Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

1

Nr 88.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om
kommunalstyrelse på landet, m. m.; given Drottningholms
slott den 10 februari 1950.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet;

2) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse
i stad;

3) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse; 4)

lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse
i Stockholm;

5) lag angående ändrad lydelse av 23 och 70 §§ lagen den 6 juni 1930
(nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm;

6) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting;

7) förordning om ändrad lydelse av 146 § 1 mom. taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379); samt

8) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 juni 1943 (nr 436)
om vägnämnder och länsvägnämnder.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Eijc Mossberg.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 88.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås ändrade bestämmelser om ersättning till innehavare
av kommunala förtroendeuppdrag i huvudsaklig överensstämmelse
med vad kommunallagskommittén förordat i sitt betänkande i ämnet. Förslaget
bygger på huvudgrunderna i gällande lag och innebär i stort sett att
kommunernas möjligheter att i vissa bestämda former utge ersättning vidgas.
Därjämte föreslås alt borgerlig primärkommun under vissa förutsättningar
skall få bevilja pension åt arvodesberättigade förtroendemän. De
viktigaste nyheterna i förslaget för primärkommunernas del framgå av
tablån på vidstående sida. Härutöver må nämnas att samma ersättningsbestämmelser
föreslås skola gälla för de kommunvalda ledamöterna i taxeringsnämnd
som för ledamöter i kommunala styrelser och nämnder. Även
kommunvalda ombud för val av vägnämnder tillförsäkras motsvarande
möjlighet till gottgörelse.

De nya ersättningsbestämmelserna föreslås skola träda i kraft den 1 januari
1951.

Kungl. Maj:ts proposition nr SS. 3

Ersättning till förtroendemän inom primärkommunerna.

Ersättnings-

form

Nu gällande ordning

Kommitténs förslag
Väsentliga nyheter

Kungl. Maj:ts förslag

1. Dagtrakta-mente.

Kan utgå till våld leda-mot av kommunal styrelse,
nämnd eller beredning samt
till revisor för samman-träde och förrättning inom
kommunen i kommunens
angelägenhet.

Belopp: Högst 5: — kr. för
dag.

Maximibeloppet höjes för
normalfallen till 10:—kr.
och för särskilt tidskrä-vande sammanträde eller
där det eljest påkallas av
särskilda förhållanden till
16:— kr. Ersättning för
särskild resdag kan utgå
till traktamentsberättigade
samt fullmäktige då resan
till eller från sammanträde
måste göras på särskild dag.

Intet maximibelopp
för särskilt tidskrä-vande sammanträde
eller där det eljest
påkallas av särskilda
förhållanden. I öv-rigt = kommittéför-slaget.

2. Arvode.

Kan för med uppdraget
förenat besvär utgå till så-dan ledamot av kommunal
styrelse, nämnd eller bered-ning, som utses till ordfö-rande, sekreterare, kassa-förvaltare m. m. eller till
innehavare av annan mot-svarande befattning inom
organet samt till revisor.
Beloppet bestämmes för ett
år i sänder. Beslutet skall
underställas länsstyrelsen.

Arvode skall kunna utgå
även till ordförande i
stämma eller fullmäktige för
med uppdraget förenat ar-bete.

Arvodesbeslut behöver icke
underställas.

= kommittéförsla-get.

3. Reseersätt-ning.

Kan utgå till 1) trakta-mentsberättigade förtro-endemän, 2) kommunal-och kyrkofullmäktige (ej
stadsfullmäktige) då väg-sträckan utgör minst 5 km.
(Fullmäktige 10 km.) Be-lopp: max. III klass järn-väg; halva avgiften för
taxibil.

1) Ersättning även till
stadsfullmäktige. 2) Väg-sträckan enhetlig minst 3
km. 3) Hela kostnaden för
taxibil ersättes.

= kommittéförsla-get.

4. Kostnads-ersättning.

Ett avrundat belopp att
användas för vissa utgifter,
som för kommunens räk-ning påkallas vid uppdra-gets fullgörande, kan utgå
till dels arvodesberättigade
förtroendemän dels ock
stämmans och fullmäktiges
ordförande.

Bestämmelserna ha förenk-lats och gjorts enhetliga
för samtliga ersättningsbe-rättigade.

= kommittéförsla-get.

5. Pension.

Inga bestämmelser. Enligt
praxis har kommun ej rått
att ge förtroendeman pen-sion.

Pension skall kunna bevil-jas ledamot av styrelse,
nämnd eller beredning, som
under en lång följd av år
innehaft uppdrag, för vil-ket han varit berättigad
till arvode, samt däråt äg-nat övervägande delen av
sin arbetstid. I motive-ringen angivna förutsätt-ningar: 1) Arbetet bör vara
jämförligt med eu tjänste-mans, 2) Uppdraget bör ha
innehafts minst 12 år före
fyllda 65 år.

I huvudsak = kom-mittéförslaget.

1

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse

på landet.

Härigenom förordnas, att 25 § 1, 2, 3 och 4 inom. samt 42 och SO §§ lagen
den G juni 1930 om kommunalstyrelse på landet1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

25 §.

1 mom. Kommunalstämmas ordförande
år icke i denna sin egenskap
berättigad att uppbära arvode eller
ersättning för andra med uppdraget
förenade kostnader än för skrivhjålp,
skrivmaterialier, postporton och dylika
utgifter, som för kommunens
räkning påkallas vid uppdragets fullgörande.
Kommunalstämman må för
ett år i sänder besluta, att sådan ersättning
skall utgå med visst belopp,
vilket icke må överstiga vad skäligt
är med hänsyn till beråkneliga utgifter
av nämnda art.

2 mom. Bär det finnes av behovet
påkallat, äger kommunalstämman
besluta, att ledamot av kommunalnämnden
och vald ledamot av annan
kommunal styrelse, nämnd eller
beredning ävensom revisor skola för
deltagande i sammanträde eller förrättning
inom kommunen i kommunens
angelägenhet åtnjuta gottgörelse
av kommunens medel i form av
dagtraktamente med högst fem kro -

(Föreslagen lydelse:)

25 §.

1 mom. Kommunalstämman må
besluta, att stämmans ordförande
skall åtnjuta arvode för med uppdraget
förenat arbete. Arvodets belopp
skall bestämmas för högst ett
år i sänder och må icke överstiga vad
som år skäligt med hänsyn till göromålens
omfattning och art. Kommunalstämman
äger ock för ett år i sänder
med visst belopp bevilja ersättning
åt ordföranden för utgifter, som
för kommunens räkning påkallas vid
uppdragets fullgörande.

2 mom. Kommunalstämman äger
besluta, att ledamot av kommunalnämnden
och utsedd ledamot av annan
kommunal styrelse, nämnd eller
beredning ävensom revisor skola för
deltagande i sammanträde eller förrättning
inom kommunen i kommunens
angelägenhet åtnjuta gottgörelse
av kommunens medel i form av
dagtraktamente. Dagtraktamente må
ej överstiga tio kronor för sainman -

1 Senaste lydelse av 80 §, se SFS 1946: 485.

Kungl. Maj.ls proposition nr 88.

(Nuvarande lydelse:)

nor för sammanträdes- eller förrältningsdag.
Kommunalstämman må
ock besluta, där kommunikationsförhållandena
anses sådant kräva
och våglängden mellan ledamotens
eller revisorns hemvist och sammanträdes-
eller förrättningsstället är
stöi''re än fem kilometer, att reseersättning
skall utgå till ledamoten eller
revisorn. Denna ersättning må
icke överstiga hälften av belopp, beräknat
efter lägsta avgift för automobil
eller hästskjuts, där icke järnväg
eller omnibus är att tillgå eller
fartygslägenhet begagnas, ej heller
överstiga avgiften för tredje klass
plats på järnväg eller plats i omnibus,
där något av dessa fortskaffninysmedel
finnes, eller för salongsplats
på fartyg, där resan såmedclst
sker.

Ersättning för resa, som enligt
uppdrag i kommunens angelägenhet
företages utom kommunen av person,
som sägs i första stycket, må,
om kommunalstämman så besluter,
utgå efter annan grund än nu är
sagt.

3 mom. Jämte gottgörelsc, som beslutes
enligt 2 inom., samt ersättning
för kostnader för skrivmaterialier,
postporton och dylika utgifter, som
för kommunens räkning påkallas vid
uppdragets fullgörande, må efter

(Föreslagen lydelse:)

trädes- eller förrättningsdag; dock
må med avseende å särskilt tidskrävande
sammanträde eller förrättning
eller där det eljest finnes påkallat av
särskilda förhållanden traktamentet
sättas till högre belopp.

Där våglängden mellan ledamotens
eller revisorns hemvist och sammanträdes-
eller förrättningsstället är
större än tre kilometer, må kommunalstämman
ock besluta, att resckostnadsersåttning
skall utgå till
ledamoten eller revisorn. I den mån
resa kan företagas med järnväg, omnibus
eller fartyg, må ersättningen
ej överstiga avgiften för tredje klass
plats på järnväg, plats i omnibus eller
salongsplats på fartyg. Eljest må
ersättningen högst motsvara lägsta
avgiften för taxeautomobil.

Är ledamot eller revisor, som avses
i första stycket, bosatt på så stort
avstånd från sammanträdes- eller
förrättningsstället, att resan fram
eller åter måste företagas å särskild
dag, må kommunalstämman besluta,
att ersättning för resdag skall utgå
efter de grunder, som kommunalstäm
man fas t ställer.

Ersättning för resa, som enligt
uppdrag i kommunens angelägenhet
företages utom kommunen av person,
som sägs i första stycket, må,
om kommunalstämman så besluter,
utgå efter särskild grund.

3 mom. Jämte gottgörelse, som beslules
enligt 2 inom., må efter kommunalstämmans
bestämmande till
sådan ledamot av kommunal styrelse,
nämnd eller beredning, som utsetts
till ordförande eller som eljest
i viss befattning inom styrelsen,

6 Kungl. Maj:Is proposition nr 88.

(Nuvarande lydelse:)
kommunalstämmans bestämmande
för med uppdraget förenat besvär utgå
arvode till sådan ledamot av kommunal
styrelse, nämnd eller beredning,
som utsetts till ordförande,
sekreterare, räkenskapsförare, kassaförvaltare,
föredragande eller verkställande
ledamot eller till innehavare
av annan motsvarande befattning
inom styrelsen, nämnden eller beredningen,
så ock till revisor. Arvodet
skall till beloppet bestämmas för
högst ett år i sänder och må icke
överstiga vad på grund av göromålens
omfattning och art kan anses
skäligt, ej heller bestämmas med
hänsyn till den inkomst av tjänst,
yrke eller näring, som uppdragets
innehavare genom dess fullgörande
går förlustig. Ersättningen för kostnader
för skrivmaterialier, postporton
och dylika utgifter må, med iakttagande
av vad i 1 mom. är stadgat
för där avsett fall, bestämmas att utgå
med visst belopp.

4 mom. Sammanlagda beloppet av
beslutade ersättningar, som omförmålas
i denna paragraf och som ej
avse kostnader för skrivhjälp, skrivmaterialier,
postporton och dylika
utgifter, må icke överstiga vad kommunens
ekonomiska bärkraft utan
större olägenhet medgiver.

42 §.

Kommunalfullmäktige må besluta,
att, där våglängden mellan kommunalfullmäktigs
hemvist och fullmäktiges
sammanträdeslokal överstiger
tio kilometer, reseersättning vid deltagande
i fullmäktiges sammanträde
skall utgå till honom, dock allenast
enligt de grunder, som i 25 § 2 mom.

(Föreslagen lydelse:)
nämnden eller beredningen eller efter
särskilt uppdrag utför arbete av
mera betydande omfattning, så ock
till revisor utgå dels arvode för med
uppdraget förenat arbete och dels
ersättning med visst belopp för utgifter,
som för kommunens räkning
påkallas vid uppdragets fullgörande.
Vid bestämmande av arvode och ersättning
för utgifter skall iakttagas
vad i 1 mom. är föreskrivet för där
angivet fall.

// inom. När särskilda skäl därtill
äro, må kommunalstämman bevilja
pension åt ledamot av kommunal
styrelse, nämnd eller beredning, som
under en lång följd av år innehaft
befattning eller uppdrag som i 3 mom.
avses samt däråt ägnat övervägande
delen av sin arbetstid.

42 §.

Kommunalfullmäktige må besluta,
att, där våglängden mellan kommunalfullmäktigs
hemvist och fullmäktiges
sammanträdeslokal överstiger
tre kilometer, resekostnadsersättning
vid deltagande i fullmäktiges sammanträde
skall utgå till honom enligt
de grunder, som i 25 § 2 mom.

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

(Nuvarande lydelse:)
första stycket äro stadgade för där
avsedda fall, och med motsvarande
tillämpning av föreskriften i samma
paragraf 4 mom.

(Föreslagen lydelse:)
andra stycket äro stadgade för där
avsedda fall.

Där kommunalfullmäktig är bosatt
på så stort avstånd från kommunalfullmäktiges
sammanträdeslokal,
att resan fram eller åter måste
företagas å särskild dag, må fullmäktige
tillika besluta, att ersättning
för resdag skall utgå efter de
grunder, som fullmäktige bestämma.

80 §. 80 §.

Länsstyrelsens godkännande erfordras för att giva gällande kraft åt beslut,
vilka:

a) äro ämnade-----------inom kommunen;

b) avse arvode enligt 25 §3 inom., b) avse pension enligt 25 § i
där beslutet ej allenast innefattar inom.; eller

förnyande av dylikt för nästföregående
år fattat, lagligen gällande beslut;
eller

c) avse utgifter-----—-----------fem år.

Samtliga av kommunen för ett och

samma kalenderår fattade, under b)
omförmälda beslut, därå faststållelse
erfordras, skola samtidigt och senast
under det år besluten avse underställas
länsstyrelsens prövning, vid äventyr
att beslut, såvida ej särskilda omständigheter
anses böra föranleda
undantag, icke vinner godkännande.

Till ledning vid prövningen av dessa
beslut skall tillgång beredas länsstyrelsen
Ull tablå över kommunens
ekonomiska ställning det år besluten
avse.

Hurusom i------------------------kommunal fondbildning.

Underställt beslut--------------------därför uppgivas.

över vägrad-------------------------hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1951.

8

Kungl. Maj:Is proposition nr SS.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kornmun alstyrelse

i stad.

Härigenom förordnas, att 29 § 1, 2, 3 och 4 mom. samt 75 § lagen den 6
juni 1930 om kommunal styrelse i stad1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

29 §.

1 inom. Stadsfullmäktiges ordförande
är icke i denna sin egenskap
berättigad uppbära arvode eller ersättning
för andra med uppdraget
förenade kostnader än för skrivbjälp,
skrivmaterialier, postporton och dylika
utgifter, som för stadens räkning
påkallas vid uppdragets fullgörande.
Stadsfullmäktige md för ett år
i sänder besluta, att sådan ersättning
skall utgå med visst belopp, vilket
icke mä överstiga vad skäligt är med
hänsyn till beräkneliga utgifter av
nämnda art.

(Föreslagen lydelse:)

29 §.

1 mom. Stadsfullmäktige må besluta,
att fullmäktiges ordförande
skall åtnjuta arvode för med uppdraget
förenat arbete. Arvodets belopp
skall bestämmas för högst ett
år i sänder och må icke överstiga
vad som är skäligt med hänsyn till
göromålens omfattning och art.
Stadsfullmäktige äga ock för ett år
i sänder med visst belopp bevilja ersättning
åt ordföranden för utgifter,
som för stadens räkning påkallas vid
uppdragets fullgörande.

Enligt stadsfullmäktiges bestämmande
må, där våglängden mellan
stadsfullmäktigs hemvist och fullmäktiges
sammanträdeslokal är större
än tre kilometer, resekostnadsersättning
vid deltagande i fullmäktiges
sammanträde utgå till fullmäktig.
1 den mån resa kan företagas
med järnväg, omnibus, spårväg
eller fartyg, må ersättningen ej över -

1 Senaste lydelse av 75 §, se SFS 1946: 486.

5)

Kanyl. Maj:ls proposition nr 88.

(Nuvarande lydelse:)

2 mom. Där det finnes av behovet
påkallat, äga stadsfullmäktige besluta,
att vald ledamot av drätselkammaren
och av annan kommunal styrelse,
nämnd eller beredning ävensom
revisor skola för deltagande i
sammanträde eller förrättning inom
staden i stadens angelägenhet åtnjuta
gottgörelse av stadens medel i form
av dagtraktamente med högst fem
kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag.
Stadsfullmäktige må
ock besluta, där kommunikationsförhållandena
anses sådant kräva och
väglängden mellan ledamotens eller
revisorns hemvist och sammanträdes-
eller förrättningsstället är större
än fem kilometer, att reseersättning
skall utgå till ledamoten eller revisorn.
Denna ersättning mä icke överstiga
hälften av belopp, beräknat efter
lägsta avgift för automobil eller
hästskjuts, där icke järnväg eller
omnibus är att tillgå eller fartygslägenhet
begagnas, ej heller överstiga
avgiften för tredje klass plats på
järnväg eller plats i omnibus, (lär

(Föreslagen lydelse:)

stiga avgiften för tredje klass plats
på järnväg, plats i omnibus eller
spårvagn eller salongsplats på fartyg.
Eljest må ersättningen högst
motsvara lägsta avgiften för taxeautomobil.

Där stadsfullmäktig är bosatt på
så stort avstånd från stadsfullmäktiges
sammanträdeslokal, att resan
fram eller åter måste företagas å särskild
dag, må fullmäktige besluta, att
ersättning för resdag skall utgå efter
de grunder, som fullmäktige bestämma.

2 mom. Stadsfullmäktige äga besluta,
att ledamot av drätselkammaren
och utsedd ledamot av annan
kommunal styrelse, nämnd eller beredning
ävensom revisor skola för
deltagande i sammanträde eller förrättning
inom staden i stadens angelägenhet
åtnjuta gottgörelse av stadens
medel i form av dagtraktamente.
Dagtraktamente må ej överstiga
tio kronor för sammanträdes- eller
förrättningsdag; dock må med avseende
å särskilt tidskrävande sammanträde
eller förrättning eller där
det eljest finnes påkallat av särskilda
förhållanden traktamentet sättas
till högre belopp.

Där väglängden mellan ledamotens
eller revisorns hemvist och sammanträdes;-
eller förrättningsstället är
större än tre kilometer, må stadsfullmäktige
ock besluta, att resekostnadsersättning
skall utgå till ledamoten
eller revisorn enligt de grunder,
som i 1 mom. andra stycket år o
stadgade för där avsedda fall.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

(Nuvarande lydelse:)

något av dessa fortskaffning smedel
finnes, eller för salongs plats, dår resan
såmedelst sker.

Ersättning för resa, som enligt
uppdrag i stadens angelägenhet företages
utom staden av person, som
sägs i första stycket, må, om stadsfullmäktige
så besluta, utgå efter
annan grund än nu är sagt.

3 mom. Jämte gottgörelse, som beslutes
enligt 2 mom., samt ersättning
för kostnader för skrivmaterialier,
postporton och dglika utgifter, som
för stadens räkning påkallas vid uppdragets
fullgörande, må efter stadsfullmäktiges
bestämmande för med
uppdraget förenat besvär utgå arvode
till sådan ledamot av drätselkammaren
eller annan kommunal styrelse,
nämnd eller beredning, som
utsetts till ordförande, sekreterare,
räkenskapsförare, kassaförvaltare,
föredragande eller verkställande ledamot
eller till innehavare av annan
motsvarande befattning inom kammaren,
styrelsen, nämnden eller beredningen,
så ock till revisor. Arvodet
skall till beloppet bestämmas för
högst ett år i sänder och må icke
överstiga vad på grund av göromålens
omfattning och art kan anses
skäligt, ej heller bestämmas med

(Föreslagen lydelse:)

År ledamot eller revisor, som avses
i första stycket, bosatt på så stort avstånd
från sammanträdes- eller förrättningsstället,
att resan fram eller
äter måste företagas å särskild dag,
må stadsfullmäktige besluta, att ersättning
för resdag skall utgå efter
de grunder, som fullmäktige bestämma.

Ersättning för resa, som enligt
uppdrag i stadens angelägenhet företages
utom staden av person, som
sägs i första stycket, må, om stadsfullmäktige
så besluta, utgå efter
särskild grund.

3 mom. Jämte gottgörelse, som beslutes
enligt 2 inom., må efter stadsfullmäktiges
bestämmande till sådan
ledamot av drätselkammaren eller
annan kommunal styrelse, nämnd eller
beredning, som utsetts till ordförande
eller som eljest i viss befattning
inom kammaren, styrelsen,
nämnden eller beredningen eller efter
särskilt uppdrag utför arbete av
mera betydande omfattning, så ock
till revisor utgå dels arvode för med
uppdraget förenat arbete och dels
ersättning med visst belopp för utgifter,
som för stadens räkning påkallas
vid uppdragets fullgörande.
Vid bestämmande av arvode och ersättning
för utgifter skall iakttagas
vad i 1 mom. första stycket är föreskrivet
för där angivet fall.

11

Kungl. Maj ris proposition nr 88.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

hänsyn till den inkomst av tjänst,
yrke eller näring, som uppdragets innehavare
genom dess fullgörande går
förlustig. Ersättningen för kostnader
för skrivmaterialier, postporton
och dylika utgifter må, med iakttagande
av vad i 1 mom. är stadgat för
där avsett fall, bestämmas att utgå
med visst belopp.

4 mom. Sammanlagda beloppet av
beslutade ersättningar, som omförmålas
i denna paragraf och som ej
avse kostnader för skrivhjälp, skrivmaterialier,
postporton och dylika
utgifter, må icke överstiga vad stadens
ekonomiska bärkraft utan större
olägenhet medgiver.

4 mom. När särskilda skäl därtill
äro, må stadsfullmäktige bevilja pension
åt ledamot av drätselkammaren
eller annan kommunal styrelse,
nämnd eller beredning, som under
en lång följd av år innehaft befattning
eller uppdrag som i 3 mom. avses
samt däråt ägnat övervägande
delen av sin arbetstid.

75 §. 75 §.

Länsstyrelsens godkännande erfordras för att giva gällande kraft åt beslut,
vilka:

a) innefatta av----—- -— --—- — stadens donations jord.

b) avse arvode enligt 29 § 3 inom., b) avse pension enligt 29 § 4 mom.;
där beslutet ej allenast innefattar eller

förnyande av dylikt för nästföregående
år fattat, lagligen gällande be -

slut; eller

c) avse utgifter-------—------fem år.

Beslut, som-----------drätselkammaren insändas.

Samtliga av staden för ett och samma
kalenderår fattade, under b) omförmälda
beslut, därå fastställelsc
erfordras, skola samtidigt och senast
under det år besluten avse underställas
länsstyrelsens prövning, vid äventyr
att beslut, såvida ej särskilda omständigheter
anses böra föranleda
undantag, icke vinner godkännande.
Till ledning vid prövningen av dessa

r>

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

beslut skall tillgång beredas länsstyrelsen
till tablå över stadens ekonomiska
ställning det år besluten avse.

Hurusom i—------------kommunal fondbildning.

Underställt beslut--------------därför uppgivas.

Över vägrad----------------hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1
nuari 1951.

Kungl. Maj:ls proposition nr 88.

13

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse.

Härigenom förordnas, att 22, 39 och 67 §§ lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

22 §.

Vad om landskommuns eller stads
rätt att besluta om ersättning åt innehavare
av kommunalt uppdrag är
stadgat skall i tillämpliga delar gälla
jämväl i fråga om kyrkostämmas befogenhet
att besluta om ersättning åt
stämmans ordförande, om dagtraktamente
och reseersättning åt vald ledamot
av kyrkoråd eller skolråd eller
annan för handhavande av församlingens
angelägenheter tillsatt
styrelse, nämnd eller beredning eller
åt revisor samt om arvode åt revisor
eller åt ledamot, som utsetts till ordförande,
sekreterare, räkenskapsförare,
kassaförvaltare, föredragande
eller verkställande ledamot eller till
innehavare av annan motsvarande
befattning inom rådet, styrelsen,
nämnden eller beredningen.

(Föreslagen lydelse:)

22 §.

Vad om landskommuns eller stads
rätt att besluta om ersättning åt innehavare
av kommunalt uppdrag är
stadgat skall i tillämpliga delar gälla
jämväl i fråga om kyrkostämmas befogenhet
att besluta om arvode och
ersättning för utgifter åt stämmans
ordförande, om dagtraktamente, ersättning
för särskild resdag och resekostnadsersättning
åt utsedd ledamot
av kyrkoråd eller skolråd eller
annan för handhavande av församlingens
angelägenheter tillsatt styrelse,
nämnd eller beredning eller åt revisor
samt om arvode och ersättning
för utgifter åt revisor eller åt sådan
ledamot av rådet, styrelsen, nämnden
eller beredningen, som utsetts
till ordförande eller som eljest i viss
befattning inom rådet, styrelsen,
nämnden eller beredningen eller efter
särskilt uppdrag utför arbete av
mera betydande omfattning.

1 Senaste lydelse av 67 §, se SFS 1936: 285.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

(Nuvarande lydelse:)

39 §.

Vad om landskommuns rätt att besluta
om reseersättning åt kommunalfullmäktig
är stadgat skall i tilllämpliga
delar gälla jämväl i fråga
om församlings befogenhet att besluta
sådan ersättning åt kyrkofullmäktige -

67 §.

Länsstyrelsens godkännande erfordras
för att giva gällande kraft åt
beslut rörande arvode enligt 22 §, där
beslutet ej allenast innefattar förnyande
av dylikt för nästföregående år
fattat, lagligen gällande beslut.

Samtliga av församlingen för ett
och samma kalenderår fattade beslut,
därå fastställelse sålunda erfordras,
skola samtidigt och senast
under det år besluten avse underställas
länsstyrelsens prövning, vid äventyr
att beslut, såvida ej särskilda omständigheter
anses böra föranleda
undantag, icke vinner godkännande.
Till ledning vid prövningen av dessa
beslut skall tillgång beredas länsstyrelsen
till tablå över församlingens
ekonomiska ställning det år besluten
avse.

Hurusom i —--

Underställt beslut

Över vägrad--

(Föreslagen lydelse:)

39 §.

Vad om landskommuns eller stads
rätt att besluta om resekoslnadsersättning
och ersättning för särskild
resdag åt kommunalfullmäktig eller
stadsfullmäktig är stadgat skall i tilllämpliga
delar gälla jämväl i fråga
om församlings befogenhet att besluta
sådan gottgörelse åt kyrkofullmäktig.

67 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1951.

--kommunal fondbildning.

- •—■ — — därför uppgivas.
----hos Konungen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

15

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse

i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 28 §, 42 § 3 inom. och 64 § lagen den 15 juni
1935 om kommunalstyrelse i Stockholm1 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

28 §.

1 mom. Stadsfullmäktiges ordförande
och vice ordförande åro icke i
denna sin egenskap berättigade att
uppbära arvode eller ersättning för
andra med uppdraget förenade kostnader
än för sådana, som förorsakas
av representationsuppgifter, där dylik
ersättning finnes erforderlig och av
stadsfullmäktige medgives. Stadsfullmäktige
må för ett år i sänder besluta,
att ersättningen skall utgå med
visst belopp, vilket icke må överstiga
vad skäligt är med hänsyn till beräkneliga
kostnader av nämnda art.

(Föreslagen lydelse:)

28 §.

1 mom. Stadsfullmäktige må besluta,
att fullmäktiges ordförande
skall åtnjuta arvode för med uppdraget
förenat arbete. Arvodets belopp
skall bestämmas för högst ett år i
sänder och må icke överstiga vad
som är skäligt med hänsyn till göromålens
omfattning och ari. Stadsfullmäktige
äga ock för ett år i sänder
med visst belopp bevilja ersättning
åt ordföranden och vice ordförandena
för utgifter, som för stadens
räkning påkallas vid uppdragets
fullgörande.

Enligt stadsfullmäktiges bestämmande
må, där våglängden mellan
stadsfullmäktigs hemvist och fullmäktiges
sammanträdeslokal är större
än tre kilometer, rcsekostnadsersättning
vid deltagande i fullmäktiges
sammanträde utgå till fullmäktig.
1 den mån resa kan företagas

1 Senaste lydelse av 28 § 2 och 3 mom. samt 42 § 3 mom., se SFS 1940: 153 samt av

64 §, se SFS 1946: 489.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr SS.

(Nuvarande lydelse:)

2 mom. Dår det finnes av behovet
påkallat, äga stadsfullmäktige besluta,
att annan ledamot av stadskollegiet
än kollegiets ordförande ävensom
vald ledamot av drätselnämnden
eller annan stadens nämnd eller
av annan beredning än borgarrådsberedningen,
så ock revisor skola för
deltagande i sammanträde eller förrättning
inom staden i stadens angelägenhet
åtnjuta gottgörelse av stadens
medel i form av dagtraktamente
med högst fem kronor för sammanträdes-
eller förrättningsdag.
Stadsfullmäktige må ock besluta, där
kommunikationsförhållandena anses
sådant kräva och väglängden mellan
ledamotens eller revisorns hemvist
och sammanträdes- eller förrättningsstället
är större än fem kilometer,
att reseersättning skall utgå till
ledamoten eller revisorn. Denna ersättning
må icke överstiga hälften av
belopp, beräknat efter lägsta avgift
för automobil eller hästskjuts, där
icke järnväg, spårväg eller omnibus
är att tillgå eller fartyg slägenhet begagnas,
ej heller överstiga avgiften
för tredje klass plats på järnväg eller
plats i spårvagn eller omnibus,
där något av dessa fortskaffningsmedel
finnes, eller för salongsplats
på fartyg, där resan såmedelst sker.

Ersättning för------------

(Föreslagen lydelse:)

med järnväg, omnibus, spårväg eller
fartyg, må ersättningen ej överstiga
avgiften för tredje klass plats på
järnväg, plats i omnibus eller spårvagn
eller salongsplats på fartyg.
Eljest må ersättningen högst motsvara
lägsta avgiften för taxeautomobil.

2 mom. Stadsfullmäktige äga besluta,
att annan ledamot av stadskollegiet
än kollegiets ordförande ävensom
utsedd ledamot av annan kommunal
nämnd eller beredning än
borgarrådsberedningen, så ock revisor
skola för deltagande i sammanträde
eller förrättning inom staden
i stadens angelägenhet åtnjuta gottgörelse
av stadens medel i form av
dagtraktamente. Dagtraktamente må
ej överstiga tio kronor för sammanträdes-
eller förrättningsdag; dock
må med avseende å särskilt tidskrävande
sammanträde eller förrättning
eller där det eljest finnes påkallat av
särskilda förhållanden traktamentet
sättas till högre belopp.

Där väglängden mellan ledamotens
eller revisorns hemvist och sammanträdes-
eller förrättningsstället är
större än tre kilometer, må efter
stadsfullmäktiges bestämmande resckostnadsersättning
utgå till ledamoten
eller revisorn enligt de grunder,
som i i mom. andra stycket äro stadgade
för där avsedda fall.

— är sagt.

17

Kungl. Maj ds proposition nr 88.

(Nuvarande lydelse:)

3 mom. Jämte gottgörelse, som beslutes
enligt 2 mom., må efter stadsfullmäktiges
bestämmande för med
uppdraget förenat besvär utgå arvode
till annan ledamot av stadskollegiet
än kollegiets ordförande ävensom
till ledamot av drätselnämnden
eller annan stadens nämnd eller av
annan beredning än borgarrådsberedningen,
där han efter särskilt
uppdrag utför arbete av väsentligt
större omfattning ån övriga ledamöter,
så ock till revisor. I detta moment
avsett arvode skall till beloppet
bestämmas för högst ett år i sänder
och må icke överstiga vad på grund
av göromålens omfattning och art
kan anses skäligt, ej heller bestämmas
med hänsyn till den inkomst av
tjänst, yrke eller näring, som uppdragets
innehavare genom dess fullgörande
går förlustig.

4 mom. Där eljest i lag eller författning
föreskrift meddelas om arvode
eller annan ersättning åt innehavare
av kommunalt uppdrag, skall
vad sålunda finnes särskilt stadgat
lända till efterrättelse.

(Föreslagen lydelse:)

3 mom. Jämte gottgörelse, som beslutes
enligt 2 mom., må efter stadsfullmäktiges
bestämmande för med
uppdraget förenat arbete utgå arvode
till annan ledamot av stadskollegiet
än kollegiets ordförande ävensom till
ledamot av annan kommunal nämnd
eller beredning än borgarrådsberedningen,
där han i viss befattning inom
kollegiet, nämnden eller beredningen
eller efter särskilt uppdrag utför arbete
av mera betydande omfattning,
så ock till revisor. Vid arvodets bestämmande
skall iakttagas vad i t
mom. första stycket är föreskrivet
för där angivet fall.

4 mom. När särskilda skäl därtill
äro, må stadsfullmäktige bevilja pension
åt ledamot av stadskollegiet
eller annan kommunal nämnd eller
beredning än borgarrådsberedningen,
som under en lång följd av år
innehaft befattning såsom kollegiets
ordförande eller uppdrag som i 3
mom. avses samt däråt ägnat övervägande
delen av sin arbetstid.

5 mom. Där eljest i lag eller författning
föreskrift meddelas om arvode
eller annan ersättning åt innehavare
av kommunalt uppdrag, skall
vad sålunda finnes särskilt stadgat
lända till efterrättelse.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. AV 88.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

(Nuvarande lydelse:)

42 §.

3 mom. Borgarråd åtnjuter årsarvode,
som bestämmes av stadsfullmäktige.
Med befattningen såsom
borgarråd må icke utan stadsfullmäktiges
medgivande förenas annan
befattning i statens eller kommunens
tjänst eller annat jämförligt allmänt
eller enskilt uppdrag.

(Föreslagen lydelse:)

42 §.

3 mom. Borgarråd åtnjuter årsarvode
samt rätt till pension efter
stadsfullmäktiges bestämmande. Med
befattningen såsom borgarråd må
icke utan stadsfullmäktiges medgivande
förenas annan befattning i statens
eller kommunens tjänst eller annat
jämförligt allmänt eller enskilt
uppdrag.

64 §. 64 §.

Överståthållarämbetets stadfästelse erfordras för att giva gällande kraft
åt beslut, vilka:

a) avse ersättning eller arvode en- a) avse pension enligt 28 § i- mom.;
ligt 28 § 1 eller 3 mom., där beslutet

ej allenast innefattar förnyande av
dylikt för nästföregående år fattat,
lagligen gällande beslut;

b) avse utgifter-------—---fem år; eller

c) avse åläggande----------allmänna grund.

Hurusom i-----—--- — kommunal fondbildning.

Underställt beslut-----------därför uppgivas.

över vägrad-----------hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1951.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

19

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 23 och 70 §§ lagen den 6 juni 1930 (nr 260)
om församlingsstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 23 och 70 §§ lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse
i Stockholm1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

23 §.

Kyrkofullmäktiges ordförande är
icke i denna sin egenskap berättigad
att uppbära arvode eller ersättning
för andra med uppdraget förenade
kostnader ån för skrivhjålp, skrivmaterialier,
postporton och dylika utgifter,
som för församlingens räkning
påkallas vid uppdragets fullgörande.
Kyrkofullmäktige må för ett år i
sänder besluta, att sådan ersättning
skall utgå med visst belopp, vilket
icke må överstiga vad skäligt är med
hänsyn till beräkneliga utgifter av
nämnda art.

Vad om stadsfullmäktiges rätt att
besluta om ersättning åt innehavare
av kommunalt uppdrag är stadgat
skall i tillämpliga delar gälla jämväl
i fråga om kyrkofullmäktiges befogenhet
att besluta om dagtraktamente
och reseersättning åt vald ledamot
av kyrkoråd eller skolråd eller annan
för handhavande av församlingens
angelägenheter tillsatt styrelse,
nämnd eller beredning eller åt revi -

(Föreslagen lydelse:)
23 §.

Vad om stadsfullmäktiges rätt att
besluta om ersättning åt innehavare
av kommunalt uppdrag är stadgat
skall i tillämpliga delar gälla jämväl
i fråga om kyrkofullmäktiges befogenhet
att besluta om arvode och ersättning
för utgifter åt kyrkofullmäktiges
ordförande, om resekostnadsersättning
åt kyrkofullmäklig,
om dagtraktamente och resekostnadsersåttning
åt utsedd ledamot av kyr -

1 Senaste lydelse av 70 §, se SFS 1936: 288.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

(Nuvarande lydelse:)

sor samt om arvode åt revisor eller
åt ledamot, som utsetts till ordförande,
sekreterare, räkenskapsförare,
kassaförvaltare, föredragande eller
verkställande ledamot eller till innehavare
av annan motsvarande befattning
inom rådet, styrelsen, nämnden
eller beredningen.

(Föreslagen lydelse:)

koråd eller skolråd eller annan för
handhavande av församlingens angelägenheter
tillsatt styrelse, nämnd
eller beredning eller åt revisor samt
om arvode åt revisor eller åt sådan
ledamot av rådet, styrelsen, nämnden
eller beredningen, som utsetts
till ordförande eller som eljest i viss
befattning inom rådet, styrelsen,
nämnden eller beredningen eller efter
särskilt uppdrag utför arbete av
mera betydande omfattning.

70 §.

Överståthållaråmbetets godkännande
erfordras för att giva gällande
kraft åt beslut rörande arvode enligt
23 § andra stycket, där beslutet ej
allenast innefattar förnyande av dylikt
för nästföregående år fattat, lagligen
gällande beslut.

Samtliga av församlingen för ett
och samma kalenderår fattade beslut,
därå fastställelse sålunda erfordras,
skola samtidigt och senast
under det år besluten avse underställas
överståthållaråmbetets prövning,
vid äventyr att beslut, såvida ej särskilda
omständigheter anses böra föranleda
undantag, icke vinner godkännande.
Till ledning vid prövningen
av dessa beslut skall tillgång beredas
överståthållaråmbetet till tablå
över församlingens ekonomiska ställning
det år besluten avse.

Hurusom i--

Underställt beslut
Över vägrad

70 §.

— kommunal fondbildning,
därför uppgivas,
hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1951.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

21

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting.

Härigenom förordnas, att 23 § samt 43 § 1 och 2 mom. lagen den 20 juni
1924 om landsting1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

23 §.

Landstingsman, som ej bor å den
ort, där landstinget hålles, åtnjuter
under landstingets möte samt under
resan fram och åter av landstingets
medel dagtraktamente med 24 kronor
ävensom resekostnadsersättning,
beräknad efter avgiften i andra klassens
vagn å järnväg eller, om sådan
vagnsklass icke finnes, i tredje klassens
vagn, för en hyttplats eller, när
hyttplats ej förekommer, en salongsplats
på fartyg samt, i den mån resan
icke kan företagas med järnväg
eller fartyg, ersättning per tillryggalagd
kilometer, beräknad efter lägsta
inom landstingsområdet för taxcautomobil
fastställda taxa.

Landstingsman, som -------

Till den,----------

43 §.

1 mom. Landstinget äger rätt besluta,
att ledamot av förvaltningsutskottet
samt utsedd ledamot av an -

(Föreslagen lydelse:)

23 §.

Landstingsman, som ej bor å den
ort, där landstinget hålles, åtnjuter
under landstingets möte samt under
resan fram och åter av landstingets
medel dagtraktamente med 24 kronor
ävensom resekostnadsersättning.
I den mån resa kan företagas med
järnväg, omnibus, spårväg eller fartyg,
må ersättningen ej överstiga avgiften
för plats i andra klassens vagn
å järnväg eller, om sådan vagnsklass
icke finnes, i tredje klassens vagn,
plats i omnibus eller spårvagn eller
hyttplats på fartyg eller, när hyttplats
ej förekommer, salongsplats.
Eljest må ersättningen högst motsvara
lägsta avgiften för taxeautomobil.

-----16 kronor.

------hans ställe.

43 §.

1 mom. Landstinget äger rätt besluta,
att ledamot av förvaltningsutskottet
samt utsedd ledamot av an -

1 Senaste lydelse av 23 §, se SFS 1949: 89.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

(Nuvarande lydelse:)

nan landstingets styrelse eller nämnd
eller av styrelse för landstingets inrättning
eller av särskild beredning
mellan landstingets möten ävensom
revisor för granskning av landstingets
eller sådan inrättnings förvaltning
skall för deltagande i sammanträde
eller förrättning i landstingets angelägenhet
inom landstingsområdet av
landstingets medel åtnjuta dagtraktamente
och reseersättning. Ej må
dagtraktamente eller reseersättning
sättas till högre belopp än som i motsvarande
fall skulle till landstingsman
utgå enligt de i 23 § angivna
grunder.

Ersättning för-----------

2 mom. Jämte gottgörelse, som enligt
1 mom. beslutas, samt ersättning
för kostnader för skrivmaterialier,
postporton och annan dylik utgift,
som för uppdragets fullgörande kräves,
må efter landstingets bestämmande
för det med uppdraget förenade
besvär utgå arvode till sådan
ledamot av förvaltningsutskottet eller
av annan i 1 mom. omförmäld styrelse,
nämnd eller beredning, som utsetts
till ordförande, sekreterare, räkenskapsförare,
kassaförvaltare, föredragande
eller verkställande ledamot
eller till innehavare av annan motsvarande
befattning inom utskottet,
styrelsen, nämnden eller beredningen,
så ock till revisor, varom i 1 mom.
sägs. Arvodet skall till beloppet bestämmas
för högst ett år i sänder
och må icke överstiga vad på grund
av göromålens omfattning och art
kan anses skäligt, ej heller bestämmas
med hänsyn till den inkomst av

(Föreslagen lydelse:)

nan landstingets styrelse eller nämnd
eller av styrelse för landstingets inrättning
eller av särskild beredning
mellan landstingets möten ävensom
revisor för granskning av landstingets
eller sådan inrättnings förvaltning
skall för deltagande i sammanträde
eller förrättning i landstingets
angelägenhet inom landstingsområdet
av landstingets medel åtnjuta
dagtraktamente och resekostnadsersättning.
Ej må dagtraktamente eller
resekostnadsersåttning sättas till
högre belopp än som i motsvarande
fall högst skulle utgå till landstingsman
enligt de i 23 § angivna grunder.
---är sagt.

2 mom. Jämte gottgörelse, som beslutas
enligt 1 inom., må efter landstingets
bestämmande till sådan ledamot
av förvaltningsutskottet eller av
annan i 1 mom. omförmäld styrelse,
nämnd eller beredning, som utsetts
till ordförande eller som eljest i viss
befattning inom utskottet, styrelsen,
nämnden eller beredningen eller efter
särskilt uppdrag utför arbete av
mera betydande omfattning, så ock
till revisor, varom i 1 mom. sägs,
utgå dels arvode för med uppdraget
förenat arbete och dels ersättning
med visst belopp för utgifter, som
för landstingets räkning påkallas vid
uppdragets fullgörande. Arvodets belopp
skall bestämmas för högst ett
år i sänder och må icke överstiga
vad på grund av göromålens omfattning
och art kan anses skäligt. Ersättning
med visst belopp för utgifter
må likaledes fastställas för högst
ett år i sänder.

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

tjänst, yrke eller näring, som uppdragets
innehavare genom dess fullgörande
går förlustig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1951.

24

Kungi. Maj:ts proposition nr 88.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 146 § 1 mom. taxeringsförordningen den 28 september

1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 146 § 1 mom. taxeringsförordningen den 28
september 19281 skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse:)

146 §.

1 mom. Av kommun valda ledamöter
i beredningsnämnd och i fastighetstaxeringsnämnd
ävensom av
kommun jämlikt 8 § 3 mom. valda
ledamöter i lokal taxeringsnämnd
äga, därest sådant beslutas av vederbörande
kommun, att av kommunens
medel åtnjuta dels traktamentsersåttning
under såväl sammanträdessom
resedagar med högst femton
kronor om dagen, dels ock, då de icke
åro bosatta å förråttningsorten, övrig
resekostnadsersättning med högst
vad som på grund av allmänna resereglementet
utgår till nämndeman.
Ersättning efter enahanda grunder
må av kommunens medel utgå jämväl
till ordningsman i lappby för inställelse
vid sammanträde enligt 83 §
2 mom.

De av landsting utsedda ledamöterna
i fastighetstaxeringsnämnd äga
för sin inställelse vid nämndens sammanträden
och vid sådana sammanträden,
som omförmälas i 59 § 1 och

(Föreslagen lydelse:)

146 §.

1 mom. Av kommun valda ledamöter
i beredningsnämnd och i fastighetstaxeringsnämnd
ävensom av
kommun jämlikt 8 § 3 mom. valda
ledamöter i lokal taxeringsnämnd
samt av stadsfullmäktige utsedda
ledamöter i särskild taxeringsnämnd
äga, därest sådant beslutas av vederbörande
kommun, att av kommunens
medel åtnjuta dagtraktamente,
ersättning för särskild resdag och
resekostnadsersättning efter de
grunder, som i kommunallagarna
stadgas angående sådan gottgörelse
till ledamöter i styrelser och nämnder.
Ersättning efter enahanda
grunder må av kommunens medel
utgå jämväl till ordningsman i lappby
för inställelse vid sammanträde
enligt 83 § 2 mom.

De av landsting utsedda ledamöterna
i fastighetstaxeringsnämnd samt
av landstings förvaltningsutskott valda
ledamöter i särskild taxeringsnämnd
äga för sin inställelse vid

Senaste lydelse, se SFS 1945: 49.

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

(Nuvarande lydelse:)

3 mom. samt 66 § 2 mom., åtnjuta
ersättning av landstingets medel efter
de i föregående stycke angivna
grunder.

Av landstings förvaltningsutskott
och stadsfullmäktige valda ledamöter
i särskild taxeringsnämnd äga att
för deltagande i nämndens sammanträden
åtnjuta ersättning enligt de i
745 § 8 mom. angivna grunderna.
Ersättningen gäldas beträffande ledamöter,
valda av landstings förvaltningsutskott,
av landstinget och beträffande
ledamöter, utsedda av
stadsfullmäktige, av stadens medel.

(Föreslagen lydelse:)

nämndens sammanträden samt, vad
angår ledamöterna i fastighetstaxeringsnåmnd,
jämväl för sin inställelse
vid sådana sammanträden, som
omförmälas i 59 § 1 och 3 mom.
samt 66 § 2 mom., åtnjuta ersättning
av landstingets medel efter de i föregående
stycke angivna grunder.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1951.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 juni 1943 (nr 436) om vägnämnder
och länsvägnämnder.

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 30 juni 1943 om vägnämnder
och länsvägnämnder skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

6 §• 6 §.

Beträffande vägnämndsområde,----kommunala röstlängden.

Inträffar för-------därefter tjänstgöringsskyldige.

Valet må--------—---äro tillstädes.

Valförhandlingarna ledas —---------av ombuden.

Ombud för — -----------utsedda ombud.

Kommun må besluta, att ombud
för kommunen skall för inställelse
vid valförrättningen av kommunens
medel åtnjuta dagtraktamente, ersättning
för särskild resdag och resekostnadsersättning
efter de grunder,
som i kommunallagarna stadgas angående
sådan gottgörelse till ledamöter
i styrelser och nämnder.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1951.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

27

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Drottningholms slott den 10
februari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, fråga angående ändrade
bestämmelser om ersättning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag
samt anför.

I. Inledning.

Kommunallagskommittén — som i enlighet med Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 22 mars 1946 tillsatts för att verkställa viss översyn av den
kommunala lagstiftningen och framlägga därav föranledda förslag — har
den 3 juni 1949 avlämnat betänkande II med förslag till ändrade bestämmelser
om ersättning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag
(SOU 1949: 24)1. Kommittén har härvid framhållit att den med hänsyn
till den kritik som riktats mot nu gällande bestämmelser på angivna område
funnit anledning föreligga att behandla ersättningsreglerna särskilt och
avgiva förslag härutinnan utan avvaktande av kommitténs utredningsarbete
i övrigt.

Kommunallagskommitténs förslag bygger på huvudgrunderna i gällande
lag och innebär i huvudsak att kommunernas möjligheter att i vissa bestämda
former — dagtraktamente, arvode, reseersättning och kostnadsersättning
— utge ersättning vidgas. Därjämte föreslår kommittén att kommun
under vissa förutsättningar skall kunna bevilja pension åt arvodesberättigade
förtroendemän inom de borgerliga primärkommunerna. Kommittén
är emellertid icke enig om sistnämnda förslag i det att två av dess

1 I utarbetandet av betänkandet ha deltagit kommunallagskommitténs samtliga ledamöter,
nämligen ledamoten av riksdagens andra kammare Erik Fast, ordförande, ledamoten
av riksdagens första kammare, folkskolinspektören Karl Ragnar Bergh, ledamoten av
riksdagens andra kammare, redaktören Helmer Holmberg, direktören i Svenska landskommunernas
förbund Sixten Larsson, ledamöterna av riksdagens andra kammare Yngve Larsson
och John W. Pettersson, ledamöterna av riksdagens första kammare, lektorn Edgar
Sjödahl och poststationsföreståndaren F. Thun samt landssekreteraren N. O. Åkesson

28

Kiingl. Maj.ts proposition nr 88.

ledamöter (herrar Bergh och Yngve Larsson) i princip ställa sig avvisande
till en allmän befogenhet för kommun att pensionera förtroendeman. I fråga
om utformningen av särskilt bestämmelserna om dagtraktamente har en
ledamot (herr Holmberg) anmält avvikande mening, varjämte ledamoten
Bergh även reserverat sig mot ett förslag av kommittén att medgiva arvode
åt fullmäktiges och stämmas ordförande.

Över kommunallagskominitténs förslag ha efter remiss statskontoret,
överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser samt styrelserna för Svenska
stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och Svenska landstingsförbundet
yttrat sig. Överståthållarämbetet har överlämnat yttranden
av stadsfullmäktige i Stockholm samt av kyrkofullmäktige i tre av stadens
församlingar. Vid länsstyrelsernas utlåtanden äro fogade yttranden från
kommunala organ i 48 städer, 111 köpingar, municipalsamhällen och landskommuner
samt 35 församlingar ävensom från förvaltningsutskotten vid
de flesta landstingen.

Vid remissbehandlingen har förslaget i allmänhet tillstyrkts eller lämnats
utan väsentliga erinringar. I fråga om befogenheten för kommun att pensionera
förtroendemän äro emellertid meningarna delade och ett ganska
stort antal remissinstanser ha helt avstyrkt införande av en sådan befogenhet
eller anslutit sig till kommittéreservanterna. Även beträffande bestämmelserna
om dagtraktamente har vad kommittén förordat kritiserats i
åtskilliga yttranden.

För egen del kan jag i stort sett biträda de förslag kommittén framlagt.
Endast i fråga om dagtraktamente synes mig vad kommittén förordat böra
jämkas i något mera väsentligt avseende.

Jag anhåller nu att närmare få redogöra för detta kommunallagstiftningsärende.
II.

II. Nuvarande ersättningsformer och deras utbyggnad.

Gällande bestämmelser.

1862 års kommunalförordningar byggde på principen att ersättning icke
i någon form skulle utgå till innehavare av förtroendeuppdrag inom primärkommunen.
Det enda undantaget avsåg kommunalnämndens ordförande,
som kunde få ersättning för vissa utgifter. Den angivna grundsatsen
genombröts i stort sett ej förrän år 1924. Dock infördes rätt att bevilja
arvode åt kommunalnämndens ordförande 1913 och vid olika tillfällen
motsvarande befogenhet i fråga om vissa andra nämnder (t. ex. byggnadsnämnd,
där sedan 1874 ledamöterna överhuvud kunde få arvode, pensionsnämnd
och fattigvårdsstyrelse).

För landstingens del innehöll landstingsförordningen redan från början
bestämmelser om reseersättning för landstingsmän och revisorer. År 1912
infördes en rätt för landstingsman att åtnjuta dagtraktamente.

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

Nya ersättningsbestämmelser tillkommo 1923 och 1924 på grundval av
ett förslag av 1919 års kommunalförfattningssakkunniga. Dessa bestämmelser
gälla i huvudsak alltjämt och motiveringen till den nuvarande ordningen
kan därför hämtas ur de sakkunnigas betänkande. En framställning
av huvudpunkterna i denna motivering har lämnats i kommunallagskommitténs
nu föreliggande utredning (s. 22—25), till vilken hänvisas. Här
skall endast lämnas en summarisk redogörelse för vad som enligt lagarna
om kommunalstyrelse på landet och i stad (LKL och LKS) samt lagen om
landsting (LLt) f. n. gäller på detta område.

I de kyrkliga kommunerna gälla enligt lagen om församlingsstyrelse
(LFS) i stort sett samma ersättningsregler som i de borgerliga kommunerna,
medan lagen om kommunalstyrelse i Stockholm medgiver vissa avvikelser
från de allmänna bestämmelserna. Dessa komma att redovisas
i specialmotiveringen. I detta sammanhang skall däremot beröras några
stadganden om ersättning till förtroendemän i andra författningar än kommunallagarna.

Ersättningsformerna äro såsom inledningsvis nämnts enligt nuvarande
kommunallagstiftning fyra, nämligen a) dagtraktamente, b) arvode, c) reseersättning
och d) kostnadsersättning. Gällande bestämmelser i fråga om
var och en av dessa olika typer av ersättning redovisas i det följande särskilt
för primärkommuner na och landstingen. Därefter behandlas vissa ersättningsregler
utanför kommunallagarna.

1. Primärkommunerna. Ersättningsbestämmelserna återfinnas i
25 och 42 §§ LKL, 29 § LKS samt 22 och 39 §§ LFS. Ersättningen är enligt
dessa stadganden alltid beroende på kommunens beslut, någon legal rätt
till gottgörelse föreligger alltså icke.

Till ersättningsbestämmelserna ansluter sig i LKL och LKS ett allmänt
stadgande att sammanlagda beloppet av beslutade ersättningar, som ej avse
kostnader för skrivhjälp, skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter,
icke må överstiga vad kommunens ekonomiska bärkraft utan större olägenhet
medgiver. Vidare stadgas, att där eljest i lag eller författning föreskrift
meddelas om arvode eller annan ersättning åt innehavare av kommunalt
uppdrag, sådan särskild föreskrift skall lända till efterrättelse.

a) Dagtraktamente kan utgå till vald ledamot av kommunal styrelse,
nämnd eller beredning samt till revisor såsom gottgörelse för deltagande
i sammanträde eller förrättning inom kommunen i kommunens angelägenhet
med högst fem kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag.

b) För med uppdraget förenat besvär kan arvode lämnas till sådan
ledamot av kommunal styrelse, nämnd eller beredning, som utses till ordförande,
sekreterare, räkenskapsförare, kassaförvaltare, föredragande eller
verkställande ledamot eller till innehavare av annan motsvarande befattning
inom styrelsen, nämnden eller beredningen, samt till revisor. Arvodes -

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

beloppet skall bestämmas för högst ett år i sänder och får ej överstiga vad
som på grund av göromålens omfattning och art kan anses skäligt. Ej
heller får det bestämmas med hänsyn till den inkomst av tjänst, yrke eller
näring, som uppdragets innehavare går förlustig genom dess fullgörande.

För att bliva gällande skall arvodesbeslut, som ej endast innebär förnyande
av för nästföregående år fattat, lagligen gällande beslut, godkännas
av länsstyrelsen och för detta ändamål underställas i viss ordning.

c) Reseersättning kan utgå till traktamentsberättigad förtroendeman och
till ledamot av kommunalfullmäktige, däremot ej till stadsfullmäktig. En
förutsättning är att väglängden mellan vederbörandes hemvist och sammanträdesstället
överstiger 5 km eller i fråga om fullmäktige 10 km.
Ersättningen är på det sätt maximerad, att den icke får överstiga hälften
av belopp, beräknat efter lägsta avgift för automobil eller hästskjuts,
där icke järnväg eller omnibus finnes att tillgå eller fartygslägenhet begagnas,
ej heller överstiga avgiften för tredje klass biljett på järnväg eller
plats i omnibus, om något av dessa fortskaffningsmedel finnes, eller för
salongsplats på fartyg, om resan sker med sådant.

I fråga om resa utanför kommunen är kommunen berättigad att bestämma
andra grunder för reseersättningen än de sålunda angivna.

Enligt 39 § LFS skall vad som är stadgat om landskommuns rätt att
besluta om reseersättning åt kommunalfullmäktig i tillämpliga delar gälla
jämväl i fråga om församlings befogenhet att besluta sådan ersättning åt
kyrkofullmäktig.

d) Kostnadsersättning, d. v. s. ett avrundat belopp att användas för
utgifter, som för kommunens räkning påkallas vid uppdragets fullgörande,
kan lämnas dels till arvodesberättigade förtroendemän inom de borgerliga
primärkommunerna, dels ock till stämmas och fullmäktiges ordförande.
I fråga om den förstnämnda gruppen förtroendemän kan gottgörelsen avse
kostnader för skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter, beträffande
stämino- och fullmäktigeordförande därjämte kostnad för skrivhjälp.

2. Landstingen. Reglerna om ersättning till landstingsmän och
innehavare av landstingets förtroendeuppdrag äro upptagna i 23 och 43 §§
LLt. Av dessa stadganden framgår att gottgörelse till landstingsmän utgår
oberoende av vad landstinget beslutar med de angivna beloppen medan
i övrigt dessa äro maximibelopp. Landstingslagen innehåller inga bestämmelser
om kostnadsersättning.

a) Landstingsmän åtnjuter under landstingets möte dagtraktamente med
24 kronor, om han ej bor å den ort, där tinget hålles, och med 16 kronor
om han är bosatt där. Dagtraktamente kan även utgå med högst motsvarande
belopp till ledamot av förvaltningsutskottet samt utsedd ledamot
av annan landstingets styrelse eller nämnd eller av styrelse för landstingets
inrättning eller av särskild beredning mellan landstingets möten samt till
revisor för deltagande i sammanträde eller förrättning i landstingets ange -

31

Kungl. Maj:Is proposition nr SS.

lägenhet inom landstingsområdet. Beträffande resor utom detta område
gäller liksom i primärkommunerna ingen begränsning av beloppet.

b) Arvode kan utgå till innehavare av vissa förtroendeuppdrag inom förvaltningsutskottet
och andra landstingets särskilda organ samt till revisorer
efter motsvarande grunder som i primärkommunerna.

c; Resekostnadsersättning åtnjutes av landstingsman och traktamentsberättigade
förtroendemän inom landstingsförvaltningen. Beloppet beräknas
efter avgiften i andra klassens vagn å järnväg eller, om sådan vagnsklass
icke finnes, i tredje klassens vagn, för en hyttplats eller, när hyttplats ej
förekommer, en salongsplats på fartyg samt, i den mån resan icke kan företagas
med järnväg eller fartyg, ersättning per tillryggalagd kilometer, beräknad
efter lägsta inom landstingsområdet för taxeautomobil fastställda
taxa.

3. De ersättningsbestämmelser, som finnas i andra författningar
än kommunallagarna ha formen antingen av hänvisningar till
kommunallagarnas regler eller av självständiga stadganden. Till den förstnämnda
gruppen av bestämmelser höra i första hand föreskrifter angående
sådana förtroendeuppdrag, som avses i de nu ifrågavarande stadgandena
i LKL och LKS, d. v. s. uppdrag inom kommunala nämnder och styrelser.
Hit höra t. ex. föreskrifterna i 18 § fattigvårdslagen och 12 § barnavårdslagen,
där det stadgas att fattigvårdssamhälle resp. kommun äger rätt att
besluta om ersättning åt fattigvårdsstyrelsens resp. barnavårdsnämndens
ordförande och övriga ledamöter och att kommunallagarnas regler därvid
skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Vad sålunda stadgats skulle
ha gällt även utan denna hänvisning. Men vidare höra till berörda kategori
vissa föreskrifter, vilka avse andra uppdrag än som vald ledamot i kommunal
nämnd, styrelse eller beredning eller beträffande vilka det är tveksamt
om de kunna hänföras till sådana i egentlig mening kommunala förtroendeuppdrag.
Som exempel kan nämnas stadgandet i 9 § folkbokföringsförordningen,
enligt vilket roteombud med avseende å rätt till arvode och
ersättning för kostnader i anledning av uppdraget är likställd med ledamot
av drätselkammare eller kommunalnämnd, som utsetts till ordförande. Till
denna grupp torde även få föras bestämmelsen i 31 § folkpensioneringslagen,
att ordföranden i pensionsnämnden och hans suppleant med avseende
å rätt till gottgörelse i anledning av sina uppdrag skola vara likställda med
vald ledamot av kommunal nämnd, som utsetts till ordförande. Kommittén
anser emellertid, att kommunallagarnas ersättningsbestämmelser i och för
sig äro tillämpliga på pensionsnämndens ledamöter.

Av de ersättningsregler, som äro självständiga i förhållande till kommunallagarna,
må först nämnas en bestämmelse som avser en kommunal
nämnd, nämligen föreskriften i 16 § byggnadsstadgan, att frågor huruvida
ledamot av byggnadsnämnden må åtnjuta arvode samt arvodets storlek
avgöras av stadsfullmäktige. Till följd av hänvisning i 106 § byggnads -

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

stadgan gäller motsvarande regel för byggnadsnämnd i landskommun. —
Vidare torde här från kommitténs betänkande få återgivas de regler som
avse gottgörelse till ledamöter i vissa taxeringsorgan.

Enligt 146 § taxeringsförordningen den 28 september 1928 äga av kommun
valda ledamöter i beredningsnämnd och fastighetstaxeringsnämnd
ävensom av kommun jämlikt 8 § 3 mom. valda ledamöter i lokal taxeringsnämnd,
därest sådant beslutas av vederbörande kommun, att av kommunens
medel åtnjuta dels traktamentsersättning under såväl sammanträdessom
resdagar med högst femton kronor om dagen, dels ock, då de icke äro
bosatta å förrättningsorten, övrig resekostnadsersättning med högst vad
som på grund av allmänna resereglementet utgår till nämndeman. Likställandet
med nämndeman i fråga om reseersättning innebär, att de kommunalvalda
ledamöterna av taxeringsorganen kunna, i motsats till primärkommunernas
förtroendemän i allmänhet, åtnjuta reseersättning, motsvarande
avgift för plats i andra klass å järnväg och hyttplats å fartyg samt
hela avgiften för taxeautomobil. Ersättning efter nyssnämnda grunder kan
också utgå till ordningsman i lappby för inställelse vid sammanträde för
taxering av inkomst av renskötsel.

Enligt samma paragraf i taxeringsförordningen äga av stadsfullmäktige
valda ledamöter i särskild taxeringsnämnd att för deltagande i nämndens
sammanträden åtnjuta ersättning enligt de i 145 § 8 mom. av förordningen
angivna grunderna, d. v. s. dels resekostnadsersättning enligt reseklass II
i allmänna resereglementet (alltså motsvarande avgiften för andra klass
biljett å järnväg, hyttplats å fartyg etc.) och dels arvode med belopp, som
för dygn, varunder sammanträde ägt rum, utgör femton kronor, om de
äro bosatta å sammanträdesorten, och nitton kronor, om de ej äro bosatta
å sammanträdesorten, samt för dygn, varunder sammanträde ej ägt rum,
motsvarar traktamentsersättning enligt traktamentsklass D i allmänna resereglementet
(tio kronor för dag och sju kronor för natt). Dessa ersättningar
skola utgå oberoende av stadsfullmäktiges beslut.

Av landsting (förvaltningsutskott) utsedda ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd
och särskild taxeringsnämnd åtnjuta ersättning av landstingets
medel efter motsvarande grunder, som gälla för ledamöter i lokala
taxeringsnämnder resp. av stadsfullmäktige valda ledamöter i särskild
taxeringsnämnd.

Praxis och reformförslag.

För att vinna närmare kännedom om kommunernas praxis i
fråga om ersättningen till förtroendemännen har koinmunallagskommittén
samarbetat med de mellankommunala förbunden. Genom landskommunernas
förbund har kommittén sålunda erhållit vissa uppgifter om ersättningspraxis
i något över 300 landskommuner, varav ett 40-tal köpingar. Stadsförbundet
har till kommittén överlämnat en redogörelse för samtliga av
förbundet kända generella beslut i städerna rörande sammanträdesersättning
åt styrelse- och nämndledamöter. Redogörelsen, soin är upprättad i
oktober 1947, upptar sådana beslut i 62 städer. Slutligen har från nyss -

Kungl. Maj.ls proposition nr <S,V. 3g

nämnda landskommuner och elt 100-tal städer införskaffats svar på följande
frågor, nämligen om svårigheter förekommit att besätta kommunala
förtroendeposter till följd av att ersättning icke utgått eller utgått med för
lågt belopp, om det förekommit att kommunal förtroendeman avsagt sig
uppdrag med hänvisning till att ersättningsfrågan enligt hans mening icke
varit tillfredsställande ordnad samt om de nuvarande ersättningsbestämmelserna
anses ur kommunens synpunkt tillfredsställande, resp. vari
de mest påtagliga bristerna i bestämmelserna bestå.

En redogörelse för kommitténs bearbetning av undersökningsmaterialet
har lämnats i betänkandet (s. 35—41). Här skall endast angivas några
huvudpunkter av den redovisning, som sålunda skett. Den visar, att kommunallagarnas
ersättningsregler i betydande omfattning frångås i det praktiska
livet.

Vad till eu början angår dagtraktamentet framhåller kommittén, att bestämmelserna
åsidosättas mycket ofta och i skilda hänseenden. Det förekomme
sålunda, att traktamente utginge med högre belopp än vad som
medgåves i lagen, att ersättning lämnades för förlorad arbetsförtjänst och
att eu speciell gottgörelse utginge vid övernattning. I ett 10-tal av de landskommuner
som omfattades av undersökningen lämnades ersättning även
till fullmäktige. Kommittén fortsätter:

Högre ersättning än 5 kronor för deltagande i styrelse- eller nämndsammanträde
förekommer i cirka 23 procent av de landskommuner som omfattas
av undersökningen. Beloppen variera vanligen från 6 till 12 kronor,
men även högre ersättningar, upp till 20 kronor, förekomma. Stundom
gäller den förhöjda ersättningen samtliga styrelser och nämnder, stundom
endast vissa angivna.

Kommittén framhåller vidare, att det vore synnerligen vanligt, att högre
traktamente än det i lagen medgivna utginge för deltagande i mera tidskrävande
förrättning. Dylika ersättningar lämnades i mer än två tredjedelar
av de ifrågavarande landskommunerna. Högsta uppgivna traktamentsbeloppet
vore 25 kronor per dag, den vanligaste ersättningen utgjorde
15 kronor. — Även i städerna förekommo högre dagtraktamenten än 5 kronor,
dock knappast i samma utsträckning som i landskommunerna.

I stället för eller vid sidan av traktamente betala vissa kommuner ersättning
för förlorad arbetsförtjänst. Härom anför kommittén:

Uppgifter om ersättning för mistad arbetsförtjänst föreligga från ett
f.iugutal av de landskommuner som omfattas av undersökningen. Någon
närmare upplysning om ersättningens storlek eller under vilka villkor den
utgår finnes i allmänhet icke. Att ersättning för förlorad arbetsförtjänst
emellertid icke är någon normal ersättningsform ens i nämnda antal kommuner
framgår av att sådan ersättning stundom uppgives ha förekommit
blott någon gång, i mindre utsträckning eller efter prövning från fall till
fali. EU exempel på landskommuner, där ersättning för förlorad arbetsinkomst
normalt utgår, erbjuder Gällivare kommun. Där kan den som genom

3> llihang till riksdagens protokoll tOöO. t sand. Nr Sti.

34 Kungl. Maj.ts proposition nr SS.

fullgörande av kommunalt uppdrag, för vilket han ej åtnjuter särskilt
arvode, förlorar arbetsinkomst, tjänstgöringspengar o. dyl. eller måste bestrida
vikariekostnader, uppbära ersättning med högst 25 kronor per dag.

1 de fall, då den förlorade arbetsförtjänsten på grund av dess art ej kan
särskilt styrkas, utgår ersättning med 15 kronor per dag. Utöver denna
ersättning utgår dagtraktamente med 5 kronor per sammanträdesdag.

Kommittén tillägger att ett tiotal av de (52 hörda städerna lämnade ersättning
för förlorad arbetsförtjänst enligt sådana grunder, att det lagstadgade
maximibeloppet för dagtraktamente kunde överskridas.

I frågan om arvode har särskilt ersättningen till fullmäktiges (kommunalstämmans)
ordförande uppmärksammats. Det framhålles, att den kostnadsersättning
till ifrågavarande förtroendemän, som utginge med visst belopp
för år, i många kommuner vore avsedd icke blott soni en gottgörelse
för utgifter utan även — i strid med lagen — såsom vederlag för besvär.
Ersättningen syntes alltså i realiteten ofta utgöra arvode.

Kommittén anför härom i fortsättningen bl. a.:

Årsersättning utgick år 1947 till kommunalfullmäktiges ordförande i
cirka 79 procent av de 174 av ifrågavarande landskommuner, som hade
kommunalkontor. Beloppen varierade från lägst 50 till högst 700 kronor.
De vanligaste ersättningarna voro 100, 150, 200 och 300 kronor. I några
fall uppgives uttryckligen, att ersättningen utgör arvode.----—

I några andra fall förklaras, att allt skrivarbete utföres på kommunalkontoret,
vadan årsersättningen icke gärna kan avse skrivexpensei.

De uppgifter, som utredningsmaterialet innehåller angående ersättning
till ordförande i stadsfullmäktige, hänföra sig till städer med ned till cirka
6 000 invånare och avse förhållandena i december 1945—januari 1946. Av
de hithörande städerna lämnade omkring 37 procent ersättning till fullmäktiges
ordförande.

Om storleken av ersättningen lämnas uppgifter för de fem största och
fem minsta av de ifrågavarande städerna. Från dessa uppgifter må har anmärkas,
att i Göteborg utgår ersättning till fullmäktiges ordförande med
6 500 kronor för representationskostnader och förlorad arbetsförtjänst medan
i Malmö ersättningen till samma förtroendeman utgör 15 000 kronor,
varvid anslaget rubricerats »utövande av värdskap å stadens vägnar att av
stadsfullmäktiges ordförande disponeras».

Slutligen må i detta sammanhang nämnas, alt de svar, som lämnats på
den förut omförmälda frågan till kommunerna om betydelsen av ei sättningen
för besättandet av kommunala förtroendeposter, visa att det i allmänhet
icke varit några svårigheter att besätta dessa poster till följd av att
ersättning icke utgått eller utgått med för lågt belopp. För landskommunernas
del ha icke mindre än 80 procent svarat nekande på frågan om
sådan svårighet förelegat eller om det inträffat att förtroendeman avsagt
sig sitt uppdrag med hänvisning till att ersättningen icke vai it tillfietisställande.

35

Kuiujl. .Vaj: Is proposition nr SS.

Önskemal o in ändring i gällande lagstiftning om ersättning
till kommunala förtroendemän ha framförts bäde i riksdagen och
från kommunernas sida. I riksdagen berördes frågan 1945 och 1947. Vid
1945 års riksdag väcktes sålunda inom andra kammaren två motioner i
ämnet. I den ena (11:6) yrkades, att riksdagen måtte anhålla om utredning
med förslag till sådan ändring av kommunallagarna, att kommun
linge rätt att bevilja sina förtroendemän dagtraktamente eller gottgörelse
till större belopp än som vore stadgat och att denna rätt utvidgades till att
omfatta även fullmäktigeledamöter. I den andra motionen (11:81) föreslogs,
att riksdagen skulle begära utredning om i vad mån bestämmelserna
om gottgörelse till vissa ledamöter av kommunala nämnder och styrelser
behövde omarbetas i syfte att undanröja ekonomiska hinder för förtroendemannaskapets
fullgörande. I sitt utlåtande (nr 16) i anledning av motionerna
framhöll konstitutionsutskottet, att det ansåge en allmän översyn av
ifrågavarande bestämmelser erforderlig. Vid denna utredning borde bl. a.
beaktas, att kommunerna måtte beredas ökade möjligheter att kompensera
ordförande i kommunalfullmäktige och kommunalstämma för kostnader
och besvär för uppdragets fullgörande. Utskottet ansåg vidare i likhet med
de kommunala förbunden, att de i lag stadgade maximigränserna för dagtraktamenten
till kommunala förtroendemän borde höjas. Utskottet fann det
också kunna ifrågasättas, om icke särskilt dagtraktamente borde utgå enligt
vissa grunder till sådana förtroendemän, ledamöter av såväl fullmäktige
som nämnder o. d., som bodde på så stort avstånd från sammanträdesorten,
att de måste övernatta där. Även bestämmelserna om reseersättningens
storlek borde så regleras, att denna komme att motsvara resekostnaderna
till deras hela belopp. Utskottet fann sålunda av behovet påkallat, att en
allsidig utredning av spörsmålet komme till stånd. Vid utredningen borde
de bestämmelser angående ersättningar till kommunala förtroendemän,
som återfunnes i andra författningar än kommunallagarna, också tagas
under omprövning.

Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen, som i skrivelse (nr 278)
anhöll om skyndsam utredning av frågan angående ändring av gällande
bestämmelser i kommunallagarna om ersättning till kommunala förtroendemän.

1947 års.riksdag behandlade frågan om ersättningen till landstingsmannen
i anledning av eu motion i ämnet inom första kammaren (I: 174). Motionen
ledde (ill eu höjning av landstingsmannens dagtraktamente men
riksdagen ansåg det icke lämpligt att i anslutning till motionärernas yrkande
om ersättning för inkomstbortfall ändra grunderna för de bestämmelser i
ämnet, som avsåge landstingen, när hela principfrågan syntes komma att
prövas av kommunallagskommittén.

Reformförslag från kommunerna ha framkommit vid den förut berörda

[Sfi Knngl. Maj.ts proposition nr 88.

på kommitténs initiativ verkställda enkäten. Härom anföres i kommitténs
betänkande bl. a.:

Vid besvarandet av frågan, vari de mest påtagliga bristerna i bestämmelserna
bestå, bär man framför allt anmärkt mot lagens maximering av dagtraktamentet
för deltagande i sammanträde eller förrättning till 5 kronor.

I ett stort antal svar påyrkas höjning av detta belopp. Som motiv härför
anför man penningvärdets fall, ökningen av de kommunala arbetsuppgifterna,
de stora avstånden inom vissa kommuner in. in. I några svar framhålles,
att höjda ersättningar skulle ge möjlighet att hålla sammanträdena
på dagen i stället för på kvällen, som nu vanligen sker. En uppgiftslämnare
betonar i detta sammanhang såsom olämpligt, att sammanträdena
hållas efter en i allmänhet lång och tröttsam arbetsdag i förvärvsarbete. 1
inånga svar framföres önskemålet, att kommunerna skola få rätt att lämna
ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Man påpekar, att den ekonomiska
uppoffringen för personer, som måste avstå från arbetsförtjänst för att
deltaga i kommunalpolitiken, kan bliva så kännbar, att de icke gärna ställa
sig till förfogande. Härigenom kunna uppstå svårigheter att få den ur
kommunens synpunkt mest lämplige att åtaga sig uppdrag. Detta förhållande
har, erinras från ett håll, särskild betydelse i en industriort, där arbetet
pågår i skift dygnet runt. Det förhållandet att mistad arbetsförtjänst
ej kan ersättas föranleder enligt ett svar ofta en strävan att så mycket som
möjligt förkorta sammanträdena, varvid ärendena stundom icke få den
grundliga behandling som är önskvärd.

Kommittén framhåller slutligen, att de specificerade anmärkningar, som
riktats mot de nuvarande ersättningsreglerna i övrigt, vore ganska sällsynta.
I ett svar hade uttalats önskemålet, att pension skulle kunna tillerkännas
förtroendeman, som i många år innehaft uppdrag och varit nästan
helt upptagen därav.

Kommunallags kommitté u.

Allmänna synpunkter.

Kommunallagskommittén har vid framläggandet av förslaget om ändrade
ersättningsbestämmelser till en början anfört vissa allmänna synpunkter
på frågan. Kommittén framhåller härvid, att den ursprungliga principen
att vederlag icke skulle utgå till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag
undan för undan uppmjukats genom de bestämmelser om rätt för
kommun att utge ersättningar av olika slag, som efter hand inforts i kommunallagarna
och i eu rad författningar, som reglerade speciella förtroendeuppdrag.
Principen stode emellertid kvar hl. a. såtillvida som kommunerna
icke vore berättigade att lämna gottgörelse i andra fall eller i vidare omfattning
än författningarna medgåve. Enligt kommitténs mening talade
starka skäl för bibehållande av huvudprincipen om de kommunala förtroendeuppdragen
såsom oavlönade i dess salunda modifierade skick. Lagstiftningen
borde i allmänhet inskränka sig till att draga upp vissa gränser
för den kommunala beslutanderätten i fråga om utgivande av ersättningar.

Knntjl. Muj.ls proposition nr SS. ''M

Lndast dä det tunnes påkallat av starka skäl borde kommunen åläggas
några skyldigheter i förevarande hänseende. Sådana skäl syntes föreligga
beträffande ersättning till landstingsman och vissa i speciallagstiftningen
reglerade uppdrag. Kommittén saknade därför i allmänhet anledning att
töreslå någon ändring i dessa stadganden.

Utgångspunkten vid kommitténs omprövning av ersättningsreglerna har
varit de motiv som uppbära dessa bestämmelser. Härom anför kommittén:

Syftet med ersättningsreglerna är att underlätta för medborgarna alt deltaga
i den kommunala självstyrelsen. Detta deltagande kan inkräkta på
den enskildes arbetstid och därigenom minska hans inkomster. Det kan
vidare åsamka honom direkta kostnader, såsom för resor, vivre in. in. Ofta
ställer det krav på arbetsprestationer från hans sida. Icke alla medborgare
kunna utan vederlag göra uppoffringar av nu nämnda slag i samhällets
tjänst. Det är emellertid angeläget, att ingen av ekonomiska skäl hindras
lrån att deltaga i det kommunala livet. Delvis är det ett allmänt demokratiskt
intresse, som här gör sig gällande och som kräver, att alla medborgare,
oavsett sina ekonomiska villkor, böra ha möjligheter att göra eu insats i
samhällsarbetet. Men det kan också sägas vara ett speciellt kommunalt intresse,
att personer, som åtnjuta kommunmedlemmarnas förtroende och
som kanske äro särskilt lämpade för kommunala uppdrag, icke av hänsyn
till sin ekonomi hindras att åtaga sig dylika uppdrag.

Kommittén framhåller i fortsättningen att kritiken mot de nuvarande
ersättningsreglerna framför allt grundade sig därpå, att de icke i tillräcklig
mån lyllde sitt ändamål. Särskilt betonades, att kommunerna icke i erforderlig
utsträckning kunde gottgöra förtroendemännen för den arbetsinkomst,
de förlorade genom att deltaga i det kommunala arbetet. Då dagtraktamentet
i de fall, där vederbörande ginge miste om arbetsförtjänst,
företrädesvis linge karaktären av ersättning härför, avsåge reformkraven
i första rummet bestämmelserna om dagtraktamente för deltagande i sammanträde
eller förrättning.

Det heter vidare:

Kommittén har funnit de anmärkningar, som från angivna utgångspunkter
riktas mot gällande lagstiftning, i stort sett berättigade. Att de i
kommunallagarna uppdragna gränserna för kommuns rätt att tillerkänna
sina förtroendemän ersättning numera äro för snäva synes bekräftat av det
förhållandet, att kommunerna i mycket stor utsträckning utge ersättning
i strid med lagens regler. Vid sin undersökning på vad sätt bristerna i
nuvarande lagstiftning skola botas har kommittén kommit till slutsatsen,
att man i huvudsak kan bygga på gällande lags grunder och nöja sig med
att vidga de möjligheter kommunerna för närvarande ha att i vissa bestånida
loriner utge ersättning. Delta utsträckande av den kommunala beslutanderälten
måste emellertid bliva ganska omfattande för att ändamålet
med ersättningsreglerna skall kunna näs. I två avseenden har kommittén
funnit skäl föreligga att lämna kommun vidgad rätt att utge ersättning.
Förtroendeman, som är bosatt på så stort avstånd från sammanträdeseller
förrättningsstället, att resan fram eller åter måste företagas å särskild
dag, synes utöver dagtraktamente för sammanträdes- eller förrättnings -

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 88.

dagen böra kunna erhålla särskild ersättning för resdag. Kommittén anser
vidare, att det i starkt begränsad omfattning bör beredas möjlighet för kommun
att bevilja pension åt förtroendeman, som under en lång följd av år
mot arvode utfört arbete för kommunens räkning.

Vad kommittén föreslår om pension åt förtroendemän kommer att redovisas
i ett särskilt avsnitt. I detta sammanhang torde få behandlas kommitténs
förslag om utbyggnad för primärkommunernas del av de nuvarande
ersättningsformerna dagtraktamente, arvode, reseersättning och kostnadsersättning,
varvid i anslutning till förslaget om dagtraktamente kommer
att beröras den av kommittén förordade speciella formen för sådant
traktamente, ersättning för särskild resdag.

Innan jag övergår till vad kommittén föreslagit beträffande de särskilda
ersättningsformerna, torde jag få redovisa dess synpunkter på frågan om
befogenhet för kommun att utge gottgörelse för mi st ad arbetsförtjänst
i annan form än dagtraktamente. Kommittén har avvisat
tanken att införa en sådan ersättningsform i stället för eller vid sidan av
dagtraktamente. Den har härvid till eu början framhållit att det knappast
läte sig göra att lagfästa en regel, enligt vilken ersättning för deltagande i
sammanträde eller förrättning endast kunde utgå till den, som förlorade
arbetsförtjänst. Det nuvarande dagtraktamentet tjänade nämligen — påpekar
kommittén — även som ersättning för vissa utgifter i samband med
bevistande av sammanträde, t. ex. då förtroendemannen bodde så långt
från sammanträdesorten att han måste vidkännas kostnader för sitt uppehälle
där. Stundom kunde traktamentet även ha karaktären av gottgörelse
för utfört arbete. För sådana förtroendemän, som icke träffades av inkomstbortfall
genom bevistande av sammanträde, skulle ett stadgande, som
blott toge sikte på att ersätta utebliven inkomst, därför medföra att de
ginge miste om den gottgörelse i andra hänseenden som dagtraktamentet
kunde innefatta.

Kommittén har härefter diskuterat ett ersättningssystem, som innefattade
såväl gottgörelse för verklig inkomstförlust som fast ersättning i form
av traktamente. Ersättning för inkomstbortfall skulle enligt en sådan ordning
utgå, där det nöjaktigt styrktes, och vid sidan härav skulle ett traktamente
utbetalas antingen till samtliga eller till de förtroendemän, som ej
fingo gottgörelse för inkomstbortfallet. Kommittén finner emellertid att ett
sådant system skulle medföra betydande svårigheter i tillämpningen. Deu
pekar härvid särskilt på problemen, hur ersättningsrätten skulle kunna begränsas
på rimligt sätt och hur förlusten av inkomst borde styrkas. Beträffande
förtroendemän, som åtnjöte timpenning i sitt arbete eller som måste
anskaffa och avlöna vikarie för sig vid frånvaro, löste sig visserligen —
framhåller kommittén — dessa spörsmål jämförelsevis lätt. Däremot bleve
det vanskligare att beräkna ersättningen åt sådana vanligen månadsavlönade
personer, för vilka frånvaro från anställningen ej medför löneavdrag

Kungl. Maj:Is proposition nr 88. 99

men ej heller någon minskning i kravet på viss arbetsprestation, med påföljd
att det arbete, som eftersattes för deltagande i sammanträde, måste
utföras å annan tid. I fråga om andra kategorier än de egentliga löntagarna
bleve svårigheterna ännu större. Detta gällde särskilt lantbrukare, företagare
av skilda slag, läkare, advokater in. fl. Att med större säkerhet beräkna
inkomstbortfallet för förtroendemän tillhörande dessa yrkesgrupper
torde i allmänhet vara ogörligt. Och där detta undantagsvis vore möjligt,
kunde det befaras, att ersättningsbeloppen stundom bleve av den storleksgrad,
att de med hänsyn till såväl kommunernas ekonomi som andra omständigheter
icke skäligen borde i sin helhet ersättas av kommunala medel.

Kommittén framhåller vidare hl. a. att den olikhet i förmåner samt den
mer eller mindre ingående undersökning av den enskildes ekonomiska förhållanden,
som skulle följa av en särskild regel om ersättning för mistad
arbetsförtjänst, vore föga tilltalande ur allmänt demokratiska synpunkter.
Systemet med bevisning till styrkande av inkomstförlusten skulle dessutom
vålla arbetsgivare och anställda svårigheter samt i viss mån även tynga det
kommunala förvaltningsarbetet.

De anförda synpunkterna ha, som redan antytts, för kommitténs del lett
till slutsatsen att ökade möjligheter för kommunerna att ersätta förtroendemännen
för inkomstbortfall borde beredas genom eu höjning av dagtraktamentet.

Dagtraktamente och ersättning för särskild resdag.

Vid sin prövning av bestämmelserna om dagtraktamente har kommittén
utgått från de olika ändamål traktamentet är avsett att fylla eller
faktiskt fyller. Vad angår dess uppgift som ersättning för förlorad arbetsförtjänst
erinras om att maximeringen av traktamentet till fem kronor vid
dess tillkomst 1924 motiverades med att detta belopp i allmänhet kunde
beräknas skydda en person med åtta timmars arbetstid och ,‘t ä i 000 kronors
ursinkomst mot nämnvärd ekonomisk förlust på grund av tidsspillan
för sammanträden som toge i anspråk högst hälften av hans arbetstid.
Denna premiss hade numera —- framhåller kommittén på ett avgörande
sätt rubbats genom den höjning som den allmänna inkomstnivån undergått
sedan år 1924. Med nuvarande arbetslöner kunde eu löntagare redan genom
frånvaro från arbetet ett par timmar fa vidkännas ett löneavdrag, som
icke täcktes av den nuvarande högsta traktamentsersättningen. Men även
i vad den angivna beräkningsgrunden utginge från alt varje sammanträde
toge eu halv arbetsdag i anspråk, stämde den ofta mindre väl överens med
nuvarande förhållanden. Dagtraktamente borde därför enligt kommitténs
mening inrymma en större ersättning för förlorad arbetsförtjänst än vad
som nu motsvarade eu halv dagsinkomst. Bestämmelserna borde vidare
utformas så att de icke som f. n. hindrade att ett sammanträde förlädes
till vanlig arbetstid, när detta av det ena eller andra skälet erfordrades.

41»

Kungl. Maj:is proposition nr SS.

I fortsättningen har kommittén framhållit att skälen för en höjning av
dagtraktamentets maximibelopp ökade i styrka om man utginge från traktamentets
uppgift att bereda kompensation för direkta utgifter. De kostnader
som avlägset boende nämndledamöter kunde tå vidkännas i samband
med sitt uppehåll på sammanträdesorten hade nämligen kraftigt ökats
sedan traktamentets belopp fastställdes. Dessa ledamöter missgynnades för
övrigt därigenom alt traktamentet för dem i huvudsak måste beräknas åtgå
för dylika utgifter och de sålunda — i motsats till på sammanträdesorten
boende — ej finge någon ersättning för förlorad arbetsförtjänst. — Kommittén
har vidare påpekat, att om man betraktade dagtraktamente såsom
ersättning för utfört arbete så vore det uppenbart att eu gottgörelse av fem
kronor om dagen vore för låg.

Starka skäl talade sålunda enligt kommitténs mening för eu nyreglering
av bestämmelserna om dagtraktamente. Kommittén har förordat, att denna
skall ske på det sättet att maximum för dagtraktamentet i normalfallen
höjes från fem till tio kronor men att traktamentet för särskilt tidskrävande
sammanträde eller, där det eljest finnes påkallat av särskilda förhallanden,
skall få sättas till högre belopp, dock högst sexton kronor.

Kommittén synes ha kommit fram till att dagtraktamentets maximibelopp
åtminstone måste fördubblas genom att beakta att levnadskostnaderna
höjts med omkring 50 procent sedan år 1924 samt att realinkomsterna
i allmänhet ökat under samma tid. Med hänsyn till den allmänna inkomsthöjningen
har kommittén funnit att ett traktamente om ungefär tio kronor
motsvarade en halv dagsfört jänst för de inkomsttagargrupper, som år 1924
ansågos kompenserade för förlusten av en sådan förtjänst med tem kronor.

Till motivering av den föreslagna möjligheten all i särskilda tall utgiva
högre traktamente har kommittén anfört:

EU dagtraktamente å cirka tio kronor är för litet, om man i likhet med
kommittén anser, att traktamentet bör kunna inrymma åtminstone större
delen av en ordinär dagsfört jänst för den stora massan inkomsttagare.
Utgår man från det nuvarande inkomstläget för dessa inkomsttagare, torde
ett dagtraktamente å femton å tjugu kronor för en i sin helhet använd dag
icke vara för högt. Om man emellertid utan några reservationer fastställer
ett belopp av femton kronor eller mera såsom maximigräns för dagtraktamentet,
föreligger obestridligen en viss fara för att normalersättningen för
sammanträden kommer afl hålla sig invid denna gräns. Uppenbarligen kräver
dock bevistandet av ett nämndsammanträde i de flesta fall icke så lång
lid, alt ett dagtraktamente av angivna storlek bör utgå.

De olägenheter, som sålunda äro förenade med eu sådan höjning av
maximitraktamentet, som nyss antytts, synas enligt kommitténs mening
kunna undvikas, om lagen uttryckligen reserverar maximiersättningen för
de särskilda fall där den är påkallad och tillika fastställer en högsta gräns
för de normala fallen. Man erhåller på detta sätt två latituder för dagtraktamentet:
en avsedd för det stora flertalet sammanträden eller förrättningar,
som icke vållar deltagarna större tidsförlust än låt säga tre å fyra timmar,

Knnyl. Mnj:ts pro position nr SS. 41

och en för de jämförelsevis få sammanträden eller förrättningar, som kräva
längre tid.

Då kommittén förordat, att det högre maximibeloppet skall bestämmas
till sexton kronor, har den åberopat att maximum i primärkommunerna,
vilket ej borde differentieras med hänsyn till bostadsorten, icke borde sättas
till högre belopp än som utgår till av landsting utsedd förtroendeman för
sammanträde å den egna bostadsorten. Kommittén har emellertid härvid
framhållit att ett traktamente å sexton kronor långt ifrån alltid utgjorde
full gottgörelse för inkomstbortfall och kostnader föranledda av uppdraget.
Enligt kommitténs åsikt borde emellertid kommunallagarnas ersättningsregler
icke bestämmas av principen, att full kompensation under alla förhållanden
skall kunna lämnas för kommunalmännens uppoffringar. En
viss återhållsamhet vore motiverad av förtroendeuppdragets natur.

Kommittén har sålunda föreslagit, att en viss differentiering av ersättningen
för deltagande i sammanträde eller förrättning skulle ske i själva
lagen, men framhåller härtill att det ofta kunde finnas anledning att genomföra
eu mera ingående reglering inom de särskilda kommunerna. Det
syntes ligga i kommunernas intresse att icke schablonmässigt bestämma
traktamentena till maximibeloppen utan att göra ersättningens storlek beroende
av närmare angivna förutsättningar. I första hand borde hänsyn
härvid tagas till den tidsförlust deltagande i ett sammanträde och en förrättning
medförde, varvid även den tid som åtginge för resa till sammanträdes-
eller förrättningsslället borde beaktas. För kortvariga sammanträden
kunde det för närboende vara påkallat med ett lägre traktamente än
tio kronor medan deltagandet i samma sammanträde för avlägset boende,
som nödgats sätta till en hel dag för resan, borde gottgöras inom den vidare
latituden. EU något högre traktamente kunde emellertid även vara motiverat
med hänsyn till alt förberedelser för sammanträdet krävde icke alltför
obetydlig tid.

Här må vidare nämnas, att kommittén i detta sammanhang avvisat tanken
afl även ledamöter i kommunens representativa organ skulle kunna erhålla
traktamente. Kommittén har härvid åberopat fullmäktiguppdragets
särskilda karaktär samt den i jämförelse med ledamotskapet i styrelser och
nämnder mindre omfattning, vari delta tager sin innehavares lid i anspråk.

Kommittén har emellertid föreslagit, all fullmäktige och traktainentsberälligade
förtroendemän, som äro bosatta så långt från sammanträdesorten
all de för deltagande i sammanträde nödgas övernatta utom sill hemvist,
skall kunna få gottgörelse i form av ersättning f ö r s ä r s k i I d
resdag. Det framhålles, att i synnerhet i de vidsträckta kommunerna i
norra delen av landet icke vore sällsynt att eu eller kanske flera resdagar
åtginge för bevistande av ett sammanträde. Den nva ersättningsformen
borde enligt kommitténs mening utgöra kompensation för såväl mistad

42

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

arbetsförtjänst som direkta utgifter för kost och logi under den tid som
resan varade utöver själva sammanträdes- eller förrättningsdagen. Kommittén
har emellertid icke velat binda kommunerna genom detaljerade bestämmelser
om maximibelopp eller om de villkor under vilka ersättning
för resdag kunde utgå. I betänkandet anföres härutinnan:

Det torde böra överlåtas åt det fåtal kommuner, i vilka nu ifrågavarande
ersättningsform kan komma att tillämpas, att bestämma de grunder,
efter vilka ersättning bör utgå. Härvid synas de principer för bestämmande
av dagtraktamentets storlek, som ovan omnämnts, böra vara vägledande
också för bestämmande av nu förevarande gottgörelse. Ersättningsbeloppens
storlek torde lämpligen böra differentieras efter ungefärligen samma
riktlinjer som angivits i fråga om dagtraktamentenas storlek. Sålunda
torde t. ex. särskilda belopp böra bestämmas för nattuppehälle, för hel dag
och för halv dag. Enligt vad kommittén inhämtat äro kommunförbunden
för närvarande sysselsatta med att upprätta förslag till normal reglementen
för resor såväl inom som utom kommunen. Det torde vara lämpligt, att i
de kommuner, där ersättning för särskild resdag inom kommunen kan
komma i fråga, bestämmelser härom införas i de resereglementen, som i
enlighet med kommunförbundens förslag torde komma att antagas i dessa
kommuner.

Såsom inledningsvis framhållits är kommitténs betänkande icke enhälligt
i fråga om dagtraktamente åt kommunala förtroendemän. Ledamoten
riksdagsmannen Helmer Holmberg har nämligen i ett särskilt yttrande
anmält avvikande mening bl. a. i denna del och uttalat, att kommunallagarna
icke borde draga upp några gränser för kommunernas rätt att utge
ersättning i andra avseenden än i fråga om arvode och pension. Herr Holmberg
instämmer visserligen i kommitténs uppfattning att vederlag för förlorad
arbetsförtjänst vore en ersättningsform, som icke borde tillrådas och
fastslår som en utgångspunkt för prövningen, att varje slag av kommunal
verksamhet i princip borde betraktas som ett arbete, vilket skall kunna ersättas
allt efter sin egen art och omfattning. Från denna utgångspunkt
finner reservanten emellertid majoritetens förslag otillfredsställande när
det gällde traktamente och förordar för sin del att även ledamöter av kommunens
beslutande organ skall kunna erhålla sådan ersättning samt att
traktamentets belopp icke skall maximeras. 16-kronorsgränsen gåve enligt
reservantens mening icke kommunerna laglig rätt att i alla förekommande
fall ge skälig ersättning.

Arvode.

I fråga om ersättningsformen arvode innebär kommitténs förslag inga
mera betydande ändringar i vad f. n. gäller. Kommittén har emellertid
understrukit vikten av en skälig arvodessättning inom kommunerna och
framhållit att åtskilliga kommuner syntes utmäta alltför låga arvoden till
vissa förtroendemän. En sådan centralisering av medelsförvaltning utan

Kungi. Maj.ts proposition nr 88. 43

anställande av tjänstemän, som tidigare föreslagits av kommittén1, förutsatte
för att kunna med framgång genomföras i praktiken att kommunerna
gåve vederbörande kassaförvaltare skäligt arvode.

Den viktigaste ändringen i arvodesbestämmelserna avser en utvidgning
av kretsen av dem, som kunna erhålla arvode. Kommittén har nämligen
föreslagit att arvode skall kunna utgå även till ordföranden i kommunens
beslutande organ, vilket f. n. vore uttryckligen förbjudet i kommunallagarna.
Ändringen motiveras med att ordförandesysslan regelmässigt
ger sin innehavare en större eller mindre arbetsbörda utöver deltagandet i
och ledandet av stämmans eller fullmäktiges sammanträden. Bl. a. framhålles,
att särskilt i de större städerna betydande administrativa uppgifter
vila på fullmäktiges ordförande och att man på många håll ställer anspråk
på en initiativtagande och ledande verksamhet från ordförandens sida i
fråga om skilda områden av det kommunala och samhälleliga livet.

Kommittén har vidare förordat, att den nuvarande skyldigheten att underställa
arvodesbeslut länsstyrelsens prövning skall upphöra. Till motivering
av detta förslag har kommittén i första hand hänvisat till att underställningsregeln
visat sig ha ringa praktisk betydelse. På inånga håll uraktlåt
man att insända beslut till länsstyrelsen och där underställning skedde
i behörig ordning, hade fastställelse vägrats endast i sällsynta undantagsfall.
I fortsättningen har kommittén bl. a. framhållit att underställningsplikten
kunde undvaras även såsom en kontroll över att arvodena icke
sattes för högt. Kommunernas eget omdöme och deras naturliga intresse
av att utgifterna hölles inom rimliga gränser torde nämligen utgöra bästa
garantien mot en alltför frikostig arvodessättning.

Även beträffande arvodesbestämmelserna har eu av kommitténs ledamöter
avgivit särskilt yttrande, nämligen riksdagsmannen Ragn. Bergh.
Denne har icke kunnat ansluta sig till förslaget om medgivande för kommun
att tillerkänna ordförande i kommunens beslutande organ särskilt
arvode. Han har härvid bl. a. hänvisat till de skäl kommittén anfört till
stöd för sin ståndpunkt i fråga om dagtraktamente åt fullmäktiges ledamöter
och funnit det inkonsekvent att mot bakgrunden härav tillerkänna
kommunens främste förtroendeman arvode. Beträffande valet av denne
framhåller reservanten vidare — vore det angeläget tillse, att den som hade
att både utåt och inom kommunen företräda densamma bleve utsedd under
sådana förhållanden, att varje hänsynstagande till hans personliga ekonomiska
intressen kunde anses vara uteslutet. I fråga om uppdraget att
vara ordförande i det beslutande organet borde åtskillnaden mellan förtroendemän
och kommunala tjänstemän strikt uppehållas.

Se 1 vi rom prop. nr 110 till 10-18 års riksdag s. 128 tf.

44

Knngl. Maj:ts proposition nr SS.

Resekostnad sersättning.

Beträffande reseersättning till förtroendemännen i primärkommunerna,
av kommittén benämnd resekostnadsersättning, har kommittén föreslagit
att de nuvarande bestämmelserna skola jämkas i tre avseenden.

1. Där icke järnväg, omnibus eller fartygslägenhet eller, såvitt städerna
angår, spårväg kan begagnas, skall resekostnadsersättning enligt förslaget
kunna utgå högst med lägsta avgiften för taxeautomobil. F. n. utgör maximum
hälften av denna avgift.

2. Det minsta avstånd, vid vilket resekostnadsersättning kan utgå, sättes
lika för nämndledamöter och fullmäktige och bestämmes till tre kilometer.
F. n. utgör ifrågavarande avstånd fem kilometer för nämndledamöter och
tio kilometer för fullmäktige.

3. Även ledamöter av stadsfullmäktige skall enligt förslaget kunna få resekostnadsersättning.

Rörande kommitténs motivering för de föreslagna ändringarna torde få
hänvisas till betänkandet (s. 62—63>.

Den förut refererade reservationen till kommitténs betänkande av herr
Holmberg torde även avse bestämmelserna om reseersättning.

Annan kostnadsersättning.

Vad angår annan kostnadsersättning har kommittén föreslagit att de
nuvarande smärre skiljaktigheterna mellan sådan ersättning till ordförande
å stämma och i fullmäktige, å ena, samt till andra ersättningsberättigade
förtroendemän å andra sidan skola undanröjas. Kommittén har
härvid funnit att de olika slagen av utgifter ej borde exemplifieras i lagen,
utan att där endast borde angivas alt ersättning kunde avse utgifter överhuvudtaget,
som för kommunens räkning påkallades vid uppdragets fullgörande.
Till dessa utgifter hänföras även representationskostnader.

Ersättningsbestämmelser utanför de egentliga kommunallagarna.

I det föregående har kommitténs förslag till ändring av kommunallagarnas
bestämmelser om ersättning till förtroendemän inom primärkommunerna
redovisats. Sådana ersättningsbestämmelser förekomma emellertid,
såsom förut framhållits, även utanför de egentliga kommunallagarna antingen
i form av en hänvisning till dessa eller såsom särskilda regler. Kommittén
har i ett särskilt avsnitt diskuterat möjligheterna att åstadkomma
överensstämmelse mellan dessa speciella ersättningsregler och kommunallagarnas
föreskrifter i ämnet samt behandlat frågan i vad mån dessa sistnämnda
stadganden borde göras tillämpliga å vissa förtroendemän, till vilka
ersättning f. n. icke lagligen syntes kunna utgå.

Av de redan befintliga fristående ersättningsbestämmelserna har kommittén
först behandlat dem, som avse kommunvalda ledamöter i vissa
ringsorgan. Kommittén har härvid föreslagit att de av kommunen valda

Iuiiujl. Maj.ts proposition nr SS. 4f>

ledamöterna i beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnänind och lokal taxeringsnämnd
samt de av stadsfullmäktige utsedda ledamöterna i särskild
taxeringsnämnd skola, därest vederbörande kommun så beslutar, åtnjuta
ersättning efter samma grunder som enligt kommunallagarna gälla för ledamöter
i kommunala styrelser och nämnder. Detta innebär förbättringar för
vederbörande i så måtto, att dagtraktamentets maximum höjes från femton
till sexton kronor, varjämte ersättning för särskild resdag kan utgå efter
de grunder kommunen bestämmer. Å andra sidan medför den föreslagna
ordningen en försämring för ifrågavarande förtroendemän i två hänseenden.
Dels bli bestämmelserna om reseersättning oförmånligare — så kommer
t. ex. gottgörelse vid tågresor alt beräknas efter tred je i stället för andra
klass — dels förlora de av stadsfullmäktige valda ledamöterna i särskild
taxeringsnämnd sin hittillsvarande ovillkorliga rätt till ersättning. Kommittén
anser emellertid icke att dessa försämringar spela en sådan roll för
vederbörande, att man av hänsyn härtill borde avstå från att införa enhetliga
regler.

T fråga om de av landsting (förvaltningsutskott) utsedda ledamöterna i
fastighetstaxeringsnänind och särskild taxeringsnämnd har kommittén föreslagit
att dessa i ersättningshänseende skola jämställas med innehavare
av landstingskommunala förtroendeuppdrag i allmänhet. Detta mediör eu
förbättring i vissa hänseenden särskilt för dem, som äro bosatta å annan ort
än sammanträdesorten (höjning av dagtraktamentets maximum från femton
till tjugofyra kronor). Enligt kommittén torde det icke ha större betydelse
att härigenom i ett och samma taxeringsorgan landstingets representanter
stundom komma att få högre ersättning än representanterna lör primärkommunen,
ehuru ledamöterna i lika mån tagas i anspråk för sina
uppdrag.

Kommittén har även berört byggnadsstadgans särskilda regel om ersättning
till ledamot av byggnadsnämnd och funnit att eu sådan särbestämmelse
knappast behövdes och att den därför borde utmönstras ur stadgan.
Till motivering av detta förslag anför kommittén:

Ersättnings utgivande i form av arvode synes böra vara beroende icke av
alt ledamot besitter specialkunskap utan därav, att han efter särskilt uppdrag
utför arbete av betydande omfattning såsom fallet kan vara med ordförande,
sekreterare eller föredragande inom nämnden eller med den, som
fått i uppdrag alt verkställa utredning om visst ärende eller utsetts till delegerad
för viss mera arbetskrävaude uppgift. Rätten att bevilja ledamot av
byggnadsnämnden arvode utan hänsyn till om han innehar dylikt speciellt
uppdrag torde för övrigt endast undantagsvis ha utnyttjats av kommunerna.
Ett sådant undantag föreligger beträffande Stockholms stad, där byggnadsnämndens
ledamöter åtnjuta icke obetydliga arvodesbelopp. De olägenheter
som kunna uppkomma i samband med arvodets ersättande med traktamente
äro av övergående natur och minskas dessutom, om kommunerna få
rätt att, såsom kommittén föreslagit, bestämma högre traktamenten än vad
kommunallagarna f. n. medge.

46

Kanyl. Maj:ts proposition nr SS.

I samma avsnitt har kommittén slutligen förordat ändringar i lagen om
delning av jord på landet samt lagen om vägnämnder och länsvägnämnder
i syfte att göra kommunallagarnas ersättningsregler tillämpliga å de av
kommunerna utsedda valmännen för val av ägodelnings- och vattenrättsnämndemän
samt kommunvalda ombud för val av vägnämnd. Förstnämnda
förslag torde emellertid få anmälas i samband med andra ändringar i jorddelningslagen.
I fråga om innebörden av sistnämnda förslag hänvisas till
specialmotiveringen.

Förslaget och kommunernas ekonomi.

Kommittén har funnit det ogörligt att närmare beräkna de utgiftsökningar,
som ett genomförande av kommitténs förslag kunde medföra för
kommunerna. Den har emellertid uttalat, att kommunernas ekonomi i allmänhet
torde vara sådan, att de utan svårighet kunde bära en rimlig höjning
för ifrågavarande ändamål. Härvid har särskilt framhållits betydelsen
av att genom kommunindelningsreformen komma att skapas större enheter
med bättre resurser samtidigt som antalet förtroendemän i landskommunerna
kommer att minskas.

Remissyttrandena.

A llmänna synpunkter.

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag ha de däri framförda
allmänna synpunkterna på frågan om ersättningen till de kommunala förtroendemännen
i stort sett icke föranlett några erinringar. Länsstyrelserna
i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Göteborgs
och Bohus, Värmlands, Västcrnorrlands och Västerbottens län samt vederbörande
remissorgan i 24 städer och ett 70-tal andra kommuner ha förklarat
sig till alla delar biträda kommitténs förslag i nu ifrågavarande avseenden
eller ha lämnat detta utan erinran. Kommitténs uttalande, att de i
kommunallagarna uppdragna gränserna för kommuns rätt att tillerkänna
sina förtroendemän ersättning numera vore för snäva, har vunnit anslutning
av7 samtliga remissinstanser, som yttrat sig i saken. Så är även förhållandet
beträffande kommitténs uppfattning, att kommunerna endast då det
funnes påkallat av särskilt starka skäl borde åläggas några skyldigheter i
fråga om utgivande av ersättningar. Däremot ha en del remissinstanser i
olikhet med kommittén ansett att kommunerna borde få utge gottgörelse
för m istad arbetsförtjänst även i annan form än dagtraktamente.

I några av de yttranden från kommuner, där denna mening hävdats, har
man i anslutning till kommittéledamoten Holmbergs reservation uttalat, att
det i andra avseenden än i fråga om arvode och pension borde ankomma
på kommunerna själva att bestämma om ersättning skall utgå, under vilka
former detta i så fall skall ske och hur stor ersättning, som i varje fall

47

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

kunde anses skälig. Stadsfullmäktige i Göteborg och vederbörande remissorgan
i fem andra kommuner anse att kommun borde beredas möjlighet att
inom gränser, den själv ägde bestämma, lämna ersättning för inkomstbortfall
åt samtliga f. n. traktamentsberättigade förtroendemän.

Några kommuner ha anslutit sig till det av kommittén diskuterade systemet
med såväl gottgörelse för verklig inkomstförlust som fast ersättning
i form av traktamente. Stadsfullmäktige i Gävle förorda sålunda, att ersättning
förutom dagtraktamente skall utgå för styrkt förlorad arbetsförtjänst
och föreslå att denna ersättning skall kunna utgå med ett belopp av högst
25 kronor per dag. Stadsfullmäktige i Halmstad anse att det nuvarande
dagtraktamentet om fem kronor bör bibehållas men att vid sidan härav
skall utgå ersättning för styrkt inkomstbortfall med högst 20 kronor.

Såsom ett genomgående skäl för införande av möjlighet att utgiva gottgörelse
för inkomstbortfall anföres att ingen av ekonomiska skäl borde
hindras från deltagande i kommunalt arbete och att de föreslagna traktamentena
icke tillgodosåge detta behov. 1 några yttranden framhålles särskilt
att på orter med skiftarbetande befolkning, vilken i stor utsträckning deltar
i det kommunala arbetet, denna icke kompenserades för inkomstbortfall genom
de föreslagna traktamentena. Vidare påpekas att en del kommuner redan
lämna ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Kommunalfullmäktige i
Sura kommun framhålla, att det ur rättvisesynpunkt vore viktigare med
ersättning för inkomstbortfall än med ersättning i form av traktamente.

Länsstyrelsen i Örebro län beklagar, att de sakkunniga ej funnit utväg
att utöver traktamente medgiva ersättning för förlorad arbetsförtjänst i de
fall, då detta vore motiverat, samt fortsätter:

Det torde icke kunna bestridas att utövandet av kommunala förtroendeuppdrag
tynger medborgarna mycket olika, beroende på löneställning, arbetsförhållanden,
avstånd till sammanträdesorten m. in. Vad som för den
ene knappast är någon uppoffring alls, blir för den andre en betydande sådan.
Söker man ordna saken genom en högre generell ersättning i form av
traktamente, blir resultatet att en del personer avbördas alla bekymmer i
samband med uppdragens utövande och kanske ofta därigenom lockas att
fika efter uppdrag mer än rimligt är, medan andra alltjämt icke utan
betydande offer kunna åtaga sig uppdraget. Enligt länsstyrelsens mening
borde det vara möjligt att ordna ersättningsfrågan så, att mindre
inkomsttagare utöver vanligt traktamente kunna erhålla någon ersättning
för förlust av arbetsförtjänst, som bevisligen uppstår genom uppdragets
fullgörande. Länsstyrelsen uttalar förhoppningen att denna fråga blir föremål
för nya överväganden.

Stadsfullmäktige i Västerås ifrågasätta, om det icke skulle vara möjligt
att fastställa vissa schematiska normer för beräkning av dagsinkomst och
härigenom komma fram till relativt enkla och lätt tillämpliga regler för
bestämmande av ersättning vid inkomstbortfall.

48

Kungl. Maj:Is proposition nr SS.

Dagtraktamente.

I fråga om dagtraktamentet har kommitténs förslag i princip tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av 16 länsstyrelser — förutom de i början av
detta avsnitt nämnda, som helt anslutit sig till kommittén, länsstyrelserna
i Jönköpings, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs, Kopparbergs och
Jämtlands län — Svenska stadsförbundet och flertalet hörda kommuner.

Överståthållaråmbetet finner visserligen skäl kunna anföras för att det
högre traktamentet, såsom av Stockholms stadsfullmäktige påyrkas, bestämmes
till 20 kronor, men förklarar sig dock ansluta sig till kommitténs
förslag i denna del. Ämbetet har dock intet att erinra mot att för Stockholms
del det högre traktamentet sättes till 20 kronor.

Av de remissinstanser, som icke ansett sig kunna lämna förslaget utan
erinran i denna del, ha flera åtminstone i princip och i första hand anslutit
sig till den av ledamoten Holmberg förordade linjen, att kommunerna böra
äga att själva bestämma traktamentets storlek utan iakttagande av en lagstadgad
maximigräns. Till denna grupp kunna hänföras länsstyrelserna i
Stockholms, Malmöhus och Gävleborgs län, Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott
samt vederbörande remissorgan i sex städer, tolv andra
borgerliga kommuner och två församlingar.

Härvid har framhållits att ett dagtraktamente på högst 1(> kronor i många
fall måste framstå som otillräckligt bl. a. på grund av den ofta avsevärda tid,
som krävdes för kommunala sammanträden och förrättningar t. ex. för
löne- och avtalsförhandlingar. Man har vidare hänvisat till att ett traktamente
med den föreslagna maximibegränsningen icke med nuvarande inkomstläge
skulle täcka förlorad arbetsförtjänst. I yttrande från kommunalfullmäktige
i Sollentuna köping påpekas att i exempelvis brandsynenämnden
ofta ingå yrkesmän, såsom murare, skorstensfejarmästare och andra,
vilka kanske icke få ens hälften av inkomstbortfallet täckt, därest dagtraktamentet
skulle maximeras till l(i kronor. Vanskligheten att för någon
längre tid framåt i lag fixera dagtraktamentets storlek — exempelvis på
grund av penningvärdets förändringar — har åberopats såsom skäl av några
instanser.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter om icke det föreslagna högre
maximibeloppet satts för lågt. Enligt länsstyrelsens mening kunde en så
snäv gräns stundom föra med sig svårigheter för kommunerna att få villiga
och lämpliga personer till uppdrag, där förtroendevalören ej framträdde så
starkt. På grund härav och då kommitténs redogörelse för ersättningspraxis
visade, att åtskilliga kommuner f. n. medgåve högre ersättning än det föreslagna
maximibeloppet, vore det icke lämpligt att draga gränsen så snävt.
Man riskerade då att kommunerna komme att överskrida lagens gräns.

Länsstyrelsen är väl medveten om svårigheten att i lag fastslå vad som
skall vara skäligt i detta avseende och skulle därför närmast vara böjd att
förorda, att någon bestämd gräns för det högre beloppet ej direkt fastslås

49

Kungl. Maj. ts proposition nr 88.

i lagen. I sådant fall torde det emellertid vara nödvändigt att begränsa kommunernas
rörelsefrihet med avseende å beloppets storlek genom en föreskrift
att högre belopp ej får utgå än som kan anses skäligt med hänsyn
till vissa i lagen angivna förutsättningar. Detta torde jämväl vara nödvändigt
med hänsyn till behovet av att skapa en besvärsgrund. Skulle det visa
sig lagtekniskt omöjligt att angiva dessa förutsättningar och en maximigräns
sålunda bör fastställas, vill länsstyrelsen förorda ett något högre
belopp än sexton kronor.

I andra hand har även länsstyrelsen i Stockholms län förordat, att det
högre maximibeloppet höjes till 20 kronor.

I likhet härmed ha några remissinstanser uttalat sig för en höjning av
den högre maximigränsen med bibehållande av ett i lagen utsatt högsta belopp.
Till denna grupp höra länsstyrelserna i Västmanlands (18 kronor)
och Norrbottens län, stadsfullmäktige i Stockholm (20 kronor) och Örebro
(24 kronor), sju andra kommuner samt Svenska landskommunernas förbund
(20 kronor). I stort sett ha härvid samma skäl anförts som de vilka
åberopats till stöd för ett borttagande av maximigränsen. Länsstyrelsen i
Norrbottens län anser beloppet för lågt i synnerhet för sådana förtroendemän,
som äro bosatta på så stort avstånd från sammanträdesorten, att resan
måste företagas å särskild dag. En otillfredsställande lösning av de
avlägset boendes ersättningsfråga skulle enligt länsstyrelsens mening leda
till ökade svårigheter att rekrytera förtroendemän från de vidsträckta kommunernas
ytterområden eller också till att man kringgick traktamentsbestämmelserna
genom att giva vederbörande så stor ersättning för särskild
resdag, att den inrymde ett tillägg till det lagenliga dagtraktamentet. Svenska
landskommunernas förbund framhåller, att en ersättning på högst 16
kronor vore otillräckligt särskilt för ledamöter i sådana taxeringsnämnder
som hålla heldagssammanträden och för vissa förrättningar t. ex. brandsyn
och hälsovårdsinspektioner, som normalt taga en hel arbetsdag i anspråk.

Stadsfullmäktige i Örebro anlägga en helt annan synpunkt till grund för
sitt ställningstagande. Enligt fullmäktiges mening vore avståndet mellan
det lägre och det högre traktamentets maximibelopp för litet. Det kunde
därför befaras, att framställningar om traktamente med 16 kronor komme
att göras i långt större utsträckning än de sakkunniga avsett. Sattes däremot
maximum för den högre ersättningen enligt stadsfullmäktiges förslag
till 24 kronor, skulle sannolikt den stora differensen mellan de båda maximibeloppen
avskräcka förvaltningarna från att lämna ersättning med det
högre beloppet.

Den föreslagna uppdelningen av traktamentet har berörts även i några
andra remissvar. Sålunda ifrågasätter länsstyrelsen i Skaraborgs län, om
man icke hort lämna kommunerna frihet alt utan vidare fastställa ett traktamente
upp till 16 kronor. Länsstyrelsen anser alt den i förslaget angivna
förutsättningen för att det högre beloppet skulle kunna utgå krävde eu

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 88.

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

viss diskretionär prövning, som kunde bli ömtålig. Länsstyrelsen i Gävleborgs
län anför i denna del.

Det är att antaga, att kommunerna regelmässigt komma att sammanfatta
sina beslut rörande traktamenten m. m. i särskilda reglementen. Det synes
oformligt att i ett sådant fall laborera med traktamenten av skilda typer.
En enklare lösning står att vinna genom att införa en enda typ av traktamente
och sedan bestämma, att fullt traktamente endast utgår, om hel
arbetsdag måste tillsättas för uppdraget, och att traktamentet reduceras
efter skäliga normer, om endast en mindre del av dagen måst tagas i anspråk.

Även i ett par yttranden från kommuner ha liknande synpunkter fi amförts.

Förutsättningarna för utgivande av det högre traktamentet ha tagits upp
av överståthållarämbetet, som härvid berört spörsmålet, huruvida det högre
traktamentet bör utgå, då visst sammanträde blivit tidskrävande, eller om
det bör utgå generellt för uppdrag i fråga om vilka sammanträdena såsom
regel äro tidskrävande. Ämbetet förordar för sin del det senare alternativet
såsom enklare och samtidigt ägnat att motverka eljest eventuellt uppkommande
tendenser att med sidoblick på arvodet draga ut på sammanträdestiden.
Enligt ämbetets mening hade en alltför obestämd faktor införts såsom
grund för höjt traktamente genom uttalandet att sådant kunde vara motiverat
av att ett sammanträde stundom fordrade tidsödande förberedelse!.
Dylika förberedelser kunde utföras på valfri tid. Bestämmelsen om förhöjt
traktamente, då det funnes påkallat av särskilda skäl, borde därför utgå.

De av kommittén angivna förutsättningarna för utgivande av det högre
traktamentsbeloppet sammanställda med de olika funktioner, dagtraktamentet
är avsett att fylla och faktiskt fyller, ha för statskontorets del utgjort
utgångspunkten för ett förslag om ersättning i delvis andra former
än de av kommittén föreslagna. Statskontoret anför.

Enligt statskontorets mening är det — icke minst med hänsyn till den
innebörd benämningen traktamente har i vanligt språkbruk synnerligen
önskvärt, att en klar begreppsbestämning kommer till stånd i förevarande
sammanhang. Sålunda synes skillnad böra göras mellan ersättning för
direkta kostnader i samband med uppdragets fullgörande och ersättning
för utfört arbete, tidsspillan o. d. Ämbetsverket vill på grund härav för sin
del förorda, att det av kommittén föreslagna dagtraktamentet uppdelas i
två ersättningsformer, nämligen dels ett till alla ledamöter med samma belopp
utgående dagarvode och dels traktamente, som under vissa förutsättningar
skall kunna tilldelas ledamot, vilken icke är bosatt å sammanträdeseller
förrättningsorten. Maximigränsen för dagarvodet torde böra sättas till
12 kronor eller samma belopp, som enligt kommittékungörelsen utgår till
kommittéledamot, vilken icke är anställd i statens, kommuns eller statsunderstödd
institutions tjänst. Traktamentet synes böra utgå till ledamot,
som är bosatt å minst 5 kilometers avstånd, i landskommun från sammanträdesorten
och, i stad, köping eller därmed jämförligt samhälle, från grän -

Öl

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

sen för det stadsplanelagda området, under förutsättning, att den tid som
tagits i anspråk för sammanträde och resa tilihopa överstiger 8 timmar.
Storleken av traktamentet torde böra bestämmas till högst det belopp, som
enligt allmänna rescreglementet utgår till nämndeman, eller alltså 12 kronor
för dag och 8 kronor för natt. Med den lösning av traktamentsfrågan,
som statskontoret ovan förordat, erfordras uppenbarligen icke något specialstadgande
för reglering av rätten till ersättning för särskild resdag på
sätt kommittén föreslagit. Ersättning för resdag skulle enligt kommittén
kunna utgå icke blott till ledamot i nämnd, styrelse eller beredning, för
vilken dagtraktamente kunde ifrågakomma, utan jämväl till konnnunaleller
stadsfullmäktig. Statskontoret finner för sin del skäligt, att traktamente
beredes fullmäktig för såväl sammanträdes- som resdag enligt samma
grunder, som föreslagits för nämndledamot eller revisor. Möjlighet för kommun
att tillerkänna fullmäktig dagarvode synes däremot icke böra införas.

Delvis liknande synpunkter ha framförts av länsstyrelsen i Kalmar län,
som ifrågasätter om ej med förebild från allmänna resereglementet borde
fastställas hel och halv traktamentsersättning med hänsyn till den tid, som
åtgått för uppdragets fullgörande. Med denna konstruktion av traktamentsersättningen
kunde ersättning för särskild resdag utgå efter samma grunder.

Bortsett från att statskontoret, såsom framgått av dess nyss redovisade
yttrande, förordat att traktamente — men ej dagarvode — skulle utgå även
till fullmäktig, har en mera väsentlig utvidgning av kretsen av dem, vilka
böra vara berättigade att uppbära dagtraktamente, uttryckligen föreslagits
endast av stadsfullmäktige i Stockholm. Dessa förorda införande av möjlighet
att bevilja dagtraktamente även för deltagande i fullmäktiges sammanträden.
I det av fullmäktige åberopade yttrandet hänvisas till ett tjänsteutlåtande
av stadens kammarkontor, där i denna del till en början bl. a.
framhålles, att deltagande i stadsfullmäktiges sammanträden kunde vara
väl så tidsödande som ledamotskapet i vissa nämnder och kommittéer. Vad
beträffar den särskilda karaktär hos fullmäktiguppdraget som enligt kommittén
utgjorde ett skäl mot dess förknippande med traktamente, så påpekar
kammarkontoret att härmed tidigare åsyftats den högre förtroendevalör,
som representantskapet ägde och som borde göra det i högre grad än
andra kommunala uppdrag eftersträvansvärt för förtroendets skull. En
argumentering, som på denna grund avvisade traktamentsersättning åt
fullmäktig, överensstämde emellertid enligt kammarkontorets mening icke
logiskt med den principiella motiveringen för ersättning åt kommunala förtroendemän.
Det föreföllc för övrigt utomordentligt svårt alt finna en
objektiv grund för att bedöma, lniru skilda uppdrag skola graderas inbördes
med hänsyn till den högre eller lägre digniteten av förtroende.

Den föreslagna nya ersättningsformen ersättning för särskild
resdag har i allmänhet icke föranlett några uttalanden från remissinstansernas
sida. Här må endast anmärkas, att någon sådan ersättning icke

52

Kungl. Maj ds proposition nr 88.

erfordras enligt den av statskontoret och länsstyrelsen i Kalmar lån ifrågasatta
linjen för ersättningsfrågans lösning.

Arvode.

I fråga om ersättningsformen arvode har kommitténs ändringsförslag
tillstyrkts av det övervägande flertalet remissinstanser. Länsstyrelsen i
Stockholms län framhåller i sitt tillstyrkande yttrande att fastställelsevägran
beträffande arvodesbeslut icke förekommit vid länsstyrelsen under de
senaste 15 åren. Länsstyrelserna i Jönköpings och Hallands län samt vederbörande
remissorgan i ett par kommuner ha emellertid i likhet med kommittéledamoten
Bcrgh icke funnit skäl föreligga att utsträcka möjligheten
att utgiva arvode jämväl till ordföranden i kommunens beslutande organ.
I fråga om motiveringen för avstyrkandet i förevarande del har man i några
av dessa yttranden helt eller delvis anslutit sig till vad herr Bergh anfört.
Länsstyrelsen i Hallands län har härutöver framfört farhågor för att, om
ordförandeskapet i de beslutande organen förvandlades till avlönade uppdrag,
ordföranden i vissa fall icke kommer att intaga samma självständiga
ställning som en oavlönad ordförande gentemot majoritetskonstellalioner
inom de beslutande organen.

Kyrkorådet i Stora Malm (Södermanlands län) anser det önskvärt att i
lagen eller tillämpningsbestämmelserna fixerades ett minimi- och ett maximibelopp,
inom vilket arvodet får röra sig.

För ett bibehållande av skyldigheten att underställa arvodesbeslut ha
överståthållaråmbetet, drätselkammaren i Luleå samt ett par andra kommuner
uttalat sig. Drätselkammaren i Luleå anser att man ej kan bortse
från att lusten att fatta alltför frikostiga beslut ovillkorligen måste dämpas
av att frågan kan bli föremål för en lämplighetsprövning i högre instans.

Resekostnadsersättning.

Beträffande bestämmelserna om resekostnadsersättning ha endast några
få remissinstanser förordat avvikelser från vad kommittén föreslagit.
Statskontoret anser, att såsom villkor för dylik ersättning bör gälla, att
avståndet mellan ledamots eller fullmäktigs hemort och — i landskommuner
— sammanträdes- eller förrättningsstället samt — i stad, köping
eller därmed jämförligt samhälle — det planlagda området överstiger
fem kilometer. Några landskommuner förorda en liknande ordning.
Stockholms stadsfullmäktige yrka, att ersättning för taxibil må beviljas,
därest sammanträde pågår efter kl. 24, även om möjlighet skulle föreligga
att anlita buss eller spårvagn. Kommunalnämnden i Gällivare föreslår med
hänvisning till inom kommunen tillämpad ordning, att ett tillägg göres till
bestämmelserna om resekostnadsersättning av innehåll att kommunerna
skulle ha rätt att fastställa ett visst fast belopp att utgå per ressträcka oberoende
av vilket fortskaffningsmedel, som anlitas.

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 8S.

Annan kostnadsersättning.

Vad angår den ersättning, som kan utgå vid sidan av dagtraktamente,
arvode och gottgörelse för resekostnader, här kallad annan kostnadsersättning,
så ha de jämkningar i gällande bestämmelser, som föreslagits
av kommittén, så gott som undantagslöst lämnats utan erinran. En
delvis annan ordning än den föreslagna förordas av kyrkofullmäktige i
Valbo församling, till vars uttalande i denna del länsstyrelsen i Gävleborgs
lån anslutit sig. Kyrkofullmäktige kritisera förslaget att fullmäktige- och
stämmoordförande — med hänsyn bl. a. till förekommande representationskostnader
— vid sidan av arvode skulle kunna få ett visst belopp för utgifter,
som påkallas vid uppdragets fullgörande, samt anföra.

Det torde vara ytterligt sällsynt, att en ordförande i kommunal- eller
kyrkofullmäktige i denna sin egenskap har att vidkännas kostnader för
representation. Med undantag för de allra största städerna är det i regel så,
att, då representation förekommer för kommunens räkning, kommunen
själv står för värdskapet. I de få fall, då sålunda en fullmäktigeordförande
eller annan kommunal förtroendeman kan ha personliga utgifter för representation
för kommunens räkning, synes det vara riktigast, att bevilja
ett direkt representationsanslag. För utgifter, ordföranden eller ledamot har
för porton, skrivmaterial, skrivhjälp etc. bör han ha ersättning enligt räkning
i vanlig ordning. Fullmäktige vilja därför föreslå, att någon särskild
kostnadsersättning med fast belopp räknat för år eller annan tidsperiod,
icke skall utgå till ordförande eller annan kommunal förtroendeman, som
för fullgörande av sitt uppdrag samtidigt åtnjuter fastställt arvode. Detta
bör i stället sättas så högt, att det kan anses fullt skäligt med hänsyn till
det arbete och besvär, som kan vara förenat med uppdraget i fråga. Däremot
bör ersättning erhållas för havda kostnader för uppdragets fullgörande.
I den mån denna ersättning blir av mer betydande omfattning såsom
för avlönande av skrivhjälp i större utsträckning etc., måste det ankomma
på den anslagsbeviljande myndigheten eller den särskilda nämnden eller
styrelsen att fatta beslut härom.

Ersättningsbestämmelser utanför de egentliga kommunallagarna.

Frågan om nya eller ändrade bestämmelser om ersättning åt kommunala
förtroendemän i andra författningar än de egentliga kommunallagarna har
berörts endast i ett fåtal yttranden. Härvid ha i ett par fall från kommunalt
håll ifrågasatts föreskrifter om ersättning till uppdragshavare, som knappast
kunna hänföras til! kommunala förtroendemän i egentlig mening såsom
nämndemän och pastoratsombud vid ekonomiska besiktningar å ecklesiastika
boställen. Kyrkofullmäktige i Sköllersta församling (Örebro län)
framhålla önskvärdheten av klara ersättningsregler i fråga om samtliga
uppdrag av likartad natur med de i förslaget anförda.

Länsstyrelsen i Malmöhus län erinrar om att kommitténs förslag beträffande
traktamenten åt ledamöter i vissa taxeringsorgan innebär att landstingsvalda
ledamöter i vissa fall komma att få högre traktamenten än vad
kommunerna enligt de löreslagna allmänna traktamentsbestämmelserna

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

ha möjlighet att tillerkänna sina representanter i nämnda organ. Enligt
länsstyrelsens mening kunde detta lätt medföra irritation bland ledamöterna.

Förslaget att upphäva särbestämmelserna i byggnadsstadgan om ersättning
till ledamot av byggnadsnämnd avstyrkes av stadsfullmäktige i Stockholm.
I det av fullmäktige åberopade yttrandet framhålles bl. a., att ifrågavarande
uppdrag krävde en viss grad av specialkunskap i jämförelse med
andra kommunala förtroendeuppdrag, varvid särskilt borde beaktas byggnadsnämndens
karaktär av domstol.

Departementschefen.

I vår kommunallagstiftning gällde från början såsom en viktig princip
att någon ersättning icke skulle utgå till innehavare av förtroendeuppdrag
inom kommunerna och denna princip torde alltid ha ansetts som ett värdefullt
och naturligt moment i den kommunala självstyrelsen. Först 1924 genombröts
grundsatsen mera bestämt för primärkommunernas del — då infördes
bl. a. den nuvarande rätten att ge dagtraktamente på upp till fem
kronor till nämndledamöter samt arvode till vissa uppdragstagare utan
att den dock kan anses ha försvunnit som ett viktigt element i kommunalrätten.
Alltjämt består den nämligen i så måtto att ersättning till förtroendemän
får utgå endast i de fall, som angivas i kommunallagarna eller
annan författning, varjämte förtroendemännen regelmässigt icke ha någon
i lag fastslagen rätt till ersättning ens i dessa fall. När kommunallagskommittén
nu tagit upp ersättningsfrågorna till särskild behandling har den
icke ansett sig böra föreslå någon ändring på denna punkt och detta ställningstagande
har icke föranlett några erinringar vid remissbehandlingen.
Enligt min mening finns det heller ingen anledning att frångå de hävdvunna
grundsatser, som här gälla; ett åläggande för primärkommunerna att generellt
utge ersättning under vissa förhållanden till i lagen särskilt angivna
förtroendemän skulle dessutom innebära ett betydande ingrepp i kommunernas
självbestämmanderätt.

Härmed är emellertid icke sagt att de nuvarande ersättningsbestämmelserna
äro tillfredsställande inom den sålunda uppdragna ramen. De tillkommo
för något mer än 25 år sedan under trycket av ett av rösträttsreformen
aktualiserat krav på att varje medborgare oavsett ekonomiska villkor
skulle kunna deltaga i det kommunala arbetet men präglas i viss mån av
det förhållandet att ersättning tidigare utgått endast i ganska obetydlig omfattning.
Dagtraktamentets maximum sattes sålunda endast till fem kronor,
vilket belopp redan i det sakkunnigbetänkande, som låg till grund för
1924 års regler, förklarades blott fylla mycket blygsamma anspråk på ersättning.
Detta gäller självfallet i ännu högre grad i nuvarande läge — samtidigt
som förtroendeuppdragen blivit mera krävande och tidsödande ha in -

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

komsterna i penningar för det stora flertalet inkomsttagare stigit avsevärt
sedan år 1924. Det torde vara en allmän uppfattning att ersättningsbestämmelserna
icke tillräckligt fylla sin uppgift att underlätta för medborgare i
gemen att deltaga i den kommunala självstyrelsen. Detta framgår bl. a. av
att bestämmelserna i stor utsträckning åsidosättas. En på kommitténs initiativ
verkställd undersökning av ersättningspraxis i något mer än 300
landskommuner visar sålunda t. ex. att högre dagtraktamente än fem kronor
för deltagande i styrelse- eller nämndsammanträde förekommer i ca
23 procent av de undersökta kommunerna och i fråga om mera tidskrävande
förrättningar lämnas sådan högre ersättning i mer än 2/3 av dessa.
I ett tjugotal hörda kommuner betalas ersättning för förlorad arbetsförtjänst.
Redan på grund härav synes det mig uppenbart att ersättningsreglerna
böra ändras. En vidgning av de alltför snäva gränserna för kommunernas
befogenhet att ersätta sina förtroendemän står dessutom enligt min
mening i god samklang med de strävanden att stärka den kommunala självstyrelsen,
som f. n. behärska reformarbetet på detta område och som bl. a.
tagit sig uttryck i kommunindelningsreformen. Denna reform åsyftar ju att
åstadkomma ändamålsenliga förvaltnings- och självstyrelseenheter. I de
nya storkommunerna kommer väl i allmänhet en centralisering av medelsförvaltningen
att ske. Men detta innebär icke —- det vill jag redan nu kraftigt
understryka — att den kommunala förvaltningen helt skall läggas i
händerna på tjänstemän. Medelsförvaltningen kan centraliseras till kommunalnämnden
utan att kommunalkamrerare anställes och även om detta
sker bör det vara på förtroendemännen, som ansvaret för kommunen vilar.
För att säkerställa en sådan ordning erfordras emellertid förbättrade ersättningsregler.
Eljest riskerar man att de bästa krafterna av ekonomiska skäl
ofta icke stå till förfogande och att tyngdpunkten i kommunens styrelse
så småningom flyttas över till tjänstemän.

I fråga om principerna för en reformering av ersättningsbestämmelserna
kan jag ansluta mig till kommunallagskommittén. Denna har förordat, att
grunderna för den nuvarande ordningen skola bestå orubbade och, bortsett
från ett förslag till reglering av förtroendemännens pensionsfråga, nöjt sig
med att föreslå en utvidgning av kommunernas möjligheter att utge gottgörelse
i form av dagtraktamente, arvode, reseersättning och ersättning för
kostnader. I stort sett har också kommittéförslaget på denna punkt icke
föranlett några andra erinringar vid remissbehandlingen än att särskilt
några större städer och industrikommuner ansett att kommunerna borde
få gottgöra sina förtroendemän för mistad arbetsförtjänst även i annan
form än genom dagtraktamente. Statskontoret har förordat eu uppdelning
av dagtraktamentet på dagarvode och traktamentsersättning. Till sistnämnda
förslag återkommer jag vid behandlingen av frågan om dagtraktamentets
storlek och utformning.

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 88.

Vad angår förslaget att giva kommunerna möjlighet att ersätta förtroendemännen
för förlorad arbetsförtjänst, må till
en början framhållas, att redan det nuvarande dagtraktamentet inrymmer
en sådan möjlighet. Då maximibeloppet endast utgör fem kronor, är detta
dock knappast av någon praktisk betydelse. Genomföres kommitténs förslag
om höjning av nämnda belopp till tio kronor eller i särskilda fall till
sexton kronor, kunna kommunerna emellertid lämna gottgörelse för inkomstbortfall
i betydligt större utsträckning. Och höjas de angivna maximibeloppen
ytterligare eller borttagas de helt enligt vad som förordats i en
reservation till betänkandet, synes det bli möjligt att i stort sett tillgodose
önskemålen i angivna avseenden. Frågan, i vilken grad detta faktiskt kommer
att kunna ske, blir alltså beroende på hur bestämmelserna om dagtraktamente
utformas, en fråga till vilken jag strax återkommer. I detta
sammanhang vill jag endast något beröra sakens principiella sida.

Med utgångspunkt från det förut angivna syftet med ersättningsreglerna
att underlätta för medborgarna att deltaga i den kommunala självstyrelsen,
har kommittén framhållit vikten av att ingen av ekonomiska skäl hindras
från att deltaga i det kommunala livet. Av denna slutsats kan synas följa
att den förlust i form av inkomstbortfall, som föranledes av ett kommunalt
uppdrag, helt bör ersättas i varje fall för det stora flertalet inkomsttagare.
Detta skulle emellertid innebära att väsentligt olika ersättningar utbetalades
för deltagande i samma sammanträde. En sådan ordning synes mig föga
tilltalande. Om någon maximering icke infördes, och från principiell utgångspunkt
lär det knappast finnas någon grund för en sådan, skulle systemet
dessutom kunna medföra en allvarlig påfrestning för vissa kommuners
ekonomi. Härtill kommer, som kommittén påpekat, att systemet skulle bli
svårt att tillämpa i praktiken; särskilt i fråga om lantbrukare, egna företagare
och fria yrkesmän kan inkomstförlusten i varje särskilt fall knappast
beräknas. Och övergår man till en schematisk beräkning eller inför
maximering för ersättningens storlek, närmar man sig den av kommittén
förordade ordningen med gottgörelse för förlorad arbetsförtjänst inbyggd
i dagtraktamentet.

På anförda skäl kan jag ansluta mig till kommittén, då denna avvisat
tanken att införa ersättning för förlorad arbetsförtjänst som en särskild
ersättningsform vid sidan av dagtraktamente.

Jag övergår härefter till de olika ersättningsformerna. Vad först angår
dagtraktamentet, har redan förut fastslagits att det nuvarande
maximibeloppet, fem kronor för dag, är helt otillräckligt. Ehuru dagtraktamentet
utåt framträder blott som ersättning för tidsspillan, har det faktiskt
flera olika uppgifter — att utgöra en viss ersättning för förlorad arbetsförtjänst,
att bereda kompensation för direkta utgifter för logi och vivre på
sammanträdesorten samt att gottgöra förtroendemännen för utfört arbete,
där detta icke anses böra eller icke kan berättiga till arvode. Endast i fråga

57

Knngl. Maj.ts proposition nr 88.

om kortvariga sammanträden eller sammanträden, förlagda till tid efter den
normala arbetstidens slut, kan ett traktamente på högst fem kronor i allmänhet
anses tillfyllest ur de angivna synpunkterna såvitt angår ledamöter,
bosatta på sammanträdesorten. Emellertid är det i många fall omöjligt och
stundom icke önskvärt att förlägga sammanträden i kommunala nämnder
och styrelser till kvällarna. Ledamöter bosatta utanför sammanträdesorten
måste f. ö. ofta även vid kvällssammanträden sätta till arbetstid för resa
till eller från sammanträdet. Särskilt vissa förrättningar t. ex. brandsyn
och hälsovårdsnämnds besiktningar kunna ofta taga en hel dag i anspråk.
Både som ersättning för förlorad arbetsförtjänst och som gottgörelse för
utgifter är nuvarande maximum för traktamentet för lågt för att medge en
rimlig ersättning i de angivna fallen. Om traktamentet samtidigt skall fylla
bägge dessa uppgifter och dessutom kanske bereda vederbörande en viss
gottgörelse för arbete, utfört vid en arbetskrävande förrättning, blir detta
än mer påtagligt. Såsom förut anmärkts bestyrkes det sagda av att nuvarande
maximum ej sällan överskrides särskilt i landskommunerna, där
traktamenten på upp till 20 ä 25 kronor förekomma. Skola icke stora grupper
medborgare av ekonomiska skäl nödgas avstå från att deltaga i den
kommunala verksamheten, måste traktamentet höjas.

Detta behöver emellertid icke innebära, att traktamentets maximum helt
borttages eller sättes så högt, att ersättningar, som endast äro befogade i
undantagsfall t. ex. för dagslånga förrättningar, inrymmas inom detsamma.
En sådan ordning skulle kunna medföra krav på att förlorad arbetsförtjänst
helt ersattes — något som förut avvisats — och överhuvud innebära risk
för allvarliga påfrestningar på den kommunala ekonomin. Som torde framgå
av de förut angivna exemplen, är behovet av ett högre traktamente skiftande
och en förhållandevis måttlig höjning, t. ex. en fördubbling av det
nuvarande maximum skulle sannolikt tillgodose rimliga önskemål i det stora
flertalet fall. Däremot skulle som kommittén påpekat en sådan höjning icke
medgiva att förlorad arbetsförtjänst gottgjordes i skälig utsträckning för
deltagande i sammanträden och förrättningar, som inklusive resor till och
från sammanträdesorten vara en hel dag eller mera.

Från dessa utgångspunkter har kommittén föreslagit att maximibeloppet
differentieras. EU lägre maximum — 10 kronor — förordas för normalfallen
medan för särskilt tidskrävande sammanträden eller förrättningar
eller där det eljest påkallas av särskilda förhållanden traktamentet enligt
förslaget skall få höjas till sexton kronor. För det fall att resan fram eller
åter till förrättningsstället måste företagas å särskild dag föreslås att ersättning
för sådan resdag skall få utgå efter grunder som kommunen fritt
bestämmer.

Vad kommittén sålunda föreslagit har icke föranlett några erinringar från
det alldeles övervägande flertalet remissmyndigheter och hörda kommuner
— jag bortser då från de anmärkningar som riktats mot maximeringen eller

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

mot de föreslagna beloppen. För egen del kan jag på nyss antydda skäl i
princip ansluta mig till kommittén. Kritiken mot differentieringen av traktamentet
hänför sig framför allt till förutsättningarna för att utgiva det högre
traktamentet, en fråga till vilken jag återkommer. Dessutom har hävdats
att det vore enklare att ha endast en typ av traktamente med särskilda reduktionsregler
om en hel arbetsdag ej behöver användas. En sådan ordning
synes mig emellertid onödigtvis binda kommunerna vid vissa normer för
traktamentet. Motsvarande invändning torde med visst fog kunna riktas
även mot statskontorets förslag till lösning av traktamentsfrågan med en
uppdelning av dagtraktamentet på två ersättningsformer, nämligen dels
dagarvode om högst 12 kronor, dels traktamente, som med fixerade belopp
skall utgå till förtroendemän, bosatta utanför sammanträdesorten. Detta
förslag kan visserligen i och för sig förefalla väl avvägt — dagarvodets belopp
torde dock icke medge en rimlig gottgörelse för förlorad arbetsförtjänst
vid långvariga förrättningar — men det skulle genom sin detaljreglering
av ett område, som hittills med all rätt varit överlämnat till kommunerna
själva att inom vissa gränser bestämma över, innebära ett ingrepp i
den kommunala självstyrelsen. Då det i stället är angeläget att kommunerna
i möjligaste mån få fria händer inom sitt verksamhetsfält, kan jag
icke tillstyrka statskontorets förslag.

I fråga om traktamentets belopp har jag intet att erinra mot att maximum
i normalfallet enligt kommitténs förslag sättes till tio kronor. Jag vill emellertid
understryka, att det här är fråga om ett maximibelopp. Den normala
ersättningen för t. ex. deltagande i kortare kvällssammanträden bör ligga
avsevärt lägre, om överhuvud någon ersättning anses befogad i sådana fall.

Det av kommittén föreslagna maximibeloppet för mer långvariga sammanträden
och förrättningar synes mig däremot vara för snävt utmätt.
Redan nu förekomma som förut påpekats traktamenten på 20 och 25 kronor
och flera remissinstanser bl. a. landskommunernas förbund ha ifrågasatt
en höjning av traktamentet, varvid 18, 20 och 24 kronor nämnts som
lämpliga belopp. Fixeras traktamentets högsta belopp till 20 eller 24 kronor,
föreligger emellertid enligt min mening en avsevärd risk för att kommunerna
bestämma traktamentet till belopp i närheten av maximum så
snart förutsättningarna för det högre traktamentet överhuvud äro för handen.
Då normalbeloppet för denna typ av ersättningsfall torde böra ligga
icke oväsentligt lägre än de i nyssnämnda remissyttranden påyrkade maximibeloppen,
vore en sådan utveckling olycklig. Jag har därför stannat för
att i enlighet med vad som förordats av några länsstyrelser och kommuner
föreslå, att något högsta belopp för traktamentet i detta fall ej utsättes
i lagen.

Av vad jag anfört till motiveringen för detta förslag torde framgå, att
detsamma under inga förhållanden får tagas till intäkt för att mera regelmässigt
införa traktamenten på över 20 kronor i de kvalificerade fallen.

Knngl. Maj:ts proposition nr 88.

59

Endast undantagsvis böra åtminstone f. n. så höga traktamenten komma
i fråga. Självfallet bör borttagandet av maximum icke heller föranleda, att
traktamentet bestämmes med hänsyn till den arbetsinkomst vederbörande
i det konkreta fallet går miste om. En sådan ordning har förut avvisats.
Något uttryckligt förbud mot att beräkna traktamentet efter inkomstförlusten
i likhet med vad som f. n. gäller i fråga om arvode torde emellertid
icke vara påkallat.

Beträffande förutsättningarna för utgivande av det högre traktamentet
kan jag tillstyrka kommitténs förslag. Då det bör finnas något utrymme
för att i detta sammanhang beakta även andra omständigheter än sammanträdets
längd, anser jag i motsats till överståthållarämbetet att högre traktamente
skall få utgå även då det eljest finnes påkallat av särskilda förhållanden.
Såsom en sådan speciell omständighet bör dock icke få betraktas
att inkomstförlusten i visst fall varit betydande; att så varit förhållandet
vid ett kortvarigt sammanträde bör alltså ej få föranleda att högre traktamente
än 10 kronor kan utgå. Detta torde dock icke behöva angivas i själva
lagen. Jag förordar alltså, att traktamentet får bestämmas inom den högre
latituden för särskilt tidskrävande sammanträden eller då det eljest finnes
påkallat av särskilda förhållanden.

Beträffande innebörden härav utöver vad redan sagts torde jag få hänvisa
till uttalandena i betänkandet, till vilka jag i stort sett kan ansluta mig.
Här må endast framhållas att även den tid, som under sammanträdesdagen
åtgår för resa till och från sammanträdet, bör beaktas vid bedömningen av
huruvida sammanträdet kan anses särskilt tidskrävande eller ej. Detta kan
leda till att något olika traktamentsbelopp utgå till skilda deltagare i
samma sammanträde. Eljest bör hinder icke möta mot att, som överståthållarämbetet
förordat, traktamentet bestämmes generellt så att uppdrag
i fråga om vilka sammanträdena som regel äro särskilt tidskrävande berättiga
till det högre traktamentet, även om i något enstaka fall ett sammanträde
endast varar en eller annan timme, och vice versa. Avgörandet i detta
hänseende liksom beträffande olika detaljfrågor om traktamentets beräknande
och dess belopp torde utan olägenhet kunna överlämnas till kommunernas
fria bestämmande.

överhuvudtaget böra kommunerna ha full frihet alt inom den nu uppdragna
ramen besluta om grunder för utbetalning av dagtraktamente efter
vad som med hänsyn till uppdragens skiftande art, kommunikationsförhållandena
på orten och kommunens ekonomi etc. kan anses skäligt och lämpligt.
Liksom hittills böra dock endast ledamöter av kommunala styrelser,
nämnder och beredningar samt kommunens revisorer få åtnjuta traktamente.
Jag kan alltså icke tillstyrka ett inom kommittén reservationsvis
framfört förslag, att även fullmäktiges ledamöter skola kunna erhålla
traktamente. Dessa förtroendemän torde f. n. uppbära sådan ersättning
endast i några få kommuner och vid remissbehandlingen av kommittéför -

(50 Kungl. Maj. ts proposition nr 88.

slaget ha uttryckliga önskemål i angiven riktning framförts blott från
Stockholms stad. Att utvidga de traktamentsberättigades krets med fullmäktige
synes under sådana förhållanden icke påkallat.

Det anförda gäller icke för det fall att ledamot i fullmäktige för att deltaga
i ett sammanträde måste använda särskild dag för resa till eller från
sammanträdesorten. Kommitténs förslag att medge ersättning för
sådan särskild resdag efter grunder kommunen äger bestämma
såväl till fullmäktige som till traktamentsberättigade förtroendemän har
nämligen icke föranlett någon som helst erinran vid remissbehandlingen.
Då denna nya ersättningsform torde fylla ett verkligt behov särskilt för
vissa vidsträckta kommuner i övre Norrland, vill jag förorda att bestämmelsen
om densamma införes i kommunallagarna i enlighet med vad kommittén
föreslagit.

I fråga om ersättningsformen arvode innehålla kommunallagarna
f. n. ett uttryckligt förbud mot gottgörelse i denna form åt ordföranden i
kommunens beslutande organ — stämma och fullmäktige. Då dessa förtroendemän
ha ganska omfattande åligganden, som ej sällan torde medföra
åtskilligt arbete, har man i flera större städer kringgått förbudet genom
att ge fullmäktiges ordförande så stora belopp i kostnadsersättning,
att de även inrymma en gottgörelse, som i realiteten utgör arvode. Detta
synes mig föga tillfredsställande. Utför en förtroendeman verkligen ett
arbete av betydande omfattning, bör detta också ersättas; restriktioner i
detta hänseende måste liksom i fråga om dagtraktamentet medföra att de
lämpligaste personerna eljest icke alltid kunna stå till förfogande för uppdraget.
Jag kan därför tillstyrka kommitténs förslag att införa möjlighet
för kommunen att besluta om arvode till fullmäktiges och stämmas ordförande.

Kommittén har även föreslagit att den nuvarande skyldigheten att underställa
arvodesbeslut skulle slopas. Då denna underställningsskyldighet numera
icke synes vara av någon större betydelse och framstår som en ganska
onödig inskränkning i den kommunala självbestämmanderätten, har
jag intet att invända mot detta förslag, som tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av samtliga länsstyrelser.

Vad härefter angår resekostnadse r sättning har kommitténs
förslag till jämkningar i gällande bestämmelser i allmänhet ej föranlett
några yttranden vid remissbehandlingen. Enligt min mening skulle det
kunna ifrågasättas att lämna kommunerna full frihet på detta område; att
kommunerna bindas genom detalj föreskrifter om minsta ersättningsgilla
ressträcka, tillåten vagnsklass på tåg etc. synes mig stå mindre väl samman
med att kommunerna på andra områden ha mycket vidsträckta befogenheter,
som kunna ha ekonomiska konsekvenser av en helt annan storleksordning.
Emellertid ha icke från kommunalt håll framkommit några

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

allmänna önskemål om ändring i angiven riktning. Det synes då icke finnas
anledning att på en gång genomföra en sådan reform. Å andra sidan kan
jag icke från denna utgångspunkt ansluta mig till förslag från statskontoret
och några landskommuner om en snävare reglering i vissa hänseenden. Jag
tillstyrker alltså vad kommittén förordat i denna del, vilket bl. a. innebär att
ersättning skall få utgå så snart färdvägen utgör minst tre kilometer, att
stadsfullmäktige skola kunna få reseersättning samt att, om resan ej kan
företagas med tåg, buss eller spårvagn, hela kostnaden för taxibil skall få
ersättas. I anledning av ett yrkande från stadsfullmäktige i Stockholm vill
jag framhålla att i varje fall då det gäller kortare färder ersättning för resa
med taxibil bör kunna lämnas så snart vanligt fortskaffningsmedel ej finnes
att tillgå under rimlig tid efter sammanträdes slut. Det synes icke påkallat
att i detta sammanhang ytterligare precisera innebörden av ersättningsreglerna
på denna punkt eller att, för att tillgodose ett speciellt önskemål
från en norrlandskommun, jämka dessa regler utöver vad kommittén
föreslagit.

Beträffande annan kostnadsersättning än reseersättning innebär
kommittéförslaget att den nuvarande specificeringen av de kostnadsposter
som få ersättas bortfaller och att i stället endast stadgas, att ersättning
får lämnas med visst belopp för utgifter som för kommunens räkning
påkallas vid uppdragets fullgörande. Härvid avses att även kostnader i
samband med representation för kommunens räkning skola kunna innefattas
i detta belopp. Detta förslag som innebär en viss utvidgning av de
nuvarande ganska snäva bestämmelserna och samtidigt en förenkling synes
mig välmotiverat. Vid remissbehandlingen har ifrågasatts att taga bort
ifrågavarande ersättningsform och i stället låta kommunen ersätta kostnader
för porton, skrivmaterial och slcrivhjälp enligt räkning samt representationskostnader
genom ett särskilt anslag. En sådan ordning skulle emellertid
i onödan komplicera den kommunala förvaltningen på en viss speciell
punkt genom att kräva verifikationer där sådana hittills icke fordrats.
Självfallet bör cn kommun icke anslå större belopp som kostnadsersättning
än vad som verkligen kan beräknas åtgå och härvid böra utgifter för
representation inräknas endast om vederbörande verkligen har att vidkännas
sådana utgifter. Varken de nuvarande eller föreslagna bestämmelserna
torde emellertid i och för sig hindra att kommunen stadgar redovisningsskyldighet
för medel, som anslagits som ersättning för utgifter av ifrågavarande
slag.

Även i fråga om ersättning för kostnader kan jag därför tillstyrka kommitténs
förslag.

Kommittén har i ett särskilt avsnitt behandlat ersättningsbestämmelser
i andra författningar än de egentliga
k o mmunallagarn a. Den har härvid även berört spörsmålet om tillämp -

62

Kungl. Maj.ts proposition nr S8.

ligheten av kommunallagarnas ersättningsregler på kommunvalda ledamöter
i nämnder och styrelser, vilkas sammansättning och funktioner regleras
i andra författningar än dessa lagar. Det avgörande är här tydligen om
organet i fråga kan anses som en kommunal nämnd. I vissa fall är det
uppenbart att så är förhållandet t. ex. beträffande folkskolestyrelse och
hälsovårdsnämnd. Stundom kan det emellertid vara i viss mån tveksamt,
om en nämnd kan betraktas som »kommunal» i lagens mening. Detta synes
t. ex. gälla i fråga om pensionsnämnd och valnämnd på landet, vilka fungera
i andra distrikt än kommunerna (pensionsdistrikt, valdistrikt) och
ha viktiga uppgifter, som ej kunna anses som kommunala. Beträffande pensionsnämnden
torde det emellertid vid den nuvarande folkpensioneringslagens
tillkomst ha avsetts att de kommunvalda ledamöterna i denna nämnd
skulle kunna få gottgörelse med stöd av kommunallagarnas allmänna ersättningsregler.
I fråga om ledamöterna i valnämnden tillämpas i praxis
dessa regler och denna tillämpning har stöd i uttalanden i förarbetena. Vid
dessa förhållanden synes det icke finnas anledning att i detta sammanhang,
då uttrycket »kommunal nämnd» bibehålies oförändrat, ompröva frågan
om pensionsnämnden eller valnämnden kan anses som en sådan nämnd,
helst som någon tvekan härom ej yppat sig vid remissbehandlingen. Den
nuvarande ordningen synes därför böra bestå orubbad.

Det anförda avser nämnder, beträffande vilka inga särskilda ersättningsregler
f. n. finnas. Några författningar innehålla emellertid sådana fristående
regler. Av dessa har kommittén särskilt uppehållit sig vid taxeringsförordningens
föreskrifter om ersättning till kommunvalda ledamöter i
vissa taxeringsorgan. Kommittén föreslår att dessa speciella ersättningsbestämmelser
skola upphöra och ersättas med en hänvisning till kommunallagarnas
samt, beträffande av landsting eller landstings förvaltningsutskott
valda ledamöter, landstingslagens regler om gottgörelse till ledamöter i
styrelser och nämnder. Detta skulle, såsom förut framhållits, innebära vissa
förbättringar av de ersättningar som f. n. utgå. Det torde nämligen kunna
antagas, att det högre dagtraktamentet regelmässigt kan utgå för deltagande
i taxeringsnämndernas sammanträden. Borttages maximum för detta högre
traktamente, kan förbättringen bli betydande. Då det synes vara angeläget,
att en innehavare av det viktiga och ofta arbetskrävande uppdraget som
kommunvald ledamot i taxeringsnämnd, icke sättes i sämre ställning än de
egentliga förtroendemännen inom kommunerna, har jag i och för sig intet
att erinra mot detta kommitténs förslag, särskilt som det torde vara en allmän
uppfattning, att ersättningen åt taxeringsnämndernas medlemmar icke
alltid är tillräcklig. Ett genomförande av kommitténs förslag i denna del i
dess helhet skulle emellertid medföra att av landsting (förvaltningsutskott)
utsedda ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd resp. särskild taxeringsnämnd
i motsats till vad f. n. gäller stundom skulle få högre ersättning än primärkommunernas
representanter i samma nämnder. Detta är såsom påpekats

Kungl. Maj. ts proposition nr 88.

63

av en länsstyrelse knappast tillfredsställande. Maximeras ej dagtraktamentet
vid särskilt tidskrävande sammanträden, skulle visserligen denna motsättning
bortfalla men i stället skulle de av primärkommunerna valda kunna
komma i bättre ställning. Det synes då lämpligast att bibehålla den nuvarande
överensstämmelsen mellan av primärkommun och landsting utsedda
ledamöter i samma taxeringsorgan. Jag tillstyrker alltså kommitténs förslag
med denna jämkning och förordar att taxeringsförordningen ändras så
att ifrågavarande förtroendemän skola få åtnjuta dagtraktamente, ersättning
för särskild resdag och resekostnadsersättning efter de grunder som i
kommunallagarna stadgas om sådan gottgörelse till ledamöter i styrelser
och nämnder. Beträffande av primärkommun utsedda representanter bör
liksom hittills gälla att ersättning endast skall utgå, därest sådan beslutas
av vederbörande kommun.

Det torde i detta sammanhang böra erinras om att avsikten med de av
mig förordade bestämmelserna icke är att åstadkomma någon minskning
av de nu utgående ersättningsbeloppen. Vid sådant förhållande utgår jag
från att — därest den föreslagna ändringen i 146 § taxeringsförordningen
av riksdagen beslutas — ersättningsbeloppen framdeles icke komma att
sättas lägre än vad som vid en tillämpning av nu gällande bestämmelser
skulle ifrågakommit. Detta synes särskilt önskvärt beträffande ersättning
till av landstings förvaltningsutskott och av stadsfullmäktige valda ledamöter
i särskild taxeringsnämnd, vilka nämndledamöter f. n. äro tillförsäkrade
ersättning enligt de i 145 § sistnämnda förordning angivna grunder.

Kommittén har även föreslagit att de särbestämmelser i byggnadstadgan,
som medgiva fullmäktige att fritt pröva frågorna huruvida ledamot av byggnadsnämnd
må åtnjuta arvode samt om arvodets storlek, skola upphöra. Det
avses att kommunallagarnas ersättningsregler i stället skola gälla. Detta
skulle emellertid medföra att de ledamöter i nämnden, som icke fullgöra
någon mera arbetskrävande uppgift, finge ersättas genom dagtraktamente.
Borttages maximeringen av traktamentet, enligt vad förut förordats, skulle
traktamentet, där de formella förutsättningarna äro för handen, därvid
kunna sättas så högt att vederbörande gottgjordes med samma belopp som
förut. Måhända skulle t. ex. i Stockholm, där byggnadsnämndens samtliga
ledamöter erhålla icke obetydliga arvoden, krav ställas på sådana traktamenten.
En sådan utveckling torde emellertid få anses olycklig bl. a. därför
att den kunde befrämja en icke avsedd användning av det högre traktamentet.
Det synes mig därför vara lämpligare att, såsom yrkats av Stockholms
stadsfullmäktige, bibehålla den nuvarande ordningen, vilken bestått sedan
1874 och icke ansetts medföra några olägenheter. Jag biträder alltså icke
kommitténs förslag till ändring av byggnadsstadgan.

De förut behandlade ersättningsreglerna i kommunallagarna avse endast
ledamöter i kommunala styrelser och nämnder och icke kommunala för -

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

troendeuppdrag i övrigt eller andra av kommun lämnade uppdrag, som icke
kunna anses som kommunala förtroendeuppdrag. I den mån det finnes påkallat
med ersättning av kommunens medel till sådana uppdragshavare och
en medelsanvisning härför icke kan grundas på allmänna kompetensregler,
krävas särskilda föreskrifter för att kommunen skall vara berättigad lämna
ekonomiskt vederlag. Exempel på sådana föreskrifter äro de förut diskuterade
bestämmelserna i taxeringsförordningen. Kommittén har förordat att
vissa andra uppdragshavare skulle kunna få ersättning nämligen av kommunen
utsedda valmän (ombud) för val av ägodelnings- och vattenrättsnämndemän
samt vägnämnd och i detta syfte föreslagit tillägg till jorddelningslagen
och lagen om vägnämnder och länsvägnämnder. Som redan sagts
torde förstnämnda förslag få upptagas till prövning i samband med andra
ändringar i jorddelningslagen. Tillägget till lagen om vägnämnder in. m. behandlas
i specialmotiveringen.

Det torde icke finnas anledning att i detta sammanhang undersöka huruvida
det kan anses påkallat med särskilda ersättningsföreskrifter i andra
författningar än de nu nämnda. Frågan om sådana föreskrifter i visst fall
äro erforderliga torde få prövas allt eftersom önskemål härom framkommer.
Vad härutinnan anförts vid remissbehandlingen synes mig icke vara
av beskaffenhet att böra föranleda förslag till regler, som ge kommun rätt
att bevilja ersättning till vissa förtroendemän.

Vad slutligen angår frågan, huruvida de förordade ökade möjligheterna
för kommunerna att ersätta sina förtroendemän komma att påverka k o mmunernas
ekonomi, har jag intet att erinra mot vad kommittén
anfört i denna del. Några beräkningar kunna uppenbarligen icke göras, då
kommunerna ju hava att själva bestämma, om de vilja begagna sig av de
nya möjligheterna.

III. Pension åt kommunala förtroendemän.

Gällande ordning.

Kommunallagarna innehålla ingen bestämmelse, som uttryckligen ger
kommun befogenhet att bevilja pension åt innehavare av ett kommunalt
förtroendeuppdrag. Kommunallagskommittén har i sitt betänkande (s. 55—
57) redogjort för några rättsfall, som visa att kommunallagarna i sin lydelse
före den 1 juli 1948 icke heller eljest medgivit kommun sådan befogenhet.
Kommittén tillägger, att de nya kompetensbestämmelser, som gälla
fr. o. in. sistnämnda dag, givetvis icke varit avsedda att åstadkomma någon
ändring härutinnan.

Kungl. Maj:ts proposition nr ti8.

65

Kommunallagskommittén.

Kommunallagskommittén har framhållit, att starka skäl stundom kunde
föreligga för att kommun bör ha rätt att bevilja innehavare av kommunalt
förtroendeuppdrag pension. Omständigheterna kunde nämligen vara sådana,
att det för den allmänna opinionen framstode som uppenbart obilligt,
att en förtroendeman icke i likhet med en tjänsteman kunde få åtnjuta pension.
Så vore förhållandet, då han under en lång följd av år för kommunens
rakning utfört ett arbete, som tagit nästan hela hans arbetstid i anspråk
och som i andra kommuner utfördes av tjänstemän. Särskilt otillfredsställande
måste det anses vara, om en sådan person på grund av att han ägnat
sig åt kommunala värv blivit urståndsatt att sörja för sin ålderdom och till
följd härav kommer i brydsamma ekonomiska omständigheter vid avgången
från sina kommunala befattningar.

Vissa skäl talade emellertid enligt kommitténs uppfattning mot att kommunerna
erhöllo den angivna befogenheten. En dylik rätt kunde vara ägnad
att sudda ut gränsen mellan förtroendemän och tjänstemän, en gräns som
i görligaste mån borde hållas klar. Man kunde icke heller helt bortse från
faran för att kommunerna komma att missbruka rätten att pensionera förtroendeman
såvida icke denna rätt omgärdas med särskilda garantibestämmelser.
Mot en befogenhet för kommunerna att bevilja pension åt förtroendemän
kunde också anföras, att i stadskominunerna icke torde ha framträtt
något mera allmänt behov av möjlighet till pensionering.

Angående behovet på landsbygden av en dylik möjlighet framhåller kommittén,
att sådant behov hittills framför allt förelegat i medelstora kommuner,
där alla förvaltningsbestyr åvilade förtroendemännen. I och med att
kommunindelningsreformen genomfördes, skulle en del av dessa kommuner
upphöra och det av förtroendemännen utförda arbetet överflyttas på
tjänstemän. Behovet av pensioneringsbestämmelser torde därför komma
att minskas. I den mån man i de nybildade eller bestående kommunerna
infört en till kommunalnämnden centraliserad medelsförvaltning skulle emellertid
ordföranden eller innehavaren av annan befattning inom nämnden
alltjamt få ägna hela eller större delen av sin arbetstid åt kommunala göromål.
Enligt kommitténs mening kunde därvid stundom uppkomma fall, då
det måste anses skäligt, att kommunerna ägde bevilja pension åt en sådan
förtroendeman, som under en lång följd av år innehaft sin befattning.

Kommittén framhåller vidare, att det efter kommunindelningsreformens
genomförande även i en del kommuner, där det i och för sig vore lämpligast
att anställa tjänstemän, med hänsyn till svårigheterna för alla storkommuner
att erhålla kompetenta sådana torde bli nödvändigt att åtminstone
tills vidare anlita förtroendemän för förvaltningen. 1 vissa fall torde kom 5

— Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 88.

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

munerna också för dessa förtroendemän få behov av att kunna bevilja pension.

I fortsättningen anför kommittén.

Att det redan nu föreligger ett verkligt behov av att kunna pensionera
kommunala förtroendemän framgår i viss mån därav, att det särskilt under
senare år finnas exempel på att kommuner beslutat om pensionering. I
några kommuner ha fullmäktige direkt i strid med lagen tillerkänt innehavare
av kommunala förtroendeuppdrag pension. I andra kommuner —
det torde gälla flertalet fall — har man i stället på olika omvägar kringgått
det förbud mot pensionering, som kommunallagarna nu måste anses innehålla.
Vanligen har förtroendemannen därvid anställts såsom tjänsteman,
kanske blott under något år. När han slutat denna tjänst, har han tillerkänts
pension, vars storlek i huvudsak beräknats med hänsyn till det förtroendeuppdrag
han tidigare innehaft. Det har också förekommit, att kommunen
för att kunna utge en mot pension svarande ersättning till förtroendemannen
inrättat någon slags skenbefattning åt denne.

Med hänvisning till de sålunda redovisade synpunkterna har kommittén
funnit övervägande skäl tala för införande av rätt för kommunerna afl i
begränsad utsträckning bevilja pension åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag.

Vad härefter angår förutsättningarna för att pension skall
få utgå, så har kommittén ansett att vissa allmänna förutsättningar borde
upptagas i lagen medan däremot den närmare regleringen av ersättningsformen
borde överlåtas åt praxis att utforma med ledning av de synpunkter,
som angivas i motiveringen till lagtexten.

I frågan vilka kommunala förtroendemän, som borde kunna beviljas pension,
har kommittén till en början framhållit att pension endast böi få
utgå till den, som för sitt arbete för kommunens räkning uppburit arvode.
Vidare har den huvudprincipen uppställts, att pension endast kan komma
i fråga för förtroendemän, vilkas arbete med hänsyn till sin art är jämförbart
med vad en tjänsteman har att utföra och vilket också är av sådan
omfattning, att en tjänsteman skulle ha behövt anställas, om arbetsuppgifterna
icke anförtrotts åt förtroendemannen. I samband härmed har kommittén
avvisat tanken att landstingen och de kyrkliga kommunerna skulle
få befogenhet att pensionera sina förtroendemän. Kommittén har jämväl
funnit övervägande skäl tala mot en rätt för den borgerliga primärkommunen
att bevilja pension åt ordföranden i kommunens beslutande organ. Det
framhålles, att kommittén vid förslagets framläggande närmast haft ordförande,
kassaförvaltare och verkställande ledamöter i vissa nämnder och
styrelser i åtanke. Revisorer vore icke i behov av pensionering.

Beträffande de övriga förutsättningar, som enligt kommitténs mening
borde gälla för beslut om pensionering, har kommittén anfört.

Till en början må framhållas, att det arbete som innehavaren av det kommunala
förtroendeuppdraget haft att utföra bör, såsom redan förut påpe -

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

kats, vara jämförbart med en tjänstemans. Det skall alltså vara fråga om
uppgifter, som, därest dessa icke anförtrotts uppdragsinnehavaren, skulle
ha lagts på en tjänsteman. Det kommunala uppdraget skall vidare ha tagit
en övervägande del av förtroendemannens tid i anspråk. Den som endast
innehaft en bisyssla brukar som bekant icke beredas pension. Vid bedömandet
av huruvida en övervägande del av förtroendemannens arbetstid tagits
i anspråk skall hänsyn tagas till samtliga de uppdrag, för vilka han åtnjutit
arvode och vilka därjämte äro av den art, att han enligt vad förut sagts må
kunna beredas pension.

En annan förutsättning för att kommun skall äga rätt att bevilja förtroendeman
pension bör enligt kommitténs mening vara, att han under en
långd följd av år innehaft den befattning, för vilken pension skall utgå. Om
han innehaft befattningen i flera omgångar, bör tiden sammanräknas. Att
i lagen närmare ange den minimitid som erfordras synes ej vara lämpligt.
Förhallandena i de särskilda fallen kunna nämligen vara så olikartade.
Den minsta tid en kommunal förtroendeman bör ha innehaft sitt uppdrag
för att pension skall kunna komma i fråga synes kommittén vara tolv år.
Hänsyn bör tagas endast till tid som infaller före fyllda 65 år.

I enlighet med det anförda har kommittén föreslagit, att 25 § LKL skall
kompletteras med ett nytt moment, enligt vilket kommunalstämman, när
skäl därtill äro, äger bevilja pension åt ledamot av kommunal styrelse,
nämnd eller beredning, som under en lång följd av år innehaft befattning
eller uppdrag som berättigat till arvode samt däråt ägnat övervägande del
av sin arbetstid. Motsvarande stadgande föreslås skola införas i LKS. Angående
den för Stockholms del förordade regeln hänvisas till specialmotiveringen.

I fråga om pensionens storlek anser kommittén att denna som regel bör
stå i relation dels till det arvode som utgått och dels till den tid som förtroendemannen
innehaft uppdraget. Liksom för tjänstemän borde pension
normalt utgå först efter fyllda 65 år, varjämte pensionstagaren i regel
borde inneha sitt uppdrag till dess han uppnått denna ålder. Kommittén
framhåller emellertid att det vid tillämpningen av dessa regler måste
finnas utrymme för en viss skälighetsprövning. I undantagsfall borde t. ex.
pension kunna utgå även till den som ej innehar sin befattning vid den
angivna pensionsålderns inträde såsom da han dessförinnan tvingats att avsäga
sig sitt uppdrag på grund av sjukdom.

Kommittén har även tagit upp frågan om behovet och lämpligheten av
bestämmelser till förhindrande av missbruk av den föreslagna pensioneringsrätten.
Den har härvid — ehuru efter viss tvekan — föreslagit att beslut
om pensionering för att vinna bindande kraft skola underställas länsstyrelsens
prövning. Till motivering har framhållits att det bär gällde införandet
av en helt ny ersättningsform, som icke lämpligen borde regleras
i detalj genom lagbestämmelser, och att det icke vore tillräckligt att lita
på att tvivelaktiga beslut komme att prövas besvärsvägen, om man ville förhindra
missbruk och samtidigt söka uppnå en viss likformighet i pensionsbesluten.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Såsom inledningsvis påpekats omfattas kommitténs förslag i pensionsfrågan
icke av dess samtliga ledamöter. Särskilda yttranden ha
nämligen i denna del avgivits av ledamöterna Bergh och Yngve Larsson.

Herr Bergh anser det icke erforderligt med generella pensionsbestämmelser.
Enligt hans mening påkallades endast vissa övergångsanordningar för
dem, som under de närmaste åren i samband med ändrad kommunindelning
eller ändrad organisation av den kommunala förvaltningen lämnade förtroendeuppdrag,
som de innehaft under många år och som varit så tidskrävande
att de icke tillfredsställande kunnat sörja för sin ålderdom. I särskild
författning borde införas bestämmelser, som medgåve primärkommun
rätt att under en tid av förslagsvis 10 år tillerkänna en sådan förtroendeman
gratifikation.

I reservationen framhålles vidare bl. a., att i de fall att förvaltningsbestyren
även för framtiden helt eller delvis komme att ombesörjas av förtroendemän,
kunde arvodena givas en sådan storlek, att vederbörande genom
pensionsförsäkring eller på annat sätt kunde pensionera sig själv. Det hänvisas
till en liknande lösning av pensionsfrågan i sakkunnigförslaget rörande
pensionering av riksdagsmän (SOU 1947:79).

I kommittéledamoten Yngve Larssons särskilda yttrande har till en början
anförts vissa principiella synpunkter på ifragavarande spörsmål (bet.
s. 80). Dessa utgöra underlaget för ett uttalande, vari reservanten förklarar
sig icke kunna biträda förslaget om en allmän rätt för kommunerna att
under vissa generellt angivna förutsättningar bevilja pension åt kommunala
förtroendemän.

I fortsättningen framhåller reservanten, att något behov av en allmän
befogenhet för kommunerna att pensionera förtroendemän icke visats föreligga.
I enstaka fall kunde emellertid kommunala pensionsbestämmelser
te sig motiverade och önskvärda. Förvaltningen kunde genom reglementet
för kommunalnämnden eller drätselkammaren ha ordnats så, att ett visst
förtroendeuppdrag genom arten och omfattningen av därmed förenade uppgifter
ägde en grundläggande organisatorisk betydelse för förvaltningen i dess
helhet. Rättslig möjlighet syntes i sådant fall böra beredas kommun att i
reglementet intaga bestämmelser om rätt för uppdragets innehavare att
efter avgången, under angivna förutsättningar, åtnjuta pension i förhållande
till tjänstetidens längd, arvodets storlek och liknande omständigheter.

I reservationen angives härefter vilka fall, som åsyftades med det refererade
uttalandet, nämligen

1) kommuner, där medelsförvaltningen centraliserats hos kommunalnämnden
och inom nämnden anförtrotts åt ordföranden eller annan av
nämndens ledamöter, samt

2) städer, där förvaltningen ordnats på sådant sätt, att åt drätselkammarens
ordförande eller någon särskilt utsedd, verkställande ledamot uppdragits
att övervaka och leda stadens centrala förvaltning.

69

Kungl. Maj. ts proposition nr 88.

I dessa fall borde alltså enligt reservantens mening kommunen vara oförhindrad
att i reglementet för kommunalnämnden resp. drätselkammaren
införa bestämmelser om pension åt förtroendeman med den angivna ställningen
och uppgifterna. Pensionen skulle härmed knytas till vissa i förväg
angivna objektiva betingelser och man sluppe personliga pensionsbeslut,
vid vilka det vore svårt att undvika ovidkommande personliga eller politiska
hänsyn. De författningsbestämmelser som erfordrades borde införas i
de delar av kommunallagstiftningen som reglerade kommunalnämndens
och drätselkammarens organisation och uppgifter samt behandlas av kommittén
i anslutning till omprövningen av dessa partier av lagkomplexet.

Remissyttrandena.

Förslaget om en generell rätt för kommunen att bevilja vissa förtroendemän
pension tillstyrkes i princip eller lämnas utan erinran av överståthållarämbetet,
li länsstyrelser, stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg och
Malmö, vederbörande remissorgan i flertalet övriga hörda kommuner ävensom
av Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund.
Flera av dessa remissinstanser ha emellertid uttalat betänkligheter i olika
hänseenden och förordat vissa jämkningar i de av kommittén i lagtexten
eller i motiveringen till denna angivna förutsättningarna för pensionsbeslut.
I några yttranden t. ex. det av länsstyrelsen i Örebro län avgivna understrykes
att pension icke bör utgå annat än i undantagsfall och att starka
garantier mot missbruk böra skapas.

De anförda betänkligheterna äro stundom av principiell natur och hänföra
sig till de av kommittén själv åberopade skälen mot pensionering av
kommunala förtroendemän. Invändningar av denna art ha även framförts
bl. a. av länsstyrelserna i Älvsborgs, Kopparbergs och Norrbottens län, vilka
icke uttryckligen tagit ställning vare sig för eller emot den föreslagna lösningen.
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund framhåller bl. a.,
att det endast i mycket begränsad omfattning torde ha förekommit, att fråga
om beviljande av pension varit aktuell i kommunerna. Ett genomförande av
förslaget skulle enligt styrelsens mening icke nämnvärt öka kommunernas
intresse för ifrågavarande pensionering.

Till den av kommittéledamoten Yngve Larsson förordade linjen med pensionsbestämmelser
införda i reglementet för kommunalnämnd resp. drätselkammare
ansluta sig i princip länsstyrelserna i Blekinge, Hallands och Skaraborgs
län, stadsfullmäktige i Jönköping, Växjö, Karlskrona och Skövde
samt några landskommuner. Länsstyrelsen i Skaraborgs län förutsätter
dock att de i vederbörande reglemente bestämda grunderna giva kommunerna
viss frihet att handla efter skiftande förhållanden.

Såsom skall redovisas i det följande ha några remissinstanser, som i hu -

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 88.

vudsak tillstyrkt kommitténs förslag, förutsatt att inom dess ram pensionsfrågan
skulle kunna regleras genom föreskrifter i kommunalt reglemente.

Även ledamoten Berghs yttrande har vunnit anslutning i några yttranden
från kommuner och församlingar och en kombination av de båda reservationsvis
framförda förslagen förordas bl. a. av länsstyrelsen i Gävleborgs
län. Länsstyrelsen anser att pensionsrätten bör göras reglementsbunden
men att kommunerna genom särskilda övergångsbestämmelser av tidsbegränsad
räckvidd böra få möjlighet att pensionera nu verksamma eller redan
avgångna kommunala förtroendemän. En liknande ståndpunkt intages
av stadsfullmäktige i Västerås, som ifrågasätter införande av befogenhet
för landskommunerna att under en viss övergångstid tillerkänna pensioner
till sådana förtroendemän, som i samband med den nya kommunindelningen
komma att frånträda sina uppdrag. Fullmäktige anse det även rimligt, att
man i sådana städer, där politiskt valda chefer för det kommunala arbetet
fungera, vilkas arbetskraft helt och hållet eller i det närmaste tages i anspråk
för uppdraget, skall ha möjlighet att pensionera dylik förtroendeman.

Kommunallagskommitténs förslag till lösning av pensionsfrågan avstyrkes
utan att direkt anslutning sker till någon annan linje av statskontoret,
länsstyrelserna i Jönköpings och Kristianstads län, två städer samt ett tiotal
andra kommuner och församlingar. Länsstyrelsen i Västmanlands lån
förordar ytterligare utredning på denna punkt med hänvisning till att
pensionsfrågan torde kunna lösas utan föreskrift i kommunallagarna i de
få fall, där så kunde anses påkallat på grund av förhållandena i det särskilda
fallet. Statskontoret framhåller bl. a. att det kommunala förtroendeuppdraget
och därmed förenade arvoden icke torde giva tillräckligt fasta
hållpunkter för en pensionering. En grundförutsättning för medgivande av
pensionsrätt måste nämligen anses vara, att arbetsuppgifter och ersättningsnormer
vore klart utformade, vilket med hänsyn till dessa uppdrags skiftande
karaktär svårligen kunde ske på förhand. En lösning av pensionsfrågan
syntes fördenskull böra sökas på den vägen, att ett förtroendeuppdrag,
som krävde hela eller större delen av innehavarens arbetsinsats omvandlades
till en tjänstebefattning med de löne- och pensionsförmåner, som
eljest äro förenade med dylika befattningar.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför bl. a.

Redan av principiella skäl synes pensionsrätt icke böra förenas med arvodesuppdrag
av här ifrågavarande natur. Något behov av allmän befogenhet
för kommunerna att pensionera sina förtroendemän har ej heller visats
föreligga. Den föreslagna befogenheten kan komma att missbrukas, även
om underställning sker. Det torde kunna befaras att, därest förslaget genomföres,
framställning om pension kommer att göras även i sådana fall,
då enligt lagstiftarens mening pension ej bort få förekomma. Såsom en
annan konsekvens av förslagets genomförande kan framhållas, att kommunerna
i många fall torde få svårt att från en kommunal styrelse, nämnd
eller beredning skilja förtroendemän vilka måhända vilja »bita sig fast» vid

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

sitt kommunala uppdrag i syfte att därigenom söka komma i åtnjutande av
pension. Detta kan även komma att medföra hinder för åstadkommande av
en önskvärd effektiv förvaltning inom kommunen genom kommunala förvaltningstjänstemän.
Vidare blir det säkerligen en ömtålig och svår uppgift
för det beslutande organet att avgöra sådana ärenden. Ledamöterna stå ofta
i nära personlig kontakt med varandra eller vilja ej stöta sig med andra
intressegrupper, varför ett objektivt bedömande av ett sådant ärende icke
alltid torde kunna emotses. Kommittén anger visserligen i betänkandet vissa
förutsättningar, som böra gälla för beslut om pensionering, men stora svårigheter
lära uppkomma när det gäller att bedöma exempelvis omfattningen
av arbetet. I varje fall böra klarare och mera bestämt uppdragna gränslinjer
införas i författningstexten och bestämmelserna utformas med stor omsorg,
om de över huvud skola införas.

Den sist anförda synpunkten återkommer även i andra än de direkt avstyrkande
yttrandena. Sålunda har bl. a. länsstyrelsen i Kopparbergs län
särskilt anmärkt på att de bestämmelser, som innefattades i förslaget vore
för vaga och lämnade rum för godtyckliga tolkningar samt funnit det önskvärt,
att deras räckvidd begränsades även i själva lagtexten genom införande
av föreskrifter om den tjänstetid, levnadsålder m. m., som förutsattes
för pension. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att om det icke läte
sig göra att i lagtexten närmare än som föreslagits angiva förutsättningarna
för pension, så borde kommunen beredas möjlighet att i sina reglementen
intaga bestämmelser därom. Den föreslagna lagtexten syntes icke lägga
hinder i vägen för att pensionsrätten sålunda genom i ett reglemente fastslagna
regler anknöts till vissa på förhand angivna objektiva förutsättningar,
men kommitténs motivering tydde närmast på att den ej tänkt sig något
annat än efterhandsbeslut. Även stadsfullmäktige i Malmö och Gävle framhålla
betydelsen av att pensionsbestämmelser införas i resp. reglementen
och länsstyrelsen i Norrbottens län finner det vara av vikt att åtminstone
vissa av kommunen på förhand preciserade minimivillkor vore uppfyllda,
innan pensionering av arvodestagare kunde komina i fråga.

Angående betydelsen av att kommittén endast i motiven angivit vissa
förutsättningar, som enligt dess mening borde föreligga för beviljande av
pension, anför överstäthållarämbctet.

Ehuru givetvis kommitténs i detta sammanhang gjorda uttalanden
komma att bliva vägledande för praxis må dock anmärkas, att motiven
icke i det särskilda fallet kunna bli bindande vare sig för kommunerna eller
för de myndigheter, vilka underställningsvägen få med pensionsfrågorna
att göra. Alt i lagtexten lämna kommunerna relativt fria händer finner
överståtbållarämbetet såtillvida riktigt att kommunerna ej böra bindas
vid någon viss relation mellan beloppet av utgående arvode och pensionsbeloppet.
Däremot kan befaras, att tvistigheter kunna uppstå därest kommunerna
få formell frihet att bestämma arvode till förtroendemän som
relativt kort tid innehaft sitt uppdrag. En benägenhet kan nämligen uppkomma
att med pension soulagera en kommunal förtroendeman, som gjort
en uppskattad insats i kommunens tjänst och som bar mindre goda in -

72

Kungl. Maj. ts proposition nr 88.

komstmöjligheter, även om hans arvodesgrundande uppdrag i kommunens
tjänst icke i och för sig bör berättiga honom till pension. Om sålunda de
synpunkter, som allena böra vara vägledande vid pensionsfrågornas bedömande,
sammanblandas med i och för sig behjärtansvärda, men pensionsfrågan
ovidkommande synpunkter, kunna länsstyrelserna försättas i en
mindre behaglig situation vid prövning underställningsvägen av kommunens
beslut. Å andra sidan kan överståthållarämbetet icke finna några egentliga
olägenheter förenade med att i lagen fastställes en viss minimitid, förslagsvis
15 år, såsom pensionsgrundande.

I många fall anse de remissinstanser, som förorda att pensionsbestäminelserna
preciseras i lagen eller i vederbörande kommunala reglemente,
att förutsättningarna för erhållande av pension borde vara strängare än
vad kommittén tänkt sig. I en del yttranden påyrkas däremot en uppmjukning
av dessa förutsättningar. Vad härvid angår själva personkretsen så
har överståthållarämbetet instämt i de kritiska synpunkter som vid remissbehandlingen
inom Stockholms stad gjorts mot uttalandet, att pension
endast skulle kunna utgå till förtroendeman, som utfört ett arbete jämförligt
med en tjänstemans. I denna del har i ett av stadsfullmäktige i Stockholm
åberopat yttrande av borgarrådsberedningen i staden (majoriteten;
tre borgarråd ha anslutit sig till herr Yngve Larssons reservation), vari
framhålles att det avgörande vid pensionsfrågans bedömande borde vara
arbetets omfattning och icke dess art. Möjlighet borde därför finnas att
bevilja pension för uppdraget som fullmäktiges ordförande. Även stadsfullmäktige
i Eskilstuna uttala sig för införande av en sådan möjlighet. Stadsfullmäktige
i Göteborg anse att jämväl förtroendemans änka och minderåriga
barn böra kunna få pension.

Överståthållarämbetet finner det icke vara nödvändigt att som förutsättning
för pension kräva att det kommunala uppdraget tagit en övervägande
del av förtroendemannens tid i anspråk och anför härutinnan.

Det kan förhålla sig så, att förtroendemannen, ehuru han ägnat den övervägande
delen åt sin civila gärning, på grund av sina kommunala engagement
avböjt erbjudande å högre men mera arbetskrävande befattningar
inom det företag, där han är anställd, eller på annat sätt låtit sin civila
gärning stå tillbaka för de kommunala engagementen. Mot att i sådana
fall av kommunala medel ge förtroendemannen såsom utfyllnad en pension,
som bringar honom i samma inkomstläge, som om det kommunala
livet ej lagt beslag på hans tid och krafter, finner överståthållarämbetet ej
något vara att invända.

Liknande synpunkter ha anförts av länsstyrelsen i Kalmar län och stadsfullmäktige
i Gävle. Ett slopande av den i motiven angivna åldersgränsen
65 år för pensionsberäkningen påyrkas av länsstyrelsen i Stockholms län
och Svenska stadsförbundet.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att kyrkorådet i Stora Malms
församling och Värmlands läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätta

Kungl. Maj.ts proposition nr 88. 7.''i

införande av pensionsrätt även för den kyrkliga kommunens resp. landstingets
förtroendemän.

Yrkandena om en skärpning av förutsättningarna för beviljande av pension
avse, som redan förut antytts, i flera yttranden en ytterligare precisering
i själva lagen av dessa. Länsstyrelserna i Södermanlands och Jämtlands
lån förorda att pension skall få beviljas endast när »synnerliga» resp. »särskilda»
skäl därtill äro. Förut har nämnts att överståthållarämbetet ifrågasatt
en höjning av den av kommittén motiveringsvis förordade minimitiden
för pension från 12 till 15 år. I samma riktning uttala sig länsstyrelsen i
Kalmar län och ett par kommuner.

Slutligen må här nämnas, att kommitténs förslag att pensionsbesluten
skola underställas länsstyrelsen kritiserats av några remissinstanser bl. a.
länsstyrelsen i Jämtlands lån och stadsfullmäktige i Uppsala. Därest förutsättningarna
för pension närmare angivas i lagen, finner ej heller länsstyrelsen
i Malmöhus lån det behövligt att föreskriva underställning av dessa
beslut. Ä andra sidan ha flera länsstyrelser understrukit behovet av att
kommunernas beslut om pensionering genom ett underställningsförfarande
granskas av överordnad myndighet.

Departementschefen.

Då kommunallagskommittén vid sin behandling av frågan om ersättning
till kommunala förtroendemän även framlagt förslag om befogenhet för
kommunerna att under vissa förutsättningar bevilja pension åt sina förtroendemän,
har den tagit upp ett spörsmål, som förut ganska sällan torde
ha diskuterats ute i kommunerna eller i den offentliga debatten. Frågan
berördes i en motion (II: 6) vid 1945 års riksdag i samband med andra
spörsmål om gottgörelse till de kommunala förtroendemännen utan att dock
leda till särskilt uttalande från riksdagens sida. Endast i tämligen få fall
torde kommunala pensionsbeslut efter överklagande ha prövats av Kungl.
Maj :t i regeringsrätten, såvitt känt alltid med det resultatet att beslutet
upphävts. I motsats till vad som varit fallet i fråga om ersättning till förtroendemän
i form av dagtraktamente och arvode synes vidare blott ett
ganska litet antal kommuner i strid med lagen ha meddelat pensionsbeslut,
som ej överklagats och därför blivit bestående. Det kunde därför förefalla
som om något mera utbrett behov ej skulle föreligga av en i lag fastslagen
befogenhet för kommunerna på detta område. Emellertid behöva de angivna
omständigheterna ej nödvändigt innebära delta. Del kan förhålla
sig så att då verkligt befogade önskemål om pensionering framförts man
anställt vederbörande förtroendeman som tjänsteman uteslutande i syfte
att på detta sätt få möjlighet att bevilja honom pension. Kommittén har
uppgivit att detta system tillämpats i sannolikt flertalet fall, där pensionsfrågan
varit aktuell under senare år.

74

Kungl. Maj. ts proposition nr 88.

En sådan ordning är emellertid icke tillfredsställande vare sig ur kommunens
egen eller vederbörande förtroendemans synpunkt. För kommunen
måste systemet ofta bli dyrbart och dessutom vara olämpligt då det kan föra
med sig krav på inrättande av tjänster, där detta ej i och för sig påkallas
av arbetets art och omfattning. För uppdragstagaren måste en sådan ordning
i viss mån te sig som fen deklassering. Har en person under många år
ägnat större delen av sin tid och sina krafter åt förtroendeuppdrag i sin
kommun och för sitt arbete uppburit arvode av sådan storlek att detta
varit ekonomiskt möjligt för honom, bör arvodet rimligen kunna kompletteras
med en pension utan att han göres till tjänsteman. I den angivna situationen
torde för övrigt pensionering för den allmänna opinionen framstå som
något ganska naturligt. Ur principiella synpunkter synes det icke vara mera
betänkligt att pensionera innehavare av förtroendeuppdrag än att ge dem
arvode, i varje fall ej om arvodet är av sådan storlek att det normalt har
verklig betydelse för vederbörandes försörjning.

Huruvida fall sådana som det exemplifierade äro ofta förekommande
framgår icke av utredningen. Det synes mig emellertid ligga i sakens natur
att situationen kan inträffa t. ex. i sådana landskommuner, där medelsförvaltningen
centraliserats utan att tjänstemän anställts. Men även om en
kommunalkamrerartjänst inrättats, så kan undantagsvis i en stor landskommun
så mycket kommunalt arbete komma att åligga en förtroendeman, att
större delen av hans tid tas i anspråk härför. För städernas del har ett
exempel på en förvaltningstyp med arbetstyngda förtroendemän givits i
kommittéledamoten Yngve Larssons förut refererade särskilda yttrande.

Av det anförda torde framgå, att jag delar kommitténs uppfattning, att
kommunerna bör givas möjlighet att i särskilda fall pensionera sina förtroendemän.
Jag har styrkts i min mening att det trots de omständigheter,
som enligt vad förut sagts tyda på motsatsen, föreligger ett visst behov av
en laglig reglering på denna punkt av det förhållandet att det alldeles
övervägande flertalet hörda kommuner samt de kommunala förbunden i
princip tillstyrkt kommitténs förslag eller lämnat detta utan erinran.

Emellertid ha såväl i ett par reservationer till kommitténs betänkande
som vid remissbehandlingen framförts vissa principiella och praktiska betänkligheter
mot förslaget, som i den mån de icke föranlett att varje form
av pensionering avstyrkts varit utgångspunkt för förslag till en annan lösning
av pensionsfrågan. I allmänhet har härvid förordats att pensioneringsbestämmelserna
skulle införas i reglementet för kommunalnämnden eller
drätselkammaren. Härigenom skulle pensionen knytas till i förväg angivna
objektiva betingelser och man skulle undvika personliga pensionsbeslut.
De principiella invändningarna mot de kommunala pensionerna
synas emellertid med lika stort eller större fog kunna riktas mot den sistnämnda
ordningen. Då man talat om att dylika pensioner skulle sudda ut

Kungl. Maj. ts proposition nr 88.

75

gränserna mellan förtroendemän och tjänstemän lär detta sålunda i ännu
högre grad gälla för det fall att pensionerna göras reglementsbundna. Detta
skulle ju innebära att varje innehavare av vissa förtroendeuppdrag, som
uppfyllde i reglemente fastslagna villkor i fråga om ålder, tjänstetid etc.,
skulle vara pensionsberättigad. Den som utsågs till en i reglementets pensionsbestämmelser
avsedd förtroendepost skulle eventuellt på förhand
kunna räkna ut att han efter vissa år kunde få pension, pensionsrätten bleve
kanske rentav för honom en förutsättning för att han skulle åtaga sig
uppdraget. En sådan förtroendemans ställning synes mig mycket likartad
med en tjänstemans. Olägenheterna med denna ordning äro enligt min
mening uppenbara. Ifrågavarande förtroendeuppdrags karaktär skulle förändras
sannolikt ofta till nackdel för det kommunala arbetet, man skulle
riskera krav på även andra förmåner eller på högre arvode från uppdragstagarens
sida och då denne stod under omval skulle det troligen ej sällan
bli svårt att utse en annan person, även om detta på sakliga grunder vore
väl befogat.

Den av kommittén förordade ordningen, som närmast tar sikte på individuella
pensionsbeslut, synes ej behöva få dessa konsekvenser. Pensionsfrågan
kommer med en sådan ordning sannolikt att bli aktuell och därför
påverka förtroendeuppdragets karaktär först då förutsättningarna för pensionering
kunna väntas vara för handen inom en nära framtid, däremot
knappast då vederbörande utses till sin förtroendepost. Och har pensionsrätten
icke i lagen bundits vid i detalj angivna förutsättningar om tjänstetid
och levnadsålder synes icke heller vid förstnämnda tidpunkt olägenheterna
behöva vara så betydande. Risken för att vederbörande skulle »bita sig fast»
vid sitt förtroendeuppdrag endast för att bli berättigad till pension torde
sålunda vara ringa. En sådan inställning kan däremot tänkas förekomma —
och detta redan med nuvarande bestämmelser — på den grund att vederbörande
är så ekonomiskt beroende av arvoden från kommunen, att han
ej gärna vill lämna sina uppdrag. I dylika fall bör alltså pensionsmöjligheten
i stället för att hålla kvar uppdragstagaren kunna underlätta hans
avgång vid en för kommunen lämplig tidpunkt.

Mot systemet med särskilda pensionsbeslut i varje individuellt fall har
jämväl invänts att det härvid skulle vara svårt att undvika ovidkommande
personliga eller politiska hänsyn. Emellertid torde denna anmärkning med
visst fog kunna riktas även mot möjligheten att ge förtroendeman arvode;
också vid arvodessättningen kunna nog hänsynstaganden av antydd art
spela en viss roll. Självfallet böra dock pensionsbestämmelserna avfattas
så, att missbruk i antydd riktning såvitt möjligt förhindras — jag vill
redan i detta sammanhang nämna, att jag därför ansluter mig till förslaget
om underställning av pensionsbesluten. Det bör även understrykas, att pension
över huvud taget icke bör komma i fråga annat än i undantagsfall.

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 88.

Statskontorets anmärkning att förtroendeuppdraget och därmed förenat
arvode icke gåve tillräckliga hållpunkter för en pensionering gäller knappast
i samma grad om detta fasthålles. För att undantagskaraktären skall
markeras torde, såsom förordats av ett par länsstyrelser, i själva lagen böra
angivas att pension endast får beviljas, då särskilda skäl därtill äro.

I övrigt har jag intet att erinra mot vad kommittén föreslagit. Jag kan
sålunda icke ansluta mig vare sig till de remissinstanser som önska en uppmjukning
av pensionsförutsättningarna eller till dem, som förorda en skärpning
eller precisering av dessa. I fråga om vilka förtroendemän, som böra
få beviljas pension, så tala visserligen vissa skäl för att även uppdraget som
fullmäktiges ordförande skall berättiga till denna förmån. Med hänsyn till
detta uppdrags särskilda förtroendekaraktär och då det endast i sällsynta
undantagsfall lär inträffa att uppdraget är så tidskrävande att pension på
sådan grund kan komma i fråga, kan jag emellertid icke tillstyrka ett förslag
från bl. a. ett par större städer om införande av en dylik pensionsrätt. Av
sistnämnda skäl bör ej heller förtroendeuppdrag hos landsting och kyrkliga
kommuner berättiga till pension. Behov av bestämmelser, som medge
pension även åt förtroendemans änka och minderåriga barn, torde föreligga
endast i något enstaka fall och i varje fall icke så ofta att det kan motivera
att i lagen införes möjlighet till dylik pensionering.

Kommittén har förordat, att i själva lagen skulle som en förutsättning
för pensioneringsrätt uppställas att den övervägande delen av förtroendemannens
arbetstid ägnats åt pensionsberättigande uppdrag. Detta synes i
och för sig rimligt. Bisysslor bruka regelmässigt icke ge rätt till pension.
Emellertid torde icke uttrycket »övervägande del av arbetstiden» behöva tolkas
alltför restriktivt. Det kan ju ändå knappast bli fråga om att i timmar
och dagar beräkna hur lång arbetstid vederbörande ägnat åt de kommunala
uppdragen och hur lång tid som åtgått för hans övriga sysslor. Om i övrigt
särskilda skäl föreligga för att bevilja pension men det är tveksamt om
verkligen en större del av arbetstiden ägnats åt pensionsberättigande befattningar
synes visst avseende även kunna fästas vid om förtroendemannen
dessutom fått använda mycken tid till uppdrag som fullmäktiges ordförande
eller andra uppdrag inom kommunen, som ej i och för sig berättiga till
pension. Detta torde icke behöva särskilt utsägas i lagtexten.

Den motiveringsvis uppställda förutsättningen för pensionering att uppdragstagaren
innehaft uppdrag i minst tolv år före fyllda 65 år anser jag
väl avvägd. Endast i mycket sällsynta undantagsfall bör det komma i fråga
att underskrida 12-årsgränsen, den »normala tjänstetiden» för pension synes
mig vara 15—20 år. Ett slopande av grundsatsen att tjänstgöring efter
fyllda 65 år i princip ej får tillgodoräknas kan föranleda att vederbörande
håller sig kvar till hög ålder för att bli berättigad till pension. Detta kan
icke vara lämpligt. Grundsatsen bör emellertid kunna frångås om det föreligger
mycket starka skäl därtill.

77

Kungl. Maj. ts proposition nr 88.

Beträffande tillämpningen av pensionsbestämmelserna kan jag i huvudsak
hänvisa till vad kommittén anfört. Jag vill emellertid ånyo understryka,
att pensionen icke får betraktas som en normal och regelmässig form för
ersättning till vissa förtroendemän på samma sätt som dagtraktamente eller
arvode. Det bör icke vara så att pension beviljas åt varje förtroendeman,
som till nöds uppfyller de formella förutsättningarna. Utöver dessa böra alltid
några särskilda skäl finnas, som kunna motivera pension just i det aktuella
fallet. Med hänsyn härtill anser jag personliga pensionsbeslut i efterhand
stå bättre i överensstämmelse med de föreslagna bestämmelsernas
utformning och syfte än beslut grundade på något slags pensionsreglemente.
De kunna dock icke anses hindra en kommun från att sålunda på förhand
reglera pensionsfrågan för vissa förtroendemän. Förutsätter ett sådant reglemente
icke ett senare beslut av fullmäktige i varje särskilt fall, bör reglementet
i likhet med övriga pensionsbeslut underställas länsstyrelsen, som
härvid har att pröva bl. a. om särskilda skäl för pension kan anses föreligga
i de i reglementet avsedda fallen.

IV. Specialmotivering.

I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom inrikesdepartementet
upprättats förslag till 1) lag angående ändring i lagen
den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet; 2) lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad; 3)
lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse;
4) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse
i Stockholm; 5) lag angående ändrad lydelse av 23 och 70 §§
lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm; 6) lag
angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting; 7) förordning
om ändrad lydelse av 146 § 1 mom. taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379); samt 8) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen
den 30 juni 1943 (nr 436) om vägnämnder och länsvägnämnder. Lagförslagen
ansluta sig i huvudsak till vad kommittén förordat. Jag övergår nu
till att lämna en specialmotivering till dessa förslag. Under lagen om kommunalstyrelse
på landet ha härvid behandlats de frågor, som äro gemensamma
för hela lagstiftningskomplexet. I förekommande fall har vad remissyttrandena
innehålla i speciella frågor redovisats. I den mån kommitténs
förslag till lagtext följts har särskild motivering icke alltid ansetts
nödvändig. Beträffande innebörden av föreslagna ändringar hänvisas i dessa
fall till vad kommittén anfört (betänkandet s. 68—72).

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Lagen om kommunalstyrelse på landet.

I lagen om kommunalstyrelse på landet finnas bestämmelserna om ersättning
till kommunala förtroendemän i 25 och 42 §§. Härtill kommer den i
41 § lämnade hänvisningen till 25 § med avseende å kommunalfullmäktiges
ordförande samt stadgandet om underställning av arvodesbeslut i 80 §.

25 §.

I 2 5 § 1 mom. finnas bestämmelser om kostnadsersättning åt kommunalstämmans
ordförande. Dessa ha ändrats enligt vad som förordats i
den allmänna motiveringen och kompletterats med den nya regeln att ordförande
må åtnjuta arvode. Vissa bestämmelser om denna ersättningsform,
som f. n. finnas intagna i 3 mom. ha till följd härav överförts till detta
mom. och i samband härmed jämkats i överensstämmelse med vad kommittén
förordat.

Paragrafens 2 mom. innehåller regler om dagtraktamente och resekostnadsersättning
åt nämndledamöter och revisorer. De sakliga ändringarna
i dessa regler ha behandlats i det föregående. Härvid har ett förslag
till utvidgning av de traktamentsberättigades krets till att avse även fullmäktige
avvisats. Stadsfullmäktige i Göteborg ha förordat att rätten till
dagtraktamente skall utvidgas i ett annat avseende nämligen till suppleant
för traktamentsberättigad ledamot, som efter kallelse deltager i sammanträde
utan att likväl vara röstberättigad. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län har funnit detta förslag förtjäna beaktande. Enligt min mening bör
emellertid den sålunda väckta frågan om ersättning till suppleanter prövas
i samband med vissa andra spörsmål om suppleanter i kommunala organ,
vilka f. n. behandlas av kommunallagskommittén. Jag anser mig alltså icke
nu kunna biträda stadsfullmäktiges ifrågavarande förslag.

Bestämmelserna om resekostnadsersättning ha utbrutits ur momentets
första stycke och placerats i ett följande stycke. De nya reglerna om ersättning
för särskild resdag ha införts i tredje stycket medan det nuvarande
stadgandet om ersättning för resa utom kommunen överförts till ett fjärde
stycke i momentet. I anledning av att stadsfullmäktige i Eskilstuna ifrågasatt
att fullmäktiges ledamöter måtte innefattas i sistnämnda stadgande vill
jag erinra om vad kommittén i anslutning till ett uttalande av kommunalförfattningssakkunniga
anfört om kommunens befogenhet att ersätta fullmäktige
vid resa utom kommunen (betänkandet s. 70).

De jämkningar i den av kommittén förordade lagtexten, som departementsförslaget
innehåller, äro av redaktionell art.

I 3 mom. av 25 § äro upptagna regler om arvode och kostnadsersättning
åt vissa av de i 2 mom. omnämnda förtroendemännen. Frånsett vissa
tillägg huvudsakligen av formell art överensstämma de med vad kommittén
förordat. Kommittén har framhållit att syftet med den ändrade avfattningen

7''.)

Kungi. Maj. ts proposition nr 88.

av detta moment bl. a. vore att utvidga kretsen av dem, som kunna erhålla
arvode eller särskild kostnadsersättning. Då kommittén härvid som en
förutsättning för arvode och ersättning upptagit, att vederbörande utfört
arbete av betydande omfattning, synes detta emellertid för de f. n. i momentet
uppräknade befattningshavarnas del —- bortsett från ordföranden —
innebära en viss inskränkning i deras möjligheter att få sådan gottgörelse.
Med hänsyn till att dagtraktamentet föreslås höjt torde detta vara befogat.
Då orden »betydande omfattning» emellertid kunna tagas till intäkt för
mycket stora krav på den arbetsmängd, som skall berättiga till arvode, har
uttrycket uppmjukats genom att ordet »mera» inskjutits närmast framför.

Jag har icke funnit tillräckliga skäl föreligga att biträda ett av stadsfullmäktige
i Malmö framfört förslag att även vice ordförande i stämma och
fullmäktige skola kunna erhålla arvode. Behov av arvode torde för dessa
förtroendemäns del föreligga endast i någon enstaka kommun, vilket icke
kan motivera den föreslagna bestämmelsen.

I enlighet med vad kommittén förordat har den i 4 m o m. intagna föreskriften,
att beslutade ersättningar icke få överstiga vad kommunens ekonomiska
bärkraft utan större olägenhet medgiver, såsom saknande praktisk
betydelse utgått ur paragrafen. I 4 mom. ha i stället intagits de förut tillstyrkta
bestämmelserna om pension.

42 §.

Bestämmelserna i denna paragraf om resekostnadsersättning åt fullmäktige
ha ändrats i överensstämmelse med kommitténs förslag. I ett andra
stycke har införts det i den allmänna motiveringen förordade stadgandet om
ersättning till fullmäktig för särskild resdag.

80 §.

De i 80 § intagna bestämmelserna om underställning av arvodesbeslut ha
på förut angivna skäl uteslutits och i stället har införts ett stadgande om
underställningsskyldighet för beslut om pension.

Lagstiftningens ikraftträdande.

Kommittén har föreslagit, att de nya lagbestämmelserna skola träda i
kraft den 1 juli 1950. Tidpunkten hade — framhåller kommittén — satts
med hänsyn till att de nya bestämmelserna syntes böra tillämpas, då den
kommunala organisationen skulle byggas upp i de genom kommunindelningsreformen
nybildade och vidgade kommunerna.

Frågan om tiden för lagstiftningens ikraftträdande har berörts endast
i ett par remissyttranden. Länsstyrelsen i Skaraborgs lån förordar, att tidpunkten
sättes till den 1 januari 1952, då den nya kommunindelningen skall
börja tillämpas. Kommunalfullmäktige i Åker (Södermanlands län) ha

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

gjort motsvarande yrkande såvitt angår de nya pensionsbestämmelserna under
hänvisning till risken att kommun utan hänsyn till de kommuner, med
vilka den genom kommunindelningsreformen skall sammanläggas, pålägger
storkommunen utgifter för framtiden, som bort prövas av storkommunens
fullmäktige.

Departementschefen.

Kommitténs förslag att de nya ersättningsbestämmelserna skola träda i
kraft den 1 juli 1950 har i allmänhet icke föranlett några erinringar. Emellertid
synes det knappast finnas anledning att sätta ikraftträdandet till
tidigare dag än nästkommande kommunala budgetårs början eller den
1 januari 1951. I ett remissyttrande har föreslagits att ikraftträdandet skall
uppskjutas ytterligare ett år så att de nya ersättningsbestämmelserna få
börja tillämpas samtidigt som den nya kommunindelningen. Redan i början
av år 1951 torde emellertid ledamöter komma att utses i flertalet nämnder
och styrelser i storkommunerna. Del synes vara av vikt att de nya ersättningsreglerna
kunna beaktas redan från början vid bestämmandet av ersättning
till dessa ledamöter. I fråga om pensionsbestämmelserna kan det
visserligen icke bestridas att ett ikraftträdande medan ännu de gamla kommuner,
som försvinna med reformen, finnas kvar, medför en viss risk för
att dessa komma att i större utsträckning än som är sakligt motiverat besluta
om pensioner, vilka sedan komma att belasta de nya kommunernas
stater. Å andra sidan skulle det måhända i vissa fall vara befogat att bevilja
pension åt en förtroendeman, som under lång tid lagt ned ett betydande
arbete i en gammal kommuns tjänst men icke kan få något uppdrag i den
nya storkommunen. Då härtill kommer att den föreslagna underställningsplikten
i fråga om pensionsbeslut torde utgöra en tillfredsställande garanti
mot missbruk, kan jag icke finna den nyss antydda invändningen mot att
även pensionsbestämmelserna få träda i kraft före den 1 januari 1952 bärande.
Jag föreslår alltså att ikraftträdandet för nu förordade författningsändringar
bestämmes till den 1 januari 1951.

Lagen om kommunalstyrelse i stad.

Ändringarna i denna lag motsvara i huvudsak dem i den landskommunala
lagen. De föreslagna bestämmelserna om resekostnadsersättning för
stadsfullmäktige ha införts i ett nytt andra stycke i 29 § 1 mom. Följande
stycke i samma moment innehåller föreskrift om den rätt till ersättning för
särskild resdag, som enligt förslaget tillkommer även stadsfullmäktig. Ersättningsformen
torde endast kunna få betydelse i städer med betydande
ytinnehåll och stora avstånd såsom Kiruna. För traktamentsberättigade förtroendemän
i städerna ha bestämmelser om nämnda ersättningsform upptagits
i tredje stycket av 29 § 2 mom.

Kungl. Maj:ts proposition nr HH.

81

Lagen om församlingstyrelse.

Ändringarna i denna lag äro i huvudsak en följd av de ändringar som
förordats i lagarna om kommunalstyrelse på landet och i stad. En nyhet är
att på kommitténs förslag införts möjlighet att tillerkänna arvodesberätligade
förtroendemän i församlingarna ersättning för utgifter i likhet med
vad som föreslås för lands- och stadskommunernas del.

Kyrkofullmäktige i Skara ha under hänvisning till angelägenheten av att
förtroendeuppdragen bibehållas vid sin ursprungliga karaktär av oavlönade
sysslor uttalat bl. a. att arvode borde få beviljas kyrkostämmans ordförande
endast då särskilda skäl föreligga därför. Kyrkofullmäktige i Vallentuna
anse på samma skäl att underställningsplikten borde bibehållas i fråga om
beslut om arvode åt kyrkostämmans och kyrkofullmäktiges ordförande. I
anledning av dessa båda uttalanden från kyrkokommunalt håll vill jag
framhålla, att det enligt min mening icke finnes skäl att i förevarande avseende
sätta de kyrkliga kommunerna i särställning. Även utan en sådan föreskrift,
som ifrågasatts av kyrkofullmäktige i Skara, torde det endast sällan
komma i fråga att besluta om arvode till ordföranden i kyrkostämman.
Blott i undantagsfall lär nämligen göromål av sådan omfattning och art
åvila denne förtroendeman att arvode lagligen kan beviljas honom. Sker
detta likväl, kan beslutet genom besvär bringas under länsstyrelsens
prövning.

Lagen om kommuualslyrelse i Stockholm.

De regler om ersättning, som gälla för förtroendemännen i Stockholms
borgerliga kommun, avvika i några hänseenden från de allmänna ersättningsbestämmelser,
som förut refererats. Dessa avvikelser äro som kommittén
påpekar väsentligen betingade av den särskilda kommunala organisationen
i Stockholm och torde här få redovisas med följande framställning
i betänkandet.

Det föreskrives, att stadskollegiets ordförande och borgarråden åtnjuta
årsarvoden, som bestämmas av stadsfullmäktige. För fastställande av dessa
arvoden gälla icke de eljest vanliga grunderna, och de omfattas icke heller
av bestämmelserna om underställning. Vad åter angår det typiska kommunala
arvodet kan sådant utgå till annan ledamot av stadskollegiet än kollegiets
ordförande ävensom till ledamot av drätselnämnden eller annan stadens
nämnd eller av annan beredning än borgarrådsberedningen, där han
efter särskilt uppdrag utför arbete av väsentligt större omfattning än övriga
ledamöter, samt till revisor. Beträffande sådant arvode gälla de allmänna
grunderna rörande arvode, liksom kravet på myndighets, d. v. s. överståthållarämhetels
godkännande. Dagtraktamente för deltagande i sammanträde
eller förrättning inom staden kan icke utgå till stadskollegiets ordförande
och borgarråden. Bestämmelserna om reseersättning upptaga bland trafik -

li Bihang till riksdagens protokoll 19~>(). I sam!. Nr Sfi.

<S2 Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

medlen även spårväg. Det enda stadgande, som avser kostnadsersättning,
hänför sig till stadsfullmäktiges ordförande och vice ordförande och medgiver
stadsfullmäktige att för ett år i sänder besluta visst belopp i ersättning
till innehavarna av dessa förtroendeuppdrag för sådana kostnader, som förorsakas
av representationsuppgifter. Beslut om sådan ersättning kräver
överståthållarämbetets godkännande.

Kommunallag skommitténs förslag innebär i fråga om lagen om kommunalstyrelse
i Stockholm, att denna ändrats i överensstämmelse med de övriga
kommunallagarna, varvid dock reglerna om ersättning för särskild resdag
utelämnats. Den särskilda underställningsplikten för beslut om ersättning
till fullmäktiges ordförande och vice ordförande för representationsutgifter
föreslås skola upphöra. Bestämmelsen om pension åt andra förtroendemän
än borgarråd har införts i ett särskilt moment i 28 §, vilken
innehåller regler om ersättning åt samtliga stadens förtroendemän utom
stadskollegiets ordförande och borgarråden. 1 fråga om pension åt borgarråd
anför kommittén.

Uti gällande lag finnes icke något stadgande om att borgarråd kunna beviljas
pension. Med hänsyn till den ställning de intaga har det emellertid
ansetts klart, att pension bör kunna beviljas dem, och stadsfullmäktige ha
numera också fastställt särskilda pensionsbestämmelser för borgarråd. Då
kommittén genom sitt lagförslag avser att uttömmande ange alla olika slag
av förtroendemän, som kunna erhålla pension, har i 42 § 3 mom. införts eu
bestämmelse om att borgarråd åtnjuter rätt till pension efter stadsfullmäktiges
bestämmande.

Stockholms stadsfullmäktiges inställning till kommitténs förslag har i
huvudsak redovisats i det föregående. Här må endast nämnas, att de med
hänvisning till de speciella förhållandena i Stockholm uttalat sig för att
arvode skall kunna tillerkännas även stadsfullmäktiges vice ordförande.

Departementschefen.

I sak har jag intet att erinra mot de ändringar i lagen om kommunalstyrelse
i Stockholm, som kommittén förordat. Jag kan sålunda icke tillstyrka
ett förslag från stadsfullmäktige, att fullmäktiges vice ordförande
i fråga om rätt till arvode skola jämställas med ordföranden. På denna
punkt hänvisas till vad som anförts under lagen om kommunalstyrelse på
landet. För Stockholms del tillkommer dessutom, att vice ordförandena i
fullmäktige kunna få ersättning för representationskostnader.

Vissa smärre jämkningar av formell art ha gjorts i den av kommittén
föreslagna lagtexten.

Lageu om församlingsstyrelsc i Stockholm.

Ändringarna i denna lag överensstämma i sak med vad kommittén föreslagit.

Kuiujl. Maj.ls proposition nr Sfi.

83

Lagen om landsting.

Ln ledogörelse lör landstingslagens ersättningsbestämmelser har förut
lämnats. Kommittén har föreslagit, att dessa bestämmelser i vad de avse
gottgöielse för resekostnader (23 §) skola ändras så att de motsvara de
legler, som gälla för förtroendemän i primärkommunerna, med det undantaget
att landstingslagens föreskrifter om reseklass bibehållits. Detta innebär
bl. a. att reseersättningen icke som f. n. skall utgå med ett bestämt
belopp utan högst med de i 23 § angivna beloppen. Kommittén har vidare
omarbetat arvodesreglerna i 43 § i överensstämmelse med de föreslagna
bestämmelserna för primärkommunerna, varjämte i 43 § 2 mom. intagits
en bestämmelse om avrundad kostnadsersättning.

Svenska landstingsförbundet och de förvaltningsutskott, som yttrat sig
över betänkandet, ha intet att erinra mot de föreslagna ändringarna i landstingslagen.

Departementschefen.

Jag tillstyrker i sak kommitténs förslag till ändringar i landstingslagen.
Lagtexten har på några punkter underkastats jämkningar av redaktionell
natur.

Taxeringsförordningen.

Beträffande ändringarna i taxeringsförordningen hänvisas till den allmänna
motiveringen.

Lagen om vägnämnder och länsvägnämnder.

Enligt lagen den 30 juni 1943 (nr 436) om vägnämnder och länsvägnämnder
skall i varje vägnämndsområde finnas en vägnämnd om fem ledamöter,
vilken nämnd har att verka för att vägbehoven inom området tillgodoses
på bästa sätt (2—4 §§). Utgöres vägnämndsområde av mer än en kommun,
skola nämndens ledamöter utses av ombud för de i området ingående
kommunerna (4 §). Ombuden väljas av kommunal- eller stadsfullmäktige
eller, då kommunalfullmäktige ej finnas, å kommunalstämma, till det antal
länsstyrelsen fastställer. Varje kommun utser suppleanter till lika antal
som ombud (5 §). Ombud förrätta val av ledamöter och suppleanter i vägnämnd
i december månad vart fjärde år å dag och tid som länsstyrelsen
bestämmer (6, 9 §§). Vid avgång skall eventuellt fyllnadsval ske. Några
bestämmelser om ersättning till ombuden för inställelse vid valförrättning
finnes ej.

Komm unallagskom mitt eu framhåller, att under förarbetena till lagstiftningen
om allmänna vägar uttalades att sådan ersättning borde utgå av
kommunala medel men att kommunerna så länge stadgande härom sakna -

84

Kungl. Maj.ts proposition nr SS.

des ej torde vara berättigade att tillerkänna ombuden sådan ersättning. Dä
ombuden emellertid enligt kommitténs mening borde ha samma möjligheter
till gottgörelse som ledamöter av kommunala nämnder och styrelser, hai
kommittén föreslagit att ett uttryckligt stadgande härom införes i lagen
om vägnämnder och länsvägnämnder. Bestämmelsen har upptagits som ett
sjätte stycke i lagens 6 §.

Förslaget har icke föranlett några erinringar vid remissbehandlingen.
Departementschefen.

Jag biträder kommunallagskommitténs förslag till ändring av lagen om
vägnämnder och länsvägnämnder.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen

att antaga förut omnämnda inom inrikesdepartementet
upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 231)
om kommunalstyrelse på landet;

2) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 252)
om kommunalstyrelse i stad;

3) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 259)
om församlingsstyrelse;

4) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
om kommunalstyrelse i Stockholm;

5) lag angående ändrad lydelse av 23 och 70 §§ lagen den
6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm;

6) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1921 (nr 349)
om landsting;

71 förordning om ändrad lydelse av 146 § 1 inom. ta.veringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379); samt

8) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 juni
1943 (nr 436) om vägnämnder och länsvägnämnder.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bengt Augustinsson.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen ........................... 1

Propositionens huvudsakliga innehall.................................. 2

Lagförslag ...................................................... 4

Utdrag av statsrådsprotokollet den 10 februari 1950 .................... 27

I. Inledning.................................................... 27

II. Nuvarande ersättningsformer och deras utbyggnad.................... 28

Gällande bestämmelser ........................................ 28

Praxis och reformförslag ...................................... 32

Kommunallagskommittén ...................................... 36

Allmänna synpunkter ...................................... 36

Dagtraktamente ........................................... 39

Arvode .................................................. 42

Resekostnadsersättning...................................... 44

Annan kostnadsersättning.................................... 44

Ersättningsbestämmelser utanför kommunallagarna .............. 44

Förslaget och kommunernas ekonomi.......................... 46

Remissyttrandena ............................................ 46

Allmänna synpunkter ...................................... 46

Dagtraktamente............................................ 48

Arvode ................................................. 52

Resekostnadsersättning.......................................52

Annan kostnadsersättning.................................... 53

Ersättningsbestämmelser utanför kommunallagarna .............. 53

Departementschefen .......................................... 54

III. Pension åt kommunala förtroendemän ............................ 64

Gällande ordning ............................................ 64

Kommunallagskommittén ..................................... 65

Remissyttrandena ............................................ 69

Departementschefen .......................................... 73

IV. Specialmotivering.............................................. 77

Departementschefens hemställan.................................. 84