Kungl. Maj:ts ''proposition nr 219.
1
Nr 219.
Kungl. Maj ds proposition till riksdagen angående riktlinjer för
lärarutbildningens ordnande; given Stockholms slott
den 31 mars 1950.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Josef Weijne.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen avhandlas utbildningen av lärare i de vanliga läroämnena
men däremot icke i yrkesämnen. Utbildningen skall för de berörda
lärargrupperna omfatta dels allmänbildande studier och erforderliga fackstudier
inom vederbörande undervisningsämnen, dels en egentlig yrkesutbildning,
innefattande teoretisk och praktisk utbildning för lärarkallet.
I den egentliga yrkesutbildningen skall ingå viss aspiranttjänstgöring.
Enligt propositionen skola lärarutbildningsanstalter av ny typ inrättas
till ett antal, som framdeles bestämmes. Vid dessa skola blivande ämneslärare,
mellanskollärare och eventuellt småskollärare samt, i den mån så
bestämmes, olika grupper av speciallärare erhålla egentlig yrkesutbildning.
Utbildningen av mellanskollärare skall enligt propositionen grundas på
ett kunskapsmått, i huvudsak motsvarande gymnasiekurs. Den egentliga
yrkesutbildningen för småskollärare åter skall efter en övergångstid bygga
på en ettårig allmänbildande kurs, baserad på ett kunskapsmått i huvudsak
motsvarande realexamen.
I propositionen begäras icke några anslag.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr Z19.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 31 mars 1950.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson,
Lingman.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Weijne följande.
När jag den 3 februari detta år anmälde propositionen nr 70 angående
riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling, var beredningen av den
därmed nära sammanhängande frågan om en reformerad lärarutbildning
ännu icke avslutad. Jag anhåller nu att få anmäla denna fråga.
1. Inledning.
Den djupgående olikheten mellan 1800-talets läroverk och folkskola kom
icke minst till synes i lärarnas utbildning för sina uppgifter.
Läroverkslärarnas ämnesstudier voro då som nu förlagda till universiteten,
och deras egentliga yrkesutbildning omfattade, sedan den ordnats genom
1875 års provårsstadga, en teoretisk del, som avslutades med tentamen
i pedagogikens teori och historia, och en praktisk del, innefattande auskultation
och övningsundervisning samt i samband därmed undervisning rörande
de särskilda ämnenas metodik.
Folkskollärarnas arbetsuppgifter borde däremot enligt tidens uppfattning
kunna genomföras utan att lärarens bildningsgrund behövde gå alltför mycket
utöver de kunskapselement, han skulle meddela sina lärjungar. Enligt
1862 års reglemente för folkskoleseminariema skulle undervisningen vid
dessa lärarutbildningsanstalter så till framställningssätt som omfång lämpa
sig efter elevernas framtida bestämmelse. Inflytelserika åsiktsriktningar ville
tolka detta stadgande så snävt, att seminariets undervisning borde grunda
sig på de läroböcker, efter vilka den blivande läraren själv en gång skulle
undervisa. Ännu framemot 1800-talets slut kunde seminariekursen beskrivas
såsom »en utvidgad och fördjupad folkskolekurs».
Genom 1914 och 1937 års seminariereformer har detta läge i grunden
ändrats. Inträdesfordringama ha skärpts. Ungefär halva antalet av de in
-
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
tagna seminarieeleverna tillhöra numera de tvååriga linjer, vilkas lärokurser
förutsätta avlagd studentexamen, medan de återstående, som undergå
en fyraårig utbildning, vid intagningen måste styrka insikter, som i flertalet
ämnen motsvara realexamens kunskapsmått. Engelska har upptagits som
obligatoriskt läroämne med relativt högt timtal, tyska och franska som
frivilliga ämnen. En reform av det inre arbetet påbörjades redan genom
1914 års stadga och har sedan i allt större utsträckning genomförts; den
åsyftar ökad självverksamhet och friare studieformer. Samtidigt ha behörighetskraven
för seminariernas lärare höjts. Folkskoleseminariernas ordinarie
ämneslärare äro numera genomgående lektorer.
För småskoleseminariema har 1900-talet medfört ännu mera genomgripande
reformer. Vid dess början hade staten ännu icke i större utsträckning
tagit sig an småskollärarinneutbildningen. De flesta småskoleseminarierna
ägdes av landstingen eller hade privata huvudmän. Lärokursen behövde
icke omfatta mer än 8 månader. De nuvarande småskoleseminariema
äro däremot statsinstitutioner, lärokursen är tvåårig eller i ett fall treårig,
inträdesfordringama ha höjts och undervisningen bestrides av adjunkter.
Den praktiska utbildningen har moderniserats.
För de högre skolornas lärare har däremot den egentliga yrkesutbildningen
på lång tid föga ändrats i organisatoriskt hänseende. Kursen i pedagogikens
teori och historia har visserligen flyttats över till universiteten och
ingår som led i filosofisk ämbetsexamen, men prövåret är sig tämligen likt.
Två sakkunnigberedningar — 1927 års skolsakkunniga och 1936 års lärarutbildningssakkunniga
— ha efter olika linjer arbetat med en reform av
läroverkslärarnas praktiska utbildning, men de framlagda förslagen ha icke
realiserats.
När frågan om lärarutbildningen nu återupptages, äro förutsättningarna
väsentligt ändrade. Den forna splittringen inom det svenska skolväsendet
är på väg att utjämnas, proposition har avlåtits om en enhetsskola, avsedd
att i sig upptaga hela den mångfald av olika skolformer, som sörja för skolpliktsåldems
behov. Fn större grad av enhetlighet är både önskvärd och
möjlig även på lärarutbildningens område. Lärarutbildningen kunde lämnas
å sido, ännu när 1940 års skolutredning utförde sin grundläggande analys
av de svenska skolproblemen, men den blev en trängande uppgift för
1946 års skolkommission. Enligt direktiven skulle skolkommissionen i början
av sitt arbete uppdraga vissa allmänna riktlinjer för frågans lösning,
varefter den fortsatta utredningen borde anförtros åt en särskild sakkunnigkommitté.
Den förra delen av utredningsarbetet är nu fullgjord och ingår
i kommissionens i juni 1948 avgivna principbetänkande (SOU 1948: 27);
det är denna del av utredningen och därpå grundade förslag, som jag nu går
att föredraga. Det fortsatta utredningsarbetet har redan påbörjats, då en
särskild delegation under ordförandeskap av undervisningsrådet Eskil Käll
-
4
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 219.
quist tillsatts inom skolkommissionen för att utreda de blivande lärarhögskolornas
organisation. Dess arbetsresultat torde dock föreligga först senare
under detta år.
Jag kommer i det följande först att lämna en redogörelse för den nuvarande
lärarutbildningen och övergår därefter till de för reformen väsentliga
allmänna synpunkterna och deras tillämpning på frågorna om lärarnas
teoretiska och praktiska utbildning. Slutligen kommer jag att beröra vissa
frågor, som stå i samband med lärarkraftens ändamålsenliga disposition för
skolans olika stadier.
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
5
2. Den nuvarande lärarutbildningen,
a. De högre skolorna.
Ämneslärarnas teoretiska utbildning.
Ämneslärarna vid de allmänna läroverken tillhöra, om man bortser från
rektorerna, tre med avseende på löneställning och kompetenskrav skilda
lärarkategorier, nämligen lektorer, adjunkter och ämneslärarinnor. Enligt
den för innevarande budgetår gällande personalförteckningen finnas 330
ämneslärarinne-, 2 062 adjunkts- och 510 lektorstjänster. Dessutom finnas
extra ordinarie och extra ämneslärarinnor och adjunkter samt timlärare.
Lektorstjänster förekomma endast vid de högre allmänna läroverken.
Ämneslärarinnegruppen utgöres huvudsakligen av lärarinnor, som ha
genomgått högre lärarinneseminariet i Stockholm eller motsvarande privata
lärarinneseminarier. Dessa utbildningsanstalter äro numera nedlagda, och
ämneslärarinneinstitutionen torde komma att avvecklas, sedan de utexaminerade
lärarinnorna erhållit placering.
Inom den numeriskt största gruppen, adjunktsgruppen, har flertalet avlagt
filosofisk ämbetsexamen, som enligt läroverksstadgan är behörighetsvillkor
för adjunktstjänster, vilka icke innefatta kristendomskunskap eller
praktiskt läroämne. Enligt stadgan för filosofiska examina skola kunskapsfordringama
i ämbetsexamen bestämmas med hänsyn till examens ändamål
att vara behörighetsvillkor för ämneslärarbefattningar vid de allmänna läroverken.
I ämbetsexamen ingår vid sidan av de egentliga examensämnena
en obligatorisk kurs i psykologi samt pedagogikens teori och historia.
Adjunktstjänst ledigförklaras i två eller tre läroämnen. Omfattar tjänst
två läroämnen, fordras vanligen vitsordet Med beröm godkänd eller därutöver
i motsvarande ämnen i ämbetsexamen. Vissa skolämnen motsvaras
dock av två eller flera universitetsämnen. I ett par fall har det därför ansetts
nödvändigt att för behörighet i visst skolämne föreskriva akademiska
studier i två ämnen. Så är förhållandet i fråga om modersmålet och biologi,
som motsvaras av universitetsämnena nordiska språk och litteraturhistoria
med poetik respektive botanik och zoologi. Det fordras i dessa fall minst
vitsordet Med beröm godkänd (»2 betyg») i det ena av de nämnda universitetsämnena
och minst vitsordet Godkänd (»1 betyg») i det andra. Omfattar
adjunktstjänst tre skolämnen, fordras, utöver behörighet till adjunktstjänst
i två av ämnena, att sökanden har minst Godkänd i det eller de examensämnen,
som motsvara det tredje skoliimnet.
I läroverksstadgan angivas särskilda behörighetsvillkor för adjunktstjänst
i kristendomskunskap. På grund av gällande övergångsbestämmelser
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
kan dock behörighet även vinnas enligt äldre och delvis mycket gamla bestämmelser.
De till följd härav mycket komplicerade bestämmelserna om
behörighet till läroverkslärartjänsterna i kristendomskunskap finnas sammanställda
i 1936 års lärarutbildningssakkunnigas betänkande (SOU
1938:50 s. 93—95). Behörighet till adjunktstjänst kan enligt dessa bestämmelser
vinnas genom icke mindre än 11 olika examenskombinationer; under
alla omständigheter fordras teologie kandidatexamen samt på det ena eller
andra sättet vitsordade studier inom filosofisk fakultet. Lärare i kristendomskunskap
skall bekänna sig till den rena evangeliska läran.
För behörighet till adjunktstjänst, vari praktiska läroämnen ingår, fordras
alltid behörighetsförklaring av Kungl. Maj:t, varvid sökande exempelvis
kan åberopa avgångsexamen från handelshögskola eller teknisk högskola.
De flesta lärare, som tillhöra lektorsgruppen, äro filosofie doktorer. Lektorstjänsterna
kunna omfatta ett eller två läroämnen. För behörighet fordras
ämbetsexamen med minst vitsordet Med beröm godkänd i tjänstens
ämnen, licentiatexamen i ett av ämnena samt disputation för filosofie doktorsgrad.
I vissa fall kan licentiatexamen avläggas i ett universitetsämne,
som icke direkt motsvarar men står nära något av tjänstens ämnen. Sålunda
kan behörighet till lektorstjänst i matematik även grundas på en licentiatexamen
i mekanik eller astronomi. Beträffande de specialbestämmelser,
som gälla för kristendomslektorat, hänvisas till redogörelsen i 1936 års
lärarutbildningssakkunnigas betänkande.
Den för närvarande otillräckliga tillgången på lektorskompetenta har lett
till tämligen omfattande dispenseringar. Kravet på disputation har därigenom
i praktiken i stort sett uppgivits för de fall, där graduerade sökande
icke ha anmält sig; däremot kan en filosofie doktor alltjämt, om han i övrigt
är fullt behörig, vid eventuell konkurrens i regel påräkna försteg framför
en licentiat.
Lektor skall meddela undervisning i gymnasiet, såvida icke särskilda förhållanden
göra annan anordning nödvändig eller önskvärd. Han är därjämte
i regel huvudlärare i sina ämnen och bör i denna egenskap med råd och
upplysningar tillhandagå övriga lärare i ämnet, förestå institution, som må
vara knuten till hans ämne, efter anmodan av rektor leda ämneskonferens
samt övervaka att vid konferensen beslutade åtgärder verkställas.
Extra ordinarie och extra lärare i teoretiska läroämnen skola ha genomgått
samma teoretiska utbildning som motsvarande ordinarie lärare. Vidkommande
icke-ordinarie lärare i praktiska läroämnen ankommer det på
skolöverstyrelsen att pröva, huruvida de äga förutsättningar att på ett tillfredsställande
sätt fullgöra de med anställningen förenade arbetsuppgifterna.
Den som är behörig till adjunkts- eller ämneslärarinnetjänst vid de allmänna
läroverken är även behörig till ordinarie ämneslärartjänst vid de
med läroverken jämförliga högre kommunala skolorna, alltså kommunala
7
Kungl. Maj:ts ''proposition nr SI9.
flickskolor, kommunala mellanskolor, praktiska mellanskolor och högre folkskolor.
Efter behörighetsförklaring av Kungl. Maj:t ifrågakomma även lärare,
som med goda vitsord ha genomgått folkskoleseminarium och därjämte
vid universitet eller högskola förvärvat goda vitsord om genomgången
prövning i ämnen, tillhörande vederbörande skolas ämneskrets. Vid praktiska
mellanskolor och yrkesbestämda högre folkskolor kunna även lärare,
som vid teknisk högskola, handelshögskola, lantbrukshögskolan eller skogsliögskolan
ha erhållit goda vitsord i ämnen inom vederbörande skolas ämneskrets,
bliva behörigförklarade av Kungl. Maj:t och därefter antagna till
ordinarie lärare.
Extra ordinarie och extra ämneslärare vid högre kommunala skolor skola
i regel ha genomgått samma teoretiska utbildning som de ordinarie ämneslärarna;
uppkommande behörighetsfrågor prövas dock i detta fall av skolöverstyrelsen.
De ordinarie ämneslärama vid folkskoleseminarier och tekniska läroverk
äro lektorer, vid småskoleseminarier adjunkter. Lektorstjänst vid seminarium
kan stadgeenligt vinnas även genom behörighetsförklaring av Kungl.
Maj:t, varvid hänsyn skall tagas till genom vetenskapliga insikter, pedagogisk
utbildning och föregående verksamhet ådagalagd lämplighet för tjänsten.
Vid de tekniska läroverken gälla i fråga om behörighet till lektorstjänster
i teoretiskt grundläggande ämnen samma behörighetsvillkor som för
motsvarande tjänster vid allmänt läroverk; för lektorat i tekniska tillämpningsämnen
och i merkantila ämnen gälla speciella behörighetsvillkor. Behörighet
till adjunktstjänst vid småskoleseminarierna kan vinnas antingen på
samma sätt som vid allmänt läroverk eller genom att avlägga ämbetsexamen
i tjänstens ämnen jämte folkskollärarexamen eller genom behörighetsförklaring
av Kungl. Maj:t. Vid folkskoleseminariema kunna sedan några
år även e. o. lektorer anställas och vid de tekniska läroverken e. o. adjunkter
i högre lönegrad än vid de allmänna läroverken.
Antalet ordinarie lektorstjänster vid seminarierna är innevarande budgetår
123 och vid de tekniska läroverken 114, antalet e. o. lektorer vid folkskoleseminarierna
29. Adjunktstjänsterna vid småskoleseminarierna äro 46
till antalet.
Enligt stadgan angående filosofiska examina stadfäster kanslern studieplaner
för de akademiska examina. Planen för ämbetsexamen skall utgå
från en normaltid av högst sju lästerminer. Det har ansetts, att denna tid
skall avse en minimiexamen, som enligt examensstadgan omfattar sju betygsenheter
och inbegriper kurs i pedagogikens teori och historia. I normalstudietiden
inräknas icke tid, som åtgår för förvärvsarbete, militärtjänstgöring,
fyllnadsprövningar efter studentexamen och dylikt eller som går
förlorad till följd av sjukdom, men däremot skälig årlig semestertid.
Även med dessa preciseringar blir dock begreppet normaltid tämligen
obestämt, emedan studietiden för en viss kurs i hög grad beror av den enskilde
studentens begåvning. 191+5 års akademikerutredning har för vissa
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
studentårgångar beräknat den studietid (med avdrag för studiehinder men
ej för semester), som underskridits av halva antalet av dem som avlagt ämbetsexamen
och överskridits av de övriga, den s. k. medianstudietiden.
Resultatet framgår av följande tablå:
Studentårgång
Studietid,
terminer
1920
1925
1930
1935
8,8
9,4
11,2
10,4
De faktiska studietiderna överstiga enligt denna statistik avsevärt de
beräknade 7 terminerna. Härvid bör dock uppmärksammas, att flertalet av
de avlagda examina med en eller annan betygsenhet överstiger den minimiexamen,
som ligger till grund för beräkningen av normal tiden.
Den tid, ett visst betyg kräver, varierar icke så litet alltefter ämnets natur
och examinatorernas fordringar. Enligt en av universitetsberedningen
publicerad statistik (SOU 1949:54 s. 19) uppgick sålunda nettostudietiden
för två betyg vid mitten av 1940-talet vid Stockholms högskola till 11 månader
i engelska och 23 månader i romanska språk och vid Lunds universitet
till 9 månader i engelska och 16 i romanska språk. »Ehuru de statistiska
undersökningar för vilka sist redogjorts omfatta ett ganska litet material,
torde de ändock ådagalägga, att vissa ämnen fordra en så lång studietid, att
nettostudietiden för examen särskilt i vissa kombinationer måste överstiga
den stadgade normaltiden», skriver universitetsberedningen. De visa dessutom,
framhåller beredningen, att studietiden för ämbetsexamen ytterligare
förlängts sedan 1930-talets början.
För blivande kristendomslärare torde studietiden ligga ännu högre. Möjligen
understiger studietiden fram till teologie kandidatexamen något tiden
för en filosofisk ämbetsexamen, men därtill skall läggas de filosofiska studier
teologerna måste underkasta sig för lärarkompetens i ett biämne, vanligen
historia med samhällslära eller modersmålet.
Kostnaderna för avläggande av en ämbetsexamen uppskattas av studentsociala
utredningen (SOU 1948:42) till 19 300 kronor och för avläggande
av teologie kandidatexamen till 17 100 kronor, allt enligt 1948 års prisläge.
Ämneslärarnas praktiska utbildning.
Lärarna i teoretiska läroämnen erhålla sin praktiska lärarutbildning under
provåret, som är förlagt till ett högre allmänt läroverk eller ett folkskoleseminarium.
Gällande provårsstadgor, en för provår vid läroverk och
en för provår vid seminarium, äro utfärdade den 19 maj 1917. Enligt dessa
stadgor skall provåret i regel omfatta två terminer, men skolöverstyrelsen
kan ge lärarkandidat, som har tillräcklig undervisningsvana och pröivas äga
9
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 219.
goda förutsättningar för lärarkallet, tillstånd att avsluta provåret efter en
termin. Sådant tillstånd medgives numera i regel lärarkandidater med minst
8 terminers lärartjänstgöring. Antalet högre allmänna läroverk med provårskurs
är för närvarande 11 och antalet provårsseminarier 4. Antalet lärarkandidater
uppgick höstterminen 1949 till 155. Under den sist förflutna
femårsperioden avslutade omkring 20 procent av lärarkandidaterna provåret
på en termin.
Provåret skall i regel omfatta tre läroämnen men kan även begränsas till
två eller med skolöverstyrelsens tillstånd utsträckas till fyra läroämnen.
Ansökan om provår skall bland annat åtföljas av läkarbetyg angående frihet
från sjukdom och lyte, som gör sökanden olämplig för lärarkallet, avfattat
enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär. Skolöverstyrelsen fördelar
lärarkandidaterna på de läroanstalter, som ha provårskurs. Därvid
skall beaktas, i vad mån de lärokurser, som genomgås vid läroanstalten
och de vid densamma anställda lärarkrafterna kunna vara ägnade att främja
lärarkandidatens utbildning i vederbörande läroämnen. Tvåterminsprovår
kan fullgöras med en termin vid läroverk och en termin vid seminarium.
Provåret innefattar praktiska övningar, diskussioner och föreläsningar
rörande pedagogiska frågor. Därjämte anordnas för lärarkandidaterna kurser
i skolhygien och muntlig framställningskonst, inbegripet talteknik.
De praktiska undervisningsövningarna torde vanligen omfatta omkring
80 lektioner för tvåterminskandidater och något mindre för enterminskandidater.
Undervisningen fördelas på serier, förlagda till olika stadier. En
serie förberedes med att lärarkandidaten i klassen åhör den undervisning
han skall övertaga. Under seriens lopp och vid dess slut anordnas sammanträde
med lärare och lärarkandidater för behandling av metodiska frågor
i samband med övningsundervisningen. Vid folkskoleseminariema skola
lärarkandidaterna även i lämplig utsträckning åhöra elevernas undervisningsövningar
samt deltaga i den därmed förbundna behandlingen av metodiska
frågor.
Lärarkandidaterna åhöra vidare i rätt stor utsträckning föredömliga lärares
undervisning. Där så anses möjligt och lämpligt böra de beredas tillfälle
åhöra undervisning vid andra läroanstalter, om detta kan vara av betydelse
för deras utbildning. Antalet åhörda lektioner kan för tvåterminskandidaterna
uppskattas till i medeltal 300, för enterminskandidaterna till omkring
180.
Varje termin skall provårsföreståndaren eller annan lämplig person hålla
sammanträden med lärarkandidaterna för behandling i form av föredrag,
referat eller diskussion av allmänt pedagogiska och metodiska frågor; därvid
förekomma även föreläsningar om skolorganisationen och skollagstiftningen.
Antalet föreläsningar kan växla, bland annat emedan de metodiska
frågorna i vissa ämnen kräva mer tid än i andra. Skolkommissionen uppger,
att för de lärarkandidater, som läsåret 1946—47 gingo provår i moders
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
målet jämte ett språk vid någon av pro vårsanstalterna i Göteborg, antalet
kvällsföreläsningar uppgick till i runt tal 75.
Den för något årtionde sedan mycket hårda konkurrensen om provårsplatsema
har efter företagna utvidgningar av provårsinstitutionen numera
avsevärt mildrats. Ett par gånger har det till och med inträffat, att vid
vårterminens början icke alla provårsplatser kunnat besättas. Det vill emellertid
synas, som om läraraspiranterna själva föredraga att skaffa sig viss
praktik, innan de anmäla sig till provåret. Av de 212 läraraspiranter, som
läsåret 1949—50 ansökte om provår, hade sålunda endast 23 kortare tjänstgöring
än 4 terminer; av dessa erhöllo 19 provårshänvisning.
Med undantag av vissa e. o. lärare med något högre lönegradsplacering
behöva de icke-ordinarie lärarna ej ha genomgått provår.
Övningslärarnas utbildning.
Med termen övningsämnen betecknas i läroverksstadgan, liksom i det
föreliggande förslaget till stadga för övningslärare, ämnena välskrivning,
teckning, musik, gymnastik med lek och idrott, manlig slöjd, kvinnlig slöjd
och hushållsgöromål. Vid folkskoleseminarierna hänföres till denna grupp
även ämnet trädgårdsskötsel.
Beteckningen övningsämnen är knappast fullt adekvat och anses numera
föråldrad. I stadgan för kommunala flickskolor begagnas i stället beteckningen
praktiska ämnen, och 1946 års skolkommission har på något ställe
termen speciallärare, vari dock även inbegripes yrkeslärare m. fl. Frågan
om ny sammanfattande beteckning för övningsämnena överväges av skolkommissionen
enligt uttalande på sid. 330 i dess betänkande.
Lärarna i teckning utbildas vid konstfackskolan. Utbildningen grundas
på realexamen eller därmed jämförliga kunskaper och omfattar en förberedande,
i princip ettårig utbildning och en treårig egentlig lärarutbildning.
För tillträde till denna fordras betyg i matematik efter latinlinjens fordringar.
Lärjungeantalet i den förberedande kursen uppgick höstterminen 1949
till 25 och i huvudkursen (teckningslärarinstitutet) till 59. Årsexaminationen
uppgår i överensstämmelse med dessa siffror till omkring 20 lärare. Den
nominella utbildningstiden överskrides ofta; i praktiken torde man ha att
räkna med en femårig utbildningstid.
Lärjungarna i teckningslärarinstitutet få redan i de båda första klasserna
någon övning i praktisk undervisning. Den är förlagd till konstfackskolans
övningsskola och torde genomsnittligt uppgå till omkring 20 lektioner. I
tredje klassen genomgå eleverna en systematiskt ordnad provårskurs, omfattande
föreläsningar i pedagogiska frågor och praktiska övningar med därtill
hörande behandling av metodiska spörsmål. Övningsundervisningen,
som är förlagd till olika läroverk i Stockholm, omfattar vanligen ett 30-tal
lektioner. Den förberedes genom att lärarkandidaten åhör undervisningen
i den klass, i vilken han fått sig övningsundervisning tilldelad. Han erhåller
därvid och under seriens gång råd och upplysningar av provårskursens före
-
11
Kicngl. Maj:ts proposition nr 219.
ståndare och av vederbörande handledare, men i stadgan för provårskursen
föreskrives, att lärarkandidat skall ha frihet att låta sin personliga uppfattning
och läggning framträda med så stor självständighet, som kan vara
förenlig med arbetets ändamålsenliga bedrivande.
De blivande teckningslärarna erhålla även utbildning i välskrivning.
Största delen av välskrivningsundervisningen vid de högre skolorna bestrides
av teckningslärare.
Lärarna i musik utbildas vid musikhögskolan. Lärare i musik vid allmänt
läroverk skall ha avlagt musiklärarexamen, lärare i musik vid seminarium
dessutom högre organistexamen. För inträde i musikläraravdelningen fordras
realexamen eller motsvarande kunskaper; därjämte måste sökande undergå
inträdesprov, som avser att utröna, huruvida han besitter den musikaliska
begåvning och förbildning, som erfordras för att tillgodogöra sig
studierna. Utbildningstiden för musiklärarexamen är fyra år, antalet elever
på musikläraravdelningen för närvarande 35. Årsproduktionen av musiklärare
ligger omkring 15, inräknat privatister.
Eleverna erhålla tillfälle till övningsundervisning i skola och beredas i
samband därmed tillfälle åhöra undervisning i läroanstalter, som högskolans
direktör efter förslag av skolöverstyrelsen anvisar.
Lärarna i gymnastik med lek och idrott skola ha genomgått fullständig
gymnastiklärarkurs vid gymnastiska centralinstitutet. I allmänhet ha de
före inträdet vid institutet avlagt studentexamen. Kurstiden är två år.
Undervisningen bör ordnas så, att varje elev erhåller 5 till 6 timmars undervisning
dagligen med lämplig fördelning mellan teoretiska och praktiska
ämnen. Antalet studerande på gymnastiklärarlinjen är för närvarande 101.
I genomsnitt utexamineras omkring 50 nya gymnastiklärare per år.
Utbildningen av lärare i manlig slöjd är icke närmare reglerad. Vid de
allmänna läroverken finnas inga ordinarie tjänster; flertalet lärare äro anställda
som extra lärare efter att ha genomgått utbildningskurser vid slöjdlärarseminariet
på Nääs. Ett förslag att med konstfackskolan kombinera
ett slöjdlärarseminarium framlades år 1938 av 1936 års yrkesskolsakkunniga
(SOU 1938:49) men har av olika skäl icke kunnat förverkligas. I samband
med den i princip beslutade löneregleringen för övningslärare avses
ordinarie och e. o. slöjdlärartjänster komma att inrättas i ökat antal. 1941
års lärarlönesakkunniga skissera vissa behörighetsvillkor, som kunde uppställas
för normala fall (SOU 1947:15 s. 156), men anse, att skolöverstyrelsen
tills vidare bör pröva sökandes behörighet från fall till fall. Det av de
sakkunniga ifrågasatta kravet på genom gesällprov styrkt yrkesskicklighet
har av vederbörande lärarorganisation ansetts vara väl rigoröst.
Lärarinnor i kvinnlig slöjd utbildas för närvarande vid tre privata läroanstalter.
Kursen är tvåårig. För inträde fordras realexamen, normalskolekompetens
eller motsvarande kunskaper ävensom viss förberedande fackutbildning.
Vårterminen 1949 utexaminerades 36 elever. Därjämte finnes vid
fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala en treårig kombinerad kurs, som
12
Kicngl. Maj:ts ''proposition nr 219.
ger kompetens för lärarinnetjänst i såväl kvinnlig slöjd som hushållsgöromål.
Höstterminen 1949 utexaminerades 5 elever från denna linje. 1942
års riksdag har fattat principbeslut om upprättande av ett statens skolköksoch
handarbetsseminarium, men den närmare utformningen av denna läroanstalt
befinner sig ännu under utredning.
Utbildning av skolkökslärarinnor äger rum vid statens skolköksseminarium
i Stockholm, fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala samt skolköksseminarier
i Göteborg och Umeå. Eleverna böra före utbildningens början
ha avlagt realexamen, genomgått flickskola med normalskolekompetens
eller förvärvat motsvarande kunskaper. Vid statens skolköksseminarium
genomgå eleverna en ettårig förberedande kurs, praktisera sedan ett år —
om möjligt under skolköksseminariets kontroll — och kunna sedan intagas
i den tvååriga egentliga skolkökslärarinnekursen. För tillträde till denna
kurs fordras dock vissa kvalificerade betyg i den grundläggande allmänbildande
utbildningen. Den praktiska lärarinneutbildningen omfattar en
planmässigt ordnad undervisning i pedagogik och hushållsundervisningens
metodik samt hospitering och undervisningsövningar. Även vid övriga skolköksseminarier
innefattar utbildningen en ettårig förberedande kurs och en
tvåårig lärarinnekurs. Lärjungeantalet i skolköksseminarierna var höstterminen
1949 i den förberedande kursen 91 och i den egentliga lärarinnekursen
103. Därtill kommer 15 lärjungar i den kombinerade kursen i Uppsala.
Ärligen utexamineras något över 50 skolkökslärarinnor. Härtill kommer ett
50-tal lanthushållslärarinnor, avsedda för andra undervisningsuppgifter.
Lärarna i trädgårdsskötsel vid folkskoleseminarierna skola ha genomgått
högre trädgårdskursen vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut.
Tillgången på övningslärare är för närvarande genomgående knapp. De
mycket framträdande svårigheterna att tillgodose de minsta skolornas behov
sammanhänga dock i hög grad med det låga timtal dessa skolor erbjuda
övningslärarna. Fn teckningslärare tvekar av begripliga skäl att åtaga sig
tjänstgöring vid en enkellinjig samrealskola, där undervisningen i hans ämnen
i regel endast omfattar 9 veckotimmar, såvida icke någon kompletterande
verksamhet kan erbjudas honom. I samband med den planerade löneregleringen
för övningslärare avses emellertid undervisning vid olika skolformer
komma att i största möjliga utsträckning sammanföras till heltidstjänster
eller i varje fall tjänster med större timantal.
b. Folkskolorna.
Folkskollärarnas utbildning.
Utbildningen vid folkskoleseminarierna regleras av stadga och undervisningsplan
för folkskoleseminarierna, båda utfärdade den 18 juni 1937. Innevarande
budgetår äro 19 folkskoleseminarier i verksamhet, varav 9 provisoriska.
13
Kicngl. Maj:ts proposition nr SI 9.
Utbildningen sker dels på fyraårig linje, dels på tvåårig studentlinje.
Riksdagen bestämmer varje år det antal klassavdelningar, som skall intagas
på respektive linjer, och Kungl. Maj:t fastställer antalet manliga och kvinnliga
elever. Innevarande läsår ha 27 avdelningar intagits på fyraårig linje
och 26 på tvåårig. Varje avdelning omfattar i regel 32 elever. För nästkommande
läsår har föreslagits en intagning av 26 avdelningar på fyraårig linje
och 23 avdelningar på tvåårig. Nuvarande organisation medger en årsproduktion
av omkring 1 560 folkskollärare.
För inträde i fyraårig linje gälla vissa bestämmelser beträffande ålder,
hälsotillstånd m. m., varjämte fordras godkända skriftliga och muntliga
inträdesprov i läroämnen samt prov i teckning, välskrivning, sång och slöjd.
Skolöverstyrelsen kan medgiva, att även visst prov av annan art anordnas.
I fråga om läroämnena fordras i flertalet ämnen ungefär realexamenskunskaper;
kunskaper i tyska och franska erfordras dock icke.
De flesta inträdessökande ha numera avlagt realexamen. Det har synts
onödigt att för dessa och andra, som kunna åberopa vitsord om motsvarande
kunskaper, anordna inträdesprövning i läroämnena. Av 1946 års skolkommission
framlades den 3 mars 1947 ett förslag om ändrat intagningsförfarande,
och Kungl. Maj:t bemyndigade den 15 augusti 1947 skolöverstyrelsen
att medgiva tillämpning försöksvis av det föreslagna förfarandet
vid de seminarier, som så önskade. Det tillämpas nu med vissa modifikationer
vid samtliga seminarier och innebär, att ifrågavarande lärjungar i
regel ej behöva undergå inträdesprövning i läroämnena; utöver proven i
övningsämnen ha i stället tillkommit särskilda lämplighetsprov, bestående
av uppsats, muntlig framställning, fri sysselsättning med en grupp barn
samt eventuellt psykologiska prov av olika slag. Sistnämnda prov användes
endast vid vissa seminarier, och icke heller provet sysselsättning med en
grupp barn brukas överallt. Det bör anmärkas, att det nya intagningsförfarandet
har försökskaraktär, varför det ännu ej har funnit sin slutliga utformning.
Förutom vissa krav i fråga om ålder, hälsotillstånd m. m. fordras för inträde
i tvåårig linje att ha avlagt studentexamen med godkända vitsord i
kristendomskunskap, modersmålet, historia med samhällslära, minst ett
främmande levande språk samt gymnastik med lek och idrott ävensom i
minst två av ämnena matematik, geografi, biologi med hälsolära, fysik och
kemi. Valfriheten beträffande matematik är tillfällig och gäller till och med
år 1951; enligt seminariestadgan kräves godkänt betyg i matematik av
samtliga inträdessökande. Ifrågavarande mildring av inträdesfordringarna
har tillkommit för att underlätta erforderlig intagning av inträdessökande
med studentexamen på latinlinje och nyspråklig linje.
Intagning i tvåårig linje kan numera även grundas på begränsad studentexamen
vid försvarets läroverk, avgångsexamen från tekniskt gymnasium
14
Kimgl. Maj:ts proposition nr £19.
eller avgångsexamen från specialgymnasiet för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande,
varvid dock vissa kompletteringar kunna bliva nödvändiga.
Vid samtliga seminarier tillämpas nu försöksvis lämplighetsprov vid inträdesprövningen
såsom på den fyraåriga linjen, varjämte inträdesprov äga
rum i teckning, välskrivning, musik och slöjd.
Undervisningen på den fyraåriga linjen omfattar de läro- och övningsämnen,
vari undervisning meddelas i folkskolan, samt biblioteksskötsel,
psykologi och pedagogik. På den tvååriga linjen inskränkes undervisningen
i läroämnen till kristendomskunskap, modersmålet, samhällslära, biologi
med hälsolära, biblioteksskötsel, psykologi och pedagogik. På båda linjerna
upptager timplanen dessutom en praktisk lärarutbildning, omfattande metodik
och gruppövningar.
För elever på studentlinjen anordnas komplettering skur ser i geografi, biologi
med hälsolära, fysik och kemi samt för närvarande även i matematik.
Kompletteringskurs är obligatorisk för elev, som icke äger godkänt studentbetyg
i ämnet.
Kompletteringskurserna kunna för närvarande icke avskaffas, men de
äro mycket betungande för eleverna och försvåra en lämplig uppläggning
av seminariearbetet. Vid ett seminarium ha förra året kompletteringskurser
i matematik, fysik och kemi försöksvis anordnats på sommaren för sådana
seminariets elever, som genomgått studentlinjens första klass. Erfarenheterna
av detta försök ha varit goda. Eleverna ha därigenom under det sista
seminarieåret varit helt fria från kompletteringskurser.
Efter beslut av 1947 års riksdag anordnas från och med läsåret 1947/48
utöver den obligatoriska undervisningen i engelska frivillig undervisning i
detta språk för de elever, om önska förvärva behörighet att undervisa i
engelska i folkskolan. Undervisningen börjar i näst högsta klassen och omfattar
tre veckotimmar under tre terminer. Vid slutet av höstterminen eller
i början av vårterminen i högsta klassen anställes behörighetsprövning. För
såväl den obligatoriska som den frivilliga undervisningen i engelska beräknas
viss medverkan av engelska språkassistenter.
Anslutningen till de frivilliga behörighetskurserna i engelska har varit
mycket stor. Höstterminen 1949 voro sådana kurser i verksamhet vid alla
folkskoleseminarier med sammanlagt 1 624 deltagare, av vilka 659 beräknades
avsluta sina kurser i och med höstterminens utgång.
På tid utom timplanen meddelas i de båda första klasserna av fyraårig
linje en frivillig kurs i franska eller tyska. Sedan ett par år kan denna kurs
utbytas mot en motsvarande frivillig kurs i engelska. Härigenom har möjlighet
beretts att för eleverna på den fyraåriga linjen stärka grunden för behörighetskursen
i engelska.
Sedan 1945 har riksdagen årligen anvisat medel till föreläsningar i skolhygieniska
spörsmål vid varje seminarium, varjämte sedan 1946 samtliga
seminarier erhalla medel till kurser i tal- och röstvård. Folkskoleseminariet
15
Kicngl. Maj:ts ''proposition nr 219.
för kvinnliga elever i Stockholm har sedan 1947 anslag för anordnande av
en socialpedagogisk föreläsningskurs. I övrigt förekomma särskilda kurser
och föreläsningar av olika slag, bland annat i film-, radio-, nykterhets- och
trafikundervisning, yrkesvägledning, skogsvård m. m. Vid några seminarier
reserveras en bestämd lektionstimme varje vecka för ahörande av föreläsningar,
i regel avsedda för samtliga seminariets elever.
Enligt seminariestadgan bör arbetet vid seminariet, i den mån det är möjligt,
så anordnas, att eleverna skola kunna inhämta kurserna genom fria
studier, och i de allmänna anvisningarna till undervisningsplanen framhålles
det, att elevernas självverksamhet bör tagas i anspråk i största möjliga utsträckning.
Friare arbetsformer, såsom elevföredrag, individuella uppgifter
med anlitande av bibliotek, diskussioner, laborationer, museibesök, studieutfärder,
föreläsningar med efterföljande samtal och dylikt, böra därför
begagnas såsom medel vid seminariearbetet. Till underlättande av studiearbetets
koncentration kunna särskilda arbetsordningar uppgöras för olika
perioder av läsåret. Så långt det är möjligt bör undervisningen erhålla en
individualiserad och efter elevernas utvecklingsstandpunkt avpassad läggning.
Vid undervisningen i de olika ämnena bör hänsyn tagas dels till vad
som är av särskild betydelse för elevernas framtida lärarverksamhet i folkskolan,
dels till det praktiska livet och dess behov, dock under beaktande
av att studiemålet icke alltför snävt begränsas och att levande och aktivt
studieintresse väckes och underhålles hos de blivande lärarna.
Ett led i strävandena att åstadkomma ett mera individualiserat och
självständigt studiearbete är det enskilda arbetet, som är obligatoriskt inom
studentlinjen och de båda högsta klasserna av den fyraåriga linjen. Det
kan förekomma inom vilket som helst av de i undervisningsplanen upptagna
ämnena. För att erhålla ökad tid för det enskilda arbetet äro eleverna i
näst högsta klassen lediga från undervisningen minst tolv dagar under läsåret.
I högsta klassen anslås på arbetsordningen en sammanhängande tid
■av fyra timmar i veckan åt specialstu dierna, varjämte ledighet från undervisningen
kan lämnas högst sex dagar under läsåret.
Det har visat sig medföra betydande svårigheter att tillämpa undervisningsplanens
anvisningar om koncentration i undervisningen och frihet i arbetssättet,
framför allt beroende på ämnesträngseln och därav följande höga
veckotimtal för den schemabundna undervisningen. Särskilt gäller detta
den fyraåriga linjen, och på studentlinjen kräva kompletteringskurserna
stort utrymme. De ytterligare undervisningsmoment, som tillkommit under
de senare åren, t. ex. behörighetskursema i engelska, ha ökat svårigheterna.
Vid vissa seminarier pågå emellertid intressanta försök med koncentration
och friare arbetssätt; självfallet praktiseras sådana friare arbetsformer som
elevföredrag, diskussioner och laborationer överallt vid seminarierna.
Vid seminariet i Hälsingborg, som har enbart studentlinje med tre parallellavdelningar
av varje klass, hållas sålunda i ämnena pedagogik och samhällslära
under vissa lektionstimmar föreläsningar, som äro gemensamma
16
Kvmgl. Maj:ts ''proposition nr 219.
för klassens samtliga avdelningar, medan övriga timmar för dessa ämnen
samt för engelska, teckning och slöjd användas till grupparbete, varvid eleverna
själva planlägga arbetet. I pedagogik och samhällslära har arbetet
fått samma karaktär som vid universitetens seminarieövningar. Anordningen
har förknippats med stark koncentration av den praktiska lärarutbildningen
och förutsätter tentamenssystem för kunskapernas redovisning.
Koncentration i undervisningen och större utrymme för elevernas självständiga
arbete torde särskilt på den fyraåriga linjen kunna åstadkommas
endast genom en betydande nedskärning av det schemabundna timtalet
för de olika ämnena. Vid den fyraåriga linjen i Kalmar och båda linjerna
vid seminariet för kvinnliga elever i Stockholm pågå sedan några år försök
med minskat antal ämnen i varje klass och minskat antal lektioner på timplanen.
Härigenom vinnes bland annat mera tid för självständiga studier,
och den praktiska lärarutbildningen kan tillgodoses på bättre sätt. Det enskilda
arbetet kan vid dessa seminarier även förekomma i de båda lägsta
klasserna av fyraårig linje.
Enligt undervisningsplanen pågår den praktiska lärarutbildningen i klasserna
II—IV på den fyraåriga linjen och i båda klasserna på studentlinjen.
Den omfattar heldagsbesök i övningsskolan, behandling av metodiska frågor
och gruppövningar samt i avgångsklasserna dessutom serieövningar och
besök i andra läroanstalter. Heldagsbesöken, under vilka eleverna i viss utsträckning
själva hålla lektioner, omfatta för varje elev sammanlagt 16
dagar under seminarietiden. Vid gruppövningarna äro klasserna delade i
grupper om 4—6 elever, och läsåret är indelat i perioder, motsvarande antalet
grupper. Grupperna undervisa växelvis i de olika övningsskolklasserna.
Medan en elev undervisar, äro de övriga eleverna i gruppen åhörare. Vederbörande
handledare är alltid närvarande vid gruppövningarna. Serieövningarna
omfatta för varje elev två ämnen med sammanlagt 16 lektioner. Vid
vissa seminarier tillämpas nu koncentration av gruppövningarna till färre
och längre perioder, varvid elevernas lektioner få karaktären av kortare
serier. Vid två seminarier har antalet serielektioner per elev ökats till
20—25.
I vilken utsträckning eleverna kunna få tillfälle att hålla egna lektioner
i övningsskolan, beror på antalet klassavdelningar i densamma och antalet
elever i seminarieklassema. På grund av den omfattande elevintagningen
under de senaste åren ha seminariernas övningsskolor måst avsevärt utökas.
Då lokalförhållandena ej medgivit, att hela antalet erforderliga nya övningsskolklasser
förlagts till seminariet, ha i stället ett växlande antal klasser
i seminariestadens folkskolor ställts till förfogande som övningsklasser.
Vederbörande folkskollärare kan därvid erhålla anställning som extra ordinarie
övningsskollärare. Sju av de provisoriska seminarierna sakna för närvarande
egna övningsskolor och äro alltså helt hänvisade till folkskolans
klasser, en anordning som medför åtskilliga olägenheter.
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
Eleverna böra under utbildningstiden erhålla kännedom om arbetssättet
i skolor av olika skolform. De flesta övningsskolklasserna äro av A-form.
Det stora flertalet seminarier ha tillgång även till B 1-avdelningar. Däremot
finns för närvarande B 2-avdelning endast vid ett seminarium. Studiebesök
avläggas bland annat vid B 2- och B 3-skolor. Besöken omfatta sammanlagt
omkring två veckor och kunna förläggas till endera av de båda sista seminarieklasserna
eller fördelas mellan dessa. Eleverna erhålla bidrag till kostnaderna
för sådana studiebesök.
Utöver nu nämnda studiebesök förekommer auskultation i större eller
mindre utsträckning i andra skolor och i specialklasser, t. ex. hjälpklasser.
Några seminarier ha hjälpklassavdelning inom övningsskolan. Det bör också
anmärkas, att på grund av lärarbristen eleverna i de högre klasserna
under de senaste åren i stor utsträckning ha tjänstgjort som korttidsvikarier
i folkskolan.
Enligt de beräkningar, som lågo till grund för den nuvarande timplanen,
skulle varje elev under seminarietiden komma att hålla minst 72 egna lektioner
under heldagsbesök, gruppövningar och serier, av vilket antal 43
lektioner beräknades komma på gruppövningarna. Det sistnämnda antalet
synes numera vid åtskilliga seminarier icke kunna uppnås, men det sammanlagda
antalet elevlektioner torde på grund av den ökade tiden för studiebesök
uppgå till eller överstiga det angivna och kan i medeltal uppskattas
till 75.
Utbildningen avslutas med folkskollärarexamen. Enligt seminariestadgan
omfattar denna skriftlig och muntlig prövning samt undervisningsprov.
Försöksvis skall emellertid examen från och med innevarande läsår inskränkas
till undervisningsprov.
Från och med innevarande läsår pågå vidare försök med flera av 1946
års skolkommission föreslagna anordningar. Morgonandakten har sålunda
vid alla folkskoleseminarier utom ett helt eller delvis gjorts frivillig, och vid
16 seminarier ha höstterminsbetygen avskaffats, helt eller åtminstone i de
lägre klasserna. Tentamensböeker ersätta terminsbetygen vid seminarierna
1 Kalmar och Hälsingborg. Vid 12 seminarier utgå betygen i uppförande
och ordning ur terminsbetygen.
Småskollärarinnornas utbildning.
Utbildningen vid småskoleseminarierna regleras av stadga och undervisningsplan,
utfärdade den 21 januari 1938. Antalet småskoleseminarier är
för närvarande 10, varav 3 provisoriska. Dessutom finns sedan 1948 en tillfällig
småskoleseminarielinje vid folkskoleseminariet för kvinnliga elever i
Göteborg. Småskoleseminarierna äro avsedda för kvinnliga elever.
Lärokursen är tvåårig utom vid seminariet i Haparanda, som har treårig
linje vid sidan av en tillfällig tvåårig. Riksdagen beslutar varje år om elevintagningens
omfattning. Innevarande läsår ha sammanlagt 32 klassavdel
2
— Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 219.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr £19.
ningar intagits. Elevantalet per klassavdelning är för närvarande i regel 28.
Vid en examination av 32 avdelningar med 28 elever per avdelning kunna
årligen omkring 870 elever beräknas bli tillgängliga för lärartjänstgöring.
För inträde gälla vissa bestämmelser i fråga om ålder, hälsotillstånd
m. m., varjämte fordras godkända skriftliga och muntliga inträdesprov i
läroämnen samt prov i teckning, välskrivning, sång och slöjd. Skolöverstyrelsen
kan medgiva, att dessutom visst prov av annan art anordnas. Beträffande
läroämnena fordras för inträde i tvåårig linje ungefär realexamenskunskaper
i kristendomskunskap, modersmålet, historia med samhällslära,
geografi och biologi med häilsolära. I matematik fordras realskolans kunskapsmått
med undantag av sista klassens kurs, och i fysik och kemi krävas
endast folkskolekunskaper. Kunskaper i främmande språk fordras ej. Inträdesfordringarna
för den treåriga linjen vid seminariet i Haparanda äro desamma
utom i fråga om modersmålet och biologi med hälsolära, i vilka
ämnen fordringarna äro något lägre.
Även vid småskoleseminarierna ha inträdessökande med realexamen
eller motsvarande kunskaper ständigt ökat i antal och utgöra nu till och
med flertalet. Det år 1947 medgivna nya intagningsförfarandet tillämpas
med vissa modifikationer även vid småskoleseminarierna. Nyssnämnda inträdessökande
prövas sålunda endast i de läroämnen, i vilka de ej ha godkända
vitsord, och särskilda lämplighetsprov tillämpas försöksvis.
Undervisningen omfattar enligt timplanerna samma ämnen som vid folkskoleseminariernas
fyraårskurser med undantag av engelska och biblioteksskötsel.
Fiåvillig undervisning utom timplanen meddelas emellertid bland
annat i engelska. Vid seminariet i Haparanda anordnas frivillig undervisning
i finska.
Riksdagen har under senare år anvisat medel till föreläsningar i skolhygieniska
spörsmål och kurser i tal- och röstvärd. Dessutom förekomma särskilda
kurser och föreläsningar av olika slag, bland annat i film- och radioundervisning,
skolmognadsprov, sjukvård m. m.
Stadgan och undervisningsplanen för småskoleseminarierna lämna anvisningar
för arbetssättet av samma innehåll som de vid folkskoleseminarierna
gällande. Koncentration i undervisningen samt individuellt och självständigt
studiearbete böra sålunda eftersträvas. Vid småskoleseminarierna är
enskilt arbete obligatoriskt i båda klasserna av den tvååriga linjen och i de
båda högsta klasserna av den treåriga.
Ämnesträngseln och det höga veckotimtalet för den schemabundna undervisningen
medföra emellertid även för småskoleseminarierna betydande
svårigheter att efterkomma anvisningarna om koncentration i undervisningen
och ett friare arbetssätt. Självfallet tillämpas dock vid samtliga
seminarier vissa friare arbetsformer, såsom elevföredrag, diskussioner, laborationer,
och vid några seminarier koncentreras undervisningen i matematik,
geografi samt fysik och kemi till första klassen, medan ämnet biologi med
19
Kungl. Maj:ts proposition nr ‘219.
hälsolära förlägges till andra. Vid ett par seminarier ha läxförhören ersatts
med tentamina under vissa perioder av läsåret, varigenom lektionstimmarna
kunna användas till demonstrationer, översiktlig genomgång föredragsvis,
diskussioner och elevföredrag.
Enligt undervisningsplanen omfattar den praktiska lärarutbildningen
heldagsbesök i övningsskolan, behandling av metodiska frågor och gruppövningar
samt i avgångsklasserna dessutom serieövningar och besök i andra
läroanstalter. Heldagsbesöken omfatta vanligen sammanlagt minst 14 dagar.
Vid gruppövningarna äro klasserna delade i grupper om 3—5 elever.
Serieövningama omfatta i regel för varje elev två ämnen med sammanlagt
6 lektioner.
Antalet klassavdelningar i övningsskolan i förhållande till antalet elever
i seminarieklasserna är avgörande för möjligheterna att bereda eleverna
tillfälle att hålla egna lektioner i övningsskolan. På grund av den omfattande
elevintagningen under de senare åren har antalet övningsskolkiasser
utökats betydligt. Dessutom utnyttjas folkskolorna på seminarieorterna.
De tre provisoriska seminarierna ha icke egna övningsskolor, utan vid dessa
har ett antal klassavdelningar i folkskolan ställts till förfogande som övningsklasser.
Lärarna i dessa klasser ha förordnats som extra ordinarie övningsskollärare.
Besök i andra skolor och specialklasser av olika slag anordnas
i växlande omfattning, men för ändamålet utgå ej några anslag vare
sig till handledararvoden eller för elevernas kostnader i samband med studiebesöken.
Det bör anmärkas, att på grund av lärarbristen eleverna under
de senaste åren i stor utsträckning kunnat beredas tillfälle att under kortare
tid tjänstgöra som vikarier.
Ökningen av antalet klasser i övningsskolan synes ej ha varit tillräckligt
stor, varför dessa klasser vid vissa seminarier bli alltför hårt belastade
med övningslektioner, om seminarieelevema erhålla lektionspraktik i avsedd
omfattning. Enligt de beräkningar, som lågo till grund för den nuvarande
timplanen, skulle varje elev under seminarietiden i regel få tillfälle att
under heldagsbesök, gruppövningar och serier hålla omkring 41 egna lektioner.
Detta antal synes vid vissa seminarier endast med svårighet kunna
uppnås, medan det vid andra seminarier har överskridits.
Enligt seminariestadgan skall småskollärar examen omfatta skriftlig och
muntlig prövning samt undervisningsprov. Liksom vid folkskoleseminarierna
skall emellertid examen från och med innevarande läsår försöksvis
omfatta enbart undervisningsprov.
Även andra försök pågå vid småskoleseminariema. Sålunda anordnas
morgonandakten såsom helt eller delvis frivillig vid sex seminarier. Vid sex
seminarier ha höstterminsbetygen avskaffats, vid fyra av dem dock endast
i första klassen. Vid tre seminarier utgå betygen i uppförande och ordning
ur terminsbetygen, medan ett seminarium behåller betyget i ordning men
avstår från uppförandebetyget.
20
Kungl. Ma]ds proposition nr 219.
3. Allmänna synpunkter på lärarutbildningen,
a. Skolkommissionen och lärarutbildningen.
Skolkommissionen säger på ett ställe, att en av skolans viktigaste uppgifter
är att skapa arbetsglädje. Läraren måste kunna omärkligt förbättra
lärjungarnas kontakt med arbetsuppgifterna, så att det, som annars skulle
gå långsamt och trögt, går lätt och livligt. Det bör finnas något i hans
sätt och väsen, som gör det lättare för de uppväxande att personligt tillägna
sig det stycke kulturliv, som tillbjudes dem. Vari den ytterst består, denna
personlighetens värme, är icke så lätt att säga, men barnen känna
den instinktivt. Sannolikt hör det till de personliga egenskaper, som icke
kunna i någon högre grad påverkas genom lärarutbildningen. Men utbildningen
har kanske ändå inte varit förgäves, om den lärt varje blivande
lärare att klart inse, att »grogrunden för all undervisning är kärlek och
lyckokänsla».
Andra sidor av lärarpersonligheten kunna odlas och uppövas och alltså
även direkt påverkas under lärarutbildningen.
»Hit hör först vissa allmänna egenskaper», säger skolkommissionen,
»ett visst mått av självförtroende och säkerhet i uppträdandet, anpassningsförmåga,
förmåga av initiativ, vilja till objektivitet, socialt ansvar.
Hit hör vidare vissa speciellt för en lärare nyttiga egenskaper såsom förmåga
att uttrycka sig klart och redigt, känsla för rättvisa och förmåga att
hålla disciplin». (S. 356.)
Synnerligen viktigt är även, att läraren har en positiv och progressiv inställning
till sitt yrke och har vilja att forma sin undervisning så, att den
syftar mot ett bestämt pedagogiskt mål bortom läxuppgiften för dagen. Här
är ännu en punkt, där lärarutbildningen kan gripa in. En förutsättning är,
att den institution, där den blivande läraren får sin egentliga yrkesutbildning,
utformas enligt de principer, som böra prägla hela den framtida skolan;
det inre arbetet vid lärarutbildningsanstalterna måste gestaltas så, att
även den blivande läraren kan känna arbetsglädje under sin utbildning.
Det är gott, om den unge läraren går till sitt värv med den vidsynthet,
som bäst utvecklas på en grund av allmänna kulturella intressen, och den
känsla för lärjungarnas personliga förhållanden, som förutsätter en viss
kännedom om det moderna samhället och dess skiftande miljöer. En alltför
långt gången intellektuell ensidighet hos en lärare kan tyvärr i skolans vardag
betyda en hänsynslöst fordrande ämnesspecialist. Icke desto mindre
måste man tveklöst hålla på att varje lärare skall äga grundlig insikt i läroämnena.
Man kan icke nöja sig med nätt och jämnt så mycket kunskaper,
som behöves för undervisningen på ett visst stadium, fastslår skolkommis
-
sionen.
21
Kurujl. Maj:ts proposition nr ä2l9.
»Frågan om hur mycken tid inom utbildningens ram som skall ägnas åt
inhämtandet av ämneskunskaper, blir till sist en fråga om avvägning. Å ena
sidan får icke utbildningstiden i onödan förlängas, å andra sidan måste utbildningen
inrymma så mycket av kunskaper i de ämnen, i vilka den blivande
läraren skall undervisa, att han redan vid början av sin lärargärning
känner sig stå på fast mark. Kommissionen har vid utformandet av sina
förslag till utbildning för skilda lärarkategorier strikt fasthållit vid denna
grundsats. Enligt kommissionens mening bör utbildningen för de särskilda
lärarkategorierna icke gestaltas så, att den ens ger sken av att den blivande
läraren vid avslutningen av sin utbildning är f ä r d i g i den bemärkelsen,
att han ser som sin livsuppgift att enligt de metoder han lärt sig, utportionera
det kunskapsförråd han under utbildningen inhämtat. En lärare blir
aldrig färdig i denna bemärkelse. Hela livet bör för honom vara en oavbrutet
fortsatt utbildning, avseende såväl ämneskunskaper som yrkets teknik
och metoder. Vad lärarutbildningen bör ge i fråga om ämneskunskaper är
en god start, en gedigen grund att stå på, en fond av kunskaper, som från
början ger läraren ett visst självförtroende i undervisningsarbetet. Men den
bör också medvetet läggas upp så, att läraren får klart för sig, att han själv
måste arbeta vidare på sin utbildning, och han bör få anvisning om vägar
och medel vid en sådan fortsatt utbildning.» (S. 357.)
Vid sill översyn av nuvarande förhållanden har kommissionen funnit, att
utbildningstiden för lärarna på skolans lägsta stadium är för knappt tillmätt,
medan utbildningstiden för läroverkslärare synts kommissionen onormalt
lång.
Läraren måste vidare känna den psykiska utvecklingens normala gång
hos de unga människor, som hans undervisning skall tjäna.
»Läraren bör äga en icke bara på allmänna antaganden och egna erfarenheter
utan även på psykologiska studier grundad insikt om hur barnets
känsloliv och estetiska uppfattning av omvärlden förändras, hur barnets
handlingsliv och moral utvecklas och förändras, hur minnet och intellektet
fungerar. Han måste ha klart för sig, att undervisning inte bara består i att
läraren i lagom stora portioner serverar väl tillrättalagda kunskaper, utan
att undervisningen genom själva sin form skall sporra till handling, att dess
innehåll skall ha mål och mening för barnet. Tonvikten inom undervisningen
skall ligga på handledning av det individuella barnet, dess intressen,
behov och gradvisa utveckling. Läraren skall se som sin förnämsta uppgift
att för barnet undanröja hinder för kunskapstillägnan. Han skall undervisa
barnet, ej blott undervisa i sitt ämne.» (S. 354.)
En viss kunskap erfordras också om de vanligaste avvikelserna från den
normala utvecklingen.
»Lågstadiets och mellanstadiets lärare behöver särskild undervisning i
metoder att behandla barn med beteenderubbningar och med läs- och skrivsvårigheter
samt hjälpklassbarn. Härvid bör undervisningen inriktas på och
ständigt anknyta till ''barnet i den konkreta situationen’. Målet bör vara
att ge en undervisning, som är av direkt betydelse för läraryrket, ej en
systematisk översikt över skilda psykologiska skolors läromeningar.
Läraren bör ha förvärvat en viss färdighet i att diagnostisera orsakerna
till skolefterblivenhet i individuella fall samt också ha deltagit i rådgivande
22
Kungl. Maj:ts proposition m 219.
och behandlande verksamhet, när- det gäller sådana barn, som t. ex. har läsoch
skrivsvårigheter. Han skall själv kunna komma till rätta med lindrigare
sådana fall. I svårare fall är han givetvis hänvisad till att samråda med
skolpsykolog och medicinsk expertis.
Utbildningen i barn- och ungdomspsykologi för de högre stadiernas lärare
bör, utan att helhetssynen försummas, vara speciellt inriktad på de faser
av den barn- och ungdomspsykologiska utvecklingen, som avser pubertetsförloppet
och den tidiga ungdomsperioden. Läraren bör genom sin psykologisk-pedagogislca
utbildning ha förvärvat en sådan orientering och insikt,
att han lärt sig känna igen de vanligaste formerna av beteenderubbningar
under pubertetsåldern i vidaste mening. Då avvikelser från den normala
pubertetsutvecklingen kan misstänkas föreligga, är läraren hänvisad till
skolpsykologen och den bampsykiatriska expertisen.» (S. 359.)
Den psykologiska vetenskapen har icke blott skapat en på experimentella
och statistiska metoder grundad forskningsteknik, som kan te sig besvärlig
nog för menige man inom lärarkårerna, utan även utexperimenterat metoder,
som i sinom tid kunna få vidsträckt tillämpning i skolarbetet. I framtidens
skola kunna lärarna icke umbära elementär kännedom om begåvningsprövningens
metodik och andra slag av testning, de måste ha träning
i att använda standardiserade prov, kunskap om grunderna för rättvis bedömning
av undervisningens faktiska resultat samt övning i pedagogisk
journalföring, framhåller skolkommissionen.
En modern lärarutbildning måste således ha utrymme för en icke alltför
obetydlig kurs i barn- och ungdomspsykologi samt i de delar av den allmänna
psykologien, som ha särskild betydelse för undervisningsarbete och uppfostran.
Vissa delar av kursen kunna vara gemensamma för alla lärarkategorier,
andra måste, såsom nyss exemplifierats, väsentligt fördjupas för lärare
på det stadium, där de berörda frågorna oftast möta.
Tyngdpunkten i den egentliga yrkesutbildningen måste dock liksom hittills
ligga i konsten att undervisa.
»Ett utomordentligt viktigt moment i den egentliga yrkesutbildningen
är att lära sig konkretisera stoffet och på rätt sätt utnyttja det för undervisning
på skilda åldersstadier. I den egentliga yrkesutbildningen måste därför
åtskillig tid ägnas åt en pedagogisk och metodisk genomarbetning av
de ämnen, i vilka läraren skall bedriva undervisning. Den torde företrädesvis
böra ske i form av diskussioner mellan handledare och läraraspiranter
om skilda spörsmål i de olika ämnena: källkritik, vetenskaplig uppfattning,
åsiktsbrytningar inom de olika vetenskaperna, nya rön, anvisningar på
hjälpmedel till fortsatt kunskapsinhämtande m. in., allt i seminarieövningens
form. Denna uppläggning av utbildningen innebär, att läraraspiranten
under den egentliga yrkesutbildningen på nytt genomgår stora delar av
det kunskapsmaterial, han tidigare har inhämtat, men nu från övervägande
pedagogiska och metodiska synpunkter.
Den förändrade målsättningen för undervisningen på skolans olika stadier
kräver grundlig insikt i såväl allmän som speciell metodik och undervisningsteknik.
Det ligger i sakens natur, att eu dylik undervisning inte får
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
inskränka sig till en blott formell träning. Läraren måste göra sig förtrogen
med de nya metoder, som utexperimenterats, med grupparbetets och den
individuella undervisningens teknik. Han måste själv ha bildat sig en uppfattning
om lärostoffets lämpliga uppdelning och fördelning, annars faller
han lätt offer för mekaniskt uppgjorda kursplaner. Det är betydelsefullt, att
allt, som hör samman med metodik, studeras ej blott fristående utan framför
allt i sin praktiska tillämpning och med särskild hänsyn till möjligheterna
att omsätta metoderna på den enskilde lärarens arbetsfält. Även här
måste det bli rätt stark specialisering inom lärarkategorierna.» (S. 358.)
Skolkommissionen ger ytterligare exempel på olika arbetsuppgifter för
lärarutbildningen men betonar, att den egentliga yrkesutbildningens innehåll
icke kan eller bör vara alltför fixerat; det bör vara föränderligt som
skolan själv, och de enskilda momenten få icke utvecklas till självändamål.
Målet att dana lärarpersonligheten måste alltid hållas i sikte och de olika
delarna av utbildningen sammangjutas till en enhetlig utbildning.
Av väsentlig betydelse för lärarutbildningens organisatoriska anordning
är slutligen sättet för ämnesstudiernas samordning med den egentliga yrkesutbildningen.
Seminarieutbildningen har av gammalt karakteriserats av att
den i tiden sammanför ämnesstudierna och den praktiska utbildningen,
läroverkslärarnas utbildning åter av att dessa moment i största möjliga utsträckning
hållas åtskils.
För 1936 års lärarutbildningssakkunniga framstod det som angeläget, att
praktiska utbildningsmoment inläggas i utbildningen på ett så tidigt stadium,
att de unga studenterna, innan de definitivt bestämma sig, få klart
för sig de krav undervisningen ställer på lärarna och i någon mån även kunna
pröva sin lämplighet för lärarkallet. I direktiven för utredningen hade
det betecknats som en av provårssystemets mera fundamentala brister, att
läraraspiranternas teoretiska och praktiska utbildning försigginge utan något
sammanhang vare sig i tiden eller i avseende på utbildningens innehåll.
De sakkunniga föreslogo, att en förberedande praktisk lärarkurs skulle inläggas
under tiden för de akademiska studierna.
I fråga om folkskollärarutbildningen, har den rakt motsatta tendensen
med växande styrka gjort sig gällande. Folkundervisning skommittén redogjorde
redan 1911 för ett förslag att begränsa seminariernas uppgift till den
egentliga fackbildningen. Folkskollärarens allmänna bildning borde
enligt förslagsställarnas mening icke vara någon annan eller ringare än den
allmänna medborgerliga, för vars meddelande sådana läroanstalter som de
allmänna läroverken och de högre flickskolorna vore till. Kommittén fann
tankegången äga ett visst mått av berättigande. »T gemensamheten med
andra, som komma av andra samhällsklasser och arbeta med andra mal för
ögonen, ligger något uppfostrande, som man genom utbildningens förläggande
till en särskild läroanstalt går miste om», medgav kommittén. »Även
ur social synpunkt vore det för folkskolan och dess lärarkår en vinst, om
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 219.
folkskollärarens bildningsväg icke sa tidigt och så fullständigt skilde sig
från den, som lett upp till de högsta bildningsanstalterna.» För kommittén
framstod det icke som osannolikt, att seminariernas framtida utveckling
skulle göra dem allt mera till fackbildnings- och allt mindre till allmänbildningsanstalter,
och man borde med tillfredsställelse kunna motse
en sådan utvecklings resultat. Kommittén fann det emellertid för det dåvarande
omöjligt att uppställa studentexamen eller ens realskolexamen som
villkor för inträde i seminarium. Det skulle minska tillgången på lärarkraft
för folkskolorna, medan tvärtom en betydande och städse stegrad ökning
vore erforderlig, och det skulle i hög grad försvåra tillträdet till folkskollärarbanan
för unga män och kvinnor ur de bredare samhällslagren.
Redan några få år senare — år 1916 — togs det första steget till den
motsedda utvecklingen, då ettåriga utbildningslinjer för studenter anordnades
vid några seminarier.
Skolkommissionen väger nu från andra utgångspunkter skälen för och
emot en boskillnad mellan ämnesstudierna och den pedagogiska fackbildningen.
»Ur strikt pedagogisk synpunkt kan det vara en fördel att under hela
studietiden ha ett bestämt mål för kunskapsinhämtandet och att vid inläsandet
av kursen i ett ämne ständigt ha i sikte de problem, som sammanhänger
med frågan, hur kunskapsstoffet skall utnyttjas i den framtida undervisningen.
Å andra sidan kan detta sätt att inhämta kunskaper medföra
den risken, att den studerande blir ett offer för den förenkling av frågeställningar
och problem, som är en naturlig sak vid kunskapsstoffets framläggande
för bani. Det är eu sak att söka tränga in i frågorna, förvärva kunskap
och insikt i problemställningarna, och det är en helt annan sak att
sedan lära sig, hur detta kunskapsmaterial bör disponeras och tillrättaläggas
för presentation i skolan.» (S. 367.)
kör sin del tvekar kommissionen icke att förorda, att ämnesstudierna
skiljas från den egentliga yrkesutbildningen.
Det är kanske icke sa lätt att åstadkomma en lärarkår, sådan som skolkommissionen
vill ha den. Skolöverstyrelsen har intet av7 vikt att erinra
mot kommissionens allmänna synpunkter och ansluter sig obetingat till förslaget
att skilja ämnesstudierna från den pedagogiska fackutbildningen.
Men kommissionens bild av läraren i framtidens skola har enligt överstyrelsens
mening mera karaktären av en över verkligheten svävande idealbild
än av en reell varelse i en ofullkomlig värld. Det torde under expansionstiden
icke bli lätt att i önskvärd omfattning förvärva verkligt goda
lärarkrafter. »Det kan i själva verket befaras, att lärarstandarden såväl i
fråga om allmän begåvning som speciell fallenhet för lärarkallet åtminstone
under övergångstiden kommer att sjunka under den nuvarande nivån.»
I nuvarande situation torde mången ge skolöverstyrelsen rätt i att den
idealbild av läraren, som kommissionen tecknar, likt en hägring svävar över
25
Kungl. Maj:ts proposition nr %19.
jorden. Det kan under sådana förhållanden vara av intresse att även andraga
några ord ur skolutredningens skildring av lärarens ställning och uppgift:
»En
lärare kan fullgöra sin uppgift — och väl fullgöra den — på mer än
ett sätt. Det finns lärare, vilkas styrka ligger i ett noggrant och fordrande
detaljarbete, och andra, som företrädesvis söka ge de stora sammanhangen
och en översikt av företeelserna inom ämnesområdet. Båda kunna ur uppfostrans
och undervisningens synpunkt vara värdefulla lärarpersonligheter.
En lärare kan vara mera allvarlig, sluten, kanske rent av inbunden till sin
natur, en annan däremot glättig, öppen, meddelsam. Båda kunna under eljest
gynnsamma omständigheter vinna sina lärjungars tillgivenhet och respekt
och utöva ett gott fostrande inflytande på dem.» (VI s. 42.)
b. Departementschefen.
Det är blott som sig bör, att man inför en stundande reform av lärarutbildningen
söker klargöra, vilka egenskaper det är, som göra en god lärare.
Listan blir lång, den kommer att upptaga flertalet goda mänskliga egenskaper,
och de skola alla vara förenade i en person.
I framtidens svenska skola måste dock helt vanliga lärare undervisa helt
vanliga barn. Det blir inte i överskådlig tid något överflöd på lärarkraft;
ett urval bör ske bland aspiranterna, men man kan icke nöja sig med att
taga emot de bästa, snarare måste man inskränka sig till att utesluta de
klart olämpliga,
Lärarutbildningen kan dock göra något för att hjälpa till rätta även dem,
som icke av naturen särskilt utrustats för lärarkallet. Den kan lära en ännu
formbar ung människa, huru hon skall komma förbi sina svaga punkter,
den kan uppmuntra den försagde och lära honom göra det bästa möjliga
av sina personliga tillgångar, och den kan visa den självgode, huru stort
arbetsfältet är och vilket arbete det kräver, om man skall komma till ett
resultat. En erfaren handledare minns säkert från sin praktik unga lärare,
som kämpat med mycket stora nybörj arsvårigheter, men likväl, sedan de
lärt sig att uppbära sin roll, blivit ganska goda lärare.
Det kan emellertid icke råda mycken tvekan om att den första förutsättningen
för att läraren skall lyckas är, att han väl och på ett personligt sått
behärskar sitt stoff. »Det gives flera metoder att föredraga vad man rätt vet,
men det gives i sanning ingen rätt att föredraga vad man vet illa eller till
hälften», säger Tegnér i ett av sina skoltal. Erfarenheterna från 1800-talets
folkskollärarutbildning visa klart och tydligt, vart det bär hän, om kunskapsbasen
göres för smal och undervisningstekniken alltför mycket sättes
i centrum. En lärare måste ha gått så långt i studierna, att han kan taxera
en kunskapsdetalj efter dess faktiska värde för de uppväxandes utbildning,
och han måste ha den vidsynthet, som kräves för att mönstra ut det som
blivit föråldrat, även om det råkar vara någon av hans käraste käpphästar.
Han måste också ha kunskaper nog för att gå vidare och förnya sitt
26
Kungl. Maj ds ''proposition nr 219.
kunskapsförråd. Ingen institution för lärarnas utbildning kan ge sina lärjungar
allt de behöva för arbetet i skolan; lärarutbildningen bör ge den unge
läraren en god start, men det kommer an på honom själv att fullfölja
verket.
Självfallet maste lärarutbildningens innehåll städse avpassas efter skolans
föränderliga behov. Ganska mycket nytt pockar på sin plats i lärarutbildningen,
kommissionens inventering av behoven har givit ett. blott alltför
rikt resultat. Det är väl ingen överraskning att finna, att kommissionen
särskilt har framhållit behovet av en förbättrad psykologisk orientering.
Har man en gång godtagit tesen, att barnet självt skall vara riktpunkten
för lärarens arbete, kan kravet på en god utvecklingspsykologisk skolning
för de blivande lärarna icke avvisas. Även i övrigt har den psykologiska
forskningen framställt hjälpmedel och lett till resultat, som icke böra vara
obekanta för aktiva lärare. Jag är ense med kommissionen om att det psykologisk-pedagogiska
inslaget måste tillmätas ett utrymme i lärarutbildningen,
som fullt motsvarar dess betydelse för den moderna skolan.
För organisationen av de blivande lärarutbildningsanstalterna är det
främst nödvändigt att taga ställning till det gamla spörsmålet, huruvida
ämnesstudier och praktisk utbildning skola gå parallellt eller anordnas som
på varandra följande led i lärarutbildningen. Jag har nyss erinrat om den
diskussion i frågan, som fördes redan under det första årtiondet av detta
sekel. De skäl, som av folkundervisningskommittén på sin tid anfördes
till förmån för en förberedande utbildning inom de allmänna skolstudiernas
ram och en därpå byggande fackbildning ha behållit sin friskhet,
motskälen ha successivt försvagats, i mån som nya högre skolor ha upprättats
och allt ivrigare utnyttjats av bildningsintressserad ungdom från alla
samhällslager. Medan fordom många av de blivande folkskollärarna voro
mogna män, innan de bestämde sig för sitt yrke, har det nu blivit allt vanligare,
att allmänbildande studier påbörjas i mycket unga år utan alltför
preciserade yrkesplaner och att yrkesvalet sker senare på lämplig punkt
av studiegången. Det är tydligen önskvärt, att specialiseringen på lärarbanan
icke sker vid en tidpunkt, då den studerande ännu är ur stånd att
bedöma sin fallenhet och sitt intresse för lärarkallet. Beaktas detta, skulle
planläggningen av de blivande klassläramas utbildning i princip närma sig
till den studiegång, som länge praktiserats för läroverkslärarna. I likhet med
skolkommissionen och skolöverstyrelsen anser jag, att icke blott den nuvarande
utbildningsgången för läroverkslärarna bör i sina stora drag bibehållas
med dess uppdelning i akademiska ämnesstudier och eu därefter följande
egentlig yrkesutbildning utan även en liknande väg sökas för klasslärarna;
den komme att kännetecknas av en första allmänbildande etapp
av gymnasial karaktär och en därpå följande yrkesutbildning vid en fackutbildningsanstalt
av högskolekaraktär. Till de jämkningar i detta program,
som bliva en följd av under den närmaste framtiden rådande förhållanden,
återkommer jag i det följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 319.
27
4. Läraraspiranternas ämnesstudier.
På grund av den ståndpunkt, jag nyss deklarerat i fråga om lärarutbildningens
allmänna planläggning, faller det sig för mig liksom för skolkommissionen
naturligt att först skärskåda planläggningen av de blivande lärarnas
ämnesstudier. Jag kommer därvid icke att taga ställning till de många detaljerna.
I fråga om de blivande läroverkslärarnas akademiska studier har nyligen
ett omfattande utredningsarbete avslutats i och med universitetsberedningens
betänkande rörande examina och undervisning (SOU 1949:54),
men remisstiden för detta betänkande är ännu icke tilländalupen. Frågan
om de blivande klasslärarnas ämnesstudier kan åter icke i enskildheterna
bedömas, förrän fullständig utredning föreligger beträffande gymnasiets
organisation m. in. Detta utesluter givetvis icke, att det material, som redan
nu föreligger, kan ge en ganska god orientering rörande de aktuella frågorna
och även möjliggöra vissa slutsatser av allmän natur.
a. Den akademiska utbildningen för ämneslärare.
Filosofisk ämbetsexamen.
Det kan icke råda mycken tvekan om att den nuvarande ämbetsexamen
förmått hävda sig som en i stort sett ändamålsenlig form för läroverkslärarnas
teoretiska utbildning i sina ämnen. Universitetsberedningen påpekar,
att under tiden 1831—1907 medellivslängden för en akademisk examensordning
endast obetydligt översteg 15 år, medan den nuvarande ämbetsexamen
redan, i stort sett oförändrad, har bestått i mer än 40. Det är emellertid
uppenbart, säger beredningen, att en examen, som ursprungligen väl
fyllde sin uppgift, småningom kan bliva mindre lämpad för sitt syfte, allteftersom
ändrade förhållanden inträda. Vissa reformer av ämbetsexamen
måste nu övervägas, men det står klart, att den kritik, som har framförts
mot själva examens konstruktion, icke varit principiellt mera genomgripande,
än att man kan bygga reformarbetet på den nuvarande ämbetsexamens
grund.
Oomtvistad är sålunda ämbetsexamens dubbla uppgift att giva de studerande
en fast vetenskaplig grund och att förbereda dem för verksamhet
i skolans tjänst. »Ämbetsexamen bör vara en lärarexamen», skriver skolkommissionen,
»men den bör också kunna utgöra den naturliga språngbrädan
för fortsatt vetenskapligt arbete.»
Diskussionen om ämbetsexamen har delvis gällt avvägningen mellan
dessa båda uppgifter, erinrar universitetsberedningen. »Från skolhåll har
särskilt understrukits, att ämbetsexamen borde innehålla sådana — kanske
om möjligt alla sådana — teoretiska fackkunskaper som den blivande ämnesläraren
behövde för att kunna utöva sitt yrke; från universitetshall har
28
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 219.
mera framhållits, att examen ej kunde ge läraren alla de kunskaper han
behövde för sitt yrke och att det i själva verket vore genom en allmänt
vetenskaplig skolning, ej direkt inriktad på skolans behov, som läraren bleve
bäst. rustad att fylla sin uppgift.»
Pa skolmannahall torde vanligen medgivas, att den teoretiska förberedelsen
vid universiteten icke kan omfatta alla de detaljer, som kunna förekomma
i skolarbetet, och att en lärare alltid måste vara beredd att genom
självstudier utvidga sitt kunskapsförråd, men många lärare upptäcka under
det praktiska arbetet luckor i kunskaperna, som de finna betänkligt stora,
och fråga sig, om det icke hade varit möjligt att på sådana områden ge dem
en bättre grund med uteslutande av annat stoff, som man sällan eller aldrig
har beröring med i skolarbetet. Formuleras kritiken på detta sätt, kan det
icke vara omöjligt att beakta den vid fastställandet av kunskapsfordringarna
i de särskilda universitetsämnena, därom synes enighet råda inom de
utredningar, som varit verksamma på området. Vniversitetsberedningen
framhåller visserligen, att universitetsutbildningen måste ge den grundläggande
skolningen i vetenskapligt betraktelsesätt, redan emedan denna i regel
icke kan efteråt inhämtas genom självstudier parallellt med yrkesverksamheten,
men tillägger omedelbart:
»Ä andra sidan finnas vissa områden, som i skolundervisningen äro centrala
och där universitetsutbildningen måste ge mera än för närvarande,
även om härigenom moment, som äro av betydelse ur den vetenskapliga
utbildningens synpunkt, måste något inskränkas. Som exempel för att belysa
det sagda kan tagas de moderna språken. Det språkhistoriska studiet
och bekantskapen med äldre tiders språk äro av stor betydelse för den vetenskapliga
skolningen; men en lärare måste även väl behärska det moderna
språket i tal och skrift för att kunna meddela en tillfredsställande undervisning.
Det är för lärarutbildningen oundgängligt, att universitetsstudierna uppöva
den praktiska språkbehärskningen; man kan ej begära, att en lärare här
helt skall behöva lita till egna studier och språkträning på egen hand. Beredningen
har därför sett sig tvungen att rekommendera, att de språlchistoriska
partierna i studiet av moderna språk för ämbetsexamen något inskränkas
till förmån för den praktiska utbildningen i det moderna språket. Motsvarande
exempel finnas från andra ämnen.» (V s. 54.)
Den ständiga anpassningen av kursernas innehåll efter skolans behov
önskliggör ett samarbete mellan akademiska myndigheter och skolmyndigheter.
Skolkommissionen och universitetsberedningen ha samrått i denna
fråga och även hänvänt sig till läroverkens ämnesföreningar för att efterhöra
deras synpunkter på frågan. Samtliga ämnesföreningar framhöllo därvid
angelägenheten av en omläggning av kurserna under ökat hänsynstagande
till skolans behov.
Universitetsberedningen finner det ofrånkomligt, att skolöverstyrelsen beredes
ett visst inflytande vid utformandet av universitetskurserna för ämbetsexamen.
Den kritik, som riktats mot studieplanerna för bristande an
-
Kungl. Maj:ts proposition nr H19. 29
passning efter skolans krav, torde delvis vara berättigad men delvis överdriven
och felaktig.
»Om det med hänsyn till den berättigade kritiken är önskvärt, att skolöverstyrelsen
beredes medinflytande vid utformandet av studieplanerna, är
detta förhållandet icke mindre med tanke på den oberättigade. Om skolans
representanter beredas tillfälle att framföra sina synpunkter på varje, förändring
i fråga om studieplanerna, om dessa synpunkter avvägas och jämföras
med universitetens och om sålunda eventuellt oberättigade krav i
varje särskilt fall kunna bemötas och ett klargörande av den lämpligaste utformningen
av studiekurserna kommer till stånd, torde grunden för den
missriktade och obefogade kritiken komma att undanryckas, något som
endast kan bli till fromma för universiteten.» (V s. 330.)
Samarbetet mellan universitet och skola måste emellertid vara reciprokt,
framhåller beredningen. Universiteten och de olika högskolorna böra sålunda
beredas tillfälle att yttra sig över skolornas studieplaner, innan dessa
fastställas. »En sådan anordning skulle kunna bidraga till att skolornas
lärostoff ständigt moderniserades och den allmänna inriktningen av skolstudierna
anpassades efter den nu så snabba utvecklingen inom de olika
ämnesområdena.»
I fråga om formerna för sistnämnda samarbete framlägger beredningen
intet förslag. Däremot föreslår den, att universitetskanslern före fastställandet
av fakulteternas förslag till studieplaner för de universitetsämnen, som
svara mot skolämnena, bereder skolöverstyrelsen tillfälle att avgiva yttrande
över förslagen. Den föreslår vidare, att ämneskonferenser anordnas i de
särskilda universitetsämnena med representanter för de akademiska lärarna
och studenterna vid vart och ett av de berörda lärosätena samt — i fall
det gäller skolämne — även en representant för skolöverstyrelsen. Representanter
för läroverkslärarnas ämnessammanslutningar skulle vid behov
kunna adjungeras. Konferenserna skulle återkomma med regelbundna mellanrum,
enligt beredningens mening i regel vart fjärde år.
Universitetsstudiernas anpassning efter skolans behov skulle vidare främjas
genom anställande av universitetslektorer, vilkas undervisning särskilt
skulle inriktas på att förbereda lärarverksamheten. Lektorat av detta slag
eller däremot svarande anordningar finnas redan i svenska språket, och
universitetsberedningen har i ett tidigare betänkande föreslagit liknande
befattningar i tyska, engelska och franska. SJcolkommissionen föreslår, att
universitetslektorat inrättas i betydligt större utsträckning.
»Kommissionen kan icke i detta sammanhang framlägga detaljerade förslag
men vill dock uttala, att det enligt kommissionens mening skulle vara
till mycket stort gagn för lärarutbildningen om universitetslektorat inrättades
i flertalet skolämnen. Dessa lektorers huvuduppgift skulle vara att biträda
professorn i ämnet vid planerandet av den akademiska undervisningen
för filosofisk ämbetsexamen och att själva meddela undervisning i sådana
30
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 219.
moment, som är av särskild betydelse för lärarutbildningen, och som icke
kan tillgodoses i övriga akademiska lärares undervisning. Enligt kommissionens
mening bör de pedagogiska universitetslektoraten icke vara heltidstjänster
utan innehas av vetenskapligt och pedagogiskt välmeriterade lärare
med bibehållen högst halv tjänstgöring vid sin läroanstalt och med bibehållna
löneförmåner i lärarbefattningen jämte visst tillägg.» (S. 411—412.!
I några uttalanden från universitetshåll invändes emellertid, att frågan
om de pedagogiska lektoraten kommit i nytt läge genom det framlagda förslaget
om lärarhögskolor. Sålunda skriver humanistiska sektionen i Lund:
»Det synes bliva nödvändigt att för den pedagogiska utbildningen av
laroverkslärare inrätta tjänster vid lärarhögskolorna av väsentligen samma
karaktär som de föreslagna universitetslektoraten, och det torde inte möta
nagra större hinder att åt dessa tjänsters innehavare anförtro den av kommissionen
i främsta rummet nämnda uppgiften, biträdandet vid planläggningen
av den akademiska undervisningen för ämbetsexamen. Härtill kommer,
att det torde vara direkt omöjligt att enligt skolkommissionens förslag
justera kursfordringarna i ämbetsexamen nedåt och samtidigt enligt kommissionens
kraftiga framhållande (s. 387) se till, att studierna för ämbetsexamen
icke förlora sin vetenskapliga halt, om de akademiska studierna i
varje skolämne på samma gång skola utökas med en relativt rikligt tilltagen
lektorsundervisning med sikte pa lärarutbildningen. Denna anordning innebär
ett klart avsteg från principen att göra boskillnad mellan den åkademiska
och den pedagogiska utbildningen, och sektionen vill därför framställa
till allvarligt övervägande huruvida icke de pedagogiska lektoraten
böra helt överföras till lärarhögskolorna.»
Huvudkritiken mot ämbetsexamen gäller emellertid icke stoffurvalet utan
studietidens längd. Gång efter annan har i framställningar från
berörda parter och i offentliga utredningar fastslagits, att den faktiska studietiden
alltför mycket kommit att överstiga den beräknade. Denna uttänjning
av de akademiska studierna återverkar på flera områden och har framkallat
livliga yrkanden på snara och effektiva motåtgärder.
_ Jag har redan i ett föregående avsnitt anfört siffror, som belysa studietidens
förlängning. I den anförda statistiken hade tidsförlust på grund av
studiehinder av olika slag fråndragits. Insamlar man uppgifter rörande
bruttostudietiden — utan alla avdrag — kommer man till ännu högre siffror,
som i vissa sammanhang kunna vara av intresse. Skolkommissionen
meddelar en statistik av detta slag, utförd år 1946 på uppdrag av Uppsalaavdelningen
av Sveriges yngre Iäroverkslärares förening och Sveriges yngre
naturvetares förening. Den avser genomsnittlig studietid för filosofisk ämbetsexamen
vid Uppsala universitet inom de matematisk-naturvetenskapliga
ämnesgrupperna. Utvecklingen för tiden 1930—44 framgår av följande
tabell, bruttostudietiderna närma sig enligt denna statistik dubbla normaltiden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 219. 31
Å r |
Antal examina |
Medel- ålder år |
Antal studie- terminer |
Betygs- summa |
Terminer |
Terminer ! |
1930-34 ....... |
in |
26,0 |
12,1 |
7,58 |
1,50 |
11,2 |
1935-39 ....... |
103 |
2G.2 |
13,2 |
7,81 |
1,70 |
11,9 |
1940-44 ....... |
G8 |
27,3 |
14,5 |
7,55 |
1,92 |
13,3 |
Även om den anförda statistiken har rätt begränsad räckvidd, vittnar
den dock obestridligen om en utveckling, som måste framkalla allvarliga
bekymmer.
»Framför allt utgör den ett socialt problem», skriver universitetsberedningen.
»Även om många åtgärder vidtagits och ytterligare kunna väntas
vidtagas för att ekonomiskt underlätta universitets- och högskolestudier,
komma dylika studier alltid att innebära en ekonomisk belastning. Stipendier
och andra stödåtgärder kunna ej helt — åtminstone ej för flertalet studerande
— täcka utgifterna under studieåren. Det sena inträdet i förvärvslivet
medför även sociala olägenheter av skilda slag. Ej heller ur arbetsmarknadens
synpunkt är en lång studietid önskvärd. Särskilt gäller detta i
det aktuella läget med dess starka efterfrågan på akademiskt utbildad arbetskraft;
dels undandrages arbetsmarknaden de akademiskt utbildades
produktiva insats under en följd av år, dels kunna studenterna på grund av
den långa studietiden avskräckas från att ägna sig åt universitets- och
högskolestudier.» (V s. 24.)
Beredningen erinrar i detta sammanhang om att tillströmningen till universiteten
och de fria högskolorna i procent av antalet examinerade studenter
sedan ganska lång tid befunnit sig i avtagande.
Skolkommissionen jämför åter olika akademiska utbildningsvägar:
»Enligt 1945 års akademikerutredning utgör nettostudietiden (medianvärde)
för årgång 1935 för teologie kandidatexamen 5,3 år, för juris kandidatexamen
4,3 år och för civilingenjörsexamen 3,8 år. Skillnaden mellan studietiden
för dessa examina och den cirka sexåriga studietiden för ämbetsexamen
är icke oväsentlig, och starka ekonomiska skäl talar för en utjämning
av studietiderna. Den nuvarande onormalt långa studietiden för ämbetsexamen
äventyrar med nuvarande lönesättning rekryteringen till lärarbanan.
Man synes ha två utvägar att välja mellan, antingen en avsevärd
höjning av lönerna eller en förkortning av studietiden. Så snart det statsfinansiella
läget medger, torde den förra utvägen böra prövas, men för närvarande
synes man inte kunna undgå att tillgripa även den senare.» (S. 386.)
Om minimifordringarna i examen nedskrivas från 7 till 6 betygsenlieter
och den obligatoriska pedagogikkursen överflyttas till den egentliga yrkesutbildningen,
bör det enligt kommissionens mening icke vara omöjligt att
genom rationalisering av studierna och bättre anpassning av kurserna till
skolans behov åter nedbringa studietiden till en normaltid av sju eller
högst åtta terminer.
I en utredning angående lärarbristen, som den 15 april 1948 överlämnades
till Kungl. Maj:t, citerar även skolöverstyrelsen den sist anförda sta
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
tistiken och förordar en reduktion av den effektiva studietiden till det ursprungligen
avsedda. Detta skulle medföra en betydande engångsvinst i lärarkraft.
»Sannolikt skulle de indirekta verkningarna dock bliva av större betydelse.
Rekryteringen av lärarbanan skulle stimuleras, flänga studenter rvaga
nu av naturliga skal tillbaka för de ekonomiska påfrestningarna under
den långa studietiden och se sig i första hand om efter banor, som snabbare
giva en dräglig inkomst. I belysningen av de siffror, som överstyrelsen i det
föregående framlagt, framstår därför beskärningen av utbildningstiden som
ett oeftergivligt led i åtgärderna för en nödtorftig täckning av lärarbehovet.
Och det är lika uppenbart att det som skall göras måste ske mycket snart.
Inför de snabbt växande behoven är det icke lätt att försvara ett uppskov.»
I cirkulärskrivelse den 22 augusti 1941 till de filosofiska fakulteterna har
universitetskanslern uttalat önskvärdheten av att den faktiska studietiden
bringas till bättre överensstämmelse med examensstadgans bestämmelser.
Åtskilliga enskilda ämnesrepresentanter torde i överensstämmelse härmed
ha vidtagit åtgärder för att beskära kurserna, men skolkommissionen anser
icke, att frågan i dess helhet därigenom har förts fram till en rationell lösning.
Strävandena att begränsa studietiden få den avsedda effekten, endast
om de uppbäras av ledande universitetskretsar, betonar skolöverstyrelsen
och fortsätter:
»I det enskilda fallet beror ofantligt mycket av fackrepresentantens förmåga
och vilja att beakta även de utomakademiska förhållanden, som i så
hög grad påverkas av de akademiska lärarnas ställningstagande. I den allmänna
diskussionen har emellanåt framförts tanken, att den teoretiska lärarutbildningen
borde helt eller delvis skiljas från universiteten och förläggas
till särskilda lärarhögskolor. Vilken spridning dylika tankegångar" i
framtiden komma att få, torde i hög grad bero av universitetens förmåga
att reformera kunskapskraven, så att de icke bliva till hinder för tillfredsställandet
av obestridliga samhällsbehov. För sin del finner överstyrelsen
värdet av de fria universitetsstudierna så uppenbart, att överstyrelsen med
största beklagande skulle se en utveckling, som kunde leda till att universitetens
förmåga att sörja för utbildningen av ett tillräckligt antal lärare måste
sättas i fråga.»
I utlåtandena över skolkommissionens betänkande beröres studietidens
längd från olika utgångspunkter. I ett par av de akademiska kollegiernas
utlåtanden invändes, att lärarbristen är ett komplicerat fenomen och att
även studietidens förlängning beror av flera samverkande omständigheter.
Sålunda yttrar matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Lund:
»Den ansvällning av kurserna för ämbetsexamen, som ägt rum, har till
stor del sin grund i universitetets dubbla uppgift att tjäna både forskning
och undervisning. Studenterna, som börja sina studier, kunna ej bedöma
om de bättre lämpa sig som lärare eller forskare och böra därför ej tvingas
att välja studieriktning förrän de kommit in i studierna, och universitetets
strävan går ut på att så länge som möjligt lämna dem valet fritt mellan de
33
Kungl. Maj ds proposition nr SI 9.
båda banorna. Att detta är till fördel för studenterna kan ingen förneka.
Den grundläggande utbildningen måste dock med oförändrad avgränsning
av ämnena svälla genom ämnenas tillväxt genom nya forskningsrön. När
det gäller att försöka utreda orsakerna till den otillräckliga lärarrekryteringen
i vissa ämnen får betydelsen av studietidens längd dock icke överdrivas.
En viktig orsak är, att inom alla skolämnen de elementära övningskurserna
äro överfyllda och studenter varje år måste avvisas. Enda botemedlet
häremot är ökade resurser för universitetet i form av större institutionsutrymmen.
Detta gäller i första hand laborationsämnena. Läraryrket
måste göras mera lockande. På grund av dess ansträngande karaktär måste
antalet lektionstimmar minskas. Vidare måste den ekonomiska ställningen
förbättras. De otillfredsställande ekonomiska villkoren för lärarna göra
även, att tillströmningen till denna bana är starkt beroende av konjunkturerna
på arbetsmarknaden.»
Lärarrådet vid Göteborgs högskola har redan för tio år sedan föreslagit
vissa undervisningstekniska åtgärder i syfte att nedbringa studietiden men
erinrar nu om att studietidens längd endast till en del är beroende av studiekurser
och undervisningsmetoder:
»Den bestämmes på ett avgörande sätt av studenterna själva och står i
direkt förhållande till deras förutsättningar för akademiska studier. Den allt
mer ökade normaltiden för ämbetsexamen kan lärarrådet icke underlåta
att sätta i samband dels med en viss kvalitetssänkning hos studentmaterialet,
vilken länge gjort sig gällande och måhända i framtiden kan bli mer
märkbar, dels med en allt mer tilltagande tendens hos studenterna att kombinera
studierna med förvärvsarbete.»
Allmänt äro dock de akademiska kollegierna beredda att acceptera en
sänkning av betygsfordringarna i ämbetsexamen från 7 till 6 enheter och
givetvis även överflyttningen av pedagogikkursen till lärarhögskolorna.
Kommissionens uppfattning finner stöd även på skolmannahåll. Ganska
väl torde den allmänna meningen i kollegierna uttryckas genom följande uttalande
av Allmänna adjunktsf öreningen:
»Beträffande de akademiska studierna för gymnasie- och realskollärare
vill adjunktsföreningen med instämmande understryka kommissionens förslag
om att ämbetsexamen, utan att studierna förlorar sin vetenskapliga
halt, blir en examen direkt inriktad på läraryrket, samt att studieplanernas
innehåll fastställes efter överläggningar mellan representanter för universitet
och skola. Att en minskning av studietiden för såväl ämbetsexamen
som licentiatexamen är nödvändig, torde vara odisputabelt. Av vikt är endast,
att denna minskning åstadkommes genom en rationalisering av studierna,
och att den inte får till följd en sänkning av nivån.»
En och annan betänksam röst gör sig likväl hörd. Sålunda yttrar en konferens
av rektorer från handelsgymnasierna:
»Vi finna det betänkligt att skolkommissionen föreslår en minskning i
kravet på ämnesbetyg i fil. mag. examen, innebärande en sänkning av fordringarna
på de blivande lärarnas kunskaper. Vi finna det rimligare att bi3
— Bihang till riksdagens ''protokoll 1050. 1 sand. Nr 219.
34
Kungl. Maj ds proposition nr 219.
behålla fordran på kvalitet i examen, men att betalning av statsmedel får
utgå under den del av utbildningstiden, som användes för studier vid lärarhögskola
och aspiranttjänstgöring.»
På andra håll hoppas man, att en förbättrad anpassning av universitetskurserna
efter skolans behov skall göra det möjligt att bibehålla nuvarande
krav på 7 betyg utan att normaltiden 7 terminer överskrides.
Skolkommissionen tänker sig den akademiska utbildningen för en blivande
realskollärare som en utbildning i två huvudämnen jämte ett eller flera
biämnen, med en betydande frihet för den studerande att själv kombinera
olika skolämnen.
»Med hänsyn till vikten av att den studerande fördjupar studierna åtminstone
i något ämne, torde det få betraktas som önskvärt, att den studerande
i allmänhet söker förvärva högsta betyget i något av de i examen
ingående ämnena. Direkt föreskrift torde böra utfärdas, att tentamen i
minst två universitetsämnen bör avläggas för betyget Med beröm godkänd.
En minimiexamen skulle enligt detta förslag sålunda innefatta betygsgraderna
3 + 24-1 eller 2 + 2 + 2 eller 2 + 2 + 1 + 1. Enligt kommissionens
mening torde det ur flera synpunkter komma att visa sig värdefullt,
att blivande lärare på detta sätt breddar sin examen genom tentamina för
1 betyg i ett eller flera biämnen. En lärare med en bred ämbetsexamen kan
i egenskap av klassföreståndare ta hand om sina lärjungar i flera ämnen,
än som nu är vanligt. Detta är, såsom kommissionen redan tidigare framhållit,
i och för sig en önskvärd utveckling, och det blir vid de många, jämförelsevis
små centralskolor, som kommissionen förutsätter såsom en följd
av den föreslagna skolreformen, helt enkelt nödvändigt.» (S. 387.)
Kommissionen förutsätter, att i framtiden tjänst som realskollärare i regel
kommer att ledigförklaras i två skolämnen men att för dylik tjänst i
allmänhet skall fordras kompetens för undervisning i ytterligare minst ett
ämne.
De nuvarande ettbetygskursema äro, framhåller kommissionen, endast
något förkortade tvåbetygskurser och avsedda för samma kompetensområde
som dessa. För framtiden böra de särskilt tillrättaläggas för undervisningen
på realskolestadiet. Kommissionen är beredd på att det kan vålla
universitetens ämnesrepresentanter åtskilliga svårigheter att giva ettbetygskursema
denna läggning men hoppas att dessa skola kunna övervinnas genom
samarbete mellan universitetens och skolans representanter.
Det har i allmänhet varit lättare för remissinstanserna att acceptera en
minskning av ämbetsexamens bredd än en kvalitativ försvagning av denna
examen.
Lektorernas förening vänder sig sålunda med bestämdhet mot skolkommissionens
förslag att två ettbetygsämnen skola kunna ingå i en ämbetsexamen
med endast sex betyg.
»En sådan ämbetsexamen innebär en avsevärd standardsänkning i jämförelse
med nuvarande förhållanden, och det är svårt att se, huru detta
rimmar med SK:s uttalande (s. 387 f.), att ’det är nödvändigt, att lärarna
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
i realskolan i så stor utsträckning, som det är möjligt, behärska stoffet, ha
gedigna kunskaper och ha tillägnat sig en kritisk-vetenskaplig syn på problemen’.
Mot bakgrund av de praktiska förslag, som avgivits, ter sig SK:s
sålunda formulerade krav helt enkelt som tomma ord.»
Allmänna adjunktsjöreningen kan däremot icke generellt underkänna
förslaget. Ettbetygsämnena förefalla bli nödvändiga med hänsyn till de
små realskolornas behov, i synnerhet sedan de nuvarande ämneslärarinnorna
ha försvunnit ur kollegierna.
Kollegiet vid folkslcoleseminariet i Kristianstad accepterar av samma skäl
ettbetygskurserna men anser, att examensbestämmelserna i varje fall icke
böra lägga hinder i vägen för dem, som vilja koncentrera sig på ett mindre
antal ämnen.
»Kollegiet finner icke den föreslagna sänkningen av minimikravet för
ämbetsexamens godkännande från 7 till 6 betygsenheter behöva innebära
någon avsevärd kvalitetssänkning. Önskvärt är dock, att betygskombinationen
2 -f- 2 + 1 + 1 ej får för stort utrymme, då ettbetygskursen nog
får sägas utgöra minimum av det kunskapsmått, som en lärare måste äga
för undervisning i realskolan. Kombinationen 3 + 3 bör också erkännas
som tillräcklig för ämbetsexamen, särskilt som den torde kunna bilda ett
gott teoretiskt underlag för blivande gymnasielärare.»
Vid 1948 års allmänna läroverkslärarmöte framfördes av rektorn vid
tekniska läroverket i Stockholm Axel Nordhult ett förslag, att fordringarna
i ämbetsexamen måtte begränsas till fem betygsenheter. Enligt mötesredogörelsen
uppdrog förslagsställaren en parallell med ingenjörsutbildningen.
Efter blott fyra års utbildning ha civilingenjörerna fått det grundläggande
tekniska och teoretiska underlaget för en verksamhet, som för många består
i att bemästra problem vid den gräns, vartill vår tekniska vetenskap
nått, och näringslivets representanter motsätta sig likväl med hänsyn till
ingenjörsyrkets rekrytering varje ökning av utbildningstiden utöver de fyra
åren. I motsats härtill ha realskollärarna att meddela de mest elementära
grunderna i sina ämnen.
I remissyttrandena synes detta förslag icke ha nämnvärt uppmärksammats.
Skolöverstyrelsen förklarar sig icke beredd att ta definitiv ställning till
de av skolkommissionen framlagda förslagen om den teoretiska utbildningen
av realskolans och gymnasiets lärare, särskilt som universitetsberedningen
vid remisstidens utgång ännu icke framlagt sina förslag. Ämbetsverket
finner det emellertid oundgängligen nödvändigt med en betydande
reduktion av studietiden för filosofisk ämbetsexamen. Frågan blir blott,
huru man under sådana omständigheter skall konstruera examen, för att
den skall bli lämplig för realskolans behov.
»Vid diskussion av kompetensen för lärare på både realskole- och gyirmasiestadierna
måste man klart hålla isär två saker: för det första den minimikompetens
i de särskilda ämnena, som anses erforderlig för undervisning
3G
Kungl. Maj:ts proposition nr ''219.
på respektive stadier, och för det andra kompetenskravet i det hela på de
lärare, som skola handha undervisningen på stadiet i fråga. Det synes icke
vara möjligt att av en lärare kräva lika kompetens i samtliga ämnen, i
vilka han undervisar. Sedan gammalt har man därför ställt lägre krav på
det tredje ämnet, som ingår i en treämnesadjunktur, respektive på det
andra ämnet, som ingår i ett två-ämneslektorat. Med minimikompetens avses
här den nämnda lägre kompetensen. När det gäller realskolstadiet,
har minimikompetensen fixerats till 1 betygsenhet i det ifrågavarande ämnet
i filosofisk ämbetsexamen. Huruvida detta är lämpligt avvägt, beror
naturligtvis huvudsakligen på hur kursfordringarna äro beskaffade. Överstyrelsen
är medveten om att de nuvarande 1-betygskurserna ingalunda
alltid äro väl avvägda och finner det angeläget, att en undersökning verkställes
rörande möjligheterna att avpassa kursfordringarna efter realskolans
behov, så att 1 betyg kan medföra minimikompetens för undervisning i åtminstone
flertalet ämnen. Överstyrelsen vill här understryka vikten av att
kurserna för såväl lägre som högre betyg i filosofisk ämbetsexamen fastställas
efter samråd med överstyrelsen. Såsom nyss nämndes, måste man
emellertid bestämt skilja mellan minimikompetensen och den s. a. s. normala
kompetensen för undervisning i ett ämne på realskolstadiet, och för
denna senare bör liksom hittills krävas 2 betyg i ämbetsexamen.
Beträffande ämbetsexamens konstruktion kan överstyrelsen i detta sammanhang
icke fatta definitiv ståndpunkt. Här bör universitetsberedningens
förslag avvaktas. Överstyrelsen nöjer sig därför med att nu framhålla, att
det synes vara lämpligt, att bestämmelserna inrymma möjlighet för två
typer av examen. Den ena bör omfatta tre undervisningsämnen, vilket
lämpar sig för lärare vid en realskola utan gymnasium. Den andra bör omfatta
endast tvenne undervisningsämnen men med högre betyg i dessa,
vilket i många fall synes lämpa sig väl för lärare, som eftersträva anställning
vid skolenhet omfattande gymnasium och realskola.» (S. 112—113.)
Universitetsberedningen finner det ytterst angeläget, att en effektiv förkortning
av den ämnesteoretiska lärarutbildningen kommer till stånd. Beredningen
har med tillfredsställelse kunnat konstatera, att vid förhandlingar
med de akademiska lärarna dessa i allmänhet intagit en positiv inställning
till strävandena att nedbringa studietiden för ämbetsexamen. En
sådan förkortning är enligt beredningens mening nödvändig alldeles oberoende
av den för tillfället rådande lärarbristen.
Beredningen diskuterar först den ifrågasatta minskningen av betygssumman
i en minimiexamen från 7 till 6 betyg. Då sänkningen bestämt
förordats från skolhåll, torde inga betänkligheter med hänsyn till läraryrkets
krav kunna anföras mot att gränsen dragés vid 6 betygsenheter.
Icke heller med hänsyn till ämbetsexamens karaktär av vetenskaplig
preliminärexamen torde något vara att erinra mot sänkningen. I den nuvarande
filosofie kandidatexamen, vilken även tjänar som grund för fortsatta
vetenskapliga studier, fordras endast 6 betygsenheter, och detta har
i praktiken allmänt ansetts vara tillfyllest.
Däremot tager beredningen bestämt avstånd från förslaget om ytterligare
nedskrivning av fordringarna. »En så stark begränsning som till 5
37
Kungl. Maj:ts proposition nr £19.
betygsenheter torde varken vara befogad med hänsyn till vetenskapsområdenas
tillväxt eller med hänsyn till andra faktorer. Från ansvarigt skolhåll
har ej framförts så långtgående förslag, och en sådan examen skulle
näppeligen vara tillräcklig kvalifikation för lärarverksamheten. Basen för
fortsatta vetenskapliga studier skulle även kunna bli för smal.»
Kursen i psykologi samt pedagogikens teori och historia är till syfte och
art sådan, att den bör ingå i den praktiska lärarutbildningen och ej i de
teoretiska fackstudierna. Beredningen är ense med skolkommissionen om att
kursen kan utgå ur fordringarna för ämbetsexamen.
Normaltiden för ämbetsexamen skall enligt beredningens förslag icke i
någon ämneskombination få överstiga 40 effektiva studiemånader. Räknar
man med 5 effektiva studiemånader per termin, blir sålunda normalstudietiden
i de mest krävande ämneskombinationerna 8 terminer. Då den effektiva
studietiden per termin för närvarande torde ligga vid 4 månader eller
möjligen något därutöver, förutsätter detta dock en viss intensifiering av
studiearbetet för ämbetsexamen.
Huruvida fordringarna i varje särskilt ämne äro nöjaktigt anpassade
efter den fastställda normaltiden, kan endast avgöras genom studiestatistik.
Normaltidsbestämmelsen anses uppfylld, om minst hälften av de studerande
underskrida en nettostudietid överensstämmande med den i stadgan
fastställda normaltiden; om detta ej är fallet, har normaltidsbestämmelsen
överskridits, och man bör genom olika åtgärder söka åstadkomma,
att överensstämmelse mellan stadgad normaltid och verklig studietid i fortsättningen
bli rådande. Vederbörande ämnesrepresentanter, undervisningsnämnden,
fakulteten och i sista hand kanslern böra i sådana fall söka
komma fram till en rimlig avvägning mellan de olika ämnenas krav.
En ämbetsexamen skall enligt beredningens förslag omfatta minst tre
ämnen, därav två huvudämnen, tillhörande samma sektion och valda så,
att de motsvara var sitt skolämne. I huvudämnena skulle minst två betyg
fordras; i vissa fall, där ett skolämne motsvaras av två universitetsämnen,
skall även det andra av dessa ämnen ingå i examen, låt vara endast med
en ettbetygskurs. De betygsenheter, som fylla ut examen, kunna väljas på
olika sätt: examinanden kan taga högre betyg i huvudämnena eller bygga ut
studierna med något bi- eller stödämne. Många gånger kan det vara lämpligt
att som biämne välja ett tredje skolämne, men föreskrift därom bör
icke meddelas; det bör stå examinanden fritt att som tredje ämne välja
vilket ämne han vill bland filosofiska fakultetens examensämnen.
Beredningen citerar skolöverstyrelsens rekommendation för två skilda
examenstyper, varav den ena skulle omfatta tre skolämnen, den andra endast
två men med högre betyg i dessa, och fortsätter:
»Beredningens förslag torde vid tillgodose dessa synpunkter. Ämbetsexamen
kan avläggas t. ex. med betygskombinationen 3 + 2 + 1, varvid
3- och 2-bctygen erhållits i huvudämnen och 1-betyget i ett stödämne;
38
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 219.
denna examen ger undervisningskompetens i två skolämnen och bör lämpa
sig väl för gymnasieadjunkter. Ämbetsexamen kan även avläggas med
betygskombinationen 2 + 2 -f- 1 + 1» varvid 2-betygsämnena iiro huvudämnen
och 1-betygsämnena biämnen; denna examenstyp ger således undervisningskompetens
i fyra skolämnen för realskolestadiet. Mellan dessa båda
ytterlighetstyper kunna olika variationer tänkas.» (V s. 98.)
Remissbehandlingen av universitetsberedningens förslag är, som jag nyss
nämnde, ännu icke avslutad.
D e högre filosofiska studierna och lektorsko mpetensen.
Genom bestämmelsen att lektor skall ha avlagt licentiatexamen och disputationsprov
har man velat sörja för god kontakt mellan den vetenskapliga
utvecklingen och gymnasieundervisningen. Den vetenskapliga forskningen
ger ständigt nya fakta och synpunkter. Gymnasieundervisningen
måste följa med i loppet, om den icke skall bli ett utvecklingsfonder. Detta
nödvändiggör en ständig nybearbetning av lärostoffet inom gymnasiets alla
ämnen; det är en krävande anpassningsprocess, som förutsätter mottaglighet
för nya tankar och redobogenhet att mönstra ut det som är dött, även
sådant som kanske har sitt affektionsvärde för en äldre generation. De som
skola leda och utföra ett sådant arbete böra helst själva ha erfarenhet av
vetenskapliga metoder och problemställningar. Med rätta har man räknat
det som en stor tillgång för vårt svenska gymnasium, att det även kunnat
räkna vetenskapsmän i lärarnas led. »Somliga menar, att denna höga
kompetens bör fordras av varje lärare på gymnasiet,» skriver skolkommissionen,
»andra hålla före, att man åtminstone bör fordra, att varje läroämne
på gymnasiets timplan företrädes av en lärare, som disputerat i detta
ämne.»
Skolkommissionen redovisar rätt utförligt skäl och motskäl. Det är icke
svårt att argumentera för de nuvarande behörighetskraven:
»Man hänvisar till, att de arbetsformer och det studiesätt, som numera
allmänt anses böra tillämpas på gymnasiet, särskilt i dess högsta ringar,
ställer än större krav än tidigare på lärarnas vetenskapliga utbildning.
Vidare brukar man framhålla betydelsen för universiteten och den vetenskapliga
forskningen av att avhandlingen bibehålies såsom kompetenskrav.
Kravet på disputation för behörighet till lektorstjänst har utan tvivel haft
till följd, att ett mycket större antal unga akademiker, än eljest skulle
ha varit fallet, efter ämbetsexamen fortsätter sina studier fram till doktorsgraden.
Det är utan vidare klart, att detta haft stor betydelse i ett litet land
som vårt för framstegen på den vetenskapliga forskningens områden och för
rekryteringen till akademiska lärarbefattningar. Det har över huvud ökat
antalet av dem, som bedriver vetenskapligt arbete. Lektorstjänsterna har
betraktats som värdefulla reträttposter för dem, som av en eller annan anledning
icke kunnat beredas stadigvarande anställning som akademisk
lärare. Man framhåller, att det skulle rimma illa med den nu pågående
vetenskapliga upprustningen att vidtaga åtgärder, som skulle minska an
-
39
Kungl. Maj:ts proposition nr SI9.
talet doktorander och disputationer. Slutligen har i detta sammanhang
ofta påpekats, hur viktigt det är för det allmänna kulturlivet, att gymnasielärarnas
vetenskapliga utbildning är så grundlig som möjligt.» (S. 395.)
Å andra sidan är naturligtvis vetenskaplig utbildning icke i och för sig
någon garanti för pedagogisk duglighet. Det är icke mindre lätt att samla
argument för en uppluckring av de gällande behörighetskraven:
»Man hänvisar till erfarenheten, att gymnasietjänstgöring och huvudlärarskap
kan bestridas väl av lärare, som icke har högre kompetens än
ämbetsexamen. Man menar, att betydelsen av vetenskaplig skolning överbetonats,
och hävdar, att förmåga av självständigt vetenskapligt arbete
kan ådagaläggas på annat sätt än genom avläggande av licentiatexamen
och disputationsprov. Man bestrider ingalunda gymnasiets behov av vetenskapligt
väl kvalificerade lärare, men man anser det stå i strid med skolans
intressen att knyta behörigheten för lektorstjänst vid kravet på licentiatexamen
och disputation. Man menar därför, att lektorstjänst bör stå öppen
för varje lärare med behörighet att söka och inneha läroverkslärartjänst,
och att konkurrensen i varje enskilt fall bör få avgöra, vem som skall utnämnas
till tjänsten. Det anses ligga något orimligt i att en lärare, som i
åratal på ett förtjänstfullt sätt bestritt allt till en lektorstjänst hörande
arbete, på grund av stadgans bestämmelser skall vara inkompetent att söka
och inneha sådan tjänst. Påståendet, att ett slopande av kravet på disputation
skulle få ödesdigra följder för den vetenskapliga forskningen, anses
innebära en betydande överdrift. Detta argument hade, framhåller man, en
viss tyngd vid en tidpunkt, då antalet tjänster, som kräver disputation,
var jämförelsevis lågt. Om bestämmelserna för erhållande^ av lektorstjänst
utformas så, att en god doktorsavhandling under alla förhållanden kommer
att utgöra en tungt vägande merit, blir den vetenskapliga forskningens intressen
väl tillgodosedda. En läraraspirant med ^ vetenskapliga intressen
kommer då icke av hänsyn till karriären att avhålla sig från att fullfölja
studierna fram till doktorsgraden, och det är sådana doktorander, som universiteten
framför allt har intresse av, icke doktorander vilkas avhandlingar
framtvingas på grund av gällande kompetenskrav.» (S. 395—396.)
Enligt kommissionens åsikt måste frågan om lektorskompetensen i första
hand ses ur skolans synpunkt. Varje ämne på gymnasiet bör om möjligt vara
företrätt av en lektor och huvudlärare. Denne bör vara skyldig att följa
med den vetenskapliga, pedagogiska och metodologiska utvecklingen i sitt
ämne för att kunna göra nya rön fruktbärande för skolans arbete; han
måste därför besitta höga vetenskapliga och pedagogiska meriter.
Vilka examenskrav som med hänsyn härtill böra uppehållas för lektorstjänst,
beror främst av de arbetsmetoder, som inövas under studierna för
de olika akademiska examina. Enbart en ämbetsexamen vore enligt kommissionens
mening för svagt underlag.
»Studierna för filosofisk ämbetsexamen, i synnerhet de som avser högsta
betyget, har visserligen vetenskaplig karaktär. De innebär dock i allmänhet
inte en sådan grad av fördjupning, att den studerande kan sägas bedriva
självständigt vetenskapligt arbete. Den egentliga vetenskapliga skolningen
i vårt land ges vid licentiatseminarierna. Det är den grundliga, över flera
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
år utsträckta skolningen i vetenskaplig metod, som är licentiatexamens
väsentliga värde. Även om förtrogenhet med och förmåga av vetenskapligt
arbete kan vinnas på andra sätt, är det obestridligt, att sådan förtrogenhet
och förmåga normalt förvärvas under studierna för licentiatexamen. Det
är därför rimligt att som normalväg till lektorskompetens fordra avläggande
av denna examen. En översyn av fordringarna för licentiatexamen
torde dock böra företagas, för att den skall bli mer ändamålsenlig med hänsyn
till blivande gymnasielärares behov.» (S. 396.)
Att kräva disputation vore däremot enligt kommissionens mening att gå
för långt.
»Inom den svenska statsförvaltningen finns ingen motsvarighet till de
höga fordringar på teoretisk och vetenskaplig kompetens, som gäller för
lektoraten vid de allmänna läroverken. Vid de tekniska gymnasierna, handelsgymnasierna
och seminarierna samt de kommunala och privata gymnasierna
uppställes ej krav på disputation för erhållande av lektorstjänst.
Över huvud taget finns det utom för lektorstjänst vid högre allmänt läroverk
icke någon annan tjänst i riket, för vilken disputation uppställes som
kompetenskrav. En läkare, en jurist eller en präst kan nå de högsta posterna
inom sina verksamhetsområden utan att ha avlagt disputationsprov.
Inte ens för kompetens till professur föreskrives disputation, fastän av naturliga
skäl de flesta professorer har disputerat.
I intet annat land i världen ställes krav på disputation för någon lärartjänst
i det allmänna skolväsendet.» (S. 397.)
Om god tillgång funnes på lärare med den högsta möjliga vetenskapliga
utbildningen, kunde måhända likväl skäl anföras för att upprätthålla nuvarande
kompetenskrav. Sa är dock ingalunda fallet. Det har i årtionden
rått brist på kompetenta sökande till lektorstjänster, påpekar kommissionen.
Endast i ett jämförelsevis litet antal skolämnen har tillgången på
sökande motsvarat efterfrågan.
Kommissionen lämnar en tabellarisk sammanställning rörande de under
perioden 1930—1946 ledigförklarade lektorstjänsterna. Därvid ha sökande,
som anmält sig till mer än en tjänst, endast räknats en gång.
Ämnesgrupp |
Antal sökande |
||
tjänster |
totalt |
utom trans-portsökande |
|
Humanistisk........... |
423 |
432 |
360 |
Naturvetenskaplig......... |
199 |
196 |
159 |
Sammanställningen torde visa, att bristen på lektorskompetenta icke är
en tillfällig krisföreteelse, säger kommissionen. I genomsnitt ha under tiden
1936—46 ett femtiotal personer per år disputerat i ämnen, som ge lektorsbehörighet.
Det är emellertid en rad yrken, som tävla om dessa personer,
alldeles bortsett från att icke enbart de allmänna läroverken utan även
seminarierna, de tekniska läroverken, privatläroverken och andra under
-
41
Kinigl. Maj:ts proposition nr 219.
visningsanstalter draga till sig filosofie doktorer. Antalet disputander motsvarar
icke på långt när behovet, och kommissionen anser det föga sannolikt,
att de av 1946 års riksdag beslutade licentiand- och doktorandstipendierna
under överskådlig tid skulle kunna avhjälpa lektorsbristen, ens om
antalet lektorstjänster hölles konstant. »Under perioden 1950—1970 har vi
att motse en mycket hård konkurrens om arbetskraften på alla områden, och
den kommer att starkt påverka rekryteringen till de lärda banorna. Detta
är ett tungt vägande skäl för att skära ned studietiden, så långt detta är
möjligt med hänsyn till de krav på kvalitet, som måste upprätthållas. Även
om kravet på disputation bortfaller, kommer studietiden för vinnande av lektorslcompetens
att vara längre än normaltiden för avläggande av medicine
licentiatexamen».
Enligt kommissionens mening behöva fordringarna på licentiatbetyget
icke sättas högre än som kräves för examens godkännande. Ingår i lektorstjänsten
även ett biämne, bör däri fordras lägst betyget Med beröm
godkänd i ämbetsexamen.
Kommissionen har emellertid ingalunda avsett att från lektorsbehörighet
obevekligt utestänga de lärare, som icke avlagt licentiatexamen. I likhet
med 1936 års lärarutbildningssakkunniga anser kommissionen det vara
i skolans intresse, att lärare, som i sin undervisning på gymnasiestadiet
ådagalagt en framstående skicklighet, erhålla sådan kompetens, under
förutsättning att deras förtrogenhet med och förmåga av vetenskapligt arbete
är tillförlitligt styrkt.
Det har uttalats farhågor för att borttagandet av disputationskravet
skulle minska antalet disputationer och medföra en sänkning av den kulturella
standarden. Kommissionen vill på grund härav mycket kraftigt
understryka vikten av att den vetenskapliga skickligheten även i framtiden
vid tillsättning av lektorat jämställes med pedagogisk skicklighet som befordringsgrund
och anser sig under sådana förhållanden kunna räkna med
ett betydande inslag av filosofie och teologie doktorer i lektorskåren.
Under remissgången har licentiatexamen föga uppmärksammats, men
disputationskravet så mycket mera.
Vid universiteten håller man i allmänhet på disputationen. Sålunda anför
humanistiska sektionen i Lund:
»I den så ofta dryftade frågan om lektorskompetens kan sektionen trots
alla av kommissionen anförda skäl icke frångå sin tidigare uppfattning,
att doktorsgraden i princip bör bibehållas som förutsättning för lektorskompetens.
Med tanke på lektorns tilltänkta ställning inom det blivande gymnasiet
innebär en doktorsgrad för ingen del någon överkvalificering. Den
utöver licentiatexamen vidgade och fördjupade utbildning, som förvärvandet
av doktorsgrad medför, torde även i fortsättningen visa sig vara en så
stor tillgång för våra gymnasier, att den är väl värd att bevara, låt vara
att det redan praktiserade dispensförfarandet tidvis kan komma att i viss
42
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 219.
utsträckning behövas anlitas. Sektionen vill föreslå, att åtgärder för reglering
av lektorskompetensen uppskjutas, tills erfarenheter vunnits av verkningarna
av de nya licentiand- och doktorandstipendierna och av de starkt
höjda bidragen till täckande av tryckningskostnader i samband med disputation.
Konjunkturfluktuationer kunna aldrig undvikas, och de senaste
åren har den höga sysselsättningen icke kunnat undgå att påverka tillströmningen
till universiteten, särskilt till de högre studierna. Skulle försämrade
konjunkturer inträda, vänta universiteten ökad lärjungefrekvens
på alla stadier.»
Matematisk-naturvetenskapliga sektionen vid samma universitet anser,
att kommissionen gått mycket för långt, när den till och med vill ge lektorsbehörighet
på ett cum laude i licentiatexamen. »Två betyg i licentiatexamen
betyder ... i de flesta ämnen, där tre betyg är normalbetyg, en dålig licentiatavhandling
och utgör således ett minimum av vetenskaplig prestation,
som knappast kvalificerar sin man att i den relativa isoleringen vid ett
landsortsgymnasium fortsätta vetenskaplig forskning.»
Vad som bestämmes om lektorskompetensen har återverkningar även
utanför skolan. Humanistiska sektionen i Uppsala erinrar om att disputationskrav
icke ställes i övriga nordiska länder. »Det visar sig också där
gång på gång vanskligt att på tillfredsställande sätt återbesätta den högre
forskningen och undervisningens poster», säger sektionen. Disputationskravet
bör enligt sektionens mening bibehållas för lektorer i betydelsen av
huvudlärare på gymnasiet, och sektionen »vill icke motsätta sig», att filosofie
licentiatexamen fastställes såsom kompetensvillkor för övriga ordinarie
gymnasielärare.
Sistnämnda förslag utsätter sektionen för professor Lönnroths kritik.
Hur tilltalande kravet på licentiatexamen för alla gymnasielärare än kan
synas i teorien, ter det sig dock groteskt i verklighetens ljus. Även om nuvarande
gymnasieorganisation hölles konstant, skulle en fyrdubblad produktion
av licentiater bliva erforderlig under en period av 15 år, om planen
skulle genomföras.
»Förslaget att bibehålla disputationskravet för lektorer är vida rimligare,
men man måste likväl taga hänsyn till att redan nu en akut brist
råder på kompetenta sökande till lektorat i matematik, fysik, kemi och
moderna språk. Skolkommissionen torde ha rätt, då den uttalar, att det
icke finns grundad anledning tro, att antalet doktorer under överskådlig
tid kommer att täcka bristen på sökande till lektorstjänster, även om man
räknar med oförändrat antal sådana tjänster. Det är icke heller för gymnasiernas
arbete tillfredsställande, att mindre åtrådda lektorat skola reserveras
för ofta pedagogiskt föga framstående doktorer med släta avhandlingar.
Det bör framhållas, att 1945 års universitetsberedning gjorde sitt
av kommitterade åberopade uttalande om önskvärdheten av att fasthålla
disputationskravet, innan den konfronterats med de uppgifter rörande bristen
på kompetenta sökande till lektorat, som skolkommissionen framlagt.
Det förhållandet, att skolkommissionen själv ej i tillbörlig utsträckning
tagit hänsyn till den beräknade lärarbristen, berättigar ej sektionen att
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
göra samma misstag i än grövre form.---Principen att kräva högsta
möjliga vetenskapliga utbildning av den högre skolans lärare motarbetas
på längre sikt vida mer än den främjas av att kompetensnormerna sättas
så högt, att ett ohämmat dispenserande från dessa kompetensnormer blir
följden. Därigenom kommer man i praktiken att hamna långt under den
minimikompetens, som annars kunde fastställas, och därigenom skulle väg
beredas för krav på radikala nedskärningar av de vetenskapliga kompetensnormerna
för lärare.»
Lärarrådet vid Göteborgs högskola deklarerar sin bestämda uppfattning,
att det ligger i både skolans och det svenska kulturlivets intresse, att gymnasiet
äger vetenskapligt väl kvalificerade lärare. Det vore ett steg mot
kulturell nedrustning att stryka kravet på disputation för lektorerna. Men
yttre omständigheter kunna likväl framtvinga ett sådant steg:
»Den enda bärkraftiga motivering, som kan anföras därför, är den sedan
länge kännbara bristen på kompetenta sökande till lektorat. Det är knappast
att förvänta, att denna brist skall avhjälpas; förhållandet mellan lektorernas
reallön och de andra lärarkategoriernas är alltför ogynnsamt för
att locka ett tillräckligt antal läraraspiranter att underkasta sig de uppoffringar,
som förvärvandet av doktorsgrad innebär. Lärarrådet finner
denna omständighet så avgörande, att det icke kan motsätta sig kommissionens
förslag att kravet på doktorsavhandling och disputation bortfaller
som kompetensvillkor för erhållande av lektorstjänst. En oeftergivlig förutsättning
härvid är emellertid, att vetenskapliga meriter, ådagalagda genom
disputationsprov och vetenskapliga skrifter, tillmätas största betydelse
vid tillsättningen av huvudlärarbefattningar på gymnasiet och även i
övrigt på alla skolans stadier, samt att klara föreskrifter i detta avseende
införas i läroverksstadgan».
Överstyrelsen för de tekniska högskolorna erinrar om att överstyrelsen
vid ett tidigare tillfälle uttalat sig för att teknologie doktorsgrad i matematik,
fysik och kemi borde medföra samma kompetens som filosofie doktorsgrad.
»Om nu disputationskravet i enlighet med kommissionens förslag
kommer att borttagas, så synes även teknisk licentiatexamen i här berörda
ämnen böra anses innefatta tillräcklig kompetens för lektorat», framhåller
överstyrelsen.
Även de högre skolornas kollegier uttala sig i rätt stor utsträckning om
lektorskompetensen. Skolöverstyrelsen ger följande översikt över de av
kollegierna föreslagna behörighetsvillkoren:
H. allm. |
Övriga |
||
läroverk |
h. skolor |
||
Antal yttranden.................... |
41 |
8 |
49 |
Disputation ...................... |
11 |
— |
11 |
Licentiatexamen.................... |
28 |
7 |
35 |
Ämbetsexamen..................... |
1 |
— |
1 |
Särskilda synpunkter................. |
1 |
1 |
2 |
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
Lektorernas förening anser, att den för tillfället rådande lektorsbristen
icke bör tillmätas ett alltför dominerande inflytande på utformningen av
den framtida lektorskompetensen.
»För närvarande möter man personalbrist inom snart sagt alla yrken,
utan att därför exempelvis läkare, apotekare eller ingenjörer söka lösa sina
rekryteringsproblem genom nivåsänkande åtgärder. Den naturliga vägen
ur svårigheterna är givetvis att genom intensifierad och rationaliserad utbildning
samt ekonomiskt understöd söka stimulera återväxten inom yrket.
---Med hänsyn till rådande brist på kompetenta sökande kan emellertid
i vissa fall dispens vara berättigad och tjäna skolans intressen. Dock
är det nödvändigt, att de lärare, som erhålla sådan dispens, klart och tydligt
måste kunna uppvisa meriter, som på något sätt uppväga avsaknaden
av disputationsprov. Denna princip bör icke släppas under några förhållanden,
således ej heller, när det inom vissa ämnesgrupper visar sig
svårt att erhålla kompetenta sökande till lektorstjänster.»
Allmänna adjunktsföreningen finner det åter inkonsekvent, att licentiatexamen
kräves av huvudlärare på gymnasiet, när inga särskilda kompetenskrav
uppställas för huvudlärarskap på andra skolstadier.
»Mest logiskt hade det enligt adjunktsföreningens mening varit, att för
huvudlärartjänst på gymnasiet tillämpats motsvarande kompetenskrav som
för övriga huvudlärartjänster, och att alltså varje lärare, som är behörig att
söka och inneha gymnasielärartjänst, även vore behörig till huvudlärartjänst
på gymnasiet (lektorstjänst).
Om i enlighet med skolkommissionens förslag licentiatexamen fastställes
som kompetenskrav för lektorstjänst, måste — såsom kommissionen också
påpekar — en översyn av fordringarna för denna examen företagas för att
den skall bli mer ändamålsenlig för blivande gymnasielärares behov. Vidare
bör vid tillämpningen av de bestämmelser om dispens från vissa examensprov,
som kommissionen föreslår, vid sidan av vetenskapligt arbete även
pedagogiskt författarskap samt genom gvmnasieundervisning ådagalagd
förmåga att på ett tillfredsställande sätt fullgöra en lektors åligganden tillmätas
avgörande betydelse.»
Sveriges yngre läroverkslärares förening ansluter sig till uppfattningen,
att licentiatexamen eller likvärdig meritering bör utgöra kompetensvillkor
för erhållande av lektorstjänst vid gymnasium. Både med tanke på universitetens
och skolans behov bör emellertid enligt föreningens mening doktorsgrad
åsättas ett så högt meritvärde, att antalet doktorsdisputationer
ej behöver befaras sjunka.
Beträffande diskussionen i denna fråga inom kollegierna hänvisas till
skolöverstyrelsens sammanfattning (s. 349—352).
Skolöverstyrelsen anger i sin utredning rörande lärarbristen på följande
sätt lektorstjänsternas uppgift:
»Lektorstjänsterna äro att uppfatta som huvudlärarbefattningar, vilkas
innehavare det åligger att på grundval av större och bredare insikter i
ifrågavarande ämne ge impulser åt undervisningen och att verka som rådgivare,
i vad det gäller läroämnets mera vetenskapligt betonade sida. Därför
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
böra huvudlärartjänster förbehållas dem, som förvärvat högre vetenskaplig
kompetens.---- Vad som främst behöves för en lektors- eller huvud
lärarbefattning
vid ett högre allmänt läroverk utöver vad den lägre examen
kan skänka, är således vidare vyer, större beläsenhet, förmåga av självständigt
vetenskapligt tänkande, för språklärare även inlevelse i respektive
länders samhälls- och kulturförhållanden samt fördjupning och utvidgning
av de språkliga insikterna och för lärare i naturvetenskapliga ämnen vidgad
experimentell erfarenhet. Man har av gammalt ansett dessa krav uppfyllda
genom licentiatstudier och doktorsdisputation.»
I sitt utlåtande över skolkommissionens betänkande nödgas emellertid
överstyrelsen konstatera, att de hittills gällande behörighetskraven icke
längre kunna upprätthållas. Överstyrelsen beklagar detta och framhåller,
att en god doktorsavhandling under alla omständigheter måste tillmätas
mycket stor betydelse som merit vid konkurrens om lektorstjänst, men såsom
en nödfallsutväg torde man få nöja sig med att fordra licentiatexamen
och till och med godtaga en slät sådan.
»Överstyrelsen är emellertid klart medveten om de stora risker för en
kvalitetssänkning, som här förefinnas, och är därför angelägen, att allt
göres för att kravet på kvalitet i görligaste mån upprätthålles. Överstyrelsen
vill därför livligt tillstyrka SK:s förslag att i de fall, då licentiatavhandling
icke publiceras, denna ändock får karaktären av offentlig handling, som
i maskinskrivet eller stencilerat exemplar hålles tillgänglig på de fyra universitetsbiblioteken.
Därigenom skapas vissa garantier för en jämnare kvalitet
hos licentiatavhandlingarna.» (S. 115.)
Slutligen må nämnas, att statskontoret förklarar sig intet ha att erinra
mot att disputationskravet slopas och därvid förutsätter, att nu stadgad
reduktion av tjänstgöringstiden vid undervisning å gymnasiestudiet skall
bortfalla.
Universitetsberedningen går i sitt betänkande angående vissa akademiska
examina icke in på lektorsbehörigheten men ägnar ett kapitel åt licentiatexamen.
Beredningen konstaterar först, att studietiden för högre akademiska examina
är mycket skiftande. På beredningens uppdrag har en statistik upprättats
över bruttostudietiden för 52 filosofie licentiater, tillhörande 1930
års studentårgång. Det befanns att 3 av dessa hade avlagt licentiatexamen
på 6 år eller kortare tid och 11 på 7—9 år, medan examen för de återstående
38 tagit 10 år eller mera. »Någon normaltid kan omöjligen fastställas för
denna examen», säger beredningen, »bland annat emedan däri ingår författandet
av en vetenskaplig avhandling, vars avfattningstid väsentligen
bestämmes av avhandlingsämnet.»
Beredningen har vidare statistiskt konstaterat, att olika examinatorer
tillämpa mycket skiftande normer vid betygssättningen. Inga radikala ingrepp
i examens konstruktion torde vara påkallade, men särskilt om licentiatbetyget
i överensstämmelse med skolkommissionens förslag blir den avgörande
akademiska meriten vid lektorstillsiittningarna, är det angeläget,
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 819.
att betygsgraderna brukas på sådant sätt, att de verkligen återspegla proportionen
mellan antalet passabla och antalet utmärkta prestationer för
denna examen. Detta aktualiserar i sin tur frågan om arten av och kontrollen
över examensarbetet.
Licentiatavhandlingen bör icke längre vara en handling, som endast
examinator får se. I bedömningen bör enligt beredningens mening deltaga
en av fakulteten eller sektionen utsedd medbedömare, helst från ett annat
lärosäte. Denne skulle ha att avgiva ett kort skriftligt utlåtande över avhandlingen,
vilket skulle bifogas examensprotokollet. Liksom hittills skulle
ämnesrepresentanten ensam sätta betyg, men med hänsynstagande till medbedömarens
värdesättning av avhandlingen.
Beredningen har övervägt möjligheten att göra licentiatavhandlingarna
obligatoriskt tillgängliga för offentlig granskning, t. ex. genom att de skulle
tillhandahållas på landets fyra vetenskapliga bibliotek. Emellertid skulle
detta i alltför hög grad hindra utarbetandet av dem till gradualavhandlingar.
Beredningen nöjer sig därför med att föreslå, att licentiatavhandlingarna
under en tid av tre veckor under termin hållas tillgängliga på kansliet för
de akademiska lärarna inom vederbörande fakultet eller sektion. Med författarens
medgivande, men ej i annat fall, skall vidare avhandlingen hållas
tillgänglig för allmänheten på de fyra stora vetenskapliga biblioteken.
Kristendomslärarnas utbildning.
Ända sedan 1907 ha läroverksstadgans bestämmelser angående behörighetsvillkoren
för adjunktstjänst, vari kristendomskunskap ingår, varit
satta ur kraft genom övergångsbestämmelser, som tid efter annan givits
förlängd giltighet. Tillgången på aspiranter till lärartjänsterna i kristendomskunskap
har aldrig gjort det möjligt att med full stränghet upprätthålla
de rigorösa kunskapskrav, som på papperet uppställts. Lägger man
samman studietiden för teologie kandidatexamen, för särskild prövning i
ett eller flera humanistiska ämnen och för den obligatoriska pedagogikkursen,
kan man med universitetsberedningen konstatera, att de blivande
kristendomsadjunkternas studietid vid universiteten snarare torde överskrida
än underskrida 14 terminer. Det har i årtionden utan resultat diskuterats,
huru denna studiebörda skall kunna nedbringas.
En minskning av studietiden är tydligen omöjlig, om teologie kandidatexamen
skall ingå som led i studierna. Länge har denna examen på inflytelserikt
teologiskt håll betecknats som oeftergivlig för kristendomslärarna.
»Det torde vara svårt att peka på något enda moment i den nuvarande
teologie kandidatexamen, som icke en blivande lärare skulle ha direkt
nytta av för sin kommande pedagogiska gärning», skrev teologiska fakulteten
i Uppsala år 1939, då den avstyrkte 1936 års lärarutbildningssakkunnigas
förslag om en ny examen för kristendomslärare med något minskat
inslag av teologiska studier.
47
Kungl. Maj:ts proposition nr $19.
Skolkommissionen tvekar dock icke om att beskärningen är utförbar
och nödvändig. »Teologie kandidatexamen, som enligt nu gällande bestämmelser
utgör grunden för den teologiska delen av kristendomslärarutbildningen,
är i första hand avsedd för blivande präster och alltså i ännu
mindre grad än filosofisk ämbetsexamen inriktad på läraryrket», skriver
kommissionen. »Den innefattar pa grund härav flera moment, som kan
anses umbärliga för blivande kristendomslärare.»
I denna tes kan kommissionen stödja sig på ett i frågans nuvarande
läge viktigt uttalande av teologiska fakulteten i Lund, avgivet till universitet
sberedningen den 31 maj 1947. Fakulteten anför däri bland annat
följande:
»Kristendomsundervisningen bör ge en objektiv framställning av
vad kristendom är. Den bör a) ge en skildring av kristendomens ursprungliga
innebörd, sådan denna möter oss i de bibliska skrifterna, men vidare
också b) visa, huru den ingått förbindelse med skilda tankeströmningar och
samhällsförhållanden och huru den framträder i kyrkans och skilda riktningars
nuvarande liv, samt slutligen c) lämna en allmän överblick över
religionens värld. Om undervisningen sålunda koncentreras på det väsentliga,
blir följden, att också lärarutbildningen kan koncentreras. Det synes
fakulteten möjligt, att det som här oundgängligen skulle behöva medtagas,
skulle kunna inhämtas på fyra terminer. Stoffet skulle lämpligen kunna
fördelas för följande ämnen: bibelkunskap, kyrkohistoria och kristen samfundskunskap,
kristen idéhistoria samt en allmän överblick över religionens
värld. Avlagda prov i dessa fyra teologiska ämnen kunna sammanfattas
till ett gemensamt betyg i ämnet ''kristendomskunskap’ och tillsammans
med inom filosofisk fakultet erhållna betyg i ett skolämne kunna bilda en
ämbetsexamen, förslagsvis kallad teologisk-filosofisk ämbetsexamen.»
Detta uttalande bör enligt skolkommissionen bliva utgångspunkten för
den fortsatta utredningen om en examen för kristendomslärare. Ehuru
kommissionen inser vanskligheten av att på ett tidigt stadium närmare
uttala sig i frågan, anser sig kommissionen kunna åtminstone skissera, huru
en sådan examen kan tänkas uppbyggd. Kommissionen utgår från att en
realskollärare helst bör ha kompetens för tre skolämnen, varvid det tredje
ämnet kan betraktas som biämne.
»Enligt kommissionens mening vore det därför lämpligt att organisera
den här föreslagna examen på så sätt, att kristendomskunskap räknades
som huvudämne, vartill skulle komma ytterligare ett huvudämne, i vilket
tentamen bör avläggas för lägst betyget Med beröm godkänd, samt ett
biämne, i vilket tentamen bör avläggas för lägst betyget Godkänd. För de
akademiska studierna i kristendomsämnena har teologiska fakulteten föreslagit
en normaltid av fyra terminer. För vinnande av sammanlagt 3 betyg
i två ämnen inom filosofiska fakulteten torde likaledes böra räknas en
normaltid av tre å fyra terminer. Studietiden för denna beräknade examen
skulle sålunda komma i paritet med den för filosofisk ämbetsexamen beräknade
normaltiden. En sådan examen bör ge adjunktskompetens.»
(S. 393.)
48
Kungl. Maj.ts ''proposition nr 319.
I övrigt framhåller kommissionen önskvärdheten av att utbildningen får
sådan utformning, att den, samtidigt som den ger en i sig avrundad och
avslutad utbildning för kristendomslärare på realskolestadiet, därjämte
kan genom komplettering vidgas till en teologie kandidatexamen och sålunda
även fullföljas med högre teologiska studier.
Då kommissionen förutsatt fortsatt utredning, ingå endast ett fåtal
yttranden på utbildningen av kristendomslärare. En lösning efter de av
fakulteten i Lund uppdragna riktlinjerna förordas exempelvis av domkapitlen
i Stockholm och Linköping och av Sveriges kyrkliga studieförbund.
T eologiska fakulteten i Lund är alltjämt ense med kommissionen i själva
utgångspunkten.
Ȁven om det givetvis ligger i fakultetens intresse, att den teologiska
utbildningen av blivande kristendomslärare blir så grundlig som möjligt,
synes det fakulteten å andra sidan vara angeläget, att kompetenskraven
icke uppskruvas så, att de komma att väsentligen överskrida kompetensfordringarna
för andra motsvarande tjänster och därigenom avskräcka
studenterna med håg och fallenhet för teologiska studier att utbilda sig
till kristendomslärare. Fakulteten kan icke underlåta att påpeka, att fastän
tillströmningen till de teologiska studierna särskilt under 1920-talet och
1930-talets förra hälft var synnerligen riklig, dock tillgången på kompetenta
lärare i kristendomskunskap varit relativt ringa — tydligen sammanhängande
med de starkt uppskruvade kompetensfordringarna.»
När fakulteten framlade sitt förslag, utgick den emellertid från att ämnet
kristendomskunskap liksom i det nuvarande läroverket borde betraktas
som ett enhetligt ämne på realskole- och gymnasialstadiet och att lärarna i
stor utsträckning skulle undervisa på båda stadierna. Den föreslagna examen
finge anses ge en utbildning, som vore fullt jämbördig med utbildningen
i övriga skolämnen, blott med den skillnaden att utbildningen för kristendomslärartjänst
med hänsyn till den större differentieringen inom de teologiska
studierna måste uppdelas på ett större antal ämnen. Man kan
emellertid mycket väl tänka sig, att utbildningskraven något höjas för de
mera fordrande undervisningsuppgifterna och sänkas för de mest elementära.
Särskilt med hänsyn till den av kommissionen understrukna önskvärdheten
att lägga kursen så, att den lätt kan utbyggas till en fullständig
teologie kandidatexamen, vill fakulteten gärna modifiera sitt tidigare förslag
såtillvida, att tiden för den teologiska utbildningen förlänges till fem terminer,
varigenom plats kan beredas för fördjupade studier främst i Nya
testamentets exegetik, även innefattande studiet av vissa nytestamentliga
skrifter på grundspråket. För ett mera elementärt stadium kan åter de
nödvändiga studierna rymmas inom tre terminer. Den så begränsade kursen
kunde anses motsvara ett i ämbetsexamen ingående ämne eller utgöra
komplettering till folkskollärarexamen. Medan femterminersutbildningen
givetvis icke obligatoriskt bör kombineras med utbildning i mera än ett
49
Kungl. Majrls ''proposition nr 219.
humanistiskt ämne, vore däremot detta lämpligt beträffande den mindre
tidskrävande treterminersutbildningen.
I fråga om lektorsutbildningen finner fakulteten det ofrånkomligt, att
kravet på disputationsprov fasthålles.
En beskärning av de teologiska studierna till fyra terminer eller mindre
förutsätter uppenbarligen, att man avstår från att kräva studier i bibeltexterna
på originalspråken. Att detta kan väcka betänkligheter är begripligt,
och i synnerhet anses uppgivandet av grekiskan undanrycka grunden
för studierna av vissa sidor av Nya testamentets exegetik. Därom
skriver domkapitlet i Strängnäs:
»Studietiden tänkes uppgå till fyra terminer. Det skulle vara tänkbart
att denna tid kunde vara tillräcklig, försåvitt man avstode från att ställa
några krav på kunskap i Nya Testamentets grundspråk. Detta synes
emellertid knappast kunna vara tillrådligt — det skulle innebära att studierna
i bibelkunskap komme att förlora sin vetenskapliga grundval. Om
under sådana förhållanden en utvidgning av studietiden för ämnet kristendomskunskap
synes helt oundviklig, kunde man tänka sig att ifrågavarande
examen skulle kunna få avläggas i endast två ämnen: kristendomskunskap
samt ett ämne inom filosofiska fakulteten med kvalificerat betyg. En utbildning
av detta slag skulle säkerligen fullt motsvara den utbildning som
skulle krävas för andra likartade läraretjänster. Om alltså fordringarna i
kristendomskunskap synes böra något skärpas för lärarebefattningar av
detta slag, torde å andra sidan fordringarna för lektorskompetens i ämnet
kristendomskunskap kunna i någon män inskränkas. Kompetensen torde
vara tillräckligt garanterad, om det jämte kvalificerad teologie kandidatexamen
fordras kvalificerat licentiatbetyg i ett av den teologiska fakultetens
ämnen.»
Teologiska fakulteten i Uppsala har i ett yttrande till universitetsberedningen
funnit sig böra vidhålla kraven på studier i såväl grekiska som
hebreiska och kan således icke acceptera systerfakultetens förslag.
Icke heller universitetsberedningen är hågad att utan vidare acceptera
skolkommissionens förslag, men dess kritik utgår från att kravet på sammanlagt
tre betyg i två humanistiska ämnen innebär en skärpning av nuvarande
kompetensfordringar. Kommissionens förslag tar enligt universitetsberedningens
mening icke tillbörlig hänsyn till de nu mycket vanliga
kombinationerna kristendomskunskap och modersmålet samt kristendomskunskap
och historia med samhällslära.
Däremot är beredningen ense med kommissionen om att det är nödvändigt
att skapa en förkortad och för skolan mera avpassad utbildning
för blivande kristendomslärare. Hälften av våra examensberättigade gymnasier
och folkskoleseminarier stå utan lektor i kristendomskunskap. Inom
en snar framtid kommer måhända de adjunktskompetenta teologerna endast
att räcka till för gymnasieskolorna. Det behövs en nyrekrytering från
hittills icke anlitade grupper. Beredningen föreslår,
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 219.
50
Kungl. Majds ''proposition nr 219.
att teologie licentiatexamen skall kunna avläggas i ett iimne mot för
närvarande i minst två,
att en teologisk-filosofisk ämbetsexamen inrättas, för vilken det beräknas
en normal studietid av åtta terminer, därav fem terminer för teologiska
studier och tre för filosofiska, samt
att kristendomskunskap med en normal studietid av tre terminer skall
kunna ingå som ett av tre skolämnen i en filosofisk ämbetsexamen, omfattande
huvudsakligen humanistiska ämnen.
De teologiska studierna för teologisk-filosofisk ämbetsexamen skulle uppdelas
på fyra ämnen i stället för teologie kandidatexamens sju. Följande
normaltider beräknas för betyget Godkänd i de olika ämnena:
Religionshistoria.................... V* termin
Exegetik . . . .......................2
Kyrkohistoria och kyrkokunskap.......1 7* »
Kristen idéhistoria ..................1_»
Summa 5 terminer
Examen förutsätter godkända studentkunskaper i latin och grekiska.
I ämnet exegetik skall ingå läsning av nytestamentliga texter på grundspråket.
För betyget Med beröm godkänd i samma ämne skall fordras
jämväl läsning av gammaltestamentliga texter på grundspråket. Examen
är avsedd att vara behörighetsvillkor för adjunktstjänster, som utom kristendomskunskap
endast omfatta ett skolämne.
De teologiska studierna för filosofisk ämbetsexamen med kristendomskunskap
skulle uppdelas i två huvuddelar med åtföljande tentamina. Den
ena delen bör omfatta religionshistoria och exegetik, den andra kyrkohistoria,
kyrkokunskap och kristen idéhistoria. För vardera delen förutsättes
en studietid av i normala fall högst 1 V2 termin. Kunskaper i latin
och grekiska skulle icke ställas som villkor för detta studium, då sådana
villkor säkerligen allvarligt skulle försvåra för folkskollärare att förvärva
den föreslagna kompetensen.
b. Klasslärarnas ämnesstudier.
Skolkommissionen betonar starkt, att småskolans och mellanskolans
lärare böra få en likvärdig och lika lång pedagogisk fackutbildning, och
skulle helst se, att denna utbildning för båda grupperna kunde byggas på
den allmänbildningsgrund, som en fullständig gymnasieutbildning ger. Därigenom
kunde det definitiva yrkesvalet uppskjutas till efter gymnasiets
slutexamen, studierna vid universitet och högskolor bleve tillgängliga för
alla lärarkategorier, och det bleve lättare att ordna undervisningen vid
lärarhögskolorna. Kommissionen kan dock icke undgå att konstatera, att
lärarna på mellanskolestadiet behöva något mer av ämneskunskaper än
lärarna på lågstadiet. I nuvarande situation är detta av vikt. Tidsomstän
-
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 21D.
digheterna framtvinga ett ytterst noggrant övervägande av varje förslag
till förlängning av utbildningstiden, medan varje åtgärd, som kan bidraga
till dess förkortande, snarast möjligt bör vidtagas.
Om den blivande mellanskollärarutbildningen skall grundas på gymnasiestudier,
kan enligt kommissionens övertygelse endast en fullständig
gymnasieutbildning, avslutad med dimissionsexamen, ifrågakomma.
»Redan den nuvarande folkskollärarutbildningen bygger i stor utsträckning
på studentexamen. Folkskoleseminarierna innehåller för närvarande
ungefär lika många tvååriga linjer, byggande på studentexamen, som fyraåriga
linjer, byggande på kunskaper, ungefärligen motsvarande realexamens
nivå. Det skulle därför te sig egendomligt att fastställa en lägre kunskapsgrund
för fackutbildningen än den, som för närvarande fordras av omkring
hälften av de blivande folkskollärarna. Härtill kommer, att kommissionen
föreslår olika kombinationer av mellanskollärarutbildning och realskollärarutbildning,
för vilka fordras dimissionsexamen.» (S. 383.)
Vissa speciella föreskrifter torde bliva behövliga beträffande ämnena
gymnastik, teckning, musik och slöjd. Möjligheter böra beredas de studerande,
som under gymnasietiden icke inhämtat erforderliga färdigheter i
dessa ämnen, att under sommarkurser före inträdet i lärarhögskolan förkovra
sig däri. Då kommissionen tänkt sig, att i lärarnas yrkesutbildning
skulle ingå ett praktikår med halv tjänstgöring, väntar kommissionen
vidare, att läraraspiranterna under utbildningstiden skola kunna ägna avsevärd
tid åt att förbättra sina färdigheter i övningsämnena.
Även om den normala vägen till lärarhögskolan sålunda för de blivande
mellanskollärarna skulle gå över dimissionsexamen, bör dock inträde kunna
beredas även personer med ett något mindre kunskapsmått, i synnerhet
om de äro något äldre. Kommissionen föreslår en lämplighetsprövning
före inträdet i lärarhögskolan, vilken väntas ge goda möjligheter till realprövning
av varje inträdessökandes kvalifikationer för yrket.
Beträffande småskollärarutbildningen finner skolkommissionen det möjligt
att sätta förbildningskraven något lägre.
»Emellertid ta.lar mycket starka skäl för att som allmänbildningsgrund
för den pedagogiska fackutbildningen av småskollärare fastställa studentexamen
(efter ll:e skolåret). För att denna kategori av läraraspiranter skali
kunna tillgodogöra sig den undervisning, som ges vid lärarhögskolan, torde
man böra förutsätta den kunskapsgrund, som studierna till denna examen
avser att bibringa, såväl i allmänhet som speciellt beträffande ämnet psykologi,
vilket föreslås inträda i gymnasiets tredje ring. Det torde vidare inte
vara lyckligt, om alltför stor skillnad i fråga om allmänbildningsgrunden
förefunnes mellan de olika kategorier av läraraspiranter, som vid lärarhögskolan
får i viss utsträckning gemensam utbildning. Kommissionen föreslår
alltså, att som grund för den pedagogiska fackutbildningen av småskolans
lärare fastställes godkänt avgångsbetyg från ll:e skolåret (studentexamen)
eller därmed jämförliga kunskaper.» (S. 380.)
52
Kungl. May.ts proposition nr 219.
I övningsämnena föreslår kommissionen liknande anordningar som för
de blivande mellanskollärarna.
Enligt kommissionens uppfattning är det även ur rekryteringssynpunkt
önskvärt, att kraven på förkunskaper icke ställas onödigt högt. Om dimissionsexamen
fordrades, skulle man riskera att från lärarutbildningen utestänga
en viss, kanske inte så liten kategori människor, som utan att ha
håg och fallenhet för ingående, mera specialiserade teoretiska studier ändock
skulle vara synnerligen lämpliga att ha hand om barnen på skolans lägsta
stadium.
Kommissionen understryker emellertid samtidigt betydelsen av att ett
ej alltför litet antal småskollärare ha avlagt dimissionsexamen, så att de
bli i stånd att vid universitet och högskolor bedriva vetenskapliga studier,
speciellt i psykologi och pedagogik.
Den demografiska utvecklingen lägger emellertid för åtskilliga år framåt
hinder i vägen för ett fullständigt genomförande av kommissionens lärarutbildnirigsprögram.
Årsproduktionen av studenter har under 1940-talet
föga överstigit 4 000. Det är utan ringaste tvivel omöjligt att av ett så
begränsat antal kunna disponera så stor del, att all lärarutbildning för
mellanskolestadiet tillgodoses, framhåller skolkommissionen. Men säkerligen
finnes det många ungdomar utan gymnasiestudier, som ha goda förutsättningar
för läraryrket. Dessa reserver måste mobiliseras.
»Skolkommissionens förslag om fristående gymnasier för vuxna synes
kunna få en stor uppgift att fylla för att tillvarataga dessa studiebegåvningar.
Det torde emellertid bli nödvändigt, att under en övergångstid de
fyraåriga seminarielinjerna bibehålies. De torde i så fall böra omorganiseras
så, att de två första åren ger den för den pedagogiska fackutbildningen
oundgängligen nödvändiga grunden i fråga om allmänbildning och ämneskunskaper,
medan utbildningen under de båda sista åren får en sådan utformning,
att den så mycket som möjligt närmar sig, vad den föreslagna
lärarhögskolan avser att ge.» (S. 384.)
När examinationsbehovet minskas i slutet av 1950-talet, ökas successivt
möjligheterna att genomföra omorganisationen. Tidpunkten för den fullständiga
övergången till det nya utbildningssystemet kan först senare fastställas.
Under den närmaste framtiden skulle icke heller det av kommissionen
förordade kravet på småskollärarnas grundutbildning kunna upprätthållas,
ens om den organisatoriska förutsättningen skapades genom en gymnasieorganisation
med horisontell klyvning. Antalet småskollärare måste ofrånkomligen
höjas i takt med lärjungeantalets ökning på lågstadiet. Först
sedan kulmen nåtts läsåret 1952—53 kan en första påbyggnad av förbildningen
företagas.
Kommissionen föreslår, att från och med höstterminen 1953 utbildningen
vid småskoleseminarierna förstärkes med en ettårig kurs, avsedd att
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
sörja för de grundläggande ämneskunskaper, som äro erforderliga utöver
realexamen. Inträdesfordran till denna kurs bör vara realexamen eller därmed
jämförliga kunskaper. Från och med höstterminen 1954 skulle den
pedagogiska fackutbildningen baseras på denna grund. Personer, som avlagt
studentexamen eller ha därmed jämförliga kunskaper, skulle vara befriade
från den ettåriga förberedande kursen.
Det bör vidare övervägas, huruvida icke åtminstone vid några småskoleseminarier
även bör inrättas en tvåårig förberedande kurs för dem, som
inte ha kunskaper motsvarande realexamen, fortsätter kommissionen,
Under den närmaste övergångstiden, då skilda skolformer förekomma sida
vid sida, bör man vid intagning till yrkesutbildningen bygga mera på individuell
bedömning av den enskilda inträdessökanden än på formella bestämmelser.
Förslaget att basera mellanskollärarnas utbildning på dimissionsexamen
tillstyrkes genomgående och utan väsentliga reservationer av de kollegier
och lärarsammanslutningar, som yttrat sig i frågan, liksom ock av Psykologisk-pedagogiska
institutet.
Sveriges jolkskollärarmneförbund har livligt åstundat en lösning av utbildningsfrågan
efter kommissionens huvudlinjer:
»Oavsett skolreformen har---folkskolans lärare sedan lång tid till
baka
krävt en förbättrad och moderniserad utbildning. Kommissionens förslag
tillmötesgår i många avseenden dessa krav. Förbundet vill således uttala
sin tillfredsställelse över att kommissionen vid sin utformning av lärarutbildningen
följt principen att särskilja inhämtandet av erforderlig allmänbildning
och den pedagogiska fackutbildningen. Att dimissionsexamen eller
likvärdiga kunskaper skall vara inträdesfordran till lärarhögskolan för den
som önskar utbilda sig till lärare för enhetsskolans mellanstadium är också i
överensstämmelse med förbundets tidigare framförda önskemål.
Förbundet vill i detta sammanhang ge sin anslutning till kommissionens
förslag angående gymnasium för vuxna. Folkskoleseminarierna har i viss
mån erbjudit bildningshungrande och studiebegåvade vuxna en möjlighet
att erhålla en högre teoretisk skolbildning. Förbundet vill liksom kommissionen
betyga, att många värdefulla krafter på denna väg tillförts folkskolan.
Tillgången till en för vuxna avpassad gymnasiekurs skulle emellertid
ge detta elevklientel en vidare ram för yrkesvalet.»
I samma riktning uttalar sig Seminariernas elevförbund.
Styrelsen för Sveriges folltskollär ar förbund vill starkt understryka skolkominissionens
motivering för att dimissionsexamen skall läggas som grund
för utbildningen av mellanskolans lärare. Ett dispensförfarande bör givetvis
kunna ifrågakomma i enstaka fall, men det bör få karaktären av undantag.
Rigorösa krav på viss ämneskombination i dimissionsexamen böra
emellertid icke uppställas.
»Även om dimissionsexamen på den allmänna linjen synes särskilt lämplig
som grund för klasslärarutbildningen, torde dimissionsexamen på real
-
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 319.
linjen vara i det närmaste lika lämplig och dimissionsexamen på latinlinjen
också fullt godtagbar. Det synes värdefullt att bland klasslärarna finns
kategorier med större naturvetenskaplig eller större språklig-humanistisk
grundutbildning och intresseinriktning.»
Kollegiet vid /olkskoleseminariet för kvinnliga elever i Göteborg håller
det åter för synnerligen önskvärt, att den nuvarande fyraåriga seminarielinjen
i modifierad form bibehålies, även sedan lärarhögskolorna upprättats,
och på lämpligt sätt inbygges i dessa. »Dels visar erfarenheten, att denna
utbildningslinje är mycket värdefull och tillför lärarkåren goda krafter,
dels torde den bli nödvändig under många år framåt, om det stora behovet
av lärare skall kunna fyllas.»
Domkapitlet i Göteborg går ett steg längre. Den tvååriga utbildningen
vid lärarhögskola efter avlagd dimissionsexamen bör kompletteras med en
icke blott tillfälligt anordnad seminarieutbildning i huvudsaklig överensstämmelse
med den nuvarande.
»Domkapitlet anser det nämligen vara av stor betydelse att den nuvarande
seminarieutbildningen, som enligt förslaget tills vidare skall bibehållas
med hänsyn till svårigheten att på annat sätt få tillräckligt stort
antal lärare, ges stadigvarande karaktär såsom alternativ till den föreslagna
utbildningen vid lärarhögskola. Folkskolan behöver även i fortsättningen
tillgång till dessa lärarelever, som visat sig i ett stort antal fall utgöra det
allra bästa materialet för liirarbanan.»
Jämväl skolöverstyrelsen framhåller, att den fyraåriga linjen har tillfört
och tillför folkskolan många för lärarbanan synnerligen lämpliga personer,
vilka av olika anledningar ej kunna gå vägen över gymnasiet och studentexamen.
Överstyrelsen ansluter sig visserligen till förslaget att i en framtid
bygga mellanskollärarnas utbildning på fullständig gymnasiekurs men betonar
att åtgärder måste vidtagas för att även under de ändrade förutsättningarna
tillvarataga de värdefulla elevgrupper, som hittills funnit vägen till
lärarbanan genom de fyraåriga seminarierna. Under en övergångstid av
obestämd längd måste fyraåriga linjer bibehållas, och man får stanna med
den provisoriska seminariereform, som av överstyrelsen i annat sammanhang
tillstyrkts.
Skolkommissionens förslag rörande småskollärarutbildningen har bragt
i dagen mera djupgående meningsskiljaktigheter. Från somliga håll kräver
man, att allmänbildningsgrunden skall förstärkas genom att fullständig
gymnasieutbildning, krönt med dimissionsexamen, lägges till grund för den
egentliga lärarutbildningen, från andra håll att den nuvarande småskollärarinneutbildningen
i princip skall bibehållas, kanske något förstärkt men
utan att bindas fast vid vare sig fullständiga eller partiella gymnasiestudier.
Sveriges småskollärarinneförbund hör till den grupp, som bestämt hävdar,
att småskollärarutbildningen skall baseras på dimissionsexamen. Lågstadiet
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
har hittills alltför mycket bedömts mot en historisk bakgrund, som icke
motsvarar modern uppfattning om dess uppgifter. Förbundet förbiser icke,
att kommissionens förslag att grunda utbildningen pa ll:e klassens kurs
innebär en förstärkning av den nuvarande utbildningen. Men det dr dock
en eftergift åt ett betraktelsesätt, som är grundat på en föråldrad uppfattning
om lågstadiets uppgifter.
»Läraren på lågstadiet har att bibringa barnen tekniken för senare kunskapstillägnelse
— grundfärdigheterna i modersmål och matematik. Effektiva
ämnesstudier på andra skolstadier blir starkt försvårade, om inte grunden
är riktigt lagd och om inte barnens svårigheter i tid har uppmärksammats
och avhjälpts. Därtill kommer att läraren på lågstadiet handhar barnen
under ett synnerligen ömtåligt utvecklingsskede och därför behöver
betydligt mera djupgående studier i barnpsykologi än andra lärare. Det
är dessutom minst lika viktigt för lågstadiets lärare som för övriga lärare
att kunna läsa litteratur på originalspråk och att t. ex. kunna taga del av
den utländska facklitteratur som behandlar läsningens psykologi och fysiologi
och redogörelser över pedagogiska försök.»
Skolkommissionen har vidare enligt förbundets mening alltför mycket
låtit påverka sig av övergående svårigheter vid lärarrekryteringen.
»1946 års Skolkommission har haft att lägga fram förslag om lärarutbildning
för framtiden. Om Skolkommissionens förslag om en reformeringav
det svenska skolväsendet då kommer att förverkligas — med minst en
fullständig enhetsskola i varje kommun, nya reformerade gymnasier, radiooch
korrespondensundervisning och framför allt utökade stipendiemöjligheter
— så blir inte genomgång av ett fullständigt gymnasium någon omöjlighet
förden svenska ungdom som har intellektuella förutsättningar därför.
Att för denna framtid göra gällande att de människor som inte har håg eller
fallenhet för ingående mera specialiserade teoretiska studier, skulle lämpa
sig att bli lärare på lågstadiet, är en undervärdering av lågstadiets uppgift,
varemot Sveriges småskollärarinneförbund inlägger en allvarlig gensaga.»
Kommissionens alldeles riktiga uppfattning, att mellanstadiets och lågstadiets
lärare böra få en likvärdig och lika lång pedagogisk fackutbildning,
kan icke realiseras, om skillnaden i allmänbildningsgrunden göres
för stor. Särskilt bleve grunden för psykologistudierna vid lärarhögskolan
allför ojämn.
En motivering för att lågstadiets lärare böra äga de förutsättningar
och egenskaper, som dimissionsexamen avser att säkerställa, ligger slutligen
i bygdeskolornas uppgift att vara kulturhärdar, påpekar förbundet.
»I mycket stor utsträckning blir det lågstadiets lärare som skall tjänstgöra
vid dessa skolor. De bör där kunna leda studiearbete och deltaga i
frivilligt bildningsarbete. Det bör vara ett rimligt krav att landsbygden för
dessa uppgifter har tillgång till lika välutbildade lärare som städer och tätorter.
»
Psykologisk-pedagogislca institutet håller likaledes före, att lågstadiets
lärare ha placerats i en egendomlig undantagsställning, dä skolkommissio
-
56
Kungl. Maj:ts proposition nr £19.
nen för dem ensamt föreslår den efter genomgång av klass 11 avlagda studentexamen,
medan övrig lärarutbildning skall bygga på dimissionsexamen.
»Det torde vara ofrånkomligt, att den utstakade utbildningsvägen för
lågstadiets lärarkår skulle innebära en mindre gynnsam utveckling med
avseende på dess intellektuella status jämfört med övriga lärarkategoriers.
För inträde i studentklassen ställes nämligen enligt förslaget vissa fordringar,
såsom studiebegåvning och studieintresse, självständighet och mognad
samt dessutom ett genomsnittsbetyg av Ba i ämneskunskaperna. Skolkommissionen
är väl medveten om att klass 12 kommer att utgöra ett urval
av de i stort sett dugligaste ungdomarna. Fordras icke dimissionsexamen
för lågstadiets lärare, har man all anledning förmoda, att en stor del av
det utgallrade materialet söker sig till lärarhögskolorna för att erhålla utbildning
som småskollärare.»
Professor Herman Siegvald trycker på önskvärdheten av att jämväl lågstadiets
lärare få tillfälle till akademiska studier. Även de måste i rätt stor
omfattning skaffa sig kompetens att undervisa i något eller några ämnen
på realskolestadiet, om behovet av lärarkrafter på realskolestadiet skall
kunna fyllas vid landsbygdens centralskolor. Dimissionsexamen är vidare
högeligen önskvärd ur den synpunkten, att småskollärarna då också få
möjlighet att följa den akademiska undervisningen i de för dem särskilt
viktiga ämnena psykologi och pedagogik samt att skaffa sig skolpsykologutbildning.
Bland de remissinstanser, som förorda dimissionsexamen såsom inträdesvillkor
även för de blivande småskollärarna, må ytterligare nämnas matematisk-naturvetenskapliga
sektionen i Uppsala, domkapitlet i Visby, Sveriges
kyrkliga studieförbund, Fredrika-Bremer-Förbundet, Städernas folkskolinspektörsförbund,
Sveriges överlärarförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund
och Seminariernas elevförbund. Ytterligare några, t. ex. domkapitlen
i Luleå och Uppsala, Kvinnliga akademikers förening och Sveriges
husmodersföreningars riksförbund framhålla, att allmänbildningsgrunden
bör vara densamma för båda grupperna av klasslärare.
Domkapitlet i Västerås ställer sig mycket tveksamt till förslaget att
bygga småskollärarinnornas utbildning på klass 11. Anledningen är dock
icke, att grunden därigenom bleve för svag, utan fastmer farhågorna för
en försämrad rekrytering.
»Erfarenheten torde ge vid handen, att de egenskaper, som konstituerar
den goda barnaläraren, äro god allmän begåvning, ett levande intresse för
uPPgiffen och kärlek till barnen. Hittills ha i stor utsträckning väl begåvade
flickor sökt sig till småskoleseminarierna, mången gång med svag teoretisk
underbyggnad. Men trots detta och trots den korta utbildningstiden
ha dessa ofta hunnit fatt och gått förbi kamrater med vida bättre underbyggnad
vid inträdet i seminariet, liksom de också sedermera i utövningen
av sitt kall tillhört de yppersta. Det är fara värt, att denna elit ej längre
kommer att stå till förfogande för småskollärarinneutbildningen, om SK:s
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
förslag förverkligas. I varje fall ger en rekrytering från ett skikt av medelmåttor
ingen garanti för ett gott urval.
Men även i ett annat hänseende inger förslaget farhågor. Skall småskollärarutbildningen
bygga på studentexamen, är det sannolikt, att landsbygdens
intressen bli tillbakasatta. Även om studiehjälp mera frikostigt
lämnas, blir det nog alltfort så, att gymnasierna komma att rekryteras
företrädesvis från städerna, och de verkligt studiebegåvade flickorna från
landet, som fortsätta på gymnasium, nöja sig ej med den lägre studentexamen
utan fortsätta i gymnasiets högsta ring, klass 12. Det är enligt
domkapitlets mening en mycket betydelsefull sak, att landsbygden liksom
hittills skett får möjlighet att lämna sin tribut till lärarutbildningen. Den,
som har sina rötter i landsbygdens jord, har större förutsättningar än stadsbon
att finna sig tillrätta i den ofta avsides belägna byskolan och att leva
med i folkets liv i en miljö, som redan från barnsben är välbekant.
Av båda de nämnda skälen anser domkapitlet, att småskollärarutbildningen
bör grundas på avslutad realskola, en skolform, som enligt förslaget
kommer att finnas i varje kommun.
Vad så själva fackutbildningen av småskollärarinnor beträffar, synes det
böra tagas under övervägande, huruvida ej denna lämpligen bör förläggas
till seminarium, då ju realskolan utgör en för svag underbyggnad för studier
vid lärarhögskolan. Men seminarieutbildningen bör självfallet förstärkas
och utbildningstiden utsträckas från nuvarande två till tre eller måhända
fyra år.»
Domkapitlet i Göteborg förmodar, att avgångsbetyg från klass 11 ej skall
kunna läggas till grund för småskollärarutbildningen, om gymnasiet icke
organiseras med horisontell klyvning.
»Med hänsyn härtill men även med hänsyn till att någon mera allvarligkritik
ej kunnat riktas mot den nuvarande utbildningen av lärare för småskolans
stadium vill domkapitlet ifrågasätta, huruvida någon förändring
eller förlängning av denna utbildning över huvud taget bör genomföras. De
småskollärarinnor, vilka önska vidare utbilda sig för lärarekompetens å
mellanskolestadiet, torde kunna ernå detta inom folkskoleseminariemas
organisation.
Statskontoret kan icke finna den nuvarande småskollärarinneutbildningen
otillräcklig.
»Ämbetsverket hyser för sin del starka betänkligheter mot den föreslagna
förlängningen av studietiden för denna grupp. Såvitt statskontoret kunnat
finna torde eu utbildning av i huvudsak samma omfattning som den hittillsvarande
göra småskollärarna fullt skickade för sina arbetsuppgifter,
även om dessa efter skolreformens genomförande skulle erhålla något vidgad
omfattning.
I detta sammanhang må jämväl uppmärksammas de ekonomiska konsekvenserna
av en så väsentligt utökad utbildning, som i förslaget förutsättes.
Krav på betydligt högre Iönegradsplacering av småskollärartjänsterna
lära nämligen icke komma att utebliva och kunna för övrigt svårligen
avvisas. Kostnadsökningen kan redan vid nuvarande lärarkader och skolorganisation
beräknas till omkring 2,5 miljoner kronor per lönegrad, vilket
ger en föreställning om frågans ekonomiska storleksordning.»
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
Folkskolinspektören i Tomedalens inspektionsområde tar mycket bestämt
avstånd från kravet på avslutad gymnasiekurs för småskollärare.
»Det från småskollärarinnehåll med särskild skärpa framförda kravet på
dimissionsexamen även för blivande småskollärarinnor är icke förestavat
av hänsyn till småskolans behov utan måste betraktas som en kårfråga
och icke som en skolangelägenhet. Avlagd dimissionsexamen torde icke
med rätta anses vara nödvändig för småskollärarinneutbildningen.»
Enligt skolöverstyrelsens sammanfattning har emellertid den högre förbildningen
med få undantag förordats av de remissinstanser, som gått in
på frågan. Vid de 10 småskoleseminarierna ha 7 kollegier och 1 rektor yrkat
på det högre kompetenskravet. Samma ståndpunkt omfattas av 9 folkskoleseminarier,
32 statliga folkskolinspektörer och 18 folkskolestyrelser.
För egen del anför överstyrelsen föjande.
»Enligt överstyrelsens mening är det mycket som talar för att även
småskollärarutbildningen bör bygga på fullständig gymnasiekurs (dimissionsexamen)
. Emellertid förhåller det sig onekligen så, som SK framhåller
(s. 380), att detta icke kan ske under en överskådlig framtid. Antalet elever,
som genomgå hela gymnasiet, kommer icke att räcka till för att rekrytera
såväl småskollärar- som mellanskollärarbanan. Under många år
blir det icke ens möjligt att helt bygga mellanskollärarutbildningen på
denna förutbildning. På grund härav finner sig överstyrelsen icke nu kunna
föreslå, att utbildningen av småskollärare skall grundas på dimissionsexamen.
Med hänsyn till den ståndpunkt, som överstyrelsen i det föregående intagit
till frågan om gymnasiets framtida organisation, anser sig överstyrelsen
icke heller för närvarande kunna taga definitiv ställning till SK:s
förslag att bygga småskollärarutbildningen på en avgångsetapp ett år före
dimissionsexamen. Ställningstagandet måste bli beroende av de erfarenheter,
man under den av överstyrelsen föreslagna provisorietiden i fråga
om gymnasieorganisationen kan erhålla beträffande lämpligheten av en
dylik avgångsetapp, och av huruvida gymnasiets kurser, särskilt inom den
föreslagna allmänna gymnasielinjen, kunna utformas så, att en avgångsexamen
efter ll:e skolåret kommer att utgöra den lämpliga utgångspunkten
för en därpå byggande småskollärarutbildning.» (S. 109—110.)
Däremot delar överstyrelsen kommissionens uppfattning, att den nuvarande
småskollärarutbildningen behöver avsevärt förstärkas. Mot förslaget
att tills vidare grunda den av kommissionen föreslagna egentliga lärarutbildningen
på en ettårig överbyggnad till realexamen har överstyrelsen intet
att erinra. Ämbetsverket vill blott anmärka, att det icke nu kan med säkerhet
avgöras, huruvida denna omläggning kan börja genomföras redan
från och med höstterminen 1953.
Jämväl enligt överstyrelsens uppfattning kan det komma att visa sig
önskvärt, att vid ett eller annat småskoleseminarium tvåårig förberedande
kurs inrättas för elever, som vid intagningen icke ha realexamenskunskaper.
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
c. Departementschefen.
Om någon viss kvalifikation för lärarkallet särskilt framhäves i remissyttrandena,
är det otvivelaktigt kunnigheten, den säkra behärskningen av
kunskapsstoffet, den personliga kulturkontakten. Ej sällan betecknas en
viss utbildningsnivå som oeftergivlig, men blott i enstaka yttranden utdrages
den yttersta konsekvensen av denna ståndpunkt: att åtminstone vid de
högre skolorna nya klassavdelningar icke upprättas i större utsträckning än
tillgången på lärare med den en gång fastslagna kompetensen medgiver.
Går man i stället ut från det faktiska behovet av utbildning inom den
uppväxande generationen, blir problemställningen en annan. Det gäller då
att med den tillgång av lärarkraft, som finnes eller med lämpliga stödåtgärder
kan åstadkommas, så val sig göra låter tillgodose dessa behov. Är
tillgången på lärarkraft riklig, kan måhända en mera krävande och mera
givande bildningsgång föreskrivas; är den knapp, tvingas man att undersöka,
huruvida uppställda utbildningskrav äro oundgängligen nödvändiga,
för att undervisningen skall bevara sin effektivitet. Ur ren undervisningssynpunkt
välmotiverade krav på en hög utbildningsstandard måste då i
praktiken ställas mot nödvändigheten att begränsa utbildningstiden, så
att dess längd icke blir ett hinder för lärargruppens rekrytering. Skolkommissionen
har för sin del funnit det möjligt att föreslå en höjning av småskollärarutbildningens
standard, ehuruväl icke i den omfattning, som många
remissinstanser anse önskvärd, och den har beträffande mellanskollärarnas
utbildning ansett sig åtminstone kunna tillstyrka, att den redan pågående
och tämligen långt drivna utvecklingen fram mot en på fullständig gymnasiekurs
grundad lärarutbildning fullföljes. Men beträffande läroverkslärarnas
utbildning har kommissionen av olika skäl nödgats tillägga studietidssynpunktema
avgörande betydelse.
Universitetsungdomen kan i våra dagar icke låta åren gå och skulderna
växa i förvissning om att balansen en gång automatiskt skall återställas
genom höga inkomster under den blivande yrkesverksamheten. För lärarexamina
har studietiden på ett oroväckande sätt förlängts, och bilden blir
ungefär densamma, vare sig man tar i betraktande bruttostudietiden, som
inbegriper tidsförluster till följd av förvärvsarbete eller andra studiehinder,
eller nettostudietiden, som mäter antalet faktiska arbetsmånader
för examen. Många tecken tyda på att de kortare utbildningsvägarna med
tiden, relativt sett, fått ökad dragningskraft. Den otillräckliga rekryteringen
av de högre skolornas lärarkårer är redan eu skranka för dessa skolors
utveckling och därmed även ett hinder för genomförandet av den planerade
skolreformen.
Man kan visserligen hänvisa till de stipendier av olika slag, som tillfalla
de studerande vid universitet och högskolor, och till de särskilda studentsociala
stödåtgärder, som redan träffats eller nu äro föremål för riksdagens
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
övervägande, och man kan tänka sig olika förbättringar i lärarnas villkor
i syfte att öka trivseln på lärarbanan. Det är åtgärder, som gå i rätt riktning,
och jag är fullt på det klara med att på dessa områden ett fortsatt
målmedvetet arbete är påkallat. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida
åtgärder av denna art kunna föra till målet, om studietiden tillätes att samtidigt
gå i höjden. I likhet med skolkommissionen, skolöverstyrelsen och
universitetsberedningen har jag kommit till den bestämda uppfattningen,
att det är oundgängligen nödvändigt att icke blott bättre normalisera studietiden
för den grundläggande lärarexamen utan även återföra de faktiska
studietiderna till riktigare mått. Jag kan visserligen icke nu precisera de
steg, som för detta ändamål måste tagas—innan så sker, måste bland annat
yttrandena över universitetsberedningens förslag sammanställas och bearbetas
— men det synes mig, som om de slutliga övervägandena mindre behöva
gälla frågan, huruvida en minskning av studietiden bör ske, än sättet
för dess ändamålsenliga genomförande.
Kommissionens förslag att grunda mellanskollärarnas egentliga yrkesutbildning
på genomgången fullständig gymnasiekurs har allmänt accepterats
i remissvaren. I själva verket utexamineras redan nu halva antalet
folkskollärare från studentlinjerna. Jag finner det naturligt, att en ytterligare
förskjutning i denna riktning successivt genomföres i syfte att slutligen
grunda mellanskollärarutbildningen i dess helhet på ett kunskapsmått,
i huvudsak motsvarande gymnasiekurs. I några yttranden ha yppats
farhågor för att lärarbanan därigenom skulle gå miste om det värdefulla
inslag av ursprungliga begåvningar, som av olika skäl icke kunna reflektera
på gymnasiestudier utan hittills funnit vägen till katedern genom de fyraåriga
seminarielinjerna. Jag vill visserligen hålla före, att upprättandet av
nya gymnasier och i synnerhet de av mig föreslagna gymnasierna för
vuxna i förening med tillgången till statsstipendier bör kunna skapa farbara
vägar även för denna ungdom, men jag anser det likväl fullt i sin
ordning, att en mera genomgripande omorganisation genomföres först i
mån av vunna erfarenheter och under noggrant aktgivande på att begåvningurvalet
i det hela hålles uppe och att landsbygdsungdomen icke genom
förhastad indragning av de fyraåriga linjerna kommer i försämrat läge.
Det är betydligt vanskligare att beträffande småskollärarutbildningen
uppställa ett liknande framtidsmål och uppdraga riktlinjerna för en däremot
svarande utveckling. Skolkommissionen har tänkt sig, att småskollärarutbildningen
i sinom tid skulle anknytas till genomgången klass 11 i
ett gymnasium med horisontell klyvning, men målsättningen komme därigenom
att bindas till en organisatorisk förutsättning, som icke torde kunna
allmänt realiseras, förrän enhetsskolan i stort sett är genomförd. Jag ser
mig icke heller i stånd att föreslå en på fullständig gymnasiekurs grundad
småskollärarutbildning. Studentproduktionen är för närvarande otillräcklig
för de många banor, som ha oavvisligt behov av arbetskraft med gym
-
61
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
nasial utbildning, och jag vågar icke påräkna en ändring härutinnan under
den framtid, vi nu något så när överskåda. Jag finner det visserligen önskvärt,
att även lågstadiets lärarkår får sitt inslag av studenter och gärna
också ett tillskott av lärare, som förberett sin verksamhet med akademiska
studier, men i stort sett måste enligt min uppfattning de studenter, som
reflektera på lärarbanan, tills vidare disponeras för undervisningens högoch
mellanstadier.
Under sådana omständigheter torde man en avsevärd tid framat fa atnöjas
med en förbättring av småskoleseminariernas arbetsgrund i blygsammare
skala. En första etapp synes böra bli en höjning av inträdesfordringarna
ungefär till realexamensnivån — redan nu ha flertalet av de i
småskoleseminarierna intagna avlagt realexamen eller förvärvat normalskolekompetens.
Därpå bör en på realexamen byggande ettårig kurs anordnas
vid småskoleseminarierna och den egentliga yrkesutbildningen därtill
anslutas. Det är mycket möjligt, att utvecklingen även därefter kommer att
fortsätta i den inslagna riktningen, men det kan knappast vara rådligt att
redan nu söka binda den vid ett fixerat organisatoriskt mål, därtill synes
den mig vara alltför beroende av erfarenheter, som komma att göras under
övergångstiden, icke minst vid de första lärarhögskolorna.
Med hänsyn till övergångsvis rådande förhållanden torde tills vidare särskilda
anordningar i viss utsträckning bliva erforderliga för sökande till
småskoleseminarierna, vilka icke ha tillgång till undervisning i realskola av
nuvarande typ eller i enhetsskola; bland annat torde vid sidan av de blivande
ettåriga förberedande kurserna tvååriga sådana kunna befinnas önskvärda
vid ett eller annat småskoleseminarium.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
5. Den egentliga yrkesutbildningen.
En reform av den praktiska lärarutbildningen är en naturlig — man kunde
nästan säga självfallen — konsekvens av vårt skolsystems utveckling
till en enhetsskola. Enhetsskolan skall bli den gemensamma arbetsplatsen
för klasslärare och ämneslärare. Isoleringen mellan de nu så starkt åtskilda
lärargrupperna kommer därigenom att brytas och ersättas med en kontinuerlig
samverkan. Det är önskvärt, att aspirantema icke blott få en gedigen
utbildning för de klasser, där de skola undervisa, utan även redan
under utbildningstiden få en konkret uppfattning av enhetsskolan i dess
helhet och av det gemensamma i all lärargärning.
Utbildningen bör i princip organiseras så, att den icke försvårar utan
tvärtom pa allt sätt underlättar lärarnas vidare utbildning för tjänstgöring
på annat stadium.
Det nuvarande systemet för den praktiska utbildningen — seminarium
för klasslärarna och provår för ämneslärarna — har utbildat två skilda lärarkategorier,
som just genom sin artskilda utbildning kommit att stå främmande
för varandra, framhåller skolkommissionen.
»De olika lärarkategorierna utbildas vid helt olika institutioner, de får
under sin utbildning för liten kännedom om andra skolformer än den, för
vilken de utbildas, och de tjänstgör sedan sällan inom andra skolformer än
den, som deras utbildning inriktats på. Vidareutbildning för tjänstgöring på
annat skolstadium möter med den nuvarande organisationen icke obetydliga
svårigheter. Allt detta gör, att lärarna i allmänhet har ringa kunskap
om andra lärarkategoriers utbildning, villkor och arbetsförhållanden och
föga förståelse för deras problem. Denna inbördes obekantskap, ytterligare
accentuerad därigenom, att de olika lärarkategorierna har sina egna slutna
föreningar, har ofta föranlett missförstånd och splittring mellan lärare tillhörande
olika skolformer.» (S. 362.)
Den nya lärarutbildning, som nu skall skapas, bör så långt möjligt förena
de uppenbart goda sidorna hos de hittills prövade utbildningssystemen och
sammansmälta dem med det nya, som man behöver foga till, fortsätter
kommissionen.
Utformningen av den nya organisationen måste vidare oundvikligen i
hög grad präglas av att det förestår en massutbildning av ämneslärare, som
hittills icke haft något motstycke i vårt land. Den nuvarande provårsinstitutionens
kapacitet, omkring 150 lärare per år, är redan otillräcklig. Enligt
skolkommissionens beräkningar skulle även utan någon skolreform årsbehovet
under det närmare årtiondet överstiga 370 nya ämneslärare; skall
därtill nioårig skolplikt genomföras, stiger behovet ytterligare. Det kan
ifrågasättas, huruvida en motsvarande ökning av antalet provårskurser är
genomförbar utan en skadlig kvalitetssänkning. »Den utspridning av lärar
-
63
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
utbildningen på ett antal nyinrättade pro vårsläroverk, som bleve nödvändig,
skulle otvivelaktigt medföra ett betydande slöseri med arbetskraft. Vi
ha intet överflöd av lärare, kvalificerade för att utbilda andra lärare.»
Enligt kommissionens mening bör under sådana omständigheter lösningen
sökas i en centralisering av utbildningen till ett begränsat antal lärarhögskolor.
Den blir dock möjlig, endast om en del av undervisningspraktiken
kan utspridas över hela landet. Kommissionen föreslår, att ett
aspirantår skall ingå i lärarutbildningen. Under detta år skall läraraspiranten
praktisera vid någon lämplig skola.
a. Lärarhögskolornas storlek och förläggning.
En stark centralisering av lärarutbildningen är icke ovanlig i utlandet,
påpekar skolkommissionen.
»I Amerika förekommer ofta mycket stora Teachers’ Colleges, där man
har en stor och starkt specialiserad stab av undervisare samt praktiserar en
långt driven uppdelning av aspirantema. I Skottland, där förhållandena
är mer lika våra, är lärarutbildningen förlagd till fyra stora institutioner.
Fackskolan i Edinburgh, Moray House, har omkring 1 100 studerande och
motsvarande institution i Glasgow ännu flera.» (S. 405.)
Efter att ha tagit del av erfarenheterna från sådana utbildningscentraler
kommer kommissionen till den uppfattningen, att en institution för lärarutbildning
icke gärna bör ha över 600 och icke under 200 å 250 studerande.
Mot en alltför långt gående centralisering tala såväl ideella som praktiska
skäl. Det finnes ingen anledning att slå sönder den tradition, som vuxit
fram på de nuvarande seminarieorterna. Det kan också bli svårt att få till
stånd lokaler för mycket stora lärarhögskolor och framför allt att under nu
rådande förhållanden bereda husrum för de väldiga skarorna av studerande.
Oöverstigliga svårigheter skulle slutligen uppstå för den samverkan mellan
lärarhögskolan och skolväsendet, som enligt kommissionens uppfattning är
nödvändig.
Skälen för centralisering äro otvivelaktigt starkast, när det gäller lärarna
på skolans högre stadier.
»De allra flesta blivande realskollärare och alla gymnasielärare erhåller
akademisk utbildning i universitetsstäderna. Det är förmånligt, att den
pedagogiska utbildningen anknyter direkt till de akademiska studierna. För
den här ifrågavarande pedagogiska utbildningen krävs en synnerligen mångsidig
stab av högt kvalificerade lärarkrafter, av vilka åtskilliga kan anställas
vid lärarhögskolan endast för viss begränsad tjänstgöring. Man kan
nämligen icke komma ifrån, att det för utbildning av högstadiets iimnes1
ära re behövs specialister på ett större antal ämnesområden, än vad man
behöver för utbildning av klasslärare. Det är otvivelaktigt lättare att rekrytera
dessa lärarkrafter, om utbildningen förläggs till universitetsstäderna.
En sådan förläggning möjliggör också det önskvärda intima samarbetet
64
Kungi. Maj:ts ''proposition nr 219.
mellan universitet och lärarhögskola, alldeles särskilt viktigt, när det gäller
utbildningen av högstadiets lärare i de särskilda ämnenas metodik.
Ekonomiska synpunkter torde också tala för en centralisering av utbildningen
för högstadiets lärare. Det måste observeras, att det här rör sig om
en i jämförelse med antalet klasslärare relativt liten numerär. Kommissionen
beräknar, såsom förut angivits, det årliga examinationsbehovet under
1950-talets första hälft till 300 å 400. Att sprida ut dessa läraraspiranter
över ett stort antal institutioner skulle medföra en mångfald dubbleringar av
både lokaler, bibliotek, institutioner, undervisningsmateriel, lärarkrafter och
personal för organisationen.» (S. 407.)
I de fyra universitetsstäderna böra enligt kommissionens mening fullständiga
lärarhögskolor organiseras, avsedda för utbildning av
alla slag av lärare. Vissa ideella och principiella skäl kunna motivera, att
fullständiga lärarhögskolor även förläggas till någon stad i Norrland och
till ytterligare någon stad i södra eller mellersta Sverige. Vissa andra, huvudsakligen
ekonomiska och organisatoriska skäl tala emellertid närmast
mot en sådan anordning, och kommissionen lämnar för sin del frågan öppen.
Övriga lärarhögskolor måste anordnas huvudsakligen för utbildning av
klasslärare samt i förekommande fall för pedagogisk utbildning av vissa
speciallärare. Samtliga lärarhögskolor skulle därjämte anordna kurser för
vidareutbildning. Alla skulle de stå öppna för både män och kvinnor.
Då vissa delar av lärokursen skola vara gemensamma för alla lärarkategorier,
har kommissionen övervägt, huruvida icke aspiranterna för de högre
skolstadierna kunde fördelas på samtliga lärarhögskolor för att där inhämta
de gemensamma kurspartiema och först sedan centraliseras till de lärarhögskolor,
som äro inriktade på utbildning för realskola och gymnasium.
Alla högskolor skulle sålunda åtminstone under en del av läsåret utbilda
lärare för skolans alla stadier. Det har emellertid visat sig, att kursmomenten
i fråga icke kunna läggas i ett sammanhang utan måste komma vid
olika tidpunkter under utbildningens gång. Även vissa skäl av allmän natur
göra det önskvärt, att varje aspirant får hela sin praktiska lärarutbildning
vid samma lärarhögskola.
Övergången till systemet med lärarhögskolor bör ske successivt under
loppet av något årtionde. Fullständiga lärarhögskolor skulle enligt kommissionens
mening träda i verksamhet höstterminen 1950 i Stockholm och Göteborg,
där under alla förhållanden nybyggnad för seminarier måste äga
rum. Programmet för dessa högskolor bör redan från början upptaga jämväl
vidareutbildning av folkskollärare för tjänstgöring nå realskolestadiet.
Så snart antalet lärarkandidater med akademisk utbildning tillräckligt
ökats, böra fullständiga lärarhögskolor upprättas även i Uppsala och Lund
samt eventuellt på ytterligare några orter.
Parallellt med dessa lärarhögskolor böra tills vidare seminarierna och
provårsläroverken fortsätta sin verksamhet, där de ej uppgå i de nämnda
lärarhögskolorna. Pro vårsläroverkens uppgift blir under denna tid att av
-
65
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 219.
verka den ko av redan tjänstgörande unga lärare, som icke kunnat beredas
plats vid provårskurserna.
Så snart examinationsbehovet minskar i avsevärd grad, alltså vid slutet
av 1950-talet, bör den slutliga omorganisationen genomföras, vilket bland
annat innebär, att ett antal seminarier ombildas till lärarhögskolor och därefter
mottaga elever såväl för småskollärar- som för mellanskollärarutbildning.
Skulle det visa sig, att redan tidigare enstaka seminarier kunna mottaga
båda slagen av läraraspiranter, bör detta enligt kommissionens mening
ske.
b. Lärarhögskolornas organisation.
Varje lärarhögskola bör stå under ledning av en högt kvalificerad person
med vid överblick över arbetsfältet och sådana personliga egenskaper i övrigt,
att han kan sätta sin prägel på institutionen. Cheferna för lärarhögskolorna
i universitetsstäderna böra ha professors tjänsteställning.
Lärarhögskolorna böra stå i fortlöpande samverkan med de psykologiska
universitetsinstitutionerna. Deras utbildningsverksamhet är helt beroende
av att forskningen vid de vetenskapliga primärinstituten erhåller den materiella
och personella utrustning, som är nödvändig för en intensifierad
allmän utveckling på området och speciellt för rekryteringen av lärarhögskolornas
kollegier. För universitetens och högskolornas pedagogiska institutioner
kommer det å andra sidan att vara av värde att hålla kontakt
med lärarhögskolorna för att bland dessas lärjungar söka ut dem, som äga
håg och fallenhet för vetenskapliga studier i psykologi och pedagogik, och
intressera dem för vidgade studieuppgifter. I en eller annan form böra lärarhögskolorna
i universitetsstäderna direkt anknytas till universiteten, men
även övriga lärarhögskolor böra gruppvis anslutas till något universitet eller
någon högskola.
Stommen i lärarhögskolornas första läraruppsättning kommer att hämtas
från den nuvarande uppsättningen av seminarielärare och provårshandledare,
förmodar kommissionen. Övervägas bör, huruvida icke vissa lärarbefattningar
böra göras rörliga och innehavas endast under viss tid, exempelvis
fem år. Därjämte bör till lärarhögskolan knytas lärare, som samtidigt
fortsätta meddela undervisning inom den skolform, där de äro anställda,
bland annat akademiska lärare.
»Detta är av särskilt stor vikt, när det gäller undervisningen i psykologi
och allmän pedagogik, men även när det gäller specialkurser av olika slag,
torde det med det begränsade antal specialister, som står till förfogande i
vårt land, bli nödvändigt för lärarhögskolorna att repliera på universiteten.
Även om lärarhögskolorna mot kommissionens bestämda mening icke skulle
komma att anknytas till universiteten, torde man böra räkna med att samtliga
lärarhögskolor i icke obetydlig utsträckning behöver medverkan i undervisningen
från universiteten.» (S. 410.)
5 — Diliang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 219.
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
Om i överensstämmelse med kommissionens förslag universitetslektorat
upprättas i skolämnena, kan det slutligen tänkas, att en viss del av universitetslektorernas
undervisning lämpligen bör förläggas till lärarhögskolan,
där den egentliga pedagogiska genomarbetningen av ämneskurserna skall
försiggå.
För lärartjänsterna vid lärarhögskolorna böra mycket höga krav på pedagogisk
skicklighet upprätthållas, men därjämte bör vetenskaplig skicklighet
tillmätas ett betydande meritvärde.
»Kommissionen anser det vara av stor vikt, att lönesättningen för den
personal, som i olika befattningar knyts till lärarhögskola som lärare, blir
sådan, att lärarhögskolan kan dra till sig de bästa krafterna. Av icke mindre
vikt är, att arbetsbördan för lärarhögskolans lärare ej blir för stor, och
att dessa lärare ej blir för överhopade med rutingöromål. — Genom stipendier
bör lärarhögskolornas lärare beredas tillfälle att samlas till pedagogiska
konferenser och att genom studieresor taga del av erfarenheter rörande
lärarutbildningen i in- och utlandet.» (S. 410.)
Den teoretiska undervisningen i ämnen som pedagogik och psykologi bör
i sin helhet vara inriktad på att göra de studerande mera skickade att fylla
sina blivande plikter som lärare.
»En utomordentligt viktig förutsättning för en dylik inriktning av utbildningen
synes vara, att lärarhögskolans lärare själva är goda undervisare,
och att de vid sidan av sin lärarverksamhet vid lärarhögskolan alltjämt
uppehåller sin lärarduglighet och sin kontakt med barn och ungdom
genom att själva undervisa på det ena eller andra av skolans stadier. En
av de obestridliga förtjänsterna i den nuvarande provårsutbildningen är,
att den praktisk-pedagogiska utbildningen ligger i händerna på lärare, som
står i daglig kontakt med yrkets svårigheter, och samma omdöme torde
gälla om de nuvarande seminariernas lärare. Närmast till hands ligger, att
lärarhögskolans heltidsanställda lärare även undervisar i den till lärarhögskolan
knutna övningsskolan.» (S. 412.)
Lärarhögskolans egen övningsskola bör vid de fullständiga högskolorna
omfatta jämväl realskola och gymnasium. Åtminstone till några av högskolorna
bör därjämte knytas en experimentskola, varest lärarkandidaterna
kunna studera olika pedagogiska metoder i deras konsekventa utformning
och nya metoder kunna utprövas under ledning av speciellt intresserade
lärare.
Undervisningen vid lärarhögskolan förutsätter, att lärare och elever ha
tillgång till ett rikhaltigt pedagogiskt bibliotek. Inom kommissionen pågår
en inventering av den moderna pedagogiska litteraturen, och härvid har
speciell uppmärksamhet ägnats åt lämplig litteratur för lärarhögskolornas
referensbibliotek. Kommissionen betecknar det som mest rationellt att föranstalta
om ett centralt engångsinköp av den utländska litteratur, som är
erforderlig för upprustning av de pedagogiska biblioteken.
67
Kungl. Maj:ts •proposition nr 819.
Särskilt under övergångstiden torde det vara lämpligt att anordna pedagogiska
konferenser för lärare inom olika ämnesgrupper för överläggning
om undervisningsfrågor.
»Härvid torde samarbete böra etableras med de s. k. ämnesföreningarna,
vilka synes vara särskilt skickade att organisera dylika konferenser. Dessa
föreningar av lärare i ett visst ämne eller en viss grupp av ämnen vid universitet,
högskolor och allmänna skolväsendet, representerar inom sina områden
den bästa sakkunskapen, och de har under den förhållandevis korta
tid de existerat utvecklat en för hela vårt undervisningsväsen mycket värdefull
pedagogisk aktivitet i avsikt att oavbrutet förbättra undervisningsmetoderna
och revidera undervisningens innehåll. Den vetenskapliga och
pedagogiska sakkunskap, som dessa ämnesföreningar representerar, bör
komma lärarutbildningen till godo. Samarbete bör även etableras med skolornas
lärarorganisationer, vilka också bedriver pedagogisk verksamhet.»
(S. 410—411.)
Slutligen bör lärarhögskolan samverka med ett stort antal statliga, kommunala
och privata undervisningsanstalter på högskoleorten eller i dess
omgivning samt med de organisationer, som bedriva folkbildningsarbete
på högskoleorten.
»På vissa orter kommer alla skolor i en tämligen vid rayon att behöva
utnyttjas, och för samtliga lärarhögskolor kommer att förefinnas behov att
sända vissa grupper av studerande till skolor av annan typ än A-skolor.
Genom denna anordning vinnes också den fördelen, att de för lärarutbildningen
lämpligaste lärarna kan utnyttjas för aspirantutbildningen, oberoende
av sin placering. För anordnande av undervisningsserierna på realskoleoch
gy in n as i e s t ad i e t vid universitetsstädernas lärarhögskolor torde i första
rummet de nuvarande provårsläroverken i universitetsstäderna böra utnyttjas.
» (S. 413.)
c. Utbildningen vid lärarhögskolorna.
Gemensamma drag i lärargruppernas utbildning.
Till det gemensamma, som alla lärare böra känna till, hör framför allt
vissa delar av psykologien och den allmänna pedagogiken. Även en del
specialundervisning kan vara gemensam, t. ex. kurser i tal- och röstvård,
muntlig framställningskonst, användande av tekniska hjälpmedel, skolhygien
och nykterhetsundervisning.
Så långt möjligt bör också arbetssättet för alla lärarhögskolans lärjungar
präglas av den frihet och självständighet, som bör utmärka högskolestudier.
Skolkommissionen ger en antydan om studiernas karaktär och anda
med följande ord:
»Undervisningen vid lärarhögskolan bör helt vara lagd på fria studier och
förutsättes anordnad i form av föreläsningar, seminarieövningar och laborationsövningar.
Den schemabundna undervisningstiden bör begränsas så
mycket som möjligt och antalet föreläsningar inskränkas till det nödvän
-
68
Kungl. Mcij:ts proposition nr 219.
diga och, där så är möjligt, ersättas med seminarieövningar. Det synes icke
föreligga någon anledning att sammanföra de studerande i klassavdelningar.
De studerande följer det för varje särskild utbildningsväg gällande programmet,
och detta innefattar moment, som dels är gemensamma för alla
eller för större grupper av studerande, dels mera speciella. I tentamensbok
införes undan för undan vitsord om att den studerande fullgjort föreskrivna
prestationer.» (S. 412.)
Ett gemensamt drag i utbildningen är slutligen aspirantåret med dess
lärarpraktik. Huvuddragen av lärarpraktikens yttre organisation för ämnes-
och klasslärare framgår av den redogörelse kommissionen lämnar för
aspirantåret:
»Ett antal tjänster som aspirantlärare inrättas, motsvarande antalet
studerande vid lärarhögskolorna, som står i tur att sändas ut till sådan
tjänstgöring.---Tjänstefördelningen för aspirantliirama uppgöres av
vederbörande skolchef terminen före tjänstgöringens början och översändes
till lärarhögskolan, som med ledning därav fördelar aspiranterna. Vid
tjänstefördelningen bör tillses, att en och samma klassavdelning icke undervisas
av aspirantlärare mer än under två terminer i följd. Vidare bör vid
tjänstefördelningen för aspiranttjänster, avsedda för gymnasie- och realskollärare,
tillses, att flertalet sådana tjänster omfattar tjänstgöring såväl
på gymnasiet som inom realskolan. Emellertid kan det tänkas visa sig lämpligt,
att ett mindre antal aspiranttjänster omfattar uteslutande tjänstgöring
vid realskola eller flickskola. Enligt kommissionens mening bör man
beträffande lärarna för småskolan och mellanskolan räkna med en sådan
anordning, att två aspiranter gemensamt bestrider en och samma aspiranttjänst.
Kommissionen förutsätter därvid, att de fördela undervisningen
sinsemellan efter en av lärarhögskolan uppgjord plan och under hela tjänstgöringen
intimt samarbetar och gemensamt planlägger undervisningen. Över
huvud taget torde aspiranttjänstgöringen för den enskilda läraren böra
noggrant förberedas vid lärarhögskolan och samordnas med utbildningen.
Kommissionen förutsätter vidare, att aspiranterna under hela sin tjänstgöring
erhåller handledning och viss övervakning av rektor eller överlärare
samt huvudlärare eller särskilt utsedda handledare. För dylik handledning
bör utgå ett visst arvode. Genom att aspiranttjänstgöringen organiskt infogas
i lärarutbildningen, får den ett betydande värde för utbildningens
effektivitet och resultat. Klasslärarna, som under aspirantåret blott har
halvtidstjänst, bör få icke obetydlig tid fri för såväl teoretiska studier som
förkovran i ämnena teckning, musik och slöjd.» (S. 414—115.)
Klasslärarutbildningen vid lärarhögskolorna.
För de blivande klasslärarna skall den egentliga yrkesutbildningen
vara treårig. Första och tredje året förläggas till lärarhögskolan, andra
året är aspirantåret, då läraraspiranterna fullgöra lärartjänst vid någon
skola.
De för inträde i lärarhögskolorna föreskrivna ämneskunskaperna styrkas
i regel genom betyg från genomgångna skolor. För sökande, som icke kunna
förete sådana betyg ävensom för sökande, vilkas betyg är äldre än fyra år,
69
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
anordnas inträdesprövning. För intagning bör enligt kommissionens mening
fordras, att sökanden uppnått en levnadsålder av 19 år (under övergångstiden
18 år) och godkänts vid läkarundersökning. Erfarenhet av praktiskt
arbete bör räknas sökande till godo som merit.
Intagningen i lärarhögskolan bör föregås av en lämplighetsprövning. Ett
sådant prov bör kunna ge aspiranten en tankeställare inför studierna och en
första inblick i yrket och dess krav, och det bör kunna utestänga vissa uppenbart
olämpliga sökande. Prövningen bör omfatta följande tre moment:
1. Svensk uppsats. Detta prov avser att i någon mån ge en bild av
den inträdessökandes personlighet. Uppsatsämnena, som böra ges i så stort
antal, att olika intresseriktningar bland de inträdessökande bli representerade,
skola i största möjliga utsträckning vara av självbiografisk, allmänkulturell
eller allmänpedagogisk karaktär.
2. Muntlig framställning. Varje inträdessökande skall behandla
tre ämnen av olika slag, ett berättande (t. ex. ur historien), ett logiskt
förklarande (t. ex. ur matematiken) och ett beskrivande (t. ex. ur
biologien) samt läsa upp en dikt eller ett prosastycke efter fritt val. Proven
böra anordnas så, att de ge lärarna möjlighet att bedöma sökandens allmänna
mognad och lämplighet för arbetet vid lärarhögskolan ävensom visa,
att sökanden i tal, uppträdande o. s. v. icke är behäftad med fel eller egenheter,
som göra honom olämplig som lärare.
3. Fri sysselsättning med en grupp barn. Detta moment
avser att utröna sökandens förmåga att handskas med och komma i
kontakt med barn samt att stimulera dem till självverksamhet och kan utformas
på olika sätt efter sökandens eget val: han kan leda barnen i någon
lek eller något slag av arbete eller hålla en lektion. I anslutning härtill
anordnas ett samtal med sökanden.
Utöver dessa tre moment böra kollegierna ha möjlighet att anordna
lämplighetsprov av annan art, exempelvis någon form av psykotekniska
prov, situationsprov eller prövning av intresseinriktning. Över huvud böra
erfarenheterna från de lämplighetsprov, som redan försiggå vid vissa seminarier,
tillgodogöras för utformningen av lärarhögskolornas lämplighetsprövningar.
Kommissionen framlägger vidare ett förslag till allmän studieplan för
klasslärarnas yrkesutbildning. Förslaget är att anse som preliminärt. För
detaljerna kan kommissionen icke binda sig på utredningens nuvarande
ståndpunkt.
Utbildningen under första och tredje året.
1. Undervisnings övning ar och auskultationer.
Observation och auskultation inom olika skolformer och på skilda stadier
med koncentration på förskolan och stadiet 1—4 för blivande småskollärare
och stadiet 3—6 för blivande mellanskollärare. Enstaka lektioner vid gruppövningar
samt serier av lektioner i skilda ämnen. Samlad undervisning be
-
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
handlande något intresseområde (unit). Heldagsundervisning i en klass under
några dagar. Övning i planläggning och ledning av grupparbete och
individuellt arbete samt i klassundervisningens teknik.
Kontakt med den frivilliga folkbildningsverksamheten.
2. Psykologi och pedagogik.
a. ZJppjostrans mål och principer. Pedagogiken som vetenskap, dess relation
till sociologi, psykologi och etik. Skolans målsättning.
b. Psykologi. Psykologiens metoder och aktuella forskningsriktningar.
Känslo- och viljelivet: behov, emotioner, sentiment, karaktär. Det intellektuella
livets struktur och funktion. Olika begåvningstyper. Begåvnings- och
kunskapsprövningar. Psykologisk anlagsprövning. Utvecklingspsykologi,
särskilt barn- och ungdomspsykologi, socialpsykologi. Arv och miljö. Tvillingforskningen.
Personlighetstyper. Iakttagelseschemata för observationer
av barn. Studium av psykologisk litteratur, även av skönlitterär art, särskilt
barnstudier, och litteratur behandlande läraryrket. Psykologiska laborationer,
experiment och testningar.
c. Allmän metodik och pedagogik. Inlärningsprocessen. Medövning och
formell bildning. De metodiska axiomen. Skolkursen och barnens mognadsgång.
Skolmognaden. Differentieringsproblemet. Ämnenas samverkan. Arbetsmetoder
av olika slag. Arbetssättet i flerklassiga skolor. Skolan och personlighets
daningen. Psykisk hälsovård. Beteenderubbningar och deras behandling.
Disciplinproblemet. Examina, prov och betygssättning.
Diskussion av erfarenheter under aspirantåret. Analys av de olika uppgifter,
läraren har i skolarbetet. Skolan och hemmet. Lärarpersonligheten.
d. Skolväsendets orga?iisation. Vårt lands skolväsen. Studium av skolstadgor
och skollagstiftning. Genomgång och diskussion av något modernt
betänkande i skolfrågor. Särklasser av olika slag, särskilt hjälpklasser. Jämförelse
på viktiga punkter med skolväsendet i andra länder.
e. Pedagogikens historia. Skolans historia i samband med den allmänna
kulturutvecklingen. Bildningsidealens utformning under olika historiska betingelser.
Viktigare uppfostringsteoretiska verk. Nutida pedagogiska reformsträvanden
.
3. Pedagogisk-metodisk genomarbetning av kurserna i de särskilda läroämnena.
Kunskapsstoffet i de ämnen, som förekomma på små- och mellanskolestadiet,
måste genomarbetas och kunskapsgrunden för den kommande lärargärningen
läggas fast och säker. Åtskilligt nytt måste inläras, men framför
allt måste i samband med fördjupade ämnesstudier intresset riktas mot
konkretisering av stoffet och frågor, hur ämnet skall framställas för att motsvara
intelligens- och intresseutvecklingen hos barn av olika läggning och
ålder. Genom föreläsningar, diskussioner och experiment skola aspirantema
stimuleras till intresse för de metodiska problemen och bringas att inse nödvändigheten
av fördjupade och fortsatta studier.
71
Kungl. May.ts ''proposition nr 219.
Den genomarbetning och fördjupning av gymnasiekursen, som skall ges
i lärarhögskolan, får ej förväxlas med vanlig repetition, och något förhör av
denna kurs, vare sig muntligt eller skriftligt, skall ej förekomma. Men läraraspirantema
skola genom att åhöra handledarens föreläsningar och genom
att deltaga i seminarieövningar samt genom läsning av anvisad litteratur
lära sig se kursen ur nya och för lärarutbildningen betydelsefulla synpunkter
och uppleva ämnets bildnings värde på ett djupare sätt, än som kunnat
ske under gymnasietiden.
Som exempel på arbetsuppgifter, som kunna ingå i den speciella ämnesmetodiken,
må nämnas: diskussion av de officiella undervisningsplanernas behandling
av ämnet på skolstadiet, förslag till alternativa studieplaner, jämförelse
och diskussion av olika läroböckers behandling av ämnet eller viktigare
moment inom detsamma, förslag till lämpliga intresseområden eller
undervisningsenheter (units), övning i att framställa ur studiemålets synpunkt
relevanta och tekniskt lämpliga prov, behandling av särskilda inlärningssvårigheter
i ämnet, diskussion av individualiseringsproblemet och
möjligheter att anordna grupparbete i ämnet, referat av betydelsefulla undersökningar
av ämnesmetodisk art, enkla metodiska inlämingsexperiment.
I omedelbar anslutning till undervisningsövningar, demonstrationslektioner
och auskultationer diskuteras de metodiska frågor, som blivit aktuella
under lektionerna. Önskvärt är, att handledaren i den speciella metodiken
själv undervisar i skolan i ämnet.
Utöver den undervisning om »samlad undervisning» och grupparbete,
som förekommer i metodiken i varje ämne, bör särskild undervisning om
ämnenas samverkan eller »samlad undervisning» och om grupparbete ges
under ledning av klasslärare, som själv i sin klass praktiserar sådant arbetssätt.
4. Samhällskunskap.
Utvidgning av gymnasiekursen i betydelsefulla avseenden. Översikt av de
viktigaste ideologierna. Allmän överblick över det svenska samhällets ekonomiskt-geografiska
struktur och befolkningssituation. Teoretisk och praktisk
ekonomilära. Vissa grundläggande juridiska begrepp. Socialpolitik och
socialförvaltning, innefattande även sociallagstiftning beträffande barn och
ungdom, skolsociala åtgärder och yrkesvägledning samt nykterhetsundervisning.
Internationellt politiskt och socialt samarbete.
5. Specialkurser i
a. tal- och röstvård,
b. bibliotekskunskap,
c. klassrummets inredning och tekniska hjälpmedel i undervisningen, materiel
vård,
d. skolhygien,
e. behandling av läs- och skrivsvårigheter,
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
f. behandling av röst- och talrubbningar,
g. behandling av svårfostrade barn,
h. elementär matematisk statistik,
i. begåvningsprövningar,
j. kunskapsprövningar,
k. skolmognadsprov,
l. terminologiskt latin och främmande ords betydelse och härledning,
m. skolbokföring.
6. Fysisk fostran, estetiska och praktiska ämnen.
Vid lärarhögskolan måste betydande tid ägnas åt utbildning för undervisning
i teckning och målning, musik och sång, gymnastik med lek och idrott,
textilslöjd och hemkunskap, träslöjd samt trädgårdsskötsel. Beträffande
den pedagogisk-metodiska genomarbetningen av kurserna i dessa ämnen
gäller i tillämpliga delar, vad som i mom. 3 sagts om läroämnena.
7. Allmän kulturkontakt och rekreation.
Viss tid anslås varje vecka till litterär, dramatisk, musikalisk eller konstnärlig
underhållning, varvid även de studerande i mån av förmåga böra
aktivt medverka, till kulturellt värdefulla föredrag eller till samtal om allmänna
frågor. Tillfälle att deltaga i gymnastik och idrott bör även beredas
aspirantema.
Kursen i samhällskunskap är nödvändig, säger kommissionen, emedan
det nya ämnet samhällskunskap på lågstadiet och mellanstadiet inrymmer
en myckenhet kunskapsstoff av växlande art, så beskaffat, att en för blivande
lärare ägnad utbildning knappast torde kunna ordnas inom ramen
för gymnasiestudier eller akademiska studier.
Aspiranttjänstg öring en bör organiskt infogas i lärogången. Aspiranten
skall utföra sitt arbete efter en plan, som han själv gjort upp och som har
godkänts av lärarhögskolan. Lärarna vid högskolan böra stå i god kontakt
med aspiranten under hans tjänstgöring, och aspiranten skall efter tjänstgöringstidens
slut till högskolans rektor inkomma med redogörelse för
arbetet och de därunder gjorda erfarenheterna.
Under sista terminen vid lärarhögskolan bör ett lärarprov anordnas.
Aspiranten får efter några dagars auskultering sköta en klassavdelning
under minst en vecka. Hans lärarskicldighet bedömes på grundval av aspiranttjänstgöringen
under andra året, undervisningsövningarna under tredje
året och lärarprovet.
Ämneslärarnas utbildning vid lärarhögskolorna.
För de blivande ämneslärarna skall den egentliga yrkesutbildningen
vara tvåårig. Första och tredje terminen ägnas åt studier vid
lärarhögskolan, andra och fjärde terminen åt aspirantårets lärarpraktik.
73
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
Även de blivande ämneslärarna böra vid passande tidpunkt undergå en
lämplighetsprövning, som administreras och ledes av lärarhögskolan. Ändamålet
med prövningen bör vara att fastställa, att sökanden äger rimliga
förutsättningar att ägna sig åt lärarbanan, och att visa, att han inte är
behäftad med fysiska eller psykiska egenheter, som göra honom uppenbart
olämplig som lärare.
Kommissionen finner det naturligast, att aspiranten genomgår lämplighetsprövningen
under första terminen av sina akademiska studier, men i
princip bör prövningen kunna försiggå när som helst under studietiden,
blott den sker före inskrivningen vid lärarhögskolan. Den bör föregås av
auskultation i olika skolformer, och resultatet bör delges sökanden i form
av ett råd inför yrkesvalet.
Ämneslärarnas aspirantår skulle, såsom jag nyss nämnde, uppdelas på
två terminer, den andra och den fjärde. Kommissionen är medveten om att
denna splittring kan medföra olägenheter.
»Det torde bland annat komma att invändas, att ett dylik upprepat lärarbyte
bleve störande för undervisningen. Härvid får man dock komma
ihåg, att lärjungarna under ifrågavarande år har kvar sina övriga lärare.
Aspiran temas tjänstgöring kommer dessutom att vara väl planerad vid
lärarhögskolan och stå under dess och den särskilt utsedde handledarens
kontroll. Om man jämför med nuvarande förhållanden, torde systemet med
fasta aspiranttjänster snarast innebära en förbättring, eftersom det nu är
rätt vanligt att nyutexaminerade lärare utan provår har mycket korta
förordnanden och därvid oftast tjänstgör utan lärarerfarenheter och utan
stöd eller handledning. En annan allvarlig invändning är, att systemet
torde medföra vissa sociala olägenheter, särskilt för de aspiranter, som
redan bildat familj. Kommissionen har emellertid funnit, att fördelarna för
utbildningens effektivitet av en uppdelning av aspiranttjänstgöringen väger
tyngre än de anförda olägenheterna.» (S. 419.)
Lika litet som i fråga om klasslärarutbildningen är kommissionen beredd
att presentera en definitiv studieplan, men den vill åtminstone ge en antydan
om de riktlinjer, efter vilka den tänkt sig utbildningen upplagd, och
lämnar följande översikt av utbildningens gång:
Första terminen.
1. Undervisning sövning ar och auskultationer.
Observationer och auskultation inom olika skolformer och på skilda stadier
med koncentration till realskola och gymnasium. Besök vid speciella
skolformer, t. ex. experimentskolor. Undervisningsövningar: enstaka lektioner
och undervisningsserier.
2. Psykologi.
Psykologiens metoder och aktuella forskningsriktningar. Känslo- och viljelivet.
Intelligensens och minnets struktur och funktion. Utvecklingspsykologi,
särskilt barn- och ungdomspsykologi. Beteenderubbningar och deras
behandling.
74
Kungl. May.ts proposition nr 219.
3. Allmän metodik och pedagogik.
Pedagogiken som vetenskap, dess relation till sociologi, psykologi och etik.
Uppfostrans mål och principer. Skolans målsättning. Inlärningsprocessen.
Medövning och formell bildning. De metodiska axiomen. Skolkursernas anpassning
efter lärjungarnas mognad. Övningar i planläggning av klassundervisning,
individuell undervisning och grupparbete. Ämnenas samverkan.
Arbetsskolemetoder. Arbetshämningar. Examina, prov och betygssättning.
4. De enskilda ämnenas metodik.
Pedagogisk-metodisk genomarbetning av skolans kurser i de särskilda
ämnena. Övning i att lägga upp studieplaner och undervisningsenheter
(units) för olika åldersstadier. Konkretisering av lärostoffet och dettas behandling
pa skilda stadier. Studium av den pedagogiska litteraturen inom
det egna ämnesområdet. Anvisning på hjälpmedel för fortsatt kunskapsinhämtande.
Man torde böra räkna med att varje studerande ägnar sig åt en grupp av
tre ämnen.
Som exempel på arbetsuppgifter, som kunna ingå i den speciella ämnesmetodiken
för ett ämne, må nämnas: diskussion av de officiella undervisningsplanemas
behandling av ämnet och förslag till alternativa studieplaner,
jämförelse och diskussion av olika läroböckers behandling av ämnet eller
viktigare moment inom detsamma, förslag till lämpliga intresseområden eller
undervisningsenheter (units), övning i att framställa ur studiemålets synpunkt
relevanta och tekniskt lämpliga prov, behandling av särskilda inlärningssvårigheter
inom ämnet, tillämpning av den allmänna metodikens lärdomar
på ämnet.
5. Kurser i samhällskunskap.
Man torde böra räkna med en allmän kurs, avsedd för alla lärarkandidater
och väsentligen lagd så, att de studerande få grundliga insikter om
hjälpmedel och vägar till kunskap om samhällets funktioner. I detta sammanhang
behandlas social lagstiftning beträffande barn och ungdom, skolsociala
åtgärder samt yrkesval och yrkesrådgivning.
Dessutom torde man böra räkna med en speciell kurs, avsedd för dem,
som önska behörighet att undervisa i samhällskunskap i realskolan. Denna
kurs kan eventuellt tänkas förlagd till ett socialpolitiskt institut, om sådant
finnes på platsen.
6. Specialkurser, behandlande bland annat klassföreståndarskap och lärarrutin,
användande av tekniska hjälpmedel i undervisningen samt skolhygien.
Härtill kommer varje vecka viss tid anslagen till kulturkontakt, idrott
och rekreation.
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
75
Andra terminen.
Aspiranttjänstgöring.
Om aspiranttjänstgöringen gäller i tillämpliga delar detsamma som om
aspiranttjänstgöringen för klasslärare. Under denna termin torde aspiranterna
även böra beredas tillfälle till auskultation.
Tredje terminen.
1. Auskultation och undervisning sserier.
Undervisningsserierna avses förlagda dels till övningsskolan, dels till samverkande
läroanstalter, varvid i första hand de nuvarande provårsläroverken
böra komma i fråga.
Kännedom om och kontakt med det frivilliga folkbildningsarbetet.
2. Psykologi.
Fortsatt studium av barn- och ungdomspsykologi med särskild hänsyn till
pubertetsutvecklingen och den tidigare delen av ungdomsperioden. Skillnader
i psykologiskt hänseende mellan könen. Pubertetsförloppets individuella
avvikelser psykologiskt och fysiologiskt. Intressemognaden under puberteten.
Differentieringsproblemet med särskild hänsyn till pubertetsutvecklingen.
Psykologisk-pedagogiska rådgivningsmetoder och studievägledning.
Begåvnings- och kunskapsprövningar med särskild hänsyn till de högre
studierna. Svårfostrade barn. Disciplinproblemet. Läraryrkets psykologi.
Studium av psykologisk litteratur även av skönlitterär art, särskilt barnstudier,
samt litteratur behandlande läraryrket.
3. Pedagogik och metodik.
Uppfostrans och skolans historia i samband med den allmänna kulturutvecklingen.
Bildningsidealens växling. Pedagogiska reformsträvanden.
Vårt lands skolväsen. Studium av skolstadgor och skollagstiftning. Jämförelse
med skolväsendet i andra länder. Diskussion av något modernt betänkande
i skolfrågor.
Diskussion av erfarenheter, vunna under aspiranttjänstgöringen, samt av
aktuella pedagogiska frågor. I samband härmed handledning i de enskilda
ämnenas metodik. Under denna termin sker för varje studerande individuellt
den slutliga planläggningen av det skriftliga examensarbetet.
4. Specialkurser, behandlande bland annat tal- och röstvård, svenska
språket, muntlig framställningskonst, elementär matematisk statistik, begåvnings-
och kunskapsprövningar, bibliotekskunskap, materielvård, institutionsvård,
exkursionsteknik, nykterhetsundervisning, idrott och friluftsverksamhet,
simning och livräddning.
Härtill kommer varje vecka viss tid anslagen till kulturkontakt, idrott
och rekreation.
76
Kungl. Maj:ts ''proposition nr %19.
Fjärde terminen.
Aspiranttjänstgöring liksom under andra terminen.
Under denna termin utarbetar aspiranten sitt examensarbete, en skriftlig
framställning av begränsat omfång. Ämnet för denna avhandling fastställes
i samråd med lärarhögskolans lärare, helst redan under loppet av första
terminen vid lärarhögskolan, och det förutsättes, att den studerande lämnas
största möjliga frihet att utvälja en fråga av psykologisk, pedagogisk eller
undervisningsteknisk art, som står i direkt sammanhang med hans egen lärargärning
eller i övrigt speciellt intresserar honom.
Under denna termin avlägger aspiranten lärarprov.
Utbildningen tänkes i sin helhet så lagd, att nyinskrivning vid lärarhögskolan
kan ske varje termin.
Mellanskollärare, som eftersträva adjunktskompetens, skulle enligt kommissionens
förslag bland annat genomgå en termins kompletterande fackutbildning
vid lärarhögskolan. Denna tid bör företrädesvis anslås åt pedagogisk
genomarbetning av realskolans lärokurser i ifrågakommande ämnen
samt övningsundervisning i realskolan.
Speciallärarnas utbildning.
I fråga om de olika speciallärargruppernas utbildning framställer skolkommissionen
inga förslag. Kommissionen erinrar om att vissa utredningar
paga pa området. Salunda arbetar en i december 1945 tillsatt sakkunnigutredning
med omorganisation av utbildningen av gymnastiklärare; utredningen
har bland annat utarbetat utkast till en ettårig gymnastiklärarlinje
för folkskollärare. Samma år påbörjades en enmansutredning rörande lärarinneutbildningen
pa det husliga området, vilken beräknas bliva avslutad
under årets lopp. En utredning angående slöjdinstitutet på Nääs påbörjades
i fjol; enligt direktiven böra de sakkunniga undersöka möjligheten att utvidga
institutets verksamhet inom ramen för den offentliga lärarutbildningen;
de böra därför upptaga nära samarbete med de sakkunnigkommittéer
och andra, som syssla med lärarutbildningsfrågor.
Övningsläramas utbildning sammanhänger givetvis intimt med målsättningen
för övningsämnena.
»Enligt kommissionens mening bör dessa ämnen, samtidigt med och genom
att de bibringar eleverna vissa praktiska färdigheter, vara ett medel
till lärjungarnas fostran och personlighetsutveckling. Härav följer, att övningslärarna
behöver både en grundlig fackutbildning, som ger dem förmåga
att rent yrkesmässigt behärska sina ämnen, och en grundlig psykologiskpedagogisk
utbildning, som sätter dem i stånd att förstå barn och ungdom
i olika åldrar och att genom sin undervisning bidraga till deras fostran och
utveckling. Från lärarorganisationernas sida betonas starkt behovet av en
fördjupad psykologisk-pedagogisk utbildning.
77
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
En fråga, som i detta sammanhang måste tas upp till behandling, är den,
om övningslärarnas psykologisk-pedagogiska utbildning helt skall förläggas
till respektive fackutbildningsanstalter, eller om den i viss utsträckning kan
samordnas med övriga lärarkategoriers utbildning. För det första alternativet
talar vissa praktiska skäl, medan genom det andra alternativet den
skarpa klyftan mellan ämneslärare och övningslärare i någon utsträckning
skulle kunna överbryggas.» (S. 376.)
»Eftersom dessa fackutbildningsanstalter med all sannolikhet kommer
att förläggas till orter med lärarhögskola, synes ett visst samarbete naturligt.
I fackutbildningen torde böra inordnas allt, som sammanhänger med
den speciellt fackliga inriktningen, medan den allmänna psykologisk-pedagogiska
utbildningen kan ske vid lärarhögskolan.» (S. 421.)
Kommissionen avser att senare efter samråd med i gång varande utredningar
framlägga förslag i dessa spörsmål. Frågan om utbildningen för
kombinerade lärartjänster i läro- och övningsämnen måste tills vidare anstå,
intill dess erforderliga förberedande utredningar utförts.
Lika litet kan kommissionen för närvarande binda sig i fråga om förskollärarnas
utbildning. Försök att i viss utsträckning samordna dessa
lärares utbildning med andra lärargruppers böra anställas vid någon eller
några av lärarhögskolorna.
Lärarhögskolorna och lärarnas fortsatta utbildning.
Lärarhögskolornas organisation medger, att speciella kurser anordnas där,
utformade med hänsyn till växlande praktiska behov. Dit kunna således
förläggas kurser icke blott för lärare, vilka vilja förstärka sin kompetens
på det område, där de verka, utan även för lärare, vilka vilja skaffa sig
kompetens för annat stadium. Mellanskollärare, som ha tagit akademiskt
betyg i ett ämne, böra kunna få en viss tids metodikutbildning och någon
övningsundervisning på realskolestadiet för att på så sätt göra sig beredda
att övertaga undervisning på detta stadium. Kurser och prov kunna i samma
syfte anordnas även för andra mellanskollärare och likaså kurser för
småskollärare, vilka önska vinna kompetens för undervisning på mellanstadiet.
Slutligen erinrar kommissionen om de efterprövningar av undervisningsskicklighet
och lärarduglighet, som torde komma att anställas under
lärarhögskolans ledning:
»En sådan efterprövning torde enligt kommissionens mening icke böra
ha formen av ett i en för läraren ny miljö anordnat lärarprov utan torde
böra anordnas på så sätt, att från lärarhögskolan förordnad lärare beredes
tillfälle att under viss tid följa ifrågavarande lärares undervisning på hans
ordinarie tjänstgöringsort.» (S. 422.)
Kommissionen är dock icke beredd att framlägga detaljerade förslag vare
sig i fråga om kurserna eller efterprövningsinstitutet.
78
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 219.
d. Yttranden rörande lärarhögskolorna och lärarnas
egentliga yrkesutbildning.
Lärarhögskolornas organisation.
Man torde nog kunna säga, att skolkommissionens förslag om den praktiska
lärarutbildningen fått ett övervägande gynnsamt mottagande, åtminstone
vad huvudlinjerna beträffar. Den förstärkning av den allmänpedagogiska
utbildningen, som förslaget innebär, anses oftast påkallad, vilket
naturligtvis icke utesluter, att ett och annat yttrande kraftigt markerar en
rakt motsatt uppfattning om pedagogikens värde. De remissinstanser, som
finna utbildningstiden för lång, ifrågasätta vanligen icke en inknappning
av studierna vid lärarhögskolan utan i första rummet en förkortning av
aspiranttjänstgöringens längd.
Bland dem, som ge tillkänna sin anslutning till förslaget om lärarhögskolor,
befinner sig exempelvis kollegiet vid högre allmänna läroverket i Kalmar.
»Det kräves med rätta», skriver kollegiet, »att läraraspiranten får en
grundlig handledning i metodik och undervisningsteknik, att han lär sig
behärska laborativa och aktivitetspedagogiska metoder, att han erhåller
grundliga insikter i barn- och ungdomspsykologi.» Lärarhögskolornas anknytning
till universiteten är enligt kollegiets mening ägnad att bli en stimulans
för skolväsendet i dess helhet.
Allmänna adjunktsjöreningen ansluter sig likaledes i princip till förslaget:
»Särskilt
vill föreningen betona behovet av en bättre psykologisk och
metodologisk utbildning. Enligt föreningens mening torde vad som är behövligt
inte kunna medhinnas på kortare tid än kommissionen förutsätter.
Snarare synes det bli svårt att hinna med det innehållsdigra programmet
på den föreslagna tiden, varför en viss utgallring av sådana moment, som
visserligen är önskvärda men inte oundgängligen nödvändiga, torde behöva
företagas. Vissa fördelar synes vara att vinna genom att utbildningen i viss
utsträckning göres gemensam för olika lärarkategorier, och föreningen kan
därför acceptera förslaget, att universitetsstädernas lärarhögskolor blir
gemensamma för alla slag av lärare. Även förslaget om ett års aspiranttjänstgöring
tillstyrkes. Föreningen förutsätter då, att en aspirant avlönas
som extra adjunkt i lägsta löneklassen.»
Från folkskolehall kunna liknande uttalanden anföras. Sålunda skriver
Göteborgs allmänna folkskolestyrelse:
»Förslaget att förlägga den egentliga yrkesutbildningen för samtliga
lärare till lärarhögskolor, ställda i intim kontakt med landets universitet
och med högskolorna i Stockholm och Göteborg, finner styrelsen vara av
stort principiellt och praktiskt värde. En sådan yrkesutbildning för samtliga
lärare synes garantera en framtida homogenitet i all fackmässig lärarutbildning,
en kvalitativ höjning därav och en ständig anpassning av lärostoff
och metoder till av vetenskaplig forskning och allmän samhällsutveckling
betingade krav.»
79
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
Seminariernas elevförbund tillstyrker livligt kommissionens förslag att för
alla lärarkategorier skilja på inhämtandet av allmänbildning i kunskapsoch
övningsämnen och yrkesutbildning. Förbundet anser även en treårig
utbildningstid för klasslärarna ofrånkomlig. »Denna tid för yrkesutbildning
måste anses som ett minimum med tanke på de krav i pedagogiskt hänseende,
som kommer att ställas på klasslärarna i den framtida enhetsskolan.
»
Svenska seminarielärarföreningem har vid allmänt möte i juli 1948 accepterat
kommissionens förslag att successivt förändra seminarierna till lärarhögskolor.
Friare undervisningsformer, såsom seminarieövningar och studiecirkelarbete,
böra även enligt föreningens mening bli undervisningens
huvudformer. »Angeläget är, att arbetet så anordnas, att icke blott teoretiskt
vetande och praktisk undervisningsskicklighet utan även förmåga av
personligt initiativ, arbetsdisciplin och ansvarskänsla utvecklas.»
Domkapitlet i Stockholm kommer åter till resultatet, att ifråga om mellanskolläramas
utbildning föga vinnes genom den föreslagna omorganisationen.
»Kommissionen utgår från det tacknämliga syftet att genomgående höja
kvaliteten hos lärarna. Detta tror man sig kunna vinna utan att vidga
tidsramen för utbildningen vid lärarhögskolorna. Enligt domkapitlets uppfattning
är denna förhoppning verklighetsfrämmande, då grunden genom
den nya gymnasieorganisationen icke lär bli bättre än nu och arbetsintensiteten
under utbildningen icke utan fara torde kunna ökas. För att metodikstudiet
i lärarhögskolorna icke skall sväva i luften måste lärarkandidaterna
ha en god grund av aktuella kunskaper i samtliga de ämnen, i vilka
utbildning skall meddelas i enhetsskolan. Särskilt svag torde grunden komma
att te sig i de s. k. övningsämnena.»
Kritiken mot lärarhögskolorna i kommissionens utformning tar kanske
sina skarpaste former i det utlåtande, som avgivits av Göteborgs högskolas
lärarråd. Det heter i detta yttrande bland annat:
»Principer, som varit ledande för kommissionen vid utformandet av skolundervisningen
under tolfte året, ha i mindre grad satt sin prägel på programmet
för lärarhögskolan. I skolan koncentration till ett fåtal ämnen,
fördjupning och självverksamhet, å lärarhögskolan splittring, småsysslande
med de mest olika ting, kurser och övervakning. Hur starkt belastat programmet
är, framgår icke minst därav, att Viss tid varje vecka är anslagen
till kulturkontakt, idrott och rekreation’ (s. 420). Tentamensboken kommer
att späckas med anteckningar om genomgångna kurser och väl även
med betyg över dessa. Allt skall regleras, kontrolleras, registreras. Och dock
rör det sig här om vuxna människor, vana vid fria vetenskapliga studier.
Det är all anledning att befara, att förmyndarmentaliteten skall döda den
eljest av kommissionen så högt värdesatta lärarpersonligheten. Lärarhögskolans
utformning kommer otvivelaktigt att verka avskräckande, särskilt
på individer med självständig läggning och stark personlighet. En ökad
tillströmning till liirarbanan är en förutsättning för skolreformens genomförande.
Kommissionen har sökt göra lärarbanan mera lockande genom
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
att minska kraven på vetenskaplig meritering och genom att öppna allehanda
genvägar till lärarbefattningarna vid realskolor och gymnasier. Samtidigt
avskräcker den genom sin utformning av lärarhögskolan just de mera
fast präglade och för den högre skolan mest värdefulla personligheterna.
Lärarrådet kan icke tillstyrka det föreliggande förslaget till utformning
av lärarhögskolorna utan anser, att det bör grundligt omarbetas under
hänsynstagande till ovan anförda synpunkter.»
Inrättandet av lärarhögskolor har likväl tillstyrkts av de flesta akademiska
kollegier, som ingått på frågan, så av humanistiska sektionerna i
Uppsala och Lund, matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Uppsala,
Stockholms högskolas lärarråd och tf universitetskanslern.
Statskontoret ryggar däremot tillbaka för de med lärarutbildningens omläggning
direkt och indirekt förbundna kostnaderna. Även med nuvarande
resurser borde utbildningen kunna reformeras; en dylik omläggning behöver
icke nödvändigtvis medföra någon utgiftsökning för statsverket.
Skolöverstyrelsen erinrar om de förslag till centralisering av lärarutbildningen,
som tidigare under årens lopp ha varit före, och om den kritik,
som även från överstyrelsens sida har riktats mot dessa projekt, men finner
slutligen, att den stundande massutbildningen av lärare framtvingar ett
nytt grepp på problemet.
Sina närmaste inhemska motsvarigheter torde kommissionens förslag ha
dels i de fristående utbildningsinstitutioner, som planerades under 1930-talet och hade sin mest auktoritative förespråkare i dåvarande undervisningsrådet
Hänninger, dels i det förslag till assistentår, som framlades av
överstyrelsen i dess yttrande den 18 december 1939 över 1936 års lärarutbildningssakkunnigas
betänkande. »Att centraliserade fristående utbildningsanstalter
skulle ha avsevärda fördelar, stod fullt klart såväl för 1936
års lärarutbildningssakkunniga som för överstyrelsen vid avgivandet av
nyssnämnda yttrande. A andra sidan kunde varken de sakkunniga eller
överstyrelsen förbise, att anordningen hade vissa svagheter. Bland annat
framhölls, att föreståndaren för en sådan utbildningsanstalt icke kunde utöva
en tillfredsställande personlig ledning av och påverkan på lärarkandidaterna,
som voro fördelade på många olika skolor. Vidare invändes, att om
lärarkandidaterna vore direkt knutna till en skola och i ett sammanhang
finge följa livet och arbetet där, hade de större möjligheter att vinna en
djupare förtrogenhet med skollivet och dess allmänt fostrande verksamhet,
än om de endast skulle tillhöra en organisation av lärarkandidater utan anknytning
till ett bestämt läroverk. Avgörande för 1930-talets ställningstagande
beträffande de fristående lärarutbildningsanstalterna torde emellertid
ha varit, dels att de ansågos bli väl kostsamma, dels att de voro förbundna
med mycket stora organisatoriska svårigheter.
När frågan om centraliserade fristående lärarutbildningsanstalter nu på
nytt tages upp, torde fördelar och svagheter i förhållande till ett utbyggt
och på annat sätt reformerat provår få anses vara ungefär desamma som
under 1930-talet. Att överstyrelsen likväl numera, i motsats till vad som
var fallet 1939, är beredd att tillstyrka upprättandet av fristående lärarutbildningsanstalter,
trots de stora organisatoriska svårigheterna, beror
icke minst på att det starkt ökade lärarbehovet framtvingar nya former
81
Kungl. May.ts ''proposition nr 819.
för lärarutbildning. Även om det mycket väl kan tänkas, att en reformerad
provårsutbildning skulle ge minst lika gott utbildningsresultat som
lärarhögskoleutbildning, synes det dock bli omöjligt att provårsvägen uppnå
en tillräcklig utbildningskapacitet. Det återstår då ingenting annat än
att på ena eller andra sättet söka bemästra de organisationsproblem, som
fristående lärarutbildningsanstalter medföra. Flertalet av de kollegier, som
uttalat sig i denna fråga, äro också positivt inställda till förslaget om lärarhögskolor.
» (S. 116.)
Under remissgången ha åtskilliga av de organisationsproblem, som äro
förknippade med en starkt centraliserad lärarutbildning, mer eller mindre
ingående dryftats.
Anknytningen till universiteten har i synnerhet upptagits
till diskussion i de akademiska utlåtandena. Professor Herman Siegvald
hänvisar till redan gjorda erfarenheter i andra länder:
»Under mellankrigstiden upprättades på många ställen i Tyskland fristående
lärarhögskolor, men dessa utvecklades i regel rätt snart till seminarier
utan vare sig akademiskt studiesätt eller närmare känning med det psykologiska
och pedagogiska forskningsarbetet. Helt annan karaktär hade däremot
de lärarhögskolor, som exempelvis i Hamburg och Wien voro knutna
till universiteten och dessas ’uppfostringsvetenskapliga institutioner’. Från
kompetent håll har vitsordats, att de vid dessa uppfostringsvetenskapliga
institutioner utbildade lärarna voro vida bättre orienterade inom uppfostringsvetenskapema,
mera vidsynta, uppslagsrika, initiativkraftiga och nyskapande
på det pedagogiska området än de vid seminarier och fristående
lärarhögskolor utbildade.»
Anknytningen blir enligt Siegvalds uppfattning fördelaktig även för universiteten,
bland annat emedan den ger ökade tillfällen till vetenskapligt
forskningsarbete i reala pedagogiska situationer med bistånd av välskolade
praktiska pedagoger.
Humanistiska sektionen i Uppsala tänker sig, att lärarhögskolan skulle
kunna infogas i universitetsorganisationen i huvudsak på samma sätt som
universitetets för närvarande största institution, universitetsbiblioteket.
Lärarhögskolan i en universitetsstad bör ledas av en direktor, som med avseende
på kompetenskrav och tillsättningsförfarande jämställes med överbibliotekarien.
Matematisk-naturvetenskapliga sektionen vid samma universitet
betonar vikten av att lärarhögskolorna få en lektorsuppsättning
med icke blott utmärkta pedagogiska meriter utan dessutom även goda
vetenskapliga kvalifikationer och fortlöpande kontakt med vetenskaplig
forskning. Om kravet på disputation uppgives för de vanliga läroverkslektoraten,
bli lektoraten vid lärarhögskolorna den viktigaste förbindelselänken
mellan skolan och den aktuella forskningen. Närmast torde den nödvändiga
kompetensen motsvara docentkompetens.
Tf universitetskanslern betecknar det som önskvärt, att de på univer6
— Dihang till riksdagens ''protokoll 1950. 1 saml. Nr 219.
82
Kungl. May.ts ''proposition nr 219.
sitetsorterna belägna lärarhögskolorna anknytas till vederbörande universitet
eller högskola. De föreslagna universitetslektoraten böra helt överföras
till lärarhögskolorna.
Från utomakademiskt håll höras däremot enstaka kritiska röster. Följande
invändning härrör från domkapitlet i Stockholm.
»Sannolikt skulle en dylik organisation göra det svårare för lärarhögskolornas
ledning att vinna gehör för sina speciella önskemål. Den kontakt
mellan universitet och lärarhögskola, som ur olika synpunkter kan vara
önskvärd, borde kunna vinnas på ett lämpligare sätt».
En annan framställes av kollegiet vid folkskoleseminwiet för kvinnliga
elever i Stockholm:
»I organisatoriskt avseende skulle denna organisation med all sannolikhet
medföra betydande olägenheter, då skolans expeditioner förmodligen i regel
skulle passera högskolans kansli. Detta skulle medföra tidsutdräkt och slöseri
med arbetskraft. För lärarutbildningsanstaltema synes det viktigare, att
vägen till de beslutande myndigheterna blir så kort och direkt som möjligt
än att vinna den uppvärdering i anseende, som kommissionens förslag
förmodligen åsyftar. Den kontakt mellan lärarhögskolor och universitet, som
kan ha praktiskt värde för undervisningen, bör kunna vinnas på enklare
och bättre vägar.»
Några remissinstanser mena, att skolkommissionen bort hålla tillbaka
centraliseringstendenserna mer än som skett. Lärarhögskolorna ha gjorts
för stora, anser exempelvis Psykologisk-pedagogiska institutet:
o »Det synes ur ett flertal synpunkter vara olämpligt att sammanföra ett
så stort antal lärarkandidater för gemensam utbildning. Både för de enskilda
lärarkandidaterna och för de handledande lärararna måste en dylik lärarfabrikation
te sig i hög grad otillfredsställande och som direkt motverkande
sitt syfte. Det torde vara nödvändigt att genom en begränsning av deltagarnes
antal vid de ifrågavarande läroanstalterna åstadkomma en lämpligare
form av utbildning, så att en personlig kontakt mellan rektor, handledare
och lärarkandidater verkligen kommer till stånd.
Särskilt oformliga synas de fyra lärarhögskolor bli, vilka äro avsedda att
förläggas till universitets- och högskolestäderna. Det torde för övrigt
knappast vara möjligt att i t. ex. Uppsala — även inklusive dess närmaste
omgivning — skapa en så stor övningsskola, att plats kan beredas alla
lärarkandidater för i utbildningen ingående undervisningsövningar och
auskultationer.»
Folkskolestyrelsen i Uppsala ger sitt erkännande åt strävandena att stärka
samhörighetskänslan mellan de olika lärargrupperna men befarar, att
kommissionens riktlinjer icke överallt skola kunna följas i det praktiska
organisationsarbetet.
»Sålunda lär exempelvis en institution som den planerade lärarhögskolan
i Uppsala svårligen kunna organiseras och nöjaktigt ledas av en rektor,
som visserligen icke — lika litet som vid de nuvarande provårsanstalterna
— skall personligen handleda alla lärarkandidater men dock ha ansvar för
83
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
planläggning, betygssättning, aspiranttjänstgöring m. m. Icke heller synes
det vara möjligt att i en stad som Uppsala, även inklusive dess närmaste
omgivning och med utnyttjande av ett flertal läroanstalter, skapa en så
stor övningsskola — särskilt för utbildning av realskole- och gymnasielärare
— att plats skulle kunna beredas ett tillräckligt antal lärarkandidater
för deras undervisningsövningar och auskultationer.»
Sjuttonde svenska seminarielärarmötet i Lund 19j8 inskärper likaledes,
att lärjungeantalet måste hållas inom rimliga gränser. »Enligt mötets mening
är 225 ä 250 elever maximum, om någon individuell handledning skall
bli möjlig och en rektor skall kunna taga ansvaret för ledningen. Däremot
torde flera högskolor med vissa gemensamma institutioner och eventuellt
gemensamma lärare kunna upprättas i samma stad».
Förbundsstyrelsen för Sveriges folkskollärarförbund tvekar däremot icke
att förorda en centraliserad lärarutbildning, så långt möjligt förlagd till
fullständiga lärarhögskolor.
»Förbundsstyrelsen motsätter sig bestämt en så stark decentralisering
av lärarutbildningen som SK förordar. Sveriges folkskollärarförbund har
redan i skrivelse 1945 hävdat betydelsen av att utbildningen även av klasslärare
koncentreras till universitets- och högskolestäderna. Genom SK:s
principiella förordande av en gemensam utbildning av alla lärare i enhetsskolan
vid särskilda lärarhögskolor har förbundets ståndpunkt härvidlag
blivit ytterligare motiverad.
Om inte idén om en viss gemensam grundutbildning för alla lärarkategorier
och brytandet av isoleringen mellan lärargrupperna ska bli endast
ett talesätt, måste utbildningen av alla lärarkategorier förläggas till s. k.
fullständiga lärarhögskolor. Att dessa i första hand måste förläggas till
universitets- och högskolestäderna har SK starkt motiverat.
Om lärarhögskolor för enbart utbildning av klasslärare för låg- och mellanstadiet
upprättas, kan med skäl befaras att dessa blir av lägre standard
än de fullständiga lärarhögskolorna. De kan i fråga om psykologiska institutioner
inte mäta sig med universitets- och högskolestädernas resurser. Detta
gäller också om tillgången till bibliotek och annan materiell utrustning.
Inte heller kan dessa små utbildningsanstalter beräknas få tillgång till lika
kvalificerade lärarkrafter som i universitets- och högskolstädema står till
buds. Sambandet mellan forskning och lärarutbildning blir också svagare
i de små decentraliserade högskolorna, vilka kan befaras bli något moderniserade
folk- och småskolseminarier men inga verkliga lärarhögskolor.
Lärarhögskolor, avsedda enbart för utbildning av klasslärare, bör därför
förekomma endast som provisorium, så länge det ökade lärarbehovet under
1950-talet gör detta nödvändigt. Vid slutet av 1950-talet bör all lärarutbildning
förläggas till fullständiga lärarhögskolor vid universitets- och högskolestäderna,
och därjämte till några få fullständiga lärarhögskolor på andra
orter, om detta blir nödvändigt. Norrland torde dock under alla förhållanden
behöva en fullständig lärarhögskola.---—
Gentemot SK:s invändningar mot alltför stora fackhögskolor vill förbundsstyrelsen
endast påpeka att det bör vara möjligt al t, inom en mycket
stor fullständig lärarhögskola åstadkomma en decentralisering genom att
flera rektorer under högskolans chef anställs. I Stockholm finns nu två
84
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 219.
folkskoleseminarier och ett småskoleseminarium samtidigt i verksamhet. En
liknande anordning kan tänkas även vid de framtida lärarhögskolorna.
Inom lärarhögskolans ram kan en uppdelning i mindre enheter ske. Fördelarna
av att kunna utnyttja gemensamma institutioner och bibliotek och
delvis samma lärarkrafter kvarstår likafullt.»
Sveriges småskollärarinneförbunds yttrande ger uttryck åt en liknande
uppfattning. Lärarhögskolorna behöva den omedelbara kontakten med universiteten,
om de icke skola bli nedvärderade.
Samma mening om vad som vore önskvärt har nog även Sveriges folkskollärarinneförbund,
men de praktiska svårigheterna komma förbundet
att modifiera sina yrkanden.
»Förbundet inser .. . att praktiska skäl talar emot en koncentration av
all lärarutbildning till våra fyra universitets- och högskolestäder och att det
har givna fördelar med en nära anknytning mellan den akademiska och den
pedagogiska utbildningen för ämneslärarna, och vill därför inskränka sig
till att framhålla, dels önskvärdheten av att Norrland får en fullständig
lärarhögskola, dels att de lärarhögskolor, som endast skall utbilda klasslärare,
får en lika hög standard med hänsyn till lärare och utrustning som
de fullständiga lärarhögskolorna och att också de får en god kontakt med
vetenskap och forskning, speciellt på det psykologisk-pedagogiska området.
»
De högre skolornas lärare ställa sig mera reserverade till de fullständiga
lärarhögskolorna. Av de 34 kollegier, som tagit position i frågan, intaga
icke mindre än 30 en negativ ståndpunkt till den proponerade gemensamheten
i utbildning. Skillnaden i ålder och mognad mellan de olika aspirantgrupperna
bleve besvärande. Betänkligheterna delas av Sveriges förenade
studentkårer:
»En verkligt gemensam undervisning kan det inte bli fråga om annat än
i mycket begränsad utsträckning; det är uppenbart, att gemensamma föreläsningar,
seminarieövningar och kurser för personer med så olika ålder,
förkunskaper och framtidsmål som t. ex. en 18-åring, som utexaminerats
från gymnasiets näst sista klass och som avser att bli småskollärare, och
en 30-åring, som är filosofie doktor och som avser att bli gymnasielärare,
svårligen kunna komma till stånd.»
Skolöverstyrelsen erinrar om att kommissionen haft att väga starka skäl
för en centralisering till fullständiga lärarhögskolor mot de likaledes starka
skäl, som tala emot, och att kommissionen har stannat för en kompromiss,
då den föreslagit, att vissa lärarhögskolor — främst i universitets- och högskolestäderna
— skulle taga emot lärare av alla kategorier, andra högskolor
endast klasslärare. Överstyrelsen förklarar sig i stort sett dela kommissionens
synpunkter på frågan och tillägger, att erfarenheterna av provårskurser
utanför universitets- och högskolestäderna ge praktiska argument mot
en sådan förläggning åtminstone för närvarande. Därefter framställer emellertid
överstyrelsen på en punkt ett avvikande förslag, då den ifrågasätter,
85
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
huruvida man icke av organisatoriska skäl även bör räkna med lärarhögskolor
för enbart ämneslärare.
»I Uppsala och Lund måste lärarhögskolorna komma att få en till följd
av gymnasieorganisationens ringa omfattning i dessa städer ganska liten
kapacitet beträffande ämneslärare, och även i Göteborg torde kapaciteten
bli förhållandevis begränsad. Lärarhögskolan i Stockholm måste därför
övertaga huvudparten av lärarkandidaterna. Skulle den sammanlagda kapaciteten
behöva uppgå till omkring 600, blir det sannolikt nödvändigt, att
denna lärarhögskola ensam får svara för mer än 300 lärarkandidater. Den
kommer sålunda att bilda en mycket stor skolenhet enbart med hänsyn till
ämneslärarna. Redan själva administrationen kommer att kräva en mycket
stor kraftinsats, icke endast under de första åren utan även i fortsättningen.
Det kan knappast vara rationellt, att den i och för sig komplicerade uppbyggnaden
av den nya ämneslärarutbildningsanstalten då skall ytterligare
kompliceras genom att därmed skall organisatoriskt förenas en klasslärarutbildning
med dess speciella problem — fördenskull behöver icke ett visst
samarbete t. ex. i fråga om föreläsningar och kurser med en särskild klasslärarhögskola
i Stockholm vara uteslutet. Möjligen skulle kombination av
ämneslärarutbildning och klasslärarutbildning kunna göras i Stockholm på
ett senare stadium, sedan under gynnsammare betingelser en sådan kombination
blivit prövad på annat håll och befunnits lämplig. Då bör det
också ha hunnit visa sig, om en ämneslärarhögskola i Stockholm tål utvidgningen
till s. k. fullständig lärarhögskola utan att bli en alltför opersonlig
och svårbemästrad inrättning.
Beträffande Uppsala och Lund tala däremot starka skäl för upprättande
av fullständiga lärarhögskolor. Utan att kompletteras med klasslärarutbildning
torde lärarhögskolorna där komma att ställa sig alltför dyrbara i
förhållande till utbildningskapaciteten.» (S. 122.)
Skolkommissionens skiss till ett arbetsprogram för lärarhögskolorna
har blivit inledningen till en diskussion, där allmänna synpunkter och
detaljkritik blandas. Vikten av att undervisningen differentieras med hänsyn
till olika lärargruppers behov understrykes i synnerhet av de akademiska
kollegierna. Sålunda skriver lärarrådet vid Stockholms högskola:
»Förslagets huvudsyfte att förbättra lärarnas psykologiska och pedagogiska
utbildning har lärarrådets fulla gillande, och lärarrådet ansluter
sig i princip till tanken att för denna synnerligen viktiga utbildning skapa
särskilda institutioner. Lärarrådet vill emellertid framhålla, att de fyra
lärarkategoriernas fackutbildning bör differentieras i enlighet med de olika
pedagogiska uppgifter som komma att åläggas dem. Som allmän princip
bör gälla att de psykologisk-pedagogiska kraven på en lärare ställas högre
ju yngre och mindre homogent hans blivande lärjungemateriel är. Ju äldre
och ju homogenare lärjungematerialet är desto mer måste undervisningsstoffet
självt bli bestämmande för undervisningen. Tillämpat på föreliggande
problem betyder denna princip, att småskollärarnas och mellanskollärarnas
psykologisk-pedagogiska utbildning måste ägnas särskilt beaktande,
medan för realskollärama och gymnasielärarna själva kunskapsstoffet
måste träda i förgrunden.»
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
Den vanligaste kritiken mot studieplanerna går ut på att kommissionen i
sin lovvärda strävan att ge de blivande lärarna en mångsidig pedagogisk
utbildning alldeles har överlastat arbetsprogrammet och därmed pålagt
aspiranterna en arbetsbörda, som endast ett fåtal lyckligt lottade orkar
med. Lektorernas förening anmärker, att särskilt den första terminen upptager
ett nästan förkrossande arbetsprogram, men menar, »att verkligheten
mycket snart kommer att reducera det till vissa väsentliga ting, av vilka en
blivande lärare kan ha behov».
Sveriges yngre läroverlcslärares förening vill stryka flera moment i studieplanen:
»En
''specialkurs’ i svenska språket verkar umbärlig; nykterhetsundervisning
och livräddning likaså; kulturkontakt, idrott och rekreation kunna
överlämnas åt den enskildes initiativ; ett skriftligt examensarbete synes för
akademikernas del icke fylla någon väsentlig funktion; den utökade undervisningen
i samhällslära i det nya gymnasiet borde kunna tillåta beskärningar
i lärarhögskolans planerade allmänna kurs, etc. Kurser i föreläsningsform
böra undvikas såsom en ineffektiv form av undervisning; läskurser
med seminarieövningar och diskussioner utmynnande i tentamina skulle ge
den enskilde större möjligheter att disponera studietiden; föreläsningar i
skolhygien och ''lärarrutin'' m. fl. ämnen kunna utbytas mot kompendier
eller handböcker.»
Det stora antalet specialkurser av alla upptänkliga slag betecknas även
av Sveriges förenade studentkårer som ett missgrepp. Mindre väsentliga
kurser böra utgå.
»Sålunda torde t. ex. de föreslagna specialkurserna i nykterhetsundervisning
samt simning och livräddning vara umbärliga; i realskolor och
gymnasier torde ifrågavarande undervisning.. .kunna handhas av skolläkare,
respektive gymnastiklärare eller särskilt intresserade ämneslärare. Överhuvudtaget
bör kurser i föreläsningsform undvikas som extensiv undervisningsmetod.
Läskurser med seminarieövningar och diskussioner skulle
ge den enskilde större möjligheter att disponera studietiden och medföra
bättre resultat. SFS vill i detta sammanhang erinra om att studenterna
sedan länge framfört bestämda krav på att sådana kurser vid universiteten,
som ej avse inövandet av vissa färdigheter och som äro av den karaktär att
de tämligen likartat komma att upprepas år från år, måtte ersättas med
handböcker eller kompendier; hållandet av dylika kurser innebär ett meningslöst
slöseri med såväl lärarnas som elevernas tid och krafter. En del
av de för den pedagogiska fackutbildningen föreslagna kurserna synas sålunda
kunna ersättas med handböcker; detta gäller t. ex. de föreslagna
kurserna i klassföreståndareskap och lärarrutin, skolhygien och bibliotekskunskap.
Vad beträffar det föreslagna skriftliga examensarbetet synes detta vara
onödigt för aspiranter med akademisk utbildning. Erfarenheten har dessutom
visat, att liknande arbeten av ''begränsad omfattning’ i praktiken
tendera att svälla över rimliga gränser och att den tid, som nedlägges på
ett sådant arbete, ej står i rimlig proportion till värdet av att utföra detsamma.
»
87
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
Kommissionens förslag, att en tilläggskurs i samhällskunskap vid lärarhögskolan
skulle ge deltagarna behörighet att undervisa i ämnet på realskolstadiet
(s. 74 ovan), har framkallat gensagor från flera håll. Historielärarnas
förenings riksorganisation kan sålunda icke uppgiva kravet pa en
solid vetenskaplig utbildning även i detta ämne. »Kunniga vetenskapligt
skolade lärare i samhällskunskap är ... en viss garanti mot partiskhet och
sålunda en fordran, som samhället har rätt att ställa.»
Skolöverstyrelsen kan på utredningens nuvarande ståndpunkt ickd yttra
sig om det föreslagna kursinnehållet men anser sig redan nu kunna bestämt
avböja det projekterade skriftliga examensarbetet för ämneslärare.
»Sådana skriftliga arbeten förekomma visserligen i en del fall utomlands,
och även i Sverige har det tidigare funnits vissa ansatser därtill. Värdet av
ett sådant examensarbete torde emellertid vara alltför obetydligt i förhallande
till den påfrestning och olust det skulle medföra såsom obligatoriskt
tillägg till en utbildning, som även dessförutan kan förväntas bli ganska
pressande. Redan tanken på den ifrågasatta massproduktionen av pedagogiska
krior är avskräckande — skulle icke dessa krior sa småningom
komma att gå i arv som pressade växter på den tiden skolynglingar voro
nödsakade att hålla herbarium, för varje gång de lämnades in till granskning
alltmer gulnade i vecken? Liksom samtliga de kollegier, som yttrat
sig härom, får överstyrelsen sålunda avstyrka förslaget om skriftligt examensarbete.
Däremot finner överstyrelsen det vara fullt i sin ordning och
önskvärt, att studenterna vid lärarhögskolan stimuleras till skriftliga studier
över pedagogiska spörsmål och experiment, ett slags proseminarieuppsatser
alltså, men för att ett sådant författarskap skall kunna motsvara sitt
syfte, bör det vara helt frivilligt.» (S.121.)
Andra remissinstanser vilja däremot ytterligare betona något moment,
som kan vara av värde. Arbetarnas bildningsförbund anför som bestämt
önskemål, att det frivilliga folkbildningsarbetet, dess historia, omfattning,
arbetsmetoder och syfte skall upptagas till behandling vid alla lärarhögskolor.
Samma önskemål framföres av Samarbetsnämnden för kristligt bildningsarbete
och av Godtemplarordens studieförbund. Sistnämnda organisation
pekar på möjligheten att samordna genomgången av det svenska
folkbildningsarbetet med den diskussion av något modernt skolbetänkande,
som skolkommissionen har upptagit i studieplanen; därigenom skulle bland
annat vinnas, att det bleve naturligare för den blivande läraren att betrakta
skolans arbete och det fria fortbildningsarbetet som uttryck för en och
samma strävan.
Betydelsen av ett lämplighets urval för lärarhögskolan erkännes
principiellt av remissinstanserna och betonas ej sällan i yttrandena. Det
första villkoret för inträde på lärarbanan bör vara förmåga att på ett naturligt
sätt umgås med och sysselsätta barn, skriver sålunda medicinska fakulteten
i Lund. Det kan visserligen i praktiken vara svårt att säkert bedöma
denna förmåga, men det finnes obestridligen uppenbart olämpliga
aspiranter, och dessa böra avstängas från banan.
88
Kungl. Maj:ts -proposition nr SI9.
Mera än en rådgivande uppgift böra de föreslagna lämplighetsproven
dock icke ha enligt de förenade studentkårernas mening. Aspiranten bör,
om han så vill, trots ett misslyckat prov få fortsätta studierna på egen risk,
och avstängning från lärarbanan bör ske, först om han vid lärarprovet fortfarande
visar sig vara olämplig för yrket.
Svårigheten att anordna proven sa, att de verkligen fylla sin uppgift,
kommer Läroverkslärarnas riksförbund att föreslå, att avgörandet uppskjutes
till slutet av första terminen vid lärarhögskolan. Som naturligt är,
tänker förbundet i första hand på de blivande ämneslärarna.
»Enligt SIv skulle provet äga rum antingen vid början av de akademiska
studierna eller senare, dock före inträdet vid lärarhögskola. Att genom ett
prov kort efter studentexamen fastställa, huruvida en person är lämplig
att kanske 8—10 år senare bli lektor, är uppenbart ogörligt. Det torde väl
också vara sannolikt, att de flesta aspiranter dröja med att avlägga ett
prov till tidpunkten närmast före inträdet på lärarhögskolan. Skall ett prov
mläggas här, måste det få sin särskilda utformning, avpassat efter aspirantens
föregående utbildning. Men då provets egentliga uppgift säges vara att
ge läraraspiranten ökad kunskap om lärarens uppgifter och tillfälle till självprövning
och vägledning inför yrkesvalet, kan dess syfte måhända bättre
tillgodoses genom de erfarenheter aspiranten får göra under den första terminen
vid lärarhögskolan. Den tid han då nedlagt på sin egentliga lärarutbildning
är ju icke så lang, att ett byte av levnadsbana behöver förefalla
alltför avskräckande. Och den åsyftade självprövningen kan försiggå under
lugnare och gynnsammare betingelser.»
Betydande rent praktiska svårigheter sta också i vägen för anordnandet
av lämplighetsprov i den utsträckning skolkommissionen tänkt sig. Individuella
prov i sådan omfattning skulle fordra ett mycket stort uppbåd av
bedömare i en stad som Uppsala, där man finge räkna med flera hundra
aspiranter varje år, påpekar seminariekollegiet i nämnda stad.
Det av kommissionen ifrågasatta lärarprovet i utbildningens slutskede
skulle icke kräva mindre föranstaltanden. Kollegiet vid folkskoleseminariet
för kvinnliga elever i Stockholm ifrågasätter, om provet i praktiken
kan genomföras på det sätt kommissionen avsett:
»Om ett seminarium har en storlek på ungefär 250 elever, skulle, om lärarprovet
för varje examinerad omfattar en hel vecka i övningsskolan, tjugo
övningsskoleklasser bli helt och hållet upptagna med examination under
halva läsåret. En dylik belastning av övningsskolan synes orimlig och innebär
en uppenbar försämring av nuvarande utbildning.»
Flera remissinstanser beröra studiesättet vid lärarhögskolorna.
Vanligen anses kommissionen vara på rätt väg, när den vill ge studierna en
friare karaktär och begränsa antalet schemabundna timmar, men i några
yttranden framhålles, att fria studier även förutsätta fria studietider och
att den beräknade studietiden i många fall icke torde kunna hållas.
Sveriges folkskollärarinneförbund finner det sålunda icke rimligt att med
89
Kungl. Maj:ts -proposition nr 219.
den grad av självständighet och frihet i studierna, som kommissionen rekommenderar,
förena en fixerad utbildningstid. Förbundet är också benäget
att betrakta den föreslagna utbildningstiden som minimitid för förvärvandet
av en fullgod klasslärarutbildning för mellanstadiet. Ett liknande uttalande
göres av Svenska seminarielärarjöreningen.
Psyhologisk-pedagogiska institutet uppskattar det fria arbetssättets betydelse,
när det gäller att fostra eleverna till självständighet, planmässighet
och initiativ i studierna, men kan ändå icke undertrycka en viss tvekan:
»Stora krav ... ställas på eleverna, som måhända inte alltid förmå att på
ett tillfredsställande sätt fylla desamma. Man torde sålunda kunna befara,
att kunskaperna hos de blivande lärarna i flera avseenden bli osäkrare och
ojämnare än nu är fallet. Den individuella studietiden, som är intimt förbunden
med ett universitetsmässigt arbetssätt, torde också vara svår att
tillämpa vid lärarhögskolorna. Institutet anser sig följaktligen icke helt
kunna dela den långt drivna optimism ifråga om det fria studiesättet, som
präglar skolkommissionens betänkande även i detta avsnitt. Skall lärarhögskolornas
elever som en konsekvens av ett friare arbetssätts införande tilllåtas
att arbeta efter den för var och en lämpliga takten, kommer detta att
medföra svårigheter vid beräkningarna rörande utexaminationen. Då institutet
vidare tror sig finna, att vid universitet och högskolor utvecklingen
under senare tid tenderar till ett mera bundet studiesätt, anser sig institutet
böra mana till en viss försiktighet vid en framtida reformering i berörda
avseende. Fortsatt försöksverksamhet är även beträffande denna fråga
högst önskvärd.»
Skolöverstyrelsen finner det synnerligen förklarligt, att kommissionen
måst »begränsa sig till att i stora drag angiva, hur kommissionen tänkt sig,
att lärarutbildningen skall läggas upp», men nödgas på samma gång konstatera,
att denna begränsning gör det omöjligt att med någon större säkerhet
bedöma lärarutbildningsprogrammet. »Innan man vet, om principerna
kunna omsättas utan alltför allvarliga komplikationer, kan man omöjligen
taga definitiv ställning till principerna». Försöksverksamhet bör även på
detta område igångsättas. Så snart en detaljerad organisationsplan har utarbetats
av skolkommissionen och om möjligt redan från och med läsåret
1950—51 bör den första fullständiga lärarhögskolan upprättas, lämpligen
i Lund. »Erfarenheterna därifrån torde få en genomgripande betydelse för
bedömandet av SK:s hela utbildningsprogram beträffande ämneslärare.»
Sedan skolöverstyrelsens förslag blivit bekant, har folkskolestyrelsen i
Malmö i särskild skrivelse utvecklat de skäl, som kunna andragas för en
förläggning av den nya lärarhögskolan till Malmö. »Staden kan tänkas vara
villig att utan kostnad ställa tomt till förfogande liksom fallet varit med
tandläkarhögskolan», påpekar folkskolestyrelsen.
Såsom jag i ett föregående sammanhang har nämnt, har inom skolkommissionen
hösten 1949 tillsatts en ny delegation, lärarhögskoledelegationen,
med uppgift att utarbeta detaljförslag rörande den första lärarhögskolan.
90
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 219.
Aspirantårets organisation.
Huvudinvändningen mot aspirantåret från läroverkslärarnas
sida är, att den långa utbildningstiden därigenom ytterligare förlänges.
Kollegiet vid Hvitfeldtska högre allmänna läroverket i Göteborg påpekar,
att lärarutbildningen i ledande kulturländer som U. S. A., England och
Frankrike är betydligt mindre tidskrävande än den skolkommissionen för
vår del föreslår.
»Att... lägga ytterligare två års yrkesutbildning till de i bästa fall fyra
årens ämnesstudier för fil. ämbetsexamen anser ... kollegiet icke försvarligt.
---Kollegiets bestämda åsikt är, att en så lång tids handledning
och övervakning av till mogen ålder komna människor, som den föreslagna
lärarhögskoleutbildningen skulle innebära, kommer att från lärarbanan
avskräcka personer med självständig läggning, som vid universitet och högskolor
vant sig vid fria studier, just den kategori, som skulle kunna göra
den värdefullaste insatsen inom vårt skolväsen.»
Sveriges yngre läroverkslärares förening fruktar likaledes, att en så lång
utbildningstid som två år skall allvarligt försvåra rekryteringen av yrket.
»Andra yrken konkurrera om de nyblivna filosofie magistrarna, för vilka
två års ytterligare studier efter ännu mer bunden plan än de ämnesteoretiska
studiernas måste te sig mindre lockande. Även om den absoluta studietiden
icke ökas på grund av universitetsstudiernas förkortning, kommer
åtminstone en stor kategori i ett ekonomiskt ofördelaktigare läge än nu.
Många filosofie studerande — vid Stockholms Högskola närmare 50 procent
— finansiera för närvarande sina studier med förvärvsarbete.---För
gifta studenter kunna dessa svårigheter ökas med de sociala nackdelar, som
skolkommissionen själv påpekar i samband med praktikterminerna.»
(S. 419.)
Föreningen föreslår för sin del en lärogång om tre terminer.
»I så fall kunde t. ex. först komma en termins pedagogisk teori; därpå
en termin med begränsat antal timmar för aspiranttjänst, varigenom viss
tid också kunde avdelas för fortsatt pedagogisk teoriutbildning — något
avgörande hinder för att kombinera praktisk och teoretisk utbildning har
icke redovisats. Efter denna termin, som förutsätter handledning och rådgivning
utan bedömning, kunde följa en tredje termin, den egentliga provterminen.
»
Med ännu större fog kan Lektorernas förening opponera sig mot en alltför
långvarig praktisk utbildning, lagd till den för lektorerna mycket långa
teoretiska utbildningen:
»Liksom hittills komma säkerligen även i framtiden åtskilliga av dem,
som disputera, att under sin utbildning sysselsätta sig med undervisning av
olika slag. Sålunda medverka ofta naturvetarna vid universiteten och högskolorna
som amanuenser och assistenter i den akademiska undervisningen.
Såväl humanister som naturvetenskapare komma väl såsom hittills att i
många fall ge kurser. Särskilt gäller detta de filosofie doktorer, vilka som
docenter varit knutna till den akademiska undervisningen. Sannolikt med
-
91
Kungl. May.ts ''proposition nr SI9.
dela åtskilliga under utbildningstiden undervisning även på annat håll än
vid universitet och högskolor.
Att kräva, att dessa doktorer skola använda samma tid för sin utbildning
vid lärarhögskolorna som övriga lärarkandidater, synes ej rimligt. Speciellt
i den rent metodiska ämnesutbildningen såväl som i många fall vid
aspiranttjänstgöringen torde avsevärda inskränkningar kunna ske för sådana
lärarkandidater.
Det synes därför vara nödvändigt, att det vid lärarhögskolorna inrättas
en parallell till det nuvarande systemet att genomgå provåret på en termin.»
Då auskultationer och övningsundervisning under de två terminerna vid
lärarhögskolan icke torde kunna förekomma i samma omfattning som under
det nuvarande provåret, finner skolöverstyrelsen det angeläget, att tanken
på aspiranttjänstgöring förverkligas, om möjligheter därtill föreligga.
»Under aspiranttjänstgöringen förvärva lärarkandidaterna en värdefull
s. k. katedervana, och ännu viktigare är, att de få bättre förutsättningar att
tillgodogöra sig den fortsatta utbildningen vid lärarhögskolan. De problem,
som behandlas vid lärarhögskolan, äro redan levande realiteter eller kunna
åtminstone aktualiseras till levande realiteter på ett helt annat sätt för den
som har egen lärarerfarenhet än för den som saknar sådan. I själva verket
torde med skäl kunna hävdas, att det gamla provåret kunnat giva så god
behållning, som det faktiskt gjort, främst tack vare att lärarkandidaterna
i regel haft flerårig erfarenhet av lärarverksamhet bakom sig. Den hittillsvarande
lärarpraktiken omedelbart efter ämbetsexamen och helt utan föregående
pedagogisk vägledning har givetvis haft sina mycket stora vanskligheter,
men på det sätt, som aspiranttjänstgöringen skisserats av SK,
torde riskmomenten såväl för lärarkandidaterna själva som för eleverna
vara på ett i stort sett tillfredsställande sätt reducerade.» (S. 118.)
Det står emellertid utan vidare klart, att aspiranttjänstgöringen erbjuder
mycket svårlösta organisationsproblem. Överstyrelsen belyser detta genom
en detaljanalys, som onekligen stöder de yrkanden om en förkortning av
aspiranttjänstgöringen, vilka från helt andra utgångspunkter ha framställts
av de citerade lärarorganisationerna.
»Av vissa uttryck att döma ser det. .. ut, som om SK tänkt sig, att
ämnesläraraspiranterna — i motsats till klassläraraspiranterna — skulle
fullgöra heltjänst. Ett sådant förslag kan emellertid överstyrelsen omöjligen
tillstyrka. När överstyrelsen 1939 förde fram tanken på assistenttjänstgöring,
räknades med 15—18 veckotimmars tjänstgöring, d. v. s. två tredjedelar
av full tjänst. Detta torde utgöra maximum för en aspiranttjänstgöring,
om den skall kunna vara av verkligt värde ur utbildningssynpunkt.
Av organisatoriska skäl torde det vidare vara olämpligt att alltför strängt
fixera tjänstgöringens omfattning. Överstyrelsen vill därför numera förorda
12—18 veckotimmars aspiranttjänstgöring. I regel skulle varje ämnesläraraspirant
få en del av sin tjänstgöring förlagd till gymnasiet. Läraraspiranter
i latin och grekiska måste dock undervisa uteslutande på gymnasiet,
och för ämnen som franska, fysik och kemi torde huvudparten av tjänstgöringen
bli bunden till gymnasiet. Man torde därför behöva räkna med i
genomsnitt 4 till 5 veckotimmars gymnasietjänstgöring per lärarkandidat
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
eller sammanlagt omkring (4% X 600 =) 2 700 veckotimmar. Innevarande
läsår finnas cirka 350 undervisningsavdelningar i de statliga och kommunala
gymnasierna, bortsett från högsta ringen och provårsläroverken — det
ligger i sakens natur, att aspiranttjänstgöring icke annat än i undantagsfall
kan få förekomma i avslutningsklassen, och vidare måste ett antal läroverk,
ungefär motsvarande de nuvarande provårsläroverken, reserveras för
lärarhögskolornas undervisningsövningar. 2 700 veckotimmar fördelade på
350 undervisningsavdelningar innebär i medeltal ungefär 8 veckotimmar
per undervisningsavdelning, d. v. s. omkring en fjärdedel av all gymnasieundervisning
utom i högsta klassen. En sådan situation måste självfallet
anses såsom fullständigt ohållbar. Det kan visserligen invändas, att utsikterna
till en så stor lärarrekrytering som 600 pp år icke förefalla särskilt
gynnsamma och att man kan motse en viss utvidgning av gymnasieorganisationen.
Även med en bred marginal i dessa båda avseenden står dock
kvar, att assistenttjänstgöringen i gymnasiet enligt SK:s program får en
omfattning, som ej gärna kan godtagas. I någon mån skulle situationen
förbättras, om läraraspiranterna i större utsträckning än vad SK tänkt sig
fördelades på realskola och gymnasium alltefter kompetens och framtidsplaner.
De som inriktade sig uteslutande på tjänster vid realskola skulle
sålunda få hela aspiranttjänstgöringen förlagd till realskolor. En sådan uppdelning
av lärarkandidaterna synes även ur andra synpunkter befogad och
förtjänar att närmare övervägas. Verkningarna därav för aspiranttjänstgöringens
vidkommande få emellertid icke överskattas, eftersom flertalet akademiskt
utbildade torde vilja ha möjligheten till gymnasietjänst öppen och
därför också önska aspiranttjänstgöring på gymnasiet.
På grundval av de här gjorda uppskattningarna torde det vara svårt att
komma från, att SK:s tanke om två terminers aspiranttjänstgöring måste
avskrivas. Redan med en termins aspiranttjänstgöring biir belastningen för
gymnasiets vidkommande i tyngsta laget — icke ens det goda syftet att
giva lärarna förutsättningar att meddela förstklassig undervisning kan ju
göra det försvarligt, att lärjungarnas undervisning spolieras. Det bör också
framhållas, att ehuru det administrativa arbetet med aspiranttjänstgöringens
fördelning på det sättet icke blir mer än hälften så stort som enligt
SK:s program, det likväl kommer att bli utomordentligt besvärande — för
visso långt mer besvärande i verkligheten än på papperet.» (S. 118—119.)
Med hänsyn till det stora antalet aspiranter och det stora antalet orter,
på vilka de måste fördelas, förefaller det vidare uteslutet, att lärarhögskolans
lärare skola kunna ge aspiranterna någon nämnvärd handledning
under praktikåret. Handledningen torde i stället kunna helt överlämnas åt
lokala krafter.
»Sålunda skulle förslagsvis för varje aspirant kunna utses ansvariga
handledare, en för vart och ett ämne som ingår i aspirantens examen,
vilka mot någon veckotimmes minskning av undervisningsskyldigheten
eller däremot svarande ersättning hade att vägleda och följa aspiranten i
hans arbete: lata honom auskultera, se till att kurserna få en lämplig uppläggning,
ge råd i fråga om undervisning och skrivningsrättning m. m.
Även vederbörande rektor skulle givetvis ha ett visst ansvar för aspirantens
handledning, speciellt i vad gäller sättet att behandla eleverna och
sköta klassföreståndarskap. Tämligen säkert skulle en så ordnad handled
-
93
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
ning icke endast bli fruktbärande för aspiranterna utan också bli stimulerande
för handledarna. Det mesta av vad SK velat vinna genom inrättande
av s. k. huvudlärartjänster skulle säkrare och mera friktionsfritt
kunna uppnås genom en sådan anordning. De besparingar, som kunde
göras genom att befria lärarhögskolorna från en fullt genomförd övervakning,
skulle med fördel kunna användas på utvidgning av skolväsendets
konsulentverksamhet — givetvis skulle denna kunna komma även lärarutbildningen
till godo.» (S. 119—120.)
Om aspiranttjänstgöringen sålunda av tekniska skäl måste förkortas till
en termin, komme detta också att påverka formerna för betygssättningen
under den egentliga yrkesutbildningen. Självfallet bör aspirantterminen
infalla mellan terminerna vid lärarhögskolan, och då utbildningen vid
lärarhögskolan bör vara i stort sett avslutad vid betygssättningen, måste
tanken på lärarprov under aspiranttiden förfalla. Betygssättningen torde
också komma att bli jämnare, om den sker vid lärarhögskolan under den
sista utbildningsterminen där. Det bör icke vara omöjligt att ordna ett
visst samarbete med aspiranttjänstgöringens skolor, så att även erfarenheterna
därifrån komma till uttryck vid betygssättningen, slutar överstyrelsen.
Ännu livligare har diskussionen om aspirantåret blivit hos folkskolans
företrädare. Avslagsyrkanden förekomma men också — och i avgjort
större antal — ändringsförslag, som åsyfta att tillvarataga den sunda
kärna, som kommissionens förslag anses innesluta.
Domkapitlet i Stockholm anser, att aspirantåret i varje fall icke bör
genomföras i den utformning, det givits av skolkommissionen.
»Skolkommissionen föreslår inskjutande av ett aspirantår i folkskollärarutbildningen,
varigenom denna förlänges med ett år. Därigenom vinnes
visserligen den fördelen, att de unga lärarna vid examenstillfället komma
att ha större katedervana än nu. Detta förhållande är dock enligt domkapitlets
mening av ringa vikt. Det enda betydelsefulla är ju, hur lärarna
i det långa loppet kunna fylla sin uppgift. Om man tänker sig en jämförelse
mellan en nutida folkskollärare, utexaminerad på tvåårig linje, och en från
skolkommissionens lärarhögskola dimitterad, bör jämförelsen rimligtvis
ske beträffande en tidpunkt, då lika lång tid förflutit från början av de
båda lärarnas yrkesutbildning, exempelvis 3 år efter utbildningens början.
Den förre har då ett års självständig lärarpraktik, den senare är nyutexaminerad.
Det måste anses föga antagligt, att den senare vid denna
jämförelse skulle te sig avsevärt bättre än den förre. Och om så är, måste
man fastställa, att föga vunnits med omläggningen.»
Folkskolinspektören i Östergötlands östra inspektionsområde anser åter,
att införandet av ett aspirantår vore den lämpligaste och bäst framkomliga
vägen att ge de blivande lärarna en förbättrad och mera omfattande
praktisk utbildning. I fråga om sättet för reformens genomförande finnes
dock anledning till väsentliga invändningar.
94
Kungl. May.ts proposition nr 219.
»I första hand må betonas, att föreslagna uppläggning av aspirantåret
knappast kan få ett betryggande utbildningsvärde, om aspiranterna utan
kontinuerlig och daglig handledning själva skola ordna undervisningen i sin
klassavdelning. Man kan förmoda, att det inte skulle bli så särskilt bra
beställt med undervisningen i dessa experimentklasser. Särskilt framträdande
måste olägenheterna bli, om barnens första skolår ska överlämnas
till icke fullt utbildade lärare. Men även om man bortser från dessa förhållanden,
återstår en annan väsentlig omständighet. Det torde i verkligheten
icke vara möjligt att anskaffa erforderligt antal aspirantplatser i
rimlig närhet av seminarieorterna och i all synnerhet att göra något större
antal av dessa fasta. Härtill kommer, att man måste räkna med en kraftig
reaktion mot aspirantklasserna från berörda skoldistrikt, vilket förmodligen
i icke så få fall kan komma att gå ut över aspiranterna och mindre gynnsamt
påverka deras inställning till skolarbetet.
Med hänsyn till nu anförda synpunkter torde böra övervägas att söka
ordna aspirantåret på annat sätt än Skolkommissionen föreslagit. En tänkbar
lösning vore att aspiranterna hänvisades att fullgöra aspirantåret hos
lämplig klasslärare och under dennes ledning. De skulle därvid i huvudsak
handha all undervisning i lärara vdelningen. Lämpligt torde vara, att, som
Skolkommissionen föreslagit, två aspiranter hänvisas till varje sådan klasslärare.
För att ge eleverna tillfälle lära känna arbetet i olika skolformer och
kanske bli bekanta med olika undervisningsmetoder, vore det måhända
lämpligt att aspiranterna efter exempelvis en termin bytte klassavdelning.
---Klassläraren i aspirantklass torde böra erhålla ett mindre arvode,
förslagsvis 200 kronor per termin. Det kan också ifrågasättas, om ej något
belopp borde utgå i aspirantlön.
Mot nu skisserade anordning av aspirantåret skulle vid ett ytligt betraktande
kunna anmärkas att det medförde större kostnader och att
skolan berövas arbetskraft i större utsträckning än enligt Skolkommissionens
förslag.
Beträffande kostnadsfrågan må framhållas, att denna i huvudsak blir
beroende av huruvida aspirantlön skall utgå eller ej. Skulle enbart kostnadsskäl
utgöra hinder för en rationell lösning av aspirantåret, kan förslaget i
denna del anstå tills vidare. Det må dock betonas, att ifrågasatta förstärkning
av lärarutbildningen är av vital betydelse, varför kostnadsskäl i och
för sig icke böra få vara avgörande för frågans lösning.
Den befarade minskningen av lärarkrafter torde också kunna elimineras,
även om aspirantåret organiseras på föreslaget sätt. Sålunda borde i första
hand korttidsvikariaten reserveras för aspiranterna. Härigenom skulle ett
av de besvärligaste problemen för skoldistrikten finna sin lösning, nämligen
anskaffande av korttidsvikarier. Önskemål ha i olika sammanhang
framförts att inom skoldistrikten få anställa reservvikarier, lieserveras
korttidsvikariaten för aspiranterna, skulle det i framtiden icke erfordras
anställande av några reservvikarier. Men även om nu angivna lärarkraftsbehov
tillgodoses av aspiranterna, bleve måhända befarad lärarbrist icke
helt avlägsnad. Skulle verkställda beräkningar av lärarbehovet till fullo
motsvaras av verkligheten, kommer det att bli svårt att till en del helårstjänster
och långtidsvikariat anskaffa lärare. Även i sådana fall skulle
aspiranterna få utgöra en tillgänglig reserv, som utnyttjas på så sätt, att
aspiranterna skulle anmodas att växelvis upprätthålla undervisningen.
Men den fasta punkten för seminarieeleverna under aspirantåret skulle
bli den läraravdelning, dit de hänvisats att fullgöra aspirantåret.»
95
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
Förbundsstyrelsen för Sveriges jolkskollärarjörbund börjar med en kritik
av kommissionens förslag ur utbildningssynpunkt.
»Att låta två aspiranter under ett helt läsår utan egentlig handledning
sköta undervisningen i vissa klasser kan inte innebära en rationell och
effektiv form av praktisk pedagogisk utbildning. Den sporadiska handledning
som under aspirantåret kan meddelas av överlärare, folkskolinspektör
och lärarhögskolans lärare måste bli otillräcklig. Enligt förslaget skulle
aspiranten under det praktiska utbildningsåret ha sin tjänstgöring förlagd
till endast en klassavdelning på ett visst klasstadium, frånsett kortvariga
studiebesök och undervisningsövningar i andra klasser och skolformer. Då
mellanskolans lärare enligt SK:s förslag ska utbildas för klasstadiet 3—6
och för tjänstgöring i såväl A-skola som skolor av Bl- och B2-form,
synes aspiranttjänstgöringen böra inom den begränsade tidsramen omfatta
så många klasstadier och skolformer som är möjligt.»
Styrelsen släpper dock icke tanken på en aspirantpraktik. Om aspiranterna
i stället finge dels tjänstgöra, dels hospitera i klassavdelningar med
examinerade lärare, skulle det mesta av svårigheterna bortfalla.
»Beträffande aspiranttidens längd synes det mera ändamålsenligt att
aspiranttjänstgöringen koncentreras på en termin än att den utbreds över
ett helt läsår. Under denna termin bör aspiranten dels hospitera på olika
klasstadier och i olika skolformer, dels periodvis ha full tjänstgöring i
samma klassavdelningar med klassläraren som åhörare men tidvis helt på
egen hand.
Hälften av aspiranterna kunde fullgöra aspiranttjänstgöring under höstterminen
efter första året vid lärarhögskolan och den andra hälften av
aspiranterna under därpå följande vårtermin. Den termin som blir fri från
aspiranttjänstgöring skulle tillbringas vid lärarhögskolan och användas
till förstärkning av utbildningen i engelska och övningsämnen.»
Enligt detta förslag skulle inga särskilda tjänster reserveras för aspiranterna.
»Detta får givetvis inte hindra att aspirantarvode utgår till aspiranten
under den termin han tjänstgör», framhåller förbundsstyrelsen.
Styrelsen föreslår, att ny utredning verkställes och att på olika sätt detaljutformade
förslag praktiskt prövas, innan aspiranttjänstgöringen mera
definitivt utformad inlägges i utbildningen vid lärarhögskolorna.
Jämväl seminarielärarmötet i Lund 1948 ansåg, att aspiranttjänstgöringen
icke behövde omfatta längre tid än på sin höjd en termin.
Som ett alternativ framkastade mötet, att aspirantåret på studentlinjen
och i småskoleseminarierna kunde utbytas mot förpraktik, som kunde ställas
som villkor för inträde i första klassen. Dylik förpraktik förekommer
redan nu i betydande utsträckning, och det skulle endast behövas en rationell
organisation av densamma.
»Den borde i så fall ordnas genom seminarierna och föregås av ingående
lämplighetsprov samt en kort instruktionskurs, förslagsvis omfattande ett
par veckor. För denna praktik finge anslås antingen en termin, varvid den
teoretiska undervisningen vid seminarierna kunde börja i januari, eller ett
år, varvid vissa kompletteringar likaledes kunde verkställas under detta år.»
96
Kungl. Maj:ts ''proposition nr SI9.
Styrelsen för Seminariernas elevförbund anser, att den praktiska lärarutbildningen
väl kan behöva den ordentliga förstärkning, som aspirantåret
skulle medföra, men framför också kritik och föreslår för sin del följande
alternativ:
»Av A- och B 1-skoloma i olika skoldistrikt avsättes så många tjänster,
som motsvarar halva antalet klassläraraspiranter vid lärarhögskolorna.
För varje sådan aspiranttjänst tillsättes en — helst i samma skola tjänstgörande
— lärare som handledare. Handledaren bör erhålla skälig ersättning
för sitt extraarbete. Aspiranterna bestrider undervisningen i aspirantklassen
var sin. termin. Under den termin aspiranten ej uppehåller undervisningen
i aspirantklassen, skall han auskultera i olika skolformer och på
olika åldersstadier, i studiesyfte besöka försöksskolor, hjälp- och observationsklasser
samt vikariera i sin handledares klass, så att denne får tillfälle
att i erforderlig omfattning följa undervisningen i aspirantklassen.
Dessutom bör aspiranten under denna termin hinna förkovra sig i de olika
övningsämnena.»
Aspiranterna, som tillsammans uppehålla en lärartjänst, böra enligt styrelsens
mening få dela en lärarlön.
Skolkommissionen har för sin del ansett, att aspirantåret borde kunna
infogas i lärarutbildningen utan att dennas fullständiga omorganisation avvaktas,
och avlät våren 1948 en särskild framställning därom. Skolöverstyrelsen
infordrade i anledning därav yttranden från seminarier och folkskolestyrelser
och ger nu en översikt av de synpunkter, som framkommo.
»Från vissa håll förordas ny utredning i frågan och från många håll föreslås
försöksverksamhet, innan förslaget helt genomföres», skriver överstyrelsen.
»Allmänt framhålles, att om förslaget realiseras, måste handledningen,
som icke skall ha karaktären av inspektion utan vara rådgivande och
vägledande, få betydligt större omfattning än enligt förslaget. I stor utsträckning
föreslås, att aspiranttjänstgöringen skall omfatta endast en termin.
» (S. 123.)
Överstyrelsen lämnar i fortsättningen en kritisk översikt av de oftast
återkommande förslagen rörande aspirantåret (s. 123—124) och bifogar som
bilaga en redogörelse för de nya yttranden, som inkommit i anledning av
remissen på principbetänkandet (s. 354—357). För egen del anför överstyrelsen
följande:
»Ehuru kommissionens förslag om ett aspirantår måste betecknas som en
mycket värdefull strävan att förbättra den praktiska lärarutbildningen,
torde det icke kunna, bestridas, att mycket vägande kritik riktats mot den
utformning, som aspirantåret fått i förslaget. Med den obetydliga handledning,
som kommissionen förutsatt, torde aspirantåret endast kunna betraktas
som ett övningsår, men då torde tiden kunna begränsas till en termin.
Skall aspirantåret fylla sin uppgift som ett viktigt led i utbildningen, bör
handledningen få avsevärt större omfattning än enligt förslaget.
Under de närmaste åren, då elevantalet vid seminarierna är särskilt stort,
synes det ur organisatorisk synpunkt ej vara möjligt att införa ett aspirantår
för alla seminarieelever. Då det med hänsyn till lärarutbildningens
97
Kungl. Maj:ts proposition nr SI9.
framtida organisation vore synnerligen värdefullt att erhålla erfarenhet
rörande lämpligheten av ett aspirantår även i fråga om folkskollärarutbildningen,
vill överstyrelsen föreslå, att försök med ett sådant avlönat aspirantår
företages vid förslagsvis tre folkskoleseminarier, där parallellklasser
finnas på studentlinjen. Därvid böra försöken ordnas så, att vid samma
seminarium jämförelse kan göras mellan linje med och utan aspirantår.
Vid någon linje torde aspiranttjänstgöringen böra omfatta endast en termin
och varje aspiranttjänst därvid uppehållas av endast en elev, medan i övrigt
två elever beräknas uppehålla varje aspiranttjänst. Handledningen bör ordnas
på så sätt, att en erfaren lärare anförtros uppgiften att handleda två
aspiranter samtidigt. Sådan handledare bör erhålla särskilt arvode med förslagsvis
300 kronor för läsår. Aspirantåret bör första gången kunna tilllämpas
läsåret 1951/52 med elever, som vunnit inträde år 1950.» (S. 124
—125.)
Speciallärarnas utbildning m. m.
Då skolkommissionen icke framlagt preciserade förslag om speciallärarnas
utbildning, beröres denna fråga relativt flyktigt i yttrandena. Såväl
skolöverstyrelsen som psy kolo g is Jc-pedagogiska institutet framhålla dock
angelägenheten av att sådan utbildning med det snaraste ordnas. Skolöverstyrelsen
meddelar, att läsåret 1947—48 icke mindre än 92 procent av
lärarna i tekniska ämnen vid praktiska mellanskolor och inbyggda tekniska
linjer helt saknade pedagogisk utbildning och att motsvarande tal för
lärarna i handelstekniska ämnen på de merkantila linjerna var 79 procent.
Överstyrelsen utgår från att även dessa grupper böra erhålla egentlig
yrkesutbildning vid lärarhögskolorna och bestrida aspiranttjänstgöring men
anser sig för närvarande icke böra ingå på de för utbildningen erforderliga
arrangemangen.
Styrelsen för Tekniska läroverkens lärarförbund finner det däremot
uppenbart, att den pedagogiska utbildningen för lärarna vid de tekniska
läroverken icke kan förläggas till lärarhögskolorna i den omfattning, som
kommissionen föreslår för lärarna vid de allmänna läroverken.
»Vad som sagts om studietiden för akademiskt utbildade lärare gäller
även och i mycket hög grad för deras pedagogiska utbildning vid lärarhögskolorna,
vilken icke utan stor våda för rekryteringen kan utsträckas till
så lång tid som kommissionen förutsatt. Behovet av en så fullständig pedagogisk-metodisk
kurs före lärartjänstgöringen kan även starkt ifrågasättas.
Emellertid synes det mycket sannolikt, att de blivande lärarhögskolorna
kunde bli väl ägnade att meddela efter växlande behov avpassade, kompletterande
kurser i psykologi och pedagogisk metodik, lämpade för dem av
yrkesgymnasiemas lärare, som rekryterats från industri och handel. I sådant
fall bör givetvis till lärarhögskolan knytas expertis med erfarenhet från
yrkesgymnasierna, varigenom dessa högskolors karaktär av allmänt pedagogiskt
forskningscentrum ytterligare skulle markeras.»
Svenska gymnastikdirektörsförbundet erinrar om att psykologiens och
pedagogiens problemställningar böra vara kända även för dem som skola
7 — UihaiKj till riksdagens protokoll 1050. 1 sand. AV 210.
98
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 819.
handhava den fysiska fostran i skolorna. Förbundet anser, att gymnastiklärarutbildningen
i dessa ämnen i huvudsak bör vara densamma som för
lärare i läsämnen och att den bör förläggas till lärarhögskolorna, då sådana
komma till stånd, »dock utan eftersättande av den gymnastiska utbildningen».
Att även förskollärarnas utbildning skall förläggas till lärarhögskolorna
och samordnas med utbildningen för övriga lärare är ett livligt
önskemål inom kåren, betygar Sveriges barnträdgårdslärarinnors riksförbund.
Liksom enligt kommissionens förslag kurser skulle anordnas vid
lärarhögskolorna för småskollärarinnor, vilka önska vinna kompetens för
undervisning på mellanstadiet, böra enligt riksförbundets mening kurser
hållas där för barnträdgårdslärarinnor, vilka önska vinna kompetens för
undervisning på småskolestadiet.
Styrelsen för Socialpedagogiska seminariet instämmer i önskemålet, att
någon lärarhögskola i framtiden bör öppnas för förskollärarna. Till övningsskolan
böra då även knytas förskolavdelningar, så att lärare av alla kategorier
kunna beredas tillfälle till observationer av barn i förskoleåldern.
»Förståelse för skolans nybörjare förutsätter kunskap inte bara om deras
aktuella åldersstadium, utan även om vad som föregått detsamma och utvecklingen
i sin helhet, motoriskt, intellektuellt och emotionellt. Den teoretiska
undervisningen härom bör kompletteras med observationer och demonstrationer
i övningsskolan. Detta är av största vikt inte minst för de
lärare, som skall handha skolmognadsproven.»
Matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Uppsala understryker slutligen
behovet av fortbildningskurser för lärare av olika slag. För de lärarkategorier,
som fått sin teoretiska utbildning vid universiteten, böra kurserna
förläggas till universiteten men utformas i samråd med vederbörande
lärarhögskola.
e. Departementschefen.
Om någon föreställer sig den framtida lärarutbildningen som en noggrant
utstakad väg, vilken alla blivande lärare ha att följa, var och en till sin
plats i skolarbetet, kommer han antagligen att finna skolkommissionens
planläggning väl skissartad och kanske även att de avgivna yttrandena alltför
mycket divergera i vissa ingalunda betydelselösa detaljspörsmål. För
min del tror jag dock icke, att lärarutbildningsanstalterna hos oss någonsin
kunna givas en fullt ensartad organisation, därtill äro de lokala förhållandena
alltför skiftande. Inom ett blivande system av lärarhögskolor torde
förutsättningarna och omfattningen av verksamheten komma att variera
i så hög grad, att nära nog varje sådan institution blir ett organisationsproblem
för sig. Samma bärande tanke kan få uttryck i lokalt skiftande
organisationsformer; detaljutformningen kan fastställas, först när man står
99
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
inför den konkreta uppgiften att planlägga en lärarhögskola med bestämd
kapacitet på en bestämd ort.
Statsmakterna böra enligt min mening icke taga definitiv ställning till
organisationen av lärarutbildningsanstalterna annat än i samband med ett
konkret förslag till inrättande av en sådan läroanstalt. Olika frågor, exempelvis
rörande läraruppsättning, kursinnehåll och anknytning till andra
läroanstalter böra därvid även omprövas.
Trots denna uppfattning anser jag mig redan vid detta tillfälle böra deklarera
min principiella inställning till skolkommissionens förslag att inrätta
ett antal jämförelsevis stora lärarhögskolor, vilka om möjligt var och en
skulle utrustas med resurser att utbilda alla de tre huvudkategorierna av
lärare: ämneslärare, mellanskollärare och småskollärare.
En sådan lösning skulle otvivelaktigt på ett naturligt sätt korrespondera
mot vissa väsentliga drag i det planerade enhetsskolesystemet. Ett lärarutbildningssystem
av nuvarande slag, vilket alltifrån början sorterar upp
de blivande lärarna i skilda fållor, ter sig som en anakronism inom ett skolsystem,
som just syftar till att övervinna det gamla skolsystemets splittring
på sinsemellan isolerade bildningsvägar. I den mån gemensamma utbildningsanstalter
för olika lärarkategorier kunna bidraga till att öka kontakten
mellan de lärargrupper, som i enhetsskolan ha att grundlägga eller fullfölja
varandras arbete, tjäna de samma idéer som enhetsskolan själv.
Vissa ekonomiska synpunkter stödja tanken på en sådan centralisering.
Moderna lärarutbildningsanstalter kräva speciallokaler, bibliotek och teknisk
utrustning, som draga avsevärda kostnader. En splittring av utbildningen
på ett stort antal smärre läroanstalter skulle multiplicera upp dessa
kostnader till betydande summor. Det ter sig i varje fall önskvärt, att utgifterna
hållas nere genom en begränsning av utbildningsanstaltemas antal,
så långt detta är möjligt utan skada för deras ändamål.
Även om man kunde helt bortse från sådana synpunkter, skulle dock enligt
min mening omfattningen av den framtida lärarutbildningen stegvis
framtvinga en centralisering. Särskilt synes det vanskligt att med bibehållande
av den nuvarande provårsinstitutionen giva utbildningsanstaltema
för ämneslärare erforderlig kapacitet. Den kvantitativt mycket betydande
utbildningen av ämneslärare för enhetsskolans högstadium nödvändiggör,
synes det mig, en lösning efter nya linjer, varigenom de värdefullaste handledarna
kunna nyttiggöras för ett större antal lärarkandidater. Andra länder
ha i detta avseende gått oss i förväg. Oavsett skolreformen torde det
endast vara en tidsfråga, när även vi måste börja länka in utvecklingen på
att skapa större utbildningsenheter.
Skolkommissionen föreslår, att fullständiga lärarhögskolor inrättas i de
fyra städer, där högre lärarexamina avläggas. Dessa högskolor skulle stå
i intim samverkan med respektive universitet och högskolor och i all synnerhet
med de därtill knutna psykologiska institutionerna. Kring varje
100
Kungl. May.ts proposition nr 219.
sådan centralort skulle gruppera sig ett satellitsystem av fullständiga eller
ofullständiga lärarhögskolor, även de i kontinuerlig kontakt med vederbörande
universitet eller högskola.
Jag är icke beredd att nu taga ståndpunkt till detta framtidsperspektiv
i dess helhet. Det synes mig fastmer, att övergången till ett nytt system av
lärarutbildningsanstalter bör ske steg för steg, i den mån de nya anstalterna
befinnas nödvändiga för lärarutbildningen. Redan de fyra lärarhögskolor,
som skulle förläggas till universitetsstäderna, torde bli rätt olika i detaljerna
beroende på de skiftande möjligheterna att på dessa orter åstadkomma
övningsskolor och finna lämpliga samverkande läroanstalter
för utbildningen på olika stadier. Särskilda utredningar torde därför bliva
erforderliga för envar av dessa högskolor. Skolöverstyrelsen har föreslagit,
att en fullständig lärarhögskola med det snaraste skall upprättas i
Skåne, där dess verksamhet i första hand kan baseras på det väl utvecklade
skolväsendet i Lund och Malmö. Lärarhögskoledelegationen fullföljer för
närvarande detta uppslag, och jag har för avsikt att, så snart fullständig
utredning föreligger, framlägga de förslag, som därav kunna föranledas.
Jag går ut ifrån att därefter under 1950-talets lopp nya lärarhögskolor
successivt upprättas, i mån som lärarbehovet gör detta påkallat och erforderliga
organisationsplaner utarbetats. De nuvarande provårsläroverken och
de båda slagen av seminarier komma sålunda till en tid att fortsätta sin
verksamhet.
Provårsläroverkens uppgift under denna övergångstid blir att giva praktisk
utbildning åt läraraspiranter, som icke kunna hänvisas till lärarhögskolorna
till följd av dessas ännu otillräckliga kapacitet, och i synnerhet åt
dem, som efter avlagd akademisk examen ha tjänstgjort i sådan utsträckning,
att de böra vara befriade från särskild aspiranttjänstgöring.
Skolkommissionen har i särskild framställning föreslagit en provisorisk
seminariereform i avvaktan på att lärarutbildningen skall kunna få sin definitiva
organisation. Även jag finner det önskvärt, att undervisningen vid
seminarierna under 1950-talet successivt närmas till den planerade utbildningen
vid lärarhögskolorna och har för avsikt att sedermera föreslå för
detta ändamål erforderliga åtgärder. Reformen av lärarutbildningen bör
enligt min uppfattning liksom skolreformen ha en fortskridande karaktär,
så att delreformer företagas, i den män det är möjligt inom ramen av nuvarande
organisation, och parallellt därmed en ny organisation, bestående av
lärarhögskolor av olika slag — fullständiga och ofullständiga — successivt
får framväxa, allteftersom den aktualiseras av framträdande behov, tills
slutligen omständigheterna medgiva, att reformen i dess helhet föres i hamn.
Det är, såsom jag redan framhållit, icke nödvändigt att nu taga ståndpunkt
till olika organisatoriska detaljer, sådana som intagningsförfarandet,
organisationen av eventuella lärarprov och sättet för samverkan med universiteten.
I vilken omfattning inträdesprov och preparandkurser i övnings
-
101
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
ämnen böra förekomma, beror bland annat av detaljer i gymnasieorganisationen,
som ännu icke kunna överblickas. Lärarnas slutprov måste, om
sådana skola förekomma, måhända organiseras på skilda sätt vid de olika
lärarhögskolorna, alltefter storleken av den till buds stående övningsskoleorganisationen.
Samarbetet med de akademiska instanserna kan taga olika
former, allteftersom det gäller statsuniversitet eller fria högskolor. Från
flera håll har anmärkts, att programmet förefaller överlastat. Anmärkningen
saknar kanske icke fog; när arbetsprogrammet en gång skall definitivt
utarbetas för de utbildningsanstalter, där blivande lärare skola öva
sig i koncentrationens svåra konst, är det säkerligen skäl att tillse, att
aspiranternas eget arbete också koncentreras till väsentliga ting.
Det inre arbetet vid lärarhögskolorna bör gestaltas så fritt, som omständigheterna
medgiva. Muntlig undervisning är i viss utsträckning oumbärlig
för att ge läraraspiranterna överblickar över arbetsfält och problemställningar
och även för att ge dem del av handledarnas personliga erfarenheter
och iakttagelser, men en hel del fakta och rutinregler kunna med
större fördel inhämtas genom självstudier i böcker och kompendier. Antalet
schemabundna timmar bör hållas så lågt som möjligt.
Jag är personligen övertygad om att det är ett riktigt grepp att i lärarnas
egentliga yrkesutbildning inpassa även en aspiranttjänstgöring, där de blivande
lärarna självständigare än i övningsskolan kunna tillämpa vad de ha
inhämtat under utbildningens första del och samtidigt få tillfälle att skaffa
sig erfarenheter, som ge den senare delen av utbildningen dess konkreta
grund. Aspiranttjänstgöringens former böra däremot icke bindas. Det torde
i en del fall kunna visa sig ändamålsenligt, att såsom kommissionen föreslagit
låta två aspiranter tillsammans uppehålla en lärartjänst, det kan i
andra fall vara fördelaktigare, om två aspiranter till större eller mindre del
uppehålla undervisningen i två klasser under handledning av en erfaren
lärare, som bestrider återstoden av undervisningen i dessa klasser, och det
kan slutligen befinnas lämpligt, att aspiranter för någon tid hänvisas till
praktik i distrikt, där försöksverksamhet pågår, för att av vederbörande
lärare systematiskt handledas i den undervisningsmetodik, han vid sin undervisning
följer. Jämväl korttidsvikariat kunna enligt min mening med
fördel inläggas i aspiranttjänstgöringen. Avgörande praktiska skäl tala i
själva verket för att denna anordning tages i anspråk, så långt den är förenlig
med en ändamålsenligt planlagd utbildning. En för skoldistrikten ofta
bekymmersam fråga skulle därigenom komma i ett bättre läge.
Tiden för vistelsen vid lärarhögskolan synes mig för normala fall i överensstämmelse
med skolkommissionens förslag kunna sättas till två år för
klasslärare och ett år för ämneslärare. Mera tveksamt kan det vara, om
aspiranttjänstgöringen bör omfatta så mycket som ett läsår. I fråga om
ämnesläraraspiranterna torde detta redan av tekniska skäl vara uteslutet,
såsom närmare framgår av skolöverstyrelsens yttrande. I fråga om klass
-
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
läraraspiranterna är det måhända mindre klart, att aspiranttjänstgöringen
bör förkortas. Försiktigheten bjuder dock, att aspiranttjänstgöringen åtminstone
tills vidare, intill dess praktiska erfarenheter föreligga, begränsas
till en termin. Vid utformningen av aspiranttjänstgöringen måste vidare
stor hänsyn tagas till de därmed förknippade ekonomiska förhållandena,
varvid kostnaderna för ifrågakommande aspirant- och handledararvoden
böra ses mot bakgrunden av de besparingar i lärarlöner, som göras genom
att undervisningen i vissa klasser uppehållas av aspirantema.
Det synes mig principiellt riktigt, att lärarhögskolorna utnyttjas jämväl
för lärares vidareutbildning och för utbildning av speciallärare i vissa fall.
Praktiska förslag i dessa avseenden måste dock anstå, tills den pågående
utredningen om lärarhögskolornas detaljorganisation slutförts.
Kimgl. Maj:ts proposition nr 219.
103
6. Lärartjänsterna och lärarnas fortbildning.
Den som påtager sig livsuppgiften att handleda de uppväxandes studier
har i de flesta fall själv funnit trivsel och tillfredsställelse i sitt studiearbete.
Kärleken till boken, lusten att med dess hjälp tränga in på nya kunskapsområden
för att vidga sin synkrets, har med rätta räknats till de
starkaste drivkrafterna för dem som välja lärarens yrke. Ett mycket stort
antal lärare bibehåller denna personliga inställning till studierna även
längre fram i livet, då de praktiska arbetsuppgifterna helt utfylla läsårets
arbetsdagar. När de första akademiska sommarkurserna anordnades år
1893, funno arrangörerna icke utan en viss överraskning, att auditoriet till
mer än 80 procent bestod av lärare och lärarinnor; och när i våra dagar
kurser för lärare anordnas, visar det sig ofta, att blott en brakdel av de
anmälda kunna mottagas.
Ofta vänder sig lärarens studieintresse småningom alltmera bestämt mot
uppfostringsfrågorna. Det har vuxit upp en ung vetenskap kring dessa
frågor med problemställningar och resultat, som måste intressera var och
en, som har sitt arbete bland de unga. Redan 1883 skisserade Fridtjuv Berg
en pedagogisk högskola utrustad med ett pedagogiskt bibliotek och
ett pedagogiskt museum, vilken skulle stå öppen för de lärare, som måste
»stanna utanför det akademiska skranket». De som genomgått den pedagogiska
högskolan och där styrkt sig äga högre kompetens borde kunna
vinna anställning vid högre folkskolor, vid elementarklasserna av de allmänna
läroverken, vid statens seminarier, såsom folkskolinspektörer o. s. v.
Det kan vara begripligt, att lärarutbildningen, sådan den idag är, av
praktiska skäl har inriktats på ett begränsat antal huvudtyper av lärare,
motsvarande de fyra största lärarkategorierna: lektorer, adjunkter, folkskollärare
och småskollärarinnor. Skolan som sådan är dock icke lika stereotyp.
Där finnes utrymme för talrika utbildningsvarianter och där kan även
lärarens personligt lagda och fritt utformade studiearbete komma till full
nytta. Med Fridtjuv Berg kan man säga, att lärardugligheten icke är en
gåva, som man mottager, eller en dressyr, som man undergår, utan en inre
kraft, som man genom eget arbete utvecklar och stärker. Det är en styrka
för en skolorganisation, om det också kan sägas, att skolan väl utnyttjar
denna kraft och uppmuntrar lärarna till att förkovra sina kunskaper och
förbättra sin praktiska lärarduglighet. En lärare, som genom eget arbete
gjort sig kompetent för en mera krävande uppgift, bör kunna få en sådan
placering inom skolväsendet, att hans uppnådda duglighet blir till bästa
nytta för skolarbetet.
Begränsningen till ett fåtal utbildnings- och anställningsformer har medfört,
att lärarbanan med en viss rätt kunnat karakteriseras som ett yrke
104
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 219.
utan befordringsmöjligheter. Denna brist utgör, särskilt under tider av svår
konkurrens om arbetskraften, en fara för banans rekrytering. Skolkommissionen
framlägger en rad förslag, som syfta till att på olika sätt uppmuntra
och underlätta lärarnas vidareutbildning. Bland annat skall vid befordran
ökad hänsyn tagas till lärarens pedagogiska meriter och i tjänsten ådagalagda
skicklighet.
a. Gymnasiets lärarfråga.
Skolkommissionen räknar med att rektors skyldighet »att uppgöra och
bestämma plan för arbetets fördelning mellan läroverkets lärare» skall
gälla även i framtiden och att härvid i stort sett nuvarande praxis skall
följas. Detta innebär, att rektor skall fördela lärarna med hänsyn till deras
kompetens och personliga lämplighet för de olika undervisningsuppgifterna.
Gymnasietjänstgöring förutsätter under alla omständigheter en gedigen
grundläggande universitetsutbildning. En lärares lämplighet för tjänstgöring
på gymnasiestadiet beror emellertid inte endast härpå utan även på
många andra faktorer.
En god del av gymnasieundervisningen skall enligt kommissionens förslag
bestridas av lektorer, som i regel skola ha avlagt licentiatexamen. Återstående
gymnasieundervisning skall i stort sett ombesörjas av ny kategori
av lärare, som av kommissionen benämnas gymnasielärare men i
remissyttrandena vanligen gymnasieadjunkter. Denna lärargrupp
skulle i lönehänseende placeras mellan nuvarande adjunkter och lektorer.
Gymnasieadjunkter skulle finnas även vid de centraliserade realskolor,
där klass 9 g är anordnad.
Ämbetsexamen måste givetvis krävas av gymnasielärarna, och kommissionen
har övervägt, huruvida krav på kvalificerad examen bör uppställas.
»Kommissionen har emellertid stannat vid den uppfattningen, att dylika
bestämmelser skulle vara mera till hinder än till gagn för en naturlig konkurrens
om dessa befattningar. Kommissionen föreslår sålunda, att befattningarna
som ordinarie gymnasielärare i samtliga ämnen utom ämnet
kristendomskunskap må stå öppna för lärare, som avlagt filosofisk ämbetsexamen
med lägst 2 betyg i de i tjänsten ingående ämnena, och förutsätter
därvid, att befordringsbestämmelserna formuleras så, att pedagogiska och
vetenskapliga meriter sättes avgjort före tjänstgöringstidens längd.»
(S. 394,)
I fråga om kompetenskraven för gymnasielärartjänst i kristendomskunskap
kan kommissionen icke uttala sig utan ytterligare utredning.
Förslaget att inrätta gymnasieadjunkturer har allmänt tillstyrkts eller
lämnats utan erinran i remissyttrandena. Dessa befattningar skulle innebära
tillfredsställandet av ett gammalt och ofta framfört rättvisekrav, skriver
sålunda Läroverksläramas riksförbund.
Däremot dela sig meningarna om de behörighetsvillkor, som böra uppstäl -
105
Kungl. Maj:ts proposition nr ''£19.
las. Göteborgs högskolas lärarråd erinrar om att den danska skoleembedsexamen
(cand. mag.), som ger behörighet att undervisa på alla skolstadier,
otvivelaktigt ligger högre än vår ämbetsexamen och ifrågasätter, huruvida
icke licentiatexamen med fog borde krävas av alla gymnasielärare, men
stannar slutligen för att begära en kvalificerad ämbetsexamen.
»Om ämbetsexamen skall vara tjänlig som behörighetsgrund för gymnasielärartjänst,
måste krävas, att vederbörande i minst ett av de i examen
ingående ämnena förvärvat de grundligare och mera fördjupade insikter,
som normalt förutsättas för det nuvarande betyget Berömlig. En större
enhetlighet vid utdelandet av detta betyg är efter lärarrådets mening påkallad.
Ett ämne bör, såsom i den danska Skoleembedseksamen, ha karaktär
av huvudämne, de andra av biämnen.»
Tf universitetskanslern finner det av praktiska skäl ogenomförbart att
fordra licentiatexamen av alla gymnasielärare men är tveksam, huruvida
icke minst betyget Berömlig i ämbetsexamen bör krävas i ett av tjänstens
ämnen.
Sveriges förenade studentkårer framhålla, att gymnasielärarna maste äga
bättre kännedom om vetenskapligt-metodiskt förfaringssätt än realskollärarna
och att behörighetskraven måste avvägas med hänsyn härtill.
»En sådan närmare kännedom förvärvas vid universitetsstudierna för
lägre examina framför allt genom författande av en vetenskaplig övningsuppsats
eller motsvarande specialarbete. SFS vill därför förorda, att det,
utöver kompetensfordringarna för realskollärare, fastställes, att gymnasielärare
skall styrka erfarenhet av vetenskapligt arbete i form av en vetenskaplig
övningsuppsats eller motsvarande specialarbete för 2 eller 3 betyg
i ämbetsexamen.»
Även Sveriges yngre läroverkslärares förening uttalar sig för denna avvägning
av behorighetsfordringarna. Endast om uppsats eller motsvarande
prestation göres obligatorisk för två betyg, kan denna betygsgrad anses
tillräcklig för gymnasielärarkompetens.
Läroverksläramas riksförbund delar åter skolkommissionens uppfattning.
»Ett krav på kvalificerade examensmeriter för dessa tjänster skulle vara
mer till hinder än till gagn för en naturlig konkurrens om dem.» Dock
anser riksförbundet, att föreskrift bör meddelas om att vid tillsättningen
av gymnasielärartjänster stort avseende skall fästas vid andra befordringsgrunden.
Mera ingående diskuterar skolöverstyrelsen de kompetenskrav, som böra
gälla för gymnasiets lärare. Det krav kommissionen uppställer för undervisning
på gymnasialstadiet ligger liksom nuvarande minimikrav i underkant.
Då högsta betyget i ämbetsexamen utdelas enligt högst varierande
praxis, har överstyrelsen övervägt möjligheten att som alternativ till högsta
betyget i ämbetsexamen sätta betyget Godkänd i licentiatexamen i ett
ämne, i vilket fall betygets karaktär av honnörsbetyg bortfölle. För lärare,
som avlagt nuvarande ämbetsexamen men icke fylla de nya villkoren, borde
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
i så fall övergångsbestämmelser gälla. Emellertid är överstyrelsen icke beredd
att i detta avseende fixera sin definitiva ståndpunkt och måste sålunda
nöja sig med att understryka behovet av att på ett eller annat sätt högre
kompetenskrav än kommissionen har föreslagit föreskrivas för gymnasieadjunkterna.
»Då överstyrelsen finner starka skäl föreligga för inrättande
av gymnasieadjunktstjänster och inrättandet icke är bundet vid viss organisation
av gymnasiet, har överstyrelsen för avsikt att vid lämpligt tillfälle i
en nära framtid inkomma med förslag i detta hänseende.»
Slutligen har universitetsberedningen med utgångspunkt från överstyrelsens
utlåtande berört kompetensfrågan.
»Beredningen delar visserligen den uppfattningen, att det vore önskvärt,
att man ökade kravet för tjänst i gymnasiet därhän, att varje gymnasielärare
i åtminstone ett ämne hade mer än 2 betyg i ämbetsexamen. På
grund av den förefintliga och tilltagande lärar bristen, särskilt inom de naturvetenskapliga
ämnesgrupperna, är det för närvarande och inom överskadlig
framtid ej möjligt att realisera detta önskemål för alla ämnesgruppers
vidkommande. Under sådana omständigheter torde det ej heller böra
uppställas såsom ett formellt kompetenskrav.
Vad först 3-betyget beträffar, har skolöverstyrelsen anfört, att det utdelas
enligt så varierande praxis, att det icke kan uppställas som kompetenskrav
för lärartjänster. Beredningen delar denna uppfattning. Visserligen
har beredningen rekommenderat åtgärder för att 3-betyget ej längre
i de ämnen där så för närvarande är fallet skall vara normalbetyg och för
att betyget i alla ämnen skall vara i första hand kvalitetsbetyg. Innan närmare
erfarenheter erhållits om de resultat till vilka beredningens rekommendationer
kunna leda, torde det dock vara klokast att ej räkna med ett
efter enhetliga normer utdelat 3-betyg. Vidare vill beredningen framhålla,
att betyget Berömlig i vissa ämnen är så sällsynt, i några ämnen så gott som
aldrig förekommande, att det skulle vara omöjligt att tillgodose gymnasiets
behov av adjunktskompetenta lärare med filosofie magistrar med ett
3-betyg i ämbetsexamen.---Skolöverstyrelsen ifrågasätter emellertid,
om man inte skulle kunna kräva 1 betyg i licentiatexamen. Beredningen
förutsätter, att skolöverstyrelsen ej menat, att licentiatexamen skulle kunna
avläggas med endast 1 betyg i ett ämne, utan att en filosofie magister även
skulle kunna ha 1 betyg i licentiatexamen utan att vara filosofie licentiat.
En sådan anordning skulle emellertid innebära ett alldeles nytt och främmande
inslag i svenskt examensväsen, vilket skulle framstå i en ganska
onaturlig dager. Beredningen är ej heller övertygad om att de akademiska
lärarkrafternas antal är tillräckligt för att bestrida den ökade undervisning''
å licentiatstadiet, som skolöverstyrelsens uppslag skulle medföra.» (V s. 95.)
Ehuru beredningen sålunda icke kan tillstyrka, att behörighetskraven
formellt sättas högre i fråga om gymnasieadjunkturerna, anser den dock,
att särskilda synpunkter böra anläggas vid deras tillsättande. Anciennitetssynpunkter
böra endast få spela en underordnad roll.
»Tillsättningen bör främst ske med ledning av de sökandes vitsord i
akademiska examina, vitsorden för undervisningsserierna i provåret å
gymnasiestadiet samt vunnen erfarenhet av gymnasieundervisning, vits
-
107
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
ordad genom goda resultat vid undervisning fram till studentexamen. Inom
vissa ämnen är högsta betyget i ämbetsexamen så vanligt förekommande,
att man kan förvänta, att till gymnasieadjunkturer i dessa ämnen endast
utnämnas sådana sökande, som ha högsta betyget i ämbetsexamen i åtminstone
ett av tjänstens ämnen. Inom ämnesgrupper, där högsta betyget
i ämbetsexamen är sällan eller så gott som aldrig förekommande, bör vid
tillsättning av gymnasieadjunktstjänster stort avseende fästas vid betyget
Med utmärkt beröm godkänd i ett eller båda av tjänstens ämnen. Sistnämnda
vitsord är ett rent honnörsbetyg och torde ofta ådagalägga vederbörandes
duglighet lika väl som ett högsta betyg i ämbetsexamen.»
(V s. 97.)
På två punkter finner beredningen det likväl möjligt och lämpligt att
uppställa högre formella betygskrav för gymnasieadjunktstjänster än för
realskollärartjänster. Den ena rör kristendomslärartjänsterna. Beredningen
föreslår, såsom jag i det föregående nämnt (s. 50), en ny examen, teologiskfilosofisk
ämbetsexamen. För gymnasieadjunktur, vari kristendomskunskap
ingår, skulle i denna examen fordras vissa kvalificerade betyg, och studietiden
skulle beräknas högre än till de normala åtta terminerna. Den andra
gäller fall, där två universitetsämnen motsvara ett skolämne; för gymnasieadjunktur,
som innehåller modersmålet, historia med samhällslära eller
biologi med hälsolära, skulle i båda examensämnena krävas två betyg.
»Betygskompetensen . . . kommer visserligen härigenom att bli betydligt
större än i andra ämnen. Men man kan ej räkna med att lärarutbildningen
för alla ämnen skall vara lika omfattande», skriver universitetsberedningen.
b. Realskolestadiets lärarfråga och mellanskollärarnas
fortbildning.
Den begynnande ämnesspecialiseringen på realskolstadiet utesluter användningen
av ett genomfört klasslärarsystem, men skolkommissionen anser
det i varje fall önskvärt, att lärjungarna icke undervisas av ett alltför
stort antal lärare. Ännu på detta åldersstadium äro de nämligen i hög grad
beroende av den personliga kontakten med lärare, som väl känna sina
elever.
»Under alla omständigheter bör enligt kommissionens mening varje klassavdelning
ha en klassföreståndare, som undervisar klassen i ett flertal ämnen,
och som därigenom kan verka fostrande och sammanhållande. Kommissionen
förordar sålunda för realskolan en medelväg mellan folkskolans
klasslärarsystem och läroverkens specialistlärarsystem. Härav följer, att ett
stort antal lärare inom realskolan enligt kommissionens mening bör ha en
sådan utbildning, att de kan undervisa i flera än två ämnen.» (S. 384—385.)
I många fall bör enligt kommissionens uppfattning klassföreståndarens
undervisning i sin klass även kunna omfatta huvudparten av det nya skolämnet
samhällskunskap.
Kommissionen har kommit till den övertygelsen, att lärarbehovet på realskolstadiet
icke kan täckas genom den beräkneliga produktionen av lärare
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
med akademisk utbildning. »Det gäller att laga efter lägligheten och därvid
finna sadana lösningar, att dels kvantiteten hålles uppe i görligaste
mån, dels kommissionens . . . principiella uppfattning om klassföreståndarens
betydelse kan tillgodoses.»
Enligt kommissionens mening böra i överensstämmelse härmed en rad nya
utbildningsvägar tillskapas:
1. Mellanskollärarutbildning jämte partiell ämbetsexamen. Kommissionen
tänker sig en utbildning omfattande mellanskollärarutbildning och prövning
enligt fordringarna för ämbetsexamen i två eller tre universitetsämnen,
motsvarande minst två skolämnen. Betygssumman i den akademiska
prövningen skall vara minst 4, varav lägst Med beröm godkänd i ett universitetsämne.
Härtill bör läggas en termins praktisk fackutbildning för
realskolstadiet. En lärare med denna utbildning bör kunna väl lämpa sig
som ämneslärare i realskolan och kan dessutom bestrida fyllnadstjänstgöring
i mellanskolan. Särskilt för de små centralskolorna på landsbygden
torde denna lärartyp ha en stor uppgift att fylla. Utbildningen bör medföra
adjunktskompetens.
Tvåbetygskurserna i ämnen som historia, litteraturhistoria, nordiska språk,
tyska och engelska förutsätta för närvarande studentkunskaper i latin.
Kommissionen föreslår utredning om åtgärder för att möjliggöra studier i
dessa ämnen för mellanskollärare, som icke läst latin i gymnasiet.
2. Kombinerad utbildning i läro- och övningsämnen. Inrättande av lärartjänster
med gymnastik i kombination med ett eller annat läroämne har
diskuterats i offentliga utredningar ända sedan det första årtiondet av detta
sekel. Skolutredningen föreslår att frågan återupptages, men undersökningen
bör då även avse tjänster, innehållande annat övningsämne än
gymnastik (IV: 1 s. 62). 1941 års lärarlönesakkunniga ansluta sig i sitt
betänkande om lönereglering för övningslärare (SOU 1947: 15) till denna
mening:
»Ur olika synpunkter skulle det ofta vara till fördel för både lärare och
lärjungar, om en lärare undervisade i såväl läroämnen som övningsämnen.
~ ---- Man borde också kunna ifrågasätta, om icke redan utbildade
övningslärare — i den mån de vore berättigade att inskrivas vid universitet
och högskola — kunde medgivas att avlägga filosofisk ämbetsexamen i
ett eller flera skolämnen på samma sätt som teologie kandidater för närvarande
undergå s. k. särskild prövning i vissa till filosofiska fakulteten
hörande ämnen efter fordringarna för filosofisk ämbetsexamen.» (S. 79.)
Skolkommissionen finner frågan tarva ytterligare utredning men anser,
att den bör kunna lösas i positiv riktning.
»Man bör försöka finna utvägar att i en med filosofisk ämbetsexamen i
kompetens likställd examen efter vissa principer sammanräkna vitsord, erhållna
dels vid tentamina i akademiska ämnen, dels vid på visst sätt reglerad
fackutbildning i de s. k. övningsämnena.» (S. 390.)
Även denna utbildning skulle medföra behörighet till adjunktstjänst.
109
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
3. Mellanslcollär ar utbildning jämte betyg i läroämne. En utbildning, som
icke medför adjunktsbehörighet men kan utgöra tillräckligt underlag för
partiell tjänstgöring på realskolstadiet, bör kunna åstadkommas, om en
lärare med mellanskollärarexamen tenterar för två betyg i ämbetsexamen
i lämpligt ämne. Kompetensen kan givetvis breddas genom tentamen i
ännu något ämne.
Möjligen skulle mellanskollärarutbildning på analogt sätt kunna kompletteras
med utbildning i kristendomskunskap inom teologiska fakulteten.
Ytterligare utredning därom är dock nödvändig.
Mellanskollärare, som på detta sätt förvärvat kompetens för viss undervisning
i realskolan, bör erhålla tilläggsarvode för sin tjänstgöring på realskolstadiet.
Gäller hans kompetens ämnet engelska, bör tilläggsarvode utgå
också för tjänstgöring i detta ämne i klasserna 5—6, detta även om läraren
undervisar i sin egen klass i engelska.
Jf. Mellanskollärarutbildning jämte av lärarhögskolan kontrollerad fortbildning.
Bland de nuvarande folkskollärarna finnas åtskilliga, som utan
att ha examensmeriter utöver folkskollärarexamen äro väl kompetenta att
handha realskolundervisning i något ämne. Kommissionen ifrågasätter,
huruvida icke med tanke på sådana lärare en »förstärkt utbildning för mellanskollärare»
bör anordnas vid lärarhögskolorna.
»Man torde böra räkna med att under en rätt lång övergångstid ett
mycket stort antal mellanskollärare icke genomgått fullständigt gymnasium.
Dugande lärare av denna kategori fördjupar och vidgar sina kunskaper
under loppet av sin tjänstgöring, och genom deltagande i kurser av skilda
slag för vidareutbildning förvärvar åtskilliga längre fram i livet reell ehuru
icke formell kompetens för realskolundervisning. En rätt naturlig motvilja
mot att vid mogen ålder åter sätta sig på skolbänken utestänger
dem från vidareutbildning genom akademiska studier. Om man hade en
under betryggande former reglerad kunskapsprövning, öppen för mellanskollärare
och förlagd till lärarhögskolorna, skulle man tillgodose såväl den
enskilde lärarens intresse att få sin kompetens objektivt prövad som samhällets
intresse att tillvarata dugliga lärare och utnyttja deras kapacitet.»
(S. 391.)
Även dessa lärare skulle kunna erhålla tilläggsarvoden för sin undervisning
enligt vad som sagts ifråga om föregående lärargrupp.
Kommissionens förslag om nya utbildningsvägar för realskolstadiets
lärare har fått ett ganska blandat mottagande, och motståndet hårdnar,
allteftersom man kommer längre ned på listan över de nya behörighetsformerna.
Göteborgs högskolas lärarråd betecknar det som en allvarlig brist, att
kommissionens förslag, långt ifrån att skapa en enhetlig och likvärdig
kompetens för liirare i realskolan i stället kännetecknas av en stark splittling.
»Utan en så långt möjligt likvärdig utbildning av realskolans lärare
no
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
bli kontrollerad avgångsexamen från realskolan eller till gymnasiet förlagda
inträdesprov nödvändiga, om icke grova orättvisor skola begås mot
eleverna.» Avsteg från de normala kompetensfordringarna böra alltid betraktas
som nödfallsåtgärder.
»En forcerad utbyggnad av realskolan kan göra det nödvändigt att vid
sidan av fullt kompetenta lärare tillsvidare anlita sådana, vilka kompletterat
annan lärarutbildning med akademiska betyg i vissa läroämnen. Kommissionen
tänker sig en sådan anordning som något bestående. Enligt lärarerådets
mening kan den endast accepteras som en nödtvungen övergångsform,
till dess tillräckligt antal fullt kompetenta lärare stå till förfogande.
»
Kravet på insikter i latin för examen i engelska m. fl. ämnen kan icke
godtyckligt uppgivas, emedan det betingas av universitetsstudiernas vetenskapliga
karaktär, framhåller lärarrådet vidare. Den grundläggande undervisningen
i engelska bör snarast möjligt och i största utsträckning anförtros
åt lärare med fullgod kompetens i ämnet och god språklig underbyggnad
överhuvudtaget. De första årens undervisning i främmande språk inom
enhetsskolan skall dock utgöra den grund, varpå gymnasiet skall bygga
vidare.
»Att det för skolan liksom för den enskilde och för samhället är av största
betydelse, att goda möjligheter till fortsatt högre utbildning och befordran
beredas skolans lärare, torde vara självklart. Detta gäller alla kategorier
av lärare.---En naturlig konsekvens av skolreformen synes vara, att
även de redan i skolans tjänst verksamma lärarna sättas i stånd att utan
alltför kännbara ekonomiska uppoffringar förvärva högre akademisk utbildning.
Lärarerådet vill härvid särskilt framhålla behovet av vidgade
möjligheter för såväl ordinarie som icke-ordinarie lärare att erhålla tjänstledighet
mot B-avdrag för fortsatta studier och självständigt vetenskapligt
arbete. En lärare blir, såsom riktigt framhålles i betänkandet (s. 357), aldrig
färdig i kunskapsavseende. Ju grundligare teoretisk utbildning han erhållit,
desto lättare kan han hålla sitt intellektuella intresse vid makt, fördjupa
sin bildning och göra sin undervisning personlig och levande.»
Matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Lund kan icke tillstyrka, att
mellanskollärarutbildning skulle medföra adjunktskompetens efter komplettering
med en partiell ämbetsexamen.
»Lärare med sådan kombinerad utbildning böra kunna vara ett värdefullt
tillskott till kåren av realskollärare, men för adjunktur bör dock på
dem ställas samma krav som på fil. magistrar i fråga om betyg i de ämnen
tjänsterna omfatta. Mellanskollärare med akademiska betyg, som icke räcka
till adjunktskompetens, föreslås att mot tilläggsarvode som ämneslärare få
undervisa i realskolan i de ämnen i vilka akademiska betyg tagits.»
»Om det blir normala tider igen, böra de placeras på mellanskolestadiet,
såvida de ej under tiden skaffat sig vederbörliga kunskapsmeriter», tillägger
professor Knut Lundmark. »Naturligtvis skall det i fortsättningen räknas
dem som merit, om de nitiskt och med duglighet uppehållit vakanstjänster
på högre stadium.»
in
Kungl. Maj:ts proposition nr %19.
Humanistiska sektionen i Uppsala föreslår åter, att mellanskollärarutbildningen
likställes med avlagda två betygsenheter i ämbetsexamen, varigenom
även en viss organisatorisk förenkling skulle uppnås.
»Under förutsättning att sänkningen till sex enheter genomföres, återstode
sålunda de av Kommissionen förordade fyra enheterna, varav lägst
två betyg i ett ämne; Sektionen förutsätter därvid, att ämnena väljas så,
att de stödja varandra, detta i överensstämmelse med magisterexamens
krav på kombination av besläktade läroämnen. Något särskilt kompletteringsinstitut
för latin (jfr Bet. s. 292 och 388) torde ej bliva nödvändigt,
då blivande lärare med utpräglat historiska och språkliga intressen i regel
kunna förutses ha avlagt dimissionsexamen på latinlinjen; att i någon form
dispensera mellanskollärare från kravet på förkunskaper i latin för de ämnen,
där detta krav eljest ställes, är redan av undervisningstekniska skäl
uteslutet.---Till den så konstruerade ämbetsexamen med endast fyra
akademiska betyg skulle för adjunktskompetens läggas en termins pedagogisk
fackutbildning vid lärarhögskola, och på samma sätt skulle, enligt
Sektionens mening, en ämbetsexamen med sex betyg och adjunktskompetens
reciprokt kunna utbyggas med pedagogisk fackutbildning för mellanskollärare,
så att bägge kategorierna av lärare efter komplettering ägde
befogenhet att undervisa i klasserna 3—9. Den praktiska vinsten av sådan
vidgad kompetens ligger i öppen dag, i synnerhet med tanke på de talrika
smärre centralskolorna.
Under angivna förutsättningar föreslår Sektionen sålunda, att en vid
universitetet inskriven studerande, som redovisar mellanskollärarkompetens
jämte fyra akademiska betyg, skall förklaras för filosofie magister. Någon
ytterligare utbildningsväg till realskole-(adjunkts-)kompetens i vanliga
ämnen finner Sektionen ej erforderlig.»
En av sektionens ledamöter, professor Erik Lönnroth, anmäler betänkligheter
mot sektionens förslag.
»Här uppgives i princip den utomordentligt viktiga skillnaden mellan
universitetens vetenskapliga examensutbildning och lärarhögskolornas pedagogisk-metodiska
genomgång av samtliga läroämnen för blivande klasslärare.
Skulle en universitetssektion gå med på detta, blir det avsevärt svårare
att i framtidens skoldebatt resa krav på vetenskaplig fackutbildning
vid universitet av den högre skolans lärare.
För min del kan jag icke gå med på någon form av ämbetsexamen med
mindre än sex betygsenheter; jag vill blott hänvisa till att denna examen
även är avsedd att utgöra förutsättning för licentiatstudier. Det vore en
illusion att tro, att man med de kommitterades 4-betygsexamen kunde råda
bot för lärarbristen. Däremot skulle man med detta underbud i fråga om
vetenskaplig minimikompetens för akademisk ämbetsexamen ge dem, som
vilja pressa ned kraven på vetenskaplig lärarutbildning, ett synnerligen
tacksamt argument.»
Humanistiska sektionen i Lund vill gärna medverka till utbildningsformer,
som vid sidan av mellanskollärarutbildning upptaga viss akademisk
meritering. Dock kan sektionen icke vara med om en utbildningstyp med
endast två betygsenheter efter fordringarna för ämbetsexamen, såvida
den ej brukas uteslutande för utbildning av lärare i främmande språk i
112
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
enhetsskolan. Under åberopande av detta yttrande tillstyrker jämväl kanslersämbetet
skolkommissionens förslag om en på mellanskollärarutbildning
grundad fortsatt utbildning, omfattande respektive 4 eller 2 betygsenhet
er.
Enhälligt avstyrka de akademiska kollegierna den av kommissionen föreslagna
lärarutbildningen för realskolstadiet under kontroll av lärarhögskolan.
Lärarrådet vid Stockholms högskola anför sålunda:
»Med utgångspunkt i sin uppfattning av den utomordentliga betydelsen
av att utbildningen av lärare på skolans högre stadier icke förlorar sin
vetenskapliga karaktär vill lärarrådet rikta uppmärksamheten på skolkommissionens
uppseendeväckande förslag, att ett med akademiskt betyg
likvärdigt vitsord, medförande viss adjunktskompetens, skall kunna utfärdas
av lärarhögskolorna. Denna tanke synes redan ur organisatoriska
synpunkter tvivelaktig. Den kan i varje fall icke rimligen genomföras utan
att garantier skapas för att lärarhögskolornas ifrågavarande betyg grunda
sig på studier och kunskaper, som motsvara vad som fordras vid universiteten
och högskolorna. Och icke minst måste förutsättas, att vederbörande
examinator besitter fullgod vetenskaplig kompetens. I fall fråga blir om
accepterande av kommissionens förslag i denna punkt kräves uppenbarligen
en ingående utredning rörande de antydda villkoren för att en dylik
viktig uppgift skall kunna läggas i lärarhögskolornas händer.»
Studenterna äro på denna punkt alldeles ense med de akademiska fäderna.
Sveriges förenade studentkårer taga bestämt avstånd från dessa
studier under lärarhögskolans kontroll:
»Det har inte påvisats några bärande orsaker till att inte denna lärarkategori
skulle kunna redovisa sina kunskaper i vanlig ordning vid universitet
eller högskola och där få dem vitsordade med gängse akademiska
betyg. Om en sådan lärare ej genomgått fullständigt gymnasium, bör
dispensvägen anlitas, sedan han styrkt motsvarande kunskaper. Det är
svårt att se vad som gör lärarhögskolorna, där ju annars ingen utbildning
i ifrågavarande läroämnen tänkes skola förekomma, skickade att kontrollera
dessa kompletterande studier.»
Enligt skolöverstyrelsens sammanfattning ha 26 av de 46 kollegier, som
yttrat sig, tillstyrkt adjunkts behörighet för mellanskollärare med en partiell
ämbetsexamen om minst 4 betyg, valda enligt skolkommissionens riktlinjer,
men endast 8 kollegier av 73 ha tillstyrkt det alternativ, vari ingår
fortbildning under lärarhögskolans kontroll. I fråga om utbildning vid universitet
med två betyg i ett skolämne äro meningarna vid de högre skolorna
tämligen jämnt delade för och emot. Denna åsiktsgruppering avspeglas
även i de yttranden, som ha avgivits av läroverkslärarnas organisationer.
Läroverkslärarnas riksförbund intager således en principiellt välvillig
ställning men reserverar sig mot kommissionens sista alternativ:
»Med tillfredsställelse noterar riksförbundet förslagets strävan att så
anordna utbildningen, att en lärare på ett lägre skolstadium jämförelsevis
113
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
lätt kan förvärva den ökade kompetens, som gör honom skickad för undervisning
på ett högre stadium, liksom att skapa former för en lärarkompetens,
som innesluter både läro- och övningsämnen. Av de föreslagna
vägarna till förvärvande av begränsad kompetens som realskollärare ställer
sig riksförbundet emellertid avvisande till den som innebär mellanskollärarutbildning
samt av lärarhögskolan kontrollerad utbildning i vissa ämnen.
Riksförbundet erkänner visserligen riktigheten av SK:s påpekande
av det förhållandet, att bland nu verksamma folkskollärare sådana finnas,
som genom examensmeriter utöver folkskollärarexamen och genom personliga
kvalifikationer få anses kompetenta att handha viss undervisning
på realskolestadiet, men anser, att denna fråga är av så begränsad räckvidd,
att den bör kunna lösas genom dispensförfarande.»
Folkskolans lärarorganisationer följa däremot kommissionen. Sålunda
yttrar styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund:
»Den i förslaget upptagna kombinationen av mellanskollärarutbildning
samt 4 betyg i läroämnen efter fordringarna för fil. ämbetsexamen finner
förbundsstyrelsen vara en utmärkt utbildningsväg, vilken bör ge mångsidig
pedagogisk erfarenhet. Lärare med denna form av adjunktsutbildning
kan användas som klasslärare på mellanstadiet, som ämneslärare pa
realskolstadiet eller för tjänstgöring i vissa ämnen på båda stadierna i de
fall lärartillgång och tjänstgöringsskyldighet gör en sådan anordning nödvändig,
särskilt i små enhetsskolor på landsbygden. Denna adjunktsutbildning
bör även stå öppen för lärare med folkskollärarexamen och nuvarande
studentexamen.
Kommissionens förslag beträffande adjunktsutbildning med begränsad
kompetens, omfattande mellanskollärarutbildning samt minst 2 betyg i ett
läroämne efter fordringarna för filosofie ämbetsexamen eller utbildning i
ämnet kristendomskunskap inom teologiska fakulteten, tillstyrks. Även
dessa utbildningsvägar bör stå öppna för lärare med folkskollärarexamen
och nuvarande studentexamen.
SK:s förslag om mellanskollärarutbildning jämte av lärarhögskolan kontrollerade
kunskaper i viss grupp av läroämnen tillstyrks i princip.
Denna utbildning bör stå öppen även för lärare med nuvarande folkskollärarexamen
på studentlinjen eller den fyraåriga linjen. Kurserna vid
lärarhögskolan bör så utformas att de i så stor utsträckning som möjligt
medger självstudier på hemorten och inte nödvändiggöra sammanhängande
tjänstledighet för vistelse vid lärarhögskolan under hela utbildningstiden.»
Sveriges överlärarförbund anser till och med, att villkoret om fortbildning
under kontroll av lärarhögskolan i vissa fall kan vara för strängt.
»Icke så få lärare i vår nuvarande 7- och 8-klassiga folkskola, som varit
särskilt intresserade av undervisningen i de högre klasserna (7 och 8) och
är lämpade för att ta hand om ungdom i just dessa åldrar, ha genom fortsatt
utbildning på olika sätt skaffat sig fullgoda insikter i de ämnen, vari
de undervisat, och skött både undervisningen och fostran av ungdomen
— det sista inte det minst viktiga — på ett i allo utmärkt sätt. Skolkommissionen
erkänner också riktigheten härav och menar, att det under en
övergångstid skall vara möjligt att låta lämpliga sådana lärare tjänstgöra
i realskolan. Villkoret är dock, att vederbörande vid lärarhögskola genomgår
en ''förstärkt utbildning för mellanskollärare’ eller ’en under betryggande
8 — Bihang till riksdagens protokoll 1SH0. 1 sand. Nr 210,
114
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
former reglerad kunskapsprövning’. Vad dessa fordringar närmare innebär
och i vad mån de skulle möjliggöra att för uppgiften lämpliga mellanskollärare
finge sin tjänstgöring förlagd till realskolor, är svårt att bedöma.
Överlärarförbundet anser emellertid, att det skulle vara en avgjord förlust,
särskilt för skolans strävan att fostra de unga i en kritisk ålder, om denna
möjlighet att engagera lärare förhindrades på grund av alltför stränga formella
behörighetskrav.»
Skolkommissionens förslag om inrättande av kombinerade adjunktstjänster,
omfattande både läro- och övningsämnen, har i allmänhet endast
föranlett kortfattade uttalanden; man vill i allmänhet avvakta den ytterligare
utredning, som även skolkommissionen funnit påkallad. Av 32 kollegier,
som uttalat sig i frågan, tillstyrka 22. I övrigt ha tillstyrkande yttranden
avgivits exempelvis av humanistiska sektionen i Lund, Läroverksläramas
riksförbund, Sveriges yngre läroverkslärares förening, FredrikaBremer-Förbundet
och Svenska slöjdföreningen. Sistnämnda förening påpekar
dock i detta sammanhang, att undervisningen i konsthistoria
alltid bör bestridas av lärare med akademiskt betyg i ämnet. »Att överlåta
denna undervisning åt enbart vid teckningslärareseminarium utbildade lärare
innebär en fara för att den meddelade kunskapen blir identisk med s. k.
stilhistoria, vilket ur kulturell synpunkt verkar direkt skadligt.»
Ett par av de närmast berörda lärargrupperna ge uttryck åt sin tillfredsställelse
över den utveckling till större likställdhet mellan läro- och
övningsämnen, som genom skolkommissionens förslag ställes i utsikt. Svenska
gymnastiklärarsällskapet tillstyrker varmt, statens skolköksseminarium
likaså. Kollegiet vid sistnämnda läroanstalt anser det icke minst glädjande,
att en utredning ställts i utsikt om inordnande av en fackutbildning i huslig
ekonomi i en med filosofisk ämbetsexamen likställd examen.
Såsom skolkommissionen påpekar, har redan på 1920-talet utarbetats ett
detaljerat förslag till filosofisk ämbetsexamen med gymnastik såsom däri
ingående ämne. Under remissgången invändes bland annat, att en sådan
examen skulle bliva en alltför smal bas för fortsatta vetenskapliga studier.
Kommissionens längre syftande förslag nämnes endast i förbigående i universitetsberedningens
utlåtande om de filosofiska examina (V s. 98). Beredningen
inskränker sig till att ge tillkänna, »att den ej kan tillstyrka
tillskapandet av en examen omfattande dels vissa teoretiska ämnen, dels
vissa övningsämnen».
Skolöverstyrelsen anser i likhet med skolkommissionen, att nya vägar
måste öppnas såväl till adjunktskompetens som till partiell lärarbehörighet
för realskolestadiet. Särskilt betonar överstyrelsen värdet av en kombinerad
utbildning i läroämnen men tillägger, att överstyrelsen dock icke kan
intaga definitiv ståndpunkt i denna fråga, innan mera preciserade förslag
ha utarbetats. Mest reserverad ställer sig överstyrelsen till den sista av
kommissionen föreslagna utbildningsvägen, som utöver mellanskollärar
-
115
Kungl. Maj.ts proposition nr 219.
utbildning skulle omfatta fortbildning under lärarhögskolans kontroll.
Denna utbildningsgång är, säger överstyrelsen, »en nödfallsutväg, som kanske
måste tillgripas övergångsvis, om lärare med utbildning enligt någon
av de tidigare anförda vägarna icke finnas att tillgå i tillräcklig omfattning».
Överstyrelsen finner det emellertid icke självfallet, att fortbildningen
skall kontrolleras genom lärarhögskolan utan kan tänka sig andra
vägar härför. Efter en övergångstid bör denna utbildningsväg icke längre
accepteras.
Slutligen är att nämna, hurusom Allmänna adjunkts jöreningen påyrkar,
att frågan om benämningen av olika kategorier av lärare bringas till en
förnuftig lösning i samband med enhetsskolans genomförande.
»Skolkommissionen har inte gått in på titelfrågor utan använder beteckningarna
småskollärare, mellanskollärare, realskollärare och gymnasielärare,
benämningar, som är omöjliga att använda som titlar. Dessutom begagnar
kommissionen för gymnasiets huvudlärare i enlighet med nuvarande terminologi
titeln lektor och talar om adjunktskompetens utan att uttala sig
om adjunktstitelns fortlevande i den framtida skolan. För denna skola
vore det önskvärt, om en för alla lärare gemensam titel kunde skapas.
Om detta visar sig omöjligt, bör åtminstone en enhetlig titulatur fastställas
för lärarna på de olika stadierna. Adjunktsföreningen föreslår, att
frågan närmare utredes.»
Länsstyrelsen i Gävle ifrågasätter, huruvida icke hela nomenklaturen
småskollärare, mellanskollärare, realskollärare borde avskaffas till förmån
för den enhetliga benämningen folkskollärare; detta skulle givetvis icke utesluta,
att varje lärare hade specialiserad kompetens för vissa årsklasser
inom skolan.
c. Småskollärarnas vidareutbildning.
För småskollärare, som önska skaffa sig utbildning för tjänstgöring inom
mellanskolan eller på högre stadier, böra enligt skolkommissionens uppfattning
särskilda vägar öppnas.
För dem som önska kompetens för mellanstadiet skulle en ettårig utbildning
anordnas vid lärarhögskolan, innefattande dels — för dem som så
behöva — en komplettering av ämneskunskaperna, dels en pedagogisk-metodisk
utbildning för mellanskolestadiet. De som vilja gå längre och utbilda
sig för realskolestadiet kunna följa samma utbildningsvägar som mellanskollärare,
vilka kvalificera sig för realskoletjänstgöring. Kommissionen anser
det emellertid värt att överväga, huruvida icke sådana anordningar
kunna vidtagas, att småskollärare även utan omvägen över mellanskollärarutbildning
skola kunna vinna partiell kompetens för realskoleundervisning.
»Enligt kommissionens mening är det av stor betydelse, att vägen till
akademiska studier i framtiden kan öppnas för småskolans lärare, icke blott
därför att dessa därigenom bereds möjligheter att kvalificera sig för under
-
116
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
visning på högre stadier, utan även därför att de får tillfälle att bedriva
vetenskapliga studier på sitt eget arbetsområde och härigenom dels kan
göra dessa studier fruktbärande för sin undervisning i småskolan, dels kan
bli kompetenta att söka och inneha exempelvis tjänster vid lärarutbildningsanstalterna.
» (S. 381.)
Erforderliga kompletteringar av allmänbildningsgrunderna borde kunna
förläggas till de av kommissionen föreslagna gymnasierna för vuxna.
Att småskollärare, som påbörjat sitt yrkesarbete, skulle återgå till gymnasierna
för kompletterande studier, ter sig för Sveriges småskollärarinnejörbund
som ett i de flesta fall ogenomförbart projekt. Däremot bör det vara
möjligt att gå vidare efter avlagd dimissionsexamen och yrkesutbildning,
såsom det har föreslagits för mellanskolans lärare. Detta är ett av skälen,
varför förbundet bestämt påyrkat, att dimissionsexamen eller likvärdiga
kunskaper skall läggas till grund för småskollärarutbildningen.
Skolöverstyrelsen har i princip icke något att invända mot de åtgärder
för småskollärarnas vidareutbildning, som kommissionen har föreslagit. Då
förslagen icke äro närmare utformade, avstår överstyrelsen dock från en
mera ingående granskning.
d. Huvudlärarbefattningarna.
Kommissionen föreslår, att på vart och ett av skolans fyra stadier särskilda,
i högre lönegrad placerade huvudlä rarbefattningar
skola upprättas. Dessa befattningar måste få olika karaktär på de olika
stadierna.
På gymnasialstadiet skola lektorerna vara huvudlärare. Helst bör varje
läroämne vara företrätt av lektor vid de gymnasier, där ämnet i fråga studeras;
vid mindre gymnasier kan det dock inträffa, att en lektor måste
representera två läroämnen.
På realskolestadiet bör alltefter omständigheterna en huvudlärare företräda
ett läroämne eller två till tre närbesläktade ämnen.
För de större mellanskoloma tänker sig kommissionen huvudlärarbefattningar
dels i den humanistiska, dels i den matematisk-naturvetenskapliga
ämnesgruppen. Vid mindre mellanskolor och vid småskolor skulle huvudlärarbefattningen
icke vara knuten till någon viss ämnesgrupp.
»Huvudläraren skall vara skyldig att följa med den vetenskapliga, pedagogiska
och metodologiska utvecklingen i sitt ämne eller sin ämnesgrupp
samt över huvud taget den pedagogiska utvecklingen på det skolstadium
där han tjänstgör. Han skall biträda skolans chef vid skolarbetets planering
och vid behov med råd och upplysningar tillhandagå övriga lärare, i synnerhet
yngre och mindre erfarna, I hans uppgifter bör ingå att vårda
undervisningsmaterielen och att tillse, att den förnyas. Därest kommissionens
förslag om aspirantlärartjänster och förläggning av viss del av lärarutbildningen
till samverkande läroanstalter godtas, kommer huvudläraren
att få särskild betydelse för handledningen av aspiranter och lärarkandidater.
» (S. 379.)
117
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
Formella kompetenskrav böra endast uppställas för lektoraten. För
övriga huvudlärartjänster böra kompetenskraven vara desamma som för
stadiets vanliga lärartjänster. Vid tillsättning av huvudlärartjänsterna böra
givetvis lärdomsmeriter väga tungt, men främst böra personliga och pedagogiska
kvalifikationer vara avgörande. Genom den av kommissionen
föreslagna utvidgade inspektions- och konsulentverksamheten komme möjligheterna
att rättvist och likformigt bedöma lärarskickligheten att förbättras.
Ett allmänt genomförande av huvudlärarinstitutionen komme enligt
kommissionens mening icke blott att stimulera tillströmningen till lärarbanan
utan även i övrigt att bli av stor betydelse för den svenska skolans
utveckling.
»Man torde inte kunna överskatta värdet av att vid varje icke alltför
liten skola på varje stadium finns en eller flera lärare, i vilkens skyldigheter
det uttryckligen ingår att följa med den pedagogiska utvecklingen och göra
nya idéer fruktbärande för skolans vardagsarbete. Eftersom enligt kommissionens
förslag huvudlärarna placeras i högre lönegrad, vinner man
dessutom den fördelen, att en viss motvikt skapas mot lärarnas dragning
till städer och tätorter.» (S. 379.)
Kommissionens förslag har fått åtskilliga instämmanden men också åtskillig
kritik.
Förslaget tillstyrkes exempelvis av Läroverkslärarnas riksjörbund och
av Sveriges yngre läroverkslärares förening, vilka understryka vikten av
att lärarnas avancemangsmöjligheter förbättras.
Sveriges folkskollärarinneförbund instämmer med kommissionen i att
huvudlärartjänsterna också på skolans lägre stadier skulle kunna bli en
stimulans för den pedagogiska utvecklingen och ett stöd för mindre erfarna
lärare.
»Inte minst skulle huvudlärarna ha en uppgift att fylla i skolor, dit aspiranttjänstgöring
förlägges. Beträffande tjänsternas karaktär av avancemangsposter
finner förbundet det visserligen tilltalande med en befordringsmöjlighet,
grundad på rent pedagogiska meriter, men kan å andra
sidan inte bortse från risken, att ovidkommande omständigheter skulle
spela in också vid tillsättningen av dessa tjänster och därmed äventyra den
avsedda pedagogiska vinsten. Förbundet vill därför starkt understryka
kommissionens uttalande, att ''förutsättningarna för att erhålla befattning
som huvudlärare bör vara goda personliga och pedagogiska kvalifikationer’.
Tjänsterna bör enligt förbundets mening tillsättas på vissa år. Vidare
bör skoldistrikten själva få avgöra, huruvida huvudlärartjänster skall inrättas;
dock bör vid detta avgörande liksom i fråga om personvalet hänsyn
tagas till lärarkårens önskemål.»
T något kollegieyttrande befaras, att huvudlärartjänstema skola leda till
»söndring och onödig rivalitet», men från landsbygdsläroverkens sida framhålles
å andra sidan, att huvudlärartjänsterna kunde bli ett hjälpmedel
118
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
för dessa skolors lärarrekrytering. Kollegiet vid samrealskolan i Rättvik
finner det ur denna synpunkt angeläget, att huvudlärarbefattningar inrättas
vid varje skola och på varje stadium.
»Det är nämligen obestridligt, att, om lärar brist uppstår, det är viktigare,
att en mindre skola får en kompetent huvudlärare i varje ämne
eller grupp av ämnen, än att all undervisning vid ett större läroverk bestrides
av välmeriterade lärare. Viss undervisning vid ett läroverk är ju av
den art, att den kan anförtros även åt mindre väl utbildade lärare, medan
det — vid varje, även mindre läroverk — finns viss undervisning, som
endast i undantagsfall bör få överlämnas till sådana lärare.»
Statskontoret anser, att alla lärare i ungefär lika grad böra ha skyldighet
att »följa med den vetenskapliga, pedagogiska och metodologiska utvecklingen
i sitt ämne», varför denna uppgift icke kan motivera en högre löneställning
för huvudläraren. »Icke heller de mera praktiskt betonade arbetsuppgifterna
som biträde åt rektor eller som rådgivare och handledare för
yngre och mera oerfarna lärare torde böra kompenseras genom högre lön
utan i stället genom erforderliga lättnader i undervisningsskyldigheten i
form av ett något reducerat timantal.»
Styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund erkänner, att huvudlärarsystemet
kan ha en uppgift att fylla i skolor med ämneslärarsystem men finner
motiveringen ohållbar, om den tillämpas på skolor med klasslärarsystem.
»Klasslärarna på mellanstadiet har i regel samma utbildning och ska
självständigt och på eget ansvar handha undervisningen i som regel samtliga
ämnen. En huvudlärare-klasslärare torde inte i samtliga skolämnen
kunna verka som pedagogisk ledare eller rådgivare. Att förordna ämnesspecialister
som huvudlärare synes inte lämpligt och är i mindre skoldistrikt
för övrigt inte möjligt. Normer för meritvärdering av pedagogisk
skicklighet och förmåga att handleda kolleger torde vara svåra att åstadkomma,
och tillsättningen av huvudlärare kan därför befaras bli godtycklig.
Anordnande av fortbildningskurser och instruktioner, liksom konferenser
mellan klasslärarna vid en skola eller i ett skoldistrikt torde bättre än
huvudlärarbefattningar främja syftet med huvudlärarinstitutionen.»
Förbundsstyrelsen avstyrker därför inrättandet av huvudlärartjänster
för klasslärare.
Skolöverstyrelsen kommer icke mindre bestämt till ett negativt resultat.
»Tvivelsutan skulle det vara tilltalande, om möjlighet funnes att honorera
en särskilt förtjänt lärare vid en skola, om han utan att vara skolchef
satt sin prägel på det pedagogiska arbetet vid skolan. Om det däremot med
nödvändighet skall finnas ett visst antal huvudlärare vid varje skola, torde
den goda avsikten i stor utsträckning förfelas.---I själva verket torde
det vara en psykologisk felkonstruktion att för en viss grupp av lärare uttryckligen
föreskriva skyldighet att följa med den pedagogiska utvecklingen.
Enligt överstyrelsens förmenande bör det ingå i varje lärares självklara
åligganden att tillgodogöra sig den pedagogiska utvecklingen. Om ansvaret
119
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
därför lägges på vissa lärare, blir följden lätt den, att Övriga lärare anse
sig dispenserade därifrån. Resonemang sådana som Det skall Karlsson
göra; han har betalt för det’ böra icke uppmuntras. Särskilt mom mindre
skolenheter torde också, såsom av något kollegium framhållits, allehanda
irritationer och onödig rivalitet kunna uppkomma till följd av att vissalärare
skola få högre avlönade tjänster. Man kan icke heller vara saker pa
att det alltid blir de mest förtjänta pedagogerna vid en skola, som komma
att uppehålla huvudlärartjänsterna. Sedan en sådan tjänst, ofta nog utan
större konkurrens, tillsatts vid en mindre skola, kan en ung, pedagogiskt
intresserad lärare komma till skolan och i realiteten bli huvudlärare, medan
en annan är det till namnet och uppbär inkomsten. Det måste också tangera
m-änsen till parodi på huvudlärarinstitutionen, om nära nog alla lärarna
vid en skola äro huvudlärare. Så blir enligt SK:s förslag förhållandet vid de
mindre realskolorna. En realskola med 6 undervisningsavdelnmgar torde
komma att få högst fem ordinarie lärare förutom rektor, och av dessa högst
fem lärare skulle fyra vara huvudlärare. Med hänsyn till ovan anförda synpunkter
måste överstyrelsen avråda från att huvudlärartjänster inrättas
på det sätt, som SK föreslagit.» (S. 107—108.)
e. Rektorsbefattningarna.
Vid tillsättningen av rektorstjänster böra de personliga kvalifikationerna
vara utslagsgivande, framhåller skolkommissionen. Behörighet att söka och
inneha befattning som chef för en skola bör tillkomma varje lärare, som är
behörig att söka och inneha ordinarie lärarbefattning vid skolan och som
äger kompetens att undervisa på skolans högsta stadium; chefsposterna böra
sålunda icke vara bundna vid bestämda lärdomsmeriter. »Detta innebär
t. ex., att en mellanskollärare, som har kompetens att undervisa på realskolestadiet,
skulle kunna förordnas som rektor vid en nioårig skola, även
om han inte avlagt fullständig ämbetsexamen, samt att en gymnasielärare
skulle kunna förordnas som rektor vid ett gymnasium, även om han inte är
lektorskompetent.»
Kommissionen anser det vara en brist i den nuvarande lärarutbildningen,
att det icke ingår någon utbildning för administrativa eller pedagogiskt
ledande poster inom skolväsendet. En pa folkskollärarkarens initiativ tillkommen
kurs i skoladministration, närmast avsedd för överlärare, har
gjort god nytta. Kommissionen finner det angeläget, att i samband med
omgestaltningen av lärarutbildningen även en kurs ordnas för lärare, som
aspirera på ledande poster inom skolväsendet.
Jämväl skolöverstyrelsen finner det önskvärt, att kurser i skoladministration
anordnas.
»Det bör dock redan från början påpekas, att genomgången av en sådan
kurs icke får tillmätas avgörande betydelse vid t. ex. tillsättning av rektorsbefattningar.
En rektorsbefattning bör nämligen icke i första hand få bli
en administrativ post. Av särskilt värde torde kurser av det ifrågasatta
slaget bli för rektorernas sekreterare, och överstyrelsen har redan i sitt
120
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 219.
yttrande den 13 februari 1948 rörande organisation av arbetet på rektorsexpeditionerna
vid de allmänna läroverken med flera läroanstalter tillstyrkt,
att kurser anordnas för sekreterare och motsvarande biträdespersonal ävensom
att en handbok för sekreterare utarbetas och utgives på statens bekostnad.
Givetvis böra sådana kurser vara öppna för utnämnda rektorer
liksom för lärare, som av vederbörande rektorer anses lämpliga för sekreteraresysslan.
» (S. 108.)
Överstyrelsen finner det emellertid mindre välbetänkt att anknyta kurser
av detta slag till lärarhögskolorna. »Lämpligare torde vara, att de anordnas
av skolöverstyrelsen. Över huvud taget är behovet av sådana kurser alldeles
oberoende av lärarutbildningens omläggning.»
Delade meningar råda bland lärarorganisationerna i fråga om kompetenskraven
för rektorstjänsterna. Medan Allmänna adjunktsföreningen varmt
tillstyrker förslaget, att gymnasielärare utan rektorskompetens skall kunna
inneha rektorstjänst vid gymnasium, yttrar Lektorernas förening:
SK har föreslagit möjligheter till vidare utbildning och därav följande
befordran för alla lärare utom för lektorerna. Både konsekvens och rättvisa
kräva, att även lektorerna erhålla befordringsmöjligheter. I stället minskas
enligt SK:s förslag utsikterna för dessa, då de enda befattningar, till vilka
lektorer skulle kunna avancera: huvudlärartjänster i högre lönegrad, rektorat
vid högre allmänt läroverk och de helt nya lärartjänsterna vid de
föreslagna lärarhögskolorna, skola stå öppna även för lärare utan lektorskompetens.
LF anser, att som regel lektorskompetent lärare bör äga företräde
vid tillsättandet av dessa befattningar.»
Lärarrådet vid Göteborgs högskola delar lektorernas mening. »För att
en rektor skall kunna upprätthålla sin auktoritet och vara gymnasiets
högste pedagogiske ledare, är det efter lärarrådets mening ofrånkomligt,
att han äger samma vetenskapliga kompetens som huvudlärarna. Rektoraten
böra icke bli ett mal för skolpolitiker och pedagogiska karriärister.»
Sveriges överlärarförbund och Sveriges folkskollärarförbund opponera
åter mot kommissionens krav, att rektor vid enhetsskola skall äga kompepetens
att undervisapa skolans högsta stadium. En ämneslärare med enbart
adjunktsutbildning har icke kompetens att undervisa som klasslärare. »Med
samma skäl skulle kunna hävdas, att rektor och skolchef vid enhetsskola
bör äga kompetens att undervisa på skolans lägsta stadium», invänder
överlärarförbundet. Styrelsen för folkskollärarförbundet föreslår ett system,
avsett att tillgodose kravet på sakkunnig ledning av enhetsskolan med hänsyn
till de olika skolstadiernas pedagogiska egenart:
»Om enhetsskolans rektor ska äga erforderlig pedagogisk och administrativ
erfarenhet och sakkunskap för att handha ledningen av en enhetsskola, omfattande
klasserna 1—9, bör han ha såväl klasslärarutbildning för mellanmanet
som adjunktsutbildning för realskolan. Rektor med enbart adjunktsutbildnmg
eller enbart klasslärarutbildning synes inte kunna ensam handha
de pedagogiska uppgifter som ankommer på rektor. I de fall rektor har
121
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
endast adjunktsutbildning bör därför närmast under honom förordnas en
särskild studierektor (biträdande rektor) med mellanskollärarutbildning för
klasstadiet 1—6.
Lärare med enbart klasslärarutbildning för mellanskolan, vilken har stora
pedagogiska och administrativa meriter, bör även kunna förordnas som
rektor för enhetsskola. I sådana fall bör särskild studierektor med adjunktskompetens
förordnas för realskolstadiet.
I större skoldistrikt synes det lämpligt att sammanföra klasserna 1—6
till en skolenhet med klasslärare som rektor och realskolstadiet klasserna
7—9 till en särskild skolenhet med realskollärare som rektor.
I mycket stora skoldistrikt kan det måhända även vara lämpligt med
särskild studierektor för småskolstadiet.
Vid inrättande av enhetsskola inom skoldistrikt som förutom överlärare
vid folkskolan har rektor vid realskola (kommunal mellanskola) inom distriktet
bör antingen överläraren eller rektorn förordnas till rektor vid
enhetsskolan, i förra fallet med rektorn vid realskolan som studierektor för
realskolstadiet, i senare fallet med överläraren som studierektor för klassstadiet
1—6.
Rektor för gymnasium bör inte samtidigt vara rektor för enhetsskola.»
Det kan måhända göras gällande, att skolkommissionens förslag i dess
helhet även skulle ha vissa mindre lyckliga konsekvenser. Skolöverstyrelsen
fäster uppmärksamheten på denna sida av saken.
»Varje lärarkategori förlorar ... en del av sin begåvningselit, utan att
förlusten kanske helt täckes av tillskotten från andra kategorier. För småskollärarinnornas
vidkommande finnes för övrigt ingen kategori i lägre
löneställning att hämta något tillskott från. Den alltid bekymmersamma
lärarrekryteringen till de små skolorna på mera avsides belägna orter kommer
måhända att bli lidande därpå. Det bör också hållas i minnet, att förutsättningarna
för befordran icke kunna vara desamma på lärarbanan som
på flertalet andra levnadsbanor. Undervisning på ett högre skolstadium förutsätter
kunskaper, som icke kunna förvärvas blott genom arbetsrutin
under växande ansvar. Paralleller med t.ex.förvaltningslivet bli missvisande
även på det sättet, att en högre tjänst där i princip ställer större krav på
sin innehavare än en lägre. I skollivet däremot är det lika viktigt på ett
lägre som på ett högre stadium att ha dugande och i begåvningshänseende
välrustade lärare.» (S. 106.)
Överstyrelsen finner emellertid, att smidigare övergångsmöjligheter från
den ena lärarkategorien till den andra måste tillföra undervisningsväsendet
så stora fördelar, att ämbetsverket icke tvekar att ansluta sig till kommissionens
förslag.
Trots enstaka invändningar mot ett och annat av skolkommissionens
förslag bestyrka remissyttrandena otvivelaktigt riktigheten av skolkommissionens
utgångspunkt, att ett befordringssystem, inom vilket den personliga
dugligheten och de personliga fortbildningssträvandena bättre tillvaratagas
än som nu är möjligt, måste betyda en uppmuntran i arbetet
för lärarna och bör kunna bidraga till att göra lärarbanan mera lockande
för ungdomen.
122 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
f. Departementschefen.
Tendensen i den rad av förslag, för vilka jag just redogjort, kan sägas
vara att stimulera lärarna i det dagliga arbetet, vidmakthålla deras håg
för fortsatta studier och öka deras möjligheter att slå sig fram till en plats
i skolväsendet, där deras kvalifikationer till fullo utnyttjas.
Jag är ense med skolkommissionen om att detta fordrar större elasticitet
i lärarnas tjänstgörings- och anställningsförhållanden, än den nuvarande
organisationen medger. En viss smidighet i systemet är också önskvärd
från rent praktiska utgångspunkter. I synnerhet när nativitetskurvan löper
ned och upp, som den gjort under de senaste årtiondena, är det angeläget,
att lärarkårerna icke för starkt fastlänkas vid oföränderliga tjänstgöringsområden.
Man måste kunna vid behov låta lärare, som i första hand utbildats
för ett visst skolstadium, rycka upp på det närmast högre, och detta
underlättas i hög grad, om ett icke alltför litet antal lärare lagt sina studier
och sin fortbildning med tanke på en sådan möjlighet.
Vissa av kommissionens förslag utgå från organisatoriska förutsättningar,
som ännu icke äro för handen, eller förutsätta mera tidsödande utredningar;
andra äro enligt min mening av den art, att de omedelbart böra föras vidare
och snarast möjligt läggas till grund för praktiska åtgärder.
När kommissionen framkastar tanken, att mellanskollärare i vissa fall
skola kunna förvärva behörighet för undervisning på realskolestadiet genom
en av lärarhögskolan kontrollerad fortbildning och speciellt att kompetens
för undervisning i samhällslära på detta stadium skall kunna vinnas genom
deltagande i en tilläggskurs i ämnet vid lärarhögskolan, är det tydligen
fråga om förslag, som för sitt förverkligande fordra, att lärarhögskolorna
trätt i funktion, och som icke kunna slutligt bedömas, förrän fullständig
utredning föreligger om dessas organisation. Huruvida lärarhögskolorna
kunna bli i stånd att genom en ettårig utbildning meddela småskollärare
kompetens för tjänstgöring på mellanskolestadiet, är också ovisst, så länge
förbildningskraven för de blivande småskollärama måste hållas lägre än
kommissionen tänkt sig; spörsmålet bör upptagas till förnyat övervägande i
samband med den pågående detaljutredningen om lärarhögskolorna. Jag
vill för närvarande blott anmärka, att frågan om vidareutbildning för småskollärare
i en eller annan form om några år torde komma att få starkt
ökad aktualitet, när de stora årskullarna i den tidigare skolåldern draga
vidare till enhetsskolans högre klasser och barnantalet på småskolestadiet
börjar sjunka.
Mot skolkommissionens förslag att inrätta särskilda huvudlärarbefattningar
på alla skolstadier ha åtskilliga erinringar gjorts under remissgången.
Skolöverstyrelsen, som anser att det mesta av vad skolkommissionen velat
vinna genom inrättande av huvudlärartjänster skulle säkrare och mera frik
-
123
Kungl. Maj:ts proposition nr ?A9.
tionsfritt kunna uppnås genom en anordning med särskilt utsedda handledare
för läraraspiranterna under praktikåret, har sålunda avrått från att
huvudlärartjänster inrättas på det sätt, som skolkommissionen föreslagit.
Med hänsyn till de framställda erinringarna anser jag mig icke böra förorda
nu ifrågavarande förslag.
Omedelbar aktualitet ha åter de förslag, som avse att råda bot för lärarbristen
på realskolestadiet genom att möjliggöra påbyggnader med akademiska
studier av folkskollärarexamen respektive den föreslagna mellanskollärarutbildningen.
Studierna skulle alltefter sin omfattning antingen kunna
sikta på full adjunkt skompetens eller åsyfta behörighet för en mera begränsad
undervisning på realskolestadiet. Utformningen av den särskilda prövning
vid universitet eller högskola, som för ändamålet blir erforderlig, torde
böra ske under beaktande av såväl akademiska som skolsynpunkter. Vid
den utredning, som på grund härav skyndsamt bör komma till stand, bör
även undersökas, huruvida i något fall, där studentkunskaper i latin nu
äro föreskrivna, studierna kunna givas en sådan läggning, att ett ur skolsvnpunkt
användbart resultat uppnås, utan att förstudierna i latin föras
fram till nuvarande studentexamensnivå. Eventuellt erforderlig metodisk
vidareutbildning för de lärare, som övergå till undervisning på realskolestadiet,
torde framdeles kunna ordnas vid lärarhögskolorna eller på annat
sätt.
Den mera komplicerade och säkerligen också mera svårlösta frågan om
kombinerad utbildning i läro- och övningsämnen för lärare vid högre skolor
bör jämväl under de närmaste åren upptagas till utredning och grundligt
övervägande.
Skolkommissionen föreslår vidare inrättandet av en grupp nya gymnasielärartjänster
vid sidan av de nuvarande lektorstjänsterna. Arbetet vid de
allmänna läroverken utmärkes otvivelaktigt av en differentiering, som icke
kommer till uttryck i det nuvarande systemet av lärartjänster. Jag har blivit
övertygad om att det med hänsyn till de föreliggande arbetsuppgifternas
art och det med dem förknippade ansvaret är önskvärt med en längre gående
differentiering av lärartjänsterna, och jag har intet emot att till detta
skäl ytterligare lägga vad kommissionen anfört om värdet av att även på
lärarbanan befordringsmöjligheter skapas, som kunna göra banan mera
lockande för framåtsträvande ungdom. Den närmare prövningen av lämpligheten
av sådana åtgärder bör dock anstå i avvaktan på vederbörande
löneinstansers bedömning av tjänsternas lönegradsplacering. Jag har emellertid
för avsikt att under årets lopp föranstalta om erforderlig ytterligare utredning
även i denna fråga. Därvid böra jämväl upptagas vissa frågor rörande
särskilda ersättningar, exempelvis vid provårsläroverken. Jämväl den av
skolkommissionen väckta frågan om behörighetsvillkoren för rektorsbefattningar,
vilken åtminstone i vad avser de högre allmänna läroverken torde
124
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 219.
sta i visst samband med frågan om lärarkompetens och lärarkategorier för
gymnasialstadiet, hör närmast hemma i detta sammanhang.
Frågan om särskild utbildning för skolans administrativa poster har berörts
även i den år 1947 avslutade utredningen angående omorganisation
av arbetet på de statliga läroverkens rektorsexpeditioner och torde böra
upptagas till slutlig prövning, när de finansiella förhållandena det medgiva.
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
125
7. Hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att godkänna följande riktlinjer för ordnandet
av vissa lärargruppers egentliga yrkesutbildning:
1. I den ordning och till det antal, som framdeles bestämmes,
skola lärarutbildningsanstalter av ny typ inrättas,
avsedda att meddela egentlig yrkesutbildning för ämneslärare,
mellanskollärare och eventuellt småskollärare ävensom,
i den mån sådant i vederbörlig ordning bestämmes, för
olika grupper av speciallärare.
2. Den egentliga yrkesutbildningen för ämneslärare,
mellanskollärare och småskollärare skall från tidpunkt, som
senare bestämmes, omfatta dels utbildning vid lärarutbildningsanstalt,
dels viss aspiranttjänstgöring.
3. Utbildningen av mellanskollärare skall vara grundad
på ett kunskapsmått, i huvudsak motsvarande gymnasiekurs.
4. Den egentliga yrkesutbildningen för småskollärare
skall från tidpunkt, som senare bestämmes, tills vidare
vara grundad på en ettårig allmänbildande kurs, baserad
på ett kunskapsmått i huvudsak motsvarande realexamen.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Inga Bäcklin.
126
Kungl. Maj:ts proposition nr 319.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sill.
Propositionens huvudsakliga innehåll.................................. 1
1. Inledning ........................................................ 2
2. Den nuvarande lärarutbildningen .................................. 5
a. De högre skolorna ............................................. 5
Ämneslärarnas teoretiska utbildning ............................. 5
Ämneslärarnas praktiska utbildning .............................. 8
övningslärarnas utbildning...................................... 10
b. Folkskolorna .................................................. 12
Folkskollärarnas utbildning ................... 12
Småskollärarinnornas utbildning ................................. 17
3. Allmänna synpunkter på lärarutbildningen.......................... 20
a. Skolkommissionen och lärarutbildningen.......................... 20
b. Departementschefen ........................................... 25
4. Läraraspiranternas ämnesstudier ................................... 27
a. Den akademiska utbildningen för ämneslärare.................... 27
Filosofisk ämbetsexamen ....................................... 27
De högre filosofiska studierna och lektorskompetensen ............ 38
Kristendomslärarnas utbildning ................................. 46
b. Klasslärarnas ämnesstudier ..................................... 50
c. Departementschefen ........................................... 59
5. Den egentliga yrkesutbildningen ................................... 62
a. Lärarhögskolornas storlek och förläggning ........................ 63
b. Lärarhögskolornas organisation.................................. 65
c. Utbildningen vid lärarhögskolorna............................... 67
Gemensamma drag i lärargruppernas utbildning .................. 67
Klasslärarutbildningen vid lärarhögskolorna ...................... 68
Ämneslärarnas utbildning vid lärarhögskolorna.................... 72
Speciallärarnas utbildning ...................................... 76
Lärarhögskolorna och lärarnas fortsatta utbildning................ 77
Kungl. Maj:ts proposition nr 819. 127
Sid.
d. Yttranden rörande lärarhögskolorna och lärarnas egentliga yrkesutbildning
...................................................... 78
Lärarhögskolornas organisation .................................. 78
Aspirantårets organisation ...................................... 90
Speciallärarnas utbildning m. ................................... 97
e. Departementschefen ........................................... 98
6. Lärartjänsterna och lärarnas fortbildning............................ 103
a. Gymnasiets lärarfråga .......................................... 104
b. Realskolestadiets lärarfråga och mellanskollärarnas fortbildning .... 107
c. Småskollärarnas vidareutbildning................................ 115
d. Huvudlärarbefattningarna ...................................... 116
e. Rektorsbefattningarna ......................................... 119
f. Departementschefen ........................................... 122
7. Hemställan ................. 125