Kungl. Maj.ts proposition nr 77.
1
Nr 77.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats;
given Drottningholms slott den 10 februari 1950.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om rätt för hantverkare att sälja gods
som ej avhämtats.
GUSTAF.
Herman Zetterberg.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
För närvarande gäller att hantverkare, som på beställning utfört arbete
på en lös sak, har rätt att hålla kvar godset till dess han får betalt för sitt
arbete. Däremot äger hantverkaren icke sälja godset och uttaga sin fordran
ur köpeskillingen. För att avveckla rättsförhållandet med en betalningsförsuinlig
kund måste hantverkaren ansöka om betalningsföreläggande eller
eventuellt stämma kunden. Med hänsyn till de obetydliga värden det här
vanligtvis rör sig om äro dessa utvägar emellertid ofta alltför kostnadskrävande
och besvärliga. Från hantverkarhåll har man därför begärt en särskild
lagstiftning i syfte att råda bot på de betydande olägenheter av olika
slag som drabba hantverkare och mindre industriidkare genom att beställare
av arbeten icke inom rimlig tid hämta och betala de beställda arbetena.
I förevarande proposition föreslås nu en dylik lagstiftning.
Förslaget innebär att hantverkaren, sedan sex månader förflutit från det
arbetet slutfördes och fordringen förföll till betalning, skall äga sälja godset
och uttaga sin fordran ur köpeskillingen eller, om godset uppenbarligen
saknar saluvärde, bortskaffa detsamma. För att godset skall få säljas eller
1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 77.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
bortskaffas kräves emellertid enligt förslaget ytterligare, att hantverkaren
minst två månader i förväg anmanat beställaren att lösa godset. Försäljning
skall i princip ske på offentlig auktion, men det föreslås att försäljning
i vissa särskilt angivna fall i stället skall få äga rum under hand. Eventuellt
överskott skall utan dröjsmål tillställas beställaren.
Lagen avses skola träda i kraft den 1 januari 1951 och äga tillämpning
även om arbetet utförts dessförinnan.
Kungl. Maj.ts proposition nr 77.
3
F örsla gtill
Lag
om
rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Har hantverkare fordran för arbete på annans sak, som han äger att till
säkerhet för sin fordran kvarhålla, och hava sex månader förflutit efter det
arbetet slutfördes och fordringen förföll till betalning, äger hantverkaren
i enlighet med vad nedan stadgas sälja godset och uttaga sin fordran ur
köpeskillingen eller, om godset uppenbarligen saknar saluvärde, bortskaffa
detsamma.
2 §•
Godset må ej säljas eller bortskaffas, utan att hantverkaren minst två
månader i förväg men efter det arbetet slutfördes och fordringen förföll
till betalning anmanat beställaren att lösa godset vid äventyr att detsamma
eljest efter viss angiven tid kominer att säljas eller, om så är hantverkarens
avsikt, bortskaffas.
Är anmaningen i rekommenderat brev avlämnad å postanstalt inom riket
för befordran till den adress beställaren uppgivit eller, om adressen vid
tiden för anmaningen hantverkaren veterligt var en annan, till denna adress,
skall hantverkaren anses hava fullgjort vad på honom ankommer.
3 §•
Är fråga varav rätten att sälja eller bortskaffa godset beror föremål för
rättegång eller eljest för prövning i laga ordning, må, innan tvisten avgjorts,
vad i denna lag stadgas icke föranleda godsets försäljning eller bortskaffande.
i §•
Försäljning skall ske på offentlig auktion. Är det uppenbart, att hantverkarens
fordran jämte de med auktionen förenade kostnaderna ej skulle
kunna utgå ur köpeskillingen, må försäljning i stället äga rum på annat
lämpligt sätt.
Om tid och plats för auktion skall hantverkaren, såvitt ske kan, i god
tid förut underrätta beställaren.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
ö §•
Där annan än beställaren, hantverkaren veterligt, är ägare till godset,
skall hantverkaren, såvitt ske kan, i god tid tillställa ägaren underrättelse
dels om den tid efter vilken godset kan komma att säljas eller bortskaffas
dels ock om tid och plats för auktion.
6 §•
Överstiger köpeskillingen, efter avdrag av kostnaderna för försäljningen,
hantverkarens fordran, skall hantverkaren utan dröjsmål tillställa beställaren
överskottet, såframt ej överskottet betalas till annan, som äger bättre
rätt därtill, eller beloppet nedsättes i allmänt förvar i enlighet med vad därom
är stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951 och skall äga tillämpning
även om arbetet beställts dessförinnan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
5
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Drottningholms
slott den 28 oktober 1949.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,
Ericsson, Weijne, Kock, Andersson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för handelsdepartementet fråga angående lagstiftning
om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats samt anför
följande.
I skrivelse den 5 februari 1943 har Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
hemställt om lagstiftning till undanröjande av de olägenheter
och förluster, som drabbade hantverkare och mindre industriidkare genom
att beställare av arbeten icke inom rimlig tid hämtade och betalade de beställda
arbetena. I skrivelsen framhåller organisationen, att jämlikt köplagen
tillverkare av beställda nya ting i viss mån skyddades, därest tillverkaren
bestått materialet, men att en hantverkare, som lagat en gammal sak,
icke hade någon vägledande bestämmelse för de oerhört talrika fall, då ägaren
till den bearbetade varan underläte att lösa ut denna.
I anledning härav har häradshövding E. Thomasson inom justitiedepartementet
utarbetat en den 15 november 1945 dagtecknad promemoria angående
lagstiftning om rått för hantverkare att sälja gods, som är kvar hos honom,
med utkast till lag i ämnet. Sedan yttranden inhämtats över promemorian
samt ärendet blivit föremål för ytterligare överväganden inom departementet,
anhåller jag att nu få upptaga det till behandling.
Behovet av lagstiftning.
För att belysa behovet av lagstiftning har hantverksorganisationen åberopat
framställningar från olika till organisationen anslutna förbund. I dessa
framhålles, att stora förluster åsamkades förbundens medlemmar genom att
kunder icke betalade reparationsarbeten samt att medlemmarna även på annat
sätt hade olägenheter av att gods, varå reparationsarbeten utförts, icke
hämtades. Sålunda anför Sveriges skomakarmåstarförbund, att dess 3 200
medlemmar uppskattningsvis torde ha icke hämtade arbeten för minst 100
kronor per medlem stående i verkstadslokalerna; till stor del bestode de icke
hämtade skodonen av pjäxor, vilka under eftervintern eller förvåren lämnats
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 77.
in till reparation och sedan finge stå kvar till hösten eller senare, om de någonsin
hämtades. Skomakarmästarförbundet framhåller vidare, att dess medlemmar
i anledning av dessa kundernas försummelser torde förlora 10 000-tals kronor årligen, att medlemmarna icke tillhörde befolkningens mest bärkraftiga
skikt samt att värdet av skodonen, innan dessa lämnades in för reparation,
i många, kanske de flesta fallen understege värdet av reparationen.
Sveriges bokbinderiidkareförening påpekar bland annat, att bokbindaren
mången gång måste hyra dyrbara lokaler för bl. a. förvaring av icke hämtade
böcker. Föreningen anför vidare, att det kunde inträffa, att en beställare
för att uppnå ett billigt pris beordrade bindning av en större upplaga av en
bok och uttoge endast en del, medan resten finge ligga kvar. Att kunna befria
sig från dessa upplagor, t. ex. genom försäljning eller t. o. m. genom
makulering, skulle säkert i längden ställa sig billigare för bokbindaren än
att dessa partier i det oändliga upptoge ett dyrbart utrymme. Föreningen påpekar
även, att bokbindaren hade att bekosta försäkringar. Sveriges skrädderiidkares
samarbetskommitté påpekar, att klädesplagg, lämnade till renovering,
ofta finge hänga i åratal utan att ägaren läte höra av sig. Skräddaren
finge stå risken av att plaggen bleve omoderna och fölle i värde, varigenom
den säkerhet, som kunde ligga i att skräddaren finge behålla plaggen tills
dessa betalats, bleve mindre värd. Sveriges glasmästeri- & förgylleriidkares
riksförbund, Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund, svenska optikerföreningen
och Sveriges sadelmakeri- och tapetserarmästares riksförbund
framhålla, att de lojala kunderna bleve lidande i följd av nu anmärkta missförhållanden.
Vidare påtalas att under tider, då det vore svårt att skaffa
reparationsmaterial, detta material kunde bli använt på reparation av gods,
som finge stå kvar hos hantverkaren. — Kostnaderna för godsets vård påpekas
från flera håll. I några framställningar framhålles risken för hantverkaren
att, om han till sist gör sig av med gods, som enligt hans mening är värdelöst
eller som han antager kunden ha avstått ifrån, kunden till sist ändock
kommer och gör anspråk på godset. Flera sammanslutningar — t. ex. Sveriges
urmakareförbund och bokbinderiidkareföreningen — åberopa, att hantverkaren
lede stora ränteförluster; han måste betala arbetsmaterial samt vecka
för vecka arbetslöner till sina anställda men kunde sedan i åratal få ligga ute
med dessa pengar. Svenska fotografernas förbund anför, att många beställda
och utförda fotografier aldrig hämtades, men att, då dessa fotografier hade
värde endast för beställaren, det icke funnes någon möjlighet för förbundets
medlemmar att genom lagstiftning bli skyddade mot förluster. Förbundet
Sveriges skönfårgerier & kemiska tvättanstalter framhåller, att vid de kemiska
tvättanstaltema liksom vid varje tvättinrättning kunder ofta underläte att
hämta och utlösa till behandling inlämnat gods, varjämte gods, som anstalten
mottagit till förvaring, icke alltid hämtades på avtalad tid; fabrikerna och
verkstäderna hade därför kostnader för förvaring och tillsyn av godset, i regel
utgörande textilier och pälsvaror, som lätt toge skada av exempelvis mal
eller värme. Föreningen meddelar, att en praxis nu hölle på att utbilda sig
i det att fabrikanterna vid mottagandet av gods uppställde som villkor, att
Kungl. Maj.ts proposition nr 77.
7
om mottaget gods ej avhämtades tre månader efter inlämnandet eller, om viss
förvaringstid avtalats, tre månader efter dess utgång, fabriken ej längre ansvarade
för godset och förbehölle sig rätt att utan att därom underrätta kunden
förfoga över godset, liksom att ur godset utan redovisningsplikt efter
gottfinnande bereda sig betalning för sitt arbete och kostnader. Föreningen
anför, att vissa svårigheter yppade sig när det gällde att delgiva kunderna
detta villkor och att man förutsatte, att beställaren hade sig själv att skylla,
om han icke toge reda på villkoren.
Promemorian.
Vad angår innehållet i gällande rätt erinras i promemorian
till en början om stadgandet i 2 § köplagen, enligt vilket de för köp av lös
egendom gällande reglerna skola vara tillämpliga på vissa arbetsbeting. Det
heter i promemorian härom:
I 2 § köplagen stadgas, att därest man betingar sig av annan, att han skall
mot vederlag i penningar något förfärdiga och ämnet därtill bestå, beställningen
skall anses såsom köp av lös egendom; dock ej där fråga är om uppförande
av hus, vattenverk eller annan byggnad. Beträffande dylika, såsom
köp av lös egendom ansedda beställningar äro köplagens regler alltså tilllämpliga.
Enligt 28 § gäller, att om köpeskillingen ej varder i rätt tid erlagd
eller åtgärd, varav dess utbekommande må bero, av köparen (beställaren)
vidtagen, det ankommer på säljaren (tillverkaren), huruvida han vill häva
köpet eller kräva dess fullgörande, dock att, där dröjsmålet är av ringa betydelse,
köpet ej må hävas, med mindre det är att hänföra till handelsköp.
I 33 § stadgas vidare, att om köparen (beställaren) underlåter att i rätt tid
avhämta eller mottaga godset eller om godset i följd av annat dröjsmål från
hans sida ej varder till honom utgivet, säljaren (tillverkaren) i regel är pliktig
att taga vård om godset intill dess dröjsmålet upphör eller han utövar den
rätt att häva köpet, som enligt 28 § må tillkomma honom. Kan i fall som
avses i 33 § säljaren (tillverkaren) ej utan väsentlig kostnad eller olägenhet
fortfara med godsets vårdande eller förfogar ej köparen (beställaren) över
godset inom skälig tid efter det han blivit därom tillsagd, äger säljaren (tillverkaren),
enligt stadgande i 34 §, låta det för köparens (beställarens) räkning
säljas å offentlig auktion; säljaren (tillverkaren) skall dock, såvitt ske
kan, i god tid giva köparen (beställaren) underrättelse om tid och plats för
auktionen. Kan ej försäljning sålunda ske -— heter det vidare i 34 § — eller
är uppenbart, att de med försäljningen förenade kostnader ej skulle kunna
ur köpeskillingen utgå, äger säljaren (tillverkaren) bortskaffa godset.
I promemorian anföres härefter att tillverkaren alltså, i de fall då köplagen
vore tillämplig, hade möjlighet att låta å offentlig auktion sälja godset
för beställarens räkning. Vore köplagen däremot icke tillämplig, hade tillverkaren
icke möjlighet att uttaga sin fordran genom att sälja godset. Han
vore visserligen icke skyldig att lämna ut godset förrän han fått sin betalning,
och vid konkurs eller utmätning ägde han jämlikt 17 kap. 3 § tredje
stycket handelsbalken förmånsrätt i godset. Underläte emellertid beställaren
att hämta godset, funnes icke någon lagregel om att hantverkaren hade rätt
att realisera detsamma. Ej ens det ålderdomliga, för det praktiska livet föga
användbara förfarande, som enligt 10 kap. 2 § handelsbalken stode pant
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
havare till buds, ansåges stå Öppet för hantverkaren. Ville denne utkräva sin
rätt, hade han att tillgripa handräckning för fordran1 eller att gå till rättegång.
Beträffande behovet av lagstiftning åberopas i promemorian
hantverksorganisationernas förut återgivna uttalanden. Vidare anföres, att det
syntes vara obestridligt, att avsevärda förluster och andra olägenheter vållades
hantverkarna genom att kunder i betydande omfattning underläte att betala
och hämta godset inom skälig tid från det att hantverkarens arbete utföris.
Säljare av varor och med dem jämlikt 2 § köplagen likställda tillverkare hade
i enlighet med köplagens bestämmelser i viss utsträckning beretts rättsskydd
i förevarande hänseende, medan detta ej vore fallet beträffande övriga hantverkare.
Hantverkarna i gemen hade icke genom lagstiftning beretts skydd
mot en försumlig kund, som av brist på medel, av likgiltighet eller därför att
han funne det för sig förmånligt att dröja med betalningen icke hämtade och
betalade godset inom skälig tid. Ofta hade hantverkaren i förhållande till
kunden den svagare ställningen. Det kunde visserligen sägas, att hantverkaren
kunde begära handräckning för sin fordran enligt 1937 års lag om lagsökning
och om handräckning för fordran1 eller ock stämma beställaren till domstol.
I allmänhet vore dock var och en av de fordringar, om vilka här vore
fråga, så liten, att redan ett handräckningsförfarande, som dessutom kunde
av gäldenären avvärjas genom ett naket bestridande, syntes vara en alltför
kostsam och besvärlig åtgärd. Vad särskilt anginge rättegång vid domstol vore
att märka, att de kunder, som försummade att betala och hämta godset, ofta
befunne sig i sådana ekonomiska omständigheter, att det icke funnes någon
möjlighet att av dem utfå ersättning för hantverkarens kostnader å målet,
vilka i de flesta fall skulle vida överstiga hantverkarens fordran. I någon mån
skulle hantverkarna kunna tänkas skydda sig genom att taga betalt i förskott.
Inom flertalet områden strede detta dock mot gammal sedvänja, och en fordran
på förskottsbetalning skulle ofta upptagas mindre väl av kunden. Ej
sällan kunde för övrigt så ej ske, enär priset ej kunde på förhand exakt bestämmas.
När fråga vore om en slarvig hantverkare, skulle vidare beställarens
intresse kunna betänkligt skadas av att hantverkaren fått betalt på förhand.
Hantverkare inom vissa yrkesgrenar hade, framhålles det vidare i promemorian,
sökt lösa frågan genom att med sina kunder avtala, att därest icke
beställaren inom viss tid hämtade och betalade godset, hantverkaren skulle
äga rätt att realisera godset. Ehuru det i och för sig kunde synas önskvärt att
de enskilda parterna skulle själva få reglera avtalsförhållandena efter omständigheterna
inom olika områden, syntes dock en lagstiftning här vara
påkallad. Skulle varje grupp av yrkesutövare för sig söka införa sina villkor,
komme det antagligen att bliva ganska vitt skiftande regler även inom områden,
som åtminstone ur kundernas synpunkt vore mycket närstående, och
härav kunde lätt missförstånd med åtföljande rättsförluster uppkomma. Det
kunde även väntas att villkor komme att uppställas, vilka ginge långt över
vad som kunde anses nödvändigt, stundom nog även längre än vad som i
1 Motsvaras numera av betalningsföreläggande enligt 1946 års lagsökningslag.
Kungl. Maj.ts proposition nr 77.
9
rättspraxis skulle godtagas. Villkoret komme måhända att införas bland åtskilliga
andra villkor på baksidan av ett tryckt formulär, varigenom kunden
lätt skulle komma att förbise detsamma. Det syntes därför bättre att söka lösa
frågan genom lagstiftning. Även om avtalsfrihet fortfarande finge råda, kunde
det förväntas, att lagen i de allra flesta fallen komme att reglera frågan.
I promemorian diskuteras härefter lämpligheten av att tillskapa en speciallagstiftning
för detta ändamål. Det framhålles, att väl vissa betänkligheter
kunde anföras mot att sålunda lagstifta endast beträffande en detalj rörande
arbetsbetinget. Någon allmän lagstiftning rörande arbetsbeting vore dock
icke aktuell. Den här berörda frågans lösning syntes från hantverkarnas synpunkt
vara så pass angelägen, att den icke borde anstå den obestämda, troligen
långa tid, som förflöte innan en allmän lag om arbetsbeting kunde tänkas
föreligga. Det skulle kunna tänkas, att man sökte lösa frågan genom att
utsträcka köplagen till att omfatta reparationer och andra hantverksarbeten
även när det ej vore fråga om att förfärdiga något, vartill tillverkaren bestode
ämnet. Att sålunda utvidga tillämpningsområdet för köplagen, som tillkommit
efter skandinaviskt samarbete, syntes dock vara'' en alltför långt gående
åtgärd. Därigenom skulle vissa regler komma att gälla beträffande reparationer
o. d., ehuru de icke passade därför, och för dessa avtal om reparationer
skulle åtskilliga lagrum ehuru obehövliga bli att beakta av parterna i dessa
mestadels enkla avtal.
Angående förslagets allmänna utformning anföres i promemorian,
att en lagstiftning i ämnet borde inriktas på att införa enkla och lätthanterliga
regler. Avtal om reparation av skodon, kläder och klockor, bindning av
böcker o. s. v. inginges praktiskt taget alltid helt formlöst och i regel endast
i närvaro av parterna. Ofta hade varken beställaren eller hantverkaren någon
nämnvärd kännedom om gällande rättsregler. En invecklad lagstiftning
skulle å ena sidan för många hantverkare bliva en död bokstav och å
andra sidan, i den mån den komme att tillämpas av hantverkarna, kunna
för kunderna, på grund av deras okunnighet om lagen, medföra obilliga
förluster.
Vid denna lagstiftning måste man, framhålles det vidare i promemorian,
av hänsyn till kunderna gå fram försiktigt. Många av kunderna tillhörde
de mindre bemedlade i samhället och kunde alltså behöva skydd gentemot
oskäliga åtgärder från en hantverkares sida; skydd för kunderna vore ofta
särskilt påkallat, när det vore fråga om kläder, skodon och andra till livets
nödtorft hörande ting.
De av hantverksorganisationen framförda önskemålen avsåge att giva
hantverkaren rätt att, efter det skälig tid förflutit, under så enkla former
som möjligt avyttra godset, varefter hantverkaren knnde ur köpeskillingen
få betalt för sin fordran. Att medgiva en sådan försäljningsrätt syntes i och
för sig icke böra möta några större betänkligheter, allenast tillräckligt restriktiva
villkor uppställdes för åtgärden och beställaren gjordes underkunnig
om denna hantverkarens rättighet.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
I fråga om den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde
anföres i promemorian, att det icke ansetts påkallat att i denna begränsade
lag bestämma begreppet hantverkare. Lagen omfattade icke blott sådana
mindre yrkesutövare, vilka man i dagligt tal främst avsåge med ordet hantverkare,
utan även yrkesutövare vilka dreve rörelse i större skala. Uttrycket
hade i förslaget samma innebörd som i 17 kap. 3 § handelsbalken.
Enligt vad i promemorian uttalas vore det självfallet, att försäljningsrätten
endast borde omfatta sådant gods, som vore kvar hos hantverkaren. Lämnade
en hantverkare ut gods innan han fått betalt, måste han, i likhet med
den som sålde på kredit, finna sig i att han endast kunde rikta ett betalningskrav
mot beställaren. Någon särskild förmånsrätt i gods, som utlämnats på
kredit, eller i annan gäldenärens egendom kunde icke ifrågakomma. Ej
heller kunde lagstiftningen ge hantverkaren något skydd, om godset saknade
försäljningsvärde. Eftersom t. ex. fotografier i allmänhet hade värde
endast för beställaren, finge en fotograf, som ej toge betalt i förskott, stå
risken av att beställaren ej kunde betala de framställda fotografierna. En
hantverkare, som reparerade för högre kostnad än värdet av det reparerade
godset, finge för sin fordran i vad den överstege godsets värde endast ett
vanligt betalningsanspråk mot beställaren. Där godset saknade försäljningsvärde,
borde hantverkaren, i likhet med vad som enligt 34 § köplagen vore
tillåtet för en säljare, äga att, i stället för att sälja godset, bortskaffa detsamma.
I promemorian påpekas, att någon särskild påföljd ej syntes böra stadgas
för en beställare som, ehuru han betalt hantverkaren, underläte att hämta
godset. Av hantverksorganisationemais tidigare uttalanden framginge visserligen,
att kostnad och annan olägenhet kunde vållas en hantverkare genom
att godset, ehuru betalt, dock finge ligga kvar hos honom. Orsaken till att
gods låge kvar hos en hantverkare finge dock i de flesta fall anses vara, att
beställaren icke kunde eller icke ville betala. Om än detta icke alltid vore
fallet, syntes olägenheterna av att visst gods finge ligga kvar, ehuru det vore
betalt, icke vara så stora att ett särskilt lagstadgande behövdes. Inom vissa
områden — t. ex. bokbinderiet — borde det åtminstone för större beställningar
vara möjligt att ordna saken genom en särskild regel i avtalet.
Enligt promemorian borde, för att hantverkarens försäljningsrätt skulle
inträda, krävas att viss längre tid förflutit sedan fordringen förfallit
till betalning. Till stöd därför anföres:
Såsom villkor för att hantverkaren skall äga göra sig av med gods som är
kvar hos honom bör först och främst krävas, att beställaren försummat att
lösa godset. Det bör dock ingalunda vara tillräckligt med att beställaren underlåtit
att betala på den dag då han betingat sig att få hämta godset. Ett
avtal om att t. ex. ett par skodon skulle repareras till viss dag innebär icke,
att kunden är skyldig att betala just den dagen. Han kan dröja något och
han behöver icke visa något skäl för dröjsmålet; det räcker med att han
själv finner det icke passa honom att komma till hantverkaren den bestämda
dagen. Och skulle kunden t. ex. resa bort, kan han vänta med betalningen
någon kortare tid utan att skomakaren rimligen kan framställa erm
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
11
rån däremot. Ofta bestämmes icke någon viss dag, då arbetet skall vara
färdigt. Icke sällan förskjutes eu först angiven dag genom att hantverkaren
icke blir färdig. Innan kunden skall ådraga sig den påföl jden, att skomakaren
iiger sälja skodonen, måste en ganska lång tid ha förflutit. Vad som
bör anses vara skälig tid kan vara mycket olika i olika fall. Det torde emellertid
vara en olöslig uppgift att söka stadga olika tider för olika hantverk.
Härav skulle dessutom lätt vållas oreda. Beträffande samtliga hantverk bör
därför lämpligen stadgas eu och samma tid. Parterna böra dock bibehållas
vid rätt att överenskomma om en annan tidrymd. Av hänsyn främst till de
kunder, som äro i små omständigheter, lärer tiden böra sättas så lång som
sex månader. 1 så fall komma endast de klart försumliga att drabbas av påföljden.
Tiden bör räknas från det hantverkarens arbete blivit färdigt. Har
hantverkaren medgivit senare förfallodag än den då arbetet är färdigt, torde
dock tiden böra räknas från förfallodagen. Det kan tydligen för hantverkaren
vara svårt att visa när arbetet blivit färdigt. Därest annat icke framgår
av omständigheterna, torde emellertid i regel kunna antagas att arbetet blivit
färdigt å den i avtalet bestämda dagen.
I promemorian förordas, att viss a n m a n i n g skall tillställas beställaren,
innan försäljningsrätt inträder. Härom uttalas följande.
I många fall torde påföljden av en betalningsförsummelse icke stå klar för
beställaren. Kunden skulle därför kunna av ren okunnighet utsätta sig för
risken att förlora sin egendom. För att hindra detta bör krävas, att rätt för
hantverkaren att avyttra godset skall finnas endast därest hantverkaren tillställt
beställaren ett meddelande, innehållande en anmodan att betala godset
jämte uppgift om påföljden av att godset icke betalas i tid. Härvid bör det
huvudsakliga innehållet i lagrummen tydligt angivas.
Detta meddelande bör komma beställaren tillhanda ej för kort tid innan
godset må säljas. Han bör nämligen efter anmaningen ha skälig tid på sig
för att skaffa pengar till betalningen, ordna med godsets hämtning etc. Två
månader synes vara en tillräckligt lång frist för detta ändamål.
Å andra sidan torde meddelandet böra givas först efter det arbetet avslutades
och fordringen förföll till betalning. Innan betalningsförsummelse föreligger
saknar nämligen hantverkarens försäljningsrätt aktualitet. Därest meddelande
om hantverkarens möjlighet att sälja godset finge lämnas tidigare,
skulle detta kunna tänkas ske redan i samband med avtalets ingående, ehuru
det då vore ovisst om försäljningsrätten i framtiden skulle behöva göras gällande.
Det är tydligt, att en vid denna tidpunkt lämnad underrättelse om den
risk som beställaren löper vid eventuell betalningsförsummelse icke kan anses
tillfyllest. En skriftlig underrättelse om försäljningsrätten, som lämnas
beställaren vid godsets överlämnande för reparation, kan lätt undgå att uppmärksammas
av beställaren. Härtill kommer att beställaren lätt skulle kunna
göra en obillig förlust i sådana fall, då han av ren glömska försummat att
lösa godset men skulle ha gjort detta, om han blivit påmint.---
Känner hantverkaren ej beställarens adress, kan han ej sända anmaningen,
och han kan då alltså icke utnyttja lagstiftningens fördelar. En hantverkare
bör därför anteckna beställarens namn och adress. Lämpligt är att detta
göres på särskilda tudelade blanketter, av vilka beställaren vid godsets avlämnande
för reparation får eu del och hantverkaren sätter den andra delen
på godset. En dylik anordning tillämpas redan inom flera yrkesfack^ och
den är i allmänhet ägnad att befordra ordning och reda. För att utgångspunkten
för sexmånadersfristen skall kunna lättare bestämmas, är det även
önskvärt att hantverkaren å blanketten angiver när arbetet skall vara iärdigt.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 77.
För att en hantverkare skall kunna utnyttja fördelarna av den föreslagna
lagstiftningen måste han således underkasta sig visst besvär. Lagstiftningen
är emellertid tillkommen till hans egen förmån. Vill han icke underkasta sig
besväret, är han icke tvungen därtill. Att han i troligen många fall icke kommer
att anse det vara mödan värt att sända anmaning torde bli ofrånkomligt,
men detta bör icke hindra en lagstiftning för de fall, där det är fråga om gods
som är värt besväret.---
Man kan räkna med att hantverkarnas olika organisationer komma att
verka för att de föreslagna bestämmelserna bli kända och rätt tillämpade av
hantverkarna. Formulär för anmaning torde komma att tillhandahållas av
organisationerna. Det är viktigt, att dessa anmaningar icke bli vidlyftigare
än nödvändigt, enär eljest uppmärksamheten skulle kunna dragas från det
i detta sammanhang väsentliga.
I promemorian anföres vidare, att det vid arbetsbeting kunde uppkomma
varjehanda tvistefrågor, t. ex. om priset, om fordringarna på arbetets
utförande, om bevisskyldigheten för avtalets innehåll etc. Det kunde icke bli
fråga om att i promemorian gå in på dessa frågor, vilka icke vore direkt lösta
i lag, ehuru i många hänseenden köplagens bestämmelser syntes vara analogt
tillämpliga. Orsaken till att en beställare ej betalade och hämtade en sak
kunde emellertid vara, att han icke ansåge sig vara skyldig att betala vad
hantverkaren begärde; beställaren ansåge t. ex. att avtal träffats om lägre
pris än det begärda, att arbetet icke vore rätt utfört etc. Dessa frågor ha dock
icke ansetts påkalla särskilda bestämmelser i nu förevarande sammanhang.
I promemorian föreslås icke några uttryckliga regler rörande påföljden
av att hantverkaren överskrede sin försäljningsrätt. Ett sådant överskridande
kunde enligt vad i promemorian uttalas vara för handen t. ex. om hantverkaren,
då tvist rådde om arvodets storlek, läte sälja godset, ehuru beställaren
redan erlagt vad som rätteligen tillkomme hantverkaren. Ett annat fall av
överskridande av försäljningsrätten vore, att hantverkaren sålt eller bortskaffat
godset utan att i rätt tid dessförinnan ha anmodat beställaren att gälda
arvodet. I de fall, då hantverkaren sålunda överskrede sin befogenhet, kunde
skadeslåndsskyldighet uppkomma gentemot beställaren.
Beträffande sättet för försäljningen anföres i promemorian, att
som huvudregel syntes böra upptagas att godset skulle säljas på offentlig
auktion. I alla de fall då godsets värde vore ringa — värdet vore ofta endast
något eller några 10-tal kronor eller kanske ännu lägre — innebure emellertid
ett sådant försäljningssätt alltför stor omgång. Hantverkaren syntes alltså
böra tillerkännas rätt att i dessa fall sälja godset på annat lämpligt sätt. Vad
som skulle anses vara ett ringa värde på godset kunde icke lämpligen angivas
i lagen. Då grunden för den särskilda regeln om försäljning på annat
sätt än på auktion vore den, att försäljning på auktion ofta vore för omständlig
och kostbar i förhållande till vad godset kunde inbringa, kunde härur
hämtas ledning för bedömandet. I regel syntes t. ex. sådant gods som skodon
och kläder kunna säljas under hand. Hantverkaren borde i tveksamma fall i
sitt eget intresse iakttaga försiktighet innan han utan beställarens medgivande
sålde godset annorledes än på offentlig auktion, enär hantverkaren eljest kunde
ådraga sig skadeståndsskyldighet gentemot beställaren.
Kungl. Maj.ts proposition nr 77.
13
När försäljningen skall ske på auktion, skall beställaren — ehuru han
redan fått anmaning att betala — enligt promemorian underrättas om tid
och plats för auktionen, så att han vid denna kan bevaka sina intressen. I
promemorian anmärkes, att det även för hantverkaren kunde vara förmånligt,
att beställaren ropade på auktionen, enär godset oftast hade högre värde
för honom än för någon annan.
Försäljningen skall enligt promemorian äga rum för beställarens räkning.
Det belopp som influtit vid försäljningen skall alltså slutligen komma denne
till godo. I promemorian framhålles emellertid, att hantverkaren icke vore
skyldig att utbetala detsamma i dess helhet till beställaren utan ägde att av
köpeskillingen behålla vad som motsvarade hans fordran hos beställaren
jämte kostnader i anledning av försäljningen, medan överskottet skulle utbetalas
till beställaren. Det syntes böra åläggas hantverkaren att, när överskott
uppkomme, utan anmaning från beställarens sida tillställa denne beloppet.
Detta syntes i flertalet fall lämpligen kunna ske genom att beloppet
översändes per postanvisning eller postgiro, varvid hantverkaren ägde avdraga
postportot. Främst av praktiska skäl vore det icke möjligt att stadga
skyldighet för hantverkaren attt hålla medlen åtskilda från hans egna tillgångar,
men olägenheten av att så ej kunde ske syntes ej bli stor, om man
ålade hantverkaren att utan dröjsmål sända överskottet till beställaren. Åven
om skyldighet att hålla pengarna avskilda ej stadgades, kunde hantverkaren
enligt 22 kap. 1 § strafflagen bliva förfallen till straff, om han ej kunde redovisa
beloppet.
Enligt promemorian skall hantverkaren i fråga om föreskriven anmaning
till beställaren att gälda arvodet och underrättelse om tid och plats för auktionen
anses hava fullgjort vad på honom ankommer, om anmaningen avsänts
i rekommenderat brev. Härom anföres i promemorian, att anmaningen till
beställaren måste göras bevisligen, men att det borde vara till fyllest, om
den sänts i rekommenderat brev. Som beställare borde hantverkaren, om
han vore i god tro, få betrakta den person som, utan att angiva annan som
beställare, lämnat godset till honom. I
I enlighet med vad sålunda anförts i promemorian har utarbetats ett utkast
till lag angående hantverkares rätt att sälja gods, som är kvar hos
honom, vilket fogats som bilaga till promemorian.
Enligt utkastets 1 § skulle hantverkare, där han hade att fordra arvode
för arbete å annans sak och beställaren försummade att lösa godset, äga sälja
godset för beställarens räkning sedan minst sex månader förflutit från det
arbetet avslutades och fordringen förföll till betalning. För att försäljning
skulle få äga rum skulle dock hantverkaren hava minst två månader därförinnan
anmanat beställaren att gälda arvodet vid påföljd att godset eljest
såldes eller bortskaffades. I utkastets 2 § upptagas bestämmelser om godsets
försäljning. I första hand skulle gälla, alt godset skulle säljas på offentlig
auktion, varvid det ålåge hantverkaren att i god tid underrätta beställaren
om tid och plats för auktionen. Vore godsets värde ringa, finge försäljning
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 77-
ske på annat lämpligt sätt. överstege försäljningssumman hantverkarens
fordran jämte kostnaderna för försäljningen, skulle hantverkaren vara skyldig
att utan dröjsmål tillställa beställaren överskottet. I utkastets 3 § föreslås,
att om godset uppenbarligen saknade försäljningsvärde, hantverkaren skulle,
i stället för att sälja godset, äga bortskaffa detsamma. Slutligen föreslås i 4 §
ett stadgande av innehåll, att anmaning att gälda arvodet liksom underrättelse
om auktionen skulle anses fullgjord om den avsänts i rekommenderat
brev.
I promemorian föreslås, att lagen skall träda i kraft den 1 januari 1947.
För att bestämmelserna skulle hinna bliva kända borde en icke alltför kort
tid förflyta från lagens utfärdande till dess ikraftträdande. Även utan särskilt
stadgande syntes vara klart, att lagen skulle äga tillämpning, även om
avtalet om reparation eller ändring av saken i fråga träffats före ikraftträdandet.
Yttranden.
över promemorian ha yttranden inhämtats från Svea hovrätt, Göta hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för övre Norrland, kommerskollegium,
överståthållarämbetet och länsstyrelserna i Stockholms,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands lån. Vidare ha yttranden
efter remiss avgivits av föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen
Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges industriförbund samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.
Kommerskollegium har vid sitt yttrande fogat särskilda yttranden
från småföretagsutredningen samt hand el sk amr ar na i Stockholm,
Skåne, Göteborg och Gävle. Hantverksorganisationen har vid sitt yttrande fogat
särskilda yttranden från följande till densamma anslutna yrkesförbund: bilverkstädernas
riksförbund, Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund, Sveriges
kopparslagaremästare förening, Sveriges körsnårsmästare förening, Sveriges
skomakarmåstarförbund, Sveriges skrädderiidkares samarb et skommitté, föreningen
Sveriges skönfärgerier & kem. tvättanstalter, Sveriges smides- & mekaniska
verkstadsidkares riksförbund och Sveriges urmakareförbund.
I så gott som alla de över promemorian avgivna yttrandena har lagstiftning
i huvudsaklig överensstämmelse med lagutkastet tillstyrkts eller lämnats
utan erinran. Behovet av lagstiftning i ämnet har vitsordats
av Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus lån, häradshövdingföreningen,
köpmannaförbundet, hantverksorganisationen, småföretag sutredningen
och samtliga i ärendet hörda handelskamrar.
Köpmannaförbundet framhåller, att inom vissa av de branscher, som förbundet
företräder, såsom möbel-, manufaktur- och järnbranscherna m. fl.,
funnes företagare, som mera allmänt från kundkretsen mottogo gods för t. ex.
reparation, renovering eller justering och som i likhet med den egentliga
yrkesgruppen hantverkare vållats och vållades såväl ekonomiska som andra
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
15
olägenheter genom att kunder underläte att avhämta inlämnat gods och ersätta
utfört arbete. Förbundet anknyter vidare till Sveriges skomakarmästarförbunds
uttalande, att dess medlemmar uppskattningsvis torde ha liggande
icke utlösta arbeten för minst 100 kronor var, och framhåller, dels att
därtill komme ytterligare kostnader, såsom lagerhyra, vårdkostnader, ränteförluster
m. m., dels att i flera branscher och för åtskilliga företag beloppet
kunde vara betydligt större.
Vissa betänkligheter mot förslaget ha dock anförts ur synpunkten om det
är lämpligt att genomföra en speciallagstiftning i förevarande hänseende.
Sålunda anför Svea hovrätt:
De skäl som i promemorian framförts för att påvisa behovet av nu förordade
lagstiftning finner hovrätten icke fullt övertygande. I allt fall torde
det vara tvivelaktigt om behovet är så starkt att det motiverar en särskild
lagstiftning beträffande en detalj rörande arbetsbetinget. Vidare torde betänkligheter
kunna anföras mot att lagstifta om hantverkares rätt att sälja
gods, som är i hans besittning, utan att samtidigt upptaga till behandling frågan
om samma rätt för exempelvis låntagare, depositarie eller annan, som
fått annans egendom i sin besittning och förvärvat ett ersättningsanspråk
på grund av egendomens vård, förvaring, reparation, transport eller dylikt.
Med all sannolikhet skulle det vid en sådan allsidig prövning visa sig, att ett
genomförande av de tankar, som ligga till grund för de nu förordade bestämmelserna,
följdriktigt borde medföra bestämmelser av liknande innehåll
även inom andra delar av civilrättens område. Slutligen kan mot lagstiftningens
genomförande åberopas att utformningen av institutet arbetsbeting
hör till de ämnen, vilka torde lämpa sig för det gemensamma skandinaviska
lagstiftningsarbetet inom obligationsrätten; förhoppningar torde
finnas att detta arbete inom en snar framtid kommer att återupptagas. Med
hänsyn till vad nu framhållits skulle det sålunda kunna dragas i tvivelsmål,
huruvida tillräckliga skäl finnas att utbryta ifrågavarande del ur dess sammanhang
och göra den till föremål för särskild lagstiftning. Då emellertid
en sådan lagstiftning i och för sig icke torde innebära några olägenheter
men väl vissa praktiska fördelar, finner sig hovrätten likväl icke böra framställa
någon erinran mot genomförandet av den begränsade lagstiftning, som
avses med förslaget.
Stockholms handelskammare ifrågasätter till en början, om det icke kan
anses tillåtet att analogiskt tillämpa de flesta av köplagens regler, bl. a. 33
och 34 §§, på det materiella arbetsbetinget. Även om så vore fallet, anser
emellertid handelskammaren det i och för sig icke vara onödigt med en reglerande
dispositiv lagstiftning på förevarande område. Fn sådan reglering
skulle vara ägnad att undanröja den osäkerhet i många avseenden, som för
närvarande kännetecknade förhållandet mellan hantverkaren och hans kunder,
och att häva den berättigade tvekan, som förelåge då man i ett visst
fall ställdes inför frågan att tillämpa köplagens grundsatser utanför dess
egentliga giltighetsområde. Det oaktat avstyrker handelskammaren, att eu
särskild lagstiftning genomföres av nu föreslaget innehåll, och anför:
Ehuru lagstiftningsåtgärder under alla förhållanden äro önskvärda, böra
de enligt handelskammarens uppfattning likväl icke avse allenast här berörda
detalj av arbetsbetinget utan lämpligen syfta till en allmän lagstift
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
ning härom. Av utredningsmannen anförda skäl till stöd för förslaget om eu
separatlagstiftning, nämligen att en generell reglering för närvarande icke
vore aktuell och att frågan om hantverkarnas försäljningsrätt vore så angelägen,
att den icke borde anstå den långa tid, som förväntades förflyta i
avvaktan på en allmän arbetsbetingslag, kan handelskammaren icke finna
bärande. Även om den väckta frågan är angelägen och i behov av lösning
— något som i särskilt hög grad är fallet, om en analog tillämpning av köplagen
är utesluten — kan den icke fördenskull anses så brådskande, att
den skulle kunna motivera, att allenast detta spörsmål bland de många
andra med arbetsbetinget förknippade utbrytes och upptages till särskild
behandling. En särlagstiftning av förevarande art är ur principiella synpunkter
betänklig. Den är ägnad att giva anledning till nya liknande detaljregleringar,
den bryter sönder lagstiftningens enhetlighet och medför med
nödvändighet bristande överskådlighet. Svårigheter kunna förväntas uppkomma
vid bedömande av relationen mellan de av lagen reglerade förhållandena
och de utanför denna liggande, alltjämt oreglerade. En dylik detaljlagstiftning
på ett område av civilrätten kan vidare tänkas få icke förutsedda
återverkningar på andra närstående oreglerade rättsområden.
A andra sidan anföres av kommerskollegium, att en utredning om allmän
lagstiftning angående arbetsbetinget sannolikt skulle bli mycket tidskrävande,
och att enligt vad den föreliggande utredningen syntes giva vid handen
ett starkt intresse förelåge att den nu avhandlade frågan icke bleve
uppskjuten. Sveriges hantverks- och småindustriorganisation betecknar det
som ytterst olyckligt ur hantverkets synpunkt med ett uppskov av frågan till
dess en mera fullständig lagstiftning om arbetsbetinget framdeles eventuellt
bleve genomförd. I en den 24 oktober 1947 dagtecknad skrivelse till Konungen
har organisationen på nytt understrukit vikten av att den föreslagna lagstiftningen
snarast möjligt komme till stånd och därvid särskilt framhållit, att
behovet av en lagstiftning ytterligare aktualiserats genom rådande lokalsvårigheter
för hantverkarna.
Frågan om den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde beröres
av Svea hovrätt, som uttalar, att det visserligen vore teoretiskt välgrundat
att, som i förslaget syntes ha skett, anknyta till den säkerhetsrätt,
som enligt 17 kap. 3 § handelsbalken tillkommer hantverkare, och i begreppet
»hantverkare» inlägga samma betydelse som där, men att med hänsyn
till den föreslagna lagstiftningens praktiska innebörd det dock syntes
önskvärt, att stadgandets tillämpningsområde bleve bättre klarlagt, åtminstone
i motiveringen. Samma synpunkt anföres av kommerskollegium, köpmannaförbundet
och Skånes handelskammare.
Även hovrätten över Skåne och Blekinge anser det böra tydligare angivas,
huruvida för rätt att sälja eller bortskaffa godset kräves, att hantverkaren
har retentionsrätt för sin fordran, och anför:
Denna distinktion kan få betydelse i fall då beställaren icke äger saken
(han har t. ex. lånat den) eller då beställarens äganderätt är villkorlig (han
har t. ex. köpt godset på avbetalning med ägareförbehåll för säljaren och
har ännu icke till fullo erlagt köpeskillingen). Om hantverkaren i dylikt fall
icke är i god tro beträffande beställarens (ovillkorliga) äganderätt till saken,
torde han enligt gällande rätt i allmänhet icke äga att gentemot ägaren
Kungl. Maj.ts proposition nr 77.
17
respektive avbetalningssäljaren kvarhålla godset till säkerhet för sin fordran
å ersättning för arbetet (jfr rättsfall i N. J. A. 1936: 650). Även om det icke
är uteslutet att en hantverkare, som saknar retentionsrätt, i vissa fall skulle
kunna berättigas att sälja eller bortskaffa godset, torde detta dock icke såsom
i lagutkastet skett kunna uppställas såsom en allmän regel.
Skdnes handelskammare ifrågasätter, om icke lagen borde erhålla tillämpning
även då detaljaffärer mottaga gods för reparation men icke utföra
arbetet själva utan anförtro detta åt hantverkare. Enligt kammarens mening
borde i dylikt fall affärsidkaren få den befogenhet, som enligt förslaget skall
tillkomma hantverkaren.
I ett yttrande beröres den praktiskt viktiga begränsning av lagens tillämpningsområde
som ligger i kravet på att hantverkaren viss tid innan godset
säljes eller bortskaffas skall hava anmodat beställaren att gälda hans fordran.
Härigenom uteslutes från lagens tillämpning de fall, då beställarens
adress ej är känd. Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter,
om icke lagstiftningen borde kunna göras tillämplig även i vissa sådana
fall.
A andra sidan ifrågasätter Skdnes handelskammare en begränsning av lagens
tillämpningsområde med hänsyn till godsets värde på så sätt att
lagen icke skulle gälla, om hantverkarens fordran vore ringa i förhållande till
godsets värde och ej heller om detta värde överstege 200 kronor. Även handelskammaren
i Göteborg säger sig ha övervägt möjligheten att föreslå införandet
av en kompletterande bestämmelse, enligt vilken försäljning icke skulle kunna
ske därest godsets värde överstege ett visst i lagen fastställt belopp. Särskilt
med hänsyn till svårigheten även för fackmannen-hantverkaren att i vissa
fall, t. ex. i fråga om antikviteter, bedöma en till reparation inlämnad varas
verkliga värde med därav följande ovisshet beträffande frågan, huruvida försäljning
vore lagenligt medgiven eller ej, har handelskammaren dock ej ansett
sig böra förorda införandet i lagen av en dylik bestämmelse.
Den allmänna konstruktionen av hantverkarens rätt i förslaget,
enligt vilket det förutsättes dels att viss tid förflutit från det arbetet
avslutades och fordringen förföll till betalning, dels att viss kortare tid
förflutit från det hantverkaren särskilt anmanat beställaren att betala, kritiseras
av hovrätten över Skåne och Blekinge, som föreslår, att det förstnämnda
kravet utgår. Hovrätten anför härom:
När en person beställer reparation eller dylikt å en sak, torde i allmänhet
viss tid för avhämtning bestämmas. Om detta icke sker, lärer det dock endast
i undantagsfall inträffa, att kunden icke på ett ungefär kan beräkna,
när reparationen blir färdig. Kunden har alltså möjlighet att på förhand beräkna,
när betalningen skall äga rum, och göra en kalkyl beträffande sina
betalningsmöjligheter vid den tidpunkten. På grund härav och då hantverkaren
ej sällan är för sin utkomst beroende av att betalning för verkställt
arbete inflyter efter hand som arbetet blir färdigt synes den föreslagna fristberäkningen
väl sträng mot hantverkaren. Det väsentliga momentet i fristberäkningen
torde vara anmaningen. Enligt hovrättens mening bör det såsom
villkor för rätt att sälja eller bortskaffa godset räcka att beställaren
2 Pihang till riksdagens protokoll V.1)50. 1 samt. Nr 77.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
fått viss, ej alltför lång tid på sig att betala sedan anmaning skett. Att därutöver
fordra att viss tid skall hava förflutit från arbetets avslutande eller
förfallodagen synes onödigt.
De föreslagna respitti derna, sex månader från förfallodagen och
två månader från anmodan, anser länsstyrelsen i Malmöhus lån vara alltför
långa och kunna minskas till tre respektive en månad. Länsstyrelsen framhåller,
att förfarandet eljest komme att taga betydligt längre tid än rättegång
och utmätning. Samma förslag framställes av handelskammaren i Gävle.
I anledning av sistnämnda förslag har kommerskollegium invänt, att de i promemorian
föreslagna tiderna valts med hänsyn till kunder, som vore i små
omständigheter, och med tanke på att påföljden i möjligaste mån skulle drabba
endast de klart försumliga kunderna. Kommerskollegium har därför
anslutit sig till det i promemorian framlagda förslaget.
I fråga om den anmaning, som hantverkaren enligt lagutkastet skall
tillställa beställaren, ha i yttrandena framkommit flera ändringsförslag.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det böra tydligare angivas i lagtexten,
att anmaning kräves ej endast för rätt att sälja godset utan även för
rätt att på annat sätt bortskaffa detsamma.
Samma hovrätt framhåller, att anmaning enligt 1 § och underrättelse eniigt
2 § i vissa fall syntes böra tillställas även annan än beställaren. Om
hantverkaren då han mottog godset och utförde arbetet var i god tro beträffande
beställarens (ovillkorliga) äganderätt men sedermera får kännedom
om att godset tillhör annan än beställaren eller av denne köpts med ägareförbehåll
för säljaren, borde sålunda ägaren respektive säljaren erhålla underrättelse
för att kunna skydda sina intressen. Frågan härom beröres även av
bilverkstädernas riksförbund.
I flera yttranden uttalas, att det av lagtexten, ej endast av motiveringen,
bör framgå, att anmaning skall göras först sedan arbetet avslutats och hantverkarens
fordran förfallit till betalning. Denna mening uttalas av Svea hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för övre Norrland och
överståthållarämbetet.
I några yttranden diskuteras vad anmaningen bör innehålla. Enligt Göta
hovrätt bör anmaningen, utöver vad i förslaget sägs, innehålla uppgifter om
när arbetet avslutats, till vilket belopp hantverkarens fordran uppgår och
när den förfallit till betalning samt huruvida hantverkaren i händelse av uraktlåten
betalning ämnar försälja godset annorledes än på offentlig auktion
eller bortskaffa detsamma.
Häradshövding!öreningen yttrar härom:
Även om räkning tillsänts beställaren, är det ej säkert, att den kommit honom
tillhanda. Han kan vidare ha förlagt densamma. Från beställarens
synpunkt kan följaktligen den anmaning, som avses i 1 §, framstå som den
första upplysning han får om att arbetet är färdigt och skulden förfallen. Av
samma skäl är det icke heller säkert, att han vid mottagandet av anmaningen
har klart för sig fordringens belopp och vilken dag den förfallit till betalning.
Anmaningen, som skall ske minst två månader innan hantverkaren äger
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
19
försälja godset, visar följaktligen ej, när denna hantverkarens rätt inträder.
Beställaren synes dock skäligen kunna begära att få kännedom om hantverkarens
ståndpunkt i dessa hänseenden och vad dennes handelsböcker utvisa
därom.
Det torde vidare ej sällan inträffa, att gods som beställaren anser vara av
relativt högt värde eller som för honom har särskilt affektionsvärde, av hantverkaren
anses ha ringa eller intet försäljningsvärde. Möjligheten av eu sådan
olikhet i uppfattningen kan för beställaren vara så avlägsen att han ej
reflekterar därpå. Beställaren, som i dylikt fall saknar anledning antaga, att
försäljning kan komma att äga rum under band eller att godset bortskaffas,
avvaktar följaktligen underrättelse enligt 2 § om tid och plats för auktionen.
Först sedermera erfar han att godset sålts under hand eller undanskaffats.
Även i detta hänseende synes beställaren skäligen kunna fordra, att hantverkaren,
om han anser sig ha rätt att förfoga över godset i annan ordning än
genom försäljning å auktion, meddelar beställaren detta. Även om det objektiva
värdesättande, som enligt stadgandena i 2 § och 3 § kräves av hantverkaren,
i allmänhet bör kunna fordras även av beställaren, kan dock icke förbises
att den sistnämnde ofta saknar hantverkarens sakkunskap i detta hänseende.
På nu anförda skäl och då lämnandet av upplysningar i berörda hänseenden
ej kan anses betungande för hantverkaren, om det sker i samband
med fullgörandet av anmaningsskyldigheten, hemställer föreningen att i lagen
stadgas, att den i 1 § föreskrivna anmaningen skall vara åtföljd av räkning,
utvisande vad arbete som utförts, tiden då det slutförts och fordringens
belopp samt av meddelande om det sätt, varpå hantverkaren ämnar förfoga
över varan.
Att hantverkaren skall vara skyldig att i anmaningen angiva, om han i händelse
godset icke avhämtas ämnar sälja det på auktion eller under hand eller
bortskaffa det, förordas även av kommerskollegium och Skånes handelskammare.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anser däremot, att anmaningen bör
kunna ytterligare förenklas, och anför:
Enligt hovrättens mening är den föreslagna proceduren alltför omständlig.
Det kan med skäl befaras att de hantverkare, som överhuvud taget komma
att begagna sig av de möjligheter lagen erbjuder, så småningom komma
att för vinnande av lättnad i skrivarbetet slå ihop beställningssedeln med
anmaningsformuläret och tillställa kunderna det hela omedelbart vid beställningen.
Anmaningen kommer sålunda med någon omformulering att inflyta
bland beställningsvillkoren och torde bliva gällande såsom ett sådant. Går
utvecklingen i den nu antydda riktningen, torde den föreslagna lagen få ytterst
ringa praktisk betydelse. Lämpligt vore emellertid, att även hantverkare,
som sköta expedieringen av kunderna formlöst, genom lag bereddes
möjlighet att utan avsevärd förändring av sina affärsmetoder sälja eller bortskaffa
icke avhämtat gods. Detta syfte kan åtminstone delvis uppnås, därest
anmaningen enligt 1 g begränsas till eu helt formlös anmodan om betalning.
Det måste antagas, att det ganska kort tid efter lagens ikraftträdande skall
stå klart för det allmänna medvetandet, att underlåtenhet att betala viss tid
efter anmaning kan medföra risk att godset säljes eller kastas bort.
Handelskammaren i Gävle framhåller, att anledningen till att gods icke utlöses
kan vara tvist om arbetets utförande eller ersättningens belopp, och
20
Kungl. Maj ds proposition nr 77.
föreslår, att beställaren skall kunna hindra försäljning genom att ställa säkerhet
för hantverkarens fordran. Kommerskollegium finner detta förslag
värt beaktande. Jämväl Stockholms handelskammare efterlyser bestämmelser
för det fall att tvist råder.
I frågan, huruvida och under vilka förutsättningar försäljning må
kunna ske annorledes än på offentlig auktion, göras i yttrandena
följande uttalanden.
Köpmannaförbundet föreslår, att försäljning under hand ej alls skall tilllåtas.
Förbundet framhåller, att någon motsvarande möjlighet icke finnes i
köplagen och att den föreslagna lagstiftningen borde i största möjliga utsträckning
och mera än som skett i det remitterade förslaget ansluta sig till
köplagen.
Svea hovrätt finner den föreslagna regeln om försäljning under hand alltför
obestämd till sin räckvidd och ifrågasätter, om det till ledning för tilllämpningen
borde föreskrivas, att försäljning på annat sätt finge ske, då
de med auktionen förenade kostnaderna vore allt för höga i förhållande till
vad godset väntades komma att inbringa vid auktionen. Enligt stadsdomareföreningens
mening vore det önskvärt, om hantverkaren då försäljningen
skett under hand vore beredd att med intyg av trovärdiga personer eller
annorledes styrka, att godsets värde var ringa. Hovrätten för Övre Norrland
anför i detta ämne:
Den förutsättning för försäljning under hand, som angivits med det obestämda
uttrycket att godsets värde är »ringa», synes skola föranleda mycken
villrådighet bland hantverkarna och lätt kunna medföra skadeståndsskyldighet
för dem. Visserligen lärer väl snabbt nog utbilda sig en praxis om vad
som skall menas med att godsets värde är ringa, men denna praxis kan
knappast antagas tränga igenom till alla de småhantverkare som kunna
komma att beröras av bestämmelserna; och det kan förmodas att vid utbildandet
av praxis hantverksorganisationema skola göra sig gällande i en
utsträckning som kanske icke är fullt förenlig med skäligt tillgodoseende
av beställarnas intressen.
Måhända blir det, till förekommande av villrådighet och för åstadkommande
av erforderlig stadga, nödvändigt att i lagen angiva en bestämd värdegräns
beträffande godset, under vilken gräns försäljning under hand må ske.
Betänkligheter mot fixerandet av en sådan gräns kunna dock anföras.
Svea hovrätt framhåller vidare, att motsvarande stadgande i köplagen även
reglerar det fall, då försäljning på offentlig auktion ej kan ske exempelvis
därför att förbud utfärdats mot fri försäljning av sådant gods, varom är
fråga, och förordar att en liknande bestämmelse upptages i lagutkastet.
Angående den underrättelse om tid och plats för auktion,
som hantverkaren skall sända, framhåller överståthållaråmbetet, att
enligt den föreslagna lydelsen hantverkaren kan i den anmaning, som stadgas
i 1 §, intaga även underrättelse om auktionen, vilket vore olämpligt, då denna
underrättelse hörde till ett senare skede i händelseförloppet och borde avlåtas
för sig. Vidare uttalar ämbetet, att det skulle underlätta tillämpningen samt
Kungl. Maj.ts proposition nr 77.
21
bidraga till trygghet och säkerhet, om bestämningen »i god tid» ersattes av
en mera exakt, möjligen en vecka.
I några yttranden efterlyses en närmare bestämning av vilket belopp
hantverkaren äger tillgodogöra sig ur försälj ningssumman.
Svea hovrätt anför, att uttrycket »fordran» i 2 § kunde uppfattas
såsom åsyftande endast den fordran, som omtalas i 1 §, nämligen fordran
på arvode, men att förslagets mening syntes vara att inbegripa även fordran
på vårdkostnad, ränta och dylikt. Samma synpunkt anföres av hovrätten
för Övre Norrland och kommerskollegium.
Göta hovrätt anför härom:
I praxis anses hantverkare enligt 17 kapitlet 3 § handelsbalken äga förmåns-
och retentionsrätt beträffande mottaget gods icke blott för arvode i
egentlig mening utan för varje ersättningsanspråk på grund av godsets reparation
(inkl. tillsläppt material), vårdande, förvaring, transport e. d. Den
rätt att sälja godset för erhållande av betalning därur, som enligt förslaget
skall tillkomma hantverkaren, bör därför enligt hovrättens uppfattning gälla
varje fordringsanspråk av nu angivet slag. Hovrätten föreslår fördenskull,
att 1 § i lagförslaget omredigeras.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt föreningen Sveriges skönfärgerier
& kem. tvättanstalter ha ifrågasatt, att bestämmelser borde meddelas
för det fall, då beställaren icke kan anträffas för att
mottaga överskottet.
Om sättet för anmaning och för underrättelse om auktionen uttalar
föreningen Sveriges skönfärgerier & kem. tvättanstalter det allmänna
omdömet, att det föreslagna förfarandet syntes för tungt och borde kunna förenklas,
samt tillägger:
Alternativt borde hantverkaren ha rätt att kungöra försäljningen i härför
godkänt tidningsorgan. Han kunde då genom att samtidigt kungöra och försälja
kvarlämnat gods för t. ex. ett helt eller ett halvt år nedbringa kostnader
och besvär. Vi anse också att det borde vara tillfyllest om i kungörelsen meddelades
att eventuellt överskott kunde avhämtas hos hantverkaren.
Köpmannaförbundet ifrågasätter, huruvida bestämmelsen om rekommenderat
brev vore behövlig, då numera i svensk rätt denna försändelseform allmänt
tillerkänts bevisvärde och någon motsvarande bestämmelse icke funnes i liknande
lagar.
Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter ur andra synpunkter, om
kravet på rekommendation bör uppställas:
Innebörden i det föreslagna stadgandet är icke klar och förtydligas icke genom
motiveringen. Det kan tolkas antingen så att en hantverkare, som sänt
meddelandet i rekommenderat brev under den av kunden uppgivna adressen
är berättigad att sälja eller bortskaffa godset, även om meddelandet återkommer
till avsändaren såsom obeställbart, eller så att en rekommenderad försändelse
med riktig adressbeteckning går på kundens risk, så att denne står
faran för att försändelsen under postbefordringen kommer bort eller försenas,
eller så alt det innefattar båda dessa alternativ. I intetdera fallet föreligger
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
något bärande skäl att uppställa kravet, att försändelsen skall vara rekommenderad.
Kan hantverkaren på ett eller annat sätt bevisa, att meddelandet
avsänts, torde detta vara tillfyllest.
Frågan om betydelsen av att brevet återkommer som obeställbart beröres
av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation samt av fyra till denna
anslutna yrkesförbund. Organisationen framhåller, att i de fall, där godset
icke avhämtas, beställaren ofta torde ha flyttat från orten eller eljest vara svåranträffbar,
och att hantverkarens försäljningsrätt i stor utsträckning skulle
bli illusorisk, om den icke finge tillämpas i dylika fall.
Enligt köpmannaförbundets mening borde stadgandet liksom 61 § köplagen
innehålla att meddelandet ginge på mottagarens risk. Svea hovrätt föreslår i
överensstämmelse med 3 kap. 42 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom1
ett stadgande av innehåll, att hantverkaren skall hava avlämnat försändelsen
i rekommenderat brev under beställarens vanliga adress, överståthållarämbetet
föreslår, att försändelsen skall sändas under den adress beställaren uppgivit
eller, om hantverkaren vet att han flyttat, under den nya adressen. Handelskammaren
i Gävle önskar få fastslaget, att hantverkaren skall kunna
använda den uppgivna adressen utan att forska efter om den är riktig.
Kommerskollegium och handelskammaren i Göteborg ifrågasätta, om icke
beträffande underrättelsen om auktion borde uppställas det strängare kravet,
att densamma tillställts beställaren i rekommenderat brev med mottagningsbevis.
Handelskammaren anför härom:
Erfarenheten visar, att å offentlig auktion erhållet pris ofta icke ens tillnärmelsevis
motsvarar det försålda godsets verkliga värde. Enligt kammarens
åsikt måste det därför anses önskvärt, att största möjliga säkerhet skapas för
att underrättelsen om auktionen kommer kunden tillhanda, samtidigt som
hantverkaren erhåller ett mera godtagbart bevis än postverkets inlämningskvitto
att så verkligen skett. Denna modifikation av de föreslagna bestämmelserna
synes kammaren så mycket mera angelägen som värdet av till reparation
inlämnat gods ofta kan vara synnerligen betydande. — ■—• — Det
av kammaren ifrågasatta aviseringssättet, rekommenderat brev med mottagningsbevis,
komme att i viss mån fylla samma uppgift som en värdemässig
försäljningsgräns, nämligen att i största möjliga utsträckning nedbringa risken
för allmänheten att utsättas för mera avsevärda ekonomiska förluster i
samband med försäljning av till reparation inlämnat gods å offentlig auktion.
Det i promemorian gjorda uttalandet, att lagen utan särskilt stadgande ägde
tillämpning, även om avtalet om reparation eller ändring av saken träffats
före ikraftträdandet, finner hovrätten över Skåne och Blekinge
stå i strid mot den erkända grundsatsen, att bestämmelser av civilrättslig
natur ej erhölle tillämpning på rättsförhållanden som uppkommit före
lagens ikraftträdande, såvitt ej annat uttryckligen bestämdes. Om lagen skulle
få tillbakaverkande kraft, måste detta enligt hovrättens mening stadgas i en
övergångsbestämmelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
23
Departementschefen.
Det rättsförhållande, som uppstår då en hantverkare på beställning utför
arbete på en sak, är mycket knapphändigt reglerat i vår lagstiftning.
En allmän reglering av arbetsbetinget finnes sålunda endast för det fall att
hantverkaren åtagit sig att förfärdiga ett helt nytt föremål samt att därvid
även bestå materialet. Då gäller enligt 2 § köplagen, att lagstiftningen om
köp av lös egendom i sin helhet blir tillämplig på rättsförhållandet. Beträffande
andra slag av arbetsbeting, d. v. s. dels sådan nytillverkning vid vilken
beställaren tillhandahåller materialet och dels arbete på färdiga saker, såsom
reparation, ändring, rengöring o. s. v., saknas helt lagbestämmelser, om man
bortser från en speciell regel i 17 kap. 3 § tredje stycket handelsbalken. Enligt
detta stadgande äger hantverkare, som på beställning utfört arbete på
en lös sak och som alltjämt har kvar godset i sin besittning, förmånsrätt
för »arvode å godset», därest detta blir utmätt eller beställaren råkar i konkurs.
Det föreligger emellertid här enligt allmänt vedertagen uppfattning
icke endast en förmånsrätt utan jämväl en sakrätt, nämligen en rätt för hantverkaren
att innehålla godset till dess han får betalt för sitt arvode.
Det har sedan länge diskuterats, huruvida denna säkerhetsrätt är att betrakta
som panträtt eller allenast retentionsrätt. Spörsmålet är av betydelse
ur den synpunkt, varom i detta ärende är fråga. Såsom panträtt brukar nämligen
betecknas en sådan säkerhetsrätt, där rättsinnehavaren kan förskaffa sig
betalning för sin fordran genom att realisera godset. Om ej andra regler
finnas för en pantrealisation, kan denna äga rum enligt det — låt vara
ålderdomliga och för det praktiska livets behov föga användbara — förfarande,
som står panthavare till buds enligt 10 kap. 2 § handelsbalken.
För en retentionsrätt är däremot utmärkande, att rättsinnehavaren (retinenten)
endast har befogenhet att kvarhålla godset till dess han får sin betalning;
han har sålunda icke ens den realisationsbefogenhet, som tillkommer panthavare
enligt sistnämnda lagrum. Härvid bortses dock från det fall att beställaren
råkar i konkurs, i vilket läge självständig realisationsbefogenhet i princip
tillkommer ej endast panthavare utan även retinent (195 § jämförd med 73 §
konkurslagen). Numera torde rättsuppfattningen, åtminstone vad angår befogenheten
att realisera, ha stadgat sig i enlighet med det alternativ, som innebär
att hantverkares säkerhetsrätt betraktas enbart som en retentionsrätt. Emellertid
skulle hantverkaren på en annan grund kunna tänkas äga realisationsbefogenhet
även enligt nu rådande rättsuppfattning, nämligen om — såsom
Stockholms handelskammare ifrågasatt — stadgandet i 34 § köplagen angående
säljares realisationsrätt vore analogiskt tillämpligt vid andra arbetsbeting än
de i 2 § köplagen berörda. Denna mening saknar icke anhängare i äldre svensk
doktrin, men de rättsvetenskapsmän som under de senaste två, tre decennierna
sysslat med frågan om hantverkares säkerhetsrätt ha så bestämt givit uttryck
åt den uppfattningen, att hantverkare — bortsett från konkursfallet
— icke har någon självständig realisationsbefogenhet, att de därmed även få
anses ha avvisat tanken på att i detta sammanhang analogiskt tillämpa ifrågavarande
stadgande i köplagen. Av den skrivelse från Sveriges hantverks
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
och småindustriorganisation, som aktualiserat förevarande lagstiftningsfråga,
måste för övrigt anses framgå, att vad nu anförts motsvarar rättsuppfattningen
bland dem för vilka spörsmålet om säkerhetsrättens natur har mest
praktisk betydelse. I vilket fält som helst kan det, såsom också Stockholms
handelskammare trots sitt nyss åberopade yttrande själv ansett, icke vara
tillrådligt att låta förevarande lagstiftningsfråga falla allenast på den grund,
att man skulle våga antaga att köplagens regler vore analogiskt tillämpliga
på sådana fall av arbetsbeling varom nu är fråga.
Om man alltså utgår från att hantverkare och med dem jämställda sakna
realisationsbefogenhet enligt gällande rätt, uppkommer härnäst spörsmålet
huruvida de olägenheter, som enligt hantverks- och småindustriorganisationens
nyssnämnda framställning drabba hantverkare och mindre industriidkare genom
att beställare av arbeten icke inom rimlig tid hämta och betala de beställda
arbetena, kunna anses vara av så stor praktisk betydelse, att det är
motiverat att beträda lagstiftningsvägen för att råda bot på dessa olägenheter.
I detta avseende må framhållas, att hantverksorganisationens begäran grundar
sig på framställningar från olika till organisationen anslutna yrkesförbund.
Enligt vad dessa gjort gällande åsamkas förbundens medlemmar avsevärda
förluster genom att kunder icke betala reparationsarbeten, varjämte medlemmarna
även på annat sätt sägas ha olägenheter av att gods, varå reparationsarbeten
utförts, icke hämtas. Sveriges skomakarmästarförbund uppskattar
exempelvis för sina medlemmar dessa förluster till tiotusentals kronor
årligen. I uttalanden från andra yrkesförbund påpekas, att hantverkarna
icke endast ha ränteförluster och andra olägenheter av att icke få betalt i rätt
tid utan kunna få vidkännas jämväl direkta utgifter för lokalhyra, vård och
försäkring. Stundom försämras även hantverkarens säkerhet genom att arbetsprodukten
blir föråldrad eller eljest sjunker i värde. Härtill kommer, såsom
i en senare framställning från hantverksorganisationen understrukits, att
det på grund av rådande lokalsvårigheter blir allt besvärligare för hantverkarna
att lagra gods som icke avhämtats. Även i de över promemorian avgivna
yttrandena har vitsordats att behov föreligger av en lagstiftning i ämnet,
och i så gott som samtliga yttranden har det vid promemorian fogade
lagutkastet i ämnet i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Av det sagda måste anses framgå, att det verkligen föreligger ett praktiskt
behov av att reglera rättsförhållandet mellan hantverkare och betalningsförsumliga
kunder på ett mera rationellt sätt än vad som för närvarande är
fallet. Visserligen äger hantverkaren, såsom förut framhållits, enligt gällande
rätt befogenhet att innehålla godset till dess han får betalt. Men då det
påtryckningsmedel på kunden att betala sin skuld, som denna säkerhetsrätt
innebär, icke är förenad med någon realisationsbefogenhet, räcker säkerhetsrätten
såsom sådan icke till, därest kunden på grund av betalningssvårigheter,
av liknöjdhet eller annat skäl underlåter att lösa ut godset. Vill hantverkaren
likväl få betalt för sitt arbete, nödgas han därför ansöka om betalningsföreläggande
eller eventuellt stämma beställaren, varefter han kan begära
utmätning i det gods som är kvar hos honom. Det är emellertid ingalunda
säkert, att ett för hantverkaren positivt resultat nås på denna väg. De
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
25
föremål som kunderna underlåta att utlösa ha nämligen i många fall, säkerligen
de flesta, ett mycket obetydligt värde på den öppna marknaden. Hantverkaren
riskerar därför, att köpeskillingen vid godsets försäljning i den
ordning utsökningslagen föreskriver icke kommer att täcka hans arvode och
utgifter i ärendet. Därtill kommer, att han i regel icke torde våga räkna med
att den betalningsförsumlige kunden har andra utmätningsbara tillgångar än
just det gods som icke avhämtats —- vilket gods för övrigt kan tänkas bli
undantaget från utmätning på grund av stadgandet i 65 § utsökningslagen.
I betraktande av nu anförda omständigheter är det icke ägnat förvåna, att
hantverkarna oftast dra sig för de utlägg och besvär, som äro förbundna med
eu rättslig procedur.
Vad hantverkarna behöva är därför att få tillgång till ett enkelt och billigt
förfarande, som skapar största möjliga trygghet för dem att få betalt för sina
fordringar. Behovet av ett sådant förfarande ter sig desto mera angeläget,
som det här i stor utsträckning är fråga om småföretagare, för vilka det
kan vara mycket kännbart att ej få betalt för utestående fordringar och att
dessutom kanske få göra utgifter för vården av gods som icke avhämtats. I
vissa fall kan det dessutom vara ett verkligt problem för hantverkarna att
lagra sådant gods. En laglig reglering av den väckta frågan synes för övrigt
i vissa fall vara jämväl i beställarnas intresse. Avsaknaden av lagbestämmelser
i ämnet bär nämligen medfört, att man inom några branscher börjat praktisera
ett system med tryckta avtalsvillkor av innehåll att hantverkaren, i
händelse av utebliven betalning, efter viss kortare tid skall äga förfoga över
godset utan redovisningsskyldighet till beställaren. Såsom i promemorian
framhållits kan väl den rättsliga giltigheten av ett dylikt villkor ifrågasättas,
men givet är likväl att kunden kan komma att lida en kännbar förlust, om
villkoret faktiskt tillämpas. Även om en eventuell lagstiftning allenast finge
dispositiv karaktär, bör man -— såsom i promemorian jämväl anförts —
kunna räkna med att hantverkarna i fortsättningen regelmässigt komma att
ställa sig lagen till efterrättelse och alltså icke vidare uppställa sådana villkor.
En lagstiftning skulle överhuvud taget undanröja den rättsosäkerhet,
som nu är mycket framträdande på hela detta område.
Även om sålunda starka praktiska skäl tala för genomförandet av en laglig
reglering av frågan om hantverkares försäljningsrätt, bör icke bortses
från att vissa invändningar kunna riktas mot en dylik speciallagstiftning.
Såsom framhållits under remissbehandlingen skulle ju denna avse allenast
en del av arbetsbetinget medan institutet i övrigt lämnades åt sidan. Och
vidare kan tvekan råda om lämpligheten att lagstifta om hantverkares försäljningsrätt
utan att samtidigt upptaga till behandling frågan om samma rätt
för exempelvis låntagare eller depositarie, som fått annans egendom i sin besittning
och förvärvat ett ersättningsanspråk på grund av egendomens vård,
förvaring, reparation, transport eller dylikt. Emellertid finner jag de förut åberopade
praktiska skälen för den ifrågasatta lagstiftningen vara så starka,
att de principiella betänkligheterna böra vika. Om och när eu fullständig
laglig reglering av arbetsbetinget kan komma till stånd, ligger i vida fältet.
Något förslag i denna riktning föreligger icke. Då ett framträdande missför
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
hållande nu konstaterats i det avseende som behandlats i promemorian, förefaller
det obilligt att hantverkarna skulle behöva åtnöja sig med en förhoppning
att framdeles en fullständig lagstiftning om arbetsbetinget måhända
kommer att genomföras. Och vad angår frågan om en motsvarande försäljningsrätt
vid lån och deposition torde denna vara av mindre betydelse,
eftersom något mera framträdande praktiskt behov av att införa en försäljningsrätt
i dessa fall icke veterligen gjort sig gällande. Jag har med hänsyn
till det anförda kommit till det resultatet, att förslag till en speciallagstiftning
i ämnet bör framläggas. En sådan lagstiftning bör icke utgöra något hinder
mot att senare vid lämpligt tillfälle upptaga frågan om mera generella rättsregler
till behandling.
I fråga om lagstiftningens utformning vill jag framhålla följande.
Såsom förut nämnts har hantverkare enligt nu gällande rätt i princip befogenhet
att till säkerhet för sin fordran hos beställaren innehålla godset till dess
han får betalt. Denna retentionsrätt bör, på sätt i promemorian föreslagits,
kompletteras med en försäljningsrätt eller, i de fall då godset uppenbarligen
saknar försäljningsvärde, en befogenhet att bortskaffa godset. Dessa rättigheter
böra dock tillkomma en hantverkare endast under förutsättning att
han verkligen äger rätt att innehålla godset till säkerhet för sin fordran.
Så är enligt svensk rätt otvivelaktigt fallet, om hantverkaren vid arbetets utförande
var i god tro rörande beställarens (ovillkorliga) äganderätt till godset
(jfr rättsfall i NJA 1936:650 och 1948: 10). Men även om hantverkaren
då kände till att beställaren icke ägde godset utan exempelvis innehade det
till låns, torde hantverkaren vara berättigad göra gällande retentionsrätt under
samma förutsättningar som beställaren-låntagaren själv gentemot ägaren,
ifall låntagaren hade betalat hantverkaren och krävt ägaren på utgiften.
Därest emellertid omständigheterna äro sådana, att hantverkaren saknar retentionsrätt
i godset, bör icke heller realisationsrätt föreligga. Den nu aktuella
lagstiftningen bör med andra ord anknytas till retentionsrätten.
Liksom i 17 kap. 3 § handelsbalken, vilket stadgande i händelse av utmätning
eller konkurs ger »hantverkare i det gods, som hos honom kvar
är» förmånsrätt för arvode å godset, torde även i den nu föreslagna lagstiftningen
termen hantverkare kunna användas för att beteckna fordringsägaren.
Detta innebär icke, att lagen skulle gälla endast dem som med
hänsyn till arten och omfattningen av sin verksamhet enligt nutida språkbruk
pläga räknas som hantverkare. Det torde icke råda något tvivel om att
termen hantverkare i 17 kap. 3 § handelsbalken omfattar envar, som efter
beställning utfört arbete på annans sak, således även industri- eller handelsidkare.
Termen avses skola äga samma innebörd i den nu föreslagna lagen.
Jag vill även framhålla, att det i förevarande hänseende icke kan göra någon
skillnad, om den företagare, som i sin rörelse mottager beställningar på arbeten,
själv utför dessa arbeten eller om han härför anlitar en hos honom
anställd person eller en självständig företagare.
Jag har övervägt, om en begränsning av lagens giltighetsområde borde ge -
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
27
nomföras med hänsyn till egendomens värde på så sätt att lagen
icke skulle gälla, om detta värde överstege ett visst belopp. Väl må man, såsom
förut antytts, kunna räkna med att lagen i praktiken framför allt blir
av betydelse i de talrika fall då egendomens värde icke är så stort, att hantverkaren
vill riskera utgifter för en rättegång eller därmed jämförlig procedur.
Emellertid är det icke endast sådana fall då egendomens värde är absolut
sett ringa, som äro av betydelse, utan man måste även beakta relationen
mellan värdet och hantverkarens fordran. Om exempelvis en bil repareras
för så stor kostnad, att beställaren finner det ekonomiskt ofördelaktigt att
lösa ut den, kan marginalen mellan bilens saluvärde och reparatörens fordran
vara så liten, att den icke med säkerhet täcker kostnaden för en rättegång
och för bilens förvaring under tiden. Även i sådana fall är det angeläget
för hantverkaren att ha tillgång till en realisationsrätt. Med hänsyn härtill
samt i beaktande av de värderingssvårigheter, som skulle uppstå om lagens
giltighetsområde begränsades på angivet sätt, har jag ej ansett mig böra föreslå
en dylik värdegräns.
I fråga om förutsättningarna för hantverkarens rätt
att sälja eller bortskaffa godset bör, såsom framhållits i den
remitterade promemorian, till beställarens skydd uppställas ganska stränga
krav. Till en början bör, såsom även skett i promemorian, krävas att viss
längre tid förflutit från det arbetet slutfördes och fordringen förföll
till betalning. Om denna tid liksom i promemorian bestämmes till sex
månader, torde skälig hänsyn ha tagits till beställarens intresse av att godset
icke skall avhändas honom till följd av tillfälliga betalningssvårigheter eller
annat övergående hinder att lösa detsamma.
Som en andra förutsättning för att hantverkaren skall äga sälja eller bortskaffa
godset bör uppställas, att han riktat en särskild a n m a n i n g till
beställaren att lösa detsamma, med angivande av att godset kommer att försäljas
eller bortskaffas om icke anmaningen efterkommes. I yttrandena över
promemorian har i detta sammanhang förekommit åtskillig diskussion dels
om den tidpunkt, då anmaningen borde göras, dels om sättet för amnaningens
överbringande till adressaten.
I promemorian föreslogs, att anmaningen skulle göras minst två månader
före försäljningen, dock ej innan arbetet slutförts och fordringen förfallit
till betalning. Vad sålunda föreslagits synes mig i huvudsak lämpligt. Det
bör emellertid vara tillräckligt, att anmaningen göres efter det arbetet slutförts.
Att anmaningen icke skall få göras tidigare bör uttryckligen framgå
av lagtexten.
Beträffande innehållet i anmaningen har i några yttranden uttalats, att i
lagen borde stadgas att anmaningen skulle innehålla uppgift om fordringens
belopp, tiden då arbetet utförts, sättet för eventuell försäljning m. in. Att
meddela bestämmelser härom synes dock icke erforderligt. Det torde vara
tillräckligt, om lagen stadgar att anmaningen skall innehålla uppgift dels
huruvida hantverkaren i händelse av utebliven betalning ämnar sälja eller
Kuivjl. Alaj.ts proposition nr 77.
bortskaffa godset och dels rörande den tidpunkt då försäljning eller bortskaffande
i så fall tidigast kommer att ske.
Hur hantverkaren styrker att denna anmaningsskyldighet fullgjorts, är
givetvis hans ensak. I promemorian föreslogs emellertid en särskild hjälpregel
om sättet för anmaningens överbringande. Regeln innebar, att hantverkaren
skulle anses ha fullgjort sin anmaningsskyldighet, om han avsänt
anmaningen i rekommenderat brev. Detta förslag, som föranlett livlig diskussion
i remissyttrandena, synes närmast ha sin förebild i 3 kap. 42 § lagen
om nyttjanderätt till fast egendom. Enligt min mening tala starka skäl för
att låta en sådan regel inflyta i den tilltänkta lagen. Jag vill då till en början
erinra om att — såsom i promemorian också understrukits — hantverkaren
icke kan utnyttja lagstiftningens fördelar, om han saknar uppgift om beställarens
namn och adress. I så fall vet han ju nämligen icke, till vem anmaningen
skall riktas. Det ligger därför i hantverkarens eget intresse att
redan vid arbetets mottagande noggrant anteckna uppgift i berörda hänseenden
samt helst även anteckna beställarens telefonnummer där sådant
finnes. Men om hantverkaren med ledning av beställarens egna uppgifter
fullgjort vad hans eget intresse och god ordning sålunda bjuder, synes det
icke rimligt att tillika ålägga honom en skyldighet att kontrollera riktigheten
av dessa uppgifter och dessutom hålla sig underrättad om eventuella förändringar
rörande beställarens adress. Sådana förändringar bör det vara beställarens
sak att meddela hantverkaren. Lagstiftningen skulle i praktiken
knappast kunna fungera på ett tillfredsställande sätt, om försäljning icke
skulle få äga rum i andra fall än då anmaningen bevisligen kommit beställaren
tillhanda. På grund av vad sålunda anförts torde böra stadgas, att
hantverkaren skall anses ha fullgjort sin anmaningsskyldighet om han avsänt
anmaningen i rekommenderat brev till den adress beställaren själv
uppgivit eller, om hantverkaren vet att beställaren flyttat och känner den
nya adressen, till denna. Den föreslagna regeln innebär, att anmaningsskyldigheten
skall anses fullgjord i och med att brevet avlämnats å posten samt
att risken för att brevet icke kommer fram eller försenas ligger på beställaren.
Om anledningen till beställarens dröjsmål alt lösa godset är, att tvist
råder mellan parterna om arbetets utförande, ersättningens belopp eller annat,
torde försäljning i regel ej böra få äga rum. Hantverkarens försäljningsrätt
bör sålunda suspenderas, därest anspråk på ersättning för det utförda
arbetet eller på utbekommande av godset framställts i laga ordning.
Undantag från den nu ifrågasatta bestämmelsen torde dock böra göras för det
fall att hantverkaren ej utan väsentlig kostnad eller olägenhet kan fortfara
med godsets vårdande (jfr 34 § köplagen). Med hänsyn till den tidsutdräkt,
som tvisten kan medföra, torde i dylikt fall försäljning böra få ske, även om
talan anhängiggjorts.
Vad angår sättet för egendomens försäljning föreslogs i
promemorian som förut nämnts en differentiering i förfarandet mellan fall
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
29
då egendomens värde vore ringa, å ena, samt övriga fall, å andra sidan. I
fråga om de senare skulle försäljning på offentlig auktion vara obligatorisk,
i fråga om de förra skulle även försäljning på annat lämpligt sätt vara
tillåten. Mot den sålunda föreslagna huvudregeln, d. v. s. att försäljning i
princip skall ske på offentlig auktion, har icke någon erinran framställts under
remissbehandlingen. Däremot har köpmannaförbundet gjort gällande, att
försäljning under hand ej alls borde tillåtas. Denna uppfattning synes emellertid
vara alltför sträng. Förhållandena kunna otvivelaktigt vara sådana, att
en försäljning på offentlig auktion skulle medföra oskäligt stora kostnader
eller besvär. Särskilt gäller detta på landsbygden, där måhända redan transporten
av godset till auktionsplatsen skulle draga avsevärda kostnader. Härtill
kommer, att en försäljning under hand i vissa fall kan tänkas ge bättre
resultat än en försäljning på offentlig auktion. Jag anser därför, att en viss
valrätt här bör föreligga. Men i likhet med vissa remissinstanser kan
jag icke finna det fullt tillfredsställande att låta valrätten bli beroende även
så obestämd faktor som att godsets värde är »ringa». Det synes i stället
lämpligare att medgiva underhandsförsäljning allenast i sådana fall då det
ur beställarens synpunkt måste vara likgiltigt, om det ena eller det andra
försäljningssättet väljes. Detta är uppenbarligen förhållandet, om det i det
särskilda fallet står klart att försäljningssumman icke kommer att täcka
hantverkarens fordi-an och de med auktionen förenade kostnaderna. Härvid
utgår jag ifrån att hantverkarens intressen såtillvida städse sammanfalla med
beställarens, att hantverkaren även vid en underhandsförsäljning söker få ut
så mycket som möjligt av sin fordran. Men jag vill understryka, att försäljningen
skall ske på offentlig auktion så snart det icke är uppenbart att beställaren
saknar praktiskt intresse av att utöva den kontroll som detta försäljningssätt
är ägnat att skänka. Såsom i promemorian framhållits bör hantverkaren
i tveksamma fall i sitt eget intresse iakttaga försiktighet innan han
utan beställarens medgivande säljer godset annorledes än på offentlig auktion,
enär hantverkaren eljest kan ådraga sig skadeståndsskyldighet gentemot
beställaren.
I Svea hovrätts yttrande har ifrågasatts, huruvida icke eu bestämmelse
borde meddelas för det fall att offentlig försäljning icke kan ske, exempelvis
därför att försäljning av viss vara är underkastad restriktioner. Det synes
dock knappast erforderligt att i lagen särskilt reglera denna eventualitet.
Jag biträder promemorians förslag om att hantverkaren skall i god tid
underrätta beställaren om tid och plats för auktionen.
I likhet med vad fallet är i 34 § köplagen torde böra stadgas, att underrättelsen
skall givas »såvitt ske kan». Underlåter hantverkaren, trots möjlighet
därtill, att fullgöra denna underrättelseskyldighet, kan han bli skadeståndsskyldig
mot beställaren. Däremot är det icke meningen, att underrättelseskyldighetens
fullgörande skall vara eu förutsättning för att försäljning över
huvud skall få ske. I detta hänseende föreligger alltså en betydelsefull skillnad
mellan anmaningsskyldigheten, å ena sidan, och förevarande skyldighet.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
å den andra. Med hänsyn härtill synes det onödigt att i lagen införa någon
särskild regel om sättet för sistnämnda skyldighets fullgörande. I motsats till
vad som i ett yttrande anförts anser jag det icke principiellt möta något hinder
att anmaningen och meddelandet om auktionen göras i samma försändelse.
Detta torde dock endast sällan vara praktiskt. Anmaningen skall ju göras
avsevärd tid före försäljningen, och då torde i allmänhet tid och plats
för eventuell auktion ännu icke ha bestämts.
Särskild uppmärksamhet påkalla de fall då beställaren icke äger godset
eller har endast en villkorlig äganderätt till detsamma. Såsom förut anmärkts
kan retentionsrätt för hantverkaren föreligga även i sådana fall. Det synes
rimligt, att hantverkaren därvid ålägges skyldighet att, såvitt ske kan, underrätta
ägaren om att beställaren anmanats att lösa godset vid äventyr av dess
försäljande eller bortskaffande samt lämna ägaren uppgift om tid och plats
för eventuell auktion. Underlåter hantverkaren att fullgöra vad sålunda åligger
honom, kan han bli skadeståndsskyldig mot ägaren.
Det torde vara självklart, att kostnaderna för försäljningen böra få uttagas
ur försäljningssumman. Ur behållningen skall vidare hantverkaren enligt
förslaget äga göra sig betald för sin fordran hos beställaren. Enighet
torde i rättsvetenskapen råda om att hantverkarens retentionsrätt omfattar
icke endast arbetslön utan även kostnad för material samt för egendomens
förvaring, vård, transport och dylikt. Hantverkarens rätt att uttaga betalning
ur behållna försäljningssumman lär utan särskilt stadgande komma att få
samma omfattning. Eventuellt överskott skall hantverkaren vara skyldig
att självmant översända till beställaren. Ifall det är ovisst, om beställaren
eller någon annan har rätt till överskottet, liksom när hantverkaren icke kan
nå beställaren, står det hantverkaren fritt att, om han så önskar, nedsätta beloppet
hos överexekutor enligt 1927 års lag om gälds betalning genom penningars
nedsättande i allmänt förvar.
Det ligger i sakens natur, att även om överskott icke uppstår, hantverkaren
skall vara beredd att på anfordran redovisa försäljningens resultat och försäljningssummans
användning.
En terminologisk fråga som icke saknar praktiskt intresse är, huruvida den
retentionsrätt, som hantverkare nu anses ha, genom införandet av realisationsrätt
för honom övergått till en panträtt. Jag är icke beredd att söka
fastställa, huruvida hantverkarens rätt skall i allo anses som en panträtt.
Man synes dock kunna utgå från att hantverkarens rätt, i de hänseenden
där särskilda skäl till avvikelse ej föreligga, bör betraktas som en panträtt.
I anslutning till det anförda har inom justitiedepartementet utarbetats förslag
till lag om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats. Lagen
torde böra träda i kraft den 1 januari 1951 och genom en uttrycklig bestämmelse
erhålla tillämpning även på dessförinnan ingångna arbetsavtal.
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
31
Föredraganden hemställer, alt lagrådets utlåtande över lagförslaget, av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Stig Salomonson.
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 77.
Förslag
till
Lag
om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats.
Härigenom förordnas som följer.
1 §■
Har hantverkare fordran för arbete på annans sak, som han äger att till
säkerhet för sin fordran kvarhålla, och har godset ej blivit avhämtat inom
sex månader efter det arbetet slutfördes och fordringen förföll till betalning,
äger hantverkaren sälja godset och uttaga sin fordran ur köpeskillingen. Saknar
godset uppenbarligen saluvärde, må det i stället bortskaffas. Ej må dock
godset säljas eller bortskaffas, utan att hantverkaren minst två månader i
förväg men efter det arbetet slutfördes anmanat beställaren att lösa godset.
Har anspråk på ersättning för det utförda arbetet eller på utbekommande
av godset framställts i laga ordning, må godset icke säljas eller bortskaffas
innan tvisten avgjorts, med mindre det skulle vara förenat med avsevärd kostnad
eller olägenhet för hantverkaren att längre vårda godset.
2 §.
I anmaning till beställaren att lösa godset skall angivas, att godset eljest
efter viss angiven tid kommer att säljas eller, om så är hantverkarens avsikt,
bortskaffas.
Är anmaningen i rekommenderat brev avlämnad å postanstalt inom riket
för befordran till den adress beställaren uppgivit eller, om ny adress är känd
för hantverkaren, till denna adress, skall hantverkaren anses hava fullgjort
vad på honom ankommer.
3 §•
Försäljning skall ske på offentlig auktion. Är det uppenbart, att hantverkarens
fordran jämte de med auktionen förenade kostnaderna ej skulle
kunna utgå ur köpeskillingen, må försäljning i stället äga rum på annat
lämpligt sätt.
Om tid och plats för auktion skall hantverkaren, såvitt ske kan, i god tid
förut underrätta beställaren.
Kungl. Maj ds proposition nr 77.
33
4 §•
Där annan än beställaren, hantverkaren veterligt, är ägare till godset, skall
ägaren, såvitt ske kan, underrättas om att beställaren anmanats att lösa godset
vid äventyr av dess försäljande eller bortskaffande samt erhålla uppgift
om tid och plats för auktion.
5 §■
överstiger köpeskillingen, efter avdrag av kostnaderna för försäljningen,
hantverkarens fordran, skall hantverkaren utan dröjsmål tillställa beställaren
överskottet, där ej annan, honom veterligt, har anspråk på detsamma.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951 och skall äga tillämpning
även om arbetet beställts dessförinnan.
3 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 77
34
Kungl. Mai:ts proposition nr 77.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 31 januari
1950.
Närvarande:
justitieråden Geijer,
Lech,
regeringsrådet Quensel.
justitierådet Beckman.
Enligt lagrådet den 15 november 1949 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i
statsrådet den 28 oktober 1949, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om rätt för hantverkare att sälja gods
som ej avhämtats.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av e. o. hovrättsassessorn S. Dennemark.
Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet och dess ledamöter.
Lagens rubrik.
Justitierådet Lech, regeringsrådet Quensel och justitierådet Beckman:
Lagens rubrik är ägnad att framkalla föreställningen att det är dröjsmål
med avhämtning av godset som främst ger upphov åt sådan rätt som i lagen
avses. Med förslagets ståndpunkt torde det dock vara dröjsmål med betalningen
som är huvudsaken. Förhållandet framträder tydligt i det i promemorian
berörda fallet att full betalning erlagts för hantverkarens fordran för
arbete å godset men beställaren dock av en eller annan anledning underlåtit
att såsom vederbort avhämta godset. Hantverkaren skulle då ej för att befria
sig från skyldighet att vårda godset äga försälja detsamma.
Det må vara sant att försäljningsrätten är betingad ej blott av att dröjsmål
med betalningen föreligger utan lika ovillkorligt av att godset är kvar
hos hantverkaren, men detta sistnämnda villkor — som för övrigt är tämligen
självklart — synes icke böra anges med uttrycket »gods som ej avhämtats»,
vilket antyder, att kvarblivandet beror på underlåtenhet att fullgöra
en hämtningsskyldighet, och därför icke passar för fall, då anledningen är
att hantverkaren, låt vara på grund av dröjsmål med betalningen, vägrat
att till beställaren utlämna godset.
Lydelsen av lagens rubrik enligt förslaget skulle ock kunna föranleda till
det missförstånd att det vid arbetsbeting av ifrågavarande slag alltid är beställaren
som skall besörja godsets transport från hantverkaren eller att
lagen icke har avseende å andra fall än då så enligt avtalet är förhållandet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 77.
35
Rubriken synes lämpligen kunna liksom lagens innehåll anknyta till hantverkarens
retentionsrätt och ange att fråga är om dennas komplettering med
försäljningsrätt. Detta skulle kunna uttryckas t. ex. så: Om rätt för hantverkare
att sälja gods, som han äger kvarhålla för fordran. Föredrages att
mera direkt hänvisa till den försummelse å beställarens sida, som utgör
grunden till försäljningsrätten, erbjuder sig exempelvis lokutionen »gods
som ej utlösts».
Justiiierådet Gei jer:
Av den föreslagna lagens rubrik torde knappast böra krävas mera än att
den kortfattat och utan anspråk på fullständighet antyder de yttre konturerna
av den faktiska situation som skall kunna medföra försäljningsrätt
för hantverkaren. Ett angivande tillika av situationens rättsliga innebörd
lärer svårligen kunna ske utan antingen alltför stor vidlyftighet eller också
en ofullständighet, som kan leda till missförstånd, och torde därför böra
undvikas. Ur dessa synpunkter kan det enligt min mening ifrågasättas om
det ej vore att föredraga att — i överensstämmelse med promemorians utkast
och i anslutning till ordalagen i 17 kap. 3 § handelsbalken — orden »som ej
avhämtats» utbyttes mot »som är kvar hos honom».
1 §.
Lagrådet:
Den föreslagna lagen avser att tillerkänna hantverkare befogenhet att för
uttagande av sin fordran realisera gods, som är kvar hos honom. Enligt stadgad
uppfattning inom doktrin och praxis tillkommer realisationsbefogenhet
för närvarande icke hantverkare och övriga i handelsbalken 17 kap. 3 § tredje
och fjärde styckena avsedda retentionsrättshavare. Införande av en sådan
realisationsbefogenhet för hantverkare måste anses påkallat av hantverkarnas
intresse av att dels kunna utan alltför stor omgång utfå sin fordran,
dels ock slippa fortfara med en kostsam eller besvärlig vård av godset. Samma
skäl kunna visserligen åberopas för införande av motsvarande realisationsbefogenhet
även i åtskilliga andra fall, men då lösande lagstiftningsvägen
av alla hithörande frågor i ett sammanhang uppenbarligen skulle
medföra betydande tidsutdräkt, synes intet vara att invända mot att lagstiftningen
nu begränsas till en grupp, där behovet är särskilt påtagligt. Härvid
förutsättes att det icke anses tillåtet att analogivis utvidga tillämpningsområdet
för realisationsbefogenheten; och i de fall, då villkoren för sådan
befogenhet icke äro uppfyllda, skall ägaren naturligtvis åtnjuta samma
straffskydd som eljest mot att godset obehörigen avhändes honom. En hantverkare,
som realiserar godset utan att iakttaga i lagen angivna tidsfrister
eller med åsidosättande av där stadgad anmaningsskyldighet, skulle göra sig
skyldig till olovligt förfogande; och detsamma gäller därest en depositarie
eller annan, som icke genom lagen erhållit realisationsbefogenhet, egenmäktigt
tager sig sådan. Med hänsyn härtill måste det anses vara av stor betydelse
att förutsättningarna för realisationsbefogenheten bliva klart angivna
i lagen.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
Förslaget avser endast hantverkares fordran för arbete på annans sak, som
han äger att till säkerhet för sin fordran kvarhålla. Till förklaring av vad
härmed avses har departementschefen anfört, att, om hantverkare saknade
retentionsrätt i godset, icke heller realisationsrätt borde föreligga; den nu
aktuella lagstiftningen borde med andra ord anknytas till retentionsrätten.
Såsom departementschefen framhållit i annat sammanhang — nämligen i
fråga om rätt att bereda sig betalning ur köpeskillingen, när realisationsrätten
begagnats — torde inom rättsvetenskapen råda enighet om att hantverkarens
retentionsrätt omfattar icke endast arbetslön utan även kostnad för
material samt för egendomens förvaring, vård, transport och dylikt. Detta kan
emellertid näppeligen få vara avgörande för försäljningsrättens omfattning,
eftersom retentionsrätten kan vara att hänföra till fjärde stycket i 17 kap.
3 § handelsbalken och då vara helt jämställd med den retentionsrätt som
tillkommer exempelvis en depositarie. För upprätthållande av en klar gräns
synes det därför nödvändigt att fasthålla, att realisationsbefogenhet skall föreligga
endast för hantverkares fordran för arbete. I den mån kostnad för
godsets avhämtande hos beställaren och förvaring i samband med reparationen
jämte material därtill och dylikt normalt anses ingå i arbetslönen, föreligger
då försälj ningsbefogenhet därför men annars icke. Fordran å ersättning
för förvaring, som har karaktär av skadestånd på grund av beställarens
dröjsmål, medför sålunda icke försäljningsbefogenhet. Och vid blandade avtal,
t. ex. om reparation och vinterförvaring av en cykel, hänför sig försäljningsbefogenheten
endast till ersättningen för arbetet. En annan sak är att,
så snart försäljningsbefogenhet föreligger för något belopp, hantverkaren
äger att enligt allmänna rättsregler å köpeskillingen kvittningsvis avräkna
hela sin fordran, även till de delar den icke är förenad med försäljningsbefogenhet
eller ens med förmånsrätt. Att uttrycket fordran för arbete gives
en så snäv innebörd som nu angivits erhåller därför huvudsakligen betydelse
i sådana fall, då beställaren betalat hela arbetslönen men hantverkaren fordrar
ersättning i annat hänseende. Det synes icke orimligt att i sådana fall
hantverkaren är hänvisad till att utföra sin talan i vanlig ordning. Den här
förordade uppfattningen ansluter sig till den remitterade lagtextens ordalag,
vilka alltså enligt lagrådets mening kunna i det nu behandlade hänseendet
bibehållas oförändrade.
Justitieråden Gei jer och Beckman:
För att hantverkaren skall få utöva sin realisationsbefogenhet för fordran
å arbetslön förutsättes enligt förslaget väsentligen, dels att godset ej
blivit avhämtat inom sex månader efter det arbetet slutfördes och fordringen
förföll till betalning, dels ock att hantverkaren minst två månader
i förväg men efter det arbetet slutfördes anmanat beställaren att lösa godset.
Uppställandet av två skilda tidsfrister, båda så långa, kan möjligen
synas väl strängt mot hantverkarna, men då stor varsamhet naturligtvis
bör iakttagas med hänsyn till beställarna och kritik härutinnan från hantverkarhåll
icke framkommit, torde skäl knappast föreligga att nu överväga
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
37
någon ändring av förslaget i detta avseende. Däremot torde detaljutformningen
av de båda förutsättningarna lämpligen böra i vissa hänseenden
jämkas. Villkoret att fordringen skall hava förfallit till betalning — en förutsättning
i vilken i förevarande sammanhang icke synes böra inläggas mera
än att rätt skall hava inträtt för hantverkaren att genast utkräva fordringen
— synes naturligast kunna hänföras till anmaningen. Det förefaller
nämligen icke lämpligt att hantverkaren skall äga med laga verkan anmana
beställaren att lösa godset, innan dennes skyldighet att utlösa det
blivit aktuell. Anmaningen att lösa godset torde därför icke böra få ske
förrän rättsförhållandet är färdigt för avveckling, d. v. s. då arbetet slutförts
och rätt att kräva betalning för detsamma inträtt. Uppställes detta
villkor beträffande tvåmånadersfristen, torde å andra sidan fordringens förfallande
till betalning icke behöva bibehållas som utgångspunkt för sexmånadersfristen.
Då det ofta är tveksamt huruvida skyldighet att utlösa godset
inträtt redan vid arbetets slutförande eller först någon tid därefter eller
sedan beställaren underrättats och det synes skäligt att en respittid av sistnämnda
slag inräknas i sexmånadersfristen, vore det enligt vår mening att
föredraga att i förevarande hänseende icke fordra mera än att sex månader
förflutit efter det arbetet slutfördes.
Justitierådet Lech och regeringsrådet Quensel:
Enligt förslaget skulle försäljningsrätten (resp. bortskaffningsrätten)
vara villkorad av bl. a. att sex månader förflutit efter det arbetet slutfördes
och fordringen förföll till betalning samt att två månader förflutit från det
hantverkaren efter arbetets slutförande anmanat beställaren att lösa godset.
Dessa bestämmelser förklaras i motiven avsedda att skapa skydd för beställaren
och äro tydligen av största vikt för hela den ifrågavarande
lagstiftningens innebörd.
Förslaget utgår från att försäljning ej må tillgripas, innan beställaren
gjort sig skyldig till försummelse med avseende å betalning av fordringen.
Häri ligger uppenbarligen att det förutsättes åtminstone betalningsdröjsmål
i denna terms vedertagna mening. Uppgiften att lösa spörsmålet om villkoren
för betalningsskyldighetens inträde kan naturligtvis icke tillhöra förevarande
lagstiftning, som ej avser att reglera rättsförhållandet mellan kontrahenterna
i vidare mån än att för vissa fall skulle införas en ny påföljd
av beställarens dröjsmål. Betalningsskyldigheten beror i första hand på
vad som avtalats eller av kontrahenterna förutsatts vid avtalet, och i övrigt
kunna olika skick och bruk inom skilda branscher komma att inverka. Detta
gäller t. ex. frågorna huruvida, när arbetet är färdigt, hantverkaren skall
transportera godset till beställaren eller denne hämta det hos hantverkaren,
huruvida kontrahents prestationsskyldighet är beroende på anfordran och
huruvida skyldigheten då inträder omedelbart eller efter viss eller skälig
frist.
Att man med sexmånadersfristen avsett att nu ifrågavarande påföljd emellertid
icke må inträda endast därför att beställaren är i dröjsmål, synes
framgå av departementschefens förklaring alt syftet med denna särskilda
38
Kunyl. Maj.ts proposition nr 77.
frist är att godset ej må avhändas beställaren till följd av tillfälliga betah
ningssvårigheter eller annat övergående hinder att lösa detsamma. Bestämmelserna
böra således aldrig kunna leda till förkortning av en eljest föreliggande
betalningsfrist eller över huvud inverka på frågan, när betalning
skall ske. Sexmånadersfristen skall icke börja löpa förrän beställaren har
att betala. Att utgångspunkten för fristen därigenom icke alltid blir fix utan
kan komma att bero på tolkning av avtal eller på skälighetsprövning, är en
olägenhet, som emellertid synes ofrånkomlig. Härutinnan må erinras om
att frågan om dröjsmål kan vara beroende av t. ex. huruvida en verkställd
betalning förslår till täckning av hantverkarens fordran i fall då arbetslönen
ej bestämts i avtalet.
Om alltså som ett av villkoren för försäljningsrätten skall gälla att beställaren
under sex månader varit i dröjsmål med betalningen, må emellertid
mot förslagets formulering anmärkas, att detta villkor ej fullt tydligt
kommit till uttryck. Lokutionen »fordringen förföll till betalning» skulle
kanske kunna tolkas så, att det vore tillräckligt att sex månader förflutit,
sedan hantverkaren fick rätt att kräva att betalning genast erlades, och med
en sådan tolkning skulle bestämmelserna icke innefatta garanti mot att
hantverkaren, i stället för att behöva dröja en tid med att tillämpa ifrågavarande
påföljd av betalningsförsummelse, kunde försälja godset redan
innan något dröjsmål med betalningen ännu förelåge. Reglerna om anmaning
komplettera icke reglerna om sexmånadersfristen på sådant sätt, att
nämnda resultat effektivt förebygges, i varje fall icke om man beträffande
formerna för anmaning medger de lättnader, som föreslagits. Enligt allmänna
rättsgrundsatser torde nämligen i fråga om anfordran, varav prestationsskyldigbets
inträde är beroende, få ställas krav på att meddelandet
verkligen kommit fram till mottagaren (jfr t. ex. reglerna om köp). På
grund av vad sålunda anförts torde uttrycket »fordringen förföll till betalning»
böra ändras så, att det blir fullt klart att här åsyftas dröjsmål med
betalningen.
Vid sidan om nu berörda utgångspunkt för sexmånadersfristen får bestämmelsen
att fristen ej börjar löpa, förrän arbetet slutförts, knappast
självständig betydelse, annat än i de förmodligen mindre vanliga fall, då
arbetet skall betalas i förskott. Från beställarens synpunkt måste också vara
det väsentliga att fristen ej börjar löpa innan hans dröjsmål inträtt, eftersom
tiden då så skett bör vara för honom känd, medan däremot tidpunkten
då arbetet slutfördes kan undandraga sig alla andras kännedom än hantverkarens.
Huruvida man verkligen bör fordra att arbetet slutförts jämväl i
fall då detta ej är förutsättning för betalningsskyldigheten, kan vara tvivelaktigt.
Skall enligt avtalet betalning erläggas i olika poster allteftersom arbetet
fortskrider och kan varje avtalad post anses motsvara viss del av arbetet,
kan man måhända i förevarande hänseende betrakta förhållandet som
om flera arbetsbeting förelåge. Men en dylik lösning står icke alltid öppen,
när arbetet med fog avbrutits på grund av dröjsmål med förskottsbetalning.
Det kan måhända tyckas att därför kravet att arbetet skall ha slutförts bor
-
Kungi. Maj:ts proposition nr 77.
39
de lättas. Övervägande skäl torde dock tala för att ej rubba denna förslagets
regel av hänsyn endast till dylika mindre vanliga och ofta till tvister föranledande
fall, som f. ö. kunna stå nära de situationer, som uppkomma när
hantverkaren häver avtalet redan innan något arbete nedlagts på godset.
Kravet å anmaning jämte en därtill ansluten tvåmånadersfrist motiveras
icke närmare av departementschefen. Enligt promemorian, som emellertid i
denna del skiljer sig från remitterade förslaget i så måtto, att med anmaningen
skulle anstå ej blott tills arbetet slutförts utan, om fordringen förfaller
till betalning senare, även tills så skett, skulle det vara fråga om skydd
mot att beställaren av okunnighet om den särskilda påföljden av betalningsförsummelse
utsatte sig för risken att förlora sin egendom; för detta ändamål
borde hantverkaren underrätta beställaren om risken, något som dock
ej borde ske t. ex. redan vid beställningen utan först sedan betalningsförsummelsen
inträtt och frågan om påföljden därav sålunda fått aktualitet.
Det tillädes att meddelandet då också kunde skydda beställaren mot att
göra en obillig förlust på grund av ren glömska att lösa godset.
Ehuru de sålunda framhållna synpunkterna äro värda beaktande torde
de dock näppeligen träffa det väsentliga skälet till att en anmaning bör
krävas.
Försäljningsrätten innebär ju en rätt till självhjälp. Mot allmänna principer
överlämnas det åt en enskild att för att göra sig betald för en fordran,
vars verklighet icke konstaterats av någon myndighet, själv verkställa exekution
genom försäljning av annans gods, och detta på ett sätt som vanligen
omöjliggör godsets återställande till ägaren, om förutsättningarna för åtgärdens
laglighet sedermera visa sig ha saknats. Visserligen kan den, som
sålunda själv skaffar sig sin förmenta rätt, bli skadeståndsskyldig, om
fordringen ej förelåg eller annat villkor för självhjälpen åsidosatts. Men det
straffrättsliga skyddet mot obehöriga förfoganden torde oftast gå förlorat,
när spörsmålet huruvida villkoren varit uppfyllda beror på tolkningen av
avtal, skäligheten av fordrade beloppet och annat dylikt, som ej utgör klara,
för envar lätt konstaterbara fakta. Det är därför av stor vikt, att försäljningsrätten
betingas av att beställaren försatts i tillfälle att framställa de
invändningar, han vill göra, och — åtminstone genom att själv hänskjuta
frågan till domstol — vinna straffrättsligt skydd mot att försäljning sker
utan att domstolen prövat förutsättningarna därför vara förhanden. Innan
hantverkaren meddelat besked att han anser dessa förutsättningar uppfyllda
och att han vill begagna sig av sin förmenta befogenhet, har beställaren
ej anledning att framställa sina invändningar, än mindre att draga
saken inför domstol med risk att, oavsett om hans ståndpunkt är riktig eller
ej, behöva betala både sina och motpartens rättegångskostnader.
Den anmaning, varom förslaget talar, skall fungera som ett sådant besked
från hantverkarens sida, som nyss nämndes, ocli må således icke betraktas
som blott en påminnelse om ett förhållande, vilket redan dessförinnan
egentligen borde varit känt för beställaren. Man kan naturligtvis icke
förutsätta att hantverkarens uppfattning om dröjsmål eller andra villkor
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 77.
för försälj ningsbef ogenhet alltid är den riktiga, och om beställaren, i fall
då meningsskiljaktigheter råda, har de bästa skälen för sin ståndpunkt, behöver
han ju icke räkna med hantverkarens mening, såframt denna icke
delgivits honom.
Anmaningen är nödig för att beställaren skall kunna bevaka sin rätt
samt skulle kunna sägas ersätta ej mindre sådan underrättelse om att rättsligt
förfarande inletts, som ges genom delgivning av stämning, än även, i
vissa fall, underrättelse om exekution.
Man kan antaga att ett dylikt besked, i fall då kontrahenterna ha delade
meningar, t. ex. om verkställd betalnings eller utfört arbetes tillräcklighet,
ofta föranleder beställaren att meddela sig med hantverkaren och, om det
ej sker muntligen, under någon tid avvakta svar, innan han vidtager en sådan
ytterlighetsåtgärd som att draga saken inför domstol. Han kan därefter
behöva särskild tid härför. Efter anmaningen bör således en icke oansenlig
tid förflyta innan påföljden må inträda. Av sexmånadersfristen har beställaren
ingen nytta, om hantverkaren menar att denna frist börjat löpa långt
innan beställaren fick anledning räkna med hantverkarens uppfattning, ett
fall som icke är alldeles opraktiskt.
Hantverkaren kan visserligen ha intresse av att kunna göra anmaningen
på ett tidigt stadium bl. a. för att icke sexmånadersfristen skall ytterligare
förlängas till följd av reglerna om anmaning och eventuellt för att
kunna kombinera anmaningen med en sådan anfordran som kan vara förutsättningen
för att beställaren skall kunna komma i dröjsmål. Men endast
undantagsvis torde kunna anses överensstämmande med gott skick
inom affärslivet att, ehuru man ej anser något dröjsmål från medkontrahentens
sida föreligga, hota denne med sådana påföljder av dröjsmål
som den ifrågavarande. Ett av motiven till förevarande lagstiftning synes
vara att icke framtvinga en praxis att förbehåll om försäljningsrätt alltid,
vare sig så behövs eller ej, göres vid beställningarna. Av samma skäl
som en dylik praxis bör undvikas torde kunna anses att ej heller i underrättelsen
om att arbetet är färdigt och godset att avhämta hantverkaren
bör hota med försäljning, med mindre han menar att dröjsmål redan
ligger beställaren till last. Hantverkaren löper ju också viss risk genom
att utsätta sådant äventyr som det ifrågavarande, i det att däri måste anses
ligga ett så bestämt besked att beställaren har giltig orsak att, om han är av
annan mening än hantverkaren rörande dennes rätt, utan vidare förhandling
draga tvisten till domstol. Anmaning synes således böra ske endast på
förekommen anledning, d. v. s. praktiskt taget endast då arbetet är slutfört
och beställaren i dröjsmål med betalningen.
Det må i detta sammanhang beträffande förslagets formulering framhållas
att, först om anmaningen sålunda kommer att avse en till betalning
förfallen fordran, den med fog kan, såsom i förslaget skett, utan vidare betecknas
som en anmaning att lösa godset.
Om sålunda tiden, då anmaningen tidigast må göras, blir densamma som
utgångspunkten för sexmånadersfristen, kunde måhända tyckas att regler
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
41
na borde förenklas så, att endast en frist komnie att gälla, nämligen en
sexmånadersfrist, som började löpa när arbetet är slutfört, dröjsmål med
betalningen inträtt och anmaning skett. Men som vardera fristen har sin
särskilda uppgift och tvåmånadersfristen torde vara tillräcklig för sitt ändamål,
synes även under angivna förutsättning finnas skäl att stipulera en
tvåmånadersfrist vid sidan av sexmånadersfristen. Hantverkaren kan nämligen
på så sätt, sedan, sexmånadersfristen börjat löpa, utan att riskera någon
förlängning av denna frist, vänta ännu någon tid med att hota beställaren
med ifrågavarande påföljd.
Justitierådet Lech, regeringsrådet Quensel och justitierådet Beckman:
Med hänsyn till vad vi anfört vid lagens rubrik hemställes, att sexmånadersfristen
icke anknytes till underlåtenhet från beställarens sida att avhämta
godset. Här torde vara tillräckligt att i lagtexten ange att sex månader
skola hava förflutit från det nämnda frist började löpa. Att godset
måste vara kvar hos hantverkaren lärer tillräckligt klart framgå av kravet
att hantverkaren skall äga kvarhålla godset.
Regeringsrådet Quensel och justitierådet Beckman:
Förslaget upptager jämväl befogenhet för hantverkaren att bortskaffa
godset, om detta uppenbarligen saknar saluvärde. Beträffande denna befogenhet
gäller i än högre grad än beträffande försälj ningsbefogenheten, att
andra än hantverkare kunna ha samma behov. Då bortskaffande av godset
icke i och för sig är ägnat att tillföra hantverkaren någon betalning samt
åtgärden kan förefalla ytterligt brysk, om godset — ehuru det saknar saluvärde
—- har högt affektionsvärde eller speciellt ekonomiskt värde för beställaren
eller ägaren, synes som ytterligare förutsättning för ifrågavarande
befogenhet böra uppställas, att det är förenat med avsevärd olägenhet för
hantverkaren att längre vårda godset. Hantverkaren bör med andra ord
bevara godset, så länge han icke har avsevärd olägenhet därav.
Lagrådet:
I andra stycket stadgas att, om anspråk på ersättning för det utförda arbetet
eller på utbekommande av godset framställts i laga ordning, godset i
regel ej må säljas eller bortskaffas, innan tvisten avgjorts. Av motiveringen
synes framgå, att bestämmelsen avser det fall att tvistefrågan hänskjutits
till prövning i rättegång eller eljest i laga ordning. Avfattningen torde böra
jämkas så, att det blir otvetydigt att stadgandet har denna innebörd.
Regeln hör tydligen gälla allenast då tvisten rör fråga, varav hantverkarens
rätt att sälja eller bortskaffa godset beror, men synes å andra sidan
böra omfatta alla sådana fall. Med hänsyn härtill synes regelns avfattning
hava blivit på en gång för vid och för trång. Tvisten kan tydligen röra hantverkarens
rätt till ersättning för det utförda arbetet utan att detta behöver
innebära att hantverkarens befogenhet att sälja eller bortskaffa godset är
beroende av tvistens utgång. Om det t. ex. råder tvist endast om storleken
42
Kungi. Maj:ts proposition nr 77.
av fordringen samt hantverkaren erbjuder sig att utlämna godset mot det
medgivna beloppet men beställaren ej gitter erlägga detta, skall naturligen
den pågående tvisten icke hindra att godset säljes. Å andra sidan behöver
tvisten ej nödvändigt röra hantverkarens rätt till ersättning eller beställarens
rätt att utfå godset för att av utgången skall bero vilken befogenhet
hantverkaren har. Beställaren kan t. ex. ha anhängiggjort rättegång för att
få fastställt att hantverkaren på den grund, att godset har saluvärde, icke
äger bortskaffa detsamma. Den föreslagna lagtexten passar ej heller alltid
för fall, då tvisten rör huruvida hantverkaren är skyldig att utföra ytterligare
arbete å godset. Med hänsyn till vad nu anförts synes föremålet för
den prövning, som skall ha suspenderande verkan, böra angivas så, att det
skall vara en fråga, varav hantverkarens rätt att sälja eller bortskaffa godset
beror.
Från tillämpning av ifrågavarande regel undantar stadgandet i andra
stycket det fall, att det skulle vara förenat med avsevärd kostnad eller
olägenhet för hantverkaren att längre vårda godset. Som förebild har tjänat
den liknande bestämmelse om försäljningsrätt för säljare, som återfinnes
i 34 § köplagen. Då fråga är om gods, som någon för arbete överlämnat
till en hantverkare, synes emellertid mest rimligt, att beställaren
städse skall genom rättsförhållandets dragande under domstols prövning
kunna avvärja, att hantverkaren, utan att riskera straffrättsligt ansvar,
frånhänder honom saken innan det blivit avgjort huruvida laga rätt därtill
föreligger. Enligt lagrådets mening bör därför undantagsbestämmelsen uteslutas.
Förslaget upptager icke något särskilt stadgande om förhållandet mellan
ett förfarande enligt denna lag, å ena, samt exekution enligt konkurseller
utsökningslagen, å andra sidan. Om beställaren blir försatt i konkurs,
får tydligen försäljning av godset ske allenast i enlighet med konkurslagens
bestämmelser. Huruvida villkoren för försäljningsrätt enligt den
föreslagna lagen blivit uppfyllda eller ej saknar därvid betydelse, eftersom
konkurslagen likställer pant- och retentionsrättshavare. Varder godset utmätt,
lärer däremot hantverkaren bliva att behandla som en panthavare i
utsökningslagens mening, därest såväl sexmånaders- som tvåmånadersfristen
utlöpt och villkoren för försäljningsrätt i övrigt äro uppfyllda, men
eljest som en retentionsrättshavare. Vad nu sagts om konkurs torde utan
särskilt stadgande vara uppenbart, och icke heller om förhållandet vid
utmätning lärer tvekan behöva råda.
Till vinnande av bättre överskådlighet synes viss omgruppering av en
del bestämmelser i 1 § vara att förorda. Tredje punkten, som handlar om
anmaningsskyldigheten, torde med fördel kunna flyttas och inarbetas i
2 §, vilken ger närmare regler därom. Redan i 1 § torde dock med hänsyn
till anmaningens karaktär av villkor för realisationsbefogenheten böra upptagas
en reservation av innebörd att hantverkaren blott efter iakttagande
av vad i 2 § stadgas äger sälja resp. bortskaffa godset. Det föreslagna andra
stycket i 1 § synes lämpligen kunna bilda en ny 3 §.
Kungl. Maj.ts proposition nr 77. 43
2 §.
Lagrådet:
Lagrådet hänvisar till vad under 1 § anförts i fråga om denna paragraf.
Justitierådet Lech och regeringsrådet Quensel:
Beträffande anmaningens innehåll må erinras att, ehuru det i betraktande
av dess karaktär av villkor för försäljningsrätten är angeläget att
icke kräva flera uppgifter än som erfordras för att anmaningen skall kunna
fylla sitt ändamål, detta emellertid synes fordra att den, utöver vad i förslaget
upptagits, ger besked även om fordringens belopp. Det är nämligen
icke säkert, att det belopp, vartill hantverkaren beräknar fordringen, är
för beställaren förut känt, och om så ej är förhållandet och anmaningen
ej heller upplyser därom, skulle dess innebörd till väsentlig del vara dold
för mottagaren. Denne skulle då icke genom anmaningen erhålla det besked,
som erfordras för att han skall kunna avgöra om han skall anställa
process. Anmaningen skulle icke kunna tjäna till utgångspunkt för någon
frist utan fara för att beställaren oförskyllt försutte densamma, särskilt om
han trodde sig känna vad hantverkaren fordrade men härutinnan misstoge
sig, t. ex. på grund av kontrahenternas olika uppfattning om det ursprungliga
avtalets tolkning eller om innebörden av senare förhandlingar
mellan dem.
Justitieråden Gei jer och Lech samt regeringsrådet Quensel:
Den i andra stycket upptagna hjälpregeln om anmaningsskyldighetens
fullgörande lärer vara avsedd att tolkas så, att den i första hand givna
föreskriften, att hantverkaren skall anses hava fullgjort vad på honom
ankommit, om han sänt anmaningen till den adress beställaren uppgivit,
skall gälla utan annat undantag än att, om vid tiden för anmaningen
adressen hantverkaren veterligt är en annan, anmaningen i stället skall
skickas till denna adress. Om hantverkaren vet, att beställaren någon gång
efter det han uppgav sin adress erhållit en ny adress, och i anledning därav
avlåtit anmaningen till den adressen, men brevet icke bevisligen nått
beställaren, skulle hantverkaren således ej kunna åberopa att den nya
adressen var den senaste adress beställaren honom veterligen haft. Endast
om han kan visa, att den använda adressen vid tiden för anmaningen var
den rätta, skall han anses ha fullgjort anmaningsskyldigheten. Goda skäl
synas kunna anföras för denna ståndpunkt. Situationen kan t. ex. vara den,
att beställaren åt någon å den uppgivna adressen särskilt uppdragit att
vidarebefordra till beställaren anländande post, medan däremot å den adress,
till vilken anmaningen skickats, icke finnes någon, som erhållit sådant
uppdrag. Emellertid torde hjälpregelns avfattning böra jämkas så, att den
åsyftade innebörden tydligare framgår.
Justitierådet Beckman :
Den i andra stycket upptagna hjälpregeln rörande bevisningen om att anmaning
skett synes böra något jämkas till hantverkarens fördel. Givetvis
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
bör som huvudregel inskärpas, att hantverkaren skall avfordra beställaren
uppgift om hans adress. Har hantverkaren underlåtit detta därför att han
själv känner eller lätt kan taga reda på adressen, bör dock en tillämpning
av hjälpregeln icke vara utesluten. Och har beställaren flyttat, synes det
höra gå på hans risk, om ett rekommenderat brev icke kan följa honom
fram till hans nuvarande adress. Såsom formell förutsättning för försäljningsbefogenhet
synes därför icke böra krävas mera än att det rekommenderade
brevet skickats antingen till den adress beställaren uppgivit eller ock
till den senaste adress han veterligen haft efter beställningen. En annan sak
är, att hantverkaren kan ådraga sig skadeståndsskyldighet om han uppsåtligen
eller av vårdslöshet skickar anmaningen till en sådan adress att den
ej kommer beställaren till handa.
Regeringsrådet Quensel och justitierådet Beckman:
Reglerna om anmaningsskyldighet äro, liksom lagen över huvud, av dispositiv
karaktär, och det torde åtminstone tills vidare icke vara nödvändigt
att göra dem tvingande. Risken för att de skola sättas ur kraft genom avtal
torde nämligen få anses vara ringa. I detta sammanhang är av betydelse,
att tryckta klausuler å ett vid beställningen till beställaren lämnat kvitto
å godset icke utan vidare innefatta något av honom ingånget avtal samt att
även av beställaren verkligen godtagna klausuler kunna bliva ogiltiga jämlikt
de grundsatser som kommit till uttryck i avtalslagen och skuldebrevslagen.
3—5 §§.
Lagrådet:
Om, i enlighet med vad ovan förordats, andra stycket i 1 § kommer att
bilda en paragraf för sig, 3 §, skulle detta föranleda omnumrering av nu
ifrågavarande paragrafer.
I fråga om dessa förekomma även i övrigt vissa erinringar, såsom framgår
av det följande.
3 §.
Justitieråden Geijer och Lech samt regeringsrådet Quensel:
Enligt stadgandet i andra stycket skall hantverkaren i god tid underrätta
beställaren om tid och plats för auktionen. Underrättelsen skall givas »såvitt
ske kan». Detta torde innebära att hantverkaren, om beställaren finnes
ha flyttat från den av honom uppgivna adressen, kan bliva skyldig att efterforska
hans nya adress. Att hantverkaren icke i detta fall skulle få tillgodonjuta
den i fråga om anmaningsskyldighetens fullgörande givna hjälpregeln
motiveras av departementschefen med att underrättelseskyldighetens fullgörande
icke, såsom anmaningen, skall vara en förutsättning för att försäljning
över huvud skall få ske. Om underrättelseskyldigheten försummas,
kan påföljden endast bliva att hantverkaren ådrager sig skadeståndsskyldighet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 77.
45
Då det emellertid, sedan beställaren en gång uppgivit sin adress för hantverkaren,
enligt förslaget skall ankomma på beställaren att sörja för att ny
adress kommer till hantverkarens kännedom vid äventyr att denne, under
lagens förutsättningar i övrigt, äger sälja godset under hand eller bortskaffa
det utan att anmaning skickats till annan adress än den uppgivna,
synes det mest följdriktigt att beställarens underlåtenhet att hålla hantverkaren
underrättad om sin adress även skall kunna medföra det äventyret,
att hantverkaren äger fullgöra den nu ifrågavarande underrättelseskyldigheten
på samma sätt. Den rätt till skadestånd, som enligt förslaget tillkommer
beställaren för den händelse hantverkaren finnes icke ha gjort vad på
honom ankommit för att nå beställaren med underrättelse om auktionen,
torde för övrigt, i betraktande av svårigheterna att åstadkomma bevisning om
skadan, i praktiken bliva av ringa betydelse. Vid sådant förhållande skulle,
om underrättelseskyldighet i enlighet med förslaget föreskrives, resultatet
måhända bliva, att mindre nogräknade hantverkare åsidosatte föreskriften
utan att därigenom utsätta sig för någon nämnvärd risk, medan de mera
samvetsgranna understundom komme att få vidkännas besvär och kostnader
för efterforskande av beställarens adress.
På grund av vad nu anförts synes vara att förorda, att satsen »såvitt ske
kan» får utgå ur andra stycket och att detta i stället erhåller ett tillägg av
innehåll att i fråga om sådan underrättelse som där omförmäles skall gälla
vad i 2 § andra stycket sägs.
* §■
Lagrådet:
Den här föreslagna skyldigheten att underrätta ägaren torde icke böra
göras beroende av att beställaren anmanats. Vidare synes stadgandet böra
kompletteras med en uttrycklig föreskrift om att skyldigheten skall fullgöras
i god tid.
5 §.
Justitierådet Beckman:
Ehuru det även utan särskilt stadgande måste anses klart att hantverkaren
vid förskingringsansvar är redovisningssltyldig för eventuellt överskott å
köpeskillingen, är en regel om skyldigheten på sin plats i den föreslagna
lagen. Då närmare regler om hur en redovisningsskyldighet skall fullgöras
i allmänhet icke bruka ges, synes det emellertid icke böra stadgas att hantverkaren
skall tillställa vederbörande överskottet, utan blott att hantverkaren
utan dröjsmål skall avgiva redovisning till beställaren. Tydligen äger
beställaren i regel lyfta överskottet, där ej annan visat bätlre rätt därtill.
Kan hantverkaren icke skäligen anses pliktig att på eget äventyr bedöma,
till vilken av dem betalningen skall erläggas, står det dock, såsom departementschefen
framhållit, hantverkaren fritt att nedsätta beloppet hos överexekutor
enligt 1927 års lag om gälds betalning genom penningars nedsättande
i allmänt förvar. Även då överskottet icke utbetalas till beställaren,
synes denne emellertid böra erhålla en redovisningsräkning.
46
Kungi. Maj.ts proposition nr 77.
Regeringsrådet Quensel:
På sätt förslaget innehåller lärer hantverkaren böra vara pliktig att tillställa
beställaren det belopp varmed köpeskillingen efter avdrag av kostnaderna
för försäljningen överstiger hantverkarens fordran. Huruvida man
därvid med uttrycket fordran förstår blott fordran för arbete å godset eller
även vad hantverkaren i övrigt kan ha att fordra av beställaren, synes likgiltigt
med hänsyn till att särskilt förbehåll om kvittningsrätt ej torde behövas.
Är något av de fall för handen, som avses i 1 § i 1927 års lag om gälds
betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar, äger ju hantverkaren
möjlighet att fullgöra sin ifrågavarande betalningsskyldighet genom
dylik nedsättning. Erinran härom synes ej behövlig i lagtexten. I viss mån
berör emellertid den föreslagna lagtexten detta ämne, nämligen genom en
bestämmelse som från regeln om plikt att tillställa beställaren överskott
undantar fall då annan, hantverkaren veterligt, har anspråk på överskottet.
Bestämmelsen är icke klar till sin innebörd. Uttrycket »har anspråk» skulle
kunna tolkas antingen så att anspråk framställts eller så att berättigat anspråk
föreligger. Bestämmelsen synes vidare befria från skyldigheten att
tillställa beställaren beloppet utan att ersätta denna skyldighet med någon
annan. Därför är icke uteslutet att hantverkare skulle kunna tro att han,
så snart tredje man uppträdde som pretendent, saklöst kunde behålla beloppet
i avbidan på att tvisten bleve avgjord. Någon avvikelse från allmänna
regler för dylika fall torde dock icke vara påkallad och väl heller knappast
åsyftad.
Om erinran att regeln om utbetalning av överskott till beställaren ej är
ovillkorlig anses böra intagas i lagtexten, torde dock, i enlighet med vad
nyss anförts, orden »där ej annan, honom veterligt, har anspråk på detsamma»
böra utbytas mot ett annat uttryck, såsom t. ex. »såframt ej överskottet
betalas till annan, som äger bättre rätt därtill, eller beloppet nedsättes
i allmänt förvar i enlighet med vad därom är stadgat».
Tydligen bör den till beloppet berättigade äga fordra redovisning av
hantverkaren. Härom torde intet uttryckligen behöva stadgas.
Justitieråden Geijer och Lech:
Vi ifrågasätta, om ej senare ledet i paragrafen skulle bättre uttrycka vad
som är åsyftat, därest orden »där ej annan, honom veterligt, har anspråk på
detsamma» utbyttes mot exempelvis »där anledning ej finnes till antagande
att annan kan äga bättre rätt till detsamma».
Justitierådet Lech och regeringsrådet Quensel:
Har innan beställaren blivit skyldig att utlösa godset förbehåll träffats,
att överskott, varom i paragrafen sägs, skall tillfalla hantverkaren, torde
— i analogi med vad i 37 § andra stycket avtalslagen stadgas för det fall
som där avses — ett sådant förbehåll böra frånkännas laga verkan. Måhända
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
47
skulle detta kunna utan vidare anses gälla, men till undvikande av tvekan,
och särskilt såsom ett påpekande för allmänheten, torde en bestämmelse av
detta innehåll lämpligen kunna upptagas i ett andra stycke i paragrafen.
Justitieråden Gei jer och Beckman:
Även vi anse att hantverkaren icke bör äga på förhand förbehålla sig,
att överskott, varom här är fråga, skall tillfalla honom. Enligt vår mening
kan det dock ej antagas annat än att rättstillämpningen även utan
uttryckligt stadgande i förevarande lag kommer att ansluta sig till denna i
avtalslagen redan nu fastslagna grundsats.
Ur protokollet:
Bengt Larson.
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 77.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Drottningholms
slott den 10 februari 1950.
N ärvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson,
Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter
gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet lagrådets den
Öl januari 1950 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 28 oktober 1949
remitterade förslaget till lag om rätt för hantverkare att sälja gods som ej
avhämtats.
Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.
Lagrådet har icke haft något att erinra mot att förevarande del av arbetsbetinget
nu bleve föremål för en specialreglering. Icke heller har lagrådet
riktat några anmärkningar mot de huvudprinciper, på vilka det remitterade
förslaget uppbyggts. Däremot ha inom lagrådet framställts olika erinringar
i mera speciella frågor.
Vad till en början lagens rubrik beträffar torde, såsom en av lagrådets
ledamöter framhållit, av densamma knappast böra krävas mera än att den
kortfattat och utan anspråk på fullständighet antyder de yttre konturerna
av den faktiska situation som skall kunna medföra försäljningsrätt för
hantverkaren. Med hänsyn härtill torde den av mig föreslagna rubriken,
som på ett för allmänheten lättbegripligt sätt angiver lagstiftningens huvudinnehåll,
kunna bibehållas. Att ordet »avhämtats» skulle kunna vålla missförstånd
i de hänseenden några av lagrådets ledamöter befarat, anser jag
knappast vara fallet.
Jag biträder helt lagrådets uttalande om innebörden av orden »fordran
för arbete» i 1 § av det remitterade förslaget.
Ingen av lagrådets ledamöter har framställt någon erinran mot den i 1 §
föreslagna dubbla fristberäkningen såsom sådan. Däremot ha skilda meningar
yppat sig om vilken utgångspunkt som borde väljas för de båda fristerna.
Två av lagrådets ledamöter ha förordat, att både sexmånadersfristen
och tvåmånadersfristen skola börja löpa först när — förutom att arbetet
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
slutförts — beställaren kommit i dröjsmål med betalningen. Med hänsyn
till att det, såsom lagrådet i annat sammanhang enhälligt uttalat, måste anses
vara av stor betydelse att förutsättningarna för realisationsbefogenheten
bli så klart angivna som möjligt, synes det emellertid icke lämpligt att
anknyta fristberäkningen till ett i praktiken så svårbestämt faktum. Tillbörlig
hänsyn till beställarens intressen måste anses tagen, om man i stället
utgår från den tid då arbetet slutfördes och fordringen förföll till betalning.
I kravet på att fordringen skall ha förfallit bör i förevarande sammanhang
— som de båda övriga lagrådsledamöterna framhållit — ej inläggas
mera än att rätt skall ha inträtt för hantverkaren att genast utkräva
fordringen. Men under det att dessa båda ledamöter ansett, att sexinänadersfristen
— oavsett huruvida rätt för hantverkaren att kräva betalning
inträtt eller ej — borde börja löpa omedelbart efter det att arbetet
slutförts, vill jag föreslå att icke heller denna frist skall räknas från tidigare
dag än då rätt för hantverkaren att kräva betalning inträdde. I fråga
om utgångspunkten för sexmånadersfristen överensstämmer följaktligen
propositionen med det remitterade förslaget.
Beträffande den föreslagna bortskaffningsrätten ha två av lagrådets ledamöter
förordat att det såsom ytterligare förutsättning för denna rätt borde
uppställas, att det skulle vara förenat med avsevärd olägenhet för hantverkaren
att längre vårda godset. Med hänsyn till de bevissvårigheter som kunde
föranledas härav synes det emellertid icke lämpligt att uppställa en sådan
fordran och bortskaffningsrätten torde även därförutan vara omgärdad
med tillräckligt betryggande garantier för beställaren.
Vad lagrådet vid 1 § andra stycket föreslagit har jag beaktat.
Med hänsyn till att försäljning eller bortskaffande icke skall få ske, om
anmaningen i något avseende ej uppfyller de i lagen uppställda kraven, anser
jag det icke tillrådligt att, såsom två lagrådsledamöter vid behandlingen
av 2 § hemställt, kräva flera uppgifter i anmaningen än de i förslaget angivna.
Skulle beställaren till äventyrs icke känna till fordringens belopp vid
den tidpunkt då han mottager anmaningen, kan han utan svårighet taga
reda på beloppet.
Icke heller kan jag tillstyrka, att den i 2 § andra stycket upptagna hjälpregeln
ändras på sätt en av lagrådsledamöterna föreslagit. En sådan ändring
skulle alltför mycket rubba hjälpregelns konstruktion i berörda del.
nämligen att anmaningen i princip skall sändas till den adress beställaren
uppgivit.
Den i 3 § andra stycket föreskrivna skyldigheten att underrätta beställaren
om tid och plats för auktion är, såsom jag i remissprotokollet framhållit,
icke någon förutsättning för att försäljning över huvud skall få ske
utan sanktioneras blott av skadeståndsansvar. Med hänsyn härtill vidhåller
jag, att det måste anses onödigt att i lagen införa någon särskild regel om
sättet för skyldighetens fullgörande. Mot att göra den för anmaningsskyldighetens
fullgörande föreslagna hjälpregeln tillämplig jämväl i detta fall
talar dessutom, att man därigenom skulle ge anvisning om avsändande av
4 Bihang till riksdagens protokoll WHO. I sand. Nr 77.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
minst två rekommenderade brev för mellanhavandets avveckling, något
som säkerligen i åtskilliga av de enkla förhållanden för vilka lagen särskilt
är avsedd skulle te sig alltför omständligt. Men den ståndpunkt jag
sålunda intagit vill jag icke heller tillstyrka, att orden »såvitt ske kan»
utgå.
Lagrådets påpekanden vid 4 g har jag beaktat.
Såsom jag vid 5 § i remissprotokollet framhållit torde i lagen böra givas
en regel om hur hantverkarens redovisningsskyldighet skall fullgöras. Regelns
formulering har ändrats på sätt en av lagrådets ledamöter förordat.
Jag vill icke tillstyrka, att i förevarande paragraf införes ett nytt stycke
av det innehåll två av lagrådets ledamöter föreslagit. I detta hänseende hänvisar
jag till vad lagrådets båda övriga ledamöter i denna del anfört.
Slutligen vill jag nämna, att vissa redaktionella jämkningar företagits i
det remitterade förslaget. Bland annat har sålunda dispositionen av lagtexten
ändrats i enlighet med lagrådets förslag.
Föredraganden hemställer, att det i enlighet med det anförda jämkade
förslaget till lag om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Bengt Augustinsson.
Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
461009