Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

1

Nr 212.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående pension åt
vissa i statens tjänst anställda personer m. m.; given
Stockholms slott den 31 mars 1950.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt
under punkterna l:o—8 ro.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

John Lingman.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 31 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Yougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson,
Lingman.

Statsrådet Lingman anmäler uppkomna frågor om pension åt vissa i statens
tjänst anställda personer in. in. och anför därvid följande.

1 :o.

Ordföranden i styrelsen för nyhetsbyrån The American-Swedish News
Exchange, Inc., förutvarande chefen för byråns kontor i New York Naboth
Hedin. Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Hedin, som är amerikansk medborgare, är född i Reftele, Jönköpings
län, den 19 juli 1884 och således 65 år gammal;

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 212.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

att han, efter i Sverige genomgången folkskola, år 1900 emigrerat till
Amerikas förenta stater;

att han efter att i Amerika först ha varit elev vid en »public school» och
genomgått The Gunnery Preparatory School i Washington, Conn., studerat
vid Harvard College, där han år 1907 blivit Bachelor of Arts;

att Hedin den 1 januari 1925 anställts vid nyhetsbyrån The AmericanSwedish
News Exchange i New York och följande år blivit byråns chef;

att han i november 1946 lämnat chefskapet och i samband härmed tillträtt
posten som ordförande i styrelsen för byrån, vilket sistnämnda uppdrag
varit förenat med åliggande för honom att alltjämt ägna sig åt byråns
uppgifter, särskilt författande av böcker och skrifter rörande Sverige samt
redigering och granskning av manuskript till sådana arbeten av andra författare; att

Hedins årslön under de senaste åren utgjort inemot 10 500 dollars
inberäknat dyrtidstillägg och bostadsbidrag;

att sedan budgetåret 1936/37 i avlöningsförmånerna ingått 25 000 å
26 500 kronor för år, utgörande belopp, som under tredje huvudtiteln anvisats
såsom anslag till avlöning av pressattaché;

att The American-Swedish NewTs Exchange, Inc., är anknuten till Stiftelsen
Svensk-Amerikanska nyhetsbyrån, vilken bildats på initiativ av SverigeAmerikastiftelsen
år 1921;

att Stiftelsen Svensk-Amerikanska nyhetsbyråns ändamål enligt för densamma
gällande, av Kungl. Maj:t fastställda stadgar är »att i Amerika, företrädesvis
i Förenta staterna, genom pressen och annorledes i ord och bild
sprida tillförlitliga uppgifter och meddelanden om svensk kultur, svenskt
näringsliv och svenska samhällsförhållanden i övrigt»;

att statsbidrag för bestridande av Stiftelsen Svensk-Amerikanska nyhetsbyråns
kostnader för verksamheten i Stockholm och New York för innevarande
budgetår utgår med 267 000 kronor, inberäknat förenämnda pressattachéanslag
å 26 500 kronor, och att stiftelsens styrelse för samma budgetår
beräknat sina inkomster — bortsett från statsanslag och bidrag å 40 000
kronor från Svenska institutet för kulturellt utbyte med utlandet •— till
allenast omkring 25 000 kronor;

samt att Hedin beräknas komma att lämna sin befattning så snart pensionsfrågan
lösts.

Beträffande Hedins verksamhet före tillträdet år 1925 av anställningen
vid nyhetsbyrån inhämtas av handlingarna bl. a. följande.

Efter att under sommaren 1907—08 ha varit lärare i tyska vid Worcester
Polytechnical Institute och under ett par månader anställd vid Boston Journal,
kom han till New York. Han fick anställning först vid Brooklyn Citizen
och därefter vid Brooklyn Eagle, där han stannade i tio år.

Tidigt på våren 1914 flyttade Hedin som Brooklyn Eagles korrespondent
till Paris. Efter världskrigets utbrott kort därefter blev han tidningens ackrediterade
korrespondent hos de franska, belgiska, brittiska och senare även
amerikanska arméerna. Vid tiden för vapenstilleståndet lämnade han Brook -

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

3

lyn Eagles tjänst för att i stället tillträda befattningen som representant för
Universal Service Syndicate, likaledes i Paris. Efter fredskongressens slut
återvände Hedin till Förenta staterna, där han under de närmast följande
åren medarbetade i olika tidningar.

I en till ministern för utrikes ärendena ställd, till finansdepartementet
överlämnad skrift har ambassadören i Washington hemställt om statspension
åt Hedin och därvid anfört bl. a. följande.

Hedins betydelsefulla insatser, då det gällt att sprida upplysning om Sverige
och svenska förhållanden i Förenta staterna samt att främja de svenskamerikanska
förbindelserna över huvud torde vara alltför välkända för att
behöva närmare redovisas. Det kan därför vara tillräckligt att konstatera, att
då The American-Swedish News Exchange från en blygsam början kommit
att bli det ledande organet för den svenska upplysningsverksamheten i Förenta
staterna, denna utveckling i avgörande grad är att tillskriva det intensiva
och uppoffrande arbete, som Hedin ofta under svåra omständigheter
nedlagt under sin mer än tjugoåriga verksamhet såsom byråns chef.

I detta sammanhang må särskilt erinras om de oskattbara tjänster, som
amerikanske medborgaren Hedin gjorde vårt land under det senaste världskriget,
då han genom sin energi, takt och skicklighet framgångsrikt medverkade
till att skingra i Förenta staterna uppkommande missuppfattningar om
den svenska politiken och till att man så långt som över huvud var möjligt
lyckades att klargöra och vinna förståelse för Sveriges hållning. Den
fasta grund av good will, som Sverige uppnått i Förenta staterna under förkrigsåren
och som i icke ringa mån lagts av Hedin själv, kom mycket just
tack vare hans insats att kvarstå i det närmaste orubbad efter krigets slut.

I en vid ambassadörens skrivelse fogad promemoria meddelas rörande Hedins
verksamhet vid nyhetsbyrån ytterligare följande.

Under sin verksamhet på nyhetsbyrån har Hedin författat ett mycket stort
antal artiklar om olika svenska ämnen för amerikanska tidningar och tidskrifter.
Han har också uppträtt som föreläsare och talat i radio. Vid en
mångfald tillfällen har han bistått amerikanska författare och tidningsmän
med planerandet av Sverige-resor och granskning, redigering etc. av manuskript;
bl. a. biträdde han Marquis Childs i samband med tillkomsten av
»Sweden the Middle Way». Hans insatser i detta avseende kunna sägas ha
börjat med Harry Francks »A Scandinavian Summer».

Tillsammans med professor Adolph Benson vid Yale-universitetet redigerade
Hedin »Swedes in America», som utgavs i samband med Delawarejubileet
1938. Den skall snart följas av ett ännu mera ingående och detaljerat
verk i samma ämne, »Americans from Sweden», som utges på Lippincotts
förlag i Philadelphia och till vilket Hedin och Benson äro författare.

Hedin har också författat ett antal småskrifter om Sverige, bland vilka
märkes den 1947 utkomna »Main Facts about Sweden». Handhar också omredigerat
manuskript som skrivits i Sverige för distribution i engelsktalande
länder. År 1939 var Hedin presskommissarie för Sveriges deltagande i
världsutställningen i New York, och han skrev då en broschyr om den svenska
paviljongen.

Statskontoret har i yttrande den 5 april 1949 tillstyrkt, att pension bercdes
Hedin till belopp av 7 200 kronor för år, varmed icke böra följa några
tilläggsförmäner, och därvid beträffande beräkningen av pensionens storlek
anfört följande.

* Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Vid bestämmandet av pensionens storlek synes såsom utgångspunkt böra
tagas det pensionsunderlag, som enligt 1941 års allmänna tjänstepensionsreglemente
gäller för lönegraden Eo 26, till vilken lönegrad befattningen såsom
pressattaché under reglementets giltighetstid var hänförd. Pensionsunderlaget
utgör 6 360 kronor. Vid uppnåendet av 65 års ålder har Hedin
haft anställning hos nyhetsbyrån under i det närmaste 25 år. En beräkning
av pensionen med angivna utgångspunkter och med tillämpning i övrigt av
de grunder, som följas vid bestämmande av riksdagspensioner, skulle giva ett
pensionsbelopp av (25/30 X 6 360 = 5 300; 5 300 — 530 =) 4 770, avrundat
4 776 kronor. Efter omreglering enligt kungörelsen nr 657/1947 uppgår beloppet
till 6 384 kronor. Med pensionen skulle regelmässigt följa rörligt tilllägg
enligt 1947 års grunder. Då pensionen i förevarande fall synes böra utgå
med ett fast, av levnadskostnadsväxlingarna i Sverige ej påverkat belopp,
torde det framräknade beloppet böra i motsvarande mån uppräknas. Sålunda
omräknad skulle pensionen i det närmaste uppgå till 7 200 kronor.

I betraktande av de värdefulla insatser till främjande av de svensk-amerikanska
förbindelserna, som Hedin gjort under sin verksamhet vid den i
ärendet avsedda nyhetsbyrån, och med hänsyn till att verksamheten vid byrån
i ekonomiskt hänseende väsentligen byggt på svenska statsbidrag, finner
jag mig böra förorda, att förslag förelägges riksdagen om pension åt Hedin.
Beträffande pensionsbeloppets storlek vill jag icke göra någon erinran emot
statskontorets förslag.

I samband härmed vill jag omnämna, att fråga blivit väckt om beredande
åt vissa utländska medborgare, vilka erhållit pension av svenska statsmedel,
av kompensation för den värdeminskning å pensionen, som uppstått genom
den svenska kronans devalvering nästlidet år. Därest från riksdagens
sida erinran däremot ej framkommer, avser jag att föreslå Kungl. Maj :t
att upptaga frågan om dylik kompensation till övervägande, och jag förutsätter,
att Kungl. Maj :t skall äga att, därest särskild tilläggsförmån åt här
avsedda pensionärer —- vilka till antalet äro synnerligen få — skulle finnas
motiverad och lämpligen böra komma till stånd, meddela beslut därom.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att
Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att ordföranden i styrelsen för nyhetsbyrån The AmericanSwedish
News Exchange, Inc., förutvarande chefen för byråns
kontor i New York Naboth Hedin må från och med månaden
näst efter den, varunder han lämnar sin anställning,
under sin återstående livstid från anslaget till diverse pensioner
och understöd m. in. uppbära en årlig pension av
7 200 kronor, varå tilläggsförmåner icke skola utgå.

2:o.

Förre t. f. andre revisorn hos flottans pensionskassa Lorentz Lindblad.
Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Lindblad är född den 22 november 1893 och således 56 år gammal;

att han var anställd såsom kanslist hos riksdagens andra kammare vid
riksdagarna under åren 1914—1925 samt 1928;

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

5

att han åren 1914—1927 under omkring 12 år 9 månader innehade anställning
hos prästerskapets änke- och pupillkassa;

att han genom beslut av direktionen över förutvarande flottans pensionskassa
den 26 april 1928 förordnades att tills vidare från och med den 1 maj
samma år vara andre revisor vid kassan mot åtnjutande av med denna
tjänst förenade förmåner och med de skyldigheter som vore med innehavet
av samma tjänst förenade;

att han på grund av sjukdom åtnjöt ledighet från tjänstgöring vid sistnämnda
pensionskassa under tiden 22 mars 1930—31 mars 1932;

att han den 14 april 1932 med åberopande av ett samma dag dagtecknat
läkarintyg — utvisande att han befunnits lida av höggradig neurasteni (sviter
efter sömnsjuka), att han med all sannolikhet varit sjuk längre tid tillhaka,
samt att han på grund av sin sjukdom vore arbetsoförmögen tills vidare
under sannolikt minst ett år — hos direktionen anhöll om tjänstledighet
till och med den 31 mars 1933, därvid han hemställde, att tjänstledigheten
med hänsyn till innehållet i nämnda läkarintyg måtte räknas retroaktivt
från den 1 april 1932, oaktat han fullgjort viss tjänstgöring under
nämnda april månad;

att direktionen över kassan genom särskilda beslut den 25 april och 6
juni 1932 beviljade Lindblad sjukledighet under tiden den 15 april—30 juni
1932;

samt att direktionen likaledes genom beslut den 6 juni 1932 — med hänsyn
till innehållet i nyssnämnda den 14 april 1932 dagtecknade läkarintyg
—- beslutade att från och med den 1 juli 1932 upphäva Lindblads förordnande
att tills vidare tjänstgöra som andre revisor i pensionskassan.

Lindblad hemställde i besvär över direktionens över flottans pensionskassa
förenämnda beslut, att Kungl. Maj:t måtte med undanröjande av direktionens
beslut bevilja honom den begärda tjänstledigheten till och med den
31 mars 1933, då han hoppades vara fullt återställd från sin sjukdom. Till
stöd för sitt yrkande framhöll Lindblad bl. a., att han enligt ordalydelsen
i förordnandet att tills vidare vara andre revisor vore tillförsäkrad de rättigheter
och de förmåner, som vore förenade med denna tjänst.

Direktionen över flottans pensionskassa, som avstyrkte bifall till besvären,
anförde i infordrat utlåtande bl. a. följande.

Klagandens begäran den 14 april 1932, att den av honom sökta tjänstledigheten
måtte räknas retroaktivt från samma månads början, torde hava
varit föranledd av föreskriften i punkt 8 av på klaganden tillämpliga pensioneringsgrunder,
sådan denna punkt lyder enligt kungörelsen den 17 september
1914 (nr 316). Nämnda föreskrift stadgar nämligen, att löntagare,
som icke uppnått den för rätt till fyllnadspension i den tjänst, han innehar,
stadgade levnadsåldern men som, efter att under tre på varandra följande
år på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra,
finnes för framtiden till tjänstgöring oförmögen, är skyldig att från
tjänsten avgå och kan därifrån, även utan egen ansökning, skiljas, mot åtnjutande
av pension av statsmedel till belopp, motsvarande pension jämte
fyllnadspension i den tjänst han innehar.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Denna föreskrift bör givetvis i förekommande fall i regel tillämpas. Beträffande
klaganden Lindblad har direktionen emellertid funnit, att hans
verkliga tjänstetid i kassan, ej fullt två år C/s 1928—■“/» 1930), vore alltför
kort för att direktionen med hänsyn till att Lindblad ej innehade fast anställning
kunde anses berättigad att genom beviljandet eller tillstyrkandet
av upprepade tjänstledighetsperioder medverka till att föreskriften erhölle
tillämpning på Lindblad. Även om direktionen väl insett, att det för Lindblads
personliga del uppenbarligen måste kännas hårt att bliva entledigad
från sin tjänst, har direktionen med hänsyn till statens och tjänstens inom
kassan intressen funnit nödvändigt handla på sätt som skett.

Statskontoret anförde i yttrande över besvären bl. a., att Lindblad enligt
ämbetsverkets uppfattning vore att betrakta som icke-ordinarie tjänsteman
och att direktionen ägt behörighet besluta om entledigande av honom, samt
hemställde, att Kungl. Maj :t icke måtte göra annan ändring i överklagade
besluten än att Lindblads förordnande måtte upphävas först från och med
den 1 september 1932. En reservant i statskontoret tillstyrkte bifall till besvären.

Kungl. Maj:t, som meddelade beslut i ärendet den 16 december 1932, fann
icke skäl göra annan ändring i överklagade besluten än att den tidpunkt,
från och med vilken Lindblads förordnande såsom andre revisor hos pensionskassan
upphävdes, i enlighet med statskontorets förslag bestämdes till
den 1 september 1932.

I tvenne år 1948 respektive år 1949 ingivna skrifter har Lindblad hemställt,
att Kungl. Maj :t måtte tillerkänna honom dels sjukledighetsavlöning
för tiden från och med den 1 september 1932 till och med den 22 mars 1933,
dels ock sjukpension enligt reglementet för flottans pensionskassa med retroaktiv
verkan från och med den 23 mars 1933. Lindblad — som för närvarande
från pensionsstyrelsen uppbär invalidpension, uppgående till 1 600
kronor för år, samt åtnjuter kommunalt bostadstillägg å 744 kronor för år
— har därvid åberopat ett den 26 oktober 1933 dagtecknat läkarintyg, utvisande
att hans arbetsförmåga vore varaktigt nedsatt och endast utgjorde
omkring 1/z av den för fullt arbetsför person normala arbetsförmågan. Lindblad
har i anslutning härtill anfört, att han alltsedan han lämnat pensionskassan
varit arbetsoförmögen samt under sammanlagt omkring 12 år varit
för vård intagen å sjukhus.

Statskontoret har avstyrkt bifall till nu förevarande framställning och
därvid — efter erinran om de å Lindblad tillämpliga, i det föregående återgivna
pensioneringsgrunderna (kungörelsen nr 316/1914) — anfört i huvudsak
följande.

Enligt vad utredningen i ärendet ger vid handen hade Lindblad den 1 september
1932, vid vilken tidpunkt hans förordnande såsom andre revisor hos
pensionskassan upphävdes, varit sjukledig under sammanlagt 2 år 6 månader
11 dagar. Sjukledigheten hade dock ej varat i en följd, utan hade Lindblad
under tiden 1—14 april 1932 återinträtt i tjänstgöring. Såvitt framgår
av den av Lindblad nu åberopade utredningen, hade vidare genom de i samband
med sjukledighetsansökningarna avgivna läkarintygen icke styrkts,
att Lindblad vid tiden för entledigandet varit för framtiden till tjänstgöring

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

7

oförmögen. Lindblad har vid sådant förhållande vid sin avgång ur tjänst icke
uppfyllt förutsättningarna för rätt till pension.

Statskontoret kan för sin del icke finna omständigheterna i samband med
Lindblads skiljande från anställningen hos flottans pensionskassa vara sådana,
att statsverket bör kompensera honom för den förlorade anställningen.
Den gjorda framställningen bör därför enligt statskontorets mening lämnas
utan bifall.

I ärendet synas mig sådana omständigheter icke hava blivit upplysta, att
tillmötesgående av Lindblads krav på utbekommande, för tid alltifrån anställningens
upphörande, av sjukavlöning ävensom sjukpension enligt reglementet
för flottans pensionskassa bör ifrågakomma. Å andra sidan finner
jag förhållandena i förevarande ärende så särpräglade och tillika av så ömmande
beskaffenhet, att jag vill förorda, att Lindblad av billighetsskäl får
komma i åtnjutande av någon pension av statsmedel såsom bidrag till sin
framtida försörjning. Jag vill härvid erinra därom att Lindblad alltsedan
han skildes från sin anställning synes på grund av sjukdom hava varit oförmögen
att bereda sig sitt uppehälle och under åtskilliga år nödgats för vård
vistas å sjukhus ävensom att varaktigheten av arbetsoförmågan blivit av
läkare fastslagen endast jämförelsevis kort tid efter anställningens upphörande.
Såsom stöd för skäligheten av beviljande av pension åt Lindblad kan
även åberopas att denne före sin tjänstgöring vid flottans pensionskassa under
relativt lång tid varit anställd hos riksdagen och vid prästerskapets änkeoch
pupillkassa. 1 fråga om storleken av pensionen, vilken torde böra bestridas
från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m., vill jag förorda,
att pensionsbeloppet bestämmes till 3 000 kronor för år, varå bör utgå
rörligt tillägg enligt senast fastställda grunder. Lindblads invalidpensionsförmåner
torde vid sådant förhållande komma att minskas från 2 344 kronor
till 200 kronor för år. Pensionen torde böra få av Lindblad åtnjutas från och
med ingången av innevarande år.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förre t. f. andre revisorn hos flottans pensionskassa
Lorentz Lindblad må, räknat från och med den 1 januari
1950, under sin återstående livstid från anslaget till diverse
pensioner och understöd m. m. uppbära en årlig pension av
3 000 kronor.

3:o.

Professorn vid Stockholms högskola, kanslirådet i utrikesdepartementet
Karl Sigurd Torsten Nilsson Gihl. Av handlingarna i ärendet inhämtas,
att Gihl, som är juris och filosofie doktor, är född den 6 januari 1889
och således 61 år gammal;

att han den 15 juli 1914 antagits till e. o. tjänsteman i riksarkivet samt
från och med den 1 januari 1919 erhållit befattning såsom andre arkivarie
i riksarkivet;

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

att han utnämnts till förste arkivarie i utrikesdepartementet från och
med den 1 oktober 1919 samt till kansliråd och chef för utrikesdepartementets
arkiv från och med den 1 juli 1931;

att Gihl sedan den 1 september 1947 är innehavare av Carl Lindhagens
professur i internationell rätt vid Stockholms högskola, vilken professur
nyinrättats från och med sagda dag;

samt att Gihl för uppehållande av professuren åtnjutit ledighet från
kanslirädstjänsten från och med nyssberörda den 1 september 1947.

Gihl har hos Kungl. Maj :t anhållit om avsked från kanslirädstjänsten
med rätt att från och med tidpunkten för avgången komma i åtnjutande
av förtidspension enligt bestämmelserna i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente.

Därest Gihl frivilligt avgår från kanslirädstjänsten före uppnåendet av
den för denna gällande pensionsåldern, 65 år, utan att därvid komma i
åtnjutande av förtidspension, blir han icke berättigad till annan förmån i
tjänstepensionshänseende än att han från 65 års ålder erhåller tjänstelivränta
enligt bestämmelserna i nyssnämnda reglemente. Likaså bortfaller
genom dylik frivillig avgång rätten till familjepension för hans efterlevande
och ersättes av rätt till familjelivränta. Tjänstelivräntan kommer, såvitt
nu kan bedömas, att uppgå till omkring 9 890 kronor för år intill 67 års
ålder och omkring 9 170 kronor för tiden därefter. Å dessa belopp utgår
icke rörligt tillägg. Hel pension för kansliråd utgör före 67 års ålder 10 920
kronor och för tiden därefter 10 128 kronor, å vilka belopp utgår rörligt
tillägg.

På grund av sin ålder vid professurens tillträdande äger Gihl jämlikt de
för Stockholms högskolas professorer för närvarande gällande pensionsbestämmelserna
icke någon pensionsrätt såsom professor.

I enlighet med de principer, som av Kungl. Maj :t hittills tillämpats vid
prövningen av ärenden om förtidspension, synes det icke böra ifrågakomma
att bevilja Gihl dylik förmån. Med hänsyn till att det varit ett intresse
även för det allmänna, att Gihl emottagit den av honom nu innehavda prolessuren
i internationell rätt vid Stockholms högskola, synes det emellertid
skäligt, att Gihl genom övergången från statstjänst till Stockholms högskola
icke kommer i sämre läge i pensionshänseende än om han kvarstått
i kanslirädstjänsten. Så blir — på sätt av det nyss sagda framgår — fallet,
därest Gihl i enlighet med nu gällande bestämmelser vid sin avgång från
Stockholms högskola icke kommer att äga någon pensionsrätt på grund av
professuren. I anledning härav förordar jag, att förslag förelägges riksdagen
om medgivande för Gihl och hans efterlevande att utöver vad som
tillkommer dem på grund av förut omförmälda livränterätt komma i åtnjutande
av särskilda tilläggsförmåner i pensionshänseende, i den mån så
finnes erforderligt för att de skola på grund av Gihls anställning i stats -

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

tjänst och vid Stockholms högskola komma i åtnjutande av pensionsförmån,
motsvarande vad som skulle hava tillkommit dem, om Gihl intill tidpunkten
för avgången från professuren kvarstått som kansliråd. De ifrågasatta
tilläggsförmånerna synas böra bestridas från anslaget till diverse pensioner
och understöd m. m.

I anslutning till vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj :t att, enligt av mig angivna
grunder, meddela beslut i fråga om reglering av pensionsförmånerna
för professorn vid Stockholms högskola, kanslirådet
i utrikesdepartementet Karl Sigurd Torsten Nilsson
Gihl och hans efterlevande.

4:o.

Förre specialläraren vid tekniska högskolan i Stockholm, civilingenjören
Sven Erik August Hedin. Av handlingarna i ärendet inhämtas,
att Hedin är född den 3 juli 1890 och således 59 år gammal;
att han efter år 1914 avlagd civilingenjörsexamen varit anställd vid tekniska
högskolan i Stockholm såsom assistent i mekanisk teknologi under
läsåret 1919—1920 samt såsom speciallärare i läran om verktygsmaskiner
under tiden 1 januari 1921—30 juni 1946;

att han under höstterminen 1920 varit förordnad att uppehålla viss del
av professuren i mekanisk teknologi samt under höstterminen 1938 och
under en kortare tid år 1939 uppehållit del av professuren i läran om maskinelement; att

Hedin sedan den 1 juli 1946, då speciallärartjänsten i läran om verktygsmaskiner
förändrats till en professur i samma ämne, varit förordnad
att uppehålla viss del av denna professur intill den 1 oktober 1949, då befattningen
besatts med ordinarie innehavare;

att annan anställning vid högskolan därefter icke kunnat beredas Hedin;
att hans tjänstgöringsskyldighet såsom speciallärare omfattat i genomsnitt

5 föreläsningstimmar och 6 övningstimmar för vecka under höstterminerna
samt 6 övningstimmar för vecka jämte examination av omkring 90 studerande
under vårterminerna;

att hans löneförmåner såsom speciallärare under senare år uppgått till

6 100 kronor för år;

samt att anställningen vid högskolan utgjort Hedins huvudsakliga inkomstkälla.

överstyrelsen för de tekniska högskolorna har — med överlämnande av
en till tekniska högskolan ställd, av kollegienämnden vid högskolan tillstyrkt
pensionsansökning från Hedin — hemställt om utverkande av pension åt
denne.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Statskontoret har i avgivet utlåtande anfört, att då Hedin först under
år 1950 uppnådde 60 års ålder, det kunde synas tveksamt, huruvida pension
av statsmedel nu borde beredas honom. Med hänsyn till att Hedin i
sammanhang med förändring av den av honom innehavda speciallärarbefattningen
icke kunnat erhålla fortsatt anställning vid högskolan har statskontoret
emellertid förklarat sig icke vilja motsätta sig utverkande av pension.
Ämbetsverket har härvid tillika erinrat att riksdagspension tidigare beviljats
åt speciallärare vid högskolan, som under liknande omständigheter
vid 62 års ålder nödgats lämna sin anställning (prop. nr 74/1948, p. 9;
bankoutsk. uti. nr 11, p. 16; r. skr. nr 105). I fråga om storleken av pensionen
har statskontoret föreslagit, att pensionsbeloppet måtte bestämmas till
3 168 kronor för år jämte rörligt tillägg enligt senast fastställda grunder,
och till stöd härför anfört i huvudsak följande.

Enligt statskontorets mening böra vid bestämmande av pensionen tagas till
utgångspunkt de löneförmåner Hedin åtnjutit under senare år i egenskap
av speciallärare eller 6 100 kronor för år. Av detta belopp utgör 5 800 kronor
av Kungl. Maj :t fastställt arvode, vari dyrtidskompensation synes ha inräknats
med omkring 21 procent, samt återstående 300 kronor en av styrelsen
för högskolan Hedin tilldelad arvodesförhöjning. Vid den arvodesreglering,
som i samband med dyrtidstilläggets avveckling för bl. a. här ifrågavarande
arvoden genomfördes vid 1941 års riksdag (jfr 1941 års statsverksproposition
VIII ht, s. 69 samt 141 o. f.), förutsattes en uppräkning av arvodena
med högst 26 procent. Beräknat efter sistnämnda procenttal — vilket med
hänsyn till den arvodesförhöjning Hedin erhållit torde böra här tillämpas
— utgör alltså det grundarvode, som synes böra tagas till utgångspunkt vid
fastställandet av pensionen, 4 841 kronor. Detta belopp motsvarar närmast
avlöningen i 13 löneklassen å I-ort enligt civila icke-ordinariereglementets
löneplan Eo eller slutlöneklassen inom 10 lönegraden. Då tjänstepensionsunderlaget
enligt 1941 års allmänna tjänstepensionsreglemente för denna lönegrad
utgör 2 616 kronor, torde pensionen åt Hedin, som räknar mer än 30
års statlig anställning, böra beräknas till (2 616 — 261: 60 =) 2 354: 40 eller
avrundat 2 364 kronor för år. Efter omreglering enligt kungörelsen nr 657/
1947 utgör beloppet efter avrundning 3 168 kronor.

Även jag anser mig kunna förorda, att Hedin kommer i åtnjutande
av pension på grund av sin tjänstgöring vid tekniska högskolan i Stockholm.
Pensionen synes mig böra få utgå räknat från och med den 1 oktober 1949
och torde böra bestämmas till det av statskontoret föreslagna beloppet. Jag
hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förre specialläraren vid tekniska högskolan i Stockholm
civilingenjören Sven Erik August Hedin må, räknat
från och med den 1 oktober 1949, under sin återstående livstid
från anslaget till diverse pensioner och understöd m. in.
uppbära en årlig pension av 3 168 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

5:o.

11

Förra städerskorna vid högre allmänna läroverket i Lidingö Elsa Augusta
Jakobsson, född Skyll, och Karin Rothkvist, född Thunström. Av handlingarna
i ärendet inhämtas,
beträffande Jakobsson,

att hon är född den 15 juni 1881 och således 68 år gammal;
att hon under tiden 1 augusti 1924—30 juni 1947 varit anställd i Lidingö
kommuns tjänst såsom städerska i läroverksbyggnaden;

att hon under tiden 1 juli 1947—30 juni 1948 varit anställd vid högre allmänna
läroverket i Lidingö såsom städerska i nämnda skolbyggnad;

samt att hon senast uppburit en avlöning av omkring 1 900 kronor för
år; och

beträffande Rothkvist,

att hon är född den 25 augusti 1883 och således 66 år gammal;
att hon under tiden 1 augusti 1921—30 juni 1947 varit anställd i Lidingö
kommuns tjänst såsom städerska i läroverksbyggnaden;

att hon under tiden 1 juli 1947—31 december 1948 varit anställd vid
högre allmänna läroverket i Lidingö såsom städerska i nämnda skolbyggnad; samt

att hon senast uppburit en avlöning av omkring 1 700 kronor för år.

Arbetstiden har för envar av Jakobsson och Rothkvist uppgått till 4 timmar
dagligen under i genomsnitt 208 arbetsdagar för år samt därutöver 250
timmar årligen för storstädning och skurning.

Läroverksbyggnaden disponerades intill utgången av år 1927 helt av kommunala
skolor, nämligen Lidingö kommunala mellanskola, kommunala
gymnasium och kommunala flickskola samt vissa klassavdelningar av Lidingö
folkskolor. Mellanskolan och gymnasiet förstatligades successivt under
åren 1928—1930 respektive 1935—1938, och antalet statliga klassavdelningar
har efter år 1935 varit större än antalet kommunala sådana. För
närvarande finnes förutom de statliga klassavdelningarna endast en kommunal
flickskolelinje i byggnaden.

Jakobsson och Rothkvist ha hos Kungl. Maj :t hemställt att komma i åtnjutande
av pension. Av dem gjorda ansökningar om pension från Lidingö
stad har i avbidan på avgörandet av frågan om statspension icke föranlett
någon åtgärd.

Skolöverstyrelsen har i utlåtande över föreliggande ansökningar förklarat,
att fall liknande de nu förevarande ofta torde komma att inträffa vid
realskolor, som under senare år förstatligats. Vissa skäl talade, enligt överstyrelsens
mening, för att staten i sådana fall påtoge sig kostnaderna för
städerskornas pensionering.

Statens pensionsanstalt har anfört, att pensionsanstalten icke funne skäl
föreligga för utverkande av pension åt Jakobsson och Rothkvist, vilka vid

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

stat sanställningens början den 1 juli 1947 väsentligt överskridit den för
städerskor normalt gällande avgångsåldern 60 år.

Statskontoret har förklarat sig dela statens pensionsanstalts uppfattning,
att statsverket icke kunde vara skyldigt att bereda pension åt Jakobsson
och Rothkvist. Med hänsyn till vad som påvisats i fråga om det arbete sökandena
under en följd av år utfört för statens räkning ansåge emellertid
statskontoret det vara rimligt, att staten medverkade till pensioneringen genom
att taga del i kostnaderna för densamma. I fråga om avvägningen av
det bidrag staten sålunda borde lämna har ämbetsverket anfört i huvudsak
följande.

Storleken av statens bidrag torde böra bestämmas med utgående högst
från den statliga pension, som under motsvarande förhållanden skulle ha
kommit i fråga. Vidare bör bidraget avvägas så, att det svarar mot förhållandet
mellan det arbete, som avlönats med statsmedel, och hela den pensionsgrundande
tjänstgöringstiden. Med denna utgångspunkt skulle bidraget
bestämmas enligt följande grunder.

Anställningstiden i Lidingö kommuns tjänst har enligt handlingarna omfattat
för Jakobsson (1 augusti 1924—30 juni 1947 = ) 22 år 11 månader
samt för Rothkvist (1 augusti 1921—30 juni 1947 =) 25 år 11 månader.
Den statliga anställningen varade för Jakobsson (1 juli 1947—30 juni
1948 =) 1 år samt för Rothkvist (1 juli 1947—31 december 1948=) 1 år
6 månader. För båda kan den dagliga arbetstiden beräknas ha omfattat 4
timmar under i medeltal 11 månader för år. Anställningstiden omräknad
i tjänstår uppgår alltså till 21 år 11 månader för Jakobsson (= 88 hela och
påbörjade kvartal) samt 25 år 1 månad (= 101 hela och påbörjade kvartal)
för Rothkvist. Därest sökandena under hela sin verksamhetstid haft statlig
anställning, torde de efter framställning till riksdagen ha erhållit årlig
pension av statsmedel, Jakobsson med högst 672 kronor samt Rothkvist
med 756 kronor, varmed hade följt rätt till rörligt tillägg enligt 1947 års
grunder eller alltså för närvarande 12 procent. Statens andel i kostnaderna
för de pensioner, som Jakobsson och Rothkvist kunna komma att beviljas
av Lidingö stad, bör skäligen motsvara så stor del av pensionsförmånerna
som antalet statliga tjänstår utgör av den totala effektiva tjänstetiden allt
räknat i hela och påbörjade fjärdedels år. Vid uppskattandet av antalet
statliga tj än står bör tiden 1 juli 1930—30 juni 1947 beräknas ha till hälften
omfattat statligt arbete och alltså tillgodoräknas i proportion härtill, medan
tiden efter den 1 juli 1947 torde böra tagas i betraktande i full utsträckning.
Den statliga tjänstetiden skulle med dessa beräkningsgrunder utgöra
för Jakobsson 9 år 6 månader (=38 hela och påbörjade kvartal) samt för
Rothkvist 10 år (=40 hela kvartal). Statens andel för år skulle alltså uppgå
till högst (38/88 X 672 =) kr. 290: 18, avrundat 294 kronor för Jakobsson
samt (40/101 X 756 =) kr. 299: 40, avrundat 300 kronor för Rothkvist
jämte häremot svarande rörliga tilläggsförmåner efter högst samma procenttal
som gäller för rörligt tillägg å statspension.

I anslutning till vad sålunda anförts har statskontoret föreslagit, att
statsverket, under förutsättning att Lidingö stad tillförsäkrade sökandena
pension, lämnade bidrag till kostnaderna för densamma enligt de av statskontoret
angivna grunderna allt i förhållande till den beviljade pensionen,
dock högst med för år räknat 294 kronor för Jakobsson och 300 kronor för
Rothkvist jämte rörligt tillägg efter statliga grunder.

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

I likhet med statskontoret anser jag skäligt, att staten bidrager till pensioneringen
av Jakobsson och Rothkvist. Detta synes mig böra ske i den
formen att nämnda anställningshavare erhålla pensioner av statsmedel med
belopp, beräknade enligt de av statskontoret föreslagna grunderna för bestämmande
av statens bidrag till den av statskontoret förutsatta pensioneringen
genom Lidingö stads försorg. Medgivandet torde emellertid böra förknippas
med det villkoret, att anställningshavarna av Lidingö stad erhålla
pension till sådant belopp, att sammanlagda pensionsförmånerna komma att
uppgå lägst till de av statskontoret beräknade belopp — 672 respektive
756 kronor —- som skolat tillkomma dem, om de fullgjort all sin städersketjänstgöring
i statstjänst. De statliga pensionsbeloppen synas mig böra bestämmas
till 300 kronor för såväl Jakobsson som Rothkvist. Pensionerna
från Lidingö stad böra följaktligen uppgå till lägst 372 respektive 456 kronor.
Å samtliga belopp bör utgå rörligt tillägg enligt de grunder, som gälla
i fråga om statliga pensioner.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att envar av förra städerskorna vid högre allmänna läroverket
i Lidingö Elsa Augusta Jakobsson, född Skyll, och
Karin Rothkvist, född Thunström, må, räknat från och med
den 1 juli 1948 respektive den 1 januari 1949, under återstående
livstiden från anslaget till diverse pensioner och
understöd m. m. uppbära en årlig pension av 300 kronor,
dock att såsom villkor härför skall gälla, att Lidingö stad
tillerkänner dem årliga pensioner å lägst 372 respektive 456
kronor jämte rörligt tillägg enligt samma grunder, som gälla
i fråga om statliga pensioner.

6:o.

Förra nomadskolhemsföreståndarinnan Brita Mårtensson. Av handlingarna
i ärendet inhämtas,

att Mårtensson är född den 19 april 1894 och således den 19 april 1950
uppnår 56 års ålder;

att hon varit verksam såsom husmoder eller föreståndarinna vid Änge
barnhem, sedermera nomadskolhem, från och med den 1 oktober 1918 intill
den 20 oktober 1944, då hon på grund av sjukdom måst avbryta tjänstgöringen
;

att hon under tiden därefter på grund av sjukdom (huvudsakligen ledgångsreumatism)
varit arbetsoförmögen eller haft nedsatt arbetsförmåga
och nu icke kan förväntas åter bli i stånd att sköta tjänst av den art hon
senast innehaft;

att verksamheten vid nomadskolanläggningen i Änge, som togs i bruk
år 1932, intill den 1 juli 1943 upprätthållits av Svenska missionssällskapet
—- som ägde anläggningen —- i samverkan med staten, därvid sällskapet

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

omhänderhaft skolhemmet och staten svarat för skolan samt dessutom för
bestridande av kostnader för nomadbarnens inackordering erlagt två kronor
för barn och dag;

att staten från och med budgetåret 1943/44 helt omhändertagit verksamheten
samt förhyrt anläggningen i avbidan på att avtal skulle träffas rörande
statsförvärv av densamma;

att preliminärt avtal rörande statens förvärv av nomadskolanläggningen
kommit till stånd under år 1945 och att, sedan detta avtal godkänts av
Kungl. Maj :t, köpebrev utfärdats den 16 april 1946;

att Mårtensson senast uppburit en kontant lön å 1 920 kronor för år
samt åtnjutit fri kost och fri bostad under nio å tio månader för år;

att hon på grund av pensionsförsäkring i Svenska personal-pensionskassan
äger från 65 års ålder eller från tidigare tidpunkt i händelse av inträdd
varaktig arbetsoförmåga komma i åtnjutande av viss årlig pension;

att denna pension skolat uppgå till 1 676 kronor, därest avgiftsbetalning
ägt rum till dess pensionen utfölle, men att beloppet, på grund av att avgiftsbetalningen
upphört hösten 1944, nedgått till 909 kronor;

samt att Mårtensson äger en fastighet, taxerad till 16 000 kronor och besvärad
av en intecknad skuld å 5 000 kronor, av vilken fastighet hon senast
åtnjutit en årlig inkomst av omkring 600 kronor jämte förmån av fri bostad.

Mårtensson har i en den 21 februari 1946 dagtecknad skrift hos Kungl.
Maj :t hemställt att komma i åtnjutande av vissa avlöningsförmåner för
den tid hon sedan hösten 1944 varit oförmögen att tjänstgöra vid nomadskolhemmet,
därvid hon framhållit, dels att sådana förmåner skulle ha tillkommit
henne, om Svenska missionssällskapet fortfarande drivit verksamheten
vid skolhemmet, dels ock att sällskapet vid de förberedande förhandlingarna
rörande överlåtelse av anläggningen uppställt såsom villkor för
överlåtelsen, att staten övertoge personalen vid hemmet och tillförsäkrade
denna samma ekonomiska ställning, som den tidigare åtnjutit hos sällskapet.

Vid Mårtenssons ansökning var fogat ett den 4 februari 1946 daterat läkarintyg,
vilket utvisade, att hon vid nämnda tidpunkt och för närmaste
framtiden vore till följd av kronisk ledgångsreumatism oförmögen till arbete.

Nomadskolbyggnadskommittén för Jämtlands län — som för statens räkning
haft att träffa preliminärt avtal rörande förvärvet av nomadskolanläggningen
— har i utlåtande den 6 juni 1946 framhållit, att kommittén
funne skyldighet föreligga för staten att från och med tidpunkten för nämnda
förvärv ordna Mårtenssons anställning, så att hon komme i åtnjutande
av de avlöningsförmåner hon haft hos Svenska missionssällskapet. Mårtenssons
ansökning i vad den avsåg tid före tidpunkten för statsövertagandet
ansåge kommittén av billighetsskäl böra beaktas.

Skolöverstyrelsen, som efter närmare utredning i ärendet avgivit utlåtande
den 20 juli 1949, har i fråga om omständigheterna i samband med

Kungl. Maj.ts proposition nr 212. 15

statens förvärv av nomadskolanläggningen i Änge lämnat följande redogörelse.

Kungl. Maj :t uppdrog den 16 augusti 1940 åt nomadskolbyggnadskommittén
för Jämtlands län att upptaga förhandlingar med Svenska missionssällskapet
i syfte att söka få till stånd en överenskommelse om fortsatt
nyttjande av nomadskolanläggningen i Änge för nomadskolans räkning.

I skrivelse den 12 juni 1942 förordade kommittén, att staten inköpte anläggningen
i Änge för ett erbjudet pris av 200 000 kronor. Sällskapet hade
godtagit detta pris under villkor bl. a., att staten övertoge den av sällskapet
anställda personalen, föreståndarinnan Mårtensson och en biträdande föreståndarinna.

Beträffande nämnda föreståndarinnor uppgav kommittén bl. a., att de
befunnits vara väl skickade att i fortsättningen inneha sina dåvarande befattningar.
Även dessa befattningshavare borde omfattas av den föreslagna
löneregleringen för statsanställda nomadskolhemsföreståndarinnor.

Efter framställning av Kungl. Maj :t anvisade 1944 års riksdag medel för
inköp av nomadskolanläggningen i Änge. I propositionen uttalade departementschefen,
att han icke funne anledning till erinran mot den föreslagna
köpeskillingen samt att de båda föreståndarinnorna vid skolhemmet i enlighet
med det av sällskapet uppställda villkoret borde erhålla motsvarande
anställning i statens tjänst.

Den 15 juni 1944 anbefallde Kungl. Maj :t nomadskolbyggnadskommittén
att, med beaktande av vad departementschefen anfört, å kronans vägnar
med sällskapet skyndsamt träffa preliminärt avtal angående förvärvande
av skolanläggningen i Änge samt att därefter underställa samma avtal
Kungl. Maj :t för godkännande. Det preliminära avtalet undertecknades av
kommittén den 12 maj och av sällskapet den 1 november 1945. Den 1 mars
1946 godkändes avtalet av Kungl. Maj :t, och sällskapet utfärdade köpebrev
å fastigheten den 16 april 1946.

I anslutning härtill har skolöverstyrelsen rörande Mårtenssons anställningsförhållanden
in. m. anfört i huvudsak följande.

Mårtensson hade varit anställd hos sällskapet som föreståndarinna i
Änge sedan 1918. Skriftligt anställningskontrakt synes icke ha förelegat.
Även sedan staten från och med läsåret 1943/44 övertagit verksamheten i
Änge, tjänstgjorde hon som föreståndarinna vid hemmet, varvid hon erhöll
arvode liksom andra föreståndarinnor vid nomadskolväsendet. Nomadskolinspektören
synes dock ha erlagt pensionsavgifter till Svenska personalpensionskassan
för hennes räkning budgetåret 1943/44. Statens nomadskolhemsföreståndarinnor
voro vid denna tid arvodesanställda och ej tillförsäkrade
sjuklön, pension eller andra dylika förmåner. Först från och med
den 1 juli 1946 erhöllo dessa föreståndarinnor en fastare anställning motsvarande
ordinarie småskollärarinnas.

Från och med 20 oktober 1944 begärde Mårtensson tjänstledighet på
grund av sjukdom och har sedan dess ej tjänstgjort vid Änge och icke uppburit
någon ersättning av statsmedel eller från sällskapet. Däremot har
under en kortare sjukdomstid utgått viss ersättning från nämnda pensionskassa
och från sjukkassa. Hon har på grund av sjukdom varit arbetsoförmögen
eller haft nedsatt arbetsförmåga och har till följd härav icke kunnat
antaga av nomadskolinspektören gjorda erbjudanden om anställning som
skolhemsföreståndarinna vid andra hem. Hennes hälsotillstånd torde icke
heller framdeles möjliggöra dylik anställning för henne.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

För egen del har skolöverstyrelsen tillstyrkt beredande av årlig ersättning
åt Mårtensson. Överstyrelsen har därvid erinrat, att vid de först förda
förhandlingarna om statens övertagande av Änge missionssällskapet godtagit
köpeskillingen 200 000 kronor under villkor, att staten övertoge personalen
å hemmet. Det skulle enligt överstyrelsens uppfattning icke stå i
god överensstämmelse med vad som avsetts med nämnda villkor, om staten
frånsade sig allt ekonomiskt ansvar för Mårtensson från och med den 20
oktober 1944, då hennes tjänstgöring upphörde efter mer än 25 års verksamhet
i nomadskolväsendets tjänst. I samband härmed har skolöverstyrelsen
vidare anfört bl. a. följande.

I köpeavtalet har Kronan förklarat sig villig att efter övertagande av nomadskolanläggningen
bereda de vid skolhemmet anställda föreståndarinnorna
motsvarande anställning i statens tjänst, därest de den 12 maj 1945
—- vid vilken tidpunkt Kronans representanter underskrivit det preliminära
avtalet — kvarstode i tjänst. Från Svenska missionssällskapets sida
har gjorts gällande, att Mårtensson måste anses ha varit anställd vid nyssnämnda
tidpunkt, oaktat hon på grund av sjukdom då icke tjänstgjorde
vid hemmet. Nomadskolinspektören har å andra sidan uttalat, att så icke
kunde vara fallet, enär Mårtensson en gång begärt avsked från sin tjänst
och — sedan hon återtagit uppsägningen och fått fortsätta tjänstgöringen
— erhållit anställning av samma art som »alla andra föreståndarinnors inom
nomadskolväsendet:». Dessa hade ingen som helst fast anställning utan
kunde när som helst uppsägas, och toge de ledigt räknades de som icke
anställda och finge ej heller någon lön.

Det synes skolöverstyrelsen skäligt, att staten tillerkänner Mårtensson
en årlig ersättning motsvarande den, som sällskapet under liknande förhållanden
skulle ha utgivit. Skolöverstyrelsen har i juni 1949 fört förhandlingar
med representanter för Svenska missionssällskapet, vilka förklarat,
att Mårtensson med hänsyn till sin långvariga anställning hos sällskapet
och praxis i tidigare liknande fall torde ha kommit att tillerkännas en årlig
ersättning av 1 500 kronor tills pensionsåldern uppnåddes. Om staten
tillerkände Mårtensson motsvarande ersättning, tills hon uppnått 65 års
ålder, och därefter 1 000 kronor för år, allt utöver vad hon kunde erhålla
från Svenska personal-pensionskassan, ansåge sällskapets representanter,
att staten fullgjort vad den enligt sällskapets uppfattning åtagit sig för att
köpet skolat komma till stånd.

I fråga om avvägningen av ersättningen åt Mårtensson har skolöverstyrelsen
för egen del anfört, att överstyrelsen funne det av representanterna
för sällskapet vid nyssberörda överläggningar angivna årsbeloppet av 1 500
kronor för tid före 65 års ålder vara skäligt. Det av representanterna nämnda
beloppet för tid efter 65 års ålder syntes däremot böra minskas till 750
kronor för år, motsvarande ungefärliga skillnaden mellan den pension hon
vid fortsatt full avgiftsinbetalning till Svenska personal-pensionskassan
skulle ha erhållit och den pension å 909 kronor för år, som hon på grund
av faktiskt.gjorda inbetalningar torde vara berättigad till.

Även statskontoret har funnit vissa skäl tala för att staten beviljade Mårtensson
en årlig ersättning att utgå räknat från tidpunkten för tjänstgöringens
upphörande vid skolhemmet. I fråga om avvägningen av ersättningens
storlek har ämbetsverket anfört i huvudsak följande.

Kungi. Maj:ts proposition nr 212.

17

Det kan icke anses uteslutet, att Mårtensson på grund av sin av sjukdom
förorsakade arbetsoförmåga före pensionsålderns inträde, efter därom gjord
ansökning, kan bliva berättigad till invalidpension från Svenska personalpensionskassan.
Vid sådant förhållande anser ämbetsverket, att den från
staten utgående gottgörelsen å enligt skolöverstyrelsens förslag 1 500 kronor
årligen för tid före 65 års ålder bör minskas till så stort belopp, att
den sammanlagda ersättningen från pensionskassan och staten vid full invaliditet
icke överstiger 1 676 kronor för år eller den invalidpension, Mårtensson
skulle kunnat erhålla vid fortsatt full avgiftsinbetalning. Statens
bidrag till ålderspensioneringen från 65 års ålder torde böra uppgå till
(1 676—909 =) 767 kronor för år. Då denna senare pension synes kunna
utgå från och med den 1 maj 1959, torde understödet å högst 1 500 kronor
för år intill tiden för ålderspensioneringen böra åtnjutas under tiden 20
oktober 1944—30 april 1959. För understödets utbetalande i vad det avser
sistnämnda tid bör uppställas det villkoret, att Mårtensson visar sig hava
gjort vad på henne ankommer för att utfå invalidpension hos kassan.

Erforderliga medelsbelopp torde böra anvisas att utgå från anslaget till
diverse pensioner och understöd m. m.

Med hänsyn till vad som förekommit i samband med statens övertagande
av nomadskolhemmet i Änge finner jag mig i huvudsaklig överensstämmelse
med statskontorets förslag böra förorda, att Mårtensson räknat från och
med den 1 november 1944 av statsmedel kommer i åtnjutande av bidrag
till sitt uppehälle. På sätt statskontoret förordat bör bidraget för tid före
65 års ålder utgöra 1 500 kronor för år, dock att sammanlagda förmånerna
från staten och från Svenska personal-pensionskassan icke böra få överstiga
1 676 kronor för år och att såsom förutsättning för utgivande av statligt
bidrag bör gälla det av statskontoret föreslagna villkoret om att Mårtensson
skall vidtaga på henne ankommande åtgärder för utfående av invalidpension
från kassan. Mot det av statskontoret föreslagna beloppet för
tid efter 65 års ålder finner jag icke anledning till annan erinran än att
beloppet för vinnande av delbarhet med tolv bör jämkas till 768 kronor. Å
beloppen böra icke utgå några tilläggsförmåner.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Maj :t måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj :t att, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i det föregående förordats, meddela beslut
i fråga om årlig ersättning åt förra nomadskolhemsföreståndarinnan
Brita Mårtensson, att utgå från anslaget till
diverse pensioner och understöd m. m.

7 :o.

Förvaltaren Gustaf Rydley och husmodern Elisabeth Suhr vid August Abrahamsons
stiftelse å Nääs. Av handlingarna i ärendet inhämtas,

beträffande Ri/dleij,

att han är född den 3 november 1885 och således 64 år gammal;

att han sedan den 1 januari 1917 innehaft anställning såsom förvaltare
(lantbruksinspektor) vid August Abrahamsons stiftelse å Nääs;

2 Bihanq till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 212.

18

Kungi. Maj:ts proposition nr 212.

att hans avlöningsförmåner senast utgjorts av kontant lön å 5 000 kronor
för år jämte 25 procent dyrtidstillägg samt naturaförmåner, uppskattade
till ett värde av 1 500 kronor för år;

samt att Rydley avses skola lämna sin anställning under hösten 1950;
och

beträffande Suhr,

att hon är född den 5 september 1888 och således 61 år gammal;

att hon sedan den 15 april 1928 innehaft anställning vid stiftelsen såsom
husmoder;

att hennes avlöningsförmåner senast utgjorts av kontant lön å 2 400 kronor
för år samt naturaförmåner, uppskattade till ett värde av 1 200 kronor
för år;

samt att Suhr avses skola lämna sin anställning under hösten 1950.

Styrelsen för August Abrahamsons stiftelse å Nääs gjorde år 1945 framställning
hos Kungl. Maj :t i fråga om pension åt förenämnda anställningshavare.
Denna framställning föranledde icke annan Kungl. Maj :ts åtgärd än
att handlingarna i ärendet i enlighet med statskontorets förslag överlämnades
till 1944 års pensionsutredning.

Utredningen har i betänkande den 30 oktober 1948 (SOU 1948: 47) i fråga
om stiftelsens ändamål samt ställning i förhållande till staten anfört i huvudsak
följande.

August Abrahamsons stiftelse å Nääs grundades genom ett av grosshandlaren
August Abrahamson den 7 april 1891 upprättat testamente med därtill
sedermera gjorda tillägg. Därigenom förordnades, att ett av honom inrättat
slöjdseminarium i all framtid skulle uppehållas på hans egendom Nääs
i Skallsjö socken. Stiftelsen skulle »ha till ändamål att genom fortsatt utbildning
av lärare och lärarinnor, som redan ägnat sig åt undervisning,
verka för uppfostran i allmänhet och särskilt för användandet därvid av
den pedagogiska slöjden». Av testators kvarlåtenskap överlämnades jämlikt
testamentet till stiftelsen vissa jordegendomar samt kontanta medel å tillhopa
380 000 kronor. Stiftelsen jämte alla dess tillgångar överlämnades till
svenska staten. Genom beslut den 28 april 1899 förordnade Kungl. Maj :t,
att stiftelsen med dess tillgångar skulle av svenska staten emottagas på i donationsurkunden
stadgade villkor. Kungl. Maj:t föreskrev tillika, att de
kontanta medlen skulle överlämnas till statskontoret för att där förvaltas.
Enligt av Kungl. Maj :t fastställt reglemente för stiftelsen skulle dess förvaltning
i övrigt handhas av en av Kungl. Maj :t för tre år i sänder utsedd
styrelse.

Riksdagen har vid olika tillfällen anslagit medel till stiftelsen bl. a. för
reparationskostnader. Statsbidrag till vissa driftskostnader ha beviljats från
och med budgetåret 1941/42.

Vid behandling av frågan om anslag till stiftelsen uttalade 1942 års riksdag,
att med den betydelse slöjdundervisningen numera hade för vårt skolväsen
det syntes i hög grad angeläget, att stiftelsen, som utgjorde vår enda
utbildningsanstalt för lärare i manlig slöjd, utrustades med ekonomiska förutsättningar
för att fylla sin betydelsefulla uppgift.

Genom beslut den 17 juni 1943 har Kungl. Maj :t härefter meddelat närmare
bestämmelser om statsanslag och lån åt stiftelsen. Föreskrift har där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 19

vid bland annat meddelats om att skolöverstyrelsen skall ha inseende över
läroanstalten.

Stiftelsen åtnjuter för budgetåret 1948/49 ett statsbidrag å 10 700 kronor,
avsett att användas till avlönande av lärare för undervisning i manlig slöjd.
I övrigt finansieras verksamheten med räntemedel, undervisningsavgifter,
inkomster från lantbruket och hushållet m. m.

Rörande frågan om pensionsrätt i statens pensionsanstalt för befattningshavare
hos stiftelsen har pensionsutredningen anfört i huvudsak följande.

Det synes utredningen, att stiftelsens verksamhet onekligen varit av betydelse
för landets undervisningsväsende. Särskilt dess verksamhet såsom
fortbildningsanstalt för folkskolans lärare inom skolslöjdens område synes
ha fyllt en viktig uppgift. Statens under senare år vidtagna stödåtgärder
synas ha avsett att bidraga till att stärka den förankring inom folk- och
småskollärarkåren som stiftelsen haft och därmed göra denna till en central
fortbildningsanstalt för folkskolans lärare med tyngdpunkten på den pedagogiska
slöjdens område.

Även om verksamheten skulle kunna anses ha med övrig statsunderstödd
yrkesundervisning jämförlig betydelse för det allmänna, synes det med hänsyn
till det sätt varpå verksamheten är organiserad tveksamt, om pensionsrätt
i pensionsanstalten för någon dess befattningshavare bör ifrågakomma.
Såsom undervisningsverksamheten vid stiftelsen är anordnad — utredningen
avser härvid närmast de korta undervisningstiderna för år räknat -—
kan lärarpersonalen vid stiftelsen knappast ifrågakomma för anslutning till
statens pensionsanstalt. Lärarverksamheten vid stiftelsen måste uppenbarligen
betraktas som bisysslor för lärarna. Möjligen skulle de befattningshavare
som höra till stiftelsens övriga verksamhet, vilken synes gå ut på att
genom jordbruksdrift och annan ekonomisk verksamhet skapa ekonomiskt
underlag för undervisningsverksamheten, kunna komma i fråga för anslutning
till pensionsanstalten. Det förefaller emellertid som om även stiftelsens
ekonomiska verksamhet saknar den fasthet i organisationen som bör utgöra
ett villkor för anslutning till den statliga pensioneringen.

Under åberopande av det anförda anser sig utredningen icke kunna förorda
pensionsrätt i statens pensionsanstalt för befattningshavare hos August
Abrahamsons stiftelse.

Det på pensionsutredningens förslag grundade, den 29 december 1949 utfärdade
reglementet för pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa
icke-statliga befattningshavare innefattar icke någon möjlighet för August
Abrahamsons stiftelse att pensionera stiftelsens befattningshavare genom
pensionsanstalten.

Styrelsen för August Abrahamsons stiftelse å Nääs har i skrivelse den 13
november 1948 gjort förnyad framställning om utverkande av pension åt
Rydley och Suhr, därvid styrelsen framhållit, att den på grund av stiftelsens
hårt ansträngda ekonomi icke ansåge sig böra binda någon del av stiftelsens
inkomster för pensionsändamål.

Skolöverstyrelsen har i utlåtande över sistbcrörda framställning bl. a.
framhållit, att den av stiftelsen bedrivna verksamheten måste anses äga
särskilt intresse för det allmänna och att, enär stiftelsen övertagits av staten,
befattningshavarna vid stiftelsen i viss mån kunde betraktas som statstjäns -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

temän. överstyrelsen har på grund härav tillstyrkt åtgärder för beredande av
pension åt ifrågavarande anställningshavare.

Statskontoret har i utlåtande den 28 februari 1950 anfört, att det med
hänsyn till stiftelsens ekonomiska läge syntes vara ofrånkomligt för statsverket
att påtaga sig kostnaderna för pensionering av Rydley och Suhr.
Ämbetsverket har föreslagit, att pensioner måtte tillerkännas Rydley och
Suhr till belopp av 4 800 respektive 1 884 kronor för år jämte rörligt tilllägg
enligt senast fastställda grunder och till stöd härför anfört i huvudsak
följande.

De föreslagna pensionernas storlek torde böra beräknas enligt de grunder,
som regelmässigt tillämpas vid beviljande av s. k. riksdagspensioner.
De till Rydley utgående avlöningsförmånerna motsvara närmast lön enligt
20 löneklassen, ortsgrupp B civila icke-ordinariereglementet. Då sagda
löneklass utgör slutlöneklass i lönegrad Eo 17, skulle pensionen med
utgångspunkt från pensionsunderlaget i denna lönegrad kunna beräknas
till (3 996 — 399:60 =) 3 596:40 eller avrundat 3 600 kronor. Efter omreglering
enligt kungörelsen nr 657/1947 utgör detta belopp i runt tal
4 800 kronor för år.

Suhr uppbär kontant lön med 2 400 kronor för år, varjämte till henne
utgående naturaförmåner uppskattats till 1 200 kronor för år. Därest i
den kontanta lönen anses ingå rörligt tillägg och kristillägg med tillhopa
36 procent, skulle hennes sammanlagda löneförmåner motsvara lön å Bort
enligt löneklass 8 civila icke-ordinariereglementet eller slutlöneklassen
i lönegraden Eo 5. Med utgångspunkt från pensionsunderlaget för denna
lönegrad kan pensionen åt Suhr, vilken uppgivits skola avgå under hösten
1950, beräknas till (2 076 — 30/120 X 2 076= 1 557; 1 557 — 155:70 =)
1 401: 30 eller avrundat 1 404 kronor. Efter omreglering enligt kungörelsen
nr 657/1947 utgör detta belopp 1 884 kronor för år.

Med hänsyn till den ställning i förhållande till staten, som August
Abrahamsons stiftelse å Nääs intager, och i betraktande av att den av
stiftelsen bedrivna verksamheten vitsordats äga bety*delse för undervisningsväsendet
finner jag mig böra förorda, att Rydley och Suhr vid avgången
från sina långvariga anställningar hos stiftelsen komma i åtnjutande
av pension under statens medverkan. Då pensionsrätt icke kunnat
beredas dem i statens pensionsanstalt, synas pensioner i särskild ordning böra
utverkas hos riksdagen. Pensionerna torde böra bestridas från anslaget till
diverse pensioner och understöd m. in. och bestämmas i enlighet med statskontorets
förslag. Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå
riksdagen medgiva,

att förvaltaren Gustaf Rydley och husmodern Elisabeth
Suhr vid August Abrahamsons stiftelse å Nääs må från
och med månaden näst efter den, varunder de lämna sina
anställningar, under återstående livstiden från anslaget till
diverse pensioner och understöd m. m. uppbära årliga pensioner,
Rydley med 4 800 kronor och Suhr med 1 884 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 21

8:o.

Författaren Otto Vilhelm Ekelunds änka Anne Margrethe Sophie Ekelund,
född Hou. Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Ekelund var född den 14 oktober 1880 och avled den 3 september
1949;

att han efter avlagd studentexamen bedrivit studier vid Lunds universitet; att

han år 1937 promoverats till filosofie hedersdoktor;

att han under åtta år varit innehavare av Frödingsstipendiet;

att han år 1944 erhållit Bellnranspriset och år 1947 Tegnérpriset;

att han under en följd av år erhållit bidrag av de till understöd åt inhemska
skönlitterära författare av utmärkt förtjänst å riksstaten anvisade
medlen;

att han vid sin död efterlämnade änkan Anne Margrethe Sophie Ekelund,
född Hou, vilken är född den 8 april 1892, samt en gift dotter;

samt att bouppteckningen efter Ekelund icke upptog några nämnvärda
tillgångar.

I en till Kungl. Maj :t ställd skrift har Vilhelm Ekelundsamfundet anhållit,
att pension av statsmedel till belopp av 4 000 kronor för år måtte
utverkas åt änkefru Ekelund. I framställningen hava instämt Svenska
akademien, Sveriges författareförening, Samfundet De Nio och Svenska
Pennklubben.

I den sålunda gjorda framställningen har till stöd för förslaget om pension
åt änkefru Ekelund anförts följande.

Vid Ekelunds död uttalades enstämmigt den meningen, att Ekelund
genom sitt omfattande verk — såväl genom sin lyrik som genom sitt kritiska
och filosofiska författarskap — frambragt värden av väsentligaste
art. Han har på många utövat ett stort inflytande både som skald och
tänkare, och det finns all anledning antaga, att framliden kommer att göra
hans verk till föremål för fördjupad eftertanke och grundlig forskning.
Den säregna arten av denna litterära produktion gjorde, att Ekelund dock
aldrig fick någon stor publik: »leva på» sitt författarskap kunde han icke,
och han avböjde att i det syftet göra avsteg från den linje, som han kände
vara sin. Hans och hans familjs knappa livsuppehälle måste därför under
hela hans bana baseras huvudsakligen på offentliga författarunderstöd.

Från och med den 1 juli 1949 tilldelades Ekelund av de till understöd
åt vittra författare anvisade statsmedlen ett anslag på 8 000 kronor, och
denna summa var tydligen avsedd att bliva ett årligt understöd under hans
återstående levnad. Men av detta anslag hann Ekelund uppbära endast
2 000 kronor, och det förelåg stora svårigheter att gälda kostnaderna för
hans sista svåra sjukdom. Hans änka, född 1892, som sedan sitt giftermål
1914 varit helt inriktad på att skapa de materiella betingelserna för
sin makes stora andliga verk, står nu helt medellös och utan möjlighet att
själv förvärva sitt uppehälle.

Det synes rimligt, att änkan efter denne diktare och tänkare, som, fastän
utan ämbete, med djup ansvarskänsla och under svåra förhållanden förvaltade
ett kall i kulturens tjänst, av staten erhåller en pension.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Statskontoret bär i ärendet anfört följande.

Statskontoret vill erinra, att de från det under åttonde huvudtiteln uppförda
anslaget till understöd åt inhemska skönlitterära författare av utmärkt
förtjänst utgående understöden och stipendierna äro föremål för
årlig prövning. Vid sådant förhållande och då bidragen i fråga närmast
torde vara avsedda att underlätta vederbörandes litterära verksamhet, synes
den omständigheten, att Ekelund åtnjutit sådant understöd, icke böra
i och för sig föranleda, att hans änka för sin återstående livstid tillerkännes
särskilt understöd av statsmedel. Frågan om pension i föreliggande fall
torde således helt få bedömas med ledning av de grunder, som varit avgörande
för beviljande av s. k. honnörspensioner.

Statskontoret har vid upprepade tillfällen såsom sin uppfattning uttalat,
att den största försiktighet borde, särskilt med hänsyn till konsekvenserna
i olika riktningar, iakttagas från statsmakternas sida i fråga om att åt personer,
vilka icke innehaft statsanställning, bevilja pension såsom uttryck
av erkännande för en utom statens tjänst bedriven förtjänstfull verksamhet.
Med denna utgångspunkt och vid jämförelse med tidigare sällsynta fall,
där pension beviljats efterlevande efter, som det särskilt uttalats, »högt förtjänt
man», förefaller det ämbetsverket vara i hög grad tveksamt, om en så
extraordinär åtgärd från statsmakternas sida, som här ifrågasättes, kan anses
motiverad. Ekelunds författargärning undandrager sig emellertid i och
för sig ämbetsverkets bedömande.

Därest ett tillmötesgående av framställningen anses böra ske, vill statskontoret
erinra om 1918 års riksdags beslut, varigenom tonsättaren Emil
Sjögrens änka erhöll en årlig pension å 1 000 kronor. Med de pensionsförbättringar,
som därefter ifrågakommit, utgör denna pension sedan den 1
juli 1947 2 404 kronor för år jämte rörligt tillägg enligt 1947 års grunder.
En eventuell pension för Ekelunds änka synes under inga förhållanden böra
bestämmas till högre belopp.

Från vice ordföranden i Vilhelm Ekelundsamfundet professorn i litteraturhistoria
med poetik vid Lunds universitet Algot Werin hava inhämtats
vissa upplysningar rörande änkefru Ekelunds ekonomiska förhållanden.
Werin har därvid anfört bl. a. följande.

Makarna Ekelunds dotter är gift med en lägre tjänsteman. Både hon och
mannen äro sjukliga och torde icke kunna lämna något ekonomiskt bidrag
åt änkefru Ekelund. Denna var före giftermålet år 1914 sjuksköterska. Hon
är nu omkring 58 år gammal. Hon har icke kunnat hämta sig efter mannens
död. Det är helt uteslutet, att hon nu skulle kunna åtaga sig något
arbete. Hon kommer nu att få 4 000 kronor från Bonniers för ett urval av
Vilhelm Ekelunds skrifter. Dessutom torde hon få ett par tusen kronor från
Lunds universitetsbibliotek för de efterlämnade papperen. Detta är givetvis
alldeles för litet, men biblioteket har icke tillräckliga medel för dylikt. I
realiteten kommer alltså fru Ekelund att här göra en betydande donation,
som kommer det framtida Vilhelm Ekelund-studiet till godo.

Med hänsyn till den stora betydelse Vilhelm Ekelund haft för svenskt kulturliv
anser jag syftet med föreliggande framställning värt beaktande. I enlighet
härmed och då på grund av förhandenvarande förhållanden ett tillmötesgående
av framställningen näppeligen torde kunna medföra några
konsekvenser av icke önskvärd art, vill jag förorda, att förslag förelägges
riksdagen om pension åt änkefru Ekelund. Pensionen synes mig böra få

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

23

utgå med ett belopp av 2 400 kronor för år från och med månaden näst efter
Ekelunds frånfälle intill utgången av den månad, varunder änkefru Ekelund
uppnår 67 års ålder, och därefter med 1 404 kronor för år. Å pensionen
bör utgå rörligt tillägg enligt senast fastställda grunder, och synes det
rörliga tillägget böra få beräknas i förhållande till ett årligt pensionsbelopp
å 2 400 kronor jämväl för tid efter det änkefru Ekelund uppnått 67 års
ålder.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att författaren Otto Vilhelm Ekelunds änka Anne Margrethe
Sophie Ekelund, född Hou, må från och med den 1
oktober 1949 under sin återstående livstid, så länge hon förblir
änka, från anslaget till diverse pensioner och understöd
m. m. uppbära en årlig pension med 2 400 kronor för tiden
intill utgången av den månad, varunder änkefru Ekelund
uppnår 67 års ålder, och med 1 404 kronor för tiden därefter,
skolande rörligt tillägg å pensionen beräknas i förhållande
till ett årligt pensionsbelopp å 2 400 kronor jämväl för tid
efter det änkefru Ekelund uppnått 67 års ålder.

Vad föredraganden under punkterna l:o—8:o hemställt,
däri statsrådets övriga ledamöter instämma, bifaller
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten samt
förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
B. Sandberg.