Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

1

Nr 43.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr i),
m. m.; given Drottningholms slott den 20 januari 1950.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1); samt

2) lag om fortsatt giltighet av lagen den 27 maj 1949 (nr 251) angående
eftergift i vissa fall från bestämmelserna i 36 § första stycket arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1).

GUSTAF.

G. Danielson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I anslutning till de vid internationella arbetsorganisationens konferens i
San Francisco år 1948 antagna konventionerna (nr 89 och 90) angående
kvinnors och minderårigas nattarbete inom industrien föreslås att arbetarskyddslagen
kompletteras med bestämmelser, enligt vilka i den lagstadgade
ledigheten för nattvila för kvinnlig arbetstagare och för minderårig, som
fyllt 16 år, skall ingå antingen, såsom för närvarande, tiden mellan kl. 22
och 5 eller, i den utsträckning arbetarskyddsstyrelsen så medgivit beträffande
viss ort, visst slag av arbete eller visst arbetsställe, annan tid om sju
timmar i följd mellan kl. 22 och 7. Vidare föreslås att från lagens nattarbetsförbud
för kvinnor undantagas arbetstagare i överordnad ställning.
Dessutom föreslås att Konungen, när synnerliga skäl föranleda därtill, skall
äga att beträffande visst slag av arbete eller visst arbetsställe medgiva att
kvinna användes till arbete å tid mellan kl. 22 och 5 i vidare utsträckning
än som eljest följer av lagens regler. Lagändringarna föreslås skola träda i
kraft den 1 januari 1951.

Den särskilda dispcnslagstiftningen avseende kvinnors nattarbete — lagen
den 27 maj 1949 (nr 251) angående eftergift i vissa fall från bestämmelserna
i 36 § första stycket arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1)
— föreslås få fortsatt giltighet t. o. in. utgången av år 1950.

I Bilaga Ull riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 43.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Förslag

till

Lag

om ändring i arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1).

Härigenom förordnas, att 33, 36 och 37 §§ arbetarskyddslagen den 3
januari 1949 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

33 §.

Minderårig arbetstagare skall för
nattvila beredas oavbruten ledighet
från arbetet under minst elva timmar
varje dygn. I denna ledighet
skall ingå, om den minderårige ej
fyllt sexton år, tiden mellan klockan
19 och klockan 6 samt eljest tiden
mellan klockan 22 och klockan 5.

Från vad — —-------

36 §.

Kvinna, som användes till hantverks-
eller industriellt arbete, skall
för nattvila beredas oavbruten ledighet
från arbetet under minst elva
timmar varje dygn. I denna ledighet
skall ingå tiden mellan klockan 22
och klockan 5.

(Föreslagen lydelse:)

33 §.

Minderårig arbetstagare skall för
nattvila beredas oavbruten ledighet
från arbetet under minst elva timmar
varje dygn. I denna ledighet
skall ingå, om den minderårige ej
fyllt sexton år, tiden mellan klockan
19 och klockan 6 samt eljest tiden
mellan klockan 22 och klockan 5
eller, i den utsträckning arbetarskgddsstgrelsen
så medgivit beträffande
viss ort, visst slag av arbete
eller visst arbetsställe, annan tid om
sju timmar i följd mellan klockan
22 och klockan 7.
föranleda därtill.

36 §.

Kvinna, som användes till hantverks-
eller industriellt arbete, skall
för nattvila beredas oavbruten ledighet
från arbetet under minst elva
timmar varje dygn. I denna ledighet
skall ingå tiden mellan klockan 22
och klockan 5 eller, i den utsträckning
arbetarskgddsstgrelsen så medgivit
beträffande viss ort, visst slag
av arbete eller visst arbetsställe, annan
tid om sju timmar i följd mellan
klockan 22 och klockan 7.

Vad sålunda stadgats avser icke
arbetstagare i överordnad ställning.

3

Kungl. Maj.ts proposition nr !i3.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Föreligger omständighet, — —--motsvarande tillämpning.

37 §. 37 §.

Å arbetsställe, — — — att vidtagas.

Beträffande sådana---av arbetarskyddsstyrelsen.

När synnerliga skäl föranleda därtill,
må Konungen beträffande visst
slag av arbete eller visst arbetsställe
medgiva att kvinna användes till arbete
å tid mellan klockan 22 och klockan
5 i vidare utsträckning än som
följer av vad ovan sägs.

Denna lag tråder i kraft den 1
januari 1951. Fråga om medgivande
enligt 33 eller 36 § må dock redan
före nämnda dag behandlas av arbetarskydds
styrelsen.

F örslag
till
Lag

om fortsatt giltighet av lagen den 27 maj 1949 (nr 251) angående eftergift
i vissa fall från bestämmelserna i 36 § första stycket arbetarskyddslagen

den 3 januari 1949 (nr 1).

Härigenom förordnas, att lagen den 27 maj 1949 angående eftergift i vissa
fall från bestämmelserna i 36 § första stycket arbetarskyddslagen den 3
januari 1949 (nr 1), vilken förstnämnda lag gäller till och med den 30 juni
1950, skall äga fortsatt giltighet till och med utgången av år 1950.

4

Kungl. Maj:Is proposition nr 43.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 december
1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg. Nilsson,
Sträng, Ericsson, Weijne, Andersson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga om ändring i
arbetarskyddslagens regler angående kvinnors och barns nattarbete m. m.
samt anför.

Inledning.

Vid behandling av propositionen nr 298 till 1948 års riksdag med förslag
till arbetarskyddslag m. m. uttalade andra lagutskottet i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 62 beträffande de föreslagna reglerna om kvinnors
och barns användande till arbete nattetid, att utskottet icke funne sig böra
föreslå någon ändring i Kungl. Maj:ts förslag men att utskottet förutsatte,
att Kungl. Maj :t i samband med att frågan om ratifikation av de vid internationella
arbetsorganisationens konferens i San Francisco år 1948 antagna
konventionerna (nr 89 och 90) angående kvinnors och minderårigas nattarbete
inom industrien underställdes riksdagen upptog frågan om den närmare
utformningen av hithörande bestämmelser till förnyad prövning.

Nämnda två konventioner anmäldes för 1949 års riksdag i proposition nr
162. I samband därmed prövades emellertid ej frågan om ändring i arbetarskyddslagens
regler i detta hänseende. Anledningen härtill var att, såvitt
angår nattarbetsförbudet för kvinnor, lagens regler grunda sig på 1906 års
Bernkonvention i ämnet, vilken tillträtts av Sverige år 1910, samt att eventuella
lagändringar förutsatte en uppsägning av denna konvention. Och vad
beträffar nattarbetsförbudet för minderåriga ansågos bestämmelserna härutinnan
i viss mån sammanhänga med motsvarande regler för de kvinnliga
arbetstagarna, varför de båda frågorna syntes böra prövas samtidigt.

Emellertid har numera, enligt Kungl. Maj:ts beslut den 20 maj 1949, 1906
års Bernkonvention för Sveriges del uppsagts. På grund härav och sedan
detta lagstiftningsärende — i överensstämmelse med vad som uttalades i
propositionen nr 162 — ytterligare övervägts i socialdepartementet, anhåller
jag nu att få upptaga ärendet till fortsatt behandling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 43. 5

Arbetarskyddslagens bestämmelser om nattvila.

Arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1), som trädde i kraft den 1
juli 1949, innehåller liksom den dessförinnan gällande lagen om arbetarskydd
av år 1912 rörande ledighet för nattvila dels allmänna bestämmelser,
dels särskilda bestämmelser för kvinnor och dels särskilda bestämmelser
för minderåriga, dvs. personer under 18 år.

Allmänna bestämmelser.

Enligt 19 § första stycket gäller såsom allmän regel att nattarbete är förbjudet,
därvid med natt avses tiden mellan klockan 23 och 5. Från detta
förbud har enligt 19 § andra stycket undantagits arbete som med hänsyn
till sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet måste
bedrivas jämväl nattetid. Dylikt arbete får således utan särskilt tillstånd
bedrivas även å tid före klockan 5 eller efter klockan 23. Har natur- eller
olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, vållat
avbrott i driften eller medfört överhängande fara för sådant avbrott eller
för skada å liv, hälsa eller egendom, får arbetstagare vidare i den mån det
är nödigt med hänsyn till berörda förhållande användas till arbete -— s. k.
nödfallsarbete — nattetid. Härutöver finnes möjlighet till dispens från nattarbetsförbudet.
Enligt 20 § första stycket äger således arbetarskyddsstyrelsen,
när särskilda skäl föranleda därtill, meddela undantag från förbudet.
Sådant undantag får också, såsom framgår av 20 § andra stycket, medgivas
av arbetarskyddsstyrelsen, då det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning
eller sammanslutningar eller annorledes framgår att det stora flertalet
av de arbetstagare, som skulle beröras av undantaget, så finner önskvärt,
samt ohälsa eller överansträngning ej skäligen kan befaras uppkomma
därigenom.

Utan hinder av lagens principiella nattarbetsförbud må enligt 19 § tredje
stycket arbetstagare i överordnad ställning användas till arbete nattetid,
där så finnes påkallat.

Anmärkas må att enligt lagens övergångsbestämmelser arbete, som vid
lagens ikraftträdande bedrives å tid mellan klockan 23 och 5, utan dispens
får fortsätta under högst två år efter lagens ikraftträdande.

Särskilda bestämmelser rörande kvinnor.

I 36 § första stycket stadgas att kvinna, som användes till hantverks- eller
industriellt arbete, skall för nattvila beredas oavbruten ledighet från arbetet
under minst 11 timmar varje dygn och att tiden mellan klockan 22 och
5 skall ingå i denna ledighet. Från denna huvudregel meddelas vissa undantag
i 36 § andra stycket och i 37 §. Enligt det förra lagrummet får vid nöd -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr ''ni.

fallsarbete kvinna användas till arbete även å nyssnämnda tid, om anmälan
därom göres till arbetarskyddsstyrelsen eller, då fråga är om sådant arbete
mer än två dygn, arbetarskyddsstyrelsen givit tillstånd därtill. Vid säsongarbete
eller eljest vid undantagsvis forcerat arbete må, efter det anmälan
gjorts till vederbörande yrkesinspektör, den oavbrutna 11-timmarsledigheten
inskränkas till 10 timmar varje dygn under högst 60 dagar om året.
Beträffande slutligen sådana verksamhetsgrenar, som avse förarbetande
av varor vilka äro underkastade liastig försämring, kan undantag från nattarbetsförbudet
beviljas av arbetarskjnldsstyrelsen.

Kungörelserna den 9 juni 1911 (nr 48 s. 2) och den 16 oktober 1914 (nr
301) — vilka alltjämt äga giltighet — innehålla härjämte vissa undantag
från nattarbetsförbudet för kvinnor beträffande arbete i frukt- och grönsakskonservfabriker
resp. arbete med beredning av skarpsill, ansjovis och
sardiner.

De nu gällande bestämmelserna om kvinnors nattarbete innebära ingen
annan saklig ändring i vad gällt före den 1 juli 1949 än att genom den nya
lagstiftningen nattarbetsförbudet utsträckts att omfatta samtliga arbetsställen
inom industrien och hantverket.

I det av 1938 års arbetarskyddskominittc avlämnade betänkandet med
förslag till lag om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete (arbetarskvddslag)
in. in. (SOU 1946:60), vilket ligger till grund för 1949 års arbetarskyddslagstiftning,
hade emellertid -— på sätt närmare framgår av propositionen
nr 298/1948 —- föreslagits vissa uppmjukningar i reglerna härutinnan.
Sålunda förordade kommittén, att bestämmelsen att ledigheten för
nattvila skall omfatta minst 11 timmar i följd måtte slopas samt att den
tidpunkt, då arbetet senast skall sluta, måtte förskjutas från klockan 22
till klockan 23. Enligt kommitténs mening borde nattarbetsförbudet icke
gälla beträffande kvinna i överordnad ställning. Därjämte ansåg kommittén
att möjligheten att erhålla dispens från förbudet borde väsentligt vidgas.
I sistnämnda hänseende föreslogs att yrkesinspektionens chefsmyndighet
— numera arbetarskyddsstyrelsen — då så prövades nödigt skulle
få meddela dispens beträffande sådant arbete som enligt vad i det föregående
anförts undantagits från det allmänna nattarbetsförbudet, dvs. arbete
som på grund av sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet
får bedrivas jämväl nattetid. Undantag skulle vidare kunna medgivas
i sådana fall där dispens får meddelas från det allmänna nattarbetsförbudet.

Beträffande yttrandena över kommitténs förslag i denna del må här endast
anmärkas att förslaget att slopa regeln om minst 11 timmars oavbruten
ledighet ävensom det föreslagna undantaget för arbetstagare i överordnad
ställning allmänt lämnades utan erinran. Däremot voro meningarna
delade om lämpligheten att inskränka den tidrymd, som nattarbetsförbudet

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

avsåge, till tiden mellan klockan 23 och 5. Förslaget i denna del tillstyrktes
uttryckligen av socialstyrelsen, Svenska fattigvårds- och barnavårdsföi^bundet
samt Föreningen SA1A (socialarbetare inom industri och affärsvärld),
men avstyrktes av Landsorganisationen och Kooperativa förbundets styrelse.

Den av kommittén förordade utvidgningen av dispensmöjligheterna förklarade
sig Landsorganisationen, ehuru med viss tvekan, kunna acceptera.
Föreningen SAIA ansåg de föreslagna dispensbestämmelserna möjliggöra
en bättre anpassning för kvinnorna på arbetsfältet. Yrkeskvinnors samarbetsförbund
anförde som exempel på fall, där dispens under alla förhållanden
borde böra beviljas, s. k. rundgång vid tvåskiftsarbete. Kvinnorna
borde nämligen ha samma möjlighet som männen att genom rundgång
skaffa sig längre sammanhängande ledighet. Om makarna arbetade, vore
det dessutom av vikt att deras ledigheter kunde uttagas inom samma tidrymd.

I egenskap av föredragande departementschef hänvisade jag den 5 mars
1948 vid remissen till lagrådet av Kungl. Maj:ts förslag till ny arbetarskyddslag
till att frågan om kvinnors nattarbete skulle bli föremål för prövning
vid internationella arbetskonferensen i San Francisco senare under år
1948, därvid huvudsyftet vore att få till stånd större smidighet beträffande
den förbjtidna perioden för att underlätta användningen av tvåskiftsarbete.
Med hänsyn härtill syntes mig anledning icke föreligga att i dåvarande
läge genomföra de av kommittén föreslagna uppmjukningarna, utan borde
det slutliga ställningstagandet till detta spörsmål anstå.

Andra lagutskottet uttalade i sitt utlåtande nr 62 i denna del bl. a. följande: Utskottet

anser, att det för många fall skulle vara lämpligare att den förbjudna
perioden omfattade tiden mellan klockan 23 och 6 i stället för tiden
mellan klockan 22 och 5, men utskottet finner sig icke böra föreslå någon
ändring i förslaget på denna punkt. Ett hinder mot att nu genomföra eu
dylik ändring utgör det förhållandet, att den skulle strida mot den av Sverige
ratificerade Bernlconventionen, som stadgar en uppsägningstid av ett
år. Utskottet förutsätter, att Kungl. Maj:t, i samband med att frågan om
ratifikation av San Francisco-konventionen underställes riksdagen, upptar
frågan om den närmare utformningen av bestämmelserna angående kvinnors
nattarbete till förnyad prövning.

Såsom tidigare anmärkts godkändes utskottets utlåtande av riksdagen.

Särskilda bestämmelser rörande minderåriga.

Minderårig arbetstagare skall enligt 33 § första stycket för nattvila beredas
oavbruten ledighet från arbetet under minst 11 timmar varje dygn.
I denna ledighet skall för minderårig, som ej fyllt 16 år, ingå tiden mellan
klockan 19 och 6 samt för minderårig över 16 år tiden mellan klockan 22

8

Kungl. Maj.ts proposition nr t3.

och 5. Beträffande nödfallsarbete gäller enligt 33 § andra stycket a) för
minderårig, som fyllt 16 år, samma undantag från nattarbetsförbudet som
beträffande de kvinnliga arbetstagarna. På sätt framgår av 33 § andra stycket
b) må beträffande minderårig under 16 år arbetarskyddsstyrelsen, då
så finnes påkallat, medgiva dispens från nattarbetsförbudet såvitt angår
tiden mellan klockan 19 och 22, dock får dispens ej meddelas så, att nattvilan
icke kommer att omfatta minst 11 timmar. Härjämte gälla vissa särskilda
undantagsregler för ynglingar. Sålunda äger enligt 33 § andra stycket
c), arbetarskyddsstyrelsen när särskilda skäl föranleda därtill, utan
begränsning meddela dispens från nattarbetsförbudet för yngling, som fyllt
16 år och enligt läkarintyg äger god hälsa och kroppsutveckling. Vidare
gäller enligt 33 § andra stycket d) att yngling, som fyllt 15 år och enligt
läkarintyg äger god hälsa och kroppsutveckling, jämlikt arbetarskyddsstyrelsens
medgivande får användas till flottningsarbete i den mån förhållandena
föranleda därtill.

Såvitt angår nattarbetsförbudet för minderårig, som fyllt 16 år, innebär
den i gällande lag upptagna huvudregeln icke någon ändring i vad som gällt
tidigare.

I sitt förut omnämnda betänkande hade arbetarskyddskommittén i syfte
att bereda längre raster vid tvåskiftsarbete föreslagit utbyte av klockslaget
22 mot 23.

I yttrandena över kommittébetänkandet —- vars bestämmelser rörande
minderåriga i det stora flertalet yttranden lämnats utan erinran -— avstyrktes
förslaget att framflytta den tidpunkt, då arbetet för minderåriga över
16 år senast skulle sluta, från klockan 22 till klockan 23 av bl. a. Landsorganisationen
och Kooperativa förbundets styrelse, varjämte Svenska fattigvårds-
och barnavårdsförbundet ställde sig tveksamt till förslagets lämplighet.

Vid lagrådsremissen anförde jag såsom föredragande departementschef
bl. a. att jag icke kunde finna tillräckliga skäl för den i detta hänseende
föreslagna ändringen. Jag erinrade därvid bl. a. om att vid internationella
arbetsorganisationens konferens år 1948 frågan om barns nattarbete inom
industrien komme att upptagas till behandling.

Andra lagutskottet framhöll i sitt utlåtande nr 62, att utskottet hyste
sympatier för en viss rörlighet i fråga om den förbjudna periodens förläggning.
Enligt utskottets mening vore det nämligen, åtminstone i de större
städerna, i allmänhet lämpligare att tvåskiftsarbetet förlädes mellan klockan
6 och 23 än mellan klockan 5 och 22. Arbetarskyddslagens bestämmelser
om nattvila för minderåriga över 16 år syntes därför böra medgiva rätt
att välja mellan dessa alternativ. Emellertid ville utskottet icke föreslå att
Kungl. Maj :ts förslag i dåvarande sammanhang ändrades i denna riktning.
Bestämmelserna om minderårigs ledighet för nattvila sammanhängde näm -

9

Kungl. Maj.ts proposition nr ''i3.

ligen i viss män med motsvarande stadganden beträffande kvinnliga arbetstagare.
Utskottet förutsatte alt Kungl. Maj :t komme att upptaga frågan till
övervägande i samband med att spörsmålet om ratifikation av San Francisco-konventionen
underställdes riksdagen.

Konventioner angående kvinnors och barns nattarbete.

Såsom närmare framgår av den förut omnämnda till 1949 års riksdag
avlåtna propositionen nr 162 med anhållan om riksdagens yttrande angående
vissa av internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år
1948 vid dess trettioförsta sammanträde fattade beslut m. in. antog konferensen
i San Francisco år 1948 en konvention (nr 89) angående kvinnors
nattarbete inom industrien samt en annan konvention (nr 90) angående
minderårigas nattarbete inom industrien. Beträffande det närmare innehållet
i dessa båda konventioner får jag hänvisa till angivna proposition. I detta
sammanhang må dock följande anmärkas.

Konventionen angående kvinnors nattarbete inom industrien.

Enligt artikel 2 i denna konvention skall nattvilan omfatta minst 11 på
varandra följande timmar, vari enligt vederbörande myndighets bestämmande
skall ingå en tidsperiod av minst 7 på varandra följande timmar
mellan klockan 22 och 7. Myndigheten äger föreskriva skilda sådana tidsperioder
för olika områden, industrier och företag eller grenar av industrier
och företag. Det åligger därvid myndigheten att samråda med vederbörande
arbetsgivar- och arbetarorganisationer, innan nattvilans början
fastställes till en senare tid än klockan 23. I konventionens artikel 5 stadgas
att förbudet mot kvinnors nattarbete får upphävas av regeringen efter samråd
med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer, då vid allvarligt
nödtillstånd det allmännas intresse så påfordrar. Konventionen äger
enligt artikel 8 icke tillämpning på kvinnor, som inneha med ansvar förenad
anställning av ledande eller teknisk natur, och ej heller på kvinnor,
som äro sysselsatta med sjukvårds- och välfärdsarbete och som normalt ej
utföra manuellt arbete.

Vid remissbehandlingen av denna konvention uttalade arbetarskyddsstgrclsen
bl. a., att styrelsen funne det önskvärt att en bestämmelse av det
innehåll, som återfunnes i artikel 2 av konventionen, infördes i den svenska
lagen, enär eu sådan bestämmelse skulle möjliggöra eu smidig anpassning
efter driftsförhållandena utan att synas medföra några olägenheter
ur arbetarskyddssynpunkt. Vidare fann styrelsen för sin del önskvärt alt
den svenska lagen ändrades till överensstämmelse med konventionens artikel
8.

Svenska arbetsgivareföreningen ansåg den regel, som upptagits i artikel 2

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

bättre än gällande lags bestämmelse att nattperioden alltid skulle omfatta
tiden mellan klockan 22 och 5.

Landsorganisationen ifrågasatte i sitt yttrande om skäl funnes för en modifikation
av den svenska lagens nattarbetsförbud i syfte att möjliggöra
vidgat anlitande av kvinnor i tvåskiftsarbete samt anförde härom bl. a.:

Det är att märka, att syftet i fråga i varje fall icke skulle vinnas genom
en reglering i överensstämmelse med konventionen. Hindret ligger i att enligt
denna den skyddade perioden, vilket förläggningsalternativ som än väljes,
alltid måste vara minst 7 timmar med enhetlig förläggning för samtliga
arbetare vid en arbetsplats. Sättes perioden t. ex. till 23—6 eller 24—7, innebär
ju detta ingen utsträckning av den arbetstid, som kan uttagas vid en
förläggning av den skyddade tiden till 22—5. Det må erinras, att redan 1934
års Genévekonvention — som lika litet som Washingtonkonventionen 1919
ratificerats av Sverige -— för utomordentliga fall medgav, att tiden 22—5
utbyttes mot 23—6. 1938 års arbetarskyddskommitté uttalade i sitt betänkande,
att den icke ansett sig böra föreslå ett sådant alternativ, enär man
därmed icke skulle ernå ett underlättande av tvåskiftsarbetet för kvinnor
genom möjlighet till längre raster under skiften och eventuell kortare lördagsarbetstid.
Detta var anledningen till kommitténs förslag, att den skyddade
tiden generellt skulle ändras från 22—5 till 23—5, alltså minskas med
en timme.

Emellertid fann sig landsorganisationen i dåvarande sammanhang icke
ha anledning att taga ställning i sak till en eventuell revision av den svenska
lagens hithörande regler.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet uppgav i
sitt yttrande, att det inom delegationen upplysts, att en förläggning av den
förbjudna perioden till annan tid än mellan klockan 22 och 5 i många fall
skulle innebära en fördel med hänsyn till dels de vid skiftarbete för männen
brukliga tiderna och dels trafikförhållandena.

Av skäl som närmare redovisas i propositionen nr 162 fann jag i min
egenskap av föredragande departementschef att det tills vidare borde anstå
med ratifikation från Sveriges sida av denna konvention men att det likväl
borde undersökas huruvida icke främst i fråga om nattvilans förläggning
en anpassning av 1949 års arbetarskyddslag borde ske i förhållande till konventionen.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 20 anslöt sig andra lagutskottet
till vad jag yttrat beträffande denna konvention.

Konventionen angående minderårigas nattarbete inom industrien.

Beträffande minderårig, som fyllt 16 år, gäller enligt artikel 2 i denna
konvention, att nattvilan skall omfatta minst 12 på varandra följande timmar
och att i denna tidrymd enligt vederbörande myndighets bestämmande
skall ingå eu tidsperiod av minst 7 på varandra följande timmar mellan
klockan 22 och 7. Liksom beträffande kvinnliga arbetstagare äger myndig -

It

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

heten föreskriva skilda sådana tidsperioder för olika områden, industrier
och företag eller grenar av industrier och företag, men myndigheten skall
samråda med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer, därest
nattvilans början fastställes till senare tid än klockan 23.

I sitt yttrande över denna konvention påpekade arbetarskyddsstyrelsen,
att enligt svensk lag icke funnes rätt för myndighet att föreskriva skilda
lidsperioder, under vilka nattarbetet skulle vara förbjudet för olika områden
inom industrier och företag. Styrelsen erinrade emellertid om dispensmöjligheterna
enligt 33 § andra stycket c) arbetarskyddslagen.

Svenska arbetsgivareföreningen ansåg, att konventionens möjligheter att
göra viloperioden rörlig innebure en smidigare tillämpning av nattarbetsförbudet
för minderårig än motsvarande stadgande i 33 § arbetarskyddslagen.

Landsorganisationen fann för svensk del icke behov föreligga av något
förläggningsalternativ. Varje legitimt behov av undantag från nattvileregeln
vore enligt landsorganisationens mening tillgodosett genom arbetarskyddslagens
dispensregler.

I propositionen nr 162 anförde jag såsom föredragande departementschef
att skiljaktigheterna mellan den svenska lagstiftningen och konventionen
vore av den art att de för vårt vidkommande hindrade en ratifikation. Vad
i ärendet förekommit gav mig icke anledning att förorda sådana ändringar
i den svenska arbetarskydd slagen att konventionen för Sveriges del kunde
ratificeras. Enär emellertid bestämmelserna om minderårigs ledighet för
nattvila i viss mån sammanhängde med motsvarande bestämmelser angående
kvinnliga arbetstagare och då riksdagen vid sin behandling av arbetarskyddslagen
jämväl beträffande minderåriga uttalat sig för en viss rörlighet
i fråga om den förbjudna periodens förläggning, tillkännagav jag min avsikt
att i samband med frågan om kvinnornas nattarbete även överväga eu
ändring beträffande bestämmelserna angående nattarbete för minderåriga
över 16 år.

Även i fråga om denna konvention anslöt sig riksdagen till vad jag anfört
angående densamma.

Särskild dispenslagstiftning angående kvinnors nattarbete.

Enligt lagen den 27 maj 15)49 (nr 251) angåbnde eftergift i vissa fall från
bestämmelserna i 36 § första stycket arbetarskyddslagen den 3 januari 1949
(nr 1) må Konungen, där till följd av rådande utomordentliga förhållanden
på arbetsmarknaden så finnes påkallat, beträffande visst företag eller viss
rörelse meddela eftergift från bestämmelserna i 36 § första stycket arbetarskyddslagen
utöver vad som är medgivet enligt lagen. Denna lag, som trädde
i kraft den 1 juli 15)49 och gäller t. o. in. den 30 juni 1950, ersatte eu år 1948
tillkommen motsvarande provisorisk dispenslagstiftning.

12

Kanyl. Maj:ts proposition nr 43.

Ifrågavarande lagstiftning tillkom såsom ett led i strävandena att förbättra
arbetskraftssituationen och därigenom öka produktionen hos vår
industri, framför allt järnindustrien. Vid min anmälan i statsrådet av 1948
års lagförslag (prop. nr 267/1948) förutsatte jag, att dispensgivningen huvudsakligen
skulle begagnas för att möjliggöra kvinnors användande i tvåskiftsarbete
och att dispens icke skulle lämnas för anlitande av kvinnlig
arbetskraft i treskiftsarbete eller eljest till mera regelbundet nattarbete.
Vidare framhöll jag att vid dispensgivningen borde beaktas i vad mån arbetsförhållandena
genom omläggning av skiftgången eller eljest utan större
svårigheter kunde ändras så att de allmänna bestämmelserna om kvinnors
nattarbete kunde efterlevas.

Från riksdagens sida gjordes ingen erinran mot lagens tillämpning i enlighet
med vad jag sålunda anfört.

I överensstämmelse med vad som sålunda förutsattes vid lagstiftningens
tillkomst har dispens beviljats endast i ringa omfattning. Såsom närmare
tramgår av propositionen nr 189 till 1949 års riksdag lämnades enligt 1948
års lag dispens från nattarbetsförbudet blott i 13 fall, huvudsakligast inom
järnindustrien. Även enligt 1949 års lagstiftning har dispens lämnats i
samma begränsade utsträckning.

När fråga uppkom huruvida 1948 års dispenslagstiftning borde ersättas
av en ny lagstiftning upprättades i socialdepartementet en promemoria,
redovisad i den nyssnämnda propositionen nr 189. I promemorian erinrades
bl. a. om att, därest den genom den provisoriska lagstiftningen öppnade
dispensmöjligheten borde finnas även i fortsättningen, man kunde tänka
sig två alternativ. Antingen kunde man liksom för närvarande ha en särskild
dispenslag eller också kunde en dispensregel inarbetas i arbetarskyddslagen.
Beträffande denna fråga — fortsatt provisorisk eller permanent reglering
— framkommo skilda meningar vid remissbehandlingen.

Arbetcirskyddsstyrelsen fann sålunda övervägande skäl tala för att en
lagbestämmelse av denna speciella karaktär och som finge antagas komma
att äga giltighet endast under en jämförelsevis begränsad tid icke infördes
i arbetarskyddslagen utan upptoges i en särskild lag.

Arbetsmarknadsstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen
ansågo, att möjligheten till dispens borde sanktioneras i arbetarskyddslagen.

Enligt arbetsmarknadsstyrtisen borde emellertid ett sådant arrangemang
kräva särskilda garantier för att vid handläggning av framställningar om
dispens nödig hänsyn toges till arbetsmarknadsförhållandena. Med hänsyn
härtill vore det lämpligt att arbetsmarknadsstyrelsen bereddes tillfälle
att yttra sig i ärendet innan beslut fattades av arbetarskyddsstyrelsen.
Önskvärt vore att lagen utformades så att möjlighet till dispens finge avse
även rundskift.

Svenska arbetsgivareföreningen framhöll, att arbetarskyddslagens be -

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

stämmelser om nattvila för kvinnor medförde olägenheter för den skiftgående
industrien. Under hänvisning till konventionens regler vore det enligt
föreningens uppfattning tydligt att man inom ett stort antal industriländer
icke ansåge den ordning, som följde av den svenska lagen, tillfredsställande.
Föreningen hemställde, att lagen ändrades antingen så att den
förbjudna perioden begränsades till att omfatta högst tiden mellan klockan
23 och 5 eller så att överensstämmelse erhölles med konventionen. Då emellertid
praktiska hänsyn i vissa fall talade för att dispens även från ett så
utformat förbud vore erforderlig, borde en möjlighet till dispens intagas
i lagen.

Landsorganisationen erinrade om att organisationen vid remissbehandlingen
av 1938 års arbetarskyddskommittés förslag förklarat sig kunna
acceptera, att beträffande arbetarskyddslagens förbud mot kvinnors nattarbete
en dispensregel upptoges i lagen vid sidan av de dispensregler som
återfinnas i 36 § andra stycket och 37 §. Landsorganisationen funne det
mest rationellt att spörsmålet för framtiden ordnades på detta sätt. Formellt
torde dispensrätten väl icke kunna begränsas att avse tvåskiftsarbete
men organisationen förutsatte att i praxis dispens som regel endast ifrågakomme
för dylikt arbete, över ansökan om dispens borde yttrande inhämtas
såväl från vederbörande socialinspektör som från de berörda arbetarna
och dessas fackliga organisation.

I anslutning till vad sålunda förekommit erinrade jag såsom föredragande
departementschef om att arbetarskyddslagens bestämmelser i detta hänseende
grundade sig på den av Sverige ratificerade Bernkonventionen av år
1906 och att eventuella lagändringar förutsatte en uppsägning av denna
konvention, varefter jag vidare bl. a. anförde.

Emellertid är det min avsikt att hos Kungl. Maj:t hemställa att sådan
uppsägning snarast måtte äga rum. Och under mellantiden — uppsägningstiden
är ett år — ämnar jag till vidare prövning upptaga frågan om de
jämkningar i arbetarskyddslagen i fråga om nattarbetsförbudet för kvinnor,
som må vara påkallade, samt underställa riksdagen det förslag i ämnet,
vartill utredningen kan föranleda, å sådan tid att en eventuell lagändring
kan genomföras i omedelbar anslutning till att uppsägningen av Bernkonventionen
trätt i kraft. Med hänsyn till det läge, vari detta spörsmål
sålunda befinner sig, anser jag att dispensrätten t. v. liksom hittills bör
komma till uttryck i en särskild lagstiftning av provisorisk karaktär.

I sitt utlåtande nr 30 anförde andra lagutskottet att de skäl som anförts
till stöd för införandet av ifrågavarande dispenslagstiftning — den rådande
bristen på arbetskraft och angelägenheten av att öka produktionen — alltjämt
torde äga oförändrad styrka. Någon sådan förbättring i fråga om
tillgången på arbetskraft att den föreslagna lagen med dess till ett år begränsade
giltighetstid skulle bli obehövlig torde icke vara att förvänta.

Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Departementspromemoria och yttranden däröver.

I en inom socialdepartementet den 17 november 1949 upprättad promemoria
angående ändring i arbetarskyddslagens regler om kvinnors och minderårigas
ledighet för nattvila m. m. — varöver arbetarskyddsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen
och Tjänstemännens centralorganisation beretts tillfälle att yttra sig
—- har, under hänvisning till vad i ärendet förekommit, föreslagits att 33
och 36 §§ arbetarskyddslagen kompletteras med en bestämmelse, varigenom i
den lagstadgade ledigheten för nattvila för minderårig, som fyllt 16 år, och
kvinnlig arbetstagare skall ingå antingen, såsom för närvarande, tiden mellan
klockan 22 och 5 eller, där arbetarskyddsstyrelsen så medgivit beträffande
viss ort, visst slag av arbete eller visst arbetsställe, annan tid om sju
timmar i följd mellan klockan 22 och 7.

I fråga om de kvinnliga arbetstagarna har härjämte i promemorian föreslagits
att under 36 § upptages en bestämmelse, varigenom från det särskilda
nattarbetsförbudet för kvinnor undantages arbetstagare i överordnad
ställning. Slutligen har i promemorian föreslagits att 37 § förses med
ett nytt stycke, enligt vilket Konungen, när synnerliga skäl föranleda därtill,
skall äga att beträffande visst slag av arbete eller visst arbetsställe medgiva
att kvinna användes till arbete å tid mellan klockan 22 och 5 i vidare
utsträckning än som följer av lagens regler.

De i promemorian ifrågasatta lagändringarna föreslås skola träda i kraft
den 1 januari 1951; och 1949 års dispenslag — som upphör att gälla den
30 juni 1950 — föreslås få fortsatt giltighet t. o. in. utgången av år 1950.

De uppmjukningar av hithörande lagregler, som föreslagits i promemorian,
ha tillstyrkts eller lämnats utan erinran av såväl arbetarskyddsstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen som arbetsmarknadens tre i ärendet hörda
huvudorganisationer; och allmänt förordas, att den nuvarande särskilda
dispensmöjligheten avseende nattarbetsförbudet för kvinnor inarbetas i arbetarskyddslagen.

Landsorganisationen förklarar dock att organisationen hyst viss tvekan
huruvida dispensrätten i fråga om den skyddade perioden borde, i varje fall
beträffande minderåriga, givas den omfattningen att därigenom skulle möjliggöras
nattarbete även mellan klockan 23 och 24. För kvinnors och minderårigas
användande i tvåskiftsarbete vore en sådan förläggning icke påkallad.
Landsorganisationen betonade kraftigt angelägenheten av att dispensrätten
i förevarande avseende utövades med största återhållsamhet;
och organisationen förutsatte att eftergift alltid tidsbegränsades.

Svenska arbetsgivareföreningen har i sitt yttrande framhållit, att San
Franciscokonventionen angående kvinnors nattarbete icke finge tolkas så

15

Kungl. Maj:ts proposition nr

restriktivt att den sjutimmarsperiod mellan klockan 22 och 7, då nattvila
skulle åtnjutas, skulle vara knuten till arbetsstället samt härom anfört:

Skulle i ett visst fall arbetstiden vid tvåskiftsarbete å ett visst arbetsställe
vara förlagd för första skiftet mellan kl. 5 och 14 och för andra skiftet
mellan kl. 14 och 23, kommer nattvilan för i skiftarbetet ingående att omfatta
för kvinnorna i första skiftet tiden mellan kl. 22 och 5 och för kvinnorna
i andra skiftet tiden mellan kl. 23 och 7. Tiderna före kl. 22 och efter
kl. 7 sakna i detta sammanhang intresse. Som synes kommer nattvilan i
båda fallen att omfatta minst 7 resp. 8 timmar inom den aktuella tidsgränsen.
Föreningen anser, att en sådan arbetstidsförläggning står i överensstämmelse
med konventionen, och utgår ifrån att arbetarskyddsstyrelsen
i förekommande fall skall kunna medgiva hemställan härom.

Departementschefen.

Den nya arbetarskyddslagen av den 3 januari 1949 innehåller i fråga om
arbete nattetid — vid sidan av regler som gälla för arbetstagare i allmänhet
— särskilda bestämmelser för kvinnor och särskilda bestämmelser för
minderåriga, dvs. personer under 18 år.

Beträffande kvinnors användande i arbete nattetid
grunda sig lagens regler -—- vilka bortsett från deras tillämpningsområde
icke i sak skilja sig från tidigare gällande bestämmelser — på den av Sverige
ratificerade Bernkonventionen av år 1906 i detta ämne; och Sveriges
anslutning till denna konvention har hittills utgjort hinder för att genomföra
eljest önskvärda jämkningar i lagstiftningen på detta område. Numera
har emellertid Bernkonventionen för Sveriges del uppsagts. Uppsägningen
träder i kraft den 21 november 1950. Hinder föreligger därför ej längre att
vidtaga de ändringar i lagstiftningen härutinnan, som kunna befinnas vara
påkallade. Härtill kommer att 1949 års särskilda dispenslagstiftning rörande
kvinnors nattarbete upphör att gälla med utgången av juni 1950. Med hänsyn
till dessa omständigheter synes tiden nu vara inne att upptaga spörsmålet
om den närmare utformningen av bestämmelserna angående kvinnors
nattarbete till förnyad prövning.

I förgrunden träder då frågan hur den i den lagstadgade ledigheten om
11 timmar per dygn ingående period, varunder arbete skall vara förbjudet,
bör i lag bestämmas. Enligt 36 § arbetarskyddslagen omfattar den förbjudna
perioden tiden mellan klockan 22 och 5, medan 1948 års San Franciscokonvention
(nr 89) angående kvinnors nattarbete inom industrien, närmast
i syfte att underlätta användningen av tvåskiftsarbete, har eu rörlig period
om sju timmar i följd mellan klockan 22 och 7. I överensstämmelse med
konventionen kan således perioden förläggas exempelvis till tiden mellan
klockan 23 och 6, eventuellt mellan klockan 24 och 7.

Redan vid behandlingen av förslaget till den nya arbetarskyddslagen ha
från riksdagens sida uttalats sympatier för eu anpassning av den svenska

16

Kungl. Maj ris proposition nr 43.

lagen till konventionen. Samma ståndpunkt har intagits av arbetarskyddsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen och Svenska arbetsgivareföreningen.
Huvudorganisationerna på arbetstagarsidan, dvs. Landsorganisationen och
Tjänstemännens centralorganisation, ha ej heller haft något att erinra häremot.

Onekligen tala också skäl för att övergå till konventionens system. På
vissa orter kunna sålunda trafikförhållandena vara sådana att en förläggning
av arbetet till tiden mellan klockan 6 och 23 skulle komma att underlätta
förbindelserna mellan hemmen och arbetsplatserna. Vidare torde stundom,
exempelvis vid arbetsställen där både manlig och kvinnlig arbetskraft användes,
en anpassning till de för männen vanliga skifttiderna kunna te sig
förmånlig. Överhuvud kan sägas att konventionens rörliga period medger
större möjlighet att taga hänsyn till de växlande förhållandena på olika
orter och arbetsställen. Jag förordar därför att, såsom föreslagits i den i
det föregående omnämnda departementspromemorian, arbetarskyddslagen
kompletteras med en bestämmelse som gör det möjligt att utbyta tiden mellan
klockan 22 och 5 mot annan period om sju timmar i följd mellan klockan
22 och 7.

Enligt konventionen ankommer det på »vederbörande myndighet» att bestämma
den skyddade sjutimmarsperiodens förläggning mellan klockan 22
och 7. Även om skiljaktigheterna mellan den svenska lagstiftningen och
konventionen äro sådana att en svensk ratifikation för närvarande ej är
möjlig, synes det som om skäl saknas att i detta hänseende avlägsna oss
från konventionen. Det torde därför böra fordras arbetarskyddsstyrelsens
medgivande för att sjutimmarsperioden skall få förläggas till annan tid
än mellan klockan 22 och 5. Arbetarskyddsstyrelsens beslut härom torde
böra göras tidsbegränsade.

Därest tiden för nattvilans början skall bestämmas till senare tidpunkt
än klockan 23, skall enligt konventionen den beslutande myndigheten samråda
med de arbetsgivar- och arbetarorganisationer det gäller. Syftet med
denna konventionens föreskrift torde för vårt vidkommande bli tillgodosett
genom att vederbörande partsrepresentanter deltaga i arbetarskyddsstyrelsens
beslut. Jag vill i detta sammanhang framhålla att arbetarskyddsstyrelsen
icke synes böra lämna medgivande till att arbetstiden skall sluta senare
än klockan 23 med mindre starka skäl kunna förebringas för en sådan förläggning
av arbetstiden.

I överensstämmelse med vad i promemorian föreslagits torde arbetarskyddsstyrelsens
beslut om ändrad förläggning av den förbjudna perioden
kunna avse icke blott visst eller vissa företag utan även vissa områden
(orter) och särskilda slag av arbeten. Med beaktande av att olika åsikter
om tolkningen av San Franciscokonventionen yppats i fråga om tillåtligheten
av en differentiering av förläggningstiden för olika skiftlag vid ett arbetsställe,
exempelvis vid tvåskiftsarbete så, att i lagens elvatimmarsledighet

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

kommer att ingå för medlemmarna i ena skiftlaget tiden mellan klockan 22
och 5 samt för medlemmarna i det andra skiftlaget tiden mellan klockan 23
och 6, vill jag för min del uttala, att i den svenska lagstiftningen hinder ej
synes böra läggas för en dylik differentiering. Härigenom skulle det således,
efter medgivande av arbetarskyddsstyrelsen, hli möjligt att vid tvåskiftsarbete
förlägga första skiftet till tiden mellan klockan 5 och 14 samt
andra skiftet till tiden mellan klockan 14 och 23.

En ändring av arbetarskyddslagen i riktning mot en rörlig viloperiod i
enlighet med vad förut upptagits medger emellertid icke, att arbetet i något
fall får börja tidigare än klockan 5 och sluta senare än klockan 24.

I detta hänseende märkes att det vid tvåskiftsarbete stundom förekommer,
att det senare lördagsskiftet förlägges till natten mellan fredag och
lördag för att arbetarna skola få en längre sammanhängande veckoslutsledighet.
Denna anordning med rundskift under veckans sista arbetsdygn
torde på arbetarhåll i allmänhet anses såsom en törman. Då i regel skiitväxling
förekommer, innebär anordningen att för den enskilde arbetstagarens
del nattskift infaller endast var fjortonde dag.

Det var bl. a. för att möjliggöra kvinnors användande i dylikt skiftarbete
som den särskilda dispenslagstiftningen avseende kvinnors nattarbete infördes
den 1 juli 1948. Till stöd för lagstiftningens införande åberopades främst
bristen på arbetskraft samt angelägenheten av att öka produktionen. Dessa
skäl föranledde ock att den genom ifrågavarande lagstiftning — som fick
en ettårig giltighetstid — skapade möjligheten att använda kvinnlig arbetskraft
i arbete nattetid ansågs böra bestå för tiden till utgången av juni 1950.

Om man anser sig böra bibehålla nuvarande möjlighet att använda kvinnlig
arbetskraft i arbete nattetid även i fortsättningen, kan man alltså icke
stanna vid de ändringar i arbetarskyddslagen som förordats i det föregående.
Visserligen har, i enlighet med vad som förutsatts vid dispenslagstiftningens
tillkomst, dispens beviljats i mycket begränsad omfattning.
Dispenserna ha emellertid avsett ur allmän synpunkt synnerligen viktiga
industriföretag; och det synes knappast tillrådligt, att sasom situationen
nu ter sig, avhända sig de möjligheter som en dispensrätt av detta slag
öppnar.

Denna mening omfattas även av de i ärendet hörda myndigheterna och
organisationerna. Dessa ha jämväl uttalat sig för att dispensmöjligheten
bör sanktioneras i arbetarskyddslagen. Denna uppfattning delas av mig.
Om dispensbefogenheten införes i arbetarskyddslagen, bör den dock icke,
såsom fallet är med nu gällande, provisoriska lagstiftning, hänföra sig till
»rådande utomordentliga förhållanden på arbetsmarknaden». Detta uttryck
leder närmast tanken till krigsårens fullmaktslagstiftning, dvs. till förhållanden,
då vår sociala skyddslagstiftning till större eller mindre delar
ansågs böra kunna sättas ur kraft. I motsvarande läge kan alltsa behov av
undantag tänkas uppkomma även beträffande vissa andra av arbetarskyddslagens
bestämmelser än reglerna om nattarbetsförbudet för kvinnor.

2____Bilaga till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 43.

18

Kungl. Maj.is proposition nr 43.

Med fasthållande av att dispensrätten även i fortsättningen skall avse
särförhållanden och tillgripas endast då så anses påkallat ur allmän synpunkt,
dvs. användas i samma begränsade utsträckning som statsmakterna
förutsatte vid tillkomsten av den provisoriska lagstiftningen, torde
därför ett annat, mera allmänt uttryckssätt böra väljas, när dispensrätten
inarbetas i arbetarskyddslagen. Lämpligen torde därför böra föreskrivas att
dispensrätten får tillgripas, när synnerliga skäl föranleda därtill. En dispensrätt
av detta begränsade innehåll synes knappast strida mot andemeningen
i San Franciscokonventionens bestämmelse i detta hänseende.

Beslutanderätten i de särskilda fallen synes — i överensstämmelse med
konventionen och departementspromemorian — på grund av dispensrättens
karaktär böra förbehållas Kungl. Maj :t. I lagtexten torde böra angivas att
dispensen får avse visst slag av arbete eller visst arbetsställe.

Slutligen är i detta sammanhang att märka att 1938 års arbetarskyddskommitté
förordade, att nattarbetsförbudet för kvinnor icke skulle avse
arbetstagare i överordnad ställning. Denna tanke har upptagits i promemorian
och vunnit anslutning av de i ärendet hörda myndigheterna och
organisationerna. San Franciscokonventionen har ett motsvarande undantag,
nämligen för »kvinnor, som inneha med ansvar förenad anställning
av ledande eller teknisk natur». Med hänsyn till att arbetarskyddslagen
enligt 19 § tredje stycket från det allmänna nattarbetsförbudet undantagit
arbetstagare i överordnad ställning, torde annat uttryck icke böra väljas
beträffande kvinnorna, även om detta begrepp möjligen skulle vara något
mera inskränkt än konventionens motsvarande uttryckssätt.

Vad härefter angår bestämmelserna om minderårigas nattvila
skall enligt arbetarskyddslagens huvudregel i 33 § den skyddade perioden
för minderårig över 16 år omfatta tiden mellan klockan 22 och 5. I denna
del råder således överensstämmelse med motsvarande nattarbetsförbud för
de kvinnliga arbetstagarna.

San Franciscokonventionen (nr 90) angående minderårigas nattax-bete
inom industrien intager i fråga om den förbjudna periodens förläggning
samma ståndpunkt som konventionen beträffande kvinnornas nattarbete.

Vid behandlingen av förslaget till den nya arbetarskyddslagen ansåg riksdagen,
att en viss rörlighet borde medgivas i fråga om den förbjudna periodens
förläggning. Därvid framhölls att det, åtminstone i de större städerna,
i allmänhet vore lämpligare att tvåskiftsarbetet förlädes mellan
klockan 6 och 23 än mellan klockan 5 och 22; och arbetarskyddslagens
bestämmelser om nattvila för minderåriga över 16 år borde därför medgiva
rätt att välja mellan dessa alternativ.

Från det nattarbetsföi''bud, som enligt arbetarskyddslagen gäller för de
minderåriga, medgiver lagen ett flertal undantag. Bl. a. äger ai-betarskyddsstyrelsen
bevilja dispens från förbudet beträffande yngling, som fyllt 16
år och enligt läkarintyg äger god hälsa och kroppsutveckling. Förutsättning
för dispens är att särskilda skäl föranleda därtill. Med hänsyn till

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

lagens dispensmöjligheter kunde det göras gällande, att det här vore obehövligt
att införa någon rörlig period såsom i det föregående förordats
beträffande de kvinnliga arbetstagarna. Emellertid innebär sistnämnda
system tvivelsutan en mera smidig tillämpning av nattarbetsförbudet. Även
i fråga om den minderåriga arbetskraften måste det innebära fördelar att
—- utan eftersättande av arbetarskyddssynpunkten — mera generellt kunna
anpassa sig efter de växlande förhållandena. Härtill kommer det inbördes
sammanhang som i detta hänseende råder mellan bestämmelserna för den
kvinnliga och den ungdomliga arbetskraften.

Det i departementspromemorian framförda förslaget att även i detta avseende
ändra arbetarskyddslagen i riktning mot konventionen har också
vid remissbehandlingen lämnats utan erinran. För egen del tillstyrker jag
att så sker. Vad jag i det föregående anfört om sjutimmarsperiodens förläggning
beträffande de kvinnliga arbetstagarna gäller även de minderåriga.

Anledning synes ej föreligga att i övrigt jämka gällande bestämmelser
om minderårigs nattvila.

Såsom redan anmärkts träder uppsägningen av Bernkonventionen icke i
kraft förrän under senare delen av år 1950. Med hänsyn härtill torde de
föreslagna lagändringarna böra träda i kraft den 1 januari 1951. Den särskilda
dispenslagstiftningen avseende kvinnors nattarbete, som upphör att
gälla den 30 juni 1950, synes därför böra förlängas för ytterligare ett
halvt år.

I enlighet med det förut anförda ha inom socialdepartementet upprättats
förslag till

1) lag om ändring i arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1);

2) lag om fortsatt giltighet av lagen den 27 maj 1949 (nr 251) angående
eftergift i vissa fall från bestämmelserna i 36 § första stycket arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1).

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
båda lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar,
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Lars Nordvall.

1 Denna bilaga, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har
här uteslutits.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 17
januari 1950.

Närvarande:

justitieråden Geijer,

Lech,

regeringsrådet Quensel,
justitierådet Beckman.

Enligt lagrådet den 13 januari 1950 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 16
december 1949, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till 1) lag om ändring i arbetarskyddslagen den 3 januari
1949 (nr 1); 2) lag om fortsatt giltighet av lagen den 27 maj 1949 (nr 251)
angående eftergift i vissa fall från bestämmelserna i 36 § första stycket
arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av
chefen för socialdepartementets rättsavdelning, hovrättsrådet Y. Samuelsson.

Lagrådet lämnade förslagen utan anmärkning.

Ur protokollet:
Bengt Larson.

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

21

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Drottningholms slott den 20
januari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
t. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet Danielson, lagrådets den 17
januari 1950 avgivna utlåtande över de den 16 december 1949 till lagrådet
remitterade förslagen till lag om ändring i arbetar skyddslag en den 3 januari
1949 (nr 1) och lag om fortsatt giltighet av lagen den 27 maj 1949 (nr 251)
angående eftergift i vissa fall från bestämmelserna i 36 § första stycket arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1) samt hemställer, att förslagen,
som av lagrådet lämnats utan anmärkning, måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Erik Skiöld.