Kungl. Maj:ts proposition nr 203:

1

Nr 203.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt tillämpning i viss del av lagen den 23 april
1948 (nr 175) med särskilda bestämmelser om dispositionen
av aktiebolags vinstmedel m. mgiven
Stockholms slott den 31 mars 1950.

i

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag om fortsatt tillämpning i viss del av lagen den 23 april 1948 (nr
175) med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags vinstmedel;
samt

2) lag om frigörande av vissa medel, som innestå på spärrkonto.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 303.

2

Kungi. Maj.ts proposition nr 203.

Förslag

till

lag om fortsatt tillämpning i viss del av lagen den 23 april 1948
(nr 175) med särskilda bestämmelser om dispositionen
av aktiebolags vinstmedel.

Härigenom förordnas, att vad i lagen den 23 april 1948 med särskilda
bestämmelser om dispositionen av aktiebolags vinstmedel stadgas i
fråga om utdelning till aktieägarna av aktiebolags vinst enligt fastställd balansräkning
för räkenskapsår, som utgått den 31 december 1947 eller senare,
dock före den 31 december 19491, skall äga motsvarande tillämpning
beträffande räkenskapsår, som utgått under tiden från och med den 31 december
1950 till och med den 30 december 1951; dock att beträffande sistnämnda
räkenskapsår skall, i stället för vad i 2 § första stycket nyssnämnda
lag är stadgat, gälla att vinstutdelningen utan hinder av bestämmelserna i
1 § i lagen må uppgå till sex procent av aktiekapitalet.

Förslag

till

lag om frigörande av vissa medel, som innestå på spärrkonto.

Härigenom förordnas, med ändring av vad i slutbestämmelserna till lagen
den 23 april 1948 (nr 175) med särskilda bestämmelser om dispositionen
av aktiebolags vinstmedel finnes stadgat, att medel, som aktiebolag den 31
december 1950 har innestående på spärrkonto enligt nämnda lag, skola frigöras
från spärr till halva beloppet med utgången av år 1950 och till återstående
hälft, tillika med ränta för år 1951, med utgången av sistnämnda år. 1

1 Beträffande räkenskapsår, som utgått under tiden den 31 december 1949—den 30 december
1950, se 1949: 678.

» Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 24 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Ericsson, Mossberg, Weijne, Lingman.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för justitie- och handelsdepartementen fråga
om fortsatt tillämpning av lagen den 23 april 1948 (nr 175) med särskilda bestämmelser
om dispositionen av aktiebolags vinstmedel. Föredraganden anför
därvid följande.

Genom lagen med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags
vinstmedel —- vilken lag trädde i kraft den 25 april 1948 -— ha vissa tillfälliga
inskränkningar genomförts med avseende å aktiebolagens rätt att förfoga
över vinstmedel. Dessa inskränkningar innebära dels en begränsning av
aktiebolagens vinstutdelning och dels en skyldighet för aktiebolagen att på
spärrkonto i riksbanken insätta vissa medel.

1948 års lag är tillämplig beträffande räkenskapsår, vilka utgått den 31
december 1947 eller senare, dock före den 31 december 1949, d. v. s. i huvudsak
de två räkenskapsår som sammanfalla med kalenderåren 1947 och 1948.
Enligt slutbestämmelserna till nämnda lag skola medel, som innestå på spärrkonto
den 31 december 1950, därefter vara fria från spärr, såvitt ej annorledes
förordnats i en av Konung och riksdag gemensamt stiftad lag.

Genom lagen den 21 december 1949 (nr 678) angående fortsatt tillämpning
av lagen den 23 april 1948 (nr 175) med särskilda bestämmelser om
dispositionen av aktiebolags vinstmedel har förordnats att vad i 1948 års
lag stadgas dels i fråga om utdelning till aktieägarna av aktiebolags vinst enligt
fastställd balansräkning för räkenskapsår, som utgått den 31 december
1947 eller senare, dock före den 31 december 1949, dels ock i fråga om skyldighet
för aktiebolag att för nämnda räkenskapsår insätta medel på spärrkonto
skulle äga motsvarande tillämpning beträffande räkenskapsår, som
utgått under tiden från och med den 31 december 1949 till och med den 30
december 1950, dock att skyldighet icke skulle föreligga att efter utgången
av år 1950 avgiva deklaration enligt 12 § eller verkställa insättning å spärrkonto.

I enlighet härmed är lagstiftningen på förevarande område tillämplig i
huvudsak med avseende å de tre räkenskapsår som sammanfalla med kalenderåren
1947—1949.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Beträffande det närmare innehållet i 1948 års lag må
nämnas, att i 1 kap. i lagen äro upptagna bestämmelserna om begränsning av
vinstutdelning från aktiebolag.

I 1 § angivas gränserna för den tillåtna vinstutdelningen.

Enligt 1 § första stycket må utdelning till aktieägarna av aktiebolags vinst
enligt fastställd balansräkning för räkenskapsår, varom här är fråga, högst
uppgå till antingen ett belopp, motsvarande utdelningen för det sista räkenskapsår
som utgått tidigare än den 1 oktober 1947, eller ett belopp, motsvarande
medeltalet av utdelningarna för de tre sista räkenskapsår som utgått
tidigare än den 1 oktober 1946 (medeltalsbeloppet). Dessa alternativ innebära
för aktiebolag, vars räkenskapsår sammanfaller med kalenderår, att
vinstutdelning högst må ske antingen med det belopp som utdelades för år
1946 eller med ett belopp motsvarande medeltalet av utdelningarna för åren
1943—1945.

I 1 § andra stycket har upptagits ett särskilt stadgande för det fall, att
aktiekapitalet ökats eller nedsatts under något av de tre sista räkenskapsår,
som utgått tidigare än den 1 oktober 1946, och i 1 § tredje stycket ha föreskrifter
meddelats för sådant fall då aktiekapitalet ökats genom teckning av
nya aktier, berättigande till utdelning första gången för räkenskapsår som
utgått den 1 oktober 1947 eller senare, eller nedsatts under räkenskapsår som
nyss nämnts.

Enligt vad i 2 § stadgas må utan hinder av vad som föreskrives i 1 § vinstutdelningen
uppgå till 5 procent av aktiekapitalet. Vid tillämpning härav
likställes med aktiekapital vad som på grund av aktieteckning tillförts bolaget
för aktierna utöver det nominella värdet. I aktiekapitalet må däremot
icke inräknas belopp, varmed aktiekapitalet på grund av beslut den 1 november
1947 eller senare ökats genom överföring av besparade vinstmedel eller
på grund av uppskrivning av anläggningstillgångar.

Enligt 3 § må -— om vid vinstutdelningens bestämmande icke i förhållande
till aktiekapitalet erhålles helt procenttal eller procenttal, vari ingår
V*. V. eller 3/t procent — procenttalet höjas till närmast högre sådant procenttal.

I 4 § meddelas särskilda bestämmelser om vinstutdelningens storlek för
det fall att i bolaget finnas aktier med företrädesrätt till ackumulativ utdelning.

I 5 § stadgas, att bestämmelserna om utdelningsbegränsning icke äga tilllämpning,
där vinstutdelning från aktiebolag ej överstiger 10 000 kronor,
och ej heller i fråga om vinstutdelning från bolag (dotterbolag, dotterdotterbolag),
vars aktier till mer än 95 procent ägas av annat svenskt aktiebolag
(moderbolag) eller ock av ett eller flera sådana dotterbolag eller av moderbolaget
och ett eller flera sådana dotterbolag tillsammans.

Enligt 6 § äger Konungen eller, efter Konungens bestämmande, den i det
följande omnämnda spärrkontonämnden medgiva undantag från bestämmelserna
i första kapitlet samt därvid föreskriva de villkor för undantaget som
prövas nödiga.

Kungi. Maj:ts proposition nr 203.

5

I 2 kap. i lagen ha upptagits bestämmelser om skyldighet för aktiebolagen
att insätta medel på spärrkonto i riksbanken. Sålunda stadgas i 7 § första
stycket att det åligger aktiebolag — med i lagen närmare angivna undantag
— att för de två räkenskapsår, som avses i lagen, på särskilt spärrkonto i
riksbanken insätta ett belopp, motsvarande summan av a) 17 procent av
bolagets beslutade vinstutdelning och b) 27 procent av årsvinsten i den mån
denna överstiger vinstutdelningen. Vid beräkning av det belopp, varmed
spärrkontoinsättning skall ske enligt första stycket a), må — enligt 7 § andra
stycket — aktiebolag från den beslutade vinstutdelningen i regel avräkna utdelning
å aktier i annat svenskt aktiebolag. Enligt 7 § tredje stycket är aktiebolag
(dotterbolag), vars aktier till mer än 95 procent ägas av annat svenskt
aktiebolag (moderbolag), icke pliktigt att göra insättning på spärrkonto för
vad som utdelas till moderbolaget, därest sistnämnda bolag vid beräkning av
belopp, varmed spärrkontoinsättning skall av detta bolag verkställas, i inkomsten
inräknar jämväl det utdelade beloppet.

Enligt 8 § första stycket skall med årsvinst förstås årsvinsten enligt fastställd
balansräkning med vissa angivna avvikelser. Har balansräkning ej
fastställts inom sju månader efter räkenskapsårets utgång, skall årsvinsten
beräknas på grundval av styrelsens och verkställande direktörens redovisning
för året eller, där sådan redovisning ej föreligger, uppskattas av
spärrkontonämnden.

I 9 § ha meddelats närmare föreskrifter rörande årsvinstens beräknande.

Enligt 10 § första stycket äro bankaktiebolag, hypoteksaktiebolag, försäkringsaktiebolag
samt aktiebolag, som avses i förordningen om försäljning av
rusdrycker, fritagna från skyldighet varom i 7 § sägs. Detsamma gäller annat
aktiebolag beträffande räkenskapsår, för vilket varken vinstutdelningen
eller årsvinsten överstiger 10 000 kronor. I 10 § andra stycket stadgas, att
Konungen eller, efter Konungens bestämmande, spärrkontonämnden må
medgiva aktiebolag undantag från bestämmelserna i 7 §, om så ur allmän
synpunkt finnes påkallat eller om fullgörandet av insättningsskyldigheten
kan väntas medföra avsevärda betalningssvårigheter för bolaget, så ock om
särskilda skäl eljest föreligga.

Frågor rörande insättning av medel på spärrkonto handläggas av spärrkontonämnden.
Nämnden utses av Konungen. Mot beslut av nämnden må
talan föras hos Kungl. Maj:t genom besvär (11 §).

Enligt 12 § skall till ledning för bedömandet av aktiebolags skyldighet att
verkställa insättning på spärrkonto till spärrkontonämnden avlämnas särskild
deklaration. Sådan deklaration skall avgivas sist en månad efter det
balansräkningen för räkenskapsåret blivit fastställd.

Enligt 13 § åligger det aktiebolag att efter anmaning av spärrkontonämnden
hålla bolagets handelsböcker och andra räkenskapshandlingar tillgängliga
för granskning. Enligt samma lagrum äro styrelseledamot och verkställande
direktör skyldiga att lämna de uppgifter som erfordras för tillämpningen
av bestämmelserna om spärrkontoinsättning och som av nämnden
påfordras.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

I 14 § stadgas att aktiebolag skall inom den för avlämnande av deklaration
fastställda tiden på spärrkonto insätta minst hälften av det belopp, som
bolaget på grundval av deklarationen har att betala. Sist tre månader efter
nämnda tid skall bolaget insätta återstoden av beloppet. Spärrkontonämnden
må när synnerliga skäl därtill föranleda medgiva anstånd med insättningen.

Å medel insatta på spärrkonto skall bolaget tillgodoföras ränta efter två
procent för år. Räntan skall vid kalenderårets slut läggas till kapitalet
(15 §).

På spärrkonto insatta medel må enligt 17 § ej av riksbanken utbetalas
före den dag medlen enligt vad i lagen sägs frigjorts från spärren. Efter
medels frigörande tillgodoföres icke ränta.

Enligt 18 § må Konungen, om ändrade konjunkturförhållanden därtill föranleda,
förordna att medel tillhöriga viss grupp eller vissa grupper av aktiebolag
helt eller delvis frigöras från spärr. Spärrkontonämnden äger att efter
framställning förordna, att aktiebolags medel frigöras från spärr, om avsevärda
betalningssvårigheter föreligga för bolaget eller eljest särskilda förhållanden
böra föranleda dylikt förordnande. Om skäl därtill äro, äger
nämnden förordna, att medel senare åter skola insättas på spärrkonto.

Enligt vissa bestämmelser i 19 § ha möjligheterna att disponera över rätten
till spärrade medel begränsats.

Vidare ha i 3 kap. i lagen upptagits vissa särskilda bestämmelser, bl. a.
angående rätt för spärrkontonämnden att infordra uppgifter från taxeringsmyndigheter,
angående skyldighet att gälda särskild avgift med 8 procent för
år vid försummelse att insätta spärrkontobelopp inom föreskriven tid, angående
återbäring därest vinstutdelning sker i strid mot bestämmelserna i
1 kap. samt angående ansvar för brott mot lagen.

I slutbestämmelserna till lagen stadgas, bland annat, att om för räkenskapsår,
som utgått den 31 december 1947 eller senare, på grund av beslut
före lagens ikraftträdande utdelning skett med högre belopp än som enligt
1 kap. medgives, skall det överskjutande beloppet avdragas från det belopp,
som eljest skulle ha kunnat utdelas för följande räkenskapsår.

I anslutning till redogörelsen för innehållet i 1948 års lag må nämnas, atl
Kungl. Maj:t den 23 april 1948 utfärdat dels kungörelse (nr 176) med vissa
föreskrifter angående tillämpningen av lagen, dels ock instruktion (nr 178)
för spärrkontonämnden.

Vad härefter angår tillkomsten av 1949 års lag om förlängning
av giltighetstiden för ifrågavarande lagstiftning
framlades förslaget härom för 1949 års riksdag genom propositionen
den 8 april 1949, nr 209.

I nämnda proposition uttalade dåvarande chefen för finansdepartementet,
att — såvitt då kunde bedömas — det med hänsyn till det ekonomiska läget
måste anses påkallat att utsträcka 1948 års lagstiftning till att gälla under

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. >

ytterligare ett räkenskapsår och att han sålunda förordade att de i 1948
års lag upptagna bestämmelserna gjordes i sin helhet tillämpliga även beträffande
räkenskapsår, som utgått den 31 december 1949 eller senare, dock
före den 31 december 1950. I samband härmed anmärkte departementschefen
att, därest riksdagen komme att upptaga förevarande spörsmål till behandling
först vid en eventuell höstsession, man uppenbarligen kunde räkna
med att då ha tillgång till säkrare hållpunkter för bedömande av frågan
om behövligheten av en förlängning av lagens giltighetstid. Härvid
åsyftades särskilt frågan om en förlängning av giltighetstiden för bestämmelserna
angående spärrkontoinsättning; bestämmelserna angående vinstbegränsning
kunde däremot definitivt bedömas vara erforderliga jämväl
med avseende å det räkenskapsår, som utginge den 31 december 1949 eller
senare, dock före den 31 december 1950.

I anledning av propositionen nr 209 — som 1949 års riksdag upptog till
behandling först vid höstsessionen — avgav första lagutskottet utlåtande nr
54, dagtecknat den 30 november 1949. I samma utlåtande behandlade utskottet
jämväl de likalydande motionerna 1:322 (av herr Domö m. fl.) och
II: 410 (av herr Skoglund m. fl.), däri hemställes att riksdagen måtte avslå
förenämnda proposition.

I sitt utlåtande anförde utskottet beträffande frågan om fortsatt begränsning
av rätten att verkställa vinstutdelning följande.

Vad först angår utdelningsstoppet tala till förmån för dess bibehållande
samma penningpolitiska skäl, som motivera lönestoppet. Till grund för det
senare ligger det allmänt erkända förhållandet, att stegringar av de nominella
inkomsterna utan motsvarande ökning i den för konsumtion tillgängliga
varumängden blott leda till penningvärdesförsämring med alla därav
följande olägenheter, i den mån löneökningarna icke steriliseras i form av
sparande. När löntagarna med insikt härom avstått från att kräva förhöjda
löner, synes följdenligt att möjlighet icke gives aktieägarna att genom höjda
utdelningar öka sina inkomster. Visserligen har häremot invänts, att aktieägarna
befinna sig i ett ogynnsammare läge än flertalet löntagargrupper, i
så måtto som utdelningarna låsts fast med hänsyn till förhållanden, vilka
ligga tämligen långt tillbaka i tiden. Utdelningsstoppet har om än i något
skiftande form varit i kraft ända sedan räkenskapsåret 1942, medan löntagarna
sedan dess kunnat icke oväsentligt öka sina inkomster. Alltjämt
gälla exempelvis enligt 1948 års lag vid tillämpning av den s. k. medeltalsmetoden
för bestämning av högsta tillåtna utdelning stadganden, enligt vilka
förhållandena under räkenskapsåren 1943—1945 i allmänhet bliva grundläggande.
Men dylika olägenheter kunna knappast undvikas vid regleringar
av det slag, varom här är fråga. Det behöver endast erinras om att även
genom lönestoppet uppenbara orättvisor konserverats för betydande medborgargrupper.

Redan då den nu gällande lagen antogs vid 1948 års riksdag, hade utskottet
uppmärksamheten riktad på de produktionshämmande verkningarna
av utdelningsstoppet. Utskottet påpekade, att tillgången på det för igångsättande
av nya företag erforderliga riskvilliga kapitalet kunde minskas
genom vinstbegränsningen. Uppenbarligen bliva dessa ur produktivitetssynpunkt
allvarliga nackdelar allt kännbarare, ju längre regleringen består
Departementschefen bemötte också vid lagens tillkomst 1948 de då uttalad''1

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

farhågorna för stagnation och tillbakagång i produktionen till följd av utdelningsstoppet
med att starkt understryka lagstiftningens till två år begränsade
varaktighet.

Mot de nu anförda ogynnsamma konsekvenserna av utdelningsstoppet få
emellertid vägas de allvarliga risker för möjligheterna att över huvud upprätthålla
lönestoppet, som ett uppgivande av utdelningsbegränsningen skulle
innebära.

Utskottet anförde vidare, att vid en prövning av alla olika synpunkter,
som gjorde sig gällande vid bedömande av frågan om utdelningsstoppets
förlängning, hade utskottet icke kunnat finna annat än att för genomförande
av inkomstbegränsningarna och för bibehållande av lönestoppet, som
utgjorde en av hörnstenarna i den nuvarande stabiliseringspolitiken, måste
anses erforderligt att även utdelningsstoppet bevarades. Utskottet ville emellertid
framhålla angelägenheten ur produktionssynpunkt av att utdelningsstoppet
icke upprätthölles längre än den ekonomiska stabiliseringspolitiken
oundgängligen krävde. Utdelningsstoppets avveckling sammanhängde med
lönestoppets upphörande. På sålunda anförda skäl finge utskottet med avstyrkande
av motionerna I: 322 och II: 410, såvitt anginge utdelningsstoppet,
tillstyrka bifall till propositionen i denna del.

Härefter anförde utskottet — såvitt angår förslaget om fortsatt skyldighet
för bolagen att insätta medel å spärrkonto i riksbanken -— följande.

Sedan den tidpunkt, då 1948 års lag antogs, har det penningpolitiska läget
undergått avsevärda förändringar. Vid ifrågavarande tidpunkt ansågos
ganska ingripande åtgärder ofrånkomliga för åstadkommande av ytterligare
begränsningar i investeringsverksamheten och av åtstramning på penningmarknaden.
Ett sådant tillstånd av knappare tillgång på medel har numera
inträtt. Riksbanken har exempelvis kunnat upphöra med sina obligationsinköp
och till och med varit i stånd att icke obetydligt nedbringa sitt innehav
av obligationer.

Den omedelbara penningpolitiska effekten av lagstiftningen har icke heller
blivit så stor som ursprungligen avsågs. I propositionen nr 181 till 1948
års riksdag beräknades totalbeloppet av de medel, som genom den tilltänkta
lagstiftningen skulle steriliseras, komma att uppgå till cirka Ö00 miljoner
kronor. I verkligheten utgöra de å spärrkonto innestående medlen för närvarande
allenast 233 miljoner kronor. Uppenbarligen kan den omständigheten,
att ett belopp av något över 100 miljoner kronor årligen undandrages
penningmarknaden, icke i och för sig ha något avgörande inflytande i
åsyftad riktning. Den investeringsbegränsande effekten av lagstiftningen
har även motverkats av att bolagen i viss utsträckning kunnat på den allmänna
marknaden upplåna erforderliga belopp. I den mån upplåningen betingats
av att bolagen icke haft tillgång till de spärrade medlen, har lagstiftningen
dock haft den verkan, att konkurrensen på lånemarknaden om tillgängliga
medel ökat och att andra lånesökande fått stå tillbaka. Den för investeringar
disponibla totala volymen har med andra ord genom vinststeriliseringen
något minskats.

Lagstiftningen får sålunda anses ha utövat ett visst om än relativt begränsat
penningpolitiskt inflytande. Med hänsyn till rådande läge på penningmarknaden
kan en förlängning av skyldigheten att göra spärrkontoinsättningar
till att avse ytterligare ett räkenskapsår icke heller framdeles för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

9

väntas spela någon mera avgörande roll i penningpolitiskt avseende, även
om vissa omständigheter tyda på att bolagsvinsterna för räkenskapsåret
1949 åtminstone i en del fall komma att förete ökning. Genom byggnadsoch
importregleringarna ha statsmakterna redan möjlighet att behärska de
viktigaste sektorerna av investeringsverksamheten. Betydelsen av de spärrkontoinsättningar,
som komma att ske under 1950, begränsas ytterligare av
att de spärrade medlen enligt övergångsbestämmelsen i lagen skola frigivas
vid utgången av 1950, såvitt ej annorledes förordnas i lag. Medlen komina
sålunda att bliva steriliserade under relativt kort tid, såvitt nu kan överblickas.

Under angivna omständigheter torde det ur enbart penningpolitisk synpunkt
knappast vara motiverat med en fortsatt skyldighet för bolagen att
göra insättningar å spärrkonto. Därtill kommer att åtgärden som sådan är
relativt kostsam. Staten skall enligt föreskrift i lagen gottgöra bolagen ränta
å spärrkontomedlen efter två procent om året. Den årliga räntekostnaden
för det nu innestående beloppet närmar sig 5 miljoner kronor. Vidare kan
man icke bortse från de olägenheter, som varje reglering åsamkar dem, som
utsättas för densamma. Utan tvivel minskar skyldigheten att göra spärrkontoinsättningar
bolagens rörelsefrihet på ett kännbart sätt.

Det bör i detta sammanhang erinras om vad som vid lagstiftningens antagande
1948 uttalades rörande dennas tidsbegränsande karaktär. En av de
grundläggande förutsättningarna för den kompromiss, varpå enigheten rörande
lagen då vilade, var insättningsskyldighetens begränsning till två år.
Denna synpunkt underströks såväl av departementschefen som av utskottet.

Till stöd för den nu ifrågasatta förlängningen ha emellertid åberopats de
följdverkningar, som uppkommit efter devalveringen av den svenska kronan.
I propositionen nr 215 till 1949 års höstsession uttalar sålunda chefen
för finansdepartementet, att ökade vinster kunna uppstå för exportindustriens
vidkommande genom de förbättrade avsättningsmöjligheterna närmast
i de länder, som icke devalverat eller gjort detta i mindre utsträckning
än Sverige. Vid bedömande av förevarande fråga borde hänsyn tagas
till detta förhållande.

Devalveringens omedelbara verkan i angivet avseende torde dock icke få
överskattas. För alla bolag, vilkas räkenskapsår löpa per kalenderår, kommer
nämligen genom förlängningen insättningsskyldigheten att gälla endast
vinsten under räkenskapsåret 1949. De ökade vinster, vartill de genom
devalveringen förbättrade avsättningsförhållandena i vissa länder kunna giva
upphov, torde endast i begränsad omfattning taga sig uttryck i balansräkningarna
för 1949. I och för sig kan också ifrågasättas det lämpliga i att
betunga alla aktiebolag med en förlängd insättningsskyldigbet, om avsikten
är att träffa allenast bolag inom exportindustrien.

Devalveringen har dock kommit att få stor indirekt betydelse för förevarande
frågas lösning. Genomförandet av lönestoppet har avsevärt försvårats
genom kronans nedskrivning i förhållande till hårdvalutorna på grund
av de prisstegringar, som kunna väntas. Varje åtgärd, som kan uppfattas
såsom ett gynnande av en särskild grupp, gör det än svårare för de stora
löntagarorganisationerna alt godtaga en förlängning av lönestoppet. Om i
närvarande stund aktiebolagen — bland vilka dessutom vissa kunna väntas
göra direkta vinster av devalveringen — befriades från den dem nu åvilande
skyldigheten att göra spärrkontoinsättningar, skulle säkerligen donna åtgärd
uppfattas som en eftergift till förmån för bolagen, vilken i sin tu,r
skulle kunna framkalla krav på en motsvarande eftergift till förmån fÖT
löntagarna.

Då utskottet finner sig icke i nuvarande läge kunna avstyrka en förlängd

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 203

varaktighet av insättningsskyldigheten trots de betänkligheter, utskottet i
det föregående anfört mot en dylik anordning, har för utskottet varit avgörande
den synpunkten, att med hänsyn till den för stabiliseringspolitikens
lyckosamma genomförande avgörande vikt, som måste tillmätas lönestoppet,
åtgärder icke vidtagas, som skulle kunna försvåra lönestoppets bibehållande
för nästa år. Utskottet förutsätter därvid, att den ifrågavarande
lagstiftningen om insättningsskyldighet icke kommer att vidare förlängas.
Såsom redan antytts innebär lagstiftningen, att staten av sina tillgångar
betalar ränta för medel, som den icke får nyttiggöra för egen räkning. De'':
ligger i sakens natur, att ett sådant penningpolitiskt medel endast kan tilllämpas
under en begränsad tid.

Utskottets ställningstagande har underlättats därav, att de mest påtagliga
olägenheterna av den förordade förlängningen synas kunna undvikas inom
ramen för den gällande lagstiftningen. Utskottet vill till en början erinra om
att det från intet håll ifrågasatts att gorå någon ändring i den i lagens slutstadgande
angivna tidpunkten den 31 december 1950, från vilken de på
spärrkonto innestående medlen skola vara fria från spärr. Utskottet bortser
därvid från att det med hänsyn till bl. a. storleken av det totala innestående
beloppet kan bliva nödvändigt att frigivandet sker i etapper. Aktiebolagen
föranledas sålunda icke genom den nu föreslagna förlängningslagstittningen
till någon rubbning i sina planer i vad gäller möjligheterna att
tran sagda tidpunkt disponera över de å spärrkonto innestående medlen.
Därest någon lagstiftning om successivt frigörande av dessa medel icke
kommer till stånd, kommer den tid, varunder bolagen berövas rådigheten
över de medel, som på grund av förlängningen skola insättas å spärrkonto,
att bliva av ganska kort varaktighet. Erfarenheten visar, att en avsevärd
del av medlen insättas kring halvårsskiftet juni/juli och att återstoden inflyter
tämligen jämnt fördelad på årets övriga månader. De insatta medel,
som härröra från det nu innevarande räkenskapsårets vinster, komma sålunda,
då de enligt lagens föreskrifter frigivas vid nästa års slut, att ha innestått
genomsnittligen allenast omkring ett halvår. Flertalet bolag torde
utan allvarligare olägenheter kunna disponera sin verksamhet på sådant
sätt, att de under en dylik tidrymd kunna avvara dessa medel.

I detta sammanhang vill utskottet påpeka, att även kostnaderna för statsverket
med hänsyn till åtgärdens begränsade varaktighet komma att bliva
icke alltför betydande. Om exempelvis 100 till 150 miljoner kronor innestå
under ett halvår på grund av förlängningen, bliva merkostnaderna med den
i lagen angivna räntesatsen av två procent en till en och en halv miljon
kronor.

Vid antagande av 1948 års lag förutsatte utskottet att dispensreglerna, av
vilka stadgandena i lagens 10 och 18 §§ i detta sammanhang äro aktuella,
skulle erhålla en liberal tillämpning. Härigenom skulle lagstiftningens eventuella
produktionshämmande verkningar motverkas. Vad utskottet sålunda
uttalade vid 1948 års riksdag, äger i än högre grad giltighet i närvarande
situation, då lagstiftningen icke längre motiveras främst av penningpolitiska
skäl. Uppenbarligen böra de olägenheter, som en förlängd lagstiftning kan
föra med sig ur produktionssynpunkt, motverkas genom de dispensmöjligheter,
1948 års lag redan inrymmer. Det synes exempelvis naturligt att dispens
meddelas i de fall, då det kan styrkas att det inom bolaget föreligger
behov av att upplåna medel för ett ur produktionssynpunkt legitimt ändamål
och att, därest dispens från spärrkontoinsättning icke erhålles, lånet
allenast kommer att ökas med motsvarande belopp. Spärrkontonämnden synes
också vid dispensgivningen böra beakta icke minst småföretagens stundom
prekära läge.

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Under hänvisning till vad sålunda anförts förklarade utskottet, att utskottet
icke ville motsätta sig en utsträckning av skyldigheten att företaga
spärrkontoinsättningar i huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreslagits
i propositionen och avstyrkte sålunda motionerna I: 322 och II: 410
jämväl i denna del.

I enlighet härmed hemställde utskottet, att riksdagen — med avslag å
förenämnda två motioner och med en viss jämkning av det genom propositionen
framlagda lagförslaget — måtte antaga ett inom utskottet upprättat
författningsförslag.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen (skrivelse nr 398).

I detta sammanhang torde jag även få nämna, att spärrkontonämnden
den 20 mars 1950 till finansdepartementet avgivit berättelse om sin verksamhet
under år 1949.

I berättelsen har till en början hänvisats till att spärrkontoinsättningarna
per den 1 mars 1949 — avseende i huvudsak samtliga insättningar för
kalenderåret 1947 eller motsvarande räkenskapsår — uppgått till omkring
133 milj. kronor (jfr prop. nr 209/49 s. 6 f.).

Vidare har i berättelsen upplysts, att under tiden den 1 mars 1949—den
1 mars 1950 insatts å spärrkonto omkring 108 milj. kronor, vilket belopp
avsåg i huvudsak samtliga insättningar för kalenderåret 1948 eller motsvarande
räkenskapsår, samt att från insättningsskyldighet under sagda
räkenskapsår undantagits omkring 63 milj. kronor.

Beträffande förenämnda belopp om 63 milj. kronor har i berättelsen lämnats
följande sammanställning rörande anledningarna till undantagen från

insättningsskyldigheten.

Spärrkontobelopp belöpande å sådana aktiebolag, som jämlikt
10 § första stycket i 1948 års lag äro fritagna från insättningsskyldighet.
Beloppet kan beräknas icke understiga .. 20 milj. kr.

Spärrkontobelopp belöpande å aktiebolag,
inbetalningar till konjunktur utjämningsfonder helt eller
delvis befriats från insättningsskyldighet ................ 17 milj. kr.

Spärrkontoinsättningar, som genom tillämpning av bestämmelserna
i 7 § sista stycket i 1948 års lag uppskjutits till år 1950 2 milj. kr.

Av spärrkontonämnden beviljade dispenser från insättningsskyldighet
............................................ 24 milj. kr.

63 milj. kr.

Departementschefen. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen ha genom
1948 års lag med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags
vinstmedel vissa inskränkningar genomförts med avseende å aktiebolagens
rätt att förfoga över vinstmedel. Dessa inskränkningar avse dels en
begränsning av aktiebolagens rätt att verkställa vinstutdelning och dels en
skyldighet för aktiebolagen att på spärrkonto i riksbanken insätta vissa vinst -

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

medel. Dessa inskränkningar gälla beträffande räkenskapsår, som utgått
under tiden den 31 december 1947—den 30 december 1950, d. v. s. beträffande
kalenderåren 1947—1949 eller motsvarande tre räkenskapsår.

Då 1949 års riksdag biträdde det för riksdagen framlagda förslaget att lagstiftningen
om begränsning av rätten att verkställa vinstutdelning skulle
förlängas att avse ett tredje räkenskapsår, underströks angelägenheten ur
produktionssynpunkt av att utdelningsstoppet icke upprätthölles längre än
den ekonomiska stabiliseringspolitiken oundgängligen krävde; och samtidigt
framhölls att utdelningsstoppets avveckling sammanhängde med lönestoppets
upphörande.

Frågan om lönestoppet har jag behandlat i årets statsverksproposition.
Jag framhöll därvid att förutsättningar icke saknades för en förbättring
även i fortsättningen av det ekonomiska läget; och från denna utgångspunkt
syntes det möjligt att under år 1951 föra en mindre stel inkomststabiliseringspolitik
än den nuvarande. Jag underströk emellertid samtidigt,
att detta dock icke innebure att man kunde räkna med att redan under år
1951 få utrymme för en allmän inkomstökning som icke skulle komma att
verka höjande på prisnivån.

Med den uppfattning jag sålunda hyser angående frågan om avvecklingen
av inkomststabiliseringspolitiken är det naturligt, att jag icke nu anser mig
kunna förorda att begränsningen av vinstutdelningsrätten helt borttages, då
giltighetstiden för den nuvarande lagstiftningen i ämnet utgår. Däremot
står det i överensstämmelse med mina nyssnämnda uttalanden i statsverkspropositionen,
att en viss uppmjukning av de nuvarande begränsningsregierna
genomföres.

I enlighet härmed tillstyrker jag, att vad i 1948 års lag stadgas i fråga om
begränsning av utdelningsrätten i princip skall äga tillämpning även beträffande
räkenskapsår, som utgår under tiden den 31 december 1950—den 30
december 1951.

Emellertid förordar jag samtidigt, att i förenämnda bestämmelser vidtages
den uppmjukningen, att föreskriften i 2 § första stycket — som innebär att
vinstutdelningen utan hinder av vad i 1 § är stadgat må uppgå till fem procent
av aktiekapitalet — ersättes med en bestämmelse om att vinstutdelningen
utan hinder av vad i 1 § är stadgat må uppgå till sex procent av aktiekapitalet.
En dylik uppmjukning av lagbestämmelserna öppnar icke större
möjligheter för de bolag, vilkas aktier äro börsnoterade, att öka sin utdelning.
I fråga om nybildade bolag kan emellertid en dylik uppmjukning av
lagbestämmelserna åtminstone i viss utsträckning eliminera de nackdelar
som lagstiftningen för dylika fall medför. Det torde nämligen vara befogat
att räkna med att den föreslagna ändringen skall i sin mån bidraga till att
öka tillgången på det för igångsättande av nya företag erforderliga riskvilliga
kapitalet.

I anslutning härtill vill jag uttala, att det numera synes motiverat att den i
6 § upptagna dispensregeln tillämpas mindre restriktivt än vad hittills varit
fallet. Genom en mera liberal tillämpning av dispensregeln torde det bliva

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

möjligt att rätta till sådana fall, där eljest begränsningen i rätten till vinstutdelning
skulle leda till resultat, som icke kunna anses ändamålsenliga
och som vid en utsträckt giltighetstid för lagen kunna få en mera ogynnsam
inverkan.

Beträffande härefter frågan om skyldighet för aktiebolagen att insätta
vinstmedel på spärrkonto i riksbanken vill jag erinra om att 1949 års riksdag
förutsatt, att lagstiftningen i detta hänseende icke komme att vidare
förlängas. Efter det nämnda uttalande gjordes har intet inträffat, som kan
föranleda ett annat ståndpunktstagande till frågan. I enlighet härmed framlägger
jag icke något förslag om förlängning av lagstiftningen i denna del.

Beträffande frigörandet från spärr av å spärrkonto redan insatta medel
gäller enligt lagens slutbestämmelser, att medlen skola vara fria från spärr
efter den 31 december 1950, såvitt ej annorledes förordnats i en av Konung
och riksdag gemensamt stiftad lag. Emellertid har redan tidigare diskuterats
den möjligheten, att det kunde befinnas nödvändigt att låta frigörandet ske
i etapper. För egen del anser jag det önskvärt att så sker. Jag förordar
sålunda den ändringen i fråga om återbetalningen av de på spärrkonto innestående
medlen, att endast hälften frigöres vid utgången av år 1950 och att
återstående hälft, tillika med ränta för år 1951, frigöres först med utgången
av år 1951.

På grund av vad sålunda anförts ha inom finansdepartementet upprättats
förslag till

1) lag om forisatt tillämpning i viss del av lagen den 23 april 1948 (nr
175) med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags vinstmedel;
samt

2) lag om frigörande av vissa medel, som innestå på spärrkonto.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över nämnda två förslag — av den lydelse Bilaga1 till detta protokoll
utvisar — måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Karl-Ingmar Edstrand.

1 Denna bilaga, som är likalydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen,
har här uteslutits.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 20S.

Utdrag av protokollet, hållet inför Kungl. Maj:ts lagråd den 2i
mars 1950.

Närvarande:

justitieråden Geijer,

Lech,

regeringsrådet Quensel,
justitierådet Beckman.

Enligt lagrådet den 24 mars 1950 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 24 mars 1950, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag om fortsatt tillämpning i viss del av lagen den 23 april 19k8 (nr
175) med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags vinstmedel;
samt

2) lag om frigörande av vissa medel, som innestå på spärrkonto.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av byråchefen i finansdepartementet, hovrättsrådet Henning Nitelius.

Lagrådet lämnade förslagen utan anmärkning.

Ur protokollet:
Bengt Larsson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

15

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 31 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson,

Lin gm an.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och handelsdepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, lagrådets
den 24 mars 1950 avgivna utlåtande över de till lagrådet samma dag remitterade
förslagen till

1) lag om fortsatt tillämpning i viss del av lagen den 23 april 19b8 (nr
175) med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags vinstmedel;
samt

2) lag om frigörande av vissa medel, som innestå på spärrkonto.

Föredraganden hemställer att nämnda båda förslag, som av lagrådet lämnats
utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
B. Sandberg.