Kungl. Maj:t? proposition nr 74.

1

Nr 74.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående frågor
om befrielse frän betalningsskyldighet till kronan;
given Drottningholms slott den 3 februari 1950.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Allan Vougt.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Riksdagen har genom skilda beslut för tidigare budgetår bemyndigat
Kungl. Maj:t att avgöra vissa frågor om befrielse från betalningsskyldighet
till kronan.

I den föreliggande propositionen liemställes (punkt 1) om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i viss utsträckning jämväl under budgetåret 1950/51 medgiva
befrielse från ersättningsskyldighet till kronan. Yidare underställas
riksdagens prövning (punkterna 2—9) frågor om befrielse från betalningsskyldighet
eller om godkännande av underhandsackord. Slutligen begäres
(punkt 10) bemyndigande att medgiva avskrivning av vissa smärre fordringar.

1—157 50 Bihavg till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 74.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

Utdrag av protokollet över för sv ar särenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms
slott den 3 februari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,

Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne,

Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet samt jämväl,
beträffande punkten 3, med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Yougt, vissa frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet m. m. och anför liärutinnan.

Riksdagen har i skrivelse 1946: 565 bemyndigat Kungl. Maj:t att i enlighet
med vissa i skrivelsen närmare angivna riktlinjer pröva frågor om befrielse
från skyldighet att återbetala löne- och pensionsbelopp, som utbetalats
i strid mot under riksdagens medverkan tillkomna bestämmelser. I överensstämmelse
med riksdagens uttalande, att redogörelse bör lämnas riksdagen
för av Kungl. Maj:t meddelade beslut om befrielse från återbetalningsskyldighet
varom här är fråga, kommer att i annat sammanhang till
vederbörligt utskott överlämnas en förteckning över samtliga av Kungl.
Maj:t under år 1949 i detta avseende meddelade beslut.

1.

Vid anmälan av propositionen 1948: 46 (punkt 1 av utdrag av protokollet
över försvarsärenden för den 23 januari 1948) lämnade jag en närmare redogörelse
för hur frågan om bemyndigande för Kungl. Maj:t att i viss utsträckning
avgöra ärenden om befrielse från ersättningsskyldighet dittills bedömts
av riksdagen. I proposition 1949:145 (punkt 1 av utdrag av protokollet
över försvarsärenden för den 11 mars 1949) hemställde jag, att bemyndigande
av enahanda slag som riksdagen tidigare lämnat i detta avseende måtte utverkas
även för budgetåret 1949/50. I anledning av denna hemställan lämnade
riksdagen i skrivelse 1949:154 Kungl. Maj:t bemyndigande att under
budgetåret 1949/50 avgöra dels frågor om befrielse från i judiciell ordning ålagd
ersättningsskyldighet till kronan på grund av förlust av eller skada å egendom
tillhörig krigsmakten, dels ock frågor om efterskänkande av fordran
som grundar sig på kronans regressrätt mot förare av kronans motorfordon,
luftfartyg etc. enligt de i ämnet gällande ansvarsreglerna, allt i den mån
kronans fordran i det särskilda fallet icke överstiger 5 000 kronor.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

Med stöd av detta och tidigare erhållet bemyndigande har Kungl. Maj:t
under år 1949 medgivit befrielse från ersättningsskyldighet på sätt framgår
av en förteckning, vilken torde få såsom bilaga fogas vid detta protokoll
(motsvarande förteckningar över de tidigare, med stöd av riksdagens bemyndiganden,
avgjorda ärendena återfinnas såsom bilagor till propositionerna
1946:82, 1947:56, 1948:46 samt 1949:145). Vid dessa ärendens behandling
har beaktats vad riksdagen framhållit i skrivelse 1945: 55. Ehuru här avsedda
ärenden numera icke uppgå till samma betydande antal som under åren närmast
efter beredskapstidens slut, synas dock såväl ärendenas art som deras antal
motivera det förenklade behandlingssätt, som vinnes om dessa frågor i viss
utsträckning kunna avgöras av Kungl. Maj:t. Med hänsyn härtill bör enahanda
bemyndigande utverkas även för budgetåret 1950/51.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj:t att under budgetåret 1950/51
avgöra dels frågor om befrielse från i judiciell ordning ålagd
ersättningsskyldighet till kronan på grund av förlust av eller
skada å egendom tillhörande krigsmakten, dels ock frågor om
efterskänkande av fordran som grundar sig på kronans regressrätt
mot förare av kronans motorfordon, luftfartyg etc. enligt
de i ämnet gällande an svar sreglerna, allt i den mån kronans
fordran i det särskilda fallet icke överstiger 5 000 kronor.

2.

Den 7 juli 1945 sammanstötte typografen Karl Hans Tage Larsson under
cykelfärd å Solnavägen i Solna stad med en av regementsingenjören vid
Svea ingenjörkår Göran Olof Jacobsson förd, kronan tillhörig motorcykel
med påföljd att såväl Larsson som Jacobsson åsamkades kroppsskador, varjämte
Larssons cykel skadades. Larsson och Jacobsson ställdes under åtal
vid Södra Koslags domsagas häradsrätt, där de förde ersättningstalen mot
varandra, varjämte kronan yrkade ersättning av Larsson för utbetalad lön
till Jacobsson under tid då denne varit sjukskriven till följd av olyckan.
Genom utslag den 1 november 1945, som vunnit laga kraft, förpliktade häradsrätten—-jämte
det Larsson och Jacobsson fälldes till ansvar för förseelse
mot vägtrafikstadgan — dels Larsson att utgiva ersättning till Jacobsson och
till kronan, i senare hänseendet med 1 560 kronor jämte 130 kronor för rättegångskostnader
eller tillhopa 1 690 kronor, dels ock Jacobsson att utgiva
visst skadestånd till Larsson. Kronans fordran har icke till någon del guldits.

Sedan Larsson anhållit att av nåd bliva befriad från att utgiva det belopp
han enligt häradsrättens utslag ålagts utgiva till kronan, enligt Larsson
utgörande 1 175 kronor 37 öre, varvid beloppet reducerats med vad Larsson
berättigats att erhålla av Jacobsson, fann Kungl. Maj:t genom beslut den 12
december 1947 (justitiedepartementet) ansökan innefatta ett ämne som icke
utgjorde föremål för nåd.

4

liungl. Maj.ts proposition nr 74.

I gemensam skrivelse den 8 februari 1949 ha försvarets civilförvaltning och
armé förvaltningens tygavdelning, då Larsson enligt ämbetsverkens mening synes
ha avsett att utverka eftergift av kronans fordran mot honom och icke att
begära nåd såsom i brottmål, ånyo underställt ansökningen Kungl. Maj:ts
prövning. Ämbetsverken ha därvid med överlämnande av handlingarna i ärendet
anfört bland annat följande.

Verkställd utredning rörande Larssons ekonomiska förhållanden hade givit
vid handen att Larsson, som är född år 1912, vore gift och hade två barn
i åldern sju och tre år. Larssons hustru hade icke förvärvsarbete och Larsson
saknade själv utmätningsbara tillgångar. Han hade för år 1948 taxerats till
en inkomst av 5 030 kronor, medan hustrun icke uppförts i taxeringslängderna.
Larsson, som hyrde ett rum och kök mot 85 kronor i månaden, hade
tidvis, särskilt senare halvåret 1947 under fyra månader, varit sjukskriven
på grund av nervvärk, därvid han uppburit sammanlagt 485 kronor i socialhjälp.
Detta belopp hade han icke haft möjlighet att ens till någon del återbetala.

På grund av föreliggande omständigheter och med hänsyn till sökandens
jämförelsevis svaga ekonomiska ställning ha försvarets civilförvaltning och
arméförvaltningens tygavdelning icke velat motsätta sig, att kronans fordran
mot Larsson efterskänktes intill ett belopp av förslagsvis 300 kronor, att
inbetalas före viss av Kungl. Maj:t fastställd tidpunkt.

Statskontoret har i ett den 26 februari 1949 avgivet utlåtande anfört att,
ehuru statskontoret med hänsyn till i ärendet föreliggande omständigheter
hyste viss tvekan om tillräckliga skäl kunna anses föreligga för efterskänkande
av kronans fordran intill föreslaget belopp å 300 kronor, ämbetsverket
likväl icke velat motsätta sig, att framställningen bifölles på sätt försvarets
civilförvaltning och arméförvaltningens tygavdelning förordat.
Departementschefen.

Med hänsyn till Larssons relativt svaga ekonomi finner jag mig i likhet
med myndigheterna böra föreslå, att ersättningsskyldigheten nedsättes till
300 kronor. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma om tid för
inbetalning av beloppet.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva

att Karl Hans Tage Larsson må, därest han inom tid som
av Kungl. Maj:t bestämmes till försvarets civilförvaltning inbetalar
ett belopp av 300 kronor, befrias från återstående skadeståndsskyldigliet
till kronan på grund av utslag den 1 november
1945 av Södra Roslags domsagas häradsrätt.

3.

Vid kvällsövning den 30 januari 1947 med förband ur Göteborgs luftvärnskår
blevo värnpliktige nr 75—15—45 Rolf Melker Johnsson och värnpliktige
nr 1022 Kurt Arne Östberg skadade av s. k. knallskott, som använts

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

för att markera eldgivning. Johnsson erhöll skador i vänstra ögat. Östberg
skadades obetydligt i ena benet. Med anledning av det inträffade förpliktades
befälet vid truppen, kaptenen Curt Sten William Sanderson, löjtnanten
Lars-Ake Herbert Westling och sergeanten Gösta Edvin Götmalm, dels att
utgiva skadestånd till Johnsson, dels att ersätta Johnsson hans kostnader
vid krigsrätten dels ock att återgälda statsverket dess kostnad i anledning
av att Johnsson vid krigsrätten åtnjutit fri rättegång.

De närmare omständigheterna voro följande.

Övningen, som avsåg anfall och försvar i mörker av en batteriställning,
stod under ledning av Sanderson. Westling var befälhavare för den anfallande
styrkan, bestående av två avdelningar, varav den ena stod under befäl
av Götmalm. Westling hade före övningen givit order om att knallskott
skulle utdelas utan att därvid lämna instruktion om på vad sätt eller av
vilka personer knallskotten skulle användas. Götmalm fördelade de honom
tilldelade knallskotten mellan cheferna för en var av de i hans avdelning
ingående fyra grupperna. Götmalm avsåg därvid, att skotten skulle handhavas
endast av gruppcheferna, ehuru Götmalm ej gav uttrycklig order därom.
Gruppcheferna utdelade emellertid knallskotten till manskapet i grupperna.
Sanderson, som först under avmarschen till övningsplatsen erhöll
kännedom om att knallskott medfördes, hade under övningen icke närmare
kontakt med Götmalms avdelning. Genomgång av säkerhetsföreskrifterna
beträffande användning av knallskott hade icke i anledning av övningen
skett med däri deltagande personal. Johnsson och Östberg, som tillhörde
den försvarande styrkan, befunno sig under anfallet i batteriets eldledningsvärn.
Anfallet mot eldledningsvärnet utfördes av Götmalms avdelning.
Johnsson och Östberg skadades av knallskott, som kastades av någon i
denna avdelning, ehuru utredningen icke givit vid handen vem som kastat
knallskotten.

Regementskrigsrätten vid Göteborgs luftvärnskår, där krigsfiskalen yrkat
ansvar å Sanderson, Westling och Götmalm för vårdslöshet och försummelse
i tjänsten samt Johnsson yrkat skadestånd av dem solidariskt för förlorad
arbetsförtjänst, resor till läkare samt sveda och värk, lämnade genom
utslag den 18 juni 1947 åtalet och Johnssons skadeståndstalan utan bifall.

Krigshovrätten, där Johnsson besvärat sig. fann genom utslag den 23
januari 1948 icke skäl att göra ändring i krigsrättens utslag.

Sedan Johnsson anfört besvär över krigshovrättens utslag fann Kungl.
Maj:t i utslag den 25 november 1948 att Sanderson, Westling och Götmalm
visat oförstånd i tjänsten samt att vållande med avseende å de Johnsson
åsamkade skadorna låge dem till last. Kungl. Maj:t prövade lagligt att,
med ändring av krigshovrättens utslag, dels döma envar av Sanderson,
Westling och Götmalm jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för oförställd
i tjänsten till disciplinstraff av arrest utan bevakning fyra dagar, dels
förpliktiga dem, eu för alla och alla för en, att i skadestånd till Johnsson
utgiva 661 kronor 67 öre. Rätt förbehölls Johnsson att framdeles i mån
av befogenhet föra talan om ersättning för förlorad arbetsförtjänst från och
med den 15 inaj 1947 ävensom för läkarkostnader, inberäknat kostnader för
resor till läkare, samt lyte och framtida men. Beträffande kostnaderna å
målet prövade Kungl. Maj:t rättvist att, med ändring av krigshovrättens ut -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

slag jämväl därutinnan, förplikta Sanderson, Westling och Götmalm att
solidariskt ersätta Johnsson hans kostnad vid krigsrätten med fordrade 42
kronor och återgälda statsverket dess kostnad i anledning av att Johnsson
vid krigsrätten åtnjutit fri rättegång. I motiveringen till utslaget säges
bland annat, att uttrycklig order bort givas om att knallskotten skulle handhavas
av särskilt utsedda personer samt att — även om gällande säkerhetsbestämmelser
tidigare genomgåtts — bestämmelsernas noggranna iakttagande
bort inskärpas.

I en den 17 december 1948 dagtecknad skrift ha Sanderson, Westling
och Götmalm anhållit att av nåd bliva befriade från skyldigheten att utgiva
dem genom Kungl. Maj:ts utslag ålagda skadestånd och kostnader. Som
skäl för sin framställning ha sökandena anfört bl. a. att av såväl de frikännande
utslagen i underrätterna som skälen för Kungl. Maj:ts fällande utslag
syntes framgå, att deras uraktlåtenhet varit av mycket lindrig natur och
följaktligen också deras vållande med avseende å de Johnsson åsamkade
skadorna varit synnerligen ringa. Vidare måste enligt deras mening den
militära utbildningen ofta betecknas såsom en sådan farlig verksamhet, för
vilken kronan i stor utsträckning och åtminstone så snart grovt vållande
icke kunde läggas någon till last borde stå ansvaret, på det att icke risken
för allvarliga ekonomiska konsekvenser för ledning och övrigt befäl av utbildningsverksamheten
måtte verka hämmande vid övningars planläggning
och genomförande.

Försvarets civilförvaltning, som införskaffat yttrande från chefen för Göteborgs
luftvärnskår jämte utredning rörande sökandenas ekonomiska förhållanden,
har den 15 februari 1949 avgivit utlåtande i ärendet.

Chefen för Göteborgs luftvärnskår har i sitt yttrande framhållit bl. a.
följande. På grund av den korta utbildningstiden funne befälet det omöjligt
att före varje övning genomgå alla säkerhetsbestämmelser utan ansåg,
att de värnpliktiga ägde erforderlig kännedom om säkerhetsföreskrifterna på
grund av tidigare övningar in. m. I annat fall skulle man t. ex. före varje
övningspass med lös ammunition vara tvungen att genomgå dessa bestämmelser,
vilket skulle bli åtskilliga gånger under ett utbildningsår. Kårchefen
ansåge att förmildrande omständigheter förelåge för samtligt befäl, som
lett övningen, och tillstyrkte därför ansökningen.

Civilförvaltningen har för egen del anfört i huvudsak följande. Då kronan
på grund av vedertagna rättsregler måste anses gentemot Johnsson skyldig
att ersätta ifrågavarande skada, hade efter gemensamt beslut av försvarets
civilförvaltning och arméförvaltningens tygavdelning den 10 januari 1949
till Johnsson utanordnats 661 kronor 67 öre i skadestånd och 42 kronor i
gottgörelse för rättegångskostnad, tillhopa 703 kronor 67 öre. Ansökningen
syntes alltså få anses avse befrielse från den ersättningsskyldighet, som
kronan regressvis ägde göra gällande mot sökandena till följd av vad som
redan utbetalats och möjligen framdeles komme att utgivas till Johnsson
med anledning av skadan. Ehuru fullgörandet av sökandenas betalningsskyldighet
gentemot Johnsson knappast skulle innebära några väsentliga

<

Kungl. Maj.ts proposition nr 74.

ekonomiska svårigheter för dem, ville försvarets civilförvaltning likväl med
hänsyn till åberopade omständigheter och innehållet i kårchefens yttrande
icke motsätta sig bifall till ansökningarna. Till frågan om befrielse från
skyldigheten att återgälda statsverket dess kostnad med anledning av att
Johnsson vid krigsrätten åtnjutit fri rättegång syntes det icke ankomma
på civilförvaltningen att taga ställning.

Statskontoret har enligt utlåtande den 12 mars 1949 med hänsyn till föreliggande
omständigheter icke velat motsätta sig bifall till framställningen.

Departementschefen.

I anledning av vad chefen för Göteborgs luftvärnskår anfört i ärendet
vill jag till en början framhålla, att de i övningen deltagande värnpliktiga
haft att fullgöra en första tjänstgöring om 12 månader och att de vid olyckstillfället
varit i tjänstgöring så lång tid, att användning av knallskott vid
tidigare övningar säkerligen förekommit. Det får alltså förutsättas, att de
värnpliktiga ägt kännedom om innebörden av säkerhetsföreskrifterna. Av
handlingarna i ärendet synes emellertid framgå, att vid ifrågavarande
övningar dessa föreskrifter icke iakttagits. Uppenbarligen kan ett inskärpande
av vikten att iaktta säkerhetsföreskrifterna icke inkräkta på utbildningstidens
utnyttjande, i varje fall kan icke under några omständigheter befälet
fritas från skyldigheten att övervaka att säkerhetsföreskrifterna följas. Jag
vill emellertid med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall icke
motsätta mig att Sanderson, Westling och Götmalm i enlighet med myndigheternas
förslag befrias från ersättningsskyldighet till kronan på grund
av Kungl. Maj:ts i det föregående omnämnda utslag och hemställer alltså,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva

a) att Curt Sten William Sanderson, Lars-Åke Herbert
Westling och Gösta Edvin Götmalm befrias från dem på grund
av Kungl. Maj:ts utslag den 25 november 1948 regressvis
åvilande ersättningsskyldighet till kronan ävensom från skyldigheten
att återgälda statsverket dess kostnad med anledning
av att målsäganden vid krigsrätten åtnjutit fri rättegång samt

b) att, därest ifrågavarande olycka kommer att framdeles
föranleda utgivande av ytterligare ersättning, dessa kostnader
skola stanna på kronan.

4.

Genom Särskilda krigsrättens i Stockholm utslag den 30 oktober 1948
förpliktades majoreu Gösta Egon Klettner att såsom skadestånd till kronan
utgiva 15 283 kronor 11 öre jämte fem procent årlig ränta därå från den
4 september 1948 till dess betalning sker ävensom att till kronan utgiva
ersättning för å målet havda kostnader med 190 kronor 20 öre.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

De närmare omständigheterna voro följande.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

Under tjänstgöring såsom intendent vid Infanteriskjutskolan liade Klettner
vid upprättandet i maj 1947 av en avräkning beträffande skolans mathållningsanslag
för tiden från och med den 1 juli 1946 till ock med den 31 maj
1947 i skilda hänseenden gjort felaktiga beräkningar ävensom förbiseenden,
varigenom anslagsavräkningen kommit att giva ett oriktigt resultat och föranlett
till att anslaget sedermera överskridits med betydande belopp. Klettner
hade även vid vissa under juni 1947 verkställda omfattande inköp av matvaror
underlåtit att iakttaga gällande föreskrifter angående sådana inköp.
På grund härav prövade krigsrätten rättvist att jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt döma Klettner
att undergå arrest utan bevakning i fyra dagar, varjämte Klettner jämlikt
sitt medgivande förpliktades att utgiva skadestånd med i det föregående
angivet belopp.

I en den 18 januari 1949 dagtecknad skrivelse har Klettner anhållit att
av nåd bliva befriad från att utgiva det utdömda skadeståndsbeloppet och
i andra hand hemställt, att beloppet måtte nedsättas. Därvid har åberopats
följande. Klettners förfarande kunde närmast betraktas som förbiseende.
Krigsrätten måste ha ansett, att Klettners försummelser skett under synnerligen
förmildrande omständigheter, vilket framginge av straffmätningen.
Klettner hade givetvis själv icke haft någon som helst fördel av det inträffade.
Klettner, som innehade en arvodesbefattning såsom intendent och
vore major i armén, hade inkomst av tjänsten motsvarande de löneförmåner
som tillkomma en kapten på aktiv stat. I övrigt hade han icke andra inkomster
än avkastningen av ett kapital å 4 300 kronor, som på grund av arvsoch
testamentsbestämmelse tillhörde en anförvant. Han vore gift och hade
två barn i åldern 12 och 6 år. Hans hustru hade icke några inkomster och
ingen av makarna ägde förmögenhet. Härav syntes framgå, att Klettner
icke hade någon möjlighet att betala det utdömda beloppet och att även
ett relativt litet skadestånd komme att bliva mycket betungande för hans
ekonomi.

Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens intendenturavdelning ha i
utlåtande den 15 mars 1949 framhållit, att det icke syntes bliva möjligt för
sökanden att gälda hela det utdömda beloppet. Myndigheterna ha därför
icke velat motsätta sig, att sökandens betalningsskyldighet delvis eftergives,
förslagsvis intill ett belopp av 3 000 kronor. Därvid bör enligt ämbetsverken
beaktas, att den tjänsteförsummelse, som föranlett ifrågavarande skadestånd,
enligt utslaget skett under synnerligen förmildrande omständigheter. Såsom
villkor för eftergift ha myndigheterna ansett böra föreskrivas, att förenämnda
belopp av 3 000 kronor inbetalas före viss av Kungl. Maj:t fastställd
tidpunkt.

Statskontoret har i utlåtande den 6 april 1949 biträtt vad försvarets civilförvaltning
och arméförvaltningens intendenturavdelning föreslagit.

Departementschefen.

Enligt vad jag inhämtat har statens organisationsnämnd vid å infanteriskjutskolan
bedrivna organisationsundersökningar funnit bland annat att
göromålen som intendent vore av så stor omfattning att härför borde avses
särskild befattningshavare å intendenturkårens stat. Klettner har såsom

Kungl. Maj.is proposition nr 74.

9

innehavare av arvodesbefattning fullgjort på intendent och kasernofficer
ankommande göromål. Med beaktande härav samt med hänsyn till omständigheterna
i övrigt finner jag skäl tala för att Klettners ersättningsskyldighet
nedsättes till 2 000 kronor. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t
att bestämma om tid för inbetalning av beloppet.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Gösta Egon Klettner, därest han inom tid som Kungl.
Maj:t bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar ett
belopp av 2 000 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet
till kronan på grund av Särskilda krigsrättens i
Stockholm utslag den 30 oktober 1948.

5.

Vid nedmontering den 5 april 1948 av en luftvärnskulspruta på Bråvalla
flygflottiljs skjutbana skadades furiren Harry Sigvard Tage Nilsson svårt av
ett skott, som avgick från kulsprutan. På grund av det inträffade förpliktades
sergeanten Björn Olof Hjalmar Thorén och furiren Sven Nikolaus Gustafsson
utgiva dels skadestånd till Nilsson dels ock viss ersättning till kronan.

De närmare omständigheterna voro följande.

Den 5 april 1948 hade skjutning med en luftvärnskulspruta ägt rum å
flottiljens skjutbana, varvid Thorén varit skjutledare samt Gustafsson och
Nilsson instruktörer. Sedan det vid början av skjutningen visat sig, att
kulsprutan icke funktionerat tillfredsställande, hade Thorén bestämt att
pjäsen skulle nedmonteras. Gustafsson, som skjutit sist, hade underlåtit att
säkra vapnet. Under arbetet med nedmonteringen hade ett skott avgått och
träffat Nilsson, som därvid erhållit svår kroppsskada.

Olyckshändelsen blev föremål för prövning vid regementskrigsrätten vid
Bråvalla flygflottilj, där krigsfiskalen förde ansvarstalan mot Thorén och
Gustafsson samt kronan yrkade åläggande för dem att solidariskt till kronan
utgiva ersättning dels för vad kronan utgivit i sjukvård åt Nilsson och dels
för vad som utbetalats i avlöning åt Nilsson under den tid han på grund
av skadan varit ur stånd fullgöra sin tjänst. Nilsson fordrade ersättning av
Thorén och Gustafsson för sveda och värk samt läkarintyg.

Genom utslag den 18 juni 1948 dömde krigsrätten Thorén och Gustafsson
för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt och vållande till svår kroppsskada
å annan, Thorén att undergå disciplinstraff av vaktarrest i fyra dagar
och att till kronan utgiva femton dagsböter å fem kronor samt Gustafsson
att undergå disciplinstraff av vaktarrest i sex dagar och att till kronan utgiva
tjugufem dagsböter å likaledes fem kronor. Enär Thorén och Gustafsson
genom försummelse vållat olycksfallet fann krigsrätten dem skyldiga att till
Nilsson och kronan utgiva ersättning. Då emellertid Nilsson måste anses
ha genom eget vållande medverkat till olycksfallet, fann krigsrätten att ersättningen
till Nilsson borde jämkas till två tredjedelar. På grund härav
förpliktade krigsrätten Thorén och Gustafsson, vilkendera gälda gitte, att
utgiva ersättning dels till Nilsson för ett läkarintyg samt sveda och värk

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

med tillhopa 540 kronor jämte fem procent ränta å 533 kronor 33 öre från
den 18 juni 1948 tills betalning sker, dels ock till kronan för sjukvård och
lönekostnader med tillhopa 862 kronor 80 öre jämte fem procent ränta därå
från den 18 juni 1948 tills betalning sker. Thorén och Gustafsson förpliktades
vidare, vilkendera gälda gitte, att ersätta kronan för utredningsarvode i
målet med 50 kronor.

Sedan Thorén och Gustafsson, var för sig, anfört besvär över regementskrigsrättens
utslag fann krigshovrätten genom utslag den 4 mars 1949 icke
skäl göra ändring i krigsrättens utslag såvitt rörde Thorén och fastställde
även, ehuru med ändring av krigsrättens motivering, det slut dess utslag
innehöll beträffande Gustafsson.

Krigsliovrättens utslag har vunnit laga kraft.

I en den 31 mars 1949 dagtecknad skrift ha Thorén och Gustafsson anhållit
att av nåd bliva befriade från den solidariska ersättningsskyldigheten till
kronan, 862 kronor 80 öre jämte ränta samt 50 kronor i utredningsarvode.
Till stöd för sin ansökan ha de framhållit följande.

Thorén vore gift och hade två barn i åldern tre och ett år. Gustafsson vore
gift och hade ett barn i åldern fyra år. Ingen av dem ägde förmögenhet eller
inkomst utöver den de åtnjöte i tjänsten. Deras löner vore icke så stora att de
lämnade rum för utgifter utöver dem som erfordrades för familjeförsörjningen.
Av rent moraliska skäl borde Nilssons fordran äga företräde framför kronans.
De komme därför att bemöda sig att gälda Nilsson det belopp om 540 kronor
jämte ränta som denne enligt utslaget hade att fordra. Ett bifall till deras
framställning komme sålunda icke att medföra att de bleve helt befriade
från skadeståndsskyldighet.

Försvarets civilförvaltning, som från chefen för Bråvalla flygflottilj införskaffat
yttrande jämte utredning rörande sökandenas ekonomiska förhållanden,
samt fly g förvaltningen ha i ett den 21 juni 1949 avgivet gemensamt utlåtande
framhållit, att Thorén under år 1948 liaft en taxeringsbar inkomst av 6 846
kronor samt att Gustafsson under samma år haft en taxeringsbar inkomst
av 6 323 kronor. Med hänsyn till såväl omständigheterna i samband med
ifrågavarande skada som sökandenas ekonomiska ställning ävensom med
beaktande av att förevarande ansökning delvis syntes ha föranletts av sökandenas
önskan att uppfylla sina förpliktelser gentemot den skadade Nilsson
ha ämbetsverken hemställt, att sökandena, därest envar av dem före viss av
Kungl. Maj:t fastställd tidpunkt till kronan inbetalar ett belopp av 50 kronor,
befrias från återstående betalningsskyldighet.

Statskontoret har i ett den 13 juli 1949 avgivet utlåtande förklarat sig icke
vilja motsätta sig bifall till vad försvarets civilförvaltning och flygförvaltningen
föreslagit, dock att för eftergiften jämväl borde uppställas det villkoret, att
sökandena före viss dag visat sig ha betalat Nilsson tillkommande skadeståndsbelopp
å 540 kronor.

Departementschefen.

Med hänsyn till Thoréns och Gustafssons relativt begränsade ekonomiska
tillgångar finner jag i likhet med myndigheterna, att Thoréns och Gustafssons
ersättningsskyldighet gentemot kronan bör nedsättas. Jag förordar därför att

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 74.

Tliorén och Gustafsson, därest de inom tid som det torde få ankomma på
Kungl. Maj:t att bestämma till kronan inbetala vardera 50 kronor samt visa
sig ha fullgjort sin ersättningsskyldighet gentemot Nilsson, befrias från vidare
skadeståndsskyldighet till kronan i förevarande hänseende.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att vardera av Björn Olof Hjalmar Thorén och Sven Nikolaus
Gustafsson, därest han inom tid som Kungl. Maj:t bestämmer
till försvarets civilförvaltning inbetalar ett belopp av 50 kronor
och visar sig ha fullgjort sin ersättningsskyldighet gentemot
H. S. T. Nilsson, befrias från återstående ersättningsskyldighet
till kronan på grund av krigshovrättens utslag den 4 mars 1949.

6.

Enligt kontrakt den 20 februari 1920 mellan chefen för dåvarande tredje
arméfördelningen, å kronans vägnar, å ena, samt entreprenörfirman Bolf
Lindblom & Co. i Skövde, å andra sidan, åtog sig firman att utföra värmeocli
ventilationsanläggning m. m. samt rörledningar för gas, vatten och avlopp
i en sjukpaviljong, som var under uppförande vid Göta artilleriregemente
i Göteborg. Delägare i firman Bolf Lindblom & Co. voro civilingenjören
Rolf Halcon Lindblom samt ingenjörerna Axel Edvin Engelbrekt Eriksson
och Axel Bertil Kallgren. I betalning för arbetena skulle kronan enligt kontraktet
erlägga 78 410 kronor. För återbetalning av ett förskott till entreprenörfirman
å 15 000 kronor och eventuella ersättnings- och vitesbelopp på
grund av kontraktet intill 9 000 kronor hade Ernst Johan Nilsson och Gustaf
Johansson tecknat borgen såsom för egen skuld. I kontraktet fanns en bestämmelse,
att kronan i händelse av entreprenörens konkurs ägde häva kontraktet
och själv låta utföra vad som kunde återstå av arbetena, varvid entreprenören
vore skyldig ersätta kronan den ökade kostnad som därigenom
kunde uppstå.

Innan arbetena helt färdigställts gingo firman och dess samtliga delägare
i konkurs. Även borgensmännen försattes ungefär samtidigt i konkurs. Kronan
hävde därför kontraktet och uppdrog åt en annan entreprenörfirma att slutföra
arbetena. Värdet av de arbeten som då redan utförts uppskattades
vid värdering till 72 700 kronor. Endast en mindre del av arbetena återstod
således. Den merkostnad som kronan fick vidkännas genom att en annan
firma fullbordade arbetena uppgick till 7 836 kronor 77 öre. Beloppet bevakades
i samtliga konkurser. I borgensmannen Nilssons konkurs erhölls
1 230 kronor 37 öre i utdelning medan övriga konkurser icke lämnade någon
utdelning. Kronans återstående fordran på grund av förevarande entreprenadförhållande
utgjorde således därefter 6 606 kronor 40 öre.

Genom domar i slutet av 1929 och början av 1930 ålades såväl huvudgäldenärerna
som borgensmännen att till kronan utgiva det återstående beloppet
jämte fem procent ränta därå från olika stämningsdagar i november
1929. Domarna ha vunnit laga kraft.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

Försök till verkställighet av domarna som gjorts vid olika tillfällen ha
icke givit något resultat, då såväl liuvudgäldenärerna som borgensmännen
saknat utmätningsbara tillgångar.

Av liuvudgäldenärerna avled Eriksson den 5 november 1943. I bouppteckningen
efter honom upptogs emellertid icke kronans fordran. Den bevakades
icke heller inom föreskriven tid vid kallelse som utfärdades å okända borgenärer,
varför fordringen preskriberats. Vid försök till utmätning hos Kullgren
i januari 1948 befanns denne sakna utmätningsbara tillgångar. Lindblom
avled den 24 december 1946. Kvarlåtenskapen efter honom möjliggör betalning
av kronans fordran.

Av borgensmännen befanns Nilsson vid utmätningsförsök senast i november
1948 sakna utmätningsbar egendom. Johansson vistas sedan flera år utom
riket.

I en till försvarets civilförvaltning ingiven, den 22 mars 1948 dagtecknad
skrift ha Kullgren samt Lindbloms änka och dödsbo anfört i huvudsak
följande.

Entreprenörfirmans konkurs hade orsakats av den kraftiga depressionen
1921. Entreprenaden hade då varit i det närmaste fullbordad. Kronan hade
med anledning av konkursen enligt kontraktet påfordrat, att firman skulle
omedelbart avbryta arbetena och att återstående arbeten skulle utföras av
annat företag. Oaktat firman begärt att få slutföra arbetena och framhållit att
entreprenadens övertagande av annat företag skulle medföra avsevärd fördyring,
hade kronan vidhållit sin ståndpunkt. — Tillgångarna i Lindbloms
dödsbo vore nödvändiga för efterlevande änkans försörjning. — Kullgren
saknade utmätningsbara tillgångar. — På grund av det anförda hemställdes,
att Kungl. Maj:t måtte avskriva skulden i dess helhet eller i varje fall efterskänka
räntan.

Av handlingarna i ärendet inhämtas i övrigt följande. Enär boskillnad
rådde mellan makarna Lindblom och testamente icke upprättats, voro makarnas
fyra barn, samtliga myndiga, ensamma dödsbodelägare. Tillgångarna hade i
bouppteckningen upptagits till 63 042 kronor 85 öre och skulderna till 20 959
kronor 89 öre. Behållningen utgjorde sålunda 42 082 kronor 96 öre. Av tillgångarna
utgjorde 544 kronor värdet av 34 aktier i »Röraktiebolaget» och
60 693 kronor 85 öre fordran hos nämnda bolag. På skuldsidan hade 14 583
kronor 1 öre upptagits såsom skuld till kronan. Till Lindbloms arvingar
såsom förmånstagare hade utbetalats ett försäkringsbelopp å 10 194 kronor
98 öre. Änkan ägde en villa taxerad till 29 400 kronor och intecknad till ett
belopp av 19 000 kronor. Det har uppgivits, att Lindbloms avsikt varit att
det belopp han hade innestående hos »Röraktiebolaget» skulle användas
för pensionering av honom själv och hustrun, som vore född 1887.

Kullgren är enligt handlingarna ledare av ett företag i Skara i rörledningsbranschen
med ett aktiekapital av 35 000 kronor. Samtliga aktier utom
fyra ägas av hans hustru. Han uppbär eu lön av 350 kronor i månaden jämte
indextillägg. Bolaget uppges vara det största i branschen i Skara och ha
anseende för att sköta sina förbindelser väl. Kullgren är i åldern 55—60 år.

13

Kungl. Maj:ls proposition nr 74.

Ihintan å kronans fordran räknat från den 12 november 1929, då Lindblom
delgavs stämning, till den 12 november 1949 uppgår till samma belopp
som fordringens huvudstol eller således 6 606 kronor 40 öre.

Försvarets civilförvaltning och fortifikationsförvaltningen, som gemensamt
handlagt ärendet, ha, med överlämnande av samtliga handlingar i ärendet,
i eu den 21 juni 1949 dagtecknad skrivelse tillstyrkt bifall till ansökningen
i så måtto, att dödsboet och Kullgren borde befrias från erläggande av ränta
å skuldbeloppet, samt därvid anfört bl. a. följande.

Kronan synes icke äga annan möjlighet att framtvinga betalning för
fordringen än genom att söka dödsboet. Ehuru av handlingarna icke framgår
om Lindblom vid utmätningstillfällena 1930 och 1939 var i röraktiebolagets
tjänst och då hade fordran å bolaget, synes med avseende å det inbesparade
beloppets storlek icke uteslutet att så — åtminstone vid sistnämnda tillfälle —
varit fallet. För sådan händelse skulle, såvitt Lindblom uppgivit tillgången,
måhända kronans fordran redan 1939 ha kunnat tillfullo gäldas. Även om
på grund av vad i ärendet förekommit hänsyn till billigheten synes tala för
tillmötesgående i någon form av dödsbodelägarnas och änkan Lindbloms
ansökning, synas likväl boets ställning och övriga förhållanden näppeligen
motivera eftergift av fordringens huvudstol.

Vad Kullgren beträffar, har annat skäl för befrielse icke förebragts än
oförmåga att betala. Då denna emellertid får anses praktiskt taget bliva
bestående, förefaller samma förmån som övriga sökande kunna beredas honom.

Statskontoret har i ett den 3 augusti 1949 avgivet utlåtande anfört följande.

Förevarande ansökning skiljer sig från tidigare förekomna, i vissa hänseenden
likartade ärenden därigenom att en solvent gäldenär finnes, nämligen
dödsboet efter Lindblom. Dödsboets och änkans ekonomiska förhållanden
äro enligt ämbetsverkets uppfattning icke sådana, att en indrivning av kronans
hela fordran skulle kunna väntas försätta änkan i ekonomiskt trångmål.
Med hänsyn härtill kan statskontoret knappast finna fullgoda skäl för en
eftergift av ränta å det domfä sta beloppet. ,

Departementschefen.

Med hänsyn till att Lindbloms efterlämnade änka själv förfogar över vissa
tillgångar och att makarnas barn nu äro vuxna synes, såsom statskontoret
framhållit, med visst fog kunna göras gällande, att behållningen i dödsboet
efter Lindblom medger betalning av kronans hela fordran utan att änkans
försörjning därigenom äventyras. Något egentligt skäl att helt fritaga Kullgren
från betalningsskyldighet till kronan synes mig icke ha förebragts.

Emellertid föreligga vissa omständigheter som tala emot att kronan vidhåller
hela sitt fordringsanspråk. Det i ärendet upplysta förhållandet, att
kronans rätt gentemot en av firmadelägarna preskriberats, har minskat de
återståendes möjligheter att erhålla tillbaka vad de förpliktas erlägga utöver
sin del. Vidare kan, såsom försvarets civilförvaltning och fortifikationsförvaltningen
antytt, icke uteslutas, att kronan kunnat genom ett mera hårdhänt
indrivningsförfarande tidigare utfå sin fordran hos Lindblom.

Med beaktande av de anförda omständigheterna och då i det närmaste
30 år förflutit sedan skulden uppkom, vill jag icke motsätta mig att Kullgren

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

och dödsboet efter Lindblom, såsom föreslagits av försvarets civilförvaltning
och fortifikationsförvaltningen, befrias från erläggande av ränta på
skulden. Härvid bör förutsättas, att fordringens huvudstol inbetalas inom
viss tid. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma den tidpunkt,
inom vilken inbetalningen skall vara fullgjord.

Det förhållandet, att kronan gentemot huvudgäldenärerna avstår från sin
fordran på ränta, lärer medföra, att kronan icke heller kan göra denna fordran
gällande mot borgensmännen.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att ingenjören Axel Bertil Kullgren och dödsboet efter civilingenjören
Rolf Hakon Lindblom må, därest de inom tid som
av Kungl. Maj:t bestämmes till försvarets civilförvaltning inbetala
6 606 kronor 40 öre, befrias från återstående del av ifrågavarande
betalningsskyldighet till kronan.

7.

Sedan fiygförvaltningen den 21 juli 1942 infordrat anbud på uppförande
av två förrådsbyggnader för Svea flygflottilj vid Barkarby avgavs lägsta
anbudet, lydande på 57 350 kronor, av byggmästare Carl August Vilhelm
Svensson. Genom beslut den 6 augusti 1942 antog flygförvaltningen Svenssons
anbud, varom denne underrättades i skrivelse samma dag. Samtidigt anmodades
Svensson att omedelbart ställa i anbudet uppgiven säkerhet för entreprenadens
fullgörande. Då Svensson trots upprepade anmaningar underlät
att ställa sådan säkerhet, återkallade flygförvaltningen den 11 september
1942 antagandet av anbudet samt förklarade Svensson skyldig att svara för
all därigenom uppkommande skada. Samtidigt uppdrog flygförvaltningen åt
annan entreprenör att fullgöra arbetet till ett pris av 70 000 kronor. Genom
Svenssons underlåtenhet att ställa säkerhet och det på grund därav nödvändiggjorda
återkallandet av Svenssons anbud uppstod för kronan förlust
å 12 650 kronor. Då Svensson var pliktig ersätta kronan denna förlust, anhängiggjorde
kronan talan mot Svensson vid domstol med yrkande att denne
måtte förpliktas att till kronan utgiva 12 650 kronor jämte ränta, varjämte
kronan fordrade ersättning för sina rättegångskostnader.

Genom dom den 9 oktober 1942 förpliktade Stockholms rådhusrätt Svensson
att till kronan utgiva 12 650 kronor jämte 5 procent ränta därå från den 18
september 1942.

Sedan Svensson sökt ändring i rådhusrättens dom fann Svea hovrätt
genom dom den 13 juli 1943 icke skäl att göra ändring i rådhusrättens dom.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

I en den 7 april 1949 dagtecknad skrivelse har Svensson anhållit, att
det utdömda fordringsbeloppet av nåd måtte efterskänkas. Som skäl för sin
ansökan har Svensson åberopat dels långvarig sjukdom och dels svag ekonomi.

Försvarets civilförvaltning, som från polisens ordonnansavdelning i Stockholm
införskaffat utredning rörande sökandens ekonomiska förhållanden,

Kungl. May.ts proposition nr 74. 15

samt flygförvaltningen ha i ett den 14 juni 1949 avgivet gemensamt utlåtande
anfört i huvudsak följande.

Av den ekonomiska utredningen framgiuge bland annat, att Svensson vore
gift och hade en vuxen dotter samt en son, vilken vore 18 år gammal och
genomginge utbildning till byggnadsingenjör, att denna utbildning bekostas
av Svensson, att Svensson, som sedan flera år tillbaka lidit av svårartad
hjärtsjukdom och på grund härav icke kunde utöva någon byggnadsverksamhet,
beräknat sin årsinkomst till omkring 5 000 kronor samt att varken
Svensson eller hans hustru ägde någon förmögenhet.

Med hänsyn till omständigheterna i samband med ifrågavarande entreprenadärende
samt sökandens sjukdom och ekonomiska förhållanden tillstyrka
försvarets civilförvaltning och flygförvaltningen, att sökanden helt
befrias från den honom ådömda ersättningsskyldigheten.

Statskontoret har i ett den 18 augusti 1949 avgivet utlåtande funnit i hög
grad tveksamt, om föreliggande ansökning för närvarande borde tillmötesgås.
Det kunde nämligen icke anses uteslutet, att sökanden, som vore född 1897,
framdeles, exempelvis genom ökad byggnadsverksamhet, kunde ernå förbättring
av sin nuvarande svaga ekonomiska ställning.

Departementschefen.

Av den utredning om Svenssons ekonomiska ställning som bifogats handlingarna
i ärendet framgår bland annat att Svenssons hustru tidigare ägt en
villafastighet, som emellertid måst säljas 1945 för att makarna skulle erhålla
medel för sitt uppehälle. Då dessa medel nu i det närmaste förbrukats samt
då båda makarna äro sjukliga, står Svensson inför utsikten att inom något
år nödgas anlita social hjälp för sitt uppehälle. Under sådana förhållanden
ansluter jag mig till vad civilförvaltningen och flygförvaltningen anfört och
finner, att Svensson bör helt befrias från honom i förevarande hänseende
ådömt skadestånd.

•lag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva

att Carl August Vilhelm Svensson befrias från honom jämlikt
Svea hovrätts dom den 13 juli 1943 ålagd ersättningsskyldighet
till kronan.

8.

Natten till den 15 september 1944 sammanstötte motorsegelfartyget Emanuel
av Ålabodarna, som med last var på resa mellan Ålabodarna och Malmö,
med svenska hjälpvedettbåten nr 421, vilken låg förankrad på Valgrundet i
Öresund. Emanuel skadades och sjönk.

Efter stämning å kronan yrkade rederiet för motorsegelfartyget Emanuel
vid rådhusrätten i Hälsingborg, att enär sammanstötningen vållats av hjälpvedettbåten,
kronan måtte förpliktas att till rederiet, som låtit bärga Emanuel
och en del av lasten, utgiva ersättning dels för utgifter i anledning av haveriet,
dels för fartyget med skillnaden mellan fartygets värde vid tiden för haveriet
och den behållna köpeskilling som influtit vid vrakets försäljning, dels för

16

Kungl. Maj-.ts proposition nr 74.

bärgningskostnader, dels för sliptagning m. m., dels för förlorad fraktinkomst
och dels för besiktning och värdering av lasten med sammanlagt 22 523
kronor 6 öre.

Kronan å sin sida medgav skadeståndsskyldigliet till rederiet och gjorde
icke gällande medvållande från Emanuels sida. Kronan genmälde emellertid
att jämlikt sjölagen kronans ansvarighet vore begränsad till 145 kronor i
guld för ton av hjälpvedettbåtens dräktighet. Uträknat enligt dessa grunder
utgjorde det högsta belopp, varmed skadestånd för sakskada kunde utgå,
7 226 kronor 15 öre. I detta ansvarighetsbelopp finge rederiet och lastägaren
konkurrera.

Rådhusrätten, där parterna begärde ersättning för rättegångskostnaderna,
yttrade i utslag den 19 december 1945 bland annat följande.

Med hänsyn till omständigheterna vid sjöolyckan vore kronan, såsom ock
från dess sida medgivits, ersättningsskyldig gentemot rederiet beträffande
skada som tillskyndats detsamma i följd av olyckan. På grund av innehållet
i 254 § första stycket 2 och 255 § sjölagen finge kronans ansvarighet i följd
av sjöolyckan ej överstiga 145 kronor i guld för ton av hjälpvedettbåtens
dräktighet. Uträknat efter dessa grunder utgjorde det ansvarighetsbelopp
som ej finge överstigas, 7 226 kronor 15 öre. Efter förhållandet mellan rederiets
fordran å 22 503 kronor 6 öre och lastägarens fordran å 1 066 kronor
84 öre belöpte av beloppet 7 226 kronor 15 öre på rederiets fordran 6 899
kronor 7 öre. Kronans ansvarighet mot rederiet finge således icke överstiga
sistnämnda belopp. Enär kronan redan erlagt 6 793 kronor 33 öre förpliktades
kronan att till rederiet utgiva skillnaden mellan 6 899 kronor 7 öre
och 6 793 kronor 33 öre eller 105 kronor 74 öre jämte ränta.

Rådhusrätten förpliktade rederiet att gottgöra kronan dess rättegångskostnader
med 1 650 kronor.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, där parterna fullföljde talan, fann
genom dom den 14 juni 1946 skäl göra ändring i rådhusrättens utslag i
huvudsaken såtillvida att kronans ansvarighet gentemot rederiet begränsades
till 6 780 kronor 7 öre, motsvarande förhållandet mellan rederiets till 22 114
kronor 90 öre bestämda fordran och lastägarens fordran, bestämd till 1 455
kronor. Kronans ansvarighet begränsades således till ett lägre belopp än
kronan erlagt. Rederiets talan blev därför av hovrätten ogillad. I fråga om
rättegångskostnaderna fann hovrätten ej skäl göra ändring i rådhusrättens
utslag. Parterna fingo vidkännas var sina utgifter å målet i hovrätten.

Sedan rederiet sökt ändring i hovrättens dom fastställde Kungl. Maj:t
genom dom den 30 november 1948 hovrättens dom. Kronan ägde såsom
ersättning för sina kostnader å målet hos Kungl. Maj:t lyfta av rederiet till
säkerhet i sådant hänseende nedsatta 150 kronor, varjämte rederiet förpliktades
att till kronan utgiva 50 kronor såsom ytterligare ersättning för nämnda
kostnader.

I en den 1 juni 1949 dagtecknad skrift har rederiet för motorsegelfartyget
Emanuel av Alabodarna anhållit, att Kungl. Maj:t av billighets- och rättfärdighetsskäl
ville vidtaga åtgärder i syfte att rederiet måtte dels från

IT

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

kronan utfå skillnaden mellan rederiets enligt hovrättens dom till 22 114
kronor 90 öre bestämda fordran och av kronan erlagda 6 793 kronor 33 öre
jämte laga ränta på denna skillnad från stiimningsdagen den 7 september 1945
dels ock befrias från utbetalande av rättegångskostnaderna, vilka icke blivit
utsökta.

Rederiet framhåller i sin skrivelse bland annat, att fartyget var kaskoförsäkrat
endast för 8 000 kronor vid fall av totalförlust. Genom tillämpning av den
s. k. pundregeln även i ett fall som detta, där sammanstötningen skett
med ett krigsfartyg, hade rederiet tillfogats en förlust som var ekonomiskt
ruinerande. Rederiet hade för sin del i rättegången gjort gällande, att sjölagens
bestämmelser om begränsning av redareansvaret icke vore tillämpliga
beträffande krigsfartyg.

Marinförvaltningen har i ett den 18 juli 1949 avgivet utlåtande anfört
följande.

Tillämpandet av den s. k. pundregeln hade visserligen kommit att i förevarande
fall framstå såsom obilligt för rederiet. Då detta emellertid syntes
haft möjlighet att genom en mera fullständig försäkring skydda sig mot förluster
av ifrågavarande slag, vilka varje sjöfarande hade att räkna med, ansåge
ämbetsverket sig dock icke kunna tillstyrka utgivande av ytterligare
ersättning, vilket därjämte skulle innebära ett frångående av den genom
domstolarnas uttalade domar fastställda principen om »pundregelns» tillämplighet
jämväl beträffande krigsfartyg. Med hänsyn till att frågan härom
varit och fortfarande vore inom den juridiska litteraturen omtvistad, funne
marinförvaltningen sig dock kunna i den utsträckningen tillstyrka förevarande
framställning, att rederiet befriades från skyldigheten att inbetala i rådhusrätten
och högsta domstolen utdömda rättegångskostnader.

Statskontoret har i utlåtande den 3 augusti 1949 anfört: Statskontoret ansåge
det tveksamt, om tillräckliga skäl förelåge att befria rederiet från skyldigheten
att till kronan inbetala utdömda rättegångskostnader. Därest emellertid
Kungl. Maj:t skulle vilja tillmötesgå marinförvaltningens framställning
därutinnan, syntes i vart fall icke föreligga anledning att till rederiet återbetala
den av rederiet hos vederbörande länsstyrelse nedsatta fullföljdsavgiften, 150
kronor, som tillkomme kronan på grund av högsta domstolens dom, varför
eventuell befrielse borde avse ett belopp å högst (1 650 + 200 — 150 =) 1 700
kronor. För ett dylikt beslut syntes riksdagens medverkan vara erforderlig.

Försvarets civilförvaltning har i ärendet inhämtat yttrande från försvarets
skadereglering snämnd, som i utlåtande den 20 oktober 1949 anfört följande.

Med hänsyn till omständigheterna ansåge nämnden, att kronan borde
avstå från anspråk på rättegångskostnader utöver det belopp, som av rederiet
nedsatts såsom säkerhet för kostnaderna i högsta domstolen. Nämnden
kunde på grundval av föreliggande utredning icke taga ställning till frågan,
huruvida tillräckliga billighetsskäl funnes för bifall till framställningen i övrigt.
I allt fall borde ersättning givetvis icke utgå med högre belopp än skillnaden
mellan den förlust, som åsamkats rederiet, 22 114 kronor 90 öre och
försäkringsbeloppet 8 000 kronor, eller 14 114 kronor 90 öre.

Försvarets civilförvaltning anför i ett den 27 oktober 1949 avgivet utlåtande,
att ämbetsverket i likhet med skaderegleringsnämnden anser, att ansökningen

2—u.7 so Bibana till riksdagens protokoll 1950. I sand. Nr 74.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

bör bifallas med avseende å rättegångskostnaderna i rådhusrätten samt hos
Kungl. Maj:t, såvitt angår kostnad utöver av rederiet nedsatt belopp.

Beträffande ansökningen i övrigt biträder civilförvaltningen marinförvaltningens
uppfattning.

Departementschefen.

Genom den ifrågavarande sjöolyckan har förenämnda rederi utsatts för
väsentlig ekonomisk förlust. Jag ansluter mig emellertid i huvudsak till vad
marinförvaltningen anfört i ersättningsfrågan. I likhet med flertalet av de
hörda myndigheterna finner jag, att kronan bör avstå från rättegångskostnaderna
utöver det belopp som av rederiet nedsatts såsom säkerhet för kostnaderna
i högsta domstolen.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att rederiet för motorsegelfartyget Emanuel av Ålabodarna
befrias från skyldigheten att fullgöra rederiet genom Kungl.
Maj:ts dom den 30 november 1948 ålagd ersättningsskyldighet
för rättegångskostnader till belopp av 1 700 kronor.

9.

I samband med anordnandet av Lingiadens världssportutställning 1949
upplät Stockholms luftvärnsregemente mark inom regementets övningsområde
till utställningen. Vidare utlånades från Svea ingenjörkår materiel
till utställningen varjämte transporter utfördes för utställningens räkning
dels genom Svea ingenjörkår och dels genom Stockholms örlogsvarv.
Dessutom försåldes av Stockholms kustartilleriförsvar ett antal rökfacklor
till utställningen.

I skrivelse den 9 januari 1950 har arméförvaltningen framhållit att, sedan
svenska gymnastikförbundet i november månad 1949 för boi''genärerna hos
1949 års världssportutställning framlagt ett förslag om underhandsackord,
arméförvaltningens tyg- och intendenturavdelning var för sig accepterat
gymnastikförbundets förslag till ackord, i båda fallen dock med förbehåll
om Kungl. Maj:ts godkännande. Tygavdelningens fordran avsåge hyresersättning
för utlånad materiel med 1 881 kronor samt eventuellt skadestånd
för ej återlämnad materiel med 210 kronor 14 öre. Intendenturavdelningens
fordran utgjorde 522 kronor 60 öre, avseende kostnaderna för bensin, som
förbrukats vid transporter för utställningens räkning. Ackordserbjudandet
skulle kunna giva de oprioriterade borgenärerna ett ackord av minst 30
procent under det att i händelse av konkurs utdelningen skulle bliva något
över 2 procent. Med hänsyn till att underhandsackordet måste anses för
kronan gynnsamt hemställde arméförvaltningen att Kungl. Maj:t måtte godkänna
de omnämnda, villkorligt slutna avtalen.

Vidare har marinförvaltningen i skrivelse den 12 januari 1950 anmält,
att dess fordringar å världssportutställningen utgjorde, för försåld materiel
360 kronor samt för utförda transporter 179 kronor. Svenska gymnastikför -

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

bundet liade i november 1949 framlagt förslag till avtal angående underliandsackord
mellan förbundet och världssportutställningens borgenärer.
Enligt detta förslag skulle oprioriterad borgenär, vars fordran ej överstege
500 kronor, erhålla full likvid härför. Då marinens nämnda fordringar syntes
böra betraktas som två gentemot varandra fristående fordringar, hade marinförvaltningen
funnit sig oförhindrad att för sin del underteckna avtalet
under förutsättning att detsamma godtoges av samtliga borgenärer. Då
emellertid försvaret i övrigt vore innehavare av ytterligare fordringar hos
världssportutställningen med belopp, som överstege 500 kronor och därest
marinens ifrågavarande båda fordringar, mot vad marinförvaltningen ansåge,
komme att bedömas såsom en för marinen gemensam fordran eller rent av
sammanslås med försvarets övriga fordringar hos utställningen, ansåge
marinförvaltningen att även för marinens del frågan om avtalets godkännande
borde underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Slutligen har fortifihationsförvaltningen i skrivelse den 27 januari 1950
anmält, att ämbetsverket hade att av världssportutställningen fordra 4 440
kronor, avseende kostnader för återställningsarbeten å den mark som upplåtits
till utställningen av Stockholms luftvärnsregemente. Jämväl fortifikationsförvaltningen
hade funnit det vara för kronan förmånligast att antaga
framlagt ackordsförslag och hade under förbehåll av Kungl. Maj:ts godkännande
undertecknat avtalet om underliandsackordets genomförande.

Departementschefen.

Jag tillstyrker att gymnastikförbundets förslag om underhandsackord
biträdes med avseende å de av fortifikations-, armé- och marinförvaltningarna
anmälda fordringarna. Då det av riksdagen budgetårsvis lämnade bemyndigandet
att avgöra frågor om avstående av fordringsrätt icke kan anses omfatta ifrågavarande
ärenden torde emellertid fordras riksdagens medgivande för att
Kungl. Maj:t skall kunna medverka till här avsedda eftergift. Jag hemställer
därför, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna ifrågavarande
avtal mellan svenska gymnastikförbundet och fortifikation sförvaltningen,
arméförvaltningens tyg- och intendenturavdelningar
samt marinförvaltningen, avseende genomförandet av underhandsackord
med borgenärerna hos världssportutställningen
1949.

10.

I skrivelse den 9 augusti 1949 har Jörsvarets civilförvaltning hemställt
om bemyndigande att utan hinder av gällande bestiimmelser avskriva vissa
i en vid skrivelsen fogad förteckning upptagna fordringar till ett sammanlagt
belopp av 3 398 kronor 37 öre.

Ifrågavarande fordringar, avseende 711 ersättningsäreuden, hava antingen
icke kunnat indrivas på grund av svårighet att identifiera gäldenären eller

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

ock bedömts vara till beloppen så ringa, att indrivningskostnaderna icke
skulle stå i rimlig proportion till fordringsbeloppen, vilka variera mellan
25 öre och 70 kronor och i allmänhet avse förkommen materiel.

Statskontoret och riksräkenskapsverket ha tillstyrkt att ifrågavarande fordringar
avskrivas samt förordat, att riksdagens bemyndigande härtill utverkas.

Departementschefen.

Gällande avskrivningsregler medgiva icke avskrivning av fordringar, varom
här är fråga, utan att ytterligare tidskrävande och kostsamma åtgärder
i syfte att indriva fordringarna först vidtagits utan resultat. Icke heller kan
åt Kungl. Maj:t budgetårsvis lämnat bemyndigande att avgöra frågor om avstående
av fordringsrätt anses omfatta dessa ärenden. Jag får emellertid
erinra om att riksdagens revisorer i olika sammanhang (senast i berättelsen
om den år 1948 verkställda granskningen, § 7) framhållit angelägenheten
av att omarbetning av avskrivningsreglerna kommer till stånd ocli i anslut
ning därtill bland annat uttalat såsom lämpligt att, i avbidan därå, försvarets
civilförvaltning borde erhålla bemyndigande att avskriva vissa i
berättelsen berörda bagatellärenden inom försvarets verksamhetsområde.
Civilförvaltningens nu förevarande framställning omfattar dylika ärenden.
Enligt min mening tala praktiska skäl för att civilförvaltningen lämnas medgivande
att i samråd med det ämbetsverk, som med avseende å varje särskild
fordran är att betrakta såsom huvudman, avskriva de i framställningen
avsedda fordringarna.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva försvarets civilförvaltning
att i samråd med vederbörande ämbetsverk, som
med avseende å varje fordran är att betrakta som huvudman,
utan hinder av gällande bestämmelser avskriva i civilförvaltningens
framställning den 9 augusti 1949 avsedda fordringar
till ett sammanlagt belopp av 3 398 kronor 37 öre.

Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
under punkterna 1—10 hemställt förordnar Hans
Maj:t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ejnar Herlitz

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

21

B il apa.

Förteckning över av Kungl. Maj:t under är avgjorda, helt eller
delvis bifallna ärenden angående befrielse från ersättningsskyldighet.

Sökande

1 Grund för ersätt-

ningsskyldighet

Av domstol utdömt

Kun

gl. Maj:ts beslut

belopp

| Lag

1 Beslutets innebörd

1

2

3

4

5

Värnpliktige U. W. R.
Lundin

Förkommen pisto

i 150 kr.

j 88/i 49

Befrielse mot in-betalning av 50
kr.

Värnpliktige E. S.
Olsson

Vid framförande
av kronan till-hörig bil upp-komna skador

! 970 kr.

»

Befrielse mot in-betalning av 100
kr.

Furiren V. S. Larsson

Vid framförande
av kronan till-hörig bil upp-komna skador

: 1 570 kr. 50 öre

Befrielse mot in-betalning av 200|
kr.

F. d. landstormslöjt-nanten H. Anders-son

Skada å en av
krigsmakten för-hyrd pråm och
hyra av pråmen

3 190 kr.

»

Befrielse mot in-!
betalning av 200
kr.

F. d. furiren vid Ros-lagens flygflottilj

P. Ersson

Skador å två kro-nan tillhöriga
flygplan

1 224 kr. 38 öre
jämte 5 % ränta

»

Hel befrielse

Furiren K. G. E.
Werner

Förkommen tyg-och intenden-turmateriel

471 kr. 20 öre

V» 49

Befrielse mot in-!
betalning av 50i
kr.

F. d. laudstormsfän-riken E. 0. L,
Holmquist

Förkommen inten-denturmateriel

1 101 kr. 79 öre

*

Befrielse mot in-betalning av 100;
kr.

Underofficeren av 2:a
graden i flottans
reserv G. V. Mag-nusson

Brist i eu fartygs-kassa m. m.

1 587 kr. 12 öre
jämte 5 % ränta

))

Befrielse mot in-betalning av 500
kr.

F. d. expeditionsföre-ståndaren T. E.
Stenman

Förkommen inten-denturmateriel

358 kr. 38 öre

*

Befrielse mot in-betalning av 50
kr.

Värnpliktige A. Hå-kansson

Skada å bilmotor
(sönderfruset
motorblock)

190 kr.

*

Befrielse mot in-;
betalning av 50

Kaptenen i luftvär-nets reserv greve

J. M. Hamilton

Från marketente-rikassa försking-rade medel och
förkommen in-tendenturmate-riel

1 545 kr. 20 öre
delvis solida-riskt med andra
personer)

•It 49

Hel befrielse

Kaptenen vid Bodeus
artilleriregemente

N. A. Nordström

Förskingrade för-skottsmedel

3 156 kr. 70 öre
jämte 5 % ränta
(solidariskt med
annan person)

U

Hel befrielse

,

Kapteuen vid flottan
P. O. Jönsson

Förskingrade me-del

1 200 kr. jämte 5 %
ränta (solida-riskt med anuan

Befrielse mot in-betalning av 100
kr.

Värnpliktige K. G. V. i
Jansson-Östh

Från kronans för-råd olovligen
tillgripen mate-riel

960 kr. (solidariskt
med tre andra
personer; inbe-talat 176 kr.)

Befrielse från åter-stoden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

Sökande

Grund för ersätt-

Av domstol utdömt

Kungl. Maj:ts beslut

ningsskyldigliet

belopp

Dag

Beslutets innebörd :

1

2

i 8

4

5

Värnpliktige E. Å.
Claesson

Tältbrand

1 612 kr.

‘It 49

Befrielse mot in-betalning av 200
kr.

Fanjunkaren vid
pansartrupperna

T. Palm

F. d. förrådsarbetaren

Skada å bilmotor! 905 kr. jämte 5 %
(sönderfruset | ränta
motorblock)

Skada å bilmotor 1 767 kr. 40 öre

10/6 49

Befrielse mot in-betalning av 50
kr.

Befrielse mot in-

E. H. E. Petersson

Värnpliktige underofficeren
av 2: a
graden O. G- Wisén
; Majoren i underhållstruppernas
reserv
L. D. Norling och
i kaptenen vid intendenturkåren
J. S.
Lindberg

; Förrådsmännen vid
arméns jägarskola
J. A. Westerlund
och J. R. E. Enberg

Vicekorpralen vid
Skaraborgs flygflottilj
H. R. Karlsson Fanjunkaren

i Bohusläns
regementes
reserv A. W. Norlin
Förmannen B. A. H.
Lissåker

(sönderfruset
motorblock)
Förkommen intendenturmateriel
i

jämte o % ränta!
164 kr. 78 öre

Förskingrade för-| 4 311 kr. 59 öre j
skottsmedel j jämte 5 % ränta!

(solidariskt an- [
svar)

Skador å en kro- 2 000 kr. jämte 5 (
nan tillhörig ränta (solidatraktor
riskt ansvar)

Skador ä två kro-i 1 500 kr.
nan tillhöriga
flygplan

30 förkomna kom-j 639 kr.
passer jämte
fodral

Tre förkomna i 438 kr.
radiomottagare i

49

"In 49

kr.

Befrielse mot in-|
betalning av 50|
kr.

Befrielse mot in-j
betalning av 600
kr.

Westerlund: befrielse
mot inbetalning
av 150
kr., Enberg: befrielse
mot inbetalning
av 50!
kr.

Befrielse mot in-j
betalning av 500
kr.

Befrielse mot in
betalning av lOOj

kr

Befrielse i den
mån inbetalning
icke redan skett

Stockholm 1950. K. L. Beckmans Boktryckeri.