Kungl. Maj.ts proposition nr 227.
1
Nr 227.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 21 december
1945 (nr 823) om nöjesskatt; given Stockholms
slott den 24 mars 1950.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till förordning angående ändring i förordningen
den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås den ändringen i 9 § förordningen om nöjesskatt,
att nöjesskatten vid nedsättning av biljettpriset för viss grupp eller vissa
grupper av deltagare skall beräknas efter det faktiskt erlagda priset i stället
för — såsom för närvarande gäller — det ordinarie priset. Vidare föreslås
jämkningar i bestämmelserna i 15 § om rätt för ideella organisationer
in. fl. att erhålla viss befrielse från nöjesskatt. 1
1 Bihany till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 227.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 227.
Förslag
till
förordning angående ändring i förordningen den 21 december
1945 (nr 823) om nöjesskatt.
Härigenom förordnas, dels att 10 § förordningen den 21 december 1045
om nöjesskatt skall upphöra att gälla dels ock att 9, 11, 15, 21, 23 och
25 §§ samma förordning1 skola erhålla
Nuvarande lydelse:
9
Såsom biljettpris anses det ordinarie
priset för den tillställning, varom
fråga är, utan hänsyn till att nedsättning
medgives för vissa grupper
av deltagare eller att biljett utlämnas
utan betalning (fribiljett).
1 biljettpriset inräknas förköpsavgift,
särskild sittplatsavgift eller annan
dylik avgift ävensom sådan program-,
garderobs- eller därmed jämförlig
avgift, vars erläggande utgör
villkor för tillträde till tillställningen.
Avser biljett ett flertal tillställningar
eller ett flertal personer, beräknas
skatt därå såsom för motsvarande
antal biljetter för en tillställning
eller en person. Har icke vid biljettens
utlämnande bestämts, huru
många tillställningar eller personer
biljetten avser, beräknas skatten å
biljetten till 20 procent av biljettpriset
eller, då fråga är om biografföreställning,
till 40 procent av nämnda
pris. 1
1 Senaste lydelse av 9 och 11 §§ se 1948:24.
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Föreslagen lydelse:
§•
Såsom biljettpris anses det för biljetten
erlagda priset, däri inräknat
förköpsavgift, särskild sittplatsavgift
eller annan dylik avgift ävensom sådan
program-, garderobs- eller därmed
jämförlig avgift, vars erläggande
utgör villkor för tillträde till tillställningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 227.
3
Nuvarande lydelse:
11
Medgives rätt att deltaga i nöjestillställning
mot avgift, utan att biljett
eller annat dylikt bevis utlämnas,
men kan på annat sätt, såsom
genom vändkors med räkneverk eller
dylikt, tillförlitlig utredning vinnas
om antalet inträdesavgifter jämte
motsvarande friplatser i olika prislägen,
må nöjesskatten därå beräknas
såsom om biljett utlämnats.
Kan sådan---lämplig beräk
ningsgrund.
15
Där ideell organisation, som har
till uppgift att stödja teater- eller musikverksamhet,
att befordra nykterhet,
folkbildning eller folkuppfostran
eller att främja religiösa eller politiska
syften, anordnar nöjestillställning,
vars behållning skall användas
att direkt främja nämnda ändamål,
åtnjutes för varje tillställning befrielse
från den del av nöjesskatten,
som belöper å ett sammanlagt avgiftsbelopp
av 500 kronor. Vad nu
sagts skall dock icke gälla med avseende
å tillställning, i vilken till huvudsaklig
del ingår dans eller biografföreställning
med undantag för
sådan filmförevisning, som genom
sitt ämnesval är ägnad att direkt
främja organisationens syfte.
Vad i första stycket stadgas skall
äga motsvarande tillämpning jämväl
beträffande sådan ideell organisation,
som avser att stödja icke professionell
idrott eller gymnastik eller att främja
hästsport.
Där nöjestillställning anordnas av
organisation, som har till uppgift att
tillhandahålla allmän samlingslokal
Föreslagen lydelse:
§•
Medgives rätt att deltaga i nöjestillställning
mot avgift, utan att biljett
eller annat dylikt bevis utlämnas,
men kan på annat sätt, såsom
genom vändkors med räkneverk eller
dylikt, tillförlitlig utredning vinnas
om antalet inträdesavgifter i olika
prislägen, må nöjesskatten därå
beräknas såsom om biljett utlämnats.
Kan sådan----lämplig beräk
ningsgrund.
§•
Där organisation, som har till huvudsakligt
syfte att främja religiösa,
välgörande, sociala, politiska, konstnärliga,
idrottsliga eller andra därmed
jämförliga kulturella eller eljest
allmännyttiga ändamål och som under
de senast förflutna fem åren icke
lämnat utdelning åt sina medlemmar,
anordnar nöjestillställning, åtnjutes
befrielse från nöjesskatt till den del
skatten för varje tillställning icke
överstiger 75 kronor. Vad nu sagts
skall dock icke gälla med avseende å
tillställning, i vilken till huvudsaklig
del ingår dans eller marknads- och
tivolinöjen eller biografföreställning
med undantag för sådan filmförevisning,
som genom sitt ämnesval är ägnad
att direkt främja organisationens
syfte.
Folketshusförening eller liknande
organisation med uppgift att tillhandahålla
samlingslokal skall anses såsom
organisation varom i första stycket
förmäles, ändå att dess huvudsakliga
syfte icke är att främja ändamål
som i nämnda stycke sägs.
4
Kungl. Maj ds proposition nr 227.
Nuvarande lydelse:
och som under de senast förflutna
fem åren icke lämnat utdelning åt
sina medlemmar, åtnjutes befrielse
från nöjesskatt för varje tillställning
med belopp som i första stycket angives,
dock endast under förutsättning
att tillställning av samma slag
hålles högst två dagar i följd inom
samma lokal eller område och att
tillställningen icke är av beskaffenhet
som avses i första stycket andra
punkten.
21
Nöjesskatten skall---anord
nar
nöjestillställningen.
23
Där ej---influtna avgifter.
25
Kommuns beslutanderätt i frågor
som avses i 17 § må kommunen överlåta
åt den i 22 § andra stycket angivna
myndigheten eller åt annan
kommunal nämnd eller styrelse.
Föreslagen lydelse:
§•
Nöjesskatten skall---anord
nar
nöjestillställningen.
Har någon abonnerat en tillställning
helt eller delvis samt för tillträde
till densamma uttagit avgifter av
deltagarna med högre belopp än han
erlagt till anordnaren av tillställningen,
skall abonnenten erlägga nöjesskatt
med skillnaden mellan å ena
sidan den skatt, som anordnaren
skulle hava erlagt därest skatten beräknats
å de av deltagarna till abonnenten
erlagda avgifterna, och å andra
sidan skatten å de till anordnaren
inbetalda avgifterna.
§•
Där ej---influtna avgifter.
Motsvarande skyldighet åligger
abonnent i fall som avses i 21 §
andra stycket.
§•
Kommuns beslutanderätt i frågor
som avses i 16-—18 §§ må kommunen
överlåta åt den i 22 § andra stycket
angivna myndigheten eller åt annan
kommunal nämnd eller styrelse.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950, dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola gälla i fråga om nöjestillställning, som dessförinnan
tagit sin början.
Kungl. Maj:ts proposition nr 227.
5
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 24 mars 1950.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,
Ericsson, Mossberg, Weijne, Lingman.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om vissa
ändringar i förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt
samt anför därvid följande.
Inledning.
Genom beslut den 28 april 1949 har Kungl. Maj :t uppdragit åt riksräkenskapsverket
att verkställa en översyn av förordningen om nöjesskatt i syfte
att, utan ändring av de grundläggande bestämmelserna, åstadkomma sådana
jämkningar i förordningen, som med hänsyn till vunna erfarenheter
kunde anses påkallade. Enligt vad av samma beslut framgår borde vid
översynen beaktas de synpunkter som anförts i särskilda skrifter den 10
oktober 1947 från Svenska simförbundet, den 6 november 1947 och den
17 augusti 1948 från Folkets parkers centralorganisation samt den 13 december
1948 från länsstyrelsen i Västmanlands län ävensom i en inom finansdepartementet
upprättad, den 8 december 1947 dagtecknad promemoria
angående vissa ändringar i 15 och 25 §§ förordningen om nöjesskatt och
över denna promemoria avgivna utlåtanden.
Med en den 31 januari 1950 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ställd skrivelse
har riksräkenskapsverket framlagt förslag till vissa ändringar i förordningen
om nöjesskatt. I skrivelsen har riksräkenskapsverket närmare behandlat
följande spörsmål rörande nöjesbeskattningen, nämligen dels nöjesskattens
beräkning vid nedsättning av biljettpriset (9—11 och 21 §§), dels skattebefrielse
för vissa organisationer (15 §), dels rätten att delegera kommuns beslutanderätt
i nöjesskattefrågor (25 §), dels utformningen av restaurangdansbeskattningen
(8 §), dels skattebefrielse för tillställningar som tjäna vetenskapligt
ändamål eller som anordnas i undervisnings- eller uppfostringssyfte
(14 §) dels ock besvärsrätt för representant för kronan (30 §). Det
av riksräkenskapsverket framlagda förslaget innefattar ändringar i 9—11,
15, 21 och 25 §§ förordningen om nöjesskatt; däremot har ämbetsverket icke
ansett sig böra förorda några ändringar i 8, 14 och 30 §§ samma förordning.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 227.
Över riksräkenskapsverkets skrivelse ha, efter remiss, utlåtanden avgivits
av statskontoret, överståthållarämbetet (med bifogande av yttrande från
exekutionsdirektören i Stockholm A. N. V. Lundberg), länsstyrelserna i Södermanlands,
Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanlands,
Gävleborgs och Västernorrlands län, Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Folkets parkers centralorganisation,
Folketshusföreningarnas riksorganisation, Svenska teaterförbundet samt
Riksteaterns centralstyrelse. Vidare ha yttranden inkommit från Sveriges
biografägareförbund och Stadsteatern Norrköping—Linköping, kretsteater
för Östergötland förening u. p. a.
På sätt riksräkenskapsverket framhållit torde några ändringar i 8, 14 och
30 §§ förordningen om nöjesskatt icke för närvarande böra vidtagas. I det
följande komma därför att behandlas endast de förslag till ändringar i förordningen
om nöjesskatt som framlagts av riksräkenskapsverket i dess förenämnda
skrivelse. Nämnda förslag torde såsom Bilaga få fogas vid statsrådsprotokollet
för denna dag.
Nöjesskattens beräkning vid nedsättning av biljettpriset
(9-11 §§).
Gällande bestämmelser. Enligt 9 § första stycket förordningen om nöjesskatt
skall såsom biljettpris anses det ordinarie priset för den tillställning,
varom fråga är, utan hänsyn till att nedsättning medgives för vissa grupper
av deltagare eller att biljett utlämnas utan betalning (fribiljett). Enligt 9 §
andra stycket inräknas i biljettpriset förköpsavgift, särskild sittplatsavgift
eller annan dylik avgift ävensom sådan program-, garderobs- eller därmed
jämförlig avgift, vars erläggande utgör villkor för tillträde till tillställningen.
I tredje stycket i samma paragraf stadgas att om biljett avser ett flertal
tillställningar eller ett flertal personer, skatt beräknas därå såsom för motsvarande
antal biljetter för en tillställning eller en person, och att om icke
vid biljettens utlämnande bestämts, huru många tillställningar eller personer
biljetten avser, skatten å biljetten beräknas till 20 procent av biljettpriset
eller, då fråga är om biografföreställning, till 40 procent av nämnda pris.
Vidare stadgas i 10 §, att skatt icke utgår (a) för fribiljett, som utlämnas
till begagnande av polismyndighet, ortens brandväsende eller den, som eljest
å tjänstens vägnar skall närvara, (b) för fribiljett, som utlämnas till tidningsredaktion
för recension eller anmälan av nöjestillställning, dock att
sådan skattefrihet må åtnjutas för högst två biljetter till samma tidning för
varje tillställning av enahanda beskaffenhet, (c) för fribiljett till nöjestillställning,
som avses i 3 § a) — d. v. s. teaterföreställning m. m. — då biljetten
utlämnas till begagnande i studiesyfte samt (d) för fribiljett åt barn
under 12 år.
Tidigare ändringsförslag. I det sakkunnigförslag, som avgavs av f.944 års
nöjesskatteutredning och som ligger till grund för nu gällande förordning
Kungi. Maj.ts proposition nr 227.
7
om nöjesskatt, hade upptagits en bestämmelse om att nöjesskatten skulle
beräknas på en tillställnings sammanlagda bruttoinkomster. Detta skulle
medfört, att bestämmelser om ett annat biljettpris som skatteunderlag än
det faktiska hade blivit överflödiga. Utredningen anförde bl. a. följande.
I praktiken ha avsevärda tillämpningssvårigheter uppkommit då nedsatta
priser tillämpats för t. ex. militär, skolungdom etc. För undvikande av orimliga
resultat har man nog rätt ofta betraktat även dessa priser som ordinarie.
Bestämmelsen om fribiljetter har måst kompletteras med åtskilliga
undantag, avseende fall då skatteplikt icke bör anses föreligga, och i praktiken
har det mött avsevärda svårigheter att effektivt övervaka att de skattepliktiga
fribiljetterna verkligen bli skattebelagda.
Sistnämnda bestämmelser om nedsatta priser och fribiljetter ha berott
på betraktelsesättet att det är bevistande av en nöjestillställning som belägges
med skatt, beräknad efter den ordinarie avgiften för denna, oberoende
av om besökaren i det enskilda fallet erlägger denna avgift. Nöjesskatten
är konstruerad såsom en skatt ä besökarens biljett, låt vara att arrangören
svarar för inbetalningen. I verkligheten räknar givetvis arrangören med den
nöjesskatt, som han har att inbetala, såsom en omkostnad för honom liknande
alla övriga omkostnader.
Då utredningsmännen nu vilja föreslå, att arrangören av nöjestillställning
har att erlägga nöjesskatt, motsvarande 20 procent av hans bruttointäkter,
står det i bäst överensstämmelse därmed — och skulle samtidigt undanröja
många svårigheter och medföra avsevärda förenklingar — att endast räkna
med de verkligen erlagda avgifterna och således vid nedsatta priser för vissa
grupper av deltagare taga skatt endast å de erlagda nedsatta avgifterna och
å fribiljetter icke taga någon skatt alls. Ehuru det innebär en radikal förändring
i förhållande till vad nu gäller, föreslå utredningsmännen att så
sker. Särskilt i fråga om teaterföreställningar torde fribiljetter ibland kunna
förekomma i ej ringa utsträckning, såsom vid ringa besöksfrekvens för att
salongen ändock skall bli någorlunda välbesatt. Verkställda undersökningar
för veckan 6—12 november 1944 ha visat att i Stockholms stad nöjesskatten
för skattepliktiga fribiljetter för stadens 11 teatrar utgjorde 7 procent av
den för dessa erlagda sammanlagda nöjesskatten, medan motsvarande procenttal
för stadens 110 biografer utgjorde 1,4. Någon större ekonomisk
räckvidd kan förändringen trots förstnämnda procenttal icke anses ha i
jämförelse med förevarande reforms ekonomiska konsekvenser i allmänhet,
för veckan 6—12 november 1944 ha visat att i Stockholms stad nöjesskatten
fullt befogat att för vinnande av därmed förenade fördelar helt slopa fribiljettsbeskattningen.
Reformen torde ha störst betydelse såvitt rör de nu till
taxa I hänförliga tillställningarna och därvidlag föreligga ju särskilda skäl
för en lättnad. Det bör framhållas att, liksom vissa företag nu för fribiljetterna
taga en viss »lösen» utöver nöjesskatten, hinder givetvis icke finns
att även i fortsättningen taga en viss avgift för fribiljetterna. I så fall skola
dock dessa avgifter ingå i de bruttoinkomster, å vilka skatten skall beräknas.
På grund härav får reformen sannolikt icke de ekonomiska konsekvenser
som nämnda siffror tyda på.
1 remissyttrandena över 1944 års nöjesskatteutrednings förslag tillstyrktes
i flertalet fall vad utredningen förordat i detta avseende. Kritik
framfördes emellertid av länsstyrelsen i Malmöhus län (se prop. 1945: 1144 s.
42), som framhöll, att nöjesföretag varit utsatta för krav på fribiljetter, som
icke kunde rubriceras såsom berättigade, och att vissa nöjesföretag utdelat
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 227.
fribiljetter för främjande av egna intressen. Länsstyrelsen framhöll vidare,
att ett slopande av fribiljettsbeskattningen skulle försvåra kontrollen.
Såsom framgår av 9 § förordningen om nöjesskatt upptogs icke nöjesskatteutredningens
förslag i den nu gällande författningen.
Svenska simförbundet hemställde i sin tidigare nämnda skrivelse den
10 oktober 1947, att nöjesskatt för biljett, som avsåge ett flertal tillställningar
eller ett flertal personer, skulle beräknas på grundval av det faktiska
priset, såvida icke detta uppenbarligen haft till syfte att nedbringa nöjesskatten.
Förbundet hävdade, att en prisnedsättning vid abonnemang borde
betraktas som en förköpsrabatt och att en sådan borde dragas ifrån biljettpriset
vid skatteberäkningen, lika väl som enligt 1945 års författning förköpstillägg
lades till.
I motion 11:60 vid 1948 års riksdag behandlades samma spörsmål, dock
hemställdes om författningsändring endast för det fallet, att biljett avsåge
ett flertal tillställningar. Bevillningsutskottet inhämtade under hand yttrande
över motionen från riksräkenskapsverket, i vilket yttrande bl. a. framhölls,
att goda skäl kunde anföras för en författningsändring i sådan riktning, att
skatt alltid komme att utgå på det faktiskt betalda biljettpriset, men att det
däremot knappast syntes vara befogat att begränsa innebörden av en eventuell
ändring på sätt som motionärerna föreslagit. Utskottet tog upp samma
synpunkter (bet. nr 28) och tilläde, att den progressiva skatteskalan för
biografföreställningar syntes göra det nödvändigt, att skatten för dessa föreställningar
även vid abonnemang beräknades per biljett. Motionen föranledde
ingen riksdagens åtgärd.
I motionerna 1:11 och II: 9 vid 1949 års riksdag föreslogs, att abonnemangspriserna
vid teatrar o. d. uttryckligen skulle godkännas som ordinarie
priser. Ett sådant godkännande skulle enligt vad som framhölls i motionerna
vara av väsentlig betydelse bl. a. för de statsunderstödda teatrarna, som
hade till huvudsyfte att ge värdefull dramatik i landsorten och som måste
arbeta med abonnemangssystem för att kunna genomföra sin uppgift. Motionerna
utmynnade i en hemställan om sådan ändring av 9 § första stycket,
att man blott vid nedsättning »tillfälligtvis» skulle frångå det faktiska biljettpriset
som skatteunderlag. Sedan bevillningsutskottet inhämtat, att
Kungl. Maj :t uppdragit åt riksräkenskapsverket att verkställa en översyn
av nöjesskatteförordningen, hemställde utskottet (bet. nr 31), att motionerna
ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet
härmed.
Riksräkenskapsverkets förslag. I sin skrivelse den 31 januari 1959 har
riksräkenskapsverket till en början erinrat om att de nuvarande bestämmelserna
i 9 § första och tredje styckena funnits i huvudsak redan i 1919
års nöjesskatteförordning. Så länge nöjesskatten var helt kommunal syntes
dessa bestämmelser icke ha givit upphov till större meningsskiljaktigheter.
Sedan skatten gjorts delvis statlig och granskningen i samband därmed
skärpts, hade det emellertid — särskilt under de senaste åren — visat
sig, att bestämmelsernas räckvidd i vissa avseenden vore oklar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 227.
9
Enligt vad riksräkenskapsverket vidare framhållit vore det sålunda icke
i alla delar fastslaget, under vilka förutsättningar en abonnemangsbiljett
skulle anses avse ett på förhand bestämt antal tillställningar. Såsom framginge
av paragrafens tredje stycke beräknades skatten olika, allteftersom
antalet tillställningar vore på förhand bestämt eller icke, varvid skatten i
praktiken oftast bleve högre i det förra fallet. När det gällde t. ex. abonnemang
till en orkesterförenings konsertserie, betraktades enligt fast praxis
antalet tillställningar som bestämt. Å andra sidan hade regeringsrätten i
utslag år 1949 ansett motsatsen vara fallet i fråga om säsongkort till folkparker
och seriebiljetter till utomhustävlingar i tennis (R 1949 ref. 7).
Härefter har riksräkenskapsverket anfört följande.
De senaste årens erfarenheter ha tydligt lagt i dagen, att stadgandena i 9 §
första och tredje styckena nöjesskatteförordningen icke äro tillfredsställande.
De tolkningssvårigheter, som de ifrågavarande bestämmelserna medföra,
äro i och för sig att betrakta som en avsevärd olägenhet. De hittills framkomna
ändringsförslagen synas ej heller skapa några effektiva garantier
mot sådana svårigheter. I den mån regeringsrätten får tillfälle att ta ställning
till vissa frågor, kommer visserligen en del av den hittillsvarande ovissheten
i avseende på nöjesskattens rätta beräknande på förevarande område
att skingras. Det är emellertid icke sagt, att anledningarna till sakligt berättigad
kritik därmed försvinna. Om regeringsrätten tolkar bestämmelserna
på samma sätt som riksräkenskapsverket i utslag ansett sig icke kunna undgå
att göra, kommer detta nämligen bl. a. att innebära, att vid vissa teaterföreställningar
huvudparten av biljetterna beskattas efter skattesatser på
30 å 40 procent av de faktiska biljettpriserna. Att åtskilliga teaterföreställningar
skulle beskattas så mycket hårdare än flertalet andra nöjestillställningar,
samtidigt som det allmänna kraftigt stöder samma teaterverksamhet,
kan givetvis icke vara tillfredsställande.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har i ett remissyttrande 1945 framfört vissa
skäl mot en ändring av det nuvarande systemet, till den del det berör fribiljetters
beskattning: nöjesföretag ha utsatts för oberättigade krav på fribiljetter
eller delat ut fribiljetter för främjandet av egna intressen, och ett
slopande av fribiljettsbeskattningen skulle försvåra kontrollen. Riksräkenskapsverket
kan icke finna dessa skäl för fortsatt fribiljettsbeskattning alldeles
övertygande. Det torde knappast komma i fråga att i lagstiftningen
taga ställning till vilka fribiljettskrav som från en nöjesanordnares synpunkt
kunna vara oberättigade. Det kan vidare sägas, att om en utdelning av fribiljetter
skall främja anordnarens intressen, så bör den normalt ge utsikt
till ökade inkomster i framtiden — och dessa ökade inkomster bli ju i vederbörlig
ordning nöjesbeskattade. Uppbördsmyndighetens befogenhet att
vidtaga eller föreskriva för kontrollen å skattens riktiga utgörande i varje
särskilt fall behövliga åtgärder torde slutligen erbjuda garantier mot missbruk
även vid ett slopande av fribilj ettsbeskattningen.
Riksräkenskapsverket förbiser icke, att det betraktelsesätt, som legat
bakom de nuvarande bestämmelserna, alltjämt torde ha visst fog för sig.
Men det vill förefalla, som om de praktiska olägenheterna av en sådan ordning
numera skulle vara så påtagliga, att den principiella synpunkten bör
träda i bakgrunden.
I enlighet härmed har riksräkenskapsverket förklarat, att ämbetsverket
ville förorda, att 9 $ första och tredje styckena helt upphävdes. Detta inne
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 227.
bure, att nöjesskatten — om man boi-tsåge från de särskilda bestämmelserna
för restaurangdans — alltid komme att beräknas på grundval av de
faktiska priserna, och att de högre skattesatserna vid vissa former av abonnemang
(3 st. 2 p.) komme att försvinna. Dessa högre skattesatser hade
emellertid existensberättigande endast så länge stadgandet om det ordinarie
biljettpriset som skatteunderlag funnes kvar; vad anginge andra tillställningar
än biografföreställningar kunde skattesatsen 20 procent sägas ge
uttryck åt att priset för biljett, som avsåge ett flertal tillställningar eller
personer, schematiskt antagits vara nedsatt med en fjärdedel.
Beträffande frågan om beskattningen av abonnemang vid biografföreställningar
har riksräkenskapsverket anfört, att ett upphävande av 9 § första
och tredje styckena medförde vissa komplikationer härutinnan. För närvarande
hade dessa komplikationer endast teoretiskt intresse, eftersom det
enligt vad riksräkenskapsverket inhämtat över huvud icke förekomme några
former av abonnemang e. dyl. på biograferna, men problemet syntes det
oaktat böra belysas något närmare. För en abonnemangsbiljett å 9 kronor,
som gällde för 5 föreställningar, vilkas ordinarie biljettpris vore 2 kronor,
skulle skatten nu utgöra 3 kronor 75 öre. Ett upphävande av de gällande
bestämmelserna skulle höja skatten till 3 kronor 90 öre. En sådan skattehöjning
vore i och för sig icke åsyftad. Ett sätt att undvika denna komplikation
vore att göra biografskatten proportionell liksom annan nöjesskatt.
En sådan omläggning föreslogs redan av 1944 års nöjesskatteutredning.
Gentemot detta förslag anfördes i remissyttranden, att det med den av utredningen
föreslagna skattesatsen 20 procent skulle vara liktydigt med en
skatteskärpning för biografer med relativt låga biljettpriser. Genom 1948
års höjning av skattesatserna hade läget emellertid i viss mån förändrats.
Om man nu överginge till proportionell skatt, skulle det falla sig naturligt
att fixera skattesatsen till 35 procent, och med denna skattesats skulle
övergången skärpa skatten endast för biljettpriser under 1 krona 50 öre.
Härtill komme, att det från principiella utgångspunkter näppeligen kunde
te sig motiverat att beskatta vissa former av nöjestillställningar proportionellt
och andra progressivt. Som nämnts vore dock de skattehöjande konsekvenserna
av en författningsändring sådan som den av riksräkenskapsverket
förordade f. n. praktiskt betydelselösa. Det kunde med hänsyn därtill
göras gällande, att det icke vore av behovet påkallat att i detta sammanhang
slopa biografbeskattningens progressivitet. Riksräkenskapsverket hade
därför ansett sig sakna tillräcklig anledning att föreslå övergång till proportionell
biografskatt.
I fråga om 10 § har riksräkenskapsverket framhållit, att om det faktiska
biljettpriset komme att utgöra skatteunderlag bleve bestämmelserna i 10 §
om undantag från fribiljettsbeskattningen överflödiga. Som det nu vore utginge
ingen nöjesskatt för fribiljetter, vilka utlämnades till bl. a. personer,
som vore funktionärer eller som på tjänstens vägnar skulle närvara vid en
tillställning. Ej sällan vore det tveksamt, om en person vore hänförlig till
någon av dessa kategorier eller icke. Om fribiljettsbeskattningen slopades,
skulle tydligen tolkningsproblem av detta slag försvinna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 227. 11
Vidare har riksräkenskapsverket framhållit att 11 § första stycket borde
redaktionellt jämkas.
Remissutlåtandena. De av riksräkenskapsverket föreslagna ändringarna i
9—11 §§ ha i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Av innehållet i remissutlåtandena i denna del må följande nämnas.
Statskontoret har anfört följande.
Den ändring riksräkenskapsverket föreslår beträffande 9 § innebär, att
nöjesskatten, med visst undantag, alltid skulle beräknas på grundval av de
faktiska biljettpriserna, samt att de högre skattesatserna vid vissa former
av abonnemang skulle försvinna. Statskontoret finner en sådan princip för
uttagande av nöjesskatt i och för sig riktig men har icke blivit övertygat om
lämpligheten av att helt slopa skatten på fribiljetter. Tillräcklig garanti för
att fribiljettbeskattningen ej behöver bli obillig ges enligt ämbetsverkets
mening i nuvarande 10 §. Beträffande nöjesskatten för abonnemangsbiljetter
torde däremot nämnda princip kunna tillämpas i alla fall, där prisrabatteringen
uppenbarligen icke har till syfte att nedbringa nöjesskatten.
Överståthållaråmbetet har anfört, att ämbetet, som på sin tid tillstyrkte
1944 års nöjesskatteutrednings förslag, ville med instämmande i riksräkenskapsverkets
uttalande framhålla, att utvecklingen finge anses ha givit
ytterligare stöd för en reform i den riktning, som nu ånyo föreslagits.
Genom en sådan reform skulle jämväl överensstämmelse vinnas med motsvarande
lagstiftning i våra grannländer Danmark, Finland och Norge. Mot
de av riksräkenskapsverket i denna del föreslagna författningsändringarna
hade ämbetet ej annat att erinra än att — då 9 § första och tredje styckena
i nöj esskatteförordningen avsåges skola upphöra att gälla — berörda paragraf
lämpligen borde inledas med ett stadgande av innehåll, att såsom
biljettpris skulle anses det erlagda priset för den tillställning, varom fråga
vore.
Exekutionsdirektören i Stockholm har framhållit, att 9 § vore ägnad att
verka hämmande på en anordnares villighet att i behjärtansvärda fall bevilja
nedsättningar för vissa grupper av besökande eller att utlämna biljett
utan betalning. Om skatten beräknades på det belopp, som verkligen erlades
för inträde till en tillställning, komme de högre skattesatserna vid vissa former
av abonnemang tydligen att bortfalla. Att så skedde finge väl anses enbart
tillfredsställande. Gällande bestämmelser hade ju till följd att vid nedsättning
av biljettpriset på grund av abonnemang en del av skatten i själva
verket drabbade anordnaren i stället för besökaren. Starka skäl syntes således
tala mot det betraktelsesättet att bevistandet av en nöjestillställning
belädes med skatt, som beräknades efter det ordinarie biljettpriset, oberoende
av om besökaren i det enskilda fallet erlade detta pris. Erfarenheterna
av de gällande bestämmelserna i ämnet hade också visat att dessa lade hinder
i vägen för en förnuftig tillämpning av nöjesskatteförordningen. Uppbördsmyndigheten
hade många gånger ställts inför fall, då det varit i hög
grad önskvärt att någon lättnad kunnat beredas vederbörande, men detta
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 227.
hade icke varit möjligt på grund av de osmidiga bestämmelserna. De föreslagna
ändringarna syntes ej heller kunna giva upphov till några tekniska
eller praktiska olägenheter.
Länsstyrelsen i Södermanlands län har framhållit, att då nöjesskatt enligt
förslaget komme att räknas på det faktiska biljettpriset, bortfölle de olägenheter
och tolkningssvårigheter, som för närvarande förefunnes beträffande
de tillställningar, varom här vore fråga. Beträffande fribiljetterna hade kontrollen
över utlämnade sådana ofta varit svår eller rent av omöjlig att verkställa.
Borttagandet av nöjesskatt på dessa vore en välbehövlig praktisk åtgärd.
Skattebortfallet syntes vara av mindre betydelse.
Vidare har länsstyrelsen i Malmöhus län förklarat, att länsstyrelsen visserligen
fortfarande hyste någon tvekan angående frågan om skattefrihet
för fribiljetter men att då förslaget innebure en betydande förenkling av
gällande bestämmelser länsstyrelsen dock icke ville avstyrka detsamma.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört följande.
Tolkningen av 9 § har ständigt vållat svårigheter. Detta har i särskilt hög
grad gällt 3 st., som reglerar nöjesskatten vid s. k. abonnemangsföreställningar.
Riksräkenskapsverkets tolkning innebär, att skatten vid abonnemang
med nedsatta priser skall utgå efter det ordinarie priset. På grund av de ofta
kraftigt nedsatta biljettpriserna kan skatten komma att uppgå ända till 40
procent av de faktiska biljettkostnaderna. Vad detta innebär för exempelvis
ett teaterföretag ligger i öppen dag. Från teaterhåll har också uppgivits, att
sådana abonnemang av ekonomiska skäl i fortsättningen icke kunna komma
att anordnas, därest nöjesskatten alltjämt skulle utgå efter så höga procentsatser.
Både stat och kommun komma att förlora nöjesskatt, och företaget,
som kanske även understödes av det allmänna, mister icke oväsentliga inkomster.
Nöjesskatteförordningens utformning i denna del bör därför enligt
länsstyrelsens mening ändras och riksräkenskapsverkets förslag att låta
skatten utgå efter det faktiska priset tillstyrkes därför av länsstyrelsen.
Vad angår abonnemang å biograf föreställningar, om nu sådana förekomma,
kan länsstyrelsen icke helt ansluta sig till förslaget. Skatten på biografföreställningar
är till skillnad från teaterföreställningar progressiv. Om förslaget
genomföres, skulle följden bliva, att nöjesskatt för abonnemangsföreställning
bleve högre än på ordinarie priser och högre än vad för närvarande
vore fallet. Enligt länsstyrelsens mening bör därför 9 § givas sådant innehåll,
att skatten icke ytterligare skärpes.
Vad betänkandet innehåller rörande biljettnedsättning och därmed sammanhängande
spörsmål ger icke anledning till någon erinran från länsstyrelsens
sida.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har tillstyrkt de föreslagna ändringarna
i 9 § men däremot avstyrkt förslaget att slopa nöjesskatten på fribiljetter.
I sistnämnda hänseendet har länsstyrelsen anfört.
Enligt vad som inhämtats åtnjuta medlemmarna i vissa idrottsföreningar
förmånen av fribiljett till idrottstävlingar, vid vilka föreningarnas idrottsmän
tävla. Även om, såsom riksräkenskapsverket framhåller, uppbördsmyndigheten
har möjlighet att vidtaga eller föreskriva för kontrollen å skattens
riktiga utgörande i varje särskilt fall behövliga åtgärder synas särskilt
på mindre platser, där kontrollen icke kan göras så noggrann, stora möjligheter
föreligga för anordnaren-föreningen att låta medlemmarna undgå erlägga
nöjesskatt genom att låta medlemskort generellt gälla som fribiljett
Kungi. Maj.ts proposition nr 227.
13
vid avgiftsbelagda tillställningar, varvid sovring mellan funktionärer och
övriga besökande knappast låter sig göra. Därest nöjesskatten å fribiljetter
slopas, kan enligt länsstyrelsens mening befaras, att nöjesskatt icke kommer
att erläggas av en icke ringa del besökare av vissa tillställningar. Därest
fribiljetterna i fortsättningen skola beskattas enligt nöjesskatteförordningen,
vill länsstyrelsen emellertid föreslå, att 10 § b) ändras på så sätt, att skattefrihet
må åtnjutas för till pressen utlämnade fribiljetter till det antal, som
med hänsyn till omständigheterna må vara erforderligt. Enligt vad som nu
inhämtats från uppbördsmyndigheten i Västerås efterföljas icke bestämmelserna
i 10 § b) genom att flera än två fribiljetter vid större idrottstävlingar
utlämnas till varje tidning, eftersom i många fall upprättande av reportage
från tävlingarna kräver medverkan av flera än två journalister, fotografer
m. fl.
Teaterförbundet har anfört —under erinran om sin i andra sammanhang
tillkännagivna principiella inställning att dramatiska teaterföreställningar
över huvud taget icke borde räknas till skattebelagda nöjestillställningar -—
att teaterförbundet lämnade riksräkenskapsverkets förslag utan erinran.
Stadsteatern Norrköping—Linköping har understrukit att stadsteatrarna
utanför Stockholm måste, för att kunna fylla sin viktiga uppgift att nå
även den mindre köpkraftiga publiken, ovillkorligen arbeta med prisnedsättningar
av skilda slag, icke minst gruppabonnemang.
Folkets parkers centralorganisation har uttalat, att den föreslagna ändringen
av 9 § syntes innebära en sådan lösning att anledning till olikartade
tolkningar icke skulle behöva ifrågakomma.
Folketshusföreningarnas riksorganisation har förklarat sig kunna i stort
sett giva sin anslutning till de föreslagna ändringarna i 9 §.
Sveriges biograf ägareförbund har anfört, att förbundet visserligen icke helt
kunde dela riksräkenskapsverkets motiveringar men att förbundet icke
funne anledning till erinran mot den föreslagna lagtexten. I samband med
de föreslagna ändringarna i förordningen om nöjesskatt ville förbundet
emellertid föreslå, att nöjesskatt å förköpsavgifter avseende biograf biljetter
helt slopades. Någon effektiv kontroll över denna försäljning kunde icke
utövas och den skedde uteslutande som en kundservice, vilken icke lämnade
biografföretagen någon vinst.
Departementschefen. Såsom framgår av 9 § första stycket nöjesskatteförordningen
beräknas nöjesskatten på det ordinarie biljettpriset även i sådana
fall då nedsättning av priset skett för vissa grupper av deltagare eller då
biljett utlämnats utan betalning. Därest biljett avser ett flertal tillställningar
eller ett flertal personer skall nöjesskatten — enligt 9 § tredje stycket —
beräknas såsom för motsvarande antal biljetter för en tillställning eller en
person; och har ej vid biljettens utlämnande bestämts, huru många tillställningar
eller personer biljetten avser, beräknas skatten å biljetten till 20
procent av biljettpriset eller, då fråga är om biografföreställning, till 40
procent av nämnda pris. Dessa bestämmelser, som i huvudsak gällt sedan
nöjesskatten infördes år 1919, ha i främsta rummet motiverats med att kontrollen
över nöjesskatteintäkterna därigenom underlättades.
I olika sammanhang har kritik riktats mot berörda bestämmelser. Så -
14
Kiinc/l. Maj:ts proposition nr 227.
lunda har bl. a. från stadsteatrarnas sida framhållits, att bestämmelserna om
nöjesskatt för abonnemangsbiljetter icke vore tillfredsställande; de verkade
i hög grad hindrande för stadsteatrarnas verksamhet genom att skatt uttoges
å abonnemangsbiljetter med alltför höga procentsatser i förhållande
till de faktiskt erlagda biljettprisen. Vidare har åberopats att bestämmelserna
i fråga föranledde vissa tolkningssvårigheter.
I riksräkenskapsverkets förslag har förordats en sådan omläggning av
beskattningsreglerna, att nöjesskatten i nu berörda fall skulle beräknas på
det faktiskt erlagda biljettpriset. I enlighet härmed har riksräkenskapsverket
föreslagit, att 9 § första och tredje styckena nöjesskatteförordningen
skulle upphävas, att jämväl 10 § — som reglerar de fall då nöjesskatt icke
skall utgå för fribiljett — skulle upphävas och att 11 § skulle redaktionellt
jämkas.
Från remissinstansernas sida har förslaget om beräkning av nöjesskatten
efter det faktiskt erlagda biljettpriset tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Jämväl riksräkenskapsverkets övriga förslag i nu förevarande del ha godtagits
av remissinstanserna, dock har en länsstyrelse invänt, att vad riksräkenskapsverket
föreslagit innebure en omotiverad skärpning av nöjesskatten
för biografföreställningar, och en annan länsstyrelse har — liksom
statskontoret — ansett, att beskattningen av fribiljetter borde bibehållas.
Riksräkenskapsverkets förslag att nöjesskatten undantagslöst skall beräknas
med utgångspunkt från det faktiskt erlagda biljettpriset får anses innebära
en förenkling vid tillämpningen av nöjesskatteförordningen. Ett genomförande
av förslaget skulle därjämte betyda att teaterföretagen — särskilt
de av det allmänna understödda stadsteatrarna — erhölle en viss, i
och för sig befogad lättnad i fråga om nöjesskatten. Å andra sidan kan förslaget
medföra en viss försämring av kontrollmöjligheterna. Med hänsyn
till vad i remissyttrandena anförts synes det emellertid befogat att antaga,
att erforderlig kontroll dock skall kunna utövas. På grund av det anförda
och då den av förslaget föranledda minskningen i nöjesskatteintäkterna
för staten och de därav berörda kommunerna torde bliva förhållandevis
obetydlig, förordar jag, att riksräkenskapsverkets förslag i nu berörda del
genomföres.
I konsekvens härmed bör även beskattningen av fribiljetter upphävas.
Vad härefter angår nöjesskatten för abonnemangsbiljetter till biografföreställningar
må framhållas, att detta spörsmål åtminstone för närvarande saknar
praktisk betydelse. På grund härav och då Sveriges biografägareförbund
icke anfört någon erinran mot riksräkenskapsverkets förslag anser jag icke
erforderligt att särskilda föreskrifter meddelas beträffande nöjesskatten å
dylika abonnemangsbiljetter.
Någon ändring i fråga om beskattningen av förköpsavgifter kan jag icke
i detta sammanhang förorda.
I enlighet med det nu anförda böra — på sätt riksräkenskapsverket föreslagit
— 9 § första och tredje styckena samt 10 § upphävas och 11 § redaktionellt
jämkas. Därjämte bör, i anledning av vad överståthållarämbetet
anfört, viss omformulering ske av 9 § (nuvarande 9 § andra stycket).
Kungl. Maj:ts proposition nr 227.
15
Skattebefrielse för vissa organisationer (15 §).
Gällande bestämmelser. I 15 § första stycket förordningen om nöjesskatt
stadgas, att där ideell organisation, som har till uppgift att stödja teatereller
musikverksamhet, att befordra nykterhet, folkbildning eller folkuppfostran
eller att främja religiösa eller politiska syften, anordnar nöjestillställning,
vars behållning skall användas att direkt främja nämnda ändamål,
åtnjutes för varje tillställning befrielse från den del av nöjesskatten,
som belöper å ett sammanlagt avgiftsbelopp av 500 kronor. Vad nu sagts
skall dock icke gälla med avseende å tillställning, i vilken till huvudsaklig
del ingår dans eller biografföreställning med undantag för sådan filmförevisning,
som genom sitt ämnesval är ägnad att direkt främja organisationens
syfte.
Enligt 15 § andra stycket skall vad i första stycket stadgas äga motsvarande
tillämpning jämväl beträffande sådan ideell organisation, som
avser att stödja icke professionell idrott eller gymnastik eller att främja
hästsport.
Slutligen stadgas i 15 § tredje stycket, att där nöjestillställning anordnas
av organisation, som har till uppgift att tillhandahålla allmän samlingslokal
och som under de senast förflutna fem åren icke lämnat utdelning åt
sina medlemmar, åtnjutes befrielse från nöjesskatt för varje tillställning
med belopp som i första stycket angives, dock endast under förutsättning
att tillställning av samma slag hålles högst två dagar i följd inom samma
lokal eller område och att tillställningen icke är av beskaffenhet som avses
i första stycket andra punkten.
Tidigare ändringsförslag. I den förut omnämnda framställningen av Folkets
parkers centralorganisation den 6 november 1947 hemställdes, att skattebefrielse
enligt 15 § måtte medgivas för de folkliga organisationernas konsert-
och teaterverksamhet.
I anslutning till nämnda framställning föreslogs i den inom finansdepartementet
upprättade promemorian den 8 december 1947 att folkets husförening,
folkparksförening eller annan liknande organisation skulle uttryckligen
förklaras vara berättigad till lindring i nöjesbeskattningen enligt
15 § tredje stycket.
I yttranden över promemorian tillstyrktes förslaget av tre hörda länsstyrelser.
Däremot avstyrktes förslaget av riksräkenskapsverket, som framhöll,
alt det från rättvisesynpunkt vore otillfredsställande att placera de
nämnda organisationerna i en gynnad ställning framför t. ex. stadsteaterföreningarna,
i all synnerhet som icke så få åtminstone folkparksföreningar
varken tillhandahöllo samlingslokaler eller i nämnvärd grad bedrevo teateroch
konsertverksamhet. Eventuellt ökat stöd åt teater- och konsertverksamhet
borde enligt riksräkenskapsverkets mening få formen av höjda lotterimedelsbidrag.
överståthållarämbetet avstyrkte likaledes förslaget och framhöll
bl. a. de tillämpningssvårigheter som skulle uppkomma. I fråga om sär
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 227.
skilt folkparkernas tillställningar skulle det liksom på taxornas tid bliva
svårt att avgöra, vilken del av en tillställning som skulle betraktas som den
huvudsakliga.
Promemorieförslaget lades icke till grund för någon proposition.
Vidare må nämnas, att länsstyrelsen i Västmanlands län i sin skrivelse
den 13 december 1948 hemställt om viss överarbetning av 15 §. Att en organisation
vore registrerad som ekonomisk förening borde enligt länsstyrelsen
icke i och för sig hindra befrielse enligt första stycket. En folkets
husförening, som i sin verksamhet tillhandahölle allmänna samlingslokaler,
borde vidare kunna få befrielse enligt tredje stycket, även om ålderdomliga
stadgar talade om samlingslokaler åt ortens arbetare och närstående
organisationer e. d. och även om uppgiften att tillhandahålla samlingslokaler
icke kunde anses som den avsevärt övervägande för föreningen.
I motionerna I: 102 och II: 122 vid 1949 års riksdag föreslogs samma ändring
av paragrafen som i 1947 års departementspromemoria. Under hänvisning
till den beslutade översynen hemställde bevillningsutskottet (bet. nr
31), att motionerna icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd. Denna
hemställan godkändes av riksdagen.
Riksräkenskapsverkets förslag. I sin skrivelse den 31 januari 1950 har riksräkenskapsverket
anfört att 15 § redan tidigt blev föremål för kritik. I
första hand hade denna kritik tagit sikte på det förhållandet att paragrafen,
så som den tillämpades, icke gåve befrielse åt vissa slag av organisationer,
som — med större eller mindre fog — ansåges ha varit åsyftade vid
paragrafens tillkomst. Sålunda hade folketshusföreningarna hävdat, att de
vore organisationer med uppgift att tillhandahålla allmän samlingslokal
(15 § 3 st.). 1945 års utskottsbetänkande gåve såtillvida stöd åt denna
ståndpunkt, som i detsamma omnämndes folketshuslokaler såsom exempel
på allmänna samlingslokaler. I de mål, vilka blivit föremål för regeringsrättens
prövning, hade utgången det oaktat genomgående blivit negativ för
föreningar av detta slag. Skälen till att befrielse vägrats vore olika; än
talades det i stadgarna om en förenings uppgift att tillhandahålla samlingslokal
åt sina medlemmar eller en på annat sätt begränsad krets, än ansåges
uppgiften att tillhandahålla samlingslokal icke som den väsentliga,
o. s. v. Folkparksföreningarna hade likaledes gjort anspråk på rätt till befrielse
och betonat sin karaktär av ideella organisationer med uppgift att
stödja teater- och musikverksamhet. Så gott som alla folkparksföreningar
vore emellertid registrerade som ekonomiska föreningar, och genom regeringsrättsutslag
finge det anses klarlagt, att en organisation, som fyllde
förutsättningarna för registrering som ekonomisk förening, icke vore ideell
i paragrafens mening (R 1947 ref. 9; jfr utslag >0/u 1949). De i vissa städer
förekommande stadsteaterföreningarna hade ej heller ansetts kunna åtnjuta
befrielserätt; även de vore registrerade såsom ekonomiska föreningar.
Enligt vad riksräkenskapsverket anfört vore det — såsom praxis gestaltat
sig — f. n. praktiskt taget endast idrottsföreningarna, som kunde taga
Kungl. Majits proposition nr 227.
17
möjligheterna till skattebefrielse enligt 15 § i anspråk. Otvivelaktigt syftade
emellertid 1945 års lagstiftning längre, och riksräkenskapsverket funne fördenskull
en överarbetning av paragrafen väl motiverad. Det borde här särskilt
framhållas, att det vid den tidpunkt, då 1947 års departementspromemoria
framlades, fortfarande var oklart, i vilken mån särskilt folketshusföreningarna
skulle kunna få befrielse. Utvecklingen sedan dess tydde på,
att också dessa föreningars möjligheter till skattebefrielse vore mycket begränsade.
Riksräkenskapsverket har vidare framhållit att den nuvarande dubbla
gränsdragningen i 15 § — å ena sidan mellan befrielseberättigade och övriga
organisationer och å andra sidan mellan befrielsekvalificerade och andra
tillställningar — orsakade betydande tillämpningssvårigheter. Det skulle
under sådana förhållanden kunna sättas i fråga, om icke vid överarbetningen
av paragrafen i första hand uppmärksamhet borde ägnas åt möjligheterna
att slopa befrielserättens dubbla anknytning till bestämda slag av såväl
anordnare som tillställningar. I och för sig hade en ändring i sådan riktning
ansetts ha avsevärda förtjänster. Då emellertid riksräkenskapsverkets begränsade
uppdrag icke syntes medgiva en så betydande principiell omläggning,
hade riksräkenskapsverket ansett sig böra söka finna en lösning i närmare
anslutning till paragrafens nuvarande innehåll.
Vad angår gränsdragningen mellan befrielseberättigade och övriga organisationer
har riksräkenskapsverket anfört följande.
Vad beträffar anordnaren har det bl. a. gällt att komma till rätta med
de komplikationer, som orsakas av att alla organisationer med ideellt syfte
icke äro ideella organisationer i paragrafens nuvarande mening. Riksräkenskapsverket
finner för sin del den naturliga lösningen vara, att paragrafen
formuleras om så, att befrielserätten anknytes till organisationer med ideellt
syfte i stället för till ideella organisationer. Detta skulle innebära, att samtliga
de organisationer, som befinna sig i blickpunkten — folkparksföreningar,
folketshusföreningar, bygdegårdsföreningar, stadsteaterföreningar o. s. v.
— skulle komma att betraktas som ideella. Det bör här nämnas, att i det år
1949 avlämnade betänkandet med förslag till lag om registrerade föreningar
in. in. (SOU 1949: 17) en ny gränsdragning föreslås mellan ekonomiska
och ideella föreningar. Enligt förslagets 3 § är »förening, som fullföljer religiöst,
välgörande, politiskt, socialt, idrottsligt, kulturellt eller eljest ideellt
syfte» icke en ekonomisk förening. En förening skulle alltså icke som nu bli
en ekonomisk förening enbart därför att den driver bokföringspliktig verksamhet.
Om detta förslag blir lag, skulle man tydligen i nöjesskattehänseende
automatiskt uppnå ungefär detsamma som genom den nyss förordade
författningsändringen. Den föreslagna nya gränsdragningen har f. ö. betydelse
också i inkomstskattehänseende, då ju icke-ekonomiska föreningar inkomstbeskattas
lindrigare än andra. Men eftersom det är ovisst om och när
en dylik lösning kan komma till stånd, bör i varje fall en reform på nöjesskattens
område genomföras. Det kan därvid synas motiverat att redaktionellt
anknyta till det nyssnämnda förslaget. Det bör tilläggas, att förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt innehåller ett par liknande exemplifierande
formuleringar (28 och 38 §§).
F. n. ha endast organisationer med i paragrafen närmare angivna uppgifter
rätt till befrielse. Det är ej sällan tveksamt, om eu organisations uppgift
2 Iiihang till riksdagens protokoll I9.r>0. 1 soml. AV 227,
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 227.
är av det i paragrafen angivna slaget eller icke. Många organisationer —
t. ex. folkparksföreningar — ha vidare olika uppgifter, av vilka endast vissa
kvalificera för befrielse. Osäkerheten i författningstillämpningen på denna
punkt undanröjes enligt riksräkenskapsverkets mening enklast genom att
alla organisationer med väsentligen ideellt syfte medgivas rätt till befrielse.
På det sättet undviker man att anknyta befrielsen till vissa bestämda organisationer
av denna typ. Såvitt riksräkenskapsverket med ledning av räkenskapsmaterialet
kan finna, skulle å andra sidan denna utväg icke leda till
mycket större skattebortfall än utvägen att uttryckligt vidga befrielserätten
till folketshus-, folkparks- och liknande föreningar.
Det bör här tillfogas, att riksräkenskapsverket förutsätter, att paragrafen
i dess föreslagna form ingalunda skall ge befrielsemöjligheter åt vad som
i sak är en enskild persons affärsrörelse, även om en organisation med föregivet
ideellt syfte formellt framträder som anordnare. Om sålunda t. ex. en
privat företagare i revybranschen bildar en förening eller ett aktiebolag
med stadgeenlig uppgift att främja teaterlivet men företagaren själv tar ut
det mesta av det, som skulle kunna bli vinst, i form av extraordinärt hög
lön e. d., bör sammanslutningens i verkligheten icke-ideella karaktär bli
avgörande vid prövningen av befrielsefrågan. Det kan erinras om att betraktelsesättet
lär vara detsamma i fråga om skentransaktioner o. d. på inkomstbeskattningens
område.
Beträffande härefter gränsdragningen mellan befrielsekvalificerade och
andra tillställningar har riksräkenskapsverket framhållit, att det hittills i
regel vållat mindre svårighet att fastställa, om en viss tillställning kvalificerade
för befrielse än att bedöma anordnaren i motsvarande avseende. Om
kretsen av befrielseberättigade organisationer vidgades så som här diskuterats,
bleve dock läget i någon mån annorlunda. Därest nuvarande bestämmelser
i fråga om tillställningarnas klassificering bibehölles oförändrade,
måste nämligen bl. a. folkparkernas »sammansatta» tillställningar (dans +
artistuppträdanden, marknads- och tivolinöjen e. d.) bliva föremål för
prövning från befrielsesynpunkt.
Riksräkenskapsverket har vidare anfört.
Riksräkenskapsverket har övervägt viss ändring av de nu gällande bestämmelserna.
F. n. åtnjuta de i 15 § åsyftade organisationerna befrielse för
alla tillställningar utom sådana, i vilka till huvudsaklig del ingår dans eller,
med visst undantag, biografföreställning. Räkenskapsmaterialet i riksräkenskapsverket
ger vid handen, att det i de fall, där 15 § f. n. är ostridigt
tillämplig, med mycket få undantag är fråga om dels idrottstillställningar
och dels tillställningar, som avses i 3 § a) (teaterföreställning, musikunderhållning
m. m.). Också för folketshus- och folkparksföreningarnas del är
huvudparten av de tillställningar, för vilka föreningarna ha ansett sig äga
rätt till befrielse, att hänföra till 3 § a). I Folkets parkers centralorganisations
tidigare nämnda framställning den 6 november 1947 har f. ö. kravet på
skattebefrielse begränsats till teater- och konsertverksamheten. I och för sig
synas sålunda berättigade intressen rätt väl kunna tillgodoses även med en
utformning av 15 §, som ger befrielse enbart för tillställningar enligt 3 § a),
icke professionella idrotts- och gymnastiktillställningar samt hästsporttillställningar.
Det väsentliga skälet för en sådan inskränkning i fråga om befrielseobjekten
skulle vara, att den skulle medföra, att de »sammansatta»
tillställningarna icke skulle behöva prövas från huvudsaklighetssynpunkt i
det stora flertalet fall, nämligen då ingen del av tillställningen är av sådant
Kungl. Maj.ts proposition nr 227.
19
slag, som kvalificerar för befrielse. Överståthållarämbetet avstyrkte ändringsförslagen
i 1947 års departementspromemoria bl. a. därför att de skulle
ge upphov till svårigheter vid huvudsaklighetsprövningen av folkparksföreningarnas
tillställningar. Genom den här diskuterade modifikationen skulle
dessa svårigheter i stort sett kunna undgås.
Riksräkenskapsverket har emellertid, oaktat vad som anförts, icke velat
föreslå någon nämnvärd inskränkning i kretsen av de tillställningar, som
kvalificera för skattebefrielse. Enligt det nyss diskuterade alternativet skulle
befrielse icke åtnjutas för bl. a. revyföreställningar. Men det har sagts —
och riksräkenskapsverket vill icke inlägga någon gensaga mot det — att
revyn, särskilt på mindre orter, kan vara ett första steg på vägen mot ett
mer differentierat nöjesliv. Amatörrevyer och liknande tillställningar lära
också stundom vara av betydelse för vissa organisationers ekonomi. Risken
för tillämpningssvårigheter, om man behåller den nuvarande gränsdragningen,
bör heller icke överdrivas. I 1945 års nöjesskatteproposition framhölls
det (prop. nr 344 s. 56), att vid huvudsaklighetsprövningen av en »sammansatt»
tillställning avgörande betydelse bör tillmätas frågan, vilken del av
tillställningen som för den besökande allmänheten ter sig som den väsentliga
och att följaktligen hänsyn ej uteslutande skall tagas till vilken tid
som går åt för de olika delarna. I ett interpellationssvar vid 1948 års riksdag
(AK 39 s. 12) kompletterades detta uttalande med påpekandet, att man i
brist på andra bestämningsgrunder ofta lär få förutsätta, att den del av en
nöjestillställning, som tar den längsta tiden i anspråk, också för den besökande
allmänheten ter sig som den väsentliga. I icke ringa utsträckning lär
vidare vägledning kunna hämtas från den praxis, som utbildats vid prövning
av liknande frågor enligt tidigare gällande nöjesskatteförordning. För
att ytterligare förebygga tveksamhet vid bedömningen vill slutligen riksräkenskapsverket
föreslå den detaljändringen i förhållande till vad som nu
gäller, att befrielse icke skall åtnjutas för marknads- och tivolinöjen. Särskilt
efter en sådan justering av gränsen bör det i allmänhet vara klart, att
paragrafen icke är tillämplig i fråga om tillställningar med, förutom dans,
marknads- och tivolinöjen och t. ex. sång- eller akrobatikuppträdanden.
Enligt vad riksräkenskapsverket framhållit funnes — vid en omredigering
av 15 § enligt de här diskuterade riktlinjerna — anledning att slopa
skillnaderna i befrielseförutsättningar mellan å ena sidan första och andra
styckena och å andra sidan tredje stycket. Det vore nämligen genomgående
fråga om organisationer med ideellt syfte. Det borde visserligen påpekas, att
enligt normalstadgarna folketshusföreningarna hade till ändamål »att främja
medlemmarnas ekonomiska intressen». Denna formulering kunde emellertid
icke anses vara adekvat; den vore vald enbart med tanke på att säkerställa
föreningarnas möjlighet till registrering enligt nu gällande lag om
ekonomiska föreningar. I det nyssnämnda betänkandet med förslag till lag
om registrerade föreningar in. in. framhölles, att folketshusföreningarnas
syfte vore ideellt. Föreningarnas gällande stadgar — vilka merendels tillkommit
före normalstadgarna och vilka i stort antal varit tillgängliga för
riksräkenskapsverket i samband med nöjesskattegranskningen — syntes f. ö.
så gott som undantagslöst icke innehålla någonting om främjande av ekonomiska
intressen eller i varje fall icke på samma sätt som normalstadgarna
skjuta detta främjande i förgrunden. Riksräkenskapsverket förcslogc
slutligen, att del uttryckligt stadgades, att det vore tillräckligt för befrielse
-
20
Kungl Maj.ts proposition nr 227.
rätt, att en organisation »väsentligen» fullföljde ideellt syfte. Detta innebure,
att ett främjande endast i ringa omfattning av medlemmarnas ekonomiska
intressen icke utestängde en organisation från befrielsemöjligheterna. —
Enligt nuvarande tredje stycket förutsattes för befrielse, att tillställning av
samma slag hölles högst två dagar i följd inom samma lokal eller område.
Motivet till denna inskränkning i rätten till skattebefrielse syntes ha varit,
att man ej velat medge befrielse för revyer o. d., som visades en längre tid
i följd. Någon nämnvärd praktisk betydelse syntes emellertid inskränkningen
icke ha. Den hade därtill redan från början ansetts överflödig i första och
andra styckena. Om man nu förde in den där, skulle man på en omväg ta
ifrån bl. a. stadsteaterföreningarna deras befrielsemöjligheter. Något dylikt
kunde uppenbarligen icke komma i fråga. Riksräkenskapsverket ville under
sådana förhållanden förorda, att den ifrågavarande inskränkningen helt
slopades. — Det i första och andra styckena uppställda kravet — vartill
motsvarighet saknades i tredje stycket — att tillställnings behållning skulle
användas att direkt främja det ändamål, till vilket befrielserätten vore knuten,
bleve likaledes mindre motiverat, om rätten till befrielse icke längre
byggde på vissa bestämda ändamål hos anordnarorganisationerna. Detta
krav syntes f. ö. redan nu i praktiken vara rätt illusoriskt, då en organisation
väl normalt använde åtminstone huvudparten av sina inkomster för att
främja sitt ändamål och det kunde vara svårt att påvisa, att en eventuell utgift
för ett annat ändamål finansierades just med inkomster av en viss nöjestillställning.
Tredje styckets befrielseförutsättning slutligen, att anordnarorganisationen
under de senast förflutna fem åren icke skulle ha lämnat
utdelning åt sina medlemmar, kunde lämpligen vidgas att gälla paragrafen i
dess helhet. Om paragrafen justerades enligt de här senast framförda förslagen,
kunde tydligen dess nuvarande tre stycken slås samman till ett.
Slutligen har riksräkenskapsverket beträffande befrielsebeloppet erinrat
om att befrielse åtnjötes från den del av skatten, som belöpte på ett sammanlagt
avgiftsbelopp av 500 kronor. I 1947 års departementspromemoria
föreslogs, att befrielse i stället skulle åtnjutas från den del av skatten, som
icke översteg 75 kronor. På det sättet skulle man slippa ifrån de svårigheter
vid skatteuträkningen, som hade sin rot främst dels i de särskilda skattesatserna
i 11 § andra stycket och dels i avrundningsregeln i 12 § — vilka
svårigheter visserligen redan nu undvekes genom att befrielsebeloppet toges
upp till 75 kronor, även om detta icke vore matematiskt korrekt. Riksräkenskapsverket
tillstyrkte på sin tid departementspromemorians förslag i
denna del och hade ej anledning att ändra ståndpunkt.
Remissutlåtandena. Riksräkenskapsverkets förslag till ändringar i 15 § har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet remissutlåtanden.
Statskontoret har uttalat, att den exemplifierande uppräkning som gjordes
i inledningen till 15 § kunde utelämnas utan att syftet och tydligheten därigenom
skulle bliva lidande.
Överståthållarämbetet har framhållit att riksräkenskapsverkets förslag
syntes ägnat att medföra minskade svårigheter i den praktiska tillämp
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 227.
21
ningen; på grund härav och då ändringen icke syntes förorsaka skattebortfall
av nämnvärd storleksordning tillstyrkes förslaget.
Exekutionsdirektören i Stockholm har framhållit, att skattenedsättningen
borde få åtnjutas även om tillställningen huvudsakligen utgjordes av
dans.
Länsstyrelsen i Södermanlands län har förklarat, att länsstyrelsen icke
kunde ansluta sig till den föreslagna avfattningen av 15 § såvitt gällde paragrafens
andra punkt. Riksräkenskapsverket anförde, att det i allmänhet
borde vara klart, att paragrafen icke bleve tillämplig i fråga om tillställningar
med, förutom dans, marknads- och tivolinöjen och t. ex. sång- och
akrobatuppträdanden. Detta skulle innebära att folkparkernas sammansatta
tillställningar av teater, dans samt marknads- och tivolinöjen i allmänhet
icke skulle berättiga till den i paragrafen stadgade befrielsen från nöjesskatt.
Denna lösning gåve icke folkparksföreningarna den skattebefrielse,
som dessa gjort anspråk på och som syntes böra komma dem till del i fråga
om konsert- och teaterverksamheten. Liksom på taxornas tid komme prövningen
av frågan vilken del av sådan tillställning som vore den huvudsakliga,
att giva anledning till ständiga svårigheter och tvistigheter vid tillämpningen.
Ej heller kunde prövningen av frågan hos de olika uppbördsmyndigheterna
giva ett likvärdigt och rättvist resultat.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förklarat, att länsstyrelsen
i princip ville tillstyrka ändringarna i 15 § men att, då anledning funnes att
vänta en ny lag om ekonomiska föreningar inom en nära framtid, förslaget
i denna del icke borde genomföras nu. Frågan komme ju att lösas i föreslagen
riktning utan ändring av paragrafens lydelse. Folketshusföreningar
och därmed jämförliga föreningar skulle visserligen härigenom icke komina
i åtnjutande av befrielse enligt 15 § första stycket, men genom omredigering
av 15 § tredje stycket skulle sådana föreningar kunna medgivas befrielse.
Såsom förutsättning för befrielse syntes fortfarande böra gälla, att organisationen
icke lämnade eller de senaste fem åren icke i någon form lämnat
utdelning. Det kunde ifrågasättas, om icke därutöver krav borde ställas på
att organisationen till övervägande del skulle ha till uppgift att tillhandahålla
allmänna samlingslokaler. Möjligen skulle en sådan bestämmelse vålla
tolkningssvårigheter men därigenom skulle å andra sidan förhindras, att
förening, som till övervägande delen fullföljde andra syften än tillhandahållande
av samlingslokaler, medgåves befrielse från nöjesskatt.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har anfört följande.
I fråga om den föreslagna ändringen av 15 § ser länsstyrelsen med tillfredsställelse,
att de ofullkomligheter som vidlådit paragrafen nu föreslås
bliva borttagna. Länsstyrelsen vill dock framhålla, att innebörden i begreppen
kulturellt eller ideellt syfte kan vålla osäkerhet vid tolkningen. I nutida
samhället finnas en mängd organisationer, som icke äro till för främjande
av medlemmarnas ekonomiska intressen utan snarare för deras trevnad och
förströelse. Till denna grupp organisationer höra fritidsföreningar såsom
»hobbyföreningar» exempelvis modcllbyggarförcningar och akvarieföreningar,
husmodersföreningar och föreningar, som gå ut på att verkställa förbättringar
å eu viss ort, exempelvis badortsföreningar. Med den utformning
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 227.
paragrafen nu föreslås få är det ovisst huruvida dessa föreningar kunna erhålla
sådant avdrag som däri avses. Bland föreningar, som hittills icke erhållit
befrielse enligt 15 § vill länsstyrelsen nämna reso-organisationen och
föreningar för motorsport. Utan att taga ställning i varje särskilt fall till
de i det föregående nämnda organisationerna vill länsstyrelsen dock framhålla,
att deras verksamhet i många fall är av sådan beskaffenhet att den
bör gynnas av det allmänna genom partiell befrielse från nöjesskatt. Beträffande
riksräkenskapsverkets förslag att för tillställning, i vilken till
huvudsaklig del ingår dans eller marknads- och tivolinöjen icke skall åtnjutas
befrielse från nöjesskatt, vill länsstyrelsen framhålla, att länsstyrelsen
finner det lämpligast, att, därest dans eller marknads- och tivolinöjen
till någon del ingår i tillställningen, befrielse enligt 15 § ej bör åtnjutas. I
förslaget har uttalats att paragrafen i dess föreslagna utformning icke bör
vara tillämplig i fråga om tillställningar med sång- och akrobatikuppträdanden.
Länsstyrelsen ställer sig tveksam inför förslaget att jämställa alla
slags uppträdanden av sångare med akrobatikuppträdanden och vill ifrågasätta
huruvida ej en uppmjukning av den föreslagna bestämmelsen bör
ske till förmån för tillställningar, vars huvudsakligaste del utgöres av mera
konstnärligt betonade sångprestationer, detta särskilt som riksräkenskapsverket
synes vilja jämställa revyföreställning med teaterföreställning.
Stadsteatern Norrköping-Linköping har framhållit att det låge i öppen dag
att 15 § i dess nuvarande avfattning icke vore tillfredsställande. Ofta hade
det varit tillfälligheter, som varit utslagsgivande vid bedömande av skattebefrielse;
en ny stadsteater kunde startas av en ideell förening likaväl som
av en registrerad ekonomisk förening. Vidare borde observeras den möjlighet,
som genom aktiebolagslagen öppnades, att i bolagsordning intaga
bestämmelse att med verksamheten ej åsyftades att bereda vinst åt aktieägarna.
Den av riksrälcenskapsverket föreslagna lydelsen av 15 § syntes
vara ur alla synpunkter fullt tillfredsställande.
Folkets parkers centralorganisation har anfört, att av riksräkenskapsverkets
motivering till 15 § framginge att folkets hus, folkparker och liknande
föreningar skulle vara berättigade till i paragrafen angivet avdrag. Det förutsattes
att olika organisationsformer för folkets hus och folkparksföreningar
icke framdeles kunde föranleda någon tolkningstvist då det gällde
nu angivna skattebefrielse. Centralorganisationen påtalade detta därför att
ett flertal av de till organisationen anslutna företagen vore organiserade såsom
aktiebolag. Detta förhållande, att en del av medlemmarna tillämpade
aktiebolagsformen i stället för formen av ekonomisk förening, borde naturligt
nog icke giva dem någon särställning med annan rätt till skattebefrielse
enligt 15 §. Aktiebolagsformen vore en praktisk ekonomisk åtgärd som vidtagits
från ägarnas sida och som på intet sätt stode i motsatsförhållande till
föreningsarbetets former och syfte då det gällde dess kulturella och ideella
arbete och strävanden. I ett utslag av regeringsrätten den 9 februari 1950
hade fastslagits att centralorganisationen icke vore att betrakta såsom en
ideell organisation. Då de företag som vore anslutna till organisationen vore
att betrakta såsom organisationer med ideellt syfte, förutsattes att även huvudorganisationen
för dess vidkommande inordnades i denna gruppering.
Önskvärt vore därför att i motiveringen till 15 § påtalades de olika organisationsformer
som kunde vara tillämpliga i detta avseende.
Kungl. Maj:ts proposition nr 227.
23
Folketshusföreningarnas riksorganisation har omnämnt, att riksorganisationen,
liksom varje enskild folketshusförening, vore en ideell sammanslntning
och att riksorganisationen för närvarande hade omkring 900 samlingslokalägande
föreningar såsom medlemmar. Riksorganisationen har vidare
framhållit, att de svårigheter, som uppstått på grund av att de högsta
skattemyndigheterna vägrat godkänna sådan tillämpning av 15 § att under
stadgade villkor skattebefrielse skulle erhållas jämväl av organisation vilken
hade till uppgift att tillhandahålla allmän samlingslokal, hade varit
mycket betydande. Huvudmotivet för att samlingslokalägande förening icke
ansåges kunna få åtnjuta i 15 § åsyftad skattelättnad hade angivits vara,
att dylik förening varit inregistrerad enligt lagen om ekonomiska föreningar.
Såsom framhölles av riksräkenskapsverket vore en ny gränsdragning
mellan ekonomiska och ideella föreningar ifrågasatt. För den händelse den
tanken skulle uppkomma, att — då den av särskilda sakkunniga förordade
gränsdragningen mellan ekonomisk och ideell förening för närvarande låge
under Kungl. Maj :ts prövning — åtgärder nu icke borde vidtagas för att
eliminera skillnaden mellan ekonomisk och ideell förening, ville riksorganisationen
framhålla angelägenheten av att 15 § ändrades omedelbart i syfte
att bereda samlingslokalägande organisation den skattelättnad, som i varje
fall riksdagen utan tvivel åsyftade vid tillkomsten av samma paragraf.
Riksorganisationen har vidare framfört samma synpunkter som Folkets
parkers centralorganisation beträffande frågan om rätt till lindring i nöjesbeskattningen
enligt 15 § för samlingslokalägande organisation som bedreve
sin verksamhet i aktiebolagets form.
Departementschefen. De i 15 § upptagna bestämmelserna åsyfta att bereda
organisationer med i huvudsak ideell inriktning en viss lindring i nöjesbeskattningen
såvitt angår tillställningar av mera kvalificerat slag. Vid tilllämpningen
av dessa bestämmelser ha emellertid betydande tolkningssvårigheter
uppkommit, särskilt beträffande frågan huruvida vissa slag av organisationer
— t. ex. folkparks- och folketshusföreningar — äga tillgodonjuta
den i nämnda paragraf medgivna skattelindringen. Tvistigheterna rörande
tolkningen av 15 § ha dessutom orsakat särskild irritation därigenom att
uppbördsmyndigheterna, under hänvisning till att 15 § icke vore tillämplig,
i åtskilliga fall framställt krav på inbetalning av resterande nöjesskatt långt
efter det att nöjestillställningarna hållits.
Enligt det av riksräkenskapsverket framlagda förslaget skall skattebefrielse
enligt 15 § tillkomma organisation, som väsentligen fullföljer ideellt
syfte och som under de senast förflutna fem åren icke lämnat utdelning åt
sina medlemmar. Denna befrielse skall enligt förslaget avse ett skattebelopp
om 75 kronor för varje tillställning. Emellertid skall skattebefrielse
enligt förslaget icke äga rum med avseende å tillställning, i vilken till huvudsaklig
del ingår dans eller marknads- och tivolinöjen eller biografföreställning
med undantag för sådan filmförevisning som genom sitl ämnesval är
ägnad att direkt främja organisationens syfte.
24
Kungi. Maj.ts proposition nr 227-
De i ärendet hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha praktiskt
taget enhälligt tillstyrkt riksräkenskapsverkets förslag. De från vissa remissinstansers
sida framförda erinringarna ha huvudsakligen riktat sig mot
olika detaljer i förslaget.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har föreslagit att man skulle
låta anstå med omarbetningen av 15 § i avvaktan på att den föreslagna nya
lagstiftningen om ekonomiska föreningar genomförts. Ett dylikt uppskov
synes emellertid icke böra ifrågakomma med hänsyn till att det på olika
håll anses angeläget att snarast möjligt komma till en lösning av frågan.
Riksräkenskapsverkets förslag får anses vara betydligt enklare och mera
överskådligt än de nuvarande bestämmelserna i 15 §. Det kan därför antagas
att, om förslaget genomföres, svårigheterna vid tillämpningen av 15 §
komma att minskas för såväl anordnare av nöjestillställningar som för
myndigheterna. Ett genomförande av förslaget kan uppenbarligen icke föranleda
något större inkomstbortfall för vare sig stat eller kommun.
På grund härav och med hänsyn till remissinstansernas positiva inställning
till riksräkenskapsverkets förslag anser jag mig i princip kunna tillstyrka
detsamma.
Emellertid torde i ett hänseende — nämligen såvitt angår avgränsningen
av de organisationer som skola äga åtnjuta befrielse enligt 15 § — böra
närmare undersökas, huruvida den av riksräkenskapsverket föreslagna formuleringen
är den mest ändamålsenliga eller om någon lämpligare avgränsning
kan ske. Det är uppenbart, att vissa svårigheter föreligga då det
gäller att i en författningstext exakt avgränsa sådana organisationer som
väsentligen fullfölja ideella syften. Riksräkenskapsverket har ansett sig
kunna lösa svårigheterna genom att anknyta till den definition som givits
åt begreppet ideell förening i ett år 1949 avlämnat sakkunnigbetänkande
med förslag till ny lagstiftning rörande registrerade föreningar in. in. En
dylik lösning har dock den nackdelen att begreppet ideell förening i en eventuell
ny lagstiftning på sagda område kan komma att definieras på annat
sätt än som föreslagits i betänkandet.
En annan utväg är att verkställa gränsdragningen i 15 § med beaktande
av det i 38 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt upptagna stadgandet
att vissa stiftelser med ideella syften äro fritagna från gåvoskatt. Enligt vad
i nämnda författningsrum föreskrives äro från gåvoskatt befriade bl. a. stiftelse
med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala, politiska,
konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella eller
eljest allmännyttiga ändamål. Att använda samma definition i 15 § nöjesskatteförordningen
är icke omotiverat rent sakligt sett; i båda fallen är
nämligen syftet med lagstiftningen att efterskänka skatt — gåvoskatt respektive
nöjesskatt — för organisation som anses böra särskilt stödjas av
det allmänna. Vidare må framhållas att därest definitionerna göras helt
överensstämmande kan den praxis, som utbildats vid tolkningen av föreskrifterna
om befrielse från gåvoskatt, utnyttjas jämväl vid tillämpningen
av nöjesskatteförordningen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 227.
25
För egen del har jag kommit till den uppfattningen att det senare alternativet
bör givas ett visst företräde framför det av riksräkenskapsverket
förordade. Jag tillstyrker därför, att i 15 § upptages den huvudregeln att
nedsättning av nöjesskatten må åtnjutas av organisation som har till huvudsakligt
syfte att främja religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga,
idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga
ändamål.
Såsom förut omnämnts ha yrkandena om ändring av de nuvarande bestämmelserna
i 15 § framförts med särskild styrka av folketshus- och
folkparksorganisationerna; och därvid har framhållits, att under förarbetena
till 15 § direkt uttalats, att dessa organisationer borde komma i åtnjutande
av befrielse från nöjesskatt enligt 15 § tredje stycket. Det kan emellertid
icke anses uteslutet, att sådana fall kunna förekomma — även med
den av mig förordade lydelsen av 15 § — där en folketshusförening, vilken
är ägare till bygdens enda samlingslokal, skulle komma att förvägras befrielse
från nöjesskatt enligt 15 § av den anledningen, att föreningen enligt
sina stadgar väl hade att tillhandahålla samlingslokal men denna icke
bedömdes vara en »allmän» samlingslokal. För att förebygga en dylik utveckling
— vilken icke skulle stå i överensstämmelse med den uppfattning,
som kom till synes under förarbetena till 1945 års nöjesskatteförordning —
anser jag mig böra förorda att i 15 § — i andra stycket — upptages en
kompletterande regel av innehåll att folketshusförening eller liknande organisation
med uppgift att tillhandahålla samlingslokal skall anses såsom
organisation varom i 15 § första stycket förmäles, ändå att dess huvudsakliga
syfte icke är att främja ändamål som i nämnda stycke sägs.
Med hänsyn till vad under remissbehandlingen av riksräkenskapsverkets
förslag förekommit vill jag såsom min mening uttala att skattebefrielse enligt
15 § bör få tillgodonjutas även om en sådan organisation, varom här är
fråga, drives i form av ett aktiebolag. Däremot är det uppenbart, att om organisationen
i själva verket är att anse såsom en enskild persons affärsrörelse,
skattebefrielse icke kan äga rum.
Riksräkenskapsverkets förslag att fastställa maximibeloppet för skattebefrielsen
till 75 kronor för varje tillställning innebär i huvudsak ett lagfästande
av hittills rådande praxis. Denna ändring torde böra genomföras.
I likhet med riksräkenskapsverket anser jag att skattebefrielsen icke skall
gälla beträffande tillställning, i vilken till huvudsaklig del ingår dans eller
biografföreställning med undantag för sådan filmförevisning som genom
sitt ämnesval är ägnad att direkt främja organisationens syfte. I detta hänseende
föreslås alltså ingen ändring i förhållande till vad som nu gäller.
Vad angår förslaget att med dans och biografföreställning likställa marknads-
och tivolinöjen bör framhållas, att marknads- och tivolinöjen i t. ex.
folkparker sällan torde förekomma annat än i samband med dans. Den
föreslagna utvidgningen av undantagsbestämmelsen synes därför icke vara
av större praktisk räckvidd. Med anledning av att riksräkenskapsverkets ut
8
Biliang till riksdagens protokoll 1950. I samt. Nr 227.
L° Kungl. Maj:ts proposition nr 227.
talande rörande sång- och akrobatikuppträdanden föranlett erinringar från
en länsstyrelses sida må framhållas, att 15 § självfallet blir tillämplig i fråga
om tillställningar, däri marknads- och tivolinöjen visserligen ingå men icke
utgöra den huvudsakliga delen av tillställningen.
Övriga ändringsförslag (21 och 25 §§).
Enligt 21 § förordningen om nöjesskatt skall nöjesskatt erläggas av den
som anordnar nöjestillställningen.
Riksräkenskapsverket har föreslagit att till 21 § skulle fogas ett nytt
stycke av innehåll att där någon abonnerat en tillställning helt eller delvis
samt för tillträde till densamma uttagit avgifter av deltagarna, skall tillställningens
anordnare erlägga skatt å den till honom erlagda betalningen
samt abonnenten — därest skatten, beräknad å de till honom erlagda avgifterna,
skulle överstiga den skatt som anordnaren har att erlägga — skatt
med skillnaden mellan nämnda belopp.
Beträffande förevarande spörsmål må erinras om att 19H års nöjesskatteutredning,
som föreslog att en nöjestillställnings bruttoinkomst skulle utgöra
skatteunderlag, ansåg erforderligt att en särskild bestämmelse meddelades
rörande skattskyldigheten för s. k. abonnerade tillställningar. I detta hänseende
anförde utredningen.
Om t. ex. en firma eller en förening abonnerar en teaterföreställning för
sin personal eller sina medlemmar mot ett visst pris i ett för allt, är det
klart att teaterföretaget såsom anordnare har att erlägga nöjesskatt å den
erlagda betalningen. Men om firman eller föreningen för deltagandet säljer
biljetter till personalen, resp. medlemmarna, och sammanlagda biljettintäkterna
överstiga den till teaterföretaget erlagda betalningen, bör det överskjutande
beloppet också beskattas. Fallet torde icke ha större praktisk
betydelse men för att undvika beskattningens kringgående ha utredningsmännen
ansett önskvärt att giva en säkerhetsregel för detta fall, som utsäger,
att abonnenten skall svara för sistnämnda del av skatten.
Riksräkenskapsverket har anfört, att eftersom ämbetsverket nu föresloge
att nöjesskatten anknötes till det faktiska priset, det syntes motiverat att på
nytt väcka förslag om en regel motsvarande den av 1944 års nöjesskatteutredning
föreslagna.
Vidare har riksräkenskapsverket framhållit, att befrielse enligt 15 § icke
borde komma i fråga för den som abonnerade en tillställning, t. ex. en teaterföreställning,
och som enligt det föreslagna andra stycket i 21 § i vissa
fall skulle ha att erlägga nöjesskatt. Om vid en tillställning både anordnaren
och en eller flera abonnenter vore organisationer med ideellt syfte,
skulle i annat fall dubbel befrielse kunna komma att åtnjutas för tillställningen
som sådan, något som icke vore avsett.
Vad härefter angår 25 § har riksräkenskapsverket erinrat om, att enligt
nämnda paragraf finge kommun överlåta sin beslutanderätt i frågor som
avsåges i 17 §, d. v. s. frågor om befrielse från den kommunala delen av
Kungl. Maj.ts proposition nr 227.
27
nöjesskatten, åt den i 22 § andra stycket angivna myndigheten — d. v. s.
uppbördsmyndigheten — eller åt annan kommunal nämnd eller styrelse.
Enligt vad riksräkenskapsverket vidare anfört hade i 1947 års departementspromemoria
föreslagits, att 25 § skulle förtydligas i så måtto, att
hänvisningen till 17 § skulle ersättas med en hänvisning till 16—18 §§.
Förslaget lämnades utan erinran av remissmyndigheterna, och riksräkenskapsverket,
som anslöte sig till detsamma, ville i detta sammanhang föra
fram det på nytt.
I remissutlåtandena har förslaget rörande 21 och 25 §§ lämnats utan erinran,
dock har Riksteaterns centralstyrelse ansett, att 21 § borde bibehållas
oförändrad; Folkets parkers centralorganisation har däremot hemställt att
sagda paragraf måtte förtydligas.
Departementschefen. Den föreslagna nya bestämmelsen i 21 § andra stycket
torde — efter en redaktionell jämkning — böra upptagas i nöjesskatteförordningen;
i samband därmed torde ett tillägg böra göras till 23 §. Jämväl
förslaget om ändrad lydelse av 25 § bör genomföras.
I enlighet med vad sålunda anförts har inom finansdepartementet upprättats
förslag till förordning angående ändring i förordningen den 21 december
1945 (nr 823) om nöjesskatt.
Föredragande departementschefen hemställer, att nämnda författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Karl-Ingmar Edstrand.
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 227.
Bilaga.
Förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt.
Härigenom förordnas, dels att 9 § första och tredje styckena och 10 §
förordningen den 21 december 1945 om nöjesskatt skola upphöra att gälla
och dels att 11, 15, 21 och 25 §§ samma förordning skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
11 §•
Medgives rätt att deltaga i nöjestillställning mot avgift, utan att biljett
eller annat dylikt bevis utlämnas, men kan på annat sätt, såsom genom
vändkors med räkneverk eller dylikt, tillförlitlig utredning vinnas om" antalet
inträdesavgifter i olika prislägen, må nöjesskatten därå beräknas såsom
om biljett utlämnats.
Kan----- beräkningsgrund.
15 §.
Där organisation, som väsentligen fullföljer religiöst, välgörande, politiskt,
socialt, idrottsligt, kulturellt eller eljest ideellt syfte och som under
de senast förflutna fem åren icke lämnat utdelning åt sina medlemmar, anordnar
nöjestillställning, åtnjutes befrielse från nöjesskatt till den del skatten
för varje tillställning icke överstiger 75 kronor. Vad nu sagts skall dock
icke gälla med avseende å tillställning, i vilken till huvudsaklig del ingår
dans eller marknads- och tivolinöjen eller biografföreställning med undantag
för sådan filmförevisning, som genom sitt ämnesval är ägnad att direkt
främja organisationens syfte.
21 §.
Nöjesskatten---nöjestillställningen.
Har någon abonnerat en tillställning helt eller delvis samt för tillträde
till densamma uttagit avgifter av deltagarna, skall tillställningens anordnad
erlägga skatt å den till honom erlagda betalningen samt abonnenten,
därest skatten beräknad å de till honom erlagda avgifterna skulle överstiga
den skatt, som anordnaren bär att erlägga, skatt med skillnaden mellan
nämnda belopp.
25 §.
Kommuns beslutanderätt i frågor som avses i 16—18 §§ må kommunen
överlåta åt den i 22 § andra stycket angivna myndigheten eller åt annan
kommunal nämnd eller styrelse.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950, dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola gälla i fråga om nöjestillställning, som dessförinnan
ägt rum eller tagit sin början.
507392. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1950.