Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

1

Nr 220.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 17 juni
1948 (nr 433) om försäkringsrörelse; given Stockholms
slott den 6 april 1950.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

G. Danielson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Enligt förslaget skall minst en ledamot av styrelsen för försäkringsaktiebolag
utses med uppgift att särskilt vaka över att försäkringstagarnas in-,
tresse vederbörligen beaktas. Sådan styrelseledamot — som ej må vara aktieägare
eller befattningshavare i bolaget — skall utses av försäkringstagarna
eller av intressegrupp, som har anknytning till dem, eller genom förordnande
av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer. Regeln
skall icke gälla beträffande försäkringsaktiebolag som uteslutande driver
återförsäkring.

Vidare föreslås en bestämmelse av innebörd att i bolag, som meddelar
annan försäkring än livförsäkring, det skall åligga styrelsen och verkställande
direktören att med hjälp av fortlöpande statistik eller annorledes
övervaka att premiesättningen är skäligt avvägd med hänsyn till den risk,
som försäkringen är avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen
samt omständigheterna i övrigt. Bolagsledningen skall därjämte vara skyldig
att till försäkringsinspektionen för bestämda perioder insända redo1
liihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 220.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

görelse för den metod som använts för övervakning av premiesättningen och
för erfarenheter av övervakningen. Försäkringsverksamhet i utlandet ävensom
sjö- och transportförsäkring, som bedrives här i riket, undantagas från
bestämmelserna om premieövervakningen.

Lagen om försäkringsrörelse är för närvarande icke tillämplig å vissa försäkringsbolag
med lokal begränsning av verksamheten, de s. k. sockenbolagen.
I propositionen föreslås att de företag inom denna kategori, vilka driva
brand- eller sjöförsäkring, skola underkastas lagens bestämmelser. Förslaget
innehåller en dispensregel beträffande ömsesidigt försäkringsbolag, vars
verksamhetsområde är begränsat till viss del av riket och vars rörelse är av
ringa storlek. Regeln innebär, att Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
försäkringsinspektionen skall äga medgiva de undantag från bestämmelserna
i lagen om försäkringsrörelse, vilka betingas av verksamhetens
omfattning och bolagets förhållanden i övrigt.

Det föreslås att de nya bestämmelserna skola träda i kraft den 1 januari
1952. Sockenbolag som underkastas bestämmelserna i lagen om försäkringsrörelse
har att före den 1 januari 1953 söka stadfästelse å bolagsordning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

3

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1948 (nr 433)

om försäkringsrörelse.

Härigenom förordnas att 70, 204, 282, 345 och 349 §§ lagen den 17 juni
1948 om försäkringsrörelse skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

70 §.

För försäkringsaktiebolag skall finnas
en styrelse bestående av minst
tre ledamöter.

Styrelsen väljes å bolagsstämma;
dock må enligt bestämmelse, som intagits
i bolagsordningen, en eller flera
av ledamöterna kunna tillsättas i
annan ordning.

Styrelseledamot, som-----

Ändå att--—--tillsatt honom.

Om styrelseledamot,----— och suppleanter

För försäkringsaktiebolag skall
finnas en styrelse bestående av minst
tre ledamöter. Av styrelseledamöterna
skall, där bolaget icke uteslutande
driver återförsäkring, minst en utses
med uppgift att särskilt vaka över
att försäkringstagarnas intresse vederbörligen
beaktas; sådan styrelseledamot
må ej vara aktieägare eller
befattningshavare i bolaget.

Styrelsen väljes å bolagsstämma.
Styrelseledamot som avses i första
stycket andra punkten skall dock enligt
bestämmelse, som skall vara intagen
i bolagsordningen, utses av försäkringstagarna
eller av intressegrupp,
som har anknytning till dem,
eller genom förordnande av Konungen
eller myndighet som Konungen
bestämmer; jämväl annan styrelseledamot
må enligt bestämmelse i bolagsordningen
tillsättas i annan ordning
än genom val å bolagsstämma.

- skall förrättas.

4

Kungi. Maj:ts proposition nr 220.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

204 §.

1 mom. Angående styrelse, verkställande
direktör och firmateckning
skall för ömsesidigt försäkringsbolag
gälla vad i fråga om försäkringsaktiebolag
stadgas i 70—88 §§, dock
med iakttagande att den i 70 § tredje
stycket upptagna hänvisningen till
113 § i stället skall avse 213 §, att
vad i 73 § tredje stycket sägs om
aktieägare skall äga tillämpning å delägare,
delegerad och garant i ömsesidigt
försäkringsbolag, samt att den
i 84 § upptagna hänvisningen till
69 § andra stycket första punkten
och tredje stycket skall avse bestämmelserna
i 196 § andra stycket första
punkten och tredje stycket.

Konungen eller,---

2 mom. Vill styrelsen

3 mom. Vad i-----

i mom. För ömsesidigt försäkringsbolag
skall finnas en styrelse bestående
av minst tre ledamöter. Styrelsen
väljes å bolagsstämma; dock må
enligt bestämmelse, som intagits i bolagsordningen,
en eller flera av ledamöterna
tillsättas i annan ordning.
Angående styrelse, verkställande direktör
och firmateckning skall för
ömsesidigt försäkringsbolag i övrigt
gälla vad i fråga om försäkringsaktiebolag
stadgas i 70 § tredje, fjärde
och femte styckena samt 71—
88 §§, dock med iakttagande att den
i 70 § tredje stycket upptagna hänvisningen
till 113 § i stället skall avse
213 §, att vad i 73 § tredje stycket
sägs om aktieägare skall äga tillämpning
å delägare, delegerad och garant
i ömsesidigt försäkringsbolag, samt
att den i 84 § upptagna hänvisningen
till 69 § andra stycket första punkten
och tredje stycket skall avse bestämmelserna
i 196 § andra stycket
första punkten och tredje stycket.

— verkställande direktören.

— -— — å stämman.

åttonde styckena.

282 §.

Det åligger-----sådan utred- 1 mom. Det åligger----sådan

ning. utredning.

Redogörelsen och-----av aktuarien.

Det ankommer---*----bolagets bildande.

2 mom. 1 bolag, som meddelar försäkring
av annat slag än i 1 mom.
sägs, åligger det styrelsen och verkställande
direktören att med hjälp av
fortlöpande statistik eller annorledes
övervaka att premiesättningen år
skäligt avvägd med hänsyn till den

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

risk, som försäkringen år avsedd att
täcka, nödiga omkostnader för försäkringen
samt omständigheterna i
övrigt. Statistik må upprättas för två
eller flera bolag gemensamt. Det åligger
därjämte styrelsen och verkställande
direktören att till försåkringsinspektionen,
för tidrymd som inspektionen
bestämmer, insända redogörelse
för den metod som använts
för övervakning av premiesåttningen
och för erfarenheter av övervakningen.

Vad i första stycket är stadgat skall
ej äga tillämpning å verksamhet, som
bedrives i utlandet, ej heller å sjö- eller
transportförsäkring, som bedrives
här i riket.

345 §.

Beträffande tjänstepensionsförsäkring — — — — — prövas skäliga.

Driver försäkringsbolag----— finnas påkallade.

I fråga om ömsesidigt försäkringsbolag
vars verksamhetsområde är begränsat
till viss del av riket må, där
rörelsen år av ringa storlek, Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande,
försåkringsinspektionen medgiva
de undantag från bestämmelserna
i denna lag som betingas av verksamhetens
omfattning och bolagets
förhållanden i övrigt.

349 §.

Vad ovan i denna lag är föreskri- Vad ovan i denna lag är föreskrivet
vet skall ej äga tillämpning å: skall ej äga tillämpning å:

a) försäkringsanstalt, som inrättats a) försäkringsanstalt, som inrät av

staten, tats av staten,

b) ömsesidigt försäkringsbolag för b) sjukkassa eller annan underförsäkring
av egendom å landsbyg- stödsförening, å vilken lagen om unden,
vars verksamhetsområde är derstödsföreningar äger tillämpning,
mindre än ett härad eller, där det

omfattar delar av flera härad, mind -

6

Kungl. Maj.ts proposition m 220.

(Gällande lydelse:)

re än tio socknar, varvid med härad
likställes tingslag i de orter där benämningen
härad ej förekommer,

c) sjukkassa eller annan understödsförening,
å vilken lagen om understödsföreningar
äger tillämpning,

d) sjukkassa enligt lagen om allmän
sjukförsäkring.

Bolag, varom ovan under b) förmäles,
vare dock pliktigt att angående
sin verksamhet göra anmälan och
lämna uppgifter i enlighet med de
föreskrifter, Konungen meddelar.

(Föreslagen lydelse:)

c) sjukkassa enligt lagen om allmän
sjukförsäkring,

d) ömsesidigt försäkringsbolag för
försäkring av egendom å landsbygden,
vars verksamhetsområde är
mindre än ett härad eller, där det
omfattar delar av flera härad, mindre
än tio socknar, såframt bolaget icke
meddelar brand- eller sjöförsäkring;
vid tillämpning av denna bestämmelse
skall med härad likställas tingslag
i de orter där benämningen härad ej
förekommer.

Bolag, varom ovan under d) förmäles,
vare dock pliktigt att angående
sin verksamhet göra anmälan
och lämna uppgifter i enlighet med
de föreskrifter, Konungen meddelar.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari
1952.

Beträffande försäkringsbolag, som
vid lagens ikraftträdande vunnit registrering,
äger Konungen eller, efter
Konungens bemyndigande, försäkring
sinspektionen medgiva, att med
tillämpningen av föreskrift i lagen
må anstå under viss tid, dock högst
till den 1 januari 1954.

ömsesidigt försäkringsbolag för
försäkring av egendom å landsbygden,
vars verksamhet år lokalt begränsad
efter vad i 349 § första stycket
d) sägs, skall, där bolaget driver
brand- eller sjöförsäkring och
önskar fortsätta rörelsen under mera
ån ett år efter lagens ikraftträdande,

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

hos Konungen göra ansökan om stadfästelse
å bolagsordning. Konungen
prövar ansökningen jämlikt bestämmelserna
i 166 § lagen om försäkringsrörelse,
dock att prövningen icke
må avse frågan huruvida bolagets rörelse
år behövlig. Stadfästes bolagsordningen,
beviljar Konungen koncession
tillsvidare eller, där särskilda
omständigheter föranleda därtill, för
bestämd tid, högst tio år, och därutöver
intill slutet av då löpande räkenskapsår.

Ansökan som i nästföregående
stycke sägs skall inlämnas till försäkringsinspektionen
före den 1 ja''
nuari 1953. Innan frågan om koncession
avgjorts och, där koncession beviljats,
intill den tidpunkt från vilken
koncessionen skall gälla, må bolaget
fortsätta sin verksamhet enligt
bestämmelserna i äldre lag och författning.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 10 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ericsson, fråga angående ändring
i vissa hänseenden i lagen om försäkringsrörelse samt anför därvid
följande.

Inledning.

I anledning av tre vid 1945 års riksdag väckta motioner (FK nr 197 samt
AK nr 316 och 419) begärde riksdagen i skrivelse den 30 juni 1945, nr 530,
att Kungl. Maj :t måtte verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning
med syfte att åstadkomma en genomgripande centralisering och rationalisering
av försäkringsverksamheten, däri inbegripet om och i vilken utsträckning
det privata försäkringsväsendet borde överföras till det allmänna och i
samband därmed i vad mån flera försäkringsgrenar borde göras obligatoriska,
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 oktober 1945 tillkallade
dåvarande chefen för handelsdepartementet den 31 i samma månad sju
utredningsmän för att verkställa den av riksdagen begärda utredningen,
nämligen ledamoten av riksdagens första kammare, numera landshövdingen
K. J. Olsson (ordförande), ledamöterna av samma kammare Emil Ahlkvist
och A. Hermansson, redaktören Nils Holmberg i Göteborg, ledamöterna av
riksdagens andra kammare Ivar Johansson i Mysinge och Filip Kristensson
i Osby samt försäkringsdirektören Gunnar Ljungqvist i Stockholm. Sedan
ledamoten Olsson våren 1946 på egen begäran entledigats, tillkallades i hans
ställe ledamoten av riksdagens första kammare Valter Åman såsom ledamot
av och ordförande i utredningen. Utredningsmännen antogo benämningen
1945 års försäkringsutredning.

Enligt de utfärdade direktiven skulle utredningens allmänna syfte vara
att utforma förslag till en sådan organisation av försäkringsverksamheten,
som vore ägnad att på bästa möjliga sätt tillgodose försäkringstagarnas
intressen. En dylik organisation måste tillfredsställa kravet på verksamhetens
soliditet, ge försäkringstagarna ett efter deras behov avpassat skydd

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

till lägsta möjliga kostnad samt skapa förutsättningar för en snabb och
oväldig skadereglering. Den borde slutligen säkra ett demokratiskt och
samhälleligt inflytande över försäkringsverksamheten. I övrigt borde utredningen
vara förutsättningslös. Enligt direktiven ägde utredningen till
prövning upptaga ettvart spörsmål av betydelse på försäkringsväsendets
område.

År 1949 avlämnade utredningen två särskilda betänkanden, av vilka det
ena (SOU 1949:25) är ett principbetänkande rörande försäkringsväsendet
och det andra (SOU 1949: 26) innehåller ett av motiv åtföljt förslag till ny
lag om trafikförsäkring in. in. Principbetänkandet är enhälligt. Däremot
har i fråga om trafikförsäkringsbetänkandet gemensam reservation avgivits
av de tre ledamöterna Johansson, Kristensson och Ljungqvist.

Kort översikt av utredningens förslag m. in.

1. Principbetänkandet.

I principbetänkandet lämnas inledningsvis en översikt över det svenska
försäkringsväsendets nuvarande organisation och arbetsmetoder. Skillnaden
mellan olika slag av försäkringsgrenar och försäkringsanstalter belyses.
Härtill anknytas vissa uppgifter angående försäkringsverksamheten i
utlandet.

Det centrala kapitlet innehåller grundläggande synpunkter på försäkringsverksamheten.
Här diskuteras ingående verksamhetens mål och medel.
I anslutning härtill analyseras samhällets intresse av ett effektivt och
välskött försäkringsväsende. Vidare upptagas till behandling åtskilliga förhållanden
vilka i den offentliga debatten föranlett kritik mot det enskilda
försäkringsväsendet.

Utredningen finner, att målet för ett reformprogram i det väsentliga bör
vara att säkra ett demokratiskt inflytande inom privatförsäkringen, att så
långt möjligt skapa garantier för att försäkringstagarnas berättigade intressen
bli tillgodosedda samt att öka samhällets möjligheter till insyn och
kontroll över verksamheten. I detta sammanhang har utredningen ställt
frågan huruvida icke målet bäst vinnes genom att försäkringsverksamheten
helt eller till övervägande del drives i samhällelig regi. Ett alternativ
härtill — om ock av mera begränsad räckvidd — är att försäkringsaktiebolagen
överföras i det allmännas ägo genom att staten inlöser aktierna i
dessa bolag. Efter övervägande av detta problemkomplex har utredningen
lunnit, att intetdera av dessa alternativ bör ifrågakonnna. Enligt utredningens
uppfattning kan målet nås med enklare medel, nämligen genom en
vidgad demokratisering av försäkringsverksamheten inom ramen för den
nuvarande företagsstrukturen. De åtgärder av skilda slag som utredningen
därvid åsyftar diskuteras därefter i betänkandet.

Det bör här nämnas, att utredningen övervägt lämpligheten av att tillskapa
statliga anstalter för vissa försäkringsgrenar, särskilt beträffande

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

livförsäkringen. Utredningen har dock icke funnit skäl föreslå någon sådan
anstalt; beträffande trafikförsäkringen föreslås dock ett centralt bolag med
avgörande inflytande för det allmänna.

De viktigaste av de åtgärder som utredningen föreslår beträffande de bestående
bolagen avse en demokratisering av försäkringsaktiebolagen i form
av representation för försäkringstagarna i styrelsen — i den män sådana
anordningar icke redan vidtagits — samt offentlig kontroll av premiesättningen
inom skadeförsäkringen; sådan kontroll har redan genomförts
i fråga om livförsäkringen i och med 1948 års lag om försäkringsrörelse.

Försäkringsutredningen konstaterar att under senare år på frivillighetens
väg genomförts flera fusioner mellan försäkringsföretag. Vissa lagbestämmelser
— bl. a. regler i utskiftningsskatteförordningen -— hindra
eller försvåra emellertid fusioner. Utredningen föreslår ändring i nämnda
bestämmelser i syfte att främja fortsatt fusionering.

Beträffande skadeförsäkringen har utredningen diskuterat spörsmålet
huruvida skäl finnas att göra ytterligare försäkringsgrenar obligatoriska.
Därvid ha brandförsäkringen och ansvarighetsförsäkringen stått i förgrunden.
Utredningen har funnit praktiska skäl tala emot ytterligare obligatoriska
försäkringsgrenar. I detta sammanhang har utredningen skisserat
en anordning av innebörd, att det allmänna skulle åtaga sig ersättningsskyldighet
för personskada, som tillskyndas någon genom annans vållande.

I fråga om skadeförsäkringen har utredningen vidare diskuterat ett flertal
frågor av större eller mindre räckvidd. Bl. a. föreslås ändring i kommunalskattelagen
såvitt gäller rätten att skattefritt avsätta utjämningsfond; ändringen
avser att öka möjligheterna till utjämning mellan olika verksamhetsår.
I anslutning till skadeförsäkringen har utredningen vidare behandlat organisatoriska
och andra frågor avseende flygförsäkringen och den obligatoriska
försäkringen för olycksfall i arbete.

Vad angår livförsäkringen har utredningen närmare undersökt folkförsäkringens
och storförsäkringens skilda problem. En icke oväsentlig premiesänkning
har under senare år genomförts inom folkförsäkringen, i följd varav
skillnaden i premienivå mellan stor försäkring och folkförsäkring numera
framstår som relativt obetydlig. Livförsäkringen underkastades i 1948 års
försäkringslag en ingående reglering med hänsyn till tillsynen. Utredningen
har icke funnit skäl att från samhällelig synpunkt föreslå några ytterligare
åtgärder beträffande denna försäkring.

Förslag till en allmän dödsfallsersättning inrymmande rätt till ersättning
för begravningskostnader med fixt belopp, har skisserats av utredningen,
som icke i detalj utvecklat förslaget, enär socialvårdskommittén upptagit
samma ämne till behandling; utredningen har funnit lämpligt att den fortsatta
undersökningen av förevarande fråga anförtros sistnämnda kommitté.

Beträffande livförsäkringen har utredningen slutligen ägnat särskild uppmärksamhet
åt den betydelsefulla frågan om motverkande av annullationer
av försäkringar. Utredningen föreslår icke några särskilda åtgärder men betonar,
att annullationsproblemet i det väsentliga sammanhänger med ombu -

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

dens utbildning och kvalifikationer; åt utbildningen av de försäkringsanställda
har utredningen ägnat ett särskilt avsnitt av betänkandet.

De s. k. sockcnbolagen äro för närvarande underkastade endast en summarisk
offentlig tillsyn. Utredningen föreslår, att de sockenbolag som bedriva
brandförsäkring (f. n. drygt 200 till antalet) skola ställas under tillsyn
i likhet med övriga försäkringsbolag. Beträffande övriga kategorier av sockenbolag
— vilka bedriva sjöförsäkring eller husdjursförsäkring — ifrågasättes
icke någon ändring i nuvarande tillsynsbestämmelser.

Till ett särskilt avsnitt i betänkandet har utredningen sammanfört ett flertal
sinsemellan fristående frågor. Här behandlas bl. a. den s. k. gruppförsäkringen.
Det i den offentliga debatten gång efter annan berörda problemet angående
möjligheten att åstadkomma värdebeständiga försäkringar har utredningen
ingående belyst. I detta avsnitt behandlas vidare spörsmålet rörande
de försälcringsanställdas utbildning; utredningen betonar starkt vikten av en
gedigen utbildning. Försäkringsbolagens kapitalplacering har ägnats ingående
uppmärksamhet. Utredningen har icke till närmare diskussion upptagit
frågan om en allmän kontroll över försäkringsbolagens investeringar. Detta
spörsmål bör nämligen — uttalar utredningen -— icke övervägas såsom ett
för försäkringsväsendet speciellt problem utan detsamma hör hemma i annat
och större sammanhang.

Icke i något remissyttrande ha invändningar rests mot de grundläggande
synpunkterna i principbetänkandet. Beträffande åtskilliga spörsmål av mindre
räckvidd ha däremot i viss utsträckning från utredningen avvikande uppfattningar
kommit till uttryck.

2. Trafikförsäkringsbetänkandet.

Utredningen föreslår, att trafikförsäkringsverksamheten centraliseras till
ett enda företag, gestaltat efter förebild av ett ömsesidigt försäkringsbolag
med försäkringstagarna som delägare. Detta företag, Trafikförsäkringsbolaget,
skall således icke ha karaktär av ämbetsverk utan drivas såsom ett självständigt
affärsmässigt arbetande företag samt liksom övriga försäkringsbolag
stå under tillsyn av försäkringsinspektionen. Bolagets styrelse skall enligt
förslaget bestå av 7 ledamöter, av vilka ordföranden och vice ordföranden
förordnas av Kungl. Maj :t, medan övriga ledamöter utses av bolagsstämman.
Dennas befogenheter utövas av högst 49 fullmäktige. Kungl. Maj :t utser 25
fullmäktige, av vilka en skall ha sitt hemvist i Stockholm och övriga inom
var sitt av rikets län. Återstående fullmäktige utses av olika sammanslutningar
bland motorfordonsägare.

Envar enskild delägare äger rätt att framställa förslag till bolagsstämma
ävensom att närvara vid sådan stämma och där yttra sig samt på begäran erhålla
närmare upplysning angående bolagets verksamhet. Delägarna ha icke
någon personlig ansvarighet för bolagets förbindelser. För dessa förbindelser
häfta endast bolagets tillgångar.

Vid sidan av bolaget skall finnas en särskild skaderegleringsnämnd, trafikförsäkringsnämnden,
med uppgift att avgiva yttrande i fall rörande svår -

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

artade personskador. Nämnden utgör en motsvarighet till den nuvarande
Trafikförsäkringsanstalternas nämnd och får i huvudsak samma uppgifter
som denna.

Bolaget äger enligt förslaget efter eget bedömande upptaga och i konkurrens
med enskilda försäkringsanstalter här i riket driva även motorfordonsförsäkring.
Häri inbegripes brand-, stöld- och vagnskadeförsäkring å motordrivet
fordon samt försäkring mot sådan ansvarighet för skada i följd av
trafik med fordonet som icke omfattas av trafikförsäkringen. Även i återförsäkring
må bolaget meddela trafik- och motorfordonsförsäkring. Annan verksamhet
än ovan sagts får bolaget icke bedriva.

Utredningen har anvisat ett förfarande, enligt vilket bolaget skall kunna
utnyttja länsstyrelsernas automobilregister och därigenom förenkla förvaltningsarbetet.
Detta förfarande gör det möjligt att i regel undvara särskilda
avtal angående trafikförsäkring. Sådan försäkring skall därför enligt förslaget
gälla automatiskt å samtliga fordon, som äro registrerade här i riket eller
utan registrering här brukas i trafik.

Det föreslås att trafikförsäkringsbolaget träder i verksamhet den 1 januari
1954. Överlåtandet av trafikförsäkringsbestånd från de nuvarande bolagen
till det nya företaget regleras genom vissa övergångsbestämmelser. Dessa beröra
även frågan om kompensation till sådana hos trafikförsäkringsanstalt
anställda eller eljest med trafikförsäkring sysselsatta peroner, vilka till följd
av trafikförsäkringens omorganisation gå miste om inkomst eller på annat
sätt lida förlust.

Trafikförsäkringsbolaget skall enligt förslaget vid sitt bildande utrustas
med ett garantikapital å 10 milj. kronor, vilket förskjutes av statsverket.
Det förutsättes att garantikapitalet återbetalas så snart detta kan ske utan
olägenhet för bolagets rörelse. Å garantikapitalet skall gäldas ränta efter 3 %
om året till dess återbetalning skett.

Utredningen har föreslagit att trafikförsäkringsplikten utvidgas att omfatta
även traktorer. Trafikförsäkringsplikt skall vidare åligga staten och
kommunerna, dock att krigsmakten tillhöriga fordon undantagas härifrån.

Enligt gällande lag om trafikförsäkring är försäkringsgivarens ansvarighet
beträffande varje skadefall begränsad till 60 000 kronor för varje skadad eller
dödad person samt till 10 000 kronor för egendoinsskada. Utredningen föreslår,
att begränsningen helt skall bortfalla beträffande personskador och
att ansvarigheten för egendomsskada maximeras till 20 000 kronor.

Såsom redan nämnts ha tre ledamöter reserverat sig beträffande förslaget
om trafikförsäkringens organisation.

3. Utredningens fortsatta arbete.

Förut har framhållits att utredningen i principbetänkandet behandlat den
obligatoriska försäkringen för olycksfall i arbete. Vissa allmänna synpunkter
ha framförts beträffande frågan om lämpligaste organisationsform för denna
försäkring. Utredningen har uttalat önskemål om att få fullfölja undersökningen
av detta ämne samt vidare anfört, att det fortsatta arbetet borde be -

Kungl. Maj ds proposition nr 220.

13

drivas under medverkan av företrädare för arbetsgivarnas och arbetstagarnas
partsorganisationer. I överensstämmelse härmed har utredningen hemställt
att två representanter för dessa organisationer måtte tillkallas såsom
ledamöter av utredningen. Utredningen har vidare anmärkt, att särskild expertis
beträffande arbetarskyddsfrågor kunde behöva anlitas.

Yttranden över utredningens förslag.

Över principbetänkandet i dess helhet ha efter remiss yttranden avgivits
av fullmäktige i riksbanken, kommerskollegium (med bifogande av yttranden
från handelslcamrarna i riket, Sveriges redareförening och Sjöassuradörernas
förening), försäkringsinspektionen, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete, Landsbygdens brandförsäkringsbolags
förening, Försäkringstjänstemannaförbundet och Försäkringsfunktionärernas
förbund.

Livförsäkringsaktiebolaget Thule samt försäkringsaktiebolagen BrandVictoria,
Norrland och Skamdinavtien, geirfensamt kallade Thulebolagen,
vilka tillhöra Försäkringsbolagens riksförbund, ha inkommit med särskilt
yttrande.

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Jönköpings län, Malmöhus län
samt Göteborgs och Bohus län ävensom kammarrätten ha yttrat sig över
de av utredningen behandlade skattefrågorna. Samtliga länsstyrelser ha
därjämte yttrat sig över frågan om utvidgning av tillsynen över vissa sockenbolag.
Rörande sistnämnda fråga har yttrande avgivits jämväl av Sockenbolagens
rikskommitté.

Svenska flygförsäkringspoolen har yttrat sig över utredningens synpunkter
beträffande flygförsäkringens organisation.

Beträffande utbildningsfrågan har yttrande avgivits av Svenska försäkringsföreningen.

Riksförsäkringsanstalten, Socialförsäkringsbolagens förening och socialvårdskommittén
ha yttrat sig över utredningens allmänna synpunkter beträffande
försäkringen för olycksfall i arbete. Kommittén har yttrat sig
jämväl rörande spörsmålet om en allmän dödsfallsförsäkring.

Från Tryggs agenters och inkasserares centralorganisation av Försäkringsfunktionärernas
förbund har inkommit en skrift, vari vissa synpunkter
beträffande fältarbetet inom folkförsäkringen framföras.

Över trafikförsäkringsbetänkandet ha yttranden avgivits av fullmäktige
i riksbanken, kommerskollegium (med bifogande av yttranden från handelskamrarna
i riket), statskontoret, försäkringsinspektionen, överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser utom länsstyrelsen i Värmlands län, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, generalpoststyrelsen, domänstyrel^en, järnvägsstyrelsen,
telegrafstyrelsen, arméförvaltningen, försvarets civilförvaltning,
statspolisintendenten, statens sakrevision, statens organisationsnämnd, Svens -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

ka försäkringsbolags riksförbund, Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete,
Trafikförsäkringsföreningen, Trafikförsäkringsanstalternas nämnd, Landsbygdens
försäkringsbolag, Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande,
Automobilbesiktningsmännens förening, Kungl. automobilklubben,
Motormännens riksförbund, Sveriges trafikbilägares riksorganisation, Riksförbundet
landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges automobilhandlareförbund,
Motorförarnas helnykterhetsförbund, Sveriges storloge
av IOGT, Försäkringstjänstemannaförbundet, Försäkringsfunktionärernas
förbund, Försäkringsföreningen för general- och huvudagenter samt Föreningen
av utländska försäkringsbolags generalagenter.

Flera länsstyrelser ha vid sina yttranden fogat utlåtanden från lokala trafikbilägareföreningar.

Kungl. automobilklubben och Motormännens riksförbund ha var för sig
utsänt frågeformulär till sina medlemmar. Svaren härpå redovisas i dessa
sammanslutningars yttranden.

Departementschefen.

Utredningen föreslår i principbetänkandet partiella ändringar i försäkringslagstiftningen.
Betänkandet innehåller därjämte uttalanden rörande
skilda försäkringsspörsmål, vilka uttalanden äro avsedda att i stora drag
vara vägledande för lagtillämpningen på respektive områden. De av utredningen
ifrågasatta reformerna måste från samhällelig synpunkt i det hela
anses väl värda att övervägas; riksdagen bör utan dröjsmål beredas tillfälle
att taga ställning till desamma. Vad beträffar utredningens principiella
uttalanden i avseende å den framtida rättstillämpningen bör beaktas, att
försäkringsrörelsen såsom en starkt nyanserad verksamhet, vilken ständigt
måste anpassas efter den sociala och ekonomiska utvecklingen i samhället,
icke kan -—- och helt visst ej heller bör — i detalj regleras genom bestämmelser
i lag. Inom ramen för lagens allmänna föreskrifter och den offentliga
tillsynen genom försäkringsinspektionen måste det ankomma på
försäkringsväsendets egna målsmän att forma utvecklingen på sitt område.
Men samhällets intresse av försäkringsväsendets effektivitet och av dess
anpassning efter samhällslivets skiftande behov motiverar att statsmakterna
i stora drag ange riktlinjerna för utvecklingen. Visserligen medför utvecklingen
efter hand nya problemställningar, nya möjligheter och nya
försäkringsbehov. Det är fördenskull naturligt om bedömningen av skilda
frågor utfaller olika vid olika tidpunkter. Men detta förhållande gör det
icke mindre önskvärt att nu diskutera de allmänna riktlinjerna för utvecklingen.
Jag hemställer därför att i det följande få närmare redogöra för
huvuddragen av utredningens i principbetänkandet framförda förslag och
överväganden. En del däri berörda spörsmål av mindre betydelse torde kunna
lämnas åsido.

Vad angår det andra betänkandet har utredningen där framlagt förslag
till en genomgripande omgestaltning av trafikförsäkringens organisation.

15

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 220.

Om förslaget ha i remissyttrandena yppats delade meningar. Att kritik kunnat
riktas mot utredningens förslag är emellertid icke liktydigt med att
trafikförsäkringens nuvarande organisationsform är den lämpligaste. Eftersom
det här rör sig om en obligatorisk försäkring är frågan särskilt betydelsefull.
Jag är emellertid icke beredd att nu taga slutlig ståndpunkt till
detta problem, vars slutliga bedömande torde kunna anstå.

Utredningens förslag rörande utvidgning av trafikförsäkringsgivarens
ansvarighet, varom stadgas i 11 § lagen om trafikförsäkring å motorfordon,
synes mig välgrundat. I denna del har förslaget också vunnit allmän anslutning
i remissyttrandena. Förevarande fråga kan lösas helt oberoende av
spörsmålet om trafikförsäkringens organisation och jag vill förorda att så
sker. Emellertid kan en lagändring vara ägnad att inverka på gällande överenskommelser
om ömsesidig giltighet av trafikförsäkring i de nordiska länderna.
Det är min avsikt att låta närmare undersöka denna sida av saken
innan jag framlägger förslag i ämnet.

Spörsmålet om försäkringsplikt beträffande traktorer torde komma att
upptagas till prövning i anslutning till den ifrågasatta revisionen av gällande
vägtrafiklagstiftning.

Vad angår utredningens fortsatta arbete torde jag få återkomma härtill
i det följande i anslutning till den obligatoriska olycksfallsförsäkringen.

De grundläggande synpunkterna i principbetänkandet.

A. Principiella synpunkter på försäkringsverksamheten.

Utredningen. Försäkringen öppnar vidsträckta möjligheter att skapa ekonomisk
trygghet. Det är ställt utom tvivel att försäkringen spelat en viktig
roll i den utveckling mot tryggare levnadsförhållanden som i vårt land
kännetecknade decennierna närmast före det senaste världskriget. Lika
visst är att försäkringen har icke mindre betydelsefulla uppgifter att fylla
i den framtida sociala och ekonomiska utvecklingen. Det förhåller sig helt
visst så —- tillägger utredningen — att försäkringsfunktionerna få vidgad
betydelse i den mån samhällslivet tenderar att kompliceras.

Utredningen betonar, att svenskt försäkringsväsende -— såvitt utredningen
kunnat bedöma —- väl tål en jämförelse med förhållandena utomlands
och i vissa hänseenden intar en förgrundsställning. Det erkännandet bör
oförbehållsamt ges, att de positiva dragen i vårt försäkringsväsende framstå
som resultatet av framsynta och ansvarskännande krafters strävan. Å
andra sidan finner utredningen det ställt utom tvivel att med rörelsens kraftiga
uppsving också följt missförhållanden. Mycket härav har väl rättats
tack vare den offentliga tillsynen över försäkringsväsendet och genom initiativ
av försäkringsväsendets egna målsmän men också —- och icke minst —
under trycket av det senaste decenniets offentliga debatt kring försäkringsväsendet.
Självfallet kvarstår dock alltid en risk för missförhållanden. Det
är för försäkringsväsendets egna företrädare av betydelse att denna risk

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

elimineras, liksom det är ett samhällsintresse att så sker. Försäkringsutredningen
betonar i detta sammanhang, att de förslag, som utredningen
i det följande framför, syfta till att slå vakt om och ytterligåre utbygga
det positiva och värdefulla i svenskt försäkringsväsende samt att undanröja
och förebygga missförhållanden.

Enligt utredningens mening är vid avvägningen av samhällsinflytandet i
försäkringsverksamheten hänsynen till denna verksamhets mål och medel
av avgörande betydelse. Målet är ett ändamålsenligt, solitt och billigt försäkringsskydd,
medlet affärsmässigt organiserad men samtidigt socialt inriktad
företagsdrift. Ytterligare en viktig faktor kan uppställas vid sidan
härav: Försäkringsväsendets effektivitet är beroende av att det uppbäres av
allmänhetens förtroende.

Utredningen utvecklar härefter närmare sina synpunkter beträffande försäkringsverksamhetens
mål och medel samt beträffande frågan om förtroendet
för verksamheten. I detta sammanhang framhåller utredningen, att försäkringsrörelse
i väsentliga delar kan likställas med yrkesmässig försäljningsverksamhet
på andra områden. Sunda och rationella företagsekonomiska
metoder främja verksamheten. På försäkringsområdet likaväl som
annorstädes inom affärslivet är det av vikt att strävan efter förbättring och
förbilligande, efter ökad effektivitet, ständigt hålles levande. Likväl måste
försäkringsväsendets egenart föranleda mer eller mindre vittgående undantag.
Försäkringens många gånger angelägna sociala uppgift — i främsta
rummet gäller detta om personförsäkringen — föranleder att man bör fullfölja
försäkringens utbredning även till områden eller befolkningsgrupper,
beträffande vilka ackvisitionen ställer sig oförmånlig ur företagsekonomisk
synpunkt. Ekonomiska bevekelsegrunder måste här i någon mån jämkas
efter sociala krav.

Vad angår den lämpliga avvägningen av antalet försäkringsföretag
och konkurrensens betydelse framhåller utredningen,
att man mera bör betona konkurrensens kvalitet än dess kvantitet.
Avgörande för konkurrensens betydelse är nämligen icke antalet konkurrerande
företag utan dessa företags kvalitet. Inom försäkringsverksamheten
kan man finna en illustration till de olägenheter, som följa av en övermättnad
av marknaden. Med flera parallellt verkande företag kan det icke undvikas,
att de olika företagens ombud i stor utsträckning gå om varandra.
Samma försäkringskandidat blir med andra ord föremål för bearbetning av
ombud från flera företag. Det bör emellertid betonas — tillägger utredningen
— att den nyss nämnda ordningen med flera ombud som bearbeta samma
försäkringskandidat icke utan vidare kan stämplas såsom improduktiv. Detta
beror nämligen helt och hållet på omfattningen. En intensiv bearbetning av
marknaden främjar försäkringstankens utbredning och i det långa loppet
ha försäkringstagarna i gemen nytta därav. Blir det däremot en övermättnad
av företag, en mängd fältorganisationer lagrade på varandra, då är situationen
helt visst icke till förmån för försäkringstagarna och icke heller för ombuden.
Improduktivt arbete, tidsspillan, slöseri med papper etc. blir följden

17

Kungl. Majtts proposition nr 220.

härav. Ombudens ersättning måste uppenbarligen avpassas efter deras arbete.
Även de arbetsinsatser, som blivit resultatlösa, måste därvid beaktas.
Kostnaden härför belastar premierna. Risk föreligger även att försäkringsskyddets
kvalitet försämras. Ombudet kan för sin existens se sig nödsakat
att redovisa en viss anskaffningssumma. Råder för stark trängsel på marknaden,
frestas ombudet därvid lätt att utbjuda även onyttiga eller olämpliga
försäkringar. På detta sätt kan ackvisitionen råka på avvägar. Utredningens
synpunkter beträffande antalet försäkringsföretag — vilka refereras i det
följande — böra ses mot bakgrunden av utredningens nu återgivna uttalanden.

Försäkringsutredningen har även tagit upp frågan om försäkring svillkoren.
Dessa utmärkas — framhåller utredningen —• sedan länge
av vidlyftighet och stor detaljrikedom. De äro ofta avfattade i en för försäkringstagarna
främmande terminologi eller försedda med invecklade undantagsregler,
där för försäkringstagarna väsentliga frågor kunna få en undanskymd
plats. Detta förhållande kan lätt ge upphov till rättsförlust. Försäkringstagaren
tror sig ha fått det åsyftade försäkringsskyddet; först då skadefallet
inträffat kanske han får insikt om att — på grund av något förbehåll
i villkoren — så icke är förhållandet. Utredningen säger sig inse svårigheterna
att i kortfattad och för försäkringstagarna lättillgänglig form angiva
omfattningen av den risk försäkringsgivaren åtar sig och övriga förutsättningar
för utgivande av skadeersättning. Det bör här vara en oavlåtlig
strävan att åstadkomma största möjliga klarhet. Inom försäkringsvärlden
har också under senare år tagits skilda initiativ till förenkling och förtydligande
av försäkringsvillkoren. Detta måste hälsas med tillfredsställelse.
Mycket torde dock återstå att göra på detta område.

Utredningen har tagit upp till behandling de viktigare bland de frågor,
som under det sista decenniet stått i förgrunden för den offentliga debatten
kring försäkringsväsendet. Beträffande spörsmålet om försäkringstagarnas
inflytande i ömsesidiga bolag framhålles, att
före tillkomsten av 1948 års försäkringslag försäkringstagarna i många ömsesidiga
bolag voro utestängda från inflytande i företaget. Detta förhållande
har utgjort en av de rikaste källorna till kritik mot försäkringsväsendet.
Utredningen understryker för sin del starkt vikten av det här berörda
ämnet. Enligt utredningens mening har problemet vid lagens utformning
fått en lösning, som under nuvarande omständigheter måste anses fullt tillfredsställande.

En ofta upprepad kritisk anmärkning mot försäkringsbolagen går ut på
att bolagens ekonomiska förvaltning varit svårtillgänglig för insyn från
allmänheten. Kritiken har bl. a. gjort gällande att, eftersom insyn icke
förekommit, exempelvis skadeförsäkringsbolagen kunnat driva en premiepolitik,
som varit helt undandragen allmänhetens bedömande. Utredningen
har utförligt behandlat detta ämne och i anslutning härtill även ingått på
frågan huruvida eller i vad mån prisbestämmande karteller förekommit
på försäkringsväsendets område. Såvitt kritiken avser de begränsade möj 2

Ilihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 220.

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

ligheterna till insyn, kan densamma enligt utredningens mening icke avvisas
såsom helt ogrundad. Försäkringsverksamheten bör principiellt drivas
i offentlighetens fulla ljus. Detta förutsätter ett redovisningssystem,
som klart genomlyser företaget, i förening med offentlig tillsyn över
premiesättningen. Utredningen hälsar med tillfredsställelse redovisningsreglerna
i den nya lagen om försäkringsrörelse, vilka möjliggöra en väsentligt
ökad insyn i försäkringsbolagen. De nya bestämmelserna ställa nämligen
krav på en betydligt större utförlighet och öppenhet i årsredovisningen än
som hittills i allmänhet tillämpats. En mera fullständig och specificerad
redovisning står i god överensstämmelse med kravet på vidgat inflytande
för försäkringstagarna. Självfallet förhåller det sig dock så -— tillägger utredningen
— att även de nya bestämmelserna medge stora möjligheter till
nyansering, och inom lagens ram kan redovisningen göras mindre utförlig
och upplysande än som kan anses önskvärt från allmän synpunkt. Åtskilliga
försäkringsbolags årsredovisning är redan nu präglad av en erkännansvärd
utförlighet och överskådlighet, i andra fall är redovisningen till ytterlighet
summarisk. Utredningen framhåller angelägenheten av att den förstnämnda
redovisningsmetoden blir rättesnöret för framtiden. Av vikt är att
försäkringsinspektionen i överensstämmelse med sina allmänna tillsynsbefogenheter
med uppmärksamhet följer utvecklingen på området.

Utredningen har kommit till det resultatet, att någon allmän prisbestämmande
kartellbildning icke förefinnes inom försäkringsväsendet eftersom
premiekonkurrens ägt rum mellan såväl till tarifföreningar anslutna företag
som utanför stående bolag och bolagsgrupper. Inom försäkringsrörelsen,
som kräver ett omfattande tekniskt och statistiskt underlag, kan en
viss samverkan mellan företagen knappast undvaras när det gäller att skapa
så tillförlitliga grundvalar som möjligt för premiesättningen. Detta behöver
dock icke innebära — understryker utredningen — att priskarteller
skapas som förhindra en sund tävlan med syfte att erbjuda det billigaste
och samtidigt det mest solida försäkringsskyddet. Försäkringstagarnas bästa
måste här, liksom alltid, stå i centrum. Det ligger i försäkringstagarnas
intresse att så tillförlitligt erfarenhetsmaterial som möjligt ligger till grund
för bolagens riskbedömning, men också att konkurrensen i fråga om kostnaderna
för försäkringsrörelsens bedrivande, vinstmarginalernas storlek
in. m. får fortgå ohämmad.

Försäkringsutredningen framhåller, att mot försäkringsbolagen i gemen
riktats kritik för oekonomisk och dyrbar förvaltning. Det har anförts, att
förvaltnings k ost naderna sluka en oproportionerligt stor del av
bolagens inkomster. Till stöd härför har åberopats en sammanställning av
premier, skadeersättningar (inkl. skaderegleringskostnader), förvaltningskostnader
och överskott i den av försäkringsinspektionen årligen utgivna
publikationen »Enskilda försäkringsanstalter». Inspektionen har emellertid
till den nämnda sammanställningen fogat anmärkningen att några tillförlitliga
slutsatser rörande omkostnadernas skälighet icke kunna dragas av densamma.
Försäkringsutredningen delar denna uppfattning men framhåller,

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

19

att man med stöd av de ifrågavarande uppgifterna, sammanställda med andra
uppgifter i publikationen, dock kan bilda sig en åtminstone ytlig föreställning
om omkostnadernas skälighet, även om varje slutsats här måste
dragas med den största försiktighet. Såsom allmänt omdöme om metoden att
bedöma förvaltningskostnadernas skälighet på basis av premieinkomsten
uttalar utredningen, att densamma är vansklig och därför kan leda till oriktiga
slutsatser. Det måste sålunda beaktas, att försäkringar med låg riskpremie
enligt sakens natur måste medföra proportionsvis högre förvaltningskostnader
än försäkringar med hög riskpremie. Förvaltningskostnaderna
äro i viss utsträckning fasta utgifter, vilka icke kunna pressas under en bestämd
gräns. Dessa kostnader äro nämligen till stor del beroende av andra
faktorer än premieinkomsten. Av särskild betydelse är antalet försäkringar.
Det säger sig självt, att kostnaden för förvaltning av en försäkring å 100 000
kronor är mindre än motsvarande kostnad för etthundra försäkringar å
1 000 kronor. Detta förhållande medför också, att jämförelser mellan olika
bolag lätt bli missvisande.

Utredningen tillägger, att även andra beräkningsmetoder av mekanisk
art kunna tänkas för en bedömning av omkostnadernas skälighet. Ingen av
dem kan dock betraktas såsom fullt tillförlitlig. Endast efter en mera ingående
analys av verksamheten kan man få en säkrare bild av läget.

Såsom redan framhållits föreslår utredningen, att premiesättningen inom
skadeförsäkringen underkastas offentlig kontroll. Densamma skall enligt
förslaget avse även omkostnaderna. Hithörande frågor behandlas närmare
i det följande.

I förevarande sammanhang berör utredningen ett annat spörsmål av sådan
principiell och praktisk betydelse, att det är motiverat att här i korthet
beröra detsamma. Såsom nyss anmärkts, medföra försäkringar med låg
riskpremie relativt höga förvaltningskostnader. Procentuellt höga förvaltningskostnader
varsla om — anför utredningen —- att försäkringen kan
vara felaktigt gestaltad, byggd på för smal bas, med andra ord att riskunderlaget
är för trångt. Ett av utredningen anfört exempel torde bäst belysa
vad som avses härmed. I sin ursprungliga utformning innefattade den s. k.
barnolycksfallsförsäkringen; ett mycket begränsat riskmoment, nämligen
invaliditet förorsakad av olycksfall som barnet råkat ut för. Riskpremien
sattes i överensstämmelse härmed låg, vilket medförde en ogynnsam relation
mellan riskpremien och förvaltningskostnaderna. Erfarenheten gav
emellertid vid handen att riskpremien tilltagits i överkani. I stället för eu
premiesänkning — vars effekt skulle blivit en än större disproportion mellan
riskpremie och förvaltningskostnader -— vidtogs då den anordningen, att försäkringen
utvidgades att omfatta även sådan invaliditet hos barn, som uppkommit
av viss annan orsak än olycksfall, nämligen genom barnförlamning.
Denna utvidgning torde icke ha medfört någon nämnvärd ökning av
förvaltningskostnaderna. Utredningen betonar vikten av att i likartade situationer
hålla blicken öppen för möjligheten alt bereda försäkringstagarna
ett ökat riskskydd mot ingen eller ringa premiehöjning.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

Utredningen har funnit, att skaderegleringen inom privatförsäkringen
numera i stort sett kan anses tillfredsställande. Naturligtvis
kunna här alltjämt missförhållanden förekomma, tillägger utredningen,
dock icke av sådan art eller omfattning att de motivera en snävare
reglering av verksamheten i allmänhet. Skulle i framtiden förhållanden, som
äro oförenliga med en god försäkringspraxis, vinna insteg på detta område
torde rättelse kunna vinnas genom den offentliga tillsynen över verksamheten
i förening med en vidgad allmän insyn. Jämväl i övrigt torde det privata
försäkringsväsendet numera — och detta är resultatet bl. a. av den offentliga
debatten och kritiken — inom rimliga gränser tillgodose anspråken på effektivitet
och billighet. Den nya lagen om försäkringsrörelse anser utredningen
i betydande grad tillgodose försäkringstagarnas intresse. I vissa hänseenden
finner utredningen dock en komplettering av den nya lagen önskvärd.

1 ttranden. Såsom tillsynsmyndighet över det enskilda försäkringsväsendet
uttalar försäkringsinspektionen sin tillfredsställelse över att en utredning
sådan som den ifrågavarande kommit till stånd, i vilken representanter
för de olika politiska partierna erhållit tillfälle att genom egna undersökningar
bilda sig en uppfattning om det sätt, varpå försäkringsverksamlieten
bedrives. Inspektionen fortsätter:

Med den kännedom inspektionen äger om denna verksamhet anser sig
inspektionen kunna bekräfta riktigheten av det allmänna omdöme om det
svenska försäkringsväsendet som utredningen på grund av sina undersökningar
uttalat. Det är sålunda enligt inspektionens bestämda uppfattning
riktigt att — för att använda utredningens ord — »försäkringsväsendet i
vart land väl tal jämförelse med förhållandena utomlands och i vissa hänseenden
intar en förgrundsställning och att de positiva dragen i vårt försäkringsväsende
äro resultatet av framsynta och ansvarskännande krafters
strävan». Att en ekonomisk rörelse av denna omfattning och med den utomordentligt
snabba utveckling som densamma genomgått och genomgår även
måste, såsom utredningen framhåller, rymma vissa missförhållanden och att
risken härför aldrig kan helt elimineras, är uppenbart. Trots detta har
utredningen genom sina undersökningar förts fram till den uppfattningen
att försäkringsverksamheten i vårt land även i fortsättningen bör bedrivas
inom ramen för den nuvarande företagsstrukturen.

Försäkringsinspektionen, som ansluter sig till denna ståndpunkt, vill även
framhålla, att de krafter som närmast ha att svara för försältringsverksamhetens
utformning, enligt inspektionens uppfattning präglas av en alltmera
stegrad känsla av ansvar för denna verksamhets samhälleliga uppgift. Beträffande
den närmaste framtiden vill inspektionen erinra om att statsmakterna
genom den ovannämnda nya lagen om försäkringsrörelse skapat
ännu bättre betingelser för en sund utveckling av försäkringsverksamheten
än som tidigare förefunnos.

Med hänsyn till nu nämnda förhållanden hemställer inspektionen, att
man avvaktar verkningarna av den nya lagstiftningen och av de lagändringar,
som det föreliggande betänkandet kan komma att föranleda, innan
frågor av mera djupgående natur rörande försäkringsväsendet upptagas till
omprövning. Ett uttalande från statsmakternas sida i denna riktning skulle
enligt inspektionens uppfattning skapa goda förutsättningar för försök -

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

ringsväsendets målsmän att i försäkringstagarnas intresse ytterligare effektivisera
verksamheten.

Fullmäktige i riksbanken ha — från de synpunkter fullmäktige ha att
företräda — icke funnit anledning till erinran mot de allmänna principer
utredningen ansett böra vara vägledande för enskild försäkringsverksamhet.

Ej heller kommerskollegium finner anledning till principiell erinran mot
utredningens förslag.

Endast en länsstyrelse, nämligen länsstyrelsen i Örebro län, har ingått på
de grundläggande frågorna i principbetänkandet. Länsstyrelsen yttrar:

Det föreliggande förslaget bygger på nuvarande organisationsformer, vilket
innebär ett erkännande av att verksamheten i sin hittillsvarande form
bedrivits på ett i stort sett ändamålsenligt sätt och att utvecklingen på området
gått i önskvärd riktning. Länsstyrelsen ansluter sig till denna grundsyn
och vill i sammanhanget blott framhålla, att tillkomsten av 1945 års
försäkringsutredning otvivelaktigt sporrat denna utveckling samt att utredningen
sålunda genom sin blotta tillvaro påskyndat det reformarbete,
som bedrivits inom försäkringsväsendet.

Försäkringstjänstemannaförbundct uttalar, att den fortgående effektiviseringen
och rationaliseringen inom branschen ge belägg för att det enskilda
försäkringsväsendet även i framtiden skall på ett tillfredsställande sätt fylla
sina viktiga uppgifter i samhället.

För säkring sfunktionär er nas förbund har icke framställt någon erinran
mot utredningens synpunkter rörande företagsstrukturen.

I anslutning till de grundläggande frågorna anför Försäkringsbolagens
riksförbund:

Utredningens principbetänkande innehåller i betydande utsträckning endast
synpunkter och riktlinjer, som enligt utredningens mening böra bli vägledande
för den framtida utvecklingen. Även om utredningens uttalanden
av här avsedd art i flertalet fall endast ge uttryck för synpunkter och strävanden,
som redan förut varit förhärskande inom det privata försäkringsväsendet
och därför i dagens läge kunna reservationslöst godtagas, måste
betonas, att förhållandena på olika områden snabbt kunna ändras, så att
utvecklingen bör ledas in på andra vägar än försäkringsutredningen nu tänkt
sig. Det är därför av vikt att de av utredningen angivna riktlinjerna icke
tillmätas sådan betydelse för framtiden, att de försvåra eller hindra en efter
de vid varje tidpunkt rådande förhållandena lämpad och ändamålsenlig utveckling
av privatförsäkringen.

Riksförbundet ingår i detta sammanhang särskilt på utredningens uttalanden
rörande önskvärdheten av eu minskning av antalet försäkringsföretag.
Denna fråga kommer att närmare behandlas i det följande.

I detta sammanhang berör riksförbundet vidare försä k ringsinspektionens
ställning. Förbundet yttrar:

Försäkringsutredningen har genomgående skjutit försäkringsinspektionen
så i förgrunden, att nästan allt ansvar för den framtida utvecklingen skulle

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

komma att åvila denna myndighet. I en del avseenden skulle inspektionen,
som hittills uteslutande varit en tillsyns- och kontrollmyndighet över den
privata försäkringsverksamheten, komma att intaga ställningen av ett ledande
och dirigerande organ inom denna verksamhet. Helt naturligt bör visst
samråd förekomma mellan bolagsledningarna och inspektionen i sådana
frågor, i vilka inspektionen har att taga ställning före deras slutliga avgörande,
men att i förväg inkoppla försäkringsinspektionen i frågor som röra
den löpande skötseln av verksamheten eller vid ställningstagandet till spörsmål,
för vilkas avgörande ansvaret bör helt åvila bolagsledningen, skulle
enligt riksförbundets mening vara i hög grad olämpligt.

Försäkringsinspektionen har i sitt yttrande berört samma ämne:

En tillsynsverksamhet kan självfallet bedrivas på olika sätt. Den kan
sålunda vara mera negativt inställd i så måtto, att den inriktar sig enbart
på fall, där ett försäkringsbolag eftersätter gällande föreskrifter. Tillsynen
kan också vara positivt inriktad i sådan utsträckning att den närmar sig
ett dirigerande av den verksamhet försäkringsbolagen på eget ansvar ha
att utöva.

Försäkringsinspektionen har sökt lösa den uppgift som tillkommer inspektionen
enligt gällande försäkringslagstiftning på ett sätt som icke motsvarar
någon av de här angivna linjerna och har under utövandet av sin
verksamhet strävat efter att uppehålla en så omfattande kontakt som möjligt
med representanter för de olika försäkringsbolagen, vilket medfört den
stora fördelen att såväl inspektionen som bolagen tvingats göra sitt bästa
för att på ett praktiskt och informellt sätt komma tillrätta med komplicerade
eller eljest svårlösliga spörsmål. Viktigare ändringar av bolagsordningar
och försäkringstekniska grunder föregås sålunda praktiskt taget alltid av
underhandsöverläggningar inom försäkringsinspektionen, varigenom inspektionen
lår tillfälle att framlägga sina synpunkter. Det förekommer även
synnerligen ofta att bolagen med inspektionen önska diskutera planerade
organisatoriska förändringar, såsom fusioner in. m., innan definitiva åtgärder
vidtagas. På så sätt har tillsynsverksamheten vuxit ut till en form
av samarbete, som —- såvitt inspektionen kunnat bedöma — givit inspektionen
ökade möjligheter att fylla sin uppgift och varit till större gagn för
försäkringsverksamheten än om en mera negativ eller dirigerande linje hade
kommit till användning.

I anslutning till de grundläggande frågorna har vidare i några yttranden
den verksamhet, som utövas av understödsföreningarna,
samt tillsynen över dessa berörts. För säkrings funktionärernas
förbund hade väntat, att utredningen skulle tagit upp detta ämne
till behandling och därvid funnit skäl föreslå att tillsynen över understödsföreningar
som meddela livförsäkring skulle överflyttas från pensionsstyrelsen
till försäkringsinspektionen. Enligt förbundets mening böra dessa
understödsföreningar underkastas samma tillsynsregler som gälla för livförsäkringsbolagen.
För närvarande ha — tillägger förbundet — understödsföreningarna
bl. a. på grund av förmånligare beskattning och mindre
stränga soliditetskrav en gynnad ställning i förhållande till livförsäkringsbolagen.
Detta visar sig i ackvisitionsarbetet. Det förekommer t. o. m.
att försäkringstagare flytta sina försäkringar från livbolag till understödsföreningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

23

Thulebolagen uttala sig i samma riktning.

Folket-Samarbete framhåller, att då vissa understödsföreningar bedriva
verksamhet i direkt konkurrens med livförsäkringsbolagen det synes naturligt
att de äro underkastade samma rigorösa tillsyn som förutsättes i försäkringslagen.

Försäkringsinspektionen uttalar, att förslaget om att vissa understödsföreningar
skola ställas under försäkringsinspektionens tillsyn bör göras till
föremål för närmare utredning, innan avgörande härom träffas.

Departementschefen. Det står utom tvivel att den offentliga kritiken och
icke minst de offentliga utredningarna rörande det enskilda försäkringsväsendet
kraftigt stimulerat det frivilliga reformarbetet på detta område.
Försäkringsutredningen har funnit att försäkringsväsendet numera inom
rimliga gränser tillgodoser anspråken på effektivitet och billighet. Även
skaderegleringen anser utredningen numera i stort sett fungera tillfredsställande.
Utredningens omdömen vitsordas av försäkringsinspektionen, vars
erfarenhet självfallet bör tillmätas särskild betydelse. Genom den nya lagen
om försäkringsrörelse har den offentliga tillsynen över försäkringsväsendet
i väsentlig mån utvidgats. Försäkringsutredningen föreslår därutöver
ytterligare åtgärder -— till vilka jag i det följande återkommer syftande
till att öka det demokratiska inflytandet, vidga insynen i företagen
och stärka försäkringstagarnas ställning.

Det är förklarligt om fortsatta offentliga utredningar rörande försäkringsväsendet
skulle skapa osäkerhet hos målsmännen för denna verksamhet och
menligt påverka dispositionerna för framtiden till nackdel för försäkringstagarna.
Jag delar därför försäkringsinspektionens uppfattning att man
bör avvakta verkningarna av den nya försäkringslagen med de ändringar
i densamma, som nu torde böra genomföras. Detta får självfallet icke uppfattas
såsom ett eftersättande av det allmännas rätt och plikt att med uppmärksamhet
följa utvecklingen på detta betydelsefulla avsnitt av samhällslivet.
Det är för försäkringsväsendets ansvarsmedvetna krafter likaväl som
för samhället självt ett intresse att saklig kritik utövas och tendenser till
missförhållanden stävjas. I detta sammanhang vill jag erinra om att slutlig
ståndpunkt ännu icke tagits till fundamentala spörsmål beträffande
den obligatoriska trafikförsäkringen.

Vad försäkringsbolagens riksförbund i sitt yttrande anfört angående tillsynsmyndighetens
ställning i den framtida utvecklingen synes mig besvarat
genom vad jag förut framhållit därom, att det i första hand måste ankomma
på försäkringsväsendets egna målsmän att forma utvecklingen. Jag
torde därjämte få hänvisa till försäkringsinspektionens eget uttalande i
ämnet.

Önskemålen om en utredning rörande understödsföreningarnas ställning
i tillsynshänseende synas välgrundade. Det torde ankomma på socialdepartementet
att närmare överväga detta spörsmål. I anledning av vad som anförts
i ett yttrande må anmärkas, att frågan om beskattning av understödsföreningarna
behandlats i proposition till innevarande års riksdag med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen.

24

Kungi. Maj.ts proposition nr 220.

B. Förslag av allmän räckvidd.

1. Företagstyp. Representation för försäkringstagarna i försäkringsaktiebolag.

Utredningen. Inledningsvis framhåller utredningen, att den privata försäkringsverksamheten
bedrives i två skilda företagsformer, ömsesidiga försäkringsbolag
och försäkringsaktiebolag. För den moderna försäkringens
genombrott i mitten av förra århundradet voro företagen av aktiebolagstyp
banbrytare. Med modern försäkring avses då i främsta rummet dels
metoden att träffa avtal med förutbestämda, fasta premier i motsats till
det i äldre tid vanliga systemet med uttaxering i efterhand och dels tillhandahållandet
av en mångfald försäkringsformer i avsikt att tillgodose
skilda törsäkringsbehov. Förutbestämda avgifter medförde under dåvarande
iörhållanden — innan ännu tillräcklig erfarenhet vunnits — betydande
vanskligheter, särskilt i fråga om nya försäkringstyper. Med hänsyn
härtill betraktades aktiebolagsformen såsom det naturliga instrumentet för
privat törsäkringsverksamhet. Det saknas icke exempel på att aktieägare i
försäkringsaktiebolag lidit kapitalförluster därigenom att rörelsen icke gått
ihop eller på att vinstutdelning till aktieägare måst inställas under längre
eller kortare perioder. Men även om rörelsen sålunda innefattar obestridliga
risker, står det å andra sidan klart att under årens lopp — i varje fall
under försäkringsverksamhetens tidigare skeden — betydande vinster tagits
hem av aktieägare i försäkringsaktiebolag i form av vinstutdelningar
och fondemissioner.

Under de senaste decennierna har på personförsäkringens område utvecklingen
i vårt land gått i riktning mot ökad betydelse för de ömsesidiga
försäkringsbolagen — dessa svara nu för en i förhållande till aktiebolagen
något större del av försäkringsvolymen än tidigare. I de ömsesidiga
företagen, vilka principiellt äro uppbyggda på kooperativ grund, äro försäkringstagarna
själva delägare. Genom bestämmelser i 1948 års försäkringslag
ha delägarna tillerkänts avgörande inflytande i de ömsesidiga försäkringsbolagen.
Ett sådant inflytande utgör förutsättning för erhållande
respektive bibehållande av koncession. I dessa företag ha delägarna att
själva eller genom särskilda delegerade utse företagets ledning, överskott,
vilka icke erfordras för verksamhetens konsolidering, tillföras delägarna
i en eller annan form. Denna företagstyp tillgodoser därigenom — anför
utredningen — principiellt kravet på demokratisk förvaltning.

Utredningen betonar att, även om utvecklingen kan anses i viss mån ha
gått i de ömsesidiga bolagens favör, därav icke kan dragas den slutsatsen,
att företagen av aktiebolagstyp icke längre skulle ha någon funktion att
fylla på försäkringsområdet. Rätta förhållandet torde tvärtom vara att i flera
fall, beroende främst på försäkringsgren och riskens art, aktiebolagstypen
kan vara väl så ändamålsenlig som den ömsesidiga formen. I fråga om starkt
riskbetonade försäkringsobjekt, framförallt inom sjö- och industribrand -

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

försäkring, kan det sålunda bl. a. vara till fördel för försäkringstagarna att
främmande riskvilligt kapital tillskjutes som stöd för rörelsen och att man
för detta ändamål väljer aktiebolagsformen. Rena återförsäkringsbolag torde
knappast kunna tänkas i annan form än aktiebolag. Även beträffande
sådana företag med direkt försäkring, vilka jämväl framträda som återförsäkringsgivare
i större omfattning, torde aktiebolagsformen utan tvivel vara
att föredraga. I dessa fall omfattar nämligen bolagets ansvarighet till väsentlig
del risker utanför försäkringstagarnas krets.

Alla de företag, som meddela direkt försäkring utomlands, utgöras av aktiebolag.
Det inses också lätt, framhåller utredningen, att den ömsesidiga
företagsformen i dessa fall är olämplig. Det är nämligen vanskligt att bedöma
värdet av den ansvarighet, som åvilar de utländska delägarna, och
för dem föreligga motsvarande vanskligheter beträffande de svenska delägarna.
Särskilda svårigheter och kostnader äro förenade med ett uttaxeringsförfarande
gentemot utländska försäkringstagare. I mycket stor utsträckning
torde det för övrigt vara uteslutet att genomföra ett sådant förfarande
med hänsyn till valutarestriktionerna eller på grund av att svenska
civildomar flerstädes utomlands icke kunna verkställas. Vad beträffar de
på utlandsaffärer inriktade företagen bör vidare beaktas, att på den utländska
marknaden aktiekapitalet sedan gammalt anses såsom en god mätare
på bolagets soliditet.

Enligt försäkringsutredningens mening är livförsäkringens idé bäst förenlig
med den ömsesidiga bolagstypen. Det är nämligen icke tillfredsställande
att livförsäkringsrörelse (såsom direkt affär) bäres upp av enskilda
vinstintressen. Ej heller bör det ifrågakomma att livförsäkringsaktiebolagens
mycket betydande fonder, vilka hopsamlats av försäkringstagarnas medel,
förvaltas utan någon direkt kontroll för försäkringstagarnas sida.

Utredningen kommer till den slutsatsen att vid framtida nybildningar av
försäkringsbolag den ömsesidiga företagstypen bör få företräde
där det ej är uppenbart, att aktiebolagsformen är mera ändamålsenlig.

Sedan utredningen fastslagit att aktiebolaget såsom företagsform har betydelsefulla
uppgifter att fylla inom försäkringsväsendet, ställer utredningen
frågan huruvida en från samhällelig synpunkt önskvärd demokratisering
av försäkringsaktiebolagen står att genomföra. Vid sidan härav uppställer
utredningen spörsmålet huruvida inom livförsäkringsaktiebolagen någon
anordning kan vidtagas, som tillförsäkrar försäkringstagarna de inom denna
verksamhet uppkommande överskotten. Enligt utredningens mening kunna
båda dessa frågor besvaras jakande.

Beträffande den första frågan erinrar utredningen om alt enligt den nya
försäkringslagen, liksom enligt 1917 års lag, i bolagsordningen för försäkringsaktiebolag
kan intagas bestämmelse om att en eller flera styrelseledamöter
skola tillsättas annorledes än genom val å bolagsstämma. Här har sålunda
öppnats möjlighet för ett organ eller kollektiv av något slag utanför
aktieägarnas krets att utse eu eller flera styrelseledamöter. Denna möjlighet
torde icke ha utnyttjats. För den stora allmänheten är det dock ett

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

intresse att det företag, där man tecknat sina försäkringar, driver sin verksamhet
i överensstämmelse med god ordning, förvaltar sina fonder på ett
ändamålsenligt sätt och över huvud är effektivt och rationellt organiserat.
Utredningen framhåller, att under senare år försäkringsföretagen och deras
centrala organisationer vidtagit betydelsefulla åtgärder i syfte att sprida
kännedom om verksamheten. Men helt andra resultat skulle måhända här
kunna uppnås om man mera allmänt medgåve försäkringstagarna ett inflytande
i försäkringsbolagens ledning. Inom de ömsesidiga bolagen är
denna tanke redan i viss utsträckning realiserad och efter genomförandet av
den nya försäkringslagen blir det en förutsättning för fortsatt koncession
att delägarinflytandet är på tillfredsställande sätt ordnat i ömsesidiga försäkringsbolag.
Förhållandet är emellertid, såsom redan nämnts, annorlunda
beträffande försäkringsaktiebolagen. Enligt utredningens mening är det ett
naturligt demokratiskt krav att också inom denna bolagskategori försäkringstagarna
få tillfälle att genom representation i
styrelsen deltaga i skötseln av bolagets angelägenhet
e r. Eu sådan representation bör bli regel i försäkringsaktiebolagen, dock
med undantag för de företag vilka driva en i väsentlig mån på utlandet inriktad
försäkringsverksamhet. Det saknas nämligen anledning att tillförsäkra
utländska försäkringstagare inflytande i ledningen av svenska försäkringsföretag.

Utredningen anser att det bör överlämnas åt respektive bolag att med
beaktande av sin särart söka gestalta försäkringstagarrepresentationen på
ändamålsenligt sätt. För själva valet kunna olika anordningar komma till
användning. Valet underlättas i fall där bolaget har anknytning till en sammanslutning
av något slag eller till bestämd yrkes- eller intressegrupp. I stor
utsträckning torde därvid de anordningar för delägarrepresentation, som
träffats bland de ömsesidiga bolagen, kunna tjäna som mönster. Utredningen
förordar att valanordningen beskrives i bolagsordningen. Den blir därigenom
underkastad koncessionsmyndighetens prövning. Utredningen säger
sig icke ha förbisett, att det i vissa fall kan medföra betydande svårigheter
för ett försäkringsaktiebolag att utan orimliga kostnader och andra olägenheter
på tillfredsställande sätt ordna en försäkringstagarrepresentation i
styrelsen. I dylikt fall bör Kungl. Maj :t äga befogenhet att i
stället utse styrelseledamot, som därvid har att bevaka försäkringstagarnas
intresse. Förbehåll om dylik befogenhet kan uppställas såsom
villkor för koncession.

I detta sammanhang framhåller utredningen, att det även i enstaka ömsesidiga
bolag kan komma att visa sig svårt att på tillfredsställande sätt ordna
delägarinflytandet i ledningen. Det bör då vara möjligt att också inom denna
företagstyp låta styrelseledamot, utsedd av Kungl. Maj :t, utöva delägarinflytandet.

Även i ett annat avsnitt av betänkandet — avseende försäkringsbolagens
kapitalplaceringar — har utredningen berört spörsmålet om styrelsens sammansättning.
Vad utredningen där uttalar, synes lämpligen böra återgivas
i förevarande sammanhang. Utredningen anför:

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 220-

Vid en genomgång av förteckningar över försäkringsföretagens styrelseledamöter
har det icke kunnat undgå utredningen, att enstaka företag i övervägande
grad rekryterat sina styrelseledamöter ur kretsar, vilka äro engagerade
inom stora delar av vår finansvärld i övrigt och samtidigt inbördes
i hög grad samarbeta i styrelser utanför försäkringsföretagen. Härigenom
har otvivelaktigt en ytterligare koncentration av enskildas ekonomiska inflytande
inom näringslivet ägt rum. Vad här sagts, gäller främst vissa företag,
där försäkringstagarna hittills icke tillförsäkrats något inflytande i ledningen.
Det må här erinras om att, särskilt vad livförsäkringsaktiebolagen
angår, försäkringstagarna tillhöriga fonder och övriga medel äro mångfaldigt
större än aktiekapitalet. Utredningen vill emellertid i detta sammanhang
vitsorda, att det är ett legitimt intresse för försäkringsrörelsen att med
sina styrelser införliva personer, vilka äga värdefull sakkunskap från de
områden, inom vilka försäkringsverksamheten utövas, exempelvis industrien,
liksom också personer, vilka på grund av sin ställning kunna göra
företagen värdefulla tjänster i fråga om råd i finansfrågor och även i fråga
om fördelaktiga kapitalplaceringar. Utredningen anser dock önskvärt, att
styrelserna framdeles även där så hittills icke i tillräcklig grad varit fallet
komma att representera ett relativt brett underlag av försäkringstagare.

Beträffande spörsmålet om försäkringstagarnas rätt
till de medel som uppsamlas i livförsäkringsaktiebolagen
upplyser utredningen, att i samtliga de sex nu existerande bolag,
om vilka här är fråga, genomförts eller kommer att genomföras en begränsning
av aktieutdelningsrätten genom bestämmelse i bolagsordningen. Det
högsta årliga belopp, som därefter kan disponeras för aktieutdelning, utgör
i ett bolag 30 000 kronor, i ett bolag 20 000 kronor och i ettvart av de
övriga 25 000 kronor. Samtliga ifrågavarande bolag ha därjämte hos utredningen
förklarat sig beredda att — där så icke redan skett — i bolagsordningen
intaga bestämmelse om att vid likvidation samtliga tillgångar
utom vad som motsvarar aktiekapitalet skola tillfalla försäkringstagarna.

Utredningen finner att det genom de åtgärder som sålunda vidtagits eller
komma att vidtagas i alla nu existerande livförsäkringsaktiebolag sörjts för
att alla överskott å rörelsen tillfalla livförsäkringstagarna, bortsett från
en, relativt sett, helt obetydlig del som utgör avkastning å aktiekapitalet.
Därjämte har beträffande samtliga här ifrågavarande bolag genomförts den
principen, att samtliga hopsamlade medel i företagen, med undantag för
vad som motsvarar aktiekapitalet, tillhöra försäkringstagarna. Utredningen
anser dessa anordningar fullt tillfredsställande från samhällelig synpunkt
och med hänsyn till försäkringstagarnas intresse.

Yttranden. Beträffande spörsmålet om den för olika slag av
försäkring lämpligaste företagsformen polemiserar Folket-Samarbete
mot utredningens uttalande att den ömsesidiga företagsformen
är olämplig för direkt försäkring utomlands. Anstalterna anföra:

Utan att i detalj ingå på denna fråga vill Folket-Samarbete framhålla att
om konsumentkooperationen i de nordiska länderna — som sedan länge
samverkar på flera områden — skulle önska upprätta ett gemensamt försäkringsföretag,
vilket i så fall lämpligen borde organiseras såsom ett ömsesidigt
bolag, bör detta icke möta hinder från det allmännas sida. Det kun -

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

de vara en naturlig uppgift för ett sådant företag att icke blott i återförsäkring
överta försäkringar från nordiska kooperativa försäkringsföretag utan
att även driva direkt försäkringsrörelse i de nordiska länderna. En sådan samverkan
behöver för övrigt icke vara begränsad till de nordiska länderna utan
kan omfatta andra länder, där konsumentkooperationen vunnit utbredning.
Något hinder för en sådan ordning borde icke resas i den mån bestämmelserna
för delägares ansvarighet i de olika länderna bli samordnade. Den
allmänna utvecklingen går i riktning mot en förbättrad samordning av
lagstiftningen i syfte att öka förutsättningen för en samverkan över gränserna.

Vad angår förslaget om att försäkringstagarna i försäkringsaktiebolag
skall tillförsäkras representation
i styrelsen ha skilda meningar kommit till uttryck i remissyttrandena.
Försäkringsinspektionen ansluter sig i princip till förslaget om försäkringstagarnas
representation i försäkringsaktiebolagens styrelser. Försäkringsfunktionärernas
förbund uttalar sin tillfredsställelse med förslaget
men understryker de praktiska svårigheterna att genomföra detsamma.

Av de av kommerskollegium hörda sammanslutningarna ha handelskamrarna
i Stockholm, Norrköping, Malmö, Göteborg, Gävle och Luleå uttalat
tveksamhet eller i något fall ställt sig avvisande. Stockholms handelskammare
uttalar, att strävandet att bereda de försäkrade ett mera direkt inflytande
på ledningen må vara i hög grad beaktansvärt, men svårigheten att
finna en form, som förverkligar det åtrådda syftet, torde vara hart när
oövervinnelig. Varje försök att utfinna en någorlunda hanterlig metod att
vinna målet inom aktiebolag med ett ofta utomordentligt talrikt klientel
måste te sig som praktiskt ogenomförbart. Skånes handelskammare anför
liknande synpunkter. Handelskammaren i Gävle betecknar förslaget i denna
del såsom överflödigt. Den omständigheten att annan än bolagsstämman
utsett styrelseledamot utgör icke någon säker garanti mot att försäkringstagarnas
medel i något fall utnyttjas för ovidkommande ändamål. Östergötlands
och Södermanlands handelskammare delar utredningens uppfattning
om önskvärdheten av ett inflytande från försäkringstagarhåll men är tveksam
beträffande effektiviteten av de av utredningen föreslagna åtgärderna.
Liknande synpunkter uttalas av Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare.

Handelskammaren i Göteborg avstyrker bestämt utredningens förslag.
Kammaren anför:

Det är svårt att finna att en styrelseledamot, som utsetts på sätt utredningen
föreslagit, a priori skulle besitta bättre kvalifikationer för uppdraget
och vara mer »demokratisk» än en av bolagsstämman vald styrelseledamot.
I förbigående må även anmärkas, att de flesta ledamöter av försäkringsaktiebolagens
nuvarande styrelser också torde vara försäkringstagare i
de bolag, i vilkas styrelse de äro ledamöter.

För egen del uttalar kommers kollegium att förslaget om en representation
för törsäkringstagarna i försäkringsaktiebolagens styrelser, medförande
ökat inflytande i bolagens ledning, i och för sig får anses fullt motiverat.
Kollegium ilrågasätter emellertid huruvida icke de ekonomiskt ofta svår -

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

överskådliga förhållandena inom försäkringsbranschen i realiteten göra ett
dylikt deltagande mindre verkningsfullt. En ur försäkringstagarnas synpunkt
mera effektiv kontrollverksamhet torde utövas av den för varje försäkringsbolag
av försäkringsinspektionen utsedde revisorn.

Försäkringsbolagens riksförbund anför:

Riksförbundet instämmer helt i utredningens uttalande, att det för den
stora allmänheten är ett intresse att det företag, där man tecknat sina försäkringar,
driver sin verksamhet i överensstämmelse med god ordning, förvaltar
sina fonder på ett ändamålsenligt sätt och över huvud är effektivt
och rationellt organiserat. I sådant avseende torde dock knappast något stå
att vinna genom den av utredningen förordade anordningen. Det torde icke
med fog kunna antagas, att en genom direkta val bland försäkringstagarna
eller av någon intresseorganisation eller av Kungl. Maj :t utsedd styrelseledamot
skulle vara mera ägnad än en i vanlig ordning å bolagsstämma våld
ledamot att tillföra bolagsledningen den sakkunskap och erfarenhet i olika
avseenden, som är erforderlig för företagets ändamålsenliga skötsel.

Även riksförbundet erinrar om att försäkringsinspektionen enligt den nya
lagen om försäkringsrörelse regelmässigt skall i varje försäkringsbolag utse
en egen revisor, som har att årligen avge revisionsrapport till inspektionen.
Härigenom har, tillägger förbundet, möjlighet beretts för en representant
för det allmänna att i detalj följa bolagets verksamhet.

Det må här anmärkas, att likartade uttalanden om betydelsen av försäkringsinspektionens
revisor såsom ett försäkringstagarnas kontrollinstrument
göras i ett flertal andra yttranden.

Riksförbundet kommer till slutsatsen, att den av utredningen föreslagna
anordningen i och för sig synes opåkallad. Vad som skulle kunna tala till
förmån för förslaget vore, att anordningen kunde anses ägnad att öka det
allmänna förtroendet för den i aktiebolagsform bedrivna försäkringsverksamheten.

Thulebolagen avstyrka bestämt utredningens förslag angående försäkringstagarrepresentation,
i styrelsen.

I flertalet av de remissyttranden där man ställt sig tvivlande till värdet
och effekten av en försäkringstagarrepresentation i försäkringsaktiebolagens
styrelser uttalas — såsom delvis framgått av de redan återgivna yttrandena
—- samma tvivel beträffande det alternativa förslaget
om en av Kungl. Maj:t utsedd styrelseledamot.

Rörande denna fråga anför försäkringsinspektionen vidare:

Inspektionen anser sig icke böra biträda förslaget att styrelseledamot med
huvudsaklig uppgift att bevaka försäkringstagarnas intressen må kunna utses
av Kungl. Maj :t i de fall, där svårigheter föreligga att på ett tillfredsställande
sätt ordna en försäkringstagarrepresentation. Olägenheter kunna
nämligen enligt inspektionens mening uppkomma härigenom. Eftersom
inspektionens tillsynsverksamhet även avser beslut som fattats av försäkringsbolagens
styrelser, skulle den föreslagna anordningen kunna medföra
att beslut av inspektionen kunna komma i konflikt med den ståndpunkt
som företrädes av Kungl. Maj :ts representant. Med hänsyn härtill anser inspektionen
det vara att föredraga, att i de förmodligen sällsynta undantagsfall,
då försäkringstagarna icke själva utse representant i styrelsen,
denne i stället utses av inspektionen.

30

Kungi. Maj:ts proposition nr 220-

Folket-Samarbete uttalar liknande synpunkter och tillägger:

Det kan även befaras att den av utredningen föreslagna anordningen
skulle kunna inge allmänheten den felaktiga uppfattningen att försäkringstagarnas
inflytande inom ifrågavarande företag vore på ett mera betryggande
sätt säkerställt än i andra företag, som i själva verket ha en ur demokratisk
synpunkt överlägsen representation för försäkringstagarna. Under
alla omständigheter är detta en principfråga av så allmän betydelse, att
några åtgärder i den av utredningen förordade riktningen icke böra vidtagas
utan förnyad, allsidig prövning.

Försäkringsutredningens förut återgivna, i anslutning till kapitalplaceringsspörsinålen
gjorda uttalande angående styrelsens sammansättning i
vissa bolag har icke berörts i något yttrande.

Spörsmålet om försäkringstagarnas rätt till livförsäkringsaktiebolagens
öv er skotts fonder har berörts i FolkelSamarbetes
yttrande. Anstalterna anföra:

Om man bortser från reglerna för likvidation bli genom de nya bestämmelserna
(i livförsäkringsaktiebolagens bolagsordningar) de ömsesidiga livförsäkringsbolagen
och livförsäkringsaktiebolagen ekonomiskt jämställda
från försäkringstagarnas synpunkt. Utredningen har icke upptagit till diskussion
frågan huruvida liknande anordningar skulle kunna införas för skadeförsäkringsaktiebolagen.
Enligt Folket-Samarbetes mening bör det övervägas
om i bolagsordningarna för de sistnämnda en begränsningsregel i fråga
om utdelningen kunde införas. Vid utformandet av denna måste emellertid
hänsyn även tagas till att begränsningen icke drives längre än att utdelningen
ställes i viss relation till nu gällande marknadsvärden.---En sådan

begränsning kunde utformas i enlighet med lagen den 5 februari 1943 med
särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag.
Folket-Samarbete anser att det bör utredas om icke försäkringsaktiebolagens
ställning på detta sätt kunde regleras, så att försäkringstagarnas intressen
även i skadeförsäkringsaktiebolagen bleve i stort sett lika väl tillgodosedda
som i de ömsesidiga försäkringsbolagen. Frågan om skälighetsprincipens tilllämpning
inom skadeförsäkringen kan i så fall diskuteras utan sidoblickar
på företagarvinsten.

Departementschefen. Från försäkringstagarna inflyta årligen betydande
belopp till försäkringsbolagen, som förvalta medlen för att säkerställa och
fullgöra försäkringsförbindelserna. Redan detta förhållande synes mig motivera
kravet på en viss delaktighet från försäkringstagarnas sida i skötseln
av bolagens angelägenheter. För de ömsesidiga bolagens del har detta
krav tillgodosetts genom bestämmelser i nya lagen om försäkringsrörelse och
den praxis som tillämpas vid prövning av bolagsordningar enligt denna lag.

I företagen av aktiebolagstyp ha väl i vissa fall utsetts styrelseledamöter,
vilka icke framstått såsom representanter för aktieägarintresset i bolaget,
men mera allmänt torde detta icke ha förekommit. Det är därför anledning
att lagstiftningsvägen tillförsäkra försäkringstagarna ett visst mått av inflytande
i försäkringsaktiebolagen. Anordningen med särskild styrelserepresentation
för försäkringstagarintresset är — såsom antytts i yttrandet från
försäkringsbolagens riksförbund — även i så måtto till fördel för försäkringsaktiebolagen
som dén kan vara ägnad att öka förtroendet för den i
aktiebolagsform drivna försäkringsverksamheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

31

Utredningen har föreslagit att försäkringstagarna skola äga utse representant
i styrelsen för försäkringsaktiebolag. I bolag där svårighet möter att
genomföra en sådan anordning skall i stället Kungl. Maj :t äga rätt att utse
styrelseledamot. Undantag föreslås beträffande försäkringsaktiebolag, vilka
driva en i väsentlig mån på utlandet inriktad verksamhet.

Principiellt ansluter jag mig till utredningens förslag. I så måtto förordar
jag emellertid en jämkning av förslaget som det synes mindre lämpligt att
göra undantag för försäkringsaktiebolag, vilka driva en i väsentlig mån på
utlandet inriktad verksamhet. Dessa bolag torde i de allra flesta fall äga ett
icke obetydligt försäkringsbestånd som härrör från verksamhet här i riket
och även bortsett från denna omständighet torde anordningen med en av
aktieägarna oberoende styrelseledamot innebära en fördel. Däremot torde de
rena återförsäkringsaktiebolagen i förevarande hänseende intaga en särställning.
Försäkringstagare äro här de direkttecknande bolagen. Det kan icke
anses påkallat att beträffande dem föreskriva en ovillkorlig skyldighet att
utse försäkringstagarrepresentant i styrelsen. I 70 § lagen om försäkringsrörelse
torde böra upptagas bestämmelse om att i försäkringsaktiebolag
minst en styrelseledamot skall utses med uppdrag att särskilt vaka över att
försäkringstagarnas intresse vederbörligen beaktas. För att ytterligare betona
denne styrelseledamots ställning och tillika såvitt möjligt förebygga
intressekonflikter torde såsom behörighetsvillkor för honom böra upptagas,
att han icke må vara aktieägare eller befattningshavare i bolaget. Klart är
att denne styrelseledamot har samma ansvar som övriga styrelseledamöter.

Enligt 70 § andra stycket lagen om försäkringsrörelse utses styrelsen i
försäkringsaktiebolag såsom regel genom val å bolagsstämma. Om även försäkringstagarnas
representant i styrelsen skulle utses på bolagsstämma
funnes icke någon säker garanti för att syftet med den ifrågavarande bestämmelsen
bleve tillgodosett. I lagrummet torde därför böra upptagas en
supplerande föreskrift av innebörd, att sådan styrelseledamot skall tillsättas
i annan ordning, varom bestämmelse skall intagas i bolagsordningen. Det är
i och för sig naturligt att denne styrelseledamot utses genom val bland försäkringstagarna
eller av någon intressegrupp som kan anses representativ
för dem. I flertalet större försäkringsaktiebolag — stundom även i mindre
sådana — torde emellertid försäkringstagarklicntelet vara så omfattande
och anknytningen till särskilda intressegrupper så ringa, att val av försäkringstagarna
eller av intresseorganisation icke torde innebära någon god
lösning". I dylika fall synes det lämpligt att försäkringstagarrepresentationen
kommer till stånd genom förordnande av Kungl. Maj :t, eventuellt av myndighet
åt vilken Kungl. Maj :t anförtror detta uppdrag. Mot tanken att lägga
uppgiften hos Kungl. Maj :t har i ett par remissyttranden invänts, att ett
beslut av tillsynsmyndigheten kan komma i konflikt med den ståndpunkt,
som företrädes av Kungl. Maj:ts representant i styrelsen. Denna invändning
synes mig i väsentlig mån skjuta över målet, eftersom den ifrågavarande
styrelseledamoten utses för att representera icke den förordnande myndigheten
utan försäkringstagarna. Huruvida mer än en styrelseledamot för för -

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

säkringstagarintresset skall utses får bero på omständigheterna, bl. a. bolagets
storlek och antalet övriga styrelseledamöter.

Såsom redan nämnts bör i lagen upptagas en undantagsregel beträffande
återförsäkringsaktiebolagen. Någon särskild bestämmelse angående suppleant
för den styrelseledamot som utses med särskild uppgift att beakta försäkringstagarnas
intresse har jag icke ansett erforderlig.

De föreslagna ändringarna i 70 § första och andra styckena lagen om
försäkringsrörelse torde böra föranleda en jämkning av redaktionell natur
i 204 § 1 mom. första stycket, i vilket lagrum, som avser ömsesidiga försäkringsbolag,
hänvisas till bl. a. 70 §.

Lämpligen kan med ikraftträdandet av de nya bestämmelserna anstå till
den 1 januari 1952. Bolagen få därigenom god tid att genomföra erforderliga
ändringar i sina bolagsordningar. För enstaka fall kan en längre övergångstid
vara motiverad. Med hänsyn härtill torde en dispensregel böra upptagas
i övergångsbestämmelserna. Dispensrätten bör anförtros Kungl. Maj :t, dock
med rätt för Kungl. Maj :t att delegera densamma till försäkringsinspektionen.
Anstånd torde icke i något fall böra medgivas längre än till den 1 januari
1954.

Jag vill för min del starkt understryka utredningens uttalande om önskvärdheten
av att försäkringsföretagens styrelser icke ensidigt rekryteras ur
kretsar, som äro engagerade inom stora delar av vår finansvärld i övrigt och
samtidigt inbördes i hög grad samarbeta i styrelser utanför försäkringsföretagen.
Frågan är särskilt betydelsefull med hänsyn till de stora kapitalresurser,
över vilka flertalet försäkringsbolag förfoga.

Vidare kan jag i allt väsentligt ansluta mig till utredningens principiella
synpunkter beträffande företagstyp. Det synes mig icke erforderligt att i detta
sammanhang göra några ytterligare allmänna uttalanden i ämnet. I den mån
i framtiden nybildning av försäkringsbolag kommer att äga rum bör med
hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall bedömas, vilkendera företagstypen
som är den lämpligaste. I anslutning till vad som anförts i FolketSamarbetes
yttrande om ett ömsesidigt försäkringsbolag för verksamhet i
de nordiska länderna vill jag framhålla, att — från de synpunkter om vilka
nu är fråga — någon principiell invändning mot en sådan anordning icke
torde kunna resas.

Livförsäkringsaktiebolagens redobogenhet att genom bestämmelse i bolagsordningarna
tillförsäkra försäkringstagarna äganderätten till överskottsfonderna
framstår såsom mycket tillfredsställande. Enligt vad jag erfarit har
numera i samtliga livförsäkringsaktiebolag genomförts vinstbegränsning för
aktieägarna. Till frågan om vinstbegränsning i skadeförsäkringen återkommer
jag i det följande.

2. Kontroll över premiesättningen i skadeförsäkring.

I fråga om livförsäkringsrörelse upprättas särskilda försäkringstekniska
grunder för beräkning av premier och premiereserv, återbäring m. m. Grunderna
skola underställas Kungl. Maj :t för stadfästelse. I nya lagen om

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

försäkringsrörelse har grundernas syfte angivits vara att trygga bolagets
förmåga att dels fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal
och dels bereda försäkring till en med hänsyn till försäkringens art
skälig kostnad. Grunderna skola således enligt nya lagen tillgodose både ett
soliditetskrav och ett skälighetskrav. För att soliditeten icke skall eftersättas
måste säkerhetsmarginaler inläggas i grunderna för premieberäkningen.
I den mån dessa marginaler sedermera visa sig obehövliga eller för
högt tilltagna sker en justering i form av återbäring till försäkringstagarna.
På denna väg tillgodoses sålunda skälighetsprincipen. Försäkringsinspektionen
har att övervaka efterlevnaden av soliditets- och skälighetskraven.

Beträffande skadeförsäkringen uppställer lagen ett soliditetskrav men däremot
icke något krav på premiesättningens skälighet.

Utredningen. Premiesättningen inom skadeförsäkringen avser dels en
klassificering av riskerna och dels en fixering av premien för varje riskklass.
Den förstnämnda uppgiften medger en tämligen stor rörelsefrihet.
Det är här fråga om en avvägning mellan å ena sidan kravet på rättvisa
mellan olika försäkringstagare och å andra sidan den omkostnadsökning,
som en långt driven differentiering medför, ävensom de praktiska
svårigheterna att genomföra en riskbedömning för alltför små försäkringsgrupper.
Fixerandet av premienivån för varje riskgrupp kan endast ske
med ledning av erfarenhet av riskens natur. Utredningen anför, att sådan
erfarenhet kan vinnas antingen genom statistisk bearbetning av resultatet
av verksamheten eller genom utnyttjande av allmän praktisk och teknisk
försäkringskunskap. Tidigare har premiesättningen inom flertalet bolag
byggts på den allmänna praktiska erfarenheten medan den statistiska bedömningen
spelat en tämligen underordnad roll. Ju mer verksamheten stabiliserats
— tillfogar utredningen -— desto större betydelse har det statistiska
materialet emellertid fått såsom komplement till den allmänna tekniska
kunskapen.

Utredningen betonar, att en tillämpning av skälighetsprincipen gör det
nödvändigt att dels bedöma vad som skall anses såsom skäligt pris för
den tjänst, som försäkringen representerar, och dels kontrollera att en
sådan prissättning upprätthålles. Frågan, huruvida det är möjligt att på
skadeförsäkringens område tillämpa samma metoder som inom livförsäkringen,
har utredningen besvarat nekande. Detta beror på olika omständigheter.
I första rummet kommer i betraktande att riskförhållandena äro
helt artskilda inom livförsäkring och skadeförsäkring. Dödsrisken för en
försäkrad person är visserligen i likhet med exempelvis brandrisken för ett
försäkrat hus beroende av ett mycket stort antal variabla faktorer. Sålunda
påverkas dödsrisken av ålder, yrke, hälsotillstånd, arvsfaktorn, levnadssätt
in. in. och brandrisken av läge, byggnadssätt, användning, brandsläckningsmöjligheter
in. in. I fråga om livförsäkringen anses det dock möjligt
att avgränsa en grupp — de medicinskt normala riskerna — som innefattar
flertalet av alla försäkringssökande och inom vilken det med en praktiskt
tillräcklig grad av noggrannhet kan antagas, att dödsrisken endast beror

15 llihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 220.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

på en dominerande faktor, åldern. I fråga om det andra exemplet, brandförsäkringen,
finner utredningen det däremot icke möjligt att på liknande
sätt avgränsa en tillräckligt stor grupp av försäkrade objekt, inom vilken
premien skulle kunna göras beroende av en enda eller ett fåtal variabla
faktorer. Analogt är förhållandet inom övriga skadeförsäkringsgrenar.

I anslutning till jämförelsen mellan livförsäkring och skadeförsäkring
framhåller utredningen vidare, att sambandet mellan premier och försäkringsvillkor
är av en helt annan betydelse inom skadeförsäkringen än inom
livförsäkringen. En jämkning av villkoren kan förorsaka en väsentlig ändring
av skadekostnaderna och således nödvändiggöra en motsvarande justering
av premien. I grunderna för skadeförsäkringen skulle det alltså vara
nödvändigt att angiva icke endast premiegrunder utan även motsvarande
försäkringsvillkor. Inom åtskilliga grenar av skadeförsäkringen spelar vidare
den s. k. moraliska risken en mycket väsentlig roll för skadeförloppet.
Särskilt påtagligt är detta inom sådana grenar som automobil- och olycksfallsförsäkring.
Detta innebär att riskurvalet starkt inverkar på premien.
Slutligen anmärker utredningen, att skadeförloppet inom sådana grenar som
exempelvis brand- och automobilförsäkring synes vara i betydligt högre grad
än inom livförsäkringen utsatt för kastningar, bland annat sammanhängande
med växlingar i de ekonomiska konjunkturerna. Om en nettopremie i
första hand beräknas på grund av ett genomsnittligt antagande om risken,
erfordras sålunda — tillägger utredningen —- ett relativt betydande tillägg
till densamma för att täcka fluktuations- och katastrofrisken. På de skäl
som nu anförts avvisar utredningen tanken på en anordning med försäkringstekniska
grunder, stadfästa av offentlig myndighet, inom skadeförsäkringen.

Härefter har utredningen behandlat möjligheterna att införa ett återbäringssystem
på skadeförsäkringens område. Utredningen har funnit dem
starkt begränsade. Premien för varje särskild försäkring stannar inom skadeförsäkringen
ofta vid ett ringa belopp. Vidare tillämpar man korta avtalstider.
Visserligen är det vanligt, att försäkringarna genom förnyelser
upprätthållas under längre tid, men försäkringsbeloppen bli därunder ej
sällan föremål för ändringar. I regel skulle en återbäring av dessa skäl bli
förknippad med så betydande omkostnader i förhållande till de belopp, som
skulle kunna tillgodogöras den enskilde försäkringstagaren, att ett återbäringssystem
icke rimligen kan komma i fråga. Endast inom speciella försäkringsgrenar,
exempelvis brandförsäkring å fastigheter, där försäkringarna
i regel bibehållas oförändrade under längre tid, kan ett återbäringssystem
med fördel genomföras.

I detta sammanhang anför utredningen vidare:

Man kan fråga sig, om det ej finnes möjligheter att på något annat sätt
tillgodogöra försäkringstagarna de rörelseöverskott, som betingats av de i
premierna inlagda säkerhetsmarginalerna. Detta torde knappast kunna realiseras
på annat sätt än att överskotten uppsamlas i en fond, som i en eller
annan form disponeras till förmån för försäkringstagarna. Så kan i första
hand tänkas ske genom att fonden efterhand helt eller delvis får fylla det

35

Kungl. Maj-.ts proposition nr 220.

säkerhets- och utjämningsbehov, som premiernas säkerhetsmarginaler ha
till uppgift att täcka. Dessa säkerhetsmarginaler skulle härigenom efterhand
reduceras eller helt bortfalla. Man kan, i ett senare skede, tänka sig
möjligheten av att avkastningen å den samlade fonden — sedan fonden
vuxit till ett mera avsevärt belopp — användes till ytterligare nedsättning av
premierna och att bolaget sålunda tillhandahåller försäkringar till lägre
pris än som motsvarar deras värde. Detta skulle innebära, att bolagets försäkringstagare
skulle tillgodogöras vinstmedel, som uppsamlats å tidigare
generationers försäkringar.

En tillämpning av skälighetsprincipen enligt ovan angivna riktlinjer visar
sig emellertid vid närmare övervägande medföra orimliga konsekvenser.
Det torde sålunda för såväl bolagen som allmänheten te sig stötande att
för olika bolag föreskriva premienivåer med hänsyn till varje särskilt bolags
förmögenhetsställning. Och att ålägga ett bolag att tillhandahålla försäkringar
till ett lägre pris än som motsvarade försäkringarnas värde måste
anses otänkbart. I den praktiska tillämpningen skulle vidare en övervakande
myndighet ställas inför ett avgörande av den storlek, som den uppsamlade
fonden skall ha uppnått för att den helt skall fylla bolagets säkerhets- och
utjämningsbehov. Objektiva grunder för ett sådant avgörande saknas, vartili
kommer att den erforderliga fonden ständigt förändras med försäkringsstockens
storlek och sammansättning. Skall man i premiekalkylen bygga
på fondens avkastning har man även att räkna med yttre ekonomiska förhållanden,
såsom ändringar av ränteläge och penningvärde m. m. För aktiebolagens
vidkommande skulle systemet slutligen leda till tyngande och besvärliga
anordningar. Inom ett aktiebolag är den samlade förmögenheten
juridiskt att betrakta som aktieägarnas egendom men fungerar på samma
gång som utjämningsfond. Även om man skulle kunna tänka sig att efterhand
genomföra en uppdelning av tillgångarna i aktieägare- och försäkringstagarefonder,
skulle detta leda till långtgående och föga tilltalande ingrepp
för att reglera förhållandet mellan aktieägarnas och försäkringstagarnas
intressen.

Utredningen finner att man beträffande skadeförsäkringen är hänvisad
att söka tillgodose skälighetsprincipen vid premiesättningen. Teknisk riskbedömning
är oundgänglig för premiesättningen men den är ensam icke tillräcklig.
Med teknisk bedömning kan man exempelvis konstatera, att ett visst
faromoment är ägnat att öka risken eller att vissa säkerhetsanordningar
äro ägnade att minska risken. Men utan statistisk erfarenhet är det icke
möjligt att avgöra storleken av den inverkan på risken, som nämnda förhållanden
ha. Man kan sålunda ej avgöra, om de äro tillräckliga för att
motivera en premiedifferens och hur stor denna i så fall bör vara. Statistikens
uppgift är alt lämna det kvantitativa underlag, som utgör ett nödvändigt
komplement till den tekniska sakkunskapen och en nödvändig förutsättning
för fixerandet av premienivån, samtidigt som den bereder möjlighet
att effektivt kontrollera de resultat, vilka framgått av de tekniska experternas
överväganden.

I konsekvens härmed anser utredningen att den första förutsättningen
för skälighetsprincipens tillämpning är att man skaffar sig det fasta underlag
för premiesättningen, som står att vinna genom eu enligt moderna metoder
anordnad statistik. Varje bolag bör därför åläggas skyldig hel
att föra statistik över förloppet av sin verksamhet.

36

Kiingl. Maj:ts proposition nr 220.

så anordnad att den kan tjäna som ledning vid fastställandet av premier
och som kontroll på premiernas skälighet inom olika riskgrupper.

Beträffande principerna för statistikens anordnande anför utredningen
följande:

En given förutsättning för att en statistik skall kunna bli till verklig ledning
vid premiesättningen är, att den grundar sig på ett tillräckligt omfattande
material. Den långt drivna premiedifferentiering, som för närvarande
tillämpas, särskilt inom vissa grenar, har medfört, att det statistiska
underlaget i fråga om ett mycket stort antal premiegrupper är otillräckligt
för att några slutsatser skola kunna dragas av den statistiska erfarenheten.
Det kan då ligga nära till hands att fordra, att statistiken i varje särskilt
bolag upplägges efter enhetliga principer, som möjliggör en sammanställning
av de olika bolagens erfarenheter. En sådan gemensam statistik förekommer
redan nu för grupper av bolag genom de olika tariffsammanslutningarna.
Emellertid skulle alltför detaljerade tvångsbestämmelser i den här
angivna riktningen otvivelaktigt vara ägnade att låsa fast utvecklingen. En
indelning i riskgrupper måste, som tidigare framhållits, alltid i viss mån
grunda sig på en subjektiv bedömning. Ett bolag kan anse en viss liskgruppindelning
ändamålsenlig och rättvis medan ett annat bolag finner,
att riskgrupperna böra avgränsas på något annat sätt. Att objektivt avgöra
vilkendera uppfattningen som är mest skälig gentemot försäkringstagarna
torde icke vara möjligt med mindre en tillfredsställande statistisk belysning
kan åstadkommas. Då möjligheter härtill ännu i stor utsträckning saknas,
torde det vara nödvändigt, att man tills vidare lämnar möjligheterna
öppna för olika bolag att, såvitt det gäller den mera detaljerade riskgruppindelningen,
gå fram på olika vägar. Ett visst riskklass-schema bör dock
kunna fastställas såsom en gemensam bas för den finare gruppindelning,
som de olika anstalterna, var och en efter sitt skön, kunna finna ändamålsenlig.

Förslaget bygger på förutsättningen att statistiken kommer att omfatta
även bolagens förvaltningskostnader. Härom anför utredningen
följande:

Svårigheter äro för handen även då det gäller att bedöma skäligheten av
förvaltningskostnaderna och den därav betingade omkostnadsbelastningen
av premierna. För denna bedömning är det icke tillräckligt att granska förhållandet
mellan förvaltningskostnader och premier för hela rörelsen eller
ens gren för gren. Då förvaltningskostnaderna till en del äro styckebetonade,
måste relationen mellan förvaltningskostnader och premier ställa sig
högre för försäkringar med låg försäkringssumma eller litet riskmoment än
för försäkringar med hög försäkringssumma eller stort riskmoment. Förvaltningsarbetet
kan för olika risktyper få väsentligt olika karaktär. Jämför
man exempelvis industribrandförsäkring med civilbrandförsäkring kräver
den individuella riskbedömningen för den förra gruppen ett omfattande
tekniskt arbete, som icke har någon motsvarighet för den senare, medan däremot
kostnaden för premieinkassering inom industribrandförsäkring med
hänsyn till den höga premienivån motsvarar en relativt ringa del av premien.
Av det anförda följer, att en skälighetsbedömning av förvaltningskostnaderna
måste kräva anordnandet av omkostnadsstatistik.---Man

torde icke böra ställa alltför vittgående krav. Det torde vara möjligt att
med relativt enkla anordningar åstadkomma en tillräcklig belysning av omkostnadernas
fördelning.

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Beträffande den offentliga kontrollen över premiesättningen
betonar utredningen, att möjligheterna till en effektiv
kontroll ännu så länge äro starkt begränsade. Därav får emellertid icke —
tillägger utredningen — dragas den slutsatsen, att ingen som helst kontroll
från det allmännas sida under närmaste tiden skulle vara möjlig. Uppenbara
missförhållanden böra genast kunna bli föremål för ingripande från det
allmännas sida. Om en viss försäkringsgren under en lång följd av år gått
med förlust eller lämnat orimligt stora överskott, bör sålunda tillrättaläggande
kunna påfordras. Den väg, som man i övrigt bör slå in på, bör vara
att angiva riktlinjer och metoder för det allmännas kontroll, som kunna
successivt anpassas efter möjligheterna till effektivt förverkligande. Ett
första steg bör vara att ålägga bolagen att föra statistik, som kan tjäna som
ledning vid premiebestämningen och kontroll över premiernas skälighet.
Inom varje bolag bör upprättas eu plan för statistikens uppläggande, som
underställes den övervakande myndigheten, försäkringsinspektionen, för
godkännande. Planen bör ansluta sig till ett enhetligt riskklasschema, som
det bör ankomma på inspektionen att fastställa. Måhända får man åtminstone
till en början nöja sig med att i detta schema tillämpa en tämligen grov
indelning. Emellertid bör man genom till buds stående medel söka att analysera
och draga slutsatser av den fortgående verksamheten, varvid särskilt
de frivilliga tariffsammanslutningarna kunna ge värdefullt material. Efter
hand som man får starkare grepp om risk- och omkostnadsbedömningen, bör
det gemensamma riskklasschemat i erforderlig grad jämkas och även kunna
bringas att omfatta en mera detaljerad riskklassindelning. Utredningen förutsätter,
att försäkringsinspektionen i hithörande angelägenheter samråder
med målsmän för den praktiska verksamheten. Ett dylikt samarbete är angeläget
framför allt för att hänsyn skall kunna tagas till de olika bolagens
möjligheter att till rimlig kostnad anordna statistiken och för att gagneliga
utvecklingstendenser inom försäkringsrörelsen såväl beträffande riskklassindelning
som i kostnadsavseende i tillbörlig grad skola bli beaktade.

Utredningen anser det ligga i sakens natur, att bolagens statistik när som
helst skall hållas tillgänglig för försäkringsinspektionen. Detta finner utredningen
böra gälla även i fråga om statistik, som anordnas gemensamt
av flera bolag. Sammanställningar av statistikens resultat i anslutning till
riskklasschemat böra med regelbundna tidsmellanrum insändas till försäkringsinspektionen
och där hållas tillgängliga. Tidsintervallerna böra fastställas
av inspektionen. I syfte att bringa statistikresultaten till allmänhetens
kännedom finner utredningen det önskvärt att inspektionen i sin
årspublikation »Enskilda försäkringsanstalter» offentliggör desamma i lämplig
omfattning. Eu viss försiktighet måste dock härvidlag iakttagas. Allmänheten
torde icke ha förmåga att bedöma skiftande stalistikresultat och
någon klar förståelse för betydelsen av säkerhetsmarginaler och av ett försäkringsbolags
konsolidering torde ej heller kunna påräknas. Det torde av
dessa skäl ej vara lämpligt att gå längre än att publicera en sammanfattning
av materialet. Närmare plan för denna sammanfattning bör fastställas av

38

Kungi. J\Iaj:ts proposition nr 220.

försäkringsinspektionen. Utredningen förutsätter att samråd även i detta
avseende äger rum med målsmän för den praktiska verksamheten.

I anslutning till det nu sagda anför utredningen vidare:

Den offentliga kontrollen över premiesättningen måste i det väsentliga
grunda sig på den inom vederbörande bolag förda statistiken, jämförd -— i
den mån detta är möjligt — med andra bolags statistiska material. Detta
leder till att kontrollen i huvudsak måste få formen av en efterkontroll.
Med hänsyn härtill torde det icke vara erforderligt eller ens lämpligt att de
av bolagen uppgjorda tarifferna godkännas av inspektionen innan de bringas
i tillämpning. Ett sådant godkännande, som skulle innebära en ytterst
omfattande och tidskrävande procedur, skulle knappast fylla något förnuftigt
ändamål, eftersom inspektionen knappast har förutsättning att rätt
bedöma exempelvis en på tekniska grunder verkställd premiedifferentiering.
Först sedan man genom erfarenhet fått dess skälighet belyst, har inspektionen
underlag för ett bedömande. I fråga om mycket små riskgrupper och
specialtarifferade risker, som icke kunna statistiskt belysas, torde inspektionens
möjligheter till en skälighetskontroll vara mycket begränsade. Detta
bör dock ej hindra att man så långt detta är möjligt söker tillse att oskälig
premiedifferentiering ej förekommer. Sålunda bör exempelvis en omständighet,
om vilken det icke kan visas eller göras sannolikt att den har något
som helst inflytande på risken, icke få leda till en differentiering av riskpremien.

För att övervakningen av premiesättningen skall kunna utövas på ett smidigt
och ändamålsenligt sätt är det angeläget att en samverkan kommer
till stånd mellan försäkringsinspektionen å ena sidan samt försäkringsbolagen
och deras gemensamma organ å den andra. Det är av stor betydelse
att inspektionen blir förtrogen med de principer som tillämpas vid tarifferingsarbetet
inom bolagen och tariffsammanslutningarna. Detta torde bäst
kunna ske genom att inspektionen på nära håll följer arbetet. Att bolagen
och sammanslutningarna bereda inspektionen tillfälle härtill ter sig för försäkringsutredningen
såsom ett naturligt utslag av den samverkan som på
detta område bör eftersträvas. Inspektionen bör å sin sida, innan den påfordrar
en premieändring, låta vederbörande bolag framlägga sina synpunkter
på frågan.

Premien utgör en del av försäkringsvillkoren. Utredningen anmärker, att
skälighetsbedömningen av premien självfallet måste
ske med hänsyn till övriga försäkringsvillkor. Spörsmålet
huruvida skälighetskontrollen bör omfatta en prövning även av dessa
övriga villkor har utredningen övervägt och därvid kommit till det resultatet,
att detta icke kan anses erforderligt. Utredningen förutsätter emellertid
att utvecklingen på området kommer att följas med uppmärksamhet av
försäkringsinspektionen. I detta sammanhang understryker utredningen önskemålet
om en klar och för försäkringstagarna lättillgänglig utformning av
villkoren.

Utredningen finner vissa undantag från skälighets k ontrol1
e n motiverade. Sålunda föreligger i fråga om svenska försäkringsbolags
direkta rörelse utomlands från svensk sida icke någon anledning att begränsa
bolagens vinstmöjligheter.

Vad angår utländska bolag, som driva direkt rörelse i Sverige, har man

39

Kungl. Maj-.ts proposition nr 220.

att beakta — framhåller utredningen — att den svenska rörelsen ingår som
ett led i ett större ekonomiskt sammanhang. Skäligheten av de för den
svenska rörelsen tillämpade premierna lär icke kunna bedömas med ledning
enbart av skaderesultat och omkostnader här i landet. Vid sådant förhållande
finner utredningen, att även denna rörelse bör undantagas från bestämmelserna
rörande skälighetsprincipen. Utredningen anmärker, att ett
undantag beträffande de utländska bolagen torde få ringa betydelse, eftersom
dessa till följd av konkurrensen med svenska bolag bli nödsakade att
tillämpa skäliga premier. Och skulle så icke bli fallet anser utredningen
de svenska försäkringstagarnas intresse fullt tillgodosett i och med att de
hos svenska bolag kunna erhålla försäkringar på skäliga villkor.

Sammanfattningsvis föreslår utredningen, att i försäkringslagen intages
en allmän bestämmelse av innebörd, att premiesättningen för inom riket
bedriven inhemsk skadeförsäkringsrörelse skall vara skälig samt att försäkringsinspektionen
skall äga befogenhet att övervaka bestämmelsens efterlevnad.
Därjämte bör i försäkringslagen administrativ myndighet (Kungl.
Maj:t, försäkringsinspektionen) bemyndigas utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter
i ämnet. — Genomförandet av premiehöjning får för närvarande
äga rum endast efter godkännande av priskontrollnämnden. I och
med att bolagens premiesättning underställes försäkringsinspektionens kontroll
bör enligt utredningens mening nämndens befattning med frågor rörande
försäkringspremier upphöra.

Yttranden. Utredningens förslag i detta ämne har tilldragit sig stor uppmärksamhet
och hithörande frågor ha i åtskilliga remissyttranden ingående
behandlats.

Stockholms handelskammare uttalar att utredningens förslag i denna del
icke i och för sig synes kunna möta någon befogad erinran, även om det
ej bör bortses från svårigheterna att i praktiken tillämpa skälighetsprincipen.
Någon säkerhet för att detta nya system kommer att medföra ett totalt
förbilligande av försäkringstagarnas utgifter föreligger icke. Snarare skulle
väl, tillägger handelskammaren, på grundval av erfarenheterna från offentlig
prisövervakning ett motsatt resultat kunna befaras. Västernorrlands och
Jämtlands läns handelskammare uttalar likartade synpunkter. Stark kritik
uttalas däremot av Skånes handelskammare, som finner den av utredningen
föreslagna anordningen behäftad med många konstitutiva brister. Det måste
närmare undersökas i vad mån en skälighetsprövning efter objektiva normer
vid premiesättningen inom olika försäkringsgrenar över huvud låter
sig göra. Handelskammaren anser att, innan dessa förhållanden klarlagts,
förutsättningar saknas för ett ställningstagande till skälighetsprincipen och
dess tillämplighet. Även Handelskammaren i Göteborg finner det opåkallat
med särskilda bestämmelser angående premiesättningen; enligt handelskammarens
mening kan man förvänta att försäkringsföretagen komma att
fortsätta sina rationaliseringsåtgärder. Sistnämnda synpunkter återkomma
i kommerskollcgii yttrande. Med hänsyn till de vitsordade praktiska svårigheter,
som äro förbundna med utredningens förslag, ifrågasätter kommers -

40

Kungi. Maj:ts proposition nr 220.

kollegium om det icke kunde anförtros åt försäkringsföretagen själva att
verka för en riktigt avvägd premiesättning. I anslutning till utredningens
uttalande att skälighetsprincipen medför en begränsning i möjligheterna
att uttaga vinst i företagen av aktiebolagstyp anmärker kollegium att man
icke kan bortse från betydelsen av att vid vissa former av skadeförsäkring
riskvilligt kapital tillskjutes som stöd för rörelsen.

Försäkringsfunktionärernas förbund finner skälighetsprincipen tillfredsställande
från teoretisk synpunkt men ifrågasätter dess praktiska värde.

Försäkringstjänstemannaförbundet uttalar att skälighetsprincipen i realiteten
torde innebära införandet av en permanent priskontroll. Att en dylik
priskontroll lätt kan få den verkan att konkurrensen mellan företagen minskar
och därigenom effektiviseringen hålles tillbaka, anser förbundet uppenbart.
De skäl som talat för införandet av skälighetsprincipen på livförsäkringens
område ha icke samma bärighet inom skadeförsäkringen, som är
betydligt mera affärsmässig och på ett helt annat sätt skiftande.

Förbundet förutsätter att skälighetsprincipen, om densamma införes, på
intet sätt får begränsa de anställdas rätt eller möjligheter att genom sina
organisationer fritt förhandla med försäkringsföretagen om lönevillkor
m. m.

Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening har icke rest någon invändning
mot utredningens förslag. Föreningen anför att den sett som en
av sina huvuduppgifter att under ledning av en statistiker sammanställa
och bearbeta erforderlig statistik till ledning för premiesättningen inom
de anslutna bolagen. Ett representativt statistiskt material föreligger sålunda.
Föreningen förutsätter att den hittills praktiserade uppläggningen av
statistiken för de anslutna bolagens del skall befinnas tillfredsställande
och kunna ligga till grund för det fortsatta statistiska arbete, som blir en
av förutsättningarna för skälighetsprincipens tillämpning.

I det yttrande, som avgivits av Försäkringsbolagens riksförbund, betonas,
att man inom skadeförsäkringen sedan länge sökt att med ledning av
statistisk och teknisk sakkunskap avpassa och differentiera premierna för
olika risker. Riksförbundet har därför icke något att invända mot att skälighetsprincipen,
sådan den för skadeförsäkringens del utformats av utredningen,
inskrives i lagen.

Förbundet tillägger:

En följd av en sådan lagändring blir givetvis, att försäkringsinspektionen
skall äga befogenhet att så långt det är möjligt kontrollera premiesättningens
skälighet, vilken kontroll såsom utredningen framhållit måste ske i efterhand,
och att försäkringsbolagen såsom underlag för kontrollen skola
tillhandahålla försäkringsinspektionen visst statistiskt material rörande
verksamhetsförloppet. Här må dock starkt understrykas vikten av att, såsom
försäkringsutredningen förutsätter, inspektionen i hithörande frågor
samråder med målsmän för den praktiska verksamheten för att hänsyn
skall kunna tagas till bolagens möjligheter att till rimlig kostnad anordna
statistiken. Härvid maste beaktas att en alltför detaljerad och differentierad
statistik drager förhållandevis mycket höga kostnader och därigenom kan

41

Kungi. Maj:ts proposition nr 220.

leda till en väsentlig ökning av omkostnadsdelen i bruttopremierna och sålunda
föranleda en högre premienivå än eljest. Riksförbundet utgår ifrån
att det riskklasschema, som skall fastställas av försäkringsinspektionen efter
samråd med försäkringsbolagen, kommer att grundas på en tämligen
grov indelning i riskgrupper, vilket ju även försäkringsutredningen räknat
med måste bli fallet, åtminstone till en början.

Vidare må här framhållas att den föreslagna kontrollen över premiernas
skälighet kommer att möta stora svårigheter. Främst gäller härvid på grund
av de starka fluktuationer, som förekomma i fråga om riskförloppet, att
det i regel fordras en mycket lång tidsperiod — ett tiotal år eller mera —
för att man skall kunna bedöma, huruvida premien inom viss verksamhetsgren
varit skälig eller ej. Och vid slutet av en sådan period, då det skulle
gälla att med ledning av den vunna erfarenheten bedöma vilken premie som
skall anses skälig för framtiden, kunna riskförhållandena på grund av utvecklingen
i olika avseenden vara väsentligt annorlunda än i början av perioden.
Försäkringsinspektionens uppgift som kontrollmyndighet i här ifrågavarande
avseende kommer att bli utomordentligt svår och kräva mycket
ömtåliga överväganden, därvid inspektionen ständigt har att beakta även
soliditetskravet. Vad man i främsta rummet har att lita till som regulator
mot för höga premier inom skadeförsäkringen torde liksom hittills komma
att vara konkurrensen bolagen emellan.---

Företagarvinsten härrör icke blott från den direkta svenska affären —-som enligt utredningen är den enda del av verksamheten som skall underkastas
skälighetskontroll — utan även från utländsk affär, återförsäkring,
finansförvaltning m. m. Den ifrågavarande kontrollen måste uppenbarligen
grundas på förhållandet mellan å ena sidan premier och å andra sidan
skador och förvaltningskostnader inom den inhemska direkta bruttoaffären,
fördelad på olika riskgrupper.

Efter en redogörelse för tillvägagångssättet vid premiebestämningen anföra
Thulcbolagen bl. a. följande:

Statistiken har såsom hjälpmedel vid premiesättningen sin givna begränsning.
På mycket stora områden inom skadeförsäkringen torde det rent av
vara ogörligt att, även vid sammanslagning av alla bolags material, finna
ett tillräckligt stort underlag för att uppnå statistiskt hållbara och för premiebedömningen
användbara resultat. Särskilt inom vissa grupper är° nämligen
riskförloppet synnerligen skiftande. Härtill kommer att många på riskförloppet
inverkande faktorer över huvud taget äro omöjliga att registrera
ur statistisk eller tariffteknisk synpunkt, exempelvis uppträdande av olika
väderleksförhållanden, internationella förvecklingar, konjunktursvängningar,
statliga regleringsåtgärder, förändringar i rättspraxis.----Tid efter

annan inträffa på premien inverkande förhållanden, vilka bolagen vid sin
premiesättning icke haft anledning att räkna med eller ens kunnat förutse.
Bolagen ha i normala tider möjlighet att snabbt anpassa premiesatserna
efter dessa förhållanden. För närvarande är dock denna möjlighet starkt

begränsad på grund av priskontrollen.---Under en observationspe riod

kunna förhållanden inträffa, vilka icke kunnat förutses men som kräva
en snabb anpassning av premierna. Ett exempel på dylika ödesdigra förhållanden
utgöra de senaste årens stora industribränder, vilka väsentligt rubbat
premieberäkningarna och vilka, om icke priskontrollen hindrat detta,
skulle ha föranlett en promiehöjning för dessa riskgrupper. Om inspektionen
än låter sig övertyga om behövligheten av sådana premiejusteringar,
kan det befaras, att beslut härom bli fördröjda till dess förhållandena
hunnit avspegla sig i statistiska uppgifter. Detta ''måste medföra eu väsent -

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

lig försening av premienivåns anpassning, ofta kanske så väsentlig, att premiehöjningarna
i stor utsträckning komma att drabba andra försäkringstagare
än dem, vilkas skaderesultat förorsakat desamma. Icke minst av
hänsyn till reassuradörerna framstår det såsom angeläget att anpassningen

av premierna icke hindras eller fördröjes.---Det måste vara orimligt

att begära, att ledningen för ett bolag, i vars rörelse inspektionen ingripit
med en föreskrift rörande premiesättningen, därefter ensam skall bära ansvaret
för rörelsens affärsmässighet. I själva verket måste inspektionen genom
meddelande av en sådan föreskrift anses ha ådragit sig ett ansvar för
att premien i fortsättningen också är tillräcklig. Inspektionens skälighetskontroll
måste nämligen i första hand omfatta en prövning av huruvida
eventuellt uppkommet överskott är behövligt för att möta" påfrestningar
under kommande år med ogynnsamt skadeförlopp. Försäkringsutredningen
har själv framhållit vanskligheten av en sådan prövning i försäkringsgrenar
med starka kastningar i riskförloppet. Den ständigt latenta katastrofrisken
gör emellertid soliditetsprövningen vansklig även för sådana grenar,
som normalt uppvisa jämnare förlopp. Då inspektionen härvid endast skulle
ha bolagens statistik att bygga på och icke avses skola utrustas för att
kunna göra nödvändiga tekniska bedömanden eller förutse utvecklingen,
synes det oss svårt att ålägga inspektionen att under ämbetsansvar träffa
avgöranden av här ifrågavarande art. —--Man har enligt vårt förme nande

anledning förmoda, att skälighetsprincipen även i framtiden skall
komma att iakttagas inom skadeförsäkringen utan en särskild statlig kontroll.
Många starka krafter verka i sådan riktning.----En garanti för

att icke oskäligt stora överskott skola undgå att uppmärksammas måste
anses ligga i den nya försäkringslagens bestämmelser om vidgad redovisningsskyldighet
samt ökade insyns- och kontrollmöjligheter beträffande bolagen
och deras olika rörelsegrenar. Här må endast erinras om föreskrifterna
i en den 30 juni 1949 utfärdad kungörelse om balansräkning samt vinstoch
förlusträkning i försäkringsbolag, enligt vilken en mycket långt gående
uppdelning på de särskilda försäkringsgrenarna skall ske.

Thulebolagen avstyrka att skälighetsprincipen inskrives i lagen.

Såväl Försäkringsbolagens riksförbund som Thulebolagen ha i sina yttranden
tagit upp frågan om sekretess för de statistiska uppgifter, som bolagen
enligt utredningens förslag skola insända till försäkringsinspektionen.
Riksförbundet erinrar om ett likartat spörsmål, som diskuterades under
förarbetena till nya försäkringslagen men då icke slutgiltigt löstes och som
ej heller senare lösts. Förbundet tillägger:

De uppgifter, som skadeförsäkringsbolagen--— skulle ha att inge till

försäkringsinspektionen---skulle användas som material för kontroll

av premiesättningen men även läggas till grund för en statistisk sammanfattning
i inspektionens årspublikation »Enskilda försäkringsanstalter».
Det måste därför klart fastslås, huruvida uppgifterna äro att anse som
»uppgifter för statlig statistik» och på grund härav falla under 16 § sekretesslagen
eller icke. Förklaras det sistnämnda vara fallet, måste riksförbundet
bestämt påyrka, att de genom beslut enligt 21 § samma lag undantagas
från offentlighet. Det skulle nämligen kunna leda till utomordentligt
stor skada för svenska försäkringsbolag, om exempelvis utländska återförsäkrare
skulle ha möjlighet att förskaffa sig en så detaljerad kännedom om
de svenska bolagens affär, som skulle kunna erhållas genom det hos
försäkringsinspektionen förvarade statistiska materialet. Det måste också
anses strida mot varje enskilt bolags eller bolagsgrupps legitima intresse,
att dess statistik hålles tillgänglig för andra bolag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

43

Thulebolagen ge uttryck för liknande synpunkter.

Det föreliggande problemkomplexet har ingående behandlats i FolketSamarbetes
yttrande. Mot de grundläggande synpunkterna i utredningens
förslag ha anstalterna icke något att erinra. Däremot har Folket-Samarbete
funnit sig nödsakat rikta stark kritik mot utredningens uttalanden om det
sätt, på vilket skälighetsbedömningen skulle utföras; det kan nämligen —-framhåller Folket-Samarbete — befaras att dessa uttalanden eljest bli vägledande
för lagtillämpningen. Anstalterna yttra:

Skulle försäkringsutredningens förslag och uttalanden beträffande skälighetsprincipen
bli vägledande för den framtida utvecklingen av försäkringsväsendet,
ges därmed enligt Folket-Samarbetes mening kraftigt stöd
åt kartelltendenserna inom försäkringsväsendet och försvåras möjligheten
för kooperationens försäkringsrörelse att utöva en självständig premiepolitik.
Det kan t. o. m. ifrågasättas, om icke ett accepterande av utredningens
riktlinjer skulle leda till att man exempelvis inom brandförsäkringen skulle
anse det ofrånkomligt att i full utsträckning återupprätta det intima samarbete
rörande premiesättningen, vilket tidigare existerade mellan samtliga
riksbolag och som Folket-Samarbete den 3 februari 1946 avbröt, enär
kooperationens försäkringsrörelse icke ansåg sig äga tillräcklig rörelsefrihet
inom ramen för denna samverkan. Även läns- och sockenbolagen skulle
liksom de kooperativa anstalterna sannolikt bli nödsakade att deltaga i en
sådan samverkan. Ur det allmännas synpunkt kan det icke vara påkallat
att tvinga enskilda försäkringsföretag till en samverkan, vilken enligt erfarenheten
har en inneboende tendens att åstadkomma en likriktning av

premiesatser och villkor.--— Kooperationens försäkringsrörelse kan

icke tillstyrka en ordning, vilken skulle kunna omöjliggöra eller försvåra för
ett enskilt företag eller en minoritetsgrupp av företag att genomföra en premiesänkning
eller annan förändring av försäkringsvillkoren till förmån för
försäkringstagarna.

Folket-Samarbete har icke funnit klart uttryckt huruvida utredningen avser
att en skälighetsprincip skall leda till en enhetlig premienivå för alla
företag. Skilda uttalanden i betänkandet föranleda — tillfoga anstalterna —-närmast den slutsatsen, att utredningen räknat med en sådan enhetlig
premienivå. Folket-Samarbete säger sig hysa den bestämda uppfattningen,
att varje detaljkontroll från det allmännas sida över skadeförsäkringspremierna,
även om den principiellt endast skall ske i efterhand, kommer att
leda till en utvecklingshämmande och skadlig uniformering. Skälighetskontrollen
bör därför principiellt endast avse genomsnittet för stora grupper
med ett såvitt möjligt naturligt samband. Detta syfte tillgodoses om skälighetskontrollen
baseras på bokföringen under förutsättning att dennas indelning
i verksamhetsgrenar med rimlig approximation uppfyller kravet på
naturlig samhörighet inom verksamhetsgrenarna. Avvägningen av premierna
mellan olika riskgrupper inom samma verksamhetsgren bör samhället
kunna avstå från att kontrollera. Genom att tävlan mellan olika företag
och skilda företagstyper får nödigt utrymme böra allmänhetens intressen
bli tillgodosedda. Anstalterna tillägga:

För brand- och kombinerad försäkring bör det från dessa utgångspunkter
vara tillräckligt med en uppdelning på ren brandförsäkring och koinbine -

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

råd försäkring. Den kombinerade försäkringen tecknas i huvudsak på civilrisker.
Med den allt starkare utbredningen av kombinerade försäkringar
torde inom en nära framtid det stora flertalet privatpersoner ha sitt brandförsäkringsskydd
täckt genom kombinerade försäkringar. Under sådana
förhållanden kommer den rena brandförsäkringen i huvudsak att omfatta
brandförsäkring av industrier, varulager o. d. En uppdelning på
kombinerade försäkringar och andra försäkringar tenderar under dessa
omständigheter till att svara mot en betydelsefull reell skillnad mellan
de två stora dominerande riskgrupperna, civilrisker å ena sidan, industri-
och mellanrisker å den andra. Man torde knappast kunna räkna
med att det blir möjligt för tillsynsmyndigheten att åstadkomma
någon mera ingående skälighetsprövning av de egentliga industririskerna.
Dessa risker måste nämligen till övervägande del bli föremål för specialtariffering.
Skälighetsprövningen kommer därmed att bli koncentrerad till
kombinerad försäkring, vari brandförsäkring ingår som ett viktigt moment,
och väsentligen avse de rena civilriskerna. Med tanke på de låga premierna
för här förekommande försäkringar kan det icke löna sig att nedlägga
dryga kostnader på en skälighetsprövning, som endast kan resultera i en
bedömning av differenser av mycket låg storleksordning. Liknande synpunkter
böra läggas på övrig skadeförsäkring i den mån den avser direkt
försäkring.

Folket-Samarbete räknar med ett synnerligen betydande merarbete för de
enskilda försäkringsföretagen, om dessa skola vara skyldiga att tillhandahålla
försäkringsinspektionen utförliga statistiska uppgifter. Den av utredningen
föreslagna statistiska analysen måste enligt anstalternas mening
avsevärt fördyra administrationen. Anordningen med ett obligatoriskt riskklasschema
existerar redan, nämligen inom trafikförsäkringen. Anstalterna
betona, att den för trafikförsäkringen föreskrivna riskstatistiken länge
utgjort en tyngande förvaltningsbörda för bolagen. Erfarenheterna från
trafikförsäkringen borde ha avskräckt från införande av obligatorisk statistik
i andra branscher.

Utredningens uttalande om det riskklasschema, som skall fastställas av
försäkringsinspektionen, anser Folket-Samarbete tyda på att utredningen eftersträvar
detaljerade tvångsbestämmelser. Även om riskgruppindelningen
i början göres tämligen grov, kommer den eftersträvade detaljerade indelningen
så småningom att leda till ett fastlåsande av utvecklingen. Det ligger i sakens
natur att eftersom tillämpningsföreskrifterna måste göras lika för olika
bolag, tillräcklig hänsyn inte kan tagas till varje bolags särskilda förhållanden.
Utökningen av den flora av formulär, som redan nu erfordras för redogörelser
till inspektionen, måste bli betydande. Inspektionens rätt att — utöver
övriga tillsynsuppgifter — när som helst taga del av statistiken och att
på nära håll följa tarifferingsarbetet ger allt mindre utrymme åt fritt handlande
för bolagsledningarna. Möjligheterna till fri tävlan komma starkt att
inskränkas. Utredningens motsatta uppfattning betecknar Folket-Samarbete
såsom verklighetsfrämmande.

Såsom redan nämnts är Folket-Samarbetes förslag baserat på en differentierad
bokföring. Anstalterna framhålla att om de metoder, som på senare tid
kommit till användning i industrien, utnyttjas, förutsättningar finnas till en

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

begränsad skälighetsprövning till -— i motsats mot utredningens förslag -—-en skälig kostnad. En sådan skälighetskontroll lämnar dessutom -— tillägga
anstalterna — utrymme för konkurrens och initiativ och möjligheter för olika
bolag att anpassa sin premiesättning till sammansättningen av beståndet
och olikheter i arbetssättet. Den av utredningen föreslagna skälighetskontrollen
synes Folket-Samarbete i längden leda till en uniformering av försäkringsverksamheten,
som har anknytningar till både byråkrati och kartellbildning.
Genom bestämmelsen i nya lagen att försäkringsinspektionen i varje
större försäkringsbolag skall förordna egen revisor, för vilken särskild instruktion
utfärdas, har det allmänna en garanti för att bokföringen ger en
klar och genomlysande framställning av det ekonomiska resultatet inom
skilda verksamhetsgrenar.

Också försäkringsinspektionen har ägnat utredningens förslag i denna del
en ingående granskning. Inledningsvis anmärker inspektionen att det torde
få betraktas som ett naturligt och väl grundat krav att de premier ett försäkringsbolag
tillämpar äro skäliga med hänsyn till storleken av de prestationer
premierna skola täcka. Några invändningar mot skälighetsprincipen såsom
sådan kunna enligt inspektionens mening icke göras. Däremot måste man
räkna med att vissa svårigheter komma att uppstå, då det gäller att avgöra
huruvida ett bolags premiesättning kan anses skälig eller icke.

För att bedöma arten och omfattningen av dessa svårigheter finner försäkringsinspektionen
det nödvändigt att närmare klargöra innebörden av skälighetsbegreppet.
Inspektionen ställer frågan: Kan premiesättningen exempelvis
inom ett bolags brandförsäkring betraktas såsom skälig, därest summan
av bolagets brandpremier står i en rimlig relation till summan av bolagets
brandskadeersättningar? Enligt inspektionens mening kan skälighetskravet
icke härigenom anses uppfyllt. Intet hindrar nämligen —- framhåller inspektionen
— att bolaget genomgående tillämpar en för låg premienivå för exempelvis
industririsker och en för hög nivå för civilrisker. En sådan premiesättning
kan icke anses skälig.

Efter att ytterligare ha belyst frågeställningen med olika exempel sammanfattar
försäkringsinspektionen sin mening i denna del så, att man — i
varje fall i fråga om vissa försäkringsgrenar — icke kan ur skälighetssynpunkt
vara betjänt med en premiesättning, som tar hänsyn enbart till genomsnittsrisken
inom grenen. För vissa andra försäkringsgrenar kan möjligen
ur nu berörda synpunkt grenen såsom helhet betraktas som en enhetlig
riskgrupp.

Försäkringsinspektionen tillägger i detta sammanhang:

En nödvändig förutsättning för att inspektionen skall kunna bilda sig en
uppfattning om huruvida en tillämpad premienivå är skälig måste sålunda
vara, att inspektionen har tillgång till ett mera differentierat erfarenhetsmatcrial
än som svarar mot försäkringsgrenen i dess helhet. Den i FolketSamarbetes
remissyttrande framförda tanken att skälighetsbedömningen
skulle kunna grundas på bokföringsresullat för de olika verksamhetsgrenarna
kan sålunda icke förordas av inspektionen, så mycket mindre som begreppet
verksamhetsgren enligt nu tillämpad terminologi ofta är mera om -

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

fattande än begreppet försäkringsgren. En verksamhetsgren kan nämligen
omsluta flera försäkringsgrenar.

Inspektionen anser det vara en förutsättning för bedömandet av skäligheten
av premiesättningen inom olika försäkringsgrenar att erfarenhetsmaterialet
från dessa olika grenar underkastas en för ändamålet lämpad statistisk
bearbetning. Med hänsyn härtill torde det enligt inspektionens mening
bliva nödvändigt att ålägga samtliga skadeförsäkringsbolag att verkställa
eller låta verkställa en dylik bearbetning av sitt material, vilket såsom förutsättning
torde kräva att skälighetsprincipen införes i lagen. Hur långt uppdelningen
av det statistiska materialet på olika grupper skall behöva drivas
för att i erforderlig utsträckning tillgodose det föreliggande syftet är ett
spörsmål som kräver ingående övervägande. Inspektionen är av den uppfattningen
att uppdelningen icke bör drivas längre än som erfordras för att man
i stora drag skall kunna bedöma huruvida den av bolaget inom olika riskområden
tillämpade premienivån kan betraktas såsom skälig.

Såsom grund för de följande övervägandena utgår inspektionen från att
den har tillgång till en för ändamålet rationellt utarbetad statistik, vilken
uppfyller de krav som rimligen kunna ställas på en dylik. Inspektionen diskuterar
härefter först den betydelsefulla frågan om vilka möjligheter inspektionen
har att under den nämnda förutsättningen kontrollera premiesättningens
skälighet. Därvid betonas till en början att tillsynsmyndigheten icke
torde ha någon möjlighet att objektivt bedöma huruvida en individuellt åsatt
premie är att anse såsom skälig eller icke. Detta uttalande belyser inspektionen
med olika exempel. Däremot anser inspektionen det i princip möjligt att med
ledning av de resultat, som framgå av en statistisk bearbetning av försäkringsbolagens
erfarenhet, kunna påvisa huruvida den premienivå, som tilllämpas
för riskgrupper av större omfattning, är i genomsnitt för hög, för låg
eller skälig.

Försäkringsinspektionen tillägger:

Det ligger i sakens natur att det icke kan bli fråga om några preciserade
omdömen. Med statistikens hjälp torde i regel endast kunna avgöras, huruvida
den erforderliga premienivån företer mera väsentliga avvikelser från
den tillämpade. En nödvändig förutsättning för ett dylikt avgörande är alt
de statistiska genomsnittstalen uppvisa en sådan stabilitet efler en utvecklingstendens
av så bestämd art att slutsatser kunna dragas med tillräcklig
säkerhet. Inspektionen vill emellertid framhålla, att man här måste räkna
med många gränsfall, beträffande vilka de statistiska fackmännen komma
att stå tveksamma.

Inspektionen vill i detta sammanhang även erinra om att premierna skola
vara så avvägda att de tillsammans med övriga inkomster varöver bolaget
kan förfoga också förslå att täcka bolagets förvaltningskostnader och lämna
skälig vinst. Bestämmandet av omkostnadstillägget i premien är emellertid
en fråga av helt annan art än frågan om riskpremiens bestämmande och
måste lösas genom en analys av bolagens organisation och det sätt varpå
omkostnaderna fördela sig mellan de olika försäkringsgrenarna. Tillämpningen
av skälighetsprincipen torde emellertid därjämte kräva en prövning
av frågan i vad mån bolagens verkliga kostnader även kunna betraktas såsom
skäliga, vilket — såsom lätt inses — är ett problem av synnerligen
vansklig art.

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Inspektionen diskuterar härefter närmare de båda fall där ett ingripande
från myndighetens sida kan ske, nämligen då premienivån •— för en riskgrupp
av mera betydande omfattning — är antingen för hög eller också
för låg. Vad beträffar det förra fallet anser inspektionen, bl. a. med hänsyn
till den skarpa konkurrens som för närvarande karakteriserar svensk skadeförsäkring,
att möjligheten att inkoppla inspektionen för kontroll av premiesättningen
i syfte att motverka en onödigt hög premienivå såvitt nu kan bedömas
kommer att bli av ringa betydelse. Inspektionen tillägger, att även
om statistiken för en riskgrupp givit vid handen, att den tillämpade premienivån
under en följd av år varit högre än erforderligt för täckande avskadeersättningar
och omkostnader inom gruppen, det icke får förbises att
det plötsligt kan inträffa en katastrofskada av sådan omfattning att det
ekonomiska resultatet för riskgruppen i stället blir en betydande förlust,
som kan utjämnas först efter ytterligare en följd av år. Då inspektionen vid
bedömandet av skäligheten av en premienivå måste taga viss hänsyn till
svängningar och möjligheten för plötsliga förskjutningar i skadeförloppet,
följer härav, framhåller inspektionen, att ett ingripande från myndighetens
sida för att sänka en premienivå, som kan synas för hög, knappast kan
komma i fråga annat än vid fall, då premienivån är att anse såsom oskäligt
hög.

Vad angår det fall att premienivån inom en riskgrupp kan antagas vara
för låg, kommer detta — anmärker försäkringsinspektionen — att för
myndigheten medföra överväganden av synnerligen ömtålig art. Det får
icke förbises, att varje inskridande från det allmännas sida i syfte att ålägga
ett försäkringsbolag att mot dess vilja höja sin premienivå och därmed
öka försäkringstagarnas utgifter, kan — oberoende av hur starkt motiverat
ett sådant inskridande än är — av bolaget utnyttjas på ett sätt som
skapar irritation och en förståelig irritation gentemot det allmänna. _

Försäkringsinspektionen säger sig vara synnerligen tveksam rörande
lämpligheten av att såsom tillsynsmyndighet över det enskilda försäkringsväsendet
få till uppgift att kontrollera skäligheten av premiesättningen inom
skadeförsäkringen. Då tillsynsmyndigheten skulle nödgas visa^ stor återhållsamhet
vid utövandet av kontrollverksamheten på detta område, ifrågasätter
inspektionen huruvida det under sådana förhållanden kan anses
lämpligt bibringa allmänheten den uppfattningen, att premiesättningen inom
skadeförsäkringen är föremål för det allmännas kontroll. Det är nämligen
icke uteslutet, att en dylik uppfattning kan, om den vinner utbredning,
bidraga till att försvaga bolagens intresse och ansvar för premiesättningen.

Mot bakgrunden av de allmänna synpunkter, som försäkringsinspektionen
anfört, anser inspektionen att åtgärderna för att trygga realiserandet
av skälighetsprincipen inom skadeförsäkringen i huvudsak böra utformas
efter följande riktlinjer:

Då en statistik, baserad på bolagens erfarenhetsmaterial rörande riskförhållandena,
såsom tidigare nämnts måste anses nödvändig för kännedom
om den erforderliga premienivån inom olika riskgrupper, forordar inspektionen
att skadcförsäkringsbolagen åläggas att var for sig eller gemensamt
utarbeta eu härför lämpad statistik.

48

Kunql. Maj.ts proposition nr 220.

Inspektionen föreslår vidare, att statistikens resultat för alla bolag sammantagna
publiceras av bolagen gemensamt på sätt och i den utsträckning
som bolagen själva efter egna undersökningar må besluta. En minimiplan
för statistiken bör efter inspektionens hörande godkännas av Kungl.
Maj :t.

Utarbetandet av en plan av denna art torde komma att kräva omfattande
utredningar beträffande olika spörsmål. Det synes nämligen angeläget,
att minimiplanen erhåller en sådan utformning att den icke försvårar utan
om möjligt underlättar genomförandet av andra statistiska undersökningar,
som bolagen kunna finna önskvärda.

Vid utarbetandet av förslag till plan för statistiken synes enligt inspektionens
mening samråd lämpligen böra äga rum med den statistiska institution,
varom utredning och förslag avgivits den 4 oktober 1949, givetvis under
förutsättning att detta förslag realiseras och att institutionen erhåller en
härför erforderlig utrustning. Utredningen har verkställts av en kommitté
tillkallad av statens naturvetenskapliga forskningsråd i enlighet med Kungl.
Maj :ts uppdrag den 10 december 1948. Det föreslagna statistiska institutet
är avsett att bildas genom sammanförande av de båda befintliga statistiska
instituten vid Stockholms högskola, nämligen institutet för försäkringsmatematik
och matematisk statistik inom den naturvetenskapliga fakulteten
samt institutet för statistik inom den humanistiska fakulteten. Det förra
institutet finansieras till stor del genom medel härrörande från de svenska
försäkringsbolagen, vilka sålunda redan ha en naturlig anknytning till institutet
i fråga.

Försäkringsinspektionen understryker, att den omständigheten att bolagen
själva bli i tillfälle att bearbeta sitt material och även ombesörja offentliggörandet
av resultatet, medför att de riktlinjer, efter vilka bearbetningen
sker, bättre kunna samordnas med övriga undersökningar i bolagens regi.
Härigenom skulle den föreslagna anordningen kunna bli av större värde
för bolagens verksamhet än om bearbetningen så gott som uteslutande skulle
behöva taga sikte på att åstadkomma sammanställningar av materialet, avsedda
att överlämnas till inspektionen för att där huvudsakligen tjäna som
underlag för en av inspektionen utövad kontrollverksamhet. Om bolagen
själva ombesörja publicerandet av statistikens resultat finnes enligt inspektionens
mening berättigad anledning förvänta att en dylik publikation kommer
att bli en kärna, kring vilken andra undersökningar av värde komma
att gruppera sig. Det intresse för olika forskningsuppgifter på försäkringsväsendets
område som alltmera börjat framträda torde härigenom komma
att ytterligare stimuleras, till gagn för försäkringsväsendet och dess utveckling.

Sammanfattningsvis anför försäkringsinspektionen följande:

Inspektionen tillstyrker förslaget att skälighetsprincipen införes inom
skadeförsäkringen, varvid denna princip, av skäl som förut framhållits, även
torde böra komma till uttryck i lagen. Det är emellertid av vikt att det redan
från början klarlägges vilka möjligheter till prövning av denna princips tilllämpning
som finnas. Såsom ovan visats komma inspektionens kontrollmöjligheter
att bli mycket begränsade och torde i själva verket komma att inskränkas
till fall, där den tillämpade premienivån inom en riskgrupp kan
anses oskäligt hög eller oskäligt låg. Den viktigaste garantien för en skälig
premiesättning kommer under sådana förhållanden att grunda sig — för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 220,

49

utom på bolagens egen strävan i sådan riktning — huvudsakligen på resultatet
av den statistiska bearbetning av materialet, som bolagen skulle ha
att verkställa och gemensamt offentliggöra. Enligt inspektionens uppfattning
skulle med hänsyn härtill det ovan antydda samarbetet med det föreslagna
statistiska institutet, icke endast vid statistikens planering utan även
i fortsättningen, kunna få en viktig uppgift att fylla.

Departementschefen. Enighet råder därom, att en skälighetsprincip bör
ligga till grund för premiesättningen även på skadeförsäkringens område.
Meningarna bryta sig däremot beträffande spörsmålet, huruvida detta ämne
lämpligen bör regleras lagstiftningsvägen. Även beträffande metoderna för
det praktiska genomförandet av en skälighetsgrundsats ha olika uppfattningar
kommit till uttryck. Till den sistnämnda frågan ansluter sig spörsmålet,
i vilken utsträckning en det allmännas kontroll över premiebestämningen
bör genomföras och på vilket sätt den skall anordnas.

Det är givet att konkurrensen mellan bolagen i regel är ägnad att främja
effektiviteten. Med ökad rationalisering följer möjlighet till premiesänkning,
till förbättring av villkoren i övrigt och till ökad service. Men enbart
konkurrensen utgör icke garanti för skälig premiesättning. Bolag med en
mångfald försäkringsgrenar torde trots konkurrensen ha möjlighet — åtminstone
i viss utsträckning — att använda överskott i en gren för subventionering
av en annan, icke bärkraftig gren, eller att anlita hopsamlade
vinstfonder för att i dumpingsyfte övergående pressa ned premierna inom
en viss försäkringsgrcn. I intet av dessa fall kunna skälighetsprincipens
krav anses uppfyllda.

Enligt min mening tala övervägande skäl för ett lagfästande av skälighetsprincipen.
I försäkringslagens 282 § bör — såsom ett nytt andra moment
— upptagas en allmän föreskrift om att premiesättningen skall vara
skäligt avvägd. Avvägningen bör ske med hänsyn till den risk, som försäkringen
är avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen samt
omständigheterna i övrigt. Uttrycket försäkring har här kollektiv betydelse.
Indelningen i riskgrupper måste naturligtvis ske efter skäliga grunder.
Tydligt är att den del av premien, som svarar mot själva risken, bör
inrymma erforderliga säkerhetsmarginaler. Bolagets ekonomiska ställning
utgör en omständighet som bör kunna beaktas vid premiesättningen. Ett
väl konsoliderat företag bör sålunda vara oförhindrat att disponera fondavkastningen
till reduktion av premierna. Självfallet böra premierna därjämte
lämna utrymme för skälig vinstmarginal.

Den ifrågavarande bestämmelsen torde böra utformas såsom ett åliggande
för styrelsen och verkställande direktören att övervaka premiesättningen.

Tillämpning av skälighetsprincipen förutsätter, såsom redan nämnts, en
uppdelning av försäkringsbeståndet i riskgrupper. Uppdelningen måste i
stor utsträckning grundas på en subjektiv bedömning. Utredningen som
varit medveten härom har likväl ansett att ett visst riskklasschema borde
fastställas såsom en gemensam bas för den finare gruppindelning, som de
enskilda bolagen kunde finna motiverad. Med hänsyn till de divergerande
uppfattningar, som i detta hänseende kommit till ullryck i remissyttran 4

liihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 220.

50

Kungi. Maj:ts proposition nr 220.

dena, torde frågan om ett gemensamt riskklasschema böra ytterligare övervägas.
Hithörande spörsmål böra lämpligen göras till föremål för överläggningar
mellan försäkringsinspektionen och bolagen. Jag utgår ifrån
att inspektionen kommer att taga initiativ till sådana överläggningar. Utan
att vilja binda de fortsatta diskussionerna i ämnet finner jag det angeläget
att här uttala, att åtminstone vissa verksamhetsgrenar uppenbarligen måste
uppdelas på särskilda riskgrupper för att skälighetsprincipens krav skola
kunna uppfyllas.

Beträffande metoderna för skälighetsprincipens praktiska genomförande
har Folket-Samarbete förordat en kontroll med tillhjälp av bokföringen medan
övriga remissinstanser i likhet med utredningen utgått ifrån att skälighetsprincipen
skall grundas på statistik. Till förmån för bokföringsmetoden
talar att densamma är enkel och sålunda icke ägnad att tynga företagets
förvaltning eller omkostnader. Gentemot bokföringsmetoden har anförts
bl. a., att den förutsätter en så grov riskklassindelning, att alltför varierande
risker rymmas inom samma grupp; metoden skulle därigenom
åtminstone beträffande vissa verksamhetsgrenar icke kunna ge tillräckligt
underlag för en skälighetskontroll. Såvitt framgår av remissyttrandena,
särskilt vad försäkringsinspektionen anfört, torde statistikmetoden framstå
såsom den mest ändamålsenliga och detta även om — såsom rimligt —
riskklassindelningen sker i tämligen grova drag. Man har emellertid ingen
anledning att i förväg utdöma alternativet att i bokföringen verkställa den
erforderliga uppdelningen på riskklasser. Tillfälle bör beredas att i praktiken
pröva såväl bokförings- som statistikmetoden. Premieövervakningen
inom bolaget bör således ske med hjälp av fortlöpande statistik eller annorledes.
Detta bör komma till uttryck i lagen. Genom den nämnda avfattningen
ges förord åt statistikmetoden. Bolagsledningen äger emellertid
att fritt pröva, vilken metod den med hänsyn till omständigheterna finner
mest ändamålsenlig. Det synes lämpligt att varje bolag till försäkringsinspektionen
lämnar redogörelse för den metod som bolaget använder för
övervakning av premiesättningen. På inspektionen bör ankomma att bestämma
för vilka perioder sådana redogörelser skola avgivas. I syfte att
tvinga bolagen till analys av verksamheten synes vidare böra föreskrivas,
att i redogörelsen för den tillämpade metoden jämväl erfarenheterna av
densamma skola angivas. Tydligt är att därvid principerna för den tillämpade
riskklassindelningen böra klarläggas. Det till försäkringsinspektionen
sålunda inkomna materialet bör förvaras hos myndigheten. Genom detta
material kunna småningom säkrare hållpunkter vinnas för premiesättningen.

Även om i lagen icke stadgas skyldighet för försäkringsinspektionen att
ingripa i frågor rörande premiesättningen är myndigheten naturligen oförhindrad
att under hand upptaga ämnet till diskussion med vederbörande
bolag. Det bör anmärkas att de utpräglade fallen av för hög eller för låg
premie torde falla under bestämmelsen i 288 § nya försäkringslagen att
försäkringsinspektionen skall ingripa med föreläggande där allvarlig anmärkning
mot försäkringsbolags verksamhet föreligger.

Kungi. Maj:ts proposition nr 220.

51

Av vikt är att försäkringsinspektionen med uppmärksamhet följer utvecklingen
på området. Det kan förutsättas att inspektionen påkallar ändring
i lagstiftningen om anledning därtill skulle yppas.

Det är sannolikt att vissa bolag, t. ex. sådana som tillhöra samma koncern
eller eljest samarbeta i något hänseende, skola finna det ändamålsenligt
och kostnadsbesparande att föra gemensam statistik. Från allmän synpunkt
torde det huvudsakligen vara till fördel att statistiken grundas på
ett så vidsträckt underlag som möjligt. Med hänsyn härtill får det anses motiverat
att i lagen upptaga uttrycklig bestämmelse om att två eller flera
bolag äro oförhindrade att föra gemensam statistik. En bestämmelse av sådan
innebörd öppnar därjämte möjlighet att genomföra den av försäkringsinspektionen
framkastade tanken på ett för bolagen gemensamt statistiskt
institut.

Frågan vad som skall anses såsom skälig premie beträffande försäkringsaffär
i utlandet är vansklig att besvara. Därtill kommer att premiesättningen
på den utländska marknaden starkt påverkas av denna marknads
ofta skiftande förhållanden. Ett genomförande av skälighetsprincipen
beträffande svenska företags verksamhet i utlandet skulle vara ägnat att
försvaga dessas ställning i konkurrensen och därmed i sista hand skada det
svenska folkhushållets intresse. Verksamhet i utlandet -— såväl direkt affär
som återförsäkring — bör således undantagas från bestämmelserna om
övervakning av premiesättningen. Jämväl här i riket bedriven sjö- och annan
transportförsäkring bör undantagas. Dessa försäkringsgrenar rikta sig
till affärslivet. Erfarenheten torde ha visat att försäkringstagarna här själva
väl bevaka sina intressen med avseende å premiesättningen. Däremot torde
skäl icke föreligga att undantaga den del av brandförsäkringen, som riktar
sig till affärslivet.

I syfte att icke onödigt betunga de minsta lokala bolagen är det min avsikt
att — i anslutning till överväganden rörande sockenbolagen — föreslå
en bestämmelse som möjliggör dispens från vissa regler i försäkringslagen.
Det kan vara motiverat att, åtminstone i viss utsträckning, tillämpa en sådan
dispensregel i fråga om premieövervakningen.

Såsom framhållits i anslutning till spörsmålet om försäkringstagarrepresentation
i försäkringsaktiebolagens styrelser är det motiverat att i övergångsbestämmelserna
inrymma en dispensregel som för särskilt fall möjliggör
visst anstånd med tillämpningen av de nya föreskrifterna. Dispensregeln
bör så utformas, att den blir tillämplig jämväl i fråga om skälighetsprincipen.

I ett par remissyttranden har betonats, att fullständig publicitet rörande
det till försäkringsinspektionen insända statistikmaterialet är ägnat att
skada försäkringsbolagen; särskilt har anförts att materialet skulle kunna
illojalt utnyttjas av utländska återförsäkringsgivare eller svenska konkurrenter.
Utredningen har mot bakgrunden av en allmän statistikskyldighet
för bolagen tänkt sig en långt driven publicitet. Sekretessfrågan kommer
emellertid i ett förändrat läge om bolagen medgivas rätt att fakultativt

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 220

tillämpa statistikmetoden eller bokföringsmetoden eller möjligen ytterligare
någon tänkbar metod. Det är naturligt om ett bolag, som i och för sig anser
statistikmetoden vara att föredraga, visar sig obenäget atl nedlägga kostnader
och arbete på densamma, om materialet öppet skulle ställas till förfogande
för konkurrenter, som tillämpa en mera summarisk metod, och
av dem utnyttjas i rörelsen. En obegränsad publicitet är sålunda ägnad att
motverka en från allmän synpunkt önskvärd utveckling av skadestatistiken.
Statistikmaterial som bolagen inlämna till tillsynsmyndigheten bör
sålunda i erforderlig utsträckning kringgärdas med sekretesskydd. Detta
är en avvägningsfråga. I den mån gällande lagstiftning icke erbjuder nödigt
skydd torde kompletterande föreskrifter i ämnet böra utfärdas. Det synes
lämpligt att försäkringsinspektionen — så snart klarhet vunnits rörande
den form, vari statistikmaterialet kan komma att tillhandahållas inspektionen
— upptager frågan till närmare övervägande och gör framställning
om möjligen erforderliga föreskrifter i ämnet.

I anslutning till vad som anförts i Försäkringstjänsteinannaförbundets
yttrande må framhållas, att vid bedömande av omkostnadernas skälighet
lönesättningen på arbetsmarknaden måste respekteras. Någon prövning av
de löner som genom kollektivavtal tillförsäkrats personalen kan sålunda
icke tänkas förekomma i detta sammanhang. Denna princip, som klart kom
till uttryck då skälighetsprincipen lagfästes i fråga om livförsäkringen,
måste alltjämt vara vägledande.

Det torde böra närmare undersökas, huruvida efter skälighetsprincipens
genomförande priskontrollnämndens sysslande med försäkringsväsendets
premiefrågor kan upphöra.

Skälighetsprincipen medför uppenbarligen en väsentlig begränsning i
möjligheten att uttaga företagarvinst inom skadeförsäkringen. Med hänsyn
härtill har jag icke funnit det erforderligt att upptaga regler om vinstbegränsning
i lagen.

3. Antalet försäkringsbolag.

Utredningen. I detta avsnitt av principbetänkandet har utredningen inledningsvis
citerat ett uttalande av den äldre försäkringsutredningen. Denna
anförde, att inom de flesta försäkringsgrenar antalet bolag vore större än
som erfordrades ur behovstäckningens synpunkt. En reduktion vore därför
önskvärd. Det finge anses såsom en angelägen uppgift för det enskilda försäkringsväsendets
målsmän att söka åstadkomma en dylik reduktion.

Då detta uttalande gjordes torde man — framhåller 1945 års försäkringsutredning
— främst haft i sikte den övermättnad av marknaden som ett
för stort antal fältorganisationer medför och de nackdelar i olika hänseenden
som följa därav. 1945 års försäkringsutredning säger sig vilja understryka
vikten av det bérörda uttalandet.

Ijtredningen redogör härefter för vissa fusioner som genomförts under
de senaste åren och knyter härtill den reflexionen, att dessa fusioner icke

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

kunna anses vara av den omfattning att situationen i avsevärd grad förändrats.
Tydligt är dock, tillägger utredningen, att på frivillighetens väg
en utveckling är i gång mot minskat antal företagsenheter.

I detta sammanhang anmärker utredningen att även andra åtgärder än
fusioner kunna motverka en övermättnad på fältet. År 1048 har sålunda
träffats en överenskommelse mellan vissa livbolag avseende ett samarbete
på fältet i de glest befolkade delarna av vårt land. Överenskommelsen öppnar
möjligheter för bolagen att i dessa landsdelar förenkla sina fältorganisationer
i kostnadsbesparande syfte.

Utredningen anser det vara av vikt att den utveckling fullföljes, som sålunda
inletts på frivillighetens väg. En minskning av antalet företagsenheter
bör sålunda eftersträvas, i den utsträckning detta är önskvärt med hänsyn
till en sund utveckling och marknadens behov. Ett samgående i koncernform
får härvidlag samma effekt, förutsatt att en motsvarande reduktion
av de enskilda företagens fältorganisationer genomföres. Utredningen
anser att åtgärder av här berörd art böra vidtagas i samråd mellan bolagen
och försäkringsinspektionen. Därigenom skulle nämligen skapas förutsättningar
för planmässighet och kontinuitet.

Härefter fortsätter utredningen:

Det här från utredningens sida uttalade önskemålet om fortsatt fusionering
mellan försäkringsbolag aktualiserar vissa närliggande spörsmål, i
främsta rummet frågan om utskiftningsskatt. Om svenskt aktiebolag — inklusive
försäkringsaktiebolag — vid sin upplösning utskiftar tillgångar, skall
bolaget erlägga skatt till staten å det utskiftade beloppet. Bestämmelser härom
ha upptagits i förordningen den 27 juni 1927 om skatt vid utslagning
av aktiebolags tillgångar. Sedan år 1940 utgör skattesatsen 30 % å det beskattningsbara
beloppet.

Överlåter ett försäkringsföretag hela sitt försäkringsbestånd till ett annat
bolag, är förstnämnda företag därefter skyldigt att likvidera. Detta är den
normala gången vid en reduktion av antalet företagsenheter. År det överlåtande
bolaget av aktiebolagstyp drabbas det i samband med likvidationen av
skyldighet att erlägga utskiftningsskatt. Skattskyldigheten åvilar det likviderande
bolaget såsom sådant, icke aktieägarna, och skatt uttages oavsett
huruvida någon utskiftning i egentlig mening förekommer eller icke. Då
försäkringarna överlåtas från det ena företaget till det andra, måste även
tillgångar överlåtas till sådant värde, att försäkringsutfästelserna säkras. I
den mån tillgångarna i stället tagas i anspråk för crläggande av utskiftningsskatt
minskas bolagets konsolidering. Därigenom försämras försäkringstagarnas
ställning. Detta är i särskild grad fallet i fråga om livförsäkring,
där konsolideringsfonderna i det väsentliga skola anses tillkomma försäkringstagarna.

I skrivelse den 22 maj 1948 (nr 221) bemyndigade riksdagen Kungl. Maj :t
att, i fall då försäkringsaktiebolag upplöses i anledning av att dess försäkringsbestånd
överlåtits till annat försäkringsbolag, vilket äger samtliga aktier
i förstnämnda bolag, medgiva befrielse från skattskyldighet enligt utskiftningsskatteförordningen.
Här har sålunda öppnats möjlighet till befrielse
från utskiftningsskatt vid fusion mellan moderbolag och helägt dotterbolag.
Det saknas emellertid icke exempel på fall, där ett försäkringsbolag
äger icke alla men det övervägande antalet aktier i ett annat försäkringsbolag.
I den mån det från allmän synpunkt är önskvärt, att en fusion mellan

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

företagen kommer till stånd, måste det anses som en plikt för det allmänna
^an§t 111 öjligt undanröja formella hinder härför. Två olika utvägar
stå har till buds. Den ena innebär, att den nyssnämnda dispensen utsträckes
att gälla även i det nu skisserade fallet, dock givetvis endast såvitt angår
den utskiftningsskatt som skulle belöpa på moderbolagets likvidationsandel
men icke på det belopp, som utskiftas till enskilda aktieägare. Den
omständigheten att dispensrätten lagts i Kungl. Maj :ts hand och förutsätter
provning från fall till fall måste anses utgöra garanti för att dispens endast
meddelas i fall där sådan är från allmän synpunkt fullt motiverad. Enligt
det andra alternativet skulle i försäkringslagen upptagas regler angående
rätt för moderbolaget^ att inlösa minoritetsaktier. Dessa regler borde utformas
efter mönster från nya aktiebolagslagen (174 § 2 mom. samt 223 § 2
och 3 inom.). Här föreligger inlösningsrätt för moderbolaget då detta äger
mer än nio tiondelar av aktierna i dotterbolag. Försäkringsutredningen förordar,
att, på sätt ovan anvisats, dispensrätten beträffande utskiftningsskatteförordningen
utvidgas och ändring genomföres i försäkringslagen.

„y*te0rliSare Cn jämkning j försäkringslagen kan anses motiverad. Enligt
1917 års lag tilläts för ett speciellt fali att betalning för försäkringsaktie
erlades annorledes än i penningar, nämligen i fall då ett försäkringsaktiebolag
bildades eller ett sadant bolags aktiekapital ökades för övertagande
av ett annat försäkringsaktiebolags rörelse; för de nya aktierna kunde betalning
få erläggas medelst aktier i det överlåtande bolaget. Denna möjlighet
står icke till buds enligt den nya försäkringslagen, som generellt förbjuder
tillskjutande av s. k. apportegendom. Förbudet har, enligt vad som
uPP§*vits, medfört svårigheter för eller förhindrat planerade fusioner. Försäkringsutredningen
vill för sin del förorda en återgång till bestämmelserna
? års lag. Ett medgivande till betalning medelst apportegendom i det
ifrågavarande specialfallet torde icke behöva möta betänkligheter med hänsyn
till den granskningsbefogenhet som tillkommer försäkringsinspektionen.

Utredningen anmärker att principiellt möjligheten att bilda nya försäkringsbolag
bör hållas öppen. Men — fortsätter utredningen — det är tydligt,
att, om man i dagens läge bedömer antalet bolag såsom för stort inom flertalet
försäkringsgrenar, något nämnvärt utrymme för nyetablering för närvarande
icke finnes. Undantag bör dock gälla i fråga om bolag, som bildas
för att täcka något nytt försäkringsbehov eller som eljest kan anses vara av
klart utvecklingsfrämjande karaktär. Om det i anslutning till fusionsåtgärder
finnes ändamålsenligt att bilda ett nytt bolag i stället för ett eller
flera redan existerande, torde detta icke böra möta hinder.

Vad sålunda anförts beträffande nyetablering anser utredningen i viss män
tillämpligt i fråga om koncession för nya försäkringsgrenar. Utredningen
framhåller att dess nu återgivna synpunkter torde ligga i linje med de intentioner,
på vilka koncessionsreglerna i den nya försäkringslagen vila. Om
utredningens synpunkter vinna statsmakternas bifall, torde de kunna helt
tillgodoses i lagtillämpningen. Någon ändring av försäkringslagen på denna
punkt finner utredningen sålunda icke erforderlig.

Slutligen har utredningen i detta sammanhang tagit upp frågan huruvida
skäl finnes att inrätta ett eller flera statliga försäkringsföretag i konkurrens
med de enskilda. Diskussionen härom har närmast gällt livförsäkringen. Utredningen
har av olika skäl avvisat tanken men tillägger, att vad utredningen

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

förut anfört angående antalet försäkringsbolag icke bör utgöra hinder för
att bevilja koncession för ett statligt livförsäkringsföretag om ett sådant,
oaktat vad utredningen anfört, anses böra komma till stånd.

Yttranden. Länsstyrelsen i Örebro lån understryker utredningens uttalande,
att en minskning av antalet företagsenheter alltjämt bör eftersträvas. På
vissa områden är splittringen alltjämt för stor. Det är länsstyrelsens förhoppning,
att en bättre koncentration på dessa områden skall kunna ernås
inom rimlig tid utan större ingripanden från samhällets sida.

Försäkringsfunktionärernas förbund uttalar, att skadeförsäkringen för
närvarande är splittrad på alltför många företag, vilket medför onödigt höga
administrationskostnader för denna verksamhet. Förbundet anser, att antalet
ombud som skola representera alla dessa olika företag och branscher
är så stort att flertalet ombud icke få någon verklig inkomst av uppdraget.

Gentemot önskemålet om fortsatta försäkringsfusioner framhåller Handelskammaren
i Karlstad att det icke är säkert, att jätteföretagen inom försäkringsbranschen
arbeta billigare och effektivare än mindre företag. Detta
måste bli en avvägningsfråga. De mindre och lokalt förankrade företagens
betydelse säger sig handelskammaren kunna för sin del varmt vitsorda med
erfarenheter från sitt eget verksamhetsområde. Stockholms handelskammare
betecknar det som en styrka för det enskilda näringslivet att inom dess olika
grenar en rik nyansering av företagens typer och storlek får bestå.

Kommerskollegium påpekar att förslagets rekommendation att minska
antalet försäkringsbolag anknyter till en redan nu inom försäkringsväsendet
märkbar utveckling. Det synes kollegium angeläget, att rationaliseringssträvandena
icke drivas så långt att man hindrar en konkurrens som befrämjar
försäkringsverksamhetens fortsatta utveckling.

Försäkringsbolagens riksförbund anför:

Hithörande spörsmål diskuterades ingående före tillkomsten av 1948 års
lag om försäkringsrörelse i samband med frågan om koncessionsvillkoren
enligt den nya lagen. Riksförbundet och Svenska livförsäkringsbolags förening
frainhöllo därvid bland annat, att en koncessionsprövning från i
främsta rummet kvantitativa utgångspunkter måste bygga på en utomordentligt
ingående kännedom om marknadens både synliga och latenta behov
och om de existerande företagens kvalifikationer och ambitioner, en kännedom
som en koncessionsbeviljande myndighet näppeligen kunde besitta,
samt att det ofta förutsattes svåra och ömtåliga avvägningar, för vilka ett
verkligt objektivt underlag över huvud icke stode till buds. Dessa uttalanden
äga tillämpning även då det gäller att bedöma frågan i vad mån en fortsatt
koncentration inom det privata försäkringsväsendet kan anses påkallad
med hänsyn till rådande förhållanden. Fn betydande koncentration har sedan
länge'' pågått och pågår alltjämt och denna utveckling bör jämväl i
fortsättningen, så länge några olägenheter för försäkringstagarna på grund
av »splittringen» icke kunna påvisas, få fortgå på naturligt sätt och icke
brådslörtas genom ingripanden eller påtryckningar från det allmännas sida.
Koncentrationen bör dock icke drivas för långt, då det är av vikt att tillräckligt
många företag finnas med olika inriktning i fråga om klientel och
verksamhetsformer för att en effektiv konkurrens skall kunna upprätthållas
över hela linjen. I den mån framdeles uppkomma frågor om nybildning

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

av bolag eller om utvidgning av viss rörelse med nya verksamhetsgrenar
böra dylika frågor, på sätt 1942 års försäkringsutredning framhållit, lösas
med hänsyn till då rådande sociala, ekonomiska och demografiska förhållanden.
Att binda utvecklingen genom snäva direktiv för tillämpningen av
koncessionsbestämmelserna i den nya lagen om försäkringsrörelse bör enligt
riksförbundets mening ej komma i fråga.

Även Thulebolagen understryka vanskligheten av att bedöma vilket antal
företag som skall anses erforderligt för att täcka behovet.

De av utredningen föreslagna åtgärderna för underlättande
av fusioner — ökade möjligheter till dispens från utskiftningsskatt,
rätt för moderbolag till tvångsinlösen av minoritetsaktier i dotterbolag samt
rätt att erlägga betalning för aktier med s. k. apportegendom — ha behandlats
av försäkringsinspektionen, Svenska försäkringsbolags riksförbund och
Thulebolagen. Samtliga tillstyrka förslaget. Försäkringsinspektionen tilllägger
beträffande frågan om betalning av aktier med apportegendom att
denna fråga icke torde vara av större betydelse.

Departementschefen. Vid ett övervägande av frågan huruvida försäkringsväsendet
för närvarande är utbyggt i större omfattning än som svarar
mot marknadens behov får avgörande vikt fästas icke enbart vid försäkringsbolagens
numerär. Koncernbildning har nämligen förekommit i stor
utsträckning på försäkringsväsendets område. Där man — såsom vanligen
torde vara fallet genomfört en central förvaltning och en gemensam fältorganisation
för de i koncernen ingående bolagen framstå dessa i själva verket
såsom en enda företagsenhet. Av särskild betydelse för det föreliggande
spörsmålet är just antalet fältorganisationer och dessas omfattning. Försäkringsutredningen
har belyst de olägenheter och kostnader, som följa avett
för stort antal fältorganisationer. Vid en för stark utbyggnad av den
centrala förvaltningen uppkomma i viss mån likartade nackdelar.

Försäkringsbolagen förete en rik nyansering med hänsyn till storlek, verksamhetsformer,
arbetsmetoder och klientel. Såsom förut anmärkts måste
detta inom vida gränser betraktas som en fördel, i det att nyanseringen
ökar möjligheterna till anpassning efter växlande försäkringsbehov. Att söka
objektivt fastslå vilket antal företagsenheter som svarar mot marknadens
behov kan naturligtvis icke komma i fråga, desto mindre som behovet icke
är fast utan växlar från tid till annan med hänsyn till sociala, ekonomiska
och demografiska faktorer.

Under de senaste åren ha på frivillighetens väg betydelsefulla åtgärder
vidtagits, varigenom antalet företagsenheter minskats; därjämte har i rationaliseringssyfte
visst samarbete inletts mellan olika bolag. I ett par remissyttranden
har det oaktat uttalats, att antalet företagsenheter, enkannerligen
antalet tältorganisationer, alltjämt är för stort. Även om närmare hållpunkter
för ett bedömande härav saknas saväl i dessa som i övriga remissyttranden,
finnes å andra sidan icke något som motsäger att den nämnda
uppfattningen i stort sett är riktig. Olika omständigheter göra det likväl
sannolikt, att den reduktion som redan inletts på frivillighetens väg kom -

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

mer alt lortsätta utan ingripande från det allmännas sida. Jag vill här understryka
angelägenheten av att så sker.

Vad angår frågan om nybildning av försäkringsbolag och om utvidgade
koncessioner för redan bestående bolag synes det mig icke lämpligt att nu
binda utvecklingen genom nya lagbestämmelser eller bestämda uttalanden
av statsmakterna till stöd för lagtillämpningen. Uppkommande frågor om
koncession måste lösas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda
fallet. Tydligt är emellertid, att om man i dagens läge bedömer antalet
koncessioner i flera försäkringsgrenar såsom onödigt stort, möjligheterna
enligt gällande lag till nyetablering eller utvidgning i dessa grenar få anses
begränsade. En första förutsättning är att behov förefinnes av den tillämnade
koncessionen. Behov kan här sägas vara liktydigt med en marknad som
icke redan är väl täckt av de existerande bolagen. Lagbestämmelserna böra
emellertid icke få hindra en naturlig utveckling av de effektiva och välskötta
företagen. Beviljandet av koncession för nytt bolag eller ny försäkringsgren
bör sålunda icke vara uteslutet om detta utgör ett led i koncernens
eller företagets naturliga expansion. Det kan t. ex. vara fråga om att
tillgodose ett nytt försäkringsbehov inom den del av marknaden där koncernen
är verksam utan att detta nödvändiggör påbyggnad av den förefintliga
organisationen. Vidare är det anledning framhålla att behovsprövningen
ej bör ske med sådan försiktighet, att inom försäkringsområden där en
ökning av ackvisitionsarbetet i och för sig synes vara rimlig, tillgodoseendet
av de nya behoven under alla förhållanden förbehålles redan existerande
bolag.

Utredningen har i syfte att underlätta försäkringsfusioner — ifrågasatt
utvidgning av rätten att meddela dispens från utskiftningsskatt i samband
med överlåtelse av försäkringsbestånd från ett bolag till ett annat. Vad utredningen
till stöd härför anfört är beaktansvärt. Ett genomförande av förslaget
torde emellertid stöta på skattetekniska svårigheter. Med hänsyn härtill
synes frågan böra ytterligare övervägas.

Det torde icke vara påkallat att nu genomföra ändring i den nya lagen
om försäkringsrörelse såvitt gäller rätt till tvångsinlösen av minoritetsaktier
eller rätt att erlägga betalning för aktier med apportegendom.

4. Sockenbolagen.

Till denna bolagskategori hänföres varje ömsesidigt försäkringsbolag för
försäkring av egendom å landsbygden, vars verksamhetsområde är mindre
än ett härad eller, där det omfattar delar av flera härad, mindre än tio
socknar; mod härad likställes härvid tingslag i de orter där benämningen
härad ej förekommer. Dessa bolag äro icke underkastade bestämmelserna i
den allmänna försäkringslagen. Sockenbolag är emellertid skyldigt att angående
sin verksamhet göra anmälan och lämna uppgifter i enlighet med de
föreskrifter Konungen meddelar. Dylika föreskrifter ha senast meddelats i
en kungl. kungörelse den 17 december 1948 (nr 805). Dessa innehålla i hu -

58

Kungi. Maj:ts proposition nr 220.

vudsak, att sockenbolag viss tid efter det bolaget trätt i verksamhet skall
göra anmälan därom till försäkringsinspektionen med bifogande av avskrifter
av stadgarna, att ändring i stadgarna på enahanda sätt skall delgivas
försäkringsinspektionen, samt att bolaget är pliktigt dels att hålla räaenskaper
och övriga handlingar tillgängliga för försäkringsinspektionen
eller dess ombud och jämväl i övrigt lämna upplysningar om rörelsen, dels
ock att för varje räkenskapsår till försäkringsinspektionen insända uppgift
om bolagets verksamhet under året. De årliga uppgifterna angående verksamheten
lämnas på särskilda formulär, upptagande en enkel tablå.

Varje sockenbolag driver endast en verksamhetsgren. Tre olika grenar
finnas företrädda bland bolagen, nämligen brand-, sjö- och husdj ursförsäkrinS-
(Det bör anmärkas att ett par bolag inkludera hagelskadeförsäkring i
sin brandförsäkring.) Vid utgången av år 1948 uppgick antalet anmälda
sockenbolag till 223 inom brandförsäkringen, 15 inom sjöförsäkringen och
931 inom husdjursförsäkringen. Enligt vad som upplysts torde antalet
emellertid vara ännu större i det att åtskilliga bolag underlåtit att anmäla
sin existens till tillsynsmyndigheten.

Följande siffror må tjäna till belysning av sockenbolagens förhållanden.
År 1948 uppgingo sockenbolagens premieintäkter inom brandförsäkringen i
runt tal till 2,3 milj. kronor, inom husdj ursförsäkringen till samma belopp
och inom sjöförsäkringen till 230 000 kronor. I genomsnitt per bolag uppgick
premieintäkten under året inom de tre grupperna till omkring 10 200
kronor, 2 500 kronor och 15 300 kronor.

Utredningen. Efter att inledningsvis ha framhållit, att sockenbolagen inrymma
företag av mycket växlande storlek och karaktär lämnar utredningen
en närmare redogörelse för verksamheten inom de tre grenar som
drivas av sockenbolagen. Inom husdjursförsäkringen förekomma många
varianter mellan den enkla bolagskonstruktionen med ett mindre antal
jordbrukare inom ett begränsat område såsom delägare, vilka inbördes utjämna
dödsfallsriskerna bland sina kreatursbesättningar under enklast tänkbara
förvaltningsformer, samt det större, modernt arbetande företaget med
en utbyggd administrationsapparat och fasta premier. För husdjursförsäkringen
betecknande är att den icke innesluter sådana katastrofrisker som
exempelvis brandförsäkringen. I förhållande till den totala sjöförsäkringsaffären
i vårt land är den roll sockenbolagen spela på sjöförsäkringens område
mycket obetydlig. De bolag som förekomma avse samtliga att tillgodose
fiskarbefolkningens försäkringsbehov. Därmed fylla de otvivelaktigt — anmärker
utredningen — en betydelsefull uppgift. De äro starkt lokalt begränsade;
varje bolag riktar sig i regel endast till ett bestämt fiskeläge.
Brandförsäkringen är på ett helt annat sätt än husdjursförsäkringen riskpräglad.
Försäkringsobjekten äro mångskiftande och verkningarna av ett
törsäkringsfall svara att förutse. Skaderegleringen kräver ofta omfattande
insikter i skilda ämnen. Brandförsäkringen förutsätter sålunda ett teknisktstatistiskt
beräkningsunderlag samt fackkunskap. Utredningen finner det
sannolikt att dessa krav äro tillgodosedda i åtskilliga sockenbolag men det

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

torde å andra sidan icke saknas exempel på att verksamheten icke ombesörj
es på ett betryggande sätt. En väl avvägd brandförsäkringsrörelse kräver
med nödvändighet ett icke obetydligt mått av geografisk spridning av
de försäkrade riskerna. Det ligger emellertid i sakens natur att sockenbolagens
i genomsnitt snäva lokala begränsning motverkar en sådan spridning.
Vådorna av en riskanhopning få emellertid allvarlig karaktär först
om bolaget utan återförsäkring täcker större risker än som kan anses försvarligt
med hänsyn till bolagets ekonomiska styrka. Att i detta hänseende
icke överallt tillbörlig försiktighet iakttages anser utredningen stå utom
tvivel.

Beträffande frågan huruvida eller i vad mån den nuvarande, mycket
knapphändiga tillsynen över sockenbolagen bör utvidgas understryker utredningen,
att man icke utan tungt vägande skäl bör med omfattande kontrollföreskrifter
ingripa i en rörelse om därmed följa förvaltningsmässiga
komplikationer -—- för såväl företagen som tillsynsmyndigheten — och en
fördyring av verksamheten. Icke minst bör betonas, tillägger utredningen,
att för den händelse samtliga sockenbolag skulle ställas under samma tillsyn
som övriga inhemska försäkringsföretag, detta skulle innebära en ansvällning
av försäkringsinspektionens arbetsuppgifter, som icke står i rimlig
relation till vad därigenom vunnes.

Utredningen föreslår, att nuvarande tillsyns- och registreringsföreskrifter
bibehållas beträffande husdjurs- och sjöförsäkringen. Med hänsyn till de
speciella förhållandena i fråga om brandförsäkringen finner utredningen
emellertid övervägande skäl tala för att de på detta område verksamma sockenbolagen
underkastas samma offentliga tillsyn och samma registreringsföreskrifter
som övriga inhemska försäkringsbolag.

I detta sammanhang anför utredningen vidare:

Det bör framhållas, att enligt den nya försäkringslagen (204 §) — som
avser jämväl läns- och häradsbolagen — Kungl. Maj it eller försäkringsinspektionen
äger dispensera från föreskrifterna i vissa lagrum. Dispensmojligheten,
som främst avser vissa föreskrifter av bolagsrättslig art, tager
närmast sikte på läns- och häradsbolagen, vilkas relativt okomplicerade
förhållanden i många fall torde motivera en mindre ingående rättslig reglering.
Om sockenbrandbolagen underkastas försäkringslagens bestämmelser,
måste dispensrätten få än större användning beträffande dessa. I andra
hänseenden stadgar försäkringslagen direkt vissa undantag i förenklande
syfte — beträffande bolag med begränsat verksamhetsområde eller eljest begränsad
rörelse (t. ex. 204 §, jämförd med 100 § 1 mom. 2 st., samt 285 §).
Vidare bör beaktas, att beträffande vissa frågor tillämpningsföreskrifter till
lagen skola utfärdas i administrativ ordning, exempelvis i fråga om redovisningen.
Det kan förutsättas, att redovisningsreglerna för de lokala bolagen
komma att noga anpassas till dessa företags förhållanden och sålunda
bli relativt enkla. Redovisningen kan nämligen i väsentlig mån förenklas
i ett företag, som endast driver en enda försäkringsgren. Vidare kan förutsättas,
att försäkringsinspektionen liksom hittills kommer alt för sockenbolagen
tillämpa överskådliga och okomplicerade formulär för de årsredogörelser
bolagen ha att avlämna till myndigheten.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Utredningen betonar vikten av att sockenbrandbolagens inpassande under
tillsynen icke forceras och föreslår att detta sker med ingången av år
1952. Därmed — framhåller utredningen — beredas bolagen rådrum att
anpassa sig efter de nya bestämmelserna.

I anslutning härtill uttalar utredningen att en utvidgad offentlig tillsyn
sannolikt kommer att kännas som en belastning för de minsta sockenbolagen.
Möjligt är också att förhållandet stimulerar dessa bolag att uppgå i
större företag. Just i fråga om brandförsäkringen måste från allmän synpunkt
en sådan utveckling anses önskvärd. Brandförsäkringen är nämligen
icke ägnad för företagsdrift i alltför primitiva former.

Försäkringsbolagen äro pliktiga att genom årliga bidrag bekosta tillsynsverksamheten.
Bidraget utgår i relation till premieintäkten för försäkringar
för bolagets egen räkning. Avgiftssatsen utgör för närvarande 0,4 promille,
dock lägst 100 kronor för år. Sockenbolagen äro emellertid undantagna
från bidragsplikt. Utredningen anmärker, att den nuvarande, låt vara
knapphändiga, tillsynen över dem sålunda kan sägas vara bekostad av övriga
försäkringsbolag. En konsekvens av förslaget om skärpning av tillsynen
anser utredningen vara att sockenbrandbolagen åläggas bidragsplikt enligt
samma grunder som övriga försäkringsbolag. Räknat på premieintäkterna
för verksamhetsåret 1946 skulle årsbidraget för denna bolagsgrupp belöpa
sig till 22 400 kronor. Utredningen finner att ett bidrag av denna storleksordning
i stort sett torde täcka kostnaden för tillsynen.

De sockenbolag vilka driva husdjurs- och sjöförsäkring skola enligt förslaget
alltjämt åtnjuta befrielse från bidragsplikten.

Utredningen anmärker, att en utvidgning av tillsynen beträffande sockenbrandbolagen
måste medföra en ökning av försäkringsinspektionens ämbetsuppgifter.
Härom anför utredningen vidare:

Denna ökning av arbetsvolymen blir markant under åren närmast efter
övergången till den nya ordningen men kan därefter väntas väsentligt avtaga.
Det bör nämligen beaktas, att det här rör sig om tämligen homogena
företagstyper, vilka dessutom förete betydande likheter med läns- och häradsbolagen,
varjämte försäkringsinspektionen här har möjlighet att utnyttja
aktuella erfarenheter i detta hänseende från läns- och häradsbolagen.

Åtminstone under övergångstiden torde de nya arbetsuppgifterna påkalla
en utökning av försäkringsinspektionens personal. Frågan i vilken utsträckning
behovet av personalförstärkning kommer att kvarstå bör bedömas
på grundval av de första årens erfarenhet.

Yttranden. Utredningens förslag i denna del har vunnit nära nog allmän
anslutning i remissyttrandena. Med ett undantag tillstyrka samtliga länsstyrelser
att sockenbrandbolagen komma under försäkringsinspektionens
tillsyn.

Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar, att ehuru länsstyrelsen veterligen
sockenbolagen hittills kunnat fullgöra sina förpliktelser utan anmärkning,
det dock av såväl principiella som praktiska skäl får anses angeläget, att
åtminstone brandförsäkringsbolagen underkastas offentlig tillsyn och kontroll.
Det torde kunna förväntas, att en dylik kontroll skulle animera sär -

61

Kungl. Maj-.ts proposition nr 220.

skilt de mindre brandförsäkringsbolagen att uppgå i länsbolagcn, vilken
utveckling länsstyrelsen i likhet med utredningen finner önskvärd. Länsstyrelsen
finner utredningens förslag i fråga om sockenbolagen välgrundat
och biträder detsamma.

Liknande synpunkter uttalas av ett par andra länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har ägnat frågan ingående uppmärksamhet.
Hos länsstyrelsen funnos vid 1947 års utgång registrerade ej mindre
än 58 sockenbolag, varav 26 för brandförsäkring och 32 för husdj ursförsäkring.
Länsstyrelsen anser att de sockenbolag, vilka bedriva husdj urseller
sjöförsäkring, äro ägnade att utan men för försäkringstagarna utöva
sin verksamhet under förhållandevis enkla förvaltningsformer. En skärpt
offentlig tillsyn, som skulle medföra en fördyrad och utbyggd administration
av dessa bolag, finner länsstyrelsen icke nödvändig att genomföra. Beträffande
brandförsäkringsbolagen är förhållandet däremot ett annat. Länsstyrelsen
understryker utredningens synpunkter och finner det — icke minst
med hänsyn till försäkringstagarnas intressen — motiverat att stärka den
offentliga kontrollen över sockenbrandbolagen. På vad sätt detta lämpligast
bör ske kan däremot vara föremål för olika meningar. Efter en diskussion
rörande olika alternativ ansluter sig länsstyrelsen till utredningens förslag
härutinnan. Länsstyrelsen tillägger att denna lösning kan väntas medföra
den fördelen, att med hänsyn till den press, som en effektiv offentlig kontroll
sannolikt kommer att innebära för särskilt de mindre bland de berörda
bolagen, en ur flera synpunkter önskvärd koncentrationsrörelse inom
denna bolagskategori befordras. Emellertid finner länsstyrelsen det angeläget
understryka att den offentliga tillsynen över de nämnda bolagen i görligaste
mån bör modereras efter dessa bolags särart och ej göras mera betungande
för bolagen än det allmännas intresse och hänsynen till försäkringstagarna
oundgängligen kan anses kräva. Antagligen skulle i förenklingssyfte
undantag kunna stadgas från åtskilliga av försäkringslagens bestämmelser
utan att därigenom huvudsyftet med den skärpta offentliga kontrollen
äventyrades. Vid det förhållandet att de största sockenbrandbolagen
i storlek överträffa de minsta läns- och häradsbolagen anmäler sig i detta
sammanhang även den frågan, huruvida icke sistnämnda bolag av mindre
storleksordning i berörda hänseenden i viss utsträckning skäligen borde
likställas med sockenbrandbolagen. Slutligen ifrågasätter länsstyrelsen om
icke övergångstiden borde utsträckas utöver vad utredningen tänkt sig, förslagsvis
till minst tre år efter det att de nya bestämmelserna i övrigt trätt
i kraft.

Även länsstyrelsen i Hallands län understryker vikten av att sockenbrandbolagens
uppgiftsskyldighet till tillsynsmyndigheten icke blir mera
omfattande än som betingas av försäkringstagarnas intresse.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län — som icke yttrat sig angående frågan om
en utvidgad tillsyn över sockenbrandbolagen — finner förslaget om att dessa
bolag skola underkastas registreringsplikt välbetänkt men motsätter sig att
försäkringsinspektionen blir registreringsmyndighet. I sistnämnda hänseende
anför länsstyrelsen följande:

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

Givetvis har frågan reellt sett ringa betydelse. Ärendenas antal kommer
att bli mycket litet, och dessa böra utan olägenhet kunna handläggas såväl
av central som lokal myndighet. Men rent principiellt sett är frågan av vikt.
Med hänsyn till önskvärdheten av att inom statsförvaltningen söka motverka
centraliseringssträvandena synes det vara föga lämpligt att beträffande
sockenbrandbolagen tillgripa centralisering. För sistnämnda bolag skulle
registrering hos länsstyrelsen medföra fördelar. Bolagens funktionärer kunna
vid personliga besök lätt erhålla erforderliga upplysningar om upprättande
av stadgar och reglementen, varigenom omfattande skriftväxling eller långa
resor kunna undvikas. Dessutom har länsstyrelsen erfarenhet i fråga om
handläggningen av dylika ärenden, då länsstyrelsen ända tills helt nyligen
varit registreringsmvndighet för läns- och häradsbolagen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar att ett genomförande av utredningens
förslag sannolikt i stor utsträckning skulle medföra att sockenbrandbolagen
till följd av stegring av förvaltningskostnaderna icke längre bleve konkurrenskraftiga
gentemot de större företagen.

Med hänsyn till de ofta stora risker sockenbolagen för sjöförsäkring iklätt
sig och då klagomål i fråga om skaderegleringen i flera fall förekommit ifrågasätter
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län om icke även denna kategori
av sockenbolag borde underkastas samma skärpta offentliga insyn som föreslagits
beträffande sockenbolagen för brandförsäkring.

Vissa länsstyrelser ha vid sina remissvar fogat inhämtade yttranden från
lokala sammanslutningar, av vilka Östergötlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, Skånska häradsbrandstodsbolagens sammanslutning och
Upsala läns brandstodsbolag tillstyrka utredningens förslag, medan två
sockenbolag i Värmlands län avstyrka detsamma.

Sockenbolagens rikskommitté — som utgör en sammanslutning av sockenbrandbolag
— säger sig icke ha något att erinra emot att bolagen stå under
offentlig tillsyn, blott denna icke blir för ekonomiskt betungande för bolagen.
Dispens bör medgivas beträffande vissa bestämmelser i försäkringslagen.
Kommittén uttalar sig vidare för lång övergångstid.

Folket-Samarbete finner det tillfredsställande att sockenbolagen för brandförsäkring
underkastas försäkringsinspektionens tillsyn.

Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening anser förslaget om att sockenbolagen
för brandförsäkring skola underkastas samma offentliga tillsyn
som övriga inhemska försäkringsbolag välgrundat. Föreningen finner det
önskvärt att övergångstiden icke göres längre än som kan anses ur praktiska
synpunkter erforderligt. Enligt föreningens mening vore det konsekvent och
naturligt samt bäst förenligt med försäkringstagarnas verkliga intresse, att
samtliga försäkringsbolag, oavsett verksamhetsområde och verksamhetsgren,
ställdes under effektiv sakkunnig tillsyn. Aktuella händelser anser föreningen
understryka behovet av en sådan tillsyn.

Jämväl försäkringsinspektionen biträder förslaget beträffande tillsyn över
sockenbrandbolagen. Inspektionen ansluter sig vidare till utredningens ståndpunkt
att motsvarande åtgärder beträffande bolagen för husdjursförsäkring
icke erfordras. I fråga om sockensjöbolagen kan försäkringsinspektionen däremot
icke biträda förslaget. Inspektionen anför:

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

63

Sockensjöbolagen spela visserligen en ur samhällsekonomisk synpunkt föga
betydande roll. De försäkrade fartygen representera emellertid var för sig
ofta ett högt värde. För den enskilde fiskaren är försäkringsskyddet för hans
fiskefartyg av utomordentlig betydelse; hans hela näringsfång är vid haveri
beroende av försäkringsgivarens soliditet och likviditet. Då de ifrågavarande
bolagen äro ömsesidiga, kunna eventuella förluster täckas genom uttaxering
å delägarna, men det är ur många synpunkter önskvärt att större sådan uttaxering
kan undvikas. Som skydd för mera betydande förluster bör bolaget
kunna lita till en tillräcklig reservfond och en betryggande återförsäkring.
Såsom ett led i säkerhetsanordningarna bör ett bolag av denna typ tillämpa
maximalbestämmelser, som ur försäkringsteknisk synpunkt kunna godtagas.
Vid tillsynen av läns- och häradsbolag på sjöförsäkringsområdet, vilka bolag
i några fall redovisa mindre omslutning än de större sockensjöbolagen, har
inspektionen funnit en benägenhet hos bolagen att vilja ansvara för jämförelsevis
stora belopp på varje risk. Inspektionen har därför ansett angeläget
att godkänna endast ganska restriktiva maximalbestämmelser för sådana bolag.
Förhållandena torde vara i stort sett likartade i fråga om sockenbolagen.
Önskemålet om att inspektionen måtte kunna öva inflytande över sockensjöbolagens
maximalbestämmelser leder till slutsatsen att även sistnämnda bolag
böra underkastas fullständig tillsyn från inspektionens sida. För en sådan
ordning talar även den omständigheten att inspektionen enligt kungörelsen
den 15 oktober 1948 (nr 678) om statsbidrag till verksamhet för fiskredskapsförsäkring
avses bliva tillsynsmyndighet för de ömsesidiga försäkringsbolag,
som eventuellt komma att inrättas för att driva den med sjöförsäkringen
närbesläktade fiskredskapsförsäkringen. Därest även sockensjöbolagen
ställas under inspektionens tillsyn, kommer således hela denna försäkringsverksamhet
under statlig kontroll.

Försäkringsinspektionen har icke något att erinra mot utredningens förslag
beträffande sockenbrandbolagens bidragsplikt för tillsynen. Inspektionen
tillägger, att samma regler torde kunna tillämpas på sockensjöbolagen om
dessa inordnas under tillsynen.

I anslutning till utredningens uttalande att en utvidgning av försäkringsinspektionens
tillsynsuppgifter medför ett ökat personalbehov anför inspektionen,
att detta behov i första hand torde komma att uppstå inom inspektionens
juridiska byrå, som har att handlägga ärenden rörande bl. a. bolagsordningar
och registrering. I andra hand erfordras ökad personal för fullgörande
av skadeförsäkringsbyråns revisionsverksamhet.

Departementschefen. Såsom utredningen anmärkt äro sockenbolagen av
mycket växlande storleksordning. De största sockenbolagen ha större omfattning
än de minsta företagen inom gruppen läns- och häradsbolag. Åtskilliga
av de små sockenbolagen ha så ringa omslutning eller så starkt begränsat
verksamhetsområde att möjligheterna till försäkringsmässig utjämning av
riskerna icke kunna anses tillfredsställande. Visserligen kan bristande utjämning
uppvägas genom omfattande återförsäkring, men det ligger i sakens
natur att en sådan anordning kan bli relativt kostsam och därjämte betungande
ur förvaltningssynpunkt. Det är därför önskvärt att åtminstone
de minsta sockenbolagen inlemmas i större företagsenheter. Fn utveckling
i denna riktning är sedan länge märkbar och det kan förmodas att densamma
kommer att fortgå.

64

Kungi. Maj.ts proposition nr 220.

Någon tvekan synes mig icke kunna råda därom, att sockenbrandbolagen
böra inrymmas under samma tillsyn som de s. k. riksbolagen samt läns- och
häradsbolagen. Vad angår sockenbolagen för sjöförsäkring har utredningen
icke ifrågasatt motsvarande åtgärder beträffande dem, vilket däremot skett i
ett par remissyttranden. Med hänsyn framförallt till vad försäkringsinspektionen
anfört synas mig sjöförsäkringsbolagen böra i förevarande hänseende
likställas med brandförsäkringsbolagen. Någon ändring i husdjursförsäkringsbolagens
ställning i tillsynshänseende torde däremot icke vara påkallad.

Med hänsyn till sockenbolagens i allmänhet okomplicerade förhållanden
kunna vissa bestämmelser i nya försäkringslagen anses onödiga och tyngande
för verksamheten och tillsynen över densamma. I den mån så är fallet,
böra sockenbolagen undantagas från tillämpning av bestämmelserna. Detta
kan ske genom ett undantagande av bestämda lagrum. En smidigare form
torde emellertid vara att offentlig myndighet medgives rätt att dispensera
från lagens bestämmelser i den utsträckning sådant kan anses betingat av
omständigheterna. Dispensrätten synes böra anförtros Kungl. Maj :t med rätt
att delegera densamma till försäkringsinspektionen. Eftersom de minsta länsoch
häradsbolagen i förevarande hänseende äro jämställda med sockenbolagen,
torde dispensregeln böra utformas så, att även dessa komma att omfattas
av dispensmöjligheten. Regler i ämnet ha upptagits i 345 § försäkringslagen.

Här bör understrykas, att en utvidgad central tillsyn över brand- och sjöförsäkringsbolagen
icke behöver och icke får medföra ett utplånande av dessa
företags lokala karaktär. Det kan förutses, att försäkringsinspektionen kommer
att — liksom beträffande läns- och häradsbolagen —- genom remissförfarande
bereda sig möjlighet att uppmärksamma lokala uppfattningar och
önskemål.

Konsekvensen bjuder, att brand- och sjöförsäkringsbolagen även underkastas
bidragsplikt till försäkringsinspektionen. Med de regler angående bidragsplikten,
som för närvarande gälla, kommer icke något bolag att behöva
betala mer än minimiavgiften, 100 kronor per år.

Enligt övergångsbestämmelserna skola brand- och sjöförsäkringsbolagen
söka koncession jämlikt föreskrifterna i lagen om försäkringsrörelse före
den 1 januari 1953. Denna övergångstid torde göra det möjligt för brandoch
sjöförsäkringsbolagen att utan forcering anpassa sig till de utvidgade tillsynsbestämmelserna.

C. Skadeförsäkringen.

Den förut behandlade frågan om kontroll av premiesättningen avser skadeförsäkringen.
Utredningen har tagit upp även andra skadeförsäkringsfrågor.
Ett par av dem må här i korthet beröras.

1. Om obligatoriska försäkringsformer m. m.

Utredningen. Frågan huruvida skäl finnas att införa försäkringsplikt beträffande
ytterligare försäkringsgrenar har av utredningen ingående behandlats.
Utredningen har funnit övervägande skäl tala emot en utökning av
de obligatoriska försäkringsgrenarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

65

Vad särskilt angår ansvarighetsförsäkringen har utredningen
uttalat sympatier för försäkringsplikt på detta område men funnit
de praktiska svårigheterna med en obligatorisk ansvarighetsförsäkring
så betydande att tanken måste uppgivas. Emellertid har utredningen skisserat
ett alternativ till en obligatorisk ansvarighetsförsäkring. Att en skadelidande
till följd av skadevållarens oförmåga att betala icke kan utfå
skadestånd anser utredningen nämligen ■—■ särskilt vid mera omfattande
skador — vara ett problem av så allvarlig art, att en lösning därav icke bör
uppskjutas. Även de mången gång förödande verkningarna på en skadevållares
ekonomi, som en mera betydande skadeståndsskyldighet kan medföra,
böra i detta sammanhang beaktas. Utredningen anser att man bör överväga
en lösning av innebörd att betalningsskyldigheten för varje större
skadeståndsbelopp — med de inskränkningar, som kunna befinnas nödvändiga
eller lämpliga — överflyttas på det allmänna till den del skadeståndsbeloppet
överstiger någon viss, tämligen hög summa. Kostnaderna kunde
därvid uttagas skattevägen. Utredningen anser att den sålunda framkastade
tanken bör närmare undersökas. En sådan undersökning har emellertid ansetts
falla utanför ramen för försäkringsutredningens uppdrag. Fördenskull
föreslår utredningen att uppgiften överlämnas till särskilda sakkunniga.
Utredningen anför därefter vissa synpunkter som utredningen anser
böra beaktas vid en fortsatt undersökning.

Yttranden. Förevarande spörsmål ha mer eller mindre ingående behandlats
i tre yttranden. Thulebolagen anföra olika synpunkter på frågan och
framhålla vikten av att den ifrågasatta utredningen snarast påbörjas. Denna
synes bolagen böra ske med utgångspunkt från försäkringsutredningens
förslag.

Även Folket-Samarbete finner det i hög grad välbetänkt, att utredningen
upptagit frågan om ansvarighetsförsäkringen till prövning. Den av utredningen
anvisade vägen synes anstalterna dock icke vara den lämpligaste.
Folket-Samarbetes yttrande utmynnar i förslag om att hela förevarande
problemkomplex blir föremål för en särskild utredning där representanter
för de privata och kooperativa försäkringsföretagen medverka. En sådan utredning
bör beröra även åtskilliga andra frågor som sammanhänga med ansvarighetsförsäkringen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anmärker inledningsvis, att under
åren 1942—1946 inom en grupp av bolag inträffade 104 400 skador, täckta
av ansvarighetsförsäkringen, och att av dessa 98 000 voro egendomsskador
och endast 6 400 personskador. Bland personskadorna översteg ersättningsbeloppet
endast i 600 fall 1 000 kronor eller det belopp, över vilken gräns
utredningen förslagsvis tänkt sig, att det allmännas ersättningsplikt skulle
inträda.

Förbundet anför därefter vissa i huvudsak kritiska synpunkter beträffande
utredningens förslag.

Departementschefen. Tanken på en det allmännas ersättningsplikt för
vissa personskador saknar icke intresse. Ämnet torde falla inom ramen för

5 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 220.

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

den inom justitiedepartementet pågående förberedande undersökningen angående
lagstiftning på skadeståndsrättens område. Med hänsyn härtill finner
jag icke anledning att här upptaga utredningens förslag till närmare
granskning. Det kan förutses att försäkringsutredningens allmänna synpunkter
ävensom vad i remissyttrandena anförts komma att beaktas vid
den nyssnämnda undersökningen.

2. Utjämningsfonder i skadeförsäkring m. m.

Enligt anvisningarna till 30 § kommunalskattelagen må vid beräkning av
överskottet å sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse avdrag göras
från bruttointäkten bl. a. för ökning av utjämningsfonderna i den mån
denna ökning icke överstiger vinsten å själva försäkringsrörelsen. Lagen
innehåller regler för beräkning av denna vinst. Avsättning till utjämningsfond
är icke avdragsgill sedan fonden uppnått en i lagen fastställd gräns,
som står i relation till premieintäkten.

Med utjämningsfond förstås i kommunalskattelagen fond, som enligt bolagsordningen
må användas endast till att helt eller delvis täcka förlust å
själva försäkringsrörelsen samt efter sådan disposition kvarstående förlust
å rörelsen i dess helhet, i den mån förlusten icke kan täckas av andra till
framtida förfogande avsatta medel.

Utredningen. Utredningen har understrukit nödvändigheten för försäkringsbolagen
att med hjälp av konsolideringsfonder utjämna de ekonomiska
verkningarna av fluktuationer i rörelseförloppet. Den konstruktion
utjämningsfonderna fått i kommunalskattelagen är från olika synpunkter
icke tillfredsställande. Försäkringsbolagen ha i följd härav nödgats —
för att tillgodose ett i och för sig legitimt behov av att avsätta utjämningskapital
— söka andra utvägar än avsättning till utjämningsfonder, hl. a.
ha i vissa fall gjorts överdrivet stora avsättningar till ersättningsreserver.
Utredningen föreslår, att försäkringsbolagen beredas möjlighet att bilda
utjämningsfonder, vilka i räkenskaps- och skatteavseende jämställas med
försäkringsfonderna. Det bör vara varje bolag obetaget att antingen bilda
en enda utjämningsfond för hela försäkringsrörelsen eller skilda utjämningsfonder
för olika försäkringsgrenar eller grupper av sådana. De föreslagna
utjämningsfonderna skulle få till uppgift att möta den ökning av
ett bolags förpliktelser, som kan följa av ett sämre skaderesultat än som
antagits vid premieberäkningen, och kunna i detta hänseende betraktas som
en parallell till den utjämningsfond, som man funnit erforderlig inom livförsäkringen.
Utredningen betonar, att överföringarna till eller från utjämningsfonderna
icke böra få fritt bestämmas varje år utan äro avsedda att
följa en i bolagsordningen fastställd plan, grundad på exempelvis relationen
mellan årets utbetalningar för försäkringsfall och premieinkomst för
egen räkning. Planens upptagande i bolagsordningen medför att den blir
underkastad koncessionsmyndighetens prövning.

Utredningen framhåller, att lagen om försäkringsrörelse icke torde lägga
hinder i vägen för den av utredningen föreslagna anordningen. En ändring
av skattelagstiftningen är däremot erforderlig.

67

Kungi. Maj.ts proposition nr 220.

Yttranden. Utredningens förslag i denna del tillstyrkes av överståthållarämbetet.
Även de länsstyrelser, vilka yttrat sig i frågan, tillstyrka förslaget
eller förklara sig icke ha något att erinra mot detsamma.

Jämväl försäkringsinspektionen biträder förslaget.

Kammarrätten säger sig sakna anledning att från beskattningssynpunkt
motsätta sig utredningens förevarande förslag. Gentemot utredningens uttalande
att försäkringsinspektionen genom sin kontroll över premiesättningen
har möjlighet att övervaka att utjämningsfonderna icke bli för stora
anmärker kammarrätten att det icke är lämpligt att ikläda inspektionen
någon granskningsskyldighet ur fiskalisk synpunkt. I detta sammanhang
har kammarrätten ifrågasatt en förbättring av taxeringsförfarandet på försäkringsbeskattningens
område. Starka skäl synas kammarrätten tala för
en anordning som medför möjlighet till en mera enhetlig och sakkunnig
behandling i första instans av försäkringsbolagens skattefrågor än som under
nuvarande förhållanden går att åstadkomma.

I det yttrande, som avgivits av Svenska försäkringsbolags riksförbund,
har frågekomplexet belysts från olika sidor. Riksförbundet betonar att det
kan vara utomordentligt vanskligt att bedöma den erforderliga storleken av
ersättningsreserven. Man är här i stor utsträckning hänvisad till grova uppskattningar.
Såsom exempel kan inom den direkta affären nämnas avbrottsförsäkring
samt ansvarighets- och sjöförsäkring, där slutregleringen
av en skada kan dröja ett tiotal år. Det är uppenbart — framhåller riksförbundet
—■ att de svenska bolag, som i större utsträckning äro engagerade
i återförsäkringsaffär med utlandet, böra i sina ersättningsreserver avsätta
så pass stora belopp, att de icke bokslutsmässigt redovisa vinster, då resultatet
enligt vad avvecklingen av ersättningsreserven sedermera visar i verkligheten
är en förlust. I detta sammanhang bör vidare observeras den affär,
som svenska försäkringsbolag driva i länder, med vilka Sverige har avtal
för undvikande av dubbelbeskattning, och där vinsten å rörelsen beskattas
i det andra landet men ej i Sverige. Den vinst som uppstår å sådan affär
bör självfallet ej tillföras en här i landet skattefri utjämningsreserv med
skattskyldighet för ur denna reserv uttagna belopp utan antingen överföras
till en beskattad reserv eller tillföras premie- eller ersättningsreserven för
motsvarande del av affären.

Folket-Samarbete hälsar med tillfredsställelse utredningens förslag om
ändring i kommunalskattelagen beträffande utjämningsfonderna. Anstalterna
ha ingående behandlat detta ämne och även tagit upp flera angränsande
spörsmål. Sammanfattningsvis uttalar Folket-Samarbete, att i försäkringslagen
böra upptagas bestämmelser om en utjämningsfond för varje
verksamhetsgren, avsedd att utjämna växlingar i riskrörelsen inom grenen.
Reglerna i nämnda lag angående täckande av förlust i försäkringsbolag
böra revideras i syfte att säkerställa att varje verksamhetsgren blir
»självförsörjande». Föreskrifter om avsättning till utjämningsfond böra
icke upptagas i bolagsordningen, eftersom bolagsstämman bör äga befogenhet
att disponera över årsvinsten så långt lagen om försäkringsrörelse med -

68

Kungi. Maj:ts proposition nr 220.

giver. Anstalterna anse att försäkringsfonden enda,st bör innehålla det
belopp, som motsvarar bolagets försäkringsförpliktelser jämte erforderliga
säkerhetsmarginaler. Att någon dold reservbildning icke här förekommer
bör övervakas av tillsynsmyndigheten icke av skattemyndigheterna. Enligt
Folket-Samarbetes mening innebär utredningens förslag en avsevärd
och omotiverad skatteskärpning. En översyn bör ske av gällande skattebestämmelser
för skadeförsäkring. Därvid bör tillses att utjämningsfonderna
även beträffande avkastningen jämställas med försäkringsfonderna. Vidare
bör övervägas om icke vinsten på själva försäkringsrörelsen skall vara
helt skattefri även i den mån den icke avsättes till utjämningsfond.

Departementschefen. Såsom utredningen betonat, är försäkringsverksamheten
enligt sin natur utsatt för mer eller mindre starka växlingar i rörelseresultatet.
Försäkringsbolagen ha sålunda ett legitimt behov av att gentemot
ogynnsamma resultat tillskapa buffertar i form av betryggande fondbildning.
Utredningen kritiserar, att bolagen på sina håll i konsolideringssyfte
gjort för stora avsättningar till ersättningsreserven.

Enligt den nya lagen om försäkringsrörelse är skadeförsäkringsbolag
skyldigt att i balansräkningen såsom skuld under benämningen försäkringsfond
upptaga värdet av bolagets ansvarighet på grund av dels inträffade
försäkringsfall (ersättningsreserv), dels ock löpande försäkringar
(premiereserv). Motsvarande bestämmelser funnos upptagna i den äldre
försäkringslagen. Medan premiereservens storlek grundas på statistisktekonomisk
beräkning bestämmes ersättningsreserven efter en uppskattning
av ännu icke reglerade skador. Därvid måste hänsyn tagas icke endast till
sådana skador, som äro kända då bokslutet upprättas, utan även till sådana,
som väl inträffat under räkenskapsåret men som icke blivit anmälda före
bokslutet. Enligt vad jag inhämtat kunna de senare uppgå till relativt stora
belopp, särskilt inom vissa grenar, t. ex. ansvarighets- och sjöförsäkring
samt återförsäkring. Därtill kommer att beträffande försäkringar på utländsk
marknad hänsyn måste tagas till valutarisk och liknande faktorer.
På grund av de uppenbara vanskligheter som äro förenade med uppskattningen
av oreglerade skador är det naturligt att bolagen här kalkylera med
relativt stora säkerhetsmarginaler. Det bör understrykas, att bolagen icke
på denna väg kunna bereda sig någon egentlig fördel ur skattesynpunkt. I den
mån för stort belopp avsatts, framkommer överskottet i samband med
avvecklingen av ersättningsreserven såsom skattepliktig vinst. Såsom framhållits
i bl. a. Folket-Samarbetes yttrande torde det icke vara möjligt för
skattemyndigheterna att bedöma, huruvida en avsättning till ersättningsreserv
är rätt avvägd.

I anslutning till skattesynpunkten bör det fall särskilt uppmärksammas,
alt svenskt bolag driver försäkringsrörelse i främmande land, med vilket
\ärt land har avtal till förebyggande av dubbelbeskattning. Uppkommande
överskott å nämnda rörelse beskattas i detta fall i det främmande landet
och det skulle uppenbarligen lända det svenska bolaget till förfång om
överskottsmedel av denna karaktär tillfördes en utjämningsfond.

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Förslaget om ändring av kommunalskattelagens bestämmelser angående
utjämningsfond har anknytning till vad nu anförts. Enär spörsmålet huvudsakligen
är av skatterättslig art torde det böra ankomma på finansdepartementet
att vid lämplig tidpunkt upptaga detsamma till närmare prövning.
I anslutning därtill torde de i Folket-Samarbetes remissyttrande framförda
synpunkterna rörande vissa angränsande frågor jämväl böra närmare övervägas.

D. Livförsäkringen.

Livförsäkringens problem stodo i förgrunden för den äldre försäkringsutredningens
arbete. De reformer, som genomförts med den nya försäkringslagen,
avse också företrädesvis livförsäkringen. Vissa angränsande problem
äro för närvarande under utredning av andra kommittéer, exempelvis
spörsmålet om en obligatorisk dödsfallsförsäkring och frågan om en allmän
pensionering av anställda i enskild tjänst. Med hänsyn till nu nämnda omständigheter
säger sig 1945 års försäkringsutredning ha saknat anledning
till en mera ingående behandling av livförsäkringens speciella problem. Ett
par sådana ha dock diskuterats av utredningen.

1. Folkförsäkring och stor försäkring.

Livförsäkringsrörelsen i vårt land drives huvudsakligen i två olika verksamhetsformer,
nämligen folkförsäkring och stor försäkring. Den förra inbegriper
vissa förmåner som saknas beträffande den senare. Premiebefrielse
vid sjukdom, som i stor försäkring är ett frivilligt komplement till livförsäkringen,
är inom folkförsäkringen obligatorisk. Härtill komma inom folkförsäkringen
vissa anordningar för premielättnad vid militärtjänst och arbetslöshet.
Villkoren vid annullation (återköp, fribrev) innebära att ett högre
försäkringsskydd bibehålies den första tiden efter annullationen. Ackvisitions-
och inkassoorganisationerna äro annorlunda uppbyggda -—- den sistnämnda
framför allt utmärkt genom ett mera vidsträckt bruk av personlig
premieinkassering. Folkförsäkringen utmärkes vidare av lägre medelförsäkringssumma
och i genomsnitt kortare premiebetalningstermin än storförsäkringen.
Premienivån är högre i den förra än i den senare. Folkförsäkringen
är närmast avsedd för befolkningsgrupper med otrygga inkomstförhållanden.

Utredningen. Erfarenheten har givit vid handen, att det åtminstone hittills
varit lämpligt att ha en särskild organisationsform för livförsäkringsverksamhet
inom de ekonomiskt mindre välsituerade befolkningsskikten.
Utredningen framhåller, att utvecklingen mot ökad ekonomisk utjämning
mellan olika befolkningsgrupper och ökad ekonomisk och social trygghet
samt den alltmer ökade insikten om livförsäkringsskyddets betydelse så
småningom kunna medföra, att den särskilda folkförsäkringsformen blir
överflödig. Det är av vikt, tillägger utredningen, att denna fråga följes med
uppmärksamhet, så att icke verksamhetsformen tillätes kvarstå, sedan den
överlevt sig själv.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Utredningen har ingående belyst anledningarna till skillnaden i premienivå
mellan stor försäkring och folkförsäkring. Av en av utredningen verkställd,
i betänkandet återgiven undersökning framgår att, sedan en premiesänkning
under senare år genomförts inom folkförsäkringen, premien här endast obetydligt
överstiger premien för stor försäkring.

En händelse, som utredningen tillmätt betydelse, är sammanslagningen
för något år sedan av folkförsäkringsbolagen De Förenade och Framtiden.
Denna sammanslagning medför — framhåller utredningen — att antalet
bolag, som driva folkförsäkring, numera reducerats till fyra, samt att alla
dessa bolag även tillhandahålla stor försäkring. Trängseln på anskaffningsområdet
har härigenom minskat och folkförsäkringsklientelet kan av alla
folkförsäkringsbolags ombud erbjudas även stor försäkring.

Utredningen understryker, att betydelsefulla förändringar i fråga om förhållandet
mellan folkförsäkring och stor försäkring sålunda inträffat, sedan
den äldre försäkringsutredningen avgav sitt betänkande. Skillnaden mellan
de båda verksamhetsformerna har minskats i viktiga hänseenden, och utredningen
räknar med att bolagen sträva efter en fortsatt utveckling i denna
riktning. Med hänsyn härtill har utredningen ansett sig sakna anledning
att föreslå särskilda åtgärder från samhällets sida i syfte att upphäva skillnaden
mellan stor försäkring och folkförsäkring eller att reglera förhållandet
dem emellan.

Yttranden. Försäkringsinspeklionen betonar behovet av särskild kundtjänst
inom folkförsäkringen, i synnerhet i fråga om premieinkasseringen.
Det har icke visat sig möjligt att här tillämpa premieinkassering över postgiro
i samma utsträckning som inom stor försäkring. Detta är en av orsakerna
till de högre förvaltningskostnaderna inom folkförsäkringen.

Inspektionen ansluter sig helt till utredningens ståndpunkt beträffande
folkförsäkringen.

Folket-Samarbete har icke något att erinra mot utredningens ståndpunkt
men anför vissa allmänna synpunkter beträffande förvaltningskostnaderna
i folkförsäkring.

Försäkringsfunktionärernas förbund uttalar, att den organisationsform,
som företagen inom folkförsäkringen under alla år tillämpat varit av avgörande
betydelse för försäkringens utbredning även till de lägsta inkomstskikten
i samhället. Förbundet understryker särskilt betydelsen av ombudens
personliga besök för premieinkassering. Inom folkförsäkringens klientel
skulle flertalet försäkringstagare sannolikt missköta sin premiebetalning
om sådan icke avkrävdes vederbörande av ombudet. Behovet av personlig
service torde komma att bestå för överskådlig tid framåt.

Förbundet anför härefter att kostnaderna för arbetet på fältet äro låga,
vilket särskilt gäller folkförsäkringen. Att dessa kostnader kunna hållas
på så låg nivå sammanhänger därmed, att i det närmaste samtliga som sköta
inkasserings- och ackvisitionsarbetet utföra detta såsom bisyssla mot låg
ersättning. De yrkesanställdas antal minskas successivt. Under nuvarande
högkonjunktur ha de som syssla med ackvisition kunnat något kompenseras

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

genom ökad nyteckning av försäkringar men penningvärdesförsämringen
har drabbat dem som syssla med inkasseringsarbete. Starka skäl tala enligt
förbundets uppfattning för att behålla skillnaden mellan stor försäkring
och folkförsäkring med därav följande skilda premienivåer.

I den förut nämnda skrivelsen från Tryggs agenters och inkasserares
centralorganisation anföres:

Försäkringsutredningen har helt bortsett från att folkförsäkringsföretagens
fältorganisation på grund av kostnadsskäl övergått från helt anställda
yrkesinkasserare till enbart fritidsombud. Av försäkringsutredningens uttalande
framgår, att pressen på foikförsäkringsföretagen skall ytterligare ökas,
vilket måste medföra att inom en snar framtid allt fältarbete i försäkringsrörelsen
måste utföras av deltidsanställda mot underbetalning.

Departementschefen. Folkförsäkringens problem diskuterades ingående
under förarbetena till den nya lagen om försäkringsrörelse. Jag torde härutinnan
i främsta rummet få hänvisa till propositionen nr 50 till 1948 års
riksdag, s. 185—198. Det är självfallet ett samhällsintresse att livförsäkringen
vinner största möjliga utbredning även inom befolkningsskikt med
låga inkomster och otrygga levnadsförhållanden. Men en förutsättning är
att försäkringen är rationellt ordnad och billig. Enligt min mening måste
man med tillfredsställelse hälsa den premiesänkning, som under senare år
kunnat vidtagas inom folkförsäkringen. Av betydelse är att den s. k. skälighetsprincipen
redan lagfästs beträffande folkförsäkringen. Såsom förut
nämnts, kan principen i korthet sägas innebära, att nettopriset för en försäkring
skall vara skäligt med hänsyn till de förmåner och tjänster, som
försäkringen medför. Det åligger i första hand bolaget och dess anställda
i olika befattningar att tillse att skälighetsprincipens krav uppfyllas. I andra
hand ankommer det på tillsynsmyndigheten att övervaka att så sker.

I de båda sist refererade yttrandena har frågan om ombudens inkomster
berörts. Delta är en avtalsfråga som bör lösas genom förhandlingar mellan
de berörda parterna. Densamma torde icke här böra upptagas till behandling.

2. Annullationsfrågan.

Ett livförsäkringsavtal kan icke uppsägas av försäkringsgivaren; härvid
bortses från sådana fall som att försäkringstagaren lämnat falska uppgifter
vid försäkringens tecknande och liknande. Däremot äger försäkringstagaren
när som helst häva avtalet. Ett hävande av avtalet i förtid kallas annullation.

I direktiven fick utredningen sig särskilt ålagt att ägna uppmärksamhet åt
annullationsspörsmålen.

Utredningen. Då en försäkringstagare avbryter försäkringsavtalet i förtid,
äger han rätt till medel, som innestå hos bolaget för försäkringen. Dessa medel
kunna — ehuru i verkligheten beräkningen tillgår på annat sätt — betraktas
såsom bildade därigenom att premier, som försäkringstagaren inbetalar,
tillgodoföras ett särskilt konto för honom, till vilket även föres ränta å
de innestående medlen efter en viss räntefot. I början av försäkringstiden är

72

Kungi. Maj:ts proposition nr 220.

kontot negativt på grund av anskaffningskostnaderna. Snart — i regel ett
eller annat år efter försäkringens tecknande — blir emellertid kontot positivt,
och försäkringstagaren har då rätt att i en eller annan form åtnjuta de innestående
medlen.

Efter att ha statistiskt belyst annullationsfrekvensen för olika perioder och
för olika kategorier av försäkringar, uttalar utredningen, att annullationerna
utgöra ett allvarligt problem för livförsäkringsrörelsen. En annullation medför
i första hand förlust för den försäkringstagare, vilkens försäkring annulleras,
men också — på sätt utredningen närmare beskrivit -— för övriga försäkringstagare
och för bolaget såsom sådant.

Utredningen vitsordar, att livförsäkringsbolagen nedlägga ett omfattande
arbete på att bekämpa annullationerna. De verkställda undersökningarna utvisa
en fortgående minskning i annullationsfrekvensen. Det oaktat är annullationsfrågan
enligt utredningens mening förtjänt av den största uppmärksamhet.
Annullationsfrekvensen kan icke sägas vara i och för sig hög, men
ansträngningar att om möjligt ytterligare nedbringa densamma måste likväl
göras.

I anslutning härtill anför utredningen följande:

En hög annullationsfrekvens under åren närmast efter försäkringarnas
tecknande tyder i regel på brister i ackvisitionsarbetet. Enligt utredningens
uppfattning utgöres därför det riktiga botemedlet mot de tidiga annullationerna
snarare av åtgärder för höjande av anskaffningsarbetets kvalitet än av
åtgärder för att rädda försäkringar, som stå inför annullation. De vägar som
stå till buds för höjande av anskaffningsarbetets kvalitet äro återigen bland
annat en tillfredsställande utbildning och ett noggrant urval av ackvisitörerna.
Slutligen men icke minst viktigt är att bolagsledningarnas intresse
för anskaffningens kvalitet icke tränges tillbaka av det i och för sig naturliga
intresset för anskaffningens kvantitet. En forcerad anskaffning drar gärna
med sig en hög annullationsfrekvens. Riktpunkten för livförsäkringsverksamheten
bör mera vara att för varje försäkringstagare åstadkomma det
försäkringsskydd, som bäst passar honom, än att åstadkomma största möjliga
försäkringsbestånd.

I enlighet härmed föreslår utredningen icke några särskilda åtgärder till
motarbetande av annullationerna utan anser att förbättringarna böra framkomma
främst som en följd av förbättrad utbildning av ackvisitörerna.

Utbildningsfrågan behandlar utredningen i ett särskilt avsnitt av betänkandet.

Yttranden. Utredningens synpunkter understrykas av Försäkringsfunktionärernas
förbund. Även Försäkringsbolagens riksförbund ansluter sig till desamma.
Förbundet framhåller att det är ofrånkomligt att en del av de nytecknade
försäkringarna annulleras även om anskaffningsarbetet i kvalitativt
avseende varit fullt tillfredsställande. Ett samband råder mellan annullationsfrekvensen
och de allmänna konjunkturerna. Skulle en försämring av
konjunkturläget inträda, kommer enligt förbundets mening annullationsfrekvensen
omedelbart att stiga. Förbundet tillägger, att en sådan utveckling
ej är att tyda som tecken på en försämring av beståndsvården eller anskaffningsarbetets
kvalitet.

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

Departementschefen. Annullationsfrågan kan anses ha betydelse uteslutande
för livförsäkringen. En annullation innebär regelmässigt en viss ekonomisk
förlust för försäkringstagaren. Men även de kvarstående försäkringstagarna
lida en viss förlust. Detta beror på att försäkringsbolaget icke erhåller
full täckning för sina kostnader för den annullerade försäkringen. I viss utsträckning
ha annullationer sin orsak i ändring i försäkringstagarens personliga
förhållanden, t. ex. försämrad ekonomi, minskad försörjningsplikt o. d.
Det är också uppenbart, att en försämring i konjunkturläget är ägnad att
oförmånligt påverka annullationsfrekvensen.

Annullationerna utgöra med hänsyn till sin ekonomiska effekt för försäkringsklientelet
ett betydelsefullt problem. På bolagen ankommer att vidtaga
lämpliga åtgärder för att motverka annullationer. Klart är att en gedigen
utbildning av ombuden i förening med ett av ansvarskänsla präglat ackvisitiomsarbete
härvidlag är av särskild vikt. Det kan förutsättas att försäkringsinspektionen
med uppmärksamhet följer annullationsfrågan.

E. Särskilda spörsmål.

1. Obligatorisk olycksfallsförsäkring.

Antalet arbetsdagar, som årligen gå förlorade till följd av olycksfall i arbete,
uppskattas av utredningen till närmare 15 miljoner. Utredningen betecknar
denna olycksfallsfrekvens såsom en faktor av utomordentlig betydelse
i samhällslivet.

Utredningen har anfört allmänna synpunkter beträffande den obligatoriska
olycksfallsförsäkringens organisation. Särskilt har utredningen därvid
belyst sambandet mellan olycksfallsförsäkringen och arbetarskyddet.

Hithörande frågor ha behandlats i åtskilliga yttranden. Socialvårdskommittén,
som är sysselsatt med vissa problem inom området för den obligatoriska
olycksfallsförsäkringen, anser att detta förhållande icke utgör hinder
för försäkringsutredningen att fullfölja den påbörjade undersökningen angående
försäkringens framtida organisation. Ehuru ett nära samband finnes
mellan försäkringens materiella innehåll och organisationsformen finner
kommittén det fördelaktigt att de frågor, som helt eller huvudsakligen äro
tekniskt-organisatoriska, bli föremål för separat undersökning genom försäkringsutredningen.
Det bör ankomma på utredningen och kommittén att
samråda om den lämpliga gränsdragningen mellan arbetsuppgifterna.

I vissa yttranden framföras synpunkter emot ett fullföljande av försäkringsutredningens
undersökning.

Departementschefen. Såsom redan anförts har utredningen enhälligt uttalat
önskemål om att få fullfölja undersökningen av förevarandc ämne.
Detsamma faller helt inom ramen för utredningens uppdrag. Det är min
avsikt att snarast tillmötesgå önskemålet om tillkallande av ytterligare
ledamöter i utredningen såsom representanter för arbetsmarknadens parter
jämte den expertis i övrigt, som kan befinnas erforderlig. Om utred -

74

Kungl. Maj ds proposition nr 220.

ningsarbetet i denna del fortsättes, synes det icke påkallat att här närmare
ingå på ämnet eller att återgiva innehållet i remissyttrandena såvitt
angår olika sakfrågor. De framförda synpunkterna böra självfallet beaktas
under det fortsatta utredningsarbetet.

2. Flygförsåkring.

Utredningen har undersökt organisationen av denna i viss mån särpräglade
försäkringsgren och funnit den från flera synpunkter ändamålsenlig. Enligt
utredningens mening saknas anledning för det allmänna till ökat ingripande
i flygförsäkringspoolens verksamhet. Därjämte har utredningen behandlat
de organisatoriska spörsmål som aktualiseras vid ett införande av en obligatorisk
flygtrafikförsäkring till täckande av skador, som genom trafik med
luftfartyg tillfogas tredje man på marken och eventuellt även av luftfartygsinnehavarens
ansvarighet för sådana skador. Olika alternativ till lösning av
de nämnda organisationsfrågorna ha framlagts. I anslutning härtill uttalar
utredningen, att det för närvarande saknas anledning att mera i detalj upptaga
till diskussion en obligatorisk flygtrafikförsäkrings organisationsproblem.
Det är nämligen ännu osäkert när eller hur en sådan försäkring kan
komma att taga gestalt. Utredningen räknar emellertid med att de allmänna
synpunkter, som framförts i betänkandet, skola tjäna som underlag för
fortsatt diskussion i ämnet, då tiden härför anses mogen.

Svenska flygförsäkringspoolen förutsätter att utredningens uttalande angående
flygförsäkringens nuvarande organisation icke skall tolkas så, att
man uteslutit möjligheten av modifikationer i eller omläggning av verksamheten,
därest detta skulle påkallas av den framtida utvecklingen. För att
på bästa sätt kunna tjäna den till karaktär och omfattning i hög grad variabla
flygverksamheten bör åt de svenska flygförsäkringsföretagen bevaras
största möjliga frihet till hastig anpassning under skiftande förhållanden.

Beträffande de organisationsspörsmål, som uppkomma vid införande av en
obligatorisk flygtrafikförsäkring, anför poolen synpunkter vilka i viss mån
avvika från utredningens.

Departementschefen. I anslutning till Svenska flygförsäkringspoolens yttrande
må framhållas, att det självfallet är ett intresse för det allmänna likaväl
som för flygförsäkringens målsmän att denna försäkrings organisation
ständigt anpassas efter utvecklingens krav.

Frågan om införande av en obligatorisk flygtrafikförsäkring faller inom
ramen för den utredning, som för närvarande pågår på lufträttens område.
Det synes icke påkallat att här ingå på de organisationsspörsmål, som ha
anknytning till en dylik försäkring. Försäkringsutredningens och flygförsäkringspoolens
synpunkter äro väl ägnade som underlag för diskussion i
ämnet, då detta får aktualitet.

3. Gruppförsäkring.

Utredningen. I gruppförsäkringen kunna förvaltningskostnaderna väsentligt
nedbringas. Vid sådan gruppförsäkring, där anslutningen sker kollektivt,
blir ackvisitionskostnaden vid avtalets ingående i regel obetydlig i förhållande

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

till den totala premieinkomsten från gruppen. Om vidare premieuppbörden
sker genom något gruppens eget organ, som överbringar premiebeloppet för
alla försäkrade i gruppen till försäkringsbolaget, kunna inkassokostnaderna
hållas låga eller bringas att helt försvinna. En annan fördel med gruppförsäkring
är att man med denna i många fall når befolkningsskikt, som äro
svåråtkomliga vid individuell ackvisition.

Utredningen pekar även på nackdelar som äro förbundna med denna försäkringsform.
Risk finnes att befolkningen genom gruppförsäkringen uppdelas
i två skikt: de som tillhöra någon sådan grupp, att en billig försäkring
för gruppen kan ordnas, och de vilka icke tillhöra någon sådan grupp
och alltså bli hänvisade till den dyrare individuella försäkringen. En annan
olägenhet med gruppförsäkringen är den standardisering i fråga om
försäkringsformer och försäkringsbelopp, vilken utgör en av förutsättningarna
för att det förbilligande momentet hos gruppförsäkringarna skall kunna
helt tillvaratagas. Standardiseringen motverkar anpassning till det individuella
behovet. En annan olägenhet är risken för dubbelförsäkring. Vad
särskilt grupplivförsäkringen beträffar tillkommer den olägenheten, att en
person, som utträder ur en försäkrad grupp, förlorar sitt försäkringsskydd.

I många fall kan vid detta tillfälle personens hälsotillstånd vara sådant, att
han icke kan få en ny, individuell försäkring. Även om detta hinder icke
föreligger, kan på grund av åldern vid utträdet ur gruppen premien för en
ny försäkring vara så hög att vederbörande icke vill skaffa sig en ny försäkring.
Likaså kan den mänskliga trögheten medföra, att det genom utträdet
bortfallna försäkringsskyddet icke ersättes genom någon ny försäkring.

Beträffande grupplivförsäkring har utredningen vidare ställt frågan, huruvida
denna lämpligen bör drivas såsom en ren riskförsäkring eller innefatta
ett visst sparmoment. Skäl anföras för och emot bägge alternativen.
Utredningen har icke tagit bestämd ståndpunkt till spörsmålet.

Från fältmannahåll ha framförts betänkligheter mot den kollektiva försäkringen
på den grund, att densamma skulle komma att försvåra anskaffningsarbetet
inom den individuella försäkringen. Ehuru en motsatt uppfattning
kommit till uttryck utomlands kan man icke förneka möjligheten av en
sådan svårighet. Den anförda synpunkten är dock enligt utredningens mening
ovidkommande, förutsatt att icke det individuella anskaffningsarbetet
försvåras i sådan grad, att den försäkringssökande allmänheten icke får sitt

behov av individuell försäkring tillgodosett till rimliga kostnader.

Sammanfattningsvis uttalar utredningen om gruppförsäkringen, att denna
visserligen är behäftad med olägenheter, såsom i fråga om möjligheten tdl
anpassning efter det individuella försäkringsbehovet och möjligheterna till
fortsatt försäkringsskydd efter utträde ur gruppen, men det oaktat erbjuder
stora fördelar bl. a. till förbilligande av försäkringen. Med hänsyn till de
nämnda olägenheterna och då cn mera ingående erfarenhet ännu saknas,
bör försäkringen till en början drivas med stor försiktighet.

Yttranden. I det yttrande, som avgivits av Försåkringsfunktionärernat

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

förbund understrykes att grupplivförsäkringen måste handhavas med stor
försiktighet, eftersom den i annat fall kan starkt motverka den individuella
livförsäkringens utveckling.

Spörsmålet huruvida i grupplivförsäkringen bör inrymmas ett sparmoment
har kommit starkt i förgrunden i övriga remissyttranden. Försäkringsbolagens
riksförbund anför att denna fråga ingående diskuterades vid
livförsäkringsbolagens planläggning av den nuvarande grupplivförsäkringen.
Därvid stannade man för att ge grupplivförsäkringen formen av en ren
riskförsäkring och orsaken härtill var framförallt att man ansåg, att försäkringens
främsta uppgift borde vara att ge ett grundläggande dödsfallsskydd
till lägsta möjliga kostnad.

Thulebolagen uttala i stort sett liknande synpunkter.

I polemik mot uttalanden av utredningen angående tillsynen över gruppförsäkringen
anför Folket-Samarbete inledningsvis följande:

Anstalterna hävda för sin del, att frågan huruvida försäkringsskyddet för
en viss grupp av försäkringstagare skall ordnas genom en gruppförsäkring
eller genom enskilda försäkringar — i vart fall beträffande annan försäkring
än livförsäkring — är en fråga av den karaktär, att den helt bör ligga
inom det enskilda försäkringsföretagets kompetensområde. Så länge premiesättningen
för dylika enskilda försäkringar eller gruppförsäkringar sker
med tillbörligt beaktande av skälighetsprincipen, bör det ur tillsynsmyndighetens
synpunkt vara likgiltigt vilken form för försäkringens anordnande
försäkringsgivaren väljer.

Folket-Samarbete understryker starkt de skäl utredningen anfört till förmån
för ett sparmoment i grupplivförsäkringen. I detta sammanhang erinra
anstalterna om ett av dem tidigare väckt förslag om att livförsäkring som
bedrives i form av kollektiv riskförsäkring bör undantagas från lagens definition
på livförsäkring och i stället hänföras till skadeförsäkring. Anstalterna
tillfoga:

Folket-Samarbetes nyssnämnda förslag bör snarast möjligt underkastas
särskild utredning, lämpligen i samband med den utredning av grupplivförsäkringen,
som ändock måste göras med anledning av utredningens uttalande
om sparmoment. Den konsekvensen av förslaget, att grupplivförsäkring
med sparmoment skulle bedrivas av livförsäkringsbolag, medan grupplivförsäkring
utan sparmoment skulle hänföras till skadeförsäkring torde
icke möta större olägenheter än att lång och kort sjukförsäkring enligt nuvarande
ordning och enligt utredningens förslag uppdelas på liknande sätt.

Det torde härvid böra övervägas om ej all livförsäkring utan sparmoment
skulle kunna hänföras till skadeförsäkring. Härigenom skulle möjliggöras
en smidig anordning för individuell fortsättningsförsäkring till personer som
utträda ur en kollektiv försäkring utan sparmoment.

Försäkringsinspektionen kan icke ansluta sig till Folket-Samarbetes förslag
om att all livförsäkring utan sparmoment skall kunna hänföras till
skadeförsäkring. Enligt försäkringsinspektionens mening bör man icke undantaga
någon del av ifrågavarande försäkring från det krav på rationella,
av Kungl. Maj :t eller inspektionen stadfästa grunder för premieberäkning,
återbäring m. m., som gällande lag föreskriver.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

77

Inspektionen tillägger:

Inom den av livförsäkringsbolagen såsom en ren riskförsäkring bedrivna
gruppförsäkringen har den försäkrade tillerkänts rätt att vid utträde teckna
en frivillig individuell försäkring av viss storlek utan hälsoprövning. Vikten
av en ansvarskännande service inom detta område har starkt framhållits
både från bolagens och försäkringsinspektionens sida. Inspektionen, som
anser det vara av stor betydelse att nämnda försäkring göres så enkel och
billig som möjligt, kan icke — i varje fall innan praktisk erfarenhet vunnits
inom området — tillstyrka införandet inom densamma av det komplicerande
och kostnadskrävande sparmomentet.

Departementschefen. Ett bifall till Folket-Samarbetes förslag om att hänföra
livförsäkring utan sparmoment till skadeförsäkring skulle innebära,
att denna verksamhet undandroges den kontroll och tillsyn, som kan sägas
ligga i de av offentlig myndighet stadfästa försäkringstekniska grunderna.
I likhet med försäkringsinspektionen kan jag icke förorda en sådan anordning.

Intet av de spörsmål i övrigt rörande gruppförsäkringen, som behandlats
i betänkandet och remissyttrandena, synes mig vara av beskaffenhet att
nu föranleda ett ställningstagande från statsmakternas sida. De synpunkter
som framförts böra beaktas vid avgörande av koncessionsärenden och
eljest vid rättstillämpningen.

4. Värdebeständiga försäkringar.

Värdebeständig är en försäkring som anordnats så, att försäkringssumman
vid försämring av penningvärdet bibehålies vid det realvärde, som
motsvarar det vid avtalets ingående överenskomna försäkringsbeloppet.
Värdebeständighetsfrågan kan sägas ha praktisk betydelse endast beträffande
personförsäkringen, enkannerligen livförsäkringen.

Utredningen. Med hänsyn till att värdebeständighetsfrågan under senare
år vid olika tillfällen fått aktualitet har utredningen upptagit frågan till
närmare granskning.

Olika anordningar äro tänkbara för att åstadkomma en anpassning av
försäkringsvärdena till ett sjunkande penningvärde. Utredningen har anvisat
fyra alternativ, nämligen a) indexbundna premier samt användning i
större utsträckning av livförsäkringar utan sparmoment, b) uppskjutande
av all återbäring till försäkringstidens slut, c) medgivande för bolagen att
placera större del än nu av försäkringsfonden i realvärlden samt d) införande
i marknaden av värdebeständiga placeringsobjekt. Av skilda orsaker
kan emellertid icke någon av dessa vägar sägas leda till en praktisk lösning
av värdebeständighetsfrågan.

I anslutning till överväganden rörande alternativet c) har utredningen
erinrat om att de hittills restriktiva bestämmelserna om livförsäkringsbolagens
kapitalplacering i så måtto uppmjukats i nya lagen om försäkringsrörelse
att bolagen numera äga fritt placera en tiondel av livförsäkringsfonden,
dock att placering icke får ske i aktier. I förarbetena till lagen uttalades,
att den fria placeringsrätten borde kunna utvidgas i framtiden om erfarenheterna
gåve vid handen alt så utan olägenhet kunde ske.

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

En utvidgning av den fria placeringsrätten kan — framhåller utredningen
— tänkas underlätta för bolagen att anpassa försäkringarna efter penningvärdets
förändringar. Med hänsyn till att den nya lagen endast under
kort tid varit i kraft äro emellertid erfarenheterna av den fria placeringsrätten
ännu begränsade. Utredningen tillägger:

Skulle en höjning av 10 %-gränsen nu vidtagas, skulle det därför endast
kunna bli fråga om ett mycket försiktigt steg. Dels på grund härav och dels
emedan placering i realvärden såsom tidigare framhållits icke — även om
man bortser från de med dessa placeringar förenade riskerna — innebär
någon värdebeständighetsgaranti, är det vidare tydligt att man genom en
sådan höjning endast i mycket begränsad omfattning skulle kunna bidraga
till förverkligande av önskemålet om, så långt möjligt, värdebeständiga försäkringar.
Vid sådant förhållande finner sig utredningen icke böra föreslå,
att någon ändring redan nu vidtages beträffande det beslut, som riksdagen
nyligen fattat i den föreliggande frågan. Om erfarenheterna av de nu beslutade
placeringsreglerna bli gynnsamma, vill utredningen för sin del tillstyrka
att ytterligare ett steg tages på vägen mot en friare placeringsrätt. I
samband med en omprövning av denna fråga bör tagas under övervägande
om och i vad mån placering i aktier bör medgivas.

Försäkringsinspektionen anför:

Försäkringsväsendets stora samhälleliga betydelse bar starkt framhållits
i det föreliggande betänkandet. De riktlinjer och särskilda förslag, som i
betänkandet framläggas, syfta till att skapa förutsättningar för försäkringsväsendets
utvecklande på ett sätt, som är till största möjliga gagn för försäkringstagarna
och samhället i dess helhet. Med framhållande av detta vill
inspektionen understryka önskemålet, att försäkringsskyddet — detta gäller
framförallt livförsäkringen —• icke i större eller mindre grad spolieras
genom penningvärdesförsämring. Livförsäkringsbolagen kunna själva föga
göra för att förhindra eller motverka sådan skadegörelse, vilket även framgår
av vad utredningen anför i denna fråga. Det är en angelägenhet av största
vikt för staten att genom att upprätthålla ett stabilt penningvärde sörja
för att det försäkringsskydd, som samhällsmedlemmarna genom avstående
från omedelbar konsumtion åt sig uppbyggt, icke ödelägges genom penningvärdesförsämring.

Försäkringsbolagens riksförbund framför liknande synpunkter.

Departementschefen. Utredningens undersökning har skapat klarhet i den
aktuella frågan angående värdebeständiga försäkringar. Av undersökningen
framgår, att det icke är möjligt för försäkringsväsendet att skapa garantier
för värdebeständighet hos försäkringssparandet.

Under förarbetena till nya lagen om försäkringsrörelse uttalades från
statsmakternas sida, att den fria kapitalplaceringsrätten skulle kunna ytterligare
utvidgas om erfarenheterna av de nya reglerna bleve gynnsamma.
Utredningen bar anslutit sig till denna ståndpunkt och betonat att en utvidgad
placeringsrätt kan vara ägnad att främja värdebeständigheten hos livförsäkringarna.
Vad utredningen i denna del anfört synes mig väl grundat.
I avbidan på närmare erfarenhet av den nya försäkringslagen bör frågan
om en revision av kapitalplaceringsreglerna tills vidare anstå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

79

5. Utbildningsfrågan.

Utredningen. I olika sammanhang har utredningen betonat angelägenheten
av hög standard hos försäkringsväsendet. Detta är ett intresse såväl
för den enskilde som för samhället. Utredningen tillägger, att försäkringsväsendets
standard i sin tur är i mycket stor utsträckning beroende av personalens
utbildning för sina uppgifter. Inom alla kretsar av försäkringsvärlden
torde det numera — framhåller utredningen — stå fullt klart, att
spörsmålen rörande personalens utbildning och kvalifikationer äro av central
betydelse för verksamheten.

Utredningen erinrar om att i nya försäkringslagen (302 §) upptagits en allmän
föreskrift om att styrelsen och verkställande direktören skola övervaka
att anskaffningsverksamheten i bolaget sker på sätt som överensstämmer
med god försäkringssed. Kungl. Maj :t äger meddela närmare bestämmelser
angående anskaffningsverksamheten och må därvid tillika förordna, att frågor
rörande densamma skola, på sätt och i den omfattning som i nämnda bestämmelser
angives, handläggas av en av Kungl. Maj :t utsedd nämnd.

I försäkringsväsendets tidigare utvecklingsskeden har utbildningsfrågan
icke tillmätts samma betydelse som nu. Enligt utredningens mening står det
utom tvivel att mycket av den kritik som riktats mot försäkringsbolagen bottnar
i förhållanden, vilka sammanhänga med personalens utbildning.

Utredningen anför härefter följande:

Beträffande utbildningen äro förhållandena numera väsentligt ändrade.
Förståelsen för nödvändigheten av en god utbildning av de försäkringsanställda
har varit i ständigt stigande sedan mitten av 1930-talet. —--

Av särskilt stor betydelse torde den utbildning vara, som bedrives i Svenska
försäkringsföreningens regi. Denna förening har enligt sina stadgar till
syfte att verka för en sund och ändamålsenlig utveckling av försäkringsväsendet
i vårt land. Föreningen söker förverkliga detta syfte bl. a. genom utbildningsverksamhet
bland de inom försäkringsverksamheten anställda. Sedan
mitten av 1930-talet bär föreningen regelbundet anordnat utbildningskur
ser till en början endast för livförsäkringsackvisitörer men senare öppna
även för personal inom övriga försäkringsgrenar och i olika tjänsteställning.
Vissa kurser för kontorsmän och för yrkesfältmän hållas årligen. För fältmännen
anordnas därjämte årligen repetitionskurser. Undervisningen omfattar
föredrag, diskussioner, seminarieövningar, förhör och skrivningar jämte
slutprov. För kontorsmän anordnas vidare vartannat eller vart tredje år specialkurser
i olika försäkringsgrenar. Försäkringsföreningen har tillsatt en
särskild utbildningsnämnd som jämte kursverksamheten även ombesörjer
utgivandet av studiehandböcker och annan litteratur samt korrespondenskurser.
Representanter för de anställda och deras organisationer ha säte i
utbildningsnämnden. Verksamheten bekostas genom bidrag från försäkringsbolagen.
Sedan början av år 1949 har till utbildningsnämnden knutits
en heltidsanställd studierektor.

Ffter att ha framfört synpunkter till förmån för eu — åtminstone i viss
utsträckning — obligatorisk utbildning av de försäkringsanställda, ingår utredningen
på frågan huruvida utbildningen lämpligen bör ordnas centralt för
alla bolag eller bedrivas inom respektive företag. Utredningen förordar det
förra alternativet.

80

Kunfjl. Maj.ts proposition nr 220.

I detta sammanhang framkastar utredningen tanken att de fältmän, som
med godkända vitsord genomgått föreskriven utbildningskurs, tilldelas ett
diplom, certifikat e. d. Detta skulle få karaktären av ett slags auktorisation.
En sådan anordning skulle enligt utredningens mening vara ägnad att skapa
ökat förtroende hos allmänheten.

Utredningen påpekar att befattningshavare hos försäkringsinspektionen
medverkat vid de nyssnämnda kurserna såsom lärare eller tillfälliga föreläsare.
Att detta från pedagogisk synpunkt är en lämplig anordning kan icke vara
tvivel underkastat. Utredningen förordar att man går ett steg vidare på den
inslagna vägen t. ex. genom att låta försäkringsinspektionen bli företrädd i
ledningen för kurserna eller genom att dessa ställas under inspektionens
överinseende.

Sammanfattningsvis uttalar utredningen, att den icke funnit anledning föreslå
särskilda regler beträffande utbildningen. Denna fråga är nämligen föremål
för ett starkt intresse från de berörda parternas sida och det finnes anledning
räkna med att parterna i samråd kunna gestalta utbildningen på ett
fullt tillfredsställande sätt. Om så icke sker, äger Kungl. Maj :t jämlikt den
ovan citerade 302 § i nya försäkringslagen befogenhet att i administrativ
ordning utfärda föreskrifter i ämnet. Det kan förutses att Kungl. Maj :t och
försäkringsinspektionen komma att med uppmärksamhet följa utbildningsfrågans
utveckling.

Yttranden. Utbildningsfrågan har rönt stort intresse i remissyttrandena.
Försäkringstjänstemannaförbundet understryker vad utredningen anfört angående
vikten av utbildning av de försäkringsanställda, speciellt av dem som
äro verksamma inom fältarbetet. Förbundet vill som sin bestämda mening
framhålla, att utbildningen bör ske centralt för branschen genom ett fristående
organ med statlig auktorisation.

Jämväl Försäkringsfunktionärernas förbund betonar utbildningsfrågans
stora betydelse och anser att den grundläggande utbildningen bör ske centralt.
Förbundet beklagar att under den senaste tiden vissa företag övervägt att
lämna den hittillsvarande centrala utbildningen. Enligt förbundets mening
bör utbildningen handhavas av företagen och de anställdas organisationer
gemensamt under kontroll och överinseende av de myndigheter som statsmakterna
kunna önska utse.

Svenska försäkringsföreningen, som lämnat en utförlig redogörelse för föreningens
kursverksamhet, framhåller att under föreningens styrelse sorterar
en utbildningsnämnd, sammansatt av representanter för bolagsledningar,
kontor stjänstemän och fältmän. Nämndledamöterna ha hittills utsetts av föreningen
men skola i fortsättningen utses, 4 av Försäkringsbolagens riksförbund,
3 av Försäkringstjänstemannaförbundet, 1 av Försäkringsfunktionärernas
förbund och 2 av föreningen. Utbildningsnämnden handlägger tillsammans
med en heltidsanställd studierektor alla utbildningsfrågor.

Föreningen har icke tagit bestämd ståndpunkt till frågan huruvida utbildningen
bör ordnas centralt eller icke. Enligt föreningens mening är huvud -

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

81

saken att en ackvisitör visar sig besitta de erforderliga kunskaperna. Det sätt,
på vilket han förvärvat desamma, är av mindre betydelse.

Utredningens uttalande angående lämpligheten av att försäkringsinspektionens
befattningshavare i viss utsträckning lämna sin medverkan såsom
lärare och föreläsare vid försäkringskurserna biträder föreningen. Inspektionens
chef har själv brukat föreläsa om tillsynsmyndigheten och dess uppgifter.
I motsats till utredningen anser föreningen det icke lämpligt att
försäkringsinspektionen blir företrädd i ledningen för kurserna eller att dessa
ställas under inspektionens överinseende. En sådan funktion synes ligga
helt utanför inspektionens arbetsområde.

Försäkringsbolagens riksförbund anser det med hänsyn till försäkringsinspektionens
ställning som övervakande och kontrollerande myndighet
olämpligt att inkoppla inspektionen i ledningen av utbildningsverksamheten.

Folket-Samarbete anmärker att den 1 juli 1949 ingåtts en överenskommelse
mellan alla försäkringsföretag — med undantag av vissa smärre
lokala bolag — angående anskaffningsverksamheten. överenskommelsen innehåller
en bestämmelse av följande lydelse: »Varje ombud skall erhålla utbildning,
svarande mot den uppgift, som anförtrotts honom. Ombud må icke
fast anställas såsom inspektör eller distriktschef eller i därmed jämförlig
befattning utan att ha undergått särskild praktisk och teoretisk utbildning.
De kunskaper, som skola bibringas genom utbildningen, bestämmas av det
anställande bolaget men skola i teoretiskt hänseende minst motsvara vad
som fastställes av försäkringsbolagens centrala utbildningsinstitut.»

Härefter anför Folket-Samarbete, att anstalterna äro intresserade av att
medverka till att ett gemensamt utbildningsinstitut upprättas. Folket-Samarbete
anser nämligen att en på detta område genomförd frivillig samverkan
kan vara ändamålsenlig. Även om Folket-Samarbete sålunda räknar med att
kunna medverka i ett gemensamt utbildningsinstitut, förbehålla sig anstalterna
rätten att i varje enskilt fall avgöra, huruvida anstalterna för viss
yrkesgrupp eller inom viss försäkringsgren skola utnyttja det gemensamma
institutets resurser eller bedriva ifrågavarande utbildningsverksamhet i egen
regi.

Folket-Samarbete ansluter sig till uppfattningen att utbildningsverksamheten,
vare sig den bedrives av ett gemensamt utbildningsinstitut eller av enskilda
företag, icke bör vara underställd försäkringsinspektionens överinseende.

Försäkringsinspektionen säger sig kunna vitsorda att insikten om utbildningens
vikt numera är allmän bland försäkringsväsendets målsmän. En
omfattande utbildningsverksamhet bedrives också såväl av bolagen gemensamt
som av vissa större bolag i egen regi. I likhet med utredningen anser
inspektionen lämpligast att i varje fall den grundläggande utbildningen bedrives
centralt, oaktat frågan icke synes inspektionen vara av den betydelse
att den behöver författningsmässigt regleras utöver vad som redan skett.

Kurser som avse utbildning för visst yrke böra enligt inspektionens uppfattning
underställas överstyrelsen för yrkesutbildning.

(t Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 220.

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

Departementschefen. Av remissyttrandena framgår att intresset för en
gedigen utbildning av de anställda är allmänt inom försäkringsväsendet.

Enligt 302 § lagen om försäkringsrörelse åligger det bolagsledningen att
övervaka att anskaffningsverksamheten bedrives på sätt som överensstämmer
med god försäkringssed. Kungl. Maj :t äger meddela närmare bestämmelser
härom. Den mellan bolagen den 1 juli 1949 träffade överenskommelsen
angående anskaffningsverksamheten innehåller grundläggande bestämmelser
angående utbildningen. En gemensam skiljenämnd skall enligt
överenskommelsen avgöra tvistefrågor rörande överenskommelsens tillämpning
och tolkning; Kungl. Maj :t utser ledamöterna i nämnden. Överenskommelsen
har underställts Kungl. Maj :t, som icke funnit erforderligt utfärda
närmare föreskrifter i ämnet.

Enligt vad jag inhämtat står den av Svenska försäkringsföreningen bedrivna
kursverksamheten i huvudsakliga delar under överinseende av överstyrelsen
för yrkesutbildning. Detta förefaller att vara en lämplig anordning.

Någon anledning för det allmänna att under föreliggande omständigheter
ingripa i hithörande organisatoriska spörsmål anser jag icke förefinnas. Det
vill synas som om dessa skulle kunna lösas i försäkringsväsendets egen regi.
Skulle i framtiden ett ingripande anses erforderligt, är Kungl. Maj:t jämlikt
det nyssnämnda lagrummet behörig utfärda föreskrifter i ämnet.

Den av utredningen framkastade tanken på auktorisation av fältmän torde
icke nu böra upptagas till närmare övervägande.

Hemställan.

Härefter hemställer föredraganden, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Gunnel Sjölin.

1 Denna bilaga, som frånsett vissa redaktionella jämkningar är likalydande med det vid
propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

83

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 5 april
1950.

Närvarande:

justitieråden Gei jer,

Lech,

regeringsrådet Quensel,
justitierådet Beckman.

Enligt lagrådet den 30 mars 1950 tillhandakommet utdrag av protokoll
över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 10 mars 1950, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag angående ändring i vissa delar av
lagen den 17 juni 19k8 (nr 433) om försäkringsrörelse.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet O. H. Appeltofft.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:
Bengt Larson.

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Ifans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 6 april 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Sträng,
Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler t. f.
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Danielson, lagrådets den 5 april
1950 avgivna utlåtande över det den 10 mars 1950 till lagrådet remitterade
förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1948
(nr 433) om försäkringsrörelse. Föredraganden hemställer att förslaget,
som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte efter vissa redaktionella jämkningar
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lennart Kihlstrand.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

85

Innehållsförteckning

Sid.

Propositionen ........................................................ 1

Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen om försäkringsrörelse...... 3

Utdrag av statsrådsprotokollet den 10 mars 1950 .......................... 8

Inledning.......................................................... 8

Kort översikt av utredningens förslag m. m............................ 9

Yttranden över utredningens förslag .................................. 13

Departementschefen s. 14.

De grundläggande synpunkterna i principbetänkandet.................... 15

A. Principiella synpunkter på försäkringsverksamheten.................. 15

Departementschefen s. 23.

B. Förslag av allmän räckvidd...................................... 24

1. Företagstyp. Representation för försäkringstagarna i försäkringsaktiebolag
...................................................... 24

Departementschefen s. 30.

2. Kontroll över premiesättningen i skadeförsäkring ................ 32

Departementschefen s. 49.

3. Antalet försäkringsbolag ...................................... 52

Departementschefen s. 56.

4. Sockenbolagen .............................................. 57

Departementschefen s. 63.

C. Skadeförsäkringen .............................................. 64

1. Om obligatoriska försäkringsformer m. m. s. 64. — 2. Utjämningsfonder i skadeförsäkring
m. m. s. 66.

D. Livförsäkringen ................................................ 69

1. Folkförsäkring och stor försäkring s. 69. — 2. Annullationsfrågan s. 71.

E. Särskilda spörsmål.............................................. 73

1. Obligatorisk olycksfallsförsäkring s. 73. — 2. Flygförsäkring s. 74. — 3. Gruppförsäkring
s. 74. — 4. Värdebeständiga försäkringar s. 77. — 5. Utbildningsfrågan
s. 79.

Departementschefens hemställan .................................. 82

Utdrag av lagrådsproiokollet den 5 april 1950 ............................ 83

Utdrag av statsrådsprotokollet den 0 april 1950............................ 84