Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

1

Nr 202.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående reglering av
priserna på fisk och av exporten av fisk, given Stockholms
slott den mars 1950.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till förordning angående fortsatt giltighet
av förordningen den 17 juni 1948 (nr 311) om viss reglering av
handeln med fisk, m. m.,

dels bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Bemyndigande begäres att under budgetåret 1950/51 reglera priserna å
fisk enligt i huvudsak de grunder som tillämpas under innevarande budgetår.

För att möjligheterna till export av fisk till länder med centraliserad import
skola utnyttjas på ändamålsenligaste sätt förordas vidare, att vissa
centraliseringsåtgärder skola vidtagas beträffande denna export.

] Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 202.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

Förslag

till

förordning angående fortsatt giltighet av förordningen den 17 juni
1948 (nr 311) om viss reglering av handeln med fisk, m. m.

Härigenom förordnas dels att förordningen den 17 juni 1948 om viss
reglering av handeln med fisk, m. m., vilken gäller till och med den 30
juni 1950, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1952, dels
att vad i förordningen stadgas i fråga om åsidosättande av tystnadsplikt
samt beträffande annan förseelse, vilken ägt rum under tiden för förordningens
giltighet, skall äga tillämpning även efter det förordningen upphört att
gälla.

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

3

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 24 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,
Ericsson, Mossberg, Weijne, Lingman.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och handelsdepartementen
anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, vissa
frågor angående regleringen av priserna på fisk m. m. och organisationen
av exporten av fisk samt anför därvid följande.

Inledning.

I förordningen den 17 juni 1948 (nr 311) om viss reglering av handeln
med fisk, m. m., vilken förordning gäller till och med den 30 juni 1950, äro
bestämmelser meddelade om handelsreglering — grundad på auktorisation
av s. k. producentföreningar — och om prisregleringsavgift å fisk.

Genom beslut den 3 juni 1949 bemyndigade Kungl. Maj :t statens livsmedelskommission
att för tiden till och med den 30 juni 1950, i huvudsaklig
överensstämmelse med de grunder som angivits i proposition nr 67 till
1949 års riksdag, anordna reglering av priserna på saltvattensfisk ävensom
förordna om upptagande av prisregleringsavgift enligt 5 och 7 §§ nämnda
förordning. I samma beslut föreskrev Kungl. Maj :t, att de tre s. k. prisregleringsföreningarna,
nämligen Ostkustfisk, centralförening u. p. a., Västkustfisk,
förening u. p. a. och Sydkustfisk, förening u. p. a., skulle få åtnjuta
fortsatt räntefrihet å vissa dem beviljade statslån å respektive 500 000,
2 500 000 och 500 000 kronor.

I skrivelse den 14 februari 1950 har statens livsmedelskommission framlagt
förslag om prisreglering å fisk efter den 30 juni 1950, m. m. Sedermera
har kommissionen med skrivelse den 14 mars 1950 överlämnat en den 17
februari 1950 dagtecknad skrift i ämnet från tolv salteriföretag ävensom ett
yttrande över berörda skrift från föreningen Västkustfisk.

Genom beslut den 4 mars 1949 uppdrog Kungl. Maj :t åt livsmedelskommissionen
att inkomma med utredning och förslag rörande organisationen
av exporten av fisk till länder, där importen av denna vara är centraliserad.
Enligt beslutet skulle vid utredningen ägnas särskild uppmärksamhet åt

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

spörsmålet under vilka betingelser och i vilka former inom branschen verksamma
företag kunde beredas möjlighet att deltaga i ifrågavarande export.
Kommissionen har i skrivelse den 18 oktober 1949 inkommit med utredning
och förslag i ämnet.

Över sistnämnda skrivelse ha utlåtanden avgivits av statens handelskommission
den 26 november 1949 och av kommerskollegium den 5 januari 1950.
Kollegiet har därvid överlämnat yttranden från handelskamrarna i Göteborg,
Jönköping, Malmö och Stockholm.

Jag torde nu få anmäla dessa frågor.

Prisregleringen på fisk m. m.

Nuvarande förhållanden.

Under innevarande budgetår har upprätthållits prisreglering å fisk enligt
de principer, som gällt sedan våren 1946, ävensom en fortsatt reglering av
handeln med strömming.

Prisregleringen innebär i huvudsak att livsmedelskommissionen, i samråd
med statens priskontrollnämnd, för västkusten och sydkusten efter
överläggningar med fiskareorganisationerna därstädes fastställer minimipriser
på de viktigaste fiskslagen samt för ostkusten, enligt uppgörelser med
föreningen Ostkustfisk, godkänner garantipriser å saltströmming samt partinoteringarna
å färsk strömming. Regleringen förutsätter vidare, att fisk,
för vilken nämnda minimipriser eller garantipriser icke kunna utfås, övertages
såsom överskott och nyttiggöres av vederbörande regleringsförening.
Till denna verksamhet erhålla föreningarna av livsmedelskommissionen
vissa statliga bidrag, beträffande strömming prisutjämningsmedel och i övrigt
s. k. pristillägg. För att läcka kostnaderna för dessa bidrag upptagas
prisregleringsavgifter för olika slag av inhemsk fisk och importerad färskfisk.
Enligt beslut av kommissionen utgår bidraget för närvarande på västoch
sydkusten i princip oberoende av sättet för fisköverskottets tillvaratagande.
Däremot är bidraget på ostkusten begränsat till prisutjänming på
salt strömming och, under vissa förutsättningar, på färsk strömming som
användes till djurföda eller säljes för export. Ett bemyndigande för kommissionen
att utvidga prisregleringen å strömming till foder- och konservströmming
har hittills icke behövt tagas i anspråk. Icke heller har en av
kommissionen tidigare förordad prisreglering å torsk på ostkusten norr om
Blekinge enligt det för väst- och sydkusten gällande systemet hittills kunnat
organisatoriskt genomföras av ostkustens fiskaresammanslutningar,
överläggningar i frågan ha dock under den senaste tiden ägt rum mellan därav
berörda fiskförsäljningsföreningar.

Prisregleringsföreningarnas behov av rörelsemedel täckes till stor del av
de förut omförmälda statslånen. Föreningen Västkustfisk åtnjuter, enligt
Kungl. Maj :ts beslut den 9 maj 1947, därutöver rätt att i riksbanken mot
sedvanlig ränta utbekomma lån å ett belopp av intill 2 500 000 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

5

Livsmedelskommissionens skrivelser.

Till belysande av fiskprisernas utveckling efter införandet av nuvarande
prisregleringssystem under våren 1946, jämfört med tiden närmast dessförinnan,
torde av livsmedelskommissionen sammanställda uppgifter om vissa
genomsnittliga fiskarepriser få återgivas i en vid detta protokoll såsom bilaga
1 fogad tablå. Priserna avse västkustfisk samt torsk och sill vid sydkusten
— sammanställda med minimipriserna på viktigare fiskslag — ävensom
partipriserna på strömming i Stockholm, allt kvartalsvis från och med
tredje kvartalet 1945.

Beträffande den prisutveckling, som belyses av tablån, anför livsmedelskommissionen
följande.

För västkustens vidkommande har en i vissa fall rätt betydande sänkning
av genomsnittspriserna ägt rum under de senare kvartalen 1949 jämfört
med motsvarande kvartal 1948. Även för sydkustsill gör sig samma tendens
gällande under senare halvåret 1949. Då någon minskning av fångsterna under
året skett jämfört med år 1948, torde prissänkningen sammanhänga med
— förutom den under år 1949 inträdda förbättringen av det allmänna försörj
ningsläget i landet — det förhållandet att konkurrensen från andra
säljareländer hårdnat med vikande exportpriser som följd. Genom prissänkningen
under året har den tidigare i inånga fall rätt betydande skillnaden
mellan genomsnittspris och minimipris i motsvarande mån nedbringats. Vad
angår särskilt västkustsillen men även sydkusttorsken har genomsnittspriset
under respektive kvartal legat rätt nära minimipriset.

Minimipriserna ha, såsom av tablån framgår, under det gångna året —
frånsett sedvanliga säsongmässiga variationer beträffande västkustsillen —
ej undergått några förändringar. Minimipriserna äro för västkustsill och
vissa andra fiskslag praktiskt taget oförändrade sedan år 1946, då det nuvarande
prisregleringssystemet infördes. Beträffande andra fiskslag, däribland
makrill och större sydkustsill, ha de höjts med upp till 10 öre per
kilogram. En successiv prisstegring har samtidigt ägt ruin för vissa av
fiskets viktigare förnödenheter. Såsom exempel kan nämnas, att priserna i
juli 1946 utgjort å motorbrännolja 14 öre per liter i O-zon, å smörjolja 52
öre per kilogram och å bomullsgarn 8 kronor per kilogram, medan motsvarande
priser nu äro respektive 19,5 öre per liter, 82 öre per kilogram och
12 kronor 23 öre per kilogram. Denna prisstegring, vilken dock per kilogram
fångad fisk torde vara tämligen obetydlig, har utgjort ett skäl till att
minimipriserna (och garantipriserna), trots de i viss mån försämrade avsättningsmöjligheterna,
tills vidare icke ansetts böra sättas lägre än som
skett. Under det gångna året ha vissa fångstbegränsningar — i likhet med
tidigare — gällt för sill, medan för andra fiskslag än sill någon fångstransonering
ej upprätthållits. Fiskarena ha i dagarna beslutat tiils vidare häva
fångstbegränsningen även på västkustsill i storlek 1.

Beträffande det ekonomiska resultatet av livsmedelskommissionens hittillsvarande
verksamhet med avseende å prisregleringen på fisk hänvisar
livsmedelskommissionen till en tablå, vilken torde få bifogas detta protokoll
såsom bilaga 2.

Såsom framgår av tablån utgjorde behållningen av prisrcgleringsmedel

6

Kangl. Maj:ts proposition nr 202.

den 1 januari 1950 inemot 3,4 miljoner kronor mot något över 2,7 miljoner
kronor ett år tidigare. Kommissionen anför härom följande.

För samtliga kuststräckor har inkomsten av regleringsavgifter under år
1949 ej obetydligt minskat jämfört med näst föregående år. De sammanlagda
utgifterna under året i form av utbetalade pristillägg och prisutjämningsmedel
uppgå däremot i stort sett till samma belopp som under år
1948. Då totalbeloppen av uppburna fiskregleringsavgifter emellertid även
under 1949 överstiga de sammanlagt under året utbetalade beloppen för
pristillägg och för kommissionens omkostnader å regleringen, har behållningen
av prisregleringsmedel ökat med cirka 650 000 kronor. Härvid är
dock att märka, att fiskförsäljningsföreningarna på ostkusten för närvarande
ligga inne med betydande lager av saltströmming av 1949 års fångst,
för vilka lager utsikterna till avsättning te sig ytterst ovissa. Behovet av
prisutjämningsmedel för att täcka eventuell förlust å dessa lager kan beräknas
bliva ganska stort. För ändamålet kan tagas i anspråk medel, som
kommissionen disponerar av clearingkassan för fisk och av inflytande importavgifter,
i enlighet med ett tidigare träffat arrangemang för finansieringen
av Ostkustfisks prisutjämningskostnader (prop. 1947: 162, s. 6 och 7).

De tre prisregleringsföreningarnas egen ekonomiska ställning vid senaste
årsskiftet torde, enligt vad kommissionen inhämtat, kunna betecknas såsom
relativt tillfredsställande. Föreningen Sydkustfisk har åtminstone i huvudsak
kunnat avveckla hittills uppkomna engagemang utan förlust för
föreningen, medan föreningarna Västkustfisk och Ostkustfisk vid årsskiftet
innehade lager av salt sill respektive saltströmming, som i anskaffning
betingat ett värde av cirka 1 000 000 respektive omkring 750 000 kronor.
Vad särskilt angår saltströmmingen synas, såsom tidigare berörts, betydande
svårigheter föreligga att på tillfredsställande villkor avyttra densamma.
Sedan prisutjämningsmedel å tillhopa 400 000 kronor under januari 1950
utbetalats till Ostkustfisk för finansiering tills vidare av sålunda övertagen
saltströmming, redovisa samtliga föreningar nu tillgångar, främst banktillgodohavanden,
i huvudsak motsvarande deras statslån.

Kommissionen behandlar härefter frågan om grunderna för prisregleringen
å fisk efter utgången av innevarande budgetår. Därvid upplyses till en början,
att kommissionen under den senaste tiden berett representanter för vederbörande
fiskareorganisationer samt för sammanslutningar av fiskhandlare
och saltsillhandlare m. fl. tillfälle att anföra sina synpunkter i fråga om
en fortsatt prisreglering å fisk efter utgången av innevarande budgetår.

Fiskareorganisationerna ha därvid, enligt vad kommissionen meddelar,
uttryckt sin tillfredsställelse med det hittills tillämpade regleringssystemet
och förordat, att prisreglering även i fortsättningen skall få anordnas enligt
de grunder, som innefattas i nuvarande bemyndiganden för kommissionen.
Prisregleringsföreningarna ha anhållit att de statslån, som de inneha, skola
få åtnjutas räntefritt även under nästkommande budgetår (utom Västkustfisks
riksbankskredit). Föreningen Sydkustfisk har därjämte hemställt att
— på samma villkor som föreningen Västkustfisk — få komma i åtnjutande
av en rörlig riksbankskredit intill ett belopp av 2,5 miljoner kronor
för att kunna finansiera uppkommande fisköverskott vid perioder av toppbelastning
i föreningens verksamhet.

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

Färskfiskhandelns representanter ha likaledes förordat ett bibehållande
av det nuvarande prisregleringssystemet.

I den förut omförmälda skriften från tolv salteriföretag hemställes, att
grunderna för en fortsatt prisreglering liksom den fortsatta tillämpningen
av dessa grunder måtte bliva föremål för en ingående saklig prövning. Såsom
ett skäl härför anföres att möjligheterna till internationellt handelsutbyte
i hög grad förbättrats efter krigets slut. Företagen hävda, att de minimipriser
som nu fastställas äro för höga för att möjliggöra export till normala
marknader på grundval av inköp på auktion, och att som en följd härav
överskottsföreningarna få hand om exporten, medan de ordinarie exportörerna
undanträngas. I realiteten ha sålunda minimipriserna fastställts
på en orimlig nivå och därigenom kommit att tjäna ett helt annat syfte
än det ursprungligen avsedda.

Företagen anmärka därjämte på tillvägagångssättet vid fastställandet av
minimipriserna. Enligt företagens mening ha de överläggningar med handelns
representanter, som skolat föregå beslut i berörda frågor, varit högst
otillfredsställande i den mån de över huvud taget förekommit. Företagen
anse att fasta former för dessa överläggningar snarast böra tillskapas.

Vidare uttala företagen klagomål öveir att överskottsföreningen Västkustfisk
missgynnar de enskilda saltarna vid fördelning av överskottsfisk för
saltning. Föreningen överlämnar nämligen varor för saltning i första hand
till företag och salterier, som äro anknutna till fiskarenas egna organisationer.
De enskilda företagen bliva sålunda reservföretag, vilka först utestängas
från inköp på auktion genom de alltför höga minimipriserna och
därefter erhålla varor från överskottsföreningen först sedan fiskarenas egna
salterier blivit fullt sysselsatta.

Enligt företagens mening böra prisregleringsföreningarna stå mera omedelbart
under livsmedelskommissionens ledning. För närvarande synes fiskareintresset
vara alltför dominerande.

Slutligen anse företagen att principerna för utformande av garantipriser
böra omprövas. Det ifrågasättes, om icke garantipris och minimipris böra
sammanfalla. Enligt företagen bestämma nu fiskarena själva garantiprisets
höjd. Likaså bestämma de själva om fångstransoneringarna.

I yttrande över berörda skrift framhåller föreningen Västkustfisk, att ett
intimt samråd ägt rum med de enskilda salteriförctagen vid fastställande
av minimiprisens storlek beträffande såväl centraliserade som fria marknader.
Salteriförctagen ha därvid icke gjort några invändningar mot systemet
med minimipriser. Ett nära samarbete har även skett vid export till centraliserade
marknader i det att fiskarena och handeln gemensamt underhandlat
och träffat avtal med den utländske köparen och därefter fastställt minimipriset
för råvaran. Då sammanslutningen för dylik export haft omkring
25 sammanträden under år 1949, finner föreningen all det knappast
med fog kan göras gällande, att handeln icke beretts tillräckligt inflytande.
De beslut som fattats ha med något oväsentligt undantag varit enhälliga.
Föreningen understryker, att den enskilda handeln genom detta samarbete

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

beretts de bästa tänkbara möjligheter icke blott att sälja salt sill utan även
att salta råvara. I den mån överskott uppstått trots dessa åtgärder, har
föreningen ur rent ekonomiska synpunkter uppdragit åt fiskarenas eget
salteriföretag att bereda varan.

Livsmedelskommissionen anför i sin skrivelse den 14 februari 1950, att
den för egen del funnit övervägande skäl tala för att det nuvarande systemet
för prisregleringen på fisk skall bibehållas jämväl under budgetåret
1950/51. Den erinrar om att fiskarenas möjligheter att avsätta sina produkter
till acceptabla priser ha försämrats ej obetydligt under det senaste året.
Ett fortsatt prisstöd till fisket behövs, eftersom inkomstnivån inom näringen
eljest skulle tendera att bliva oskäligt låg. Såsom ett exempel på den
under året inträdda allmänna prissänkningen på fisk anför kommissionen,
att exporten av fisk och fiskkonserver under år 1949 jämfört med år 1948
värdemässigt minskat med inemot 5 miljoner kronor trots att exportkvantiteten
stigit med bortåt 10 000 ton. Avsättningsmöjligheterna för fisk under
nästa budgetår kunna antagas komma att ytterligare försämras i och med
den fortskridande förbättringen av livsmedelsläget i Europa och såsom följd
av befarade betalningsmässiga svårigheter på olika exportmarknader.

I sin skrivelse den 14 mars 1950 framhåller kommissionen vidare, att en
förbättring i möjligheterna att exportera fisk inträffat endast så till vida,
att vissa tekniska svårigheter bortfallit vid exporten på Västtyskland. Allmänt
sett ha möjligheterna att exportera fisk till acceptabla priser påtagligt
försämrats under den senaste tiden.

Beträffande de anmärkningar, som salteriföretagen framställt mot tillvägagångssättet
vid minimiprisernas fastställande och mot miniiniprisernas
höjd anför kommissionen följande.

Kommissionen har regelmässigt rådfrågat representanter för den enskilda
handeln i viktigare frågor angående minimiprisernas avvägning. Till sådana
frågor har i varje fall hänförts prissättningen på det område, som närmast
intresserar salteriföretagen, de stora sillfiskena. Salteriföretagen ha tidigare
vid diskussioner med representanter för kommissionen icke visat något mera
utpräglat intresse för genomförandet av förslaget om tillskapande av »fasta
former» för dessa överläggningar. Med anledning av vad härutinnan anförts
i salteriföretagens skrivelse har emellertid kommissionen nu anmodat de
s. k. fiskexportnämnderna (en på västkusten och en på sydkusten), vilka
bestå av representanter för, bland annat, fiskare och salteriidkare, att tills
vidare fungera såsom organ för preliminära överläggningar om minimipriser
och att till sådana överläggningar även kalla representanter för kommissionen.
Såsom framgår av föreningen Västkustfisks yttrande har för övrigt
inom västsvenska exportnämnden i praktiken från tid till annan redan
förekommit sådana överläggningar, som här avses. Som ett annat viktigt
organ för hithörande överläggningar har fungerat det s. k. exportutskottet
för salt sill, fiskarenas och salteriidkarnas gemensamma organisation för
export av salt sill till s. k. centraliserade marknader.

Ett annat förhållande är, att livsmedelskommissionen icke alltid kunnat
helt tillgodose salteriidkarnas synpunkter när det gällt minimiprisernas avvägning.
Enligt sakens natur ha här med hänsyn till fiskarepartens intressen
kompromisser måst vidtagas. En anledning till att minimipriserna icke ansetts
böra sättas lägre än som skett har varit att priserna på vissa av fis -

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

9

kets förnödenheter ej oväsentligt höjts. Minimipriserna ha icke varit så
höga, att de uteslutit saltning och export av sill genom enskilda företag. Salteriföretagen
synas i varje fall sakna fog för sitt uttalande, att minimipriserna
fastställts på en »orimlig» nivå.

Kommissionen kan vitsorda, att Västkustfisk vid saltningen av överskottsvara
anlitat salteriföretagen i väsentligt mindre omfattning än vissa helt
eller delvis fiskareägda företag. Salteriföretagen ha anfört klagomål häröver
hos kommissionen. Denna har också vid olika tillfällen på detta område
sökt medverka till uppnående av överenskommelser mellan de berörda
parterna. Från föreningen Västkustfisk har emellertid gjorts gällande, att
anlitandet av de fiskareägda företagen medfört betydande besparingar för
föreningen. Västkustfisk har sålunda upplyst, att salteriföretagen år 1947
begärt en saltningsersättning av 26 kronor 30 öre per tunna under det att
samma företag år 1949, sedan konkurrens etablerats från de fiskareägda företagens
sida, trots högre tunn- och arbetskostnader låtit sig åtnöja med en
ersättning av 22 kronor 50 öre per tunna. I detta sammanhang har från
1''iskarehåll även gjorts gällande, att flertalet av salteriföretagen under normala
tider icke idkat sillsaltning utan huvudsakligen vore att anse såsom
importörer och sillhandlare.

Beträffande innehållet i övrigt i salteriföretagens skrift anför livsmedelskommissionen
bland annat följande.

Fiskarena bestämma icke — såsom salteriföretagen vilja göi*a gällande —
själva om eventuella fångstbegränsningar. Till varje fångstbegränsning eller
ändring i sådan begränsning fordras kommissionens medgivande.

Om, på sätt i skrivelsen ifrågasatts, garantipriset alltid skulle sammanfalla
med minimipriset och regleringsföreningarna även i övrigt ställas mera
omedelbart under kommissionens ledning, skulle föreningsledningarnas ekonomiska
handlingsfrihet och självständiga ansvar i stort sett försvinna.
Några skäl för en sådan ändring i en av de grundläggande principerna för de
nuvarande regleringarna ha enligt kommissionens mening icke framkommit.

Kommissionen vill slutligen framhålla, att salteriföretagen i detta sammanhang
icke heller synas ha några invändningar mot det samarbete mellan
olika intressen inom fiskerinäringen, som under de senaste åren genomförts,
när det gäller exporten på s. k. centraliserade marknader. Detta samarbete
har, såvitt kommissionen kunnat finna, inom ramen för det omförmälda
saltsillutskottet försiggått på det hela taget friktionsfritt.

Livsmedelskommissionen behandlar även frågan om förlängning av förordningen
om viss reglering av handeln med fisk m. m. Kommissionen erinrar,
att den i sitt utlåtande den 25 april 1947 över 1945 års fiskcriutrednings
betänkande angående fiskerinäringens efterkrigsproblem uttalat, att
man borde överväga, huruvida icke det nuvarande systemet för reglering av
strömmingshandeln skulle kunna avvecklas. Kommissionen motiverade denna
ståndpunkt med alt producentföreningarna för strömming redan syntes
hava vunnit tillräcklig stadga för alt kunna fullgöra sina uppgifter. 1 likhet
med vad kommissionen förklarat i berörda utlåtande motsätter den sig dock
icke heller nu, att den nuvarande ordningen för regleringen av handeln med
strömming skall bibehållas så länge — såsom alltjämt är fallet —- ovissa
förhållanden råda i fråga om avsättningen av strömming. Kommissionen föreslår
i anslutning härtill, all förordningen skall bibehållas i sak oförändrad
och all dess giltighetstid skall förlängas lill och med den 30 juni 1952.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

För att man skall kunna komma tillrätta med vissa missförhållanden inom
strömmingshandeln föreslår kommissionen härjämte en ändring av förordningens
ansvarsbestämmelser. Ändringen innebär, att på anmälan eller
efter medgivande av kommissionen rättsligt inskridande skall kunna ske ej
blott, såsom nu är fallet, gentemot den, som överlåter handelsreglerad fisk
i strid med gällande föreskrifter, utan även gentemot den som inköper handelsreglerad
fisk direkt från fiskare utan att vara därtill berättigad.

Livsmedelskommissionen behandlar vidare vissa frågor rörande prisregleringsföreningarnas
ekonomiska förhållanden. Den förklarar därvid, att föreningarna
Västkustfisk och Ostkustfisk icke synas behöva ytterligare statliga
rörelsemedel. Å andra sidan böra dessa föreningar emellertid, liksom
föreningen Sydkustfisk, få åtnjuta hela det dem tillerkända statliga lånekapitalet,
däribland den till föreningen Västkustfisk år 1947 beviljade riksbankskrediten,
jämväl för tiden efter den 30 juni 1950 tills vidare. Plan för
amortering av de egentliga lånen bör enligt kommissionens mening fastställas
först längre fram, sedan föreningarna själva hunnit bilda det kapital
som erfordras för rörelsens bedrivande.

Däremot anser kommissionen, att föreningen Sydkustfisk — utöver det
redan uppburna statslånet — behöver den rörliga kredit, som föreningen begärt
för att kunna finansiera större engagemang för överskottsfisk. Härför
talar särskilt erfarenheten från förra våren, då föreningen hade mycket
svårt att med tillgängliga medel verkställa avräkning med fiskarena i avvaktan
på inflytande exportlikvider. Kommissionen föreslår därför att föreningen
Sydkustfisk —- på samma villkor som föreningen Västkustfisk —
skall tillerkännas en riksbankskredit intill ett belopp av högst 2,5 miljoner
kronor.

Vad beträffar regleringsföreningarnas begäran om fortsatt räntefrihet
erinrar kommissionen om att den tidigare visserligen icke velat motsätta
sig räntefrihet men i princip förklarat sig vara av den åsikten, att regleringsföreningarna
i framtiden icke höra åtnjuta någon subvention i form
av räntefrihet för statliga lån. Med hänsyn till att föreningarnas årsvinst
beskattas och att det enligt kommissionens mening måste anses skäligt att
skatt ej utgår för vinstmedel av denna art, motsätter sig kommissionen icke
heller nu, att fortsatt räntefrihet för föreningarnas lån (med undantag för
riksbankskrediten) skall beviljas för ytterligare ett budgetår.

Medelsbehovet för den fortsatta utbetalningen av pristillägg och prisutjämningsbidrag
under tiden fram till den 1 juli 1951 förutsätter kommissionen
skola kunna täckas av kvarstående behållningar å clearingkassan för
fisk och å tidigare upplupna regleringsavgifter ävensom av de avgifter av
delta slag som inkomma i fortsättningen. Enligt kommissionens mening
erfordras sålunda alltjämt bemyndigande att upptaga regleringsavgifter efter
i huvudsak de grunder som nu gälla. I vad mån kommissionen i fortsättningen
skall kunna nedsätta avgifterna eller, om medelsbehovet skulle

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

öka ytterligare, föranledas att upptaga avgift även å beredd importfisk, bör
få bedömas med hänsyn till utvecklingen under här ifrågavarande tidsperiod.

Slutligen upplyser livsmedelskommissionen, att den i förevarande frågor
samrått med statens priskontrollnämnd. Nämnden har därvid i sak biträtt
vad kommissionen föreslagit men, liksom under föregående år, framfört
vissa betänkligheter mot att även beredd importfisk skulle beläggas med
regleringsavgift.

Organisationen av fiskexporten.

Livsmedelskommissionens utredning och förslag.

Fiskexportens omfattning. Kommissionen framhåller inledningsvis, att
Sverige under normala tider har en betydande såväl import som export
av fisk och skaldjur. Under åren 1935—1938 uppgick den importerade kvantiteten
årligen i genomsnitt till mellan 40 000 och 50 000 ton med ett värde
av inemot 20 miljoner kronor. Exporten var kvantitativt nästan lika stor
och gick under de sista fredsåren upp till omkring 40 000 ton per år, motsvarande
cirka en tredjedel av den årliga totalfångsten av saltsjöfisk. Exportvärdet
översteg emellertid sällan 10 miljoner kronor. Anledningen till
att exportvärdet var så lågt i jämförelse med importvärdet var framför allt,
att importen huvudsakligen omfattade beredd vara av hög kvalitet medan
exporten till största delen utgjordes av småsill och andra billiga fiskslag,
som levererades i färskt tillstånd. En stor del av vad som avsattes utomlands
—- år 1938 cirka 16 000 ton med ett värde av ungefär 3 miljoner
kronor —- landades där direkt från svenska fiskebåtar.

De viktigaste köparna av svensk fisk voro före kriget Tyskland, Danmark
och Storbritannien. En stor del av det som levererades till Danmark transiterades,
främst till de båda andra länderna. Värdet av exporten till nämnda
länder uppgick år 1938 till 75 procent av totalexportens värde.

Under krigsåren blev det av försörjningsskäl efter hand nödvändigt att
helt stoppa exporten. Denna gjordes beroende av myndigheternas, i första
hand statens handelskommissions, i varje särskilt fall lämnade tillstånd.
År 1944 tilläts viss utförsel, som dock till stor del var av humanitär natur.
Den traditionella kommersiella exporten återupptogs först under år 1945,
då en icke obetydlig ilandföring av fisk från svenska fiskebåtar skedde i
Storbritannien.

Trots svårigheter av allmänt politisk och handelspolitisk art erhöll den
svenska fiskexporten under år 1946 en betydande omfattning. Detta år exporterades
sålunda 47 000 ton fisk — utgörande nära 30 procent av totalfångsten
— med ett värde av inemot 35 miljoner kronor. År 1947 sjönk exporten
till cirka 28 000 ton —- cirka 18 procent av totalfångsten — med ett
värde av ungefär 22 miljoner kronor. År 1948 steg den åter ända till bortåt

12

Kungi. Maj:ts proposition nr 202.

60 000 ton — uppskattningsvis motsvarande inemot 40 procent av totalfångsten
— med ett värde av närmare 40 miljoner kronor. De angivna siffrorna
innefatta dock leveranser av mer eller mindre humanitär natur, för
vilka betalning icke erlagts av mottagarländerna.

Såsom framgått av den föregående redogörelsen för prisregleringsfrågan
steg den år 1949 exporterade fiskkvantiteten med närmare 10 000 ton, medan
värdet på grund av prissänkningar sjönk med nära 5 miljoner kronor.

Kommissionen framhåller, att den utländska efterfrågan på fisk minskat
allteftersom återhämtningen efter kriget fortskridit och försörjningsläget
undan för undan förbättrats. Samtidigt har konkurrensen, främst från Norge
och Danmark, hårdnat. Exportprisnivån har därför visat en vikande tendens.
Kommissionen anser det i detta läge av vikt att de exportmöjligheter,
som finnas, skola tillvaratagas på bästa möjliga sätt och att de svårigheter
av handelspolitisk art, som efterkrigsåren fört med sig, skola bemästras.

Svårigheter av handelspolitisk art för fiskexporten. Kommissionen sammanfattar
de svårigheter av handelspolitisk art, som föreligga för fiskexporten,
på följande sätt.

Systemet med balanserade, bilaterala handelsavtal har lett till att de utländska
myndigheterna ogärna medgivit importkontingenter för svensk fisk.
Sverige har på grund av näringslivets struktur haft och har många varor att
exportera, vilka från utlandets synpunkter varit och äro av betydligt större
intresse än fisken. Vid avtalsförhandlingar har därför den utländske kontrahenten
i regel sökt utnyttja de inköpsmöjligheter, som det egna landets begränsade
export erbjudit, till att i första hand erhålla andra varor än fisk
från Sverige. Sverige har i detta hänseende intagit en betydligt ofördelaktigare
ställning än exempelvis Norge och Danmark.

Med den handelspolitiska utveckling som skett har avsättningen av svensk
tisk på samtliga viktigare utlandsmarknader kommit att bindas vid fasta
kontingenter, bortsett från exportaffärer i samband med s. k. kompensationsaffärer.
I vad mån de nu pågående övervägandena om en liberalisering
av utrikeshandeln skola leda till att möjligheter öppnas för export av någon
betydenhet vid sidan av kontingenter i handelsavtal torde för dagen få betecknas
som ovisst. Fiskexportens ställning och utveckling kommer i varje
fall tillsvidare att i stor utsträckning bliva beroende av det resultat, vartill
man kommer vid förhandlingarna om handelsavtal.

Tungroddheten i förhandlingsarbetet har i några fall reducerat eller helt
stoppat fiskexporten. Ett typexempel härpå har erbjudits, när den för det
svenska fisket mycket betydelsefulla, före kriget ständigt återkommande
exporten av färsk s. k. vintersill till Tyskland två år i följd gått om intet
främst därför att avtalsförhandlingarna med Bizonien icke hunnit avslutas
förrän fiskesäsongen varit över.

Importlicenstvånget i utlandet har ofta utnyttjats för att begränsa den
svenska fiskexporten. Det har kunnat ske genom att de utländska myndigheterna
vägrat godkänna priser, varom importörer och exportörer överenskommit,
eller genom att importlicenser utställts utan hänsyn till importörernas
möjligheter att utnyttja dem. På så sätt ha fiskkontingenterna kunnat
bindas tills fisksäsongen varit förbi. Då de svenska licensmyndigheterna
lämna exportlicenser endast till de exportörer, som kunna förete importlicenser,
ha fiskkontingenterna sålunda i vissa fall stannat på papperet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

13

Slutligen har den svenska fiskexporten i väsentlig grad påverkats av den
centralisering av importen —- ofta utformad som ett statligt importmonopol
— vilken efter kriget successivt genomförts i olika länder, främst i de östeuropeiska
staterna. Denna importcentralisering har i realiteten inneburit
en omläggning av den internationella fiskhandelns struktur. Genom centraliseringen
har på ett flertal av de gamla marknaderna för svensk fisk mångfalden
av köpare ersatts av ett enda, ofta statligt inköpsorgan. I allmänhet
har detta centralorgan sökt samordna och disponera tillgängliga kontingenter
i handelsavtal med olika länder på sätt som för det egna landets försörjning
ansetts lämpligast. En dylik planering av importen på lång sikt har
merendels medfört, att organet önskat på en gång till fasta priser göra upp
om leveranser under en längre tid, omfattande hela den tillgängliga avtalskontingenten
eller väsentliga delar av den. Naturligt är, att organet vid uppgörelser
av detta slag velat ha vissa garantier från motpartens sida för att
leveranserna skola fullgöras. Varje sådan uppgörelse får en helt annan betydelse
för exportlandet än vad en enstaka försäljning inom ett nät av smärre
uppgörelser med en mångfald utländska köpare någonsin kan ha. Dröjer
en monopolinnehavare med sina inköp av en säsongvara, exempelvis av
svensk vintersill, tills säsongen är över, eller blir ett avslut av annan anledning
icke fullföljt, kan detta lätt få till följd att exportsituationen och därmed
även produktionsläget i säljarelandet på en gång radikalt förändras,
något som knappast kan inträffa om en mindre enstaka försäljning går
om intet. Uppgörelsen med monopolinnehavaren har med andra ord i allmänhet
en helt annan karaktär och räckvidd, ekonomiskt och socialt, än en
vanlig uppgörelse. Vad särskilt beträffar en vara som fisk framhäves detta
för Sveriges del ytterligare av det ekonomiska stöd som staten här lämnar
producenterna.

De importplaner, som monopolinnehavarna uppgöra, taga ofta ingen eller
blott obetydlig hänsyn till exportlandets önskemål och möjligheter; ofta är
det till och med så att importlandet i dagens valutaläge har direkt intresse
av att i möjlig mån utnyttja disponibla valutor för inköp av andra förnödenheter
än fisk och därför gärna ser att en avtalskontingent för fisk blir
outnyttjad. Ju fler de stater äro, som centralisera importen, desto angelägnare
är det, att man från svensk sida på något sätt samordnar de olika
exportuppgörelserna med varandra med tanke på de totala leveransmöjligheterna.
Exporten bör planläggas så att man tillser att de avtal som träffas
korrespondera med de övriga avtal och med de totala exportmöjligheter
som kunna beräknas föreligga.

Kommissionen anför vidare, att det rent teoretiskt givetvis icke föreligger
något hinder, att handeln är helt fri på exportsidan även om importen
är centraliserad. Detta innebär att ett flertal företag kunna uppträda som
anbudsgivare och förhandlare i förhållande till monopolimportören. Ett dylikt
system har emellertid i praktiken visat sig medföra vissa nackdelar.
Härom anföres bland annat följande.

De partier fisk, varom flera exportörer förhandlat, ha merendels varit
desamma. Förhandlingarna ha i allmänhet avsett fisk, som vid förhandlingstillfället
ännu icke fångats. Möjligheterna att fullgöra träffade avtal i
fråga om kvantiteter och leveransterminer bero därför ytterst på uppgörelse
med fiskarena, vilka avgöra fiskets omfattning. Jämväl på prisfrågan
ha fiskareorganisationerna ett avgörande inflytande. Detta sammanhänger
med det statliga prisregleringssystem beträffande fisk, som nu tillämpas.
Enligt detta garanterar staten fiskarena ersättning för de viktigare fisksla -

14

Kung!. Maj. ts proposition nr 202.

gen, i den mån icke vissa minimipriser, som fastställas av staten efter samråd
med fiskarena, uppnås. Överskottsfisken övertages av vissa fiskarenas
med statligt stöd verksamma prisregleringsföreningar. Dessa skola tillse, att
överskottet icke försälj es i konkurrens med annan fisk på den fria marknaden.
I den fria marknaden kan därför i realiteten icke köpas fisk till priser,
som understiga minimipriserna. Emellertid har i flera fall det pris,
som uppnåtts vid export till länder med centraliserad import, understigit
minimipriserna. För denna export har då endast kommit i fråga sådan vara,
som övertagits av fiskareorganisationerna, d. v. s. fiskarena själva. För att en
svensk säljare skall kunna gentemot ett centralt importorgan definitivt
binda sig för ett visst exportpris, har det därför i allmänhet varit nödvändigt,
att fiskarena accepterat priset. Vid inledande av förhandlingarna med
importorganet är det givetvis icke klart, huruvida det pris, som kommer att
uppnås, skall möjliggöra leverans av vara som inköpts på fria marknaden
eller om varan konnner att utgöras av överskottsfisk. I vilket fall som helst
måste den svenske säljaren ha möjlighet att med importorganet diskutera
prisfrågan i hela dess vidd utan hänsyn till i Sverige gällande regleringsbestämmelser.
Detta förutsätter, att fiskareintressena äro behörigen representerade
vid förhandlingarna eller att de svenska förhandlarna i varje fall äro
försedda med erforderliga fullmakter från fiskarena.

Systemet med monopolimportörer har i praktiken icke harmonierat med
den i Sverige gällande ordningen med en mängd fritt arbetande enskilda
otfertgivare och exportörer. Att så icke varit fallet har man särskilt från
liskarehåll velat tillskriva frånvaron av en samverkan i prishänseende de
enskilda exportörerna emellan, vilken skulle ha varit av värde för att skaffa
fiskarena det bästa möjlig utbytet av exporten. En minst lika viktig anledning
till den bristande överensstämmelsen torde emellertid ha varit de ändrade
förhållandena på den svenska marknaden — minimiprissystemet,
fångstbestämmelserna, kollektivförsäljningarna m. m. — vilka nödvändiggjort
en samordning av de olika exportintressena för att det över huvud
taget skall finnas en förhandlingsduglig svensk partner till de utländska
monopolköparna.

I Norge och Danmark har man redan länge kunnat träffa kommersiella
avtal genom centrala exportorgan i anslutning till handelsförhandlingar med
stater, som ha en centraliserad fiskimport. I Sverige däremot har fram till
senaste tid ett handelsavtal följts av en mängd offerter, i allmänhet utan
någon större realitet bakom. Om en offert accepterats, har resultatet kunnat
bliva, att affären icke kunnat fullföljas därför att producenterna vägrat godkänna
priserna. I andra fall ha över huvud inga offerter kunnat lämnas,
eftersom priserna på den fria marknaden legat högre än vad den utländska
marknaden kunnat betala. Exportmöjligheterna ha på detta sätt i många fall
icke kunnat effektivt utnyttjas.

Det har sålunda visat sig erforderligt med ett svenskt förhandlingsorgan
i förhållande till monopolimportörerna, ett organ som haft kontroll över utbudet,
som kunnat diskutera priser och som varit befullmäktigat att göra
bindande utfästelser med avseende på priser, kvantiteter, leveransterminer
m. m. Priserna kunna i allmänhet icke i förväg angivas; de äro helt enkelt
ett resultat av förhandlingarna. I några fall ha monopolimportörerna själva
hos livsmedelskommissionen hemställt att bliva hänvisade till något förhandlingsdugligt
organ, med vilket man kunde diskutera leveranser på
längre sikt.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

Kommissionen erinrar om att 1945 års fiskeriutredning i sitt den 2 januari
1947 avgivna betänkande angående fiskerinäringens efterkrigsproblem
(SOU 1947:2) behandlat ifrågavarande spörsmål. Utredningen framhöll
därvid, bland annat, att exportörerna efter kriget i betydande utsträckning
kunde komma att ställas inför en monopolistiskt organiserad motpart. Utredningen
hänvisade i detta sammanhang till ett uttalande av kommissionen
för ekonomisk efterkrigsplanering att i dylika fall kunde inträda situationer,
i vilka staten icke overksam kunde åse hur olika svenska exportörer spelades
ut mot varandra. Utredningen underströk att det, då fisk finge införas
till ett annat land endast intill ett visst värde, vore av vikt att undvika
onödig konkurrens mellan de svenska exportörerna så att icke fiskpriset
nedpressades till en oskäligt låg nivå.

Livsmedelskommissionen redogör härefter för den utsträckning, i vilken
importen centraliserats i skilda länder.

Enligt denna redogörelse har den före kriget viktigaste marknaden, nämligen
den tyska, hittills i sin helhet varit att betrakta såsom centraliserad.
1 vilken mån den omständigheten att för Västtysklands del importfrågorna
nyligen överflyttats från ockupationsmakterna till ett tyskt organ, innebär
någon ändring härvidlag, kan ännu icke med bestämdhet avgöras. Såsom
framgått av redogörelsen i det föregående för kommissionens skrivelse
av den 14 mars 1950 ha därigenom vissa tekniska svårigheter för berörda
export bortfallit. Importen är redan helt centraliserad i Polen, Tjeckoslovakien,
Sovjetunionen och Ungern. I Frankrike har beträffande färsk fisk
under de senaste åren tillämpats ett importlicensförfarande, vilket i realiteten
haft samma verkan som om importen varit centraliserad. Den svenska fiskexporten
till marknader med centraliserad import utgjorde — oavsett om
Frankrike medräknas eller icke — år 1946 cirka 45 procent, år 1947 cirka
37 procent och år 1948 cirka 67 procent av den totala exportkvantiteten under
samma år. Värdet av exporten till centralmarknader utgjorde samma år
respektive cirka 40, 35 och 65 procent av värdet av totalexporten.

Exporten till centralmarknader har hittills omfattat huvudsakligen sill
— såväl färsk som saltad — samt därutöver skarpsill, makrill, torskfiskar
och strömming, alltså uteslutande billiga fiskslag, som antingen varit föremål
för s. k. kollektivförsäljning av fiskarena själva (skarpsill) eller omfattats
av det statliga prisregleringssystemet. Någon export av lax, ål, sötvattensfisk
och skaldjur har icke förekommit till dessa marknader. På senare
tid har emellertid aktualiserats att återupptaga exporten av ål till Tyskland,
d. v. s. Västtyskland.

Hittills vidtagna åtgärder för att underlätta fiskexporten. Av livsmedelskommissionens
skrivelse inhämtas bland annat följande rörande de åtgärder,
som hittills vidtagits för alt underlätta fiskexporten.

För att skapa närmare kontakt mellan myndigheterna och de olika exportintressena
ha bildats exportnämnder. För närvarande finnas två dylika
nämnder, en för västkusten och en för sydkusten. De representera på

16

Kungi. Maj:ts proposition nr 202.

respektive kuststräckor verksamma organisationer och företag, vilka äro
intresserade av export av färska och beredda fiskvaror. Livsmedelskommissionen
inhämtar nämndernas uppfattning i frågor av betydelse för exporten,
såsom frågor om exportens omfattning och inriktning, om lämpliga
åtgärder för att möta importcentraliseringen utomlands, om exportpriser
samt om grunderna för exportlicensieringen i vad angår uppdelning på olika
slag av fisk och fiskprodukter, fördelning mellan olika företag m. m. För
strömmingsfiskets del fyllas dessa uppgifter av ostkustfiskarenas centralorgan,
Ostkustfisk, centralförening u. p. a. När det gällt frågor om leveransmöjligheter
till utlandet, om uppdelning av fiskkontingenter på olika landsdelar
o. d. har det i praktiken visat sig svårt för kommissionen att överlägga
med exportintressena i olika landsdelar var för sig. Det har därför
synts lämpligt att för gemensamma diskussioner kalla representanter för
samtliga exportintressen inom landet till s. k. exportrådssammanträden.
Detta exportråd består för närvarande av dels representanter för sydkustens
och västkustens exportnämnder dels en representant för ostkust(strömmings-)
intressena, utsedd av Ostkustfisk, och en representant för
de speciella ålexportintressena. Inom exportrådet, vilket kommissionen låter
kalla till sammanträde så snart anledning därtill föreligger, överlägges i
frågor om olika önskemål inför förestående handelsavtalsförhandlingar, om
uppdelning av redan erhållna avtalskontingenter mellan de olika kustområdena,
om olika möjligheter att främja och stödja fiskexporten och om de
frågor i övrigt rörande exporten, vilka kunna vara av intresse för hela fiskerinäringen.

Genom exportrådets tillkomst har skapats ett organ, som enligt kommissionens
mening visat sig kunna på ett smidigt sätt förmedla kontakten mellan
myndigheterna och de olika exportintressena och i möjlig mån utjämna
eventuella motsättningar mellan de olika intressena.

Nämnderna och rådet böra enligt kommissionens mening fortsätta sin
verksamhet efter i huvudsak samma riktlinjer som hittills, i den mån de
icke kunna ersättas av något eller några exportorgan, särskilt avsedda för
exporten till centraliserade marknader.

Som en av de viktigaste av de arbetsuppgifter, vilka ankomma på exportnämnderna
och exportrådet, betecknar kommissionen deras medverkan till
att åstadkomma en riktprissättning på exportfisken. För att icke
olika exportörer onödigtvis skola underbjuda varandra vid offertgivningen
brukar, när ett exporttillfälle yppar sig, inom nämnderna eller inom exportrådet
diskuteras det pris, som med hänsyn till föreliggande omständigheter
icke bör underskridas vid försäljningen (riktpris).

Som regel avstyrker livsmedelskommissionen exportlicensansökningar, i
vilka för viss försäljning uppgivits ett lägre pris än det som exportnämnd
eller exportrådet rekommenderat som riktpris. I alldeles särskilt hög grad
har riktprissättningen visat sig erforderlig i de fall, då importen i princip
kunnat ske genom ett flertal olika företag men ansökningarna om importlicens
prövats centralt och licens på hela importen eller större delen därav

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

17

tilldelats den, till vilken fisken offererats till lägsta priset. Resultatet av en
sänkning har här lätt blivit, att exporten icke kommit till stånd, därför att
någon vara icke kunnat anskaffas till det överenskomna priset. Kommissionen
anser, att riktprissystemet även i fortsättningen bör tillämpas i förekommande
fall.

Bland de åtgärder, som vidtagits för att underlätta exporten, nämnes
även kvalitetskontroll. Livsmedelskommissionen har meddelat bestämmelser
om dylik kontroll vid export av saltad och torkad fisk samt konserver
av fisk, kräftdjur och musslor. Vidare äro föreskrifter under utarbetande
i fråga om färsk fisk, i första hand fiskfiléer.

För att underlätta exporten till länder med centraliserad import ha vidare
bildats centrala exportorgan. Sålunda verka på västkusten en
ekonomisk förening, Svensk exportfisk, förening u. p. a. för export av färsk
fisk och ett samarbetsorgan för export av saltad fisk, benämnt Exportutskottet
för svensk saltsill. Vidare finnes en ekonomisk förening för export
av fisk från sydkusten. Kommissionen har ansett, att dessa organ böra erhålla
en fastare organisation och ställas under myndigheternas kontroll. I
detta syfte har kommissionen upptagit förhandlingar med vederbörande
intressenter.

Beträffande den nuvarande organisationen av samarbetsorganet för e xport
av färsk fisk från västkusten, föreningen Svensk exportfisk,
anför livsmedelskommissionen följande.

Föreningens medlemmar äro Svenska västkustfiskarnas centralförbund,
Svensk Andelsfisk, förening u. p. a., vilken äges till lika delar av centralförbundet
och Kooperativa förbundet, vidare Fiskexportörernas förening
u. p. a., representerande de enskilda göteborgsexportörerna, ävensom en
sammanslutning av de enskilda exportörerna i gravarne—smögendistriktet.
Enligt stadgarna deltaga fiskarena i föreningen Svensk exportfisk med 49
procent av insatskapitalet, exportörerna med likaledes 49 procent och en
opartisk ordförande med 2 procent. Föreningens huvudsakliga uppgift har
varit att uppträda som avtalsslutande part gentemot centrala inköpsorgan i
vad angår färsk västkustfisk och att ombesörja leveranserna i enlighet med
de avtal, som slutits. Föreningen har köpt fisken antingen — om exportpriserna
varit förmånliga — på fri auktion eller — om priserna icke möjliggjort
inköp där — av Västkustfisk, förening u. p. a. Packningen av fisken
har skett genom de olika exportörerna för Exportfisks räkning, varvid uppdraget
fördelats mellan exportörerna i förhållande till vars och ens kvot, bestämd
efter vederbörandes export under åren närmast före kriget. Föreningen
har ombesörjt speditioner och faktureringar, svarat för reklamationer
och andra mellanhavanden med den utländske köparen samt mottagit
rembourser och utbetalat packningsersättning till exportörerna. Eventuell
vinst på verksamheten har utbetalats till medlemmarna i förhållande
till deras insatser. För de olika exportörernas del har detta inneburit, att
de erhållit utdelning i förhållande till sina kvoter, bestämda på sätt nyss
sagts.

Kommissionen upplyser, att den redan på ett tidigt stadium godtagit föreningen
som centralorgan för exporten av färsk västkustfisk på centrala
marknader genom att tillstyrka licenser för dylik export uteslutande för
2 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 202.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

föreningen. Såsom villkor härför har uppställts, att föreningen skall efterkomma
kommissionens föreskrifter rörande medlemskap, kvoteringar o. d.
Kommissionen har emellertid ansett det önskvärt, att vissa ändringar i
föreningens organisation och verksamhet skola vidtagas, om föreningen
även i fortsättningen skall få ensamrätt till ifrågavarande export. Kommissionen
har därför i april 1949 upptagit förhandlingar med vederbörande
intressenter. Härom anför kommissionen bland annat följande.

Under förhandlingarna restes icke några invändningar mot en stadgeändring
i syfte att även formellt öppna föreningen för samtliga organisationer
och företag, vilka äro intresserade av exporten, samt att skapa garantier
för att allas berättigade intressen tillvaratagas. Vidare godtogs i princip
att livsmedelskommissionen skulle utse en opartisk ordförande i styrelsen
och att verksamheten i övrigt skulle ställas under kommissionens fortlöpande
kontroll.

Kommissionen har vidare ansett det angeläget, att det nuvarande kvotsystemet,
på vilket föreningens verksamhet byggts upp, skall övergivas och
att i stället en verksamhetsform skall skapas, som tillvaratager de olika
exportföretagens utvecklingsmöjligheter. Enligt kommissionens mening bör
sålunda någon form av konkurrens mellan exportörerna införas. Eftersom
en tävlan gentemot den utländske monopolköparen är utesluten, kan endast
en konkurrens om de inhemska fisktillgångarna för exportleveranser ifrågakomma.
Kommissionen har därför föreslagit, att föreningen fortfarande
skall vara enda förhandlande och avtalsslutande organ gentemot utländska
monopolinnehavare, men att föreningen skall upphöra att själv uppträda
som köpare på auktion. Fisken skall i stället köpas av de olika exportörerna
i inbördes konkurrens, antingen på fri auktion eller — om exportpriset icke
medgiver köp där — på särskild av Västkustfisk utlyst exportauktion, för
vilken fastställts ett minimipris, så anpassat till exportpriset att möjlighet
till ett auktionsförfarande finnes. Varje exportör skall sedan — efter särskild
uppgörelse med föreningen — få självständigt leverera fisken till den utländske
monopolinnehavaren inom ramen för det mellan denne och föreningen
träffade centralavslutet, till dess den totala avtalskvantiteten uppnåtts.
Detta förslag har i princip godkänts av fiskareparten medan den enskilda
handeln ställt sig avvisande. Denna har i stället förklarat sig villig att medverka
till en uppmjukning av det hittills tillämpade systemet genom en omkvotering
på aktuell basis. Denna inställning har motiverats med farhågor
att priserna på särskilda av Väslkustfisk utlysta exportauktioner skulle drivas
i höjden, så att de enskilda företagen icke skulle med förtjänst kunna
deltaga i exportleveranserna.

Frågan om en avveckling av föreningen Svensk Exportfisk har aktualiserats,
sedan föreningens ekonomiska ställning befunnits undergrävd. I denna
situation har man "från fiskarehåll förklarat sig sakna intresse för fortsatt
samarbete på centralexportens område vare sig inom Exportfisk eller inom
något annat ekonomiskt organ. I stället har från detta håll ifrågasatts,
huruvida icke exporten i fortsättningen borde koncentreras till föreningen
Västkustfisk. Som ett provisorium har man föreslagit, att Västkustfisk skulle
ensam men med anlitande av de olika exportörerna som packare ansvara
för leveranserna i anledning av eventuella centralavtal. Helt främmande för
tanken på en samverkan med de enskilda exportörerna vid förhandlingar
med monopolköpare har man emellertid icke varit; ej heller för tanken att
försöksvis vid lämpliga tillfällen låta exportörerna konkurrera om exportleveranserna
på auktion och självständigt leverera på eventuella central -

Kungl. Maj. ts proposition nr 202.

19

avslut. Därvid har emellertid förutsatts, att leveranserna i anseende till kvaliteter,
packning, transport etc. skulle stå under betryggande kontroll.

Livsmedelskommissionen lämnar vidare följande redogörelse för samarbetet
för export av saltad fisk från västkusten samt sina
försök att skapa en fastare organisation för detta samarbete.

För att underlätta ifrågavarande export ha Svenska västkustfiskarnas
centralförbund, föreningen Svensk andelsfisk, överskottsföreningen Västkustfisk
samt representanter för de enskilda salteriföretagen i Stockholm
och Göteborg år 1948 bildat ett organ, benämnt Exportutskottet för svensk
saltsill.

Utskottet förhandlar om avslut med utländska monopolköpare genom en
särskild delegation, i vilken vanligen såväl fiskare- som handelsrepresentanter
ingå. Då utskottet emellertid icke är juridisk person, har ett eventullt
avtal hittills — enligt överenskommelse mellan de olika intressenterna —
undertecknats för utskottet av Västkustfisk. När ett avtal träffas, finnas
ofta vissa partier färdig vara redan tillgängliga för exporten. Det rör sig här
främst om fisk, som Västkustfisk i egenskap av överskottsförening fått övertaga
i färskt tillstånd och låtit salta, sedan den varit utbjuden på fri auktion
eller på särskild saltningsauktion (s. k. andra auktion) och där icke kunnat
säljas till gällande minimipris. Beslutas inom utskottet, att redan upplagrade
partier skola levereras inom ett av utskottet träffat avtal, få alla som
äga sådana partier deltaga, de privata salterierna såväl som fiskarenas organisationer,
oavsett om de äro representerade i utskottet eller icke. Blir en
kvotering nödvändig, exempelvis därför att lagren äro större än avtalskvantiteterna,
får envar leverera i förhållande till vad han har i lager. För att
fylla ett avtal har emellertid stundom även en speciell saltning för den
ifrågavarande exporten måst igångsättas. Vara till denna saltning anskaffas
av salterierna antingen på fri auktion eller på en till det uppgjorda exportpriset
särskilt anpassad s. k. exportauktion. Den färdiga varan få de sedan
självständigt leverera på det träffade centralavtalet.

Livsmedelskommissionen har ansett det angeläget, att en fastare organisation
skapas för detta samarbete. Kommissionen har därför vid överläggningar
med vederbörande intressenter under våren 1949 föreslagit, att även
för exporten av salt fisk skall bildas en ekonomisk förening, som är öppen
för alla av exporten intresserade. Föreningen skall ha en opartisk ordförande
och stå under myndigheternas fortlöpande överinseende. Förslaget har i princip
godkänts av de enskilda salteriföretagens sida men förkastats av fiskareparten.
Parterna ha emellertid i princip anslutit sig till följande kompromisslinje.
Saltsillutskottet bibehålies i sin gamla form som ett förhandlingsorgan.
I utskottet skola ingå dels fiskarenas organisationer, dels den enskilda
handeln (enskilda salteriföretag och eventuellt andra), sammansluten i en
öppen ekonomisk förening under myndigheternas kontroll. Avtalen med utländska
monopolköpare skola på utskottets vägnar undertecknas dels av
Västkustfisk, dels av nämnda förening.

Beträffande organisationen av samarbetet för export av fisk från
sydkusten anför livsmedelskommissionen.

I januari 1949 bildade överskottsföreningen Sydkustfisk och större exportörer
på sydkusten en ekonomisk förening, uppbyggd efter de linjer, som
på västkusten följts vid skapandet av föreningen Svensk exportfisk. Kommissionen
har haft överläggningar även med fiskarena och handeln på syd -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

kusten i syfte alt få till stånd en organisation med mera fullständig anslutning.
Kommissionen har ifrågasatt, att samarbetet skall ordnas på samma
sätt, som kommissionen föreslagit beträffande färskfiskexporten från västkusten.
Sedan vederbörande i princip förklarat sig beredda att medverka
härtill, har frågan behandlats av en särskild kommitté. Denna har framlagt
ett organisationsförslag, vilket går ut på att en ekonomisk förening
skall bildas, vilken skall uppträda som enda avtalsslutande part gentemot
den utländske monopolinnehavaren. I princip skola alla företag inom fislchandelsbranschen
utan att vara bundna av någon kvotering få självständigt
och på egen risk leverera inom ramen för avtalet, till dess detsamma fyllts.
Envar som levererar på avtalet skall sålunda — liksom föreslagits för västkusten
— själv få svara för sina leveranser, d. v. s. ombesörja speditioner,
mottaga och klara upp reklamationer från den utländske köparen etc. Föreningen
skall alltså på leveransstadiet uteslutande ha en förmedlande funktion.
Vid förnyade överläggningar med de berörda intressegrupperna har
detta förslag av flertalet intresserade godkänts som grundval för det ifrågasatta
samarbetsorganet. Invändningar mot förslaget ha emellertid rests
från en grupp blekingefiskare och från några enskilda affärsföretag på ifrågavarande
område.

Även inom de grupper, som ställt sig avvisande till förslaget, har man dock
vitsordat behovet av ett gemensamt uppträdande vid förhandlingar med utländska
monopolköpare. Ett enskilt företag — Frigaliinent aktiebolag —
har sålunda uttalat sig för bildandet av ett organ, som kan uppträda gentemot
utländska monopolimportörer och träffa avtal med bindande verkan.
Kommissionen anmärker härtill, att det just är ett sådant organ, som kommittén
skisserat. Enda skillnaden mellan kommitténs och Frigaliments uppfattning
synes vara, att Frigaliment anser, att exporten inom ramen för
ett centralavslut skall få verkställas av det företag, som den utländske köparen
utpekar, medan enligt kommitténs förslag konkurrenskraften på den
svenska sidan blir avgörande för frågan, vem som levererar. Eftersom några
större meningsskiljaktigheter alltså icke föreligga anser kommissionen förutsättningar
finnas för att en förening, i stort sett utformad enligt de av
kommittén uppdragna linjerna, skall kunna vinna en tämligen fullständig
anslutning.

I fråga om exporten av strömming framhåller livsmedelskommissionen,
att denna export stått öppen för envar men att prisläget på exportmarknaderna
varit sådant, att för exporten kommit i fråga endast strömming,
som fiskarenas centralorgan Ostkustfisk fått övertaga i egenskap
av prisregleringsförening. Exportörerna ha därför kunnat genomföra en försäljning
till en utländsk köpare endast i intim samverkan med Ostkustfisk.
Därigenom ha enhetliga utbud och priser garanterats. Någon anledning att
vidtaga särskilda åtgärder, när det gäller exporten av strömming till centraliserade
marknader, föreligger enligt kommissionens mening icke för närvarande.

Beträffande övrig fiskexport anföres, att exporten till centraliserade
marknader huvudsakligen omfattat billiga fiskslag såsom sill, skarpsill,
makrill, olika torskfiskar och strömming, d. v. s. — så när som på
strömming — huvudsakligen fiskslag, som ilandföras på västkusten och
sydkusten. Kommissionen räknar icke med någon ändring härvidlag. Med

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

21

hänsyn härtill anses åtgärder för en koncentration av exporten av fisk som
ål, lax och insjöfisk eller av skaldjur till centrala marknader för närvarande
icke vara aktuella.

Livsmedelskommissionens förslag. Livsmedelskommissionen finner — i
likhet med samtliga herörda exportintressenter — det i dagens läge ofrånkomligt
att från svensk sida ett enhetligt uppträdande iakttages vid förhandlingar
och ingående av avtal om försäljning av fisk till länder med
centraliserad fiskimport. Ett dylikt enhetligt uppträdande synes — tills
vidare dock endast i fråga om export av fisk från västkusten och sydkusten
—- enligt kommissionens mening icke lämpligen kunna ernås på annat sätt
än genom en koncentration av exporten till särskilda organ, till vilka samtliga
exportintressen inom fiske och handel kunna ansluta sig. Dylika organ
böra få ensamrätt till ifrågavarande export genom att myndigheterna bevilja
exportlicenser uteslutande till dem. Ett villkor härför bör emellertid
vara, att organen ställas under myndigheternas fortlöpande överinseende
och i övrigt tillgodose alla berättigade krav.

Efter de överläggningar, som livsmedelskommissionen haft i frågan med
berörda intressen på västkusten och sydkusten, anser sig kommissionen
kunna konstatera, att för närvarande förutsättningar icke finnas för en
samverkan mellan de olika intressena inom ett enda organ. Däremot torde
intressena tills vidare kunna samlas inom tre särskilda organ, ett för exporten
av färsk fisk från västkusten, ett för exporten av saltad fisk från västkusten
och ett för exporten av färsk och beredd fisk från sydkusten.

Exporten av färsk fisk från västkusten bör lämpligen anförtros en ekonomisk
förening — föreningen Svensk exportfisk efter eventuell ombildning
eller annan förening — vilken står öppen för alla samt är uppbyggd och
verksam efter i huvudsak de riktlinjer, som kommissionen skisserat i samband
med de i det föregående berörda diskussionerna med vederbörande
intressenter.

Skulle det icke visa sig möjligt att samla intressena i en sådan förening,
bör ett samarbete — på ungefär samma sätt som inom det s. k. saltsillutskottet
— tills vidare kunna etableras inom ett ideellt organ, i vilket ingå
dels fiskareorganisationerna, dels den enskilda handeln. Organets huvudsakliga
uppgift skulle vara att förhandla med utländska monopolköpare.
Eventuella avtal skulle lämpligen undertecknas dels av överskottsföreningen
Västkustfisk, dels av en särskild av den enskilda handeln bildad ekonomisk
förening under myndigheternas kontroll eller — intill dess en sådan
förening kommit till stånd — av varje enskilt exportföretag som så
önskade. Inköpen av fisk för exporten och leveranserna inom ramen för
centralavtalet skulle även här i stort sett kunna ske efter de av kommissionen
skisserade riktlinjerna. Leveranserna böra dock slå under betryggande
kontroll, vilken lämpligen kan utövas av Västkustfisk. Exportlicenserna
böra vid en sådan verksamhetsform utställas på Västkustfisk för organets
räkning.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

Som ett provisorium för den närmaste tidens uppgörelser med utländska
monopolköpare synas förhandlingarna kunna föras av en delegation, i vilken
såväl fiskarena som de enskilda exportörerna äro representerade. Delegationen
synes lämpligen kunna utses av Västkustens fiskexportnämnd.
Som avtalstecknande kan tänkas Västkustfisk — eventuellt tillsammans
med andra — och föreningen bör i sådant fall ensam få exportlicenserna.

Beträffande exporten av salt fisk från västkusten anser kommissionen,
att det s. k. saltsillutskottet i dess nuvarande form som ett ideellt samarbetsorgan
och ställt under myndigheternas kontroll tills vidare kan fylla
funktionen som enda förhandlande organ gentemot utländska monopolköpare.
Intill dess en ekonomisk förening bildats, vari den enskilda handeln
samlas, synes varje enskild exportör kunna jämte Västkustfisk underteckna
eventuella avslut. Exportlicenser böra i vilket fall som helst utställas på
Västkustfisk för utskottets räkning.

När det gäller exporten från sydkusten ansluter sig kommissionen till det
av en särskild kommitté framlagda förslaget rörande organisationen av och
verksamhetsformerna för en ekonomisk förening, vilken skulle fungera som
centralorgan för exporten till monopolmarknader. När stadgar för föreningen
slutligt utarbetats och föreningen trätt i funktion, bör den enligt kommissionens
mening tills vidare ensam erhålla licenser för denna export. Eftersom
en förening redan finnes, som vid skilda tillfällen anlitats som centralorgan
för exporten, bör det nya organet tillkomma genom en ombildning
av nämnda förening. Denna skall i samband därmed givetvis vara skyldig
att underkasta sig de kontrollbestämmelser, som livsmedelskommissionen
kan komma att föreskriva.

I kommissionens skrivelse anföres vidare, att fiskare på västkusten uttalat,
att ensamrätt till export till centraliserade marknader av fiskslag, för
vilka en fiskareorganisation utan statligt stöd helt behärskar utbudet, bör
tillkomma fiskareorganisationen i stället för ett centralorgan. Kommissionen
finner denna synpunkt värd beaktande.

Slutligen föreslår livsmedelskommissionen att — i enlighet med önskemål,
som i olika sammanhang framförts av såväl fiskarena som handeln
— en särskild befattning skall inrättas för stödjande av exporten. Innehavaren
av denna befattning — av kommissionen kallad fiskexportman —
skall först och främst ha till uppgift att kartlägga de inköpskällor, som de
olika länderna anlita, och att upptaga och vidmakthålla kontakter med vederbörande
myndigheter hemma och utomlands. Han skall vidare intimt
följa den handelspolitiska utvecklingen, prisutvecklingen och kvalitetsfordringar
rörande fisk och fiskprodukter utomlands, bedriva kommersiell informations-
och förmedlingsverksamhet och på sina resor i olika länder informera
de svenska diplomatiska och konsulära befattningshavarna på olika
orter i frågor rörande fisket och exporten. Kostnaderna för tjänsten ha
preliminärt beräknats till cirka 75 000 kronor om året för lön ävensom för
resor och övriga expenser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

23

Kommissionen förordar, att ett belopp av intill 25 000 kronor för år skall
ställas till förfogande för ändamålet. Beloppet anses tills vidare kunna bestridas
från clearingkassan för fisk. Enligt kommissionens mening bör fiskexportmannen
knytas till kommissionen eller det organ, som efter kommissionen
kommer att handhava hithörande frågor. Som villkor för statsbidraget
bör gälla, att återstående kostnader för befattningen bestridas av organisationer
och företag inom fiskerinäringen.

Yttrandena.

Remissinstanserna dela i stort sett livsmedelskommissionens uppfattning,
att centrala organ behövas för att underlätta den svenska fiskexporten
till länder med centraliserad import. Emellertid uttala både handelskommissionen
och kommerskollegium viss tveksamhet mot att dylika
organ skola givas den monopolställning som livsmedelskommissionens förslag
innebär.

Sålunda erinrar handelskommissionen, att sådana svårigheter vid handelsutbytet
med länder med centraliserad import, som livsmedelskommissionen
påtalat för fiskexportens del, även uppstått inom andra varuområden.
Dessa svårigheter bottna i den principiella grundskillnaden i organisationen
av utrikeshandeln i Sverige och i berörda länder. Skäl för att vidtaga åtgärder
av den art, som livsmedelskommissionen förordat, skulle sålunda kunna
anföras jämväl för att tillgodose den svenska exporten av andra varugrupper
än fisk. Emellertid anser sig handelskommissionen i princip icke kunna
förorda, att dessa svårigheter skola lösas efter de riktlinjer, som livsmedelskommissionen
föreslagit. Denna lösning innebär ett avsteg från de principer,
som hittills i allmänhet tillämpats från svensk sida vid licensiering av
exportvaror. Då emellertid åtskilliga skäl anförts för en särbehandling av
fiskexporten, hyser handelskommissionen i likhet med livsmedelskommissionen
den uppfattningen, att vissa organisatoriska åtgärder erfordras för
att på effektivt sätt tillvarataga fiskexportens intressen i sådana länder, där
importen är centraliserad. Handelskommissionen är dock icke helt övertygad
om att de anförda skälen kunna anses äga en sådan styrka, att de
motivera tillskapande av organ med den monopolställning, som livsmedelskommissionen
förordat.

Handelskommissionen anför vidare, att denna monopolställning gjorts
beroende av den exportlicensiering av fisk, som äger rum på grund av exportförbudskungörelsen.
Enligt handelskommissionens mening böra åtgärder
av föreslagen art rent principiellt endast i speciella undantagsfall knytas
till författningar av kriskaraktär, detta så mycket mer som de anförda
exportsvärigheterna kunna tänkas bliva bestående under en avsevärd tid
och således även efter ett upphävande av sagda kungörelse. Det förefaller
därför riktigast att de åtgärder, om vilka här är fråga, regleras i särskild
ordning.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

Kommerskollegium uttalar, att det knappast synes nödvändigt att de centrala
exportorganen skola givas en sådan monopolställning, som livsmedelskommissionen
föreslagit. Ämbetsverket finner den begränsning av konkurrensen,
som en sådan anordning kan leda till, väcka betänkligheter. Kollegiet
framhåller även, att en sådan fullständig planläggning av exporten, som
livsmedelskommissionen finner önskvärd, skulle medföra en fastlåsning av
handeln, som knappast skulle stå i överensstämmelse med strävandena till
liberalisering på detta område.

I likhet med handelskommissionen betonar kommerskollegium att flera
av de motiv, som livsmedelskommissionen anfört för att på angivet sätt
stödja fiskexporten, kunna andragas för en motsvarande anordning även på
andra varuområden. Ämbetsverket finner de perspektiv, som härigenom
öppna sig, föga tilltalande och anser det angeläget, att största återhållsamhet
iakttages redan på det begränsade område, varom nu är fråga.

De i ärendet hörda handels kamrarna motsätta sig icke förslaget att centralorgan
skola bildas för att underlätta exporten av fisk till länder med
centraliserad import. Emellertid betonas, att centraliseringsåtgärderna böra
ha karaktären av ett provisorium. Vidare förordas, att centralorganens roll
skall inskränkas till förhandlingar eller till utbud. Slutligen framhålles, att
det nuvarande systemet med minimipriser på den inhemska marknaden
försvårar exporten och att de inhemska priserna böra anpassas efter prisnivån
på världsmarknaden.

Sålunda förordar handelskammaren i Göteborg en samordning av exportintressena
i huvudsak efter de riktlinjer, som livsmedelskommissionen
antytt, men förklarar, att samordningen icke bör bibehållas längre eller i
vidare omfattning än som vid varje tidpunkt är ofrånkomligt. Enligt handelskammarens
mening bör därför vid genomförandet av kommissionens
förslag klart angivas, att samarbetet är avsett som en tillfällig anordning.
Beträffande detaljerna i förslaget anmärker handelskammaren som en brist
i detta, att alltför många organisationer skulle inrättas. Handelskammaren
håller före, att på västkusten endast ett organ bör finnas för samordningen.
Detta organ bör vara föreningen Västkustfisk. Denna bör därvid ombildas
så att samtliga exportintressenter bliva behörigen företrädda inom föreningen.
Den enskilda handeln blir då genom sin medverkan och sin andel i Västkustfisk
på ett naturligt sätt representerad vid uppgörelserna med utländska
importörer. Skulle däremot, såsom livsmedelskommissionen föreslagit, tre
eller flera organ för exporten finnas på västkusten, kan handelskammaren
icke tillstyrka, att Västkustfisk ensam skall vara avtalsslutande part och
att exportlicenserna skola utställas enbart på denna förening. Under sådana
förutsättningar böra de enskilda exportörerna ha rätt att deltaga i avtalsuppgörelserna
och erhålla exportlicenser för egen del.

Handelskammaren uttalar vidare såsom önskvärt, att samarbetet utformas
så, att de enskilda exportföretagen så långt det är möjligt'' kunna bibehålla
sina förbindelser med importörer i utlandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

25

Slutligen framhålles, att prisfrågan i nuvarande läge utgör det väsentligaste
problemet för fiskexporten. Genom det inhemska prisregleringssystemet
har i Sverige skapats en konstlad prisnivå för de viktigaste exportprodukterna.
Producentorganisationerna ha haft ett dominerande inflytande
på minimiprissättningen, vilken i mycket ringa grad anpassats efter den
internationella prisnivån. En dylik anpassning är emellertid av avgörande
betydelse för exportmöjligheterna. Om livsmedelskommissionens förslag rörande
formerna för exportörernas inköp genomföres, måste den minimiprissättning,
som skall förekomma vid exportauktioner, snabbt kunna följa
världsmarknadsprisets ändringar och rättas därefter. Handelskammaren
påpekar i detta sammanhang, att minimiprissättningen å sill under senare
tid varit sådan, att exporten omöjliggjorts.

Jämväl handelskammaren i Stockholm ■—- som i sitt utlåtande huvudsakligen
behandlar exporten av salt sill — anför, att fiskexportens problem
sammanhänga med att det svenska prisregleringssystemet garanterar fiskarena
avsättning på den inhemska marknaden till priser, som äro oberoende
av världsmarknadspriset. Handelskammaren framhåller, att det system för
fiskexport till länder med centraliserade inköp, som redan tillämpas och
som livsmedelskommissionen föreslår skola utbyggas, är föga tilltalande för
de enskilda salterierna. Å andra sidan synes det vara svårt att finna en
ordning, som icke baseras på centraliserade utbud. Det är emellertid ett
angeläget önskemål, alt systemet tillämpas så att sådana överenskommelser
om priserna komma till stånd, att salterierna kunna deltaga i exportsaltningen
redan från fiskesäsongens början. Enligt handelskammarens mening
bör man i stället för nuvarande system med höga priser och fångstbegränsningar
försöka ett system med lägre priser på den färska varan och större
fångster. Motsättningen mellan den med konstlade medel upprätthållna
höga svenska prisnivån samt nödvändigheten av konkurrenskraftiga priser
på exportmarknaderna skapar enligt handelskammaren problem, som i längden
icke gå att lösa. Ekonomiska synpunkter måste därför tillmätas större
betydelse än hittills vid det praktiska handhavandet av stödet åt fiskerinäringen.

Handelskammaren i Malmö vitsordar behovet av ett enhetligt uppträdande
från svensk sida vid förhandlingar med utländska monopolköpare. Den
motsätter sig därför icke, att en viss centralisering av utbuden kommer till
stånd. Systemet bör dock utformas närmast såsom ett provisorium, i avvaktan
på verkningarna i praktiken. Handelskammaren förordar, att exporten
av färsk fisk i enlighet med livsmedelskommissionens förslag skall anförtros
två olika centralorgan, ett för västkusten och ett för sydkusten. Den anser
även lämpligt, att det för sydkustens vidkommande blir den planerade sammanslutningen
Sydsvensk exportfisk förening u. p. a., som får denna uppgift.

Handelskammaren är tveksam huruvida, såsom kommissionen avsett, en
konkurrens om den inhemska fiskproduktionen kan upprätthållas samtidigt
som dels en prisreglering med relativt höga inhemska minimipriser tillämpas,
dels bundna exportpriser iakttagas. Den anser att en kvotering bör till -

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

lämpas mellan grossisterna men att kvoterna böra anpassas efter de insatser,
som de olika företagen utföra inom exporten. Företagen böra givas relativt
fria händer att själva ombesörja exporten. Handelskammaren betonar i detta
sammanhang nödvändigheten av att de svenska exportpriserna och därmed
även de inhemska minimipriserna till fiskarena fortlöpande anpassas efter
prisbildningen på de utländska marknaderna. Ett oriktigt avvägt minimipris
till de inhemska producenterna måste komma att lägga avsevärda hinder
i vägen för exporten. Om minimiprissystemet över huvud taget skall upprätthållas,
måste producenterna uppenbarligen vid vissa tillfällen vidkännas
minskning i dessa priser för fisk, som avsättes på exportmarknaden.

Handelskammaren vänder sig slutligen mot kommissionens uttalande,
att vederbörande fiskareorganisation skulle kunna få ensamrätt till export
till centraliserade marknader i fråga om sådana fiskslag, för vilka fiskareorganisationer
utan statligt stöd helt behärska utbudet. Den anför, att det
icke synes försvarbart att avstänga de exportörer, vilka upparbetat en export
av svensk fisk till olika länder. Den tvivlar även på, att vederbörande
producentsammanslutningar skulle gå i land med uppgiften att ensamma
ombesörja denna export.

Icke heller handelskammaren i Jönköping motsätter sig att ett centralt
förhandlingsorgan bildas. Detta organ bör vara öppet för alla, som äro
verksamma inom branschen och området. Det bör vara enbart ett förhandlingsorgan
men bör ha rätt att sluta avtal, om den utländska köparen påfordrar
detta.

För att man skall kunna bibehålla de fördelar, som en sund konkurrens
innebär, finner handelskammaren det angeläget, att exportörerna även i
fortsättningen skola få rätt att träffa avtal jämväl med ett köparland med
centraliserad import. Visst samråd med det centrala exportorganet kan därvid
måhända föreskrivas. Vidare bör organet vara skyldigt att efterkomma
en utländsk köpares önskemål att viss kvantitet skall levereras av särskilt
namngiven exportör eller grossist.

Handelskammaren föreslår därjämte, att överskottsföreningen Sydkustfisk,
vilken köper all överskottsfisk till garantipriser, skall vara skyldig att
sälja sitt innehav av såväl fisk som förädlade fiskprodukter till den högstbjudande
grossisten enligt vanligt offertförfarande. Sydkustfisk bör sålunda
ej äga rätt att själv exportera överskottsfisk. Samtliga exportörer och
ej enbart Sydkustfisk böra få arbeta och konkurrera inom marginalen mellan
minimipriset och garantipriset. Detta önskemål sammanfaller helt med
fiskarenas intresse av att Sydkustfisk får ut så högt pris som möjligt för
överskottsf isken.

Slutligen anmärker handelskammaren, att livsmedelskommissionens förslag
rörande organisationen av fiskexporten från sydkusten icke, såsom
livsmedelskommissionen uppgivit, godkänts av flertalet intressenter. Blekinge
fiskareförbund, Blekinge läns partifiskhandlareförening och aktiebolaget
Frigaliment förklarade sig nämligen icke kunna acceptera förslaget.
Flera sammanslutningar togo icke definitiv ståndpunkt i frågan. Endast

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

Skånes fiskareförbund, Svenska sydkustfiskarnas centralförbund och Malmö
Fiskcentral anslöto sig till förslaget.

Beträffande förslaget att en särskild fiskexport man skall anställas
anser kommerskollegium det tveksamt, huruvida värdet av en sådan
anordning kommer att motsvara de jämförelsevis betydande kostnaderna.
Handelskammaren i Malmö ifrågasätter, om en dylik befattningshavare
har någon nämnvärd uppgift att fylla vid sidan av de konsulära organen
utomlands och vederbörande exportorgan i landet. Däremot uttalar handelskammaren
i Göteborg, att anordningen kan bliva av värde för fiskexporten.
Ett genomförande av förslaget bör dock enligt handelskammarens mening
bliva beroende av exportintressenas vilja till ekonomisk medverkan i den
omfattning, som livsmedelskommissionen förutsatt.

Departementschefen.

Läget på fiskmarknaden har under år 1949 kännetecknats av vikande
konjunkturer. De genomsnittliga fiskpriserna ha sjunkit. De avsättningssvårigheter
för exporten, som redan dessförinnan i viss mån framträtt, ha
skärpts under året, och det kan befaras, att dessa svårigheter komma att
öka ytterligare. Med hänsyn till dessa omständigheter torde det ej vara möjligt
att nu slopa den prisreglerande verksamheten inom fisket. Denna verksamhet
torde i stället böra fortsätta jämväl under nästa budgetår. För detta
ändamål torde nu gällande förordning om viss reglering av handeln med
fisk m. m., vars giltighetstid utgår den 30 juni 1950, böra erhålla förlängd
giltighetstid, förslagsvis under ytterligare två år.

Även grunderna för regleringen torde böra behållas i huvudsak oförändrade.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,
vederbörande organ för prisregleringsverksamheten att handhava
prisregleringen i överensstämmelse med de allmänna riktlinjer, som
godkänts av riksdagen. Jag vill här erinra om att Kungl. Maj :t i propositionen
nr 161 till årets riksdag föreslagit, att statens livsmedelskommission
skall upphöra med utgången av innevarande budgetår och att kommissionens
verksamhet i frågor rörande avsättning av fisk skall övertagas av ett
nytt organ, statens jordbruksnämnd.

Av den redogörelse, som kommissionen lämnat rörande kostnaderna för
upprätthållande av prisregleringen till och med utgången av år 1949, framgår
att under sistnämnda år sagda kostnader helt täckts av inflytande regleringsavgifter
samt att därjämte uppstått ett visst överskott. Såsom jämväl
framgår av redogörelsen är det dock möjligt, att betydande belopp kunna
behöva tagas i anspråk för att täcka blivande förluster på vissa inneliggande
lager. Även för nästa budgetår torde emellertid kostnaderna för upprätthållande
av en prisregleringsverksamhet i enlighet med de av riksdagen
godkända principerna kunna täckas med de regleringsavgifter, som inflyta

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

under året, samt med förefintlig behållning på de medel, som enligt gällande
direktiv äro avsedda att utöver löpande regleringsavgifter användas för
den fortsatta prisregleringen. Något särskilt anslag för ändamålet torde
därför icke behöva anvisas för budgetåret 1950/51. Jag vill i detta sammanhang
understryka, att prisregleringsavgifter självfallet ej böra uttagas
i större omfattning än som kan beräknas vara erforderligt med hänsyn till
föreliggande förlustrisker.

På tal om grunderna för prisregleringsverksamheten torde böra upptagas
fragan om organisationen av fiskexporten till länder med centraliserad import.
Vid den utredning i denna fråga, som livsmedelskommissionen verkställt
enligt uppdrag av Kungl. Maj :t, har kommissionen funnit det nödvändigt,
att från svensk sida ett enhetligt uppträdande iakttages vid förhandlingar
och affärsuppgörelser med länder, där importen av fisk är
centraliserad. Härför erfordras enligt kommissionens mening, att för fiskexporten
intresserade parter sammansluta sig i ett eller flera organ, till
vilka exporten koncentreras. Dessa organ, som skola ställas under myndigheternas
överinseende, skola få ensamrätt till ifrågavarande export genom
att exportlicenserna uteslutande skola utställas å dem. Då enligt kommissionens
uppfattning förutsättningar för närvarande saknas för en samverkan
inom ett enda organ, föreslås att exporten tills vidare skall samlas till
tre särskilda organ, ett för exporten av färsk fisk från västkusten, ett för
exporten av saltad fisk från västkusten samt ett för exporten av färsk och
beredd lislc från sydkusten. För strömmingsexporten från ostkusten äro enligt
kommissionen några särskilda åtgärder ej för närvarande påkallade.

Jämväl remissinstanserna ha ansett att vissa centraliseringsåtgärder erfordras.
Emellertid ha de uttryckt någon tveksamhet huruvida den utformning
av organisationen, som livsmedelskommissionen förordat, är den lämpligaste.
Sålunda ha både kommerskollegium och statens handelskommission
uttalat betänkligheter mot den monopolställning, som centralorganen skulle
få. Från handelskammarehåll har förordats, att centralorganens verksamhet
skall inskränkas till förhandlingar eller utbud, varigenom utrymme skulle
finnas för insatser från de enskilda exportörernas sida.

För min del anser jag att i dagens läge en centralisering av den svenska
fiskexporten till särskilda organ är nödvändig, såvitt gäller länder med
centraliserad import. Rätt att ingå såsom medlem i dessa organ bör tillkomma
fiskareorganisationer och partihandelsföretag, som tidigare bedrivit fiskexport,
ävensom organisationer, vari dylika företag äro sammanslutna.

Jag har i och för sig intet att erinra mot vad livsmedelskommissionen föreslagit
angående antalet organ och deras sammansättning. Det torde emellertid
vara önskvärt, att antalet kan reduceras. Eventuella möjligheter härtill
böra tillvaratagas. Vidare behövs uppenbarligen alltjämt ett organ, motsvarande
det av livsmedelskommissionen bildade exportrådet, vilket kan
representera fiskerinäringen i dess helhet vid överläggningar i exportfrågor
o. d.

I vissa yttranden har framhållits, att en nackdel med centraliseringen

Kungi. Maj.ts proposition nr 202.

29

är, att densamma leder till kvotering av exporten mellan respektive företag.
För att undvika detta har förordats, att centraliseringen skall inskränkas
till själva utbuden och att de olika företagen skola få fria händer att själva
ombesörja exporten. Med anledning härav vill jag framhålla, att det icke
synes möjligt att nu taga ställning till frågan, hur arbetsuppgifterna böra
fördelas mellan vederbörande exportorgan och dess medlemmar. Den vägledande
synpunkten bör enligt min mening vara, att ingripandena i exporten
ej böra göras mer omfattande än som är nödvändigt för att lösa de
problem, som den av vissa länder genomförda centraliseringen av importen
medfört. Över huvud bör regleringen icke nu låsas fast utan möjlighet bör
finnas att anpassa densamma efter de skiftande betingelser, som kunna uppstå
vid olika tidpunkter och för skilda områden. Kungl. Maj :t eller, efter
Kungl. Maj:ts bemyndigande, statens jordbruksnämnd torde böra äga utforma
regleringen av exporten med beaktande av nu nämnda synpunkter.

I likhet med statens handelskommission anser jag det riktigast, att exportregleringen
ej grundas på nu gällande exportförbudskungörelse, vilken
har karaktär av krisförfattning. Föreskrifter om det licenstvång för export
av fisk, som skall ligga till grund för centraliseringen, torde därför böra
meddelas i en särskild kungörelse. Jag torde senare ånyo få anmäla denna
fråga för Kungl. Maj:t.

I detta sammanhang vill jag även något beröra de synpunkter, som anförts
i den förut omnämnda skrivelsen från ett antal salteriföretag. Jag
uttalade redan i propositionen nr 48 till 1948 års riksdag att det genomsnittliga
priset på fisk måste beräknas komma att ligga över minimipriset
och att minimipriset borde fastställas så, att det medverkade till att ge fiskarena
en skälig inkomst. I den mån så kan ske utan att detta mål för regleringsverksamheten
äventyras bör enligt min mening minimipriset avvägas
så, att möjlighet till konkurrens under likvärdiga förhållanden föreligger.

Livsmedelskommissionen har föreslagit, att de statslån å tillhopa 3 500 000
kronor, som enligt beslut av 1946 års riksdag beviljats prisregleringsföreningarna,
skola få innehavas amorterings- och räntefritt jämväl under
nästa budgetår. Härjämte har kommissionen förordat, att föreningen Västkustfisk
under samma tid skall få åtnjuta hela den riksbankskredit intill
2 500 000 kronor jämte ränta, för vilken 1947 års riksdag ställt garanti genom
riksgäldskontoret. Slutligen har kommissionen tillstyrkt en framställning
från föreningen Sydkustfisk att på samma villkor som föreningen Västkustfisk
erhålla en riksbankskredit å högst 2 500 000 kronor.

Jag biträder kommissionens förslag att prisregleringsföreningarna skola
få inneha sina statslån till deras fulla belopp under budgetåret 1950/51. Beträffande
frågan om fortsatt räntefrihet ställer jag mig tveksam. Vid lånens
beviljande förutsattes, att desamma icke skulle vara förenade med denna
förmån under längre tid. Jag vill emellertid icke motsätta mig, att lånen
med undantag för berörda riksbankskredit skola få löpa utan ränta även
under nästa budgetår. Jag förutskickar dock, att denna förmån skall upp -

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

höra den 30 juni 1951. Jag förordar härjämte att staten, för att bereda föreningen
Sydkustfisk samma möjlighet som föreningen Västkustfisk att erhålla
en kredit i riksbanken, skall genom riksgäldskontoret ställa garanti å
ett lån till föreningen i riksbanken. Garantien torde dock böra begränsas till
ett belopp av 2 000 000 kronor jämte ränta. För berörda lån böra icke ifrågakomma
några lättnader i form av räntefrihet eller dylikt.

Enligt livsmedelskommissionens förslag skulle slutligen ur clearingkassan
för fisk disponeras visst belopp för inrättande av en till vederbörande
statliga regleringsorgan knuten befattning för stödjande av fiskexporten.
En förutsättning härför skulle emellertid vara, att återstående kostnader
för befattningen skulle bestridas av organisationer och företag inom fiskerinäringen.
För min del är jag ense med kommissionen om betydelsen av att
alla föreliggande exportmöjligheter tillvaratagas. De arbetsuppgifter, som
skulle åvila innehavaren av den förslagna befattningen, äro emellertid till
allra största delen sådana, att det torde böra ankomma på näringens utövare
att själva ombesörja och svara för kostnaderna för desamma. Med hänsyn
till att delvis stridiga intressen kunna föreligga förefaller det vidare
tvivelaktigt, huruvida erforderlig enighet kan skapas mellan dessa olika
intressen.

Å andra sidan synes det ej omöjligt, att åtskilligt skulle kunna vinnas genom
en verksamhet av det slag, som enligt kommissionen skulle ankomma
på ifrågavarande befattningshavare. Det allmännas intresse av att exportmöjligheterna
tillvaratagas synes även kunna motivera, att något statligt
stöd får utgå till en dylik verksamhet under det första verksamhetsåret.

Med hänsyn till det anförda anser jag mig kunna förorda livsmedelskommissionens
förslag endast i så måtto att Kungl. Maj:t, därest de berörda organisationerna
och företagen kunna enas om att anställa en gemensam befattningshavare
för ifrågavarande uppgifter, bör äga befogenhet att medgiva
att för nästa budgetår bidrag till täckande av kostnaderna för befattningen
må utgå ur clearingkassan för fisk intill det av kommissionen angivna
beloppet.

Såsom förut nämnts bör förordningen den 17 juni 1948 om viss reglering
av handeln med fisk, m. m. erhålla förlängd giltighet under tiden den
1 juli 1950—30 juni 1952. Kommissionen har hemställt, att i samband med
förlängningen förordningens ansvarsbestämmelser skola utvidgas på en
punkt. För närvarande kan ansvar endast utkrävas av den som överlåter
handelsreglerad fisk i strid mot gällande bestämmelser. Kommissionens
hemställan innebär att åtal, efter anmälan eller medgivande av kommissionen,
skall kunna väckas även mot den som inköper handelsreglerad fisk
direkt från fiskare utan alt vara därtill berättigad. För min del anser jag
emellertid en sådan utvidgning av ansvarsbestämmelserna knappast erforderlig.
Jag kan därför icke biträda kommissionens förevarande hemställan.

I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet utarbetats

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

förslag till förordning angående fortsatt giltighet av förordningen den 17
juni 1948 (nr 311) om viss reglering av handeln med fisk, m. m. Förslaget
torde böra föreläggas riksdagen till antagande.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Maj :t måtte föreslå riksdagen att

1) antaga förut omförmälda förordning angående fortsatt
giltighet av förordningen den 17 juni 1948 (nr 311)
om viss reglering av handeln med fisk, m. m.;

2) medgiva, att för tiden till och med den 30 juni 1951
reglering av priserna på fisk ävensom av exporten av fisk
av vissa slag må anordnas i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som förordats i det föregående;

3) besluta, att staten genom riksgäldskontoret skall ställa
garanti för ett lån åt Sydkustfisk, förening u. p. a., i riksbanken
å ett belopp av intill 2 000 000 kronor jämte ränta.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:
Greta Luzell.

Bilaga 1.

Genomsnittliga fiskarepriser och minimipriser på fisk under tiden Juli 1945—december 1949. Öre/kg.

T i d

V ä s t k

u s t

e n

S >

d k u s t e

n

Genom-snittet av
parti-noteringar
på ström-ming i
Stockholm

Genomsnittliga fiskarepriser1

Minimipriser3

Genomsnittliga

fiskarepriser

Minimipriser3

All
fisk 2

Sill

Torsk

Makrill

Annan

fisk2

Sill
nr 1 4

Sill
nr 34

Torsk
nr 1

Torsk
nr 2

Makrill
(ej liten)

Sill

Torsk

Sill
nr 1

Sill
nr 3

Torsk
nr 1

Torsk
nr 2

1945

3:e kv.

74-9

84-3

63-9

61-4

66-9

—

_

55

45

55

62-2

40T

65

33

43

_

88-0

4:e kv.

62-3

56-9

65-5

61-3

72-7

—

—

55

45

55

56-0

39-4

65

33

43

—

96-3

1946

l:a kv.

34-9

241

59-5

36-9

62-5

22

18

55

45

55

52-1

330

65

33

43

_

100-0

2:a kv.

52-3

31-7

50-7

46-8

59-0

40

—

45

32

30

46-1

32-9

35

20

36

26

81-4

3:e kv.

50-4

39-7

52-0

88-2

74-2

40

—

45

32

30

736

28-5

35

36

36

26

79-5

4:e kv.

48-4

341

68-2

83-2

64-2

40

22

45

32

30

47-6

32-2

35

20

36

30

86-2

1947

l:a kv.

41*6

28-2

72-6

159-4

68-4

36

(27)

22 (13)

45

32

30

52-1

37-5

35

20

36

30

100-3

2:a kv.

53-7

32-7

56-3

49-8

63-9

-(27)

(13)

45

32

30

50-0

30-4

35

20

36

28

87-2

3:e kv.

49-6

38-1

61-1

82-6

756

49

(40)

22

45

32

30

48-6

30-7

35

20

38

28

89-4

4:e kv.

50-3

33-7

75-4

72-5

71-6

40

(29)

22 (20)

45

32

30

47-1

33-4

35

20

38

28

92-8

1948

l:a kv.

34-4

24-9

63-5

98-3

84-0

33

(24)

18 (13)

45

32

30

51-3

33-6

35

20

38

28

104-6

2:a kv.

69-7

41''4

64-1

50-2

92-3

33

(24)

18 (13)

50

32

40

56''2

31-6

35

20

38

28

92-6

3:e kv.

57-9

44-7

97-8

88-4

77-6

49

(42)

22

50

32

40

63-0

33-2

35

20

38

28

98-1

4:e kv.

52-8

35-7

105-7

910

57-2

40

(33)

22

50

35

40

61-7

40-6

45

20

39

30

100-0

1949

l:a kv.

51-3

35-2

75-3

106-2

91-9

35-5 (33)

20

50

35

40

55-5

36''5

45

20

39

30

1000

2:a kv.

64-C

28-8

60-9

52-8

83-6

35-6 (33)

20

50

35

40

57-6

32-6

45

20

39

30

86-8

3:e kv.

47-3

349

53-5

58-5

79-5

49

(40)

22

50

35

40

53-9

35-2

45

20

39

30

90-0

4:e kv.

461

30-5

78-2

58-8

85-6

40

(33)

22

50

35

40

55-7

38-2

45

20

39

30

90-1

1 Uppgifterna avse försäljningen vid fiskauktionen i Göteborg, Gravarne, Smögen, Lysekil och Strömstad (exkl. Strömstad för dec. 1949). —
2 Skarpsill och skaldjur ej medtagna. — 3 Minimipriserna på sill och makrill avse orensad vara; minimipriserna på torsk avse rensad vara
med huvud. T. o. m första kv. 1946 sammanfalla minimipriserna till en del med garantipriserna. — 4 Avser minimipriser vid försäljning på
s. k. första auktion (för alla köpare). Inom parentes har angivits minimipriset vid försäljning på s. k. andra auktion (för exportörer och beredare).

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

liihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 202.

SS

Bilaga 2.

Tablå över livsmedelskommissionens inkomster (prisregleringsavgifter m. m.) och utgifter för prisregleringen å fisk under

tiden 16/i1 1946-31/ia 1949, allt i kronor.

T i d

Västkusten

Sydkusten

Ostkusten (strömming)

Importfisk

Överfört

från

clearing-kassan för
fisk

pris-

reglerings-

avgifter

utgifter

pris-

reglerings-

avgifter

utgifter

pris-

reglerings-

avgifter

utgifter

pris-

reglerings-

avgifter

Utbetalt för

Pristillägg

Pristillägg

prisutjämning9

15/<’-31/n 1946 ......

1 203 195:83

1 276 724:82

134 452:47

80 105:36

126 917:70

—

110111:97

1 000 000

‘/i —’“/« 1947 ......

1 69* 138: 71

1512 361:40

212 309: 35

223 655: 04

179 679: 36

180 000: —

283580:93

—

Vi —31/ia 1948 ......

2 346 963:57

1 945 396: 08

375 220: 78

9 (39: 26

252198: 66

140 000: —

274 533: 68

—

‘/i —S1/is 1949 ......

1 881 642:33

*1 582,750:17

303 282: 60

»258 434:77

248 971:54

140 000: —

219 991: 34

—

kommissionens

kommissionens

kommissionens

omkostnader

omkostnader

omkostnader

''V*1 1946—S1/n 1949..

90235: 68

31434:31

3154: 80

Summa

7 129 940:44

6407 468:15

1025265:20

602 768: 74

807 767: 26

463 154: SO

888217:92

1000 000

Behållning sl/ia 1949..

722 472:29

422 496: 46

344 612:46

888 217: 92

1 000 000

3 377799:13

1 Beträffande strömmingsregleringen 1/*.

1 Siffrorna äro preliminära.

5 Bortsett från fonder å tillhopa 543 168 kronor, vilka vid regleringssystemets införande ställdes till ostkustens förfogande för prisutjämningsbidrag
och numera helt åtgått.

05

05

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.