Kungl. Maj.ts proposition nr 65.

1

Nr 65.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den 30 juni 1944
(nr 461); given Drottningholms slott den 10 februari
1950.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen
den 80 juni 1944 (nr 4G1).

GUSTAF.

Gustav Möller.

Propositionens innehåll.

Hembiträdeslagen föreslås skola i sin nuvarande lydelse erhålla förlängd
giltighet till och med den 31 oktober 1953.

1—llihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Xr 65.

9

K un yl. Mcij:ts proposition nr 65.

Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den SO juni 1944 (nr 461).

Härigenom förordnas, att hembiträdeslagen den 30 juni 1944’, vilken
enligt lag den 20 juni 1947 (nr 264) gäller till och med den 31 oktober 1950,
skall äga fortsatt giltighet till och med den 31 oktober 1953.

1 Senaste lydelse av 10 §, se 1947:264.

Kungl. Maj:ts proposition nr 65.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet ä Drottningholms slott den 3
februari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danjelson,

Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne,

Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga om fortsatt hembiträdeslagstiftning
samt anför.

Hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr 461) gäller — sedan dess giltighetstid
blivit förlängd genom lag den 20 juni 1947 (nr 264 ) — till och med
den 31 oktober 1950. Med anledning av att statsmakterna således dessförinnan
måste taga ståndpunkt till huruvida lagen skall förlängas, uppdrog
Kungl. Maj:t den 6 maj 1949 åt arbetsmarknadsstyrelsen att efter att ha
inhämtat yttrande från de myndigheter och sammanslutningar, vilka
styrelsen funne lämpligt att höra, utreda hittills vunna erfarenheter av
lagen samt till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag i fråga om förlängning
av lagens giltighetstid och ändringar i lagen, som föranleddes av utredningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i ärendet hört socialstyrelsen, överstyrelsen
för yrkesutbildning, lantbruk sstyrelsen, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Fredrika-Bremer-förbundet,
Hembiträdesföreningarnas centralkommitté, Svenska barnsköterskeföreningen,
Folkpartiets kvinnoförbund, Högerns kvinnoförbund, Socialdemokratiska
kvinnoförbundet, Svenska landsbygdens kvinnoförbund, Svenska
arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Landsorganisationen
i Sverige, Riksförbundet Landsbygdens folk och Svenska lantarbetareförbundet.

Arbetsmarknadsstyrelsen har vidare infordrat yttrande Iran samtliga
länsarbetsnämnder och låtit nämnderna med användning av ett för ändamålet
utarbetat frågeformulär göra en stickprovsundersökning bland ett
antal husmödrar och hembiträden inom skilda delar av landet.

Dessutom har arbetsmarknadsstyrelsen berett styrelsens sakkunniga för
ärenden rörande kvinnlig arbetskraft tillfälle att yttra sig.

I skrivelse den 4 november 1949 har arbetsmarknadsstyrelsen redovisat

4

Kanyl. Maj:ts proposition nr 65.

det styrelsen lämnade uppdraget. I skrivelsen föreslås, att hembiträdeslagen
i oförändrat skick förlänges för en tid av två år.

Arbetarskyddsstyrelsen har efter remiss tillstyrkt förslaget. För egen del
förordar jag att den nu gällande hembiträdeslagen får i oförändrad lydelse
gälla i ytterligare tre år; och jag anhåller nu att 1''å närmare redogöra för
denna lagstiftningsfråga.

Hembiträdeslagens huvudsakliga innehåll.

I motsats till allmänna arbetstidslagen och övriga lagar, som reglera de
anställdas arbetstid, innehaller hembiträdeslagen inga bestämmelser om
arbetstidens längd för dag, vecka eller annan tidrymd. Hembiträdeslagen
inskränker sig i stället till att meddela föreskrifter angående den minsta
fritid, som hembiträdet skall åtnjuta. Härom stadgas att den ordinarie arbetstiden
skall sluta senast klockan 19 utom för hembiträde, som uteslutande
har till uppgift att sköta barn (9 §), samt att hembiträde skall åtnjuta
fridagar minst varannan söndag eller annan allmän helgdag av kyrklig
karaktär samt dessutom en bestämd vardag varje vecka efter klockan
14 och den 1 maj efter klockan 13 (10 §).

Lagens bestämmelser om fritid, som äro av tvingande natur, kompletteras
med föreskrifter om övertidsarbete. Endast vid vissa fall av sjukdom har
hembiträde ålagts skyldighet att utföra arbete på övertid. Som huvudregel
gäller att dylikt arbete förutsätter överenskommelse därom mellan parterna
(13 §). Avtalsfriheten är dock begränsad såtillvida, att hembiträde
under 18 år icke får användas till övertidsarbete mera än sju timmar i
veckan (18 §).

För allt övertidsarbete är hembiträde berättigat till gottgörelse, som i
regel skall utgå kontant men även kan, om parterna äro ense därom eller
om övertidsarbetet endast innefattar vakttjänst eller föranletts av sjukdomsfall,
utgivas i form av ledighet å ordinarie arbetstid (13 §'' 1 st.).

I lagen saknas bestämmelser om storleken av den kontanta övertidsersättningen.
Däremot föreskrives att ledighet såsom gottgörelse för övertidsarbete
skall motsvara vad som kan anses skäligt med hänsyn till övertidsarbetets
art. Ledigheten får icke förläggas till tid före klockan 9 och får ej
heller utgå under kortare tid än två timmar åt gången (13 § 2 st.).

Avtal, varigenom hembiträde helt eller delvis undandragits lagstadgad"''
förmån för övertidsarbete, är utan verkan (13 § 3 st.).

I lagen regleras även vissa andra frågor än angående hembiträdenas arbetstid
och övertidsarbete, såsom anställnings- och uppsägningstid, hembiträdes
rätt till bostad och vård vid sjukdom, lönens utbetalande samt skadeståndsskyldighet.

I fråga om tidpunkten för anställningsavtalets upphörande gäller såsom
huvudregel att avtal, som är ingånget på bestämd tid, skall upphöra, då

Knngl. Maj:In proposition nr 65.

den överenskomna tiden gått till ända, samt att annat avtal skall upphöra
att gälla 14 dagar efter uppsägning från någondera sidan (5 §). I vissa fall
kan avtalet doek bringas att upphöra i förväg. Har hembiträde, som är anställt
för bestämd tid, på grund av sjukdom under minst 14 dagar varit ur
stånd att utföra sina sysslor, äger arbetsgivaren uppsäga avtalet med 14
dagars uppsägningstid. Återfår hembiträdet före uppsägningstidens utgång
sin arbetsförmåga, är uppsägningen förfallen, för såvitt ej annan anställts
i hembiträdets ställe (14 §). Om hembiträdet i väsentlig män åsidosätter
sina skyldigheter mot arbetsgivaren eller befinnes lida av tuberkulos eller
av könssjukdom i smittosamt skede, äger arbetsgivaren uppsäga avtalet till
omedelbart upphörande (15 §).

Därest hembiträde, som åtnjuter kost och bostad hos arbetsgivaren, på
grund av sjukdom ej kan utföra sina sysslor, äger hembiträdet att, så länge
avtalet varar, av arbetsgivaren erhålla bostad och kost jämte nödig personlig
tillsyn, såvida ej behov av sjukhusvård föreligger och hembiträdet på
grund därav intagits å sjukhus. Har arbetsgivaren härutöver bestritt kostnad
för vård åt hembiträdet, äger arbetsgivaren söka kostnaden åter av

* 11

hembiträdet (7 §).

Hembiträde tillkommande kontant lön, som beräknas för månad eller
längre tid, skall utbetalas å sista söckendagen i varje kalendermånad, såvida
annat ej överenskommits (8 §).

Arbetsgivare eller hembiträde, som åsidosätter sina förpliktelser enligt
avtalet eller lagen, har att ersätta därav uppkommen skada. Vid bedömande
om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn lagas även till omständigheter
av annan än rent ekonomisk betydelse. Under vissa förhållanden kan
skadeståndet nedsättas; hel befrielse därifrån må också medgivas (19 §).

Frågans behandling vid 1947 års riksdag.

I samband med att giltighetstiden för hembiträdeslagen år 1947 utsträcktes
till och med den 81 oktober 1950 diskuterades — på sätt närmare framgår
av propositionen nr 206/1947 — ett flertal olika förslag till revision av
lagen i sakligt hänseende. Den fråga, som därvid tilldrog sig den största
uppmärksamheten, var huruvida lagen borde bibehållas vid sin karaktär av
fritidslag eller ändras till en arbetstidslag.

Dåvarande statens arbetsmarknadskommission, som erhållit Ivungl.
Maj:ls uppdrag alt verkställa utredning i ärendet, förordade alt hembiträdeslagen
utformades som eu arbetstidslag och föreslog, alt den genomsnittliga
arbetstiden för dag skulle sii t tas till 8 timmar, med rätt för arbetsgivaren
att fritt fördela arbetstiden på en tidrymd av 4 kalenderveckor,
under vilka arbetstiden alltså ej finge uppgå till längre tid än 192 limmar.
Arbetstiden skulle ej något dygn (å överstiga 11 limmar, och arbetstagaren

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 05

skulle alltjämt åtnjuta vissa fridagar. Raster, måltider och arbete, som hembiträdet
utförde för egen räkning, ansågs icke böra inräknas i arbetstiden.

Statsrådet Mossberg, på vars föredragning propositionen nr 20(5 förelädes
riksdagen, fann emellertid, att en revidering av lagen i den av arbetsmarknadskommissionen
föreslagna riktningen icke borde komma till stånd, och
framhöll därvid bl. a., att det vore synnerligen tveksamt om en förbättrad
arbetstidslagstiftning för hembiträdeskåren med hänsyn till läget på arbetsmarknaden
kunde tänkas ha någon nämnvärd effekt på tillströmningen av
arbetskraft till yrket. En nettoarbetstidsreglering skulle vara svår att praktiskt
tillämpa med hänsyn till det husliga arbetets natur, och för familjer
med barn, där båda föräldrarna hade arbete utom hemmet, måste den ifrågasatta
regleringen ofta medföra stora svårigheter att sörja för barnens vård.
Vidare erinrade föredragande statsrådet om att en bestämmelse om 8-timmars
arbetstid skulle göra ett regelbundet uttagande av övertid nödvändigt
i många fall med därav följande ekonomisk belastning för en mängd familjer,
eftersom gottgörelse för övertid i första hand skulle utgå i kontant form.

I enlighet härmed föreslogs i propositionen nr 2(l(i att hembiträdeslagen
skulle bibehållas vid sin karaktär av fritidslag och att lagen skulle få fortsatt
giltighet till och med utgången av oktober 1950.

Andra lagutskottet hemställde i sitt utlåtande nr 38 att riksdagen måtte
bifalla propositionen. Utskottet fann dock, att trots de skäl, som anförts
mot eu arbetstidsreglering, en sådan likväl borde övervägas. Som det emellertid
vore av vikt, att hembiträdena finge behålla de förmåner, som de
erhållit genom den nuvarande lagens utformning som fritidslag, borde enligt
utskottets mening eu eventuell arbetstidsreglering ske sålunda, att
lagen kompletterades med bestämmelser om arbetstid. En dylik komplettering
krävde ytterligare utredning. Utskottet hemställde därför tillika, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att Kungl. Maj:t ville
efter ytterligare utredning överväga möjligheterna att komplettera hembiträdeslagen
med bestämmelser om arbetstid.

Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen (skrivelse nr 814).

Föreliggande utredning.

Yttranden till arbetsmarknadsstyrelsen.

I fråga om den nuvarande hembiträdeslagens verkninga r
framhålles i åtskilliga av de till arbetsmarknadsstyrelsen avgivna yttrandena
att det vore svårt att härutinnan göra något uttalande med hänsyn
till de rådande exceptionella förhållandena på arbetsmarknaden. Den bestående
bristen på hembiträden med tv åtföljande konkurrens om arbetskraften
anses emellertid allmänt ha i högre grad än lagens regler framtvingat
bättre arbetsvillkor för hembiträdena — villkor som i många fall ginge ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 6ä. ‘

över lagens minimibestämmelser; och från tlera håll uttalas den uppfattningen
att lagen ej torde ha haft någon påtagligare återverkan på rekryteringsmöjligheterna.
Arbetsmarknadsstyrelsens sakkunniga i frågor rörande
kvinnlig arbetskraft framhålla i anslutning härtill hl. a., att då det av olika
skäl icke funnes anledning antaga, att tillströmningen till de husliga yrkena
komme att öka under de närmaste åren, man finge räkna med att den
hittillsvarande utvecklingen med successivt förbättrade villkor för hembiträdena
komme att oavsett lagen fortsätta under de närmaste åren.

L flera yttranden betonas emellertid att lagen i vissa avseenden verkat
förmånligt för hembiträdeskåren. Yrkeskvinnors samarbetsförbund framhåller
sålunda, att lagen haft betydelse såsom normgivande för förhållandet
mellan arbetsgivare och hembiträde och som stöd för deras avtalsöverenskommelser
och arbetsgemenskap. Lagen hade enligt förbundets mening
även bidragit till att stärka hembiträdeskårens vrkesanseende. Folkpartiets
kvinnoförbund påpekar, att lagen i vissa fall skapat större trygghet för kåren,
även om anställningsavtal ej inginges i större utsträckning än tidigare.
En avgjord förbättring i hembiträdenas arbetsförhållanden har lagen enligt
Fredrika-Bremer-förbundet otvivelaktigt medfört genom att reglerna om
bestämd fritid och rätt till övertidsersättning numera ingått i det allmänna
medvetandet. Länsarbetsnämnden i Örebro län anser detta vara den väsentligaste
fördelen med lagen.

Vid den inledningsvis berörda stickprovsundersökningen — som omfattade
bortåt 600 husmödrar och 500 hembiträden relativt jämnt fördelade
över hela riket — ha 50 procent av husmödrarna och 89 procent av hembiträdena
ansett att lagen medfört bättre förmåner för hembiträdena än
dessa skulle ha haft om lagen ej funnits, medan 49 procent av husmödrarna
och 5 procent av hembiträdena ansett att lagen ej haft sådan verkan. Frågan
om lagen kunde sägas ha bidragit till att stabilisera anställningsavtalen
har av 40 procent av husmödrarna och 59 procent av hembiträdena besvarats
jakande, under det att 50 procent av husmödrarna och 13 procent av hembiträdena
funnit att lagen ej inneburit någon förändring härutinnan. Beträffande
frågan om hembiträdena hade bättre villkor än vad lagens minimibestämmelser
föreskriva ha 67 procent tiv husmödrarna föiklaiat att sa
vore förhållandet, under det alt Övriga tillfrågade husmödrar icke hade
denna uppfattning.

Vidkommande frågan om a r b e t s t i d s r e g 1 e r ing f ö r h e in b it
råd ena må anmärkas att arbetsmarknadsstyrelsen till ledning för de
hörda myndigheternas och sammanslutningarnas ställningstagande delgivit
vederbörande innehållet i gällande norska lagstiftning i ämnet av den 16
januari 1948. Enligt den norska hembiträdeslagen — som trädde i kraft den
1 januari 1949 och gäller till och med utgången av år 1951 — utgör för

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 6~>

hembiträde den ordinarie arbetstiden, vari inräknas måltidsuppehåll, högst
10 timmar om dagen mellan klockan 7 och 19.30. Vidare gäller att hembiträde
skall äga åtnjuta fridag varannan sön- eller helgdag samt dessutom
en bestämd vardag varje vecka efter klockan 14.

För ett bibehållande av den svenska hembiträdeslagens nuvarande konstruktion
ha socialstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Fredrika-Bremer-förbundet,
Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareföreningen
samt länsarbetsnämnderna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings,
Kronobergs, Kristianstads, Skaraborgs, Örebro och Jämtlands län
uttalat sig.

Socialstyrelsen har till utveckling av sin mening härvidlag anfört bl. a.

Såvitt man kan döma av det stora antal hänvändelser, som årligen sker
till socialstyrelsen rörande tillämpningen av hembiträdeslagen, förefalla
hembiträdena nöjda med den garanterade fritiden efter klockan 19 samt
den lagstadgade rätten till ledighet och ersättning för övertid. Några svårigheter
för parterna alt överenskomma om tidpunkten för arbetsdagens
början ha icke förmärkts. Ej heller ha uttryckts några önskemål om l>estämda
måltidsraster eller en sammanhängande ledighet mitt på dagen. Det
förefaller, som om den nuvarande hembiträdeslagen tillförsäkrar hembiträdena
just de fritidsförmåner, som äro av betydelse för en lämplig avvägning
av deras arbetstid. Att under sådana omständigheter ytterligare i detalj
reglera hushållsarbetet i hemmen på samma sätt som för arbetstagarna
inom en rörelse eller ett arbetsföretag med visst antal anställda, synes icke
vara lämpligt.

Som ett huvudskäl för införande av arbetstidsreglering för hembiträden
har anförts, att rekryteringen inom yrket skulle främjas genom en sådan
lagstiftning. Styrelsen anser för sin del att förhoppningarna i detta avseende
icke kunna ställas så högt. Så länge den större delen av hembiträdeskåren
saknar annan yrkesutbildning än den som erhålles på arbetsplatsen,
d. v. s. i hemmen, och ofta ej hinner förvärva tillräcklig arbetsrutin på grund
av täta platsbyten eller övergång till annat yrke, torde yrket icke kunna få
det anseende som är nödvändigt för en större nyrekrytering.

Det bör framhållas, att det lör närvarande och ej heller inom överskådlig
framtid torde möta några svårigheter för yrkeskunnig arbetskraft att avtalsvägen
uppnå kortare arbetstid eller högre lön än övriga hembiträden. Arbetet
i ett hem erbjuder för övrigt större möjligheter till fritid och omväxling
än inom industrien och affärsvärlden. Ett inpressande av största möjliga
aibetsresultat pa eu viss begränsad arbetstid skulle sannolikt föranleda en
starkare koncentration till de mera ansträngande slagen av husliga arbets"PPgiiter
och lämna mindre utrymme för lättare och mera stimulerande
uppgifter såsom inköp av matvaror, promenader och lek med barnen, sömnad,
visst arbete för egen räkning in. in. Enligt styrelsens uppfattning är
det tvivelaktigt om en sådan förskjutning kan anses önskvärd. Hemmen
böra icke förvandlas till arbetsplatser med högt uppdriven arbetstakt, där
bade husmoder och hembiträde ständigt tvingas leva med ögonen riktade
mot klockan. Särskilt med tanke pa att hembiträdesyrket ofta utgör en
förberedelse till husmodersvrket, skulle en utveckling, som skapar olust för
hemarbetet, vara ytterst beklaglig.

it

Kungl. Maj.ts proposition nr 65.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund har hl. a. yttrat.

De arbetstidslagar, som redan finnas i Sverige, äro tillämpliga på områden,
vilka icke kunna jämföras med de speciella förhållanden som råda i
ett hem. 1 allmänhet gäller den principen i våra arbetstidslagar att de endast
äro tillämpliga i de fall då tre eller flera arbetare äro anställda. Man har
här synbarligen utgått ifrån att en rörelse vari arbetstagaren är anställd
bör vara av en viss icke alltför obetydlig omfattning och sålunda även besitta
erforderlig ekonomisk bärkraft. Denna bärkraft saknas nog i de flesta
hem. Så länge en husmoder icke har rättighet att såsom andra arbetsgivare
i sin deklaration göra avdrag för hela kostnaden för hos henne anställd
hjälp, anse vi det heller icke vara berättigat att ingripa i hennes frihet med
en lagstiftning, som skulle drabba henne hårdare än andra arbetsgivare.

Yrkeskvinnors smnarbetsförbund pekar på de hart när oöverstigliga hinder,
som en arbetstidsreglering skulle framkalla i hem med förvärvsarbetande
mödrar. Fredrika-Bremer-förbundet uttalar att de skäl, som 1947
åberopades för bibehållande av principen om en fritidslag, alltjämt hade
full giltighet. Strävandena hade hittills med all rätt varit inriktade på att
förbättra de anställdas villkor, men nu syntes enligt förbundets mening
tiden vara mogen att jämväl taga hänsyn till husmödrarnas krav att icke
ställas inför ännu större svårigheter vid hemmets skötsel.

Svenska arbetsgivareföreningen hänvisar till att hembiträden numera
med få undantag endast anställdes i hem, där ett verkligt behov av dylik
hemhjälp förelåge, samt fortsätter.

Ur arbetsmarknadssynpunkt är det uppenbarligen fördelaktigt, ^tt hembiträden
kunna anställas i sådana familjer, där husmoderns arbetskraft på
grund av hennes utbildning eller hennes speciella färdigheter bäst utnyttjas
utanför hemmet. Det vore särskilt i dagens arbetskraftsläge oförsvarligt att
giva hembiträdeslagen eu sådan utformning, att de förvärvsarbetande husmödrar,
ofta med minderåriga barn, vilka för att kunna upprätthålla sitt
förvärvsarbete anställa hembiträden, skulle gå förlustiga all fritid lör att
bereda ytterligare fritid åt hembiträdet. En rimlig avvägning mellan den
förvärvsarbetande husmoderns och hembiträdets arbetsbörda och behov av
fritid bör äga rum. Det bör vidare observeras, all den förvärvsarbetande
husmodern normalt har restid till och från arbetsplatsen, men att motsvarande
tidsförlust som regel ej uppkommer för hembiträden. Förslaget
om 48 timmars arbetsvecka resp. 192 timmars 4-veckorsperiod skulle töi
en förvärvsarbetande husmoder med fulltidssysselsällning och barn under
skolåldern medföra alt det icke skulle finnas någon som helst möjlighet att
utlägga hembiträdets arbetstider så, atl hembiträdets arbete skulle kunna
tillgodogöras på annan tid än då husmodern själv är förvärvsarbetande.

länsarbetsnämnden i Jönköpings bin framhåller, att en arbelslidsreglering
måste avvakta en väsentlig utbyggnad av de olika sociala iniättningarna
för barns omhändertagande, såsom daghem, barnlrädgardar, lekskolor
och dyl.

Lantbruk sstyrelsen, Högerns kvinnoförbund samt länsarbetsnämnderna
i Västerbottens och Norrbottens län ha ställt sig tveksamma till lämpligheten
att i lag reglera hembiträdens arbetstid.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 65

Lantbrukss tyr elsen anser det ovisst huruvida en för hembiträdena förmånligare
lagstiftning än den nuvarande skulle vara till fördel för lanthushållen.
Frågan om en eventuell ändring av lagen måste bedömas under
beaktande av särskilt förhållandena på landsbygden.

En arbetstidsreglering, innebärande att arbetstiden — däri ej inräknat
tid föl måltider, raster ocb dyl. — bestämmes till 192 timmar under eu
period av fyra veckor, förordas, mer eller mindre bestämt, av Hembiträdesföreningarnas
centralkommitté, Folkpartiets kvinnoförbund, Svenska landsbygdens
kvinnoförbund, Landsorganisationen, Riksförbundet landsbygdens
folk, Svenska lantarbetareförbundet, arbetsnämnden i Stockholm samt länsarbetsnämnderna
i Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands och Kopparbergs
län.

Därest en arbetstidsreglering för hembiträdena skall genomföras, ansluta
sig även Högerns kvinnoförbund samt länsarbetsnämnderna i Västerbottens
och Norrbottens län till detta alternativ.

Svenska landsbygdens kvinnoförbund anför att förbundet icke ville rida
spärr mot en utveckling, som beträffande arbetstiden ställde hushållsarbetet
i nivå med andra yrken, men att förbundet likväl klart insåge att den förkortade
arbetstiden för hembiträdena komrne att åtminstone i början betyda
ökat arbete för många husmödrar. Att förbundet dock tillstyrkte en
arbetstidsreglering berodde bl. a. på medvetandet om att jordbrukets lönsamhet
Ined det snaraste måste bli sådan, att icke endast den anställda
ai betskraften utan även ägaren och hans familj kunde existera på lika
goda villkor som andra jämställda samhällsgrupper beträffande arbetstid,
semesterledighet och dyl.

Ai betsnämnden i Stockholm anser det nödvändigt att hembiträdesarbetets
karaktär av yrkesarbete understrykes. En laglig reglering av arbetstiden
föi hembiträdena skulle otvivelaktigt vara ett led i denna strävan. Möjligheterna
till nyrekrytering torde därigenom öka, och hembiträdena skulle
bli mindre benägna att övergå till andra yrkesområden. EU lagfästande även
arbetstid av 192 timmar under fyra veckor skulle för många bushåll
endast innebära eu sanktionering av vedertaget bruk.

Landsorganisationen yttrar bl. a., att det skäl, som brukade åberopas
mot en arbetstidsreglering i hemmen, nämligen att flertalet arbetstidslagar
från sin tillämpning undantoge småföretag, numera mist sin betydelse,
sedan i 1947 års arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer och 1948
års lantarbetstidslag upphävts tidigare gjorda begränsningar i dessa lagars
tillämpningsområde med avseende å antalet arbetare.

Svenska lantarbetareförbundet och länsarbetsnämnden i Värmlands län
uttala att i samband med arbetstidsregleringen borde föreskrivas, att den
ordinarie arbetstiden skulle förläggas mellan kl. 7 och 19. Samma vrkande
framföres av Hembiträdesföreningarnas centralkommitté.

It

Kungl. Maj.ts proposition nr Hö.

Länsarbetsnämnden i Gävleborgs län förordar att i lagen införes bestämmelse
om 48 timmars arbetsvecka för hembiträdena.

Eu reglering av arbetstiden efter norskt mönster, d. v. s. med högst 10
timmars arbetstid om dagen med inräknade måltidsraster, förordas av länsarbetsnämnderna
i Västernorr lands och Älvsborgs län.

Länsarbetsnämnden i Västernorrlands lön påpekar att eftersom inom
tidsramen av 10 timmar även rymdes skäligt arbete för hembiträdets egen
räkning med tvätt, strykning, städning, inköp av matvaror, matlagning och
måltidsraster, en jämförelse mellan denna 60-timmarsveeka och exempelvis
en affärsanställds 48 timmar knappast gåve vid handen att de affärsanställda
hade större reell fritid. Bestämmelsen om maximum 10 timmars
arbetstid kompletterad med en bestämmelse om minst varannan söndag
helt ledig skulle enligt länsarbetsnämndens mening också möjliggöra elastiska
personliga överenskommelser parterna emellan.

Länsarbetsnämnden i Älvsborgs län framhåller, alt det norska systemet
medförde, att man sluppe extra arbete med journalföring av utfört arbete,
något som vore nödvändigt med en beräkning av arbetstiden under 4-vec -

korsperioder.

Även Socialdemokratiska kvinnoförbundet samt arbetsmarknadsstyrelsens
sakkunniga för kvinnlig arbetskraft uttala sympatier för det norska
systemet men anse icke detta böra redan i nuvarande läge genomföras i den
svenska lagstiftningen. Arbetsmarknadsstyrelsens sakkunniga anföra.

De sakkunniga vilja deklarera sin principiella uppfattning, att det måste
anses rikligt och ofrånkomligt att även hembiträdena få en lagligt reglerad
arbetstid. Det torde heller icke bereda oöverkomliga svårigheter att genomföra
en sådan reform, även om det för en del hem kan komma att medtöia
vissa problem. De sakkunniga åsyfta barnfamiljer med förvärvsarbetande
husmor samt lanthushåll. Från de förvärvsarbetande mödrarnas sida föreligga
starka krav på åtgärder, som kunna underlätta för dem att förena
hem- och förvärvsarbete. Då det är ett samhällsintresse, att den kvinnliga
arbetskraften tillföres produktionen i ökad omfattning, finnes anledning
att taga största hänsyn till dessa särintressen vid eu reglering av hembiträdenas
arbetstid. För såväl lanthemmen som barnfamiljer med förvärvsarbetande
husmor svnas dock deras speciella krav i detta hänseende böra
i största utsträckning tillgodoses genom samhälleliga åtgärder i form av
kollektiva anordningar o. d.

Vid utformningen av en arbetstidslag bör sålunda enligt de sakkunnigas
mening största möjliga hänsyn tagas till de olika parternas intressen. Det
är med andra ord angeläget, att lagen utformas sä, att det icke medtor
stora svårigheter att tillämpa den eller att den skulle bidraga till att skapa
irritation mellan parterna.

Sedan frågan om förlängning av hembitrådeslagens giltighetstid vai föremal
för behandling år 11)47, ha synpunkter och erfarenheter tillkommit,
som göra, att man nu kan diskutera icke endast 8 limmars arbetsdag eller
11)2 arbetstimmar per 4-vcckorsperiod för hembiträden. Sedan Noige från
och med nvåret 1949 fått eu arbetstidslag för hembiträden, har ytterligare

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 65

eil alternativ framkommit, nämligen 10 timmars arbetsdag, måltidsraster
inräknade. En svensk arbetstidslag eller detta mönster synes enligt de
sakkunnigas mening erbjuda många fördelar.

De sakkunniga ha därför kommit till den slutsatsen, att det skulle vara
värdefullt att få del av erfarenheterna av den norska hembiträdeslagen,
innan slutlig ställning tages till hur en svensk arbetstidslag för hembiträden
skulle utformas. Da emellertid den norska lagen varit i kraft under relativt
kort tid, syntes det lämpligt att avvakta ytterligare någon tids erfarenhet.
En förlängning av den nuvarande hembiträdeslagens giltighetstid komme
enligt de sakkunnigas mening sannolikt icke att medföra några olägenhetei,
i synnerhet som hembiträdenas villkor på grund av arbetskraftssituationen
undergått en successiv förbättring.

Vid den företagna stick provsund er sök n ingen berördes även möjligheterna
av en arbetstidsreglering. 64 procent av husmödrarna och 48 procent av
hembiträdena ha funnit det icke vara möjligt att för hembiträdena tilllampa
8-timmars arbetsdag, medan 30 resp. 44 procent ansett sådan möjlighet
föreligga. En arbetstidsreglering medförande en arbetstid om 192 timmar
under 4 veckor har betecknats såsom genomförbar av 60 procent av
såväl husmödrar som hembiträden, under det att 26 procent av vardera
kategorien besvarat frågan härom nekande. Frågan har lämnats obesvarad
av 14 procent av de tillfrågade.

I jttianden till arbetsinarknadsst3I * * * * * 7relsen ha även berörts vissa andra

frågor avseende hembiträdeslagens innehåll och utformning.

Salunda har 1 rkeskuinnors samarbetsförbund i fråga om lagens til 1—

1 ä in p n i n g s o in r å d e framhållit bl. a. att det borde tagas under om prövning,

huruvida från lagens tillämpning generellt skulle undantagas
medlem av arbetsgivarens familj. Måhända kunde det vara befogat att
lagen omfattade jämväl fall då en syster eller annan släkting, ofta utan
överenskommen ersättning, skötte hushållet åt förvärvsarbetande manliga
eller kvinnliga släktingar.

Den fråga, som i yttrandena tilldragit sig största intresset, gäller h e mbitiädes
förmåner vid s j u k d o in. Beträffande detta spörsmål
— som diskuterades såväl vid lagens tillkomst som i samband med 1947
års lagändring — ha Hembiträdesföreningarnas centralkommitté, FredrikaBremer-förbundet,
Högerns kvinnoförbund, Landsorganisationen samt länsarbetsnämnderna
i Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Gotlands, Skaraborgs,
Västmanlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län uttalat,
alt i lagen måtte införas en bestämmelse om rätt för hembiträde till kontant
lön vid sjukdom under minst 14 dagar.

Förutsättning för rätt till sjuklön bör enligt den mening, som uttalas av
Hembiträdes föreningar nas centralkommitté, Fredrika-Bremer-förbundet,
Landsorganisationen samt länsarbetsnämnderna i Uppsala, Östergötlands,

13

Kunyl. Muj:ts proposition nr 05.

Jönköpings, Gotlands, Västmanlands, Västerbottens och -Yorrbotlens län,
vara, att hembiträdets anställning varat minst sex månader.

Landsorganisationen framhåller att enligt organisationens kvinnoråds
uppfattning rätten till sjuklön dessutom borde vara beroende av att hembiträdet
tillhörde sjukkassa; och länsarbetsnämnderna i Uppsala, Östergötlands,
Gotlands och Västerbottens län anse att rätt till sjuklön bör vara för
handen endast om hembiträdet företett friskintyg vid anställningens början.

Länsarbetsnämnden i Jämtlands län har den uppfattningen att rätten till
sjuklön borde uppkomma, så snart hembiträdets anställningstid varat minst
en månad. Högerns kvinnoförbund förordar en anställningstid av nio månader
och framhåller, att i samband med frågan om vidgade förmåner för
hembiträden vid sjukdom jämväl borde övervägas en lagbestämmelse om
alt hembiträde icke hade rätt alt vid arbetsgivarens sjukdom omedelbart
säga upp sitt avtal med denne. Länsarbetsnämnden i Skaraborgs län uttalar
sig för en anställningstid av ett år såsom förutsättning för rätt till sjuklön
under 14 dagar; eller sex månaders anställning borde enligt länsarbetsnämnden
föreligga rätt till en veckas sjuklön.

I flertalet yttranden, vari denna fråga berörts, har emellertid avstyrkts
att i lagen infördes bestämmelser om rätt för hembiträde till lön vid sjukdom.
Denna ståndpunkt har intagits av socialstyrelsen, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, Folk partiets kvinnoförbund, Svenska landsbygdens
kvinnoförbund, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareföreningen,
arbetsnämnden i Stockholm samt ett stort antal länsarbetsnämnder.
Därvid har genomgående såsom skäl anförts, alt hembiträdena
nu hade möjlighet att skaffa sig försäkringsskydd genom anslutning till
sjukkassa ävensom att hembiträdena, då den obligatoriska sjukförsäkringen
trädde i kraft, erhölle ett med andra medborgargrupper jämförbart skydd
vid sjukdom. I flera yttranden har dessutom erinrats om att lön under
hembiträdets sjukdom redan utginge i praxis, i varje fall vid kortvarigare
sjukdomsfall.

Stiekprovsundersökningen har givit till resultat att 70 procent av husmödrarna
och 92 procent av hembiträdena ansett att bestämmelser om sjukersättning
till hembiträde böra införas i lagen, medan 25 resp. .1 procent
av de tillfrågade funnit detta obehövligt. Vid undersökningen framställda
frågor rörande de förutsättningar, som därvid borde ställas på anställningens
varaktighet och sjukdomstiden, ha besvarats så ofullständigt alt svaren
ej läte sig sammanställas. Ktt allmänt önskemål hos såväl husmödrar som
hembiträden har emellertid varit att hembiträdet bör förete friskbetvg vid
anställningens början. Detta anses påkallat av 94 procent av husmödrarna
och 82 procent av hembiträdena.

En annan i yttrandena till arbetsmarknadsstyrelsen berörd fråga avser
h e in bitr ä d e n a s ö v e r t i d s a r b e t e.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr (in

Harom ha socialstyrelsen, Sveriges husmodersföreningars riksförbund
och länsarbetsnämnderna i Kristianstads, Göteborgs och Bohus. Älvsborgs
samt Kopparbergs län framhållit, att mera preciserade bestämmelser om
beräkningsgrunderna för ersättningen vid övertidsarbete och vakttjänst
borde införas i lagen.

å andra sidan avstyrka länsarbetsnämnderna i Hallands och Västernorrlands
län att mera preciserade bestämmelser införas i detta hänseende.

Beträffande lagens skadeståndsregler har socialstgrelsen framhållit
önskvärdheten av att i lagen fastställdes vissa normer för beräkningen
av skadeståndet i olika iall, särskilt för de fall då ett hembiträde lämnade
sin anställning utan afl iakttaga uppsägningstid. Man kunde enligt styrelsen
tänka sig en generell regel alt skadeståndet skulle utgå med ett belopp
motsvarande lönen under uppsägningstiden eller viss del därav, såvida det
ej kunde visas att skadan icke uppgått till detta belopp. Om skadeståndsrätten
skulle få någon verklig betydelse torde det vara nödvändigt med en
dylik presumtionsregel. Motsvarande regel skulle mycket väl kunna tillämpas
även till förman för hembiträdet och torde för övrigt i detta avseende
i stort sett överensstämma med praxis.

Länsarbetsnämnden i Älvsborgs län förordar att i lagen införes en regel,
att utbetalnin g a v hembiträdes 1 ö n skall ske två gånger i
månaden. Härigenom skulle hembiträdesyrket i avlöning,shänseende bli
mera jämförligt med industriellt arbete.

I fråga om lagens giltighetstid uttala socialstyrelsen, Svenska
lantarbetsgivareföreningen samt länsarbetsnämnderna i Kalmar och Örebro
län, att tiden vore inne att giva den nuvarande lagen permanent karaktär.

I övriga yttranden till arbetsmarknadsstyrelsen anses emellertid att lagen
alltjämt bör givas begränsad giltighetstid. Såsom skäl härför har bl. a. anförts,
att arbetsmarknadsläget för huslig arbetskraft ännu ej stabiliserats
och att lagen torde behöva överses ganska ofta för att bestämmelserna
skulle avpassas efter utvecklingen. Vidare har påpekats, att erfarenheterna
av lagreglerna ännu vore begränsade. I flertalet yttranden förordas en förlängd
giltighetstid av 3 år.

Arbetsnämnden i Stockholms stad samt länsarbetsnämnderna i Östergötlands
och Kärrbottens län anse dock att lagen bör förlängas endast två år,
medan länsarbetsnämnderna i Älvsborgs och Västerbottens län uttala sig
för en förnyad giltighetstid av fem år.

Arbetsmarknadsstyrelsens sakkunniga för ärenden rörande kvinnlig arbetskraft
föreslå helt allmänt en förlängning av lagens giltighetstid i avvaktan
på en längre tids erfarenheter av den norska lagens verkningar.
Samma ståndpunkt intages av Socialdemokratiska kvinnoförbundet.

Stickprovsundersökningen utvisar, att 66 procent av husmödrarna och 58

Kungl. Maj.ls proposition nr 65. 1.'')

procent av hembiträdena anse att lagen bör givas tidsbegränsad giltighet,
under det att 23 resp. 25 procent ha den uppfattningen, att Jagen borde få
permanent karaktär.

Arbetsmarknadsstyrelsens förslag.

Beträffande utvecklingen på området anför arbetsmarknadsstyrelsen
bl. a. följande.

Sedan lång tid tillbaka har bristen på arbetskraft inom det husliga området
varit starkt framträdande, och hembiträdeskåren har år från år kraftigt
decimerats. Detta framgår bland annat av tillgängliga siffror ur folkräkninasmaterialet.
Antalet hembiträden, som år 1935 uppgick till 200 000,
hade sålunda år 1940 sjunkit till 150 000 och år 1945 till 120 000. Härefter
torde ytterligare minskning ha ägt rum.

Utvecklingen avspeglas även i arbetsförmedlingsstatistikens uppgifter om
lediganmälda och tillsatta platser.

År Lediga pl. Tillsatta pl.

1939 06 500 31 150

1943 64 450 24 750

1947 48 500 18 600

1948 47 900 18 600

Som framgår av ovanstående siffror, har icke blott tillgången utan även
efterfrågan på hembiträden minskat, vilket bland annat torde bero på att
man i vetskap om svårigheterna att få sådan arbetskraft underlåter att anmäla
behovet. Erfarenheten ger emellertid vid handen, att hemmen i ökad
omfattning efterfråga tillfällig och deltidsanställd huslig arbetskraft, s. k.
hemassistenter, och att hembiträdesbristen i viss utsträckning kunnat
neutraliseras genom att sådan arbetskraft kunnat anlitas.

Av arbetsförmedlingsstatistiken framgår vidare, att antalet tillsatta hembiträdesplatser
icke som man skulle väntat undergått någon minskning
under år 1948 jämfört med år 1947. Detta beror — enligt vad styrelsen
inhämtat av länsarbetsnämnderna — bland annat på alt en del kvinnlig
arbetskraft, som söker arbete inom andra områden, i brist på bostäder söker
sig över till husligt arbete, där bostad kan erhållas. Slutligen bör framhållas,
att hembiträdesbristen är mest framträdande i de större städerna och på
platser med mera varierande sysselsättningsmöjligheter för kvinnor. På
vissa orter — framför allt i norrlandslänen — där arbetstillfällena för
kvinnlig arbetskraft äro mera begränsade, kan behovet av hembiträden i
stort sett tillgodoses.

Även om bristen på arbetskraft väsentligt bidragit till att hembiträdena
under de senare åren kunnat få sina villkor förbättrade — i många fall
utöver vad hembiträdeslagen stipulerar — vågar man pasta, att lagens bestämmelser
framför allt om att arbetsdagen skall vara slut kl. 19.00 samt
att övertidsarbete och vakttjänst skola kompenseras, varit av stor betydelse
därigenom, att de åstadkommit större enhetlighet beträffande hembiträdenas
arbetsvillkor.

Den enligt arbetsmarknadsstyrelsen viktigaste frågan, som man i detta
sammanhang hade att laga ställning till vore, huruvida hembiträdeslagen
nu borde erhålla karaktär av arbetstidslag eller f r i t i d s 1 a g.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 65.

I denna del uttalar styrelsen såsom sin principiella uppfattning, att hembiträdena
i likhet med de flesta andra arbetstagargrupperna borde få en i
lag reglerad arbetstid. Styrelsen funne också stöd för denna uppfattning
på många håll i den verkställda utredningen. Att man i en del fall ställt
sig tveksam eller lämnat frågan obesvarad, kunde tolkas såsom ett uttryck
för att de båda alternativ, som uppställts för en arbetstidsreglering, nämligen
8 limmars arbetsdag och 192 arbetstimmar per 4-veckorsperiod, ansetts
otillfredsställande. Liksom vid utredningen i frågan år 1947 hade dock
flertalet uppgittsläinnare föredragit det senare alternativet. Styrelsen hade
för sin del lunnit, att den norska lagen innebure ett tredje alternativ, som
vore värt att beakta. Frånsett att den norska lagens 10-timmarsregel syntes
erbjuda en smidigare lösning av problemet än de båda svenska alternativen,
vore det angeläget att största möjliga samstämmighet vunnes mellan den
svenska och den norska hembiträdeslagen med hänsyn till det utbyte av
arbetskraft, som skedde mellan de båda länderna. Hänsyn borde i detta
sammanhang även tagas till att i Finland sedan den 1 april 1949 gällde eu
hembiträdeslag, vars arbetstidsbestämmelser nära anslöte sig till den
norska lagens. Båda dessa lagar vore emellertid av så sent datum, att tillräckliga
erfarenheter beträffande deras verkningar ännu icke kunde ha
vunnits.

Med hänsyn till vad sålunda anförts förordar arbetsmarknadsstyrelsen
att den nuvarande svenska hembiträdeslagen, i avvaktan på mera grundade
erfarenheter av såväl den norska som den finska hembiträdeslagen, får
tortsalt giltighetstid i oförändrat skick. En förlängd giltighetstid av två år
vore enligt styrelsens mening lämplig.

På övriga frågor, som beröra lagens innehåll och
utformning, har arbetsmarknadsstyrelsen icke ansett sig för närvarande
böra ingå.

A rbetarskijddssti/relsens yttrande.

I sitt yttrande över arbetsmarknadsstyrelsens förslag förklarar arbetarskyddsstyrelsen
endast, att den tillstyrker förslaget att gällande hembiträdeslag
tår i oförändrat skick utsträckt giltighetstid under två år.

Departementschefen.

Genom hembiträdeslagen den 30 juni 1944 blev ett helt nytt rättsområde
reglerat. Behovet av eu lagstiftning beträffande arbetsförhållandena inom
det husliga arbetet motiverades i första hand med att det av olika skäl
ansågs angeläget att råda bot för den alltmer framträdande bristen på kvalificerad
arbetskraft inom detta område. Genomförandet av en ordnad arbetstid
framstod da sasom ett naturligt medel att göra hembiträdesyrket

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 65.

niera lockande och höja dess anseende. Redan vid lagens tillkomst hade
man emellertid klart för sig att det vore svårt att på förhand överblicka en
dylik oprövad lagstiftnings konsekvenser i olika hänseenden. Lagen erhöll
därför icke permanent karaktär utan en till tre år begränsad giltighetstid.

När år 1947 fråga uppkom, huruvida lagen skulle förlängas, konstaterades
att lagstiftningen på ett gynnsamt sätt bidragit till att reglera anställningsvillkor
och arbetsförhållanden inom det husliga arbetet. Samtidigt
befanns emellertid att tillströmningen till hembiträdesyrket icke ökat utan
snarare visade tendens att minska. Några bestämda slutsatser angaende
lagens betydelse i rekryteringshänseende ansåg man sig dock icke kunna
draga. Men oavsett hur härmed förhöll sig, fann man att en fortsatt hembiträdeslagstiftning
vore av behovet påkallad; och lagens giltighetstid förlängdes
på ytterligare tre år eller till och med utgången av år 1950.

Av den utredning, som genom arbetsmarknadsstyrelsens försorg förebragts
i detta ärende, synes mig framgå att hembiträdeslagen fyller ett behov.
Framför allt har lagstiftningen medverkat till att skapa ordnade och
mera enhetliga förhållanden — särskilt i fritidshänsecnde inom hembiträdesyrket.
Även om det alltjämt är svårt att avgöra hur lagen verkat
beträffande arbetskraftstillgången inom detta yrke, måste en lagstiftning
på detta område anses behövlig även i fortsättningen. Lagstittningens slopande
har ej heller ifrågasatts från något håll; tvärtom har pa sina håll
yrkats att lagen borde få permanent karaktär.

Om således delade meningar icke råda om att hembiträdeslagstiftningen
bör förlängas, ha under ärendets gång framkommit olika uppfattningar om
hur lagen bör vara konstruerad. Frågan gäller särskilt huruvida lagen böi
bibehålla sin nuvarande karaktär av fritidslag eller om den bör omarbetas
och erhålla formen av en verklig arbetstidslag.

Redan vid hembiträdeslagens tillkomst övervägdes dessa båda alternativ.
Valet stod sålunda mellan att direkt i lagen fastställa arbetstidens längd
eller att i lagen endast angiva den minimifritid, som hembiträde städse
skulle äga åtnjuta. I förra hänseendet diskuterades två olika sätt för arbetstidens
bestämmande: antingen en arbetstid av 8 timmar om dagen eller en till
192 timmar maximerad arbetstid under en period av fyra veckor. I båda
fallen förutsattes att i arbetstiden icke skulle inräknas måltids- och andra
raster samt ej heller tid, som hänförde sig till arbete som hembiträdet utförde
för egen räkning.

Man stannade som känt för att giva hembiträdeslagen karaktär av fritijdslag.
Lagen innehåller bestämmelser om hembiträdes fritid på så sätt,
att i lagen stadgas att den ordinarie arbetstiden skall sluta senast klockan
19 och att hembiträde skall åtnjuta vissa fridagar. Fritidsregleringen är
emellertid ofullständig såtillvida ätt la^err ej upptager någon bestämmelse
om tidpunkten för det ordinarie arbélets början. I motsats till allmänna arbetstidslagen
och övriga lagar, som reglera arbetstagares arbetstid, har

2 — BUiang till riksdagens protokoll 11)50. 1 sand. Nr 65.

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 65.

hembiträdeslagen ej heller några bestämmelser om längsta ordinarie arbetstid
för dag, vecka eller längre tidrymd.

Även år 1947 i samband med att hembiträdeslagen erhöll förlängd giltighetstid
föranledde ifrågavarande spörsmål livlig diskussion. Om ock beslutet
blev att lagen bibehölls vid sin karaktär av fritidslag, höjdes bl. a. inom
riksdagen röster för en arbetstidsreglering även inom detta område. I skrivelse
den 13 juni 1947, nr 314, hemställde riksdagen även att Kungl. Maj:t
ville efter ytterligare utredning komplettera hembiträdeslagen med bestämmelser
om arbetstid.

Arbetsmarknadsstyrelsen har numera verkställt den av riksdagen begärda
utredningen. Liksom tidigare ha olika uppfattningar kommit till uttryck
beträffande frågan om hembiträdeslagen bör revideras i riktning mot
en arbetstidsreglering. Arbetsmarknadsstyrelsen har såsom principiell uppfattning
uttalat att hembiträdena, i likhet med de flesta övriga anställda,
borde få en i lag reglerad arbetstid. Likväl har arbetsmarknadsstyrelsen förordat
att hembiträdeslagen i sin nuvarande form får utsträckt giltighet under
en tid av två år. Till detta förslag har även arbetarskyddsstyrelsen anslutit
sig. Såväl arbetsmarknadsstyrelsens som arbetarskyddsstyrelsens beslut
—- vari vederbörande representanter för arbetsmarknadens parter deltagit
— äro enhälliga.

Anledningen till arbetsmarknadsstyrelsens ståndpunktstagande i detta
hänseende är främst att söka i det nya läge som enligt styrelsens mening
uppstått genom den form för hembiträdeslagstiftning, som man i Norge
och Finland ansett sig böra välja när hembiträdenas anställningsvillkor
i lag reglerats. Enligt den norska hembiträdeslagen, som utfärdats den 16
januari 1948 och trätt i kraft den 1 januari 1949, får den ordinarie arbetstiden,
vari inräknas måltidsraster, ej överstiga 10 timmar om dagen och
skall förläggas mellan klockan 7 och 19.30. Därutöver har föreskrivits att
hembiträde skall ha vissa fridagar. Liksom den svenska lagstiftningen har
den norska lagen tidsbegränsad giltighet. Den gäller nämligen endast till
och med den 31 december 1951.

Den från och med den 1 april 1949 gällande finska hembiträdeslagen av
den 7 januari 1949 har eu reglering, som nära ansluter sig till den norska
lagstiftningens. Även enligt den finska lagen — som dock i motsats till den
norska är av permanent karaktär — är den ordinarie arbetstiden maximerad
till 10 timmar om dagen, måltidsraster däri inräknade. Arbetstidens förläggning
är emellertid något annorlunda, i det att i Finland arbetstiden får
börja tidigast klockan 6 och sluta senast klockan 19 med viss möjlighet att
för landsbygdens del under den varma årstiden utsträcka arbetstiden till
klockan 20. Även enligt finsk lag äro hembiträdena tillförsäkrade vissa fridagar,
varjämte gäller att arbetsgivaren är skyldig att föra arbetsbok, vari
bl. a. arbetstid och fritid skola antecknas.

Det system för arbetstidsreglering av det husliga arbetet, som kommer

19

Kungi. Maj:ts proposition nr 65.

till synes i den norska och den finska hembiträdeslagen, utgör ett nytt alternativ
till dem, som i vårt land övervägts vid frågans tidigare behandling.
Och de norska och finska lagarna på detta område erbjuda onekligen sitt
intresse i detta sammanhang. Jag anser därför att för vår del slutlig ståndpunkt
icke bör tagas till frågan om hembiträdenas arbetstid förrän vetskap
vunnits om hur lagstiftningen i de ifrågavarande nordiska grannländerna
verkat i praktiken. Sådan kännedom står för närvarande icke till buds. I
avvaktan på erfarenheterna härutinnan förordar jag därför att hembiträdeslagen
tills vidare bibehåller sin nuvarande karaktär av fritidslag. Övervägande
skäl synas härvid tala för att lagen förlänges för ytterligaie en
treårsperiod.

I de yttranden, som i ärendet avgivits till arbetsmarknadsstyrelsen, bär
från flera håll yrkats, att lagen även i andra hänseenden än beträffande
arbetstiden borde bli föremål för revision i sakligt hänseende. Bland annat
gäller detta lagens regler om hembiträdes förmåner vid sjukdom, om betalning
för övertidsarbete, om lönens utbetalande och om skadeståndsskyldighet.
Arbetsmarknadsstyrelsen har emellertid icke ansett sig för närvarande
böra ingå på dessa spörsmål.

Vad särskilt angår frågorna om hembiträdes förmåner vid sjukdom och
om skadestånd ha dessa tidigare prövats av statsmakterna; och skäl att
frångå den ståndpunkt, som statsmakterna då intagit till dessa spörsmål,
synas i detta läge icke föreligga. Ej heller i övrigt föreligger enligt min mening
anledning att under nuvarande förhållanden vidtaga någon ändring i
lagens bestämmelser.

I enlighet med det anförda tillstyrker jag att hembiträdeslagen i oförändrad
lydelse erhåller förlängd giltighet till och med den 31 oktober 1953.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ett i enlighet
med det anförda inom socialdepartementet upprättat förslag till lag
om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den 30 juni 19H (nr 461), av den
lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Einar Herlitz.

1 Denna bilaga, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har
här uteslutits.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 9 februari
1950.

Närvarande:
justitieråden Geijer,

Lecii,

regeringsrådet Quensel,
justitierådet Beckman.

Enligt lagrådet den 6 februari 1950 tillhandakoinmet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 3
februari 1950, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den 30 juni
1944 (nr 461).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
chefen för socialdepartementets rättsavdelning, hovrättsrådet Y. Samuelsson.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet.
Bengt Larson.

Kungl. Maj.ts proposition nr 65.

21

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Drottningholms slott den 10
februari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller lagrådets den 9 februari
1950 avgivna utlåtande över det den 3 februari 1950 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den 30 juni
1944- (nr 461) och hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan
anmärkning, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Bengt Augustinsson.