Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Nr 207.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1949 vid
dess trettioandra sammanträde fattade beslut i sjöfartssociala
frågor; given Stockholms slott den 10
mars 1950.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed anhålla om riksdagens yttrande
angående de i nämnda protokoll omförmälda, av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1949 vid dess trettioandra sammanträde
fattade beslut i sjöfartssociala frågor.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

John Ericsson.

Sammanfattning.

I propositionen hemställes om riksdagens yttrande angående de av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1949 antagna konventionerna
(nr 91) angående semester med bibehållen hyra för sjömän,
(nr 92) angående besättningens bostäder å fartyg samt (nr 93) angående
hyror, arbetstid och bemanning å fartyg. Konventionerna, vilka betecknas
såsom reviderade konventioner, ersätta motsvarande vid arbetsorganisationens
sjätte sjöfartskonferens år 1946 i Seattle antagna konventioner med
samma benämningar (nr 72, 75 respektive 76). Sistnämnda konventioner
behandlades i propositionen nr 321 till 1947 års riksdag (skr. nr 477) samt
konventionen (nr 76) angående hyror, arbetstid och bemanning å fartyg
dessutom i propositionen nr 265 till 1948 års riksdag (r. skr. nr 441). I nu
förevarande proposition förordas — liksom var fallet i propositionen nr 321
— att ratificering sker av konventionen angående besättningens bostäder å
1 Bihang till riksdagens protokoll *950. 1 samt. Nr 207.

KunffL Maj:ts proposition nr 207

fartyg. Med hänsyn till att konventionen angående semester med bibehållen
hyra för sjömän, till skillnad från svensk semesterlagstiftning, stadgar
olika lång semester för skilda kategorier arbetstagare föreslås, att konventionen
för närvarande icke ratificeras. På grund av att konventionen angående
hyror, arbetstid och bemanning å fartyg innehåller från svensk lagstiftning
avvikande regler om minderårigas användning till arbete nattetid
samt upptager bestämmelser om viss minimilön för matroser förordas
vidare, att ej heller denna konvention för närvarande ratificeras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

Utdrag av protokollet över handelsårenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 10 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för utrikesdepartementet,
statsrådet Quensel, och t. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet Danielson,
anför chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ericsson, följande.

Genom sm anslutning till Nationernas förbund den 9 mars 1920 inträdde
Sverige såsom medlem i Internationella arbetsorganisationen i Geneve.

Arbetsorganisationen har vid olika tillfällen prövat frågor rörande sjöfolkets
arbetsförhållanden. Sålunda ha tidigare hållits sex sammanträden,
vilka behandlat uteslutande dylika frågor, s. k. sjöfartskonferenser, nämligen
dels i Genua år 1920, dels i Geneve åren 1926 och 1929 samt — två
gånger - år 1936, dels ock i Seattle år 1946. För upplysning om de år 1936
hållna konferenserna — den fjärde och femte — torde få hänvisas till propositionerna
1937: 184 samt 1938: 223 och 239. I sistnämnda proposition
lämnas jämväl hänvisningar till uppgifter beträffande den första, andra och
tredje sjöfartskonferensen. Vad angår konferensen i Seattle torde få hänvisas
till propositionen 1947: 321. Närmare upplysningar om Internationella
arbetsorganisationen ha länmats i propositionerna 1921: 361 och 1947: m.

Genom förenämnda proposition 1947: 321 anhöll Kungl. Maj :t om riksdagens
yttrande angående bl. a. följande vid konferensen i Seattle år 1946
antagna konventioner, nämligen konventionen (nr 72) angående semester
med bibehållen hyra för sjömän, konventionen (nr 75) angående besättningens
bostäder å fartyg samt konventionen (nr 76) angående hyror, arbetstid
och bemanning å fartyg.

I anledning av propositionen gav riksdagen (skr. nr 477) sitt samtycke
till att konventionen nr 75 ratificerades för Sveriges del, varjämte riksdagen
förklarade sig anse, att med avgörandet av frågan om ratificering av konventionerna
nr 72 och 76 borde tills vidare anstå. I det fortsatta lagstiftningsarbetet
på området borde emellertid enligt riksdagens mening eftersträvas,
att även dessa konventioner så småningom skulle kunna ratificeras.

Den 19 september 1947 ratificerade Kungl. Maj :t konventionen nr 75.
Såvitt kunnat utrönas har denna konvention ratificerats jämväl av Bulgarien,
Finland, b rankrike och Norge. De båda övriga konventionerna ha

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

ratificerats, konventionen nr 72 av Bulgarien, Finland och Frankrike samt
konventionen nr 76 endast av Australien.

Vid möte i december 1947 antog Internationella arbetsbyråns paritetiska
sjöfartskommission, som består av tolv representanter för redarna och lika
många representanter för de ombordanställda, en resolution, vari kommissionen
— med beklagande av den ringa framgång som dittills försports i
fråga om ratificering av de i Seattle antagna konventionerna — föreslog arbetsbyråns
styrelse att anmoda medlemsstaternas regeringar att närmare
redogöra för de svårigheter, som hindrade ratificering av konventionerna,
ävensom att hänskjuta regeringarnas svar till ett trepartsmöte mellan representanter
för dels redarna, dels de ombordanställda och dels regeringarna
i sjöfartsidkande länder. Vid mötet skulle övervägas vad som kunde göras
för att underlätta och påskynda ratificeringen. Förslaget godkändes av arbetsbyråns
styrelse. Sedan begärda upplysningar ingått från tjugoåtta stater,
däribland Sverige, kom ifrågavarande trepartsmöte till stånd i den formen,
att en subkommitté till paritetiska sjöf artskommissionen sammanträdde
i Geneve under tiden 29 november—3 december 1948. Kommittén bestod
av kommissionens ledamöter samt regeringsrepresentanter från nitton sjöfartsidkande
länder, däribland Sverige.1 Subkommittén antog en resolution,
vari resultatet av kommitténs arbete redovisades. I fråga om bl. a. konventionerna
nr 72, 75 och 76 föreslogos därvid vissa ändringar.

Ehuru sjöfartsfrågor i regel icke upptagas vid allmänna arbetskonferenser,
lät arbetsbyråns styrelse uppföra berörda ändringsfrågor på dagordningen
vid Internationella arbetskonferensens trettioandra sammanträde,
vilket hölls i Geneve under tiden 8 juni—2 juli 1949. Konferensen beslöt
bl. a. att ändra konventionerna nr 72, 75 och 76 i huvudsaklig överensstämmelse
med subkommitténs anvisningar och arbetsbyråns på grundval
därav utarbetade förslag. De reviderade konventionerna antogos i sin helhet
på nytt och erhöllo därvid numren 91 (konventionen om semester), 92
(konventionen om besättningens bostäder) och 93 (konventionen om hyror,
arbetstid och bemanning).

För kännedom om de ytterligare frågor, som behandlades vid sammanträdet,
torde få hänvisas till propositionen nr 188, som den 17 februari 1950
anmälts av chefen för socialdepartementet.

Det må framhållas, att enligt arbetsorganisationens stadga envar medlemsstat
skall inom ett år eller i särskilda fall inom aderton månader från
avslutandet av ett konferenssammanträde underställa å sammanträdet antagna
konventioner och rekommendationer medlemsstatens lagstiftande
församling. Med hänsyn till denna bestämmelse böra de vid Internationella
arbetskonferensens trettioandra sammanträde fattade besluten underställas
den nu församlade riksdagen.

Översättningar av originaltexterna till konventionerna nr 91, 92 och 93
torde såsom bilagor (Bilaga A—C) få fogas till statsrådsprotokollet.

1 Sveriges representanter voro dåvarande chefen för socialdepartementets rättsavdelning numera
borgmästaren L. G. Ohlsson och kommerserådet G. Böös.

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

Yttranden över konventionerna ha avgivits av 1946 års sjömanskommitté,
kommerskollegium samt delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet. Kommerskollegium har beträffande konventionen nr 93 inhämtat
utlåtanden från Sveriges redareförening, Sveriges fartygsbefälsförening,
Svenska maskinbefälsförbundet och Svenska sjöfolksförbundet. Dessa organisationer,
vilka äro representerade i sjömanskommittén, ha förklarat sig
icke påkalla att bliva hörda beträffande konventionerna nr 91 och 92.

I det följande skall lämnas en redogörelse för det huvudsakliga innehållet
i Seattlekonventionerna nr 72, 75 och 76 samt för de reviderade Genévekonventionerna
nr 91, 92 och 93 ävensom för gällande svenska bestämmelser
på de områden, som beröras av konventionerna.

Konventionen nr 91 angående semester med bibehållen hyra för sjömän.

Enligt Seattlekonventionen nr 72 skall semester utgå efter tolv månaders
oavbruten tjänst, i fråga om befäl och radiotelegrafister med minst 18 arbetsdagar
om året samt beträffande annan sjöman med minst 12 arbetsdagar.
Under semester skall sjöman uppbära sin vanliga hyra, vilken skall
omfatta skälig kostersättning (art. 5). Vidare föreskrives, att konventionen
icke skall inverka på lag, skiljedom, sedvänja eller avtal, som tillförsäkrar
sjömannen förmånligare villkor än konventionen (art. 9). Konventionen
innehåller vidare en ratifikationsklausul (art. 10), som medgiver
ratifikation på grundval av icke blott lagstiftning utan även kollektivavtal
eller en kombination av lagstiftning och kollektivavtal.

Med stöd av den gällande svenska lagen den 29 juni 1945 om semester kan
en arbetstagare i regel icke påfordra semester under längre tid än 12 arbetsdagar.
Av lagens bestämmelser framgår att en sjöman under semester skall
uppbära full lön samt kostpengar.

Såsom inledningsvis angivits beslöts i anledning av propositionen 1947:
321, att konventionen nr 72 tills vidare icke skulle ratificeras. Orsaken var,
att konventionens bestämmelse om längre semester för befäl än för manskap
strider mot den grundläggande principen i vår semesterlagstiftning att icke
göra åtskillnad mellan olika grupper av arbetstagare.

Genévekonventionen nr Öl avviker allenast i ett avseende från Seattlekonventionen
nr 72. Föreskriften i artikel 5 att hyran skall omfatta skälig
kostersättning har ersatts av en bestämmelse, att hyran må omfatta sådan
ersättning. Ändringen innebär således, att kostersättning icke növändigt
måste ingå i semesterlönen. Syftet med ändringen var att underlätta ratifikation
av konventionen för de medlemsstater, där kostersättning icke är
ovillkorlig. Ändringen saknar betydelse ur svensk synpunkt, enär en sjöman
— såsom förut antytts — jämlikt lagen om semester är tillförsäkrad
kostersättning under semester och alltså blir förmånligare ställd än enligt
konventionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Yttranden.

Sjömanskommittén erinrar bl. a. att kommittén i yttrande över Seattlekonventionen
nr 72 anfört, att konventionens föreskrifter om olika förmåner
för befäl och manskap icke överensstämde med den svenska lagstiftningen,
och att det knappast kunde ifrågakomma att övergiva den svenska
lagens princip att bereda en minimiförmån lika för alla kategorier enbart
för att möjliggöra ratificering av konventionen, men att i stället möjligheten
att ratificera på grundval av en kombination av lagstiftning och kollektivavtal
borde anlitas, då förutsättningarna därför förelåge. Med åberopande
av vad kommittén sålunda anfört i anslutning till konventionen nr
72 föreslår kommittén, att med ställningstagande till konventionen nr 91
måtte anstå till dess det kan konstateras att tillämpningen av dess föreskrifter
i vårt land blivit säkerställd genom en förening av lagbestämmelser
och föreskrifter i kollektivavtal mellan vederbörande organisationer. Ett
sådant anstånd synes kommittén motiverat även med hänsyn till en inom
arbetstidsutredningen pågående undersökning rörande förlängning av den
i allmänna semesterlagen stadgade semestern från 12 dagar till att avse en
ledighet om tre veckor.

Kommerskollegium påpekar, att med hänsyn till bestämmelsen i konventionens
artikel 9 den i konventionen vidtagna ändringen angående kostersättningen
torde sakna praktisk betydelse för Sveriges vidkommande. Vid
sådant förhållande lärer, anför kollegium, frågan om svensk ratificering icke
genom ändringen ha kommit i annat läge än då konventionen nr 72 anmäldes
för riksdagen. Kollegium förordar, att frågan om ratifikation får anstå
tills pågående utredning om treveckorssemestern slutförts och statsmakterna
tagit ställning till detta spörsmål.

Socialpolitiska delegationen ansluter sig till kommerskollegii uppfattning,
att konventionen nr 91 tills vidare icke bör ratificeras av Sverige.

Departementschefen.

Genévekonventionen nr 91 avviker från Seattlekonventionen nr 72 endast
såtillvida, att enligt förstnämnda konvention rätten till kostersättning under
semester icke är ovillkorlig. Eftersom den svenska semesterlagen tillförsäkrar
sjömannen förmånligare villkor i detta hänseende, kan, såsom kommerskollegium
framhållit, ändringen icke medföra att ratificeringsfrågan nu
kommer i annat läge än då Seattlekonventionen anmäldes för 1947 års riksdag.

Anledningen till att frågan om ratificering av Seattlekonventionen ställdes
på framtiden var den, att konventionens bestämmelser icke överensstämma
med en grundläggande princip i vår semesterlagstiftning. Konventionen stadgar
nämligen längre semester för befäl än manskap, medan den svenska semesterlagstiftningen
tager avstånd från en sådan kategoriklyvning. Såsom
framgår av vad förut nämnts föreligger angivna skillnad även mellan Genévekonventionen
och den svenska semesterlagstiftningen. Under senare tid har

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

emellertid från skilda håll krävts att den i lag föreskrivna semestern om
12 dagar skall förlängas till att avse en ledighet om tre veckor. Detta spörsmål
undersökes för närvarande av arbetstidsutredningen. Jag ansluter mig
till den i samtliga yttranden över konventionen uttalade uppfattningen, att
med ställningstagandet till ratifikationsfrågan bör anstå tills spörsmålet om
treveckorssemestern avgjorts. Det må framhållas, att därest statsmakterna
framdeles skulle besluta en lagändring, varigenom alla arbetstagare tillförsäkrades
en årlig semester under minst 18 arbetsdagar, hinder för ratificering
från svensk sida icke synes föreligga. Visserligen skulle den principiella
skillnaden mellan konventionen och den svenska semesterlagen komma att
kvarstå, men eftersom ingen svensk sjöman efter en sådan lagändring skulle
få kortare semester än någon med konventionen avsedd sjöman, förlorar
denna skillnad sin betydelse ur svensk synpunkt.

Konventionen nr 92 angående besättningens bostäder å fartyg.

Scattlekonventionen nr 75 gäller — med vissa närmare angivna undantag
— maskindrivna handelsfartyg med en bruttodräktighet av 500 registerton
eller däröver (art. 1). Närmare bestämmelser om beskaffenheten av besättningens
bostäder återfinnas i Avd. III (art. 6—15). Sålunda innehåller artikel
7 föreskrifter om ventilation och artikel 10 utförliga bestämmelser om sovrum
för personalen ombord och om antalet sovplatser i sådant rum. Existerande
fartyg äro i princip undantagna från konventionens tillämpning (art.
18). Beträffande färdigställt fartyg, som omregistreras eller å vilket under
vissa förutsättningar vidtagas väsentliga konstruktiva förändringar eller större
reparationer, må dock vederbörande myndighet påfordra ändringar för att
bringa fartyget i överensstämmelse med konventionens fordringar. Motsvarande
bestämmelse gäller i visst fall även i fråga om fartyg under byggnad
eller ombyggnad. I samtliga fall bör myndigheten höra berörda redar- och
sjöfolksorganisationer.

Såsom inledningsvis omnämnts har konventionen nr 75, efter riksdagens
hörande, den 19 september 1947 ratificerats.

Genévekonventionen nr 92 skiljer sig i en del avseenden från Seattlekonventionen
nr 75. Avvikelserna äro emellertid för Sveriges del icke av större
betydelse. Till artikel 1 har fogats en bestämmelse av innehåll, att under
vissa förutsättningar avvikelser må göras från föreskrifterna i konventionens
Avd. III angående beskaffenheten av besättningens bostäder. Förhållandena å
fartyg få dock i det stora hela icke bli mindre gynnsamma än vid full tilllämpning
av konventionen. I artikel 7 har en mindre ändring gjorts i bestämmelserna
om ventilationen å fartyg, som trafikera tropiska farvatten
in. m. I fråga om antalet sovplatser för manskapet i ett och samma sovrum
å passagerarefartyg må numera enligt artikel 10 intill tio meniga sjömän —
även om de ej tillhöra ekonomipersonalen —- inhysas i ett sovrum i stället
för tidigare högst fyra meniga. I samma artikel har även en mindre ändring

Kung}. Maj:ts proposition nr 207.

angående anbringandet av sovplatser vidtagits. Slutligen har till artikel 18
lagts en bestämmelse att fartyg, som efter konventionens ikraftträdande överföres
till en konventionsstat från ett till konventionen ej anslutet land, skall
kunna behandlas på samma sätt som ett fartyg, vilket är under byggnad eller
ombyggnad då konventionen träder i kraft.

Gällande svenska bestämmelser i ämnet återfinnas i kungörelsen den 30
juni 1943 angående bostäder in. in. å fartyg för ombord anställda.

Yttranden.

Sjömanskommittén framhåller, att den reviderade Genévekonventionen nr
92 icke företer några större avvikelser från den av Sverige redan ratificerade
Seattlekonventionen nr 75 eller innehåller strängare bestämmelser som skulle
försvåra dess tillämpning å svenska fartyg. Kommittén förordar därför, att
konventionen nr 92 ratificeras.

Jämväl kommerskollegium och socialpolitiska delegationen anse att, enär
konventionen nr 92 icke innehåller något som skulle kunna utgöra hinder för
en svensk anslutning, konventionen bör ratificeras för Sveriges del.

Departementschefen.

På de i yttrandena anförda skälen förordar jag, att Genévekonventionen nr
92 ratificeras.

Konventionen nr 93 angående hyror, arbetstid och bemanning å fartyg.

Seattlekonventionen nr 76 gäller maskindrivna handelsfartyg i allmän
eller enskild ägo med en bruttodräktighet om 500 registerton eller däröver.

I fråga om hyror (avd. II) fastställer konventionen nr 76 såsom grundhyra
för en matros för månad räknat ett belopp av minst 16 pund sterling1
eller 64 USA-dollar eller motsvarande värde i annat lands valuta. I anslutning
härtill meddelas föreskrifter beträffande beräkning av grundhyra i
vissa särskilda fall samt beträffande kursrelationerna mellan olika valutor
och förfaringssätt vid ändringar i växelkurserna m. in.

Vad angår arbetstiden ombord (avd. III) skiljer konventionen på »fartyg
i närtrafik» och på »fartyg i fjärrtrafik». Till förstnämnda grupp hänföres
fartyg, som uteslutande användes å resor, under vilka fartyget icke går längre
från det land, varifrån resan anträtts, än till närbelägna hamnar i grannländerna
inom geografiska gränser, som av vederbörande medlemsstat angivits
i lag eller kollektivavtal. Under begreppet »fartyg i fjärrtrafik» falla
alla andra fartyg. Beträffande befäl och manskap inom däcks-, maskin- och
radioavdelningarna må den ordinarie arbetstiden icke överstiga, å fartyg i
fjärrtrafik 8 timmar om dygnet samt å fartyg i närtrafik 24 timmar för två
dygn i följd eller 112 timmar för en period av två veckor i följd. I fråga om

1 Numera efter devalveringen 22 pund 17 shilling.

Kungi. Maj.ts proposition nr 207.

personal tillhörande ekonomiavdelningen finnas särskilda bestämmelser.
Enligt dessa kan den ordinarie arbetstiden utgöra 10 timmar om dygnet.
För personalen å de olika avdelningarna gälla särskilda föreskrifter, då fartyg
ligger i hamn. Personalen blir då i regel förmånligare ställd än när fartyget
är till sjöss. Därest den ordinarie arbetstiden överstiger 48 timmar i
veckan eller i vissa fall 112 timmar för två veckor i följd, skall kompensation
lämnas i form av fritid i hamn eller på annat sätt. För övertidsarbete
utgår särskild ersättning. Konventionen stadgar emellertid, att övertidsarbete
icke må förekomma regelbundet (art. 18). Konventionen förbjuder, att
person under 16 år användes till arbete nattetid (art. 19). Med nattetid
förstås en sammanhängande tidrymd av minst nio timmar, vilken börjar
före och slutar efter midnatt.

Vad angår bemanningen (avd. IV) innehåller konventionen allenast en
allmänt avfattad klausul av innebörd att fartyg skall vara bemannat på ett
tillfredsställande sätt, ägnat att dels tillgodose säkerhetens krav, dels möjliggöra
tillämpning av konventionens arbetstidsföreskrifter och dels förhindra
överansträngning av besättningen samt undvika eller i möjligaste
mån begränsa överstidsarbete. För handläggning av frågor rörande fartygs
bemanning kräver konventionen att en särskild organisation upprättas, i
vilken representanter för redarna och sjömännen skola medverka.

Slutligen stadgar konventionen, att den må bringas i tillämpning genom
lagstiftning, kollektivavtal, eller en kombination av lagstiftning och kollektivavtal,
ävensom att konventionens föreskrifter skola tillämpas å varje fartyg,
som är registrerat i ratificerande medlemsstat, och å varje person, som
är anställd å sådant fartyg. Uppsägning av konventionen kan icke ske förrän
tio år förflutit från det konventionen trätt i kraft.

Frågan om ratificering av konventionen nr 76 förelädes såsom inledningsvis
angivits 1947 års riksdag (prop. nr 321). I propositionen redovisas yttranden
av sjömanskommittén, kommerskollegium och socialpolitiska delegationen.
Vid anmälan av ärendet i statsrådet anförde min företrädare i ämbetet
att, enär de i konventionen berörda frågorna vore föremål för utredning
av sjömanskommittén, konventionen icke för det dåvarande borde ratificeras.
Då det framstode såsom önskvärt att skapa förutsättningar för ratifikation
vid en senare tidpunkt, vore det dock angeläget, alt de i konventionen
uttryckta principerna beaktades vid det fortsatta utredningsarbetet,
i den utsträckning så kunde befinnas möjligt och lämpligt. I anslutning till
detta uttalande yttrade riksdagen, såsom jämväl tidigare omnämnts, att
riksdagen ansåge, att med avgörandet av frågan om ratificering tills vidare
borde anstå, men att i det fortsatta lagstiftningsarbetet borde eftersträvas
att konventionen så småningom skulle kunna ratificeras (r. skr. nr 477).

Frågan om ratificering av konventionen nr 76 dryftades därefter vid en
nordisk konferens i Oslo hösten 1947. Därvid framhölls från olika håll, att
konventionen icke innehåller någon övergångs- eller dispensbestämmelse,
som medger åt! hänsyn tages till eventuell bemanningsbrist eller till de tek -

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

niska svårigheter som kunna föreligga för ombyggnad av fartygen. Likaså
framhölls det betänkliga däri, att konventionen stadgar ovillkorligt förbud
mot regelbundet övertidsarbete. Konventionens ratifikationsbestämmelser
ansågos ej tillfredsställande, och vidare ifrågasattes, huruvida man vid ratificering
kunde undgå att lagstifta beträffande lönerna.

I betänkande den 2 februari 1948 med förslag till ny sjöarbetstidslag
(SOU 1948: 16) yttrade sig sjömanskommittén ånyo över konventionen nr
76. Kommittén förklarade, att kommittén i första hand eftersträvat att utforma
en svensk sjöarbetstidslag, som kunde möjliggöra en ratificering av
konventionen, men att kommittén av skäl som anförts vid Oslokonferensen
icke funnit möjligt att helt godtaga konventionens bestämmelser. Kommittén
uttalade därför som sin uppfattning, att svensk lagstiftning för det dåvarande
icke kunde bringas i överensstämmelse med konventionen. Med
hänsyn därtill avstyrkte kommittén, att Sverige ratificerade konventionen.
—- Kommerskollegium och Landsorganisationen avstyrkte i yttranden över
betänkandet på de av kommittén angivna grunderna, att konventionen ratificerades.
Socialpolitiska delegationen förklarade att, eftersom de av sjömanskommittén
åberopade hindren mot en anpassning av den svenska lagstiftningen
till konventionens bestämmelser syntes delegationen avgörande,
delegationen icke ville göra gällande en från kommittén avvikande uppfattning
i förevarande avseende.

I den till 1948 års riksdag framlagda propositionen nr 265, vari förslaget
till nu gällande sjöarbetstidslag behandlades, anförde min företrädare i
ämbetet beträffande konventionen nr 76, att den i vissa stycken hade sådant
innehåll att den icke borde ratificeras i oförändrat skick. Härvid vore
enligt departementschefen särskilt att märka, att konventionen saknade
övergångsbestämmelser, som kunde medgiva lättnader för redan existerande
fartyg, samt att den upptoge ett undantagslöst förbud mot regelbundet
övertidsarbete. Departementschefen ansåg därför, att konventionen för det
dåvarande icke borde ratificeras, men att det å andra sidan icke vore skäl
att taga slutgiltig ställning till ratifikationsspörsmålet, eftersom frågan
om en revision av konventionen upptagits av Internationella arbetsbyrån.
Beträffande förslaget till ny sjöarbetstidslag, vilket upptog såväl en allmän
dispensbestämmelse som en övergångsbestämmelse för existerande fartyg,
framhöll departementschefen, bl. a., att de internationella konkurrensförhållandena
inom sjöfarten samt den inrikes sjöfartens särskilda arbetsvillkor
gjorde det nödvändigt att vid en revision av då gällande sjöarbetstidslag
gå fram med försiktighet, så att icke sjöfartsnäringen tillfogades skador,
som kunde få menliga återverkningar för folkhushållet i dess helhet och
för sjömansyrkets utövare.

I utlåtandet (nr 54) över propositionen anförde andra lagutskottet bl. a.
följande.

Utskottet vill understryka vad departementschefen anfört rörande vikten
att gå till väga med försiktighet och vill särskilt i fråga om förslaget

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

till ny sjöarbetstidslag framhålla, att såväl övergångsstadgandets som den
allmänna dispensklausulens möjligheter att åvägabringa en anpassning
gradvis till de nya reglerna böra utnyttjas med skälig hänsyn till angelägenheten
av att icke redan existerande fartyg belastas utöver vad som är
ekonomiskt försvarligt, varjämte vederbörligt beaktande bör skänkas de
speciella förhållanden, under vilka verksamheten bedrives inom vissa sjöfartsgrenar.
—• Vad Seattlekonventionen angår vill utskottet, ehuru frågan
om dess antagande icke nu är aktuell, i detta sammanhang framhålla, att
svensk ratificering av densamma icke bör ske utan tillfredsställande garantier
för en mera allmän tillämpning därav bland de ur svensk synpunkt
viktigare konkurrentnationerna. Utskottet har därvid särskilt haft i sikte
betydelsen av att vårt land icke avhänder sig sin handlingsfrihet med avseende
å dispensförfarandet, innan tillräcklig säkerhet vunnits för internationellt
enhetlig tillämpning av konventionsreglerna. Utskottet finner det
också helt naturligt att frågan om Sveriges anslutning till konventionen
anstår i avvaktan på en beramad revision av dess bestämmelser.

Vad utskottet sålunda anfört föranledde icke något uttalande från riksdagens
sida.

Såsom inledningsvis berörts anmodade Internationella arbetsbyråns styrelse
medlemsstaternas regeringar att närmare redogöra för de svårigheter,
som hindrade en ratificering av de i Seattle antagna konventionerna. Från
svenskt håll lämnades en sådan redogörelse i skrivelse den 10 juni 1948. I
skrivelsen anfördes beträffande konventionen nr 76, att för Sveriges de!
svårigheten att ratificera densamma berodde på att konventionen förbjöd
regelbundet övertidsarbete och saknade övergångsbestämmelser för redan
existerande fartyg. Med tanke på den ur svensk synpunkt viktiga frågan
rörande lagstiftning om minimihyran framhölls därjämte, att innebörden
av ratifikation på grundval av kollektivavtal i sådana fall, då avtalen icke
täckte samtliga fartyg respektive alla anställda personer, vore oklar. Beträffande
hyrorna framhölls vidare, att det för Sveriges del vore önskvärt
att konventionen ändrades därhän att den bleve tillämplig endast å den
internationella sjöfarten. Såsom skäl härför anfördes att, enär matroshyran
i konventionen vore bestämd i pund eller dollar, varje större förändring
i växelkursen skulle medföra stora svårigheter för den nationella kustfarten,
som vore särskilt utsatt för konkurrens från andra transportmedel.

Den reviderade Genévekonventionen nr 93 uppvisar i förhållande till
Seattlekonventionen nr 76, förutom vissa redaktionella ändringar, endast
två jämkningar av saklig betydelse. Sålunda har det ovillkorliga förbudet
mot regelbundet övertidsarbete borttagits. Konventionen nr 93 innehåller
i stället en bestämmelse, att regelbundet övertidsarbete skall undvikas, när
så är möjligt. Vidare har den tid, efter vilken uppsägning av konventionen
tidigast kan ske, ändrats från tio till fem år från den dag då konventionen
träder i kraft.

Genevekonventionens bestämmelser om hyror sakna motsvarighet inom
svensk lagstiftning. Parterna å arbetsmarknaden ha full frihet att avtala
i lönefrågor. Lönerna regleras vanligen genom kollektivavtal. Enligt upp -

Kungl, Maj.ts proposition nr 207.

gift av kommerskollegium överstiger f. n. matroslönen jämlikt svenska kollektivavtal
den i konventionen angivna minimilönen med omkring 25 procent.
Det kan anmärkas, att enligt uppgift från Svenska sjöfolksförbundet
å fartyg med en bruttodräktighet av 500 registerton eller däröver f. n. icke
torde finnas någon matros, som icke är ansluten till kollektivavtal.

Vad angår arbetstiden ombord återfinnas bestämmelser härom i sjöarbetstidslagen,
vilken trädde i kraft den 1 januari 1949. Denna lag överensstämmer
i allt väsentligt med konventionens föreskrifter. Sålunda har
konventionens huvudprincip att arbetstiden skail begränsas till 8 timmar
om dagen införts i lagen. Principen innebär, att det tidigare vanligen förekommande
tvåvaktssystemet ombord måste ersättas med ett trevaktssystem.
Även lagen skiljer på begreppen närtrafik och fjärrtrafik, varjämte olika
regler gälla för personal tillhörande ekonomiavdelningen och annan personal.
I fråga om arbetstidens längd avviker lagen från konventionen i stort
sett endast i det avseendet, att lagen saknar konventionens för sjömannen
förmånligare villkor för det fall, då fartyg i närtrafik ligger i hamn. Det
bör särskilt framhållas, att begreppen fjärrtrafik och närtrafik i konventionen
icke sammanfalla med motsvarande begrepp i lagen. Fjärrtrafikbegreppet
i den svenska lagen är mera omfattande, eftersom det inbegriper
icke endast nordsjö- och vidsträcktare fart ulan även inskränktare fart,
så snart däri ingår resa, som under vanliga förhållanden kräver mer än
12 timmars oavbruten gång, eller således fart som faller under begreppet
närtrafik i konventionens mening. — Vad angår övertidsarbete är den
svenska sjöarbetstidslagen icke lika sträng som konventionen. Visserligen
uttalas i lagen, att övertidsarbete icke bör förekomma regelbundet, men å
andra sidan finnes en föreskrift av innehåll, att övertidsarbete kan åläggas
sjöman upp till 24 timmar i veckan. — På en del punkter är emellertid
den svenska sjöarbetstidslagen helt oförenlig med konventionen. Sålunda
är lagen icke tillämplig på personal, som är anställd på kronan tillhöriga
fartyg (exempelvis tågfärjorna) eller på lustfartyg. Vidare har lagen
en allmän dispensbestämmelse, enligt vilken undantag från lagens tilllämpning
kan medgivas beträffande vilket fartyg som helst. Dessutom innehåller
lagen en övergångsbeslämmelse i fråga om fartyg, som vid lagens
ikraftträdande i svensk ägo nyttjades till sjöfart eller som då var under
byggnad för svensk räkning och blivit sjösatt. Bestämmelsen innebär, att
ett sådant fartyg kan undantagas från tillämpningen av föreskrifterna om
8 timmars arbetsdag för närmare angiven personal, där det för tillämpningen
skulle krävas större antal man än det, för vilket fartygets bostäder eller
stadigvarande inrättningar äro avsedda, samt efter prövning befunnits att
anordnande av ytterligare bostäder eller inrättningar icke skulle vara praktiskt
möjligt eller icke kunna ske utan oskälig kostnad. Sådan dispens
meddelas för viss tid, ej överstigande fyra år åt gången. Fördelen med en
dispens blir huvudsakligen den att tvåvaktssystem alltjämt kan tillämpas
ombord. — Vad slutligen angår Genévekonventionens ovillkorliga förbud
mot att person under 16 år användes till'' arbete nattetid, saknas en mot -

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

svarande föreskrift i den svenska lagstiftningen. Bestämmelser om minimiålder
för sjöman återfinnas i 10 § sjömanslagen. Huvudstadgandet är, att
minderårig under 15 år icke må användas till skeppstjänst. Dispens kan
dock meddelas beträffande minderårig, som uppnått 14 års ålder. Vidare
föreskrives, att i eldartjänst ej må användas någon, som icke uppnått 16
års ålder, samt att å fartyg, som huvudsakligen framdrives med ånga och
vilket nyttjas i närmare angiven fart, i eldartjänst eller i tjänst såsom kollämpare
ej må användas den, som icke fyllt 18 år. Rörande arbete nattetid
stadgas, att å fartyg i nordsjö- och vidsträcktare fart minderårig under
16 år icke må under tiden mellan klockan 20 och klockan 8 användas i
skeppstjänst i vidare mån än att han under nämnda tid får en sammanhängande
vilotid av minst nio timmar. Av det anförda framgår, att i
åtskilliga fall kan inträffa, att även en person, som är under 15 år, användes
till arbete nattetid.

Beträffande bemanningen återfinnas föreskrifter i sjölagens 5 a § andra
stycket. Här stadgas helt allmänt, att fartyg skall vara bemannat på ett betryggande
sätt. I fråga om resa, som under vanliga förhållanden kräver mer
än 12 timmars oavbruten gång eller eljest är sådan att skeppstjänsten måste
indelas i skift, är minimifordringen att tvåvaktssystem tillämpas. I nyttjandeförordningen
den 9 december 1932 lämnas mera utförliga föreskrifter om bemanningen
å fartyg på långresa och å passagerarefartyg, som nyttjas i utrikes
fart. — Bemanningsfrågorna utredas f. n. av sjömanskommittén. Det
må erinras om att Kungl. Maj:t den 21 oktober 1949 uppdragit åt koinmerskollegium
att verkställa och till kommittén överlämna en statistisk utredning
om svenska handelsflottans bemanning år 1949.

Yttranden.

Sjömanskommittén anför, att kommittén icke kunnat nå enighet i frågan
huruvida Genévekonventionen nr 93 f. n. bör ratificeras. De ombordanställdas
representanter inom kommittén ha hävdat, att ratificering synes kunna
ske redan nu, men inom kommittén har också gjorts gällande att hinder alltjämt
föreligga för ratificering.

Vad angår konventionens stadgande om hyror framhåller kommittén, som
principiellt intager en avvisande hållning gentemot lagstiftning på löneområdet,
att de ombordanställdas representanter förutsätta att bestämmelsen om
att konventionens föreskrifter skola tillämpas å varje fartyg, som är registrerat
i ratificerande medlemsstats territorium, och å varje person, som är anställd
å sådant fartyg, icke torde medföra att lagstiftning måste ske beträffande
hyrorna även om det skulle visa sig att en kollektivavtalsreglering icke
omfattar alla arbetstagare. Inom kommittén har häremot framhållits, dels
att efter de överläggningar, soin ägt rum inom Internationella arbetsorganisationen,
måste anses tvivelaktigt huruvida denna förutsättning är riktig, varför
ratificering eventuellt skulle nödvändiggöra lagstiftning på löneområdet, dels
att klarhet icke vunnits angående de krav, som komma att ställas på en stat
som ratificerat på grundval av kollektivavtal för den händelse avtalslöst till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

ständ uppkommer, dels ock att fluktuationer på valutaområdet kunna vålla
svårigheter särskilt för kustfarten.

Rörande konventionens bestämmelser om arbetstid erinrar kommittén till
en början, att kommittén vid upprättandet av förslag till ny sjöarbetstidslag
icke funnit möjligt att i alla avseenden rätta förslaget efter Seattlekonventionen
nr 76. Kommittén påvisar, att denna konventions förbud mot regelbundet
övertidsarbete visserligen bortfallit ur Genévekonventionen nr 93,
men att sistnämnda konvention i likhet med konventionen nr 76 icke medgiver
undantag från bestämmelsen om 8 timmars arbetsdag för redan förefintliga
fartyg. Enligt vad kommittén inhämtat åtnjuta f. n. 30 svenska fartyg
ä 500 registerton eller däröver jämlikt sjöarbetstidslagens övergångsbestämmelser
undantag från föreskriften om 8 timmars arbetsdag. Kommittén yttrar,
att de ombordanställdas representanter hävda att övergångsbestämmelserna
icke få utgöra ett hinder för ratificering av konventionen nr 93. Det bär
därvid framhållits, att dessa bestämmelser hittills fyllt en betydelsefull
uppgift och möjliggjort en ändamålsenlig anpassning av arbetsförhållandena
å ett antal fartyg till den nya sjöarbetstidslagens bestämmelser, men att de
fartyg, som numera beröras av övergångsbestämmelserna, äro förhållandevis
få och kunna väntas under den närmaste tiden ytterligare minskas. De ombordanställdas
representanter anse därför, att ett upphävande av övergångsbestämmelserna,
vilket icke skulle behöva ske förrän konventionen träder i
tillämpning, icke skulle medföra större svårigheter för rederierna, detta helst
som förbud mot regelbundet övertidsarbete icke längre förekommer. I detta
sammanhang anmärkes, att det måste anses rättvist att sjöarbetstidslagens
bestämmelser efter hand bli enhetligt tillämpade. Mot den uppfattning, som
framförts av de ombordanställdas representanter, anföres inom kommittén,
att ett upphävande av övergångsbestämmelserna skulle medföra ökade kostnader
för därav berörda fartyg, något som skulle menligt inverka på deras
förmåga att konkurrera, i synnerhet med utländska fartyg. Vidare framhålles,
att svårigheter skulle uppstå därigenom att sjöarbetstidslagen medgiver
högst 24 timmars övertidsarbete i veckan, vilket visserligen är tillräckligt
därest trevaktssystem tillämpas, men som är otillfredsställande vid tvåvaktssystem,
då 28 timmars övertidsarbete i veckan erfordras enbart för vakttjänsten.
Det påpekas dessutom, att dispensbestämmelserna kunna få stor
betydelse för att underlätta svenska handelsflottans sysselsättningsmöjligheter
under försvårade konkurrensförhållanden, ävensom att konventionen
kan komma att träda i kraft utan medverkan av sådana för Sveriges del så
betydelsefulla konkurrentnationer som Storbritannien och Norge. Slutligen
framhålles, att konventionens syfte att vara konkurrensutjämnande icke torde
komma att förverkligas, eftersom all anledning finnes att antaga att endast
ett mycket begränsat antal länder ansluta sig till konventionen.

Sveriges fartygsbefälsförening finner det icke önskvärt, att hyrornas storlek
fastställes i svensk lag. Föreningen anser dock att, eftersom konventionens
föreskrift om minimihyror berör endast manskapet samt dessa hyror
äro väsentligt lägre än manskapshyrorna å svenska fartyg, nämnda föreskrift

Kungi. Maj:ts proposition nr 207.

icke bör hindra en ratifikation. — I fråga om arbetstiden framhåller föreningen,
att visserligen icke alla svenska fartyg ha tillräckligt antal bostäder
för den personal, som till följd av sjöarbetstidslagens bestämmelser måste
finnas ombord, men att ett rationellt utnyttjande av den i lagen medgivna
rätten till övertidsarbete ofta torde göra det möjligt att följa lagen utan att
^ySSa om fartygen. Vidare anför föreningen, att av de 30 fartvg, varå lagens
övergångsbestämmelser f. n. tillämpas, endast ett ytterst ringa antal fått
dispens för hela den tid om fyra år som lagen medgiver, varför det kan förutsättas
att inom en nära framtid alla fartyg äro så beskaffade att de kunna
hysa den besättning, som är erforderlig enligt lagen. Föreningen anser, att
övergångsbestämmelserna följaktligen icke utgöra hinder för ratificering av
Genévekonventionen. — Vad slutligen angår bemanningen finner föreningen
avsaknaden av uttömmande föreskrifter härom i svensk lagstiftning icke utgöra
tillräckligt skäl för att avböja en ratificering. Föreningen framhåller
därvid, att sjöarbetstidslagens och kollektivavtalens bestämmelser nödvändiggöra
en bemanning, som kan godtagas enligt konventionen. — Sammanfattningsvis
uttalar föreningen, att det är en angelägen uppgift för vårt
land att ratificera konventionen, eftersom därigenom den internationella
lagstiftningens syftemål om en utjämning i konkurrensavseende mellan de
sjöfartsidkande länderna befrämjas.

Svenska maskinbefälsförbundet och Svenska sjöfolks förbundet intaga den
ståndpunkten, att en ratificering av Genévekonventionen nr 93 snarast bör
komma till stånd. Beträffande hyrorna anse organisationerna det vara otänkbart,
att nu gällande svenska hyror under den tid av fem år konventionen
blir bindande skulle kunna bli lika låga som de minimilöner, vilka föreskrivas
i konventionen. Enligt organisationernas mening har därför denna del
av konventionen icke någon praktisk betydelse för svenska förhållanden.
Därjämte framhålles, att det icke är riktigt att lägga sådana principiella
synpunkter på denna detaljfråga, att en ratificering av konventionen i dess
helhet omöjliggöres. Icke heller beträffande arbetstiden föreligga enligt
organisationernas mening hinder för en ratificering av konventionen. Organisationerna
anse, att det enda som möjligen skulle kunna åberopas mot en
ratificering är den svenska sjöarhetstidslagens övergångsbestämmelser. Härvid
framhålla organisationerna till en början, att den 1 mars 1949 dispens
gällde för 160 fartyg, men att vid månadsskiftet januari—februari 1950
denna siffra nedgått till 32, varav 30 avsåg fartyg med en bruttodräktighet
av 500 registerton eller däröver. Organisationerna anföra därefter:

intalet fartyg, som åtnjuta dispens, fortfar att sjunka. De fartyg, vilka
lortfarande åtnjuta dispens från sjöarbetstidslagens bestämmelser, utgöra
således en sa ringa del av den svenska handelsflottan, att de icke böra få
utgöra hinder för ratificering av konventionen, speciellt med beaktande av
att dispenserna till större delen äro partiella och sällan omfatta mer än en
a två personer. Endast fem fartyg ha fått dispens för hela den tid som kan
medges enligt sjöarbetstidslagen, d. v. s. fyra år, men kommerskollegium
har i samtliga dessa fall förbehållit sig rätten att, om ändrade förhållanden
mtrada, aterkalla den medgivna dispensen. — Förut angivna siffror visa

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 207.

att de flesta rederier, som från början erhöllo dispens, till fullo påtagit sig
de konsekvenser som lagens föreskrifter medförde. Det finns dock en möjlighet
att dispens i något eller några fall givits för fartyg, vilkas redare i
dispensen sett ett medel att bättre kunna konkurrera med andra redare,
som ställt sig lagen till efterrättelse. Även om detta icke är fallet, bör dock
ett sådant utnyttjande av dispensmöjligheten förebyggas, och detta sker enklast
genom övergångsbestämmelsernas slopande. Det ringa antal fartyg, som
nu åtnjuta dispens, jämte den lagligt medgivna rätten att uttaga regelbundet
övertidsarbete göra för övrigt övergångsbestämmelserna överflödiga.
De ekonomiska följderna av en sådan avveckling skulle också bli en bättre
avvägd balans i konkurrenshänseende mellan de fartyg, vilka nu åtnjuta
dispens, och de fartyg, som aldrig haft någon sådan eller av någon anledning
icke längre ha dispens. — En ratificering av konventionen medför således,
att de dispensmöjligheter, som nu gällande sjöarbetstidslag medgiver,
bortfalla. Detta innebär dock icke att fartyg, där utrymme saknas för
så stor besättning att trevaktssystem för alla kategorier ombord kan tilllämpas,
då fartyget är till sjöss, och sådana utrymmen ej heller för en skälig
kostnad kunna iordningställas, måste lägga upp eller tagas ur trafik.
Genom den ändring som företagits i konventionen att regelbundet övertidsarbete
får förekomma, kan genom arbete på övertid exempelvis två man,
då fartyget befinner sig till sjöss, utföra det arbete som annars skulle fördelas
på tre man. De nuvarande dispensbestämmelserna i sjöarbetstidslagen
innebära de facto ingenting annat än att redarna genom dessa ha möjlighet
att gratis utnyttja vissa ombordanställdas arbetskraft fyra timmar varje
dygn utöver de åtta timmar, som lagen fastställer såsom ordinarie arbetstid.
Slopandet av dispensföreskrifterna skulle medföra, att redarna bli
tvingade att betala övertidsersättning för dessa fyra timmars arbetstidsförlängning,
vilket vi anse vara fullt i sin ordning.

Sveriges redareförening avstyrker bestämt, att Genévekonventionen nr 93
ratificeras. Föreningen har den uppfattningen, att det icke låter sig göra
att i en internationell konvention intaga bestämmelser om löner. Föreningen
anför därvid, att den omständigheten att konventionen angiver hyrornas
minimibelopp i pund och dollar medför att, därest till följd av ändringar i
valutakurserna de svenska matroslönerna skulle komma att understiga 16
pund sterling eller 64 USA-dollar, dessa löner måste höjas utan hänsyn till
den allmänna lönenivån i landet. Enligt föreningens mening skulle det vara
särskilt betänkligt, om lönerna i den svenska kustfarten vore beroende av
vad stadgas i en internationell konvention. Föreningen anser, att härigenom
svårigheter skulle uppstå på den inhemska arbetsmarknaden samt att den
inom landet rådande pris- och lönenivån skulle ofördelaktigt påverkas. Föreningen
framhåller vidare, att i detta fall anledning saknas att taga hänsyn
till det eljest alltid åberopade skälet att internationell likställighet på löneområdet
bör eftersträvas. — Beträffande arbetstiden framhåller föreningen
att, då frågan om ratifikation av Seattlekonventionen nr 76 behandlades,
allmänt uttalades att konventionen icke borde ratificeras bl. a. därför att
konventionen saknade såväl övergångsbestämmelse för existerande fartyg
som ett allmänt dispensstadgande. Dessa skäl utgöra enligt föreningens bestämda
åsikt fortfarande ett hinder för en ratificering av Genévekonventionen
nr 93. Slutligen anför föreningen:

Kungl. J\laj:ts proposition nr 207.

Het liar redan visat sig, att den nya sjöarbetstidslagen i ett antal fall
omöjliggjort tonnagets ekonomiska drift och föranlett uppläggningar ävensom
försäljningar till utlandet. I synnerhet ha lagens verkningar träffat det
mindre och medelstora tramptonnaget, vilket under det senaste världskriget
avsevärt decimerades och som därefter icke kunnat återuppbyggas till tillnärmelsevis
samma storlek som tidigare. Det torde stå fullt klart, att trampflottan
härigenom försvagats, vilket medför ökade transporter med utländskt
tonnage. Detta kan givetvis icke vara till fördel vare sig för folkhushållningen
eller för sjömanskåren.

Kommerskollegium framhåller för egen del till en början, att av de önskemål,
som i förut angivna skrivelse den 10 juni 1948 från svenskt håll framfördes
angående revidering av Seattlekonventionen nr 76, allenast ett blivit
beaktat i Genévekonventionen nr 93, nämligen beträffande det ovillkorliga
förbudet mot övertidsarbete. Kollegium tillägger, att i avsikt att mildra de
farhågor som kommit till uttryck i andra avseenden — särskilt oklarheten
i fråga om den rättsliga innebörden av ratificering på grund av kollektivavtal
— uppsägningsklausulen ändrats i syfte att möjliggöra för en till
konventionen ansluten stat att frigöra sig från sina förpliktelser efter fem
år. Beträffande hyrorna erinrar kollegium därjämte om de betänkligheter
mot lagstiftning rörande löner, som i allmänhet torde finnas i vårt land.
Vidare omnämner kollegium den inverkan på matroslönerna inom den nationella
sjöfarten som större förändringar i valutakurserna skulle kunna få.
Samtidigt framhålles emellertid, att konventionen, som avser allenast fartyg
med en bruttodräktighet om 500 ton och däröver, endast i mycket begränsad
omfattning skulle bli tillämplig å den nationella sjöfarten. — Kollegium
anför vidare, att f. n. endast ett 30-tal dispenser enligt sjöarbetstidslagens
övergångsbestämmelser äro gällande, men att detta antal kan behöva
temporärt något ökas. Kollegium anser dock, att frånvaron av övergångsstadgande
i konventionen i det stora hela efter hand kommer att förlora
i betydelse för Sveriges del. Slutligen fäster kollegium uppmärksamheten
på en omständighet, som enligt kollegii uppfattning inom en ej alltför avlägsen
framtid kan komma att medföra svårigheter för ett land, vars handlingsfrihet
är beskuren av konventionen. Kollegium avser den begynnande
konkurrensen från Tyskland, som står helt utanför konventionen. Kollegium
påpekar, att förhållandena på tyska fartyg kunna ordnas utan hänsyn
till konventionens föreskrifter. — Sammanfattningsvis anför kollegium,
att det med hänsyn till den svenska sjöfartsnäringen och dess utövare, däribland
sjöfolket självt, synes vara tillrådligt att tills vidare — och i varje
fall tills visshet erhållits om att våra nordiska grannländer och England biträda
konventionen — ställa sig avvaktande till frågan om svensk anslutning
till densamma.

Socialpolitiska delegationen uttalar, att det i och för sig är önskvärt att
Genévekonventionen nr 93 ratificeras av Sverige. Delegationen säger sig å
andra sidan icke kunna underlåta att giva uttryck åt sina principiella
betänkligheter mot att arbetslönens storlek regleras i en internationell konvention.
Enligt delegationens mening måste vid prövningen av ratifikationsBihang
Ull riksdagens protokoll 1050. 1 sand. Nr 207.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

frågan särskild vikt tillmätas den omständigheten, att hithörande lagstiftning
följer enhetliga linjer i de nordiska länderna. Intill dess visshet vunnits,
att sådan likformighet kan uppnås, fortsätter delegationen, lära övervägande
skäl tala för ett fortsatt uppskov med ställningstagandet till ratifikationsfrågan.
Slutligen erinrar delegationen om den bristande överensstämmelsen
mellan konventionen och 10 § sjömanslagen i fråga om användningen
av minderåriga till arbete nattetid.

Ledamoten av delegationen Sölvén har på de av maskinbefälsförbundet
och sjöfolksförbundet anförda skälen tillstyrkt ratificering. Ledamoten av
delegationen Brodén har däremot, under hänvisning till de av redareföreningen
anförda synpunkterna, avstyrkt Sveriges anslutning till konventionen.

I detta sammanhang må anmälas, att Skandinaviska transportarbetarefederationen,
som i sig innesluter sjöfolk och landtransportarbetare från
de fyra nordiska länderna, samt Svenska sjöfolksförbundet i en till chefen
för handelsdepartementet ställd, den 4 september 1949 dagtecknad skrivelse
meddelat, att vid federationens konferens år 1949 i Helsingfors enhälligt
beslutats, att federationen hos de nordiska ländernas regeringar skulle hemställa
om att dessa måtte vidtaga erforderliga åtgärder för att ratificera konventionen
angående hyror, arbetstid och bemanning. I anslutning härtill
hemställes i skrivelsen, att Kungl. Maj :t måtte medverka till att konventionen
snarast möjligt ratificerades.

Departementschefen.

Vad angår föreskrifterna om bemanning i Genévekonventionen nr 93 finner
jag på de av Sveriges fartygsbefälsförening anförda skälen, att föreskrifterna
icke utgöra hinder för ratificering av konventionen från svensk sida.

I fråga om Genévekonventionens bestämmelser om arbetstid må erinras,
att vid utarbetandet av nu gällande sjöarbetstidslag eftersträvades att bringa
lagen i överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i Seattlekonventionen
nr 76. Det befanns emellertid, att konventionens principer icke kunde
helt godtagas. Detta gällde särskilt det i konventionen upptagna förbudet mot
regelbundet övertidsarbete samt avsaknaden av dispens- och övergångsbestämmelser
i konventionen. En tillämpning av konventionens föreskrifter
om den ordinarie arbetstidens längd befarades nödvändiggöra avsevärda personalökningar
och därav föranledda till- och ombyggnader av bostäderna å
ett stort antal fartyg. De betydande kostnader, som därigenom skulle uppstå,
ansågos menligt inverka på Sveriges möjligheter att konkurrera på sjöfartens
område. Förbud mot regelbundet övertidsarbete upptogs därför icke
i sjöarbetstidslagen. Därjämte infördes i lagen dels en allmän dispensbestämmelse
och dels en övergångsbestämmelse för existerande fartyg, vilken
möjliggjorde att tvåvaktssystemet i stor utsträckning kunde bibehållas. I
den reviderade Genévekonventionen nr 93 återfinnes icke förbudet mot regelbundet
övertidsarbete. Sjöarbetstidslagen, som medgiver upp till 24 timmars
regelbundet övertidsarbete i veckan, strider således icke mot sistnämn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

da konvention i detta hänseende. Däremot saknar även konventionen nr 93
såväl en allmän dispensbestämmelse som en övergångsbestämmelse för existerande
fartyg. För en ratificering av konventionen erfordras följaktligen
en sådan ändring av sjöarbetstidslagen, att nämnda bestämmelser förklaras
skola gälla endast fartyg med en bruttodräktighet understigande 500 registerton,
eller sålunda fartyg som falla utanför konventionen. I fråga om fartyg
med en bruttodräktighet överstigande 500 registerton har sjöarbetstidslagens
allmänna dispensbestämmelse tillämpats endast i ett par fall, medan 30 fartyg
för närvarande åtnjuta undantag enligt lagens övergångsbestämmelse.
Den omständigheten att så få fartyg äro undantagna från tillämpning av
lagens föreskrifter tyder på att de farhågor, som i samband med sjöarbetstidslagens
antagande framkommo angående svårigheten att anpassa arbetstiden
å de svenska fartygen efter lagens bestämmelser, voro överdrivna.
Den i lagen — och numera även i konventionen — medgivna rätten till regelbundet
övertidsarbete torde, rätt utnyttjad, verksamt bidraga till att göra
dispens- och övergångsbestämmelser överflödiga, i varje fall beträffande
fartyg av den storlek konventionen avser. Att konventionen saknar dispensoch
övergångsbestämmelser torde därför icke utgöra ett avgörande hinder
mot att konventionen ratificeras.

Ehuru konventionens utformning i angivna avseenden således icke bör
hindra en anslutning från svensk sida, finnas dock vissa andra föreskrifter
i konventionen, vilka ur svensk synpunkt försvåra eller omöjliggöra en ratificering.

Enligt konventionen är arbete nattetid för person under sexton år förbjudet,
medan 10 § sjömanslagen stadgar sådant förbud endast i fråga om
nordsjö- och vidsträcktare fart. Beträffande inskränktare fart hindrar ej sjömanslagen
att en femtonåring och — i undantagsfall — en fjortonåring användes
i nattarbete. För att möjliggöra en ratifikation måste sålunda sjömanslagen
ändras så, att beträffande fartyg med en bruttodräktighet av 500
registerton eller däröver förbudet att använda person under sexton år till
arbete nattetid utsträckes att gälla alla farvatten. Sjömanskommittén har i
enlighet med sitt uppdrag upptagit den svenska sjömanslagen till revision
samt även framlagt en promemoria i ämnet. De fyra nordiska länderna behandla
för närvarande i samråd frågan om en gemensam revision av de
nordiska sjömanslagarna. En förberedande internordisk konferens härom
hölls i november 1949. Vid denna konferens diskuterades jämväl bestämmelserna
i 10 § sjömanslagen utan alt enighet kunde nås om ett gemensamt
uttalande i ämnet. Den svenska delegationen, i vilken såväl redarna som de
ombordanställda voro representerade, förklarade emellertid såsom sin enhälliga
mening, alt i princip nattvila borde beredas minderåriga under sexton
år enligt konventionens föreskrifter, dock med rätt för Sverige att meddela
erforderlig undantagsbestämmelse. Enligt uppgift var tanken närmast
den, att ifrågavarande bestämmelse skulle upptaga undantag beträffande
fartyg med en bruttodräktighet understigande 500 registerton eller sålunda
fartyg som icke beröras av konventionen. Fortsatta internordiska överlägg -

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

ningar skola hållas i april innevarande år. Förslag till ny svensk sjömanslag
kan väntas bliva framlagt vintern 1950/51. Det torde icke vara lämpligt att
föregripa det pågående internordiska lagstiftningsarbetet genom att i detta
sammanhang ändra 10 § sjömanslagen enbart för att möjliggöra en omedelbar
ratificering av konventionen.

Genévekonventionen innehåller vidare bestämmelser om minimilöner för
matroser. Sålunda föreskrives, att matroshyran icke må understiga ett visst
belopp i pund sterling eller U. S. A.-dollar eller motsvarande värde i annat
lands valuta. Denna föreskrift skall enligt konventionen tillämpas på varje
fartyg, som är registrerat i den ratificerande medlemsstatens territorium,
och å varje person, som är anställd å sådant fartyg. Konventionen må ratificeras
genom lagstiftning, kollektivavtal eller en kombination av båda. En
ratifikation måste anses innebära, att det ratificerande landet förbinder sig
tillse att konventionen tillämpas utan undantag. Grundar sig ratificeringen
på kollektivavtal, måste sålunda förutsättningen vara den, att vid varje tidpunkt
under de fem år, konventionen blir bindande, icke finnes någon sjöman
av manskapsgrad, som ej genom kollektivavtal är tillförsäkrad lägst
den i konventionen föreskrivna lönen. Parterna å den svenska arbetsmarknaden
kunna icke tvingas att genom kollektivavtal reglera sina ömsesidiga
rättigheter och förpliktelser. Ej heller finnes anslutningsskyldighet till kollektivavtal.
Jämväl i övrigt saknas lagstiftning på löneområdet. Det skulle
alltså för ratificering av konventionen bli erforderligt att stifta en lag, vilken
antingen fastställde konventionens minimilön såsom lägsta lön för
matroser å svenska fartyg eller gåve garantier att för sådana matroser skulle
finnas kollektivavtal, enligt vilket lönen icke finge understiga den i konventionen
föreskrivna betalningen. Med hänsyn till vad jag nu anfört kan
jag icke ansluta mig till den i vissa yttranden över konventionen framförda
meningen, att en lagstiftning i ämnet kan underlåtas, därför att enligt nu
gällande svenska kollektivavtal matroslönen överstiger minimilönen enligt
konventionen och att en ändring härutinnan synes föga sannolik. Ett stöd
för riktigheten av denna min uppfattning har jag däri att, när på nordiskt
initiativ spörsmålet om innebörden av ratifikation på grundval av kollektiv^
avtal behandlades vid sammanträdet med paritetiska sjöfartskommissionens
subkommitté i Genéve hösten 1948, resultatet av diskussionen och omröstningen
i frågan tydligt gav vid handen, att svensk lagstiftning på löneområdet
erfordrades för att konventionen skulle kunna ratificeras av Sverige.
Eftersom lagstiftning på löneområdet sålunda torde vara oundviklig, därest
konventionen anses böra ratificeras, återstår att taga ställning till spörsmålet
om sådan lagstiftning bör genomföras för Sveriges del. Jag vill här
erinra om att frågan om lagstiftning på löneområdet tidigare prövats av
statsmakterna i samband med en internationell konvention. Kungl. Maj :t begärde
i propositionen 1929: 185 riksdagens yttrande angående bl. a. ett vid
Internationella arbetskonferensens elfte sammanträde sommaren 1928 antaget
förslag till konvention angående införande av metoder för fastställande
av minimilöner. Av propositionen framgår, att på ett undantag när samt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

liga i ärendet hörda myndigheter, korporationer och fackliga organisationer
ställde sig avvisande till tanken att i lag fastställa minimilöner. Föredraganden,
dåvarande chefen för socialdepartementet, fann också att konventionen
icke då borde biträdas av Sverige. Såväl andra lagutskottet som riksdagen
förklarade sig icke ha något att erinra mot departementschefens uttalande.
Inställningen i vårt land är fortfarande den, att lagstiftning om minimilöner
icke bör förekomma. I de yttranden, som avgivits över Genévekonventionen
nr 93, har icke heller sådan lagstiftning förordats. Enligt min
mening bör det icke ifrågakomma att nu övergiva vår hittills intagna hållning
mot lagstiftning om minimilönen.

Under åberopande av vad jag anfört i anslutning till konventionens bestämmelser
om förbud att använda person under sexton år till arbete nattetid
samt om viss minimilön för matroser kan jag icke förorda, att konventionen
nr 93 för närvarande ratificeras.

Hemställan.

Under hänvisning till vad jag i det föregående i olika sammanhang anfört
får jag hemställa,

att Kungl. Maj :t måtte till riksdagen avlåta proposition
med anhållan om riksdagens yttrande angående omförmälda,
av Internationella arbetsorganisationens konferens år
1949 vid dess trettioandra sammanträde antagna konventioner
nr 91, 92 och 93.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Sjölin.

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

Bilaga A.

Konvention (nr 91) angående semester med bibehållen hyra för sjömän

(reviderad 1949).

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 8 juni 1949 till sitt trettioandra sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag angående partiell revision av »Semester(sjöfarts-)konventionen,
1946 [Paid Vacations (Seafarers) Convention,
1946], antagen av konferensen vid dess tjugoåttonde sammanträde, vilken
fråga innefattas i den tolfte punkten på dagordningen för sammanträdet,
samt

funnit, att dessa förslag skola taga form av en internationell konvention,

antager denna, den adertonde dagen i juni månad nittonhundrafyrtionio följande
konvention, som må benämnas »Semester-(sjöfarts-)konventionen (reviderad),
1949» [Paid Vacations (Seafarers) Convention (Revised), 1949].

Artikel 1.

1. Denna konvention äger tillämpning å varje sjögående, maskindrivet
fartyg i allmän eller enskild ägo, som yrkesmässigt nyttjas till befordran av
last eller passagerare och är registrerat i territorium, för vilket denna konvention
gäller.

2. Genom nationell lagstiftning skall fastställas när ett fartyg skall anses
såsom sjögående.

3. Denna konvention äger icke tillämpning å:

a) träfartyg av primitiv byggnad, såsom »dhows» och »junks»;

b) fartyg, som nyttjas till fiske eller verksamhet som står i direkt
samband därmed eller sälfångst eller till liknande verksamhet;

c) »estuarial craft» (flodmynningsfartyg).

4. Genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal må medgivas undantag
från föreskrifterna i denna konvention för fartyg med en bruttodräktighet
understigande 200 registerton.

Artikel 2.

1. Denna konvention äger tillämpning å varje ombord anställd person,
med undantag av:

a) lots, som ej tillhör besättningen;

b) läkare, som ej tillhör besättningen;

c) sjukvårdspersonal, som är anställd uteslutande för sjukvård och
som ej tillhör besättningen;

d) personer, som arbeta uteslutande för egen räkning eller gottgöras
allenast genom andel i vinst eller förtjänst;

e) personer, som icke uppbära ersättning för sin tjänst eller som
erhålla allenast nominell lön;

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

f) personer anställda ombord av annan arbetsgivare än redaren, med
undantag av radiotelegrafister i tjänst hos ett radiobolag;

g) ambulerande stuveriarbetare, som icke tillhöra besättningen;

h) personer anställda å valfångsfartyg, flytande kokerier eller eljest
hos valfångstexpedition eller liknande företag på villkor fastställda i
särskilt med vederbörande sjöfolksorganisation slutet kollektivavtal
för valfångst eller liknande företag, innehållande bestämmelser angående
löner, arbetstid och andra arbetsvillkor;

i) för arbete i hamn anställda personer, som vanligen icke sysselsättas
ombord då fartyget är till sjöss.

2. Vederbörande myndighet må, efter samråd med berörda redar- och
sjöfolksorganisationer, från tillämpning av konventionen undantaga befälhavare,
främste styrman och främste maskinist, vilka på grund av nationell
lagstiftning eller kollektivavtal åtnjuta tjänsteförmåner som i fråga om
årlig semester icke äro mindre fördelaktiga än de, som föreskrivas i denna
konvention.

Artikel 3.

1. Envar å vilken denna konvention äger tillämpning skall efter tolv månaders
oavbruten tjänst vara berättigad till årlig semester med lön med en
varaktighet av;

a) för befälhavare, annat befäl och radiotelegrafister, minst aderton
arbetsdagar för varje tjänsteår;

b) för annan sjöman, minst tolv arbetsdagar för varje tjänsteår.

2. Person med minst sex månaders oavbruten tjänst skall, då han frånträder
tjänsten, för varje hel månads fullgjord tjänst vara berättigad till
semester, som för befälhavare, annat befäl och radiotelegrafist skall utgöra
en och en halv arbetsdag och för annan sjöman en arbetsdag.

3. Den som utan egen förskyllan avskedas, innan han fullgjort sex månaders
oavbruten tjänst, skall, då han lämnar tjänsten, för varje hel månads
fullgjord tjänst vara berättigad till semester, som för befälhavare, annat befäl
och radiotelegrafist skall utgöra en och en halv arbetsdag och för annan
sjöman en arbetsdag.

4. För bestämmande av den tidpunkt, då rätt till semester inträder, skall
iakttagas:

a) att tjänst utan påmönstring skall medtagas vid beräkningen av
oavbruten tjänst;

b) att korta avbrott, till vilka den anställde ej själv är skuld och
som sammanlagt icke uppgå till mera än sex veckor under en period
av tolv månader, icke skola anses såsom avbrott i tjänsten;

c) att förändring i ledningen av eller äganderätten till det eller de
fartyg, där vederbörande tjänstgjort, icke skall anses medföra avbrott
i tjänsten.

5. I den årliga semestern med bibehållen hyra skall icke inräknas:

a) allmänna eller sedvanliga helgdagar;

b) avbrott i tjänsten på grund av sjukdom eller skada.

6. Genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal må stadgas om uppdelning
av årlig semester enligt denna konvention eller om sammanslagning
av semester, som intjänats under ett år, med ett påföljande års semester.

7. Genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal må medgivas att i
särskilda undantagsfall, då tjänsten så kräver, årlig semester enligt denna
konvention må utbytas mot kontant ersättning, motsvarande minst den hyra
som föreskrives i art. 5.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Artikel 4.

1. Då rätt till årlig semester inträtt, skall densamma efter ömsesidig överenskommelse
beviljas vid första tillfälle tjänsten medgiver.

2. Utan eget medgivande skall ingen vara skyldig att taga honom tillkommande
årlig semester annorstädes än i hamn i anställningslandet eller hemlandet.
Med detta förbehåll må genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal
bestämmas i vilken hamn semester skall beredas.

Artikel 5.

1. Envar, som tager semester i kraft av art. 3 i denna konvention, skall
under hela semesterperioden uppbära sin vanliga hyra.

2. Enligt föregående moment utgående hyra, vilken må omfatta skälig
kostersättning, skall beräknas på sätt varom föreskrift skall meddelas genom
nationell lagstiftning eller kollektivavtal.

Artikel 6.

Med förbehåll för stadgandet i art. 3 mom. 7 skall varje avtal om uppgivande
av rätten till årlig semester med hyra eller om avstående av semestern
vara ogiltigt.

Artikel 7.

Den som avskedas eller lämnar sin tjänst hos arbetsgivaren, innan han
tagit semester, skall för varje honom enligt denna konvention tillkommande
semesterdag erhålla gottgörelse efter vad i art. 5 sägs.

Artikel 8.

Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, skall säkerställa
effektiv tillämpning av dess föreskrifter.

Artikel 9.

Intet i denna konvention skall inverka på lag, skiljedom, sedvänja eller
avtal mellan redare och sjömän, som tillförsäkrar sjömännen förmånligare
villkor än de, som stadgas i denna konvention.

Artikel 10.

1. Denna konvention må bringas i tillämpning genom a) lagstiftning; b)
kollektivavtal mellan redare och sjömän; eller c) en kombination av lagstiftning
och kollektivavtal mellan redare och sjömän. Med de undantag,
som äro stadgade i denna konvention, skola föreskrifterna i densamma tilllämpas
å varje fartyg, som är registrerat i den ratificerande medlemsstatens
territorium, och å varje person, som är anställd å sådant fartyg.

2. Där bestämmelse i denna konvention bragts i tillämpning genom kollektivavtal
i enlighet med mom. 1 i denna artikel, skall den medlemsstat,
inom vars territorium avtalet gäller, icke vara pliktig vidtaga åtgärder som
avses i art. 8 i fråga om sådana föreskrifter i konventionen som fastställts
genom kollektivavtal.

3. Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, skall tillställa
generaldirektören för Internationella arbetsbyrån uppgifter om vidtagna åtgärder
för konventionens tillämpning samt om de särskilda bestämmelser
i kollektivavtal, varigenom någon av konventionens föreskrifter uppfylles
och som äro i kraft vid den tidpunkt, då medlemsstaten ratificerar konventionen.

4. Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, förbinder sig att
genom en trepartsdelegation deltaga i en kommitté avsedd att tillsättas för

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

prövning av de åtgärder, som vidtagits för konventionens tillämpning; i
kommittén skola ingå representanter för regeringar samt redar- och sjöfolksorganisationer
ävensom, i egenskap av rådgivare, representanter för Internationella
arbetsbyråns paritetiska sjöfartskommission.

5. Generaldirektören skall förelägga nämnda kommitté ett sammandrag
av de uppgifter han mottagit i enlighet med mom. 3 ovan.

6. Kommittén skall överväga, huruvida de kollektivavtal som föreläggas
densamma stå i överensstämmelse med konventionens föreskrifter. Varje
medlemsstat, som ratificerar konventionen, förbinder sig att beakta varje
anmärkning eller förslag av kommittén rörande tillämpningen av konventionen,
och förbinder sig vidare att delgiva de arbetsgivar- och arbetarorganisationer,
som äro parter i något i mom. 1 omnämnt kollektivavtal, varje
anmärkning eller förslag av kommittén rörande förverkligandet av konventionens
bestämmelser genom dylikt avtal.

Artikel 11.

I hänseenden, varom sägs i artikel 17 i semester-(sjöfarts-)konventionen,
1936, skall denna konvention anses såsom innebärande revision av den
förstnämnda konventionen.

Artikel 12.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola degivas Internationella
arbetsbyråns generaldirektör och registreras av honom.

Artikel 13.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generaldirektören.

2. Den skall träda i kraft sex månader efter den dag ratifikationer registrerats
för nio av följande länder: Amerikas förenta stater, Argentina, Australien,
Belgien, Brasilien, Canada, Chile, Kina, Danmark, Finland, Frankrike,
Storbritannien och Norra Irland, Grekland, Indien, Irland, Italien, Nederländerna,
Norge, Polen, Portugal, Sverige, Turkiet och Jugoslavien, varav minst
fem länder med en handelsflotta av var för sig minst en miljon bruttoregisterton.
Denna bestämmelse har till ändamål att underlätta och främja medlemsstaternas
snara ratifikation av konventionen.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlemsstat sex
månader efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel li.

1. Varje medlemsstat, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio
år förflutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga
densamma genom skrivelse, som delgives Internationella arbetsbyråns
generaldirektör för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän
ett år efter det den blivit registrerad.

2. Varje medlemsstat, som ratificerat denna konvention och icke inom
ett år efter utgången av den i föregående mom. nämnda tioårsperioden gör
bruk av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden
för en ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna
artikel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av
varje tioårsperiod.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Artikel 15.

1. Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta samtliga
medlemmar av Internationella arbetsorganisationen om alla registreringar
av ratifikationer och uppsägningar, som medlemmarna delgiva honom.

2. När generaldirektören underrättar medlemmarna av organisationen om
registreringen av den sista ratifikation, som är nödvändig för att sätta konventionen
i kraft, skall han göra organisationens medlemmar uppmärksamma
på dagen för konventionens ikraftträdande.

Artikel 16.

Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall för registrering i enlighet
med artikel 102 av Förenta Nationernas stadga tillställa Förenta Nationernas
generalsekreterare fullständiga upplysningar om alla ratifikationer
och uppsägningar, som registrerats av honom i enlighet med villkoren i
föregående artiklar.

Artikel 17.

Vid utgången av varje period av tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall Internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen
en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under
övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens dagordning
uppföra frågan om dess revision, helt eller delvis.

Artikel 18.

1. För det fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande
revision, helt eller delvis, av förevarande konvention, och den nya konventionen
icke föreskriver annat, skall

a) en medlemsstats ratifikation av den nya, reviderade konventionen,
för såvitt denna trätt i kraft, ipso jure medföra omedelbar uppsägning
av förevarande konvention oberoende av vad i art. 16 härovan
stadgas;

b) från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft,
förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemsstaterna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande i sin nuvarande
form och med sitt nuvarande innehåll för de medlemsstater, som ratificerat
densamma men icke ratificerat den reviderade konventionen.

Artikel 19.

De engelska och franska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Bilaga B.

Konvention (nr 92) angående besättningens bostäder å fartyg (reviderad 1949).

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 8 juni 1949 till sitt trettioandra sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag angående partiell revision av »konventionen
angående besättningsbostäder, 1946» [Accommodatåon of Crews
Convention, 1946], antagen av konferensen vid dess tjuguåttonde sammanträde,
vilken fråga innefattas i den tolfte punkten på dagordningen
för sammanträdet, samt

funnit, att dessa förslag skola taga form av en internationell konvention,

antager denna, den adertonde dagen i juni år nittonhundrafyrtionio följande
konvention, som må benämnas »konventionen angående besättningsbostäder
(reviderad), 1949» [Accommodation of Crews Convention (Revised),
1949].

Avd. 1. Allmänna bestämmelser.

Artikel 1.

1. Denna konvention äger tillämpning på varje sjögående maskindrivet
fartyg i allmän eller enskild ägo, vilket i handelssjöfart nyttjas för transport
av gods eller passagerare och är registrerat i territorium, för vilket denna
konvention gäller.

2. Nationell lagstiftning skall fastställa, när fartyg för tillämpning av
denna konvention skall anses vara sjögående.

3. Från konventionens tillämpning undantagas:

a) fartyg om mindre än 500 ton;

b) fartyg, som huvudsakligen framdrivas med segel men äro försedda
med hjälpmaskin;

c) fartyg nyttjade till fiske, valfångst eller liknande verksamhet;

d) bogserfartyg.

4. Konventionen skall dock, där så är skäligt och lämpligt, tillämpas å:

a) fartyg mellan 200 och 500 ton; och

b) bostäder för personer, sysselsatta i vanlig sjömanstjänst å fartyg,
som nyttjas till valfångst eller liknande verksamhet.

5. Vidare må i fråga om vilket som helst fartyg avvikelser göras från
föreskrifterna i avd. III av konventionen, därest vederbörande myndighet,
efter hörande av redarsammanslutningarna och/eller redarna ävensom de
erkända bona fide sjöfolksorganisationerna, finner avvikelserna erbjuda fördelar
av sådan art att förhållandena i det stora hela icke bliva mindre gynnsamma
än vid full tillämpning av konventionens bestämmelser; dylika avvikelser
skall medlemsstaten i detalj meddela Internationella arbetsbyråns
generaldirektör, som skall underrätta medlemmarna av Internationella arbetsorganisationen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Artikel 2.

I denna konvention förstås med:

a) fartyg: fartyg, varå konventionen äger tillämpning;

b) ton: bruttoregisterton;

c) passagerarfartyg: fartyg, för vilket antingen (1) säkerhetscertifikat,
utfärdat i enlighet med bestämmelserna i gällande internationella konvention
för betryggande av säkerheten för människoliv till sjöss, eller (2)
passagerarfartygscertifikat är i kraft;

d) befäl: person — annan än befälhavaren — som enligt nationell lagstiftning
eller, i avsaknad av tillämplig sådan lagstiftning, enligt kollektivavtal
eller sedvänja räknas såsom befäl;

e) manskap: medlem av besättningen, som icke är befäl;

f) underbefäl: manskap i övervakande eller särskilt ansvarsfull ställning,
som enligt nationell lagstiftning eller, i avsaknad av tillämplig sådan
lagstiftning, enligt kollektivavtal eller sedvänja betraktas såsom underbefäl
;

g) besättningens bostäder: sådana sovrum, mässrum, sanitära anordningar,
sjukrum och dagrum, som äro avsedda att nyttjas av besättningen;

h) föreskriven: föreskriven i nationell lagstiftning eller av behörig
myndighet;

i) godkänd: godkänd av behörig myndighet;

j) omregistrering: fartygs omregistrering vid byte samtidigt av nationalitet
och ägare.

Artikel 3.

1. Varje medlem, för vilken denna konvention gäller, åtager sig att vidmakthålla
en lagstiftning, som säkerställer tillämpningen av föreskrifterna
i avd. II, III och IV av konventionen.

2. Denna lagstiftning skall:

a) ålägga vederbörande myndighet att bringa lagstiftningens bestämmelser
till alla därav berörda personers kännedom;

b) angiva vilka personer som äro ansvariga för bestämmelsernas
efterlevnad;

c) för varje överträdelse av bestämmelserna stadga däremot svarande
straffpåföljd;

d) sörja för upprätthållandet av inspektionssystem, som säkerställer
bestämmelsernas effektiva tillämpning;

e) ålägga vederbörande myndighet att vid utarbetande av bestämmelser
höra redarsammanslutningarna och/eller redarna ävensom de
erkända bona fide sjöfolksorganisationerna samt att, i den mån så
lämpligen kan ske, samråda med dem i uppkommande frågor.

Avd. II. Planläggning av och tillsyn å besättningens bostäder.

Artikel i.

1. Innan ett fartygsbygge påbörjas, skall en över fartyget upprättad ritning,
som i föreskriven skala utvisar läget och det allmänna anordnandet av
besättningens bostäder, underställas vederbörande myndighet för godkännande.

2. Innan besättningens bostäder börja byggas eller besättningens bostäder
i ett existerande fartyg ändras eller ombyggas, skall en detaljerad ritning
över bostäderna i fråga, åtföljd av erforderliga uppgifter, underställas
vederbörande myndighet för godkännande. Ritningen skall, med angivande

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

av det ändamål för vilket varje rum är avsett, i föreskriven skala och i föreskrivna
detaljer utvisa disponerandet av möbler och inredning samt beskaffenheten
och placeringen av anordningar för ventilation, belysning och uppvärmning
ävensom de sanitära anordningarna. I trängande fall eller i fråga
om tillfälliga ändringar eller ombyggnader, som äga rum utanför territoriet
för fartygets registrering, är det dock för tillämpningen av ifrågavarande
stadgande tillräckligt, att ritningen i efterhand underställes vederbörande
myndighet för godkännande.

Artikel 5.

Vid varje tillfälle då:

a) ett fartyg registreras eller omregistreras,

b) besättningens bostäder på ett fartyg väsentligen ändrats eller ombyggts,
eller

c) antingen en erkänd bona fide sjöfolksorganisation, representerande
besättningen helt eller delvis, eller ock det antal eller den kvotdel av besättningen,
som föreskrivits, hos vederbörande myndighet, på föreskrivet
sätt och inom sådan tid att fartyget icke fördröj es, framställt klagomål
över att besättningens bostäder icke uppfylla bestämmelserna i denna konvention,

skall vederbörande myndighet inspektera fartyget och övertyga sig om att
besättningens bostäder överensstämma med de i lagar och andra författningar
uppställda fordringarna.

Avd. III. Bestfimmelser om besättningens bostäder.

Artikel 6.

t. Belägenhet, tillträdesanordningar och byggnadssätt för besättningens
bostäder ävensom deras anordnande i förhållande till andra utrymmen ombord
skola vara sådana, att nödig säkerhet, skydd mot väder och sjö samt
isolering mot värme, köld, starkare buller och utdunstningar från de andra
utrymmena åstadkommas.

2. Till sovrum må ej finnas direkt ingång från lastrum, maskinerirum,
kabyssrum, lamprum, rum för förvaring av färger, maskin-, däcks- eller annat
förrådsrum, torkrum, gemensamt tvättrum eller klosettrum. Den del
av skott, som skiljer dylikt utrymme från sovrum, och sovrums ytterskott
skola vara effektivt tillverkade av järn eller annat godkänt material och
skola vara vatten- och gastäta.

3. Ytterskott till sov- eller mässrum skola vara tillräckligt isolerade. Alla
maskinkappar och skott, som begränsa kabyssrum eller annat utrymme där
värme alstras, skola om värmen kan spridas till angränsande bostäder eller
gångar, likaledes vara tillräckligt isolerade. Åtgärder skola dessutom vara
vidtagna till skydd mot värmestrålning från ång- och/eller varmvattenrör.

4. Innerskott skola vara av godkänt material, som ej är ägnat att hysa
ohyra.

5. Sovrum, mässrum, dagrum och förbindelsegångar i besättningens bostäder
skola vara tillräckligt isolerade till undvikande av kondensering och
för stark uppvärmning.

6. Huvudångrör och avloppsrör för vinschar och liknande anordningar
må ej vara dragna genom besättningens bostäder och, såvitt tekniskt möjligt,
ej heller genom dit ledande gång. Måste rör varom här talas vara dragna
genom dylik gång, skola rören vara tillfredsställande isolerade och inbyggda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

7. Innerpanel och innergarnering skola vara av material, vars yta är lätt
att hålla ren. De må ej vara utförda av späntade eller falsade bräder eller
eljest vara till sin konstruktion ägnade att hysa ohyra.

8. Vederbörande myndighet skall bestämma, i vilken omfattning anordningar
för att förhindra eldsvåda eller fördröja dess spridning skola vid bostädernas
konstruktion påfordras.

9. Väggar och tak i sov- och mässrum skola vara så beskaffade, att de
lätt kunna hållas rena. Äro de målade, skall målningen vara hållen i ljus
färgton; vitliinning må ej användas.

10. Målning av vägg skall vid behov förnyas eller iståndsättas.

11. Durken i varje bostadsrum skall vara av godkänt material och utförande.
Dess yta skall vara ogenomtränglig för fukt och lätt att hålla ren.

12. Där durken är belagd med golvmassa, skall anslutningen till väggarna
vara avrundad till förhindrande av sprickbildning.

13. Tillfredsställande vattenavlopp skall vara anordnat.

Artikel 7.

1. Sovrum och mässrum skola vara tillräckligt ventilerade.

2. Ventilationssystemet skall kunna regleras så, att luften hålles i tillfredsställande
kondition och att tillräcklig luftväxling åstadkommes under
alla väderleks- och klimatförhållanden.

3. Fartyg, som regelbundet trafikera tropiska farvatten eller Persiska viken,
skola vara försedda med både mekaniska ventilationsanordningar och
elektriska fläktar; dock behöver allenast ettdera av dessa medel anbringas
i rum, där tillfredsställande ventilation därigenom säkerställes.

4. Fartyg, nyttjade i fart utanför tropikerna, skola vara utrustade antingen
med mekaniska ventilationsanordningar eller ock med elektriska
fläktar. Från denna föreskrift må vederbörande myndighet undantaga fartyg,
som vanligtvis nyttjas i de kalla farvattnen på norra eller södra halvklotet.

5. Drivkraft till de ventilationsmedel, som fordras enligt mom. 3 och 4,
skall, i den mån så är praktiskt möjligt, alltid vara tillgänglig, då besättningen
bor eller arbetar ombord och förhållandena så påkalla.

Artikel 8.

1. Tillfredsställande anordningar för uppvärmning av besättningens bo städer

skola finnas å varje fartyg, som icke uteslutande trafikerar tropikerna
eller Persiska viken. _ . .

2. Uppvärmningsanordningen skall, i den mån så är praktiskt möjligt,
alltid vara i funktion, då besättningen bor eller arbetar ombord och förhållandena
så påkalla.

3. Å alla fartyg, där uppvärmningsanordning fordras, skall uppvärmningen
ske medelst ånga, varmt vatten, varmluft eller elektricitet.

4. Å varje fartyg, där uppvärmning sker medelst kamin, skola åtgärder
vidtagas för säkerställande av att kaminen är tillräckligt stor och på lämpligt
sätt installerad och skyddad samt att luften icke blir förskämd.

5. Uppvärmningsanordningen skall kunna hålla temperaturen i besättningens
bostäder vid tillfredsställande gradtal under de normala väderleksoch
klimatförhållanden, som äro att förvänta å fartygets resor; det tillkommer
vederbörande myndighet att föreskriva den standard, som skall
fållas

6. Värmeelement och andra värmeapparater skola vara så placerade och,
om behövligt, så avskärmade, att ej risk för eldsvåda och ej heller fara eller
obehag för de personer, för vilka rummet är avsett, uppstår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Artikel 9.

1. Med förbehåll för sådana särskilda anordningar, som må medgivas i
fråga om passagerarfartyg, skola sov- och mässrum hava ordentlig tillgång
till dagsljus och dessutom vara försedda med erforderlig artificiell belysning.

2. Alla för besättningen avsedda rum skola vara tillräckligt upplysta.
Minimistandarden för dagsljus i bostadsrum skall vara sådan, att person
med normal synförmåga skall vid full dager i klart väder kunna läsa vanligt
tidningstryck i varje del av rummet, där han fritt kan röra sig. När det ej är
möjligt att åstadkomma erforderligt dagsljus, skall artificiell belysning,
som motsvarar denna minimistandard, vara anordnad.

3. Å alla fartyg skola besättningens bostäder vara försedda med elektrisk
belysning. Om ej två självständiga kraftkällor för elektrisk belysning finnas,
skall extra belysning förmedelst lämpligt konstruerade lampor eller belysningsapparater
vara att tillgå för användning vid uppkommande behov.

4. Artificiell belysning skall vara så anordnad, att den är till största möjliga
nytta för dem, för vilka rummet är avsett.

5. I sovrum skall finnas elektrisk läslampa vid huvudgärden till varje
sovplats.

Artikel 10.

1. Sovrum skall vara beläget över lastvattenlinjen, antingen midskepps
eller ock akterut.

2. I undantagsfall må vederbörande myndighet, om fartygets storlek, typ
eller avsedda användning gör varje annan förläggning av sovrummen oskälig
eller olämplig, medgiva deras förläggning till den förliga delen av fartyget,
dock icke i något fall för om kollisionsskottet.

3. Å passagerarfartyg må vederbörande myndighet, under förutsättning
att tillfredsställande anordningar för belysning och ventilation förefinnas,
medgiva förläggning av sovrum under lastvattenlinjen, dock icke i något fall
omedelbart under förbindelsegång för arbetsändamål.

4. Golvytan per person må i sovrum för manskapet ej understiga:

a) 1,85 m3 (eller 20 kvfot) å fartyg om mindre än 800 ton;

b) 2,35 m2 (eller 25 kvfot) å fartyg om 800 ton eller mera, dock under
3 000 ton;

c) 2,78 in2 (eller 30 kvfot) å fartyg om 3 000 ton eller mera.

Å passagerarfartyg, där flera än fyra till manskapet hörande personer
äro inhysta i samma rum, må dock den minsta golvytan per person vara
2,22 nr (24 kvfot).

5. I fråga om fartyg, å vilka finnas anställda sådana grupper av manskap,
som nödvändiggöra anställandet av ett väsentligt större antal manskap
än det, som eljest skulle förekommit, må vederbörande myndighet beträffande
sovrum för dylika grupper minska golvytan per person, dock med iakttagande
av följande villkor:

a) hela golvytan i de sovrum, vilka tilldelats dessa grupper, må
ej understiga den golvyta, som skulle erfordrats för den händelse ökningen
av manskapets antal icke kommit till stånd;

b) golvytan per person i sovrummen må ej understiga:

(1) 1,67 in3 (18 kvfot) beträffande fartyg om mindre än 3 000 ton;

(2) 1,85 in3 (20 kvfot) beträffande fartyg om 3 000 ton eller mera.

0. Vid golvytans mätning skola medräknas ytor, som äro upptagna av

sovplatser, skåp, byråar och sittplatser. Små eller oregelbundet formade ytor,
som icke effektivt öka det utrymme, inom vilket personer fritt kunna röra
sig, och icke kunna utnyttjas för möblering, må ej medräknas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

7. Den fria höjden i besättningens sovrum må icke understiga 1,90 meter
(6 fot 3 tum).

3. Sovrum skola finnas till sådant antal, att särskilt eller särskilda sovrum
kunna tilldelas varje kategori av besättningen. Vederbörande myndighet
må dock i fråga om mindre fartyg meddela eftergift från denna bestämmelse.

9. Högsta antalet personer, som må inhysas i ett och samma sovrum,
utgör i fråga om:

a) "befäl, som förestå avdelning, vaktindelat fartygs- och maskinbefäl
samt förste telegrafist: en person;

b) annat befäl, en person, där så är möjligt, och i varje fall icke fler
än två;

c) underbefäl: en eller två personer, och i varje fall icke fler än tva;

d) annat manskap: två eller tre personer, där så är möjligt, och i
varje fall icke fler än fyra.

10. I syfte att bereda lämpliga och bekvämare bostäder må vederbörande
myndighet, efter hörande av redarsammanslutningarna och/eller redarna
ävensom de erkända bona fide sjöfolksorganisationerna, i fråga om passagerarfartyg
i särskilda fall medgiva inhysning av högst 10 till manskapet hörande
pfcrsoner i ett och samma sovrum.

11. I varje sovrum skall på lätt synlig plats tydligt och outplånligt anges
det högsta antal personer, som må inhysas i rummet.

12. Varje medlem av besättningen skall hava sin särskilda sovplats.

13. Sovplatser må icke på så sätt anbringas vid sidan av varandra, att
tillträde till den ena sovplatsen endast kan äga rum över den andra.

14. över sovplats må ytterligare endast en sovplats anbringas; längs fartygssidan
må, där fönsterventil är placerad över sovplats, ej över eller under
denna sovplats anbringas annan sovplats.

15. Sovplats, över vilken annan sovplats är anbragt, skall befinna sig
minst 30 cm (12 tum) över durken; den övre sovplatsen skall befinna sig
ungefär mitt emellan den undre sovplatsens botten och underkanten av

däcksbjälkarna i taket. .

16. Sovplats skall, invändigt mätt, vara minst 1,90 meter (b tot och 3 tum;

lång och 0,68 meter (2 fot 3 tum) bred. o

17. Sovplatsens ram och dess slingerbräda, om sådan finnes, skola vara
av godkänt material, som är hårt, slätt och icke kan förväntas bliva anfratt
eller hysa ohyra.

18. Är ramen tillverkad av rör, skola dessa vara fullständigt tillslutna
och må icke vara försedda med perforering, genom vilken ohyra kan kom ^9°

Varje sovplats skall vara försedd med fjädrande botten eller fj adr ande
madrass och dessutom med madrass, som är stoppad med godkänt material.
Halm eller annat material, som är ägnat att hysa ohyra, ma icke användas
för stoppning. ,..

20. Är sovplats anbragt över annan sovplats, skall under den torra sovplatsens
fjädrande botten vara fästad en av trä, segelduk eller annat lämpligt
material förfärdigad botten, som icke släpper igenom damm.

21 Sovrum skall vara så anordnat och möblerat, att det ar latt att halla
i ordning och bereder rimlig bekvämlighet å de i rummet inhysta perso ner

na. o . « •

22. Möblemanget skall omfatta ett klädskap for varje person, som ar inhyst
i rummet. Klädskåpet skall hava en höjd av minst 1,52 meter (5 fot) och
en tvärsektion av minst 19,30 dm-'' (300 kvtum). Skåpet skall vara forsett
med hylla och med beslag för anbringande av hanglas. Hanglaset skall personen
i fråga själv anskaffa.

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

varj av tallbar eller utdragbar skiva; i rummet skola dessutom bekväma sittplatser
finnas i mån av behov.

24. Möblemanget skall vara av slätt och hårt material, som icke kan förväntas
slå sig eller bliva anfrätt.

25. Varje person skall til sitt förfogande hava en draglåda eller däremot
svarande förvaringsutrymme om minst 0,056 m3 (2 kbfot).

26. Fönster i sovrum skola vara försedda med gardiner.

27. Sovrum skall vara försett med en spegel, småskåp för toalettutensilier,
en bokhylla och erforderligt antal klädkrokar.

28. I den mån så lämpligen kan ske, skall besättningen så fördelas i sovlummen,
att personer, tillhörande olika vakter, erhålla skilda sovrum och att
dagman icke delar rum med vaktindelad personal.

Artikel 11.

1. Varje fartyg skall vara försett med erforderliga mässrum.

2. I fartyg om mindre än 1 000 ton skola skilda mässrum finnas för:

a) befälhavaren och befäl;

b) underbefäl och annat manskap.

3. I fartyg om 1 000 ton eller mera skola skilda mässrum finnas för:

a) befälhavare och befäl;

b) underbefäl och annat manskap tillhörande däckspersonalen;

c) underbefäl och annat manskap tillhörande maskinpersonalen.

Dock må:

1) ett av de två mässrum, som avses för underbefäl och annat
manskap, tilldelas underbefälet och det andra mässrummet
det övriga manskapet;

2) ett enda gemensamt mässrum anordnas för underbefäl och
annat manskap tillhörande däcks- och maskinpersonalen, i
de fall redarsammanslutningarna och/eller redarna samt de
erkända bona fide sjöfolksorganisationerna i fråga uttalat sig
till förmån härför.

4. För ekonomipersonalens förseende med mässrum i erforderlig omfattmng
skola anordningar vara vidtagna antingen genom att denna personal
tilldelats ett särskilt mässrum eller ock genom att den berättigats använda
massrum tilldelade annan personal; å fartyg om 5 000 ton eller mera, vilkas
ekonomipersonal omfattar fler än fem personer, skall inrättandet av
ett^ särskilt mässrum för denna personal tagas under övervägande.

5. Storleken och utrustningen av varje mässrum skola vara tillräckliga
för det antal personer, som kan förväntas samtidigt använda rummet.

.. ^ässruin skall vara försett med bord och godkända sittplatser, tillräckliga
för det antal personer, som kan förväntas samtidigt använda dem

7. Vederbörande myndighet må medgiva sådana eftergifter från ovan
meddelade regler rörande mässrum, som nödvändiggöras av de särskilda
forhållandena å passagerarfartyg.

8. Mässrum skall ligga skilt från sovrum och så nära kabyssrummet
som är praktiskt möjligt.

9. Är penteri ej tillgängligt från mässrum, skola skåp eller dylikt för

förvaring av mässutensilier samt lämpliga anordningar för diskning finnas
att tillgå. ö

10. Den övre ytan av bord och sittplatser skall vara av material, som
motstår fukt, saknar sprickor och är lätt att rengöra.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 207.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Artikel 12.

1. Å varje fartyg skall på öppet däck finnas en eller flera platser, till vilka
besättningen har tillträde under fritid. Platsernas storlek skall vara avpassad
efter fartygets och besättningens storlek.

2. Dagrum, som äro lämpligt belägna och ändamålsenligt möblerade,
skola finnas för befälet och för manskapet. Där dagrum utgöres av mässrum,
skola dessa vara så anordnade, möblerade och utrustade, att de lämpa
sig till dagrum.

Artikel 13.

1. Tillräckliga sanitära anordningar, omfattande tvättfat samt badkar
och/eller duschar, skola finnas å alla fartyg.

2. Separata vattenklosetter skola finnas till minst följande antal:

a) å fartyg om mindre än 800 ton: 3;

b) å fartyg om 800 ton eller mera, dock under 3 000 ton: 4;

c) å fartyg om 3 000 ton eller mera: 6;

d) å fartyg, där radiotelegrafisternas sovrum äro avsides belägna,
skola sanitära anordningar finnas invid eller i närheten av dessa sovrum.

3. Den nationella lagstiftningen skall, med iakttagande av bestämmelserna
i mom. 4 av denna artikel, föreskriva fördelningen av vattenklosetter
mellan olika grupper av besättningen.

4. Bortsett från medlemmar av besättningen inhysta i rum, till vilka
särskilda sanitära anordningar höra, skola för varje grupp av besättningen
sanitära anordningar finnas enligt följande normer:

a) ett badkar och/eller en dusch för varje helt eller påbörjat antal
om 8 personer;

b) en vattenklosett för varje helt eller påbörjat antal om 8 personer; c)

ett tvättfat för varje helt eller påbörjat antal om sex personer.
Därest antalet personer i en grupp överstiger den jämna multipeln av

sålunda angivet tal med mindre än hälften av detsamma, må detta överskott
lämnas utan avseende vid tillämpningen av detta moment.

5. överstiger besättningens hela antal 100 eller är det fråga om passagerarfartyg,
i regel sysselsatt på resor av högst fyra timmars varaktighet,
må vederbörande myndighet godtaga särskilda anordningar eller minskning
av antalet fordrade anordningar.

6. Kallt färskt vatten och varmt färskt vatten eller anordning för uppvärmning
av vatten skola finnas i varje gemensamt för personer avsett
tvättrum. Vederbörande myndighet må efter att hava hört redarsammanslutningarna
och/eller redarna samt de erkända bona fide sjöfolksorganisationerna
bestämma den största mängd färskt vatten, som redaren kan
åläggas tillhandahålla per man och dag.

7. Tvättfat och badkar skola vara tillräckligt stora och förfärdigade av
godkänt material, som har slät yta och icke kan förväntas spricka, avflaga
sig eller anfrätas.

8. Alla klosettrum skola vara ventilerade direkt ut i fria luften; denna
ventilation må ej stå i förbindelse med bostäderna i övrigt.

9. Alla vattenklosetter skola vara av godkänd modell och hava kraftig
spolanordning, som alltid kan fungera och är reglerbar för varje klosett
särskilt.

10. Avloppsrör för klosettstolar ävensom andra avloppsrör skola hava
tillräckliga dimensioner och vara så anordnade, att faran för tilltäppning
i möjligaste mån minskas och att rengöringen underlättas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

11. Sanitär anordning, som är avsedd för mer än en person, skall upplylla
följande fordringar:

a) Durkbeläggningen skall vara av godkänt, hållbart material; den
skall vara lätt att rengöra och ogenomtränglig för fukt; erforderligt
avlopp från durken skall finnas;

b) Skott skola vara av järn eller annat godkänt material; de skola
vara vattentäta åtminstone 0,23 meter (9 tum) från durken räknat;

c) Rummet skall vara tillräckligt upplyst, uppvärmt och ventilerat; d)

Klosettruin skola vara bekvämt belägna i förhållande till sovrum
och tvättrum men dock avskilda från"dem; klosettrum må icke
hava direkt ingång från sovrum eller från sådan gång mellan sovrum
och klosettrum, till vilken ingång från annat håll ej förefinnes;
denna fordran gäller dock icke klosettrum beläget mellan två sovrum,
i vilka sammanlagt högst fyra personer äro inhysta;

e) Äro två eller flera vattenklosetter anbragta i ett och samma rum,
skola de för åstadkommande av avskildhet vara i erforderlig mån förskärmade.

12. I alla fartyg skola anordningar för tvättning och torkning av kläder
linnas i den omfattning, som av besättningens storlek och resans normala
längd påkallas.

13. Anordningarna för tvättning av kläder skola omfatta erforderliga
tyattkar med avlopp och tillräcklig tillgång till kallt färskt vatten och varmt
tarskt vatten eller anordning för uppvärmning av vatten. Kunna tvättkaren
ej rimligtvis anbringas i särskilt för klädtvätt avsett rum, må de anbringas
i de för personer avsedda tvättrummen.

14. Anordningar för torkning av kläder skola förefinnas i en från sovoch
mässrum avskild avdelning, som är tillräckligt uppvärmd och ventilerad
samt försedd med linor eller andra anordningar för upphängning av
kläder.

Artikel U.

1. Å varje fartyg, som har en besättning av 15 personer eller mera och
nyttjas å resa av mer än tre dagars varaktighet, skall särskilt sjukrum finnas.
Vederbörande myndighet må i fråga om fartyg i kustfart medgiva eftergift
från denna fordran.

2. Sjukrummet skall vara så beläget, att det är lättillgängligt och att de
sjuka få lämpligt husrum samt under alla väderleksförhållanden kunna erhålla
erforderlig vård.

3. Ingång, sovplatser, belysning, ventilation, uppvärmning och vattentillförsel
skola vara så anordnade, att de i rummet inhysta få det bekvämt
och att deras vård underlättas.

4. Antalet sovplatser i sjukrummet skall bestämmas av vederbörande
myndighet.

5. Vattenklosett, avsedd uteslutande för dem som äro inhysta i sjukrum,
skall vara anordnad; klosettrummet skall antingen utgöra en del av sjukrumsavdelningen
eller vara beläget i dess omedelbara närhet.

6. Sjukrum må ej användas för annat ändamål än sjukvård.

7. En godkänd medicinlåda skall, jämte lättfattliga anvisningar, finnas
ä varje fartyg, som icke medför läkare.

Artikel 15.

1. För upphängning av oljekläder skall det utanför, men i bekväm närhet
av sovrummen finnas avdelning av tillräcklig storlek och med erforderlig
ventilation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

2. Å fartyg om mer än 3 000 ton skola ett rum för däckspersonalen och
ett rum för maskinpersonalen finnas anordnade och utrustade för användning
såsom kontor.

3. Å fartyg, vilka regelbundet besöka hamnar hemsökta av moskiter,
skola för att skydda besättningens bostäder mot moskiternas inträngande
anordningar i form av lämpliga moskitnät för ventiler, ventilatorer och dörrar
mot öppet däck vara vidtagna.

4. Varje fartyg, som regelbundet nyttjas för fart i eller till tropikerna
eller Persiska viken, skall vara utrustat med solsegel för uppsättning över
sådana öppna däck, som äro belägna omedelbart ovanför besättningens bostäder,
och över sådana delar av öppet däck, som äro avsedda till uppehållsplats
under fritid.

Artikel 16.

1. I fråga om fartyg, omnämnda i art. 10 mom. 5, må vederbörande myndighet
beträffande där avsedda medlemmar av besättningen jämka de i föregående
artiklar uppställda fordringarna, i den mån så erfordras för att tillgodose
dessa medlemmars olika nationella bruk och sedvänjor; särskilt må
myndigheten uppställa avvikande fordringar angående personantal i sovrum
samt angående mässrum och sanitära anordningar.

2. Vid jämkningar i nämnda fordringar skall myndigheten dock iakttaga
bestämmelserna i art. 10 mom. 1 och 2 samt den i art. 10 mom. 5 meddelade
bestämmelsen om minsta golvyta för dessa besättningsmedlemmar.

3. Å fartyg, där någon kategori av besättningen omfattar personer med
vitt skilda nationella bruk och sedvänjor, skola, i den man så är behövligt
för att tillgodose de olika gruppernas fordringar, särskilda därefter lämpade
sovrum och andra bostadsrum vara anordnade för dessa grupper.

4. I fråga om fartyg, omnämnda i art. 10 mom. 5, skall för sjukrum,

mässrum och sanitära anordningar åstadkommas och upprätthållas en
standard, vilken med avseende å antal och praktisk användbarhet svarar
mot eller är jämförlig med den, som förefinnes å övriga i samma område registrerade
fartyg av liknande slag. ,

5. Vederbörande myndighet skall vid utarbetandet av särskilda regler
enligt denna artikel höra de erkända bona fide sjöfolksorganisationer, som
äro intresserade av frågan, samt de redarsammanslutningar och/eller redare,
som anställa detta sjöfolk.

Artikel 17.

1. Besättningens bostäder skola hållas rena och i tillräckligt beboeligt
skick. I bostäderna må icke förvaras gods eller förråd, som ej tillhör de i

bostäderna inhysta personerna. _

2. Befälhavaren eller av honom för ändamalet särskilt utsedd befalsperson
skall, åtföljd av en eller flera medlemmar av besättningen, inspektera
alla till besättningens bostäder hörande rum med högst en veckas mellanrum.
Resultatet av varje inspektion skall bokföras.

Avd. IV. Konventionens tillämpning å existerande iartyg.

Artikel 18.

1 Denna konvention skall, med iakttagande av vad i denna artikels mom.
2 3 och 4 sägs, gälla fartyg, till vilka kölen sträckts, sedan konventionen
trätt i kraft för det territorium, där fartygen aro registrerade.

2 I fråga om fartyg, som är fullt färdigställt å dagen for denna konventions
ikraftträdande för det territorium, där fartyget är registrerat, ma ve -

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

dei börande myndighet, därest i ar tyget ej uppfyller de i konventionens avd.
III uppställda fordringarna, efter att hava hört redarsammanslutningarna
och/eller redarna samt de erkända bona fide sjöfolksorganisationerna påfordra
sådana ändringar för att bringa fartyget i överensstämmelse med
konventionens fordringar, som myndigheten med hänsyn till praktiska förhållanden
anser möjliga, när:

a) fartyget omregistreras;

b) väsentliga konstruktiva ändringar eller större reparationer vidtagas
å fartyget på grund av förutbestämda planer men icke på grund
av haveri eller oförutsedd händelse.

3. I fråga om fartyg, som å dagen för denna konventions ikraftträdande
tör det territorium, där fartyget är registrerat, befinner sig under byggnad
och/eller ombyggnad för att åter försättas i sådant skick, att det lämpar
sig för sitt tidigare ändamål, må vederbörande myndighet efter att hava hört
redarsammanslutningarna och/eller redarna samt de erkända bona fide sjöfolksorganisationerna
påfordra sådana ändringar för att bringa fartyget i
överensstämmelse med konventionens fordringar, som myndigheten med
hänsyn till praktiska förhållanden anser möjliga; dessa ändringar skola,
så länge fartyget icke omregistreras, anses innebära ett slutgiltigt uppfyllande
av konventionens bestämmelser.

4. I fall ett fartyg —- dock ej fartyg, som avses i denna artikels mom. 2
och 3 eller fartyg, varå bestämmelserna i denna konvention varit tillämpliga
under fartygets byggnad — blir omregistrerat i ett territorium efter dagen
för denna konventions ikraftträdande för samma territorium, må vederbörande
myndighet, efter hörande av redarsammanslutningarna och/eller redarna
samt de erkända bona fide sjöfolksorganisationerna, påfordra sådana
ändringar för att bringa fartyget i överensstämmelse med konventionens
fordringar, som myndigheten med hänsyn till praktiska förhållanden anser
möjliga; dessa ändringar skola, så länge fartyget icke ånyo omregistreras,
anses innebära ett slutgiltigt uppfyllande av konventionens bestämmelser.

Avd. V. Slutbestämmelser.

Artikel 19.

Intet i denna konvention skall inverka på lag, skiljedom, sedvänja eller
avtal mellan redare och sjömän, som tillförsäkrar förmånligare villkor än
de, som stadgas i denna konvention.

Artikel 20.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella
arbetsbyråns generaldirektör för registrering.

Artikel 21.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generaldirektören.

2. Den skall träda i kraft sex månader efter den dag, ratifikationer registrerats
för sju av följande länder: Amerikas förenta stater, Argentina,
Australien, Belgien, Brasilien, Canada, Chile, Kina, Danmark, Finland,
Frankrike, Storbritannien och Norra Irland, Grekland, Indien, Irland, Italien,
Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Sverige, Turkiet och Jugoslavien,
varav minst fyra länder med en handelsflotta av var för sig minst en

Kungl. Maj:ts proposition nr 207-

miljon bruttoregisterton. Denna bestämmelse har till ändamål att underlätta
och främja medlemsstaternas snara ratifikation av konventionen.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlemsstat sex
månader efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 22—27.

Dessa artiklar, vilka äro av samma lydelse som art. H—ig i konventionen
(nr 91) angående semester med bibehållen hyra för sjömän (reviderad
19b9), äro här uteslutna.

Bilaga C.

Konvention (nr 93) angående hyror, arbetstid och bemanning å fartyg

(reviderad 1949).

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 8 juni 1949 till sitt trettioandra sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag angående partiell revision av »konventionen
angående hyror, arbetstid och bemanning å fartyg, 1946» [Wages,
Hours of Work and Manning (Sea) Convention, 1946], antagen av konferensen
vid dess tjugoåttonde sammanträde, vilken fråga innefattas i
den tolfte punkten på dagordningen för sammanträdet, samt

funnit, att dessa förslag skola taga form av en internationell konvention,

antager denna, den adertonde dagen i juni månad nittonhundrafyrtionio
följande konvention, som må benämnas »konventionen angående hyror, arbetstid
och bemanning å fartyg (reviderad), 1949» [Wages, Hours of Work
and Manning (Sea) Convention (Revised), 1949].

Avd. I. Allmänna bestämmelser.

Artikel 1.

Intet i denna konvention skall anses inverka på någon bestämmelse i lag,
skiljedom, sedvänja eller avtal mellan redare och sjömän angående hyror,
arbetstid eller bemanning, som tillförsäkrar sjömännen förmånligare villkor
än de som stadgas i denna konvention.

Artikel 2.

1. Denna konvention äger tillämpning å varje fartyg i allmän eller enskild
ägo, som

a) framdrives medelst maskineri;

b) är registrerat i ett territorium, för vilket denna konvention
gäller;

c) yrkesmässigt nyttjas till befordran av last eller passagerare;

d) nyttjas å resa till sjöss.

Kungi. Maj.ts proposition nr 207.

2. Denna konvention äger icke tillämpning å:

a) fartyg med en bruttodräktighet understigande 500 registerton;

b) träfartyg av primitiv byggnad, som »dhows» och »junks»;

c) fartyg, som nyttjas till fiske eller i verksamhet, som står i direkt
samband därmed;

d) »estuarial craft» (flodmynningsfartyg).

Artikel 3.

Denna konvention äger tillämpning å varje ombord anställd person med
undantag av:

a) befälhavaren;

b) lots, som ej tillhör besättningen;

c) läkare;

d) sjukvårdspersonal, som är anställd uteslutande för sjukvård;

e) personer, vilkas åligganden uteslutande avse lasten ombord;

f) personer, som arbeta uteslutande för egen räkning eller gottgöras
allenast genom andel i vinst eller förtjänst;

g) personer, som icke gottgöras för sin tjänstgöring eller som erhålla
allenast nominell lön eller hyra;

h) personer, som äro anställda ombord av annan arbetsgivare än redaren,
med undantag av radiotelegrafister i tjänst hos ett radiobolag;

i) ambulerande stuveriarbetare, som icke tillhöra besättningen;

j) personer anställda å valfångstfartyg, flytande valkokerier, transportfartyg
eller eljest hos valfångstexpedition eller liknande företag på villkor
fastställda i särskilt med vederbörande sjöfolksorganisation slutet
kollektivavtal för valfångst eller liknande företag, innehållande bestämmelser
angående löner, arbetstid och andra arbetsvillkor;

k) personer, som icke tillhöra besättningen (vare sig de äro påmönstrade
eller icke) men som äro anställda under fartygets uppehåll i hamn
för reparation, rengöring, lastning eller lossning eller annat liknande arbete
eller för avlösning, underhåll eller vakttjänst.

Artikel i.

I denna konvention avses med:

a) »befäl»; person — annan än befälhavaren — som i sjömansrullan
betecknats såsom befäl eller innehar sådan tjänsteställning, att han enligt
lag, kollektivavtal eller sedvänja är att anse såsom befäl;

b) »manskap»; medlem av besättningen, med eller utan behörighetsbevis,
som icke är befälhavare eller befäl;

c) »matros»: besättningsman som enligt nationell lagstiftning eller, där
sådan icke givits, enligt kollektivavtal är att anse såsom kompetent att
fullgöra varje åliggande, som kan ankomma på en medlem av däcksmanskapet,
med undantag av arbetsförmän och specialister;

d) »grundhyra»: befäl eller manskap tillkommande kontant lön, ej inräknat
övertidsersättning, premier eller andra bidrag i penningar eller in
natura.

Avd. II. Hyra.

Artikel 5.

1. Grundhyran för en matros, anställd å fartyg varå denna konvention
äger tillämpning, må för en kalendermånads tjänst icke understiga i det
Förenade Konungariket Storbritanniens och Norra Irlands valuta sexton

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

pund sterling, i Amerikas förenta staters valuta sextiofyra dollar eller motsvarande
värde i annat lands valuta.

2. I händelse av ändring i parivärdet å pund eller dollar, varom meddelande
lämnats i Internationella valutafonden, skall

a) den enligt mom. 1 ovan fastställda minimigrundhyran, uttryckt
i den valuta beträffande vilken meddelande lämnats om sådan ändring,
justeras så att den bibehåller sitt värde i förhållande till den
andra valutan;

d) denna justering av generaldirektören för Internatinonella arbetsbyrån
meddelas Internationella arbetsorganisationens medlemmar; och

c) den så justerade minimigrundhyran vara bindande för medlemsstater,
som ratificerat konventionen, på samma sätt som den enligt
mom. 1 fastställda hyran och för envar sådan medlemsstat gälla senast
från och med ingången av andra kalendermånaden efter den månad,
under vilken generaldirektören lämnat medlemsstaterna meddelande
om ändringen.

Artikel 6.

1. I fråga om fartyg, varå användes manskap som nödvändiggör anställande
av ett större antal besättningsmän än som eljest skulle erfordras, skall
minimigrundhyran för en matros jämkas i förhållande till den i föregående
artikel stadgade minimigrundhyran.

2. Den jämkade hyran skall fastställas i enlighet med principen lika lön
för lika arbete och med tillbörlig hänsyn till:

a) det extra antalet anställda, och

b) den ökning eller minskning i redarens utgifter, som förorsakas
av anställandet av ifrågavarande slag av manskap.

3. Den jämkade hyran skall fastställas i kollektivavtal mellan resp. redar-
och sjöfolksorganisationer eller, i avsaknad av sådant avtal och under
förutsättning att konventionen ratificerats av de båda berörda länderna, av
vederbörande myndighet i de ifrågavarande besättningsmännens hemland.

Artikel 7.

Därest fri kost icke tillhandahålles, skall minimigrundhyran höjas med
ett belopp, som skall fastställas i kollektivavtal mellan resp. redar- och sjöfolksorganisationer
eller, i avsaknad av sådant avtal, av behörig myndighet.

Artikel 8.

1. Den kurs, som skall tillämpas för bestämmande av motvärdet i annan
valuta av minimigrundhyran enligt art. 5, skall vara förhållandet mellan
parikurserna av denna valuta och pund i det Förenade Konungariket Storbritannien
och Norra Irland eller dollar i Amerikas förenta stater.

2. I fråga om valuta tillhörande en medlemsstat av Internationella arbetsorganisationen,
som är medlem av Internationella valutafonden, skall parivärdet
vara det som gäller i enlighet med statuterna för Internationella valutafonden.

3. I fråga om valuta tillhörande en medlem av Internationella arbetsorganisationen,
som icke är medlem av Internationella valutafonden, skall
parivärdet räknas enligt den officiella växelkursen, uttryckt i guld eller i
Amerikas förenta staters dollar med den vikt och renhet, som gäller den
1 juli 1944 och som tillämpas för löpande betalningar och transfereringar
vid internationella transaktioner.

4. I fråga om en valuta, som icke kan regleras enligt föreskrifterna i
någotdera av de två föregående momenten:

Kungl. Maj:ts proposition nr 207. 41

a) skall den växelkurs, som avses i denna artikel, bestämmas av vederbörande
medlem av Internationella arbetsorganisationen;

b) skall medlemmen i fråga meddela sitt beslut till generaldirektören
för Internationella arbetsbyrån, vilken utan dröjsmål skall därom
underrätta övriga medlemmar som ratificerat denna konvention;

c) må varje annan medlem, som ratificerat överenskommelsen inom
loppet av sex månader från den dag, då generaldirektören underrättat
om beslutet, meddela generaldirektören för Internationella arbetsbyrån,
att han ogillar beslutet, varefter generaldirektören skall därom
underrätta den medlem, som fattat beslutet, samt övriga medlemmar,
som ratificerat konventionen, och avgiva rapport i saken till den kommitté,
som avses i art. 21;

d) skola ovanstående bestämmelser tillämpas i den händelse vederbörande
medlem gör någon ändring i sitt beslut.

5. Ändring i minimigrundhj^ran till följd av ändring i kursen för bestämmande
av motvärdet i annan valuta skall tillämpas senast från och med ingången
av andra kalendermånaden efter den, under vilken det ändrade parivärdet
av berörda valutor trätt i kraft.

Artikel 9.

Varje medlemsstat skall vidtaga nödiga åtgärder i syfte:

a) att genom ett system av övervakning och straffbestämmelser säkerställa
att de hyror, som betalas, icke understiga vad i denna konvention
stadgas; och

b) att tillförsäkra envar, sem utfått lägre hyra än som i denna konvention
stadgas, möjlighet att billigt och snabbt genom domstolsförfarande
eller på annan väg utfå de belopp, varmed han blivit underbetalad.

Avd. III. Arbetstid.

Artikel 10.

Denna avdelning av konventionen äger icke tillämpning å:

a) främste styrman eller övermaskinist;

b) intendent (purser);

c) varje annan befälsperson, som förestår en avdelning och vilken
skeppstjänst icke är indelad i vakter;

d) person, som är anställd i intendentur- eller ekonomiavdelningen ombord
och som

1) innehar sådan överordnad befattning, som må vara angiven i kollektivavtal
mellan resp. redar- och sjöfolksorganisationer;

2) arbetar huvudsakligen för egen räkning; eller

3) åtnjuter ersättning uteslutande i form av kommission eller huvudsakligen
genom andel i vinst eller förtjänst.

Artikel 11.

I denna avdelning av konventionen avses med:

a) »fartyg i närtrafik»: fartyg, som uteslutande användes å resor, varunder
fartyget icke går längre från det land, varifrån resan anträtts, än
till närbelägna hamnar i grannländerna inom geografiska gränser, som

1) tydligt angivits i nationell lagstiftning eller i kollektivavtal mellan
redar- och sjöfolksorganisationer;

2) gälla enhetligt beträffande tillämpning av allt vad som stadgats i
denna del av konventionen;

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

3) tillkännagivits av vederbörande medlemsstat Vid konventionens
ratificering genom en närlagd förklaring; och

4) fastställts efter samråd med övriga berörda medlemsstater;

b) »fartyg i fjärrtrafik»: ångfartyg, som icke är »fartyg i närtrafik;

c) »passagerarfartyg»: fartyg med passagerarfartygscertifikat, som berättigar
det att föra flera än tolv passagerare;

d) »arbetstid»: tid, varunder det åligger en sjöman att på överordnads
befallning utföra arbete för fartygets eller redarens räkning.

Artikel 12.

1. Denna artikel äger tillämpning å befäl och manskap inom däcks-,
maskin- och radioavdelningarna å fartyg i närtrafik.

2. Ordinarie arbetstid för befäl eller manskap må ej överstiga:

a) då fartyg är till sjöss: 24 timmar för två dygn i följd;

b) då fartyget ligger i hamn:

1) å veckans vilodag: den tid, ej överstigande två timmar, som
fordras för vanligt rutin- och sanitetsarbete;

2) å övriga dagar: 8 timmar, såvida ej genom kollektivavtal överenskominits
om kortare arbetstid;

c) 112 timmar för en period av två veckor i följd.

3. Tid, varunder arbete utföres utöver vad som föreskrives i mom. 2 a)
och b), skall anses såsom övertid, för vilken vederbörande skall vara berättigad
till ersättning i enlighet med bestämmelserna i art. 17 i denna konvention.

4. Då det sammanlagda antalet arbetstimmar under två veckor i följd,
med undantag av övertid, överstiger 112 timmar, skall vederbörande befäl
eller manskap åtnjuta kompensation i form av fritid i hamn eller på annat
sätt efter vad som må fastställas genom kollektivavtal mellan vederbörande
redar- och sjöfolksorganisationer.

5. Genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal skall för tillämpning
av denna artikel fastställas när ett fartyg skall anses vara till sjöss och när
det skall anses vara i hamn.

Artikel 13.

1. Denna artikel äger tillämpning å befäl och manskap inom däcks-, maskin-
och radioavdelningarna å fartyg i fjärrtrafik.

2. Ordinarie arbetstid till sjöss samt å avgångs- och ankomstdagar må
för befäl och manskap icke överstiga 8 timmar för dygn räknat.

3. Ordinarie arbetstid i hamn må för befäl och manskap icke överstiga:

a) å veckans vilodag: den tid, ej överstigande två timmar, som erfordras
för vanligt rutin- och sanitetsarbete;

b) å övriga dagar: 8 timmar, såvida ej genom kollektivavtal överenskommits
om kortare arbetstid.

4. Tid, varunder arbete utföres utöver vad som föreskrivits i föregående
moment, skall betraktas såsom övertid, för vilken vederbörande skall vara
berättigad till ersättning i enlighet med bestämmelserna i art. 17 i denna
konvention.

5. Då det sammanlagda antalet arbetstimmar under en vecka, med undantag
av övertid, överstiger 48 timmar, skall vederbörande befäl eller manskap
åtnjuta kompensation i form av fritid i hamn eller på annat sätt efter
vad som må fastställas genom kollektivavtal mellan berörda redar- och sjöfolksorganisationer.

6. Genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal skall för tillämpningen
av denna artikel fastställas när ett fartyg skall anses vara till sjöss och
när det skall anses vara i hamn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207. 43

Artikel 14.

1. Denna artikel äger tillämpning å personer tillhörande ekonomiavdelningen.

2. Å passagerarfartyg må ordinarie arbetstid icke överstiga:

a) när fartyget är till sjöss samt å avgångs- och ankomstdagar: 10
timmar under loppet av 14 timmar i följd;

b) när fartyget ligger i hamn,

1) då passagerare finnas ombord: 10 timmar under loppet av
14 timmar i följd;

2) i andra fall,

å dagen före veckans vilodag: 5 timmar;
å veckans vilodag: för personer sysselsatta med mässtjänst
5 timmar, och för andra personer den tid, ej överstigande
två timmar, som erfordras för vanligt rutin- och sanitetsarbete; å

annan dag: 8 timmar.

3. Ä annat fartyg än passagerarfartyg må ordinarie arbetstid icke överstiga
:

a) när fartyget är till sjöss samt å avgångs- och ankomstdagar: 9
timmar under loppet av 13 timmar i följd;

b) när fartyget ligger i hamn,
å veckans vilodag: 5 timmar;

å dagen före veckans vilodag: 6 timmar;
å annan dag: 8 timmar under loppet av 12 timmar i följd.

4. Då det sammanlagda antalet arbetstimmar under två veckor i följd
överstiger 112 timmar, skall vederbörande åtnjuta kompensation i form av
fritid i hamn eller på annat sätt efter vad som må fastställas genom kollektivavtal
mellan berörda redar- och sjöfolksorganisationer.

5. Genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal mellan berörda redaroch
sjöfolksorganisationer må särskilda bestämmelser meddelas för reglering
av arbetstiden för nattvaktmän.

Artikel 15.

1. Denna artikel äger tillämpning å befäl och manskap å fartyg i såväl
när- som fjärrtrafik.

2. Frågan om fritid i hamn bör upptagas till förhandling mellan berörda
redar- och sjöfolksorganisationer med den förutsättningen, att såväl befäl
som manskap böra erhålla största möjliga fritid i hamn och att sådan fritid
icke skall räknas som semester.

Artikel 16.

1. Vederbörande myndighet må från tillämpning av denna avdelning av
konventionen undantaga befäl, som icke redan undatagits i kraft av art.
10, under följande villkor:

a) befälet i fråga skall i kraft av kollektivavtal hava rätt till anställningsvillkor,
som vederbörande myndighet förklarar vara fullt likvärdiga
med dem som stadgas i denna avdelning av konventionen.

b) kollektivavtalet skall första gången hava ingåtts före den 30 juni
1946, varjämte avtalet i dess ursprungliga eller i förnyat skick fortfarande
skall vara i kraft.

2. Medlemsstat, som begagnar sig av föreskrifterna i mom. 1. skall tillhandahålla
generaldirektören för Internationella arbetsbyrån en fullständig
redogörelse för varje ifrågakommande kollektivavtal, och generaldirektören

Kunql. Maj:ts proposition nr 207.

skall förelägga den i art. 21 omnämnda kommittén en sammanfattning av
sålunda erhållna upplysningar.

3. Nämnda kommitté skall undersöka, huruvida för densamma anmälda
kollektivavtal innehålla anställningsvillkor, som äro fullt likvärdiga med
dem som stadgas i denna avdelning av konventionen. Medlemsstat, som ratificerar
konventionen, förbinder sig att skänka vederbörligt beaktande åt
varje anmärkning eller förslag, som kommittén må göra angående ifrågavarande
avtal samt delgiva de redar- och befälsorganisationer, som äro parter
i dylika avtal, varje sådan anmärkning eller förslag.

Artikel 17.

1. Grunderna för beräkning av övertidsersättningens storlek skola fastställas
genom nationell lagstiftning eller genom kollektivavtal; dock må ersättningen
i intet fall understiga 125 procent av månadslönen för timme
räknat.

2. I stället för penningersättning må genom kollektivavtal överenskommas
om kompensation i form av motsvarande ledighet med rätt att lämna
fartyget eller i annan form.

Artikel 18.

1. Regelbundet övertidsarbete skall undvikas, när så är möjligt.

2. Tid, som åtgår för arbete som nedan sägs, skall vid tillämpning av
vad i denna avdelning av konventionen stadgas varken inräknas i den ordinarie
arbetstiden eller anses som övertidsarbete, nämligen:

a) arbete, som befälhavaren finner vara nödvändigt och trängande
för fartygets, lastens eller de ombordvarandes säkerhet;

b) arbete, som befälhavaren påfordrar för lämnande av hjälp åt
andra fartyg eller personer i nöd;

c) mönstringar samt brand-, livbåts- och liknande övningar av det
slag, som föreskrives av den internationella konventionen för betryggande
av säkerheten för människoliv till sjöss, sådan den vid ifrågakommande
tillfälle lyder;

d) extraarbete, som erfordras för tull-, karantän- eller hälsovårdsformaliteter; e)

sedvanligt och nödvändigt arbete, som utföres av befälet för fastställande
av fartygets position samt för utförande av meteorologiska
observationer;

f) extra tid, som åtgår för sedvanlig vaktavlösning.

3. Intet i denna konvention skall anses inkräkta på befälhavarens rätt
och plikt att fordra eller på befälets eller manskapets skyldighet att utföra
sådant arbete, som befälhavaren finner vara nödvändigt för fartygets säkra
och effektiva drift.

Artikel 19.

1. Person under 16 år må ej användas till arbete nattetid.

2. Med uttrycket »nattetid» förstås i denna artikel en sammanhängande
tidrymd av minst nio timmar, vilken börjar före och slutar efter midnatt
i enlighet med föreskrift i nationell lagstiftning eller kollektivavtal.

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

Avd. IV. Bemanning.

Artikel 20.

1. Varje fartyg, varå denna lconventiön äger tillämpning, skall vara bemannat
på ett sätt som med hänsyn till besättningens antal och duglighet
är ägnat att:

a) tillgodose säkerheten för människoliv till sjöss;

b) möjliggöra tillämpning av föreskrifterna i avd. III av denna konvention;
och

c) förhindra överansträngning av besättningen samt undvika eller
i möjligaste mån begränsa övertidsarbete.

2. Varje medlemsstat förbinder sig att upprätta eller övertyga sig om
förefintligheten av ett effektivt system för undersökning och biläggande av
klagomål eller tvist angående ett fartygs bemanning.

3. Representanter för redarnas och sjömännens organisationer skola, med
eller utan andra personers eller myndigheters medverkan, gemensamt medverka
vid tillämpningen av sagda system.

Avd. V. Konventionens tillämpning.

Artikel 21.

1. Denna konvention må bringas i tillämpning genom a) lagstiftning; b)
kollektivavtal mellan redare och sjömän (utom i fråga om art. 20 mom. 2);
eller c) en kombination av lagstiftning och kollektivavtal mellan redare och
sjömän.

Med de undantag, som äro stadgade i denna konvention, skola föreskrifterna
i densamma tillämpas å varje fartyg, som är registrerat i den
ratificerande medlemsstatens territorium, och å varje person, som är anställd
å sådant fartyg.

2. Där bestämmelse i denna konvention bragts i tillämpning genom kollektivavtal
i enlighet med mom. 1 i denna artikel, skall vederbörande medlemsstat
icke vara pliktig vidtaga åtgärder, som avses i art. 9 i denna konvention,
i fråga om sådana föreskrifter i konventionen, som fastställts genom
kollektivavtal.

3. Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, skall tillställa
generaldirektören för Internationella arbetsbyrån uppgifter om vidtagna åtgärder
för konventionens tillämpning samt om de särskilda bestämmelser i
kollektivavtal, varigenom någon av konventionens föreskrifter uppfylles och
som är i kraft vid den tidpunkt, då medlemsstaten ratificerar konventionen.

4. Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, förbinder sig
att genom en trepartsdelegation deltaga i en kommitté avsedd att tillsättas
för prövning av de åtgärder, som vidtagits för konventionens tillämpning; i
kommittén skola ingå representanter för regeringar samt redar- och sjöfolksorganisationer
ävensom, i egenskap av rådgivare, representanter för Internationella
arbetsbyråns paritetiska sjöfartskommission.

5. Generaldirektören skall förelägga nämnda kommitté ett sammandrag
av de uppgifter han mottagit i enlighet med mom. 3 ovan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

parter i något i inom. 1 omnämnt kollektivavtal, varje anmärkning eller
förslag av kommittén rörande förverkligandet av konventionens bestämmelser
genom dylikt avtal.

Artikel 22.

1. Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, skall svara för
att bestämmelserna tillämpas å fartyg, som äro registerade i dess territorium,
samt skall, utom i fall konventionen bringas i tillämpning genom kollektivavtal,
vidmakthålla en lagstiftning, som

a) reglerar redarens respektive befälhavarens ansvar för nämnda
tillämpning;

b) föreskriver lämpliga straff för brott däremot;

c) föranstaltar om ändamålsenlig offentlig tillsyn å tillämpningen
av konventionens avd. IV;

d) för tillämpning av avd. III i konventionen stadgar förande av
journal över arbetstid, ersättning för övertidsarbete och annan överskjutande
arbetstid;

e) tillförsäkrar sjömännen samma medel för utfående av dem tillkommande
ersättning för övertid och annan överskjutande arbetstid
som de hava för utfående av innestående hyra.

2. Vederbörande redar- och sjöfolksorganisationer skola, i den mån så är
rimligt och möjligt, rådfrågas vid utformningen av lagstiftning, som erfordras
för konventionens tillämpning.

Artikel 23.

För åvägabringande av ömsesidigt bistånd i och för tillämpning av denna
konvention åtager sig varje medlemsstat, som ratificerar konventionen, att
anbefalla samtliga vederbörande hamnmyndigheter inom dess område att
underrätta envar annan ratificerande medlemsstats konsul eller annan behörig
myndighet om fall, då det kommer till förenämnda myndighets kännedom
att bestämmelserna i denna konvention icke iakttagas å ett fartyg, som
är registrerat i den andra medlemsstatens territorium.

Avd. VI. Slutbestfimmelser.

Artikel 24.

I hänseenden, varom sägs i artikel 28 i Arbetstids- och bemannings(sjöfarts-)konventionen,
1936, skall denna konvention anses såsom innebärande
revision av den förstnämnda konventionen.

Artikel 25.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella
arbetsbyråns generaldirektör och registreras av honom.

Artikel 26.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generaldirektören.

2. Den skall träda i skraft sex månader efter den dag följande villkor
hava uppfyllts:

a) att ratifikationer registrerats för nio av följande medlemsstater:
Amerikas förenta stater, Argentina, Australien, Belgien, Brasilien, Canada,
Chile, Kina, Danmark, Finland, Frankrike, Storbritannien och

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

Norra Irland, Grekland, Indien, Irland, Italien, Nederländerna, Norge,
Polen, Portugal, Sverige, Turkiet och Jugoslavien;

b) att minst fem medlemsstater, vilkas ratifikationer registrerats, å
registreringsdagen var för sig hava en handelsflotta om minst en miljon
bruttoregistertorn;

c) att den samlade handelsflottan, som vid tiden för registreringen
hör de medlemsstater, för vilka ratifikationer registrerats, uppgår till
minst femton miljoner bruttoregisterton.

3. Bestämmelserna i föregående mom. hava tillkommit för att underlätta
och främja medlemsstaternas snara ratificering av konventionen.

4. Efter det konventionen en gång trätt i kraft, skall den träda i kraft för
varje enskild medlemsstat sex månader efter den dag, då dess ratifikation
registrerats.

Artikel 27.

1. Varje medlemsstat, som ratificerat denna konvention, kan, sedan fem
år förflutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga
densamma genom skrivelse, som delgives Internationella arbetsbyråns generaldirektör
för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän
ett år efter det den blivit registrerad.

2. Varje medlemsstat, som ratificerat denna konvention och icke inom ett
år efter utgången av den i föregående mom. nämnda femårsperioden gör
bruk av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden
för en ny period av fem år och kan därefter, med iakttagande av de i denna
artikel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje
femårsperiod.

Artikel 28—32.

Dessa artiklar, vilka äro av samma lydelse som art. 15—19 i konventionen
(91) angående semester med bibehållen hyra för sjömän (reviderad
1949), ha här uteslutits.