Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
1
Nr 217.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
svenskt medborgarskap; given Stockholms slott den
24 mars 1950.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om svenskt medborgarskap.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Herman Zetterberg.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Den föreslagna medborgarskapslagen — vilken bygger på ett av delegerade
för Sverige, Danmark och Norge gemensamt utarbetat betänkande —-vilar i stor utsträckning på samma principer som den gällande lagen i
ämnet, men innehåller några principellt betydelsefulla avvikelser från gällande
rätt. De till sina verkningar mest omfattande av de föreslagna ändringarna
angå den gifta kvinnans ställning. Under det att gift kvinna nu i
stort sett följer sin man i medborgarskapshänseende, tillerkänner förslaget
den gifta kvinnan en fullt självständig ställning. Utländsk kvinnas äktenskap
med svensk man har enligt förslaget ingen annan inverkan på kvinnans
medborgarrättsliga ställning än att det väsentligt underlättar hennes
upptagande till svensk medborgare genom naturalisation. Svensk kvinna,
som blir utländsk medborgare genom äktenskap med utländsk man, behål
1
Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 217.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
ler sitt svenska medborgarskap, även om hon tar hemvist i mannens hemland.
Beträffande barnens ställning intar förslaget i stort sett samma ståndpunkt
som gällande lag. I vissa undantagsfall skall dock barn i äktenskap
förvärva svenskt medborgarskap genom födseln, ehuru endast modern är
svensk medborgare. Vidare föreslås att den åldersgräns, vid vilken barn
upphöra att behandlas som bipersoner vid föräldrarnas förvärv av medborgarskap,
sänkes från 21 till 18 år. En annan principen nyhet är, att Kungl.
Maj :t enligt förslaget äger att efter avtal med annat nordiskt land sätta i
kraft vissa bestämmelser om mera förmånlig behandling av de avtalsslutande
ländernas medborgare.
Bland övriga mera betydande avvikelser från gällande rätt må följande
nämnas. Två stadganden i den nuvarande lagen, enligt vilka förvärv av
svenskt medborgarskap inträder automatiskt, ha ersatts med bestämmelser
om förvärv genom anmälan. Detta gäller förvärv genom födsel i Sverige
i förening med oavbrutet hemvist här intill viss ålder samt återvinning av
tidigare innehaft svenskt medborgarskap. Kungl. Maj :ts befogenhet att
medge eftergift från de allmänna naturalisationsvillkoren har utvidgats.
Lagen avses skola träda i kraft den 1 januari 1951. Enligt en särskild
övergångsbestämmelse skall kvinna, som jämte äldre lag förlorat svenskt
medborgarskap till följd av giftermål eller mannens förvärv av utländskt
medborgarskap, vara berättigad att på anmälan inom fem år efter lagens
ikraftträdande återfå svenskt medborgarskap.
Kungl. Mcij:ts proposition nr 217.
3
(Gällande lag.)
Lag
om förvärvande och förlust av
svenskt medborgarskap;
given Stockholms slott den 23 maj 1924-
(sådan lagen lyder efter däri vidtagna
ändringar genom lagar den 19 maj
1933 och den 31 mars 1944).
1 §•
Svenskt medborgarskap förvärvas,
på grund av födsel, av barn i äktenskap,
vars fader är svensk medborgare,
samt av barn utom äktenskap,
vars moder är svensk medborgare.
Hittebarn, som anträffas här i riket,
anses, intill dess annat utrönes,
såsom svensk medborgare.
3 §•
Utländsk kvinna, som ingår äktenskap
med svensk medborgare,
förvärvar genom giftermålet svenskt
medborgarskap.
Hava makarna barn samman före
äktenskapet, blir jämväl barnet
svensk medborgare, såframt det är
ogift och ännu ej fyllt tjuguett år.
(Föreslagen lydelse.)
Förslag
till
Lag
om svenskt medborgarskap.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Svenskt medborgarskap förvärvas
genom födsel av
1. barn i äktenskap, vars fader är
svensk medborgare;
2. här i riket fött barn i äktenskap,
av vars föräldrar endast modern är
svensk medborgare, om fadern ej har
medborgarskap i någon stat eller
om barnet icke genom födseln förvärvar
faderns medborgarskap;
3. barn utom äktenskap, vars moder
är svensk medborgare.
Hittebarn som anträffas här i riket
anses såsom svensk medborgare
intill dess annat utrönes.
2 §•
Ingår svensk man äktenskap med
utländsk kvinna, blir före äktenskapet
fött barn till makarna svensk
medborgare, om det är ogift och ej
fyllt aderton år.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
(Gällande lag.) (Föreslagen lydelse.)
2 §•
Utländsk man eller utländsk ogift
kvinna, som är född här i riket och
oavbrutet här haft sitt hemvist, blir
svensk medborgare vid uppnådd ålder
av tjugutvå år.
Vad i första stycket sägs gälle ej
den, som under sista året skriftligen
avsagt sig rättigheten att bliva svensk
medborgare och därvid tillika med
behörigt bevis styrkt sig äga medborgarskap
i annat land. Rätt till avsägelse,
som nu är nämnd, tillkommer
dock ej den, vars fader eller, då
fråga är om barn utom äktenskap,
moder begagnat sig av sådan rätt.
Avsägelse, som i andra stycket
sägs, skall ske, om den, varom fråga
är, har sitt hemvist i Stockholm, hos
överståthållarämbetet och eljest hos
Konungens befallningshavande i det
län, inom vilket han har sitt hemvist.
Det åligger den myndighet, hos
vilken avsägelse göres, att pröva avsägelsen
samt att därom meddela beslut.
4 §.
Den, som, på grund av födseln, varit
svensk, men förlorat sitt svenska
medborgarskap utan att bliva medborgare
i annat land, återvinner
svenskt medborgarskap genom att
taga hemvist här i riket.
Den, som, på grund av födseln, varit
svensk, men sedermera blivit annat
lands medborgare, återvinner
3 §•
•
Utlänning, som är född här i riket
och oavbrutet här haft sitt hemvist,
förvärvar svenskt medborgarskap
genom att, efter det han fyllt
tjuguett år men innan han fyllt tjugutvå
år, hos länsstyrelsen i det län
där han är kyrkobokförd skriftligen
anmäla sin önskan att bliva svensk
medborgare. Den som icke är medborgare
i någon stat eller styrker, att
han skulle förlora sitt utländska
medborgarskap genom att förvärva
svenskt medborgarskap, må dock
göra sådan anmälan redan då han
fyllt aderton år.
Då riket är i krig, äger vad i första
stycket är stadgat icke tillämpning å
den som är medborgare i fientlig stat
eller som där ägt medborgarskap men
förlorat det utan att förvärva medborgarskap
i annan stat.
4 §.
Har någon, som genom födseln varit
svensk och oavbrutet haft sitt
hemvist här i riket intill aderton års
ålder, förlorat sitt svenska medborgarskap,
återvinner han, om han sedan
två år har hemvist i riket, medborgarskapet
genom att hos länsstyrelsen
i det län där han är kyrkobokförd
skriftligen anmäla sin önskan
Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.
5
(Gällande lag.) (Föreslagen Igdelse.)
svenskt medborgarskap, såframt han,
efter förlust av det utländska medborgarskapet,
tager hemvist här i riket,
eller ock, medan han har hemvist
här i riket, går sitt utländska
medborgarskap förlustig.
6 § första och andra styckena.
Blir utländsk man svensk medborgare
enligt 2 eller 4 §, medför detta
svenskt medborgarskap jämväl för
hans hustru och ogifta barn i äktenskap
under tjuguett år, såframt de
hava hemvist här i riket. Hava de ej
hemvist här i riket, men tager sedermera
hustrun under äktenskapets
bestånd eller barn, som ännu är ogift
och under tjuguett år, under faderns
livstid hemvist härstädes, vinner
hustrun eller barnet svenskt medborgarskap,
om mannen fortfarande är
svensk medborgare.
Vad i första stycket sägs skall ej
äga tillämpning å barn, som, efter
äktenskaps återgång eller äktenskapsskillnad,
står under moderns
vårdnad, ej heller, medan hemskillnad
består, å hustrun och barn, om
vilket hon har vårdnaden.
7 §•
Vad i 6 § är stadgat därom, att
barn i äktenskap förvärvar svenskt
medborgarskap tillsammans med fadern,
skall äga motsvarande tillämpning:
1.
å förhållandet mellan barn utom
äktenskap och barnets moder, såframt
ej fadern är utländsk man och
har vårdnaden om barnet;
2. å förhållandet mellan barn i äktenskap
och moder, som är änka;
samt
härom. Den som är utländsk medborgare
återvinner dock icke svenskt
medborgarskap, med mindre han
styrker, att han därigenom skulle förlora
det utländska medborgarskapet.
5 §•
Blir utländsk man svensk medborgare
enligt 3 eller 4 §, medför
detta svenskt medborgarskap jämväl
för hans ogifta barn i äktenskap,
som har hemvist här i riket och ej
fyllt aderton år. Vad nu sagts gäller
dock icke barn, som efter äktenskapets
återgång eller äktenskapsskillnad
eller under hemskillnad står under
moderns vårdnad.
Vad i första stycket är stadgat om
att barn i äktenskap förvärvar medborgarskap
tillsammans med fadern
skall äga motsvarande tillämpning
1. å förhållandet mellan barn utom
äktenskap och modern, om ej fadern
är utlänning och har vårdnaden om
barnet;
2. å förhållandet mellan barn i äktenskap
och moder, som är änka;
6
Kungi. Maj.ts proposition nr 217.
(Gällande lag.) (Föreslagen lydelse.)
3. å förhållandet mellan barn i äktenskap
och moder, vars äktenskap
eljest är upplöst eller som är hemskild,
såframt barnet står under moderns
vårdnad.
5 §•
Konungen äger, på ansökan, till
''svensk medborgare upptaga (naturalisera)
utlänning, som
1. fyllt tjuguett år;
2. sedan fem år har hemvist här
i riket;
3,. gjort sig känd för hederlig vandel;
samt
4. har möjlighet att försörja sig
och sin familj.
Finnes sökandens upptagande till
svensk medborgare medföra gagn för
riket, eller har sökanden förut ägt
svenskt medborgarskap, eller föreligga
eljest med hänsyn till sökandens
förhållanden synnerliga skäl för
hans upptagande till svensk medborgare,
må svenskt medborgarskap honom
beviljas utan hinder av här ovan
under punkterna 1 och 2 stadgade
villkor. Har sökanden förut ägt
svenskt medborgarskap, må avvikelse
ske jämväl från vad ovan under
punkt 4 stadgats.
Upphör ej sökanden enligt rätten i
det land, han tillhör, i och med sin
naturalisation som svensk medborgare
att vara medborgare i det landet,
utan fordras härför medgivande
av landets regering eller annan myndighet
därstädes, vare, såframt an
-
3. å förhållandet mellan barn i äktenskap
och moder, vars äktenskap
eljest är upplöst eller som är hemskild,
om barnet står under moderns
vårdnad.
6 §•
Konungen äger på ansökan till
svensk medborgare upptaga (naturalisera)
utlänning som
1. fyllt aderton år;
2. sedan minst sju år har hemvist
här i riket;
3. fört en hederlig vandel; samt
4. har möjlighet att försörja sig
och sin familj.
Finnes det medföra gagn för riket
att sökanden upptages till svensk
medborgare eller har sökanden förut
ägt svenskt medborgarskap eller är
sökanden gift med svensk medborgare
eller föreligga eljest med hänsyn
till sökandens förhållanden särskilda
skäl för dennes upptagande
till svensk medborgare, må naturalisation
beviljas, även om de i första
stycket under punkterna 1, 2 och 4
stadgade villkoren icke äro uppfyllda.
Om synnerligen starka skäl tala
därför, må avvikelse ske från villkoret
under punkt 3. Är sökanden
dansk, finsk, isländsk eller norsk
medborgare, må även om annat särskilt
skäl ej föreligger avvikelse ske
från det under punkt 2 angivna villkoret.
Förlorar sökande, som har utländskt
medborgarskap, ej detta i
och med sin naturalisation utan
fordras härför medgivande av den
utländska statens regering eller annan
myndighet, må som villkor för
medborgarskapets förvärvande stad
-
7
Kungl. Maj.ts proposition ni 217.
(Gällande lag.)
sökningen bifalles och sökanden ej
redan styrkt, att sådant medgivande
lämnats, som villkor för medborgarskapets
förvärvande stadgat, att sökanden
skall inom viss tid och inför
den Konungens befallningshavande,
som Konungen bestämmer, styrka,
att dylikt medgivande lämnats. Det
åligger befallningshavanden att pröva,
huruvida behörigt bevis företetts,
och att därom meddela beslut. Kan
sökanden ej förete bevis, som nyss
nämnts, må, där synnerliga skäl därtill
äro, medborgarskap honom ändock
av Konungen beviljas.
6 § tredje stycket (jfr även 7 §).
Varder utländsk man, på ansökan
enligt 5 §, upptagen till svensk medborgare,
bestämmer Konungen, huruvida
detta skall medföra svenskt
medborgarskap även för hans hustru
och ogifta barn i äktenskap under
tjuguett år. Hustrun skall, där ej
särskilda skäl föranleda annat, beredas
tillfälle att i ärendet avgiva yttrande.
Förblir hon, trots mannens
förvärv av svenskt medborgarskap,
medborgare i främmande stat, må
svenskt medborgarskap ej tilläggas
henne, med mindre hon därtill samtyckt.
8 §•
Svenskt medborgarskap förloras av
den, som, genom naturalisation eller
giftermål eller ock eljest, blir medborgare
i annat land och där har eller
efter förvärvet av medborgarskapet
tager sitt hemvist. Oberoende avhemvistet
förloras svenskt medborgarskap
av ogift barn under tjuguett
år, som blir utländsk medborgare genom
föräldrarnas äktenskap.
(Föreslagen lydelse.)
gas, att sökanden inför den länsstyrelse
Konungen bestämmer inom viss
tid styrker att dylikt medgivande
lämnats. Det åligger länsstyrelsen att
meddela beslut, huruvida behörigt
bevis företetts.
Då utlänning enligt denna paragraf
upptages till svensk medborgare,
bestämmer Konungen, huruvida
naturalisationen skall omfatta även
sökandens ogifta barn under aderton
år.
7 §•
Svenskt medborgarskap förloras av
1. den som förvärvar utländskt
medborgarskap och möjliggjort förvärvet
genom att ansöka därom eller
eljest uttryckligen samtycka därtill;
2.
den som förvärvar utländsk!
medborgarskap genom att inträda i
allmän tjänst i annan stat;
3. ogift barn under aderton år,
8
Kungi. Maj:ts proposition nr 217.
(Gällande lag.)
9 §•
Svensk man eller svensk ogift kvinna,
som är född utom riket och aldrig
här haft hemvist, förlorar sitt
svenska medborgarskap vid uppnådd
ålder av tjugutvå år, såframt ej dessförinnan
Konungen, på ansökan, medgivit,
att medborgarskapet ändock
må bibehållas. Med hemvist här i
Jandet skall till sin verkan vara likställd
vistelse här för fullgörande av
värnplikt eller för deltagande i undervisningen
vid svensk läroanstalt
eller ock eljest under förhållanden,
som tyda på samhörighet med Sverige.
Förlust av svenskt medborgarskap
enligt dena paragraf för svensk man
medför förlust av sådant medborgarskap
även för hans hustru samt barn
i äktenskap. Vad nu är sagt äge motsvarande
tillämpning å förhållandet
mellan en kvinna och hennes barn
utom äktenskap.
(Föreslagen lydelse.)
som blir utländsk medborgare genom
att någon av föräldrarna, som
ej är utan del i vårdnaden om barnet,
på sätt ovan i paragrafen avses förvärvar
utländskt medborgarskap,
dock icke om den andre är svensk
medborgare och bär del i vårdnaden;
4. ogift barn under aderton år, som
blir utländsk medborgare genom att
föräldrarna ingå äktenskap med varandra;
har barnet hemvist här i riket,
inträder dock förlust av svenskt
medborgarskap endast om barnet
flyttar ur riket innan det fyllt aderton
år.
8 §•
Svensk medborgare, som är född
utom riket samt aldrig här haft hemvist
och ej heller uppehållit sig här
under förhållanden som tyda på
samhörighet med Sverige, förlorar
sitt svenska medborgarskap, när han
fyller tjugutvå år. På dessförinnan
gjord ansökan må dock Konungen
medgiva att medborgarskapet bibehålies.
När någon enligt första stycket förlorar
svenskt medborgarskap, medför
detta förlust av sådant medborgarskap
även för hans barn, som förvärvat
medborgarskapet till följd av att
han varit svensk medborgare.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
(Gällande lag.)
10 §.
Vill någon, som är eller önskar
bliva utländsk medborgare, erhålla
befrielse från sitt svenska medborgarskap,
göre därom ansökning hos
Konungen. Bifalles dylik ansökning,
vare, om sökanden ej redan är utländsk
medborgare, som villkor stadgat,
att sökanden inom viss tid skall
hava förvärvat medborgarskap i annat
land.
(Föreslagen lydelse.)
9 §.
Konungen må på ansökan befria
den som är eller önskar bliva utländsk
medborgare från hans svenska
medborgarskap. Är sökanden ej
redan utländsk medborgare, skall
som villkor för befrielsen stadgas,
att han inom viss tid förvärvar medborgarskap
i annan stat.
10 §.
Konungen äger, efter avtal med
Danmark, Finland, Island eller Norge,
förordna om tillämpning av en
eller flera av bestämmelserna under
a)—c) här nedan. Med fördragsslutande
stat avses i dessa bestämmelser
den eller de stater, med vilka
Sverige ingått avtal om tillämpning
av bestämmelsen i fråga.
a) Vid tillämpning av 1 § första
stycket punkt 2 samt 3 § likställes
födsel i fördragsslutande stat med
födsel här i riket.
Såvitt angår 3 och 4 §§ likställes
hemvist intill tolv års ålder i fördragsslutande
stat med hemvist här
i riket.
b) Medborgare i fördragsslutande
stat som
1. förvärvat medborgarskapet på
annat sätt än genom naturalisation;
2. fyllt tjuguett men ej sextio år;
3. sedan tio år har hemvist här i
riket; samt
4. icke under denna tid dömts till
frihetsstraff,
förvärvar svenskt medborgarskap
genom att hos länsstyrelsen i det län
där han är kyrkobokförd skriftligen
anmäla sin önskan härom. Vid så
-
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
(Gällande lag.)
11 §•
Vill någon erhålla förklarande att
han är svensk medborgare, må han
därom göra ansökan hos Konungen,
som, efter regeringsrättens hörande,
äger meddela dylikt förklarande.
(Föreslagen lydelse.)
dant förvärv av medborgarskap skall
vad i 5 § stadgas äga motsvarande
tillämpning.
c) Den som förlorat'' svenskt medborgarskap
och därefter oavbrutet
varit medborgare i fördragsslutande
stat, återvinner svenskt medborgarskap
genom att, efter det han tagit
hemvist här i riket, hos länsstyrelsen
i det län där han är kyrkobokförd
skriftligen anmäla sin önskan
härom. Vid sådant förvärv av medborgarskap
skall vad i 5 § stadgas
äga motsvarande tillämpning.
11 §•
När någon gör anmälan enligt 3,
4 eller 10 §, åligger det länsstyrelsen
att meddela beslut, huruvida på grund
av anmälningen svenskt medborgarskap
förvärvats eller ej.
Vill någon erhålla förklaring att
han är svensk medborgare, må han
göra ansökan därom hos Konungen,
som efter regeringsrättens hörande
äger meddela sådan förklaring; dock
må härvid icke prövas fråga som avses
i första stycket.
12 §.
Talan mot länsstyrelses beslut i
ärende enligt denna lag föres hos
Konungen genom besvär i den ordning,
som är bestämd för överklagande
av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut.
13 §.
Den som fyllt aderton år äger utan
hinder av att han står under annans
vårdnad själv göra ansökan eller anmälan
enligt denna lag.
Anmälan må ej göras genom förmyndare
eller vårdnadshavare.
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
(Gällande lag.)
12 §.
Närmare bestämmelser angående
ansökan, som i 5 § sägs, och den
utredning, som erfordras för prövningen
av sådan ansökan, så ock de
föreskrifter, som eljest finnas erforderliga
för denna lags tillämpning,
givas av Konungen.
(Föreslagen lydelse.)
14 §.
Närmare bestämmelser angående
ansökan enligt 6 § och den utredning,
som erfordras för prövningen av sådan
ansökan, ävensom de föreskrifter,
som eljest finnas erforderliga för
denna lags tillämpning, meddelas av
Konungen.
13 § första och femte styckena.
Den, som förlorat svenskt medborgarskap
på grund av stadgandet i
7 § lagen den 1 oktober 1894 om förvärvande
och förlust av medborgarrätt,
äger, såframt han icke förvärvat
medborgarskap i annan stat samt
förutsättningarna för förlust av medborgarskap
enligt 9 § i denna lag icke
heller äro för handen, återvinna
svenskt medborgarskap genom att i
enlighet med de närmare bestämmelser,
som av Konungen meddelas, hos
svensk beskickning eller svenskt konsulat
skriftligen anmäla sin önskan
att åter bliva svensk medborgare.
När någon blir svensk medborgare
enligt denna paragraf, skall vad i 6 §
första och andra styckena samt 7 §
för där avsedda fält stadgats lända
till efterrättelse; dock skall det i 6 §
första stycket med avseende å hustru
och barn stadgade villkoret om hemvist
här i riket ej gälla för det fall
att det svenska medborgarskapet
återvinnes genom anmälan hos svensk
myndighet i utlandet.
Övergångsbestämmelser.
15 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1951.
Genom denna lag upphäves lagen
den 23 maj 1924 (nr 130) om förvärvande
och förlust av svenskt medborgarskap
med undantag av 13 §
första stycket; och skall, när någon
blir svensk medborgare enligt nämnda
stadgande, vad i 5 § nya lagen är
för där avsedda fall föreskrivet äga
tillämpning, dock att villkoret om
hemvist här i riket ej skall gälla.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
(Gällande lag.) (Föreslagen lydelse.)
16 §.
Före lagens ikraftträdande här i riket
fött barn i äktenskap, av vars
föräldrar endast modern vid dess födelse
var svensk medborgare, förvärvar
svenskt medborgarskap vid
ikraftträdandet, om barnet ej fyllt
aderton år och icke är eller varit
medborgare i någon stat.
17 §.
Den som fyller tjugutvå år under
år 1951 äger göra anmälan enligt 3 §
intill utgången av nämnda år.
18 §.
Kvinna, som jämlikt äldre lag förlorat
svenskt medborgarskap till följd
av att hon ingått äktenskap med utländsk
man eller att hennes make blivit
utländsk medborgare, men som
med tillämpning av nya lagen skulle
hava förblivit svensk medborgare,
återvinner svenskt medborgarskap
genom att i enlighet med de närmare
bestämmelser Konungen meddelar
anmäla sin önskan härom. Sådan anmälan
må dock ej göras senare än
den 31 december 1955.
15 § andra stycket.
Står bestämmelse i traktat, som
Sverige ingått med främmande stat
och som vid denna lags ikraftträdande
är gällande, i strid med vad i samma
lag är stadgat, skall den bestämmelsen
lända till efterrättelse.
19 §.
För kvinna, som fyller tjugutvå år
under något av åren 1951—1953 och
som vid uppnåendet av denna ålder
är eller varit gift, inträder förlust av
svenskt medborgarskap under de i
8 § stadgade förutsättningarna först
med utgången av år 1953.
20 §.
Bestämmelse i traktat, som Sverige
ingått med främmande stat och som
vid denna lags ikraftträdande är gällande,
skall lända till efterrättelse,
ändå att den står i strid mot vad i
lagen är stadgat.
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
13
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 3 mars 1950.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson,
Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om ny lagstiftning
om svenskt medborgarskap samt anför därvid följande.
Gällande bestämmelser om svenskt medborgarskap återfinnas, förutom i
§ 33 regeringsformen, i lagen den 23 maj 1924 om förvärvande och förlust
av svenskt medborgarskap. Lagen bygger på ett av delegerade för Danmark,
Norge och Sverige år 1921 framlagt betänkande, vilket ligger till grund även
för de gällande danska och norska medborgarskapslagarna.
Under andra världskriget aktualiserades frågan om en revision av medborgarskapslagstiftningen,
men med hänsyn till att samverkan med våra
nordiska grannländer då icke var möjlig, ansågs spörsmålet böra anstå tills
vidare. Sedan den danska regeringen efter krigets slut inbjudit till ett möte
för behandling av medborgarrättsliga frågor, förordnade Kungl. Maj :t den
23 augusti 1946 sakkunniga för deltagande i överläggningar med representanter
för övriga nordiska länder angående lagstiftningsåtgärder på medborgarskapsrättens
område. I november 1946 höllos i Köpenhamn förberedande
överläggningar mellan dessa sakkunniga och representanter för
Danmark och Norge. Sedan under år 1948 särskilda kommittéer för frågans
fortsatta utredning tillsatts även i Danmark och Norge, fullföljdes det skandinaviska
samarbetet. Som resultat härav föreligger nu ett av de tre ländernas
delegerade gemensamt utarbetat betänkande1 med förslag till nya
medborgarskapslagar för Danmark, Norge och Sverige. Betänkandet har i
vart och ett av de tre länderna tryckts på landets språk. Det på svenska
tryckta betänkandet (SOU 1949: 45) har den 12 oktober 1949 överlämnats
till Kungl. Maj :t. * i
i Betänkandet har undertecknats från svensk sida av underståthållaren Martin Wahlbäck,
ordförande, chefredaktören, ledamoten av riksdagens andra kammare Rolf Edberg,
fru Signe Höjer, kanslirådet i justitiedepartementet Ragnar Kihlgrcn och presidenten i
Göta hovrätt Joel Laurin, från dansk sida av departementschef i indenrigsministeriet
J. H. Zeuthcn, ordförande, kontorchef i samma ministerium Knud Larsen och kontorchef
i socialministeriet Alice Bruun samt från norsk sida av ekspedisjonssjef i justisdepartementets
politiavdeling E. R. Rognlien, ordförande, ligningssekretan cand. jur. Else
Broch, byråsjef i justisdepartementets lovavdeling Andreas Endresen och hdyesterettsadvokat
Sigrid Stray.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
Sedan yttranden inhämtats över förslaget, anhåller jag nu att få upptaga
detta lagstiftningsärende till behandling.
Förslagets allmänna innebörd.
Betänkandet.
De delegerades förslag till ny svensk medborgarskapslag bygger i stor
utsträckning på samma principer som den gällande lagen i ämnet, men det
innehåller några principiellt betydelsefulla avvikelser från gällande rätt. De
till sina verkningar mest omfattande av de föreslagna ändringarna angå
den gifta kvinnans ställning. Under det att gift kvinna nu i stort sett
följer sin man i medborgarskapshänseende, tillerkänner förslaget den gifta
kvinnan en fullt självständig ställning. Utländsk kvinnas äktenskap med
svensk man har enligt förslaget ingen annan inverkan på kvinnans medborgarrättsliga
ställning än att det väsentligt underlättar hennes upptagande
till svensk medborgare genom naturalisation. Svensk kvinna, som blir
utländsk medborgare genom äktenskap med utländsk man, behåller sitt
svenska medborgarskap, även om hon tar hemvist i mannens hemland. Beträffande
barnens ställning intar förslaget i stort sett samma ståndpunkt
som gällande lag. I vissa undantagsfall skall dock barn i äktenskap förvärva
svenskt medborgarskap genom födseln, ehuru endast modern är svensk
medborgare. Vidare föreslås att den åldersgräns, vid vilken barn upphöra
att behandlas som bipersoner vid föräldrarnas förvärv av medborgarskap,
sänkes från 21 till 18 år. En annan principiell nyhet är, att Kungl. Maj :t
enligt förslaget äger att efter avtal med annat nordiskt land sätta i kraft
vissa bestämmelser om mera förmånlig behandling av de avtalsslutande ländernas
medborgare.
Bland övriga mera betydelsefulla avvikelser från gällande rätt må följande
nämnas. Två stadganden i den nuvarande lagen, enligt vilka förvärv
av svenskt medborgarskap inträder automatiskt, ha ersatts med bestämmelser
om förvärv genom anmälan. Detta gäller förvärv genom födsel i Sverige
i förening med oavbrutet hemvist här intill viss ålder samt återvinning av
tidigare innehaft svenskt medborgarskap. Kungl. Maj :ts befogenhet att medge
eftergift från de allmänna naturalisationsvillkoren har utvidgats. Vidare
har möjlighet ansetts böra beredas att under vissa förutsättningar fråntaga
naturaliserad person, som dömts för förräderi, spioneri eller vissa liknande
brott, hans svenska medborgarskap genom en ensidig åtgärd från statens
sida, s. k. expatriering.
De danska och norska förslagen överensstämma i sakligt hänseende med
det svenska, frånsett att det danska förslaget till följd av att grundlagen
kräver lagstiftningsmaktens medverkan i varje naturalisationsärende saknar
föreskrifter om villkoren för naturalisation. De delegerades lagförslag
torde få fogas såsom bilaga till protokollet.
Yttrandena.
över det svenska förslaget till ny medborgarskapslag ha efter remiss utlåtanden
avgivits av Svea hovrätt, statens utlänningskommission, utlärt
-
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
liingsnämnden, arbetsmarknadsstyrelsen, statistiska centralbyrån i egenskap
av riksbyrå för folkbokföringen, 1949 års folkbokföringssakkunniga, överståthållarämbetet
(med bifogande av yttranden från polismästaren i Stockholm,
kriminalpolisintendenten i Stockholm och biträdande kriminalpolisintendenten
vid statspolisen), länsstyrelserna i Södermanlands län, Östergötlands
län (med bifogande av yttranden från poliskamrarna i Linköping
och Norrköping och kriminalpolisintendenten i Norrköping), Kronobergs
län, Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län (med bifogande av yttranden
från poliskammaren och kriminalpolisintendenten i Göteborg), Värmlands
län (med bifogande av yttrande från Värmlands länsavdelning av föreningen
Sveriges landsfiskaler), Västmanlands län och Norrbottens län, beskickningarna
i Buenos Aires, Helsingfors, Köpenhamn, London, Oslo, Paris
(med bifogande av yttrande från konsulatet i Paris), Warszawa och Washington
(med bifogande av yttranden från generalkonsulatet i Chicago och konsulatet
i Minneapolis), generalkonsulaten i London och New York, FredrikaBremer-förbundet,
Norden svensk förening för nordiskt samarbete, utlandssvenskarnas
förening och yrkeskvinnors samarbetsförbund.
De i yttrandena uttalade helhetsomdömena om förslaget gå alla i gynnsam
riktning. Ändringarna i fråga om den gifta kvinnans ställning ha tillstyrkts
eller lämnats utan erinran i nästan samtliga yttranden. Såsom en
särskild fördel ha flera remissinstanser framhållit, att bestämmelserna om
förvärv av medborgarskap genom anmälan vore ägnade att skapa klarhet
i medborgarskapsförhållandena. Tillfredsställelse har även uttalats med att
de övriga nordiska ländernas medborgare föreslagits skola intaga en särställning
i förhållande till andra utlänningar. Vidare har framhållits som
en fördel att förslaget utmärktes av en strävan att i möjligaste mån förebygga
såväl statslöshet som dubbelt medborgarskap.
Mot vissa av de föreslagna bestämmelserna ha emellertid erinringar framställts
i en del yttranden. Sålunda ha några remissinstanser uttalat betänkligheter
mot förslaget att naturaliserad person under vissa förutsättningar
skulle kunna fråntagas medborgarskapet. Även på en del andra punkter
ha jämkningar i förslaget ifrågasatts. För de framställda erinringarna kommer
närmare redogörelse att lämnas i samband med behandlingen av de
bestämmelser, till vilka de hänföra sig.
Departementschefen.
Det skandinaviska samarbetet på medborgarskapsrättens område inleddes
redan på 1880-talet. De gällande danska, norska och svenska medborgarskapslagarna
utgöra också resultatet av samarbete mellan de tre länderna.
Dessa lagar tillkommo några år efter första världskriget. Med hänsyn
till den utveckling som sedan dess ägt rum synes det naturligt att lagarna
nu underkastas revision. De delegerade för Danmark, Norge och Sverige
som fått i uppdrag att utreda detta spörsmål ha framlagt förslag till
nya medborgarskapslagar, vilka inbördes överensstämma i ännu större utsträckning
än de gällande lagarna. Detta förhållande är ett glädjande ut
-
16
Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.
tryck för samhörigheten mellan de tre länderna. Det har också direkt praktisk
betydelse att reglerna om förvärv och förlust av medborgarskap i dessa
länder vila på samma principer, enär därigenom uppkomsten av statslöshet
och dubbelt medborgarskap motverkas.
Det framlagda förslaget till ny lag om förvärv och förlust av svenskt
medborgarskap synes mig väl ägnat att läggas till grund för en reformerad
lagstiftning i ämnet och jag kan i allt väsentligt biträda förslaget. Endast
på några punkter till vilka jag senare återkommer anser jag mig böra föreslå
smärre jämkningar. Beträffande dessa har under ärendets beredning inom
justitiedepartementet i allt väsentligt samråd ägt rum med det danska inrikesministeriet
och det norska justitiedepartementet.
Enligt vad jag inhämtat har de danska delegerades förslag förelagts den
danska riksdagen. I Norge torde förslag på grundval av betänkandet komma
att framläggas för årets storting.
Innan jag ingår på de särskilda bestämmelserna i förslaget, torde det vara
lämpligt att behandla två spörsmål, som ha betydelse för ett flertal paragrafer
i förslaget, nämligen frågan om gift kvinnas medborgarrättsliga ställning
och frågan vid vilken ålder barn skola erhålla en självständig ställning
beträffande förvärv av medborgarskap.
Gift kvinnas medborgarrättsliga ställning.
Gällande rätt.
Såsom huvudprincip i lagen den 23 maj 1924 om förvärvande och förlust
av svenskt medborgarskap gäller, att gift kvinna i medborgarskapshänseende
följer sin man. Sålunda blir utländsk kvinna, som gifter sig med
svensk man, genom giftermålet automatiskt svensk medborgare (3 § första
stycket). När en utländsk man förvärvar svenskt medborgarskap enligt
2 § (födsel i Sverige och hemvist här intill 22 års ålder) eller enligt 4 §
(återvinning av förlorat svenskt medborgarskap), blir i regel också hans
hustru svensk medborgare (6 § första och andra styckena). Vid naturalisation
av utländsk man bestämmer Kungl. Maj :t, huruvida naturalisationen
skall medföra svenskt medborgarskap även för hustrun. Skulle hustrun
trots mannens naturalisation bibehålla sitt utländska medborgarskap,
får emellertid naturalisationen icke utsträckas till hustrun, med mindre
hon samtycker därtill (6 § tredje stycket). Gift kvinna kan på egen ansökan
självständigt upptagas till svensk medborgare.
I fråga om förlust av svenskt medborgarskap stadgas i 8 §, att svenskt
medborgarskap förloras av den som genom giftermål eller eljest blir medborgare
i annat land och där har eller efter förvärvet av medborgarskapet
tar sitt hemvist. Svensk kvinnas giftermål med utlänning medför sålunda
icke i och för sig förlust av hennes svenska medborgarskap, men om hon
— såsom gäller i åtskilliga länder — genom giftermålet förvärvar medborgarskap
i mannens hemland, går hon miste om sitt svenska medborgarskap.
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
17
under förutsättning att hon har eller sedermera tar sitt hemvist i mannens
hemland. Under samma förutsättning förlorar en svensk kvinna sitt svenska
medborgarskap, om mannen under äktenskapet förvärvar medborgarskap
i land, där hustrun följer sin man i medborgarskapshänseende. När
svensk man förlorar svenskt medborgarskap jämlikt 9 § första stycket (födsel
i utlandet och hemvist utomlands intill 22 års ålder), medför detta enligt
andra stycket förlust av svenskt medborgarskap även för hans hustru.
Tidigare reformförslag.
Redan i samband med tillkomsten av gällande medborgarskapslag höjdes
röster för att den gifta kvinnan borde få en självständig ställning i medborgarskapshänseende.
Sålunda uttalade sig lagrådets flesta ledamöter till
förmån för denna princip i sitt år 1922 avgivna yttrande över då föreliggande
förslag till medborgarskapslag (se prop. nr 29/1923 s. 57—63). Även
i riksdagen hade denna mening åtskilliga förespråkare.
Vid 1944 års riksdag väcktes en motion (nr II: 82), vari anhölls om utredning
angående genomförande av likställighet mellan könen på inedborgarskapsrättens
område. Konstitutionsutskottet (utlåtande nr 10) ansåg visserligen,
att den gifta kvinnans medborgarrättsliga ställning vid lämplig
tidpunkt borde tagas under omprövning, men fann frågan böra anstå tills
vidare, främst med hänsyn till att i dåvarande läge samverkan med våra nordiska
grannländer icke var möjlig. Riksdagen avslog motionen.
Med anledning av en motion (nr 1:68) vid 1947 års riksdag beslöt riksdagen
på förslag av konstitutionsutskottet (utlåtande nr 5) skrivelse (nr
90) till Kungl. Maj:t med hemställan om en allsidig och förutsättningslös
utredning av gift kvinnas medborgarrättsliga ställning. Denna utredning
uppdrogs åt de tidigare tillkallade sakkunniga för nordiskt samarbete på
medborgarskapsrättens område.
Vid 1949 års riksdag väcktes en motion (nr 11:205) angående bestämmelser
till förhindrande av att utländsk kvinna genom skenäktenskap med
svensk man förvärvade svenskt medborgarskap. Första lagutskottet (utlåtande
nr 26) avstyrkte motionen under hänvisning till den pågående utredningen
om revision av medborgarskapslagstiftningen, och riksdagen avslog
motionen.
Utländsk lagstiftning.
Vid tiden för tillkomsten av 1924 års lag gällde i det stora flertalet länder
— dock icke i Förenta staterna1 och en del sydamerikanska stater —
att utländsk kvinna automatiskt förvärvade inländskt medborgarskap, om
hon gifte sig med inländsk man. Å andra sidan förlorade enligt lagstiftningen
i många länder inländsk kvinna sitt medborgarskap genom giftermål med
i I Förenta staterna hade år 1922 antagits en lag, som vilade på principen om gift
kvinnas självständighet i medborgarskapshänseende. 2
2 Dihang till riksdagens protokoll 19!>0. 1 samt. Nr 217.
18 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
utlänning oberoende av om hon genom giftermålet erhöll mannens nationalitet
eller ej.
Av en i betänkandet (s. 28—32) lämnad redogörelse för den på området
gällande lagstiftningen i åtskilliga länder framgår, att den nyare utländska
lagstiftningen däremot utmärkes av en klar tendens att bereda kvinnan en
självständig ställning i medborgarskapshänseende. I ett flertal länder, bland
annat Förenta staterna, Canada och Tjeckoslovakien, medför sålunda utländsk
kvinnas giftermål med inländsk man i och för sig icke någon ändring
av hennes medborgarskap. Vill kvinnan ha samma medborgarskap
som sin man, måste hon ansöka om naturalisation, varvid vissa lättnader i
fråga om naturalisationsvillkoren medges. Även i Storbritannien tillämpas
det systemet att utländsk kvinna icke genom giftermål med inländsk man
förvärvar brittiskt medborgarskap. Hon äger emellertid ovillkorlig rätt att
efter anmälan bli registrerad som brittisk medborgare. I Belgien och Frankrike,
där regeln att kvinnan genom giftermålet förvärvar mannens medborgarskap
i princip bibehållits, har kvinnan möjlighet att undgå sådant förvärv
genom att avge en särskild viljeförklaring.
Beträffande verkan av inländsk kvinnas giftermål med utlänning ha nästan
alla länder numera frångått principen att kvinna förlorar sitt inländska
medborgarskap i sådana fall då hon icke genom giftermålet förvärvar
mannens medborgarskap. Endast Spanien och Östtyskland torde stå kvar
på den äldre ståndpunkten. I vissa länder, t. ex. Förenta staterna, Storbritannien
och Canada, medför ej heller den omständigheten att kvinnan genom
giftermålet blir utländsk medborgare förlust av det inländska medborgarskapet.
Enligt fransk lag behåller en kvinna i motsvarande fall sitt franska
medborgarskap, såframt hon icke före äktenskapets ingående uttryckligen
avstår från detsamma. I Schweiz, Tjeckoslovakien och Österrike, där förvärv
av utländskt medborgarskap genom giftermål i princip leder till förlust
av inländskt medborgarskap, kan dispens beviljas från denna regel.
Betänkandet.
De delegerades förslag bygger på principen om gift kvinnas självständighet
i medborgarskapshänseende. Utländsk kvinnas äktenskap med svensk
man har enligt förslaget icke någon annan inverkan på kvinnans medborgarrättsliga
ställning än att det väsentligt underlättar hennes naturalisation
som svensk medborgare. Svensk kvinnas förvärv av utländskt medborgarskap
genom giftermål med utlänning medför icke förlust av hennes
svenska medborgarskap, med mindre hon ansökt om eller eljest uttryckligen
samtyckt till medborgarskapsförvärvet. En mans förvärv eller förlust
av svenskt medborgarskap påverkar icke hustruns medborgarskap. Enligt
en övergångsbestämmelse i förslaget skall kvinna, som på grund av äldre
lag förlorat svenskt medborgarskap genom giftermål eller mannens förvärv
av utländskt medborgarskap, vara berättigad att på anmälan inom viss tid
efter lagens ikraftträdande återfå svenskt medborgarskap.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
19
I betänkandet (s. 33—36) utvecklas skälen för och emot kvinnans frigörelse
på medborgarskapsrättens område. Därvid framhålles till en början,
att den rättsliga och faktiska likställighet med mannen, som kvinnan numera
uppnått på andra områden, uppenbarligen vore ett tungt vägande
skäl för att icke bibehålla den gifta kvinnans osjälvständiga ställning i medborgarskapshänseende.
Också andra skäl än principen om könens likställighet
talade för en ändring av den gällande ordningen. En automatisk ändring
av medborgarskapet genom giftermål kunde nämligen ibland medföra
betydande faktiska olägenheter för kvinnan. Härtill komme, att det nuvarande
systemet vore otillfredsställande från statens synpunkt, i det att staten
saknade möjlighet att hindra icke önskvärda utlänningar att förvärva
medborgarskap genom giftermål.
De delegerade erinra om att som skäl mot avskaffande av kvinnans osjälvständiga
ställning på medborgarskapsrättens område ofta åberopats, att det
i åtskilliga hänseenden vore av betydelse att familjen hade ett enhetligt
medborgarskap. Detta motiverade emellertid icke att man påtvingade en
kvinna ett av henne icke önskat medborgarskap. Synpunkten att det i allmänhet
vore önskvärt att familjen utgjorde en enhet i medborgarskapshänseende
borde emellertid beaktas vid utformningen av en lagstiftning,
som gåve kvinnan en självständig ställning. Detta borde främst ske genom
att förvärv av svenskt medborgarskap underlättades i sådana fall, där makar
hade olika medborgarskap. Vidare förutsattes, att utlänningslagstiftningen
komme att tillämpas på sådant sätt, att en familj, där hustrun vore
utlänning, icke splittrades utan att från statens synpunkt viktiga skäl förelåge
därtill.
I den tidigare diskussionen hade, fortsätta de delegerade, som skäl mot
kvinnans frigörelse i medborgarskapshänseende även åberopats, att en sådan
ordning i stor utsträckning skulle leda till dubbelt medborgarskap eller
till statslöshet. På senare år hade emellertid i många länders medborgarskapslagstiftning
genomförts ändringar, som medfört att dessa skäl icke
numera ägde någon större bärkraft. I nuvarande läge skulle dubbelt medborgarskap
sannolikt uppkomma i mindre utsträckning enligt det ifrågasatta
systemet än enligt den gällande lagstiftningen. Ett slopande av regeln
om hustrus automatiska förvärv av mannens medborgarskap skulle vidare
endast i ytterst få fall leda till medborgarskapslöshet, och det statslösa tillståndet
skulle för övrigt praktiskt taget alltid komma att upphöra efter
relativt kort tid.
Under hänvisning till här återgivna skäl uttala de delegerade, att de icke
hyste någon tvekan om att tiden nu vore mogen för en reform, varigenom
den gifta kvinnan tillerkändes en fullt självständig ställning i medborgarskapshänseende.
Vad angår möjligheten för utländsk kvinna som gift sig med inländsk
man att förvärva mannens medborgarskap framhålla de delegerade, att den
nyare utländska lagstiftningen på området i stort sett följt två olika vägar,
i betänkandet benämnda optionslinjen och naturalisationslinjen. Enligt det
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
förra systemet hade kvinnan en ovillkorlig rätt att förvärva mannens medborgarskap,
om hon så önskade. Naturalisationslinjen innehure, att äktenskap
icke hade någon annan inverkan på kvinnans medborgarrättsliga ställning,
än att det väsentligt underlättade naturalisation.
1 betänkandet upptagas de båda systemens för- och nackdelar till närmare
diskussion (s. 36—39). Sammanfattningsvis uttalas, att skälen för
att kvinnans upptagande till svensk medborgare skedde efter individuell
prövning vägde tyngre än det förhållandet att naturalisationssystemet vore
mera omständligt och från kvinnans synpunkt mindre förmånligt än optionssystemet.
Naturalisationspraxis borde självfallet vara så liberal, att
intresset av familjens enhet finge vika endast i de fall, där från statens synpunkt
viktiga skäl talade mot att kvinnan upptoges till medborgare.
1 de delegerades förslag har i enlighet härmed det förhållandet att naturalisationssökande
är gift med svensk medborgare upptagits bland de omständigheter,
som kunna föranleda avsteg från de eljest föreskrivna villkoren
för naturalisation.
Yttrandena.
De delegerades uppfattning att gift kvinna bör erhålla en fullt självständig
medborgarrättslig ställning delas nästan undantagslöst av de myndigheter
och organisationer som yttrat sig i frågan.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har emellertid ifrågasatt, om praktiska
motiv verkligen talade för en så långt gående ändring av den nuvarande lagstiftningen.
Icke minst inom Norrbottens län skulle förslaget få omfattande
följder. Giftermål mellan svenska och finska medborgare vore nämligen
vanliga i gränsområdet mot Finland. För den i huvudsak finskspråkiga befolkningen
i dessa trakter skulle det framstå som onödigt invecklat, att en
finskfödd kvinna, som gifte sig med en svensk man, alltid skulle nödgas
ansöka om naturalisation för att bli svensk medborgare. Enligt länsstyrelsens
uppfattning skulle flertalet personer bli bättre tillgodosedda, om den
nuvarande huvudregeln även i fortsättningen gällde; möjligen borde dock
till densamma fogas vissa undantagsbestämmelser.
Beskickningen i Paris har uttalat, att det varit önskvärt att utredning
förelegat om de konsekvenser på olika områden, som följde av en lagstiftning
på förslagets grund. Beskickningen har hänvisat till ett yttrande av
konsulatet i Paris, vari framhållits att det syntes motiverat att särskild utredning
verkställdes angående frågan, huruvida ett frångående av principen
om familjens enhet i medborgarskapshänseende påkallade ändringar i
svensk internationell privaträtt rörande arv och äktenskap.
Vad angår den medborgarrättsliga ställningen för utländsk kvinna, som
gifter sig med svensk man, ha samtliga som yttrat sig i frågan anslutit sig
till de delegerades uppfattning, att naturalisationslinjen vore att föredraga
framför optionslinjen. Därvid har i första hand framhållits betydelsen av att
naturalisationssystemet gåve staten möjlighet att hindra icke önskvärda
personer från att förvärva svenskt medborgarskap. Många remissinstanser
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
ha givit uttryck åt sin tillfredsställelse med att man härigenom skulle komma
till rätta med problemet skenäktenskap. I ett yttrande ha dessa synpunkter
uttryckts så, att förslaget avskaffade den möjlighet, som enligt
gällande lag tillkomme enskild svensk man att vid sidan av Kungl. Maj :t
—• genom giftermål — upptaga utländsk kvinna till svensk medborgare.
Departementschefen.
Den osjälvständiga ställning, som gift kvinna för närvarande intar i medborgarskapshänsende,
står i strid mot den på andra områden genomförda
grundsatsen om full likställighet mellan man och hustru. Den gällande
ordningen är även ägnad att medföra olägenheter i skilda avseenden. Det
kan sålunda ej anses tillfredsställande att en utländsk kvinna, som ingår
äktenskap med en svensk man, blir svensk medborgare, även om detta skulle
strida mot hennes önskan. En annan nackdel är, att en svensk kvinna, som
genom giftermål med utlänning förvärvat utländskt medborgarskap och bosatt
sig i mannens hemland, ej kan få behålla sitt svenska medborgarskap.
Bortsett från det principiellt betänkliga i att förlust av svenskt medborgarskap
inträder oberoende av om förvärvet av utländskt medborgarskap skett
med kvinnans vilja, medför den nuvarande regeln även olägenheter av
praktisk betydelse. I vissa situationer skulle sålunda ett svenskt medborgarskap
kunna utgöra ett värdefullt skydd för kvinnan. Det är emellertid icke
blott från individens utan också från statens synpunkt som den nuvarande
ordningen kan kritiseras. Sålunda har regeln om kvinnas automatiska förvärv
av svenskt medborgarskap genom giftermål i viss utsträckning missbrukats
genom ingående av s. k. skenäktenskap, d. v. s. äktenskap som uteslutande
haft till syfte att bereda kvinnan medborgarskap. Även i sådana
fall då äktenskapet är allvarligt menat kan nämnda regel leda till betänkliga
konsekvenser. Ingen myndighet kan för närvarande hindra att en kvinna,
som fått avslag på en ansökan om naturalisation eller som till och med
blivit utvisad, genom giftermål skaffar sig svenskt medborgarskap och därmed
ovillkorlig rätt att uppehålla sig i Sverige.
Å andra sidan kan icke bestridas, att den gällande ordningen i vissa hänseenden
innebär fördelar framför en lagstiftning, som tillerkänner den gifta
kvinnan en självständig ställning i medborgarskapshänseende. Sålunda
skulle det såväl för den enskilde som för myndigheterna medföra ett visst
besvär, att utländsk kvinna som gift sig med svensk man måste företa en
positiv åtgärd, om hon ville bli svensk medborgare, i stället för att som nu
automatiskt förvärva svenskt medborgarskap genom giftermålet. I den tidigare
diskussionen har även åberopats, att det i åtskilliga hänseenden vore av
stor betydelse att hela familjen hade samma medborgarskap. Denna synpunkt
förtjänar otvivelaktigt att beaktas. Den kan emellertid i stor utsträckning
tillgodoses genom lättnader i villkoren för naturalisation av utländsk
kvinna som är gift med svensk man. Vidare kunna olägenheterna av
att makar ha olika medborgarskap avsevärt minskas genom ändringar i annan
lagstiftning, t. ex. vissa sociallagar. En del olägenheter av kvinnans med
-
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
borgarrättsliga frigörelse torde under alla förhållanden komma att kvarstå.
Det är sålunda tänkbart, att nackdelar i enstaka fall skulle uppkomma till
följd av att Sverige icke kunde bereda en svensk mans hustru med utländskt
medborgarskap diplomatiskt skydd.
Ett av huvudskälen till att regeln om utländsk kvinnas förvärv av svenskt
medborgarskap genom giftermål med svensk man bibehölls i 1924 års medborgarskapslag
torde ha varit, att utländska kvinnor som gifte sig med
svenskar eljest i stor utsträckning skulle ha blivit statslösa. Vid tiden för
lagens tillkomst gällde nämligen i de flesta europeiska länder, att kvinna
genom giftermål med utlänning förlorade sitt ursprungliga medborgarskap,
även om hon icke blev medborgare i mannens hemland. Såsom framgår av
den förut lämnade redogörelsen för utländsk lagstiftning är läget nu helt
annorlunda. I den mån äktenskap över huvud inverkar på kvinnans medborgarskap
gäller nästan undantagslöst, att kvinnan behåller sitt ursprungliga
medborgarskap, om hon icke genom äktenskapet blir utländsk medborgare.
Att nya fall av dubbelt medborgarskap skulle uppkomma, om svensk
kvinna alltid ägde rätt att ha kvar sitt svenska medborgarskap vid sidan av
ett genom giftermål automatiskt förvärvat utländskt medborgarskap, anser
jag i likhet med de delegerade icke böra hindra en sådan reform. Denna
olägenhet torde för övrigt komma att mer än uppvägas av den minskning
av fallen av dubbelt medborgarskap, som kan antagas inträda, om de tre
skandinaviska länderna samtidigt slopa regeln om automatiskt förvärv av
inländskt medborgarskap genom giftermål.
Sammanfattningsvis får jag som min mening uttala, att kvinnans frigörelse
i medborgarskapsrättsligt hänseende visserligen skulle medföra vissa
nackdelar, men att de fördelar, som skulle vinnas genom en sådan reform,
äro så betydande, att olägenheterna ej böra hindra densamma. Jag ansluter
mig därför till de delegerades uppfattning att medborgarskapslagstiftningen
bör bygga på principen att den gifta kvinnan intar en fullt självständig
ställning.
Såsom tidigare antytts bör en lagstiftning på denna grund kompletteras
med regler av innebörd att utländska kvinnor som äro gifta med svenska män
i fråga om förvärv av svenskt medborgarskap inta en gynnsammare ställning
än andra utlänningar. I några länder tillämpas det systemet, att kvin-i
nan har en ovillkorlig rätt att bli medborgare i mannens hemland, om hon
blott anmäler sin önskan därom. Detta system är fördelaktigt för kvinnan
och har därjämte vissa förtjänster i administrativt hänseende. Med hänsyn
till vikten av att staten får möjlighet att efter individuell prövning hindra
icke önskvärda personer att förvärva svenskt medborgarskap ha de delegerade
emellertid icke ansett sig kunna förorda detsamma. I stället har föreslagits
att privilegiationen får den formen, att väsentliga eftergifter från de
vanliga naturalisationsvillkoren medges för kvinnor som äro gifta med
svenska män. De delegerades ståndpunkt har under remisshandlingen icke
mött någon erinran, och jag vill för min del förorda förslaget. Till frågan om
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
de närmare villkoren för naturalisation i dessa fall återkommer jag i samband
med behandlingen av 6 § i departementsförslaget.
Den svenska internationella familjerätten bygger i huvudsak på nationalitetsprincipen,
d. v. s. medborgarskapet är avgörande för vilket lands familjerätt
som skall tillämpas. Genomförandet av kvinnans emancipation på
medborgarskapsrättens område skulle alltså få vissa följdverkningar inom
den internationella privaträtten. Dessa skulle åtminstone i vissa situationer
kunna tänkas medföra nackdelar från svensk synpunkt. Olägenheterna torde
dock icke bli mera allvarliga, än att frågan om härav påkallade lagändringar
bör kunna anstå till den allmänna översyn av den svenska internationella
familjerätten, som enligt vad jag i ett tidigare lagstiftningsärende uttalat
vid lämpligt tillfälle bör komma till stånd.
Frågan om den ålder vid vilken barn skola erhålla en självständig
ställning beträffande förvärv av medborgarskap.
Gällande rätt.
När en utländsk man blir svensk medborgare, medför detta i regel att
även hans ogifta barn i äktenskap förvärva svenskt medborgarskap, om
de ej fyllt 21 år (6 §). Barn utom äktenskap följa på motsvarande sätt sin
moder (7 §). För självständigt förvärv av medborgarskap genom naturalisation
förutsättes som regel, att sökanden fyllt 21 år (5 § första stycket).
Undantagsvis kan emellertid naturalisation beviljas en person, som ännu
ej uppnått denna ålder (5 § andra stycket).
Lagrådet år 1922.
Den gällande lagen överensstämmer i förevarande hänseende med det förslag,
som år 1922 remitterades till lagrådet. I sitt yttrande över förslaget
(prop. nr 29/1923 s. 64—65) framhöll lagrådet, att barnets uppfostran ofta
nog vore avslutad, innan barnet uppnått 21 års ålder; det hade valt sin levnadsbana
och börjat självständigt försörja sig. Att barnet under sådana
förhållanden skulle stå i medborgarrättsligt beroende av annan syntes ej
vara tillfredsställande. Vidare framhölls, att i svensk rätt i åtskilliga fall
en relativt stor självständighet tillerkänts den som ännu icke uppnått den
ålder, då han upphörde alt stå under annans vårdnad. Det ville därför synas,
som om något hinder ej borde möta mot att även för vinnande av
självständigt medborgarskap sänka gränsen under myndighetsåldern. Lagrådet
ansåg gränsen lämpligen böra sättas vid 18 år och förordade med
hänsyn därtill sådana ändringar i förslaget, att den som fyllt 18 år icke
komme att i medborgarrättsligt hänseende anses såsom biperson till annan.
I det förslag till medborgarskapslag, som förelädes 1923 års riksdag men
avslogs av riksdagen, hade de av lagrådet förordade ändringarna införts.
24
Kungl. Moj:ts proposition nr 217.
I 1924 års proposition intogs däremot samma ståndpunkt som i det år 1922
till lagrådet remitterade förslaget, och detta blev även riksdagens beslut.
Betänkandet.
De delegerade föreslå att den ålder, vid vilken barn upphöra att behandlas
som bipersoner vid föräldrarnas förvärv av medborgarskap, sänkes från
21 till 18 år. Till stöd härför åberopas i huvudsak samma skäl, som lagrådet
år 1922 anförde såsom motiv för sitt förslag om en dylik sänkning. Därjämte
framhålles, att härigenom överensstämmelse skulle uppnås med den
i dansk och norsk rätt gällande åldersgränsen.
De delegerade torde ha utgått från att den som fyllt 18 år kan förvärva
medborgarskap utan vårdnadshavare^ medverkan. Av ett par av de föreslagna
bestämmelserna (3 och 6 §§) framgår sålunda att anmälan eller ansökan
kan göras av den som fyllt 18 år, och någon föreskrift om att samtycke
av vårdnadshavaren därvid erfordras har icke upptagits i förslaget.
Yttrandena.
Förslaget att den ålder, vid vilken barn upphöra att behandlas som bipersoner
till föräldrarna vid deras förvärv av medborgarskap, skall sänkas
från 21 till 18 år har i yttrandena allmänt tillstyrkts eller lämnats utan
erinran.
Frågan huruvida omyndig, som fyllt 18 år, bör kunna förvärva medborgarskap
utan medverkan av den legala ställföreträdaren har berörts i två
yttranden. Sålunda har överståthållarämbetet uttalat, att det i viss mån
torde vara tveksamt, huruvida de delegerades ståndpunkt stode i god överensstämmelse
med de principer, som kommit till uttryck i den svenska
törmynderskapslagstiftningen. I sitt yttrande över det förslag till medborgarskapslag,
som förelädes 1923 års riksdag, syntes emellertid lagrådet ha
utgått från att en omyndig som fyllt 18 år skulle utan medverkan av förmyndaren
kunna själv förvärva medborgarskap genom naturalisation. De
delegerades förslag torde icke heller behöva medföra någon konflikt med
lagstiftningen i vederbörandes hemland. Förvärv av svenskt medborgarskap
efter ansökan eller anmälan förutsatte nämligen som regel, att vederbörande
genom förvärvet förlorade sitt tidigare medborgarskap. Svenskt medborgarskap
torde därför icke utan förmyndarens medverkan kunna förvärvas
i sådana fall, då enligt hemlandets lag dennes samtycke krävdes för
en ändring i den omyndiges medborgarskap. Ämbetet ansåge sig med hänsyn
därtill icke böra framställa någon erinran mot förslagets ståndpunkt.
Svea hovrätt har förordat, att i förslaget måtte upptagas en bestämmelse
att av omyndig gjord ansökan eller anmälan icke finge bifallas eller tillerkännas
verkan, med mindre den biträddes av förmyndaren. Hovrätten har
därvid framhållit, att på vissa ställen i den svenska lagstiftningen funnes
bestämmelser, som inskränkte omyndigs rättshandlingsförmåga i personligt
hänseende. Främst kunde hänvisas till 2 kap. 2 och 3 §§ giftermåls
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
25
balken och 4 kap. 5 § föräldrabalken. Enligt hovrättens mening kunde det
icke anses, att 18-åringar i allmänhet vore mogna att på egen hand taga
ställning till en så viktig fråga som medborgarskapet. Det syntes icke heller
följdriktigt att låta en underårig självständigt avgöra frågan om sitt
medborgarskap, samtidigt som det förmenades honom att utan föräldrars
medgivande låta sig adopteras. Motsvarande synpunkter gjorde sig gällande
beträffande omyndigförklarade.
Departementschefen.
De delegerade ha föreslagit en sänkning från 21 till 18 år av den åldersgräns
vid vilken barn upphöra att behandlas som bipersoner till föräldrarna vid
dessas förvärv av medborgarskap. Detta förslag har allmänt godtagits i yttrandena,
och jag vill även tillstyrka att det genomföres.
De delegerade ha utgått från att underårig som fyllt 18 år själv kan göra
ansökan eller anmälan angående förvärv av svenskt medborgarskap. I
vissa andra angelägenheter av personlig art äger enligt svensk rätt den
som uppnått 18 års ålder handla utan vårdnadshavare^ medverkan. Det
kan visserligen vara något tveksamt, om det lämpligen bör anförtros åt
18-åringar att på egen hand taga ställning till en så viktig fråga som medborgarskapet.
Svea hovrätt har också givit uttryck åt den uppfattningen,
att 18-åringar i allmänhet icke kunde anses ha uppnått härför erforderlig
mognad. För egen del anser jag emellertid i likhet med de delegerade övervägande
skäl tala för att den som fyllt 18 år bör äga handla självständigt i
frågor rörande svenskt medborgarskap. Jag kan alltså tillstyrka förslagets
ståndpunkt i detta hänseende. En uttrycklig bestämmelse härom torde böra
upptagas i lagen.
Att förslaget sålunda bygger på den grundsatsen, att underårig som fyllt
18 år äger rättslig handlingsförmåga i medborgarskapsfrågor, medför emellertid
ej, att man kan helt bortse från vad utländsk lagstiftning innehåller
härom. Enligt 3 och 4 §§ i förslaget är det nämligen en förutsättning för
underårigs förvärv av svenskt medborgarskap att det utländska medborgarskapet
därigenom förloras, och detsamma gäller i regel även i fråga om
naturalisation enligt ö §. I vissa utländska stater gäller den regeln, att förvärv
av medborgarskap i annan stat medför förlust av det inhemska medborgarskapet
endast om särskilt beslut om befrielse från detta meddelas.
Om enligt den utländska rätten sådant beslut ej kan erhållas på ansökan
av den underårige själv utan härför kräves medverkan av vårdnadshavare^
innebär detta indirekt även att den underårige ej kan förvärva svenskt
medborgarskap utan vårdnadshavarens samtycke. Frånsett det fall att den
underårige är statslös eller att vid naturalisation kravet på befrielse från
det utländska medborgarskapet efterges, kommer sålunda den svenska regeln
om att den som fyllt 18 år äger handla självständigt beträffande förvärv
av svenskt medborgarskap att få betydelse endast i de fall, då den
underårige enligt den utländska rätten äger byta medborgarskap utan vårdnadshavarens
medverkan.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Även i de naturalisationsfall då den underårige ej är beroende av vårdnadshavaren
kan det emellertid för ärendets bedömande vara av intresse att
få kännedom om dennes inställning till den underåriges medborgarskapsfråga.
Då underårigs ansökan ej innehåller yttrande från vårdnadshavare^
bör därför såvitt möjligt tillfälle beredas denne att yttra sig i ärendet.
Den föreslagna regeln om underårigs handlande utan vårdnadshavare^
medverkan avser endast underårig som fyllt 18 år. Stater finnas emellertid,
där underårig vinner självständig handlingsförmåga tidigare än vid
18 års ålder. Huruvida en sådan person kan handla självständigt i ett naturalisationsärende
— förvärv enligt 3 och 4 §§ kan aldrig ske före fyllda 18
år — måste vid det förhållandet att den föreslagna medborgarskapslagen
icke reglerar detta fall bedömas efter vad som i allmänhet gäller enligt
svensk internationell familjerätt.
De särskilda bestämmelserna i departementsförslaget.
1 §•
Denna paragraf, som motsvarar 1 § i gällande lag, innehåller bestämmelser
om förvärv av svenskt medborgarskap genom födsel.
Enligt de delegerades förslag skall liksom för närvarande barn i äktenskap,
vars fader är svensk medborgare, och barn utom äktenskap, vars moder
är svensk medborgare, förvärva svenskt medborgarskap genom födseln.
Därjämte skall — i motsats till vad som nu gäller — barn i äktenskap
i vissa fall erhålla svenskt medborgarskap genom födseln, ehuru endast
modern är svensk medborgare. Detta skall gälla, om barnet födes här i riket
samt antingen fadern är statslös eller barnet icke genom födseln förvärvar
faderns utländska medborgarskap. I andra stycket har upptagits det stadgande
angående hittebarn, vilket återfinnes i 1 § andra stycket i den gällande
lagen.
I betänkandet (s. 44) framhålles, att en följdriktig tillämpning av principen
om könens likställighet skulle leda till att barn i äktenskap städse förvärvade
svenskt medborgarskap då modern vore svensk medborgare. De
delegerade ha emellertid icke ansett sig kunna förorda en dylik generell
regel, främst av det skälet att den skulle medföra dubbelt medborgarskap i
utomordentligt stor omfattning. I detta sammanhang ha de delegerade övervägt
frågan huruvida barn av svensk moder automatiskt borde bli svensk
medborgare, om modern efter äktenskapets upplösning finge vårdnaden om
barnet och hade eller sedermera toge hemvist i Sverige. De delegerade ha emellertid
ansett att så icke borde vara fallet. I betänkandet (s. 45) utvecklas
närmare de olägenheter, som enligt de delegerades mening skulle vara förbundna
med en sådan regel. Härjämte uttalas, att naturalisationsvägen erbjöde
tillräcklig möjlighet att tillgodose sådana fall, då det kunde vara önskvärt
att barnet finge moderns medborgarskap. De delegerade säga sig utgå
från att det i dylika fall komme att bli regel att bortse från de eljest gällande
naturalisationsvillkoren, exempelvis beträffande ålder och hemvist.
De delegerade (s. 45—47) påpeka, att den omständigheten, att gällande
27
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
lag icke tillmätte moderns medborgarskap någon betydelse beträffande barn
i äktenskap, i vissa fall ledde till den otillfredsställande konsekvensen, att barn
med svensk moder bleve statslösa. Detta inträffade då fadern saknade medborgarskap
eller barnet enligt lagen i faderns hemland icke genom födseln
förvärvade faderns medborgarskap. Det nyss åberopade huvudskälet mot
att låta barn i äktenskap bli svenska medborgare då endast modern vore
svensk — nämligen att en sådan regel skulle medföra dubbelt medborgarskap
— ägde icke giltighet i dylika fall. Med hänsyn härtill ha de delegerade
föreslagit den förut omnämnda regeln, att barn i äktenskap i dessa fall förvärva
svenskt medborgarskap genom födseln. Att den föreslagna bestämmelsen
i ämnet begränsats till att avse i Sverige födda barn har motiverats med
att ett stadgande, som saknade en dylik begränsning, skulle medföra stora
tillämpningssvårigheter samt att utomlands födda barn i äktenskap mellan
statslös man och svensk kvinna mången gång kunde antagas sakna närmare
anknytning till Sverige.
I några remissyttranden har yrkats, att barn i äktenskap mellan svensk
kvinna och utländsk man skulle bli svenska medborgare genom födseln i
större utsträckning än de delegerade föreslagit. Det mest långtgående yrkandet
har framställts av Fredrikci-Bremer-förbundet och yrkeskvinnors samarbetsförbund,
vilka förordat att varje i Sverige av svensk moder i äktenskap
med utländsk man fött barn skulle förvärva svenskt medborgarskap
genom födseln. Till stöd härför har åberopats, att de delegerades förslag
säkerligen i åtskilliga fall skulle komma att leda till icke önskvärda konsekvenser.
Sålunda kunde syskon komma att få olika medborgarskap, beroende
på om de fötts före eller efter äktenskapets ingående. Enligt förslaget
skulle ett barn, vars moder vore svensk medborgare, kunna naturaliseras,
om det kommit under moderns vårdnad. Att märka vore emellertid, att denna
möjlighet till naturalisation hade betydelse endast för de fall, då modern
erhållit vårdnaden om barnet. I många fall kunde det dock vara av stor
vikt, att barnet redan då vårdnadsfrågan upptoges till rättslig behandling
vore svensk medborgare, så att svensk lags regler kunde tillämpas i vårdnadsfrågan.
De regler, som i utlandet gällde i fråga om äktenskaps upplösning
och vårdnaden om barn, stode nämligen i många fall helt i strid med
svensk lag och rättsuppfattning. Många exempel skulle kunna anföras, där
nuvarande regler lett till förfång för svensk moder och hennes barn. Betänkligheterna
inför ett dubbelt medborgarskap borde få vika för svensk moders
intresse att få samma rättsskydd för sig och sitt barn som andra svenska
medborgare. Dubbelt medborgarskap liksom ombyte av medborgarskap
måste ändå förekomma i en del fall, så länge länderna tillämpade olika principer
i fråga om medborgarlagstiftning.
Kriminalpolisintendenten i Stockholm har, utan att direkt yrka ändring
i de delegerades förslag, gjort vissa uttalanden angående förevarande spörsmål.
Enligt hans mening kunde det sålunda ifrågasättas, om det vore riktigt
att barn med utländsk fader, vilket uppfostrades i Sverige, ej skulle
ha möjlighet att under uppväxttiden bli svensk medborgare. Om staten be
-
28
Kungl. Maj.ts gro position nr 217.
traktade ett sådant barn som utlänning, komme det att inta en egendomlig
mellanställning. Det kunde också lätt bli mottagligt för utländsk propaganda.
I det avseende, som troligen betydde mest för kvinnan, nämligen
barnens ställning, hade kvinnan enligt de delegerades förslag icke nått likställighet
med mannen.
Länsstyrelsen i Södermanlands län har föreslagit, att bestämmelsen angående
äktenskapliga barn, av vars föräldrar endast modern är svensk medborgare,
måtte utvidgas att omfatta även sådana fall, då barnet fötts utom
riket. Enligt länsstyrelsens mening talade så starka humanitära skäl härför,
att de praktiska hänsyn, som åberopats till stöd för den av de delegerade
förordade begränsningen, borde få vika. Av humanitära skäl ville länsstyrelsen
vidare ifrågasätta, om icke barn utom äktenskap, vars fader vore
svensk medborgare, borde erhålla svenskt medborgarskap genom födseln,
när modern vore statslös eller barnet icke förvärvade moderns utländska
medborgarskap.
Statistiska centralbyrån har funnit övervägande skäl tala för att här i
riket av svensk moder fött barn borde förvärva svenskt medborgarskap genom
födseln även i de fall, då faderns medborgarskap vore ovisst eller
okänt. Folkbokföringssakkunniga ha givit uttryck åt samma uppfattning.
I andra hand ha de sakkunniga förordat en bestämmelse, enligt vilken i dylika
fall sådant barn i analogi med hittebarn tills vidare skulle anses som
svensk medborgare.
Departementschefen.
Beträffande barn i äktenskap gäller för närvarande såsom en undantagslös
regel, att det är faderns medborgarskap som är avgörande för frågan,
huruvida barnet genom födseln förvärvar svenskt medborgarskap. Såsom
de delegerade framhållit skulle en konsekvent tillämpning av principen om
könens likställighet leda till att barn i äktenskap skulle erhålla svenskt
medborgarskap även i de fall, då endast modern vore svensk medborgare.
De delegerade ha emellertid icke ansett sig kunna förorda en dylik regel.
Endast i vissa undantagsfall, då barnet eljest skulle bli statslöst, skall enligt
de delegerades förslag äktenskapligt barn, av vars föräldrar blott modern
är svensk, förvärva svenskt medborgarskap genom födseln.
I det stora flertalet remissyttranden har de delegerades förslag lämnats
utan erinran. De kvinnoorganisationer, som yttrat sig, ha emellertid ansett
förslaget otillfredsställande och förordat, att varje i Sverige av svensk moder
i äktenskap med utländsk man fött barn skulle bli svensk medborgare
genom födseln. För min del kan jag icke biträda detta yrkande. Enär flertalet
stater upprätthålla principen att faderns medborgarskap överföres på
barnet, skulle nämligen den ifrågasatta bestämmelsen leda till dubbelt medborgarskap
i utomordentligt stor omfattning. I motsats till nämnda organisationer
kan jag icke finna, att bestämmelsen i andra hänseenden skulle
innebära sådana fördelar framför de delegerades förslag, att betänkligheterna
mot dubbelt medborgarskap böra få vika. Barnets medborgarskap
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
synes icke ha så stor betydelse i en vårdnadsprocess, som organisationerna
antagit. I en rättegång vid svensk domstol angående vårdnaden om barn
av svensk moder och utländsk fader torde sålunda svensk rätt i mycket
stor utsträckning böra tillämpas, vare sig barnet är svensk medborgare
eller icke.1 Och om vårdnadsprocessen föres vid utländsk domstol, lärer
svenskt medborgarskap för barnet knappast utgöra något skydd för moderns
intresse, i varje fall icke om barnet samtidigt är medborgare i domstolslandet.
Även om den av kvinnoorganisationerna förordade bestämmelsen icke genomföres,
kan man räkna med att i Sverige bosatta barn av svensk moder
och utländsk fader i allmänhet komma att bli svenska medborgare, innan
de uppnått vuxen ålder. Bor fadern i Sverige, torde sålunda barnet i många
fall komma att erhålla svenskt medborgarskap till följd av att fadern genom
naturalisation upptages till svensk medborgare. Stundom kan det vara
motiverat, att barnet självständigt naturaliseras. Detta gäller främst då föräldrarnas
äktenskap upplösts och modern fått vårdnaden om barnet. I likhet
med de delegerade anser jag, att det i dylika fall bör vara regel att göra
avsteg från de allmänna naturalisationsvillkoren. Står barnet under föräldrarnas
gemensamma vårdnad, synes den omständigheten, att fadern icke
vill eller icke kan bli svensk medborgare, ej böra utesluta att barnet naturaliseras
på ansökan av föräldrarna.
Såsom redan nämnts ha de delegerade föreslagit, att barn i äktenskap i
vissa fall skola förvärva svenskt medborgarskap genom födseln, ehuru endast
modern är svensk medborgare, nämligen då barnet fötts i Sverige och
därjämte fadern är statslös eller barnet icke genom födseln förvärvar faderns
medborgarskap. Den gällande lagens regler medföra det otillfredsställande
resultatet, att sådana barn bli statslösa. Med hänsyn härtill vill
jag tillstyrka de delegerades förslag. Däremot kan jag icke biträda den under
remissbehandlingen framförda meningen att bestämmelsen borde utsträckas
att omfatta även sådana fall, då faderns medborgarskap är ovisst
eller okänt. En dylik förutsättning kan näppeligen införas i en automatiskt
verkande regel, och att för dessa fall inrätta ett särskilt prövningsförfarande
bör enligt min mening icke ifrågakomma. Såsom de delegerade förutsatt
bör naturalisationsvägen kunna anlitas i här avsedda fall. Ej heller kan jag
förorda att bestämmelsen, såsom i ett yttrande ifrågasatts, utvidgas att avse
även barn som födas utom riket. Med hänsyn till vad som i betänkandet
anförts mot en dylik utvidgning, synes det nämligen lämpligast att frågan
om sådana barn skola förvärva svenskt medborgarskap underkastas prövning
i det enskilda fallet.
Beträffande barn utom äktenskap upptar förslaget den nuvarande regeln,
att sådant barn erhåller svenskt medborgarskap genom födseln, om modern
är svensk medborgare. I ett yttrande har ifrågasatts, om icke utomäktenskapligt
barn i vissa fall borde förvärva svenskt medborgarskap, då icke
1 Se Hult: Föräldrar och barn enligt svensk internationell privaträtt s. 97—99 och Karlgren:
Lärobok i internationell privaträtt s. 124—125.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
modern men väl fadern vore svensk. Det faktiska sambandet mellan ett
utomäktenskapligt barn och dess fader är emellertid ofta så svagt, att det
icke kan anses motiverat att grunda förvärv av svenskt medborgarskap på
det faktum att fadern är svensk. Även i detta hänseende synes naturalisationsvägen
erbjuda tillräcklig möjlighet att tillgodose sådana fall, då det kan
vara rimligt att barnet blir svensk medborgare.
2 §.
Denna paragraf, som reglerar förvärv av medborgarskap genom legitimation,
motsvarar 3 § andra stycket i nuvarande lag. Den ändringen har dock
skett, att åldersgränsen av förut angivna skäl sänkts från 21 till 18 år. Det av
de delegerade föreslagna stadgandet har i departementsförslaget undergått
vissa redaktionella jämkningar.
3 §.
Denna paragraf innehåller bestämmelser om förvärv av medborgarskap
genom s. k. increscens. Paragrafens första stycke ersätter 2 § i gällande lag,
under det att andra stycket saknar motsvarighet i lagen.
Gällande bestämmelser innebära i princip att utlänning, som är född i
Sverige och oavbrutet haft sitt hemvist här, automatiskt förvärvar svenskt
medborgarskap vid 22 års ålder, såvida han icke under det sista året i viss
ordning avsagt sig rättigheten att bli svensk medborgare.
De delegerades förslag avviker i åtskilliga hänseenden från vad som nu
gäller (s. 48—53). Den mest genomgripande ändringen består i att den nuvarande
ordningen med automatiskt förvärv av medborgarskap utbytts mot
ett system, som kräver positiv åtgärd från utlänningens sida. För förvärv av
medborgarskap fordras sålunda enligt förslaget, att vederbörande på visst
sätt anmäler sin önskan att bli svensk medborgare. Som huvudskäl för denna
ändring åberopa de delegerade, att den nuvarande ordningen i stor utsträckning
ledde till dubbelt medborgarskap. I de flesta länder förlorades nämligen
icke medborgarskap på grund av sådant förvärv av utländskt medborgarskap,
som skedde automatiskt. I fråga om olägenheterna av dubbelt medborgarskap
i dessa fall hänvisa de delegerade särskilt till Danmarks och Norges
erfarenheter under den tyska ockupationen. Vidare framhålles, att systemet
med positiv förklaring även medförde den fördelen, att medborgarskapsfrågan
kunde prövas vid uppnåendet av den avgörande åldern i stället för att
som nu ofta komma upp först åtskilliga år senare, då det kunde vara svårt
att utreda, om villkoren för förvärv av medborgarskap uppfyllts.
Beträffande spörsmålet vid vilken ålder rätten att göra anmälan bör inträda
framhålla de delegerade, att vissa skäl talade för att åldersgränsen
sattes vid 18 år. Detta skulle medföra fördelar i värnpliktshänseende och i
vissa fall även ha betydelse för vederbörandes möjligheter till yrkesval och
utbildning. Emellertid gällde i åtskilliga länder, att medborgarskap icke förlorades
genom förvärv av utländskt medborgarskap på grund av anmälan,
som gjordes före 21 års ålder. Med hänsyn till vikten av att fallen av dub
-
31
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
belt medborgarskap begränsades i största möjliga utsträckning ha de delegerade
därför som huvudregel föreslagit, att anmälan skall få göras först
efter fyllda 21 år. För sådana fall då förvärv av svenskt medborgarskap före
21 års ålder icke skulle medföra dubbelt medborgarskap, ha de delegerade
emellertid icke ansett anledning föreligga att låta vederbörande vänta med
att göra anmälan tills hans fyllt 21 år. I enlighet härmed föreslås, att anmälan
skall kunna göras redan vid 18 år, då sökanden är statslös eller styrker
att han — antingen automatiskt eller på grund av särskilt befrielsebeslut —
skulle förlora sitt utländska medborgarskap genom att förvärva svenskt.
I syfte att underlätta ärendenas behandling borde enligt de delegerades mening
vederbörande departement fortlöpande underrätta de myndigheter, som
hade att mottaga ifrågavarande anmälningar, om i vilka länder sådan lagstiftning
gällde, att anmälan kunde göras före 21 års ålder utan att befrielsebeslut
företeddes.
I förslaget har även upptagits en övre åldersgräns för anmälan, nämligen
22 år. Som skäl härför åberopa de delegerade, att de ansett det orimligt,
om en person, som kunde ha förvärvat svenskt medborgarskap i åldern mellan
18 och 22 år men icke velat begagna denna möjlighet, skulle ha tillfälle att
kanske många år senare bli svensk medborgare genom en ensidig handling.
Om fristen försuttes, stode sedermera naturalisationsvägen öppen.
Stadgandet i 2 § gällande lag äger ej tillämpning å gift kvinna. Med
hänsyn till att de delegerades förslag genomgående bygger på principen om
likställighet mellan man och kvinna saknar detta undantag motsvarighet
i förslaget.
Anmälan föreslås skola göras hos samma myndighet, som har att behandla
avsägelse enligt gällande lag, d. v. s. länsstyrelsen i det län där vederbörande
har sitt hemvist. Enligt 13 § i förslaget skall länsstyrelsen pröva
om anmälan rätteligen gjorts och meddela beslut därom.
Som andra stycke i den föreslagna 3 § har upptagits ett stadgande, enligt
vilket under krig medborgare i fientlig stat icke kan förvärva medborgarskap
enligt paragrafen. Förslaget är föranlett av Danmarks och Norges
erfarenheter under andra världskriget. Det visade sig nämligen då, att de
stadganden, som motsvara 2 § i den gällande svenska lagen, ledde till det
högst otillfredsställande resultatet, att en del medborgare i fientlig stat
under pågående krig automatiskt blevo danska eller norska medborgare.
Förslaget om övergång från automatiskt förvärv till förvärv genom anmälan
har i remissyttrandena allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Folkbokföringssakkunniga ha uttalat sin synnerliga tillfredsställelse
med förslaget på grund av de fördelar det innebure från folkbokföringssynpunkt.
På ett par punkter ha erinringar framställts mot de föreslagna bestämmelserna
i första stycket. Sålunda har länsstyrelsen i Södermanlands län
ansett en övre åldersgräns för anmälan vara överflödig. I andra hand har
länsstyrelsen förordat, att gränsen måtte sättas vid 25 år. Folkbokförings
-
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
sakkunniga ha ifrågasatt, om icke kyrkobokföringsorten borde vara avgörande
för frågan, vilken länsstyrelse som skulle vara behörig att mottaga
anmälan.
I några yttranden ha ifrågasatts vissa utvidgningar av det föreslagna stadgandet
i andra stycket, enligt vilket 3 § under krig skulle suspenderas beträffande
medborgare i fientlig stat. Sålunda har utlänningskommissionen
ansett, att stadgandet borde omfatta även medborgare i stat, som visserligen
icke befunne sig i krigstillstånd med Sverige men vore bundsförvant
med en mot Sverige fientlig stat. Överståthållarämbetet har förordat, att
suspensionen även skulle gälla statslösa personer, som tidigare varit
medborgare i fientlig stat. Eljest syntes bestämmelsen lätt kunna
kringgås genom att den fientliga staten fråntoge sina i Sverige bosatta
medborgare deras medborgarskap. Måhända kunde det förtjäna övervägas,
huruvida icke vid krig eller krigsfara förvärv av medborgarskap
enligt 3 § borde komma till stånd endast efter Kungl. Maj :ts prövning i
varje särskilt fall. Svea hovrätt har uttalat, att det jämväl vid vissa allvarliga
lägen före ett krig otvivelaktigt torde kunna föreligga behov att i större
eller mindre omfattning suspendera reglerna i första stycket. Hovrätten
ville med hänsyn därtill föreslå, att regeln utformades så, att det överlämnades
till Kungl. Maj :t att, i den mån det med hänsyn till krig eller krigsfara,
vari riket befunne sig, eller andra av krig föranledda förhållanden
funnes påkallat, förordna att medborgare i främmande stat icke finge förvärva
medborgarskap enligt förevarande paragraf.
Departementschefen.
Den omständigheten att medborgarskap enligt 2 § i gällande lag förvärvas
automatiskt medför, såsom de delegerade påvisat, vissa nackdelar.
I likhet med de delegerade anser jag dessa vara så betydande, att de motivera
övergång till den ordningen, att förvärv av medborgarskap förutsätter
positiv åtgärd, en anmälan, från utlänningens sida. Ej heller har jag
något att erinra mot de delegerades förslag att rätten att göra sådan anmälan
i regel skall inträda vid fyllda 21 år, men i vissa fall redan vid 18
års ålder. I ett yttrande har gjorts gällande i första hand att det vore onödigt
att uppställa en övre åldersgräns för anmälan och i andra hand att den
av de delegerade föreslagna fristen tilltagits för snävt. Tillräcklig anledning
att på denna punkt frångå de delegerades förslag, om vilket enighet
uppnåtts vid gemensamma skandinaviska överläggningar, kan emellertid
enligt min mening icke anses föreligga. Det må erinras om att den kortaste
fristen enligt förslaget, ett år, är lika lång som den tid, inom vilken
utlänning äger att avsäga sig rätten att bli svensk medborgare enligt 2 § i
gällande lag.
Enligt de delegerades förslag skall anmälan göras hos länsstyrelsen i det
län där den anmälande har sitt hemvist. Det synes emellertid lämpligare att,
såsom folkbokföringssakkunniga ifrågasatt, i stället låta kyrkobokföringsorten
vara avgörande för frågan vilken länsstyrelse som skall vara behörig
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
att mottaga anmälan. Den av de delegerade föreslagna lagtexten har därför
ändrats i enlighet härmed.
Förslaget att bestämmelserna i 3 § under krig skola suspenderas beträffande
medborgare i fientlig stat synes välmotiverat, icke minst med hänsyn
till Danmarks och Norges erfarenheter under andra världskriget. I syfte
att förhindra att undantagsstadgandet kringgås synes detta, såsom överståthållarämbetet
föreslagit, böra utvidgas att omfatta även statslösa personer
som senast varit medborgare i fientlig stat. Övriga under remissbehandlingen
ifrågasatta ändringar finner jag, efter samråd med danska inrikesministeriet
och norska justitiedepartementet, mig icke böra biträda.
4 §•
Denna paragraf innehåller liksom 4 § i gällande lag bestämmelser om
återvinning av medborgarskap. Såväl de gällande som de föreslagna stadgandena
innebära, att förutvarande svenska medborgare i viss utsträckning
kunna återfå svenskt medborgarskap under enklare former än som gälla
för naturalisation och utan att behöva underkasta sig sådan prövning, som
sker i samband med naturalisation.
De gällande bestämmelserna omfatta — frånsett ett föga betydelsefullt
undantag — endast sådana förutvarande svenska medborgare, som blivit
statslösa. Vidare förutsättes, att det svenska medborgarskapet förvärvats
genom födseln. Återförvärvet av medborgarskap sker automatiskt genom att
personen i fråga tar hemvist i Sverige eller, då av honom förvärvat utländskt
medborgarskap förloras först efter hemvisttagandet, genom förlusten av
detta medborgarskap. Motsvarande bestämmelser finnas i den gällande norska
lagen. Den nuvarande danska lagen innehåller däremot icke något
stadgande av denna art.
De delegerade ha föreslagit åtskilliga ändringar i de gällande bestämmelserna.
Av betänkandet (s. 54—56) framgår att förslaget tillkommit genom
en kompromiss. Man har sålunda sökt finna en regel, som skulle kunna å
ena sidan tillgodose det från norsk sida framförda önskemålet om att behålla
återvinningsinstitutet och å andra sidan minska de betänkligheter
som på dansk och svensk sida gjort sig gällande mot de nuvarande återvinningsbestämmelserna.
I syfte att från den särskilda återvinningsmöjligheten avskära personer
som, trots att de tidigare varit svenska medborgare, saknat verklig anknytning
till Sverige föreslå de delegerade, att återvinningsregeln begränsas till
att omfatta personer, som icke blott förvärvat svenskt medborgarskap genom
födseln utan även haft sitt hemvist i Sverige åtminstone intill 18 års
ålder. Vidare föreslås, alt återvinning skall kunna ske först sedan vederbörande
på nytt haft hemvist i Sverige under två år. De delegerade anföra att
genom sistnämnda villkor skulle vinnas dels att svenskt medborgarskap icke
ätervunnes förrän vederbörande haft till!iille att åter bli förtrogen med
landets förhållanden, dels att myndigheterna finge möjlighet att genom utvisning
eller förpassning ur landet hindra att icke önskvärda personer åter
3
Bihang till riksdagens protokoll 1950. i samt. Nr 217.
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
vunne medborgarskap. Med hänsyn till att återvinningens nuvarande rent
automatiska karaktär visat sig medföra vissa olägenheter har i förslaget uppställts
det ytterligare villkoret för återvinning, att vederbörande skriftligen
anmäler sin önskan att bli svensk medborgare. Anmälan föreslås skola göras
hos länsstyrelsen i det län, där den anmälande har sitt hemvist. Som en konsekvens
av de sålunda föreslagna skärpningarna av villkoren för återvinning
föreslå de delegerade, att den nuvarande begränsningen av återvinningsmöjligheten
till statslösa slopas. Den som är medborgare i annat land
skall dock kunna återvinna svenskt medborgarskap endast om han styrker
att han — antingen automatiskt eller på grund av särskilt befrielsebeslut —•
skulle förlora det utländska medborgarskapet genom att bli svensk medborgare.
Endast i två yttranden ha erinringar framställts mot de delegerades förslag.
Länsstyrelsen i Södermanlands län har ifrågasatt, om det verkligen
vore nödvändigt att kräva att den tidigare vistelsen i Sverige varat oavbrutet
från födelsen till 18 års ålder. Det borde enligt länsstyrelsens mening
räcka, att vederbörande någon gång under sitt liv vistats här under minst
10 år i sträck. Vidare borde ett års vistelse i Sverige vara tillräckligt föi4
att den som förlorat sitt svenska medborgarskap skulle kunna återvinna
detsamma. Folkbokföringssakkunniga — vilka uttalat sin synnerliga tillfredsställelse
med att enligt förslaget återvinning icke skulle ske automatiskt
utan efter anmälan — ha föreslagit, att kyrkobokföringsorten skulle
vara avgörande för frågan, vilken länsstyrelse som skulle vara behörig att
mottaga sådan anmälan.
Departementschefen.
En av de viktigaste olikheterna mellan de gällande skandinaviska medborgarskapslagarna
består i att den danska lagen saknar motsvarighet till
de återvinningsbestämmelser, som återfinnas i 4 § i de norska och svenska
lagarna. Under de skandinaviska överläggningarna om revision av medborgarskapslagstiftningen
eftersträvade man att komma fram till en lösning
av återvinningsfrågan, som kunde godtagas av alla tre ländernas delegerade.
Detta lyckades också. För min del anser jag mig böra biträda den sålunda
uppnådda kompromisslösningen, helst som den på sätt de sakkunniga
utvecklat synes innebära fördelar framför de nuvarande bestämmelserna.
Det må framhållas, att något hinder icke föreligger mot att en förutvarande
svensk medborgare genom naturalisation erhåller svenskt medborgarskap
tidigare än två år efter återkomsten till Sverige.
Såsom folkbokföringssakkunniga ifrågasatt synes — liksom i de fall som
behandlas i 3 § — kyrkobokföringsorten böra vara avgörande för frågan,
hos vilken länsstyrelse anmälan enligt förevarande paragraf skall ske.
5 §.
Denna paragraf, som motsvarar 6 § första och andra styckena samt 7 §
i gällande lag, innehåller regler om i vilka fall förvärv av svenskt med
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
35
borgarskap enligt 3 eller 4 § inverkar på barnens medborgarskap. Paragrafen
överensstämmer i sak helt med de delegerades förslag (s. 56—57).
I två hänseenden avvika de föreslagna bestämmelserna från de nu gällande.
Dels har den åldersgräns, vid vilken barn upphöra att behandlas som
bipersoner, sänkts från 21 till 18 år, dels saknas motsvarighet till den nuvarande
bestämmelsen att sådana barn, som vid tiden för huvudpersonens
förvärv av medborgarskap icke haft hemvist i Sverige, under vissa förutsättningar
erhålla svenskt medborgarskap genom att sedermera taga hemvist
här.
6 §•
I denna paragraf, som ersätter 5 § och 6 § tredje stycket i gällande lag,
behandlas förvärv av svenskt medborgarskap genom naturalisation.
För naturalisation förutsättes enligt gällande lag att sökanden 1) fyllt
21 år, 2) sedan fem år har hemvist i riket, 3) gjort sig känd för hederlig
vandel och 4) har möjlighet att försörja sig och sin familj. Lagen ger
emellertid Kungl. Maj :t viss befogenhet att meddela eftergift från de under
punkterna 1), 2) och 4) angivna villkoren.
I de delegerades förslag ha villkoren under punkterna 3) och 4) upptagits
oförändrade. Åldersgränsen i punkt 1) har däremot i förslaget sänkts
från 21 till 18 år. Den föreslagna lagtexten företer vidare den avvikelsen
från den gällande, att den i punkt 2) angivna hemvisttiden höjts från fem
till sju år. Denna ändring, som sammanhänger med att en särbestämmelse
för medborgare i de övriga nordiska länderna upptagits i förslaget, innebär
emellertid icke någon skärpning i förhållande till den praxis, som följts under
den nuvarande lagens giltighetstid. Den i lagen angivna minimitiden
fem år har nämligen (betänkandet s. 58) — i enlighet med uttalanden i
motiven till lagen — i princip tillämpats endast beträffande danskar, islänningar,
norrmän, finlandssvenskar och estlandssvenskar, under det att för
andra utlänningar sonn regel fordrats minst sju års hemvist i Sverige. Såsom
framgår av en vid 1949 års riksdag lämnad redogörelse för praxis ha
för sistnämnda kategorier än strängare krav i fråga om hemvisttid tillämpats
under och efter andra världskriget (se andra kammarens protokoll nr
10/1949 s. 14).
I betänkandet uttalas, att någon sänkning av den för medborgare i icke
nordiska länder tillämpade normala minimitiden, sju år, enligt de delegerades
mening icke borde ske. Genom att i lagen uttryckligen ange, att sju
års hemvist fordrades, skulle man åtminstone i viss utsträckning kunna
förebygga att, såsom nu ej sällan skedde, ansökningar på grund av obekantskap
med praxis ingåves redan efter fem år, vilket förorsakade såväl den
enskilde som myndigheterna onödigt besvär.
Den föreslagna särskilda bestämmelsen för medborgare i övriga nordiska
länder bär givits den formen, att Kungl. Maj:t skall äga befogenhet att för
denna kategori göra avsteg från villkoret om sju års hemvist. De delegerade
ha ansett, att naturalisation av sådana personer skulle kunna ifrågakomma
efter kortare tid än fem år. Eu förutsättning härför borde, framhålles det,
36
Kungi. Maj:ts proposition nr 217.
givetvis vara att ingen tvekan kunde råda om vederbörandes lämplighet.
Beträffande finska medborgare av finskspråkigt ursprung borde därjämte
krävas, att sökanden behärskade svenska språket.
Beträffande villkoren för naturalisation av utländsk kvinna som är gift
med svensk man anföra de delegerade följande:
För att myndigheterna med tillräcklig säkerhet skola kunna bedöma sökandens
lämplighet synes det påkallat att som regel uppställa krav på hemvist
i landet under en icke alltför obetydlig tidrymd. Det synes också vara
ganska naturligt att fordra att den som vill förvärva medborgarskap åtminstone
i någon mån levt sig in i landets förhållanden. Å andra sidan medför
utländsk kvinnas äktenskap med inländsk man i allmänhet en så stark
anknytning till landet, att det är motiverat att i sådana fall avsevärt sänka
den tid, som eljest förutsättes för naturalisation. Då det synts lämpligt att
avvakta närmare praktiska erfarenheter ha de delegerade icke i de föreslagna
lagtexterna fixerat någon viss minimitid. De delegerade ha i stället stannat
för den lagtekniska lösningen av frågan, att äktenskap med inländsk
medborgare upptagits bland de omständigheter, som kunna föranleda avsteg
från de eljest gällande naturalisationsvillkoren. När det gäller hustru,
som är medborgare i ett annat nordiskt land, bör det enligt de delegerades
mening som regel vara tillräckligt att fordra att vederbörande haft hemvist
i landet under ett år, såframt det icke eljest föreligger någon tvekan om
huruvida hon bör naturaliseras. Är hustrun medborgare i ett icke nordiskt
land, bör det däremot ställas åtskilligt strängare krav beträffande hemvisttiden.
De föreslagna lagbestämmelserna utesluta icke naturalisation av kvinna
som har hemvist i utlandet, men denna möjlighet synes böra begagnas
endast i undantagsfall. Som exempel på tillfällen då naturalisation bör kunna
ifrågaltomma, fastän makarna äro bosatta utomlands, må nämnas att
makarna bo i ett annat land än hustruns hemland och mannen där representerar
ett företag i sitt hemland eller eljest fortfarande visat sig äga samhörighet
med hemlandet. Vidare kunna stundom humanitära skäl tala för
naturalisation, exempelvis behov av diplomatiskt skydd under oroliga förhållanden
i vistelselandet.
Rörande prövningen av kvinnans lämplighet att vinna svenskt medborgarskap
uttala de delegerade, att naturalisationspraxis borde vara så liberal,
att intresset av familjens enhet i medborgarskapshänseende finge vika
endast i sådana fall, då från statens synpunkt viktiga skäl talade mot att
kvinnan upptoges till svensk medborgare.
Den föreslagna bestämmelsen om möjlighet att medge eftergift från naturalisationsvillkor,
när sökanden är gift med svensk medborgare, omfattar
även utländsk man som är gift med svensk kvinna. De delegerade framhålla
emellertid, att detta icke betydde att naturalisationspraxis måste vara
densamma för män och kvinnor. De faktiska förhållandena i det nuvarande
samhället syntes tala för att man upprätthölle strängare praxis för männen
än för de gifta kvinnorna.
I fråga om eftergift från naturalisationsvillkor innebär förslaget vidare
den ändringen i förhållanden till gällande rätt, att befogenheten att göra
avsteg från naturalisationsvillkor utsträckts att omfatta samtliga villkor.
För närvarande får dispens från kravet på försörjningsförmåga medges endast
beträffande förutvarande svenska medborgare, och kravet på hedrande
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
37
vandel kan över huvud icke efterges. De delegerade uttala, att billigheten
krävde att möjlighet till dispens från försörjningsvillkoret infördes jämväl
beträffande sökande, som icke tidigare varit svensk medborgare. Främst
tänkte de delegerade på sådana fall, då sökanden bott i Sverige mycket lång
tid och först då den egna försörjningsförmågan började avtaga sökte svenskt
medborgarskap. Möjligheten till eftergift borde emellertid närmast betraktas
som en säkerhetsventil för undvikande av uppenbart obilliga resultat
och begagnas synnerligen restriktivt. Frågan om dispens från villkoret om
hedrande vandel ha de delegerade funnit vara mera tveksam. Att i förslaget
även detta villkor gjorts dispensabelt berodde främst på den gifta kvinnans
ändrade ställning i medborgarskapshänseende. Enligt den för närvarande
tillämpade tolkningen av detta villkor ansåges visserligen Kungl. Maj :t ha
befogenhet att bortse från förhållanden som låge långt tillbaka i tiden, men
när det gällde naturalisation av svensk mans hustru syntes enligt de delegerades
mening ej heller en anmärkning mot hennes vandel, som hänförde
sig till en mera närliggande tidpunkt, i och för sig böra hindra naturalisation,
såframt anmärkningen icke vore av mera allvarlig art.
De delegerades förslag innehåller liksom gällande lag eu bestämmelse,
som har till syfte att om möjligt förhindra att naturalisation leder till dubbelt
medborgarskap. Stadgandet avser sådana fall då enligt vederbörande
utländska lag naturalisation icke medför förlust av tidigare medborgarskap
men befrielse från medborgarskap kan medges genom särskilt beslut. Enligt
gällande rätt skall, om så är förhållandet och sökanden ej redan företett bevis
om befrielse från det utländska medborgarskapet, naturalisationsbeslutet
göras beroende av det villkoret, att sökanden inom viss tid styrker att
han erhållit sådan befrielse. För den händelse sökanden icke uppfyller detta
villkor, kan det efterges, om synnerliga skäl föreligga därtill. De delegerade
ha föreslagit en uppmjukning av detta stadgande. I betänkandet framhålles
att det visat sig, att vissa länder i allmänhet icke beviljade befrielse
från medborgarskap eller i varje fall icke för värnpliktiga. Det syntes vara
tillräckligt att kräva att sökanden gjort vad som skäligen kunde begäras
för att bli befriad från sitt utländska medborgarskap. Om han ansökt om
befrielse men fått avslag eller icke erhållit svar inom rimlig tid, borde sålunda
den omständigheten att dubbelt medborgarskap skulle uppkomma
icke hindra naturalisation. När sökanden vore politisk flykting, måste det
anses oskäligt att begära att han skulle träda i förbindelse med representanter
för den nuvarande regimen i hemlandet och begära befrielse från
medborgarskapet. Med hänsyn till nämnda förhållanden ha de delegerade
föreslagit, att Kungl. Maj: t skall få befogenhet att redan från början avstå
från att uppställa krav på befrielse från det utländska medborgarskapet.
Beträffande naturalisations inverkan på barnens medborgarskap ha de
delegerade ansett de i 6 § tredje stycket och 7 § i gällande lag meddelade
bestämmelserna vara onödigt komplicerande. Det av de delegerade föreslagna
stadgandet innehåller endast, att Kungl. Maj :t vid beviljande av naturalisation
bestämmer, om naturalisationen skall omfatta även sökandens ogifta
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
barn under 18 år. De delegerade uttala, att avgörande för frågan huruvida
naturalisation i det särskilda fallet skulle utsträckas till sökandens barn
borde vara deras faktiska samhörighet med denne. I enlighet härmed borde
i allmänhet barn utom äktenskap följa fadern endast då denne hade den
faktiska vårdnaden om barnet samt äktenskapliga barn följa modern i stället
för fadern i sådana fall, som avsåges i 5 § andra stycket i förslaget.
Beträffande de allmänna villkoren för naturalisation ha erinringar mot
de delegerades förslag framställts endast i några få yttranden. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län har anfört, att enligt dess mening anledning
icke förelågc att skärpa det för naturalisation stadgade tidsvillkoret. Nu
gällande tidsfrist av fem år borde för normalfallen vara fullt tillräcklig för
bedömande av vederbörandes kvalifikationer och lämplighet att vinna
svenskt medborgarskap. Föreningen Norden har uttalat sitt beklagande av
att det i lagtexten angivna kravet på viss tids hemvist skärpts i förhållande
till vad som nu gällde. Det undandroge sig föreningens bedömande, om
denna skärpning fullt ut kunde komma att elimineras genom det särskilda
stadgandet beträffande de övriga nordiska ländernas medborgare, men det
vore föreningens livliga förhoppning att detta komme att tillämpas med
största möjliga liberalitet. Länsstyrelsen i Södermanlands län har beträffande
hemvistvillkoret framhållit, att skillnaden mellan lagens nuvarande minimikrav
och praxis stundom torde ha vållat missförstånd, i det att utlänningar
trott sig vara berättigade att erhålla svenskt medborgarskap efter
fem års vistelse i landet. Då det även i fortsättningen många gånger kanske
kunde vara berättigat att liksom hittills kräva längre tid än sju år, vore
det önskvärt att lagtexten något förtydligades, så att dylika missförstånd
i fortsättningen kunde undvikas. Detta syntes enklast kunna ske genom
att före orden »sju år» inskjuta ordet »minst».
I några yttranden har hävdats, att kvinna som vore gift med svensk
man borde kunna naturaliseras efter kortare tids vistelse i Sverige än de
delegerade förutsatt. Vissa remissinstanser ha också ansett de delegerades
uttalanden angående möjligheten till naturalisation i sådana fall, då kvinnan
bodde utomlands, vara älltför snäva. Sålunda har länsstyrelsen i Södermanlands
län som sin uppfattning uttalat, att de eljest gällande tidsfristerna
borde kunna avsevärt förkortas för utländsk kvinna som vore gift med
svensk medborgare eller med utlänning vilken längre tid vistats i Sverige.
Kvinnor från något av de nordiska grannländerna borde i allmänhet vara
berättigade att erhålla svenskt medborgarskap omedelbart efter giftermålet
och kvinnor från andra länder kunna få del av mannens svenska medborgarskap
redan efter ett års vistelse i Sverige. Länsstyrelsen funne det
önskvärt, att detta komme till uttryck i lagtexten eller upptoges i direktiven
för tillämpningen.
Beskickningen i Warszawa har ansett det starkt kunna ifrågasättas, om
det vore nödvändigt eller ens önskvärt att uppställa en regel om väntetid,
då hustrun till en svensk man önskade bli svensk medborgare. Naturligt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
39
vis funnes fall då en omedelbar prövning av medborgarskapsansökan kunde
vålla svårigheter, men om man utginge från att naturalisationsansökan
borde avslås endast i undantagsfall, t. ex. vid skenäktenskap eller beträffande
kvinna som skulle ha vägrats uppehållstillstånd, borde det som regel
icke möta hinder att bedöma frågan om naturalisation av utländsk hustru
utan krav på någon längre hemvisttid. Frågan torde för övrigt ofta ha stor
praktisk betydelse även därför att i vissa länder kvinnan icke kunde få
utresetillstånd, innan hon förvärvat annat medborgarskap och därmed förlorat
sitt tidigare medborgarskap. För det betydande antal svenska män
som gifte sig utomlands och där fortsatte sin verksamhet vore det även oftast
av betydelse att hustrun kunde få svenskt medborgarskap. Detta hade
också förutsetts av de delegerade, ehuru de ansett att naturalisation därvid
borde ske endast i undantagsfall. Med hänsyn till det anförda förordades
en ännu liberalare naturalisationspraxis än de delegerade utgått från.
Beskickningen i London har hävdat, att det i sådana fall då makarna
bodde i utlandet snarare borde vara regel än undantag att hustrun upptoges
till svensk medborgare. Erfarenheterna från det senaste världskriget
syntes ge vid handen att i många fall ett naturalisationsförfarande icke
kunde genomföras, om det inleddes först sedan oroliga förhållanden inträtt
i vistelselandet.
Generalkonsulatet i London har till en början erinrat om att lagbestämmelsen
om lättnader i naturalisationsvillkoren för utländsk kvinna som
vore gift med svensk man upptagits i ett stadgande, som hade karaktär av
undantag. En sådan konstruktion av lagtexten syntes ägnad att inge betänkligheter.
Konsulatet har vidare ansett motivuttalandena på denna punkt
vara alltför snäva. Om en personligen oförvitlig engelska, fransyska eller
amerikanska inginge äktenskap med en svensk och själv önskade bli medborgare
i mannens land, syntes lagförslagets hela syftning, hänsynen till
hustruns och familjens intresse samt goda skäl över huvud tala för att hon
skulle kunna påräkna att erhålla svenskt medborgarskap inom rätt kort
tid, ett eller två år. Hennes möjlighet att bli svensk medborgare syntes ej
böra i någon högre grad försvåras, därför att hon vore bosatt utomlands.
När hustrun bodde i sitt hemland, låge det i sakens natur, att hon ofta
icke önskade bli svensk medborgare. Men om hon ville det syntes redan
denna önskan tyda på en icke obetydlig samhörighetskänsla med mannens
hemland. Än starkare vore skälen för liberal naturalisationspolitik, då makarna
bodde i ett tredje land. För att markera att naturalisation av svenska
medborgares hustrur vore en normal och önskvärd åtgärd borde man formulera
reglerna i lagtexten positivt och generöst samt införa dem såsom
ett särskilt moment i 6 §.
Beskickningarna i Paris och Washington ha framhållit att den föreslagna
ordningen, därest särskilda åtgärder icke vidtoges, kunde leda till att tjänsteman
inom utrikesförvaltningen komrne att i äktenskap vara förenad med
en kvinna, som icke vore svensk medborgare utan stode i lydnadsförhållande
allenast till främmande makt.
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
Biträdande kriminalpolisintendenten i Stockholm har givit uttryck åt
farhågor för att den omständigheten att äktenskap med svensk medborgare
upptagits såsom grund för dispens från de eljest gällande naturalisationsvillkoren
kunde leda till skenäktenskap mellan utländska män och svenska
kvinnor.
Förslaget att samtliga naturalisationsvillkor skola vara dispensabla har
i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Överståthållarämbetet,
som icke motsatt sig förslagets genomförande, har förklarat sig förutsätta,
att möjligheten till dispens från kraven på försörjningsförmåga och hedrande
vandel komme att begagnas synnerligen restriktivt och huvudsakligen
användas i fråga om personer, som tidigare varit svenska medborgare,
eller utländska kvinnor, som ingått äktenskap med svenska män. Vad anginge
de fall, där en person som bott länge i landet ansökte om naturalisation
först då försörjningförmågan tröte, kunde det enligt ämbetets mening
icke anses fullt tillfredsställande, att en sådan person skulle få bifall till
en ansökan om svenskt medborgarskap, som huvudsakligen gjorts för att
sökanden skulle erhålla vissa sociala förmåner, exempelvis folkpension,
oaktat han på grund av sitt utländska medborgarskap varit befriad från
skyldighet att erlägga avgifter till folkpensioneringen. Länsstyrelsen i Kronobergs
län har anfört, att frågan om dispens från kravet på försörjningsförmåga
i viss mån komme i ett nytt läge, om kvinnan finge en självständig
ställning i medborgarskapshänseende. Det syntes därför lämpligt att dispens
från för sörj ningsvillkoret kunde meddelas i särskilda undantagsfall
även då det gällde annan än förutvarande svensk medborgare. Däremot ansåge
länsstyrelsen det icke lämpligt att avstå från kravet på hederlig vandel.
Principiellt syntes man nämligen städse böra fordra att detta krav
uppfylldes. Uttrycket hederlig vandel torde i praxis ge möjlighet att bortse
från en del i mindre grad klandervärda förhållanden och i viss mån även
från allvarligare sådana, vilka låge långt tillbaka i tiden. En sådan tolkning
av begreppet hederlig vandel torde bereda tillräckliga möjligheter att
taga tillbörlig hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.
Departementschefen.
De delegerades förslag att sänka minimiåldern för naturalisation från
21 till 18 år har jag, såsom tidigare berörts, ansett mig böra godtaga.
Som villkor för naturalisation stadgas i gällande lag att sökanden sedan
fem år skall ha hemvist i Sverige. Mot de delegerades förslag att såsom huvudregel
kräva sju års hemvist har under remissbehandlingen invänts,
att anledning icke syntes föreligga att skärpa det nu föreskrivna tidsvillkoret.
Såsom framgår av betänkandet innebär emellertid förslaget icke någon
skärpning i förhållande till den praxis, som i anslutning till motiven för
t lera årtionden sedan utbildats vid tillämpningen av gällande lag. Den i lagen
angivna minimitiden fem år har nämligen i allmänhet ansetts tillräcklig
endast beträtlande danskar, islänningar, norrmän och finlandssvenskar,
under det att för övriga utlänningar i regel fordrats minst sju års hemvist.
41
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
Vid krigsutbrottet 1939 höjdes kravet på hemvisttidens längd för sistnämnda
kategori till minst tio år. För närvarande tillämpas en minimitid av åtta år,
men såsom i annat sammanhang meddelats, är en återgång till förkrigspraxis
avsedd att äga rum vid lämplig tidpunkt. Då någon sänkning av den
under många år före andra världskriget såsom huvudregel tillämpade sjuärstiden
enligt min mening icke bör ske, finner jag det i likhet med de delegerade
lämpligt, att denna regel kommer till uttryck i lagtexten. Med anledning
av vad länsstyrelsen i Södermanlands län framhållit har i departementsförslaget
den ändringen skett i den av de delegerade föreslagna lagtexten,
att ordet »minst» inskjutits före »sju år». Även denna ändring är av
formell art; den har endast till syfte att förebygga missförstånd.
Med hänsyn till den gemenskap i fråga om språk och kultur och den likhet
beträffande samhällsförhållanden, som råder de nordiska länderna emellan,
synes det motiverat att i regel ställa betydligt mindre krav på hemvisttidens
längd för medborgare i nordiskt land än för andra utlänningar. Jag ansluter
mig därför till de delegerades uppfattning att möjlighet bör beredas att i
klara fall naturalisera medborgare i annat nordiskt land efter kortare tids
hemvist i Sverige än den för närvarande tillämpade minimitiden av fem år.
De delegerade ha icke närmare uttalat sig om hur stor sänkning av kravet på
hemvisttid, som bör kunna ifrågakomma. För egen del anser jag att naturalisation
i allmänhet icke bör beviljas tidigare än efter tre års hemvist i Sverige.
Jag är emellertid icke beredd att för närvarande taga ställning till
om det kan vara lämpligt att som regel tillämpa en så kort hemvisttid som
tre år. Tills vidare synes man få pröva sig fram från fall till fall.
I åtskilliga remissyttranden ha erinringar riktats mot de delegerades
uttalanden rörande spörsmålet, i vilken utsträckning kravet på viss tids
hemvist borde kunna efterges för svensk mans hustru. Att generellt avstå
från kravet på hemvist anser jag icke lämpligt. Det synes nämligen naturligt
att fordra att den som blir svensk medborgare icke står fullkomligt främmande
för Sverige och svenska förhållanden. För naturalisation av hustru
som är medborgare i annat nordiskt land torde emellertid med utgångspunkt
härifrån icke behöva krävas, att hon bott i Sverige någon viss tid.
År kvinnan medborgare i ett utomnordiskt land, kan det däremot böra krävas
någon tids hemvist i Sverige. Å andra sidan är det olägligt att makarna
ha olika nationalitet, när de själva föredra att ha samma medborgarskap.
Längre tids hemvist än ett år synes icke regelmässigt böra fordras. Hänsyn
bör naturligtvis tagas även till hemvisttid, som ligger före äktenskapets
ingående.
Vad beträffar frågan om naturalisation av svensk mans hustru, som är
bosatt utomlands, kunna förhållandena i de särskilda fallen vara mycket
olika, varför det är svårt att uppställa någon allmängiltig regel. Såsom flera
av våra sändebud i främmande länder påpekat finnes ofta ett legitimt intresse
för en i utlandet bosalt svensk alt hans hustru må kunna utan dröjsmål
bli svensk medborgare. I sådana fall, då diplomatiskt skydd kan erfordras,
försvåras ett effektivt ingripande, om detta måste begränsas till
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
ena maken. Som ett annat exempel på fall, där naturalisation bör kunna
ske, må nämnas den i ett remissyttrande berörda situationen då kvinnan
icke kan få tillstånd att lämna hemlandet, förrän hon förvärvat mannens
medborgarskap.
Enligt de delegerades förslag skall kravet på försörjningsförmåga — i
motsats till vad som nu är fallet — kunna efterges även då sökanden icke
tidigare varit svensk medborgare. De delegerade ha emellertid uttalat, att
denna möjlighet bör begagnas synnerligen restriktivt. För min del anser
jag visserligen, att kravet på försörjningsförmåga i princip bör upprätthållas,
men erfarenheten visar, att åtskilliga fall förekomma, där starka
billighetsskäl tala för naturalisation, ehuru sökanden icke fyller detta krav.
Jag tänker därvid, förutom på sådana fall som de delegerade nämnt, särskilt
på kvinnor, som efter mannens död icke kunna försörja sig, och på
personer, soin av politiska skäl måst lämna sitt gamla hemland vid relativt
hög ålder. För egen del hyser jag ej heller samma betänkligheter som
överståthållarämbetet mot att en person får folkpension, oaktat han varit
befriad från skyldighet att erlägga folkpensionsavgifter. Med hänsyn till det
anförda anser jag att försörjnings villkor et för sökande, som i övrigt väl fyller
kvalifikationerna för naturalisation, bör kunna efterges i något större utsträckning
än de delegerade synas ha förutsatt. I lagtexten har därför det
av de delegerade använda uttrycket »synnerliga skäl» utbytts mot »särskilda
skäl». — För närvarande äro ett ganska stort antal naturalisationsansökningar
färdiga att föredragas, där mot bifall icke synes möta något annat
hinder än att kravet på försörjningsförmåga icke kan anses uppfyllt. Det
synes lämpligt att avgörandet av dessa ärenden får anstå i avbidan på lagstiftningsfrågans
utgång.
Kravet på hederlig vandel synes i överensstämmelse med det norska förslaget
lämpligen kunna ges den formuleringen, att sökanden skall ha fört en
hederlig vandel. I likhet med länsstyrelsen i Kronobergs län anser jag vissa
principiella betänkligheter möta mot att avstå från detta villkor. Härav
töljer emellertid icke att en person, som vid något tillfälle begått ett brott,
för all framtid hör vara utesluten från möjlighet att erhålla svenskt medborgarskap.
I praxis har man också, såsom nämnda länsstyrelse påpekat,
bortsett från en del i mindre grad klandervärda förhållanden och i viss
mån även från mera allvarliga sådana som ligga långt tillbaka i tiden. Att
jag likväl icke ansett mig böra motsätta mig de delegerades förslag om att
även villkoret om hederlig vandel göres dispensabelt, beror främst på att
det kan vara något tveksamt, om nuvarande praxis står i god överensstämmelse
med den gällande lagens text. Det är vidare önskvärt att undvika olikheter
mellan den svenska och norska lagen. För dispensmöjlighet talar i
viss mån även det förhållandet, att enligt förslaget naturalisationsvägen
måste anlitas för att en utländsk kvinna som gift sig med en svensk man
skall kunna bli svensk medborgare. Undantagsvis kunna nämligen sådana
situationer tänkas uppkomma, då humanitära skäl starkt tala för att en
43
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
svensk mans hustru utan dröjsmål upptages till svensk medborgare, ehuru
hon låtit komma sig till last något förhållande, som i vanliga fall anses
böra medföra uppskov med naturalisation. Möjligheten att medge undantag
bör emellertid, bortsett från sistnämnda och därmed jämställda fall, enligt
min mening icke begagnas för att åstadkomma en ändring av den praxis,
som hittills tillämpats. I syfte att markera, att eftergift från kravet på hederlig
vandel ligger på ett annat plan än dispens från övriga naturalisationsvillkor
förordar jag, att detta fall behandlas i ett särskilt stadgande
och att däri såsom förutsättning för eftergift uppställes, att synnerligen
starka skäl tala därför.
Mot de delegerades förslag att i lagtexten upptaga det förhållandet att sökanden
är gift med svensk medborgare bland en del andra skäl, som kunna
föranleda eftergift från naturalisationsvillkor, kunna vissa invändningar
riktas. Jag har emellertid ansett mig kunna godtaga den föreslagna lösningen,
vilken för övrigt överensstämmer med vad som vid ett tidigare tillfälle
förordats av lagrådet. Ett positivt stadgande om naturalisationsvillkoren i
dessa fall skulle bli åtskilligt komplicerat. Såsom redan berörts har i departementsförslaget
den ändringen skett i lagtexten, att uttrycket »synnerliga
skäl» utbytts mot »särskilda skäl». Då en kvinna, som är gift med en
svensk man, fyller det reducerade kravet på hemvisttid, bör enligt min mening
naturalisation regelmässigt beviljas, om icke särskilda skäl kunna
åberopas mot att kvinnan upptages till svensk medborgare. Den föreslagna
bestämmelsen omfattar icke blott utländsk kvinna som är gift med svensk
man utan även utländsk man som är gift med svensk kvinna. I likhet med
de delegerade anser jag emellertid de faktiska förhållandena i det nuvarande
samhället motivera, att strängare praxis upprätthålles beträffande
män än i fråga om gifta kvinnor. När det gäller män torde någon eftergift
från de vanliga naturalisationsvillkoren icke regelmässigt böra ske.
Förslaget innehåller lika litet som gällande lag någon uttrycklig föreskrift
om att kunskap i svenska språket utgör ett villkor för naturalisation.
Liksom hittills bör emellertid vid naturalisationsprövningen stor betydelse
tillmätas sökandens kunskaper i detta hänseende.
De delegerades förslag, att naturalisationsbeslut, efter Kungl. Maj :ts prövning
i varje särskilt fall, skall kunna meddelas även om sökanden icke
erhåller befrielse från sitt tidigare medborgarskap, har icke mött någon invändning
i yttrandena, och jag vill för min del förorda detsamma. Då naturalisation
beviljas under villkor om befrielse från utländskt medborgarskap,
synes prövningen av frågan huruvida villkoret uppfyllts liksom
hittills böra ankomma på den länsstyrelse Kungl. Maj :t utser. Stadgandet i
13 § andra punkten i de delegerades förslag angående länsstyrelses prövningsskyldighet
har överflyttats till förevarande paragraf. Sökande som är
bosatt utomlands bör äga rätt att till svensk beskickning eller svenskt
konsulat inge de bevis han för ändamålet vill åberopa, för vidare befordran
till den utsedda länsttyrelsen. Andra punkten av 0 £ tredje stycket i de dele
-
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
gerades lagförslag synes obehövlig, varför den icke inedtagits i departementsförslaget.
Den av de delegerade föreslagna bestämmelsen angående naturalisations
inverkan på den medborgarrältsliga ställningen för sökandens barn har
oförändrad upptagits i departementsförslaget.
7 §•
Denna paragraf, som motsvarar 8 § i gällande lag, innehåller bestämmelser
om förlust av svenskt medborgarskap till följd av förvärv av utländskt
medborgarskap.
Enligt gällande lag förloras svenskt medborgarskap av den som genom
naturalisation eller giftermål eller på annat sätt blir medborgare i annat
land och där har eller efter förvärvet av medborgarskapet tar sitt hemvist.
Ogift barn under 21 år, som blir utländsk medborgare genom föräldrarnas
äktenskap, förlorar dock sitt svenska medborgarskap oberoende av hemvistet.
I betänkandet (s. 62—65) erinras om att de delegerade vid behandlingen
av frågan om den gifta kvinnans medborgarrättsliga ställning uttalat, att
svensk kvinnas förvärv av utländskt medborgarskap genom giftermål eller
genom mannens förvärv av utländskt medborgarskap i princip icke borde
medföra förlust av hennes svenska medborgarskap, med mindre det utländska
medborgarskapet förvärvats i enlighet med hennes önskan. Denna
grundsats borde enligt de delegerades mening utsträckas att omfatta alla
tall, då svensk medborgare förvärvade utländskt medborgarskap. Sådant
lörvärv av utländskt medborgarskap, som vederbörande icke kunnat undgå,
borde sålunda i princip icke inverka på det svenska medborgarskapet. En
tveksam grupp utgjorde de fall, då utländskt medborgarskap förvärvades
utan någon positiv åtgärd men den utländska lagen lämnade möjlighet att
undgå förvärvet genom en särskild viljeförklaring. När någon underlåtit
att avge en sådan förklaring vore det svårt att utröna, om detta berodde på
att han verkligen velat bli utländsk medborgare eller därpå att han ej känt
till möjligheten att undgå förvärvet. Skulle förvärv av utländskt medborgarskap
enligt en dylik regel medföra automatisk förlust av svenskt medborgarskap,
kunde det befaras, att en del personer skulle komma att gå
miste om sitt svenska medborgarskap till följd av ett icke önskat förvärv
av utländskt medborgarskap. Detta syntes vara av allvarligare olägenhet än
att den motsatta ståndpunkten skulle leda till dubbelt medborgarskap. De
delegerade ha därför stannat för den huvudregeln, att endast sådant förvärv
av utländskt medborgarskap, vartill uttryckligt samtycke föreligger,
skall medföra förlust av svenskt medborgarskap. Regeln har formulerats
så, att svenskt medborgarskap förloras av den som förvärvar utländskt medborgarskap,
där han själv eller genom sin förmyndare ansökt om eller eljest
uttryckligen samtyckt till förvärvet.
Kungi. Maj:ts proposition nr 217.
45
De delegerade ha emellertid ansett, att förlust av svenskt medborgarskap
i vissa fall borde inträda, oaktat nyssnämnda förutsättning icke vore för
banden. Tre stadganden härom ha upptagits i förslaget. Det första avser
den som blir utländsk medborgare genom att inträda i allmän tjänst i annat
land. Enligt de delegerades mening borde det skäligen kunna fordras,
att den som sökte anställning såsom tjänsteman i utlandet gjorde sig underrättad
om vilka konsekvenser detta medförde. Det andra stadgandet
gäller ogift barn under 18 år, som blir utländsk medborgare genom att utländskt
medborgarskap förvärvas av föräldrarna eller den av dem som ensam
har vårdnaden om barnet. Självfallet förutsattes, framhålla de delegerade,
att föräldrarna förvärvat sitt utländska medborgarskap under sådana
förhållanden, att det också för dem medförde förlust av svenskt medborgarskap.
Villkoret att barnets förvärv av utländskt medborgarskap i regel
skall ha skett genom att båda föräldrarna blivit utländska medborgare,
hade uppställts på grund av att man ansett sig böra taga särskild hänsyn
till sådana fall, då den ena av två äkta makar på egen hand utan den andras
samtycke skaffade sig utländskt medborgarskap genom naturalisation.
Det tredje stadgandet angår ogift barn under 18 år, som blir utländsk medborgare
genom att föräldrarna ingå äktenskap med varandra. De delegerade
uttala, att flera skäl kunna åberopas för sistnämnda båda stadganden,
bland annat att dubbelt medborgarskap eljest skulle uppkomma i mycket
stor omfattning. Förslaget att barn, som stode under föräldrarnas gemensamma
vårdnad, skulle förlora svenskt medborgarskap endast om förvärvet
av utländskt medborgarskap skett genom att båda föräldrarna blivit utländska
medborgare komme visserligen att leda till att en del barn finge
dubbelt medborgarskap, men denna omständighet har icke ansetts utgöra
något avgörande skäl mot den föreslagna bestämmelsen.
För den händelse bestämmelserna om förlust av svenskt medborgarskap
utformades enligt de principer som nu angivits syntes det, uttala de delegerade,
icke vara motiverat att behålla det såsom förutsättning för medborgarskapsförlust
nu stadgade villkoret, att vederbörande vid tiden för förvärvet
av utländskt medborgarskap har eller sedermera tar hemvist i det land, där
medborgarskap förvärvats. För barn som bli utländska medborgare genom
att föräldrarna ingå äktenskap med varandra ha emellertid de delegerade
föreslagit att — i likhet med vad nu gäller i Danmark och Norge — förlust
av det inländska medborgarskapet skall inträda först när barnet flyttar ut ur
riket. I betänkandet framhålles, att de danska och norska delegerade hyst
betänkligheter mot att slopa detta villkor; särskilt hänsynen till modern talade
för att barnet finge behålla sitt inländska medborgarskap så länge det
bodde kvar i hennes hemland. De svenska delegerade ansåge det önskvärt att
motsvarande regel infördes i svensk rätt. Förslaget innebär därjämte den
begränsningen, att förlust icke inträder om barnet flyttar ur landet, först
sedan det fyllt 18 år.
De föreslagna bestämmelserna ha i det stora flertalet remissyttranden till -
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
styrkts eller lämnats utan erinran. Beskickningen i Buenos Aires och konsulatet
i Paris ha uttryckt sin tillfredsställelse över att förlust av svenskt
medborgarskap enligt förslaget icke skulle inträda, då utländskt medborgarskap
förvärvades genom underlåtenhet att avge en förklaring.
Folkbokföringssakkunniga ha ansett sig icke kunna underlåta att nämna
att olägenheter ur folkbokföringssynpunkt kunde tänkas uppkomma genom
att enligt förslaget förlust av svenskt medborgarskap kunde inträda, oaktat
vederbörande hade hemvist i riket. Förlusten inträdde nämligen under förutsättningar,
om vilka folkbokföringsmyndigheten i allmänhet icke ex officio
orhölle tillförlitlig kännedom. Det vore dock möjligt att dessa fall komme att
bli få. Även överståthållarämbetet har berört förslagets konsekvenser för
folkbokföringen och framhållit behovet av att i administrativ ordning utfärdades
föreskrifter i frågan, huru det skulle styrkas att svensk kvinna
som ingått äktenskap med utlänning förvärvat mannens medborgarskap.
Beträffande vissa detaljer i förslaget ha emellertid erinringar framställts
i några yttranden. Sålunda har statistiska centralbyrån ansett avfattningen
av stadgandet i punkt 1 kunna föranleda viss oklarhet, huruvida »uttryckligt
samtycke» till förvärv av utländskt medborgarskap skulle kunna godtagas
som grund för förlust av svenskt medborgarskap även i de fall, då enligt den
utländska lagen någon viljeförklaring icke erfordrades för medborgarskapsförvärvet.
Centralbyrån, som ansett sig kunna utgå från att detta icke varit
meningen, ville ifrågasätta, om icke stadgandet på denna punkt kunde i någon
form förtydligas. Enligt grunderna för förslaget borde även en i efterhand
avgiven viljeförklaring i och för sig vara till fyllest för befrielse från
det svenska medborgarskapet. Centralbyrån hade dock icke funnit anledning
föreslå ändring i förslaget i denna del bland annat med hänsyn till att svårigheter
torde kunna uppkomma att i skilda sammanhang bedöma medborgarskapsfrågan
i dessa fall, därest den icke genom särskilt beslut vunnit en
bindande reglering. Även folkbokföringssakkunniga och beskickningen i Helsingfors
ha hemställt, att förslagets innebörd i förevarande hänseende måtte
klargöras.
Överståthållarämbetet har som sin mening uttalat, att i lagtexten icke behövde
särskilt angivas att förmyndarens medverkan till förvärv av utländskt
medborgarskap kunde vara erforderlig; huruvida så vore fallet, borde avgöras
enligt tillämplig internationellt privaträttslig lagstiftning. Det vore icke
uteslutet, att en sådan bestämmelse kunde komma att åberopas till stöd för
att förslaget — mot vad de delegerade avsett — intoge den ståndpunken, att
omyndig som fyllt 18 år icke utan förmyndarens medverkan ägde avgöra,
vilket lands medborgare han ville vara.
Svea hovrätt har ansett att uttalandet i motiven om att för tillämpning
av stadgandet i punkt 3 förutsattes, att föräldrarnas förvärv av utländskt
medborgarskap också för dem medförde förlust av svenskt medborgarskap,
borde komma till uttryck i lagtexten.
Kungt. Maj.ts proposition nr 217.
47
Departementschefen.
Enligt gällande lag medför förvärv av utländskt medborgarskap i princip
förlust av svenskt medborgarskap oberoende av det sätt, på vilket det utländska
medborgarskapet förvärvats. Förlusten inträder emellertid icke förrän
den som blivit medborgare i främmande land där tagit sitt hemvist. De
delegerade ha däremot som huvudregel föreslagit, att endast sådant förvärv
av utländskt medborgarskap, som skett med uttryckligt samtycke, skall medföra
förlust av svenskt medborgarskap. Å andra sidan har det nuvarande villkoret
om hemvisttagande i det nya hemlandet icke bibehållits i förslaget.
Förslaget har i första hand till syfte att bereda svenska kvinnor som gifta
sig med utländska män möjlighet att i större utsträckning än hittills behålla
sitt svenska medborgarskap. Då enligt min mening goda skäl tala för de
delegerades ståndpunkt, ansluter jag mig till densamma.
Enligt punkt 1 i de delegerades förslag gäller, att förvärv av utländskt
medborgarskap medför förlust av det svenska medborgarskapet endast om
uttryckligt samtycke lämnats till förvärvet. Detta stadgande torde i första
hand taga sikte på ansökan, anmälan eller annan viljeförklaring, som enligt
den utländska lagen utgör en förutsättning för förvärv av medborgarskap.
Dessutom torde de delegerade ha avsett, att ett i ärende angående förvärv
av utländskt medborgarskap lämnat samtycke skulle medföra förlust
av svenskt medborgarskap även i vissa sådana fall, då samtycke icke utgjort
ett villkor för förvärvet, t. ex. när en hustru biträtt sin mans ansökan
om naturalisation i ett land, där naturalisation av en man automatiskt omfattar
hustrun. Däremot förefaller det tveksamt om enligt förslaget ett samtycke
som givits efter förvärvet skulle medföra förlust av det svenska medborgarskapet.
Att godtaga ett samtycke, oavsett när och i vilken form det
givits, synes också av praktiska skäl vara synnerligen vanskligt. Då det
vidare torde vara svårt att finna en klar skiljelinje mellan de fall då ett
för ett medborgarskapsförvärv irrelevant samtycke bör medföra förlust av
svenskt medborgarskap och de fall då så icke bör ske, anser jag det lämpligast
att stadgandet begränsas till att omfatta endast sådana viljeförklaringar,
som utgöra förutsättning för förvärv av utländskt medborgarskap.
Åtskilliga tillämpningssvårigheter skulle undgås genom en sådan begränsning.
Det av de delegerade föreslagna stadgandet har i enlighet härmed underkastats
viss jämkning. Med anledning av vad överståthållarämbetet anfört
ha därjämte orden »själv eller genom sin förmyndare» uteslutits.
I samband med utarbetandet av tillämpningsföreskrifter till lagen torde
böra övervägas, om för folkbokföringens del några särskilda föreskrifter angående
tillämpningen av detta stadgande erfordras.
Mot de under punkterna 2—4 i de delegerades förslag upptagna bestämmelserna
har jag i huvudsak icke något att erinra. Punkt 3 torde emellertid
böra utvidgas att omfatta även det fallet att barn, som står under båda
föräldrarnas vårdnad, förvärvar utländskt medborgarskap genom att endast
en av föräldrarna blir utländsk medborgare och den andre icke är
svensk medborgare. Därjämte torde uttryckligen böra anges, att huvudper
-
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
sonens förvärv av utländskt medborgarskap skall ha skett under sådana
förhållanden att det för honom medfört förlust av svenskt medborgarskap.
8 §•
Denna paragraf överensstämmer i huvudsak med det i 9 § gällande lag
upptagna stadgandet om förlust av svenskt medborgarskap för den som är
född i utlandet och oavbrutet haft sitt hemvist utomlands intill 22 års ålder.
I enlighet med de delegerades förslag (s. 65—66) ha emellertid några smärre
ändringar skett i förhållande till gällande rätt. Sålunda har stadgandet utsträckts
att omfatta även kvinna, som är eller varit gift. Å andra sidan har
den nuvarande regeln om hustrus förlust av medborgarskap såsom biperson
till mannen utgått. Under det att enligt gällande lag beslut om dispens
måste meddelas innan sökanden fyllt 22 år, skall det enligt förslaget vara
tillräckligt, att ansökan om dispens göres inom nämnda tid. Denna ändring
har till syfte att förebygga rättsförlust.
De i gällande lag anförda exemplen på vistelse under förhållanden som
tyda på samhörighet med Sverige ha uteslutits.
9 §•
Denna paragraf innehåller ett stadgande om frånkännande av medborgarskap
(expatriering). Paragrafen saknar motsvarighet i gällande lag.
I betänkandet (s. 67) framhålles inledningsvis, att efter andra världskrigets
slut en bestämmelse om expatriering införts i Norge. Åtgärden hade
töranletts av att en del naturaliserade personer av tysk härstamning under
kriget arbetat för tyskarna eller Nasjonal samling. Mer eller mindre långt
gående bestämmelser om expatriering funnes också, påpeka de delegerade
vidare, i åtskilliga andra länder, bland annat i Frankrike, Förenta staterna,
Jugoslavien, Rumänien, Schweiz, Sovjetunionen, Storbritannien och Ungern.
I fortsättningen anföra de delegerade följande.
Mot institutet expatriering kunna onekligen allvarliga invändningar anföras.
Då det gäller naturaliserade personer synes emellertid expatriering
vålla mindre betänkligheter än i andra fall. Den som efter att på grund av
egen ansökan ha blivit upptagen till medborgare i en stat grovt sviker sin
med medborgarskapet förbundna trohetsplikt mot staten bör icke rimligen
kunna freda sig mot expatriering genom att åberopa att medborgarskapet
innebär anspråk på samma stats skydd. Om en naturaliserad visar sig höggradigt
illojal mot sitt nya fosterland, kan detta sägas vara ett vittnesbörd
om att förutsättningarna för naturalisationen brustit. Expatriering kan i viss
mån tjäna som en skyddsåtgärd från statens sida till förhindrande av att
vederbörande fortsätter sin förrädiska verksamhet. Efter expatriering kan en
person utvisas eller, om detta icke visar sig genomförbart, underkastas andra
ingripanden enligt utlänningslagstiftningen.
De delegerade ha med hänsyn härtill ansett möjlighet böra beredas att
under vissa strängt begränsade förutsättningar fråntaga en naturaliserad
person svenskt medborgarskap. Enligt de delegerades mening syntes det
böra krävas, att vederbörandes illojalitet tagit sig uttryck i handling, som
innebure angrepp på statsorganisationens bestånd eller statens säkerhet i
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
förhållande till främmande makt. För expatriering förutsattes i enlighet
härmed i förslaget, att den naturaliserade genom lagakraftvunnen dom
dömts till minst ett års straffarbete för uppsåtligt brott mot 8, 9 eller 27
kap. strafflagen. Förlust av medborgarskap har emellertid icke ansetts böra
inträda såsom en automatisk påföljd av en sådan dom. De delegerade ha
föreslagit, att det skall överlämnas åt Kungl. Maj :t att bedöma, om frånkännande
av medborgarskap i det särskilda fallet kan anses påkallat och rimligt.
I betänkandet påpekas, att av ordalagen i 6 § sista stycket av förslaget
framginge att även bipersons förvärv av medborgarskap i samband med
huvudpersonens naturalisation vore att anse som naturalisation. Det föreslagna
stadgandet omfattade således även denna kategori.
De delegerade ha även övervägt frågan, huruvida expatriering skulle kunna
avse icke blott den som begått brottet utan även personer, vilka naturaliserats
såsom bipersoner till honom, men stannat för att så icke borde vara
fallet.
Det föreslagna stadgandet om expatriering har i det stora flertalet remissyttranden
icke föranlett någon erinran. I de yttranden, som ingått på
detta spörsmål, ha emellertid ganska delade meningar kommit till uttryck.
Poliskammaren i Göteborg och generalkonsulatet i London ha uttalat sin
tillfredsställelse över förslaget och framhållit att erfarenheterna under
senaste kriget bekräftat behovet av ett dylikt stadgande. Länsstyrelsen i
Södermanlands län har förklarat sig vara ense med de delegerade om att
en naturaliserad utlänning som begått vissa svårare brott borde kunna berövas
sitt medborgarskap.
Utlänningskommissionen har förklarat sig av principiella skäl hysa en
viss tveksamhet beträffande frågan om införandet av institutet expatriering
i svensk rätt. Med hänsyn till att expatriering i viss mån skulle kunna tjäna
som en skyddsåtgärd från statens sida samt till önskvärdheten av att så långt
möjligt nå överensstämmelse med lagstiftningen i Danmark och Norge hade
kommissionen emellertid icke velat motsätta sig förslaget. Även överståthållarämbetet
har utan att avstyrka förslaget uttalat betänkligheter mot
detsamma. Ämbetet har yttrat följande.
Mot bestämmelserna om expatriering, som äro en nyhet i svensk rätt, kunna
otvivelaktigt starka invändningar göras, eftersom en expatriering som
regel medför, att vederbörande blir statslös. Då emellertid möjlighet att
fråntaga en person hans svenska medborgarskap föreslagits skola föreligga
endast beträffande naturaliserade personer, som grovt svikit sin med medborgarskapet
förbundna trohetsplikt mot staten, samt beslut härom ankommer
på Kungl. Maj :t, anser sig överståthållarämbetet icke böra avstyrka
förevarande bestämmelser. Överståthållarämbetet utgår därvid ifrån
att vid tillämpningen synnerlig hänsyn tages till omständigheterna i det
särskilda fallet, exempelvis om vederbörande vid brottets begående varit
från representanter för sitt tidigare hemland utsatt för stark påtryckning
under hot om repressalier mot närstående eller om lång tid förflutit mellan
naturalisationcn och brottet.
4 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 217.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Beskickningen i Oslo har ansett allvarliga erinringar kunna riktas mot
institutet expatriering. Beskickningen ville emellertid endast framställa en
invändning av rent praktisk art. Om en person som frånkänts svenskt medborgarskap
skulle utvisas, kunde man fråga sig, vilket land som kunde
tänkas vara villigt att taga emot honom. De fall, där vederbörande genom
förlusten av det svenska medborgarskapet bleve statslös, kunde nämligen
förväntas icke bli få. I den mån utvisning befunnes omöjlig, komme expatrieringen
icke att få annan huvudsaklig verkan än såsom ett vanärande
straff av samma art som förlust av medborgerligt förtroende, vilket institut
numera avskaffats såsom oförenligt med svenska rättsgrundsatser. Med hänsyn
till det anförda ville beskickningen ifrågasätta värdet av den föreslagna
9 §.
Länsstyrelsen i Kronobergs län har avstyrkt förslaget under följande motivering.
Mot detta förslag hyser länsstyrelsen, trots de stränga förutsättningar för
expatriering som uppställas i lagförslaget, allvarliga betänkligheter. En person,
som genom naturalisation upptagits till svensk medborgare, torde i regel
ha förlorat sitt utländska medborgarskap. Därest det svenska medborgarskapet
på grund av illojalitet mot vårt samhälle frånkännes honom, kommer
han därför i regel att sakna medborgarskap i något land. En expatriering
kommer sålunda att ställa honom utanför allt statligt skydd och vidtagande
av en dylik åtgärd närmar sig den fordom förekommande fredlöshetsförklaringen,
varigenom en missdådare ställdes utanför samhällets
skydd. Även om det kan verka upprörande, att en person, som upptagits till
svensk medborgare och därefter grovt svikit sina plikter mot sitt nya hemland,
skall få bibehålla de förmåner, som det svenska medborgarskapet innebär,
äro olägenheterna härav dock obetydliga i jämförelse med det principiellt
betänkliga i att ställa svenska medborgare utanför samhällsgemenskapen.
Lika väl som vi måste räkna med och finna oss i att en eller annan,
som av födsel är svensk medborgare, grovt förbryter sig mot vårt samhälle
utan att vi därför kunna utesluta honom ur samhället, lika väl kan det
svenska samhället bära, att en eller annan naturaliserad svensk medborgare,
som svikit sina plikter mot samhället, även därefter får åtnjuta samhällets
skydd. En grundlig undersökning av vederbörandes lojalitet före upptagandet
till svensk medborgare är säkerligen av större värde än ett hot om
återkallande av medborgarskapet vid grovt svikande av sina plikter mot
samhället.
En ledamot an utlänningskommissionen (herr Holmbäck) har likaledes
avstyrkt det föreslagna stadgandet och därvid framhållit, att mot paragrafen
talade ett skäl av synnerlig styrka, vilket tidigare ej nämnts i diskussionen.
Om man i vår lagstiftning införde en bestämmelse, genom vilken
svenska medborgare kunde förvandlas till statslösa personer, torde icke
svenska representanter kunna vid internationella konferenser eller eljest
uppträda med full styrka för att det internationella samarbetet i fråga om
medborgarskapsrättslig lagstiftning borde fotas på principen att var och en
borde ha ett medborgarskap. Däremot syntes icke finnas någon invändning
mot att man i vissa hänseenden skärpte reaktionen mot den, som exempelvis
utlämnat en militär hemlighet. Man kunde bl. a. ställa honom under
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
51
förbud att besöka områden som icke stode öppna för utlänningar. Ett dylikt
förbud borde emellertid icke rikta sig blott mot naturaliserade personer.
Några remissinstanser ha ifrågasatt vissa ändringar i det av de delegerade
föreslagna stadgandet. Länsstyrelsen i Södermanlands län har sålunda ansett
avgörandet av expatrieringsfrågan böra ankomma på den domstol, som
hade att döma i målet och därför ägde bäst möjlighet att väga olika skäl för
och emot. Utlänningskommissionen har uttalat, att de handlingar som
skulle kunna leda till expatriering, borde utökas med sådant sabotage, varom
stadgades i 19 kap. 4 § strafflagen. Biträdande kriminalpolisintendenten
i Stockholm har framhållit, att man kunde ha anledning att ställa mindre
krav på brottets svårighetsgrad såsom förutsättning för expatriering i de
fall, då brottet begåtts före naturalisationen än i övriga fall. Brottskategorierna
syntes även böra utvidgas, närmast med hänsyn till sabotagebrotten.
Det syntes även böra övervägas att ge Kungl. Maj :t befogenhet att återkalla
naturalisation, då utlänningen i ansökningen om svenskt medborgarskap
lämnat medvetet oriktiga uppgifter rörande något för naturalisationsärendet
väsentligt förhållande, överståthållarämbetet har ansett att om möjlighet
att expatriera naturaliserade personer infördes, denna borde föreligga
icke blott vid uppsåtliga brott mot 8, 9 eller 27 kap. strafflagen utan även
vid andra uppsåtliga brott, som innefattade ett grovt svikande av trohetsplikten
mot staten. Ämbetet åsyftade härmed i första hand brott mot 19 kap.
4 § strafflagen, men även brott mot vissa andra paragrafer i detta kapitel,
exempelvis 6 och 7 §§. Däremot kunde ämbetet icke förorda att — såsom
biträdande kriminalpolisintendenten i Stockholm ifrågasatt —- möjligheten
att återkalla ett meddelat naturalisationsbeslut ytterligare utsträcktes. Det
borde erinras om att vederbörande vid expatriering regelmässigt komme i
sämre ställning än då ansökningen om naturalisation gjordes, eftersom han
i allmänhet förlorat sitt tidigare medborgarskap i samband med naturalisationen.
Slutligen må nämnas att generalkonsulatet i London uttalat att det skulle
vara nyttigt, om Kungl. Maj :t ägde befogenhet att ingripa mot svenska medborgare
som utomlands bedreve landsförrädisk verksamhet och icke kunde
inställas inför svensk domstol. Måhända skulle man kunna tänka sig att
väckt åtal skulle kunna utgöra grundval för beslut om förlust av medborgarskapet
i sådana fall, då vederbörande höllc sig undan utomlands.
Departementschefen.
De delegerades förslag, att naturaliserad person under särskilda förutsättningar
skall kunna fråntagas svenskt medborgarskap, har hos mig liksom
hos flera remissinstanser väckt vissa betänkligheter. Anledningen till mina
betänkligheter är bl. a. att medborgarskapet för naturaliserade personer
skulle undergå en viss principiell förändring samt att expatriering i regel
skulle leda till att den expatricrade bleve statslös. Avsaknaden av medborgarskap
medför nämligen så betydande olägenheter för den enskilde, att
man i princip bör sträva efter att i möjligaste mån förhindra uppkomsten
52
Kungi. Maj:ts proposition nr 217.
av statslöshet. Det oaktat har jag, ehuru med stor tvekan, stannat för att i
princip ansluta mig till förslaget att expatriering under vissa begränsade förutsättningar
skall kunna ske. Till att börja med kan man icke bortse från
att möjligheten till expatriering kan vara av värde i vissa hänseenden. Frånsett
att det känslomässigt framstår soim stötande att man ej skall kunna
frånkänna den medborgarskapet som i handling grovt svikit det land som
upptagit honom som sin medborgare kan framhållas följande. En expatriering
av den som dömts för landsförrädisk eller liknande verksamhet innebär,
såsom de delegerade påpekat, ett i viss mån ökat skydd för att han
icke fortsätter sin skadliga verksamhet. Den som frånkänts det svenska
medborgarskapet kan nämligen — i motsats till svenska medborgare —
utvisas ur landet eller, om utvisning ej är möjlig, underkastas andra ingripanden
enligt utlänningslagstiftningen. Det är vidare ej uteslutet att
blotta risken för expatriering kan medverka till att hindra en naturaliserad
från att gå främmande makts ärenden. En starkt bidragande orsak till
mitt ställningstagande har även varit, att de flesta demokratiska länder med
krigserfarenheter ansett sig icke kunna undvara expatrieringsinstitutet.
Bestämmelser om frånkännande av medborgarskap finnas sålunda bland
annat i Belgien, Frankrike, Förenta staterna, Norge och Storbritannien, i
sistnämnda land åtminstone sedan 1918. Även Schweiz har bestämmelser
om expatriering, vilka tillkommit under andra världskriget. I flertalet av
nämnda länder är möjligheten att expatriera betydligt vidsträckare än enligt
de delegerades förslag. Om Sverige komme i krig, skulle det sannolikt
även här visa sig, att bestämmelser om expatriering icke kunde undvaras.
Att i förväg införa sådana bestämmelser synes avgjort vara att föredraga
framför att under ett krig eller efter krigets slut genomföra en lagstiftning
med retroaktiv verkan. Härtill kommer som ett viktigt skäl, att de delegerades
förslag utgör resultatet av gemensamma skandinaviska överläggningar.
Det förslag till nya medborgarskapslagar som de tre ländernas delegerade
enats om har i viss mån karaktären av en kompromisslösning. Det är därför
ur denna synpunkt synnerligen önskvärt, att Sverige icke frångår förslaget i
förevarande del.
De brott, som skola kunna medföra expatriering, ha av de delegerade angivits
genom en hänvisning till 8, 9 och 27 kap. strafflagen med den begränsningen
att det skall vara fråga om uppsåtligt brott. Denna gränsdragning
anser jag mig kunna godtaga. Visserligen torde ett par av de i dessa
kapitel upptagna brotten i regel icke vara sådana att expatriering är motiverad,
men då expatriering ej skall vara en automatisk följd av brottet synes
det ej vara behövligt att uttryckligen undantaga dessa brott. Å andra
sidan har jag ej heller funnit tillräcklig anledning föreligga att brottskretsen,
såsom i några remissyttranden ifrågasatts, utvidgas att omfatta
även vissa brott mot strafflagens 19 kap., däribland sabotage. Det må
framhållas att sabotage under krig samt — om Kungl. Maj :t så förordnat
■— vid krigsfara eller andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden
i stor utsträckning bestraffas jämlikt 27 kap. 1 § strafflagen. Jag kan
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
53
icke heller förorda det i ett yttrande framförda förslaget, att lämnande av
oriktiga uppgifter i samband med ansökan om naturalisation skulle kunna
föranleda återkallelse av ett naturalisationsbeslut.
Att vederbörande gjort sig skyldig till brott av angiven art synes, såsom
de delegerade förutsatt, böra vara fastslaget genom domstols lagakraftvunna
dom. Jag kan sålunda icke ansluta mig till den i ett yttrande framförda
tanken att väckande av åtal i vissa fall skulle utgöra grund för ett beslut
om frånkännande av medborgarskap. För att expatriering skall kunna ifrågakomma
fordras enligt de delegerades förslag därjämte att det straff, som
i det konkreta fallet ådömts, uppgår till minst ett års straffarbete. Var gränsen
skall dragas kan givetvis vara föremål för delade meningar. Med utgångspunkt
från att enligt min mening expatriering bör förekomma endast
i de fall, då den med medborgarskapet följande trohetsplikten grovt åsidosatts,
anser jag emellertid att det ådömda straffet bör uppgå till minst två
års straffarbete. Det måste härvid beaktas, att till följd av reglerna om
gemensamt straff en dom å straffarbete kan avse både ett brott mot 8, 9 eller
27 kap. strafflagen och ett eller flera andra brott. Svårigheter möta emellertid
att införa en särbestämmelse för dylika fall, och en sådan torde för övrigt
knappast vara erforderlig. Jag utgår nämligen från att vid prövning av fråga
om expatriering uppmärksamhet ägnas detta förhållande och frånkännande
av medborgarskapet sker endast då brottet mot något av nämnda kapitel
är av mera allvarlig beskaffenhet. Med dom å straffarbete i minst två år
torde böra jämställas dom å internering eller å förvaring i minst två år.
De delegerades förslag att ett beslut om frånkännande av medborgarskap
skall ankomma på Kungl. Maj :t har mött invändning i ett remissyttrande.
Länsstyrelsen i Södermanlands län har nämligen ifrågasatt, att prövningen
i stället skulle anförtros åt den domstol som dömt i brottmålet. För egen
del anser jag det ligga närmast till hands att frågan om återkallelse av naturalisation
prövas av samma myndighet som beviljat naturalisation, nämligen
Kungl. Maj :t. Prövningen synes för övrigt vara av den art, att den
icke lämpligen kan anförtros åt annan myndighet.
Jag vill slutligen betona, att jag förutsätter att beslut om frånkännande
av medborgarskap icke kommer att meddelas i andra fall än då det förfarande,
som den naturaliserade låtit komma sig till last, kan betecknas såsom
ett allvarligt svikande av den med medborgarskapet förbundna trohetsplikten
mot staten. I likhet med överståthållarämbetet utgår jag också från
att vid tillämpningen av stadgandet synnerlig hänsyn kommer att tagas till
omständigheterna i det särskilda fallet, exempelvis om vederbörande vid brottets
begående varit utsatt för stark påtryckning från representanter för det
gamla hemlandet genom hot om repressalier mot närstående eller om lång
tid förflutit mellan naturalisationen och brottet.
10 §•
Denna paragraf, som innehåller bestämmelser om befrielse från medborgarskap
efter ansökan, överensstämmer i sak med 10 § i gällande lag.
54
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
Såsom de delegerade framhållit (s. 68) bör vid tillämpningen av paragrafen
beaktas, att Sverige är bundet av 1930 års Haagkonvention, enligt
vilken befrielse från medborgarskap icke får förvägras den som ofrivilligt
blivit innehavare av dubbelt medborgarskap och som har sitt hemvist i utlandet.
11 §■
Gällande lag saknar motsvarighet till denna paragraf, enligt vilken vissa
särbestämmelser skola kunna bringas i tillämpning i förhållande till de
övriga nordiska länderna.
I betänkandet (s. 41) erinras om att de svenska delegerades uppdrag även
omfattade utredning av frågan om ökad delaktighet för danska, finländska,
isländska och norska medborgare i de rättigheter och förmåner, som enligt
svensk rätt tillkomma svenska medborgare. Det syntes emellertid varken
erforderligt eller lämpligt att i samband med en revision av medborgarskapslagstiftningen
ingå på detta spörsmål i hela dess vidd. Däremot borde
enligt de delegerades mening i medborgarskapslagstiftningen införas särskilda
bestämmelser avsedda att tillämpas i förhållandet de nordiska länderna
emellan. Visserligen skulle lagstiftningen därigenom bli något mera
svåröverskådlig, men reella skäl talade starkt för en dylik särställning. Även
om sådana bestämmelser i praktiken blott skulle komma ett mindre antal
personer till godo, ansåge de delegerade den blotta existensen av regler, som
gåve ett rättsligt uttryck för den mellan de nordiska folken faktiskt bestående
samhörigheten, böra tillmätas mycket stor betydelse.
De delegerades förslag innebär, att Kungl. Maj :t skall bemyndigas att efter
avtal med annat nordiskt land i förhållande till detta land sätta i kraft
en eller flera av de bestämmelser, som upptagits under A—C i 11 § av förslaget.
Ömsesidighet har icke ansetts böra uppställas som villkor för ingående
av sådant avtal.
Enligt den under A föreslagna bestämmelsen likställes i viss utsträckning
födsel i annat nordiskt land och hemvist i sådant land intill tolv års ålder
med födsel och hemvist i Sverige. Såvitt angår födsel skall detta gälla dels
1 § första stycket punkt 2 och dels 3 §. Likställandet av hemvist i annat nordiskt
land intill tolv års ålder med hemvist i Sverige avser 3 och 4 §§.
Bestämmelsen under B innebär, att medborgare i annat nordiskt land
under vissa förutsättningar skola få rätt att efter anmälan bli svenska medborgare.
De föreslagna förutsättningarna härför äro att vederbörande 1)
förvärvat sitt medborgarskap i det andra nordiska landet på annat sätt än
genom naturalisation, 2) fyllt 21 men ej 60 år, 3) sedan 10 år har hemvist
i riket samt 4) icke under denna tid dömts till frihetsstraff.
Den under C i förslaget upptagna bestämmelsen avser att bereda den, som
etter att ha förlorat svenskt medborgarskap hela tiden varit medborgare i ett
eller flera av de nordiska länderna, möjlighet att, sedan han flyttat till Sverige,
efter anmälan återfå svenskt medborgarskap.
Anmälan enligt de under B och C föreslagna bestämmelserna skall göras
hos länsstyrelsen i det län där den anmälande har sitt hemvist. Vidare före
-
Kungi. Maj.ts proposition nr 217
55
släs att vid medborgarskapsförvärv enligt dessa bestämmelser samma regler
skola tillämpas i fråga om barnens medborgarrättsliga ställning som vid
förvärv av medborgarskap enligt 3 och 4 §§ i förslaget.
Angående de skäl, som de delegerade åberopat till stöd för bestämmelserna
under A—C, torde jag få hänvisa till betänkandet (s. 69—70).
0
Mot de delegerades förslag ha erinringar framställts endast i ett fåtal yttranden.
Överståthållarämbetet har uttalat tvekan beträffande förslaget att vid
tillämpningen av 3 § födsel och i viss utsträckning även hemvist i annat land
skulle kunna likställas med födsel och hemvist i Sverige. De delegerade, som
till stöd för sådan likställighet åberopat de nordiska ländernas gemenskap
i fråga om kultur och språk, hade måhända därav dragit alltför vittgående
konsekvenser. Med hänsyn till den synnerliga betydelsen av vidgad samhörighet
mellan de nordiska länderna ville ämbetet dock icke motsätta sig förslaget.
Ämbetet har vidare, i samband med att ämbetet förklarat sig biträda
de i 11 § B upptagna bestämmelserna, påpekat att de kunde komma att
föra med sig en mindre sträng prövning av sådana ansökningar om naturalisation,
som gjordes under åren närmast före utgången av den tid om 10 år
som medborgare i annat nordiskt land måste ha vistats i Sverige för att
kunna bli svensk medborgare enligt bestämmelserna. Svea hovrätt har anfört,
att det i 11 § B upptagna kravet på tio års hemvist i riket enligt hovrättens
mening framstode såsom väl strängt och därtill, med hänsyn till förslagets
innehåll i övrigt, godtyckligt valt. Därest en särregel av förevarande
art borde ifrågakomma, syntes det naturligt att kravet på viss tids hemvist
angåves till sju år, d. v. s. samma tid som enligt 6 § av förslaget i normala
fall krävdes för bifall till en av medborgare i utomnordisk stat gjord ansökan
om naturalisation. Även länsstyrelsen i Södermanlands län har uttalat
sig i samma riktning. Utlännings kommissionen har ifrågasatt att personer,
som förklarats straffria enligt 5 kap. 5 § strafflagen eller som jämlikt bestämmelserna
i 6 § av samma kapitel fått strafflindring eller som dömts till
förvaring eller internering, borde undantagas från tillämpningen av 11 § B.
Departementschefen.
Det nordiska samarbetet på medborgarskapsrättens område har hittills
huvudsakligen varit inriktat på att genomföra i det väsentliga ensartade
bestämmelser om förvärv och förlust av medborgarskap. De delegerade ha
ansett tiden vara inne, att den nordiska gemenskapen på medborgarrättens
område utvidgades genom att i de särskilda ländernas medborgarskapslagstiftning
infördes särbestämmelser avsedda att tillämpas i förhållande till
annat nordiskt land. Jag kan helt ansluta mig till denna tanke. Det synes
vara en naturlig konsekvens av den samhörighet, som består mellan de nordiska
folken, att medborgarskapslagstiftningen tillerkänner våra nordiska
grannländers medborgare en mer gynnad ställning än övriga utlänningar. Såsom
tidigare nämnts innehåller också 6 § av förslaget ett särskilt stadgande
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
om naturalisation av inedborgare i annat nordiskt land. De särbestämmelser,
som upptagits i It § av de delegerades förslag, äro avsedda att tillämpas i
den mån överenskommelse därom träffas med ett eller flera av de andra
nordiska länderna.
Vad angår det sakliga innehållet i de föreslagna bestämmelserna i It § har
i två remissyttranden ifrågasatts, att det under B angivna kravet på tio års
hemvist borde mildras. Detta villkor kan också förefalla väl strängt, men då
stadgandet innebär att en helt ny princip införes kan det vara motiverat att
gå fram med försiktighet. Vad som framför allt talar till förmån för att bibehålla
förslaget på denna punkt är emellertid, att det icke torde vara möjligt
att nu uppnå enighet mellan länderna om sänkning av ifrågavarande tid.
Med anledning av vad utlänningskommissionen anfört beträffande det i
punkt 4 av stadgandet under B angivna villkoret må till en början framhållas,
att av 19 § lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering i
säkerhetsanstalt följer att den som dömts till förvaring eller internering icke
äger göra anmälan enligt det föreslagna stadgandet. Detsamma gäller den
som dömts till ungdomsfängelse (26 § lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse)
eller tvångsuppfostran (3 § lagen den 30 juni 1947 angående upphävande
av 5 kap. 3 § strafflagen samt lagen den 13 mars 1937 om tvångsuppfostran)
eller som genom villkorlig dom erhållit anstånd med straffs
ädömande (27 § lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom). Vad angår frågan
om möjlighet att förvärva medborgarskap genom ensidig åtgärd bör
tillkomma personer som förklarats strafflösa jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen
anser jag tillräcklig anledning ej föreligga att helt undantaga dem från
denna möjlighet. För övrigt torde den som på grund av sin sinnesbeskaffenhet
förklarats strafflös för en gärning som är belagd med strängt straff i
allmänhet bli utvisad. Något undantag för personer som fått strafflindring
jämlikt 5 kap. 6 § strafflagen torde ej heller böra göras.
Även i övrigt anser jag mig i sak kunna biträda de delegerades förslag.
Anmälan enligt förevarande paragraf synes emellertid — liksom anmälningar
enligt 3 och 4 §§ — böra göras hos länsstyrelsen i det län, inom vilket
den anmälande är kyrkobokförd. Den av de delegerade föreslagna lagtexten
har i departementsförslaget jämkats i enlighet härmed.
12 §.
I 12 § av de delegerades förslag har upptagits det stadgande angående
medborgarskapsförklaring, vilket återfinnes i 11 § i gällande lag. Därjämte
innehåller förslagets 13 § en ny bestämmelse, enligt vilken länsstyrelse,
som mottagit anmälan enligt 3, 4 eller 11 § i förslaget, har att pröva, huruvida
anmälan rätteligen gjorts, och meddela beslut därom. De delegerade
(s. 70) ha avsett, att sådant beslut skulle äga verkan för och emot alla.
Beskickningen i Warszawa har påpekat, att sådana fall ej sällan uppkomme,
då en person hade intresse att få fastslaget, att han icke ägde
svenskt medborgarskap. Det hade t. ex. inträffat att personer, som själva
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
cj ansetl sig äga svenskt medborgarskap, inkallats till militärtjänstgöring.
Den föreslagna 12 § gåve liksom den nuvarande 11 § icke möjlighet att få
en dylik fråga prövad. Det kunde ifrågasättas, om icke en sådan möjlighet
borde tillskapas antingen genom eu omformulering av förslagets 12 § eller
bestämmande av annan myndighet, som i förekommande fall skulle kunna
avge ett bindande utlåtande. Då ett sådant emellertid måste innebära jämväl
en förklaring om vederbörandes eventuella svenska medborgarskap,
borde den först antydda utvägen väljas.
Folkbokföringssakkunniga ha såsom en principiell brist i svensk rätt
framhållit den rättsosäkerhet i medborgarskapsfrågor, som sammanhängde
med att spörsmål om en persons statsborgarrättsliga ställning i olika ärenden
och sammanhang kunde bli föremål för bedömande av skilda myndigheter
utan att ett enhetligt och för framtiden bindande avgörande komme
till stånd. Detta gällde såväl frågan huruvida vederbörande vore svensk
medborgare eller ej som ock, beträffande utlänning, vilken stat han här i
landet skulle anses tillhöra eller huruvida han skulle anses såsom statslös.
Genom stadgandet i 11 § i gällande lag hade dessa olägenheter mildrats
beträffande de fall då frågan vore, huruvida vederbörande ägde svenskt
medbogarskap eller ej. De sakkunniga ha härefter anfört följande.
För utlänning, vars intresse går ut på att en gång för alla få avgjort, huruvida
han här i landet skall behandlas som statslös eller som medborgare
i det ena eller andra främmande landet, synes däremot möjlighet saknas
att skapa klarhet i detta hänseende. Ej ens ett beslut av Kungl. Maj :t, meddelat
efter klagan i kyrkobokföringsärende angående nationalitetsanteckning,
torde hava den bindande verkan som tillkommer förklaring jämlikt
11 § medborgarskapslagen. Dessa frågor, vilka redan ur rättsskyddssynpunkt
äro viktiga särskilt med hänsyn till det numera relativt stora antalet utlänningar
i landet, hava även ur folkbokföringssynpunkt synnerligen stor betydelse.
En av folkbokföringens viktigaste arbetsuppgifter är att skapa i
allmänhet godtagbara bevismedel rörande statusförhållanden. Sådant vitsord
tillerkännes folkbokföringsurkundernas uppgifter om födelsetid, börd,
civilstånd o. s. v., såframt icke dessa uppgifter särskilt motbevisas, vilket
endast undantagsvis förekommer. Med nuvarande ordning för medborgarskapsärendens
handläggning torde däremot kyrkoböckernas nationalitetsanteckningar
hava växlande värde.
De sakkunniga ha med hänsyn till det anförda och till önskvärdheten av
att nedbringa det antal myndigheter, som hade att handlägga medborgarskapsfrågor,
framfört tanken på en utredning angående möjligheterna att
åstadkomma en radikal omläggning av den ordning, i vilken samtliga sådana
frågor handlades. I yttrandet har slutligen framhållits att även utan
en dylik omläggning vissa förbättringar syntes stå att vinna genom mindre
organisatoriska ändringar beträffande handläggningen av medborgarskapsfrågor
i folkbokföringsärenden. De sakkunniga ansåge emellertid ståndpunktstagandet
till detta spörsmål böra anstå tills vidare.
I flera yttranden har uttalats tillfredsställelse över förslaget alt länsstyrelse
med bindande verkan skulle pröva om medborgarskap förvärvats genom
anmälan. Statistiska centralbyrån, som tillstyrkt förslaget, har an
-
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
sett att genom länsstyrelsens beslut en bindande reglering borde komma
till stånd även av eventuella bipersoners samtidiga medborgarskapsförvärv.
Folkbokföringssakkunniga ha föreslagit, att i administrativ ordning måtte
föreskrivas att länsstyrelsens beslut skall innehålla uppgift, huruvida medborgarskapsförvärvet
jämväl gäller för barn till den anmälande.
Departementschefen.
Enligt gällande lag äger Kungl. Maj:t på ansökan meddela förklaring att
sökanden är svensk medborgare. En sådan förklaring har bindande verkan.
Däremot kan bindande beslut om att en person saknar svenskt medborgarskap
icke erhållas. Att en ansökan om medborgarskapsförklaring avslagits
hindrar alltså ej, att medborgarskapsfrågan på ny ansökan upptages till
prövning. Ej heller finnes möjlighet att få fastslaget, vilken medborgarrättslig
ställning en utlänning här i landet skall anses äga. Då i ett rättsärende
ovisshet råder om en persons medborgarrättsliga ställning, får frågan
härom prövas i ärendet. Avgörandet äger emellertid verkan endast för
detta ärende.
I de delegerades förslag har bibehållts Kungl. Maj :ts befogenhet att meddela
positiv medborgarskapsförklaring. Därjämte har föreslagits att i de
fall, då enligt förslaget anmälan hos länsstyrelse utgör förutsättning för
förvärv av medborgarskap, länsstyrelsen skall meddela besked, om anmälan
medfört att svenskt medborgarskap förvärvats eller icke. Detta förslag
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran, och för egen del anser jag mig
böra biträda detsamma. Det synes nämligen naturligt, att när ett medborgarskapsförvärv
är beroende av att en särskild anmälan göres, den anmälande
får besked, huruvida anmälan lett till åsyftat resultat. Klagan över
länsstyrelsens beslut bör kunna föras hos Kungl. Maj :t. Ett i denna ordning
tillkommet iagakraftvunnet beslut synes böra innebära, att därigenom med
verkan för och emot alla avgjorts, huruvida den anmälan varom fråga är
medfört förvärv av svenskt medborgarskap eller icke. Om beslutet går i negativ
riktning, står det den anmälande öppet att sedermera inkomma med
ny anmälan, beträffande anmälan enligt 3 § självfallet allenast inom den
i paragrafen fastställda fristen. Länsstyrelsens beslut synes endast böra avse
den person som gjort anmälningen och sålunda icke därjämte eventuella
bipersoner till denne. Därest i nu angivna fall prövningen av frågor om förvärv
av medborgarskap regleras på föreslaget sätt, torde i dessa fall något
utrymme för medborgarskapsförklaring från Kungl. Maj :ts sida icke föreligga.
Ett särskilt undantagsstadgande härom har därför upptagits i departementsförslaget.
* Det synes vara förenat med stora praktiska svårigheter att utöver vad
som här föreslagits öppna möjlighet att i särskild ordning med bindande
verkan få fastslaget, att en person icke äger svenskt medborgarskap eller
vilken medborgarrättslig ställning en icke svensk medborgare skall anses äga
här i landet. Jag anser mig därför icke kunna biträda de förslag i denna riktning,
som framkommit under remissbehandlingen.
Kungi. Maj.ts proposition nr 217.
59
13 §.
Då det synts lämpligt att ett uttryckligt stadgande meddelas om besvär
över länsstyrelses beslut i medborgarskapsärenden, har en bestämmelse härom
upptagits i denna paragraf. I likhet med de delegerade anser jag, att
dylika besvär böra prövas av regeringsrätten. Frågan om härav föranledd
ändring i regeringsrättslagen har jag för avsikt att anmäla i annat sammanhang.
14 §•
Angående denna paragraf kan jag i huvudsak hänvisa till den allmänna
motiveringen. Därutöver må framhållas att bestämmelsen icke endast avser
ansökan eller anmälan om förvärv av svenskt medborgarskap utan även
ansökan, som avses i 8, 10 och 12 §§.
15 §.
Denna paragraf motsvarar 12 § i gällande lag.
Övergångsbestämmelserna.
De delegerade ha förordat, att tiden för den nya lagens ikraftträdande bestämmes
till den 1 januari 1951.
I de delegerades förslag har under fyra särskilda punkter upptagits övergångsbestämmelser
till den föreslagna lagen (s. 71—75).
Enligt punkt 1 skall före lagens ikraftträdande fött barn som avses i 1 §
första stycket punkt 2 bli svensk medborgare, när lagen träder i kraft, om
det är under 18 år och fortfarande saknar medborgarskap. I betänkandet
uttalas, att det i fråga om personer som fyllt 18 år syntes mest ändamålsenligt
att hänvisa till naturalisationsmöjligheten. Åtskilliga av dessa måste
nämligen antagas ha så ringa anknytning till Sverige, att det skulle vara
mindre välgrundat att de automatiskt skulle få svenskt medborgarskap på
grund av att modern vid deras födelse var svensk medborgare.
I punkt 2 bär intagits en bestämmelse, enligt vilken fristen för ingivande
av anmälan enligt 3 § första stycket för dem som fylla 22 år under det första
året av den nya lagens giltighetstid icke utgår förrän vid fyllda 23 år.
Punkt 3 anknyter till de föreslagna ändringarna i den gifta kvinnans ställning.
Stadgandet avser att underlätta återvinning av svenskt medborgarskap
för kvinna, som enligt äldre lag förlorat svenskt medborgarskap på grund
av äktenskap med utlänning (6 § i 1894 års medborgarskapslag) eller till
följd av att hon förvärvat utländskt medborgarskap genom giftermål eller
genom att hennes man blivit utländsk medborgare. För rätt till återvinning
förutsättes, att kvinnan fortfarande skulle ha varit svensk medborgare,
om i stället för äldre lag nya lagens bestämmelser gällt från och med
den tidpunkt, då förlusten av svenskt medborgarskap inträdde. Detta innebär
bl. a. att återvinningsregeln icke äger tillämpning då kvinnan avgivit en
särskild viljeförklaring som medfört att hon erhållit mannens medborgarskap.
Återvinning är likaledes utesluten, när en i utlandet född kvinna, som
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
bott utomlands till 22 års ålder, dessförinnan förlorat svenskt medborgarskap
till följd av äktenskap. Som ytterligare villkor för återvinning har i
förslaget uppställts, att kvinnan i viss ordning anmäler sin önskan att återfå
svenskt medborgarskap. Närmare föreskrifter om sättet för anmälan ha
förutsatts skola meddelas av Kungl. Maj :t. Då det ansetts önskvärt, att möjligheten
till återvinning icke hålles öppen under obegränsad tid, ha de delegerade
löreslagit, att anmälan skall göras inom fem år från lagens ikraftträdande.
Under punkt 4 har upptagits ett övergångsstadgande som sammanhänger
med att bestämmelserna i 8 § av förslaget — i motsats till motsvarande bestämmelser
i gällande lag — även omfatta kvinna som är eller varit gift.
Det föreslagna stadgandet innebär, att beträffande kvinna, som fyller 22 år
under något av åren 1951—1953 och som därvid är eller varit gift, frågan om
förutsättningarna för förlust av medborgarskap enligt 8 § äro för handen
skall bedömas, icke efter förhållandena vid den tidpunkt då hon fyller 22
år, utan med hänsyn till förhållandena vid utgången av år 1953.
I betänkandet framhålles att det kunde ifrågasättas att bibehålla den i
nuvarande 13 § stadgade särskilda återvinningsmöjligheten för personer
som förlorat svenskt medborgarskap enligt 7 § i 1894 års medborgarskapslag
genom tio års oavbruten vistelse utomlands. De delegerade ha emellertid
ansett, att dessa bestämmelser kunde upphävas och att naturalisationsvägen
i stället borde anlitas i här avsedda fall.
Länsstyrelsen i Södermanlands län har ansett fristerna i punkterna 2 och
4 vara väl snäva. Den i punkt 3 angivna fristen kunde enligt länsstyrelsens
mening lämpligen användas även i dessa fall.
Beträffande bestämmelserna under punkt 3 har generalkonsulatet i London
anfört, att det i sytte att minska antalet fall av dubbelt medborgarskap
syntes påkallat att Kungl. Maj :t ägde befogenhet att göra anmälans rättsverkan
beroende av det villkoret, att kvinnan inom viss tid styrkte att hon
behörigen avsagt sig sitt utländska medborgarskap. Vidare har framhållits
att i England bosatta, med svenska män gifta kvinnor, som ursprungligen
varit brittiska medborgare, enligt den nya brittiska medborgarskapslagen
automatiskt återvunnit brittiskt medborgarskap och därigenom förlorat sitt
svenska medborgarskap. De kunde visserligen återfå svenskt medborgarskap
genom naturalisation, men det ifrågasattes, om det icke vore skäligt att bereda
denna kategori möjlighet att återvinna svenskt medborgarskap genom
anmälan kombinerad med avsägelse av det brittiska medborgarskapet.
Beskickningen i Washington har framhållit att generalkonsulaten i New
York och Chicago och konsulatet i Minneapolis, som i särskilt hög grad hade
kontakt med den svenskamerikanska befolkningen, uttalat starka betänkligheter
mot ett upphävande av de bestämmelser i 13 § i gällande lag, enligt vilka
personer som förlorat svenskt medborgarskap på grund av den s. k. tioårsregeln
i 1894 års medborgarskapslag ägde särskild möjlighet till återvinning
av svenskt medborgarskap. Konsulaten hade lämnat uppgifter om antalet
anmälningar jämlikt denna paragraf på senare år, vilka siffror enligt beskickningens
uppfattning visade, att dessa bestämmelser hade större prak
-
61
Kungl. Maj.ts proposition nr 217-
tisk betydelse än de delegerade antagit. Många av de äldre svenskamerikaner,
vilka icke förvärvat amerikanskt medborgarskap, syntes alltjämt sväva i
okunnighet om att de på grund av tioårsregeln förlorat sitt svenska medborgarskap.
Ett slopande av möjligheten för de svenska myndigheterna i
Förenta staterna att i förevarande fall utställa pass för resa till Sverige
skulle skapa misstämning på svenskamerikanskt håll. Det vore därför
önskvärt att lagstiftningen liksom hittills toge särskild hänsyn till denna
kategori antingen genom att en övergångsbestämmelse av samma innehåll
som den nuvarande 13 § infördes i den nya lagen eller att sådana passinstruktioner
utfärdades att möjlighet bereddes myndigheterna att i förevarande
fall utställa resedokument. Ett upphävande av 13 § skulle vidare
beröva kvinnor, som förlorat sitt svenska medborgarskap genom att mannen
försummat att avge tioårsförklaring, den nu förefintliga möjligheten att genom
anmälan återfå svenskt medborgarskap. Enligt de delegerades förslag
intoge denna kategori en ogynnsammare ställning än kvinnor, som förlorat
svenskt medborgarskap genom giftermål med amerikanska medborgare. Dessa
synpunkter ha ytterligare utvecklats i de yttranden som avgivits av generalkonsulaten
i New York och Chicago samt konsulatet i Minncapolis. Beskickningen
i Oslo har påpekat att i Norge funnes ett stort antal statslösa förutvarande
svenska medborgare. Efter att ha lämnat uppgifter om antalet på
senare år hos beskickningen gjorda anmälningar enligt 13 § har beskickningen
uttalat, att den nödgades reservera sig mot de delegerades antagande
att paragrafen numera skulle ha ringa praktisk betydelse. I bister erfarenhet
av nyligen förflutna krigsår och i medvetande om nuvarande internationella
orostillstånd ville beskickningen framhålla, att den av de delegerade
förordade naturalisationsvägen kunde möta oöverstigliga praktiska svårigheter.
Att i nuvarande situation betaga förutvarande svenska medborgare
den i 13 § medgivna möjligheten till återvinning av svenskt medborgarskap
syntes därför olämpligt.
Departementschefen.
I likhet med de delegerade förordar jag att den nya lagen skall träda i
kraft den 1 januari 1951.
Med anledning av vad i remissyttrandena anförts synes det motiverat att
bibehålla den i nuvarande 13 § första stycket stadgade särskilda möjligheten
för personer, som förlorat svenskt medborgarskap på grund av den s. k. tioårsregeln
i 1894 års medborgarskapslag, att återvinna svenskt medborgarskap
genom anmälan till svensk beskickning eller svenskt konsulat. Jag
förordar därför, att vid upphävandet av den gällande lagen undantag göres
för detta stadgande. Beträffande inverkan av sådant återförvärv på barnens
medborgarrättsliga ställning torde böra vidtagas den ändringen i förhållande
till gällande rätt, att den i nya lagen genomförda 18-årsgränsen tillämpas
även i dessa fall.
Mot den under punkt 1 i de delegerades förslag upptagna bestämmelsen
har jag i sak icke något annat att invända än att den icke torde böra om
-
62 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
fatta personer som tidigare ägt medborgarskap i någon stat men förlorat
detta.
Jag delar icke den i ett yttrande uttalade meningen att fristerna i bestämmelserna
under punkterna 2 och 4 av de delegerades förslag skulle vara för
snävt tilltagna. Den i punkt 2 angivna fristen synes lämpligen kunna bestämmas
till utgången av år 1951. Härigenom skulle alla av bestämmelsen
berörda personer få lika lång tid på sig att göra anmälan, nämligen
ett år.
Vad angår den under punkt 3 i de delegerades förslag upptagna särskilda
återvinningsmöjligheten för kvinna som förlorat svenskt medborgarskap
till följd av äktenskap har i ett yttrande ifrågasatts, att såsom villkor för
ätervinning borde kunna stadgas att befrielse från det utländska medborgarskapet
erhölles. Jag anser mig icke kunna förorda en sådan regel. Det
må framhållas att något sådant villkor icke uppställts för att kvinna, som
genom giftermål efter den föreslagna lagens ikraftträdande förvärvar utländskt
medborgarskap, skall få behålla sitt svenska medborgarskap. Jag
kan ej heller ansluta mig till det i samma yttrande framförda förslaget om
särskild återvinningsmöjlighet för kvinnor, som förlorat svenskt medborgarskap
på grund av den nya brittiska medborgarskapslagen. Dessa kvinnor
ha icke kommit i sämre ställning än som enligt förslaget skall tillkomma
brittiska kvinnor, vilka efter den föreslagna lagens ikraftträdande gifta sig
med svenska män. Även i övrigt biträder jag de delegerades förslag i förevarande
hänseende.
Det i 9 § i departementsförslaget upptagna stadgandet om expatriering
torde böra tillämpas endast då det brott varom är fråga begåtts efter nya
lagens ikraftträdande. En övergångsbestämmelse av detta innehåll har därför
upptagits i departementsförslaget.
1 den mån ej särskilda övergångsbestämmelser meddelas lärer den som
vid nya lagens ikraftträdande är svensk medborgare behålla sitt svenska
medborgarskap, intill dess sedermera någon omständighet inträffar som enligt
nya lagen utgör förlustgrund. Om en person, som tidigare förvärvat
medborgarskap i annat land men icke där tagit hemvist och därtör behållit
sitt svenska medborgarskap, efter nya lagens ikraftträdande tar hemvist
i det land där han blivit medborgare, torde sålunda enligt de delegerades
förslag förlust av svenskt medborgarskap icke inträda, även om förvärvet
av utländskt medborgarskap skett under sådana omständigheter, som
enligt 7 § punkt 1 eller 2 i förslaget medföra förlust av medborgarskap.
Frän principiell synpunkt kan detta synas oegentligt, men i praktiken torde
det ytterligt sällan ha förekommit att någon på grund av ansökan eller annat
samtycke eller inträde i utländsk tjänst förvärvat medborgarskap i annat
land utan att där äga hemvist. Det synes därför icke erforderligt att
tynga lagtexten med en särskild övergångsbestämmelse för dylika fall.
Enligt 15 § andra stycket i gällande medborgarskapslag skall bestämmelse
i traktat, som gällde vid lagens ikraftträdande, lända till efterrättelse, även
om den strider mot medborgarskapslagen. I de delegerades förslag saknas
63
Kungi. Maj:ts proposition nr 217-
motsvarighet till detta stadgande. Försiktigheten synes emellertid bjuda att
dylikt förbehåll göres även i nya lagen.
I syfte att underlätta hänvisningar till lagrum ha övergångsbestämmelserna
i departementsförslaget upptagits under särskilda paragrafer.
Föredraganden hemställer under hänvisning till § 33 regeringsformen, att
lagrådets utlåtande över det inom justitiedepartementet upprättade förslaget
till lag om svenskt medborgarskap, av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar, inåtte för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Ivronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
Eric Brolinson.
<34
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
(Gällande lag.)
Lag
om förvärrande och förlust av
svenskt medborgarskap;
given Stockholms slott den 23 maj 1924
(sådan lagen lyder efter däri vidtagna
ändringar genom lagar den 19 maj
1933 och den 31 mars 1944).
1 §•
Svenskt medborgarskap förvärvas,
på grund av födsel, av barn i äktenskap,
vars fader är svensk medborgare,
samt av barn utom äktenskap,
vars moder är svensk medborgare.
Hittebarn, som anträffas här i riket,
anses, intill dess annat utrönes,
såsom svensk medborgare.
3 §•
Utländsk kvinna, som ingår äktenskap
med svensk medborgare,
förvärvar genom giftermålet svenskt
medborgarskap.
Hava makarna barn samman före
äktenskapet, blir jämväl barnet
svensk medborgare, såframt det är
ogift och ännu ej fyllt tjuguett år.
(Departements förslaget.)
Förslag
till
Lag
om svenskt medborgarskap.
Härigenom för ordnas som följer.
1 §•
Svenskt medborgarskap förvärvas
genom födsel av
1. barn i äktenskap, vars fader är
svensk medborgare;
2. här i riket fött barn i äktenskap,
av vars föräldrar endast modern är
svensk medborgare, om fadern ej har
medborgarskap i någon stat eller
om barnet icke genom födseln förvärvar
faderns medborgarskap;
3. barn utom äktenskap, vars moder
är svensk medborgare.
Hittebarn som anträffas här i riket
anses såsom svensk medborgare
intill dess annat utrönes.
2 §.
Ingår svensk man äktenskap med
utländsk kvinna, blir före äktenskapet
fött barn till makarna svensk
medborgare, om det är ogift och ej
fyllt aderton år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
65
(Gällande lag.)
2 §.
Utländsk man eller utländsk ogift
kvinna, som är född här i riket och
oavbrutet här haft sitt hemvist, blir
svensk medborgare vid uppnådd ålder
av tjugutvå år.
Vad i första stycket sägs gälle ej
den, som under sista året skriftligen
avsagt sig rättigheten att bliva svensk
medborgare och därvid tillika med
behörigt bevis styrkt sig äga medborgarskap
i annat land. Rätt till avsägelse,
som nu är nämnd, tillkommer
dock ej den, vars fader eller, då
fråga är om barn utom äktenskap,
moder begagnat sig av sådan rätt.
Avsägelse, som i andra stycket
sägs, skall ske, om den, varom fråga
är, har sitt hemvist i Stockholm, hos
överståthållarämbetet och eljest hos
Konungens befallningshavande i det
län, inom vilket han har sitt hemvist.
Det åligger den myndighet, hos
vilken avsägelse göres, att pröva avsägelsen
samt att därom meddela beslut.
4 §•
Den, som, på grund av födseln, varit
svensk, men förlorat sitt svenska
medborgarskap utan att bliva medborgare
i annat land, återvinner
svenskt medborgarskap genom att
taga hemvist här i riket.
Den, som, på grund av födseln, varit
svensk, men sedermera blivit annat
lands medborgare, återvinner
( Departementsförslaget.)
3 §.
Utlänning, som är född här i riket
och oavbrutet här haft sitt hemvist,
förvärvar svenskt .medborgarskap
genom att, efter det han fyllt
tjuguett år men innan han fyllt tjugutvå
år, hos länsstyrelsen i det län
där han är kyrkobokförd skriftligen
anmäla sin önskan att bliva svensk
medborgare. Den som icke är medborgare
i någon stat eller styrker, att
han skulle förlora sitt utländska
medborgarskap genom att förvärva
svenskt medborgarskap, må dock
göra sådan anmälan redan då han
fyllt aderton år.
Då riket är i krig, äger vad i första
stycket är stadgat icke tillämpning ä
den som är medborgare i fientlig stat
eller som ägt medborgarskap i samma
stat men förlorat det utan att förvärva
medborgarskap i annan stat.
4 §•
Har någon, som genom födseln varit
svensk och oavbrutet haft sitt
hemvist här i riket intill aderton års
ålder, förlorat sitt svenska medborgarskap,
återvinner han, om han sedan
två år har hemvist i riket, medborgarskapet
genom att hos länsstyrelsen
i det län där han är kyrkobokförd
skriftligen anmäla sin önskan
Bihang till riksdagens protokoll 10Ö0. 1 samt. Xr 217.
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
(Gällande lag.)
svenskt medborgarskap, såframt han,
efter förlust av det utländska medborgarskapet,
tager hemvist här i riket,
eller oyk, medan han har hemvist
här i riket, går sitt utländska
medborgarskap förlustig.
6 § första och andra styckena.
Blir utländsk man svensk medborgare
enligt 2 eller 4 §, medför detta
svenskt medborgarskap jämväl för
hans hustru och ogifta barn i äktenskap
under tjuguett år, såframt de
hava hemvist här i riket. Hava de ej
hemvist här i riket, men tager sedermera
hustrun under äktenskapets
bestånd eller barn, som ännu är ogift
och under tjuguett år, under faderns
livstid hemvist härstädes, vinner
hustrun eller barnet svenskt medborgarskap,
om mannen fortfarande är
svensk medborgare.
Vad i första stycket sägs skall ej
äga tillämpning å barn, som, efter
äktenskaps återgång eller äktenskapsskillnad,
står under moderns
vårdnad, ej heller, medan hemskillnad
består, å hustrun och barn, om
vilket hon har vårdnaden.
7 §•
Vad i 6 § är stadgat därom, att
barn i äktenskap förvärvar svenskt
medborgarskap tillsammans med fadern,
skall äga motsvarande tillämpning:
1.
å förhållandet mellan barn utom
äktenskap och barnets moder, såframt
ej fadern är utländsk man och
har vårdnaden om barnet;
2. å förhållandet mellan barn i äktenskap
och moder, som är änka;
samt
( Departements förslaget.)
härom. Den som är utländsk medborgare
återvinner dock icke svenskt
medborgarskap, med mindre han
styrker, att han därigenom skulle förlora
det utländska medborgarskapet.
5 §■
Blir utländsk man svensk medborgare
enligt 3 eller 4 §, medför
detta svenskt medborgarskap jämväl
för hans ogifta barn i äktenskap,
som har hemvist här i riket och ej
fyllt aderton år. Vad nu sagts gäller
dock icke barn, som efter äktenskapets
återgång eller äktenskapsskillnad
eller under hemskillnad står under
moderns vårdnad.
Vad i första stycket är stadgat om
att barn i äktenskap förvärvar medborgarskap
tillsammans med fadern
skall äga motsvarande tillämpning
1. å förhållandet mellan barn utom
äktenskap och modern, om ej fadern
är utlänning och har vårdnaden om
barnet;
2. å förhållandet mellan barn i äktenskap
och moder som är änka.
Kungl. Maj.ts proposition nr 217-
67
(Gällande lag.)
3. å förhållandet mellan barn i äktenskap
och moder, vars äktenskap
eljest är upplöst eller som är hemskild,
såframt barnet står under moderns
vårdnad.
5 §.
Konungen äger, på ansökan, till
svensk medborgare upptaga (naturalisera)
utlänning, som
1. fyllt tjuguett år;
2. sedan fem år har hemvist här
riket;
3. gjort sig känd för hederlig vandel;
samt
4. har möjlighet att försörja sig
och sin familj.
Finnes sökandens upptagande till
svensk medborgare medföra gagn för
riket, eller har sökanden förut ägt
svenskt medborgarskap, eller föreligga
eljest med hänsyn till sökandens
förhållanden synnerliga skäl för
hans upptagande till svensk medborgare,
må svenskt medborgarskap honom
beviljas utan hinder av här ovan
under punkterna 1 och 2 stadgade
villkor. Har sökanden förut ägt
svenskt medborgarskap, må avvikelse
ske jämväl från vad ovan under
punkt 4 stadgats.
Upphör ej sökanden enligt rätten i
det land, han tillhör, i och med sin
naturalisation som svensk medborgare
att vara medborgare i det landet,
utan fordras härför medgivande
av landets regering eller annan myndighet
därstädes, vare, såframt an
-
(Departementsförslaget.)
3. å förhållandet mellan barn i äktenskap
och moder, vars äktenskap
eljest är upplöst eller som är hemskild,
om barnet står under moderns
vårdnad.
6 §•
Konungen äger på ansökan till
svensk medborgare upptaga (naturalisera)
utlänning som
1. fyllt aderton år;
2. sedan minst sju år har hemvist
här i riket;
3. fört en hederlig vandel; samt
4. har möjlighet att försörja sig och
sin familj.
Finnes det medföra gagn för riket
att sökanden upptages till svensk
medborgare eller har sökanden förut
ägt svenskt medborgarskap eller är
sökanden gift med svensk medboigare
eller föreligga eljest med hänsyn
till sökandens förhållanden särskilda
skäl för dennes upptagande
till svensk medborgare, må naturalisation
beviljas, även om de i första
stycket under punkterna 1, 2 och 4
stadgade villkoren icke äro uppfyllda.
Är sökanden dansk, finsk, isländsk
eller norsk medborgare, må
även eljest avvikelse ske från det
under punkt 2 angivna villkoret.
Om synnerligen starka skäl tala därför,
må avvikelse ske från villkoret
under punkt 3.
Förlorar sökande, som har utländskt
medborgarskap, ej detta i
och med sin naturalisation utan
fordras härför medgivande av den
utländska statens regering eller annan
myndighet, må som villkor för
medborgarskapets förvärvande stad
-
68
Kungl. Maj ds proposition nr 217.
(Gällande lag.)
sökningen bifalles och sökanden ej
redan styrkt, att sådant medgivande
lämnats, som villkor för medborgarskapets
förvärvande stadgat, att sökanden
skall inom viss tid och inför
den Konungens befäl lningshavande,
som Konungen bestämmer, styrka,
att dylikt medgivande lämnats. Det
.åligger befallningshavanden att pröva,
huruvida behörigt bevis företetts,
■och att därom meddela beslut. Kan
sökanden ej förete bevis, som nyss
•nämnts, må, där synnerliga skäl därStill
äro, medborgarskap honom ändock
av Konungen beviljas.
B § tredje stycket (jfr även 7 §).
Varder utländsk man, på ansökan
enligt 5 §, upptagen till svensk medborgare,
bestämmer Konungen, huruvida
detta skall medföra svenskt
medborgarskap även för hans hustru
och ogifta barn i äktenskap under
tjuguett år. Hustrun skall, där ej
särskilda skäl föranleda annat, beredas
tillfälle att i ärendet avgiva yttrande.
Förblir hon, trots mannens
förvärv av svenskt medborgarskap,
medborgare i främmande stat, må
svenskt medborgarskap ej tilläggas
henne, med mindre hon därtill samtyckt.
8 §•
Svenskt medborgarskap förloras av
den, som, genom naturalisation eller
giftermål eller ock eljest, blir medborgare
i annat land och där har eller
efter förvärvet av medborgarskapet
tager sitt hemvist. Oberoende av
hemvistet förloras svenskt medborgarskap
av ogift barn under tjuguett
år, som blir utländsk medborgare genom
föräldrarnas äktenskap.
(Departements förslaget.)
gas, att sökanden inför den länsstyrelse
Konungen bestämmer inom viss
tid styrker att dylikt medgivande
lämnats. Det åligger länsstyrelsen alt
pröva, huruvida behörigt bevis företetts,
och meddela beslut därom.
Då utlänning enligt denna paragraf
upptages till svensk medborgare,
bestämmer Konungen, huruvida
naturalisationen skall omfatta även
sökandens ogifta barn under aderton
år.
7 §•
Svenskt medborgarskap förloras av
1. den som förvärvar utländskt
medborgarskap och möjliggjort förvärvet
genom att ansöka därom eller
eljest samtycka därtill;
2. den som förvärvar utländskt
medborgarskap genom att inträda i
allmän tjänst i annan stat;
3. ogift barn under aderton år,
som blir utländsk medborgare gc
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
09
(Gällande lag.)
9 §•
Svensk man eller svensk ogift kvinna,
som är född utom riket och aldrig
här haft hemvist, förlorar sitt
svenska medborgarskap vid uppnådd
ålder av tjugutvå år, såframt ej dessförinnan
Konungen, på ansökan, medgivit,
att medborgarskapet ändock
må bibehållas. Med hemvist här i
landet skall till sin verkan vara likställd
vistelse här för fullgörande av
värnplikt eller för deltagande i undervisningen
vid svensk läroanstalt
eller ock eljest under föi''hållanden,
som tyda på samhörighet med Sverige.
Förlust av svenskt medborgarskap
enligt denna paragraf för svensk man
medför förlust av sådant medborgarskap
även för hans hustru samt barn
i äktenskap. Vad nu är sagt äge motsvarande
tillämpning å förhållandet
mellan en kvinna och hennes barn
utom äktenskap.
( Departements förslaget.)
nom att någon av föräldrarna, som
ej är utan del i vårdnaden om barnet,
på sätt ovan i paragrafen sägs förvärvar
utländskt medborgarskap, dock
icke om den andre är svensk medborgare
och har del i vårdnaden;
4. ogift barn under aderton år, som
blir utländsk medborgare genom att
föräldrarna ingå äktenskap med varandra;
har barnet hemvist här i riket,
inträder dock förlust av svenskt
medborgarskap endast om barnet
flyttar ur riket innan det fyllt aderton
år.
8 §.
Svensk medborgare, som är född
utom riket samt aldrig här haft hemvist
och ej heller uppehållit sig här
under förhållanden som tyda på
samhörighet med Sverige, förlorar
sitt svenska medborgarskap, när han
fyller tjugutvå år. På dessförinnan
gjord ansökan må dock Konungen
medgiva att medborgarskapet bibehålies.
När någon enligt första stycket förlorar
svenskt medborgarskap, medför
detta förlust av sådant medborgarskap
även för hans barn, som förvärvat
medborgarskapet till följd av att
han varit svensk medborgare.
9 §.
Har någon, som genom naturalisation
förvärvat svenskt medborgar
-
70
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
(Gällande lag.)
10 §.
Vill någon, som är eller önskar
bliva utländsk medborgare, erhålla
befrielse från sitt svenska medborgarskap,
göre därom ansökning hos
Konungen. Bifalles dylik ansökning,
vare, om sökanden ej redan är utländsk
medborgare, som villkor stadgat,
att sökanden inom viss tid skall
hava förvärvat medborgarskap i annat
land.
( Departements för slag et.)
skap, genom lagakraftvunnen dom
med tillämpning av stadgande i 8, 9
eller 27 kap. strafflagen om uppsåtligt
brott dömts till straffarbete i
minst två år eller till förvaring under
minst två år eller internering i säkerhetsanstalt,
äger Konungen förordna,
att han skall vara förlustig det
svenska medborgarskapet.
10 §.
Konungen må på ansökan befria
den som är eller önskar bliva utländsk
medborgare från hans svenska
medborgarskap. Är sökanden ej
redan utländsk medborgare, skall
som villkor för befrielsen stadgas,
att han inom viss tid förvärvar medborgarskap
i annan stat.
11 §•
Konungen äger, efter avtal med
Danmark, Finland, Island och Norge,
förordna om tillämpning av en
eller flera av bestämmelserna under
a)—c) här nedan. Med fördragsslutande
stat avses i dessa bestämmelser
den eller de stater med vilka Sverige
ingått avtal om tillämpning av
bestämmelsen i fråga.
a) Vid tillämpning av 1 § första
stycket punkt 2 samt 3 § likställes
födsel i fördragsslutande stat med
födsel här i riket.
Såvitt angår 3 och 4 §§ likställes
hemvist intill tolv års ålder i fördragsslutande
stat med hemvist här
i riket.
b) Medborgare i fördragsslutande
stat som
1. förvärvat medborgarskapet på
annat sätt än genom naturalisation;
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
(Gällande lag.) (Departementsförslagct.)
11 §•
Vill någon erhålla förklarande att
han är svensk medborgare, må han
därom göra ansökan hos Konungen,
som, efter regeringsrättens hörande,
äger meddela dylikt förklarande.
2. fyllt tjuguett men ej sextio år;
3. sedan tio år har hemvist här i
riket; samt
4. icke under denna tid dömts till
frihetsstraff
förvärvar svenskt medborgarskap
genom att hos länsstyrelsen i det län
där han är kyrkobokförd skriftligen
anmäla sin önskan härom. Vid sådant
förvärv av medborgarskap skall
vad i 5 § stadgas äga motsvarande
tillämpning.
c) Den som förlorat svenskt medborgarskap
och därefter oavbrutet
varit medborgare i fördragsslutande
stat, återvinner svenskt medborgarskap
genom att, efter det han tagit
hemvist här i riket, hos länsstyrelsen
i det län där han är kyrkobokförd
skriftligen anmäla sin önskan
härom. Vid sådant förvärv av medborgarskap
skall vad i 5 § stadgas
äga motsvarande tillämpning.
12 §.
När någon gör anmälan enligt 3,
4 eller 11 §, åligger det länsstyrelsen
att pröva, huruvida på grund av anmälningen
svenskt medborgarskap
förvärvats eller ej.
Vill någon erhålla förklaring att
han är svensk medborgare, må han
göra ansökan därom hos Konungen,
som efter regeringsrättens hörande
äger meddela sådan förklaring; dock
må härvid icke prövas fråga som avses
i första stycket.
13 §.
Talan mot länsstyrelses beslut i
ärende enligt denna lag föres hos
Konungen genom besvär i den ordning,
som är bestämd för överklagande
av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut.
72
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
(Gällande lag.)
12 §.
Närmare bestämmelser angående
ansökan, som i 5 § sägs, och den
utredning, som erfordras för prövningen
av sådan ansökan, så ock de
föreskrifter, som eljest finnas erforderliga
för denna lags tillämpning,
givas av Konungen.
13 § första och femte styckena.
Den, som förlorat svenskt medborgarskap
på grund av stadgandet i
7 § lagen den 1 oktober 1894 om förvärvande
och förlust av medborgarrätt,
äger, såframt han icke förvärvat
medborgarskap i annan stat samt
förutsättningarna för förlust av medborgarskap
enligt 9 § i denna lag icke
heller äro för handen, återvinna
svenskt medborgarskap genom att i
enlighet med de närmare bestämmelser,
som av Konungen meddelas, hos
svensk beskickning eller svenskt konsulat
skriftligen anmäla sin önskan
att åter bliva svensk medborgare.
När någon blir svensk medborgare
enligt denna paragraf, skall vad i 6 §
första och andra styckena samt 7 §
för där avsedda fall stadgat lända
till efterrättelse; dock skall det i 6 §
första stycket med avseende å hustru
och barn stadgade villkoret om hem
-
(Departementsförslagct.)
14 §.
Den som fyllt aderton år äger utan
hinder av att han står under annans
vårdnad själv göra ansökan eller anmälan
enligt denna lag.
15 §.
Närmare bestämmelser angående
ansökan enligt 6 § och den utredning,
som erfordras för prövningen av sådan
ansökan, ävensom de föreskrifter,
som eljest finnas erforderliga för
denna lags tillämpning, meddelas av
Konungen.
övergångsbestämmelser.
16 §.
Denna Jag träder i kraft den 1 januari
1951.
Genom denna lag upphäves lagen
den 23 maj 1924 (nr 130) om förvärvande
och förlust av svenskt medborgarskap
med undantag av 13 §
första stycket; och skall, när någon
blir svensk medborgare enligt nämnda
stadgande, vad i 5 § nya lagen är
för där avsedda fall föreskrivet äga
tillämpning, dock att villkoret om
hemvist här i riket ej skall gälla.
73
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
(Gällande lag.) (Departementsförslaget.)
vist här i riket ej gälla för det fall
att det svenska medborgarskapet
återvinnes genom anmälan hos svensk
myndighet i utlandet.
17 §.
Före lagens ikraftträdande här i riket
fött barn i äktenskap, av vars
föräldrar endast modern vid dess födelse
var svensk medborgare, förvärvar
svenskt medborgarskap vid
ikraftträdandet, om barnet ej fyllt
aderton år och icke är eller varit
medborgare i någon stat.
18 §.
Den som fyller tjugutvå år under
är 1951 äger göra anmälan enligt 3 §
intill utgången av nämnda år.
19 §.
Kvinna, som jämlikt äldre lag förlorat
svenskt medborgarskap genom
att hon gift sig med icke svensk medborgare
eller till följd av att hon förvärvat
utländskt medborgarskap genom
att ingå äktenskap eller genom
att hennes man blivit utländsk medborgare,
och som med tillämpning av
nya lagen skulle hava förblivit svensk
medborgare, återvinner svenskt medborgarskap
genom att i enlighet med
de närmare bestämmelser Konungen
meddelar anmäla sin önskan härom.
Sådan anmälan må dock ej göras senare
än den 31 december 1955.
20 §.
För kvinna, som fyller tjugutvå år
under något av åren 1951—1953 och
som vid uppnåendet av denna ålder
är eller varit gift, inträder förlust av
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
(Gällande lag.) (Departementsförslagct.)
svenskt medborgarskap under de i
8 § stadgade förutsättningarna först
med utgången av år 1953.
15 § andra stycket.
Står bestämmelse i traktat, som
Sverige ingått med främmande stat
och som vid denna lags ikraftträdande
är gällande, i strid med vad i samma
lag är stadgat, skall den bestämmelsen
lända till efterrättelse.
21 §.
Vad i 9 § stadgas äger tillämpning
allenast där fråga är om brott som
begåtts efter lagens ikraftträdande.
22 §.
Står bestämmelse i traktat, som
Sverige ingått med främmande stat
och som vid denna lags ikraftträdande
är gällande, i strid mot vad i lagen
är stadgat, skall den bestämmelsen
lända till efterrättelse.
Iiungl. Maj:ts proposition nr 217.
75
De delegerades lagförslag.
(Dansk text.)
Udkast
til
Jov om erhvervelse og
fortabelse af indfodsret.
§ 1.
Dansk indfodsret erhverves
ved fodselen af
1. aegtebarn, hvis fader
er dansk,
2. her i riget fodt segtebarn,
hvis moder er dansk,
såfremt faderen ikke har
statsborgerret i noget land,
eller såfremt barnet ikke
ved fodselen erhverver faderens
fremmede statsborgerret,
3. udenfor a;gteskab
fodt barn, hvis moder er
dansk.
Hittebarn, som bliver
fundet her i riget, anses,
indtil andet oplyses, som
havende dansk indfodsret.
§ 2.
Har dansk man og fremmed
kvinde barn sammen,
inden de indgår cegteskab,
erhverver bornene ved foraddrenes
aegteskab dansk
indfodsret, forsåvidt de er
ngifte og under 18 år.
(Norsk text.)
Utkast
til
lov om norsk statsborgerrett.
Kap. 1. Erverv av stalsborgerrett.
§ 1.
Norsk statsborgerrett erverves
ved fodselen av
1. barn i ekteskap når
faren er norsk statsborger;
2. barn i ekteskap fodt
her i riket av norsk mor
når faren ikke har statsborgerrett
i noe land eller
barnet ikke ved fodselen
erverver farens fremmede
statsborgerrett;
3. barn utenfor ekteskap
når moren er norsk
statsborger.
Hittebarn som blir funnet
her i riket, anses som
norsk statsborger inntil
annet blir opplyst.
§ 2.
Har norsk mann og
utenlandsk kvinnc barn
sammen for de inngår ekteskap
med hinannen, får
barnet norsk statsborgerrett
ved ekteskapet såfremt
det er ugift og under
18 år.
(Svensk text.)
Förslag
till
lag om förvärv och förlust
av svenskt medborgarskap.
1 §.
Svenskt medborgarskap
förvärvas genom födsel av
1. barn i äktenskap, vars
fader är svensk medborgare;
2.
här i riket fött barn i
äktenskap, av vars föräldrar
endast modern är
svensk medborgare, om
fadern ej har medborgarskap
i något land eller
barnet icke genom födseln
förvärvar faderns utländska
medborgarskap;
3. barn utom äktenskap,
vars moder är svensk medborgare.
Hittebarn som anträffas
här i riket anses, intill
dess annat utrönes, såsom
svensk medborgare.
2 §•
Ingår svensk man äktenskap
med utländsk
kvinna, med vilken han
före äktenskapet har barn,
blir barnet genom föräldrarnas
äktenskap svensk
medborgare, om det är
ogift och ännu ej fyllt
aderton år.
76
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
(Dansk text.)
§ 3.
Udlsending, som er fodt
her i riget, og som vedblivende
har haft sin bopael
her, erhverver dansk indfodsret
ved efter det fyldte
21. år, men inden det
fyldte 22. år overfor overovrigheden
(i Kobenhavn
magistraten) åt afgive
skriftlig erkkering herom.
Har han ikke statsborgerret
i noget land, eller
godtgor han, åt han vil
miste sin fremmede statsborgerret
ved åt erhverve
dansk indfodsret, kan erklseringen
afgives allerede
efter det fyldte 18. år.
Er riget i krig, kan borger
i en fjendtlig stat ikke
erhverve indfodsret i medför
af denne paragraf.
§ 4.
Har nogen, som ved fodselen
har erhvervet dansk
indfodsret, og som har
boet her i riget indtil det
fyldte 18. år, mistet indfodsretten,
generhverver
han, såfremt han har boet
her i de sidste 2 år, indfodsretten
ved overfor
overovrigheden (i Kobenhavn
magistraten) åt afgive
skriftlig erklsering herom.
Er han statsborger i
et andet land, kan erklseringen
dog kun afgives, såfremt
han godtgor, åt han
derved mister den fremmede
statsborgerret.
§ 5-
Erhverver en mand indfodsret
i medför af §§ 3
(Norsk text.)
§ 3.
Utlending som er fodt i
riket og har bodd her
elavbrott, blir norsk statsborger
ved åt han etter
det fylte 21. år, men för
det fylte 22. år skriftlig
melder sitt önske om det
til fylkesmannen. Har han
ikke statsborgerret i noe
land, eller godtgjor han åt
han vil miste sin fremmede
statsborgerrett ved å erverve
norsk, kan meldingen
gis allerede etter
det fylte 18. år.
Er riket i krig, kan borger
av fiendestat ikke erverve
norsk statsborgerrett
etter denne paragraf.
§ 4.
Har noen som ved fodselen
er blitt norsk statsborger
og har bodd i riket
til det fylte 18. år, tapt sin
norske statsborgerrett, gjenerverver
han, såfremt han
har bodd i riket i de to
siste år, statsborgerretten
ved å melde sitt onske om
det til fylkesmannen. Er
han fremmed statsborger,
kan slik melding dog bare
gis dersom han godtgjor
åt han vil miste sin fremmede
statsborgerrett ved å
erverve norsk.
§ 5.
Når en mann blir norsk
statsborger i henhold til
(Svensk text.)
3 §.
Utlänning, som är född
bär i riket och oavbrutet
här haft sitt hemvist, förvärvar
svenskt medborgarskap
genom att, efter
det han fyllt tjuguett år
men innan han fyllt tjugutvå
år, hos länsstyrelsen
i det län där han har
sitt hemvist skriftligen anmäla
sin önskan att bliva
svensk medborgare. Den
som icke är medborgare i
något land eller styrker,
att han genom att förvärva
svenskt medborgarskap
skulle förlora sitt utländska
medborgarskap,
må dock göra sådan anmälan
redan då han fyllt
aderton år.
Då riket är i krig, kan
medborgare i fientlig stat
icke förvärva svenskt medborgarskap
enligt denna
paragraf.
4 §•
Har någon, som genom
födseln varit svensk och
oavbrutet haft sitt hemvist
här i riket intill aderton
års ålder, förlorat sitt
svenska medborgarskap,
återvinner han, om han
sedan två år har hemvist
i riket, medborgarskapet
genom att hos länsstyrelsen
i det län där han har
sitt hemvist skriftligen anmäla
sin önskan därom.
Den som är utländsk medborgare
kan dock icke göra
sådan anmälan, med mindre
han styrker att han
skulle förlora det utländska
medborgarskapet genom
att förvärva svenskt
medborgarskap.
5 §•
Blir utländsk man
svensk medborgare enligt
Kungl. Mtij:ts proposition nr 217.
77
(Dansk text.)
eller 4, tilkommer indfodsretten
også hans her i riget
bosatte ugifte segtebarn
under 18 år. Dette gselder
dog ikke barn, som efter
oplosning af foraeldrenes
Eegteskab eller deres separation
er undergivet moderens
forseldremyndighed.
Regien i stykke 1, 1.
punktum, finder tilsvarende
anvendelse i forholdet
-
1. mellem eu kvinde og
hendes udenfor jegteskab
fodte barn, inedmindre
forte idremyndigheden over
barnet er tillagt dets udenlandske
fader,
2. mellem en enke og
hendes aegtebarn,
3. mellem en kvinde og
hendes aegtebarn, såfremt
hendes aegteskab er oplost,
eller hun er separeret, og
foraeldremyndigheden over
barnet er tillagt hende.
§ 6.
Indfedsret kan erhverves
ved naturalisation i
lienhold til grundloven.
(Norsk text.)
§ 3 eller § 4, blir også ugift
barn i ekteskap norsk
statsborger såfremt det
bor i riket og er under 18
år. Dette gj elder dog ikke
barn som er under morens
omsorg etter åt ekteskapet
er opplost, omstott eller
kjent ugyldig eller ektefellene
separert ved dom
eller bevilling.
Bestemmelsen i forste
punktum gj elder tilsvarende
-
1. i forholdet mellom
moren og hennes barn
utenfor ekteskap med
mindre faren er utlending
og har omsorgen for barnet;
2.
i forholdet mellom enke
og hennes barn i ekteskap;
3.
i forholdet mellom
moren og hennes barn i
ekteskap når de er under
hennes omsorg, og ekteskapet
er opplost, omstott
eller kjent ugyldig eller
ektefellene separert ved
dom eller bevilling.
§ 6.
Norsk statsborgerrett
kan ved bevilling av
Kongen eller den han gir
fullmakt, meddeles utlending
som
1. har fylt 18 år,
2. har hatt fast bolig i
riket i de siste 7 år,
3. har fort eu hederlig
vandel og
4. er i stand til å forsorge
seg selv og sin familie.
Ilar sokeren tidligerc
v;ert norsk, eller lever han
i ekteskap med norsk
(Svensk text.)
3 eller 4 §, medför detta
svenskt medborgarskap
jämväl för ogift barn i äktenskap
under aderton år,
som har hemvist i riket.
Detta gäller dock icke
barn som efter äktenskapets
återgång eller äktenskapsskillnad
eller under
hemskillnad står under
moderns vårdnad.
Vad i första stycket är
stadgat om att barn i äktenskap
förvärvar medborgarskap
tillsammans
med fadern skall äga motsvarande
tillämpning
1. å förhållandet mellan
barn utom äktenskap och
modern, om ej fadern är
utlänning och har vårdnaden
om barnet;
2. å förhållandet mellan
barn i äktenskap och moder
som är änka;
3. å förhållandet mellan
barn i äktenskap och moder,
vars äktenskap eljest
är upplöst eller som är
hemskild, om barnet står
under moderns vårdnad.
6 §•
Konungen äger på ansökan
till svensk medborgare
upptaga (naturalisera)
utlänning som
1. fyllt aderton år;
2. sedan sju år har hemvist
här i riket;
3. gjort sig känd för hederlig
vandel; samt
4. har möjlighet att försörja
sig och sin familj.
Finnes det medföra gagn
för riket att sökanden upptages
till svensk mcdbor
-
78
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
(Dansk text.)
Har den, der naturaliseres,
bom, finder reglerne i
§ 5 tilsvarende anvendelse,
medmindre andet i det
enkelte tilfselde fastsaettes.
(Norsk text.)
statsborger, eller föreligger
andre saerlige grunner, kan
statsborgerrett tilstås selv
om de foran nevnte vilkår
ikke er oppfylt. Er sokeren
dansk, finsk, isländsk eller
svensk, kan vilkåret i forste
ledd nr. 2 også ellers
fravikes.
Blir soknaden innvilget,
får sokeren forelopig en
erklsering om åt det vil
bli tilstått ham norsk
statsborgerrett gjennom
utferdigelse av statsborgerbrev
hvis han innen et
år for vedkommende herreds-
eller byrett eller
norsk utenriks stasjon tilsir
Norges konstitusjon
troskap. Av personer under
18 år kreves ikke troskapslofte.
Krever hjemlandets rett
lösning til opphevelse av
sokerens tidligere statsborgerforhold,
stilles i alminnelighet
som vilkår åt han
innen samme frist godtgjor
åt lösning er tilstått.
Den myndighet som gir
bevillingen, bestemmer om
den også skal omfatte
sokerens ugifte barn under
18 år.
(Svensk text.)
gare eller har han förut
ägt svenskt medborgarskap
eller är sökanden gift
med svensk medborgare
eller föreligga eljest med
hänsyn till sökandens förhållanden
synnerliga skäl
för dennes upptagande till
svensk medborgare, må
svenskt medborgarskap
beviljas sökanden, även
om de i första stycket
stadgade villkoren icke äro
uppfyllda. Är sökanden
dansk, finsk, isländsk eller
norsk medborgare, må
även eljest avvikelse ske
från det ovan under punkt
2 angivna villkoret.
Förlorar ej sökande, soni
har utländskt medborgarskap,
detta i och med sin
naturalisation som svensk
medborgare utan fordras
härför medgivande av den
utländska statens regering
eller annan myndighet därstädes,
och har sökanden
ej företett sådant medgivande,
må som villkor för
medborgarskapets förvärvande
stadgas, att sökanden
inom viss tid skall inför
den länsstyrelse Konungen
bestämmer styrka
att dylikt medgivande
lämnats. Kan sökanden ej
fullgöra detta, må Konungen
ändock bevilja honom
^medborgarskap, om
särskilda skäl äro därtill.
Då utlänning enligt denna
paragraf upptages till
svensk medborgare, bestämmer
Konungen, huruvida
naturalisationen skall
omfatta även sökandens
ogifta barn under aderton
år.
K ungt. Maj.ts proposition nr 217.
(Dansk text.)
§ 7.
Dansk indfedsret fortabes
af
1. den, som erhverver
fremmed statsborgerret,
såfremt han selv eller gennem
sin formynder har ansegt
om eller udtrykkeligt
samtykket i sådan erhvervelse,
2. den, som erhverver
fremined statsborgerret
ved åt indtrsede i offentlig
tjeneste i et andet land,
3. ugift barn under 18
år, som bliver fremmed
statsborger derved, åt dets
forseldre, såfremt de har
foraeldremyndigheden, eller
den af dem, der alene
har foraeldremyndigheden,
erhverver fremmed statsborgerret,
4. ugift barn under 18
år, som bliver fremmed
statsborger derved, åt dets
forseldre indgår aegteskab
med hinanden. Bor barnet
her i riget, indtraeder tabet
dog kun, når det inden det
fyldte 18. år flytter ud af
riget.
§ 8.
Den, der er fodt i udlandet
og aldrig har boet her
i riget eller har opholdt sig
her under forhold, der
tyder på samhorighed med
Danmark, taber sin danske
indfedsret ved det
fyldte. 22. år. Det kan dog
efter ansegning, indgivet
inden dette tidspunkt, ved
kongelig resolution tillädes,
åt indfedsretten bevares.
(Norsk text.)
Kap. 2. Tap av statsborgerrett.
§ 7-
Norsk statsborgerrett
tapes av
1. den som erverver
fremmed statsborgerrett,
når han enten selv eller
gjennom sin verge har
sekt om eller uttrykkelig
samtykket i ervervet;
2. den som erverver
fremmed statsborgerrett
ved å tre inn i offentlig
tjeneste i annet land;
3. ugift barn under 18
år som blir statsborger i
annet land ved åt foreldrene,
om de har omsorgen
for barnet, eller den av
dem som alene har omsorgen,
erverver fremmed
statsborgerrett;
4. ugift barn under 18
år som blir statsborger i
annet land ved åt foreldrene
inngår ekteskap med
hinanneh. Bor barnet i
riket inntrer tapet dog
bare dersom det innen det
fylte 18. år flytter ut av
riket.
§ 8.
Norsk statsborger som
er fodt i utlandet og aldri
har bodd i riket eller oppholdt
seg her under forhold
som tyder på samhörighet
med Norge taper
sin norske statsborgerrett
ved det fylte 22. år. Er
soknad inngitt tidligere,
kan Kongen eller den han
gir fullmakt, dog gi bevilling
til å beholde statsborgerrettcn.
(Svensk text.)
7 §•
Svenskt medborgarskap
förloras av
1. den som förvärvar
utländskt medborgarskap,
där han själv eller genom
sin förmyndare ansökt om
eller eljest uttryckligen
samtyckt till förvärvet;
2. den som förvärvar
utländskt medborgarskap
genom att inträda i allmän
tjänst i annat land;
3. ogift barn under aderton
år, som blir utländsk
medborgare genom att utländskt
medborgarskap
förvärvas av föräldrarna,
om de hava vårdnaden om
barnet, eller av den av
dem som ensam har vårdnaden;
4.
ogift barn under aderton
år, som blir utländsk
medborgare genom att föräldrarna
ingå äktenskap
med varandra; har barnet
hemvist här i riket, inträder
dock förlust av
svenskt medborgarskap endast
om barnet flyttar ur
riket innan det fyllt aderton
år.
8 §•
Svensk medborgare, som
är född utom riket samt
aldrig här haft hemvist
och ej heller uppehållit sig
här under förhållanden
som tyda på samhörighet
med Sverige, förlorar sitt
svenska medborgarskap
vid uppnådd ålder av
tjugutvå år. Efter ansökan
inom nämnda tid må
dock Konungen medgiva
att medborgarskapet bibehålies.
80
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
(Dansk text.)
Taber nogen sin indfodsret
efter denne paragraf,
taber også hans barn
indfodsretten, hvis det har
erhvervet den gennem
liam.
§ 9.
Bliver den, der har erhvervet
indfodsret ved
egen eller forgeldres naturalisation,
ikendt frihedsstraf
i mindst 1 år for forsaetlig
overtrsedelse af bestemmelserne
i kapitlerne
12 eller 13 i borgerlig
straffelov nr. 126 af 15.
april 1930 eller kapitel 6
i den militsere straffelov
nr. 114 af 7. maj 1937, kan
det ved kongelig resolution
bestcmmes, åt han
skal miste indfodsretten.
§ 10.
Den, som er eller onsker
åt blive fremmed statsborger,
kan ved kongelig
resolution loses fra sit
statsborgerlige forhold til
Danmark. Lösningen sker
i det sidste tilfaelde på betingelse
af, åt ansogeren
inden en vis frist bliver
statsborger i et andet land.
§ 11-
Kongen kan efter overenskomst
med Finland, Island,
Norge og Sverige
fastssette, åt en eller flere
af bestemmelsernc under
A—C skal finde anvendelse.
Udtrykket aftaleland i
denne paragraf omfatter
den eller de stater, med
hvilke sådan overenskomst
er sluttet.
(Norsk text.)
Når noen taper sin statsborgerrett
etter denne paragraf,
taper også hans
barn norsk statsborgerrettfor
så vidt denne er ervervet
gjennom ham.
§ 9.
Er noen som har fått
norsk statsborgerrett ved
bevilling, rettskraftig domt
til frihetsstraff i minst 1 år
for forsettlig handling som
omhandlet i den alminnelige
straffelovs kap. 8 eller
9 eller den militcere straffelovs
krigsartikler, kan
Kongen bestemme åt han
skal tape statsborgerretten.
§ 10.
Den som er eller onsker
å bli fremmed statsborger,
kan av Kongen eller den
han gir fullmakt, loses fra
sitt statsborgerlige forhold
til Norge. Har sokeren
ikke fremmed statsborgerrett,
settes som vilkår åt
han innen en viss frist blir
statsborger i annet land.
Kap. 3. Sserlige bestemmelser
etter overenskomst
med annen stat.
§ 11-
Kongen kan etter overenskomst
med Danmark,
Finnland, Island og Sverige
fastsette åt en eller
flere av bestemmelsene
under A—C skal komme
til anvendelse. Med avtaleland
mener denne paragraf
den eller de stater
som overenskomst er sluttet
med.
(Svensk text.)
När någon enligt denna
paragraf förlorar svenskt
medborgarskap, förloras
detta även av barn som
genom honom förvärvat
svenskt medborgarskap.
9 §•
Har någon, som genom
naturalisation förvärvat
svenskt medborgarskap,
genom lagakraftvunnen
dom dömts till straffarbete
i minst ett år för
uppsåtligt brott mot 8,
9 eller 27 kap. strafflagen,
äger Konungen förordna,
att han skall vara förlustig
det svenska medborgarskapet.
10 §.
Konungen må på ansökan
befria den som är eller
önskar bliva utländsk
medborgare från hans
svenska medborgarskap.
Är sökanden ej redan utländsk
medborgare, skall
som villkor för befrielsen
stadgas, att han inom viss
tid förvärvar medborgarskap
i annat land.
11 §•
Konungen äger, efter
avtal med Danmark, Finland,
Island och Norge,
förordna om tillämpning
av en eller flera av bestämmelserna
under A—C här
nedan. Med fördragsslutande
stat avses i dessa bestämmelser
den eller de
stater med vilka Sverige ingått
avtal om tillämpning
av bestämmelsen i fråga.
81
Kung}. Mctj:ts proposition nr 217.
(Norsk text.)
(Svensk text.)
(Dansk text.)
A.
Ved anvendelsen af § 1,
stk. 1, nr. 2, og § 3 ligestilles
födsel i aftaleland
med födsel her i riget.
Ved anvendelsen af §§ 3
og 4 ligestilles bopsel i aftaleland
indtil det fyldte
12. år med bopael her i
riget.
B.
Statsborger i aftaleland,
som
1. har erhvervet statsborgerret
på anden måde
end ved naturalisation,
2. er fyldt 21, men ikke
60 år,
3. har haft fast bopael
her i riget i de sidste
10 år og
4. ikke i lobet af denne
tid er idomt frihedsstraf,
erhverver dansk indfodsret
ved overfor overovrigheden
(i Kobenhavn magistraten)
åt afgive skriftlig
erklsering herom. Bestemmelserne
i § 5 finder
tilsvarende anvendelse.
C.
Den, der har mistet
dansk indfodsret og derefter
vedblivende har vaeret
statsborger i aftaleland,
gener hverver indfodsretten,
når han efter
åt have taget fast bopsel
her i riget overfor overovrigheden
(i Kobenhavn
magistraten) afgiver skriftlig
erklsering herom. Bestemmelserne
i § 5 finder
tilsvarende anvendelse.
A. Ved anvendelsen av
§ 1 forste ledd nr. 2 og av
§ 3 skal födsel i avtaleland
likestilles med födsel her i
riket.
Ved anvendelsen av §§ 3
og 4 likestilles bolig i avtaleland
inntil det fylte
12. år med bolig her i
riket.
B. Statsborger i avtaleland
som
1. har ervervet statsborgerrett
på annen måte
enn ved bevilling,
2. har fy It 21, men ikke
60 år,
3. har hatt fast bolig i
riket i de siste 10 år og
4. ikke i lopet av denne
tid er domt til frihetsstraff,
erverver norsk statsborgerrett
ved skriftlig å gi
melding til fylkesmannen
om åt han onsker å bli
norsk statsborger. Bestemmelsene
i § 5 gj elder
tilsvarende.
C. Den sotn har tapt
norsk statsborgerrett og
deretter uavbrutt har vsert
statsborger i avtaleland,
gjenerverver, såfremt han
har tatt fast bolig i riket,
norsk statsborgerrett ved
skriftlig å gi melding til
fylkesmannen om åt han
onsker å bli norsk statsborger.
Bestemmelsene i
§ 5 gjelder tilsvarende.
A.
Vid tillämpning av 1 §
första stycket punkt 2 och
av 3 § likställes födsel i
fördragsslutande stat med
födsel här i riket.
Såvitt angår 3 och 4 §§
likställes hemvist intill
tolv års ålder i fördragsslutande
stat med hemvist
här i riket.
B.
Medborgare i fördragsslutande
stat som
1. förvärvat medborgarskapet
på annat sätt än
genom naturalisation;
2. fyllt tjuguett men ej
sextio år;
3. sedan tio år har hemvist
här i riket; samt
4. icke under denna tid
dömts till frihetsstraff
förvärvar svenskt medborgarskap
genom att hos
länsstyrelsen i det län där
han har sitt hemvist skriftligen
anmäla sin önskan
att bliva svensk medborgare.
Vid sådant förvärv
av medborgarskap skall
vad i 5 § stadgas äga motsvarande
tillämpning.
C.
Den som förlorat svenskt
medborgarskap och därefter
oavbrutet varit medborgare
i fördragsslutande
stat, återvinner svenskt
medborgarskap genom att,
efter det han tagit hemvist
här i riket, hos länsstyrelsen
i det län där han har
sitt hemvist skriftligen anmäla
sin önskan därom.
Vid sådant förvärv av
medborgarskap skall vad
i 5 § stadgas äga motsvarande
tillämpning.
(i Biliang Ull riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 217.
82
(Dansk text.)
Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.
(Norsk text.)
(Svensk text.)
12 §.
Vill någon erhålla förklaring
att han är svensk
medborgare, må han göra
ansökan därom hos Konungen,
som efter regeringsrättens
hörande äger
meddela sådan förklaring.
13 §.
När någon gör anmälan
enligt 3, 4 eller 11 §,
åligger det länsstyrelsen
att pröva, huruvida anmälan
rätteligen gjorts, och
meddela beslut därom.
Vad nu sagts skall äga
motsvarande tillämpning,
då någon företer bevis i
syfte att styrka att han
erhållit sådant medgivande,
som avses i 6 § tredje
stycket.
14 §.
Närmare bestämmelser
angående ansökan enligt
6 § och den utredning,
som erfordras för prövningen
av sådan ansökan,
ävensom de föreskrifter,
som eljest finnas erforderliga
för denna lags tilllämpning,
meddelas av
Konungen.
Denna lag träder i kraft
den 1 januari 1951, från
och med vilken dag lagen
den 23 maj 1924 (nr 130)
om förvärvande och förlust
av svenskt medborgarskap
upphör att gälla.
Därvid skola följande
övergångsbestämmelser
äga tillämpning.
(Dansk text.)
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
(Norsk text.) (Svensk text.)
83
§ 12.
Barn under 18 år, som
ville have haft dansk indfodsret,
hvis bestemmelsen
i § 1, stk. 1, nr. 2, havde
voeret gaeldende for lovens
ikrafttrseden, og som fremdeles
er uden statsborgerret
i noget land, erhverver
dansk indfodsret.
En kvinde, som efter
den tidligere gaeldende lovgivning
har mistet indfodsret
ved åt indgå aegteskab
med fremmed mand
eller ved åt erhverve fremmed
statsborgerret enten
gennem aigteskab eller
gennem mandens erhvervelse
af fremmed statsborgerret,
men som vedblivende
ville have bevaret
sin danske indfodsret,
såfremt denne lov havde
vaeret gaeldende tidligere,
generhverver indfodsret
ved overfor overovrigheden
(i Kobenhavn magistraten)
eller anden af indenrigsministeren
bestemt
myndighed åt fremsaette
skriftlig begaering herom.
Sådan begaering kan dog
ikke gyldigt fremsacttes
efter den 31. december
1955.
For kvinde, der fylder
22 år inden den 1. januar
1954, og som ved opnåelsen
af den nacvnte alder er
Kap. 4. Overgangsbestemmelser
m. v
§ 12.
Barn som er omhandlet
i § 1 forste ledd nr. 2 og
under 18 år ved lovens
ikrafttreden, blir da norsk
statsborger såfremt det
fremdeles er uten statsborgerrett.
Den som fyller 22 år i
lopet av det forste år etter
lovens ikrafttreden, kan gi
melding etter § 3 inntil han
fyller 23 år.
Kvinne som etter lov av
21. april 1888 eller lov av
8. august 1924 har tapt sin
norske statsborgerrett som
folge av åt hun har ervervet
borgerrett i fremmed
stat ved ekteskap eller ved
mannens erverv av slik
borgerrett, gjenerverver
norsk statsborgerrett såfremt
hun fortsatt ville
vcert norsk statsborger om
denne lov hadde gjeldt tidligere,
ved skriftlig å melde
sitt onske om det til
den myndighet Kongen
fastsetter, innen 5 år fra
lovens ikrafttreden. Dette
gjelder dog ikke kvinne
som har tapt sin norske
statsborgerrrett ved i tiden
fra 9. april 1940 til 31.
desember 1948 å inngå ekteskap
med borger av fiendestat,
med mindre hun
ved lovens ikrafttreden er
bosatt eller senere innen
femårsfristens utlop bosetter
seg i riket.
For kvinne som fyller
22 år i lopet av de förste
tre år etter lovens ikrafttreden,
og som ved opp
-
1. Barn, som avses i 1 §
första stycket punkt 2 nya
lagen och som den 1 januari
1951 är under aderton
år, blir då svensk medborgare,
om det fortfarande
saknar medborgarskap.
2. För den som fyller
tjugutvå år under år 1951
utgår tiden för anmälan
enligt 3 § nya lagen först
då han uppnår tjugutre
års ålder.
3. Kvinna, som jämlikt
äldre lag förlorat svenskt
medborgarskap genom att
ingå äktenskap med utländsk
man eller till följd
av att hon förvärvat utländskt
medborgarskap
genom giftermål eller mannens
förvärv av utländskt
medborgarskap, och som
skulle hava förblivit
svensk medborgare om
nya lagen gällt tidigare,
återvinner svenskt medborgarskap
genom att i
enlighet med de närmare
bestämmelser Konungen
meddelar anmäla sin önskan
att åter bliva svensk
medborgare. Sådan anmälan
kan dock ej göras senare
än den 31 december
1955.
4. För kvinna, som fyller
tjugutvå år under något
av åren 1951—1953 och
som vid uppnåendet av
84
Kungl. Maj.ts proposition nr
(Dansk text.)
eller har va?ret gift, indtraeder
tab af indfodsret i
henhold til § 8, stk. 1, forst
på denne dag.
Bestemmelserne i §§ 3 og
4 og i nservserende paragrafs
stykke 2 finder ikke
anvendelse på personer,
der omfattes af lov nr. 379
af 12. juli 1946, således
som denne er sendret ved
lov nr. 528 af 22. december
1947, jfr. lov nr. 518 af
22. december 1948, og som
ikke ved sserlig lov har opnået
adgang til åt erhverve
eller bevare indfodsret
uanset bestemmelserne i
loven af 12. juli 1946.
Iovrigt kommer bestemmelserne
i denne lov til
anvendelse, såfremt det
forhold, der begrunder
erhvervelse eller fortabelse
af indfodsret, ligger efter
lovens ikrafttraeden.
§ 13.
Denne lov, der traeder i
stedet for lov nr. 123 af 18.
april 1925 om erhvervelse
og fortabelse af indfodsret,
gaelder for alle dele af den
danske stat.
§ 14.
Denne lov traeder i kraft
den 1. januar 1951.
(Norsk text.)
nåelsen av denne alder er
eller har vaert gift, inntrer
tap av statsborgerrett etter
§ 8 forst ved utlopet av
denne frist.
§ 13.
Kongen eller den han
gir fullmakt, utferdiger
de naermere forskrifter
som trenges til gjennomforing
av denne lov.
§ 14.
Denne lov trer i kraft
1. januar 1951.
Samtidig oppheves lov
av 8. august 1924 um
norsk statsborgerrett og
lov av 13. desember 1946
um tillegg til statsborgarlovi.
217.
(Svensk text.)
denna ålder är eller har
varit gift, inträder förlust
av svenskt medborgarskap
under de i 8 § stadgade
förutsättningarna först
med utgången av år 1953.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
85
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 23 mars
1950.
Närvarande:
justitieråden Geijer,
Lech,
regeringsrådet Quensel,
justitierådet Beckman.
Enligt lagrådet den 13 mars 1950 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 3 mars 1950, hade Kungl. Maj :t förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om svenskt
medborgarskap.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av e. o. hovrättsassessorn T. Nordström.
Förslaget föranledde följande yttranden:
i §■
Regeringsrådet Quensel:
Man torde avsett att i orden »genom födsel» inlägga en dubbel betydelse,
dels den kausala »på grund av börd» (härstamning), dels ock den temporala
»vid födelsen». Detta försök att med ett gemensamt uttryck sammanfatta
två skilda saker är emellertid ägnat att framkalla missförstånd. Ordet
»genom» anger i och för sig näppeligen någon tidpunkt och ordet »födsel»
icke de speciella omständigheter, som utgöra orsaken till det svenska medborgarskapets
uppkomst, utan blott den tämligen självklara förutsättningen
för allt medborgarskap att vederbörande skall vara född. Närmast
till hands ligger att förstå uttrycket »genom födsel» såsom liktydigt med
»på grund av börd». Men om icke tillika paragrafens innehåll kommer att
hänföra sig till viss tidpunkt, måste verbens presensform i paragrafens
övriga innehåll lätteligen kunna missförstås och vissa andra av lagens
stadganden erhålla annan innebörd än den avsedda.
Det torde vara i anledning av behovet att utmärka en tidpunkt som man
i förslaget frångått gällande lags uttryckssätt »på grund av födsel». Någon
verklig förbättring torde emellertid icke kunna vinnas utan att man klart
utmärker att fråga är å ena sidan om grunden för förvärvet, å andra sidan
om tidpunkten därför.
86
Kungl. Maj ds proposition nr 217.
Ordet »födsel» användes i vårt språk i olika betydelser men för tanken
närmast på framfödandet av ett foster. I förevarande sammanhang ter sig
uttrycket oegentligt. Det lärer böra utbytas mot »födelse», vilket ord korresponderar
mot den passiva verbformen födas och stämmer med vanligt
svenskt språkbruk (jfr ock förslagets 17 §).
På grund av del anförda synes förslaget böra omformuleras så, att det
beträffande här ifrågavarande kategorier utsäges att svenskt medborgarskap
på grund av börd förvärvas vid födelsen. I den under 2 upptagna
bestämmelsen torde orden »genom födseln» böra ändras till »på grund av
sin börd».
Justitierådet Beckman:
Även jag anser de dubbla betydelser, som måste inläggas i orden »genom
födsel», böra i tydlighetens intresse komma till uttryck var för sig.
Jag hemställer därför, att paragrafen inledes med orden »Svenskt medborgarskap
på grund av börd förvärvas vid födelsen av» samt att i bestämmelsen
under 2 orden »genom födseln» ändras till »på grund av sin börd».
Framhållas må, att 2 § handlar om medborgarskap på grund av börd, som
förvärvas vid annan tidpunkt än födelsen, samt att förhållandet mellan
1 och 2 §§ skulle förtydligas genom den förordade ändringen.
4 §•
Regeringsrådet Quensel och justitierådet Beckman:
Under hänvisning till vad vi vid 1 § anfört hemställa vi, att i 4 § orden
»genom födseln varit» ändras till »vid födelsen blivit».
6 §.
Justitieråden Geijer, Lech och Beckman:
Med den föreslagna lagen åsyftas främst att bereda gift kvinna en självständig
ställning i medborgarskapshänseende. De olägenheter som kunna
följa av att makar därigenom i ökad utsträckning få olika medborgarskap
beräknas komma att motverkas dels genom ökning av möjligheterna att
vinna naturalisation, dels ock genom ändringar i annan lagstiftning än medborgarskapslagen.
Följdändringar av sistnämnda slag föreslås icke nu utan
ha ansetts kunna anstå till senare sammanhang, något som i sin mån försvårar
bedömandet av det ifrågavarande förslaget. Vi vilja i frågans nuvarande
läge understryka angelägenheten av att den allmänna översyn av den
svenska internationella familjerätten, vilken enligt vad departementschefen
redan år 1947 uttalat vid lämpligt tillfälle borde komma till stånd, nu igångsättes.
Beträffande det skäl till eftergift från naturalisationsvillkoren, som enligt
remitterade förslaget skall ligga däri, att sökanden är gift med svensk medborgare,
har icke i lagtexten kommit till uttryck någon skillnad mellan det
fall, att utländsk man gifter sig med svensk kvinna, och det omvända fallet,
87
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
att utländsk kvinna är gift med svensk man. Av remissprotokollet framgår
emellertid, att det icke är meningen, att dessa fall i praxis skola bedömas lika.
tydligen är det avsett att, med hänsyn till de faktiska förhållandena i det
nuvarande samhället, praxis skall vara avsevärt strängare beträffande män
än i fråga om kvinnor. Det synes också uppenbart att principen om könens
likställighet här icke utan vidare kan vara avgörande. Med lagtextens avfattning
låter sig dock näppeligen väl förena att, såsom departementschefen
i remissprotokollet synes rekommendera, de båda fallen bedömas till den
grad olika, att i fråga om män det icke regelmässigt sker någon som helst
eftergift från de vanliga naturalisationsvillkoren. I lagtexten har ju den
omständigheten, att sökanden är gift med svensk medborgare, beträffande
såväl man som kvinna ställts i paritet med det förhållandet, att eljest särskilda
skäl till naturalisation föreligga. En så långt driven stränghet i fråga
om män som den nyss antydda synes ej heller betingad av de faktiska förhållandena.
I allmänhet torde, när utländsk man tagit hemvist här i riket,
äktenskap med en svensk kvinna i icke ringa grad stärka mannens anknytning
till landet. Därmed torde ock föreligga ett skäl att t. ex. i fråga om
hemvisttidens längd icke ställa lika stora krav å sådan utlänning som å
annan utländsk man.
Vad angår frågan om eftergift från villkoret, att sökanden fört en hederlig
vandel, synes med hänsyn icke minst till den mycket stora frihet, som
lämnats Konungen vid dispensprövningen i övrigt, knappast finnas tillräcklig
anledning att om i övrigt användes uttrycket »särskilda skäl» — ett i
och för sig tämligen obestämt uttryck —- beträffande ifrågavarande villkor
fordra »synnerligen starka skäl». Däremot synes det med fog kunna ifrågasättas,
om ej den av de delegerade använda lokutionen »synnerliga skäl»
över hela linjen är att föredraga.
Slutligen må framhållas, att smidighet i tillämpningen är påkallad. Lagstiftaren
utgår exempelvis ifrån att naturalisation sökes av vuxna samt att
Konungen vid naturalisationen bestämmer i vad mån denna skall omfatta
även deras barn. Naturalisation kan emellertid ej inbegripa adoptivbarn, och
ett annat barn kan lätt på grund av förbiseende eller annan dylik anledning
ej bli medtaget vid föräldrars naturalisation. Då bör tydligen barnet — genom
sin förmyndare eller vårdnadshavare — få söka naturalisation och
ansökningen bifallas utan hinder av att barnet ej uppfyller de vanliga naturalisationsvillkoren.
Regeringsrådet Quensel:
Beträffande naturalisation av utlänning, som är gift med svensk medborgare,
anför departementschefen att, om den utländska maken är kvinna,
naturalisation regelmässigt borde beviljas, blott vissa angivna, starkt reducerade
krav å hemvist här i landet vore uppfyllda och icke särskilda skäl
kunde åberopas mot att kvinnan upptoges till svensk medborgare, samt att
däremot, när det gäller naturalisation av man, som är gift med svensk
kvinna, någon eftergift av de vanliga naturalisationsvillkoren icke regelmässigt
borde ske.
88
Iiungl. Maj:ts proposition nr 217.
Uppenbarligen är det i dessa uttalanden icke fråga blott om förmodade
verkningar av regler, enligt vilka könet i och för sig är likgiltigt, utan meningen
måste vara, att det skall tillämpas olika regler för man och kvinna
i förevarande hänseende.
En dylik praxis skulle emellertid sakna stöd i förslagets lagtext och näppeligen
kunna förlikas med densamma. Där antydes icke någon för naturalisationsmöjligheterna
grundläggande skillnad mellan makar, allt efter deras
kön, oaktat lagen ganska ingående skulle reglera frågan, vilka synpunkter
som särskilt skola beaktas vid ärendenas prövning. Delar lagstiftaren
den i förslagets motiv utvecklade meningen om hur lagtillämpningen bör
gestalta sig, torde alltså ändring i den föreslagna lagtexten böra ske.
Vidkommande själva sakfrågan och det därmed sammanhängande spörsmålet
om upphävandet av regeln om utländsk kvinnas förvärv av svenskt
medborgarskap omedelbart genom gifte med svensk man vill jag blott framhålla
följande synpunkter.
Att i sådana fall av naturalisation, som här avses, göra viss skillnad med
hänsyn till könet må väl anses befogat, men det synes dock vara att gå
för långt, om en utländsk mans gifte med en svensk kvinna endast undantagsvis
skulle tillmätas betydelse vid fråga om mannens upptagande till
svensk medborgare. Dessutom märkes att de förhållanden, som kunna motivera
att mannen och kvinnan här underkastas olika regler, komma i betraktande
även beträffande spörsmålet, huruvida lagstiftaren över huvud
taget bör frångå nyssnämnda regel att utländsk kvinna omedelbart genom
giftermål med svensk man förvärvar svenskt medborgarskap. Det vore inkonsekvent,
om man vid denna fråga bortsåge från berörda förhållanden
men beträffande naturalisation tillmätte dem avgörande betydelse. Förslaget,
sådant det framträder i motiven, synes lida av viss brist på följdriktighet.
Upphävandet av nämnda regel om kvinnas förvärv av svenskt medborgarskap
genom gifte med svensk man har främst motiverats med ett krav att
man och hustru i medborgarhänseende skola vara likställda. Men genom den
skillnad med hänsyn till kön, som man velat göra beträffande naturalisation,
skulle likställigheten inskränka sig till att kvinna lika litet som man behövde
mot sin vilja erhålla svenskt medborgarskap genom gifte med svensk
medborgare, varemot fortfarande skulle göras väsentlig skillnad mellan man
och kvinna i avseende å möjligheten att, där vederbörande så önskar, erhålla
svenskt medborgarskap i anledning av dylikt gifte.
I ena som i andra fallet torde huvudsakligen böra anläggas praktiska
synpunkter på saken och tillses vad som i verkligheten bäst kan förenas
med det allmännas intressen och lända vederbörande enskilda till gagn. Anlägges
detta betraktelsesätt, är väl förståeligt att, om regeln om kvinnas
förvärv av svensk medborgarskap direkt genom gifte icke bibehålies, större
lättnader än för andra medges svensk mans hustru i fråga om naturalisation.
Men själva den primära frågan, huruvida naturalisation skall erfoi
dras i dylikt fall, blir däremot mera tvivelaktig. Även om villkoren göras
synnerligen lindriga, måste ju beräknas att hustrun av en eller annan anled
-
8y
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
ning icke söker naturalisation. Då här ej sällan torde bli fråga om personer,
tillhörande lantbefolkningen i avlägsna orter, kan befaras att dylik ansökan
ofta underlåtes på grund av oföretagsamhet eller oförstånd. För hustrun
själv skulle förslagets regler måhända vanligen innebära försämring i förhållande
till vad nu gäller och, på sätt i motiven framhålles, kan det otvivelaktigt
uppstå olägenheter av att hon förblir utlänning, medan mannen
och barnen äro svenska medborgare. Huruvida den omständigheten att hon
icke mot sin vilja behöver följa mannen i medborgarhänseende samt vad
i övrigt åberopats för förslaget i denna del må anses uppväga berörda olägenheter,
är icke utan vidare klart. Utredningen i denna punkt synes knappast
så grundlig och allsidig som tarvas för ett säkert bedömande av de
föreslagna reglernas verkningar. Det antydes att förslagets genomförande
kan framkalla behov av ändringar i annan lagstiftning, t. ex. vissa sociallagar.
Ifrågasättas kan ock, huruvida icke gällande regler på den s. k. internationella
privaträttens område skulle behöva ändras eller kompletteras,
om förslaget upphöjes till lag. Att skjuta utredningen av detta frågekomplex
på framtiden synes i viss mån äventyrligt.
7 §.
Justitieruden Gei jer, Lech och Beckman:
I de delegerades förslag har i såväl den svenska som de danska och norska
texterna stadgats, att förlust av det inländska medborgarskapet inträder enligt
punkt 1 endast om det samtycke, som där omtalas, varit uttryckligt. Enligt
de delegerades motivering ha de åsyftat ett förebyggande av att en del
personer skulle komma alt gå miste om sitt inländska medborgarskap till
följd av ett förvärv av utländskt medborgarskap, som de icke kunnat undgå
eller icke önskat. Departementschefen har på närmare angivna skäl velat
klart begränsa räckvidden av punkt 1 till att avse blott sådana fall då förvärvet
av det utländska medborgarskapet möjliggjorts genom ansökan eller
samtycke. Vid den omredigering, som i samband därmed företagits, har ordet
»uttryckligen» utelämnats. Det vill dock synas som om därigenom en förmodligen
icke avsedd utvidgning i visst hänseende av stadgandets tillämpningsområde
skett eller åtminstone blivit möjlig att däri intolka. Om nämligen
det av de delegerade anförda exemplet skulle vara för handen, att utländskt
medborgarskap är att förvärva utan någon positiv åtgärd men den
utländska lagen lämnar möjlighet att undgå förvärvet genom en särskild
viljeförklaring samt sådan förklaring i något fall underlåtits, så har ju otvivelaktigt
förvärvet möjliggjorts genom berörda underlåtenhet, men det torde
icke vara med det remitterade förslaget åsyftat att i ett sådant fall det
svenska medborgarskapet skall gå förlorat. Underlåtenheten kan ju emellertid
ha varit fullt avsiktlig och inneburit ett tyst samtycke, varför ordalagen
i sistnämnda förslag mycket väl skulle kunna inrymma fallet. För att
utmärka att med stadgandet åsyftas blott ett samtycke som kommit till positivt
uttryck och tillika är direkt inriktat på att erhålla det utländska medborgarskapet,
synes det önskvärt att stadgandet otvetydigt uppställer kravet
på uttryckligt samtycke till förvärvet.
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
9 §.
Lagrådet:
Enligt förslagets 9 §, som saknar motsvarighet i gällande lag, skulle Konungen
äga fråntaga naturaliserade medborgare deras svenska medborgarskap.
Härigenom skulle införas ett hittills i svensk rätt okänt institut, s. k.
expatriering. Lagrådet vill beträffande förslaget i denna del främst peka på
stadgandet i § 33 regeringsformen. Enligt detta stadgande äger Konungen
genom naturalisation upptaga utländsk man eller kvinna till svensk medborgare,
varemot intet säges om möjlighet att fråntaga någon svenskt medborgarskap.
Samma grundlagsbud stadgar vidare, att de naturaliserade skola
njuta samma rättigheter och förmåner som infödda svenska medborgare
med allenast det undantaget att de icke skola kunna bli statsrådsledamöter.
Om naturaliserade i motsats till andra medborgare skulle kunna i nu föreslagen
ordning gå förlustiga sitt medborgarskap, kunde det med fog göras
gällande, att deras rättigheter och förmåner icke vore desamma som andra
medborgares. Ett införande av institutet expatriering i svensk rätt synes med
hänsyn härtill förutsätta en grundlagsändring.
Justitieråden Gei jer och Beckman:
Frågan huruvida expatriering må anses såsom ett för vårt land behövligt
och lämpligt institut torde böra bedömas från den utgångspunkten att
alla medborgares — de naturaliserades likaväl som de inföddas — likhet
inför lagen är en så värdefull och i vårt folks medvetande så fast förankrad
grundsats att den icke utan synnerligen vägande skäl bör ens undantagsvis
skjutas åt sidan. Förslaget avser att i ett väsentligt hänseende försätta
de naturaliserade i särklass, i det att de till skillnad från infödda medborgare
skulle vid en del svårare, mot rikets säkerhet riktade brott vara underkastade,
förutom de vanliga straffpåföljderna, en extra påföljd av mycket
allvarlig natur, som sannolikt i flertalet fall skulle kunna innebära statslöshet.
Det må i detta sammanhang framhållas, att den kategori medborgare,
som skulle kunna drabbas av påföljden, inrymmer ett antal personer,
även sådana som äro födda här i landet, vilka på grund av förslagets regler
om förvärv av medborgarskap måhända blivit nödgade att anlita naturalisationsvägen,
ehuru det kunnat ifrågasättas att utan naturalisation
tillerkänna dem medborgarskap. De gamla vanfrejdsstraffen, med vilka expatrieringen
i viss mån kan jämföras, äro hos oss avskaffade, ehuru mot
dem icke kunde anföras att de, såsom fallet skulle bli med expatriering
enligt förslaget, voro reserverade för någon viss medborgargrupp och därför
utgjorde ett verkligt avsteg från likheten inför lagen. Här skulle nu ett
slags vanfrejdsstraff i förening med allt vad statslöshet i övrigt innebär
kunna drabba endast vissa medborgare. En del skäl av olika slag ha anförts
till stöd för en lagstiftning i dylik riktning.
Det har sagts, att det känslomässigt skulle framstå som stötande, om
medborgarskapet ej kunde fråntagas den som, sedan han upptagits till medborgare,
grovt förbrutit sig mot landet. Härtill må blott erinras om att
91
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
dömande efter känslan dock långt ifrån alltid utgör någon garanti för rättvisa
och billighet. Om känslan reagerar på antytt sätt, d. v. s. mäter med
kärvare mått för den naturaliserade än för den infödde, torde detta åtminstone
till väsentlig del få tillskrivas omständigheter som ligga i linje
med de domarjäv vilka hänföra sig till blodsförvantskap och — t. ex. om
krig utbrutit med det land där den naturaliserade tidigare hörde hemma —
till vederdelomannaskap. En rent objektiv gradering ur straff rättslig synpunkt
av den brottsliges skuld torde knappast kunna leda till att ett och
samma brott begånget av den naturaliserade principiellt skulle vara svårare
än om det begåtts av någon som under hela sitt liv haft det land, mot
vilket han förbrutit sig, till sitt fosterland. Det lärer vara ofrånkomligt att
förslaget avser en påföljd, som väsentligen är av straffrättslig natur. I den
mån så är fallet, synes knappast försvarligt att för påföljdens åläggande
åberopa något sådant som att förutsättningen för naturalisationen genom
brottets begående brustit. Icke heller eljest torde denna synpunkt rimligen
i och för sig böra leda till en så allvarlig påföljd som expatriering.
Större vikt skulle sistberörda synpunkt kunna tillmätas, om — såsom också
gjorts gällande — expatrieringen verkligen skulle vara nyttig eller rent
av erforderlig såsom en skyddsåtgärd från statens sida. Särskilt har anförts
att, om Sverige komme i krig, det sannolikt skulle visa sig, att bestämmelser
om expatriering ej kunde undvaras, och att det med hänsyn
därtill vore fördelaktigt att redan nu genomföra en lagstiftning härom.
Men om man betänker, hur ytterst begränsat förslaget är till sin räckvidd,
förefaller det minst sagt tvivelaktigt, huruvida detta skäl bör vid förslagets
bedömande tillmätas någon som helst avgörande betydelse, över huvud synes
det näppeligen kunna med fog förfäktas, att man i vårt land ej skulle
även utan expatriering kunna komma till rätta med det relativt ringa antal
personer, som skulle beröras av förslagets ifrågavarande stadgande. Icke
heller synes det troligt att möjligheten att utvisa de expatrierade skulle bli
av någon nämnvärd praktisk betydelse.
Vad slutligen beträffar det skäl, som skulle ligga i att förslaget utgör resultatet
av gemensamma skandinaviska överläggningar, torde man, utan
att därmed på något sätt underskatta betydelsen av att skandinavisk lagstiftning
samordnas, böra erkänna, att den förevarande frågan är inom förslagets
ram så fristående och tillika så föga vittsyftande att varken medborgarskapslagens
genomförande eller den nordiska gemenskapen över huvud
i någon mån behöver äventyras, även om vårt land av principiella och
traditionella skäl skulle anse sig icke böra nu acceptera expatrieringsinstitutet.
Förslaget i förevarande del avstyrkes.
.lustitierådet Lech:
Med hänsyn till de allvarliga betänkligheter som från olika synpunkter
kunna anföras mot alt expatrieringsinstitutet införes i svensk rätt synes så
ej böra ske med mindre därigenom skulle vinnas eu påtaglig förstärkning
92
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
av skyddet mot sådan brottslig verksamhet, som skulle kunna medföra
expatriering. I betraktande av den mycket begränsade omfattning, vari
institutet skulle bliva att tillämpa, lärer en dylik verkan ej kunna påräknas.
Jag avstyrker därför förslaget i denna del.
Regeringsrådet Quensel:
Vidkommande frågan, huruvida expatrieringsinstitutet bör införas i vårt
rättssystem, så synes visserligen mot sådan åtgärd, såsom vid utredningen
i ärendet framhållits, möta betänkligheter. Dessa torde dock avsevärt minskas,
om institutets tillämpning begränsas till fall, då vederbörande visserhgen
lyckats åt sig utverka naturalisation men hans rättsliga ställning såsom
svensk icke motsvaras av sådan naturlig samhörighet med vårt land,
som följer av svensk härstamning eller långvarigt hemvist i Sverige eller
allmän tjänst härstädes. Om han sålunda i själva verket fortfarande är en
främling och därtill genom gärning av förräderibrottets natur ådagalagt
lientlig inställning till nationen, torde han ha förverkat sina anspråk att
njuta svenska medborgares företräde framför dem som äro att anse som utlänningar.
Och vad i andra hänseenden kan tala mot hans expatriering torde
ej kunna tillmätas avgörande betydelse, om åtgärden påkallas för att skydda
landet mot fara för fortsatt förrädisk verksamhet från hans sida. Huruvida
ett expatrieringsinstitut med nu antydd begränsad tillämplighet skulle
vara av tillräcklig praktisk betydelse för att böra upptagas i vår lagstiftning,
synes emellertid kunna ifrågasättas.
Emellertid lärer, om institutet skall införas, vara av vikt att det omgärdas
med starka garantier mot missbruk och godtycklig tillämpning. Ehuru ingreppet
ej må ifrågakomma beträffande annan än den, som grundar sitt
medborgarskap på naturalisation, torde det böra behandlas icke huvudsakligen
som återkallelse av en beviljad rätt eller förmån utan som påföljd
av vissa brott. Såsom i förslagets motiv berörts kan denna påföljd icke få
inträda automatiskt, så snart visst straff ådömts för visst brott, utan utrymme
måste finnas även för prövning med hänsyn till omständigheterna i varje
särskilt tall. Denna prövning synes enligt i vårt land vedertagna grundsatser
och i rättssäkerhetens intresse icke kunna ske i administrativ ordning
utan böra tillhöra domstolen, som dömer i brottmålet. Särskilt numera efter
rättegångsreformen skulle f. ö. prövningens förläggande till Kungl. Maj :t
i statsrådet innebära risk att beslutet ej kunde grundas på lika god kännedom
om gärningen och brottslingens person, som om prövningen låge hos
domstolen. Där domstol ådömt påföljden, skulle ju dock brottslingen kunna
hos Kungl. Maj :t söka nåd.
11 §•
Regeringsrådet Quensel och justitierådet Beckman:
Under hänvisning till vad vi vid 1 § anfört hemställa vi, att i bestämmelsen
under a) i 11 § ordet »födsel» på två ställen ändras till »födelse».
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
93
U §■
Lagrådet:
Beträffande frågan vem som skall vara behörig att göra ansökan eller
anmälan enligt lagen lärer den olikhet mellan ansökan och anmälan vara
åsyftad, att ansökan skall kunna göras jämväl av förmyndare eller annan
legal ställföreträdare, anmälan däremot endast personligen. Utvägen att
efter anmälan förvärva eller återvinna svenskt medborgarskap skall således
ej stå öppen för den som på grund av sin sinnesbeskaffenhet ej kan företaga
sådan rättshandling. Upptagandet i lagen av en sådan bestämmelse
som den i förevarande paragraf synes i viss mån ägnat att framkalla tvekan
huru lagen i nu ifrågavarande hänseende bör förstås. Till förebyggande
av feltolkning synes därför böra uttryckligen stadgas att anmälan ej må
göras av förmyndare eller vårdnadshavare. Ett stadgande av detta innehåll
kunde lämpligen bilda ett andra stycke i paragrafen.
19 §.
Lagrådet:
Vid stadgandets avfattning har man tydligen ansett överflödigt att nämna
hemvistet såsom medverkande orsak till svenska medborgarskapets förlust
i vissa av de i förevarande paragraf åsyftade fallen. Därigenom har förenkling
av lagtexten kunnat vinnas. Någon olägenhet av denna approximation
torde i och för sig ej behöva uppkomma. Men av enahanda skäl och för följdriktighetens
skull torde ej heller kvinnans förvärv av utländskt medborgarskap
behöva eller böra nämnas, utan det kunna anses tillräckligt och lämpligt
att man anger blott den orsak som framstår som den primära eller alltså
att mannen vid äktenskapets ingående var utlänning eller sedermera blivit
utländsk medborgare. Särskilt om uttrycket »till följd av» begagnas i stället
för ordet »genom», torde missförstånd icke behöva befaras.
Den som saknar svenskt medborgarskap betecknas på övriga ställen i lagtexten
såsom utländsk eller utlänning, vilka beteckningar sålunda intet
utsäga i frågan huruvida vederbörande har utländskt medborgarskap eller
ej. I och för sig är detta språkbruk visserligen icke alldeles otvetydigt, helst
som beteckningen »svensk» på vissa ställen i lagtexten begagnas för att ange
svensk medborgare. Men som terminologien begagnas redan i gällande lag
och icke utan tämligen tyngande omskrivningar kan undvikas, torde den
kunna godtagas. Emellertid bör den då också tillämpas konsekvent, så att
man icke någonstädes i lagtexten, såsom i förevarande paragraf skett, i
stället för uttrycken »utländsk man» eller »utlänning» använder lokutionen
»icke svensk medborgare».
På grund av det anförda synes kunna förordas att paragrafens ingress
omformuleras på följande sätt: »Kvinna, som jämlikt äldre lag förlorat
svenskt medborgarskap till följd av att hon ingått äktenskap med utländsk
man eller att hennes make blivit utländsk medborgare men som med tilllämpning»
etc.
94
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
21 §.
Lagrådet:
Därest 9 § uteslutes ur förslaget, bör även denna paragraf utgå.
Ur protokollet:
Bengt Larson.
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
95
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den mars 1950.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,
Ericsson, Mossberg, Weijne, Lingman.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 23 mars
1950 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 3 mars 1950 remitterade
förslaget till lag om svenskt medborgarskap.
Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.
Bland de skäl som skola kunna föranleda eftergift från naturalisationsvillkoren
har i 6 § andra stycket i det remitterade förslaget upptagits det
förhållandet, att sökanden är gift med svensk medborgare. I remissprotokollet
framhöll jag att de faktiska förhållandena i det nuvarande samhället
motiverade att i förevarande hänseende strängare praxis upprätthölles beträffande
utländsk man som vore gift med svensk kvinna än i fråga om utländsk
kvinna som vore gift med svensk man. I anslutning härtill uttalade
jag, att för förstnämnda kategori någon eftergift från de vanliga naturalisationsvillkoren
icke regelmässigt borde ske. Inom lagrådet har gjorts gällande,
att detta uttalande icke läte sig väl förena med lagtextens avfattning.
Det ligger emellertid i förhållandenas egen natur, att dispensgrunderna
kunna ha varierande verkningar. Och även om en utländsk mans giftermål
med svensk kvinna icke kan få samma betydelse som det motsatta fallet,
hör det dock beaktas som en anknytningspunkt till landet, vilken kan få
betydelse i vissa fall. Jag har därför funnit att den föreslagna lagtexten, som
av andra skäl synes lämplig, bör kunna bibehållas.
Beträffande 6 § ha tre ledamöter av lagrådet vidare ansett, att tillräcklig
anledning knappast funnes att använda uttrycket »synnerligen starka skäl»
beträffande eftergift från kravet på hederlig vandel och uttrycket »särskilda
skäl» i fråga om dispens från övriga villkor samt ifrågasatt, om icke lolcutionen
»synnerliga skäl» över hela linjen vore att föredraga. Med hänsyn
till att enligt min mening eftergift från kravet på hederlig vandel ligger
på ett annat plan än dispens från övriga naturalisationsvillkor, anser jag det
emellertid icke opåkallat att detta fall upptages i ett särskilt stadgande med
hårdare formulering.
96
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
I enlighet med vad samma ledamöter förordat tillstyrker jag att i 7 §
punkt 1 ordet »uttryckligen» inskjutes mellan orden »eljest» och »samtycka».
I remissprotokollet uttalade jag vid 9 §, att jag endast med stor tvekan
anslutit mig till de delegerades förslag att naturaliserad person under vissa
förutsättningar skulle kunna fråntagas svenskt medborgarskap. En viktig
anledning till mina betänkligheter var, att medborgarskapet för naturaliserade
personer skulle undergå viss principiell förändring, om förslaget genomfördes.
Lagrådet har, jämte andra erinringar, som huvudinvändning
mot det i 9 § i förslaget upptagna stadgandet anfört, att det icke syntes
kunna genomföras utan ändring av § 33 regeringsformen. Med hänsyn till
lagrådets enhälliga ståndpunktstagande till denna lagtolkningsfråga anser
jag, att det föreslagna stadgandet icke nu bör genomföras. Det bör emellertid
enligt min mening icke vara uteslutet att sedermera till förnyat övervägande
upptaga frågan, huruvida institutet expatriering kan anses vara av
sådant värde, att det bör införlivas med vår rätt.
Med hänsyn till det anförda förordar jag, att 9 § utgår ur förslaget. Härav
föranledes dels att de följande paragraferna omnumreras och dels att även
21 § uteslutes.
De ändringar i 14 och 19 §§ i det remitterade förslaget som lagrådet förordat
anser jag mig böra biträda.
Vad i övrigt inom lagrådet anförts föranleder mig icke att föreslå någon
ändring i det remitterade förslaget. Detta torde emellertid på några punkter
böra undergå smärre redaktionella jämkningar.
Föredraganden hemställer, att det i enlighet med det anförda jämkade
förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Eric Brolinson.
Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
500602