Kungi. Maj.ts proposition nr 236.
1
Nr 236.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till vissa
ändringar i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen,
m. m.; given Stockholms slott
den 31 mars 1950.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels godkänna härvid fogade förslag till kungörelser
1) om ändring i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente den 30 juni
1947 (nr 416) och
2) om ändring i 1947 års allmänna familjepensionsreglemente den 30
juni 1947 (nr 417),
dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
statsrådet hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
John Lingman.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 236.
9.
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I anslutning till det i annat sammanhang för innevarande års riksdag
framlagda förslaget om genomförande av de löneregleringar för övningslärare
och kyrkomusiker, om vilka principbeslut fattades vid 1948 och
1949 års riksdagar, upptagas i förevarande proposition till behandling frågorna
om övningslärarnas och kyrkomusikernas pensionering. Därvid framläggas
förslag till kungörelser om ändring i 1947 års allmänna tjänste- och
familjepensionsreglementen, varjämte föreslås bemyndiganden för Kungl.
Maj :t att meddela erforderliga övergångsbestämmelser i anledning av pensionsregleringen
för övningslärare vid statliga skolor samt att meddela pensionsbestämmelser
för övningslärare vid vissa icke-statliga skolor och kyrkomusiker.
De framlagda förslagen till kungörelser om ändring i 1947 års allmänna
tjänste- och familj epensionsreglementen innefatta jämväl, att för överståthållaren
skola gälla en tjänstålder för hel pension av 20 år och däremot
svarande avkortningsregler för pensionsberäkningen på samma sätt som
f. n. gäller för landshövding.
I propositionen föreslås vidare, att en provisorisk reglering genomföres
av tjänstepensionerna till vissa beställningshavare å krigsmaktens reservstater.
Att frågan härom aktualiserats sammanhänger med att pensionsnivån
icke undergått någon höjning motsvarande den, som för aktivstatspersonalen
genomförts i anslutning till den för denna personal verkställda
allmänna löneregleringen, och med att därigenom uppkommit en omkastning
i pensionsrelationen beställningshavare i olika lönegrader emellan.
Härjämte behandlas i propositionen frågan om grunderna för vissa icke
författningsmässigt reglerade, dyrtidskompenserande tillägg å livräntor
in. in. i anledning av olycksfall eller yrkessjukdom.
I samband med att den förut av landsting och kommuner handhavda offentliga
arbetsförmedlingen ställdes under statlig ledning uppkommo vissa
frågor av ekonomisk och teknisk natur rörande pensioneringen av den på
området verksamma personalen. Frågorna äro tämligen invecklade och
svårlösta, vilket bl. a. sammanhänger med att verksamhetens definitiva förstatligande
den 1 januari 1948 föregicks av en längre tidsperiod, under vilken
landstingen och kommunerna visserligen voro arbetsförmedlingarnas
huvudmän men verksamheten ställts under ledning av statliga myndigheter
genom förordnande meddelat med stöd av lagen om tjänsteplikt. Frågan
om statens övertagande av de pensionsförpliktelser, som åligga arbetsförmedlingsanstalternas
förutvarande huvudmän, och om villkoren därför
in. m. upptages till behandling i propositionen, vari föreslås bemyndigande
för Kungl. Maj :t att med vissa smärre jämkningar godkänna en med Svenska
landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet preliminärt träffad
överenskommelse i ämnet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
3
Förslag
till
kungörelse om ändring i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente
den 30 juni 1947 (nr 416).
Härigenom förordnas, att 1 § 1 mom., 32 § 2 mom. och 35 § 3 mom. 1947
års allmänna tjänstepensionsreglemente den 30 juni 1947 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.1
1 §•
1 mom. Detta reglemente skall, med de undantag som angivas i 2 §, äga
tillämpning å följande statstjänstemän, å vilka statens allmänna avlöningsreglemente
eller avlöningsreglementet för övningslärare äger tillämpning,
nämligen:
a) innehavare av--— Cob; ävensom
b) chefen för---beteckningen Cr.
32 §.
Åttonde huvudtiteln.
2 mom. De allmänna läroverken, statens skolköksseminarium och hushållsskola,
folkskoleseminarium, småskoleseminarium, läroanstalterna för
blinda, vårdanstalten för blinda med komplicerat lyte, dövstumskolorna
samt de högre tekniska läroverken.
1. För innehavare--— levnadsåldern uppnås.
Då synnerliga skäl därtill äro, må den myndighet, som äger att från tjänsten
entlediga, medgiva ordinarie övningslärare anstånd med avsked och
extra ordinarie övningslärare att bibehållas i sin befattning efter pensionsålderns
inträde, så länge läraren är fullt tjänstduglig, dock icke längre tid
än sammanlagt tre år.
2. Beträffande innehavare---beräknade beloppen.
3. övergår rektor----— frånträdda rektorstjänsten.
4. Vid tjänstårsberäkning jämlikt 15 § 1 mom. skall tid, varunder tjänsteman
innehaft extra ordinarie befattning såsom övningslärare och varunder
den enligt statens löneplansförordning för vederbörande löneklass gällande
månadslönen med hänsyn till undervisningsskyldighetens omfattning
minskats enligt föreskrifterna i avlöningsreglementet för övningslärare, minskas
med samma bråktal som det, varmed månadslönen av berörda anledning
minskats.
Vid bedömande huruvida förutsättningar föreligga för medgivande av rätt
till förtidspension enligt 11 § 2 mom. första stycket skall, oavsett vad i
1 Senaste lydelse, se 1948:589.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
nästföregående stycke stadgats, hänsyn tagas till tjänståren beräknade på
sätt i 15 § 1 inom. första stycket sägs.
5. Vad i 17 och 18 §§ sägs om bestämmande av grundbelopp av invalidpension
eller sjukpension för icke-ordinarie tjänsteman med avkortad tjänstgöringstid
skall beträffande extra ordinarie övningslärare äga tillämpning
för det fall, att den enligt statens löneplansförordning för vederbörande löneklass
gällande månadslönen vid avgången med hänsyn till undervisningsskyldighetens
omfattning minskats enligt föreskrifterna i avlöningsreglementet
för övningslärare. Härvid förekommande reduktion av tjänstepensionsunderlaget
skall ske med samma bråktal som det, varmed månadslönen
av berörda anledning minskats.
6. Vad i 13 § 2 mom. och 25 § 2 mom. andra stycket är stadgat om beräkning
av grundbeloppet av tjänstepension respektive i fråga om bestämmande
av tjänstelivränta skall äga tillämpning jämväl beträffande ordinarie
övningslärare, som förflyttats från icke-statlig övningslärarbefattning
med pensionsrätt enligt SPA-reglementet till övningslärarbefattning med
pensionsrätt enligt detta reglemente.
35 §.
Elfte huvudtiteln.
3 mom. Överståthållarämbetet och länsstyrelserna.
1. För överståthållaren och för landshövding tillämpas----— under
stiger
20.
2. Grundbeloppet av förtidspension enligt 11 § 2 mom. första stycket
skall för överståthållaren och för landshövding motsvara — — — nämnda
tidpunkt.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1950.
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
5
Förslag
till
kungörelse om ändring i 1947 års allmänna familjepensionsreglemente
den 30 Juni 1947 (nr 417).
Härigenom förordnas, att 21 § 1 mom. och 24 § 3 mom. 1947 års allmänna
familjepensionsreglemente den 30 juni 1947 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.1
21 §.
Åttonde huvudtiteln.
1 mom. De allmänna läroverken, statens skolköksseminarium och hushållsskola,
folkskoleseminarierna, småskoleseminarierna, läroanstalterna för
blinda, vårdanstalten för blinda med komplicerat lyte, dövstumskolorna
samt de högre tekniska läroverken.
1. Vid bestämmande---beräknade familjepensionstalen.
2. Beträffande avliden--— frånträda rektorstjänsten.
3. Vad i 8 § 2 mom. och 15 § 2 mom. femte stycket är stadgat om familjepensionstalet
respektive bestämmande av familjepensionstalet vid familjelivränta
skall äga tillämpning jämväl beträffande ordinarie övningslärare, som
förflyttats från icke-statlig övningslärarbefattning med pensionsrätt enligt
SPA-reglementet till övningslärarbefattning med pensionsrätt enligt detta
reglemente.
24 §.
Elfte huvudtiteln.
3 mom. Överståthållarämbetet och länsstyrelserna.
För överståthållaren och för landshövding skall---understiger 20.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1950.
1 Senaste lydelse, se 1948: 590.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
Utdrag au protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 31 mars 1950.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson,
Lingman.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
statsrådet Lingman vissa pensionsfrågor in. m. och anför därvid följande.
1 :o.
Pensioneringen av övningslärare.
Vid 1948 års riksdag fattades på grundval av ett av 1941 års lärarlönesakkunniga
den 23 januari 1947 avgivet betänkande (SOU 1947:15) principbeslut
angående lönereglering för övningslärare m. m. (prop. nr 136; r.
skr. nr 390). Härefter uppdrogs enligt Kungl. Maj :ts beslut den 10 oktober
1947 åt särskilda sakkunniga, 1947 års lärarpensionssakkunniga, att verkställa
utredning rörande ändrade tjänste- och familj epensionsbestämmelser
för de av principbeslutet berörda lärarna. 1947 års lärarpensionssakkunniga
— direktören T. B. Kjellén, ordförande, t. f. statskommissarien
K. E. Jerdenius och byråchefen J. O. Ulne — ha numera fullgjort berörda
uppdrag och avgivit ett den 11 mars 1950 dagtecknat betänkande angående
bl. a. pensioneringen av övningslärare (stencilerat). De sakkunniga ha under
utredningsarbetets gång haft överläggningar med representanter för
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska facklärarförbundet,
Musiklärarnas riksförbund och Svenska gymnastiklärarsällskapet. Över betänkandet
ha i den del, varom här är fråga, efter remiss avgivits yttranden
av statskontoret, statens pensionsanstalt, skolöverstyrelsen, överstyrelsen
för yrkesutbildning och TCO.
Kungl. Maj :t bär förut denna dag på min hemställan beslutat till riksdagen
avlåta proposition med förslag till avlöningsbestämmelser för övningslärare
m. m. Därvid har föreslagits, att löneregleringen för övningslärarna
skall genomföras den 1 juli 1950. Jag anhåller nu att få anmäla frågan om
de ändrade pensionsbestämmelser, som böra meddelas i anslutning till löneregleringen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
Nuvarande pensionsbestämmelser.
Pensioneringen av de statligt anställda övningslärarna — befattningshavarna
vid läroanstalterna för blinda och dövstumma med undervisningsskyldighet
i övningsämnen ej inbegripna — regleras för närvarande genom kungörelsen
1938:3 angående utsträckt tillämpning av civila tjänstepensionsreglementet
den 30 juni 1934 (nr 442) och genom kungörelsen 1938:516
angående ikraftträdande av allmänna familjepensionsreglementet för lärare
vid statens undervisningsväsende m. fl.
De sålunda gällande pensionsbestämmelserna äga anknytning till den
enligt 1937 års lönereglering för övningslärare alltfort tillämpade s. k. treprocentregeln,
enligt vilken lönen ökas eller minskas med tre procent för
varje veckotimme, som undervisningsskyldigheten är större eller mindre
än 30. Beträffande innebörden av bestämmelserna må nämnas följande.
Pensionen beräknas i förhållande till pensionsunderlag och antal tjänstår
inom ramen för de i grundförfattningarna — civila tjänstepensionsreglementet
och 1936 års allmänna familjepensionsreglemente — meddelade bestämmelserna.
Därvid tillämpas det pensionsunderlag, som i reglementet angives
för den lönegrad läraren tillhör. Tjänstetid med 30 veckotimmars undervisning,
vilken berättigar till full lön i vederbörande löneklass, tillgodoräknas
i full utsträckning. Tid, under vilken tillägg eller avdrag skett å
årslönen i förhållande till tjänstgöringens omfattning (treprocentregeln),
ökas eller minskas med det antal procent varmed årslönen ökats respektive
minskats; dock må ökning av tiden utgöra högst 12 %. För beräkning
av familjepension skall beträffande lärare, som vid sin död kvarstod i tjänst
eller åtnjöt pension, de förvärvade tjänståren ökas med det antal tjänstår
som med tillämpning av treprocentregeln beräknas ha kunnat intjänas till
pensionsåldern, därest den årliga tjänstgöringens omfattning förblivit lika
med medeltjänstgöringen under de fem sistförflutna åren.
Vid bestämmande av pension åt lärare med mindre än 30 veckotimmar
gäller bl. a.,
att invalidpension skall reduceras i den omfattning som vid avgången
gällt i fråga om lönen samt
att sjukpension icke må överstiga den ålderspension, som skulle ha tillkommit
läraren, därest han med oförändrat pensionsunderlag och med
tjänstgöring i oförändrad omfattning kvarstått i sin befattning till pensionsålderns
inträde.
Om mer än en pension för befattning som lärare i övningsämne utgår
till samme lärare, må sammanlagda beloppet av pensionerna icke överstiga
det högsta av pensionsunderlagen för tjänsterna.
Lärare, som vid ikraftträdandet av 1937 års lönereglering innehade ordinarie
befattning såsom lärare i övningsämne, skall icke komma i åtnjutande
av sämre tjänstepensionsförmåner än han skulle ha erhållit enligt de före
ikraftträdandet tillämpade pensionsbestämmelserna.
Pensionsåldern inträder vid utgången av det kalenderhalvår, under vilket
uppnåtts en levnadsålder av (53 år för lärare i musik eller gymnastik
med lek och idrott samt 65 år för annan lärare. För erhållande av hel pension
vid avgång efter pensionsålderns uppnående erfordras 30 tjänstår.
Utgående tjänstepensioner ha genom regleringar under åren närmast före
1947 uppräknats till pensionsnivån enligt 1941 års allmänna tjänstepen
-
8
Kungl. Mcij:ts proposition nr 236.
sionsreglemente beträffande lönegrader till och med A 12, medan beträffande
högre lönegrader en partiell sådan uppräkning kommit till stånd.
Därvid har pension, som beräknats på årslön svarande mot lägre timtal för
vecka än 30, ansetts vara beräknad efter timtalet 30 men utgå med avkortat
belopp. Från och med den 1 juli 1947 uppräknas enligt kungörelsen
1947:657 samtliga utgående tjänstepensioner — med bibehållen avkortningsgrad
— till pensionsnivån enligt 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente.
Motsvarande uppräkningar ha ägt rum beträffande utgående
familj epensioner.
De kommunalanställda övningslärarna pensioneras genom statens pensionsanstalt.
Före år 1950 voro de underkastade 1919 års reglemente för
anstalten (nr 878). Fr. o. in. den 1 januari 1950 har detta reglemente enligt
beslut av 1949 års riksdag (skr. nr 396) ersatts med det s. k. SPA-reglementet
(nr 726) med därtill hörande övergångsbestämmelser (nr 727).
I avvaktan på en definitiv löne- och pensionsreglering för övningslärarna
skall emellertid SPA-reglementet tillsvidare äga allenast provisorisk tilllämpning
på dylik befattningshavare i enlighet med de närmare bestämmelser,
som meddelats i kungörelsen 1949: 728 angående tillämpning av
SPA-reglementet å övningslärare vid högre kommunala skolor m. fl. Denna
provisoriska reglering omfattar ordinarie och extra ordinarie lärare med
en undervisningsskyldighet ej understigande, för lärare vid fortsättningsskola
720 timmar för år och för annan lärare 20 veckotimmar. För befattning
med mindre omfattande tjänstgöring, som vid 1949 års utgång var
underkastad 1919 års reglemente för pensionsanstalten, kan pensionsrätt
enligt SPA-reglementet med därtill hörande övergångsbestämmelser erhållas
att gälla tillsvidare efter därom gjord framställning från huvudmannen.
Föreskrift härom har meddelats i kungl. brev den 29 december 1949 angående
vissa bestämmelser i anledning av ikraftträdandet den 1 januari 1950
av SPA-reglementet.
Beträffande pensionsbestämmelsernas innehåll må här framhållas följande.
Pensionsåldern lör lärare, å vilka SPA-reglementet tillämpas, är densamma
som för statsanställd lärare i motsvarande övningsämne. För lärare
vid folk- eller fortsättningsskola var pensionsåldern enligt 1919 års
reglemente 60 år. För dessa lärare har således fr. o. m. den 1 januari 1950
skett en höjning av pensionsåldern, nämligen till 63 år för lärare i musik
och i gymnastik med lek och idrott samt till 65 år för lärare i annat övningsämne.
Dylik lärare, som vid SPA-reglementets ikraftträdande hade uppnått
minst 57 respektive minst 55 års ålder, kan dock enligt en övergångsbestämmelse
erhålla ålderspension vid lägre ålder än 63 respektive 65 år;
innebörden av denna övergångsbestämmelse är i huvudsak, att lärare, som
under år 1950 uppnår 59 eller högre antal levnadsår, kan få ålderspension
vid avgång efter reglementets ikraftträdande, dock tidigast vid uppnådda
60 år, och att för annan lärare samma rätt inträder vid en levnadsålder,
som överstiger 60 år med det antal hela eller påbörjade år, varmed den
under år 1950 uppnådda levnadsåldern understiger 60 år minskat med ett.
Enligt 1919 års reglemente för statens pensionsanstalt utgående pensioner
ha förbättrats enligt kungörelsen 1947:658. Härmed har avsetts att i
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
9
princip förhöja pensionen med ett belopp lika med de sammanlagda förhöjningarna
å motsvarande pension för statlig befattningshavare enligt de
närmast före den 1 juli 1947 gällande bestämmelserna för omreglering av
dylik pension. Enligt SPA-reglementet utgående pension motsvarar nivån
för pension, som utgår enligt 1947 års allmänna tjänste- och familj epensionsreglementen.
De sakkunnigas förslag.
Formen för en pensionsreglering. För närvarande regleras, såsom av den
lämnade redogörelsen för nuvarande pensionsbestämmelser framgår, övningslärarnas
pensioner genom skilda huvudförfattningar, allt efter det läraren
innehar statlig eller icke-statlig anställning. I avlöningshänseende har emellertid
föreslagits, att i fortsättningen skall gälla ett gemensamt reglemente,
och fråga har därför uppkommit, om den nuvarande uppdelningen på
skilda pensionsförfattningar skall bibehållas eller om man bör tillskapa ett
gemensamt pensionsreglemente eller om möjligen någon tredje lösning bör
sökas. Härvidlag föreslå de sakkunniga, att statligt anställd övningslärare
skall erhålla pensionsrätt enligt allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena
och att annan övningslärare skall inordnas under SPA-reglementet.
I anslutning härtill anföra de sakkunniga följande.
En gemensam pensionsförfattning för övningslärarna vore givetvis ägnad
att underlätta lärarnas eget studium av pensionsbestämmelserna. Dessutom
kunde det anses naturligt att låta det föreslagna avlöningsreglementet för
övningslärare få sin motsvarighet på pensionsområdet i likhet med vad som
skett för folkskollärarna och lärarna vid de högre kommunala skolorna. De
sakkunniga anse dock, att pensionsbestämmelserna för skilda befattningshavargrupper
lättare än avlöningsbestämmelserna låta sig sammanföras i
gemensamma författningar utan att överskådligheten minskas. Den övervägande
delen av texten i pensionsförfattningarna kan nämligen göras likalydande
för de olika kategorierna av befattningshavare, och behovet av specialbestämmelser
framträder i mindre grad i pensionshänseende än på löneområdet.
Att särskilda pensionsreglementen utfärdats för folkskolan och de högre
kommunala skolorna beror på ett speciellt förhållande. De befattningshavare,
som omfattas av ifrågavarande reglementen, hade tidigare pensionsrätt
enligt 1919 års reglemente för statens pensionsanstalt. För ett tiotal år sedan
reglerades deras tjänstepensionsförhållanden i anslutning till civila
tjänstepensionsreglementets bestämmelser. Enär ifrågavarande reglering endast
omfattade berörda lärare — övriga befattningshavare med pensionsrätt
i statens pensionsanstalt kvarstodo i allmänhet vid de gamla bestämmelserna
— fanns ej annat val än att tillskapa nya pensionsförfattningar, skilda
från det ursprungliga reglementet. Sedan reglementet för statens pensionsanstalt
numera reformerats, så att pensioneringsbestämmelserna mycket
nära överensstämma med bestämmelserna i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena,
har nu berörda skäl för olika pensionsförfattningar
bortfallit. I och med att reglementet reviderats, kan det anses ha återfått sin
ursprungligen avsedda ställning som centralt reglemente för statsunderstödd
pensionering av ickc-statliga befattningshavare, vilken ställning i viss mån
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
blev försvagad, då pensionsreglementena för statsanställda moderniserades
men reglementet för pensionsanstalten kvarblev vid sin äldre utformning.
Av det sagda framgår, att det numera ej kan anföras samma skäl som tidigare
för att inordna befattningshavare under olika pensionsreglementen allt
efter det verksamhetsområde eller den yrkesgrupp de representera.
Vad angår statens egna tjänstemän har pensioneringen av dessa hittills
hållits skild från den övriga i statens regi ordnade tjänstemannapensioneringen.
Forutom att skilda pensionsförfattningar gälla för statsanställda och
för övriga befattningshavare ha pensionsprövningarna för den senare kategorien
anförtrotts åt en särskild myndighet — statens pensionsanstalt.
Denna myndighet handhar sålunda pensioneringen enligt SPA-reglementet,
folkskolans pensionsreglementen, de högre kommunala skolornas pensionsreglementen
in. fl. Även med avseende å sättet för pensionskostnadernas finansiering
och anvisningen av statsanslag skiljer sig de statsanställdas pensionering
från de övrigas.
På grund av det anförda vilja de sakkunniga föreslå att statligt anställd
övningslärare erhåller pensionsrätt enligt allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena
och att annan övningslärare inordnas under SPA-reglementet.
En av de sakkunniga, herr Ulne, förordar i särskilt yttrande ett gemensamt
pensionsreglemente för övningslärare. Om ett dylikt reglemente utfärdas,
bör enligt reservantens mening pensionsprövningen anförtros statens
pensionsanstalt, oavsett om anställningen varit statlig eller kommunal.
Metoden för pensionens avvägning. Inledningsvis erinra de sakkunniga om
att frågan om lämpligt pensionssystem för övningslärare varit på tal ända
sedan slutet av förra århundradet. Såsom en av de sakkunniga lämnad redogörelse
för frågans utveckling visar, ha stora svårigheter förelegat, då det
gällt att finna en metod för avvägning av pensionen i förhållande till tjänstgöringens
omfattning, vilken kunnat variera inom ganska vida gränser; skiftande
regler ha varit under diskussion och kommit i tillämpning, och regler
som en gång tillämpats men övergivits ha återupptagits till diskussion.
De sakkunniga erinra också om att 1941 års lärarlönesakkunniga uttalat,
att det statliga pensionssystemet, enligt vilket tjänstgöringens omfattning
inverkar på tjänstårsberäkningen, visat sig medföra avsevärda administrativa
olägenheter, och om alt lärarlönesakkunniga föreslagit ett beräkningssätt,
enligt vilket å ena sidan tjänstepensionsunderlaget för lärare vid de
högre skolformerna och folkskolan skulle beräknas i förhållande till medeltalet
av de timtal, som gällt för läraren under de tio sista åren före avgången,
och å andra sidan varje anställningsår såsom extra ordinarie eller ordinarie
lärare skulle räknas som helt tjänstår.
Beträffande den av lärarlönesakkunniga angivna metoden för pensionens
beräkning anföra pensionssakkunniga följande.
Med det av lärarlönesakkunniga förordade beräkningssättet skulle vinnas,
att den pensionsprövande myndigheten i allmänhet ej behövde taga hänsyn
till växlingar i tjänstgöringens omfattning före den senaste tioårsperioden.
Härigenom skulle myndighetens arbete med pensionsprövningen som sådan
minskas, i det att tjänstårsberäkningen bleve mindre tidsödande och att
förekommande brister i matrikelföringen skulle försvåra pensionsutredningen
i mindre grad än som är fallet enligt nu gällande regler för pensionens
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
bestämmande. Oaktat de påtagliga fördelarna med det av lärarlönesakkunniga
föreslagna beräkningssättet, ba pensionssakkunniga likväl av flera
skäl funnit sig böra söka en annan metod för bestämmande av pension åt
övningslärare. Den främsta orsaken härtill har varit svårigheten att med
utgångspunkt från lärarlönesakkunnigas regel för ålderspensions bestämmande
tillfredsställande reglera sjuk- och familjepensionsfallen. Det föreslagna
beräkningssättet kräver också särskilda bestämmelser i fråga om den
pensionsrätt, som läraren skali medföra vid övergång till annat reglemente.
Pensionssakkunniga ha funnit det vara principiellt riktigast att reglera
övningslärarnas pensioner i huvudsaklig överensstämmelse med det nu rådande
statliga pensionssystemet, d. v. s. med pensionsundcrlag och tjänstår
i numera vedertagen betydelse såsom normerande huvudfaktorer.
Sakkunnigmajoriteten har förordat, att anställningstid såsom ordinarie
lärare (full tjänstgöring) skall tillgodoräknas i full utsträckning och anställningstid
såsom extra ordinarie lärare (lägst halv tjänstgöring) skall
tillgodoräknas till 7, oberoende av tjänstgöringens omfattning. För detta
förslag lämnas följande motivering.
Lärarlönesakkunnigas i princip av riksdagen antagna förslag till ordnande
av övningslärarnas anställnings- och tjänstgöringsförhållanden beräknas
medföra en betydande ökning av antalet ordinarie heltidstjänster.
Till följd härav kan det väntas, att de nuvarande svårigheterna vid pensionsprövningarna
efter hand komma att minskas i den mån sådana heltidstjänster
inrättas. Den nya övningslärarorganisationen kommer dock att inom sig
rymma ett icke ringa antal befattningar med inom rätt vida gränser växlande
omfattning av tjänstgöringen. En metod för pensionens bestämmande,
enligt vilken i princip varje veckotimme tillätes inverka på pensionens storlek,
"kan således väntas medföra liknande svårigheter som för närvarande
möta vid pensionsutredningar för övningslärare. I lärarlönesakkunnigas betänkande
framhålles att, om de sakkunnigas förslag genomföres, flertalet
övningslärare torde komma att 10—15 år närmast före pensionsåldern inneha
ordinarie tjänster med full tjänstgöring och dessförinnan under en lång
följd av år inneha extra ordinarie anställning med en undervisningsskyldighet
av minst 15 veckotimmar. Det vill emellertid enligt pensionssakkunnigas
mening synas som om ett stort antal övningslärare kunna påräkna
ordinarie anställning under minst 20 år. Pensionssakkunniga anse, att i
princip endast anställning såsom ordinarie eller extra ordinarie lärare bör
medföra pensionsrätt. Möjlighet synes dock böra hållas öppen att bereda
pensionsrätt i timläraranställning. Enär ordinarie anställning alltid skall
avse f ulltidst j änstgöring, bör sådan anställningstid tillgodoräknas helt.
Extra ordinarie lärares tjänstgöring skall motsvara lägst halvtidstjänstgöring.
Med avseende å tjänstgöringens omfattning kan alltså extra ordinarie
övningslärare inom den föreslagna organisationen jämföras med extra ordinarie
tjänsteman inom statsförvaltningen med deltidsanställning eller partiell
tjänstledighet. Sådan tjänsteman får vid tjänstårsberäkningen vidkännas
reduktion av anställningstiden i förhållande till minskningen i
tjänstgöringstiden. Mellan extra ordinarie övningslärare inom den föreslagna
organisationen och extra ordinarie tjänsteman inom statsförvaltningen
skulle dock en betydelsefull skiljaktighet bliva rådande i anställningshänseendc.
Extra ordinarie anställning som övningslärare skulle avse tjänstgöring
i den omfattning, som kunde påkallas med hänsyn till det för varje
särskilt läsår föreliggande arbetsbehovet. Extra ordinarie övningslärare inom
den föreslagna organisationen bli följaktligen underkastade växlingar i ar
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
betets omfattning i högre grad än extra ordinarie statstjänstemän i allmänhet.
Då dessa växlingar påverkas av många olika faktorer — framför allt
sådana, som sammanhänga med skolorganisationen, men stundom även rent
personliga, t. ex. lärares egna önskemål beträffande tjänstgöringen — kan
undervisningens omfattning för den enskilde läraren ej med någon större
grad av säkerhet förutbestämmas för en längre följd av år. Det kan dock
antagas, att lärarna regelmässigt sträva efter att få heltidstjänst.
Vid angivna förhållanden torde tjänstgöringen för extra ordinarie lärare
vid de högre skolformerna och folkskolan komma att normalt utvisa en stigande
kurva från 15 veckotimmar till fulltidstjänst. Enligt den av lärarlönesakkunniga
företagna provorganisationen av tjänster vid de högre skolformerna
skulle det övervägande antalet icke-fulltidstjänster med högre veckotimtal
än 14 ligga i intervallet 15—19 veckotimmar. Av provorganisationen
kan givetvis icke dragas några bestämda slutsatser om den genomsnittliga
omfattningen av de extra ordinarie lärarnas tjänstgöring, men det vill synas
som om den vid de högre skolformerna kommer att ligga vid omkring 20
veckotimmar. Vid folkskolan torde den ligga något högre. Motsvarande gäller
vid fortsättningsskolan. I stort sett torde för extra ordinarie övnings1
är are tjänstgöringen komma att motsvara ’/, av full tjänstgöring. Antagas
övningslärarna i allmänhet kunna vinna ordinarie anställning 15 år före
pensionsåldern och utgör den normala anställningstiden såsom extra ordinarie
eller ordinarie lärare sammanlagt 35 år, måste den extra ordinarie
anställningstiden tillgodoräknas till 7, för att 30 tjänstår skola kunna intjänas.
De sakkunniga ha ansett det vara särskilt angeläget, att reglerna för pensionsbestämningen
utformas, så att extra ordinarie övningslärare med mera
begränsad tjänstgöring beredes ett tillfredsställande pensionsskydd i fall av
sjuk-, invalid- och familjepensionering. I detta fall är det av betydelse att
pensionens storlek ej blir beroende av tjänstgöringens omfattning just vid
pensionsfallet. Vidare bör hel ålderspension kunna påräknas för normalfallen.
De sakkunniga ha därför stannat för den regeln, att extra ordinarie
anställningstid skall, oavsett antalet veckotimmar, vid tjänstårsberäkningen
tillgodoräknas till 7,. Även utökningstiden från dödsfall till pensionsåldern
bör räknas till 7. för extra ordinarie lärare. Tillgodoräkning genom beslut
av Kungl. Maj :t av särskild vid sidan av övningslärartjänsten fullgjord
timlärartjänstgöring bör ej förekomma. Den föreslagna regeln innebär dessutom
en avsevärd administrativ förenkling av arbetet med pensionsberäkningen.
Ehuru tjänstgöringsförhållandena vid fortsättningsskolan ställa sig något
annorlunda än vid övriga skolor, ha de sakkunniga likväl icke ansett tillräckliga
skäl finnas att beträffande fortsättningsskolans övningslärare tilllämpa
andra beräkningsgrunder än för lärarna vid övriga skolor. De sakkunniga
förorda alltså en tillämpning av 7<-regeln beträffande fortsättningsskolans
övningslärare.
Mot majoritetens förslag att införa 7<-regeln reserverar sig de sakkunnigas
ordförande i ett särskilt yttrande av följande lydelse.
De sakkunnigas majoritet har föreslagit, att vid tjänstårsberäkning tjänstetid
såsom extra ordinarie övningslärare efter de nya bestämmelsernas
ikraftträdande alltid skall tillgodoräknas till 7. oavsett tjänstgöringens omfattning.
Införandet av en dylik schablonmässig regel för beräkning av tjänstår har
ansetts påkallat särskilt för att minska de svårigheter, som uppkomma vid
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
tillämpningen av pensionsreglementenas huvudregler om beräkning av
tjänståren i förhållande till den under olika tider gällande omfattningen
av tjänstgöringen. Särskilt undersökningen av tjänstgöringens omfattning
under långt tillbaka liggande tjänstetider har ansetts kunna bereda
svårigheter. Detta skäl förlorar emellertid åtskilligt i styrka, då — såsom
majoriteten föreslår — den särskilda tillgodoräkningsregeln ej skall gälla
i fråga om tid före de nya pensionsbestämmelsernas ikraftträdande utan endast
beträffande kommande tjänstetid, i fråga om vilken de nämnda svårigheterna
kunna förväntas bliva mindre framträdande.
Tillämpningen av ''/.-regeln vid tjänstår sberäkningen kan leda till betydande
ojämnheter. Regeln gynnar lärare, som under sin tjänstetid haft relativt
lågt genomsnittligt veckotimtal, och missgynnar dem, som haft en
mera omfattande tjänstgöring. Den som under hela sin tjänstetid såsom
extra ordinarie kvarstår vid 15 veckotimmars tjänstgöring, får härför 50 %
bättre tjänstårsberäkning än tjänstgöringen egentligen borde berättiga till,
under det att den som hela tiden haft närmare full tjänstgöring, får inemot
25 % sämre tjänstårsberäkning än som direkt svarar mot tjänstgöringen.
I enskilda fall kunna tjänstgöringsförhållandena te sig så ända fram till
pensionsåldern, och ''/.-regeln leder då till pensionsbelopp, som ej kunna
anses stå i skäligt förhållande till den fullgjorda tjänstgöringen och den
härför uppburna avlöningen.
Lärare, som efter relativt kort tjänstetid som extra ordinarie avgå i förtid
med rätt till tjänstelivränta, torde vid tillämpning av ''/,-regeln oftast
få sina livränteförmåner väl förmånligt beräknade, detta beroende på att
tjänstgöringen under den första delen av extraordinarietiden kan antagas
genomsnittligt uppgå till mindre än ''/. av full tjänstgöring.
Med hänsyn till det sålunda anförda och enär enligt min mening särbestämmelser
för enskilda befattningshavargrupper böra tillskapas allenast
då mycket starka skäl föreligga, kan jag icke ansluta mig till majoritetens
förslag om införande av den nämnda ''/.-regeln. Vid detta mitt ställningstagande
har jag påverkats även av den omständigheten, att en revision av
pensionsreglementena är förestående; man bör om möjligt undvika att omedelbart
före en sådan införa nya särregler i reglementena.
De sakkunnigas ordförande har i enlighet härmed förklarat sig anse, att
den i pensionsreglementena tillämpade allmänna principen om avvägning
av tjänståren i förhållande till tjänstgöringens omfattning bör följas även
i fråga om övningslärarna; härför erfordrades beträffande de statligt anställda
lärarna, att i 32 § 2 mom. allmänna tjänstepensionsreglementet infördes
stadganden, motsvarande de i samma paragrafs 1 mom. under 2 och
3 punkterna intagna.
De sakkunniga ha ansett, att limläraranställning i vissa fall borde kunna
medföra pensionsrätt, nämligen då lärare på grund av tillfällig nedgång i
veckotimtalet å tjänsten förlorade den extra ordinarie anställningen eller
då fråga vore om övningslärare med tjänstgöring, som på grund av tjänstgöringsortens
läge eller jämförliga skäl icke kunde sammanslås med annan
övningslärartjänst men som med avseende å omfattningen obetydligt
understege vad som lägst fordrades för extra ordinarie anställning. För
sistnämnda fall ha de sakkunniga även ifrågasatt att införa befogenhet för
Kungl. Maj :t att medgiva extra ordinarie anställning, om tjänstgöringsskyldigheten
uppgår till lägst 12 veckotimmar.
14
Kanyl. Maj ds proposition nr 236.
Pensionsålder in. in. Med hänsyn till att de statliga pensionsåldersbestämmelserna
äro föremål för översyn genom särskild utredning ha de
sakkunniga icke ansett sig böra framlägga förslag till ändring av nu gällande
pensionsåldrar. De sakkunniga ha dock uttalat, att enligt deras mening
den för flertalet lärarinnor i hushållsgöromål gällande pensionsåldern
av 65 år vore för hög och att detsamma finge anses gälla beträffande lärarinnorna
i slöjd, särskilt när de även undervisade i hushållsgöromål. Med
hänsyn till de pensionsåldersbestämmelser, som gälla i övrigt inom undervisningsväsendet,
vore enligt de sakkunnigas mening en pensionsålder av
63 år för de ifrågavarande lärarinnorna lämpligare.
Herr Ulne uttalar i sitt särskilda yttrande, att det får anses ovisst när
pågående pensionsåldersutredning leder till beslut av riksdagen och att pensionsåldern
därför nu bör bestämmas till 63 år utom beträffande lärare
i teckning, där pensionsåldern bör vara 65 år.
Frågan om anstånd med avsked eller entledigande från befattningen på
grund av uppnådd pensionsålder bör enligt de sakkunnigas mening regleras
enhetligt för statliga och kommunalt anställda lärare. De sakkunniga
föreslå, att den i SPA-reglementet meddelade bestämmelsen i fråga om
medgivande av anstånd skall införas i allmänna tjänstepensionsreglementet
såvitt angår övningslärare. Enligt bestämmelsen må den myndighet eller
huvudman, som äger meddela avsked eller entledigande från befattningen,
då synnerliga skäl därtill äro, medgiva anstånd med avgång efter pensionsålderns
inträde, så länge befattningshavaren är fullt tjänstduglig, dock icke
längre tid än sammanlagt tre år.
Finansieringen. I fråga om pensionskostnadernas finansiering innebär
sakkunnigförslaget, att för tid, under vilken lärare innehar statlig anställning,
årlig pensionsavgift icke skall utgå, medan för annan anställningstid
huvudmannen skall erlägga pensionsavgift i enlighet med vad som generellt
stadgas i SPA-reglementet. Om läraren har huvudtjänst vid icke-statlig
skola och fyllnadstjänstgöring vid annan icke-statlig skola, skall i enlighet
med SPA-reglementet inbetalningen av pensionsavgift göras av den skola,
där huvudtjänsten är placerad, men den utgående pensionsavgiften skall
fördelas mellan skolorna på sätt gäller beträffande fördelningen av lönekostnaderna.
I anslutning härtill anföra de sakkunniga följande.
Enär en och samma övningslärartjänst kan avse tjänstgöring vid såväl
statlig som annan skola, kunde ifrågasättas att i SPA-reglementet intaga
en särbestämmelse, enligt vilken årlig pensionsavgift skulle beräknas allenast
på icke-statlig tjänstgöring. Syftet med en sådan bestämmelse skulle
vara att förhindra, att en icke-statlig läroanstalt skulle få vidkännas
kostnad för sådan fyllnadstjänstgöring vid statlig skola, som fullgöres
av lärare med huvudtjänst vid den icke-statliga läroanstalten. Rent
principiellt kunde emellertid göras gällande, att pensionsavgift borde utgå
för sådan fyllnadstjänstgöring vid icke-statlig skola, som fullgöres av
lärare med statlig huvudtjänst. I stort sett torde likväl den fyllnadstjänstgöring,
som de statsanställda lärarna komma att fullgöra vid icke-statliga
skolor, till omfattningen kunna antagas motsvara de övriga lärarnas sam
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
15
manlagda tjänstgöring vid statliga skolor. För den särskilde huvudmannen
gör sig givetvis också en viss utjämning gällande såväl i tiden som på
grund av förekomsten av flera befattningar hos en och samme huvudman.
Den ifrågasatta bestämmelsen skulle sålunda knappast få någon större
ekonomisk betydelse. Den synes därför icke vara påkallad av rättviseskäl.
Det bör härvidlag även ihågkommas, att den nya övningslärarorganisationen
medför statsbidrag till kommunerna för avlöningen till övningslärare. Dessutom
är att märka, att bestämmelsen skulle medföra avsevärda administrativa
olägenheter vid avgiftsuppbörden. På grund av bl. a. nu anförda skäl
vilja de sakkunniga icke förorda någon avvikelse från de angivna huvudgrunderna
för uttagande av avgifter för övningslärarnas pensionering.
SPA-regleinentet stadgar, att huvudman i vissa fall skall erlägga engångsavgift
vid höjning av pensionsunderlag för att pensionen skall beräknas
helt på det högre underlaget. Bestämmelsen avser även sådan underlagshöjning,
som följer av flyttning till högre lönegrad i samband med extra
ordinarie lärares övergång till ordinarie anställning. De sakkunniga anföra,
att det kunde ifrågasättas att i SPA-reglementet intaga en bestämmelse om
att i dylikt fall engångsavgift ej skulle behöva erläggas, detta för att underlätta
det administrativa arbetet för pensionsanstalten. Emellertid ha
de sakkunniga icke funnit anledning att härvidlag föreslå någon undantagsbestämmelse
för övningslärarna. De sakkunniga framhålla, att en sådan
bestämmelse icke skulle få någon större praktisk betydelse. Lärarna syntes
i allmänhet vinna pensionsberättigande anställning så tidigt, att de kunde
beräknas uppnå flera än 30 anställningsår, och i fall, där lärare kunde beräknas
få överskottsår, toges hänsyn härtill vid avgörande huruvida och i
vad mån engångsavgift för höjningen skulle behöva erläggas, vilket ofta
medförde, att engångsavgift ej komme att erfordras för höjningen. Bestämmelsen
skulle också, enligt vad de sakkunniga framhålla, bryta likformigheten
i avgiftssystemet, vilket borde undvikas.
Övergångsbestämmelser. Enligt sakkunnigmajoritetens förslag skall, såsom
förut nämnts, i fråga om tid efter löne- och pensionsregleringens ikraftträdande
gälla, att tjänstetid såsom extra ordinarie lärare vid tjänstårsberäkningen
regelmässigt tillgodoräknas till 3/„ De sakkunniga ha övervägt
möjligheten att låta denna regel få retroaktiv verkan men funnit, att dylik
möjlighet icke föreligger. Till stöd för uttalandet härom ha de sakkunniga
lämnat en utförlig redogörelse för de under olika tidsperioder gällande
principerna i fråga om tjänstårsberäkning i pensionshänseende. Av redogörelsen
härför och för de sakkunnigas överväganden i ämnet framgår
i huvudsak följande.
Enligt äldre bestämmelser ha tjänståren satts lika med anställningstidens
längd oberoende av tjänstgöringens omfattning. Principen om full tillgodoräkning
av anställningstid tillämpas sålunda i 15107 års civila pensionslag
och 191!) års reglemente för statens pensionsanstalt, enligt vilka avkortning
''av pension med hänsyn till mindre än full tjänstgöring endast sker där
detta förhållande förelegat vid avgången eller under eu viss tidsperiod dessförinnan
och det vid avgången gällande tjänstcpcnsionsunderlaget därför är
avkortat.
Enligt nyare pensionsreglemcnten tillgodoräknas däremot såsom tjänstår
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
endast så stor del av anställningstiden som tjänstgöringens omfattning utgör
av full sysselsättning. Vid övergången den 1 januari 1938 från civila
pensionslagen till civila tjänstepensionsreglementet och vid den år 1949 genomförda
reformen av pensionsbestämmelserna för kommunalt anställda
övningslärare har det därför förelegat ett ensartat problem. Vid båda tillfällena
bar man nämligen haft att taga ställning till frågan huruvida och
på vilket sätt sysselsättningsgraden såsom norm för tjänstårsberäkningen
skulle få retroaktiv verkan på tilländalupen anställningstid. Problemet bär
emellertid lösts på olika sätt. Beträffande de statligt anställda lärarna
tillgodoräknas varje anställningsår före den 1 januari 1938 som om treprocentregeln
därunder varit gällande, medan beträffande de kommunalanställda
lärarna tiden före år 1950 enligt kungörelsen 1949: 728 tillgodoräknas
som om tjänstgöringsskyldigheten hela tiden varit den som gällde
vid utgången av år 1949. I ena fallet har man således beaktat de årliga växlingarna
i tjänstgöringens omfattning, men i andra fallet har man bortsett
från dessa växlingar. Givet är, att så principiellt olika metoder för beräkning
av tjänstår lett till skilda resultat i fråga om den nu bestående, övergångsvis
förvärvade rätten till tjänstår, allt efter det befattningshavaren vid
övergången innehade statlig eller kommunal anställning. Övergångsregeln
till SPA-reglementet torde i allmänhet vara den för befattningshavaren förmånligare.
Särskilt gynnsam är regeln för den som vid övergången hade 30
veckotimmar men tidigare under en lång följd av år haft en undervisningsskyldighet
av 20 veckotimmar, som utgör minimum för pensionsrätt enligt
1919 års reglemente för statens pensionsanstalt, eller ock varit delägare i
lärarinnornas pensionsanstalt med ännu lägre veckotimtal; för nämnda befattningshavare
tillgodoräknas föregående tid som om tjänstgöringsskyldigheten
hela tiden varit 30 veckotimmar. Regeln kan emellertid få motsatt
verkan, nämligen om befattningshavaren vid övergången har ett lägre veckotimtal
än han förut i allmänhet haft. I det speciella fallet att lärare vid
SPA-reglemcntets ikraftträdande innehade kommunal anställning med
mindre än full tjänstgöring men förut förvärvat tjänstår på grund av anställning
i statlig övningslärarbefattning, reduceras även sistnämnda tjänstår
i förhållande till vad tjänstgöringens omfattning vid utgången av år
1949 utgjorde av full tjänstgöring, och detta oavsett vad de för befattningshavaren
tidigare gällande statliga pensionsbestämmelserna tillförsäkrat honom;
har övergången från statlig till kommunal anställning ägt rum efter
den 1 januari 1938, blir den statliga tjänstetiden alltså underkastad en dubbel
reduktion, först enligt treprocentregeln och därefter på grund av SPAreglementets
reduktionsregel. Av det sagda framgår, att den ifrågavarande
övergångsbestämmelsen till SPA-reglementet åtminstone i en del men troligen
mera sällsynta fall kan leda till resultat, som ur rättvisesynpunkt te
sig mindre tillfredsställande. Ojämnheter känneteckna även motsvarande
övergångsbestämmelse för de statligt anställda övningslärarna. Då bestämmelsen
avser endast den som den 1 januari 1938 innehade ordinarie anställning,
kan anställningstid före nämnda dag såsom icke-ordinarie övningslärare
ej tillgodoräknas beträffande lärare, som först senare vunnit ordinarie
anställning. I syfte att undanröja den ifrågavarande skillnaden föreslogo
1938 års pensionssakkunniga en övergångsbestämmelse till 1941 års
allmänna tjänstepensionsreglemente av huvudsaklig innebörd, att övergångsbestämmelsen
i kungörelsen 1938: 3 skulle tillämpas även på den som
vid utgången av år 1937 innehade icke-ordinarie läraranställning, som till
art och omfattning motsvarade extra ordinarie befattning enligt 1937 års
lönebestämmelser för icke-ordinarie lärare. Övningslärarna ha emellertid
undantagits från tillämpningen av 1941 års allmänna pensionsreglementcn,
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
17
och skiljaktigheten mellan den som vid 1937 års utgång innehade ordinarie
anställning och den som vid samma tidpunkt var icke-ordinarie lärare består
alltjämt för övningslärarna; för dylik icke-ordinarie lärare kan tidigare
icke-ordinarie anställningstid tillgodoräknas endast efter beslut av Kungl.
Maj:t i varje särskilt fall, och därvid plägar tillgodoräkning medgivas till
Vs av det antal tjänstår, som med tillämpning av treprocentregeln eljest
skulle ha tillgodoräknats.
En tredje lösning av spörsmålet hur sysselsättningsgraden såsom norm
för pensionsberäkningen skall verka tillbaka i tiden kan sägas ha skett,
då vissa övningslärarinnor vid privatläroverken med pensionsrätt i lärarinnornas
pensionsanstalt från och med den 1 januari 1950 överfördes till SPAreglementet.
I fråga om tillgodoräkning av delaktighetstiden i nämnda pensionsanstalt
utfärdades i anslutning härtill en övergångsbestämmelse (1949:
728) med saklig innebörd, att anställningsår med dylik delaktighet tillgodoräknas
till ungefär samma del som veckotimtalet under året utgjort av 30.
Vad angår de övningslärare, som övergått från 1919 års reglemente för
statens pensionsanstalt eller reglementet för lärarinnornas pensionsanstalt
till civila tjänstepensionsreglementet, gäller att anställningstid, under vilken
befattningshavaren varit underkastad något av de båda förstnämnda reglementena,
räknas såsom hela tjänstår oberoende av tjänstgöringens omfattning.
Detta medför, att dylik övningslärare med avseende å den icke-statliga
anställningen behandlas gynnsammare än med avseende å den statliga
anställningen.
Vad slutligen beträffar befattningshavare, som efter den 1 juli 1950 övergå
från SPA-reglementet till allmänna tjänstepensionsreglementet, regleras dylika
fall så, att de enligt förstnämnda reglemente förvärvade tjänståren efter
övergången tillgodoräknas i oförändrad omfattning. Samma regel tillämpas
vid flyttning från allmänna tjänstepensionsreglementet till SP A-reglementet.
Det anförda ger vid handen, att växlingarna i tjänstgöringens omfattning
beaktats på olika sätt för lärare under skilda pensionsreglementen. Till art
och omfattning jämförlig undervisning har därför kunnat medföra skilda
resultat i fråga om rätten till tjänstår olika grupper emellan. Ytterligare
skiljaktigheter i fråga om tjänstårsrätten ha uppstått därigenom, att man i
anslutning till de vid olika tillfällen genomförda pensionsreformerna utfärdat
regler för tillgodoräkning av föregående anställningstid, vilka byggt på
helt skilda principer. Den bild man har av nu föreliggande rätt till tjänstår
och hur denna rätt uppstått präglas sålunda av en synnerligen stark oenhetlighet.
Då tjänståren omspänna tid, under vilken tjänstgöringens omfattning
i vissa fall utgjort ett mycket ringa antal timmar och i andra fall motsvarat
34 veckotimmar eller högre, anse de sakkunniga det vara uteslutet
att retroaktivt tillämpa 7,-regeln på föregående pensionsberättigande anställningstid.
De sakkunniga ha också undersökt möjligheten att tillämpa en modifierad
y„-regel. En dylik reglering skulle emellertid enligt de sakkunnigas mening
bli av delvis mycket komplicerad natur. De sakkunniga ha därför förordat,
att nu bestående rätt till tjänstår överflyttas till allmänna tjänstepension
sreglementet respektive SPA-rcglementet utan modifikation av tjänstårens
antal.
I det förevarande spörsmålet har herr Lllnc i sill särskilda yttrande anfört
följande.
Tjänstår, som förvärvats före pensionsregleringens ikraftträdande, skola
enligt de sakkunniga tillgodoräknas i oförändrad omfattning. Härför talar,
2 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 230.
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
att denna princip är i stort sett allmänt vedertagen. Beträffande statliga övningslärare
skedde dock viss omläggning av tjänstårsberäkningen vid 1938
års pensionsreglering.
Då tidigare olika pensionssystem och övergångsanordningar gällt för olika
kategorier övningslärare, leda dock dessa regler till ojämna och stundom
överraskande resultat, såsom framgår av den i betänkandet lämnade redogörelsen.
Tolkningen av dessa bestämmelser erbjuder dessutom stora svårigheter.
En viss justering av dessa bestämmelser bör därför enligt min mening
ske. På grund härav böra för övningslärare utfärdas övergångsbestämmelser
av följande innebörd.
Pensionsberättigande statlig anställning före ikraftträdandet tillgodoräknas
i förhållande till tjänstgöringens omfattning med tillämpning av treprocentregeln,
oavsett om läraren har statlig eller icke-statlig anställning
vid pensionsfallet. Anställning före ikraftträdandet med pensionsrätt i statens
pensionsanstalt tillgodoräknas i förhållande till tjänstgöringens omfattning,
varvid denna för olika tider bestämmes med hänsyn till det antal
timmar, för vilka pensionsavgifter enligt regleringshandlingar skola erläggas.
Har engångsavgift erlagts för viss tid, bör dock denna tid anses ha omfattat
det timantal, för vilket engångsavgift beräknats. Tid. som enligt kungörelsen
1949: 727 punkt 13 tillgodoräknas till hälften, reduceras dessutom
i förhållande till tjänstgöringens omfattning. Anställning före ikraftträdandet
med pensionsrätt i lärarinnornas pensionsanstalt reduceras i förhållande
till tjänstgöringens omfattning. Icke-statlig anställning, som nu sagts,
tillgodoräknas i samma utsträckning, vare sig pensionsfallet inträffar under
statlig eller icke-statlig anställning.
Yttrandena.
Formen för en pensionsreglering. Sakkunnigmajoritetens förslag, att 1947
års allmänna tjänste- och familjepcnsionsreglementen göras tillämpliga å de
statsanställda övningslärare samt SPA-reglementet å de icke statsanställda,
biträdes av statskontoret och statens pensionsanstalt. Under hänvisning till
vad ledamoten Ulne anfört i sin reservation förorda skolöverstyrelsen och
TCO ett särskilt pensionsreglemente.
Metoden för pensionens avvägning. Förslaget om tillgodoräkning av anställningstid
såsom extra ordinarie lärare till V* oavsett tjänstgöringens omfattning
har avstyrkts i samtliga yttranden utom skolöverstyrelsens. De avstyrkande
remissinstanserna ha ansett, att tillgodoräkning av extra ordinarie
anställningstid bör äga rum i enlighet med den av de sakkunnigas ordförande
föreslagna regeln. Statskontoret uttalar, att med hänsyn till förestående
revision av de allmänna pensionsreglemcntena en särskild tillgodoräkningsregel
i allt fall måste betraktas som ett provisorium. Även TCO
synes förutsätta en omprövning av spörsmålet om tillgodoräkning av anställningstid
såsom extra ordinarie övningslärare. Skolöverstyrelsen uttalar
att, oavsett om 3/t-regeln godtages eller ej, antalet tjänstår för full ålderspension
bör begränsas till 28 mot eljest 30.
Pensionsålder. Invändning mot sakkunnigemajoritetens förslag beträffande
pensionsåldern har framförts endast av TCO, som förordar en pensionsålder
av 63 år för samtliga övningslärare.
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
19
Finansiering. Skolöverstyrelsen vill ej tillstyrka, att pensionsavgifter
skola uttagas för kommunalanställd lärares fyllnadstjänstgöring vid statlig
skola. Övriga statliga remissmyndigheter ha ej gjort några erinringar mot
de sakkunnigas förslag beträffande pensionskostnadernas finansiering. Beträffande
detta spörsmål har TCO, såsom av det följande framgår, framfört
vissa synpunkter i samband med yttrandet över de sakkunnigas förslag
i fråga om tillgodoräkning av anställningstid före pensionsregleringens
ikraftträdande.
övergångsbestämmelser. Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om övergångsbestämmelser
till den nya pensionsordningen har ej föranlett någon
erinran från de statliga remissinstanserna. Föredraganden i statskontoret
har dock anmält avvikande mening på en punkt, nämligen i fråga om tillgodoräkning
av icke-ordinarie anställningstid före ikraftträdandet av 1937
års pensionsreglering. Dylik tid bör enligt reservantens mening tillgodoräknas
på sätt sker för ämneslärarna. TCO anför beträffande övergångsregleringen
följande.
De sakkunniga ha ansett det uteslutet att tillämpa den föreslagna V,-regeln
vid retroaktivt tillgodoräknande av tidigare anställningstid och föreslå, att
nu i pensionshänseende intjänade tjänstår överflyttas till allmänna tjänstepensionsreglementet
respektive SPA-reglementet utan modifikation av tjänstårens
antal. Statligt anställda övningslärare liksom övningslärare vid högre
kommunala skolor ha sedan gammalt haft pensionsrätt. Övningslärare vid
folk- och fortsättningsskolor ha emellertid i detta hänseende varit beroende
av huruvida vederbörande huvudmän i behörig ordning reglerat tjänsterna
för erhållande av pensionsrätt i SPA. 1944 års pensionsutredning synes vid
utarbetandet av sitt förslag till provisorisk pensionsreglering ha iakttagit en
viss försiktighet när det gällde att avgöra, vilka övningslärare som skulle
omfattas av den provisoriska pensionsregleringen. Anledningen härtill var,
att den nu aktuella pensionsregleringen icke skulle föregripas.
Av Kungl. Maj :ts proposition i ärendet framgår, att ett eftergivande av
kravet på engångsavgift för höjande av pensionsunderlagen till nivå motsvarande
de av riksdagen beslutade lönerna ansågs innebära ett gynnande
av de huvudmän, som av en eller annan anledning uraktlåtit att vidtaga
åtgärder för åstadkommande av en i förhållande till de gällande lönerna
lämpligt avvägd pensionsnivå, i jämförelse med de huvudmän, som föranstaltat
att de under årens lopp företagna kommunala löneregleringarna medfört
en motsvarande höjning av pensionsunderlagen. En av bl. a. TCO och
Svenska Facklärarförbundet ifrågasatt ordning, enligt vilken tillgodoräkning
av tjänstår skulle medgivas utan att huvudmannen erlade engångsavgift,
ansågs sålunda ej acceptabel. Den provisoriska pensionsregleringen har därför
icke automatiskt medfört, att pensionsbeloppen för de i SPA reglerade övningslärartjänsterna
höjts till eu nivå motsvarande den som skulle komma
att gälla vid den förestående löneregleringen. Den provisoriska pensionsregleringen
omfattar icke heller det mycket stora antal övningslärare, som
sedan eu lång följd av år innehaft befattningar, vilka icke av huvudmännen
reglerats med pensionsrätt. TCO vill med hänvisning till sitt ovan omnämnda
yttrande över förslaget till provisorisk pensionsreglering framhålla vikten
av att sådana övningslärartjänster, för vilka tjänstgöringen under en följd
av år haft den omfattningen, att de kunnat regleras i SPA, enligt stadgande
i övergångsbestämmelserna till den nu aktuella pensionsregleringen helraktas,
som om sådan pensionsrätt i SPA förelegat under befattningshavarens
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
hela tjänstetid. Rätt att tillgodoräkna sådan tidigare tjänstetid bör obligatoriskt
medgivas lärare antingen genom att kravet på engångsavgift eftergives
eller genom att vederbörande huvudman ålägges att tillskjuta erforderlig
avgift.
I samband med löne- och pensionsregleringen för folkskolans lärare år
1938 stadgades, att hänsyn skulle tagas till tjänstepensionsunderlaget för
tid innan det nya pensionsreglementet blivit gällande för läraren. Därvid
skulle anses som om för befattningshavaren gällt de tjänstepensionsunderlag,
som enligt det nya reglementet fastställdes för befattningen. Liknande
övergångsbestämmelser böra för de reglerade övningslärartjänsterna intagas
i övergångsbestämmelserna till den definitiva pensionsregleringen.
Föredraganden.
Den lönereglering för övningslärare vid statliga och vissa icke-statliga skolor,
om vilken principbeslut fattades vid 1948 års riksdag, har i en förut
denna dag på min föredragning beslutad proposition föreslagits skola genomföras
den 1 juli innevarande år. Därest detta förslag bifalles, aktualiseras
frågan vilka tjänste- och familjepensionsbestämmelser som böra gälla
för övningslärarna. Utredning i ämnet har verkställts av 1947 års lärarpensionssakkunniga,
vilkas förslag undergått vederbörlig remissbehandling.
Beträffande den yttre form, vari pensionsbestämmelser för ifrågavarande
ändamål böra meddelas, är att märka, att för närvarande gälla skilda pensionsförfattningar
för statliga och icke-statliga övningslärare på motsvarande
sätt som för andra statstjänstemän respektive icke-statliga befattningshavare
med av staten anordnad pensionering. För övningslärarna gälla emellertid
icke samma pensionsförfattningar som för tjänstemännen i allmänhet.
1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen eller deras
närmaste föregångare, de år 1941 utfärdade allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena,
ha icke blivit tillämpliga på de statliga övningslärarna
— ett av 1938 års pensionssakkunniga framställt förslag att sistnämnda
reglementen skulle tillämpas jämväl på dessa lärare har icke genomförts
— utan för dem gälla 1934 års civila tjänstepensionsreglemente och 1936
års allmänna familjepensionsreglemente; utgående tjänste- och familjepensioner
ha emellertid genom de under senare år företagna förbättringarna av
äldre pensioner i princip uppbringats till den nivå, som gäller enligt 1947
års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen. Den grundförfattning,
varigenom de icke-statliga övningslärarnas pensionsrätt regleras, är
det tidigare gällande reglementet för statens pensionsanstalt, men det nu
gällande SPA-reglemcntet har erhållit provisorisk tillämpning på ifrågavarade
befattningshavare.
De sakkunniga ha föreslagit, att övningslärarna i samband med löneregleringen
inordnas, de statliga lärarna under 1947 års allmänna tjänste- och
familjepensionsreglementen och de icke-statliga lärarna under SPA-reglementet.
En av de sakkunniga har föreslagit, att i stället ett särskilt pensionsreglemente
för statliga och icke-statliga övningslärare utfärdas. Vid
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
21
remissbehandlingen ha statskontoret och statens pensionsanstalt biträtt sakkunnigmajoritetens
förslag, under det att skolöverstyrelsen och Tjänstemännens
centralorganisationen biträtt reservantens.
För egen del ansluter jag mig till sakkunnigmajoritetens förslag. Jag vill
framhålla, att frågan om den ståndpunkt, som man härvidlag intager, knappast
blir av någon betydelse för pensionsförhållandenas materiella gestaltning,
då allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena och SPA-reglementet
innehållsmässigt så nära som möjligt överensstämma, bortsett från
skiljaktigheter betingade av att bestämmelserna i ena fallet skola tillämpas
på statsanställda och i andra fallet på icke-statsanställda befattningshavare.
Den omständigheten, att de redan befintliga reglementena erhålla tillämpning
jämväl på övningslärare, föranleder icke att de behöva utökas med mer
än ett mycket begränsat antal särbestämmelser, och å andra sidan skulle i
ett särskilt pensionsreglemente för övningslärare givetvis icke kunna undvaras
huvudbestämmelser av ett betydande omfång, motsvarande dem som
innefattas i de nuvarande pensionsreglementena. Jag vill tillägga, att jag
icke finner uteslutet, att ett enhetligt reglemente för den statliga pensioneringsverksamheten
kommer att framgå såsom resultat av den utredning på
pensionsområdet, vilken är avsedd att igångsättas under den närmaste framtiden.
Vid detta ståndpunktstagande kommer frågeställningen att bliva, i vilka
avseenden ändringar i och tillägg till pensionsreglementena böra göras i förevarande
sammanhang. Om man följer de gällande pensionsreglementenas
systematik, uppkomma i tur och ordning frågor rörande pensioneringens
omfattning, avgångsskyldigheten, de närmare förutsättningarna för erhållande
av pension och metoden för pensionsberäkningen.
I överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit bör pensionsrätt åtfölja
ordinarie och extra ordinarie anställning, som avses i avlöningsreglementet
för övningslärare; de icke-statliga övningslärarna böra härvid för
SPA-reglementets tillämpning hänföras till grupp A och alltså obligatoriskt
erhålla pensionsrätt. De sakkunniga ha vidare erinrat om att Kungl. Maj :t
enligt 1 § 2 mom. allmänna tjänstepensionsreglementet äger, då särskilda
skäl därtill äro, besluta att reglementets bestämmelser skola gälla jämväl för
statlig befattningshavare med annan anställningsform än nu angivits, och
de ha uttalat, att med stöd av denna bestämmelse pensionsrätt borde kunna
tillförsäkras även lärare, som tillfälligtvis på grund av nedgång i veckotimantalet
å tjänsten förlorade den extra ordinarie anställningen, ävensom lärare
med en tjänstgöring, som på grund av tjänstgöringsortens läge eller
jämförligt skäl icke kunde sammanslås med annan övningslärartjänst men
som med avseende å omfattningen obetydligt understege vad som fordrades
för extra ordinarie anställning. Ställning härtill torde icke i och för sig behöva
tagas i detta sammanhang. Därest nämnda bestämmelse över huvud
taget utnyttjas för ifrågavarande ändamål, synes i varje fall restriktivitet
därvid böra iakttagas och pensionsrätt sålunda endast böra medgivas, då
starka sakliga skäl tala därför.
22
Kungi. Maj.ts proposition nr 236.
I fråga om avgångsskyldiglieten ha de sakkunniga, under hänvisning till
att de statliga pensionsåldersbestämmelserna äro föremål för översyn genom
en särskild utredning, icke ansett sig böra framlägga förslag till ändring
av nu gällande pensionsåldrar; de ha dock uttalat sympati för att den
för flertalet lärarinnor i hushållsgöromål gällande pensionsåldern av 65 år
nedsättes till 63 år, och de ha vidare funnit motsvarande ändring befogad
beträffande lärarinnorna i slöjd, särskilt när de även undervisade i hushållsgöromål.
En av de sakkunniga har ansett att pensionsåldern för övningslärare
borde fastställas till 63 år utom för teckningslärarna, som borde ha
65 års pensionsålder. Tjänstemännens centralorganisation har anhållit, att
63 års pensionsålder fastställes för samtliga övningslärare. Med hänsyn till
angelägenheten av att icke föregripa resultatet av den pågående pensionsåldersutredningen
föreslår jag för egen del, att ändring icke nu göres i gällande
pensionsåldrar.
De sakkunniga ha beträffande procedur in. m. för beviljande av anstånd
med avsked föreslagit, att härför skall för de statliga övningslärarna tilllämpas
samma anordning som gäller enligt SPA-reglementet. Mot att så
sker har jag ingen erinran.
Beträffande de närmare förutsättningarna för erhållande av pension är
att nämna en detaljfråga. En av de allmänt gällande förutsättningarna för
medgivande av rätt till förtidspension är, att vederbörande tjänsteman innehar
minst det antal tjänstår, som erfordras för erhållande av hel pension.
1 fråga om tjänstårsberäkning för pensionsbestämningen gäller, att
tid under vilken icke-ordinarie tjänsteman haft avkortad tjänstgöring skall
minskas med så stor del som svarar mot avkortningen i tjänstgöringstiden,
men enligt särskild, redan gällande bestämmelse skola tjänståren beräknas
utan dylik avkortning vid bedömande av möjligheten att bereda tjänsteman
rätt till förtidspension. En dylik bestämmelse bör meddelas jämväl för övningslärarna
därest, såsom i det följande föreslås, till grund för dessas
pensionsberäkning lägges principen att tjänståren för tid, då vederbörande
har extra ordinarie anställning utan full undervisningsskyldighet, skola
avkortas.
Huvudfrågan i detta sammanhang rör emellertid metoden för pensionens
avvägning i förhållande till tjänstgöringens omfattning. De grundläggande
faktorerna för pensionens beräknande utgöra enligt det statliga pensionssystemet
pensionsunderlag och tjänstår, och i det hänseende, varom hår är
fråga, gäller för närvarande, att avkortning av tjänstgöringens omfattning
medför motsvarande avkortning vid tjänstårsberäkningen men däremot
icke inverkar på pensionsunderlagets storlek; vad nu sagts gäller jämväl
i fråga om pensionsberäkningen för statliga övningslärare. 1941 års lärarlönesakkunniga
föreslogo i det betänkande de sakkunniga framlade rörande
lönereglering för övningslärarna en sådan omläggning av metoden för
pensionsberäkningen, att varje anställningsår såsom extra ordinarie eller
ordinarie lärare skulle räknas som helt tjänstår och att tjänstepensionsunderlaget
skulle beräknas i förhållande till medeltalet av de timtal, som gällt
Kungl. Alaj:ts proposition nr 236.
23
för läraren under de tio sista åren före avgången. Lärarpensionssakkunniga
ha upptagit förslaget till prövning men funnit detsamma medföra sådana
svårigheter vid sjukpensioneringen och familjepensioneringen ävensom vid
lärares övergång till annat reglemente, att dess genomförande icke kunde
förordas. De sakkunniga ha även ansett det vara principiellt riktigast att
reglera övningslärarnas pensioner i huvudsaklig överensstämmelse med det
nu rådande pensionssystemet eller med andra ord med pensionsunderlag och
tjänstår i numera vedertagen betydelse såsom normerande huvudfaktorer.
De sakkunniga äro emellertid icke ense i fråga om det sätt varpå hänsyn
till avkortningen i tjänstgöringen skall tagas vid tjänstårsberäkningen. Två
av de sakkunniga ha förordat, att anställningstid såsom extra ordinarie lärare
— med lägst halv tjänstgöring •— skall tillgodoräknas till tre fjärdedelar,
oberoende av tjänstgöringens omfattning. De sakkunnigas ordförande
har däremot, under framhållande bl. a. av att den angivna regeln kunde
leda till betydande ojämnheter, hävdat, att den i pensionsreglementena nu
tillämpade allmänna principen om avvägning av tjänståren i förhållande
till tjänstgöringens omfattning borde följas även i fråga om övningslärarna.
För båda ståndpunkterna har anförts utförlig motivering; beträffande denna
hänvisar jag till det föregående.
Vid remissbehandlingen ha samtliga instanser utom skolöverstyrelsen
anslutit sig till den mening, som uttalats av de sakkunnigas ordförande.
Skolöverstyrelsen, som biträtt sakkunnigmajoritetens förslag, har vidare uttalat
att, oavsett om ''A-regeln godtoges eller ej, antalet tjänstår för full
ålderspension borde begränsas till 28 mot eljest 30.
För egen del vill jag framhålla, att en revision av de statliga pensionsreglementena
är förestående och att man, bl. a. med hänsyn till de önskemål
som i olika sammanhang framkommit om att pensionen skall göras
»oantastbar» i högre grad än nu, får förutsätta att därvid även kommer att
till prövning upptagas frågan om metoden för pensionsbestämningen. Under
sådana omständigheter synes mig en sådan omläggning av nuvarande
pensioneringsprinciper, som sakkunnigmajoriteten förordat, icke nu böra
vidtagas, med mindre särskilt starka skäl kunde anföras därför. Jag har
emellertid icke för min del kunnat finna, att detta är fallet. Såsom de sakkunnigas
ordförande framhållit, kan tvärtom tvekan råda om lämpligheten
i och för sig av den föreslagna ''A-regeln. Då härtill kommer att, enligt vad
de sakkunniga framhålla, möjlighet icke synes finnas alt låta denna regel
få retroaktiv verkan, föreslår jag, att bestämmelserna om tjänstårsberäkning
för tid, varunder innehaves extra ordinarie övningsläraranställning,
utformas på det sätt de sakkunnigas ordförande angivit. Bestämmelserna
komma därvid att utformas med redan befintliga bestämmelser för vissa
lärare vid konstfackskolan och musikhögskolan som förebild. Dessa böra
jämväl tjäna som förebild för en bestämmelse rörande beräkning av invalidpension
för övningslärare. Jag kan icke förorda, att för övningslärares del
införes eu tjänstålder för hd pension av 28 år, vilken icke eljest gäller enligt
det statliga pensionssystemet.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
Härutöver böra, likaledes efter förebild av redan gällande bestämmelser,
meddelas vissa föreskrifter rörande verkan i pensionshänseende av tvångsförflyttning
till annan tjänst.
Jag förordar i enlighet härmed, att Kungl. Maj:t dels för riksdagen framlägger
förslag till kungörelser om ändring i 1947 års allmänna tjänste- och
familjepensionsreglementen, upptagande nu angivna ändringar, dels ock
av riksdagen utverkar bemyndigande för sig att i angivna delar ändra
SP A-reglementet.
Vad härefter angår frågan i vilken mån övergångsbestämmelser böra
meddelas i anslutning till reglementsändringarna, synes mig — med hänsyn
bl. a. till att en överarbetning av förslaget till avlöningsreglemente för
övningslärare är avsedd att komma till stånd före utfärdandet — Kungl.
Maj :t böra erhålla riksdagens bemyndigande att utfärda övergångsbestämmelser.
Här må endast nämnas, att bestämmelse om tjänstårsberäkning i
relation till undervisningsskyldighetens omfattning övergångsvis erfordras
även för ordinarie lärare, att pensionsrätten för övningslärare, som tidigare
varit delägare i lärarinnornas pensionsanstalt, bör regleras i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som skett beträffande övningslärare, vilken provisoriskt
inordnats under SP A-reglementet från och med den 1 januari
1950, samt att en bestämmelse bör meddelas för att bevara den rätt i fråga
om tillgodoräkning av tjänstår för familjepension, som genom 1938 års
familjepensionsreglering övergångsvis tillförsäkrades övningslärarna. I detta
sammanhang må vidare erinras, att i 13 § 2 mom. 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente
stadgas att, om för ordinarie tjänst ändring skett beträffande
pensionsålder, tjänstepensionsunderlag eller för hel pension erforderligt
antal tjänstår, grundbeloppet av tjänstepensionen för den som omedelbart
före ändringen innehade tjänsten icke skall understiga det belopp,
vartill det skulle ha beräknats därest ändringen icke ägt rum och, i fall där
pensionsåldern sänkts, såsom tjänstår fått tillgodoräknas den tid varmed
sänkningen skett; ett motsvarande stadgande finnes intaget i 8 § 2 inom.
1947 års allmänna familjepensionsreglemente. I anslutning till dessa stadganden
böra meddelas övergångsbestämmelser av innebörd, att vid deras
tillämpning må tagas hänsyn till de enligt 1947 års reglementen gällande
pensionsunderlagen för de lönegrader inom det nya lönesystemet, som motsvara
de nu tillämpade lönegraderna. — Vissa vid remissbehandlingen framkomna
önskemål om mycket långt gående övergångsanordningar torde enligt
min mening icke kunna tillgodoses.
Vad slutligen angår vissa detaljfrågor rörande finansieringen av övningslärarpensioneringen,
har vad de sakkunniga anfört härom synts mig vara
godtagbart; därest riksdagen icke däremot framställer erinran, torde det
få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser i ämnet. Jag kan
icke förorda att kravet på erläggande av engångsavgift eftergives i vidare
mån än som redan skett genom SPA-reglementet med därtill hörande övergångsbestämmelser.
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
2:o.
25
Pensioneringen av kyrkomusiker.
Vid 1949 års riksdag fattades principbeslut i fråga om kyrkomusikerorganisationen
och om kyrkomusikernas anställnings- och avlöningsförhållanden
(prop. nr 199; r. skr. nr 327). Uppdrag att i anslutning därtill verkställa utredning
och avgiva förslag angående tjänste- och familjepensionsbestämmelser
för kyrkomusikerna har lämnats åt 1947 års lärarpensionssakkunniga.
De sakkunniga ha numera avgivit ett den 11 mars 1950 dagtecknat betänkande
angående bl. a. pensioneringen av kyrkomusiker. Under utredningsarbetets
gång ha de sakkunniga haft överläggningar med Tjänstemännens
centralorganisation (TCO). Över betänkandet ha i den del, varom här är
fråga, efter remiss avgivits yttranden av statskontoret, statens pensionsanstalt,
skolöverstyrelsen och TCO. Vidare har Centralstyrelsen för Sveriges allmänna
organist- och kantorsförening inkommit med en promemoria rörande pensionsförhållandena
för kantorer.
Enligt förslag, som i annat sammanhang framlägges denna dag, skall
löneregleringen för kyrkomusikerna träda i tillämpning efter den 30 juni
1950, efter hand som lagakraftägande beslut föreligga om indelning i kyrkomusikerdistrikt
och om tjänstetyper m. in. I anslutning härtill anhåller jag
att nu få anmäla frågan om pensioneringen av kyrkomusiker.
Någon pensionering av kyrkomusiker under statlig medverkan finnes för
närvarande icke. Ej heller synas församlingarna själva i någon större omfattning
ha ordnat pensionsfrågan. I 1942 års kyrkomusikerutrednings betänkande
del I (SOU 1945: 16, s. 42) har intagits en sammanställning över befattningshavarnas
pensionsförhållanden år 1943, till vilken torde få hänvisas.
Efter nämnda tid torde dock antalet befattningar med pensionsrätt ha
ökat.
Kyrkomusikerutredningen framlade förslag om anordnande av en pensionering
av kyrkomusikerna enligt följande huvudgrunder.
De ordinarie och extra ordinarie självständiga kyrkomusikerna skulle inordnas
under reglementet för statens pensionsanstalt, varvid viss avgiftsplikt
skulle åvila såväl befattningshavarna som församlingarna. Tjänstepensionsunderlaget
skulle utgöra 60 % av den i förhållande till omfattningen av
befattningshavarens tjänstgöring bestämda, för ortsgrupp C utgående fasta
årslönen i högsta löneklassen, fyllnadslön däri inräknad. Tjänstepensionsunderlaget
skulle dock maximeras i förhållande till den mot 30 veckotimmars
tjänstgöring svarande årslönen; lönen för överskjutande timmar skulle
alltså ej vara pensionsgrundande. Pensionsåldern skulle vara 63 år. För
hel pension skulle erfordras 30 tjänstår.
Kantorerna skulle, inom ramen för folkskolans pensionsreglementen, erhålla
pension för tjänstgöringen såsom kyrkomusiker genom ökning av det
för lärarbefattningarna gällande tjänstepensionsunderlaget med 936 kronor.
Motsvarande ökning av familjepcnsionsundcrlagct skulle vara 306 kronor.
För den ifrågavarande pensionsrätten skulle befattningshavarna ha att vidkännas
vissa ökningar av de för lärarbefattningarna gällande pensionsavdragen.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
Kantor, som överginge till sådan lärarbefattning vid folkskolan, med vilken
kyrkomusikalisk tjänstgöring ej vore förenad, skulle kunna kvarstå vid
förut gällande pensionsvillkor, om övergången skedde utan befattningshavarens
förvållande och om kantorsbefattningen innehafts under minst 12 år.
Mot den av kyrkomusikerutredningen föreslagna pensionsregleringen reste
statskontoret och statens pensionsanstalt invändningar i vad densamma avsåg
kantorspensionen. Statskontoret yrkade, under hänvisning till att vederbörande
folk- eller sinåskollärare redan i sin egenskap av lärare erhållit
pensionsrätt för en heltidstjänst, att pension icke skulle få utgå för kantorstiHäggen.
Statens pensionsanstalt framhöll, att organisationsförslaget visserligen
i fråga om kantorsgöromålen innebure ett befästande av en sedan
länge bruklig tjänstekombination, men alt kyrkomusikertjänsten härvid
närmast vore att betrakta såsom en bisyssla. Inom statlig pensionering hade
man ej plägat låta pensionens storlek påverkas av den tjänstgöring, som en
heltidsanställd befattningshavare kunde fullgöra vid sidan av sin heltidstjänst.
Pensionsanstalten ställde sig därför synnerligen tveksam till förslaget,
att den med heltidstjänst vid folkskola eller småskola förenade
tjänstgöringen såsom kyrkomusiker skulle få inverka i pensionshänseende.
De sakkunnigas förslag.
De sakkunniga framhålla, att efter det kyrkomusikerutredningens förslag
till pensionsreglering framlades huvudgrunderna för den statliga pensioneringen
i vissa hänseenden ändrats. Den sedan den 1 juli 1947 gällande statliga
pensionsordningen skiljer sig från de närmast före sagda dag tillämpade
bestämmelserna huvudsakligen däri, att pensionen uppräknats med
hänsyn till företagen lönereglering och övergång till nya grunder för beräkning
av rörligt tillägg, att tjänstepensioneringen samordnats med den allmänna
folkpensioneringen samt att, i samband med övergången till nettolönesystem,
bestämmelserna om pensionsavdrag utgått ur pensionsreglementena.
Motsvarande reglering har genomförts beträffande folkskolans
lärare. Vidare erinras om att 1919 års reglemente för statens pensionsanstalt
från och med den 1 januari 1950 ersatts med ett nytt reglemente (1949:
726), vilket i fråga om pensioneringsgrunderna nära ansluter sig till bestämmelserna
i de allmänna statliga pensionsreglementena och folkskolans pensionsreglementen.
Staten skall dock av huvudmännen taga ut vissa i reglementet
bestämda pensionsavgifter, vilka beräknas täcka i stort sett hälften
av pensionskostnaderna. Resten av kostnaderna skall utgå av medel från
riksstaten på så sätt att staten utfyller skillnaden mellan de faktiska pensionsutbetalningarna
och de till pensionsanstalten inflytande pensionsavgifterna.
I likhet med kyrkomusikerutredningen anse de sakkunniga, att d e
sj älvständiga kyrkomusikerna med ordinarie eller extra ordinarie
anställning böra erhålla pensionsrätt i statens pensionsanstalt. Denna
innebär enligt det nyantagna reglementet för anstaltens pensionerings
-
27
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
verksamhet, att pensionsunderlagen komma att motsvara underlagen för
statstjänstemän i motsvarande löneställning samt att huvudmännen ha att
erlägga vissa avgifter för pensioneringen. För extra ordinarie organist komma
avgifterna liksom tjänståren att reduceras i den mån tjänstgöringens
omfattning understiger 30 veckotimmar. De sakkunniga ha icke ansett skäl
finnas att beträffande organisterna tillämpa den av de sakkunniga —- med
reservation från ordförandens sida — för övningslärare föreslagna, i det
föregående närmare berörda 3/4-regeln. Pensionsåldern borde bestämmas till
63 år, eller samma pensionsålder som gällde för musiklärare.
Vad angår frågan om pensionsrätt för kantorerna ha de sakkunniga
till en början anfört, att det inom den statligt ordnade pensioneringen
endast i undantagsfall förekomme, att med viss befattning följande ersättning
utöver den egentliga lönen tillätes inverka på pensionsställningen. Avlöningsförmåner
av dylikt slag, vilka ej påverkade pensionens storlek, funnes
i stor utsträckning; såsom exempel kunde nämnas sådan avlöningsförstärkning
vid vissa tjänster som avsåges i 37 § statens allmänna avlöningsreglemente
ävensom i samma författningsrum omnämnda befattningsarvoden
till tjänstemän, som innehade viss såsom särskild tjänst ej uppförd
befattning. Hade tjänsteman utövat två pensionsberättigande befattningar,
tillämpades vid regleringen av sammanträffande pensionsförmåner regelmässigt
den principen, att av de sammanlagda förmånerna finge uppbäras
högst så mycket, som motsvarade den högre befattningens pensionsförmå*
ner bestämda under hänsynstagande till tjänstetiderna i båda befattningarna.
Vad slutligen anginge tjänsteman, som vid sidan av heltidstjänst hade
en bisyssla, gällde undantagslöst, att pensioneringen icke finge påverkas avbisysslan.
På grund av det nu anförda ha de sakkunniga förklarat sig hysa starka
principiella betänkligheter mot att låta pension utgå för kantorstilläggen.
De sakkunniga anse det mest i överensstämmelse med hittills tillämpade
principer, att kantorstilläggen icke göras pensionsbildande.
Emellertid ha de sakkunniga, för den händelse det likväl skulle anses
att kantorsgöromålen borde föranleda en höjning av lärarpensionen, ansett
sig böra lägga fram ett utkast till bestämmelser i ämnet. Efter att ha övervägt
olika sätt för ett hänsynstagande till kantorstillägget i pensionsavseende
ha de sakkunniga stannat för att föreslå, att tilläggspensioneringen
om den befunnes böra komma till stånd — utformades efter mönster av
den tilläggspensionering, som gäller för folkskollärare vilka ha förordnande
som distriktsöverlärare. Detta innebär, att kantorernas pensionsfråga i stort
sett skulle komma att lösas i principiell överensstämmelse med kyrkomusikerutredningens
förslag till pensionsbestänunelser; de sakkunniga framhålla
emellertid, att förutsättningarna för en avvägning av tilläggspensionens
belopp ändrats sedan kyrkomusikerutredningen lade fram sitt förslag,
bl. a. med hänsyn till 1947 års pensionsreglering och till det förhållandet,
att de numera beslutade kantorstilläggen äro lägre än motsvarande tillägg
enligt kyrkomusikerutredningens förslag.
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 246.
En tilläggspensionering för kantorer borde enligt de sakkunnigas uppfattning
innebära, att man höjde pensionsunderlaget för kantor, vars kyrkomusikaliska
uppgifter ansåges motsvara minst 5 veckotimmar, med ett belopp
motsvarande skillnaden mellan underlagen för lönegraderna Ca 23 och
Ca 21. Till motivering härav ha de sakkunniga anfört följande.
Enligt princippropositionen skulle lönetillägg till kantor kunna utgå i
förhållande till veckotimtalen 1—13. Enär 30 veckotimmar anses utgöra
full tjänstgöring för såväl folkskollärare som övningslärare och organist
och enär vidare övningslärare liksom även organist skulle bli skyldig att
därutöver fullgöra tjänstgöring motsvarande 4 veckotimmar utan att denna
fyllnadstjänstgöring skulle bli pensionsgrundande, bör enligt de sakkunnigas
mening det kyrkomusikaliska arbetet icke få öva inflytande på ställningen
i pensionshänseende, om de kyrkomusikaliska uppgifterna motsvara
4 veckotimmar eller mindre.
Enligt vad de sakkunniga erfarit från 1941 års lärarlönesakkunniga väntas
högre veckotimtal än 10 endast mera sällan komma i fråga för kantorernas
kyrkomusikaliska uppgifter. De sakkunniga anse därför, att avvägningen
av det pensionstillägg som skall utgå för lönetillägget bör kunna ske
med löneförmånerna inom gruppen 5—10 veckotimmar såsom utgångspunkt.
Då skillnaden mellan lönetilläggen för 5 veckotimmar och för 10
veckotimmar ej är större än att den ungefär motsvarar dubbla skillnaden
mellan slutlönen för två pa varandra följande lönegrader i skiktet närmast
över folkskollärarnas löneläge, ha de sakkunniga ej ansett skäl finnas att
differentiera pensionstilläggen efter antalet veckotimmar. Inom den berörda
gruppen 5—10 veckotimmar motsvarar summan av lön och kantorstilllägg
för folkskolans lärare tillhörande lönegrad Ca 21 genomsnittligt löneförmånerna
för lönegrad Ca 23. Om kantorstillägget anses böra bliva pensionsbildande,
torde därför pensionsunderlaget för kantorsbefattning — under
förutsättning att de kyrkomusikaliska uppgifterna motsvara lägst 5
veckotimmar — böra sättas lika med det för folkskollärar- respektive småskollärarbefattningen
gällande pensionsunderlaget ökat med skillnaden
mellan underlagen för lönegraderna Ca 23 och Ca 21 eller med 768 kronor
i fråga om tjänstepension och med 288 kronor i fråga om familjepension.
Beträffande tjänstårsberäkningen anföra de sakkunniga.
Det förhållandet att kantorsbefattning i lönehänseende behandlas som
två befattningar — lärarbefattning och kyrkomusikerbcfattning — kräver
särskilda tjänstårsberäkningsregler med avseende å tid, under vilken åtnjutits
partiell ledighet med C-avdrag. Dessa regler böra utformas i anslutning
till vad som i sak gäller enligt allmänna tjänstepensionsreglementet.
Har en folkskollärare kyrkomusikaliska uppgifter motsvarande veckotimtalet
6 och erhaller han för viss tid sådan tjänstledighet från kantorsgöromålen
med C-avdrag å lönen, som skall medföra avdrag vid tjänstårsberäkningen
för pension, torde vid tjänstårsberäkningen avdrag böra ske med
lika många 36-delar av nämnda tid som det antal veckotimmar ledigheten
omfattar. På motsvarande sätt torde avdrag vid tjänstårsberäkningen böra
äga rum vid tjänstledighet för småskollärare med en undervisningsskyldighet
av 28 veckotimmar. Motsvara för sådan lärare de kyrkomusikaliska
uppgifterna 6 veckotimmar, bör avdrag göras med en 34-del för varje ledig
veckotimme. Åtnjuter kantor tjänstledighet från undervisningen, men fullgör
han de med sin befattning förenade kyrkomusikaliska uppgifterna, bör
vid tjänstårsberäkningen för ovan nämnda lärare avdrag ske med “%, ro
-
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
spektive “/«• Bestämmelser om dylika avdrag torde böra intagas i tillämpningsföreskrifterna
till pensionsreglementena.
Enligt de sakkunnigas förslag skall kantors pensionsrätt tillkomma även
den som utan något sitt förvållande förflyttats från befattning med kyrkomusikaliska
uppgifter motsvarande minst 5 veckotimmar till befattning
med kyrkomusikaliska uppgifter motsvarande mindre än 5 veckotimmar
men som enligt det föreslagna avlöningsregleanentet äger bibehålla det
högre kantorstillägget. I fråga om befattningshavare, som förflyttats till enbart
folkskollärar- eller småskollärartjänst och som enligt nyssnämnda förslag
äger bibehålla det före förflyttningen utgående tillägget under högst
fem år, ha de sakkunniga ej funnit anledning föreslå kvarblivande vid den
högre pensionsrätten efter förflyttningen.
De sakkunniga föreslå, att pensionsåldern för kantor skall vara den som
gäller för honom i hans egenskap av lärare; den skulle alltså utgöra 63 år
för folkskollärare samt 60 år för lärare vid småskola eller mindre folkskola
och biträdande lärare vid folkskola, och pensionsåldern skulle inträda vid
utgången av det redovisningsår, under vilket den ifrågavarande levnadsåldern
uppnåtts. För anstånd med avgången efter uppnådd pensionsålder
borde för kantor gälla samma regler som för lärare. I dylika frågor borde
kyrkorådet beredas tillfälle yttra sig.
Vad slutligen angår finansieringen av en eventuell tilläggspensionering för
kantorer ha de sakkunniga förordat, att pensioneringen anordnas utan avgiftsplikt,
samt därom anfört följande.
Enär pensionsavgifter föreslagits skola utgå för självständig kyrkomusikerbefattning,
borde principiellt sett pensionsavgifter utgå även för tillläggspensionen
för kantor. Den årliga avgiften borde motsvara skillnaden
mellan de fortlöpande avgifterna enligt pensionsanstaltens reglemente för
pensionsklasserna 1:26 och 1:24, eller 86 kronor jämte rörlig tilläggsavgift,
vilken för närvarande skulle utgöra 12 %. Beräknas antalet kantorer
med pensionsrätt till 1 500 ä 1 600, skulle vid nuvarande indexläge de totala
pensionsavgifterna för kantorerna uppgå till i runt tal 150 000 kronor
för år. Detta är visserligen ett ur finansiell synpunkt icke obetydligt belopp.
Med hänsyn till att pensionsavgift icke utgår för lärarpensioncn och att på
grund därav ett uttagande av årlig pensionsavgift för tilläggspensionen för
kantor skulle medföra förhållandevis stora administrativa svårigheter, ha
de sakkunniga likväl stannat för att icke föreslå avgifter för kantorspensioneringen.
Yttrandena.
De sakkunnigas förslag till pensionsreglering för organister har i
huvudsak lämnats utan erinran i de avgivna yttrandena. TCO hänvisar dock
till vissa synpunkter, som framförts beträffande pensioneringen av övningslärare,
vilka synpunkter i förekommande fall skola ha avseende även på
organister. Vidare framhåller TCO, att de bestämmelser, som föreslagits
skola gälla för extra ordinarie organist, böra tillämpas även på extra ordinarie
biträdande organist.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
I fråga om pension till kantorer anför statskontoret följande.
Vad beträffar pension åt kantor har statskontoret, såsom de sakkunniga
även erinrat, i utlåtande över 1942 års kyrkomusikerutrednings betänkande
yrkat avslag på utredningens förslag, att kantorerna vid sidan av pension
såsom folk- eller småskollärare skulle erhålla särskild tilläggspension för
tjänstgöringen såsom kyrkomusiker. Kantorerna hade redan såsom lärare
pensionsrätt för en heltidstjänst och deras tjänstgöring såsom kyrkomusiker
måste därför betraktas såsom en ren bisyssla. Ämbetsverket vidhåller
denna sin uppfattning och vill härjämte understryka, att införande av dylika
tilläggspensioner skulle, såsom lärarpensionssakkunniga jämväl framhållit,
stå i strid med de principer, som av Kungl. Maj :t tillämpas vid reglering
av sammanträffande pensionsförmåner. Därest kantorstilläggen förenas
med pensionsrätt, torde därför en omprövning av dessa principer bliva
ofrånkomlig.
Ett liknande uttalande gör statens pensionsanstalt.
Skolöverstyrelsen uttalar endast, att överstyrelsen i stort sett ansluter sig
till vad de sakkunniga föreslagit. Enligt överstyrelsens mening förtjänar
det dock övervägas, om icke till underlättande av det administrativa arbetet
finansieringen av kantorernas pensionering borde ske genom kyrkofonden
och att därför erforderliga belopp årligen överfördes från fonden till statsverket.
TCO framställer åtskilliga invändningar mot vad de sakkunniga anfört
beträffande frågan om pension till kantor. Sålunda framliålles, att kantorsgöromålen
icke kunna anses utgöra en bisyssla vid sidan av folkskollärartjänsten;
kantorernas ställning anses böra jämföras med distriktsöverlärarnas.
Vidare hävdas, att samtliga kantorer utan inskränkning med hänsyn
till de kyrkomusikaliska uppgifternas omfattning böra erhålla viss förhöjning
av folkskollärarpensionen och att pensionstilläggen böra differentieras
efter veckotimmar. Slutligen framhålles, att pensionstilläggen enligt
de sakkunnigas utkast synas vara alltför låga.
Liknande synpunkter anföras av Centralstyrelsen för Sveriges allmänna
organist- och kantorsförening.
Föredraganden.
Enligt det vid 1949 års riksdag fattade principbeslutet rörande kyrkomusikerorganisationen
m. m. skall i regel i varje kyrkomusikerdistrikt finnas
en organisttjänst eller en kantorstjänst och dessutom, efter medgivande
av Kungl. Maj :t, kunna finnas en eller flera biträdande kyrkomusikertjänster.
Organist- och de biträdande kyrkomusikertjänsterna kunna förenas med
skyldighet att utöver kyrkomusikaliska göromål fullgöra tjänstgöring såsom
musiklärare vid vissa läroanstalter. Med kantorstjänst skall följa skyldighet
att dels fullgöra kyrkomusikalisk tjänstgöring, dels ock meddela den undervisning,
som åligger folk- eller småskollärare; vid principbeslutet har i anslutning
därtill uttalats, att kantorstjänst är att betrakta som en enhetlig
tjänst och icke som en folk- eller småskollärartjänst med kyrkomusikaliska
göromål såsom bisyssla. Organisttjänsterna kunna inrättas som ordinarie
eller extra ordinarie. Anställningsformen för biträdande kyrkomusiker be
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 136-
31
stämmes av Kungl. Maj:t; det har förutsatts att den kan vara extra ordinarie
eller arvodesanställning. Kantorstjänsterna skola alltid vara ordinarie.
Ordinarie organisttjänster samt extra ordinarie organist- och biträdande
kyrkomusikertjänster skola vara lönegradsplacerade tjänster. Ordinarie organisttjänst
skall vara förenad med en tjänstgöringsskyldighet motsvarande
minst 15 veckotimmar, och det kan förutsättas att Kungl. Maj :t icke lämnar
medgivande att inrätta extra ordinarie biträdande kyrkomusikertjänst med
mindre omfattande tjänstgöringsskyldighet; i fråga om lön vid reducerad
tjänstgöring och vid fyllnadstjänstgöring skola i stort sett gälla samma regler
som för övningslärare vid statliga och högre kommunala skolor. Kantorstjänsterna
ha ansetts lämpligen böra förenas med rätt till löneförmåner
enligt de för folk- och småskollärarna gällande bestämmelserna samt därutöver
med ett kantorstillägg, vilket i regel skall motsvara V» av lönebeloppet
i 20 löneklassen å löneplan nr 1 statens löneplansförordning samt ytterligare
Va, för varje veckotimme, varmed det antal veckotimmar, som kantorns
tjänstgöring anses motsvara, överskjuter 3.
I annat sammanhang föreslås denna dag, att organisations- och lönereformen
för kyrkomusikerna skall efter den 30 juni 1950 genomföras successivt,
i den mån lagakraftägande beslut i organisationsfrågan föreligga. I anslutning
därtill bör nu ställning tagas till frågan om de pensionsbestämmelser,
som skola gälla för kyrkomusikerna.
Vad först angår pensioneringen av organister och biträdande kyrkomusiker
bör denna, såsom lärarpensionssakkunniga föreslagit, ordnas genom att
SPA-reglementet göres tillämpligt å dem. I 38 § reglementet böra sålunda
upptagas ordinarie organist samt extra ordinarie organist och extra ordinarie
biträdande kyrkomusiker; befattningarna böra obligatoriskt förenas med
pensionsrätt och i enlighet härmed hänföras till grupp A i reglementet. Pensionsåldern
bör i enlighet med de sakkunnigas förslag fastställas till 63 år.
För befattningarna bör gälla den pensionsklass, vars nummer med tre enheter
överstiger befattningens lönegradsnunnner; det förutsättes att Kungl.
Maj :t vid medgivande att inrätta extra ordinarie tjänst som biträdande kyrkomusiker
även förordnar om placering av tjänsten i viss lönegrad enligt
det vanliga statliga lönesystemet. Härutöver böra för ifrågavarande tjänster
gälla samma bestämmelser i fråga om pensionens avvägning efter tjänstgöringsskyldighetens
omfattning, som enligt vad i det föregående föreslagits
skulle gälla för övningslärarna. Kungl. Maj :t torde böra för sig utverka
riksdagens bemyndigande att vidtaga de erforderliga ändringarna i SPAreglementet.
Några särskilda övergångsbestämmelser behöva icke utfärdas för kyrkomusikernas
inordnande under SPA-reglementet. Frågan om tillgodoräkning
av föregående anställningstid löses automatiskt genom tillämpning av reglementets
huvudbestämmelser och de i anslutning till dessa meddelade allmänna
övergångsbestämmelserna. Jag kan icke tillstyrka, att några särskilda
anordningar därutöver vidtagas, exempelvis genom att kravet på erläggande
av engångsavgift för erhållande av retroaktiv tjänstårsberäkning
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 236
skulle för denna personalgrupp eftergivas i vidare män än som följer av reglementet
och därtill hörande övergångsbestämmelser.
På sätt av det föregående framgår ha delade meningar rått i frågan om
kantorernas pensionsrätt. De sakkunniga ha i första hand avstyrkt att pensionsrätt
beredes kantorerna, och deras uppfattning delas av statskontoret
och statens pensionsanstalt. Man har framhållit att kantorerna inneha folkeller
småskollärartjänst och i denna egenskap äga pensionsrätt enligt
tjänste- och familjepensionsreglementena för folkskolan. Det har vidare
hävdats, att det icke skulle överensstämma med gällande statliga pensioneringsprinciper
att bereda vederbörande högre pension med hänsyn till kantorstillägget,
vare sig detta vore att betrakta som en med tjänsten förenad
avlöningsförstärkning, ett befattningsarvode för en kyrkomusikalisk befattning
eller ett bisysslearvode. Det har vidare uttalats att, om man likställde
kantorstillägget med lön för en särskild pensionsberättigande tjänst, gällande
principer för reglering av sammanträffande av pensionsförmåner icke
komme att medföra högre sammanlagda förmåner än som gällde för folkeller
småskollärartjänst.
De sakkunniga ha emellertid, trots sin tveksamhet i huvudfrågan, utarbetat
ett förslag till bestämmelser om kantorspensioner. Enligt detta förslag
skulle tjänste- och familjepensionsunderlagen för folk- och småskollärartjänsten
förhöjas med 768 respektive 288 kronor för kantorer, vilkas kyrkomusikaliska
tjänstgöring motsvarade mer än 4 veckotimmar. Att dylik förhöjning
icke skulle ske för kantorer med tjänstgöring motsvarande högst
fyra veckotimmar ha de sakkunniga ansett motiverat vid en jämförelse med
övningslärarna, som utöver 30 veckotimmar äro skyldiga åtaga sig högst
fyra veckotimmars undervisning utan att i anledning därav erhålla förhöjd
pension.
För egen del vill jag till en början erinra om att riksdagen vid sin behandling
av frågan om den nya kyrkomusikerorganisationen uttryckligen
framhöll, att man borde betrakta kantorerna som innehavare av enhetliga
tjänster. Det bör observeras, att dessa tjänster tillsättas i annan ordning
än folk- och småskollärartjänster och att för deras erhållande gälla särskilda
behörighetsvillkor; den som erhållit kantorstjänst kan icke avsäga
sig den kyrkomusikaliska tjänstgöringen utan att avgå från tjänsten i sin
helhet. Under sådana förhållanden kan man enligt min uppfattning icke
med fog hävda, att kantorstillägg är att betrakta som lön för en särskild
pensionsgrundande tjänst eller som befattningsarvode eller ersättning för
bisyssla. Den gjorda jämförelsen med de vid vissa statliga tjänster utgående
avlöningsförstärkningarna synes mig ej heller bärande; sådana förmåner
följa visserligen liksom kantorstillägg automatiskt med tjänsten men där
de förekomma har tydligen direkt åsyftats att de icke skola inverka på
pensionsställningen. Om man för bedömande av förevarande spörsmål vill
jämföra med vad som i övrigt gäller beträffande den statliga pensioneringen
förtjänar det beaktas, att enligt allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena
pensionsställningen i vissa fall avvägts med hänsynstagande till
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
33
vid sidan av löneplanslön utgående särskild löneförmån. Det är därvid
fråga om fall, i vilka löneförmånen i och för sig skulle kunnat evalveras
i lön enligt löneplan men detta undvikits av andra skäl än som sammanhänga
med pensioneringen. I samband med antagandet av 1941 års allmänna
tjänste- och familjepensionsreglementen (prop. 1941:33; r. skr. nr
528) anslöto sig statsmakterna till vissa av 1938 års pensionssakkunniga
gjorda principuttalanden i fråga om pensionsunderlag för befattningar förenade
med avlöningsförmåner utöver lön enligt löneplan, vilka uttalanden
synas vara av visst intresse i detta sammanhang. Nämnda sakkunniga uttalade
bl. a. att, om särskild löneförmån utginge med växlande belopp till
olika befattningshavare inom samma grupp, hänsyn i pensionsavseende i
regel ej borde tagas till större del av förmånen, än som tillkomme varje befattningshavare
i gruppen eller åtminstone det övervägande flertalet av dem;
en differentiering av personalgruppen i pensionshänseende med hänsyn till
förmånens storlek vore vansklig åtminstone i de fall, där förmånen ej vore
till beloppet konstant utan kunde växla med konjunkturer eller dylikt.
Vid ställningstagandet till förevarande spörsmål har jag med beaktande
av angivna synpunkter funnit mig kunna förorda, att vid pensionsavvägningen
får för samtliga kantorer tagas hänsyn till kantorstilläggets minimibelopp.
Då detta tillägges lönen för folkskollärare i lönegraden Ca 21, uppnås
en löneställning ungefärligen motsvarande lönegraden Ca 22. Då skillnaden
mellan pensionsunderlagen för nämnda lönegrader utgör 384 kronor
beträffande tjänstepensionsunderlagen och 144 kronor beträffande familjepensionsunderlagen,
förordar jag att för kantorerna få gälla de i 1947 års
tjänste- och familjepensionsreglementen för folkskolan fastställda pensionsunderlagen
förhöjda med nämnda belopp. Förhöjningen bör icke differentieras
efter det kantorn har lärartjänstgöring som folkskollärare eller som
småskollärare; kantorstillägget å lönen är såsom förut nämnts lika stort i
båda fallen.
Jag anser mig emellertid kunna tillstyrka, att för kantorer med förhållandevis
omfattande kyrkomusikalisk tjänstgöring få tillämpas de enligt
folkskolans pensionsreglementen gällande underlagen med något större
tillägg än nyss angivits. Vid bedömandet vilka kantorer som sålunda böra
få högre pensionsställning samt vid avvägningen av tillägget för dem bör,
såsom de sakkunniga framhållit, hänsyn bl. a. tagas till att den fyllnadstjänstgöring
av 4 veckotimmar utöver eljest gällande 30 veckotimmars undervisningsskyldighet,
som skall åligga övningslärare, icke avses bliva pensionsgrundande.
Jag föreslår, att de högre tilläggen få gälla för kantorer,
vilkas kvrkoinusikaliska tjänstgöring anses omfatta mer än 7 veckotimmar,
och att tilläggen för dem fastställas till 768 kronor i fråga om tjänstepension
och 288 kronor i fråga om familjepension.
I övriga avseenden, såsom i fråga om pensionsålder och anstånd med avsked
m. in., böra för kantorer gälla samma bestämmelser som för folkoch
småskollärare. Vid kantors tvångsförflyttning till annan tjänst bör
ställningen i pensionshänseende få bibehållas i fall, då löneställningen får hi3
Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. AV 230.
34
Kungi. Maj.ts proposition nr 236-
behållas utan särskild tidsbegränsning. Särskilda detalj bestämmelser erfordras,
såsom de sakkunniga framhållit, rörande tjänstår sberäkningen
vid partiell tjänstledighet. Slutligen böra gälla övergångsbestämmelser av
väsentligen samma innebörd som genom kungörelsen 1946:443 meddelats
vid ordnandet av distriktsöverlärarnas pensionering.
De sakkunniga ha av administrativa skäl stannat för att icke föreslå avgifter
för tilläggspensioneringen men uttalat, att principiellt sett huvudmansavgift
— fortlöpande avgift — borde utgå enligt SPA-reglementets
bestämmelser. För egen del anser jag emellertid ej tillräckliga skäl finnas
för eftergivande av kravet på huvudmansavgifter. Avgifterna, vilka
för varje huvudman för sig uppgå till relativt obetydliga belopp •— för närvarande
skulle avgiften för kantor med den högre pensionsställningen utgöra
86 kronor för år jämte 12 procent tillägg — böra utgå utan minskning
med hänsyn till eventuella tjänstledigheter samt i första hand inbetalas till
stiftsnämnderna eller av dessa innehållas i samband med avräkningsförfarande;
inlevereringen bör kunna ske en gång om året.
Då de förordade bestämmelserna i vissa avseenden, exempelvis i fråga
om pensionsavgifterna, komma att skilja sig från dem, som innefattas i
folkskolans pensionsreglementen, och en översyn av pensionsreglementena
är avsedd att igångsättas under den närmaste framtiden, torde bestämmelserna
icke nu böra införas i pensionsreglementena utan meddelas i särskild
författning, vilken, om så befinnes lämpligt, jämväl kan innehålla erforderliga
tilläggsbestämmelser. Jag förordar sålunda, att Kungl. Maj :t inhämtar
riksdagens bemyndigande att meddela bestämmelser i ämnet i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i det föregående förordats.
3:o.
Vissa pensionsbestämmelser för överståthållaren.
Vid 1948 års riksdag (statsverksprop., XI ht, punkt 119; r. skr. nr 11)
fattades beslut om lönereglering för överståthållaren, innebärande att å
personalförteckningen för överståthållarämbetet skulle från och med den
dag dåvarande överståthållaren lämnade sin tjänst uppföras en överståthållare
i lönegrad Co 20. Sedan den i beslutet avsedde tjänsteinnehavaren beviljats
avsked med utgången av september 1949, har Kungl. Maj :t förordnat,
att överståthållaren skulle fr. o. m. den 1 oktober 1949 vara placerad i nyssnämnda
lönegrad samt att tjänsten fr. o. m. samma dag skulle vara uppförd
å den för överståthållarämbetet gällande personalförteckningen.
Inordnandet av överståthållartjänsten under statens allmänna avlöningsreglemente
har medfört, att överståthållaren blivit underkastad 1947 års allmänna
tjänste- och familj epensionsreglementen. Med anledning härav böra
de i nämnda reglementen meddelade särskilda bestämmelserna för landshövding
erhålla tillämpning jämväl på överståthållaren. Här avses dels de bestämmelser
angående tjänstålder (20 år) samt beräkning av avkortad pen
-
35
Kungi. Maj.ts proposition nr 236.
sion och förtidspension, som meddelats för landshövding i 35 § 3 mom. 1947
års allmänna tjänstepensionsreglemente, dels ock de i 24 §'' 3 mom. 1947 års
allmänna familjepensionsreglemente meddelade föreskrifterna om familjepensionstal
för landshövding.
4:o.
Förbättring av tjänstepensionerna för viss reservstatspersonal.
Hittillsvarande förhållanden.
Vid reservstatsorganisationens upprättande år 1914 sattes reservstatspersonalens
löner och pensioner i visst förhållande till de för personalen å aktiv
stat fastställda motsvarande förmånerna.Detta grundade sig i viss mån därå,
att genom reservstatsinstitutionen skulle kunna anskaffas ett för mobiliseringsbehovet
erforderligt antal erfarna och tjänstevana, tillika tjänstdugliga
officerare och underofficerare för en mindre kostnad än den, som var förbunden
med motsvarande ökning av de aktiva officers- och underofficerskårerna.
Vad reservstatslönerna beträffar, avpassades dessa för kompaniofficerare
och underofficerare så, att de i allmänhet lågo omkring tio procent under
lönen i närmast lägre beställning å aktiv stat. I fråga om de högre beställningarna
utgick man från att det skulle visa sig nödvändigt att fylla desamma
genom att befordra officerare, som därtill vore lämpade men måhända
icke kunde befordras på aktiv stat, till närmast högre tjänstegrad
på reservstat; med hänsyn härtill ansåg man sig vid lönernas bestämmande
böra följa den grunden, att lönen å reservstat borde vara högre än pensionen
i den lägre tjänstegraden å aktiv stat. Vad angår pensionsbeloppen vid
avgång från reservstat avpassades dessa så, att pensionen i en viss beställning
å reservstat kom att i stort sett motsvara pensionen i närmast lägre
tjänstegrad å aktiv stat.
Såsom en följd av de efter hand genomförda löne- och pensionsregleringarna
för den aktiva personalen inträdde så småningom en förskjutning av
relationen mellan denna personals och reservstatspersonalens löne- och pensionsförmåner.
I syfte att återställa den ursprungliga relationen mellan den
aktiva personalens och reservstatspersonalens förmåner genomfördes år 1925
en provisorisk löne- och pensionsförbättring för reservstatspersonalen. Härvid
bestämdes lönerna för kompaniofficerare och underofficerare efter den
proportion som år 1914 varit rådande mellan de olika löncklasserna inom
dessa grader. Beträffande de högre reservstatsbeställningarna togs liksom
vid bestämmande av de ursprungliga lönerna hänsyn till att reservstatslönen
borde vara minst lika hög som den pension, vederbörande beställningshavare
vid sin övergång från aktiv stat redan kunde ha intjänat eller vartill
han inom kort skulle bliva berättigad, d. v. s. pensionen inom närmast
lägre grad; på grund härav kommo lönerna för de högre beställningarna
att ligga något högre än om allenast de vid lönebestämningen för kompani
-
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
officerare och underofficerare följda grunderna tillämpats. Pensionerna bestämdes
genomsnittligt sett till omkring 90 procent av lönebeloppen.
År 1936 beslöts, i syfte att säkerställa reservstaternas rekrytering, en förbättring
av reservstatspersonalens avlönings- och pensionsvillkor. Vad reservstatslönerna
beträffar, innebar beslutet ett frångående av den dittills
följda principen för lönebeloppens beräknande, enligt vilken lönerna i de
lägre beställningarna i allmänhet bestämts att med omkring tio procent understiga
lönen i närmast lägre tjänstegrad å aktiv stat och i de högre beställningarna
fixerats med tanke på att de skulle något överstiga pensionen
i närmast lägre tjänstegrad å aktiv stat. I stället skulle reservstatslönerna
motsvara 60 procent av lönebeloppen å A-ort (för major B-ort) i motsvarande
beställning å aktiv stat enligt 1927 års officersavlöningsreglemente. Beträffande
pensionerna bibehölls dittillsvarande proportion mellan reservstatslöner
och pensioner, enligt vilken såsom förut nämnts pensionerna i
stort sett utgingo med 90 procent av lönebeloppen. Detta innebar, att pensionen
i en viss beställning å reservstat i princip motsvarade pensionen i
närmast lägre tjänstegrad å aktiv stat. A reservstatslön och reservstatspension,
beräknad enligt nyss angivna grunder, utgick dvrtidstillägg och sedermera
även kristillägg.
Nu gällande löne- och pensionsbestämmelser för reservstatspersonalen tillkommo
dr 19i3 i anslutning till de löne- och pensionsregleringar för den
aktiva personalen, som beslutades år 1939 respektive år 1941, och innefattas
i kungörelsen nr 749/1943 angående krigsmaktens reservstater och
i allmänna tjänstepensionsreglementet. I lönehänseende bibehölls därvid den
dittills tillämpade relationen mellan reservstatslönerna och lönebeloppen
för motsvarande personal på aktiv stat. Reservstatslönerna fastställdes sålunda
att — med vissa mindre avvikelser inom regementsofficersgraderna
— motsvara 60 procent av de enligt militära avlöningsreglementet utgående
lönerna å A-ort. Beträffande pensionerna bibehölls dittillsvarande relation
mellan lön och pension, enligt vilken pensionerna skulle genomsnittligt motsvara
90 procent av reservstatslönerna. Enär den aktiva personalens pensionsförmåner
vid 1941 års pensionsreglering utmätts med utgångspunkt
från C-ort i stället för — såsom tidigare — A-ort och anledning till motsvarande
omläggning av beräkningsgrunderna för pensionerna åt reservstatspersonalen
icke ansågs föreligga, kommo emellertid sistnämnda pensioner
regelmässigt att understiga pensionsbeloppen i närmast lägre grad å aktiv
stat. Detta innebar frångående av den av statsmakterna tidigare intagna
ståndpunkten, att pensionen i en viss beställning å reservstat i stort sett
borde motsvara pensionen i närmast lägre grad.
Reservstatspensionerna ha sedan år 1943 icke undergått annan ändring
än att desamma i samband med 1947 års allmänna pensionsreglering tekniskt
omräknats enligt föreskrifterna i kungörelsen nr 657/1947 med hänsyn
till att å desamma från och med den 1 juli 1947 utgår rörligt tillägg enligt
samma grunder som gäller för statsförvaltningen i gemen. I motsats till
militära beställningshavare å aktiv stat har reservstatspersonalen däremot
icke kommit i åtnjutande av någon realförbättring av pensionerna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
37
I följande sammanställning har angivits beloppet av från och med den
1 juli 1947 utgående hel pension — bortsett från rörligt tillägg å 12 procent
— dels till personal å aktiv stat och dels till reservstatspersonal. Att märka
härvid är, att för förstnämnda personal i enlighet med bestämmelserna i
1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente gälla olika pensionsunderlag
(begynnelse- respektive slutunderlag) för tid före och efter uppnådd 67 års
ålder samt att för reservstatspersonalen pensionsbeloppen växla alltefter den
löneklass, beställningshavaren tillhört (för den aktiva personalen tillämpas
underlaget för högsta löneklassen i vederbörande lönegrad, oavsett om beställningshavaren
i verkligheten uppnått denna löneklass).
: Beställning 1 |
Pension åt beställnings-havare å aktiv stat |
Pension åt beställningshavare |
||
begynnelse- underlag |
slutunder- lag |
varierande mellan nedan angivna |
||
Sergeant ........ |
4 524 |
3 732 |
1 968—2 640 (lönekl. |
UO Rs 1-5) |
Fanjunkare ____ |
4 944 |
4152 |
2 232—3 084 ( » |
UO Rs 3—7) |
Löjtnant........ |
6168 |
5 376 |
2 856-3 924 ( » |
Oa Rs 4—7) |
Kapten ........ |
8160 |
7 368 |
3 924-5 472 ( > |
Oa Rs 7—10) |
Major.......... |
9 564 |
8 772 |
5 472—6 648 ( > |
Oa Rs 10-12) |
Överstelöjtnant.. |
10 248 |
9 456 |
6 648-7 332 ( . |
Oa Rs 12—14) |
Överste ........ |
11256 |
10464 |
8196 ( » |
Oa Rs 15) |
Generalmajor .. |
13 212 |
12 420 |
9180 ( » |
Öb Rs ) |
På sätt av sammanställningen framgår har den omständigheten, att personalen
å reservstat icke kommit i åtnjutande av en pensionsreglering, motsvarande
den som år 1947 genomfördes för statens befattningshavare i allmänhet,
medfört en avsevärd förskjutning till reservstatspersonalens nackdel
i storleksförhållandet mellan pensionerna för å ena sidan denna personal
och å andra sidan beställningshavarna å aktiv stat. En motsvarande
förskjutning har ägt rum i lönehänseende. I detta sammanhang må erinras,
att chefen för försvarsdepartementet vid anmälan i samband med 1947
års statsverksproposition av frågan om anslag för reservstaten framhöll, att
det skulle kunna övervägas att med hänsyn till den allmänna löneregleringen
vidtaga förbättringar även i fråga om reservstatspersonalens avlöningsvillkor.
Enligt departementschefens uppfattning syntes det emellertid kunna
ifrågasättas, huruvida icke en förutsättningslös omprövning av förhållandet
mellan reservstatspersonalens förmåner och tjänstgöringsskyldighet
borde vidtagas. Någon dylik utredning har ännu icke igångsatts.
Föreliggande förslag och däröver avgivna yttranden.
I anledning av till Kungl. Maj :t inkomna ansökningar från vissa beställningshavare
å reservstat om förbättrade pensioner anbefallde Kungl.
Maj:t genom beslut den 15 oktober 1948 statskontoret att, efter verkställande
av erforderlig utredning, till Kungl. Maj :t inkomma med utlåtande
och förslag beträffande frågan, huruvida i avbidan på en allmän löne- och
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
pensionsreglering för reservstatspersonalen cn provisorisk förbättring av
denna personals pensionsförhållanden borde komma till stånd.
Med skrivelse den 8 februari 1949 har statskontoret avgivit utlåtande och
förslag i ämnet. Ämbetsverket har därvid anfört, att enligt ämbetsverkets
uppfattning någon reglering av utgående pensioner till förutvarande beställningshavare
å reservstat i princip icke borde komma till stånd, så länge frågan
om lön och pension för den i tjänst varande personalen vore olöst. För
den händelse en provisorisk pensionsreglering ansåges böra komma till
stånd, har statskontoret föreslagit en förhöjning — tidigast med giltighet
från och med den 1 januari 1949 — med 10 procent av pensionen för sådan
förutvarande beställningshavare å reservstat, som övergått från aktiv stat
tidigast fem år före den pensionsålder, som gällt för senast innehavd beställning
å aktiv stat. I anslutning härtill har statskontoret anfört bl. a. följande.
Vid bedömandet av frågan om anpassning av pensionen liksom även av
lönen för reservstatspersonalen till vad i detta hänseende numera bestämts
för den aktiva personalen måste i första hand hänsyn tagas till den ringa
tjänstgöringsskyldighet — 90 dagar för varje 3-årsperiod — som åvilar reservstatspersonalen.
Därjämte bör beaktas, att övergången till reservstat
sker frivilligt samt att ståndpunktstagandet därvid i allmänhet påverkas av
det förhållandet, att övergången såsom regel medför en högre tjänsteställning
samt möjlighet att vid sidan av beställningen utöva inkomstbringande
enskild verksamhet. Under sådana förhållanden bör, därest en viss pensionsförbättring
i nuvarande läge likväl synes böra komma till stånd, densamma
begränsas till sådana fall, där beställningshavaren kan anses hava
vidkänts eu med hänsyn till den uppkomna situationen i pensionshänseende
mera väsentlig förmånsförsämring i förhållande till vad han haft att räkna
med vid övergången. Detta torde med något fog endast kunna göras gällande,
då övergången till beställning å reservstat skett i närmare anslutning
till den för innehavd beställning å aktiv stat gällande pensionsåldern. Såsom
en naturlig och skälig avgränsning synes här böra gälla, att avgången
skett högst fem år före pensionsåldern i senast innehavda beställning å
aktiv stat. Vad angår pensionsförbättringen i här avsedda fall bör det med
hänsyn till att frågan om reservstatspersonalens framtida löne- och pensionsställning
ännu icke vunnit sin lösning icke ifrågakomma, att förbättringen
såsom i vissa ansökningar till Kungl. Maj :t hemställts bestämmes
till sådant belopp, att densamma jämte nu utgående pension motsvarar den
pension som skulle intjänats i senast innehavd beställning. Pensionsförmånerna
för en beställningshavare å reservstat böra vid eventuellt ifrågakommande
provisorisk pensionsreglering under inga förhållanden få överstiga
de avlöningsförmåner, som utgå i samma beställning. Då pensionen å reservstat
utgör i runt tal 90 procent av dessa löneförmåner, bör alltså en
pensionsförbättring begränsas till skillnaden mellan lön och pension. En
10 procents förhöjning av pensionen skulle alltså komma att nära ansluta
sig till lönerna i respektive löneklasser. Vid en sådan reglering skulle pensionen
för exempelvis kapten i högsta löneklassen komma att utgöra 6 024,
för major 7 320 och för överstelöjtnant 8 076 kronor för år. Någon reduktion
av pensionen vid 67 års ålder skulle icke ifrågakomma.
I anledning av vad statskontoret sålunda anfört har Svenska officersförbundet
i skrivelse den 21 februari 1949 hemställt, dels att skyndsamma åtgärder
måtte vidtagas för åstadkommande av en snabb löne- och pensions
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
39
reglering för nuvarande och pensionerade beställningshavare på reservstat,
oberoende av de eventuella nya principer rörande avvägning av tjänstgöringsskyldighet
och löneförmåner för reservstatspersonal, som en utredning
härutinnan kunde giva till resultat, dels ock att i avvaktan på en sådan
löne- och pensionsreglering en provisorisk pensionsreglering — eventuellt
i förening med viss lönereglering — måtte vidtagas med retroaktiv
giltighet räknat från och med den 1 juli 1947. Beträffande utformningen
av den provisoriska pensionsregleringen har officersförbundet hemställt,
att Kungl. Maj :t måtte, med frångående av statskontorets förslag, förelägga
riksdagen förslag av innehåll att förutvarande beställningshavare, som övergått
till reservstat tidigast fem år före inträdet av pensionsåldern i den av
honom å aktiv stat innehavda beställningen, skulle erhålla pension, motsvarande
vad han skulle ägt uppbära, om han avgått från den aktiva tjänsten
med rätt till förtidspension, samt att samtliga övriga beställningshavare
å reservstat skulle erhålla förhöjning med 10 procent å till dem utgående
reservstatspension.
Försvarets civilförvaltning har den 1 april 1949 avgivit utlåtande i ärendet
och därvid anfört i huvudsak följande.
Med hänsyn till att reservstatspersonalens avlönings- och pensionsförmåner
satts i ett visst förhållande till den aktiva personalens har vid genomförande
av löne- och pensionsförbättringar för personal å aktiv stat motsvarande
reglering av reservstatspersonalens förmåner plägat ske. I sitt yttrande
över 1945 års lönekommittés betänkande med förslag till statliga löneplaner
in. in. förutsatte också försvarets civilförvaltning, att den löneförbättring,
som löneregleringen innebure för den aktiva personalen, i motsvarande
män skulle komma bl. a. reservstatspersonalen till del. Vid anmälan
i statsrådet av propositionen nr 333 till 1946 års riksdag angående allmän
lönereglering för befattningshavare i statens tjänst in. fl. uttalade chefen
för finansdepartementet, att det syntes skäligt, att den militära personalen,
som åtnjöte avlöning med belopp, som satts i viss relation till de för aktiv
personal fastställda beloppen, vid genomförandet av lönekommitténs förslag
komme i åtnjutande av motsvarande avlöningsförbättring. Emellertid
erfordrades härför vissa ändringar i de för nämnda personal gällande avlöningsbestämmelserna.
Frågan om dylika ändringar syntes därför höra anstå
till dess lönekommittén avslutat andra etappen av sitt arbete. Såsom framgår
av 1947 års statsverksproposition (4 huvudtiteln, punkt 26) anförde chefen
för försvarsdepartementet vid anmälan av frågan om anslag till avlöningar
till personal å reservstat för budgetåret 1947/48, att det kunde
övervägas, alt förbättringar i fråga om reservstatspersonalens avlöningsvillkor
vidtoges. Det syntes emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke eu
förutsättningslös omprövning av förhållandet mellan personalens förmåner
och tjänstgöringsskyldighet borde ske. En dylik översyn har, såsom 1949
års statsverksproposition (4 huvudtiteln, punkt 30) utvisar, dock ännu icke
kunnat igångsättas.
Civilförvaltningen anser det önskvärt, att en allmän översyn i berörda
hänseende snarast kommer till stånd. 1 avbidan på resultatet av en dylik
översyn synes det emellertid motiverat, att eu viss förbättring av personalens
pensionsförmåner redan nu genomföres. Den provisoriska förbättring
i detta avseende, som av statskontoret föreslagits, torde innebära den lägsta
som skäligen bör ifrågakomma. Civilförvaltningen vill för sin del ifrågasätta,
om man icke beträffande viss reservstatspersonal kunde sträcka sig
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
nägot längre än vad statskontoret avsett. Med hänsyn till vad officersförbundet
anfört, synes det nämligen ingalunda orimligt, att en beställningshavare,
som vid övergång till reservstat uppnått sådan levnadsålder att han
vid avgång från sin då innehavda beställning på aktiv stat kunnat medgivas
rätt till förtidspension, skulle efter i reservstatsbeställningen uppnådd pensionsålder
kunna komma i åtnjutande av pension med belopp motsvarande
beloppet av nyss angiven förtidspension.
Den omständigheten, att vid en sådan lösning pensionen kommer att
överstiga vad beställningshavaren före inträdet i pensionsåldern ägt åtnjuta
i lön, synes, i betraktande av den speciella ställning reservstatspersonalen
intager, icke i och för sig böra möta några betänkligheter. Med den
begränsade tjänstgöringsskyldighet, som i fred "åligger denna personal, och
de möjligheter till förvärvande av inkomster vid sidan av reservstatslönen,
som därav följa, lärer storleken av reservstatsavlöningen i flertalet fall
spela en relativt sett mindre roll än pensionsförmånerna.
Med utgångspunkt härifrån vill det förefalla, som om ett provisoriskt
ordnande av pensionsfrågan i den riktning civilförvaltningen antytt icke
skulle behöva befaras föregripa resultatet av den av departementschefen
bebådade allmänna översynen av reservstatspersonalens avlönings- och
tjänstgöringsförhållanden.
Föredraganden.
På sätt av den förut lämnade redogörelsen framgår har någon annan
omreglering av reservstatspersonalens pensionsförmåner icke ägt rum i
samband med 1947 års allmänna pensionsreglering än att föreskrift meddelats
om viss teknisk omräkning av pensionerna i syfte att jämväl beträffande
dessa pensioner skola kunna tillämpas numera gängse regler om rörligt
tillägg. Emellertid har ej heller i anslutning till den allmänna löneregleringen
nyssnämnda år någon reglering av lönerna för ifrågavarande personal
kommit till stånd. Vid en mera definitiv reglering av reservstatspersonalens
förmåner synas löne- och pensionsförhållandena böra tagas under
samtidig omprövning, därvid eventuellt inträdande förändringar i avseende
å personalens tjänstgöringsskyldighet böra beaktas.
I avbidan på genomförandet av en dylik löne- och pensionsreglering torde
emellertid en provisorisk reglering av enbart pensionsförhållandena böra
vidtagas. Det synes nämligen skäligt, att viss utjämning kommer till stånd
av den ökade skillnad i pensionsnivån för å ena sidan den aktiva personalen
och å andra sidan beställningshavare å reservstat, som grundar sig på
att förstnämnda personal i motsats till reservstatspersonalen från och med
den 1 juli 1947 kommit i åtnjutande av löne- och pensionsreglering. Särskilt
i fall då övergången till reservstat sker under de närmaste åren före
det beställningshavaren skulle ha uppnått pensionsåldern synes en jämkning
av skillnaden i pensionsförmåner vara motiverad.
Statskontoret har med beaktande härav ifrågasatt en förhöjning med 10
procent av penSionen åt sådan förutvarande beställningshavare å reservstat,
som övergått från aktiv stat tidigast 5 år före den pensionsålder, som gällt
lör senast innehavd beställning å aktiv stat. Svenska officersförbundet har
41
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
hemställt, att nyssberörda beställningshavare måtte erhålla pension, till beloppet
motsvarande den förtidspension som skulle kunnat tillerkännas dem,
samt att övriga beställningshavare å reservstat måtte erhålla förhöjning å
sin pension med 10 procent.
För egen del anser jag i likhet med statskontoret, att jämkningen av
pensionsförmånerna bör ske i form av ett procentuellt tillägg å reservstatspensionen.
Jag vill emellertid förorda, att förmånen icke begränsas till att
avse beställningshavare, som övergått till reservstat under något av de sista
fem åren före uppnåendet av pensionsåldern i den aktiva tjänsten, utan
att den tidsgräns, efter vilken övergång skall ha skett för att pensionsförhöjning
må åtnjutas, vidgas till förslagsvis 12 år före inträdet av sagda
pensionsålder. Å andra sidan synes mig viss gradation av procenttalet lämplig
för ernående av anpassning av pensionen efter vad som kan anses skäligt
med hänsyn till avståndet till pensionsåldern. Jag vill sålunda föreslå,
att pensionsförhöjningen fastställes till 5 procent för beställningshavare,
för vilken till pensionsåldern återstått högst 12 men mer än 8
år, till 10 procent för beställningshavare, för vilken återstått högst 8
men mer än 4 år, och till 15 procent för beställningshavare, för vilken
återstått högst 4 år. Mot sist omförmälda procentsats kan visserligen, i anslutning
till vad statskontoret anfört, riktas den erinringen, att pensionen
efter dylik förhöjning kommer att något överstiga reservstatslönen. I betraktande
av den speciella ställning, som reservstatspersonalen intager,
torde emellertid sistnämnda förhållande icke böra utgöra hinder för den
ifrågasatta pensionsförhöjningen, vilken i och för sig får anses påkallad.
Däremot bör vid den av mig nu föreslagna pensionsregleringen i varje fall
tillses att reglerad reservstatspension icke får överstiga pension å aktiv
stat i den grad, beställningshavaren tillhört vid övergången å reservstat.
Storleken av reservstatspensionerna efter nu avsedd procentuell förhöjning
framgår för vissa fall av följande sammanställning.
övergång till reservstat skett, då till pensionsåldern återstått
Beställning |
högst 12 men mer |
högst 8 men mer |
högst 4 år (15 |
|||
lägst |
högst |
lägst |
högst |
lägst |
högst |
|
Sergeant ........ |
2 076 |
2 772 |
2172 |
2 904 |
2 268 |
3 036 |
Fanjunkare .... |
2 352 |
3 240 |
2 460 |
3 396 |
2 568 |
3 552 |
Löjtnant........ |
3 000 |
4 128 |
3144 |
4 320 |
3 288 |
4 512 |
Kapten ........ |
4 128 |
5 748 |
4 320 |
6 024 |
4 512 |
6 300 |
Major.......... |
5 748 |
6 984 |
6024 |
7 320 |
6 300 |
7 656 |
Överstelöjtnant.. |
6 984 |
7 704 |
7 320 |
8 076 |
7 656 |
8 436 |
Överste ........ |
8 616 |
9 024 |
9 432 |
|||
Generalmajor ... |
9 648 |
10104 |
10 560 |
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
Antalet militära reservstatsbeställningar utgör för närvarande 311, varav
294 vid armén, 15 vid kustartilleriet och 2 vid flygvapnet. Av beställningshavarna
äro 1 generalmajor, 20 överstar, 9 överstelöjtnanter, 91 majorer,
78 kompaniofficerare och 112 underofficerare. De civilmilitära beställningshavarna
å reservstat uppgå till allenast 11, varav 3 fältläkare, 3 regementsläkare,
2 fältveterinärer, 2 regementsveterinärer och 1 flygläkare av 1. graden.
Enligt av statskontoret i ärendet förebragt utredning utgår pension till
sammanlagt 256 förutvarande beställningshavare å reservstat. Av dessa ha
18 övergått till reservstat före 35 års ålder, 67 vid en ålder av 35—39 år, 61
vid en ålder av 40—44 år, 86 vid en ålder av 45—49 år och 24 vid en ålder
av 50 år eller däröver.
Den av mig i det föregående förordade pensionsregleringen bör tillgodokomma
såväl militära som civilmilitära beställningshavare å reservstat och
avse både redan beviljade tjänstepensioner och dylika pensioner, som framdeles
komma att beviljas enligt hittills meddelade bestämmelser. Pensionsregleringen
är däremot icke avsedd att gälla pension åt efterlevande till beställningshavare
å reservstat.
Den föreslagna pensionsförhöjningen synes böra få åtnjutas räknat från
och med den 1 januari 1950.
Bemyndigande torde böra utverkas åt Kungl. Maj :t att utfärda bestämmelser
i ämnet.
5 :o.
Tillägg å vissa livräntor m. m. i anledning av olycksfall
eller yrkessjukdom.
För flertalet av dem, som av statsmedel äga uppbära livränta eller annan
kontant ersättning på grund av olycksfall eller yrkessjukdom, regleras rätten
till dyrtidstillägg å sådan ersättning genom förordningen den 30 juni
1943 (nr 449) angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen
om försäkring för olycksfall i arbete, in. m. Förordningen trädde i kraft
den 1 januari 1944 och skulle gälla till och med den 31 december 1945
men har successivt givits fortsatt giltighet, senast genom förordning den
27 maj 1949 (nr 242), varigenom giltighetstiden utsträckts till utgången
av juni 1950.
Jämlikt förordningen den 30 juni 1943, nr 449, utgår under vissa förutsättningar
dyrtidstillägg till den som äger rätt till bland annat livränta enligt
någon av vissa i förordningen uppräknade lagar eller författningar. Har
Konungen förordnat, att ersättning skall utgå enligt grunderna i någon av
ifrågavarande lagar och författningar, skall dyrtidstillägg utgå även å sådan
ersättning. Såsom förutsättning för att dyrtidstillägg skall utgå gäller
— utom beträffande vissa under militärtjänstgöring skadade eller deras
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
efterlevande — att livräntan föranletts av olycksfall som inträffat eller
sjukdom som yppats före den 1 januari 1941 och att den skadades arbetsförmåga
är nedsatt med minst tre tiondelar. Dyrtidstillägget utgår med 20
procent av livräntans belopp, dock att vissa under militärtjänstgöring skadade
och efterlevande till dem äro berättigade till dyrtidstillägg med 40
procent.
Vid 1945 års riksdag upptogs till behandling frågan om dyrtidstillägg å
vissa av staten bekostade livräntor, beträffande vilka bestämmelser om sådant
tillägg då saknades. I skrivelse den 19 maj 1945 (nr 274) hemställde
sålunda riksdagen i anledning av en inom andra kammaren väckt motion
(nr 4) och under åberopande av vad som anförts i andra lagutskottets av
riksdagen godkända utlåtande (nr 44), att Kungl. Maj :t ville dels bemyndiga
järnvägsstyrelsen att av statens järnvägars trafikmedel i enlighet med
grunder som Kungl. Maj :t fastställde utbetala dyrtidskompensation åt personer,
som uppbure livräntor från staten enligt lagen den 12 mars 1886 angående
ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift, dels ock föranstalta
om utredning angående beredande av sådan kompensation åt personer, som
på annan grund uppbure livräntor såsom skadestånd från staten, samt vidtaga
av utredningen påkallade åtgärder.
Vidkommande livräntetagare enligt 1886 års lag bemyndigade Kungl.
Maj :t järnvägsstyrelsen genom beslut den 26 oktober 1945 att, räknat från
och med den 1 juli 1945, tills vidare till och med den 31 december 1946 till
den, som uppbure livränta från staten enligt nämnda lag, av statens järnvägars
trafikmedel utbetala dyrtidstillägg med 20 procent av förmånens
belopp, dock icke å den del av livräntan som överstege 2 000 kronor. Härvid
skulle iakttagas att dyrtidstillägg icke finge utgå å livränta som föranletts
av skada, vilken inträffat efter den 31 december 1940 eller uppenbarligen
medfört mindre nedsättning i den skadades arbetsförmåga än med
tre tiondelar. Bemyndigandet avsåg icke livränta, som jämlikt 1886 års lag
utginge till förutvarande befattningshavare hos statens järnvägar eller till
änka eller barn efter sådan befattningshavare. Genom beslut den 8 maj
1948 har Kungl. Maj :t därjämte förordnal, att dyrtidstillägg, varom här är
fråga, må — under förutsättning att den skada, på grund av vilken livränta
utgår, kan anses ha medfört nedsättning av den skadades arbetsförmåga
med minst sjuttiofem procent — räknat från och med den 1 januari 1948
ulgå å livräntebelopp intill 3 000 kronor för år. Genom beslut senast den
27 maj 1949 har Kungl. Maj :t förlängt giltighetstiden för nyssnämnda bemyndigande
för järnvägsstyrelsen att gälla tills vidare till och med den 30
juni 1950.
I fråga om övriga i förutnämnda riksdagsskrivelse avsedda livräntetagare
verkställdes inom finansdepartementet en utredning, vars resultat sammanfattades
i eu den 5 februari 1946 dagtecknad departementspromemoria angående
dyrtidstillägg å vissa livräntor i anledning av olycksfall eller yrkessjukdom.
Av promemorian och de däröver avgivna yttrandena framgick, att
staten — bortsett från pensioner till vissa under militärtjänstgöring ska
-
44
Kunyl. Moj.ts proposition nr 236.
dade förutvarande beväringsmän, beträffande vilka frågan om dyrtidskompensation
icke ansågs vara av beskaffenhet att behöva underställas riksdagens
prövning — endast utgåve omkring sjuttio livräntor, livräntetillägg,
pensioner, tilläggspensioner eller understöd på grund av olycksfall eller yrkessjukdom,
för vilka saknades bestämmelser om dyrtidstillägg.
Enligt departementspromemorian utginge dylika livräntor utan dyrtidstillägg
vanligen på grund av laga kraftvunnen dom eller sådan dom i förening
med riksdagsbeslut eller enbart på grund av riksdagsbeslut, stundom
även på grund av avtal eller avtal i förening med riksdagsbeslut. När livränta
utan dyrtidstillägg i de föreliggande fallen utginge på grund av dom,
hade skyldigheten att utbetala livräntan i domen grundats på skadeståndsreglerna
i antingen 6 kap. strafflagen eller lagen den 30 juni 1916 angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik eller lagen den 27 juni 1902
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Med hänsyn till metoden för livräntebeloppens beräkning voro livräntorna
utan dyrtidstillägg i promemorian indelade i två huvudgrupper, typ 1 och
typ II. Till typ I hänfördes livräntor som av riksdagen fastställts att utgå
enligt grunderna för någon av de lagar eller författningar, till vilka hänvisas
i bland annat förenämnda förordning nr 449/1943, samt livräntor som bestämts
till det belopp, varmed de vid tillämpning av sådan lag eller författning
skulle ha utgått, i förekommande fall jämkat till närmast högre med
tolv delbara antal kronor. Till typ II hänfördes samtliga andra livräntor
utan dyrtidstillägg, nämligen dels övriga av riksdagen fastställda, dels
sådana som fastställts i annan i det föregående angiven ordning. Till grund
för besluten om livräntor av typ II hade enligt departementspromemorian
legat antingen allmänna skälighetssynpunkter eller skadeståndsreglerna i
någon av de nämnda lagarna.
Enligt promemorian talade starka billighetsskäl för att livräntor utan dyrtidstillägg,
vare sig de tillhörde typ I eller typ II, bleve förenade med rätt
till dyrtidstillägg, ehuru enligt något olika regler, beroende på vilkendera
typen livräntan tillhörde.
Om livräntan tillhörde typ I, borde dyrtidstillägget utgå under samma
förutsättningar och med samma belopp som om livräntan fastställts med
direkt tillämpning av en viss författning och icke enligt grunderna för samma
författning. Detta skulle innebära, att dyrtidstillägg å livräntor av typ I
i regel skulle utgå med 20 procent, i vissa fall när livräntan utgjorde ersättning
för skada under militärtjänstgöring med 40 procent av livräntans belopp.
Livräntor som utginge på grund av olycksfall som inträffat eller sjukdom
som yppats efter den 31 december 1940 eller på grund av skada som
medfört mindre nedsättning i den skadades arbetsförmåga än med tre tiondelar
skulle dock endast medföra rätt till dyrtidstillägg, om olycksfallet eller
sjukdomen drabbat vissa under militärtjänstgöring skadade eller deras
efterlevande.
Beträffande livränta av typ II borde enligt promemorian dyrtidstillägg
utgå under samma förutsättningar och med samma procenttal som enligt
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
45
förenämnda beslut den 26 oktober 1945 gällde med avseende å livränta
från staten enligt lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada
i följd av järnvägs drift.
Statskontoret anförde i utlåtande över departementspromemorian, att dyrtidstillägg
till samtliga i promemorian berörda livräntor syntes böra medgivas
utgå i enlighet med vad som föreslagits beträffande livräntor av typ II.
Som skäl härför åberopade statskontoret, att bland de livräntor som skulle
komma att hänföras till typ I endast skulle finnas två, vilka till beloppet bestämts
enligt militärersättningsförordningen och vilka alltså skulle komma
att utgå med dyrtidstillägg enligt förmånligare grunder än de övriga. I betraktande
av att vissa skälighetssynpunkter varit avgörande för beviljandet
av samtliga här berörda livräntor samt att det i förekommande fall icke
alltid framginge efter vilka grunder ett föreslaget, såsom skäligt ansett
belopp beräknats, ansåge statskontoret såväl sakliga som praktiska skäl tala
för att samtliga livräntor, om vilka här vore fråga och å vilka dyrtidstillägg
således icke författningsenligt redan utginge, hänfördes till en enda grupp,
för vilken bestämmelser om dyrtidstillägg utfärdades efter enhetliga grunder.
I proposition nr 252 till 1946 års riksdag hemställde Kungl. Maj:t därefter
om riksdagens bemyndigande att i huvudsaklig överensstämmelse med
ett i propositionen framlagt förslag utfärda bestämmelser angående dyrtidstillägg
å nu berörda livräntor och därmed jämförliga ersättningar att
utgå från och med den 1 juli 1946 tills vidare till och med den 31 december
1947. Förslaget innebar, att dyrtidstillägg å ersättningarna skulle på sätt
statskontoret föreslagit i samtliga fall utgå med 20 procent av förmånens
belopp. Ersättning, vilken fastställts att utgå på grund av skada som inträffat
eller sjukdom som yppats efter den 31 december 1940 eller uppenbarligen
medfört mindre nedsättning i den skadades eller sjukes arbetsförmåga
än med tre tiondelar, skulle emellertid icke berättiga till dyrtidstillägg.
Icke heller skulle sådant tillägg utgå, om ersättning på grund
av olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats före den 1 januari 1941
fastställts genom beslut efter sistnämnda dag och uppenbarligen beräknats
med hänsyn till levnadskostnaderna å fastställelsedagen. Vidare skulle dyrtidstillägg
icke utgå på den del av ersättningsbeloppet, som överstege den
livränta ersättningstagaren vid full invaliditet skulle ha uppburit, om olycksfallsförsäkringslagen
i dess lydelse före den 1 januari 1942 varit tillämplig
å honom, d. v. s. 2 000 kronor eller, när den skadades tillstånd krävde särskild
vård, 3 000 kronor. Sedan propositionen bifallits (statsutsk. uti. nr
211; r. skr. nr 449), bemyndigade Kungl. Maj:t i särskilda brev den 29 juni
1946 de ämbetsverk, vilka utgiva livräntor och andra ersättningar av här
ifrågavarande slag, att å ersättningarna utbetala dyrtidstillägg i enlighet
med vad som föreslagits i propositionen.
Genom särskilda brev — senast den 27 maj 1949 (jfr prop. nr 166/1949,
p. 1; statsutsk. uti. nr 150; r. skr. nr 274) — till nyssberörda ämbetsverk
har Kungl. Maj :t förordnat om förlängd giltighet av nyss angivna bemyndigande
tills vidare till utgången av juni 1950.
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
I en den 3 februari 1950 dagtecknad proposition, nr 97, har Kungl. Maj :t
på föredragning av chefen för socialdepartementet framlagt förslag till bestämmelser
om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete m. m., vilka bestämmelser äro avsedda att
trän och med den 1 juli 1950 ersätta föreskrifterna i förenämnda kungörelse
nr 449/1943.,I avsikt att höja ersättningsnivån i äldre skadefall föreslås
i propositionen, att från och med sistnämnda dag skola utgå tillägg av statsmedel
till vissa ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen och åtskilliga
andra med denna närbesläktade författningar.
Till skadade under 67 år, vilkas arbetsförmåga är nedsatt med minst 30
procent, förordas tillägg enligt en differentierad skala som är så konstruerad,
att tillägget blir större ju längre tillbaka i tiden olycksfallet ligger och ju
högre graden av arbetsoförmåga är. Om arbetsförmågan är nedsatt med
mera än 75 procent skall tillägg sålunda utgå med 100 procent om olycksfallet
inträffat före år 1920, med 80 procent om det inträffat under åren
1920—1926, med 60 procent om det inträffat under åren 1927—1941, med
40 procent om det inträffat under tiden 1942—den 30 juni 1946 och med
30 procent om det inträffat under tiden den 1 juli 1946—1948. Motsvarande
procenttal för skadade med mera än 50 men högst 75 procent nedsättning
av arbetsförmågan äro 70, 60, 40, 30 och 20 och för skadade med
minst 30 men högst 50 procent nedsättning av arbetsförmågan 50, 40, 30,
20 och 0.
Efterlevande make med livränteberättigat barn föreslås få tillägg efter
samma procenttal som föreslagits för tillägg till skadade med över 50 men
högst 75 procent invaliditet.
Till andra ersättningstagare än de nu nämnda föreslås tillägg enligt samma
grunder som gälla för de nu utgående dyrtidstilläggen, d. v. s. med
20 procent, dock endast om olycksfallet inträffat före den 1 januari 1941
och medfört en nedsättning i arbetsförmågan med minst 30 procent.
Vidare har Kungl. Maj :t i en likaledes den 3 februari 1950 dagtecknad
proposition nr 96 på föredragning av chefen för försvarsdepartementet föreslagit
omreglering av äldre ersättningar, utgående till vissa under militärtjänstgöring
skadade personer eller efterlevande till dylika personer.
Föredraganden. Såsom den förut lämnade redogörelsen utvisar ha 1946—-1949 års riksdagar bemyndigat Kungl. Maj :t att enligt grunder, som nära
ansluta sig till föreskrifterna i förordningen nr 449/1943, utfärda bestämmelser
om dyrtidstillägg å vissa livräntor och jämförliga ersättningar, vilka
bekostas av staten men icke omfattas av bestämmelserna i berörda förordning.
Såväl bemyndigandet som förordningen gälla till utgången av juni
1950. Efter denna tidpunkt äro, såsom nyss nämnts, de av Kungl. Maj :t i
propositionerna nr 96 och 97 till årets riksdag föreslagna bestämmelserna
avsedda att gälla i stället för sagda förordning. Fråga uppkommer då i
vad mån dessa nya bestämmelser böra från och med den 1 juli 1950 äga
motsvarande tillämpning å de livräntor in. m., beträffande vilka Kungl.
47
Kungi. Maj.ts proposition nr 236.
Maj :t med stöd av riksdagens bemyndiganden haft att meddela beslut i
fråga om dyrtidstillägg.
Vad först beträffar livräntor av det slag, som i den år 1946 upprättade
departementspromemorian hänförts till typ I — alltså livräntor som av
riksdagen fastställts att utgå enligt grunderna för någon av de lagar eller
författningar, till vilka hänvisas i bl. a. förenämnda förordning nr 449/1943,
samt livräntor som bestämts till det belopp, varmed de vid tillämpning av
sådan lag eller författning skulle ha utgått — torde beträffande dessa livräntor
övervägande skäl tala för att å desamma, därest icke särskilda omständigheter
till annat föranleda, få utgå tillägg i huvudsaklig överensstämmelse
med de nya grunder, om vilka förslag framlagts till årets riksdag.
Annorlunda ställer sig förhållandet beträffande livräntor, som i departementspromemorian
hänförts till typ II. I fråga om dessa torde det oftast
vara ogörligt att på ett tillförlitligt sätt fastställa efter vilka närmare grunder
livräntebeloppet blivit bestämt. I dylika fall synes anledning saknas att
frångå hittills tillämpade normer för tilläggsförmånens beräknande. Därest
emellertid undantagsvis beträffande denna grupp av livräntor skulle
föreligga förhållanden, jämförliga med de omständigheter, under vilka tilllägg
enligt de nya grunderna skulle kunna utgå å livräntor av typ I, synes
förhöjning kunna ifrågakomma av tillägget även i dessa fall.
Det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att, efter införskaffande av nödig
utredning, med beaktande av nu framförda synpunkter meddela beslut
efter vilka grunder tilläggsförmånerna i de olika fallen böra beräknas. Med
hänsyn till det jämförelsevis ringa antal livräntetagare, varom här är fråga,
torde några större administrativa svårigheter icke möta för en dylik anordning.
De i det föregående berörda grunderna för tillägg å livräntor m. m. torde
böra'' Förutsättas erhålla tillämplighet jämväl beträffande livräntor enligt
1886 års lag angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift.
Jag förordar således, att Kungl. Maj :t av riksdagen utverkar bemyndigande
för sig att i huvudsaklig överensstämmelse med vad i det föregående förordats
utfärda bestämmelser angående tillägg å vissa livräntor m. m. i anledning
av olycksfall eller yrkessjukdom.
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
6:o.
Fråga om statens övertagande av de pensionsförpliktelser, som
åligga arbetsförmedlingsanstalternas förutvarande
huvudmän, m. m.
Inledning.
I samband med förstatligandet av den offentliga arbetsförmedlingen från
och med den 1 januari 1948 uppkom fråga om de hos länsarbetsnämnderna
anställda tjänstemännens rätt att i pensionshänseende få som tjänstår tillgodoräkna
sig sin tidigare anställning inom arbetsförmedlingen samt om
statens övertagande av de pensionsförpliktelser, som åligga arbetsförmedlingsanstalternas
förutvarande huvudmän eller de pensionsinrättningar,
hos vilka dessa berett sina befattningshavare pensionsrätt. Hithörande frågor
torde nu få upptagas till behandling. Därvid må till en början lämnas
en redogörelse för arbetsförmedlingspersonalens anställningsförhållanden
före 1948 och för deras pensionsförhållanden.
Intill maj 1940, då den offentliga arbetsförmedlingen provisoriskt ställdes
under statlig ledning, handhades arbetsförmedlingsverksamheten av
landsting eller kommuner. Statsbidrag till denna verksamhet utgick sedan
1907, till en början dock endast för vissa specialutgifter. I 1934 års lag om
offentlig arbetsförmedling, som trädde i kraft den 1 januari 1935, föreskrevs,
att sådan förmedling skulle anordnas inom varje landstingsområde
och i varje stad, som icke deltager i landsting, och i samband härmed tillerkändes
arbetsförmedlingsanstalterna utsträckt rätt till statsbidrag. Frånsett
vissa utgiftsposter, som helt eller till 3/4 skulle ersättas av statsmedel,
skulle bidraget i allmänhet utgå med 50 %; om så med hänsyn till särskilt
förhållande prövades skäligt, kunde Kungl. Maj :t tilldela viss anstalt förhöjt
statsbidrag för viss verksamhetsgren eller för anstaltens verksamhet i
allmänhet. Statsbidraget utbetalades av socialstyrelsen, som enligt lagen var
tillsynsmyndighet för arbetsförmedlingen.
Någon direkt bestämmelse om att landstingens och städernas kostnader
för pensionering av befattningshavare hos arbetsförmedlingen skulle räknas
till sådana utgifter, för vilka statsbidrag kunde erhållas, fanns icke i
lagen, och vid dennas tillämpning uppkom därför viss tvekan om, huruvida
sådant bidrag kunde utgå för pensioner till befattningshavare, som avgått
före lagens ikraftträdande. Då pensionskostnaderna likaväl som andra personalkostnader
ansågos vara nödvändiga utgifter för anstalterna, fann sig
dock socialstyrelsen böra medtaga dessa kostnader vid beräkningen av statsbidraget.
under förutsättning att nämnda kostnader bokförts bland arbetsförmedlingens
utgifter.
Frånvaron av enhetliga bestämmelser om arbetsförmedlingspersonalens
pensionsrätt befanns redan under första året efter ikraftträdandet av 1934
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
49
års lag utgöra en av de svåraste bristerna i arbetsförmedlingsorganisationen.
Socialstyrelsen framlade därför 1935 förslag i ämnet, men detta föranledde
icke någon proposition, vilket torde sammanhänga med att frågan
kommit i ett förändrat läge genom att Kungl. Maj :t sedermera uppdragit
åt socialstyrelsen att verkställa utredning om behövliga ändringar i den offentliga
arbetsförmedlingens organisation.
Då den offentliga arbetsförmedlingen efter förordnande genom kungörelsen
den 7 maj 1940, nr 329, med stöd av lagen om tjänsteplikt ställdes under
de samtidigt inrättade länsarbetsnämndernas ledning, följde därmed,
att landstingen och kommunerna befriades från kostnaderna för denna
verksamhet. Vid frågans föredragning i statsrådet den 1 december 1939 anförde
chefen för socialdepartementet, att landstingen och de städer, som
ej deltogo i landsting, alltjämt skulle vara anstalternas huvudmän och personalen
sålunda förbliva anställd hos kommunen med oförändrade avlönings-
och pensionsförhållanden m. m. I enlighet med denna princip skulle
även alla åtgärder, som erfordrades för anstalternas anpassning efter de
nya arbetsuppgifterna, såsom anställande av personal m. m„ vidtagas i
kommunens namn och sålunda exempelvis även nyanställd personal anses
vara anställd hos kommunen. Däremot skulle länsarbetsnämndernas egen
personal för rent statliga, administrativa uppgifter vara även formellt statsanställd
(prop. 1939:92, s. 195).
Då arbetsförmedlingen sålunda ställdes under statlig ledning, blevo de
bestämmelser i 1934 års arbetsförmedlingslag, som avsågo socialstyrelsens
tillsyn över anstalterna samt villkoren för statsbidrag, försatta ur kraft. I
samband härmed uppkommo vissa meningsskiljaktigheter, huruvida de
pensionsförpliktelser, som ålågo anstalternas äldre huvudmän, skulle fullgöras
av dessa eller av staten. I en till Kungl. Maj:t den 13 mars 1941 avlåten
skrivelse redogjorde arbetsmarknadskommissionen för de olägenheter
den uppkomna situationen medfört och föreslog för deras avhjälpande den
anordningen, att anstalternas huvudmän åter skulle kunna erhålla statsbidrag
för sina pensionskostnader. Beslut härom fattades också av 1941 års
riksdag (prop. 285, s. 81). Statsbidraget skulle liksom under den tid, då
1934 års lag tillämpades, i regel utgå med 50 %, med rätt för Kungl. Maj :t
att med hänsyn till särskilt förhållande medgiva högre belopp. Bidraget
skulle avse kostnaden dels för utgående pensioner, dels för sådana pensionsavgifter
eller avsättningar till pensionsfonder, som bestredes av huvudmännen.
Härvid skulle iakttagas, att statsbidrag icke lämnades för pension, som
grundade sig på förut inbetalade pensionsavgifter, till vilka statsbidrag utgått,
eller på avgifter, soin befattningshavaren själv erlagt. För pensioner,
som börjat utgå, innan staten övertog ledningen av arbetsförmedlingen,
skulle bidrag kunna erhållas endast i det fall, att pensionen redan tidigare
delvis bestritts av statsmedel. Som eu förutsättning för statsbidraget fastställdes
dessutom, att vederbörande landsting eller stad skulle bereda skäliga
pensionsförmåner åt befattningshavare, som avgingc efter det arbets
4
Uihang till riksdagens protokoll it)50. i samt. Nr 230.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
förmedlingen ställts under statlig ledning, samt åt dessas efterlevande.
Uppställandet av detta villkor har principiell betydelse såtillvida, att härmed
angivits, att frågan om arbetsförmedlingstjänstemännens pensionsrätt
borde bedömas icke endast med utgångspunkt från formellt gällande pensionsbestämmelser
utan även ur skälighetssynpunkt.
I detta sammanhang må nämnas, att sammanlagda beloppet av de pensionskostnader,
för vilka statsbidrag utgått, under 1947 uppgick till 234 123
kronor samt att statsbidraget till bestridande av dessa kostnader utgjorde
117 797 kronor.
Vid arbetsförmedlingens provisoriska förstatligande utgick man, som
nämnts, från att detta icke skulle medföra någon ändring i personalens löneförmåner.
På grund av de stora skiljaktigheterna i lönehänseende i de
olika länen visade det sig emellertid snart nödvändigt att frångå denna
ståndpunkt. För de nya befattningar, som i många fall måste inrättas, fastställdes
avlöningen genom särskilda beslut av arbetsmarknadskommissionen,
varvid de nyanställda tjänstemännen erhöllo enhetliga lönevillkor. I
vissa fall måste även lönejusteringar vidtagas för tjänstemän, som genom
omorganisationen fått ökade arbetsuppgifter. För avhjälpande av de olägenheter,
som voro förbundna med den motsättning, som härigenom uppkom
i lönehänseende, genomfördes den 1 juli 1941 en enhetlig lönereglering
för länsarbetsnämndernas personal. Till grund för denna lade man
beträffande de största personalgrupperna det för den civila statsförvaltningen
då gällande civila icke-ordinariereglementet. Vid personalens inplacering
i det nya avlöningssystemet sökte man följa den principen, att innehavare
av sådana befattningar, som kunde anses vara av permanent natur,
fingo löneförmåner i likhet med extra ordinarie tjänstemän (enligt iöneplan
Eo) och de övriga som extra tjänstemän (löneplan Ex). För de förstnämnda
avdrogs å avlöningen ett belopp, motsvarande det för extra ordinarie
statstjänstemän fastställda pensionsavdraget. För att de befattningshavare,
vilka såsom landstings- eller kommunalanställda vore skyldiga att
erlägga pensionsavgifter, icke skulle behöva vidkännas dubbla avdrag, bestämdes
härvid, att pensionsavgifterna för dessa befattningshavare skulle
erläggas av statsmedel och inbetalas av länsarbetsnämnderna till vederbörande
huvudmän.
Av de sammanlagt 424 landstings- eller kommunalanställda arbetsförmedlingstjänstemän,
som länsarbetsnämnderna övertogo i maj 1940, kvarstå
numera 276 i arbetsförmedlingens tjänst. Tre avlidna tjänstemän hade
före sin död erhållit med pensionsrätt förenad statstjänst, varför frågan
om dessas pensionsförhållanden med hänsyn till utgående familjepensioner
jämväl behandlas i här förevarande sammanhang. Enligt verkställda beräkningar
voro av ifrågavarande 279 befattningshavare 167 formellt pensionsberättigade
vid det provisoriska förstatligandet, medan 69 innehade sådana
befattningar, att de sannolikt kunnat påräkna pensionsrätt, om befattningshavaren
efter 1947 års utgång kvarstått som landstings- eller kommunalanställd
och blivit underkastad nu gällande pensionsreglemente. Återstäen
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 236. 51
de 43 befattningshavare innehade tjänster, som icke kunde anses medföra
pensionsrält.
De sakkunniga angående arbetsförmedlingens organisation framlade i
sitt betänkande (SOU 1946: 51) vissa förslag till regler angående rätt för
de tjänstemän, vilka såsom landstings- eller kommunalanställda varit pensionsberättigade,
att få tillgodoräkna sig intjänta tjänstår i statliga pensionsberättigade
befattningar. De sakkunniga föreslogo vidare, att de förutvarande
huvudmännens pensionsförpliktelser gentemot såväl redan pensionerade
tjänstemän som sådana, vilka övergingo till den nya organisationen,
skulle helt övertagas av staten. De sakkunniga utgingo härvid ifrån
att vederbörande befattningshavare till statsverket skulle överlåta den pensionsrätt
de förvärvat genom anställning hos kommun eller landsting.
Frågan ansågs emellertid vid remissbehandlingen böra bli föremål för
ytterligare utredning, och i propositionen nr 239 till 1947 års riksdag anförde
föredragande statsrådet beträffande pensionsfrågan (s. 262), att han
avsäge att föreslå Kungl. Maj:t att tillkalla särskilda sakkunniga med uppdrag
att upptaga förhandlingar med de äldre huvudmännen om övertagande
av deras pensionsförpliktelser gentemot såväl ännu icke pensionerade tjänstemän
som den redan pensionerade personalen. Kostnaderna för de sistnämndas
pensioner borde, tills denna utredning verkställts och därpå grundade
förslag prövats, liksom tidigare bestridas av de tidigare huvudmännen
med bidrag av statsmedel.
I anledning av vad sålunda förekommit tillkallade chefen för socialdepartementet
den 30 juni 1948 med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande
överdirektören C. W. Curtman, tillika ordförande, förste byråsekreteraren
K. E. Jerdenius, grosshandlaren E. Nordkvist och poststationsföreståndaren,
ledamoten av första kammaren F. W. Thun att såsom sakkunniga verkställa
utredning av vissa pensionsfrågor för arbetsförmedlingstjänstemän
in. fl.
Departementschefen lämnade i samband härmed bl. a. följande direktiv
för de sakkunnigas arbete.
De sakkunniga böra för fullgörande av sitt uppdrag upptaga förhandlingar
med de tidigare huvudmännen och träffa överenskommelser med dessa
rörande sättet och villkoren för att staten skall övertaga pensioneringsskyldigheten
för från dessa huvudmäns till statens tjänst överförda befattningshavare
hos arbetsförmedlingen. I samband härmed bör jämväl övervägas,
huruvida staten bör övertaga pensionsförpliktelserna för tjänstemän, som
pensionerats redan före det definitiva förstatligandet av arbetsförmedlingen.
Med de förutvarande huvudmännen träffade överenskommelser böra göras
beroende av Kungl. Maj :ts godkännande.
Det synes vidare lämpligt, alt de sakkunniga i samband med fullgörandet
av sitt uppdrag beträffande pensioneringens ordnande för arbetsförmedlingens
personal även överväga och avgiva förslag rörande den utsträckning,
i vilken den pensionsberättigade personalen vid arbetsmarknadsstyrelsen
bör medgivas alt såsom tjänstår tillgodoräkna tid, varunder vederbörande
kan ha innehaft anställning hos arbetslöshetskommissionen och arbetsmarknadskommissionen
eller eljest hos statlig myndighet in. in.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
De sakkunniga ha med skrivelse till chefen för socialdepartementet den
23 januari 1950 avgivit förslag i ämnet (stencilerat). över förslaget har
efter remiss utlåtande avgivits av statskontoret.
De sakkunnigas förslag.
Det åt de sakkunniga överlämnade utredningsuppdraget avsåg, såsom av
det anförda framgår, två frågor, nämligen dels tjänstårsberäkningen för
befattningshavare, som före 1948 varit anställda hos arbetsmarknadskommissionen
eller inom arbetsförmedlingen, och dels statens övertagande av
de pensionsförpliktelser, som åligga arbetsförmedlingsanstalternas förutvarande
huvudmän.
Beträffande den förstnämnda frågan äger Kungl. Maj :t enligt 15 § 3 mom.
1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente meddela erforderliga föreskrifter,
och de sakkunnigas förslag behöver alltså i denna del icke underställas
riksdagen.
Förslaget om reglering av de förutvarande huvudmännens pensionsförpliktelser
kräver däremot riksdagens godkännande.
Enligt de meddelade direktiven förutsattes, att uppgörelse rörande frågan
om reglering av de förutvarande huvudmännens pensionsförpliktelser
skulle träffas efter förhandlingar med de landsting och kommuner, som enligt
1934 års lag handhaft den offentliga arbetsförmedlingen. Såsom en förberedelse
till dessa förhandlingar överlämnade de sakkunniga den 11 juli
1949 till svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet ett av de
sakkunniga uppgjort preliminärt förslag med hemställan, att dessa organisationer
måtte taga förslaget under omprövning och, om detsamma befunnes
kunna rekommenderas till antagande, översända detta till de olika huvudmännen
för godkännande av grunderna för den blivande uppgörelsen.
Sedan muntliga överläggningar därefter ägt rum mellan de sakkunniga och
representanter för förbunden, meddelade de sistnämnda i skrivelse den 15
november 1949, att de icke funnit sig kunna rekommendera sina medlemmar
att godkänna de framlagda förslagen, utan önskade ytterligare förhandling
i frågan. Sådan förhandling har också ägt rum vid sammanträde den 8
december 1949.
De mest framträdande meningsskilj aktigheterna ha vid de förda förhandlingarna
gällt frågan om den tidpunkt, vid vilken staten skall anses ha övertagit
de förutvarande huvudmännens pensionsförpliktelser. De sakkunniga
hade i sitt förslag utgått från att denna tidpunkt borde sättas till den 1
januari 1948, då arbetsförmedlingen definitivt förstatligades. Landstingsoch
stadsförbunden ha däremot gjort gällande, att de förutvarande huvudmännen
ej borde åläggas att svara för större del av pensionskostnaden än
som motsvarar tjänstetiden före den tidpunkt under år 1940, då arbetsförmedlingen
provisoriskt ställts under statlig ledning. Som skäl för denna
ståndpunkt har bl. a. framhållits, att det under 1940 genomförda provisoriet
kommit att äga bestånd under avsevärt längre tid än som ursprungli
-
53
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
gen kunnat förutses och att detta delvis berott på att man snart nog kommit
till insikt om att arbetsförmedlingen vore en statlig angelägenhet och
att en återgång till den tidigare ordningen icke vore tänkbar. Även om
denna argumentering icke kunde anses formellt hållbar, ha de sakkunniga
funnit billighetsskäl tala för att staten åtager sig att svara även för den
del av pensionskostnaden, som kan anses motsvara den under provisoriet
intjänta tjänstetiden. De sakkunniga ha på grund härav, under förbehåll
av Kungl. Maj :ts och riksdagens godkännande, den 28 december 1949 träffat
överenskommelse med svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet
angående grunderna för statens övertagande av de förpliktelser,
som åligga arbetsförmedlingsanstalternas förutvarande huvudmän.
Den sålunda träffade överenskommelsen, vilken torde få som bilaga fogas
till detta protokoll, innebär i huvudsak följande.
A) För befattningshavare, som avgått med pension före den 1 juli 1940,
skola arbetsförmedlingsanstalternas förutvarande huvudmän fortfarande
bestrida pensionskostnaden, med rätt att för denna kostnad erhålla statsbidrag
enligt samma grunder, som tillämpats på grund av 1941 års riksdagsbeslut.
B) För befattningshavare, som pensionerats under tiden 1 juli 1940—31
december 1947, skall pensionskostnaden likaledes bestridas av de förutvarande
huvudmännen, med rätt för dessa att från och med pensioneringen
härför erhålla statsbidrag, beräknat sålunda, att den del av pensionskostnaden,
som motsvarar anställningstiden efter den 1 juli 1940, helt ersättes
av statsmedel och övrig del med 50 %.
C) För befattningshavare, som erhållit eller erhålla med pensionsrätt förenad
tjänst hos arbetsförmedlingen eller arbetsmarknadsstyrelsen, skall staten
övertaga de förutvarande huvudmännens pensionsförpliktelser. Om befattningshavaren
varit pensionsförsäkrad i enskild pensionsanstalt eller
reglementsenligt är berättigad till uppskjuten livränta från den förutvarande
huvudmannen, bör den rätt han sålunda förvärvat överlåtas på statsverket.
Om landsting eller kommun själv svarat för pensioneringen, skall landstinget
(kommunen) bidraga till statens kostnad för den del av pensionen,
som svarar mot förhållandet mellan tjänstetiden före den 1 juli 1940 och
sammanlagda tjänstetiden. Vid bestämmandet av den kostnad, i vilken
landstinget eller kommunen skall deltaga, skall dock pensionen icke grundas
å högre pensionsunderlag än som gäller för en tjänsteman i lönegrad
12 eller, i fråga om vissa i de sakkunnigas betänkande särskilt angivna befattningshavare,
i lönegraderna 16, 19, 22 eller 24. Av det sålunda beräknade
pensionsbeloppet skall huvudmannen i regel erlägga 5/8, om befattningshavaren
före den tidpunkt, då arbetsförmedlingen ställdes under statens ledning,
erlagt pensionsavgifter till huvudmannen, och i övriga fall hälften.
D) För befattningshavare, som ej erhållit eller erhålla med pensionsrätt
förenad statstjänst, skall förekommande pensionsförpliktelse fortfarande
åligga den förutvarande huvudmannen, med rätt för denne att härför erhålla
statsbidrag enligt samma grunder som för redan utgående pensioner
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
till befattningshavare, som avgått efter den 1 juli 1940. Detta skall gälla
såväl i de fall, där befattningshavaren innehaft med pensionsrätt förenad
t jänst hos landsting eller kommun, som i de fall, då pension eller därmed
jämförligt understöd tilldelas honom genom särskilt beslut.
E) I de fall, där landsting eller stad under den tid, då arbetsförmedlingen
stått under statens ledning, uppburit pensionsavgifter, som erlagts för befattningshavare
hos arbetsförmedlingen, eller erhållit statsbidrag för sådana
avgifter, som för dessa befattningshavares räkning av landstinget (staden)
avsatts till egen pensionskassa eller pensionsfond, skola dessa avgifter eller
statsbidrag återbäras till statsverket i den män desamma icke avse befattningshavare,
vilkas pensionering fortfarande skall ombesörjas av landstinget
eller staden.
överenskommelsen är träffad under förutsättning, att den biträtts av
samtliga huvudmän för de förutvarande arbetsförmedlingsanstalterna före
1950 års utgång.
Beträffande överenskommelsens närmare innebörd och grunderna för densamma
må nämnas följande.
Överenskommelsen är byggd på den principen, att ombesörjandet av pensioneringen
skall i fråga om sådana befattningshavare, som avgått eller
komma att avgå utan att ha erhållit med pensionsrätt förenad statstjänst,
ankomma på de förutvarande huvudmännen, med rätt för dessa att för denna
kostnad erhålla visst statsbidrag, medan övriga befattningshavare skola
pensioneras av staten, med skyldighet för de förutvarande huvudmännen
att ersätta statsverket med viss del av denna kostnad. Denna åtskillnad
föranledes därav, att pensionsförmånerna i förra fallet måste beräknas efter
de bestämmelser, som tillämpats för landstingens eller kommunernas befattningshavare,
i senare fallet efter de grunder, som gälla för statens tjänstemän.
Statsbidraget skall i fråga om befattningshavare, som avgått före det provisoriska
förstatligandet år 1940, utgå enligt hittills tillämpade grunder,
d. v. s. med i regel 50 %. För befattningshavare, som pensionerats under den
tid arbetsförmedlingen provisoriskt stått under statlig ledning, har förutsatts
en förhöjning av statsbidraget i överensstämmelse med den vid uppgörelsen
följda principen, att vid pensionskostnadernas fördelning skall så
anses, som om befattningshavarnas övergång till statstjänst ägt rum den 1
juli 1940. (Tidpunkten för övertagandet har för förenkling av avräkningsförfarandet
satts till denna tidpunkt i stället för den 20 maj 1940, då provisoriet
trädde i kraft.) Den del av pensionskostnaden, som motsvarar anställningstiden
efter nämnda tidpunkt, skall sålunda helt ersättas av statsmedel,
medan för den övriga delen skall utgå 50 % statsbidrag. Vid denna
kostnadsfördelning skall hänsyn dock icke tagas till sådan anställningstid,
som infallit efter det befattningshavaren uppnått den för befattningen föreskrivna
pensionsåldern eller, där sådan åldersgräns icke varit fastställd,
fyllt 65 år. Sistnämnda förbehåll har gjorts med hänsyn därtill, att det på
grund av pensionsfrågans oklara läge i åtskilliga fall varit nödvändigt att
låta befattningshavare kvarstå i tjänst avsevärd tid utöver pensionsåldern
och att det icke ansetts skäligt, att staten för denna av humanitära hänsyn
föranledda åtgärd skall belastas med ökad del av pensionskostnaden.
De sakkunniga ha utrett, att antalet landstings- eller kommunalanställda
befattningshavare, som på grund av hög ålder eller andra särskilda omstän
-
55
Kungl. Maj.ts proposition nr 2Ö6.
digheter icke kunnat erhålla med pensionsrätt förenad statsljänst, uppgick
till 19, av vilka en avlidit och två efter 1948 års ingång pensionerats av den
förutvarande huvudmannen. Återstående 16 tjänstgjorde alltjämt inom arbetsförmedlingen.
Av dessa hade 6 innehaft med pensionsrätt förenade landstingstjänster,
medan 10 varit arvodesanställda utan pensionsrätt. Enligt
praxis hade dock en del av dessa kunnat påräkna att vid avgång ur landstingets
tjänst erhålla pension eller därmed jämförligt understöd.
I fråga om de befattningshavare, som erhållit med pensionsrätt förenad
statstjänst och som följaktligen skola pensioneras av staten, innebär överenskommelsen
som förut angivits, att den kostnad, till vilken den förutvarande
huvudmannen skall bidraga, i regel icke skall beräknas efter högre pensionsunderlag
än som gäller för en tjänsteman i lönegrad 12. Som motivering för
denna begränsning har anförts, att det icke kan anses skäligt att ålägga de
förutvarande huvudmännen att svara för den höjning av pensionskostnaderna,
som föranletts av personalorganisationens utbyggnad efter 1940, och att
deras andel därför icke borde beräknas å högre pensionsbelopp än som kan
anses motsvara den befattning tjänstemannen innehaft i landstingets eller
kommunens tjänst. Då det skulle vara förenatmed stor svårighetatt exakt fastställa
vilket pensionsunderlag man i varje särskilt fall skulle haft att räkna
med, om befattningshavaren kvarstått i denna tjänst, har man ansett det
lämpligt att för flertalet tjänstemän med egentliga arbetsförmedlingsgöromål
beräkna bidragsskyldigheten efter nämnda lönegrad, som ansetts motsvara
den genomsnittliga lönenivån för sådana befattningar vid landstingsanstalterna.
— Vid bestämmande av de förutvarande huvudmännens andel i pensionskostnaderna
har hänsyn vidare tagits till det förhållandet, att dessa tidigare
kunnat räkna med att erhålla statsbidrag för av dem beviljade pensioner med i
regel 50 % av pensionsbeloppet. Huvudmännens bidrag till kostnaden för av
staten utgivna pensioner har därför ansetts böra begränsas till hälften av de
på den kommunala anställningstiden belöpande kostnaderna. I de fall, där
befattningshavaren med egna avgifter bidragit till pensioneringen, har detta
bidrag på i utredningen närmare angivna grunder beräknats i genomsnitt
motsvara V, av pensionskostnaden. Statsbidraget skulle i detta fall ha utgjort
hälften av återstående 7„ d. v. s. 3/8 av hela pensionskostnaderna. Huvudmannens
bidrag till den del av kostnaden, som svarar mot de kommunala tjänståren,
har enligt denna beräkningsgrund i förevarande fall bestämts till “/»•
Bestämmelsen om återbetalning till statsverket av de pensionsavgifter eller
statsbidrag för sådana avgifter, som de förutvarande huvudmännen uppburit
under provisorietiden, är en konsekvens av den punkt i uppgörelsen, enligt
vilken staten skall svara för den del av pensionskostnaden, som belöper å
nämnda tid.
Kostnaden för här berörda statsbidrag, som nu belastar arbetsförmedlingens
avlöningsanslag, föreslås skola överföras till pensionsväsendets huvudtitel
och prövningen av statsbidragsansökningarna i samband härmed uppdragas
åt statskontoret.
I det av de pensionssakkunniga framlagda förslaget om tjänstårsberäkning
för befattningshavare inom arbetsförmedlingen har som villkor för tillgodoräkningsrätt
av anställningstid hos landsting eller kommun föreskrivits,
att befattningshavaren till statsverket överlåter den rätt till pension eller understöd
han kan ha förvärvat på grund av denna anställning. Denna bestämmelse
avser främst de — i detta fall fåtaliga — befattningshavare, som varit
pensionsförsäkrade i enskild pensionsanstalt och enligt här gällande försäkringsvillkor
äro berättigade att erhålla fribrev å belopp motsvarande det efter
56
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
försäkringsmässiga grunder beräknade värdet av denna pensionsförsäkring.
Vissa landsting och kommuner ha emellertid även i sina pensionsreglementen
bestämmelser om rätt till uppskjuten livränta för tjänstemän, som avgå före
pensionsåldern, och i överenskommelserna med de förutvarande huvudmännen
bör därför som en förutsättning för statens övertagande av pensionsförpliktelserna
mot här avsedda befattningshavare angivas, att dessa skola till
statsverket överlåta eventuell rätt till sådan livränta.
Yttrande.
Statskontoret har uttalat, att ämbetsverket i likhet med de sakkunniga funne
billighetsskäl tala för att vid beräkning av pensionskostnadernas fördelning
mellan staten och de förutvarande huvudmännen skall så anses, som om
befattningshavarnas övergång till statstjänst ägt rum den 1 juli 1940, oaktat
det definitiva förstatligandet av anstalterna genomförts först den 1 januari
1948. Den träffade överenskommelsen rörande kostnadsfördelningen syntes i
övrigt i stort sett ansluta sig till de grunder, efter vilka statsbidrag utgått till
kostnaderna för arbetsförmedlingsanstalterna, innan dessa ställts under statlig
ledning.
Ämbetsverket bär ansett, att överenskommelsen vid sådant förhållande
kunde godtagas, dock efter följande smärre jämkningar.
1. Beträffande statsbidrag till vederbörande huvudman för vid det definitiva
förstatligandet redan utgående pensioner borde föreskrivas, alt, för den
händelse pensionen genom huvudmannens försorg skulle komma att förbättras,
statsbidrag icke finge utgå för den del av den sålunda förhöjda pensionen,
som kunde komma att överstiga en under samma förutsättningar beviljad
pension i motsvarande statliga tjänst.
2. I 2 § 4 punkten överenskommelsen borde »pensionskostnaden» närmare
definieras, så att av bestämmelsen tydligt framginge, att därmed avsåges endast
nettokostnaden, d. v. s. huvudmannens utgifter för pensionen efter avdrag
av såväl utav befattningshavaren erlagda pensionsavgifter som sådan avsättning
för befattningshavarens räkning till den egna pensionsfonden, vilken
gäldats med statsbidrag.
3. De sakkunniga hade förutsatt, att befattningshavare, som förbehållit
sig rätten att bibehålla de löneförmåner, han haft som landstings- eller kommunalanställd,
skulle komma att tillerkännas pension med högre belopp än
som skulle utgå enligt statens bestämmelser. Statskontoret hölle för sin del
före, att den omständigheten, att vissa befattningshavare på så sätt erhållit
personlig lönefyllnad, icke borde medföra rätt för dem att vid avgången ur
tjänst erhålla en i förhållande till denna lönefyllnad avpassad pension. Därest
med hänsyn till huvudmannens utfästelse eu pensionsfyllnad skulle anses
ofrånkomlig, syntes samme huvudman böra helt svara därför.
I övrigt har statskontoret i sitt utlåtande uppehållit sig vid frågan om
tjänstårsberäkning i pensionshänseende, en fråga som emellertid av förut
berört skäl icke upptages i detta sammanhang.
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
57
Föredraganden.
I samband med att den förut av landsting och kommuner handhavda offentliga
arbetsförmedlingen ställdes under statlig ledning uppkommo, på
sätt av det föregående framgår, vissa hittills olösta frågor av ekonomisk och
teknisk natur rörande pensioneringen av den på området verksamma personalen.
Frågorna äro tämligen invecklade och svårlösta, vilket i icke ringa
mån är en följd av att verksamhetens definitiva förstatligande den 1 januari
1948 föregicks av en längre tidsperiod — tiden den 20 maj 1940—31 december
1947 — under vilken landstingen och kommunerna visserligen voro arbetsförmedlingarnas
huvudmän men verksamheten till följd av extraordinära
åtgärder — förordnande meddelat med stöd av lagen om tjänsteplikt
—• stod under ledning av statliga myndigheter. Det får anses förklarligt, att
den delning på olika händer av huvudmannaskap och ledning, som sålunda
utmärkte arbetsförmedlingsorganisationen under ifrågavarande tidsperiod,
kunde giva upphov till olika uppfattningar i frågan, huruvida skyldigheten
att svara för personalens pensionering borde åvila huvudmännen eller staten.
Genom 1939 års riksdagsbeslut i fråga om arbetsförmedlingens ställande
under statlig ledning fastslogs, att personalen alltjämt skulle vara anställd
hos vederbörande landsting eller kommun och ha oförändrade avlönings-
och pensionsförhållanden m. m., och det beslut i pensionsfrågan,
som fattades vid 1941 års riksdag, innebar också, att huvudmännen skulle
ombesörja en skälig pensionering av personalen med rätt att härför erhålla
statsbidrag enligt i stort sett samma grunder, som tillämpats före tidsperiodens
början. Formellt var frågan klarlagd härigenom. På huvudmannahåll
ansågs emellertid, att staten skäligen borde påtaga sig hela den pensioneringskostnad,
som belöpte på anställning under den ifrågavarande tidsperioden,
på samma sätt som andra på tidsperioden fallande kostnader för
arbetsförmedlingarna, och uppfattningen härom torde ha befästs, sedan
huvudmannaskapet mist ytterligare en del av sin reella innebörd genom
att en enhetlig statlig lönereglering genomförts för personalen; de under
tidsperioden tillämpade anordningarna kommo alltmera att framstå som
ett provisorium i avbidan på arbetsförmedlingsverksamhetens definitiva förstatligande.
De i anledning av förstatligandet uppkomna pensionsfrågorna
gälla även tjänstårsberäkningen för personal, vilken före år 1948 varit anställd
inom ifrågavarande verksamhetsområde.
De med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1948 tillkallade
sakkunniga, vilka haft att framlägga förslag till lösning av de sålunda aktuella
pensionsfrågorna, ha erhållit ställning såsom utredningsorgan och
som organ för förhandlingar med de tidigare huvudmännen rörande sättet
och villkoren för statens övertagande av huvudmännens pensionsförpliktelser.
I sin nu avgivna skrivelse i ämnet ha de sakkunniga till en början framlagt
förslag i fråga om tjänstårsberäkningen. Denna fråga ankommer jäm
-
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
likt gällande bestämmelser på Kungl. Maj :ts prövning och torde av mig få
anmälas i annat sammanhang; jag anser mig här endast böra uttala, att frågan
bör kunna lösas efter vad som synes skäligt med beaktande av här
föreliggande mera säregna förhållanden, jämväl om detta i något avseende
skulle innebära avsteg från av Kungl. Maj :t eljest tillämpad praxis.
Vad härefter angår frågan om statens övertagande av de tidigare huvudmännens
pensionsförpliktelser, innefattas de sakkunnigas förslag i denna
del i eu under förbehåll av Kungl. Maj :ts och riksdagens godkännande
med svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet träffad överenskommelse
i ämnet; denna är träffad under förutsättning att den biträtts
av samtliga huvudmän för de förutvarande arbetsförmedlingsanstalterna
löre 1950 års utgång. Jag har i det föregående närmare redogjort för innebörden
av överenskommelsen. I detta sammanhang kan jag därför inskränka
mig till att sammanfattningsvis framhålla, att vad som överenskommits
rörande pensionskostnadernas fördelning mellan staten och de förutvarande
huvudmännen i stort sett ansluter sig till de grunder, efter vilka
statsbidrag utgått till kostnaderna för arbetsförmedlingarna innan dessa
ställdes under statlig ledning, dock att kostnaderna skola fördelas som om
befattningshavarnas övergång till statstjänst ägt rum den 1 juli 1940, oaktat
det definitiva förstatligandet av anstalterna genomförts först den 1 januari
1948. Såsom nämnts utgör förslaget resultat av förda förhandlingar,
vid vilka kunnat uppnås enighet mellan de sakkunniga samt landstingsoch
stadsförbunden; de sakkunniga ha visserligen i första hand gjort gällande,
att staten icke borde anses ha övertagit de förutvarande huvudmännens
pensionsförpliktelser förrän den 1 januari 1948, men de ha likväl funnit
billighetsskäl tala för att staten åtager sig att svara även för den del av
pensionskostnaden, som kan anses motsvara den under provisoriet intjänta
tjänstetiden. Statskontoret har i sitt remissyttrande lämnat förslaget utan
erinran, dock att vissa smärre jämkningar borde göras.
För egen del anser jag godtagbart, att de här avsedda ekonomiska förhållandena
mellan staten och arbetsförmedlingarnas tidigare huvudmän
regleras på det sätt, som innefattas i överenskommelsen. Vad särskilt angår
villkoret att det skall så anses, som om befattningshavarnas övergång i
statstjänst ägt rum redan den 1 juli 1940 eller alltså ungefärligen vid den
tidpunkt, då arbetsförmedlingarna ställdes under statlig ledning, finner jag
visserligen i likhet med de sakkunniga, att ett dylikt villkor vid en strängt
formell bedömning icke är motiverat, men då, såsom de sakkunniga och
statskontoret jämväl framhållit, billighetsskäl kunna anföras för den föreslagna
anordningen, anser jag mig likväl icke böra motsätta mig densamma.
Med anledning av vissa av statskontoret gjorda påpekanden torde
emellertid i samband med överenskommelsens godkännande från statens
sida böra till densamma fogas några mindre tillägg. Beträffande pensioner,
som redan utgingo vid det definitiva förstatligandet, bör sålunda gälla
att, för den händelse pensionen genom huvudmannens försorg skulle komma
att förbättras, statsbidrag icke må utgå för den del av den därigenom
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
förhöjda pensionen, soin finnes överstiga en under samma förutsättningar
beviljad pension i motsvarande statliga tjänst. Vidare bör det i 2 § 4 punkten
förekommande uttrycket »pensionskostnaden» närmare definieras på
av statskontoret angivet sätt. Statskontoret har slutligen framställt invändning
mot de sakkunnigas förslag, i vad detsamma innebär att staten skall
deltaga i kostnaden för pensionsfyllnad till befattningshavare, vilken förbehållit
sig rätten att bibehålla de löneförmåner han haft såsom landstingseller
kommunalanställd. För egen del anser jag vad statskontoret härvidlag
anfört böra föranleda till en begränsning i statens bidragsskyldighet för
pensionshöjningar, vilka den 1 januari 1948 eller därefter genomförts eller
kunna bliva genomförda för befattningshavare med formlig pensionsrätt
vid 1947 års utgång. I viss analogi med den ståndpunkt som f vid 1947 års
riksdag (prop. nr 239, s. 261; r. skr. nr 441) intagits i fråga om löneförbättringar
för befattningshavarna ävensom med vad jag i det föregående förordat
rörande statsbidrag till pensionsförhöjningar för redan pensionerad
personal vill jag föreslå, att staten fritager sig från bidrag till sådana här
avsedda pensionsökningar för ifrågavarande befattningshavare, som under
deras tjänstetid efter 1947 års utgång eventuellt skulle kunna uppkomma
av annan anledning än allmän pensionsreglering eller som efter deras pensionering
skulle kunna genomföras och medföra högre pension än under
samma förutsättningar beviljad pension i motsvarande statlig tjänst.
Jag förordar alltså, att Kungl. Maj :t för sig utverkar riksdagens bemyndigande
att godkänna den träffade överenskommelsen med här angivna tillagg
-
Hemställan.
Inom finansdepartementet ha utarbetats förslag till kungörelser om ändring
i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente den 30 juni 1947 (nr
416) och om ändring i 1947 års allmänna familjepensionsreglemente den
30 juni 1947 (nr 417). Förslagen innefatta de ändringar i pensionsreglementena,
som i det föregående förordats.
Under åberopande av vad sålunda i skilda hänseenden anförts hemställer
jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
1 :o) godkänna förenämnda förslag till kungörelser;
2:o) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i det föregående förordats meddela
a) erforderliga övergångsbestämmelser i anledning av pensionsregleringen
för övningslärare vid statliga skolor;
b) pensionsbestämmelser för övningslärare vid vissa ickestatliga
skolor och för kyrkomusiker;
c) bestämmelser i fråga om förbättring av tjänstepensionerna
för vissa beställningshavare å krigsmaktens reservstater;
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
d) bestämmelser angående tillägg å vissa livräntor m. in.
i anledning av olycksfall eller yrkessjukdom;
3 ro) bemyndiga Kungl. Maj:t att med i det föregående
angivna tillägg godkänna en mellan pensionssakkunniga för
arbetsförmedlingen, å ena sidan, samt Svenska landstingsförbundet
och Svenska stadsförbundet, å andra sidan, den
28 december 1949 träffad överenskommelse angående grunder
för statens övertagande av de pensionsförpliktelser, som
åligga arbetsförmedlingsanstalternas förutvarande huvudmän.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
B. Sandberg.
Kungl. Maj:ts proposition nr 236
61
Bilaga.
Överenskommelse
mellan pensionssakkunniga för arbetsförmedlingen, å ena sidan, samt svenska
landstingsförbundet och svenska stadsförbundet, å andra sidan, angående
grunder för statens övertagande av de pensionsförpliktelser, som åligga
arbetsförmedlingsanstalternas förutvarande huvudmän.
1 §•
Landstingsförbundet och stadsförbundet förklara sig beredda att rekommendera
vederbörande landsting och kommuner att träffa överenskommelser
med staten om reglering av ifrågavarande förpliktelser enligt nedan angivna
grunder.
De sakkunniga ha träffat överenskommelsen under förutsättning av
Kungl. Maj :ts och riksdagens godkännande.
2 §•
Till grund för överenskommelserna skall läggas det preliminära förslag,
som av de sakkunniga den 11 juli 1949 överlämnades till landstingsförbundet
och stadsförbundet, dock med följande ändringar:
1. Vid beräkning av pensionskostnadernas fördelning mellan staten och
de förutvarande huvudmännen skall så anses, som om befattningshavarnas
övergång till statstjänst ägt rum den 1 juli 1940. De förutvarande huvudmännens
pensionsförpliktelser skola sålunda beräknas i förhållande till anställningstiden
före denna tidpunkt.
2. De förutvarande huvudmännens pensionsförpliktelser skola anses gälla
endast sådana befattningshavare, som vid tidpunkten för arbetsförmedlingens
provisoriska förstatligande antingen innehade med pensionsrätt förenad
befattning hos den förutvarande huvudmannen eller enligt vedertagen praxis
kunnat påräkna att genom särskilt beslut erhålla pension. Som likställda
med pensionsberättigade befattningshavare skola härvid anses extra tjänstemän,
som vid nämnda tidpunkt ännu icke erhållit med pensionsrätt förenad
bofattning, men som enligt då gällande kommunala bestämmelser skulle
blivit berättigade att vid tillträdet av sådan befattning i full utsträckning
tillgodoräkna sin föregående anställningstid som tjänstetid i pensionshänseende.
Vid bestämmande av de förutvarande huvudmännens pensionsförpliktelser
skall hänsyn icke tagas till pensionsbestämmelser, som antagits efter
den 1 juli 1940.
3. De förutvarande huvudmännen skola till statsverket återbetala pensionsavgifter,
som för tiden 1 juli 1940—31 december 1947 erlagts av befattningshavare
eller av statsmedel, samt statsbidrag, som för samma tid utgått
till huvudmännen för av dessa avsatta medel till pensionering av befattningshavare
vid arbetsförmedlingen, i den män dessa avgifter eller statsbidrag
icke avse befattningshavare, vilkas pensionering fortfarande skall
åligga den förutvarande huvudmannen.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
4. För pension, som av förutvarande huvudman utgives till befattningshavare,
som pensionerats efter den 1 juli 1940, skall från och med pensioneringen
utgå statsbidrag, beräknat sålunda, att den del av pensionskostnaden,
som motsvarar anställningstiden efter den 1 juli 1940, helt ersättes av statsmedel
och övrig del med 50 %. Härvid skall dock icke medräknas sådan
anställningstid, som infaller efter det befattningshavaren uppnått den för
befattningen föreskrivna pensionsåldern eller, där sådan åldersgräns icke
är fastställd, fyllt 65 år.
3 §■
Denna överenskommelse är träffad under förutsättning, att den biträtts
av samtliga huvudmän för de förutvarande arbetsförmedlingsanstalterna
före 1950 års utgång.
Den sålunda träffade överenskommelsen innebär följande:
A) För befattningshavare, som avgått med pension före den 1 juli 1940,
skola arbetsförmedlingsanstalternas förutvarande huvudmän fortfarande bestrida
pensionskostnaden, med rätt att för denna kostnad erhålla statsbidrag
enligt samma grunder, som tillämpats på grund av 1941 års riksdagsbeslut.
B) För befattningshavare, som pensionerats under tiden i juli 1940—31
december 1947 skall pensionskostnaden likaledes bestridas av de förutvarande
huvudmännen, med rätt för dessa att från och med pensioneringen
härför erhålla statsbidrag, beräknat sålunda, att den del av pensionskostnaden,
som motsvarar anställningstiden efter den 1 juli 1940, helt ersättes av
statsmedel och övrig del med 50 %.
C) För befattningshavare, som erhållit eller erhålla med pensionsrätt förenad
tjänst hos arbetsförmedlingen eller arbetsmarknadsstyrelsen, skall staten
övertaga de förutvarande huvudmännens pensionsförpliktelser. Om befattningshavaren
varit pensionsförsäkrad i enskild pensionsanstalt eller reglementsenligt
är berättigad till uppskjuten livränta från den förutvarande
huvudmannen, bör den rätt han sålunda förvärvat överlåtas på statsverket.
Om landsting eller kommun själv svarat för pensioneringen, skall landstinget
(kommunen) bidraga till statens kostnad för den del av pensionen,
som svarar mot förhållandet mellan tjänstetiden före den 1 juli 1940 och
sammanlagda tjänstetiden. Vid bestämmandet av den kostnad, i vilken landstinget
eller kommunen skall deltaga, skall dock pensionen icke grundas å
högre pensionsunderlag än som gäller för en tjänsteman i lönegrad 12 eller,
i fråga om vissa i de sakkunnigas betänkande särskilt angivna befattningshavare,
i lönegraderna 16, 19, 22 eller 24. Av det sålunda beräknade pensionsbeloppet
skall huvudmannen i regel erlägga 3/8, om befattningshavaren
före den tidpunkt, då arbetsförmedlingen ställdes under statens ledning, erlagt
pensionsavgifter till huvudmannen, och i övriga fall hälften.
D) För befattningshavare, som ej erhållit eller erhålla med pensionsrätt
förenad statstjänst, skall förekommande pensionsförpliktelse fortfarande
åligga den förutvarande huvudmannen, med rätt för denne att härför erhålla
statsbidrag enligt samma grunder som för redan utgående pensioner till befattningshavare,
som avgått efter den 1 juli 1940. Detta skall gälla såväl i
de fall, där befattningshavaren innehaft med pensionsrätt förenad tjänst hos
landsting eller kommun, som i de fall, då han genom särskilt beslut tilldelas
pension eller därmed jämförligt understöd.
E) I de fall, där landsting eller stad under den tid, då arbetsförmedlingen
stått under statens ledning, uppburit pensionsavgifter, som erlagts för befattningshavare
hos arbetsförmedlingen, eller erhållit statsbidrag för sådana
avgifter, som för dessa befattningshavares räkning av landstinget (staden)
63
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
avsatts till egen pensionskassa eller pensionsfond, skoia dessa avgifter eller
statsbidrag återbäras till statsverket i den mån desamma icke avse befattningshavare,
vilkas pensionering fortfarande skall ombesörjas av landstinget
eller staden.
Stockholm den 28 december 1949.
För pensionssakkunniga För svenska landstingsförbundet
C. W. CURTMAN. ERIK FAST.
Alrik Jacobi.
För svenska stadsförbundet
ERIC TÖRNGREN.