Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
1
Nr 9.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
med ytterligare bestämmelser angående taxering
för inkomst under vissa år av ersättning på
grund av försäkring för förlust av fartyg, m. m.; given
Drottningholms slott den 21 december 19b9.
Kungl. Maj :t -vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till förordning med ytterligare bestämmelser
angående taxering för inkomst under vissa år av ersättning på grund av
försäkring för förlust av fartyg, m. m.
GUSTAF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Skattskyldig, som uppburit försäkringsersättning för fartyg som förlorats
under beskattningsår för vilket taxering verkställts något av åren 1940
—1946, äger enligt gällande bestämmelser rätt att vid inkomsttaxeringen
fördela nämnda ersättning på beskattningsåren från och med det, då ersättningen
inflöt, till och med det för vilket taxering verkställes år 1950,
eller upptaga ersättningen såsom intäkt under ett eller flera år inom nyssnämnda
period. Motsvarande regler ha meddelats i fråga om köpeskilling
för fartyg, som avyttrats under något av de beskattningsår för vilka taxering
ägt rum åren 1941—1946.
I förevarande proposition föreslås, att ytterligare anstånd med beskattningen
av ifrågavarande försäkringsersättningar och köpeskillingar skall
medgivas till och med utgången av det beskattningsår, för vilket taxering
verkställes år 1952.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 9.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
Förslag
till
förordning med ytterligare bestämmelser angående taxering för
inkomst under vissa år av ersättning på grund av försäkring
för förlust av fartyg, m. m.
Härigenom förordnas, att vad i förordningarna den 8 juni 1945, nr 295,
och den 21 februari 1947, nr 33, finnes stadgat angående rätt att på vissa,
i förordningarna angivna beskattningsår fördela ersättning på grund av försäkring
för förlust av fartyg, som förlorats under beskattningsår för vilket
taxering ägt rum något av åren 1940—1946, eller köpeskilling för fartyg,
som avyttrats under beskattningsår för vilket taxering ägt rum något av
åren 1941—1946, i stället skall avse rätt för den skattskyldige antingen att
fördela ersättningen eller köpeskillingen på beskattningsåren från och med
det, då ersättningen eller köpeskillingen inflöt, till och med det, för vilket
taxering skall äga rum år 1952, eller att upptaga ersättningen eller köpeskillingen
såsom intäkt under ett eller flera år inom nyssnämnda period.
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Drottningholms slott
den 21 december 1949.
Närvarande:
Statsministern Erlandeh, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om förlängt
uppskov med beskattning av försäkringsersättning för förlorat tonnage
respektive köpeskilling för avyttrat tonnage samt anför därvid följande.
I 28 § 2 mom. kommunalskattelagen stadgas, att ersättning på grund av
försäkring av egendom skall anses såsom intäkt av rörelse, om och i den
mån köpeskilling för egendomen, därest denna försålts, skolat hänföras till
sådan intäkt. Avser ersättningen försäkring för förlust av fartyg, står det
den skattskyldige fritt att upptaga densamma -— i den mån den överstiger
värdet av det förlorade fartyget sådant detta värde befanns efter vederbörliga
avskrivningar — såsom intäkt under det beskattningsår, då den influtit, eller
något av de två följande åren, eller fördelad på dessa tre år; dock att ersättningen,
i den mån den använts för anskaffande av annat eller andra fartyg,
icke må upptagas såsom intäkt för senare beskattningsår än det varunder
den sålunda använts.
Genom förordningen den 30 maj 1941 (nr 360) med särskilda bestämmelser
beträffande taxering för inkomst under vissa år av ersättning på grund
av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg
har föreskrivits, att den i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen stadgade rätten
att på flera beskattningsår fördela ersättning på grund av försäkring för
förlust av fartyg finge, såvitt avsåge fartyg som förlorats under beskattningsår
för vilket taxering ägt rum åren 1940—1942, avse en fördelning på
fem år i stället för i nyssnämnda moment angivna tre år eller ersättningens
upptagande såsom intäkt under ett eller flera år inom femårsperioden. Vidare
har genom förordningen föreskrivits, att vad sålunda stadgats beträffande
ersättning på grund av försäkring skulle äga motsvarande tillämpning
å köpeskilling för fartyg, som avyttrats under något av de beskattningsår
för vilka taxering ägt rum år 1941 eller år 1942, dock ej där avyttringen
skett till någon med vilken säljaren varit i intressegemenskap och
det kunde antagas, att avyttringen ägt rum i syfte att ernå särskild förmån
i beskattningsavseende antingen för säljaren eller för köparen.
Motsvarande bestämmelser ha genom förordningar den 19 juni 1942, nr
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
410, den 17 juni 1943, nr 400, den 26 maj 1944, nr 276, och den 8 juni 1945,
nr 295, meddelats beträffande taxeringarna åren 1943—1946.
Vidare har genom förordningen den 9 juni 1944, nr 278, förordnats dels
att den förut omnämnda rätten att på flera beskattningsår fördela ersättning
på grund av försäkring för förlust av fartyg finge — såvitt avsåge fartyg
som förlorats under beskattningsår för vilket taxering ägt rum något av
åren 1940, 1941 och 1942 — avse en fördelning på beskattningsåren från
och med det, då ersättningen inflöt, till och med det, för vilket taxering
skulle äga rum år 1947, eller ersättningens upptagande såsom intäkt under
ett eller flera år inom nyssnämnda period, dels ock att vad sålunda stadgats
beträffande ersättning på grund av försäkring skulle äga motsvarande tilllämpning
å köpeskilling för fartyg, som avyttrats under något av de beskattningsår
för vilka taxering ägt rum åren 1941 och 1942, dock ej där avyttringen
skett till någon, med vilken säljaren var i intressegemenskap och
det kunde antagas, att avyttringen ägt rum i syfte att ernå särskild förmån
i beskattningsavseende antingen för säljaren eller för köparen.
Sedermera har rätten att på flera beskattningsår fördela försäkringsersättning
och köpeskilling, varom nu är tal, ytterligare utsträckts i det att
genom förordningen den 21 februari 1947, nr 33, förordnats dels att ersättning
på grund av försäkring för förlust av fartyg finge, såvitt anginge fartyg
som förlorats under beskattningsår för vilket taxering ägt rum något av
åren 1940—1945, avse en fördelning på beskattningsåren från och med det,
då ersättningen inflöt, till och med det, för vilket taxering skulle äga rum
år 1950, eller ersättningens upptagande såsom intäkt under ett eller flera år
inom nyssnämnda period, dels ock att vad sålunda stadgats beträffande ersättning
på grund av försäkring skulle äga motsvarande tillämpning å köpeskilling
för fartyg, som avyttrats under något av de beskattningsår för vilka
taxering ägt rum åren 1941—1945, dock ej där avyttringen skett till någon
med vilken säljaren varit i intressegemenskap och det kunde antagas, att
avyttringen ägt rum i syfte att ernå särskild förmån i beskattningsavseende
antingen för säljaren eller för köparen.
De sist återgivna bestämmelserna innebära alltså, att en gemensam sluttid
— nämligen det beskattningsår för vilket taxering skall verkställas år
1950 — föreskrivits för samtliga de av 1941—1944 års författningar reglerade
fallen av beskattningsuppskov. Denna sluttid sammanfaller med den sluttid,
som enligt nyssberörda förordning av år 1945 gäller i fråga om försäkringsbelopp
och köpeskillingar, som uppburits under beskattningsår för vilket
taxering ägt rum år 1946.
Enligt 4 § 7 mom. förordningen den 21 juni 1946 (nr 361) om krigskonjunkturskatt
för år 1946 gäller, att vad i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen
samt förordningen den 8 juni 1945 med särskilda bestämmelser beträffande
taxering för inkomst år 1946 av ersättning på grund av försäkring för förlust
av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg stadgas om särskild
ordning beträffande beskattning av ersättningen eller köpeskillingen icke
skall äga tillämpning vid taxeringen till krigskonjunkturskatt, utan skall
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
vid uppskattning av inkomst såväl för förkrigsinkomståren som för beskattningsåret
beträffande dylik ersättning eller köpeskilling förfaras enligt de
regler, som gälla för taxering av ersättning på grund av försäkring av annan
till inventarier hänförlig egendom än fartyg, eller av köpeskilling vid
avyttring av sådan annan egendom. Bestämmelsen innebär alltså, att vid
taxeringen till krigskonjunkturskatt hänsyn icke skall tagas till att den
skattskyldige kan vid den vanliga inkomsttaxeringen åtnjuta uppskov med
beskattningen av försäkringsersättningen eller köpeskillingen. Emellertid
bör i detta sammanhang vidare erinras om vissa andra bestämmelser i förordningen
om krigskonjunkturskatt för år 1946, nämligen dels bestämmelsen
i 19 § 2 mom. att centrala krigskonjunkturskattenämnden kan — om
ansökan därom ingivits senast den 31 december 1946 — medge skattskyldig,
som bedriver rederi- eller varvsrörelse, uppskov med taxeringen intill
den 1 juli 1950 och dels bestämmelsen i punkt 4 j) andra stycket av
anvisningarna till 4 § att om skattskyldig, som medgivits sådant uppskov
som nyss sagts, före beskattningsårets utgång förlorat eller utrangerat fartyg,
må avdrag för överpris medgivas, därest nytt fartyg som ersättning för
det förlorade eller utrangerade inköpts senast tre månader före den dag
taxeringen enligt den centrala krigskonjunkturskattenämndens beslut skall
vara verkställd; enligt punkt 4 j) tredje stycket må avdrag för överpris åtnjutas
enligt motsvarande regler, om tillgång för stadigvarande bruk, som
den skattskyldige innehaft före krigsutbrottet, gått förlorad eller utrangerats
och kontrakt slutits om inköp av annan liknande tillgång i dess ställe.
Bestämmelser av i huvudsak samma innebörd ha meddelats i förordningen
den 9 maj 1947 (nr 201) om krigskonjunkturskatt för år 1947.
I en den 28 februari 1949 dagtecknad, till Kungl. Maj :t ställd skrift har
Sveriges redareförening hemställt, att det i förordningen den 21 februari
1947, nr 33, meddelade uppskovet med beskattningen av uppburen försäkringsersättning
och köpeskilling måtte förlängas till och med utgången av
år 1952. Redareföreningen har för nu avsedda fall även hemställt om ett
motsvarande uppskov med slutavräkningen till krigskonjunkturskatt.
Som skäl för sin framställning har redareföreningen framhållit, att en
tillämpning av gällande bestämmelser skulle försätta ett flertal rederier, särskilt
mindre tramprederier, i ett mycket prekärt läge. Det hade nämligen visat
sig omöjligt för dessa rederier att anskaffa ersättningstonnage till rimliga
priser. De försäkringsbelopp, som de mindre rederierna erhållit för krigsförlista
fartyg, hade på grund av de under kriget gällande föreskrifterna icke
varit av den storleksordning, att dessa rederier kunnat inköpa likvärdiga
fartyg eller än mindre teckna kontrakt om nya fartyg, enär kostnaderna
härför under och jämväl efter kriget varit mångfaldigt större än den uppburna
försäkringssumman för de förlorade fartygen. Dessa rederiers ekonomiska
ställning hade med få undantag icke varit sådan, att de haft tillräckligt
stora reserver, som kunnat användas såsom utfyllnad mellan anskaffningskostnaden
för nytt fartyg och det erhållna försäkringsbeloppet. Redare
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr
föreningen ville vidare rikta uppmärksamheten på att leveranstiderna vid
varven numera vore osedvanligt langa och att dessa företag i regel vore sysselsatta
med nybeställningar ända fram till åren 1951—1952. Föreningen
funne därför rättvisa och billighet bjuda, att förlängt uppskov medgåves
med beskattningen av förenämnda ersättningar och köpeskillingar under
ytterligare ett par år.
I skrivelse till Kungl. Maj :t den 4 april 1949 har redareföreningen ytterligare
anfört, att föreningen i syfte att vinna klarhet om verkningarna ur
statsfinansiell synpunkt vid ett bifall till den gjorda framställningen förfrågat
sig hos sina medlemmar angående vilka rederier som vore i behov av
det ifrågasatta uppskovet. Utredningen hade givit vid handen, att ett antal
mindre tramprederier vore i behov av uppskov. Sammanlagt torde anskaffningen
av ersättningstonnage i dessa fall röra sig om cirka 10 fartyg. Då
utredningen begränsats till föreningens egna medlemmar, vore det ej uteslutet
att även vissa andra — sannolikt mindre — rederier befunne sig i en
motsvarande belägenhet, samt att antalet ersättningsfartyg därför kunde
vara något större än vad nyss angivits. Statsfinansiellt kunde frågan alltså
ej betraktas såsom mera betydelsefull, särskilt som, därest ersättningsfartyg
ej anskaffats vid utgången av den begärda tidsfristen, de ifrågavarande vinsterna
då komme att bli beskattade.
Redareföreningen har därefter erinrat om att under det senaste världskriget
tramprederierna, som nödgades sysselsätta sina fartyg i närbelägen riskfylld
trafik, åsamkades procentuellt sett de största förlusterna av tonnage.
Dessa förluster hade ännu ej kunnat ersättas, varför de mindre och medelstora
trampfartygen ännu ej nått upp till samma antal som före kriget. En
stor del av det efter världskriget kvarstående tramptonnaget vore dessutom
överårigt eller behövde ersättas med större fartyg. Stora kostnader maste
nedläggas på dessa fartyg för att de skulle hålla klassens fordringar, för att
bostäderna ombord skulle bliva i sådant skick, som nya bostadsförordningen
föreskreve, eller för att fartygen i övrigt skulle fylla fartygsinspektionens
föreskrifter. Underskottet på detta tonnage innebure en icke ringa olägenhet
för vårt land, alldenstund tramprederierna med sina fartyg bland annat ombesörjde
transporter av för det svenska folkhushållet synnerligen betydelsefulla
varor.
Sedan redareföreningen erinrat bl. a. om att de mindre tramprederiernas
ekonomiska ställning vore sådan att de icke kunde taga risken av att inköpa
tonnage till nuvarande höga priser samt att det vidare med hänsyn till rådande
restriktiva bestämmelser för kreditinstituten för närvarande knappast
vore möjligt att upplåna erforderliga medel för fartygsförvärv, har föreningen
framhållit, att en tillämpning av gällande bestämmelser måste befaras
medföra, att en del av de rederier, det här gällde, skulle sedan skatterna
erlagts icke hava tillräckliga medel för framtida anskaffning av ersättningstonnage.
Då de större och medelstora rederierna på grund av sin
bättre ekonomiska ställning haft möjlighet att ersätta sitt under kriget förlorade
eller försålda tonnage, skulle detta innebära en uppenbar orättvisa
mot de ifrågavarande mindre rederierna.
7
Kungl''. Maj.ts proposition nr 9.
Slutligen har redareföreningen med skrivelse den 21 april 1949 överlämnat
en förteckning över rederier, vilka under kriget förlorat eller försålt fartyg
utan att ditintills ha kunnat anskaffa ersättningstonnage. Förteckningen
upptager tio under åren 1939—1942 förlista eller försålda fartyg, tillhöriga
nio olika rederiaktiebolag. Av fartygen var det största å 2 750 ton d.w. och
det minsta å 1 300 ton d.w. Summan av för samtliga fartyg uppburen försäkringsersättning
eller köpeskilling uppgick till 4 959 250 kronor; av detta
belopp hade 3 489 853 kronor ännu icke gjorts till föremål för beskattning.
Över redareföreningens framställning ha, efter remiss, utlåtanden avgivits
av kommerskollegium, överståthållarämbetet (med bifogande av ett utav
förste taxeringsintendenten Sven Holdo avgivet yttrande i ärendet), länsstyrelserna
i Malmöhus och Göteborgs och Bohus län samt mellankommunala
prövning snämnden.
Framställningen har tillstyrkts av kommerskollegium och förenämnda
båda länsstyrelser. Överståthållarämbetet har i princip avstyrkt framställningen
och mellankommunala prövningsnämnden har uttalat, att såvitt anginge
mellankommunala rederiföretag något behov av den ifrågasatta lagstiftningen
icke syntes föreligga.
Från remissutlåtandena må ytterligare följande här återgivas.
Kommerskollegium har i sitt utlåtande anfört:
Av motiven till den uppskovslagstiftning varom i ärendet är fråga framgår
att syftet därmed främst varit att underlätta återuppbyggnaden av den
svenska handelsflottan genom att bereda redarna rådrum för anskaffande
av nytt tonnage såsom ersättning för under kriget förlorade eller avyttrade
fartyg. Såsom helhet betraktad har den svenska handelsflottan redan för
flera år sedan återvunnit sin förkrigsstorlek, och nämnda syfte skulle så
tillvida kunna anses tillgodosett. Omdömet gäller emellertid icke för trampsjöfarten.
Inom denna gren föreligger alltjämt en icke oväsentlig brist i förhållande
till förkrigsbeståndet. Vid senast verkställd undersökning förelåg
ett underskott på 59 fartyg om sammanlagt omkring 120 000 ton d.w. (större
fartyg än 3 000 ton och fartyg i malmtrafik oräknade). Som de medelstora
trampfartygen äro av särskild betydelse för exporten av trävaror och trävaruprodukter
och samtidigt lämpa sig väl för hemtransport av kol och koks,
innebär bristande tillgång på dylika fartyg en olägenhet, som förstärkes
därav att brist inom ifrågavarande tonnagegrupp föreligger även inom sådana
främmande handelsflottor vilkas fartyg pläga sysselsättas i nämnda
trade på Sverige. Trampfarten är även ur andra synpunkter en betydelsefull
sjöfartsgren och utgör ett viktigt komplement till linjesjöfarten, måhända
särskilt därigenom att den erbjuder ett lämpligt verksamhetsområde
för mindre kapitalstarka företagare och för övrigt på olika sätt utgör ett
dynamiskt element inom sjöfarten. Jämväl med hänsyn till rekryteringen av
sjöfolket är trampfarten av betydelse. Dessa och andra skäl av liknande
innebörd gör det enligt kommerskollegii mening angeläget att, allmänt
sett, ägna särskild uppmärksamhet åt trampfartens villkor och behov.
Kommerskollegium har därefter som sin mening uttalat, att den omständigheten
att de rederier, för vilka den föreliggande framställningen
finge praktisk betydelse, vore relativt fåtaliga, icke borde utgöra något skäl
för att lämna dessa rederiers intressen obeaktade. Kollegium har därvid an
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr .
märkt, att det å ena sidan kunde antagas att utredningen rörande antalet
berörda rederier icke vore helt fullständig samt att å andra sidan även ett
10-tal trampfartyg skulle utgöra ett värdefullt tillskott till den svenska
trampflottan, sådana förhållandena för närvarande gestaltade sig.
I avseende å spörsmålet huruvida ifrågavarande rederier, i händelse av
fortsatt anstånd med beskattningsåtgärderna, kunde inom rimlig tid utnyttja
möjligheterna att anskaffa nya fartyg, har kommerskollegium anmärkt,
att det vore vanskligt att uttala någon mening härom. Kommerskollegium
har i denna del vidare anfört följande.
Varvens sysselsättning är visserligen alltjämt god och föreliggande beställningar
torde i allmänhet täcka byggnadskapaciteten för ett par år framåt,
men sakkunniga bedömare anse åtskilliga tecken tyda på att en nedgång
i varvens sysselsättning måhända rätt snart kan förväntas inträda. Härutinnan
böra även förhållandena utomlands beaktas, och de faktorer, som för
Sveriges del i dagens läge kunna synas göra en nedgång i byggnadskostnaderna
mindre sannolik, göra sig troligen icke i lika mån gällande på andra
håll. Dessutom bör det hållas i minnet att utbudet av äldre fartyg, s. k.
secondhand tonnage, snabbt kan ökas vid en mera markant nedgång i frakterna,
vilket uppenbarligen kommer att påverka fartygspriserna i allmänhet.
Enligt uppgift har priset på dylikt tonnage sjunkit med minst 25 procent
under de senaste 8—10 månaderna. På åtskilliga håll har vidare kunnat
observeras en tilltagande uppläggning av fartyg särskilt beträffande det
mindre och medelstora tonnaget, d. v. s. i främsta rummet trampfartyg. Vid
det senaste månadsskiftet voro ett 100-tal svenska fartyg med omkring en
y4 miljon ton dödviktskapacitet upplagda; även om åtskilliga av dessa, av
vilka bortåt hälften voro mindre fartyg, kunna antagas ligga under reparation
och klassning, är det dock skäl att beakta förhållandet. Om här berörda
tendenser fortfara, kan måhända snart nog en situation inträda i
vilken varven för att säkra sin sysselsättning kunna finna sig nödsakade att
kontraktera beställningar med väsentligt lägre vinstmarginal än f. n. är
fallet.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som enligt vad nyss sagts funnit
skäl tillstyrka bifall till den av redareföreningen gjorda framställningen, har
dock samtidigt uttalat, att den ifrågasatta uppskovsrätten — i vad anginge
den vanliga taxeringen —- borde begränsas till att endast omfatta skattskyldiga,
vilka för närvarande helt saknade avskrivningsmöjligheter i av dem
ägda fartyg. Uppskovsrätten skulle nämligen eljest kunna utnyttjas även
av vissa större rederier, för vilka något behov av ytterligare uppskov icke
kunde anses föreligga.
överståthållarämbetet har som eget utlåtande åberopat det av förste taxeringsintendenten
Holdo avgivna yttrandet.
I detta yttrande har Holdo erinrat om att enligt den vid redareföreningens
framställning fogade förteckningen omkring ett tiotal rederier hittills icke
anskaffat eller kunnat anskaffa ersättningstonnage för under krigsåren
förlista eller förlorade fartyg. Fråga vore då huruvida ett förlängt anstånd
med beskattningen till exempelvis 1953 års taxering skulle giva berörda
rederier möjligheter att under de närmaste åren anskaffa ersättningstonnage.
Holdo har som sin mening uttalat, att så knappast skulle bliva fallet. Av
Kungl. Maj:ts proposition nr
9
förteckningen framginge att fråga i stor utsträckning vore om fartyg, vilka
förlorats redan åren 1939—1941. Någon ersättningsanskaffning hade sålunda
icke kunnat ske under i det närmaste en 10-års period. I saknad av närmare
redogörelse för de angivna rederiernas ekonomiska ställning eller av dem
gjorda ansträngningar att anskaffa ersättningstonnage torde väl kunna förmodas,
att i åtskilliga av de angivna fallen den uteblivna ersättningsanskaffningen
haft sin grund däri, att de i förhållande till tonnagepriserna relativt
obetydliga belopp, som respektive rederier redovisat såsom obeskattad
del av försäkringsbelopp respektive köpeskilling, i och för sig varit otillräckliga
för anskaffande av ersättningstonnage till de priser, som gällt
under perioden 1939—1949. Att så varit förhållandet syntes även framgå av
redareföreningens skrivelse. Då man knappast hade att räkna med ett så
kraftigt prisfall å tonnage under de närmaste åren, att dessa rederier skulle
få möjlighet att med egna medel finansiera ersättningsanskaffningen, torde
därför läget om två år i stort sett vara detsamma som nu. De skäl, som nu
anförts för uppskov med beskattningen, komme då alltjämt att föreligga.
I avseende å avräkningen av krigskonjunk tur skatten har Holdo framhållit
angelägenheten av att densamma avslutades så snart ske kunde. För Stockholms
del åter stode endast tre rederier, som ännu icke i krigskonjunkturskattehänseende
slutbehandlats av prövningsnämnden. Av dessa hade två
medgivits anstånd av centrala krigskonjunkturskattenämnden till år 1949
och ett till år 1950.
Holdo, som även erinrat om riskerna för det allmänna av en alltför lång
skattekredit för verkligt uppkomna vinster, har sammanfattningsvis framhållit,
att redareföreningen enligt Holdos mening icke förebragt tillräckligt
starka skäl för en generell förlängning av rätten att uppskjuta redovisningen
av fartygsvinster. Därest i något enstaka fall efter särskild utredning
starka skäl befunnes föreligga för ytterligare uppskov, vore däremot intet
att erinra mot att Kungl. Maj :t bemyndigades medgiva sådant anstånd.
Mellankommunala prövningsnämnden har framhållit, att av de mellankommunala
rederiföretag, som tidigare begagnat sig av möjligheten att vid
inkomsttaxeringen erhålla uppskov med beskattning av vinster vilka uppkommit
på grund av utfallna försäkringsersättningar för fartyg eller vid
avyttring av fartyg, hade numera alla utom ett uppgivit dessa intäkter till
beskattning. Det rederiföretag, som ännu icke uppgivit tidigare vinster av
angiven natur till beskattning, hade välkonsoliderad ställning och mycket
god likviditet, varför dess möjligheter att nyanskaffa tonnage icke vore
beroende av ett förlängt uppskov med beskattningen av fartygsvinster.
Vid krigskonjunkturbeskattningen hade två mellankommunala rederiföretag
medgivits rätt att uppskjuta avräkningen av krigskonjunkturskatt till
1950 års taxering. Dessa båda rederiföretag hade redan nu verkställt ersättningsanskaffning
för fartygsförluster under kriget.
I detta sammanhang må vidare nämnas, att direktionen för Rgdbergska
stiftelsen i en till finansdepartementet ingiven promemoria anfört, att jämväl
Rederiaktiebolaget Sunnan — vars aktier ägdes av stiftelsen och som
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
icke vore anslutet till redareföreningen — berördes av föreningens framställning;
Rederiaktiebolaget Sunnan hade nämligen i början av det senaste
världskriget försålt sitt dåvarande skolfartyg och ännu icke inköpt nytt
fartyg till ersättning härför.
Departementschefen. Som framgår av den lämnade redogörelsen har rederier,
som under krigsåren förlorat eller försålt fartyg, beretts möjlighet
till visst uppskov med beskattningen av för fartyget uppburen försäkringsersättning
eller köpeskilling. Sålunda har rederi, som drabbats av fartygsförlust
under något av de beskattningsår, för vilka taxering verkställts under
åren 1940—1946, berättigats att antingen fördela uppburen försäkringsersättning
under en tidsperiod, som sträckt sig från och med det beskattningsår,
då ersättningen inflöt, till och med det beskattningsår, för
vilket taxering äger rum år 1950, eller upptaga ersättningen som intäkt under
ett eller flera år inom nämnda tidsperiod. I fråga om köpeskilling för
avyttrat fartyg gälla samma bestämmelser som beträffande försäkringsersättning
för förlorat fartyg med den avvikelsen, att rätt till uppskov
icke medgivits för fartyg som försålts under det beskattningsår, för vilket
taxering verkställts år 1940.
Även vid slutavräkningen till krigskonjunkturskatt ha särskilda föreskrifter
meddelats i syfte att bereda rederier, som under krigsåren förlorat
eller avyttrat fartyg, visst rådrum med anskaffning av ersättningstonnage.
Sålunda har i förordningarna om krigskonjunkturskatt för åren 1946 och
1947 föreskrivits, att centrala krigskonjunkturskattenämnden ägde medgiva
rederierna uppskov med taxeringen, dock senast till den 1 juli 1950.
Vidare ha rederierna berättigats tillgodoföra sig avdrag för överpris, som
erlagts vid ersättningsanskaffning för fartyg, som nyss sagts, därest det
nya fartyget inköpts senast tre månader före den dag taxeringen enligt
den centrala krigskonjunkturskattenämndens beslut skall vara verkställd.
Rätt till överprisavdrag föreligger jämväl, då kontrakt om inköp av nytt
fartyg slutits.
I nu föreliggande framställning har Sveriges redareförening hemställt,
att rederierna måtte beredas uppskov med beskattningen av försäkringsersättning
för förlorat respektive köpeskilling för försålt fartyg till utgången
av år 1952. Ett motsvarande uppskov med slutavräkningen till krigskonjunkturskatt
har även ifrågasatts. Som motiv för framställningen har
främst hänvisats till de svårigheter, som rått och alltjämt råda i fråga om
anskaffande av ersättningstonnage till rimliga och för de här berörda rederiföretagen
överkomliga priser.
Vid remissbehandlingen har — som av den tidigare lämnade redogörelsen
framgår — flertalet hörda myndigheter förordat bifall till redareföreningens
framställning, överståthållarämbetet har dock förklarat sig anse
tillräckliga skäl icke vara förebragta för en generell förlängning av den tid,
inom vilken fartygsvinsterna skulle beskattas, och mellankommunala prov
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
ningsnämnden har uttalat att något behov av den ifrågasatta lagstiftningen
i vad anginge mellankommunala rederiföretag icke förelåge.
Enligt min mening är det tveksamt, om och i vad mån redareföreningens
framställning bör bifallas.
Vad först angår förslaget om en framflyttning av tidpunkten för den
vanliga inkomstbeskattningen av ifrågavarande fartygsvinster må framhållas,
att fråga här är om förhållanden, som ligga bortåt tio år tillbaka i
tiden, men som ännu icke blivit i skattehänseende reglerade. Detta talar i
och för sig mot ett bifall till framställningen. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att dåvarande chefen för finansdepartementet vid framläggande
av 1947 års proposition med förslag om förlängning av uppskovsperioden till
utgången av beskattningsåret 1949 uttalade, att man borde beakta angelägenheten
av att uppskovet begränsades i görligaste mån och att den ifrågavarande
krislagstiftningen sålunda avvecklades snarast möjligt. Mot ett bifall
till framställningen talar vidare att, som kommerskollegium framhållit, den
svenska handelsflottan såsom helhet betraktad redan för flera år sedan
återvunnit sin förkrigsstorlelc och att under den senaste tiden en icke obetydlig
uppläggning av fartyg ägt rum, särskilt i fråga om tramptonnage;
i den mån motivet för uppskovslagstiftningen varit det allmännas intresse
av att främja återuppbyggnaden av den svenska handelsflottan har lagstiftningen
sålunda i stort sett redan fyllt sin uppgift.
Å andra sidan kunna vissa billighetsskäl åberopas till stöd för ett bifall
till framställningen. Om ett förlängt uppskov icke medgives, kan nämligen
det fåtal rederier, som beröres av framställningen, tvingas att i form av
skatt avstå en så betydande del av de ifrågavarande försäkringsersättningarna
och köpeskillingarna, att rederierna bli urståndsatta att senare anskaffa
erforderligt ersättningstonnage. Vidare bör beaktas, att man med eu
viss sannolikhet kan räkna med fallande priser å fartyg, varför ett ytterligare
förlängt uppskov med beskattningen troligen skulle medföra att de
rederier, som av kostnadsskäl hittills varit urståndsatta att anskaffa ersättningstonnage,
skulle erhålla bättre möjligheter till dylik anskaffning.
Med hänsyn till de skäl, som sålunda kunna anföras till stöd för framställningen,
vill jag för min del icke motsätta mig att ett ytterligare uppskov
beviljas med inkomstbeskattningen av här berörda försäkringsersättningar
och köpeskillingar. Då det emellertid alltjämt är angeläget att den
ifrågavarande krislagstiftningen avvecklas snarast möjligt, förordar jag
att det ytterligare uppskovet begränsas till två år; den period, inom vilken
beskattning skall ske, bör sålunda för samtliga de av förordningarna
den 8 juni 1945, nr 295, och den 21 februari 1947, nr 33, reglerade fallen
förlängas allenast till och med det beskattningsår, för vilket taxering skall
verkställas år 1952. Ä andra sidan bör uppskovet vara generellt. Det bör
sålunda, bland annat av praktiska skäl, icke ifrågakomma att — på sätt
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasatt —- förbehålla rätten till
ytterligare uppskov åt allenast de skattskyldiga, vilka sakna avskrivningsmöjligheter
i av dem ägda fartyg, eller att — som överståthållarämbetet
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
lörordat — låta det ankomma på Kungl. Maj:t att efter prövning i varje
särskilt fall medgiva det ytterligare anståndet.
Vad härefter angår frågan om fortsatt anstånd med slutavräkningen till
krigskonjunkturskatt må framhållas, att den omständigheten att förlängt
uppskov medgives med inkomstbeskattningen icke i och för sig behöver
medföra, att slutavräkningen till krigskonjunkturskatt i motsvarande mån
uppskjutes. Frågan om uppskov med slutavräkningen till krigskonjunkturskatt
bör alltså prövas på grundval av de särskilda synpunkter, som i
denna del kunna göra sig gällande.
Till en början må härvid erinras om den tidigare återgivna bestämmelsen,
enligt vilken vid taxeringen till krigskonjunkturskatt hänsyn icke tages
till att den skattskyldige må åtnjuta uppskov med inkomsttaxeringen
av lartygsvinst, varom nu är tal. I stället har möjlighet beretts till överprisavdrag,
nämligen i de fall då ersättningsanskaffningen verkställes senast
tre månader före den dag taxeringen enligt den centrala krigskonjunkturskattenämndens
beslut senast skall företagas.
Ett starkt vägande skäl mot att uppskjuta avvecklingen av krigskonjunkturbeskattningen
är, att ett dylikt uppskov skulle innebära att man
av hänsyn till några få rederier under ytterligare ett par år hölle vid
liv en krislagstiftning, som för skattskyldiga i allmänhet avvecklats redan
före den 1 juli 1947 och som på åtskilliga håll redan börjat falla i glömska.
Härvid bör särskilt beaktas, att frågan om eventuellt uppskov med slutavräkningen
till krigskonjunkturskatt icke berör samtliga de nio rederier,
som enligt redareföreningens förut återgivna uppgift skulle beröras av ett
eventuellt uppskov med den vanliga inkomsttaxeringen. Ett uppskov med
slutavräkningen till krigskonjunkturskatt kan nämligen få betydelse endast
för de rederier, som genom beslut av centrala krigskonjunkturskattenämnden
erhållit anstånd med slutavräkningen. Efter anmodan har redareföreningen
till finansdepartementet inkommit med uppgift om vilka,
rederier, som sålunda kunde hava intresse av ett anstånd med slutavräkningen
till krigskonjunkturskatt. Enligt denna uppgift skulle frågan beröra
allenast tre av de nio nyssnämnda rederierna samt därutöver två i
den tidigare uppgiften icke medtagna rederier; samtliga de ifrågavarande
fem rederierna åtnjöte anstånd till den 30 juni 1950.
I anslutning till det nyss anförda må framhållas, att de berörda rederierna
enligt gällande lagstiftning kunna medgivas överprisavdrag, därest de
före den 1 april 1950 inköpa ersättningstonnage. I detta sammanhang må
nämnas, att redareföreningen redan i slutet av september 1949 av min företrädare
i ämbetet erhöll besked, att man icke borde räkna med ytterligare
uppskov med slutavräkningen till krigskonjunkturskatt.
Slutligen ma nämnas att — även om något eller några av de ifrågavarande
rederierna skulle underlåta att före den 1 april 1950 inköpa ersättningstonnage
eller teckna kontrakt därom — det likväl icke är säkert att
den del av försäkringsersättningen eller köpeskillingen, som utgör skattepliktig
inkomstökning, verkligen blir belagd med krigskonjunkturskatt
13
Kungi. Maj:ts proposition nr 9.
Det är nämligen möjligt att denna inkomstökning helt eller delvis kvittas
mot inkomstminskning, som uppkommit under ett eller flera senare år.
Med hänsyn å ena sidan till det uppenbara intresset av att icke fördröja
avvecklingen av krigskonjunkturbeslcattningen och å andra sidan till den
ringa praktiska betydelse, som ett eventuellt uppskov skulle äga, anser jag
mig icke böra förorda bifall till redareföreningens framställning i denna del.
I enlighet med det nu anförda har inom finansdepartementet upprättats
förslag till förordning med ytterligare bestämmelser angående taxering för
inkomst under vissa år av ersättning på grund av försäkring för förlust av
fartyg, m. m.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att nämnda förslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Folke Persson.