Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

1

Nr 79.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning
till Johannes Karlsson m. fl. i anledning av
yrkessjukdom eller olycksfall i arbete; given Drottningholms
slott den 10 februari 1950.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, varom föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms
slott den 10 februari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Qcjensel, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson,
Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, uppkomna frågor aoiguende
ersättning i vissa fall i anledning av yrkessjukdom eller olycksfall i arbete
samt anför.

1—32150 Bili ang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 79.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7!).

Gällande lagbestämmelser.

Lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar utfärdades den 14 juni 1929
och trädde i kraft den 1 januari 1930. Enligt 1 § skall den, som jämlikt lagen
den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete är försäkrad för skada
till följd av sådant olycksfall, anses vara försäkrad jämväl för yrkessjukdom,
som uteslutande eller till övervägande del framkallats genom inverkan av vissa
i paragrafen uppräknade ämnen. Genom lagändring den 12 september 1930
upptogs bland de uppräknade ämnena även stendamm, varigenom lagen erhöll
tillämplighet å den genom stendamm framkallade yrkessjukdomen silikos
(stendammslunga). Lagändringen trädde i kraft den 1 januari 1931, men jämlikt
övergångsbestämmelserna skulle den icke äga tillämpning i fråga om
sådan av stendamm framkallad yrkessjukdom, som yppats före nämnda dag,
och ej heller beträffande dylik yrkessjukdom, som yppats senare, därest
arbetaren icke efter lagens ikraftträdande varit sysselsatt med arbete i verk
samhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan av den art, som framkallar
sjukdomen.

Såsom förutsättning för ersättningsrätt för silikos gäller vidare enligt 3 §
i lagen (enligt paragrafens lydelse efter lagändring den 26 juni 1936), att
arbetaren inom tio år före dagen för sjukdomens yppande varit sysselsatt med
arbete i verksamhet, där fara föreligger för sjukdomen.

I fråga om de bestämmelser i olycksfallsförsäkringslagen, som ha betydelse
i det under punkten 6 i det följande atergivna ärendet, torde fa hänvisas till
redogörelsen för ärendet.

Framställningar om ersättning m. in.

J. Ersättning till Johannes Karlsson.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Johannes Karlsson, Storå, som är född 1892, har senast sedan 1946 varit
anställd hos Stripa gruvaktiebolag, Guldsmedshyttan. Den 4 augusti 1948
inkom till Arbetsgivarnes ömsesidiga olycksfailsförsäkringsbolag läkarintyg,
utvisande att Karlsson led av silikos stadium II, att han i samband med rönt
genundersökning år 1946 fått vetskap om att han ådragit sig yrkessjukdomen
ifråga samt att hans arbetsförmåga var att anse såsom i mindre grad nedsatt
fr. o. in. år 1948. Försäkringsbolaget inhämtade, att Karlsson under åren
1914_1934 varit sysselsatt med gruvarbete, delvis torrborrning, i olika mel lansvenska

gruvor, varefter han 1936—1939 sysslat med gruvbyggnadsarbete
och efter 1946 års ingång med arbete i sovringsverk. I övrigt hade han varit
skogsarbetare, sågverksarbetare och byggnadsgrovarbetare. Karlssons lungoi
undersöktes medelst skärmbild år 1941, men han erhöll icke något meddelande
om resultatet av denna undersökning. Hans lungor ha sedermera
röntgenfotograferats första gången i början av år 1946.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79. 3

Genom beslut den 8 september 1948 förklarade försäkringsbolaget, att
ersättning icke kunde tillerkännas Karlsson. Över detta beslut ha besvär
icke anförts.

Föreliggande framställning och utlåtanden över densamma.

Riksförsäkringsanstalten har (skr. 18/1 1949) överlämnat en av Karlsson
gjord framställning om ersättning av statsmedel i anledning av den yrkessjukdom
han ådragit sig.

Riksförsäkringsanstalten anser Karlssons yrkessjukdom yppad i samband
med röntgenfotografering i februari 1946. Anstalten finner vidare, att Karlsson
icke efter 1934 varit sysselsatt i arbete där fara för silikos föreligger. Då
han sålunda icke varit sysselsatt i farligt arbete inom 10 år innan sjukdomen
yppats, kan ersättning icke tillerkännas honom enligt gällande lag.

Genom riksförsäkringsanstaltens försorg har Karlsson blivit undersökt av
docenten T. Bruce, som uttalat, att Karlsson led av silikos stadium (II—) III
jämte hypertoni. Hans förmåga att utföra kroppsarbete var nedsatt till ca
50 %. Den av silikosen orsakade nedsättningen av arbetsförmågan uppskattades
till 33 Vs %.

Beträffande Karlssons ekonomiska ställning har anstalten inhämtat, att
han vid tidpunkten för sjukdomens yppande i februari 1946 var anställd som
sovringsarbetare med normal dagsförtjänst. Sedan augusti 1948 har han
varit sysselsatt med jordschaktnings- och diversearbete med en arbetsförtjänst,
som med omkring understiger en fullgod arbetares. Hans arbetsinkomster
ha under åren 1946 och 1947 uppgått till 2 748 och 3 491 kronor
för 233 och 254 arbetsdagar samt under januari—oktober månader 1948 till
3 634 kronor för 227 arbetsdagar. Under övrig tid har han varit frånvarande
på grund av semester, sjukdom och permission på egen begäran för skötsel
av ett honom tillhörigt jordbruk. Karlssons hustru, som är född år 1900,
har icke förvärvsarbete. Makarna ha en gift dotter. Karlsson äger en till
10 500 kronor taxerad jordbruksfastighet, varå vilar en skuld å 4 500 kronor,
och har banktillgodohavanden uppgående till 1 000 kronor. Några skulder
i övrigt har han icke.

Bör egen del anför riksförsäkringsanstalten, att, ehuru Karlssons ekonomiska
ställning alltjämt får anses förhållandevis god, anstalten — i likhet
med vad som tidigare förekommit — anser sig kunna tillstyrka, att Karlsson
i anledning av sin yrkessjukdom beredes ersättning av statsmedel. Sådan
ersättning synes dock icke böra ifrågakomma för tid före den 5 oktober 1948,
vilken dag hans nu förevarande ansökan inkom till anstalten.

Vidare anför riksförsäkringsanstalten bl. a. följande.

För tiden fr. o. in. den 5 oktober 1948 skulle riksförsäkringsanstalten,
därest yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig och försäkring varit
gällande i anstalten, ha tillerkänt Karlsson livränta med 650 kronor för år
räknat att utgå t. o. in. den 4 oktober 1950 — dock med avdrag för dagarna
11—13 november 1948, vilka åtgått för specialistundersökning och för vilka
sjukpenning utgivits med belopp överstigande beloppet av å samma tidsperiod

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

belöpande livränta. Därvid skulle sjukdomen, med hänsyn till bl. a. Karlssons
förvärvsförmåga sådan den kommit till uttryck i hans arbetsförtjänst,
ha uppskattats under ovan angivna tid medföra nedsättning av arbetsförmågan
med 25 % och Karlssons arbetsförtjänst under ett år, räknat tillbaka från
dagen för sjukdomens yppande, jämlikt vid tiden för yppandet gällande bestämmelser
ha beräknats till 3 900 kronor. Frågan om ersättning åt Karlsson
efter den 4 oktober 1950 skulle ha prövats med hänsyn till hans dåvarande
arbetsförmåga och av sjukdomen orsakade tillstånd.

Försäkringsrådet har av arbetarskyddsstyrelsen inhämtat, att Karlsson
icke efter 1934 varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där fara för silikos
förelegat. I likhet med riksförsäkringsanstalten anser rådet, att ersättning
av statsmedel bör utgå jämlikt grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen.
Med stöd av utlåtande från rådets medicinskt sakkunnige, docenten A. Westergren,
finner försäkringsrådet dock att invaliditetsgraden vid utgivande av livränta
till Karlsson för tiden 5 oktober 1948—4 oktober 1950 bör beräknas
till 33 Vs %.

Försäkringsrådet Geijer var av skiljaktig mening samt anförde:

I anslutning till tidigare avgivna reservationer anser jag för min del, att
därest ersättning till silikossjuka personer, vilka icke äro berättigade till ersättning
enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen, finnes böra utgå av allmänna
medel, denna fråga lämpligen bör lösas genom en allmän författning i ämnet.
Härigenom skulle två fördelar nås. Dels skulle dessa ersättningar komma att
utgå efter enhetliga normer. Dels skulle ersättningarna verkligen kunna
komma alla dem till del, vilka äro till ersättning berättigade.

I denna författning finge då statsmakterna tillfälle att i större sammanhang
taga ståndpunkt till frågan, huruvida understöd av statsmedel till sjuka personer
bör utgå utan behovsprövning.

Så länge någon dylik allmän författning i ämnet icke finnes, anser jag
alltjämt, att det bör uppställas såsom ett oeftergivligt villkor för ersättnings
utfående att vederbörande sökande befinner sig i sådan ekonomisk situation,
att han måste anses vara i behov av understöd.

Då Karlsson icke f. n. befinner sig i dylik ekonomisk situation, anser jag
hans före varande framställning icke kunna tillstyrkas.

2. Ersättning till Anna Kjellin.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Den 14 mars 1948 avled f. gruvarbetaren August Gunnar Kjellin, född 1883,
enligt dödsattesten på grund av lungtuberkulos med silikos. Kjellin hade
under åren 1920—1945 varit anställd hos Guldsmedshytte aktiebolag först som
lastare och borrare men efter olycksfall 1925 (brott å högra underbenet) som
nattvakt. Arbetsgivarnes ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag förklarade i
beslut den 11 augusti 1948, att Kjellin icke efter ikraftträdandet den 1 januari
1931 av lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar i vad den avsåg sjukdomen
stendammslunga varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där fara
förelegat för ifrågavarande sjukdom. På grund härav fann bolaget, att ersättning
enligt nämnda lag icke kunde utgivas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 79. 5

1" öreliggande framställning och utlåtanden över densamma.

Den avlidnes änka Anna Kjellin har (skr. 22/9 1948) hos Kungl. Maj:t
anhållit om ersättning av statsmedel i anledning av den yrkessjukdom hennes
avlidne make ådragit sig.

Över framställningen ha yttranden avgivits av riksförsäkringsanstalten och
försäkringsrådet.

Riksförsäkringsanstalten upplyser, att Kjellin den 4 juni 1941 avbröt sitt
arbete som nattvakt på grund av svår andfåddhet och matthet. Enligt ett till
pensionsstyrelsen ingivet, i september 194G utfärdat läkarutlåtande voro dessa
besvär föranledda av hjärtsjukdom. Först den 10 januari 1947 togos röntgenbilder
av Kjellins lungor. Han intogs å tuberkulossjukstugan i Lindesberg
samma dag och kvarlåg där till sin död. På begäran av anstalten ha röntgenbilderna
granskats av docenten G. Jönsson, vilken uttalat, att det är omöjligt
att säkert fastställa förekomsten av silikos, men att man i detta fall måste
räkna med möjligheten av silikos, som kan ha nått stadium II—III. Anstalten
har vidare inhämtat yttrande av docenten T. Bruce, som förklarat, att åtmin
stone måttligt uttalad silikos jämte tuberkulos förelegat samt att hela sjukdomskomplexet
enligt hans mening borde godtagas som yrkessjukdom. Sjukdomen
torde få anses yppad den 10 januari 1947.

Av riksförsäkringsanstaltens utredning framgår, att Anna Kjellin, som är
född 1892, lider av lungspetstuberkulos och kronisk bronkit. Hon har icke
någon arbetsinkomst samt åtnjuter folkpension. Hon bebor en egen mindre
fastighet, å vilken vilar en skuld motsvarande taxeringsvärdet.

För egen del anför anstalten därefter följande.

Under året närmast före yppandet av sjukdomen, d. v. s. tiden 10 januari
1946—-9 januari 1947, har Kjellin varit oförmögen till arbete och sålunda icke
haft någon arbetsinkomst. Hans årliga arbetsförtjänst skulle enligt dåvarande
lydelse av 9 § olycksfallsförsäkringslagen ha beräknats till däri angivet minimibelopp,
450 kronor, och livränta till änkan skulle följaktligen, om yrkessjukdomsiörsäkringslagen
varit tillämplig, ha utgivits med en fjärdedel därav
eller med 112 kronor 50 öre för år räknat. Ifrågavarande minimibelopp har
emellertid efter lagändring, som trätt i kraft den 1 januari 1949, höjts till 900
kronor, varjämte änkas livränta bestämts till en tredjedel av den avlidnes
årliga a rbetsförtjänst.

Anstalten tillstyrker, att åtgärd vidtages för att bereda ersättning av statsmedel
åt änkan Kjellin. Vid det förhållandet att en livränta å 112 kronor 50
öre torde få anses utgöra ett alltför ringa bidrag till hennes försörjning,
föreslår anstalten, att livränta beredes henne med ett belopp av 900 kronor
för år, räknat fr. o. m. den 15 mars 1948.

b örsäkringsrådet har inhämtat yttrande från sin medicinskt sakkunnige,
docenten A. Westergren. Enligt denne är det ytterst osäkert om silikos förelegat,
men da farligt arbete förekommit — om ock i ringa omfattning —
och röntgenbilden ansetts förenlig med silikosinslag i den avlidnes lungtuberkulos
behöver yrkessjukdom ej avvisas. Försäkringsrådet anser i likhet mod
riksförsäkringsanstalten, att åtgärder böra vidtagas för beredande av ersätt -

6

Kungl. Maj-.ts proposition nr 79.

ning av statsmedel åt sökanden. Då ersättning till lienne ej bör vara förmånligare
än om yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig, anser sig rådet
däremot icke kunna biträda, att ersättning beredes sökanden med det av
anstalten föreslagna beloppet.

3. Ersättning'' till Gerhard Blomér.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Gerhard Blomér, Björkås, som är född 1885, har varit anställd som gruvarbetare
från 1902, därav sedan 1914 hos Trafikaktiebolaget Grängesberg—
Oxelösund. Den 30 mars 1948 inkom till Arbetsgivarnes ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag
läkarintyg, som utvisade, att Blomér ådragit sig silikos.
Han finge betraktas såsom varaktigt arbetsoförmögen. Vid olika undersökningstillfällen
tagna röntgenbilder granskades pa försäkringsbolagets begäran
av docenten G. Jönsson, som uttalade, att de visade processer av tuberkulos
natur i båda lungorna. Sannolikt förelåg en kombination av silikos och tuberkulos.
Silikosen, som enligt Jönsson högst nått stadium it, kunde tidigast påvisas
på en 1939 tagen röntgenbild.

Enligt försäkringsbolagets utredning arbetade Blomér som borrare, ortdiivare
och skivbrytare i järnmalmsgruva under åren 1902—1928, som skrädare
i lave under åren 1929—1930 och som vägare i gruva under åren 1931 1947.

Den 12 juni 1948 förklarade försäkringsbolaget, att ersättning enligt yrkessj
ukdomsf örsäkringslagen icke kunde tillerkännas Blomér, enär han icke efter
1931 års ingång varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna voro
utsatta för inverkan av den art, som framkallar silikos.

Över beslutet anförde Blomér besvär hos försäkringsrådet och gjorde därvid
gällande, att han under tiden 1940—1947 sysselsatts i arbete, där fara för
silikos förelegat.

Arbetarskyddsstyrelsen, som avgav yttrande till försäkringsrådet, fann det
knappast sannolikt, att Blomér efter ingången av 1931 kunde ha varit utsatt
för risken att ådraga sig silikos. Försäkringsrådet fastställde det överklagade
beslutet.

Föreliggande framställning och utlåtanden över densamma.

Riksförsulcringsanstalten har (skr. 18/6 1949) överlämnat en av Blomér
gjord framställning om ersättning av statsmedel på grund av yrkessjukdomen.

Blomér har undersökts av docenten T. Bruce. 1 utlåtandet anförde Biuce,
att Blomér varit sysselsatt i silikosfarlig verksamhet under åren 1902—
1928 samt att han sedan sistnämnda år lidit av kronisk bronkit av astmatisk
typ. Vid de sedan 1939 företagna röntgenundersökningarna hade Blomér företett
lungförändringar, där misstanken på silikos varit så framträdande, att
yrkessjukdom ansetts yppad. Silikosens utvecklingsgrad ansåg Bruce numera
motsvara stadium II. Blomér var på grund av sina lungsjukdomar oförmögen
till arbete och yrkessjukdomens andel i arbetsoförmågan uppskattades av
Bruce till 50 %.

Kungl. Maj:ts proposition m 79. 7

Om Blomérs ekonomiska förhållanden har anstalten inhämtat, att han
sedan 1948 uppbär pension från arbetsgivare med 600 kronor om året jämte
tillägg därå med f. n. 25,7 %. Fr. o. in. den 1 juli 1949 uppgår Blomérs folkpension
(invalidpension) till 810 kronor per år samt hustrutillägget till hans
maka, född 1889, till 610 kronor Härutöver ha makarna tillerkänts bostadstilllägg
med vardera 132 kronor per år. Blomér äger en fastighet taxerad till
6 000 kronor samt har skulder å ca 7 000 kronor.

Biksförsäkringsanstalten tillstyrker med hänsyn till föreliggande omständigheter,
att Blomér tillerkännes ersättning i huvudsak enligt grunderna för
yrkessjukdomsförsäkringslagen. Härom anför anstalten vidare:

Därest yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig i förevarande fall
och försäkring varit gällande i riksförsäkringsanstalten, skulle anstalten ha
tillerkänt Blomér — förutom ersättning för erforderlig läkarvård o. d. — livränta
att utgå tills vidare fr. o. m. den 7 november 1947 eller dagen efter den,
då han slutade sitt arbete, t. o. m. den 6 november 1951 med 1 000 kronor
för år med undantag för de tider, då han på grund av sin sjukdom eller läkarundersökning
varit intagen på sjukvårdsanstalt. För dessa tider skulle sjukpenning
ha utgått med 5 kronor 50 öre för dag. Vid livräntans bestämmande
skulle yrkessjukdomen beräknats ha medfört nedsättning av arbetsförmågan
med 50%. Då Blomérs arbetsförtjänst under ett år räknat tillbaka från den dag,
då sjukdomen får anses yppad, eller den 12 april 1939, överstigit 3 000 kronor,
skulle hans årliga arbetsförtjänst jämlikt vid tiden för yppandet gällande bestämmelser
ha bestämts till sistnämnda belopp. Å livräntan skulle jämlikt
därom gällande särskilda föreskrifter ha utgått dyrtidstillägg med 20 %. Efter
utgången av den tid, för vilken livränta sålunda hade tillerkänts Blomér, skulle
anstalten till prövning ha upptagit frågan om fortsatt ersättning till honom.

Försälcringsrådet, vars medicinskt sakkunnige, docenten A. Westergren, beräknat
att silikosen ej nedsatt Blomérs arbetsförmåga mer än 50 %, tillstyrker
likaledes, att Blomér fr. o. m. den 7 november 1947 erhåller ersättning av statsmedel
enligt grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

4. Ersättning till Gustaf Wigert.

Ersättningsfrugan.s tidigare behandling.

Gustaf Wigert, Sörvik, som är född 1884, har sedan 1902 varit sysselsatt
med sten- och gruvarbeten, därav med nödhjälpsarbete under åren 1931—
1937 och hos Grufaktiebolaget Lekomberg med diverse arbeten ovan jord
sedan den 22 februari 1937. Den 10 mars 1947 inkom till riksförsäkringsanstalten
läkarintyg utvisande att Wigert ådragit sig silikos. Av intyget
framgick vidare, att han sedan 1931 vid olika tillfällen sökt läkare för besvär
från andningsorganen. Under 1947 vårdades Wigert därefter å sanatorium,
varvid konstaterades att han led av silikos i stadium It under det att tuberkulos
oj ansågs föreligga.

Av riksförsäkringsanstalten verkställd utredning rörande Wigerts arbetsförhållanden
sedan 1937 utvisade, att han icke under denna tid varit sysselsatt
i farligt arbete. De röntgenbilder av hans lungor, som tagits sedan den
25 februari 1947, granskades på anstaltens begäran av docenten G. Jönsson.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Denne fann det sannolikt, att silikos förelåg. Till anstalten sedermera inkomna
åren 1930 och 1931 tagna röntgenbilder voro tekniskt otillfredsställande
och kunde enligt utlåtande av docenten T. Bruce ej ligga till grund
för ställande av silikosdiagnos.

Genom beslut den 14 oktober 1947 förklarade riksförsäkringsanstalten, att
enär anstalten i förevarande fall funnit, att yrkessjukdomen stendammslunga
yppats hos Wigert den 25 februari 1947 men att han icke inom tio år före
sistnämnda dag varit sysselsatt i farligt arbete, någon ersättning enligt vrkessjukdomsförsäkringslagen
icke kunde tillerkännas honom.

Över riksförsäkringsanstaltens beslut anförde Wigert besvär hos försäkringsrådet.
Detta införskaffade avskrift av den journal som förts rörande
Wigert under tiden 1 november—8 december 1930, då han vårdats å sjukhus
under diagnos akut bronkit och hiluskörtelinflammation.

Sedan försäkringsrådet inhämtat yttrande av sin sakkunnige läkare, docenten
A. Westergren, förklarade rådet den 25 maj 1949, att yrkessjukdom, som
uteslutande eller till övervägande del framkallats genom inverkan av stendamm,
förelåg hos klaganden. Denna sjukdom måste anses yppad före den
1 januari 1931. Då emellertid yrkessjukdomsförsäkringslagen icke ägde tilllämpning
i fråga om sådan av stendamm framkallad sjukdom, som yppats
före nämnda dag, fann rådet de anförda besvären icke föranleda någon rådets
åtgärd.

Föreliggande framställning och utlåtanden över densamma.

Riksförsäkringsanstalten har (skr. 27/9 1949) överlämnat två av Wigert
gjorda framställningar om ersättning av statsmedel i anledning av yrkessjukdomen.

Med anledning av framställningarna har Wigert genom anstaltens försorg
undersökts av docenten T. Bruce, vilken uttalade, att de som silikos uppfattade
förändringarna icke föranledde någon starkare nedsättning av arbetsförmågan.
Med hänsyn till den tuberkulosmisstanke, som förelegat, fann
Bruce det motiverat att tillerkänna Wigert hel sjukpenning under ett år
från insjuknandet i februari 1947. Därefter borde ersättningen successivt
minskas till 3U sjukpenning under ett halvt år och sedan till Va sjukpenning.
Även med hänsyn till tuberkulosmisstanken ansåg Bruce den av yrkessjukdomen
orsakade nedsättningen av arbetsförmågan f. n. icke överstiga 33Vs %.

Om Wigerts ekonomiska förhållanden har anstalten inhämtat, att han erhåller
pension från gruvbolaget med 11 kronor 53 öre i månaden. Vidare
uppbär Wigert i folkpension (invalidpension) numera 900 kronor per år och
hans maka hustrutillägg med 700 kronor per år. Från sjukkassa har Wigert
under tiden 25 februari 1947—25 februari 1949 erhållit sjukpenning med 2
kronor för dag. Hustrun, som är 63 år, sköter hemmet med hjälp av en vuxen
dotter. Wigert äger en fastighet med ett taxeringsvärde av 3 500 kronor.

Med hänsyn till omständigheterna tillstyrker riksförsäkringsanstalten, att
Wigert fr. o. m. den 25 februari 1947, vilken dag han avbröt arbetet, tiller -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79. 9

kännes ersättning i huvudsak jämlikt grunderna för yrkessjukdomsförsäkringslagen.
I fråga om ersättningens storlek anför anstalten:

Om yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig, skulle anstalten
fr. o. in. den 25 februari 1947, då Wigert avbröt sitt arbete, ha tillerkänt
honom hel sjukpenning med 3 kronor 50 öre för dag t. o. in. den 24 februari
1948, tre fjärdedels sjukpenning med 2 kronor 63 öre för dag^ för tiden 25
februari—24 augusti 1948 och halv sjukpenning med 1 krona 75 öre för dag
för tiden 25 augusti 1948—7 augusti 1949, hel sjukpenning med 3 kronor
50 öre för dag för tiden 8—11 augusti 1949, då Wigert varit intagen å Söderby
sjukhus, och livränta med 400 kronor för år tills vidare för tiden 12 augusti
1949—11 augusti 1951. Vid livräntans bestämmande bär yrkessjukdomen beräknats
medföra nedsättning av arbetsförmågan med 33Vs %. Wigerts arbetsförtjänst
under ett år räknat tillbaka från (lagen för första röntgenundersökningen
den 5 november 1930, då sjukdomen får anses yppad, har härvid
skäligen beräknats till 1 800 kronor. Å livräntan skulle jämlikt därom gällande
särskilda föreskrifter ha utgått dyrtidstillägg med 20 %. Efter utgången
av den tid, för vilken livränta sålunda hade tillerkänts Wigert, skulle
anstalten till prövning ha upptagit frågan om fortsatt ersättning till honom.

För det fall att Kungl. Maj:t skulle finna skäl tala för att den årliga arbetsförtjänst,
som skall läggas till grund för sjukpenningen och livräntan,
med frångående av lagens stadganden bestämmes med hänsyn tagen till den
avsevärda skillnaden mellan Wigerts arbetsinkomst vid tiden för sjukdomens
yppande och vid tiden för arbetsavbrottet — Wigerts kontanta inkomst utgjorde
för år 1929 (på grund av arbetslöshet och sjukdom var inkomsten
ovanligt låg 1930) 1 805 kronor samt för år 1946 3 665 kronor — nämner riksförsäkringsanstalten,
att den högsta årliga arbetsförtjänst, som får tagas i beräkning
vid bestämmandet av livränta enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen,
vid tiden för sjukdomens yppande utgjorde 3 000 kronor och vid tiden för
arbetsavbrottet 4 800 kronor. Enligt det sistnämnda alternativet skulle den
årliga arbetsförtjänsten ha beräknats till 3 670 kronor.

Försäkringsrådet har i nu förevarande ärende inhämtat utlåtande av docenten
A. Westergren, enligt vilken silikosdiagnosen var mycket tvivelaktig
men dock knappast (borde helt avvisas. Den föreslagna livräntesatsen ansåg
Westergren med hänsyn till det goda allmäntillståndet hög, även om silikosdiagnosen
fullt godtogs. Försäkringsrådet instämde i riksförsäkringsanstaltens
yttrande. Med anledning av vad anstalten anfört angående beräkningen
av den årliga arbetsförtjänsten erinrade rådet om socialvårdskommitténs i
februari 1949 överlämnade förslag till förordning om tillägg av statsmedel
åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete
in. m.

.*>. Ki-sättniiig till Gustav Emanuel Lindberg.

lirsättningsfrågans tidigare behandling.

Gustav Emanuel Lindberg, Söderfors, som är född 1888, har sedan 1902
varit anställd såsom gjuteriarbetare vid Söderfors bruk, tillhörigt Stora
Kopparbergs Bergslags Aktiebolag. Den 14 maj 1940 inkom till Arbetsgivar -

10

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 79.

nes ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag anmälan och läkarintyg om att
Lindberg ådragit sig silikos. I intyget uppgavs, att Lindbergs förmåga att utföra
kroppsarbete åtminstone sedan hösten 1937 varit i högre grad nedsatt.

Enligt försäkringsbolagets utredning var Lindberg under tiden 1902—
1924 sysselsatt som formare i stålgjuteri och därefter som motorvagn sförare
t. o. m. år 1939. I januari 1940 anställdes han som maskinist vid kraftstation.

I de båda sistnämnda sysselsättningarna arbetade Lindberg enligt arbetsgivarens
mening icke under sådana förhållanden, som medförde risk för uppkomsten
av silikos.

Genom beslut den 25 juni 1940 förklarade försäkringsbolaget, att, då Lindberg
icke efter yrkessjukdomsförsäkringslagéns ikraftträdande varit sysselsatt
i farligt arbete, någon ersättning enligt berörda lag icke kunde tillerkännas
honom.

Den 25 februari 1949 inkom till försäkringsbolaget ny anmälan jämte läkarintyg.
Av intyget framgick, att Lindberg, som led av alltmer tilltagande
andfåddhet även vid måttligt ansträngande arbete, sedan 1942 regelbundet
undersökts å centraldispensären i Uppsala samt att han under tiden 4 december
1948—17 januari 1949 vårdats å centralsanatoriet i Uppsala för en
vänstersidig spontanpneumothorax. Sedan Lindberg hämtat sig efter det
aktuella sjukdomstillståndet, skulle han möjligen kunna fortsätta sitt arbete
såsom elektromaskinist. Han kunde dock ej utföra tyngre sysslor på grund
av andnöd och måste anses arbetsoförmögen under ytterligare 3 månader.

Försäkringsbolaget meddelade den 28 februari 1949, under hänvisning till
sitt tidigare beslut, att någon ersättning alltjämt icke kunde tillerkännas
Lindberg. Häröver ha besvär icke anförts.

Föreliggande framställning och utlåtanden över

densamma.

Riksförsäkringsanstalten har (skr. 4/10 1949) överlämnat en av Lindberg
gjord framställning om ersättning av statsmedel i anledning av yrkessjukdomen.

Med anledning av denna ansökan har riksförsäkringsanstalten för prövning
av frågan när yrkessjukdomen skall anses yppad införskaffat samtliga utlåtanden
och röntgenbilder av Lindbergs lungor. Docenten T. Bruce, med
vilken anstalten samrått, har uttalat, att det nära nog med visshet kan sägas,
att de i röntgenutlåtande den 22 oktober 1923 beskrivna förändringarna
åtminstone delvis utgjordes av silikos.

Riksförsäkringsanstalten har anfört, att då Lindbergs yrkessjukdom får
anses yppad redan den 22 oktober 1923, är sålunda yrkessjukdomsförsäkringslagen
även av denna anledning icke tillämplig på honom.

Lindberg har vidare genom riksförsäkringsanstaltens försorg undersökts av ,
Bruce, som ansåg, att Lindberg företedde bilden av en avancerad silikos,
stadium III. Yrkessjukdomen och dess följder utgjorde enligt Bruce i och
för sig full förklaring till Lindbergs fullständiga oförmåga att utföra kroppsarbete.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Körande Lindbergs ekonomiska förhållanden har riksförsäkringsanstalten
anfört i huvudsak följande.

Lindberg, som efter den 3 september 1948 icke återgått i arbete, bär av
sjukkassa uppburit sjukpenning sedan den 4 i samma månad med 6 kronor
för dag t. o. m. den 21 november 1948. Efter sistnämnda dag utgår sjukpenningen
med 5 kronor för dag dock längst t. o. m. den 23 augusti 1950.
Därjämte åtnjuter Lindberg av sin förre arbetsgivare tills vidare fri bostad
samt mjölk och ved till nedsatt pris, vilka förmåner å orten värderas till
va 185 kronor för år. Sedan den 1 mars 1949 uppbär Lindberg folkpension
(invalidpension) med 510 kronor för år och hans maka hustrutillägg med 310
kronor för år. Lindberg har ett kapital å ca 1 000 kronor. Hustrun, som är
00 år gammal, sköter hemmet.

Riksförsäkringsanstalten tillstyrker med hänsyn till omständigheterna, att
Lindberg tillerkännes ersättning i huvudsak enligt grunderna för yrkessjukdomsförsäkringslagen.
Om storleken av den sålunda beräknade ersättningen
anför anstalten.

För tiden fr. o. in. den 4 september 1948, då Lindberg avbröt sitt arbete,
skulle riksförsäkringsanstalten ha tillerkänt honom — förutom ersättning för
erforderlig läkarvård o. d. — sjukpenning med 4 kronor 50 öre för dag
t. o. m. den 19 juli 1949 och livränta tills vidare för tiden 20 juli 1949—19
juli 1951 med 1 600 kronor för år. Vid sjukpenningens och livräntans^ bestämmande
har yrkessjukdomen beräknats medföra förlust av arbetsförmågan
och Lindbergs arbetsförtjänst under ett år, räknat tillbaka från sjukdomens
yppande den 22 oktober 1923, skäligen beräknats till 2 400 kronor. Å livräntan
skulle jämlikt därom gällande särskilda föreskrifter ha utgått dyrtidstillägg
med 20 %. Efter utgången av den tid, för vilken livränta sålunda
hade tillerkänts Lindberg, skulle anstalten till prövning upptagit frågan om
fortsatt ersättning till honom.

För det fall att Kungl. Maj:t skulle finna skäl tala för att den årliga
arbetsförtjänst, som skall läggas till grund för sjukpenningen och livräntan,
med frångående av yrkessjukdomsförsäkringslagens stadganden bestämmes
med hänsyn tagen till den avsevärda skillnaden mellan Lindbergs arbetsinkomst
vid tiden för sjukdomens yppande och vid tiden för arbetsavbrottet
— Lindbergs inkomst utgjorde för år 1947 5 107 kronor — nämner riksförsäkringsanstalten,
att den högsta årliga arbetsförtjänst, som får tagas i beräkning
vid bestämmande av livränta, vid tiden för lagens ikraftträdande
utgjorde 3 000 kronor och vid tiden för arbetsavbrottet 4 800 kronor.

Fö r sii kr in g sråd et, som hört sin medicinskt sakkunnige, docenten A. "VV estergren,
instämmer i riksförsäkringsanstaltens utlåtande i ärendet. Med anledning
av vad anstalten anfört angående beräkningen av den årliga arbetsförtjänsten
erinrar rådet om socialvårdskommitténs i februari 1949 överlämnade
förslag till förordning om tillägg av statsmedel åt vissa ersättningstagare
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

<>. Ersättning till Ingrid Oliisson.

Enligt 7
medfört en

lagen om försäkring för olycksfall i arbete utgår, då olycksfall
arbetares död, förutom begravningshjälp livräntor till vissa efter -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

levande. När äktenskapet slutits före olycksfallet utgår sålunda till den avlidnes
änka, så länge hon lever ogift, livränta å ett årligt belopp motsvarande
en tredjedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Den G juli 1949 avled montören Fred Allan Ohlsson till följd av ett den
2 i juni 1949 inträffat olycksfall. Livränta kunde icke tillerkännas den avlidnes
änka Ingrid Ohlsson, enär äktenskapet ingåtts först efter olycksfallet.

Ingrid Ohlsson har därefter hos Kungl. Maj:t gjort framställning om liv
j änta av statsmedel. Lysning till äktenskap mellan makarna hade avkunnats
den 26 juni 1949 och vigseln utsatts till den 23 juli, men i anledning av olycksfallet
hade vigseln i stället förrättats den 30 juni. Av handlingarna framgår
vidare, att den avlidne var fader till det barn, som sökanden väntade. Ingrid
Ohlsson ville därutöver som ömmande omständighet anföra, att såväl hon
som hennes avlidne make saknade föräldrar.

Över framställningen ha yttranden avgivits av riksförsäkringsanstalten och
försäkringsrådet.

Riksförsäkringsanstalten har bl. a. upplyst, att anstalten, sedan barnet blivit
fött, kommer att jämlikt olycksfallsförsäkringslagen tillerkänna det livränta
med 1 200 kronor för år räknat. Om äktenskapet ingåtts före olycksfallet,
skulle sökanden ha tillerkänts en årlig livränta att utgå fr. o. in. dagen efter
dödsfallet, så länge hon levde ogift, med 2 400 kronor för år räknat. Då enligt
anstaltens förmenande skäl tala för att sökandens framställning vinner beaktande,
tillstyrker anstalten, att åtgärder vidtagas för att bereda henne ersättning
jämlikt grunderna i olycksfallsförsäkringslagen.

Försäkringsrådets (majoriteten) utlåtande var i huvudsak av följande
lydelse.

\ ad beträffar frågan om livränta åt sökanden av statsmedel får försäkringsrådet
erinra om tre likartade fall, då riksdagen efter proposition beviljat
dylik ersättning, nämligen prop. 1944:224, p. 6:o samt 1949:40, p. 8:o och
9:o. De två förstnämnda fallen avsågo ersättning efter arbetare, som avlidit
till följd av olycksfall i arbete i statens tjänst. Såsom skäl för utgivande av
ersättning i dessa tre ärenden har åberopats bl. a., att sökandens arbetsförmåga
vore betydligt nedsatt eller att sökanden av annan anledning vore i
behov av ekonomiskt stöd.

I nu förevarande ärende ha omständigheter av sådan natur icke åberopats
och föreligger ej utredning om sökandens ekonomiska förhållanden. Med hän
syn härtill anser sig försäkringsrådet icke i ärendets föreliggande skick kunna
tillstyrka bifall till ansökningen.

Minoriteten (3 försäkringsråd och 2 andra ledamöter) instämde i riksförsäkringsanstaltens
utlåtande.

Departementschefen.

Inledningsvis torde jag få erinra, att riksdagen under senare år medgivit
ersättning av statsmedel till ett antal av silikos drabbade personer, vilka av
olika skäl icke kunnat tillerkännas ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagens
bestämmelser. Jag bortser i detta sammanhang från de fall då ersättningsanspråk
ansetts förfallet på grund av reglerna om tioårspreskription.

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Bland övriga fall ha vissa avsett personer, som icke efter ingången av år 1931,
då bestämmelserna om ersättning för silikos trädde i kraft, varit sysselsatta
i arbete där fara för sjukdomen förelegat och på denna grund ej kunnat erhålla
ersättning (bl. a. prop. 1945:173, p. 3—4, 1940:83, p. 3—6, 1947:47, p. 2—3,
1948: 62, p. 0 samt 1948: 256, p. 3). I vissa av dessa fall har också tiden mellan
det farliga arbetets upphörande och sjukdomens yppande överstigit 10 år,
i vilket fall ersättning ej heller kan utgå enligt lagen. I ett fall (prop.
1939:121, p. 3) har sjukdomen ansetts yppad före silikosbestämmelsernas
ikraftträdande den 1 januari 1931 och ersättning på denna grund ej kunnat
utgå i vanlig ordning.

De i det föregående under punkterna 1—5 återgivna framställningarna avse
likartade fall. I det under 1 behandlade ärendet (ersättning till Johannes
Karlsson) har sökanden icke efter 1934 sysselsatts i silikosfarligt arbete. Då
yrkessjukdomen icke ansetts yppad förrän 1946, har sökanden icke varit sysselsatt
i farligt arbete inom 10 år före yppandet. I de under 2 och 3 behandlade
ärendena (ersättning till Anna Kjellin och Gerhard Blomér) har den av silikos
drabbade icke varit sysselsatt i farligt arbete efter ingången av 1931. I ärendena
4 och 5 (ersättning till Gustaf Wigert och Gustav Emanuel Lindberg)
är fråga om fall där det numera upplysts, att silikos måste anses yppad före
nämnda tidpunkt. Lindberg har ej heller varit sysselsatt i silikosfarligt arbete
efter denna tidpunkt. I samtliga dessa fall föreligga enligt min uppfattning sådana
omständigheter, att starka billighetsskäl måste anses tala för att ersättning
av statsmedel beviljas. Ersättning bör utgå till Karlsson fr. o. m. den
5 oktober 1948 eller den dag då hans ansökan inkom till riksförsäkringsanstalten,
till Anna Kjellin fr. o. m. den 15 mars 1948 eller dagen efter
hennes makes död samt till envar av Blomér, Wigert och Lindberg fr. o. m.
den av riksförsäkringsanstalten angivna dag, då hans arbete upphörde.

I detta sammanhang torde jag få anföra följande. En reservant inom försäkringsrådet
har i anledning av det under 1 behandlade ärendet uttalat, att
om ersättning till silikossjuka personer, som icke äro berättigade till ersättning
enligt lagen, finnes böra utgå av allmänna medel, denna fråga lämpligen
bör lösas genom en allmän författning i ämnet. Sedan riksdagen numera
medgivit, att ersättning av statsmedel må utgå i ett icke obetydligt antal
silikosfall, där ersättning enligt lagen icke kunnat medges, tala otvivelaktigt
vissa skäl för en mera generell reglering av dessa ersättningsfrågor. En sådan
reglering har genom beslut av 1949 års riksdag tillkommit i fråga om de fall
då ersättningsanspråk förfallit på grund av bestämmelserna om tioårspreskription.
Det synes emellertid önskvärt, att frågan om en mera vidsträckt
reglering får anstå intill dess att socialvårdskommittén framlagt förslag till
ny lagstiftning på ifrågavarande område.

I tre av ärendena har ifrågasatts, att ersättning skall utgå med viss avvikelse
från grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

I det under 2 behandlade ärendet har riksförsäkringsanstalten sålunda föreslagit,
att livränta till den av yrkessjukdomen drabbades änka, Anna Kjellin,

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

skall utgå jämlikt nu gällande regler med 300 kronor för år i stället för med 112
kronor 50 öre, vilket belopp skulle utgå i enlighet med de vid tiden för sjukdomens
3’ppande gällande bestämmelserna. Detta förslag har avstyrkts av
försäkringsrådet. Med hänsyn till vad som upplysts rörande Anna Kjellins
hälsotillstånd och ekonomiska förhållanden ansluter jag mig till det av riksförsäkringsanstalten
framlagda förslaget och förordar alltså, att livräntan bestämmes
till 300 kronor för år.

Livränta och annan ersättning till den som drabbats av silikos skall beräknas
på grundval av hans arbetsinkomst under året närmast före yppandet,
liiksförsäkringsanstalten har emellertid beträffande Wigert och Lindberg
(p. 4 och 5) berört den avsevärda skillnaden mellan deras arbetsinkomster
vid tiden för sjukdomens yppande och vid arbetsavbrottet. Försäkringsrådet
har i denna del hänvisat till socialvårdskommitténs förslag om särskilda
tillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare. Kungl. Maj:t har den 3 februari
1950 beslutat förelägga riksdagen förslag på grundval av socialvårdskommitténs
betänkande i ämnet. Om sådana tillägg beräknas å de livräntor, som kunna
komma att tillerkännas Wigert och Lindberg med utgångspunkt från deras
arbetsinkomster när sjukdomen yppades, medför detta emellertid ett avsevärt
ogynnsammare resultat, än om livräntorna beräknas å arbetsinkomsterna
vid den tidpunkt då sökandena nödgades avbryta arbetet. Billighetsskäl
synas tala för att ersättningarna här bestämmas på grundval av arbetsinkomsten
under året före arbetsavbrottet. Jag vill hänvisa till att ett liknande
fall behandlades i propositionen 1947:47, p. 4.

Från här föreslagna ersättningar torde i enlighet med förslag från riksförsäkringsanstalten
böra avdragas belopp, som under berörda tid svara mot
dels vad från erkänd sjukkassa utgivits eller kan komma att utgivas till följd
av ifrågavarande yrkessjukdom, dels ock den minskning i folkpensionsförmåner,
som skulle ha inträtt därest ersättning tidigare utgått.

Vad härefter angår det under punkt 6 återgivna ärendet (ersättning till
Ingrid Ohlsson) synas även i detta fall billighetsskäl tala för bifall till framställningen.
Jag tillstyrker därför, att Ingrid Ohlsson tillerkännes livränta axstatsmedel
med 2 400 kronor för år att utgå fr. o. m. den 7 juli 1949 så länge
hon lever ogift.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva

att av det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersätt
ningar i anledning av olycksfall i arbete in. m. må utbetalas

1) i anledning av den yrkessjukdom, som Johannes Karlsson
ådragit sig, för tiden fr. o. m. den 5 oktober 1948, ersättning med
belopp, som skulle hava utgått, därest lagen den 14 juni 1929
om försäkring för vissa yrkessjukdomar varit tillämplig å sjukdomsfallet; -

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

15

2) till Anna Kjellin i anledning av den yrkessjukdom, som
hennes avlidne man August Gunnar Kjellin ådragit sig, så länge
hon lever ogift, en livränta å 300 kronor för år, räknat fr. o. m.
den 15 mars 1948;

3) i anledning av den yrkessjukdom, som Gerhard Blomér
ådragit sig, för tiden fr. o. m. den 7 november 1947, ersättning
med belopp, som skulle hava utgått, därest lagen den 14 juni
1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar varit tillämplig å
sjukdomsfallet;

4) i anledning av den yrkessjukdom, som Gustaf Wigert ådragit
sig, för tiden fr. o. in. den 25 februari 1947, ersättning med belopp,
som skulle hava utgått, därest lagen den 14 juni 1929 om
försäkring för vissa yrkessjukdomar varit tillämplig å sjukdomsfallet
och Wigerts årliga arbetsförtjänst därvid beräknats till
3 670 kronor;

5) i anledning av den yrkessjukdom, som Gustav Emanuel
Lindberg ådragit sig, för tiden fr. o. in. den 4 september 1948,
ersättning med belopp, som skulle hava utgått, därest lagen den
14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar varit tilllämplig
å sjukdomsfallet och Lindbergs årliga arbetsförtjänst
därvid beräknats till 4 800 kronor;

6) till Ingrid Ohlsson i anledning av det olycksfall, som
hennes avlidne man Fred Allan Ohlsson ådragit sig, så länge
hon lever ogift, en livränta å 2 400 kronor för år, räknat fr. o. m.
den 7 juli 1949.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bengt August insson.