Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
1
Nr 59.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
gräns mot allmänt vattenområde, m. m.; given Drottningholms
slott den 13 januari 1950.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till
1) lag om gräns mot allmänt vattenområde; samt
2) lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:
GUSTAF ADOLF.
Herman Zetterberg.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 69.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
För närvarande saknas lagbestämmelser om hur långt ut i havet och
större insjöar fastigheternas ägovälde sträcker sig, och man har vid bedömande
av hithörande frågor varit hänvisad att söka ledning närmast från
vissa delvis oklara och svårtolkade stadganden om gränserna för enskild
fiskerätt. I samband med utarbetande av förslag till ny lag om rätt till
fiske har det visat sig lämpligt att i särskild lag, avsedd att helt eller delvis
inflyta i en blivande ny jordabalk, uttryckligen reglera frågan i vad mån
rikets vattenområden skola anses ingå i fastigheterna eller utgöra »allmänt
vatten», som ej omfattas av enskild äganderätt.
Enligt förslaget till sådan lag skall vid öppen havsstrand det enskilda
vattnet i regel sträcka sig 300 meter ut från stranden. Öar och holmar med
mindre längd än 100 meter skola liksom hittills kunna ingå i fastigheterna
men skola ej ha något självständigt vattenområde. I vikar och skärgårdar
hänföres till fastigheterna vidare allt vatten som saknar bredare förbindelse
med öppna havet än en kilometer. Dessutom skola vissa andra, särskilt
uppräknade fjärdar i Norrbottens och Kalmar län vara enskilda.
I insjöar och vattendrag skall enligt förslaget allmänt vatten finnas endast
i de öppna delarna av Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland.
Mälaren blir sålunda i sin helhet att hänföra till enskilt vatten.
De föreslagna bestämmelserna ansluta väsentligen till gällande rättsuppfattning
men kunna på vissa ställen medföra en utvidgning av det enskilda
vattnet och på andra ställen en minskning därav. Om intrång sker i enskild
äganderätt, skall gottgörelse lämnas av statsmedel. Stadganden härom ha
upptagits i förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m. Enligt
detta förslag skall anspråk på ersättning framställas inom fem år hos särskilda
nämnder, kallade fiskevärderingsnämnder. Dessa nämnder skola även
pröva vissa fiskerättsliga ersättningsanspråk som kunna uppkomma i anledning
av den nya lagstiftning angående rätt till fiske, varom förslag framlägges
i särskild proposition.
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
3
Förslag
till
Lag
om gräns mot allmänt vattenområde.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Vattenområde i havet är allmänt (allmänt vatten), där det ej ingår i fastigheterna
(enskilt vatten).
2 §.
Till fastigheterna hänföres i havet
3. allt vatten inom trehundra meter från fastlandet eller från ö eller
holme av minst etthundra meters längd ävensom, på de ställen där den stranden
följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, allt vatten
inom denna djupkurva;
2. allt vatten, som saknar förbindelse med öppna havet av större bredd
än en kilometer räknat från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra
meters längd, dock med den inskränkningen att ej på grund härav
skall till fastigheterna hänföras vatten vid ö eller holme vilken från fastlandet
helt skiljes av vatten med sådan förbindelse; samt
3. allt vatten, som har förbindelse med öppna havet allenast över vatten
som enligt 1 eller 2 tillhör fastigheterna.
3 §.
1 Norrbottens och Kalmar län hänföras till fastigheterna även följande
vattenområden i havet:
i Norrbottens lån vid Torne älvs mynning allt vatten innanför en linje
från gränsen mot Finland vid 65 grader 35 minuter nordlig bredd västerut
till 23 grader 40 minuter ostlig längd från Greenwich, därifrån norrut till
65 grader 45 minuter nordlig bredd och därifrån österut till Seskarö; samt
i Kalmar län
allt vatten innanför en linje mellan de södra uddarna av Sladö Ask och
Äskeskär,
Idöfjärden och Björkskärsdjupet innanför en linje mellan de sydöstra
uddarna av örskär, Idö Stångskär och Bussan,
allt vatten innanför linjen Ljungskärs sydspets—Vinö Bredhäll—Boskärs
nordöstra udde—örsskärens östra uddar—Logen—Lilla (Södra) Ljusklabb
—Soen,
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
allt vatten innanför linjen Tjudö sydöstra udde—Träthällarnas huvudö—-Långgrunds norra udde—Slobbsudden—Runnö sydspets—Sandö örskärs
nordspets—Sandö nordspets—Taktö nordspets—Taktö ostspets—Eneskärs
yttre både—Eneskärs sydöstra udde—Vållöromps nordöstra udde, samt
allt vatten innanför linjen Stångskärs sydspets—Pata Enskärs nordöstra
udde—Pata Enskärs sydspets—Lilla Millgrund—Enskärskläppens ostspets—
Ryssby Enskärs ostspets—Långskärs sydöstra udde—Stånggrund—sydöstra
udden av Ryggås—Stora Rocknekalvens ostspets—Skäggenäslandets nordspets.
4 §•
I annat vattenområde än havet finnes allmänt vatten allenast i Vänern,
Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Angående dessa sjöar äge vad
i 1 och 2 §§ är stadgat motsvarande tillämpning.
5 §.
I Hjälmaren och Storsjön hänföras till fastigheterna även följande vattenområden
:
i Hjälmaren allt det vatten som begränsas i norr av skärgården mellan
Vraklandet och Vinöns nordvästra udde samt i öster av Vinön och linjen
Vinöns sydvästra udde—Fåran—Ramberget—Djursnäsudde; och
i Storsjön allt det vatten som mot Storsjöflaket begränsas av räta linjer
Andersons nordvästra udde—Norderöns nordspets—Värköns nordspets—sydöstra
udden av Hammarnäslandet.
6 §.
Finnes allmänt vatten vid ö eller holme, vilken utgör fastighet eller del
därav, skall gränsen mot det allmänna vattnet anses följa strandlinjen bestämd
på sätt nedan sägs.
7 §■
Strandlinjer och vattendjup skola vid tillämpningen av denna lag bestämmas
efter förhållandena vid följande vattenstånd:
i havet normalt medelvattenstånd;
i Vänern 3,60 meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp;
i Vättern 2,97 meter över västra slusströskeln vid Motala;
i Hjälmaren 2,77 meter över södra slusströskeln vid Notholmen; samt
i Storsjön 292,45 meter över nollplanet i det höjdsystem, som ligger till
grund för sjöns reglering.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951.
Vid tillämpning av denna lag skall den omständigheten att visst område
redovisas i bihang till fastighetsregister för stad eller samhälle icke utgöra
hinder mot att området anses ingå i fastigheterna.
Har vattenområde delats före den 1 januari 1951 och kommer enligt denna
lag att till skifteslaget hänföras ytterligare vattenområde, skall detta anses
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
5
delat mellan de ägolotter, som ligga vid stranden, efter de i 12 kap. 4 §
jordabalken angivna grunderna; skedde den tidigare delningen efter väsentligen
annan grund, skall dock det nytillkomna vattenområdet anses delat mellan
de ägolotter, vilkas vattenområden gränsa däremot, så att till varje ägolott
hör den del därav, som är närmast ägolottens vattenområde. Utan hinder
av vad nu stadgats skall vid gränsbestämning företagas den jämkning,
som prövas erforderlig för att erhålla lämplig sträckning å gräns eller för
att förhindra att ägolott avskäres från allmänt vattenområde.
Om ersättning av statsmedel med anledning av att vattenområde, som
jämlikt dom eller annan särskild rättsgrund tillkommit fastigheterna eller
eljest enligt äldre rätt ansetts tillhöra dessa, till följd av nya lagen frångår
fastigheterna, är särskilt stadgat.
6
Kungl. Maj. ts proposition nr 59.
Förslag
till
Lag
om ersättning för mistad fiskerätt m. m.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Där vattenområde jämlikt lagen om gräns mot allmänt vattenområde frångår
ägaren, njute han ersättning av statsmedel för värdet av fiskerätt och
annan förmån, som han sålunda förlorar, så ock för annan skada som därigenom
tillskyndas honom.
Ersättning av statsmedel för värdet av förlorad förmån och för annan
skada tillkomme ock
a) jordägare, vilkens fiskerätt inskränkes därigenom att jämlikt 6—13 §§
eller 18 § lagen om rätt till fiske annan än innehavaren av den enskilda
fiskerätten må bedriva fiske, som enligt äldre lag var förbehållet strandägaren,
b) den som enligt urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan
särskild grund innehar fiskerätt, vilken helt eller delvis blir utan verkan
till följd av att enligt lagen om gräns mot allmänt vattenområde och lagen
om rätt till fiske enskild fiskerätt ej gäller i allmänt vatten eller till följd av
stadgandena i 6—20 §§ sistnämnda lag, samt
c) den som den 1 januari 1951 på grund av servituts- eller nyttjanderättsupplåtelse
åtnjuter förmån, vilken helt eller delvis går förlorad av skäl som
förut i denna paragraf är sagt.
2 §•
Fråga om ersättning som sägs i 1 § skall upptagas av särskild nämnd
(fiskevärderingsnämnd), inrättad för län eller annat område som Konungen
bestämmer.
Anspråk på ersättning skall vid påföljd av talans förlust framställas hos
nämnden före den 1 januari 1956.
3 §•
Fiskevärderingsnämnd skall bestå av tre ledamöter. En av ledamöterna,
vilken tillika skall vara ordförande, utses av Konungen. De båda övriga
ledamöterna utses på sätt Konungen bestämmer. För varje ledamot skall
finnas en i enahanda ordning som denne utsedd suppleant. Angående omröstning
i nämnden skall gälla vad i lag finnes stadgat rörande omröstning
i tvistemål vid rådhusrätt.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
4 §•
Innan fiskevärderingsnämnd avgör ärende angående ersättning, skola sökanden
och kronan erhålla tillfälle att framlägga sina synpunkter vid sammanträde
inför nämnden. Framställning må dock avslås utan att hava handlagts
vid sådant sammanträde, om den uppenbarligen icke förtjänar avseende.
Nämnden må tillerkänna sökanden gottgörelse av statsmedel för utgifter
å ärendet i den mån sådan gottgörelse begärts och finnes skälig.
Utskrift av nämndens beslut skall tillställas sökanden.
5 §•
Ersättning till ledamot i fiskevärderingsnämnd skall utgå enligt grunder
som Konungen fastställer och gäldas av statsmedel.
6 §•
Närmare bestämmelser angående fiskevärderingsnämndernas verksamhet
meddelas av Konungen.
7 §•
Ersättningssökande som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut
äger draga frågan under domstols prövning, såframt han väcker talan mot
kronan inom tre månader från det nämndens beslut delgavs honom. Erinran
härom skall intagas i beslutet.
8 §■
Kronans talan i ersättningsfrågor enligt denna lag bevakas av kammarkollegiet.
9 §•
Besväras fastighet av sökt eller beviljad inteckning för fordran, skall
ersättning som enligt 1 § tillerkännes ägaren för minskning i fastighetens
värde nedsättas hos länsstyrelsen. Utbetalning till ägaren må dock äga rum,
där skadan prövas vara väsentligen utan betydelse för inteckningshavarens
säkerhet eller det visas, att denne lämnat sitt medgivande till utbetalningen.
Vad i första stycket stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande
ersättning till innehavare av servituts- eller nyttjanderätt med sämre
förmånsrätt än fordringsinteckning.
I samband med att ersättningen bestämmes skall givas tillkänna, huruvida
nedsättning skall ske.
10 §.
Har ersättningsbelopp nedsatts, utsätter länsstyrelsen så snart ske kan
sammanträde för förhandling om rättsägares anspråk och beloppets fördelning.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
Kallelse till sammanträdet skall genom länsstyrelsens försorg minst fjorton
dagar förut med posten sändas till ägaren och kända inteckningshavare.
Är inteckningshavare okänd, skall länsstyrelsen föranstalta att kungörelse
om sammanträdet inom samma tid införes i allmänna tidningarna och tidning
inom orten. I övrigt skall med avseende på fördelningen vad i utsökningslagen
stadgas om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast
egendom äga motsvarande tillämpning.
De kostnader, som äro förenade med fördelningen, skola gäldas av statsmedel.
11 §.
Därest vid fördelning, som länsstyrelsen verkställt, betalning utfallit å
intecknings huvudstol, vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan.
I sådant fall åligger det länsstyrelsen att, sedan fördelningen blivit godkänd
eller vunnit laga kraft, ofördröj ligen göra anmälan om betalningen till
inskrivningsdomaren och tillika insända fördelningslängden. Inskrivningsdomaren
har att å nästa inskrivningsdag göra anteckning om förhållandet i
fastighets- eller inteckningsboken.
12 §.
Vad i denna lag stadgas om inteckningshavare skall även gälla den som
för ogulden köpeskilling äger fordran med förmånsrätt enligt 11 kap. 2 §
jordabalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951.
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
9
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 18 juni 1949.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Quensel, Danielson,
Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående lagstiftning
om gräns mot allmänt vattenområde m. m. samt anför därvid följande.
Lagberedningen har i sitt förslag till jordabalk I (SOU 1947:38) upptagit
bestämmelser om fastigheternas utsträckning i havet och vissa större insjöar.
Sedermera har fiskerättskommittén i ett den 31 juli 1947 avgivet betänkande
med förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande författningar (SOU
1947: 47) utarbetat förslag till gränsdragning mellan fritt och enskilt fiskevatten.
Beredningens och kommitténs förslag ha i dessa delar utarbetats i
samråd och innefatta en i huvudsak överensstämmande gränsreglering. I
avbidan på jordabalksförslagets slutliga prövning har kommittén — för att
undvika att skiljaktighet mellan äganderättsgräns och fiskerättsgräns bestode
under tiden till dess förslaget till jordabalk kunde upphöjas till lag
— i sitt betänkande upptagit nyssnämnda av lagberedningen föreslagna
stadganden i ett särskilt lagförslag om gräns mot allmänt vattenområde.
I den mån genom den sålunda föreslagna lagstiftningen intrång skedde
i enskild fiskerätt, jakträtt eller annan förmån, skulle ersättning utgå av
statsmedel. Prövningen av ersättningsanspråken skulle anförtros åt särskilda
nämnder kallade fiskevärderingsnämnder. Bestämmelser härom upptog@s
i ett förslag till lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m.
Sedan yttranden över fiskerättskommitténs förslag inhämtats, har på föredragning
av chefen för jordbruksdepartementet den 25 februari 1949 till
lagrådet remitterats förslag till lag om rätt till fiske och lag om ersättning
för mistad fiskerätt. Frågan om gräns mot allmänt vattenområde och därmed
sammanhängande ersättningsspörsmål upptogs däremot icke i detta
sammanhang. Denna fråga borde, enligt vad chefen för jordbruksdepartementet
uttalade, göras till föremål för ytterligare utredning.
En sådan utredning har därefter på anmodan av mig verkställts av lagberedningen,
som med skrivelse den 18 maj 1949 överlämnat ett överarbetat
förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde (SOU 1949:23).
Denna skrivelse torde jämte lagförslaget få såsom bilaga (Bilaga A) fogas
vid protokollet. Nämnda lag är avsedd att träda i kraft vid samma tidpunkt
som den föreslagna lagen om rätt till fiske.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
Enligt vad beredningen uttalar bör ersättning för förlust av vattenområde
enligt den föreslagna lagen utgå av statsmedel enligt bestämmelser i särskild
lag. Prövningen av dylika ersättningsfrågor bör enligt min mening
lämpligen anförtros åt samma nämnder som föreslagits skola avgöra liknande
frågor beträffande förlust av fiskerätt. Erforderliga lagbestämmelser torde
böra upptagas i samma lag som reglerar frågan om ersättning för mistad
fiskerätt. I enlighet härmed har, såsom bilaga (Bilaga B) till detta protokoll
utvisar, det till lagrådet tidigare remitterade förslaget till lag om ersättning
för mistad fiskerätt omarbetats till att omfatta jämväl dylika bestämmelser.
Vad angår jakträtten kring vissa mindre holmar belägna inom allmänt
vattenområde kunna, såsom lagberedningen antytt, särskilda bestämmelser
befinnas påkallade. Denna fråga väntas inom kort bliva upptagen till behandling
inom jordbruksdepartementet. Därigenom torde i åtskilliga fall
kunna undvikas att genom den nya gränsdragningen intrång sker i tidigare
förefintlig enskild jakträtt.
I samband med ersättningsfrågorna har lagberedningen även berört det
fall att vid stranden av en småholme finnes brygga eller annan byggnad,
vilken enligt den nya gränsdragningen kommer att skjuta in på allmänt
vattenområde. Skulle i något enstaka undantagsfall strandägaren icke redan
enligt 1 kap. 3 § vattenlagen vara berättigad att bibehålla byggnaden, torde
— på sätt lagberedningen förordat — kunna övervägas huruvida det icke
efter särskild prövning bör kunna tillförsäkras honom rätt att ändock ha
byggnaden kvar. Eftersom dylika fall endast ytterst sällan torde uppkomma,
synes särskild reglering härav ej nu vara påkallad.
Frågan om möjlighet att genom lantmäteriförrättning bestämma gräns
mot allmänt vattenområde torde få övervägas i annat sammanhang.
I enlighet med vad sålunda anförts föreligga nu såsom bilagor till detta
protokoll
1) ett av lagberedningen utarbetat förslag till lag om gräns mot allmänt
vattenområde; samt
2) ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag om ersättning
för mistad fiskerätt m. m.
Föredraganden hemställer att för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet Kungl. Maj :t måtte genom utdrag av protokollet dels inhämta
lagrådets utlåtande över det under 1) upptagna lagförslaget, dels — med
återkallande av Sitt förordnande den 25 februari 1949 om inhämtande av
lagrådets utlåtande över förslag till lag om ersättning för mistad fiskerätt
-— inhämta lagrådets utlåtande över det under 2) upptagna lagförslaget.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Lars Nordvall.
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
11
Bilaga A.
Lagberedningens utlåtande den 18 maj
1949 ang. lagstiftning om gräns mot allmänt
vattenområde (=SOU 1949: 23).
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.
I lagberedningens den 12 juni 1947 avlämnade betänkande med förslag
till jordabalk I1 ha upptagits bestämmelser om fastigheternas utsträckning
i havet samt i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Sedermera
har fiskerättskommittén den 31 juli 1947 avgivit betänkande med
förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande författningar.2 Förslaget
till fiskelag innehåller bland annat bestämmelser om gränsdragningen
mellan fritt och enskilt fiskevatten. Beredningens och fiskerättskommitténs
förslag hade i nämnda delar utarbetats i samråd och innefattade
en reglering som i huvudsak var överensstämmande.
Fiskerättskommittén har i sitt betänkande tillika föreslagit, att i avbidan
på jordabalksförslagets slutliga prövning därur utbrytas bestämmelserna
om fastighets gräns mot allmänt vattenområde i havet och i de stora sjöarna
och att dessa bestämmelser såsom ett provisorium framläggas i en
särskild lag samtidigt med de av kommittén föreslagna nya reglerna om
gränsen mellan enskilt och fritt fiskevatten. Betänkandet innehåller ock
förslag till sådan lag, benämnd lag om gräns mot allmänt vattenområde.
Sedan yttranden inhämtats över fiskerättskommitténs betänkande, har
Kungl. Maj :t den 25 februari 1949 beslutat inhämta lagrådets utlåtande över
förslag till lag om rätt till fiske med flera lagar, vilka förslag utarbetats på
grundval av fiskerättskommitténs förslag. Något lagförslag angående gräns
mot allmänt vattenområde har dock icke remitterats till lagrådet, enär frågan
om äganderätten till vattenområde ansetts kräva ytterligare övervägande.
Efter anmodan av Herr Statsrådet får beredningen härmed vördsamt avgiva
utlåtande över det av fiskerättskommittén framlagda förslaget till lag
om gräns mot allmänt vattenområde.
Lagberedningens och fiskerättskommitténs förslag.
I fråga om gällande rätt samt innebörden av beredningens förslag rörande
avgränsningen av fastigheternas ägovälden i havet och de stora sjöarna
får beredningen hänvisa till jordabalksförslaget 1 kap. 3 och 4 §§ samt motiven
s. 43—55.
1 SOU 1947:30.
2 SOU 1947: 47.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
Fiskerättskommitténs förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde
upptar i 1 och 2 §§ i sak samma bestämmelser som jordabalksförslaget. De
allmänna reglerna för fastigheternas utsträckning i havet angivas i 1 § första
stycket. Dessa regler innebära följande.
Till fastighet skall i havet hänföras allt vatten inom trehundra meter
från stranden av fastland, ö eller holme av minst etthundra meters längd
ävensom, på de ställen där den stranden följande kurvan för högst tre
meters djup når längre ut, allt vatten inom denna djupkurva. Denna regel
— strandvattenregeln —- ersätter den nu i rättstillämpningen antagna regeln
att strandägarnas vattenområde sträcker sig till och med etthundraåttio
meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager,
en regel som i fråga om fiskerätten finnes uttryckt i 2 § av 1896 års lag om
rätt till fiske.
Den nuvarande regeln, att vattenområde i saltsjön inomskärs tillhör dem
som äga stränder och holmar omkring vattenområdet, den s. k. inomskärsregeln,
ersättes med bestämmelse att till fastighet — utöver vad ovan sagts
— hänföres allt vatten, som saknar förbindelse med öppna havet av större
bredd än en kilometer, räknat från stranden av fastland, ö eller holme av
minst etthundra meters längd, och som från fastlandet skiljes allenast av
sådant slutet vattenområde. Denna regel — den s. k. kilometerregeln — innebär,
annorlunda uttryckt, att de vatten i sin helhet äro enskilda, till vilka
man ej kan komma in från öppna havet utan att passera vatten så trånga,
att bredden ej uppgår till mer än en kilometer, räknat från stranden av
fastlandet eller av ö eller holme om minst etthundra meters längd. Kilometerregeln
äger icke tillämpning på vatten vid friliggande öar och ögrupper,
t. ex. Gotland och Öland.
Slutligen stadgas, att till fastighet hänföres jämväl annat vatten, såvida
det helt omgives av vatten som förut sagts. Härigenom förhindras, att med
tillämpning av strandvattenregeln och kilometerregeln skulle uppkomma
smärre isolerade allmänna vattenområden.
Vid tillämpning av vad sålunda stadgats skola enligt 1 § andra stycket
vattendjup och strandlinjer bestämmas efter normalt medelvattenstånd.
I 2 § föreskrives, att vad i 1 § första stycket stadgats om fastighets utsträckning
i havet skall äga motsvarande tillämpning i Vänern, Vättern,
Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Vattendjup och strandlinjer skola därvid
räknas efter vissa i lagen särskilt angivna vattenstånd.
Enligt 3 § skall bestämning genom lantmäteriförrättning av fastighets
gräns mot vatten som ej är att hänföra till fastighet (allmänt vattenområde)
vara utan verkan, i den mån genom ny förrättning eller på annat sätt
visas, att gränsen löper annorledes än förut i lagen sagts. Genom att sålunda
uttryckligen begränsa de rättsliga verkningarna av gränsbestämning mot
allmänt vattenområde har fiskerättskommittén velat undanröja det hinder
som ansetts föreligga mot att låta gränsbestämningen ske med tillämpning
av 7 kap. jorddelningslagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
13
Enligt fiskerättskommitténs förslag till fiskelag bestämdes gränsen för
enskilt fiskevatten i havet efter samma regler som upptagits i förslaget till
lag om gräns mot allmänt vattenområde. Även för Vänern, Vättern, Hjälmaren
och Storsjön i Jämtland skulle i princip motsvarande regler gälla.
Därutöver skulle emellertid vissa öppna vattenområden i västra delen av
Södra Hjälmaren och i södra delen av Storsjön hänföras till enskilt fiskevatten.
Angående innehållet i övrigt av förslaget till fiskelag må nämnas, att i
8 § stadgades att fisket i enskilt fiskevatten skulle, i den mån ej annat lagligen
gällde, tillkomma den som ägde vattenområdet. I den enskilda fiskerätten
skulle emellertid gälla åtskilliga undantag med avseende på olika slag
av fiske, vilka undantag i de flesta fall lokalt begränsats. Enligt 27 § skulle,
där genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, avtal, dom eller
skattläggning eller på annat lagligt sätt vore annorledes än förut i lagen
sagts bestämt om rätt till fiske i enskilt fiskevatten, detta gälla. Sådan särskild
rättighet skulle dock icke äga giltighet mot den rätt till fiske efter
strömming och skarpsill, som på grund av vissa stadganden i lagen tillkomme
varje svensk medborgare. I fritt fiskevatten skulle särskild rättighet till
fiske ej gälla; dock att vad i lagen stadgades om rätt för fiskerättsägare att
från enskilt fiskevatten utsträcka redskap skulle äga motsvarande tillämpning
på innehavare av särskild fiskerättighet, i den mån denna ej vore snävare
begränsad.
I motiveringen till 8 § av förslaget till fiskelag anförde fiskerättskommittén
följande.
Ägogräns i vatten bestämmes i tveksamma fall efter regeln att varje skifteslag
(by eller annat s. k. ursprungligt skifteslag) äger det vattenområde
som är dess strand närmast. På grund av den samtidigt föreslagna lagen om
gräns mot allmänt vattenområde kan det inträffa, att frivattensgränsen förskjutes
utåt, så att det enskilda vattenområdet ökas. Enligt gällande rättsuppfattning
kan gräns mot allmänt vattenområde ej med laga verkan bestämmas,
och skifteslagets rätt lärer därför ej vara begränsad till dess hittillsvarande
vattenområde utan automatiskt växa ut till den nya frivattensgränsen.
Någon tvekan om vilket skifteslag det nytillkommande vattenområdet
skall tillfalla torde därför ej kunna uppstå.
Om skifteslagets hittillsvarande vattenområde är delat mellan de särskilda
fastigheterna, måste enligt kommitténs mening denna delning vara bestämmande
även för delningen av det nytillkommande vattenområdet. Har,
såsom ofta torde vara fallet, delningen skett sålunda att varje hemman äger
det vattenområde som är dess strand närmast, bör alltså denna princip äga
tillämpning även längre ut. Har delningen skett efter annan grund, synes
det naturligast, att det nytillkommande vattnet anses tillhöra den fastighet,
vars hittillsvarande vattenområde ligger närmast innanför. — Något vederlag
till övriga delägare i skifteslaget vare sig i mark eller penningar synes
därvid knappast kunna komma i fråga.
Att med tillämpning av bestämmelserna i 1 kap. 2 § 3 jorddelningslagen
låta det nytillkommande vattnet bilda ett eget skifteslag vore uppenbarligen
synnerligen opraktiskt. Det nytillkommande vattenområdet torde oftast
komma att bestå av en oregelbundet formad, högst några tiotal meter bred
remsa, belägen omkring 300 meter från stranden, och dess värde lärer —
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
med eller utan fiskerätt — i det övervägande antalet fall bli så ringa, att
ett krav på särskilt skifte därå måste framstå såsom meningslöst och formalistiskt.
I betraktande av vad tidigare anförts om frivattensgränsens rörlighet
är emellertid enligt kommitténs uppfattning det anförda lagrummet
här ej tillämpligt. Godtas ej denna uppfattning, torde av praktiska skäl
böra övervägas att stadga en kort frist, förslagsvis två år från lagens ikraftträdande,
inom vilken delägare skulle ha att begära laga skifte, vid äventyr
att det nytillkommande vattenområdet eljest ansåges delat efter de grunder
som nyss sagts.
Vad nu sagts om äganderätten gäller även beträffande fiskerätten. Om sålunda
vattenområdet är delat med stranden men — såsom oftast händer -—
fisket därå är samfällt för alla delägarna, skall även det nya vattenområdet
anses delat och fisket tillhöra delägarna samfällt.
Då vattenområde eller fiskevatten är delat och på grund av de nya reglerna
frivattensgränsen flyttas inåt, kommer på motsvarande sätt minskningen
att drabba de särskilda fastigheterna och ej skifteslaget såsom sådant;
eventuell skadeersättning bör i enlighet därmed tillfalla den drabbade fastigheten.
Både då det enskilda vattnet växer och framför allt i det motsatta fallet,
då det krymper, kan det stundom inträffa att visst vattenområde eller fiskevatten
får en för sitt ändamål olämplig form. Genom omskifte eller ägoutbyte
kan en bättre indelning vinnas.
På grund av den föreslagna lagen om gräns mot allmänt vattenområde
kommer nästan alltid överensstämmelse att råda mellan yttergränsen för
den enskilda äganderätten och för den enskilda fiskerätten. Ingenstädes
kommer äganderätten att nå längre ut än fiskerätten. Endast på två ställen
kommer det enskilda fiskevattnet att sträcka sig utanför gränsen för enskilt
vattenområde, nämligen i västra delen av Södra Hjälmaren och i Storsjöns
södra del. Vad Hjälmaren angår äro fiskevattnen i nu förevarande
trakt redan delade. Också i Storsjön torde i ifrågavarande vatten åtminstone
vikarna i viss utsträckning vara delade genom laga förrättning. I den mån
delning ej skett, torde uppdelningen av fiskevattnet böra ske enligt motsvarande
regler som gälla för delning av fiskevatten, belägna innanför gränsen
mot allmänt vattenområde. Kommittén har ej funnit nödigt att för dessa
delar av Hjälmaren och Storsjön föreslå någon särskild bestämmelse om
vem fiskerätten skall tillkomma.
I fiskerättskommitténs betänkande framlades jämväl förslag till lag om
ersättning för mistad fiskerätt m. m. I detta förslag upptogs —- förutom bestämmelser
om ersättning av statsmedel för förlust av fiskerätt till följd
av fiskelagen — ett stadgande att ersättning av statsmedel ock skulle utgå
för annan förmån än rätt till fiske, vilken kunde ha frånhänts ägare av
viss fastighet till följd av att, jämlikt 1 eller 2 § lagen om gräns mot allmänt
vattenområde, till fastigheten hänfördes mindre vattenområde än som
tillhört denna enligt äldre rätt.
Yttranden över fiskerättskommitténs förslag.
Över fiskerättskommitténs betänkande ha efter remiss yttranden avgivits
av Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för övre Norrland, statskontoret, kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, samtliga länsstyrelser och hushållnings
-
Kungl. Maj:Is proposition nr 59.
15
sällskap, sjökarteverket, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut,
fastighetsbildningssakkunniga, Sveriges lantbruksförbund förening u. p. a.,
Riksförbundet landsbygdens folk, fiskerinämnden för Vänern, Föreningen
Sveriges länsfiskeritjänstemän, Föreningen statens fiskeritjänstemän, Svenska
ostkustfiskarenas centralförbund, Svenska sydkustfiskarenas centralförbund,
Svenska västkustfiskarnas centralförbund, Blekinge läns havsfiskeförening,
Malmöhus läns havsfiskeförening u. p. a., Sveriges ålfiskares andelsförening
u. p. a., Gotlands ålfiskareförbund förening u. p. a., Malmöhus
läns ålfiskares andelsförening u. p. a., Svenska insjöfiskares centralförbund,
Svenska insjöfiskarenas försäljningsförening u. p. a., Svenska fiskevårdsförbundet,
Södra Sveriges fiskeriförening u. p. a., Sveriges sportfiskares
riksförbund och Kalmar läns fiskevattensägareförbund. Vid yttrandena ha i
åtskilliga fall fogats yttranden av tjänstemän, organisationer eller enskilda.
Yttranden ha vidare avgivits av Svenska jägareförbundet och Svenska naturskyddsföreningen.
Skrivelser i anledning av betänkandet ha även inkommit
från enskilda fiskare och strandägare.
I åtskilliga av yttrandena har förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde
ej särskilt berörts. För innehållet i yttrandena i vad de behandla
nämnda förslag må här lämnas följande redogörelse.
Förslaget har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Endast från kammarkollegiet har invändning framförts mot att samtidigt
med frifiskegränsen i lag regleras fastigheternas gräns mot allmänt vattenområde.
Kollegiet har härom anfört följande.
Ett förhastat genomförande av jordabalksförslagets regler, som i denna
del icke torde bliva oomstridda, synes medföra fara för en rättslig reglering,
som icke kommer att visa sig lämplig eller hållbar. Behovet av nya
rättsregler om äganderätt till vatten och grund med anledning av en nyreglering
av rätten till fiske synes ej ovillkorligt. Enligt gällande svensk
rätt förekommer det i ej ringa omfattning att rätten till grunden tillhör
en och rätten till fiske en annan, ej blott så att fisket kan vara samfällt, medan
grunden är delad, utan även så att fisket blivit skilt från rätten till
grunden. Några nämnvärda olägenheter har detta ej medfört.
Uttryckliga regler om rätten till vatten och grund finnas ej, utan den nuvarande
rättstillämpningen stödes på reglerna i fiskerättslagen. Att förutsätta
att rättspraxis i fråga om fastighets rätt till vattenområde ej skulle
påverkas av nya regler om fiskerätten synes innebära ett underkännande av
de faktorer, som bestämt det nuvarande rättsläget. Det synes snarare antagligt,
att även de nya reglerna skola analogivis användas för bestämning av
fastighets område t. ex. i fråga om rätten till jakt, vilken näst fiskerätten
synes vara den i allmänhet viktigaste och som lättast kan ge anledning till
ivistigheter. Att de nya reglerna för den enskilda fiskerättens utsträckning
skulle gjort regler om fastighets utsträckning i havet oundgängliga, synes
följaktligen överdrivet, eliuru sådana regler naturligtvis äro önskvärda.
Anledningen till att lagen ansetts böra forceras fram synes dock närmast
vara en önskan att ordna frågan om ersättning för förlust av fiskerätt och
landgrund samtidigt. Detta torde ej vara tillräckligt vägande skäl för en
forcering av eu så viktig fråga.
Beträffande de föreslagna principerna för bestämmande av fastigheternas
gräns mot allmänt vattenområde har kammarkollegiet hävdat, att i de forna
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
dansk-norska landskapen Blekinge, Skåne, Halland och Bohuslän strandäganderätten
borde inskränkas, och har härom yttrat följande.
Sedvänjorna i fråga om rätten till fiske sammanhänga intimt med rättsuppfattningen
i fråga om rätten till landgrundet. Där fisket är öppet för envar
intill stranden, synes ej heller någon rätt till landgrundet finnas. I de
skärgårdar, där strandägarens fiskerätt är begränsad på samma sätt som
vid öppna havet, synes även äganderätten till landgrundet vara på samma
sätt begränsad. Denna begränsning av rätten till landgrundet synes också
kunna stödjas på historiska och geografiska skäl.
Enligt dansk rätt sträckte sig den enskilda äganderätten ej till havet och
havsbottnen utan strandägarens rätt upphörde vid den normala vattenståndslinjen.
Därutanför var området, inbegripet den s. k. forstranden, statsterritorium
och endast underkastat kronans höghetsrätt. En sådan rättsåskådning
torde höra hemma vid öppna havskuster, där strandägaren har svårigheter
att hävda ett särskilt besittningsförhållande till det närmast stranden
belägna vattenområdet. Motsvarande rättsuppfattning i fråga om fiske och
landgrund synes ha hållit sig kvar i Skåne, Halland utom norra delen och
vissa delar av Blekinge, där de geografiska förutsättningarna för densamma
finnas.
Enligt norsk rätt synes strandägarnas rätt ha sträckt sig till marbacken,
vilket enligt populär tolkning lär innebära den sluttning, där man från grunt
vatten kommer på djupt vatten. I norsk doktrin synes regeln ha tolkats så,
alt marbacken begynner där, varest bottnen sluttar ned under två meters
djup, räknat från lågt vattenstånd. Regeln synes gälla överallt såväl vid
öppen havskust som i skärgård och fjordar. De geografiska förutsättningarna
för regeln synas vara att vattendjupet är stort intill stranden och att de
inomskärs belägna vattenområdena äro relativt små och i allmänhet ej avskilda
från havet genom större öar och skärgårdar utan tydligt behålla sin
karaktär av havsområde. De norska reglerna ha levat kvar i Bohuslän. De
synas också passa väl därstädes.
Kollegiet har för sin del ansett, att strandäganderätten borde i Blekinge
väster om Torhamns udde överallt begränsas till samma vattenområden,
där fiskerätt komme att vara strandägaren förbehållen. Vid Skånes och
Hallands kuster syntes strandäganderätten kunna begränsas av havsstranden
vid medelvattenstånd. För Bohuslän syntes däremot samma regler böra
gälla som för Blekinge väster om Torhamns udde.
En ledamot av kammarkollegiet, t. f. kammarrådet Åberg, har motsatt sig
dylika särregler och anfört:
Någon lagbestämmelse om fastighets gräns i havet finnes ej, men torde
gällande rättsuppfattning vara, att denna gräns sammanfaller med gränsen
för det enskilda fisket. Det har gjorts gällande (motiven till 1909 års förslag
till jordabalk), att den fiskerätt, som tillkommer strandägaren, måste
anses vila på hans rätt till själva vattenområdet. Den omständigheten att
huvudregeln om fastighetsägarens fiskerätt modifierats i en del hänseenden
synes mig ej böra föranleda till att beträffande någon del av rikets kust
gränsen i havet för fastigheten skall anses ha annan sträckning än efter
samma huvudregel.
Omförmälda huvudregel rörande fiskerätten i havet har i kommitténs
förslag till fiskelag sin motsvarighet i 2 §, varest talas om enskilt fiskevatten
i saltsjön. Jag har på grund av det ovan anförda icke något att erinra
emot kommitténs förslag att fastighetens vatten (vartill givetvis också bör
Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
17
räknas grund) i havet angives såsom omfattande vad i nämnda 2 § upptages
såsom enskilt fiskevatten, alltså utan hänsyn till modifikationerna i
strandägarens fiskerätt.
1 åtskilliga yttranden ha påyrkats ändringar i de av fiskerättskommittén
föreslagna reglerna för gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten
samt däremot svarande jämkningar i förslaget till lag om gräns mot allmänt
vattenområde.
Fastighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmäteristyrelsen instämt, ha
berört vissa terminologiska frågor och i detta hänseende anfört:
Termerna fritt och enskilt fiskevatten äro enligt fastighetsbildningssakkunnigas
mening icke lyckliga. De sakkunniga vilja till en början erinra om
att dessa begrepp icke stå i överensstämmelse med den terminologi som
kommit till användning i jorddelningslagen. Rätten att fiska kallas däri rätt
och slätt »fiske» (1 kap. 5 och 14 §§, 10 kap. 7 § och 20 kap. 8 §). Det är
naturligtvis önskvärt att samma sak i olika lagar betecknas på samma sätt,
och med hänsyn härtill finge man väl, om den nya termen »fiskevatten»
bleve genom fiskelagen fastslagen såsom legal beteckning för rätten att
fiska, vid utarbetandet av den nya jorddelningslagstiftningen tillse att samma
term användes däri. Säkerligen komme därvid att uppstå vissa svårigheter
av den anledningen, att man där nödgas skilja mellan äganderätten
till själva vattenområdet och rätten att fiska däri. Att exempelvis uttrycka
det mycket vanliga förhållandet att vattenområdet är delat men fisket oskiftat
sålunda, att vattenområdet är delat men fiskevattnet oskiftat, lämpar sig
icke rätt väl. Ordet fiskevatten är i och för sig tvetydigt, och användningen
därav i jorddelningshandlingar har ofta föranlett tvistigheter och rättegångar.
Det är sålunda ganska vanligt att vid äldre skiften delägarna träffat
överenskommelse om att »fiskevattnet» skulle vara samfällt. Säkerligen ha
de vanligen därmed menat, att både vattnet och fisket däri skulle vara gemensamma.
Detta bestyrkes bland annat därav, att man stundom påträffar
sådana bestämmelser som att »fiskevattnet och fisket» skola vara gemensamma.
Emellertid har genom prejudicerande rättsfall fastslagits, att ordet
fiskevatten skall tolkas såsom avseende endast rätten att fiska i vattnet. Med
hänsyn till den allbekanta oreda och ovisshet med avseende å rätten till
vatten och fiske, som för närvarande råder i vårt land, anse fastighetsbildningssakkunniga
det angeläget att icke ett för det stora flertalet av dess
invånare så tvetydigt uttryck som »fiskevatten» kommer till användning i
lagstiftningen. Vidare torde vid terminologiens utformning böra tagas hänsyn
till andra lagstiftningsområden, vari rätten till vatten regleras. Genom
att för närvarande både jordabalken, jorddelningslagstiftningen och fiskelagen
äro föremål för revision erbjuder sig ett särskilt gynnsamt tillfälle att
genomföra en enhetlig terminologi, som undanröjer varje anledning till
missförstånd och som på samma gång bereder tillfälle till erforderliga klara
distinktioner inom varje särskilt lagstiftningsområde. Enligt de sakkunnigas
mening bör vattentäckt del av jordytan betecknas såsom »vattenområde»,
rätten att fiska i vattenområde betecknas såsom »fiske», »fiskerätt» eller
»rätt till fiske», medan ordet »vatten» bör reserveras för själva ämnet vatten,
om vilket lagstiftningen rörande den lukrativa och den defensiva vattenrätten
huvudsakligen rör sig.
Kammarkollegiet har ansett, att i lagen borde utsägas att till fastighet
hörde landgrundet, bestämt på närmare angivet sätt, och har mot förslagets
formulering invänt följande.
2 Hihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 59.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
Alt till »fastighet hänföra vatten» inom visst avstånd från strand synes
kollegiet vara mindre lämpligt språkbruk i en modern lagtext. Till fastighet
kan endast landgrundet räknas. På grund av bestämmelserna i vattenlagen
1 kap. 1 § äger ägaren råda över det vatten, som finnes å hans grund.
Vattnet såsom sådant kan ej vara föremål för äganderätt.
I vissa yttranden har berörts frågan om äganderätten till holmar och skär
i havsbandet.
Sålunda har kammarkollegiet yttrat följande.
Lagförslaget löser ej frågan vilka holmar och skär, som skola anses tillhöra
strandfastighet vid öppen kust. Den tolkning, som förefaller mest rimlig,
synes vara den att endast sådana Öar och holmar, som på något sätt
hävdas, ingå i en fastighets ägovälde jämte landgrundet omkring dem. Små
holmar och skär, som ej medföra enskilt fiskevatten och som ej heller brukas
för jakt samt ligga utanför landgrundet, synas däremot ej ingå i strandfastigheten.
För Bohusläns del synes regeln om marbacken ha medfört, att holmar och
skär uppfattats såsom krono, även om de skulle höra till fastighet enligt
fiskerättslagens regler om den enskilda fiskerättens utsträckning. Dessa holmar
äro sterila och sakna värde för jordbruket, medan den fria tillgången
till dem är av betydelse vid fiskarbefolkningens näringsutövning. På sistone
ha de ibland blivit eftersökta som tomtplatser för sportstugor o. d. Även
hummerfisket har inverkat. Det finnes därför en strävan att genom lantmäteriförrättningar
lägga dem under enskild äganderätt, en strävan som
för närvarande synes ha förrättningsmännens och domstolarnas stöd. Härigenom
bliva dessa kronoholmar undandragna fiskarbefolkningen. Kollegiet
anser det vara önskvärt, att dessa holmars särställning beaktades vid lagstiftningen
om äganderätten till landgrundet.
Av rättshistoriska och praktiska skäl betingade regionala undantag från
de allmänna rättsreglerna synas ej böra offras för ett teoretiskt intresse av
enhetliga bestämmelser för hela landet.
De holmar och skär, som ej höra till viss fastighet eller under särskilda
villkor innehavas, betecknas i fiskerättslagens 1 § såsom kronan tillhöriga.
Huruvida de holmar och skär, som enligt den föreslagna lagen icke hänföras
till viss fastighet, äro avsedda att bli kronans med äganderätt i civilrättslig
mening eller falla under kronans offentligträttsliga dispositionsrätt,
intill dess de falla inom gränserna för någon strandfastighet eller upptagas
i jordregistret såsom fastigheter, kan vara föremål för delade meningar.
För den senare meningen talar, att en holme kan komma att ingå i strandfastigheten
genom havets uppgrundning, liksom andra holmar kunna skiljas
därifrån genom att förlora i storlek på grund av erosion.
Chefen för kammarkollegiet, generaldirektören Sverne, har uttalat, att det
i varje fall för kuststräckan mellan Blekinge och Norge ej syntes helt uteslutet,
att rätten till holmar och skär där i viss utsträckning även kunde betraktas
som en allemansrätt.
biskeriintendenten i övre norra distriktet har påpekat svårigheterna att
avgöra äganderätten till sådana grund, understigande 100 meters längd,
vilka på sjökortet betecknades som enstenar eller bränningar inom det enskilda
äganderättsområdet »inom skären», men som enligt den nya lagen
skulle falla inom det fria vattenområdet. Han har härom i huvudsak anfört:
19
Kungl. Maj. ts proposition nr 59.
Ett betydande antal sådana grund komma att inom loppet av något årtionde
vara tydliga övervattensgrund, och efter någon mansålder kunna
de vara så stora, att äganderätten till dem skulle medföra fiskerätt. Stridigheter
måste då uppstå rörande deras natur av krono eller enskild. För undvikande
av dyrbara processer och undersökningar borde redan vid lagens
ikraftträdande äganderätten till dessa klarläggas.
Norra Kalmar läns fiskeristyrelse, med vilken förvaltningsutskottet i länets
norra hushållningssällskap instämt, har befarat att till följd av de
nya gränsbestämmelserna holmar under 100 meters längd icke längre komme
att tillhöra skifteslagen. Liknande synpunkter ha framförts av Norra
Kalmar läns kustf iskar eförbund och Kalmar norra länsförbund av Riksförbundet
landsbygdens folk.
Av lantmäteristyrelsen har uttalats, att skär omgivna av allmänt vattenområde
kunde vara så små, att de borde anses följa vattenområdet. Var
storleksgränsen skulle anses gå vore icke reglerat i lag utan måste bero på
prövning i varje särskilt fall.
Lantmäteristyrelsen har vidare ifrågasatt om icke 1 § i förslaget till lag
om gräns mot allmänt vattenområde borde kompletteras med ett direkt
stadgande beträffande gräns mellan en till fastighet hörande holme av
mindre längd än 100 meter och densamma omgivande allmänt vattenområde.
Styrelsen har därom anfört:
Av stadgandena i 1 § första stycket framgår indirekt att till sådan holme
icke skall hänföras något vattenområde. Följaktligen måste det vara avsett
att gränsen mellan fastighet, till vilken holmen hör, och det allmänna vattnet
skall följa holmens strandlinje. Säkerligen är det också meningen att
strandlinjens sträckning skall bestämmas efter det vattenstånd, som anges
i paragrafens sista stycke. Gränsen skall alltså i princip vara rörlig, och
holmen skall kunna genom naturkrafternas spel förstoras, förminskas eller
ändra form.
Vad angår holmar med mindre än 100 meters längd, vilka efter den föreslagna
lagstiftningens genomförande fortfarande skulle tillhöra fastighet
men omgivas av allmänt vattenområde, har ifrågasatts huruvida icke ägare
av sådan holme borde tillerkännas jakträtt kring holmen.
Sålunda har Svea hovrätt anfört:
Enligt gällande rätt hör till en i öppna havet liggande holme, vars längd
understiger 100 meter, enskilt fiskevatten i enlighet med 180-metersregeln.
Enligt rådande rättsuppfattning torde till holmen höra jämväl själva vattenområdet
kring denna med enahanda begränsning. I detta vattenområde
har följaktligen holmens ägare enskild fiskerätt och även jakträtt. Sistnämnda
rätt torde mången gång av ägaren betraktas såsom högst värdefull.
Förslaget innebär, att holmens ägare mister såväl vattenområdet som den
enskilda fiskerätten där. Han äger dock samma rätt som varje annan svensk
medborgare att idka fiske i vattnet. Enligt 13 § jaktlagen, jämförd med
1 § a) i den föreslagna lagen om gräns mot allmänt vattenområde, går
han emellertid helt förlustig jakträtten i vattnet och i luften ovan detta,
såvida han icke tillhör den bofasta kustbefolkningen. Detta kan tydligen
innebära ett avsevärt intrång för en stadsbo, som för jaktändamål inköpt
en sådan holme. Det synes böra övervägas huruvida icke den nu nämnda
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
olägenheten — som ju icke betingas av något fiskets intresse — kunde undvikas
genom en ändring av jaktlagen.
Svenska jägareförbundet har anfört:
Det av kommittén föreslagna stadgandet, att vattnet omkring ö eller holme
av mindre än etthundra meters längd skall vara allmänt, skulle medföra,
att en stor del såväl för sjöfåglarnas häckning som för jaktutövningen värdefulla
holmar komme att omgivas av dylikt vatten. Vilka regler, som skola
gälla för jakträtten å allmänt vatten, ligger i vida fältet. Det säger sig emellertid
självt, att det kommer att bli omöjligt att upprätthålla markägarnas
intresse för ett skonande och skyddande av sjöfågeln, om de berövas ensamrätten
till jakten på intilliggande vatten och måste räkna med att där kommer
att bedrivas ett svårkontrollerbart skytte, delvis av mindre ansvarskännande
personer, och att häckfågeln störes och skrämmes från boplatserna
utan att någon möjlighet föreligger att ingripa mot dylik skadegörelse. Ett
talrikt uppträdande av sportfiskare i den yttre skärgården, vilket den nya
lagen torde få till följd, kommer dessutom att medföra stora skadeverkningar,
som blott i viss mån kunna begränsas genom fridlysning av för häckfåglarna
viktiga holmar och skär.
Det synes förbundet som om den av kommittén föreslagna gränsdragningen
mellan enskilt och allmänt vatten ur rättvisesynpunkt icke är lämplig
för skärgårdarna. Om ändå av hänsyn till yrkesfiskets intressen det skulle
anses önskvärt att öka de fria fiskevattnen i den utsträckning kommittén
föreslagit, får förbundet hemställa att, även om fisket blir fritt i vattnet
omkring öar och holmar av mindre än etthundra meters längd, likväl själva
vattnet måtte anses tillhöra strandägarna, så att jakträtten förbehålles dessa.
Liknande synpunkter ha framförts av Svenska naturskyddsföreningen,
Norra Kalmar läns kustfiskareförbund samt Kalmar norra länsförbund av
Riksförbundet landsbygdens folk.
Kammarkollegiet har berört vissa frågor om dispositionen av allmänt vattenområde
och därom anfört följande.
Det kan frågas, hur rättsläget blir, om det gäller att taga i anspråk område
utanför strandfastighets ägovälde. Kan statsverket utkräva ersättning
för vass- och tångtäkt vid holmar och skär eller för det fria vattenområdets
begagnande till anläggning av timmermagasin, hamnar eller större bryggor?
För utförande av t. ex. en hamnanläggning utanför strandfastighets ägovälde
synes det vidare ej bliva till fyllest med vattendomstols tillstånd utan
även komma att erfordras en upplåtelse från Kungl. Maj:t. Vad redan befintliga
anläggningar för industriella ändamål eller samfärdsel beträffar,
synes det kunna övervägas, om ej deras bibehållande utan särskilt tillstånd
bör lagfästas i övergångsbestämmelser till lagen. Lösningen av dessa problem
är måhända att finna i en regel, som utsäger att till fastighet hör fast
anläggning även till den del, den i havet befinner sig utanför fastighetens
ägoområde.
Den av fiskerättskommittén i motiven behandlade frågan, hur det skall
förfaras med vattenområde och fiske, som genom den nya gränsdragningen
tillföres ett skifteslag, har föranlett uttalanden i vissa yttranden.
Sålunda har Svea hovrätt anfört följande.
Därest frivattengränsen förskjutes utåt genom att den fasta marken på
grund av landhöjning eller eljest växer, är den nya vattentäckta landremsa,
som kommer att omfattas av enskild äganderätt, otvivelaktigt icke en så
-
Kungi. Maj. ts proposition nr 59.
21
dan tillvinning till skifteslaget, som avses i 1 kap. 2 § 3 jorddelningslagen.
Men i det av fiskerättskommittén diskuterade fallet beror ökningen icke på
en sådan naturhändelse och har intet att göra med frivattengränsens naturliga
rörlighet, ökningen uppkommer genom att gränsen på grund av en lagändring
flyttas på längre avstånd från stranden. Därigenom rubbas förutsättningarna
för den delning, som övergått sikifteslaget. Det synes därför
som om ökningen vore att hänföra under en sådan tillvinning till ett skifteslag,
varom i jorddelningslagen talas. — Det torde väl på något ställe kunna
inträffa, att det nytillkomna vattenområdet på grund av däri befintligt
fiske eller eljest bär så stort värde, att intresse för ett skifte å området förefinnes.
Där, såsom oftast blir fallet, värdet är obetydligt och skifte därför
ej kommer till stånd, vore det givetvis opraktiskt att låta det nytillkomna
området för framtiden förbliva en det gamla skifteslagets samfällighet. Hovrätten
vill därför förorda den lösning, som kommittén i detta sammanhang
framfört såsom ett alternativ, nämligen att det stadgas en bestämd frist
från lagens ikraftträdande, inom vilken delägare skall ha att begära laga
skifte, vid äventyr att det nytillkomna vattenområdet eljest anses delat efter
de grunder, kommittén närmare angivit.
Fastighetsbildningssakkunniga ha förordat att de av fiskerättskommittén
angivna delningsnormerna fastslås i lag. I frågan, hur man skall förfara
med vattenområde och fiske som genom den nya lagstiftningen tillföres
ett skifteslag, ha de sakkunniga anfört följande.
Såsom kommittén anfört torde någon tvekan icke kunna uppstå om att
dylikt vattenområde tillkommer skifteslaget. Mera tveksamt är hur vattenområdet
skall behandlas för det fall att skifteslaget är delat. Kommittén har
gjort gällande, att man här icke skulle få tillämpa bestämmelserna i 1 kap.
2 § 3 jorddelningslagen, enligt vilket stadgande till skifteslag är att hänföra
område, som genom rågångsförrättning eller eljest tillkommit primärt eller
sekundärt skifteslag, sedan detsamma undergått laga skifte. Till stöd för
denna uppfattning har åberopats vad i betänkandet anförts om frivattensgränsens
rörlighet. Fastighetsbildningssakkunniga kunna ej oreserverat
ansluta sig till denna mening. Det är här i första hand icke fråga om en
ökning av vattenområdet, som inträffar till följd av yttergränsens rörlighet,
utan om förändringar i det enskilda vattenområdets utsträckning till följd
av ändrad lagstiftning. Och man lärer med hänsyn härtill icke utan vidare
kunna utesluta sagda lagrums tillämplighet. Fastighetsbildningssakkunniga
äro emellertid fullt ense med kommittén om att det ur praktisk synpunkt
skulle vara synnerligen olägligt, om man på detta sätt skulle låta det nytillkommande
vattenområdet bilda ett eget skifteslag. Ett krav på särskilt skifte
därå skulle, på sätt kommittén anfört, i de allra flesta fall framstå såsom
meningslöst och formalistiskt. Att låta nytillkommet vattenområde bilda eget
skifteslag skulle också leda till att ägare av vattenområden och fiskelotter
invid frivattensgränsen skulle bli avstängda från det fria fiskevattnet och
därigenom betagna möjligheten att utsträcka kvarstående redskap över
frivattensgränsen. För att förhindra dessa menliga konsekvenser vilja de
sakkunniga icke motsätta sig, att nytillkommet vattenområde och fiske anses
delat mellan skifteslagets ägolotter efter de normer som angivits av
fiskerättskommittén. Enligt de sakkunnigas uppfattning är det emellertid,
om man vill förebygga tillämpningen av det ovannämnda lagrummet i jorddelningslagen,
nödvändigt att dessa normer fastslås i lag. Då här är fråga
om en följdföreteelse till den nya lagstiftningen om gräns mot allmänt
vattenområde, torde föreskrifter i ämnet lämpligen böra intagas såsom övergångsbestämmelser
till den nya lagen.
22
Kangl. Maj.ts proposition nr 59.
Lantmäteristyrelsen har utförligt diskuterat vissa problem, som kunde
uppkomma vid en förskjutning av gränsen mot allmänt vattenområde, vare
sig denna förskjutning orsakades av en ändring i naturförhållandena, exempelvis
genom landhöjningen, eller av en ändring i lagstiftningen. Styrelsen
har härom inledningsvis yttrat följande.
Då frågan, huruvida det ur fiskesynpunkt kan anses lämpligt att strandägarnas
rätt till vattenområde begränsas på sätt kommittén föreslagit, torde
få anses i huvudsak falla utanför styrelsens fackområde, har styrelsen funnit
sig ej böra gå närmare in på den saken. Styrelsen har emellertid ansett
sig ha anledning framhålla, att det med hänsyn till rådande ovisshet om
lagens verkningar med avseende å förskjutningen av gränserna mot allmänt
vattenområde synes angeläget, att dessa rubbningar icke alltför mycket
bagatelliseras till förfång för att tillbörlig uppmärksamhet ägnas åt lösningen
av de problem av olika slag, som kunna förutses uppkomma genom förskjutningen
och som på det närmaste beröra lantmäteriets verksamhetsområde.
De föreslagna reglerna rörande strandfastigheternas rätt till vattenområde
måste få till följd, att gränser mellan fastigheter och allmänt vattenområde
komma att i stor omfattning undergå förskjutning antingen inåt
mot land eller utåt. Fiskerättskommittén synes ha räknat med att förskjutningarna
i allmänhet skola bli av ganska obetydlig omfattning (»högst
några tiotal meter bred remsa» s. 263), och styrelsen har ingen anledning
betvivla att så blir förhållandet i flertalet fall. I många fall torde dock förskjutningarna
bli avsevärda. Å relativt grunda vattenområden kan exempelvis
tremetersdjupkurvan vara belägen avsevärt längre ut än den nuvarande
180-metersgränsen, och vid tvärbranta stränder kommer den föreslagna
300-metersgränsen att falla över 100 meter längre ut än den nuvarande
180-metersgränsen. Vidare kommer säkerligen den nya »inomskärsregeln»
att flerstädes medföra mycket avsevärda förskjutningar inåt av
gränserna mot allmänt vattenområde. Även den omständigheten att holmar
med mindre längd än 100 meter ej skola äga rätt till vatten kommer
att medföra avsevärda inskränkningar av strandägarnas nuvarande vattenområden.
Det hör visserligen till undantagen att fastighets gräns mot allmänt vattenområde
blivit bestämd genom dom eller förrättning, men undantagen äro
dock så talrika, att de i detta sammanhang böra tillbörligen beaktas. Särskilt
i samband med fiskedelningar har sådant bestämmande av skifteslags
gräns mot allmänt vattenområde framtvingats. Vidare må framhållas att
det i fråga om fjärdar och vikar ofta utan närmare undersökning presumerats,
att vattenområdet vore beläget inomskärs, och att på den grund
gränsbestämning verkställts mellan de å ömse sidor liggande skifteslagen
med tillämpning av 12 kap. 4 § jordabalken. Inom vattenområden, som sålunda
hänförts till skifteslagen, förefinnas i många fall ägogränser tillkomna
genom skifte, ägostyckning, jordavsöndring, avstyckning eller andra
jorddelningsåtgärder. Vidare förekommer här och var att fisket undergått
särskild delning som fastställts eller som utan fastställelse efterleves. Å
vissa trakter äro fiskedelningar talrikt förekommande.
Styrelsen har sagt sig dela fastighetsbildningssakkunnigas mening att det
ej kunde råda någon tvekan om till vilket skifteslag ett genom gränsens förskjutning
utåt tillkommet vattenområde rätteligen vore att hänföra samt
att, i fall då skifteslagets vattenområde redan undergått skifte, det nytillkomna
vattenområdet vore hänförligt till sådant särskilt skifteslag som av
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
23
ses i 1 kap. 2 § 3 jorddelningslagen. Vad däremot anginge ett på grund av
ändrad lagstiftning nytillkommet vattenområdes fördelning mellan delägarna
inom skifteslaget hade styrelsen icke kunnat instämma med de sakkunniga,
vilka om ock med viss reservation godtagit kommitténs syn på saken.
Styrelsen hade icke kunnat ansluta sig till kommitténs uttalande att det
nytillkommande vattnet skulle anses tillhöra den fastighet, vars hittillsvarande
vattenområde låge närmast innanför. I anslutning till vissa tänkta
exempel har styrelsen anfört i huvudsak följande.
Det låter i ett allmänt resonemang onekligen ganska naturligt och rättvist
att vid en delning av fastigheternas rätt till vatten och fiske i nytillkommet
vattenområde till envar fastighet bör hänföras det vatten- eller fiskeområde,
som ligger dess gamla vatten- eller fiskeområde närmast. Av vad
styrelsen anfört rörande resultaten av regelns tillämpning i praktiken torde
emellertid framgå, att om man vill uppställa något om ock aldrig så blygsamt
krav på skälighet och rättvisa, den berörda regeln icke är användbar.
En påtaglig teknisk olägenhet med denna regel är att den baseras på den
svårbestämda 180-metersgränsen mot allmänt vatten, vilken man ju genom
de föreslagna nya reglerna för strandäganderättens omfattning velat komma
ifrån. Att, såsom fiskerättskommittén tänkt sig, kommitténs nya regel
skulle kunna såsom tämligen självklar bringas i tillämpning utan uttryckligt
lagstadgande därom anser lantmäteristyrelsen i likhet med fastighetsbildningssakkunniga
uteslutet. Styrelsen förmenar också att ett lagfästande
av samma regel, på sätt fastighetsbildningssakkunniga tänkt sig, ej bör
komma i fråga.
Styrelsen har emellertid ej velat enbart på denna grund avvisa tanken på
att det skulle kunna låta sig göra att på någon annan väg ordna saken i huvudsaklig
överensstämmelse med kommitténs intentioner. Styrelsen bär därför
nedlagt ett ej ringa arbete på att försöka utfinna någon annan praktiskt
användbar norm för gränslinjers utsträckande över nytillkommet vattenområde.
Resultatet har dock tyvärr blivit ganska negativt.
Närmast har styrelsen diskuterat möjligheten att utdraga alla gränslinjer,
som icke normerades av 12 kap. 4 § jordabalken, i en mot kustens huvudriktning
vinkelrät riktning.
Även gränsdragningen mellan angränsande byar skulle enligt styrelsens
mening kunna påverkas av att mellan byarna tidigare förefintligt allmänt
vattenområde försvunne. Styrelsen har i denna del yttrat följande.
De nya normerna för begränsningen av strandäganderätten och fiskerätten
komma självfallet att i och för sig verka förvirrande i en redan förut
tilltrasslad situation, som i vissa hänseenden måste bedömas med hänsyn
till äldre lag. Frågan om konflikten mellan normerna för gränsbestämning
mellan enskilt och allmänt vattenområde och inom enskilt vattenområde
mellan angränsande byar, i fall då mellan byarna tidigare förefintligt allmänt
vattenområde genom landhöjningen försvunnit, har varken lagberedningen
eller fiskerättskommittén upptagit till behandling. Det torde visserligen
ej vara uteslutet att lagberedningen ansett en sådan situation hänförlig
till fall, då sådan jämkning, varom förmäles i 1 kap. 12 § tredje
stycket av beredningens förslag till jordabalk, skulle kunna äga rum. En
viss motsvarighet till det i beredningens förslag överst å s. 76 nämnda exemplet
föreligger ju så till v-ida, att jordabalkens regel skulle få vika för cn
av naturen själv anvisad och av rågrannarna följd sträckning av ägogrän
-
24
Kungl. Maj. ts proposition nr 59.
sen. Det torde emellertid få anses som en brist att berörda med naturnödvändighet
ständigt återkommande konfliktfall icke på något sätt uttryckligen
regleras av lag, särskilt som den nu föreslagna lagen om gräns mot allmänt
vattenområde skulle på en gång aktualisera ett stort antal dylika konfliktfall,
i det att nu förefintligt allmänt vattenområde av mindre bredd mellan
landbildningar av olika slag skulle i och med lagens ikraftträdande försvinna,
så att de enskilda vattenområdena komme att gränsa direkt till varandra.
Ett enkelt exempel härpå är följande. Två byar A och B skiljas åt av ett
700 meter brett sund, som sträcker sig i nord-sydlig riktning. Byn A:s
strand väster om sundet är tämligen låg och vattnet långgrunt, varför 180-metersgränsen mot allmänt vatten faller så långt ut som 400 meter från
stranden. Djupet i byn A:s enskilda vatten uppgår ingenstädes till 3 meter.
Byn B:s strand öster om sundet är bergig och stupar brant i havet, i följd
varav 180-metersgränsen mot det allmänna vattnet är belägen endast 200
meter från stranden. Byn B:s vattenområde är djupast något tiotal meter
från land och blir grundare utåt, så att 180-metersgränsen ungefär sammanfaller
med tremetersdjupkurvan. Mellan byarna finnes alltså ett 100
meter brett allmänt vattenområde. Vattendjupet å detta område överstiger
ingenstädes 3 meter. Efter den nya lagens ikraftträdande inträder följande
situation. Byn A gör anspråk på hela den berörda rännan av allmänt vatten,
emedan den faller inom tremetersdjupkurvan från byns strand räknat.
Från byn B:s sida göres gällande att samma vattenområde hör till
denna by, emedan det faller inom 300-anetersgränsen från byns strand räknat.
Intet av dessa yrkanden torde emellertid kunna bifallas; ej heller synes
någon kompromiss mellan de stridiga yrkandena vara möjlig. I och med det
att det allmänna vattnet försvunnit torde nämligen gränsen mellan byarna
skola bestämmas med tillämpning av 12 kap. 4 § jordabalken sålunda, att
till var och en av byarna hänföres det vattenområde, som är beläget närmast
dess strand. Gränsen skall alltså framgå mitt i sundet, vilket innebär
att byn A blir av med en 50 meter bred remsa av sitt förutvarande vattenområde,
vilken remsa tillika med hela det förutvarande allmänna vattnet
tillfaller byn B. Ett dylikt av lagen föranlett överflyttande av ett vattenområde
från en by till en annan väcker andra spörsmål, som icke berörts i
fiskerättskommitténs betänkande. Sålunda kan man fråga sig huruvida det
icke vore rättvist att, om byn A därigenom gått miste om värdefullare fiske,
byn kunde erhålla ersättning därför i någon form. Häremot kan visserligen
erinras att den nya lagstiftningen endast omedelbart aktualiserat en situation,
som i allt fall förr eller senare måste uppkomma genom att den smala
rännan av allmänt vatten genom landhöjningens inverkan försvinner. Men
ett uppskov på exempelvis 100 år med gränsförändringen kan ju dock i vissa
fall representera betydande ekonomiska värden.
Styrelsen har gjort gällande att de föreslagna bestämmelserna komme att
medföra att fastighetsredovisningen bleve osäker och har härom anfört i
huvudsak följande.
En förflyttning inåt av gränsen mot allmänt vattenområde kan få mycket
långtgående rättsverkningar i fråga om fastigheters indelning och gränser.
Att ett enskilt vattenområde hänföres till allmänt vattenområde betyder
att inom förstnämnda område afl förefintlig fastighetsindelning annulleras.
Hela fastigheter kunna sålunda bringas att försvinna och delar av fastigheter
avskäras för att läggas till allmänt vattenområde. Detta sker egentligen
automatiskt i och med det att den nya lagen träder i kraft. Det ligger
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
emellertid i sakens natur att de sålunda inträdda förändringarna i allmänhet
kunna konstateras först genom närmare undersökning. Vill man komma
till någon större visshet om hur det förhåller sig, måste vanligen gränsbestämning
enligt jorddelningslagen eller fastighetsbildningslagen tillgripas.
Någon definitiv visshet kan emellertid ej vinnas ens genom gränsbestämning,
eftersom denna är utan verkan, i den mån genom ny förrättning eller
på annat sätt visas att gränsen mot det allmänna vattnet löper annorledes
än vid den första förrättningen bestämts. Det finns alltså ingenting som
hindrar att, sedan en gränsbestämning ägt rum och vederbörligen fastställts,
en därmed missnöjd part genast begär ny gränsbestämning. Om res judicata
kan över huvud ej bli tal. Det säger sig självt att ett sådant labilt rättstillstånd
icke kan vara lämpligt ur fastighetsbildningssynpunkt. Bestämmelserna
ha också utformats närmast med tanke på fiskeförhållandena.
Man har ansett sig icke kunna förutsätta att yrkesfiskarna, som ofta komma
till ett fiskevatten från andra avlägsna orter, skola äga kännedom om
skedda gränsbestämningar i vattnet och därför ej velat förläna gränsbestämningen
ens temporär giltighet mot dem. Det kan därför antas att i
praktiken saken kommer att ställa sig så, att den vid förrättningen bestämda
gränsen blir bindande för strandägarna, som ju måste förutsättas äga
kännedom om gränsb*stämningen, men icke för yrkesfiskarna, som strandägarna
genom gränsbestämningen velat skydda sig mot. Gränsbestämningen
torde dock få anses ha tillskapat en viss presumtion, som det gäller för yrkesfiskarna
att motbevisa. Styrelsen bestrider ingalunda att ett sådant rättsläge
kan vara lämpligt ur fiskesynpunkt men har å andra sidan icke velat
underlåta att framhålla olägenheterna därav ur fastighetsbildningssynpunkt.
Olägenheterna torde dock framträda starkare i teorien än i praktiken. Det
är nämligen sannolikt att i många fall, då förändringar varom här är fråga
inträtt i och med lagens ikraftträdande, allt kommer att bli vid det gamla
ganska lång tid framåt, och att först senare av någon särskild anledning
saken i en eller annan form göres till föremål för prövning. Risken med
ett sådant sakernas tillstånd är dock att fastighetsredovisningen i jordregistret
och fastighetsregistret blir osäker, vilken osäkerhet också kommer
att vidlåda de på dessa register grundade fastighetsböckerna. Det skulle
sålunda kunna inträffa t. ex. att en fastighet överlåtes, lagfares och intecknas
utan hinder därav att fastigheten i dess helhet faller utanför gränsen
mot allmänt vattenområde och sålunda ej längre existerar. Det är ej
lätt att finna någon lämplig form för överlantmätarnas och fastighetsregisterförarnas
underrättande om förändringar varom här är fråga med hänsyn
till att dessa kunna bli konstaterade i så många olika sammanhang.
Den saken torde emellertid böra få bli en uppgift för fastighetsbildningssakkunniga
vid den förestående revisionen av jordregister- och fastighetsregisterförordningarna.
I alla händelser är styrelsen icke beredd att nu göra
något närmare uttalande i denna fråga.
Vad angår det i 3 § av fiskerättskommitténs förslag upptagna stadgandet
rörande bestämning av gräns mot allmänt vattenområde ha fastighetsbildningssakkunniga,
med vilka lantmäteristyrelsen instämt, hemställt att stadgandet
måtte med vissa kompletteringar överflyttas till 7 kap. jorddelningslagen.
Lantmäteristyrelsen har vidare påpekat, att i städer och fastighetsregistersamhällen
också funnes annan jord än sådan som inginge i fastigheter, och
har med anledning därav ifrågasatt viss komplettering av lagtexten. Styrelsen
har härom yttrat i huvudsak följande.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
Det är mycket vanligt att till stad eller samhälle hörande vattenområde i
havet eller de stora insjöar, där enligt lagförslaget allmänt vattenområde
skall finnas, upptages i bihang B eller C till fastighetsregistret och sålunda
enligt fastighetsbildningslagens och fastighetsregisterförordningens terminologi
ej ingår i fastighetsindelning. Med hänsyn härtill ifrågasätter styrelsen
huruvida icke lagförslaget bör kompletteras med en fjärde paragraf med det
innehåll, att vad i 1—3 §§ sagts om fastighet skall gälla även beträffande
sådant i fastighetsregister för stad eller samhälle redovisat område, som
icke ingår i fastighetsindelning.
Lagrådsremissen angående fiskerätten.
Det till lagrådet remitterade förslaget till lag om rätt till fiske upptar i
3—5 §§ med vissa formella omredigeringar de av fiskerättskommittén förordade
allmänna reglerna för gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten
i havet. Därutöver skall emellertid enligt 6 § till enskilt fiskevatten
hänföras vattnet vid vissa kuststräckor i Norrbottens och Kalmar län. Beträffande
omfattningen av fritt fiskevatten i de stora sjöarna skiljer sig det
remitterade förslaget från fiskerättskommitténs förslag såtillvida, att enligt
det förstnämnda förslaget fritt fiskevatten skall finnas jämväl i Mälarens
centrala delar utanför det egentliga strandvattnet.
Det remitterade förslaget innehåller i 13 §, vilken motsvarar 8 § i fiskerättskommitténs
förslag till fiskelag, bestämmelse att fisket i enskilt fiskevatten
tillhör fastigheterna, såvitt ej annat följer av vad därefter i lagen stadgas.
I motiveringen till bestämmelsen har föredragande departementschefen
uttalat, att med ledning av annan lagstiftning, verkställda jorddelningar,
överlåtelseavtal o. d. finge bedömas hur fiskerätten närmare skulle fördelas
mellan fastigheterna, samt att särskild föreskrift icke syntes vara erforderlig
för att utmärka att med fastighet i detta sammanhang skulle förstås även
sådana i fastighetsregister för stad eller samhälle redovisade områden, som
icke inginge i fastighetsindelning. Departementschefen har vidare anfört:
I detta sammanhang vill jag nämna att några remissinstanser — under
erinran att de nya bestämmelserna om gränsen mellan fritt och enskilt
fiskevatten kunde föranleda att ett vattenområde som hittills ej varit föremål
för strandäganderätt i framtiden bleve att anse såsom enskilt — uttalat att
det stundom kunde vara vanskligt att avgöra vem fiskerätten i detta vatten
skulle tillkomma. Dylika svårigheter lära emellertid kunna uppkomma endast
i undantagsfall och några bestämmelser i ämnet torde därför, åtminstone
tillsvidare, icke vara erforderliga. Det må framhållas att liknande gränsförskjutningar
redan tidigare förekommit på grund av landhöjningen utan
att detta medfört större olägenhet.
I 31 § av det till lagrådet remitterade förslaget — vilken motsvarar 27 § i
fiskerättskommitténs förslag — utsäges, att om genom urminnes hävd eller
genom särskilt stadgande, dom eller skattläggning eller på annat lagligt
sätt är annorledes än förut i lagen sägs bestämt om rätt för kronan eller
annan till fiske i enskilt fiskevatten, det skall gälla. Dylik särskild rättighet
skall dock icke äga giltighet mot sådan rätt till fiske, som enligt stadganden
i lagen tillkommer varje svensk medborgare.
27
Kungl. Maj. ts proposition nr 59.
Till lagrådet har samtidigt remitterats förslag till lag om ersättning för
mistad fiskerätt. Detta förslag avser — i motsats till fiskerättskommitténs
förslag i ämnet — icke frågor om ersättning för förluster i samband med
lagstiftning om fastigheternas gräns mot allmänt vattenområde.
Lagberedningen.
Fiskerättskommitténs ifrågavarande förslag innebär såsom ovan angivits
att i avbidan på revisionen av jordabalken fastigheternas gränser mot allmänt
vattenområde i havet och de stora sjöarna regleras genom en särskild
lag i anslutning till nya bestämmelser om gränsen mellan fritt och enskilt
fiskevatten.
Enligt beredningens mening skulle det vara synnerligen olyckligt om ej
det nu föreliggande tillfället att i ett sammanhang reglera äganderättens och
fiskerättens utsträckning bleve begagnat. Det må erinras, att det år 1921
gjorda försöket att åvägabringa lagstiftning rörande äganderättens utsträckning
i vatten misslyckades främst på grund av farhågor att man därmed
skulle föregripa regleringen av fiskerätten. Om lagstiftning nu genomfördes
allenast i fråga om fiskerätten, kunde allmän rättsosäkerhet beträffande
äganderättens utsträckning i vatten befaras uppkomma. Det torde ej kunna
anses givet, att den nya fiskerättsgränsen skulle bliva grundläggande för
äganderättens utsträckning; skulle så bliva förhållandet, uppkomme i vart
fall den olägenheten, att markägarna skulle kunna förlora vattenområden
utan att ersättning därför tillförsäkrats dem.
Bedömandet av lämpligheten av en särskild reglering av den till jordabalken
hörande frågan om fastigheternas utsträckning i vattnet blir emellertid
beroende av det sätt, på vilket de nya bestämmelserna närmare utformas.
Regleringen bör uppenbarligen i sak ej vara provisorisk utan erhålla
sådan utformning att bestämmelserna utan egentliga ändringar kunna
infogas i en ny jordabalk.
Här uppkommer till en början spörsmålet om lagstiftningen — såsom
föreslagits beträffande gränsen mellan fritt och enskilt fiskevatten — skall
göras tvingande i så måtto, att den skall medföra rubbning av bestående
rättsförhållanden, eller om den endast skall avse att undanröja nu förefintlig
oklarhet beträffande gränserna. Det år 1909 avlämnade förslaget till jordabalk
var på denna punkt utformad enligt det sistnämnda alternativet;1 förslaget
anslöt sig i stort sett till den då gällande rättsuppfattningen. Även det
genom proposition till 1921 års riksdag framlagda förslaget till lag om ägogränser
m. in. byggde på denna grund; i detta förslag stadgades uttryckligt
förbehåll för det fall att annorledes vore lagligen bestämt.2 Sådant förbehåll
upptogs jämväl i ägogränssakkunnigas förslag den 29 juni 1929. Beredningens
förslag år 1947 innehåller åter i anslutning till fiskerättskommitténs
redan då utarbetade förslag en gränsdragning för enskilt vattenområde, * 3
> in s. 117.
3 Se lagrådets yttrande, prop. 70/1921 s. 32.
28
Kungl. Maj. ts proposition nr 59.
som i åtskilliga fall leder till ett för fastighetsägarna mindre gynnsamt
resultat än som skulle följa av vad nu anses gälla. Något förbehåll om beståndet
av lagligen gällande rätt till vattenområde utanför denna gräns har
icke upptagits i beredningens förslag, och det har varit avsett att äldre rätt
icke vidare skall äga giltighet inom vad som enligt förslaget utgör allmänt
vattenområde. Regleringen av frågan om förhållandet till gällande rätt hör
emellertid till övergångsbestämmelserna till ny jordabalk, vilka beredningen
ej behandlat i det framlagda förslaget.
Den uppordning av nu föreliggande rättsläge, som avses med revisionen,
torde näppeligen vinnas om man ej ingriper även i nu gällande rättsförhållanden.
Man skulle eljest icke erhålla en klar gränsdragning som är oberoende
av varjehanda lokala lantmäteriförrättningar eller hävdeförhållanden.
Det synes därför önskvärt att en reglering av gränsen mot allmänt vattenområde
göres tvingande på det sättet, att äldre äganderätt till vattenområde
utanför den nya gränsen upphäves, vare sig rätten grundas enbart på
de nuvarande strandvatten- och inomskärsreglerna eller till stöd för densamma
kan åberopas lantmäteriförrättning, dom e. d. Förefintlig urminnes
hävd bör i sådant fall än mindre tillerkännas verkan. Det sagda gäller även
för den händelse sådant fall skulle föreligga att vattenområdet registreras
såsom särskild fastighet. De rubbningar i bestående rättsförhållanden, som
lagstiftningen medför, få i den mån de äro av ekonomisk betydelse kompenseras
genom ersättning av statsverket. Vid prövningen av ersättningsfrågorna
bör konstateras, huruvida den nya gränsdragningen innebär ändringar
i fastighetsindelningen; är så förhållandet bör anmälan därom göras
till registreringsmyndigheten. Det kunde ifrågasättas om ej till förebyggande
av rättsovisshet särskilt stadgande om upphävande av äldre rätt enligt vad
nu sagts borde upptagas i övergångsbestämmelserna till lag om gräns mot
allmänt vattenområde.1 Därest emellertid i dessa intages en erinran om de
stadganden rörande ersättning av statsmedel för förlust av vattenområde till
följd av lagen, som avses skola meddelas i särskild lag — en erinran som
synes lämplig även ur andra synpunkter — torde någon ovisshet om lagens
inverkan på tidigare bestående rättigheter till vattenområde ej behöva uppkomma.
Den allmänna princip, som enligt 3—5 §§ i det till lagrådet remitterade
förslaget till lag om rätt till fiske bestämmer omfattningen av enskilt fiskevatten
i havet, synes — såsom beredningen framhållit i sitt betänkande —
lämplig även som grund för regleringen av strandäganderätten. Visserligen
torde det för utövning av de i äganderätten ingående befogenheterna bortsett
från fiskerätten och jakträtten ha mindre betydelse var gränsen går,
såvida den ej förlägges avsevärt närmare stranden än enligt 180-metersregeln.
Genom en anknytning till regleringen av det enskilda fiskevattnet undviker
man emellertid dubbla gränser, och såsom beredningen uttalat torde
en gräns för enskilt vattenområde, som icke sammanfaller med gränsen för
1 Innebörden i detta hänseende av det till lagrådet remitterade förslaget till lag om rätt till
fiske följer av bestämmelserna 1 31 §; jfr 27 § i fiskerättskommitténs förslag till fiskelag.
29
Kungl. Maj. ts proposition nr 59.
enskilt fiskevatten, i regel få så ringa aktualitet att den näppeligen komme
att leva i kustbefolkningens medvetande. Om gränsen för enskilt vattenområde
bestämmes snävare än för enskilt fiskevatten, skulle härutöver kunna
uppkomma vissa olägenheter ur fastighetsbildningssynpunkt. Då gränsdragningen
beträffande det enskilda vattenområdet har till syfte alt bestämma
omfattningen av fastigheternas ägovälden och sålunda angiva de områden
som äro föremål för enskild äganderätt, kan det icke i och för sig vara
lämpligt att låta en befogenhet som i princip åtföljer äganderätten — fiskerätten
— hänföra sig till område, som icke ingår i fastighet och ej heller
kan vara föremål för äganderätt. Sådan fiskerätt kan icke betecknas som en
begränsad rätt till fastighet utan kommer att utgöra en speciell, med sakrättsliga
verkningar utrustad rättighet av säregen typ. Att märka är att man
ej kan utgå från att fiskerätten i dylikt fall alltid tillkommer en fastighetsägare
i denna hans egenskap. Annat förhållande kan tänkas uppkomma i
följande situation. Om gränsen för enskilt vattenområde såsom ovan antagits
göres tvingande, kommer äganderätt till vattenområde utanför gränsen
att upphöra. En nu befintlig med äganderätt till grunden förenad fiskerätt,
som utgör särskild fastighet och antages vara belägen utanför nämnda gräns
men inom den för enskilt fiskevatten bestämda gränsen, komme att fortleva
såsom fiskerätt, varmed äganderätt till grunden ej är förenad. Man
skulle sålunda genom lagstiftningen skapa rättigheter motsvarande sådana
i jordeboken upptagna, med äganderätt till grunden ej förenade fiskerier,
som nu enligt särskilt stadgande hänföras till fast egendom.1
Den i beredningens betänkande föreslagna gränsen för enskilt vattenområde
i havet sammanföll helt med den av fiskerättskommittén förordade
gränsen för enskilt fiskevatten. Det till lagrådet remitterade förslaget till
lag om rätt till fiske upptar emellertid såsom förut nämnts i 6 § bestämmelser
om utvidgning av det enskilda fiskevattnet vid vissa kuststräckor i
Norrbottens och Kalmar län. Dessa bestämmelser kunna betraktas som en
av de lokala förhållandena påkallad modifikation av den s. k. kilometerregeln.
De ovan angivna skälen för en enhetlig reglering synas följdriktigt
leda till att även nämnda bestämmelser läggas till grund för avgränsningen
mellan enskilt och allmänt vattenområde.
På grund härav förordar beredningen att i förslaget till lag om gräns mot
allmänt vattenområde upptages bestämmelse att vid de kuststräckor i Norrbottens
och Kalmar län, där enligt vad särskilt är stadgat enskilt fiskevatten
omfattar vattenområde utöver vad som enligt huvudregeln är enskilt
vatten, även sådant vattenområde skall hänföras till fastigheterna.
Den allmänna regeln för äganderättens utsträckning i havet bör gälla
även för rikets västra kust, där enskild fiskerätt kvarstår om ock i begränsad
omfattning. Vid Skånes västra kust skall enligt 18 § i det till lagrådet
remitterade förslaget varje svensk medborgare äga rätt att fiska inom det
enskilda fiskevattnet. Yttergränsen för detta kommer här att sakna prak
-
1 Jfr jordabalksförslaget s. 85.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
tisk betydelse.1 Det kan ifrågasättas, om under sådana förhållanden anledning
finnes att tillerkänna strandägarna äganderätt till vattenområde
enligt huvudregeln. Emellertid synes det tveksamt om man för denna kuststräcka
bör helt utesluta äganderätt till vattenområde, således även vattenområdet
närmast stranden. Att här fastställa en särskild, i vattnet gående
gräns torde icke böra komma i fråga. Huvudregeln bör därför tillämpas
även för Skånes västra kust.
Såsom lantmäteristyrelsen uttalat bör gränsen mellan en till fastighet hörande
ö eller holme av mindre längd än 100 meter och kringliggande allmänt
vattenområde anses rörlig. Särskild bestämmelse härom torde böra
upptagas i lagförslaget. Gränsen bör följa strandlinjen, och man synes härvid
lämpligen böra utgå från samma vattenstånd som enligt huvudregeln.
Det torde kunna förutsättas, att den myndighet, som företräder det allmännas
rätt, medgiver strandägaren rätt att bibehålla uppförd brygga och annan
byggnad vid stranden, om han icke redan enligt 1 kap. 3 § vattenlagen är
berättigad därtill. Dylika spörsmål torde få lösas i samband med bestämmandet
av ersättning för förlorat vattenområde. Frågor, som angå dispositionsrätten
till allmänt vattenområde, torde icke i detta sammanhang böra
upptagas till närmare reglering. Vad beträffar jakträtten kring Öar och
holmar av mindre längd än 100 meter, belägna inom allmänt vattenområde,
förutsätter beredningen, att särskilda bestämmelser därom meddelas, om så
finnes påkallat.
I åtskilliga yttranden har berörts frågan om äganderätten till smärre
holmar och skär i havsbandet. Med anledning härav torde böra understrykas,
att förslaget avser att reglera äganderätten allenast beträffande vattentäckt
område. Äganderätten till öar och holmar beröres i princip ej av
förslaget. Därest, såsom ovan förordas, uttrycklig bestämmelse om gräns
mellan Öar och holmar av mindre längd än 100 meter samt omgivande allmänt
vattenområde upptages i lagen, framgår än tydligare, att även dylika
öar och holmar kunna vara föremål för enskild äganderält. Det synes knappast
föreligga anledning att i detta sammanhang upptaga till reglering i
lag den svårlösta frågan, under vilka förutsättningar äganderätt till Öar
och holmar skall anses föreligga; än mindre lärer kunna komma i fråga
att giva bestämmelser om till vilken fastighet öarna eller holmarna skola
höra eller vem äganderätten eljest skall tillkomma. Det nu sagda gäller
även den av kammarkollegiet berörda frågan, huruvida holmar och skär,
som nu ligga inom enskilt vatten, äro föremål för enskild äganderätt eller
äro att anse som allmän egendom. Äganderätt till öar och holmar får efter
ett genomförande av den nu föreslagna lagstiftningen, liksom för närvarande,
i händelse av tvist styrkas med tillgängliga bevismedel, t. ex. hävden
eller det förhållande, att öarna eller holmarna redovisats vid lantmäteriförrättningar.
Det må erinras om att i 15 kap. 3 § jordabalken öar och
holmar uttryckligen nämnts såsom föremål för urminnes hävd.
1 Jfr 31 § i det till lagrådet remitterade förslaget till lag om rätt till fiske.
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
31
Såsom lantmäteristyrelsen framhållit kunna emellertid skär vara så små,
att de anses följa vattenområdet och alltså, om de äro belägna inom allmänt
vattenområde, icke ingå i fastighet. Enahanda kan vara förhållandet
med holmar. Någon storleksgräns för dessa holmar och skär kan dock ej
angivas i lag, utan avgörandet torde få bero på prövning i varje särskilt
fall, varvid får beaktas icke blott storleken utan även värdet av holmarna
och skären och i vad mån de praktiskt utnyttjats.
I enlighet med det anförda lärer rättsläget efter genomförande av den
föreslagna lagstiftningen bliva följande. Sådan ö eller holme, som är belägen
inom enskilt vatten enligt nu gällande rätt men inom allmänt vatten enligt
den nya lagstiftningen, tillhör fortfarande den som kan visa att han hade
äganderätt därtill vid lagens ikraftträdande. Det torde ligga i sakens natur
att särskilt stränga krav på bevisningen i detta hänseende icke böra uppställas,
när äganderätten till ön eller holmen göres gällande av den som
enligt äldre rätt ägde det omgivande vattenområdet. Om ej annan kan visa
särskild rättsgrund för påstådd äganderätt till ön eller holmen och den ej
heller redan förut betraktats såsom allmän egendom, lärer den få anses tillhöra
den som ägde det kringliggande vattenområdet, såvida fråga ej är om
outnyttjade holmar och skär som äro så små, att de på sätt nyss angivits
följa vattenområdet. Hinder mot att dylika holmar och skär skola anses
följa vattenområdet synes icke utan vidare föreligga enbart av den anledningen,
att de utnyttjats för utövande av fiskerätt som tillkommit ägaren
av vattenområdet. Om de åter i verklig mening hävdats av denne — exempelvis
för bete eller till uppförande av sjöbod — torde äganderätt för honom
till holmarna och skären få anses föreligga.
Vad åter angår ö eller holme inom vattenområde, som förut varit allmänt
men enligt den nya lagstiftningen utgör enskilt vatten, kan här bortses
från de fall, då med stöd av nu gällande rätt enskild äganderätt visas
föreligga till ön eller holmen; denna äganderätt kvarstår oberoende av vattenområdets
ändrade karaktär. Har ön eller holmen tidigare icke varit föremål
för enskild äganderätt, gäller enligt vad förut sagts i princip, att den
som erhåller vattenområdet icke därmed förvärvar äganderätt till ön eller
holmen. Denna är fortfarande att anse som allmän egendom. Vad ovan anförts
därom, att holmar och skär under vissa förutsättningar skola anses
följa vattenområdet, torde emellertid i dessa fall få särskild betydelse, enär
här är fråga om landbildningar vilka icke hävdats såsom enskilda. Att de
begagnats av enskilda vid utövande av allemansrätt till fiske saknar här
inverkan. Man torde därför kunna förutsätta, att smärre holmar och skär,
vilka nu äro belägna inom allmänt vatten och icke äro föremål för enskild
äganderätt eller av det allmänna särskilt disponerats, regelmässigt anses
följa vattenområdet och alltså tillfalla den fastighet, till vilken vattenområdet
enligt den nya lagstiftningen kommer att hänföras.
Öar och holmar, som efter den nya gränsdragningen äro belägna inom
enskilt vatten men kvarstå som allmän egendom, synas böra upptagas i
fastighetsregistret, om så ej redan skett. De skola alltså anses ingå i fastighetsindelningen.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
Såsom framgår av det anförda torde i viss utsträckning oklarhet föreligga
beträffande äganderätten till öar, holmar och skär i havet. Tillräcklig
anledning torde dock ej föreligga att i detta sammanhang företaga någon
allmän inventering för klarläggande av äganderätten till dessa landbildningar.
De allmänna reglerna för strandäganderättens utsträckning böra tillämpas
även beträffande Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland.
Av skäl, som ovan angivits i fråga om havet, bör tillika i Hjälmaren och
Storsjön det enskilda vattenområdet utvidgas i enlighet med vad som föreslagits
för det enskilda fiskevattnet i dessa sjöar. Vad angår Mälaren synes,
ehuru det enskilda fiskevattnet begränsats i det till lagrådet remitterade
förslaget till lag om rätt till fiske, vattenområdet när det gäller äganderätten
böra i sin helhet anses såsom enskilt; såsom beredningen uttalat i sitt
betänkande torde allt vatten i Mälaren vara att betrakta som enskilt.
Enligt förslaget skola gränserna i de stora sjöarna bestämmas efter särskilt
angivna vattenstånd. Gränserna äro i princip rörliga i så måtto att de
kunna ändras till följd av uppgrundning, uppslamning o. dyl. och jämväl,
om än obetydligt, kunna påverkas av landhöjningen.1 Beredningen har i
sitt betänkande2 uttalat, att om vattenståndet framdeles skulle komma att
väsentligt ändras till följd av sjöregleringar, gränsen borde jämkas med
hänsyn till de nya vattenstånden. Denna innebörd av jordabalksförslaget
framgår av att i 1 kap. 12 § beträffande gräns i enskilt vatten mellan olika
fastigheter uttryckligen angives att, om stranden förskjutits, dess tidigare
läge, i den mån det kan utrönas, skall vara avgörande vid gränsens bestämmande.
När nu bestämmelserna om fastigheternas gräns mot allmänt
vattenområde utbrytas till särskild lagstiftning, synes det till undvikande
av att, genom motsatsslut från vad som stadgas beträffande havet, gränsen
i de stora sjöarna skulle anses orubblig, böra i lagtexten angivas att de för
dessa sjöar angivna vattenstånden gälla så länge nuvarande sjöregleringar
bibehållas väsentligen oförändrade.
I 3 § av f is ker ä t ts ko in ini tt é n.s förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde
har upptagits ett stadgande angående bestämning av sådan gräns.
I enlighet med hemställan från fastighetsbildningssakkunniga, med vilka
lantmäteristyrelsen instämt, bör denna bestämmelse överflyttas till 7 kap.
jorddelningslagen, varvid ett motsvarande stadgande erfordras i lagen om
fastighetsbildning i stad. Den föreslagna regeln att gränsbestämning ej äger
giltighet för framtiden avser även gränsen mot allmänt vattenområde i de
stora sjöarna, vilken gräns i princip är rörlig. Regeln bör vidare vara tilllämplig
å gränsen mellan ö eller holme av mindre än 100 meters längd och
kringliggande allmänt vattenområde, vilken gräns enligt vad ovan förordats
skall gå i strandlinjen.
Lantmäteristyrelsen har hemställt om komplettering av lagtexten med
1 Jfr SOU 1937:10 s. 67-68.
> S. 54-55.
Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
33
ett stadgande rörande sådana i fastighetsregister för stad eller samhälle redovisade
områden, som icke ingå i fastighetsindelning. Särskild föreskrift synes
emellertid icke vara erforderlig för att utmärka att med fastighet i detta
sammanhang skall likställas sådant område.1
I vissa yttranden har vidare behandlats frågan hur det skall förfaras med
vattenområde, som genom den nya lagstiftningen tillföres ett skifteslag. Det
synes icke rimligt att tillåta delning av det nytillkomna området såsom särskilt
skifteslag enligt 1 kap. 2 § 3 jorddelningslagen. För att förhindra detta
lärer uttrycklig lagbestämmelse erfordras. Då det nytillkomna området utgör
ett genom lagstiftning från det allmänna till skifteslaget överfört område,
kan det icke anses föreligga något tvång att låta tillskottet fördelas
mellan delägarna i skifteslaget efter vanlig delningsgrund, utan de lagstiftande
myndigheterna lära ha fria händer att fördela området efter vad
som finnes vara lämpligt. Ehuru svårighet föreligger att finna en något så
när enhetlig och likväl för specialfallen godtagbar reglering, synas de av
fiskerättskommittén föreslagna principerna anvisa en framkomlig väg. För
det fall att det tidigare vattenområdet är odelat erfordras icke någon särskild
bestämmelse. När skifteslaget, såsom torde vara det vanligaste, delats
med tillämpning av 12 kap. 4 § jordabalken, bör det nytillkomna vattenområdet
anses delat efter enahanda grund, och detta bör gälla även om den
tidigare delningen skett med vissa jämkningar i de i nämnda lagrum angivna
grunderna. Har åter skifteslaget delats efter väsentligen annan grund,
synes man böra i princip låta de ägolotter, som erhållit vattenområden gränsande
mot det allmänna vattnet enligt äldre rätt, d. v. s. det nytillkomna
vattenområdet, få sträcka sitt ägovälde över det nytillkomna vattenområdet
ut mot det allmänna vattenområdet enligt nya lagen. Härvid kunna principerna
i 12 kap. 4 § jordabalken erhålla motsvarande tillämpning, varvid
fördelningen dock sker efter närhet till ägolott i vattnet. För undvikande av
olämpliga gränslinjer och opraktisk form å ägofigurer bör en tämligen vidsträckt
jämkningsrätt vid gränsbestämning föreligga.2 3 Vid en sådan jämkning
bör också kunna beaktas önskemålet att ägolott, som nu sträcker sig ut
till allmänt vattenområde, icke bör av nytillkommet enskilt vattenområde
avskäras från förbindelse med allmänt vattenområde.
Genom den föreslagna utformningen skulle man vinna att för de vanligaste
fallen någon åtgärd av sakägarna ej skulle erfordras. För de fall åter,
där en strikt tillämpning av regeln skulle giva ett opraktiskt resultat, ha
delägarna möjlighet att genom gränsbestämning få hänsyn tagen till föreliggande
särskilda förhållanden.
Sådant vattenområde, som redan vid den föreslagna lagens ikraftträdande
på grund av landhöjningen tillförts ett skifteslag efter att detta delats, kan
icke anses utgöra särskilt skifteslag enligt 1 kap. 2 § 3 jorddelningslagen
1 Jfr departementschefens ovan återgivna uttalande vid 13 § i det till lagrådet remitterade
förslaget till lag om rätt till fiske.
a Jfr jordabalksförslaget 1 kap. 12 §.
3 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 59.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
utan utgör en tillvinning till de skilda ägolotterna. Landhöjningen medför,
att den yttre gränsen för ägolotterna förflyttar sig utåt. I fråga om gränsen
mellan ägolotterna inbördes torde de ovan förordade grunderna få anses
analogt tillämpliga liksom ock den föreslagna jämkningsregeln.
De nu ifrågasatta bestämmelserna avse äganderätten till vattenområdet
men få tillämpning även beträffande fiske, som vid delning följt vattenområdet.
Har fiske delats på annat sätt, böra såsom en följd av fiskerättskommitténs
förslag de angivna principerna äga motsvarande tillämpning
beträffande det nytillkomna fiskevattnet. Gällande bestämmelser i lag om
särskild delning av fiske äro ytterst knapphändiga, och något uttryckligt
stadgande för det nu föreliggande speciella fallet synes icke erforderligt.
En regel därom kan för övrigt icke anses ha sin plats i det förevarande
lagförslaget utan måste betraktas såsom en följdbestämmelse till den nya
lagen om rätt till fiske.
Lantmäteristyrelsen har i sitt yttrande jämväl berört frågan om gräns i
vatten mellan byar, när allmänt vatten som åtskilt byarna försvinner. Nämnda
förhållande medför i princip icke någon minskning av det vattenområde,
som tidigare tillkommit vardera byn. En närmare reglering av frågan om
gränsdragningen i dessa fall torde emellertid icke böra ske genom lagstiftning
utan torde få överlämnas till rättstillämpningen, varvid de i vart enskilt
fall föreliggande särskilda omständigheterna kunna beaktas. I
I enlighet med det anförda har beredningen upprättat bilagda förslag till
lag om gräns mot allmänt vattenområde. Detta innefattar tillika vissa redaktionella
jämkningar i fiskerättskommitténs förslag. Genom avfattningen
av den inledande paragrafen torde de av fastighetsbildningssakkunniga och
kammarkollegiet uttalade önskemålen beträffande terminologien i förslaget
ha blivit tillräckligt tillgodosedda.
Stockholm den 18 maj 1949.
N. GÄRDE
HERVED AF TROLLE
SVEN ROMANUS
Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
35
Bilaga.
Förslag
till
Lag
om gräns mot allmänt vattenområde.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Vattenområde i havet är allmänt (allmänt vatten), där det ej ingår i fastigheterna
(enskilt vatten).
2 §•
Till enskilt vatten hänföres i havet
1. allt vatten inom trehundra meter från fastlandet eller från ö eller
holme av minst etthundra meters längd ävensom, på de ställen där den
stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, allt vatten
inom denna djupkurva;
2. allt vatten, vars förbindelse med öppna havet icke är av större bredd
än en kilometer räknat från fastlandet eller från ö eller holme av minst
etthundra meters längd, dock ej vatten vid ö eller ögrupp vilken från fastlandet
helt skiljes av annat vatten än nu sagts; samt
3. annat vatten, som har förbindelse med öppna havet allenast över enskilt
vatten.
3 §.
Vid de kuststräckor i Norrbottens och Kalmar län, där enligt vad särskilt
är stadgat enskilt fiskevatten omfattar vatten utöver vad i 2 § sägs, skall
även sådant vatten vara enskilt.
4 §.
Finnes ej enskilt vatten vid ö eller holme i havet, vilken utgör fastighet
eller del därav, skall gränsen mot det allmänna vattnet anses följa strandlinjen.
5 §.
Vid tillämpningen av vad ovan stadgas skola vattendjup och strandlinjer
bestämmas efter förhållandena vid normalt medelvattenstånd.
6 §•
Vad i 1, 2 och 4 §§ stadgas om vattenområde i havet gälle ock beträffande
Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Därutöver skall
36 Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
i fråga om Hjälmaren och Storsjön bestämmelsen i 3 § äga motsvarande
tillämpning.
Vattendjup och strandlinjer skola härvid, så länge nuvarande sjöregleringar
bibehållas väsentligen oförändrade, bestämmas efter ett vattenstånd
i Vänern av 3,60 meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp, i Vättern av
2,97 meter över västra slusströskeln vid Motala, i Hjälmaren av 2,77 meter
över södra slusströskeln vid Notholmen och i Storsjön av 292,45 meter över
nollplanet i det höjdsystem, som ligger till grund för sjöns reglering.
Denna lag träder i kraft den
Har vattenområde delats före nämnda dag och kommer enligt denna lag
att till skifteslaget hänföras ytterligare vattenområde, skall detta anses delat
mellan de ägolotter, som ligga vid stranden, efter de i 12 kap. 4 § jordabalken
angivna grunderna; skedde den tidigare delningen efter väsentligen
annan grund, skall dock det nytillkomna vattenområdet anses delat mellan
de ägolotter, vilkas vattenområden gränsa däremot, så att till varje
ägolott hör den del därav, som är närmast ägolottens vattenområde. Utan
hinder av vad nu stadgats skall vid gränsbestämning företagas den jämkning,
som prövas erforderlig för att erhålla lämplig sträckning å gräns eller
för att förhindra att ägolott avskäres från allmänt vattenområde.
Om ersättning av statsmedel för förlust av vattenområde, som jämlikt
dom eller annan särskild rättsgrund tillkommit fastigheterna eller eljest
enligt äldre rätt ansetts tillhöra dessa men till följd av nya lagen utgör
allmänt vatten, är särskilt stadgat.
Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
37
Bilaga B.
(Tidigare föreslagen lydelse'')
Förslag
till
Lag
om ersättning för mistad
fiskerätt.
Härigenom förordnas som följer.
(Nu föreslagen lydelse)
Förslag
till
Lag
om ersättning för mistad fiske''
rätt m. m.
1 §•
Kommer jämlikt lagen den
19b9 om rätt till fiske visst fiskevatten,
vari enligt äldre lag fisket tillhörde
strandägaren, att utgöra fritt
fiskevatten,
eller föranleder bestämmelse i 14—
19 §§ sagda lag i något fall, att varje
svensk medborgare erhåller rätt att
bedriva fiske som enligt äldre lag var
förbehållet strandägaren,
eller blir på grund av stadgande i
31 § berörda lag särskild fiskerättighet,
som ägde giltighet enligt äldre
lag, helt eller delvis utan verkan,
skall ersättning av statsmedel utgå
för värdet av den förmån som för
strandägaren eller rättighetens ägare
gått förlorad därigenom att fisket
blivit fritt, så ock för förlust som av
denna anledning eljest må hava tillskyndats
honom. 1
Kommer jämlikt lagen om rätt till
fiske visst fiskevatten, vari enligt äldre
lag fisket tillhörde strandägaren,
att utgöra fritt fiskevatten,
eller föranleder bestämmelse i 14—
19 §§ sagda lag i något fall, att varje
svensk medborgare erhåller rätt att
bedriva fiske som enligt äldre lag var
förbehållet strandägaren,
eller blir på grund av stadgande i
31 § berörda lag särskild fiskerättighet,
som ägde giltighet enligt äldre
lag, helt eller delvis utan verkan,
skall ersättning av statsmedel utgå
för värdet av den förmån som för
strandägaren eller rättighetens ägare
gått förlorad därigenom att fisket
blivit fritt, så ock för förlust som av
denna anledning eljest må hava tillskyndats
honom.
Sådan ersättning skall ock utgå för
annan förmån än rätt till fiske, som
för fastighetsägare gått förlorad därigenom
att jämlikt lagen om gräns
mot allmänt vattenområde visst vat
-
1 Enligt ett den 25 februari 1949 till lagrådet remitterat förslag.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
(Tidigare föreslagen lydelse)
Var den 1 januari 1950 rätt till
fiske, vilken enligt vad ovan sagts
gått förlorad, till någon upplåten,
skall även denne njuta ersättning för
honom åsamkad skada.
(Nu föreslagen lydelse)
tenområde, som enligt äldre rätt tillhörde
fastigheten, blivit allmänt vatten.
Var den 1 januari 1950 rätt till
fiske eller annat, vilken enligt vad
ovan sagts gått förlorad, till någon
upplåten, skall även denne njuta ersättning
för honom åsamkad skada.
2 §•
Fråga om ersättning som sägs i 1 § skall upptagas av särskild nämnd
(fiskevärderingsnämnd), inrättad för län eller annat område som Konungen
bestämmer.
Anspråk på ersättning skall vid påföljd av talans förlust skriftligen framställas
hos nämnden före den 1 januari 1955.
3 §•
Fiskevärderingsnämnd skall bestå av tre ledamöter. En av ledamöterna,
vilken tillika skall vara ordförande, utses av Konungen. De båda övriga ledamöterna
utses på sätt Konungen bestämmer. För varje ledamot skall finnas
en i enahanda ordning utsedd suppleant. Angående omröstning i nämnden
skall gälla vad i lag finnes stadgat rörande omröstning i tvistemål vid rådhusrätt.
4 §•
Innan fiskevärderingsnämnd avgör ärende angående ersättning, skola sökanden
och kronan erhålla tillfälle att framlägga sina synpunkter vid sammanträde
inför nämnden. Framställning må dock avslås utan att hava handlagts
vid sådant sammanträde, om den uppenbarligen icke förtjänar avseende.
Nämnden må tillerkänna sökanden skälig gottgörelse av statsmedel för
utgifterna å ärendet.
Utskrift av nämndens beslut i ersättningsfrågan skall tillställas sökanden
genom rekommenderat brev med mottagningsbevis.
5 §■
Närmare bestämmelser angående fiskevärderingsnämndernas verksamhet
meddelas av Konungen. 6
6 §•
Ersättning till ledamot i fiskevärderingsnämnd skall utgå enligt grunder
som Konungen fastställer och gäldas av statsmedel.
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
39
(Tidigare föreslagen lydelse) (Nu föreslagen lydelse)
7 §.
Ersättningssökande som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut
äger draga frågan under domstols prövning, såframt han väcker talan mot
kronan inom tre månader från det nämndens beslut tillställdes honom. Erinran
härom skall intagas i beslutet.
8 §.
Kronans talan i ersättningsfrågor enligt denna lag bevakas av kammarkollegiet.
9 §•
Besväras fastighet av sökt eller beviljad inteckning för fordran, skall ersättning
som enligt 1 § tillerkännes ägaren nedsättas hos länsstyrelsen. Utbetalning
till ägaren må dock äga rum, där skadan prövas vara väsentligen
utan betydelse för inteckningshavarens säkerhet eller det visas, att denne
lämnat sitt medgivande till utbetalningen.
I samband med att ersättningen bestämmes skall givas tillkänna, huruvida
nedsättning skall ske.
10 §.
Har ersättningsbelopp nedsatts, utsätter länsstyrelsen så snart ske kan
sammanträde för förhandling om rättsägares anspråk och beloppets fördelning.
Kallelse till sammanträdet skall genom länsstyrelsens försorg minst fjorton
dagar förut med posten sändas till ägaren och kända inteckningshavare.
Är inteckningshavare okänd, skall länsstyrelsen föranstalta att kungörelse
om sammanträdet inom samma tid införes i allmänna tidningarna och tidning
inom orten. I övrigt skall med avseende på fördelningen vad i utsökningslagen
stadgas om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld
fast egendom äga motsvarande tillämpning.
De kostnader, som äro förenade med fördelningen, skola gäldas av statsmedel.
11 §•
Därest vid fördelning, som länsstyrelsen verkställt, betalning utfallit å intecknings
huvudstol, åligger det länsstyrelsen att därom, sedan fördelningen
blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröj ligen göra anmälan till inskrivningsdomaren
och tillika insända fördelningslängden. Inskrivningsdomaren
har att å nästa inskrivningsdag göra anteckning om förhållandet i
fastighets- eller inteckningsboken.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
(Tidigare föreslagen lydelse) (Nu föreslagen lydelse)
12 §.
Vad i denna lag stadgas om inteckningshavare skall även gälla den som
för ogulden köpeskilling äger fordran med förmånrätt enligt 11 kap. 2 §
jordabalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950.
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
41
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 15 december
1949.
Närvarande:
justitieråden Geijer,
Dahlman,
Lech,
regeringsrådet Quensel.
Enligt lagrådet den 21 mars 1949 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
25 februari 1949, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till
1) lag om rätt till fiske,
2) lag om ersättning för mistad fiskerätt,
3) lag angående ändrad Igdelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr
801) om handläggning av domstolsärenden,
4) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet, samt
5) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.
Vidare hade enligt lagrådet den 27 juni 1949 tillhandakommet utdrag av
protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen
i statsrådet den 18 juni 1949, Kungl. Maj :t — med återkallande av
förordnandet den 25 februari 1949 om inhämtande av lagrådets utlåtande
över förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt — förordnat att för
ändamål, som nyss sagts, lagrådets utlåtande skulle inhämtas över
1) ett av lagberedningen utarbetat förslag till lag om gräns mot allmänt
vattenområde, samt
2) ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag om ersättning
för mistad fiskerätt m. m.
De förslag, över vilka lagrådet således skulle yttra sig, hade föredragits
inför lagrådet av revisionssekreteraren Gösta Thulin.
Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess ledamöter.
Lagrådet:
Med hänsyn till det nära samband, som de remitterade förslagen äga med
varandra, har lagrådet företagit dem till gemensam behandling.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
Såsom ett allmänt omdöme om den föreslagna lagstiftningen vill lagrådet
uttala, att densamma synes präglad av strävan att efter rättvisa och klara
linjer åstadkomma önskvärd reda och ordning inom det område varom här
är fråga, en strävan som också, såvitt lagrådet kunnat finna, lett till ett i
väsentliga avseenden tillfredsställande resultat. Till detta omdöme önskar
dock lagrådet knyta den erinringen, att lagrådet icke förfogar över sådan
sakkunskap att det för lagrådet varit möjligt att på alla punkter ingående
bedöma de för fiskerinäringen speciella frågorna och annat av yrkesteknisk
beskaffenhet. Som exempel härpå vill lagrådet framhålla det omstridda
spörsmålet om det lämpliga och billiga i att göra hummerfisket helt fritt
— vilket från strandägarhåll gjorts till föremål för framställningar direkt
till lagrådet — ävensom frågorna om de normgivande vattenstånden.
Det nyss gjorda uttalandet innebär vidare icke att lagrådet ej skulle funnit
skäl till åtskilliga anmärkningar mot förslagen. Såsom av det följande
framgår, avse emellertid dessa anmärkningar i allmänhet ej i så hög grad
förslagens grundläggande tankegångar och sakliga innehåll som deras systematik
och frågor i övrigt av mera lagteknisk art. I dessa senare hänseenden
kommer lagrådet att förorda icke obetydliga jämkningar, delvis till följd
därav att vissa förslag, ehuru till sitt innehåll intimt förbundna med varandra,
icke innan de vid skilda tidpunkter remitterats till lagrådet blivit
i redaktionellt avseende samordnade.
Med det sist sagda åsyftar lagrådet närmast de två förslag, vilka bland
de remitterade intaga en central ställning, nämligen lagberedningens förslag
till gränslag och förslaget till fiskerättslag. Vartdera förslaget upptager
regler om vad som skall hänföras till olika slag av vatten, enligt gränslagen
till allmänt vatten och enskilt vatten samt enligt fiskerättslagen till
fritt fiskevatten och enskilt fiskevatten. Frånsett en viss olikhet i fråga
om Mälaren — en olikhet som dock lätt kan utjämnas genom en mindre
jämkning i fiskerättslagen på sätt lagrådet kommer att förorda — åsyfta
de båda förslagen exakt samma uppdelning av vattenområdena i havet och
de stora sjöarna, så att å ena sidan allmänt vatten och fritt fiskevatten samt
å andra sidan enskilt vatten och enskilt fiskevatten avses skola sammanfalla.
Nu berörda regler, som äro ganska vidlyftiga och invecklade, återgivas
till sina huvuddrag i full utsträckning i såväl det ena som det andra
förslaget. Men därtill kommer att, ehuru såsom nämnts ett och samma
sakliga innehåll åsyftas, reglernas uppställning och utformning äro i flera
avseenden olika i förslagen. Självständigheten i redaktionellt avseende hos
de båda förslagen i förhållande till varandra är dock icke fullständigt genomförd,
ity att förslaget till gränslag icke direkt återger de undantag
från huvudreglerna, som skola gälla enligt båda förslagen, utan i fråga om
dem får sitt innehåll genom hänvisningar till förslaget till fiskerättslag.
Att en ordning sådan som den nyss beskrivna icke är ur lagstiftningssynpunkt
fullt tillfredsställande finner lagrådet ligga i öppen dag. Framför
allt faller genast i ögonen, att den innebär en onödig vidlyftighet i fråga
om lagtexternas omfattning, samtidigt som den icke kan anses fylla kraven
43
Kungl. Maj. ts proposition nr 59.
på klarhet och överskådlighet. Lagrådet har trott sig i stället böra förorda
en ordning vars huvuddrag kännetecknas av följande. Med hänsyn till den
större allmängiltighet som utmärker det ämne, vilket behandlas i gränslagen,
torde denna lag böra tillmätas en ledande ställning i så måtto att
det onödiga upprepandet av enahanda lagtexter undvikes genom att låta
fiskerättslagen hämta sitt innehåll från gränslagen, icke tvärtom. Lagrådet
kommer att beträffande förslaget till gränslag tillstyrka vissa ändringar
i fråga om såväl lagens rubrik som dess innehåll, syftande till att vidga
förordar i fråga om Mälaren, blir det enligt lagrådets mening en lika naturlig
som enkel åtgärd vid fiskerättslagens avfattning att åstadkomma det
särskiljande av olika slag av vatten, som där erfordras, genom att helt falla
tillbaka på det särskiljande som sker genom stadgandena i gränslagen.
Lagrådet förutsätter i det följande att de ändringar i paragrafernas numrering
och i hänvisningar från ett lagrum till ett annat, vilka böra ske till
följd av andra ändringar i förslagen, bliva företagna utan påpekande från
lagrådets sida i varje särskilt fall.
Tillika vill lagrådet redan i detta sammanhang bringa i åtanke, hurusom
gemensam lämplig dag, förslagsvis den 1 januari 1951, för hela lagstiftningens
trädande i kraft torde böra bestämmas genom ändring i, respektive
komplettering av slutbestämmelsen i vart och ett av förslagen.
Lagrådet övergår härefter till granskning av de särskilda förslagen och
börjar då med det, som enligt lagrådets ovan uttalade mening är av viss
grundläggande betydelse, nämligen
Förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde.
Lagrådet:
Förslaget innehåller regler avseende den geografiska gränsdragningen
mellan allmänt och enskilt vatten i havet samt fyra av de stora sjöarna.
Andra vattenområden i riket ligga utanför förslagets uttryckliga reglering.
Men förslaget bygger uppenbarligen på den underförstådda satsen, att allmänt
vatten icke förekommer i dessa sistnämnda vattenområden. Indirekt
utsäger alltså förslaget denna sats, som ingalunda är självklar utan såsom
av förarbetena framgår måste anses innefatta resultatet av ett övervägande,
i vad mån en indelning i allmänt och enskilt vatten bör äga rum beträffande
de större sjöarna. Enligt lagrådets mening skulle det ur systematisk
synpunkt vara av värde, om det bleve i lagen utsagt, att de sötvatten som
nu icke direkt omfattas av förslaget äro att hänföra under den lagtekniska
term »enskilt vatten», som förslaget med sin 1 § avser att fastslå. Frågan
kan vara av betydelse ej blott, såsom lagrådet ovan framhållit, för begreppsbestämningen
i fiskerättslagen utan också vid utformandet av andra
lagar.
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
Lagrådet hemställer fördenskull att förslagets rubrik ändras, exempelvis
till »lag om allmänt och enskilt vatten», samt att förslaget utökas med en ny
paragraf, som uttalar att andra sötvatten än de i förslaget nu omnämnda
i sin helhet äro att hänföra till enskilt vatten.
Lagberedningen har i sin motivering till förslaget anfört, att den nu ifrågavarande
lagen borde erhålla sådan utformning att bestämmelserna utan
egentliga ändringar kunna infogas i en ny jordabalk. Lagrådet har den
uppfattningen, att liknande anspråk böra ställas på denna lag som på jordabalken,
och anser angeläget, just ur den av lagberedningen anförda synpunkten,
att förslaget avfattas så, att den ifrågavarande lagen direkt —
utan hänvisningar till en sådan jämförelsevis periferisk lag som fiskerättslagen
— upptager de stadganden som skola utgöra lagens innehåll. Lagrådet
vill i detta sammanhang framhålla, att det måhända kommer att visa
sig böra närmare övervägas, om eller i vad mån den lämpligaste anordningen
verkligen blir att införliva den förevarande lagen med jordabalken. Skäl
synas nämligen kunna anföras för att låta åtminstone vissa partier bestå
som en lag för sig och såsom ett med jordabalken sidoordnat komplement
till denna. Härvid åsyftas i första hand det förhållandet, att de ganska omfattande
och detaljerade undantagen från huvudreglerna om vad som skall
hänföras till allmänt vatten kunna te sig väl tyngande och alltför lokalbetonade
för att intagas i själva balken, vartill kommer, att man här i särskild
grad måste räkna med framtida behov av ändringar och kompletteringar.
Det nu sagda gäller också i väsentlig mån de bestämmelser vilka avse vattendjup
och strandlinjer.
Förslaget föranleder utöver vad nu anförts följande erinringar.
1 §.
Lagrådet:
Om lagens uppgift vidgas till att beträffande samtliga vattenområden i
riket uttryckligen reglera i vad mån de äro allmänna eller enskilda, bör
den i förevarande paragraf med avseende å vattenområde i havet givna bestämningen
av allmänt och enskilt vatten i stället avse vattenområde över
huvud taget. Orden »i havet» torde således böra utgå.
Regeringsrådet Quensel:
Den föreslagna gränslagen torde kunna sägas ha till uppgift att reglera
spörsmålet vilka vattenområden som kunna vara eller bliva föremål för
äganderätt och andra rättigheter (av privaträttslig natur). Fråga är ju
ingalunda endast om en gruppindelning av områdena. Ej heller avses blott
möjligheten att framdeles förvärva nya rättigheter. Reglerna gå tillika direkt
ut på att omedelbart genom lagen utsläcka vissa bestående rättigheter
helt eller beträffande särskilda områden samt tillskapa rättigheter till andra
områden.
Lagens väsentliga och synnerligen viktiga materiellträttsliga innehåll —
indelningens rättsverkningar — synes icke komma till så tydligt uttryck
Kungl. Mcij.ts proposition nr 59.
45
som sakens natur kräver. Det träder knappast i dagen förrän i övergångsbestämmelserna,
och icke heller dessa avhandla ämnet i alla delar eller direkt.
Den egentliga lagtexten, d. v. s. lagens paragrafer, måste kunna tyckas
angå blott hur indelningen skall ske och hur grupperna skola betecknas.
Dessa beteckningar ge väl en antydan om indelningens funktion men
äga icke sådan anknytning till gällande lag att några säkra slutsatser kunna
dragas om indelningens rättsverkningar.
Meningen är måhända att dessa verkningar skola framgå av att i 1 § enskilt
vatten angivits såsom liktydigt med vatten som ingår i fastigheterna.
Naturligtvis måste också kunna förutsättas att vattenområde som ingår
i fastighet kan vara föremål för rättigheter. Men en dylik presumtion kan
med visst fog uppställas beträffande områden i allmänhet, med undantag
av sådana som enligt sin egen natur ej kunna hävdas såsom någons egendom
; och att ett vattenområde, endast därför att det ej ingår i fastigheterna,
icke skulle kunna vara föremål för rättighet, kan svårligen anses självklart.
Någon vedertagen terminologi, enligt vilken uttrycket »fastigheterna» utmärker
motsatsen till vad som är och skall förbli »res nullius», torde icke
kunna påvisas, över huvud taget är det ovanligt och antagligen missledande
för menige man att begagna ordet fastigheterna annorledes än om vissa
bestämda fastigheter. Att utbyta det mot »fast egendom» vore av föga gagn
i förevarande sammanhang. Tanken skulle då föras blott till motsättningen
mellan fast och lös egendom, helst som den särskilda lagen om vad som är
att hänföra till fast egendom avgränsar begreppet endast åt denna sida
och icke antyder att det skulle finnas områden, som ej äro egendom. Såsom
ofta betonats bör man ju vid ny lagstiftning söka undvika att nyttja ordet
fastighet i annan bemärkelse än registerfastighet. För att beteckna allt vad
som enligt föreskrifterna om fastighetsregistrering skall indelas i registerfastigheter
är vanligt att använda lokutionen det som ingår (skall ingå)
i fastighetsindelning. Dessa föreskrifter må väl anses innebära att i regel
de områden, som kunna vara föremål för rättigheter, skola medtagas i indelningen
och övriga lämnas utanför. Men denna regel har undantag av
olika slag. Även bortsett härifrån äro dessa föreskrifter icke tjänliga att
läggas till grund i nu ifrågavarande hänseende. Principiellt skola ju de
och deras tillämpning anses som en administrativ angelägenhet utan civilrättslig
betydelse, och i varje fall äro de icke avgörande för frågan om ett
område kan vara föremål för rättigheter eller ej.
Hänvisningen till vad som ingår i fastigheterna synes alltså icke kunna
ersätta direkt på sak gående bestämmelser om de rättsverkningar, som skola
tillkomma indelningen i allmänt och enskilt vatten.
Beträffande denna i 1 § gjorda hänvisning synes vidare böra erinras att,
om den, såsom här antagits, avser att ange dessa rättsverkningar, detta
förhållande dock ej framgår av formuleringen, som i stället tyder på att
fråga är om normen för indelningen. Vad som ingår i fastigheterna synes
vara förutsatt såsom något givet och skola vara avgörande för indelningens
utformning. Då nu någon speciell definition å begreppet fastighet ej med
-
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
delas, borde kunna antagas, att här refereras till det vanliga fastighetsbegreppet
och att således vad som i enlighet med allmänna regler om fastighetsbildning
och fastighetsregistrering tillagts eller tillägges fastigheter blir
bestämmande för vad som skall anses som allmänt eller enskilt vatten. Härav
ledes man då till bl. a. den slutsatsen att vattenområde, som redan är
fastighet eller ingår i en sådan, skall förbli enskilt vatten. I 2 § ges visserligen
en helt annan bestämning av detta begrepp, men det kan uppstå tvekan
om hur den motsättning, som sålunda enligt ordalydelsen föreligger
mellan de båda lagrummen, skall utjämnas. Härutinnan erbjuda sig olika
utvägar, som avvika från den förmodligen åsyftade tolkningen men i och
för sig kunna synas lika rimliga som denna.
På grund av vad sålunda anförts förordas dels att 1 § ersättes med blott
en förklaring att vattenområden indelas i allmänna och enskilda (allmänt
och enskilt vatten), dels att i omedelbar anslutning därtill den med de
följande paragraferna avsedda bestämningen av dessa begrepp meddelas
utan inblandning av fastighetsbegreppet, dels ock att därefter indelningens
rättsverkningar anges så, att det klart framgår att vad som skall vara allmänt
vatten icke kan vara föremål för rättighet (i ovannämnda bemärkelse),
att förty bestående rättigheter till dylikt vatten upphöra att gälla och
att däremot bestående rättigheter till vad som skall vara enskilt vatten lämnas
orubbade. Härefter skulle så följa de speciella stadganden, som kunna
erfordras i avseende å frågan till vilken jord eller till vilka fastigheter de
vattenområden skola hänföras, som förut ej voro föremål för äganderätt
men skola vara enskilt vatten.
Här har tills vidare förutsatts att meningen är att någon rättighet i egentlig
bemärkelse till allmänt vatten ej vidare skall kunna existera. Denna
sats behöver väl ej heller modifieras såvitt angår äganderätt, men beträffande
begränsade rättigheter torde satsen icke vara avsedd att gälla undantagslöst.
Den s. k. utsträckningsrätten enligt förslaget till fiskerättslag
torde få betraktas som en subjektiv rätt till allmänt vatten och i motiven
har antytts möjligheten att jakträtt till allmänt vatten skulle komma att
genom lagstiftning tillförsäkras ägare av Öar och holmar. Även den »rätt
att bibehålla uppförd brygga och annan byggnad vid stranden», vilken enligt
lagberedningen myndighet torde kunna förutsättas medge strandägare, lärer,
om sådana dispositioner må äga rum, snarare få karaktär av verklig med
servitut jämförlig rättighet än böra likställas med t. ex. befogenheten att
efter myndighets tillstånd tills vidare bedriva fiske med fast redskap i allmänt
vatten.
Om sålunda beträffande allmänt vatten skall gälla, att rättigheter i allmänhet
skola upphöra och icke vidare kunna uppstå, men undantagsvis
annat skall kunna vara förhållandet på grund av särskilda stadganden eller
kanske myndighets beslut, blir därigenom behovet av uttryckliga och klara
bestämmelser om innebörden av att vattenområde är allmänt vatten än
större. De ovan antydda reglerna i ämnet få förses med de förbehåll, som
undantagen från principen betinga.
Kungl. Maj. ts proposition nr 59.
47
Vissa av reglerna om rättsverkningarna äro av natur att med tiden förlora
sin aktualitet och därför, om det vore fråga om jordabalken, kunna
hänföras till övergångsbestämmelser, men de synas dock i nu förevarande
lag, vilken är av så begränsad räckvidd och åtminstone i vissa delar torde
vara att betrakta som ett provisorium, under vars giltighetstid just övergången
till det nya systemet skulle bli av den största betydelse, lämpligen
böra med de övriga reglerna i ämnet upptagas i huvudtexten.
Justitieråden Dahlman och Lech:
Såsom framgår av remissprotokollet är beteckningen »fastigheterna» såtillvida
oegentlig som i städer och samhällen finnas vattenområden, vilka
enligt vad som för närvarande gäller ej skola upptagas i fastighetsregistret
utan i bihang till detta och således enligt fastighetsbildningslagens och fastighetsregisterförordningens
terminologi ej ingå i fastighetsindelning. Det
torde visserligen få antagas att inom en tämligen nära framtid lagstiftningen
på denna punkt kommer att ändras därhän att jämväl sådana områden
skola upptagas i fastighetsregistret. Emellertid synes lämpligt att slutbestämmelserna
kompletteras med ett stadgande av innehåll att i lagen till
fastigheterna hänföras även områden som skola redovisas i bihang till
fastighetsregister för stad eller samhälle.
Justitierådet Gei jer:
Förslaget innehåller två slags bestämningar av begreppet enskilt vatten,
nämligen dels i denna paragraf och dels i de följande paragraferna. Tydligen
böra de sammanfalla. Så är dock icke förhållandet, eftersom de vattenområden,
som ingå i fastigheterna, icke lära tillsammans fullständigt upptaga
de områden, som enligt övriga stadganden skola vara enskilt vatten.
En sådan bristande överensstämmelse synes icke böra godtagas i en lagtext,
allra minst om lagen är av den centrala och grundläggande natur som
den med förslaget avsedda.
Någon bestämning av det slag som förevarande paragraf innehåller synes
emellertid icke vara nödvändig för lagens syfte, då av de övriga stadgandena
fullständigt framgår vad som skall vara enskilt vatten. Begreppen
allmänt och enskilt vatten torde icke i sig själva vara så intetsägande,
att någon närmare förklaring av deras allmänna innebörd ej kan umbäras
i den förevarande lagen. I det läge, vari jordabalkslagstiftningen för närvarande
befinner sig, kan även ifrågasättas lämpligheten av att i detta sammanhang
i vidare mån än som kan anses nödvändigt beröra rättsverkningarna
av uppdelningen i olika slag av vatten. Den utvägen synes också i nu
ifrågavarande hänseende stå till buds att låta 1 § utsäga endast att vattenområde
är allmänt (allmänt vatten), där det ej enligt vad i det följande
stadgas är enskilt (enskilt vatten). För min del förordar jag denna utväg
framför förslagets avfattning. Endast om en bestämning motsvarande den
i förslagets 1 § upptagna kan erhållas, vilken är adekvat och tillika fyller
rimliga anspråk på enkelhet och koncentration, torde, om dubbla bestäm
-
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
ningar ändock anses önskvärda, sådana böra komma till användning. Blott
med tvekan kan jag i sådant hänseende ifrågasätta såsom en möjlighet att
i denna paragraf stadga, att vattenområde är allmänt, där det ej såsom
ingående i fastigheterna eller i områden, som skola redovisas i samband
med fastighetsregistret, är enskilt.
2 §•
Lagrådet:
Det kan icke förnekas, att reglerna i denna paragraf äro långt ifrån lätttillgängliga.
Såvitt lagrådet kunnat finna, beror detta emellertid på själva
ämnets invecklade beskaffenhet. Även om lagens tillämpning ur denna synpunkt
till en början kan vålla svårigheter, torde man dock kunna förvänta,
att stadgandenas innebörd inom en ej alltför lång tid skall tränga in i det
allmänna medvetandet.
Den under 2 lämnade beskrivningen å vattenområde, som på grund av
1-km-regeln är enskilt vatten, kan knappast anses fullt tydlig. Med hänsyn
till att vattenområdet kan sammanhänga med öppna havet genom mer
än en förbindelseled synes det i motsvarande beskrivning i förslaget till
fiskerättslag använda uttrycket »som saknar förbindelse med öppna havet
av större bredd än» vara att föredraga framför »vars förbindelse med öppna
havet icke är av större bredd än». Mot båda förslagens formuleringar kan
anmärkas att en tolkning efter orden synes kunna leda till det oriktiga
resultat att ett vattenområde, till vilket man ej kan komma från öppna
havet utan att passera vatten om högst en kilometers bredd, likväl vore
att anse som allmänt, om nämligen mellan det ifrågavarande området och
öppna havet på något ställe finns vatten av större bredd än en kilometer.
Till förebyggande av en sådan tolkning borde måhända efter orden »större
bredd» insättas orden »i hela sin sträckning» eller något liknande.
Vad beträffar undantagsregeln under 2 synes till en början undantagets
anknytande till huvudregeln allenast genom orden »dock ej» kunna medföra
risk för att läsaren — särskilt om han från den sats som inleder paragrafen
gått direkt till avsnittet under 2 — tolkar undantagsregeln så, att
vid ö eller ögrupp som där avses ej skall finnas något enskilt vatten över
huvud taget. Till tydligare utmärkande av att undantaget hänför sig allenast
till huvudregeln under 2 synas orden »dock ej vatten» böra utbytas
mot »dock att vatten icke skall på grund härav vara enskilt om det är
beläget» eller något liknande uttryck.
Vidare torde uttrycket »ö eller ögrupp» vara ägnat att väcka undran,
varför icke här, såsom i huvudregeln, jämte ö nämnes holme, medan däremot
ögrupp särskilt omnämnes. Då undantagsregelns innebörd dessutom
— t. ex. i sådana fall då holmar av mindre längd än ett hundra meiteri
äro att hänföra till viss ögrupp — under särskilda omständigheter kan bli
en annan än den som torde vara avsedd, om icke i stället för »ö eller ögrupp»
också här nyttjas uttrycket »ö eller holme», torde sistnämnda uttryck även
här böra komma till användning.
49
Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
Slutligen skulle enligt lagrådets mening nyssberörda stadgande vinna i
klarhet, om orden »annat vatten än nu sagts» utbyttes mot »vatten med
sådan förbindelse».
Beskrivningen å vattenområde, som avses under 3, synes för tydlighetens
skull böra omformuleras till större likhet med motsvarande beskrivning i
förslaget till fiskerättslag. Ett skäl härför utgör även den omständigheten
att det icke lärer vara åsyftat att vatten, som är enskilt på grund av undantagsbestämmelserna
för vissa områden i Norrbottens och Kalmar län, här
skall komma i betraktande.
3 §.
Lagrådet:
För att 2 § må uttömmande angiva omfattningen av enskilt vatten i havet
synes innehållet i nu förevarande paragraf böra ersättas med ett såsom
4 betecknat tillägg till 2 §. Detta skulle upptaga de vatten, som uppräknats
i 6 § i förslaget till fiskerättslag, med iakttagande beträffande vattenområdet
i Norrbottens län att Sandö i enlighet med en lagrådet vid föredragningen
lämnad upplysning rättas till Seskarö.
4—6 §§.
Jnstitieråden Gei jer och Lech samt regeringsrådet Quensel:
Enligt vår mening skulle det ur systematisk synpunkt vara en fördel, om
lagen före de stadganden i dessa paragrafer, som behandla frågan om gräns
mellan ö eller holme och allmänt vatten samt frågorna om de normgivande
vattenstånden — behandlingen av sistnämnda frågor kunde lämpligen sammanföras
i en paragraf — fullständigt reglerade i vad mån sötvattnen äro
allmänt eller enskilt vatten. Denna reglering skulle kunna fördelas å två
paragrafer, varav den ena skulle behandla Vänern, Vättern, Hjälmaren och
Storsjön, medan den andra skulle bli den nya paragraf — avseende sötvattnen
i övrigt — varmed förslaget skulle utökas. Nästföljande paragraf
skulle motsvara förslagets 4 §, varefter skulle följa en paragraf, upptagande
bestämmelserna i förslagets 5 § och andra stycket i dess 6 §.
I fråga om den närmare lydelsen av de paragrafer, vilka sålunda enligt
vår mening skulle ersätta och komplettera förslagets 4—6 §§, är följande
att anföra.
Den paragraf, som skulle avhandla de stora sjöarna, synes böra i ett
första stycke fastslå att vad i 2 § under 1—3 stadgas angående omfattningen
av enskilt vatten i havet skall äga motsvarande tillämpning beträffande
dessa sjöar. Därefter skulle i ett andra stycke, med återgivande av den i
7 § i förslaget till fiskerättslag lämnade beskrivningen å särskilda vattenområden
i Hjälmaren och Storsjön, stadgas att jämväl dessa skola hänföras
till enskilt vatten.
Härefter skulle inflyta den nya paragraf, vilken, såsom framgår av det
föregående, borde innehålla att övriga sötvatten i sin helhet äro att hänföra
till enskilt vatten.
Beträffande avfattningen av 4 § i det remitterade förslaget äro vissa er4
fiihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 59.
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
inringar att framställa. Iakttages vad tidigare förordats beträffande stadgandets
plats i förhållande till bestämmelserna rörande sötvattensområdena,
betingas därav den jämkning, att orden »i havet» utgå. Eftersom det ligger
i sakens natur att regeln i förevarande paragraf blir att tillämpa allenast
i de fall då frågan om gränsdragning har betydelse, synes — oavsett huruvida
den i 1 § enligt dess föreslagna lydelse beträffande enskilt vatten givna
bestämningen, att området ingår i fastigheterna, bibehålies eller icke -—
jämväl uttrycket »vilken utgör fastighet eller del därav» lämpligen kunna
utgå. Vidare är att märka att stadgandet, eftersom gränsen icke gärna kan
gå annorstädes än i strandlinjen, får sitt egentliga innehåll av bestämmelserna
om vilka vattenstånd som skola vara normerande. Med hänsyn härtill
synes i paragrafen böra intagas en erinran att gränsdragningen skall ske
med iakttagande av dessa bestämmelser. Stadgandet kunde förslagsvis erhålla
det innehållet, att, där enskilt vatten ej finnes vid ö eller holme, gränsen
mot det allmänna vattnet skall, med iakttagande av vad i paragrafen
om vattenstånden stadgas, anses följa strandlinjen.
I förslagets 6 § har beträffande de vattenstånd, som skola vara normerande
i de stora sjöarna, gjorts det förbehållet, att vad därom stadgats skall
gälla »så länge nuvarande sjöregleringar bibehållas väsentligen oförändrade».
Förbehållet lärer icke åsyfta att de ifrågavarande bestämmelserna utan
lagändring skulle kunna träda ur kraft till följd av ändring i en sjöreglering.
Ordalagen kunna dock lätt föranleda en sådan tolkning. På grund härav
och då förbehållet knappast torde kunna fylla någon egentlig funktion,
hemställes att det måtte utgå.
Justitierådet Dahlman:
Jag är beträffande 4—6 §§ ense med övriga ledamöter utom därutinnan,
att jag finner det lämpligt, att, såsom skett i förslaget, stadgandet i 4 § erhåller
en formulering som antyder att alla öar och holmar icke behöva tillhöra
fastigheterna; vissa av dem skola ju anses ingå i det omgivande allmänna
vattenområdet. Enligt min mening bör därför 4 § erhålla det innehållet,
att, där enskilt vatten ej finnes vid ö eller holme, vilken utgör fastighet
eller del därav, gränsen mot det allmänna vattnet skall, med iakttagande
av vad i paragrafen om vattenstånden stadgas, anses följa strandlinjen.
Slutbestämmelserna.
Justitierådet Gei jer:
I anslutning till vad jag anfört vid 1 § vill jag ifrågasätta en jämkning i
sista stycket, förslagsvis så, att relativsatsen förkortas till »som till följd
av nya lagen kommer att utgöra allmänt vatten».
Justitieråden Dahlman och Lech samt regeringsrådet Quensel:
Vi hänvisa till våra anföranden vid 1 §. 1
1 Lagrådets yttrande över förslaget till lag om rätt till fiske återfinnes i propositionen ang.
nämnda lagförslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
51
Förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m.
Justitierådet Geijer och regeringsrådet Quensel:
Förevarande förslag bär prägel av att det grundats på ett tidigare, för ett
mer begränsat ändamål tillkommet förslag. Från början var fråga blott om
intrång i fiskerätt såsom en följd av den nya fiskerättslagen, under det att
förslaget nu avser även ersättning för äganderätten och andra rättigheter,
som skulle utsläckas genom lagfästande av de föreslagna nya reglerna om
allmänt och enskilt vatten. Även om man kan antaga, att de ifrågavarande
områdena för närvarande vanligen ha sitt huvudsakliga värde i tillgången
på fisk, så kan dock i enskilda fall förhållandet vara ett annat och, hur än
lagstiftaren reglerar frågan om ersättning för äganderättens förlust, är det
otvivelaktigt ett principiellt mycket större och viktigare problem, som därmed
vinner sin lösning, än spörsmålet om ersättning för intrång blott i
fiskerätt.
Att i nu förevarande lag är fråga om ersättning för äganderätt samt även
andra servituts- och nyttjanderätter än fiskerätt skulle emellertid enligt
förslaget antydas i lagens rubrik endast med ett »m. m.» och i lagtexten
blott därmed att, efter det ersättning för fiskerätt behandlats, ett tillägg
göres rörande »annan förmån» än rätt till fiske. Oegentligt synes också
vara att, medan det med rätta anges att förlusten av dylik annan förmån
beror på gränslagen, all ifrågavarande förlust av fiskerätt betecknas såsom
beroende på fiskerättslagen. Där äganderätten utsläckes till följd av gränslagen,
bör naturligtvis förlusten av den fiskerätt, som utgjorde en integrerande
del av äganderätten, också anses som en direkt följd av sistnämnda
lag och icke som beroende på den omständigheten att fiskerättslagen ej
förklarar fiskerätten skola bestå, oaktat äganderätten går förlorad.
Att, såsom i förslaget skett, beteckna ersättningen för vattenområden endast
som ersättning för fiskerätt och andra förmåner kan väl tänkas i någon
mån verka återhållande på anspråk på gottgörelse för fiktiva eller alltför
ovissa framtida värden samt anses innefatta en befogad antydan att vattenområdena
kunna vara rena impediment. Men denna avfattning skulle
också kunna medföra att man däri såge en anvisning att presumera, att
förlusten inskränkte sig till vad som kan hänföras till fisket, och alltså beträffande
övriga förluster ställa särskilda krav på bevisning. Värderingsnämnderna
skulle måhända anse sig befriade från att i dessa andra avseenden
söka själva utröna i vad mån obestyrkta krav vore befogade. Den
expropriationsrättsliga principen, att expropriaten äger fordra att utan hans
kostnad verkställes opartisk officiell värdering, synes dock böra såvitt möjligt
upprätthållas även här för att icke reglerna skola komma att gynna
dem bland de ersättningsberättigade, som äro ekonomiskt bättre situerade
och kunna bekosta egen utredning. Det synes därför angeläget att förlust
av fiskerätt och förlust av andra förmåner formellt ställas på samma plan,
när de äro följder av att äganderätten till själva området utsläckes.
52
Kungi. Maj:ts proposition nr 59.
Vill man icke beteckna de i lagen avhandlade frågorna såsom rörande ersättning
i vissa fall för vattenområden och fiskerätt — något som emellertid
vore fullt korrekt och skulle korrespondera med uttryckssättet i gränslagen
och i motiven —- torde dock i allt fall förevarande lags rubrik böra ändras
till bättre överensstämmelse med verkliga innebörden, exempelvis så att
lagen anges avse ersättning för förlust som uppstår till följd av gräns- och
fiskerättslagarna.
1 §.
Justitierådet Gei jer och regeringsrådet Quensel.
Det i förslaget först nämnda fallet av förlust för jordägare av hans fiskerätt
torde böra, med bibehållen plats i 1 §:s början, där samordnas med den
nu i andra stycket upptagna bestämmelsen. Sker så, kan fiskerättens stora
betydelse i detta sammanhang framhävas genom att man som exempel på
ifrågavarande förmåner nämner endast denna.
Beträffande ersättningens omfattning skulle förslagets formulering kunna
synas antyda olika principer, allteftersom frågan gäller fiskerätt eller annan
förmån. Vad angår fiskerätt skulle ersättningen avse den förlorade förmånens
värde jämte eljest, genom att fisket blivit fritt, uppkommen förlust,
medan förslaget beträffande andra förmåner talar blott om ersättning för
förmånen. I uttrycket »sådan ersättning» synes nämligen ordet »sådan» syfta
blott på att ersättningen skall utgå av statsmedel. Det ligger då nära till
hands att med ersättning för förmånen förstå blott vad i det föregående kallats
ersättning för värdet av förmånen. Något bärande skäl för en dylik skillnad
mellan olika slag av förmåner synes icke föreligga. I ena som i andra
fallet torde gottgörelsen böra omfatta såväl objektiva värdet av förmånen
som det särskilda ekonomiska värde, den därutöver representerade för sin
innehavare, och vad i övrigt i expropriationslagen betecknas som skada och
intrång utöver vad som ersättes genom löseskillingen. Uttrycket skada användes
i förslaget dels i 1 § såsom avseende vad som skall ersättas den, som
på grund av upplåtelse innehade rättighet, vilken gått förlorad, dels ock i
9 § såsom en sammanfattning av vad som enligt 1 § skall ersättas fastighetsägare.
Lämpligen synes beträffande alla i 1 § avsedda fall ersättningen kunna
anges skola avse förmånens värde jämte annan skada som tillskyndats vederbörande.
Sista stycket i 1 § torde avse icke blott personliga sekundära rättigheter
till vederbörande område, d. v. s. nyttjanderätter, utan även servitutsrätter.
Detta förhållande skulle komma till bättre uttryck än i förslaget, därest såsom
ersättningsberättigad angåves den, som vid tiden för den ifrågavarande
nya lagstiftningens ikraftträdande — den angivna dagen, den 1 januari 1950,
måste naturligtvis ändras — på grund av servituts- eller nyttjanderätt åtnjuter
förmån, vilken av skäl, som förut i paragrafen angivits, skulle gå förlorad
helt eller delvis.
Beträffande de fall, då den nya lagstiftningen medför blott intrång i fiskerätt
och icke helt utsläcker någon rätt, är att iakttaga att, om, i enlighet
Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
53
med vad lagrådet i det föregående anfört, allt vatten i Mälaren förblir enskilt
och frifisket således inskränkes till fiske med rörligt redskap i enskilt
vatten, detta fall bör upptagas i nu förevarande sammanhang.
Innehavare av fiskerätt av det slag, som avses i 31 § i den föreslagna fiskerättslagen,
bör tydligen njuta ersättning icke blott om rättigheten hänför sig
till enskilt vatten utan jämväl om den ej vidare skall få existera därför att
den hänför sig till allmänt vatten. Detta kan emellertid icke anses ha kommit
till uttryck i den föreslagna lagtexten, åtminstone icke med avseende å
de fall, då området ej heller enligt äldre lag tillhörde strandägaren.
Vi förorda i anslutning till vad sålunda anförts och med hänvisning till
vad lagrådet anfört vid förslaget till fiskerättslag att 1 § i nu förevarande lag
avfattas efter följande schema:
Först anges i ett stycke att, där vattenområde jämlikt gränslagen frångår
ägaren, han skall njuta ersättning av statsmedel för värdet av fiskerätt och
annan förmån, som han sålunda förlorar, så ock för annan skada som därigenom
tillskyndas honom.
I ett följande stycke förklaras ersättning av statsmedel för värdet av förlorad
förmån och för annan skada skola tillkomma även
a) jordägare, vilkens fiskerätt inskränkes därigenom att — jämlikt de
paragrafer, som i remitterade förslaget till fiskerättslag bära numren 14—
19, och den paragraf i samma lag som enligt lagrådets hemställan skulle
avse frifiske i Mälaren — annan än innehavaren av den enskilda fiskerätten
må bedriva fiske, som enligt äldre lag skulle vara strandägaren förbehållet;
b) den, som enligt särskilt stadgande, dom, urminnes hävd, skattläggning
eller på annan särskild grund innehar fiskerätt, vilken helt eller delvis blir
utan verkan till följd av vad i omförmälda lagar stadgas därom att enskild
fiskerätt ej gäller i allmänt vatten eller till följd av de stadganden i fiskerättslagen,
som i remitterade förslaget bära numren 14—25, ävensom nyssnämnda
stadgande om frifiske i Mälaren; samt
c) den som vid tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande på grund
av servituts- eller nyttjanderättsupplåtelse åtnjuter förmån, vilken helt eller
delvis går förlorad av skäl som förut i denna paragraf är sagt.
Vad angår inteckningshavares ställning hänvisas till det följande samt i
fråga om termen fritt fiskevatten till vad lagrådet anfört vid förslaget till
fiskerättslag.
Justitieråden Dahlman och Lech:
Då i ersättningslagen hänsyn bör tagas till de av lagrådet tidigare förordade
reglerna om fiskerätten i Mälaren, och då den av lagrådets övriga ledamöter
i övrigt föreslagna avfattningen av bestämmelserna i 1 § synes vara
tydligare och ur principiell synpunkt riktigare än de i förslaget upptagna
bestämmelserna, förena vi oss med lagrådets övriga ledamöter om den avfattning
av paragrafen, dessa ledamöter förordat.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
Lagrådet:
Lagrådet vill framhålla, att det kan vara svårt att överblicka, om alla
fall, då ersättning bör utgå, blivit upptagna i förslaget. Att nu giva en lagregel
av mera generell innebörd, som inbegrepe oförutsedda fall, skulle dock
måhända möta alltför stora betänkligheter ur praktiska synpunkter. Lagrådet
utgår emellertid ifrån att, om framdeles något med lagen icke avsett
fall träder i dagen, som finnes böra föranleda ersättning, frågan därom kan
på ett tillfredsställande sätt ordnas snabbt och enkelt.
2 §.
Lagrådet:
Lagrådet ifrågasätter, huruvida den för ersättningsanspråks framställande
föreslagna preklusionsbestämmelsen är lämplig. Till en början må framhållas
att tillsättandet av värderingsnämnderna och orterna för deras kanslier
måste effektivt kungöras även ute i bygderna och att därvid också
preklusionstiden och äventyret av dess försittande böra utsättas i kungörelsen.
Detta är av så stor vikt att en föreskrift i ämnet synes höra hemma i
själva lagen.
Men även om man genom ett dylikt kungörelseförfarande kan minska
risken för att många, för vilka ersättningen skulle vara av stor betydelse, ej
förstå att bevaka sin rätt, måste det föreslagna systemet kunna medföra
stora olägenheter. Meningen kan icke rimligen vara, att nämnden skall sitta
i en residensstad eller annan central ort inom ett stort distrikt och grunda
sina beslut på innehållet i ansökningshandlingar, utan nämnderna måste
naturligtvis, som vid andra liknande värderingar, i allmänhet besöka de särskilda
orterna. Tydligen avses ej heller att med nämndernas egentliga arbete
och besluten i ärendena skall anstå, tills preklusionstiden gått till ända.
Emellertid är klart att de sammanträden och syner, som nämnderna hålla
i orterna, till sin gestaltning och beträffande föremålet för undersökningarna
måste bli beroende av vilka ersättningskrav som rests. Om ansökningar
från samma ort inkomma vid olika tillfällen och med längre mellanrum,
skulle alltså följden härav kunna bli att vederbörande nämnd nödgades
hålla det ena sammanträdet efter det andra i denna ort. Det är också mycket
möjligt att nämnden vid sin prövning av viss ansökan icke får kännedom
om alla pretendenter å ersättning för den skada ansökningen avser.
Det kan sålunda inträffa att, efter det en persons ansökan bifallits, annan
inkommer med ansökan om ersättning för samma skada, för vilken gottgörelse
redan lämnats, under uppgift att han och icke den förre sökanden
är rätt ägare av fastigheten eller innehavare av sådan rätt därtill, som reducerar
fastighetsägarens skada och därför borde blivit men icke blev beaktad
i förra ärendet. Tydligen är då icke tillräckligt att hänvisa den nye sökanden
till att vända sig mot den förre.
Ur många synpunkter vore måhända lämpligast att ansöknings- och prövningsförfarandet
anordnas så, att vederbörande nämnd i tur och ordning
Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
55
besöker de ifrågakommande bygderna och håller sammanträden häradseller
sockenvis samt inom en av lagen bestämd, tillräcklig tid i förväg —
i orten och möjligen även över hela riket — kungör tid och plats för sammanträdet,
samt att de som vilja framställa ersättningsanspråk då få hos
nämnden göra detta vid äventyr att ha förlorat sin talan, vilket äventyr
skulle utsättas i kungörelsen. Det är troligt att med ett sådant system rättsförluster
lättare skulle kunna undvikas. Och förutom att man undginge
risken för misstag i avseende å vilka som äro rätta sakägare, skulle det
uppenbarligen vara av värde för ett rättvist och enhetligt bedömande att,
redan innan man skred till prövning av någon av ansökningarna från en
ort, kunna överblicka alla krav från samma ort. Klandrades nämndens beslut
av olika sökande, skulle då också mål från en och samma ort lättare
kunna behandlas i ett sammanhang av domstolarna.
Mot det här skisserade systemet kan synas tala att den långa preklusionstiden
av 5 år, som sålunda skulle för många orter förkortas, kan vara av
värde med hänsyn till att skadorna kanske först småningom träda i dagen
i hela sin vidd. Men om utväg ej finnes för den, som redan erhållit ersättning,
att efter ny ansökan få beloppet höjt, skulle ej heller den långa preklusionstiden
enligt det remitterade förslaget komma till nytta för andra än
dem, som dröjde med sina krav till slutet av tiden eller vilkas ansökningar
eljest av någon anledning upptoges till prövning först vid denna sena tidpunkt.
Möjlighet att, när nya omständigheter yppat sig, få tillägg till förut
utdömd ersättning, synes icke böra vara utesluten men torde kunna göras
beroende av att särskilda skäl föreligga och att ansökan sker inom viss i lagen
bestämd tid samt kan då förenas med det nu förordade systemet lika
väl som med det i remitterade förslaget upptagna utan att dock betaga det
förra av dessa det väsentliga i dess företräden.
Skulle förslagets system i förevarande hänseende bibehållas, synes den
angivna dagen, den 1 januari 1955, böra ändras med hänsyn till att lagen
icke kan träda i kraft så tidigt som från början varit avsett.
* §■
Lagrådet:
Här eller åtminstone i instruktion för nämnderna synes böra intagas en
föreskrift att ersättningen skall i nämnds beslut specificeras i den mån sådant
erfordras för bedömandet av fråga om nedsättning enligt 9 § eller för
att underlätta eventuell överprövning av nämndens beslut.
Vad i andra stycket stadgas synes böra omformuleras så, att nämnden
har att utdöma gottgörelse för utgifter, i den mån sådan gottgörelse begärts
och finnes skälig.
Lagrådet förordar också en omformulering av tredje stycket så, att möjlighet
att delgiva även annorledes än genom rekommenderat brev icke
uteslutes.
56 Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
5 och 6 §§.
Lagrådet:
Innehållet i dessa paragrafer torde böra byta plats. Därigenom skulle
också undvikas att ordet »ersättningssökande» i 7 § vid en mera ytlig läsning
missuppfattas.
9 §.
Lagrådet:
Den som har fordringsinteckning (eller panträtt enligt 11 kap. 2 § jordabalken)
skulle enligt förslaget icke ha någon självständig rätt till ersättning
utan blott njuta visst företräde till vad som utdöines såsom fastighetsägarens
ersättningsbelopp. Detta är visserligen ett ofta använt system, men det grundas
då på att inteckningshavarnas intressen bevakas ex officio. I förevarande
fall skulle dock ersättning till dem icke kunna utgå med högre belopp än
vad fastighetsägaren krävde i något hänseende, som är av betydelse för inteckningssäkerheten,
och således alls icke därest han underlät att fordra
ersättning i dylikt hänseende. Detta är en brist, som möjligen kunde avhjälpas
genom att inteckningshavare finge intaga sakägareställning i lika mån
som ägare samt servituts- och nyttjanderättshavare, åtminstone om man genomför
det av lagrådet under 2 § förordade systemet för preklusionstidens
bestämmande. Emellertid synes då också underlåtenhet från inteckningshavares
sida att bevaka sin rätt böra medföra att han går den förlustig även
i så måtto, att han ingen del får i ägarens ersättningsbelopp. Under sådant
förhållande är det möjligt att förslagets ståndpunkt faktiskt kan visa sig
förmånligare för inteckningshavarna i gemen. Lagrådet har därför och då
det för inteckningshavare, som vill fordra ersättning, knappast torde möta
svårighet att förmå fastighetsägaren att själv eller genom inteckningshavaren
såsom fullmäktig föra talan om ersättning, trott sig kunna stanna
vid ett påpekande av förslagets svaghet i förevarande punkt utan att påkalla
ändring i denna del.
Däremot synes erforderligt att, om ersättning till ägare av intecknad fastighet
skall nedsättas till fördelning som i 10 § sägs, detsamma stadgas om
ersättning till servituts- och nyttjanderättshavare med sämre rätt än inteckningshavarens.
Ä andra sidan torde från nedsättning alltid böra undantagas
sådana ersättningsbelopp, som icke avse minskning av intecknade fastighetens
värde. Detta synes lämpligen kunna utsägas, så att bestämmelsen om
diskretionär prövning av skadans betydelse och om inteckningshavarens
medgivande kommer att avse blott andra ersättningsbelopp.
il §.
Lagrådet:
Här eller i inteckningsförordningen torde böra upptagas en uttrycklig
förklaring att, när betalning utfallit å intecknings huvudstol, inteckningen
för motsvarande belopp skall vara utan verkan. 1
1 Lagrådets yttrande över de övriga till lagrådet remitterade lagförslagen återfinnes i propositionen
ang. lag om rätt till fiske m. m.
Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
57
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Drottningholms slott den 13 januari 1950.
När va rande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson,
Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 15 december
1949 avgiva utlåtande över bland annat de till lagrådet den 18 juni
1949 remitterade förslagen till
1) lag om gräns mot allmänt vattenområde; samt
2) lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m.
Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.
I det under 1) upptagna lagförslaget har vid remissen till lagrådet icke
utsatts någon dag för lagens ikraftträdande. Vad angår det under 2) upptagna
lagförslaget har tiden för ikraftträdandet angivits till den 1 januari
1950. Efter lagrådsbehandlingen har i båda lagförslagen upptagits att de
skola träda i kraft den 1 januari 1951.
Även i övrigt ha i förslagen vidtagits vissa jämkningar. Dessa torde jag
nu få behandla beträffande vartdera förslaget för sig.
Forslaget till lag cm gräns mot allmänt vattenområde.
Den gränsdragning mellan allmänt och enskilt vatten, som innefattades
i det remitterade förslaget, överensstämde i huvudsak med motsvarande
uppdelning i fritt och enskilt fiskevatten i det förslag till lag om rätt till
fiske, vilket efter föredragning av chefen för jordbruksdepartementet tidigare
hänskjutits till lagrådet. Olikhet rådde endast beträffande Mälaren,
där enligt gränslagsförslaget intet allmänt vatten skulle förekomma, medan
däremot enligt fiskelagsförslaget fritt fiskevatten skulle finnas i vissa större
fjärdar. Huvudreglerna för gränsdragningen hade, med något olika avfattning,
återgivits i båda förslagen. Vissa lokala undantagsstadganden — avseende
skärgårdsområden i Norrbottens och Kalmar län samt delar av Hjälmaren
och Storsjön i Jämtland -— hade däremot fullständigt upptagits en
-
58
Kungl. Maj. ts proposition nr 59.
dast i fiskelagsförslaget. Gränslagsförslagets ståndpunkt i denna del framgick
i stället av en hänvisning till fiskelagsförslaget.
Lagrådet, som i sak icke framställt erinran mot den föreslagna gränsdragningen,
har ansett att större klarhet och överskådligheit skulle vinnas, om
alla bestämmelser rörande vattenområdenas uppdelning i allmänna och enskilda
samlades i gränslagen, medan fiskerättslagens uppgift begränsades
till att angiva vilka regler som skulle gälla för rätten att fiska i vatten av
dessa båda olika slag. Jag har för min del ansett mig böra biträda denna
ståndpunkt, och enligt vad jag inhämtat är även chefen för jordbruksdepartementet
beredd att godtaga densamma.
En förutsättning för att en sådan ordning skall kunna genomföras är
tydligen att nyssnämnda olikhet mellan lagförslagen med avseende å Mälaren
kan utjämnas utan uppoffrande av beaktansvärda intressen. Såsom
lagrådet anfört kan detta också utan svårighet ske genom en jämkning i
fiskelagsförslaget. Chefen för jordbruksdepartementet kommer senare i dag
att hemställa om sådan jämkning. Vad nu förevarande lagförslag beträffar
erfordras följaktligen icke någon ändring i denna del.
I gränslagsförslaget har förutsatts att alla vattendrag och insjöar, för vilka
särskilda regler ej givits, i sin helhet äro att hänföra till enskilt vatten.
För utformningen av fiskelagen är det emellertid av värde att denna grundsats
kommer till uttryck i lagtexten, och jag har därför i gränslagen låtit
införa ett stadgande att i annat vattenområde än havet allmänt vatten finnes
allenast i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Någon
ändring i förslagets rubrik har jag däremot icke ansett påkallad.
I övrigt ha, för genomförande av den förändrade systematiken, förekommande
hänvisningar till fiskelagsförslaget utgått och de gränsdragningsregler
som åsyftades med hänvisningarna i stället upptagits i fullständigt skick
under två skilda paragrafer, betecknade såsom 3 och 5 §§. I samband därmed
har förslagets uppställning ändrats även på andra punkter.
Med anledning av vad som inom lagrådet anförts har för tydligare utmärkande
av sambandet mellan 1 § och de följande paragraferna, i anslutning
till uttryckssättet i 1 §, avfattningen av de särskilda gränsdragningsreglerna
jämkats så, att de angiva vilka vattenområden som skola
hänföras till fastigheterna. Dessutom har bland slutbestämmelserna upptagits
ett stadgande, enligt vilket den omständigheten att visst område redovisas
i bihang till fastighetsregister för stad eller samhälle icke skall
hindra att området anses ingå i fastigheterna.
Jag har icke ansett påkallat att —- på sätt en av lagrådsledamöterna hemställt
— redan i huvudtexten meddela föreskrifter om vilka rättsverkningar
som skola tillkomma den nya indelningen i allmänt och enskilt vatten.
I den mån någon tvekan i detta avseende skulle kunna tänkas uppkomma,
lär tillräcklig ledning kunna hämtas av slutbestämmelsernas innehåll.
I övrigt ha vissa redaktionella jämkningar vidtagits i huvudsaklig anslutning
till vad lagrådet förordat.
Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
59
Förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m.
De erinringar lagrådet framställt i fråga om 1 § ha föranlett omformulering
av denna paragraf i huvudsaklig överensstämmelse med lagrådets hemställan.
Med anledning av vad lagrådet anfört beträffande 2 § vill jag framhålla
att meddelanden om tillsättandet av värderingsnämnderna och om orterna
för deras kanslier uppenbarligen böra offentliggöras även ute i bygderna
och att därvid också bör lämnas uppgift angående preklusionstiden för
framställande av ersättningsanspråk och påföljden av dess försittande. Särskild
föreskrift synes emellertid ej erfordras i lagen.
På olika håll kan det måhända också visa sig lämpligt att fiskevärderingsnämnden
besöker de trakter, där mera omfattande förluster inträtt,
samt därvid på förhand kungör tid och plats för besöket med tillkännagivande
att de som vilja framställa ersättningsanspråk böra göra detta senast
vid sammanträdet i fråga. Därest en ersättningssökande ej efterkommer
en sådan anmaning, bör enligt min mening skälig hänsyn därtill tagas
vid prövning av fråga i vad mån han skall erhålla gottgörelse för utgifter
å ärendet. Däremot synes det icke tillrådligt att — på sätt lagrådet
ifrågasatt -— låta honom drabbas av en så allvarlig påföljd som förlust av
talerätt. Med denna ståndpunkt lär det icke vara påkallat att i lagen upptaga
bestämmelser om lokala sammanträden eller om vilka åtgärder fiskevärderingsnämnderna
eljest lämpligen böra vidtaga i syfte att mål från
en och samma ort såvitt möjligt bli behandlade i ett sammanhang. Erforderliga
föreskrifter i dessa ämnen kunna i stället meddelas i administrativ
ordning. Ej heller synes det behövas några bestämmelser beträffande frågan
huruvida den som redan erhållit ersättning bör kunna få beloppet höjt,
därest nya omständigheter yppa sig. Detta spörsmål torde få avgöras från
fall till fall på grundval av allmänna rättsregler och med beaktande av att
även tilläggsansökning måste göras inom den allmänna preklusionsfristen.
Slutpunkten för denna frist har i anslutning till ändringen av dagen för
lagens ikraftträdande framflyttats till den 1 januari 1956.
Vid 4 § har lagrådet beträffande första stycket ifrågasatt om icke däri
eller åtminstone i instruktion för nämnderna borde intagas föreskrifter om
att utdömd ersättning skulle på visst sätt specificeras. Enligt min mening
synes det lämpligast att dylika föreskrifter meddelas i administrativ ordning.
I andra och tredje styckena av samma paragraf ha vidtagits jämkningar
i enlighet med vad lagrådet föreslagit.
Även de erinringar lagrådet framställt med avseende k 5, 6, 9 och 11 §§ ha
beaktats.
Någon medelsanvisning för gäldande av nu ifrågavarande ersättningar
synes icke vara erforderlig förrän för budgetåret 1951/52. Därest fråga om
utbetalning skulle uppkomma dessförinnan, torde härför få anlitas det under
riksstatens IX huvudtitel upptagna förslagsanslaget till ersättning till strand
-
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
ägare för mistad fiskerätt m. m. Jag har förvissat mig om att chefen för
jordbruksdepartementet icke har något att erinra mot en dylik anordning.
Föredraganden hemställer, att de i enlighet med det anförda jämkade
förslagen till lag om gräns mot allmänt vattenområde och lag om ersättning
för mistad fiskerätt m. m. måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gösta Kahm.
Kungl. Maj:ts proposition nr 59. 61
Innehållsförteckning.
Sid.
Proposition .......................................................... 1
Propositionens huvudsakliga innehåll.................................... 2
Lagförslag
Lag om gräns mot allmänt vattenområde .............................. 3
Lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m............................. 6
Utdrag av statsrådsprotokollet för den 18 ]uni 1949 ...................... 9
Lagberedningens utlåtande den 18 maj 1949 ang. lagstiftning om gräns mot
allmänt vattenområde (= SOU 1949:23).............................. 11
Bilaga: Förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde............ 35
Inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag om ersättning för mistad
fiskerätt m. m..................................................... 37
Utdrag av lagrådets protokoll för den 15 dec. 1949 .................... 41
Förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde.................... 43
Förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m................. 51
Utdrag av statsrådsprotokollet för den 13 januari 1950 ang. lag om gräns
mot allmänt vattenområde, m. in.1 .................................. 57 1
1 Jfr särskild proposition samma dag ang. lag om rätt till fiske, m. m.
I
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
1
Nr 59.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
gräns mot allmänt vattenområde, m. m.; given Drottningholms
slott den 13 januari 1950.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till
1) lag om gräns mot allmänt vattenområde; samt
2) lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:
GUSTAF ADOLF.
Herman Zetterberg. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 59.
2
Kungl. Maj. ts proposition nr 59.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
För närvarande saknas lagbestämmelser om hur långt ut i havet och
större insjöar fastigheternas ägovälde sträcker sig, och man har vid bedömande
av hithörande frågor varit hänvisad att söka ledning närmast från
vissa delvis oklara och svårtolkade stadganden om gränserna för enskild
fiskerätt. I samband med utarbetande av förslag till ny lag om rätt till
fiske har det visat sig lämpligt att i särskild lag, avsedd att helt eller delvis
inflyta i en blivande ny jordabalk, uttryckligen reglera frågan i vad mån
rikets vattenområden skola anses ingå i fastigheterna eller utgöra »allmänt
vatten», som ej omfattas av enskild äganderätt.
Enligt förslaget till sådan lag skall vid öppen havsstrand det enskilda
vattnet i regel sträcka sig 300 meter ut från stranden. Öar och holmar med
mindre längd än 100 meter skola liksom hittills kunna ingå i fastigheterna
men skola ej ha något självständigt vattenområde. I vikar och skärgårdar
hänföres till fastigheterna vidare allt vatten som saknar bredare förbindelse
med öppna havet än en kilometer. Dessutom skola vissa andra, särskilt
uppräknade fjärdar i Norrbottens och Kalmar län vara enskilda.
I insjöar och vattendrag skall enligt förslaget allmänt vatten finnas endast
i de öppna delarna av Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland.
Mälaren blir sålunda i sin helhet att hänföra till enskilt vatten.
De föreslagna bestämmelserna ansluta väsentligen till gällande rättsuppfattning
men kunna på vissa ställen medföra en utvidgning av det enskilda
vattnet och på andra ställen en minskning därav. Om intrång sker i enskild
äganderätt, skall gottgörelse lämnas av statsmedel. Stadganden härom ha
upptagits i förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m. Enligt
detta förslag skall anspråk på ersättning framställas inom fem år hos särskilda
nämnder, kallade fiskevärderingsnämnder. Dessa nämnder skola även
pröva vissa fiskerättsliga ersättningsanspråk som kunna uppkomma i anledning
av den nya lagstiftning angående rätt till fiske, varom förslag framlägges
i särskild proposition.
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
3
Förslag
till
Lag
om gräns mot allmänt vattenområde.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Vattenområde i havet är alhnänt (allmänt vatten), där det ej ingår i fastigheterna
(enskilt vatten).
2 §.
Till fastigheterna hänföres i havet
1. allt vatten inom trehundra meter från fastlandet eller från ö eller
holme av minst etthundra meters längd ävensom, på de ställen där den stranden
följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, allt vatten
inom denna djupkurva;
2. allt vatten, som saknar förbindelse med öppna havet av större bredd
än en kilometer räknat från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra
meters längd, dock med den inskränkningen att ej på grund härav
skall till fastigheterna hänföras vatten vid ö eller holme vilken från fastlandet
helt skiljes av vatten med sådan förbindelse; samt
3. allt vatten, som har förbindelse med öppna havet allenast över vatten
som enligt 1 eller 2 tillhör fastigheterna. 3
3 §.
1 Norrbottens och Kalmar län hänföras till fastigheterna även följande
vattenområden i havet:
i Norrbottens lön vid Torne älvs mynning allt vatten innanför en linje
från gränsen mot Finland vid 65 grader 35 minuter nordlig bredd västerut
till 23 grader 40 minuter ostlig längd från Greenwich, därifrån norrut till
65 grader 45 minuter nordlig bredd och därifrån österut till Seskarö; samt
i Kalmar lön
allt vatten innanför en linje mellan de södra uddarna av Sladö Ask och
Äskeskär,
Idöfjärden och Björkskär sdjupet innanför en linje mellan de sydöstra
uddarna av Örskär, Idö Stångskär och Bussan,
allt vatten innanför linjen Ljungskärs sydspets—Vinö Brcdhäll—Boskärs
nordöstra udde—örsskärens östra uddar—Logen—Lilla (Södra) Ljusklabb
-—Soen,
4
Kungl. Maj:ts proposition, nr 59.
allt vatten innanför linjen Tjudö sydöstra udde—Träthällarnas huvudö—
Långgrunds norra udde—Slobbsudden—Runnö sydspets—Sandö örskärs
nordspets—Sandö nordspets—Taktö nordspets—Taktö ostspets—Eneskärs
yttre både—Eneskärs sydöstra udde—Vållöromps nordöstra udde, samt
allt vatten innanför linjen Stångskärs sydspets—Pata Enskärs nordöstra
udde—Pata Enskärs sydspets—Lilla Millgrund—Enskärskläppens ostspets—
Ryssby Enskärs ostspets—Långskärs sydöstra udde—Stånggrund—sydöstra
udden av Ryggås—Stora Rocknekalvens ostspets—Skäggenäslandets nordspets.
4 §•
I annat vattenområde än havet finnes allmänt vatten allenast i Vänern,
Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Angående dessa sjöar äge vad
i 1 och 2 §§ är stadgat motsvarande tillämpning.
5 §.
I Hjälmaren och Storsjön hänföras till fastigheterna även följande vattenområden:
i
Hjälmaren allt det vatten som begränsas i norr av skärgården mellan
Vraklandet och Vinöns nordvästra udde samt i öster av Vinön och linjen
Vinöns sydvästra udde—Fåran—Ramberget—Djursnäsudde; och
i Storsjön allt det vatten som mot Stor sjöflaket begränsas av räta linjer
Andersons nordvästra udde—Norderöns nordspets—Värköns nordspets—sydöstra
udden av Hammarnäslandet.
6 §•
Finnes allmänt vatten vid ö eller holme, vilken utgör fastighet eller del
därav, skall gränsen mot det allmänna vattnet anses följa strandlinjen bestämd
på sätt nedan sägs.
7 §•
Strandlinjer och vattendjup skola vid tillämpningen av denna lag bestämmas
efter förhållandena vid följande vattenstånd:
i havet normalt medelvattenstånd;
i Vänern 3,60 meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp;
i Vättern 2,97 meter över västra slusströskeln vid Motala;
i Hjälmaren 2,77 meter över södra slusströskeln vid Notholmen; samt
i Storsjön 292,45 meter över nollplanet i det höj dsystem, som ligger till
grund för sjöns reglering.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951.
Vid tillämpning av denna lag skall den omständigheten att visst område
redovisas i bihang till fastighetsregister för stad eller samhälle icke utgöra
hinder mot att området anses ingå i fastigheterna.
Har vattenområde delats före den 1 januari 1951 och kommer enligt denna
lag att till skifteslaget hänföras ytterligare vattenområde, skall detta anses
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
5
delat mellan de ägolotter, som ligga vid stranden, efter de i 12 kap. 4 §
jordabalken angivna grunderna; skedde den tidigare delningen efter väsentligen
annan grund, skall dock det nytillkomna vattenområdet anses delat mellan
de ägolotter, vilkas vattenområden gränsa däremot, så att till varje ägolott
hör den del därav, som är närmast ägolottens vattenområde. Utan hinder
av vad nu stadgats skall vid gränsbestämning företagas den jämkning,
som prövas erforderlig för att erhålla lämplig sträckning å gräns eller för
att förhindra att ägolott avskäres från allmänt vattenområde.
Om ersättning av statsmedel med anledning av att vattenområde, som
jämlikt dom eller annan särskild rättsgrund tillkommit fastigheterna eller
eljest enligt äldre rätt ansetts tillhöra dessa, till följd av nya lagen frångår
fastigheterna, är särskilt stadgat.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
Förslag
till
Lag
om ersättning för mistad fiskerätt ris. m.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Där vattenområde jämlikt lagen om gräns mot allmänt vattenområde frångår
ägaren, njute han ersättning av statsmedel för värdet av fiskerätt och
annan förmån, som han sålunda förlorar, så ock för annan skada som därigenom
tillskyndas honom.
Ersättning av statsmedel för värdet av förlorad förmån och för annan
skada tillkomme ock
a) jordägare, vilkens fiskerätt inskränkes därigenom att jämlikt 6—13 §§
eller 18 § lagen om rätt till fiske annan än innehavaren av den enskilda
fiskerätten må bedriva fiske, som enligt äldre lag var förbehållet strandägaren,
b) den som enligt urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan
särskild grund innehar fiskerätt, vilken helt eller delvis blir utan verkan
till följd av att enligt lagen om gräns mot allmänt vattenområde och lagen
om rätt till fiske enskild fiskerätt ej gäller i allmänt vatten eller till följd av
stadgandena i 6—20 §§ sistnämnda lag, samt
c) den som den 1 januari 1951 på grund av servituts- eller ny ttj ander ättsupplåtelse
åtnjuter förmån, vilken helt eller delvis går förlorad av skäl som
förut i denna paragraf är sagt.
2 §•
Fråga om ersättning som sägs i 1 § skall upptagas av särskild nämnd
(fiskevärderingsnämnd), inrättad för län eller annat område som Konungen
bestämmer.
Anspråk på ersättning skall vid påföljd av talans förlust framställas hos
nämnden före den 1 januari 1956. 3
3 §•
Fiskevärderingsnämnd skall bestå av tre ledamöter. En av ledamöterna,
vilken tillika skall vara ordförande, utses av Konungen. De båda övriga
ledamöterna utses på sätt Konungen bestämmer. För varje ledamot skall
finnas en i enahanda ordning som denne utsedd suppleant. Angående omröstning
i nämnden skall gälla vad i lag finnes stadgat rörande omröstning
i tvistemål vid rådhusrätt.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
4 §•
Innan fiskevärderingsnämnd avgör ärende angående ersättning, skola sökanden
och kronan erhålla tillfälle att framlägga sina synpunkter vid sammanträde
inför nämnden. Framställning må dock avslås utan att hava handlagts
vid sådant sammanträde, om den uppenbarligen icke förtjänar avseende.
Nämnden må tillerkänna sökanden gottgörelse av statsmedel för utgifter
å ärendet i den mån sådan gottgörelse begärts och finnes skälig.
Utskrift av nämndens beslut skall tillställas sökanden.
o §•
Ersättning till ledamot i fiskevärderingsnämnd skall utgå enligt grunder
som Konungen fastställer och gäldas av statsmedel.
6 §•
Närmare bestämmelser angående fiskevärderingsnämndernas verksamhet
meddelas av Konungen.
7 §•
Ersättningssökande som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut
äger draga frågan under domstols prövning, såframt han väcker talan mot
kronan inom tre månader från det nämndens beslut delgavs honom. Erinran
härom skall intagas i beslutet.
8 §•
Kronans talan i ersättningsfrågor enligt denna lag bevakas av kammarkollegiet.
9 §•
Besväras fastighet av sökt eller beviljad inteckning för fordran, skall
ersättning som enligt 1 § tillerkännes ägaren för minskning i fastighetens
värde nedsättas hos länsstyrelsen. Utbetalning till ägaren må dock äga rum,
där skadan prövas vara väsentligen utan betydelse för inteckningshavarens
säkerhet eller det visas, att denne lämnat sitt medgivande till utbetalningen.
Vad i första stycket stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande
ersättning till innehavare av servituts- eller nyttjanderätt med sämre
förmånsrätt än fordringsinteckning.
I samband med att ersättningen bestämmes skall givas tillkänna, huruvida
nedsättning skall ske.
10 §.
Har ersättningsbelopp nedsatts, utsätter länsstyrelsen så snart ske kan
sammanträde för förhandling om rättsägares anspråk och beloppets fördelning.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
Kallelse till sammanträdet skall genom länsstyrelsens försorg minst fjorton
dagar förnt med posten sändas till ägaren och kända inteckningshavare.
Är inteckningshavare okänd, skall länsstyrelsen föranstalta att kungörelse
om sammanträdet inom samma tid införes i allmänna tidningarna och tidning
inom orten. I övrigt skall med avseende på fördelningen vad i utsökningslagen
stadgas om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast
egendom äga motsvarande tillämpning.
De kostnader, som äro förenade med fördelningen, skola gäldas av statsmedel.
11 §•
Därest vid fördelning, som länsstyrelsen verkställt, betalning utfallit å
intecknings huvudstol, vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan.
I sådant fall åligger det länsstyrelsen att, sedan fördelningen blivit godkänd
eller vunnit laga kraft, ofördröj ligen göra anmälan om betalningen till
inskrivningsdomaren och tillika insända fördelningslängden. Inskrivningsdomaren
har att å nästa inskrivningsdag göra anteckning om förhållandet i
fastighets- eller inteckningsboken.
12 §.
Vad i denna lag stadgas om inteckningshavare skall även gälla den som
för ogulden köpeskilling äger fordran med förmånsrätt enligt 11 kap. 2 §
jordabalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951.
Kungl. Maj tis proposition nr 59.
9
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 18 juni 1949.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Quensel, Danielson,
Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående lagstiftning
om gräns mot allmänt vattenområde m. m. samt anför därvid följande.
Lagberedningen har i sitt förslag till jordabalk I (SOU 1947:38) upptagit
bestämmelser om fastigheternas utsträckning i havet och vissa större insjöar.
Sedermera har fiskerätt skommittén i ett den 31 juli 1947 avgivet betänkande
med förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande författningar (SOU
1947: 47) utarbetat förslag till gränsdragning mellan fritt och enskilt fiskevatten.
Beredningens och kommitténs förslag ha i dessa delar utarbetats i
samråd och innefatta en i huvudsak överensstämmande gränsreglering. I
avbidan på jordaballcsförslagets slutliga prövning har kommittén — för att
undvika att skiljaktighet mellan äganderättsgräns och fiskerättsgräns bestode
under tiden till dess förslaget till jordabalk kunde upphöjas till lag
— i sitt betänkande upptagit nyssnämnda av lagberedningen föreslagna
stadganden i ett särskilt lagförslag om gräns mot allmänt vattenområde.
I den mån genom den sålunda föreslagna lagstiftningen intrång skedde
i enskild fiskerätt, jakträtt eller annan förmån, skulle ersättning utgå av
statsmedel. Prövningen av ersättningsanspråken skulle anförtros åt särskilda
nämnder kallade fiskevärderingsnämnder. Bestämmelser härom upptog©s
i ett förslag till lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m.
Sedan yttranden över fiskerättskommitténs förslag inhämtats, har på föredragning
av chefen för jordbruksdepartementet den 25 februari 1949 till
lagrådet remitterats förslag till lag om rätt till fiske och lag om ersättning
för mistad fiskerätt. Frågan om gräns mot allmänt vattenområde och därmed
sammanhängande ersättningsspörsmål upptogs däremot icke i detta
sammanhang. Denna fråga borde, enligt vad chefen för jordbruksdepartementet
uttalade, göras till föremål för ytterligare utredning.
En sådan utredning har därefter på anmodan av mig verkställts av lagberedningen,
som med skrivelse den 18 maj 1949 överlämnat ett överarbetat
förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde (SOU 1949:23).
Denna skrivelse torde jämte lagförslaget få såsom bilaga (Bilaga A) fogas
vid protokollet. Nämnda lag är avsedd att träda i kraft vid samma tidpunkt
som den föreslagna lagen om rätt till fiske.
10
Kungl. Maj :ts proposition nr 59.
Enligt vad beredningen uttalar bör ersättning för förlust av vattenområde
enligt den föreslagna lagen utgå av statsmedel enligt bestämmelser i särskdd
lag. Prövningen av dylika ersättningsfrågor bör enligt min mening
lämpligen anförtros åt samma nämnder som föreslagits skola avgöra liknande
frågor beträffande förlust av fiskerätt. Erforderliga lagbestämmelser torde
böra upptagas i samma lag som reglerar frågan om ersättning för mistad
fiskerätt. I enlighet härmed har, såsom bilaga (Bilaga B) till detta protokoll
utvisar, det till lagrådet tidigare remitterade förslaget till lag om ersättning
för mistad fiskerätt omarbetats till att omfatta jämväl dylika bestämmelser.
\ad angår jakträtten kring vissa mindre holmar belägna inom allmänt
vattenområde kunna, såsom lagberedningen antytt, särskilda bestämmelser
befinnas påkallade. Denna fråga väntas inom kort bliva upptagen till behandling
inom jordbruksdepartementet. Därigenom torde i åtskilliga fall
kunna undvikas att genom den nya gränsdragningen intrång sker i tidigare
förefintlig enskild jakträtt.
I samband med ersättningsfrågorna har lagberedningen även berört det
al att vid stranden av en småholme finnes brygga eller annan byggnad,
vilken enligt den nya gränsdragningen kommer att skjuta in på allmänt
vattenområde. Skulle i något enstaka undantagsfall strandägaren icke redan
enhgt 1 kap. 3 § vattenlagen vara berättigad att bibehålla byggnaden, torde
på sätt lagberedningen förordat — kunna övervägas huruvida det icke
efter särskild prövning bör kunna tillförsäkras honom rätt att ändock ha
by§8naden kvar. Eftersom dylika fall endast ytterst sällan torde uppkomma,
synes särskild reglering härav ej nu vara påkallad.
Frågan om möjlighet att genom lantmäteriförrättning bestämma gräns
mot allmänt vattenområde torde få övervägas i annat sammanhang.
I enlighet med vad sålunda anförts föreligga nu såsom bilagor till detta
protokoll
1) ett av lagberedningen utarbetat förslag till lag om gräns mot allmänt
vattenområde; samt
2) ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag om ersättning
för mistad fiskerätt m. m.
Föredraganden hemställer att för det i § 87 regeringsformen omförmälda
andamålet Kungl. Maj:t måtte genom utdrag av protokollet dels inhämta
lagrådets utlåtande över det under 1) upptagna lagförslaget, dels — med
återkallande av Sitt förordnande den 25 februari 1949 om inhämtande av
lagrådets utlåtande över förslag till lag om ersättning för mistad fiskerätt
inhämta lagrådets utlåtande över det under 2) upptagna lagförslaget.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen,
Ur protokollet:
Lars Nordvall.
Kungl. Maj. ts proposition nr 59.
11
Bilaga A.
Lagberedningens utlåtande den 18 mai
1949 ang. lagstiftning om gräns mot allmänt
vattenområde ( = SOU 1949: 23).
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.
I lagberedningens den 12 juni 1947 avlämnade betänkande med förslag
till jordabalk I1 ha upptagits bestämmelser om fastigheternas utsträckning
i havet samt i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Sedermera
har fiskerättskommittén den 31 juli 1947 avgivit betänkande med
förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande författningar.2 Förslaget
till fiskelag innehåller bland annat bestämmelser om gränsdragningen
mellan fritt och enskilt fiskevatten. Beredningens och fiskerättskommitténs
förslag hade i nämnda delar utarbetats i samråd och innefattade
en reglering som i huvudsak var överensstämmande.
Fiskerättskommittén har i sitt betänkande tillika föreslagit, att i avbidan
på jordabalksförslagets slutliga prövning därur utbrytas bestämmelserna
om fastighets gräns mot allmänt vattenområde i havet och i de stora sjöarna
och att dessa bestämmelser såsom ett provisorium framläggas i en
särskild lag samtidigt med de av kommittén föreslagna nya reglerna om
gränsen mellan enskilt och fritt fiskevatten. Betänkandet innehåller ock
förslag till sådan lag, benämnd lag om gräns mot allmänt vattenområde.
Sedan yttranden inhämtats över fiskerättskommitténs betänkande, har
Kungl. Maj :t den 25 februari 1949 beslutat inhämta lagrådets utlåtande över
förslag till lag om rätt till fiske med flera lagar, vilka förslag utarbetats på
grundval av fiskerättskommitténs förslag. Något lagförslag angående gräns
mot allmänt vattenområde har dock icke remitterats till lagrådet, enär frågan
om äganderätten till vattenområde ansetts kräva ytterligare övervägande.
Efter anmodan av Herr Statsrådet får beredningen härmed vördsamt avgiva
utlåtande över det av fiskerättskommittén framlagda förslaget till lag
om gräns mot allmänt vattenområde.
Lagberedningens och fiskerättskommitténs förslag.
I fråga om gällande rätt samt innebörden av beredningens förslag rörande
avgränsningen av fastigheternas ägovälden i havet och de stora sjöarna
får beredningen hänvisa till jordabalksförslaget t kap. 3 och 4 §8 samt motiven
s. 43—55.
1 SOU 1947:30.
2 SOU 1947: 47.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
Fiskerättskommitténs förslag till lag om gräns mot allmänt -vattenområde
upptar i 1 och 2 §§ i sak samma bestämmelser som jordabalksförslaget. De
allmänna reglerna för fastigheternas utsträckning i havet angivas i 1 § första
stycket. Dessa regler innebära följande.
Till fastighet skall i havet hänföras allt vatten inom trehundra meter
från stranden av fastland, ö eller holme av minst etthundra meters längd
ävensom, på de ställen där den stranden följande kurvan för högst tre
meters djup når längre ut, allt vatten inom denna djupkurva. Denna regel
— strandvattenregeln —- ersätter den nu i rättstillämpningen antagna regeln
att strandägarnas vattenområde sträcker sig till och med etthundraåttio
meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager,
en regel som i fråga om fiskerätten finnes uttryckt i 2 § av 1896 års lag om
rätt till fiske.
Den nuvarande regeln, att vattenområde i saltsjön inomskärs tillhör dem
som äga stränder och holmar omkring vattenområdet, den s. k. inomskärsregeln,
ersättes med bestämmelse att till fastighet — utöver vad ovan sagts
— hänföres allt vatten, som saknar förbindelse med öppna havet av större
bredd än en kilometer, räknat från stranden av fastland, ö eller holme av
minst etthundra meters längd, och som från fastlandet skiljes allenast av
sådant slutet vattenområde. Denna regel — den s. k. kilometerregeln -—- innebär,
annorlunda uttryckt, att de vatten i sin helhet äro enskilda, till vilka
man ej kan komma in från öppna havet utan att passera vatten så trånga,
att bredden ej uppgår till mer än en kilometer, räknat från stranden av
fastlandet eller av ö eller holme om minst etthundra meters längd. Kilometerregeln
äger icke tillämpning på vatten vid friliggande öar och ögrupper,
t. ex. Gotland och Öland.
Slutligen stadgas, att till fastighet hänföres jämväl annat vatten, såvida
det helt omgives av vatten som förut sagts. Härigenom förhindras, att med
tillämpning av strandvattenregeln och kilometerregeln skulle uppkomma
smärre isolerade allmänna vattenområden.
Vid tillämpning av vad sålunda stadgats skola enligt 1 § andra stycket
vattendjup och strandlinjer bestämmas efter normalt medelvattenstånd.
I 2 § föreskrives, att vad i 1 § första stycket stadgats om fastighets utsträckning
i havet skall äga motsvarande tillämpning i Vänern, Vättern,
Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Vattendjup och strandlinjer skola därvid
räknas efter vissa i lagen särskilt angivna vattenstånd.
Enligt 3 § skall bestämning genom lantmäteriförrättning av fastighets
gräns mot vatten som ej är att hänföra till fastighet (allmänt vattenområde)
vara utan verkan, i den mån genom ny förrättning eller på annat sätt
visas, att gränsen löper annorledes än förut i lagen sagts. Genom att sålunda
uttryckligen begränsa de rättsliga verkningarna av gränsbestämning mot
allmänt vattenområde har fiskerättskommittén velat undanröja det hinder
som ansetts föreligga mot att låta gränsbestämningen ske med tillämpning
av 7 kap. jorddelningslagen.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
Enligt fiskerättskommitténs förslag till fiskelag bestämdes gränsen för
enskilt fiskevatten i havet efter samma regler som upptagits i förslaget till
lag om gräns mot allmänt vattenområde. Även för Vänern, Vättern, Hjälmaren
och Storsjön i Jämtland skulle i princip motsvarande regler gälla.
Därutöver skulle emellertid vissa öppna vattenområden i västra delen av
Södra Hjälmaren och i södra delen av Storsjön hänföras till enskilt fiskevatten.
Angående innehållet i övrigt av förslaget till fiskelag må nämnas, att i
8 § stadgades att fisket i enskilt fiskevatten skulle, i den mån ej annat lagligen
gällde, tillkomma den som ägde vattenområdet. I den enskilda fiskerätten
skulle emellertid gälla åtskilliga undantag med avseende på olika slag
av fiske, vilka undantag i de flesta fall lokalt begränsats. Enligt 27 § skulle,
där genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, avtal, dom eller
skattläggning eller på annat lagligt sätt vore annorledes än förut i lagen
sagts bestämt om rätt till fiske i enskilt fiskevatten, detta gälla. Sådan särskild
rättighet skulle dock icke äga giltighet mot den rätt till fiske efter
strömming och skarpsill, som på grund av vissa stadganden i lagen tillkomme
varje svensk medborgare. I fritt fiskevatten skulle särskild rättighet till
fiske ej gälla; dock att vad i lagen stadgades om rätt för fiskerättsägare att
från enskilt fiskevatten utsträcka redskap skulle äga motsvarande tillämpning
på innehavare av särskild fiskerättighet, i den mån denna ej vore snävare
begränsad.
I motiveringen till 8 § av förslaget till fiskelag anförde fiskerättskommittén
följande.
Ägogräns i vatten bestämmes i tveksamma fall efter regeln att varje skifteslag
(by eller annat s. k. ursprungligt skifteslag) äger det vattenområde
som "är dess strand närmast. På grund av den samtidigt föreslagna lagen om
gräns mot allmänt vattenområde kan det inträffa, att frivattensgränsen förskjutes
utåt, så att det enskilda vattenområdet ökas. Enligt gällande rättsuppfattning
kan gräns mot allmänt vattenområde ej med laga verkan bestämmas,
och skifteslagets rätt lärer därför ej vara begränsad till dess hittillsvarande
vattenområde utan automatiskt växa ut till den nya frivattensgränsen.
Någon tvekan om vilket skifteslag det nytillkommande vattenområdet
skall tillfalla torde därför ej kunna uppstå.
Om skifteslagets hittillsvarande vattenområde är delat mellan de särskilda
fastigheterna, måste enligt kommitténs mening denna delning vara bestämmande
även för delningen av det nytillkommande vattenområdet. Har,
såsom ofta torde vara fallet, delningen skett sålunda att varje hemman äger
det vattenområde som är dess strand närmast, bör alltså denna princip äga
tillämpning även längre ut. Har delningen skett efter annan grund, synes
det naturligast, att det nytillkommande vattnet anses tillhöra den fastighet,
vars hittillsvarande vattenområde ligger närmast innanför. — Något vederlag
till övriga delägare i skifteslaget vare sig i mark eller penningar synes
därvid knappast kunna komma i fråga.
Att med tillämpning av bestämmelserna i 1 kap. 2 § 3 jorddelningslagen
låta det nytillkommande vattnet bilda ett eget skifteslag vore uppenbarligen
synnerligen opraktiskt. Det nytillkommande vattenområdet torde oftast
komma att bestå av en oregelbundet formad, högst några tiotal meter bred
remsa, belägen omkring 300 meter från stranden, och dess värde lärer —
14
Kungl. Maj. ts proposition nr 59.
med eller utan fiskerätt — i det övervägande antalet fall bli så ringa, att
ett krav på särskilt skifte därå måste framstå såsom meningslöst och formalistiskt.
I betraktande av vad tidigare anförts om frivattensgränsens rörlighet
är emellertid enligt kommitténs uppfattning det anförda lagrummet
här ej tillämpligt. Godtas ej denna uppfattning, torde av praktiska skäl
böra övervägas att stadga en kort frist, förslagsvis två år från lagens ikraftträdande,
inom vilken delägare skulle ha att begära laga skifte, vid äventyr
att det nytillkommande vattenområdet eljest ansåges delat efter de grunder
som nyss sagts.
Vad nu sagts om äganderätten gäller även beträffande fiskerätten. Om sålunda
vattenområdet är delat med stranden men — såsom oftast händer —
fisket därå är samfällt för alla delägarna, skall även det nya vattenområdet
anses delat och fisket tillhöra delägarna samfällt.
Då vattenområde eller fiskevatten är delat och på grund av de nya reglerna
frivattensgränsen flyttas inåt, kominer på motsvarande sätt minskningen
att drabba de särskilda fastigheterna och ej skifteslaget såsom sådant;
eventuell skadeersättning bör i enlighet därmed tillfalla den drabbade fastigheten.
Både då det enskilda vattnet växer och framför allt i det motsatta fallet,
då det krymper, kan det stundom inträffa att visst vattenområde eller fiskevatten
får en för sitt ändamål olämplig form. Genom omskifte eller ägoutbyte
kan en bättre indelning vinnas.
På grund av den föreslagna lagen om gräns mot allmänt vattenområde
kommer nästan alltid överensstämmelse att råda mellan yttergränsen för
den enskilda äganderätten och för den enskilda fiskerätten. Ingenstädes
kommer äganderätten att nå längre ut än fiskerätten. Endast på två ställen
kommer det enskilda fiskevattnet att sträcka sig utanför gränsen för enskilt
vattenområde, nämligen i västra delen av Södra Hjälmaren och i Storsjöns
södra del. Vad Hjälmaren angår äro fiskevattnen i nu förevarande
trakt redan delade. Också i Storsjön torde i ifrågavarande vatten åtminstone
vikarna i viss utsträckning vara delade genom laga förrättning. I den mån
delning ej skett, torde uppdelningen av fiskevattnet böra ske enligt motsvarande
regler som gälla för delning av fiskevatten, belägna innanför gränsen
mot allmänt vattenområde. Kommittén har ej funnit nödigt att för dessa
delar av Hjälmaren och Storsjön föreslå någon särskild bestämmelse om
vem fiskerätten skall tillkomma.
I fiskerättskommitténs betänkande framlades jämväl förslag till lag om
ersättning för mistad fiskerätt m. m. I detta förslag upptogs — förutom bestämmelser
om ersättning av statsmedel för förlust av fiskerätt till följd
av fiskelagen — ett stadgande att ersättning av statsmedel ock skulle utgå
för annan förmån än rätt till fiske, vilken kunde ha frånhänts ägare av
viss fastighet till följd av att, jämlikt 1 eller 2 § lagen om gräns mot allmänt
vattenområde, till fastigheten hänfördes mindre vattenområde än som
tillhört denna enligt äldre rätt.
Yttranden över fiskerättskommitténs förslag.
Över fiskerättskommitténs betänkande ha efter remiss yttranden avgivits
av Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för övre Norrland, statskontoret, kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen,
lantbruksstvrelsen, samtliga länsstyrelser och hushållnings
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
15
sällskap, sjökarteverket, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut,
lastighetsbildningssakkunniga, Sveriges lantbruksförbund förening u. p. a.,
Riksförbundet landsbygdens folk, fiskerinämnden för Vänern, Föreningen
Sveriges länsfiskeritjänstemän, Föreningen statens fiskeritjänstemän, Svenska
ostkustfiskarenas centralförbund, Svenska sydkustfiskarenas centralförbund,
Svenska västkustfiskarnas centralförbund, Blekinge läns havsfiskeförening,
Malmöhus läns havsfiskeförening u. p. a., Sveriges ålfiskares andelsförening
u. p. a., Gotlands ålfiskareförbund förening u. p. a., Malmöhus
läns ålfiskares andelsförening u. p. a., Svenska insjöfiskares centralförbund,
Svenska insjöfiskarenas försäljningsförening u. p. a., Svenska fiskevårdsförbundet,
Södra Sveriges fiskeriförening u. p. a., Sveriges sportfiskares
riksförbund och Kalmar läns fiskevattensägareförbund. Vid yttrandena ha i
åtskilliga fall fogats yttranden av tjänstemän, organisationer eller enskilda.
Yttranden ha vidare avgivits av Svenska jägareförbundet och Svenska naturskyddsföreningen.
Skrivelser i anledning av betänkandet ha även inkommit
från enskilda fiskare och strandägare.
I åtskilliga av yttrandena har förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde
ej särskilt berörts. För innehållet i yttrandena i vad de behandla
nämnda förslag må här lämnas följande redogörelse.
Förslaget har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Endast från kammarkollegiet har invändning framförts mot att samtidigt
med frifiskegränsen i lag regleras fastigheternas gräns mot allmänt vattenområde.
Kollegiet har härom anfört följande.
Ett förhastat genomförande av jordabalksförslagets regler, som i denna
del icke torde bliva oomstridda, synes medföra fara för en rättslig reglering,
som icke kommer att visa sig lämplig eller hållbar. Behovet av nya
rättsregler om äganderätt till vatten och grund med anledning av en nyreglering
av rätten till fiske synes ej ovillkorligt. Enligt gällande svensk
rätt förekommer det i ej ringa omfattning att rätten till grunden tillhör
en och rätten till fiske en annan, ej blott så att fisket kan vara samfällt, medan
grunden är delad, utan även så att fisket blivit skilt från rätten till
grunden. Några nämnvärda olägenheter bär detta ej medfört.
Uttryckliga regler om rätten till vatten och grund finnas ej, utan den nuvarande
rättstillämpningen stödes på reglerna i fiskerättslagen. Att förutsätta
att rättspraxis i fråga om fastighets rätt till vattenområde ej skulle
påverkas av nya regler om fiskerätten synes innebära ett underkännande av
de faktorer, som bestämt det nuvarande rättsläget. Det synes snarare antagligt,
att även de nya reglerna skola analogivis användas för bestämning av
fastighets område t. ex. i fråga om rätten till jakt, vilken näst fiskerätten
synes vara den i allmänhet viktigaste och som lättast kan ge anledning till
ivistighetcr. Att de nya reglerna för den enskilda fiskerättens utsträckning
skulle gjort regler om fastighets utsträckning i havet oundgängliga, synes
följaktligen överdrivet, ehuru sådana regler naturligtvis äro önskvärda.
Anledningen till att lagen ansetts böra forceras fram synes dock närmast
vara en önskan att ordna frågan om ersättning för förlust av fiskerätt och
landgrund samtidigt. Detta torde ej vara tillräckligt vägande skäl för en
forcering av en så viktig fråga.
Beträffande de föreslagna principerna för bestämmande av fastigheternas
gräns mot allmänt vattenområde har kammarkollegiet hävdat, att i de forna
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
dansk-norska landskapen Blekinge, Skåne, Halland och Bohuslän strandäganderätten
borde inskränkas, och har härom yttrat följande.
Sedvänjorna i fråga om rätten till fiske sammanhänga intimt med rättsuppfattningen
i fråga om rätten till landgrundet. Där fisket är öppet för envar
intill stranden, synes ej heller någon rätt till landgrundet finnas. I de
skärgårdar, där strandägarens fiskerätt är begränsad på samma sätt som
vid öppna havet, synes även äganderätten till landgrundet vara på samma
sätt begränsad. Denna begränsning av rätten till landgrundet synes också
kunna stödjas på historiska och geografiska skäl.
Enligt dansk rätt sträckte sig den enskilda äganderätten ej till havet och
havsbottnen utan strandägarens rätt upphörde vid den normala vattenståndslinjen.
Därutanför var området, inbegripet den s. k. forstranden, statsterritorium
och endast underkastat kronans höghetsrätt. En sådan rättsåskådning
torde höra hemma vid öppna havskuster, där strandägaren har svårigheter
att hävda ett särskilt besittningsförhållande till det närmast stranden
belägna vattenområdet. Motsvarande rättsuppfattning i fråga om fiske och
landgrund synes ha hållit sig kvar i Skåne, Halland utom norra delen och
vissa delar av Blekinge, där de geografiska förutsättningarna för densamma
finnas.
Enligt norsk rätt synes strandägarnas rätt ha sträckt sig till marbacken,
vilket enligt populär tolkning lär innebära den sluttning, där man från grunt
vatten kommer på djupt vatten. I norsk doktrin synes regeln ha tolkats så,
att marbacken begynner där, varest bottnen sluttar ned under två meters
djup, räknat från lågt vattenstånd. Regeln synes gälla överallt såväl vid
öppen havskust som i skärgård och fjordar. De geografiska förutsättningarna
för regeln synas vara att vattendjupet är stort intill stranden och att de
inomskärs belägna vattenområdena äro relativt små och i allmänhet ej avskilda
från havet genom större öar och skärgårdar utan tydligt behålla sin
karaktär av havsområde. De norska reglerna ha levat kvar i Bohuslän. De
synas också passa väl därstädes.
Kollegiet har för sin del ansett, att strandäganderätten borde i Blekinge
väster om Torhamns udde överallt begränsas till samma vattenområden,
där fiskerätt komme att vara strandägaren förbehållen. Vid Skånes och
Hallands kuster syntes strandäganderätten kunna begränsas av havsstranden
vid medelvattenstånd. För Bohuslän syntes däremot samma regler böra
gälla som för Blekinge väster om Torhamns udde.
En ledamot av kammarkollegiet, t. f. kammarrådet Åberg, har motsatt sig
dylika särregler och anfört:
Någon lagbestämmelse om fastighets gräns i havet finnes ej, men torde
gällande rättsuppfattning vara, att denna gräns sammanfaller med gränsen
för det enskilda fisket. Det har gjorts gällande (motiven till 1909 års förslag
till jordabalk), att den fiskerätt, som tillkommer strandägaren, måste
anses vila på hans rätt till själva vattenområdet. Den omständigheten att
huvudregeln om fastighetsägarens fiskerätt modifierats i en del hänseenden
synes mig ej böra föranleda till att beträffande någon del av rikets kust
gränsen i havet för fastigheten skall anses ha annan sträckning än efter
samma huvudregel.
Omförmälda huvudregel rörande fiskerätten i havet har i kommitténs
förslag till fiskelag sin motsvarighet i 2 §, varest talas om enskilt fiskevatten
i saltsjön. Jag har på grund av det ovan anförda icke något att erinra
emot kommitténs förslag att fastighetens vatten (vartill givetvis också bör
17
Kungl. Maj. ts proposition nr 59.
räknas grund) i havet angives såsom omfattande vad i nämnda 2 § upptages
såsom enskilt fiskevatten, alltså utan hänsyn till modifikationerna i
strandägarens fiskerätt.
1 åtskilliga yttranden ha påyrkats ändringar i de av fiskerättskommittén
föreslagna reglerna för gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten
samt däremot svarande jämkningar i förslaget till lag om gräns mot allmänt
vattenområde.
fr astighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmäteristyrelsen instämt, ha
berört vissa terminologiska frågor och i detta hänseende anfört:
Termerna fritt och enskilt fiskevatten äro enligt fastighetsbildningssakkunnigas
mening icke lyckliga. De sakkunniga vilja till en början erinra om
att dessa begrepp icke stå i överensstämmelse med den terminologi som
kommit till användning i jorddelningslagen. Rätten att fiska kallas däri rätt
och slätt »fiske» (1 kap. 5 och 14 §§, 10 kap. 7 § och 20 kap. 8 §). Det är
naturligtvis önskvärt att samma sak i olika lagar betecknas på samma sätt,
och med hänsyn härtill finge man väl, om den nya termen »fiskevatten»
bleve genom fiskelagen fastslagen såsom legal beteckning för rätten att
tiska, vid utarbetandet av den nya jorddelningslagstiftningen tillse att samma
term användes däri. Säkerligen komme därvid att uppstå vissa svårigheter
av den anledningen, att man där nödgas skilja mellan äganderätten
till själva vattenområdet och rätten att fiska däri. Att exempelvis uttrycka
det mycket vanliga förhållandet att vattenområdet är delat men fisket oskiftat
sålunda, att vattenområdet är delat men fiskevattnet oskiftat, lämpar sig
icke rätt väl. Ordet fiskevatten är i och för sig tvetydigt, och användningen
därav i jorddelningshandlingar har ofta föranlett tvistigheter och rättegångar.
Det är sålunda ganska vanligt att vid äldre skiften delägarna träffat
överenskommelse om att »fiskevattnets, skulle vara samfällt. Säkerligen ha
de vanligen därmed menat, att både vattnet och fisket däri skulle vara gemensamma.
Detta bestyrkes bland annat därav, att man stundom påträffar
sådana bestämmelser som att »fiskevattnet och fisket» skola vara gemensamma.
Emellertid har genom prejudicerande rättsfall fastslagits, att ordet
fiskevatten skall tolkas såsom avseende endast rätten att fiska i vattnet. Med
hänsyn till den allbekanta oreda och ovisshet med avseende å rätten till
vatten och fiske, som för närvarande råder i vårt land, anse fastighetsbildningssakkunniga
det angeläget att icke ett för det stora flertalet av dess
invånare så tvetydigt uttryck som »fiskevatten» kommer till användning i
lagstiftningen. Vidare torde vid terminologiens utformning böra tagas hänsyn
till andra lagstiftningsområden, vari rätten till vatten regleras. Genom
att för närvarande både jordabalken, jorddelningslagstiftningen och fiskelagen
äro föremål för revision erbjuder sig ett särskilt gynnsamt tillfälle att
genomföra en enhetlig terminologi, som undanröjer varje anledning till
missförstånd och som på samma gång bereder tillfälle till erforderliga klara
distinktioner inom varje särskilt lagstiftningsområde. Enligt de sakkunnigas
mening bör vattentäckt del av jordytan betecknas såsom »vattenområde»,
rätten att fiska i vattenområde betecknas såsom »fiske», »fiskerätt» eller
»rätt till fiske», medan ordet »vatten» bör reserveras för själva ämnet vatten,
om vilket lagstiftningen rörande den lukrativa och den defensiva vattenrätten
huvudsakligen rör sig.
Kammarkollegiet har ansett, att i lagen borde utsägas att till fastighet
hörde landgrundet, bestämt på närmare angivet sätt, och har mot förslagets
formulering invänt följande.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 69.
18
Kungl. Maj. ts proposition nr 59.
Att till »fastighet hänföra vatten» inom visst avstånd från strand synes
kollegiet vara mindre lämpligt språkbruk i en modern lagtext. Till fastighet
kan endast landgrundet räknas. På grund av bestämmelserna i vattenlagen
1 kap. 1 § äger ägaren råda över det vatten, som finnes å hans grund.
Vattnet såsom sådant kan ej vara föremål för äganderätt.
I vissa yttranden har berörts frågan om äganderätten till holmar och skär
i havsbandet.
Sålunda har kammarkollegiet yttrat följande.
Lagförslaget löser ej frågan vilka holmar och skär, som skola anses tillhöra
strandfastighet vid öppen kust. Den tolkning, som förefaller mest rimlig,
synes vara den att endast sådana öar och holmar, som på något sätt
hävdas, ingå i en fastighets ägovälde jämte landgrundet omkring dem. Små
holmar och skär, som ej medföra enskilt fiskevatten och som ej heller brukas
för jakt samt ligga utanför landgrundet, synas däremot ej ingå i strandfastigheten.
För Bohusläns del synes regeln om marbacken ha medfört, att holmar och
skär uppfattats såsom krono, även om de skulle höra till fastighet enligt
fiskerättslagens regler om den enskilda fiskerättens utsträckning. Dessa holmar
äro sterila och sakna värde för jordbruket, medan den fria tillgången
till dem är av betydelse vid fiskarbefolkningens näringsutövning. På sistone
ha de ibland blivit eftersökta som tomtplatser för sportstugor o. d. Även
hummerfisket har inverkat. Det finnes därför en strävan att genom lantmäteriförrättningar
lägga dem under enskild äganderätt, en strävan som
för närvarande synes ha förrättningsmännens och domstolarnas stöd. Härigenom
bliva dessa kronoholmar undandragna fiskarbefolkningen. Kollegiet
anser det vara önskvärt, att dessa holmars särställning beaktades vid lagstiftningen
om äganderätten till landgrundet.
Av rättshistoriska och praktiska skäl betingade regionala undantag från
de allmänna rättsreglerna synas ej böra offras för ett teoretiskt intresse av
enhetliga bestämmelser för hela landet.
De holmar och skär, som ej höra till viss fastighet eller under särskilda
villkor innehavas, betecknas i fiskerättslagens 1 § såsom kronan tillhöriga.
Huruvida de holmar och skär, som enligt den föreslagna lagen icke hänföras
till viss fastighet, äro avsedda att bli kronans med äganderätt i civilrättslig
mening eller falla under kronans offentligträttsliga dispositionsrätt,
intill dess de falla inom gränserna för någon strandfastighet eller upptagas
i jordregistret såsom fastigheter, kan vara föremål för delade meningar.
För den senare meningen talar, att en holme kan komma att ingå i strandfastigheten
genom havets uppgrundning, liksom andra holmar kunna skiljas
därifrån genom att förlora i storlek på grund av erosion.
Chefen för kammarkollegiet, generaldirektören Sverne, har uttalat, att det
i varje fall för kuststräckan mellan Blekinge och Norge ej syntes helt uteslutet,
att rätten till holmar och skär där i viss utsträckning även kunde betraktas
som en allemansrätt.
biskeriintendenten i övre norra distriktet har påpekat svårigheterna att
avgöra äganderätten till sådana grund, understigande 100 meters längd,
vilka på sjökortet betecknades som enstenar eller bränningar inom det enskilda
äganderättsområdet »inom skären», men som enligt den nya lagen
skulle falla inom det fria vattenområdet. Han har härom i huvudsak anfört:
Kungl. Maj:is proposition nr 59.
19
Ett betydande antal sädana grund komma att inom loppet av något årtionde
vara tydliga övervattensgrund, och efter någon mansålder kunna
de vara så stora, att äganderätten till dem skulle medföra fiskerätt. Stridigheter
måste då uppstå rörande deras natur av krono eller enskild. För undvikande
av dyrbara processer och undersökningar borde redan vid lagens
ikraftträdande äganderätten till dessa klarläggas.
Norra Kalmar läns fiskeristijrelse, med vilken förvaltningsutskottet i länets
norra hushållningssällskap instämt, har befarat att till följd av de
nya gränsbestämmelserna holmar under 100 meters längd icke längre komme
att tillhöra skifteslagen. Liknande synpunkter ha framförts av Norra
Kalmar läns kustfiskareförbund och Kalmar norra länsförbund av Riksförbundet
landsbygdens folk.
Av lantmäteristyrelsen har uttalats, att skär omgivna av allmänt vattenområde
kunde vara så små, att de borde anses följa vattenområdet. Var
storleksgränsen skulle anses gå vore icke reglerat i lag utan måste bero på
prövning i varje särskilt fall.
Lantmäteristyrelsen har vidare ifrågasatt om icke 1 § i förslaget till lag
om gräns mot allmänt vattenområde borde kompletteras med ett direkt
stadgande beträffande gräns mellan en till fastighet hörande holme av
mindre längd än 100 meter och densamma omgivande allmänt vattenområde.
Styrelsen har därom anfört:
Av stadgandena i 1 § första stycket framgår indirekt att till sådan holme
icke skall hänföras något vattenområde. Följaktligen måste det vara avsett
att gränsen mellan fastighet, till vilken holmen hör, och det allmänna vattnet
skall följa holmens strandlinje. Säkerligen är det också meningen att
strandlinjens sträckning skall bestämmas efter det vattenstånd, som anges
i paragrafens sista stycke. Gränsen skall alltså i princip vara rörlig, och
holmen skall kunna genom naturkrafternas spel förstoras, förminskas eller
ändra form.
Vad angår holmar med mindre än 100 meters längd, vilka efter den föreslagna
lagstiftningens genomförande fortfarande skulle tillhöra fastighet
men omgivas av allmänt vattenområde, har ifrågasatts huruvida icke ägare
av sådan holme borde tillerkännas jakträtt kring holmen.
Sålunda har Svea hovrätt anfört:
Enligt gällande rätt hör till en i öppna havet liggande holme, vars längd
understiger 100 meter, enskilt fiskevatten i enlighet med 180-metersregeln.
Enligt rådande rättsuppfattning torde till holmen höra jämväl själva vattenområdet
kring denna med enahanda begränsning. I detta vattenområde
har följaktligen holmens ägare enskild fiskerätt och även jakträtt. Sistnämnda
rätt torde mången gång av ägaren betraktas såsom högst värdefull.
Förslaget innebär, att holmens ägare mister såväl vattenområdet som den
enskilda fiskerätten där. Han äger dock samma rätt som varje annan svensk
medborgare alt idka fiske i vattnet. Enligt 13 § jaktlagen, jämförd med
1 § a) i den föreslagna lagen om gräns mot allmänt vattenområde, går
han emellertid helt förlustig jakträtten i vattnet och i luften ovan detta,
såvida han icke tillhör den bofasta kustbefolkningen. Detta kan tydligen
innebära ett avsevärt intrång för en stadsbo, som för jaktändamål inköpt
en sådan holme. Det synes böra övervägas huruvida icke den nu nämnda
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
olägenheten — som ju icke betingas av något fiskets intresse — kunde undvikas
genom en ändring av jaktlagen.
Svenska jägareförbundet har anfört:
Det av kommittén föreslagna stadgandet, att vattnet omkring ö eller holme
av mindre än etthundra meters längd skall vara allmänt, skulle medföra,
att en stor del såväl för sjöfåglarnas häckning som för jaktutövningen värdefulla
holmar komme att omgivas av dylikt vatten. Vilka regler, som skola
gälla för jakträtten å allmänt vatten, ligger i vida fältet. Det säger sig emellertid
självt, att det kommer att bli omöjligt att upprätthålla markägarnas
intresse för ett skonande och skyddande av sjöfågeln, om de berövas ensamrätten
till jakten på intilliggande vatten och måste räkna med att där kommer
att bedrivas ett svårkontrollerbart skytte, delvis av mindre ansvarskännande
personer, och att häckfågeln störes och skrämmes från boplatserna
utan att någon möjlighet föreligger att ingripa mot dylik skadegörelse. Ett
talrikt uppträdande av sportfiskare i den yttre skärgården, vilket den nya
lagen torde få till följd, kommer dessutom att medföra stora skadeverkningar,
som blott i viss mån kunna begränsas genom fridlysning av för häckfåglarna
viktiga holmar och skär.
Det synes förbundet som om den av kommittén föreslagna gränsdragningen
mellan enskilt och allmänt vatten ur rättvisesynpunkt icke är lämplig
för skärgårdarna. Om ändå av hänsyn till yrkesfiskets intressen det skulle
anses önskvärt att öka de fria fiskevattnen i den utsträckning kommittén
föreslagit, får förbundet hemställa att, även om fisket blir fritt i vattnet
omkring öar och holmar av mindre än etthundra meters längd, likväl själva
vattnet måtte anses tillhöra strandägarna, så att jakträtten förbehålles dessa.
Liknande synpunkter ha framförts av Svenska naturskyddsföreningen,
Morra Kalmar läns kustfiskareförbund samt Kalmar norra länsförbund av
Riksförbundet landsbygdens folk.
Kammarkollegiet har berört vissa frågor om dispositionen av allmänt vattenområde
och därom anfört följande.
Det kan frågas, hur rättsläget blir, om det gäller att taga i anspråk område
utanför strandfastighets ägovälde. Kan statsverket utkräva ersättning
för vass- och tångtäkt vid holmar och skär eller för det fria vattenområdets
begagnande till anläggning av timmermagasin, hamnar eller större bryggor?
För utförande av t. ex. en hamnanläggning utanför strandfastighets ägovälde
synes det vidare ej bliva till fyllest med vattendomstols tillstånd utan
även komma att erfordras en upplåtelse från Kungl. Maj :t. Vad redan befintliga
anläggningar för industriella ändamål eller samfärdsel beträffar,
synes det kunna övervägas, om ej deras bibehållande utan särskilt tillstånd
bör lagfästas i övergångsbestämmelser till lagen. Lösningen av dessa problem
är måhända att finna i en regel, som utsäger att till fastighet hör fast
anläggning även till den del, den i havet befinner sig utanför fastighetens
ägoområde.
Den av fiskerättskommittén i motiven behandlade frågan, hur det skall
förfaras med vattenområde och fiske, som genom den nya gränsdragningen
tillföres ett skifteslag, har föranlett uttalanden i vissa yttranden.
Sålunda har Svea hovrätt anfört följande.
Därest frivattengränsen förskjutes utåt genom att den fasta marken på
grund av landhöjning eller eljest växer, är den nya vattentäckta landremsa,
som kommer att omfattas av enskild äganderätt, otvivelaktigt icke en så
-
21
Kungl. Maj. ts proposition nr 59.
dan tillvinning till skifteslaget, som avses i 1 kap. 2 § 3 jorddelningslagen.
Men i det av fiskerättskommittén diskuterade fallet beror ökningen icke på
en sådan naturhändelse och har intet att göra med frivattengränsens naturliga
rörlighet, ökningen uppkommer genom att gränsen på grund av en lagändring
flyttas på längre avstånd från stranden. Därigenom rubbas förutsättningarna
för den delning, som övergått skifteslaget. Det synes därför
som om ökningen vore att hänföra under en sådan tillvinning till ett skifteslag,
varom i jorddelningslagen talas. — Det torde väl på något ställe kunna
inträffa, att det nytillkomna vattenområdet på grund av däri befintligt
fiske eller eljest har så stort värde, att intresse för ett skifte å området förefinnes.
Där, såsom oftast blir fallet, värdet är obetydligt och skifte därför
ej kommer till stånd, vore det givetvis opraktiskt alt låta det nytillkomna
området för framtiden förbliva en det gamla skifteslagets samfällighet. Hovrätten
vill därför förorda den lösning, som kommittén i detta sammanhang
framfört såsom ett alternativ, nämligen att det stadgas en bestämd frist
från lagens ikraftträdande, inom vilken delägare skall ha att begära laga
skifte, vid äventyr att det nytillkomna vattenområdet eljest anses delat efter
de grunder, kommittén närmare angivit.
Fastighetsbildningssakkunniga ha förordat att de av fiskerättskommittén
angivna delningsnormerna fastslås i lag. I frågan, hur man skall förfara
med vattenområde och fiske som genom den nya lagstiftningen tillföres
ett skifteslag, ha de sakkunniga anfört följande.
Såsom kommittén anfört torde någon tvekan icke kunna uppstå om att
dylikt vattenområde tillkommer skifteslaget. Mera tveksamt är hur vattenområdet
skall behandlas för det fall att skifteslaget är delat. Kommittén har
gjort gällande, att man här icke skulle få tillämpa bestämmelserna i 1 kap.
2 § 3 jorddelningslagen, enligt vilket stadgande till skifteslag är att hänföra
område, som genom rågångsförrättning eller eljest tillkommit primärt eller
sekundärt skifteslag, sedan detsamma undergått laga skifte. Till stöd för
denna uppfattning har åberopats vad i betänkandet anförts om frivattensgränsens
rörlighet. Fastighetsbildningssakkunniga kunna ej oreserverat
ansluta sig till denna mening. Det är här i första hand icke fråga om en
ökning av vattenområdet, som inträffar till följd av yttergränsens rörlighet,
utan om förändringar i det enskilda vattenområdets utsträckning till följd
av ändrad lagstiftning. Och man lärer med hänsyn härtill icke utan vidare
kunna utesluta sagda lagrums tillämplighet. Fastighetsbildningssakkunniga
äro emellertid fullt ense med kommittén om att det ur praktisk synpunkt
skulle vara synnerligen olägligt, om man på detta sätt skulle låta det nytillkommande
vattenområdet bilda ett eget skifteslag. Ett krav på särskilt skifte
därå skulle, på sätt kommittén anfört, i de allra flesta fall framstå såsom
meningslöst och formalistiskt. Att låta nytillkommet vattenområde bilda eget
skifteslag skulle också leda till att ägare av vattenområden och fiskelotter
invid trivattensgränsen skulle bli avstängda från det fria fiskevattnet och
därigenom betagna möjligheten att utsträcka kvarstående redskap över
frivattensgränsen. För att förhindra dessa menliga konsekvenser vilja de
sakkunniga icke motsätta sig, att nytillkommet vattenområde och fiske anses
delat mellan skifteslagets ägolotter efter de normer som angivits av
fiskerättskommittén. Enligt de sakkunnigas uppfattning är det emellertid,
om man vill förebygga tillämpningen av det ovannämnda lagrummet i jorddelningslagen,
nödvändigt att dessa normer fastslås i lag. Då här är fråga
om en följdföreteelse till den nya lagstiftningen om gräns mot allmänt
vattenområde, torde föreskrifter i ämnet lämpligen böra intagas såsom övergångsbestämmelser
till den nya lagen.
22
Kungl. Maj. ts proposition nr 59.
Lantmäteristyrelsen har utförligt diskuterat vissa problem, som kunde
uppkomma vid en förskjutning av gränsen mot allmänt vattenområde, vare
sig denna förskjutning orsakades av en ändring i naturförhållandena, exempelvis
genom landhöjningen, eller av en ändring i lagstiftningen. Styrelsen
har härom inledningsvis yttrat följande.
Då frågan, huruvida det ur fiskesynpunkt kan anses lämpligt att strandägarnas
rätt till vattenområde begränsas på sätt kommittén föreslagit, torde
få anses i huvudsak falla utanför styrelsens fackområde, har styrelsen funnit
sig ej höra gå närmare in på den saken. Styrelsen har emellertid ansett
sig ha anledning framhålla, att det med hänsyn till rådande ovisshet om
lagens verkningar med avseende å förskjutningen av gränserna mot allmänt
vattenområde synes angeläget, att dessa rubbningar icke alltför mycket
bagatelliseras till förfång för att tillbörlig uppmärksamhet ägnas åt lösningen
av de problem av olika slag, som kunna förutses uppkomma genom förskjutningen
och som på det närmaste beröra lantmäteriets verksamhetsområde.
De föreslagna reglerna rörande strandfastigheternas rätt till vattenområde
måste få till följd, att gränser mellan fastigheter och allmänt vattenområde
komma att i stor omfattning undergå förskjutning antingen inåt
mot land eller utåt. Fiskerättskommittén synes ha räknat med att förskjutningarna
i allmänhet skola bli av ganska obetydlig omfattning (»högst
några tiotal meter bred remsa» s. 263), och styrelsen har ingen anledning
betvivla att så blir förhållandet i flertalet fall. I många fall torde dock förskjutningarna
bli avsevärda. Å relativt grunda vattenområden kan exempelvis
tremetersdjupkurvan vara belägen avsevärt längre ut än den nuvarande
180-metersgränsen, och vid tvärbranta stränder kommer den föreslagna
300-metersgränsen att falla över 100 meter längre ut än den nuvarande
180-metersgränsen. Vidare kommer säkerligen den nya »inomskärsregeln»
att flerstädes medföra mycket avsevärda förskjutningar inåt av
gränserna mot allmänt vattenområde. Även den omständigheten att holmar
med mindre längd än 100 meter ej skola äga rätt till vatten kommer
att medföra avsevärda inskränkningar av strandägarnas nuvarande vattenområden.
Det hör visserligen till undantagen att fastighets gräns mot allmänt vattenområde
blivit bestämd genom dom eller förrättning, men undantagen äro
dock så talrika, att de i detta sammanhang böra tillbörligen beaktas. Särskilt
i samband med fiskedelningar har sådant bestämmande av skifteslags
gräns mot allmänt vattenområde framtvingats. Vidare må framhållas att
det i fråga om fjärdar och vikar ofta utan närmare undersökning presumerats,
att vattenområdet vore beläget inomskärs, och att på den grund
gränsbestämning verkställts mellan de å ömse sidor liggande skifteslagen
med tillämpning av 12 kap. 4 § jordabalken. Inom vattenområden, som sålunda
hänförts till skifteslagen, förefinnas i många fall ägogränser tillkomna
genom skifte, ägostyckning, jordavsöndring, avstyckning eller andra
jorddelningsåtgärder. Vidare förekommer här och var att fisket undergått
särskild delning som fastställts eller som utan fastställelse efterleves. Å
vissa trakter äro fiskedelningar talrikt förekommande.
Styrelsen har sagt sig dela fastighetsbildningssakkunnigas mening att det
ej kunde råda någon tvekan om till vilket skifteslag ett genom gränsens förskjutning
utåt tillkommet vattenområde rätteligen vore att hänföra samt
att, i fall då skifteslagets vattenområde redan undergått skifte, det nytillkomna
vattenområdet vore hänförligt till sådant särskilt skifteslag som av
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
23
ses i 1 kap. 2 § 3 jorddelningslagen. Vad däremot anginge ett på grund av
ändrad lagstiftning nytillkommet vattenområdes fördelning mellan delägarna
inom skifteslaget hade styrelsen icke kunnat instämma med de sakkunniga,
vilka om ock med viss reservation godtagit kommitténs syn på saken.
Styrelsen hade icke kunnat ansluta sig till kommitténs uttalande att det
nytillkommande vattnet skulle anses tillhöra den fastighet, vars hittillsvarande
vattenområde låge närmast innanför. I anslutning till vissa tänkta
exempel har styrelsen anfört i huvudsak följande.
Det låter i ett allmänt resonemang onekligen ganska naturligt och rättvist
att vid en delning av fastigheternas rätt till vatten och fiske i nytillkommet
vattenområde till envar fastighet bör hänföras det vatten- eller fiskeområde,
som ligger dess gamla vatten- eller fiskeområde närmast. Av vad
styrelsen anfört rörande resultaten av regelns tillämpning i praktiken torde
emellertid framgå, att om man vill uppställa något om ock aldrig så blygsamt
krav på skälighet och rättvisa, den berörda regeln icke är användbar.
En påtaglig teknisk olägenhet med denna regel är att den baseras på den
svårbestämda 180-metersgränsen mot allmänt vatten, vilken man ju genom
de föreslagna nya reglerna för strandäganderättens omfattning velat komma
ifrån. Att, såsom fiskerättskommittén tänkt sig, kommitténs nya regel
skulle kunna såsom tämligen självklar bringas i tillämpning utan uttryckligt
lagstadgande därom anser lantmäteristyrelsen i likhet med fastighetsbildningssakkunniga
uteslutet. Styrelsen förmenar också att ett lagfästande
av samma regel, på sätt fastighetsbildningssakkunniga tänkt sig, ej bör
komma i fråga.
Styrelsen har emellertid ej velat enbart på denna grund avvisa tanken på
att det skulle kunna låta sig göra att på någon annan väg ordna saken i huvudsaklig
överensstämmelse med kommitténs intentioner. Styrelsen har därför
nedlagt ett ej ringa arbete på att försöka utfinna någon annan praktiskt
användbar norm för gränslinjers utsträckande över nytillkommet vattenområde.
Resultatet har dock tyvärr blivit ganska negativt.
Närmast har styrelsen diskuterat möjligheten att utdraga alla gränslinjer,
som icke normerades av 12 kap. 4 § jordabalken, i en mot kustens huvudriktning
vinkelrät riktning.
Även gränsdragningen mellan angränsande byar skulle enligt styrelsens
mening kunna påverkas av att mellan byarna tidigare förefintligt allmänt
vattenområde försvunne. Styrelsen har i denna del yttrat följande.
De nya normerna för begränsningen av strandäganderätten och fiskerätten
komma självfallet att i och för sig verka förvirrande i en redan förut
tilltrasslad situation, som i vissa hänseenden måste bedömas med hänsyn
till äldre lag. Frågan om konflikten mellan normerna för gränsbestämning
mellan enskilt och allmänt vattenområde och inom enskilt vattenområde
mellan angränsande byar, i fall då mellan byarna tidigare förefintligt allmänt
vattenområde genom landhöjningen försvunnit, har varken lagberedningen
eller fiskerättskommittén upptagit till behandling. Det torde visserligen
ej vara uteslutet att lagberedningen ansett en sådan situation hänförlig
till fall, då sådan jämkning, varom förmäles i 1 kap. 12 § tredje
stycket av beredningens förslag till jordabalk, skulle kunna äga rum. En
viss motsvarighet till det i beredningens förslag överst å s. 7(5 nämnda exemplet
föreligger ju så till vida, att jordabalkens regel skulle få vika för en
av naturen själv anvisad och av rågrannarna följd sträckning av ägogrän
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
sen- D®1 torde emellertid få anses som en brist att berörda med naturnödvändighet
ständigt återkommande konfliktfall icke på något sätt uttrycklgen
regleras av lag, särskilt som den nu föreslagna lagen om gräns mot allrrmf
''''^^område skulle på en gång aktualisera ett stort antal dylika konjliktfall,
j det att nu förefintligt allmänt vattenområde av mindre bredd mellan
landbildningar av olika slag skulle i och med lagens ikraftträdande försvinna,
så att de enskilda vattenområdena koinmc att gränsa direkt till varandra.
Ett enkelt exempel härpå är följande. Två byar A och B skiljas åt av ett
7° meter »rett sund, som sträcker sig i nord-sydlig riktning. Byn A:s
strand väster om sundet är tämligen låg och vattnet långgrunt, varför 180-metersgränsen mot allmänt vatten faller så långt ut som 400 meter från
stranden. Djupet i byn Ars enskilda vatten uppgår ingenstädes till 3 meter
yn 1 ionnd ost?r om sundet är bergig och stupar brant i havet, i följd
varav 180-metersgränsen mot det allmänna vattnet är belägen endast 200
meter från stranden. Byn B:s vattenområde är djupast något tiotal meter
rån land och blir grundare utåt, så att 180-metersgränsen ungefär sammanfaller
med tremetersdjupkurvan. Mellan byarna finnes alltså ett 100
meter brett allmant vattenområde. Vattendjupet å detta område överstiger
ingenstädes 3 meter. Efter den nya lagens ikraftträdande inträder följande
situation. Byn A gör anspråk på hela den berörda rännan av allmänt vatten’
enredan den faller inom tremetersdjupkurvan från byns strand räknat.
Från byn B:s sida göres gällande att samma vattenområde hör till
denna by, emedan det faller inom 300mietersgränsen från byns strand räknat.
Intet av dessa yrkanden torde emellertid kunna bifallas; ej heller synes
någon kompromiss mellan de stridiga yrkandena vara möjlig. I och med det
att det allmänna vattnet försvunnit torde nämligen gränsen mellan bvarna
skola bestämmas med tillämpning av 12 kap. 4 § jordabalken sålunda, att
till var och en av byarna hänföres det vattenområde, som är beläget närmast
dess strand. Gränsen skall alltså framgå mitt i sundet, vilket innebär
att byn A blir av med en 50 meter bred remsa av sitt förutvarande vattenvilken
remsa tillika med hela det förutvarande allmänna vattnet
ÅJ FÄ byn B‘ Ett av lagen föranlett överflyttande av ett vattenom
rade
från en by till en annan väcker andra spörsmål, som icke berörts i
liskerättskommitténs betänkande. Sålunda kan man fråga sig huruvida det
icke vore rättvist att, om byn A därigenom gått miste om värdefullare fiske,
b>n kunde erhålla ersättning därför i någon form. Häremot kan visserligen
erinras att den nya lagstiftningen endast omedelbart aktualiserat en situation,
som i allt fall förr eller senare måste uppkomma genom att den smala
rännan av allmänt vatten genom landhöjningens inverkan försvinner. Men
ett uppskov på exempelvis 100 år med gränsförändringen kan ju dock i vissa
fall representera betydande ekonomiska värden.
Styrelsen har gjort gällande att de föreslagna bestämmelserna komme att
medföra att fastighetsredovisningen bleve osäker och har härom anfört i
huvudsak följande.
En förflyttning inåt av gränsen mot allmänt vattenområde kan få mycket
långtgående rättsverkningar i fråga om fastigheters indelning och gränser.
Att ett enskilt vattenområde hänföres till allmänt vattenområde betyder
att inom förstnämnda område afl förefintlig fastighetsindelning annulleras.
Hela fastigheter kunna sålunda bringas att försvinna och delar av fastigheter
avskäras för att läggas till allmänt vattenområde. Detta sker egentligen
automatiskt i och med det att den nya lagen träder i kraft. Det ligger
25
Iiungl. Maj.ts proposition nr 59.
emellertid i sakens natur att de sålunda inträdda förändringarna i allmänhet
kunna konstateras först genom närmare undersökning. Vill man komma
till någon större visshet om hur det förhåller sig, måste vanligen gränsbestämning
enligt jorddelningslagen eller fastighetsbildningslagen tillgripas.
Någon definitiv visshet kan emellertid ej vinnas ens genom gränsbestämning,
eftersom denna är utan verkan, i den mån genom ny förrättning eller
på annat sätt visas att gränsen mot det allmänna vattnet löper annorledes
än vid den första förrättningen bestämts. Det finns alltså ingenting som
hindrar att, sedan en gränsbestämning ägt rum och vederbörligen fastställts,
en därmed missnöjd part genast begär ny gränsbestämning. Om res judicata
kan över huvud ej bli tal. Det säger sig självt att ett sådant labilt rättstillstånd
icke kan vara lämpligt ur fastighetsbildningssynpunkt. Bestämmelserna
ha också utformats närmast med tanke på fiskeförhållandena.
Man har ansett sig icke kunna förutsätta att yrkesfiskarna, som ofta komma
till ett fiskevatten från andra avlägsna orter, skola äga kännedom om
skedda gränsbestämningar i vattnet och därför ej velat förläna gränsbestämningen
ens temporär giltighet mot dem. Det kan därför antas att i
praktiken saken kommer att ställa sig så, att den vid förrättningen bestämda
gränsen blir bindande för strandägarna, som ju måste förutsättas äga
kännedom om gränsbastämningen, men icke för yrkesfiskarna, som strandägarna
genom gränsbestämningen velat skydda sig mot. Gränsbestämningen
torde dock få anses ha tillskapat en viss presumtion, som det gäller för yrkesfiskarna
att motbevisa. Styrelsen bestrider ingalunda att ett sådant rättsläge
kan vara lämpligt ur fiskesynpunkt men har å andra sidan icke velat
underlåta att framhålla olägenheterna därav ur fastighetsbildningssynpunkt.
Olägenheterna torde dock framträda starkare i teorien än i praktiken. Det
är nämligen sannolikt att i många fall, då förändringar varom här är fråga
inträtt i och med lagens ikraftträdande, allt kommer att bli vid det gamla
ganska lång tid framåt, och att först senare av någon särskild anledning
saken i en eller annan form göres till föremål för prövning. Risken med
ett sådant sakernas tillstånd är dock att fastighetsredovisningen i jordregistret
och fastighetsregistret blir osäker, vilken osäkerhet också kommer
att vidlåda de på dessa register grundade fastighetsböckerna. Det skulle
sålunda kunna inträffa t. ex. att en fastighet överlåtes, lagfares och intecknas
utan hinder därav att fastigheten i dess helhet faller utanför gränsen
mot allmänt vattenområde och sålunda ej längre existerar. Det är ej
lätt att finna någon lämplig form för överlantmätarnas och fastighetsregisterförarnas
underrättande om förändringar varom här är fråga med hänsyn
till att dessa kunna bli konstaterade i så många olika sammanhang.
Den saken torde emellertid böra få bli en uppgift för fastighetsbildningssakkunniga
vid den förestående revisionen av jordregister- och fastighetsregisterförordningarna.
I alla händelser är styrelsen icke beredd att nu göra
något närmare uttalande i denna fråga.
Vad angår det i 3 § av fiskerättskommitténs förslag upptagna stadgandet
rörande bestämning av gräns mot allmänt vattenområde ha fastighetsbildningssakknnniga,
med vilka lantmäteristyrelsen instämt, hemställt att stadgandet
måtte med vissa kompletteringar överflyttas till 7 kap. jorddelningslagen.
Lantmäteristyrelsen har vidare påpekat, att i städer och fastighetsregistersamhällen
också funnes annan jord än sådan som inginge i fastigheter, och
har med anledning därav ifrågasatt viss komplettering av lagtexten. Styrelsen
har härom yttrat i huvudsak följande.
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
Det är mycket vanligt att till stad eller samhälle hörande vattenområde i
havet eller de stora insjöar, där enligt lagförslaget allmänt vattenområde
skall finnas, upptages i bihang B eller C till fastighetsregistret och sålunda
enligt fastighetsbildningslagens och fastighetsregisterförordningens terminologi
ej ingår i fastighetsindelning. Med hänsyn härtill ifrågasätter styrelsen
huruvida icke lagförslaget bör kompletteras med en fjärde paragraf med det
innehåll, att vad i 1—3 §§ sagts om fastighet skall gälla även beträffande
sådant i fastighetsregister för stad eller samhälle redovisat område, som
icke ingår i fastighetsindelning.
Lagrådsremissen angående fiskerätten.
Det till lagrådet remitterade förslaget till lag om rätt till fiske upptar i
3—5 §§ med vissa formella omredigeringar de av fiskerättskommittén förordade
allmänna reglerna för gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten
i havet. Därutöver skall emellertid enligt 6 § till enskilt fiskevatten
hänföras vattnet vid vissa kuststräckor i Norrbottens och Kalmar län. Beträffande
omfattningen av fritt fiskevatten i de stora sjöarna skiljer sig det
remitterade förslaget från fiskerättskommitténs förslag såtillvida, att enligt
det förstnämnda förslaget fritt fiskevatten skall finnas jämväl i Mälarens
centrala delar utanför det egentliga strandvattnet.
Det remitterade förslaget innehåller i 13 §, vilken motsvarar 8 § i fiskerättskommitténs
förslag till fiskelag, bestämmelse att fisket i enskilt fiskevatten
tillhör fastigheterna, såvitt ej annat följer av vad därefter i lagen stadgas.
I motiveringen till bestämmelsen har föredragande departementschefen
uttalat, att med ledning av annan lagstiftning, verkställda jorddelningar,
överlåtelseavtal o. d. finge bedömas hur fiskerätten närmare skulle fördelas
mellan fastigheterna, samt att särskild föreskrift icke syntes vara erforderlig
för att utmärka att med fastighet i detta sammanhang skulle förstås även
sådana i fastighetsregister för stad eller samhälle redovisade områden, som
icke inginge i fastighetsindelning. Departementschefen har vidare anfört:
I detta sammanhang vill jag nämna att några remissinstanser — under
erinran att de nya bestämmelserna om gränsen mellan fritt och enskilt
fiskevatten kunde föranleda att ett vattenområde som hittills ej varit föremål
för strandäganderätt i framtiden bleve att anse såsom enskilt — uttalat att
det stundom kunde vara vanskligt att avgöra vem fiskerätten i detta vatten
skulle tillkomma. Dylika svårigheter lära emellertid kunna uppkomma endast
i undantagsfall och några bestämmelser i ämnet torde därför, åtminstone
tillsvidare, icke vara erforderliga. Det må framhållas att liknande gränsförskjutningar
redan tidigare förekommit på grund av landhöjningen utan
att detta medfört större olägenhet.
I 31 § av det till lagrådet remitterade förslaget — vilken motsvarar 27 § i
fiskerättskommitténs förslag — utsäges, att om genom urminnes hävd eller
genom särskilt stadgande, dom eller skattläggning eller på annat lagligt
sätt är annorledes än förut i lagen sägs bestämt om rätt för kronan eller
annan till fiske i enskilt fiskevatten, det skall gälla. Dylik särskild rättighet
skall dock icke äga giltighet mot sådan rätt till fiske, som enligt stadganden
i lagen tillkommer varje svensk medborgare.
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
Till lagrådet har samtidigt remitterats förslag till lag om ersättning för
mistad fiskerätt. Detta förslag avser — i motsats till fiskerättskommitténs
förslag i ämnet — icke frågor om ersättning för förluster i samband med
lagstiftning om fastigheternas gräns mot allmänt vattenområde.
Lagberedningen.
Fiskerättskommitténs ifrågavarande förslag innebär såsom ovan angivits
att i avbidan på revisionen av jordabalken fastigheternas gränser mot allmänt
vattenområde i havet och de stora sjöarna regleras genom en särskild
lag i anslutning till nya bestämmelser om gränsen mellan fritt och enskilt
fiskevatten.
Enligt beredningens mening skulle det vara synnerligen olyckligt om ej
det nu föreliggande tillfället att i ett sammanhang reglera äganderättens och
fiskerättens utsträckning bleve begagnat. Det må erinras, att det år 1921
gjorda försöket att åvägabringa lagstiftning rörande äganderättens utsträckning
i vatten misslyckades främst på grund av farhågor att man därmed
skulle föregripa regleringen av fiskerätten. Om lagstiftning nu genomfördes
allenast i fråga om fiskerätten, kunde allmän rättsosäkerhet beträffande
äganderättens utsträckning i vatten befaras uppkomma. Det torde ej kunna
anses givet, att den nya fiskerättsgränsen skulle bliva grundläggande för
äganderättens utsträckning; skulle så bliva förhållandet, uppkomme i vart
fall den olägenheten, att markägarna skulle kunna förlora vattenområden
utan att ersättning därför tillförsäkrats dem.
Bedömandet av lämpligheten av en särskild reglering av den till jordabalken
hörande frågan om fastigheternas utsträckning i vattnet blir emellertid
beroende av det sätt, på vilket de nya bestämmelserna närmare utformas.
Regleringen bör uppenbarligen i sak ej vara provisorisk utan erhålla
sådan utformning att bestämmelserna utan egentliga ändringar kunna
infogas i en ny jordabalk.
Här uppkommer till en början spörsmålet om lagstiftningen — såsom
föreslagits beträffande gränsen mellan fritt och enskilt fiskevatten — skall
göras tvingande i så måtto, att den skall medföra rubbning av bestående
rättsförhållanden, eller om den endast skall avse att undanröja nu förefintlig
oklarhet beträffande gränserna. Det år 1909 avlämnade förslaget till jordabalk
var på denna punkt utformad enligt det sistnämnda alternativet;1 förslaget
anslöt sig i stort sett till den då gällande rättsuppfattningen. Även det
genom proposition till 1921 års riksdag framlagda förslaget till lag om ägogränser
in. in. byggde på denna grund; i detta förslag stadgades uttryckligt
förbehåll för det fall att annorledes vore lagligen bestämt.2 Sådant förbehåll
upptogs jämväl i ägogränssakkunnigas förslag den 29 juni 1929. Beredningens
förslag år 1947 innehåller åter i anslutning till fiskerättskommitténs
redan då utarbetade förslag en gränsdragning för enskilt vattenområde,
1 III s. 117.
2 Se lagrådets yttrande, prop. 70/1921 s. 32.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
som i åtskilliga fall leder till ett för fastighetsägarna mindre gynnsamt
resultat än som skulle följa av vad nu anses gälla. Något förbehåll om beståndet
av lagligen gällande rätt till vattenområde utanför denna gräns har
icke upptagits i beredningens förslag, och det har varit avsett att äldre rätt
icke vidare skall äga giltighet inom vad som enligt förslaget utgör allmänt
vattenområde. Regleringen av frågan om förhållandet till gällande rätt hör
emellertid till övergångsbestämmelserna till ny jordabalk, vilka beredningen
ej behandlat i det framlagda förslaget.
Den uppordning av nu föreliggande rättsläge, som avses med revisionen,
torde näppeligen vinnas om man ej ingriper även i nu gällande rättsförhållanden.
Man skulle eljest icke erhålla en klar gränsdragning som är oberoende
av varjehanda lokala lantmäteriförrättningar eller hävdeförhållanden.
Det synes därför önskvärt att en reglering av gränsen mot allmänt vattenområde
göres tvingande på det sättet, att äldre äganderätt till vattenområde
utanför den nya gränsen upphäves, vare sig rätten grundas enbart på
de nuvarande strandvatten- och inomskärsreglerna eller till stöd för densamma
kan åberopas lantinäteriförrättning, dom e. d. Förefintlig urminnes
hävd bör i sådant fall än mindre tillerkännas verkan. Det sagda gäller även
för den händelse sådant fall skulle föreligga att vattenområdet registreras
såsom särskild fastighet. De rubbningar i bestående rättsförhållanden, som
lagstiftningen medför, få i den mån de äro av ekonomisk betydelse kompenseras
genom ersättning av statsverket. Vid prövningen av ersättningsfrågorna
bör konstateras, huruvida den nya gränsdragningen innebär ändringar
i fastighetsindelningen; är så förhållandet bör anmälan därom göras
till registreringsmyndigheten. Det kunde ifrågasättas om ej till förebyggande
av rättsovisshet särskilt stadgande om upphävande av äldre rätt enligt vad
nu sagts borde upptagas i övergångsbestämmelserna till lag om gräns mot
allmänt vattenområde.1 Därest emellertid i dessa intages en erinran om de
stadganden rörande ersättning av statsmedel för förlust av vattenområde till
följd av lagen, som avses skola meddelas i särskild lag — en erinran som
synes lämplig även ur andra synpunkter -— torde någon ovisshet om lagens
inverkan på tidigare bestående rättigheter till vattenområde ej behöva uppkomma.
Den allmänna princip, som enligt 3—5 §§ i det till lagrådet remitterade
förslaget till lag om rätt till fiske bestämmer omfattningen av enskilt fiskevatten
i havet, synes — såsom beredningen framhållit i sitt betänkande —
lämplig även som grund för regleringen av strandäganderätten. Visserligen
torde det för utövning av de i äganderätten ingående befogenheterna bortsett
från fiskerätten och jakträtten ha mindre betydelse var gränsen går,
såvida den ej förlägges avsevärt närmare stranden än enligt 180-metersregeln.
Genom en anknytning till regleringen av det enskilda fiskevattnet undviker
man emellertid dubbla gränser, och såsom beredningen uttalat torde
en gräns för enskilt vattenområde, som icke sammanfaller med gränsen för
1 Innebörden i detta hänseende av det till lagrådet remitterade förslaget till lag om rätt till
fiske följer av bestämmelserna i 31 §; jfr 27 § i fiskerättskommitténs förslag till fiskelag.
Kungl. Maj. ts proposition nr 59.
29
enskilt fiskevatten, i regel få så ringa aktualitet att den näppeligen komme
att leva i kustbefolkningens medvetande. Om gränsen för enskilt vattenområde
bestämmes snävare än för enskilt fiskevatten, skulle härutöver kunna
uppkomma vissa olägenheter ur fastighetsbildningssynpunkt. Då gränsdragningen
beträffande det enskilda vattenområdet har till syfte alt bestämma
omfattningen av fastigheternas ägovälden och sålunda angiva de områden
som äro föremål för enskild äganderätt, kan det icke i och för sig vara
lämpligt att låta en befogenhet som i princip åtföljer äganderätten — fiskerätten
— hänföra sig till område, som icke ingår i fastighet och ej heller
kan vara föremål för äganderätt. Sådan fiskerätt kan icke betecknas som en
begränsad rätt till fastighet utan kommer att utgöra en speciell, med sakrättsliga
verkningar utrustad rättighet av säregen typ. Att märka är att man
ej kan utgå från att fiskerätten i dylikt fall alltid tillkommer en fastighetsägare
i denna hans egenskap. Annat förhållande kan tänkas uppkomma i
följande situation. Om gränsen för enskilt vattenområde såsom ovan antagits
göres tvingande, kommer äganderätt till vattenområde utanför gränsen
att upphöra. En nu befintlig med äganderätt till grunden förenad fiskerätt,
som utgör särskild fastighet och antages vara belägen utanför nämnda gräns
men inom den för enskilt fiskevatten bestämda gränsen, komme att fortleva
såsom fiskerätt, varmed äganderätt till grunden ej är förenad. Man
skulle sålunda genom lagstiftningen skapa rättigheter motsvarande sådana
i jordeboken upptagna, med äganderätt till grunden ej förenade fiskerier,
som nu enligt särskilt stadgande hänföras till fast egendom.1
Den i beredningens betänkande föreslagna gränsen för enskilt vattenområde
i havet sammanföll helt med den av fiskerättskommittén förordade
gränsen för enskilt fiskevatten. Det till lagrådet remitterade förslaget till
lag om rätt till fiske upptar emellertid såsom förut nämnts i 6 § bestämmelser
om utvidgning av det enskilda fiskevattnet vid vissa kuststräckor i
Norrbottens och Kalmar län. Dessa bestämmelser kunna betraktas som en
av de lokala förhållandena påkallad modifikation av den s. k. kilometerregeln.
De ovan angivna skälen för en enhetlig reglering synas följdriktigt
leda till att även nämnda bestämmelser läggas till grund för avgränsningen
mellan enskilt och allmänt vattenområde.
På grund härav förordar beredningen att i förslaget till lag om gräns mot
allmänt vattenområde upptages bestämmelse att vid de kuststräckor i Norrbottens
och Kalmar län, där enligt vad särskilt är stadgat enskilt fiskevatten
omfattar vattenområde utöver vad som enligt huvudregeln är enskilt
vatten, även sådant vattenområde skall hänföras till fastigheterna.
Den allmänna regeln för äganderättens utsträckning i havet bör gälla
även för rikets västra kust, där enskild fiskerätt kvarstår om ock i begränsad
omfattning. Vid Skånes västra kust skall enligt 18 § i det till lagrådet
remitterade förslaget varje svensk medborgare äga rätt att fiska inom det
enskilda fiskevattnet. Yttergränsen för detta kommer här att sakna prak
-
Jfr jordabalksförslaget s. 85.
30
Kungl. Maj. ts proposition nr 59.
tisk betydelse.1 Det kan ifrågasättas, om under sådana förhållanden anledning
finnes att tillerkänna strandägarna äganderätt till vattenområde
enligt huvudregeln. Emellertid synes det tveksamt om man för denna kuststräcka
bör helt utesluta äganderätt till vattenområde, således även vattenområdet
närmast stranden. Att här fastställa en särskild, i vattnet gående
gräns torde icke böra komma i fråga. Huvudregeln bör därför tillämpas
även för Skånes västra kust.
Såsom lantmäteristyrelsen uttalat bör gränsen mellan en till fastighet hörande
ö eller holme av mindre längd än 100 meter och kringliggande allmänt
vattenområde anses rörlig. Särskild bestämmelse härom torde böra
upptagas i lagförslaget. Gränsen bör följa strandlinjen, och man synes härvid
lämpligen böra utgå från samma vattenstånd som enligt huvudregeln.
Det torde kunna förutsättas, att den myndighet, som företräder det allmännas
rätt, medgiver strandägaren rätt att bibehålla uppförd brygga och annan
byggnad vid stranden, om han icke redan enligt 1 kap. 3 § vattenlagen är
berättigad därtill. Dylika spörsmål torde få lösas i samband med bestämmandet
av ersättning för förlorat vattenområde. Frågor, som angå dispositionsrätten
till allmänt vattenområde, torde icke i detta sammanhang böra
upptagas till närmare reglering. Vad beträffar jakträtten kring öar och
holmar av mindre längd än 100 meter, belägna inom allmänt vattenområde,
förutsätter beredningen, att särskilda bestämmelser därom meddelas, om så
finnes påkallat.
I åtskilliga yttranden har berörts frågan om äganderätten till smärre
holmar och skär i havsbandet. Med anledning härav torde böra understrykas,
att förslaget avser att reglera äganderätten allenast beträffande vattentäckt
område. Äganderätten till öar och holmar beröres i princip ej av
förslaget. Därest, såsom ovan förordas, uttrycklig bestämmelse om gräns
mellan öar och holmar av mindre längd än 100 meter samt omgivande allmänt
vattenområde upptages i lagen, framgår än tydligare, att även dylika
öar och holmar kunna vara föremål för enskild äganderätt. Det synes knappast
föreligga anledning att i detta sammanhang upptaga till reglering i
lag den svårlösta frågan, under vilka förutsättningar äganderätt till Öar
och holmar skall anses föreligga; än mindre lärer kunna komma i fråga
att giva bestämmelser om till vilken fastighet öarna eller holmarna skola
höra eller vem äganderätten eljest skall tillkomma. Det nu sagda gäller
även den av kammarkollegiet berörda frågan, huruvida holmar och skär,
som nu ligga inom enskilt vatten, äro föremål för enskild äganderätt eller
äro att anse som allmän egendom. Äganderätt till öar och holmar får efter
ett genomförande av den nu föreslagna lagstiftningen, liksom för närvarande,
i händelse av tvist styrkas med tillgängliga bevismedel, t. ex. hävden
eller det förhållande, att öarna eller holmarna redovisats vid lantmäteriförrättningar.
Det må erinras om att i 15 kap. 3 § jordabalken öar och
holmar uttryckligen nämnts såsom föremål för urminnes hävd.
1 Jfr 31 § i det till lagrådet remitterade förslaget till lag om rätt till fiske.
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
31
Såsom lantmäteristyrelsen framhållit kunna emellertid skär vara så små,
att de anses följa vattenområdet och alltså, om de äro belägna inom allmänt
vattenområde, icke ingå i fastighet. Enahanda kan vara förhållandet
med holmar. Någon storleksgräns för dessa holmar och skär kan dock ej
angivas i lag, utan avgörandet torde få bero på prövning i varje särskilt
fall, varvid får beaktas icke blott storleken utan även värdet av holmarna
och skären och i vad mån de praktiskt utnyttjats.
I enlighet med det anförda lärer rättsläget efter genomförande av den
föreslagna lagstiftningen bliva följande. Sådan ö eller holme, som är belägen
inom enskilt vatten enligt nu gällande rätt men inom allmänt vatten enligt
den nya lagstiftningen, tillhör fortfarande den som kan visa att han hade
äganderätt därtill vid lagens ikraftträdande. Det torde ligga i sakens natur
att särskilt stränga krav på bevisningen i detta hänseende icke böra uppställas,
när äganderätten till ön eller holmen göres gällande av den som
enligt äldre rätt ägde det omgivande vattenområdet. Om ej annan kan visa
särskild rättsgrund för påstådd äganderätt till ön eller holmen och den ej
heller redan förut betraktats såsom allmän egendom, lärer den få anses tillhöra
den som ägde det kringliggande vattenområdet, såvida fråga ej är om
outnyttjade holmar och skär som äro så små, att de på sätt nyss angivits
följa vattenområdet. Hinder mot att dylika holmar och skär skola anses
följa vattenområdet synes icke utan vidare föreligga enbart av den anledningen,
att de utnyttjats för utövande av fiskerätt som tillkommit ägaren
av vattenområdet. Om de åter i verklig mening hävdats av denne —- exempelvis
för bete eller till uppförande av sjöbod — torde äganderätt för honom
till holmarna och skären få anses föreligga.
Vad åter angår ö eller holme inom vattenområde, som förut varit allmänt
men enligt den nya lagstiftningen utgör enskilt vatten, kan här bortses
från de fall, då med stöd av nu gällande rätt enskild äganderätt visas
föreligga till ön eller holmen; denna äganderätt kvarstår oberoende av vattenområdets
ändrade karaktär. Har ön eller holmen tidigare icke varit föremål
för enskild äganderätt, gäller enligt vad förut sagts i princip, att den
som erhåller vattenområdet icke därmed förvärvar äganderätt till ön eller
holmen. Denna är fortfarande att anse som allmän egendom. Vad ovan anförts
därom, att holmar och skär under vissa förutsättningar skola anses
följa vattenområdet, torde emellertid i dessa fall få särskild betydelse, enär
här är fråga om landbildningar vilka icke hävdats såsom enskilda. Att de
begagnats av enskilda vid utövande av allemansrätt till fiske saknar här
inverkan. Man torde därför kunna förutsätta, att smärre holmar och skär,
vilka nu äro belägna inom allmänt vatten och icke äro föremål för enskild
äganderätt eller av det allmänna särskilt disponerats, regelmässigt anses
följa vattenområdet och alltså tillfalla den fastighet, till vilken vattenområdet
enligt den nya lagstiftningen kommer att hänföras.
Öar och holmar, som efter den nya gränsdragningen äro belägna inom
enskilt vatten men kvarstå som allmän egendom, synas böra upptagas i
fastighetsregistret, om så ej redan skett. De skola alltså anses ingå i fastighetsindelningen.
32
Kungl. Maj. ts proposition nr 59.
Såsom framgår av det anförda torde i viss utsträckning oklarhet föreligga
beträffande äganderätten till öar, holmar och skär i havet. Tillräcklig
anledning torde dock ej föreligga att i detta sammanhang företaga någon
allmän inventering för klarläggande av äganderätten till dessa landbildningar.
De allmänna reglerna för strandäganderättens utsträckning böra tillämpas
även beträffande Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland.
Av skäl, som ovan angivits i fråga om havet, bör tillika i Hjälmaren och
Storsjön det enskilda vattenområdet utvidgas i enlighet med vad som föreslagits
för det enskilda fiskevattnet i dessa sjöar. Vad angår Mälaren synes,
ehuru det enskilda fiskevattnet begränsats i det till lagrådet remitterade
förslaget till lag om rätt till fiske, vattenområdet när det gäller äganderätten
böra i sin helhet anses såsom enskilt; såsom beredningen uttalat i sitt
betänkande torde allt vatten i Mälaren vara att betrakta som enskilt.
Enligt förslaget skola gränserna i de stora sjöarna bestämmas efter särskilt
angivna vattenstånd. Gränserna äro i princip rörliga i så måtto att de
kunna ändras till följd av uppgrundning, uppslamning o. dyl. och jämväl,
om än obetydligt, kunna påverkas av landhöjningen.1 Beredningen har i
sitt betänkande2 uttalat, att om vattenståndet framdeles skulle komma att
väsentligt ändras till följd av sjöregleringar, gränsen borde jämkas med
hänsyn till de nya vattenstånden. Denna innebörd av jordabalksförslaget
framgår av att i 1 kap. 12 § beträffande gräns i enskilt vatten mellan olika
fastigheter uttryckligen angives att, om stranden förskjutits, dess tidigare
läge, i den mån det kan utrönas, skall vara avgörande vid gränsens bestämmande.
När nu bestämmelserna om fastigheternas gräns mot allmänt
vattenområde utbrytas till särskild lagstiftning, synes det till undvikande
av att, genom motsatsslut från vad som stadgas beträffande havet, gränsen
i de stora sjöarna skulle anses orubblig, böra i lagtexten angivas att de för
dessa sjöar angivna vattenstånden gälla så länge nuvarande sjöregleringar
bibehållas väsentligen oförändrade.
I 3 § av fiskerättskommitténs förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde
har upptagits ett stadgande angående bestämning av sådan gräns.
I enlighet med hemställan från fastighetsbildningssakkunniga, med vilka
lantmäteristyrelsen instämt, bör denna bestämmelse överflyttas till 7 kap.
jorddelningslagen, varvid ett motsvarande stadgande erfordras i lagen om
fastighetsbildning i stad. Den föreslagna regeln att gränsbestämning ej äger
giltighet för framtiden avser även gränsen mot allmänt vattenområde i de
stora sjöarna, vilken gräns i princip är rörlig. Regeln bör vidare vara tilllämplig
å gränsen mellan ö eller holme av mindre än 100 meters längd och
kringliggande allmänt vattenområde, vilken gräns enligt vad ovan förordats
skall gå i strandlinjen.
Lantmäteristyrelsen har hemställt om komplettering av lagtexten med
1 Jfr SOU 1937:10 s. 67- 68.
a S. 54 -55.
Kungl. Maj. ts proposition nr 59.
33
ett stadgande rörande sådana i fastighetsregister för stad eller samhälle redovisade
områden, som icke ingå i fastighetsindelning. Särskild föreskrift synes
emellertid icke vara erforderlig för att utmärka att med fastighet i detta
sammanhang skall likställas sådant område.1
I vissa yttranden har vidare behandlats frågan hur det skall förfaras med
vattenområde, som genom den nya lagstiftningen tillföres ett skifteslag. Det
synes icke rimligt att tillåta delning av det nytillkomna området såsom särskilt
skifteslag enligt 1 kap. 2 § 3 jorddelningslagen. För att förhindra detta
lärer uttrycklig lagbestämmelse erfordras. Då det nytillkomna området utgör
ett genom lagstiftning från det allmänna till skifteslaget överfört område,
kan det icke anses föreligga något tvång att låta tillskottet fördelas
mellan delägarna i skifteslaget efter vanlig delningsgrund, utan de lagstiftande
myndigheterna lära ha fria händer att fördela området efter vad
som finnes vara lämpligt. Ehuru svårighet föreligger att finna en något så
när enhetlig och likväl för specialfallen godtagbar reglering, synas de av
fiskerättskommittén föreslagna principerna anvisa en framkomlig väg. För
det fall att det tidigare vattenområdet är odelat erfordras icke någon särskild
bestämmelse. När skifteslaget, såsom torde vara det vanligaste, delats
med tillämpning av 12 kap. 4 § jordabalken, bör det nytillkomna vattenområdet
anses delat efter enahanda grund, och detta bör gälla även om den
tidigare delningen skett med vissa jämkningar i de i nämnda lagrum angivna
grunderna. Har åter skifteslaget delats efter väsentligen annan grund,
synes man böra i princip låta de ägolotter, som erhållit vattenområden gränsande
mot det allmänna vattnet enligt äldre rätt, d. v. s. det nytillkomna
vattenområdet, få sträcka sitt ägovälde över det nytillkomna vattenområdet
ut mot det allmänna vattenområdet enligt nya lagen. Härvid kunna principerna
i 12 kap. 4 § jordabalken erhålla motsvarande tillämpning, varvid
fördelningen dock sker efter närhet till ägolott i vattnet. För undvikande av
olämpliga gränslinjer och opraktisk form å ägofigurer bör en tämligen vidsträckt
jämkningsrätt vid gränsbestämning föreligga.2 3 Vid en sådan jämkning
bör också kunna beaktas önskemålet att ägolott, som nu sträcker sig ut
till allmänt vattenområde, icke bör av nytillkommet enskilt vattenområde
avskäras från förbindelse med allmänt vattenområde.
Genom den föreslagna utformningen skulle man vinna att för de vanligaste
fallen någon åtgärd av sakägarna ej skulle erfordras. För de fall åter,
där en strikt tillämpning av regeln skulle giva ett opraktiskt resultat, ha
delägarna möjlighet att genom gränsbestämning få hänsyn tagen till föreliggande
särskilda förhållanden.
Sådant vattenområde, som redan vid den föreslagna lagens ikraftträdande
på grund av landhöjningen tillförts ett skifteslag efter att detta delats, kan
icke anses utgöra särskilt skifteslag enligt 1 kap. 2 § 3 jorddelningslagen
1 Jfr departementschefens ovan återgivna uttalande vid 13 § i det till lagrådet remitterade
förslaget till lag om rätt till fiske.
2 Jfr jordabalksförslaget 1 kap. 12 §.
3 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 59.
34
Kungl. Maj. ts proposition nr 5''J.
utan utgör en tillvinning till de skilda ägolotterna. Landhöjningen medför,
att den yttre gränsen för ägolotterna förflyttar sig utåt. I fråga om gränsen
mellan ägolotterna inbördes torde de ovan förordade grunderna få anses
analogt tillämpliga liksom ock den föreslagna jämkningsregeln.
De nu ifrågasatta bestämmelserna avse äganderätten till vattenområdet
men få tillämpning även beträffande fiske, som vid delning följt vattenområdet.
Har fiske delats på annat sätt, böra såsom en följd av fiskerättskommitténs
förslag de angivna principerna äga motsvarande tillämpning
beträffande det nytillkomna fiskevattnet. Gällande bestämmelser i lag om
särskild delning av fiske äro ytterst knapphändiga, och något uttryckligt
stadgande för det nu föreliggande speciella fallet synes icke erforderligt.
En regel därom kan för övrigt icke anses ha sin plats i det förevarande
lagförslaget utan måste betraktas såsom en följ dbestämmelse till den nya
lagen om rätt till fiske.
Lantmäteristyrelsen har i sitt yttrande jämväl berört frågan om gräns i
vatten mellan byar, när allmänt vatten som åtskilt byarna försvinner. Nämnda
förhållande medför i princip icke någon minskning av det vattenområde,
som tidigare tillkommit vardera byn. En närmare reglering av frågan om
gränsdragningen i dessa fall torde emellertid icke böra ske genom lagstiftning
utan torde få överlämnas till rättstillämpningen, varvid de i vart enskilt
fall föreliggande särskilda omständigheterna kunna beaktas. I
I enlighet med det anförda har beredningen upprättat bilagda förslag till
lag om gräns mot allmänt vattenområde. Detta innefattar tillika vissa redaktionella
jämkningar i fiskerättskommitténs förslag. Genom avfattningen
av den inledande paragrafen torde de av fastighetsbildningssakkunniga och
kammarkollegiet uttalade önskemålen beträffande terminologien i förslaget
ha blivit tillräckligt tillgodosedda.
Stockholm den 18 maj 1949.
N. GÄRDE
HERVED AF TROLLE
SVEN ROMANUS
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
35
Bilaga.
Förslag
till
Lag
om gräns mot allmänt vattenområde.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Vattenområde i havet är allmänt (allmänt vatten), där det ej ingår i fastigheterna
(enskilt vatten).
2 §•
Till enskilt vatten hänföres i havet
1. allt vatten inom trehundra meter från fastlandet eller från ö eller
holme av minst etthundra meters längd ävensom, på de ställen där den
stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, allt vatten
inom denna djupkurva;
2. allt vatten, vars förbindelse med öppna havet icke är av större bredd
än en kilometer räknat från fastlandet eller från ö eller holme av minst
etthundra meters längd, dock ej vatten vid ö eller ögrupp vilken från fastlandet
helt skiljes av annat vatten än nu sagts; samt
3. annat vatten, som har förbindelse med öppna havet allenast över enskilt
vatten.
3 §.
Vid de kuststräckor i Norrbottens och Kalmar län, där enligt vad särskilt
är stadgat enskilt fiskevatten omfattar vatten utöver vad i 2 § sägs, skall
även sådant vatten vara enskilt.
4 §.
Finnes ej enskilt vatten vid ö eller holme i havet, vilken utgör fastighet
eller del därav, skall gränsen mot det allmänna vattnet anses följa strandlinjen.
5 §.
Vid tillämpningen av vad ovan stadgas skola vattendjup och strandlinjer
bestämmas efter förhållandena vid normalt medelvattenstånd.
6 §.
Vad i 1, 2 och 4 §§ stadgas om vattenområde i havet gälle ock beträffande
Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Därutöver skall
36 Kungl. Maj. ts proposition nr 59.
i fråga om Hjälmaren och Storsjön bestämmelsen i 3 § äga motsvarande
tillämpning.
Vattendjup och strandlinjer skola härvid, så länge nuvarande sjöregleringar
bibehållas väsentligen oförändrade, bestämmas efter ett vattenstånd
i Vänern av 3,60 meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp, i Vättern av
2,97 meter över västra slusströskeln vid Motala, i Hjälmaren av 2,77 meter
över södra slusströskeln vid Notholmen och i Storsjön av 292,45 meter över
nollplanet i det höjdsystem, som ligger till grund för sjöns reglering.
Denna lag träder i kraft den
Har vattenområde delats före nämnda dag och kommer enligt denna lag
att till skifteslaget hänföras ytterligare vattenområde, skall detta anses delat
mellan de ägolotter, som ligga vid stranden, efter de i 12 kap. 4 § jordabalken
angivna grunderna; skedde den tidigare delningen efter väsentligen
annan grund, skall dock det nytillkomna vattenområdet anses delat mellan
de ägolotter, vilkas vattenområden gränsa däremot, så att till varje
ägolott hör den del därav, som är närmast ägolottens vattenområde. Utan
hinder av vad nu stadgats skall vid gränsbestämning företagas den jämkning,
som prövas erforderlig för att erhålla lämplig sträckning å gräns eller
för att förhindra att ägolott avskäres från allmänt vattenområde.
Om ersättning av statsmedel för förlust av vattenområde, som jämlikt
dom eller annan särskild rättsgrund tillkommit fastigheterna eller eljest
enligt äldre rätt ansetts tillhöra dessa men till följd av nya lagen utgör
allmänt vatten, är särskilt stadgat.
Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
37
Bilaga B.
(Tidigare föreslagen lydelse'')
Förslag
till
Lag
om ersättning för mistad
fiskerätt.
Härigenom förordnas som följer.
(Nu föreslagen lydelse)
Förslag
till
Lag
om ersättning för mistad fiskerätt
m. m.
1 §•
Kommer jämlikt lagen den
1949 om rätt till fiske visst fiskevatten,
vari enligt äldre lag fisket tillhörde
strandägaren, att utgöra fritt
fiskevatten,
eller föranleder bestämmelse i 14—
19 §§ sagda lag i något fall, att varje
svensk medborgare erhåller rätt att
bedriva fiske som enligt äldre lag var
förbehållet strandägaren,
eller blir på grund av stadgande i
31 § berörda lag särskild fiskerättighet,
som ägde giltighet enligt äldre
lag, helt eller delvis utan verkan,
skall ersättning av statsmedel utgå
för värdet av den förmån som för
strandägaren eller rättighetens ägare
gått förlorad därigenom att fisket
blivit fritt, så ock för förlust som av
denna anledning eljest må hava tillskyndats
honom.
Kommer jämlikt lagen om rätt till
fiske visst fiskevatten, vari enligt äldre
lag fisket tillhörde strandägaren,
att utgöra fritt fiskevatten,
eller föranleder bestämmelse i 14—
19 §§ sagda lag i något fall, att varje
svensk medborgare erhåller rätt att
bedriva fiske som enligt äldre lag var
förbehållet strandägaren,
eller blir på grund av stadgande i
31 § berörda lag särskild fiskerättighet,
som ägde giltighet enligt äldre
lag, helt eller delvis utan verkan,
skall ersättning av statsmedel utgå
för värdet av den förmån som för
strandägaren eller rättighetens ägare
gått förlorad därigenom att fisket
blivit fritt, så ock för förlust som av
denna anledning eljest må hava tillskyndats
honom.
Sådan ersättning skall ock utgå för
annan förmån än rätt till fiske, som
för fastighetsägare gått förlorad därigenom
att jämlikt lagen om gräns
mot allmänt vattenområde visst vat
-
1 Enligt ett den 25 februari 1949 till lagrådet remitterat förslag.
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
(Tidigare föreslagen lydelse)
Var den 1 januari 1950 rätt till
fiske, vilken enligt vad ovan sagts
gått förlorad, till någon upplåten,
skall även denne njuta ersättning för
honom åsamkad skada.
(Nu föreslagen lydelse)
tenområde, som enligt äldre rätt tillhörde
fastigheten, blivit allmänt vatten.
Var den 1 januari 1950 rätt till
fiske eller annat, vilken enligt vad
ovan sagts gått förlorad, till någon
upplåten, skall även denne njuta ersättning
för honom åsamkad skada.
2 §•
Fråga om ersättning som sägs i 1 § skall upptagas av särskild nämnd
(fiskevärderingsnämnd), inrättad för län eller annat område som Konungen
bestämmer.
Anspråk på ersättning skall vid påföljd av talans förlust skriftligen framställas
hos nämnden före den 1 januari 1955.
3 §.
Fiskevärderingsnämnd skall bestå av tre ledamöter. En av ledamöterna,
vilken tillika skall vara ordförande, utses av Konungen. De båda övriga ledamöterna
utses på sätt Konungen bestämmer. För varje ledamot skall finnas
en i enahanda ordning utsedd suppleant. Angående omröstning i nämnden
skall gälla vad i lag finnes stadgat rörande omröstning i tvistemål vid rådhusrätt.
4 §•
Innan fiskevärderingsnämnd avgör ärende angående ersättning, skola sökanden
och kronan erhålla tillfälle att framlägga sina synpunkter vid sammanträde
inför nämnden. Framställning må dock avslås utan att hava handlagts
vid sådant sammanträde, om den uppenbarligen icke förtjänar avseende.
Nämnden må tillerkänna sökanden skälig gottgörelse av statsmedel för
utgifterna å ärendet.
Utskrift av nämndens beslut i ersättningsfrågan skall tillställas sökanden
genom rekommenderat brev med mottagningsbevis.
5 §•
Närmare bestämmelser angående fiskevärderingsnämndernas verksamhet
meddelas av Konungen.
6 §•
Ersättning till ledamot i fiskevärderingsnämnd skall utgå enligt grunder
som Konungen fastställer och gäldas av statsmedel.
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
39
(Tidigare föreslagen Igdelse) (Nu föreslagen lydelse)
7 §.
Ersättningssökande som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut
äger draga frågan under domstols prövning, såframt han väcker talan mot
kronan inom tre månader från det nämndens beslut tillställdes honom. Erinran
härom skall intagas i beslutet.
8 §.
Kronans talan i ersättningsfrågor enligt denna lag bevakas av kammarkollegiet.
9 §.
Besväras fastighet av sökt eller beviljad inteckning för fordran, skall ersättning
som enligt 1 § tillerkännes ägaren nedsättas hos länsstyrelsen. Utbetalning
till ägaren må dock äga rum, där skadan prövas vara väsentligen
utan betydelse för inteckningshavarens säkerhet eller det visas, att denne
lämnat sitt medgivande till utbetalningen.
I samband med att ersättningen bestämmes skall givas tillkänna, huruvida
nedsättning skall ske.
10 §.
Har ersättningsbelopp nedsatts, utsätter länsstyrelsen så snart ske kan
sammanträde för förhandling om rättsägares anspråk och beloppets fördelning.
Kallelse till sammanträdet skall genom länsstyrelsens försorg minst fjorton
dagar förut med posten sändas till ägaren och kända inteckningshavare.
Är inteckningshavare okänd, skall länsstyrelsen föranstalta att kungörelse
om sammanträdet inom samma tid införes i allmänna tidningarna och tidning
inom orten. I övrigt skall med avseende på fördelningen vad i utsökningslagen
stadgas om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld
fast egendom äga motsvarande tillämpning.
De kostnader, som äro förenade med fördelningen, skola gäldas av statsmedel.
11 §•
Därest vid fördelning, som länsstyrelsen verkställt, betalning utfallit å intecknings
huvudstol, åligger det länsstyrelsen att därom, sedan fördelningen
blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröj ligen göra anmälan till inskrivningsdomaren
och tillika insända fördelningslängden. Inskrivningsdomaren
har att å nästa inskrivningsdag göra anteckning om förhållandet i
fastighets- eller inteckningsboken.
40
Kungi. Maj:ts proposition nr 59.
(Tidigare föreslagen Igdelse) (Nu föreslagen lydelse)
12 §.
*
Vad i denna lag stadgas om inteckningshavare skall även gälla den som
för ogulden köpeskilling äger fordran med förmånrätt enligt 11 kap. 2 §
jordabalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950.
Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
41
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 december
1949.
Närvarande:
justitieråden Gei jer,
Dahlman,
Lech,
regeringsrådet Quensel.
Enligt lagrådet den 21 mars 1949 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
25 februari 1949, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till
1) lag om rätt till fiske,
2) lag om ersättning för mistad fiskerätt,
3) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr
807) om handläggning av domstolsärenden,
4) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet, samt
5) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.
Vidare hade enligt lagrådet den 27 juni 1949 tillhandakommet utdrag av
protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen
i statsrådet den 18 juni 1949, Kungl. Maj :t -— med återkallande av
förordnandet den 25 februari 1949 om inhämtande av lagrådets utlåtande
över förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt -— förordnat att för
ändamål, som nyss sagts, lagrådets utlåtande skulle inhämtas över
1) ett av lagberedningen utarbetat förslag till lag om gräns mot allmänt
vattenområde, samt
2) ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag om ersättning
för mistad fiskerätt m. m.
De förslag, över vilka lagrådet således skulle yttra sig, hade föredragits
inför lagrådet av revisionssekreteraren Gösta Thulin.
Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess ledamöter.
Lagrådet:
Med hänsyn till det nära samband, som de remitterade förslagen äga med
varandra, har lagrådet företagit dem till gemensam behandling.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
Såsom ett allmänt omdöme om den föreslagna lagstiftningen vill lagrådet
uttala, att densamma synes präglad av strävan att efter rättvisa och klara
linjer åstadkomma önskvärd reda och ordning inom det område varom här
är fråga, en strävan som också, såvitt lagrådet kunnat finna, lett till ett i
väsentliga avseenden tillfredsställande resultat. Till detta omdöme önskar
dock lagrådet knyta den erinringen, att lagrådet icke förfogar över sådan
sakkunskap att det för lagrådet varit möjligt att på alla punkter ingående
bedöma de för fiskerinäringen speciella frågorna och annat av yrkesteknisk
beskaffenhet. Som exempel härpå vill lagrådet framhålla det omstridda
spörsmålet om det lämpliga och billiga i att göra hummerfisket helt fritt
— vilket från strandägarhåll gjorts till föremål för framställningar direkt
till lagrådet — ävensom frågorna om de normgivande vattenstånden.
Det nyss gjorda uttalandet innebär vidare icke att lagrådet ej skulle funnit
skäl till åtskilliga anmärkningar mot förslagen. Såsom av det följande
Iramgår, avse emellertid dessa anmärkningar i allmänhet ej i så hög grad
lörslagens grundläggande tankegångar och sakliga innehåll som deras systematik
och frågor i övrigt av mera lagteknisk art. I dessa senare hänseenden
kommer lagrådet att förorda icke obetydliga jämkningar, delvis till följd
därav att vissa förslag, ehuru till sitt innehåll intimt förbundna med varandra,
icke innan de vid skilda tidpunkter remitterats till lagrådet blivit
i redaktionellt avseende samordnade.
Med det sist sagda åsyftar lagrådet närmast de två förslag, vilka bland
de remitterade intaga en central ställning, nämligen lagberedningens förslag
till gränslag och förslaget till fiskerättslag. Vartdera förslaget upptager
regler om vad som skall hänföras till olika slag av vatten, enligt gränslagen
till allmänt vatten och enskilt vatten samt enligt fiskerättslagen till
fritt fiskevatten och enskilt fiskevatten. Frånsett en viss olikhet i fråga
om Mälaren en olikhet som dock lätt kan utjämnas genom en mindre
jämkning i fiskerättslagen på sätt lagrådet kommer att förorda — åsyfta
de båda förslagen exakt samma uppdelning av vattenområdena i havet och
de stora sjöarna, så att å ena sidan allmänt vatten och fritt fiskevatten samt
å andra sidan enskilt vatten och enskilt fiskevatten avses skola sammanfalla.
Nu berörda regler, som äro ganska vidlyftiga och invecklade, återgivas
till sina huvuddrag i full utsträckning i såväl det ena som det andra
förslaget. Men därtill kommer att, ehuru såsom nämnts ett och samma
sakliga innehåll åsyftas, reglernas uppställning och utformning äro i flera
avseenden olika i förslagen. Självständigheten i redaktionellt avseende hos
de bada förslagen i förhållande till varandra är dock icke fullständigt genomförd,
ity att förslaget till gränslag icke direkt återger de undantag
från huvudreglerna, som skola gälla enligt båda förslagen, utan i fråga om
dem får sitt innehåll genom hänvisningar till förslaget till fiskerättslag.
Att en ordning sådan som den nyss beskrivna icke är ur lagstiftningssynpunkt
fullt tillfredsställande finner lagrådet ligga i öppen dag. Framför
allt faller genast i ögonen, att den innebär en onödig vidlyftighet i fråga
om lagtexternas omfattning, samtidigt som den icke kan anses fylla kraven
43
Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
på klarhet och överskådlighet. Lagrådet har trott sig i stället böra förorda
en ordning vars huvuddrag kännetecknas av följande. Med hänsyn till den
större allmängiltighet som utmärker det ämne, vilket behandlas i gränslagen,
torde denna lag böra tillmätas en ledande ställning i så måtto att
det onödiga upprepandet av enahanda lagtexter undvikes genom att låta
fiskerättslagen hämta sitt innehåll från gränslagen, icke tvärtom. Lagrådet
kommer att beträffande förslaget till gränslag tillstyrka vissa ändringar
i fråga om såväl lagens rubrik som dess innehåll, syftande till att vidga
förordar i fråga om Mälaren, blir det enligt lagrådets mening en lika naturlig
som enkel åtgärd vid fiskerättslagens avfattning att åstadkomma det
särskiljande av olika slag av vatten, som där erfordras, genom att helt falla
tillbaka på det särskiljande som sker genom stadgandena i gränslagen.
Lagrådet förutsätter i det följande att de ändringar i paragrafernas numrering
och i hänvisningar från ett lagrum till ett annat, vilka böra ske till
följd av andra ändringar i förslagen, bliva företagna utan påpekande från
lagrådets sida i varje särskilt fall.
Tillika vill lagrådet redan i detta sammanhang bringa i åtanke, hurusom
gemensam lämplig dag, förslagsvis den 1 januari 1951, för hela lagstiftningens
trädande i kraft torde böra bestämmas genom ändring i, respektive
komplettering av slutbestämmelsen i vart och ett av förslagen.
Lagrådet övergår härefter till granskning av de särskilda förslagen och
börjar då med det, som enligt lagrådets ovan uttalade mening är av viss
grundläggande betydelse, nämligen
Förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde.
Lagrådet:
Förslaget innehåller regler avseende den geografiska gränsdragningen
mellan allmänt och enskilt vatten i havet samt fyra av de stora sjöarna.
Andra vattenområden i riket ligga utanför förslagets uttryckliga reglering.
Men förslaget bygger uppenbarligen på den underförstådda satsen, att allmänt
vatten icke förekommer i dessa sistnämnda vattenområden. Indirekt
utsäger alltså förslaget denna sats, som ingalunda är självklar utan såsom
av förarbetena framgår måste anses innefatta resultatet av ett övervägande,
i vad mån en indelning i allmänt och enskilt vatten bör äga rum beträffande
de större sjöarna. Enligt lagrådets mening skulle det ur systematisk
synpunkt vara av värde, om det bleve i lagen utsagt, att de sötvatten som
nu icke direkt omfattas av förslaget äro att hänföra under den lagtekniska
term »enskilt vatten», som förslaget med sin 1 § avser att fastslå. Frågan
kan vara av betydelse ej blott, såsom lagrådet ovan framhållit, för begreppsbestämningen
i fiskerättslagen utan också vid utformandet av andra
lagar.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
Lagrådet hemställer fördenskull att förslagets rubrik ändras, exempelvis
till »lag om allmänt och enskilt vatten», samt att förslaget utökas med en ny
paragraf, som uttalar att andra sötvatten än de i förslaget nu omnämnda
i sin helhet äro att hänföra till enskilt vatten.
Lagberedningen har i sin motivering till förslaget anfört, att den nu ifrågavarande
lagen borde erhålla sådan utformning att bestämmelserna utan
egentliga ändringar kunna infogas i en ny jordabalk. Lagrådet har den
uppfattningen, att liknande anspråk böra ställas på denna lag som på jordabalken,
och anser angeläget, just ur den av lagberedningen anförda synpunkten,
att förslaget avfattas så, att den ifrågavarande lagen direkt —
utan hänvisningar till en sådan jämförelsevis periferisk lag som fiskerättslagen
— upptager de stadganden som skola utgöra lagens innehåll. Lagrådet
vill i detta sammanhang framhålla, att det måhända kommer att visa
sig böra närmare övervägas, om eller i vad mån den lämpligaste anordningen
verkligen blir att införliva den förevarande lagen med jordabalken. Skäl
synas nämligen kunna anföras för att låta åtminstone vissa partier bestå
som en lag för sig och såsom ett med jordabalken sidoordnat komplement
till denna. Härvid åsyftas i första hand det förhållandet, att de ganska omfattande
och detaljerade undantagen från huvudreglerna om vad som skall
hänföras till allmänt vatten kunna te sig väl tyngande och alltför lokalbetonade
för att intagas i själva balken, vartill kommer, att man här i särskild
grad måste räkna med framtida behov av ändringar och kompletteringar.
Det nu sagda gäller också i väsentlig mån de bestämmelser vilka avse vattendjup
och strandlinjer.
Förslaget föranleder utöver vad nu anförts följande erinringar.
1 §■
Lagrådet:
Om lagens uppgift vidgas till att beträffande samtliga vattenområden i
riket uttryckligen reglera i vad mån de äro allmänna eller enskilda, bör
den i förevarande paragraf med avseende å vattenområde i havet givna bestämningen
av allmänt och enskilt vatten i stället avse vattenområde över
huvud taget. Orden »i havet» torde således böra utgå.
Regeringsrådet Quensel:
Den föreslagna gränslagen torde kunna sägas ha till uppgift att reglera
spörsmålet vilka vattenområden som kunna vara eller bliva föremål för
äganderätt och andra rättigheter (av privaträttslig natur). Fråga är ju
ingalunda endast om en gruppindelning av områdena. Ej heller avses blott
möjligheten att framdeles förvärva nya rättigheter. Reglerna gå tillika direkt
ut på att omedelbart genom lagen utsläcka vissa bestående rättigheter
helt eller beträffande särskilda områden samt tillskapa rättigheter till andra
områden.
Lagens väsentliga och synnerligen viktiga materiellträttsliga innehåll —
indelningens rättsverkningar — synes icke komma till så tydligt uttryck
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
som sakens natur kräver. Det träder knappast i dagen förrän i övergångsbestämmelserna,
och icke heller dessa avhandla ämnet i alla delar eller direkt.
Den egentliga lagtexten, d. v. s. lagens paragrafer, måste kunna tyckas
angå blott hur indelningen skall ske och hur grupperna skola betecknas.
Dessa beteckningar ge väl en antydan om indelningens funktion men
äga icke sådan anknytning till gällande lag att några säkra slutsatser kunna
dragas om indelningens rättsverkningar.
Meningen är måhända att dessa verkningar skola framgå av att i 1 § enskilt
vatten angivits såsom liktydigt med vatten som ingår i fastigheterna.
Naturligtvis måste också kunna förutsättas att vattenområde som ingår
i fastighet kan vara föremål för rättigheter. Men en dylik presumtion kan
med visst fog uppställas beträffande områden i allmänhet, med undantag
av sådana som enligt sin egen natur ej kunna hävdas såsom någons egendom;
och att ett vattenområde, endast därför att det ej ingår i fastigheterna,
icke skulle kunna vara föremål för rättighet, kan svårligen anses självklart.
Någon vedertagen terminologi, enligt vilken uttrycket »fastigheterna» utmärker
motsatsen till vad som är och skall förbli »res nullius», torde icke
kunna påvisas, över huvud taget är det ovanligt och antagligen missledande
för menige man att begagna ordet fastigheterna annorledes än om vissa
bestämda fastigheter. Att utbyta det mot »fast egendom» vore av föga gagn
i förevarande sammanhang. Tanken skulle då föras blott till motsättningen
mellan fast och lös egendom, helst som den särskilda lagen om vad som är
att hänföra till fast egendom avgränsar begreppet endast åt denna sida
och icke antyder att det skulle finnas områden, som ej äro egendom. Såsom
ofta betonats bör man ju vid ny lagstiftning söka undvika att nyttja ordet
fastighet i annan bemärkelse än registerfastighet. För att beteckna allt vad
som enligt föreskrifterna om fastighetsregistrering skall indelas i registerfastigheter
är vanligt att använda lokutionen det som ingår (skall ingå)
i fastighetsindelning. Dessa föreskrifter må väl anses innebära att i regel
de områden, som kunna vara föremål för rättigheter, skola medtagas i indelningen
och övriga lämnas utanför. Men denna regel har undantag avolika
slag. Även bortsett härifrån äro dessa föreskrifter icke tjänliga att
läggas till grund i nu ifrågavarande hänseende. Principiellt skola ju de
och deras tillämpning anses som en administrativ angelägenhet utan civilrättslig
betydelse, och i varje fall äro de icke avgörande för frågan om ett
område kan vara föremål för rättigheter eller ej.
Hänvisningen till vad som ingår i fastigheterna synes alltså icke kunna
ersätta direkt på sak gående bestämmelser om de rättsverkningar, som skola
tillkomma indelningen i allmänt och enskilt vatten.
Beträffande denna i 1 § gjorda hänvisning synes vidare böra erinras att,
om den, såsom här antagits, avser att ange dessa rättsverkningar, detta
förhållande dock ej framgår av formuleringen, som i stället tyder på att
fråga är om normen för indelningen. Vad som ingår i fastigheterna synes
vara förutsatt såsom något givet och skola vara avgörande för indelningens
utformning. Då nu någon speciell definition å begreppet fastighet ej med
-
46
Kungl. Maj. ts proposition nr 59.
delas, borde kunna antagas, att här refereras till det vanliga fastighetsbegreppet
och att således vad som i enlighet med allmänna regler om fastighetsbildning
och fastighetsregistrering tillagts eller tillägges fastigheter blir
bestämmande för vad som skall anses som allmänt eller enskilt vatten. Härav
ledes man då till bl. a. den slutsatsen att vattenområde, som redan är
fastighet eller ingår i en sådan, skall förbli enskilt vatten. I 2 § ges visserligen
en helt annan bestämning av detta begrepp, men det kan uppstå tvekan
om hur den motsättning, som sålunda enligt ordalydelsen föreligger
mellan de båda lagrummen, skall utjämnas. Härutinnan erbjuda sig olika
utvägar, som avvika från den förmodligen åsyftade tolkningen men i och
för sig kunna synas lika rimliga som denna.
På grund av vad sålunda anförts förordas dels att 1 § ersättes med blott
en förklaring att vattenområden indelas i allmänna och enskilda (allmänt
och enskilt vatten), dels att i omedelbar anslutning därtill den med de
följande paragraferna avsedda bestämningen av dessa begrepp meddelas
utan inblandning av fastighetsbegreppet, dels ock att därefter indelningens
rättsverkningar anges så, att det klart framgår att vad som skall vara allmänt
vatten icke kan vara föremål för rättighet (i ovannämnda bemärkelse),
att förty bestående rättigheter till dylikt vatten upphöra att gälla och
att däremot bestående rättigheter till vad som skall vara enskilt vatten lämnas
orubbade. Härefter skulle så följa de speciella stadganden, som kunna
erfordras i avseende å frågan till vilken jord eller till vilka fastigheter de
vattenområden skola hänföras, som förut ej voro föremål för äganderätt
men skola vara enskilt vatten.
Här har tills vidare förutsatts att meningen är att någon rättighet i egentlig
bemärkelse till allmänt vatten ej vidare skall kunna existera. Denna
sats behöver väl ej heller modifieras såvitt angår äganderätt, men beträffande
begränsade rättigheter torde satsen icke vara avsedd att gälla undantagslöst.
Den s. k. utsträckningsrätten enligt förslaget till fiskerättslag
torde få betraktas som en subjektiv rätt till allmänt vatten och i motiven
har antytts möjligheten att jakträtt till allmänt vatten skulle komma att
genom lagstiftning tillförsäkras ägare av öar och holmar. Även den »rätt
att bibehålla uppförd brygga och annan byggnad vid stranden», vilken enligt
lagberedningen myndighet torde kunna förutsättas medge strandägare, lärer,
om sådana dispositioner må äga rum, snarare få karaktär av verklig med
servitut jämförlig rättighet än böra likställas med t. ex. befogenheten att
efter myndighets tillstånd tills vidare bedriva fiske med fast redskap i allmänt
vatten.
Om sålunda beträffande allmänt vatten skall gälla, att rättigheter i allmänhet
skola upphöra och icke vidare kunna uppstå, men undantagsvis
annat skall kunna vara förhållandet på grund av särskilda stadganden eller
kanske myndighets beslut, blir därigenom behovet av uttryckliga och klara
bestämmelser om innebörden av att vattenområde är allmänt vatten än
större. De ovan antydda reglerna i ämnet få förses med de förbehåll, som
undantagen från principen betinga.
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
Vissa av reglerna om rättsverkningarna äro av natur att med tiden förlora
sin aktualitet och därför, om det vore fråga om jordabalken, kunna
hänföras till övergångsbestämmelser, men de synas dock i nu förevairande
lag, vilken är av så begränsad räckvidd och åtminstone i vissa delar torde
vara att betrakta som ett provisorium, under vars giltighetstid just övergången
till det nya systemet skulle bli av den största betydelse, lämpligen
böra med de övriga reglerna i ämnet upptagas i huvudtexten.
Justitieråden Dahlman och Lech:
Såsom framgår av remissprotokollet är beteckningen »fastigheterna» såtillvida
oegentlig som i städer och samhällen finnas vattenområden, vilka
enligt vad som för närvarande gäller ej skola upptagas i fastighetsregistret
utan i bihang till detta och således enligt fastighetsbildningslagens och fastighetsregisterförordningens
terminologi ej ingå i fastighetsindelning. Det
torde visserligen få antagas att inom en tämligen nära framtid lagstiftningen
på denna punkt kommer att ändras därhän att jämväl sådana områden
skola upptagas i fastighetsregistret. Emellertid synes lämpligt att slutbestämmelserna
kompletteras med ett stadgande av innehåll att i lagen till
fastigheterna hänföras även områden som skola redovisas i bihang till
fastighetsregister för stad eller samhälle.
Justitierådet Gei jer:
Förslaget innehåller två slags bestämningar av begreppet enskilt vatten,
nämligen dels i denna paragraf och dels i de följande paragraferna. Tydligen
böra de sammanfalla. Så är dock icke förhållandet, eftersom de vattenområden,
som ingå i fastigheterna, icke lära tillsammans fullständigt upptaga
de områden, som enligt övriga stadganden skola vara enskilt vatten.
En sådan bristande överensstämmelse synes icke böra godtagas i en lagtext,
allra minst om lagen är av den centrala och grundläggande natur som
den med förslaget avsedda.
Någon bestämning av det slag som förevarande paragraf innehåller synes
emellertid icke vara nödvändig för lagens syfte, då av de övriga stadgandena
fullständigt framgår vad som skall vara enskilt vatten. Begreppen
allmänt och enskilt vatten torde icke i sig själva vara så intetsägande,
att någon närmare förklaring av deras allmänna innebörd ej kan umbäras
i den förevarande lagen. I det läge, vari jordabalkslagstiftningen för närvarande
befinner sig, kan även ifrågasättas lämpligheten av att i detta sammanhang
i vidare mån än som kan anses nödvändigt beröra rättsverkningarna
av uppdelningen i olika slag av vatten. Den utvägen synes också i nu
ifrågavarande hänseende stå till buds att låta 1 § utsäga endast att vattenområde
är allmänt (allmänt vatten), där det ej enligt vad i det följande
stadgas är enskilt (enskilt vatten). För min del förordar jag denna utväg
framför förslagets avfattning. Endast om en bestämning motsvarande den
i förslagets 1 § upptagna kan erhållas, vilken är adekvat och tillika fyller
rimliga anspråk på enkelhet och koncentration, torde, om dubbla bestäm
-
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
ningar ändock anses önskvärda, sådana böra korama till användning. Blott
med tvekan kan jag i sådant hänseende ifrågasätta såsom en möjlighet att
i denna paragraf stadga, att vattenområde är allmänt, där det ej såsom
ingående i fastigheterna eller i områden, som skola redovisas i samband
med fastighetsregistret, är enskilt.
2 §■
Lagrådet:
Det kan icke förnekas, att reglerna i denna paragraf äro långt ifrån lätttillgängliga.
Såvitt lagrådet kunnat finna, beror detta emellertid på själva
ämnets invecklade beskaffenhet. Även om lagens tillämpning ur denna synpunkt
till en början kan vålla svårigheter, torde man dock kunna förvänta,
att stadgandenas innebörd inom en ej alltför lång tid skall tränga in i det
allmänna medvetandet.
Den under 2 lämnade beskrivningen å vattenområde, som på grund av
1-km-regeln är enskilt vatten, kan knappast anses fullt tydlig. Med hänsyn
till att vattenområdet kan sammanhänga med öppna havet genom mer
än en förbindelseled synes det i motsvarande beskrivning i förslaget till
fiskerättslag använda uttrycket »som saknar förbindelse med öppna havet
av större bredd än» vara att föredraga framför »vars förbindelse med öppna
havet icke är av större bredd än». Mot båda förslagens formuleringar kan
anmärkas att en tolkning efter orden synes kunna leda till det oriktiga
resultat att ett vattenområde, till vilket man ej kan komma från öppna
havet utan att passera vatten om högst en kilometers bredd, likväl vore
att anse som allmänt, om nämligen mellan det ifrågavarande området och
öppna havet på något ställe finns vatten av större bredd än en kilometer.
Till förebyggande av en sådan tolkning borde måhända efter orden »större
bredd» insättas orden »i hela sin sträckning» eller något liknande.
Vad beträffar undantagsregeln under 2 synes till en början undantagets
anknytande till huvudregeln allenast genom orden »dock ej» kunna medföra
risk för att läsaren — särskilt om han från den sats som inleder paragrafen
gått direkt till avsnittet under 2 — tolkar undantagsregeln så, att
vid ö eller ögrupp som där avses ej skall finnas något enskilt vatten över
huvud taget. Till tydligare utmärkande av att undantaget hänför sig allenast
till huvudregeln under 2 synas orden »dock ej vatten» böra utbytas
mot »dock att vatten icke skall på grund härav vara enskilt om det är
beläget» eller något liknande uttryck.
Vidare torde uttrycket »ö eller ögrupp» vara ägnat att väcka undran,
varför icke här, såsom i huvudregeln, jämte ö nämnes holme, medan däremot
ögrupp särskilt omnämnes. Då undantagsregelns innebörd dessutom
— t. ex. i sådana fall då holmar av mindre längd än ett hundra meter!
äro att hänföra till viss ögrupp — under särskilda omständigheter kan bli
en annan än den som torde vara avsedd, om icke i stället för »ö eller ögrupp»
också här nyttjas uttrycket »ö eller holme», torde sistnämnda uttryck även
här böra komma till användning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
49
Slutligen skulle enligt lagrådets mening nyssberörda stadgande vinna i
klarhet, om orden »annat vatten än nu sagts» utbyttes mot »vatten med
sådan förbindelse».
Beskrivningen å vattenområde, som avses under 3, synes för tydlighetens
skull böra omformuleras till större likhet med motsvarande beskrivning i
förslaget till fiskerättslag. Ett skäl härför utgör även den omständigheten
att det icke lärer vara åsyftat att vatten, som är enskilt på grund av undantagsbestämmelserna
för vissa områden i Norrbottens och Kalmar län, här
skall komma i betraktande.
3 §.
Lagrådet:
För att 2 § må uttömmande angiva omfattningen av enskilt vatten i havet
synes innehållet i nu förevarande paragraf böra ersättas med ett såsom
4 betecknat tillägg till 2 §. Detta skulle upptaga de vatten, som uppräknats
i 6 § i förslaget till fiskerättslag, med iakttagande beträffande vattenområdet
i Norrbottens län att Sandö i enlighet med en lagrådet vid föredragningen
lämnad upplysning rättas till Seskarö.
i—6 §§.
Justitieråden Gei jer och Lech samt regeringsrådet Quensel:
Enligt vår mening skulle det ur systematisk synpunkt vara en fördel, om
lagen före de stadganden i dessa paragrafer, som behandla frågan om gräns
mellan ö eller holme och allmänt vatten samt frågorna om de normgivande
vattenstånden — behandlingen av sistnämnda frågor kunde lämpligen sammanföras
i en paragraf — fullständigt reglerade i vad mån sötvattnen äro
allmänt eller enskilt vatten. Denna reglering skulle kunna fördelas å två
paragrafer, varav den ena skulle behandla Vänern, Vättern, Hjälmaren och
Storsjön, medan den andra skulle bli den nya paragraf — avseende sötvattnen
i övrigt — varmed förslaget skulle utökas. Nästföljande paragraf
skulle motsvara förslagets 4 §, varefter skulle följa en paragraf, upptagande
bestämmelserna i förslagets 5 § och andra stycket i dess 6 §.
I fråga om den närmare lydelsen av de paragrafer, vilka sålunda enligt
vår mening skulle ersätta och komplettera förslagets 4—6 §§, är följande
att anföra.
Den paragraf, som skulle avhandla de stora sjöarna, synes böra i ett
första stycke fastslå att vad i 2 § under 1—3 stadgas angående omfattningen
av enskilt vatten i havet skall äga motsvarande tillämpning beträffande
dessa sjöar. Därefter skulle i ett andra stycke, med återgivande av den i
7 § i förslaget till fiskerättslag lämnade beskrivningen å särskilda vattenområden
i Hjälmaren och Storsjön, stadgas att jämväl dessa skola hänföras
till enskilt vatten.
Härefter skulle inflyta den nya paragraf, vilken, såsom framgår av det
föregående, borde innehålla att övriga sötvatten i sin helhet äro att hänföra
till enskilt vatten.
Beträffande avfattningen av 4 § i det remitterade förslaget äro vissa er4
llihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 59.
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
inringar att framställa. Iakttages vad tidigare förordats beträffande stadgandets
plats i förhållande till bestämmelserna rörande sötvattensområdena,
betingas därav den jämkning, att orden »i havet» utgå. Eftersom det ligger
i sakens natur att regeln i förevarande paragraf blir att tillämpa allenast
i de fall då frågan om gränsdragning har betydelse, synes — oavsett huruvida
den i 1 § enligt dess föreslagna lydelse beträffande enskilt vatten givna
bestämningen, att området ingår i fastigheterna, bibehålies eller icke —
jämväl uttrycket »vilken utgör fastighet eller del därav» lämpligen kunna
utgå. Vidare är att märka att stadgandet, eftersom gränsen icke gärna kan
gå annorstädes än i strandlinjen, får sitt egentliga innehåll av bestämmelserna
om vilka vattenstånd som skola vara normerande. Med hänsyn härtill
synes i paragrafen böra intagas en erinran att gränsdragningen skall ske
med iakttagande av dessa bestämmelser. Stadgandet kunde förslagsvis erhålla
det innehållet, att, där enskilt vatten ej finnes vid ö eller holme, gränsen
mot det allmänna vattnet skall, med iakttagande av vad i paragrafen
om vattenstånden stadgas, anses följa strandlinjen.
I förslagets 6 § har beträffande de vattenstånd, som skola vara normerande
i de stora sjöarna, gjorts det förbehållet, att vad därom stadgats skall
gälla »så länge nuvarande sjöregleringar bibehållas väsentligen oförändrade».
Förbehållet lärer icke åsyfta att de ifrågavarande bestämmelserna utan
lagändring skulle kunna träda ur kraft till följd av ändring i en sjöreglering.
Ordalagen kunna dock lätt föranleda en sådan tolkning. På grund härav
och då förbehållet knappast torde kunna fylla någon egentlig funktion,
hemställes att det måtte utgå.
Justitierådet Dahlman:
Jag är beträffande 4—6 §§ ense med övriga ledamöter utom därutinnan,
att jag finner det lämpligt, att, såsom skett i förslaget, stadgandet i 4 § erhåller
en formulering som antyder att alla öar och holmar icke behöva tillhöra
fastigheterna; vissa av dem skola ju anses ingå i det omgivande allmänna
vattenområdet. Enligt min mening bör därför 4 § erhålla det innehållet,
att, där enskilt vatten ej finnes vid ö eller holme, vilken utgör fastighet
eller del därav, gränsen mot det allmänna vattnet skall, med iakttagande
av vad i paragrafen om vattenstånden stadgas, anses följa strandlinjen.
Slutbestämmelserna.
Justitierådet Gei jer:
I anslutning till vad jag anfört vid 1 § vill jag ifrågasätta en jämkning i
sista stycket, förslagsvis så, att relativsatsen förkortas till »som till följd
av nya lagen kommer att utgöra allmänt vatten».
Justitieråden Dahlman och Lech samt regeringsrådet Quensel:
Vi hänvisa till våra anföranden vid 1 §.
1 Lagrådets yttrande över förslaget till lag om rätt till fiske återfinnes i propositionen ang.
nämnda lagförslag.
Kungl. Maj. ts proposition nr 59.
51
Förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m.
Justitierådet Gei jer och regeringsrådet Quensel:
Förevarande förslag bär prägel av att det grundats på ett tidigare, för ett
mer begränsat ändamål tillkommet förslag. Från början var fråga blott om
intrång i fiskerätt såsom en följd av den nya fiskerättslagen, under det att
förslaget nu avser även ersättning för äganderätten och andra rättigheter,
som skulle utsläckas genom lagfästande av de föreslagna nya reglerna om
allmänt och enskilt vatten. Även om man kan antaga, att de ifrågavarande
områdena för närvarande vanligen ha sitt huvudsakliga värde i tillgången
på fisk, så kan dock i enskilda fall förhållandet vara ett annat och, hur än
lagstiftaren reglerar frågan om ersättning för äganderättens förlust, är det
otvivelaktigt ett principiellt mycket större och viktigare problem, som därmed
vinner sin lösning, än spörsmålet om ersättning för intrång blott i
fiskerätt.
Att i nu förevarande lag är fråga om ersättning för äganderätt samt även
andra servituts- och nyttjanderätter än fiskerätt skulle emellertid enligt
förslaget antydas i lagens rubrik endast med ett »m. m.» och i lagtexten
blott därmed att, efter det ersättning för fiskerätt behandlats, ett tillägg
göres rörande »annan förmån» än rätt till fiske. Oegentligt synes också
vara att, medan det med rätta anges att förlusten av dylik annan förmån
beror på gränslagen, all ifrågavarande förlust av fiskerätt betecknas såsom
beroende på fiskerättslagen. Där äganderätten utsläckes till följd av gränslagen,
bör naturligtvis förlusten av den fiskerätt, som utgjorde en integrerande
del av äganderätten, också anses som en direkt följd av sistnämnda
lag och icke som beroende på den omständigheten att fiskerättslagen ej
förklarar fiskerätten skola bestå, oaktat äganderätten går förlorad.
Att, såsom i förslaget skett, beteckna ersättningen för vattenområden endast
som ersättning för fiskerätt och andra förmåner kan väl tänkas i någon
mån verka återhållande på anspråk på gottgörelse för fiktiva eller alltför
ovissa framtida värden samt anses innefatta en befogad antydan att vattenområdena
kunna vara rena impediment. Men denna avfattning skulle
också kunna medföra att man däri såge en anvisning att presumera, att
förlusten inskränkte sig till vad som kan hänföras till fisket, och alltså beträffande
övriga förluster ställa särskilda krav på bevisning. Värderingsnämnderna
skulle måhända anse sig befriade från att i dessa andra avseenden
söka själva utröna i vad mån obestyrkta krav vore befogade. Den
expropriationsrättsliga principen, att expropriaten äger fordra att utan hans
kostnad verkställes opartisk officiell värdering, synes dock böra såvitt möjligt
upprätthållas även här för att icke reglerna skola komma att gynna
dem bland de ersättningsberättigade, som äro ekonomiskt bättre situerade
och kunna bekosta egen utredning. Det synes därför angeläget att förlust
av fiskerätt och förlust av andra förmåner formellt ställas på samma plan,
när de äro följder av att äganderätten till själva området utsläckes.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
Vill man icke beteckna de i lagen avhandlade frågorna såsom rörande ersättning
i vissa fall för vattenområden och fiskerätt — något som emellertid
vore fullt korrekt och skulle korrespondera med uttryckssättet i gränslagen
och i motiven —- torde dock i allt fall förevarande lags rubrik böra ändras
till bättre överensstämmelse med verkliga innebörden, exempelvis så att
lagen anges avse ersättning för förlust som uppstår till följd av gräns- och
fiskerättslagarna.
i §.
Justitierådet Gei jer och regeringsrådet Quensel.
Det i förslaget först nämnda fallet av förlust för jordägare av hans fiskerätt
torde böra, med bibehållen plats i 1 §:s början, där samordnas med den
nu i andra stycket upptagna bestämmelsen. Sker så, kan fiskerättens stora
betydelse i detta sammanhang framhävas genom att man som exempel på
ifrågavarande förmåner nämner endast denna.
Beträffande ersättningens omfattning skulle förslagets formulering kunna
synas antyda olika principer, allteftersom frågan gäller fiskerätt eller annan
förmån. Vad angår fiskerätt skulle ersättningen avse den förlorade förmånens
värde jämte eljest, genom att fisket blivit fritt, uppkommen förlust,
medan förslaget beträffande andra förmåner talar blott om ersättning för
förmånen. I uttrycket »sådan ersättning» synes nämligen ordet »sådan» syfta
blott på att ersättningen skall utgå av statsmedel. Det ligger då nära till
hands att med ersättning för förmånen förstå blott vad i det föregående kallats
ersättning för värdet av förmånen. Något bärande skäl för en dylik skillnad
mellan olika slag av förmåner synes icke föreligga. I ena som i andra
fallet torde gottgörelsen böra omfatta såväl objektiva värdet av förmånen
som det särskilda ekonomiska värde, den därutöver representerade för sin
innehavare, och vad i övrigt i expropriationslagen betecknas som skada och
intrång utöver vad som ersättes genom löseskillingen. Uttrycket skada användes
i förslaget dels i 1 § såsom avseende vad som skall ersättas den, som
på grund av upplåtelse innehade rättighet, vilken gått förlorad, dels ock i
9 § såsom en sammanfattning av vad som enligt 1 § skall ersättas fastighetsägare.
Lämpligen synes beträffande alla i 1 § avsedda fall ersättningen kunna
anges skola avse förmånens värde jämte annan skada som tillskyndats vederbörande.
Sista stycket i 1 § torde avse icke blott personliga sekundära rättigheter
till vederbörande område, d. v. s. nyttjanderätter, utan även servitutsrätter.
Detta förhållande skulle komma till bättre uttryck än i förslaget, därest såsom
ersättningsberättigad angåves den, som vid tiden för den ifrågavarande
nya lagstiftningens ikraftträdande — den angivna dagen, den 1 januari 1950,
måste naturligtvis ändras — på grund av servituts- eller nyttjanderätt åtnjuter
förmån, vilken av skäl, som förut i paragrafen angivits, skulle gå förlorad
helt eller delvis.
Beträffande de fall, då den nya lagstiftningen medför blott intrång i fiskerätt
och icke helt utsläcker någon rätt, är att iakttaga att, om, i enlighet
Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
53
med vad lagrådet i det föregående anfört, allt vatten i Mälaren förblir enskilt
och frifisket således inskränkes till fiske med rörligt redskap i enskilt
vatten, detta fall bör upptagas i nu förevarande sammanhang.
Innehavare av fiskerätt av det slag, som avses i 31 § i den föreslagna fiskerättslagen,
bör tydligen njuta ersättning icke blott om rättigheten hänför sig
till enskilt vatten utan jämväl om den ej vidare skall få existera därför att
den hänför sig till allmänt vatten. Detta kan emellertid icke anses ha kommit
till uttryck i den föreslagna lagtexten, åtminstone icke med avseende å
de fall, då området ej heller enligt äldre lag tillhörde strandägaren.
Vi förorda i anslutning till vad sålunda anförts och med hänvisning till
vad lagrådet anfört vid förslaget till fiskerättslag att 1 § i nu förevarande lag
avfattas efter följande schema:
Först anges i ett stycke att, där vattenområde jämlikt gränslagen frångår
ägaren, han skall njuta ersättning av statsmedel för värdet av fiskerätt och
annan förmån, som han sålunda förlorar, så ock för annan skada som därigenom
tillskyndas honom.
I ett följande stycke förklaras ersättning av statsmedel för värdet av förlorad
förmån och för annan skada skola tillkomma även
a) jordägare, vilkens fiskerätt inskränkes därigenom att — jämlikt de
paragrafer, som i remitterade förslaget till fiskerättslag bära numren 14—
19, och den paragraf i samma lag som enligt lagrådets hemställan skulle
avse frifiske i Mälaren — annan än innehavaren av den enskilda fiskerätten
må bedriva fiske, som enligt äldre lag skulle vara strandägaren förbehållet;
b) den, som enligt särskilt stadgande, dom, urminnes hävd, skattläggning
eller på annan särskild grund innehar fiskerätt, vilken helt eller delvis blir
utan verkan till följd av vad i omförmälda lagar stadgas därom att enskild
fiskerätt ej gäller i allmänt vatten eller till följd av de stadganden i fiskerättslagen,
som i remitterade förslaget bära numren 14—25, ävensom nyssnämnda
stadgande om frifiske i Mälaren; samt
c) den som vid tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande på grund
av servituts- eller nyttjanderättsupplåtelse åtnjuter förmån, vilken helt eller
delvis går förlorad av skäl som förut i denna paragraf är sagt.
Vad angår inteckningshavares ställning hänvisas till det följande samt i
fråga om termen fritt fiskevatten till vad lagrådet anfört vid förslaget till
fiskerättslag.
Justitieråden Dahlman och Lech:
Då i ersättningslagen hänsyn bör tagas till de av lagrådet tidigare förordade
reglerna om fiskerätten i Mälaren, och då den av lagrådets övriga ledamöter
i övrigt föreslagna avfattningen av bestämmelserna i 1 § synes vara
tydligare och ur principiell synpunkt riktigare än de i förslaget upptagna
bestämmelserna, förena vi oss med lagrådets övriga ledamöter om den avfattning
av paragrafen, dessa ledamöter förordat.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
Lagrådet:
Lagrådet vill framhålla, att det kan vara svårt att överblicka, om alla
fall, då ersättning bör utgå, blivit upptagna i förslaget. Att nu giva en lagregel
av mera generell innebörd, som inbegrepe oförutsedda fall, skulle dock
måhända möta alltför stora betänkligheter ur praktiska synpunkter. Lagrådet
utgår emellertid ifrån att, om framdeles något med lagen icke avsett
fall träder i dagen, som finnes böra föranleda ersättning, frågan därom kan
på ett tillfredsställande sätt ordnas snabbt och enkelt.
2 §.
Lagrådet:
Lagrådet ifrågasätter, huruvida den för ersättningsanspråks framställande
föreslagna preklusionsbestämmelsen är lämplig. Till en början må framhållas
att tillsättandet av värderingsnämnderna och orterna för deras kanslier
måste effektivt kungöras även ute i bygderna och att därvid också
preklusionstiden och äventyret av dess försittande böra utsättas i kungörelsen.
Detta är av så stor vikt att en föreskrift i ämnet synes höra hemma i
själva lagen.
Men även om man genom ett dylikt kungörelseförfarande kan minska
risken för att många, för vilka ersättningen skulle vara av stor betydelse, ej
förstå att bevaka sin rätt, måste det föreslagna systemet kunna medföra
stora olägenheter. Meningen kan icke rimligen vara, att nämnden skall sitta
i en residensstad eller annan central ort inom ett stort distrikt och grunda
sina beslut på innehållet i ansökningshandlingar, utan nämnderna måste
naturligtvis, som vid andra liknande värderingar, i allmänhet besöka de särskilda
orterna. Tydligen avses ej heller att med nämndernas egentliga arbete
och besluten i ärendena skall anstå, tills preklusionstiden gått till ända.
Emellertid är klart att de sammanträden och syner, som nämnderna hålla
i orterna, till sin gestaltning och beträffande föremålet för undersökningarna
måste bli beroende av vilka ersättningskrav som rests. Om ansökningar
från samma ort inkomma vid olika tillfällen och med längre mellanrum,
skulle alltså följden härav kunna bli att vederbörande nämnd nödgades
hålla det ena sammanträdet efter det andra i denna ort. Det är också mycket
möjligt att nämnden vid sin prövning av viss ansökan icke får kännedom
om alla pretendenter å ersättning för den skada ansökningen avser.
Det kan sålunda inträffa att, efter det en persons ansökan bifallits, annan
inkommer med ansökan om ersättning för samma skada, för vilken gottgörelse
redan lämnats, under uppgift att han och icke den förre sökanden
är rätt ägare av fastigheten eller innehavare av sådan rätt därtill, som reducerar
fastighetsägarens skada och därför borde blivit men icke blev beaktad
i förra ärendet. Tydligen är då icke tillräckligt att hänvisa den nye sökanden
till att vända sig mot den förre.
Ur många synpunkter vore måhända lämpligast att ansöknings- och prövningsförfarandet
anordnas så, att vederbörande nämnd i tur och ordning
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
55
besöker de ifrågakommande bygderna och håller sammanträden häradseller
sockenvis samt inom en av lagen bestämd, tillräcklig tid i förväg —
i orten och möjligen även över hela riket — kungör tid och plats för sammanträdet,
samt att de som vilja framställa ersättningsanspråk då få hos
nämnden göra detta vid äventyr att ha förlorat sin talan, vilket äventyr
skulle utsättas i kungörelsen. Det är troligt att med ett sådant system rättsförluster
lättare skulle kunna undvikas. Och förutom att man undginge
risken för misstag i avseende å vilka som äro rätta sakägare, skulle det
uppenbarligen vara av värde för ett rättvist och enhetligt bedömande att,
redan innan man skred till prövning av någon av ansökningarna från en
ort, kunna överblicka alla krav från samma ort. Klandrades nämndens beslut
av olika sökande, skulle då också mål från en och samma ort lättare
kunna behandlas i ett sammanhang av domstolarna.
Mot det här skisserade systemet kan synas tala att den långa preklusionstiden
av 5 år, som sålunda skulle för många orter förkortas, kan vara av
värde med hänsyn till att skadorna kanske först småningom träda i dagen
i hela sin vidd. Men om utväg ej finnes för den, som redan erhållit ersättning,
att efter ny ansökan få beloppet höjt, skulle ej heller den långa preklusionstiden
enligt det remitterade förslaget komma till nytta för andra än
dem, som dröjde med sina krav till slutet av tiden eller vilkas ansökningar
eljest av någon anledning upptoges till prövning först vid denna sena tidpunkt.
Möjlighet att, när nya omständigheter yppat sig, få tillägg till förut
utdömd ersättning, synes icke böra vara utesluten men torde kunna göras
beroende av att särskilda skäl föreligga och att ansökan sker inom viss i lagen
bestämd tid samt kan då förenas med det nu förordade systemet lika
väl som med det i remitterade förslaget upptagna utan att dock betaga det
förra av dessa det väsentliga i dess företräden.
Skulle förslagets system i förevarande hänseende bibehållas, synes den
angivna dagen, den 1 januari 1955, böra ändras med hänsyn till att lagen
icke kan träda i kraft så tidigt som från början varit avsett.
i §■
Lagrådet:
Här eller åtminstone i instruktion för nämnderna synes böra intagas en
föreskrift att ersättningen skall i nämnds beslut specificeras i den mån sådant
erfordras för bedömandet av fråga om nedsättning enligt 9 § eller för
att underlätta eventuell överprövning av nämndens beslut.
Vad i andra stycket stadgas synes böra omformuleras så, att nämnden
har att utdöma gottgörelse för utgifter, i den mån sådan gottgörelse begärts
och finnes skälig.
Lagrådet förordar också en omformulering av tredje stycket så, att möjlighet
att delgiva även annorledes än genom rekommenderat brev icke
uteslutes.
56 Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
5 och 6 §§.
Lagrådet:
Innehållet i dessa paragrafer torde böra byta plats. Därigenom skulle
också undvikas att ordet »ersättningssökande» i 7 § vid en mera ytlig läsning
missuppfattas.
9 §.
Lagrådet:
Den som har fordringsinteckning (eller panträtt enligt 11 kap. 2 § jordabalken)
skulle enligt förslaget icke ha någon självständig rätt till ersättning
utan blott njuta visst företräde till vad som utdömes såsom fastighetsägarens
ersättningsbelopp. Detta är visserligen ett ofta använt system, men det grundas
då på att inteckningshavarnas intressen bevakas ex officio. I förevarande
fall skulle dock ersättning till dem icke kunna utgå med högre belopp än
vad fastighetsägaren krävde i något hänseende, som är av betydelse för inteckningssäkerheten,
och således alls icke därest han underlät att fordra
ersättning i dylikt hänseende. Detta är en brist, som möjligen kunde avhjälpas
genom att inteckningshavare finge intaga sakägareställning i lika mån
som ägare samt servituts- och nyttjanderättshavare, åtminstone om man genomför
det av lagrådet under 2 § förordade systemet för preklusionstidens
bestämmande. Emellertid synes då också underlåtenhet från inteckningshavares
sida att bevaka sin rätt böra medföra att han går den förlustig även
i så måtto, att han ingen del får i ägarens ersättningsbelopp. Under sådant
förhållande är det möjligt att förslagets ståndpunkt faktiskt kan visa sig
förmånligare för inteckningshavarna i gemen. Lagrådet har därför och då
det för inteckningshavare, som vill fordra ersättning, knappast torde möta
svårighet att förmå fastighetsägaren att själv eller genom inteckningshavaren
såsom fullmäktig föra talan om ersättning, trott sig kunna stanna
vid ett påpekande av förslagets svaghet i förevarande punkt utan att påkalla
ändring i denna del.
Däremot synes erforderligt att, om ersättning till ägare av intecknad fastighet
skall nedsättas till fördelning som i 10 § sägs, detsamma stadgas om
ersättning till servituts- och nyttjanderättshavare med sämre rätt än inteckningshavarens.
Å andra sidan torde från nedsättning alltid böra undantagas
sådana ersättningsbelopp, som icke avse minskning av intecknade fastighetens
värde. Detta synes lämpligen kunna utsägas, så att bestämmelsen om
diskretionär prövning av skadans betydelse och om inteckningshavarens
medgivande kommer att avse blott andra ersättningsbelopp.
11 §.
Lagrådet:
Här eller i inteckningsförordningen torde böra upptagas en uttrycklig
förklaring att, när betalning utfallit å intecknings huvudstol, inteckningen
för motsvarande belopp skall vara utan verkan.
1 Lagrådets yttrande över de övriga till lagrådet remitterade lagförslagen återfinnes i propositionen
ang. lag om rätt Ull fiske m. m.
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
57
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Drottningholms slott den 13 januari 1950.
När va rande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson,
Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 15 december
1949 avgiva utlåtande över bland annat de till lagrådet den 18 juni
1949 remitterade förslagen till
1) lag om gräns mot allmänt vattenområde; samt
2) lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m.
Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.
I det under 1) upptagna lagförslaget har vid remissen till lagrådet icke
utsatts någon dag för lagens ikraftträdande. Vad angår det under 2) upptagna
lagförslaget har tiden för ikraftträdandet angivits till den 1 januari
1950. Efter lagrådsbehandlingen har i båda lagförslagen upptagits att de
skola träda i kraft den 1 januari 1951.
Även i övrigt ha i förslagen vidtagits vissa jämkningar. Dessa torde jag
nu få behandla beträffande vartdera förslaget för sig.
Forslaget till lag cm gräns mot allmänt vattenområde.
Den gränsdragning mellan allmänt och enskilt vatten, som innefattades
i det remitterade förslaget, överensstämde i huvudsak med motsvarande
uppdelning i fritt och enskilt fiskevatten i det förslag till lag om rätt till
fiske, vilket efter föredragning av chefen för jordbruksdepartementet tidigare
hänskjutits till lagrådet. Olikhet rådde endast beträffande Mälaren,
där enligt gränslagsförslaget intet allmänt vatten skulle förekomma, medan
däremot enligt fiskelagsförslaget fritt fiskevatten skulle finnas i vissa större
fjärdar. Huvudreglerna för gränsdragningen hade, med något olika avfattning,
återgivits i båda förslagen. Vissa lokala undantagsstadganden — avseende
skärgårdsområden i Norrbottens och Kalmar län samt delar av Hjälmaren
och Storsjön i Jämtland — hade däremot fullständigt upptagits en
-
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
dast i fiskelagsförslaget. Gränslagsförslagets ståndpunkt i denna del framgick
i stället av en hänvisning till fiskelagsförslaget.
Lagrådet, som i sak icke framställt erinran mot den föreslagna gränsdragningen,
har ansett att större klarhet och överskådlighet skulle vinnas, om
alla bestämmelser rörande vattenområdenas uppdelning i allmänna och enskilda
samlades i gränslagen, medan fiskerättslagens uppgift begränsades
till att angiva vilka regler som skulle gälla för rätten att fiska i vatten av
dessa båda olika slag. Jag har för min del ansett mig böra biträda denna
ståndpunkt, och enligt vad jag inhämtat är även chefen för jordbruksdepartementet
beredd att godtaga densamma.
En förutsättning för att en sådan ordning skall kunna genomföras är
tydligen att nyssnämnda olikhet mellan lagförslagen med avseende å Mälaren
kan utjämnas utan uppoffrande av beaktansvärda intressen. Såsom
lagrådet anfört kan detta också utan svårighet ske genom en jämkning i
fiskelagsförslaget. Chefen för jordbruksdepartementet kommer senare i dag
att hemställa om sådan jämkning. Vad nu förevarande lagförslag beträffar
erfordras följaktligen icke någon ändring i denna del.
I gränslagsförslaget har förutsatts att alla vattendrag och insjöar, för vilka
särskilda regler ej givits, i sin helhet äro att hänföra till enskilt vatten.
För utformningen av fiskelagen är det emellertid av värde att denna grundsats
kommer till uttryck i lagtexten, och jag har därför i gränslagen låtit
införa ett stadgande att i annat vattenområde än havet allmänt vatten finnes
allenast i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Någon
ändring i förslagets rubrik har jag däremot icke ansett påkallad.
I övrigt ha, för genomförande av den förändrade systematiken, förekommande
hänvisningar till fiskelagsförslaget utgått och de gränsdragningsregler
som åsyftades med hänvisningarna i stället upptagits i fullständigt skick
under två skilda paragrafer, betecknade såsom 3 och 5 §§. I samband därmed
har förslagets uppställning ändrats även på andra punkter.
Med anledning av vad som inom lagrådet anförts har för tydligare utmärkande
av sambandet mellan 1 § och de följande paragraferna, i anslutning
till uttryckssättet i 1 §, avfattningen av de särskilda gränsdragningsreglerna
jämkats så, att de angiva vilka vattenområden som skola
hänföras till fastigheterna. Dessutom har bland slutbestämmelserna upptagits
ett stadgande, enligt vilket den omständigheten att visst område redovisas
i bihang till fastighetsregister för stad eller samhälle icke skall
hindra att området anses ingå i fastigheterna.
Jag har icke ansett påkallat att — på sätt en av lagrådsledamöterna hemställt
— redan i huvudtexten meddela föreskrifter om vilka rättsverkningar
som skola tillkomma den nya indelningen i allmänt och enskilt vatten.
I den mån någon tvekan i detta avseende skulle kunna tänkas uppkomma,
lär tillräcklig ledning kunna hämtas av slutbestämmelsernas innehåll.
I övrigt ha vissa redaktionella jämkningar vidtagits i huvudsaklig anslutning
till vad lagrådet förordat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
59
Förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m.
De erinringar lagrådet framställt i fråga om 1 § ha föranlett omformulering
av denna paragraf i huvudsaklig överensstämmelse med lagrådets hemställan.
Med anledning av vad lagrådet anfört beträffande 2 § vill jag framhålla
att meddelanden om tillsättandet av värderingsnämnderna och om orterna
för deras kanslier uppenbarligen böra offentliggöras även ute i bygderna
och att därvid också bör lämnas uppgift angående preklusionstiden för
framställande av ersättningsanspråk och påföljden av dess försittande. Särskild
föreskrift synes emellertid ej erfordras i lagen.
På olika håll kan det måhända också visa sig lämpligt att fiskevärderingsnämnden
besöker de trakter, där mera omfattande förluster inträtt,
samt därvid på förhand kungör tid och plats för besöket med tillkännagivande
att de som vilja framställa ersättningsanspråk böra göra detta senast
vid sammanträdet i fråga. Därest en ersättningssökande ej efterkommer
en sådan anmaning, bör enligt min mening skälig hänsyn därtill tagas
vid prövning av fråga i vad mån han skall erhålla gottgörelse för utgifter
å ärendet. Däremot synes det icke tillrådligt att — på sätt lagrådet
ifrågasatt — låta honom drabbas av en så allvarlig påföljd som förlust av
talerätt. Med denna ståndpunkt lär det icke vara påkallat att i lagen upptaga
bestämmelser om lokala sammanträden eller om vilka åtgärder fiskevärderingsnämnderna
eljest lämpligen böra vidtaga i syfte att mål från
en och samma ort såvitt möjligt bli behandlade i ett sammanhang. Erforderliga
föreskrifter i dessa ämnen kunna i stället meddelas i administrativ
ordning. Ej heller synes det behövas några bestämmelser beträffande frågan
huruvida den som redan erhållit ersättning bör kunna få beloppet höjt,
därest nya omständigheter yppa sig. Detta spörsmål torde få avgöras från
fall till fall på grundval av allmänna rättsregler och med beaktande av att
även tilläggsansökning måste göras inom den allmänna preklusionsfristen.
Slutpunkten för denna frist har i anslutning till ändringen av dagen för
lagens ikraftträdande framflyttats till den 1 januari 1956.
Vid 4 § har lagrådet beträffande första stycket ifrågasatt om icke däri
eller åtminstone i instruktion för nämnderna borde intagas föreskrifter om
att utdömd ersättning skulle på visst sätt specificeras. Enligt min mening
synes det lämpligast att dylika föreskrifter meddelas i administrativ ordning.
I andra och tredje styckena av'' samma paragraf ha vidtagits jämkningar
i enlighet med vad lagrådet föreslagit.
Även de erinringar lagrådet framställt med avseende å 5, 6, 9 och 11 §§ ha
beaktats.
Någon medelsanvisning för gäldande av nu ifrågavarande ersättningar
synes icke vara erforderlig förrän för budgetåret 1951/52. Därest fråga om
utbetalning skulle uppkomma dessförinnan, torde härför få anlitas det under
riksstatens IX huvudtitel upptagna förslagsanslaget till ersättning till strand
-
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
ägare för mistad fiskerätt m. m. Jag har förvissat mig om att chefen för
jordbruksdepartementet icke har något att erinra mot en dylik anordning.
Föredraganden hemställer, att de i enlighet med det anförda jämkade
förslagen till lag om gräns mot allmänt vattenområde och lag om ersättning
för mistad fiskerätt m. m. matte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gösta Kahm.
Kungl. Maj. ts proposition nr 59.
61
Innehållsförteckning.
Sid.
Proposition .......................................................... 1
Propositionens huvudsakliga innehåll.................................... 2
Lagförslag
Lag om gräns mot allmänt vattenområde .............................. 3
Lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m............................. 6
Utdrag av statsrådsprotokollet för den 18 juni 1949 ...................... 9
Lagberedningens utlåtande den 18 maj 1949 ang. lagstiftning om gräns mot
allmänt vattenområde (= SOU 1949:23).............................. 11
Bilaga: Förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde............ 35
Inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag om ersättning för mistad
fiskerätt m. m..................................................... 37
Utdrag av lagrådets protokoll för den 15 dec. 1949 .................... 41
Förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde.................... 43
Förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m................. 51
Utdrag av statsrådsprotokollet för den 13 januari 1950 ang. lag om gräns
mot allmänt vattenområde, m. m.1 .................................. 57
1 Jfr särskild proposition samma dag ang. lag om rätt till fiske, m. m.