Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
1
Nr 37.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om upphävande av It § 5 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni 19t6 (nr 469); given
Drottningholms slott den 13 januari 1950.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till förordning om upphävande av 14 § 5 mom.
folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469).
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Enligt den i folkbokföringsförordningen upptagna s. k. fattigvårdsregeln
skall den, som för sig, hustru eller minderårigt barn av fattigvårdssamhälle
åtnjuter försörjning av visst slag, kyrkobokföras och mantalsskrivas inom
fattigvårdssamhället. Enahanda gäller beträffande den som enligt 22 eller
29 § barnavårdslagen för barn under 16 år åtnjuter motsvarande försörjning.
I propositionen föreslås att nämnda fattigvårdsregel skall upphöra att
gälla med utgången av mars månad 1950.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. AV 37.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
F ö rs1ag
till
förordning om upphävande av 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469).
Härigenom förordnas, att 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen den 28
juni 1946 skall upphöra att gälla med utgången av mars månad 1950; dock
skall vad i nämnda moment är stadgat fortfarande äga giltighet med avseende
å mantalsskrivning för år 1950 eller tidigare år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Drottningholms slott den 13 januari 1950.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,
Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om
upphävande av 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946
(nr 469) samt anför därvid följande.
Enligt 13 § 1 mom. folkbokföringsförordningen gäller såsom huvudregel
i fråga om rätt kyrkobokföringsort, att envar skall kyrkobokföras i den
församling, där han är bosatt. Från denna huvudregel stadgas vissa undantag
i 14 § samma förordning. Sålunda föreskrives i 5 mom., att den som för
sig, hustru eller minderårigt barn enligt 1 § lagen den 14 juni 1918 om
fattigvården av fattigvårdssamhälle åtnjuter full försörjning, som ej är
tillfällig, skall kyrkobokföras inom fattigvårdssamhället, samt att motsvarande
skall gälla beträffande den som enligt 22 eller 29 § barnavårdslagen
den 6 juni 1924 för barn under 16 år åtnjuter försörjning som nyss sagts.
Beträffande rätt mantalsskrivningsort stadgas i 36 § 1 mom. folkbokföringsförordningen,
att fysisk person skall mantalsskrivas i det mantalsskrivningsdistrikt,
inom vilket han den 1 november förrättningsåret rätteligen
skall vara kyrkobokförd.
Med hänsyn till det samband som sålunda förefinnes mellan stadgandena
rörande kyrkobokföringsorten och mantalsskrivningsorten komma de i 14 §
5 mom. angivna undantagsbestämmelserna att gälla jämväl vid mantalsskrivningen.
I anslutning härtill må erinras om de i lagen om fattigvården och i barnavårdslagen
upptagna bestämmelserna om hemortsrätt och om förvärv av
sådan. Enligt 45 § lagen om fattigvården gäller såsom huvudregel, att i
fråga om fattigvård skall svensk medborgare anses ha hemortsrätt i det
fattigvårdssamhälle, inom vilket han senast varit mantalsskriven utan att
ha under det år, som mantalsskrivningen avser, kommit i åtnjutande av
fattigvård, som enligt vad i 49 § samma lag sägs utövar inverkan på förvärv
av hemortsrätt. I sistnämnda paragraf angives, att om någon under
det år, för vilket han mantalsskrivits inom visst fattigvårdssamhälle, åtnjutit
vård enligt 1 § lagen om fattigvården eller om under samma år fattigvård
enligt 2 § samma lag meddelats honom av annat fattigvårdssam
-
4
Kungi. Maj:ts proposition nr 37.
hälle än det, där han mantalsskrivits, vinner han ej hemortsrätt på grund
av nämnda mantalsskrivning. I 62 § barnavårdslagen stadgas, att utgift,
som kommun haft för omhändertagen, inverkar på förvärv av hemortsrätt
på enahanda sätt, som i 49 § lagen om fattigvården är stadgat beträffande
fattigvård, lämnad enligt 1 § samma lag; dock inverkar utgift för den, som
fyllt sexton år, allenast på hans eget förvärv av hemortsrätt. I samband härmed
må erinras om att 22 och 29 §§ barnavårdslagen reglera de fall då
barnavårdsnämnd är skyldig att omhändertaga barn för skyddsuppfostran
respektive för samhällsvård.
Vidare må nämnas, att åtskilliga författningar på socialvårdens område
anknyta rättigheter och skyldigheter av olika slag till den enskildes kyrkobokföring
eller mantalsskrivning. Så har exempelvis skett i lagen den 11
juni 1943 (nr 382) om förskottering av underhållsbidrag till barn. Enligt
denna lag skall utgift för bidragsförskott till viss del bestridas av den kommun,
vars barnavårdsnämnd beviljat förskottet. Med denna nämnd avses
barnavårdsnämnden i den kommun, där barnets moder är mantalsskriven
vid den tidpunkt då förskottet sökes. Enligt lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering skall ansökan om folkpension göras i det pensionsdistrikt,
inom vilket den pensionsberättigade är mantalsskriven. I samma
lag stadgas vidare, att vid fastställande av bostadstillägg skall pensionsberättigad
i princip anses tillhöra den bostadskostnadsgrupp, inom vilken
han är mantalsskriven, ävensom att särskilt (kommunalt) bostadstillägg
kan i förekommande fall tillerkännas den som är inom kommunen
mantalsskriven. I lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag
föreskrives, att den som vill uppbära sådant bidrag har att göra anmälan
därom i den kommun, där barnet är kyrkobokfört. Enligt lagen den
30 juni 1947 (nr 398) om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen
åligger det kommun att deltaga i kostnaden för pensionering
av pensionsberättigade som äro mantalsskrivna inom kommunen.
Frågan om upphävande av den s. k. fattigvårdsregeln i 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen
— vilken regel funnits upptagen redan i 1894 års
mantalsskrivningsförordning — har i olika sammanhang under senare år
varit föremål för behandling. Sålunda uttalade 1936 års uppbördskommitté
(SOU 1938: 41 s. 301 f.) att bestämmelsen vore obehövlig för hemortsrättens
bibehållande i hemortsrättskommunen, men att samma bestämmelse
åberopats av kommuner, som velat undgå skyldighet att betala pensionstillägg.
Detta ledde i praktiken till avsevärda olägenheter såväl för myndigheterna
som för de personer, vilka med tillämpning av bestämmelsen
bleve mantalsskrivna i en kommun, som kunde vara långt avlägsen från
deras bostadskommun, samt förryckte för de sistnämnda verkan av pensionstilläggens
dyrortsgradering. Stadgandet syntes därför enligt uppbördskommittén
böra helt avskaffas.
Folkbokföringskommittén gjorde i det av kommittén framlagda betänkandet
med förslag till omorganisation av folkbokföringen (SOU 1944: 52
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
5
s. 176) ett uttalande av likartat innehåll som uppbördskommittén och upptog
icke heller i förslaget något stadgande, som motsvarade mantalsskrivningsförordningens
bestämmelse härutinnan.
I det förslag till folkbokföringsförordning, som förelädes 1946 års riksdag
i propositionen nr 255, upptogs emellertid under 14 § 5 mom. en bestämmelse
som motsvarade fattigvårdsregeln i 1894 års förordning. Det ansågs
nämligen lämpligt att låta anstå med prövningen av den av folkbokföringskommittén
föreslagna ändringen i avbidan på att frågan om en
socialvårdsreform komme under bedömande. Med hänsyn till den i folkbokföringsförordningen
tillämpade principen, att frågor om rätt mantalsskrivningsort
och rätt kyrkobokföringsort borde bedömas enligt samma bestämmelser,
gjordes fattigvårdsregeln därvid tillämplig jämväl beträffande
kyrkobokföringen. (Jfr prop. s. 134, 143 f. och 155). Riksdagen biföll Kungl.
Maj :ts förslag i denna del.
I en den 10 oktober 1947 dagtecknad, till finansdepartementet inkommen
skrivelse har Gävleborgs läns bctrnavårdsförbund hemställt, att 14 § 5 mom.
folkbokföringsförordningen måtte upphävas. Såsom motivering härför har
förbundet anfört, att detta stadgande kommit att tillämpas icke endast på
personer, som varit intagna på försörjningshem, utan även på dem, som i
den öppna fattigvården åtnjutit full försörjning eller vilkas barn varit omhändertagna
jämlikt 22 eller 29 § barnavårdslagen. Stadgandet vore inhumant.
Om en familj, som bodde i Norrland, genom familjeförsörjarens sjukdom
erhållit sin försörjning av fattigvården eller fått ett eller flera barn
omhändertagna av barnavårdsnämnd, måste familjen kyrko- och mantalsskriva
sig i hemortskommunen, vilken kunde vara belägen i exempelvis
Skåne. En sådan familj kunde icke erhålla åldersbetyg från pastorsämbetet
i bosättningsförsamlingen. Föddes ett barn i familjen, kunde personkort
ej erhållas i vistelsekommunen.
Barnavårdsförbundet har vidare framhållit — under erinran om bestämmelserna
i lagen den 26 juli 1947 om allmänna barnbidrag — att då barnbidrag
skulle sökas i den kommun, där barnet vore kyrkobokfört och barnets
kyrkobokföringsort vore beroende av stadgandet i 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen,
vållades allvarliga svårigheter för en mängd fostermödrar
och ett stort antal barnavårdsnämnder varjämte en betydande oreda
uppstode.
Enligt vad förbundet anfört syntes fattigvårdsregeln icke vara av någon
som helst praktisk nytta utan i stället ägnad att skapa irritation bland det
oärav berörda socialvårdsklicntelet och förorsaka merarbete för åtskilliga
myndigheter.
över nämnda framställning ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av kammarrätten,
överståthållarämbctet, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings
och Norrbottens län samt Föreningen Sveriges kronokamrerare och Sveriges
häradsskrivareförening. Vidare har t. f. presidenten i kammarrätten S. Norr
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
man — under hänvisning till vissa kompletterande undersökningar som
slutförts efter det att kammarrättens remissutlåtande avgivits — till finansdepartementet
inkommit med en promemoria i ärendet.
Beträffande innehållet i dessa remissutlåtanden må till en början nämnas,
att i kammarrättens utlåtande liksom i presidenten Norrmans promemoria
närmare behandlats frågan hur fattigvårdsregeln uppkommit. I detta
hänseende har kammarrätten uttalat, att första upprinnelsen till fattigvårdsregeln
vore att söka i § 3 mom. 6 förordningen den 20 juli 1861 (nr 45)
angående mantals- och skattskrivningarnas förrättande. I saknad av motiv
till sistnämnda stadgande samt motsvarande bestämmelse i § 3 mom. 5 i
1894 års mantalsskrivningsförordning ansåg kammarrätten sig böra antaga,
att dessa bestämmelser allenast avsett att utgöra en ordningsföreskrift,
meddelad i syfte att den författningsenliga mantalsskrivningskommunen
skulle för understödstagare, som åtnjöte full och stadigvarande försörjning
av fattigvården, i möjligaste mån sammanfalla med vederbörandes
hemortskommun i fattigvårdsavseende. Presidenten Norrman har i sin promemoria
— efter en redogörelse för av honom verkställda undersökningar
i syfte att dokumentariskt belysa motiven till den i 1861 och 1894 års förordningar
upptagna fattigvårdsregeln — sammanfattningsvis anfört, att
dessa undersökningar syntes bestyrka riktigheten av kammarrättens antagande
att stadgandet i 1861 års förordning tillkommit såsom ett slags
komplement till då gällande hemortsrättsbestämmelser. Av undersökningarna
framginge vidare, att här ifrågavarande bestämmelser i 1861 och 1894
års förordningar haft samband med de efter tillkomsten av 1871 års fattigvårdsförordning
gällande bestämmelserna om fattigvårdssamhälles husbonderätt
över sina underhållstagare. Emellertid hade 1871 års fattigvårdsförordning,
som innehöll ett stadgande (i § 35) om fattigvårdsstyrelses målsmans-
och husbonderätt över sina understödstagare, upphävts genom 1918
års fattigvårdslag. Den fattigvårdsstyrelses målsmansrätt som funnits upptagen
i 77 § i 1918 års fattigvårdslag i dess ursprungliga lydelse och som
gällt i fråga om omyndig, vilken på fattigvårdssamhälles bekostnad åtnjöte
vård utanför sina föräldrars eller målsmans hem, hade borttagits i samband
med tillkomsten av 1924 års barnavårdslagstiftning. Enligt vad i promemorian
uttalats ville det förefalla som om fattigvårdsregeln i 1894 års
förordning bort upphävas redan i samband med 1918 års lagstiftning om
fattigvården.
Vad härefter angår remissinstansernas ställning till förslaget om fattigvärdsregelns
upphävande ha samtliga remissinstanser vitsordat de av barnavårdsförbundet
påpekade olägenheterna samt tillstyrkt förslaget i fråga,
dock har överståthållaråmbetet uttalat att med frågan om fattigvårdsregelns
upphävande borde anstå i avvaktan på genomförandet av en socialvårdsreform
och verkställandet av en översyn av folkbokföringsväsendet.
Förenämnda skrivelse från barnavårdsförbundet ävensom de däröver avgivna
remissutlåtandena samt presidenten Norrmans promemoria ha den
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
7
26 april 1949 överlämnats till 1949 års folkbokföringssakkunniga för att tagas
i övervägande vid fullgörande av de sakkunnigas uppdrag.
De sakkunniga ha i en den 21 juni 1949 dagtecknad, till Kungl. Maj:t
ställd skrivelse framlagt förslag om upphävande av 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen.
I denna skrivelse ha de sakkunniga anfört, att — enligt
vad socialvårdskommittén under hand upplyst — något hinder icke mötte
med hänsyn till den väntade socialvårdsreformen att omedelbart upphäva
stadgandet i fråga. Med avseende härå och å vad i presidenten Norrmans
promemoria anförts syntes intet hindra att frågan om stadgandets upphävande
behandlades särskilt. De sakkunniga, som helt anslöte sig till uppbördskommitténs
och folkbokföringskommitténs uttalanden i frågan, ansåge
att synnerligen tungt vägande skäl förelåge för att 14 § 5 mom. folkboktöringsförordningen
upphävdes samt att detta skedde utan att det slutliga
resultatet av de sakkunnigas översynsarbete avvaktades. De sakkunniga
hade följaktligen intet att erinra emot bifall till den av barnavårdsförbundet
gjorda framställningen. Därest en ändring i folkbokföringsförordningen
ansåges böra komma till stånd i detta sammanhang, borde densamma träda
i kraft så tidigt som möjligt under år 1950. Därmed skulle vinnas, att uppkommande
frågor om rätt kyrkobokföringsort för personer, som bleve berörda
av författningsändringen, i det stora flertalet fall komme att bliva
avgjorda i god tid före igångsättandet av arbetet med mantalsskrivningen
för år 1951. I samband med stadgandets ifrågasatta upphävande borde föreskrivas,
att pastor i församling, där någon blivit, utan att vara i församlingen
bosatt, i enlighet med 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen kyrkobokförd
skulle taga initiativet till ändring av kyrkobokföringsorten.
Över 1949 års folkbokföringssakkunnigas framställning ha efter remiss
utlåtanden avgivits av socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, kammarrätten, statistiska
centralbyrån, överståthållaråmbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Gävleborgs och
Norrbottens län, socialvårdskommittén, Svenska socialvårdsförbundet, Föreningen
Sveriges kronokamrerare, Sveriges häradsskrivareförening, Allmänna
svenska prästföreningens centralstyrelse, Svenska stadsförbundet och
Svenska landskommunernas förbund.
Framställningen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga remissutlåtanden.
Av innehållet i dessa utlåtanden må följande här omnämnas.
Socialstyrelsen har anfört, att faltigvårdsregeln vore otillfredsställande ur
synpunkten av barnavårdsnämndernas handläggning av ärenden rörande
allmänna barnbidrag. Enligt socialstyrelsens mening förelåge synnerligen
vägande skäl för faltigvårdsregelns upphävande; detta borde ske utan att
det slutliga resultatet av de sakkunnigas översyn av folkbokföringsförordningen
avvaktades.
Pensionsstyrelsen har framhållit, att det för den allmänna sjukförsäkringens
del vore av vikt att den faktiska bosättningsorten så nära som möjligt
anslöte sig till mantalsskrivningsorten.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
Statistiska centralbyrån har vitsordat olägenheterna av att kyrkobokföringsorten
icke rättade sig efter den faktiska bosättningen. Då de sakkunniga
från socialvårdskommittén inhämtat att med hänsyn till socialvårdsreformen
hinder icke mötte att omedelbart upphäva fattigvårdsregeln, ansåge
centralbyrån sig kunna tillstyrka de sakkunnigas förslag. Emellertid förutsatte
centralbyrån, att socialvårdskommittén framdeles icke komme att föreslå
sådan ändring i 14 § folkbokföringsförordningen att det sedermera kunde
bliva erforderligt att återföra i avseende å kyrkobokföring och mantalsskrivning
vissa av ifrågavarande personkategorier — t. ex. å vissa anstalter
för vård emottagna personer eller till enskilt hem mot fosterlega utackorderade
barn — till hemortskommunen eller annan tidigare kyrkobokföringsrespektive
mantalsskrivningsort. Därest sådant förslag skulle vara att förvänta,
kunde anledning anses föreligga att låta anstå med fattigvårdsregelns
upphävande till dess socialvårdskommitténs förslag förelåge.
Socialvårdskommittén har uppgivit, att kommittén i samband med utarbetandet
av förslag till lag om socialhjälp fattat vissa preliminära beslut
beträffande sådana bestämmelser i sagda lag, som skulle motsvara fattigvårdslagens
hemortsrättsbestämmelser och att kommittén därvid även övervägt,
huruvida 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen borde bibehållas.
Kommittén hade kommit till det resultatet, att så icke borde ske och hade
sålunda haft för avsikt att i samband med framläggandet av sitt betänkande
med förslag till lag om socialhjälp föreslå att nyssnämnda stadgande skulle
upphävas. De av folkbokföringssakkunniga framlagda skälen för att stadgandet
i fråga borde upphävas utan avvaktan på behandlingen av socialhjälpsfrågan
funne kommittén bärande.
Vad särskilt angår frågan om den föreslagna författningsändringens ikraftträdande
har statistiska centralbyrån framhållit att det vore önskvärt, att
ändringen genomfördes utan de därav berörda enskilda personernas egen
medverkan.
Departementschefen. Enligt 1946 års folkbokföringsförordning gäller såsom
huvudregel i fråga om rätt kyrkobokföringsort, att envar skall kyrkobokföras
i den församling, där han är bosatt. Ett undantag härifrån utgöres
av den s. k. fattigvårdsregeln, som finnes upptagen i 14 § 5 mom.
nämnda förordning.
Denna regel innebär i huvudsak, att den som av fattigvårdssamhälle åtnjuter
full försörjning, som ej är tillfällig, skall — oavsett var han är bosatt
— ltyrkobokföras inom fattigvårdssamhället. Vad nu sagts gäller även
beträffande den som enligt 22 eller 29 § barnavårdslagen åtnjuter full försörjning
för barn under 16 år.
Då enligt folkbokföringsförordningen fysisk person skall mantalsskrivas
i det distrikt, inom vilket han den 1 november förrättningsåret rätteligen
skall vara kyrkobokförd, är fattigvårdsregeln tillämplig jämväl med avseende
å mantalsskrivningen.
Såsom framgår av den utav presidenten Norrman upprättade promemo -
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
9
rian har anledningen till införandet av fattigvårdsregeln — vilken gällt sedan
lång tid tillbaka — icke kunnat med full säkerhet utrönas; i promemorian
har den slutsatsen anförts, att det syntes som om fattigvårdsregeln
borde ha avskaffats redan i samband med genomförandet av 1918 års fattigvårdslagstiftning.
Av den föregående redogörelsen framgår vidare, att förslag om upphävande
av fattigvårdsregeln framlagts av såväl 1936 års uppbördskommitté som
folkbokföringskommittén. Att detta förslag icke genomfördes i samband med
folkbokföringsreformen torde ha berott endast därpå, att det ansetts lämpligt
att först avvakta socialvårdskommitténs blivande förslag till lag om
socialhjälp.
Vid bedömande av frågan huruvida fattigvårdsregeln alltjämt bör bibehållas
eller om tidpunkten nu kan anses lämplig att upphäva densamma
må till en början understrykas, att denna regel är helt utan betydelse för
spörsmålet om förvärv av hemortsrätt enligt lagen om fattigvården; någon
ny hemortsrätt kan nämligen icke förvärvas av den, vilken åtnjuter fattigvård
eller barnavård av sådant slag som avses i 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen.
I andra fall ha däremot vissa rättsverkningar knutits till fattigvårdsregeln.
Detta är förhållandet exempelvis vid tillämpningen av de i det föregående
berörda lagarna om folkpensionering, om kommunernas bidrag till
kostnaderna för folkpensioneringen, om allmänna barnbidrag samt om förskottering
av underhållsbidrag till barn.
1 den av Gävleborgs läns barnavårdsförbund ingivna framställningen om
fattigvårdsregelns upphävande har förbundet närmare behandlat vissa olägenheter
som i anledning av sagda regel uppkomma vid tillämpningen av
förenämnda författningar. Dessa olägenheter ha understrukits och ytterligare
motiverats från remissinstansernas sida.
Ett slopande av fattigvårdsregeln skulle ur åtskilliga synpunkter vara
lämpligt. En sådan åtgärd skulle medföra en förenkling av kyrko- och mantalsskrivningsförfarandet
med därav föranledd minskning i arbetsbördan för
respektive myndigheter. En motsvarande förenkling och arbetsbesparing
skulle uppkomma även för vissa andra myndigheter — såsom barnavårdsnämnder
och pensionsnämnder — med uppgifter och åligganden som regleras
av bestämmelser vilka anknyta till enskilda personers kyrkobokföringseller
mantalsskrivningsort. Vidare skulle fattigvårdsregelns upphävande vara
ägnat att åstadkomma en mera rättvis reglering av vissa folkpensionsförmåner
och underlätta möjligheterna att erhålla dessa förmåner liksom vissa
andra förmåner av socialvårdskaraktär. Samtidigt skulle de svårigheter undanröjas
som nu föreligga för av fattigvårdsregeln berörda personer att hos
myndighet på bosättningsorten verkställa legala anmälningar, erhålla vissa
intyg osv.
I sådana fall, där kommun är skyldig att deltaga i kostnaderna för sociala
förmåner och denna bidragsskyldighet är beroende av huruvida den faidragsberättigade
är mantalsskriven i kommunen eller icke, kan fattigvårdsregelns
2 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 37.
10
Kungi. Maj:ts proposition nr 37.
upphävande konmia att medföra, att bidragsskyldigheten övergår på annan
kommun. En dylik överflyttning torde emellertid för kommunernas del vara
av mycket begränsad ekonomisk räckvidd. Det bör härvid uppmärksammas,
att om kommun i visst fall lämnar bidrag till kostnaden för folkpensionering,
utgår folkpension av sådan storleksordning, att full försörjning genom
fattigvården i regel icke kan anses föreligga; i dylika fall utövar fattigvårdsregeln
alltså icke något inflytande på mantalsskrivningen.
De nu föreliggande framställningarna från Gävleborgs läns barnavårdsförbund
och 1949 års folkbokföringssakkunniga ha praktiskt taget enhälligt
tillstyrkts från remissinstansernas sida. Av vad remissinstanserna anfört må
särskilt erinras om att socialvårdskommittén motiverat sin tillstyrkan med att
kommittén haft för avsikt att i sitt kommande betänkande med förslag till
lag om socialhjälp föreslå fattigvårdsregelns upphävande.
Med hänsyn till vad sålunda anförts synes någon anledning icke längre
föreligga att bibehålla den i 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen upptagna
fattigvårdsregeln. Jag tillstyrker därför, att nämnda stadgande uppliäves.
På sätt folkbokföringssakkunniga föreslagit bör denna författningsändring
träda i kraft snarast möjligt, lämpligen den 1 april 1950. Emellertid bör
ifrågavarande stadgande fortfarande äga giltighet såvitt angår mantalsskrivning
som ägt rum för år 1950 eller för tidigare år.
De erforderliga ändringarna i fråga om kyrkobokföringen torde såvitt
möjligt böra genomföras av kyrkobokföringsmyndigheterna själva utan
medverkan av de personer som komma att beröras av författningsändringen.
Närmare föreskrifter härom torde böra utfärdas av Kungl. Maj:t med
stöd av 31 § 1 mom. folkbokföringsförordningen.
I enlighet härmed har inom finansdepartementet upprättats förslag till
förordning om upphävande av li § 5 mom. folkbokföringsförordningen den
28 juni 19i6 (nr 4-69).
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att nämnda förslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gösta Kahm.
507032. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1950.