Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

1

Nr 27.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående grunderna för
avsättning till domänverkets förnyelsefond för återväxtkostnader
m. m.; given Drottningholms slott den
29 december I9b9.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att nya grunder skola fastställas för avsättning
till domänverkets förnyelsefond för återväxtkostnader m. in. De nya grunderna
innebära, att från och med år 195(3 tills vidare skall för varje år, innan
driftöverskottet inlevereras, till fonden avsättas viss procent av verkets
bruttoinkomst av skogsmedel. Därjämte förordas en mindre ändring beträffande
användningen av fondens medel.

För att täcka medelsbehovet för år 1949 samt undvika belastning av domänverkets
rörelsekapital under år 1950 hemställes, att till fonden skall av
verkets driftöverskott för år 1949, förutom den ordinarie avsättningen, göras
en extra avsättning med 12 500 000 kronor.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1990. 1 saml. Nr 27.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms slott
den 29 december 1949.

Närvarande.

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,
Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng.

Inledning.

Genom beslut vid 1916 års riksdag (prop. nr 25; skr. nr 86) bildades en
fond, benämnd domänverkets förnyelsefond för återväxtkostnader. I riksdagens
skrivelse till Kungl. Maj :t i ärendet anfördes därvid bland annat följande.

I likhet med departementschefen håller riksdagen före, att domänverket
bör vidtaga åtgärder för markens förbättring för skogsändamål och för skogens
föryngring i samma mån som skogarna avverkas. Då emellertid ifrågavarande
åtgärder i allmänhet icke kunna fullbordas förrän flera år efter det
avverkningen ägt rum, komma såsom departementschefen också framhållit
dessa senare års räkenskaper att drabbas av återväxtkostnader, som i verkligheten
hänföra sig till ett föregående år. Den olägenhet, som i betraktande
av avverkningarnas växlande omfattning härigenom kan uppstå, är uppenbar.
Sålunda kan budgeten för ett år med en relativt begränsad avverkning
och på grund härav relativt liten bruttoinkomst av statsskogarna få bära
återväxtkostnaderna för ett år med stora avverkningar och på samma gång
stora bruttoinkomster, under det att de jämförelsevis små återväxtkostnaderna
för ett år med mindre avverkning komma på den väsentligt bärkraftigare
budgeten för ett år med stor avverkning. En utjämning såsom departementschefen
antytt därhän att varje avverkningsår får gälda de återväxtkostnader,
som hänföra sig till detsamma, synes riksdagen följaktligen önskvärd.
Att för ernåendet av detta syfte såsom föreslagits avsätta ett efter en
viss procent av domänfondens bruttoinkomst av skogsmedel för året beräknat
belopp till täckande av återväxtkostnader finner riksdagen välbetänkt.

Till fonden avsattes under åren 1917—1919 fem procent och under åren
1920—1923 sex procent av bruttoinkomsten av skogsmedel från statens domäner.

I skrivelse den 2 oktober 1922 anmälde emellertid domänstyrelsen, att den
tillämpade avsättningsprincipen lett till vissa konsekvenser, som icke torde
ha varit förutsedda från början. Under de första åren hade det rått högkonjunktur,
och domänverkets bruttoinkomst hade hållit sig på en sådan höjd,

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

att avsättningarna blivit fullt tillfredsställande. År 1921 hade virkesförsäljningarna
däremot lämnat ett så klent resultat, att en driftsförlust av 4
miljoner kronor uppstått. När det oaktat avsättning till fonden måst ske å
skogsmedlens bruttobelopp, hade följden givetvis blivit, att den bokförda
förlusten ökats med avsättningsbeloppet, som för året uppgått till 1,3 miljoner
kronor. Under sådana förhållanden hade andra medel måst tillgripas för
finansiering av avsättningen, något som säkerligen icke varit åsyftat, då bestämmelserna
för fonden utfärdades. Det anförda hade föranlett styrelsen
att till behandling upptaga frågan om förändrade grunder för förnyelsefonden.
Vid fondens tillkomst hade uttalats, att ändamålet med avsättningarna
till fonden vore alt bereda möjlighet för en kontinuerlig återväxt av det avverkade
virkeskapitalet. Därest denna tanke hade konsekvent fullföljts,
skulle avsättningen ha bestämts att utgå icke å bruttoinkomsten utan å värdet
å rot av det avverkade virket. I bruttoinkomsten inginge nämligen icke
blott värdet av det å rot från kronans skogar försålda virket utan även de
värden, som uppstode genom av domänverket självt före försäljningen utförd
drivning, flottning och förädling av virke. Enligt styrelsens förmenande
syntes en avsättning efter sex procent å rotvärdet vara tillfyllest för det
med fonden avsedda ändamålet. Givetvis kunde det dock inträffa, att även
vid tillämpning av denna grund avsättning komme att äga rum jämväl under
år, då verksamheten icke lämnat något överskott. För undvikande av
denna eventualitet föreslog styrelsen, att avsättningen borde så begränsas,
att den icke finge överskrida årets netto.

Genom beslut den 14 december 1923 förordnade Kungl. Maj:t, att avsättningen
till fonden skulle från och med år 1924 ske med sex procent å rotvärdet
av det från statens skogar avverkade virket.

Med anledning av vad riksdagens revisorer därom anfört i sin berättelse
till 1925 års riksdag anhöll härefter riksdagen i skrivelse den 12 maj 1925
(nr 158) till Kungl. Maj:t om utredning av frågan, i vad mån åtgärder genom
ökad skogsodling och skogsföryngring behövde vidtagas för att förebygga
minskning av statens skogskapital. Sedan domänstyrelsen fått i uppdrag
att verkställa den begärda utredningen, inkom styrelsen den 12 oktober
3926 med förslag till ändring av grunderna för avsättning till fonden. Förslaget
gick ut på att av domänverkets driftöverskott skulle årligen från och
med 1927 tilis vidare, innan någon inleverering till statskontoret ägde rum,
till fonden avsättas ett belopp, motsvarande summan av de värden, som erhölles
då för varje revir, där virkesuttaget under året överstege den löpande
tillväxten, kubikmassan fast mått virke av sådan överavverkning multiplicerades
med hälften av det pris per kubikmeter fast mått å rot, vilket i genomsnitt
erhållits vid revirets auktionsförsäljningar under samma år.

Genom beslut den 23 december 1926 godkände Kungl. Maj :t de av styrelsen
föreslagna grunderna, dock att för år 1927 avsättning till fonden skulle
äga rum med endast 40 procent av överavverkningens värde. Dessa grunder
gälla alltjämt i princip. Avsältningsprocenten har dock varierat under
olika år.

i Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

Fondens ställning under åren 1939—1948 framgår av följande uppställning.

År

Avsättning
till fonden
kr

Använda

fondmedel

kr

Härav till
nybyggnad
av vägar
kr

Fondens
storlek vid
årets slut
kr

Skogs-

förvaltningens

överskott

kr

1939................

1434 718

3374 193

1556 000

8 197 774

6 747 815

1940................

3 050 358

2 017 102

858 200

9 231 030

16 537 397

1941................

3 846 497

2 149 408

931 500

10 928119

22 411227

1942................

4 388093

2 367 838

1 126 800

12 948 374

27 367 592

1943................

3 891600

3 380 901

1814 800

13 459 073

25 746 989

1944................

6 982 967

5 572 608

2 830 400

14 869 432

26 887 858

1945................

3 493 421

3 837 668

2 347 300

14 525 185

18 802 568

1946................

10 472 933

6 365 257

3 728 700

18 632 861

35 913 959

1947................

3 569 359

7 968 884

5 292 800

14 233 336

39 741015

1948................

1 548 837

10 207 345

5 633 200

5 574 828

24 404 414

I skrivelse den 15 oktober 1949 har domänstyrelsen anfört, att fondens behållning
intill år 1946 varit i stort sett stigande men från och med år 1947
minskat avsevärt. Vid 1948 års utgång uppgick behållningen sålunda till endast
cirka 5,5 miljoner kronor mot omkring 18,5 miljoner kronor vid 1947
års ingång. Under år 1949 komma fondmedlen enligt styrelsens beräkning ej
att förslå till att bestrida kostnaderna för de åtgärder, som skola vidtagas under
året. Någon förbättring av fondens ställning för framtiden kan man icke
förvänta vid tillämpning av nuvarande avsättningsregler. Avverkningsbeloppen
enligt de nya skogshushållningsplaner, som efter hand fastställas för domänverkets
skogar i Norrland, komma nämligen i allmänhet att understiga
den beräknade tillväxten. Avsättningarna till fonden väntas därför bliva
högst obetydliga eller helt utebliva. Samtidigt kommer emellertid behovet
av medel att alltmer ökas. Styrelsen anser det därför nödvändigt, att man
nu tager ställning till frågan, på vad sätt medel i fortsättningen skola ställas
till förfogande för sådana åtgärder, som för närvarande bekostas av fonden.

Domänstyrelsens förslag.

Domänstyrelsen anför till en början i sin skrivelse den 15 oktober 1949,
att de kostnader, som för närvarande bestridas av fonden, utgöras av utgifter
för skogskapitalets förnyande. Närmare bestämt hänföras hit utgifter
för markberedning, hyggesrensning och hyggesbränning, skogsodling, plantskogsvård,
dikning — däri även ingående underhåll av diken — samt, alltsedan
år 1932, nyanläggning av vägar. Vägunderhåll belastar däremot driften
för det år, då kostnaden utgår. I samband med att utgifter för nyanläggning
av vägar fördes in under fonden erhöll denna benämningen domänverkets
förnyelsefond för återväxtkostnader m. m.

Styrelsen framhåller, att de ifrågavarande arbetena till övervägande del

Kungi. Maj:ts proposition nr 27.

5

äro rena förvaltningsutgifter. Alla slag av återväxtåtgärder äro sålunda
principiellt att betrakta såsom en avverkningskostnad, vilken självklart skall
direkt bestridas med driftsmedel. Även nybyggnad av skogsvägar är enligt
styrelsens mening en normal driftsåtgärd, eftersom tillkomsten av nya vägar
möjliggör eller underlättar avsättningen av skogsprodukterna, förbilligar
avverkningskostnaderna och ökar arbetskapaciteten. Byggandet av skogsvägar
kan i stor utsträckning betraktas som en rationalisering av skogsarbetet,
vilken giver resultat inom mycket kort tid. Nydikning av torvmark
kan visserligen anses innebära en kapitalinvestering i den mån den avser
överförande av impediment till produktiv mark. Emellertid avse numera de
flesta av de arbeten, som innefattas under beteckningen nydikning, i själva
verket åtgärder tillhörande den normala skogsvården. Utgifter för dikesunderhåll
slutligen tillhöra obestridligen de löpande förvaltningsutgifterna.

Med hänsyn till kostnadernas natur av drifts- eller förvaltningsutgifter
har styrelsen övervägt, huruvida fondbildningen bör slopas
och kostnaderna i stället direkt belasta domänverkets driftsbudget. Styrelsen
anför härom i huvudsak följande.

Ur skogsbrukets synpunkt kan det icke anses tillfredsställande att slopa
fondbildningen, och dessutom möta allvarliga hinder i den praktiska tilllämpningen.
Redan i den skrivelse från domänstyrelsen, vari initiativ togs
till bildande av förnyelsefonden, framhöll styrelsen, att viss del av inkomsterna
under högkonjunktur måste reserveras för utförande av nödiga markförbättrings-
och föryngringsåtgärder, då på grund av minskade skogsmedel
svårighet med hänsyn till andra statsbehov kunde uppstå att erhålla nödiga
medel. I sitt år 1921 avgivna utlåtande har skogsbokföringskommittén ytterligare
understrukit dessa synpunkter och uttalat, att ju mera domänförvaltningen
vunne i målmedveten och affärsmässig ledning, desto mera
komme såväl avverkningarnas omfattning som ock de arbeten, som erfordrades
för att hålla skogsvården på högsta möjliga nivå, att anpassas efter
konjunkturerna. De återgivna uttalandena gälla med samma styrka i dag
som vid nämnda tidpunkter. Domänverkets inkomster komma med nödvändighet
att växla starkt under olika år. Även om avverkningarna på statsskogarna
av flera skäl icke böra utsättas för alltför stora kastningar med konjunkturerna,
komma den starkt växlande efterfrågan på virke och prisfluktuationerna
på virkesmarknaden att medföra stora svängningar i verkets inkomster.
Det är i regel icke möjligt att av skogsavkastningen för ett visst
år redan samma år till skogen återbörda den skäliga andel i avkastningen,
som i ett uthålligt skogsbruk måste nedläggas på skogsvårdsåtgärder av
skilda slag.

Ännu en omständighet talar för viss fondering av domänverkets driftsmedel.
Det större skogsbruket är för sin rationella drift fullständigt beroende
av god och jämn tillgång på arbetskraft. I regel utföras därvid alla olika slag
av avverkningsarbeten samt skogsvårds- och vägarbeten av samma arbetare.
En växling mellan de skilda arbetena äger säsongmässigt rum under varje
är, varvid skogarnas tillstånd och behov självfallet avgör sysselsättningens
art. Men även förhållandena under skilda år kunna i hög grad påverka arbetskraftens
utnyttjande.

Utan att den jämna avkastningen på längre sikt därigenom må få ävenlyras
kunna under tider av stark efterfrågan på virke skäl föreligga att bedriva
avverkningarna i den något ökade takt som tillgodoseendet av indu -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

striens råvarubehov och verkets affärsmässighet kan kräva. Jämväl för att
tillvarataga alla tillfällen till skogsvård genom uttag av lågvärdiga sortiment
är en ökad avverkning under dylika perioder ofta påkallad. Övriga arbeten
komma då i andra hand, dock att de behov av återväxtåtgärder som
stå i samband med avverkningarna såvitt möjligt böra omedelbart tillgodoses.
Då konjunkturerna vika, bör samma arbetskraft mera utnyttjas för
vissa skogsvårds- och förbättringsarbeten av skilda slag, som icke kunnat i
tillräcklig omfattning medhinnas under de intensivare avverkningsperioderna
och lämpligen kunna utföras mellan dessa. Sådan är ofta det ekonomiska
storskogsbrukets rytm och på sådant sätt kan det bliva möjligt för
ett skogsföretag att ständigt bereda en någorlunda jämn sysselsättning för
en fast arbetarstam. Sedan statsmakterna genom den nya jordbruksregleringen
vidtagit åtgärder för den självägande befolkningens fulla sysselsättning
inom egna brukningsdelar, är det — såsom vederbörande* departementschef
särskilt framhållit — så mycket mera angeläget, att skogsbruket
ägnar all omsorg åt uppbyggandet och bevarandet av en egen arbetarstam
genom tillrättaläggande av arbetena med hänsyn till arbetskraftens behov.

Det låter sig sägas, att det för statsverket är av mindre betydelse om domänverket
på grund av nämnda förhållande vissa år lämnar stora överskott
och andra år låg eller ingen avkastning. Riksdagens revisorer ha också i sin
berättelse för år 1937 uttalat, att någon vinstregleringsfond med direkt syfte
att utjämna växlingarna i domänfondens årliga överskott icke syntes revisorerna
erforderlig. Det måste emellertid med hänsyn till de för skogsbruket
särskilt utmärkande förhållanden, som nu vidrörts, vara oriktigt att domänverket
till statskassan såsom överskottsmedel inlevererar belopp, som
inom en näraliggande framtid ovillkorligen måste anlitas för nödvändiga förvaltningsutgifter.
Företaget bör enligt styrelsens mening kunna utjämna sådana
svängningar i avkastningen, som endast bero på en av skogsbrukets
natur betingad, ojämn belastning av vissa rörelskonton.

På de nu anförda skälen förordar styrelsen, att en fond med i huvudsak
samma uppgifter, som ankomma på den nuvarande förnyelsefonden, alltjämt
skall finnas tillgänglig inom domänverket.

De arbeten, som böra bestridas med fondens in ed
e 1, angiver styrelsen i första hand vara nyanläggning av skogsvägar, nydikning
samt röjningar och åtgärder för betesfredning av skogar. Åtgärder
för skogsreproduktionen — markberedning, sådd, plantering in. in.
torde så långt som är möjligt utföras i nära sammanhang med avverkningen
och utan någon hänsyn till utjämning av sysselsättningen. Emellertid,
framhåller styrelsen, tvinga stundom förhållandena, framför allt tillgången
på arbetskraft, till uppskov i fråga om sådana åtgärder; mest påtagligt
giver sig detta tillkänna beträffande de ofta mycket svårföryngrade
avverkningsområdena i övre Norrland. Enligt styrelsens mening böra därför
även åtgärder för återväxt i fortsättningen liksom hittills bestridas av
fondmedel. En del av arbetena för nydikning kunna betecknas såsom anskaffande
av nya produktionsenheter, ett markförvärv inom egna rågångar.
Sådana arbeten skulle därför utan principiella betänkligheter kunna bestridas
med medel ur domänverkets markinköpsfond. Emellertid anser sig
styrelsen icke böra förorda eu en sådan utväg, enär övervägande delen av

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

7

de nydikningar, sotn numera utföras, närmast kan betraktas som skogsvårdsarbeten
av samma slag som de, vilka böra regleras med förnyelsefondens
medel. Däremot föreslår styrelsen, att åtgärder för dikesunderhåll
icke vidare skola bestridas ur fonden. Liksom i fråga om vägunderhåll torde
man nämligen sakna anledning att normalt räkna med en förskjutning av
utgifterna härför mellan olika år.

Den bästa formen för avsättning till förnyelsefonden är enligt
styrelsens mening en automatiskt verkande regel, som kan beräknas
tillgodoföra fonden de behövliga medlen på så sätt, att större belopp avsättas
under högkonjunktur och mindre under lågkonjunktur, dock utan
alltför stora svängningar i de årliga avsättningarna. Styrelsen erinrar därvid
om att tidigare tre olika principer tillämpats i fråga om medelsavsättningen,
nämligen under åren 1917—23 viss procent av domänverkets bruttoinkomst
av skogsmedel, 1924—26 viss procent av det försålda virkets
värde å rot samt från och med 1927 viss procent av värdet av den beräknade
överavverkningen för revir, där avverkningen överstiger tillväxten.
Sistnämnda princip kan som styrelsen tidigare anfört icke längre tillämpas.
De överåriga virkesförråden i Norrland ha nämligen i betydande utsträckning
avverkats under de senaste decennierna. Av de kvarvarande förråden
av gammal skog kunna vidare så stora kvantiteter överhållas, att avverkningen
i fortsättningen endast undantagsvis kommer att överstiga tillväxten.
Vad de båda andra principerna beträffar framhåller styrelsen, att
en mycket stor del av virkesfångsten upphugges i domänverkets egen regi.
Avsättningarna komma därför, om bruttoinkomsten lägges till grund, att
visa betydligt mindre fluktuationer än om avsättningarna ske med ledning
av rotvärdet. Likväl äger en önskvärd ökning av avsättningarna rum under
tider, då virkespriserna äro goda. En svaghet i denna metod ligger visserligen
däri, att avsättningarna stiga i samma mån som reviren övergå från
rotförsäljning till egen avverkning. Styrelsen räknar emellertid med att
läget i detta avseende tills vidare är tämligen stabilt. På grund av vad sålunda
anförts förordar styrelsen, att den under åren 1917—1923 tillämpade
bruttoprincipen åter skall tillämpas från och med år 1950.

Det årliga medelsbehovet för de åtgärder, som enligt förslaget skola
bestridas ur fonden, beräknar styrelsen till i medeltal 13 miljoner kronor
under den närmaste tioårsperioden. Av detta belopp avses 3 miljoner kronor
till åtgärder för skogsförnyelse, 3 miljoner kronor till odling å äldre
kalmarker, 5 miljoner kronor till nybyggnad av vägar och 2 miljoner kronor
till nydikningar. Styrelsen anför härom bland annat.

Vad till en början angår åtgärder för skogsföryngring böra kostnaderna
för det löpande reproduktionsbehovet och för skogsodlingsåtgärder på gamla
kalmarker särskiljas. Det förra åtgärdsbehovet kan uppskattas med ledning
av de föryngringsytor, som årligen beräknas bliva upptagna, samt de
verkliga kostnaderna för ifrågavarande åtgärder under senare år. Under
åren 1940—48 beräknas dessa löpande utgifter för skogsförnyelse tia upp -

8

Kungl. Maj:ts proposition m 27.

gått till drygt 2 miljoner kronor per år. För närmaste 1 O-årsperiod kunna
de enligt gjorda beräkningar antagas bliva omkring 3 miljoner kronor
per år.

Till ledning vid beräkning av medelsbehovet för äldre kalmarkers försättande
i skogbärande skick föreligga åtgärdsinventeringar, som domänstyrelsen
låter utföra för varje revir inom de norra delarna av landet samt
för vissa revir inom de södra delarna. Inventeringarna äro emellertid ännu
icke slutförda, och de uppgifter, som materialet erbjuder, äro därför icke
fullständiga. Vissa uppgifter kunna emellertid hämtas från riksskogstaxeringen
och med hjälp av dessa samt andra kompletterande uppgifter, som
kunna erhållas inom domänverket, uppskattas den totala kostnaden till
omkring 50 miljoner kronor. Norrlandskommittén har i sitt under år 1949
avgivna slutbetänkande, första delen, starkt understrukit behovet av snabba
åtgärder för återväxt icke minst på kronans skogar. Styrelsen anser,
att man bör inrikta sig på att söka genomföra detta åtgärdsprogram under
en 15-årig period, även om perioden på grund av bristande tillgång på arbetskraft
eller andra oförutsedda hinder kan komma att förlängas. Det
årliga behovet av anslag för ifrågavarande ändamål uppgår sålunda till
cirka 3 miljoner kronor. Sammanlagt beräknas alltså domänverkets årliga
utgifter för återväxtåtgärder av olika slag till ett belopp av 6 miljoner kronor.
Som jämförelse må nämnas att motsvarande kostnader för 1949 förutses
bliva omkring 5,6 miljoner kronor.

Styrelsen har innevarande år från överjägmästarna och jägmästarna infordrat
uppgifter rörande behovet av vägar och sammanställer för närvarande
med ledning därav en generalplan för nybyggnadsverksamheten beträffande
vägar under den kommande 5-årsperioden. Det av lokalförvaltningarna
beräknade byggnadsbehovet svarar mot en kostnad av omkring
40 miljoner kronor, eller 8 miljoner kronor per år, under det att motsvarande
kostnader för åren 1944—48 uppgått till 19,4 miljoner kronor, motsvarande
knappt 4 miljoner kronor per år, och för 1949 förutses bliva omkring
5 miljoner kronor. Den angivna byggnadsvolymen av 8 miljoner kronor
per år torde vara alltför hög. Vägbyggnadsarbetet bör enligt styrelsens
mening icke utan tvingande skäl så hastigt forceras under de närmaste åren.
Därför skulle bland annat krävas en utvidgning av den för vägbyggnaderna
särskilt anställda fackpersonalen, som enligt styrelsens mening icke
lämpligen bör genomföras. Styrelsen anser, att vägbyggnadsvolymen tillsvidare
lämpligen bör anpassas till den kostnad, som under de senaste två
åren nedlagts på ifrågavarande arbeten, eller omkring 5 miljoner kronor
per år.

Under åren 1936—43 verkställdes inom domänverket inventering av torvmarkerna
på kronoparkerna avseende såväl dikade som odikade marker,
vilken kompletterats att gälla tillståndet den 1 januari 1948. Därvid utfördes
en bedömning av resultatet av utförda dikningar. Med ledning härav
samt nyare vetenskapliga rön beträffande olika torvmarkers förutsättningar
för skogsbörd ha de odikade torvmarkerna samtidigt redovisats med
hänsyn till sin lämplighet för dikning. Den totala arealen odikad torvmark
å kronoparkerna, vilken beräknas för skälig kostnad kunna omföras till
produktiv skogsmark, uppgår till sammanlagt cirka 130 000 hektar, vartill
komma cirka 20 000 hektar, som böra kompletteringsdikas. Kostnaden för
dessa dikningsarbeten beräknas uppgå till mellan 40 och 45 miljoner kronor.
Därest nydikningarna beräknas bliva utförda under en period av 25
år men kompletteringsdikningen under förslagsvis 5 år, skulle den årliga
medelkostnaden i detta sammanhang kunna beräknas till cirka 2 miljoner
kronor. Till jämförelse må nämnas, att motsvarande kostnader, som

9

Kungi. Maj:ts proposition nr 27.

under åren 1925—33 utgjort omkring 1 miljon kronor, senare nedgått för
att under 1940-talet, då arbetskraft stöd till förfogande i endast ringa utsträckning,
växla mellan 100 000 och 200 000 kronor för varje år. Den här
ifrågasatta årliga arbetskvantiteten i fråga om nydikning är något högre än
under perioden 1900—20 men endast hälften av motsvarande kvantitet
under perioden 1920—40. I den mån förbättrade arbetsmetoder och mekaniska
hjälpmedel i allt större utsträckning komma till användning vid
vissa skogsarbeten såsom avverkningar, vägbyggnader m. m., räknar det
större skogsbruket med att så småningom sysselsätta färre arbetare, varför
också behovet av arbetsobjekt som utfyllnad vid bristande arbetstillgång
förutses minska efter hand. Bland annat av denna anledning anser styrelsen,
att programmet för nydikning, vilket slag av arbete lämpar sig väl
att tillgripa vid det förhållandevis större behov av dylika utfyllnadsobjekt,
som tills vidare kan ifrågakomma, bör såsom här skett beräknas fullföljt
inom en tidsperiod av 25 år.

Domänverkets intäkter av virke ha under de senaste tio åren uppgått
till följande belopp.

År

Försålt å rot

Försålt upphugget

Summa

1939............

15 662 888:28

22 720578:10

38383 466:38

1940............

14 903 075:30

39 840 581:70

54 743 657: —

1941............

19 622 575:21

48 309 955:42

67 932 530:63

1942............

23 294 510: 22

57 460 989:72

80 755 499:94

1943............

20 076 541:49

66 753 764: 77

86830 306: 26

1944............

24 973850:67

71179 897: 42

96153 748:09

1945............

22434 735:41

58 771 791:94

81 206527:35

1946............

39 475 098: —

72 513 940:38

111989 038:38

1947............

38 247 498: 70

78 384 575:52

116 632 074: 22

1948............

36 312 929:05

76 582 633:72

112895 562:77

Summa

255003 702:33

592518 708:69

847 522 411:02

Medeltal per år..

25 500 370: 23

59 251870:87

84 752 241:10

Styrelsen framhåller, att den förhållandevis stora del, varmed intäkterna
av upphugget virke under åren 1940—1945 ingå i de totala virkesintäkterna
under samma år, förklaras av att brännvedsanskaffningen denna tid var
mycket omfattande på grund av krigsförhållandena. Huru förhållandena på
virkesmarknaden framdeles komma att utveckla sig, är självfallet ytterst
vanskligt att bedöma. Styrelsen anser sig emellertid med ledning av tillgängliga
avverkningsbcräkningar och andra överväganden böra uppskatta
medelintäkten av virke under den närmaste tioårsperioden till 100—110 miljoner
kronor årligen. Eftersom fondens medelsbehov enligt vad ovan anförts
heräknas till 13 miljoner kronor om året, erfordras således en årlig
avsättning till fonden med cirka 12 procent av bruttointäkten.

Fondens behållning uppgick vid 1948 års slut till i runt tal 5,5 miljoner
kronor. Avsättningen under år 1949, vilken i staten för domänverkets driftkostnader
upptagits till 5 miljoner kronor, beräknas nu bliva endast om -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

kring 2 miljoner kronor. Sammanlagt torde således cirka 7,5 miljoner kronor
stå till förfogande. Emellertid har Kungl. Maj :t genom beslut den 30
december 1948 och den 11 november 1949 medgivit, att styrelsen under år
1949 får disponera omkring 13 miljoner kronor för sådana åtgärder, som
skola bestridas med fondmedel. Ett underskott på omkring 5,5 miljoner
kronor torde därför komma att föreligga vid utgången av år 1949.

Enligt styrelsens mening är det emellertid icke tillräckligt att tillföra fonden
sistnämnda belopp, 5,3 miljoner kronor. Om fonden den 1 januari 1950
saknar tillgångar och avsättningarna årligen ske med belopp, som beräknas
motsvara medelsförbrukningen, komma nämligen fondens utgifter permanent
att förskotteras av domänverkets driftsmedel. Därjämte finnes risk för
att fonden vissa år kommer att uppvisa underskott. Styrelsen framhåller,
att fonden råkat i detta läge, emedan avsättningarna icke varit tillräckliga
under senare år. Någon nedgång i avsättningarna, räknat i kronor, har visserligen
kunnat konstateras först vid bokslutet för år 1948, men i själva verket
har redan tidigare uppstått en klyfta mellan avsättningarnas belopp och
kostnaderna för de behövliga åtgärderna. Behovet av åtgärder har i viss mån
ackumulerats, i det att reproduktionen av de norrländska skogsmarker, som
varit bevuxna med överårig skog, har försenats under krisåren, framför allt
på grund av brist på arbetskraft men även på grund av bristande tillgång
på frö och plantor. Även i fråga om övriga skogsvårdsarbeten föreligga enligt
styrelsen eftersläpningar från krisåren. Å andra sidan är kostnaden för
varje arbetsmoment numera tredubblad i jämförelse med förhållandena omkring
1930 samt drygt fördubblad sedan 1939—1940. Sedan förutsättningarna
för att utföra arbeten numera förbättrats, finner styrelsen det nödvändigt
att en forcering äger rum. Det synes styrelsen naturligt, att medel från
domänverket anlitas icke endast för de omedelbara utgifterna utan även för
att nu uppbringa fonden till sådan storlek, som fordras för att den i fortsättningen
skall kunna utan lån av driftsmedel från domänverket bestrida
sina löpande kostnader. Den behållning, som för sådant ändamål bör finnas
vid 1950 års ingång, uppskattas till omkring 13 miljoner kronor.

Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställer styrelsen att av domänverkets
driftsöverskott för 1949 — beräknat till 30 miljoner kronor —
skall verkställas, förutom av Kungl. Maj :t redan föreskriven avsättning, eu
extra avsättning av (5,5 -j- 13 =) i avrundat tal 18 miljoner kronor.

Yttranden.

Över domänstyrelsens framställning ha yttranden avgivits av'' statskontoret
och riksräkenskapsverket.

Såväl statskontoret som riksräkenskapsverket biträda styrelsens förslag,
att förnyelsefonden skall bibehållas även för framtiden.

Vad angår frågan vilka kostnader som skola bestridas ur fonden erinrar
statskontoret om att 1948 års riksdag (skr. nr 332) uttalat, att bland annat

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

anläggningen av vägar in. in. borde i större utsträckning samordnas med
den centralt dirigerade offentliga investeringsverksamheten samt att det
borde undersökas, huruvida icke riksdagen i någon form borde få tillfälle
att taga ställning till omfattningen och den närmare karaktären av nämnda
arbeten utan att därigenom domänstyrelsens rörelsefrihet som affärsdrivande
verk onödigt beskures. Statskontoret framhåller, att en dylik utredning
icke torde kunna undgå att taga ställning till frågan, huruvida styrelsens
kostnader för anläggning av vägar m. m. även i fortsättningen böra bestridas
av förnyelsefondens medel. Med hänsyn härtill torde storleken av de
erforderliga avsättningarna till fonden icke nu kunna fastställas. I avvaktan
på resultatet av utredningen har statskontoret icke något att erinra mot
den föreslagna extra avsättningen av 18 miljoner kronor av 1949 års överskott
eller mot tillämpning tills vidare av de utav styrelsen angivna riktlinjerna
för fortsatt avsättning till fonden.

Riksräkenskapsverket tillstyrker, att utgifterna för dikesunderhåll skola
utbrytas från de kostnader, som skola bestridas av förnyelsefondens medel.
I fråga om grunderna för avsättning till fonden anser ämbetsverket det riktigast,
att man återgår till vad som tillämpades omedelbart före införandet
av de nu gällande bestämmelserna och således beräknar avsättningen på
grundval av det under året försålda virkets värde på rot. Mot förslaget om
en extra avsättning med 5,5 miljoner kronor under 1949 för att täcka det
beräknade underskottet i fonden har ämbetsverket intet att erinra. Däremot
avstyrkes framställningen om en ytterligare extra avsättning med 13 miljoner
kronor.

Departementschefen.

Det torde icke råda delade meningar om att domänverket, i samma män
som de statliga skogarna avverkas, bör sörja för markens förbättring för
skogsändamål och för återväxten å skogarna. Likaledes synes det vara klart,
att kostnaderna för sådana åtgärder måste anses utgöra en del av driftkostnaden
för domänverket. Av de skäl, som domänstyrelsen åberopat, synes det
mig ur skilda synpunkter lämpligast att bibehålla systemet med årlig avsättning
till en särskild förnyelsefond av det belopp, som kan anses erforderligt
för att täcka de mot årets avverkning svarande återväxtkostnaderna
in. in. Härigenom vinnes en önskvärd anpassning av domänverkets tillgång
på medel till förnyelse- och förbättringsarbeten, oavsett huruvida dessa arbeten
utföras i nära anslutning till avverkningen eller få anstå til! en lämpligare
tidpunkt längre fram.

Det är emellertid uppenbart, att det nuvarande systemet med avsättning
till fonden av överavverkningsvärdet eller viss del därav icke längre kan
komma i fråga. Detta värde har nämligen på senare tid minskats avsevärt,
varigenom avsättningen blivit otillräcklig. Såsom styrelsen framhållit kan
man icke heller vänta någon ökad överavverkning i framtiden. För att ordna

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

avsältningsfrågan torde man därför ha att återgå till någon av de båda tidigare
tillämpade principerna, nämligen att beräkna avsättningen antingen
på bruttoinkomsten för året av skogsmedel från statens domäner eller på rotvärdet
av det försålda virket.

Av dessa båda principer är den förra uppenbarligen att föredraga ur praktisk
synpunkt, eftersom densamma ej kräver någon särskild beräkning av
rotvärdet av det virke, som reviren själva avverkat. Det förhållandet, att i
bruttoinkomsten ingår gottgörelse för vissa avverkningskostnader, synes
vidare ej behöva tillmätas någon betydelse. Avsättningen bör nämligen, liksom
tidigare då denna princip tillämpades, ske efter en för varje år särskilt
fastställd procentsats, och vid fastställandet av denna procentsats bör givetvis
det avgörande vara, att fonden skall erhålla det tillskott, som erfordras
för att återväxtåtgärderna under en viss period årligen skola kunna hållas
på önskvärd nivå.

På grund av vad sålunda anförts vill jag tillstyrka, att från och med år
1950 tills vidare skall för varje år, innan någon inleverering av överskottsmedel
äger rum, till förnyelsefonden avsättas viss procent av domänverkets
bruttoinkomst av skogsmedel. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att
årligen bestämma procentsatsen.

I fråga om användningen av de fonderade medlen har jag intet att erinra
mot vad domänstyrelsen föreslagit. Kostnaden för underhåll av skogsdiken
torde sålunda från och med år 1950 icke böra bestridas med medel ur
fonden utan direkt belasta domänverkets driftbudget. I detta sammanhang
vill jag framhålla, att utgifterna för anläggningsarbeten numera upptagas
särskilt för sig i domänverkets driftkostnadsstat och därvid uppdelas på
de olika huvudgrupper av arbeten, som komma i fråga. Därjämte fastställer
Kungl. Maj :t årligen ramen för de utgifter, som skola bestridas ur förnyelsefonden.

Av styrelsens beräkningar framgår, att fonden vid 1949 års slut kommer
att uppvisa ett underskott av omkring 5,5 miljoner kronor. Detta belopp
torde böra tillföras fonden genom en extra avsättning av domänverkets
driftöverskott för innevarande år.

Vad angår den ytterligare avsättning av cirka 13 miljoner kronor, varom
styrelsen hemställt, har bland annat framhållits att om fonden vid början av
år 1950 saknar tillgångar och avsättningar för framtiden komma att ske
endast med belopp, som beräknas motsvara medelsåtgången, så måste fondens
utgifter permanent förskotteras av domänverkets rörelsemedel. Emellertid
ha kraven på dessa rörelsemedel under senare år ökat i sådan grad,
att domänverkets likviditetsställning försämrats avsevärt. Jag ämnar därför
i annat sammanhang hemställa, att Kungl. Maj :t skall föreslå riksdagen att
dels till Rörelsemedel för domänverket på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50 anvisa ett investeringsanslag av 10 miljoner kronor, dels
bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att för beredande åt domänverket
av rörelsekapital tillhandahålla verket en rörlig kredit av ytterligare
30 miljoner kronor. Vid beräkningen av behovet av rörelsekapital

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

13

har jag emellertid utgått från att dylikt kapital icke i någon mera avsevärd
utsträckning skall tagas i anspråk för förskottering av medel till sådana
åtgärder, för vilka fonden är avsedd. Med hänsyn till omfattningen
av de arbeten, som under de närmaste åren torde komma att bestridas ur
fonden, synes denna därför nu böra tillföras ytterligare medel. Ett belopp
av 7 miljoner kronor torde dock vara tillräckligt för ändamålet.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen att

1) godkänna de av mig i det föregående angivna riktlinjerna
för avsättning till domänverkets förnyelsefond för återväxtkostnader
m. m. samt

2) medgiva att till fonden må av domänverkets driftöverskott
för år 1949, förutom ordinarie avsättning, verkställas
en extra avsättning med 12 500 000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Patric Kalling.