Kuiigl. Maj:ts ''proposition nr 205.

1

Nr 205.

Kungl. Maj.ds proposition till riksdagen angående ändrad
disposition av vissa fastigheter, som anslagits såsom
avlöning stillgång vid allmänna läroverk; given
Stockholms slott den 31 mars 1950.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Josef Weijne.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att vissa skolhemman vid de högre allmänna läroverken
i Linköping, Skara, Strängnäs och Växjö, vid katedralskolan i Lund
och vid högre allmänna läroverket för gossar i Malmö jämte till hemmanen
hörande kapitalmedel skola upphöra att vara särskilda löneförmåner vid
rektors- eller lärartjänst vid läroverken. Vidare förordas att hemmanen
skola övertagas till förvaltning av domänstyrelsen och därvid förvaltas i
enlighet med gällande förordning angående grunder för förvaltningen av viss
kronoegendom.

1 — Bihang till riksdagens •protokoll 1950. 1 samt. Nr SOS.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 31 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson,

Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne,

Andersson, Lingman.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Weijne, anmäler efter
gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen
fråga om ändrad disposition av vissa fastigheter, som anslagits såsom avlöningstillgång
vid allmänna läroverk, samt anför härvid följande.

Såsom reminiscenser från ett äldre lönesystem finnas alltjämt kvar till
flera av våra allmänna läroverk knutna fastigheter och andra tillgångar,
vilka av kronan eller i några fall av kommuner anslagits till avlöning åt
lärare eller donerats för detta ändamål av enskilda personer. I det nuvarande
avlöningssystemet äro dessa särskilda löneförmåner infogade på ett sätt som
innebär, att desamma med vissa undantag i princip böra komma statsverket
till godo. Utom i de relativt få fall, då en dylik lönefönnån genom
donation av enskild tillförsäkrats innehavare av viss tjänst i syfte att bereda
denne särskild förmån utöver lönen, äro nämligen innehavarna av de särskilda
löneförmånerna, vare sig de härröra från kronan eller ej, enligt gällande
avlöningsbestämmelser skyldiga att vidkännas avdrag härför å lönen
med belopp motsvarande förmånernas uppskattade värden. De äro också
pliktiga att underkasta sig minskning i, upphörande av eller eljest ändrade
bestämmelser rörande de särskilda löneförmånerna; detta gäller även om
sådana enskilda donationer, vilka för närvarande ej äro förbundna med
löneavdrag.

Frågan om en avveckling av de särskilda löneförmånerna upptogs redan
på 1880-talet och 1890 års riksdag biföll en proposition om deras indragning
till statsverket. Någon indragning kom emellertid ej till stånd och
frågan har därefter upprepade gånger stått på dagordningen utan att dock
nå fram till en lösning. Strävandena att avveckla de särskilda löneförmånerna
ha främst motiverats av de administrativa olägenheter, som deras inordnande
i ett modernt lönesystem framkallat. På senare år har i ett annat
sammanhang framträtt behov att reglera de av dessa särskilda förmåner,
som bestå av utarrenderade jordbruksfastigheter, nämligen i samband med
frågan om den s. k. sociala arrrendelagstiftningens tillämpning på den ecklesiastika
jorden, till vilken — i vidsträckt bemärkelse — de till läroverkslärare
anslagna lönefastigheterna kunna hänföras.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Den 1 november 1946 bemyndigade Kungl. Maj:t statsrådet Quensel att
tillkalla en sakkunnig för att inom eeklesiastikdepartementet biträda med
utredning och avgiva förslag i fråga om de ändringar av gällande bestämmelser
rörande utarrendering av ecklesiastika löneboställen, som erfordrades
för att bringa dessa bestämmelser i närmare överensstämmelse med den
sociala arrendelagstiftningen. Samma dag tillkallade statsrådet Quensel såsom
sakkunnig för nämnda ändamål stiftssekreteraren Tage Gynnerstedt.
Sedan den sakkunnige med anledning av uppdraget först avgivit förslag
till ändrade förvaltningsbestämmelser rörande prästlöneboställen, domkyrko-
och lokalkyrkojordar samt domkyrkosysslomansböställen, har han
till slutförande av uppdraget i skrivelse den 4 februari 1948 avgivit utredning
och förslag beträffande vissa åt lärare vid de allmänna läroverken anslagna
fastigheter.

I förevarande sammanhang avser jag att behandla frågan om ändrad disposition
av sådana till allmänna läroverk knutna lönefastigheter, vilka hållits
för att vara anslagna av kronan. Dessa fastigheter, som jag i det följande
för korthetens skull kallar skolhemman, omfatta på ett undantag när
samtliga för jordbruksdrift avsedda bebyggda arrendegårdar av hithörande
slag. Innan jag ingår på den sakkunniges förslag, anser jag mig böra lämna
en historisk redogörelse för de i avlöningsstaten för de allmänna läroverken
ingående särskilda löneförmånerna samt de här avsedda skolhemmanen
m. m. Vissa statistiska uppgifter om hemmanen ha sammanfattats i en
tabell, vilken torde få fogas såsom bilaga till detta protokoll.

Avlöningsstaterna och de särskilda löneförmånerna.

Avlöningen till lärare vid de första gymnasierna och vissa andra gamla
stadsskolor grundade sig redan i äldre tid i stor utsträckning på anslag
av kronan, som härför anvisade prebendepastorat, prebendehemman (skolhemman)
och tionde m. m. Löneförmånerna voro enligt dåtida förvaltningssystem
individuellt fördelade (»indelade») på de olika tjänstebefattningarna
genom specificerade stater. Vissa löneförmåner, ofta bostadsförmåner, anvisades
dessutom av vederbörande städer. Därtill kom ett med tiden växande
antal enskilda donationer till löneförbättring särskilt åt de i lönehänseende
sämst ställda lärarna. Detta brokiga lönesystem sammanhölls för
varje stift av biskopen och domkapitlet.

I början av 1800-talet framträdde behov av en allmän förbättring på
statsverkets bekostnad av läroverksorganisationens ekonomiska villkor.
Efter initiativ av rikets ständer vid 1809—10 års riksdag tillsattes den
s. k. uppfostringskommittén, vars förslag efter behandling vid 1817—18 års
riksdag resulterade i cn interimslönestat 1819 för läroverken, följd av en
ny sådan stat 1831, båda innebärande ökade statsanslag och byggda på i
huvudsak samma principer. Vid utfärdandet av sistnämnda stat föreskrev

4 Kimgl. Maj:ts proposition nr 1205.

Kungi. Maj:t bland annat, att — med undantag av rektorernas ämbetsgårdar
eller fria boställsrum eller motsvarande hyresmedel — alla särskilda
löneförmåner av prebendepastorat, prebendehemman, hemmansräntor,
ämbetsgårdar, boställen eller vederlag därför, tomter och jordar eller
andra lägenheter, boningsrum, hushyror och enskilda anslag m. fl. lokala
fördelar, som gymnasie- och skollärare åtnjöte, skulle komma att beräknas
innehavarna såsom inkomst och betaga dem eller förminska den löneförbättring,
vilken utan dylika förmåner bort tillfalla dem ej mindre än
deras vederlikar, vilka inga sådana särskilt åtnjöte. Fastigheternas avkastning
skulle beräknas till 4 procent av taxeringsvärdet.

Med anledning av från vissa håll föreslagna ändringar i de utfärdade
föreskrifterna, i syfte, att innehavare av bland annat prebendehemman
skulle få åtnjuta avkomsten därav utan minskning i den enligt interimsstaten
eljest utgående lönen, underställdes frågan 1834—35 års riksdag,
därvid rikets ständer i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 326) uttalade sitt
gillande av de fastslagna grundsatserna samt tilläde, att med enskilda donationer,
i händelse dessa skulle vara så betydliga, att den donerade fondens
avkastning vore större än lönen å stat och alltså donationsgivarens vilja
tydligen varit att åt en viss lärarbefattning bereda en högre inkomst, borde
så förhållas, att innehavaren av en dylik donation väl icke finge uppbära
den å stat uppförda lönen men däremot icke skulle vidkännas något avdrag
för det belopp, varmed donationen översköte samma lön.

Statsanslaget till läroverksorganisationen höjdes successivt vid följande
riksdagar och i samband med en sådan höjning vid 1856—58 års riksdag
fastställdes omsider en definitiv lönestat för läroverken, även den byggd på
principen, att förutberörda särskilda löneförmåner med uppskattade belopp,
tillhopa 52 258 kronor 63 öre, skulle avdragas från vederbörande
lärares löner från statsverket. I detta sammanhang anhöllo rikets ständer
om utredning rörande av kommuner och enskilda personer till gymnasier
och skolor givna donationer, och efter det en sådan utredning framlagts
vid 1859—60 års riksdag, gjorde ständerna i skrivelse till Kungl. Maj:t
den 26 oktober 1860 (nr 197 p. 44) följande uttalande:

Vid bedömandet, huruvida gåvomedlen böra utgöra tillökning uti lärarnes
enligt stat bestämda avlöningsförmåner eller inberäknas i dessa och
således föranleda till motsvarande minskning av skolans statsanslag, hava
rikets ständer antagit såsom en given i och för sig giltig grundsats, att det
senare förhållandet i allmänhet måste äga rum, såvida ej något förbehåll
i motsatt syftning varit vid donationen fästat; men som det likväl måste
förutsättas, att med upplåtandet av hyresfri bostad eller för sådant ändamål
givna penningebidrag avsetts att bereda lärarne en förmån utöver vad
de vanligen åtnjuta, hava rikets ständer ansett så beskaffade donationer
icke heller böra tagas i beräkning vid bestämmandet av lärarnes uti statsmedel
utgående avlöning.

Efter att ha undersökt, huruvida de sålunda uttalade grundsatserna kommit
till sin rätt i fråga om varje särskild av de i nyssnämnda utredning

o

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 205.

upptagna donationerna, gjorde rikets ständer vissa erinringar med anhållan,
att Kungl. Maj:t ville låta verkställa den ytterligare utredning, som
funnits vara erforderlig beträffande vissa angivna donationer, samt därefter
vidta de åtgärder, som påkallades av omständigheterna. Med anledning
härav föranstaltade Kungl. Maj:t om ytterligare utredning samt meddelade
beträffande vissa donationer föreskrifter avsedda att bringa deras
användning i närmare överensstämmelse med deras syfte. Vid 1862—63 års
riksdag godkändes de av Kungl. Maj:t vidtagna åtgärderna och sänktes
i följd härav den beräknade sammanlagda avkastningen av de särskilda
löneförmånerna till 45 154 kronor 95 öre, däri inbegripen inkomsten av
ännu kvarvarande, sedermera indragna prebendepastorat.

Ett par årtionden senare upptogs frågan om indragning av till lärare vid
de allmänna läroverken anslagna hemman och lägenheter samt andra särskilda
löneförmåner. I proposition (nr 17) till 1882 års riksdag angående
löneförbättring åt lärare vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter
föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att medgiva, att dylika förmåner finge, i
den mån det kunde ske utan förnärmande av dåvarande innehavares rätt
eller rubbning i enskildas genom testamenten eller annorledes gjorda förordnanden,
indragas till statsverket. Då emellertid löneförbättringen av
riksdagen beviljades allenast på extra stat för år 1883, förföll frågan denna
gång. Den upptogs på nytt i en proposition (nr 26) till 1887 års första
riksdag, som dock upplöstes, innan propositionen hunnit behandlas. I proposition
(nr 17) till 1890 års riksdag angående ändrade bestämmelser med
avseende på de allmänna läroverken och pedagogiema lades spörsmålet
ånyo fram. Kungl. Maj:t föreslog riksdagen att medgiva, att — under
förutsättning av kyrkomötets bifall — de prebendehemman och lägenheter
samt andra förmåner av privilegienatur, som vore anslagna lärare vid de
allmänna läroverken på lön, finge, i den mån det kunde ske utan förnärmande
av dåvarande innehavares rätt eller rubbning i enskildas genom
testamenten eller annorledes gjorda förordnanden, indragas till statsverket.
Denna gång biföll riksdagen förslaget.

Någon framställning till kyrkomötet beträffande den av riksdagen sålunda
medgivna indragningen kom emellertid ej då till stånd. Vid 1904 års
löne- och pensionsreglering för lärare och lärarinnor vid rikets allmänna
läroverk intogs i den härom den 27 augusti 1904 (nr 42) utfärdade kungörelsen
under A. r) med stöd av riksdagens medgivande bestämmelsen, att
lärare, som bleve utnämnd till tjänst, med vilken rätt till särskilda förmåner
vore förenad, skulle vara underkastad den minskning i avlöning från
statsverket, som Kungl. Maj:t kunde finna lämpligt besluta, till ett belopp
icke överstigande det, vartill de i lönen ingående särskilda förmånerna efter
skälig uppskattning belöpte sig.

Först till 1915 års kyrkomöte avlät Kungl. Maj:t skrivelse i ärendet

6

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 205.

(nr 13), däri Kungl. Maj:t förklarade sig vilja, jämlikt § 114 regeringsformen
och prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723, inhämta kyrkomötets
yttrande, huruvida kyrkomötet medgåve, att de hemman och jordar,
som anvisats av kronan till avlöning åt lärare vid de allmänna läroverken
och vilka icke vore att hänföra till teologie lektorsprebenden, finge,
i den mån det kunde ske utan förnärmande av dåvarande innehavares rätt,
indragas till statsverket. Från den ifrågasatta indragningen undantogos
alltså vid detta tillfälle sådana särskilda löneförmåner, vilka anvisats av
kommuner eller donerats av enskilda personer. Enligt det skrivelsen bilagda
utdraget av statsrådsprotokollet erinrade föredragande departementschefen,
hurusom av handlingarna i ärendet framginge, att den inkomst, som
tillflöte vederbörande lärare från hemman och jordar, i åtskilliga fall varit
flerdubbelt större än avdraget å den kontanta avlöningen. Men å andra
sidan vore det påtagligt, att löntagaren kunde, till följd av arrendators insolvens
eller av annan anledning, få såsom innehavare av dylik fastighet
vidkännas förlust. Här förelåge i alla händelser en rätt avsevärd ojämnhet
beträffande avlöningen till likställda befattningshavare, en ojämnhet, som
icke stode i god överensstämmelse med vid senare tiders löneregleringar
följda grundsatser och vilken skulle undanröjas genom indragning av ifrågavarande
hemman och jordar. Det torde, framhöll departementschefen
vidare, möta svårigheter för vederbörande tjänstinnehavare att på ett tillfredsställande
sätt sköta dylika fastigheter. Diirtill komme, att tjänsterna
rätt ofta växlade innehavare och att till följd därav dispositionsrätten över
fastigheterna stundom komme att tillhöra samma person endast helt kort
tid. Gentemot läroverksöverstyrelsen, som avstyrkt indragningen såsom
medförande en avknappning av vissa lärares löneförmåner, fastslog departementschefen,
att det extra lönetillskott, som innehavet av fastigheterna kunde
medföra för vederbörande lärare, vore beroende därpå, att fastigheternas
avkastning blivit beräknad i lönestaten till för lågt belopp. Komme
en rättelse därutinnan till stånd, skulle bibehållandet av fastigheterna såsom
avlöningstillgång ej heller att ur den av läroverksöverstyrelsen företrädda
ståndpunkten innebära någon fördel.

Kungl. Maj:ts förslag vann emellertid ej kyrkomötets bifall. I sin skrivelse
till Kungl. Maj:t (nr 13) förklarade sig kyrkomötet ha att i ärendet
tillvarata icke blott kyrkans utan även läroverkens berättigade intressen
och fann i sistnämnda hänseende, att läroverksöverstyrelsen icke saknat
fog för vad styrelsen anfört i ärendet. Ur kyrkans synpunkt trodde kyrkomötet
sig finna stöd för uppfattningen, att, därest ifrågavarande hemman
och jordar skulle upphöra att användas på sätt dittills skett, de eller i
allt fall ett flertal av dem borde i stället komma andra ecklesiastika ändamål
till godo. Även om den rätt kyrkan kunde äga i detta hänseende icke
under dåvarande tidsförhållanden vore aktuell, hade kyrkomötet dock ej
funnit, att sådana olägenheter av det dåvarande sättet för fastigheternas

Kungl. Maj:ts proposition nr 905. 7

användning gjort sig gällande, att kyrkomötet därav hade anledning att
avstå från denna rätt.

Framställningen till 1915 års kyrkomöte var närmast föranledd av det
vid denna tid pågående arbetet på en ny lönereglering för lärare vid de
allmänna läroverken. I det kommittéförslag, som lades till grund för Kungl.
Maj :ts proposition till 1918 års riksdag i löneregleringsfrågan, förklarade
sig kommittén ej kunna annat än principiellt ansluta sig till den uppfattning,
som gjordes gällande av dåvarande departementschefen vid avlåtandet
av skrivelsen till kyrkomötet. Då ärendet enligt kommitténs mening
icke befunne sig i fullt utrett skick, men det ej varit kommittén möjligt
att åstadkomma en tillfredsställande utredning däri, inskränkte sig kommittén
till att hemställa om en dylik utredning, avseende frågan i hela
dess omfattning. Under alla förhållanden ansåge sig kommittén böra förorda,
att beträffande befattningshavare, med vilkas tjänster särskilda förmåner
vore förenade, måtte i blivande avlöningsvillkor intagas dels bestämmelse
om skyldighet att vara underkastade minskning i avlöning från statsverket
till belopp, motsvarande de i avlöningen ingående särskilda förmånerna
efter uppskattning i behörig ordning, dels ock föreskrift, att de skulle
vara pliktiga att underkasta sig vad i laga ordning kunde stadgas angående
upphörande eller ändring av de särskilda förmånerna. I den av Kungl.
Maj:t med stöd av riksdagens beslut utfärdade kungörelsen den 22 juli
1918 (nr 660) angående löne- och pensionsreglering för lärarpersonalen vid
de allmänna läroverken, vilken reglering skulle tillämpas från och med
den 1 januari 1919, intogos bestämmelser i de av kommittén sålunda föreslagna
hänseendena och stadgades därjämte, att den, som tillträdde ny avlöningsstat,
skulle vara skyldig underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande,
upphörande av eller minskning i extra inkomster, som kunde följa
tjänstebefattning eller utgå för bestyr i sammanhang därmed.

Samtidigt med utfärdandet av 1918 års kungörelse lät Kungl. Maj:t
genom länsstyrelserna föranstalta om en nyvärdering av de särskilda löneförmåner,
som voro förenade med vissa lärartjänster vid de allmänna läroverken.
Länsstyrelserna skulle på grundval av värderingen uppge de belopp,
till vilka förmånerna med hänsyn till samtliga på frågan inverkande
omständigheter skäligen borde uppskattas och med vilka belopp följaktligen
minskning borde ske i den till vederbörande lärare från statsverket
utgående kontanta avlöningen. Över den från länsstyrelserna inkomna utredningen
avgåvo kammarkollegiet och statskontoret anbefallt utlåtande
den 29 november 1921. Efter att ha berört de gjorda värderingarna, vilka
ämbetsverken såvitt angick avkomsten av fastigheter i flera fall funno
otillfredsställande, anmälde ämbetsverken, att de med förbigående av
granskningen av länsstyrelsernas förslag återupptagit den viktigare frågan
om ändring i själva lönesystemet i dithörande del, i vilket hänseende ämbetsverken
anförde bland annat följande.

8

Kungl. May.ts proposition nr 205.

För ämbetsverken står det till en början ganska klart, att den i allmänhet
övergivna anordningen med indelning av fastigheter på lön icke lämpligen
längre bör för här ifrågavarande grupp av statstjänstemän bibehållas.
Vad av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet vid avlåtandet
av skrivelse till 1915 års kyrkomöte anfördes till stöd för en indragning av
kronans till lärartjänster anslagna prebendehemman och andra jordar lärer
allt fortfarande äga sin fulla giltighet. Härtill kommer nu den omständigheten,
att 1918 års författningsbestämmelser rörande personalens vid de
allmänna läroverken löner såsom en undantagslös regel upptagit den grundsatsen,
att särskild förmån vid sådan tjänst, den månde vara tillkommen
genom anslag av kronan eller kommun eller grunda sig på enskilda donationer,
icke må tillgodokomma. tjänstinnehavare utöver den i stat fastställda
lönen. Författningen utgår nu visserligen alltså från ett bibehållande
av förmånerna vid respektive tjänster, men det lider å andra sidan intet
tvivel om att själva syftet med författningens hithörande bestämmelser bäst
och enklast tillgodoses därigenom, att nämnda förhållande bringas att upphöra.
Så länge man för tillämpningen av berörda grundsats vill följa det
hittills använda förfaringssättet med så att säga fasta avdrag att gälla för
lång tid framåt, inträffar väl i de flesta fall, att de uppskattningar, som läggas
till grund för fastställandet av dessa avdrag, i själva verket bliva alltför
låga, varigenom indelningshavama komma i åtnjutande av en motsvarande
icke avsedd löneökning; och det är just detta förhållande, som rimligtvis
måste betinga tjänstinnehavarnas intresse av förmånernas bibehållande,
ett intresse, som emellertid med hänsyn till vad nyss sagts måste
betraktas såsom icke berättigat. Vill man upprätthålla nu angivna grundsatser,
lärer fördenskull bliva nödigt utfinna och tillämpa ett sådant förändrat
sätt för avdragens bestämmande, att dessa för varje tid verkligen
komma att fullt motsvara förmånernas värden, exempelvis så, att avdraget
bestämmes i efterhand sedan den faktiska avkomsten av förmånen
blivit av vederbörande deklarerad. Ordnas förfarandet på sålunda antytt
sätt, lära tjänstinnehavarna icke vidare kunna hava något egentligt intresse
av förmånernas fortvara och i följd därav icke heller kyrkomötet finna anledning
vidbliva sin tidigare intagna avvisande ståndpunkt i indragningsfrågan.

Å andra sidan måste ett system med föränderliga avdrag komma att
medföra sådan omgång och besvärlighet, att det icke bör tillgripas, om
annan utväg för frågans lösning står till buds. Och en sådan erbjuder sig
just på sätt ämbetsverken i det föregående antytt. Allt sammanlagt anse
sig ämbetsverken hava giltig anledning att tillråda förnyade åtgärder i
syfte att de av kronan för skoländamål förlänade hemman och donationer
måtte varda snarast möjligt till statsverket indragna.

I anslutning härtill framhöllo ämbetsverken, att jämväl en avveckling
av det föråldrade och otillfredsställande systemet, att avlöningen till vissa
statstjänstemän delvis bestriddes av enskilda donationer, vore påkallad.
Beträffande detta slag av särskilda löneförmåner uttalade sig ämbetsverken
för en anordning, varigenom de därtill hörande tillgångarna allenast övertoges
till förvaltning av statsverket.

I sitt 1924 avlämnade förslag till lönereglering för befattningshavare vid
rikets allmänna läroverk samt vid folk- och småskolor m. fl. läroanstalter

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

(SOU 1924: 13) upptog 1920 års lärarlönekommitté till behandling ämbetsverkens
nyss relaterade förslag till en avveckling eller reglering av de till
vissa lärartjänster vid de allmänna läroverken knutna särskilda löneförmånerna.
Ur praktisk synpunkt och i ändamål att bringa enkelhet och överskådlighet
i avlöningssystemet vore enligt kommittén ett upphörande av
förmånerna att förorda. Beträffande kronoanslagen ansåg kommittén dock
viss tvekan kunna hysas därom, huruvida dessa med nödvändighet måste
indragas till statsverket. Fastmera syntes en sådan anordning vara att
föredra, varigenom dessa förläningar övertoges till förvaltning av statsverket.
Avlöningstillgångarna skulle kunna tillsvidare bibehållas och redovisas
vid de tjänster, vartill de ursprungligen anslagits. Genom en av staten
utövad kontroll skulle vederbörliga avdrag å befattningshavarnas löner alltid
kunna bestämmas med säkerhet. Skulle i något fall överskott uppstå,
syntes böra överlåtas åt Kungl. Maj:t att bestämma, vilket med den ursprungliga
förläningen närmast överensstämmande skoländamål ett dylikt
överskott borde tillgodokomma. Beträffande de enskilda donationerna hade
kommittén intet att erinra mot att dessa tillgångar övertoges till förvaltning
av statsverket. Kommittén framhöll emellertid, att en dylik åtgärd
förutsatte ett bedömande i varje fall av donationens natur. Därest vid en
donation fästs villkoret, att en dylik förmån skulle tilldelas viss befattningshavare
utöver honom eljest tillkommande avlöning, borde givetvis
donators vilja respekteras. Kommittén föreslog ytterligare utredning av
frågan samt ansåg, att i blivande avlöningsreglemente för de statsanställda
lärarna borde intagas ett förbehåll av den art, som funnes i 1918 års lönevillkor.
Kommittén ansåg det vidare ej vara ur vägen, att i anslutning därtill
gjordes den begränsningen, att vad genom donation av enskild tillförsäkrats
innehavare av viss tjänst i syfte att bereda denne särskild förmån
utöver honom eljest tillkommande avlöning skulle oavkortat komma samme
tjänstinnehavare till godo. Kommittén framhöll, att en dylik bestämmelse
stode i huvudsaklig överensstämmelse med vad för motsvarande fall funnes
stadgat i 7 § lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december
1910.

Ärendet rörande en nyvärdering av de särskilda förmånerna föranledde
ingen omedelbar åtgärd men, sedan 1928 en ny lönekommitté tillsatts, överlämnades
handlingarna i ärendet till denna för att tagas i övervägande vid
fullgörandet av det kommittén lämnade uppdraget. 1 detta läge uppmärksammades
frågan av riksdagens år 1929 församlade revisorer, vilka efter
en redogörelse för frågans förhistoria m. m. gjorde följande uttalande (§ 42):

Vad själva den föreliggande principfrågan angår synes det revisorerna
vara med numera tillämpade avlöningsprinciper överensstämmande, att en
indragning av ifrågavarande särskilda förmåner kommer till stånd i överensstämmelse
med den mening, som redan 1890 års riksdag uttalat. Revisorerna
förutsätta, att denna fråga kommer att tillbörligen beaktas av den
nu arbetande lönekommittén.

10

Kungl. May.ts proposition nr 205.

Bortsett från sakens rent principiella sida vilja emellertid revisorerna
såsom synnerligen anmärkningsvärd framhålla den bristande överensstämmelsen
mellan de i stat upptagna värdena av ifrågavarande förmåner och
de verkliga. Genom att vederbörande myndigheter icke tillsett, att förmånerna
i staten upptagits till rätta belopp, har statsverket under de gångna
åren tillskyndats avsevärda förluster, i det att avdragen å befattningshavarnas
kontanta avlöningar icke gjorts till belopp, som motsvara förmånernas
verkliga värden. Då det synes angeläget, att rättelse härutinnan
omedelbart sker, hava revisorerna velat fästa riksdagens uppmärksamhet å
berörda förhållanden.

Med anledning av riksdagens revisorers sålunda gjorda påpekande anförde
1930 års riksdag i skrivelse (nr 175, s. 16) bland annat följande.

Riksdagen delar uppfattningen om att en indragning av ifrågavarande
särskilda, av kronan lämnade förmåner eller deras övertagande till förvaltning
av statsverket står i överensstämmelse med numera tillämpade avlöningsprinciper.
Redan 1890 års riksdag har ock uttalat sig för en sådan
åtgärd. Samtliga härmed sammanhängande frågor synas böra göras till
föremål för utredning.

Oberoende av huru frågan om indragning till kronan av nämnda förmåner
för de av revisorerna omförmälda befattningshavarna kommer att lösas,
synes det riksdagen nödvändigt, att sådana åtgärder omedelbart vidtagas,
att det värde, vartill förmånerna enligt stat uppskattats, kommer att stå
i bättre överensstämmelse med deras verkliga värde, än vad nu är fallet.
Riksdagen anser sig böra bemyndiga Eders Kungl. Maj:t att redan för budgetåret
1930/31 vidtaga härav påkallade jämkningar i staterna. Vad särskilt
beträffar de förmåner, som för närvarande uppbäras av rektor vid
Malmö högre allmänna läroverk, har riksdagen funnit dem så avsevärda,
att riksdagen ansett dyrtidstillägg icke böra utgå till ifrågavarande befattningshavare.

På grund av det anförda anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte låta
verkställa skyndsam utredning av frågan om indragning till statsverket
eller övertagande till förvaltning av statsverket av de av kronan till de
allmänna läroverken gjorda förläningarna av hemman och andra donationer.
Riksdagen anmälde vidare, att riksdagen dels bemyndigat Kungl. Maj:t
att vidta sådana jämkningar i från och med budgetåret 1930/31 gällande
stater för de allmänna läroverken, att största möjliga överensstämmelse
vunnes mellan den beräknade och den verkliga avkastningen av de av kronan
till de allmänna läroverken lämnade donationerna, dels ock beslutat,
att från och med budgetåret 1930/31 dyrtidstillägg av statsmedel icke
skulle utgå till rektor vid högre allmänna läroverket i Malmö. I avseende å
bemyndigandet för Kungl. Maj:t att jämka staterna innebar riksdagens beslut
en sammanjämkning, i det att andra kammaren därvid frångick sin
tidigare ståndpunkt, att jämkningen av staterna borde avse ej blott kronans
utan även enskilda donationer.

Härefter anbefallde Kungl. Maj:t kammarkollegiet och statskontoret
dels att verkställa skyndsam utredning av frågan om indragning till stats -

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 205.

verket eller övertagande till förvaltning av statsverket av de av kronan
till de allmänna läroverken gjorda förläningarna av hemman och andra
donationer samt att inkomma till Kungl. Maj:t med sagda utredning och
det förslag, vartill densamma kunde föranleda, dels oek att före den 1 oktober
1930 inkomma till Kungl. Maj:t med förslag till sådana jämkningar i
från och med budgetåret 1930/31 gällande stater för de allmänna läroverken,
att största möjliga överensstämmelse vunnes mellan den beräknade
och den verkliga avkastningen av de av kronan till de allmänna läroverken
lämnade donationerna. Sedan ämbetsverken beträffande det senare uppdraget
avgivit utlåtande den 15 oktober 1930 samt Kungl. Maj:t däröver
hört skolöverstyrelsen och justitiekanslersämbetet, medgav Kungl. Maj:t
enligt cirkulär den 16 oktober 1931, att då befintliga, av kronan till avlöning
av lärare vid de allmänna läroverken anvisade hemman och jordar
fortfarande och intill dess annorlunda bleve förordnat finge bibehållas vid
lärartjänsterna, emot skyldighet för tjänstinnehavaren att efter den uppskattning,
som bleve bestämd, vidkännas avdrag för boställsavkomsten
å den vid lärartjänsten utgående avlöningen. Beträffande sättet för avdragets
bestämmande föreskrev Kungl. Maj:t, att avkomsten av den fasta
egendomen skulle uppskattas på samma sätt som gällde i fråga om uppskattning
av de kronans hemman och lägenheter, som skulle utbjudas till
arrende. Det skulle åligga vederbörande länsstyrelser att insända de vid
uppskattningsförrättningarna förda protokollen jämte egna utlåtanden till
kammarkollegiet, som hade att fastställa det belopp, vartill avkomsten
av varje fastighet beräknad till skäligt arrende borde upptagas i stat. Det
skulle bero på prövning framdeles, om och efter vilken tid förnyad uppskattning
av avkomsten av den fasta egendomen borde äga rum.

Den 20 oktober 1931 avgåvo kammarkollegiet och statskontoret utlåtande
angående indragning till statsverket eller övertagande till förvaltning av
statsverket av kronans donationer till de allmänna läroverken m. m. I utlåtandet
behandlas inledningsvis vissa med frågan sammanhängande spörsmål
av allmän och principiell innebörd, såsom rörande gällande dispositionsbestämmelser
beträffande donationer till lärare, avgränsningen av kronodonationerna
från andra donationer, de prästerliga privilegiernas betydelse
samt de enskilda tjänstinnehavarnas rätt. Därefter följer en redogörelse för
de donationer, som kunde ifrågasättas falla under det då föreliggande utredningsuppdraget.
Ämbetsverken, som ansett, att annat hinder för indragning
till statsverket av kronodonationerna ej föreligger än som kan möta
i riksdagens medbestämmanderätt, ha tillstyrkt, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen dels medgiva, att vissa närmare angivna anslag av kronan
må indragas till statsverket mot fyllnad i de kontanta löneförmånerna för
indelningshavarna enligt gällande stater, dels ock föreskriva vissa av ämbetsverken
förordade övergångsbestämmelser i samband med indragningen.
I fall en indragning skulle anses ej böra iiga rum, ha ämbetsverken hem -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

ställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att de ifrågavarande
fastigheterna må, så snart det kan ske utan hinder av gällande
arrendeavtal, utarrenderas i enlighet med de för statens utarrenderade
domäner gällande föreskrifterna.

Efter det de förut berörda nyuppskattningarna verkställts och Kungl.
Maj:t den 24 mars 1933 föreskrivit, att den skyldighet, som jämlikt cirkuläret
den 16 oktober 1931 ålåge lärare vid allmänt läroverk att vidkännas
visst av kammarkollegiet bestämt avdrag å avlöningen, ej skulle inträda
före den 1 juli 1934, fastställde kollegiet genom ett flertal beslut den 18
juni 1934 de nya belopp, vartill avkomsten av kronodonationerna skulle
upptagas i stat från och med den 1 juli 1934. Sammanlagda avkastningen
av de i läroverkens dåvarande specialstater under rubriken »Av städer, prebenden
eller donationer» inberäknade särskilda löneförmånerna höjdes därigenom
från 22 854 kronor 46 öre för budgetåret 1933/34 till 37 701 kronor
75 öre för budgetåret 1934/35.

Samma år som nyvärderingen av kronoanslagen sålunda ägde rum upptogo
riksdagens detta år församlade revisorer frågan om en nyvärdering
även av de enskilda donationerna till avlöning av lärare vid de allmänna
läroverken (§ 44). Efter att ha framhållit, att vederbörande lärare enligt
gällande avlöningsbestämmelser, både när det gällde anslag av kronan och
donationer av enskilda, voro skyldiga att vidkännas avdrag å lönen motsvarande
förmånens värde, anförde revisorerna bland annat:

Någon ny värdering av förmånen av enskilda donationer har ej vidtagits.
Härigenom har uppkommit en, såvitt revisorerna kunna finna, icke sakligt
motiverad åtskillnad mellan vissa läroverkslärare i avlöningshänseende.
De lärare, som uppbära förmåner av enskilda donationer, hava sålunda
erhållit en förmånligare ställning än de övriga lärarna. Enligt revisorernas
mening bör detta missförhållande rättas.

Om den av revisorerna påyrkade rättelsen vidtages, kommer frågan om
indragning till kronan eller övertagande till förvaltning av kronan av donationerna
att förlora en avsevärd del av sin betydelse. Enligt revisorernas
mening bör emellertid även sistberörda fråga snarligen vinna sin lösning.
Önskvärt är emellertid, att därvid även de av enskilda gjorda donationerna
medtagas.

Till frågan om de enskilda donationerna tog 1937 års riksdag ståndpunkt
i sammanhang med behandlingen av propositionen nr 271 angående lönereglering
för lärare vid de allmänna läroverken m. fl. statliga undervisningsanstalter
m. m. I Kungl. Maj:ts av riksdagen godkända förslag till nya
avlöningsbestämmelser hade medtagits de från 1918 års bestämmelser
kända villkoren om skyldighet för innehavare av särskild löneförmån att
vidkännas löneavdrag härför och att vara underkastad upphörande eller
ändring av förmånen. Därjämte hade upptagits det redan av 1920 års
lärarlönekommitté föreslagna förbehållet, att vad genom donation av enskild
tillförsäkrats innehavare av viss tjänst, i syfte att bereda denne sär -

13

Kun yl. Maj.ts proposition nr ‘205.

skild förmån utöver honom eljest tillkommande avlöning, skulle oavkortat
komma tjänstinnehavaren till godo. Av den vid propositionens framläggande
lämnade motiveringen (s. 407) framgår, att 1928 års lönekommitté
beträffande nyss angivna förbehåll föreslagit formuleringen »i uttryckligt
syfte» men att med hänsyn till vissa erinringar, som framförts mot denna
formulering, 1920 års kommittés förslag synts vara att föredraga på denna
punkt.

I riksdagens skrivelse (nr 469) med anledning av propositionen anfördes
i förevarande sammanhang (s. 13) följande:

Den i 3 S 2 mom. föreslagna bestämmelsen, att vad genom donation av
enskild tillförsäkrats innehavare av viss tjänst, i syfte att bereda denne
särskild förmån utöver honom eljest tillkommande avlöning, skall oavkortat
komina tjänstinnehavaren tiii godo, har icke givit riksdagen anledning
till erinran. Bestämmelsen torde komma att erhålla en relativt begränsad
tillämpning. I de flesta fall, då en lärartjänst är förenad med en donation,
uppskattas förmånen till visst belopp, vilket skall avdragas från lärarens
av statsmedel utgående lön. Beträffande donationer, som härröra från kronan,
har sådan uppskattning av avkastningarnas belopp nyligen skett genom
kammarkollegiets beslut den 18 juni 1934. Beträffande åter donationer,
som härröra från enskilda, har något motsvarande, samtliga donationer
omfattande fastställande av avkastningarnas belopp icke nyligen ägt rum.
I vissa fall har på grund härav den situationen uppstått, att det belopp,
som skall avdragas från lärarens lön, icke överensstämmer med den faktiska
avkastningens belopp. I ett nyligen inträffat fall har också förordnats,
att en för närvarande i statsliggaren upptagen summa för avkastningen
å en enskild donation vid högre allmänna läroverket i Strängnäs,
vilken summa fastställts på grund av ett kungl. brev av den 11 december
1908, från och med budgetåret 1937/38 skall upptagas med ett väsentligt
reducerat belopp (kungl. brev den 30 april 1937). Önskvärdheten av en
nyvärdering av förmånen av enskilda donationer har framhållits av riksdagens
år 1934 församlade revisorer, vilka påpekat den åtskillnad i avlöningshänseende,
som efter kammarkollegiets ovanberörda beslut den 18
juni 1934 förefinnes mellan lärare, som äga åtnjuta kronodonationer, och
lärare, som uppbära enskilda donationer. Kammarkollegiet och statskontoret
hava i gemensamt yttrande över vad berörda revisorer anfört uttalat,
att nyvärdering av förmånen av enskilda donationer, till vilka torde få
hänföras även anslag av menigheter och föreningar, snarast bör företagas.

I anslutning härtill gjorde riksdagen vidare följande uttalanden:

Riksdagen anser sig i här förevarande sammanhang böra göra det uttalandet,
att det enligt riksdagens mening framstår såsom ett önskemål, att
den ur avlöningsteknisk synpunkt otympliga formen med ä ena sidan uppskattning
av en donations avkastning, å andra sidan avdrag av motsvarande
belopp å donationsinnehavarens lön — vilken anordning för övrigt
numera i åtskilliga fall medför snarare olägenheter och besvär för tjänstinnehavaren
än en förmån — helt utmönstras i alla sådana fall, då innehavet
av en donation faktiskt icke innebär någon reell löneförmån för den
tjänstinnehavare det gäller. Härvid måste givetvis frågan om en rationell
förvaltning av donationerna givas en tillfredsställande lösning. En förutsättning
för realiserandet av det nämnda önskemålet är emellertid, att en

14

Kungl. Maj:ts proposition nr ''SOS.

nyvärdering av avkastningen jämväl av de icke från kronan härstammande
donationerna kommer till stånd, vilket även påyrkats av 1934 års statsrevisorer.
För att bliva fullt effektiv ur den synpunkt, varom här är fråga,
borde enligt riksdagens mening en sådan nyvärdering om möjligt baseras
på sådana principer, att avkastningens nominella belopp, varmed lönen
jämlikt 3 § 2 mom. avlöningsreglementet skall minskas, kunde för varje
budgetår så nära som möjligt ansluta sig till de faktiskt föreliggande förhållandena.

På grund av vad sålunda anförts anhöll riksdagen under punkt 66 i sin
skrivelse, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa uppskattning av avkastningen
av sådana, icke från kronan härrörande donationer till lärare vid
allmänt läroverk, med vilka jämlikt 3 § 2 mom. i avlöningsreglementet för
ordinarie lärare vid statens undervisningsväsende följde skyldighet för
vederbörande tjänstinnehavare att vidkännas minskning i avlöning från
statsverket.

Med anledning härav anbefallde Kungl. Maj:t kammarkollegiet att —
med beaktande av vad riksdagen i ämnet anfört — verkställa den uppskattning,
som avsåges under punkt 66 i riksdagsskrivelsen, samt att inkomma
till Kungl. Maj:t med därav föranlett utlåtande och förslag.

Efter en omfattande utredning har kammarkollegiet i utlåtande den 20
december 1947 inkommit med sitt förslag rörande de icke från kronan härrörande
donationerna. Kollegiet har däri uppdragit vissa riktlinjer för en
nyvärdering av dessa donationer men på anförda skäl i första hand hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder i syfte att donationerna,
med vissa undantag, indragas till statsverket. Till utlåtandet ha fogats
vissa reservationer; en av dem går ut på att någon indragning till statsverket
ej bör ske men att sådana donationer, såväl kronans som enskilda,
vilka äro förbundna med löneavdrag, såsom otjänliga för sitt nuvarande
ändamål böra permuteras och därvid användas till skolväsendets bästa på
något sätt, som ej tillgodoses med statsmedel.

Följande författningsbestämmelser reglera för närvarande rätten att tillgodonjuta
de särskilda löneförmånerna.

I gällande stadga den 17 mars 1933 för rikets allmänna läroverk (omtryckt
1945:581) föreskrives dels i § 126 mom. 1:

Prebendehemman och boställen, där sådana finnas, samt andra lärartjänst
åtföljande särskilda förmåner äga, där ej Kungl. Maj:t för särskilt fall
annorlunda bestämmer, lärarna vid vederbörande läroverk såsom hittills
varit övligt efter ålder i tjänsten tillgodonjuta.

dels ock i § 214:

Ämbetshus och gårdar, skolhemman, ägor och andra lägenheter, som blivit
av kronan eller kommunerna anslagna eller ock av enskilda donerade
till de allmänna läroverkens ämbets- och tjänstemän, skola dessa i kraft
av författningarna okvalda behålla.

15

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 205.

I statens allmänna avlöningsreglemente (1948:436) stadgas i 19 § B.
Särskilda bestämmelser. Läroverk m. fl. läroanstalter, 1 mom.:

Innehavare av sådan rektors- eller lärartjänst vid allmänt läroverk, med
vilken rätt till särskilda förmåner är förenad, skall vidkännas avdrag å
lönen med belopp motsvarande de särskilda förmånernas värde enligt uppskattning
i behörig ordning. Vad genom donation av enskild tillförsäkrats
innehavare av sådan tjänst, i syfte att bereda denne särskild förmån utöver
honom eljest tillkommande avlöningsförmåner, skall likväl icke föranleda
sådant avdrag.

Vidare stadgas i 51 § 1 mom., att tjänsteman är pliktig att underkasta
sig minskning i, upphörande av eller eljest ändrade bestämmelser rörande
de förmåner och ersättningar m. m., om vilka förmälas i vissa angivna delar
av reglementet, däribland de i 19 § meddelade särskilda bestämmelserna
för läroverk m. fl. läroanstalter.

I avlöningsstaten för de allmänna läroverken redovisas de särskilda löneförmånerna
numera under rubriken särskilda uppbördsmedel såsom avkastning
av donationer från kronan m. m. med ett summariskt belopp, för innevarande
budgetår 37 600 kronor (statsliggaren s. 599).

De av kronan anslagna skolhemmanen.

När jag i detta sammanhang med ett vedertaget uttryckssätt betecknar
de här avsedda hemmanen såsom anslagna eller anvisade av kronan förbiser
jag ingalunda, att kanske de flesta av hemmanen ursprungligen torde
ha donerats av enskilda personer under medeltiden för kyrkliga ändamål.
En del av dessa hemman synas efter kyrkoreformationen ha kommit i kronans
ägo. I andra fall åter — detta gäller särskilt de till gossläroverket i
Malmö knutna hemmanen — är det måhända riktigare att anse, att kronans
förfogande över hemmanen närmast haft karaktären av en permutationsakt,
i det att de ursprungliga stiftelserna, vilka genom kyrkoreformationen
förlorat sin uppgift, genom kronans försorg givits ett nytt innehåll.
Gemensamt för alla hemmanen är emellertid, att det är genom statlig
myndighets beslut, i regel Kungl. Maj:ts, som hemmanen kommit att knytas
till sitt nuvarande ändamål. Vid den 1934 verkställda nyvärderingen
av avkomsten av de av kronan till de allmänna läroverken anslagna fastigheterna,
ha samtliga här avsedda hemman hänförts till denna kategori.

S k o l h c in in a n e n s t il l k o in s t.

Högre allmänna läroverket i Linköping.

Hemmanen 1 mtl Vidingsjö Prästgård nr 1, 1 mtl Lilla Ullevid Prästgård
nr 1 och 1 mtl Säby Mellangård nr 1 i den med Linköpings stad numera
införlivade S:t Lars socken tillhörde prebendegodset vid det medel -

16

Kungl. May.ts proposition nr <2,05.

tida domkapitlet i Linköping. Efter reformationen klagade vederbörande
prebendeinnehavare över att landbönderna på biskops- och kapitelhemmanen
i Linköpings stift icke gjorde rätt för sig, varför de begärde att få
överlämna hemmanen till kronan mot vederlag av viss årlig inkomst. Genom
brev den 28 och 29 juli 1544 villfor Gustav Vasa deras begäran och lämnade
i vederlag viss till kronan förut indragen tionde. Förenämnda tre hemman
redovisades därefter i fogderäkenskaperna bland till kronan indragna
prebendehemman. Genom Gustav II Adolfs fundationsbrev för gymnasiet
i Linköping den 25 april 1627 och den 20 januari 1628 anslogos samma
hemman, vartdera som bidrag till avlönande av en lektor vid gymnasiet,
under vilket hemmanen alltid och stadigt skulle ligga.

Avkomsten av de tre hemmanen uppbärs numera av respektive förste,
andre och tredje lektorn vid läroverket. Avdraget härför å tjänstinnehavarens
lön är fastställt, beträffande Vidingsjö Prästgård enligt Kungl. Maj:ts
beslut den 30 december 1940 till 1 865 kronor samt beträffande de båda
andra hemmanen enligt kammarkollegiets beslut den 18 juni 1934 till
respektive 1615 kronor och 555 kronor.

Katedralskolan i Lund.

Enligt Lunds stifts landebok 1569 hade rektorn (skolmästaren) i
Lund såsom prebende Fjelie socken samt uppbar landgille av två såsom
kyrkans gods upptagna hemman i Önnerups by i samma socken. Prebendet
skildes från rektoratet 1679. Avkomsten av de två hemmanen fick rektorn
behålla till 1706, då de anslogos till rusthåll. I vederlag härför fick skolan
i Lund enligt generalguvemementets resolution den 24 juli 1713 kronohemmanen
7/4 mtl Tygelsjö nr 1, i Hardeberga socken och 3/8 mtl Ålstorp
nr 6 i Västra Karaby socken, vilka hade lika stor ränta som de mistade
hemmanen.

Avkomsten av Tygelsjö nr 4 uppbärs numera av äldste i tjänst varande
lektorn vid katedralskolan och avkomsten av Ålstorp nr 6 av äldste i tjänst
varande adjunkten därstädes. Avdraget härför å tjänstinnehavarens lön
är enligt kammarkollegiets beslut den 18 juni 1934 fastställt till respektive
715 kronor och 470 kronor.

Högre allmänna läroverket för gossar i Malmö.

Rektorn vid läroverket uppbär avkomsten av hemmanen 1 /2 mtl Eskatorp
nr 2,3/8 mtl Eskatorp nr 3,3/8 mtl Viarp nr 9 och 1/3 mtl Viarp nr 11
i Härslövs socken, 1/2 mtl Vadensjö nr 12 i Vadensjö socken, 3/8 mtl
Norra Möinge nr 11 i Asmundtorps socken, 1 mtl Sunnanån nr 3 och 1 mtl
Sunnanån nr 4 i Burlövs socken samt 1/2 mtl Östra Kattarp nr 5 och
1/2 mtl Östra Kattarp nr 6 i Södra Sallerups socken. Dessa hemman leda
sitt ursprung från två medeltida altarstiftelser, s. k. vikariat, vid Lunds
domkyrka. Det ena av dessa vikariat, till vilket de fem först nämnda hem -

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

manen hörde, hade instiftats av riddaren Abraham Brodersson och tillökats
1412 genom en privat donation av drottning Margareta. Detta vikariat
anslogs genom Fredrik II:s brev den 18 augusti 1585 till den dåvarande skolmästaren
(rektorn) vid Malmö skola och dennes efterträdare »en efter
annan till evig tid». Det andra vikariatet, vars stiftare är okänd och till
vilket hörde övriga fem nyss uppräknade hemman, anslogs genom
Kristian IV:s brev den 4 mars 1647 att städse följa rektorerna vid skolan
i Malmö.

Under tiden den 1 januari 1833—den 30 april 1845 användes avkomsten
av samtliga tio hemman till lönefyllnad åt vid Malmö skola anställda
andra lärare. Den 11 februari 1847 medgav emellertid Kungl. Maj:t, att
såväl dåvarande rektor som blivande rektorer vid skolan finge, räknat från
och med den 1 maj 1845, tills vidare komma i åtnjutande av den gamla
rektorslönen, dock med skyldighet att gottgöra skolans lärare viss förlust
i fastställda löner med rätt till viss ersättning, om rektors egen lön därigenom
nedginge under den i stat fastställda. I anledning av en i första
kammaren 1876 väckt motion (nr 7) hemställde vederbörande utskott, att
riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om undersökning, huruvida icke
de delar av den s. k. gamla rektorslönen i Malmö, som ej grundade sig
på enskild mans gåva, kunde, när tiden därtill ansåges vara inne, indragas
till statsverket mot det att av statsmedel ansloges vanlig rektorslön till
rektor. Efter en debatt (nr 21 s. 11), under vilken bland annat uttalades
förmodan, att frågan redan i annat sammanhang vore under Kungl. Maj:ts
övervägande, avslog kammaren emellertid utskottets hemställan, varigenom
motionen förföll.

Äldste i tjänst varande adjunkten vid läroverket uppbär avkomsten av
hemmanen 3/8 mtl Hammarlunda nr 10, 8/J± mtl Hammarlunda nr 11 och
1/4 mtl Slogstorp nr 6 i Hammarlunda socken. Dessa jämte ytterligare
två hemman härröra även från ett medeltida vikariat vid Lunds domkyrka.
Detta vikariat anslogs på grund av ett kungligt brev den 4 september 1616
till en samtidigt inrättad konrektorstjänst vid skolan i Lund. Denna tjänst
synes ha indragits 1674 eller 1675. Vikariatets fem hemman disponerades
därefter för olika ändamål, bland annat under flera år för försvarsverket
samt särskilda hemman tillfälligt för domkyrkan, universitetet eller skolan
i Lund, varigenom vikariegodset splittrades. Nyss uppräknade tre hemman
anslogos slutligen 1686 till Malmö skola och en nyinrättad konrektorstjänst
därstädes.

Löneavdraget för hemmansavkomsten och för avkastningen av till hemmanen
hörande, genom markförsäljning eller dylikt uppkomna kapitalfonder
har enligt kammarkollegiets beslut den 18 juni 1934 fastställts för rektor
till respektive 12 580 kronor och 400 kronor samt för äldste adjunkten till
respektive 3 665 kronor och 90 kronor.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 sand. Nr 205.

18

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 205.

Högre allmänna läroverket i Skara.

Hemmanet 1 mtl Karstorp nr 1 i den med Skara stad numera införlivade
Skara socken tillhörde under medeltiden ett prebende vid Skara
domkyrka. Efter reformationen indrogs hemmanet på 1540-talet till kronan,
sannolikt under omständigheter liknande dem man känner från motsvarande
indragningar i Linköpings och Strängnäs stift. Hemmanet användes
därefter för olika ändamål, huvudsakligen för avlönande av domkapitelsledamöter
samt lärare vid skolan i Skara. Efter att 1583—85 ha disponerats
under Gälakvists kungsgård anslogs hemmanet, sannolikt 1586, åt
skolmästaren i Skara i utbyte mot ett gärde, Storgårdsgärdet, som lytt
under skolstugan och tidigare synes ha tillhört ett annat prebende vid
domkyrkan. Genom drottning Kristinas förmyndarregerings fundationsbrev
för gymnasiet i Skara den 31 augusti 1641 anslogs hemmanet som
bidrag till avlönande av en av lektorerna.

Hemmanet 1 mtl Gammeltråva nr 2 i Tråvads socken var ett frälsehemman,
som tillfallit kronan genom byte den 15 april 1641 med Kristina
Sigrid Bielke. Genom fundationsbrevet för gymnasiet den 31 augusti samma
år anslogs hemmanet till en lektor.

Avkomsten av Karstorp nr 1 uppbärs numera av den äldste och avkomsten
av Gammeltråva nr 2 av den näst äldste i tjänst varande lektorn
vid läroverket. Löneavdraget härför är enligt kammarkollegiets beslut den
18 juni 1934 fastställt till respektive 1 190 kronor och 1 030 kronor.

Högre allmänna läroverket i Strängnäs.

Hemmanet 1/4 mtl Biskopskvam nr 1 i den del av Strängnäs socken,
som från och med den 1 januari 1950 införlivats med Strängnäs stad, var
före reformationen ett biskopshemman. Av samma skäl som i Linköpings
stift blevo efter reformationen biskops- och kapitelhemmanen även i Strängnäs
stift indragna till kronan mot vederlag till prebendeinnehavarna
(Gustav Vasas brev den 2 augusti 1545). Biskopskvam redovisas därefter
i fogderäkenskaperna såsom indraget till kronan. Genom hertig Karls brev
den 10 juni 1587 anslogs hemmanet »såsom evärdlig egendom» till uppehälle
för skolmästarna (rektorerna) vid skolan i Strängnäs. Hemmanet omnämnes
ej i Gustav II Adolfs fundationsbrev för gymnasiet i Strängnäs
den 3 juni 1626 men skulle enligt gymnasiets äldsta stadgar innehavas av
en av lektorerna därstädes.

Genom fundationsbrevet för gymnasiet anslogos till avlönande av tre av
lektorerna bland annat tre kronogårdar, vilka alltid stadigt skulle bliva
under gymnasiet. Dit hörde ett till kronan indraget kyrkohemman, 1 /2 mtl
Djupvik nr 2 i den del av Strängnäs socken, som från och med den 1 januari
1950 överflyttats till Aspö socken.

Hemmanet 1 mtl Norrby nr 2 i nyssnämnda del av Strängnäs socken var

19

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 805.

enligt fogderäkenskaperna ett till kronan indraget biskopshemman. Efter
det 1638 ännu en lektorstjänst inrättats vid gymnasiet i Strängnäs, anslogs
hemmanet genom drottning Kristinas brev den 12 augusti 1647 till innehavaren
av den nya tjänsten att till evärdliga tider njutas, brukas och behållas
under samma villkor och frihet, varmed de andra lektorerna njöto
och besutto sina hemman. Upplåtelsen bekräftades genom kungl. brev den
30 november 1650 utan anknytning till viss lektorstjänst vid gymnasiet.

Avkomsten av vartdera av hemmanen Biskopskvarn nr 1 och Norrby
nr 2 uppbärs av en lektor vid läroverket. Löneavdraget härför är enligt
kammarkollegiets beslut den 18 juni 1934 fastställt beträffande Biskopskvarn
till 360 kronor och Norrby till 570 kronor.

Hemmanet Djupvik nr 2 disponeras för närvarande icke såsom avlöningstillgång.
Sedan 6:e lektorslönen vid läroverket, med vilken hemmanet
varit förenat, indragits enligt kungl. brevet den 12 september 1890 och
hemmanet därefter använts till avlönande av olika befattningshavare, föreskrev
Kungl. Maj:t den 18 mars 1921, att hemmanet från och med den
1 maj 1921 tills vidare, intill dess annorlunda bestämdes, skulle ställas under
domkapitlets i Strängnäs förvaltning samt att behållen avkastning av
hemmanet skulle ingå till domkapitlet och förvaltas tillsammans med vissa
till hemmanet hörande fonderade medel. Hemmanets utmark skulle stå under
skogsstatens omedelbara vård och förvaltning och behållen avkastning
av skogen överlämnas till domkapitlet för att förvaltas tillsammans med
nyssnämnda fondmedel.

Högre allmänna läroverket i Växjö.

Hemmanen 7/8 mtl Hollstorp Östregård nr 4 och 5/8 mtl Skir Prästgård
nr 5 i den med Växjö stad numera införlivade Växjö socken samt 3/4 mtl
Rinkaby Gatugård nr 3 i Tävelsås socken tillhörde det medeltida prebendegodset
vid domkyrkan i Växjö och indrogos efter reformationen till kronan.
Genom drottning Kristinas förmyndarregerings fundationsbrev för gymnasiet
i Växjö den 30 mars 1643 anslogos hemmanen, vartdera som bidrag
till avlönande av en lektor vid gymnasiet.

Avkomsten av hemmanen uppbärs numera av respektive fjärde, sjätte
och femte lektorn vid läroverket. Löneavdraget härför är enligt kammarkollegiets
beslut den 18 juni 1934 fastställt till respektive 590 kronor, 350
kronor och 350 kronor.

Skolhemmanens förvaltning.

Beträffande utarrenderingcn av de till läroverken i Lund och Malmö
knutna skolhemmanen tillämpas vissa ålderdomliga bestämmelser, nämligen
kungl. breven den 17 december 1817 angående arrendeauktioner å
kyrkohemman i Skåne, Halland och Blekinge, den 18 juni 1823 om arrende

20

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 205.

av kyrkohemman i Skåne, den 16 januari 1828 angående arrendebeloppets
bestämmande vid auktion å kyrkohemman i Malmöhus län samt den 5 juni
1828 angående arrendebeloppets bestämmande vid auktioner å kyrko- och
skolhemman i flera län. Den befattning med utarrenderingen av skolhemmanen
i Skåne, som på grund av dessa bestämmelser ankom på länsstyrelse
och biskopsämbete, har med stöd av kungörelsen den 16 september 1932
(nr 431) övertagits av stiftsnämnden i Lund. Berörda bestämmelser reglera
i övrigt i vissa avseenden arrendeförhållandet. Förvaltningen av hemmanet
Djupvik nr 2 vid läroverket i Strängnäs har såsom förut nämnts övertagits
av domkapitlet därstädes enligt Kungl. Maj:ts beslut den 18 mars 1921.
I övriga fall samt beträffande alla hemmanen i avseende å sådana bestyr,
som icke reglerats på annat sätt genom berörda bestämmelser, utarrendera
och förvalta tjänstinnehavarna själva de åt dem anslagna hemmanens jordbruksdelar.

Skolhemmanens skogsmark lyder under bestämmelserna i kapitel IV i förordningen
den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna
skogarna i riket. Vid det tiotal hemman, som ha nämnvärd skogstillgång,
finnas sålunda skogshushållningsplaner fastställda av domänstyrelsen. I tre
fall är skogsmarken ställd under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning.
I övriga fall står skogen under vederbörande lärares vård och denne
brukar då härför tillerkännas halva ordinarie skogsavkastningen utöver
hemmanets husbehov och efter avdrag av skogsförvaltningsutgifterna. Den
behållna ordinarie skogsavkastningen i övrigt samt extra skogsavkastning
fonderas på olika sätt. Av dylika fonderade medel ha bidrag i vissa fall
beviljats till grundförbättrings- och byggnadsarbeten å respektive hemman.

Innehavare av skolhemman anses berättigad att efter avgång från tjänsten
åtnjuta hemmansavkomsten intill näst därefter infallande ecklesiastika
fardag d. v. s. den 1 maj.

Ändrad disposition av skolhemmanen.

D en sakkunniges förslag.

I sin inledningsvis omförmälda skrivelse har stiftssekreteraren Gynnerstedt
anfört bland annat följande.

Den betydelsefullaste delen av den sociala arrendelagstiftningen är regleringen
av byggnadsskyldigheten. Jordägaren är ekonomiskt ansvarig för att
arrendatorn erhåller dels bostadshus i det skick, som motsvarar hälsovårdsstadgans
krav, dels ock för jordbruket nödiga ekonomibyggnader av
sådan beskaffenhet, att ombyggnad eller större reparation icke oundgängligen
påkallas. Enligt de allmänna arrendebestämmelserna däremot har
fastighetsägaren icke byggnadsskyldighet i vidare mån än han åtagit sig;
från denna regel finnas dock ett par undantag, det ena avseende arbetarbostad.

21

Kungl. May.ts proposition nr 20ö.

Vad nu ifrågavarande läroverkslärarboställen angår, torde visserligen
vederbörande lärare (rektor) i egenskap av boställshavare vara ansvarig
för byggnadsbeståndet gentemot det allmänna. Men i förhållande till arrendatorn
torde sådan ansvarighet i regel icke åvila boställshavaren, utan
arrendatorn synes i allmänhet vara byggnadsskyldig enligt arrendekontraktet.
För reglering av byggnadsskyldigheten har arrendatorn vid vissa
boställen förpliktats att betala ett kontant årsbelopp, vilket fonderas för
att tas i anspråk vid uppkommande byggnadsbehov eller tillhandahålles
arrendatorn såsom ersättning för utförda byggnadsarbeten.

Tillämpningen av den sociala arrendelagstiftningens regler beträffande
byggnadsskyldigheten kommer för läroverksboställenas del med säkerhet
att medföra ett starkt ökat nybyggnadsbehov inom den närmaste framtiden.
Orsaken härtill är i första hand lagstiftningens krav på byggnadernas
beskaffenhet. När byggnadstungan avlyftes från arrendatorn, kommer
vidare — såsom erfarenheterna av den sociala arrendelagstiftningens tilllämpning
på andra områden utvisa — hans anspråk på byggnader att stiga.
Den hittillsvarande utformningen av byggnadsskyldigheten har tillika medfört
benägenhet att uppskjuta byggnadsarbeten — arrendatorn har sökt
undvika kapitalutlägg och boställshavaren har haft intresse av största
möjliga nettoavkastning. Utgångsläget torde därför vara ogynnsamt.

Till belysande av nybyggnadsbehovet vill jag åberopa förhållandena vid
läroverkslärarboställena i Lunds stift, inom vilket de flesta och värdefullaste
jordbruksboställena äro belägna. Enligt utlåtande av ordföranden i
boställsnämnderna i stiftets II och V distrikt Albert Bengtson behövde
ungefär halva byggnadsbeståndet vid dessa läroverksboställen ersättas med
nya byggnader under de närmaste 25 åren, om de skulle uppfylla nutidens
krav på goda sådana. Flera gårdar vore av den storlek, att arbetarbostäder
borde finnas, men dylika saknades. Med nuvarande byggnadskostnad^’
skulle uppförandet av erforderliga nybyggnader kräva en investering av
minst 600 000 kronor. Härtill komme i flertalet fall kostnader för dränering
och annan grundförbättring.

Enligt den sociala arrendelagstiftningens grundsatser är det uteslutet, att
arrendatorn i fortsättningen skulle kunna åläggas byggnadsskyldighet. Ett
årsbeloppssystem kunde däremot alltjämt tänkas, såvida årsbeloppet hänfördes
till arrendeavgiften, vilken enligt de sociala arrendebestämmelserna
skall vara till beloppet bestämd. Emellertid torde det aktuella nybyggnadsbehovet
vid boställena i de flesta fall vara så omfattande, att årsbeloppsfonderingen
■— även där fonder redan kunna finnas — icke är tillräcklig.
Årsbeloppssvstemet. har för övrigt allvarliga olägenheter. Före
1932 års reform av de kyrkliga löneboställenas förvaltning gällde allmänt
ett årsbeloppssystem i fråga om dessa boställen. Erfarenheterna av systemet
voro dock mindre goda, trots att byggnadsskyldigheten då åvilade arrendatorerna.
Med hänsyn till föreskrifterna i den sociala arrendelagstiftningen
måste nu utgifterna för nybyggnader och grundförbättringar åläggas
jordägaren, vilket torde göra årsbeloppssystemet ännu mindre tillfredsställande.
Ett dylikt system kan således icke användas.

Olika andra utvägar kunde tänkas för anskaffande av det för nybyggnader
erforderliga kapitalet, vilket givetvis i princip bör kunna amorteras ur
fastighetsavkastningarna. Att ålägga boställshavaren att upptaga lån för
ändamålet torde av olika skäl icke kunna komma i fråga. Läroverken besitta
icke medel för bekostande av nybyggnaderna. Det kunde tiinkas, att
någon statlig eller annan allmän fond finge vara förlagsfond. Någon nu

22

Kungl. Majits proposition nr 205.

befintlig fond, som skulle kunna anlitas, torde dock icke finnas. Nybildande
av en fond för ändamålet skulle nödvändiggöra en avsevärd statlig stödinvestering.
I vilket fall som helst skulle den erforderliga amorteringen och
förräntningen av de betydande kapitalutläggen för boställshavarna medföra,
att de under en avsevärd tidsperiod framåt icke kunde erhålla någon
ekonomisk fördel av att fortfarande ha dessa boställen anvisade såsom löneförmåner.

Det till följd av den sociala arrendelagstiftningen uppkommande kapitalanskaffningsproblemet
vid läroverkslärarbostiillena kan sålunda enligt min
mening icke lösas på tillfredsställande sätt. Under sådana omständigheter
torde det vara lämpligast, att boställena indragas till statsverket eller övertagas
till förvaltning av staten, varigenom för dem alltså skulle komma
att gälla samma arrendebestämmelser som för kronodomänerna. Även om
det i något enstaka fall skulle — såvitt nu kan bedömas — vara möjligt
att finansiera byggnadskostnaderna, torde likväl indragningen för enhetlighetens
skull böra omfatta samtliga utarrenderade boställen.

Under åberopande av det anförda har den sakkunnige föreslagit, att de
till avlöning åt lärare vid allmänna läroverk anslagna boställen, vilka utarrenderades
för drivande av jordbruk, i enlighet med tidigare föreliggande
förslag indragas till statsverket eller övertagas till förvaltning av staten.

Yttranden över förslaget.

Yttranden över den sakkunniges utredning och förslag ha efter remisser,
som tillika avsett det av kammarkollegiet den 20 december 1947 avgivna
utlåtandet angående ny uppskattning av avkastningen av vissa icke från
kronan härrörande donationer till lärare vid de allmänna läroverken, avgivits
av vederbörande tjänstinnehavare, läroverkskollegier och domkapitel
samt stiftsnämnden i Lund ävensom av skolöverstyrelsen, domänstyrelsen
och statskontoret. Jag sammanfattar härefter innehållet i yttrandena i vad
de angå den sakkunniges förslag och därav berörda sex läroverk.

Linköping. Tjänstinnehavarna ha, under anslutning av läroverkskollegiet,
avstyrkt den sakkunniges förslag och därvid anfört bland annat:
Vidingsjö Prästgård vore tillräckligt bebyggd även efter den sociala arrendelagstiftningens
krav. Beträffande Lilla Ullevid Prästgård och Säby Mellangård,
som var för sig låge i sambruk med annan fastighet, hade arrendatorerna
förklarat sig ej påfordra eller ha behov av nybyggnad under nu
löpande arrendeperiod. Skolhemmanen vore att jämföra med de ecklesiastika
löneboställena. För dessa vore den sociala arrendelagen för närvarande
ej tillämplig och ännu kunde icke sägas något om den framdeles komme
att bli det. Under sådana förhållanden syntes frågan om en indragning till
statsverket på anförda skäl av här ifrågavarande hemman ej vara aktuell.
Såsom ersättning för kostnad och besvär för hemmanens förvaltning borde
nuvarande innehavare i varje fall få behålla hemmanen under sin tjänstetid.
Domkapitlet har upplyst, att hemmanen till en del vore så belägna, att
fråga om försäljning av desamma redan uppkommit eller kunde väntas
uppkomma inom ej alltför avlägsen tid. Planerna på ändrad förvaltning av
hemmanen borde därför ställas på framtiden.

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Lund. Läroverkskollegiet, i vars yttrande tjänstinnehavarna synas ha
deltagit, har framhållit, att — iiven om det skulle kunna göras gällande, att
hemmanen Tygelsjö och Ålstorp icke donerats av kronan — hemmanen
vid en tillämpning av den sociala arrendelagstiftningen sannolikt ej torde
kunna bibehållas vid läroverket såsom jordbruksfastigheter av det skälet,
att tjänstinnehavarna torde sakna möjlighet att fullgöra sina förpliktelser
mot arrendatorn. Vid ändrad disposition borde hemmanen dock på ett
eller annat sätt komma läroverket och dess befattningshavare till godo.

M a l vi ö. Läroverkskollegiet, i vars yttrande tjänstinnehavarna synas ha
deltagit, har anfört i huvudsak: De till gossläroverket i Malmö knutna skolhemmanen
tillhörde läroverket med äganderätt. De kunde alltså icke på laglig
väg indragas till statsverket. De torde vidare icke genom försäljning
kunna frånhändas läroverket. Utan kränkning av läroverkets rätt torde ej
heller förvaltningen av hemmanen kunna läggas under statsverket. Det
finge anses, att hemmanen donerats av enskilda och att syftet varit att bereda
tjänstinnehavarna särskild förmån utöver lönen, varför avkomsten
borde få tillgodonjutas utan löneavdrag. Någon bärkraftig motivering för att
den sociala arrendelagstiftningens regler om byggnadsskyldigheten skulle
tillämpas på läroverkets hemman hade ej förebragts. Förhandenvarande
omständigheter gjorde det icke önskvärt, att arrendeprinciperna för hemmanen
ändrades. Arrendebeloppen hade sedan långt tillbaka varit relativt
anspråkslösa, i vissa fall oskäligt låga. Hemmanen hade därför varit synnerligen
begärliga för arrendatorer. Vid överlåtelse av arrendekontrakt hade
arrendatorer kunnat bereda sig en betydande inkomst. En överflyttning
av byggnadsskyldigheten på tjänstinnehavaren skulle medföra höjning av
arrendebeloppet. Det torde vara i hög grad tvivelaktigt, om detta vore förenligt
med arrendatorernas intresse. Om icke staten ställde erforderligt
kapital till läroverkets förfogande för nybyggnader å hemmanen, att i princip
amorteras ur hemmanens avkastning, torde läroverket ej äga möjlighet
att på kort tid genomföra ett stort byggnads- och reparationsföretag. På
anförda grunder avstyrktes den sakkunniges förslag.

Domkapitlet i Lund har omfattat tanken på att sådana enskilda donationer,
som äro förbundna med löneavdrag, samt från kronan härrörande
donationer och Visingsö skolegodsfond skulle sammanföras till en under
statens förvaltning stående huvudfond, som skulle tillgodokomma skolväsendet
och vederbörande läroverk för ändamål, som ej tillgodoses av statsmedel.
Till fonden hörande fastigheter skulle förvaltas av domänstyrelsen.
Till kostnad för nybyggnad å fastigheterna borde kunna lämnas förskott
av i fonden ingående kapitalmedel och, i den mån dessa icke försloge därtill,
av statsanslag. Stiftsnämnden i Lund har anslutit sig till domkapitlets
utlåtande. Stiftsnämnden har förklarat, att den intet hade att erinra
beträffande den sakkunniges utredning, och understrukit angelägenheten
av att tidsenliga utarrenderingsföreskrifter bleve gällande även för ifrågavarande
fastigheter. De om utarrendering av kronans domäner gällande
föreskrifterna syntes kunna tagas som förebild.

S kara. Läroverkskollegiet har ansett skäl ej föreligga att vidta någon
ändring av gällande bestjunmelser. Tjänstinnchayarna ha därutöver upplyst,
att byggnadsfrågan vore löst pa ett fullt tillfredsställande sätt beträffande
Karstorp och Gaminelträva, där årsbeloppssystemet tillämpades och
där någon nybyggnad ej behövde verkställas inom överskådlig tid. Dom -

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

kapitlet liar avstyrkt den sakkunniges förslag och hemställt om utredningrörande
hemmanens disposition för något läroverkets ändamål, som ej till”
godosåges av statsmedel.

Strängnäs. Tjänstinnehavarna och läroverkskollegiet ha förklarat
sig dela den sakkunniges uppfattning, att kapitalanskaffningsproblemet vid
en reglering av byggnadsskyldigheten å skolhemmanen enligt den sociala
arrendelagstiftningen icke kunde lösas tillfredsställande med nuvarande förvaltningssätt.
hör hemmanet Norrby vore dock byggnadsfrågan löst med
hjälp av besparade skogsmedel. Skolhemmanen borde emellertid ej indragas
till statsverket utan sammanslas med läroverkets övriga lönedonationer,
utom bostadsdonationerna, till en fond att användas för något läroverkets
ändamål, som ej tillgodosåges av statsmedel. Nuvarande innehavareav
hemmanen borde mot gällande löneavdrag få behålla hemmanen
till tjänstetidens slut med rätt att frånträda dem dessförinnan. Domkapitlet
har föreslagit ytterligare utredning om äganderätten till läroverkets
boställen och gårdar. Om det därvid visade sig, att äganderätten till viss
eller vissa fastigheter tillkomme kronan, syntes berättigad invändning mot
indragning av dessa ej kunna göras. Nuvarande boställsinnehavares rätt
till avkastningen borde dock bibehållas. Om äganderätt till någon fastighet
befunnes tillkomma domkyrkan, borde fastigheten återställas till denna.

Växjö. Tjänstinnehavarna och läroverkskollegiet ha uttalat sig i liknande
riktning som tjänstinnehavarna och läroverkskollegiet i Strängnäs.
Do-mkapitlet har anfört i huvudsak bland annat: Halva behållna ordinarie
skogsavkastningen från Skir Prästgård och Rinkaby Gatugård samt hela
behållna skogsavkastningen från Hollstorp Östregård fonderades. I första
hand borde undersökas, om icke byggnadsskyldigheten å hemmanen kunde
bestridas med dessa skogsmedelsfonder sammanslagna. Med hänsyn till den
långa tidrymd, under vilken hemmanen varit knutna till gymnasiet, ville
domkapitlet starkt understryka det naturliga och rimliga i att den behållna
avkastningen av desamma i en eller annan form komme undervisningen
vid läroverket till godo, oavsett vilken utväg som anlitades för anskaffande
av nödigt kapital till fullgörande av byggnadsskyldigheten mot
arrendatorerna. I den mån avkastningen kunde anses bereda tjänstinnehavare
en verklig löneförmån, borde nuvarande innehavare bibehållas vid
denna förmån. Förvaltningen av hemmanen kunde lämpligen anförtros åt
stiftsnämnden, varvid principerna för förvaltningen av ecklesiastika arrendegårdar
kunde tillämpas. Domkapitlet hemställde om ny utredning av hithörande
frågor.

Skolöverstyrelsen har i utlåtande den 20 oktober 1948 avstyrkt förslaget
om skolhemmanens indragning till statsverket och därvid anfört bland
annat:

Prebendeinstitutionen har inneburit en andlig och kulturell tillgång av
stort värde för de gamla läroverksstäderna och bör därför i den mån det
är möjligt bevaras. Överstyrelsen förutsätter emellertid härvid, att den
sociala arrendelagstiftningen blir tillämplig jämväl på läroverkslärarboställena.
Skulle detta i vissa fall medföra oöverkomliga krav på kapitalanskaffning,
vill överstyrelsen, därest icke andra utvägar stå till buds, exempelvis
fördelning av de ekonomiska prestationerna på ett större antal år, förorda,
att boställena försäljas och donationerna permuteras till penningfonder.

25

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 205.

I anslutning härtill och till den av vissa reservanter i kammarkollegiet
vid dess ovannämnda utlåtande uttalade meningen, att kronodonationerna
i stället för att indragas till statsverket borde på något sätt komma skolväsendet
till godo, har skolöverstyrelsen hemställt om utredning härutinnan
efter vissa angivna riktlinjer.

Domänstyrelsen har den 19 november 1948 yttrat i huvudsak:

Vid en indragning till statsverket av bland annat skolhemmanen syntes
ett överförande av dem till domänstyrelsens förvaltning kunna ifrågakomma.
På grund av sin ringa omfattning och med hänsyn till förhållandena
i övrigt syntes hemmanen emellertid i första hand lämpligen böra försäljas,
möjligen med undantag av viss skogsmark. Skog av större omfattning syntes
finnas endast vid boställen, anslagna till läroverken i Strängnäs och
Växjö. I den mån skog vid sagda hemman hade sådan omfattning, att den
ej erfordrades helt för jordbrukets behov, utan avstyckning av inägojorden
med viss del av skogsmarken kunde äga rum i och för försäljning, ansåge
styrelsen, att återstående skogsmark borde ställas under styrelsens skogsförvaltning.

Statskontoret har i sitt utlåtande den 19 juni 1948 icke gjort någon erinran
mot den sakkunniges förslag.

Departementschefen. Här avsedda skolhemman utgöra huvuddelen av
de särskilda löneförmåner, som alltjämt tillkomma vissa lärare vid allmänna
läroverk. Problemet om en avveckling av de särskilda löneförmånerna
har visat sig besitta en mindre vanlig livskraft genom att nu i nära
nog en mansålder ha trotsat försöken till en lösning. Såsom jag inledningsvis
nämnt äro innehavarna av de särskilda löneförmånerna i allmänhet
skyldiga att vidkännas avdrag härför å den från statsverket utgående lönen
med belopp motsvarande förmånernas uppskattade värden. Förmånen kommer
alltså i motsvarande mån ytterst statsverket till godo i form av minskad
utgift för lärarens avlöning. Att i många fall en mer eller mindre avsevärd
förmån likväl kommit läraren till del beror på att svårigheter mött
att åstadkomma en uppskattning, som på ett tillfredsställande sätt anpassat
sig efter stegringar i förmånernas värde, vilket framför allt varit fallet
beträffande skolhemmanen. I detta förhållande samt i läroverkens naturliga
intresse att få behålla de sedan århundraden till dem knutna skolhemmanen
torde ligga en väsentlig anledning till att från skolväsendets sida
rests motstånd mot en avveckling av det föråldrade jordavlöningssystem,
varav skolhemmanen äro en kvarleva.

Även om innehavet av skolhemman för närvarande i vissa fall innebär
en verklig förmån för läraren, är hans ställning härutinnan dock prekär.
Enligt sedan 1918 gällande bestämmelser är han sålunda bland annat skyldig
att finna sig i att hemmanet upphör att vara lönetillgång vid tjänsten.
Han är också när som helst underkastad nyviirdering av hemmansavkomstens
värde. I fråga om principen för en sådan värdering ha statsmakterna

26

Kungl. Maj:ts ''proposition nr %05.

intagit ståndpunkten, att avkastningens uppskattade värde, varmed lönen
skall minskas (löneavdraget), för varje budgetår så nära som möjligt bör
ansluta sig till de faktiskt föreliggande förhållandena. Om sådan värdering
sker, medför innehavet av skolhemman i allmänhet icke längre någon reell
löneförmån för läraren. Kvar står då endast omgången och besväret med
å ena sidan uppskattning av avkomsten, å andra sidan avdrag av motsvarande
belopp å lärarens lön. Riksdagen har 1937 med rätta betecknat en
dylik ordning såsom otymplig ur löneteknisk synpunkt och uttalat sig för
dess utmönstrande. Utom att skolhemmanens nuvarande disposition tynger
den löpande löneadministrationen ha allehanda tvister förekommit om rätt
till avkomsten; i vissa fall har avgående tjänstinnehavares rätt till fardag
vid skolhemman lett till komplikationer. Förbises må ej heller de tidsödande
utredningar och talrika remissyttranden, varmed myndigheterna
under årens lopp belastats i frågor om skolhemman. Vad sålunda anförts
synes mig tillräckligt motivera, att åtgärder nu vidtagas för en avveckling
av den föråldrade löneform, som skolhemmanen representera.

Såsom en ytterligare faktor av betydelse i detta sammanhang har tillkommit
frågan om den sociala arrendelagstiftningens tillämpning på skolhemmanen.
Inga bärande skäl synas mig kunna anföras för att skolhemmanen
skulle ställas utanför den reform av gällande bestämmelser om utarrendering
av ecklesiastika boställen, vilken avser att bringa dessa bestämmelser
i närmare samklang med den sociala arrendelagstiftningen. Vad den
sakkunnige anfört i sin utredning torde ådagalägga, att en dylik reform
med vad den innebär i fråga om byggnadsskyldigheten svårligen låter sig
genomföra för skolhemmanens del med bibehållande av hemmanens nuvarande
disposition. I några fall synas visserligen speciella ekonomiska förutsättningar
göra läget härutinnan gynnsammare men en särreglering av
sådana fall bör ej ifrågakomma.

Någon indragning av skolhemmanen till statsverket, på sätt den sakkunnige
samt tidigare även kammarkollegiet och statskontoret i första hand
förordat, är jag för närvarande ej beredd att tillstyrka. Jag finner ej heller
tiden vara inne att ta ställning till de olika projekt, som eljest framförts
rörande skolhemmanens framtida användning, i fall de skola upphöra att
vara särskilda löneförmåner. Dessa projekt ha för övrigt i flera yttranden
sammankopplats med den ännu ej beredda frågan om den framtida dispositionen
av de enskilda lönedonationerna. Jag begränsar mig därför till att
i detta sammanhang föreslå vidtagande av sådana åtgärder i fråga om skolhemmanens
förvaltning, som bli nödvändiga, om hemmanen skiljas från
sitt nuvarande ändamål och de sociala arrendeprinciperna skola tillämpas
på desamma. Frågan om hemmanens slutliga disposition bör upptagas till
prövning senare.

I valet mellan olika möjligheter att ordna skolhemmanens nya förvaltning
har jag funnit det vara ändamålsenligast, att hemmanen ställas under

27

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 205.

domiinstyrelsen att av styrelsen förvaltas — så snart det kan ske utan
hinder av enligt nuvarande bestämmelser upprättade arrendekontrakt —
enligt gällande förordning angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom.
Stiftsnämnden i Lund, som torde ha ingående erfarenhet om förvaltning
av skolhemman, har ansett de om utarrendering av kronans domäner
gällande föreskrifterna kunna tagas som förebild beträffande skolhemmanen.
Under senare år ha två här ej medtagna skolhemman vid högre
allmänna läroverket i Strängnäs, Svarvartorp nr 1 och Prästmista nr 1,
efter framställning av vederbörande tjänstinnehavare, som önskat avstå från
innehavet av hemmanen, enligt Kungl. Maj:ts förordnande tills vidare övertagits
av domänstyrelsen till förvaltning; förstnämnda hemman har sedermera
försålts och förslag föreligger om försäljning jämväl av det senare.
Det från gossläroverket i Malmö framförda argumentet, att förvaltningen
av de till detta läroverk knutna hemmanen ej utan kränkning av läroverkets
rätt syntes kunna läggas under statsverket, finner jag icke bärkraftigt.

Efter förvaltningens övertagande av domänstyrelsen torde avkastningen
av hemmanen jämte därtill hörande kapitalmedel tills vidare böra uppsamlas
hos denna myndighet samt för varje hemman bokföras och redovisas särskilt
för sig.

Förslå icke vid visst hemman tillgängliga kapital- och andra kontanta
medel till att bestrida kostnaderna för erforderliga byggnadsåtgärder, torde
domänstyrelsen få av till styrelsens förfogande eljest stående medel förskottera
därutöver erforderligt belopp. Uppkommer fråga om försäljning
av här avsett skolhemman, bör frågan härom underställas Kungl. Maj:ts
prövning.

Med hänsyn till nuvarande innehavares rätt till fardag torde den föreslagna
dispositionsändringen i allmänhet böra genomföras den 1 maj näst
efter det beslut om dispositionsändringen utfärdats. Samtidigt med
skolhemmanen böra därtill hörande kapitalmedel frånskiljas respektive
tjänster såsom särskilda löneförmåner. Något beslut om lönefyllnad
till tjänstinnehavarna på grund av de särskilda löneförmånernas upphörande
torde ej behöva meddelas. I och med att rätt till förmånerna
ej längre är förenad med respektive tjänster, upphör enligt gällande bestämmelser
automatiskt skyldigheten att vidkännas löneavdrag. I den under
avlöningsstaten för de allmänna läroverken bland särskilda uppbördsmedel
upptagna posten »avkastning av donationer från kronan m. m.» ingå de
här avsedda löneavdragen med ett sammanlagt belopp av 26 395 kronor.
Bortfallandet av detta relativt obetydliga belopp påkallar ingen jämkning
i den för nästa budgetår föreslagna avlöningsstaten, så mycket mindre som
uppbördsposten i övrigt iir lågt beräknad.

Möjligen kan i något fall den situationen uppkomma, att vid den avträdessyn,
som komme att föregå domänstyrelsens övertagande av skolhemman,
tjänstinnehavaren ådöms att utgiva ersättning för bristande byggnad

28

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 205.

och underhåll å fastigheten men att billighetsskäl kunna tala för att icke
i sista hand utkräva denna skyldighet av honom utan att befrielse därifrån
eller nedsättning däri bör medgivas honom. En bestämmelse med detta
syfte intogs på sin tid i 11 § sista stycket i den s. k. klockarboställslagen
den 9 december 1938 (nr 732). Bemyndigande synes böra utverkas för
Kungl. Maj:t att meddela beslut för liknande fall beträffande skolhemman.

Det torde ankomma på Kungl. Maj:t att meddela de föreskrifter, som
i övrigt påkallas vid ett genomförande av den här föreslagna dispositionsändringen.

På grund av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att

1. medgiva, att ifrågavarande skolhemman jämte därtill
hörande kapitalmedel från och med dag, som Kungl. Maj:t
äger bestämma, må upphöra att vara särskilda löneförmåner
vid rektors- eller lärartjänst vid allmänt läroverk;

2. medgiva, att hemmanen från och med samma dag må
övertagas till förvaltning av domänstyrelsen och därvid —
så snart det kan ske utan hinder av vid tiden för övertagandet
löpande arrendekontrakt — förvaltas i enlighet med
gällande förordning angående grunder för förvaltningen av
viss kronoegendom;

3. bemyndiga Kungl. Maj:t att meddela beslut i fråga
om den eftergift i avträdande tjänstinnehavare eventuellt
åvilande ersättningsskyldighet för bristande byggnad och
underhåll å skolhemman, som efter omständigheterna finnes
skälig.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ingå Bäcklin.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 205.

29

Bilaga.

Läroverk

Areal i

hektar

Arrendeperiod

Taxerings-

Markersätt-ningsmedel
o. dyl.

Fastighet

åker

skog

Årsarrende’)

värde

1

2a

2b

3

4

5

H. a. I. i Linköping.

(Vidingsjö Prästgård nr X) stads-ägan nr 78 + 79 + 80 + 81 + 82 +
83 + 84 + 85 + 86 i S:t Lars fors.,
Linköping

26,5

44

1948 ’/s 1954

2 200 (inkl.
fastighetsskatt)

60 400

14 128: 45
+ skogsmedel
c:a 10 000

(Lilla Ullevid Prästgård nr 1)
stadsägan nr 856 + 857 i S:t Lars
fors., Linköping

30,4

1948 ’/s 1958

3 000 (inkl.

fastighetsskatt)

56 500

1 213: 72 +

brandförsäk-

ringsmedel

39 510: 35

(Säby Mellangård nr 1) stadsägan
nr 2321 i S:t Lars fors., Lin-köping

40

1948 ’/s 1958
3100 (inkl.
fastighetsskatt)

46 500

Katedralskolan i Lund.

Tygelsjö 42 och 45 vardera ’/s mtl
i Hardeberga s:n

14

26

1945 14/8 1955
1300

44 000

c:a 1 500
(skogsmedel)

Ålstorp 61 s/8 mtl i Västra Kara-by s:n

30

—

78 1946—''Vs 1958
c:a 1070

45 500

986: 52

H. a. 1. för gossar i Malmö.

Eskatorp 2’ ’/3 mtl i Härslövs s:n

26

—

1947 uh 1960

2 100 + års-belopp 1 000

61 900

För rektors-hemman till-hopa 10 497: 86

Eskatorp 3‘ 3/e mtl i Härslövs sm

18 5

1936 >7s 1956
c:a 1 817 +
årsbelopp 300

43 500

Viarp 9'' s/8 mtl i Härslövs s:n

29

—

1923 ’4/s 1953
c:a 1 935

75 200

Viarp 11’ ’/s mtl i Härslövs s:n

16

—

1939 u/s 1959
c:a 1 633

41 700

Vadensjö 12* */4 mtl i Vadensjö
s:n

14

—

1926 ’4/3 1956
c:a 1 340

40100

Vadensjö 12* V4 nitl i Vadensjö
s:n

14

—

1938 14A 1953
c:a 1 635 4-årsbelopp 200

40 100

Möinge Norra 11'' */s mtl i
Asmundtorps s:n

29

1949 14/3 1954

3 000 + års-belopp 1 500

82 600

Sunnanån 31 1 mtl i Burlövs sm

30

1948 “/s 1958

4 600 + års-belopp 1 000

111 700

*) Årsarrende angivet med c:a utgar helt eller delvis i spannmål att lösas efter markegångspris.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

1

2 a

2 b

3

4

5

Sunnanån 4’ 1 /a mtl i Burlövs s:n

16

—

1948 “/s 1958

1 800 + års-belopp 900

48 900

Sunnanån 43 ’/i mtl i Burlövs s:n

12

1948 uh 1958

2 000 + års-belopp 700

46 100

Kattarp Östra 51 i/i mtl i Södra

32

—

1949 l4/3 1954

70 000

Sallerups s:n

3 000 + års-belopp 1 000

Kattarp Östra 61 ’/* mtl i Södra

34.5

—

1921 14/s 1951

65 000

Sallerups s:n

c.a 2 531

Hammarlunda 10’ */s mtl i Ham-

20

—

1945 I4/s 1955

44 400

För äldste

marlunda s:n

1 600 + års-belopp 400

adjunktens
hemman till-hopa 2 860: 96

Hammarlunda 11'' a/t mtl i Ham-

marlunda s:n
norra delen

37

—

1943 ,4/s 1953
c:a 1 656 +
årsbelopp 550

61400

södra delen

24

1943 uh 1953
c:a 1 255 +
årsbelopp 400

39 100

Slogstorp 6l 1l* mtl i Hammar-

24

—

1924 44/s 1954

44 200

lunda s:n

c:a 1 092

H. a. 1. i Skara.

(Karstorp nr 1) stadsägan nr 920

60

—

Lektors tjänstetid

105 100

1082

+ 921 i Skara

1 900 + årsbelopp

Gammeltråva 21 1 mtl i Tråvads s:n

en lott

27

—

Lektors tjänstetid
950 + årsbelopp

en lott

30

Lektors tjänstetid
250 + årsbelopp

98 000

570

en lott

24

Lektors tjänstetid
600 + årsbelopp

fl. a. 1. i Strängnäs.

Norrby 2l 1 mtl i Aspö s:n

19

92

1945 uh 1955

49 000

c:a 50 000

900

(skogsmedel)

Biskopskvarn l1 ’/4 mtl i Strängnäs

15

20

>/5 1939 tills

25 900

c: a 5 500

vidare

(skogsmedel)

550

Djupvik 21 V- mtl i Aspö s:n

15,5

34,9

1942 14/s 1952

25 400

28 841:82 (del-

800

vis skogsmedel)

II. a. 1. i Växjö.

(Hollstorp Östregård nr 4) stadsägan

180,9

nr 1517 + 1518 + 1519 i Växjö
en lott

10,5

1949 */» 1954

282: 50

97 600

667:58

en lott

12

1949 Vs 1954
287: 50

+ skogsmedel
c.a 102 000

Kungl. Maj:ts ''proposition nr W5.

31

1

2 a

2b

3

4

5

Binkaby Gatugård 31 ’/■* mtl i
Tävelsås s:n
en lott

en lott

10,5

10,5

00

7“^

k£5

''/b 1949 tillsvidare
200

‘/s 1949 tills vidare
200

61 200

95: 19

+ skogsmedel
c: a 3 900

(Skir Prästgård n:r 5) stadsägan
nr 1550+1590 + 1591 + 1692 +
1614 + 1615 + 1616 + 1617 + 1621
+ 1622 + 1623 + 1632 + 1681 +
1682 i Växjö
en lott

*

10

112,6

1949 7& 1954
200

81900

1 632: 91
+ skogsmedel
c:a 9 450

en lott

9

1949 Vs 1954
200