Kungl. Maj.ts proposition nr 221.
1
Nr 221.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt tillämpning av lagen den 3 juni 1949 (nr
315) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m.; given Stockholms slott
den 24 mars 1950.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogat förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen
den 3 juni 1949 (nr 315) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning
dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås, att de undantagsbestämmelser från lagen för
Sveriges riksbank, vilka jämlikt lagen den 3 juni 1949 (nr 315) med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning gälla med avseende
å tiden den 1 juli 1949—den 30 juni 1950, skola äga tillämpning jämväl
med avseende å tiden den 1 juli 1950—den 30 juni 1951.
Vidare föreslås, att riksdagen måtte medgiva att riksbanken må för tiden
från och med den 1 juli 1950 till och med den 30 juni 1951 vara fritagen
från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med
guld efter deras lydelse.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 221.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
Förslag
till
lag om fortsatt tillämpning av lagen den 3 juni 1949 (nr 315) med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.
Härigenom förordnas, att vad i lagen den 3 juni 1949 med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning förordnats med avseende
å tiden från och med den 1 juli 1949 till och med den 30 juni 1950 skall
äga tillämpning jämväl med avseende å tiden från och med den 1 juli 1950
till och med den 30 juni 1951.
Kungl. Maj ds proposition nr 221.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 2\ mars 1950.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,
Ericsson, Mossberg, Weijne, Lingman.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om fortsatt tillämpning
av gällande bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning m. m.
samt anför därvid följande.
I en den 9 mars 1950 dagtecknad, till Kungl. Maj :t ställd skrivelse ha
fullmäktige i riksbanken hemställt, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen
dels besluta att vad i lagen den 3 juni 1949 (nr 315) med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning stadgas skall erhålla
fortsatt giltighet under tiden från och med den 1 juli 1950 till och med
den 30 juni 1951, dels ock medgiva, att riksbanken må för tiden från och
med den 1 juli 1950 till och med den 30 juni 1951 vara fritagen från skyldigheten
att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter
deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att, om förhållandena därtill
giva anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av
bankens sedlar.
över nämnda skrivelse ha, efter remiss, fullmäktige i riksgäldskontoret
avgivit utlåtande den 16 mars 1950.
Lagstiftningen rörande riksbankens sedelutgivning.
Jämlikt 9 § första stycket lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges
riksbank (riksbankslagen) äger riksbanken utgiva sedlar till det belopp,
som motsvaras av dubbla summan av riksbankens metalliska kassa beräknad
enligt 11 §, samt därutöver till ett belopp av 350 miljoner kronor.
Enligt 9 § andra stycket kan riksbanken under vissa förutsättningar erhålla
bemyndigande att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst
350 miljoner kronor. Så snart ske kan skall dock den utelöpande sedelmängden
nedbringas med ett belopp motsvarande vad som utgivits med
stöd av sådant bemyndigande.
Enligt 10 § skall den del av bankens utelöpande sedlar, som överstiger
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
bankens metalliska kassa, motsvaras av vissa i sistnämnda paragraf angivna
tillgångar, den s. k. supplementära sedeltäckningen, nämligen
a) lätt säljbara statspapper;
b) allmänna hypoteksbankens och konungariket Sveriges stadshypotekskassas
obligationer ävensom sådana andra inhemska obligationer, som noteras
å utländsk börs;
c) på utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande
sätt försäkrat guldmynt och omyntat guld, som icke enligt It § inräknas
i metalliska kassan;
d) växlar, betalbara inom eller utom riket;
e) hos bank eller bankir på utrikes ort i räkning innestående, inom sex
månader till betalning förfallna medel, efter avdrag av riksbankens skuld
i dylik räkning;
f) medel, utlånade på bestämd tid av högst tre månader eller med högst
samma uppsägningstid mot säkerhet av sådana statspapper och obligationer,
som omförmälas under a) och b), samt, intill ett belopp av etthundra
miljoner kronor, mot annan säkerhet.
Såsom riksbankens metalliska kassa skall enligt It § första stycket räknas
allt riksbankens guld inom landet samt dessutom, intill ett belopp motsvarande
femton procent av hela metalliska kassan, banken tillhörigt, på
utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande sätt försäkrat
guld. I 11 § andra stycket stadgas, att metalliska kassan ej må bibehållas
vid lägre belopp än 150 miljoner kronor.
I syfte att skapa den större elasticitet i penningsystemet, som förhållandena
påkallade, ha de enligt riksbankslagen gällande bestämmelserna temporärt
modifierats med stöd av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående
rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning och bankrörelse m. m. Denna lag gällde ursprungligen till
och med den 31 mars 1940 men erhöll därefter fortsatt giltighet, sista
gången genom lag den 16 maj 1947 (nr 194), enligt vilken giltighetstiden
utsträcktes till och med den 30 juni 1948. Lagen i fråga utgjorde ett led i
krigsårens beredskapslagstiftning och hade karaktären av en fullmaktslag,
tillämplig vid krig eller krigsfara, vari riket befann sig, eller eljest under
utomordentliga av krig föranledda förhållanden.
De modifierade bestämmelser, som meddelats med stöd av 1939 års lag,
inneburo följande.
Genom kungörelsen den 31 januari 19k0 (nr 54) med viss bestämmelse
angående riksbankens metalliska kassa sattes stadgandet i 11 § första stycket
riksbankslagen angående metalliska kassan temporärt ur kraft. I sagda
kungörelse förordnades, att såsom riksbankens metalliska kassa skulle räknas
allt riksbanken tillhörigt guld. De i riksbankslagen givna begränsningarna
för sedelutgivningsrätten, vilka sammanhängde med guldets placering,
hade nämligen ansetts lägga hinder i vägen för en sådan fördelning av
riksbankens guldbehållning, som ur säkerhetssynpunkter varit mest betryggande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
5
Vidare utfärdades bestämmelser, varigenom ökning medgavs av det belopp,
varmed sedelutgivningen jämlikt 9 § första stycket riksbankslagen
finge överstiga dubbla summan av metalliska kassan. Genom kungörelsen
den 14 februari 1947 (nr 31) med viss bestämmelse angående riksbankens
sedelutgivning ökades sålunda nämnda belopp från 350 till 1 400 miljoner
kronor. Genom kungörelsen den 20 juni 1947 (nr 251) med viss bestämmelse
angående riksbankens sedelutgivning ökades beloppet till 2 500 miljoner
kronor.
1939 års fullmaktslag, som upphörde att gälla med utgången av juni månad
1948, ersattes med lagen den 28 maj 1948 (nr 248) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning.
I sistnämnda lag stadgades, att under tiden från och med den 1 juli 1948
till och med den 30 juni 1949 skulle, i stället för vad i 9 § och 11 § första
stycket riksbankslagen funnes stadgat, följande särskilda bestämmelser lända
till efterrättelse, nämligen att riksbanken finge utgiva sedlar till ett belopp
av högst 3 200 miljoner kronor (1 §), att därest så med hänsyn till
utomordentliga omständigheter prövades nödigt Konungen finge, om riksdagen
ej vore samlad, på framställning av fullmäktige i riksbanken och
efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret medgiva riksbanken att
utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst 700 miljoner kronor, att
dylikt av Konungen lämnat medgivande skulle, därest detsamma icke godkändes
av riksdagen inom tjugu dagar från det riksdagen åter sammanträtt,
efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla (2 §), samt att som riksbankens
metalliska kassa skulle räknas allt riksbanken tillhörigt guldmynt
och omyntat guld (3 §).
1948 års lag, som enligt vad förut anförts gällde för tiden till och med den
30 juni 1949, ersattes i sin tur med lagen den 3 juni 1949 (nr 315) med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning. I denna lag stadgas
att under tiden från och med den 1 juli 1949 till och med den 30 juni
1950 skola — i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket riksbankslagen
finnes stadgat — lända till efterrättelse vissa särskilda bestämmelser, vilka
överensstämma med motsvarande bestämmelser i 1948 års lag, dock med
den ändringen att maximibeloppet för riksbankens sedelutgivning i 1949
års lag fastställts till 3 500 miljoner kronor.
I sin förenämnda skrivelse den 9 mars 1950 ha fullmäktige, i riksbanken
anfört, att bestämmelserna i 1949 års lag tillkommit i avvaktan på en definitiv
omläggning av riksbankslagens stadganden om sedelutgivningen. Såsom
fullmäktige anmält i sin skrivelse den 16 februari 1950 angående organisationen
av en blivande statlig affärsbank hade fullmäktige uppdragit åt
en kommitté att avgiva förslag till revision av riksbankslagen. Med hänsyn
till att frågan om riksbankens blivande arbetsuppgifter ännu vore svävande
hade kommittén anmält att den icke hunne slutföra sitt arbete i så god tid
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
att förslag till ny riksbankslag kunde föreläggas innevarande års riksdag.
Däremot kunde det förutsättas att förslag skulle föreligga å sådan tid att
proposition i ämnet kunde framläggas vid början av 1951 års riksdag. Vid
sådant förhållande vore det erforderligt att 1949 års särskilda sedelutgivningslag
erhölle fortsatt giltighet tills vidare till utgången av juni 1951.
Bankofullmäktige ha vidare uppgivit, att beloppet av utelöpande sedlar
utgjorde den 31 december 1949, då den hittillsvarande maximisiffran redovisades,
i runt tal 3 287 milj. kronor. Motsvarande belopp uppginge den 31
december 1948 till cirka 3 113 milj. kronor, ökningen av sedelomloppet under
år 1949 utgjorde sålunda cirka 175 milj. kronor. Den marginal för sedelutgivningsrätten,
som föreläge vid utgången av år 1949, uppgick till omkring
213 milj. kronor. Det syntes kunna förutsättas att sistnämnda belopp
skulle visa sig utgöra en tillräcklig reserv under den tid den särskilda sedelutgivningslagen
enligt vad bankofullmäktige föreslagit skulle erhålla fortsatt
giltighet.
t ullmäktige i riksgåldskontoret ha i sitt utlåtande över bankofullmäktiges
skrivelse anfört, att riksgäldsfullmäktige icke hade något att erinra mot
bifall till den föreliggande framställningen.
Departementschefen. Enligt lagen den 3 juni 1949 (nr 315) med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning gälla — i stället för vad
i 1934 års riksbankslag är i motsvarande hänseenden stadgat — särskilda
föreskrifter i fråga om riksbankens rätt att utgiva sedlar. 1949 års lag är
tidsbegränsad; giltighetstiden för densamma utgår den 30 juni 1950.
Såsom framgår av det anförda ha bankofullmäktige i avvaktan på en definitiv
omläggning av riksbankslagens bestämmelser om sedelutgivningen
hemställt, att 1949 års lag måtte erhålla fortsatt giltighet under tiden från
och med den 1 juli 1950 till och med den 30 juni 1951. Några ändringar av
bestämmelserna i 1949 års lag ha icke föreslagits av bankofullmäktige.
I överensstämmelse med bankofullmäktiges förslag förordar jag, att vad
i 1949 års lag förordnats med avseende å tiden från och med den 1 juli 1949
till och med den 30 juni 1950 skall äga tillämpning jämväl med avseende å
tiden från och med den 1 juli 1950 till och med den 30 juni 1951.
Frågan om fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten
att inlösa sedlar med guld.
Genom kungörelse den 3 juni 1949, nr 316, bär riksbanken för tiden till
och med den 30 juni 1950 medgivits befrielse från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med
rätt dock för riksbanken att, om förhållandena därtill gåve anledning, före
utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.
Kungl. Maj.ts proposition nr 221.
7
I sin skrivelse den 9 mars 1950 ha fullmäktige i riksbanken anfört att
det genom nyssnämnda kungörelse lämnade medgivandet borde erhålla fortsatt
giltighet för en tid av ytterligare ett år.
Fullmäktige i riksgäldskontoret ha i sitt utlåtande över bankofullmäktiges
skrivelse förklarat, att riksgäldsfullmäktige icke hade något att erinra mot
bifall till bankofullmäktiges framställning.
Departementschefen. I enlighet med bankofullmäktiges förslag hemställer
jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att medgiva, att riksbanken må
för tiden från och med den 1 juli 1950 till och med den 30 juni 1951 vara
fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar
med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att, om förhållandena
därtill giva anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga
inlösningen av bankens sedlar.
Departementschefens hemställan.
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 3 juni
1949 (nr 315) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att
dels antaga nyssnämnda lagförslag,
dels ock medgiva, att riksbanken må för tiden från och
med den 1 juli 1950 till och med den 30 juni 1951 vara fritagen
från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken
utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock
för riksbanken att, om förhållandena därtill giva anledning,
före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av
bankens sedlar.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Karl-Ingmar Edstrand.