Kungi. Maj:ts proposition nr 226.

1

Nr 226.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ersättning till
Karl Wilhelm Karlsson m. fl. i anledning av yrkessjukdom;
given Stockholms slott den 31 mars 1950.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Andersson.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 31 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,
Zetterrerg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson,
Lingman.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
t. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet Andersson.

1 Hihaag till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 226.

o

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Inledning.

I proposition den 3 mars 1950, nr 112, har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
sådan utvidgning av lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring
för vissa yrkessjukdomar, att såsom yrkessjukdom omfattad av försäkringen
skall anses bl. a. kronisk manganförgiftning samt dammlunga, framkallad
genom inverkan av oorganiskt ämne. Den föreslagna lagändringen
avses träda i kraft den 1 juli 1950. Då det här gäller en obligatorisk försäkring,
bekostad av arbetsgivarna, har lagändringen icke ansetts böra
göras tillämplig å sjukdomsfall, som yppats före dess ikraftträdande. Såsom
framgår av vad jag anfört vid anmälan av nämnda proposition har förslaget
om ändring av lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar föranletts
av inträffade sjukdomsfall. Beträffande vissa av dessa, nämligen ett fall av
manganförgiftning och ett antal fall av dammlunga, föreligga framställningar
om ersättning. En redogörelse torde få lämnas för den föreliggande
utredningen rörande dessa fall.

Framställning om ersättning på grund av manganförgiftning samt

yttranden däröver.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Karl Wilhelm Karlsson, född 1907, anställdes 1945 vid Elektriska svetsningsaktiebolaget,
Göteborg. Under tiden september 1945—maj 1946 arbetade
han hos bolaget med målning av ferromangan i kulkvarn, vid vilket
arbete rikligt med manganhaltigt metalldamm bildades i arbetslokalen.
1 april 1946 började Karlsson lida av balansrubbning. Han sökte dock icke
läkare härför, men enär han själv misstänkte förgiftning slutade han sin
anställning hos bolaget och tog i juni samma år anställning såsom stuveriarbetare
i Göteborgs hamn. Någon dag i december 1946 måste han emellertid
upphöra med detta arbete på grund av tilltagande besvär vid gående,
svårighet att hålla balansen samt tyngdkänsla i benen. Den 28 december
1946 sökte Karlsson första gången läkare för sina besvär. Läkarintyg utvisande
att Karlsson led av kronisk manganförgiftning ingavs till Arbetsgivarnes
ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, där svetsningsaktiebolagets
arbetare äro försäkrade. Genom beslut den 27 februari 1947 förklarade
försäkringsbolaget, att då besvären icke framkallats genom inverkan av
något i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar angivet ämne någon
ersättning icke kunde tillerkännas Karlsson enligt nämnda lag. Häröver
anförde Karlsson besvär hos försäkringsrådet, som ej fann skäl göra ändring
i överklagade beslutet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

3

Föreliggande framställning.

Karlsson har i en den 1 oktober 1948 dagtecknad skrift hemställt om
ersättning av statsmedel på grund av sjukdomen. Karlsson har därvid åberopat,
att han sedan den 28 december 1946 varit arbetsoförmögen.

Yttranden.

Riksförsäkringsanstalten har i yttrande den 19 oktober 1948 förklarat, att
då Karlsson icke var berättigad till ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen
samt några andra skäl, varför ersättning av statsmedel skulle
utgivas, ej anförts, kunde anstalten icke tillstyrka nämnda framställning.

Av handlingarna i detta ärende framgår i övrigt följande.

Enligt ett läkarutlåtande i april 1948 hade Karlsson betydande svårighet
att gå och svårt att hålla balansen samt vara höggradigt invalidiserad. Efter
hand fick han även svårare att tala. Då Karlsson syntes sakna möjligheter
att erhålla arbete i öppna marknaden, ansågs hans invaliditet uppgå till
nära nog 100 °/o. Symtomen visade tecken till progress.

Med undantag för ett försök att arbeta såsom städare vid fabrik under
två veckor sommaren 1948 har Karlsson endast under vissa tider utfört
arbete vid Göteborgs stads arbetsberedning. Därvid har han varit sysselsatt
med vissa enklare arbeten under 67 dagar år 1947, 213 dagar år 1948 och
77 dagar år 1949 (t. o. m. den 28 maj). Den sammanlagda inkomsten av
ifrågavarande arbeten har resp. år uppgått till 432 kronor, 2 024 kronor
och 805 kronor. Vid förnyad läkarundersökning i maj 1949 ansågs Karlsson
subjektivt snarast sämre än vid föregående undersökning. Objektivt status
hade i stort sett icke förändrats. Karlsson var sålunda helt invalidiserad på
grund av den genom manganförgiftningen ådragna organiska nervsjukdomen.

Sedan Kungl. Maj:t beslutat förelägga riksdagen förslag om utvidgning
av yrkessjukdomsförsäkringslagen till att avse även manganförgiftning, har
riksförsäkringsanstalten den 9 mars 1950 avgivit förnyat utlåtande i ärendet.
Anstalten har därvid upplyst, alt den, om yrkessjukdomsförsäkringslagen
varit tillämplig, skulle ha tillerkänt Karlsson, förutom ersättning för erforderlig
läkarvård in. in., hel sjukpenning för tiden 29 december 1946—
28 maj 1949 frånsett de tider han kunnat utföra visst arbete, då halv
sjukpenning skulle ha utgivits. Vidare skulle Karlsson tillerkänts livränta
att fr. o. m. den 29 maj 1949 utgå för tre år, varefter omprövning skulle
ha skett. Del årliga beloppet av livräntan skulle ha motsvarat två tredjedelar
av Karlssons årliga arbetsförtjänst och utgjort 3 000 kronor. Vid livräntans
bestämmande skulle sjukdomen ansetts medföra förlust av arbetsförmågan.

Om Karlsson ekonomiska förhållanden har anstalten inhämtat bl. a.
följande.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Karlsson är gift. Hustrun, som är 33 år gammal, kan ej ha förvärvsarbete
utom hemmet, enär hon handhar vården av makarnas tre barn i åldern
5, 4 och 2 år. Karlsson har ej fast egendom och inget kapital. Han uppgiver
sig ha vissa skulder. Han är icke medlem av sjukkassa. Från pensionsstyrelsen
uppbär Karlsson invalidpension utgående med 200 kronor för år.
Familjen har alltsedan några månader efter hans insjuknande åtnjutit ett
understöd av 260 kronor för månad från arbetsgivarna. Enligt av riksförsäkringsanstaltens
ortsombud lämnad uppgift skulle emellertid understödet
jämlikt avtal återbetalas, därest ersättning komme att utgivas av
statsmedel.

Av principiella skäl och med hänsyn till konsekvenserna anser riksförsäkringsanstalten
det tveksamt, huruvida ersättning av statsmedel bör tillerkännas
Karlsson. Enär emellertid hans sjukdom antagit en så svårartad
karaktär samt ömmande omständigheter synas tala för ersättning, har anstalten
ansett sig icke böra ställa sig avvisande till den gjorda framställningen.
Ersättning anses dock knappast böra ifrågakomma för tid före den
1 oktober 1948. då den till Kungl. Maj:t gjorda framställningen är dagtecknad.

För säkring srådet, som hört sin medicinskt sakkunnige, utnämnde professorn
G. Wolilfart, tillstyrker, att ersättning beviljas Karlsson från dagen
för sjukdomens yppande eller den 28 december 1946. För tiden från yppandet
till och med den 28 maj 1949, efter vilken dag Karlsson ej synes ha
kunnat åtaga sig något avlönat arbete, anser rådet ytterligare utredning
beträffande Karlssons arbetsförmåga vara erforderlig för bedömande av
ersättningens storlek.

Framställningar om ersättning på grund av dammlunga samt
yttranden däröver.

Föreliggande framställningar.

Svenska metallindustriarbetareförbundet har (skr. 20/1 1949) —- i samband
med att förbundet föreslagit, att yrkessjukdomsförsäkringslagen skall
göras tillämplig å yrkessjukdom förorsakad genom inverkan av hårdmetall
-— hemställt om ersättning av statsmedel i anledning av att vissa
arbetare vid Fagersta bruks aktiebolag drabbats av ifrågavarande sjukdom.
Förbundet har sedermera (skr. 1/8 1949) gjort framställning om ersättning
till ytterligare två arbetare i Fagersta. Med hänvisning till förbundets hemställan
har vidare (skr. 23/3 1949) fru Astrid Pettersson, Stockholm, anhållit
om ersättning enligt grunderna för olycksfallsförsäkringen på grund av att
hennes make under anställning vid Aktiebolaget Lumalampan ådragit sig
samma sjukdom och avlidit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

5

Omständigheterna i de särskilda fallen.

I anslutning till av riksförsäkringsanstalten gjord utredning lämnas i
det följande en redogörelse för de särskilda fall, som avses i förenämnda
framställningar.

Karl Erik Bergkvist, född 1913, anställdes 1937 hos Fagersta bruks aktiebolag.
Under åren 1938—1946 arbetade han såsom tillformare å bolagets
hårdmetallavdelning. År 1940 började han besväras av lätt andfåddhet vid
ansträngningar. Under en månad 1944 undersöktes han a länssanatoriet
i Västerås. Några tecken på morbus Schaumann eller tuberkulos kunde
därvid icke påvisas. Efter en tids vila inträdde förbättring i tillståndet och
i maj 1945 började han åter arbeta. Efter kort tid tilltogo emellertid besvären.
Han intogs därför ånyo å sanatoriet och vårdades där tiden 16 juni—
8 september 1945. I november 1945 återupptog han arbetet men måste redan
efter tre veckor avbryta detta på grund av tilltagande andnöd och
rethosta. Bergkvist ordinerades vila till februari 1946 och hans tillstånd
förbättrades. Efter att sedermera under en kort tid ånyo ha arbetat måste
han emellertid sluta därmed. Han vårdades åter å sanatoriet tiden 11—16
mars 1946 och efter ytterligare någon vilotid i hemmet fick han börja
arbeta på hårdmetallfabrikens kontor. I början av 1947 var han sjukskriven
under sex veckor. Vid undersökning i september 1947 var han relativt kry.
Under någon tid i december 1947 hade han lunginflammation. Omkring
den 1 juli 1948 insjuknade han akut och avled den 3 i samma månad.

Om Bergkvists familjeförhållanden har riksförsäkringsanstalten upplyst
bl. a. följande.

Bergkvist efterlämnade änka och två minderåriga barn. Hans änka, som
är född 1910, har anställning å Fagersta bruks centrallaboratorium med
en timpenning av en krona jämte indexreglerat tillägg. Under 1949 var
hennes arbetsförtjänst 1 824 kronor. Hon erhåller vidare barnbidrag med
500 kronor för år, änkebidrag med 800 kronor för år samt bostadsbidrag
med 300 kronor för år.

Bror Göte Jakobsson, som är född 1918, anställdes 1939 hos Fagersta
bruks aktiebolag där han i huvudsak arbetade å bolagets hårdmetallverk.
1944 började han besväras av hosta och andfåddhet. En den 3 juni 1944
tagen lungröntgenbild visade förändringar, som till en början tolkades som
tuberkulösa. Upprepade kontroller gåvo emellertid negativt resultat med
avseende å förekomsten av tuberkelbaciller. Symtomen blevo efterhand
mera framträdande och Jakobsson var tidvis arbetsoförmögen på grund av
andfåddhet, särskilt i samband med recidiverande luftrörskatarrer. Under
1944 var han sjukskriven sex månader samt såväl 1945 som 1946 fyra
månader. 1945 erhöll Jakobsson arbete såsom maskinreparatör men slutade
1946 hos bolaget. T. o. in. den 6 januari 1947 arbetade han därefter såsom
motormontör och uppgives sedan dess ha varit arbetsoförmögen. Jakobsson

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 226.

har sedermera i februari 1950 blivit undersökt å Karolinska sjukhusets
yrkesmedicinska avdelning. Han befanns därvid vara något försämrad i
jämförelse med en undersökning 1948. Vid ett tillfälle i december 1949
hade han fått anfall av hjärtklappning och ångest. Andfåddhet uppträdde
vid gång å slät mark efter något tiotal meter. Enligt vederbörande läkares
uppfattning var Jakobsson arbetsoförmögen på grund av sin lungskada
och den sannolikt sekundära hjärtpåverkan.

Riksförsäkringsanstalten upplyser, att Jakobsson är ogift och lär sakna
tillgångar. Vid sidan om understöd från sjukkassa har han uppburit folkpension
i form av sjukbidrag åren 1948 och 1949.

Nils Martin Pettersson, född 1907, innehade anställning hos Aktiebolaget
Lumalampan. Han arbetade under åren 1940—1942 med körning av centrifuger
för spetstillverkning av hårdmetall och var under åren 1942—1943
förman å avdelningen för framställning av hårdmetallpulver. I början av
januari 1943 började Pettersson besväras av andfåddhet. Enär röntgenundersökning
gav anledning till misstanke att tuberkulos förelåg, stod
Pettersson åren 1943—1946 under regelbunden dispensärkontroll. Upprepade
prov voro emellertid negativa med avseende å förekomsten av tuberkelbaciller.
Pettersson var sjukskriven på grund av sina lungbesvär 7 augusti
1943—5 augusti 1944, 17 oktober—25 november 1946 samt från den 17 till
den 31 januari 1947, då han avled på sjukhus.

Petterssons änka är född 1906 och har anställning med en lön, som uppgår
till 90 kronor för vecka. Hon har egen bostadslägenhet, i vilken kapitalinsatsen
utgör 800 kronor. Makarna ha inga barn. Vid makens frånfälle
fick hon från Aktiebolaget Lumalampan emottaga ett understöd av omkring
1 000 kronor.

Fredrik Bertil Flodström, född 1905, arbetade å hårdmetallavdelningen
vid Fagersta bruk i ungefär 6 år till 1946, då han överflyttades till mekaniska
verkstaden. 1944 började han besväras av andfåddhet. Under tiderna
1 november—5 december 1945 och 18 mars—23 april 1946 var han arbetsoförmögen.
Sedermera har en förbättring inträtt och vid en undersökning

1949 var han subjektivt besvärsfri. Enligt läkarutlåtande den 20 februari

1950 förefunnos alltjämt lungförändringar men sjukdomen ansågs icke
medföra någon nedsättning av arbetsförmågan.

Algot Tore Sundvall, född 1917, hade — frånsett eif kortare uppehåll —
anställning å hårdmetallavdelningen vid Fagersta bruk under åren 1933—
1941. Under 1948 började han besväras av andfåddhet och var sjukskriven
en månad detta år. Sundvall överflyttades i samband därmed till brukets
laboratorium, där han alltsedan dess arbetat. Vid undersökning den 20
februari 1950 konstaterades alltjämt lungförändringar. Sjukdomen ansågs
dock icke medföra någon nedsättning av hans arbetsförmåga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

7

Gustav Emil Jansson, född 1881, var under åren 1943—1947 sysselsatt
å wolframsvreavdelningen vid Fagersta bruks aktiebolag. 1946 började han
besväras av illamående och andfåddhet. Han led även av allmän klenhet
och magsår och var sjukskriven under tiden 11 juni 1947—31 maj 1948.
F. n. föreligger dock enligt läkarutlåtande ej 10 °/o invaliditet.

Ebba Kristina Lindström, född 1910, arbetade under åren 1942—1945
med siktning av hårdmetallpulver vid Fagersta bruk. 1948 började hon
besväras av hosta och andfåddhet samt var sjukskriven under tiderna 28
februari—l mars 1948 och 24 september 1948—30 januari 1949. Vid kontrollundersökning
den 29 juni 1949 var hon subjektivt besvärsfri, ehuru de
röntgenologiska lungförändringarna kvarstodo i stort sett oförändrade. Å
en i februari 1950 tagen röntgenbild ha iakttagits vissa nytillkomna lungförändringar,
som dock icke äro av samma typ som de tidigare förändringarna.

Otto Valdemar Berggren hade under åren 1936—1944 sysselsättning som
pressare av hårdmetallpulver hos Fagersta bruks aktiebolag. Vid undersökningar
1948 och 1949 visade Berggren röntgenologiska förändringar i
lungorna, tydande på inverkan av hårdmetalldamm. Han var sjukskriven
under tiderna 23—29 augusti och 23 september—19 oktober 1948 samt
23 oktober 1948—18 september 1949. Invaliditeten uppgår dock f. n. ej
till 10 %>.

Yttranden.

I utlåtande den 18 juni 1949 kunde riks försök ringsanstalten icke tillstyrka,
att åtgärder vidtoges för beredande av ersättning i extraordinär ordning.
Om ersättningsrätt för sådan sjukdom framdeles skulle komma att införas,
ville anstalten inkomma med förnyat utlåtande.

1 anledning av Kungl. Maj:ts förslag i propositionen nr 112 har anstalten
den 13 mars 1950 ånyo yttrat sig. Anstalten har därvid rådgjort med överläkaren
docenten G. Jönsson och medicine doktorn Å. Nyström. Jönsson
anförde bl. a. följande.

Med ledning endast av röntgenbilden är det icke möjligt att avgöra om
det är metalldamm eller något annat skadligt ämne, som förorsakat de
sjukliga förändringarna i lungorna. Det hopade uppträdandet av kronisk,
fibrös, interstitiell pneumoni, som är ett ganska sällsynt sjukdomstillstånd,
inom en liten grupp individer sysselsatta med samma arbete gör det emellertid
sannolikt att sjukdomsorsaken är att finna i samband med detta
arbete. Även om röntgenbilden i och för sig är okarakteristisk bör den
sammanställd med resultaten av en yrkeshygienisk undersökning kunna
ligga till grund för en sannolikhetsdiagnos.

Med den vidare tolkning av begreppet dammlunga, som eftersträvas i
propositionen nr 112, fann Nyström det befogat att hänföra förhanden -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

varande fall till den grupp sjukdomar, som i propositionen föreslogs vara
att anse som yrkessjukdom.

För egen del anför riksförsäkringsanstalten, att i samtliga här berörda
fall sjukdomen synes ha orsakats av arbete med hårdmetall. Anstalten
anser det tveksamt, om sjukdomen kan innefattas under begreppet dammlunga
i hittills vedertagen betydelse men framhåller att den uppenbarligen
är avsedd att inrymmas under begreppet dammlnnga i den bemärkelse,
som åsyftas i det förut nämnda lagförslaget.

Beträffande de tidpunkter, då anstalten ansett sjukdomen yppad ävensom
beräkningsgrunderna för den ersättning, som skulle ha utgått därest
yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig, torde få hänvisas till utlåtandet.
Här må endast nämnas, att anstalten under nämnda förutsättning
skulle ha utbetalat sjukpenning till Bergkvist och Pettersson under de
tider sjukdomen föranlett sjukskrivning samt i anledning av deras död
begravningshjälp och livräntor till de efterlevande. Till Jakobsson skulle
ha utgivits sjukpenning och livränta. Beträffande Flodström, Sundvall,
Jansson, Lindström och Berggren har sjukdomen icke ansetts medföra
invaliditet uppgående till 10 °/o, varför endast sjukpenning skulle ha utbetalats.

För egen del finner anstalten det av principiella skäl och med hänsyn
till konsekvenserna tveksamt, huruvida ersättning av statsmedel bör utgå.
Då sjukdomen emellertid beträffande Bergkvist medfört döden och i fråga
om Jakobsson antagit en synnerligen svårartad karaktär, varjämte i båda
fallen ömmande omständigheter föreligga, har anstalten icke ansett sig
böra ställa sig avvisande till att i dessa fall ersättning beviljas. Ersättning
bör dock på grund av tidpunkten för metallindustriarbetareförbundets
framställning icke utgå för tid före den 1 januari 1949.

Beträffande Pettersson anser anstalten med hänsyn till den efterlevande
makans jämförelsevis goda arbetsförtjänst och omständigheterna i övrigt
sådana billighetsskäl knappast föreligga, att ersättning till henne bör utgivas
av statsmedel. Vad slutligen angår de fall, där hårdmetallungan icke
medfört 10 % invaliditet, har enligt anstaltens mening sjukdomen icke
antagit sådan svårartad karaktär, att ersättning av statsmedel f. n. synes
böra ifrågakomma.

Försäkrinysrådet har inhämtat yttrande av sin medicinskt sakkunnige,
docenten A. Westergren. Enligt Westergrens mening kunde någon lungsjukdom
till följd av hårdmetallskada icke anses yppad hos Jansson och
Berggren. I likhet med riksförsäkringsanstalten finner försäkringsrådet, att
ersättning bör utgå till Bergkvists änka och två barn samt till Jakobsson.
Härutöver förordar rådet, att ersättning även utgives till Petterssons änka.
Ersättningen bör utbetalas till Jakobsson från den dag då han slutade sin

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

9

anställning som motormontör samt till Bergkvists och Petterssons efterlevande
från dödsfallet.

Vad beträffar frågan om ersättning i de övriga fallen instämmer rådet i
riksförsäkringsanstaltens yttrande. Med hänsyn till vad Westergren anfört
beträffande Jansson och Berggren finner rådet det ovisst, huruvida hårdmetallunga
kan anses yppad hos dessa.

Föredraganden.

Som av det föregående framgår har Kungl. Maj:t i propositionen nr 112
till årets riksdag föreslagit, att yrkessjukdomsförsäkringslagens tillämpningsområde
skall utvidgas så att bl. a. kronisk manganförgiftning och
dammlunga, framkallad genom inverkan av oorganiskt ämne, skall omfattas
av försäkringen. Förslaget har föranletts av inträffade sjukdomsfall.
I överensstämmelse med tidigare tillämpad praxis har utvidgningen icke
ansetts böra göras tillämplig å sjukdomsfall, som yppats före lagändringens
ikraftträdande. Även om förslaget till lagändring bifalles av riksdagen, kan
ersättning enligt lagen sålunda icke utgå i de sjukdomsfall som föranlett
utvidgningsförslaget.

Riksdagen har under senare år i ett flertal fall beviljat ersättning av statsmedel
till personer som drabbats av yrkessjukdom — främst silikos —
men vilka av olika skäl icke kunnat tillerkännas ersättning enligt bestämmelserna
i vrkessjukdomsförsäkringslagen. En redogörelse härför har tidigare
i år lämnats i propositionen nr 79 (s. 12—13).

Av nu förevarande fall avser ett manganförgiftning och de återstående
åtta hårdmetallunga. Den av manganförgiftning drabbade, Karl Wilhelm
Karlsson, torde bli varaktigt arbetsoförmögen. I likhet med riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådet finner jag omständigheterna i detta fall
vara sådana, att ersättning av statsmedel jämlikt grunderna i olycksfallsförsäkringslagen
skäligen bör beviljas. I fråga om de personer, som ådragit
sig hårdmetallunga, har riksförsäkringsanstalten icke velat avvisa ersättning
till de efterlevande efter Karl Erik Bergkvist, vilken avlidit till
följd av sjukdomen, samt till Bror Göte Jakobsson, för vilken sjukdomen
medfört förlust av arbetsförmågan. Försäkringsrådet har härutöver tillstyrkt
ersättning till änkan efter den i sjukdomen avlidne Nils Martin
Pettersson. För egen del finner jag med hänsyn till omständigheterna skäligt,
att ersättning av statsmedel såsom försäkringsrådet föreslagit utgives

1 samtliga tre ifrågavarande fall.

1 två av de återstående fallen synes det tveksamt om hårdmetallunga föreligger.
Såväl i dessa som övriga återstående fall är arbetsförmågan numera
ej nedsatt med minst en tiondel. Tillräckliga skäl synas f. n. icke
föreligga att utge särskild ersättning av statsmedel i något av dessa fall.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 226.

10

Kungi. Maj:ts proposition nr 226.

Ersättning bör utgå till Karlsson fr. o. m. den 29 december 1946 eller
dagen efter sjukdomens yppande, till Jakobsson fr. o. m. den 7 januari 1947,
då hans arbete som montör upphörde, samt där sjukdomen medfört döden
fr. o. m. dagen efter dödsfallet.

I enlighet med förslag från riksförsäkringsanstalten torde från ersättningarna
avdrag böra ske med belopp, som under berörda tid svara mot
dels av erkänd sjukkassa utgiven sjukpenning, dels ock den minskning i
folkpensionsförmåner, som skulle ha inträtt, därest ersättning tidigare
utgått.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av den yrkessjukdom, som Karl Wilhelm
Karlsson, Karl Erik Bergkvist, Bror Göte Jakobsson och
Nils Martin Pettersson ådragit sig av det under femte huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget till Statsverket åliggande,
av andra medel ej utgående ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete m. m. utbetalas ersättning med belopp,
som skulle ha utgått därest lagen den 14 juni 1929
om försäkring för vissa yrkessjukdomar varit tillämplig å
sjukdomsfallen, dock med de begränsningar som angivits i
det föregående.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Olof Särnmark.

Statens Reproduk tionsansta It, Stockholm 1950
1 9 450