
om åtalet icke leder till fällande dom.

Då det gäller att söka utvägar till förkortande av taxeringsprocessen beträffande
de beskattningsmål, vilkas utgång är av betydelse för prövningen av ett
väckt åtal, torde man i första hand böra inrikta sig på förfarandet hos länsstyrelserna.
Härvidlag synes mig den i 122 § taxeringsförordningen bestämda
tiden av sex månader, inom vilken handlingarna i beskattningsmål skola av
länsstyrelsen överlämnas till kammarrätten, kunna avsevärt förkortas vad
angår mål av nu ifrågavarande beskaffenhet. Dessa mål böra nämligen redan
hos länsstyrelsen kunna behandlas med förtur framför övriga beskattningsmål.

För närvarande torde i regel hela utredningen i ett beskattningsmål omhänderhavas
av taxeringsmyndigheterna, även om det gäller att åstadkomma
klarhet beträffande omständigheter, som äro av betydelse för bedömandet av
ett väckt åtal. Visserligen torde i regel länsstyrelsens utredning i målet vara
avslutad, redan då taxeringsintendenten anmäler deklaranten till åklagaren.
Men där så icke är fallet synes det böra ankomma på åklagaren att deltaga i
utredningen, i den mån densamma kan anses innefatta förundersökning i
brottmålet. Härigenom skulle dessutom det tidsödande remissförfarandet i
dessa beskattningsmål i många fall kunna inskränkas eller bortfalla. En ändring
av rådande praxis i angivna hänseende framstår därför såsom önskvärd.

I fråga om mål i kammarrätten gäller redan nu förtursrätt för mål av ifrågavarande
art. Enligt 26 § instruktionen den 18 december 1942 för kammarrätten
skola nämligen, med avvikelse från stadgad föredragningsordning, framför
andra mål föredragas, bland annat, beskattningsmål, vars utgång är av
betydelse för bedömandet av vid allmän domstol anhängigt åtal. Beträffande
taxeringsmål, som dragits under Kungl. Maj:ts prövning, gäller enligt 4 §
kungl. stadgan den 18 juni 1926 angående behandlingen inom statsdepartementen
av ärenden, som tillhöra regeringsrätten, att målen skola av föredraganden,
enligt fastställd föredragningstur de olika departementen emellan,
anmälas till föredragning i ordning efter tiden, då de inkommit, därest icke
särskilda omständigheter påkalla avvikelse därifrån. Såsom sådan omständighet
bör enligt min mening kunna anses det förhållandet, att brottmål av ovannämnda
slag vilar i avbidan på Kungl. Maj:ts utslag i beskattningsmålet. För
att säkerställa en sådan förtursrätt synes det mig emellertid angeläget, att
eu uttrycklig föreskrift därom i överensstämmelse med innehållet i 26 §
instruktionen för kammarrätten intages i ovannämnda stadga den 18 juni
1926.

204

Den förtursrätt, som sålunda tillkommer skattemål av ifrågavarande slag i
kammarrätten och hos Kungl. Maj:t i regeringsrätten, bör kunna utnyttjas
i större utsträckning än hittills varit fallet. För att så skall kunna ske böra
sådana bestämmelser meddelas, att dessa beskattningsmål i princip erhålla
förtur även framför andra slag av förtursmål. Vidare synes det erforderligt,
att det förhållandet att taxeringen berörande åtal är anhängigt vid allmän
domstol i förekommande fall städse bringas till taxeringsmyndigheternas kännedom.
Enligt min mening torde största säkerhet härutinnan vinnas genom
åläggande för allmän åklagare att, då mål angående ansvar enligt skattestrafflagen
förklarats vilande i avbidan på taxeringsmyndigheternas slutliga
beslut, därom göra anmälan såväl till vederbörande taxeringsintendent som,
därest skattemålet dragits under kammarrättens prövning, till kammarrätten
eller, om besvär anförts hos Kungl. Maj:t, till finansdepartementet.

V. Anmärkningar angående lagskipningen m. m.

1. Några iakttagelser rörande tillämpningen av s. k. kvalificerad

villkorlig dom.

Genom lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom, vilken trädde i kraft den
1 januari 1944, infördes i vårt land en ny straffrättslig skyddsåtgärd utan
frihetsberövande. Medan villkorlig dom tidigare innebar, att med verkställandet
av ett ådömt straff skulle under vissa förutsättningar anstå, tillkom nu —
vid sidan av den dittillsvarande formen — möjlighet för rätten att i samband
med sakerförklaring förordna om villkorligt anstånd med ådömande av straff.
Det mest betydelsefulla i denna reaktionsform är, att ett sådant förordnande
i regel skall förbindas med bestämmelser om direkta åtgärder för den dömdes
tillrättaförande. När bestämmelser meddelas av angivet slag — sådana kunna
undantagsvis anknytas även till villkorlig dom av den äldre typen — skall
den dömde all l id ställas under övervakning. Den form av kriminalvård i
frihet, som sålunda införts genom detta system med föreskrifter i fråga om
den villkorligt dömdes livsföring i förening med övervakning, brukar benämnas
kvalificerad villkorlig dom.

I 8 § lagen om villkorlig dom stadgas närmare om den kriminalpolitiska
behandling, som den dömde kan underkastas genom den kvalificerade villkorliga
domen. Institutet skall tillämpas i den män det med hänsyn till den

205

dömdes ungdom, sinnesbeskaffenhet, omgivning eller levnadssätt och tidigare
vandel finnes påkallat för hans tillrättaförande. De förhållningsregler, som må
åläggas honom, äro att

a) ställa sig till efterrättelse särskilda bestämmelser beträffande hans utbildning,
arbetsanställning, vistelseort, bostad och användande av fritid;

b) avhålla sig från bruk av rusdrycker;

c) underkasta sig behandling å sjukhus, alkoholistanstalt eller annan
anstalt;

d) underkasta sig inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst eller andra
tillgångar.

Domstolen må också, när det finnes lämpligare och av barnavårdsnämnd i
avgivet yttrande föreslagits, överlämna åt nämnden att vidtaga åtgärd för
den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran. Där det finnes lämpligt
må även föreskrivas, att den dömde bör å tid och sätt, som i domen angivas,
söka fullgöra honom åliggande skyldighet att gälda ersättning för skada, som
uppkommit genom brottet.

Under min ämbetsutövning har jag uppmärksammat, att kvalificerad villkorlig
dom användes i synnerligen varierande utsträckning. Vissa domstolar
ha visat sig strängt återhållsamma i fråga om meddelande av föreskrifter
enligt 8 §; på andra håll åter ha sådana kommit till mycket flitig användning.
Det sätt, på vilket domstolarna tillämpat ifrågavarande bestämmelser, har ej
sällan givit anledning till anmärkning från min sida. Understundom har rättstillämpningen
visat, att det alltjämt finnes domare, som sakna förtrogenhet
med lagstiftningen på detta område.

Vid avgörande av huruvida föreskrift enligt 8 § skall meddelas den dömde
och vid valet mellan olika föreskrifter synes mig rätten särskilt böra tillse,
att föreskriften är erforderlig för den dömdes tillrättaförande, att den dömde
har utsikt att kunna fullgöra föreskriften samt att möjlighet finnes att kontrollera,
att den dömde verkligen fullgör vad honom ålagts. Att den dömde
icke bör erhålla andra förhållningsregler än sådana som motsvaras av ett
konstaterat behov framgår av lagens stadgande att föreskrift må meddelas
i den mån det finnes påkallat för den dömdes tillrättaförande. En föreskrift,
som ej endast den dömde utan även hans övervakare och skyddskonsulenten
finna sakna fog, kan vara mera till skada än gagn. Likaså är det givet, att
förhållningsregler, som den dömde saknar möjlighet att efterkomma eller
vilkas iakttagande undandrager sig övervakarens kontroll, äro olämpliga. Får
den dömde vänja sig vid att ostraffat överträda domstols bud, undergräves
hos honom all respekt för lag.

Då man genomgår handlingarna till ett större antal villkorliga domar, får
man ett bestämt intryck av att föreskrift enligt 8 § ofta meddelas, ehuru
densamma icke ur individualpreventiv synpunkt framstår såsom erforderlig.
Föreskriften synes ofta vara rent slentrianmässigt fogad till den villkorliga
domen. Ibland kan det förefalla, som om föreskrift meddelats ur allmänpreven -

206

tiv synpunkt, d. v. s. i det enda syftet att därigenom skapa en strängare påföljd
av brottet.

Det är tämligen vanligt, att domstolen lämnar den dömde flera föreskrifter.
I allmänhet är intet att invända däremot, men ibland förekommer en sådan
anhopning av förhållningsregler, att det måste ställa sig ytterst svårt för den
dömde att iakttaga dem alla. Någon gång framgår det av de meddelade
föreskrifterna, att domaren tydligen ej gjort klart för sig, hur desamma komma
att verka och om den dömde har någon utsikt att kunna efterkomma dem.
Att, såsom en domstol i ett fall gjort, meddela en person samtliga de i 8 §
uppräknade föreskrifterna med den lydelse de ha i lagtexten vittnar om att
domaren saknat varje begrepp om lagstiftningens innebörd.

Vikten av att möjlighet finnes att kontrollera efterlevnaden av en given
föreskrift röner ofta icke tillbörligt beaktande. Systemet med föreskrifter
förutsätter en effektiv och sakkunnig övervakning. Meningen var från början
att skyddskonsulenterna skulle åtaga sig ett icke obetydligt antal övervakningsuppdrag
och särskilt de besvärligaste fallen. Därjämte skulle skyddskonsulenterna
ha uppsikt å övervakarna och vid behov bistå dem med råd
och anvisningar. Emellertid blev skyddskonsulentorganisationen alltför svagt
utformad. Konsulenternas arbetsbörda har på de flesta håll gjort det omöjligt
för dem att i avsedd omfattning åtaga sig övervakningsuppdrag. Ej heller
har det varit möjligt för dem att öva tillsyn av övervakningsfallen i önskvärd
utsträckning. Den viktigaste förutsättningen för den kriminalvård i frihet,
som man genom den kvalificerade villkorliga domen avsåg att möjliggöra,
nämligen en effektivt fungerande organisation för skyddsarbetet, saknas sålunda.
Förhållandet har påtalats i ett av fångvårdsstyrelsen nyligen avgivet
betänkande (SOU 1949: 6), vari föreslås en avsevärd utvidgning av skyddskonsulentorganisationen.
I avbidan på den reform härvidlag, som torde vara
ofrånkomlig om man vill behålla systemet med kvalificerad villkorlig dom,
synas domstolarna böra vid sin prövning av frågan huruvida kvalificerad villkorlig
dom skall komma till användning i ett brottsfall fästa särskilt avseende
vid de möjligheter till effektiv tillsyn och kontroll av de ifrågasatta föreskrifternas
efterlevnad, som i det särskilda fallet föreligga. Befinnes att nödig
tillsyn ej kan erhållas, synes domstolen enligt min mening helst böra avstå
från meddelande av en kvalificerad villkorlig dom.

Av de i lagen omförmälda särskilda föreskrifterna synas bestämmelser
rörande den dömdes utbildning mera sällan komma till användning. Ekonomiska
förhållanden lägga i regel hinder i vägen för mera ingripande åtgärder
på detta område. I de flesta fall saknar den dömde medel, som giva honom
möjlighet att även under någon kortare tid helt ägna sig åt sin utbildning
Och de anslag, som stå till buds för verksamheten bland de villkorligt dömda,
torde vara otillräckliga för att därifrån skall kunna erhållas bisträckning
för dylikt ändamål. I allmänhet sker emellertid yrkesutbildningen genom

207

avlönat arbete som lärling, och där detta är fallet kunna föreskrifterna om
utbildning lämpligen ersättas av bestämmelser rörande arbetsanställningen.
Understundom kan en fortsatt yrkesutbildning för den dömde anordnas vid
sidan av hans arbetsanställning, t. ex. genom bevistandet av aftonkurser i en
yrkesskola. Det vill synas som om denna möjlighet icke sällan förbises av
domstolarna.

De vanligaste föreskrifterna i samband med villkorlig dom avse den dömdes
arbetsanställning. Det är självfallet av största betydelse, att den dömde har
ett lämpligt arbete, genom vilket han kan ärligen försörja sig. Men jag har
fått ett bestämt intryck av att föreskrifter om arbetsanställning på sina håll
tillgripas utan att vad i målet förekommit därtill givit anledning. Man förbiser,
att anskaffande av arbete åt den dömde ofta är en ren hjälpåtgärd, som
ej påkallar anlitande av något tvångsmedel.

I regel innefattar domen i nu ifrågavarande hänseende, att den dömde skall
åtaga sig viss arbetsanställning eller fortsätta det arbete, som han vid tiden
för domen innehar. Exempel saknas emellertid icke på domar, i vilka den
dömde förbjudits att utöva visst slag av arbete. Så har stundom en villkorligt
dömd ålagts att icke antaga arbetsanställning, som skulle medföra att han
finge mottaga penningmedel för redovisning.

Bestämmelse rörande den dömdes vistelseort kan avse antingen att han
skall vistas å viss angiven plats, exempelvis sin hemort, eller att han icke
får uppehålla sig å viss ort, t. ex. i en storstad. Båda dessa former komma ofta
till användning. Domstolarna i Stockholm pläga ej sällan ålägga den dömde,
särskilt om han nyligen inflyttat till staden, att återvända till sin tidigare
vistelseort eller, mera allmänt, att icke vistas i Stockholm. Ibland förefalla
de meddelade föreskrifterna om vistelseort vara mindre lyckligt valda, som
t. ex. då en domstol i landsorten förelagt den dömde att ”undvika besök i
de s. k. Klara-kvarteren i Stockholm” eller då en annan sådan domstol ålagt
den dömde att vistas i Stockholm.

Den rådande bostadsbristen har gjort, att bestämda förhållningsregler rörande
den villkorligt dömdes bostad mera sällan förekomma. Domstolarna ha
mången gång saknat möjlighet att ingripa, även då den dömdes bostadsförhållanden
varit uppenbart otillfredsställande. I några fall har den dömde
ålagts att, i avbidan på att lämplig bostad anskaffades åt honom, bo på ett
upptagningshem. Bristen på sådana hem har medfört, att ålägganden av detta
slag icke kunnat komma till användning i önskad utsträckning. Bestämmelser
om den dömdes inackordering i enskilt hem torde vara sällsynta.

Föreskrifter i fråga om användande av jritid kunna vara av synnerligen
varierande beskaffenhet. Några bestämmelser i positiv riktning, ägnade att
förmå den dömde till någon nyttig sysselsättning under sin fritid, meddelas
mera sällan av domstolarna. Så mycket oftare förekomma förbud av allehanda
slag, avseende att tvinga den dömde att avstå från sina tidigare vanor,
som lett honom in på brottets väg. Om dessa förbud gäller i stor utsträckning,

208

att de antingen äro så obestämt avfattade, att de inbjuda till olika tolkningar,
eller också äro så konstruerade, att deras efterlevnad är svår att
kontrollera. En mindre lättolkad föreskrift är exempelvis förbud för den
dömde att vistas utom hemmet ”nattetid”. Någon gång har det förekommit,
att den dömde förbjudits att vistas utom hemmet efter visst klockslag.
Även sistnämnda föreskrift lider av en viss obestämdhet. Uppenbart är
nämligen, att förbudet icke kan gälla under alla omständigheter. Var gränsen
här går mellan det tillåtna och det otillåtna kan vara föremål för olika
meningar. Den dömde frestas också lätt att med allehanda lögner eller
undanflykter överskyla sina olovliga förehavanden. Möjligheten att övervaka
efterlevnaden av dylika föreskrifter måste vara ringa. Denna anmärkning
drabbar även det ej sällan meddelade förbudet att idka spel om penningar
eller penningars värde.

Upprepade gånger har jag iakttagit, att en villkorligt dömd ålagts att
under prövotiden icke umgås med en viss namngiven person av det motsatta
könet. Det olämpliga i föreskriften framstår klart av ett verkligen
inträffat fall, då vederbörande under prövotiden ingingo äktenskap med
varandra. Föreskriften måste också anses nedsättande för den person, vilkens
sällskap fastslås som menligt för den dömde.

Åläggande för en villkorligt dömd att avhålla sig från bruk av rusdrycker
har av domstolarna meddelats i en utsträckning, som enligt min mening
väcker betänkligheter. På många håll användes denna föreskrift i mål
efter mål, utan att omständigheterna i de särskilda fallen givit anledning till
antagande att total avhållsamhet skulle vara erforderlig för den dömdes
tillrättaförande eller vara möjlig att åvägabringa. Lika litet som övriga
föreskrifter bör rusdrycksförbud tillgripas utan att det verkligen finnes vara
erforderligt. Det bör vidare beaktas, att föreskriften icke torde ha någon som
helst verkan på den i alkoholmissbruk djupt nedsjunkne. Denne kan ej tänkas
avhålla sig från sin last av ett obestämt straffhot.

Vad som särskilt talar för att föreskrift om rusdrycksförbud bör användas
med den största varsamhet är, att möjligheterna till kontroll av förbudets
efterlevnad i de flesta fall äro mycket små, samtidigt som frestelsen för den
dömde att överträda förbudet kan vara stark. Vad jag i det föregående anfört
om det olämpliga i föreskrifter, vilkas iakttagande icke kan kontrolleras, gör
sig här med särskild styrka gällande.

Det kan vara lämpligt att i domen tidsbegränsa ett meddelat rusdrycksförbud,
så att det icke blir gällande under hela prövotiden. Varje villkorligt
dömd är enligt 6 § i lagen skyldig att under prövotiden föra ett ordentligt
leverne. Om förbudet mot rusdrycksförtäring bringas att upphöra medan denna
allmänna skyldighet kvarstår, finnes möjlighet att förhindra att den dömde
missbrukar sin nyvunna frihet. Annorlunda ställer det sig om förbudet gäller
till prövotidens slut och upphör först samtidigt med att den dömde befrias

209

från varje tillsyn. Vad nu sagts kan naturligtvis gälla även om andra föreskrifter
än bestämmelsen om rusdrycksförbud.

Från föreskrift om skyldighet att underkasta sig behandling å anstalt bör
skiljas det fall, att domstolen överlämnar åt barnavårdsnämnd att vidtaga
åtgärd för den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran. Förordnanden
av sistnämnda slag komma numera till tämligen vidsträckt användning, vilket
närmast torde bero på att den tidigare möjligheten att döma unga lagöverträdare
till tvångsuppfostran slopats. Ett sådant förordnande om skyddsuppfostran
har en helt annan karaktär än ett meddelande av föreskrift; om någon
frivillighet för den dömde är det sålunda icke tal, och med effektuerandet av
förordnandet tager domstolen ej någon befattning.

Någon motsvarande ordning för intagande av villkorligt dömd på alkoholistanstalt
eller sinnessjukhus finnes icke. Uppkommer fråga att tvångsvis intaga
en tilltalad på alkoholistanstalt, synas domstolarna i regel förfara så, att med
huvudförhandling och dom får anstå, till dess frågan om intagningen blivit
avgjord. Fattar vederbörande administrativa myndighet beslut om tvångsintagning,
saknas sedan anledning för domstolen att meddela någon föreskrift
i detta hänseende. Tvångsvis intagande å sinnessjukhus i samband med villkorlig
dom torde knappast förekomma, enär den tilltalade som regel blir strafffriförklarad,
om han är i behov av vård å sinnessjukhus.

För frivillig intagning å alkoholistanstalt fordras, att sökanden förbinder
sig att kvarstanna å anstalten viss tid, högst ett år. Den sålunda intagne må
kvarhållas å anstalten under den tid, som angivits i förbindelsen, men kan
utskrivas tidigare, om omständigheterna därtill föranleda. Hinder bör därför
ej möta, att domstolen — vilket plägar ske — föreskriver, att den dömde
skall förbinda sig att stanna å anstalten under viss i domen bestämd tid.
Härigenom kan domstolen hindra den dömde att själv utsätta för kort tid
för anstaltsvistelsen. Däremot är det oriktigt, att domstolen — såsom jag
någon gång sett förekomma — bestämmer minimitiden för den faktiska anstaltsvistelsen.
Genom ett sådant förordnande ingriper domstolen obehörigen
i de nykterhetsvårdande myndigheternas verksamhet.

Fn föreskrift om vård å alkoholistanstalt bör föregås av samråd mellan
förundersökaren, eventuellt domstolen, och nykterhetsnämnden. Vikten av
ett sådant samarbete må illustreras av följande exempel ur verkligheten. En
domstol hade ålagt en villkorligt dömd att söka sig in på en alkoholistanstalt.
Till övervakare för honom förordnades en tjänsteman hos nykterhetsnämnden.
Såväl övervakaren som de nykterhetsvårdande myndigheterna funno emellertid,
att intet som helst behov av intagning å anstalt förelåg. För att domstolens
föreskrift icke skulle åsidosättas, ordnades saken så, att den dömde
sökte sig in på anstalten och omedelbart därefter utskrevs därifrån.

Föreskrift om skyldighet för villkorligt dömd att söka vård å sjukhus eller
å annan anstalt än alkoholistanstalt förekommer i enstaka fall. Sålunda har

14 — Justitieombudsmannen8 ämhetsberättelsc till lO&Q ers riksdag.

210

jag vid ett tillfälle uppmärksammat, att villkorligt dömd förelagts att underkasta
sig vård å sanatorium.

Såsom en mellanform mellan föreskrift i fråga om bostad och föreskrift
beträffande sjukhusvård förekommer åläggande om skyldighet för villkorligt
dömd kvinna, som är havande eller som nyligen fött barn, att vistas på
mödrahem. Denna, föreskrift har några gånger använts av högsta domstolen.

Under förarbetena till gällande lag om villkorlig dom framhölls uttryckligen,
att uppräkningen av de särskilda föreskrifter domstolen kunde meddela
rörande den dömdes förhållande under prövotiden vore avsedd att vara
uttömmande. Jag har märkt en viss tendens hos domstolarna att i detta
hänseende gå utöver det lagbestämda området. I allmänhet ha de av domstolarna
därvid tillskapade föreskrifterna visat sig mindre lyckliga. Då det
gällt vård av villkorligt dömd annorledes än å sjukhus eller anstalt, ha emellertid
dessa vid sidan av lagen tillkomna föreskrifter visat sig fylla ett verkligt
behov. Några av dem må här beröras.

I åtskilliga fall har domstol i samband med åläggande av rusdrycksförbud
förelagt den dömde att undergå en abstinylkur. I den mån en sådan föreskrift
innefattar, att den dömde skall ingå på sjukhus för att där genomgå kuren —
något som kommer i fråga framför allt vid s. k. aversionskur — kan mot
föreskriften icke riktas den invändningen, att den skulle sakna stöd av lag.
Ej heller kan ur denna synpunkt hinder möta mot att medgiva, att behandlingen
må ske polikliniskt. Jag har emellertid funnit fall, då domstol, sedan i
målet blivit upplyst att den tilltalade börjat en abstinylbehandling, vilken ej
längre kontrollerades av läkare, ålagt honom att fortsätta denna behandling
under viss i domen angiven tid. I dessa fall har domstolen tydligen gått
utöver det vid lagens tillkomst avsedda området.

I fråga om föreskrift i villkorlig dom om abstinylbehandling må erinras om
att denna metod för behandling av alkoholmissbruk ännu så länge befinner
sig på försöksstadiet. Även om mycket goda resultat uppnåtts i de flesta fall,
har dock metoden uppenbarligen sin begränsning. På den avancerade alkoholisten
torde den vara föga effektiv. Metodens användbarhet avhänger i hög
grad av den behandlades vilja att övervinna sitt alkoholmissbruk. En behandling,
som har karaktär av tvång, blir i regel resultatlös; den behandlade upphör
nämligen oftast att intaga medlet, så snart han ej längre är tvungen därtill,
och förutsättningarna för att han skall återfalla äro därför praktiskt taget lika
stora som före behandlingen. Härtill kommer också, att behandlingen i vissa
fall kan vara förenad med avsevärda risker för den behandlades liv eller hälsa.
Svårare hjärtsjukdomar anses sålunda utgöra hinder för behandlingen, likaså
svårare mag- och tarmåkommor. Även andra sjukdomstillstånd göra behandlingen
riskfylld.

Det anförda giver vid handen, att föreskrift om undergående av abstinylkur
bör meddelas med den största urskillning. Samråd med läkare måste vara
obligatoriskt för ett sådant beslut. Den dömde bör själv äga en positiv

211

inställning till frågan. Det rent medicinska spörsmålet, på vilket sätt och hur
länge behandlingen skall äga rum, bör avgöras av läkaren. Om den dömde
icke intages å sjukhus eller vårdas polikliniskt, bör det skapas en betryggande
kontroll av att han förtär medlet. Att domstolen, såsom någon gång skett,
helt överlämnar kontrollen åt den dömdes hustru eller annan anförvant kan
göra föreskriften verkningslös.

Det förekommer, att domstol ålägger den villkorligt dömde att underkasta
sig de åtgärder, som nykterhetsnämnden kan finna erforderliga. Då dessa
åtgärder kunna avse annat än intagande å alkoholistanstalt, kan man även här
konstatera ett överskridande av de lagbestämda föreskrifternas område. En
annan sak är, att föreskriften kan vara utomordentligt lämplig för den dömdes
tillrättaförande.

Ganska ofta förelägges villkorligt dömd att ställa sig till efterrättelse de
råd och anvisningar, som med avseende å hans behandling meddelas av
vederbörande hjälpverksamhetsläkare. En dylik föreskrift kan svårligen intolkas
i lagens ord ”underkasta sig behandling å sjukhus” och omnämndes icke
heller under förarbetena till lagen om villkorlig dom. Man får emellertid anse,
att föreskriften blivit av lagstiftaren sanktionerad (jfr 5 § instruktionen den
1 oktober 1943 för statens skyddskonsulenter och skyddsassistenter samt första
lagutskottets utlåtande nr 36 s. 36 till 1945 års riksdag). När i strafflagens
5 kap. 6 a § talas om befogenhet för domstol att i samband med villkorlig
dom med hänsyn till den dömdes sinnesbeskaffenhet ålägga honom att
underkasta sig viss behandling, torde därmed åsyftas bland annat just tillsyn
av hjälpverksamhetsläkare.

Det synes i många fall kunna vara av stort värde, att tillsyn och vård i den
nu nämnda formen beredes den dömde. Vad som möjligen kan invändas är, att
hjälpverksamheten på en del håll fungerar mindre effektivt. Det kan exempelvis
förlöpa avsevärd tid, innan den dömde kommer i kontakt med hjälpverksamhetsläkaren.
Den fördelen vinnes dock alltid med en föreskrift om
tillsyn av hjälpverksamhetsläkaren, att den dömde kan erhålla en viss förtur
till intagning å sinnessjukhus, om ett akut behov av sådan vård skulle uppstå.

Domstolarna synas i jämförelsevis ringa utsträckning lämna föreskrift för
villkorligt dömd att underkasta sig inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst
eller andra tillgångar. Föreskriften synes främst användas i fråga om
ungdomar med egen arbetsförtjänst, som bo i föräldrahemmet utan att betala
något för kost och logi. Då de ha goda inkomster och lätt förvärva dyrbara
och för deras framtid ödesdigra vanor, om det tillätes dem att fritt förfoga
över hela sin avlöning, erhålla de föreläggande att avstå en av domstolen
bestämd del av sin lön till föräldrarna.

Föreskrift att den villkorligt dömde skall söka genom avbetalningar gälda
ersättning för skada, som uppkommit genom brottet, skall enligt lagen givas,
då det finnes lämpligt. Denna föreskrift om skadeståndsbetalning är således ej
betingad av att den finnes erforderlig för den dömdes tillrättaförande. Att en

212

villkorligt dömd gör vad i hans förmåga står för att ersätta av brottet uppkommen
skada är emellertid av stort värde ur uppfostringssynpunkt. Föreskrifter
i detta hänseende borde kunna användas i långt större utsträckning
än som sker.

Då bestämmelser av detta slag meddelas, bruka domstolarna så vitt möjligt
fastställa avbetalningsposterna så, att utdömt skadestånd kan bliva till
fullo betalt under prövotiden. Härvid förekommer det emellertid ofta, att
domstolen överskattar den dömdes betalningsförmåga, vilket har till följd
att han icke mäktar följa den uppgjorda avbetalningsplanen. När de tilltalade
inför rätta tillfrågas om sina möjligheter att göra avbetalningar på skadeståndet,
se de gärna alltför optimistiskt på sin ekonomiska situation; de medgiva
villigt att göra avbetalningar med belopp, som de sedan icke kunna
erlägga. En strävan att ställa sig i en fördelaktig dager för att därigenom
skapa bättre förutsättningar för en villkorlig dom spelar uppenbarligen in
härvidlag. Domstolarna borde därför icke fästa så stort avseende vid de
tilltalades uttalanden om sin betalningsförmåga utan noggrant pröva vad
som skäligen kan betalas. Ur pedagogisk synpunkt torde det vara bättre
att bestämma ett lägre belopp för de periodiska avbetalningarna och med
stränghet kräva, att de fullgöras, än att fastställa ett högre belopp och nödgas
se genom fingrarna med att föreskriften gång efter annan åsidosättes. Vidare
synas domstolarna gärna förbise vikten av att betalningsterminerna avpassas
efter den dömdes avlöningsförhållanden. För en arbetare med veckoavlöning
är det sålunda olämpligt att föreskriva hur mycket han skall erlägga månatligen.

Ur kontrollsynpunkt böra avbetalningarna ske genom övervakarens förmedling.
Domstolarna synas också i allmänhet begagna denna metod. Anordningen
ses dock av övervakarna med mindre blida ögon. Det är också obestridligt,
att övervakarna kunna bliva mycket betungade av att på detta
sätt nödgas fungera som inkasserare. Andra utvägar för anordnande av en
effektiv kontroll av betalningarna ha också tillgripits. Sålunda har jag i några
fall iakttagit, att den dömdes arbetsgivare åtagit sig att handhava bestyret
med avbetalningarna.

Av förarbetena till lagen om villkorlig dom framgår, att lagstiftaren avsett,
att det skall vara domstolen och ej övervakaren, som har att närmare bestämma
den frihetsinskränkning, som den villkorligt dömde underkastas. Det
oaktat bruka i största utsträckning domstolarna delegera befogenheten att
utforma innébcnden av en meddelad föreskrift till övervakaren eller till övervakaren
i samråd med skyddskonsulenten eller ock till den sistnämnde ensam.
Vid mina inspektioner har jag plägat erinra om vad vid lagens tillkomst
yttrades i detta hänseende. Jag har därvid framhållit att, då det lagts i domstols
hand att meddela föreskrifter jämlikt 8 § i lagen, detta innebure, att
lagen förutsatte medverkan från domstolens sida i skyddsarbetet, en med -

213

verkan som domstolen icke ägde undandraga sig genom att åt annan överlåta
att utforma föreskrifterna.

Vikten av att domstolarna fullgöra vad på dem ankommer i angivna hänseende
har särskilt understrukits av första lagutskottet i dess utlåtande nr 3
till 1949 års riksdag.

Att det närmare bestämmandet av föreskrifternas innehåll verkställes av
domstolen har betydelse främst ur rättssäkerhetssynpunkt. Även om erfarenheten
ej visar, att övervakarna missbruka den makt som genom delegationen
lagts i deras händer, är det dock icke tillfredsställande, att omfattande frihetsinskränkningar
skola kunna bestämmas utan tillräckliga garantier för att de
äro tillbörliga. Vidare har den dömde, icke minst för att kunna taga ställning
till fullföljdsfrågan, ett berättigat intresse av att redan genom domen få veta
hur ingripande de åtgärder skola bliva, vilka komma att vidtagas mot honom.
Ej heller övervakaren och skyddskonsulenten skola behöva tveka om domens
verkliga innebörd. Slutligen kan framhållas, att föreskrifter, som meddelas av
domstol, måste i den dömdes ögon få en långt större auktoritet än de, som
härröra från övervakaren eller skyddskonsulenten.

Den föreskrift, vilkens närmare bestämmande oftast överlämnas åt övervakaren,
är föreskriften om arbetsanställning. Den dömde brukar åläggas att
antaga den anställning, som övervakaren — eventuellt i samråd med skyddskonsulenten
— anvisar honom. Stundom innehåller domen i förevarande hänseende
endast, att den dömde skall ställa sig till efterrättelse de föreskrifter
rörande hans arbetsanställning, som övervakaren kan bestämma. Med hänsyn
till vad jag ovan anfört måste det framstå som ett önskemål, att i domen
fastställes, vilken arbetsanställning eller åtminstone vilket slag av arbete den
dömde skall antaga. Särskilt viktigt är detta, om den dömde icke är yrkeskunnig
och arbetsanställningen därför får karaktären av yrkesutbildning.

Ett uppfyllande av berörda önskemål kan emellertid i praktiken ställa sig
mycket svårt. Man får betänka, att det här mången gång är fråga om en
mindervärdig arbetskraft och att arbetsgivarna kunna draga sig för att i sin
tjänst antaga personer, som förövat brott. Det kan därför hända, att det ej
lyckas att före huvudförhandlingen anskaffa ett lämpligt arbete åt den dömde.
Ofta anställes den dömde också endast på försök. Om domstolen i dessa fall
i domen bestämmer den anställning, som den dömde skall antaga, brukar
det sedan ej sällan visa sig, att föreskriften slagit mindre väl ut. Förhållandet
leder till att domstolen för att åstadkomma bästa möjliga resultat av arbetsanskaffningen
överlämnar åt övervakaren att ordna saken. Ur rättssäkerhetssynpunkt
torde mindre betänkligheter möta mot delegation i dessa fall än när
det gäller övriga slag av föreskrifter.

Det må framhållas, att övervakaren bör, enligt de allmänna reglerna om
övervakarens rätt att giva anvisningar och lämna medgivanden beträffande
meddelad föreskrift, kunna tillåta den dömde att sluta ett arbete, som han
innehar, eller att utbyta en arbetsanställning mot en annan.

214

Jag har i ett fall iakttagit, att domstol ålagt den dömde att ställa sig till
efterrättelse de bestämmelser i fråga om arbetsanställning, som domstolen
efter anmälan av övervakaren kunde finna skäl meddela. Här har alltså domstolen
förbehållit sig själv beslutanderätten men uppskjutit avgörandet av
anställningsfrågan till dess bättre utredning kunnat förebringas. Härigenom
har domstolen löst de svårigheter, som ovan antytts, men metoden torde
knappast vara i överensstämmelse med lag.

Även vid meddelande av föreskrifter om utbildning eller användande av
fritid förekommer det i stor utsträckning att det närmare utformandet av
föreskriften överlämnas åt övervakaren. I detta hänseende måste den utveckling
praxis tagit anses synnerligen otillfredsställande. Genom att delegera
bestämmanderätten till övervakaren avsäger sig domstolen i dessa fall varje
inflytande på föreskrifternas innehåll. Så kunna exempelvis bestämmelser i
fråga om utbildning vara av mycket olika natur, från den djupt ingripande
föreskriften att den dömde skall ägna hela sin tid åt yrkesutbildning till ett
åläggande för honom att någon kväll i veckan besöka en aftonskola. Också
föreskrifterna om användande av fritiden äro så många och olikartade, att det
icke borde komma i fråga att lämna övervakaren fria händer att bestämma
föreskriftens innehåll. Till och med om föreskriftens närmare innebörd angives
i domen, kan ändock det område som överlämnas åt övervakarens bestämmande
bliva för vidsträckt. I ett fall har sålunda en villkorligt dömd förbjudits
att vistas utom hemmet på tider, som övervakaren fick angiva. Det synes
mig icke vara riktigt att låta övervakaren på detta sätt bestämma omfattningen
av frihetsinskränkningen. I en annan dom hade den dömde ålagts att
undandraga sig det sällskap övervakaren funne för honom olämpligt. Domstolen
bör icke på förhand tillägga övervakarens omdöme i ifrågavarande
hänseende en sådan auktoritet, som i detta fall skett.

Bestämmelse om den dömdes vistelseort är av så ingripande natur, att den
icke bör delegeras till övervakaren. Undantag kan dock bliva nödvändigt,
om frågan om vistelseorten sammanhänger med föreskrift om arbetsanställning
och domstolen icke själv kunnat meddela detaljbestämmelser i sistnämnda
hänseende. Beträffande föreskrift om bostad synes det vara klart,
att åläggande för den dömde att ingå på hem av anstaltsliknande karaktär
icke får meddelas av annan än domstol. Gäller det att ålägga honom att bo i
enskilt hem, där han kan bliva föremål för tillsyn, bör det likaledes vara
domstolen, som träffar avgörandet. År det däremot endast fråga om att vinna
en allmän kontroll av den dömdes bostadsförhållande, kan det icke möta
hinder att överlämna bestämmanderätten till övervakaren.

Föreskrift om rusdrycksförbud har jag sett utformat så, att den dömde
ålagts att avhålla sig från bruket av rusdrycker i mån och omfattning, som
övervakaren funne skäligt bestämma. Föreskriften är uppenbart olämplig.

Någon enstaka gång har jag iakttagit, att domstol vid åläggande för den
dömde att underkasta sig behandling å sjukhus, alkoholistanstalt eller annan

215

anstalt överlämnat den närmare bestämmanderätten åt övervakaren. Det har
då varit fråga om fall, där den dömde redan gått under läkarbehandling och
där behovet av fortsatt vård eller av intagning på sjukhus eller anstalt kunnat
tänkas komma att framdeles yppa sig.

Då domstol ålägger en villkorligt dömd att genom avbetalningar gälda utdömt
skadestånd, förekommer ej sällan, att åt övervakaren överlämnas att
bestämma tiden för och beloppet av avbetalningarna. Detta har naturligtvis
sin förklaring i att den dömdes arbetsförtjänst kan variera från tid till annan.
En delegation av detta slag torde emellertid vara direkt lagstridig, då det i
8 § lagen om villkorlig dom säges, att den dömde må åläggas att söka fullgöra
sin skadeståndsskyldighet ”å tid och sätt som i domen angivas”. Vid meddelande
av föreskrift om skadeståndsbetalning kan olägenheten av variationer
i förtjänstens storlek undanröjas genom fastställande av ett fixt minimibelopp,
som den dömde alltid äger behålla vid varje avlöningstillfälle.

Ofta finner man, att domstolen meddelar en hel rad föreskrifter och överlämnar
åt övervakaren att närmare bestämma dem alla (jfr NJA 1948 not
B 779). Givet är, att de olägenheter som följa av en delegation av beslutanderätten
göra sig särskilt starkt gällande, om delegationen omfattar flera särskilda
föreskrifter samtidigt. Den makt, som på detta sätt lägges i övervakarens
hand, kan bliva hart när obegränsad. Så har t. ex. i en dom den
dömde förelagts att ställa sig till efterrättelse de särskilda bestämmelser beträffande
hans utbildning, arbetsanställning, vistelseort, bostad eller användande
av fritid, som övervakaren funne erforderliga. En sådan föreskrift innebär
i själva verket icke något annat än ett åläggande av en absolut lydnadsplikt
gentemot övervakaren.

Enligt 1918 års lag angående villkorlig straffdom kunde den, som vid
åtalets anhängiggörande var under 21 år, i domen åläggas skyldighet, i visst
avseende eller i allmänhet, att efterkomma föreskrift och foga sig i anordning,
som övervakaren funne erforderlig för hans rättelse. Under förarbetena till
nu gällande lag om villkorlig dom föreslogs i ett av särskilt tillkallade sakkunniga
utarbetat förslag till lagtext en bestämmelse om lydnadsplikt av i
viss mån likartad natur, vilken — vid kvalificerad villkorlig dom — skulle
vara obligatorisk även för villkorligt dömda i högre åldersgrupper. Denna
lydnadsplikt upptogs emellertid icke i det för riksdagen framlagda lagförslaget.
Departementschefen förklarade sig nämligen finna, att det icke stode i god
överensstämmelse med den nya lagens allmänna ståndpunkt att överlämna
åt övervakaren att meddela föreskrifter av mera ingripande natur. Ej heller
riksdagen ville tillerkänna övervakaren någon omfattande bestämmanderätt.
Lagstiftaren har sålunda mycket bestämt tagit avstånd från tanken på att
underkasta den villkorligt dömde någon allmän lydnadsplikt gentemot övervakaren.
Det bör uppmärksammas, att domstolarna nu visa en tendens att
på en omväg ändock införa eu sådan.

Det torde ej vara svårt att finna anledningen till att domstolarna överlämna

210

till övervakaren och skyddskonsulenterna att utforma erforderliga föreskrifter
för de villkorligt dömda. Det utbredda delegationssystemet förefaller mig
främst ha sin grund i att domstolarna sakna erforderlig utredning och vägledning
för sin prövning. Det brister i fråga om den särskilda förundersökningen.
Att konstatera vad som kan vara erforderligt för en tilltalad persons tillrättaförande
samt att planlägga och förbereda effektiva åtgärder i samband med
en villkorlig dom fordrar speciell kunnighet. Önskvärt vore därför, att särskild
förundersökning i största utsträckning uppdroges åt skyddskonsulent eller
skyddsassistent. Särskilt angeläget vore, att alla svårbedömda fall finge omhändertagas
av dessa befattningshavare med social och psykologisk skolning.
Deras arbetsbörda förbjuder dem emellertid att åtaga sig annat än ett fåtal
förundersökningar. I stället lämnas uppdragen att verkställa särskild förundersökning
mestadels åt rättsbildade biträden vid domstolarna. Värdet av deras
arbete varierar naturligtvis. Det kan i genomsnitt betecknas såsom mycket
gott, i den mån det gäller att insamla och bearbeta utredningsmaterialet. Men
då dessa förundersökare ställas inför uppgiften att bedöma materialet och giva
domstolen nödig vägledning för frågan om den tilltalades behandling, framträder
ofta den bristande kompetensen hos dem. Jag har också kunnat iakttaga,
att förundersökarna i allmänhet underlåta att lämna förslag å lämpliga
föreskrifter.

De berörda bristerna i förundersökningarna skulle till en del kunna avhjälpas,
om förundersökarna i större utsträckning än som sker sökte kontakt
med skyddskonsulenterna för erhållande av råd och anvisningar. Hänsynen till
skyddskonsulenternas arbetsbörda bör därvid icke avskräcka. Skyddskonsulenterna
måste ändock i de flesta fall förr eller senare sätta sig in i den tilltalades
förhållanden. Av största betydelse är, att denna kontakt med skyddskonsulenten
upptages på ett så tidigt stadium som möjligt. Alltför ofta förekommer
det, att skyddskonsulenten först någon dag före huvudförhandlingen
eller kanske rent av samma dag som denna äger rum kopplas in på fallet.
Att skyddskonsulenten under sådana omständigheter icke kan lämna någon
hjälp av värde ligger i öppen dag.

Som anledning till att domstolarna så ofta anlita utvägen att delegera
bestämmanderätten till övervakarna eller skyddskonsulenterna angiva domarna
gärna sin arbetsbörda. Givet är att utformandet i detalj av föreskrifter för
den dömde kräver ett avsevärt arbete. För att kunna bedöma vilka åtgärder,
som äro bäst ägnade att främja den dömdes tillrättaförande, fordras en
ingående kännedom om fallet och ett omsorgsfullt förberedande av målet.
En på måfå meddelad föreskrift är i regel sämre än ingen föreskrift alls. Därtill
kommer, att ju mera domstolen specialiserar föreskrifterna, desto oftare
yppas behov av ändring av dem. Om sådana ändringar måste domstolen förordna.
Att detta, särskilt vid de stora domstolarna, kan innebära en svår
arbetsbelastning kan icke förnekas.

Vid tillkomsten av lagen om villkorlig dom var tanken den, att domstolarna

217

skulle kunna vinna en icke obetydlig lättnad i arbetet med tillsynen över de
villkorligt dömda genom inrättande av övervakningsnämnder, som skulle övertaga
en del av domstolarnas uppgifter i fråga om skyddsarbetet. Övervakningsnämnderna
ha emellertid ej fått den betydelse som avsetts. I hela riket
finnas för närvarande endast 18 övervakningsnämnder, och dessa föra i allmänhet
en tynande tillvaro. Till följd av delegationssystemet ha nämnderna
kommit att sakna arbetsuppgifter; de frågor, som de skolat avgöra, ha domstolarna
överlåtit åt övervakarna eller skyddskonsulenterna. Övervakningsnämndernas
ändamålsenlighet har också på många håll satts i fråga. Man har
menat, att nämnden vore ett för tungt och osmidigt organ och att förefintligheten
av övervakningsnämnd skulle minska domstolsledamöternas intresse
för skyddsarbetet.

Såsom ovan påpekats förutsätter den kvalificerade villkorliga domen en
effektiv övervakning. Denna bör icke enbart eller ens huvudsakligen vara
inriktad på kontroll och uppsikt utan även på att hjälpa den dömde till rätta
samt giva honom råd och vägledning. För att kunna fylla denna viktiga
och samtidigt ömtåliga uppgift fordras kunniga och intresserade övervakare.
Det ligger därför stor vikt uppå, att särskild uppmärksamhet och omsorg
ägnas åt valet av övervakare.

Vid några tillfällen har jag kunnat konstatera, att domstolarna misslyckats
i sitt val av övervakare. I ett fall hade till övervakare för en underårig förordnats
en person, som sedermera befunnits ha avtjänat flera års straffarbete,
huvudsakligen för inbrottsstöld. Under en semesterresa, som övervakaren och
den dömde gemensamt företogo, begingo de på övervakarens initiativ inbrott
för att skaffa medel för resans fortsättande.

I viss utsträckning förekommer, att till övervakare utses den dömdes arbetsgivare.
I ett fall hade en häradsrätt ålagt en villkorligt dömd kvinna att så
snart ske kunde begiva sig till övervakaren för att hos honom taga plats som
hembiträde samt att icke lämna denna anställning med mindre övervakaren
eller övervakningsdomstolen därtill lämnat samtycke. Tillika hade föreskrivits,
att den dömda i fråga om förfogandet över arbetsförtjänst eller andra tillgångar
skulle ställa sig övervakarens bestämmelser till efterrättelse. Fn sådan
anordning måste anses vara mindre lämplig. Även om i det särskilda fallet
ej skulle föreligga någon risk för att övervakaren skulle missbruka sin makt
över den dömde, kan dock den beroende ställning, vari denne står till övervakaren-arbetsgivaren,
för honom framstå som en kanske olidlig frihetsinskränkning.

En avsevärd del av övervakningarna omhänderhaves av personer, som äro
sysselsatta inom social- eller kriminalvården. Dessa äro ju också väl skickade
att vara övervakare. En olägenhet är emellertid, att en sådan person kan få
alltför många övervakningsuppdrag. Vid en rådhusrätt lämnades sålunda alla.
övervakningsfall, även sådana som avsågo personer bosatta på långt avstånd

218

från staden, till en befattningshavare hos förening för frivilligt skyddsarbete.
Tidvis hade denne övervakare anlitats även av andra domstolar och då handhaft
mer än 200 övervakningsfall samtidigt. Uppenbart är, att övervakaren
under sådana omständigheter icke kan ägna varje fall det personliga intresse,
som är önskvärt.

Enligt 10 § lagen om villkorlig dom äger övervakaren meddela bestämmelser
med avseende å verkställandet av föreskrift, som domstolen givit, ävensom de
ordningsföreskrifter han eljest med hänsyn till den dömdes ungdom eller sinnesbeskaffenhet
finner erforderliga. Dessa ordningsföreskrifter få icke vara
av den ingripande natur att de kunna jämställas med föreskrifter enligt 8 §,
utan de torde i huvudsak böra begränsas till att avse upprätthållandet av de
i 6 § angivna allmänna skyldigheterna för den dömde att föra ett ordentligt
leverne och undvika dåligt sällskap. Att, såsom jag i några fall iakttagit,
övervakaren själv i första hand ålägger den dömde att avhålla sig från bruk
av rusdrycker är därför felaktigt.

Om dessa fall utgöra exempel på alltför nitiska övervakare, synes man på
andra håll snarare kunna anmärka, att övervakarna icke nedlägga tillräckligt
intresse på sin uppgift. Mången gång har övervakningen i betänklig grad
brustit i effektivitet. Ej sällan finner man rapporter från övervakare om ett
exemplariskt uppförande av den dömde, stundom i förening med hemställan
att övervakningen måtte upphöra, medan i själva verket den dömde under
den tid rapporten avser förövat grova brott.

Ofta förflyter det lång tid, innan övervakaren kommer i kontakt med den
dömde. I vissa fall, såsom då den dömde icke haft stadigt hemvist inom riket,
har det till och med inträffat, att sådan kontakt aldrig kunnat komma till
stånd. Det är givetvis av avgörande betydelse, att övervakningen kan börja
fungera så snart som möjligt. Får någon mera avsevärd tid förflyta innan den
dömde hör av sin övervakare, kan lätt själva syftet med den villkorliga domen
gå förlorat. Såväl domstolen som skyddskonsulenten bör därför verka för att
sådan kontakt etableras. Flera domstolar bruka i sådant syfte, så snart den
villkorliga domen vunnit laga kraft mot den dömde, sända även det för denne
avsedda exemplaret av övervakningsboken till övervakaren med uppmaning
till honom att ofördröjligen kalla till sig eller uppsöka den dömde och därvid
överlämna boken.

Övervakarna dröja mången gång alltför länge med att göra anmälan till
skyddskonsulenten, om den dömde åsidosätter en meddelad föreskrift eller
eljest visar ett mindre gott uppförande. Då förutsättningarna för att rättelse
skall kunna åvägabringas äro större om erforderliga åtgärder kunna sättas in
på ett tidigt stadium, är varje dröjsmål med anmälan om missförhållandena
till skada. Såsom exempel må anföras följande fall. En man hade erhållit
villkorlig dom med åläggande att avhålla sig från bruk av rusdrycker. I sina
rapporter till skyddskonsulenten hade övervakaren icke nämnt något om
hur den dömde förhållit sig i nykterhetshänseende. Först mer än ett år efter

219

prövotidens början hade övervakaren meddelat, att den dömde vore mer eller
mindre hemfallen åt alkohol”. Övervakaren hade således antingen icke alls
observerat, att domstolen meddelat rusdrycksförbud, eller också under lång
tid sett genom fingrarna med att förbudet överträddes. Det är givet, att ett
sådant förfarande från övervakarens sida är ägnat att äventyra övervakningens
syfte.

I 12 § lagen om villkorlig dom finnas angivna de påföljder, som domstol
äger tillgripa, om den villkorligt dömde åsidosätter honom givna föreskrifter.
Allt efter fallets art kan domstolen meddela nya eller ändrade bestämmelser,
förlänga prövotiden, tilldela den felande varning eller förklara anståndet förverkat.
I mycket stor utsträckning synas emellertid de meddelade föreskrifterna
nonchaleras av de dömda utan att de drabbas av någon av dessa påföljder.
Det torde egentligen endast vara varning, som kommer till någon
större användning. Förlängning av prövotiden förekommer sällan och än
sällsyntare är förverkande endast på den grund att någon föreskrift åsidosatts.
Övervakaren och skyddskonsulenten söka oftast komma till rätta med
fallet utan att domstol anlitas. Orsaken till denna eftergivenhet mot de villkorligt
dömda torde vara att finna framför allt i den omständigheten, att
de föreskrifter, mot vilka den dömde brutit, icke funnits vara erforderliga för
hans tillrättaförande. Att under sådana omständigheter med all makt söka
upprätthålla föreskrifterna är ju meningslöst. Vidare torde domstolarnas förfarande
att till övervakarna delegera den närmare utformningen av en meddelad
föreskrift ha till följd, att kravet på efterlevnad av de på grund av
delegationen givna förhållningsreglema icke ställes så högt.

Vid tillkomsten av gällande lag om villkorlig dom uttalades den uppfattningen,
att kvalificerad villkorlig dom vore mera kännbar för den dömde än
enkel villkorlig dom och därför i större utsträckning kunde ersätta frihetsstraff
utan att behörig hänsyn till den allmänna laglydnaden åsidosattes. Så som den
kvalificerade villkorliga domen tillämpas i praxis, torde nämnda uppfattning
icke kunna vidhållas. I den allmänna meningen har otvivelaktigt den åsikten
vunnit insteg, att kvalificerad villkorlig dom utan ådömande av straff är en
lindrigare påföljd än villkorlig dom med utsatt straff. Att häri ligger en viss
fara ur allmänpreventiv synpunkt torde icke kunna bestridas.

2. Vid inspektioner gjorda anmärkningar rörande tillämpningen
av rättegångsbalken och dithörande författningar.

I min till 1949 års riksdag avgivna ämbetsberättelse lämnade jag å s. 234
—249 en redogörelse för några av de iakttagelser, som j.ag vid mina under år
1948 verkställda inspektioner av de allmänna domstolarna och åklagarna
gjort rörande tillämpningen av den nya rättegångsbalken, och framhöll
därvid det mycket gynnsamma intryck jag erhållit av den nya rättegångs -

220

ordningen och det sätt, varpå myndigheterna tillämpade densamma. Även
under år 1949 har jag vid mina inspektioner ägnat särskild uppmärksamhet
åt den nya rättegångsordningen. Inspektionerna, vilka under året omfattat
en hovrätt, 20 häradsrätter, 5 rådhusrätter, 2 landsfogdar, 24 landsfiskaler
och 8 stadsfiskaler, ha befäst det goda helhetsintrycket. I det följande lämnas
i korthet redogörelse för några av de erinringar, som jag vid inspektionerna
funnit anledning att framställa. De spörsmål, som behandlades i min
föregående år avgivna ämbetsberättelse, komma därvid i allmänhet att
lämnas åsido.

Vissa spörsmål rörande huvudförhandling.

I protokoll vid huvudförhandling har jag understundom sett antecknat,
att personer hörts ”upplysningsvis”. I regel har den hörde varit part eller
ock målsägande, som ej fört talan i målet. Jag har i sådana fall brukat erinra
om att det icke stämmer överens med rättegångsbalkens terminologi att
säga, att någon inför domstol höres ”upplysningsvis”. I rättegångsbalken
talas om hörande av part, målsägande, vittne eller sakkunnig, och i domstolsprotokollen
böra användas samma uttryckssätt.

Enligt RB 36: 1 må i brottmål målsäganden icke höras som vittne, även
om han ej för talan. Härmed må jämföras bestämmelsen i Rp 11 §, vari utsäges,
att vad i äldre lag eller författning är stadgat om vittnesmål av den,
som förordnats att förrätta offentligt tjänsteärende, skall upphöra att gälla.
Av lagrummen följer bland annat, att polisman icke må höras som vittne
angående brott, som förövats mot honom och i förhållande till vilket han
alltså är att anse såsom målsägande, även om han ej för talan i målet.

I vissa fall har jag kunnat iakttaga, att dessa bestämmelser blivit åsidosatta.
Sålunda har jag upprepade gånger observerat, att i mål om ansvar
för missfirmelse av polisman polismannen i fråga hörts som vittne.

Vid huvudförhandling i brottmål ha i åtskilliga fall avvikelser ägt rum
från de i RB 46: 6—10 upptagna bestämmelserna rörande gången av sådan
förhandling. Sålunda har målsäganden, då han hörts i anledning av åklagarens
talan, ej sällan avgivit sin berättelse efter den tilltalade, ja stundom
först sedan förhör ägt rum med ett eller flera vittnen. Givet är, att såväl
den tilltalades som målsägandens berättelse mången gång kan äga stor
betydelse ur bevissynpunkt. Vissa skäl tala därför onekligen för att hänföra
berättelserna till bevisupptagningen. Rättegångsbalken har emellertid i
fråga om ordningen för hörande av målsägande och tilltalad fäst avgörande
vikt vid deras parts- eller partsliknande ställning. Av denna anledning skall
enligt RB 46: 6 målsäganden lämna sakframställning närmast efter åklagaren
samt den tilltalade därefter avgiva sin berättelse. Sedan därpå det partsledda
förhöret med målsäganden och den tilltalade i förekommande fall
ägt rum, skall enligt RB 46: 8 vad rättegångsbalken kallar ”bevisningen”
förebringas. Hinder möter naturligtvis icke att när som helst under för -

221

handlingen ställa frågor till målsägande^ Att helt förlägga målsägandens
hörande till det skede av förhandlingen, då vittnesmålen skola upptagas,
står däremot icke i överensstämmelse med rättegångsbalken.

Enligt RB 35: 14 må uppteckning av utsaga, som i anledning av redan
inledd eller förestående rättegång avgivits inför åklagare eller polismyndighet
eller eljest utom rätta, icke åberopas som bevis, med mindre det är
särskilt medgivet eller rätten på grund av särskilda omständigheter finner,
att det må tillåtas. Vad som i sådant hänseende upptagits i protokoll över
förundersökning i brottmål må sålunda icke, annat än under speciella förhållanden,
åberopas som bevis.

Jag har emellertid under mina inspektioner i ett flertal fall iakttagit, att
åklagare såsom bevisning åberopat utsagor, som avgivits vid förundersökningen,
utan att påkalla vittnesförhör med de hörda personerna. Domstolarna,
som i allmänhet icke begagnat sig av möjligheten att självmant inkalla
vederbörande som vittnen, synas likväl ofta ha fäst avseende vid de
åberopade utsagorna. Även om det angivna tillvägagångssättet i huvudsak
varit begränsat till sådana situationer, då den tilltalade av en eller annan
orsak icke kunnat bestrida att han förövat den brottsliga gärningen, yppar
sig likväl här en tendens att tillmäta utsagorna vid förundersökningen ett
bevisvärde, som rättegångsbalken icke tillstädjer.

I fråga om huvudförhandling i mål om allmänt åtal stadgas i RB 46: 15
andra stycket, att om å brottet icke kan följa svårare straff än fängelse,
målet må, därest saken finnes kunna nöjaktigt utredas, avgöras utan hinder
av att den tilltalade kommit tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.
Lagen öppnar alltså här en möjlighet att avgöra mål i den tilltalades frånvaro.

Denna möjlighet att avgöra målet, ehuru den tilltalade icke inställt sig
ens genom ombud, har på vissa håll kommit till en mycket flitig användning.
Utvecklingen får ses mot bakgrund av följande förhållande.

I den blankett för stämning med omedelbar kallelse till huvudförhandling,
som från blankettkommissionen tillställts åklagarna, finnes å baksidan
tryckt en anvisning till den misstänkte, att om han vill erkänna gärningen,
han kan underteckna ett å samma sida upptaget formulär till erkännande,
låta bevittna sin namnteckning av två personer samt insända handlingen
till rättens kansli. Vidare meddelas, att den misstänkte i så fall icke behöver
inställa sig vid rätten. I en not nederst å sidan påpekas, att om den misstänkte
bör komma tillstädes personligen eller genom ombud, texten å sidan
skall överkorsas.

Då åklagarna själva utfärda stämning, använda de i stor utsträckning den
nu avsedda blanketten och korsa därvid ofta icke över den å blankettens
baksida tryckta texten. De tilltalade begagna sig sedan i regel av den anvisade
utvägen att insända ett skriftligt erkännande till rättens kansli och
infinna sig icke vid huvudförhandlingen.

222

Det skildrade förfaringssättet är naturligen ägnat att bespara den tilltalade
besvär och utgifter för en inställelse, och även för rätten torde en viss
tidsvinst uppstå. Ur rättssäkerhetssynpunkt kan någon invändning icke
resas mot metoden, om den blott begränsas till de fall, för vilka den är avsedd,
nämligen de rena bagatellmålen. Enligt vad jag iakttagit har emellertid
tillämpningen av metoden icke stannat härvid utan gått vida utöver
vad som avsetts. Även vid sådana brott som våldsamt motstånd vid offentlig
förrättning, snatteri eller bedrägligt beteende har den kommit till användning.
Mot en sådan utveckling av praxis måste resas en bestämd gensaga.
Åt ett till rätten insänt skriftligt erkännande kan icke tillmätas samma
bevisvärde som åt ett erkännande inför rätta. Själva huvudsyftet med rättegångsreformen
— att skapa ett tillförlitligare underlag för domen — kommer
med en sådan utveckling att motverkas. Särskilt betänkligt synes mig
vara, att domen understundom grundats enbart å ett dylikt skriftligt erkännande,
även då den tilltalade under förundersökningen lämnat en från åklagarens
framställning av händelseförloppet starkt avvikande berättelse. I ett
sådant fall bör, om det icke är fråga om en helt obetydlig förseelse, den
tilltalade vara personligen tillstädes vid huvudförhandlingen.

I äktenskapsmål bör partsförhör under sanningsförsäkran lämpligen begränsas
till viss eller vissa faktiska omständigheter av avgörande betydelse.
Långa beskrivningar av äktenskapliga misshälligheter lämpa sig icke för
sådant förhör. Jag har vid något tillfälle haft anledning att erinra härom, då
i mål om hemskillnad ena maken tillåtits att under sanningsförsäkran lämna
en vidlyftig redogörelse för förhållandena i parternas äktenskap.

Enligt FB 20: 2 skall i mål om äktenskaplig börd modern höras, om det
kan ske. Motsvarande bestämmelse fanns upptagen i 6 § av den tidigare
gällande lagen den 14 juni 1917 om äktenskaplig börd. I fråga om formen
för detta hörande av modern må med anledning av vissa iakttagelser som
jag gjort erinras om att modern, som redan enligt äldre lag understundom
var förmyndare för barnet, numera till följd av bestämmelsen i FB 11:1
regelmässigt intager denna ställning. I sådan egenskap är hon — även om
hon icke i målet för talan för barnet — att anse som barnets ställföreträdare
och är förty utestängd från behörighet att vittna. Modern skall alltså i
dessa fall höras som part, eventuellt under sanningsförsäkran.

I RB 13: 5 är stadgat, att om käranden återkallar sin talan, sedan svaranden
ingått i svaromål, så skall målet, om saken är sådan att förlikning
därom är tillåten, ändock prövas, om svaranden yrkar det. Stadgandet är
att tillämpa, även om allenast en del av käromålet återkallas. För att svaranden
skall få tillfälle att framställa yrkande om prövning av käromålet,
måste rätten inhämta svarandens yttrande över återkallelsen. Då rättens
prövning i dessa fall i regel måste leda till att käromålet i återkallade delar
ogillas, kan det vara av vikt för svaranden att påkalla dom. Om återkallelsen
sker vid förhandling och svaranden därvid saknar biträde, kan det där -

223

för vara lämpligt att rätten upplyser honom om innehållet i det nu avsedda
lagrummet.

Protokoll i rättegångsmål.

Såsom jag i 1949 års ämbetsberättelse (s. 246) anfört fann jag vid mina
under år 1948 gjorda inspektioner av de allmänna domstolarna i fråga om
protokollföringen oftare anledning att anmärka, att protokollen voro alltför
vidlyftiga än att de voro för knapphändigt avfattade. Även vid mina
ämbetsresor under år 1949 har jag kunnat göra liknande iakttagelser. På
flera håll synes man nedlägga ett sådant mått av arbete på avfattandet
och det stilistiska utformandet av protokollen, att protokollföringen —
därest man verkligen iakttager föreskriften i RB 6: 8 att protokollet skall
erhålla slutlig avfattning innan förhandlingen avslutas — måste inverka i
hög grad hindrande på förhandlingens gång. Vid en domstol, där protokollen
voro alldeles särskilt utförliga, fick jag mina misstankar bekräftade att
protokollen blivit författade i efterhand med ledning av korta memorialanteckningar,
som gjorts vid förhandlingen. Ett sådant förfarande är lagstridigt.

En stor del av den möda, som för närvarande på sina håll nedlägges på
protokollen, synes i stället med fördel kunna ägnas åt andra uppgifter,
framför allt utformandet av domarna. Det torde icke vara någon tillfällighet,
att just i de domstolar, där protokollen äro särskilt vidlyftiga, domstolens
avgöranden nära nog genomgående fått en alltför knapphändig avfattning.

Om protokollen sålunda icke behöva vara utförliga, få de för den skull
icke vara ofullständiga eller slarvigt förda. Vid vissa domstolar har jag kunnat
iakttaga brister härvidlag. Om vad protokoll skall innehålla äro bestämmelser
meddelade i RB 6: 3—7. Dessa bestämmelser ha icke alltid blivit
iakttagna. Sålunda har jag vid några tillfällen måst anmärka, att protokollet
icke upptagit samtliga de yrkanden, som framställts i målet. —
I de ofta återkommande situationer, då domstol har att med stöd av SL 4: 3
utmäta gemensamt straff för brott, varom i målet förts talan, och brott,
för vilket den tilltalade tidigare lagförts, måste rätten ha tillgång till akten
i det tidigare målet, som vid huvudförhandlingen skall i erforderliga delar
rekapituleras. Anteckning härom bör göras i protokollet. I dessa hänseenden
har jag ofta kunnat iakttaga försummelser. — Protokollering av målsiigandeutsaga
har jag vid några tillfällen sett verkställd på det sättet, att i
protokollet allenast hänvisats till den utsaga målsäganden avgivit vid förundersökningen
under anmärkning, att målsäganden nu lämnade en berättelse
av samma innehåll. Ett sådant tillvägagångssätt överensstämmer
icke med föreskriften i RB 6: 6 att utsaga av målsägande, då han höres i
anledning av åklagarens talan, skall antecknas i protokollet. I detta sam -

224

manhang må ock påpekas lämpligheten av att vid anteckning av utsaga i
protokollet upplysning lämnas om vem som lett förhöret.

Vid min inspektion av en häradsrätt, där jag fann anledning att framställa
särskilt många anmärkningar rörande bristfälligheter i protokollföringen,
meddelade häradshövdingen i domsagan, att han icke brukade
taga del av protokollens avfattning i de mål, i vilka han tjänstgjort såsom
ordförande. Jag framhöll därvid, att rättens ordförande visserligen icke
hade något ansvar för protokollet — någon efterföljande justering är ju
icke tillåten — men att det ur synpunkten av notariernas utbildning vore
av vikt, att häradshövdingen följde deras arbete såsom protokollförare samt
gåve dem erforderliga anvisningar och rättelser för framtiden.

Enligt RB 6: 9 äger rätten förordna, att utsaga i stället för att antecknas
i protokollet skall upptagas genom stenograf i eller på fonetisk väg. Vad sålunda
upptagits skall, så snart ske kan, återgivas i vanlig skrift. Utskriften
skall fogas till akten som en aktbilaga och alltså icke, som på många håll
förekommit, betecknas som bilaga till protokollet. Att utskriften ej ingår i
protokollet, sammanhänger med att själva upptagningen sker på teknisk
väg och ej förmedlas av protokollföraren. Anmärkas må också, att utskrift
av stenogram enligt 11 § protokollskungörelsen skall bestyrkas av stenografen
och icke av protokollföraren.

I detta sammanhang vill jag tillägga, att därest utskriften av den på
något av de nu angivna sätten upptagna utsagan göres till föremål för
bearbetning — något som i så fall måste ske före förhandlingens slut —
fråga icke längre är om sådan uppteckning av utsaga, som sägs i RB 6: 9,
utan om vanlig protokollföring. Utsagorna skola därför i sådant fall, om
de icke kunna intagas i protokollet, fogas därvid som protokollsbilagor. Vad
nu sagts gäller även för det fall, att protokolleringen sker genom att ordföranden
för stenograf eller i fonetisk upptagningsapparat dikterar en sammanfattning
av utsagan.

Protokoll i ansökningsmäl och vissa ärenden.

Jag har iakttagit, att man vid några domstolar brukat vid handläggning
inför ensamdomare av genom ansökning anhängiggjorda mål om hemskillnad,
äktenskapsskillnad eller omyndighetsförklaring ävensom vissa ärenden
föra protokoll genom att å ansökningen eller annan handling i akten anbringa
en stämpel, vari efter komplettering med bläck i erforderliga delar
angivits domstolens namn och sammansättning, protokollföraren, dagen för
handläggningen, uppgifter om parterna samt anmärkning att målet (ärendet)
nu avgjordes. Systemet har icke föranlett annan erinran från min sida,
än att man vid användandet av stämpeln måste tillse, att den anbringas å
papper av föreskriven normalpapperssort.

Enligt tidigare gällande författningsbestämmelser skulle ärenden rörande
förordnande av god man, varom förmäles i lagen om allmänna arvsfon -

225

den, upptagas i bouppteckningsprotokollet. I 27 § protokollskungörelsen,
där bestämmelser meddelas rörande de fortlöpande protokoll, som skola
föras vid underrätt, äro emellertid dessa ärenden icke omnämnda. Jag har
kunnat iakttaga, att man på vissa håll fortsatt med att upptaga ärendena
i bouppteckningsprotokollet; på andra håll åter har man antecknat dem i
förmynderskapsprotokollet. Icke något av dessa förfaringssätt är dock det
riktiga. Vad angår bouppteckningsprotokollet, så är det med full avsikt
som lagstiftaren vid uppräkningen av de ärenden, som skola upptagas i detta
protokoll, icke omnämnt de nu ifrågavarande förordnandena. Bouppteckningsprotokollet
är nämligen reserverat för ärenden, vid vilka rätten är
domför med ensamdomare, medan förordnande av god man kräver fullsutten
rätt eller, i häradsrätt, tremansnämnd. Vad åter angår förmynderskapsprotokollet,
är detta, såsom ock framgår av 28 § protokollskungörelsen, avsett
för ärenden angående förmynderskap och sådana godmanskap, som
avses i föräldrabalken. Då det är uppenbart, att de förordnanden, varom
nu är fråga, icke höra till avhandlingsprotokollet, följer av det anförda,
att dessa ärenden, i likhet med alla andra icke särskilt undantagna ärenden,
skola behandlas såsom dagboksärenden.

Förordnande av bouppteckningsförrättare enligt 3 kap. 9 § lagen om boutredning
och arvskifte har jag sett upptagas i bouppteckningsprotokollet.
Sådana ärenden omnämnas emellertid icke i 27 § protokollskungörelsen.
Även om man möjligen skulle kunna pressa in dem under paragrafens uttryck
”ärenden rörande bouppteckning”, bör dock beaktas att rätten enligt
6 § andra stycket 6. lagen om handläggning av domstolsärenden vid avgörandet
av sådant ärende icke är domför med ensamdomare. Av skäl som
ovan anförts skola ärendena alltså handläggas som dagboksärenden.

I mål om äktenskaplig börd föres ofta barnets talan av särskilt förordnad
god man. Då sådan god man tidigare ansågs icke stå under överförmyndarens
tillsyn, upptogos förordnanden av denna art under den äldre rättegångsbalkens
tid i domboken. Efter den 1 januari 1948 ha de i regel behandlats
som dagboksärenden. Föräldrabalken likställer emellertid dessa
godmansförordnanden med övriga fall, då god man förordnas för omyndig.
De nu avsedda ärendena skola alltså hädanefter upptagas i förmynderskapsprotokollet.

I 22 § protokollskungörelsen stadgas, att akt i allmänhet skall omfatta
allenast sådana handlingar som avse målets eller ärendets handläggning vid
rätten intill dess det slutligen avgjorts där. I ett andra stycke av paragrafen
tillägges, att boskillnadsmål ej må anses slutligen avgjort förrän avskrift
av bouppteckningen inkommit till rätten. Av dessa bestämmelser måste
anses följa, att bouppteckning, som upprättas i anledning av boskillnad, bör
intagas i akten i målet och icke — som ofta förekommit — i avhandlingsprotokollet.
Däremot skall bodelningsliandling intagas i avhandlingsprotokollet
och icke i akten till boskillnadsmålet.

15 — Ju8titicombu(lsmmincri8 ämbctsbcriittchc till 1050 urs riksdag.

226

Enligt 11 § tredje stycket domsagostadgan åligger det häradshövding att
föra särskilt protokoll över viktigare, av honom meddelade beslut i personalärenden
eller rörande arbetet och ordningen å kansliet. Sådana ärenden
skola alltså icke, som jag någon gång sett förekomma, behandlas som dagboksärenden.
A andra sidan få i personalprotokollet icke upptagas andra
ärenden än de nyss sagda. I en domsaga iakttog jag, att i personalprotokollet
upptogos sådana ärenden som förordnande av försvarare för misstänkt
och utseende av övervakare för villkorligt dömd. Sådana åtgärder
böra redovisas som beslut i det mål, till vilket de hänföra sig, eller, om så
ej låter sig göra, behandlas som dagboksärenden.

I 7 § lagen om handläggning av domstolsärenden stadgas, att vissa där
uppräknade ärenden skola, om ej i arbetsordning eller eljest annat bestämts,
i underrätt handläggas av den som har att upptaga inskrivningsärenden.
Då denna bestämmelse ej sällan blivit missuppfattad, må det här
vara på sin plats att erinra om, att stadgandet allenast är en domförhetsregel
och sålunda icke innefattar, att handläggandet av dessa ärenden överflyttats
från rätten till inskrivningsdomaren. Protokoll över ärendena —
enligt 27 § protokollskungörelsen skola dessa ärenden upptagas i bouppteckningsprotokollet
— skall alltså angiva, att ärendena handlagts av rätten.
Likaså skola kungörelser och bevis utfärdas å rättens och icke å inskrivningsdomarämbetets
vägnar. Det sålunda anförda röner icke inskränkning
därav, att i särskild arbetsordning må ha blivit bestämt, att det skall
ankomma på inskrivningsdomaren att i fråga om dessa ärenden fullgöra
vad enligt lag eller författning åligger rätten.

Akter och dagböcker.

I 25 § protokollskungörelsen stadgas, att sedan mål eller ärende avgjorts
och avgörandet vunnit laga kraft, ur akten må utgallras memorial och
stenografiska uppteckningar ävensom dupletter av handlingar samt missiv
och delgivningsbevis, som ej längre behövas för åsyftat ändamål och ej
heller eljest innehålla någon upplysning av betydelse. Jag har vid några
tillfällen iakttagit, att denna bestämmelse blivit oriktigt tillämpad. Sålunda
har det förekommit att ur akter utgallrats även numrerade aktbilagor, såsom
kallelser å vittnen m. m. Sådana handlingar, vilka ju innefatta ett
rättens beslut, skola kvarligga i akten.

Å dagboksbladet eller, om sådant ej upplagts, i målförteckningen skall
anteckning göras om handlingar, som inkomma till rätten. Att detta gäller
även i fråga om målsakter, som exempelvis för eventuell tillämpning av
SL 4: 3 införskaffats från annan domstol, är uppenbart. Icke desto mindre
har jag iakttagit, att anteckning om att sådana handlingar inkommit försummats.

Då mål särskiljas eller förenas skall enligt 19 § protokollskungörelsen anteckning
därom göras i målförteckningen och å dagboksblad. I 24 § i kun -

227

görelsen är vidare stadgat, att om efter uppdelning av mål särskilda akter
inrättas, eller om vid förening av mål särskilda akter bibehållas för varje
mål, skall, om ej varje akt göres fullständig, å akternas omslag utmärkas
var övriga handlingar förvaras. Dessa bestämmelser, som tillkommit för
att åstadkomma reda i akterna och säkerställa materialets överblickande,
ha enligt vad jag förmärkt ofta åsidosatts.

Även då fråga icke är om särskiljande eller förenande av mål, kan det
förekomma att till ett mål höra handlingar, som förvaras i akten till ett
annat mål. Om ej i sådant fall avskrift av handlingarna bifogas akten till
det förstnämnda målet, bör å aktomslaget anteckning göras om vilka ytterligare
handlingar, som höra till målet och var de förvaras.

Beslut om förordnande av förundersökare enligt 3 § lagen om särskild
förundersökning i brottmål har på vissa håll brukat redovisas som särskilda
ärenden. Stundom ha besluten meddelats utan att någonstädes redovisas.
Samma praxis har jag kunnat iakttaga vid förordnande av läkare att avgiva
sådant intyg, som sägs i 4 § av samma lag. Dessa förordnanden utgöra
emellertid beslut i det ifrågavarande brottmålet och måste därför upptagas
i akten till målet. Endast för den händelse att vid tiden för åtgärden stämningsansökan
ännu ej inkommit och något brottmål således icke konstituerats,
kan det vara försvarligt att behandla frågan som ett särskilt ärende.
Praktiska skäl synas dock i regel tala för att även i dessa fall förordnandet
redovisas som ett beslut i det blivande brottmålet. Jag hänvisar här till
vad jag å s. 245 i 1949 års ämbetsberättelse anfört om ett liknande spörsmål.

I anslutning till det sagda må på förekommen anledning framhållas, att
även beslut om ersättning åt förundersökare eller läkare är en åtgärd i
brottmålet, som skall redovisas i akten. Meddelas beslutet i samband med
domen, skall det enligt RB 17: 13 tredje stycket upptagas däri.

Spörsmål rörande särskilda processarter.

I 211 § konkurslagen äro meddelade vissa bestämmelser i fråga om handläggningen
av konkursmål, vilka avvika från de för tvistemål i allmänhet
gällande reglerna. I övrigt skola bestämmelserna i rättegångsbalken med
tillhörande specialförfattningar i tillämpliga delar gälla även för konkursmål.
Härav följer, att målen skola upptagas i målförteckningen samt att
dagboksblad skola uppläggas och akter inrättas i likhet med vad som gäller
för övriga tvistemål. Dessa regler ha i stor utsträckning åsidosatts. Ej heller
de i 211 § konkurslagen meddelade specialbestämmelserna ha alltid blivit
ihågkomna. Sålunda har jag kunnat iakttaga, att konkursmål upptagits till
förberedelse före huvudförhandlingen. I det angivna lagrummet utsäges
emellertid, att dessa mål skola utan förberedelse företagas till huvudförhandling.
Ej sällan har i slutligt avgörande i sådant mål givits vadehänvisning.
Jag har i sådana fall hänvisat till bestämmelsen i 211 § andra

228

stycket, av vilken följer att talan mot dessa avgöranden skall föras genom
besvär.

Även för mål om förvandling av böter gälla vissa särbestämmelser om
vilka här må erinras. Talan väckes sålunda genom ansökan (jfr 6 § kungörelsen
den 18 november 1938 med vissa föreskrifter rörande tillämpning
av lagen om verkställighet av bötesstraff). Det är därför icke riktigt, att
åklagaren, såsom ofta förekommer, utfärdar stämning i sådant mål. Förhandlingen
inför rätten har vidare icke karaktär av huvudförhandling utan
benämnes förhör. Den bötfälldes utevaro utgör icke hinder för handläggning
och avgörande av målet (16 § lagen om verkställighet av bötesstraff). Om
innehållet i kallelse å den bötfällde äro utförliga bestämmelser meddelade i
7 § nyssnämnda kungörelse, vilka bestämmelser ofta synas ha blivit förbisedda.
Vite bör icke åläggas den bötfällde. På förekommen anledning må
påpekas, att det för åklagaren är en tjänsteplikt att komma tillstädes vid
förhöret inför rätten. Slutligen vill jag erinra om att särskilda regler gälla
i fråga om domförhet samt att rättens avgörande av saken sker genom
beslut (16 § förenämnda lag).

Frågor om omyndighetsförklaring eller sådan förklarings hävande skola
upptagas som mål. Rättens avgörande sker alltså genom dom och icke,
som jag på vissa håll iakttagit, genom beslut. Erinras må ock, att därest
talan i målet förts av överförmyndare, fullfölj dshänvisningen skall ha den
för talan i mål om allmänt åtal föreskrivna lydelsen (jfr FB 20: 37 och

Rp 20 §).

Domar.

Jag har under mina inspektioner ej sällan funnit anledning att framställa
anmärkningar rörande avfattningen av domar. Oftast ha anmärkningarna
avsett det förhållandet, att domarna varit ofullständiga. I detta hänseende
har jag på vissa håll kunnat konstatera verkliga brister.

Att parternas ståndpunkter klart och med erforderlig fullständighet skola
framgå av reciten eller domskälen framstår som ett rimligt krav. Försummelser
härutinnan äro emellertid icke ovanliga. Jag har sålunda påträffat
tvistemålsdomar, i vilka varken redogjorts för grunderna för käromålet eller
uppgivits det motfaktum, som svaranden åberopat till stöd för sitt bestridande
av kärandens talan. En sådan dom kan icke förstås av annan än den,
som känner till omständigheterna i målet. I fråga om brottmålen har jag
iakttagit domar, av vilka icke framgått huruvida den tilltalade erkänt eller
förnekat gärningen.

I domen behöver däremot icke lämnas redogörelse för andra yrkanden än
sådana som äro föremål för prövning däri. Att, som ofta sker, redogöra även
för återkallade yrkanden och de ändringar, som gjorts i yrkandena, är i
regel onödigt.

Den uppgift, som i domskälen skall lämnas om vad som blivit i målet

229

bevisat, har understundom icke gjorts tillräckligt utförlig. I en dom, i vilken
ansvar ådömdes för misshandel, uppgavs exempelvis icke vari misshandeln
bestått och varmed den förövats. Det är vidare icke ovanligt, att fällande
domar i mål om ansvar för trafikovarsamhet icke lämna uppgift om i vilket
hänseende den dömde gjort sig skyldig till ovarsamhet.

Då i domen redogörelse lämnas för vad rätten funnit i målet bevisat,
bör även angivas på vilka grunder rätten kommit till det upptagna resultatet.
Obestämda uttryck såsom ”utredningen giver vid handen”, ”omständigheterna
utvisa” eller ”av förebragt utredning framgår” böra om möjligt
icke användas.

I detta sammanhang må vidare påpekas, att man i brottmål måste skilja
mellan erkännande, som avgives inför rätta av den tilltalade själv eller av
behörigen befullmäktigat ombud för honom, samt erkännande, som gjorts
under förundersökningen eller tecknats å en till rätten insänd handling. Det
förra slaget av erkännande äger ett helt annat bevisvärde än det senare.
Att som enda domskäl anföra, att den tilltalade erkänt brottet, kan därför
mången gång icke vara tillfyllest, om erkännandet avgivits utom rätta.

I fråga om domskälen i övrigt har jag ofta funnit anledning anmärka, att
de icke med erforderlig fullständighet återgivit de argument, som varit avgörande
för domslutet. Mina anmärkningar ha särskilt berört följande
spörsmål.

Lagar och författningar på straffrättens område äro icke sällan så konstruerade,
att däri för olika grupper av fall uppställas vissa huvudregler. Från
dessa huvudregler medgivas undantag, men förutsättningarna för att undantagsbestämmelserna
skola tillämpas angivas icke i lagen, eller i vart fall
icke fullständigt. Ofta utsäges endast, att huvudregeln kan åsidosättas om
”särskilda skäl” eller ”synnerliga skäl” tala därför. Som exempel på sådana
bestämmelser må nämnas SL 4: 14, vari talas om förhöjt straff vid återfall
i brott, 3 § lagen om villkorlig dom, som avhandlar förutsättningarna för
meddelande av sådan dom, då vederbörande tidigare sakfällts för brott,
13 § 1 mom. samma lag, vari regleras frågan om förverkande av villkorlig
dom i vissa fall, 13 § lagen om villkorlig frigivning, som berör motsvarande
spörsmål i fråga om villkorligt frigivna, samt 19 § kungörelsen den 17 juni
1943 med vissa bestämmelser angående handeln med ransonerade varor,
m. in., som föreskriver påföljd av förverkande vid vissa ransoneringsbrott.
— Om rätten i ett sådant fall tillämpar undantagsstadgandet, bör i domen
angivas vilka skäl som därvid varit bestämmande. För överrättens prövning
är det av stor betydelse, att den överklagade domen innehåller klart
besked på denna punkt. Icke mindre viktigt är det emellertid, att domaren
för sig själv klargör de omständigheter på vilka han vill grunda sin dom.

I mål rörande bestämmande av arvoden åt förvaltare och rättens ombudsman
i konkurs bär jag ej sällan iakttagit, att de begärda arvodena nedsatts
utan att i domen lämnats någon som helst motivering till nedprut -

230

ningen. Jag har i sådana fall brukat erinra om att rätten åtminstone bort
uttryckligen angiva, i vilka avseenden de begärda arvodena nedsatts.

Stadgandet i RB 44: 8 att vid tredskodom mot svaranden käromålet skall
ogillas, i den mån kärandens framställning ej innefattar laga skäl för käromålet
eller det eljest uppenbart framgår, att käromålet är ogrundat, har jag
någon gång sett missuppfattat. I ett mål, vari käranden, en advokat, yrkat
utbekommande av visst belopp såsom arvode för det han utfört talan i en
rättegång, ingick sålunda domstolen vid meddelande av tredskodom i prövning
av det fordrade arvodets skälighet och utdömde lägre belopp än som
yrkats. Jag framhöll, att då käromålet icke var uppenbart ogrundat, rätten
haft att utdöma det fordrade beloppet.

Vid en häradsrätt har jag iakttagit, att konceptdomarna brukade dagtecknas
med två datumdagar, exempelvis ”den 24/26 mars” eller ”den
29 mars/6 april”, därvid täljaren angav den dag då domen beslutats och
nämnaren den dag då domen meddelats. Utgående expeditioner ävensom
de i akterna inneliggande domsavskrifterna upptogo endast den i nämnaren
angivna dagen. Ett sådant förfarande — för vilket förebild tydligen hämtats
från en i vissa hovrätter tidigare tillämpad praxis — saknar i vart fall
för underrätternas del all mening och bör undvikas, då förväxlingar lätt
kunna uppstå vid utskrifter eller eljest. Detsamma äger i huvudsak tillämpning
även å ett system, som jag sett användas på annat håll, nämligen att
i domen — även i utgående expeditioner — uttryckligen angives, att domen
beslutats viss dag och meddelats annan dag.

Då domen meddelas genom att den hålles tillgänglig å rättens kansli, skall
å den dag till vilken domen utlovats icke blott konceptdomen vara färdigställd,
något som ligger i sakens natur, utan även — till följd av uttrycklig
föreskrift i § 16 expeditionslösenförordningen — de för parterna avsedda
expeditionerna föreligga utskrivna. Jag har kunnat iakttaga, att dessa bestämmelser
understundom blivit åsidosatta. I ett fall — ett tvistemål —
hade uppsättandet av domen blivit så fördröjt, att utskrift därav icke
kunnat tillhandahållas parterna förr än å sjätte dagen efter den, då domen
angavs vara meddelad. Rättens ordförande anförde till sitt försvar, att han
vid huvudförhandlingen tilltrott sig att kunna tillhandahålla expeditionerna
å den utsatta dagen men att oförutsedda omständigheter tillstött,
som försenat arbetet med domens färdigställande. I anslutning härtill må
erinras om bestämmelsen i RB 32: 3 att om skäl förekomma till förlängning
av tid, som rätten föreskrivit, rätten skall utsätta ny tid. Rätten hade alltså
i det angivna fallet, så snart det blivit klart att domen icke skulle hinna
färdigställas till den utlovade dagen, bort utsätta annan dag för domens
meddelande.

Vissa spörsmål rörande domar i jörenklad form.

I åtskilliga fall har jag kunnat iakttaga, att då tredskodom utfärdats i

231

förenklad form, i domen intagits även sådana handlingar som fullmakter
och registreringsbevis. Jag har därvid brukat framhålla, att andra handlingar
icke borde fogas vid dom i förenklad form än sådana, som vore nödiga
för att angiva yrkandet till storlek och grund ävensom tiden för kravets
tillkomst. Om tredskodom göres onödigt vidlyftig, länder det till men för
den part, som har att taga avskrift av domen för delgivning med motparten.

Dom i förenklad form har på vissa håll kommit till användning även i
mål om hemskillnad eller äktenskapsskillnad, vari talan anhängiggjorts genom
ansökan av båda makarna. Även om förfarandet får anses vara i lag
medgivet, vill jag dock som min mening uttala, att det icke utgör ett tillfredsställande
tillvägagångssätt. De frågor, som i dessa mål skola regleras,
äro av den vikt och djupt ingripande betydelse för den enskilde, att domen
synes mig fordra en mera anspråksfull form. Den ringa besparing av kostnad,
som genom användandet av denna domsform beredes parterna, kan —
i betraktande av att sådana avgöranden äro sällsynta tilldragelser i en människas
liv — icke vara av väsentlig betydelse. Ur arbetsbesparande synpunkt
medför systemet onekligen vissa fördelar, men i huvudsak samma
lättnad i arbetsbördan kan vinnas, om man, såsom på några håll sker,
vid avfattandet av domar i dessa mål använder för olika fall uppställda,
tryckta blanketter.

Om emellertid förenklad dom kommer till användning i dessa mål, måste
man tillse, att domen innehåller nödiga uppgifter. Såsom ett rimligt krav
får uppställas, att av domen skall framgå parternas fullständiga namn och
adresser. Då den till grund för avgörandet liggande ansökningen icke alltid
innehåller upplysningar i dessa hänseenden, måste tillses, att anteckningar
härom på annat sätt inflyta i domen.

Lagakrajtbevis m. m.

Jag har vid någon domstol iakttagit, att man vid tecknande av lagakraftbevis
å domar begagnade en stämpel, vars text endast innehöll att talan
mot domen icke blivit inom laga tid fullföljd. Av bevisen, som även anbragtes
å domar i tvistemål, framgick sålunda icke, huruvida domen vunnit
laga kraft till följd av att vad ej anmälts eller därför att anmält vad icke
fullföljts. Då det understundom — exempelvis i fråga om hemskillnadsdomar
— kan vara av betydelse att veta vid vilken tidpunkt domen vunnit
laga kraft, kunna bevis av nu angivet innehåll icke anses fullständiga.

Då det numera i viss utsträckning förekommer att förandet av saköreslängd
uppdrages åt icke rättsbildad befattningshavare vid domstol, må det
här vara på sin plats att fästa uppmärksamheten på de lätt förbisedda
bestämmelserna i § 4 mom. 6 förordningen angående indrivning och redovisning
av böter. I författningsrummet stadgas, att underrätts saköreslängd
ej må expedieras innan tiden för fullföljd av talan utgått beträffande samt -

232

liga i längden upptagna bötesbeslut samt att, om talan i laga ordning fullföljts
mot visst i längden upptaget bötesbeslut, detta skall anmärkas vid
beslutet. Att dessa bestämmelser iakttagas är av den största betydelse för
bötesindrivningen, då indrivningsmyndigheterna numera icke införskaffa
särskilda lagakraftbevis.

Även enligt tidigare gällande rätt förekom det i enstaka fall, att handlingar,
som hade karaktär av fullföljdsinlagor eller för vilkas ingivande eljest
gällde särskild fatalietid, skulle ingivas till underrätten. Genom den nya
rättegångsordningen och särskilt dess från äldre rätt starkt avvikande regier
i fråga om sättet för fullföljd av talan har denna verksamhet med handlingars
mottagande fått en helt annan omfattning än tidigare. Då rättegångsinlagor
må insändas med posten, är det därför önskvärt, att domstolarna
så ordna sin postgång, att icke parterna löpa risk av onödiga rättsförluster.
I de talrika fall, då domstolarna själva låta hämta sin post, bör
det salunda icke vara tillfyllest, att posten hämtas endast på morgonen.
Lämpligen bör post efterfrågas även kort före arbetstidens slut.

Vissa spörsmål rörande beslut.

Jag har vid flera tillfällen iakttagit, att då mål avskrivits, förhållandet
allenast anmärkts i dagboken medan något avskrivningsbeslut icke upptagits
i akten. Detta förfarande är felaktigt. Måls avskrivande innefattar
ett slutligt beslut och skall såsom andra beslut i målet upptagas i akten, där
det ej — vilket dock i regel är onödigt omständligt — uppsättes särskilt. I
sistnämnda fall skall en avskrift av beslutet biläggas akten.

Enligt § 10 expeditionslösenförordningen är — med den inskränkning
§ 12 innehåller — kärande, klagande eller sökande vid domstol skyldig att
utlösa dom och slutligt beslut. Lösenskyldigheten omfattar alltså i princip
även avskrivningsbeslut. I § 12 stadgas emellertid, att skyldighet att hos
underrätt utlösa slutligt beslut icke äger rum i sak, där kärande, klagande
eller sökande antingen icke tillställt vederparten stämning eller kommunikationsresolution
eller ock låtit sin talan förfalla, innan den förekommit
till handläggning, om än anmälan hos myndigheten sker rörande sakens
förfallande. För rättegångsmål torde denna bestämmelse i allmänhet leda
till att skyldighet att utlösa avskrivningsbeslut föreligger endast om målet
avskrives efter det förhandling i detsamma förekommit.

I fråga om formen för meddelande av beslut i ärenden har jag kunnat
iakttaga en vitt skiftande praxis. På vissa håll tecknas sålunda beslutet i
de flesta fallen på ansökningshandlingen. På andra håll åter intages beslutet
alltid i protokollet. Slutligen ha några domstolar för sed att i alla eller de
flesta ärenden sätta upp beslutet särskilt.

Det synes mig önskvärt, att en större enhetlighet åvägabringas härvidlag.
En lämplig avvägning är enligt min mening följande: Beslut å ansökningshandlingen
inskränkes till mycket enkla ärenden av ringa vikt. I det stora

233

flertalet ärenden upptages beslutet i protokollet. Särskilt beslut uppsättes,
då i ärendet råder tvist mellan olika parter eller då rättsförhållandena i
ärendet äro så invecklade, att de fordra en klarläggande redogörelse. Sådan
form för beslut kan lämpligen användas även i ärenden av särskild vikt
och betydelse.

Anmärkas må, att ett beslut, som tecknas å ansökningshandlingen, skall
formuleras som ett verkligt beslut och icke, såsom ofta förekommer, som
ett bevis om en av domstolen vidtagen åtgärd.

Lagsökning och betalningsföreläggande.

Dagböckerna över mål om lagsökning och betalningsföreläggande ha på
många håll icke förts med erforderlig fullständighet. I kolumnerna för anteckning
om förberedande handläggning har sålunda ofta icke införts mera
än att föreläggande givits och dagen därför. Då utslag meddelas i lagsökningsmål
avseende fastställelse till betalning ur fast egendom, har vid flera
domstolar anteckning icke brukat göras i anmärkningskolumnen om expediering
av bevis till inskrivningsdomaren och avskrift av utslaget till överexekutor.
I dagboken över mål om betalningsföreläggande har ofta icke antecknats
beloppet av fastställd kostnadsersättning.

Vid andra domstolar åter ha anteckningarna i dagböckerna gjorts onödigt
vidlyftiga.

Jag har i dessa och liknande fall brukat hänvisa till de exempel, som lämnats
vid fastställandet av formulär för de ifrågavarande dagböckerna (SFS
nr 774/1947).

Enligt 38 § lagsökningslagen skall vid allmän underrätt för anteckning
om förelägganden, utslag och beslut finnas bok, som utan särskild begäran
skall vara tillgänglig för allmänheten. Skyldigheten att föra sådan anslagsbok
har på några håll icke iakttagits. Då bok förts, har man ofta försummat
att göra anteckning däri, när lagsökningsmål utställts till påminnelser av
borgenären.

Enligt RB 33: 21 bör, om part hos rätten uppgivit ombud i målet, delgivning,
som ombudet äger behörighet att mottaga, ske med ombudet. Jag
har haft anledning att påpeka, att denna bestämmelse har avseende även
å mål om lagsökning och betalningsföreläggande.

I lagsökningsmål skall utslag givas ofördröj ligen, sedan målet kommit i
det skick att det kan avgöras (17 § lagsökningslagen). Likaså skall i mål
om betalningsföreläggande bevis att ansökningen liimnats obestridd i förekommande
fall ofördröj ligen tecknas därå, sedan förklaringstiden utgått
(25 §). Uppenbarligen skola även övriga på rätten ankommande åtgärder i
dessa mål vidtagas med den största skyndsamhet. Jag har i några fall nödgats
anmärka på att denna skyldighet att ägna målen en snabb behandling
åsidosatts.

234

Strafförelägganden.

Vid mina inspektioner hos distriktsåklagarna har jag många gånger kunnat
konstatera betydande felaktigheter och försummelser vid deras handhavande
av strafförelägganden.

När bötesstraff med tillämpning av SL 4: 1 ålägges gemensamt för flera
brott, skall nyssnämnda lagrum åberopas i strafföreläggandet och anmärkning
om förhållandet — såsom jag i 1949 års ämbetsberättelse närmare utvecklat
— göras i saköreslängden. Dessa bestämmelser ha åsidosatts i stor
utsträckning. Påpekas bör att, därest — såsom på de flesta håll är fallet —
saköreslängden utskrives med ledning enbart av diariet, det är nödvändigt
att även i diariet anmärka, att SL 4: 1 tillämpats.

I åtskilliga författningar finnas alltjämt bestämmelser om att böter samt
värdet av förverkad egendom skola helt eller delvis tillfalla annan än
kronan. Sålunda skall av böter, som ådömas enligt jaktlagen eller jaktstadgan,
hälften tillfalla jakt vårdsfonden och återstoden kronan. På samma,
sätt förhåller det sig med värdet av förverkat villebråd m. m. Bestämmelser
om bötesfördelning äro vidare meddelade i § 28 ordningsstadgan för rikets
städer ävensom i åtskilliga kommunala stadgor. Böter, som ådömas enligt
hälsovårdsstadgan eller med stöd därav meddelade kommunala föreskrifter,
tillfalla helt vederbörande kommun. I alla dessa och liknande fall — uttryckligen
må påpekas, att den ovan gjorda uppräkningen icke är uttömmande
— skall, enligt vad som framgår av de till kungörelsen den 19
december 1947 med närmare föreskrifter om strafföreläggande fogade formulären
till diarium och saköreslängd, anteckning om böternas fördelning
göras i diariet och i saköreslängden. Dessa bestämmelser ha mycket ofta
åsidosatts.

Jag har vidare iakttagit, att åklagarna ej sällan försummat sin skyldighet
att om godkänt strafföreläggande underrätta vissa myndigheter. Sålunda
har det ofta förekommit, att avskrift av strafföreläggandet jämte
vederbörlig körkortsuppgift icke insänts till länsstyrelsen, då innehavare
av körkort sakfällts för fylleri. Bestämmelsen i 36 § förordningen den 25
oktober 1940 angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. om skyldighet
att inom 8 dagar till vederbörande tillståndsgivande myndighet insända avskrift
av avgörande, varigenom innehavare av tillstånd till yrkesmässig
trafik m. fl. dömts till ansvar enligt förordningen, har förbisetts. Likaså ha
åklagarna icke alltid observerat, att avgöranden rörande förseelser mot
kungörelsen den 17 juni 1943 angående rätt att innehava radiomottagningsapparat
skola insändas till telegrafstyrelsen. Sådan skyldighet föreligger
enligt av telegrafstyrelsen meddelade anvisningar även om licensavgift icke
blivit utdömd.

Å andra sidan har jag förmärkt, att åklagarna understundom insänt uppgifter,
då sådana icke behövt avgivas. Sålunda är det onödigt att sända
avskrift av strafföreläggandet till länsstyrelsen, då den, som icke innehar

235

körkort, sakfällts för förseelse vid förande av motorfordon. Vid förseelse
mot förordningen angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed
jämförliga drycker skall uppgift icke sändas till det hos kontrollstyrelsen
förda särskilda straffregistret; ej heller skall sådan uppgift lämnas, då
någon sakfällts för förargelseväckande beteende, allt såvida utredningen
icke visar att gärningen begåtts under påverkan av alkoholhaltiga drycker.
Att, såsom ofta förekommer, sända sådan uppgift, ehuru av utredningen ej
framgår att vederbörande varit onykter, år direkt felaktigt.

Enligt 9 § andra stycket kungörelsen angående rätt att innehava radiomottagningsapparat
skall den, som fälles till straff för olovligt innehav av
sådan apparat, tillika förpliktas att till telegrafverket utgiva ogulden licensavgift
för den tid, för vilken avgift skolat erläggas men ej guldits, dock ej
för tid, som ligger längre tillbaka än två år från den dag åtalet anhängiggjordes.
Om avgiftens storlek och licensens giltighetstid stadgas i 4 §.

Då dessa stadganden, enligt vad jag kunnat iakttaga, ofta blivit felaktigt
tillämpade i strafförelägganden, må här erinras om en av telegrafstyrelsen
den 26 januari 1944 till samtliga underdomstolar och allmänna
åklagare avlåten cirkulärskrivelse, vari bestämmelsernas innebörd närmare
klargjorts. Skrivelsen innehåller i huvudsak följande: Licensavgiften är en
fix avgift, som utgår med 10 kronor per år eller del därav. Licensens giltighetstid
räknas från ingången av det kalenderkvartal, varunder den började
att gälla, dock skall licens för apparat, som anskaffats den 16 eller
senare i kalenderkvartals sista månad, gälla återstående del av denna
månad och därpå följande fyra kalenderkvartal. Den utdömda licensavgiften
skall således utgöra minst 10 kronor. Företer åtalad licens, gällande från
senare tidpunkt än den, då skyldighet förelegat för honom att lösa dylik,
skall han förpliktas att utgiva avgift från och med den dag, från vilken
sådan rätteligen bort utgå. Sedan utslaget bragts till telegrafstyrelsens kännedom,
kommer styrelsen att vidtaga härav föranledd ändring i licensens
giltighetstid.

I samband med det anförda må påpekas, att utdömd licensavgift indrives
genom telegrafstyrelsens försorg och därför icke skall antecknas i saköreslängd.

Däremot skola i saköreslängd upptagas gods, som blivit dömt förbrutet,
samt vederlag och andra avgifter, som i samband med straff ådömas, något
varom jag ofta haft anledning att erinra.

På något håll har jag iakttagit, att åklagaren tillåtit, att strafföreläggande
godkändes av befullmäktigat ombud för den misstänkte. Denna
praxis är felaktig. Strafföreläggande skall godkännas av den misstänkte personligen.

För att strafföreläggande skall få utfärdas erfordras att åklagaren är behörig
att tala å brottet. Äro omständigheterna sådana, att det enligt föreskrift
i lag ankommer på statsåklagaren att pröva, huruvida åtal skall äga

236

rum, får strafföreläggande icke meddelas förrän sådan prövning skett. Jag
har särskilt haft anledning att peka på föreskriften i 49 a § alkoholistlagen,
som stadgar skyldighet i vissa fall att inhämta statsåklagarens tillstånd före
åtal mot den, som intagits å allmän alkoholistanstalt.

Sedan stämning i saken utfärdats, må strafföreläggande icke meddelas.
Jag har någon gång haft anledning att erinra härom.

VI. Inspektionsresor under år 1949.

Under mina ämbetsresor år 1949 har jag inspekterat domstolar och
andra myndigheter inom Stockholms, Jönköpings, Kristianstads, Malmöhus
och Kopparbergs län.

Redogörelse för vad under inspektionerna förekommit lämnas i de
därunder förda protokollen, som jämte justitieombudsmannens diarium
och registratur komma att för granskning överlämnas till vederbörande
lagutskott.

VII. Under år 1949 handlagda klagomål och
anställda åtal m. m.

Antalet härstädes under år 1949 diarieförda ärenden har uppgått
till 775. På grund av omläggning av diarieföringen från och med 1949
års början ha vissa ärenden, som tidigare upptagits i allmänna diariet,
icke diarieförts där.

Vid 1949 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden av
annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller eljest mot tjänste -

män anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning härstädes
................................................ 64

Under år 1949 ha anhängiggjorts ärenden mot tjänstemän:
genom inkomna klagomål — däribland icke inberäknat ett antal

anonyma skrifter, vilka icke diarieförts — ett antal av.........490

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fångförteckningar
eller vid ämbetsresa eller annorledes, ett antal av . . 221
Summa balanserade och inkomna ärenden mot tjänstemän 775

237

Av berörda 775 ärenden ha under år 1949:

1) såsom återkallade avskrivits...............

2) till annan myndighet överlämnats..........

3) efter vederbörandes hörande fått förfalla.....

4) efter annorledes verkställd utredning avskrivits

5) utan åtgärd avskrivits....................

6) till åtal hänvisats.......................

7) föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning . . .

8) föranlett annan åtgärd än enligt 6 och 7.....

9) föranlett framställning till Kungl. Maj:t.....

303

136

158

och äro vid 1949 års slut:

10) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande................................. 511

11) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande..... 3

12) på prövning beroende...............................

Summa 775

Under år 1949 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 5
ärenden beslutits anställande av åtal, nämligen

på grund av förd klagan i................................2

av annan anledning i....................................^

Summa 5

För nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten har förordnats om
åtal mot:

1) landsfiskal för olaga kvarhållande (s. 9 o. f.);

2) landsfiskal för olaga kvarhållande (s. 30 o. f.);

3) landsfiskal för felaktigt förfarande i utmätningsärende (s. 19 o. f.);

4) landsfiskal för olaga anhållande enligt 24 kap. 5 § rättegångsbalken
(s. 42 o. f.); samt

5) tingsdomare för fel vid utövningen av domarämbete.

Därjämte har åtgärd för disciplinär bestraffning för tjänstefel vidtagits
mot:

6) styresman vid fångvårdsanstalt för kvarhållande av brev, som intagen
velat avsända, utan att denne underrättats därom (s. 54 o. f.).

Ordföranden i nedre justi ti erevisionen har på förfrågan uppgivit, att
sedan början av senaste riksdag någon förklaring av lag, i den ordning
§ 20 regeringsformen bestämmer, icke blivit av Kungl. Maj:t meddelad.

238

För fullgörande av den i 14 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskriften om avgivande av redogörelse för behandlingen
av riksdagens hos Kungl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar
ha från statsdepartementen införskaffats uppgifter rörande
dels vilka åtgärder, som blivit vidtagna i anledning av 1949 års riksdags
skrivelser, dels ock — beträffande sådana genom föregående riksdagars
skrivelser hos Kungl. Maj:t anhängiggjorda ärenden som vid
1949 års början voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda — vilka
åtgärder under nästlidna år blivit vidtagna.

Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av år 1949,
innefattas i tre såsom bilagor II, III och IV till denna berättelse fogade
förteckningar. Såsom bilagor äro även intagna en tabell över de skrivelser
1949 års riksdag avlåtit till Kungl. Maj:t (bil. I) och en förteckning
över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1949 och vari under år
1949 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl,
Maj:ts prövning beroende (bil. V).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1950.

FOLKE RUDEWALL.

Gösta Stenlund.

239

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS BERÄTTELSE

AVGIVEN ÅR 1950.

Till RIKSDAGEN.

Under den tid, som förflutit efter avgivandet av tryckfrihetskommitténs
senaste berättelse, har kommittén icke haft att behandla något
ärende, vilket kommittén härmed får för riksdagen anmäla.

Då med hänsyn till de av 1949 års riksdag antagna ändringarna av
§ 108 regeringsformen och § 70 riksdagsordningen ävensom övergångsstadgandena
till nämnda grundlagsändringar, till tryckfrihetsförordningen
den 5 april 1949 och till lagen den 22 april 1949 angående beslag å
vissa skrifter någon vidare åtgärd icke ankommer på tryckfrihetskommittén,
har med kommittén denna dag hållits sammanträde för avslutande
av dess verksamhet.

Sedan ordföranden lämnat en kortfattad redogörelse för kommitténs
arbete under de 140 år kommittén ägt bestånd ävensom erinrat om ett
antal av de många framstående män, som under sagda tid erhållit riksdagens
förtroende att vara kommitterade till tryckfrihetens vård, avslutades
sammanträdet med beslut om avgivandet av denna tryckfrihetskommitténs
sista berättelse.

Stockholm den 3 januari 1950.

FOLKE RUDEWALL.

K. SCHLYTER. HENNING LEO. N. GÄRDE.

ERIK WELLANDER. DAVID OLLÉN. NILS AHNLUND.

Gösta Stenlund.

240

BILAGOR.

Bilaga I.

Tabell

■över de av 1949 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna för
varje särskilt departement upptagits i den såsom bilaga II här nedan
införda förteckningen.

1	Fi	21	39	Ju	3	79	Fö	8	117	Fi	23	157	E	7	198	I	22
	I	12	40	I	3	80	I	6	118	Fi	24	158	E	8	199	Fo	3
2	Jo	1	41	H	3	81	Jo	12		E	4	159	E	9	200	Fö	17
3	U	10	42	Fi	6	82	Ju	10	119	I	8	160	Ju	32	201	Ju	35
4	Fö	4	43	Fi	7	83	u	4	120	I	9	161	s	9	202	s	16
3	S	4	44	Fi	8		Fi	17	121	E	5	162	i	14	203	s	17
6	K	6	45	Jo	4	84	H	7	122		)	163	i	15		E	13
7	Fi	15	46	Ju	5	85	S	5	123		)	164	i	16	204	I	23
8	E	2	47	s	2	86	S	6	124		)	165	s	10	205	S	18
9	Jo	6	48	Fi	9	87	Fö	9	125	Fi	19	166	I	17	206	s	19
10	H	6	49	Fi	10	88	Fö	10	126	Fi	20	167	Fo	2	207	Ju	36
11	I	13	50	Ju	6	89	Fö	11	127	1	10	168	S	11	208	Ju	37
12	Fo	7	51	Ju	7	90	H	8	128	S	8	169	S	12	209	H	16
13	Fö	3	52		)	91	Ju	11	129	Fi	25	170	8	13	210	Ju	38
	Fi	11	53		)	92	Ju	12	130	Fi	26	171	S	14	211	Fi	46
	H	4	54		)	93	Ju	13	131	Fi	27	172	K	13		H	19
14	U	1	55		)	94	Ju	14	132	Fi	28	173	Ju	33	212	U	9
15	Fi	1	56		)	95	Ju	15	133	I	11	174	H	14		Fi	47
IG	Fi	2	57		)	96	Ju	16	134	K	7	175	Ju	34	213	Jo	14
17	Ju	1	58	Fi	12	97	Ju	17	135	K	8	176	Fi	37	214	Fi	48
18	s	1	59	K	5	98	Ju	18	136	K	9	177	Fi	38	215	Fi	49
19	Fi	3	60	I	4	99	Ju	19	137	K	10	178	Fi	39	216	Fi	50
20	I	1	61	S	3	100	Ju	20	138	K	11	179	Fö	15	217	E	14
21	Jo	2	62	Jo	5	101	Ju	21	139	K	12	180	Fi	40	218	K	17
22	I	2	63	Jo	7	102	Ju	22	140	Fi	29	181	E	10	219	Fi	44
23	Ju	2	64	Jo	8	103	Ju	23	141	Fi	30	182	E	11	220	Ju	39
24	Jo	3	65	Jo	9	104	Fi	18	142	H	9	183	I	18	221	Ju	40
25	u	2	66	Jo	10	105	Fi	22	143	Fi	31	184	I	19	222	s	20
26	Fö	1	67	Jo	11	106	s	7	144	Fi	32	185	I	20	223	s	21
27	E	1	68	Ju	8	107	Ju	24	145	Fi	33	186	I	21	224	i	24
28	H	1	69	Fi	14		u	5	146	Fi	34	187	K	14	225	i	25
29	Fo	1	70	Fi	13	108	Jo	13	147	Fi	35	188	K	15	226	H	17
30	H	2	71	U	3	109	Ju	25	148	H	10	189	Fi	41	227	U	7
31	Fö	2		H	5	no	Ju	26	149	Fö	12	190	Fi	42		H	18
32	Fi	4	72	Fö	5	in	Ju	27	150	H	11	191	U	6	228	E	15
33	Ju	4	73	I	5	112	Ju	28	151	Fi	36	192	Fö	16	229	Fi	51
34	K	1	74	Ju	9	113	Ju	29	152	Fö	13	193	S	15	230	Ju	41
35	K	2	75	4		114	Ju	30	153	H	12	194	K	16	231	u	8
36	K	3	76	Fi	16	115	Ju	31	154	Fö	14	195	Fi	43		s	22
37	K	4	77	Fö	6		E	3	155	H	13	196	E	12	232	Ju	42
38	Fi	5	78	Fö	7	116	I	7	156	E	6	197	H	15	233	Fi	45

) Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — *) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret.
■) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — 4) Utfärdade förordnanden.

241

234	I 26	262	Ju 47	287	S 27	316	Fi 65	345	Jo 34	373	E 25
235	Fo 4		Fö 18	288	E 21	317	Fo 6	346	Jo 35	374	Ju 52
236	Jo 15		S 26	289	Fi 72	318	S 31	347	Jo 36	375	I 31
237	Jo 16		Fi 55	290	J)	319	S 32	348	U 12	376	H 21
238	Jo 17		Jo 19	291	4)	320	Ju 48		Jo 37	377	Fi 81
239	Jo 18	263	K 18	292	4)	321	Fi	349	Jo 38	378	Fi 82
240	Jo 20	264	Ju 51	293	4)	322	Fi 67	350	Fi 76		Jo 39
241	Jo 21	265	Fi 56	294	4)	323	Fi 68	351	Fi 77	379	U 14
242	Fi 59	266	Fi 57	295	4)	324	Fi 69	352	Fi 78	380	Fi 85
243	Jo 22	267	I 27	296	4)	325	Ju 49	353	Fi 83	381	4)
244	Jo 23	268	K 19	297	4)	326	Fi 70	354	Fi 84	382	4)
245	Jo 24	269	S 28	298	4)	327	E 24	355	I 30	383	Ju 53
246	S 23	270	1 28	299	Fi 73	328	Ju 50	356	Fi 79	384	Fi 86
247	S 24	271	I 29	300	4)	329	Jo 25	357	Fi 80	385	H 22
248	Ju 43	272	Fi 60	301	4)	330	Jo 26	358	U 13	386	H 23
249	Ju 44	273	H 20	302	4)	331	Jo 27	359	4)	387	Fi 87
250	Ju 45	274	Fi 61	303	4)	332	Jo 28	360	4)	388	Fo 10
251	Ju 46	275	Fi 62	304	4)	333	Jo 29	361	4)	389	Fi 89
252	Fi 52	276	Fi 63	305	4)	334	Jo 30	362	4)	390	Fi 88
253	Fi 53	277	Fi 58	306	4)	335	Jo 31	363	4)	391	Jo 41
254	Fi 54	278	Fö 19	307	4)	336	Jo 32	364	4)	892	I 32
255	Fo 5	279	Fö 20	308	4)	337	Jo 33	365	4)	393	Fö 25
256	E 16	280	Fö 21	309	4)	338	Fi 71	866	4)	394	Fi 91
257	E 17	281	Fö 22	310	Fi 74	339	Fo 8	367	4)	395	Fi 92
258	E 18	282	Fö 23	311	4)	340	Fo 9	368	4)	396	Fi 90
259	E 19	283	Fi 64	312	4)	341	S 33	369	4)	397	Ju 54
260	U 11	284	E 22	313	4)	342	Fi 75	370	4)	398	Fi 93
	E 20	285	E 23	314	4)	343	K 20	371	Fö 24	399	E 26
261	S 25	286	S 29	315	S 30	344	K 21	372	Jo 40	400	Ju 55

10 — Justiticoinbudamannens ämbetsbcrättclse till 1050 ars riksdag.

242

Bilaga II.

Förteckning

över de av 1949 drs riksdag till Konungen avlåtna skrivelser
jämte uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning av samma skrivelser.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siflertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 12 februari 1949, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1948/49, i vad
propositionen avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (17.)

Den 27 maj 1949 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt av riksdagen anvisat reservationsanslag
till Kostnader för inrättande av nya hovrätter m. m. till nedre
justitierevisionens förfogande.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 29 mars 1946 (nr 113) om tillfällig
ökning av regeringsrådens antal. (23.)

Lag i ämnet utfärdad den 25 februari 1949 (SFS nr 61).

3. den 23 februari, angående verkställd omröstning över högsta domstolens
och regeringsrättens ledamöter. (39.)

Den 11 mars 1949 anmäld samt lagd till handlingarna.

4. den 26 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1949/50 under andra huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (33.)

Den 13 maj, den 10 och den 18 juni 1949 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt de
av riksdagen anvisade anslagen till vederbörandes förfogande.

5. den 5 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1949/50 under statens
allmänna fastighetsfond, i vad avser justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion. (46.)

Den 20 maj och den 30 juni 1949 anmäld, därvid Kungl. Maj:t meddelat fångvårdsstyrelsen
föreskrifter i fråga om de av riksdagen anvisade anslagen.

6. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning av möjligheterna
att använda å ofri grund belägna magasin och dylika byggnader
såsom kreditobjekt m. m. (50.)

I enlighet med riksdagens hemställan har skrivelsen överlämnats till lagberedningen
för att tagas i övervägande vid fullgörande av dess uppdrag.

7. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
om underhållsbidrag till frånskild make. (51.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

243

8. den 12 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående allmänt kyrkomöte (kyrkomötesförordning). (68.)

Kyrkomötesförordning utfärdad den 22 april 1949 (SFS nr 174).

9. den 29 mars, angående val av riksdagens justitieombudsmans ställföreträdare.
(74.)

Den 8 april 1949 anmäld samt lagd till handlingarna.

10. samma dag, i anledning av väckt motion om revision av lagen om rikets
vapen m. m. (82.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. samma dag, angående ändrad lydelse av § 6 mom. 5 och § 28 mom. 2
riksdagsordningen. (91.)

Kungörelse angående de sålunda beslutade grundlagsändringarna utfärdad den
5 april 1949 (SFS nr 112).

12. samma dag, angående ändrad lydelse av § 19 riksdagsordningen. (92.)
Kungörelse angående den sålunda beslutade grundlagsändringen utfärdad den
5 april 1949 (SFS nr 106).

13. samma dag, angående ändrad lydelse av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen.
(93.)

Kungörelse angående de sålunda beslutade grundlagsändringarna utfärdad den
5 april 1949 (SFS nr 111).

14. samma dag, angående ändrad lydelse av § 72 regeringsformen och § 73
riksdagsordningen. (94.)

Kungörelse angående de sålunda beslutade grundlagsändringarna utfärdades den
5 april 1949 (SFS nr 112).

15. samma dag, angående ändrad lydelse av §§ 11 och 22 riksdagsordningen.
(95-)

Kungörelse angående de sålunda beslutade grundlagsändringarna utfärdad den
5 april 1949 (SFS nr 107).

16. samma dag, angående ändrad lydelse av § 12 regeringsformen. (96.)
Kungörelse angående den sålunda beslutade grundlagsändringen utfärdad den
5 april 1949 (SFS nr 108).

17. samma dag, angående ändrad lydelse av § 31 regeringsformen. (97.)
Kungörelse angående den sålunda beslutade grundlagsändringen utfärdad den
5 april 1949 (SFS nr 109).

18. samma dag, angående ändrad lydelse av dels § 17 mom. 1 regeringsformen,
dels § 27 regeringsformen, dels §§38 och 106 regeringsformen samt § 39
mom. 2 riksdagsordningen, dels §§ 39, 41 och 93 regeringsformen samt
§ 2 successionsordningen, dels ock § 110 regeringsformen. (98.)

Kungörelser angående de sålunda beslutade grundlagsändringarna utfärdade den .
5 april 1949 (SFS nr 110—112).

19. samma dag, angående ändrad lydelse av § 72 riksdagsordningen. (99.)
Kungörelse angående den sålunda beslutade grundlagsändringen utfärdad den
5 april 1949 (SFS nr 112).

20. samma dag, angående ändrad lydelse av §§ 17—20, 22 mom. 1, 96 och
101 regeringsformen. (100.)

Kungörelse angående de sålunda beslutade grundlagsändringarna utfärdad den
5 april 1949 (SFS nr 111).

244

21. samma dag, angående ny tryckfrihetsförordning ävensom ändrad lydelse
av §§ 108 och 109 regeringsformen samt §§ 70, 71 och 73 riksdagsordningen.
(101.)

Kungörelser angående den sålunda beslutade nya tryckfrihetsförordningen samt
angående övriga beslutade grundlagsändringar utfärdade den 5 april 1949 (SFS
nr 105 och 112).

22. samma dag, angående grundlagsändringar berörande riksdagens arbetsformer.
(102.)

Kungörelse angående de sålunda beslutade grundlagsändringarna utfärdad den
5 april 1949 (SFS nr 112).

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 4, med förslag
till förordning om upphävande av vissa för riksdagen gällande valstadgor.
(103.)

Förordning utfärdad den 5 april 1949 (SFS nr 115).

24. den 2 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Finland den 17 februari 1949 avslutad
överenskommelse om flottningen i Torne och Muonio gränsälvar m. m.
(107.)

Lag i ämnet utfärdad den 28 april 1949 (SFS nr 183), varefter kungörelse angående
tillämpning av vissa bestämmelser om flottningen i Torne och Muonio
gränsälvar utfärdats den 4 augusti 1949 (SFS nr 464).

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om val av borgmästare och rådman. (109.)

Lag i ämnet utfärdad den 5 april 1949 (SFS nr 114). Den av riksdagen begärda
utredningen om borgmästare- och rådmansval har uppdragits åt särskild sakkunnig
inom departementet.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 20 december 1946 (nr 879)
om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring. (110.)

Lag i ämnet utfärdad den 5 april 1949 (SFS nr 116).

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående skyldighet att avlämna för bibliotek avsedda exemplar av
tryckt skrift. (111.)

Lag i ämnet utfärdad den 8 april 1949 (SFS nr 166).

28. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner. (112.)

Lagar utfärdade den 22 april 1949 (SFS nr 164 och 165).

29. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i
instruktionen för riksdagens justitieombudsman. (113.)

Kungörelse angående de av riksdagen beslutade ändringarna utfärdad den
5 april 1949 (SFS nr 117).

30. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i
instruktionen för riksdagens militieombudsman. (114.)

Kungörelse angående de av riksdagen beslutade ändringarna utfärdad den
5 april 1949 (SFS nr 118).

245

31. samma dag, i anledning av väckt motion angående ändrad ordning för
biskopsval. (115.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag för
budgetåret 1949/50 till understöd för utomprocessuell rättshjälp jämte
i ämnet väckta motioner m. m. (160.)

Den 3 juni 1949 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt ifrågavarande anslag till
vederbörande länsstyrelsers förfogande att av dem efter Kungl. Maj:ts närmare
bestämmande disponeras för avsett ändamål.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 29 november 1946 (nr 722) med
särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret. (173.)

Lag i ämnet utfärdad den 13 maj 1949 (SFS nr 200).

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 29 juni 1945 (nr 520) om återställande
av viss från ockuperat land härrörande egendom, m. m. (175.)

Lagar i ämnet utfärdade den 13 maj 1949 (SFS nr 196—199).

35. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1949/50 till fångvårdsstyrelsen in. m. jämte i ämnet väckt
motion. (201.)

Den 27 maj 1949 anmäld, därvid Kungl. Maj:t meddelat fångvårdsstyrelsen
föreskrifter i fråga om dispositionen av de av riksdagen anvisade anslagen samt
ställt anslagen till fångvårdsstyrelsens förfogande.

36. samma dag, i anledning av väckta motioner angående upphävande av
gällande bestämmelse om stads indelning i valkretsar vid stadsfullmäktigeval.
(207.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning i syfte att
åvägabringa valmetoder medförande större proportionell rättvisa vid
mandatfördelningen mellan partierna. (208.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. samma dag, i anledning av väckta motioner angående kontroll av den
offentliga partipropagandan samt angående bokförings- och redovisningsplikt
för sammanslutningar och andra, som bedriva politisk propaganda.
(21°.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1949/50 till vattendomstolarna. (220.)

Den 10 juni 1949 anmäld, därvid Kungl. Maj:t dels låtit utfärda kungörelser om
rikets vattendomstolar och om ändring i stadgan den 25 maj 1945 angående
tjänstgöringen vid vattendomstolarna (SFS nr 326 och 327), dels oclc meddelat
föreskrifter ifråga om dispositionen av de av riksdagen anvisade anslagen samt
ställt anslagen till Svea hovrätts förfogande.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till utgivande av lagsamling. (221.)

Den 3 juni 1949 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt det av riksdagen anvisade
anslaget till statskontorets förfogande att disponeras för därmed avsett ändamål
efter Kungl. Maj:ts närmare bestämmande.

246

41. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (230.)

Lagar i ämnet utfärdade den 20 maj 1949 (SFS nr 224—226).

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o) och 16:o) lagen den 26 maj
1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (232.)

Lag i ämnet utfärdad den 20 maj 1949 (SFS nr 238).

43. den 18 maj, angående rikets allmänna flaggdagar. (248.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

44. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 33 kap. 4 § rättegångsbalken, m. m. (249.)

Lagar i ämnet utfärdade den 27 maj 1949 (SFS nr 247—249).

45. samma dag, i anledning av väckt motion om översyn av aktiebolagslagen
m. m. (250.)

Lag om ändrad lydelse av 30 § lagen den 14 september 1944 om aktiebolag
utfärdad den 18 juni 1949 (SFS nr 346).

46. samma dag, om åtgärder för underlättande av orienteringen i lagar och
författningar. (251.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

47. samma dag, i anledning av riksdagens år 1948 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1947—den 30 juni 1948 m. m. (262.)

Ärendet är i fråga om den av riksdagen begärda översynen av lagen den 10 juli
1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av
ämbets- eller tjänstemän m. fl., beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

48. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om rätten till arbetstagares uppfinningar. (320.)

Lag i ämnet utfärdad den 18 juni 1949 (SFS nr 345).

49. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till föräldrabalk, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (325.)

Lagar i ämnet utfärdade den 10 juni 1949 (SFS nr 381—386). Den av riksdagen
begärda utredningen av frågan, i vilken utsträckning barnavårdsman bör utses
för barn i äktenskap och adoptivbarn, har uppdragits åt socialstyrelsen.

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 21 december 1945 (nr 872) om verkställighet
av frihetsstraff m. m. (328.)

Lag i ämnet utfärdad den 18 juni 1949 (SFS nr 352).

51. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i strafflagen. (264.)

Lag i ämnet utfärdad den 18 juni 1949 (SFS nr 334).

52. den 31 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472),
m. m., dels ock Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 14 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff

247

för krigsmän och lag angående ändrad lydelse av 66, 68 och 69 §§ militära
rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472). (374.)

Den 18 juni 1949 anmäld, därvid Kungl. Maj:t låtit utfärda lagar i ämnet i
överensstämmelse med vad riksdagen på hemställan av första lagutskottet i
dess utlåtande nr 32 beslutat (SFS nr 364 och 365). Ärendet är därmed slutbehandlat.

53. den 23 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förbud mot spridning av vissa kartor m. m. (383.)

Lag i ämnet utfärdad den 16 december 1949 (SFS nr 680).

54. den 9 december, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (397.)

Den 21 december 1949 anmäld, därvid Kungl. Maj:t låtit utfärda lagar i ämnet
i överensstämmelse med vad riksdagen på hemställan av andra lagutskottet i
dess utlåtande nr 34 beslutat (SFS nr 663—668).

55. den 10 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. m. (400.)

Lag i ämnet utfärdad den 21 december 1949 (SFS nr 658).

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 15 januari 1949, angående utseende av ledamöter och suppleanter i
utrikesutskottet och utrikesnämnden. (14.)

Anmäld den 21 januari 1949.

2. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde. (25.)

Anmäld den 4 mars 1949, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

3. den 16 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 33 angående
godkännande av ett mellan svenska regeringen och argentinska regeringen
träffat handels- och betalningsavtal. (71.)

Anmäld den 1 april 1949, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade sändebudet i

Buenos Aires att verkställa noteväxling om avtalets slutgiltiga ikraftträdande.

4. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Danmark träffad överenskommelse
angående återbetalning av vissa under åren 1945 och 1946 lämnade
svenska statskrediter till Danmark. (83.)

Anmäld den 22 april 1949, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade sändebudet i

Köpenhamn att verkställa noteväxling om överenskommelsens ikraftträdande.

5. den 2 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Finland den 17 februari 1949 avslutad
överenskommelse om flottningen i Torne och Muonio gränsälvar m. m.
(107.)

Anmäld den 18 juni 1949, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratificera
ifrågavarande överenskommelse.

248

6. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj;ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde. (191.)

Anmäld den 13 maj 1949. Nödiga föreskrifter meddelades dels samma dag, dels
den 3 juni 1949.

7. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 81 angående
godkännandet av en mellan Sverige och Frankrike träffad handelsöverenskommelse.
(227.)

Anmäld den 27 maj 1949, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade sändebudet i Paris
att verkställa skriftväxling rörande slutgiltigt ikraftträdande av ifrågavarande
överenskommelse.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1948 vid dess trettioförsta sammanträde fattade
beslut, m. m. (231.)

Anmäld den 28 oktober 1949, varvid Kungl. Maj:t förordnade, att ratifikationsinstrument
skulle utfärdas för att överlämnas till Internationella arbetsbyråns
generaldirektör.

9. den 14 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Storbritannien för undvikande av
dubbelbeskattning och förhindrande av skatteflykt beträffande inkomstskatter.
(212.)

Anmäld den 31 augusti 1949, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges de!
ratificera ifrågavarande avtal.

10. den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar rörande egentliga
statsutgifter för budgetåret 1949/50 under tredje huvudtiteln, avseende
anslagen inom utrikesdepartementets verksamhetsområde. (3.)

Anmäld den 20 maj 1949. Nödiga föreskrifter meddelades dels samma dag, dels
den 19 augusti, dels ock den 21 oktober 1949.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
anslutning till Förenta Nationernas organisation för uppfostran, vetenskap
och kultur (Unesco). (260.)

Anmäld den 16 december 1949, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade sändebudet i
London att å Sveriges vägnar underteckna stadgan för ifrågavarande organisation.

12. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av Sveriges anslutning till ett internationellt veteavtal. (348.)

Anmäld den 3 juni 1949, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratificera
ifrågavarande avtal.

13. den 30 maj, angående val av ombud i Europarådets rådgivande församling
med suppleanter. (358.)

Anmäld den 30 juni 1949, varvid Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter angående
ersättning för ifrågavarande uppdrag.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 214, angående
godkännande av Sveriges anslutning till Europarådet. (379.)

Anmäld den 3 juni 1949, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratificera
stadgan för Europarådet.

249

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 22 februari 1949, i anledning av Kungi. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (26.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 mars 1949.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1949/50 under försvarets
fonder m. m. (31.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1949.

3. den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande regleringen för budgetåret 1949/50 av utgifterna
under riksstatens trettonde huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslagen till allmänna indragningsstaten,
jämte en i ämnet väckt motion. (13.)

Skrivelsen har såvitt angår förslagsanslaget till Vadstena krigsmanshuskassa

överlämnats till försvarsdepartementet. Skrivelsen är i denna del anmäld och

slutbehandlad den 30 juni 1949.

4. den 19 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1949/50 under fjärde huvudtiteln, avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (4.)

Anmäld den 6 och den 13 maj samt den 30 juni 1949. Ärendet är därmed slutbehandlat.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livränta
till Anna Söderkvist m. m. (72.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 april 1949.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret 1949/50 till lokaler i berg
för försvarets forskningsanstalt. (77.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1949.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1948/49 till viss forskningsverksamhet
vid försvarets forskningsanstalt. (78.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1949.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande
av vissa medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser i försvarets
civilförvaltnings räkenskaper. (79.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1949.

9. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående bestridande
av vissa haverikostnader. (87.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 april 1949.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
stat för försvarets fastighetsfond för budgetåret 1949/50. (88.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 april 1949.

250

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i bestämmelserna om disposition av krigsmaterielverkets rörelsekapital.
(89.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 april 1949.

12. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställning om anslag för budgetåret 1949/50
till frivilliga skytteväsendets befrämjande. (149.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1949.

•

13. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående garnisonssjukhusets
i Sollefteå framtida ställning. (152.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 maj 1949.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående frågor om
befrielse från betalningsskyldighet till kronan. (154.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1949.

15. den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i
vissa fall enligt 1909 och 1927 års militärersättningsförordningar m m.
(179.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1949.

16. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1948/49, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (192.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1949.

17. samma dag, i anledning av väckt motion om ersättning till G. I. Lager
för skada, ådragen under militärtjänstgöring. (200.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1949.

18. den 18 maj, i anledning av riksdagens år 1948 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1947—den 30 juni 1948 m. m. (262.)

Skrivelsen har såvitt angår punkterna 3 (försvarets titelredovisningssystem) och
6 (vissa byggnadsfrågor vid Svea livgarde) överlämnats till försvarsdepartementet.
I fråga om punkten 3 har Kungl. Maj:t uppdragit åt 1946 års militära
förvaltningsutredning att vid fullgörande av det utredningen lämnade uppdraget
överväga i statsutskottets utlåtande nr 143 under förevarande punkt
berörda spörsmål. Beträffande punkten 6 har Kungl. Maj:t givit fortifikationsförvaltningen
till känna vad riksdagen beslutat. Skrivelsen är därmed såvitt på
försvarsdepartementet ankommer slutbehandlad.

19. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
avlönings- m. fl. anslag under fjärde huvudtiteln för budgetåret 1949/50
m. m. (278.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ordnande
av Södra skånska infanteriregementets förläggning i Ystad. (279.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anslag för
budgetåret 1949/50 till anskaffning av flygmateriel m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (280.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949.

251

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre reservationsanslag under fjärde huvudtiteln
m. m. (281.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1949.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av vissa kostnader från anslaget till oförutsedda utgifter. (282.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949.

24. den 28 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående särskilda inskrivningsförrättningar under år
1949 m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (371.)

Anmäld den 10 juni 1949, varvid tre förordningar (SFS nr 306—308) och en

kungörelse (SFS nr 309) utfärdades.

25. den 10 december, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
samförläggning av Södra skånska infanteriregementet. (393.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 12 februari 1949, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1948/49, i vad
propositionen avser socialdepartementets verksamhetsområde. (18.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 februari 1949.

2. den 5 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret 1949/50 till lån till anordnande
av allmänna samlingslokaler. (47.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 mars 1949.

3. den 12 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändring i förordningen den 26 juni 1931 (nr 280)
om erkända sjukkassor. (61.)

Anmäld den 8 april 1949, varvid författningar utfärdades (SFS nr 133 och 134).

4. den 19 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1949/50 under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (5.)

Anmäld den 8 och den 28 april, den 6 och den 27 maj samt den 3 och den

30 juni 1949. Ärendet är därmed slutbehandlat.

5. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1949/50 till bidrag till sjukkassor. (85.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 april 1949.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom. (86.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 april 1949.

7. den 2 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändring i förordningen den 11 juni 1937 (nr 339)
om mödrahjälp. (106.)

Anmäld den 22 april 1949, varvid författning utfärdades (SFS nr 147).

252

8. den 6 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
för budgetåret 1949/50 till fria resor för barn m. m. jämte i ämnet väckt
motion. (128.)

Anmäld den 8 april 1949. Författningar utfärdade samma dag (SFS nr 137—139).

9. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1949/50 till bidrag till den halvöppna barnavården m. m.
(161.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1949.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ersättningar av statsmedel till arbetstagare, som drabbats av silikos
(stendammslunga). (165.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 maj 1949.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående fortsatt giltighet av förordningen den 15 december
1944 (nr 779) om kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor.
(168.)

Anmäld den 6 maj 1949, varvid författning utfärdades (SFS nr 186).

12. samma dag, i anledning av väckta motioner dels om utredning rörande
tillämpningen av gällande bestämmelser angående folkpension, som tillkommer
sinnesslöa, dels ock om ändrad ordning för utbetalning av folkpension,
som tillkommer å allmän sjukvårdsanstalt intagen pensionstagare.
(169.)

Den 2 december 1949 har chefen för socialdepartementet bemyndigats tillkalla

sakkunniga för utredning angående de spörsmål, som sammanhänga med de å

offentliga . eller statsunderstödda anstalter intagnas rätt till folkpension och

andra sociala förmåner.

13. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1929 (nr 131)
om försäkring för vissa yrkessjukdomar, dels ock i ämnet väckta motioner.
(170.)

Anmäld den 6 maj 1949, varvid lag utfärdades (SFS nr 187).

14. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock i ämnet väckta motioner. (171.)

Anmäld den 6 maj 1949, varvid lag utfärdades (SFS nr 185).

15. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1948/49, i vad
propositionen avser socialdepartementets verksamhetsområde. (193.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1949.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
centraldepån för blindas arbeten. (202.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 maj 1949.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för. budgetåret 1949/50 till ersättningar för vissa läkarundersökningar
enligt arbetarskyddslagen m. m. (203.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1949 i vad på socialdepartementet beror.

(Jfr ärendet under punkten 13 under ecklesiastikdepartementet.)

253

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av investeringsanslaget till lån till uppförande i Stockholm
av en byggnad för blinda. (205.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1949.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 11 juni 1937
(nr 338) om moderskapspenning. (206.)

Anmäld den 13 maj 1949, varvid författning utfärdades (SFS nr 201).

20. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1949/50 till hjälpverksamhet för utlandssvenskar och flyktingar.
(222.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1949.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till Ebba Eriksson i anledning av olycksfall i arbete. (223.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1949.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1948 vid dess trettioförsta sammanträde
fattade beslut, m. m. (231.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1949.

23. den 17 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 30 juni 1943 (nr 449)
angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, m. m. (246.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 maj 1949. Författningar utfärdade samma
dag (SFS nr 241 och 242).

24. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om dyrtidstillägg för år 1949 å folkpensioner, dels ock i ämnet
väckta motioner. (247.)

Anmäld den 27 maj 1949, varvid lag utfärdades (SFS nr 240).

25. den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m.m. (261.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 maj 1949. Författning utfärdad samma dag
■(SFS nr 278).

26. samma dag, i anledning av riksdagens år 1948 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1947—den
30 juni 1948 m.m. (262.)

I vad avser punkten 8 (arbetshemmen för vissa understödstagare eller försörjningspliktiga)
kommer skrivelsen att behandlas i samband med 1950 års statsverksproposition,
femte huvudtiteln.

27. den 23 maj, angående en översyn av socialvården. (287.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret 1949/50 till moderskapspenning.
(269.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 maj 1949.

254

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1949/50 till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
m. m. (286.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 maj 1949.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
angående upphävande av 43 § 2 mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924
(nr 361). (315.)

Anmäld den 27 maj 1949, varvid lag utfärdades (SFS nr 250).

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående eftergift i vissa fall från bestämmelserna i 36 § första stycket
arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1). (318.)

Anmäld den 27 maj 1949, varvid lag utfärdades (SFS nr 251).

32. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 27 § förordningen den 15 juni
1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor. (319.)

Anmäld den 27 maj 1949, varvid författning utfärdades (SFS nr 252).

33. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1949/50 till främjande av bostadsförsörjningen m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner. (341.)

Anmäld den 3 och den 18 juni 1949. Sistnämnda dag utfärdades författningar

(SFS nr 371—373, 377, 378 och 390). Ärendet är därmed slutbehandlat.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 26 februari 1949, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under kapitalbudgeten gjorda framställningar om anslag för budgetåret
1949/50 under postverkets, telegrafverkets, statens järnvägars och
statens vattenfallsverks fonder, luftfartsfonden samt väg- och vattenbyggnadsverkets
förrådsfond jämte i ämnet väckta motioner. (34.)

Anmäld den 11 mars 1949. Åter anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1949.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. (35.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 mars 1949.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret 1949/50 till förskott till
vissa plankostnader m. m. (36.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 mars 1949.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under
statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående anslag
för budgetåret 1949/50, i vad avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.
(37.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 mars 1949.

5. den 12 mars, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående upptagande å riksstaten för budgetåret 1949/50
av ett underskott för luftfartsfonden. (59.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1949.

255

6. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1949/50 under sjätte huvudtiteln, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.
(6.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 aprd 1949.

7. den 6 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reparation
och ombyggnad av Falsterbokanalen m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (134.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 april 1949.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till
svenska lastbilaktiebolaget m. m. (135.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 april 1949.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1949/50 till viss lagerhållning inom väg- och vattenbyggnadsverket.
(136.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 april 1949.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre anslag å sjätte huvudtiteln m. m. (137.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 april 1949.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsförvärv
av Norsholm—Västervik—Hultsfreds järnvägar m. m. jämte i ämnet
väckt motion. (138.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 april 1949.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1948/49 under sjätte huvudtiteln
till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (139.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 april 1949.

13. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående
anslag för budgetåret 1949/50 till bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp jämte i ämnet väckta motioner. (172.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1949.

14. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan staten och Stockholms stad rörande del av Mariebergsområdet,
del av Kampementsbacken å Ladugårdsgärdet och tomten
nr 1 i kvarteret Atomena i Stockholm m. m. (187.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1949.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
av vissa fastigheter m. m. (188.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1949.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1948/49, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.
(194.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1949.

17. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring
i avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie
befattningar vid kommunikationsverken m.m. (218.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1949.

256

18. den 18 maj, i anledning av väckta motioner om åtgärder för förbättring
av kommunikationsförhållandena i Norrland. (263.)

Anmäld den 27 maj 1949, varvid uppdrogs åt järnvägsstyrelsen att verkställa
en förberedande utredning rörande de ekonomiska verkningarna för statens
järnvägar av ifrågasatta taxeändringar.

19. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
teckning av aktier i Aktiebolaget Aerotransport m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (268.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 maj 1949.

20. den 31 maj, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag
rörande inomskärsfarleden i Bohuslän. (343.)

Anmäld den 10 juni 1949, varvid uppdrogs åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att verkställa den av riksdagen begärda utredningen.

21. samma dag, i anledning av väckta motioner angående en mellanriksbana
över gränsen i Bohuslän. (344.)

Anmäld den 18 juni 1949, varvid järnvägsstyrelsen anbefalldes att ägna spörsmålet
om ifrågavarande mellanriksbana fortlöpande uppmärksamhet.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 5 februari 1949, i anledning av Kungl. Maj:ts i Statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1949/50 under riksstatens första huvudtitel, avseende anslagen till
hov- och slottsstaterna. (15.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949.

2. den 12 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (16.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 april 1949, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 170, 171 och 173).

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde. (19.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 februari 1949.

4. den 23 februari, i anledning av väckt motion angående ändring av 10 §
förordningen om statlig inkomstskatt, i vad avser sparbankernas säkerhetskassa.
(32.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 mars 1949, varvid författning utfärdades

(SFS nr 67).

5. den 26 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående stat för statens allmänna fastighetsfond
för budgetåret 1949/50. (38.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 mars 1949.

6. den 2 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
tullfrihet för Svenska röda korset för viss sjukvårds-, beklädnads- och
sjuktransportmateriel. (42.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 mars 1949.

257

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
tullfrihet i vissa fall för Föreningen Rädda barnen för kläder, beklädnadsmateriel
och livsförnödenheter. (43.)

Anmäld och slutbehandlad den It mars 1949.

8. samma dag, i anledning av väckta motioner angående restitution av skatt
på bensin, som användes för framdrivande av tåg medelst traktorer. (44.)

Ärendet har den 7 mars 1949 överlämnats till 1948 års utredning angående
restitution i vissa fall av skatt för bensin för att tagas i övervägande vid fullgörande
av det åt utredningen lämnade uppdraget. Utredningen har den 20
december 1949 avgivit betänkande med förslag till restitution av skatt för bensin,
använd i jordbrukets drift eller för yrkesmässigt bedrivet fiske. Ärendet är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 5 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret 1949/50 till vissa byggnadsarbeten
vid tullverkets kust- och gränsbevakning m. m. (48.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 mars 1949.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
trettonde huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret
1949/50 till allmänna indragningsstaten. (49.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949.

11. den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande regleringen för budgetåret 1949/50 av utgifterna
under riksstatens trettonde huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslagen till allmänna indragningsstaten,
jämte en i ämnet väckt motion. (13.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949, varvid författning utfärdades (SFS
nr 337).

12. den 9 mars, i anledning av väckta motioner angående vidgad rätt att vid
taxering göra avdrag för i utlandet erlagda allmänna utskylder. (58.)

Kungl. Maj:t har den 12 oktober 1949 tillkallat särskilda sakkunniga med uppdrag
att verkställa den av riksdagen begärda utredningen.

13. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av § 4 förordningen den 16 maj 1890 (nr 21
s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank, m. m. (70.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1949, varvid författning utfärdades
(SFS nr 99).

14. den 16 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
vissa ändringar i gällande tulltaxa, m. m. (69.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1949, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 91—95).

15. den 19 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1949/50
under sjunde huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde. (7.)

Anmäld den 28 april, den 13 maj, den 10 juni och den 9 september 1949. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

16. den 23 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om uppskov med allmän fastighetstaxering, m. in., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet. (76.)

n — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclse till 1050 ars riksdag.

258

Anmäld och slutbehandlad den 1 april 1949, varvid förordning utfärdades
(SFS nr 131).

17. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Danmark träffad överenskommelse
angående återbetalning av vissa under åren 1945 och 1946 lämnade
svenska statskrediter till Danmark. (83.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 april 1949.

18. den 30 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändring i förordningen den 5 mars 1948 (nr 85) om

* försäljningsskatt, jämte i ämnet väckta motioner. (104.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 april 1949, varvid författning utfärdades (SFS
nr 100).

19. den 5 april, i anledning av framställningar angående pensioner eller
understöd åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl. (125.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 april 1949.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av § 2 förordningen den 3 augusti
1929 (nr 256) om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar,
m. m. (126.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 april 1949, varvid författning utfärdades
(SFS nr 146).

21. den 6 april, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 79 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 251)
om kommunalstyrelse på landet, m. m. (1.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 april 1949, varvid författning utfärdades (SFS
nr 142—144).

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående befrielse
från tull för vissa från Finland införda kreatur. (105.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 april 1949.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1949/50 till statens organisationsnämnd
jämte i ämnet väckta motioner. (117.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 april 1949.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående grunderna
för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m. (118.)

Anmäld den 22 april 1949, varvid författningar utfärdades (SFS nr 167 och 168).
Ånyo anmäld den 28 april 1949, varvid författning utfärdades (SFS nr 272).
Ärendet är därmed slutbehandlat i vad på finansdepartementets föredragning
beror.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre anslag. (129.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 april 1949.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående avstående
i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (130.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 april 1949.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
förordning om uppskov med allmän fastighetstaxering m. m., såvitt propositionen
avser anslagsfrågor. (131.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1949.

259

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fullmakt
att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten, för vilka anslag
uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 194*6/47. (132.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. samma dag, i anledning av väckta motioner angående det gällande skattesystemets
verkningar i vissa avseenden, m. m. (140.)

Anmäld den 22 april 1949, därvid särskilda sakkunniga förordnades att verkställa
av riksdagen begärd översyn av skatterna till staten och deras verkningar.
De sakkunniga ha den 10 december till chefen för finansdepartementet avgivit
en promemoria rörande frågan om avveckling av de år 1948 beslutade extraordinarie
konsumtionsskatterna. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 72, såvitt propositionen
avser ändringar i förordningen den 11 juni 1948 (nr 283) om
pappersskatt. (141.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 april 1949, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 123 och 124).

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 27 § förordningen den 15 december 1939
(nr 887) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker. (143.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 april 1949, varvid författning utfärdades
(SFS nr 176).

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning med provisoriska bestämmelser om begränsning i vissa fall
av preliminär skatt. (144.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 april 1949, varvid författning utfärdades
(SFS nr 175).

33. den 26 april, i anledning av väckt motion angående rätt för ämneslärarinnan
Sigrid Heffermehl, född Hjorth, att uppbära pension från lärarinnornas
pensionsanstalt utan hinder av att hon icke längre är svensk
medborgare. (145.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1949.

34. samma dag, angående användande av riksbankens vinst för år 1948 m. m.
(146.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1949.

35. samma dag, i anledning av framställningar angående pensioner eller
understöd åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl. (147.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1949.

36. den 27 april, i anledning av väckta motioner angående beräkningen av
dröjsmålsränta enligt förordningen om kupongskatt. (151.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1949, varvid författning utfärdades (SFS
nr 181).

37. den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker. (176.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1949, varvid författning utfärdades (SFS
nr 220).

38. samma dag, i anledning av framställningar angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer. (177.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1949.

260

39. samma dag, i anledning av framställningar angående pensioner eller
understöd åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl. (178.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1949.

40. den 4 maj, i anledning av väckta motioner om siloanläggningars jämställande
i taxeringshänseende med fasta maskiner. (180.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

41. den 7 maj, i anledning av väckt motion angående vissa vid vattenfallsstyrelsens
kraftverksbyggnader och sjöregleringsarbeten anställda arbetares
tjänstårsberäkning för pension. (189.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

42. samma dag, med vissa allmänna synpunkter i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1948/49. (190.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1949.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1948/49, i vad
propositionen avser finansdepartementets verksamhetsområde. (195.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1949.

44. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret 1949/50 till oförutsedda utgifter.
(219.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1949.

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande. (233.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1949, varvid författning utfärdades

(SFS nr 232).

46. den 14 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängning
av giltighetstiden för vissa tilläggstullar. (211.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 juni 1949, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 319 och 320).

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Storbritannien för undvikande av
dubbelbeskattning och förhindrande av skatteflykt beträffande inkomstskatter.
(212.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 oktober 1949, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 523 och 524).

48. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående fortsatt
bemyndigande för Kungl. Maj :t att medgiva visst undantag från gällande
villkor för åtnjutande av rätt till varvsindustrirestitution. (214.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1949.

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av punkt 6 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370). (215.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1949, varvid författning utfärdades

(SFS nr 293).

261

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att medgiva befrielse i vissa fall från skyldighet
att erlägga inkomstskatt vid fusion mellan försäkringsbolag. (216.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1949.

51. den 17 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1948/49,
såvitt angår trettonde huvudtiteln. (229.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1949.

52. den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155)
angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker. (252.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 maj 1949, varvid författning utfärdades
(SFS nr 236).

53. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 72, såvitt propositionen
avser förlängning av giltighetstiden för förordningen den 11
juni 1948 (nr 283) om pappersskatt, samt bemyndigande för Kungl. Maj:t
att i vissa fall förordna om restitution av pappersskatt, jämte i ämnet
väckta motioner. (253.)

Anmäld den 27 maj 1949, varvid författning utfärdades (SFS nr 237). Ånyo
anmäld den 29 juli 1949. Ärendet är därmed slutbehandlat.

54. samma dag, i anledning av väckta motioner angående sänkning i vissa
fall av nöjesskatten för biografföreställningar, m. m. (254.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

55. samma dag, i anledning av riksdagens år 1948 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1947—den 30 juni 1948 m. m. (262.)

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 27 maj 1949 ha tryckta exemplar av skrivelsen
för behandling i angivna delar överlämnats till justitiedepartementet (punkten
2, ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbetseller
tjänstemän), försvarsdepartementet (punkterna 3 och 6, försvarets titelredovisningssystem;
vissa byggnadsfrågor vid Svea livgarde), socialdepartementet
(punkten 8, arbetshemmen för vissa understödstagare eller försörjningspliktiga)
samt jordbruksdepartementet (punkterna 18, 20, 22, 23 och 24, bestämmelserna
om stadgad åborätt; statens sekundärlånefond för jordbrukare; lån
till AB Uplandsprodukter; verksamheten enligt anslaget till åtgärder för ökad
skogsproduktion i Norrland m.m.; arbetsbalansen inom lantmäteriväsendet).

Ärendet under punkten 10 (försäljning av viss allmänna arvsfonden tillhörig
fast egendom) har anmälts den 27 maj 1949 och är därmed slutbehandlat.

I fråga om punkten 11 (den statliga inspektions- och tillsynsverksamheten)
har Kungl. Maj:t den 27 maj 1949 anbefallt socialvårdskommittén att vid uppdragets
fullgörande beakta vad statsutskottet i sitt utlåtande nr 143 under punkten
11 anfört.

Ärendet under punkten 13 (vissa myndigheters avlönings- och omkostnadsanslag)
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

56. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en statlig affärsbank m. m. (265.)

Anmäld den 20 maj och den 30 juni 1949. Ärendet är härmed slutbehandlat.

262

57. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av pensionsförhållandena för vissa befattningshavare, in. m., såvitt propositionen
hänvisats till bankoutskottet, jämte en i ämnet väckt motion.
(266.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 maj 1949, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 391 och 397).

58. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med hemställan om
bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna om restitution i vissa fall
av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift, jämte i
anslutning härtill väckta motioner. (277.)

Kungl. Maj:t har den 10 juni 1949 uppdragit åt statens livsmedelskommission

att inkomma med förslag i ärendet.

59. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m. m. (242.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 juni 1949.

60. samma dag, i anledning av väckta motioner om restitution av krigskonjunkturskatt
till Loss- och lastningsföreningen Hamnarbete u. p. a. i
Sundsvall. (272.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

61. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av pensionsförhållandena för vissa befattningshavare m. m., i vad propositionen
avser dyrtidstillägg å vissa livräntor m. m. i anledning av olycksfall
eller yrkessjukdom. (274.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 maj 1949.

62. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden
för budgetåret 1949/50. (275.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949.

63. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1948/49, i vad
propositionen avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (276.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949.

64. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret
1949/50. (283.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

65. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr 303)
(316.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 317 och 318).

66. samma dag, i anledning av fullmäktiges i riksbanken förslag till vissa
ändringar i lagen den 30 juni 1934 för Sveriges riksbank och i bankoreglementet
m. m. (321.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 297 och 298).

67. samma dag, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag till
vissa ändringar av reglementet för riksgäldskontoret. (322.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949.

263

68. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1949/50 av utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. (323.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949.

69. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändring i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente, m. m. (324.)

Anmäld den 3 juni 1949, varvid författningar utfärdades (SFS nr 255—261).
Tillika uppdrogs åt statskontoret att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag
till de bestämmelser i övrigt, som erfordras för ifrågavarande omreglering.

70. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om straff för olovlig varuutförsel, m. m. (326.)

Anmäld den 3 och den 18 juni 1949, vilken sistnämnda dag författningar utfärdades
(SFS nr 398—400 och 403—407). Ärendet är, såvitt angår riksdagens
hemställan om översyn av lagstiftning rörande olovlig varuutförsel, beroende
på Kungl. Maj :ts prövning.

71. den 25 maj, med förslag till ändrad lydelse av § 10 instruktionen för riksdagens
revisorer av stats-, banko- och riksgäldsverken. (338.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 357 och 358).

72. den 27 maj, angående val av fullmäktige i riksbanken och suppleanter
för riksdagens fullmäktige i nämnda bank. (289.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949.

73. samma dag, angående val av fullmäktige i riksgäldskontoret samt suppleanter
för fullmäktige i samma kontor. (299.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949.

74. samma dag, angående val av två ledamöter i styrelsen över riksdagsbiblioteket
och suppleanter för dem. (310.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949.

75. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (342.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 321—324).

76. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1949/50 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (350.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1949.

77. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1949/50 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster. (351.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949.

78. samma dag, angående tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1948/49.
(352.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949.

79. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350), m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner. (356.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 311 och 312).

264

80. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 december 1946 (nr 766) med
särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner. (357.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 313—316).

81. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj.ds proposition med förslag till
förordning om ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften. (377.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 juni 1949, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 421 och 422).

82. samma dag, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1949/50,
m. m. (378.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 juni 1949, varvid författning utfärdades

(SFS nr 420).

83. den 31 maj, angående statsregleringen för budgetåret 1949/50. (353.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 juni 1949.

84. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1949/50. (354.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 juni 1949.

85. den 26 oktober, angående val av en fullmäktig i riksbanken med suppleant.
(380.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 november 1949.

86. den 22 november, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen nr 132
framlagda förslag angående omreglering av vissa avlöningsförmåner å
indragnings- eller disponibilitetsstat. (384.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

87. den 30 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bemyndigande att till clearingkassa för kaffe överföra tull, tilläggstull
och skatt å kaffe m. m. (387.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 december 1949, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 643 och 644).

88. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 173 med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370), m. m. (390.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

89. den 2 december, i anledning av väckta motioner om avskaffande av dyrortssystemet
m. m. samt om slopande av lägsta ortsgruppen i dyrortsindelningen.
(389.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

90. den 6 december, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
rörande pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga
befattningshavare, m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (396.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 december 1949, varvid författning utfärdades.

91. den 8 december, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1949/50. (394.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 december 1949.

265

92. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om särskilt anstand med inbetalning av kvarstående skatt pa
grund av 1949 års taxering. (395.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 december 1949, varvid författning utfärdades
(SFS nr 641).

93. den 9 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 23 april 1948 (nr 175)
med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags vinstmedel.
(398.)

Anmäldes den 16 december 1949 och beslöts remiss till lagrådet. Anmäldes anyo
den 21 december, varvid författning utfärdades. Ärendet är därmed slutbehandlat.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 22 februari 1949, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1948/49, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (27.)

Punkten 2 anmäld den 25 februari 1949. Punkterna 1 samt 3—7 anmälda den
24 mars 1949. Ärendet är därmed slutbehandlat.

2. den 2 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1949/50
under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Anmäld den 22 och den 28 april, den 13 och den 27 maj samt den 18 och den
30 juni 1949. Den 28 april 1949 utfärdades en kungörelse (SFS nr 163), den
13 maj 1949 åtta kungörelser (SFS nr 284—291) samt den 18 juni 1949 två
kungörelser (SFS nr 392 och 393). Skrivelsen är i vissa delar alltjämt beroende
på Kungl. Maj :ts prövning.

3. samma dag, i anledning av väckt motion angående ändrad ordning för
biskopsval. (115.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 6 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunderna
för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m. (118.)

I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer är skrivelsen anmäld och slutbehandlad
den 13 maj 1949.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1949/50, i vad avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.
(121.)

Punkterna 8—12 anmälda den 20 maj 1949. Punkterna 6—7 anmälda den 27
maj 1949. Punkterna 1—4 anmälda den 3 juni 1949. Punkten 5 anmäld den
10 juni 1949. Ärendet är därmed slutbehandlat.

6. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag till
vissa skyddsarbeten å Uppsala domkyrka. (156.)

Anmäld den 6 maj och den 14 oktober 1949. Ärendet är därmed slutbehandlat.

266

7. samma dag, i anledning av Kungi. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1949/50 till anskaffning av matematikmaskinutrustning
m. m. (157.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 juni 1949.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
för budgetåret 1949/50 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m.
(158.)

Anmäld den 27 maj och den 22 september 1949. Ärendet är därmed slutbehandlat.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1949/50 till folkskolinspektionen. (159.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1949.

10. den 7 maj^, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
byggnadsfrågor m. m. inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.
(181.)

Punkten 5 anmäld den 20 maj 1949. Punkterna 2 a) och b) anmälda den 27 maj

1949. Punkterna 3 och 4 anmälda den 3 juni 1949. Punkten 2 c) anmäld den
10 juni 1949. Ärendet är därmed slutbehandlat.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående särskilt
anslag för budgetåret 1949/50 till verksamheten vid statsunderstödda
privatläroverk. (182.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 maj 1949.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1948/49, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (196.)

Punkterna 2—4 samt 6—9 anmälda den 13 maj 1949. Punkten 5 anmäld den
3 juni 1949. Punkten 1 anmäld den 10 juni 1949. Ärendet är därmed slutbehandlat.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för. budgetåret 1949/50 till ersättningar för vissa läkarundersökningar
enligt arbetarskyddslagen m. m. (203.)

Skrivelsen, som den 28 maj 1949 överlämnats från socialdepartementet, anmäldes
den 18 juni 1949, därvid utfärdades sex kungörelser (SFS nr 414—419). I vad
på ecklesiastikdepartementet ankommer är skrivelsen slutbehandlad.

14. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1949/50 till tandläkarhögskolorna. (217.)

Anmäld den 10 juni 1949. Ärendet är i viss del alltjämt beroende på Kungl.
Majrts prövning.

15. den 17 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående utarbetande
och tryckning av register över kyrkomötets protokoll jämte bihang
för åren 1920—1948. (228.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 juni 1949.

16. den 18 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1949/50 till universiteten och karolinska institutet
m. m. (256.)

Punkterna 1—7 anmälda den 3 juni 1949. Punkten 8 anmäld den 18 juni 1949.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

267

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1949/50 till tekniska högskolan i Stockholm. (257.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 maj 1949.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om vissa anslag
för budgetåret 1949/50 till skolöverstyrelsen m. m. (258.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 maj 1949.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1949/50 till yrkesundervisningen. (259.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 juni 1949.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
anslutning till Förenta Nationernas organisation för uppfostran, vetenskap
och kultur (Unesco). (260.)

Anmäld den 27 maj och den 9 december 1949, därvid ärendet för fortsatt handläggning
överlämnades till utrikesdepartementet. I vad pa ecklesiastikdepartementet
ankommer är ärendet därmed slutbehandlat.

21. den 23 maj, angående litteratur för barn i skilda åldrar. (288.)

Anmäld den 3 juni 1949, därvid skrivelsen överlämnades till bokutredningen för
att tagas i övervägande vid fullgörande av dess uppdrag.

22. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anslag för
budgetåret 1949/50 till bidrag till restaurering av Linköpings och Strängnäs
domkyrkor. (284.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 juni 1949.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1949/50 till Stockholms och Göteborgs högskolor jämte i
ämnet väckta motioner. (285.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1949.

24. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående nya
grunder för kyrkomusikerorganisationen m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (327.)

Anmäld den 10 juni 1949, därvid utfärdades två kungörelser (SFS nr 435 och
436). Ärendet är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 31 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag ur kyrkofonden för avlönande av präster m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (373.)

Anmäld den 10 juni 1949, därvid utfärdades två kungörelser (SFS nr 348 och
349). Anmäld ånyo den 18 juni 1949, därvid samtliga domkapitel och stiftsnämnder
anbefalldes att till Kungl. Maj:t inkomma med utlåtanden över vad
i motionerna 1:288 och 11:365 samt i första lagutskottets utlåtande nr 36 i
ämnet anförts angående utbetalning månadsvis av de av prästerliga befattningshavare
uppburna avlöningsbeloppen. Sedan domkapitlen och stiftsnämnderna
inkommit med utlåtanden, ha desamma den 8 september 1949 remitterats
till kammarkollegiet och statskontoret för yttrande. Svar har inkommit den
8 november 1949. Anmäld ånyo den 31 augusti 1949, därvid utfärdades en
kungörelse (SFS nr 481). Ärendet är i vissa delar alltjämt beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

26. den 9 december, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
nya grunder för avlöningen av präster m. m. dels ock i ämnet väckta
motioner. (399.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

268

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 4 maj 1949, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m. (2.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1949.

2. den 19 februari, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1948/49, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden. (21.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 februari 1949.

3. den 1 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 9 § 1 mom. i förordningen den 20 juni
1941 (nr 577) angående bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur. (24.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 mars 1949, därvid förordning i ämnet utfärdades
(SFS nr 68).

4. den 2 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med hemställan om
bemyndigande för Kungl. Maj:t att föreskriva ändrade grunder för fördelningen
av totalisatormedel. (45.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1949.

5. den 12 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en försöksgård i Sunne socken, Värmlands län. (62.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 mars 1949.

6. den 19 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1949/50 under nionde huvudtiteln jämte i ämnet väckta motioner. (9.)

Riksdagens beslut innebär bifall till vad jordbruksutskottet i sitt utlåtande nr 1
föreslagit. Beslut i fråga om punkterna 20 och 110 ha meddelats i skrivelsen
nr 347 redovisad under punkt 36 här nedan, i fråga om punkterna 21, 25 och 82
i skrivelsen nr 345 redovisad under punkt 34 här nedan, i fråga om punkterna
26 och 161 i skrivelsen nr 346 redovisad under punkt 35 här nedan, i fråga om
punkten 32 i skrivelsen nr 240 redovisad under punkt 20 här nedan, i fråga om
punkten 43 i skrivelsen nr 335 redovisad under punkt 31 här nedan, i fråga
om punkten 55 i skrivelsen nr 329 redovisad under punkt 25 här nedan, i
fråga om punkten 59 i skrivelsen nr 243 redovisad under punkt 22 här nedan,
i fråga om punkten 64 i skrivelsen nr 349 redovisad under punkt 38 här nedan,
i fråga om punkterna 65 och 66 i skrivelsen nr 244 redovisad under punkt 23
här nedan, i fråga om punkten 81 i skrivelsen nr 241 redovisad under punkt
21 här nedan, i fråga om punkterna 84 och 86 i skrivelsen nr 372 redovisad under
punkt 39 här nedan samt i fråga om punkten 97 i skrivelsen nr 332 redovisad
under punkt 28 här nedan. I utlåtandet härutöver behandlade punkter ha
anmälts och slutbehandlats den 24 mars, den 1, 8, 22 och 28 april, den 6 och 20
maj samt den 30 juni 1949. Besluten den 24 mars och den 6 maj innefattade
bland annat utfärdande av fem kungörelser (SFS nr 119, 120, 189, 190 och 204).

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning
av visst i flottledsfonden ingående belopp. (63.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1949.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående befrielse
i vissa fall från betalningsskyldighet till kronan. (64.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1949.

269

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avvecklingen
av 1941 och 1942 års krislån. (65.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1949.

10. samma dag, i anledning av väckt motion om användning av proportionell
valmetod vid landstingens val av ledamöter och suppleanter i hushållningssällskapens
förvaltningsutskott. (66.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1949.

11. samma dag, i anledning av väckt motion om viss utökning av fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök. (67.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1949.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket. (81.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1949.

13. den 2 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar angående anslag å
kapitalbudgeten för budgetåret 1949/50 jämte i ämnet väckta motioner.
(108.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 april 1949.

14. den 14 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av sockernäringen i riket m. m. (213.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1949, därvid förordning i ämnet utfärdades
(SFS nr 229).

15. den 24 maj, i anledning av väckta motioner om åtgärder för en mera
produktiv fiskodling i Kalix älv. (236.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 juni 1949.

16. samma dag, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i kungörelsen
angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering
m. m. (237.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949, därvid kungörelse i ämnet utfärdades
(SFS nr 292).

17. den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m. (238.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 maj 1949.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en personlig professur vid statens skogsforskningsinstitut för
docenten Ludvig Harald Mattsson Mårn. (239.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1949.

19. den 18 maj, i anledning av riksdagens år 1948 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1947—den 30 juni 1948 m. m. (262.)

Skrivelsen har i vad på jordbruksdepartementet ankommer (punkterna 18, 20,
22, 23 och 24), såvitt angår punkterna 18, bestämmelser om stadgad åborätt,
och 20, statens sekundärlånefond för jordbrukare, anmälts och slutbehandlats
den 2 september respektive den 16 december 1949. Beträffande punkten 22, lån
till Aktiebolaget Uplandsprodukter, punkten 23, verksamheten enligt anslaget
till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m., och punkten 24, arbetsbalansen
inom lantmäteriväsendet, är skrivelsen beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

270

20. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till nötboskapsavelns befrämjande under budgetåret 1949/50. (240.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statens sockernämnd för budgetåret 1949/50. (241.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till bokföringsverksamheten inom jordbruket. (243.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949, därvid kungörelse i ämnet utfärdades
(SFS nr 303).

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
till stödjande av oljeväxt- samt hamp- och linodlingen m. m. (244.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till vissa byggnadsarbeten å Bogesunds egendom m. m. (245.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949.

25. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård jämte i
ämnet väckta motioner. (329.)

Anmäld den 3 juni 1949. Utfärdande av bestämmelser med giltighet fr. o. m. den
1 januari 1950 är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av priserna på fisk. (330.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1948/49, såvitt
angår jordbruksärenden. (331.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statens forskningskommitté för lantmannabyggnader under budgetåret
1949/50. (332.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition i fråga om Sveriges
anslutning till Förenta Nationernas livsmedels- och jordbruksorganisation
(FAO). (333.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949.

30. samma dag, i anledning av väckta motioner angående anslag till stationerande
av bevakningsfartyg för sillfisket vid Island. (334.)

I anledning av skrivelsen har Kungl. Maj:t medgivit, att tullverkets fartyg
Odin finge för en tid av omkring åtta veckor under år 1949 tagas i anspråk för
att utgå på en expedition till isländska farvatten, med uppgift tillika såsom
bevakningsfartyg för svenskt fiske. I övrigt är skrivelsen beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1949/50 till veterinärinrättningen i Skara m. m. jämte i
ämnet väckta motioner. (335.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949.

271

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
grunder för bekämpande av hönstyfus m. m. (336.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949, därvid en förordning och en kungörelse
utfärdades (SFS nr 437 och 438).

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m. (337.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949.

34. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående organisation
av forskning, undervisning och försöksverksamhet på mejerinäringens
område samt av trädgårdsundervisning och trädgårdsförsök m. m. jämte
i ämnet väckta motioner. (345.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående yrkesutbildning
inom jordbruk och skogshantering jämte i ämnet väckta
motioner. (346.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949, därvid en förordning och två kungörelser
utfärdades (SFS nr 387—389).

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag till
lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök för budgetåret 1949/50
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (347.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående godkännande
av Sveriges anslutning till ett internationellt veteavtal. (348.)

Skrivelsen överlämnad till utrikesdepartementet.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställning om anslag till Befrämjande av
fröodlingen m. m.: Statens linnämnd m. m. (349.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949.

39. den 30 maj, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1949/50.
(378.)

Anmäld och slutbehandlad i vad på jordbruksdepartementet ankommer den
30 juni 1949, därvid förordning i ämnet utfärdades (SFS nr 424).

40. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets område jämte i ämnet väckta
motioner. (372.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949, därvid förordning i ämnet utfärdades
(SFS nr 355).

41. den 1 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets område jämte i ämnet väckta
motioner. (391.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 december 1949.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 22 februari 1949, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstatcn för budgetåret 1948/49, i vad
propositionen avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (28.)
Anmäld och slutbehandlad den 4 mars 1949.

272

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1949/50 under statens
utlåningsfonder och fonden för förlag till statsverket, i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde. (30.)

Anmäld den 4 mars och den 1 april 1949. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

3. den 26 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19)
om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till
utlandet m.m. (41.)

Anmäld den 4 mars 1949, varvid lag i ämnet utfärdades (SFS nr 60).

4. den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande regleringen för budgetåret 1949/50 av utgifterna
under riksstatens trettonde huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslagen till allmänna indragningsstaten,
jämte en i ämnet väckt motion. (13.)

Skrivelsen är i vad den avser anslag till bidrag till pensioneringskostnaderna för
handelsflottans pensionsanstalt anmäld på handelsdepartementets föredragning
den 28 april 1949 och därmed slutbehandlad för departementets vidkommande.

5. den 16 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 33 angående
godkännande av ett mellan svenska regeringen och argentinska regeringen
träffat handels- och betalningsavtal. (71.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

6. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1949/50 under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)

Anmäld den 8 april, den 6 och den 27 maj, den 18 juni, den 29 juli samt den
4 november 1949. Skrivelsen är därmed slutbehandlad utom i den del den avser
anslag till Atomenergiforskning m. m. inom Aktiebolaget Atomenergi (punkten
34 b i statsutskottets utlåtande nr 10).

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret 1949/50 till säkerhetsanstalter
för sjöfarten. (84.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 april 1949.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av ett äldre reservationsanslag. (90.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 april 1949.

9. den 6 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
förordning angående rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift.
(142.)

Anmäld den 22 april 1949, varvid förordning i ämnet utfärdades (SFS nr 180).

10. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln gjorda framställning om anslag för budgetåret
1949/50 till avsättning till fonder för idrottens främjande. (148.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1949.

11. den 27 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av tionde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga. (150.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 april 1949.

273

12. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1949/50 till byggnadsforskning och standardiseringsverksamhet.
(153.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1949.

13. samma dag, i anledning av Ivungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1949/50 till Flygtekniska försöksanstalten: Projekteringsoch
konstruktionskostnader. (155.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1949.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändring i förordningen den 20 juni 1935 (nr 395) om
kontroll över tillverkningen av krigsmateriel m. m. (174.)

Anmäld den 13 maj 1949, varvid förordning i ämnet utfärdades (SFS nr 221).

15. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1948/49, i vad
propositionen avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (197.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1949.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen den 19 maj 1939
(nr 207). (209.)

Anmäld den 13 maj 1949, varvid förordning i ämnet utfärdades (SFS nr 227).

17. den 13 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag till
upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor. (226.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1949.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 81 angående
godkännande av en mellan Sverige och Frankrike träffad handelsöverenskommelse.
(227.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

19. den 14 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängning
av giltighetstiden för vissa tilläggstullar. (211.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet för handläggning.

20. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Svenska
skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet jämte i ämnet väckta motioner.
(273.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949.

21. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om explosiva varor. (376.)

Anmäld den 10 juni 1949, varvid förordning i ämnet utfärdades (SFS nr 341).

22. den 29 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående handel med skrot, lump och begagnat gods m. m.
(385.)

Anmäld den 29 december 1949, varvid författningar i ämnet utfärdades.

23. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om pantlånerörelse, dels ock i ämnet väckta motioner. (386.)

Anmäld den 16 och den 29 december 1949, vilken sistnämnda dag lag i ämnet

utfärdades.

IS — Justitieombudsmannena timbetsbcrättelsc till 1050 års riksdan.

274

10. Inrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 12 februari 1949, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde. (20.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 februari 1949.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 29 juni 1946 (nr 408) om användande
av statspolispersonal för vissa särskilda uppgifter. (22.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 februari 1949, varvid författning utfärdades
(SFS nr 47).

3. den 26 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i förordningen den 9 september 1938
(nr 567) om handel med preventivmedel. (40.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 mars 1949, varvid författning utfärdades (SFS
nr 59).

4. den 9 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 17, med förslag
till lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting.
(60.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 mars 1949, varvid författning utfärdades
(SFS nr 89).

5. den 19 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 10 § 2 mom. lagen den 20 december 1940
(nr 1044) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus. (73.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1949, varvid författning utfärdades
(SFS nr 101).

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre reservationsanslag. (80.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1949.

7. den 6 april, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1949/50, i vad avser inrikesdepartementets verksamhetsområde
(116.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 april 1949.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för en effektiviserad sysselsättnings- och arbetsterapi. (119.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1949.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående bestridandet
av vissa förlikningskostnader. (120.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 april 1949.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1949/50 till lindring i mindre bemedlade patienters å
landsbygden sjukvårdskostnader. (127.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1949, varvid författning utfärdades (SFS
nr 328).

275

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1949/50 till anskaffande av ny apparatur för den allmänna
skärmbildsundersökningen. (133.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 april 1949.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 79 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 251)
om kommunalstyrelse på landet, m. m. (1.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 april 1949, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 142—144).

13. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1949/50
under elfte huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde. (11.)

Anmäld den 6 maj samt den 3 och den 30 juni 1949. Författningar utfärdade

den 6 maj 1949 (SFS nr 215 och 239). Ärendet är därmed slutbehandlat.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om vissa anslag för budgetåret 1949/50 till vanföreanstalter.
(162.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1949.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1949/50 till barnmorskeläroanstalterna. (163.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1949.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1949/50 till anordnande av lokaler för statens rättsläkarstation
i Lund m. m. (164.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1949.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till Erik Ask. (166.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1949.

18. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1949/50 till avlöningar och omkostnader vid statens sinnessjukhus
och statens anstalt för fallandesjuka m. m. (183.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1949.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statens skol- och yrkeshem på Salbohed och i Vänersborg m. m. (184.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1949.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret 1949/50 till statens uppfostringsanstalt
för sinnesslöa gossar: Ombyggnad av rättarbostad m. m. (185.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1949.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1949/50 till landsfiskalerna m. fl. (186.)

Anmäld den 13 maj och den 18 juni 1949. Ärendet är därmed slutbehandlat.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1948/49, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets verksamhetsområde. (198.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1949.

276

23. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag till
sinnessjuknämnden för budgetåret 1949/50. (204.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1949.

24. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag till universitetssjukhusen m. m. (224.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1949.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m. (225.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1949.

26. den 20 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition till riksdagen med
förslag till lag med vissa bestämmelser i avseende å kommunindelningsreformens
ikraftträdande, m. m. (234.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 maj 1949, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 233 och 235).

27. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts framställning om anslag till
nybyggnad för statens rättskemiska och farmacevtiska laboratorier jämte
i ämnet väckta motioner. (267.)

Anmäld den 3 juni 1949, varvid chefen för inrikesdepartementet bemyndigades
tillkalla sakkunniga för utredning rörande statens rättskemiska laboratoriums
framtida arbetsuppgifter m. m. Sakkunniga tillkallades samma dag.

28. den 24 maj, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret 1949/50 till civilförsvaret. (270.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa
anslag till civilförsvaret för budgetåret 1949/50 in. in. (271.)

Anmäld den 27 maj och den 3 juni 1949. Författning utfärdad sistnämnda dag
(SFS nr 347). Ärendet är därmed slutbehandlat.

30. den 28 maj, i anledning av vissa av Kungl. Majrt i statsverkspropositionen
under elfte huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag för
budgetåret 1949/50. (355.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949.

31. den 31 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
vapenförordning. (375.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 juni 1949, varvid författning utfärdades
(SFS nr 340).

32. den 8 december, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus,
dels ock i ämnet väckta motioner. (392.)

Anmäld den 21 december 1949, varvid författning utfärdades (SFS nr 655).
Ärendet är därmed slutbehandlat.

11. Folkhushållningsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 22 februari 1949, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1948/49, i vad
propositionen avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde.
(29.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 mars och den 8 juli 1949.

277

2. den 30 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående reglering av förbrukningen av elektrisk kraft, dels ock
i ämnet väckta motioner. (167.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1949, varvid lag i ämnet utfärdades (SFS
nr 182).

3. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till liksstaten för budgetåret 1948/49, i
vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde.
(199.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1949.

4. den 14 maj, angående upphävande av bestämmelserna om slaktgodemän.
(235.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1949, varvid kungörelser i ämnet utfärdades
(SFS nr 330—333).

5. den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgift
m. m. (255.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949, varvid förordning i ämnet utfärdades
(SFS nr 280).

6. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1, 15 och 27 §§ allmänna förfogandelagen den
22 juni 1939 (nr 293) samt om fortsatt giltighet av samma lag. (317.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949, varvid lag och förordningar i ämnet
utfärdades (SFS nr 273—275).

7. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar rörande egentliga
statsutgifter för budgetåret 1949/50 under tolfte huvudtiteln, avseende
anslagen inom folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner. (12.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående subventionering
av införseln av vissa varor m. in. jämte i ämnet väckta motioner.
(339.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statligt
stöd åt aluminiumindustrien. (340.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni och den 29 juli 1949.

10. den 30 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
subventionering av vissa varor m. m. (388.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 december 1949.

278

Bilaga III.

Särskild förteckning

över sådana i förteckningen under bilaga II här ovan upptagna
ärenden, som vid utgången av år 1949 ännu voro i sin helhet
eller till någon del på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siflertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

7. den 5 mars 1949, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
om underhållsbidrag till frånskild make. (51.)

10. den 29 mars, i anledning av väckt motion om revision av lagen om
rikets vapen m. in. (82.)

25. den 2 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om val av borgmästare och rådman. (109.)

31. samma dag, i anledning av väckt motion angående ändrad ordning för
biskopsval. (115.)

36. den 7 maj, i anledning av väckta motioner angående upphävande av
gällande bestämmelse om stads indelning i valkretsar vid stadsfullmäktigeval.
(207.)

37. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning i syfte att
åvägabringa valmetoder medförande större proportionell rättvisa vid
mandatfördelningen mellan partierna. (208.)

43. den 18 maj, angående rikets allmänna flaggdagar. (248.)

46. samma dag, om åtgärder för underlättande av orienteringen i lagar och
författningar. (251.)

47. samma dag, i anledning av riksdagens år 1948 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1947—den 30 juni 1948 m. m. (262.)

49. den 24 maj, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag till
föräldrabalk, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (325.)

279

2. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

25. den 10 december 1949, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
samförläggning av Södra skånska infanteriregementet. (393.)

3. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

12. den 30 april 1949, i anledning av väckta motioner dels om utredning
rörande tillämpningen av gällande bestämmelser angående folkpension,
som tillkommer sinnesslöa, dels ock om ändrad ordning för utbetalning
av folkpension, som tillkommer å allmän sjukvårdsanstalt intagen pensionstagare.
(169.)

26. den 18 maj, i anledning av riksdagens år 1948 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1947—den 30 juni 1948 m. m. (262.)

27. den 23 maj, angående en översyn av socialvården. (287.)

4. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

18. den 18 maj 1949, i anledning av väckta motioner om åtgärder för förbättring
av kommunikationsförhållandena i Norrland. (263.)

20. den 31 maj, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag
rörande inomskärsfarleden i Bohuslän. (343.)

5. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

8. den 2 mars 1949, i anledning av väckta motioner angående restitution av
skatt på bensin, som användes för framdrivande av tåg medelst traktorer.
(44.)

12. den 9 mars, i anledning av väckta motioner angående vidgad rätt att
vid taxering göra avdrag för i utlandet erlagda allmänna utskylder. (58.)

28. den 6 april, i anledning av ICungl. Maj:ts proposition angående fullmakt
att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten, för vilka anslag
uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47. (132.)

29. samma dag, i anledning av väckta motioner angående det gällande skattesystemets
verkningar i vissa avseenden, m. m. (140.)

40. den 4 maj, i anledning av väckta motioner om siloanläggningars jämställande
i taxeringshänseende med fasta maskiner. (180.)

41. den 7 maj, i anledning av väckt motion angående vissa vid vattenfallsstyrelsens
kraftverksbyggnader och sjöregleringsarbeten anställda arbetares
tjänstårsberäkning för pension. (189.)

280

54. den 18 maj, i anledning av väckta motioner angående sänkning i vissa
fall av nöjesskatten för biografföreställningar, m. m. (254.)

55. samma dag, i anledning av riksdagens år 1948 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1947—den 30 juni 1948 m. in. (262.)

58. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med hemställan
om bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna om restitution i vissa
fall av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift, jämte
i anslutning härtill väckta motioner. (277.)

60. den 24 maj, i anledning av väckta motioner om restitution av krigskonjunkturskatt
till Loss- och lastningsföreningen Hamnarbete u. p. a. i
Sundsvall. (272.)

64. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret
1949/50. (283.)

69. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändring i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente, m. m. (324.)

70. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om straff för olovlig varuutförsel, m. m. (326.)

86. den 22 november, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen nr 132
framlagda förslag angående omreglering av vissa avlöningsförmåner å
indragnings- eller disponibilitetsstat. (384.)

88. den 30 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 173 med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), m. in. (390.)

89. den 2 december, i anledning av väckta motioner om avskaffande av dyrortssystemet
m. m. samt om slopande av lägsta ortsgruppen i dyrortsindelningen.
(389.)

6. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

2. den 2 april 1949, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1949/50 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

3. samma dag, i anledning av väckt motion angående ändrad ordning för
biskopsval. (115.)

14. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1949/50 till tandläkarhögskolorna. (217.)

21. den 23 maj, angående litteratur för barn i skilda åldrar. (288.)

24. den 24 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående nya
grunder för kyrkomusikerorganisationen m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (327.)

281

25. den 31 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag ur kyrkofonden för avlönande av präster m. in., dels ock i ämnet
väckta motioner. (373.)

26. den 9 december, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
nya grunder för avlöningen av präster m. m. dels ock i ämnet väckta
motioner. (399.)

7. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

19. den 18 maj 1949, i anledning av riksdagens år 1948 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1947—den 30 juni 1948 m. m. (262.)

25. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård jämte i
ämnet väckta motioner. (329.)

30. samma dag, i anledning av väckta motioner angående anslag till stationerande
av bevakningsfartyg för sillfisket vid Island. (334.)

8. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

6. den 29 mars 1949, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1949/50 under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)

9. Inrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

27. den 20 maj 1949, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till nybyggnad för statens rättskemiska och farmacevtiska laboratorier
jämte i ämnet väckta motioner. (267.)

282

Bilaga IV.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom
skrivelser från riksdagen före år 1949 men vid samma års
början varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda,
jämte uppgift om den behandling dessa ärenden
undergått under år 1949.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siflertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 23 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om förslag till bestämmelser rörande fastighetsfideikommissens
upphävande eller fideikommissjordens tillgodogörande för
egnahemsbildningen. (201.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 274 och
1940 s. 301. Ärendet är, efter beredning inom justitiedepartementet, beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 19 april 1929, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om trafikförsäkring å motorfordon m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (94.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 275, 1938
s. 281, 1939 s. 279 och 1940 s. 302. I den mån ärendet icke slutbehandlats är det
beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 7 här nedan.)

3. den 13 mars 1931, i anledning av väckt motion om lagbestämmelser mot
uppsättande invid vägarna av trafiksäkerheten ovidkommande reklamannonser.
(71.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 277, 1945
s. 291 och 1948 s. 283. (Jfr ärendet under punkten 31 här nedan.)

4. den 12 maj 1932, i anledning av väckt motion angående upphävande av
den s. k. lösöreköpsförordningen m. m. (209.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 291. Ärendet
är föremål för fortsatt beredning inom justitiedepartementet.

5. den 11 juni 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom
vissa delar av Kopparbergs län m. m. (348.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 281 och
1940 s. 303. Fastighetsbildningssakkunnigas utredning för revision av fastighetsbildningsväsendet
å landet m. m., omfattande bl. a. spörsmålet om möjlighet att
tillåta sammanläggning av makar tillhöriga fastigheter, är ännu icke slutförd
i sin helhet. (Jfr ärendet under punkten 24 här nedan.)

283

6. den 20 april 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. (195.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder beträffande den i skrivelsen väckta frågan
om förnyad utredning rörande verkningarna av avbetalningshandeln, se ämbetsberättelserna
1935 s. 370, 1939 s. 282, 1946 s. 336, 1947 s. 305 och 1948 s. 283.
Utredningen om ny lagstiftning rörande avbetalningsköp pågår.

7. den 9 april 1935, i anledning av väckta motioner om vägfred m. m. (158.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 284, 1939
s. 282 och 1940 s. 304. I den mån ärendet icke slutbehandlats är det beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 2 här ovan.)

8. den 5 juni 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 31 med
förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. (287.)

Rörande tidigare vidtagna åtgärder i fråga om den i skrivelsen begärda utredningen
angående möjligheterna att tillskapa en rättsordning, som bereder arbetare
vid bvggnadsföretag ökat skydd för lönefordringar, se ämbetsberättelserna

1938 s. 285, 1939 s. 282, 1946 s. 337, 1947 s. 306 och 1948 s. 284. Ärendet är
därefter föremål för övervägande inom justitiedepartementet. (Jfr ärendet under
punkten 21 här nedan.)

9. den 7 juni 1935, angående ordnande av kommissionärsverksamhet vid
rikets överdomstolar och städernas rättsväsen. (308.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1938 s. 285. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 18 februari 1936, i anledning av väckta motioner angående inskränkning
i fråga om uppläsandet av världsliga kungörelser vid svenska kyrkans
gudstjänster. (28.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1942 s. 253, 1943
s. 223 och 1947 s. 306. Ärendet är beroende på Kungl. Maj.ts prövning. (Jfr
ärendet under punkten 32 här nedan.)

11. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i gällande
bestämmelser om utomäktenskapligt barns arvsrätt m. m. (29.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 285, 1942
s. 254 och 1947 s. 306. Ärvdabalkssakkunnigas arbete på ett förslag till ärvdabalk
har ännu icke slutförts.

12. den 21 april 1936, i anledning av väckta motioner angående delning av
mark, som förut använts till väg. (172.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 286 och

1939 s. 283. Ärendet är föremål för vidare utredning av fastighetsbildningssakkunniga.

13. den 9 maj 1936, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet
till uppdelning av avdikningslån vid jorddelning. (218.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 s. 305. Fastighetsbildningssakkunnigas
utredning för revision av fastighetsbildningsväsendet
på landet är ännu icke slutförd i sin helhet. (Jfr ärendet under punkten 24 här
nedan.)

14. den 27 juni 1936, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förenings- och förhandlingsrätt m.m., dels ock väckta
motioner angående lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder m.m. (418.)

Angående vidtagna åtgärder i vad angår den av riksdagen begärda utredningen

284

om föreningsväsendets normering genom lagstiftning, se ämbetsberättelserna

1939 s. 284 och 298 samt 1940 s. 306. Frågan har upptagits i betänkande med
förslag till lag om registrerade föreningar m. m. (SOU 1949:17), som den 12 april
1949 avgivits av en inom justitiedepartementet tillkallad utredning. Sedan yttranden
över betänkandet inhämtats, är frågan föremål för beredning inom
departementet.

15. den 13 mars 1937, i anledning av väckta motioner angående ändringar i
lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. (98.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se äinbetsberättelsen 1940 s. 306. Fastighetsbildningssakkunnigas
utredning för revision av fastighetsbildningsväsendet
å landet m. in. är ännu icke slutförd i sin helhet. (Jfr ärendet under punkten 24
här nedan.)

16. den 6 april 1937, i anledning av väckt motion angående bestridandet av
kostnaderna för hemtransport av avliden sjöman, som varit anställd å
svenskt fartyg. (128.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 285, 1940 s. 306 och
1943 s. 224. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 29 maj 1937, i anledning av väckt motion om revision av lagen
angående utlämning av förbrytare m. m. (356.)

Den 4 mars 1949 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet
att tillkalla en kommitté för att inom departementet verkställa utredning om
en revision av utlänningslagen och lagen om utlämning av förbrytare. Sedan
ledamöter i kommittén tillkallats den 10 mars 1949, har utredningen påbörjats.

18. den 2 juni 1937, angående utredning om orsakerna till den ökade ungdomsbrottsligheten
m. m. (387.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 227, 1940
s. 307, 1941 s. 230, 1942 s. 256, 1945 s. 294, 1946 s. 339, 1948 s. 285 och 1949 s.
318. Ungdomsvårdskommitténs arbete har ännu icke slutförts.

19. den 5 juni 1937, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om ersättning av statsverket till den, som lidit skada till följd av
felskrivning i fastighetsbok m. m. (425.)

Se ämbetsberättelserna 1940 s. 308 och 1947 s. 308. Lagberedningens arbete för
utarbetande av ny jordabalk fortsätter.

20. den 8 juni 1937, i anledning av väckt motion om inrättande av ett centralt
organ för planmässig organisation av de statliga och statsunderstödda
anstalterna för asociala individer. (434.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 302 punkt 71 och

1940 s. 308.

21. den 12 mars 1938, i anledning av väckta motioner angående ändringar
av 17 kap. 4 § handelsbalken m. m. (96.)

Se ämbetsberättelserna 1946 s. 339 och 1947 s. 308. Sedan infordrade utlåtanden
över förslaget till lag om tryggande av byggnadsarbetares lönefordran m. m.
inkommit, är ärendet föremål för övervägande inom justitiedepartementet. (Jfr
ärendet under punkten 8 här ovan.)

22. den 18 mars 1938, med hemställan om utredning angående en departementalreform.
(112.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 308, 1941 s. 231,

285

1942 s. 256 och 1948 s. 286. Kungl. Maj:t har för avsikt att för 1950 års riksdag
framlägga förslag om en uppdelning av finansdepartementet.

23. den 5 april 1938, i anledning av väckt motion om ändring av 55 § lagen
den 12 maj 1917 om expropriation. (167.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 223 och
1949 s. 318. Efter överarbetning inom justitiedepartementet av markutredningens
i betänkande den 9 december 1947 (SOU 1948:4) avgivna förslag har
Kungl. Maj:t genom en den 24 mars 1949 dagtecknad proposition, nr 184, förelagt
riksdagen förslag till, bl. a., lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917
om expropriation, därvid Kungl. Maj:t dock, under hänvisning till en under år
1949 igångsatt utredning för översyn av gällande bestämmelser om legal ränteberäkning,
icke ansett lämpligt att vidtaga en ändring härutinnan enbart i
expropriationslagen utan föreslagit, att ifrågavarande bestämmelse tillsvidare
bibehölles i oförändrat skick. Sedan riksdagen antagit det av Kungl. Maj:t i
nämnda proposition framlagda förslaget i denna del och lag i ämnet utfärdats
(jfr ärendet under punkten 54 i bilaga II), är ärendet, i avvaktan på slutförandet
av nämnda under år 1949 påbörjade utredning, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 6 maj 1938, i anledning av väckt motion angående revision av lagstiftningen
om delning av jord å landet. (234.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 309, 1941 s. 231,
1945 s. 295, 1947 s. 308 och 1948 s. 286. Fastighetsbildningssakkunnigas utredning
för revision av fastighetsbildningsväsendet å landet är ännu icke slutförd
i sin helhet. (Jfr ärendena under punkterna 5, 13 och 15 här ovan.)

25. den 20 maj 1938, i anledning av väckt motion angående de inom statskyrkans
ram existerande fria evangeliska samfundens rättsliga ställning
m. m. (300.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 224 och
1944 s. 256. I betänkande den 21 maj 1949 (SOU 1949:20) har dissenterlagskommittén
framlagt förslag till religionsfrihetslag m. m. Sedan infordrade utlåtanden
över nämnda betänkande avgivits, är ärendet föremål för vidare beredning
inom justitiedepartementet.

26. den 25 maj 1938, angående beredande av möjlighet för svenska medborgare
av judisk börd att utträda ur mosaisk församling utan att inträda
i svenska kyrkan. (323.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1944 s. 256. I betänkande
den 21 maj 1949 (SOU 1949:20) har dissenterlagskommittén framlagt
förslag till religionsfrihetslag m. m. Sedan infordrade utlåtanden över nämnda
betänkande avgivits, är ärendet föremål för vidare beredning inom justitiedepartementet.

27. den 1 juni 1938, i anledning av väckta motioner om förstärkt grundlagsskydd
för vissa fundamentala principer för det nuvarande samhället.
(362.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 s. 309. Efter
det tillkallade sakkunniga avgivit betänkande med förslag till ändrad lydelse
av § 16 regeringsformen (SOU 1941:20), är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr ärendet under punkten 82 här nedan.)

28. den 1 mars 1939, i anledning av väckta motioner angående revision av
lagstiftningen om kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat
allmänt uppdrag. (68.)

286

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 233, 1944
s. 256, 1945 s. 296 och 1946 s. 340. Sedan 1949 års riksdag slutligt antagit de av
1945 års riksdag såsom vilande antagna ändringarna av §§ 17, 21, 27 och 28
regeringsformen, har Kungl. Maj:t den 5 april 1949 låtit utfärda kungörelse om
de sålunda beslutade grundlagsändringarna (SFS nr 111). (Jfr ärendet under
punkten 13 i bilaga II samt ärendet under punkten 55 här nedan.)

29. den 13 maj 1939, i anledning av väckt motion angående införande av
möjlighet att inskriva gruvrätt i protokoll, fört av inskrivningsdomare,
och därefter inteckna samma rätt. (262.)

Se ämbetsberättelserna 1940 s. 234 och 1948 s. 287. Lagberedningens arbete för
utarbetande av ny jordabalk fortsätter.

30. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av
effektivare skydd för svensk konstslöjd. (263.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 23 maj 1939, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
av 36 § i 1934 års lag om allmänna vägar. (299.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 278 och
1948 s. 287. (Jfr ärendet under punkten 3 här ovan.)

32. den 3 juni 1939, i anledning av väckt motion om uteslutande ur vissa
kommunallagar m. fl. författningar av bestämmelserna om obligatorisk
uppläsning av kungörelse om stämma och sammanträde in. m. (341.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1942 s. 258. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 10 här
ovan.)

33. den 9 juni 1939, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om villkorlig dom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(388.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 235. Efter
det statistiska centralbyrån och fångvårdsstyrelsen avgivit infordrade utlåtanden
i fråga om riksdagens i nämnda skrivelse gjorda hemställan beträffande en omläggning
eller utvidgning efter vissa riktlinjer av rättsstatistiken rörande villkorligt
dömda och andra grupper av brottslingar, har chefen för justitiedepartementet,
jämlikt Kungl. Maj ds bemyndigande den 18 juni 1949, tillkallat sakkunniga
för att verkställa en allsidig utredning av frågan hur kriminalstatistiken
bör vara anordnad. Utredningen pågår.

34. den 24 maj 1940, i anledning av väckt motion om lagstiftning angående
servitutsrättens förhållande till stadsplanelagstiftningen. (269.)

Se ämbetsberättelserna 1942 s. 259, 1943 s. 228 och 1948 s. 288. Lagberedningens
arbete för utarbetande av ny jordabalk fortsätter.

35. den 16 maj 1942, i anledning av väckt motion om revision av lagstiftningen
angående förfarandet hos förvaltningsdomstolar och hos övriga
förvaltningsmyndigheter vid behandlingen av frågor, som röra enskild
rätt. (236.)

Se ämbetsberättelserna 1945 s. 298 och 1947 s. 310. Med beaktande av de förslag,
som framlagts i den förberedande utredningen (SOU 1946: 69) och i de
däröver avgivna utlåtandena, beslöt Kungl. Maj:t den 4 mars 1949, att den i
riksdagsskrivelsen väckta frågan skulle bli föremål för fortsatt utredning, omfattande
icke blott spörsmålet, huruvida förvaltningsförfarandet kan bringas att
bättre motsvara rättssäkerhetens krav, utan även hur det skall göras smidigare

287

och effektivare, samt att denna utredning i första hand skulle behandla det
administrativa besvärsinstitutet och därmed sammanhängande frågor. Jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande nämnda dag ha därefter utredningsmän tillkallats,
de s. k. besvärssakkunniga, vilkas arbete pågår.

36. den 6 juni 1942, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar
i 4 kapitlet vattenlagen m. m. (312.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 258 och
259, 1945 s. 298, 1947 s. 310 och 1948 s. 288. 1945 års sakkunniga för utredning
rörande vissa ändringar i vattenlagen ha ännu icke slutfört sitt utredningsuppdrag.

37. den 8 juli 1942, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med förslag
till utredning av frågan om ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen.
(475.)

Skrivelsen har överlämnats till sakkunniga för utredning av frågan om vidgad
förhandlingsrätt för stats- och kommunalanställda tjänstemän, som äro underkastade
ämbetsmannaansvar. (Jfr ärendet under punkten 63 här nedan.)

38. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående offentliga insamlingar, dels ock i ämnet väckta
motioner. (476.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. den 15 maj 1943, i anledning av väckta motioner om en revision av varumärkes-
och firmalagstiftningen. (206.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1944 s. 197. Efter en
förberedande sakkunnigutredning i ämnet har chefen för justitiedepartementet,
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 juni 1949, tillkallat sakkunniga
med uppdrag att verkställa utredning rörande revision av varumärkes- och
firmalagstiftningen samt vad därmed äger samband.

40. den 16 juni 1943, i anledning av väckt motion angående revision av
grundlagarnas bestämmelser om beskattning, statsreglering och därmed
sammanhängande ämnen m. m. (322.)

Se ämbetsberättelsen 1949 s. 321. Skrivelsen har överlämnats till 1948 års budgetutredning.

41. den 22 juni 1943, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om tillsyn över hundar. (348.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1944 s. 199. I fråga
om riksdagens hemställan om utredning, huruvida och på vad sätt obligatorisk
ansvarsförsäkring för hundägare må kunna införas, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

42. den 11 december 1943, i anledning av konstitutionsutskottets memorial
med förslag till utredning angående riksdagens arbetsformer. (516.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 201, 1945
s. 301, 1948 s. 289 och 1949 s. 321. Sedan 1949 års riksdag slutligt antagit de av
1948 års riksdag såsom vilande antagna ändringarna i regeringsformen och riksdagsordningen,
har Kungl. Maj:t den 5 april 1949 låtit utfärda kungörelse om
de sålunda beslutade grundlagsändringarna (SFS nr 112). (Jfr ärendet under
punkten 22 i bilaga II samt ärendena under punkterna 67 och 87 här nedan.)

43. den 4 mars 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val

288

till riksdagen jämte väckt motion angående utredning om underlättande
av deltagande i val till riksdagens andra kammare och kommunala val.
(61.). .

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1945 s. 233, 1946
s. 343, 1947 s. 311 och 1949 s. 321. Ärendet är i övriga delar beroende på Kungl.
Majrts prövning.

44. den 18 mars 1944, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen in. in., dels ock i
ämnet väckta motioner. (102.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 s. 233. I vad angår riksdagens
anhållan om en omarbetning i skärpande riktning av 18 kap. 13 § strafflagen,
är ärendet beroende på Kungl. Maj ds prövning.

45. den 13 april 1944, i anledning av väckt motion om ändrade grunder för
allmänna kyrkomötets sammansättning. (179.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 323 och
1949 s. 322. Det av Kungl. Majd i proposition nr 13 till 1949 års riksdag framlagda
förslaget till ny kyrkomötesförordning har av riksdagen antagits, varefter
Kungl. Majd den 22 april 1949 låtit utfärda författning i ämnet (SFS nr 174).
(Jfr ärendet under punkten 8 i bilaga II.) Ärendet är därmed slutbehandlat.

46. den 17 maj 1944, i anledning av väckta motioner angående revision av
8 kap. strafflagen m. m. (284.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 236. Sekretessutredningen
har den 15 december 1949 återlämnat riksdagsskrivelsen och anfört,
att däri begärd undersökning angående tillämpningen av gällande bestämmelser
om offentligheten vid domstolarna slutförts. Undersökningen i denna del
hade föranlett tillsättande av en särskild utredning rörande offentliggörande
av hemliga protokoll och handlingar i mål rörande spioneri m. m. samt beaktats
vid förarbetena till de år 1947 antagna ändringarna i sekretesslagen. I återstående
del, nämligen i fråga om parts rätt att föra särskild talan mot beslut,
varigenom domstol förordnat om måls handläggning inom stängda dörrar, hade
sekretessutredningen icke funnit skäl utarbeta förslag till ändring i gällande
bestämmelser. Riksdagsskrivelsen är i sistnämnda del beroende på Kungl. Maj ds
prövning.

47. den 20 maj 1944, i anledning av väckta motioner om revision av tryckfrihetslagstiftningen
m. m. (291.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1945 s. 237, 1948
s. 290 och 1949 s. 322. Sedan 1949 års riksdag slutligt antagit såväl det av 1948
års riksdag såsom vilande antagna förslaget till ny tryckfrihetsförordning som
därav betingade ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen, har Kungl.
Maj:t den 5 april 1949 låtit utfärda dels kungörelse angående beslutad ny tryckfrihetsförordning
(SFS nr 105), dels ock kungörelse om de sålunda beslutade
ändringarna i regeringsformen och riksdagsordningen (SFS nr 112). (Jfr ärendena
under punkten 21 i bilaga II samt under punkten 89 här nedan.)

48. den 13 juni 1944, i anledning av väckt motion angående utredning om
inrättande av en kyrklig högtidsdag i vårt land under höstens lopp. (374.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 323 och 1949 s. 322.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

49. den 28 juni 1944, i anledning av väckta motioner om beredande av ökade
möjligheter för kommun att inlösa mark för bostadsbebyggelse eller
industriändamål. (415.)

289

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsema 1946 s. 344 och
345, 1947 s. 312 och 1949 s. 322. Efter överarbetning inom justitiedepartementet
av markutredningens i betänkande den 9 december 1947 (SOU 1948: 4) avgivna
förslag föreläde Kungl. Maj:t genom en den 24 mars 1949 dagtecknad proposition,
nr 184, riksdagen förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 om
expropriation m. m. Sedan riksdagen, i anledning av nämnda proposition, antagit
lag i ämnet i överensstämmelse med vad andra lagutskottet i utlåtande
nr 34 hemställt, har Kungl. Maj:t den 21 december 1949 låtit utfärda lag om
ändring i expropriationslagen i enlighet med riksdagens beslut. (Jfr ärendet
under punkten 54 i bilaga II.) Ärendet är därmed slutbehandlat.

50. samma dag, i anledning av väckta motioner om viss ändring i lagen den
18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse
att förvärva fast egendom. (419.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsema 1946 s. 345 och
1947 s. 312. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

51. den 10 juli 1944, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—
30 juni 1943. (455.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 239. Vad angår den av
riksdagen i skrivelsen under punkten 3 påvisade önskvärdheten av utredning
beträffande frågorna om införsel i sjukpenning samt om rätt för riksförsäkringsanstalten
och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen att utan införsel utbetala
sjukpenning till annan än den skadade, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

52. den 10 april 1945, i anledning av väckta motioner om viss ändring i § 7
riksdagsordningen m. m. (124.)

Se ämbetsberättelsen 1949 s. 323. De av 1945 års riksdag såsom vilande antagna
ändringarna av § 6 mom. 5 och § 28 mom. 2 riksdagsordningen ha av 1949 års
riksdag slutligt antagits. Kungl. Maj:t har därefter den 5 april 1949 låtit utfärda
dels kungörelse om den sålunda beslutade grundlagsändringen (SFS nr 112)
och dels lag angående den av 1945 års riksdag, under förutsättning av den
ifrågavarande grundlagsändringen, antagna ändrade lydelse av 26 och 27 §§
lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val till riksdagen (SFS nr 113). (Jfr
ärendet under punkten 11 i bilaga II.)

53. den 2 maj 1945, i anledning av väckta motioner angående utredning om
ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska förhållanden.
(169.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsema 1946 s. 270, 1947
s. 312 och 1948 s. 291. 1947 års insynskommitté har slutfört sitt utredningsuppdrag
och den 19 februari 1949 framlagt betänkande angående förbättrad insyn i
enskilda företags ekonomiska förhållanden (SOU 1949:8). Sedan infordrade utlåtanden
över betänkandet avgivits, är ärendet föremål för vidare utredning
inom justitiedepartementet.

54. den 30 maj 1945, i anledning av väckt motion angående åläggande för
dammägare att underrätta ortsbefolkningen om förestående avtappning
av vatten ur dammar. (315.)

10 Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclse till 1050 urs riksday.

290

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 271 och 1948 s. 291.
1945 års sakkunniga för utredning rörande vissa ändringar i vattenlagen ha
ännu icke slutfört sitt utredningsuppdrag.

55. den 9 juni 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till ändrad lydelse av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen
m. m. (363.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1946 s. 272. Se i övrigt
ärendet under punkten 28 här ovan.

56. den 12 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående revision av
utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning. (365.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

57. den 16 juni 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om
ungdomsfängelse, m. m. (403.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 272 och 1948 s. 292.

58. samma dag, i anledning av väckta motioner angående förbättring av
tomträttsförfarandet såsom upplåtelseform beträffande kommunernas och
statens markområden. (405.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1946 s. 272. Lagberedningens
arbete för utarbetande av ny jordabalk pågår.

59. den 20 juni 1945, i anledning av väckta motioner om skyldighet för utgivare
av periodisk skrift att redovisa hur skriften finansieras. (448.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

60. den 29 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
om rätt i vissa fall för innehavare av en jordbrukets å ofri mark belägen
förädlingsindustri att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. (525.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 273. Ärendet är föremål
för ytterligare beredning inom justitiedepartementet.

61. den 30 juni 1945, i anledning av väckt motion angående förenklat förfarande
vid dödande av förkommet livförsäkringsbrev. (531.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

62. samma dag, angående samhällsplanering och beskattning av jordvärdestegring
m. m. (538.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1947 s. 314 samt
1949 s. 324 och 325. Efter överarbetning inom justitiedepartementet av markutredningens
i betänkande den 9 december 1947 (SOU 1948: 4) avgivna förslag
föreläde Kungl. Maj:t genom en den 24 mars 1949 dagtecknad proposition,
nr 184, riksdagen förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917
om expropriation m. m. Sedan riksdagen, i anledning av nämnda proposition,
antagit lagar i ämnet i överensstämmelse med vad andra lagutskottet i utlåtande
nr 34 hemställt, har Kungl. Maj:t den 21 december 1949 låtit utfärda
lagarna i enlighet med riksdagens beslut. (Jfr ärendet under punkten 54 i bilaga
II.) Markutredningens arbete i övrigt är icke slutfört.

63. den 21 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse
av § 36 regeringsformen m. m. (261.)

291

64. den 25 maj 1946, i anledning av väckt motion angående revision av
bestämmelserna i 6 kap. strafflagen om skadestånd m. m. (270.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

65. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1944—den 30 juni 1945. (212.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 293. Sedan
statens organisationsnämnd efter verkställd utredning inkommit med förslag i
ämnet, har Kungl. Maj:t anbefallt fångvårdsstyrelsen att på grundval av det
sålunda föreliggande utredningsmaterialet och i samråd med nämnden vidtaga
de rationaliseringsåtgärder, vilkas genomförande låter sig förena med principerna
i gällande verkställighetslag. I skrivelse den 28 september 1948 har
fångvårdsstyrelsen bland annat anmält vissa av styrelsen utfärdade direktiv
för jordbruksdriften inom fångvården. Ärendet är föremål för ytterligare beredning
inom justitiedepartementet.

66. den 14 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag om rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets
handläggning insända handlingar med posten m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet. (339.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 241. Sedan
1949 års riksdag slutligt antagit de av 1946 års riksdag såsom vilande antagna
ändringarna av §§ 11 och 22 riksdagsordningen, har Kungl. Maj:t den 5 april
1949 låtit utfärda kungörelse om den sålunda beslutade grundlagsändringen
(SFS nr 107). (Jfr ärendet under punkten 15 i bilaga II.)

67. den 29 juni 1946, i anledning av väckta motioner om revision av riksdagens
arbetsformer m. m. (457.)

Se ämbetsberättelserna 1947 s. 242, 1948 s. 293 och 1949 s. 325. Se i övrigt
ärendet under punkten 42 här ovan.

68. den 19 november 1946, i anledning av väckta motioner angående översyn
av de i lagar och författningar förekommande räntebestämmelserna.
(476.)

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 februari 1949 har chefen
för justitiedepartementet tillkallat särskild utredningsman för att inom departementet
biträda med den av riksdagen begärda utredningen.

69. den 22 februari 1947, i anledning av väckta motioner om utredning och
förslag angående utsträckt tillämpning av den s. k. ensittarlagen. (36.)

Se ämbetsberättelsen 1949 s. 326. Fastighetsbildningssakkunnigas utredning för
revision av fastighetsbildningsväsendet är ännu icke slutförd.

70. den 26 mars 1947, i anledning av väckt motion om utredning och förslag
angående gift kvinnas medborgarrättsliga ställning. (90.)

Se ämbetsberättelsen 1948 s. 224. De sakkunniga för nordiskt samarbete på
medborgarskapsrättens område ha, i samarbete med i Danmark och i Norge
tillsatta kommittéer, slutfört sitt utredningsuppdrag, i vad det angår medborgarskapslagstiftningen,
och i ett den 29 augusti 1949 dagtecknat betänkande (SOU
1949: 45) framlagt förslag till nya medborgarskapslagar för Danmark, Norge och
Sverige. Sedan infordrade utlåtanden över nämnda betänkande avgivits, är
ärendet föremål för vidare utredning inom justitiedepartementet.

292

71. den 23 april 1947, angående ökad delaktighet för danska, finländska,
isländska och norska medborgare i rättigheter och förmåner, som tillkomma
svenska medborgare. (131.)

Se ämbetsberättelsen 1949 s. 326. De sakkunniga för nordiskt samarbete på
medborgarskapsrättens område ha ännu icke slutfört sitt uppdrag beträffande
den av riksdagen i förevarande skrivelse berörda frågan.

72. samma dag, angående vidsträcktare publicering av Kungl. Maj:ts beslut i
statsrådet. (132.)

Enligt överenskommelse mellan statsrådets ledamöter har till styrelsen för Föreningen
för utgivande av Förvaltningsrättslig tidskrift framställts förslag, att
referat av sådana i statsrådet avgjorda ärenden, som kunde vara av mera allmänt
intresse skulle intagas i tidskriften från och med ingången av år 1950.
Referaten skulle utarbetas av föredragandena i vederbörande departement. Styrelsen
har i princip accepterat detta förslag. Vissa ekonomiska frågor i samband
med publiceringen äro emellertid ännu icke slutgiltigt lösta.

73. den 30 maj 1947, i anledning av väckt motion om upphävande av lagen
den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående tillfällig
vattenreglering (261.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

74. den 13 juni 1947, i anledning av väckt motion om utredning av frågan
om full ersättning till kringliggande bygd för skador i anledning av
vattenkraftanläggningar och vattenregleringar m. m. (313.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 226. 1945 års sakkunniga
för utredning rörande vissa ändringar i vattenlagen ha ännu icke slutfört sitt
utredningsuppdrag.

75. den 17 juni 1947, i anledning av väckta motioner om ändring i 14 kap.
15 § och 15 kap. 23 och 24 §§ strafflagen. (321.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 227. Ärendet är, i avvaktan
på den av Kungl. Maj:t anbefallda utredningen, beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

76. den 20 juni 1947, i anledning av väckta motioner om skärpt lagstiftning
rörande uthyrning av bostäder. (358.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

77. den 30 juni 1947, angående decentralisering av statsförvaltningen. (459.)
Se ämbetsberättelsen 1948 s. 228. Den 6 juni 1947 utfärdade Kungl. Maj:t ett
cirkulär till statsmyndigheterna, vari dessa anmodades att undersöka möjligheterna
att förenkla förvaltningsförfarandet utan att säkerheten eftersattes.
Den 26 augusti 1947 utsändes från statsrådsberedningen till statsdepartementen
en skrivelse angående undersökning av möjligheterna att inom departementens
verksamhetsområde överflytta avgörandet i olika förvaltningsärenden från
Kungl. Maj:t till underlydande verk och inrättningar. Dessa båda åtgärder föranledde
förslag om decentralisering av ett betydande antal ärenden. Decentralisering
har därefter i ett stort antal fall genomförts.

Med avlämnande av en den 7 september 1949 dagtecknad sammanfattande
redogörelse för företagen översyn av den civila statsförvaltningen ur decentraliseringssynpunkt
har decentraliseringsutredningen slutfört sitt uppdrag. Av de
decentraliseringsåtgärder, som utredningen föreslagit, har ett stort antal genomförts.

293

Den av riksdagen begärda utredningen rörande en decentralisering av statsförvaltningen
på de områden, där detta med fördel läte sig genomföra, har
härmed verkställts.

78. den 10 juli 1947, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om
delning av jord å landet, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (476.)

Se ämbetsberättelsen 1948 s. 228. Fastighetsbildningssakkunniga ha i ett den
29 januari 1949 dagtecknat betänkande med förslag till lag angående ändring i
jorddelningslagen m. m. behandlat frågan om länsstyrelses befogenhet att fastställa
avstyckning i vissa fall i enlighet med riksdagens i ifrågavarande skrivelse
gjorda hemställan. Sedan infordrade utlåtanden avgivits över de i nämnda
betänkande framlagda lagförslagen, är ärendet föremål för vidare utredning inom
justitiedepartementet.

79. den 21 februari 1948, i anledning av väckt motion med förslag till lag om
förvärvande av svenskt medborgarskap i vissa fall. (48.)

Se ämbetsberättelsen 1949 s. 259 och 260. Se i övrigt ärendet under punkten
70 här ovan.

80. den 6 mars 1948, i anledning av väckt motion angående bestämmelser
om ersättning för parts kostnader i mål och i ansökningsärenden, som
handläggas av förvaltningsdomstol eller annan offentlig myndighet. (67.)

Den av riksdagen väckta frågan skall upptagas till behandling i samband med
den utredning angående förfarandet hos förvaltningsdomstolar och övriga förvaltningsmyndigheter,
som jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 mars
1949 uppdragits åt besvärssakkunniga. (Jfr ärendet under punkten 35 bär ovan.)

81. den 17 april 1948, i anledning av väckta motioner om skyldighet för innehavare
av järnväg, som delar fastighets ägor, att hålla anordningar för
övergång av järnvägen. (116.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1949 s. 260. Den 11 januari
1949 har chefen för justitiedepartementet förordnat utredningsman att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen.

82. samma dag, i anledning av väckt motion med förslag till ändrad lydelse
av § 16 regeringsformen. (122.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten
27 här ovan.)

83. den 11 maj 1948, i anledning av väckta motioner om införande av beslutande
folkomröstning. (199.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

84. den 22 maj 1948, i anledning av väckta motioner dels om utredning av
frågan om behandlingen av myrslogarna inom de på statens bekostnad
storskiftade delarna av Kopparbergs län, dels ock angående ett enklare
förfaringssätt för bestämmande av äganderätten till s. k. myrslogar. (212.)

Skrivelsen har den 11 maj 1949 överlämnats till fastighetsbildningssakkunniga
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag.

85. den 26 juni 1948, i anledning av väckta motioner om utredning angående
ändring i gällande lagstiftning om registrering av brott och förseelser.
(365.)

Den 21 januari 1949 uppdrog Kungl. Maj:t åt strafflagberedningen att verkställa
ifrågavarande utredning.

294

86. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i strafflagen m. m., dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ny strafflagstiftning för krigsmakten, dels ock i dessa
ämnen väckta motioner. (379.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 263. I proposition
till 1949 års riksdag, nr 198, framlade Kungl. Maj:t förslag till lag om ändring
i strafflagen, i vilket förslag behandlades, bland annat, frågan om straff för
olovlig underrättelseverksamhet. Sedan riksdagen antagit lagförslaget med de
ändringar som första lagutskottet i utlåtande nr 33 föreslagit, har Kungl. Maj:t
den 18 juni 1949 låtit utfärda lag i ämnet i enlighet med riksdagens beslut
(SFS nr 334). (Jfr ärendet under punkten 51 i bilaga II.) Ärendet är därmed
slutbehandlat.

87. den 17 juli 1948, i anledning av viss del av Kungl. Majrts proposition
med förslag till ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen, m. m.
(448.)

Se ämbetsberättelsen 1949 s. 263. Se i övrigt ärendet under punkten 42 här ovan.

88. den 20 juli 1948, i anledning av inom riksdagen väckt motion, föranledd
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till tryckfrihetsförordning. (443.)

Skrivelsen har överlämnats till ecklesiastikdepartementet för handläggning av
frågan om överlämnande av det i 4 kap. 7 § nya tryckfrihetsförordningen åsyftade
granskningsexemplaret av tryckt skrift till norrländskt bibliotek.

89. samma dag, i anledning av ett av riksdagen såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antaget förslag till tryckfrihetsförordning jämte
i ämnet väckt motion. (444.)

Se ämbetsberättelsen 1949 s. 263. Det i proposition nr 11 till 1949 års riksdag,
under förutsättning att av 1948 års riksdag såsom vilande antaget förslag
till tryckfrihetsförordning komme att slutligen godkännas, framlagda lagförslaget
antogs av riksdagen med vissa ändringar i enlighet med vad första lagutskottet i
utlåtande nr 13 hemställt. Sedan 1949 års riksdag slutligt antagit ny tryckfrihetsförordning
och kungörelse därom utfärdats, lät Kungl. Maj:t den 8 april 1949
utfärda lag angående skyldighet att avlämna för bibliotek avsedda exemplar av
tryckt skrift (SFS nr 166). (Jfr ärendet under punkten 27 i bilaga II.)

Av dessa ärenden äro alltså de under 28, 42, 45, 47, 49, 52, 55, 66, 67, 77
och 86—89 omförmälda av Kungl. Maj:t inom justitiedepartementet slutligen
behandlade samt de övriga på prövning beroende.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 2 juli 1947, i anledning av väckt motion om intensifiering av utrikesnämndens
verksamhet. (460.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 327. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående utredning om
statens övertagande av verksamheten vid Gustavsviks docka i Högsjö
socken. (520.)

295

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1947 s. 315. Ärendet är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 30 juni 1947, rörande den lägre tygpersonalen vid armén. (455.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 25 juni 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
frågor rörande försvarets organisation jämte i ämnet väckta motioner.

(369.) . ....

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1949 s. 269. Anmäld

och slutbehandlad den 22 september 1949.

4. den 30 juni 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avtal
rörande tillverkning m. m. av flygmateriel. (405.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 4 december 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa frågor om befrielse från betalningsskyldighet till kronan. (466.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1949.

Av dessa ärenden äro alltså de under 3 och 5 omförmälda av Kungl. Maj :t
inom försvarsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga pa prövning
beroende.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 17 april 1923, i fråga om beredande av arbete åt tuberkulossjuka
konvalescenter. (67.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 295 med
hänvisning. Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under
punkterna 10 och 23 här nedan.)

2. den 16 maj 1928, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (205.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1936 s. 333 med
hänvisning. Ärendet har överlämnats till socialvårdskommittén för att tagas i
övervägande vid fullgörande av inom kommittén pågående utredning.

3. den 9 februari 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
anhållan om riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1932 fattade beslut. (19.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 328 med
hänvisning. I vad avser av arbetarskyddskommittén framlagt förslag till ny
lagstiftning beträffande barns och minderårigas deltagande i offentliga föreställningar
m. m. är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 21 juni 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionerna nr 211,
212 och 216 gjorda framställningar angående anslag till arbeten till motverkande
av arbetslösheten samt till bekämpande av arbetslösheten jämte
i dessa ämnen väckta motioner. (356.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 315 med
hänvisning. I skrivelsen ej slutbehandlade spörsmål äro föremål för socialvårdskommitténs
övervägande. (Jfr ärendena under punkterna 5, 6, 13 och 18.)

296

5. den 4 maj 1934, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om fattigvården. (224.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 348 med
hänvisning. Ärendet är föremål för socialvårdskommitténs övervägande. (Jfr
ärendena under punkterna 4, 6, 13 och 18.)

6. den 25 april 1936, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i fattigvårdslagen m. m. (185.)

Ärendet är föremål för övervägande inom socialvårdskommittén. (Jfr ärendena
under punkterna 4, 5, 13 och 18.)

7. den 23 maj 1936, angående underlättande och tryggande av möjligheten
för den icke jordägande befolkningen att idka friluftsliv. (246.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 296 med
hänvisning. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 27 juni 1936, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
om arbetsavtal m. m. (421.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 320 med
hänvisning. Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 9 mars 1937, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i
lagen den 12 maj 1917 om expropriation. (65.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 352. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 28 april 1937, angående yrkesutbildning av tuberkuloskonvalescenter
i vissa fall. (230.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 296 med
hänvisning. Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under
punkterna 1 och 23.)

11. den 8 maj 1937, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (261.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 353. Socialvårdskommittén
har i december 1947 avgivit betänkande angående vissa ändringar
i olycksfallsförsäkringslagen m. m„ vilket förelagts 1948 års riksdag genom
proposition nr 235. Utredningsarbetet inom socialvårdskommittén pågår.

12. den 2 juni 1937, i anledning av väckt motion om anslag till bidrag för
ordnande av semestermöjligheter åt vissa folkgrupper m. m. (385.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 353. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 4 juni 1937, i anledning av väckta motioner angående översyn av
bestämmelserna rörande samhällets hjälpverksamhet m. m. (403.)

I skrivelsen avhandlade spörsmål äro föremål för övervägande inom socialvårdskommittén.
(Jfr ärendena under punkterna 4, 5, 6, 13 och 18.)

14. den 5 juni 1937, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
anslag till skyddsuppfostran m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (400.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 323. Ärendet
är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 18 mars 1938, i anledning av väckt motion angående rätten till uttagande
av övertidsarbete enligt lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning. (108.)

297

I skrivelsen avhandlade spörsmål äro föremål för övervägande inom arbetstidsutredningen.
(Jfr ärendena under punkterna 29 och 42.)

16. den 5 april 1938, i anledning av väckta motioner om beredande av representation
åt de privatanställda i arbetsdomstolen m. m. (166.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 329. Beträffande
försäkringsrådet är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr
ärendet under punkten 26.)

17. den 25 maj 1938, angående utredning om utlandssvenskarnas rättigheter
och skyldigheter. (328.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 s. 312. Ärendet
är i vissa delar fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 25 februari 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 65 § lagen den 14 juni 1918
(nr 422) om fattigvården m. m. (57.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 297. Ärendet
är föremål för övervägande inom socialvårdskommittén. (Jfr ärendena under
punkterna 5 och 6.)

19. den 12 mars 1939, i anledning av väckta motioner om förnyad utredning
angående utvidgad försäkring mot olycksfall i arbete. (95.)

Ärendet är föremål för övervägande inom socialvårdskommittén.

20. samma dag, i anledning av väckt motion angående införande av olycksfallsförsäkring
för innehavare av offentliga förtroendeuppdrag. (96.)

Ärendet är föremål för övervägande inom socialvårdskommittén. (Jfr ärendena
under punkterna 30 och 38.)

21. den 15 mars 1939, angående utredning om vederlag till kommunerna för
deras kostnader i anledning av barnavårdsnämndernas befattning med
vissa ärenden. (116.)

Ärendet är föremål för övervägande inom socialvårdskommittén.

22. den 12 juni 1940, angående skyndsamma åtgärder i syfte att underlätta
för vanföra personer att vinna arbetsanställning. (386.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 330 med
hänvisning. Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande med förslag angående
partiellt arbetsföras anställning i allmän tjänst (SOU 1948:11) har förelagts
1949 års riksdag genom proposition nr 132. Ärendet är därmed slutbehandlat.

23. samma dag, angående utredning om de praktiska åtgärder, som äro
ägnade att tillgodoföra samhället och det produktiva livet de partiellt
arbetsföras arbetskraft. (387.)

Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna
1 och 10.)

24. den 1 juli 1941, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om kontroll av vattenledningsvatten m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner. (444.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 298. 1946 års
vatten- och avloppssakkunnigas utredningsarbete pågår.

25. den 30 juni 1942, i anledning av väckta motioner angående sociala hjälpåtgärder
för de arbetslösa inom säsongyrkena. (464.)

298

Socialvårdskommitténs betänkande med utredning och förslag angående lag om
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring (SOU 1948:39) är efter avslutad remissbehandling
föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 10 april 1943, i anledning av väckta motioner om rätt för tjänstemannaorganisationerna
att i vissa mål representeras i arbetsdomstolen,
arbetsrådet och försäkringsrådet. (126.)

Se ärendet under punkten 16 här ovan.

27. den 22 mars 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1944/45 under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (5.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 363. Skrivelsen
är slutbehandlad utom i vad rör under punkt 57 omförmält statsbidrag
till anordnande av ett för lappar och andra vårdbehövande gemensamt ålderdomshem
i Gäddede.

28. den 16 maj 1944, i anledning av väckta motioner angående förbättrande
av skogsarbetarnas bostadsförhållanden. (279.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 299 med
hänvisning. 1945 års skogshärbärgesutredning har den 18 mars 1949 avgivit
andra delen av sitt betänkande, Utredning med förslag till lagstiftning rörande
tillfälliga bostäder vid skogs- och flottnings- m. fl. arbeten (SOU 1949:19).
Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 26 maj 1944, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen
om arbetstidens begränsning. (317.)

Ärendet är föremål för övervägande inom arbetstidsutredningen. (Jfr ärendena
under punkterna 15 och 42.)

30. den 17 juni 1944, i anledning av väckt motion om undantagande från
preskription av rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen.
(385.)

Ärendet är föremål för övervägande inom socialvårdskommittén. (Jfr ärendena
under punkterna 20 och 38.)

31. samma dag, i anledning av väckt motion om dyrtidstillägg å ersättningar
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (391.)

Socialvårdskommittén har i anledning av givet uppdrag i februari 1949 avgivit
betänkande med förslag till bestämmelser om tillägg av statsmedel åt vissa
ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m., vilket efter avslutad
remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 28 juni 1944, angående landsbygdens avfolkning. (437.)

Ärendet är föremål för övervägande inom utredningen om näringslivets lokalisering.

33. den 29 juni 1944, angående byggnadskostnadernas förbilligande. (439.)
Ärendet är föremål för övervägande inom 1947 års byggnadsmaterialutredning.

34. samma dag, angående bad- och w.c.-attiraljs förbilligande m. m. (461.)
Ärendet är föremål för övervägande inom 1947 års byggnadsmaterialutredning.

35. den 12 juli 1944, i anledning av väckta motioner angående åtgärder i
syfte att befordra en förläggning av industriell verksamhet och hantverk
till andra platser i landet än storstäderna. (450.)

299

Ärendet är föremål för övervägande inom utredningen angående näringslivets
lokalisering.

36. den 2 maj 1945, i anledning av väckt motion angående förhandlingsrätt
för arbetstagarförening med avseende å till denna anslutna pensionärer.
(150.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 331. Utredningsarbetet
inom 1948 års förhandlingsrättskommitté pågår.

37. den 12 maj 1945, i anledning av väckt motion angående översyn av lagen
om medling i arbetstvister. (240.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 332. Ärendet
är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

38. den 30 maj 1945, i anledning av väckt motion om viss begränsning av
försäkringsinrättnings regressrätt gentemot arbetsledare enligt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete. (314.)

Ärendet är föremål för övervägande inom socialvårdskommittén. (Jfr ärendena
under punkterna 20 och 30.)

39. den 20 juni 1945, angående planläggning av det fortsatta utredningsarbetet
på socialpolitikens och socialvårdens områden. (389.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

40. den 21 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående utredning om
statligt stöd till lokaler för fritidsverksamhet m. m. (418.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 332. Utredningsarbetet
inom bostadskollektiva kommittén pagar.

41. den 29 juni 1945, angående anordnande av hygieniska inrättningar på
arbetsplatserna. (469.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 301. Utredningsarbetet
pågår.

42. samma dag, i anledning av väckt motion angående utredning om förkortning
av arbetstiden vid skift- och nattarbete samt vid arbete under jord
m. m. (528.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 332. Arbetstidsutredningens
betänkanden äro efter avslutad remissbehandling föremål för
Kungl. Maj :ts prövning.

43. den 30 juni 1945, angående arbetsstudier. (509.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

44. samma dag, i anledning av väckta motioner om anslag till Svenska slöjdföreningen
för anordnande av en utbildningskurs för bosättningskonsulenter
m. m. (522.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 302 med
hänvisning. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

45. samma dag, angående befolknings- och näringsförhållanden i Sverige.
(536.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

46. samma dag, angående industrihem eller omskolnings- och träningsanstalter.
(539.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 332—333.
Ärendet iir föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

300

47. den 29 maj 1946, angående bättre försörjningsmöjligheter åt änkor. (282.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 333. Utredningsarbetet
inom änkepensioneringskommittén pågår.

48. samma dag, angående upplysningsfilmer rörande samhällets sociala hjälpverksamhet.
(284.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 333. Kommittén
för social upplysning har den 2 juni 1949 avgivit betänkande angående social
upplysning (SOU 1949:31), vilket efter avslutad remissbehandling är föremål
för Kungl. Maj:ts prövning.

49. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli

1944—den 30 juni 1945. (212.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 302 med
hänvisning. Punkten 8 (jordbruks- och verkstadsdriften vid statliga skyddshem
och alkoholistanstalter) är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet
under punkten 51 under inrikesdepartementet.)

50. den 20 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utbyggnad av reumatikervården. (388.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 333 med
hänvisning. I skrivelse den 10 december 1948 har pensionsstyrelsen, efter samråd
med medicinalstyrelsen, avgivit förslag till avtal angående inrättande av en
reumatologisk klinik vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Kungl. Maj:t har
den 11 februari 1949 lämnat pensionsstyrelsen bemyndigande att träffa förenämnda
avtal. I övrigt pågår utredningsarbetet inom pensionsstyrelsen. (Jfr
ärendet under punkten 52 under inrikesdepartementet.)

51. den 19 december 1946, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (559.)

Kungl. Maj:t har den 20 maj 1949 uppdragit åt pensionsstyrelsen att verkställa
av riksdagen begärda utredningar samt att till Kungl. Maj:t inkomma med de
förslag, vartill utredningarna kunna giva anledning. Utredningsarbetet inom
pensionsstyrelsen pågår. (Jfr ärendet under punkten 55 under inrikesdepartementet.
)

52. den 12 april 1947, i anledning av väckt motion om förbättring av semesterförmånerna
för arbetstagare enligt lagen om semester. (102.)

Ärendet är föremål för övervägande inom arbetstidsutredningen.

53. den 19 april 1947, i anledning av väckta motioner om laglig reglering av
arbetstiden i flottningsarbete. (107.)

Ärendet är föremål för övervägande inom arbetstidsutredningen.

54. den 26 april 1947, i anledning av väckt motion angående viss ändring av
gällande lagstiftning rörande vårdnadsbefogenheten i fråga om barn i och
utom äktenskap. (137.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 334. Socialstyrelsen
har den 12 mars 1949 inkommit med utredning och förslag rörande
skydd^ mot barns förflyttning från fosterhem till skada för barnet. Ärendet är
föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

55. den 23 maj 1947, i anledning av väckt motion om förlängd semester för
arbetstagare, som utför arbete, där silikosfara föreligger. (247.)

Ärendet är föremål för övervägande inom arbetstidsutredningen.

301

56. den 13 juni 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1946 vid dess tjugonionde sammanträde
fattade beslut. (311.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 239. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

57. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr 461),
dels ock i ämnet väckta motioner. (314.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 240. Arbetsmarknadsstyrelsen
har den 4 november 1949, i anledning av styrelsen den 6 maj
samma år meddelat uppdrag, avgivit utredning rörande vunna erfarenheter av
hembiträdeslagen samt förslag i fråga om förlängning av lagens giltighetstid och
ändringar i densamma, som föranledas av utredningen. Ärendet är i denna del
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

58. den 18 juni 1947, angående effektivisering av arbetsmarknads- och sysselsättningsstatistiken.
(349.)

Genom beslut den 30 december 1948 har Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för
socialdepartementet att tillkalla sakkunniga för att biträda med utredning
rörande omorganisation av arbetsmarknadsstatistiken (arbetsmarknadsstatistikkommittén).
Utredningsarbetet pågår.

59. den 30 juni 1947, angående vissa befolknings- och näringspolitiska problem.
(457.)

Ärendet är föremål för övervägande inom utredningen rörande näringslivets
lokalisering.

60. den 5 juli 1947, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli

1945—den 30 juni 1946. (329.)

Beträffande tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 334. Beträffande
punkten 7 (allmänna arvsfonden) är ärendet beroende på Kungl. Majrts
prövning.

61. den 17 juli 1947, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 5:o), 8:o), 14:o) och 17:o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Majrts regeringsrätt. (496.)

Frågan om utredning om inrättandet av en för olika socialförsäkringsgrenar
gemensam högsta prövningsinstans är beroende på Kungl. Majrts prövning.

62. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag om allmänna barnbidrag, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(498.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 243. Ärendet
är beroende på Kungl. Majrts prövning i vad avser frågan om ersättning till
kommunerna för kostnader i anledning av de allmänna barnbidragen.

63. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner. (499.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 335 med
hänvisning. Utredningsarbetet inom änkepensioneringskommittén pågår. (Jfr
ärendet under punkten 47.)

302

64. den 10 april 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1948/49 under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (5.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 270—271.
De sakkunnigas för utredning rörande avgiftsfria resor för barn och husmödrar
m. fl. betänkande har förelagts 1949 års riksdag genom proposition nr 47.
Beträffande utredningen rörande organisationen av hjälpverksamheten för utlandssvenskar
m. m. ha de härför tillkallade sakkunniga (1948 års kommitté för
utlandssvenskar och flyktingar) den 22 februari 1949 avlämnat betänkande med
förslag angående sociala omvårdnaden om utlandssvenskar och flyktingar (stencilerat).
Kommitténs förslag har i vissa delar förelagts 1949 års riksdag genom
proposition nr 146. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning i vad avser
de förslag som ej behandlats i proposition nr 146.

65. den 30 april 1948, i anledning av väckta motioner om en översyn av lagen
om allmänna barnbidrag och lagen om särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders m. fl. barn. (176.)

Ärendet är föremål för övervägande inom änkepensioneringskommittén. (Jfr
ärendet under punkten 67.)

66. samma dag, i anledning av väckta motioner angående de särskilda barnbidragen
till änkors och invaliders m. fl. barn. (177.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder se ämbetsberättelsen 1949 s. 271. Utredningsarbetet
pågår.

67. samma dag, i anledning av väckta motioner angående vidgad tillämpning
av lagen om särskilda barnbidrag till att omfatta även änklingars barn.
(178.)

Ärendet är föremål för övervägande inom änkepensioneringskommittén. (Jfr
ärendet under punkten 65.)

68. den 7 maj 1948, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
av 7 § andra stycket b) lagen om semester. (193.)

Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

69. den 13 maj 1948, angående beredande av möjlighet åt arbetsföra sockersjuka
att söka och innehava befattningar i statens tjänst. (196.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949 (finansdepartementets föredragning).

70. den 12 juni 1948, i anledning av dels väckta motioner om vissa ändringar
i lagen den 29 juni 1946 om förlängd semester för vissa arbetstagare med
särskilt pressande eller hälsofarligt arbete, dels ock väckta motioner
angående en översyn av samma lag. (303.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 272. Ärendet
är efter avslutad remissbehandling föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

71. den 19 juni 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av en arbetarskyddsstyrelse och förstärkning av yrkesinspektionen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (328.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 273. De sakkunnigas
utredningsarbete pågår.

72. samma dag, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli

1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

303

I vad rör punkten 6 (Stockholms luftvärnsregementes anläggningsarbeten i
Norrtälje) har Kungl. Maj:t den 17 december 1948 överlämnat skrivelsen till
arbetsmarknadsstyrelsen för beaktande vid den verksamhet, som styrelsen i
egenskap av tillsynsmyndighet enligt lagen den 30 juni 1943 om tillståndstvång
för byggnadsarbete har att utöva. Skrivelsen är beträffande punkterna 7 (ersättningar
av underhållsskyldiga för utgivna bidragsförskott) och 12 (hos länsstyrelsen
innestående medel från Malmö barnhusfond) beroende pa Kungl. Maj:ts
prövning.

73. den 23 december 1948, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till arbetarskyddslag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(484.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 januari 1949, varvid lag utfärdades (SFS nr 1).

Av dessa ärenden äro alltså de under 22, 69 och 73 omförmälda av Kungl.
Maj:t inom socialdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 april 1939, i anledning av väckt motion om övergång till högertrafik.
(170.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 332. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 12 maj 1942, i anledning av väckta motioner om landets tillgodoseende
med elektrisk energi m. m. (199.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 303.

3. den 21 juni 1943, angående större planmässighet i den svenska hamnbyggnadspolitiken.
(375.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 332. 1944 års
hamnutredning har under 1949 avgivit betänkande i ämnet (SOU 1949:21
och 33), som varit föremål för remissbehandling. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

4. den 1 juli 1943, angående järnvägs ansvar för skada å gods. (440.)
Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 332.

5. den 13 maj 1944, i anledning av väckta motioner om ändrade grunder för
fördelning av kostnad för byggande och underhåll av skogsvägar. (271.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 328 och
1949 s. 358. Sedan skogsstyrelsen i samråd med lantmäteristyrelsen den 28
januari 1949 avgivit betänkande i ämnet (SOU 1949:34) samt ärendet den 12
februari 1949 överlämnats från jordbruksdepartementet till kommunikationsdepartementet,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr punkten
15 under jordbruksdepartementet.)

6. den 21 juni 1944, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. (413.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 26 maj 1945, i anledning av väckta motioner om anläggning av ett
järnvägsspår mellan Haparandahamn och Haparanda. (290.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

304

8. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående upprättande
av sjöfartsförbindelser mellan Gotland och fastlandet i statlig regi. (441.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 304.

9. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning angående
byggande av en järnvägslinje mellan Örnsköldsvik och Umeå. (517.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 304.

10. samma dag, angående reguljär landsvägstrafik i glest befolkade landsdelar.
(537.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 336.

11. den 19 juni 1946, i anledning av väckt motion om utredning angående
utbyggnad av kommunikationsnätet i norra Värmland. (344.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 305. Utredningen
angående utbyggnad av kommunikationsnätet i norra Värmland har
under år 1949 avlämnat sitt betänkande, som varit föremål för remissbehandling.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 20 juni 1946, angående bebyggelsen i Bohusläns fiskelägen. (397.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 305. Allmänna
anvisningar för behandlingen av de bohuslänska fiskelägenas stadsplane- och
byggnadsplaneproblem ha numera utkommit av trycket. Ärendet är slutbehandlat.

13. den 19 april 1947, i anledning av väckt motion om revision av förordningen
om yrkesmässig automobiltrafik i syfte att åstadkomma ett rationellare
ordnande av godstransporterna på landsbygden. (108.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 337.

14. den 26 april 1947, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i
grunderna för beviljande av bidrag till anläggning av vatten- och avloppsledningar
m. m. (154.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 245.

15. den 20 maj 1947, om utredning angående järnvägsnämnder. (204.)
Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 246.

16. den 13 maj 1948, angående nedbringande av avgifterna för telefoninstallation
m. m. (197.)

Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 21 juni 1948, i anledning av väckt motion om viss reglerande lagstiftning
beträffande bil- och busslinjer. (338.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 278.

18. den 25 juni 1948, i anledning av väckt motion om viss ändring i 55 §
lagen om allmänna vägar. (348.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. samma dag, i anledning av väckt motion angående reglering av rätten
att hålla grindar över enskild väg till vilken statsbidrag utgår. (350.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 378.

20. den 2 juli 1948, i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för
fastställande av fyraårsplaner för bygdevägar och ödebygdsvägar. (425.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. samma dag, i anledning av väckta motioner angående statens övertagande

305

av vintervägunderhållet på vissa enskilda vägar, som användas för allmän
trafik. (426.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 279.

22. den 3 juli 1948, i anledning av väckta motioner angående en järnvägsförbindelse
mellan Ljusdal och norska gränsen. (434.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 279.

Av dessa ärenden är alltså det under 12 omförmälda av Kungl. Maj:t inom
kommunikationsdepartementet slutligen behandlat samt de övriga på prövning
beroende.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 27 april 1906, i anledning av riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904. (87.)

Ärendet är, i vad angår frågan om reglering av den till vissa stapelstäder utgående
tolagsersättningen, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 3 maj 1913, angående kungl. Djurgårdens bevarande i största möjliga
utsträckning såsom naturlig park. (69.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 337.

3. den 17 maj 1913, angående utfärdande av enhetliga bestämmelser för
kommunernas bokföring. (116.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 334.

4. den 26 maj 1915, angående minskning av utgifterna för Sveriges officiella
statistik i samband med omläggning av grunderna för densamma. (173.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 337.

5. den 12 juni 1918, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj :t angående tillsättande av en jordkommission med närmare angivet
uppdrag. (368.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 s. 254.

6. den 24 mars 1920, angående av postverket ifrågasatt övertagande av
stämpeltrycket. (95.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1949.

7. den 20 mars 1923, i anledning av väckt motion om förhindrande, att vissa
av statsfinansiella skäl genomförda tullförhöjningar utnyttjas av inhemska
tillverkare. (58.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 juni 1949.

8. den 6 juni 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 5 i förordningen den 2 juni 1911
angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande. (284.)

Socialstyrelsen har den 14 mars 1930 inkommit med anbefalld utredning. Kungl.

Maj:t har den 10 september 1948 uppdragit åt kammarkollegiet att utreda frågan

om markegångsinstitutets avveckling eller förenkling samt att till Kungl. Maj:t

inkomma med förslag i ämnet. (Jfr nedan punkt 24.)

SO — Justiticombudsmannens ämbetsbcrättclse till 1050 fira riksdag.

306

9. den 15 maj 1925, i anledning av väckt motion om utredning och förslag
angående skyldighet för svenska medborgare, som mottaga utnämning till
riddare och kommendörer av ordnar, att lösa utnämningsbrev och erlägga
härför stadgad stämpelavgift. (194.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 28 maj 1927, i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1925—
30 juni 1926. (225.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 s. 255. (Jfr
ärendet under punkten 34 här nedan.)

11. den 27 mars 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
provisorisk förlängning av förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående
utförselbevis för råg och vete m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.
(93.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning i vad rör beräkningen av städernas
tolagsersättning med avseende å de tullavgifter, som skolat utgå för
importerad spannmål men från vilka avgifters erläggande vederbörande befriats
på grund av avlämnade utförselbevis.

12. den 15 maj 1928, i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1926—
30 juni 1927. (190.)

Ärendet har slutbehandlats utom såvitt angår punkten 5 (inteckningar i kronans
fastigheter). I denna del har ärendet överlämnats till f. d. generaldirektören L.
Berglöf för att av honom tagas i övervägande vid fullgörandet av honom lämnat
uppdrag att inom finansdepartementet biträda med utredning av frågan om
den rättsliga vården och förvaltningen av kronans fasta egendom.

13. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kommunalskattelag m. m. jämte i ärendet väckta motioner. (344.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 307.

14. den 16 maj 1929, i anledning av riksdagens år 1928 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1927—
30 juni 1928. (175.)

Ärendet har slutbehandlats utom såvitt angår punkten 6 (stämpelavgifter för
vissa nya fondpapper). I denna del har på grund av Kungl. Maj:ts beslut den
16 maj 1930 utredning igångsatts rörande ändrade bestämmelser i fråga om
stämpelavgifter, som avses i 8 § stämpelförordningen. Resultaten av vissa förberedande
undersökningar ha överlämnat» till finansdepartementet. Ärendet är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 5 juni 1929, i anledning av väckt motion om upphävande av stämpelplikten
beträffande växlar och räntebesked från bankinrättningar. (314.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 s. 256. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 3 juni 1930, i anledning av väckta motioner om sänkning av repartitionstalet
för jordbruksfastighet. (340.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 308.

307

17. den 28 maj 1931, i anledning av väckt motion angående beskattningen
av äkta makar och om hänsynstagande vid beskattningen till försörjning
av hemmavarande barn. (291.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 371. (Jfr nedan
punkt 58.) Sambeskattningssakkunniga ha avlämnat ett den 2 september 1949
dagtecknat betänkande med förslag till ändrade bestämmelser rörande beskattning
av äkta makar (SOU 1949: 47). Betänkandet är föremål för remissbehandling.

18. den 10 maj 1932, i anledning av väckt motion angående ytterligare begränsning
av rätten för skattskyldig att sammanföra inkomster från olika
verksamhetsgrenar till en och samma förvärvskälla. (191.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 308.

19. den 11 juni 1932, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ecklesiastik boställsordning m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (361.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 339. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 22 mars 1934, i anledning av väckta motioner om ändring i gällande
bestämmelser rörande tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker.
(121.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 s. 258.

21. den 2 juni 1934, angående förbättrande av landskommunernas räkenskapsväsen.
(298.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 334 under
punkt 3.

22. den 5 juni 1934, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—
30 juni 1933. (307.)

Ärendet har slutbehandlats utom såvitt angår punkten 3 (utanordnandet av
statsmedel m. m.), som är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 9 juni 1934, angående åtgärder för begränsning av bisyssleväsendet
m. m. (358.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1949.

24. den 4 juni 1935, i anledning av väckt motion angående ändrade grunder
för sättande av markegång. (270.)

Beträffande vidtagna åtgärder, se under punkten 8 här ovan. (Jfr även punkt 39.)

25. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juni 1933—
SO juni 1934. (279.)

Ärendet under punkten 5 (provision för stämpelförsäljning), vilket behandlats i
propositionen nr 208 år 1939, är såvitt angår stämpelförsäljare med oreglerad
avlöning beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr SFS 1939 nr 330 och 334.)

26. samma dag, i anledning av vissa motioner avseende ändringar i gällande
kommunalskattelag m. m. (282.)

Ärendet, som överlämnats till kommunalskatteberedningen, har behandlats i
beredningens den 18 juli 1942 avgivna betänkanden. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

308

27. den 7 juni 1935, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om folkpensionering m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(298.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 s. 260. Den i
skrivelsen berörda frågan (om understöd av skatteutjämningsmedel) har behandlats
i kommunalskatteberedningens betänkande Del III den 19 augusti
1943. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 14 juni 1935, angående åtgärder för ökad malmutskeppning över
Luleå. (309.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1949.

29. den 19 juni 1936, i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934—
30 juni 1935. (339.)

Ärendet under punkten 5 (kassarabatter m. m.) är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. Beträffande ärendet under punkten 6 (anmärkningsarvode till advokatfiskalerna
vid hovrätterna) har Kungl. Maj:t uppdragit åt 1949 års tjänsteförteckningskommitté
att taga under övervägande frågan om en avveckling av
anmärkningsarvodet till advokatfiskalerna vid hovrätterna.

30. den 22 juni 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag
till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28
september 1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. (387.)

Anmäld och slutbehandlad utom i fråga om avdragsrätt och skatteplikt för
periodiskt understöd, i vilken del ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 25 maj 1937, i anledning av riksdagens år 1936 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1935—
30 juni 1936. (311.)

I ärendena under punkterna 5 (vissa avskrivningsfrågor) och 7 (indrivningen
av kronans fordringar i balans- och därmed jämställda mål) har riksräkenskapsverket
med skrivelse den 8 augusti 1942 överlämnat verkställd utredning. Sedan
statskontoret och kammarrätten däröver avgivit utlåtanden, äro dessa ärenden
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 4 juni 1937, i anledning av väckt motion om viss ändring av gällande
bestämmelser rörande restitution av arvsskatt. (408.)

Anmäld den 9 april 1941 och därvid slutbehandlad utom i vad rör frågan om
ändring i taxeringsförordningen, i vilken del ärendet är beroende på Kungl.
Maj :ts prövning.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 3 och 8 §§ förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, ävensom vissa motioner angående
stämpelavgiften. (416.)

Anmäld den 18 juni 1937 och den 20 januari 1939 och därvid slutbehandlad utom
i vad angår åtgärder mot uteblivet eller försenat erläggande av lagfartsstämpel,
i vilken del ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 27 maj 1938, i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning. (308.)

Beträffande ärendet under punkten 3 (vissa entreprenadförfaranden) har efter

309

Kungl. Maj:ts bemyndigande chefen för finansdepartementet den 21 september
1946 tillkallat särskilda sakkunniga för utredning av frågan om ändrade bestämmelser
rörande det statliga upphandlingsväsendet.

Ärendet under punkten 6 (brandförsäkring av statsverket tillhörande byggnader
m. m.) har varit föremål för utredning av de med stöd av Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 28 juni 1941 av chefen för finansdepartementet tillkallade
sakkunniga angående försäkring av statens egendom, vilka avgivit förslag i
ämnet den 27 februari 1942. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Anmäld beträffande punkten 8 (vissa fondmedel m. m.) den 17 juni 1938,
därvid Kungl. Maj:t anbefallde statskontoret dels att i vissa hänseenden verkställa
utredning angående behandlingen av de statskontorets förvaltning underställda,
räntebärande fonderna, dels ock att framlägga förslag till regler för statskontorets
fondförvaltning. Utredningsuppdraget har genom Kungl. Maj:ts beslut
den 8 november 1940 utvidgats till att omfatta jämväl frågan om förutsättningarna
för viss decentralisering av ifrågavarande fondförvaltning. Utredningen
har numera verkställts av statskontoret, som den 2 juni 1943 avgivit utlåtande
i ämnet. Sedan yttranden inhämtats från ett antal myndigheter m. fl., är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. samma dag, i anledning av väckta motioner om nedsättning av tullsatserna
på industrimaskiner, som ej tillverkas inom landet. (331.)

Ärendet, som behandlats i ett av 1938 års tulltaxerevision den 8 mars 1939
avgivet betänkande, är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 13 maj 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag till ersättning till statens domäners fond för upplåten mark m. m.
(246.)

Anmäld den 9 juni 1939, därvid Kungl. Maj:t anbefallde domänstyrelsen att
avgiva förslag till föreskrifter rörande redovisningen av vissa fastigheter, samt
den 28 juni 1940. Domänstyrelsen har med skrivelse den 17 mars 1943 överlämnat
den anbefallda utredningen. Sedan riksräkenskapsverket och byggnadsstyrelsen
däröver avgivit utlåtanden, har ärendet återremitterats till domänstyrelsen
för ytterligare utredning.

37. den 3 juni 1939, i anledning av väckta motioner angående formerna för
riksdagens budgetbehandling. (343.)

Se ärendet under punkten 71 här nedan.

38. den 9 juni 1939, i anledning av väckta motioner om utsträckning av riksdagens
revisorers granskningsrätt att omfatta vissa monopolföretag m. m.
(376.)

Chefen för finansdepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
24 oktober 1947 tillkallat två utredningsmän med uppdrag att inom departementet
biträda med utredning av frågan om riksdagens revisorers samt statens sakrevisions
granskningsrätt beträffande aktiebolag, som helt eller delvis ägas
av staten. (Jfr även proposition nr 164 år 1943.) Utredningsmännen ha den 14
mars 1949 avgivit betänkande, vilket är föremål för remissbehandling.

39. den 28 maj 1940, i anledning av väckta motioner angående slopande av
markegångsersättningen. (287.)

Beträffande vidtagna åtgärder, se under punkten 8 här ovan. (Jfr även punkt 24.)

40. samma dag, i anledning av väckta motioner om utökning av arbetstiden
för befattningshavare i statens tjänst. (293.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 342.

310

41. den 13 juni 1940, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande avdrag för förlust vid beräkning av skattepliktig inkomst
av fastighet, rörelse och tillfällig förvärvsverksamhet. (403.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 343. 1944
års allmänna skattekommitté har i sitt betänkande den 24 februari 1949 (Del III)
bland annat behandlat den i riksdagsskrivelsen omnämnda avdragsrätten. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

42. den 14 juni 1940, i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1938—
30 juni 1939 m. m. (388.)

Skrivelsen har slutbehandlats utom såvitt angår ärendet under punkten 1 (vissa
upphandlingsärenden, utom i vad angår upphandling vid statens arbetsmarknadskommission).
Genom beslut den 21 september 1946 ha särskilda sakkunniga
tillkallats med uppdrag att verkställa utredning av frågan om ändrade bestämmelser
rörande det statliga upphandlingsväsendet.

43. den 19 december 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
lärares avlönings- och anställningsförhållanden under tid, då undervisningen
inställes eller begränsas på grund av vid krig eller krigsfara vidtagna
anordningar eller till följd av bränslebrist eller av annan dylik
orsak, m. m. (92.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1949.

44. den 19 april 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939
(nr 8) m. m. (286.)

Skrivelsen är, såvitt angår frågan om skyldighet för vid försvarsväsendet anställd
civil personal att underkasta sig läkarundersökning m. m., beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

45. den 21 juni 1941, i anledning av väckta motioner om vissa åtgärder för
vidmakthållande av industriens produktionsförmåga och för främjande av
nyinvesteringar för industriella ändamål. (350.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 343.

46. den 16 maj 1942, i anledning av väckta motioner angående revision av
gällande bestämmelser rörande beivra n av upprepade förseelser mot alkohollagstiftningen.
(237.)

Inom finansdepartementet har upprättats en promemoria med förslag till bestämmelser
i ämnet. Yttranden över promemorian hava avgivits av vissa myndigheter.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

47. den 17 juni 1942, i anledning av väckt motion om viss ändring av förordningen
angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga
drycker. (353.)

Inom finansdepartementet har upprättats en promemoria i ämnet, över vilken
promemoria yttranden avgivits av vissa myndigheter. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

48. samma dag, i anledning av väckta motioner om skärpning av straffet
för överlåtelse av motbokssprit till ungdom under 21 år. (354.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 313.

49. den 30 juni 1942, i anledning av väckta motioner angående ändrade
bestämmelser i visst fall om vad som är skattepliktiga intäkter. (435.)

311

Sedan chefen för finansdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts den 9 oktober
1942 lämnade bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga för att inom departementet
biträda med den av riksdagen begärda översynen av gällande bestämmelser
angående beskattning av vissa militära löneförmåner m. m., ha de sakkunniga
den 19 december 1942 avgivit betänkande med förslag i ämnet. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

50. den 8 juli 1942, i anledning av riksdagens år 1941 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940—
30 juni 1941. (423.)

Beträffande ärendet under punkten 6 (borttagande av öretalen från kronodebetsedlarna)
har detta ärende slutbehandlats såvitt angår borttagande av öretalen å
slutsumman å kronodebetsedlarna. Ärendet i övrigt har av Kungl. Maj:t den
24 september 1943 överlämnats för utredning till riksräkenskapsverket.

Ärendet under punkten 7 (avlöningsförmåner för icke-ordinarie personal) har
beträffande vissa personalgrupper behandlats i 1944 års personalutrednings betänkande
angående reglering av anställningsförhållandena för viss civil personal
inom statsförvaltningen, Del II (SOU 1947: 58), vilket betänkande för fortsatt
beredning överlämnats till 1949 års tjänsteförteckningskommitté.

51. den 14 april 1943, i anledning av väckta motioner om viss ändring i grunderna
för taxering av inkomst av jordbruksfastighet, m. m. (185.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 314.

52. samma dag, i anledning av väckta motioner om viss skattefrihet för jordbrukskassor
m. fl. (186.)

Chefen för finansdepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts den 31 december 1943
lämnade bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga med uppdrag att verkställa
utredning av frågan, huruvida jordbrukets kreditkassor borde medgivas
rätt att vid beskattningen erhålla avdrag för viss avsättning till reservfond. De
sakkunniga ha den 12 december 1944 avgivit betänkande i ämnet. Över betänkandet
ha yttranden avgivits av vissa myndigheter och sammanslutningar. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

53. den 22 juni 1943, i anledning av väckta motioner om åtgärder för åstadkommande
av kontroll över självdeklarationspliktens riktiga fullgörande.
(434.)

Viss utredning verkställd. Ärendets fortsatta behandling är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

54. den 28 juni 1943, i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—
30 juni 1942. (417.)

Ärendena under punkterna 5 och C (särskild lönedomstol; sjukledighet och sjukvårdskostnader
inom civila statsförvaltningen) äro beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

55. den 15 december 1943, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379), m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (525.)

Anmäld och slutbehandlad utom såvitt angår riksdagens anhållan, att Kungl.
Maj :t ville snarast möjligt för riksdagen framlägga förslag om inrättande av en
central nämnd med uppgift att verka för enhetlighet i taxeringen. Efter vederbör -

312

ligt bemyndigande den 28 november 1947 har chefen för finansdepartementet
tillkallat särskilda sakkunniga för utredning av frågan om inrättande av en riksskattenämnd.
De sakkunniga ha numera avlämnat ett den 8 december 1949
dagtecknat betänkande med förslag om inrättande av en riksskattenämnd, m. m.
(SOU 1949: 62). Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

56. den 29 mars 1944, i anledning av väckt motion om avdrag vid taxering
av inkomst för flyttningskostnader vid tillträdande av annan anställning.
(145.)

Sedan skrivelsen överlämnats till 1944 års skattesakkunniga för att tagas i övervägande
vid fullgörande av det åt de sakkunniga lämnade uppdraget, ha de sakkunniga
den 15 juni 1948 avgivit förslag i ämnet. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

57. den 29 april 1944, i anledning av väckt motion angående utredning om
ändring i gällande bestämmelser om statliga befattningshavares familjepension
för frånskild och efterlevande make m. m. (211.)

Sedan statskontoret den 2 mars 1945 inkommit med utredning och förslag i
ämnet, hava yttranden häröver inhämtats från vissa myndigheter och sammanslutningar.
Ärendet är härefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

58. samma dag, i anledning av väckta motioner om revision av familjebeskattningen,
m. m. (236.)

Chefen för finansdepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts den 14 juni 1946
lämnade bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga med uppdrag att verkställa
utredning av frågan om ändrade bestämmelser rörande beskattningen av
äkta makar. (Jfr ovan punkt 17 och nedan punkt 65.) De sakkunniga ha den
2 september 1949 avgivit betänkande med förslag till ändrade bestämmelser
rörande beskattningen av äkta makar (SOU 1949: 47). Betänkandet är föremål
för remissbehandling.

59. den 6 maj 1944, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937
(nr 481) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper ävensom
i anledning därav väckta motioner, dels ock väckta motioner angående
utredning om grunderna för lagfartsstämpelns utgående. (251.)

Anmäld den 19 maj 1944, varvid författning utfärdades (SFS nr 208). Ärendet
är såvitt angår frågan om grunderna för lagfartsstämpelns utgörande beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

60. den 6 juni 1944, i anledning av väckt motion om utvidgad granskningsrätt
för riksdagens revisorer beträffande statskontrollerade aktiebolag
(331.)

Se under punkten 38 här ovan.

61. den 10 juli 1944, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—
30 juni 1943. (455.)

I anslutning till ärendet under punkten 10 (befattningshavare vid vissa av staten
övertagna familjepensionskassor) har inom finansdepartementet verkställts
undersökning beträffande möjligheterna att bereda ifrågavarande befattningshavare
anställning i statens tjänst. Hittills ha tre av i ärendet avsedda sju befattningshavare
antagits i statstjänst. Ärendet är såvitt avser övriga befattningshavare
föremål för utredning.

313

62. den 11 april 1945, i anledning av väckta motioner angående ändring av
gällande bestämmelser om val av huvudmän i sparbank. (123.)

Ärendet har överlämnats till 1948 års sparbankssakkunniga.

63. den 2 maj 1945, i anledning av väckta motioner om beredande av pensionsrätt
åt underläkare vid vissa sjukhus. (174.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 april 1949.

64. den 13 juni 1945, i anledning av väckta motioner om tillämpning i full
utsträckning inom det statliga pensionsväsendet av grundsatsen om
pensionernas oantastbarhet. (348.)

I proposition den 1 april 1949 (nr 193) har Kungl. Maj:t föreslagit upphävande
av de pensionsbestämmelser, enligt vilka ämbetsstraff samt skiljande från tjänsten
i administrativ väg på grund av fel eller försummelse i tjänsten leda till
att vederbörande endast blir berättigad till reducerad livränta. Sedan riksdagen

1 skrivelse den 24 maj 1949 (nr 324) anmält, att riksdagen bifallit propositionen,
ha författningar utfärdats. (Jfr punkt 69 i bilaga II.) Ärendet är i övrigt beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

65. den 15 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående ändrade
grunder för beskattning av äkta makar m. m. (413.)

Jfr ovan punkterna 17 och 58. Sambeskattningssakkunniga ha avlämnat ett den

2 september 1949 dagtecknat betänkande med förslag till ändrade bestämmelser
rörande beskattning av äkta makar (SOU 1949: 47). Betänkandet är föremål för
remissbehandling.

66. den 16 juni 1945, i anledning av riksdagens år 1944 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1943—
30 juni 1944. (352.)

Ärendena under punkten 4 (föreningen Svenska blå stjärnan), punkten 6 (innehållande
av tolagsersättning till städer vid bristande fullgörande av tullhusbyggnadsskyldighet),
punkten 7 (stämpelbeläggning av myndigheternas expeditioner)
och punkten 8 (indrivning av vissa kronans fordringar) äro beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Jfr ovan punkt 31.)

67. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående utsträckning
av statens sakrevisions granskningsrätt. (516.)

Anmäld den 20 juni 1947. Beträffande statens sakrevisions granskningsrätt i
fråga om användningen av statsunderstöd utfärdades kungörelse den 11 juni
1948 (SFS nr 347). Ärendet är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr ovan punkten 38.)

68. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag
angående redogöraransvaret inom statsförvaltningen. (532.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

69. den 20 december 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till uppbördsförordning m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(609.)

Anmäld den 31 december 1945, varvid författningar utfärdades. Härefter har
Kungl. Majrt i proposition den 3 maj 1946, nr 261, framlagt förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen, m. m. Ärendet är därmed slutbehandlat
utom såvitt angår frågan om beskattning och utskyldsbetalning för sjömän. I
denna del har ärendet överlämnats till sjömansskatteutredningen, som den 8 juni

314

1949 avgivit betänkande med förslag till lag om sjömansskatt m. m. (SOU
1949:27). Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

70. den 10 april 1946, i anledning av väckta motioner om hävande eller begränsning
av den för staten gällande skattefriheten i fråga om kommunal
fastighetsskatt. (163.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

71. den 8 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om omläggning av riksdagens budgetarbete. (218.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1948 har chefen för finansdepartementet
tillkallat utredningsmän med uppdrag att verkställa vissa undersökningar
rörande gällande budgeträtt och nuvarande budgetpraxis. (Jfr ovan
punkten 37.)

72. den 11 maj 1946, i anledning av väckta motioner om viss ändring i och
en allmän översyn av förordningen angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter. (219.)

Kungl. Maj:t har den 1 februari 1949 tillkallat särskild utredningsman med uppdrag
att inom finansdepartementet biträda med den av riksdagen begärda översynen.
Utredningsmannen har den 31 december 1949 avlämnat utredning i
ämnet. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

73. den 14 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående en omprövning
av räntan å vissa ur statens pensionsfonder beviljade äldre lån. (223.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

74. den 21 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående likalönsprincipens
tillämpning inom det statliga avlöningssystemet. (255.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 januari 1947 har chefen för finansdepartementet
tillkallat utredningsmän för utredning angående likalönsprincipenS
genomförande i statsförvaltningen.

75. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli

1944—den 30 juni 1945. (212.)

Vad angår ärendet under punkten 2 (försvarets tjänstebostäder) hade besparingsberedningen
den 8 oktober 1941 tillkallat fastighetskamreraren hos byggnadsstyrelsen
B. A. H. Löhr att såsom expert biträda vid undersökning rörande hyressättningen
i staten tillhöriga fastigheter. Den sakkunniges verksamhet blev
efter beslut av chefen för finansdepartementet i april 1943 inställd. Genom Kungl.
Maj:ts beslut den 21 juni 1946 har förordnats, att den sakkunnige skulle återupptaga
ifrågavarande utredningsarbete.

Beträffande ärendet under punkten 10 (kontrollen över medel, som av statliga
myndigheter utbetalas till kommunala samfälligheter) har Kungl. Maj:t genom
beslut den 18 april 1947 uppdragit åt riksräkenskapsverket att verkställa utredning
och inkomma med förslag i ämnet.

Ärendena under punkten 11 (vissa befattningshavares anlitande för taxeringsuppdrag)
och punkten 15 (iakttagelser beträffande kaninavelslånefonden med
flera fonder; redogörelse för jordförmedlingsfonden med flera fonder; vissa iakttagelser
beträffande allmänna och norrländska nyodlingsfonderna; rederilånefonden;
statlig långivning för industriell verksamhet; iakttagelse beträffande
vissa kristidsfonder m. m.; iakttagelser beträffande statens utlåningsverksamhet
och fondförvaltning m. m.) äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

315

76. den 19 juni 1946, angående de statliga publikationerna. (324.)

Chefen för finansdepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
17 januari 1947 tillkallat tre sakkunniga för att inom departementet verkställa
utredning rörande modernisering, större spridning och eventuellt förbilligande
av det statliga utredningstrycket. De sakkunniga ha den 28 december 1949
avlämnat betänkande med förslag i ämnet. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

77. den 26 juni 1946, i anledning av väckta motioner angående sambandet
mellan socialpolitik och beskattning. (436.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

78. den 18 december 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag angående bidrag till den internationella flyktingskommittén m. m.
(561.)

Anmäld den 23 maj 1947 och den 28 april 1949. Ärendet är därmed slutbehandlat.

79. den 10 april 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1947/48 under sjunde huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (7.)

Anmäld den 30 juni samt den 3 och den 17 oktober 1947. Ånyo anmäld den 11
juni 1948. Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

80. den 12 april 1947, i anledning av väckta motioner om beredande av
tjänste- och familjepension för föreståndare för icke förenade poststationer.
(99.)

Anmäld den 13 juni 1947, varvid generalpoststyrelsen anbefallts att verkställa
utredning i ämnet.

81. den 19 april 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (111.)

Anmäld den 25 april 1947, den 17 september 1948 och den 28 januari 1949.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

82. den 14 maj 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om skattefrihet i vissa fall för realisationsvinst vid expropriation
m. m., jämte en i ämnet väckt motion. (207.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 349. 1944 års
allmänna skattekommitté har i sitt betänkande (Del III) den 24 februari 1949
behandlat bland annat frågan om ändring i beskattningen av expropriationsersättning.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

83. den 20 maj 1947, om vidgat nordiskt samarbete inom utredningsväsendet
och den offentliga förvaltningen. (203.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

84. den 30 maj 1947, i anledning av väckt motion om revidering av gällande
tullförfattningar med hänsyn till trafikflygets utveckling. (271.)

Anmäld den 13 juni 1947, varvid författning utfärdades (SFS nr 240). Ånyo
anmäld den 3 oktober 1947, därvid åt generaltullstyrelsen uppdrogs att i samråd
med luftfartsstyrclsen verkställa av riksdagen begärd utredning.

85. den 18 juni 1947, angående effektivare åtgärder mot ocker vid försträckning.
(347.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

316

86. den 5 juli 1947, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli

1945—den 30 juni 1946. (329.)

Vad angår ärendet under punkten 13 (översyn av vissa statliga taxor) har
Kungl. Maj:t den 17 oktober 1947 uppdragit åt statens sakrevision att verkställa
utredning och avgiva förslag i ämnet.

I fråga om ärendet under punkten 14 (revisorernas granskningsrätt beträffande
statskontrollerade aktiebolag) se ovan punkt 38.

Ärendena under punkten 1 (önskemål beträffande riksdagens revisorers arbete,
det statliga revisionsväsendet), punkten 11 (anställningsregistret), punkten 12
(anslagsformer vid anvisande av statsbidrag till byggnadsändamål) och punkten
16 (tullbehandlingen av spritdrycker och viner vid införsel genom Aktiebolaget
Vin- och spritcentralen) äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Beträffande ärendet under punkten 18 (utnyttjande av äldre arbetskraft inom
förvaltningen) har chefen för finansdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts den
28 maj 1948 lämnade bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga med uppdrag
att verkställa utredning i fråga om pensionsåldern för anställningshavare i
statens tjänst m. fl. ävensom därmed sammanhängande spörsmål. Vidare ha
i propositionen den 11 mars 1949 (nr 132) gjorts vissa uttalanden i fråga
om anställande av partiellt arbetsföra i statlig tjänst m. m., vilka uttalanden av
riksdagen lämnats utan erinran i skrivelse den 28 maj 1949 (nr 342). Vissa
föreskrifter i ämnet ha därefter meddelats i utfärdad författning (SFS nr 322).

87. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder för förvärv för
kronans räkning av nu återstående bruksåbohemman. (374.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

88. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning angående avskaffande
av den fortlöpande kontrollen över städernas donationsjord
(461.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

89. den 14 juli 1947, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
hyresavdrag för folk- och småskolläramas tjänstebostäder. (482.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 oktober 1947 har chefen för
finansdepartementet tillkallat utredningsmän för granskning rörande utfallet av
den allmänna klassificeringen av tjänstebostäderna för folkskolans lärare. Utredningen
har den 29 april 1948 avlämnat en redogörelse för den verkställda
granskningen. Ärendet har därefter anmälts den 3 juni 1949, varvid uppdrogs
åt 1941 års lärarlönesakkunniga att verkställa utredning och till finansdepartementet
inkomma med förslag i frågan huruvida ändrade bestämmelser böra
meddelas angående hyresavdragen för de till grupp C hänförliga tjänstebostäderna
för folk- och småskollärare. Lärarlönesakkunniga ha den 5 september 1949
inkommit med utredning och förslag i ämnet. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

90. den 16 juli 1947, i anledning av väckt motion om rätt för kommun att
anvisa medel till förstärkning av taxeringsnämndsordförandes arvode
(486.)

Anmäld den 3 oktober 1947, varvid åt särskild sakkunnig uppdrogs att verkställa
utredning av den i skrivelsen berörda frågan. Den sakkunnige har avgivit
en den 30 januari 1949 dagtecknad utredning med förslag angående rätt för
kommun att träffa särskilda anstalter för taxeringsarbetet. Ärendet är beroende
på Kungl. Majrts prövning.

317

91. den 10 mars 1948, i anledning av väckta motioner angående tullfri införsel
till riket av maskiner och redskap för jordbrukets behov. (73.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

92. den 17 mars 1948, i anledning av väckta motioner angående restitution
av bensinskatt till utövare av fiskerinäringen m. m. (97.)

Anmäld den 14 maj och den 12 novembei 1948. Med stöd av Kungl. Maj:ts
bemyndigande sistnämnda dag har chefen för finansdepartementet tillkallat
särskilda sakkunniga för utredning av de i motionerna berörda restitutionsfrågorna.
De sakkunniga ha den 20 december 1949 avgivit betänkande med förslag
i ämnet. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

93. den 10 april 1948, i anledning av 1947 års revisionsutrednings betänkande
rörande riksdagens revisorers verksamhet, utom i vad det avser förslag till
ändrad lydelse av § 72 riksdagsordningen. (107.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949, varvid författningar utfärdades (SFS
nr 357 och 358).

94. den 4 maj 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fullmakt
att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten, för vilka
anslag uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47. (155.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1949.

95. den 5 maj 1948, i anledning av väckta motioner om tillämpning av skattespärr
i fråga om preliminär skatt. (181.)

Anmäld den 30 juli 1948, därvid särskilda sakkunniga förordnades att verkställa
av riksdagen begärd översyn av lagstiftningen om skattebegränsning i syfte att
möjliggöra den s. k. 80-procentspärrens tillämpning redan i fråga om den preliminära
skatten. De sakkunniga ha den 4 december 1948 avgivit en promemoria
i ämnet. Ärendet har härefter framlagts för 1949 års riksdag (proposition nr 122;
SFS 1949 nr 175). Ärendet är därmed slutbehandlat.

96. den 12 maj 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av de statliga lagerhusen till Svenska spannmålsaktiebolaget.
(200.)

Skrivelsen, som överlämnats från jordbruksdepartementet, har anmälts den 30
juni 1948 och den 3 juni 1949. Ärendet är därmed slutbehandlat.

97. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (201.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1948.

98. den 13 maj 1948, angående beredande av möjlighet åt arbetsföra sockersjuka
att söka och innehava befattningar i statens tjänst. (196.)

Skrivelsen, som överlämnats från socialdepartementet, har anmälts den 11 mars
och den 3 juni 1949, vilken sistnämnda dag författning utfärdades (SFS nr 322).
Ärendet är därmed slutbehandlat.

99. den 26 maj 1948, i anledning av väckt motion om utredning av frågan
om reservbarnmorskornas pensionsförmåner. (224.)

Anmäld den 26 november 1948, varvid uppdrogs åt 1944 års pensionsutredning
att verkställa utredning i den i skrivelsen berörda frågan. Sedan pensionsutredningen
den 27 juni 1949 inkommit med utredning och förslag i ämnet, ha yttranden
häröver inhämtats från vissa myndigheter och sammanslutningar. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

318

100. samma dag, i anledning av väckta motioner om avskaffande av fastighetsskatten,
m. m. (229.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

101. samma dag, i anledning av väckta motioner angående inrättande av
investeringsfonder för jordbruk m. m. (231.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

102. den 29 maj 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1948/49 till statens sinnessjukhus: avlöningar m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (234.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949.

103. den 2 juni 1948, angående språklig granskning av lagförslag. (247.)
Ärendet har den 17 december 1948 överlämnats till trycksakskommittén för att
tagas i övervägande vid fullgörande av det åt kommittén lämnade utredningsuppdraget.
(Jfr ovan punkt 76.)

104. den 19 juni 1948, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli

1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332 )

Ärendena under punkterna 10 (vissa bötesandelar till länsstyrelsernas förfogande)
och 24 (vissa till generaltullstyrelsens förfogande stående medel) ha anmälts
den 18 juni 1949, varvid författningar utfärdades (SFS nr 399 och 400), samt
den 30 juni 1949. Dessa två ärenden äro därmed slutbehandlade.

I fråga om punkten 17 (avskrivning av vissa äldre kronouppbördstitlar) har
Kungl. Maj:t den 10 september 1948 uppdragit åt riksräkenskapsverket att utarbeta
och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag i ämnet.

Vad angår ärendet under punkten 18 (markegångsinstitutet) har Kungl. Maj:t
den 10 september 1948 uppdragit åt kammarkollegiet att utreda frågan om
markegångsinstitutets avveckling eller förenkling samt att till Kungl. Maj:t
inkomma med förslag i ämnet.

Beträffande punkten 21 (det statliga kommittéväsendet) har Kungl. Maj:t
den 10 juni 1949 anbefallt 1949 års rätionaliseringsutredning att vid utredningsuppdragets
fullgörande iakttaga vad i statsutskottets utlåtande den 11 juni
1948, nr 153, under punkten 21 anförts.

De under punkten 22 (vissa iakttagelser beträffande myndigheternas expensutgifter)
av revisorerna framförda synpunkterna ha beaktats i ett av Kungl.
Maj:t den 21 januari 1949 till statsmyndigheterna utfärdat cirkulär angående
begränsning av städningskostnaderna inom statsförvaltningen (SFS nr 42).

I fråga om punkten 23 (den officiella statistiken) se ämbetsberättelsen 1949
s. 337.

Beträffande punkten 25 (tullverkets taxa för extra förrättningar) har Kungl.
Maj:t den 30 juli 1948 bemyndigat generaltullstyrelsen att fastställa och kungöra
ny taxa för extra tullförrättningar.

Ärendet under punkten 20 (vissa synpunkter på det statliga blankettrycket)
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

105. den 28 juni 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för övningslärare m. m. (390.)

Anmäld den 30 juni 1948, varvid författningar utfärdades (SFS nr 572 och 574).
Ärendet är i övrigt beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

319

106. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1948/49. (391.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1949.

107. den 4 december 1948, i anledning av Kungl. Maj :ts. proposition angående
godkännande av avtal mellan Sverige och Schweiz för undvikande av
dubbelbeskattning beträffande skatter å inkomst och förmögenhet samt
beträffande skatter å kvarlåtenskap. (470.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 april 1949, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 150—152).

108. den 9 december 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
pensionsreglering för vissa förutvarande anställningshavare vid av staten
övertagna enskilda trafikföretag m. fl. ävensom efterlevande till sådana
anställningshavare jämte en i ämnet väckt motion. (472.)

Anmäld den 17 december 1948, varvid uppdrogs åt järnvägsstyrelsen att till
Kungl. Maj:t inkomma med förslag till bestämmelser i ämnet. Sedan järnvägsstyrelsen
den 8 mars 1949 inkommit med sådant förslag, har ärendet ånyo
anmälts den 18 mars 1949. Ärendet är därmed slutbehandlat.

Av dessa ärenden äro alltså de under 6, 7, 23, 28, 43, 63, 78, 81, 93—98, 102
samt 106—108 omförmälda av Kungl. Maj:t inom finansdepartementet slutligen
behandlade samt de övriga på prövning beroende.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 juni 1932, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ecklesiastik boställsordning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(361.)

I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer är skrivelsen slutbehandlad. Ärendet
handlägges numera i finansdepartementet.

2. den 15 maj 1935, angående obligatorisk undervisning i folk- och småskolor
i hälsovård m. m. (220.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 384. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 1 juni 1935, angående införande av gemensamma måltidstimmar.
(267.)

Yttrande i ärendet har den 28 oktober 1942 inkommit från skolöverstyrelsen.
Ärendet har den 22 november 1948 överlämnats till 1946 års skolkommission.

4. den 26 mars 1936, i anledning av väckt motion om viss ändring av
bestämmelserna rörande förening av folkskollärarbefattning med organist-
eller klockarsyssla. (114.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 321. Sedan
Kungl. Maj:t den 19 mars 1948 uppdragit åt 1941 års lärarlönesakkunniga att
verkställa översyn av 1942 års kyrkomusikerutrednings förslag till nyorganisation
av kyrkomusikerbefattningarna och därvid överarbeta de framlagda författningsförslagen
med särskild hänsyn till den år 1947 genomförda löneregleringen
för statliga m. fl. befattningshavare, ha lärarlönesakkunniga den 7 mars 1949
inkommit med förslag i ämnet. I proposition den 1 april 1949 (nr 199) har Kungl.

320

Maj:t för riksdagen framlagt förslag angående nya grunder för kyrkomusikerorganisationen
m. m. I skrivelse den 24 maj 1949 (nr 327) har riksdagen anmält
sina beslut i anledning av nämnda proposition. Förevarande riksdagsskrivelse av
den 26 mars 1936 är därmed slutbehandlad.

5. den 29 maj 1936, angående upprättande av ett statens filmarkiv. (273.)
Anmäld den 18 september 1936, därvid statens biografbyrå anbefalldes att till
Kungl. Maj:t inkomma med utredning i ärendet. Statens biografbyrå har den
19 februari 1946 inkommit med yttrande. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

6. den 9 juni 1939, angående utredning rörande missförhållanden inom det
offentliga nöjeslivet m. m. (382.)

Skrivelsen har, sedan i ämnet avgivet betänkande undergått remissbehandling,
i vissa delar varit föremål för beslut. Delvis är ärendet alltjämt beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 14 juni 1940, i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1938—
30 juni 1939 m. m. (388.)

Ärendet är, i vad avser frågan om inrättande av en kameral avdelning inom
skolöverstyrelsen, beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr Kungl. Maj:ts proposition
1941 nr 176, s. 98.) Jämlikt Kungl. Majrts bemyndigande den 18 juni
1949 har chefen för ecklesiastikdepartementet tillkallat sakkunniga för utredning
rörande skolöverstyrelsens organisation.

8. den 18 juni 1941, angående inrättande av ett nordiskt institut med uppgift
att fördjupa och stärka den nordiska samhörigheten. (348.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 s. 339. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 10 juni 1942, angående åstadkommande av en undervisnings- och
upplysningsfilm, belysande regeringens och riksdagens arbetsförhållanden.
(326.)

Anmäld den 18 september 1942, därvid statens informationsstyrelse anbefalldes
att till Kungl. Maj:t inkomma med utredning och yttrande i ärendet. Sedan
nämnda utredning den 4 maj 1943 inkommit och skolöverstyrelsen den 16 juni
1943 avgivit yttrande däröver, är ärendet beroende på Kungl. Maj ds prövning.

10. den 8 juli 1942, i anledning av riksdagens år 1941 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940—
30 juni 1941. (423.)

Punkten 8 angående tryckeriernas leveranser till kungl. biblioteket samt universitetsbiblioteken.
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945
s. 340. Ärendet har den 30 juni 1949 anmälts, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet
bemyndigats tillkalla sakkunniga för utredning rörande mikrofilmningens
användning inom svenskt arkiv- och biblioteksväsen.

11. den 18 maj 1943, angående förbättrad lägre handelsundervisning m. m.

(200.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 351. Ånyo
anmäld den 14 februari 1947 (proposition 1947:102). Ärendet är i vissa delar
beroende på Kungl. Majrts prövning.

321

12. den 9 juni 1943, angående effektiviserad jrkesvägledning för ungdom.
(295.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 233 och
1945 s. 341. Skrivelsen har den 14 februari 1947 remitterats till 1946 års skolkommission.

13. den 25 maj 1944, angående åtgärder för förbättrad simkunnighet. (297.)
Skrivelsen har den 3 december 1946 överlämnats till 1946 års skolkommission
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget.

14. den 14 juni 1944, angående modernisering av almanackans namnlängd.
(376.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 20 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1944/45 till avlöningar vid de allmänna läroverken
in. m. jämte i ämnet väckta motioner. (368.)

I vad skrivelsen rör den av riksdagen begärda utredningen i fråga om löne- och
pensionsreglering för lärarpersonalen vid de statsunderstödda enskilda läroanstalterna
m. m. anmäld den 12 augusti 1944, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet
bemyndigades tillkalla särskilda sakkunniga för ifrågavarande utredning.
De sakkunniga överlämnade med skrivelse den 16 juni 1948 betänkande
med utredning och förslag angående lönereglering för lärarna vid de statsunderstödda
privatläroverken, vilket ärende är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 15 maj 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1945/46 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

I vad avser den av riksdagen under punkten 151 begärda utredningen angående
mellaninstanserna i ärenden angående folkskoleväsendet och vad därmed står i
samband har skrivelsen anmälts den 19 oktober 1945, därvid uppdrogs åt 1945
års folkskolesakkunniga att verkställa nämnda utredning. (Jfr även SFS 1946
nr 32.) De sakkunniga ha den 18 juni 1948 inkommit med betänkande i ämnet
(SOU 1948: 28), vilket varit föremål för remissbehandling. I vad avser den av
riksdagen under punkten 222 avsedda frågan om utbildning av yrkeslärare har
skrivelsen ånyo anmälts den 21 december 1945, därvid uppdrogs åt överstyrelsen
för yrkesutbildning att verkställa utredning i ifrågavarande hänseende. Överstyrelsen
har den 8 oktober 1947 avgivit betänkande (SOU 1947: 55). Betänkandet
har varit föremål för remissbehandling. I vad avser av riksdagen under punkten
97 begärd utredning har skrivelsen anmälts den 29 november 1946, därvid chefen
för ecklesiastikdepartementet bemyndigades tillkalla särskilda sakkunniga. De
sakkunniga ha den 5 november 1948 inkommit med betänkande angående studentsociala
åtgärder (SOU 1948: 42), vilket varit föremål för remissbehandling.
Skrivelsen är i dessa delar alltjämt icke slutbehandlad.

17. den 19 maj 1945, angående det kyrkliga kollektväsendet. (235.)

Anmäld den 5 oktober 1945, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla särskilda sakkunniga för att verkställa utredning av den i riksdagens
skrivelse avsedda frågan. De sakkunniga ha den 15 juni 1948 avgivit
betänkande (SOU 1948:38). Detta betänkande har varit föremål för remissbehandling.
Delvis anmäld den 29 oktober 1948, därvid beslöts skrivelse till
kyrkomötet (nr 2). Kyrkomötet har i skrivelse den 7 december 1948 (nr 16)
avgivit förslag till förordning angående kollekter. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

2t — JuntitivombudHtnuvncn# ömhet sberöt t cUc till IP50 urs rikudno.

322

18. den 29 juni 1945, angående avskaffande av den tvångsvisa anslutningen
till de tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg m. m. (470.)

Anmäld den 13 juli 1945, därvid kammarrådet E. H. Schalling förordnades att
verkställa den i skrivelsen begärda utredningen. Den sakkunnige har den 14
oktober 1947 avgivit betänkande (SOU 1947:56). Detta betänkande är för närvarande
föremål för remissbehandling.

19. den 30 juni 1945, angående åtgärder för förbättring av läroböcker m. m.
(508.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 354. Ärendet
är i viss del alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring i gällande kyrkolagstiftning
rörande kyrkas upplåtande för annat ändamål än gudstjänst.
(529.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 oktober 1949.

21. samma dag, angående drunkningsolyckornas bekämpande. (533.)
Anmäld den 30 juni 1948, därvid sakkunniga tillkallades för utredning angående
folkbadsfrågan och vissa därmed sammanhängande spörsmål. Ärendet handlägges
numera i inrikesdepartementet.

22. den 6 februari 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (15.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 278. Ärendet
är i viss del alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 20 mars 1946, i anledning av väckt motion angående utredning av
frågan om kvinnas behörighet till prästämbete m. m. (67.)

Anmäld den 28 juni 1946, därvid statsrådet Quensel bemyndigades tillkalla
sakkunniga för utredning av frågan om kvinnas behörighet till kyrkliga ämbeten
och tjänster.

24. den 10 april 1946, angående en översyn av riksheraldikerämbetet. (179.)
Anmäld den 3 juni 1949, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla en sakkunnig för översyn av riksheraldikerämbetets former för organisation
och finansiering.

25. samma dag, angående räntan å byggnadsförskott ur kyrkofonden. (180.)
Anmäld den 31 augusti 1949, därvid utfärdades kungörelse (SFS nr 481). Ärendet
är därmed slutbehandlat.

26. den 29 maj 1946, angående kontroll av den privata kursverksamheten för
yrkesutbildning. (283.)

Anmäld den 20 december 1946, därvid skrivelsen överlämnades till 1946 års
skolkommission för att tagas i övervägande vid fullgörandet av kommissionens
uppdrag. Kommissionen har den 29 oktober 1949 inkommit med utredning beträffande
privata skolor för yrkesutbildning med förslag om bestämmelser om
tillsyn. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1944—den 30 juni 1945. (212.)

Punkten 12 angående utbetalningen av vissa anslag till undervisningsväsendet.
Anmäld den 18 juni 1949, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla sakkunniga för utredning rörande skolöverstyrelsens organisation.

323

28. den 29 juni 1946, i anledning av väckta motioner om utredning angående
ändring av gällande bestämmelser om försäljning av kyrklig jord. (378.)

Anmäld den 20 december 1946, därvid kammarkollegiet anbefalldes att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen.

29. den 26 mars 1947, i anledning av väckta motioner om upphävande av bestämmelserna
i 1823 års cirkulär angående kyrkovaktares utväljande. (91.)

Ärendet är efter remissbehandling beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 23 april 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till bidrag till avlöning åt landsantikvarier
jämte i ämnet väckta motioner. (128.)

Anmäld den 6 juni 1947, därvid riksantikvarieämbetet anbefalldes att till Kungl.
Maj:t inkomma med det yttrande och förslag, som kunde föranledas av vad
riksdagen i skrivelsen anfört. Riksantikvarieämbetet har med anledning härav
hemställt om utredning genom särskilda sakkunniga. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

31. samma dag, angående adoptiv- och utomäktenskapliga barns kyrkobokföring.
(133.)

Anmäld den 5 december 1947, därvid samtliga domkapitel anbefalldes att inkomma
med utlåtanden i ärendet. Sedan svar inkommit, har ärendet den 6 juli
1948 remitterats till statistiska centralbyrån för utlåtande.

32. den 30 juni 1947, angående bokförlagsverksamheten och bokdistributionen.
(456.)

Anmäld den 26 juni 1948, därvid sakkunniga tillkallades för utredning rörande
åtgärder för att ge större spridning åt god litteratur samt rörande författarnas
ställning och villkor.

33. den 14 juli 1947, i anledning av väckta motioner angående anvisande av
medel för inlösen av den s. k. Fjärås Bräcka i Halland m. m. (484.)

Skrivelsen har den 29 november 1947 överlämnats från jordbruksdepartementet.
I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer, nämligen det i motionen II: 287
berörda spörsmålet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 13 maj 1948, angående förenklade val av ordinarie folkskollärare.
(1.98.)

Anmäld den 30 juni 1948, därvid skolöverstyrelsen anbefalldes att till Kungl.
Maj:t inkomma med det yttrande och förslag, som kunde föranledas av vad
riksdagen i skrivelsen anfört. Sedan överstyrelsen den 6 augusti 1948 och den
25 april 1949 yttrat sig i ämnet, har ärendet den 27 maj 1949 anmälts. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

35. den 22 maj 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillgodoseende
av universitetets i Lund och Malmöhus läns sjukvårdsinrättningars
i Lund behov av tomtmark jämte i ämnet väckta motioner. (215.)

Anmäld den 30 juni 1948, därvid större akademiska konsistoriet vid universitetet
i Lund anbefalldes att upptaga förnyade förhandlingar med Malmöhus läns
landstings förvaltningsutskott i syfte att ernå definitiv överenskommelse rörande
vissa markutbyten och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till sådant avtal.
Konsistoriet har den 27 juni 1949 inkommit med förslag till avtal, vilket den
20 juli 1949 remitterats till skolöverstyrelsen.

36. den 5 juni 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa fastigheter i Skara och Lund. (268.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 januari 1949.

,‘324

37. den 20 juli 1948, i anledning av inom riksdagen väckt motion, föranledd av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till tryckfrihetsförordning. (443.)
Skrivelsen, som den 13 januari 1949 överlämnats från justitiedepartementet, är i
fråga om den av riksdagen begärda utredningen om överlämnande av det i 4 kap.
7 § av förslaget till ny tryckfrihetsförordning åsyftade granskningsexemplaret
av tryckt skrift till norrländskt bibliotek beroende på Kungl. Maj.ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 4, 20, 21, 25, 34 och 36 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom ecklesiastikdepartementet slutligen behandlade samt de
övriga på prövning beroende.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 15 mars 1935, angående ett rationellt och vinstgivande tillgodogörande
av svenska frukter och bär. (75.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelserna 1948 s. 326 och 1949
s. 356. Sedan 1948 års livsmedelslagstiftningssakkunniga den 26 september 1949
avgivit betänkande i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, stvrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—
30 juni 1934. (279.)

I vad skrivelsen avsetts till handläggning på jordbruksdepartementets föredragning
och ej slutbehandlats, nämligen beträffande punkten 9, utnyttjande av
kronans fiskevatten, föreligger ett av fiskevattensutredningen den 1 september
1939 avgivet betänkande (SOU 1939:28) jämte yttranden däröver av åtskilliga
myndigheter och sammanslutningar. Kungl. Maj:t har i brev den 21 mars 1941
till de myndigheter, vilka förvalta kronans fiskevatten, i anslutning till nämnda
betänkande framlagt vissa synpunkter i avseende å nämnda förvaltning, som
borde vinna beaktande i skrivelsens syfte. Sedan fiskerättskommittén den 31
juli 1947 avgivit förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande författningar,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 7 juni 1935, i anledning av väckta motioner om åtgärder till höjande
av skogsbrukets ekonomiska bärkraft m. m. (274.)

1936 års skogsutredning har den 11 februari 1943 avgivit betänkande med förslag
berörande skogsbrukets transportfrågor (vägar och järnvägar) (SOU 1943: 4).
I övrigt har skrivelsen överlämnats till skogsstyrelsen för behandling i samband
med styrelsens övertagande av de 1936 års skogsutredning åvilande arbetsuppgifterna.

4. den 22 maj 1936, angående utredning av smörets och margarinets näringsfysiologiska
betydelse m. m. (255.)

Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 10 april 1937, i anledning av väckta motioner angående anordnande
av småbrukarkurser m. m. (133.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1947 s. 356, 1948
s. 327 och 1949 s. 357. Ärendet har behandlats i proposition nr 124 till 1949 års
riksdag. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

325

G. den 24 april 1937, i anledning av väckta motioner angående omorganisation
av kontrollen över tillverkning av och handel med margarin m. m.
(207.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelserna 1948 s. 327 och 1949
s. 357. Sedan 1948 års livsmedelslagstiftningssakkunniga den 26 september 1949
avgivit betänkande i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 1 juni 1938, i anledning av väckt motion angående utredning av lantbrukets
lärlingsfråga. (371.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelserna 1948 s. 327 och 1949
s. 357. Ärendet har behandlats i proposition nr 124 till 1949 års riksdag. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

8. den 6 maj 1939. i anledning av väckta motioner om fortsatt tillämpning
av lagen den 17 juni 1932 angående ytterligare utsträckning av lagen
den 22 juni 1928 om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt. (228.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1949 s. 357. Sedan
kammarkollegiet den 17 februari 1949 inkommit med utredning i ämnet, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 8 juni 1940, angående åtgärder mot nedskräpande eller vandalisering
och förstöring av mark eller vatten inom bebyggda områden eller i dessas
närhet. (358.)

Skrivelsen har överlämnats till naturskyddsutredningen. Utredningsarbetet
pågår.

10. den 17 april 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse åt lappar av lägenheter å kronomark m. in. (246.)

Efter remissbehandling är ärendet beroende på Kungl. Majrts prövning.

11. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning och förslagrörande
ordnandet av kontrollen över handeln med utsäde. (265.)

Sedan lantbruksstyrelsen den 4 juli 1941 erhållit uppdrag att verkställa utredning
i ämnet, ha statens centrala frökontrollanstalt och statens skogsforskningsinstitut
i gemensamt utlåtande den 28 maj 1946 över en av norrlandskommittén
gjord framställning om revidering av lagen den 14 juni 1928 (nr 289) angående
handel med utsädesvaror i samråd med lantbruksstyrelsen avgivit förslag till
ny lag angående handel med utsädesvaror. En särskilt tillkallad utredningsman
har inkommit med en promemoria i ämnet angående kontroll över handeln med
skogsfrö och skogsplantor. Kungörelse med vissa bestämmelser angående införsel
av skogsfrö och skogsplantor har utfärdats den 3 juni 1949 (nr 446). I övrigt är
ärendet alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 11 juni 1941, angående åtgärder till bevarande och skydd av sådana
områden i vårt land, som böra bibehållas för framtiden som ursprungliga
landskapstyper. (317.)

Anmäld den 27 september 1946, därvid föredragande statsrådet bemyndigades
tillkalla högst sju utredningsmän att verkställa utredning rörande lagstiftning
angående naturskyddet m. m. Utredningsmän tillkallades samma dag. Utredningen
avvaktas. (Jfr ärendet under punkten 17.)

13. den 28 juni 1943, i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—30
juni 1942. (417.)

326

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1949 s. 358. Ärendet
har behandlats i proposition nr 79 till 1949 års riksdag. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

14. den 6 maj 1944, i anledning av väckta motioner om anordnande av utbildning
för skötsel av jordbruksmaskiner. (255.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1949 s. 358. Ärendet
har behandlats i proposition nr 124 till 1949 års riksdag. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

15. den 13 maj 1944, i anledning av väckta motioner om ändrade grunder
för fördelning av kostnad för byggande och underhåll av skogsvägar.
(27t.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelserna 1948 s. 328 och 1949
s. 358. Skogsstyrelsen har i samråd med lantmäteristyrelsen den 28 januari 1949
avgivit betänkande i ämnet. Skrivelsen har därefter den 12 februari 1949 överlämnats
till kommunikationsdepartementet. (Jfr punkten 5 under kommunikationsdepartementet.
)

16. den 26 maj 1944, i anledning av väckt motion angående förbättrade
bestämmelser om utmärkning av och skydd för fiskredskap mot översegling,
m. m. (308.)

Skrivelsen har överlämnats till fiskerättskommittén för att tagas i övervägande
vid fullgörande av det kommittén lämnade uppdraget. Kommittén, som den 31
juli 1947 avgivit betänkande med förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande
författningar, har därvid förklarat, att ifrågavarande spörsmål återstode
till behandling. Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 5 december 1947
förordnat, att kommitténs arbete skulle upphöra, är skrivelsen alltjämt beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

17. samma dag, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen den 25
juni 1909 (nr 56, s. 1) angående naturminnesmärkens fredande, m. m.
(316.)

Sedan vetenskapsakademien, som anbefallts att genom sin naturskyddskommitté
verkställa den genom ifrågavarande skrivelse begärda utredningen, den 14 september
1946 inkommit med utredning i ämnet, har skrivelsen ånyo anmälts
den 27 september 1946, därvid föredragande statsrådet bemyndigades tillkalla
högst sju utredningsmän att verkställa utredning rörande lagstiftning angående
naturskyddet m. m. Utredningsmän tillkallades samma dag. Utredningen avvaktas.

18. den 28 juni 1944, i anledning av väckt motion angående revision av
åborättslagen. (414.)

Ärendet har anmälts den 2 september 1949. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

19. den 16 juni 1945, i anledning av riksdagens år 1944 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1943—den 30 juni 1944. (352.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelserna 1948 s. 330 och
1949 s. 359. Ärendet har i återstående del anmälts den 3 juni 1949. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

20. den 11 maj 1946, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av
5 § 2 mom. lagen om rätt till jakt. (225.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelserna 1948 s. 330 och

327

1949 s. 360. Anmäld den 14 januari 1949, därvid chefen för jordbruksdepartementet
bemyndigades tillkalla en utredningsman ävensom högst sju sakkunniga
att verkställa utredning och avgiva förslag rörande vissa jaktlagstiftningsfrågor
m. m. Utredningsman tillkallades samma dag. Utredningen avvaktas.

21. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning om
effektivisering och utvidgning av kontrollföreningsverksamheten. (226.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelserna 1948 s. 330 och 1949
s. 360. Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 22 maj 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 243, angående
reglering av sockernäringen i riket m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, jämte i ämnet väckta motioner. (259.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1949 s. 360. Ärendet
har behandlats i proposition nr 195 till 1949 års riksdag. Skrivelsen har anmälts
den 16 september 1949 och är därmed slutbehandlad.

23. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1944—den 30 juni 1945. (212.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelserna 1948 s. 331 och 1949
s. 360. Beträffande punkten 15 har ärendet anmälts den 28 oktober 1949, därvid
lantbruksstyrelsen anbefalldes att verkställa den av riksdagen begärda översynen.
Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

24. den 28 juni 1946, angående det statliga inflytandet inom sockerindustrien.
(475.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 26 mars 1947, i anledning av väckta motioner angående lagstadgad
kontroll över handeln med s. k. bekämpningsmedel. (86.)

Skrivelsen har överlämnats till 1949 års växtskyddsutredning för att tagas under
övervägande vid fullgörandet av det utredningen lämnade uppdraget. Utredningen
avvaktas.

26. den 19 juni 1947, i anledning av väckt motion angående obligatorisk
ansvarighetsförsäkring för jägare. (363.)

Anmäld den 14 januari 1949, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
tillkalla en utredningsman ävensom högst sju sakkunniga att verkställa
utredning och avgiva förslag rörande vissa jaktlagstiftningsfrågor m. m. Utredningsman
tillkallades samma dag. Utredningen avvaktas.

27. den 5 juli 1947, i anledning av väckt motion om utredning och förslag
rörande erforderliga åtgärder på den skogliga statistikens område. (375.)

Anmäld den 22 september 1949, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
tillkalla högst fem sakkunniga att verkställa utredning och avgiva
förslag angående utformningen av den skogliga statistiken. Utredningsmän tillkallades
samma dag. Utredningen avvaktas.

28. den 16 mars 1948, i anledning av väckta motioner angående revision av
lagen om förlängning av tiden för vissa servitut. (83.)

Skrivelsen har den 3 december 1948 överlämnats till fastighetsbildningssakkunniga
fiir att tagas under övervägande vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag.
Utredningen avvaktas.

328

29. den 19 juni 1948, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

I vad på jordbruksdepartementet ankommer har ärendet under punkten 13,
märkning av kött och skinn av dödat villebråd, överlämnats till 1949 års
jaktutredning. (Jfr punkten 68 här nedan under inrikesdepartementet.) Ärendet
under punkten 29 i skrivelsen, förvaltning och utbetalning av fiskeavgiftsmedel,
har anmälts den 15 oktober 1948, därvid uppdrogs åt fiskeristyrelsen med
statens fiskeriförsök att verkställa utredning och avgiva förslag i frågan. Beträffande
punkterna 31, vissa åtgärder i skogsbefrämjande syfte, och 35, domänverkets
anläggningsverksamhet, är skrivelsen beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 5, 7, 13—15, 18, 19, 22 och 23 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom jordbruksdepartementet slutligen behandlade samt
de övriga på prövning beroende.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 3 juni 1924, angaende åtgärder för hävande av pantlånerörelsens
sociala nackdelar. (242.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 360. De tillkallade
sakkunniga för utredning rörande frågan om revision av förordningen
angående handeln med vissa begagnade föremål m. m. ha den 10 mars 1947
avgivit betänkande med förslag till ändrad lagstiftning angående handel med
skrot, lump och begagnat gods (SOU 1947: 22). I betänkandet framlägges jämväl
förslag till ändringar i det av socialstyrelsen den 8 mars 1943 avgivna förslaget
till förordning angående idkande av pantlånerörelse. Anmäld den 1 april 1949
i proposition nr 201. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

2. den 18 maj 1934, angående den praktiska utbildningen av maskinistelever
(257.)

Sedan kommerskollegium den 12 och den 25 november 1941 inkommit med
utredning och förslag i ärendet, har detsamma överlämnats till de enligt Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1943 tillkallade sakkunniga med unpdrae att
verkställa utredning och avgiva förslag rörande utbildningen av befäl för handelsflottan
och vissa därmed sammanhängande frågor (1943 års sjöbefälssakkunniga).
De sakkunniga ha den 30 aprii 1947 avgivit betänkande i ämnet
(SOU i947: 31). Anmäld den 3 januari 1949 (tionde huvudtiteln, s. 27). Ärendet
är i vissa delar alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 5 april 1935, i anledning av väckta motioner angående beredande av
skydd för pensionsfonder inom enskilda företag m. m. (141.)

Ärendet har överlämnats från justitiedepartementet. Angående tidigare vidtagna
åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 279, 1938 s. 284, 1939 s. 282 och 1940
s. 304. Den 24 januari 1947 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst nio utredningsmän att verkställa utredning och avgiva
förslag rörande ordnandet av en pensionering för anställda i privat tjänst.
Utredningsmän tillkallades den 28 samma månad (Pensionsutredningen). Utredningsarbetet
pågår.

329

4. den 6 juni 1935, i anledning av väckta motioner om åtgärder till ernående
av ökad säkerhet till sjöss. (291.)

Sedan Kungl. Maj:t den 22 maj 1936 anbefallt kommerskollegium att verkställa
och till Kungl. Maj:t inkomma med den av riksdagen begärda utredningen
ävensom med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, har kommerskollegium
i betänkande den 28 oktober 1937 inkommit med utlåtande och förslag
i ämnet. Förslaget har därefter för övervägande överlämnats till 1946 års sjömanskommitté.
Utredningsarbetet pågår.

5. den 5 juni 1936, angående reformering av pantlånerörelsen. (275.)

Se ärendet under punkten 1 här ovan. Anmäld och slutbehandlad den 1 april
1949.

6. den 1 juli 1943, i anledning av väckta motioner om bemanningsbestämmelser
för handelsfartyg. (462.)

Anmäld den 18 januari 1946. Frågan om bemanningsbestämmelserna för handelsfartyg
ingår i 1946 års sjömanskommittés uppdrag. (Jfr ärendet under punkten
4 här ovan.)

7. den 3 juni 1944, i anledning av väckt motion angående utredning rörande
lagstiftning om företagarpension. (325.)

Den 24 januari 1947 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst nio utredningsmän att verkställa utredning och avgiva
förslag rörande ordnandet av en pensionering för anställda i privat tjänst. Utredningsmän
tillkallades den 28 samma månad (Pensionsutredningen). Utredningsarbetet
pågår. (Jfr ärendet under punkten 3 här ovan.)

8. den 7 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1944/45 under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1945 s. 280 och
1946 s. 395. Beträffande punkten 44, i vad densamma avser vissa av riksdagen
begärda utredningar, har chefen för handelsdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 15 juni 1945 tillkallat Sakkunniga att verkställa utredning
rörande möjligheterna att främja hantverkets och småindustriens utveckling
(småföretagsutredningen). De sakkunniga ha den 4 februari och den 27 maj
1946 avgivit betänkande i ämnet (SOU 1946:22 och 40). Med utgångspunkt
från vissa i nämnda betänkanden framlagda förslag har inom handelsdepartementet
utarbetats en promemoria angående åtgärder ägnade att främja utvecklingen
inom hantverk och småindustri. Ärendet är alltjämt, så vitt avser punkten
44, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 27 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anskaffande av ytterligare en statsisbrytare m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (429.)

Anmäld den 22 september och den 24 november 1944, den 2 november 1945,
den 17 maj och den 15 november 1946 samt den 23 juli, den 10 september och
den 15 oktober 1948. Beslutet den 22 september 1944 innefattade bland annat
uppdrag åt norrlandskommittén att verkställa av riksdagen begärd utredning
av frågan om sättet för isbrytningens ordnande utefter norrlandskusten. Norrlandskommittén
har den 17 juni 1948 avgivit betänkande med förslag angående
isbrytningens ordnande längs norrlandskusten m.in. (SOU 1948:31). Med överlämnande
av bland annat nyssnämnda betänkande uppdrog Kungl. Maj:t den 23
juli 1948 åt kommerskollegium att uppgöra och till Kungl. Maj:t inkomma med

330

förslag till åtgärder för främjande av landets isbrytarverksamhet. — Ärendet
är i vad det avser anskaffande av ytterligare en statsisbrytare slutbehandlat
genom beslutet den 15 oktober 1948 (prop. nr 303, bil. 6, p. 3). Återstående
frågor upptagas till behandling i eventuell proposition angående hjälpisbrytare.

10. den 12 juli 1944, i anledning av väckta motioner om överflyttning till
yrkesinspektionen av frågor rörande arbetarskyddet ombord å fartyg.
(452.)

Genom beslut den 14 september 1944 har Kungl. Maj:t uppdragit åt 1938 års
arbetarskyddskommitté att verkställa utredning av frågan om arbetarskyddet
ombord å fartyg. Utredningen avvaktas.

11. den 7 juni 1945, i anledning av väckta motioner om förstatligande av de
svenska gat- och kantstensindustrierna. (326.)

Den 4 januari 1946 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla sakkunniga för att inom departementet verkställa utredning och
avgiva förslag rörande rationalisering av gat- och kantstensindustrierna. De sakkunniga
(1946 års stenindustriutredning) ha den 22 september 1949 avgivit betänkande
med förslag till vissa åtgärder till rationalisering av gat- och kantstensindustrien
(SOU 1949:44). Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

12. den 20 juni 1945, angående marknadsförhållandena inom jordbruksmaskinbranschen.
(390.)

Den 31 januari 1947 uppdrog Kungl. Maj:t åt kommerskollegium att verkställa
av riksdagen i skrivelsen begärd utredning i ämnet. Utredningen avvaktas.

13. den 29 juni 1945, angående ålderspension åt fiskare m. in. (468.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 30 juni 1945, angående skoindustriens organisation m. m. (510.)

Den 26 oktober 1945 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst sju utredningsmän att verkställa utredning rörande
sko- och garveriindustriemas samt sko- och läderhandelns sysselsättnings- och
effektivitetsproblem. Utredningsmän tillkallades samma dag (1945 års skoutredning).
Utredningsarbetet pågår.

15. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning om
centralisering och rationalisering av försäkringsverksamheten m. m. (530.)

Den 26 oktober 1945 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst sju utredningsmän att verkställa utredning och avgiva
förslag i frågan om en rationalisering och eventuell centralisering av försäkringsväsendet.
Samma dag tillkallade utredningsmän (1945 års försäkringsutredning)
ha den 15 juni 1949 avgivit dels ett principbetänkande rörande försäkringsväsendet
och dels ett betänkande med förslag till lag om trafikförsäkring m. m.
(SOU 1949:25 och 26). Utredningsarbetet fortgår.

16. den 4 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1946/47 till om- och tillbyggnadsarbeten vid statens
skeppsprovningsanstalt m. m. (287.)

Anmäld den 27 augusti och den 12 november 1948. Ärendet är i viss del alltjämt
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 26 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1946/47 till uppförande av byggnader för konserveringsforskning
m. m. (406.)

331

Anmäld den 30 augusti och den 25 oktober 1946 samt den 10 oktober 1947.
Ärendet är i viss del alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 28 juni 1946, angående kvalitetskontroll av vissa varor. (473.)

Den 28 juni 1946 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst åtta utredningsmän att undersöka och avgiva förslag i frågan,
hur en intensifierad forsknings- och upplysningsverksamhet avseende förhållandet
mellan konsumtionsvarornas pris och kvalitet lämpligen borde organiseras.
Den 29 juni 1946 tillkallade utredningsmän (1946 års utredning angående kvalitetsforskning
och konsumentupplysning) ha den 19 maj 1949 avgivit betänkande
angående kvalitetsforskning och konsumentupplysning (SOU 1949:18).
Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. samma dag, angående samhällets kontroll över landets malm- och mineraltillgångar.
(474.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 1 juli 1946, i anledning av väckta motioner om förläggande till Västerbottens
län av ett statligt eller under statlig medverkan tillkommet pappersbruk.
(453.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 26 april 1947, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställning om bidrag till pensioneringskostnaderna för handelsflottans
pensionsanstalt jämte en i ämnet väckt motion. (147.)

Skrivelsen har den 9 maj 1947 anmälts och slutbehandlats beträffande av riksdagen
anvisat anslag för ändamålet. Vad angår av riksdagen i skrivelsen begärd
utredning bemyndigade Kungl. Maj:t den 10 juli 1947 chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst fem utredningsmän för att verkställa utredning och
avgiva förslag rörande möjligheterna att ernå en förbättring av pensioneringen
hos handelsflottans pensionsanstalt för sjöfolk av manskapsklass och därmed
sammanhängande frågor. Samma dag tillkallade utredningsmän (1947 års sjömanspensionsutredning)
ha den 17 januari 1948 avgivit betänkande angående
förbättrad pensionering för sjömän. Ärendet är därefter beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

22. den 20 maj 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1947/48 under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)

Anmäld den 30 juni och den 25 juli 1947, den 9 april och den 30 juni 1948 samt
den 22 september 1949. Skrivelsen är därmed slutbehandlad utom beträffande
punkterna 26, 37, 67 och 76, punkten 76 i vad densamma avser av riksdagen
begärd utredning rörande frågan om inrättande av en statens kulturfond. Den
30 juni 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet att
tillkalla högst tre utredningsmän för att verkställa utredning och avgiva förslag
rörande frågorna om de ändamål, till vilka lotterimedel, som icke skola tillföras
allmänna budgeten, böra utgå, samt om formerna för medlens fördelning. Utredningsmän
tillkallades den 17 juli 1948 (1948 års utredning om en statens kulturfond).
Utredningsarbetet pågår.

23. den 4 juni 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1947/48 till nybyggnad vid ingenjörsvetenskapsakademiens
försöksstation m. m. (273.)

Anmäld den 25 februari 1949. Ärendet är i viss del alltjämt beroende på Kungl.
Maj ds prövning.

24. den 10 juni 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
beträffande kapitalbudgeten under statens allmänna fastighetsfond
gjorda framställning angående anslag för budgetåret 1947/48 till uppförande
av byggnader för institutet för konserveringsforskning. (300.)

Anmäld den 10 oktober 1947. Ärendet är i viss del alltjämt beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 17 här ovan.)

25. den 18 juni 1947, angående textil- och beklädnadsindustriens organisation
m. m. (348.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

26. den 28 juni 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1947/48 till teckning av ytterligare aktier i Svenska
skifferoljeaktiebolaget. (381.)

Anmäld den 5 mars 1948 och den 16 september 1949. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till teckning av ytterligare aktier i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.
(390.)

Anmäld den 24 september 1948. Ärendet är i viss del alltjämt beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1947/48 till djupborrning efter salt och olja m. m. i Skåne.
(401.)

Anmäld den 25 juli och den 7 november 1947, den 20 augusti och den 1 oktober
1948 samt den 9 september 1949. Ärendet är i viss del alltjämt beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1947/48 till teckning av aktier i aktiebolaget Atomenergi
m. m. (403.)

Anmäld den 19 september 1947 och den 4 februari 1949. Skrivelsen är numera
slutbehandlad.

30. den 30 juni 1947, angående den elektriska industrien. (458.)

Den 30 juni 1947 bemyndigade Kungl. Maj:t statsrådet Kock att tillkalla högst
tio utredningsmän att verkställa undersökning och avgiva förslag i frågan om
elbranschens utbyggnad, konkurrens- och strukturförhållanden. Utredningsmän
tillkallades den 15 augusti 1947 (1947 års elbranschkommitté). Utredningsarbetet
pågår.

31. den 5 juli 1947, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1945—den 30 juni 1946. (329.)

Vad angår i skrivelsen under punkten 17 gjord anhållan om utredning rörande
gällande lotstaxesystem och Iotspersonalens avlöningsförhållanden m. m., i vilken
del skrivelsen överlämnats från finansdepartementet för handläggning, har
Kungl. Maj:t den 30 december 1947 bemyndigat chefen för handelsdepartementet
att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag i
ämnet. Utredningsmän tillkallades den 21 februari 1948 (1948 års lotskommitté).
Utredningsarbetet pågår.

32. den 10 mars 1948, i anledning av väckt motion angående åtgärder för

333

effektivisering av förberedelsen till och förandet av Sveriges handelsavtalsförhandlingar.
(49.)

Den 29 oktober 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst tolv utredningsmän för att utreda frågan om lämpliga
åtgärder ägnade att effektivisera förberedelserna till och bedrivandet av Sveriges
handelsavtalsförhandlingar jämte därmed sammanhängande spörsmål. Utredningsmännen,
vilka tillkallades den 12 november 1948 (utredning angående Sveriges
handelsavtalsförhandlingar), ha den 1 november 1949 avgivit utredning
angående de handelspolitiska arbetsformerna m. m. (SOU 1949:57). Utredningsarbetet
fortgår.

33. den 17 mars 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1948/49 under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)

Anmäld den 30 april, den 14 maj, den 4, 17 och 30 juni samt den 23 juli 1948
och den 4 februari 1949. Skrivelsen är numera slutbehandlad.

34. den 4 maj 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1947/48 till täckande av
vissa kostnader för Svenska skifferoljeaktiebolagets verksamhet. (154.)

Anmäld den 14 maj och den 24 september 1948 samt den 22 april 1949. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

35. den 5 juni 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken
m. m. (251.)

Anmäld den 17 juni 1948. Ärendet är i viss del alltjämt beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

36. den 30 juni 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående välfärdsanordningar
för sjöfolk i hamn. (428.)

Anmäld den 30 juni 1948, varvid utfärdades lag om avgifter till välfärdsanordningar
för sjöfolk i hamn (SFS nr 495), samt den 1 oktober 1948 och den 20 maj
1949. Skrivelsen är numera slutbehandlad.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 5, 26, 29, 33, 34 och 36 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom handelsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

10. Inrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången
av år 1920. (135.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 316 med
hänvisning. Ärendet är föremål för övervägande inom 1946 års läkemedelsutredning.

2. den 8 juni 1927, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag rörande statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för den allmänna sjukvården i riket. (318.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 313 med

334

hänvisning och 1948 s. 335. 1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården
ha den 8 november 1948 avgivit betänkande angående statsbidragssystemet
för den slutna kroppssjukvården (SOU 1948: 48), vilket betänkande
efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 1 juni 1935, angående åtgärder för anläggning av badinrättningar på
landsbygden. (268.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 350. Frågan
är föremål för övervägande av de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30
juni 1948 tillkallade sakkunniga för utredning angående folkbadsfrågan och vissa
därmed sammanhängande spörsmål (statens folkbadsutrcdning).

4. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—
30 juni 1934. (279.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 317. Det i
skrivelsen behandlade spörsmålet om indragning av nu utgående ersättning till
tulltjänstemän för deras bestyr med gränskontrollen har upptagits till behandling
av de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 november 1945 tillkallade
sakkunniga för utredning angående arbetsuppgifterna för tullverkets
kust- och gränsbevakning jämte därmed sammanhängande frågor (kust- och
gränsbevakningsutredningen). De sakkunniga ha den 22 april 1948 avgivit
betänkande angående arbetsuppgifterna för tullverkets kust- och gränsbevakning.
Frågan har sedermera upptagits för ytterligare utredning av de jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 december 1948 tillkallade sakkunniga för
utredning om löneställningen för kust- och gränsbevakningspersonalen.

5. den 28 februari 1936, i anledning av väckta motioner om beredande av
rätt för municipalsamhälle att upprätta högre folkskola. (62.)

Ärendet är föremål för övervägande av de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 22 mars 1946 tillkallade sakkunniga för översyn av den kommunala lagstiftningen
(1946 års kommunallagskommitté).

6. den 2 maj 1936, i anledning av väckt motion om utvidgning av rätten att
erhålla lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka,
sinnesslöa och fallandesjuka. (202.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 318. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 5 maj 1936, i anledning av väckta motioner om ändrade grunder för
statsbidrag till avlöning av vissa befattningshavare vid polisväsendet.
(209.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 350 med
hänvisning. Frågan är föremål för övervägande av de jämlikt Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 30 juni 1948 tillkallade sakkunniga för utredning rörande
polisväsendets organisation (1948 års polisutredning). (Jfr ärendet under punkten
18.)

8. den 20 maj 1936, i anledning av väckta motioner angående en utvidgad
livsmedelslagstiftning. (243.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 318 med
hänvisning samt 1949 s. 368. 1948 års livsmedelssakkunniga ha den 26 september
1949 avgivit betänkande med förslag till livsmedelsstadga (SOU 1949: 43),
vilket betänkande är föremål för remissbehandling.

,335

9. den 23 maj 1936, angående åtgärder för utrotande av väggohyran i hela
landet. (264.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 s. 308. Ärendet
är i vissa delar fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 18 juni 1936, i anledning av väckta motioner angående offentliga
nöjestillställningar m. m. (353.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 351. Chefen
för inrikesdepartementet bemyndigades den 22 september 1949 tillkalla sakkunniga
för översyn av ordningsstadgan. Sakkunniga ha tillkallats. (Jfr ärendet
under punkten 20.)

11. den 28 april 1937, angående sättet för erläggande av vårdavgifter vid
statens sinnessjukhus. (229.)

Den 2 juli 1937 anbefalldes socialstyrelsen och medicinalstyrelsen att i anledning
av skrivelsen verkställa erforderlig utredning samt däröver avgiva utlåtande.
Sedan utlåtanden inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 8 maj 1937, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om det kommunala revisionsväsendet. (266.)

Ärendet är föremål för övervägande inom 1946 års kommunallagskommitté.

13. den 26 maj 1937, angående de civila tjänsteläkarnas ställning i städer och
stadsliknande samhällen. (339.)

Anmäld den 19 maj 1939, därvid chefen för socialdepartementet bemyndigades
att utse sakkunniga för verkställande av ytterligare utredning rörande frågan
om de civila tjänsteläkarnas ställning i städer med över 5 000 invånare. Utredningsarbetet
vilar tillsvidare.

14. den 2 juni 1937, angående central bearbetning av de vid inskrivningsförrättningarna
inhämtade hygieniska uppgifterna. (340.)

Anmäld den 18 juni 1937, därvid statistiska centralbyrån anbefalldes att verkställa
utredning och avgiva förslag i ämnet. Statistiska centralbyrån har den
5 december 1947 avlämnat en promemoria i ämnet, vilken efter remissbehandling
är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 5 mars 1938, i anledning av väckta motioner om viss ändring i
bestämmelserna om sättet för val av förstakammarledamöter i stad, som
utgör egen valkrets. (83.)

I skrivelsen avhandlade spörsmål äro föremål för övervägande inom 1946 års
kommunallagskommitté.

16. den 18 maj 1938, angående yngre sjukhusläkares avlönings-, arbets- och
bostadsförhållanden. (282.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 321. Medicinalstyrelsen
har den 29 september 1947 avgivit utredning om den öppna läkarvården
i riket (SOU 1948: 14), vilken efter remissbehandling är beroende på
Jvungl. Maj:ts prövning.

17. den 25 maj 1938, angående vissa ändringar i gällande vapenkungörelse.
(326.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 355. Kungl.
Maj:t har den 4 mars 1949 avlåtit proposition (nr 95) till riksdagen med förslag
till vapenförordning. Ärendet är därmed slutbehandlat.

18. samma dag, i anledning av väckta motioner angående polisväsendets förstatligande
m.m. (330.)

336

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 355. Frågan
är föremål för övervägande av de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
30 juni 1948 tillkallade sakkunniga för utredning rörande polisväsendets organisation
(1948 års polisutredning). (Jfr ärendet under punkten 7.)

19. den 27 maj 1938, i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning. (308.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 355. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 1 juni 1938, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om tillägg till förordningen den 10 juni 1932 (nr 200) angående
utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. m. dels ock i ämnet
väckt motion. (364.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 356. Chefen
för inrikesdepartementet bemyndigades den 22 september 1949 tillkalla sakkunniga
för översyn av ordningsstadgan. Sakkunniga ha tillkallats. (Jfr ärendet
under punkten 10.)

21. den 6 maj 1939, angående utredning rörande åtgärder i syfte att minska
utbredning av tandsjukdomar. (235.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 337. Ärendet
har den 4 juni 1948 anmälts, varvid uppdrogs åt medicinalstyrelsen att i samråd
med lärarkollegiet vid tandläkarinstitutet i Stockholm fullfölja utredningen
rörande inrättande av ett statens odontologiska laboratorium samt att till Kungl.
Maj:t inkomma med förslag i ämnet.

22. den 6 juni 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet samt till avlöningar
vid karolinska mediko-kirurgiska institutet jämte vissa i ämnet
väckta motioner. (352.)

Anmäld i ecklesiastikdepartementet den 22 juni och den 7 juli 1939. Förstnämnda
dag utfärdades därvid ett reglemente (SFS nr 416). I vad avser utredning
rörande evalvering av vissa läkare tillkommande ersättningar är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 29 april 1941, i anledning av väckta motioner om åtgärder för bekämpande
av de reumatiska sjukdomarna i riket. (190.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 338. Betänkanden
i ämnet ha avgivits av dels ortoped- och vanförevårdssakkunniga den
28 augusti 1948 angående ortoped- och vanförevårdens organisation (SOU
1948: 41) och dels 1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården
den 8 november 1948 angående statsbidragssystemet för den slutna kroppssjukvården
(SOU 1948: 48), vilka betänkanden efter remissbehandling äro föremål
för Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 10 maj 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett till förra biskopsbostället 2 mantal Sundby nr 1 i Strängnäs
socken hörande område. (222.)

Ärendet är föremål för remissbehandling.

25. den 6 juni 1941, i anledning av väckt motion angående ordnandet avvården
av svårskötta obildbara sinnesslöa. (277.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 323. Utredningsarbetet
pågår.

337

26. samma dag, i anledning av väckt motion angående vården av sinnesslöa
med smittosam tuberkulos. (278.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 324. Utredningsarbetet
pågår.

27. den 20 maj 1942, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
i epidemilagen. (246.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 338. 1946
års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården ha den 8 november 1948
avgivit betänkande angående statsbidragssystemet för den slutna kroppssjukvården
(SOU 1948: 48), vilket efter avslutad remissbehandling är föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 8 maj 1943, i anledning av väckta motioner om viss ändring i tuberkulosförordningen.
(190.)

Anmäld den 20 oktober 1944, varvid handlingarna i ärendet överlämnades till
medicinalstyrelsen för vidare utredning. Styrelsen har den 21 juni 1945 inkommit
med förslag i ämnet. Frågan har därefter behandlats av socialvårdskommittén
i ett i maj 1948 avgivet betänkande angående tvångsåtgärder för tillgodoseende
av uppenbara vårdbehov. Efter remissbehandling är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 19 maj 1943, angående utredning om åtgärder för att förbättra förhållandena
för de sockersjuka. (223.)

Den 13 maj 1948 avgav 1943 års sockersjukutredning betänkande angående
sockersjukvården i riket (SOU 1948: 33), vilket efter avslutad remissbehandling
är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 22 juni 1943, i anledning av väckt motion om magistrats skiljande
från rådstuvurätt. (351.)

Ärendet är i viss del föremål för övervägande inom 1946 års kommunallagskommitté.

31. den 28 juni 1943, i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—
30 juni 1942. (417.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 362. Kungl.
Maj :t bär den 4 mars 1949 av låtit proposition (nr 95) till riksdagen med förslag
till vapenförordning. Ärendet är därmed slutbehandlat.

32. den 4 mars 1944, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
ersättning till personer, som på grund av bestämmelser i epidemilagen
underkastats inskränkning i sitt näringsfång. (41.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 339. Ärendet
är efter remissbehandling föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 11 mars 1944, i anledning av väckt motion om införande i gällande
lagstiftning av skyldighet att lämna suppleant meddelande om tid för
sammanträde med kommunala nämnder och styrelser. (81.)

1 skrivelsen omförmälda spörsmål äro föremål för övervägande inom 1946 års
kommunallagskommitté.

34. den 18 mars 1944, i anledning av väckt motion angående utseende av
suppleanter för stads-, kommunal-, municipal- och kyrkofullmäktige. (96.)

I skrivelsen pmförmiilda spörsmål iiro föremål för övervägande inom 1946 års
kommunallagskommitté.

— Juatiticombudrmanvcna ämbctabrrtittchc till 1PM dra nksduj.

338

35. den 6 maj 1944, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag till
verkställande av sterilisering enligt lagen den 23 maj 1941. (241.)

Anmäld den 22 juni 1944, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt medicinalstyrelsen
att verkställa den av riksdagen i skrivelsen begärda utredningen samt till Kungl.
Maj:t inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Styrelsen
har den 23 december 1949 avgivit förslag i ämnet, vilket är föremål för remissbehandling.

36. samma dag, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan
om avgiftsfri anstaltsvård för lungtuberkulösa. (242.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 371. Frågan
är föremål för övervägande av de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
4 juni 1948 tillkallade sakkunniga för fria sjukhusvården.

37. den 13 maj 1944, angående alkoholistvårdsproblemen. (246.)

1946 års alkoholistvårdsutredning har den 14 februari 1948 avgivit betänkande
med förslag till lag om nykterhetsvård m. m. (SOU 1948: 23), vilket efter avslutad
remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

38. den 16 maj 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av rättsmedicinalväsendet. (277.)

Kungl. Maj:t har den 25 februari 1949 avlåtit proposition (nr 74) till riksdagen
angående anordnande av lokaler för statens rättsläkarstation i Lund, m. m.
I övrigt är ärendet beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

39. den 13 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag för budgetåret 1944/45 till nykterhetsvården jämte i ämnet
väckt motion. (362.)

Anmäld den 30 juni 1944. Författningar i ämnet utfärdade samma dag (SFS nr
566—570). I vad angår den av riksdagen begärda utredningen angående understöd
åt hemmavarande anhöriga till den, som internerats å alkoholistanstalt, är
ärendet alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

40. den 14 juni 1944, angående eventuellt förstatligande av apoteksväsendet
m. m. (375.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juni 1946 har statsrådet Mossberg
.samma dag tillkallat sakkunniga för verkställande av utredning angående apoteksväsendet,
droghandeln och läkemedelsindustrien (1946 års läkemedelsutredning).
Utredningsarbetet pågår.

41. den, 10 juli 1944, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—
30 juni 1943. (455.)

Ärendet är, såvitt detsamma berör inrikesdepartementet, beroende på Kungl.
Maj:ts, prövning i vad angår punkten 4 (avgifter för specialitetskontrollen).

42. den 19 maj 1945, angående sysselsättningsterapi på sjukvårdsanstalter.
(236.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 340 och 1949
s. 373. Kungl. Maj:t har den 28 januari 1949 avlåtit proposition (nr 42) till
riksdagen angående åtgärder för en effektiviserad sysselsättnings- och arbetsterapi.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

43. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
om ersättning till kommunala förtroendemän. (278.)

339

1946 års kommunallagskommitté har den 3 juni 1949 avgivit betänkande II
angående ersättning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag (SOU
1949: 24), vilket betänkande efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

44. den 16 juni 1945, i anledning av riksdagens år 1944 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1943—
30 juni 1944. (352.)

Ärendet är, såvitt inrikesdepartementet angår, beroende på Kungl. Maj:ts prövning
(länsstyrelsernas kostnader för bokbindning).

45. den 29 juni 1945, angående upplysningsverksamhet för kommunalmän
m. m. (471.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 373. Ärendet
är fortfarande i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

46. samma dag, i anledning av väckt motion angående reformering av lösdriverilagstiftningen.
(527.) 1

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 341 och 1949
s. 373. Sedan 1948 års lösdriveriutrednings betänkande med förslag om lösdrivarlagens
upphävande m. m. (SOU 1949:4) remissbehandlats, är ärendet föremål
för Kungl. Maj:ts prövning.

47. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående sjukvårdspersonalens
utbildning och befordringsmöjligheter. (519.)

1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen har den 31 december 1947
avgivit betänkande angående utbildning av sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal
(SOU 1948:17), vilket betänkande efter remissbehandling är föremål
för Kungl. Maj:ts prövning. Vidare har kommittén den 9 augusti 1949 avgivit
betänkande angående högre utbildning av sjuksköterskor m. m. Detta betänkande
är nu föremål för remissbehandling.

48. samma dag, angående drunkningsolyckornas bekämpande. (533.)
Ärendet är föremål för övervägande av statens folkbadsutredning.

49. den 22 maj 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utbyggnad av sinnessjukvården m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(209.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 254 och
1948 s. 341. Utredningsarbetet pågår.

50. den 25 maj 1946, i anledning av väckta motioner om beredande av
möjlighet för vissa köpingar samt mindre städer att bilda polisdistrikt
tillsammans med omkringliggande socknar. (269.)

Ärendet är föremål för övervägande inom 1948 års polisutredning. Utredningsarbetet
pågår.

51. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli

1944—den 30 juni 1945. (212.)

Punkten 8 (jordbruks- och verkstadsdriften vid statliga skyddshem och alkoholistanstaltcr)
är alltjämt föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr punkten 49
under socialdepartementet.)

na*

340

52. den 20 juni 1946, i anledning av Kung]. Maj:ts proposition angående
utbyggnad av reumatikervården. (388.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 374. Utredningsarbetet
pågår.

53. samma dag, i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser angående
överinseendet över anstalter för bildbara sinnesslöa. (392.)

1946 års sinnesslövårdsutredning har den 22 december 1948 avgivit betänkande
angående sinnesslövårdens omorganisation (SOU 1949:11), vilket betänkande
efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

54. den 29 juni 1946, i anledning av väckt motion angående viss ändring av
1 § lagen om behandling av alkoholister. (386.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 342. 1946 års
alkoholistvårdsutredning har den 14 februari 1948 avgivit betänkande med
förslag till lag om nykterhetsvård m. m. (SOU 1948: 23), vilket betänkande efter
remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

55. den 19 december 1946, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (559.)

Ärendet är föremål för övervägande av de sakkunniga för fria sjukhusvården.
(Jfr punkten 51 under socialdepartementet.)

56. den 8 mars 1947, i anledning av väckt motion om skärpning av bestämmelserna
i 63 § alkoholistlagen. (60.)

1946 års alkoholistvårdsutredning, till vilken skrivelsen överlämnats, har den
14 februari 1948 avgivit betänkande med förslag till lag om nykterhetsvård m. m.
(SOU 1948:23), vilket betänkande efter remissbehandling är föremål för Kungl.
Maj:ts prövning.

57. den 15 mars 1947, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet
till ökning av antalet ledamöter i kommunernas fullmäktigerepresentationer.
(68.)

1946 års kommunallagskommitté har den 10 januari 1948 avgivit en promemoria
med förslag angående vissa av kommunindelningsreformen aktualiserade ändringar
i den kommunala lagstiftningen. Efter remissbehandling har Kungl. Maj:t
den 5 mars 1948 avlåtit proposition (nr 140) till riksdagen angående ändring i
lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet, m. m. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

58. den 20 maj 1947, i anledning av väckta motioner om inrättande av lokala
utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen. (219.)

Statens sinnessjukvårdsberedning har den 6 november 1948 avgivit promemoria
med förslag om inrättande av lokala utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen.
Efter remissbehandling har Kungl. Maj:t den 1 april 1949 avlåtit proposition
(nr 179) till riksdagen i ämnet. Ärendet är därmed slutbehandlat.

59. den 17 juni 1947, i anledning av väckt motion om viss ändring av bestämmelserna
i 7 § sinnessjuklagen. (322.)

Ärendet är föremål för övervägande av 1947 års psykopatvårdsutredning. Utredningsarbetet
pågår.

60. den 20 juni 1947, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag
till bekostande av hörapparater för döva och lomhörda m. m. (362.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 273. Utredningsarbetet
pågår.

341

61. den 5 juli 1947, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli

1945— den 30 juni 1946. (329.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 375. Sedan
medicinalstyrelsen den 21 maj 1949 framlagt förslag i ämnet, har ärendet anmälts
den 14 oktober 1949, varvid beslut meddelats om viss ändring av gällande
grunder för läkemedels taxering å apotek. Ärendet är i viss del fortfarande
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

62. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning angående avskaffande
av den fortlöpande kontrollen över städernas donationsjord.
(461.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

63. den 17 mars 1948, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen
den 20 december 1940 om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.
(91.)

Kungl. Maj :t har den 18 februari 1949 avlåtit proposition (nr 53) till riksdagen i
ämnet. Ärendet är därmed slutbehandlat.

64. den 17 april 1948, i anledning av väckt motion angående ändring av bestämmelserna
i bTandstadgan om fastställande av brandordningar för
städerna m. m. (118.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 303. Decentraliseringsutredningen
har den 5 februari 1949 inkommit med promemoria nr 23
angående decentraliseringsfrågor på civilförsvarets och brandväsendets område.
Efter remissbehandling har Kungl. Maj:t den 21 december 1949 beslutat proposition
till riksdagen med förslag till ändring av 2 § 1 mom. brandstadgan. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

65. den 13 maj 1948, angående ersättning åt kommun för kostnader för dess
brandkårs deltagande i släckning av brand i staten tillhörig oförsäkrad
egendom m. m. (194.)

Ärendet är under behandling inom inrikesdepartementet.

66. samma dag, angående översyn av hälsovårdsstadgan. (195.)

Anmäld den 8 oktober 1948, varvid chefen för inrikesdepartementet bemyndigades
tillkalla sakkunniga för en allmän översyn av hälsovårdsstadgan. Sakkunniga
tillkallades samma dag. Utredningsarbetet pågår.

67. den 2 juni 1948, angående kontrollen över innehav av skjutvapen. (248.)
Medicinalstyrelsen har den 7 januari 1949 avgivit anbefallt utlåtande över skrivelsen.
Kungl. Maj:t har den 4 mars 1949 avlåtit proposition (nr 95) till riksdagen
med förslag till vapenförordning. Ärendet är därmed slutbehandlat.

68. den 19 juni 1948, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli

1946— den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 305. Punkten
9 angående distriktsbarnmorskornas förlossningsverksamhet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. Punkten 13 har i vad avser spörsmålet om märkning
av kött och skinn av dödat villebråd överlämnats till jordbruksdepartementet
samt är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

342

Av dessa ärenden äro alltså de under 17, 31, 42, 57, 58, 63, 64 och 67 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom inrikesdepartementet slutligen behandlade samt de
övriga på prövning beroende.

11. Folkhushållningsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 29 juni 1944, angående begravningskostnadernas förbilligande. (438.)
Skrivelsen, som överlämnats från socialdepartementet, har anmälts den 12
januari 1946, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt statens priskontrollnämnd att
verkställa den av riksdagen begärda utredningen samt till Kungl. Maj:t inkomma
med de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda.

2. den 30 juni 1945, angående handeln med brännoljor m. m. (534.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 326. De
jämlikt bemyndigande den 31 augusti 1945 tillkallade utredningsmännen ha med
skrivelse den 18 februari 1947 avgivit betänkande i ämnet (SOU 1947:14). Ärendet
är efter avslutad remissbehandling i denna del beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. I vad skrivelsen avser utredning på vad sätt handeln med kol och koks
bör framdeles organiseras är densamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 28 juni 1946, angående utjämning av priserna på motorbränslen.
(472.)

Anmäld den 19 juli 1946, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt de under punkten 2
här ovan omförmälda utredningsmännen att verkställa den av riksdagen begärda
utredningen. Utredningsmännen ha i ovannämnda betänkande fullgjort
sitt uppdrag. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 17 mars 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni
1939 (nr 293). (90.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 307. De jämlikt
bemyndigande den 11 juni 1948 tillkallade sakkunniga ha med skrivelse den
8 januari 1949 avgivit betänkande i ämnet. Sedan betänkandet remissbehandlats,
har Kungl. Maj:t i proposition den 8 april 1949, nr 210, framlagt förslag till lag
om ändrad lydelse av 1, 15 och 27 §§ allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939
(nr 293) samt om fortsatt giltighet av samma lag. Lag och förordningar i ämnet
utfärdade den 3 juni 1949 (SFS nr 273—275). Ärendet är därmed slutbehandlat.

5. den 19 juni 1948, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 307. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden är alltså det under 4 omförmälda av Kungl. Maj:t inom
folkhushållningsdepartementet slutligen behandlat samt de övriga på prövning
beroende.

343

Bilaga V.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1949 och
vari under år 1949 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling.

1. 193^ den 22 mars (nr .240), angående ändring i lagstiftningen om trafikförsäkring
å motorfordon.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 335, 1939
s. 335 och 1940 s. 355. Ärendet är, till den del det icke slutbehandlats, beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

2. 1937 den 28 december (nr 769), angående förtydligande bestämmelser om
lösen- och stämpelavgifter för vissa bevis m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

3. 1938 den 30 december (nr 740), angående skyldighet för utmätningsman
att i dagboken i utsökningsmål införa specificerad uppgift rörande förrättningskostnad
m. m.

Genom kungl. kungörelse den 10 juni 1949 (SFS nr 338) om ändrad lydelse av 2 §
kungörelsen den 14 december 1917 om landsfiskals och stadsfogdes dagbok i
utsökningsmål samt angående vad vid utsökningslagens tillämpning i vissa andra
fall skall iakttagas ha föreskrifter lämnats om införande i dagbok i utsökningsmål
av specificerade uppgifter rörande förrättningskostnader m. m. Ärendet får
därmed anses slutbehandlat. (Inrikesdepartementet.)

4. 1939 den 30 december (nr 744), angående skyldighet i vissa fall för konkursförvaltare
att lämna överexekutor uppgift å borgenärer, som äga
fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 398 och
1947 s. 365. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.
)

5. 1940 den 27 december (nr 740), angående upprättande av ett centralt
register över avhandlingar rörande lösöreköp.

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 350. Ärendet
är föremål för beredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

6. 1942 den 30 november (nr 688/1941), angående omfattningen och innebörden
av den prioritetsrätt, som vid införsel tillkommer underhållsbidrag
i förhållande till utskylder och avgifter.

Ärendet är föremål för övervägande inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

344

7. 194-2 den 30 december (nr 466/1941), angående åtgärder för åstadkommande
av enhetlig rättstillämpning i fråga om avsöndrad lägenhets ansvar
för i stamfastigheten meddelade inteckningar.

Se ämbetsberättelserna 1944 s. 307 och 1948 s. 344. Lagberedningens arbete för
utarbetande av ny jordabalk fortsätter. (Justitiedepartementet.)

8. 1942 den 31 december (nr 229), angående ändring av 6 § lagen den 14 juni
1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta.

Ärendet är föremål för övervägande inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

9. 1943 den 30 november (nr 7S2), angående rätt för kommunala ämbetsoch
tjänstemän att liksom statens avgiftsfritt erhålla expeditioner i allt
vad till ämbetet eller tjänsten hörer, så ock i mål som röra ansvar eller
ersättningsskyldighet för fel eller försummelse i ämbetet eller tjänsten.

Över framställningen hava, efter remiss, statskontoret, Svenska stadsförbundet
och Svenska landskommunernas förbund avgivit utlåtanden. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

10. 1943 den 31 december (nr 464), angående vissa ändringar i stadgan den
23 december 1920 för statens tvångsarbetsanstalter och i samband med
dem anordnade alkoholistanstalter.

Se ämbetsberätt elsen 194S s. 344 och 1949 s. 378. Den 31 augusti 1949 utfärdades
kungl. kungörelse om ändring i stadgan (SFS nr 475). Ärendet är därmed
slutbehandlat. (Inrikesdepartementet.)

11. 1944 den 15 juni (nr 357/1943), angående bestämmelser om intagande i
gravationsbevis av upplysningar rörande dels Danviks hospital tillkommande
rekog.nitionsavgifter och dels Lunds domkyrka tillkommande s. k.
erkänsla vid försäljning av vissa hospitalet eller domkyrkan förut tillhöriga
fastigheter.

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1946 s. 399. Ärendet
är föremål för beredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

12. 1944 den 29 juni (nr 359/1943), angående bestämmelser om försäljning av
egendom, som enligt kungl. förordningen den 3 mars 1916 om straff för
olovlig varuutförsel m. m. dömts förbruten.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 399, 1948
s. 345 och 1949 s. 379. Den 18 juni 1949 har utfärdats ny lag om straff för
olovlig varuutförsel, i vilken lag upptagits uttryckliga bestämmelser om försäljning
å offentlig auktion av egendom som enligt lagen dömts förbruten. (Justitiedepartementet.
)

13. 1945 den 20 juni (nr 359), angående skyldighet för domstol m. fl. att till
kontrollstyrelsen meddela uppgift om åläggande för den, som dömts villkorligt,
att avhålla sig från bruk av rusdrycker.

Över framställningen har, efter remiss, fångvårdsstyrelsen avgivit utlåtande och
i samband därmed överlämnat en skrivelse angående inskränkning av styrelsens
skyldighet att till kontrollstyrelsen sända uppgifter om intagning och frigivning
av vissa dömda personer. Vidare har yttrande över framställningen avgivits av
socialstyrelsen. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.
)

14. 1945 den 22 juni (nr 244), angående åtgärder för vinnande av bättre
kommunikation mellan överdomstolarna och den rättssökande allmänheten.

345

Ärendet är föremål för övervägande inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

15. 19/5 den 18 oktober (nr 666), angående ändring av bestämmelserna om
förverkande av anstånd, som enligt lagen den 28 juni 1918 angående
villkorlig straffdom medgivits i fråga om vissa frihetsstraff, m. m.

Se ämbetsberättelsen 1949 s. 379. Det samarbete för främjande av gemensamt
lagstiftningsarbete de nordiska länderna emellan, som från svensk sida förberedes
av särskilt utsedda delegerade, fortsätter. (Justitiedepartementet.)

16. m6 den 2 december (nr 3/0/19// och 559/''19/5), angående spörsmålet
huruvida utskrivning eller permission från sinnessjukhus eller annan anstalt
må förbindas med villkor om sterilisering, m. m.

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 34o. Ärendet är föremal
för beredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

17. 19/6 den 27 december (nr 623/19.(5 och /9/f19/6), angående allmän
åklagares åtalsplikt då brott blivit begånget av person, som försöksutskrivits
eller avvikit från sinnessjukhus.

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 346. Ärendet är föremal
för beredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

18. 1947 den 31 oktober (nr 219/19/5), angående åstadkommande av enhetligt
förfarande vid bötesindrivning, då influtet belopp icke förslår till
fulla gäldandet av samtliga den bötfällae genom flera domar ådömda
böter.

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1949 s. 380. Samtliga mfordrade
remissyttranden ha ännu icke inkommit. (Justitiedepartementet.)

19. 19/8 den 18 se-ptember (nr 152 och 637), angående ytterligare åtgärder
för ernående av större snabbhet i fråga om avgivande av utlåtanden
rörande häktade personers sinnesbeskaffenhet.

Olika administrativa åtgärder ha vidtagits av Kungl. Maj:t i syfte att nedbringa
den arbetsbalans, som funnits i fråga om undersökning av häktade personers
sinnesbeskaffenhet. Numera utföras sådana undersökningar i huvudsak mom
den tid, som i gällande bestämmelser angives som den normala. Dessutom har
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 juni 1949 en sakkunnig tillkallats
för att inom justitiedepartementet utarbeta förslag till anvisningar för det praktiska
bedrivandet av sinnesundersökningar i brottmål. I avbidan på nämnda
utredning är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.
)

20. 19/8 den 29 oktober (nr 36//19/6), angående enhetliga bestämmelser
rörande de kostnader, som må av överexekutor uttagas för exekutiv försäljning
av fast egendom i stad.

Skrivelsen har remitterats för yttrande till svenska stadsförbundet och Sveriges
advokatsamfund. (Justitiedepartementet.)

21. 19/8 den 30 oktober (nr 295/19/5), angående förtydligande av det i 32 §
lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt intagna stadgandet om utdömande
i vissa fall av högsta fastställda jaktvårdsavgift eller avgift för jaktpass.

Skrivelsen har överlämnats till 1949 års jaktutredning för övervägande. (Jordbruksdepartementet.
)

346

22. 19/8 den 1 december (nr 803/1946), angående ändring av bestämmelserna
i 60 § utsökningslagen om delgivning i vissa fall av underrättelse om sökt
utmätning.

Med anledning av skrivelsen har inom departementet utarbetats en promemoria
angående ändrade bestämmelser rörande delgivning av underrättelse om sökt
utmätning, vilken remitterats för utlåtande till myndigheter och sammanslutningar.
Efter det infordrade utlåtanden avgivits är ärendet föremål för övervägande
inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

.••anqjyL'' • ''
-bio!,) .sb :;.

1	Fi	21	39	Ju	3	79	Fö	8	117	Fi	23	157	E	7	198	I	22
	I	12	40	I	3	80	I	6	118	Fi	24	158	E	8	199	Fo	3
2	Jo	1	41	H	3	81	Jo	12		E	4	159	E	9	200	Fö	17
3	U	10	42	Fi	6	82	Ju	10	119	I	8	160	Ju	32	201	Ju	35
4	Fö	4	43	Fi	7	83	u	4	120	I	9	161	s	9	202	s	16
3	S	4	44	Fi	8		Fi	17	121	E	5	162	i	14	203	s	17
6	K	6	45	Jo	4	84	H	7	122		)	163	i	15		E	13
7	Fi	15	46	Ju	5	85	S	5	123		)	164	i	16	204	I	23
8	E	2	47	s	2	86	S	6	124		)	165	s	10	205	S	18
9	Jo	6	48	Fi	9	87	Fö	9	125	Fi	19	166	I	17	206	s	19
10	H	6	49	Fi	10	88	Fö	10	126	Fi	20	167	Fo	2	207	Ju	36
11	I	13	50	Ju	6	89	Fö	11	127	1	10	168	S	11	208	Ju	37
12	Fo	7	51	Ju	7	90	H	8	128	S	8	169	S	12	209	H	16
13	Fö	3	52		)	91	Ju	11	129	Fi	25	170	8	13	210	Ju	38
	Fi	11	53		)	92	Ju	12	130	Fi	26	171	S	14	211	Fi	46
	H	4	54		)	93	Ju	13	131	Fi	27	172	K	13		H	19
14	U	1	55		)	94	Ju	14	132	Fi	28	173	Ju	33	212	U	9
15	Fi	1	56		)	95	Ju	15	133	I	11	174	H	14		Fi	47
IG	Fi	2	57		)	96	Ju	16	134	K	7	175	Ju	34	213	Jo	14
17	Ju	1	58	Fi	12	97	Ju	17	135	K	8	176	Fi	37	214	Fi	48
18	s	1	59	K	5	98	Ju	18	136	K	9	177	Fi	38	215	Fi	49
19	Fi	3	60	I	4	99	Ju	19	137	K	10	178	Fi	39	216	Fi	50
20	I	1	61	S	3	100	Ju	20	138	K	11	179	Fö	15	217	E	14
21	Jo	2	62	Jo	5	101	Ju	21	139	K	12	180	Fi	40	218	K	17
22	I	2	63	Jo	7	102	Ju	22	140	Fi	29	181	E	10	219	Fi	44
23	Ju	2	64	Jo	8	103	Ju	23	141	Fi	30	182	E	11	220	Ju	39
24	Jo	3	65	Jo	9	104	Fi	18	142	H	9	183	I	18	221	Ju	40
25	u	2	66	Jo	10	105	Fi	22	143	Fi	31	184	I	19	222	s	20
26	Fö	1	67	Jo	11	106	s	7	144	Fi	32	185	I	20	223	s	21
27	E	1	68	Ju	8	107	Ju	24	145	Fi	33	186	I	21	224	i	24
28	H	1	69	Fi	14		u	5	146	Fi	34	187	K	14	225	i	25
29	Fo	1	70	Fi	13	108	Jo	13	147	Fi	35	188	K	15	226	H	17
30	H	2	71	U	3	109	Ju	25	148	H	10	189	Fi	41	227	U	7
31	Fö	2		H	5	no	Ju	26	149	Fö	12	190	Fi	42		H	18
32	Fi	4	72	Fö	5	in	Ju	27	150	H	11	191	U	6	228	E	15
33	Ju	4	73	I	5	112	Ju	28	151	Fi	36	192	Fö	16	229	Fi	51
34	K	1	74	Ju	9	113	Ju	29	152	Fö	13	193	S	15	230	Ju	41
35	K	2	75	4		114	Ju	30	153	H	12	194	K	16	231	u	8
36	K	3	76	Fi	16	115	Ju	31	154	Fö	14	195	Fi	43		s	22
37	K	4	77	Fö	6		E	3	155	H	13	196	E	12	232	Ju	42
38	Fi	5	78	Fö	7	116	I	7	156	E	6	197	H	15	233	Fi	45

1	Fi	21	39	Ju	3	79	Fö	8	117	Fi	23	157	E	7	198	I	22
	I	12	40	I	3	80	I	6	118	Fi	24	158	E	8	199	Fo	3
2	Jo	1	41	H	3	81	Jo	12		E	4	159	E	9	200	Fö	17
3	U	10	42	Fi	6	82	Ju	10	119	I	8	160	Ju	32	201	Ju	35
4	Fö	4	43	Fi	7	83	u	4	120	I	9	161	s	9	202	s	16
3	S	4	44	Fi	8		Fi	17	121	E	5	162	i	14	203	s	17
6	K	6	45	Jo	4	84	H	7	122		)	163	i	15		E	13
7	Fi	15	46	Ju	5	85	S	5	123		)	164	i	16	204	I	23
8	E	2	47	s	2	86	S	6	124		)	165	s	10	205	S	18
9	Jo	6	48	Fi	9	87	Fö	9	125	Fi	19	166	I	17	206	s	19
10	H	6	49	Fi	10	88	Fö	10	126	Fi	20	167	Fo	2	207	Ju	36
11	I	13	50	Ju	6	89	Fö	11	127	1	10	168	S	11	208	Ju	37
12	Fo	7	51	Ju	7	90	H	8	128	S	8	169	S	12	209	H	16
13	Fö	3	52		)	91	Ju	11	129	Fi	25	170	8	13	210	Ju	38
	Fi	11	53		)	92	Ju	12	130	Fi	26	171	S	14	211	Fi	46
	H	4	54		)	93	Ju	13	131	Fi	27	172	K	13		H	19
14	U	1	55		)	94	Ju	14	132	Fi	28	173	Ju	33	212	U	9
15	Fi	1	56		)	95	Ju	15	133	I	11	174	H	14		Fi	47
IG	Fi	2	57		)	96	Ju	16	134	K	7	175	Ju	34	213	Jo	14
17	Ju	1	58	Fi	12	97	Ju	17	135	K	8	176	Fi	37	214	Fi	48
18	s	1	59	K	5	98	Ju	18	136	K	9	177	Fi	38	215	Fi	49
19	Fi	3	60	I	4	99	Ju	19	137	K	10	178	Fi	39	216	Fi	50
20	I	1	61	S	3	100	Ju	20	138	K	11	179	Fö	15	217	E	14
21	Jo	2	62	Jo	5	101	Ju	21	139	K	12	180	Fi	40	218	K	17
22	I	2	63	Jo	7	102	Ju	22	140	Fi	29	181	E	10	219	Fi	44
23	Ju	2	64	Jo	8	103	Ju	23	141	Fi	30	182	E	11	220	Ju	39
24	Jo	3	65	Jo	9	104	Fi	18	142	H	9	183	I	18	221	Ju	40
25	u	2	66	Jo	10	105	Fi	22	143	Fi	31	184	I	19	222	s	20
26	Fö	1	67	Jo	11	106	s	7	144	Fi	32	185	I	20	223	s	21
27	E	1	68	Ju	8	107	Ju	24	145	Fi	33	186	I	21	224	i	24
28	H	1	69	Fi	14		u	5	146	Fi	34	187	K	14	225	i	25
29	Fo	1	70	Fi	13	108	Jo	13	147	Fi	35	188	K	15	226	H	17
30	H	2	71	U	3	109	Ju	25	148	H	10	189	Fi	41	227	U	7
31	Fö	2		H	5	no	Ju	26	149	Fö	12	190	Fi	42		H	18
32	Fi	4	72	Fö	5	in	Ju	27	150	H	11	191	U	6	228	E	15
33	Ju	4	73	I	5	112	Ju	28	151	Fi	36	192	Fö	16	229	Fi	51
34	K	1	74	Ju	9	113	Ju	29	152	Fö	13	193	S	15	230	Ju	41
35	K	2	75	4		114	Ju	30	153	H	12	194	K	16	231	u	8
36	K	3	76	Fi	16	115	Ju	31	154	Fö	14	195	Fi	43		s	22
37	K	4	77	Fö	6		E	3	155	H	13	196	E	12	232	Ju	42
38	Fi	5	78	Fö	7	116	I	7	156	E	6	197	H	15	233	Fi	45

1	Fi	21	39	Ju	3	79	Fö	8	117	Fi	23	157	E	7	198	I	22
	I	12	40	I	3	80	I	6	118	Fi	24	158	E	8	199	Fo	3
2	Jo	1	41	H	3	81	Jo	12		E	4	159	E	9	200	Fö	17
3	U	10	42	Fi	6	82	Ju	10	119	I	8	160	Ju	32	201	Ju	35
4	Fö	4	43	Fi	7	83	u	4	120	I	9	161	s	9	202	s	16
3	S	4	44	Fi	8		Fi	17	121	E	5	162	i	14	203	s	17
6	K	6	45	Jo	4	84	H	7	122		)	163	i	15		E	13
7	Fi	15	46	Ju	5	85	S	5	123		)	164	i	16	204	I	23
8	E	2	47	s	2	86	S	6	124		)	165	s	10	205	S	18
9	Jo	6	48	Fi	9	87	Fö	9	125	Fi	19	166	I	17	206	s	19
10	H	6	49	Fi	10	88	Fö	10	126	Fi	20	167	Fo	2	207	Ju	36
11	I	13	50	Ju	6	89	Fö	11	127	1	10	168	S	11	208	Ju	37
12	Fo	7	51	Ju	7	90	H	8	128	S	8	169	S	12	209	H	16
13	Fö	3	52		)	91	Ju	11	129	Fi	25	170	8	13	210	Ju	38
	Fi	11	53		)	92	Ju	12	130	Fi	26	171	S	14	211	Fi	46
	H	4	54		)	93	Ju	13	131	Fi	27	172	K	13		H	19
14	U	1	55		)	94	Ju	14	132	Fi	28	173	Ju	33	212	U	9
15	Fi	1	56		)	95	Ju	15	133	I	11	174	H	14		Fi	47
IG	Fi	2	57		)	96	Ju	16	134	K	7	175	Ju	34	213	Jo	14
17	Ju	1	58	Fi	12	97	Ju	17	135	K	8	176	Fi	37	214	Fi	48
18	s	1	59	K	5	98	Ju	18	136	K	9	177	Fi	38	215	Fi	49
19	Fi	3	60	I	4	99	Ju	19	137	K	10	178	Fi	39	216	Fi	50
20	I	1	61	S	3	100	Ju	20	138	K	11	179	Fö	15	217	E	14
21	Jo	2	62	Jo	5	101	Ju	21	139	K	12	180	Fi	40	218	K	17
22	I	2	63	Jo	7	102	Ju	22	140	Fi	29	181	E	10	219	Fi	44
23	Ju	2	64	Jo	8	103	Ju	23	141	Fi	30	182	E	11	220	Ju	39
24	Jo	3	65	Jo	9	104	Fi	18	142	H	9	183	I	18	221	Ju	40
25	u	2	66	Jo	10	105	Fi	22	143	Fi	31	184	I	19	222	s	20
26	Fö	1	67	Jo	11	106	s	7	144	Fi	32	185	I	20	223	s	21
27	E	1	68	Ju	8	107	Ju	24	145	Fi	33	186	I	21	224	i	24
28	H	1	69	Fi	14		u	5	146	Fi	34	187	K	14	225	i	25
29	Fo	1	70	Fi	13	108	Jo	13	147	Fi	35	188	K	15	226	H	17
30	H	2	71	U	3	109	Ju	25	148	H	10	189	Fi	41	227	U	7
31	Fö	2		H	5	no	Ju	26	149	Fö	12	190	Fi	42		H	18
32	Fi	4	72	Fö	5	in	Ju	27	150	H	11	191	U	6	228	E	15
33	Ju	4	73	I	5	112	Ju	28	151	Fi	36	192	Fö	16	229	Fi	51
34	K	1	74	Ju	9	113	Ju	29	152	Fö	13	193	S	15	230	Ju	41
35	K	2	75	4		114	Ju	30	153	H	12	194	K	16	231	u	8
36	K	3	76	Fi	16	115	Ju	31	154	Fö	14	195	Fi	43		s	22
37	K	4	77	Fö	6		E	3	155	H	13	196	E	12	232	Ju	42
38	Fi	5	78	Fö	7	116	I	7	156	E	6	197	H	15	233	Fi	45