Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

1

Nr 94.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse
här i riket; given Drottningholms slott
den 24 februari 1950.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om rätt för utländsk försäkringsanstalt
att driva försäkringsrörelse här i riket.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

John Ericsson.

Sammanfattning.

I propositionen föreslås att den nu gällande lagen den 24 juli 1903 om utländsk
försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i riket skall
ersättas av en ny lag i ämnet. Den föreslagna nya lagen, som upptager bestämmelser
hämtade såväl från 1903 års lag som från den för svenska försäkringsbolag
gällande lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse, innehåller
i förhållande till 1903 års lag följande mera betydelsefulla nyheter.

Under det att f. n. tillstånd för utländsk försäkringsanstalt att driva rörelse
i Sverige meddelas av Kungl. Maj:t, då det gäller trafikförsäkringsrörelse,
och av försäkringsinspektionen i fråga om annan försäkringsrörelse,
skall enligt förslaget Kungl. Maj :t vara koncessionsmyndighet i samtliga
fall. Anstalt må icke, med mindre särskilda skäl äro därtill, här i riket
med livförsäkringsrörelse förena försäkringsrörelse av annat slag. Som villkor
för erhållande av koncession skall gälla, förutom att vissa formella
krav äro uppfyllda, att den tillämnade rörelsen är behövlig och även eljest

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 94.

2

Kungi. Maj:ts proposition nr 94.

ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. Om rörelsen
avser livförsäkriflg, skola särskilda försäkringstekniska grunder för verksamheten
upprättas. A dessa grunder skall sökas Kungl. Maj :ts stadfästelse.

Bestämmelserna om redovisning av försäkringsfonden för livförsäkringar
i vissa värdehandlingar eller andra tillgångar ha anpassats till motsvarande
bestämmelser i lagen om försäkringsrörelse.

Efter mönster av lagen om försäkringsrörelse ha i förslaget upptagits
regler om förbud för anstalt att sluta återförsäkringsavtal beträffande livförsäkring,
som hör till rörelsen här i riket, om förbud mot premienedsättning
i visst fall och om kontroll över anskaffningsverksamheten.

Beträffande försäkringsinspektionens tillsyn över utländska anstalters
försäkringsrörelse här i landet innehåller förslaget mera omfattande bestämmelser
än 1903 års lag. Sålunda föreslås ökad skyldighet för anstalten
att insända uppgifter och utredningar rörande verksamheten. Skyldighet
har vidare ålagts inspektionen att i fall, då allvarlig anmärkning mot verksamheten
föreligger och meddelat föreläggande att vidtaga rättelse icke efterkommits,
anmäla förhållandet till Kungl. Maj:t, som i sådant fall må
förklara koncessionen förverkad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Förslag

till

Lag om rätt för utländsk försäkringsanstalt att drnra
försäkringsrörelse här i riket.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Utländsk försäkringsanstalt må, under förutsättning att Konungen meddelat
anstalten tillåtelse (koncession) därtill, här i riket driva försäkringsrörelse
genom generalagent såsom syssloman och i övrigt under villkor, som
stadgas i denna lag.

2 §•

Ej må utländsk försäkringsanstalt här i riket med ttvförsäkriifgsrörelse
förena försäkringsrörelse av annat slag, med mindre särskilda skäl äro
därtill.

Utländsk försäkringsanstalt må här i riket driva livförsäkringsrörelse; allenast
om anstalten i sitt hemland med laga rätt driver sådan rörelse, samt
skadeförsäkringsrörelse, allenast om anstalten i hemlandet med laga rätt
driver skadeförsäkringsrörelse av något slag.

De nedan i denna lag meddelade särskilda bestämmelserna angående livförsäkring
skola, utom beträffande storleken av det belopp som enligt 6 §
första stycket 5 skall nedsättas, äga motsvarande tillämpning i fråga om annan
personförsäkring, som meddelas för livstid eller för längre tid än tio år.

3 §•

Utländsk försäkringsanstalt må ej för sin rörelse här i riket hava mer
än en generalagent. Denne må, därest sådant ej förbjudes i anstaltens fullmakt
för honom, använda ombud vid rörelsens drivande.

4 §•

Generalagent skall vara bosatt här i riket, råda över sig och sin egendom
samt, därest han är utländsk undersåte, hava på sätt särskilt är föreskrivet
förvärvat rätt att inom riket idka handel eller annat näringsyrke,

Generalagentur må även innehavas av svenskt aktiebolag eller ömsesidigt
försäkringsbolag eller ock av svenskt handelsbolag, vars samtliga bolagsmän
äga behörighet enligt vad i första stycket sägs. För fullgörande av de
skyldigheter, som åligga generalagent, svare i förra fallet envar styrelse -

4 Kiingl. Maj:ts proposition nr 94.

ledamot och i det senare envar bolagsman, som ej är enbart kommanditdelägare.

5 §•

Utländsk försäkringsanstalt, som här i riket driver försäkringsrörelse,
skall i alla därav härflytande rättsförhållanden lyda under svensk lag samt
vara pliktig att svara inför svensk domstol och underkasta sig svensk myndighets
avgörande.

Anstaltens verksamhet här i riket skall på sätt i denna lag sägs stå under
tillsyn av försäkringsinspektionen.

Om koncession.

6 §•

I ansökan om koncession enligt denna lag skall angivas den försäkringsgren,
som rörelsen skall avse. Ansökningen skall, ställd till Konungen, inlämnas
till försäkringsinspektionen och vara åtföljd av:

1. handlingar som styrka generalagentens behörighet enligt 4 §;

2. det för anstalten gällande reglementet;

3. bevis att anstalten i sitt hemland driver försäkringsrörelse efter vad
i 2 § andra stycket sägs jämte behörigen styrkt uppgift om den tid detta
ägt rum samt om anmärkningar, som av myndigheterna i anstaltens hemland
under de sista tre åren må hava framställts mot anstaltens verksamhet,
ävensom anstaltens förvaltnings- och revisionsberättelser för den tid
anstalten varit i verksamhet, dock längst för de tio sista åren;

4. behörig fullmakt för generalagenten att å anstaltens vägnar här i riket
driva försäkringsrörelsen och att i alla därav härflytande rättsförhållanden
för anstalten mottaga stämning samt själv eller genom annan tala och
svara;

5. bevis att anstalten för ändamål som i 16 § sägs samt på sätt och
under villkor, som av försäkringsinspektionen godkännas, i riksbanken nedsatt
i obligationer, utfärdade av svenska staten, ett belopp av etthundratusen
kronor för livförsäkring, samma belopp för brandförsäkring eller sjöförsäkring,
ett belopp av tvåhundratusen kronor för trafikförsäkring och ett belopp
av femtiotusen kronor för varje annat slag av försäkring.

Därest rörelsen skall avse livförsäkring, skola enligt vad i 11 § sägs upprättas
särskilda grunder för verksamheten. Å grunderna, som skola bifogas
ansökningen om koncession, skall sökas Konungens stadfästelse.

7 §•

Finnes den tillämnade rörelsen behövlig och även eljest ägnad att främja
en sund utveckling av försäkringsväsendet och står ansökningen i övrigt i
överensstämmelse med denna lag, beviljar Konungen koncession för den i
ansökningen avsedda verksamheten tills vidare eller, där särskilda omständigheter
föranleda därtill, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver intill
slutet av då löpande räkenskapsår. I samband därmed godkänner Konungen
generalagenten.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 94

Innan koncession meddelas å rörelse, som avser livförsäkring, prövar Konungen
om de upprättade grunderna för verksamheten överensstämma med
denna lag samt lag och författning i övrigt, så ock om och i vad mån därutöver,
med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av den tillämnade
rörelsen, särskilda bestämmelser må erfordras. I samband med beviljandet
av koncessionen stadfäster Konungen grunderna för verksamheten.

8 §•

Sedan koncession beviljats, skola de i 6 § omnämnda, vid ansökningen
fogade handlingarna förvaras hos försäkringsinspektionen. Om beviljande
av koncession och godkännande av generalagent skall försäkringsinspektionen
låta införa kungörelse i allmänna tidningarna.

9 §•

Å ändring av stadfästa grunder skall ock sökas stadfästelse.

Ansökan om förlängning av koncession, som beviljas för bestämd tid,
skall göras sist sexton månader före utgången av den löpande koncessionen.

Ansökan, som i denna paragraf avses, skall ställas till Konungen och in*
lämnas till försäkringsinspektionen. Konungen må uppdraga åt inspektionen
att i Konungens ställe meddela stadfästelse å ändring av grunder, såvida
ändringen icke avser väsentlig omläggning av anstaltens rörelse inom
riket.

Har ändring av grunder stadfästs eller har förlängning av koncession beviljats,
skall försäkringsinspektionen låta införa kungörelse därom i all*
männa tidningarna.

Om försäkringsrörelsens bedrivande.

10 §.

Generalagenten åligger att för varje räkenskapsår enligt formulär, som
fastställes av försäkringsinspektionen, upprätta redogörelse angående anstaltens
verksamhet inom riket.

För livförsäkringsverksamhet skall i redogörelsen under beteckningen
försäkringsfond såsom skuld upptagas det å räkenskapsårets sista dag beräknade
värdet av anstaltens ansvarighet på grund av

dels inträffade försäkringsfall (ersättningsreserv),

dels löpande försäkringar (premiereserv),

dels ock återbäring, som anstalten må hava tilldelat försäkringstagare.

11 §.

För livförsäkring skola grunder upprättas beträffande

1. beräkning av försäkringspremier och premiereserv;

2. försäkringstagares rätt till återköp och fribrev;

3. belåning av försäkringsbrev hos anstalten;

4. verkan av underlåten premiebetalning;

5. försäkringstagares rätt när, annorledes än av anledning som avses

6

Kunpl. Maj.ts proposition nr 94.

under 2 eller 4, försäkringen upphör i förtid eller anstalten eljest är fri
från ansvarighet för försäkringsfall.

12 §.

Med avseende på de i It § under 1—4 omförmälda grunderna skall vad
i 264 §, 265 § 1 mom. samt 267—269 §§ lagen om försäkringsrörelse stadgas
äga motsvarande tillämpning. Beträffande övergångsgrunder enligt 265 §
1 mom. nämnda lag gälle vad i 9 § här ovan är i fråga om ändring av grunder
stadgat om stadfästelse och kungörande därav. Såsom villkor för stadfästelse
å övergångsgrunder må föreskrivas, att anstalten skall på sätt i
15 § sägs sätta jämväl andra värdehandlingar, än där avses, i särskilt förvar.

13 §.

Försäkringsfonden med tillägg av det belopp, varmed en tjugondei av
fonden må överstiga vad anstalten enligt 6 § nedsatt för livförsäkring, skall
vid envar tidpunkt vara redovisad i värdehandlingar av beskaffenhet, som
angives i 274 § under 1—7 lagen om försäkringsrörelse, eller ock i följande
tillgångar av annan art nämligen lån mot säkerhet i anstaltens försäkringsbrev
inom återköpsvärdet eller, i den mån försäkringsinspektionen på framställning
av anstalten så medgiver, värdet av återförsäkringsgivares ansvarighet
på grund av livförsäkringar, som övertagits i återförsäkring.

Utan hinder av vad i första stycket är stadgat må ett belopp, motsvarande
högst en tiondel av försäkringsfonden för egen räkning för försäkringar
i svensk valuta, redovisas i andra värdehandlingar än i första stycket avses,
dock icke i aktier.

Med försäkringsfond för egen räkning förstås den del av fonden, som icke
motsvarar värdet av återförsäkringsgivares ansvarighet.

14 §.

Värdehandling må vid redovisning enligt 13 § ej upptagas över sitt verkliga
värde, bestämt på sätt i 93 § 1 mom. andra stycket lagen om försäkringsrörelse
sägs.

Under förutsättning att de värdehandlingar, i vilka försäkringsfonden
jämte tillägg redovisas, beräknas kunna å tider, som med hänsyn till beskaffenheten
av anstaltens förbindelser prövas tillfredsställande, förvandlas
i penningar till belopp motsvarande det angivna värdet, må utan hinder
av vad i första stycket är stadgat värdehandling, som jämväl under nästföregående
räkenskapsår använts för sådan redovisning, kunna åsättas det
då beräknade värdet och värdehandling, som anskaffats under löpande räkenskapsår,
det värde som motsvarar kostnaderna för dess anskaffning.

15 §.

De värdehandlingar, i vilka försäkringsfonden jämte tillägg helt eller
delvis redovisas, skola förvaras här i riket avskilda från anstaltens övriga
tillgångar och under minst två lås med olika nycklar, av vilka en innehaves
av ett av försäkringsinspektionen förordnat ombud. Försäkringsinspektionen
må dock på framställning av anstalten medgiva att värdehandling -

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

arna i stället, på sätt och under villkor som av inspektionen bestämmas,
sättas i särskilt förvar i riksbanken eller annan bank. I de sålunda förvarade
handlingarna njute försäkringstagarna panträtt såsom i handfången pant
till säkerhet för fullgörandet av anstaltens på försäkringsavtalen grundade
förbindelser.

Det åligger generalagenten att tillse, att vid envar tidpunkt värdehandlingar
till erforderligt belopp satts i sådant förvar, som i första stycket
är sagt.

I fråga om utbekommande eller utbyte av värdehandling, som satts i
förvar, skola bestämmelserna i 276 § lagen om försäkringsrörelse äga motsvarande
tillämpning, därvid vad i nämnda lagrum sägs om styrelse, verkställande
direktör och behörig företrädare för bolag skall avse generalagent
eller av anstalt jämlikt 27 § utsett ombud.

Det av försäkringsinspektionen förordnade ombudet har att, där generalagent
eller ombud, som anstalt utsett jämlikt 27 §, ej fullgör vad honom enligt
denna paragraf åligger, därom ofördröj ligen göra anmälan hos inspektionen.

16 §.

Vad på sätt i 6 § sägs blivit av utländsk försäkringsanstalt i riksbanken
nedsatt må användas endast till gäldande dels av fordringar på grund av försäkringsavtal,
som tillhöra anstaltens rörelse här i riket, dels av böter, viten,
avgifter och ersättningar som i anledning av denna rörelse må åläggas
anstalten, generalagenten eller av anstalten utsett ombud som avses i 27 §,
dels ock, i händelse av särskild administration av anstalts livförsäkringsrörelse
här i riket, av administrationsboets fordran hos anstalten.

17 §•

Försäkringstekniska utredningar och beräkningar, som angå utländsk
försäkringsanstalts här i riket drivna livförsäkringsrörelse, skola utföras
under överinseende av en av försäkringsinspektionen godkänd aktuarie.

18 §.

Utländsk försäkringsanstalt må icke utan försäkringsinspektionens medgivande
sluta avtal om att i återförsäkring avgiva livförsäkring hörande till
anstaltens rörelse här i riket.

19 §.

Å de livförsäkringspremier, som utländsk försäkringsanstalt jämlikt fastställda
grunder bestämt för sin rörelse här i riket, må till fördel för enskild
försäkringstagare eller grupp av försäkringstagare varken direkt eller indirekt
nedsättning medgivas vare sig av anstalten eller dess ombud annorledes
än genom återbäring.

20 §.

Det åligger generalagenten att övervaka att anskaffning av ansökningar
om försäkring hos anstalten sker på sätt som överensstämmer med god försäkringssed.
Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående an -

° Kungi. Maj:ts proposition nr 94.

skaffningsverksamheten och må därvid tillika förordna, att frågor rörande
densamma skola, på sätt och i den omfattning som i nämnda bestämmelser
angives, handläggas av en av Konungen utsedd nämnd.

21 §.

Utländsk försäkringsanstalt, som driver försäkringsrörelse här i riket,
vare pliktig att i alla för allmänheten avsedda meddelanden vid teckning av
sin firma utsätta hemlandet samt angiva huruvida anstalten drives såsom
aktiebolag eller ömsesidigt bolag eller i annan form. Ej må sådan anstalt
eller dess ombud eller personal i meddelanden, som åsyfta anskaffning av
försäkring eller äro avsedda för allmänheten, lämna uppgift av innebörd att
anstalten genom att fullgöra i denna lag föreskriven skyldighet att nedsätta
värdehandlingar ställt fullgod säkerhet för sina svenska försäkringstagare
eller att den beträffande hela sin verksamhet är kontrollerad av svenska
staten.

Försäkringsbrev skall innehålla ej mindre uppgift om de för anstalten
gällande allmänna försäkringsvillkoren än även de särskilda villkoren för
den försäkring, som avses i brevet.

Där i meddelanden, som äro avsedda för allmänheten, vid angivande av
anstaltens fonder inräknas oguldna förbindelser av delägare eller garanter,
skall beloppet av sådana förbindelser särskilt utsättas.

22 §.

Kan generalagenten ej utöva sitt uppdrag, vare sig emedan han ej vidare
är enligt 4 § behörig eller av annan anledning, eller avsäger han sig uppdraget
eller aterkallas fullmakten, skall för tiden till dess hindret upphört
eller ny generalagent blivit befullmäktigad och av försäkringsinspektionen
godkänd inspektionen förordna ett ombud att å anstaltens vägnar mottaga
stämning och i övrigt företräda anstalten med avseende på redan meddelade
försäkringar. Om förordnande av ombud och om godkännande av ny generalagent
låte inspektionen ofördröjligen införa tillkännagivande i allmänna
tidningarna. Intill dess förordnande som nu sagts blivit kungjort, äge försäkringstagare
hos försäkringsinspektionen insätta förfallen försäkringspremie
med samma verkan som om den blivit inbetald till anstalten.

Om tillsyn å försäkringsrörelsen.

23 §.

Det åligger generalagenten att, när anstalten börjat sin verksamhet här
i riket, därom ofördröjligen underrätta försäkringsinspektionen.

24 §.

Generalagenten vare pliktig:

att, där ändring vidtages i det för anstalten gällande reglementet, inom
tre månader därefter till försäkringsinspektionen insända beslutet därom;

att, därest av myndigheterna i anstaltens hemland framställts anmärkning
mot anstaltens verksamhet, så fort ske kan skriftligen underrätta försäkringsinspektionen
därom;

Kungi. Mcij:ts proposition nr 94.

9

att inom åtta månader efter utgången av varje räkenskapsår till försäkringsinspektionen
insända den i 10 § avsedda redogörelsen angående anstaltens
verksamhet inom riket;

att, beträffande livförsäkringsrörelse, till försäkringsinspektionen insända
följande enligt inspektionens anvisningar upprättade och av aktuarien
undertecknade handlingar nämligen dels inom åtta månader efter varje räkenskapsårs
utgång redogörelse för beräkning av premiereserv och av återbäring,
dels ock, i den mån så påfordras av inspektionen, statistisk-ekonomisk
utredning angående verksamheten;

att, inom tre månader efter det berättelse om revision av anstaltens räkenskaper
och förvaltning blivit å sammanträde med anstaltens delägare framlagd,
till försäkringsinspektionen insända ett exemplar av denna berättelse
ävensom ett exemplar av anstaltens förvaltningsberättelse för den tid revisionen
avsett;

att även i andra fall än ovan sagts lämna försäkringsinspektionen de upplysningar,
som av inspektionen begäras i fråga om anstalten och dess verksamhet
inom riket, samt att när som helst för befattningshavare hos försäkringsinspektionen,
som enligt av Konungen meddelade bestämmelser har
att i sådant avseende företräda inspektionen, hålla kassa och övriga tillgångar
samt böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för
granskning.

Vad försäkringsinspektionens företrädare vid granskning av böcker, räkenskaper
och andra handlingar må hava erfarit angående enskildas personliga
eller ekonomiska förhållanden må ej yppas för allmänheten.

25 §.

Försäkringsinspektionen äge meddela de erinringar i fråga om utländsk
försäkringsanstalts verksamhet här i riket, som inspektionen finner påkallade.
Vid meddelande av föreskrift enligt denna lag må inspektionen förelägga
vite.

Finner försäkringsinspektionen,

att avvikelse skett från denna lag eller med stöd därav meddelade bestämmelser
eller från grunderna, där sådana finnas,

att grunderna icke längre äro tillfredsställande med hänsyn till rörelsens
omfattning och beskaffenhet,

att det jämlikt 6 § i riksbanken nedsatta beloppet minskats genom att
obligationerna avsevärt nedgått i värde eller av annan anledning,

att de tillgångar, i vilka försäkringsfonden jämte tillägg redovisas, icke
äro tillfyllest, eller

att eljest allvarlig anmärkning mot verksamheten föreligger,
skall inspektionen förelägga anstalten att inom viss tid vidtaga de åtgärder,
som prövas påkallade härav.

Har föreläggande icke inom den bestämda tiden efterkommits och har
ej heller annorlcdes det anmärkta förhållandet undanröjts, skall försäkringsinspektionen
göra anmälan därom hos Konungen, som efter anstaltens hörande
må förklara koncessionen förverkad.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Beslut, varigenom koncession förklarats förverkad, skall av försäkringsinspektionen
kungöras i allmänna tidningarna.

26 §.

Till bestridande av kostnaden för försäkringsinspektionens organisation
och verksamhet skall utländsk försäkringsanstalt, som driver försäkringsrörelse
här i riket, årligen erlägga bidrag enligt bestämmelser, som meddelas
av Konungen. Detta bidrag skall bestämmas högst till en femtedels
procent av anstaltens hela inkomst av avgifter för nästföregående räkenskapsår
för försäkringar, som tillhöra anstaltens rörelse här i riket, dock
må bidraget ej understiga etthundra kronor.

Om försäkringsverksamhetens upphörande och om överlåtelse av

försäkringsbestånd.

27 §.

Upphör utländsk försäkringsanstalt att driva rörelsen här i riket, åligge
det anstalten att med bifogande av behörig fullmakt hos försäkringsinspektionen
uppgiva ombud, som av inspektionen godkännes, att å anstaltens vägnar
mottaga stämning och i övrigt företräda anstalten med avseende på redan
meddelade försäkringar; för tiden intill dess sådan anmälan skett äge
försäkringsinspektionen förordna ett ombud med nämnda befogenhet. Om
godkännandet eller förordnandet skall inspektionen ofördröj ligen låta införa
kungörelse i allmänna tidningarna. Intill dess sådant kungörande skett, äge
försäkringstagare hos försäkringsinspektionen insätta förfallen försäkringspremie
med samma verkan som om den blivit inbetald till anstalten.

Har utländsk försäkringsanstalt upphört att driva rörelsen här i riket, må
det belopp som enligt vad i 6 § sägs blivit i riksbanken nedsatt kunna, efter
anmälan hos försäkringsinspektionen, av anstalten utbekommas, därest det
visas att anstaltens samtliga förbindelser, som i 16 § avses, blivit fullgjorda
eller att anstalten för deras fullgörande ställt annan säkerhet, som av inspektionen
godkännes.

28 §.

Har koncession för utländsk försäkringsanstalt att här i riket driva livförsäkringsrörelse
förklarats förverkad, skall för tillvaratagande av livförsäkringstagarnas
rätt en särskild administration inträda. Med avseende på
denna skall i tillämpliga delar gälla vad i 296—298 §§ lagen om försäkringsrörelse
finnes stadgat ävensom vad 165 § samma lag innehåller angående förbud
mot meddelande av nya försäkringar. Vid tillämpningen av nu nämnda
lagrum skall iakttagas, att upphörandet av anstaltens rätt att driva livförsäkringsrörelse
här i riket skall anses motsvara livförsäkringsbolags trädande
i likvidation eller beslut om avträdande av dess egendom till konkurs
samt att vad i 297 § 1 mom. fjärde stycket lagen om försäkringsrörelse sägs
om registrering i stället skall avse kungörande i allmänna tidningarna. I
fall som här avses må överlåtelse av livförsäkringarna ske, förutom till

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

11

svenskt försäkringsbolag, jämväl till utländsk anstalt, som erhållit koncession
för livförsäkringsrörelse här i riket.

Där vid överlåtelse av försäkringarna eller eljest uppstått överskott, skall
ur detta i första hand gäldas kostnaden för administrationen och oguldet
sådant bidrag, som avses i 26 §, varefter återstoden skall överlämnas till
den anstalt, vars försäkringar varit föremål för administration.

Ilar anstalt i annat fall än i första stycket avses upphört att driva livförsäkringsrörelse
här i riket, vare anstalten ändock skyldig att på sätt i 13—
15 §§ stadgas redovisa försäkringsfond för redan meddelade livförsäkringar
jämte tillägg. Det åligger ombud, som utsetts av anstalten enligt 27 §, att
fullgöra de skyldigheter jämlikt 10, 15 och 24 §§, som förut åvilat generalagenten.
Fullgöres ej redovisningen av försäkringsfonden jämte tillägg eller
finnes eljest anledning antaga att livförsäkringstagarnas rätt på grund av
försäkringsavtalen äventyras, ankomme på försäkringsinspektionen att besluta
att administration på sätt i första stycket sägs skall inträda; dock må
ej på den grund att de till redovisning avsatta tillgångarna finnas otillräckliga
administration föreskrivas, förrän försäkringsinspektionen förelagt anstalten
att fylla bristen och denna icke täckts inom fyra veckor efter det sådant
föreläggande skett. Inträder i fall som nu sagts administration, skall
vad i första stycket sägs om upphörandet av anstaltens rätt att driva livförsäkringsrörelse
här i riket i stället avse meddelandet av beslut om administration.

29 §.

Utländsk försäkringsanstalt må med försäkringsinspektionens tillstånd
överlåta hela sitt till verksamheten här i riket hörande försäkringsbestånd
eller del därav till svenskt försäkringbolag eller utländsk försäkringsanstalt,
som erhållit koncession för det slag av försäkringsrörelse, varom fråga är.

Ansökan om tillstånd skall göras av såväl överlåtare som övertagare. Vid
ansökningen skall fogas det avtal, som träffats angående överlåtelsen. Med
avseende på ansökningen skall vidare vad i 295 § 3 mom. andra och tredje
styckena lagen om försäkringsrörelse stadgas äga motsvarande tillämpning;
härvid skall iakttagas att det i 3 mom. tredje stycket nämnda paragraf
avsedda tillkännagivandet skall äga rum i allmänna tidningarna och tidning
i den ort, där den överlåtande anstaltens generalagent har kontor för verksamhetens
bedrivande.

Bifalles ansökningen, skall överlåtaren anses fritagen från sina förpliktelser
på grund av det överlåtna försäkringsbeståndet, vilka förpliktelser i
stället skola åvila övertagaren. Angående underrättelse om verkställd överlåtelse
skall bestämmelsen i 295 § 4 mom. ovannämnda lag äga motsvarande
tillämpning.

Särskilda bestämmelser.

30 §.

Det som i enlighet med denna lag blivit kungjort skall anses hava kommit
till tredje mans kännedom, där ej av omständigheterna framgår, att han var -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

ken ägde eller bort äga vetskap därom. Innan sådant kungörande skett, kan
förhållande, som enligt lagen skall kungöras, icke med laga verkan åberopas
mot annan än den, som visas hava ägt vetskap därom.

Kungörande, som nu sagts, skall bekostas av den anstalt, som tillkännagivandet
rörer.

31 §.

Är handling, som enligt denna lag till försäkringsinspektionen inlämnas
eller insändes, avfattad på främmande språk, skall där så påfordras tillika
företes en bestyrkt svensk översättning därav.

32 §.

Ombud, som jämlikt 15, 22 eller 27 § förordnats av försäkringsinspektionen,
äge av anstalten uppbära ersättning med belopp, som av inspektionen
bestämmes.

33 §.

Över försäkringsinspektionens beslut enligt denna lag må klagan föras hos
Konungen inom den tid som för överklagande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut är stadgad.

34 §.

Driver någon här i riket försäkringsrörelse för utländsk försäkringsanstalts
räkning utan att anstalten erhållit koncession för rörelsen, straffes
med dagsböter eller fängelse.

35 §.

Med dagsböter eller fängelse straffes

den som i ansökan, som i 6 eller 9 § omförmäles, eller i handling, som
fogats vid sådan ansökan, uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar
oriktig eller vilseledande uppgift;

generalagent eller av anstalt jämlikt 27 § utsett ombud, som uppsåtligen
eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i handling, som
jämlikt 24 § tillställts försäkringsinspektionen, eller eljest vid lämnande av
underrättelse eller upplysning enligt samma paragraf;

aktuarie, där han i redogörelse eller utredning, som enligt 24 § avlämnats
till försäkringsinspektionen, uppsåtligen eller av vårdslöshet meddelar oriktig
eller vilseledande uppgift.

36 §.

Med dagsböter straffes i denna lag avsedd anstalts generalagent, ombud
eller personal som bryter mot föreskrift i 19 eller 21 § eller i annat fall
än i sistnämnda lagrum åsyftas i meddelanden, som äro avsedda för allmänheten,
lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter angående anstalt, varom
i denna lag är fråga.

37 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94-

13

Om undantag från lagens tillämplighet m. m.

38 §.

Denna lag äger icke tillämpning i fråga om återförsäkringsrörelse.

Angående trafikförsäkringsrörelse meddelas vissa särskilda bestämmelser
i lagen om trafikförsäkring å motorfordon.

övergångsbestämmelser.

39 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951.

Genom lagen upphäves, med den begränsning här nedan stadgas, lagen
den 24 juli 1903 (nr 94, s. 61) om utländsk försäkringsanstalts rätt att driva
försäkringsrörelse här i riket.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället
tillämpas.

40 §.

Har utländsk försäkringsanstalt före denna lags ikraftträdande upphört
att här i riket driva livförsäkringsrörelse, skall med avseende å anstaltens
bestånd av livförsäkringar äldre bestämmelser alltjämt gälla.

I övrigt skall denna lag lända till efterrättelse jämväl i avseende å utländsk
försäkringsanstalt, som enligt äldre lag erhållit tillstånd att driva
försäkringsrörelse här i riket. Därvid skall dock iakttagas vad nedan stadgas.

Anstalt, som vid denna lags ikraftträdande med vederbörligt tillstånd inom
riket driver rörelse, avseende annan försäkring än livförsäkring, må fortsätta
rörelsen såsom om koncession för denna vore meddelad tills vidare enligt
denna lag.

För rörelse som avser livförsäkring erfordras, oaktat tillstånd därtill enligt
äldre lag meddelats, koncession jämlikt denna lag. Ansökan om koncession
i sådant fall skall vara åtföljd av bevis att nedsättning, som i 6 § första
stycket 5 avses, ägt rum ävensom, för stadfästelse, grunder för verksamheten
i enlighet med vad i denna lag sägs. Konungens prövning av ansökningen
jämlikt 7 § må icke avse frågan huruvida rörelsen är behövlig. Förut meddelat
godkännande av generalagent skall gälla för rörelsens fortsatta bedrivande.
Ansökan, som här avses, skall inlämnas till försäkringsinspektionen
senast sex månader efter denna lags ikraftträdande. Där så finnes påkallat,
må, efter framställning inom sagda tid, Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
försäkringsinspektionen medgiva, att tiden utsträckes till högst
två år. Till dess frågan om koncession avgjorts och, där koncession beviljats,
intill den tidpunkt från vilken koncessionen skall gälla, må rörelsen fortsättas
enligt det äldre tillståndet, och skola därvid bestämmelserna i äldre
lag lända till efterrättelse, i den mån ej Konungen förordnat att föreskrifter
i denna lag skola tillämpas.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 94

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Drottningholms slott
den 20 januari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,
Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och cheferna
för justitie- och finansdepartementen anmäler chefen för handelsdepartementet,
statsrådet Ericsson, fråga angående ny lagstiftning om rätt för
utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket samt anför
följande.

Inledning.

De villkor, under vilka utländska försäkringsföretag äga utöva verksamhet
i Sverige, äro huvudsakligen angivna i lagen den 24 juli 1903 om utländsk
försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i riket. I lagen
ha ändringar vidtagits genom lagar den 30 juni 1916 (nr 317), den 10
maj 1929 (nr 80) och den 2 mars 1934 (nr 37). 1903 års lag äger icke tilllämpning
i fråga om återförsäkringsrörelse. Inga särskilda regler finnas om
utländska företags rätt att driva sådan rörelse i Sverige. Beträffande rätten
att här utöva trafikförsäkringsrörelse äro utländska försäkringsanstalter
underkastade — jämte 1903 års lag — vissa särskilda bestämmelser i lagen
den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon.

1903 års lag innehåller — främst genom ändringarna däri år 1934 — i
flera avseenden regler som äro likartade med bestämmelser, meddelade för
svenska försäkringsbolag i den numera upphävda lagen den 25 maj 1917 om
försäkringsrörelse. I några av paragraferna i 1903 års lag hänvisas uttryckligen
till bestämmelser i 1917 års lag. En annan, på senare år genomförd, för
svenska och utländska försäkringsföretag gemensam reglering utgjorde den
s. k. spärrlagen, dvs. lagen den 14 december 1945 om vissa inskränkningar
i rätten att driva försäkringsrörelse. Genom denna lag infördes skärpta restriktioner
beträffande nyetablering på försäkringsområdet.

1917 års lag har ersatts av lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse.
1 samband därmed har spärrlagen upphävts. Regler om villkor för rätt att

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

15

starta eller utvidga försäkringsrörelse meddelas nu för svenska försäkringsbolag
uteslutande i 1948 års försäkringslag. Såvitt angår utländska försäkringsanstalter
ersattes spärrlagens bestämmelser av lagen den 17 juni 1948
om vissa inskränkningar i utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse
här i riket. Sistnämnda lag gäller t. o. in. den 31 december 1950.

Vid den nyss nämnda lagstiftningen år 1948 lämnades 1903 års lag formellt
oförändrad. På grund av övergångsbestämmelserna till den nya lagen om
försäkringsrörelse är dock, i de fall där 1903 års lag hänvisar till 1917 års
försäkringslag, nya lagen i stället att tillämpa. Vid tillkomsten av de båda
nämnda lagarna av år 1948 förutsattes emellertid, att 1903 års lag senare
skulle göras till föremål för en allmän översyn, därvid en anpassning till
den nya lagen om försäkringsrörelse borde eftersträvas.1

Genom beslut den 15 juni 1949 bemyndigade Kungl. Maj :t mig att låta
inom handelsdepartementet verkställa utredning för översyn av 1903 års
lag i syfte att anpassa lagen till 1948 års lag om försäkringsrörelse samt att
tillkalla sakkunniga att under utredningsarbetet stå till departementets förfogande
för samråd. Sedan jag samma dag tillkallat tre sakkunniga2, har
utredningen verkställts och dess resultat i november 1949 framlagts i en
promemoria med utkast till mj lag om rätt för utländsk försäkringsanstalt
att driva försäkringsrörelse här i riket. Utkastet torde såsom bilaga A få
fogas vid dagens protokoll.

över promemorian och lagutkastet ha, efter remiss, yttranden avgivits av
försäkringsinspektionen, svenska försäkringsbolags riksförbund, i det följande
benämnt riksförbundet, kooperationens försäkringsanstalter Folket —
Samarbete och föreningen av utländska försäkringsbolags generalagenter, i
fortsättningen kallad generalagenterna.

Efter remissbehandlingen har ärendet ytterligare beretts inom handelsdepartementet,
därvid ett nytt lagförslag uppgjorts, som jag kommer att
förorda. Detta förslag fogas såsom bilaga B vid protokollet.

översikt av innehållet i gällande bestämmelser om utländska försäkringsanstalter.

Enligt 1903 års lag må utländsk försäkringsanstalt här i riket driva försäkringsrörelse,
där sådant sker genom generalagent såsom syssloman och
i övrigt under villkor, som stadgas i lagen. För generalagent gälla vissa angivna
behörighetsvillkor. Anstalten skall i alla av rörelsen här i riket härflytande
rättsförhållanden lyda under svensk lag samt vara pliktig att svara
inför svensk domstol och underkasta sig svensk myndighets avgörande. Innan
utländsk försäkringsanstalt må börja driva försäkringsrörelse i Sverige,
skall tillstånd därtill förvärvas. Tillståndsmyndighet är beträffande trafikförsäkring
Kungl. Maj :t och i fråga om annan försäkring försäkringsinspek 1

Se prop. nr 50/1948 sid. 159 och prop. nr 100/1948 sid. 5.

2 De sakkunniga voro filosofie doktorn Åke Grenholm, försäkringsdirektören Gunnar Ljungqvist
och byråchefen i försäkringsinspektionen Ragnar Wollert.

16

Kungi. Maj:ts proposition nr 94.

tionen. Ansökan om tillstånd skall vara åtföljd av handlingar rörande vissa
formella betingelser för rörelsens bedrivande. Här kan särskilt nämnas, att
bevis skall företes att anstalten i riksbanken nedsatt i obligationer, utfärdade
av svenska staten, ett visst i lagen angivet belopp, olika för olika slag av försäkringsrörelse.
Rörande de fall, då tillståndsprövningen sker av försäkringsinspektionen,
innehåller lagen i 5 § regler angående materiella villkor för
erhållande av tillstånd. Där stadgas att om generalagenten finnes behörig
och de ingivna handlingarna äro av föreskriven beskaffenhet, skall tillstånd
meddelas, dock att tillstånd skall vägras, därest grunderna för anstaltens
verksamhet finnas vila på ett system som uppenbarligen är av beskaffenhet
att ej medgiva en betryggande försäkringsverksamhet eller sådan verksamhet
uppenbarligen icke är att förvänta. •—- Till dessa regler om tillståndsprövningen
ansluta sig bestämmelserna i den förut nämnda lagen den 17 juni
1948 om vissa inskränkningar i utländsk försäkringsanstalts rätt att driva
försäkringsrörelse här i riket. Enligt denna lag må tillstånd ej meddelas utländsk
försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse i Sverige eller att utvidga
sådan rörelse med försäkringsgren, som anstalten icke redan äger driva,
med mindre den tillämnade rörelsen finnes behövlig och även eljest ägnad
att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet.

Enligt 1903 års lag kan meddelat tillstånd återkallas av tillståndsmyndigheten
om avvikelse sker från lagen eller förändring inträder i de förhållanden,
som voro bestämmande för meddelande av tillståndet.

Generalagenten är enligt 1903 års lag skyldig att underrätta försäkringsinspektionen
om vissa inträffade omständigheter, att hålla räkenskaper och
handlingar tillgängliga för inspektionen eller dess ombud och att i övrigt
lämna inspektionen de upplysningar, som äskas i fråga om anstalten och
dess verksamhet inom riket. Han skall för varje räkenskapsår tillställa inspektionen
uppgift enligt formulär angående anstaltens verksamhet inom
riket samt årligen till inspektionen ingiva revisionsberättelse rörande anstaltens
räkenskaper och förvaltning. Om generalagenten blir urståndsatt att
utöva sitt uppdrag eller avsäger sig detta eller entledigas, skall försäkringsinspektionen
till dess hindret upphört eller ny generalagent blivit utsedd och
av inspektionen godkänd förordna ett ombud att å anstaltens vägnar mottaga
stämning och i övrigt företräda anstalten med avseende på redan meddelade
försäkringar. Om anstalten upphör att driva rörelsen här i riket, åligger
det anstalten att hos försäkringsinspektionen uppgiva ett ombud, som av
inspektionen godkännes, med nyssnämnda befogenhet; till dess anmälan
skett äger inspektionen förordna sådant ombud.

För utländsk försäkringsanstalt, som i vårt land driver livförsäkringsrörelse,
innehåller 1903 års lag vissa särskilda bestämmelser, syftande till att
bereda livförsäkringstagarna säkerhet. Med livförsäkring jämställer lagen i
detta sammanhang annan personförsäkring, som meddelas för livstid eller
för längre tid än tio år. De åsyftade bestämmelserna, som infördes genom
ändringarna i lagen år 1934, innefattas huvudsakligen i 8, 12 och 13 §§. De
innebära i huvudsak följande. I den uppgift angående livförsäkringsverk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

17

samheten, som generalagenten för varje räkenskapsår skall insända till försäkringsinspektionen,
skall under benämningen försäkringsfond såsom skuld
upptagas det å räkenskapsårets sista dag beräknade värdet av anstaltens ansvarighet
på grund av redan inträffade försäkringsfall (ersättningsreserv)
samt på grund av löpande försäkringar (premiereserv). Premiereserven skall
beräknas enligt grunder som försäkringsinspektionen godkänt. Försäkringsfonden
med tillägg av det belopp, varmed en tjugondei av fonden må överskjuta
vad anstalten i samband med ansökningen om tillstånd nedsatt för
livförsäkring, skall redovisas i värdehandlingar av närmare angiven beskaffenhet
eller i vissa andra tillgångar. Angående de värden, till vilka värdehandlingarna
må upptagas, äro bestämmelser meddelade. Värdehandlingarna
skola förvaras här i riket avskilda från anstaltens övriga tillgångar och
under minst två särskilda lås med olika nycklar, av vilka en innehaves av
ett av försäkringsinspektionen förordnat ombud. I de sålunda förvarade tillgångarna
njuta försäkringstagarna panträtt såsom i handfången pant till säkerhet
för fullgörandet av anstaltens på försäkringsavtalen grundade förbindelser.
För varje år skall, senast inom åtta månader efter räkenskapsårets
utgång, anstalten sätta i förvar på nyss angivet sätt de värdehandlingar,
i vilka redovisas inträdd ökning av försäkringsfonden jämte tillägg. Nedsatta
värdehandlingar kunna i vissa fall av anstalten efter tillstånd av försäkringsinspektionen
utbekommas, bl. a. för utbetalande av förfallet försäkringsbelopp,
för vilket avsättning ägt rum. Därest tillstånd för utländsk försäkringsanstalt
att här i riket driva livförsäkringsrörelse återkallats, skall
för tillvaratagande av livförsäkringstagarnas rätt en särskild administration
inträda i likhet med vad som gäller för det fall att svenskt livförsäkringsbolag
trätt i likvidation eller kommit i konkurstillstånd. Förvaltningen av
administrationsboet åligger försäkringsinspektionen. Denna skall omhändertaga
de värdehandlingar, i vilka livförsäkringstagarna enligt vad förut
nämnts njuta panträtt. Härmed övergå på administrationsboet alla anstaltens
rättigheter och skyldigheter på grund av livförsäkringsavtalen ävensom,
där livförsäkringar återförsäkrats, anstaltens rättigheter och skyldigheter
på grund av återförsäkringarna. För det belopp, varmed värdehandlingarna
i värde understiga livförsäkringsfonden, ökad med en tjugondei, har administrationsboet
fordringsrätt hos anstalten. Försäkringsinspektionen skall sedan
inleda underhandlingar med svenska försäkringsbolag och utländska
försäkringsanstalter, som erhållit tillstånd att driva livförsäkringsrörelse här
i riket, i syfte att till något sådant försäkringsföretag överlåta de till administrationsboet
börande försäkringarna. Det har förbehållits Kungl. Maj :t
att, sedan försäkringstagarna lämnats tillfälle yttra sig, godkänna eller förkasta
inkommet anbud om övertagande av försäkringarna. Om överlåtelse
icke sker, kan i sista hand administrationsboet, enligt Kungl. Maj:ts bestämmande,
avvecklas genom fördelning av tillgångarna. Har anstalt upphört att
driva livförsäkringsrörelse utan att tillståndet återkallats, är anstalten likväl
skyldig att såsom förut redovisa försäkringsfond för redan meddelade
livförsäkringar jämte tillägg och att i förvar nedsätta de värdehandlingar,
2 llihnmj till riksdagens protokoll iD.r)0. i samt. AV 94.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

vari inträdd ökning av fonden jämte tillägg redovisas. De årliga uppgifterna
till försäkringsinspektionen angående fonden skola i sådant fall insändas av
det ombud, som efterträtt generalagenten. Fullgöres ej redovisningen och
nedsättningen eller finnes eljest anledning antaga att livförsäkringstagarnas
rätt på grund av försäkringsavtalen äventyras, ankommer det på försäkringsinspektionen
att besluta att administration skall inträda. — Utländsk försäkringsanstalt
må under vissa betingelser överlåta samtliga sina till rörelsen
här i riket hörande livförsäkringar till svenskt försäkringsbolag eller till
utländsk anstalt, som erhållit tillstånd att här driva livförsäkringsrörelse.
För att avtal om dylik överlåtelse skall få verkställas kräves tillstånd av försäkringsinspektionen.
Avgörande för inspektionens bedömning är huruvida
överlåtelsen kan ske utan förnärmande av försäkringstagarnas rätt. Innan
tillstånd lämnas skola försäkringstagarna beredas tillfälle att yttra sig.

Den i samband med ansökan om tillstånd nedsatta depositionen får endast
användas till gäldande av fordringar på grund av försäkringsavtal, som tillhöra
rörelsen här i riket, ävensom av böter, avgifter och ersättningar, som i
anledning av rörelsen åläggas generalagenten eller anstalten, samt, i händelse
av särskild administration av anstalts livförsäkringsrörelse, av administrationsboets
fordran hos anstalten. Om anstalten upphört att driva rörelsen,
kan försäkringsinspektionen medge att anstalten får lyfta depositionen, om
det visas att samtliga förbindelser, för vilka depositionen utgör säkerhet, fullgjorts
eller att annan godtagbar säkerhet ställts.

Utöver nu nämnda föreskrifter innehåller 1903 års lag bl. a. vissa bestämmelser
angående anstaltens meddelanden till allmänheten och angående
innehållet i försäkringsbrev samt stadganden om klagan över försäkringsmspektionens
beslut och om straff för överträdelse av lagens bestämmelser.

1948 års lag om försäkringsrörelse.

Den nya lagen om försäkringsrörelse, som gäller svenska försäkringsbolag,
innehåller i förhållande till 1917 års lag i flera hänseenden betydelsefulla
nyheter, i huvudsak innebärande följande.

Koncessionsbestämmelserna ha skärpts. Under det att enligt 1917 års lag
koncessionsprövningen tog sikte uteslutande på den formellt-rättsliga grundvalen
för det tillämnade bolaget, utan att därvid dettas ändamålsenlighet
eller liknande omständigheter kommit under bedömande, har i nya lagen
såsom villkor för koncession uppställts att rörelsen finnes behövlig och även
eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. Vidare
äger koncessionsmvndigheten — Kungl. Maj :t — för koncession uppställa
särskilda villkor, om så finnes erforderligt med hänsyn till omfattningen
och beskaffenheten av bolagets rörelse. I fråga om koncession må slutligen
anmärkas, att lagen såsom en nyhet stadgar förbud mot att i samma bolag
förena livförsäkringsrörelse med försäkringsrörelse av annat slag, såframt
icke särskilda skäl äro därtill.

Vid sidan av den redan tidigare för försäkringsrörelsen gällande sakerhetsprincipen,
syftande till att bereda försäkringstagarna skydd, har i fråga

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

om livförsäkring införts den s. k. skälighetsprincipen. Med livförsäkring
jämställer lagen härvid annan personförsäkring, som meddelas för livstid
eller för längre tid än tio år. Skälighetsprincipen innebär att premierna —
varmed här avses bruttopremierna efter avdrag för återbäring — skola vara
skäligt avvägda i förhållande till de förmåner försäkringen medför. Skälighetskravet
tillgodoses i huvudsak genom de försäkringstekniska grunder,
som stadfästas för livförsäkringsbolag, och kontroll över tillämpningen utgör
ett led i den offentliga tillsynen, som utövas av försäkringsinspektionen.

I säkerhetskravet ligger bl. a. att försäkringsbolagens kapitalplacering
i viss mån skall vara föremål för kontroll från det allmännas sida. Bestämmelserna
i 1917 års lag angående placering i s. k. guldkantade värdepapper
ha i nya lagen uppmjukats.

Slutligen kan nämnas, att de bolagsrättsliga bestämmelserna i 1917 års
lag anpassats till nya aktiebolagslagen samt att bestämmelser införts, vilka
öka allmänhetens möjligheter till kännedom om försäkringsföretagens ekonomiska
förvaltning.

Statistiska uppgifter angående utländsk försäkringsverksamhet

i Sverige.

För närvarande1 driva 28 utländska försäkringsanstalter verksamhet här,
nämligen 12 engelska, 8 danska, 3 schweiziska, 2 norska, 2 franska och 1
finsk. Det kan nämnas, att ytterligare 9 utländska företag, som drivit livförsäkringsrörelse
i vårt land, numera upphört med anskaffningsverksamheten;
flertalet av dessa försäkringsbestånd förvaltas av svenska livförsäkringsbolag.
Av de anstalter, som utöva verksamhet här, driver endast en, ett
danskt bolag, livförsäkringsrörelse i egentlig mening. Försäkringsbranscher,
som i 1903 och 1948 års lagar i vissa hänseenden jämställts med livförsäkring,
alltså annan personförsäkring meddelad för livstid eller längre tid än
tio år, drivas av 3 anstalter, nämligen 2 danska och 1 schweizisk. För övrigt
avser den utländska försäkringsverksamheten här i landet kort olycksfallsoch
sjukförsäkring samt brand-, ansvarighets-, trafik-, automobil-, sjö-, luftfärds-,
cykel-, husdjurs-, inbrotts- och vattenledningsskadeförsäkring.

Till upplysning angående omfattningen av utländska försäkringsanstalters
verksamhet i landet kan meddelas, att anstalternas sammanlagda premieinkomst
för direkt försäkring i Sverige under år 1947 uppgick till omkring
20 300 000 kronor, varav omkring 1 756 000 kronor för livförsäkring.
Den nämnda sammanlagda premieintäkten utgjorde 2,2 procent av hela det
under året till svenska och utländska företag inbetalade prcmiebeloppet för
direkt försäkring i Sverige.

1 Uppgifterna avse verksamhetsåret 1947.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

Huvudgrunderna i den föreslagna lagstiftningen.

I. Koncession.

Utländsk lagstiftning.

I Danmark regleras rätten för utländsk försäkringsanstalt att där driva
rörelse av lagen den 30 juni 1922 om livförsäkringsverksamhet, lagen den 15
april 1930 om aktiebolag och lagen den 2 maj 1934 om skadeförsäkringsverksamhet.
Enligt den förstnämnda lagen må ett utländskt bolag driva
livförsäkringsverksamhet i Danmark, om detta sker genom en representant
(generalagent) och i övrigt på de i lagen uppställda villkoren. För att verksamheten
skall få utövas kräves att tillstånd beviljats av försäkringsrådet.
Vid ansökan om tillstånd skall fogas bl. a. bevis att en deposition å minst
100 000 kronor i danska statsobligationer skett i Nationalbanken. Vissa
andra formella villkor uppställas även. Finner försäkringsrådet att de föreskrivna
villkoren äro uppfyllda, meddelas tillstånd för bolaget; dock skall
tillstånd vägras om bolagets tekniska grunder vila på ett system, som uppenbarligen
är av sådan art att en betryggande livförsäkringsverksamhet icke
kan grundas därpå, eller om försäkringsrådet av annan orsak finner att bolagets
verksamhet strider mot det allmännas intresse. Om bolaget icke ställer
sig lagen till efterrättelse eller förändring inträder i de förhållanden, som
voro bestämmande för att meddela tillstånd, kan detta återkallas. — Jämlikt
1930 års aktiebolagslag är en förutsättning för att ett utländskt aktiebolag
skall tillåtas driva rörelse i Danmark, att bolaget är lagligen bestående
i sitt hemland och att tillståndsmyndigheten, ministern för handel och
industri, finner att i bolagets hemland danska aktiebolag ha motsvarande
rätt att utöva verksamhet. Bestämmelsen gäller även försäkringsaktiebolag.
—- Nyssnämnda villkor, som enligt aktiebolagslagen gälla för aktiebolag i
allmänhet, äro upptagna i lagen om skadeförsäkringsverksamhet. Ett utländskt
bolag, som med laga rätt driver försäkringsrörelse i sitt hemland
må, om danska bolag ha motsvarande rätt i bolagets hemland, idka verksamhet
i Danmark genom en filial. Om företaget icke är ett aktiebolag, måste
särskilt tillstånd inhämtas av ministern för handel och industri. Denne kan
därvid fastställa särskilda villkor för rörelsens bedrivande. Ett utländskt
bolag skall utse en generalagent för rörelsen i Danmark. Om rörelsen avser
direkt försäkring, skall ett visst belopp, olika för olika branscher, deponeras
i Nationalbanken i danska statsobligationer. Om bolaget icke följer lagens
föreskrifter eller det kan antagas att dess ekonomiska ställning så försämrats,
att de försäkrades intresse är utsatt för fara, kan ministern förbjuda
bolaget att fortsätta verksamheten.

Norge. Lagen den 29 juli 1911 om försäkringsbolag innehåller i 10 kapitlet
regler om utländska försäkringsbolags rätt att driva verksamhet i Norge.
En tilläggslag av den 18 juni 1938 innehåller även vissa bestämmelser i
ämnet. Utländska bolag må driva försäkringsverksamhet i Norge, om detta

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

sker genom en huvudagent och i övrigt på de i lagen stadgade villkoren. Tillstånd
måste sökas hos konungen. Vid ansökningen skall fogas vissa upplysningar
om generalagenten och bolaget samt andra föreskrivna handlingar,
däribland bevis att deponering skett av ett belopp, som varierar för olika
försäkringsgrenar. Angående tillståndsprövningen stadgas, att tillstånd skall
vägras om de villkor, som äro uppställda i eller med stöd av lagen, icke äro
uppfyllda eller om det antages att den ekonomiska eller försäkringstekniska
grunden för verksamheten icke är betryggande eller att bolaget av andra
orsaker icke tillfredsställer de krav, som böra ställas med hänsyn till norska
försäkringstagare, eller om upprättandet av agenturen icke kan anses förenligt
med det offentligas eller allmänhetens intresse. Tillåtelse kan vidare
vägras om norska försäkringsbolag icke tillåtas driva verksamhet i bolagets
hemland. Om bolaget icke ställer sig lagen till efterrättelse eller om förändring
inträder i de förhållanden, som voro bestämmande för tillståndets meddelande,
kan tillståndet återkallas.

Finland. Hithörande förhållanden regleras av lagen den 27 maj 1933 om
utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse i Finland. Utländsk
försäkringsanstalt må under vissa villkor av statsrådet på ansökan
kunna beviljas tillstånd att driva rörelse i Finland. Bland villkoren må nämnas
att anstalten i sitt hemland med laga rätt sedan minst fem år drivit och
lorttarande driver sådan försäkringsrörelse, som är i fråga, att generalagent
utsetts och att deponering skett i Finlands bank av belopp, som socialministeriet
prövar för ändamålet föreslå. Övriga villkor bestå i krav på att
vissa handlingar företes, såsom anstaltens reglemente och uppgift om försäkringsvillkor
och ekonomisk ställning. Äro de uppställda villkoren uppfyllda
och prövar ej statsrådet eljest vara skäl att avslå ansökningen, må det
sökta tillståndet beviljas. Iakttager ej anstalten vad i lagen är stadgat eller
ha de förhållanden, som voro avgörande för beviljande av tillståndet, väsentligen
förändrats, kan statsrådet återkalla tillståndet.

England. Enligt The Assurance Companies Act 1909 med däri gjorda ändringar,
senast 1946, skall ett utländskt företag, som önskar driva försäkringsrörelse
i Storbritannien, inhämta tillstånd därtill av the Board of Trade. Villkoren
äro desamma som gälla för inhemska företag och innebära följande.
Tillstånd kan som regel endast förvärvas av aktiebolag med ett inbetalt aktiekapital
av viss minimistorlek. I vissa fall kan tillstånd dock beviljas även
för ömsesidigt bolag. Förelaget skall styrka sin sol vens enligt närmare angivna
regler. Ingen deposition fordras för erhållande av tillstånd.

Frankrike. Bättcn för utländska försäkringsbolag eller enskilda assuradörer
att driva försäkringsrörelse i Frankrike och Algeriet regleras av flera
lagar, utfärdade 1917, 1938 och 1941. Både i fråga om direkt försäkring och
återförsäkring kräves tillstånd av finansministeriet. Sökanden skall angiva
eu representant, bosatt i Frankrike eller Algeriet, som kan godkännas av
tillståndsmyndighcten. En deposition kan avkrävas sökanden. Härvid tillämpas
reciprocitetsprincipen, så att depositionens storlek bestämmes med hänsyn
till de säkerheter och garantier, som i sökandens hemland avfordras

22

Kungi. Maj:ts proposition nr 94.

franska försäkringsföretag för rätt att utöva rörelse där. Som allmänt villkor
för erhållande av koncession är beträffande direkt försäkring angivet, att
företagets ekonomiska ställning innebär tillräcklig garanti för att det skall
kunna uppfylla sina förbindelser. Tillstånd kan återkallas om detta villkor
icke längre är uppfyllt eller om rörelsen icke utövas i enlighet med gällande
bestämmelser. — Genom en lag av 1946 »nationaliserades» ett antal av de
största franska försäkringsbolagen, representerande omkring 62 procent av
den totala omfattningen av försäkringsrörelsen i landet efter premieintäkt
räknat. Några skärpta restriktioner beträffande utländska försäkringsföretag
genomfördes icke i samband därmed.

Schweiz. Flera författningar, delvis av lags natur, delvis förordningar och
beslut av förbundsrådet, reglera statsuppsikten över försäkringsväsendet i
Schweiz. Huvudförfattningen är lagen den 25 juni 1885 om tillsyn över privata
försäkringsföretag. Såväl inhemska som utländska företag måste för att
få driva rörelse ha erhållit tillstånd av förbundsrådet. Ansökan om tillstånd
skall vara åtföljd av handlingar, som lämna upplysning om bl. a. grunder
för verksamheten, försäkringsvillkor, aktiekapital eller garantifond för ömsesidiga
bolag. Ett utländskt företag måste härjämte styrka att det i sitt
hemland besitter rättskapacitet samt uppgiva ett huvudkontor och en generalfullmäktig
för rörelsen i Schweiz. Utom de i tillsynslagen särskilt angivna
uppgifterna kan koncessionsmyndigheten avfordra sökanden ytterligare
upplysningar i organisatoriska, finansiella, tekniska och juridiska frågor.
Tillstånd kan förbindas med varje villkor, som anses nödvändigt för att
skapa en varaktig garanti för försäkringsförpliktelsernas uppfyllande. Äro
de formella kraven uppfyllda och kan företagets solvens anses säker, kan
koncession icke vägras. Någon behovsprövning sker sålunda icke.

1948 års svenska lagstiftning.

Såsom redan nämnts upptager 1948 års lag om försäkringsrörelse två särskilda
koncessionsvillkor av materiell art, nämligen att rörelsen är behövlig
och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet.
Beträffande den allmänna innebörden av dessa villkor må hänvisas till vad
därom anförts under förarbetena till lagen.1 De angivna villkoren, som innebära
en skärpning i jämförelse med vad som gällt enligt 1917 års lag, hade
— ehuru i något avvikande lydelse — uppställts av 1942 års försäkringsutredning
i dess förslag till ny lag om försäkringsrörelse. I fråga om de utländska
försäkringsanstalterna framhöll utredningen, att skärpning av koncessionsvillkoren
för inhemska försäkringsbolag måste medföra återverkningar
beträffande koncessionsprövningen för utländska anstalter, som
önskade driva försäkringsrörelse här i riket.

I yttrande över förslaget2 framhöll svenska försäkringsbolags riksförbund
med utgångspunkt från utredningens nyss återgivna uttalande, att det syntes
nödvändigt att, innan slutlig ståndpunkt toges beträffande koncessions -

1 Se prop. nr 50/1948 sid. 149 it.

2 Se prop. nr 50/1948 sid. 154.

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

reglerna för svenska försäkringsbolag, konsekvenserna därav fullt klarlades.
Härvid borde enligt riksförbundets mening beaktas, att införandet av ett
restriktivt koncessionssystem för utländska försäkringsanstalter under åberopande
av behovssynpunkten skulle få allvarliga återverkningar för svensk
affär i utlandet. Riksförbundet anförde vidare.

Vad särskilt gäller sjöförsäkringen är den utländska affären av betydelse
bl. a. därför att den svenska affären genom att samtidigt drabbas av likartade
skador i och för sig icke medtör tillräcklig utjämning. Såsom exempel
kunna nämnas isvintrarna, som återkomma med en viss periodicitet och
medföra svåra förluster för hela den svenska sjöförsäkringsaffären. Genom
att bolagen samtidigt teckna risker i utlandet, vilka icke äro utsatta för samma
skadeorsaker, erhålles bättre utjämning. Genom de omvälvningar, som
under kriget skett på kontinenten, torde de svenska bolagen ha möjligheter
att avsevärt öka den utländska direktaffären. Med den i de tlesta länder tilllämpade
reciprocitetsprincipen torde emellertid restriktioner för beviljande
av koncessioner för utländska bolag i Sverige medföra, att svenska bolags
koncessioner i utlandet indragas eller att nya vägras.

Liknande synpunkter kunna anföras även i fråga om andra försäkringsformer.
Som exempel kan tagas flygförsäkringen, där för närvarande en väsentlig
del av flygplansbeståndet i landet är försäkrat direkt i England. Flygtrafiken
är redan nu och kommer säkerligen att i ännu högre grad i framtiden
bliva av starkt internationell karaktär och dess försäkringsfråga måste
i stor utsträckning lösas på internationell basis. Ett strängt koncessionssystem
kan härvid komma att förorsaka olägenheter och svårigheter. Även
brandförsäkringen —- för att nämna ett annat exempel — är i icke ringa utsträckning
internationellt förgrenad och skulle, till den del så är fallet,
kunna för svenskt vidkommande allvarligt skadas av restriktiva bestämmelser,
som äro ägnade att försämra vår ställning i den internationella konkurrensen.

I Kungl. Maj :ts förslag till den nya lagen upptogos ifrågavarande materiella
koncessionsvillkor i den lydelse, vari de influtit i lagen. Vid remissen
till lagrådet av förslaget anförde föredragande statsrådet.1

I ett remissyttrande har särskilt anmärkts, att en restriktiv ltoncessionsbedömning
kan medföra ogynnsamma handelspolitiska konsekvenser i vårt
förhållande till utlandet. Också denna synpunkt måste givetvis beaktas vid
rättstillämpningen. Men jag vill i detta sammanhang varna för ett för starkt
framhävande av de handelspolitiska synpunkterna. Jag är väl medveten om
dessas vikt, men det synes mig icke rimligt att tillmäta dem utslagsgivande
betydelse vid ordnandet av interna svenska angelägenheter, i all synnerhet
som det här icke är fråga om diskriminering av utländsk företagsamhet.
Vad beträffar de utländska försäkringsanstalter, som önska genom generalagent
driva verksamhet i vårt land, måste dessas ställning i koncessionshänseende
göras till föremål för särskild undersökning. I anslutning därtill
torde en allmän översyn av 1903 års lag bliva nödvändig.

Vid tillkomsten av den förut omnämnda lagen av 1''J''iH om vissa inskränkningar
i utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i
riket framhöll vederbörande statsråd, att det icke kunde anses tillfredsställande
alt de utländska anstalterna bleve gynnsammare ställda i konccssions -

1 Se prop. nr Ö0/1U4S sid. 155».

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

hänseende än de svenska, enär båda grupperna i princip borde behandlas
lika.1 Lagen är av provisorisk karaktär; det förutsattes att ny lagstiftning
beträffande utländska försäkringsanstalter skulle träda i kraft vid ingången
av år 1951.

Promemorian.

I promemorian anföres till en början, att den skärpning av koncessionsvillkoren
för svenska försäkringsbolag, som genomförts genom uppställande
av de förut nämnda materiella kraven, motiverats av hänsyn till den försäkringssökande
allmänhetens intressen. Koncessionsprövningen syftade till
att vinna en rationell anordning av försäkringsväsendet. Bland annat vore
det av vikt att detta icke utbyggdes i vidare mån än som svarade mot behovet.
I annat fall förelåge risk att försäkringarna fördyrades och att anskaffningen
skedde efter osunda principer. Syftet med de restriktiva koncessionsbestämmelserna
för de svenska bolagen skulle uppenbarligen motverkas,
därest icke en liknande materiell koncessionsprövning ägde rum beträffande
de utländska anstalterna. Rena rättviseskäl syntes vidare tala för
att de utländska anstalterna icke gynnades på de inhemskas bekostnad. Det
principiellt riktiga torde vara att full likställighet mellan svenska och utländska
anstalter rådde i fråga om de materiella koncessionsvillkoren. Till
förmån för en viss uppmjukning av kravet på behövlighet, såvitt gällde utländska
företag, syntes emellertid tala att en restriktiv koncessionsbedömning
kunde få ogynnsamma återverkningar på svenska försäkringsbolags
möjligheter att driva rörelse i sådana länder, där reciprocitetsprincipen tilllämpas,
och även eljest på vårt handelspolitiska förhållande till utlandet.
Det syntes ofrånkomligt att denna omständighet beaktades vid koncessionsprövningen.

I promemorian framhålles vidare, att enligt det förut nämnda statsrådsuttalandet
i propositionen till 1948 års lag om försäkringsrörelse det vore
meningen att vid koncessionsbedömningen tillbörlig hänsyn skulle tagas till
de handelspolitiska återverkningarna och att detta skulle ske vid tillämpningen
av koncessionsbestämmelserna. Då så vore fallet, syntes i den nya
lagen samma materiella koncessionsvillkor böra uppställas för de utländska
anstalterna som för de svenska, d. v. s. den reglering på ifrågavarande område,
som redan genomförts provisoriskt, borde bibehållas.

I utkastet har koncessionsprövningen lagts i Kungl. Maj :ts hand i likhet
med vad som gäller enligt 1948 års lag om försäkringsrörelse. Jämte vissa
formella koncessionsvillkor, i huvudsak överensstämmande med de nu gällande,
uppställas i 7 § av utkastet såsom villkor för koncession att den tillämnade
rörelsen är behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling
av försäkringsväsendet.

I 1948 års lag om försäkringsrörelse finnes i 2 § första stycket ett speciellt
koncessionsvillkor, innebärande att med livförsäkringsrörelse ej må förenas
försäkringsrörelse av annat slag med mindre särskilda skäl äro därtill. Med

1 Se prop. nr 106/1948.

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

avseende på denna bestämmelse jämställes icke — såsom eljest i lagen
livförsäkring med annan personförsäkring, som meddelas för livstid eller
för längre tid än tio år. I promemorian har ett motsvarande stadgande föreslagits
för de utländska anstalterna. Det anföres, att huvudsyftet med bestämmelsen
vore att motverka intressemotsättningar, som lätt uppkomme
om livförsäkringsrörelse dreves jämsides med försäkringsrörelse av annat
slag. Livförsäkringsrörelse borde nämligen drivas enbart för de försäkrades
räkning, medan i fråga om annan försäkring även andra intressen kunde
tillåtas att göra sig gällande, i varje fall där verksamheten dreves i aktiebolagsform.
Den ifrågavarande föreskriften syntes böra gälla även beträffande
utländska försäkringsanstalters verksamhet här i landet, ehuru för
dessa företags del verkan av bestämmelsen givetvis bleve begränsad.

Såsom ett villkor för koncession stadgas i 1903 års lag att det visas, att
den tillståndssökande anstalten i sitt hemland med laga rätt driver sådan
försäkringsrörelse som är i fråga. I utkastet har bestämmelsen ändrats därhän,
att anstalt, som söker koncession, skall visa att den i sitt hemland eller
annorstädes med laga rätt driver den ifrågavarande rörelsen. Såsom motivering
för ändringen anföres i promemorian, att det förekomme att främmande
försäkringsanstalter utomlands praktiserade viss eller vissa försäkringsbranscher,
som de icke dreve i hemlandet. Om anstaltens allmänna lämplighet
icke ifrågasattes och övriga koncessionsvillkor vore uppfyllda, syntes
något skäl icke finnas att vägra koncession blott på den grund att anstalten
icke utövade rörelsen i sitt hemland. Det syntes vara tillräckligt att fordra
att den över huvud taget utövade försäkringsrörelse av avsett slag.

Beträffande övriga med koncessionsfrågan sammanhängande bestämmelser
i utkastet torde jag få hänvisa till 1—8 §§ i detta.

Yttrandena över promemorian.

Försåkringsinspektionen framhåller, att internationell rörelsefrihet är en
väsentlig förutsättning för försäkringsväsendets naturliga och ändamålsenliga
utveckling. Efter att ha berört den i 1948 års lag om försäkringsrörelse
införda behovsprövningen fortsätter inspektionen.

Den i den svenska lagen åsyftade regleringen av antalet på den svenska
marknaden inom skilda försäkringsbranscher verksamma försäkringsföretag
bör självfallet träffa utländska företag lika väl som svenska. Inspektionen
biträder därför förslaget att samma koncessionsvillkor, som i detta
avseende upptagits i 1948 års lag om försäkringsrörelse, även bör intagas
i den planerade nya lagen om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva
försäkringsrörelse här i riket. I motiveringen uttalas, att man med uppmjukning
av kravet på behövlighet — bör vid koncessionsprövningen för utländska
''företag beakta även sådana omständigheter som att en restriktiv
koncessionsbedömning kan få ogynnsamma återverkningar på svenska försäkringsbolags
möjligheter att driva rörelse i sådana länder, där reciprocitetsprincipen
tillämpas, och även eljest på vårt handelspolitiska förhållande
till utlandet. Inspektionen får i anslutning härtill framhålla, alt hansyn
av anförd art icke böra få leda till en uppluckring av de grundläggande
principerna för försäkringsverksamhetens reglering i vårt land. De syn -

2 G

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

1>unkter’ sonl inledningsvis anförts rörande internationell rörelsefrihet för
försäkringsväsendet, torde i nu ifrågavarande hänseende icke böra föranleda
längre gående medgivanden än att utländska försäkringsföretag må introduceras
på den svenska marknaden under i princip lika betingelser som gälla
för svenska företag.

\ad nu anförts utesluter emellertid icke att man vid den prövning av
marknadens behov och övriga förhållanden, som skall äga rum vid avgörandet
av en koncessionsansökan, kan komma till skilda resultat i fråga
om utländska och svenska företag. Den situationen kan saiunda inträffa att
introducerandet av ett utländskt bolag vore ägnat att bättre än ett nystartat
svenskt bolag främja försäkringsväsendet i"vårt land. I fråga om försäkringarna
å våra stora industririsker, vilka för närvarande i stor utsträcknin§
genom koassurans uppdelas mellan ett flertal försäkringsgivare, kan
det exempelvis befinnas vara till fördel att nya kapitalstarka utländska
bolag få insteg på vår marknad för att kunna inträda som koassuradörer
vid sidan av de svenska bolagen. I andra fall kunna förutsättningarna vara
sådana, att man bör acceptera ett svenskt bolag framför ett utländskt.

Beträffande den föreslagna regeln, att som villkor för erhållande av koncession
skall gälla att anstalten i sitt hemland eller annorstädes driver sådan
lörsäkringsrörelse som är i fråga, anför försäkringsinspektionen.

En utländsk försäkringsanstalt bör enligt inspektionens mening icke erhålla
koncession i Sverige med mindre anstalten med laga rätt driver försäkringsrörelse
i sitt hemland. Ett koncessionsvillkor av denna art förekommer
i åtskilliga länder, stundom kompletterat med ett stadgande att verksamheten
i hemlandet skall ha drivits under någon viss angiven tid. I den
italienska lagstiftningen föreskrives exempelvis en minsta tid av tre år beträffande
skadeförsäkring och tio år i fråga om livförsäkring.

Utgår man från att det utländska företaget driver försäkringsrörelse i sitt
hemland, kan det övervägas huruvida man skall fordra att den inhemska
rörelsen också innefattar den eller de försäkringsbranscher, som företaget
vill driva i vårt land. Enligt inspektionens mening bör man icke tillåta ett
bolag, som i sitt hemland driver allenast skadeförsäkringsrörelse, att meddela
livförsäkring i vårt land. Däremot inger det mindre betänkligheter att
låta ett utländskt skadeförsäkringsbolag härstädes meddela någon skadeförsäkringsbransch,
som bolaget ej driver i hemlandet, under förutsättning
att tillfredsställande betingelser kunna anses föreligga för att branschen
kommer att drivas på ett sätt som främjar en sund utveckling av försäkringsväsendet
i vårt land. I regel torde man i enlighet härmed böra fordra

bolaget på annat sätt förskaffat sig god erfarenhet beträffande branschen
i fråga. Sådan erfarenhet kan bolaget ha förvärvat genom att driva branschen
i annat land iin det egna, men också på annat sätt såsom att branschen i
hemlandet drivits av ett dotterbolag. I särskilda fall kan det finnas motiv
för att ge ett utländskt bolag koncession för en bransch, beträffande vilken
bolaget icke kan dokumentera någon erfarenhet. Om exempelvis ett bolag,
som i sitt hemland och annorstädes driver allenast brandförsäkring, vill
utvidga sin rörelse i Sverige till att omfatta även vissa mindre branscher,
som här pläga meddelas i kombination med brandförsäkring, torde principiella
hinder icke böra resas häremot.

I anslutning till det sagda föreslår inspektionen eu sådan ändring av stadgandet
i 6 § 3 i det uppgjorda lagförslaget, att ett utländskt bolag som i
vårt land söker koncession för livförsäkring, skall visa att det också i sitt
hemland driver livförsäkringsrörelse; likaledes bör ett utländskt bolag, som

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

söker koncession för en skadeförsäkringsgren, visa att det i sitt hemland driver
skadeförsäkringsrörelse i någon form.

Riksförbundet anser det riktigt att utländska försäkringsanstalters verksamhet
i Sverige regleras i så nära anslutning som möjligt till den ordning
som enligt 1948 års försäkringslag gäller för de svenska försäkringsbolagen.
Förbundet har dock intet att erinra mot de uttalanden rörande tillämpningen
av de föreslagna koncessionsvillkoren, som gjorts i promemorian.

Generalagenterna säga sig med tillfredsställelse ha tagit del av de synpunkter
som i promemorian lagts på koncessionsprövningen. De ansluta sig
till de framförda synpunkterna och finna det önskvärt att dessa komma till
uttryck i själva lagtexten, exempelvis genom ett tillägg till bestämmelsen
om de materiella koncessionsvillkoren av innehåll att vid koncessionsprövningen
särskild hänsyn även bör tagas till motsvarande lagbestämmelser i
det sökande bolagets hemland.

Folket-Samarbete anser att båda de föreslagna materiella villkoren — att
den tillämnade rörelsen är behövlig och även eljest ägnad att främja en sund
utveckling av försäkringsväsendet — böra utgå ur lagen. Till motivering för
denna ståndpunkt anföra försäkringsanstalterna.

I fråga om kvantitetsbedömningen eller behovsprövningen är man i promemorian
klar över, att en viss »uppmjukning» kan bli nödvändig med
hänsyn till återverkningarna i länder, där reciprocitetsprincipen tillämpas.
Meningen synes vara att tillbörlig hänsyn till risken för sådana återverkningar
skall tagas vid lagtillämpningen. Detta kan icke innebära någonting
annat än att vid koncessionsprövningen icke endast skall prövas »om den
tillämnade rörelsen är behövlig» utan även — därest rörelsen prövas icke
vara behövlig — något som icke står utsatt i lagen, nämligen om koncession
ändock bör beviljas med hänsyn till vissa internationella förhållanden. Att
stifta en lag med i förväg uttalad avsikt att i talrika fall bryta mot en av
dess grundläggande bestämmelser kan icke vara lämpligt. Folket-Samarbete
ser icke någon annan lösning av den här berörda frågan än att behovsprövningen
utmönstras ur den föreslagna lagen. Det kan visserligen synas stötande
att behovsprövning skall tillämpas på koncessionsansökan från ett
svenskt bolag men icke på koncessionsansökan från ett utländskt företag.
För Folket-Samarbete, som i yttrande över 1942 års försäkringsutrednings
betänkande avstyrkte behovsprincipens lagfästande, är det icke överraskande
att ett dylikt dilemma uppkommer. Då erfarenheten icke visat, att frånvaron
av behovsprövning medfört en ansvällning av utländska försäkringsanstalters
verksamhet i Sverige, och då de bestående svenska försäkringsanstalterna
torde vara väl rustade att i varje försäkringsgren tillgodose försäkringsbehovet
till så lågt pris att den svenska marknaden icke heller i
framliden kommer att te sig alltför lockande för utlandet, synes dock ett
formellt gynnsammare stadgande i lagen för utländska försäkringsanstalter
än i försäkringslagen icke behöva möta betänkligheter.

Vad som här sagts om behovsprövningen torde även gälla kvalitetsbedömningen.
Det torde med hänsyn till risken för internationella återverkningar
vara ytterst vanskligt för Kungl. Maj :t att genom avslag på en koncessionsansökan
indirekt förklara, att av en utländsk anstalt tillämnad rörelse här
i riket icke vore »ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet».
Folket-Samarbete vill i detta sammanhang erinra om, att kvalitetsprincipens
innehåll utöver skälighetsprincipen över huvud saknar pregnans.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

1942 års försäkringsutredning uppehöll sig i detta sammanhang huvudsakligen
vid frågan om försäkringstagarnas representation, en fråga som ju
icke gärna kan lösas för utländska anstalters generalagenturer.

De partem en t s chefen.

I likhet med utredningen anser jag att den skärpning av koncessionsvillkoren
för svenska försäkringsbolag, som nyligen ägt rum genom införandet
av kvantitets- och kvalitetsbedömningen, bör medföra en liknande
reglering beträffande utländska försäkringsanstalters möjlighet att erhålla
tillstånd för verksamhet i Sverige. Såsom framhölls vid tillkomsten av 1948
års lag om vissa inskränkningar i utländsk försäkringsanstalts rätt att driva
försäkringsrörelse här i riket böra svenska och utländska försäkringsanstalter
i princip behandlas lika i detta hänseende. Jag ansluter mig därför till
förslaget att i den nya lagen samma materiella koncessionsvillkor uppställas
som i nyssnämnda lag av 1948 och i nya lagen om försäkringsrörelse eller
alltså att den tillämnade rörelsen är behövlig och även eljest ägnad att främja
en sund utveckling av försäkringsväsendet.

I promemorian anföres, att vid tillämpningen av de ifrågavarande koncessionsvillkoren
hänsyn bör tagas till de handelspolitiska konsekvenser,
som en restriktiv koncessionsbedömning kan medföra. Härvid åberopas ett
uttalande i denna riktning vid tillkomsten av nya lagen om försäkringsrörelse.
Försäkringsinspektionen framhåller i anslutning härtill, att dylika
handelspolitiska hänsyn icke borde få leda till en uppluckring av de grundläggande
principerna för försäkringsverksamhetens reglering i vårt land;
man borde icke gå längre än att medgiva att utländska försäkringsföretag
må introduceras på den svenska marknaden under i princip lika betingelser
som gälla för svenska företag.

Såsom i promemorian och flera remissyttranden påpekats är det av väsentlig
betydelse för försäkringsväsendet i stort att ett visst mått av internationell
rörelsefrihet finnes på försäkringsområdet. Från svensk synpunkt
är det bl. a. ett viktigt intresse att svenska försäkringsbolag i viss utsträckning
få möjlighet att driva verksamhet utomlands. Att så blir fallet är
icke enbart ett företagarintresse utan är till fördel även för de svenska försäkringstagarna.
Särskilt må framhållas betydelsen för sådana branscher
som sjöförsäkring, flygförsäkring och brandförsäkring av den riskutjämning,
som för svenska bolag kan vinnas genom att de ha möjlighet att teckna
risker i utlandet.

Om det i något fall skulle visa sig, att förutsättningen för att svenska
bolag skulle få denna möjlighet att driva rörelse i ett visst land vore att
motsvarande frihet lämnades detta lands försäkringsbolag att utöva verksamhet
här, synes det icke vara principiellt oriktigt att en viss hänsyn härtill
tages vid prövning av en koncessionsansökan från ett sådant utländskt
bolag. Frågan om angelägenheten för det svenska försäkringsväsendet att
dess rörelsefrihet utomlands icke hämmas som följd av att ansökningen
avslås torde nämligen naturligt ingå i bedömningen huruvida den med ansökningen
avsedda verksamheten är behövlig och även eljest ägnad att

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. I denna mening bör
sålunda tillbörlig hänsyn tagas till handelspolitiska återverkningar av koncessionsbedömningen.
Men det må framhållas att endast sådana återverkningar,
som beröra det svenska försäkringsväsendet, böra tillatas att spela
in vid bedömningen. Samtidigt måste understrykas att vikten av de ifrågavarande
handelspolitiska synpunkterna icke får överdrivas. Under inga förhållanden
böra dessa bli ensamt avgörande. En noggrann prövning måste
ske av alla de olika skäl, som ur behovssynpunkt kunna tala för eller emot
ett bifall till ansökningen. Att, såsom generalagenterna föreslagit, i lagtexten
utsäga, att vid koncessionsprövningen särskild hänsyn bör tagas till
motsvarande lagbestämmelser i det sökande bolagets hemland, kan därför
icke anses lämpligt.

Eolket-Samarbete har anmärkt, att kvalitetsprincipens innehåll utöver
skälighetsprincipen saknade pregnans, och antytt att 1942 års försäkringsutredning
i detta sammanhang huvudsakligen uppehållit sig vid frågan om
försäkringstagarnas representation, vilken fråga saknade betydelse för utländska
försäkringsbolags generalagenturer. I anslutning härtill kan framhållas
att de kvalitativa koncessionsvillkoren även avse t. ex. sättet över
huvud taget för verksamhetens bedrivande och arten av det försäkringsintresse
som skall tillgodoses.

Försäkringsinspektionen har föreslagit sådan ändring av 6 § i promemorians
lagutkast, att ett utländskt bolag, som i vårt land söker koncession
för livförsäkring, skall visa att det också i sitt hemland driver livförsäkringsrörelse
och att, om ansökningen avser koncession för en skadeförsäkringsgren,
bolaget skall visa att det i hemlandet driver skadeförsäkring
i någon form. Vad inspektionen sålunda föreslagit synes vara ändamålsenligt.
I departementsförslaget har därför ett sådant koncessionsvillkor uppställts.
Bestämmelsen härom har intagits i 2 §, under det att i 6 § 3 föreskrivits,
att vid koncessionsansökan skall företes bevis rörande anstaltens rörelse
i hemlandet.

II. Försäkringstekniska bestämmelser.

Till försäkringstekniska bestämmelser hänför 1942 års försäkringsutredning
de på matematisk grund uppställda reglerna för beräkning av premier
och olika slag av fonder samt för bestämmande av vinstandelar till de försäkrade
in. m. De grundläggande principerna för reglering av hithörande
frågor äro i den nya lagen om försäkringsrörelse säkerhets- och skälighetsprinciperna.

1903 års lag.

I 1903 års lag är säkerhetskravet tillgodosett främst genom reglerna om
redovisningen av försäkringsfonden för livförsäkringar jämte visst tillägg.
Till ett säkerställande av livförsäkringstagarnas rätt syfta även bestämmelserna
om särskild administration vid rörelsens upphörande och om kontroll
över överlåtelse av livförsäkringsbestånd.

30

Kungi. Maj:ts proposition nr 94.

1948 års lag om försäkringsrörelse.

I 1948 års lag om försäkringsrörelse ingå bland de försäkringstekniska bestämmelserna
endast sådana allmänna föreskrifter, vilka ansetts erforderliga
för upprätthållande av säkerhets- och skälighetsprinciperna under växlande
betingelser för verksamheten. Tekniska detaljbestämmelser skola enligt
lagen upptagas i försäkringstekniska grunder, som varje bolag har att
upprätta och underställa Kungl. Maj :t för stadfästelse.

Enligt 262 § av lagen skall i försäkringsbolags balansräkning såsom skuld
under benämningen försäkringsfond upptagas värdet balansdagen av bolagets
ansvarighet på grund av dels inträffade försäkringsfall (ersättningsreserv),
dels löpande försäkringar (premiereserv), dels ock, där rörelsen
avser livförsäkring, tilldelad återbäring. För livförsäkringsrörelse meddelas
i lagen bestämmelser om ytterligare fyra tekniska fonder, nämligen utjämningsfond
och säkerhetsfond, vilka båda äro att anse såsom komplement till
försäkringsfonden, samt återbäringsfond och regleringsfond, till vilka sistnämnda
båda fonder avsättas överskottsmedel avsedda att återbäras till
försäkringstagarna.

I 9 och 173 §§ i lagen angives för vilka slag av försäkring grunder skola
tinnas och vad grunderna skola reglera. För livförsäkring skola grunder upprättas
beträffande 1) beräkning av försäkringspremier och premiereserv,
2) avsättning till och användning av utjämningsfond, 3) försäkringstagares
rätt till återköp och fribrev, 4) belåning av försäkringsbrev hos bolaget,
5) verkan av underlåten premiebetalning, 6) försäkringstagares rätt när,
annorledes än genom återköp eller på grund av försummad premiebetalning,
försäkringen upphör i förtid eller bolaget eljest är fritt från ansvarighet för
törsäkringsfall, 7) återbäring till försäkringstagarna samt 8) begränsning av
den ansvarighet bolaget må utan återförsäkring ikläda sig på en och samma
risk. Skall försäkring, som ej är att hänföra till personförsäkring, meddelas
tör all framtid eller för längre tid än tio år, skola grunder upprättas för beräkning
av premiereserv för sådana försäkringar ävensom för bestämmande
av försäkringstagares rätt när sådan försäkring upphör i förtid eller bolaget
eljest är fritt från ansvarighet för försäkringsfall.

I 263 § fastslås de fundamentala principerna för livförsäkringsgrundernas
utformning. Dessa grunder skola avse att trygga bolagets förmåga att dels
fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal, dels bereda försäkring
till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad. Finnas grunderna
icke längre fylla det avsedda ändamålet, åligger det styrelsen och verkställande
direktören att utan dröjsmål föranstalta om erforderlig ändring av
grunderna. — Närmare bestämmelser om premiegrunder och premiereservgrunder
meddelas i 264 §. Enligt 265 § kunna i vissa fall för bestämd tid
meddelas stadfästelse å särskilda premiereservgrunder (övergångsgrunder).
— Angående grunder beträffande återköp och fribrev, belåning av försäkringsbrev
och verkan av underlåten premiebetalning givas vissa förskrifter i
267—269 §§. — Grunderna beträffande återbäring skola enligt 270 § inne -

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

hålla regler för avsättning till återbäringsfonden samt denna fonds användning,
för tilldelning av återbäring, för förräntning av återbäringsmedel samt
för användning av regleringsfond.

Bestämmelser angående utjämningsfond och säkerhetsfond meddelas i
266 och 271 §§. -— I 272 och 273 §§ givas föreskrifter om den ordning i vilken
utjämningsfond, säkerhetsfond, återbäringsfond och regleringsfond må
tagas i anspråk för täckande av förlust å livförsäkringsrörelsen.

Enligt 274 § skall vid envar tidpunkt ett belopp motsvarande försäkringsfonden
för livförsäkringar vara redovisat i närmare angivna slag av värdehandlingar
eller tillgångar av annan art. Utan hinder av vad sålunda föreskrivits
må emellertid ett belopp motsvarande högst en tiondel av den s. k.
försäkringsfonden för egen räkning (dvs. den del av fonden, som icke motsvarar
värdet av återförsäkringsgivares ansvarighet) för försäkringar i
svensk valuta redovisas i andra värdehandlingar än de i paragrafen särskilt
angivna, dock icke i aktier. — Meddelar försäkringsbolag försäkring av annat
slag än personförsäkring och meddelas sådan försäkring för all framtid
eller för längre tid än tio år, skall premiereserven för sådana försäkringar
redovisas i värdehandlingar eller andra tillgångar. Bestämmelse härom meddelas
i 275 §. — De värdehandlingar, i vilka enligt 274 § försäkringsfond
eller jämlikt 275 § premiereserv helt eller delvis redovisas, skola enligt bestämmelse
i 276 § förvaras avskilda från bolagets övriga tillgångar och under
minst två lås med olika nycklar, av vilka en innehaves av ett av försäkringsinspektionen
förordnat ombud. I dessa värdehandlingar njuta försäkringstagarna
panträtt såsom i handfången pant till säkerhet för fullgörandet
av bolagets på försäkringsavtalen grundade förbindelser. Det åligger styrelsen
och verkställande direktören att tillse att vid envar tidpunkt värdehandlingar
till erforderligt belopp satts i förvar på föreskrivet sätt. — Meddelar
försäkringsbolag såväl livförsäkring som försäkring av annat slag,
skola jämlikt 277 § tillgångar motsvarande säkerhetsfonden redovisas och
sättas i förvar på sätt som är föreskrivet beträffande försäkringsfond.

A. Säkerhetsprincipen.

Promemorian.

Såsom inledningsvis nämnts innehåller 1903 års lag föreskrifter om redovisning
av försäkringsfonden för livförsäkringar, ökad på visst sätt, i särskilt
deponerade värdehandlingar eller i vissa tillgångar av annan art. För svenska
försäkringsbolag föreskrives motsvarande redovisning ej blott av försäkringsfond
för livförsäkringar utan även av premiereserv för försäkring av
annat slag än personförsäkring, där den meddelas för all framtid eller för
längre tid än tio år. I promemorian uttalas den uppfattningen, att det icke
vore erforderligt att i en lag angående utländska försäkringsanstalter upptaga
bestämmelser om sådan lång sakförsäkring, enär något intresse för utländska
försäkringsföretag att här driva denna försäkringsform icke torde
förefinnas.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

Enligt promemorian borde stadgandet i 262 § 1948 års försäkringslag
om vad försäkringsfonden skall omfatta efterbildas för de utländska anstalternas
del. Detta skulle innebära en nyhet i så måtto att i fonden komme
att ingå även tilldelad återbäring.

I promemorian uttalas vidare, att liksom förut regler om beräkning av
den i försäkringsfonden ingående premiereserven borde meddelas i särskilda
grunder för livförsäkring. Man syntes böra fordra att Konungens stadfästelse
söktes å dessa grunder. De i 264 och 265 §§ nya lagen om försäkringsrörelse
meddelade bestämmelserna om premiereservgrunder och övergångsgrunder
syntes böra givas motsvarande tillämpning beträffande utländska
försäkringsanstalter.

Föreskriften i 1903 års lag att vid redovisningen i värdehandlingar och
andra tillgångar livförsäkringsfonden skall ökas med det belopp, varmed
en tjugondei av fonden må överstiga vad anstalten i samband med ansökningen
om tillstånd nedsatt för livförsäkring, avsågs vid sin tillkomst skola
utgöra en motsvarighet till den för svenska livförsäkringsbolag i 1917 års lag
om försäkringsrörelse stadgade skyldigheten att göra avsättning till säkerhetsfond.
Denna fond utgör ett komplement till försäkringsfonden. I nya
lagen om försäkringsrörelse finnas bestämmelser om ytterligare en kompletterande
fond, nämligen utjämningsfonden. I 271 § av lagen stadgas att
i den mån summan av utjämningsfonden och säkerhetsfonden understiger
fem procent av den del av premiereserven för livförsäkring, som är redovisad
annorledes än genom värdet av svensk återförsäkringsgivares ansvarighet,
så ock i den mån säkerhetsfonden ensam understiger två och en halv procent
av nämnda del av premiereserven, till säkerhetsfonden skall avsättas
minst en tredjedel av bolagets årsvinst å livförsäkringsrörelsen, sedan möjligen
förefintlig förlust å denna rörelse från föregående räkenskapsår täckts.
— I promemorian diskuteras huruvida deposition av något belopp utöver
försäkringsfonden bör fordras. Till en början avvisas tanken att för de
utländska försäkringsanstalterna införa bestämmelser om avsättning till säkerhets-
och utjämningsfonder. I promemorian yttras härom, att man för
de utländska anstalternas del över huvud taget icke borde fordra uppläggande
av särskilda aktiva fonder för den svenska rörelsen. Därest en anstalt
funne det lämpligt att i bokföringshänseende låta tillgångar, som tillhöra
rörelsen här i landet, ingå i fonder avseende anstaltens hela rörelse, syntes
intet vara att invända mot att så skedde. Däremot syntes man såsom för
närvarande böra för anstaltens svenska livförsäkringsrörelse fordra redovisning
av ett belopp utöver försäkringsfonden för att vinna en motsvarighet
till säkerhets- och utjämningsfonderna. Härvid syntes man utan olägenhet
kunna behålla den nuvarande schematiska regeln för beräkning av tilläggsbeloppet.
Detta skulle alltså utgöra en tjugondei av livförsäkringsfonden,
dock att avräkning finge ske för den fixa deposition som skulle göras i
samband med koncessionsansökningen. Denna sistnämnda deposition syntes
alltjämt böra bibehållas såsom en särskild säkerhet. Med det föreslagna
systemet koinme en faktisk skärpning i förhållande till vad som förut gällt

Kunf/l. Maj:ts proposition nr 94.

33

om skyldighet att redovisa tillägg till livförsäkringsfonden att inträda, i den
mån fonden komme att innehålla tilldelad återbäring.

1948 års lag innehåller i fråga om livförsäkringsfonden den betydelsefulla
nyheten att redovisningen skall vara fullgjord vid envar tidpunkt. Enligt
1917 års lag, som därutinnan överensstämde med 1903 års lag, behövde
erforderlig ökning av depositionen icke ske förrän inom viss tid efter varje
räkenskapsårs utgång. I promemorian föreslås, att en motsvarande skärpning
av redovisningskravet genomföres för de utländska anstalterna.

Beträffande de värdehandlingar, som utländsk anstalt må använda för
placering av det mot försäkringsfonden jämte tillägg svarande beloppet,
böra enligt promemorian samma regler som i 274 § nya lagen om försäkringsrörelse
tillämpas, innebärande bland annat att fri placeringsrätt medgives
i viss utsträckning.

I 1903 års lag föreskrives att värdehandling, som användes för redovisning
av livförsäkringsfonden jämte tillägg, icke må upptagas över sitt verkliga
värde. Dock må, under förutsättning att de deponerade värdehandlingarna
beräknas kunna å tider, som med hänsyn till beskaffenheten av anstaltens
förbindelser prövas tillfredsställande, förvandlas i penningar till belopp
motsvarande det angivna värdet, värdehandling, som varit upptagen
jämväl i nästföregående års redovisning, kunna åsättas det då beräknade
värdet ändå att marknadsvärdet är lägre. — I promemorian föreslås, att den
nämnda huvudregeln kompletteras med eu hänvisning till 93 § 1 mom. andra
stycket nya lagen om försäkringsrörelse, där en definition av begreppet
»verkligt värde» lämnas. Undantagsbestämmelsen föreslås, med hänsyn till
att redovisningen enligt förslaget skall vara fullgjord vid envar tidpunkt,
utformad så, att under den angivna förutsättningen värdehandling, som
jämväl under nästföregående räkenskapsår använts för redovisning, må kunna
utan hinder av huvudregeln åsättas det då beräknade värdet.

I det vid promemorian fogade lagutkastet ha de bestämmelser, som åsyfta
säkerhetsprincipens genomförande, utformats i enlighet med de i promemorian
framförda synpunkterna. I 6 och 18 §§ meddelas bestämmelser om
deposition av ett fixt belopp i samband med koncessionsansökan samt om
det deponerade beloppets användning. Dessa regler äro i stort sett likalydande
med motsvarande bestämmelser i 1903 års lag. Föreskrifter om beräkning
av försäkringsfond och om redovisning av denna fond jämte tillägg
givas i 10, 11, 13 samt 15—17 §§.

Yttrandena över promemorian.

I yttrandena har på det hela tagel utkastet i förevarande del lämnats utan
erinran. Några detaljanmärkningar ha emellertid framställts.

Sålunda har riksförbundet förordat redovisning och pantsättning ej blott
av försäkringsfond för livförsäkringar utan även — i likhet med vad som
gäller för svenska försäkringsbolag — av premiereserv för försäkring av
annat slag än personförsäkring, där den meddelas för all framtid eller för
längre tid än tio år. Förbundet omnämner, att dylik lång sakförsäkring i
.‘1 Ilihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 94.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

praktiken förekommer blott i form av brandförsäkring för all framtid av
fastighet. Uttalandet i promemorian, att något intresse för utländska försäkringsgivare
att här driva sådan lång sakförsäkring icke torde förefinnas,
kunde visserligen enligt förbundet vara riktigt, men förhållandena kunde
därutinnan ändras och den nya lagen siktade ju principiellt till att svenska
och utländska försäkringsbolag skulle få bedriva sin verksamhet här i landet
under lika betingelser.

Försäkringsinspektionen ifrågasätter huruvida icke 16 § andra stycket i
utkastet — i likhet med vad som gäller enligt 93 § 5 mom. och 205 § lagen
om försäkringsrörelse — borde förses med ett tillägg av innebörd att värdehandling,
som anskaffats under året må, under i övrigt angivna förutsättningar,
kunna åsättas ett värde, som motsvarar kostnaderna för dess
anskaffning.

Departementschefen.

De i promemorians lagutkast föreslagna reglerna, avseende säkerhetsprincipens
genomförande, synas i stort sett ändamålsenliga. De bygga huvudsakligen
på vad som redan gäller enligt 1903 års lag med vissa ändringar,
föranledda av den nya lagstiftningen för svenska försäkringsbolag.

Riksförbundet har i sitt remissyttrande förordat att reglerna om redovisning
av försäkringsfond för livförsäkring utsträckas till att gälla även premiereserv
för s. k. lång sakförsäkring. Såsom i det föregående antytts infördes
bestämmelser om redovisning av försäkringsfond jämte tillägg för
utländska, här verksamma försäkringsanstalter genom de år 1934 vidtagna
ändringarna i 1903 års lag. Ehuru även vid den tiden för svenska försäkringsbolag
krävdes redovisning av försäkringsfond såväl för livförsäkringar
som för lång sakförsäkring, rådde ingen meningsskiljaktighet om att för de
utländska bolagen redovisningsskyldigheten blott borde avse livförsäkring
och därmed i försäkringstekniskt avseende jämställd försäkringsverksamhet.
Endast i fråga om sådan försäkringsverksamhet ansågs behov av redovisningsbestäminelser
ha yppat sig. Brandförsäkring av byggnad för all
framtid — den enda form av lång sakförsäkring som utövas här — förekommer
enligt vad jag inhämtat huvudsakligen i Sverige och Finland. I vårt
land är förekomsten av denna försäkringsform starkt lokalt begränsad. Det
har från utländskt håll icke visats något intresse för att taga upp denna
speciella försäkringsbransch här. Under sådana förhållanden torde regler
om lång sakförsäkring icke behöva upptagas i lagen.

Försäkringsinspektionens förslag, att bestämmelsen om värdering av
värdehandling bör kompletteras med ett stadgande för det fall att värdehandlingen
anskaffats under räkenskapsåret, synes böra beaktas. Ett tillägg
till utkastets ifrågavarande bestämmelse har därför gjorts i departementsförslaget.

Övriga hithörande bestämmelser i utkastet, vilka i remissyttrandena lämnats
utan erinran, ha ansetts kunna i sak oförändrade upptagas i departementsförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

35

B. Skälighetsprincipen.

Promemorian.

I promemorian uttalas, att det vore en allmänt omfattad mening, att livförsäkringsrörelse
skulle drivas enbart för de försäkrades räkning. Då skälighetsprincipen,
som i fråga om livförsäkring innebure krav på att försäkringstagarens
nettokostnad för försäkringen stode i skäligt förhållande till
försäkringsprestationen, vilket mål enklast kunde uppnås genom en riktigt
anordnad återbäring, i 1948 års lag om försäkringsrörelse fastslagits såsom
en av de bärande grundsatserna på livförsäkringsområdet, hade detta icke
mött några gensagor. Att även utländska anstalters livförsäkringsrörelse
i Sverige borde bedrivas på ett sätt, som vore förenligt med skälighetskravet,
vore givet. En annan fråga vore emellertid om det tekniskt läte sig göra
att vid en ny lagstiftning på området uppställa sådana regler för den svenska
verksamheten, att skälighetskravet kunde anses tillgodosett.

I promemorian erinras om att i det av 1945 års försäkringsutredning avgivna
principbetänkandet skälighetsprincipens införande föreslås även på
skadeförsäkringens område. Detta skulle, enär det där icke vore möjligt att
såsom inom livförsäkringen i efterhand genom återbäring reglera förhållandet
mellan försäkringstagarens kostnad och försäkringsgivarens prestation,
ske genom kontroll enbart över premiesättningen. Med avseende på utländska
anstalter, som dreve direkt rörelse i Sverige, hade man enligt 1945 års
utredning1 att beakta att den svenska rörelsen inginge som ett led i ett större
ekonomiskt sammanhang. Skäligheten av de för den svenska rörelsen tilllämpade
premierna syntes enligt utredningens mening icke kunna bedömas
med ledning enbart av skaderesultat och omkostnader här i landet. Under
sådana förhållanden horde den ifrågavarande rörelsen undantagas från bestämmelserna
rörande skälighetsprincipen. — Beträffande livförsäkring åter,
heter det vidare i promemorian, torde sådant hinder för skälighetsprincipens
genomförande för de utländska anstalterna, som 1945 års utredning
anfört, icke föreligga. Detta berodde på att inom livförsäkringen premier
och återbäring beräknades enligt fastställda grunder. Vissa speciella problem
uppkomme emellertid på grund av att den svenska rörelsen utgjorde
endast en del av en större rörelse och normalt vore av förhållandevis liten
omfattning.

I promemorian uttalas i fortsättningen.

Livförsäkringspremier fastställas på basis av antaganden röranden dödlighet
och andra riskmått, räntefot samt omkostnader. Med hänsyn till säkerhetsprincipen
måste premierna vara av betryggande storlek för mötande
av en ogynnsammare utveckling än den, som kan bedömas som normal.
De innehålla därför vissa säkerhetstillägg, antingen genom att antagandena
valts med viss säkerhetsmarginal eller genom att särskilda tillägg införts. En
kombinering av båda metoderna kan även förekomma. På grund av säkerhetstilläggen
uppkommer under normala förhållanden överskott å rörelsen.
I den mån säkerhetstilläggen frigöras ur influtna premier lagas de vanligen

1 SOU 1949: 95 sid. 105.

36

Kuiiql. Maj:ts proposition nr 94.

i första hand i anspråk för rörelsens konsolidering genom att överföras till
säkerhetsfond, utjämningsfond, återbäringsfond eller annan likartad fond
vid sidan av premiereserven. Om utvecklingen är normal, kunna så småningom
säkerhetstilläggen till övervägande del frigöras ur dessa extrafonder
genom att de i fonderna avlösas av motsvarande bidrag från säkerhetstillägg,
härrörande från yngre årgångar av försäkringar. Skälighetsprincipen fordrar
nu att de frigjorda beloppen återgå till försäkringstagarna. Bolagets återbäringssystem
måste för att såväl säkerhets- som skälighetskravet skall tillgodoses
vara så anordnat, att å ena sidan återbäring icke utbetalas tidigare än
att för konsolidering tillräckliga belopp alltid komma att finnas samlade i
extrafonderna samt å andra sidan den enskilda försäkringens säkerhetstilllägg,
så långt detta ur konsolideringssynpunkt är möjligt, kommer att återföras
till försäkringstagaren senast i samband med försäkringens upphörande.

Ett genomförande av skälighetsprincipen för här verksamma utländska
livförsäkringsanstalter efter samma linjer som för svenska livbolag skulle
innebära bl. a. att premiesättning och återbäring regleras i grunder, stadfästa
av koncessionsmyndigheten. Att i detta fall fastställa premiegrunder
möter uppenbarligen inga särskilda svårigheter. Vad angår återbäringen
måste emellertid hänsyn tagas till vissa speciella omständigheter. Eftersom
en utländsk anstalts rörelse här i riket utgör eu del av en större rörelse,
måste återbäringsgrunderna i detta fall innehålla regler för beräkning av
överskottet å den svenska rörelsen. Det är ju nämligen endast detta överskott,
som de svenska försäkringstagarna kunna ha anspråk på att få återburet
till sig. Vid beräkning av överskottet kommer i betraktande dels att
den svenska rörelsen måste bidraga till gäldande av centrala kostnader för
förvaltning samt för utdelning till aktieägare och garanter, dels ock att det
måste sörjas för en betryggande riskutjämning.

Vad angår centrala kostnader måste återbäringsgrunderna innehålla regler
för fördelning av dessa kostnader mellan den svenska rörelsen och anstaltens
övriga rörelse. Fördelningen kan ske i proportion till premieinkomsten
eller till sammanlagda försäkringsbeloppet men också på annat sätt. Vidare
kan det möjligen befinnas nödvändigt att införa en maximeringsregel
för den svenska rörelsens andel i kostnaderna, så att beloppet icke får överstiga
en viss gräns.

Ur stabilitetssynpunkt är det av vikt att ett försäkringsbestånd, som skall
bilda en självständig utjämningsgrupp, icke är alltför litet. År ett sådant bestånd
obetydligt, kunna förhållandevis få fall av ogynnsamma avvikelser
från de vid premiesättningen beräknade riskerna medföra att stora förluster
drabba gruppen. För ett dylikt bestånd måste därför en sådan återförsäkring
ske att det högsta belopp, som hålles på egen risk inom gruppen, är lågt.
Inom ett stort bestånd kan ett väsentligt högre belopp hållas på egen risk.
En utländsk anstalt torde i regel bedöma sitt återförsäkringsbehov efter sitt
totala bestånd. Dess livförsäkringsrörelse här i landet torde knappast kunna
väntas bliva av sådan omfattning, att den återförsäkring, som anstalten
från nyssnämnda utgångspunkt anser erforderlig, är tillräcklig för att åstadkomma
ett någorlunda stabilt årsöverskott för den svenska rörelsen isolerad.

Om överskottet på den svenska rörelsen skulle beräknas utan en särskild
anordning för riskutjämning, kan man räkna med så stora kastningar i överskotten
för olika år, att dessa överskott icke skulle utgöra ett lämpligt underlag
för bedömning av återbäringens skälighet. Sådana regler torde emellertid
kunna uppställas för överskottets beräkning att en riskutjämning anordnas.
Härvid torde olika metoder vara tänkbara.

Kungi. Maj.ts proposition nr 94.

37

Man kan vid beräkningen av årsöverskottet på den svenska rörelsen betrakta
de i Sverige tecknade försäkringarna såsom återförsäkrade i den
utomlands bedrivna rörelsen. I enlighet med detta betraktelsesätt skulle för
varje svensk livförsäkring som överskjuter en viss gräns den svenska rörelsen
belastas med en återförsäkringspremie för den överskjutande delen. Vid
uträkning av den svenska rörelsens årsresultat upptagas då bland utgifterna
såväl faktiska utgifter för dödsfall, sjukdom och invaliditet, som återförsäkringspremierna.
Svårigheten ligger emellertid här i att bestämma återförsäkringspremier,
som kunna anses skäliga. Dessa premier få icke fastställas så
att medel, som på lång sikt bort utgå såsom återbäring, uttagas från den
svenska rörelsen.

En annan metod att åstadkomma en riskutjämning är följande. På grundval
av den i anstaltens hela rörelse — i Sverige och utomlands — under ett
år inträffade dödligheten, sjukligheten och invaliditeten uträknas för rörelsen
gemensamma dödlighets-, sjuklighets- och invaliditetsintensiteter. Vid
beräkning av årliga överskottet på den svenska rörelsen upptagas på utgiftssidan
— i stället för de verkliga utgifterna på grund av dödsfall, sjukdom
och invaliditet — de utgifter, som skulle ha uppkommit under året därest
dödlighet, sjuklighet och invaliditet inträffat i enlighet med nyssnämnda
statistiska beräkningar för samma år. ''Eventuellt kan metoden tillämpas så,
att nämnda intensiteter grundas på en längre period än ett år. Metoden förutsätter
att dödligheten i anstaltens utländska bestånd kan antagas vara i
stort sett densamma som i det svenska.

Ovanstående två metoder ha här nämnts såsom exempel på särskilda anordningar
för riskutjämning, som kunna vidtagas i samband med beräknandet
av överskottet på den svenska rörelsen. Även andra metoder torde
kunna komma i fråga. Det är uppenbarligen av vikt, att det system som väljes
icke blir oproportionerligt arbetskrävande och kostsamt i tillämpningen.
Ur denna synpunkt kan det befinnas nödvändigt att i viss mån bygga på
approximativa beräkningar.

Av det sagda torde framgå, att möjlighet finnes att för utländska försäkringsanstalter
uppställa regler för beräknande av överskottet av den svenska
livförsäkringsrörelsen på sådant sätt alt underlag för bedömning av återbäringens
skälighet erhålles. Under sådant förhållande synes hinder icke
möta att för dessa anstalters del genom stadfästa grunder reglera återbäringen
till de svenska försäkringstagarna.

Utöver regler för beräknande av nämnda överskott synas återbäringsgrunderna
— i anslutning till vad som gäller för svenska livförsäkringsbolag
— böra innehålla regler för avsättning av vinstmedel för återbäring och
dessa medels användning samt för tilldelning av återbäring och förräntning
av återbäringsmedel. — I tillstånden för utländska försäkringsanstalter att
driva trafikförsäkringsrörelse i Sverige intages, med stöd av ‘21 ij lagen om
trafikförsäkring å motorfordon, regelmässigt föreskrift om deponering på
visst sätt av regleringsfond. Det torde, åtminstone i vissa fall, vara ändamålsenligt
att en liknande deponering göres av de nu ifrågavarande återbäringsmedlen.
Obligatorisk skyldighet därtill torde emellertid icke böra
stadgas i lagen. I återbäringsgrunderna bör emellertid, då så finnes påkallat,
kunna intagas bestämmelser om förvaring och redovisning av medel, som
avsatts för återbäring.

För de utländska anstalternas del torde, utöver premie-, premiereserv- och
återbäringsgrunder, böra krävas ytterligare följande livförsäkringsgrunder,
nämligen grunder beträffande försäkringstagares rätt till återköp och fribrev,
beträffande belåning av försäkringsbrev hos anstalten, beträffande verkan
av underlåten premiebetalning och beträffande försäkringstagares rätt

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

när eljest försäkring upphör i förtid eller anstalten av annan orsak är fri
från ansvarighet för försäkringsfall. Beträffande samtliga livförsäkringsgrunder
synes höra angivas, att de skola avse att trygga anstaltens förmåga
att dels fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal, dels bereda
försäkring till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad.

I enlighet med vad sålunda anförts i promemorian har i utkastet skälighetsprincipen
införts beträffande livförsäkring och därmed jämställd försäkringsverksamhet.
I huvudsak har härvid det för svenska försäkringsbolag
gällande systemet följts, dvs. beräkning av premier och återbäring skall
enligt utkastet ske jämlikt fastställda grunder. Dessa skola stå i överensstämmelse
med såväl säkerhets- som skälighetsprincipen. — Nu ifrågavarande
bestämmelser återfinnas i 11—14 §§ utkastet.

Yttrandena över promemorian.

Försäkringsinspektionen finner det fullt i sin ordning att, såsom föreslagits,
även utländska bolag skola upprätta och söka stadfästelse på grunder
beträffande beräkning av premier, premiereserv in. in. men avstyrker förslaget
i fråga om grunder för återbäring. Inspektionen anför härom.

Att även utländska anstalters livförsäkringsrörelse i Sverige bör bedrivas
i överensstämmelse med det för svenska livbolag lagstadgade skälighetskravet,
finner inspektionen i princip riktigt. Inspektionen vill emellertid framhålla
att förutsättningarna för bedömandet av huruvida denna princip upprätthålles
eller icke gestalta sig helt annorlunda då fråga är om utländskt
försäkringsbolag.

Såsom närmare utvecklas i det remitterade förslaget, kan man i regel icke
vänta att utländska bolags livförsäkringsrörelse i vårt land blir av sådan
omfattning alt de därå framkommande årsresultaten utgöra ett lämpligt underlag
för bedömning av återbäringens skälighet, med mindre särskilda anordningar
träffas för riskutjämning. I förslaget skisseras i anslutning härtill
två alternativa metoder för en sådan beräkning av årsöverskotten, att en
riskutjämning därigenom anordnas. Den ena metoden bygger på en slags
återförsäkringskonstruktion, enligt vilken de i Sverige tecknade försäkringarna
skulle betraktas såsom återförsäkrade i den utomlands bedrivna rörelsen.
Metodens svaghet ligger, såsom också framhålles, i svårigheten att bestämma
återförsäkringspremier, som kunna anses skäliga. Inspektionen vill
för sin del understryka dessa svårigheter och förmenar att de äro av den art
att metodens användbarhet kan ifrågasättas. Den andra metoden baseras på
en riskutjämning av det svenska beståndet tillsammans med det utländska
bolagets hela försäkringsbestånd. Denna metod skulle emellertid i det fall att
dödligheten i bolagets hemland är lägre eller högre än dödligheten i vårt
land leda till att man i ena fallet fordrade att det svenska beståndet skulle
tillgodogöras dödlighetsvinster, som uppkommit på grund av rörelsen utanför
vårt land, och i andra fallet att de på svenska beståndet uppstående dödlighetsvinsterna
skulle fråntagas beståndet i vårt land. Man skulle i anslutning
härtill som en ytterligare metod kunna tänka sig en riskutjämning tillsammans
med svenska försäkringsbolag. En föreskrift härom skulle emellertid
i realiteten innebära att man påtvingade bolaget en återförsäkring,
som det icke kan förutsättas vara i behov av. Även i övrigt skulle metoden
leda till att man på ett föga lämpligt sätt bunde bolagets handlingsfrihet.

Vad här anförts ger vid handen att det torde vara ytterst svårt om ens
möjligt att beträffande utländska livbolags svenska rörelse finna en an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 94

39

ordning för riskutjämning, som lämpar sig som underlag för en bedömning
av återbäringens skälighet. I varje fall lär man icke kunna åstadkomma en
skälighetsbedömning av samma art som beträffande svenska bolag. Det sista
torde jämväl gälla skälighetsbedömningen av det bidrag till det utländska
bolagets centrala förvaltning och för utdelning till aktieägare och garanter,
varmed det svenska beståndet belastas, ävensom storleken av den ersättning
som skäligen bör komma det utländska bolaget till del med hänsyn till dess
skyldighet att garantera försäkringssummorna inom det svenska beståndet
oavsett huruvida detta bestånd ger vinst eller förlust.

Inspektionen vill med hänsyn till ovan angivna omständigheter även ifrågasätta
huruvida det för ett utländskt livförsäkringsbolag med direkt verksamhet
i vårt land skall anses lämpligt att särskilda återbäringsgrunder
stadfästas för det svenska beståndet. Detta kan nämligen komma att för bolaget
innebära väsentliga komplikationer, därest nämnda grunder avvika
från den av moderbolaget i dess hemland tillämpade återbäringstekniken.

Även om utländskt bolag med rätt att driva livförsäkring i vårt land
skulle erhålla en undantagsställning i så måtto att återbäringsgrunder icke
fastställas torde detta komma att få ytterst ringa betydelse. Till följd av
konkurrensen med svenska livbolag lära de utländska bolagen i alla fall
komma att se sig nödsakade att bereda sina svenska försäkringstagare villkor,
som äro likvärdiga med de svenska bolagens. I anslutning härtill må även
nämnas, att endast ett utländskt bolag för närvarande har koncession för
livförsäkringsrörelse i vårt land, nämligen det danska bolaget Hafnia, och
att några ytterligare koncessioner för sådan rörelse, vare sig åt utländska
eller svenska bolag, med hänsyn till behovsprineipen förmodligen icke kunna
väntas komma i fråga inom överskådlig tid.

Under åberopande av det anförda får inspektionen hemställa att skälighetsprincipen
icke införes i lagen.

Riksförbundet framställer icke någon principiell invändning mot skälighetsprincipens
antagande i den föreslagna lagen men säger sig därvid
icke ha tagit ställning till frågan huruvida det verkligen är möjligt att uppställa
tillfredsställande regler för beräknande av överskottet å en utländsk
anstalts rörelse i Sverige.

Folket-Samcirbete finner det framgå av promemorian, att tillämpningen av
skälighetsprincipen på utländska anstalters livförsäkringsrörelse i Sverige
komme att möta stora svårigheter. Beträffande de två i promemorian skisserade
metoderna att beräkna det överskott, som skall tillkomma de svenska
försäkringstagarna, på ett skäligt sätt utan att eftersätta kravet på utjämning
anför Folket-Samarbete:

Den ena metoden innebär excedentåterförsäkring av den svenska affären
i den utomlands bedrivna rörelsen. I promemorian framhålles emellertid, att
det blir svårt att fastställa skäliga åtcrförsäkringspremier. Folket-Samarbete
vill tillägga, att i ett litet bestånd är excedentåterförsäkring icke tillräcklig
för beredande av erforderlig utjämning. Även om alla försäkringssummor
vore lika stora skulle utjämningen nämligen vara otillfredsställande.

Den andra metoden innebär, att dödlighet och övriga riskmått utjämnas
över anstaltens hela rörelse, icke endast inom den svenska avdelningen. I
promemorian påpekas emellertid, alt metoden förutsätter, att dödligheten i
anstaltens utländska bestånd kan antagas vara i stort sett densamma som i
det svenska — en förutsättning, som ingalunda alltid eller ens i regel är
för handen. Det bör också påpekas, all om ell svenskt livförsäkringsbolag

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

med verksamhet i utlandet tillämpade en metod, som skulle kunna innebära,
att den högre dödligheten i den utländska avdelningen reducerade återbäringen
för de svenska försäkringstagarna, skulle försäkringsinspektionen
icke gärna kunna underlåta att konstatera, att förfarandet stode i strid mot
skälighetsprincipen.

Promemorian anvisar sålunda icke någon acceptabel metod att bedöma
skäligheten av utländska bolags grunder för livförsäkring i Sverige. Enligt
Folket-Samarbetes mening ligger detta i sakens natur. De tillämpningssvårigheter,
som skälighetsprincipen erbjuder, äro alltid vanskliga men i fråga
om utländska anstalter bli svårigheterna oöverkomliga. Om skälighetsprincipen
trots detta lagfästes blir tillsynsmyndigheten nödsakad att vara avsevärt
mindre sträng vid dess tillämpning''på utländska anstalter än vid dess
tillämpning på svenska anstalter. Slutresultatet av skälighetsprincipens lagfästande
skulle sålunda bli, att allmänheten bibringades den föreställningen,
att de utländska försäkringsbolagens rörelse här i landet vore underkastad
samma skälighetskontroll som de inhemska företagen, medan denna kontroll
i själva verket måste bli en nullitet.

Folket-Samarbete föreslår därför, att skälighetsprincipen utmönstras ur
den föreslagna lagen. Även om denna princip icke fastslås i lagen komma
enligt Folket-Samarbetes uppfattning de utländska anstalterna att på grund
av konkurrensen från svenska livbolag nödgas tillämpa skäliga återbäringsgrunder.

Generalagenterna säga sig icke vilja rikta någon anmärkning mot skälighetsprincipen
såsom sådan men ifrågasätta huruvida de rent tekniska möjligheterna
förefinnas för en tillämpning av denna princip på den av de utländska
försäkringsanstalterna i Sverige bedrivna verksamheten.

Departementschefen.

Vad 1945 års försäkringsutredning i sitt principbetänkande yttrat angående
de praktiska hinder som föreligga mot att inom skadeförsäkringen införa
skälighetsprincipen för de utländska anstalternas rörelse här synes
övertygande. Varken i departementspromemorian eller i något remissyttrande
har heller ifrågasatts, att principen skulle genomföras på detta område.

Såsom i promemorian yttrats äro emellertid ifråga om möjligheterna att
införa skälighetsprincipen förhållandena annorlunda inom livförsäkringsområdet.
Man kan där — i motsats till vad som är fallet inom skadeförsäkringen
— reglera förhållandet mellan kostnaden för en försäkring och försäkringsgivarens
prestation genom återbäring i efterhand, och för denna
återbäring kunna tekniska grunder upprättas och underställas koncessionsmyndighetens
prövning.

I promemorian föreslås ett system för genomförande av skälighetsprincipen
inom livförsäkringen, vilket nära ansluter sig till vad som gäller för
svenska livförsäkringsbolag. Förslaget innebär att man uppställer krav på
att återbäringsgrunder skola upprättas och stadfästas av koncessionsmyndigheten.
Det påpekas emellertid, att man vid upprättandet av sådana grunder
för de utländska anstalternas del kommer in på speciella problem, sammanhängande
med nödvändigheten att beräkna årsöverskottet å enbart den

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

41

svenska delrörelsen på elt sådant sätt, att ett användbart underlag erhålles
för bedömning av återbäringens skälighet. Härvid träda framför allt två
frågor i förgrunden. Dels måste regler uppställas för beräkning av den svenska
rörelsens deltagande i centrala förvaltningskostnader in. in. och dels
måste man sörja för en betryggande riskutjämning. I båda dessa hänseenden
skisseras i promemorian olika tänkbara tillvägagångssätt. I två remissyttranden,
som gå ut på att skälighetsprincipen icke bör införas i lagen, kritiseras
bl. a. de i promemorian nämnda metoderna för anordnande av en riskutjämning.

Den ena av dessa metoder, enligt vilken de i Sverige tecknade livförsäkringar
som överstiga en viss gräns skulle betraktas såsom återförsäkrade i
den utomlands bedrivna rörelsen, betecknas i yttrandena såsom så svårtillämpad
att dess användbarhet ifrågasättes; svårigheten skulle ligga i att
fastställa skäliga premier för återförsäkringen.

Redan i promemorian har det vanskliga i denna metod antytts. Trots
den angivna svårigheten skulle metoden möjligen kunna användas, om den
utländska anstaltens svenska livförsäkringsbestånd vore tämligen stort och
av sådan beskaffenhet, att excedentåterförsäkring behövde företagas endast
i förhållandevis liten utsträckning. Dessa förutsättningar torde emellertid
icke föreligga annat än i undantagsfall. För de fall, då behovet av utjämning
är större, torde metoden icke lämpa sig.

Den andra i promemorian nämnda metoden för riskutjämning går ut på
att en utjämning anordnas för det svenska livförsäkringsbeståndet tillsammans
med den utländska anstaltens hela bestånd av livförsäkringar. Till
grund för beräkningen av överskottet å den svenska rörelsen skulle då läggas
för anstaltens hela rörelse gemensamma dödlighets-, sjuklighets- och
invaliditetsintensiteter. I de nämnda två remissyttrandena har anförts, att
denna metod vore användbar endast under förutsättning, att dödligheten
inom anstaltens utländska bestånd vore i stort sett densamma som inom
det svenska. Vore dödligheten olika i bestånden, skulle eu tillämpning av
metoden innebära, att på grund av skillnaden i dödlighet dödlighetsvinster
skulle överföras från det ena beståndet till det andra.

Beträffande sistnämnda anmärkning må framhållas, att därest eu konstaterad
skillnad i dödlighet mellan de olika bestånden förefunnes, metoden
likväl skulle kunna användas, om vid uträkningen av de gemensamma dödlighetsintensitetcrna
lämpliga korrektioner gjordes med hänsyn till denna
skillnad. En sådan beräkningsmetod bleve emellertid mycket komplicerad
och i praktiken ofta svårgenomförbar. Det kan f. ö. ifrågasättas om det skulle
vara rimligt att avfordra den utländska anstalten sådana uppgifter angående
hela dess utländska rörelse, som vore nödvändiga för att kontrollera metodens
riktiga tillämpning för ett relativt begränsat bestånd bär i landet.

Till de invändningar mot de nämnda metoderna för riskutjämning, som
alltså kunna göras, kommer att det — såsom i ett remissyttrande framhållcs
— kan ställa sig svårt att bedöma skäligheten av det bidrag, som den
svenska rörelsen bör lämna till anstaltens centrala förvaltning, för utdelning
åt aktieägare och garanter och för andra ändamål.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Ehuru det givetvis i och för sig vore önskvärt att även för utländska anstalters
här bedrivna livförsäkringsrörelse återbäringen reglerades genom grunder,
som fastställts av koncessionsmyndigheten, finner jag mig av nu angivna
skäl icke böra förorda en sådan anordning. I det inom departementet upprättade
lagförslaget har därför skälighetsprincipen icke upptagits. Såsom
framhållits av försäkringsinspektionen och Folket-Samarbete torde man
kunna förvänta, att utländska livförsäkringsanstalter likväl, på grund avkonkurrensen
från svenska bolag, komma att bereda sina svenska försäkringstagare
villkor, som icke äro sämre än de svenska bolagens.

I promemorian har föreslagits, att — utöver återbäringsgrunder — för
livförsäkring skola upprättas grunder beträffande beräkning av försäkringspremier
och premiereserv, beträffande försäkringstagares rätt till återköp
och fribrev, beträffande belåning av försäkringsbrev hos anstalten, beträffande
verkan av underlåten premiebetalning och beträffande försäkringstagares
rätt när eljest försäkring upphört i förtid eller anstalten av annan
orsak är fri från ansvarighet för försäkringsfall. Jag finner lämpligt att bestämmelser
om sådana grunder ingå i lagen.

III. Övriga bestämmelser.

Utöver förut omnämnda regler innehåller det vid promemorian fogade lagutkastet
åtskilliga bestämmelser, vilka i allmänhet hämtats från 1903 års
lag eller äga motsvarighet i den nya lagen om försäkringsrörelse. Här kunna
särskilt nämnas bestämmelser om tillsyn å försäkringsrörelse, som avses i
lagen, föreskrifter angående försäkringsverksamhetens upphörande och beträffande
överlåtelse av försäkringsbestånd, regler om överklagande av försäkringsinspektionens
beslut och om undantag från lagens tillämplighet,
straffbestämmelser och övergångsbestämmelser.

Dessa bestämmelser, vilka i remissyttrandena i stort sett lämnats utan
erinran, har jag i allmänhet funnit mig kunna tillstyrka i sak. Det torde
icke vara nödvändigt att i detta sammanhang närmare ingå på bestämmelserna
i fråga. I specialmotiveringen kommer jag att lämna en redogörelse för
de anmärkningar, som förekommit under remissbehandlingen, och de övriga
frågor, som böra upptagas till diskussion.

Den nya lagen om försäkringsrörelse innehåller detaljerade regler om
registrering av ansökningar, anmälningar och beslut i frågor, som gälla
svenska försäkringsbolag. Registreringen sker i det hos försäkringsinspektionen
förda försäkringsregistret. Vad i registret införes skall, med visst
undantag, genom inspektionens försorg kungöras i allmänna tidningarna. I
1903 års lag finnas inga föreskrifter om registrering. Något formligt register
rörande utländska försäkringsanstalter föres icke heller.

I det vid promemorian fogade lagutkastet ha bestämmelser om registrering
icke medtagits. Däremot innehåller utkastet — liksom 1903 års lag —
föreskrifter om att försäkringsinspektionen skall låta i allmänna tidningarna
införa kungörelse om vissa inträffade händelser av natur att böra bringas till
allmänhetens kännedom.

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Folket-Samarbete har uttryckt den uppfattningen, att ifråga om registrering
likställighet mellan svenska och utländska anstalter vore både önskvärd
och möjlig. Varken försäkringsinspektionen eller övriga remissinstanser
har påyrkat någon ändring i utkastet på denna punkt.

Något verkligt behov av ett registreringsförfarande för de utländska anstalterna
synes icke föreligga. Att anordna ett sådant torde endast medföra
onödiga formaliteter. I departementsförslaget ha därför inga bestämmelser
om registrering upptagits.

Jag övergår nu till en redogörelse för särskilda bestämmelser i departementsförslaget.

Speciell motivering.

2 §■

Enligt bestämmelsen i 2 § andra stycket lagen om försäkringsrörelse skola
lagens stadganden angående livförsäkring, med undantag av förbudet i första
stycket samma paragraf att förena livförsäkringsrörelse med försäkringsrörelse
av annat slag, äga motsvarande tillämpning i fråga om annan personförsäkring,
som meddelas för livstid eller för längre tid än tio år. Även
i 1903 års lag jämställes i vissa hänseenden sådan lång annan personförsäkring
med livförsäkring, nämligen såvitt gäller bestämmelserna om redovisning
av försäkringsfond jämte tillägg, om särskild administration då livförsäkringsrörelse
nedlägges samt om överlåtelse av livförsäkringsbestånd.

Regeln i tredje stycket av förevarande paragraf ansluter sig till den nämnda
bestämmelsen i 1948 års lag. I fråga om de speciella koncessionsvillkoren
i 2 § första och andra styckena samt 6 § första stycket 5 har lång annan personförsäkring
lämpligen icke ansetts böra jämställas med livförsäkring.

6 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om vilka handlingar som skola
bifogas ansökan om koncession. I 1903 års lag finnas motsvarande föreskrifter
i 4 §. Bestämmelserna i punkterna 6 och 7 sistnämnda lagrum om företeende
av skriftligt bemyndigande för försäkringsinspektionen att förordna
ombud för anstalten i vissa fall och av skriftlig förklaring att anstalten i
allt som angår rörelsen här i riket underkastar sig svensk lag och svensk
myndighets avgörande ha ansetts icke behöva upptagas i den nya lagen. Beviljad
koncession innebär enligt 1 § i förslaget tillåtelse att driva försäkringsrörelse
under de villkor som stadgas i lagen. Härav följer, att försäkringsinspektionen
i de fall, som angivas i lagen, äger förordna ombud samt —- jämlikt
5 § — att anstalten i alla av den svenska rörelsen härflytande rättsförhållanden
lyder under svensk lag samt är pliktig att svara inför svensk domstol
och underkasta sig svensk imyndighets avgörande.

Då i förevarande paragraf med avseende på generalagentens fullmakt fö -

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 94-

reskrives att den skall vara »behörig» avses därmed att uppställa samma
formella krav, som angivits i punkt 8 av 4 § 1903 års lag, eller alltså att det
skall styrkas att den som utfärdat fullmakten är berättigad därtill och att
handlingen är avfattad i enlighet med hemlandets lagar.

Liksom 1903 års lag upptager departementsförslaget föreskrift om att vid
ansökning om koncession anstaltens »förvaltningsberättelse» för ettvart av
de tio sista åren skall företes. Uttrycket avser icke endast förvaltningsberättelse
i den svenska aktiebolagslagens mening utan även redovisningshandlingar,
motsvarande svenska bolags balans- samt vinst- och förlusträkningar.
Så har uttrycket ock uppfattats i rättstillämpningen.

10 §.

Såsom omnämnts i den allmänna motiveringen innehåller förslaget icke
några regler om återbäringsgrunder. Det bär likväl ansetts riktigt att fordra,
att i försäkringsfonden skall ingå värdet av anstaltens ansvarighet på grund
av återbäring, som anstalten må ha tilldelat försäkringstagarna. Sådan
återbäring utgör liksom ersättnings- och premiereserverna en försäkringstagarnas
fordran gentemot anstalten och bör vara säkerställd på samma
sätt som dessa. Till tillsynsmyndighetens upplysning bör den i paragrafen
omnämnda redogörelsen innehålla uppgift om den återbäringsprincip, som
anstalten tillämpar, och omfattningen av den återbäring till svenska försäkringstagare,
som ägt rum under året.

17 §•

Denna paragraf motsvarar 279 § 1 mom. första stycket lagen om försäkringsrörelse.
Såsom utländsk försäkringsanstalts aktuarie för dess svenska
rörelse bör uppenbarligen kunna godkännas t. ex. en för anstaltens hela rörelse
anställd, utomlands bosatt person, om han befinnes kompetent.

18 §.

Enligt 300 § lagen om försäkringsrörelse äger försäkringsbolag icke utan
försäkringsinspektionens medgivande sluta avtal, varigenom bolaget förbinder
sig att i återförsäkring avgiva ännu icke tecknade livförsäkringar,
där avtalet icke kan av bolaget uppsägas att utan vederlag upphöra senast
ett år efter uppsägningen. Vidare må försäkringsbolag ej utan inspektionens
medgivande sluta avtal om avgivande i återförsäkring av redan tecknad
livförsäkring, där försäkringen vid avtalets ingående varit i kraft mera än
ett halvt år.

Syftet med bestämmelserna är att förhindra att osunda återförsäkringsavtal
slutas.1 Sådana avtal kunna bl. a. lända livförsäkringstagarna till förfång
genom att dessa gå miste om skälig återbäring.

Även för utländsk livförsäkringsrörelse i Sverige synes en liknande kontroll
böra anordnas. Tillsynsmyndighetens prövning av avtalen bör ske efter
samma principer som då det gäller svenska bolag. Emellertid synes

* Se härom prop. nr 50/1914 sid. Öl.

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

kontrollen här icke böra i lagen inskränkas till vissa slag av återförsäkringsavtal
såsom skett i 1948 års lag. Med hänsyn härtill har i förslaget stadgats,
att utländsk försäkringsanstalt icke må utan försäkringsinspektionens medgivande
sluta avtal om avgivande i återförsäkring av livförsäkring hörande
till anstaltens rörelse här i riket. Givetvis bör för visst eller vissa slag av
återförsäkringsavtal kunna i förhand lämnas generellt medgivande att gälla
tills vidare.

19 och 20 §§.

Dessa paragrafer motsvara 301 respektive 302 § lagen om försäkringsrörelse.

21

Paragraf en motsvarar 14 § 1903 års lag. I lagrummet upptages bl. a. förbud
för utländsk försäkringsanstalt att angiva att den genom att fullgöra
i lagen föreskriven skyldighet att nedsätta värdehandlingar ställt fullgod säkerhet
för sina svenska försäkringstagare.

Remissyttrandena.

Generalagenterna ha yrkat, att nämnda förbud skall utgå eller omarbetas.
Enligt generalagenternas mening vore de i utkastet föreslagna säkerhetsföreskrifterna
i varje fall beträffande livförsäkringen lika betryggande som
de för svenska försäkringsbolag gällande bestämmelserna. Förbudet, som
stått kvar sedan tillkomsten av 1903 års lag, försatte utländska försäkringsanstalter
i sämre ställning än svenska försäkringsbolag. Såvitt känt sattes
icke svenska försäkringsbolag utomlands i motsvarande sämre läge.

Även riksförbundet har förordat att bestämmelsen korrigeras.

Departementschefen.

Det ifrågavarande stadgandet avsåg i sin ursprungliga lydelse förbud för
anstalten att angiva att den genom att verkställa den fixa depositionen i
samband med koncessionsansökningen hade ställt fullgod säkerhet för sina
svenska försäkringstagare. I samband med att år 1934 skyldighet infördes
att redovisa försäkringsfond jämte tillägg yrkade i ett remissyttrande generalagenten
för ett utländskt försäkringsbolag att förbudet skulle borttagas.
Yrkandet avvisades då med motivering, att det skydd för de svenska försäkringstagarnas
intresse, som bereddes genom stadgandet i fråga, icke genom
den nya lagstiftningen kunde anses bliva så utvidgat alt det bleve likvärdigt
med det skydd, som staten genom sin lagstiftning och tillsyn över
de inhemska försäkringsbolagen beredde deras försäkringstagare.

De skäl som sålunda anfördes mot att borttaga denna bestämmelse synas
alltjämt bärande. Enligt lagen om försäkringsrörelse sker en ingående kontroll
av svenska försäkringsbolags soliditet. En liknande uppsikt över utländska
anstalter kan av naturliga skäl icke utövas här. Det anmärkta stadgandet
torde därför böra bibehållas i den nya lagen.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

23 §.

Stadgandet motsvarar 280 § lagen om försäkringsrörelse.

24 §.

Paragrafen innehåller en uppräkning av vissa speciella skyldigheter för
generalagenten. Bestämmelserna motsvaras av föreskrifter i 6 § 1903 års
lag samt 281—283 och 287 §§ 1948 års lag. Vad i 6 § förstnämnda lag stadgas
om kungörande av ändring i anstaltens reglemente och av den årliga uppgiften
om anstaltens verksamhet inom riket har ansetts kunna utelämnas.
Rörande innebörden av det i paragrafen förekommande uttrycket »förvaltningsberättelsen»
må hänvisas till vad därom anförts vid 6 §.

25 §.

Genom denna paragraf har försäkringsinspektionen tillagts befogenhet att
framställa erinringar och ålagts att i vissa fall meddela förelägganden, eventuellt
vid vite. Härtill har anknutits ett stadgande, att därest föreläggande
icke efterkommes, koncessionen kan förklaras förverkad. I lagen om försäkringsrörelse
finnas motsvarande stadganden i 288 och 289 §§.

34—37 §§.

De i dessa paragrafer meddelade straffbestämmelserna äro utformade i
nära anslutning till motsvarande stadganden i 325—330 §§ 1948 års lag.
Liksom i nämnda lag lämnas åtskilliga föreskrifter utan straffsanktion.
Detta har ansetts möjligt med hänsyn till att de utländska generalagenturerna
stå under fortlöpande tillsyn av offentlig myndighet och att vid konstaterad
bristande efterlevnad av föreskrifterna inskridande kan ske genom
töreläggande vid vite eller —- i sista hand — genom koncessionens återkallande.

39 och 40 §§.

Den föreslagna lagen har avsetts skola träda i kraft den 1 januari 1951,
då giltighetstiden utgår för lagen den 17 juni 1948 om vissa inskränkningar
i utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i riket.

Den nya lagen föreslås skola äga tillämpning även beträffande anstalt,
som enligt äldre lag erhållit tillstånd att driva försäkringsrörelse här i riket,
dock med vissa undantag. För anstalter, som driva rörelse, avseende annan
försäkring än livförsäkring, synes ny koncession för rörelsens fortsatta bedrivande
icke böra fordras. För rörelse, som avser livförsäkring, måste emellertid
grunder upprättas och stadfästas i enlighet med bestämmelserna i den
nya lagen. Därför bör för sistnämnda slag av rörelse koncession sökas enligt
nya lagen. Koncessionsprövningen bör emellertid, i likhet med vad som
enligt övergångsbestämmelserna till nya lagen om försäkringsrörelse gäller
för existerande svenska försäkringsbolag, icke avse frågan huruvida rörelsen
är behövlig.

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Då år 1934 i 1903 års lag infördes regler om redovisning av försäkringsfond
m. m., föreskrevs att de nya bestämmelserna — med vissa undantag
—- icke skulle äga tillämpning å anstalt, som vid lagens ikraftträdande den
1 oktober 1934 upphört att bär i riket driva livförsäkringsrörelse. — I 40 §
av departementsförslaget har intagits en föreskrift av innehåll, att därest
utländsk försäkringsanstalt före lagens ikraftträdande upphört att här i riket
driva livförsäkringsrörelse, skall med avseende å anstaltens bestånd av
livförsäkringar äldre bestämmelser alltjämt gälla.

Hemställan.

Härefter hemställer föredraganden, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
lagförslag, av den lydelse bilaga B till detta protokoll utvisar, måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Erik Skiöld.

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

Bilaga A.

Utkast

till

Lag om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva
försäkringsrörelse här i riket.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Utländsk försäkringsanstalt må, under förutsättning att Konungen meddelat
tillåtelse (koncession) därtill, här i riket driva försäkringsrörelse genom
generalagent såsom syssloman och i övrigt under villkor, som stadgas
i denna lag.

2 §•

Ej må utländsk försäkringsanstalt här i riket med livförsäkringsrörelse
förena försäkringsrörelse av annat slag, med mindre särskilda skäl äro
därtill.

De nedan i denna lag meddelade särskilda bestämmelserna angående livförsäkring,
med undantag av stadgandet i 6 § första stycket 5, skola äga
motsvarande tillämpning i fråga om annan personförsäkring, som meddelas
för livstid eller för längre tid än tio år.

3 §•

Anstalt må ej för sin rörelse här i riket hava mer än en generalagent.
Denne må, därest sådant ej förbjudes i fullmakten, använda ombud vid
rörelsens drivande.

4 §•

Generalagent skall vara bosatt här i riket, råda över sig och sin egendom
samt, därest han är utländsk undersåte, hava på sätt särskilt är föreskrivet
förvärvat rätt att inom riket idka handel eller annat näringsyrke.

Generalagentur må även innehavas av svenskt aktiebolag eller ömsesidigt
försäkringsbolag, såvida samtliga styrelseledamöterna äro efter vad ovan i
denna paragraf sägs behöriga, eller av svenskt handelsbolag, om samtliga
bolagsmännen äga dylik behörighet. För fullgörande av de skyldigheter,
som åligga generalagent, svare i förra fallet envar styrelseledamot och i det
senare envar bolagsman, som ej är enbart kommanditdelägare.

5 §•

Utländsk försäkringsanstalt, som här i riket driver försäkringsrörelse,
skall i alla därav härflytande rättsförhållanden lyda under svensk lag samt
vara pliktig att svara inför svensk domstol och underkasta sig svensk myndighets
avgörande.

Anstaltens verksamhet här i riket skall på sätt i denna lag sägs stå under
tillsyn av försäkringsinspektionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

49

Om meddelande av koncession.

6 §•

I ansökan om koncession enligt denna lag skall angivas den försäkringsgren,
som den tillämnade rörelsen skall avse. Ansökningen skall, ställd till
Konungen, inlämnas till försäkringsinspektionen och vara åtföljd av:

1. handlingar som styrka generalagentens behörighet enligt 4 §;

2. det för anstalten gällande reglementet;

3. bevis att anstalten i sitt hemland eller annorstädes med laga rätt driver
sådan försäkringsrörelse, som är i fråga, jämte behörigen styrkt uppgift
om den tid detta ägt rum och om anmärkningar, som av myndigheterna
i hemlandet under de sista tre åren må hava framställts mot anstaltens
verksamhet, ävensom anstaltens förvaltnings-och revisionsberättelse för vart
och ett av de tio sista åren, därest anstalten så länge varit i verksamhet;
dock må, då fråga är om trafikförsäkring, i stället för bevis som nu sagts
företes bevis att anstalten äger i hemlandet eller annorstädes driva automobilf
örsäkringsrörelse;

4. behörig fullmakt för generalagenten att å anstaltens vägnar här i riket
driva försäkringsrörelsen och att uti alla därav härflytande rättsförhållanden
för anstalten mottaga stämning samt själv eller genom annan tala och
svara;

5. bevis att anstalten för ändamål som i 18 § sägs samt på sätt och
under villkor, som av försäkringsinspektionen godkännas, i riksbanken nedsatt
i obligationer, utfärdade av svenska staten, ett belopp av etthundratusen
kronor för livförsäkring, samma belopp för brandförsäkring eller sjöförsäkring,
ett belopp av tvåhundratusen kronor för trafikförsäkring och
ett belopp av femtiotusen kronor för varje annat slag av försäkring.

Därest den tillämnade rörelsen avser livförsäkring, skola enligt vad i 11 §
sägs upprättas särskilda grunder för verksamheten. Å grunderna, som skola
bifogas ansökningen om koncession, skall sökas Konungens stadfästelse.

7 §•

Konungen prövar ansökningens förenlighet med bestämmelsen i 2 § första
stycket ävensom huruvida de i 6 § föreskrivna villkoren äro uppfyllda,
så ock om upprättade grunder överensstämma med denna lag samt lag och
författning i övrigt och om därutöver, med hänsyn till omfattningen och
beskaffenheten av den tillämnade rörelsen, särskilda bestämmelser må erfordras.
Är generalagenten behörig enligt 4 § och finnes den tillämnade rörelsen
behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet,
stadfäster Konungen upprättade grunder samt godkänner
generalagenten och beviljar koncession för den i ansökningen avsedda
verksamheten tills vidare eller, där särskilda omständigheter föranleda därtill,
för bestämd tid, högst tio år, och därutöver intill slutet av då löpande
räkenskapsår.

8 §•

Sedan koncession beviljats skola de i 6 § omförmälda, vid ansökningen
fogade handlingarna förvaras hos försäkringsinspektionen. Om beviljande
av koncession och godkännande av generalagent låte försäkringsinspektionen
införa kungörelse i allmänna tidningarna.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. JVr 94.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

9 §•

Ä ändring av stadfästa grunder skall ock sökas stadfästelse.

Ansökan om förlängning av koncession, som beviljats för bestämd tid,
skall göras sist sexton månader före utgången av den löpande koncessionen.

Ansökan, som i denna paragraf avses, skall ställas till Konungen och inlämnas
till försäkringsinspektionen. Konungen må uppdraga åt inspektionen
att i Konungens ställe meddela stadfästelse å ändring av grunder,
såvida ändringen icke avser väsentlig omläggning av anstaltens rörelse
inom riket.

Har ändring av grunder stadfästs eller har förlängning av koncession beviljats,
skall försäkringsinspektionen ofördröj ligen låta införa kungörelse
därom i allmänna tidningarna.

Om försäkringsrörelsens bedrivande.

10 §.

Generalagenten åligger att för varje räkenskapsår enligt formulär, som
fastställes av försäkringsinspektionen, upprätta redogörelse angående anstaltens
verksamhet inom riket.

För livförsäkringsverksamhet skall i redogörelsen under beteckningen
försäkringsfond såsom skuld upptagas det å räkenskapsårets sista dag beräknade
värdet av anstaltens ansvarighet på grund av
dels inträffade försäkringsfall (ersättningsreserv),
dels löpande försäkringar (premiereserv),
dels ock tilldelad återbäring.

11 §•

För livförsäkring skola grunder upprättas beträffande

1. beräkning av försäkringspremier och premiereserv;

2. försäkringstagares rätt till återköp och fribrev;

3. belåning av försäkringsbrev hos anstalten;

4. verkan av underlåten premiebetalning;

5. försäkringstagares rätt när, annorledes än av anledning som avses under
2 eller 4, försäkringen upphör i förtid eller anstalten eljest är fri från
ansvarighet för försäkringsfall;

6. återbäring till försäkringstagarna.

12 §.

De i 11 § omförmälda grunderna skola avse att trygga anstaltens förmåga
att dels fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal,
dels bereda försäkring till en med hänsyn till försäkringens art skälig
kostnad.

Finnas grunderna icke längre fylla det avsedda ändamålet, åligge det
generalagenten att utan dröjsmål föranstalta om erforderlig ändring av
grunderna.

13 §.

Med avseende på de i 11 § under 1—4 omförmälda grunderna skall vad
i 264 §, 265 § 1 mom. samt 267—269 §§ lagen om försäkringsrörelse stadgas
äga motsvarande tillämpning. Beträffande övergångsgrunder enligt 265 §
1 mom. nämnda lag gälle vad i 9 § här ovan är i fråga om ändring av

Kungi. Maj.ts proposition nr 94.

51

grunder stadgat om stadfästelse och kungörande därav. Såsom villkor för
stadfästelse å övergångsgrunder må föreskrivas, att anstalten skall på sätt
i 17 § sägs sätta jämväl andra värdehandlingar, än där avses, i särskilt
förvar.

14 §.

Grunderna beträffande återbäringen skola innehålla regler för beräkning
av överskott å anstaltens här i riket drivna livförsäkringsrörelse, för avsättning
av vinstmedel för återbäring och dessa medels användning samt
för tilldelning av återbäring och förräntning av återbäringsmedel. I grunderna
må ock, därest så finnes påkallat, intagas bestämmelser om redovisning
och förvaring av medel, som avsatts för återbäring.

I övrigt skall angående återbäring gälla vad i 270 § andra och tredje styckena
lagen om försäkringsrörelse stadgas.

15 §.

Försäkringsfonden med tillägg av det belopp, varmed en tjugondei av
fonden må överstiga vad anstalten enligt 6 § nedsatt för livförsäkring, skall
vid envar tidpunkt vara redovisad i värdehandlingar av den i 274 § under
1—7 lagen om försäkringsrörelse omförmälda beskaffenhet eller ock i följande
tillgångar av annan art nämligen lån mot säkerhet i anstaltens försäkringsbrev
inom återköpsvärdet eller, i den män försäkringsinspektionen
på framställning av anstalten så medgiver, värdet av återförsäkringsgivares
ansvarighet på grund av livförsäkringar, som övertagits i återförsäkring.

Utan hinder av vad i första stycket är stadgat må ett belopp, motsvarande
högst en tiondel av försäkringsfonden för egen räkning för försäkringar
i svensk valuta, redovisas i andra värdehandlingar än i första stycket avses,
dock icke i aktier.

Med försäkringsfond för egen räkning förstås den del av fonden, som
icke motsvarar värdet av återförsäkringsgivares ansvarighet.

16 §.

Värdehandling må vid redovisning enligt 15 § ej upptagas över sitt verkliga
värde, bestämt på sätt i 93 § 1 mom. andra stycket lagen om försäkringsrörelse
sägs.

Under förutsättning att de värdehandlingar, i vilka försäkringsfonden
järnte tillägg redovisas, beräknas kunna å tider, som med hänsyn till beskaffenheten
av anstaltens förbindelser prövas tillfredsställande, förvandlas
i penningar till belopp motsvarande det angivna värdet, må värdehandling,
som jämväl under nästföregående räkenskapsår använts för sådan
redovisning, kunna, utan hinder av vad i första stycket är stadgat,
åsättas det då beräknade värdet.

17 §.

De värdehandlingar, i vilka försäkringsfonden jämte tillägg helt eller
delvis redovisas, skola förvaras här i riket avskilda från anstaltens övriga
tillgångar och under minst två lås med olika nycklar, av vilka en innehaves
av ett av försäkringsinspektionen förordnat ombud; försäkringsinspektionen
dock obetaget att på framställning av anstalten medgiva att
värdehandlingarna i stället, på sätt och under villkor som av inspektionen
bestämmas, sättas i särskilt förvar i riksbanken eller annan bank. I de
sålunda förvarade handlingarna njute försäkringstagarna panträtt såsom i
handfången pant till säkerhet för fullgörandet av anstaltens på försäkringsavtalen
grundade förbindelser.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Det åligger generalagenten att tillse, att vid envar tidpunkt värdehandlingar
till erforderligt belopp satts i sådant förvar, som i första stycket
är sagt.

I fråga om utbekommande eller utbyte av värdehandling, som satts i
förvar, skola bestämmelserna i 276 § lagen om försäkringsrörelse äga motsvarande
tillämpning.

Det av försäkringsinspektionen förordnade ombudet har att, därest generalagenten
ej fullgör vad honom enligt denna paragraf åligger, därom
ofördröj ligen göra anmälan hos inspektionen.

18 §.

Vad på sätt i 6 § omförmäles blivit av utländsk försäkringsanstalt i
riksbanken nedsatt må endast användas till gäldande av fordringar på
grund av försäkringsavtal, som tillhöra anstaltens rörelse här i riket, ävensom
av böter, viten, avgifter och ersättningar som i anledning av denna
rörelse må åläggas generalagenten eller av anstalten utsett ombud som
i 29 § sägs eller anstalten samt, i händelse av särskild administration av
anstalts livförsäkringsrörelse här i riket, av administrationsboets fordran
hos anstalten.

19 §.

Försäkringstekniska utredningar och beräkningar, som angå utländsk försäkringsanstalts
här i riket drivna livförsäkringsrörelse, skola utföras under
överinseende av en av försäkringsinspektionen godkänd person (aktuarie).

20 §.

Utländsk försäkringsanstalt må icke utan försäkringsinspektionens medgivande
sluta avtal om avgivande i återförsäkring av livförsäkring hörande
till anstaltens rörelse här i riket.

21 §.

Å de livförsäkringspremier, som utländsk försäkringsanstalt jämlikt fastställda
grunder bestämt för sin rörelse här i riket, må till fördel för enskild
försäkringstagare eller grupp av försäkringstagare varken direkt eller indirekt
nedsättning medgivas vare sig av anstalten eller dess ombud annorledes
än genom återbäring i överensstämmelse med fastställda grunder.

22 §.

Det åligger generalagenten att övervaka att anskaffning av ansökningar
om försäkring hos anstalten sker på sätt som överensstämmer med god försäkringssed.
Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående anskaffningsverksamheten
och må därvid tillika förordna, att frågor rörande
densamma skola, på sätt och i den omfattning som i nämnda bestämmelser
angives, handläggas av en av Konungen utsedd nämnd.

23 §.

Utländsk försäkringsanstalt, som driver försäkringsrörelse här i riket, vare
pliktig att i alla för allmänheten avsedda meddelanden vid teckning av sin
firma utsätta hemlandet ävensom anstaltens egenskap att vara grundad på
aktier eller på ömsesidighet eller på andra grunder. Ej må sådan anstalt
själv eller genom sina ombud och personal angiva sig hava genom att fullgöra
i denna lag föreskriven skyldighet att nedsätta värdehandlingar ställt
fullgod säkerhet för sina svenska försäkringstagare eller angiva sig vara be -

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

träffande hela sin verksamhet kontrollerad av svenska staten, ej heller må
annan beteckning av likartat innehåll användas.

Försäkringsbrev skall innehålla uppgift ej mindre om de för anstalten gällande
allmänna försäkringsvillkoren än även om de särskilda villkoren för
den försäkring, som avses i brevet.

Där uti meddelanden, som äro avsedda för allmänheten, vid angivande av
anstaltens fonder inräknas oguldna förbindelser av delägare eller garanter,
skall beloppet av sådana förbindelser särskilt utsättas.

24 §.

Varder generalagent urståndsatt att utöva sitt uppdrag, vare sig emedan han
ej vidare är enligt 4 § behörig eller av annan anledning, eller avsäger han
sig uppdraget eller återkallas fullmakten, skall för tiden till dess hindret upphört
eller ny generalagent blivit befullmäktigad och av försäkringsinspektionen
godkänd inspektionen förordna ett ombud att å anstaltens vägnar mottaga
stämning och i övrigt företräda anstalten med avseende på redan meddelade
försäkringar. Om förordnande av ombud och om godkännande av ny
generalagent låte inspektionen ofördröj ligen införa tillkännagivande i allmänna
tidningarna. Intill dess förordnande som nu sagts blivit kungjort, äge
försäkringstagare hos försäkringsinspektionen insätta förfallen försäkringspremie
med samma verkan som om den blivit inbetald till anstalten.

Om tillsyn å försäkringsrörelsen.

25 §.

Det åligger generalagenten att, när anstalten börjat sin verksamhet här i
riket, därom ofördröj ligen underrätta försäkringsinspektionen.

26 §.

Generalagenten vare pliktig:

att, där ändring vidtages i det för anstalten gällande reglementet, inom tre
månader därefter till försäkringsinspektionen insända beslutet därom;

att, därest av myndigheterna i anstaltens hemland framställts anmärkning
mot anstaltens verksamhet, så fort ske kan därom skriftligen underrätta
försäkringsinspektionen;

att inom åtta månader efter utgången av varje räkenskapsår till försäkringsinspektionen
insända den i 10 § avsedda redogörelsen angående anstaltens
verksamhet inom riket;

att, beträffande livförsäkringsrörelse, till försäkringsinspektionen insända
följande enligt inspektionens anvisningar upprättade och av aktuarien undertecknade
handlingar nämligen dels inom åtta månader efter varje räkenskapsårs
utgång redogörelse för beräkning av premiereserv och av återbäring,
dels inom nio månader efter varje räkenskapsårs utgång redogörelse i
vad mån det verkliga förloppet av rörelsen avvikit från grunderna, dels ock,
i den mån så påfordras av inspektionen, statistisk-ekonomisk utredning angående
verksamheten;

att inom tre månader efter det berättelse om revision av anstaltens räkenskaper
och förvaltning blivit å sammanträde med anstaltens delägare framlagd,
till försäkringsinspektionen insända ett exemplar av denna berättelse
ävensom ett exemplar av anstaltens förvaltningsberättelse för den tid revisionen
avsett;

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

att även i andra fall än ovan sagts lämna försäkringsinspektionen de upplysningar,
som av inspektionen begäras i fråga om anstalten och dess verksamhet
inom riket, samt att när som helst för befattningshavare hos försäkringsinspektionen,
som enligt av Konungen meddelade bestämmelser har att
i sådant avseende företräda inspektionen, hålla kassa och övriga tillgångar
samt böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning.

Vad försäkringsinspektionens företrädare vid granskning av böcker, räkenskaper
och andra handlingar må hava erfarit angående enskildas personliga
eller ekonomiska förhållanden må ej yppas för allmänheten.

27 §.

Försäkringsinspektionen äge meddela de erinringar i fråga om utländsk
försäkringsanstalts verksamhet här i riket, som inspektionen finner påkallade.

Finner försäkringsinspektionen,

att avvikelse skett från denna lag eller med stöd därav meddelade bestämmelser
eller från grunderna, där sådana finnas,

att grunderna icke längre äro tillfredsställande med hänsyn till rörelsens
omfattning och beskaffenhet,

att det jämlikt 6 § i riksbanken nedsatta beloppet minskats genom att obligationerna
avsevärt nedgått i värde eller av annan anledning,

att de tillgångar, i vilka försäkringsfonden jämte tillägg redovisas, icke
äro tillfyllest, eller

att eljest allvarlig anmärkning mot verksamheten föreligger,
skall inspektionen förelägga anstalten att inom viss tid vidtaga de åtgärder,
som prövas påkallade härav. Vid meddelande av föreläggande må vite utsättas.

Har föreläggande icke inom den bestämda tiden efterkommits och har ej
heller annorledes det anmärkta förhållandet undanröjts, skall försäkringsinspektionen
göra anmälan därom hos Konungen, som efter anstaltens hörande
må förklara koncessionen förverkad.

Beslut, varigenom koncession förklarats förverkad, skall av försäkringsinspektionen
kungöras i allmänna tidningarna.

28 §.

Till bestridande av kostnaden för försäkringsinspektionens organisation
och verksamhet skall utländsk försäkringsanstalt, som driver försäkringsrörelse
här i riket, årligen erlägga bidrag enligt bestämmelser, som meddelas
av Konungen. Detta bidrag skall bestämmas högst till en femtedels procent
av anstaltens hela inkomst av avgifter för nästföregående räkenskapsår
för försäkringar, som tillhöra anstaltens rörelse här i riket, dock må bidraget
ej understiga etthundra kronor.

Om försäkringsverksamhetens upphörande och om överlåtelse
av försäkringsbestånd.

29 §.

Upphör utländsk försäkringsanstalt att driva rörelsen här i riket, åligge
det anstalten att med bifogande av behörig fullmakt hos försäkringsinspektionen
uppgiva ombud, som av inspektionen godkännes, att å anstaltens vägnar
mottaga stämning och i övrigt företräda anstalten med avseende på redan
meddelade försäkringar; för tiden intill dess sådan anmälan skett äge

53

Kungl. Mctj:ts proposition nr 94.

försäkringsinspektionen förordna ett ombud med sagda befogenhet. Om godkännandet
eller förordnandet låte inspektionen ofördröjligen införa kungörelse
i allmänna tidningarna. Intill dess sådant kungörande skett, äge försäkringstagare
hos försäkringsinspektionen insätta förfallen försäkringspremie
med samma verkan som om den blivit inbetald till anstalten.

Har utländsk försäkringsanstalt upphört att driva rörelsen här i riket, må
det belopp som enligt vad i 6 § omförmäles blivit i riksbanken nedsatt kunna,
efter anmälan hos försäkringsinspektionen, av anstalten utbekommas,
därest det visas att anstaltens samtliga förbindelser, som i 18 § avses, blivit
fullgjorda eller att anstalten för deras fullgörande ställt annan säkerhet,
som av inspektionen godkännes.

30 §.

Har koncession för utländsk försäkringsanstalt att här i riket driva livförsäkringsrörelse
förklarats förverkad, skall tör tillvaratagande av li\försäkringstagarnas
rätt en särskild administration inträda. Med avseende på
denna skall i tillämpliga delar gälla vad i 296—298 §§ lagen om försäkringsrörelse
finnes stadgat, därvid skall iakttagas att vad i 297 § 1 inom. fjärde
stycket nämnda lag sägs om registrering i stället skall avse kungörande i
allmänna tidningarna samt att upphörandet av anstaltens rätt att driva livförsäkringsrörelse
här i riket motsvarar livförsäkringsbolags trädande i likvidation
eller beslut om avträdande av dess egendom till konkurs. I fall som
här avses må överlåtelse av livförsäkringarna ske, förutom till svenskt försäkringsbolag,
jämväl till utländsk anstalt, som erhållit koncession för livförsäkringsrörelse
här i riket.

Där vid försäkringarnas överlåtande eller eljest uppstått överskott, skall
ur detta i första hand gäldas kostnaden för administrationen och oguldet
sådant bidrag, varom i 28 § förmäles, varefter återstoden skall överlämnas
till den anstalt, vars försäkringar varit föremål för administration.

Har anstalt i annat fall än i första stycket avses upphört att driva livförsäkringsrörelse
här i riket, vare anstalten ändock skyldig att på sätt i 15
17 §§ stadgas redovisa försäkringsfond för redan meddelade livförsäkringar
jämte tillägg. Det åligge ombud, som av anstalten enligt 29 § utsetts, att fullgöra
de skyldigheter jämlikt 10, 12, 17 och 26 §§, som förut åvilat generalagenten.
Fullgöres ej redovisningen av försäkringsfonden jämte tillägg eller
finnes eljest anledning antaga att livförsäkringstagarnas rätt på grund av
försäkringsavtalen äventyras, ankomme på försäkringsinspektionen att besluta
att administration på sätt i första stycket sägs skall inträda; dock må
ej på den grund att de till redovisning avsatta tillgångarna finnas otillräckliga
administration föreskrivas förrän försäkringsinspektionen förelagt anstalten
att fylla bristen och denna icke täckts inom fyra veckor efter det sådant
föreläggande skett. Inträder i fall som nu sagts administration, skall
vad i första stycket sägs om upphörandet av anstaltens rätt att driva livförsäkringsrörelse
här i riket i stället avse meddelandet av beslut om administration.

31 §.

Utländsk försäkringsanstalt må med försäkringsinspektionens tillstånd
överlåta hela sitt till verksamheten här i riket hörande försäkringsbestånd
eller del därav till svenskt försäkringsbolag eller utländsk försäkringsanstalt,
som erhållit koncession för det slag av försäkringsrörelse, varom fråga är.

Ansökan om tillstånd, som i första stycket avses, skall göras av såväl överlåtare
som övertagare. Vid ansökningen skall fogas det avtal, som träffats
angående överlåtelsen. Med avseende på ansökningen skall vidare vad i 295 §

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

3 mom. andra och tredje styckena lagen om försäkringsrörelse stadgas äga
motsvarande tillämpning med iakttagande av att det i 3 mom. tredje stycket
nämnda paragraf omförmälda tillkännagivandet skall äga rum i allmänna
tidningarna och tidning i den ort, där den överlåtande anstaltens generalagent
har kontor för verksamhetens bedrivande.

Bifalles ansökningen, skall överlåtaren anses fritagen från sina förpliktelser
på grund av det överlåtna försäkringsbeståndet, vilka förpliktelser i
stället skola åvila övertagaren. Angående underrättelse om verkställd överlåtelse
skall bestämmelsen i 295 § 4 mom. ovannämnda lag äga motsvarande
tillämpning.

Särskilda bestämmelser.

32 §.

Det som i enlighet med denna lag blivit kungjort skall anses hava kommit
till tredje mans kännedom, där ej av omständigheterna framgår, att han varken
ägde eller bort äga vetskap därom. Innan sådant kungörande skett, kan
förhållande, som enligt lagen skall kungöras, icke med laga verkan åberopas
mot annan än den, som visas hava ägt vetskap därom.

Kungörande, som nu sagts, skall bekostas av den anstalt, som tillkännagivandet
rörer.

33 §.

Är handling, som enligt denna lag till försäkringsinspektionen inlämnas
eller insändes, avfattad på främmande språk, skall där så påfordras tillika
företes en bestyrkt svensk översättning därav.

34 §.

Ombud, som jämlikt 17, 24 eller 29 § förordnats av försäkringsinspektionen,
äge av anstalten uppbära ersättning med belopp, som av inspektionen
bestämmes.

35 §.

Över försäkringsinspektionens beslut enligt denna lag må klagan föras hos
Konungen inom den tid som för överklagande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut är stadgad.

36 §.

Driver någon här i riket försäkringsrörelse för utländsk försäkringsanstalts
räkning utan att anstalten erhållit koncession för rörelsen, straffes
med dagsböter eller fängelse.

37 §.

Med dagsböter eller fängelse straffes

den som i ansökan, som i 6 eller 9 § omförmäles, eller i handling, som fogats
vid sådan ansökan, eller i redogörelse enligt 10 § uppsåtligen eller av
grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift;

generalagent eller av anstalt jämlikt 29 § utsett ombud, som uppsåtligen
eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift vid lämnande
av underrättelse eller upplysning enligt 26 §;

aktuarie, där han i redogörelse eller utredning, som enligt 26 § avlämnats
till försäkringsinspektionen, uppsåtligen eller av vårdslöshet meddelar oriktig
eller vilseledande uppgift.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

57

38 §.

Med dagsböter straffes den som bryter mot föreskrift i 21 eller 23 § eller
i annat fall än i sistnämnda lagrum avses i meddelanden, som äro avsedda
för allmänheten, lämnar oriktiga eller vilseledande upgifter angående anstalt,
varom i denna lag är fråga.

39 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

40 §.

Denna lag äger icke tillämpning i fråga om återförsäkringsrörelse.

Angående trafikförsäkringsrörelse meddelas vissa särskilda bestämmelser
i lagen om trafikförsäkring å motorfordon.

Övergångsbestämmelser.

41 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951.

Genom lagen upphäves, med den begränsning här nedan stadgas, lagen
den 24 juli 1903 (nr 94 s. 61) om utländsk försäkringsanstalts rätt att driva
försäkringsrörelse här i riket, så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild
författning stridande mot bestämmelserna i denna lag.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället
tillämpas.

42 §.

Denna lag skall lända till efterrättelse jämväl i avseende å utländsk försäkringsanstalt,
som enligt äldre lag erhållit tillstånd att driva försäkringsrörelse
här i riket. Därvid skall dock iakttagas vad nedan stadgas.

Anstalt, som vid denna lags ikraftträdande med vederbörligt tillstånd inom
riket driver rörelse, avseende annan försäkring än livförsäkring, ma fortsätta
rörelsen såsom om koncession för denna vore meddelad tills vidare enligt
denna lag.

För rörelse som avser livförsäkring erfordras, oaktat tillstånd därtill enligt
äldre lag meddelats, koncession jämlikt denna lag. Ansökan om koncession
i sådant fall skall vara åtföljd av bevis att nedsättning, som i 6 § första
stycket 5 omförmäles, ägt rum ävensom, för stadfästelse, grunder för verksamheten
i enlighet med vad i denna lag sägs. Konungens prövning av ansökningen
jämlikt 7 § må icke avse frågan huruvida rörelsen är behövlig.
Ansökan, som här avses, skall inlämnas till försäkringsinspektionen senast
sex månader efter denna lags ikraftträdande. Där så finnes påkallat, må Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, försäkringsinspektionen medgiva,
att tiden utsträckes till högst två år. Till dess frågan om koncession
avgjorts och, där koncession beviljats, intill den tidpunkt från vilken koncessionen
skall gälla, må rörelsen fortsättas enligt det äldre tillståndet, och
skola därvid bestämmelserna i äldre lag lända till efterrättelse, i den mån
ej Konungen förordnat att föreskrifter i denna lag skola tillämpas.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Bilaga B.

F ö r sl ag

till

Lag om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva
försäkringsrörelse här i riket.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Utländsk försäkringsanstalt må, under förutsättning att Konungen meddelat
tillåtelse (koncession) därtill, här i riket driva försäkringsrörelse genom
generalagent såsom syssloman och i övrigt under villkor, som stadgas
i denna lag.

2 §•

Ej må utländsk försäkringsanstalt här i riket med livförsäkringsrörelse
förena försäkringsrörelse av annat slag, med mindre särskilda skäl äro
därtill.

Utländsk försäkringsanstalt må här i riket driva livförsäkringsrörelse, allenast
om anstalten i sitt hemland med laga rätt driver sådan rörelse, samt
skadeförsäkringsrörelse, allenast om anstalten i hemlandet med laga rätt
driver skadeförsäkringsrörelse av något slag.

De nedan i denna lag meddelade särskilda bestämmelserna angående livförsäkring,
med undantag av stadgandet i 6 § första stycket 5, skola äga
motsvarande tillämpning i fråga om annan personförsäkring, som meddelas
för livstid eller för längre tid än tio år.

3 §•

Utländsk försäkringsanstalt må ej för sin rörelse här i riket hava mer
än en generalagent. Denne må, därest sådant ej förbjudes i anstaltens fullmakt
för honom, använda ombud vid rörelsens drivande.

4 §•

Generalagent skall vara bosatt här i riket, råda över sig och sin egendom
samt, därest han är utländsk undersåte, hava på sätt särskilt är föreskrivet
förvärvat rätt att inom riket idka handel eller annat näringsyrke.

Generalagentur må även innehavas av svenskt aktiebolag eller ömsesidigt
försäkringsbolag eller ock av svenskt handelsbolag, vars samtliga bolagsmän
äga behörighet enligt vad i första stycket sägs. För fullgörande av de
skyldigheter, som åligga generalagent, svare i förra fallet envar styrelseledamot
och i det senare envar bolagsman, som ej är enbart kommanditdelägare.

5 §•

Utländsk försäkringsanstalt, som här i riket driver försäkringsrörelse,
skall i alla därav härflytande rättsförhållanden lyda under svensk lag samt
vara pliktig att svara inför svensk domstol och underkasta sig svensk myndighets
avgörande.

59

Kunyl. Maj.ts proposition nr 94.

Anstaltens verksamhet här i riket skall på sätt i denna lag sägs stå under
tillsyn av försäkringsinspektionen.

Om koncession.

6 §■

I ansökan om koncession enligt denna lag skall angivas den försäkringsgren,
som rörelsen skall avse. Ansökningen skall, ställd till Konungen, inlämnas
till försäkringsinspektionen och vara åtföljd av:

1. handlingar som styrka generalagentens behörighet enligt 4 §;

2. det för anstalten gällande reglementet;

3. bevis att anstalten i sitt hemland driver försäkringsrörelse efter vad
i 2 § andra stycket sägs jämte behörigen styrkt uppgift om den tid detta
ägt rum samt om anmärkningar, som av myndigheterna i anstaltens hemland
under de sista tre åren må hava framställts mot anstaltens verksamhet,
ävensom anstaltens förvaltnings- och revisionsberättelser för den tid
anstalten varit i verksamhet, dock längst för de tio sista åren;

4. behörig fullmakt för generalagenten att å anstaltens vägnar här i
riket driva försäkringsrörelsen och att i alla därav härflytande rättsförhållanden
för anstalten mottaga stämning samt själv eller genom annan
tala och svara;

5. bevis att anstalten för ändamål som i 16 § sägs samt på sätt och
under villkor, som av försäkringsinspektionen godkännas, i riksbanken
nedsatt i obligationer, utfärdade av svenska staten, ett belopp av etthundratusen
kronor för livförsäkring, samma belopp för brandförsäkring eller
sjöförsäkring, ett belopp av tvåhundratusen kronor för trafikförsäkring
och ett belopp av femtiotusen kronor för varje annat slag av försäkring.

Därest rörelsen skall avse livförsäkring, skola enligt vad i 11 § sägs upprättas
särskilda grunder för verksamheten. Å grunderna, som skola bifogas
ansökningen om koncession, skall sökas Konungens stadfästelse.

7 §•

Då grunder för verksamheten upprättats, prövar Konungen deras överensstämmelse
med denna lag samt lag och författning i övrigt, så ock om och i
vad mån därutöver, med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av
den tillämnade rörelsen, särskilda bestämmelser må erfordras.

Finnes den tillämnade rörelsen behövlig och även eljest ägnad att främja
en sund utveckling av försäkringsväsendet och står ansökningen i övrigt i
överensstämmelse med denna lag, beviljar Konungen koncession för den i
ansökningen avsedda verksamheten tills vidare eller, där särskilda omständigheter
föranleda därtill, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver intill
slutet av då löpande räkenskapsår. I samband därmed stadfäster Konungen
grunder för verksamheten, där sådana upprättats, samt godkänner generalagenten.

B §•

Sedan koncession beviljats skola de i 6 § omnämnda, vid ansökningen
fogade handlingarna förvaras hos försäkringsinspektionen. Om beviljande
av koncession och godkännande av generalagent skall försäkringsinspektionen
låta införa kungörelse i allmänna tidningarna.

9 §•

Å ändring av stadfästa grunder skall ock sökas stadfästelse.

Ansökan om förlängning av koncession, som beviljats för bestämd tid,
skall göras sist sexton månader före utgången av den löpande koncessionen.

60 Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

Ansökan, som i denna paragraf avses, skall ställas till Konungen och
inlämnas till försäkringsinspektionen. Konungen må uppdraga åt inspektionen
att i Konungens ställe meddela stadfästelse å ändring av grunder,
såvida ändringen icke avser väsentlig omläggning av anstaltens rörelse
inom riket.

Har ändring av grunder stadfästs eller har förlängning av koncession beviljats,
skall försäkringsinspektionen låta införa kungörelse därom i allmänna
tidningarna.

Om försäkringsrörelsens bedrivande.

10 §.

Generalagenten åligger att för varje räkenskapsår enligt formulär, som
fastställes av försäkringsinspektionen, upprätta redogörelse angående anstaltens
verksamhet inom riket.

bör livförsäkringsverksamhet skall i redogörelsen under beteckningen
försäkringsfond såsom skuld upptagas det å räkenskapsårets sista dag
beräknade värdet av anstaltens ansvarighet på grund av

dels inträffade försäkringsfall (ersättningsreserv),

dels löpande försäkringar (premiereserv),

dels ock återbäring, som anstalten må hava tilldelat försäkringstagare.

11 §•

För livförsäkring skola grunder upprättas beträffande

1. beräkning av försäkringspremier och premiereserv;

2. försäkringstagares rätt till återköp och fribrev;

3. belåning av försäkringsbrev hos anstalten;

4. verkan av underlåten premiebetalning;

5. lörsäkringstagares rätt när, annorledes än av anledning som avses
under 2 eller 4, försäkringen upphör i förtid eller anstalten eljest är fri
från ansvarighet för försäkringsfall.

12 §.

Med avseende på de i It § under 1—4 omförmälda grunderna skall vad
i 264 §, 265 § 1 inom. samt 267—269 §§ lagen om försäkringsrörelse stadgas
äga motsvarande tillämpning. Beträffande övergångsgrunder enligt 265 §
1 mom. nämnda lag gälle vad i 9 § här ovan är i fråga om ändring av
grunder stadgat om stadfästelse och kungörande därav. Såsom villkor för
stadfästelse å övergångsgrunder må föreskrivas, att anstalten skall på
sätt i 15 § sägs sätta jämväl andra värdehandlingar, än där avses, i särskilt
förvar.

13 §.

Försäkringsfonden med tillägg av det belopp, varmed en tjugondei av
fonden må överstiga vad anstalten enligt 6 § nedsatt för livförsäkring, skall
vid envar tidpunkt vara redovisad i värdehandlingar av beskaffenhet, som
angives i 274 § under 1—7 lagen oan försäkringsrörelse, eller ock i följande
tillgångar av annan art nämligen lån mot säkerhet i anstaltens fö<rsäkringsbrev
inom återköpsvärdet eller, i den mån försäkringsinspektionen
på framställning av anstalten så medgiver, värdet av återförsäkringsgivares
ansvarighet på grund av livförsäkringar, som övertagits i återförsäkring.

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Utan hinder av vad i första stycket är stadgat må ett belopp, motsvtarande
högst en tiondel av försäkringsfonden för egen räkning för försäkringar
i svensk valuta, redovisas i andra värdehandlingar än i första stycket
avses, dock icke i aktier.

Med försäkringsfond för egen räkning förstås den del av fonden, som
icke motsvarar värdet av återförsäkringsgivares ansvarighet.

14 §.

Värdehandling må vid redovisning enligt 13 § ej upptagas över sitt verkliga
värde, bestämt på sätt i 93 § 1 mom. andra stycket lagen om försäkringsrörelse
sägs.

Under förutsättning att de värdehandlingar, i vilka försäkringsfonden
jämte tillägg redovisas, beräknas kunna å tider, som med hänsyn till be-,
skaffenheten av anstaltens förbindelser prövas tillfredsställande, förvandlas
i penningar till belopp motsvarande det angivna värdet, må utan hinder
av vad i första stycket är stadgat värdehandling, som jämväl under nästföregående
räkenskapsår använts för sådan redovisning, kunna åsättas
det då beräknade värdet och värdehandling, som anskaffats under löpande
räkenskapsår, det värde som motsvarar kostnaderna för dess anskaffning.

15 §.

De värdehandlingar, i vilka försäkringsfonden jämte tillägg helt eller
delvis redovisas, skola förvaras här i riket avskilda från anstaltens övriga
tillgångar och under minst två lås med olika nycklar, av vilka en innehaves
av ett av försäkringsinspektionen förordnat ombud. Försäkringsinspektionen
må dock på framställning av anstalten medgiva att värdehandlingarna
i stället, på sätt och under villkor som av inspektionen bestämmas,
sättas i särskilt förvar i riksbanken eller annan bank. I de sålunda
förvarade handlingarna njute försäkringstagarna panträtt såsom i handfången
pant till säkerhet för fullgörandet av anstaltens på försäkringsavtalen
grundade förbindelser.

Det åligger generalagenten att tillse, att vid envar tidpunkt värdehandlingar
till erforderligt belopp satts i sådant förvar, som i första stycket

är sagt. .

I fråga om utbekommande eller utbyte av värdehandling, som satts i
förvar, skola bestämmelserna i 276 § lagen om försäkringsrörelse äga motsvarande
tillämpning, därvid vad i nämnda lagrum sägs om styrelse och
verkställande direktör i stället skall avse generalagent.

Det av försäkringsinspektionen förordnade ombudet har att, där generalagenten
ej fullgör vad honom enligt denna paragraf åligger, därom ofördröjligen
göra anmälan hos inspektionen.

16 §.

Vad på sätt i 6 § sägs blivit av utländsk försäkringsanstalt i riksbanken
nedsatt må endast användas till gäldande dels av fordringar på grund av försäkringsavtal,
som tillhöra anstaltens rörelse här i riket, dels av böter, viten,
avgifter och ersättningar som i anledning av denna rörelse må åläggas
generalagenten eller av anstalten utsett ombud, som avses i 27 §, eller anstalten,
ilels ock, i händelse av särskild administration av anstalts livförsäkringsrörelse
här i riket, av administrationsboets fordran hos anstalten.

17 §.

Försäkringstekniska utredningar och beräkningar, som angå utländsk
försäkringsanstalts här i riket drivna livförsäkringsrörelse, skola utföras
under överinseende av en av försäkringsinspektionen godkänd aktuarie.

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

18 §.

_ Utländsk försäkringsanstalt må icke utan försäkringsinspektionens medgivande
sluta avtal om avgivande i återförsäkring av livförsäkring hörande
till anstaltens rörelse här i riket.

19 §.

Å de livförsäkringspremier, soan utländsk försäkringsanstalt jämlikt
fastställda grunder bestämt för sin rörelse här i riket, må till fördel för
enskild försäkringstagare eller grupp av försäkringstagare varken direkt
eller indirekt nedsättning medgivas vare sig av anstalten eller dess ombud
annorledes än genom återbäring.

20 §.

Det åligger generalagenten att övervaka att anskaffning av ansökningar
oln försäkring hos anstalten sker på sätt som överensstämmer med god
försäkringssed. Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående
anskaffningsverksamheten och må därvid tillika förordna, att frågor rörande
densamma skola, på sätt och i den omfattning som i nämnda bestämmelser
angives, handläggas av en av Konungen utsedd nämnd.

21 §.

Utländsk försäkringsanstalt, som driver försäkringsrörelse här i riket,
vare pliktig att i alla för allmänheten avsedda meddelanden vid teckning av
sin firma utsätta hemlandet samt angiva huruvida anstalten drives såsom
aktiebolag eller ömsesidigt bolag eller i annan form. Ej må sådan anstalt
själv eller genom sina ombud eller personal angiva att den genom att fullgöra
i denna lag föreskriven skyldighet att nedsätta värdehandlingar ställt
fullgod säkerhet för sina svenska försäkringstagare eller att den beträffande
hela sin verksamhet är kontrollerad av svenska staten.

Försäkringsbrev skall innehålla ej mindre uppgift om de för anstalten gällande
allmänna försäkringsvillkoren än även de särskilda villkoren för den
försäkring, som avses i brevet.

Där i meddelanden, som äro avsedda för allmänheten, vid angivande av
anstaltens fonder inräknas oguldna förbindelser av delägare eller garanter,
skall beloppet av sådana förbindelser särskilt utsättas.

22 §.

Kan generalagenten ej utöva sitt uppdrag, vare sig emedan han ej vidare
är enligt 4 § behörig eller av annan anledning, eller avsäger han sig uppdraget
eller återkallas fullmakten, skall för tiden till dess hindret upphört
eller ny generalagent blivit befullmäktigad och av försäkringsinspektionen
godkänd inspektionen förordna ett ombud att å anstaltens vägnar mottaga
stämning och i övrigt företräda anstalten med avseende på redan meddelade
försäkringar. Om förordnande av ombud och om godkännande av ny generalagent
låte inspektionen ofördröj ligen införa tillkännagivande i allmänna
tidningarna. Intill dess förordnande som nu sagts blivit kungjort, äge försäkringstagare
hos försäkringsinspektionen insätta förfallen försäkringspremie
med samma verkan som om den blivit inbetald till anstalten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.
Om tillsyn å försäkringsrörelsen.

63

23 §.

Det åligger generalagenten att, när anstalten börjat sin verksamhet här
i riket, därom ofördröjligen underrätta försäkringsinspektionen.

24 §.

Generalagenten vare pliktig:

att, där ändring vidtages i det för anstalten gällande reglementet, inom
tre månader därefter till försäkringsinspektionen insända beslutet därom;

att, därest av myndigheterna i anstaltens hemland framställts anmärkning
mot anstaltens verksamhet, så fort ske kan skriftligen underrätta försäkringsinspektionen
därom;

att inom åtta månader efter utgången av varje räkenskapsår till försäkringsinspektionen
insända den i 10 § avsedda redogörelsen angående anstaltens
verksamhet inom riket;

att, beträffande livförsäkringsrörelse, till försäkringsinspektionen insända
följande enligt inspektionens anvisningar upprättade och av aktuarien
undertecknade handlingar nämligen dels inom åtta månader efter varje räkenskapsårs
utgång redogörelse för beräkning av premiereserv och av återbäring,
dels ock, i den mån så påfordras av inspektionen, statistisk-ekonomisk
utredning angående verksamheten;

att inom tre månader efter det berättelse om revision av anstaltens räkenskaper
och förvaltning blivit å sammanträde med anstaltens delägare framlagd
till försäkringsinspektionen insända ett exemplar av denna berättelse
ävensom ett exemplar av anstaltens förvaltningsberättelse för den tid revisionen
avsett;

att även i andra fall än ovan sagts lämna försäkringsinspektionen de upplysningar,
som av inspektionen begäras i fråga om anstalten och dess verksamhet
inom riket, samt att när som helst för befattningshavare hos försäkringsinspektionen,
som enligt av Konungen meddelade bestämmelser har
att i sådant avseende företräda inspektionen, hålla kassa och övriga tillgångar
samt böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för
granskning.

Vad försäkringsinspektionens företrädare vid granskning av böcker, räkenskaper
och andra handlingar må hava erfarit angående enskildas personliga
eller ekonomiska förhållanden må ej yppas för allmänheten.

25 §.

Försäkringsinspektionen äge meddela de erinringar i fråga om utländsk
försäkringsanstalts verksamhet här i riket, som inspektionen finner påkallade.

Finner försäkringsinspektionen,

att avvikelse skett från denna lag eller med stöd därav meddelade bestämmelser
eller från grunderna, där sådana finnas,

att grunderna icke längre äro tillfredsställande med hänsyn till rörelsens
omfattning och beskaffenhet,

att det jämlikt 6 § i riksbanken nedsatta beloppet minskats genom att
obligationerna avsevärt nedgått i värde eller av annan anledning,

att de tillgångar, i vilka försäkringsfonden jämte tillägg redovisas, icke
äro tillfyllest, eller

att eljest allvarlig anmärkning mot verksamheten föreligger,

skall inspektionen förelägga anstalten att inom viss tid vidtaga de åt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

gärder, som prövas påkallade härav. Vid meddelande av föreläggande må vite
utsättas.

Har föreläggande icke inom den bestämda tiden efterkommits och har
ej heller annorledes det anmärkta förhållandet undanröjts, skall försäkringsinspektionen
göra anmälan därom hos Konungen, som efter anstaltens hörande
må förklara koncessionen förverkad.

Beslut, varigenom koncession förklarats förverkad, skall av försäkringsinspektionen
kungöras i allmänna tidningarna.

26 §.

Till bestridande av kostnaden för försäkringsinspektionens organisation
och verksamhet skall utländsk försäkringsanstalt, som driver försäkringsrörelse
här i riket, årligen erlägga bidrag enligt bestämmelser, som meddelas
av Konungen. Detta bidrag skall bestämmas högst till en femtedels
procent av anstaltens hela inkomst av avgifter för nästföregående räkenskapsår
för försäkringar, som tillhöra anstaltens rörelse här i riket, dock
må bidraget ej understiga etthundra kronor.

Om försäkringsverksamhetens upphörande och om överlåtelse av försäkringsbestånd.

27 §.

Upphör utländsk försäkringsanstalt att driva rörelsen här i riket, åliggfe
det anstalten att med bifogande av behörig fullmakt hos försäkringsinspektionen
uppgiva ombud, som av inspektionen godkännes, att å anstaltens vägnar
mottaga stämning och i övrigt företräda anstalten med avseende på redan
meddelade försäkringar; för tiden intill dess sådan anmälan skett äge
försäkringsinspektionen förordna ett ombud med nämnda befogenhet. Om
godkännandet eller förordnandet skall inspektionen ofördröj ligen låta införa
kungörelse i allmänna tidningarna. Intill dess sådant kungörande skett, äge
försäkringstagare hos försäkringsinspektionen insätta förfallen försäkringspremie
med samma verkan som om den blivit inbetald till anstalten.

Har utländsk försäkringsanstalt upphört att driva rörelsen här i riket, må
det belopp som enligt vad i 6 § sägs blivit i riksbanken nedsatt kunna, efter
anmälan hos försäkringsinspektionen, av anstalten utbekommas, därest det
visas att anstaltens samtliga förbindelser, som i 16 § avses, blivit fullgjorda
eller att anstalten för deras fullgörande ställt annan säkerhet, som av inspektionen
godkännes.

28 §.

Har koncession för utländsk försäkringsanstalt att här i riket driva livförsäkringsrörelse
förklarats förverkad, skall för tillvaratagande av livförsäkringstagarnas
rätt en särskild administration inträda. Med avseende på
denna skall i tillämpliga delar gälla vad i 296—298 §§ lagen om försäkringsrörelse
finnes stadgat, därvid skall iakttagas att vad i 297 § 1 mom. fjärde
stycket nämnda lag sägs om registrering i stället skall avse kungörande i allmänna
tidningarna samt att upphörandet av anstaltens rätt att driva livförsäkringsrörelse
här i riket skall anses motsvara livförsäkringsbolags trädande
i likvidation eller beslut om avträdande av dess egendom till konkurs.
I fall som här avses må överlåtelse av livförsäkringarna ske, förutom till
svenskt försäkringsbolag, jämväl till utländsk anstalt, som erhållit koncession
för livförsäkringsrörelse här i riket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

65

Där vid överlåtelse av försäkringarna eller eljest uppstått överskott, skall
ur detta i första hand gäldas kostnaden för administrationen och oguldet
sådant bidrag, som avses i 26 §, varefter återstoden skall överlämnas till
den anstalt, vars försäkringar varit föremål för administration.

Har anstalt i annat fall än i första stycket avses upphört att driva livförsäkringsrörelse
här i riket, vare anstalten ändock skyldig att på sätt i 13—
15 §§ stadgas redovisa försäkringsfond för redan meddelade livförsäkringar
jämte tillägg. Det åligger ombud, som utsetts av anstalten enligt 27 §, att
fullgöra de skyldigheter jämlikt 10, 15 och 24 §§, som förut åvilat generalagenten.
Fullgöres ej redovisningen av försäkringsfonden jämte tillägg eller
finnes eljest anledning antaga att livförsäkringstagarnas rätt på grund av
försäkringsavtalen äventyras, ankomme på försäkringsinspektionen att besluta
att administration på sätt i första stycket sägs skall inträda; dock må
ej på den grund att de till redovisning avsatta tillgångarna finnas otillräckliga
administration föreskrivas, förrän försäkringsinspektionen förelagt anstalten
att fylla bristen och denna icke täckts inom fyra veckor efter det sådant
föreläggande skett. Inträder i fall som nu sagts administration, skall
vad i första stycket sägs om upphörandet av anstaltens rätt att driva livförsäkringsrörelse
här i riket i stället avse meddelandet av beslut om administration.

29 §.

Utländsk försäkringsanstalt må med försäkringsinspektionens tillstånd
överlåta hela sitt till verksamheten här i riket hörande försäkringsbestånd
eller del därav till svenskt försäkringsbolag eller utländsk försäkringsanstalt,
som erhållit koncession för det slag av försäkringsrörelse, varom fråga är.

Ansökan om tillstånd skall göras av såväl överlåtare som övertagare. Vid
ansökningen skall fogas det avtal, som träffats angående överlåtelsen. Med
avseende på ansökningen skall vidare vad i 295 § 3 mom. andra och tredje
styckena lagen om försäkringsrörelse stadgas äga motsvarande tillämpning;
härvid skall iakttagas att det i 3 inom. tredje stycket nämnda paragraf
avsedda tillkännagivandet skall äga rum i allmänna tidningarna och tidning
i den ort, där den överlåtande anstaltens generalagent har kontor för verksamhetens
bedrivande.

Bifalles ansökningen, skall överlåtaren anses fritagen från sina förpliktelser
på grund av det överlåtna försäkringsbeståndet, vilka förpliktelser i
stället skola åvila övertagaren. Angående underrättelse om verkställd överlåtelse
skall bestämmelsen i 295 § 4 mom. ovannämnda lag äga motsvarande
tillämpning.

Särskilda bestämmelser.

30 §.

Det som i enlighet med denna lag blivit kungjort skall anses hava kommit
till tredje mans kännedom, där ej av omständigheterna framgår, att han varken
ägde eller bort äga vetskap därom. Innan sådant kungörande skett, kan
förhållande, som enligt lagen skall kungöras, icke med laga verkan åberopas
mot annan än den, som visas hava ägt vetskap därom.

Kungörande, som nu sagts, skall bekostas av den anstalt, som tillkännagivandet
rörer.

31 g.

Är handling, som enligt denna lag till försäkringsinspektionen inlämnas
eller insändes, avfattad på främmande språk, skall där så påfordras tillika
företes en bestyrkt svensk översättning därav.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 suml. Nr 94.

66

Kungl. Maj.ts .proposition nr 94.

32 §.

Ombud, som jämlikt 15, 22 eller 27 § förordnats av försäkringsinspektionen,
äge av anstalten uppbära ersättning med belopp, som av inspektionen
bestämmes.

33 §.

Över försäkringsinspektionens beslut enligt denna lag må klagan föras hos
Konungen inom den tid som för överklagande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut är stadgad.

34 §.

Driver någon här i riket försäkringsrörelse för utländsk försäkringsanstalts
räkning utan att anstalten erhållit koncession för rörelsen, straffes
med dagsböter eller fängelse.

35 g.

Med dagsböter eller fängelse straffes

den som i ansökan, som i 6 eller 9 § omförmäles, eller i handling, som
fogats vid sådan ansökan, eller i redogörelse enligt 10 § uppsåtligen eller
av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift;

generalagent eller av anstalt jämlikt 27 § utsett ombud, som uppsåtligen
eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift vid lämnande
av underrättelse eller upplysning enligt 24 §;

aktuarie, där han i redogörelse eller utredning, som enligt 24 § avlämnats
till försäkringsinspektionen, uppsåtligen eller av vårdslöshet meddelar oriktig
eller vilseledande uppgift.

36 §.

Med dagsböter straffes den som bryter mot föreskrift i 19 eller 21 § eller
i annat fall än i sistnämnda lagrum åsyftas i meddelanden, som äro avsedda
för allmänheten, lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter angående anstalt,
varom i denna lag är fråga.

37 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Om undantag från lagens tillämplighet m. m.

38 g.

Denna lag äger icke tillämpning i fråga om återförsäkringsrörelse.

Angående trafikförsäkringsrörelse meddelas vissa särskilda bestämmelser
i lagen om trafikförsäkring å motorfordon.

Övergångsbestämmelser.

39 §.......

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951.

Genom lagen upphäves, med den begränsning här nedan stadgas, lagen
den 24 juli 1903 (nr 94 s. 61) om utländsk, försäkringsanstalts rätt att driva
försäkringsrörelse här i riket, så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild
iöriattning stridande mot bestämmelserna i denna lag.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i denna, lag, skall den bestämmelsen i stället
tillämpas. _ 4_____s.,. v; .... .. .........

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

67

40 §.

Har utländsk försäkringsanstalt före denna lags ikraftträdande upphört
att här i riket driva livförsäkringsrörelse, skall med avseende å anstaltens
bestånd av livförsäkringar äldre bestämmelser alltjämt gälla.

I övrigt skall denna lag lända till efterrättelse jämväl i avseende å utländsk
försäkringsanstalt, som enligt äldre lag erhållit tillstånd att driva
försäkringsrörelse här i riket. Därvid skall dock iakttagas vad nedan stadgas.

Anstalt, som vid denna lags ikraftträdande med vederbörligt tillstånd inom
riket driver rörelse, avseende annan försäkring än livförsäkring, må fortsätta
rörelsen såsom om koncession för denna vore meddelad tills vidare enligt
denna lag.

För rörelse som avser livförsäkring erfordras, oaktat tillstånd därtill enligt
äldre lag meddelats, koncession jämlikt denna lag. Ansökan om koncession
i sådant fall skall vara åtföljd av bevis att nedsättning, som i 6 § första
stycket 5 avses, ägt rum ävensom, för stadfästelse, grunder för verksamheten
i enlighet med vad i denna lag sägs. Konungens prövning av ansökningen
jämlikt 7 § må icke avse frågan huruvida rörelsen är behövlig. Förut meddelat
godkännande av generalagent skall gälla för rörelsens fortsatta bedrivande.
Ansökan, som här avses, skall inlämnas till försäkringsinspektionen
senast sex månader efter denna lags ikraftträdande. Där så finnes påkallat,
må Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, försäkringsinspektionen
medgiva, att tiden utsträckes till högst två år. Till dess frågan om koncession
avgjorts och, där koncession beviljats, intill den tidpunkt från vilken
koncessionen skall gälla, må rörelsen fortsättas enligt det äldre tillståndet,
och skola därvid bestämmelserna i äldre lag lända till efterrättelse, i den
mån ej Konungen förordnat att föreskrifter i denna lag skola tillämpas.

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 14 februari
1950.

Närvarande:

justitieråden Geijer,

Lech,

regeringsrådet Quensel,
justitierådet Beckman.

Enligt lagrådet den 4 februari 1950 tillhandakommet utdrag av protokoll
över handelsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 20
januari 1950, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse
här i riket.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av e. o. hovrättsassessorn A. Brunnberg.

Förslaget föranledde följande yttranden:

7 §.

Lagrådet:

Bestämmelserna i paragrafen torde böra omgrupperas till framhävande av
att vissa av dem gälla försäkringsrörelse i allmänhet, medan de övriga blott
avse vissa slag därav. De allmänna reglerna, nämligen andra styckets första
punkt och vad dess andra punkt innehåller om godkännande av generalagent,
kunde lämpligen bilda ett första stycke. De speciella reglerna i första
stycket jämte vad andra styckets andra punkt innehåller om stadfästande
av grunder för verksamheten kunde åter bilda ett andra stycke i paragrafen.

15 §.

Lagrådet:

I tredje stycket stadgas att vad i 276 § i 1948 års lag sägs om styrelse
och verkställande direktör i stället skall avse generalagent. Meningen torde
vara att även vad i nämnda lagrum sägs om behörig företrädare för bolag
här skall tillämpas blott å generalagenten. Ett förtydligande härutinnan synes
behövligt.

Kungi. Maj:ts proposition nr 94. 69

21 §.

Lagrådet:

Det i andra punkten stadgade förbudet, till vilket en straffbestämmelse i
36 § är anknuten, synes lämpligen böra avse uppgifter av anstalt eller dess
ombud eller personal i meddelanden, som åsyfta anskaffning av försäkring
eller äro avsedda för allmänheten.

Under erinran att i 14 § av 1903 års lag finnes ett tillägg angående »annan
beteckning av likartat innehåll» förordar lagrådet att ordet »angiva» utbytes
mot något mera omfattande uttryck, exempelvis »lämna uppgift av innebörd».

25 §.

Lagrådet:

Andra stycket lärer avse endast sådana förhållanden av mera allvarlig
karaktär, vid vilka påföljden för underlåtenhet att efterkomma försäkringsinspektionens
föreläggande kan bliva koncessionens förverkande efter vad i
tredje stycket stadgas. Vid sidan av denna påföljd torde vite knappast böra
ifrägakomma. Lagtexten torde därför böra omredigeras.

28 §.

Lagrådet:

I denna paragraf hänvisas till vad i 296—298 §§ lagen om försäkringsrörelse
finnes stadgat. Då sista stycket i sistnämnda paragraf icke upptager
något självständigt stadgande, torde emellertid för tydlighetens skull här
böra tilläggas en föreskrift om att det i 165 och 261 §§ nyssnämnda lag
stadgade förbudet mot nya försäkringar skall gälla.

35 §.

Lagrådet:

De här föreslagna straffbestämmelserna avse, förutom uppsåtliga gärningar,
i vissa fall grov vårdslöshet men i andra varje vårdslöshet. Gränsdragningen
mellan fall av ena och andra slaget är uppenbarligen vansklig,
och det kan ifrågasättas, huruvida det är nödvändigt att i något fall sträcka
straffbarheten längre än till grov vårdslöshet. Då förslaget härutinnan ansluter
sig till 1948 års lag om försäkringsrörelse och denna i sin tur till
aktiebolagslagen, lärer eu fullständig prövning av frågan icke lämpligen
kunna ske annat än i samband med en revision av sistnämnda båda lagar.
Bibehålies uppdelningen, synes emellertid konsekvensen i allt fall bjuda att
i fråga om straff för generalagent, eller av anstalt utsett ombud, för meddelande
av oriktig eller vilseledande uppgift jämställa redogörelse enligt 10 §
med annan underrättelse eller upplysning enligt 24 §.

I fråga om uttrycket »underrättelse eller upplysning enligt 24 §», så lärer
avses även uppgifter i de handlingar, som i 24 § omförmälas och som insänts
till inspektionen av generalagenten respektive ombudet. Detta förhållande
torde emellertid böra komma till tydligare uttryck i lagtexten.

70

Kungl. Maj:ts proposition m 94.

36 §.

Lagrådet:

I motsats till den näst föregående lärer denna paragraf endast avse uppsåtliga
gärningar. Häremot är intet att erinra. Emellertid synes straffbarheten
böra inskränkas till att blott avse i denna lag avsedd anstalts generalagent,
ombud eller personal som bryter mot föreskrift i de citerade paragraferna
eller i annat angivet fall lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter
angående anstalten.

39 §.

Lagrådet:

Meningen lärer icke vara att lagen den 21 juni 1940 med vissa bestämmelser
om utländsk försäkringsrörelse här i riket vid krig in. m. skall upphävas
genom nu ifrågavarande lag. Emellertid kan med visst fog anses att
berörda 1940 års lag strider mot bestämmelserna i nya lagen och således
skulle upphävas genom det till stadgandet om upphävande av 1903 års lag
fogade tillägget »så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning
stridande mot bestämmelserna i denna lag». Därest detta tillägg får kvarstå,
synes därför särskilt förbehåll om fortsatta giltigheten av 1940 års lag
vara påkallat. Emellertid torde, såvitt lagrådet funnit, berörda tillägg icke
erfordras, blott en av nya lagen betingad ändring göres i vad som stadgas i
kungörelsen den 17 december 1948 om försäkringsanstalternas bidrag till
bestridande av kostnaden för försäkringsinspektionen.

40 §.

Regeringsrådet Quensel:

Av förslaget framgår icke klart, huruvida i sista stycket omförmälda förlängning
av ansökningstiden må meddelas, endast om begäran därom framställts
inom sex månader efter det lagen trätt i kraft.

Meningen lär vara att anstalten skall få fortsätta sin rörelse under sex
månader efter lagens ikraftträdande, oavsett om ny koncession sökts eller
sökes. Detta synes böra komma till tydligare uttryck än genom uttrycket
»till dess frågan om koncession avgjorts» etc.

Ur protokollet:
Bengt Larson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

71

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Drottningholms slott
den 24 februari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,
Ericsson, Weijne, Andersson, Lingman.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ericsson, anmäler efter gemensam
beredning med ministern för utrikes ärendena och cheferna för
justitie- och finansdepartementen lagrådets den 14 februari 1950 avgivna
utlåtande över det den 20 januari 1950 till lagrådet remitterade förslaget
till lag om rätt för utländsk försåkringsanstalt att driva försäkringsrörelse
här i riket samt anför därvid följande.

Lagrådets anmärkningar vid 7, 21, 28, 35 och 36 §§ av det remitterade
förslaget ha föranlett ändringar av dessa paragrafer i enlighet med vad lagrådet
förordat. Även det av lagrådet påyrkade förtydligandet av 15 § tredje
stycket har skett. Dessutom har i nämnda stycke ett tillägg gjorts, varigenom
med generalagent i detta sammanhang uttryckligen jämställts sådant
ombud, som anstalt utsett jämlikt 27 §.

Mot 25 § i det remitterade förslaget har lagrådet anmärkt, att andra stycket
torde avse endast sådana förhållanden av mera allvarlig karaktär, vid
vilka påföljden för underlåtenhet att efterkomma föreläggande kan bliva
koncessionens förverkande, samt att vid sidan av denna påföljd vite knappast
borde ifrågakomma. Även enligt min mening bör det i 25 § andra
stycket angivna förfarandet att meddela föreläggande icke tillämpas annat
än i svårare fall. För samma slags fall är, enligt ett uttalande i motiven till
lagen om försäkringsrörelse, reglerna om föreläggande i 288 §'' andra stycket
sistnämnda lag avsedda; dessa regler ha tjänat som förebild för det
nu ifrågavarande stadgandet. Utsättande av vite synes böra ifrågakomma
i första hand vid mindre fel och försummelser, t. ex. för att framtvinga insändande
av en uppgift enligt 24 §. Emellertid torde man icke kunna i lagen
uttryckligen reservera vitesföreläggandet för de mindre allvarliga fallen,
detta emedan en lindrigare felaktighet, som till en början föranlett en tillsägelse
med vitesföreläggande, vid upprepad tredska övergår till att bliva
ett sådant allvarligt fel, som bör kunna föranleda koncessionens återkallande.
I ett sådant fall bör emellertid försäkringsinspektionen icke både
göra anmälan enligt 25 § tredje stycket och vidtaga åtgärd för att få vitet
utdömt. Utdömande av vite bör nämligen icke förekomma jämte koncessionens
återkallande. Även utan uttrycklig föreskrift därom i lagen torde

72

Kungl. May.ts proposition nr 94.

detta komma att iakttagas i tillämpningen. För att utmärka att vitesföreläggande
närmast är avsett att användas vid mindre svåra fel än de i andra
stycket förevarande paragraf angivna har bestämmelsen om vite flyttats till
första stycket.

Med anledning av vad lagrådet anmärkt vid 39 § av det remitterade förslaget
har detta lagrum ändrats så, att tillägget i andra stycket »så ock vad
i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot bestämmelserna
i denna lag» fått utgå. .lag delar lagrådets uppfattning att detta tillägg icke
är erforderligt om ändring vidtages i kungörelsen den 17 december 1948
om försäkringsanstalternas bidrag till bestridande av kostnaden för försäkringsinspektionen.
Jag har för avsikt att låta verkställa översyn av kungörelsen
och kommer därefter att upptaga frågan om ändring av densamma.

Eu ledamot av lagrådet har mot 40 § i det remitterade förslaget anmärkt,
att den vore oklar i två hänseenden. Dels framginge det icke klart
huruvida i sista stycket av paragrafen omförmäld förlängning av ansökningstiden
finge meddelas endast om begäran därom framställts inom sex
månader efter det lagen trätt i kraft, dels vore det ej tydligt uttryckt att
anstalten finge fortsätta sin rörelse under sex månader efter lagens ikraftträdande,
oavsett om ny koncession sökts eller sökes. Meningen med de
åsyftade bestämmelserna är följande. Anstalt vilken vid lagens ikraftträdande
driver rörelse, som avser livförsäkring och för vilkens fortsatta bedrivande
därför fordras koncession enligt nya lagen, skall ha en ordinarie
ansökningstid av sex månader efter nya lagens ikraftträdande. Ansökningstiden
kan emellertid på begäran av anstalten förlängas till högst två år.
Sådan begäran skall framställas inom den ordinarie ansökningstiden; för
alt uttrycka detta har i lagtexten angivits att Konungen eller försäkringsinspektionen
må medgiva, att tiden »utsträckes» till högst två år. Under ansökningstiden,
d. v. s. sexmånaderstiden eller den längre tid som kan ha bestämts,
äger anstalten fortsätta sin rörelse enligt äldre tillstånd. Detsamma
gäller den tid, som — därest inom ansökningstiden koncessionsansökan
gjorts, d. v. s. fråga om koncession väckts — kan förflyta mellan ansökningstidens
utgång och beslutet om koncession eller den senare tidpunkt,
från vilken koncession skall gälla. I förslaget har såsom en sammanfattning
av de olika tidpunkter det här kan vara fråga om använts uttrycket »till
dess frågan om koncession avgjorts och, där koncession beviljats, intill den
tidpunkt från vilken koncessionen skall gälla». Det må nämnas, att de nu
ifrågavarande bestämmelserna, frånsett vissa i detta sammanhang betydelselösa
redaktionella skiljaktigheter, överensstämma med motsvarande regler
i lagen den 17 juni 1948 angående införande av nya lagen om försäkringsrörelse.
För att förebygga risk för misstolkning har emellertid i förslaget
gjorts en mindre jämkning i vad gäller bestämmelsen om utsträckning av
ansökningstiden. I övrigt synes någon ändring av 40 § icke påkallad.

Utöver vad nu angivits ha vissa smärre jämkningar av formell natur vidtagits
i förslaget.

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Föredraganden hemställer därefter, att ifrågavarande lagförslag måtte,
efter ändringar i angivna hänseenden, jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ingvar J:son Rörs.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 94.